RH 2015:59

Ystads tingsrätt

Åklagaren åtalade N.R. för skadegörelse enligt följande gärningspåstående. N.R. har med ett tillhygge krossat två rutor på R.M:s bil i Borrby, Simrishamns kommun, så att det blev skador för ca 6 000 kr. Det hände den 17 januari 2015. N.R. begick gärningen med uppsåt.

N.R. vidgick de faktiska omständigheterna, men bestred ansvar för brott med hänvisning till att hon begått gärningen i nödvärn.

Tingsrätten (rådmannen Marie Gärtner samt nämndemännen Mårten Bönnemark, Leif Haglund och Lennart Sandberg) dömde N.R. för skadegörelse till 50 dagsböter.

Tingsrätten dömde i samma mål J.J. för försök till stöld och stöld, F.B. för försök till stöld och stöld samt R.M. för medhjälp till stöld enligt följande. J.J. och F.B. hade tillsammans och i samförstånd olovligen tagit en ljusramp från en bil som tillhörde annan den 17 januari 2015 samt tillsammans och i samförstånd vid samma tillfälle och från samma bil försökt att olovligen ta ytterligare en fastsvetsad ljusramp. R.M:s roll hade vid nyssnämnda tillfälle varit begränsad till att hålla vakt och avsikten hade inte heller varit att han för egen del skulle tillägna sig någon ljusramp.

När det gällde åtalet avseende skadegörelse fann tingsrätten att följande var utrett. R.M., F.B. och J.J. sprang bort från den bil som de tagit ljusrampen ifrån och körde från platsen när de förstod att N.R. och hennes man hade upptäckt dem från sin balkong. N.R. och hennes man sprang ut, gensköt R.M., F.B. och J.J. genom att köra en annan väg och blockerade deras färd där grusvägen möter den större vägen. I korsningen slog N.R. med en gummibatong på R.M:s A-traktor så att två rutor på den gick sönder. R.M:s, F.B:s och J.J:s brottsliga angrepp var således avslutat när N.R. slog mot rutorna. Även om F.B. inledningsvis förnekade att ljusrampen fanns i A-traktorn kan F.B. och R.M., som fanns i den aktuella A-traktorn, inte anses ha hindrat N.R. att få tillbaka ljusrampen. Det har således inte varit fråga om en nödvärnssituation som kan leda till ansvarsfrihet. N.R. kan inte undgå ansvar för skadegörelse.

N.R. överklagade tingsrättens dom och yrkade att åtalet skulle ogillas. Åklagaren och R.M. motsatte sig ändring.

Hovrätten (hovrättsrådet Katarina Rikte, rådmannen Sofia Tauson, referent, och hovrättsassessorn Sara Vinnefors) ändrade tingsrättens domslut på så sätt att hovrätten ogillade åtalet.

Hovrätten anförde bl.a. följande.

SKÄL

Utgångspunkter för hovrättens bedömning

N.R. har gjort gällande att hon handlade i nödvärn när hon krossade rutorna på R.M:s bil, en s.k. A-traktor, eftersom F.B. och R.M. hindrade henne från att återta den stulna ljusrampen på bar gärning.

Enligt 24 kap. 1 § andra stycket 2 brottsbalken föreligger rätt till nödvärn om gärningsmannen söker betvinga någon med våld eller hot om våld eller på annat sätt hindrar att egendomen återtas på bar gärning. Bestämmelsen innebär att till nödvärnssituationer hänförs fall då en bestulen person försöker hindra tjuven från att avvika med den stulna egendomen. För att straffrihet ska inträda på grund av nödvärn krävs enligt 24 kap. 1 § brottsbalken emellertid också att det handlande som skett i nödvärn, med hänsyn till angreppets beskaffenhet, det angripnas betydelse och omständigheterna i övrigt inte är uppenbart oförsvarligt. Det är inte endast den som är utsatt för angrepp som äger nödvärnsrätt. Den som kommer den angripne till hjälp har enligt 24 kap. 5 § brottsbalken samma rätt som den angripne.

Om en tilltalad har gjort gällande att denne handlat i nödvärn och därvid har lämnat en berättelse som inte är uppenbart verklighetsfrämmande, har åklagaren att lägga fram bevisning som motbevisar att det förelegat nödvärnsrätt eller som visar att den tilltalade har handlat uppenbart oförsvarligt. Det krävs att åklagaren lägger fram så mycket bevisning att nödvärnsinvändningen framstår som obefogad.

Utredningen och bedömningen i skuldfrågan

Av N.R:s berättelse framgår i huvudsak följande. Hon hörde ljud från gården och gick därför ut på balkongen, varvid hon såg några personer vid den aktuella bilen. Hon ropade till personerna ”vad håller ni på med?” samt lyste med en ficklampa. Hon och hennes man klädde på sig och gick ner. Det var uppenbart att personerna kring bilen hade verktyg med sig. Hon tog därför med sig en gummibatong, som använts som hundleksak och hängde i hallen, som skydd. När hon och hennes man kom ner till bilen var såväl personerna som bilens ena ljusramp borta. Hennes man hörde fordon starta och att fordonen försvann på en grusväg i närheten. De bestämde sig för att genskjuta fordonen genom att köra ett annat håll, vilket de också lyckades med. De blockerade vägen för två fordon med sin bil, hoppade ur bilen och skrek åt pojkarna i det första fordonet - en A-traktor - att hoppa ur och ta fram rampen. Hon var upprörd och arg. Både hon och hennes man skrek åt pojkarna, men fick mest ”vi har inte gjort något” till svar. Hon var främst intresserad av att få ut båda pojkarna ur A-traktorn, så att pojkarna inte körde iväg eller körde på dem. När pojkarna inte hoppade ur A-traktorn började hon dunka batongen mot den. När hon slog lite hårdare gick vänstra sidorutan bak sönder. Därefter steg pojken på passagerarsidan, F.B., ut. Hon såg att F.B. tittade mot deras bil, som de lämnat med nyckeln i, och blev rädd att han skulle försöka fly i den. Föraren, R.M., satt kvar i A-traktorn. Hon ville förhindra att han körde iväg och var även rädd för att han skulle köra på henne. Hon slog därför ytterligare ett slag med batongen; denna gång i vindrutan, som skadades. R.M. hoppade då ur A-traktorn. F.B. återlämnade därefter rampen till hennes man, som sedan överlämnade den till henne. Hon slog inte på rutorna i syfte att ta sönder dessa, utan för att skrämma pojkarna så att de skulle stiga ur A-traktorn. Hon är inte van att slå på saker, varför det var svårt att veta hur hårt hon kunde slå med batongen.

N.R. har lämnat en spontan och detaljrik berättelse. Hennes uppgifter är i sig sannolika och inbördes förenliga. Hennes berättelse är dessutom i allt väsentligt samstämmig med R.M:s, J.J:s och F.B:s berättelser. Av R.M:s berättelse framgår bl.a. att F.B. inledningsvis ifrågasatte vilken ramp N.R. menade. Även av F.B:s berättelse framgår att han vid uppmaningen att lämna ifrån sig rampen har ”spelat dum” och ifrågasatt ”vilken ramp?”. Det kan vidare antecknas att R.M. har varit osäker på om rampen lämnades tillbaka innan eller efter det att N.R. slog sönder rutorna på hans A-traktor, medan F.B. har angett att N.R. slog sönder båda rutorna innan han återlämnade ljusrampen, men att hela händelseförloppet tog mindre än en minut.

Av det anförda framgår att åklagaren inte har motbevisat N.R:s berättelse, varför hennes uppgifter ska läggas till grund för bedömningen. Annat har inte framkommit än att N.R., efter att hon upptäckt den pågående stölden, direkt har tagit på sig ytterkläder och gått ner till bilen samt därefter - tillsammans med sin man - med bil har färdats en kortare sträcka på en annan väg än de flyende gärningsmännen för att kunna genskjuta dem, vilket de också lyckats med. Från det att N.R. upptäckte den pågående stölden till dess att hon och hennes man började förfölja gärningsmännen har det således förflutit endast någon eller några minuter. Därmed är det klarlagt att N.R. sökt återta ljusrampen på bar gärning (jfr NJA 1994 s. 48).

N.R. och hennes man har direkt efter att de blockerat vägen för de flyende gärningsmännen krävt att R.M. och F.B. skulle stiga ur fordonet och återlämna ljusrampen. Varken R.M. eller F.B. har efterkommit dessa uppmaningar. I stället har F.B. ifrågasatt vilken ljusramp som N.R. och hennes man menade, varpå N.R. har utdelat slagen som krossade rutorna. N.R:s förklaring till att hon slog sönder även vindrutan - för att hindra gärningsmännen från att fly eller från att köra på henne och hennes man - är inte obefogad. Det är genom N.R:s och F.B:s uppgifter dessutom klarlagt att ljusrampen inte var återlämnad när N.R. slog in och krossade vindrutan. R.M. och F.B. har således genom sitt agerande på annat sätt än genom våld eller hot om våld försökt hindra återtagandet av ljusrampen (jfr kommentaren till 24 kap. 1 § 2 brottsbalken, där som exempel anges att det kan tänkas vara försvarligt att med våld som medför kroppsskada hindra en villatjuv, som upptäcks när han med stulet gods klättrar ned för brandstegen, men vägrar att stanna på tillrop, från att fly).

N.R:s agerande har således skett i en nödvärnssituation. Frågan som kvarstår att bedöma är om hennes agerande med hänsyn till angreppets beskaffenhet, det angripnas värde och övriga omständigheter är uppenbart oförsvarligt. Det ligger i uttrycket ”uppenbart oförsvarligt” att man bör räkna med en relativt bred marginal till förmån för den angripne vid bedömande om denne hållit sig inom gränsen för nödvärnsrätten. Härvid gör hovrätten följande bedömning. N.R. har genom sitt agerande orsakat skada på egendom. Skadans omfattning har varit relativt begränsad. Kostnaden för att åtgärda den skadade egendomen har inte heller varit oproportionerlig i jämförelse med värdet på den ljusramp som N.R. sökte återta. Med hänsyn till det korta händelseförloppet saknas det anledning att göra olika bedömningar av de två batongslagen, utan de bör betraktas ha utdelats i ett och samma skeende/händelseförlopp. Situationen har därför varit sådan att N.R:s agerande, att med ett tillhygge krossa två rutor på R.M:s A-traktor, inte kan anses som uppenbart oförsvarligt. Hon ska därför inte dömas för skadegörelse.

Hovrättens beslut meddelat: den 14 december 2015.

Mål nr: B 1401-15.

Lagrum: 24 kap 1 § brottsbalken.

Rättsfall: NJA 1994 s. 48.

Litteratur: Se Berggren m.fl., Brottsbalken (1 juli 2015, Zeteo) kommentaren till 24 kap 1 §.