NJA 2008 s. 359

Domslut

Domslut

T.C. och F.F. dömdes enligt 8 kap. 4 och 1 §§ BrB för grov stöld och stöld till fängelse, T.C. ett år två månader och F.F. ett år.

Domskäl

Hovrätten (hovrättslagmannen Tomas Stahre, hovrättsrådet Lars Holm, referent, samt nämndemännen Inger Dalén och Tomas Lidberg) anförde i dom den 22 mars 2007:

Hovrättens domskäl

I enlighet med tingsrättens i den delen inte överklagade dom skall T.C. dömas för ett fall av grov stöld och 34 fall av stöld och F.F. dömas för ett fall av grov stöld och 31 fall av stöld.

Åklagaren har vitsordat att åtal sannolikt inte hade väckts för huvuddelen av de åtalade gärningarna om inte de tilltalade frivilligt hade angett sig och hjälpt polisen under utredningen. Enligt vad som vidare framkommit i hovrätten har de tilltalade betalat huvudparten av de utdömda skadestånden bl.a. genom upptagande av lån. Gällande de obetalda skadestånden har upplysts att det inte har gått att få kontakt med några av målsägandena och att någon målsägande uppgett att han inte längre stod kvar vid sitt skadeståndskrav.

Hovrätten gör följande bedömning.

De brott som hovrätten har att bestämma straff för är inte hänförliga till s.k. artbrottslighet där normalpåföljden är fängelse. Däremot är brottslighetens straffvärde så högt att, även med hänsyn taget till att de tilltalade begått en stor del av gärningarna innan de fyllt 21 år och dessutom frivilligt angett sig själva samt till att de efter förmåga sökt avhjälpa och begränsa skadeverkningar av brotten, skäl föreligger för att som påföljd välja fängelse. I F.F:s fall talar för en fängelsepåföljd även den omständigheten att han begått brotten under pågående prövotid efter det att han genom godkänt strafföreläggande den 18 november 2004 ådömts villkorlig dom för bedrägeri. Vid en samlad bedömning av omständigheterna i målet finner hovrätten i likhet med tingsrätten att påföljden skall bestämmas till fängelse. Skäl att sätta ned fängelsestraffens längd föreligger inte. Tingsrättens dom skall därmed fastställas.

Hovrättens domslut

Hovrätten fastställde tingsrättens dom mot T.C.

Hovrätten, som beträffande F.F. antecknade att man även tillämpade 34 kap. 1 § 2 BrB, fastställde tingsrättens dom även mot honom.

Hovrättsrådet Lennart Östblom var skiljaktig och anförde följande. Vid val av påföljd skall rätten enligt 30 kap. 4 § BrB fästa särskilt avseende vid omständigheter som talar för en lindrigare påföljd än fängelse. Som skäl för fängelse får å andra sidan beaktas brottslighetens straffvärde och art och därjämte att den tilltalade tidigare gjort sig skyldig till brott.

T.C. är inte tidigare dömd för brott medan F.F. i november 2004 godkänt ett strafföreläggande för bedrägeri begånget under tid som sammanfaller med den nu aktuella brottsligheten. Jag delar majoritetens uppfattning att brottsligheten inte är att hänföra till s.k. artbrottslighet. Frågan är därför om, även med hänsyn tagen till F.F:s tidigare brottslighet, straffvärdet för brotten är så högt att fängelse skall ådömas.

Brotten har sammantaget avsett stora belopp och skett på ett i det närmaste systematiskt sätt. De har därför ett högt straffvärde. Emellertid har ett stort antal av brotten begåtts innan såväl T.C. som F.F. fyllt 21 år. Därtill kommer att de båda frivilligt angett sig för en stor del av brottsligheten för vilken det saknats brottsmisstankar mot dem. Vid den helhetsbedömning som alltid måste göras vid bestämmande av påföljd kan i viss mån även beaktas att de tilltalade visat uppriktig ånger och betalat av tingsrätten bestämda skadestånd (jfr rättsfallet NJA 1990 s. 84 II). Vid en samlad bedömning av vad som sålunda förekommit finner jag det inte oundgängligen påkallat att döma de båda till fängelse. Jag bestämmer därför påföljden för såväl T.C. som F.F. till skyddstillsyn i förening med kännbara dagsböter.

Domskäl

HD (justitieråden Johan Munck, Dag Victor, referent, Torgny Håstad, Per Virdesten och Stefan Lindskog) meddelade den 20 mars 2008 följande dom:

Domskäl

Bakgrund

T.C. och F.F. skall i enlighet med tingsrättens och hovrättens i dessa delar inte överklagade domar dömas för 35 respektive 32 fall av stöldbrott. De åtalade stölderna har utom i tre fall begåtts av T.C. och F.F. gemensamt. Med undantag av en stöld av en bilstereo i månadsskiftet januari- februari 2004 är det fråga om en serie stölder under tiden från slutet av 2004 till och med oktober 2005. Brottsligheten är förhållandevis jämnt fördelad under perioden och består till övervägande del av tillgrepp av bilstereoapparater och annat från bilar samt bilhjul med fälgar. Under hösten 2005, då både T.C. och F.F. fyllt 21 år, har emellertid antalet tillgrepp ökat och framför allt blivit av mer allvarlig karaktär. Det allvarligaste brottet är ett bostadsinbrott i mitten av september där de tillgrep ett kulgevär, ett hagelgevär samt ammunition till ett värde av cirka 9 000 kr. Härutöver förtjänar särskilt nämnas ett inbrott i mitten av oktober i en musikförenings lokaler där instrument och annan musikutrustning med ett värde över 40 000 kr tillgreps.

Sedan misstankar uppkommit mot T.C. för bostadsinbrottet och mot F.F. för inbrottet i musikföreningens lokaler beslöts att de skulle hämtas till förhör och att husrannsakan skulle företas i deras bostäder. Bägge förnekade inledningsvis brott men erkände snart delaktighet i de två inbrotten, och de började då också berätta om andra brott som de begått samt var den tillgripna egendom som fortfarande fanns i behåll förvarades. Under den fortsatta utredningen var bägge mycket samarbetsvilliga. De pekade självmant ut platser där olika brott begåtts och de kom själva in med stöldgods som de hade liggande på olika platser. Enligt åklagaren skulle bara en bråkdel av de brott som blev uppklarade någonsin ha klarats ut utan T.C:s och F.F:s medverkan.

De ersättningsanspråk som målsägande och försäkringsbolag framställde i samband med utredningen av brotten godtogs så gott som alla av T.C. och F.F. Efter tingsrättens dom har T.C. ringt upp målsägandena, bett om ursäkt och betalat skadestånden. Han har tagit lån från bank och från sin farfar för att kunna betala. Han har en överenskommelse med F.F. om betalningen och denne betalar fortlöpande av till T.C. Tre av de utdömda skadestånden är fortfarande inte betalda eftersom det inte gått att få kontakt med målsägandena, och en målsägande har förklarat att han inte längre stod kvar vid sitt skadeståndskrav.

Frågan i HD är om påföljden för den brottslighet som T.C. och F.F. skall dömas för skall bestämmas till fängelse, som tingsrätten och hovrätten funnit, eller om det föreligger förutsättningar för en inte frihetsberövande påföljd.

Skälen för fängelse

Den allmänna regleringen av domstolens val mellan fängelse och inte frihetsberövande påföljder finns i 30 kap. 4 § BrB. Enligt första stycket skall rätten vid påföljdsvalet fästa särskilt avseende vid omständigheter som talar för en lindrigare påföljd än fängelse. Som skäl för fängelse får rätten enligt andra stycket beakta endast tre olika slags omständigheter, nämligen brottslighetens straffvärde och dess art och att den tilltalade tidigare gjort sig skyldig till brott.

Den brottslighet som T.C. och F.F. gjort sig skyldiga till är inte av den arten att denna talar för fängelse. Inte heller kan tidigare brottslighet anses utgöra något beaktansvärt skäl för fängelse, även om F.F. begått brotten under pågående prövotid för en villkorlig dom efter ett godkänt strafföreläggande avseende bedrägeri. Frågan är därför i första hand om brottsligheten kan anses ha ett sådant straffvärde att detta utgör hinder mot en inte frihetsberövande påföljd.

Bestämmelsen om hänsyn till brottslighetens straffvärde vid påföljdsvalet innebär att skälen för att välja fängelse blir starkare ju högre straffvärdet är. I rättspraxis (se t.ex. NJA 2003 s. 414) har, i anslutning till ett uttalande i lagens förarbeten, en presumtion ansetts föreligga för att fängelse skall ådömas, om brottsligheten har ett straffvärde som motsvarar eller överstiger ett års fängelse. Frågan om en sådan presumtion är tillämplig även när det gäller brott som någon begått innan han eller hon fyllt tjugoett år kommer att beröras längre fram.

Hur bedöms straffvärdet vid flerfaldig brottslighet?

Den grundläggande bestämmelsen om bedömning av brotts straffvärde finns i 29 kap. 1 § BrB. Enligt första stycket skall straff, med beaktande av intresset av en enhetlig rättstillämpning, bestämmas inom ramen för den tillämpliga straffskalan efter brottets eller den samlade brottslighetens straffvärde.

Bestämmelsen i 29 kap. 1 § BrB ger uttryck för att straffvärdebedömningen vid flerfaldig brottslighet skall avse brottsligheten i dess helhet. I praktiken innebär detta att det straff som utmäts vid flerfaldig brottslighet i allmänhet ligger väsentligt lägre än vad som skulle bli följden av en sammanläggning av straffvärdet för varje enskilt brott som ingår i brottsligheten. Några generella principer för hur straffvärdet skall bestämmas vid flerfaldig brottslighet finns emellertid inte fastlagda i lagstiftning och vad som uttalats i förarbetena till lagstiftningen ger endast en begränsad ledning. Frågan har inte heller behandlats närmare i någon vägledande rättspraxis och kommentarerna i den juridiska litteraturen var under lång tid mycket sparsamma. I Ulväng, Påföljdskonkurrens - problem och principer, Uppsala 2005, finns dock numera en utförlig behandling av olika principiella och teoretiska aspekter av frågan (s. 151-292) medan en mer på den praktiska hanteringen inriktad framställning finns i Borgeke, Att bestämma påföljd för brott, 2008 (avsnitt 3.4).

En viktig orsak till att frågan inte ägnats någon större uppmärksamhet torde vara att förhållandena kan vara så olika, beroende på vilka brott som är aktuella och sambandet mellan dessa, att det är svårt att ange några mer generella riktlinjer för straffvärdebedömningen. Det relativa straffvärdet av de olika brotten kan exempelvis vara av stor betydelse för den samlade straffvärdebedömningen. Är det något brott som har ett väsentligt högre straffvärde än övriga brott påverkar de senare i allmänhet endast i mindre grad bedömningen av det samlade straffvärdet, medan motsatsen gäller om de aktuella brotten sedda för sig har ett likartat straffvärde. Den nivå inom fängelsestraffskalan som är aktuell kan också ha betydelse för vilket genomslag förekomsten av flerfaldig brottslighet får vid straffvärdebedömningen. Normalt bör flerfaldig brottslighet relativt sett få betydligt större genomslag vid straffvärdebedömningen när det är fråga om låga straffnivåer än i de fall då straffnivån är hög. Om det bland brotten ingår ett som har ett straffvärde som motsvarar fängelsemaximum om tio år kan ju för övrigt straffet endast sättas 40 procent över detta straff oavsett hur omfattande och grov den övriga brottsligheten är. Andra faktorer som kan vara av betydelse är exempelvis vilken eller vilka typer av brott som är aktuella samt vilket tidsmässigt och annat samband som kan finnas mellan brotten.

Vad som nu sagts utesluter emellertid inte att det finns vissa allmänna principer som i allmänhet torde iakttas vid bedömningen av straffvärdet vid flerfaldig brottslighet. Utgångspunkten för straffvärdebedömningen är i allmänhet det allvarligaste av de brott som föreligger till bedömning (jfr konstruktionen av 26 kap. 2 § BrB). Till straffvärdet för detta brott läggs därefter en efter hand minskande del av straffvärdet för vart och ett av de övriga brotten i ordning efter brottens allvar. En allmän kontroll görs också av att ett på så sätt beräknat straffvärde inte framstår som oproportionerligt i förhållande till den typ av brottslighet som är aktuell.

Straffvärdebedömningen i målet

Vad som förekommit i HD ger inte anledning till någon ändrad bedömning när det gäller rubriceringen av de gärningar som T.C. och F.F. skall dömas för. De skall alltså dömas för ett fall av grov stöld (bostadsinbrottet) och 34 respektive 31 fall av stöld. Av 26 kap. 2 § BrB följer att den tillämpliga straffskalan är fängelse i lägst sex månader (minimistraffet för grov stöld) och högst åtta år (maximistraffet för grov stöld med två års tillägg).

Det klart allvarligaste brottet är alltså bostadsinbrottet. Straffvärdet för detta brott i sig får anses motsvara sex månaders fängelse.

När det gäller de övriga brotten kan det finnas anledning att först beröra betydelsen av att det är fråga om vad som kan kallas seriebrottslighet. Som framgår av 29 kap. 2 § punkt 6 BrB kan det förhållandet att ett brott ingått som ett led i en brottslig verksamhet i vissa fall utgöra en försvårande omständighet vid bedömningen av brottets straffvärde. Faktorer av det slag som avses i den bestämmelsen kan också medföra att ett brott som ingår i en serie rubriceras som grövre än vad som skulle ha varit fallet om brottet bedömts isolerat.

De brott som T.C. och F.F. gjort sig skyldiga till framstår emellertid närmast som exempel på en sådan i omognad och oförstånd bottnande brottslighet av kvantitativt omfattande slag som inte är ovanlig bland unga lagöverträdare och vars förekomst utgör ett av skälen för den särskilda påföljdsregleringen för unga. Den präglas således, även om brotten ingått i en serie av brott, inte av någon sådan planmässighet eller systematik som skulle kunna påverka rubriceringen eller betraktas som en försvårande omständighet vid bedömningen av de enskilda brottens straffvärde.

Som det näst allvarligaste brottet framstår inbrottet i musikföreningens lokaler. Sett isolerat får det anses motsvara ett straffvärde kring tre månader. Om det skulle bedömas tillsammans med bostadsinbrottet skulle straffvärdet få anses uppgå till mellan sju och åtta månader.

Härutöver har T.C. och F.F. tillsammans gjort sig skyldiga till tre eller fyra brott som enligt vad som i HD är upplyst om hur brotten begåtts och värdet av vad som tillgripits får anses ha ett isolerat straffvärde runt ett par månader. Skulle dessa bedömas tillsammans med de tidigare nämnda brotten får straffvärdet anses motsvara kring tio månader.

Vad gäller övriga brott som T.C. och F.F. begått tillsammans ger utredningen här inte stöd för att vart och ett av dessa isolerat kan bedömas ha ett straffvärde som överstiger någon månad. Det utesluter inte att dessa brott vid en samlad straffvärdebedömning bör ges ett tydligt genomslag. Det får mot den bakgrunden anses klart att straffvärdet för den brottslighet som T.C. och F.F. tillsammans har begått inte endast motsvarar ett års fängelse utan också i viss mån, men inte mer påtagligt, överstiger detta.

Vad gäller T.C. tillkommer att han begått tre brott ytterligare som F.F. inte medverkat till. Två av dessa är dessutom av sådant slag att det isolerade straffvärdet får anses uppgå till ett par månader. Det finns mot den bakgrunden anledning att anse att straffvärdet för T.C:s samlade brottslighet är något högre än straffvärdet för F.F:s samlade brottslighet. Skillnaden kan dock inte anses vara så stor som den som tingsrätten och hovrätten gjort vid sin straffmätning.

Föreligger en presumtion för fängelse?

Som skäl för att påföljden inte skall bestämmas till fängelse har T.C. och F.F. bland annat hänvisat till att en stor del av brotten begåtts innan de fyllt tjugoett år och den särskilda reglering som gäller för sådan brottslighet enligt 30 kap. 5 § BrB beträffande påföljdsvalet och enligt 29 kap. 7 § när det gäller straffmätningen. Enligt 30 kap. 5 § andra stycket får rätten döma till fängelse för brott som någon begått efter det att han eller hon fyllt arton men innan han eller hon fyllt tjugoett år endast om det med hänsyn till gärningens straffvärde eller annars finns särskilda skäl för det, och enligt 29 kap. 7 § skall gärningsmannens ungdom särskilt beaktas vid straffmätningen för sådana brott.

Innebörden av denna reglering kan sägas vara att när det gäller brott av det aktuella slaget skall de i 30 kap. 4 § BrB angivna skälen för fängelse inte tillmätas samma betydelse för påföljdsvalet som när det gäller brott som har begåtts efter det att gärningsmannen fyllt tjugoett år. HD (NJA 2000 s. 314) har också mot den bakgrunden funnit att presumtionen för fängelse vid straffvärden om ett år eller däröver inte kan anses vara tillämplig i de fall där straffet skulle bestämmas till under ett år med tillämpning av 29 kap. 7 §.

En del av den brottslighet som T.C. och F.F. gjort sig skyldiga till har visserligen begåtts innan de fyllt tjugoett år. En betydande del, och den allvarligaste delen, har emellertid begåtts efter denna tidpunkt och den reduktion i förhållande till straffvärdet som bestämmelsen i 29 kap. 7 § skulle kunna ge anledning till vid straffmätningen är, som framgår av den ovan gjorda straffvärdebedömningen, i vart fall inte annat än helt marginell.

Såväl när det gäller T.C. som beträffande F.F. får det alltså, även med beaktande av att viss del av brottsligheten begåtts innan de fyllt tjugoett år, anses föreligga en presumtion för att påföljden skall bestämmas till fängelse. Frågan är då om det finns några omständigheter som gör att den presumtionen kan brytas.

Skälen för en lindrigare påföljd än fängelse

De påföljder som skulle kunna komma i fråga som alternativ till fängelse är villkorlig dom och skyddstillsyn. Bestämmelser om användningen av dessa påföljder finns i 30 kap. 7-8 §§ respektive 9-11 §§ BrB. Enligt 7 § första stycket skall rätten som skäl för villkorlig dom beakta om det saknas särskild anledning att befara att den tilltalade kommer att göra sig skyldig till fortsatt brottslighet och enligt 9 § första stycket som skäl för skyddstillsyn beakta om det finns anledning att anta att denna påföljd kan bidra till att den tilltalade avhåller sig från fortsatt brottslighet. Den ovan berörda presumtionen för fängelse vid straffvärden som motsvarar eller överstiger ett års fängelse kan sägas innebära att straffvärdet i dessa fall tar över i förhållande till de nu nämnda skälen för villkorlig dom respektive skyddstillsyn vid den intresseavvägning som bestämmelsen i 30 kap. 4 § förutsätter. För att en annan påföljd än fängelse skall väljas krävs alltså i princip att det föreligger ytterligare skäl för en inte frihetsberövande påföljd.

I 30 kap. 7 § andra stycket och 9 § andra stycket BrB finns bestämmelser om omständigheter som kan beaktas som särskilda skäl för villkorlig dom respektive skyddstillsyn. Såväl beträffande villkorlig dom som beträffande skyddstillsyn gäller att rätten som särskilt skäl för påföljden kan beakta att den tilltalade samtyckt till att domen förenas med en föreskrift om samhällstjänst och att en sådan föreskrift är lämplig med hänsyn till den tilltalades person och övriga omständigheter. Både T.C. och F.F. har samtyckt till att domen förenas med en sådan föreskrift och en sådan har också bedömts som lämplig.

Möjligheten att förena villkorlig dom och skyddstillsyn med föreskrift om samhällstjänst har införts med det uttalade syftet att påföljderna skall kunna anses tillräckligt ingripande för att kunna användas som alternativ till fängelsestraff i utökad utsträckning. Det kan mot den bakgrunden framstå som naturligt att den omständigheten att någon samtyckt till, och bedömts som lämplig för, samhällstjänst åtminstone i viss utsträckning skulle kunna bryta en på straffvärdet grundad presumtion för fängelse. Som framgår av förarbetena har emellertid samhällstjänst främst avsetts att tillämpas i fall då fängelse annars skulle ha utdömts med hänsyn till brottslighetens art eller tidigare brottslighet. Däremot har uttalats att det inte bör komma i fråga att döma ut samhällstjänst när straffvärdet enligt de allmänna principerna för påföljdsval är så högt att det enbart på grund av detta föreligger hinder mot att välja en inte frihetsberövande påföljd (se prop. 1997/98:96 s. 94). I enlighet härmed får det anses att den omständigheten att en tilltalad samtyckt till att en dom förenas med föreskrift om samhällstjänst och också bedömts lämplig för sådan inte i sig är tillräcklig för att bryta en på straffvärdet grundad presumtion om fängelse. Om det föreligger också andra omständigheter som talar för en lindrigare påföljd än fängelse måste samtycke till och lämplighet för samhällstjänst emellertid kunna beaktas på så sätt att utrymmet för en sådan påföljd får anses vara större än i det fallet att det inte finns några förutsättningar för att förena påföljden med en föreskrift om samhällstjänst.

Beträffande villkorlig dom finns det i 30 kap. 7 § BrB inte någon annan omständighet än samhällstjänst som anges som särskilt skäl för påföljden. I 30 kap. 9 § anges däremot ytterligare tre förhållanden som kan beaktas som särskilt skäl för skyddstillsyn. Av dessa skulle det, mot bakgrund av att T.C. och F.F. efter de aktuella brotten inte gjort sig skyldiga till eller blivit misstänkta för ytterligare brott, möjligen kunna diskuteras om regleringen i andra stycket punkt 1 beträffande påtaglig förbättring av den tilltalades personliga eller sociala situation skulle kunna vara tillämplig. Av mer omedelbar relevans än emellertid frågan i vad mån påföljdsvalet kan påverkas av förekomsten av sådana s.k. billighetsskäl som anges i 29 kap. 5 § och som enligt 30 kap. 4 § skall beaktas som skäl för en lindrigare påföljd än fängelse.

Billighet som skäl för lindrigare påföljd

I 29 kap. 5 § BrB anges i åtta punkter olika omständigheter som vid straffmätningen skall beaktas i skälig omfattning utöver brottets straffvärde. Det är omständigheter av högst skiftande slag och den åttonde punkten innehåller en öppen hänvisning till ”annan omständighet … som påkallar att den tilltalade får ett lägre straff än brottets straffvärde motiverar”. Av 30 kap. 4 § framgår, som redan sagts, att omständigheterna också skall beaktas vid påföljdsvalet som skäl för lindrigare påföljd än fängelse.

Något generellt svar på frågan i vad mån omständigheterna främst är av betydelse för straffmätningen eller för påföljdsvalet torde inte kunna ges. Rent allmänt torde dock kunna sägas att förutsättningarna för att de skall få genomslag på påföljdsvalet minskar ju högre straffvärdet är på den brottslighet som föreligger till bedömning. Vilket genomslag som omständigheterna bör få växlar också beroende på vilken typ av omständighet som är aktuell i det enskilda fallet. Det torde exempelvis vara naturligt att olika former av s.k. sanktionskumulation primärt beaktas vid straffmätningen medan hänsyn till den tilltalades hälsotillstånd och liknande i allmänhet torde vara av störst betydelse för påföljdsvalet.

När det gäller T.C. och F.F. är det två punkter som kan tänkas vara av betydelse för påföljdsvalet. Enligt punkt 2 skall det beaktas om den tilltalade efter förmåga sökt förebygga eller avhjälpa eller begränsa skadliga verkningar av brottet och enligt punkten tre om den tilltalade frivilligt angett sig.

När det gäller den senare av dessa punkter har åklagaren vitsordat att F.F. angett sig frivilligt beträffande alla brott utom bostadsinbrottet och inbrottet i musikföreningens lokaler. Beträffande T.C. har åklagaren vitsordat att också han frivilligt angett sig utom beträffande de två nämnda brotten och ytterligare ett par där F.F. först berättat om brotten och T.C. därefter bekräftat dennes uppgifter. Det får anses uppenbart att det inte endast finns anledning att beakta dessa frivilliga angivelser vid en eventuell straffmätning utan att de också måste anses utgöra ett inte oväsentligt skäl för en lindrigare påföljd än fängelse.

T.C. och F.F. har inte endast angett sig frivilligt utan också aktivt medverkat inte bara till utredningen av brotten utan också till att tillgripet gods har kunnat lämnas tillbaka till ägarna. Särskilt T.C. har också i övrigt med betydande omsorg och personliga uppoffringar verkat för att göra rätt för sig i förhållande till dem som drabbats av brotten.

Det kan i och för sig diskuteras i vilken utsträckning de nu berörda omständigheterna omfattas av regleringen i punkt 2 om avhjälpande och begränsning av skadliga verkningar av brottet. Regleringen tar således inte direkt sikte på den omständigheten att en tilltalad medverkat till utredningen av brotten. I förevarande fall framstår denna medverkan emellertid inte som ett självständigt moment utan snarare som ett led i T.C:s och F.F:s ansträngningar att göra rätt för sig i förhållande till dem som drabbats av brotten. Härtill kommer att medverkan till utredningen av egen brottslighet, i vart fall under vissa förhållanden, måste anses vara en sådan omständighet som kan beaktas enligt den inledningsvis nämnda punkt 8.

När det gäller betalningen av skadestånden kan vidare anmärkas att de två justitieråd som dikterade HD:s dom i NJA 1997 s. 652 där uttalade att det förhållandet att den tilltalade betalat det skadestånd som ålagts honom inte var något sådant skäl som avses i 29 kap. 5 § och som inte heller eljest kunde tilläggas någon betydelse i påföljdsfrågan. Att den tilltalade betalat skadeståndet beaktades däremot vid påföljdsvalet av de övriga tre ledamöterna. I ett tillägg förklarade vidare de två som inte beaktade betalningen av skadeståndet att saken kunde komma i ett annat läge under speciella omständigheter och angav som exempel att en tilltalad visar djup ånger och samtidigt vidtar särskilda ansträngningar för att göra rätt för sig. Trots den generella formuleringen i själva domen måste det därför anses stå klart att i vart fall under sådana förhållanden som är aktuella i förevarande mål också betalningen av skadestånden är en omständighet som skall beaktas vid påföljdsvalet.

Sammanfattande bedömning

Vid den sammanvägning som rätten enligt 30 kap. 4 § BrB skall göra vid påföljdsvalet är inte endast skälen för fängelse respektive en lindrigare påföljd än fängelse av betydelse för den slutliga bedömningen. Av betydelse är också hur pass ingripande som en till fängelse alternativ påföljd är. Som HD anfört i NJA 2000 s. 314 är skyddstillsyn en för den dömde generellt sett mer ingripande påföljd än villkorlig dom, vilket innebär att det finns ett större utrymme för att använda skyddstillsyn än villkorlig dom som alternativ till fängelse. Av betydelse är också det utrymme som finns att skärpa påföljderna i syfte att uppnå en tillräckligt ingripande sanktion för att ett rent fängelsestraff skall kunna undvikas.

Såväl villkorlig dom som skyddstillsyn kan kombineras med böter. Vid villkorlig dom skall emellertid påföljden som huvudregel kombineras med böter (30 kap. 8 §) och böter kan därför inte användas för att vidga tillämpningsområdet för påföljden. Vid skyddstillsyn är situationen något annorlunda. Normalt kombineras inte skyddstillsyn med böter men så kan ske om det är påkallat med hänsyn till brottslighetens straffvärde eller art eller den tilltalades tidigare brottslighet (30 kap. 10 §). Ett bötesstraff har således i dessa fall funktionen att vidga tillämpningsområdet för skyddstillsynspåföljden.

Som redan berörts kan vidare villkorlig dom och skyddstillsyn under de förutsättningar som anges i 30 kap. 7 § andra stycket respektive 30 kap. 9 § andra stycket punkt 4 kombineras med en föreskrift om samhällstjänst. I bägge fallen innebär möjligheten att tillämpningsområdet för påföljderna vidgas.

Beträffande skyddstillsyn tillkommer vidare den i 30 kap. 11 § BrB reglerade möjligheten att kombinera en skyddstillsynsdom med ett kortare fängelsestraff (28 kap. 3 §) om detta är ”oundgängligen påkallat med hänsyn till brottslighetens straffvärde eller den tilltalades tidigare brottslighet”.

När det gäller valet mellan villkorlig dom och skyddstillsyn har HD (NJA 2000 s. 314) uttalat att innebörden av bestämmelserna i 30 kap. 7 § första stycket respektive 9 § första stycket får antas vara att villkorlig dom är utesluten endast i de fall då det finns särskild anledning att befara att den dömde kan komma att återfalla, medan skyddstillsyn är utesluten endast om det helt saknas anledning att anta att påföljden kan bidra till att den dömde avhåller sig från fortsatt brottslighet, och att detta innebär att det i många fall föreligger möjlighet att bestämma påföljden till såväl villkorlig dom som till skyddstillsyn. T.C. och F.F. har visat uppriktig ånger för sin brottslighet, och de har inte efter det att denna kom att avbrytas genom ingripandena från polisen gjort sig skyldiga till eller blivit misstänkta för brott. Mot den bakgrunden måste i och för sig förutsättningar anses föreligga för att bestämma en eventuell inte frihetsberövande påföljd till villkorlig dom. Särskilt med hänsyn till karaktären av deras brottslighet får det emellertid också anses att påföljden kan bestämmas till skyddstillsyn. HD finner att övervägande skäl talar för att en eventuell inte frihetsberövande påföljd lämpligen bör bestämmas till skyddstillsyn.

Frågan är då om en skyddstillsynsdom kan anses vara tillräckligt ingripande för att underlåta ett fängelsestraff även om domen inte kombineras med något sådant skärpande inslag som berörts ovan. Främst med hänsyn till brottslighetens straffvärde finner HD att så inte kan anses vara fallet. Det kan emellertid inte anses vara oundgängligen påkallat med hänsyn till brottslighetens straffvärde att skyddstillsynen förenas med ett kortare fängelsestraff. Valet står då mellan en föreskrift om samhällstjänst och en bötespåföljd. En bötespåföljd framstår emellertid av olika skäl som mindre lämplig och knappast heller som tillräckligt ingripande för att undvika ett fängelsestraff. T.C. och F.F. skall därför dömas till skyddstillsyn i förening med en föreskrift om samhällstjänst.

Av 28 kap. 2 a § första stycket BrB framgår att en föreskrift om samhällstjänst skall avse skyldighet att utföra oavlönat arbete i lägst fyrtio och högst tvåhundrafyrtio timmar. Enligt andra stycket skall rätten när den meddelar en föreskrift om samhällstjänst i domslutet ange hur långt fängelsestraff som skulle ha dömts ut om fängelse istället hade valts som påföljd. Av lagen följer inte att det behöver föreligga någon bestämd relation mellan antalet timmar som samhällstjänsten skall omfatta och det alternativa fängelsestraff (jfr 28 kap. 9 § första stycket sista meningen) som skall anges i domen. Av förarbetena framgår emellertid att antalet timmar samhällstjänst är tänkt att stå i proportion till längden på det fängelsestraff som skulle ha dömts ut om fängelse hade valts som påföljd. Som utgångspunkt för beräkningen angavs att minimiantalet 40 timmar skulle motsvara en månads alternativt fängelsestraff och att antalet timmar därefter skulle ökas med 20 för varje ytterligare månads alternativt fängelsestraff upp till 240 timmar, motsvarande elva månaders fängelse. Normalt saknas anledning att avvika från vad som följer av denna utgångspunkt. Det förtjänar emellertid framhållas att samhällstjänst inte kan anses utesluten även om ett alternativstraff skulle uppgå till ett års fängelse eller mer och att en kortare tid för samhällstjänst än vad som följer av den angivna beräkningsregeln i enskilda fall kan framstå som motiverad även om alternativstraffet är kortare än ett års fängelse.

När det gäller T.C. och F.F. motsvarar som ovan berörts straffvärdet för brottsligheten mer än ett års fängelse och är något högre för T.C. Med beaktande av de billighetsskäl som tidigare redovisats skulle emellertid ett fängelsestraff med tillämpning av 29 kap. 5 § ha fått bestämmas till en väsentligt kortare tid än som motsvarar straffvärdet. Billighetsskälen får anses vara något starkare såvitt avser T.C. HD finner att strafftiden för båda skulle ha satts till åtta månader, om fängelse hade valts som påföljd.

Med tillämpning av den ovan berörda beräkningsregeln skall tiden för samhällstjänsten bestämmas till etthundraåttio timmar. Tillräckliga skäl föreligger inte för att frångå en på detta sätt beräknad tid.

Domslut

Domslut

HD ändrar på det sätt hovrättens dom att påföljden för var och en av T.C. och F.F. bestäms till skyddstillsyn med föreskrift om skyldighet att utföra oavlönat arbete (samhällstjänst) i 180 timmar. Om fängelse hade valts som påföljd skulle straffets längd för var och en ha bestämts till åtta månader.