NJA 2003 s. 645

Allmän åklagare väckte vid Skövde TR åtal mot R.L. för olovligt brukande enligt 10 kap. 7 § 1 st. BrB med följande gärningsbeskrivning: R.L. har d. 13 febr. 1999 tillsammans och i samförstånd med andra personer olovligen brukat målsägandens personbil och därigenom vållat skada eller annan olägenhet för ägaren.

I målet handlades åtal även mot N.L. och M.T. Ett av dessa åtal gällde tillgrepp av fortskaffningsmedel avseende den bil som åtalet mot R.L. rörde.

R.L. överklagade i Göta HovR.

HovR:n fann inte skäl att meddela prövningstillstånd.

R.L. överklagade och yrkade att HD skulle bevilja tillstånd till målets prövning i HovR:n.

Riksåklagaren förklarade sig inte motsätta sig en sådan prövning.

HD (JustR:n Svensson, Munck, referent, Westlander, Pripp och Lundius) meddelade d. 16 nov. 2001 följande beslut: Skäl. Enligt 10 kap. 7 § 1 st. BrB krävs, för att straffansvar skall inträda för olovligt brukande, att gärningen medfört skada eller olägenhet. I målet har uppkommit fråga om den som medföljer i en olovligt tillgripen bil därigenom vållar skada eller olägenhet. Det får anses vara av vikt för ledning av rättstillämpningen att R.L:s överklagande av TR:ns dom prövas av högre rätt.

HovR:n (hovrättsråden Polland och Holm samt tf. hovrättsassessorn Haraldsson) anförde i dom d. 6 mars 2002: HovR:ns domskäl. I HovR:n har förnyade förhör hållits med R.L. och M.T. De har berättat i huvudsaklig överensstämmelse med vad som antecknats i TR:ns dom. R.L. har därutöver tillagt följande. Det var först på festen i Töreboda som det bestämdes att han skulle åka med N.L. och M.T. till Skövde. Han misstänkte inte att bilen de skulle färdas i var tillgripen förrän han såg att den startades med en kniv. Då satt han redan i bilen. Han var vid tillfället påverkad av alkohol men var inte ”full”.

HovR:n gör följande bedömning.

Den som olovligen brukar någon annans sak och därigenom vållar skada eller olägenhet, döms för olovligt brukande. R.L. får genom att ha åkt med i den av N.L. och M.T. tillgripna bilen anses olovligen ha brukat densamma (Holmqvist m.fl., Brottsbalken, en kommentar, s. 10:86). Frågan är om därigenom vållats skada eller olägenhet.

Utredningen i målet visar inte på att någon skada uppkommit på bilen i samband med R.L:s färd i denna. Vid olovligt brukande av ett fordon föreligger emellertid alltid en risk för att fordonet skadas. Denna risk utgör en olägenhet för ägaren, vilket enligt rättspraxis är tillräckligt för att den som framför fordonet skall fällas till ansvar för olovligt brukande. I fall såsom det förevarande där en passagerare har haft vetskap om att fordonet brukas olovligen men ändå frivilligt valt att åka med saknas enligt HovR:ns mening skäl att göra åtskillnad på den person som faktiskt framför en bil och den som enbart medföljer som passagerare. Båda får normalt anses, i syfte att transportera sig, ha gemensamt och i samförstånd olovligen brukat fordonet. R.L. skall därför fällas till ansvar för olovligt brukande.

HovR:ns domslut. HovR:n fastställer TR:ns dom.

R.L. överklagade och yrkade att åtalet skulle ogillas.

Riksåklagaren bestred ändring.

Målet avgjordes efter föredragning.

Föredraganden, RevSekr Wollsén, föreslog i betänkande att HD skulle meddela följande dom: Domskäl. Enligt 10 kap. 7 § första stycket brottsbalken krävs för straffansvar att någon olovligen brukar någon annans sak och därigenom vållar skada eller olägenhet. Det uppställs, efter en lagändring år 1986, inte längre något krav på att saken skall vara i gärningsmannens besittning. Såväl bilföraren som en passagerare kan vara att anse som brukare (Holmqvist m.fl., Brottsbalken, En kommentar, s. 10:86. Jfr NJA 1978 s. 242 och NJA II 1986 s. 84 f.).

Genom att R.L. åkt med i en bil som han åtminstone efter att färden hade påbörjats insett varit tillgripen, får han tillsammans och i samförstånd med N.L. och M.T. olovligen anses ha brukat densamma.

Då någon skada inte uppkommit på bilen återstår att pröva huruvida olägenhet kan anses ha vållats genom det olovliga brukandet.

Såsom uttalats i doktrinen (Jareborg, Brotten II, 2:a uppl. s. 96) torde ett olovligt brukande innefatta olägenhet så snart det föreligger en risk för att saken skall skadas och eftersom biltrafik rent typiskt innebär risk för skada är det alltid olägenhet om någon olovligen brukar ens bil. I sakens natur ligger olägenheten av att ägaren själv är förhindrad att disponera den bil som olovligen brukas av annan. Härtill kommer att ett sådant olovligt brukande kan antas innebära olägenhet för ägaren redan genom det integritetsintrång som nyttjandet av bilen utgör. R.L. får således genom sitt olovliga brukande anses ha vållat olägenhet och skall därför, som domstolarna funnit, dömas för olovligt brukande.

HD (JustR:n Lennander, Regner och Victor) beslöt följande dom: Domskäl. Av utredningen i målet framgår att de i TR:n åtalade N.L. och M.T. gemensamt och i samråd någon gång kring midnatt d. 12–13 febr. 1999 tillgrep en personbil i Skövde. Med N.L. vid ratten åkte de till en fest i Töreboda. Efter ett tag lämnade de festen och åkte med bilen till Hova för att sedan återvända till festen i Töreboda. När de åter lämnade festen för att återvända till Skövde åkte R.L. med i baksätet i bilen. På väg mot Skövde fick bilen bensinstopp och alla tre lämnade bilen.

Frågan i HD är om R.L. genom att följa med i bilen gjort sig skyldig till olovligt brukande på sätt som åklagaren gjort gällande.

Vad som enligt gärningsbeskrivningen läggs R.L. till last är att han tillsammans och i samförstånd med N.L. och M.T. olovligen brukat den av de senare tillgripna personbilen och därigenom vållat skada eller annan olägenhet för ägaren av bilen. Riksåklagaren har också i HD strukit under att åtalet avser ett gemensamt brukande och att frågan om brukandet vållat skada eller olägenhet skall bedömas från den utgångspunkten. Något påstående om att R.L:s handlande skulle ha innefattat ett självständigt brukande av personbilen har alltså inte framställts i målet. Det saknas därför anledning att ta ställning till om, och i så fall under vilka förutsättningar som, en passagerare skulle kunna anses på ett självständigt sätt bruka det fordon som han medföljer (jfr NJA 1978 s. 242 och NJA II 1986 s. 84) i den mening som avses i 10 kap. 7 § BrB och vilken skada eller olägenhet som ett sådant brukande skulle kunna anses vålla.

I målet har något konkret påstående om att brukandet av bilen vållat viss skada inte framförts. Frågan är därför om detta kan anses ha vållat olägenhet för ägaren. Vid tillkomsten av straffbestämmelsen om olovligt brukande uttalades att avsikten varit att begränsa tillämpningsområdet till de verkligen straffvärda gärningarna (se NJA II 1942 s. 473; jfr även NJA II 1986 s. 85). Detta skedde främst genom kravet att brukandet skulle vålla skada eller olägenhet. Varje form av olovligt brukande skulle alltså inte medföra straffansvar. Som ett exempel på vad som utgjorde olägenhet i paragrafens mening angavs att en bil blivit använd för långfärd. Frågan om ett olovligt brukande av bil utgör en olägenhet för bilens ägare har senare prövats i NJA 1987 s. 388. I det målet hade två bilar brukats olovligen, den ena under fyra veckor och den andra under tre veckor. Risk hade förelegat att bilarna härigenom skulle skadas och bilarna hade ett inte obetydligt värde. Med hänsyn till dessa omständigheter ansågs brukandet ha inneburit en olägenhet för ägarna av bilarna.

R.L. har följt med endast en del av den färd som N.L. och M.T. gjorde med bilen. Även den delen av färden har dock varit så pass omfattande och skett under sådana omständigheter att den får anses ha inneburit en olägenhet för bilens ägare.

För att R.L. skall dömas för det olovliga brukandet av bilen krävs härutöver att han kan anses ha deltagit i brukandet som gärningsman eller åtminstone främjat detta på sätt som avses i 23 kap. 4 § BrB.

Den som vid färd med en bil brukar denna, dvs. utför gärningen, är uppenbarligen i första hand föraren av bilen. När skada uppkommer beror detta normalt på föraren och den skaderisk som föreligger sammanhänger också primärt med förarens agerande. Omständigheterna kan emellertid vara sådana att det får anses vara berättigat att beteckna även andra som deltagit i färden som i vart fall medgärningsmän i den mening som avses i 23 kap. 4 § 2 st. Enbart den omständigheten att någon följt med i en bil kan emellertid inte anses vara tillräcklig för att någon skall anses vara medgärningsman. För detta bör krävas en sådan medverkan när det gäller exempelvis initierandet av färden eller färdväg eller färdsätt att själva brukandet framstår som ett för de medverkande gemensamt företag eller en gemensam verksamhet.

På det sätt som förevarande mål föreligger till bedömning i HD framgår inte annat än att R.L. fått följa med N.L. och M.T. när dessa skulle återvända till Skövde. Även om han i vart fall i samband med att färden påbörjades måste ha förstått att bilen var tillgripen kan detta inte i sig anses tillräckligt för att han skall kunna betraktas som medgärningsman till brukandet.

Även om R.L. inte kan betraktas som medgärningsman till brukandet skulle gärningen kunna vara att bedöma som medhjälp till olovligt brukande. Detta förutsätter att R.L. genom sitt agerande kan anses ha främjat det olovliga brukandet. Att gärningsbeskrivningen inte innehåller någon konkretisering av vad ett sådant främjande skulle ha bestått i kan inte i sig anses utgöra något hinder för en sådan bedömning. I målet förekommer det emellertid inte några uppgifter som kan uppfattas som ett påstående om att R.L. på visst sätt har främjat det olovliga brukandet och än mindre har någon utredning i frågan förebringats. Under sådana förhållanden föreligger inte heller förutsättningar för att döma R.L. för medhjälp till olovligt brukande. Åtalet skall därför ogillas.