RH 2021:20

Domskäl

Tingsrätten (rådmannen Anders Olofsson samt två nämndemän) anförde i dom den 22 april 2020 följande såvitt avser åtalet för skadegörelse och medhjälp till skadegörelse.

DOMSKÄL

Åklagaren har visat en övervakningsfilm och fotografier.

Förhör har hållits med de tilltalade A.A. och M.A.

A.A. har uppgett följande. Den 2 november 2019 krossade han en ruta på Herkulesgatan. Han gjorde det för att han var arg och han var även berusad. M.A. har ingenting med skadegörelsen att göra. Han känner M.A. eftersom båda är somalier. De var på platsen för att hämta något hos en kompis som bor i närheten. Han minns inte vem ryggsäcken M.A. bar tillhör. Han minns inte riktigt vad han använde för att krossa rutan; det kan ha varit en hammare. Han hade inte tänkt försöka göra inbrott, utan slog för att han var arg.

M.A. har uppgett följande. Ryggsäcken han bar tillhör honom. Metallföremålet A.A. tog upp ur väskan tillhör A.A., som hade föremålet för att kunna försvara sig. Innan rutan krossades stod han och A.A. intill rutan och tjafsade. A.A. bad gång på gång om att få metallföremålet som fanns i väskan. Han trodde att A.A. skulle använda det för att krossa rutan. Så småningom lät han A.A. ta ut föremålet ur väskan. Han borde inte ha låtit A.A. ta metallföremålet, men A.A. blev argare hela tiden och han själv var påverkad, vilket gjorde att han inte tänkte klart. Efter att A.A. tagit ut metallföremålet ur hans väska gick han en bit därifrån. Anledningen till detta var att han inte ville ha med situationen att göra. Han gick alltså inte bort för att hålla utkik medan A.A. slog sönder rutan.

Tingsrättens bedömning avseende åtalet mot A.A.

Eftersom A.A. har erkänt gärningen och erkännandet stöds av övrig utredning är gärningen bevisad. Den ska bedömas som åklagaren har gjort.

Tingsrättens bedömning avseende åtalet mot M.A.

I målet är det till en början utrett att M.A. har tillhandahållit A.A. det metallföremål som använts för att slå sönder den aktuella rutan samt att M.A. trodde att A.A. skulle använda metallföremålet för att krossa rutan om han fick det. I den videoinspelning som spelats upp av åklagaren syns att A.A. och M.A. går förbi och tittar in genom butikens olika fönster innan de stannar vid det fönster som senare krossas. Det syns också hur M.A. går en bit bort när A.A. krossar rutan. Deras agerande skulle kunna tyda på att M.A. i den senare delen av skeendet höll vakt under tiden A.A. slog sönder rutan, vilket i sin tur skulle innebära att M.A. begick skadegörelsen tillsammans och i samförstånd med A.A. Genom utredningen är det dock inte bevisat att M.A. höll vakt. Det som framkommit om att M.A. tillhandahöll A.A. metallföremålet som rutan krossades med är inte heller tillräckligt för att det ska vara utrett att han deltagit i A.A. skadegörelse på ett sådant sätt att han är att anse som medgärningsman. Han ska därför inte dömas för skadegörelse. Det står emellertid klart att M.A. försåg A.A. med metallföremålet trots att han trodde att A.A. skulle använda det för att krossa rutan till butiken. Han har alltså haft uppsåt till främjandet av A.A:s gärning. Han ska därför dömas för medhjälp till skadegörelse i enlighet med åklagarens andrahandsyrkande.

DOMSLUT

Tingsrätten dömde M.A. för medhjälp till skadegörelse till villkorlig dom och böter samt dömde A.A. för skadegörelse och andra brott till fängelse.

En nämndeman var skiljaktig avseende åtalet mot M.A. och anförde följande. Det är inte visat att M.A. har haft uppsåt till att främja skadegörelsen A.A. begick. Åtalet ska därför ogillas.

Domskäl

Hovrätten (hovrättsråden Per Renell, Johanna Hagman och Göran Nilsson samt två nämndemän) anförde i dom den 6 oktober 2020 följande.

DOMSKÄL

Hovrätten har tagit del av väsentligen samma bevisning som tingsrätten varvid ljud- och bildupptagningarna från förhören där har spelats upp.

Det är utrett att A.A. krossade en fönsterruta i enlighet med vad åklagaren har påstått. Frågan är vad som är bevisat om M.A:s delaktighet.

Som tingsrätten redogjort för visar den presenterade övervakningsfilmen att A.A. och M.A. tillsammans gick och tittade in genom butikens olika fönster innan de stannade vid det fönster som A.A. en stund senare krossade, samt att M.A. hade gått undan en bit när detta hände. Av filmen framgår också att A.A. plockade upp ett föremål ur den ryggsäck som M.A. bar och att det var detta föremål som användes vid skadegörelsen.

Inget har framkommit som ger stöd för att A.A. och M.A. i förväg hade planerat gärningen. M.A:s beskrivning, som inte motsägs av annan utredning, avser att han förstod att A.A. skulle göra något dumt när de stod vid butiken, troligen krossa rutan, att han inte ville vara med om det och att han därför gick undan. Det är mot denna bakgrund inte visat att M.A. begick gärningen tillsammans och i samförstånd med A.A. Som tingsrätten funnit är M.A. därför inte att anse som gärningsman.

Åklagaren har i andra hand gjort gällande att M.A. ska fällas till ansvar som medhjälpare. Av 23 kap. 4 § brottsbalken följer att ansvar kan ådömas inte bara den som utfört gärningen utan även annan som främjat denna med råd eller dåd. Att främja innebär att öva inflytande på händelseutvecklingen i brottsfrämjande riktning, om så bara genom att styrka gärningsmannen i hans uppsåt. Tröskeln till straffbar medverkan har i praxis lagts mycket lågt. Som straffbar medhjälp till brott betraktas vad som helst som i någon bemärkelse kan anses främja brottet. I princip räcker det således med att någon deltar i den rättsstridiga gärningens förberedande eller genomförande och bidraget kan vara tämligen obetydligt (se Zila, Brottsbalken, En kommentar, Lexino, Kapitel 13-24, s. 1139, och Asp m.fl., Kriminalrättens grunder, 2:a uppl., s. 438). Medhjälp kan vara av fysisk art eller av psykisk art, såsom råd eller uppmuntran.

Den påstådda medhjälpsgärningen avser att M.A. ”bar och överlämnade” det föremål som A.A. använde vid skadegörelsen. Det som utredningen visar – nämligen att M.A. tillhandahöll föremålet genom att passivt låta A.A. ta det ur ryggsäcken, och att M.A. i det skedet insåg hur föremålet skulle användas – täcks av gärningspåståendet. Genom sitt agerande främjade M.A. A.A:s skadegörelsebrott. Detta gäller även om han gjorde det motvilligt och även om föremålet tillhörde A.A.

Enligt 23 kap. 5 § brottsbalken kan straffet dock sättas under straffminimum för den som medverkat i mindre mån. I ringa fall ska inte dömas till ansvar. Genom att endast passivt, och måhända motvilligt i en för honom besvärlig situation, tillhandahålla det föremål som användes vid skadegörelsen medverkade M.A. i mindre mån; enligt hovrättens bedömning i sådan begränsad utsträckning att hans medverkan måste anses utgöra ett ringa fall (jfr rättsfallet NJA 2006 s. 577). Följden härav är att M.A. inte ska dömas till ansvar.

DOMSLUT

Med upphävande av tingsrättens dom, utom såvitt avsåg beslutet om ersättning till försvararen, ogillade hovrätten åtalet mot M.A.