RH 2018:16

Malmö tingsrätt

Åklagaren åtalade M.H. för brott mot 9 kap. 2 § första stycket d vapenlagen (1996:67) enligt följande gärningsbeskrivning.

M.H. har den 21 februari 2017 på E6 tpl 26, Landskrona, Landskrona stad, olovligen innehaft tillståndspliktig ammunition i form av 272 skarpa kulpatroner och 7 skarpa hagelpatroner.

Förutom det olaga innehavet av ammunition omfattade åtalet även olovlig körning, brott av normalgraden, och vapenbrott, ringa brott, bestående i ett olovligt innehav av en start, tårgas- och signalpistol. M.H. erkände samtliga gärningar.

Av utredningen gällande brott mot 9 kap. 2 § vapenlagen framkom att M.H. stoppades när han färdades i en bil som han hade lånat och att det i bilens bagageutrymme påträffades en ryggsäck innehållande den ammunition som åtalet omfattade. M.H. uppgav att det inte var hans ammunition men att en person samma dag hade berättat att den låg i bilens baklucka.

Tingsrätten (tingsfiskalen Patrik Roos samt nämndemännen Kenneth Hansson, Maj Hulthén och Khaoula Ghodhbani) dömde den 5 september 2017 M.H. för olovlig körning, vapenbrott, ringa brott, och brott mot vapenlagen till 120 dagsböter om 50 kr. I frågan om påföljden anförde tingsrätten följande.

Den olovliga körningens straffvärde motsvarar ett lågt bötesstraff och det ringa vapenbrottet har ett straffvärde motsvarande ett måttligt bötesstraff. Brottet mot vapenlagen bestående av otillåtet innehav av ammunition har ett straffvärde som motsvarar ett kännbart bötesstraff. Påföljden för den sammantagna brottsligheten ska bestämmas till dagsböter. Dagsböterna ska till viss del anses erlagda genom frihetsberövandet i målet.

Åklagaren överklagade tingsrättens dom och yrkade att hovrätten skulle skärpa påföljden. Åklagaren hävdade därvid att brottet mot vapenlagen förtjänade en strängare påföljd än böter eftersom det var fråga om en stor mängd ammunition avsedd för särskilt farliga vapen.

M.H. motsatte sig att tingsrättens dom ändrades.

Hovrätten (hovrättslagmannen Björn Hansson, hovrättsrådet Catharina Månsson, referent, och tf. hovrättsassessorn Jessika Skargren samt nämndemännen Torgny Bergström och Hazze Brokopp) ändrade genom dom den 1 mars 2018 tingsrättens domslut endast på så sätt att påföljden skärptes och bestämdes till 160 dagsböter om 50 kr.

Åklagaren åberopade i påföljdsfrågan ny bevisning i hovrätten. På åklagarens begäran hölls därvid vittnesförhör med kriminalteknikern L.H. I samband med förhöret ägde syn rum på tre kulpatroner, varav en i kaliber 5,56 mm, en i kaliber 7,62 mm och en i kaliber 7,65 mm. Som ny bevisning i hovrätten åberopade åklagaren även ett undersökningsprotokoll avseende magasin och ammunition.

L.H. berättade bl.a. följande. Kulammunitionen är av tre kalibrar. Patronerna är helmantlade, vilket innebär att de är avsedda att gå igenom föremål som hjälm, skyddsväst eller tunga kläder. Motsatsen är halvmantlad ammunition, som är avsedd för jakt där projektilen ska gå in och expandera och avge energi. Patronerna i kaliber 5,56 mm och 7,62 är mycket kraftfull ammunition och avsedd för militära automatvapen. De har hög hastighet, går rakt igenom en människokropp och ger chockverkan. Ammunitionen i kaliber 5,56 mm har stålkärneprojektil. Avsikten med stålkärnan är att den ska tränga igenom plåt och kraftiga skydd. Patronerna i kaliber 7,65 är mycket ovanliga och i huvudsak avsedda för pistol men passar även i en modell av rysk kulsprutepistol. Även denna ammunition har en hög hastighet och god penetreringsförmåga.

Hovrätten, som i sina domskäl inledningsvis konstaterade att avgörande för påföljdsvalet var hur straffvärdet av innehavet av 279 skarpa patroner bedömdes, uttalade bl.a. följande.

Straffskalan för olaga innehav av ammunition, brott mot 9 kap. 2 § första stycket d vapenlagen (1996:67), är böter eller fängelse i högst sex månader. Straffbestämmelsen omfattar såväl oaktsamma som uppsåtliga brott. Bestämmelsen har haft samma lydelse sedan den 1 januari 1992, då den tidigare gällande vapenlagen (1973:1176) ändrades och allt otillåtet innehav av ammunition blev straffbelagt enligt 38 § i den lagen. Den strängare syn på olaga innehav av vapen som lagstiftaren efterhand har intagit, genom att införa en särskild straffskala för grovt vapenbrott år 1993 samt genom reformerna avseende grovt brott som trädde i kraft den 1 juli 2012 och gradindelning och straffskalor som trädde ikraft den 1 september 2014, har således inte omfattat brott enligt 9 kap. 2 § vapenlagen. Inte heller reformen där straffskalorna för vapenbrotten enligt 9 kap.1 och 1 a §§vapenlagen på nytt höjdes den 1 januari 2018 har in-neburit någon ändring av 9 kap. 2 § vapenlagen.

Genom straffskalorna för olika brott är det tänkt att lagstiftaren anger sin uppfattning om allvaret i gärningarna. Varken förarbetena till 38 § i 1973 års vapenlag eller den nu gällande bestämmelsen innehåller några närmare uttalanden om hur straffvärdet av innehav av ammunition ska bedömas inom den tillämpliga straffskalan. Vägledande avgöranden saknas i frågan.

Enligt den grundläggande lagregeln för straffvärdebedömning av brott ska beaktas den skada, kränkning eller fara som gärningen inneburit, vad den tilltalade insett eller borde ha insett om detta samt de avsikter eller motiv som han eller hon haft, se 29 kap. 1 § andra stycket brottsbalken. Det ska enligt bestämmelsen också särskilt beaktas om gärningen innebu-rit ett allvarligt angrepp på någons liv eller hälsa eller trygghet till person.

Vid påföljdsbestämningen får det anses vara en vedertagen princip att när en straffskala, såsom den för brott mot 9 kap. 2 § första stycket d vapenlagen, anger straffet till böter eller fängelse på viss tid är utgångspunkten att påföljden ska bestämmas till böter om inte brottet är särskilt allvarligt eller andra omständigheter talar för fängelse (se Martin Borgeke och Mari Heidenborg, Att bestämma påföljd för brott, tredje upplagan, s. 162). Exempel på sådana andra omständigheter kan vara att det är fråga om flera brott eller återfall i likartad brottslighet.

M.H. har uppsåtligen innehaft ammunitionen utan att ha rätt till det. Av patronerna är 272 kulpatroner, varav 250 i kaliber 5,56 mm, 19 i kaliber 7,62 mm och tre i kaliber 7,65 mm. Resterande sju patroner är hagelpatroner.

Av utredningen framgår att kulpatronerna i kaliber 5,56 mm och 7,62 mm är avsedda för militära automatvapen. Vid ett innehav av ett sådant vapen hade vapenbrottet kunnat kvalificeras som grovt, oavsett övriga omständigheter (se 1 a § första stycket 2 vapenlagen). Kulammunition för sådana vapen bör därmed bedömas som särskilt farlig. Likaså får de helmantlade patronerna i kaliber 7,65 mm i detta sammanhang anses utgöra en särskilt farlig ammunition. Den saknar i princip lagligt användningsområde och passar bl.a. till en viss typ av kulsprutepistol.

Enligt hovrättens mening är det en för straffvärdebedömningen försvårande omständighet att alla kulpatronerna avser ammunition till vapen av särskilt farlig beskaffenhet. Därtill är det också försvårande att det totala innehavet avsett en relativt stor mängd ammunition. Mängden är emellertid inte så stor att omständigheterna sammantagna är sådana att gärningen har ett straffvärde som ligger på fängelsenivå. I stället är det hovrättens uppfattning att gärningens straffvärde motsvarar ett högt antal dags-böter, i detta fall 120.

Den samlade brottslighetens straffvärde motsvarar enligt hovrätten 160 dagsböter. Skäl saknas att vid straffmätningen frångå straffvärdet.

Hovrättens dom meddelad: den 1 mars 2018.

Mål nr: B 2598-17.

Lagrum: 9 kap. 2 § första stycket d vapenlagen (1996:67).