RH 2016:12
Överförmyndarnämnden har beslutat om riktlinjer som bl.a. angett ett tak för milersättning i syfte att möjliggöra för anhöriga och vänner på längre avstånd att vara god man under förutsättning att milersättningen inte tillåts bli oskäligt hög. Fråga om överförmyndarnämnden enligt 12 kap. 16 § första stycket föräldrabalken genom egna riktlinjer har kunnat begränsa rätten för förordnade förmyndare, gode män och förvaltare till ersättningar för utgifter som varit skäligen påkallade för uppdragets fullgörande.
Örebro tingsrätt
Överförmyndarnämnden beslutade den 11 maj 2015 om arvode och ersättning för utgifter till M.B. avseende det uppdrag som hon hade utfört som god man för I.K. under år 2014. Genom ett nytt beslut den 9 juni 2015 tillerkände överförmyndarnämnden M.B. ytterligare ersättning. Genom besluten tillerkändes M.B. bl.a. ersättning för bilresor med 1 776 kr.
Tingsrätten
M.B. överklagade överförmyndarnämndens beslut och yrkade ersättning för en resa per månad, totalt 5 550 kr (250 km*1,85 kr*12 månader).
Överförmyndarnämnden motsatte sig ändring av beslutet.
Överförmyndarnämnden anförde bl.a. följande. M.B. har beviljats reseersättning med 1 776 kr vilket är maxbeloppet för resor enligt överförmyndarnämndens riktlinjer för arvode och ersättningar till ställföreträdare. Maxbeloppet motsvarar nu fyra procent av prisbasbeloppet, vilket överförmyndarnämnden i januari 2014 fastställde som högsta kostnad en huvudman ska behöva betala avseende en god mans resor. Information har gått ut till samtliga ställföreträdare samt har publicerats på kommunens hemsida.
Domskäl
Tingsrätten (tingsfiskalen Timothy Danielsson) anförde i beslut den 28 augusti 2015 bl.a. följande.
Den som förordnats som god man har enligt 12 kap. 16 § första stycket föräldrabalken rätt till skäligt arvode för uppdraget och ersättning för de utgifter som varit skäligen påkallade för uppdragets fullgörande. Riktlinjer och rekommendationer kan vara ett stöd för överförmyndaren, även om överförmyndare inte formellt är bundna av dem (jfr propositionen 1993/94:251 s. 220f). Sveriges Kommuner och Landsting har i cirkulär 07:74 utfärdat sådana riktlinjer. Tillämpningen av riktlinjer och schabloner behöver ske med omdöme så att fastställda belopp blir rimliga för ersättningsgilla insatser (jfr rättsfallet RH 2012:12).
Överförmyndarnämndens i januari 2014 beslutade riktlinje om maximal reseersättning har visst stöd i vad som anges i Sveriges Kommuner och Landstings cirkulär där följande framgår gällande kostnadsersättningar.
”Då det gäller större kostnader, såsom längre resor med bil, biljettkostnad för längre resor och liknande är det en kostnad som huvudmannen ska stå för. Ställföreträdaren ska därför - om kostnaden kan förutses och beloppet inte ryms inom behållning på det öppna kontot - ansöka om överförmyndarens/överförmyndarnämndens medgivande till uttag på spärrat konto vid den tidpunkt kostnaden uppstår. Om en ställföreträdare är medveten om att huvudmannen inte har ekonomiska förutsättningar att betala för längre resor bör frågan om det är lämpligare att utse en ny god man eller förvaltare på den plats där huvudmannen vistas.”
Avgörande för M.B:s rätt till den begärda ersättningen är om den varit skäligen påkallad för uppdragets fullgörande. Den ersättningsbegränsning som överförmyndarnämnden beslutat om - under samma år som ersättningen begärts för - skulle för M.B:s del täcka mindre än fyra resor per år. Uppdraget som god man omfattar att sörja för person och att förvalta egendom. M.B. har begärt ersättning för en resa per månad. Sistnämnda besöksfrekvens kan inte anses orimlig för utförandet av uppdraget ens med beaktande av avståndet. Det har varken framkommit att huvudmannen skulle ha svårigheter att bekosta resor i angiven omfattning eller att överförmyndarnämnden tagit upp frågan om byte av god man för att begränsa huvudmannens kostnader.
Tingsrätten finner vid en sammanvägd bedömning av omständigheterna i ärendet att den reseersättning som för år 2014 får anses skäligen påkallad för utförandet av uppdraget överstiger det belopp överförmyndarnämnden beviljat. Som M.B:s yrkande utformats har hon begärt ersättning för en resa om 250 km per månad. Av körjournalen framgår att hon genomfört tio besöksresor under aktuell period. Rätten till ersättning avser faktiska kostnader. Hon kan därför inte få reseersättning för fler än dessa tio besöksresor. Kilometerersättningens storlek är inte ifrågasatt. M.B. har alltså avseende aktuellt uppdrag år 2014 rätt till reseersättning med 4 625 kr (10 x 250 x 1,85).
Hovrätten
Överförmyndarnämnden överklagade tingsrättens beslut och yrkade att hovrätten, med ändring av tingsrättens beslut, skulle bestämma ersättningen för bilresor till 2 923 kr eller, i andra hand, undanröja tingsrättens beslut och återförvisa ärendet till tingsrätten eller överförmyndarnämnden för fortsatt handläggning.
M.B. motsatte sig ändring av tingsrättens beslut.
Överförmyndarnämnden anförde bl.a. följande. Taket uppgår till fyra procent av prisbasbeloppet (1 776 kr med 2014 års prisbasbelopp). M.B. tillsändes den 23 maj 2014 nyhetsbrev som särskilt uppmärksammade de nya riktlinjerna. Mot den bakgrunden anser överförmyndarnämnden skäligt att M.B. tillerkänns ersättning för resor enligt tidigare riktlinjer för tiden till och med den 30 juni 2014, medan de nya riktlinjerna ska vara grund för ersättningen för återstoden av år 2014. Den sammanlagda ersättningen för resor bör därför bestämmas till 2 923 kr.
Domskäl
Hovrätten (hovrättspresidenten Sten Andersson, hovrättsrådet Ulrik Lönnmyr och tf. hovrättsassessorn Lena Nilsson, referent) anförde i beslut den 8 januari 2016 bl.a. följande.
SKÄL
I 12 kap. 16 § första stycket föräldrabalken föreskrivs att bl.a. gode män har rätt till, utöver skäligt arvode, ersättning för utgifter som har varit skäligen påkallade för uppdragets fullgörande. Av andra stycket i samma paragraf framgår att det är överförmyndaren som fattar beslut om arvode och ersättning för utgifter. Det anges emellertid inte i bestämmelserna eller i dess förarbeten något närmare om hur ersättningen för utgifter ska bestämmas. Av förarbetena framgår endast att det är fråga om ersättning för utgifter som ställföreträdaren har för att kunna fullgöra sin uppgift (se prop. 1974:142 s. 149 och prop. 1993/94:251 s. 220).
Sveriges Kommuner och Landsting har lämnat vissa rekommendationer för bestämmandet av arvode till bl.a. gode män. Några motsvarande rekommendationer avseende ersättning för utgifter har inte lämnats. Sveriges Kommuner och Landsting rekommenderar emellertid att ställföreträdarna ersätts endast för de utgifter som de faktiskt kan uppvisa underlag för. Av rekommendationen framgår att detta uttalande är avsett att omfatta endast mindre utgifter. Ersättning för större kostnader, t.ex. ersättning för längre resor med bil, ska ersättas av huvudmannen. Om kostnaden kan förutses och inte ryms inom behållningen på det öppna kontot, ska ställföreträdaren ansöka om överförmyndarens medgivande till uttag på ett spärrat konto vid den tidpunkt kostnaden uppstår. Det bör vid dessa omständigheter övervägas om det är lämpligare att utse en ny god man på den plats där huvudmannen vistas (se Sveriges Kommuner och Landsting, cirkulär 07:74 s. 7 f.).
Av vad som nu har sagts följer att det vid bestämmandet av ersättning för utgifter till en god man måste prövas om utgifterna har varit skäligen påkallade för att utföra uppdraget. Den prövningen kan endast göras genom en bedömning av omständigheterna i det enskilda fallet. Vid bedömningen bör, enligt hovrättens mening, i första hand vägas in nyttan och relevansen av de åtgärder som har föranlett utgifterna. Det torde därvid inte finnas något hinder mot att beakta också faktorer av ekonomiskt slag, t.ex. så att kravet på att utgiften ska vara till nytta för uppdraget sätts särskilt högt om åtgärden medför särskilt stora utgifter. Utgifter kan emellertid inte anses opåkallade enbart därför att de når ovanför en viss beloppsnivå. Om slutsatsen vid bedömningen blir att utgifterna har varit skäligen påkallade för fullgörande av uppdraget, har den gode mannen en obetingad rätt till ersättning för utgifterna.
Det nu angivna synsättet - som för övrigt inte står i motsats till vad som sägs i Sveriges Kommuner och Landstings ovan nämnda cirkulär - medför att en överförmyndarnämnd inte schablonmässigt kan begränsa rätten till ersättning för utgifter till exempelvis ett visst fast belopp. Det gäller givetvis även om nämnden har informerat den gode mannen om att den tillämpar vissa schablonmässiga begränsningar. I förevarande fall har M.B. begärt ersättning för tio bilresor mellan sin bostad i Vadstena och Örebro, där I.K. är bosatt. Frågan är då om dessa utgifter har varit skäligen påkallade för att fullgöra hennes uppdrag som god man för I.K. Överförmyndarnämnden synes i hovrätten i huvudsak ha vitsordat att så är fallet men har ändå gjort vissa anmärkningar mot de redovisade utgifterna.
Hovrätten konstaterar att M.B:s uppdrag som god man omfattar att sörja för huvudmannens person och förvalta dennes egendom. I.K. är nu 90 år gammal och bor i ett gruppboende. För att kunna utföra uppdraget i ovan angivna omfattning kan det vara påkallat att besöka huvudmannen ungefär en gång i månaden. M.B. har även angett syften med resorna som enligt hovrättens bedömning omfattas av uppdraget. Varken utgifternas storlek eller andra omständigheter har utgjort anledning för henne att likväl avstå från resorna. Mot den bakgrunden finner hovrätten, liksom tingsrätten, att de tio resor som hon har yrkat ersättning för har varit skäligen påkallade för utförandet av uppdraget.
M.B. har begärt ersättning för 250 km per resa, vilket är något längre än närmaste avståndet mellan Vadstena och Örebro. Vad hon har uppgett om syftena med resorna talar emellertid för att de nödvändiggjort viss ytterligare transport. Hovrätten finner därför, i likhet med tingsrätten, att skälig ersättning för resor kan bestämmas med utgångspunkt i en sammanlagd resväg om 250 km per resa. Kilometerersättningen är inte ifrågasatt.
M.B. ska därför tillerkännas ersättning för utgifter med 4 625 kr. Tingsrättens beslut ska således fastställas.
Hovrättens beslut meddelat: den 8 januari 2016.
Ärende nr: ÖÄ 2585-15.
Lagrum: 12 kap. 16 § första stycket föräldrabalken
Rättsfall: RH 2012:12.
Litteratur: Prop. 1974:142 s. 149 och prop. 1993/94:251 s. 220.