RH 2016:39

Domskäl

Tingsrätten (rådmannen Allan Camitz jämte nämndemän) anförde i dom den 15 september 2015 bl.a. följande.

DOMSKÄL

Åklagaren har sakframställningsvis anfört bl.a. följande. Det var natten mot lördag den 14 december 2013 vid 01.00-tiden. Vid en busshållplats i bussfilen på Sveavägen mellan Frejgatan och Vanadisvägen stod två bilar uppställda. Ett större sällskap med bl.a. F.S. diskuterade om platsfördelningen i bilarna inför hemresan och hur man skulle ta sig hem. F.S. och R.H.K., ägare till en Volkswagen Polo, stod ute på gatan vid bilens vänstra sida. O.B. kom körande i norrgående riktning i en Chrysler. Bilen fördes i hög hastighet och körde på F.S. Dennes huvud träffas av vindrutan och han slungades flera meter framåt. Även R.H.K. slungades omkull. O.B. körde från platsen och fram mot ett rödljus. Han körde där bakifrån in i en Audi, förd av O.R. Av fotografier framgår att Chryslerns vindruta var krossad på höger sida och att bilen hade en buckla vid främre lykta höger fram. Efter att O.B. hade stoppats och lämnat bilen raglade han, tog snedsteg och sluddrade. Provtagningen visade att han hade 2,20 promille alkohol i blodet. Av trafikmålsanteckningarna framgår att vägbanan var torr, att gatubelysningen var tänd samt att det var uppehållsväder. O.B:s fordon hade sommardäck. Rättsintyget avseende F.S. visar bl.a. följande. Han slogs medvetslös av påkörningen och opererades akut. Han vaknade upp först tre dagar senare, den 17 december 2013. Skadorna har varit livshotande. Om F.S. inte hade kommit under behandling akut hade en klar risk för dödlig utgång förelegat.

De hörda har uppgett bl.a. följande.

F.S.: Han hade druckit sju-åtta starköl. Enligt blodprovet hade han en promillekoncentration på 1,39 promille, men han kände sig inte särskilt berusad. De hade träffat ett sällskap. Han och R.H.K. stod ute i gatan vid Polo-bilen. Han stod intill R.H.K:s bil baktill vid bildörren. De pratade om vilka som skulle få skjuts hem i de två bilarna. Det förekom knappt någon trafik. Han såg en ”min” hos R.H.K. och sedan slocknade han. Han vaknade den 17 december på sjukhuset och då visste han inte vad som hade hänt. Han förstod inte hur illa det var med honom. Han skrev ut sig från sjukhuset för han ville hem. Han har sedan dess gått på rehabilitering inom vården.

Han är fortfarande sjukskriven.

O.B.: Han är förkrossad över det som hänt. Han var sjukskriven på grund av depression. Han har endast fragmentariska minnen av kvällen och händelsen. Han hade mått dåligt på grund av flera dödsfall inom familjen och över en separation med sin särbo. Han hade innan den 13 december 2013 fått en ny medicin för att stabilisera sitt mående. Han hade tagit Imovane och Stesolid. Han hade åkt till kontoret nära Sveavägen där en kollega hade två flaskor whisky. Han vet inte om det var 75 cl flaskor eller enlitersflaskor. Han satt kvar och drack whisky. Några andra på kontoret drack också. Efteråt har han konstaterat att den ena flaskan var tom och den andra flaskan hade en fjärdedel kvar. Av andra har han sedan hört att han fortsatte på Bistro Bohem men det har han inget minne av. Han vet inte hur mycket han drack där. På något sätt mindes han var bilen var parkerad. Han körde iväg och han trodde att han hade kört på en killes ben eller knä. Han uppfattade ett slag mot bilen och att han blev attackerad av några ungdomar. Han förstår nu att detta inte har hänt. Han såg att polisen hade spärrat av gatan och då kände han sig trygg. Han har en aning om att han körde på en annan. Han var förmodligen på väg hem.

M.S.: Han satt vänster bak i Polo-bilen. Han hade druckit två-tre öl och var inte berusad. De skulle hemåt. F.S. och R.H.K. diskuterade om detta i några minuter. De pratade om hur de skulle åka. F.S. stod vid bakdörren. Plötsligt gungade hela bilen till och F.S. kastades ca 2,5 meter framåt. Han låg framför bilen. Även R.H.K. låg på marken. R.H.K. snurrade runt och slog huvudet i sin bil. Det rann blod ur örat på R.H.K. F.S:s flickvän sa att M.S. skulle ringa polisen. Han sprang efter bilen som hade kört på F.S. Andra personer hade fått ut föraren ur bilen. Mannen kunde inte stå.

R.H.K.: Han är ägare till Polo-bilen och var nykter. De stod vid bilen och pratade om hur de skulle åka hem. Han stod vid framdörren medan F.S. stod vid bakdörren. Han var vänd mot F.S. I ögonvrån såg han en svart bil komma. ”Den kom för snabbt och för nära”. Han tänkte ”det här kommer att smälla”. Han blundade, snurrade runt och landade på marken. Det rann blod ur hans huvud. Han såg F.S. ligga ca sju meter längre fram. Själv hade han fått en smäll över käke och mun. Han tror att det var F.S. som träffade honom. Även han fick åka ambulans till sjukhuset.

N.M.: Han körde Sveavägen fram i sin taxi. Han blev omkörd av en Chrysler som körde vingligt. Bilen körde på två-tre killar som stod på trottoaren. Han såg att framrutan träffade en kille som flög iväg. Bilen körde i 60-80 km/tim när den träffade pojkarna. Bilen fortsatte fram mot en trafiksignal som visade rött ljus. Där kolliderade bilen med en Audi.

S.K.: Han satt i sin bil bakom R.H.K:s Polo. F.S. och R.H.K. stod och pratade. En Chrysler kom i full fart, ca 70-80 km/tim. Den körde ”jättevingligt”. Bilen bromsade inte. F.S. kastades upp på vindrutan, slog i huvudet och flög fem-sex meter framåt.

S.K. sprang efter fram till rödljuset. Mannen i Chryslern var inte kapabel att stiga ur bilen. De fick dra ut honom. Mannen kunde inte stå.

O.R.: Hon körde en Audi och hade stannat för rött ljus. Hon skulle precis börja köra när hon blev påkörd bakifrån. Polis kom snabbt till platsen och mannen i den påkörande bilen hade klivit ur bilen. Han var tydligt berusad. Han höll i sig, sluddrade och hade ingen balans.

Bedömning

Utredningen visar inledningsvis att O.B. fört sin personbil på Sveavägen med en alkoholkoncentration i blodet som uppgick till 2,20 promille. Han har alltså fört bilen med en mycket hög alkoholkoncentration. Flera vittnen har berättat att bilen framfördes vingligt i hög hastighet samt att O.B. efter färden var påtagligt berusad. Även O.B:s egna uppgifter tyder på att han var kraftigt berusad. Åtalet för grovt rattfylleri är styrkt och ska bifallas.

Det är sålunda visat att O.B. under färden i hög hastighet har kört på F.S. Vindrutan på hans bil blev krossad vid sammanstötningen med F.S. och det fanns en buckla vid höger framljus. På grund av den kraftiga alkoholberusningen har O.B. inte haft klart för sig vad som fanns framför honom i körfältet. Han har därmed i väsentlig mån brustit i den omsorg och varsamhet som har krävts av honom. Han har genom att köra i det tillståndet han befann sig i visat uppenbar likgiltighet för andra människors liv och hälsa. O.B. ska därför dömas för vårdslöshet trafik som ska bedömas som grovt brott.

Vid sammanstötningen med F.S. har O.B. orsakat denne bl.a. benbrott i skallen, blödning innanför skallbenet, krosskador i hjärnan, benbrott i mellanörat samt efterföljande smärta, svullnad och sårskada i huvudet genom att köra på honom. O.B. har genom oaktsamhet orsakat F.S. dessa skador. Han ska dömas för vållande till kroppsskada. Hans oaktsamhet bör bedömas som grov eftersom gärningen har innefattat ett medvetet risktagande av allvarligt slag och att O.B., när det krävts särskild uppmärksamhet, har varit påtagligt påverkad av alkohol.

Trots att O.B. märkte att han körde på F.S. avvek han från platsen utan att lämna uppgift om namn och adress eller i övrigt göra vad som krävdes med anledning av olyckan. O.B. har gjort gällande att åtalet i denna del ska ogillas eftersom det enligt artikel 6 i Europakonventionen inte föreligger någon skyldighet att självkriminalisera sig, dvs. ingen skyldighet att ange sig själv. Bestämmelsen om obehörigt avvikande från trafikolycksplats innebär emellertid en skyldighet att stanna kvar på olycksplatsen och ge sig till känna. O.B. har efter att han kört på F.S. med allvarliga skador som följd avvikit från olycksplatsen. O.B:s invändning ska därför lämnas utan avseende. Han ska därför dömas obehörigt avvikande från trafikolycksplats.

O.B. ska sålunda dömas för samtliga gärningar i enlighet med åklagarens påståenden.

O.B. är tidigare ostraffad. Frivården har i sitt yttrande föreslagit att han döms till skyddstillsyn med föreskrift om vård och behandling samt även programverksamhet som frivården efter fördjupad programbedömning finner lämplig. Emellertid har vad O.B. gjort sig skyldig till ett högt art- och straffvärde. Annan påföljd än ett fängelsestraff kan inte komma ifråga. Detta bör bestämmas till tio månader.

O.B. har bestritt F.S:s skadeståndsyrkande och inte vitsordat något belopp som skäligt. O.B. har gjort sig skyldig till grov vårdslöshet i trafik och grovt vållande till kroppsskada gentemot F.S. Den skadevållande handlingen närmar sig uppsåtlig gärning. Kränkningen är av allvarlig beskaffenhet. O.B. ska därför förpliktas att betala skadestånd till F.S. för kränkning. Yrkat belopp är skäligt.

DOMSLUT

Tingsrätten dömde O.B. för, vållande till kroppsskada, grovt brott, grovt rattfylleri, grov vårdslöshet i trafik, obehörigt avvikande från trafikolycksplats och olovlig körning, grovt brott, till fängelse 10 månader.

Domskäl

Hovrätten (hovrättsråden Ulrika Stenbeck Gustavson och Claes Söderqvist, referent, samt tf. hovrättsassessorn Ronja Wildenstam jämte nämndemännen Christin Hagberg och Steffen Oxenvad) anförde i dom den 9 maj 2016 bl.a. följande.

DOMSKÄL

I enlighet med tingsrättens, i de delarna inte överklagade, dom har O.B. gjort sig skyldig till grovt rattfylleri den 14 december 2013 och olovlig körning, grovt brott, den 16 oktober 2014. Bevisningen i överklagade delar av målet är densamma i hovrätten som vid tingsrätten.

Skuld och rubricering

Vårdslöshet i trafik

N.M. och S.K. har båda berättat att O.B. körde klart över hastighetsgränsen och mycket snabbt i förhållande till annan trafik. Uppgiften vinner stöd av att F.S. till följd av kraften i kollisionen kastats upp i luften och landade flera meter bortom den bil där han stod innan olyckan. Genom att sålunda på i åtalet angiven tid och plats föra personbil i beskriven hastighet har O.B., som tingsrätten har funnit, i väsentlig mån brustit i den omsorg och varsamhet som till förekommande av trafikolycka betingats av omständigheterna. F.S., som stått stilla på körbanan mycket nära en parkerad bil, har inte uppträtt på ett sådant sätt att det påverkar skuldfrågan. O.B. ska därför dömas för vårdslöshet i trafik.

Åklagaren har gjort gällande att brottet ska rubriceras som grovt på grund av att O.B. har visat uppenbar likgiltighet för andra människors liv. Det förhållandet att O.B. kört bil höggradigt berusad tillåter inte ensamt den slutsatsen. Inte heller har hans hastighet varit så påtagligt hög att det av den går att utläsa någon uppenbar likgiltighet för annans liv. Samma sak gäller vad som har framkommit om själva körningen före och efter den aktuella trafikolyckan. Tvärtom talar det förhållandet att O.B. sänkte bilens hastighet när han närmade sig korsningen med trafikljus för att han i någon mening försökte anpassa sin körning. Inte heller i ljuset av den övriga brottslighet som åklagaren har lagt O.B. till last (se i det följande) anser hovrätten det visat att denne visat uppenbar likgiltighet för andra människors liv. Tingsrättens dom ska därför ändras på så sätt O.B. ska dömas för vårdslöshet i trafik av normalgraden.

Vållande till kroppsskada

O.B. ska även dömas för vållande av kroppskada. På det sätt som tingsrätten har redovisat har gärningen inneburit att F.S. drabbats av allvarlig kroppsskada. Utifrån vad som har framkommit i målet har O.B. - i vart fall - varit påverkad av alkohol när det har krävts särskild uppmärksamhet av honom. Gärningen är därför att bedöma som grovt brott.

Obehörigt avvikande från trafikolycksplats

O.B. har erkänt de objektiva rekvisiten för brott men bestritt ansvar på den grunden att åtalet i denna del står i strid med rätten att inte behöva belasta sig själv kriminellt (s.k. självinkriminering) i artikel 6 i Europakonventionen om de mänskliga rättigheterna och medborgerliga friheterna.

O.B:s erkännande vinner stöd av övrig utredning. Han har vidare berättat att han innan han kom fram till trafikljusen uppfattade en stöt mot bilen och trodde att han hade kört på någons ben eller knä. Trots detta körde han vidare. O.B. uppfyller därmed såväl de objektiva som subjektiva kriterierna för s.k. smitning. I frågan om det brottets förenlighet med Europakonventionen gör hovrätten följande bedömning.

Den grundläggande rätten till en rättvis rättegång framgår av 2 kap. 11 § andra stycket regeringsformen, där det föreskrivs att en rättegång ska genomföras rättvist och inom skälig tid. Rätten till en rättvis rättegång kommer också till uttryck i artikel 6.1 i Europakonventionen, som bl.a. innehåller principen att den som är misstänkt för ett brott inte ska behöva bidra till utredningen eller bevisningen i målet genom att göra medgivanden eller tillhandahålla belastande material (se Hans Danelius, Mänskliga rättigheter i europeisk praxis, 2015, 5:e uppl., s. 299 ff.).

Rätten att inte lämna straffrättsligt belastade uppgifter om sig själv gäller inte endast i en inledd rättegång. Det har i praxis från Europadomstolen för de mänskliga rättigheterna dock krävts att det föreligger en anklagelse om brott och att de uppgifter som efterfrågats har samband med den misstänkta gärningen. Uppgifterna måste också vara sådana att de kan utkrävas med tvångsmedel och som inte endast är av det slaget att den enskilde själv kan bestämma om han eller hon vill lämna dem (se NJA 2005 s. 407 med däri åberopade rättsfall från Europadomstolen, bl.a. domen den 8 april 2004 i målet Weh mot Österrike.) Rätten att vägra lämna uppgifter i ett förfarande utom rätta anses föreligga när en behörig myndighet har underrättat den enskilde om anklagelsen om brott eller när myndigheten har vidtagit en åtgärd som gör att dennes situation väsentligen har påverkats av att det finns en misstanke mot honom eller henne (se bl.a. Europadomstolens dom den 20 oktober 1997 i målet Serves mot Frankrike).

Europadomstolen har behandlat rätten att inte behöva lämna straffrättsligt belastande uppgifter, med särskilt avseende på trafikbrott, bl.a. den 29 juni 2007 i målet O´Halloran och Francis mot Förenade kungariket. Bakgrunden var att klagandena med stöd av nationell lag hade förelagts att uppge vem som hade kört deras respektive bilar sedan dessa filmats av trafikkameror på motorvägen i för hög hastighet. O´Halloran uppgav att han själv varit förare och dömdes för hastighetsöverträdelse medan Francis dömdes för vägran att lämna uppgift om föraren. Europadomstolen fann att rätten att inte behöva lämna belastande uppgifter om sig själv inte är en absolut och undantagslös rättighet samt att det i trafiksäkerhetens intresse vid särskilda tillfällen är rimligt att ålägga bilägare en skyldighet att upplysa om en förares identitet. Mot den bakgrunden fann domstolen att något brott inte hade begåtts mot artikel 6.1 i konventionen.

Bestämmelsen i 5 § trafikbrottslagen om obehörigt avvikande gäller samtliga vägtrafikanter som, med eller utan skuld, haft del i uppkomsten av en trafikolycka. Vid den tidpunkt då gärningen begås ligger det i sakens natur att någon anklagelse eller formell misstanke om brott inte kan föreligga. Inte heller kan någon myndighetsåtgärd ha vidtagits som påverkar den enskildes situation. Redan på denna grund kan det alltså hävdas att ett åtal för obehörigt avvikande från trafikolycksplats inte står i strid med Europakonventionen och Europadomstolens praxis beträffande rätten att inte lämna straffrättsligt belastande uppgifter om sig själv (jfr Hovrätten för Västra Sveriges dom den 28 september 2015 i mål nr B 1960-15).

Ett iakttagande av skyldigheten i 5 § trafikbrottslagen kan emellertid många gånger leda till att misstanke om brott riktas mot den som efterkommer lagbudet. Inte minst gäller detta om han eller hon har kört bil och är berusad. I sådana fall kan det ifrågasättas om ovanstående tolkning verkligen innebär ett reellt skydd för den enskildes rätt att inte lämna kriminellt belastande uppgifter om sig själv. Det kan mot denna bakgrund diskuteras om skyddet inte i själva verket bör gälla, i fall som det aktuella, oavsett att någon myndighetsåtgärd ännu inte vidtagits. (Jfr rättsfallet HD 2014:67 från Högsta domstolen i Finland i vilket avgörande diskuteras bestämmelsen i den finländska vägtrafiklagen om skyldighet att anmäla trafikolyckor i förhållande till den i finländska grundlagen stadfästa rätten till en rättvis rättegång. Högsta domstolen fann att skyddet mot självinkriminering, vilken ansågs ingå i den av Europadomstolen utvecklade rätten till en rättvis rättegång, utgjorde hinder för att döma en tilltalad för att ha avvikit från en mindre parkeringsolycka utan att ha gjort en anmälan.)

Som har angetts i det föregående framgår dock av Europadomstolens praxis att skyddet mot självinkriminering inte är undantagslöst. Det framgår också att det i trafiksäkerhetens intresse ibland även kan vara rimligt att kräva uppgift om en bilförares identitet. Enligt hovrättens uppfattning får skyldigheten i 5 § trafikbrottslagen, att i mån av förmåga medverka till de åtgärder vartill olyckan skäligen bör föranleda, anses motiverad av ett överordnat intresse att avvärja främst fara för liv eller hälsa. Skyldigheten i samma bestämmelse att uppge namn och hemvist avser för sin del sådana begränsade uppgifter som inte är straffrättsligt belastande.

O.B. har haft del i en allvarlig trafikolycka. Mot ovanstående bakgrund finner hovrätten att åklagarens ansvarsyrkande, för att han avvikit utan att lämna uppgift om namn och adress eller i övrigt göra vad som krävdes med anledning av olyckan, inte står i strid med hans rättigheter till en rättvis rättegång. O.B. ska därför, som tingsrätten har funnit, dömas även för obehörigt avvikande från trafikolycksplats.

Påföljd

Den brottslighet som O.B. döms för har ett sammantaget straffvärde som motsvarar fängelse i tre månader. Det grova rattfylleriet är av sådan art att annan påföljd än fängelse inte är möjlig i detta fall. Eftersom det inte framkommit några omständigheter avseende O.B:s person eller förhållanden efter brottet som påverkar straffmätningen ska fängelsestraffets längd mätas ut i enlighet med straffvärdet.

Skadestånd

Även om det som huvudregel gäller att kränkningsersättning endast ska utgå på grund av uppsåtligt brott kan det vid vissa oaktsamhetsbrott förekomma så försvårande omständigheter att den skadevållande handlingen närmar sig en uppsåtlig gärning. I sådana fall kan även oaktsamhetsbrott ha samma kränkande innebörd som ett avsiktligt angrepp på den skadelidandes integritet.

O.B. har genom grovt vållande förorsakat F.S. allvarlig kroppsskada. Den mycket höga alkoholhalten och det medvetna risktagande som körningen inneburit utgör i sig sådana försvårande omständigheter att gärningen i kränkningshänseende kan jämställas med ett avsiktligt angrepp på dennes personliga integritet. Hovrätten delar därför tingsrättens bedömning att F.S. har rätt till ersättning för kränkning. Ersättningens storlek bör dock vid en samlad bedömning sättas något lägre än vad tingsrätten har funnit och bestämmas till skäliga 25 000 kr.

DOMSLUT

Hovrätten ändrar tingsrättens dom på så sätt att hovrätten

a) dömer O.B. med tillämpning av 1 § första stycket trafikbrottslagen (1951:649) för vårdslöshet i trafik,

b) bestämmer påföljden till fängelse 3 månader, och

c) bestämmer det belopp som O.B. ska utge i skadestånd till F.S. till 25 000 kr jämte ränta på det beloppet på det sätt som tingsrätten har bestämt.

Nämndemännen Christin Hagberg och Steffen Oxenvad var skiljaktiga i fråga om vårdslösheten i trafik var att anse som grovt brott och ville i den delen fastställa tingsrättens dom.

Hovrättens dom meddelad: den 9 maj 2016.

Mål nr: B 8922-15.

Lagrum: 5 § första stycket trafikbrottslagen (1951:649).

Rättsfall: Europadomstolens dom i målet O´Halloran och Francis mot Förenade kungariket, nos 15809/02 och 25624/02, den 29 juni 2007 i stor kammare; Europadomstolens dom i målet Serves mot Frankrike, no 82/1996/671/893, den 20 oktober 1997; NJA 2005 s. 407; HD 2014:67 från Högsta domstolen i Finland.

Litteratur: Hans Danelius, Mänskliga rättigheter i europeisk praxis, 2015, 5 u., s. 299 ff.