RH 2016:43
Motvärnsfallet av rån. Fråga om målsägandes åtgärd för återtagande av tillgripen egendom har skett på bar gärning. Även fråga om tilltalads ålder och om utvisning.
Halmstads tingsrätt
Åklagaren väckte åtal mot A.H.B.S. för rån under följande gärningspåstående.
A.H.B.S. har stulit en jacka innehållandes bl. a. plånbok och nycklar från F.M. och anträffats på bar gärning. F.M. skulle ta tillbaka stöldgodset. Då satte sig A.H.B.S. till motvärn genom att tilldela honom flera knytnävsslag mot huvudet vilket orsakade målsäganden smärta, sårskada och svullnad av läpparna och svullet blåmärke på bakhuvudet. I samband med misshandeln förstördes även målsägandens mobiltelefon. Det hände den 1 januari 2015 på James rockbar vid Karl XI:s väg i Halmstad och på Hantverksgatan i Halmstad, Halmstads kommun.
A.H.B.S. begick gärningen med uppsåt.
Åklagaren yrkade också ansvar på A.H.B.S. för stöld, alternativt försök till stöld. Vidare yrkade åklagaren att A.H.B.S. skulle utvisas ur riket med förbud att återvända hit inom viss tid.
A.H.B.S. vidgick att han använt våld mot F.M., men bestred ansvar för brott under åberopande av att han befunnit sig i en nödvärnssituation.
Åklagaren åberopade målsägandeförhör med F.M. samt vittnesförhör med K.B., N.J. och J.L..
Tingsrätten (rådmannen Elisabeth Karlén jämte nämnd) dömde den 29 juni 2016 A.H.B.S. för rån och försök till stöld till fängelse 10 månader och utvisade honom ur riket med förbud att återvända hit före den 29 juni 2021.
Beträffande skuld i frågan om rån anförde tingsrätten följande.
A.H.B.S. har förnekat att han tagit F.M:s jacka från James Rockbar. Av F.M:s uppgifter, vars riktighet det saknas anledning att betvivla, eftersom han har gjort ett gediget och gott intryck och lämnat en klar och redig berättelse, framgår att han upptäckte att jackan var borta, att han av bartendern fick uppgiften att en man nyss lämnat baren med en jacka. Han har vidare av J.L. och K.B. i omedelbar anslutning till det fått uppgift om vilket håll mannen med jackan hade lämnat baren och endast en mycket kort tid därefter hunnit ikapp mannen, dvs. A.H.B.S., och kunnat identifiera den jacka denne hade på sig som sin.
J.L. och K.B. har uppgett att de sett en man lämna baren, vilket tingsrätten anser är utrett var den man som bartendern såg lämna baren med en jacka. De har berättat att mannen kastade ifrån sig någonting i en soptunna i närheten, där sedan F.M:s tillhörigheter anträffats. Tingsrätten ser ingen anledning att ifrågasätta riktigheten av dessa uppgifter heller. Det är alltså bevisat att A.H.B.S. inne på James Rockbar tillgrep F.M:s jacka, att han lämnade baren och att han gjorde sig av med en del innehåll i anslutning till en soptunna samt att F.M. endast en mycket kort tid efter det hunnit i kapp och hållit fast A.H.B.S., i slutskedet tillsammans med N.J..
F.M. och A.H.B.S. har båda två berättat att A.H.B.S. utdelat slag som träffat F.M. i ansiktet och tingsrätten ifrågasätter inte att det rört sig om flera slag som F.M. uppgett. Det framgår av utredningen att denne, förutom smärta, orsakats sårskada, svullnad av läppar och svullet blåmärke i bakhuvudet.
Tingsrätten anser det också genom F.M.:s uppgifter utrett att hans telefon skadades i samband med tumultet med A.H.B.S. och att denne av i vart fall oaktsamhet orsakat skadan.
A.H.B.S. har hävdat att han befunnit sig i en nödvärnssituation. Det är bevisat att han tagit jackan och under sådana omständigheter kan han inte då F. M. hann i fatt honom och grep tag i honom och sade att han ville ha tillbaka sin jacka åberopa någon nödvärnsrätt. I stället är det så, att tingsrätten anser att F.M.:s ingripande skett i sådan anslutning till tillgreppet att han haft rätt att stoppa och hålla fast A.H.B.S., jfr. NJA 1994 s 48. Under sådana förhållanden kan A.H.B.S. inte undgå att fällas till ansvar i enlighet med gärningsbeskrivningen. Åtalet ska alltså bifallas.
Frågan är om A.H.B.S. ska fällas till ansvar för rån, det s.k. motvärnsfallet, eller om han ska dömas för andra brott som förfarandet innebär, nämligen stöld och misshandel. Om förfarandet med hänsyn till våldet eller omständigheterna i övrigt är av mindre allvarlig art ska dömas inte för rån utan för de andra brott som förfarandet innebär. Det tillgripna har visserligen inte något särskilt högt ekonomiskt värde, men tingsrätten konstaterar att det våld i form av flera slag som A.H.B.S. använt sig av inte kan anses vara av mindre allvarligt slag och slagen har orsakat flera fysiska skador. Gärningen bör därför bedömas som rån.
Tingsrätten fann vidare att A.H.B.S. skulle dömas för försök till stöld.
I fråga om påföljd och utvisning anförde tingsrätten bl. a. följande.
Åklagaren har åberopat 8 a kap. 1 § 2 st. p. 1 utlänningslagen som grund för utvisningsyrkandet.
A.H.B.S. har bestritt utvisningsyrkandet.
A.H.B.S. förekommer under tre avsnitt i belastningsregistret. Han dömdes den 20 april 2012 av Göteborgs tingsrätt för stöld och grov stöld vid fem tillfällen till ungdomsvård. Han dömdes den 20 mars 2014 av Uppsala tingsrätt för snatteri, häleri och ringa narkotikabrott till ungdomsvård. Den 28 maj 2014 dömdes han åter igen, denna gång av Östersunds tingsrätt, till ungdomsvård för skadegörelse.
A.H.B.S. har uppgett att han under 2015 i Holland dömts för misshandel och att han är dömd i Danmark, men att han inte minns för vad.
Migrationsverket har yttrat sig och sammanfattningsvis anfört följande. Migrationsverket konstaterar att den allmänna situationen i Algeriet inte utgör grund för att bevilja uppehållstillstånd i Sverige. A.H.B.S. har fått sina åberopade skyddsskäl prövade och han har inte bedömts vara internationellt skyddsbehövande. Beslutet om att utvisa honom, som vann laga kraft den 8 november 2011, är preskriberat, och ingen ny asylansökan har registrerats hos Migrationsverket. Migrationsverket bedömer att hinder jämlikt 12 kap.1-3 §§utlänningslagen mot att verkställa ett eventuellt utvisningsbeslut till Algeriet inte föreligger.
Straffvärdet av den brottslighet som A.H.B.S. gjort sig skyldig till uppgår för en person över 21 år till drygt ett års fängelse. Även om det enligt tingsrätten råder oklarhet om hur gammal han är, eftersom det kan konstateras att han använt sig av olika identiteter och personuppgifter vid olika myndighetskontakter i och utanför Sverige, utgår tingsrätten från att han är född i juli 2016. Det betyder att han snart fyller 20 år. Hans relativt låga ålder ska beaktas vid straffmätningen och tingsrätten anser att straffmätningsvärdet med beaktande av hans ålder uppgår till tio månaders fängelse. Han har återfallit i brott och den nu aktuella brottsligheten under åtalspunkten 1 är också av sådan art att det föreligger en presumtion att döma till fängelse. Det finns enligt tingsrätten mot bakgrund av återfallet och brottslighetens art sådana särskilda skäl som krävs för att bestämma påföljden till fängelse.
Det finns en stor risk för att A.H.B.S. återfaller i brott. Han saknar särskild anknytning till det svenska samhället, utöver att han kommit i kontakt med olika myndigheter med anledning av sitt missbruk och sin kriminalitet. Han överfördes till Sverige på begäran av Nederländerna med stöd av Dublinförordningen den 2 juni 2016 då han också förklarades tagen i förvar och häktad. Tingsrätten anser därför att det finns förutsättningar att bifalla utvisningsyrkandet. Han bör förbjudas att återvända hit under en tid om fem år.
A.H.B.S. kan inte sägas ha förorsakats några beaktansvärda men till följd av att han utvisas. Tingsrätten bestämmer fängelsestraffets längd i enlighet med straffmätningsvärdet till tio månader.
Hovrätten för Västra Sverige
A.H.B.S. yrkade i hovrätten, såvitt nu är av intresse, att hovrätten skulle ogilla åtalet för rån i dess helhet samt yrkandet om utvisning. Under alla omständigheter yrkade han straffnedsättning.
Åklagaren yrkade att hovrätten skulle döma A.H.B.S. till ett längre fängelsestraff.
Hovrätten för Västra Sverige (hovrättsrådet Åse Sundström, f.d. hovrättsrådet Lennart Morard, tf. hovrättsassessorn Annelie Andersson Sandström samt nämndemännen Björn Hesse och Björn Saletti) anförde i dom den 23 augusti 2016 i nu relevanta delar följande.
A.H.B.S. ska, i enlighet med tingsrättens dom, dömas för försök till stöld.
Liksom tingsrätten anser hovrätten att F.M. har gjort ett mycket trovärdigt intryck och att det inte finns någon anledning att ifrågasätta tillförlitligheten av hans uppgifter, som också i viktiga delar vinner stöd av vittnesuppgifterna och den skriftliga bevisningen. Det är härigenom styrkt att A.H.B.S. har gjort sig skyldig till den gärning som åklagaren lägger honom till last.
Vad avser gärningens rubricering står det klart att A.H.B.S. hade på sig den tillgripna jackan när han blev stoppad av F.M. Han har därför inte haft rätt till nödvärn och gärningen kan inte anses ha varit mindre allvarlig, framför allt på grund av arten av det våld som han utövade mot F.M. För att gärningen ska bedömas som rån krävs därutöver att F.M. försökte återta det tillgripna efter att ha påträffat A.H.B.S. på bar gärning. Av utredningen framgår att det varit fråga om ett kortvarigt och snabbt händelseförlopp. Sedan F.M. av bartendern fått reda på att en man nyss tagit hans jacka och lämnat lokalen började F.M. omedelbart följa efter mannen. Utanför lokalen har K.B. och J.L. berättat för F.M. att de sett en man som uppträtt märkligt och hade kastat ifrån sig saker i en soptunna, vari man sedan återfann en del föremål tillhörande F.M. K.B. och J.L. hade inte sett någon jacka men J.L. hade lagt märke till att mannen såg mer omfångsrik ut - som om han hade något under sin jacka - än han gjorde när J.L. tidigare såg honom gå in i lokalen. K.B. och J.L. pekade ut för F.M. vilken väg mannen hade gått och denne kom inom kort i kapp mannen, som då hade F.M:s jacka på sig och fortfarande var på väg från brottsplatsen. Detta visar att händelseförloppet varit kortvarigt och att det varit fråga om ett kontinuerligt förföljande som innebär att F.M. får anses ha påträffat A.H.B.S. på bar gärning. Gärningen ska med hänsyn till det nu sagda bedömas som rån av det slag som brukar betecknas som motvärnsfallet.
Hovrätten delar tingsrättens uppfattning att straffvärdet av den aktuella brottsligheten uppgår till drygt ett års fängelse. Vid straffmätningen måste också A.H.B.S:s ålder beaktas. Han har lämnat ett flertal olika uppgifter om denna till myndigheter i olika länder och har förklarat detta med att han velat undgå deportering och andra oönskade beslut. Hans trovärdighet i detta sammanhang är låg, och det råder i och för sig oklarhet om hans verkliga ålder. Det finns dock ingen tillförlitlig utredning om detta och hovrätten anser sig, liksom tingsrätten uppenbarligen också har menat, inte kunna annat än utgå från at A.H.B.S. är född i juli 1996. Det innebär att han vid de aktuella gärningarnas begående var 18 år gammal. Det finns särskilda skäl att bestämma påföljden till fängelse men fängelsestraffets längd bör sättas ned till 7 månader.
I fråga om utvisning gör hovrätten samma bedömning som tingsrätten.
I sitt domslut ändrade hovrätten tingsrättens dom i överklagade delar på så sätt att hovrätten bestämde fängelsestraffets längd till 7 månader.
Hovrättens dom meddelad: den 23 augusti 2016.
Mål nr: B 3309-16.
Lagrum: 8 kap. 5 § brottsbalken; 8 a kap. 1 § utlänningslagen (2005:716).
Rättsfall: NJA 1994 s.48.