NJA 2006 s. 577

Domskäl

Tingsrätten (nämndemännen Erling Rooth, Lennart Westdahl och Elisabeth Friberg) anförde i dom den 31 augusti 2005:

Domskäl

D.N. har erkänt gärningen.

På åklagarens begäran har målsägandeförhör hållits med B.-O.J. som i huvudsak uppgett följande. Den aktuella dagen fick han ett larm att det var inbrott i hans villa. Han begav sig hem med sin bil. När han stannade utanför huset såg han att det fanns personer i huset. Han körde från platsen och kontaktade polisen. - Från huset blev en DVD-spelare värd 1 500 kr, ett fyra år gammalt parabollådepaket vilket kostade 7 500 kr samt en bärbar telefon värd 700 kr stulet. Huset har även fått skador vid inbrottet.

Närmare hörd har D.N. uppgett följande. N.O. och han skulle den aktuella dagen iväg och fiska. Tidigt på morgonen tog de sig till fiskeplatsen med en fyrhjulig motorcykel som N.O. körde. De fick dock ingen fisk. Efter ett tag bestämde de sig för att åka hem igen. På vägen hem svängde N.O. in på en väg som D.N. inte kände igen. De stannade vid ett gult hus. N.O. gick fram till dörren och knackade. Då ingen öppnade gick han runt och tittade in genom ett fönster. Han hämtade en säck och en skruvmejsel från motorcykeln och sa att han skulle in i huset. D.N. hängde med för att han tyckte att det var spännande. N.O. bröt upp ett fönster vilket D.N. tog emot och satte på marken för att det inte skulle skadas. N.O. hoppade in i huset varvid ett larm började ljuda. N.O. slog då sönder larmsirenen. Han bad D.N. hålla utkik. D.N. gick upp till vägen och höll vakt. Kort därefter kom en bil vilken kort stannade till utanför huset. D.N. sprang till huset och varnade N.O. Sen gick han till motorcykeln och startade denna. N.O. kom utspringande med säcken, lade denna bakpå motorcykeln och körde iväg. D.N. har inte fått del av det som stals vid inbrottet.

Tingsrätten gör följande bedömning.

D.N. har uppgivit att han först när de kom till den aktuella platsen förstått N.O:s avsikt med färden och sätter tilltro till hans uppgift om att han endast medverkat till stölden i begränsad omfattning. Han skall därför dömas för medhjälp till grov stöld.

Gärningen har ett straffvärde motsvarande fängelse i tre månader. D.N. har förut inte dömts för tillgreppsbrott. Det finns ingen särskild anledning att befara att D.N. kommer att begå nya brott. D.N. har av frivården bedömts lämplig att utföra samhällstjänst. Påföljden skall bestämmas till villkorlig dom i förening med 90 timmars samhällstjänst.

Domslut

Domslut

Tingsrätten dömde D.N. enligt 8 kap. 4 § och 23 kap. 4 § BrB för medhjälp till grov stöld till villkorlig dom med samhällstjänst 90 timmar och angav att, om fängelse i stället hade valts som påföljd, fängelse tre månader skulle ha dömts ut.

Rådmannen Thed Adelswärd var av skiljaktig mening i frågorna om gärningens rubricering och straffmätningen. Han anförde: Av D.N:s egna uppgifter, vilka stöds av övrig utredning, framgår att han hjälpt N.O. vid inbrottet genom att ta emot ett fönster som N.O. brutit upp, genom att hålla vakt vid vägen och varna N.O. då någon närmade sig samt genom att starta motorcykeln för att de snabbt skulle kunna lämna brottsplatsen. Även om D.N. inte förrän på ett sent stadium beslutade sig för att medverka i brottet finner jag utrett att D.N. och N.O. har utfört den grova stölden tillsammans och i samförstånd. D.N. är enligt min uppfattning att betrakta som medgärningsman till brottet och inte endast som medhjälpare. Jag dömer därför D.N. för grov stöld för vilket är föreskrivet fängelse i lägst sex månader. Jag bestämmer påföljden till villkorlig dom i förening med 150 timmars samhällstjänst. Överröstad i dessa delar är jag i övrigt enig med majoriteten.

Domskäl

Hovrätten (hovrättslagmannen Martin Borgeke, tf. hovrättsassessorn Anne Zeift, referent, och nämndemannen Inga-Lisa Eklundh) anförde i dom den 21 februari 2006:

Hovrättens domskäl

D.N. har hörts på nytt i hovrätten. Genom D.N:s uppgifter, vilka inte är vederlagda och som heller inte kan lämnas utan avseende, har framkommit att D.N. inte kände till att N.O. avsåg att göra inbrott förrän han såg denne bryta upp fönstret samt att han endast tog emot fönstret för att hindra N.O. från att kasta ut det i skogen. Med hänsyn härtill är det inte styrkt att D.N. medverkat till brottet genom planering eller genom att ta befattning med fönstret. Däremot har han, om än motvilligt, hållit vakt och varnat sin kamrat. Denna begränsade medverkan är, såsom tingsrätten funnit, att bedöma som medhjälp till grov stöld.

D.N. har plötsligt dragits in i en besvärlig situation. Han har berättat att han blev ”ställd” och arg när han insåg vad N.O. höll på med, men att han stannade kvar eftersom han befann sig på okända skogsvägar utan möjlighet att ta sig hem. Alldeles uppenbart har D.N. medverkat endast i mindre mån till brottet. Hans medverkan är så ringa att den, i enlighet med 23 kap. 5 § BrB, inte bör föranleda ansvar för honom. Åtalet skall således ogillas.

Hovrättens domslut

Med ändring av tingsrättens dom ogillar hovrätten åtalet - - -.

Hovrättsrådet Hanserik Romeling, med vilken nämndemannen Carina Andersson instämde, var skiljaktig och anförde. Jag delar majoritetens uppfattning att D.N:s medverkan är att bedöma som medhjälp till grov stöld. Hans medverkan innefattar att han hållit vakt och att han varnat N.O. Även om han medverkat endast i mindre mån kan hans medverkan inte betraktas som så ringa att han skall vara fri från ansvar. D.N. skall därför dömas för medhjälp till grov stöld.

Straffvärdet av brottet är lägre än vad som är stadgat för fullbordat brott. Som tingsrätten funnit saknas det anledning att befara att D.N. kommer att göra sig skyldig till fortsatt brottslighet. En villkorlig dom framstår därför som den lämpligaste påföljden. Det är varken med hänsyn till brottets straffvärde eller av någon annan anledning nödvändigt att förena denna med samhällstjänst. Jag bestämmer därför påföljden till villkorlig dom i förening med 30 dagsböter å 30 kr.

Domskäl

HD (justitieråden Munck, Lennander, Blomstrand, Håstad, referent, och Lundius) meddelade den 19 oktober 2006 följande dom:

Domskäl

D.N. har förnekat att den tillgripna egendomen hade högre värde än 10 000 kr. Han har vitsordat att han tog emot det fönster som N.O. brutit upp, att han vistades invid den väg där inbrottet ägde rum, att han sprang och ropade på N.O. då en bilförare kört fram och tutat intill honom och att han därefter startade motorcykeln. Han har förnekat att han hade uppsåt att främja den brottsliga gärningen.

Vid huvudförhandling i HD har D.N. uppgett: Han visste att N.O. begått ett flertal stölder och att han missbrukade narkotika. N.O. hade dock aldrig tidigare dragit in D.N. i någon brottslig verksamhet. Sedan han och N.O. avbrutit fisket kl. 9 på morgonen den aktuella dagen, tog N.O. en för D.N. obekant väg hem och stannade till vid ett öde liggande hus. N.O. knackade på och gick runt huset. Därefter hämtade han en skruvmejsel, en liten kofot och en säck ur fordonet samt återvände till huset. Inom någon minut följde D.N. efter. När D.N. kom fram till huset, hade N.O. tagit loss ett fönster och stod i begrepp att kasta det ifrån sig. D.N. bad N.O. att i stället ge det till honom och satte ner det på marken, så att det inte skulle gå sönder. D.N. hade då på sig de arbetshandskar han haft under motorcykelfärden. När N.O. kommit in i huset gick ett larm, men det stoppades genom att N.O. slog sönder sirenen och drog ur kablar. Sedan bad N.O. D.N. att hålla vakt vid vägen. D.N. minns inte exakt vad han svarade men medger att han uttryckte sig på sådant sätt att N.O. fick uppfattningen att han gick med på att hålla vakt. Han markerade emellertid sitt avståndstagande genom att sätta sig med ryggen mot vägen. En bil kördes lugnt fram mot huset och stannade framför detta, varvid föraren signalerade. Först då märkte han bilen. När bilen fortsatt och kommit utom synhåll sprang han fram till huset och sade: ”Ut härifrån; jag vill hem!” Sedan gick han tillbaka till motorcykeln, satte sig bak på den och startade motorn. N.O. lämnade huset genom att bryta upp dörren inifrån, lastade tjuvgodset på motorcykeln och körde iväg.

D.N:s uppgifter är inte motbevisade och får godtas vid bedömningen.

Inbrottsstölden är att bedöma som grov stöld oberoende av om värdet av det tillgripna inte uppgick till mer än ca 10 000 kr.

Enligt 23 kap. 4 § BrB skall ansvar som är föreskrivet i balken för viss gärning ådömas inte bara den som utfört gärningen utan även annan som främjat den med råd eller dåd. Varje medverkande bedöms efter det uppsåt eller den oaktsamhet som ligger honom till last.

Att D.N. gick fram till huset för att se vad N.O. gjorde innebar inte i sig ett främjande av inbrottet oberoende av hans inställning till detta. Det är inte påstått att han sagt något uppmuntrande till N.O. eller annars betett sig på sådant sätt att han stärkte N.O. i dennes uppsåt. (Jfr Jareborg, Allmän kriminalrätt, 2001 s. 406 f.)

När D.N. sedan uppmanade N.O. att ge honom fönstret, var det redan losstaget och en ingång i huset skapad. Såvitt visats var syftet med mottagandet inte att underlätta för N.O. att fullfölja inbrottet utan att i ägarens intresse spara fönstret. Mottagandet av fönstret kan därför inte anses ha varit ett främjande av gärningen.

När D.N. därefter på uppmaning av N.O. accepterade att ställa sig som vakt vid vägen, främjade han emellertid N.O:s fullföljande av inbrottet. Detta gäller oavsett om D.N. var motvillig och om han sedan inte höll uppsikt mot vägen. D.N. måste ha insett att N.O:s tillgrepp främjades när han gav intrycket att han skulle bevaka vägen.

Också D.N:s uppmaning till N.O. att genast lämna huset, när en signalerande bilist passerat, och att starta motorcykeln får - även om åtgärderna inte hade någon större betydelse för händelseutvecklingen och fastän D.N. hade ett självständigt intresse av att komma hem - anses ha främjat fullföljandet av gärningen, som inte kan anses ha varit avslutad förrän N.O. lämnat brottsplatsen med tjuvgodset. D.N. måste ha insett att åtgärderna främjade N.O:s möjlighet att lämna brottsplatsen med tjuvgodset.

Enligt 23 kap. 5 § BrB kan straffet sättas under straffminimum för den som medverkat allenast i mindre mån, och i ringa fall skall inte dömas till ansvar.

Det första ledet i bestämmelsen skulle kunna tolkas så att det är fråga om en absolut bedömning. Enligt förarbetena (NJA II 1948 s. 216), doktrinen (Strahl, Allmän straffrätt i vad angår brotten, 1976 s. 282 och Jareborg, Allmän kriminalrätt, 2001 s. 426 f.) samt praxis (NJA 1949 s. 529; jfr dock NJA 1963 s. 574 och 1984 s. 922) skall bedömningen emellertid vara relativ; det räcker att den tilltalade medverkat i mindre mån än andra för att bestämmelsen skall bli tillämplig. Det vida tillämpningsområdet balanseras av att underskridandet av straffminimum är fakultativt.

Såvitt visats deltog D.N. inte i brottets planering och medverkade även i övrigt endast i mindre mån till detta. Som hovrätten uttalat får det antas att han kom att dras in i en för honom besvärlig situation. Med hänsyn till huvudbrottets art och till att D.N. inte längre kan ha varit överrumplad av N.O:s förehavanden när han gick med på att ställa sig på vakt, kan det emellertid inte vara fråga om ett ringa fall. Omständigheterna föranleder dock att straffet kan sättas under straffminimum, med följd att påföljden kan stanna vid böter.

Domslut

Domslut

Med ändring av hovrättens dom i själva saken dömer HD D.N. enligt 8 kap. 4 § och 23 kap. 4 § BrB för medhjälp till grov stöld till 80 dagsböter å 50 kr - - -.