RH 2016:29

Södertörns tingsrätt

Åklagaren åtalade vid tingsrätten M.H. för grov kvinnofridskränkning enligt 4 kap. 4 a § andra stycket brottsbalken bestående i att M.H. under tiden den 25 juli 2015 till den 4 oktober 2015 misshandlat målsäganden A.I. vid fyra olika tillfällen. M.H. åtalades vidare för vissa ytterligare brott.

Tingsrätten (rådmannen Daniel Eriksson samt nämndemännen Inga-Lill Carlström, Kerstin Lindh och Kenneth Rönnkvist) dömde M.H. för misshandel vid två tillfällen, misshandel, ringa brott, stöld och grov skadegörelse till fängelse åtta månader.

I rubriceringsfrågan gällande åtalet för grov kvinnofridskränkning anförde tingsrätten bl.a. följande.

DOMSKÄL

M.H. har gjort sig skyldig till tre fall av misshandel, varav ett ringa, mot A.I. Det står klart att M.H. och A.I. hade ett förhållande vid tidpunkterna för gärningarna.

Åklagaren har gjort gällande att de gärningar M.H. har gjort sig skyldig till ska bedömas som grov kvinnofridskränkning. Det brottet förutsätter att gärningsmannen och kvinnan antingen är eller har varit gifta, eller att de bor eller har bott tillsammans under äktenskapsliknande förhållanden.

Av förarbetena till bestämmelsen framgår att med begreppet ”sammanboende under äktenskapsliknande förhållande” menas detsamma som i sambolagen (se prop. 1997/98:55 s. 135 samt 1 § andra stycket sambolagen), dvs. två personer som stadigvarande bor tillsammans i ett parförhållande med gemensamt hushåll (1 § första stycket sambolagen). Vid bedömningen av om två personer är sambor måste enligt lagkommentaren till sambolagen en helhetsbedömning av samtliga omständigheter göras. Parterna ska till största delen rent faktiskt ha sin permanentbostad tillsammans. Folkbokföring och liknande kan påverka bedömningen men är inte avgörande, utan alla omständigheter måste beaktas. Generellt kan dock sägas att parternas avsikt att stadigvarande leva tillsammans kan tillmätas betydelse. Med gemensamt hushåll menas att parterna samarbetar i vardagen och att de i vart fall har ett ekonomiskt samarbete.

Det gemensamma boendet ska också vara stadigvarande och mer eller mindre tillfälliga förbindelser omfattas inte av definitionen. Som riktmärke har angetts att parterna bott tillsammans i minst sex månader även om en kortare tid har ansetts kunna godtas om parterna utåt har visat att de tänkt leva tillsammans, exempelvis genom att skriva testamente, träffat avtal om ekonomiska angelägenheter eller skaffat gemensamma bankkonton (se kommentaren till 1 § sambolagen i Zeteo).

Det kan konstateras att parternas relation i detta fall var kortvarig. Det har inte framkommit att M.H. var folkbokförd hos A.I. och det har inte heller kommit fram några andra uppgifter som tyder på att han rent faktiskt hade sin permanentbostad hos henne. Vidare har det inte kommit fram någonting som talar för att de hade en avsikt att stadigvarande bo tillsammans, varken genom deras egna uppgifter eller genom någon annan bevisning. Det finns inget i utredningen som ger stöd för att de skulle ha haft någon form av gemensamt hushåll eller något närmare ekonomiskt samarbete.

Mot bakgrund av det ovanstående anser tingsrätten att M.H. och A.I. inte kan anses ha bott tillsammans under äktenskapsliknande förhållanden. Brotten ska därför inte bedömas som grov kvinnofridskränkning.

I rättsfallet NJA 2004 s. 97 tog Högsta domstolen ställning till vilket krav som ska ställas på parternas relation för att det ska gå att bedöma en serie av gärningar som grov fridskränkning enligt första stycket i 4 kap. 4 a § brottsbalken. Det brottet är M.H. inte åtalad för och tingsrätten prövar därför inte om han kan anses vara närstående till A.I. i den mening som avses i första stycket.

Sammanfattningsvis ska M.H. alltså inte dömas för grov kvinnofridskränkning, utan för de enskilda brott som tingsrätten funnit bevisade enligt ovan.

Åklagaren och M.H. överklagade tingsrättens dom. Åklagaren yrkade att M.H. skulle dömas för grov kvinnofridskräkning eller i andra hand för grov fridskränkning enligt 4 kap. 4 a § andra stycket brottsbalken respektive samma paragraf första stycket. Åklagaren justerade gärningsbeskrivningen i vissa avseenden. M.H. yrkade, såvitt nu är i fråga, att åtalet skulle ogillas helt. Vidare yrkade han att hovrätten i vart fall skulle döma honom till en icke frihetsberövande påföljd. (Dessutom överklagades domen av målsäganden A.I.)

Hovrätten (f.d. hovrättsrådet Lars Hesser, hovrättsrådet Erik Mosesson, referent, och tf. hovrättsassessorn Emilia Carlsten samt nämndemännen Stig Drevemo och Börge Hellström) dömde M.H. i dom den 29 januari 2016 för - utöver de brott som tingsrätten hade befunnit honom skyldig till - ytterligare ett fall av misshandel samt bestämde påföljden till skyddstillsyn med särskild behandlingsplan (med angivande av att om fängelse i stället hade valts som påföljd skulle åtta månader ha dömts ut).

I frågan om rubriceringen av misshandelsgärningarna anförde hovrätten följande.

DOMSKÄL

Hovrättens överväganden i det föregående innebär att M.H. ska dömas för tre fall av misshandel av normal svårhetsgrad (punkterna a, b och d) och ett fall av misshandel som är ringa (punkten c).

Åklagaren har i hovrätten vidhållit att dessa gärningar ska rubriceras som grov kvinnofridskränkning (4 kap. 4 a § andra stycket brottsbalken). Som tingsrätten har tagit upp förutsätter en sådan rubricering - utom annat - att A.I. och M.H. ska anses ha bott tillsammans under äktenskapsliknande förhållanden. Av de skäl som tingsrätten har angett kan denna förutsättning inte anses vara uppfylld i detta fall. Som tingsrätten funnit ska därför M.H. inte dömas för grov kvinnofridskränkning.

Åklagaren har i hovrätten hävdat att gärningarna i vart fall utgör grov fridskränkning (4 kap. 4 a § första stycket brottsbalken). Hon har gjort gällande att A.I. och M.H. ska anses ha varit närstående till varandra i den mening som avses i denna straffbestämmelse.

I förarbetena till bestämmelsen finns vissa uttalanden om begreppet närstående (prop. 1997/98:55 s. 132).

Huruvida en man och en kvinna, som levt i ett parförhållande men inte varit gifta eller sammanboende med varandra, kan anses vara närstående i straffbestämmelsens mening har prövats i rättspraxis. Här märks framför allt rättsfallet NJA 2004 s. 97. Av detta avgörande framgår att den omständigheten att mannen och kvinnan inte har varit gifta eller sambor med varandra inte utesluter att de ska anses som närstående till varandra i den nu aktuella bemärkelsen; även i sådana parrelationer kan alltså bestämmelsen om grov fridskränkning vara tillämplig.

Omständigheterna i 2004 års fall skiljer sig dock på flera punkter från dem i det här målet. I A.I:s och M.H:s fall har det sålunda varit fråga om en kortvarig relation - den inleddes i början av juli 2015 och avslutades den 4 oktober samma år - medan det i 2004 års fall var ett förhållande som hade pågått betydligt längre; mannen och kvinnan i det fallet blev ett par sommaren 2000 och förhållandet tog definitivt slut i januari 2002. Den första gärning som M.H. nu döms för begicks i slutet av juli 2015 och således endast några veckor efter det att han och A.I. hade träffats, medan förhållandet hade pågått i mer än ett halvår vid det första gärningstillfälle som mannen dömdes för i 2004 års fall.

Enligt hovrättens mening har det inte heller i övrigt framkommit något som skulle ge fog för bedömningen att A.I. och M.H. var närstående till varandra i den mening som krävs för en tillämpning av bestämmelsen om grov fridskränkning.

Sammanfattningsvis bedömer hovrätten att det saknas förutsättningar för att i detta fall tillämpa någon av bestämmelserna om fridskränkningsbrott. M.H. ska därför dömas för de enskilda brott som har angetts i det föregående, nämligen tre fall av misshandel av normal svårhetsgrad och ett fall av misshandel som är ringa brott.

Hovrättens dom meddelad: den 29 januari 2016.

Mål nr: B 10341-15.

Lagrum: 4 kap. 4 a § brottsbalken.

Rättsfall: NJA 2004 s. 97.

Litteratur: Prop. 1997/98:55 s. 132.