RH 2015:47

Domskäl

Tingsrätten (tingsfiskalen Johanna Siesing samt nämndemännen Stefan Andersson, Birgitta Bjerkén och Gun Sundman) anförde i dom den 10 oktober 2014 bl.a. följande.

DOMSKÄL

Genom målsäganden H.H:s uppgifter och av den skriftliga bevisningen är det utrett att bilen, en Mazda 323 av årsmodell 2001, fick skador omfattande bland annat en krossad ruta, en söndervriden dörr, brytmärken på dörr och skadat plasthölje runt rattstången, vid tillfället som åtalet avser. I bilen påträffades bland annat en tång och en skruvmejsel samt en röd väska. I den röda väskan fanns diverse verktyg. Bilen var utrustad med en elektronisk startspärr.

V.B. har uppgett att han var kraftigt påverkad av tabletter vid tillfället men att han minns att han såg bilen och beslöt sig för att ta den. Han hade med sig en väska med verktyg. Han klev in på förarplats med en skruvmejsel i handen. Från förarsätet försökte han dra bort rattkåpan. Han försökte även få upp passagerardörren för att försöka få bort rattkåpan från det hållet. Han har sett på film hur man gör för att stjäla gamla bilar; det vill säga att man drar bort sladdar som man sedan kopplar ihop. Han saknar kunskap om tekniska startspärrar. N.K. försökte övertala honom att inte stjäla bilen.

N.K. har uppgett att han var påverkad av tabletter och att han därför inte har så tydliga minnesbilder från händelsen. Han minns dock att han försökte förmå V.B. att inte stjäla bilen. V.B. är dock äldre än honom och har sin egen vilja. Anledningen till att han inte avvek från platsen var att han inte ville lämna V.B. ensam.

M.G.T. har berättat att hon såg två killar som höll på och bankade på bilen. De hade en väska med sig som de tittade i ibland. De stod på varsin sida om bilen. Båda drog från olika sidor och gick runt bilen ibland. De verkade vara ”väldigt inne” i sin verksamhet.

H.J. har berättat att han såg två killar sitta utanför bilen vid passagerarsidan och knacka och greja. Han återvände till platsen efter en stund och då satt den ena killen på bilens förarsäte och slet i något medan den andra killen halvlåg över passagerarsätet med fötterna utanför bilen. Det såg ut som att de höll på med något vid instrumentbrädan.

P.L. har berättat att han arbetar som polis och att han var med vid gripandet av N.K. och V.B. När han kom till platsen satt N.K. på bilens förarplats och V.B. på passagerarsidan. Han kände igen dem båda då han träffat dem tidigare.

Tingsrättens bedömning

Genom vittnenas berättelser finner tingsrätten att det är utrett att V.B. och N.K. tillsammans och i samförstånd brutit sig in i H.H:s bil. V.B. har berättat att hans avsikt var att stjäla bilen. N.K:s berättelse om att han saknade uppsåt att stjäla bilen och att han försökte avstyra V.B:s försök får stöd av vad V.B. uppgett. N.K. har dock inte kunnat lämna någon rimlig förklaring till varför han inte lämnade platsen utan istället klev in i H.H:s bil och satt på förarplatsen när polisen grep honom. Hans berättelse är inte trovärdig och lämnas därför utan avseende. Såväl V.B. som N.K. har således enligt tingsrättens mening haft uppsåt till att stjäla H.H:s bil.

Enligt 23 kap. 1 § brottsbalken ska den som påbörjat utförandet av ett visst brott dömas för försök till brottet om fara förelegat för att brottet skulle fullbordas eller sådan fara endast på grund av tillfälliga omständigheter varit utesluten. Av målsäganden H.H:s uppgifter framgår att bilen var utrustad med en elektronisk startspärr. Av den av försvaret åberopade tidningsartikeln framgår att bilar som är utrustade med en elektronisk startspärr kräver nyckel till bilen eller datorutrustning för att programera sig förbi startspärren. Åklagaren har inte presenterat någon bevisning som motbevisar det påstådda. Varken V.B. eller N.K. har såvitt framkommit haft nyckel till bilen eller sådan datorutrustning som krävs för att ta sig förbi startspärren. Fara för brottets fullbordan har därför inte förelegat. Frågan är då om sådan fara var utesluten endast på grund av tillfälliga omständigheter och att gärningen därför ändå är straffbar. Denna regel ska förstås så att ansvar inträder för ett försök som misslyckas endast på grund av omständigheter som enligt ett normalt bedömande utifrån gärningsmannens synpunkt är att anse såsom tillfälliga, medan däremot sådana försök som inte beror på slumpen utan på en mera djupgående brist i brottsplanen blir straffria. Att det i detta fall inte gick att stjäla bilen har enligt tingsrättens mening inte berott på en tillfällig omständighet då det, som försvaret har anfört och åklagaren inte motbevisat, aldrig har gått att tillgripa ifrågavarande bil med hjälp av de verktyg som de tilltalade hade med sig. Bilen har redan från den tidpunkt då den tillverkades varit försedd med en startspärr. Att försöket misslyckades får därför anses ha berott på en djupgående brist i brottsplanen och inte på slumpen. Åtalet ska därför ogillas. Åklagaren har inte angett några alternativa gärningspåståenden.

DOMSLUT

Tingsrätten frikänner V.B. och N.K. från åtalet för försök till tillgrepp av fortskaffningsmedel.

Domskäl

Hovrätten (hovrättsråden Ola Pettersson, Rikard Ebbing och Per-Anders Svensson, referent, samt nämndemännen Bo Oscarsson och Kjell Nilsson) anförde i dom den 8 juni 2015 bl.a. följande.

DOMSKÄL

Skuldfrågorna

V.B. och N.K. har tagit sig in i H.H:s bil i Gävle och försökt tillgripa den genom att försöka starta bilen med bl.a. tång och skruvmejsel. N.K. har i hovrätten godtagit tingsrättens bedömning i uppsåtsfrågan. I målet är det vidare klarlagt att bilen var försedd med elektronisk startspärr och att det krävdes nyckel eller en särskild datorutrustning för att starta bilen. Varken V.B. eller N.K. hade tillgång till något sådant. Åklagaren har dessutom godtagit försvarets påstående att drygt 86 procent av de personbilar som är registrerade i Sverige inte kan tillgripas utan nyckel eller särskild datorutrustning.

Med dessa utgångspunkter ska hovrätten pröva om det fanns fara för att V.B:s och N.K:s handling skulle kunna leda till att brottet fullbordades eller att en sådan fara var utesluten på grund av tillfälliga omständigheter.

Krävs det att V.B:s och N.K:s försök var tjänligt när de påbörjade handlingen?

Innan hovrätten kommer in på frågorna om det fanns fara för att brottet skulle fullbordas eller om det var tillfälliga omständigheter som gjorde att handlingen inte kunde fullföljas finns det skäl att bedöma om V.B. och N.K. ska frikännas redan på den grunden att objektet var otjänligt när de inledde sitt handlande.

Regeln om försöksbrott i 23 kap. 1 § brottsbalken har av Högsta domstolen i ett par rättsfall tolkats så att uttrycket ”har påbörjat utförandet av visst brott” förutsätter att handlingen ska ha riktats mot ett dugligt objekt när den påbörjades och domstolen har därför i dessa fall frikänt de tilltalade (NJA 1956 B 6 och NJA 1989 s. 456). Eftersom det aldrig var möjligt för V.B. och N.K. att med sina förutsättningar tillgripa bilen skulle de med Högsta domstolens tolkning i dessa fall frikännas från försöksbrottet. I andra rättsfall har Högsta domstolen intagit en motsatt ståndpunkt (se exempelvis NJA 1985 s. 544 och 1992 s. 679). I dessa fall har Högsta domstolen dömt till ansvar trots att brottsobjektet var otjänligt när gärningsmännen påbörjade handlingen. Med hänsyn till den skiftande praxis som finns på området och till att Högsta domstolen inte förklarat hur de olika fallen ska tillämpas i förhållande till varandra måste rättsläget sägas vara oklart.

I den juridiska litteraturen anses dock numera att ett försöksbrott kan begås trots att handlingen redan inledningsvis riktades mot ett otjänligt objekt (Susanne Wennberg, Försök till brott, andra upplagan, s. 127 ff. och Petter Asp m.fl., Kriminalrättens grunder, andra upplagan, s. 402 f.). Med hänsyn till att den uppfattningen verkar samstämmig i litteraturen ansluter sig hovrätten till den.

Fanns det fara för brottets fullbordan?

Eftersom V.B. och N.K. inte hade förutsättningar att tillgripa bilen har det inte funnits någon fara för brottets fullbordan.

Var det tillfälliga omständigheter som gjorde att gärningen inte kunde fullföljas?

Slutligen är frågan om det var tillfälliga omständigheter som ledde till att det inte fanns någon fara för att tillgreppet skulle fullbordas. Regleringen innebär att sådana omständigheter som beror på slumpen inte har någon betydelse för straffansvaret medan handlingar som innehåller mer djupgående brister i brottsplanen är straffria. I detta fall handlade det om en bil som inte kunde tillgripas på traditionellt sätt oavsett när i tiden ett försök till tillgrepp skulle ha ägt rum; den hade nämligen alltid varit utrustad med startspärr. Tidsaspekten utgör därför ingen tillfällig omständighet i detta fall. Frågan är då om valet av objekt är en sådan tillfällighet som ska beaktas. I detta fall finns det inget som talar för att V.B. eller N.K. hade planerat att tillgripa en viss speciell bil utan det framstår mer som en slump att H.H:s bil valdes ut. I den meningen var alltså valet av objekt en tillfällighet. I den juridiska litteraturen har det förts fram att även valet av objekt kan vara en sådan tillfällig omständighet som avses i bestämmelsen trots att brottet aldrig skulle kunna fullbordas med det valda objektet (Susanne Wennberg, a.a., s. 213, 221 och 235). Försöket är visserligen otjänligt men därmed inte straffritt. Några nackdelar med en sådan tolkning är svåra att se och i allmänhet är en handling inte mindre straffvärd för att den riktar sig mot ett otjänligt objekt. Även hovrätten anser därför att försök som riktar sig mot otjänliga objekt omfattas av straffansvaret i bestämmelsen under den förutsättningen att handlingen ska tas på allvar.

Hovrätten delar försvarets uppfattning att graden av sannolikhet för att uppsåtet ska förverkligas har betydelse för bedömningen. Det skulle innebära att det inte handlar om tillfälliga omständigheter när det är osannolikt att brottsplanen skulle kunna fullföljas. Allt talar dock för att graden av osannolikhet bör vara mycket hög för att nå den nivå när man inte längre kan tala om slumpen. I litteraturen används exempelvis uttrycket att det ska vara ”plausibelt att gärningsmannens uppsåt kommer att förverkligas” (Asp m.fl., a.a., s. 408). Enligt hovrättens uppfattning är det ännu inte så ovanligt med personbilar som kan tillgripas på ett traditionellt sätt att ett val av ett otjänligt objekt inte skulle handla om slumpen. Detta leder till att V.B. och N.K. ska dömas för försök till tillgrepp av fortskaffningsmedel.

[- - -]

DOMSLUT

Hovrätten ändrar tingsrättens dom i skulddelen på så sätt att V.B. och N.K. döms för försök till tillgrepp av fortskaffningsmedel enligt 8 kap. 7 § första stycket, 12 § och 23 kap. 1 §brottsbalken.

Hovrättens dom meddelad: den 8 juni 2015.

Mål nr: B 1272-15.

Lagrum: 8 kap.7 och 12 §§ samt 23 kap. 1 §brottsbalken.

Rättsfall: NJA 1956 B 6; NJA 1985 s. 544; NJA 1989 s. 456; NJA 1992 s. 679.

Litteratur: Wennberg, Försök till brott, andra upplagan, s. 127 f.f., 213, 221 och 235 samt Asp m.fl. Kriminalrättens grunder, andra upplagan, s. 402 f. och 408.