RH 2020:33
Klagandena dömdes i tingsrätten för medhjälp till försök till grov utpressning och medhjälp till grov misshandel utan att åklagaren i åtalet hade gjort gällande annat än ansvar för gärningsmannaskap. Hovrätten har bedömt att detta inte inneburit att det förekommit sådant fel i rättegången att domen ska undanröjas och målet återförvisas till tingsrätten.
Stockholms tingsrätt
Åklagaren väckte talan mot D.Å., M.K. och tre ytterligare personer för försök till grov utpressning, varvid det bl.a. påstods att de tillsammans och i samförstånd genom misshandel och hot försökt förmå målsäganden att till dem utge ett visst belopp. Vidare åtalades alla fem för grov misshandel, varvid det bl.a. påstods att de tillsammans och i samförstånd hade misshandlat målsäganden genom slag och sparkar.
Tingsrätten (rådmannen Bertil Sundin samt nämndemännen Margaretha Lundqvist, Elisabeth Hellström och Clarence Jorland) fann i dom den 31 juli 2020 att D.Å. och M.K. i vart fall (tillsammans med två andra) hade varit behjälpliga vid misshandeln, genom sin närvaro eller genom fysisk våldsutövning. Tingsrätten fann dock att det inte gick att sluta sig till att de, jämte de övriga tilltalade, varit delaktiga i misshandeln i lika hög grad och kom fram till att de därför skulle dömas för medhjälp till grov misshandel. Tingsrätten fann också att D.Å. och M.K. för sin medverkan skulle dömas för medhjälp till försök till grov utpressning.
Hovrätten
D.Å. och M.K. överklagade tingsrättens dom samt gjorde i första hand gällande att det förekommit sådana fel vid rättegången i tingsrätten att den överklagade domen skulle undanröjas och att målet skulle återförvisas till tingsrätten.
Åklagaren motsatte sig yrkandet.
Domskäl
Hovrätten (hovrättsråden Hans Cappelen-Smith och Lars Wallinder, referent, samt tf. hovrättsassessorn Johanna Johansson) anförde i beslut den 9 september 2020 bl.a. följande.
SKÄL
Om det i tingsrätten har förekommit ett annat fel i rättegången än ett sådant som avses i 51 kap.26–27 §§rättegångsbalken får hovrätten undanröja tingsrättens dom. Ett undanröjande får dock endast ske om felet kan antas ha inverkat på målets utgång och inte utan väsentlig olägenhet kan avhjälpas i hovrätten (51 kap. 28 § rättegångsbalken).
Klagandena har gjort gällande att gärningsbeskrivningen inte kan tolkas som att den omfattar något påstående om främjande. Det har därför enligt dem saknats förutsättningar enligt 30 kap. 3 § rättegångsbalken att döma dem för medhjälp till de aktuella brotten.
Enligt 30 kap. 3 § rättegångsbalken må ej dom avse annan gärning än den för vilken talan om ansvar i behörig ordning förts. Av bestämmelsen följer alltså att rätten är bunden av åklagarens gärningsbeskrivning vid sin prövning av om den tilltalade ska dömas för brott. Rättsfallet NJA 2003 s. 645 gällde åtal mot en person för att denne tillsammans och i samförstånd med andra personer olovligen brukat målsägandens personbil. Högsta domstolen uttalade att det inte fanns något hinder mot att döma den tilltalade för medhjälp till olovligt brukande enbart på grund av att det inte i gärningsbeskrivningen hade konkretiserats vad främjandet av brottet hade bestått i.
I målet förekom det emellertid inte några uppgifter som kunde uppfattas som ett påstående om att den åtalade på visst sätt hade främjat det olovliga brukandet och än mindre hade enligt domen någon utredning i frågan förebringats. Under sådana förhållanden förelåg enligt Högsta domstolen inte förutsättningar för att döma för medhjälp till olovligt brukande.
Utifrån Högsta domstolens slutsatser i 2003 års fall och med beaktande av hur gärningsbeskrivningen var utformad när det nu aktuella målet prövades i tingsrätten, gör hovrätten den bedömningen att tingsrättens avgörande inte kan sägas stå i strid med rättegångsbalkens bestämmelser av den anledningen att ett påstående om främjande inte innefattades i gärningsbeskrivningen.
Klagandena har även gjort gällande att deras rätt till en rättvis rättegång, rätten att underrättas om innebörden av och grunden för anklagelserna och rätten att förbereda sitt försvar har kränkts genom att de först genom tingsrättens dom har fått kännedom om vilket ansvar som lagts dem till last.
Frågan är alltså om avgörandet även är förenligt med de krav på rättvis rättegång som uppställs i Europakonventionen.
Av Europadomstolens praxis följer att ett avgörande genom vilket någon döms för medhjälp till brott, trots att åtalet inte omfattar någon medhjälpsgärning, kan utgöra en kränkning av rätten till rättvis rättegång enligt artikel 6 i Europakonventionen (se Europadomstolens domar den 25 mars 1999 i målet Pélissier och Sassi mot Frankrike, mål nr 25444/94, och den 24 april 2007 i målet Juha Nuutinen mot Finland, mål nr 45830/99). Europadomstolen har dock sett olika på frågan beroende på omständigheterna i det enskilda fallet. Ett annat avgörande från Europadomstolen behandlade nämligen också en dom genom vilken den tilltalade dömdes för medhjälp till brott utan att det hade angetts i åtalet. Europadomstolen fann att detta inte innebar ett åsidosättande av artikel 6 i Europakonventionen, mot bakgrund av att landets interna rättsordning var utformad på så sätt att den tilltalade kunde ha anledning att räkna med möjligheten att åtalet skulle föranleda ett medhjälpsansvar (se Europadomstolens dom den 12 april och 12 juli 2007 i målet Laaksonen mot Finland, mål nr 70216/01).
Hovrätten gör bedömningen att utformningen av åtalet i detta fall – särskilt i ljuset av det som framgår av NJA 2003 s. 645 – var sådan att de tilltalade kunde ha anledning att räkna med att ett medhjälpsansvar skulle kunna anses omfattas av gärningsbeskrivningen. Hovrätten kommer därför fram till att artikel 6 i Europakonventionen inte kan anses ha åsidosatts på sådant sätt att det förekommit ett grovt rättegångsfel i tingsrätten. Det hade dock varit lämpligt om tingsrätten vid huvudförhandlingen särskilt hade lyft frågan om att ansvarspåståendet även kunde anses innefatta ett ansvar för medhjälp till brott.
Åklagaren har i hovrätten justerat gärningsbeskrivningen och gjort gällande att M.K. och D.Å. i andra hand – för det fall de inte döms för grov misshandel och försök till grov utpressning – i vart fall ska dömas för medhjälp till respektive brott. Det innebär att M.K. och D.Å. kommer att få möjlighet att bemöta påståendena om medhjälp till brott vid huvudförhandlingen i hovrätten. Hovrätten gör mot denna bakgrund bedömningen att omständigheterna under alla förhållanden är sådana att det eventuella fel som begåtts i tingsrätten utan väsentlig olägenhet kan avhjälpas i hovrätten.
De framställda yrkandena om undanröjande och återförvisning ska därför avslås.
BESLUT
Hovrätten avslår D.Å:s och M.K:s yrkanden om undanröjande och återförvisning.