NJA 1994 s. 48

Domskäl

TR:n (ordf rådmannen Eek-Wallenberg) anförde i dom d 14 dec 1992 bl a:

Domskäl.

M.J. har förnekat den gärning åklagaren lagt honom till last.

M.H. har vidgått de faktiska omständigheterna, men bestritt ansvar för gärningarna, därvid han åberopat rätten för envar enligt 24 kap 7 § 2 st RB att gripa flyende, som begått brott på vilket fängelse kan följa, samt nödvärnsrätten jämlikt 24 kap 1 § BrB att söka betvinga den som med våld eller hot om våld eller på annat sätt hindrar att egendom återtages på bar gärning. M.H. har vidare anfört, att därest rätten skulle finna att han överskridit sin rätt att bruka våld skall han likväl ej fällas till ansvar, då omständigheterna varit sådana att han svårligen kunnat besinna sig.

De tilltalade har närmare hörda uppgivit,

M.J.: Han hade varit ute och druckit fem-sex starköl samt skulle vid 3-4-tiden på natten ta tunnelbanan till Telefonplan och sedan nattbuss till Älvsjö. På tunnelbanan träffade han "R.", som han tror heter R. och som han träffat genom andra kamrater. Han vet inte var R. bor men han skulle mot Handen. Han har inte träffat honom efter händelsen. Själv skulle M.J. till Västerhaninge, men då de stigit av vid Telefonplan var det lång tid kvar tills bussen skulle gå, varför de började promenera runt för att fördriva tiden. De hade inte talat om att ta något, då R. plötsligt fick syn på en CD-spelare i en bil. R. sade, att han ville ha den samt tog upp en sten och kastade på bilrutan, så att den gick sönder. M.J. stod kvar under tiden R. tog CDspelaren, men gick sedan före mot bussen, då han var rädd att någon skulle komma. R. hade lämnat över ett tomt CD-fodral till honom dessförinnan, men försvann sedan. På väg därifrån fick han se någon komma springande. När personen i fråga, M.H., kom fram till honom frågade denne vad de höll på med samt tacklade M.J. och slog omkull honom så att han hamnade i en buske. När han ramlade höll M.H. något mot halsen på honom - han trodde då att det var ett basebollträ. Då han sedan låg på rygg och M.H. satt över honom såg han när M.H. vid något tillfälle viftade med föremålet, att det var en kniv. Efter en stund kände han hur det sved till kraftigt vid kinden och ena örat, men såg ingen rörelse som tydde på att M.H. "snittat" honom. M.H. höll sedan kniven mot hans hals hela tiden och M.J. var mycket rädd samt vågade inte röra sig. Han hade heller inte försökt springa sin väg, då M.H. kom utan hade bara svarat denne, att hans kamrat R. hade tagit en CD-spelare ur en bil. Efter ett tag blev han tillsagd att ropa på R., allt medan M.H. höll kniven mot hans hals och samtidigt plockade av honom skor och strumpor, livrem samt ur hans fickor pass, legitimation mm. Han fick ropa på kamraten flera gånger innan han fördes till en telefonkiosk, där M.H. ringde efter polis. Han hade under hela tiden kniven tryckt mot halsen. M.H. sade vid något tillfälle, att om han varit fullare skulle han ha dödat M.J. eller skurit halsen av honom. Medan de gick mot kiosken blödde det från såren han fått dels över ena örat, dels ock på kinden. Han fick såren sydda på Södersjukhuset och fick därefter äta pencillin i ungefär en vecka. Han var öm i hela huvudet efteråt och ömheten satt i ungefär fjorton dagar. Han kunde under den tiden inte ligga på den sidan. Han var emellertid inte sjukskriven. Efter såren har blivit två missprydande ärr, av vilka han mest besväras av det på kinden. Ärret över örat gör ont när han böjer på örat.

M.H.: Han hade varit ute på olika ställen inne i Stockholm och druckit en del öl. Han kom hem strax efter kl 3 och somnade direkt. Plötsligt hörde han en ruta krossas och han kände på sig att det gällde hans bil samt rusade upp och fick se att ena rutan var inslagen på bilen. Han förstod inte vad det fanns att ta i bilen, eftersom han hade tagit ur bandspelaren. Eftersom han kämpat mycket för att kunna få sin bil och i vart fall rutan var sönderslagen ville han ha tag på den som gjort det. Då han inte visste om det var en eller flera personer eller om de kunde vara försedda med vapen eller verktyg tog han för sin egen säkerhets skull med sig sin dykarkniv som han hade i en väska med dykargrejor. Han tänkte att den eller de som krossat rutan måste sprungit bakom en fastighet vid gatan, varför han sprang över dit. Efter ett tag fick han syn på en person, som han misstänkte kunde vara den han sökte på grund av dennes kroppshållning - han liksom stelnade till då han fick se M.H. samt började först gå, sedan småspringa. M.H. sprang ifatt honom och frågade "Vad fan har du gjort" och "tacklade ner" honom, så att han trillade in i en buske. M.H. hade under tiden hållit undan kniven, men när M.J. försökte putta undan honom och det uppstod ett fäktande mellan dem tog han fram kniven och satte den mot hans hals. Han fick då se att det började sippra blod på ena kinden på M.J., som då låg helt stilla. Han krängde sedan bara lite med kroppen. M.J. berättade, att han ville ha CD-spelaren i bilen, men att han givit den till sin kamrat, R., vilken emellertid hade stuckit. M.H. kom då ihåg att han hade CD- spelaren kvar i bilen. Han sade till M.J. att ropa på R., men det ville han inte. Då plockade han av M.J. olika saker för att han skulle ropa. Han hittade därvid i bröstfickan på M.J:s munkjacka ett fodral med en CDskiva. Han vet inte vart alla sakerna sedan tog vägen, när han gick med M.J. till Telefonplan för att ringa efter polis i en telefonkiosk. Han hade hela tiden haft kniven mot M.J:s hals, då han dels var rädd för sin egen säkerhet, dels ock för att M.J. skulle försvinna. I telefonhytten bände han upp hans ena arm och tryckte in honom i ett hörn. Medan de väntade på polisen berättade M.J. att han tagit CD- spelaren för att han behövde pengar. Det kan vara möjligt att M.H. vid något tillfälle yttrade till M.J. något liknande, att om han hade varit full kunde något allvarligt hänt. När polisen kom erkände M.J. klart och tydligt för polisen att han hade tagit CD-spelaren.

Vid övervägande av vad sålunda upptagits finner TR:n vad M.J. uppgivit om att han inte på något sätt deltagit i bilinbrottet utan endast varit åskådare inte förtjäna tilltro, utan anser TR:n vad M.J. uppgivit för polisen dels i samband med anmälan dels ock vid polisförhör d 31 juli 1992 sammanställt med M.H:s berättelse och omständigheterna i övrigt detta övertygande tala för att M.J. själv deltagit i inbrottet i bilen och stölden av CD-spelaren. Åtalet för stöld är därför styrkt.

Vidkommande åtalet mot M.H. finner TR:n genom M.H:s egna uppgifter sammanställda med M.J:s berättelse utrett såväl att M.H. hotat M.J. på sätt åklagaren påstått som att M.H. därvid av oaktsamhet kommit att skada M.J:s ena kind och ytteröra, vilka skador ej är att anse som ringa. Vad härefter angår ansvarsfrågan finner TR:n varken av M.H:s eller M.J:s utsagor stöd för M.H:s påstående om att han handlat i en nödvärnssituation ha framkommit och ej heller att de ingrepp mot M.J. som M.H. företagit kan anses godtagbara eller stå i rimlig proportion till det brott som hade begåtts. Frågan huruvida M.H. överhuvudtaget haft rätt gripa M.J. innan han visste om denne begått ifrågavarande brott saknar med hänsyn till vad ovan anförts betydelse för bedömning av ansvarsfrågan. M.H. skall sålunda fällas till ansvar i enlighet med åtalet.

Skadeståndsfrågorna

M.J. har i enlighet med sin inställning till åtalet bestritt skadeståndsskyldighet, men har vitsordat skäligheten i och för sig av de yrkade beloppen. Vid ovannämnda utgång i ansvarsfrågan är M.J. skadeståndsskyldig gentemot M.H. och skall sålunda M.J. ersätta M.H. med yrkat belopp jämte ränta.

Jämväl M.H. har bestritt skadeståndsskyldighet i enlighet med sin inställning i ansvarsfrågan. Vidkommande de yrkade beloppen har M.H. som skälig ersättning för sveda och värk vitsordat 1000 kr, för lyte 5 000 kr samt beträffande yrkandet för kränkningen har M.H. helt bestritt detta yrkande. M.J. har till stöd för sin talan åberopat vad han anfört i ansvarsdelen samt har M.J. företett ärren för rätten. Med hänsyn till utgången i ansvarsfrågan är M.H. skadeståndsskyldig gentemot M.J.. TR:n finner med hänsyn till vad sålunda förekommit skäligt bestämma ersättningen för sveda och värk till 1 500 kr, för lyte - med beaktande av såväl att ärren är missprydande som till M.J:s ungdom - till 10 000 kr samt ersättningen för integritetskränkningen med hänsyn till de omständigheter som föranlett denna till 3 000 kr jämte ränta å beloppen.

Påföljdsfrågorna

TR:n finner påföljden för M.H. kunna bestämmas till enbart böter. - - -

Domslut

Domslut.

TR:n dömde M.J. enligt 8 kap 1 § BrB för stöld till 90 dagsböter å 70 kr och förordnade att M.J. tidigare ådömd skyddstillsyn skulle avse även det nya brottet samt förpliktade honom att utge skadestånd till M.H. med 3 418 kr jämte viss ränta.

TR:n dömde M.H. enligt 3 kap 8 § 1 st och 4 kap 5 § BrB för vållande till kroppsskada och olaga hot till 70 dagsböter å 100 kr och förpliktade honom att utge skadestånd till M.J. med 14 500 kr jämte viss ränta.

Domskäl

HovR:ns domskäl. Skuldfrågan.

M.H. och M.J. har hörts på nytt i HovR:n. De har vid förhören lämnat i allt väsentligt samma uppgifter som har antecknats i TR:ns dom.

TR:n har funnit att M.J. har gjort sig skyldig till stöld genom att gemensamt och i samråd med en annan person ha krossat en glasruta på M.H:s bil och ur bilen ha stulit en CD-spelare. Domen har vunnit laga kraft mot M.J..

Åtalet mot M.H. rör händelseförloppet efter denna stöld. M.H:s och M.J:s uppgifter om vad som då har skett stämmer i stort sett överens. Anledning saknas att fästa större tilltro till M.J:s uppgifter än till M.H:s. I den mån deras uppgifter skiljer sig åt bör därför - i brist på annan utredning - M.H:s egna uppgifter läggas till grund för HovR:ns bedömning. Det kan dock tilläggas att deras berättelser inte skiljer sig åt i något avseende som är av betydelse för bedömningen i målet. HovR:n har därför att utgå från att händelseförloppet har varit följande.

På natten har M.H. från sin bostad hört glaskross i samband med att någon ruta krossades utanför bostaden. Han har då rusat ut och sett att det var framrutan vid passagerarplatsen i hans egen bil som hade slagits sönder. Han trodde att det skulle kosta honom 1 500 kr och "ville ha tag på den som gjort det". "För att försvara sig och betvinga" den som hade krossat rutan beväpnade han sig med en dykarkniv som fanns bland annan dykarutrustning i hans bil. Han var "desperat". Efter en stunds letande träffade han på M.J., som när denne såg M.H. "stelnade till" och började gå, därefter springa bort från platsen. M.H. sprang med kniven i handen ifatt M.J. och "tacklade omkull" honom. Båda hamnade på marken med M.H. ovanpå M.J.. I underläge spjärnade M.J. emot och fäktade med armarna samtidigt som M.H. - med kniven i handen - försökte betvinga honom. M.H. har därefter satt kniven mot M.J:s hals, varvid denne lugnat ned sig. Samtidigt upptäckte M.H. att M.J. blödde "ganska kraftigt" från ansiktet. Därefter har M.H., under det att han fortfarande höll kniven i handen, tagit ifrån M.J. dennes pass, skor, strumpor, livrem och nycklar. M.H. fick också genom frågor till M.J. klart för sig att denne hade haft en kamrat med sig och att kamraten hade tagit CD-spelaren som hade funnits i bilen. M.H. hade haft för sig att han själv tidigare hade tagit ut CD-spelaren ur bilen och att det därför inte hade funnits något att stjäla ur den. M.H. har därefter tvingat M.J. att ropa efter kamraten, men utan något resultat. M.H. lade då sin ena arm runt M.J:s hals, höll kniven mot halsen med handen - med den hand som då kom närmast M.J:s hals - och höll kniven så att den hela tiden antingen pekade mot halsen eller eljest var i närheten av halsen. Därefter tvingade M.H. M.J. att gå ca 150 m till en telefonkiosk, från vilken M.H. tillkallade polis. Det tog ca 4 minuter innan polisen kom.

I målet är följande upplyst. M.H:s bil var av märket Honda Civic och värd ca 90 000 kr. Dykarkniven har ett ca 25 cm långt knivblad, som är försett med sågtandning på ena sidan och en vanlig egg på andra sidan.

Om M.J:s skärskada har det i HovR:n framkommit att den - som åklagaren också har påstått i gärningsbeskrivningen - bestått av ett skärsår på Martin J:s vänstra kind och vänstra ytteröra. Annat är inte visat än att hela skadan har uppkommit på en gång och således vid en och samma rörelse från M.H:s sida. Den har fått sys med sex stygn. M.J. har uppgett att han i anledning av skadan varit öm i ca 14 dagar och inte kunnat sova på vänster sida.

Vidare har det i målet framkommit att M.J. är 172 cm lång och väger 65 kg, medan M.H. är 175 cm lång och väger 72 kg.

Det finns enligt HovR:ns mening inte någon anledning att sätta i fråga M.H:s uppgift att skärskadan har uppkommit i samband med det "stök och bök" som förekommit innan M.H. satte kniven mot M.J:s hals.

Som TR:n har funnit är det styrkt att M.H. av oaktsamhet har förorsakat skärskadan samt att han därefter med kniven har hotat M.J.. Skärskadan kan inte anses som en ringa skada.

Frågan är om M.H. på grund av omständigheterna haft rätt att handla på det sätt som han således har gjort.

Vid bedömningen av om så kan vara fallet är vissa lagbestämmelser av intresse. Enligt 24 kap 7 § 2 st i RB gäller att envar får gripa en person som har begått ett sådant brott, på vilket det kan följa fängelse, men att detta bara får ske om personen "påträffas på bar gärning eller flyende fot". Vilket våld har då den, som således har rätt att gripa en person, rätt att utöva mot den som han avser att gripa och därefter hålla kvar till dess polisen kan ta hand om denne? Vissa bestämmelser i detta avseende finns i polislagen (se 23 §, jämförd med 10 § 1 st 2). Där sägs att man får bruka våld om andra medel är otillräckliga och det med hänsyn till omständigheterna är försvarligt. Enligt allmänna principer gäller vidare en proportionalitetsprincip vid ingripanden som sker med tvång. Principen har lagfästs i bl a 8 § polislagen och även i 24 kap RB. Den innebär att de skador och olägenheter som ett ingripande kan medföra inte får stå i missförhållande till syftet med ingripandet.

I de situationer som kan bli aktuella, då någon avser att gripa en annan person i samband med brott, kan det vara svårt att omedelbart inse hur mycket våld man får tillgripa. I 24 kap 5 § i BrB finns en bestämmelse som har anknytning till den frågan. Där sägs att om någon - t ex i fall som avses i de aktuella bestämmelserna i polislagen - har "gjort större våld eller svårare skada" än vad som är medgivet i varje fall, så skall han trots detta inte "dömas till ansvar, om omständigheterna var sådana att han svårligen kunde besinna sig".

M.H. har till sitt försvar även åberopat bestämmelserna i 24 kap 1 § i BrB. Enligt detta lagrum skall en gärning, som någon begår i nödvärn inte medföra ansvar. Vidare sägs det i denna bestämmelse att den handlar i nödvärn som söker betvinga den som med våld eller hot om våld eller på annat sätt hindrar att "egendom återtas på bar gärning". Det är emellertid inte fråga om något sådant handlande från M.H:s sida i detta fall. Bestämmelsen saknar därför tillämpning i målet.

Enligt HovR:ns mening har M.H. upptäckt M.J. i så nära anslutning till inbrottet i bilen att denne då - med lagens ord - har befunnit sig på "flyende fot". M.H. har således haft rätt att gripa M.J..

Den kniv som M.H. hade med sig har varit ett mycket farligt vapen, som vid ett tumult i samband med att någon försökt gripa en person, lätt har kunnat förorsaka mycket allvarliga personskador. Det var M.H:s egen dykarkniv och han får antas ha varit väl förtrogen med att kniven var ett farligt vapen. När han därför tog med sig kniven, beväpnade sig med kniven som han själv har uttryckt det, måste han enligt HovR:ns mening ha insett att han inte utan vidare eftertanke kunde använda sig av kniven i samband med att han eventuellt fick tag på den som hade slagit sönder rutan i hans bil. Det har således enligt HovR:n ålegat honom att noga överväga om det kunde vara försvarligt att bruka kniven vid ett gripande.

M.H. har, då han fått syn på M.J., av dennes beteende förstått att denne i vart fall kände till något om inbrottet i M.H:s bil. Av M.H:s eget handlande i denna situation framgår att han bedömde att han kunde försöka gripa M.J.. Enligt HovR:ns mening har det därvid ålegat M.H. att, i samband med det tumult som själva gripandet kunde leda till, försöka undvika att M.J. tillfogades knivskador. Det var ju, bör det tilläggas, såvitt M.H. då visste, bara fråga om att gripa en person som kunde misstänkas ha krossat en bilruta på hans bil.

Genom att oaktat vad HovR:n nu har anfört föra med sig kniven in i tumultet vid gripandet har M.H. brukat mer våld än som har varit försvarligt och av oaktsamhet förorsakat skärskadan på M.J:s vänstra kind och vänstra öra.

Omständigheterna kan inte anses ha varit sådana att M.H. svårligen kunde besinna sig. Dels var skadan på bilen inte särskilt omfattande, dels gick det viss tid från det att M.H. tog kniven i bilen och fram till dess tumultet började.

M.H. har, vad gäller händelseförloppet efter tumultet, riktat kniven mot M.J:s hals under en förhållandevis lång tid, nämligen medan de båda låg på marken efter tumultet och även under den ca 150 m långa promenaden från platsen för själva gripandet till telefonkiosken samt medan de väntade på polisen. Det måste ha stått klart för

M.H. att M.J. blev mycket rädd av att ha kniven mot halsen och för risken att något skulle hända, t ex att M.H. skulle slinta eller att någon av dem skulle snubbla och skadas av kniven. M.J. hade ju redan fått skärskadan och visste även han att kniven var ett farligt vapen. Genom att använda kniven på sätt som skett och under en förhållandevis lång tid finner HovR:n att M.H. även i denna del har brukat större våld än vad som var försvarligt med hänsyn till omständigheterna. Att märka är vidare att M.J. efter tumultet hade tvingats identifiera sig genom sitt pass samt att denne på intet sätt hade handlat så att M.H. kunde ha haft svårt att besinna sig.

HovR:n finner således att M.H. inte kan undgå att dömas för de gärningar som åtalet avser.

Påföljdsfrågan

I likhet med TR:n finner HovR:n att straffvärdet för de brott, som M.H. har gjort sig skyldig till, är sådant att påföljden bör bestämmas till böter. Med hänsyn till M.H:s ungdom - han var 19 år då brotten begicks - bör antalet dagsböter sättas lägre än vad TR:n bestämt.

Skadeståndsfrågan

Med hänsyn till utgången i skuldfrågan är M.H. skyldig att utge skadestånd till M.J..

Ersättning för sveda och värk och lyte bör enligt vad HD vid flera tillfällen uttalat (se bl a NJA 1982 s 793) bestämmas tämligen schablonmässigt med utgångspunkt i vad som enligt försäkringspraxis normalt utgår vid personskada.

Enligt de normer som trafikskadenämnden tillämpar och som HovR:n saknar anledning att gå ifrån finns det inte skäl att bestämma ersättningen för sveda och värk till ett högre belopp än det av M.H. vitsordade beloppet, 1000 kr.

Vad gäller ersättning för lyte kan konstateras att det endast gått drygt ett halvår sedan M.J. fick skärskadan med åtföljande ärr. Det är därför svårt att bedöma hur missprydande ärren kommer att vara i ett längre tidsperspektiv. Ärren som M.J. har visat inför HovR:n är emellertid inte särskilt framträdande. Det finns enligt HovR:n grundad anledning att utgå från att ärren med tiden inte kommer att bli synligare än nu utan snarare att de kommer att blekna och bli än mindre framträdande. HovR:n finner därför att M.J. inte har visat sig ha rätt till större ersättning än det av M.H. vitsordade beloppet, 5 000 kr.

Därefter återstår frågan om M.J. kan anses ha rätt till ersättning för kränkning av den personliga integriteten. I denna del beaktar HovR:n att M.J. medvetet tagit en risk att ertappas med en brottslig gärning och att han därför haft anledning att räkna med att kunna mötas med våld eller hot om våld i det fall han inte efter anmodan frivilligt stannade kvar på platsen. M.J. får anses ha gett upp kravet på respekten för sin personliga integritet i sådan grad att något skadestånd för kränkning inte skall utgå.

HovR:ns domslut. HovR:n ändrar endast på så sätt TR:ns domslut att påföljden bestäms till 40 dagsböter å 100 kr samt att det skadestånd M.H. skall utge till M.J. sätts ned till 6 000 kr.

M.H. (offentlig försvarare advokaten O.L.) sökte revision och yrkade, såvitt nu är i fråga, att åtalet och skadeståndstalan mot honom skulle ogillas.

Riksåklagaren och M.J. bestred ändring.

Målet avgjordes efter huvudförhandling (Riksåklagaren genom t f byråchefen A-M.N.).

HD (JustR:n Lind, referent, f d JustR Bengtsson och JustR Lennander) beslöt följande dom:

Domskäl. Händelseförloppet

Vad som förekommit vid huvudförhandlingen i HD visar att händelseförloppet i huvudsak gått till så som anges i HovR:ns dom. Av uppgifter som lämnats av M.H. och M.J. framgår alltså att M.J. fick skärsåret i ansiktet och på örat i anslutning till att M.H. med dykarkniven i handen tacklade omkull M.J. så att båda hamnade på marken. Efter det att M.H. kommit att sitta ovanpå M.J. satte M.H. kniven mot M.J:s hals.

M.H. har uppgett att han, under det att han satt på M.J., tog ifrån denne bl a ett fodral med en M.H. tillhörig CD-skiva som legat i M.H:s bil och att han då fick klart för sig att M.J:s kamrat tagit en CD- spelare ur bilen. Skivan hade enligt M.H. ett värde på ca 150 kr. M.J. har medgivit att han av kamraten fick ett fodral, som emellertid inte innehöll någon CD-skiva. - HD sätter tilltro till M.H:s uppgifter i denna del.

Rättsliga utgångspunkter

M.H. har i första hand invänt att hans handlande inte skall föranleda straffansvar till följd av bestämmelserna om nödvärn.

För att straffrihet skall inträda på grund av nödvärn fordras enligt 24 kap 1 § BrB att det handlande, som skett i nödvärn, inte varit uppenbart oförsvarligt. En av huvudfrågorna i målet är om M.H. har handlat uppenbart oförsvarligt.

Om den som begått brott, på vilket fängelse kan följa, påträffas på "bar gärning eller flyende fot" får var och en gripa brottslingen och överlämna honom till polisen (24 kap 7 § 2 st RB). Det handlande som sker vid gripandet måste emellertid vara försvarligt (10 § 1 st 2 och 23 § 1 stpolislagen, 1984:387). Ramen för handlandet blir alltså snävare än om nödvärnsreglerna tillämpas.

Vid tillämpningen av såväl nödvärnsreglerna som bestämmelserna om gripande av brottsling gäller att straffansvar kan vara uteslutet därför att den handlande "svårligen kunde besinna sig", sk nödvärnsexcess (24 kap 5 § 1 st BrB). Den andra huvudfrågan i detta mål är om situationen varit sådan att M.H. svårligen kunde besinna sig innan han handlade som han gjorde.

Nödvärn - vållande till kroppsskada

Enligt 24 kap 1 § 2 st BrB utgör det nödvärn bl a om gärningsmannen söker betvinga någon som med våld eller hot om våld eller på annat sätt hindrar att egendom återtages på bar gärning. Bestämmelsen innebär att till nödvärnssituationer hänförs fall då en bestulen person försöker hindra tjuven från att avvika med den stulna egendomen (Kommentar till brottsbalken II, 6 uppl, s 658). I det aktuella fallet har M.H. konstaterat att det förekommit ett försök till inbrott i bilen. Visserligen har M.H. trott att någon egendom inte tillgripits, när han sprang ikapp M.J., tacklade omkull honom och började hota honom med dykarkniven. Eftersom nödvärnet enligt BrB är en objektiv ansvarsfrihetsgrund saknar emellertid M.H:s subjektiva uppfattning i angivet hänseende betydelse; det avgörande är att M.J. och hans kamrat tillgripit egendom ur M.H:s bil och att M.J. faktiskt hade på sig sådan egendom, nämligen CD-skivan (se t ex Jareborg, Brottsbalken kap 23-24 mm, s 57).

M.H. och M.J. har samstämmigt uppgett att det förflöt endast någon minut från inbrottet i bilen till dess M.H. började förfölja M.J.. Därmed står det klart att M.H. sökt återta egendomen "på bar gärning".

Enligt 24 kap 1 § BrB är det inte fråga om nödvärn ifall handlingen med hänsyn till angreppets beskaffenhet och det angripnas betydelse är uppenbart oförsvarlig.

Denna regel infördes i svensk strafflag på grundval av ett betänkande av straffrättskommitten som i den delen anförde bl a följande (SOU 1953:14 s 397). I kommittens förslag att den angripne skall äga företaga en handling som ej är uppenbart oförsvarlig ligger att en försvarsåtgärd kan vara lovlig, även om den ej är nödvändig, men av den angripne med skäl kunnat anses som nödvändig. Den avvägning som här måste ske får göras med hänsyn till angreppets beskaffenhet, det angripnas betydelse och omständigheterna i övrigt. Det ligger i uttrycket "uppenbart oförsvarlig" att man bör räkna med en relativt bred marginal till förmån för den angripne vid bedömande huruvida han hållit sig inom gränsen för nödvärnsrätten. - Som framgått utgick orden "omständigheterna i övrigt" i den slutliga lagtexten.

I rättsfallet NJA 1990 s 210 ansågs det uppenbart oförsvarligt av en invandrare, som förföljdes av en grupp svenska ungdomar, att uppsåtligen utöva våld mot en av förföljarna genom att flera gånger skära honom med en kniv så att sår uppstod i ansiktet och på halsen. Detta avgörande kan ses som ett uttryck för att man vid bestämmandet av om ett handlande varit uppenbart oförsvarligt endast i utpräglade undantagsfall kan komma till resultatet, att det måste accepteras att en person uppsåtligen brukat kniv eller annat livsfarligt vapen för att freda sig.

Vid prövningen av yrkandet i detta mål om ansvar för vållande till kroppsskada kan iakttas flera skillnader jämfört med 1990 års fall. Det är nu inte fråga om en uppsåtlig knivskärning utan om ett oavsiktligt tillfogande av en kroppsskada. A andra sidan har M.H. inte alls befunnit sig i den trängda situation vari invandraren befann sig i 1990 års fall. M.H. har handlat närmast i syfte att ta fast den som skadat hans bil så att han skulle kunna få ersättning för självrisken för skadan, 15 00 kr. M.H. får dock som nämnts räkna sig till godo att M.J., M.H. ovetande, hade på sig en CD-skiva som tillgripits ur M.H:s bil.

När M.H. med dragen kniv i handen tacklade omkull M.J. skapade han en situation, som innebar stora risker för att M.J. under tumultet kunde komma att tillfogas allvarliga skador. Till bilden hör då att det var fråga om en dykarkniv med ett 25 cm långt blad med vanlig egg på ena sidan och tandad egg på den andra. Även om M.H. räknade med att M.J. kunde ha på sig någon form av tillhygge, måste det anses ha varit uppenbart oförsvarligt av M.H. att utsätta M.J. för en sådan risk. Därmed är det klart att M.H. inte kan frikännas från ansvar för vållande till kroppsskada med stöd av nödvärnsreglerna i 24 kap 1 § BrB.

Frågan är emellertid om omständigheterna var sådana att M.H. "svårligen kunde besinna sig" (24 kap 5 § 1 st BrB). Härvid får de omständigheter som tidigare beaktats vid tillämpning av 24 kap 1 § BrB ånyo betydelse.

Sist angivna bestämmelse om nödvärnsexcess infördes i svensk strafflagstiftning år 1890 (se NJA II 1890, nr 2, s 32 ff). Under 1930-talet ifrågasattes om bestämmelsen inte var för snävt utformad (se härom SOU 1934:56 s 68 ff). Vid den reform av nödvärnsbestämmelserna som skedde år 1937 anförde lagrådet beträffande tillämpningen av bestämmelsen att det ingår i domarens uppgift att undersöka, huru med hänsyn till den angripnes personliga förutsättningar den föreliggande situationen måste ha tett sig för honom, och att därefter bedöma huruvida han rättvisligen borde befrias från straff (NJA II 1937 s 432 f). - Liknande synsätt anlades av straffrättskommitten (SOU 1953:14 s 417).

I detta fall skall alltså bedömningen ske med utgångspunkt i hur situationen tedde sig för M.H.. Han har berättat att han hade sovit ungefär en timme då han väcktes av ljudet från splittrat glas. Han rusade upp, tog på sig ett par byxor, sprang barfota ner på gatan och upptäckte skadan på bilen. Han bestämde sig för att försöka finna gärningsmannen och tog därför med sig dykarkniven som låg i bilen tillsammans med hans övriga dykarutrustning, eftersom han räknade med att gärningsmannen mycket väl kunde vara beväpnad. Bara någon minut därefter inleddes tumultet med M.J..

M.H. var upprörd över att den bil som han nyligen köpt för sitt sparkapital på 90 000 kr hade skadats. Han bör vid tillfället i fråga ha varit yrvaken och ha haft svårt att tänka efter närmare hur han skulle handla. Han hade också anledning att räkna med att M.J. kunde ha någon form av vapen eller annat tillhygge på sig. Det framstår som naturligt att M.H. i denna situation inte tänkte på att lägga ifrån sig kniven när han hann ikapp M.J.. Läget får därför anses ha varit sådant att han svårligen kunde besinna sig när han med kniven i handen tacklade omkull M.J. och därmed utsatte denne för risken för skada.

M.H. skall därför inte dömas för vållande till kroppsskada.

Nödvärn - olaga hot

Hotet inleddes efter det att M.J. tillfogats knivskadan. I inledningsskedet av hotet fråntogs M.J. CD-skivan. Den stulna egendom som M.J. innehaft hade därmed faktiskt återtagits av M.H.. Det kunde i anknytning till lydelsen av lagtexten i 24 kap 1 § BrB hävdas att någon nödvärnssituation inte längre förelåg; M.J. hindrade inte längre att egendomen återtogs.

Effekten av ett sådant betraktelsesätt är att ett handlande som ursprungligen varit rättsenligt därför att det inte varit "uppenbart oförsvarligt" övergår till att bli rättsenligt endast om det är "försvarligt". Om en bestulen person med våld eller hot om våld tvingar den ertappade tjuven att lämna ifrån sig stöldgodset, skulle den bestulne alltså för tiden till dess att polisen anländer inte längre ha den säkerhetsmarginal till sitt förfogande som följer av nödvärnsbestämmelsernas regler om uppenbar oförsvarlighet.

Något sådant måste anses utgöra en opraktisk lagtolkning som kan få för allmänheten svårbegripliga effekter. När det är fråga om ett kortvarigt händelseförlopp utmynnande i att polis anländer på kallelse av den bestulne, får nödvärnsbestämmelserna anses reglera hela skeendet. Även M.H:s handlande såvitt gäller åtalet för olaga hot skall alltså bedömas enligt nödvärnsreglerna.

Hotet bestod i att M.H. höll den dragna dykarkniven mot M.J:s strupe. Av det förut anförda framgår att dykarkniven utgjorde ett livsfarligt vapen. Förfarandet måste ha framkallat allvarlig fruktan hos M.J.. Det är tydligt att det var fråga om en för M.J. riskabel situation. Mot bakgrund av de förhållanden som låg till grund för M.H:s ingripande mot M.J., måste anses att det sätt på vilket hotet utfördes var uppenbart oförsvarligt. Särskilt tydligt är detta såvitt gäller det skede av händelseförloppet då M.J. berövad livrem, strumpor och skor fördes till den telefonkiosk varifrån polis tilkallades.

Under det nyss angivna skedet hade M.H. fått situationen under viss kontroll. Han kan inte rimligen ha varit lika uppjagad som han var då han först fick kontakt med M.J.. Dessutom visste han efter att ha sökt igenom M.J:s kläder att denne inte hade något vapen. I varje fall när M.H. tvingade M.J. att börja gå mot telefonkiosken kan därför situationen inte längre ha varit sådan att M.H. "svårligen kunde besinna sig".

Åtalet för olaga hot skall alltså bifallas.

Vad gäller M.J:s skadeståndstalan grundas den på att M.H. tillfogat honom skada genom ett brott, nämligen vållande till kroppsskada. Eftersom åtalet för det brottet ogillats, skall även skadeståndstalan lämnas utan bifall.

Domslut

Domslut. Med ändring av HovR:ns dom i ansvarsdelen ogillar HD åtalet för vållande till kroppsskada samt dömer M.H. enligt 4 kap 5 § BrB för olaga hot till 30 dagsböter om 40 kr.

Med ändring av HovR:ns dom även i skadeståndsdelen lämnar HD M.J:s talan utan bifall.

JustR:n Gregow och Nyström var skiljaktiga på sätt framgår av följande yttrande:

Vi ansluter oss till vad majoriteten anfört under rubrikerna "Händelseförloppet" och "Rättsliga utgångspunkter" samt vad som anförts under

rubriken "Nödvärn - vållande till kroppsskada" frånsett de två sista styckena. I stället för dessa stycken vill vi anföra följande.

Det är tydligt att M.H. var arg och upprörd när han sprang efter M.J. och fick tag på denne, något som är högst förklarligt. Han hade då också anledning att räkna med möjligheten att M.J. hade kniv eller annat tillhygge på sig.

Å andra sidan måste även beaktas att nödvärnssituationen föranletts av ett tillgrepp av egendom av begränsat värde och att M.H. inte på något sätt blev angripen av M.J. utan själv ingrep mot denne. Med hänsyn härtill kan inte anses att omständigheterna varit sådana att M.H. svårligen kunde besinna sig när han med den mycket farliga kniven i handen tacklade omkull M.J.. Han kan därför inte undgå ansvar för vållande till kroppsskada.

Vidare vill vi, i stället för vad majoriteten anfört under rubriken "Nödvärn - olaga hot", i denna fråga anföra följande.

Den CD-skiva som hade tillgripits i M.H:s bil och som grundade rätt för honom att handla i nödvärn tog han från M.J. medan denne låg på marken. Det fortsatta händelseförloppet - förandet av M.J. till telefonkiosken och väntan på att polisen skulle anlända - tog åtskilliga minuter i anspråk och hade enbart till syfte att överlämna M.J. till polisen. M.H. kan då inte längre anses ha befunnit sig i en nödvärnssituation.

M.H. får i det nu aktuella skedet anses ha handlat enligt bestämmelsen i 24 kap 7 § 2 st RB. Där anges att, om den som har begått brott på vilket fängelse kan följa påträffas på bar gärning eller flyende fot, han får gripas av envar. För sådant fall gäller enligt 10 § 1 st 2 och 23 § 1 stpolislagen att, om den som skall gripas försöker undkomma eller den gripande eljest möts av motstånd, den gripande får använda våld i den mån andra medel är otillräckliga och det med hänsyn till omständigheterna är försvarligt.

På skäl som majoriteten anfört till stöd för att M.H:s förfarande med kniven i detta skede skall anses uppenbart oförsvarligt anser vi att förfarandet inte har varit försvarligt. Det är tydligt att M.H. inte kan gå fri från ansvar med tillämpning av bestämmelsen om den som svårligen kunde besinna sig.

På grund av det anförda anser vi att HovR:ns domslut i ansvarsfrågan skall fastställas frånsett att dagbotsbeloppet bör nedsättas till 40 kr.

HD:s dom meddelades d 16 febr 1994 (nr DB 40).