RH 2020:12

Helsingborgs tingsrätt

Åklagaren väckte talan mot L.J. för ringa narkotikabrott bestående i att han vid elva tillfällen från november 2017–mars 2018 olovligen innehaft i vart fall 10,2 gram cannabispreparat. Åklagaren påstod att brottsligheten bestod i att han vid tio tillfällen köpt en enhet cannabis och vid ett tillfälle köpt två enheter cannabis samt att en enhet utgjorde 0,85 gram.

Tingsrätten (rådmannen Dan Töllborn samt nämndemännen Margareta Fagerhov, Bengt Lindahl och Ulla Sandquist Thell) fann i dom den 3 september 2019 att L.J. skulle frikännas.

Åklagaren överklagade tingsrättens dom och yrkade att hovrätten skulle döma L.J. för gärningarna och bestämma påföljden till böter.

L.J. motsatte sig att tingsrättens dom ändrades.

Hovrätten (hovrättslagmannen Björn Hansson, hovrättsråden Catharina Månsson, referent, och Fredrik Landgren samt nämndemännen Sten Andersson och Göte Färm) ändrade tingsrättens dom och dömde L.J. för elva fall av ringa narkotikabrott. Hovrätten fann dock inte styrkt att varje enhet utgjorde så mycket som 0,85 gram cannabis, men att varje enhet i vart fall kunde beräknas till 0,7 gram.

Hovrätten bedömde att straffvärdet för vart och ett av brotten motsvarade 30 dagsböter. Frågan i målet var hur den samlade brottslighetens straffvärde skulle bedömas och hur det gemensamma bötesstraffet då skulle mätas ut. Hovrätten bestämde – med tillämpning av den s.k. 50-procentsmodellen och utan ytterligare justering nedåt – straffet till 180 dagsböter. Hovrätten anförde följande i påföljdsfrågan.

Ett gemensamt bötesstraff ska bestämmas. Antalet dagsböter får då inte överstiga 200, vilket är det högsta antal som får dömas ut som gemensamt straff för flera bötesbrott (se 25 kap. 6 § brottsbalken). Straffvärdet för den samlade brottsligheten ska därför bestämmas inom ett spann som motsvarar 30 till 200 dagsböter.

Bestämmande av straffvärde vid flerfaldig brottslighet brukar ske med hjälp av den s.k. asperationsprincipen. Med stöd i föreskrifterna i 25 kap. 6 § brottsbalken (avseende bötesstraff) och i 26 kap. 2 § brottsbalken (avseende fängelsestraff) utgår domstolen från det brott som har högst straffvärde och lägger sedan till en kvotdel av de övriga brotten.

För tidsbestämda fängelsestraff innebär asperationsprincipen i allmänhet att till straffvärdet av det allvarligaste brottet läggs en efter hand minskande del av straffvärdet för vart och ett av de övriga brotten i ordning efter brottens allvar. En allmän kontroll görs också av att ett på så sätt beräknat straffvärde inte framstår som oproportionerligt i förhållande till den typ av brottslighet som är aktuell. (Se t.ex. ”Skärtorsdagsdomen” NJA 2008 s. 359 och ”De upprepade förfalskningarna” NJA 2018 s. 378 p. 32). Genom en sådan nedsättning av kvotdelarna vid fängelsestraff undviks att kvalitativt sett mindre allvarliga brott straffvärdemässigt bedöms som lika svåra som, eller t.o.m. svårare än, ett kvalitativt sett betydligt allvarligare brott. Normalt ges flerfaldig brottslighet större betydelse vid straffvärdebedömningen när det är fråga om låga fängelsestraffnivåer jämfört med höga. Det finns således inte en enhetlig modell för straffvärdebedömningen av fängelsestraff utan straffnivån av det allvarligaste brottet blir oftast avgörande för hur stora kvotdelar av övriga brott som ska beaktas.

När det rör sig om enbart bötesbrottslighet har en domstolspraxis utvecklats som innebär att straffvärdebedömning och straffmätning av såväl flera brott på penningbotsnivå som flera brott på dagsbotsnivå normalt sker efter samma modell. Modellen, som även kommit till uttryck i anvisningar från riksåklagaren, innebär att antalet dagsböter för det grövsta brottet i normala fall ökas med 50 procent av det sammanlagda antalet dagsböter för övriga brott. Riktlinjerna för straffmätning av böter vid strafföreläggande finns i RättsPM 2012:7, medan de för penningböter finns i 3 § Riksåklagarens föreskrifter (1999:178) om ordningsbot för vissa brott.

För bötesbrottslighet är därmed den schematiska modellen för beräkning av den samlade brottslighetens straffvärde av betydligt enklare slag än för brott på fängelsenivå. En öppen fråga är emellertid i vad mån ett stort antal bötesbrott bör medföra ett frångående av den s.k. 50-procentsmodellen och att i stället en asperationsprincip liknande den som tillämpas vid fängelsestraff bör tillämpas. Vägledande uttalanden från Högsta domstolen saknas i denna fråga.

För strafföreläggandena framhålls i RättsPM 2012:7 att det när det är fråga om att döma ut ett gemensamt bötesstraff för ett stort antal brott kan det finnas anledning att justera det bötesbelopp som följer av 50-procentsmodellen. Det anmärks i promemorian att antalet dagsböter aldrig får överstiga det högsta antalet dagsböter som lagligen kan dömas ut enligt de nämnda bestämmelserna i brottsbalken. Huruvida en justering enligt riktlinjerna därmed enbart ska ske när straffvärdebedömningen leder till ett straffvärde över 200 dagsböter eller om den även annars bör ske är dock oklart.

En tillämpning av 50-procentsmodellen i L.J:s fall leder till att den samlade brottslighetens straffvärde motsvarar 180 dagsböter. Han döms för ett stort antal brott och frågan i målet är om det av denna anledning finns skäl att frångå 50-procentsmodellen och justera ned straffvärdet ytterligare.

Eftersom straffvärdet inte överskrider den gräns inom vilken straffmätningen kan ske finns det inte av det skälet anledning att göra en justering. Enligt hovrätten framstår skälen för att ge flerfaldig brottslighet ett efter hand allt mindre genomslag typiskt sett som betydligt svagare för bötesbrottslighet än för brott på fängelsenivå. Ett straffvärde om 180 dagsböter framstår i detta fall inte som oproportionerligt i förhållande till brottstypen. Med hänsyn härtill och då hovrätten inte heller av någon annan orsak finner skäl att sätta den samlade brottslighetens straffvärde lägre, motsvarar detta 180 dagsböter.

Skäl saknas att vid straffmätningen frångå straffvärdet.