lagen.nu

RH 2015:46

Brott mot medborgerlig frihet?

Göteborgs tingsrätt

Åklagaren väckte vid tingsrätten åtal mot K.R. för två fall av brott mot medborgerlig frihet alternativt olaga hot och påstod följande.

1) K.R. har hotat F.B., chefredaktör för GT/Expressen (GT), och T.M., ansvarig utgivare för Expressens alla editioner och chefredaktör för Expressen, samt B.L., redaktionschef för GT, genom att efter att ha kastat ägg i GT:s lokal vid Kungstorget i Göteborg av B.L. uppmanats lämna platsen ha uttalat ”ni får anmäla mig eller göra vad ni vill. Nästa gång kastar jag inte ägg och fortsätter ni skriva kommer jag tillbaka med kniv” eller ord av motsvarande innebörd. Det hände den 13 december 2013. Hotet har vidarebefordrats till F.B. och T.M. vilket K.R. hade anledning att räkna med. Hotet var sådant att det B.L., F.B. och T.M. kunde förväntas känna allvarlig rädsla för annans eller egen säkerhet till person.

2) K.R. har hotat F.B. och T.M. genom att ställa in ett paket adresserat till F.B. och T.M. innehållande en kniv och en koran i receptionen på GT/Expressens redaktion på Kungstorget i Göteborg. Det hände den 23 januari 2014. Hotet var sådant att F.B. och T.M. kunde förväntas känna allvarlig rädsla för egen och annans säkerhet till person.

Hoten har framförts med anledning av artiklar som publicerats i tidningarna och med uppsåt att påverka den allmänna åsiktsbildningen och därigenom har yttrandefriheten satts i fara för de utpekade personerna men även för tidningarnas övriga journalister.

K.R. förnekade gärningarna. Han förklarade att det var riktigt att han besökte GT/Expressens lokaler i Göteborg den 13 december 2013 och att han där kastade ägg mot en glasruta. Syftet var att få tala med T. M. F.B. kände han inte till. Det stämmer att han då sade ”ni får anmäla mig eller göra vad ni vill. Nästa gång kastar jag inte ägg”. Något annat uttalade han inte. Det stämmer således inte att han yttrade att han skulle återkomma med kniv. Han hade inte något syfte att påverka den allmänna åsiktsbildningen.

Det var vidare riktigt att han den 23 januari 2014 lämnade ett paket innehållande en kniv och en koran adresserat till F.B. och T.M. Syftet var dock inte att hota någon utan att visa för T.M. och F.B. att islam och våld hör ihop.

Göteborgs tingsrätt (chefsrådmannen Henrik Winman , tingsfiskalen Maria Corneliusson samt nämndemännen Michael Klein, Karl-Göran Zeybrandt och Ingemar Larsson) anförde i dom den 6 mars 2014 bl.a. följande.

DOMSKÄL

Bakgrund

Av utredningen i målet framgår till en början följande.

K.R. är ledare för gruppen Swedish Defence League. Gruppen arbetar enligt K.R. mot islamisering samt upplyser folk om den fara som islam utgör. Det är vidare enligt K.R. en islamfientlig grupp, men den är inte muslimfientlig. I september 2011 publicerade Expressen en artikel om Swedish Defence League.

GT/Expressen är en del av Expressen. Tryckfrihetsrättsligt och ansvarsmässigt är GT/Expressen och Expressen en enhet. Vissa block i tidningarna är identiska medan det finns ett antal sidor som bara införs i GT/Expressen och som är specifikt för Västsverige.

T.M. är ansvarig utgivare för Expressens alla editioner, inklusive GT/Expressen, och dessutom chefredaktör för Expressen. Han har därmed två olika roller. Han bär det juridiska tryckfrihetsansvaret och kan instruera och fatta beslut om vad som ska skrivas i tidningarna och dessutom besluta om att stoppa publiceringar. T.M. kan också besluta om att innehållet i artiklar ska ändras. Han är den som har den slutliga bestämmanderätten över vad som ska publiceras. T.M. får underlag för sina beslut av bl.a. F.B., som är chefredaktör för GT/Expressen. Hennes uppgift är att leda GT/Expressens journalistiska arbete i Expressens publicistiska anda. Hon bestämmer vad som publiceras och styr över vad som skrivs i tidningen. F.B. ingår i Expressens ledningsgrupp samt är med och fattar beslut i viktiga frågor. B.L. är redaktionschef för GT/Expressen. Han är nummer två i hierarkin efter F.B. och är den som tar över om F.B. är borta. Han har personalansvar samt sköter administrativa uppgifter.

Expressen har cirka 1,8 miljoner läsare varje dag. Det är den största tidningen i Sverige på helger, den näst största på vardagar och norra Europas näst största tidning. Det finns cirka 250 journalister runt om i världen som är anställda av Expressen.

Den 27 oktober 2013 publicerade GT/Expressen en krönika av F.B. med rubriken ”Sverige är ett rasistiskt land”. I krönikan togs upp bl.a. att Sverige är sämst av OECD-länderna på att ge invandrade medborgare jobb.

Expressen, inräknat editionen GT/Expressen, publicerade under perioden den 10 december 2013 till den 13 december 2013 en artikelserie om så kallat näthat. I artikelserien namngav Expressen ett antal personer som stått bakom rasistiska uttalanden på vissa internetsajter.

Den 13 december 2013 besökte K.R. GT/Expressens lokaler på Kungstorget i centrala Göteborg. Syftet med besöket var enligt K.R. att ifrågasätta Expressens publiceringar av privatpersonernas namn i artiklarna om näthat och att uttrycka sin ilska mot publiceringarna genom att kasta ägg. Han pratade först med A.B. som arbetar som receptionist på GT/Expressen. K.R. ville först och främst prata med T. M. men då denne inte var på plats hämtade A.B. några andra personer från Expressens kontor. B.L., J.S. och M.H. kom därefter ut till receptionen. K.R. och B.L. pratade med varandra. K.R. presenterade sig vid namn och uppgav att han kom från Swedish Defence League. Det står klart att K.R. i samtalet med B.L. uttalade ”ni får anmäla mig eller göra vad ni vill. Nästa gång kastar jag inte ägg”. Vad som därefter uttalades i samband med att K.R. lämnade lokalen råder det dock delade meningar om.

I tiden efter artikelserien om näthatet har T.M. i en intervju på avpixlat.se uttalat följande om Researchgruppen ” I fallet med Researchgruppen så har ju de personer som Expressen haft kontakt med nu tagit avstånd från våld, och det är bra.”

Den 23 januari 2014 påträffades ett paket utanför GT/Expressens reception. Paketet var adresserat till F. ”Sverige är ett rasistiskt land” B. och T. ”Researchgruppen tagit avstånd från våld” M. Med hänsyn till paketets utseende samt hur paketet lämnats utanför lokalen tillkallades polis. Då polisen inte kunde utesluta att det rörde sig om en sprängladdning spärrades platsen av, och GT/Expressens utrymmen samt andra angränsande lokaler utrymdes under cirka tre timmar. Bombtekniker sköt sönder paketet och det kunde konstateras att paketet innehöll en kniv samt en koran.

K.R. har tagit på sig att det var han som skickade paketet. Han har själv angett att syftet endast varit att visa att islam och våld hör ihop.

I tingsrättens dom lämnas därefter en redovisning av vad de vid tingsrätten hörda personerna har berättat.

Tingsrättens bedömning

Åtalspunkten 1

Det är alltså utrett att K.R. har begett sig till GT/Expressens redaktion i Göteborg för att där få tala med T.M., eller med någon annan ansvarig för tidningen. Eftersom inte någon av T.M. eller F.B. befann sig på redaktionen fick K.R. i stället träffa bl.a. B.L., M.H. och J.S. Det är vidare utrett att K.R. i receptionen strax innan han lämnade tidningens lokaler kastade ägg mot en glasvägg samt till B.L. sa något som anspelade på detta.

B.L. har berättat att K.R. i samband med att B.L. bad K.R. att lämna lokalerna dessutom uttalade att han skulle komma tillbaka med kniv, om tidningen fortsatte att skriva på ett visst sätt. B.L:s uppgift om att K.R. uppmanade B.L. att sluta skriva i tidningen får stöd av vittnena M.H. och J.S., som båda hörde K.R. uttala sig på det sättet. När det gäller B.L:s uppgifter om vad K.R. sa i övrigt ska först lyftas fram att B.L. har sagt att han blev påfallande skärrad av K.R:s uttalande. Detta talar i och för sig för att det som B.L. har sagt om K.R:s uttalande om en kniv inte bygger på någon missuppfattning från B.L:s sida.

Inte någon av de övriga personer som var med om händelsen i receptionen har emellertid hört K.R. säga något om en kniv. Detta ska emellertid ses i ljuset av att J.S. och M.H. befann sig längre bort från K.R. än B.L. men också av att det hördes oväsen från en automatisk dörröppnare i lokalen samtidigt som B.L. och K.R. samtalade. Det är därför inte anmärkningsvärt att det bara var B.L. som hörde K.R:s kommentar om kniven. Slutsatsen av det nyss sagda är att det är utrett att K.R. har uttalat sig på det sätt som B.L. har angett.

Det är vidare utrett att T.M. och F.B. genast informerades om vad som hade inträffat i receptionen och om vad K.R. hade sagt när han befann sig där. K.R. har förklarat att han ville att T.M. skulle få reda på det, efterson K.R. själv inte hade möjlighet att tala med T. M.

A.B. har visserligen berättat att K.R. inte förde F.B:s namn på tal men både M.H. och J.S. har sagt att K.R. ville tala med chefredaktören för GT/Expressen. A.B. förklarade för K.R. att F.B. också befann sig i Stockholm. K.R. måste därför ha insett att också F.B. skulle informeras om vad som hade inträffat i receptionen och om vad han hade sagt.

K.R. fällde kommentaren om kniven inför B.L., som upplevde kommentaren och det som inträffade i receptionen som mycket obehagligt. K.R. har alltså hotat B.L. på det sätt som åklagaren har angett. F.B. och T.M. har sagt att de också upplevde det som inträffade i receptionen samt det som K.R. uttalade där som mycket obehagligt. T.M. och F.B. har vidare sagt att de uppfattade uttalandet som riktat mot dem personligen i deras egenskap av chefredaktörer. Det var både tänkt och möjligt att T.M. och F.B. skulle få reda på vad K.R. hade uttalat. Med hänsyn till det nyss sagda och till att K.R. bara var intresserad av att förmedla sitt budskap till ansvariga personer på tidningen finns det en sådan koppling mellan K.R:s uttalande och T.M. och F.B. att det har varit fråga om hot riktade också mot dem på det sätt som åklagaren har angett.

K.R:s uttalande har - särskilt med hänsyn till vad som i övrigt förekom vid hans besök i receptionen - varit ägnat att framkalla allvarlig fruktan för B.L:s , T.M:s och F.B:s, eller för någon annans, säkerhet till person.

K.R. har alltså gjort sig skyldig till olaga hot. Tingsrätten återkommer till hur gärningen i övrigt ska bedömas.

Åtalspunkten 2

K.R. har i enlighet med åtalet i den här delen i GT/Expressens reception i Göteborg placerat ett paket adresserat till T.M. och F.B.. I anslutning till namnen på paketet fanns citat från en intervju med T.M. och från en krönika av F.B .. I paketet fanns en stor jaktkniv samt en koran. Innehållet blev känt sedan polisens s.k. bombgrupp hade sprängt paketet. T.M. och F.B. fick av sina medarbetare information om paketet, att det var adresserat till T.M. och F.B., vad paketet visade sig innehålla samt vad som i övrigt förekom i samband med att paketet hittades.

Det står helt klart att K.R:s avsikt var att T.M. och F.B. skulle få kännedom om paketet och dess innehåll och det som i övrigt hade inträffat vid redaktionen i Göteborg.

T.M. och F.B. har berättat att de uppfattade paketet med kniven som mycket obehagligt, och detta alldeles särskilt sett i ljuset av det som hade inträffat på redaktionen i Göteborg i december 2013. T.M. och F.B. har också sagt att de såg händelsen med paketet som en upptrappning av hoten mot dem samt att de funderade över vad K.R. skulle ta sig till härnäst. Att K.R. i tidningens lokaler har lämnat ett paket med en jaktkniv till T.M. och F.B. har - särskilt mot bakgrund av vad som framkommit i övrigt i anslutning till denna åtalspunkt samt med beaktande av händelsen i december 2013 - varit ägnat att framkalla allvarlig fruktan för T.M:s och F.B:s, eller för någon annans, säkerhet till person.

K.R. har emellertid invänt att hans avsikt med paketet och dess innehåll inte var att hota T.M. och F.B., utan att för dem redovisa sin uppfattning om islam som en våldsbejakande religion samt uppmana dem att läsa koranen.

Vikt ska här först läggas vid att paketet lämnades i receptionen utan något meddelande till T.M. och F.B. om hur K.R:s agerande skulle förstås. K.R. måste ha insett att det inte låg närmast till hands för T.M. och F.B. att uppfatta syftet med hans agerande på det nyss angivna sättet. Agerandet från K.R:s sida ska också ses i belysning av hans uttalande i december 2013 om att han skulle komma tillbaka till tidningens lokaler med kniv. Genom att lämna paketet med kniven i tidningens lokaler satte K.R. sitt hot om kniven i verket. Det ska slutligen lyftas fram att det på paketet fanns citat från en intervju med T.M. och från en krönika av F.B. som K.R. hade starka invändningar mot.

Med hänsyn till det nyss sagda står det helt klart att K.R. inte kan ha lämnat paketet med kniven med någon annan avsikt än att hota T.M. och F.B.

Slutsatsen är att K.R. också i denna del har gjort sig skyldig till olaga hot.

Har K.R. dessutom gjort sig skyldig till brott mot medborgerlig frihet?

Enligt 18 kap. 5 § brottsbalken döms den för brott mot medborgerlig frihet som övar olaga hot med uppsåt att - såvitt nu är av intresse - påverka den allmänna åsiktsbildningen och därigenom sätter yttrandefriheten i fara. Prövningen av om det är fråga om olaga hot ska göras med utgångspunkt i bestämmelsen i 4 kap. 5 § brottsbalken.

Med bestämmelsen avses i första hand att komplettera upprors- och förräderibestämmelserna med ett skydd för vissa medborgerliga fri- och rättigheter. Det hänger samman med att angrepp mot den fria pressen för att påverka den allmänna åsiktsbildningen på ett förberedande stadium erfarenhetsmässigt kan ingå i genomförandet av uppror.

Bestämmelsen avser emellertid också att skydda de nyss nämnda fri- och rättigheterna mot angrepp av svårartat slag även när ett upprors- eller högförräderiuppsåt inte föreligger. Det har i sin tur sin grund i att dessa fri- och rättigheter utgör sådana värden att det har ansetts väl motiverat att i brottsbalken införa en bestämmelse till skydd för dem även om det inte finns något sådant uppsåt (NJA II 1962 s. 274). När det i förarbetena talas om angrepp av ”svårartat slag” avses inte någon annan kvalificering av hotet än den som följer av att de två särskilda rekvisiten i paragrafen ska vara uppfyllda vid sidan om de som gäller för olaga hot. Det framgår redan av bestämmelsens ordalydelse men anges också i förarbetena till bestämmelsen. Dessutom togs förslag om att straffbarheten skulle begränsas till hot med våldsamma medel bort i lagrådsremissen.

Uppsåt att påverka den allmänna åsiktsbildningen föreligger i första hand vid angrepp mot pressen, eftersom den har en särskilt stor betydelse för åsiktsbildningen. För att bestämmelsen ska tillämpas krävs slutligen att angreppet har sådan betydelse att yttrandefriheten sätts i fara. I det ligger att det ska uppstå fara för yttrandefriheten hos en vidare krets av medborgare, och det kan vara fallet om angreppet riktas mot ledande eller tongivande personer, t.ex. mot personer som har stor opinionsbildande betydelse.

K.R. har uttryckligen sagt att hans syfte med besöket i tidningens lokaler i december 2013 och hans agerande där var att visa att han inte ville att T.M. i tidningen skulle publicera namn och bild på privatpersoner som hade uttalat sig rasistiskt på nätet. Detta kom också till uttryck genom att K.R. uppmanade B.L. att inte skriva i tidningen, vilket också förmedlades till T.M. och F.B. Av utredningen framgår att K.R. dessutom var missnöjd med åsikter som F.B. hade gett uttryck för i en krönika. Med hänsyn till det sagda kan K.R. inte heller ha placerat paketet i tidningens reception i januari 2014 i någon annan avsikt än att angripa T.M. och F.B. för deras publicering av uppgifter i tidningen. K.R. har därmed angripit dem med uppsåt att påverka den allmänna åsiktsbildningen.

K.R. har angripit två chefredaktörer i två fall och också en redaktionschef. T.M. är dessutom ansvarig utgivare av Expressen och GT/Expressen, som tillsammans har ca 1,8 miljoner läsare dagligen. Om T.M., F.B. och B.L. hade påverkats i sina publicistiska uppdrag skulle angreppet ha fått genomslag hos många läsare. Genom K.R:s angrepp mot T.M., F.B. och B.L. har yttrandefriheten satts i fara hos en vid krets på det sätt som åklagaren har angett.

Slutsatsen är att K.R. ska dömas för brott mot medborgerlig frihet i två fall, som åklagaren har gjort gällande i första hand.

Påföljd

K.R. godkände den 17 december 2012 ett strafföreläggande för olaga hot, ofredande och skadegörelse. Frivården har angett att K.R. inte har något behov av övervakning.

Straffet för brott mot medborgerlig frihet är fängelse i högst sex år. Straffskalan för dessa kvalificerade former av olaga hot är därmed strängare än den som gäller för olaga hot som bedöms som grovt brott. Ett hot i kombination med det uppsåt som förutsätts i bestämmelsen och som gör att yttrandefriheten sätts i fara har alltså ett högre straffvärde än det olaga hotet har. Med hänsyn till de slutsatser som tingsrätten har dragit i det sista stycket under föregående rubrik och till att det har varit fråga om upprepade och upptrappade angrepp mot flera personer motsvarar straffvärdet i detta fall fängelse i sex månader.

Som skäl för fängelse får rätten, utöver brottslighetens straffvärde och art, beakta att den tilltalade tidigare har gjort sig skyldig till brott.

Straffvärdet i sig är emellertid inte så högt att fängelse av den anledningen bör väljas som påföljd. Brottet olaga hot kan vara av sådan art som gör att fängelse bör väljas som påföljd. Brott mot medborgerlig frihet har ett högre artvärde än olaga hot. Enligt tingsrättens mening är de brott som K.R. har gjort sig skyldig till av sådan art att det finns en presumtion för fängelse. Fängelse kan då undvikas bl.a. om förutsättningarna för villkorlig dom med föreskrift om samhällstjänst är uppfyllda. Straffvärdet för K.R:s brott är emellertid så högt att den påföljden inte är tillräckligt ingripande. Till detta kommer att K.R. tidigare är dömd för olaga hot.

Med hänsyn till det anförda ska K.R. på grund av brottens art samt återfallet i brott dömas till fängelse. Fängelsestraffets längd ska bestämmas med utgångspunkt i straffvärdet.

DOMSLUT

Tingsrätten dömde K.R. enligt 18 kap. 5 § brottsbalken för brott mot medborgerlig frihet i två fall till fängelse 6 månader.

Hovrätten för Västra Sverige

Alla parter överklagade tingsrättens dom.

K.R. yrkade att hovrätten skulle ogilla åtalet.

Åklagaren, F.B., B.L. och T.M. yrkade att hovrätten skulle skärpa fängelsestraffet.

Hovrätten (hovrättslagmannen Hjalmar Forsberg, hovrättsrådet Per Renell, referent, och f.d. chefsrådmannen Marika Estreen ) anförde i dom den 19 november 2014 bl.a. följande.

DOMSKÄL

Inledning

De brott som åklagaren och målsägandena har påstått i första hand - brott mot medborgerlig frihet - utgör en särskilt kvalificerad form av olaga hot (eller, vilket inte är aktuellt här, olaga tvång). En grundläggande förutsättning för att K.R. skall dömas för brott mot medborgerlig frihet är att det är styrkt att han gjorde sig skyldig till olaga hot. Hovrättens prövning börjar därför med den frågan.

Åtalspunkten 1

Som framgår av tingsrättens dom är parterna överens om stora delar av händelseförloppet. Det brott som åklagaren och målsägandena har gjort gällande utgår från det påstådda uttalandet från K.R. att han, om GT/Expressen inte slutade att skriva sådant som han invände mot, skulle återvända med kniv. Detta har K.R. förnekat.

Bevisningen för påståendet om K.R:s uttalande utgörs främst av B.L:s berättelse. Det saknas anledning att befara att B.L. medvetet har lämnat oriktiga uppgifter. För att hans beskrivning skall läggas till grund för bedömningen krävs dock också att hovrätten även i andra avseenden är säker på att berättelsen återger händelseförloppet korrekt, t.ex. genom att det framstår som uteslutet att B.L. missuppfattade något som sades eller att han minns fel. För en sådan bedömning krävs inte sällan annan utredning som ger stöd åt berättelsen i de kritiska delarna. Den övriga utredningen om händelsen i GT:s reception ger dock inte något sådant stöd. B.L. har förklarat att K.R:s avslutande ord, inklusive hotet att återkomma med kniv, uttalades i en följd. M.H. och J.S. har båda återgett K.R:s avslutande ord på ungefär samma sätt som B.L. - dock inte att K.R. skulle komma tillbaka med kniv. Detta talar mot att K.R. sade så. Antaganden om hur störande ljud m.m. kan ha inverkat på möjligheten att höra vad K.R. sade utgör inte mer än spekulationer och ger under alla förhållanden inget stöd åt B.L:s uppgifter. Här konstaterar hovrätten att övrig utredning - däribland även K.R:s egna kommentarer på Twitter efter händelsen - inte ger stöd för påståendet om hot att återvända med kniv, utan i någon mån motsäger detta. I det läget är det inte, med det beviskrav som gäller i brottmål, styrkt att K.R. hotade på sådant sätt. Åtalet enligt denna punkt, som inte avser att något annat uttalande eller annan handling var brottslig, skall således ogillas.

Åtalspunkten 2

Även beträffande denna händelse är parterna överens om stora delar av förloppet.

Enligt åklagaren, F.B. och T. M. utgjorde K.R:s handlande - när han placerade paketet med en kniv och en Koran vid GT:s reception - ett olaga hot, som i detta fall skall bedömas som brott mot medborgerlig frihet. K.R.s invändning avser att hans handlande var ett led i hans argumentation, men inte ett hot.

Åklagaren har inte uttryckligen påstått att K.R. hotade med brottslig gärning eller närmare angett vad hans hot avsåg, men mot bakgrund av vad som anges i övrigt är det givet att gärningsbeskrivningen i detta fall skall uppfattas som att den avser hot om brottslig gärning.

Tingsrätten har i sin bedömning av åtalspunkten 2 utgått från att K.R. en dryg månad tidigare (åtalspunkten 1) hade hotat att med kniv komma tillbaka till GT:s lokal. Även om hovrätten har en annan utgångspunkt i just det avseendet ansluter sig hovrätten i övrigt till tingsrättens bedömningar beträffande det olaga hotet enligt åtalspunkten 2. Det är således styrkt att K.R. vid detta tillfälle gjorde sig skyldig till olaga hot mot F.B. och T. M. på det sätt som har påståtts i åtalet.

För att K.R. skall dömas för brott mot medborgerlig frihet i stället för olaga hot krävs, förutom att han gjorde sig skyldig till olaga hot, att andra omständigheter förelåg. Hovrätten prövar detta i det följande.

Brott mot medborgerlig frihet eller olaga hot?

Bestämmelsen i 18 kap. 5 § brottsbalken lyder:

Den som övar olaga tvång eller olaga hot med uppsåt att påverka den allmänna åsiktsbildningen eller inkräkta på handlingsfriheten inom politisk organisation eller yrkes-eller näringssammanslutning och därigenom sätter yttrande-, församlings-eller föreningsfriheten i fara, dömes för brott mot medborgerlig frihet till fängelse i högst sex år.

Lydelsen har inte ändrats sedan bestämmelsen trädde ikraft 1965, när brottsbalken ersatte 1864 års strafflag. Bestämmelsen hade inte någon närmare motsvarighet i äldre lag. Den synes ha kommit till praktisk användning ytterst få gånger under de närmare 50 år som den har gällt. Trots bestämmelsens tämligen långvariga existens står inga refererade rättsfall att finna och den beskrivs förhållandevis kortfattat i juridisk doktrin.

Det är för hovrätten okänt om någon person genom lagakraftvunnet avgörande har dömts enligt bestämmelsen.

Som har nämnts tidigare utgör brott mot medborgerlig frihet en särskilt kvalificerad form av olaga tvång eller olaga hot. K.R. gjorde sig skyldig till olaga hot enligt åtalspunkten 2. Enligt åtalet gjorde han det med uppsåt att påverka den allmänna åsiktsbildningen. Det går inte att dra annan slutsats än att K.R:s handlande den 23 januari 2014 åtminstone delvis motiverades av att Expressen (och utgåvan GT) hade gett uttryck för vissa kritiska åsikter som han själv inte omfattade, och att han ville få till stånd en ändring av det som skrevs. Det publicerade material som K.R. invände mot, och som han ville få ett slut på, har betydelse för den allmänna åsiktsbildningen. Att K.R. insåg det är givet. Det är därför visat att K.R. begick hotbrottet med uppsåt att påverka den allmänna åsiktsbildningen.

För att en sådan gärning skall bestraffas som brott mot medborgerlig frihet krävs vidare att effekten av gärningsmannens handlande är att t.ex. yttrandefriheten sätts i fara. Med yttrandefrihet avses envars rätt att fritt meddela upplysningar samt att uttrycka tankar, åsikter och känslor. Såsom bestämmelsen är avfattad avser farorekvisitet en s.k. konkret fara, dvs. en i det enskilda fallet påvisad fara för yttrandefriheten (jfr Asp m.fl. , Kriminalrättens grunder, andra upplagan, s. 92 ff.). För detta har åklagaren och målsägandena bevisbördan. Det är för fullbordat brott inte tillräckligt att gärningsmannen i och för sig hade uppsåt till att sätta yttrandefriheten i fara, om detta av något skäl inte inträffar.

I detta mål har åklagaren justerat den ursprungliga lydelsen av åtalet. Justeringen är uttryckt som en precisering och har den begränsande följden att det i åtalet inte görs gällande att den svenska yttrandefriheten i allmänhet sattes i fara, utan endast för en viss angiven krets personer. Med ”tidningarnas övriga journalister” avser åklagaren alla de journalister som, inom eller utom Sverige, arbetar med någon av Expressens olika utgåvor (t.ex. GT). Det saknas anledning att betvivla uppgiften att denna krets utgörs av cirka 250 personer. Åtalsjusteringen innebär att åtalet inte innehåller något påstående att yttrandefriheten sattes i fara för andra än just dessa cirka 250 personer, t.ex. för tidningens cirka två miljoner läsare.

Här finns skäl att beröra syftet med straffbestämmelsen och dess närmare innebörd, såsom saken uttrycktes under lagstiftningsarbetet med den nya brottsbalken. Av straffrättskommitténs slutbetänkande (SOU 1953:14, s. 333) framgår att avsikten med den nya bestämmelsen var att skydda vissa grundläggande medborgerliga fri-och rättigheter. Angrepp mot dessa kunde, enligt kommittén, innefatta förberedande åtgärder till uppror eller högförräderi; det var angeläget att kunna ingripa mot sådant redan i ett skede när straffbestämmelserna om förberedelse eller stämpling inte kunde tillämpas. Dessa fri-och rättigheter var dessutom så viktiga att de borde beredas ett särskilt skydd mot angrepp av svårartat slag även i fall i vilka upprors-eller högförräderiuppsåt inte fanns. Såvitt gällde rekvisitet att angreppet sätter en av de skyddade friheterna i fara uttalade kommittén (a.a. s. 334) att bestämmelsen avsåg den situationen ”att fara genom angreppet uppstår icke endast för vissa enskilda personers yttrandefrihet eller föreningsfrihet utan för dessa rättigheter hos en vidare krets av medborgare”.

Även om kommitténs författningsförslag kom att ändras i vissa avseenden bestod det centrala innehållet, och motiven därtill, när brottsbalkens bestämmelse utformades och därefter antogs av riksdagen. I propositionen (1962:10, del B, s. 272) uttalade departementschefen:

Ehuru det väsentliga syftet med denna bestämmelse är att komma åt gärningar som i själva verket innefattar förberedande åtgärder till uppror eller högförräderi, har paragrafen som förut nämnts utformats utan någon direkt antydan om upprors-eller högförräderiuppsåt. Det är alltså icke nödvändigt för ansvar enligt paragrafen, att det kan påvisas att gärningen ingår som ett led i en rent statsfientlig verksamhet. Emellertid bör det betonas, att - såsom kommittén själv har understrukit - det bland brottsförutsättningarna uppställda rekvisitet, att vissa medborgerliga fri-och rättigheter skall sättas i fara, icke avser viss eller vissa enskilda personer utan en vidare krets av medborgare.

Ett fall när bestämmelsen skulle kunna tillämpas är att en gärningsman med hot angriper en eller några få personer i tydligt ledande ställning inom massmedia, alternativt en hel tidningsredaktion, och detta hot på något sätt får till följd att yttrandefriheten mer generellt - dvs. på ett övergripande plan i samhället - sätts i fara. Ett sådant elakartat scenario framstår inte som särskilt troligt just nu, just här, men lagstiftaren har för ett sådant fall avsett att bestämmelsen skall vara tillämplig. I ett sådant händelseförlopp skulle nämligen (såsom Jareborg har uttryckt saken i Brotten, tredje häftet, andra upplagan, s. 180) faran för yttrandefriheten gälla ”frihetens existens hos en vidare krets av medborgare”.

Fråga uppkommer då om den effekt som påstås i åtalet (se ovan) är av sådant slag som avses i straffbestämmelsen. Inledningsvis kan hovrätten konstatera att förarbetenas uttalanden avseende ”en vidare krets av medborgare” knappast avsåg att uttrycka ett visst minsta antal personer som skall ha berörts. I stället ger förarbetena uttryck för att det (såsom i det tänkta exemplet ovan) skall vara fråga om en fara för yttrandefriheten på ett mer generellt plan i det svenska samhället. Såväl ordalydelsen som sammanhanget i förarbetena tyder starkt på att det för straffansvar enligt 18 kap. 5 § brottsbalken krävs att den yttrandefrihet, som gärningen sätter i fara, avser andra än endast journalisterna inom en viss tidningsorganisation - även om antalet journalister är så högt som 250. Detta intryck förstärks av att straffbestämmelsen är placerad i brottsbalkens kapitel om högmålsbrott, men även av att den straffbara handlingen så tydligt har förknippats med uppror och högförräderi; två brottstyper som berör statsskickets och samhällets bestånd.

En annan sak är att om yttrandefriheten för journalisterna i en stor tidningsorganisation faktiskt sätts i fara, är det en möjlig följd att yttrandefriheten sätts i fara även på en mer generell nivå (för ”en vidare krets av medborgare”) på det sätt som avses i straffbestämmelsen. Men det är inte den effekten som har påståtts i målet. Hovrätten kan inte till grund för prövningen lägga annat än det som görs gällande i åtalet. Hovrättens slutsats är att den preciserade och begränsade effekt som har påståtts inte kan leda till straffansvar för brott mot medborgerlig frihet. Det saknas därför anledning att pröva om den påstådda effekten är bevisad.

Det sagda leder till att tingsrättens dom skall ändras på så sätt att K.R., för gärningen enligt åtalspunkten 2, döms för olaga hot i stället för brott mot medborgerlig frihet.

Påföljd

För olaga hot är stadgat böter eller fängelse i högst ett år. Många hotbrott har straffvärde på bötesnivån. K.R:s brott är dock betydligt allvarligare. Till skillnad från många andra olaga hot var hans gärning uttänkt och förberedd, inte någon ingivelse i stunden. Även om hans gärning inte kan bedömas som brott mot medborgerlig frihet har den inte riktats bara mot F.B:s och T.M:s personer, utan också syftat till att i förlängningen påverka den allmänna åsiktsbildningen. Detta är en försvårande omständighet vid bedömningen av brottets straffvärde. Straffvärdet påverkas dock inte av att det utplacerade paketet befarades innehålla en bomb, med följden att tidningens lokaler fick utrymmas. Enligt hovrättens uppfattning motsvarar straffvärdet tre månaders fängelse.

Som nämns i tingsrättens dom gjorde K.R. sig skyldig till bl.a. olaga hot 2012. I strafföreläggandet från december det året angavs påföljden till 60 dagsböter. Det framgår vidare av en norsk dom som målsägandena har tillfört målet att han i april 2014 dömdes för vissa brott, som hade begåtts i november 2013, till fängelse 30 dagar och böter.

Det brott som K.R. nu döms för utgör inte återfall i förhållande till den norska domen, som därmed inte får betydelse för påföljdsvalet. Däremot utgör brottet återfall i förhållande till strafföreläggandet, men det återfallet är inte sådant att villkorlig dom nu inte kan komma i fråga. K.R:s hotbrott är emellertid av allvarlig art och utgångspunkten är därmed att påföljden skall bestämmas till fängelse. Presumtionen för fängelse kan dock i hans fall brytas av möjligheten att förena en villkorlig dom med samhällstjänst, ett alternativ som han har samtyckt till och får anses lämplig för. Påföljden skall därför bestämmas på sådant sätt.

DOMSLUT

Hovrätten ändrade tingsrättens dom på följande sätt.

Hovrätten ogillade åtalet enligt åtalspunkten 1.

Hovrätten dömde, beträffande gärningen i åtalspunkten 2, K.R. enligt 4 kap. 5 § första stycket brottsbalken för olaga hot, i stället för brott mot medborgerlig frihet.

Hovrätten bestämde påföljden till villkorlig dom och samhällstjänst 100 timmar. Hade i stället fängelse valts som påföljd hade fängelse 3 månader dömts ut.

Från domen var nämndemannen Jan W Kjellberg skiljaktig beträffande åtalspunkten 1, på det sättet att han i likhet med tingsrätten ansåg att det påstådda hotet var styrkt men att gärningen liksom åtalspunkten 2 skulle bedömas som olaga hot, inte som brott mot medborgerlig frihet. Från domen var vidare nämndemannen Karin Hansson skiljaktig beträffande åtalspunkterna 1 och 2, varvid hon i skuld-och rubriceringsfrågorna anslöt sig till tingsrättens bedömningar.

Hovrättens dom meddelad: den 19 november 2014.

Mål nr: B 2145-14.

Lagrum: 4 kap. 5 § och 18 kap. 5 § brottsbalken.

Litteratur: SOU 1953:14, s. 333 f.; Prop. 1962:10, del B, s. 272.; Asp m.fl., Kriminalrättens grunder, 2 uppl. s. 92 ff .; Jareborg, Brotten, tredje häftet, 2 upp., s. 180.

Metadata

Domstol
Hovrätten för Västra Sverige
Avgörandedatum
2014-11-19
Målnummer
B2145-14
Lagrum
4 kap. 5 § och 18 kap. 5 § brottsbalken (1962:700)
Litteratur
SOU 1953:14, s. 333 f.
Prop. 1962:10, del B, s. 272.
Asp m.fl., Kriminalrättens grunder, 2 uppl. s. 92 ff.
Jareborg, Brotten, tredje häftet, 2 upp., s. 180
Sökord
Brott mot medborgerlig frihet
Högmålsbrott
Källa
Domstolsverket
Lagen.nu är en privat webbplats. Informationen här är inte officiell och kan vara felaktig | Ansvarsfriskrivning | Kontaktinformation