RH 2015:39

Domskäl

Tingsrätten (tingsfiskalen Therese Odén) anförde i beslut den 2 mars 2015 följande.

SKÄL

Enligt 11 kap. 12 § första stycket föräldrabalken ska den som utses till god man vara rättrådig, erfaren och i övrigt lämplig. En god man som gör sig skyldig till missbruk eller försummelse vid utövandet av sitt uppdrag eller som av någon annan orsak inte längre är lämplig att inneha uppdraget ska enligt 11 kap. 20 § första stycket föräldrabalken entledigas. Ett entledigande kan bli aktuellt även om någon mer kvalificerad olämplighet inte kan läggas den gode mannen till last. Det räcker med att den gode mannen inte längre uppfyller de krav som ställs för att förordnas till uppdraget.

Tingsrätten konstaterar inledningsvis att det inte finns anledning att betvivla att familjen A. och G.L. har en nära och god relation. Tingsrätten betvivlar inte heller att det är G.L:s önskan att H.A. kvarstår som god man för henne. Den omständigheten att den enskilde själv önskat någon som ställföreträdare innebär emellertid inte att överförmyndarens kontroll bör vara mindre noggrann. Såväl överförmyndaren som domstolen har ett ansvar för att ställföreträdaren är lämplig för uppdraget. Om det föreligger risk för motstridiga intressen mellan den enskilde och ställföreträdaren, kan det vara en grund för bedömningen att ställföreträdaren är olämplig. I lämplighetsbedömningen ingår även att göra en jävsprövning. Utgångspunkten ska enligt förarbetena alltid vara att ställföreträdaren har förmåga att se till den enskildes bästa (prop. 2013/14:225, s. 35). Tingsrätten instämmer i överförmyndarens bedömning att det i och med gåvorna från G.L. till H.A:s barn inte kan uteslutas att det föreligger motstridiga intressen eller jäv inom godmanskapet. Det är därför inte lämpligt att H.A. kvarstår som god man för G.L. Överklagandet ska därför avslås.

BESLUT

Tingsrätten avslår överklagandet.

Domskäl

Hovrätten (hovrättsråden Kazimir Åberg, Christian von Szalay, referent, och Marianne Åbyhammar) anförde i beslut den 4 juni 2015 följande.

SKÄL

Av utredningen framgår att H.A. år 2006 förordnades som god man för G.L. enligt 11 kap. 4 § föräldrabalken, med uppdrag att bl.a. förvalta hennes egendom. I ärendet är ostridigt att G.L. under år 2008 respektive 2013 lämnat betydande penninggåvor, i vart fall till H.A:s vuxna barn. Den fråga som hovrätten har att ta ställning till är om dessa gåvor utgör hinder mot att H.A. kvarstår som god man för G.L.

Vilka krav på personlig lämplighet ställs på en god man?

Till god man ska enligt 11 kap. 12 § föräldrabalken utses en rättrådig, erfaren och i övrigt lämplig person. I lämplighetskravet ligger bl.a. att den tilltänkte gode mannen inte får ha en med den enskilde motstående intressen (prop. 1987/88:124 s. 173). Syftet därmed är att undvika risken för att den gode mannen ska sätta sina egna intressen framför den enskildes. Detta krav ska inte bara vara uppfyllt vid förordnandet utan upprätthållas under den tid som förordnandet gäller.

Uppkommer en intressekonflikt under tid som förordnandet löper kan det alltså bli aktuellt att bringa förordnandet att upphöra (20 § första stycket). Det saknar därvid betydelse om den gode mannen har agerat partiskt eller inte. Det räcker alltså med att det objektivt sett finns en intressekonflikt som typiskt sett medför en risk för att den gode mannen kan komma att sätta sina egna intressen framför den enskildes.

Genom en lagändring som trädde i kraft den 1 januari 2015 har den enskilde vid valet av god man getts ett större inflytande än tidigare (12 § första stycket andra meningen). Varken överförmyndaren eller domstolen får emellertid efterge det nu berörda lämplighetskravet för att tillmötesgå den enskildes val av god man (prop. 2013/14:225 s. 44). Den omständigheten att G.L. önskar att H.A. ska kvarstå som god man saknar alltså betydelse för den nu aktuella prövningen.

Vilka skyldigheter följer med uppdraget som god man?

Det ankommer på den gode mannen, såvitt nu är i fråga, att omsorgsfullt fullgöra sina skyldigheter enligt uppdraget och alltid handla på det sätt som bäst gagnar den enskilde (12 kap. 3 § föräldrabalken). Den enskildes medel ska i skälig omfattning användas för hans eller hennes uppehälle, utbildning och nytta i övrigt. De medel som inte används för sådana ändamål ska placeras så att tillräcklig trygghet finns för deras bestånd och så att de ger skälig avkastning (4 §).

Godmanskapet medför till skillnad från förvaltarskap inte att den enskilde förlorar sin förmåga att själv rättshandla. Den enskilde kan alltså med rättslig bindande verkan t.ex. ge bort sin egendom, även om det skulle strida mot vad den gode mannen anser lämpligt (prop. 1987/88:124 s. 165). Vid en sådan intressekollision kan det finnas anledning för den gode mannen att hos överförmyndaren väcka frågan om förvaltarskap i stället ska anordnas. Så ska normalt alltid ske om det föreligger risk för att den enskilde vidtar dispositioner till skada för sig själv (a. prop. s. 145).

Är H.A. fortsatt lämplig för uppdraget som god man?

De i ärendet aktuella gåvornas storlek och andel av G.L:s egendom är sådana att det i och för sig kan sättas i fråga om gåvorna varit förenliga med en sund förvaltning av G.L:s egendom oavsett gåvomottagare. När, som i det aktuella fallet, gåvorna tillfallit anhöriga till H.A. har det - oberoende av om gåvorna skadat eller riskerat att skada G.L:s ekonomiska trygghet - objektivt sett uppkommit en intressekonflikt mellan å ena sidan det H.A. i egenskap av god man är satt att bevaka - nämligen att G.L:s egendom förvaltas på ett ekonomiskt betryggande sätt - och H.A:s egna ekonomiska intressesfär å den andra. Den omständigheten att det är G.L. själv som har valt att ge bort sin egendom förändrar inte detta. H.A. kan mot denna bakgrund inte anses lämplig att kvarstå som god man för G.L. Överklagandet ska därför avslås.

BESLUT

4. Hovrätten ger prövningstillstånd.

5. Hovrätten avslår överklagandet.

Hovrättens beslut meddelat: den 4 juni 2015.

Mål nr: ÖÄ 2584-15.

Lagrum: 11 kap.4, 12 och 20 §§ samt 12 kap.3 och 4 §§föräldrabalken.

Litteratur: Prop. 1987/88:124 s. 145, 165 och 173; prop. 2013/14:225 s. 44.