NJA 2004 s. 97

Domskäl

Tingsrätten (ordförande rådmannen Sten Ekeroth) meddelade dom den 5 juni 2002.

Domskäl

I domskälen redovisade tingsrätten angående åtalspunkt 1 följande uppgifter av parterna om deras inbördes förhållanden.

C.S.: Parterna träffades första gången sommaren 2000. De började vara tillsammans och blev ett par några veckor därefter. C.S. bodde då på Rivieravägen, där hon hyrde en stor etta med kök. I.H. bodde på Astrakanvägen med två bröder. I början var det ett bra förhållande mellan parterna enligt C.S. Under en tid om cirka 1,5 till 2 år har parterna sovit över hos varandra. De lagade också mat tillsammans. Den 1 augusti 2001 flyttade C.S. till Hagagatan, där hon hyrde två rum och kök. De sov då över i lägenheten på Hagagatan, men också på Astrakanvägen. Någon gång i veckan sov de var för sig, t.ex. om det var lämpligare för C.S:s arbete på ålderdomshemmet Skogsliden. Parterna har gjort slut med varandra till och från. C.S. har uppgett sig fortfarande vara kär i I.H., men parterna är överens om att deras förhållande nu är definitivt slut.

I.H.: Han träffade C.S. första gången för cirka tre år sedan på ett diskotek. Han flyttade till Astrakanvägen någon gång under 1999 eller 2000. Han bodde där tillsammans med två bröder. C.S. flyttade sedan till Rivieravägen och, för cirka två år sedan, blev de ett par och inledde ett förhållande. - I början var allt bra. Senare kom de att bråka, oftast därför att C.S. tjatade på honom att han skulle sluta med sitt haschrökande. De sov tillsammans på olika adresser, ibland hos honom, ibland hos C.S. De lagade också mat tillsammans. När de bodde hos C.S., var det hon som betalade maten och när de bodde hos honom, var det han som betalade maten. C.S. förvarade inga ägodelar på Astrakanvägen. Båda hade en del underkläder såväl på Astrakanvägen som på Rivieravägen och Hagagatan. Han ägde en TV som stod hos C.S. på Rivieravägen. De hade ingen gemensam ekonomi och han var hela tiden skriven på adressen Astrakanvägen.

Tingsrätten redogjorde vidare för vad parterna hade uppgett om de olika av åklagaren påstådda händelserna och för ett antal vittnesmål. Härefter anförde tingsrätten i domskälen:

Tingsrättens bedömning

Grov kvinnofridskränkning är ett brott som tar sikte på upprepade straffbara gärningar, hänförliga till 3, 4 eller 6 kap. BrB, och som riktas mot närstående eller före detta närstående. De brottsliga gärningarna skall typiskt sett vara ägnade att allvarligt skada personens självkänsla och de ingår ofta i ett mönster som sammantaget kan leda till att offret bryts ned. Med upprepad kränkning avses gärningar som tar sikte på den personliga integriteten och som sker vid upprepade tillfällen. I kravet på att gärningarna skall vara ägnade att allvarligt skada personens självkänsla ligger ett krav på viss kvalificering av de brottsliga gärningarna. Det är emellertid tillräckligt att var och en av gärningarna utgjort ett led i en upprepad kränkning av personens integritet och att gärningarna typiskt sett leder till att självkänslan skadats allvarligt. Det krävs inte att det i subjektivt hänseende finns ett syfte från gärningsmannens sida att allvarligt skada självkänslan eller kränka integriteten. Det är tillräckligt att gärningsmannen har uppsåt beträffande de faktiska omständigheterna.

Med begreppet närstående eller tidigare närstående avses i första hand, bortsett från släktskapsförhållanden, en person till vilken gärningsmannen har eller har haft ett förhållande, t.ex. någon som är eller har varit gift med gärningsmannen eller som sammanbor eller har sammanbott med denne under äktenskapsliknande förhållanden. Normalt innebär det att gärningsmannen och den kränkta bor eller har bott tillsammans. Om det är en man som begår de brottsliga gärningarna mot en kvinna han står i en nära relation till skall gärningarna rubriceras som grov kvinnofridskränkning.

I målet är klarlagt att parterna har faktiskt bott och övernattat tillsammans under viss längre tid och under äktenskapsliknande förhållanden. Med hänsyn härtill är det tingsrättens uppfattning att, för det fall tingsrätten finner övriga i 4 kap. 4 a § BrB angivna rekvisit uppfyllda, gärningen är att bedöma som grov kvinnofridskränkning. Det förhållandet att parterna saknat gemensam bostad och gemensamt bohag samt i övrigt haft en delad ekonomi föranleder inte tingsrätten till annan bedömning.

Vad gäller de gärningar som konstituerar det nu åtalade brottet kan inledningsvis konstateras att I.H., vid fyra av de fem gärningstillfällen som angivits, har vidgått att han träffat C.S. och att det därvid uppstått bråk dem emellan och/eller att han på något sätt tagit tag i henne, samt eventuellt utdelat en örfil. I.H:s invändning att han befunnit sig i en nödvärnsituation, t.ex. vid det under e angivna gärningstillfället, har vederlagts genom vittnesförhör.

C.S. har inledningsvis uttalat sig med viss vånda och stor försiktighet. Hon har senare, efter det att tingsrätten förordnat att I.H. inte får närvara vid förhöret, uttalat sig mera öppet, detaljerat och bestämt.

De gärningstillfällen som av åklagaren angetts under d-f har i tid kunnat klarläggas genom utredningen i målet. I fråga om övriga gärningstillfällen har C.S. inte kunnat ange någon mera precis tidpunkt och det tidsutrymme hon angett överensstämmer inte med tidsuppgifter, som lämnats av andra hörda personer i målet. Tingsrätten beaktar emellertid att fråga är om flera övergrepp under en relativt lång tidsperiod där övergreppen synes ha inletts av likartat bråk mellan parterna och ha haft en likartad karaktär.

C.S. har framstått som i allt väsentligt trovärdig. Det hon berättat har gett tingsrätten intryck av att ha varit självupplevt och vad hon uppgett om de gärningstillfällen, som är att hänföra till de av åklagaren angivna händelserna under b, c, e och f vinner också stöd av vad de hörda vittnena på ett trovärdigt och tillförlitligt sätt har berättat.

Sammanfattningsvis finner tingsrätten att C.S:s uppgifter skall ligga till grund för tingsrättens bedömning. Därigenom är styrkt att I.H. gjort sig skyldig till grov kvinnofridskränkning på sätt åklagaren har gjort gällande.

Tingsrätten fann även åtalet i övrigt styrkt.

Domslut

Domslut

Tingsrätten dömde I.H. enligt 4 kap. 4 a §, 8 kap. 8 § första stycket och 12 kap. 1 § BrB samt 3 § första stycket trafikbrottslagen för grov kvinnofridskränkning, egenmäktigt förfarande, skadegörelse och olovlig körning till fängelse åtta månader.

I.H. ålades att utge skadestånd till C.S. med yrkade 46 750 kr.

Domskäl

Hovrätten (hovrättsrådet Rolf Trulsson, adjungerade ledamoten f.d. chefsrådmannen Krister Theorin, hovrättsassessorn Susanne Björkman Ragnarson, referent, och två nämndemän) anförde i dom den 30 april 2003:

Hovrättens domskäl

I enlighet med tingsrättens i dessa delar inte överklagade dom har I.H. befunnits skyldig till egenmäktigt förfarande, skadegörelse och olovlig körning.

När det gäller åtalet för grov kvinnofridskränkning har C.S. och I.H. hörts på nytt i hovrätten. Vittnesuppgifter vid tingsrätten har förebringats såsom de antecknats i tingsrättens dom.

Vid förhören med C.S. och I.H. i hovrätten har i allt väsentligt framkommit vad som antecknats i tingsrättens dom.

C.S. har dock i hovrätten beträffande punkten a lämnat uppgifter som tyder på att misshandeln inträffat vid endast ett tillfälle.

När det gäller punkten c har I.H. berättat bl.a. följande. De började gräla på varandra, eftersom C.S. inte tyckte om att han rökte hasch. Han hade emellertid redan när de började umgås gjort klart för henne att han använde hasch och inte avsåg att sluta med det förrän han själv ville. Det var första gången de bråkade och han tror att det var i februari 2001. När hon började att slå på honom, fattade han tag och höll henne på övre delarna av armarna. Något annat inträffade inte.

När det gäller punkten b har I.H. tillagt bl.a. följande. C.S. blev hysterisk när hon kom hem från arbetet och fann att de rökte hasch på hans födelsedag som firades i hennes lägenhet. När hon drog en lång kniv mot honom, grep han tag i hennes armar och gav henne en lusing. Det var vid detta tillfälle som hennes ena trumhinna sprack.

Även om C.S. haft svårt att tidsmässigt placera de olika händelserna, anser hovrätten i likhet med tingsrätten att hon måste anses trovärdig och tillförlitlig. Hennes uppgifter beträffande en del av händelserna stöds också av övrig utredning och de har dessutom rumsmässigt och i vissa andra detaljer av händelseförloppen bekräftats av I.H. Med hänsyn härtill anser hovrätten i likhet med tingsrätten att C.S:s uppgifter skall läggas till grund för bedömningen av åtalet.

Genom C.S:s uppgifter finner hovrätten därför styrkt att I.H. under tiden våren 2001-den 23 januari 2002 gjort sig skyldig till misshandel av C.S. dels vid fem tillfällen i enlighet med vad åklagaren påstått under punkterna b-f och vid i vart fall ett tillfälle under punkten a. Gärningarna kan inte bedömas som ringa utan som brott av normalgraden. I.H. har dessutom gjort sig skyldig till olaga hot i enlighet med åtalet under punkten f. Var och en av gärningarna har enligt hovrättens bedömning utgjort led i en upprepad kränkning av C.S:s integritet och de har varit ägnade att allvarligt skada hennes självkänsla.

Den som begår sådana gärningar mot en närstående eller tidigare närstående har enligt 4 kap. 4 a § första stycket BrB gjort sig skyldig till grov fridskränkning. Enligt lagrummets andra stycke skall emellertid i stället dömas för grov kvinnofridskränkning om gärningarna begås av en man mot en kvinna som han är eller har varit gift med eller som han bor eller har bott tillsammans med under äktenskapsliknande förhållanden.

När det gäller I.H:s och C.S:s relation vid tiden för gärningarna har framkommit bl.a. följande. De träffades första gången under sommaren 2000 och hade alltsedan dess stått i ett nära om än stormigt förhållande till varandra. Förutom ett antal kortare uppehåll då de var osams, i ett par dagar upp till en vecka åt gången, tillbringade de fritiden tillsammans och övernattade oftast tillsammans i varandras lägenheter. För det mesta hade de också gemensam mathållning. De hade emellertid hela tiden egna bostäder i Båstad, I.H. tillsammans med två bröder på Astrakanvägen och C.S. till en början på Rivieravägen och därefter på Hagagatan. De hade inte heller gemensamt bohag eller i övrigt gemensam ekonomi. Enligt hovrättens mening kan de därför inte anses ha bott tillsammans under sådana äktenskapsliknande förhållanden som krävs för att gärningarna skall rubriceras som grov kvinnofridskränkning. I.H. och C.S. måste emellertid anses som närstående i den mening som krävs för att de mot C.S. begångna gärningarna skall bedömas som grov fridskränkning.

Med hänsyn till brottslighetens art och förhållandevis höga straffvärde skall påföljden bestämmas till fängelse. Skäl saknas att sätta ned det av tingsrätten bestämda fängelsestraffet.

Vid denna utgång av målet är I.H. skyldig att utge skadestånd till C.S. för kränkning samt sveda och värk. Hovrätten finner inte skäl att frångå vad tingsrätten bestämt i fråga om sådan ersättning.

Hovrättens domslut

Hovrätten ändrar tingsrättens domslut endast på så sätt att hovrätten rubricerar gärningen under åtalspunkten 1 som grov fridskränkning enligt 4 kap. 4 a § första stycket BrB.

Domskäl

HD (justitieråden Munck, Thorsson, Dahllöf, Nyström och Calissendorff, referent) meddelade den 27 februari 2004 följande dom:

Domskäl

En utgångspunkt för bedömningen i HD är att I.H. i enlighet med vad hovrätten funnit vid fem tillfällen under år 2001 och ett tillfälle i januari 2002 misshandlat C.S. Härutöver har han vid ett av dessa tillfällen gjort sig skyldig till olaga hot mot C.S. En utgångspunkt är vidare att var och en av gärningarna har varit ett led i en upprepad kränkning av C.S:s integritet och ägnad att allvarligt skada hennes självkänsla. Vad HD nu har att pröva är om I.H. är att betrakta som närstående till C.S. i den mening som avses i 4 kap. 4 a § första stycket BrB, trots att de inte är eller har varit vare sig gifta eller sambor.

Bestämmelsen om grov fridskränkning i 4 kap. 4 a § första stycket BrB innehåller ingen definition av begreppet närstående. Begreppet förekommer inte i BrB i övrigt men finns i ett stort antal andra författningar, t.ex. 36 kap. 3 § RB, 11 kap. 16 § FB, 2 kap. 22 § inkomstskattelagen (1999:1229), 4 kap. 3 § konkurslagen, 1 kap. 5 § lagen (1974:203) om kriminalvård i anstalt och olika bestämmelser i sekretesslagen (1980:100). Dessa bestämmelser tillgodoser skilda skyddsintressen, och det står klart att den avsedda innebörden av begreppet varierar. I vissa fall framgår det uttryckligen av själva lagregleringen eller av lagmotiven att begreppet i fråga om fysiska personer avsetts vara tillämpligt endast på släktingar, gifta och sambor, medan i andra fall lagmotiven eller sammanhanget ger vid handen att en vidare tolkning är åsyftad. Begreppet närstående kan inte vare sig i juridiskt eller i allmänt språkbruk anses ha någon sådan entydig innebörd att det framstår som uteslutet att tillämpa det på en man och en kvinna som utan att vara gifta eller sambor lever i ett fast förhållande med varandra. Det kan därför inte i och för sig anses stridande mot den straffrättsliga legalitetsprincipen att inbegripa även sådana fall vid en tolkning av den nu aktuella bestämmelsen. Frågan är emellertid om en sådan tolkning är förenlig med paragrafens syfte och uppbyggnad.

Av uttalanden i lagmotiven framgår att 4 kap. 4 a § första stycket BrB har tillkommit för att markera allvaret i sådan brottslighet som riktar sig mot personer i nära relationer och som präglas av att den sammantagen är avsedd att systematiskt kränka den utsatta personen. Utmärkande för de straffvärda förfaranden som bestämmelsen är avsedd att skydda anges vara att kränkningarna, till skillnad från kränkningar av grannar eller andra mer ytliga bekanta, kan pågå under en längre tid utan att de upptäcks av andra och att de sällan anmäls av den kränkta personen på grund av de känslomässiga bindningar som finns mellan denna och gärningsmannen. Dessutom pågår kränkningarna inte sällan i hemmet där personen borde kunna känna sig trygg och säker. (Prop. 1997/98:55 s. 78 f.)

I lagmotiven förekommer ingen uttömmande precisering av begreppet närstående, men det anges att härmed ”i första hand” avses en person med vilken gärningsmannen har eller har haft ett förhållande. Som exempel härpå nämns någon som är eller har varit gift med gärningsmannen eller som sammanbor eller har sammanbott med denne under äktenskapsliknande förhållanden. Begreppet anges vidare omfatta personer som är närstående på annat sätt, varvid som exempel nämns mor eller far, syskon samt barn till gärningsmannen och barn till en person som gärningsmannen bor eller har bott tillsammans med. Slutligen anges att det normalt innebär att gärningsmannen och den kränkta bor eller har bott tillsammans. (Prop. 1997/98:55 s. 132.)

De nu berörda motivuttalandena talar i och för sig för antagandet att begreppet närstående i 4 kap. 4 a § BrB har avsetts innefatta även fall då en man och en kvinna - eller två personer av samma kön - utan att vara sambor levt i en fast parrelation, om detta präglats av en praktisk och känslomässig bindning av inte obetydlig varaktighet och i enlighet härmed kan innebära att den ena parten i sådana fall som bestämmelsen tar sikte på befinner sig i en särskilt utsatt situation.

Det finns emellertid också omständigheter som pekar i annan riktning. I andra stycket av 4 a § föreskrivs att, om gärningar som anges i första stycket har begåtts av en man mot en kvinna som han är eller har varit gift med eller som han bor eller har bott tillsammans med under äktenskapsliknande förhållanden, mannen skall dömas för grov kvinnofridskränkning till samma straff som det som gäller för grov fridskränkning. I lagmotiven (prop. 1997/98:55 s. 134) anges att bestämmelsen i andra stycket är avsedd att specialreglera sådana fall där den som utfört gärningarna är en man och den kränkta personen en kvinna, och det är lätt att uppfatta stycket som en uttömmande reglering för sådana fall. Detta gäller särskilt som det skulle kunna hävdas att den avgränsning till äktenskaps- och samboförhållanden som har gjorts i andra stycket blir i det närmaste meningslös, om fall som inte omfattas av denna avgränsning skall kunna hänföras under första stycket och bestraffas enligt samma straffskala.

Med hänsyn till de delvis motsägelsefulla uttalandena i lagmotiven och den tvekan som paragrafens struktur och uppbyggnad väcker bör regleringens allmänna syfte tilläggas avgörande betydelse för tolkningsfrågan. Därvid finns anledning att beakta att avsikten med den särskilda rubriceringen för de fall då gärningarna begås av en man mot en kvinna som han är eller har varit gift eller sambo med har varit att markera att det här rör sig om en särskild form av kränkning samt att bidra till att synliggöra och kartlägga omfattningen av mäns våld mot kvinnor i nära relationer (prop. 1997/98:55 s. 83). Med hänsyn till att den särskilda regleringen av fridsbrott och kvinnofridsbrott uppbärs av önskemålet att upprepade kränkningar i nära relationer skall åsättas ett mera adekvat straffvärde och en mera adekvat brottsrubricering än tidigare saknas däremot skäl att anta att specialregleringen i 4 a § andra stycket har varit avsedd att begränsa räckvidden av paragrafens första stycke i vidare mån än att fall som uttryckligen omfattas av andra stycket skall betecknas som grov kvinnofridskränkning. En mera långtgående begränsning skulle framstå som omotiverad från de allmänna utgångspunkter som legat till grund för regleringen och från dennas tillämpningsområde utesluta fall av en karaktär som kan förmodas snarare ha stått i blickpunkten för lagstiftaren. Det anförda innebär att begreppet närstående i första stycket måste antas inbegripa fall då kränkningar av det slag som anges i stycket har förövats av en man mot en kvinna med vilken han utan att vara samboende levt i en fast parrelation.

Av utredningen framgår att I.H. och C.S. blev ett par under sommaren år 2000 och att förhållandet definitivt tog slut i januari 2002. Vid ett tiotal tillfällen under denna period tog förhållandet slut, för att sedan återupptas ett par timmar eller ett par dagar senare. Var och en hade egen bostad, men de tillbringade fritiden tillsammans och de sov över hos varandra 2–3 dagar i veckan – i början mest i den lägenhet I.H. delar med sina bröder, men sedan C.S. hade flyttat till ny lägenhet oftast i hennes lägenhet. Vanligtvis hade de då gemensam mathållning. I.H. placerade sin TV och stereo i C.S:s lägenhet. I.H. hade en nyckel till C.S:s lägenhet, men hon hade ingen nyckel till hans. Att han hade nyckeln var främst som säkerhet för det fall C.S. skulle förlora sin. Det förekom att I.H. vistades i C.S:s lägenhet även när hon inte var hemma. De betraktade sig själva och betraktades av andra som ett par. De hade emellertid inte gemensamt bohag eller gemensam ekonomi.

I.H. och C.S. har varit ett etablerat par som har umgåtts med varandra på ett sätt som väl är att jämföra med vad som kan vara fallet i ett samboförhållande eller mellan äkta makar. Det har av förhöret med C.S. framkommit att det har förelegat en känslomässig bindning mellan C.S. och I.H. Förhållandet hade vid det första gärningstillfället pågått i mer än ett halvår och kom totalt att vara i mer än ett och ett halvt år. HD finner mot nu angiven bakgrund att I.H. har varit att betrakta som närstående till C.S. i den mening som anges i 4 kap. 4 a § BrB. Det förhållandet att var och en av dem haft tillgång till en egen bostad medför i detta fall ingen annan bedömning.

HD godtar domstolarnas bedömning av det samlade straffvärdet för brottsligheten, fängelse åtta månader. Grov fridskränkning är ett brott av sådan art att det finns en presumtion för att påföljden skall bestämmas till fängelse. För att frångå presumtionen när straffvärdet är så högt som åtta månaders fängelse måste krävas alldeles särskilda skäl. Några sådana kan inte anses föreligga i detta fall. Påföljden skall därför bestämmas till fängelse.

Domslut

Domslut

HD fastställer hovrättens domslut.