RH 2017:47

Domskäl

Tingsrätten (rådmannen Johan Alvner) anförde i beslut den 31 januari 2017 bl.a. följande.

SKÄL

Bestämmelser om tjänsteförseelse finns i 14 § lagen (1994:260) om offentlig anställning. Det anges där att sådan förseelse består i att arbetstagare uppsåtligen eller av oaktsamhet åsidosätter sina skyldigheter i anställningen. Tjänsteförseelse kan föranleda disciplinpåföljd. Att en part i rättegångsskrift påstår att en domare i ett handläggningsbeslut på sådant sätt åsidosatt sina skyldigheter i anställningen att det kan föranleda disciplinpåföljd är ett sådant otillbörligt uttalande att det utgör rättegångsförseelse föranleder böter.

SLUT

1. Tingsrätten dömer K.B. för rättegångsförseelse att betala böter om 2 000 kr.

Domskäl

Hovrätten (hovrättsråden Christian von Szalay och Eva Edwardsson, referent, samt tf. hovrättsassessorn Markus Tengblad) anförde i beslut den 12 maj 2017 bl.a. följande.

SKÄL

Har domaren varit förhindrad att pröva frågan om rättegångsförseelse pga. jäv?

Av 4 kap. 13 § rättegångsbalken framgår - såvitt nu är av intresse - att jäv föreligger om en domare själv är part eller annars har del i saken eller av dess utgång kan vänta synnerlig nytta eller skada (punkten 1) eller om det annars föreligger någon särskild omständighet som är ägnad åt att rubba förtroendet till domarens opartiskhet i målet (punkten 10).

Av hävd har dock ansetts att utdömandet av böter enligt 9 kap. 5 § rättegångsbalken för otillbörligt yttrande mot domaren utgör ett undantag från principen att en domare är jävig när han eller hon har del i saken. Denna ordning torde främst ha sin grund i effektivitetsskäl, nämligen för att bibehålla möjligheten för rättens ordförande att snabbt kunna ingripa i syfte att upprätthålla ordning och gott skick i rättssalen. Eftersom samma skäl inte gör sig lika gällande när som i det aktuella fallet det förment otillbörliga uttalandet fällts i skrift, kan det i och för sig med visst fog riktas lämplighetsinvändningar mot att samme domare som är föremål för uttalandet också tar ställning till disciplinära åtgärder med anledning av det. Det kan emellertid ifrågasättas om det från en objektiv iakttagares utgångspunkter föreligger någon principiell skillnad när det gäller synen på domarens opartiskhet mellan de båda fallen. Enligt hovrätten kan så inte anses vara fallet. I lagens mening kan därför inte heller jäv anses föreligga i det senare fallet (jfr Fitger m.fl., Rättegångsbalken m.m., 20 december 2016, Zeteokommentaren till 4 kap. 13 § rättegångsbalken och däri anmärkt avgörande från JO 1957 s. 172). Rådmannen har därför inte varit förhindrad att pröva den nu överklagade frågan om rättegångsförseelse. I sammanhanget ska uppmärksammas att böter för rättegångsförseelser faller utanför Artikel 6.1 Europakonventionen (Ravnsborg v. Sweden, no. 14220/88).

Har K.B. uttalat sig otillbörligt i rättegångsskrift?

Hovrätten konstaterar inledningsvis att det nu omstridda uttalandet kan sättas i direkt samband med ett tidigare i målet fattat beslut av samme rådman. Som en allmän utgångspunkt måste en part i och för sig vara oförhindrad att påtala om han anser att ett av rätten fattat beslut är felaktigt, även om beslutet inte är överklagbart. Detta gäller särskilt när, som i det här fallet, det står domstolen fritt att fatta ett nytt beslut i frågan med annan utgång. Hovrätten konstaterar vidare att de uttalanden som lagts K.B. till last inte innehåller några personangrepp eller ett språkbruk som rent allmänt inte bör tolereras. Det finns inte heller skäl för antagandet att det av K.B valda uttrycket"tjänsteförseelse" skulle ha grundats på några djupare juridiska överväganden om dess innebörd. K.B:s uppgift i hovrätten om att han likställt uttrycket med "rättegångsfel" eller "grovt rättegångsfel" får därför godtas. Ett påstående av part att domvilla eller grovt rättegångsfel förekommit i domstolens handläggning, betraktas typiskt sett aldrig som en rättegångsförseelse. Detta trots att sådana påståenden inte så sällan inrymmer uttalade eller underförstådda påståenden om att en domare åsidosatt sina skyldigheter i tjänsten. Sammantaget leder det anförda till att K.B:s nu aktuella uttalande inte kan anses otillbörligt. Det har därför saknats förutsättningar att döma honom för rättegångsförseelse Överklagandet ska därför i berört hänseende bifallas och tingsrättens beslut i motsvarande mån ändras.

BESLUT

2. Hovrätten upphäver tingsrättens beslut att döma K.B. för rättegångsförseelse och befriar honom från skyldigheten att betala böter (punkten 1 i tingsrättens beslut) och avslår överklagandet i övrigt.

Tf. hovrättsassessorn Markus Tengblad var skiljaktig när det gäller frågan om domaren varit förhindrad att pröva frågan om rättegångsförseelse pga. jäv och anförde följande. En domare är jävig att besluta i en fråga där han själv är part (4 kap. 13 § 1 rättegångsbalken). Det fallet att någon under ett sammanträde uttalat sig otillbörligt om domaren och därför ska dömas till böter enligt 9 kap. 5 § rättegångsbalken har av hävd betraktats som ett undantag från principen om att domaren är jävig när han eller hon har del i saken (Fitger m.fl., Rättegångsbalken, oktober 2016, Zeteo 4 kap. 13 §). Anledningen till detta undantag är att det ibland är nödvändigt att snabbt kunna ingripa mot ordningsstörande beteenden vid en förhandling (se Fitger, samma ställe, och Edelstam i JT 1994/95 s. 745 ff.). Undantaget bör inte tillämpas annat än när dömandet av ordningsskäl sker i anslutning till själva förseelsen (Fitger, samma ställe, och JO 1957 s. 172). I det här fallet är det fråga om ett uttalande i en rättegångsskrift riktat mot en viss domare. Tingsrätten har till följd av uttalandet förelagt K.B. att yttra sig i frågan om rättegångsförseelse och fattat beslut i frågan först en vecka efter den påstådda rättegångsförseelsen. Det finns i ett sådant fall inte några skäl att göra undantag från bestämmelsen i 4 kap. 13 § 1 rättegångsbalken och låta en domare som har utsatts för en gärning döma till ansvar över densamma. Domaren som fattade det överklagade beslutet var alltså jävig. Tingsrättens beslut att döma ut rättegångsförseelse ska därför undanröjas. Överröstad i den här delen är jag i övrigt ense med hovrättens majoritet.

Hovrättsrådet Eva Edwardsson, referent, var skiljaktig när det gäller frågan om K.B:s uttalande varit otillbörligt och anförde följande. Ett påstående om att en domare avslår alla yrkanden om videolänk och att detta utgör grund för disciplinpåföljd, är att påstå att domaren åsidosätter sina skyldigheter i anställningen. Uttalandet riktar sig mot det som är kärnan i de domaretiska reglerna så som de kommer till uttryck t.ex. i domareden i 4 kap. 11 § rättegångsbalken eller i The Bangalore Principles of Judicial Conduct, som antagits av FN:s kommission för de mänskliga rättigheterna, nämligen att en domare är saklig och opartisk, dömer enligt bästa förstånd och samvete enligt gällande lag och rätt och inte tar ovidkommande hänsyn i sitt dömande. Jag instämmer därför i tingsrättens bedömning att K.B:s yttrande i och för sig kan bedömas vara ett otillbörligt yttrande i rättegångsskrift. Det kan emellertid invändas att domare i de allra flesta situationer tolererar nedsättande muntliga eller skriftliga yttranden som riktas mot dem från en parts sida, utan att ingripa. Ett yttrande kan dock inte bedömas enligt en generell måttstock, utan hänsyn måste tas till det närmare sammanhanget i vilket yttrandet görs. En överprövande instans bör där iaktta viss försiktighet med att ersätta underinstansens bedömning om vad som har krävts för att upprätthålla ordningen i förfarandet med sin egen bedömning. Jag anser att det inte har kommit fram skäl att ifrågasätta tingsrättens bedömning att K.B:s yttrande, i det sammanhang det har gjorts, varit otillbörligt och att det varit nödvändigt och lämpligt att döma honom för rättegångsförseelse i detta fall. Överklagandet ska därför avslås. Överröstad i denna del är jag i övrigt ense med hovrättens majoritet.

Hovrättens beslut meddelat: den 12 maj 2017.

Mål nr: Ö 1108-17.

Lagrum: 4 kap. 13 § och 9 kap. 5 §rättegångsbalken.

Rättsfall: Europadomstolens avgörande den 23 mars 1994 i mål Ravnsborg v. Sweden, appl. no. 14220/88.

Litteratur: JO 1957 s. 172; Fitger m.fl., Rättegångsbalken m.m., den 20 december 2016, Zeteo, kommentaren till 4 kap. 13 § och till 9 kap. 5 §; Edelstam, Är Europakonventionens rättssäkerhetsgarantier tillämpliga vid handläggningen av rättegångsförseelser?, JT 1994/95 s. 745 ff.