NJA 2005 s. 407

Domskäl

Skäl

M.C. och F.J. har gjort gällande att de har rätt att vägra avlägga ed eftersom de riskerar att under edgången avslöja att M.C. gjort sig skyldig till brott. Denna risk omfattar hela edstemat.

Det kan anmärkas att Hovrätten över Skåne och Blekinge dömde M.C. för grovt skattebrott och bokföringsbrott avseende verksamhet i konkursbolaget. Domen vann laga kraft den 7 april 2003.

I 36 kap. 6 § RB stadgas bl.a. att vittne må vägra yttra sig angående omständighet, vars yppande skulle röja att vittnet eller någon honom närstående förövat brottslig gärning eller vanärande handling.

I NJA 1991 s. 123, som avsåg edgångsskyldighet enligt 6 kap. 5 § andra stycket konkurslagen, gjorde den som skulle avlägga ed gällande att en skyldighet för honom att avlägga ed skulle strida mot grunderna för 36 kap. 6 § RB. HD fann att det visserligen kunde hävdas att den rättsprincip som har kommit till uttryck i det angivna lagrummet är av så grundläggande betydelse att den borde slå igenom även på konkursområdet men att övervägande skäl talade för att 36 kap. 6 § inte var analogiskt tillämplig.

I NJA 2001 s. 563 ansågs den som ålagts edgångsskyldighet enligt 6 kap. 5 § andra stycket konkurslagen ha rätt att vägra beediga uppgifter som skulle avslöja att han har begått ett brott och som kan användas som bevis i en kommande rättegång mot honom. HD motiverade avgörandet med att det numera får anses vara fastslaget att det inte är förenligt med artikel 6 Europakonventionen att någon under straffansvar åläggs att lämna uppgifter som avslöjar att han har begått ett brott och som kan användas som bevis i en kommande rättegång mot honom. HD hänvisade här till Europadomstolens domar: den 25 februari 1993 i målet Funke mot Frankrike; den 17 december 1996 i målet Saunders mot Förenade kungariket; den 21 december 2000 i målet Heaney och McGuinness mot Irland.

Av 2001 års fall och Europadomstolens praxis får det anses klart att det finns en möjlighet att vägra lämna uppgifter i vissa situationer. För att en sådan situation skall uppstå krävs att det finns en konkret anklagelse om brott, att uppgifterna som efterfrågas har samband med den anklagade gärningen samt att det är fråga om ett framtvingande och inte endast ett efterfrågande av uppgifterna.

I förevarande fall är det klarlagt att M.C. var anklagad för brott vid tidpunkten för tingsrättens beslut. Det kan inte uteslutas att de uppgifter som efterfrågas av konkursförvaltaren - räkenskapsmaterial, tillgångar och skulder i konkursen - har ett samband med den gärning som M.C. var anklagad för.

I prop. 2002/03:106 som bl.a. behandlar frågan om rätten att vara passiv vid utredningar som kan leda till skattetillägg konstaterade regeringen, med utgångspunkt i Europadomstolens praxis, att det är klart att den rätt att inte behöva belasta sig själv som anses ingå i en ”fair trial” inte är avsedd att hindra myndigheterna från att ställa frågor till den misstänkte eller från att begära uppgifter från honom eller henne (se a. prop. s. 81). Rätten att vara passiv kränks däremot om uppgifterna framtvingas genom, t.ex. vites-, fängelse- eller annat sanktionshot (se bl.a. Europadomstolens dom den 21 december 2000 i målet Quinn mot Irland § 40).

Den som ålagts edgångsskyldighet skall under straffansvar beediga att bouppteckningen är riktig och fullständig avseende uppgifter om tillgångar, skulder och räkenskapsmaterial. Vill inte den som är skyldig att avlägga ed medverka vid edgången kan en sådan medverkan framtvingas genom föreläggande om vite, hämtning eller häktning (se 6 kap. 9 § konkurslagen).

Att under dessa förhållanden tvinga M.C. att avlägga ed som innebär att han under straffansvar skulle tvingas lämna uppgifter som kunde vara belastande för honom själv skulle innebära en kränkning av artikel 6 Europakonventionen. Omständigheterna är därför sådana att M.C. har haft rätt att vägra avlägga ed i konkursen.

När det gäller frågan om uppgiftsskyldighet för andra än den anklagade innebär rätten att inte behöva belasta sig själv att man inte skall behöva medverka till att man själv åtalas eller döms för brott. Det är i förhållande till den anklagade som förbudet att framtvinga uppgifter gäller.

Begreppet anklagad för brott i artikel 6 Europakonventionen har en autonom betydelse. Enligt Europadomstolens praxis har den relevanta tidpunkten inträtt när behörig myndighet underrättat någon om anklagelsen om brott eller när myndigheterna vidtagit en åtgärd som gör att en persons situation väsentligt har påverkats av att det finns en misstanke mot honom eller henne (se bl.a. Europadomstolens dom den 20 oktober 1997 i målet Serves mot Frankrike § 42).

Några avgöranden från Europadomstolen som behandlar andra än den anklagades rätt att förhålla sig passiv finns inte.

Enligt 36 kap. 3 § RB behöver närstående till part inte vittna. Anledningen till det är att det ansetts innebära en obillig hårdhet att kräva vittnesmål av närstående, eftersom en skyldighet att vittna skulle innebära en svår motsättning mellan plikten att hålla sig till sanningen och den helt naturliga benägenheten att hjälpa en nära anförvant (se Fitger, Kommentar till rättegångsbalken s. 36:13).

Av samma skäl som angavs i NJA 1991 s. 123 är det emellertid tveksamt om det är lämpligt att tillämpa reglerna i 36 kap. 3 § RB analogiskt vid en edgångssituation.

Däremot torde det kunna hävdas att RB:s regler om rätt att vägra yttra sig i vissa situationer är ett uttryck för en allmängiltig princip, som begränsar uppgiftsskyldigheten där den uppgiftsskyldige riskerar att avslöja en straffbar handling, som han själv eller honom närstående begått (jfr Fitger i Festskrift till Bolding s. 144, Madeleine Löfmarck, Brotten mot borgenärer s. 224 och prop. 1948 s. 420).

F.J. var vid tidpunkten för tingsrättens beslut inte själv anklagad för brott. Däremot var hennes make, M.C., anklagad för brott som hade samband med verksamheten i konkursbolaget. Det kan inte uteslutas att de uppgifter som hon under straffansvar skulle tvingas lämna kan vara belastande för M.C. Det är inte rimligt att närstående under hot om sanktioner skall behöva lämna uppgifter som t.ex. skulle avslöja att någon nära anhörig begått en brottslig handling. Omständigheterna är därför sådana att även F.J. i egenskap av närstående får anses ha haft rätt att vägra avlägga ed.

Beslut

Med ändring av hovrättens beslut undanröjer HD föreläggandet för M.C. och F.J. att avlägga ed enligt 6 kap. 5 § andra stycket konkurslagen.

HD (justitieråden Svensson, Pripp, Lundius, referent, Lindeblad och Calissendorff) meddelade den 2 juni 2005 följande slutliga beslut:

Skäl

Enligt 6 kap. 3 § konkurslagen är en konkursgäldenär skyldig att inför rätten avlägga en bouppteckningsed. För en juridisk person åligger edgångsskyldigheten ställföreträdaren eller en av dem. Om konkursgäldenären underlåter att uppfylla sin skyldighet, kan hämtning eller häktning komma i fråga (6 kap. 9 § första stycket). Även annan än konkursgäldenären kan vara skyldig att avlägga bouppteckningsed (se närmare 6 kap. 5 § andra stycket). Också i ett sådant fall kan tvångsmedel komma i fråga för att genomdriva uppgiftsskyldigheten (se närmare 6 kap. 9 § andra stycket).

Bestämmelserna i konkurslagen om en gäldenärs skyldighet att med ed bekräfta lämnade uppgifter måste dock ses också mot bakgrund av den rätt som en enskild har att i en rättegång där han eller hon står åtalad för brott inte behöva svara på frågor eller på annat sätt bidra till utredningen. Rätten att hålla tyst och att kunna vägra lämna ut uppgifter har stöd i artikel 6.1 i Europakonventionen om skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna. Enligt denna artikel gäller bl.a. att var och en vid prövningen av en anklagelse mot honom för brott skall vara berättigad till en rättvis rättegång. I begreppet ”rättvis rättegång” ingår bl.a. rätten att hålla tyst och att inte vara skyldig att lämna kriminellt belastande uppgifter om sig själv (”incriminate oneself”). En annan sak är att domstolen är oförhindrad att dra slutsatser i fråga om partens tystnad (jfr 35 kap. 3 § RB och bl.a. Europadomstolens uttalande i domen den 8 april 2004 i målet Weh mot Österrike, § 46).

Rätten till tystnad och rätten att vägra lämna belastande uppgifter om sig själv är inte begränsad att gälla endast en tilltalads rätt i en brottmålsrättegång. Även i fall då någon rättegång ännu inte har inletts kan den enskilde ha rätt att vara tyst eller vägra fullgöra en föreskriven uppgiftsskyldighet. Enligt den praxis som utvecklats i Europadomstolen krävs det dock i sådana fall att denne är anklagad för något brott (jfr ”any criminal charge” i art. 6.1 i konventionen) och att de uppgifter som efterfrågas har samband med den misstänkta gärningen. Vidare krävs att det är frågan om uppgifter som kan utkrävas med någon form av tvångsmedel och som inte endast är av det slaget att den enskilde själv kan bestämma om han eller hon vill lämna de uppgifter som efterfrågas. (Se bl.a. domarna den 25 februari 1993 i målet Funke ./. Frankrike, den 21 december 2000 i målet Heaney and McGuinness ./. Irland, den 21 december 2000 i målet Quinn mot Irland och den 8 april 2004 i målet Weh mot Österrike.) Rätten att i ett förfarande utom rätta tiga eller vägra lämna uppgifter anses föreligga när en behörig myndighet har underrättat den enskilde om anklagelsen om brott eller när myndigheten har vidtagit en åtgärd som gör att dennes situation väsentligen har påverkats av att det finns en misstanke mot honom eller henne (se bl.a. Europadomstolens dom den 20 oktober 1997 i målet Serves mot Frankrike).

Vid tiden för tingsrättens beslut pågick en rättegång mot M.C. om ansvar för grovt skattebrott och bokföringsbrott (grovt brott) avseende verksamhet i konkursbolaget. Genom domen i hovrätten, som vann laga kraft den 7 april 2003, dömdes han slutligt för dessa brott. De uppgifter som efterfrågas av konkursförvaltaren - uppgifter om räkenskapsmaterial, tillgångar och skulder i konkursbolaget - måste anses ha samband med dessa brott. I den utsträckning M.C. genom att beediga konkursbouppteckningen skulle röja för honom belastande uppgifter gällande brott för vilka ansvarsfrågan var föremål för prövning måste han anses ha haft rätt att vägra fullgöra edgången (se NJA 2001 s. 563). Vid tiden för tingsrättens beslut om edgångsskyldighet var situationen denna. Sedan han genom hovrättens lagakraftvunna dom befunnits skyldig till angivna brott kan det emellertid inte längre anses föreligga någon rätt för honom att vägra avlägga ed på grund av de brottsanklagelser som låg till grund för åtalet i brottmålet (jfr NJA 1980 s. 435).

M.C. har emellertid i HD åberopat att det edgångstema som angetts har betydelse också för frågan om brott enligt 11 kap. BrB; brott som vad gäller honom inte är prövade och inte heller preskriberade. Det har emellertid inte i målet ens påståtts att det från myndigheternas sida föreligger någon misstanke om att M.C. gjort sig skyldig till något sådant brott som sägs i detta kapitel. Han kan därför inte heller på den nu åberopade grunden vägra avlägga eden.

Sammanfattningsvis skall således M.C:s yrkande om befrielse från att avlägga ed lämnas utan bifall.

Vad gäller F.J. är inte påstått att hon vare sig vid tiden för tingsrättens beslut eller senare varit anklagad för brott och på den grunden skulle vara befriad från edgångsskyldigheten. Däremot har invänts att hon som närstående till M.C. inte är skyldig att avlägga ed.

Enligt 36 kap. 3 § RB behöver närstående till part inte vittna. Anledningen är att det ansetts innebära en obillig hårdhet att kräva vittnesmål av närstående, eftersom en skyldighet att vittna skulle innebära en svår motsättning mellan plikten att hålla sig till sanningen och den helt naturliga benägenheten att hjälpa en nära anförvant (se Fitger, Kommentar till rättegångsbalken s. 36:13).

RB:s regler om rätt för en närstående till en tilltalad att vägra yttra sig i vissa situationer kan i och för sig anses vara ett uttryck för en allmängiltig princip som begränsar uppgiftsskyldigheten där den uppgiftsskyldige riskerar att avslöja en straffbar handling som hans eller hennes närstående begått (jfr Fitger i Festskrift till Bolding s. 144, Madeleine Löfmarck, Brotten mot borgenärer s. 224 och prop. 1948 s. 420). Något uttryckligt hinder mot att höra en närstående under ed i ett fall som det nu aktuella följer dock inte av artikel 6 i Europakonventionen. Frågan om skyldighet att lämna uppgifter under ed i fall då uppgifterna kan vara till men för en närstående som är anklagad för brott synes inte heller ha blivit föremål för Europadomstolens prövning.

I rättsfallet NJA 1991 s. 123, som gällde frågan om skyldighet för annan än en konkursgäldenär att avlägga bouppteckningsed, fann HD övervägande skäl tala mot en analog tillämpning av reglerna i 36 kap. 6 § RB och låta edgångsskyldigheten enligt 6 kap. 5 § andra stycket konkurslagen i dess dåvarande lydelse falla bort eller inskränkas. De problem som förutsågs med en analog tillämpning var, ansågs det, av sådan art att de lämpligen inte borde lösas i rättstillämpningen.

Andra stycket i 6 kap. 5 § konkurslagen har efter 1991 års avgörande erhållit en ändrad lydelse genom att en ny andra mening lagts till (SFS 1995:793). Någon reglering motsvarande den i 36 kap. 6 § RB intogs dock inte i stycket (se prop. 1994/95:189 s. 38 f.). Lagstiftaren har alltså medvetet avstått från att vidta några åtgärder beträffande det problem som HD visat på i 1991 års rättsfall. I avsaknad av uttryckliga lagregler om undantag från edgångsskyldigheten i konkurslagen i fall den edgångsskyldige befinner sig i en situation motsvarande ett vittnes i 36 kap. 6 § RB och i avsaknad av avgörande från Europadomstolen om sådant undantag får F.J. anses redan vid tidpunkten för tingsrättens beslut ha saknat rätt att vägra avlägga bouppteckningsed, trots att M.C. stod åtalad för brott och hans skuld då ännu inte hade slutligt prövats.

På grund av det anförda skall F.J:s yrkande om befrielse från att avlägga ed lämnas utan bifall.

Domslut

HD:s avgörande

HD förordnar att M.C. och F.J. skall beediga bouppteckningens uppgifter angående konkursgäldenären C. export och import KB:s tillgångar, skulder och räkenskapsmaterial.