RH 2017:44
Behörighet enligt 18 § förordningen (1996:381) med tingsrättsinstruktion att handlägga ett mål har ansetts innefatta behörighet att avvisa den väckta talan på grund av rättegångshinder. Även fråga om domsrätt.
Attunda tingsrätt
L.R. och K.F. ansökte om stämning mot Norwegian Air Shuttle ASA, filial Sweden (Norwegian) med yrkande om ersättning för försening enligt Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 261/2004 av den 11 februari 2004 om fastställande av gemensamma regler om kompensation och assistans till passagerare vid nekad ombordstigning och inställda eller kraftigt försenade flygningar och om upphävande av förordning (EEG) nr 295/91. Förseningen avsåg en flygning mellan Dubrovnik och London.
I samband med svar på stämningen yrkade Norwegian att tingsrätten skulle avvisa L.R:s och K.F:s talan eftersom Attunda tingsrätt saknade jurisdiktion. Norwegian anförde i huvudsak följande. Kraven har ingen koppling till Sverige eller bolagets svenska filial. Den svenska filialen har inte varit involverad i försäljningen av flygresan eller genomförandet av flygresan. Kärandena är bosatta i Singapore. Bolagets svenska filial är ingen självständig juridisk person utan utgör en del av bolaget, som har huvudkontor och säte i Fornebu utanför Oslo.
L.R. och K.F. motsatte sig avvisningsyrkandet och anförde i huvudsak följande. Svaranden är det Norwegians svenska filial med säte på Arlanda flygplats som tillhör Attunda tingsrätts domsaga. De riktar ett krav mot svaranden och svaranden ansvarar för huvudbolagets förpliktelser. Oaktat vad som anförts har de rätt att få talan angående fordran prövad i domstolen i vars domkrets svaranden har sitt hemvist, eftersom de gör gällande att svaranden är betalningsskyldig. Det är ostridigt att svaranden har sitt hemvist inom Attunda tingsrätts domkrets och att talan riktas mot samma svarande. Därmed har Attunda tingsrätt jurisdiktion och ska pröva målet i sak.
Domskäl
Tingsrätten (beredningsjuristen Erik Kottmeier) anförde i beslut den 29 september 2016 följande.
SKÄLEN FÖR BESLUTET
EU-domstolen har i mål C-204/08 Peter Rehder mot Air Baltic Corporation tagit upp frågan om vilken domstol som är behörig att pröva tvister rörande tillämpningen av aktuell förordning. I domen anges att talan som väckts på grundval av förordningen ska prövas utifrån Bryssel I-förordningen. Bryssel I-förordningen har senare omarbetats och sedan den 10 januari 2015 ska i stället Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 1215/2012 av den 12 december 2012 om domstols behörighet och om erkännande och verkställighet av domar på privaträttens område (2012 års Bryssel I-förordning) tillämpas. För det fall svaranden har hemvist i Norge ska dock konventionen av den 30 oktober 2007 om domstols behörighet och om erkännande och verkställighet av domar på privaträttens område (Luganokonventionen) tillämpas.
Tingsrätten konstaterar inledningsvis att en filial i enlighet med 2 § första punkten lagen (1992:160) om utländska filialer m.m. är ett avdelningskontor med självständig förvaltning. En filial är ett svenskt skattesubjekt, men inte någon självständig juridisk person. Den svarande parten i en rättegång är alltid det utländska bolag som har upprättat filialen (se t.ex. Seth, Torsten, Internationella affärstvister, 5 uppl. 2011, s. 28). En filial är följaktligen en del av det utländska företaget och har inget eget behörighetsgrundande hemvist. I förevarande fall, för att bedöma tillämplig internationell överenskommelse samt behörighetsfrågan, är det således endast relevant var Norwegian i egenskap av juridisk person har sitt hemvist.
Enligt artikel 63 i 2012 års Bryssel I-förordning respektive artikel 60 i Luganokonventionen ska ett bolag eller annan juridisk person anses ha hemvist i orten för dess stadgeenliga säte, huvudkontor eller huvudsakliga verksamhet. I målet har inte framkommit annat än att Norwegian har huvudkontor och säte i Fornebu utanför Oslo i Norge. Norwegian måste därför anses ha hemvist i Norge. Att Norwegians svenska filial, i enlighet med ingivet registreringsbevis, har säte i Sigtuna kommun i Sverige föranleder ingen annan bedömning.
Med beaktande av att Norwegian har hemvist i Norge är Luganokonventionen tillämplig. Enligt konventionen är utgångspunkten att talan mot den som har hemvist i en konventionsstat ska väckas vid domstol i den staten (artikel 2). Vid domstol i annan stat än svarandens hemviststat får talan väckas endast om det följer av de undantag som anges i konventionen (artikel 3). Vad avser filialer kan talan väckas vid ort där filialen är belägen om tvisten hänför sig till verksamhet vid filialen (artikel 5.5). I enlighet med vad tingsrätten har konstaterat ovan har Norwegian inte hemvist i Sverige utan i Norge. Det har i målet inte framkommit några konkreta omständigheter som pekar på att tvisten skulle ha någon koppling till Norwegians svenska filial. Tingsrätten noterar härvid även att det är kärandena som har bevisbördan för omständigheter som gör tingsrätten behörig (jfr NJA 2006 s. 586). Endast det faktum att kärandena har riktat sin talan mot Norwegians svenska filial föranleder inte att tvisten kan anses hänföra sig till filialen. Mot bakgrund av att det inte heller i övrigt framkommit några omständigheter som skulle kunna ge upphov till svensk domsrätt på annan grund enligt Luganokonventionen är Attunda tingsrätt obehörig att handlägga målen. Kärandenas respektive talan ska därför avvisas.
BESLUT
L.R:s och K.F:s respektive talan avvisas.
Svea hovrätt
L.R. och K.F. överklagade avvisningsbeslutet. De anförde bl.a. följande. De är konsumenter och därmed den svagare parten i tvisten. De kan inte få sina rättigheter enligt aktuell förordning tillgodosedda om talan måste riktas till en för dem och ombudet utländsk domstol. En sådan talan är heller inte ekonomiskt försvarbar. Det finns inte hinder för att talan väcks i domstolen där svaranden har sitt hemvist. Av praxis och doktrin framgår att domstolen genom kreativ tillämpning ska skapa en behörig domstol i Sverige. Vidare anges i berörd förordning att en passagerares rättigheter aldrig får inskränkas eller åsidosättas. Att inte låta passagerarna väcka talan i Sverige där Norwegian faktiskt har verksamhet skulle felaktigt inskränka eller åsidosätta dessa rättigheter. Om talan avvisas finns risk för att de aldrig kan göra sina anspråk mot Norwegian gällande.
Domskäl
Hovrätten (hovrättslagmannen Lars Dirke, hovrättsrådet Mona Wildig och tf. hovrättsassessorn Anna-Karin Berglund, referent) anförde i beslut den 20 december 2016 följande.
SKÄLEN FÖR BESLUTET
I hovrätten har frågan uppkommit om en beredningsjurists behörighet att besluta om avvisning på grund av rättegångshinder på det sätt som skett.
Enligt 16 § förordningen (1996:381) med tingsrättsinstruktion får en anställd vid tingsrätten som har tillräcklig kunskap och erfarenhet förordnas att vidta åtgärder för beredningen av mål och ärenden samt åtgärder som rätten är skyldig att utföra efter målets eller ärendets avgörande. I bestämmelsens andra stycke anges åtgärder som ett delegationsförordnande inte får avse, bl.a. att besluta i frågor om rättegångshinder (del av punkten 13). Av 17 § tingsrättsinstruktionen följer att en anställd som har tillräcklig kunskap och erfarenhet också kan förordnas att på eget ansvar handlägga vissa ärendetyper. Slutligen finns i 18 § tingsrättsinstruktionen en bestämmelse som gäller delegation därutöver till tingsnotarie eller notariemeriterad beredningsjurist av handläggning (inklusive avgörande) av vissa mål- och ärendetyper. Enligt bestämmelsen får en notariemeriterad beredningsjurist bl.a. handlägga mål enligt 1 kap. 3 d § första stycket rättegångsbalken om värdet av vad som yrkas uppenbart inte överstiger en fjärdedel av prisbasbeloppet enligt 2 kap.6 och 7 §§socialförsäkringsbalken (18 § första stycket 8 b).
Det aktuella målet rör ett sådant begränsat värde att en notariemeriterad beredningsjurist som utgångspunkt är behörig att handlägga det enligt nyss nämnda regel. Enligt hovrättens mening ska inte de i 16 § undantagna uppgifterna läsas som en inskränkning av den utökade behörighet som 18 § ger tingsnotarier och notariemeriterade beredningsjurister. I stället utgörs gränsen för vilka uppgifter som får utföras av tingsnotarie eller tingsmeriterad beredningsjurist av att förordnandet enligt 18 § inte får avse mål eller ärenden som är omfattande eller svåra eller av någon annan orsak kräver särskild erfarenhet (18 § tredje stycket).
Det aktuella fallet har visserligen avsett fråga om huruvida svensk domsrätt föreligger enligt internationella konventioner, vilket inte i sig kan sägas vara en okomplicerad fråga. Förhållandena är emellertid inte sådana att det har varit olämpligt för en notariemeriterad beredningsjurist att handlägga målet.
När det gäller frågan om att Attunda tingsrätt saknar behörighet att handlägga målet gör hovrätten ingen annan bedömning än den som tingsrätten har gjort. Överklagandet ska därför avslås.
BESLUT
Hovrätten avslår överklagandet.
Hovrättens beslut meddelat: den 20 december 2016.
Mål nr: Ö 8978-16.
Lagrum: 16-18 §§ förordningen (1996:381) med tingsrättsinstruktion.