RH 2022:13
Fråga om rätt till utbetalning av dels belopp som deponerats hos länsstyrelsen enligt 12 kap. 21 § jordabalken, dels belopp som nedsatts hos länsstyrelsen enligt lagen (1927:56) om nedsättning av pengar hos myndighet.
Bakgrund
Berg & Berg (B&B) betalade sammanlagt 396 144 kr till Länsstyrelsen Stockholm, till förmån för AB Ronneby Industrifastigheter (ABRI). En del av beloppet utgjorde deponering av hyra enligt 12 kap. 21 § jordabalken. Resterande del av beloppet betalades enligt lagen (1927:56) om nedsättning av pengar hos myndighet (nedsättningslagen). Beträffande en del av det belopp som betalades till länsstyrelsen förbehöll sig B&B vid nedsättningen, med stöd av 4 § första stycket nedsättningslagen, rätt att återta det nedsatta beloppet.
B&B försattes i konkurs den 11 december 2019.
I ansökan som kom in till länsstyrelsen den 12 december 2019 begärde ABRI att länsstyrelsen skulle utbetala 310 951 kr till bolaget.
B&B:s konkursbo begärde den 20 december 2019 att länsstyrelsen till konkursboet skulle betala det sammanlagda belopp som B&B hade betalat till länsstyrelsen, dvs. 396 144 kr.
Länsstyrelsen avslog i beslut den 3 februari 2020 konkursboets begäran.
Länsstyrelsen biföll i beslut den 6 februari 2020 ABRI:s ansökan och betalade begärt belopp till ABRI.
Stockholms tingsrätt
Konkursboet överklagade länsstyrelsens beslut den 3 februari 2020 och yrkade att tingsrätten skulle besluta att hela det deponerade beloppet skulle utbetalas till konkursboet. Till stöd för sin talan anförde konkursboet i huvudsak följande. Vid konkursutbrottet var de nedsatta medlen fortfarande innestående hos länsstyrelsen och B&B hade motsvarande redovisningsfordran hos länsstyrelsen. ABRI har först sedan bolaget fått kännedom om konkursen begärt utbetalning och det är denna rättshandling som gör att konkursboet inte kan bekomma medlen. I konkursögonblicket kunde emellertid B&B fritt förfoga över medlen och de kunde även utmätas eftersom någon utbetalning då inte begärts av ABRI (jfr 3 kap. 3 § konkurslagen). Det är först ABRI:s begäran om utbetalning hos länsstyrelsen (efter konkursutbrottet) som förhindrar en eventuell utmätning. En borgenär kan inte genom en senare rättshandling kringränna frysningsprincipen i konkursen. ABRI har i stället för rätt till utbetalning av de deponerade medlen en oprioriterad fordran i konkursen med samma belopp.
ABRI motsatte sig, som det får förstås, att länsstyrelsens beslut skulle ändras och anförde i huvudsak följande. Enligt bestämmelserna i 4 och 5 §§ lagen om nedsättning av pengar hos myndighet har länsstyrelsen varit förhindrad – sedan begäran därom inkommit den 20 december 2019 – att utbetala beloppet till konkursboet. Redan mot denna bakgrund ska konkursboets överklagande avslås. Vad som stadgas i 3 kap. 3 § konkurslagen föranleder ingen annan bedömning. Allmänna bestämmelser i konkurslagen är inte tillämpliga eller i vart fall har dessa bestämmelser inte företräde i förhållande till denna för deponeringsinstitutets specifika lag. Vidare deponerades pengar av B&B i tiden före konkursutbrottet. ABRI:s fordran var legitim och vid tiden för konkursutbrottet, liksom dessförinnan, otvistig. I 1 § lagen om nedsättning av pengar hos myndighet anges uttryckligen att gäldenären fullgör betalningen genom att för borgenärens räkning nedsätta beloppet hos länsstyrelsen. Medlen tillhörde således inte B&B vid tiden för konkursutbrottet i den mening som avses i 3 kap. 3 § konkurslagen.
Domskäl
Tingsrätten (tingsfiskalen Linda Heikkilä) anförde i beslut den 3 juli 2020 följande.
SKÄL
Tingsrätten noterar inledningsvis att utbetalning av de 310 951 kr som omfattades av ABRI:s ansökan till länsstyrelsen redan har skett. Enligt tingsrätten hindrar dock inte detta att konkursboets överklagande tas upp till prövning i sak.
Tingsrätten noterar också att länsstyrelsen, trots att konkursboets begäran till länsstyrelsen får anses ha omfattat hela det deponerade beloppet, inte tycks ha prövat konkursboets rätt att få de 85 193 kr som inte omfattades av ABRI:s ansökan till länsstyrelsen. Detta kan emellertid avhjälpas i tingsrätten och hindrar således inte att tingsrätten tar ställning till konkursboets rätt till hela det deponerade beloppet.
Till ett konkursbo räknas som huvudregel all egendom som tillhörde gäldenären när konkursbeslutet meddelades eller tillfaller honom under konkursen och som är sådan att den kan utmätas (se 3 kap. 3 § konkurslagen). Enligt den s.k. frysningsprincipen bör förhållandena vid konkursbeslutet så långt möjligt vara bestämmande för konkursborgenärernas inbördes rätt i konkursen (se NJA 2010 s. 454 p. 9).
Enligt 4 § lagen om nedsättning av pengar hos myndighet kan gäldenären förbehålla sig rätten att återta det nedsatta beloppet. Ett sådant återtagandeförbehåll kan enligt 5 § samma lag inte göras gällande efter det att någon till vars förmån nedsättning skett gjort anspråk på det nedsatta beloppet.
B&B försattes i konkurs den 11 december 2019. Redan konkursbeslutet har enligt tingsrätten hindrat ABRI från att lyfta det deponerade beloppet. I annat fall skulle B&B:s medel under konkursen få användas till betalning av bolagets skulder. (Jfr Wallin och Herre, Lagen om skuldebrev, JUNO, version 4, kommentaren till 5 § lagen om nedsättning av pengar hos myndighet.)
Mot denna bakgrund, och då konkursboet även får anses ha rätt till de återstående 85 193 kr, ska det överklagande beslutet ändras och konkursboets ansökan om utbetalning av nedsatta pengar om 396 144 kr bifallas.
BESLUT
Med ändring av Länsstyrelsen Stockholms beslut den 3 februari 2020 – – – bifaller tingsrätten Berg & Berg AB:s konkursbos ansökan om utbetalning av nedsatta pengar om 396 144 kr.
Hovrätten
ABRI överklagade tingsrättens beslut och yrkade att hovrätten skulle avslå konkursboets begäran i tingsrätten.
B&B:s konkursbo motsatte sig att tingsrättens beslut ändrades.
Domskäl
Hovrätten (hovrättslagmannen Lars Dirke och hovrättsrådet Patrik Schöldström, referent, samt tf. hovrättsassessorn Johanna Bardon) anförde i beslut den 7 april 2022 följande.
SKÄL
Målet handlar om två sammanlänkade frågor. Den ena är förbehåll enligt 4 § första stycket nedsättningslagen. Den andra är verkan av att den som enligt nedsättningslagen betalat till länsstyrelsen försätts i konkurs.
Den grundläggande tanken med nedsättningslagen är att en gäldenär kan fullgöra en betalningsskyldighet till en borgenär genom att betala till länsstyrelsen i stället för till borgenären. En sådan betalning till länsstyrelsen är med nedsättningslagens språkbruk en nedsättning av ett belopp. På motsvarande sätt används i 12 kap. 21 § jordabalken termen deposition av ett belopp.
För att en sådan betalning till länsstyrelsen ska fylla den med nyssnämnda lagregleringar avsedda funktionen måste betalningen i möjligaste mån vara likställd med betalning direkt till borgenären. Om exempelvis en gäldenär till länsstyrelsen har betalat rätt belopp i rätt tid så anses gäldenären ha betalat rätt belopp i rätt tid till borgenären.
Det nu sagda har avgörande betydelse för de båda sammanlänkade frågorna målet. Hovrätten börjar med frågan om förbehåll enligt 4 § första stycket nedsättningslagen.
Lika lite som en gäldenär kan ”återta” en betalning gjord till en borgenär, kan en gäldenär ”återta” en betalning gjord till länsstyrelsen. Detta gäller dock inte om gäldenären har gjort ett förbehåll enligt 4 § första stycket nedsättningslagen, dvs. förbehållit ”sig rätt att återtaga det nedsatta beloppet”. I sådant fall har betalningen medfört att gäldenären i praktiken fått ett anspråk på länsstyrelsen motsvarande en inlåningsfordran på en bank.
Av bestämmelsen i 5 § nedsättningslagen framgår att gäldenärens möjlighet att enligt ett förbehåll enligt 4 § första stycket nedsättningslagen ”återtaga det nedsatta beloppet” upphör när borgenärens ansökan om utbetalning av ”det nedsatta beloppet” inkommit till länsstyrelsen. Konsekvensen är att, när en sådan ansökan väl har inkommit, det saknar betydelse huruvida gäldenären har eller inte har gjort ett förbehåll enligt 4 § första stycket nedsättningslagen. Avgörande är således när borgenärens ansökan inkommit, inte när länsstyrelsen fattar beslut med anledning därav eller i förekommande fall utbetalar beloppet. Länsstyrelsen är skyldig att återbetala beloppet till gäldenären endast om gäldenären gjort ett förbehåll enligt 4 § första stycket nedsättningslagen samt gäldenärens begäran om återbetalning inkommit till länsstyrelsen före borgenärens begäran om utbetalning.
Ett förbehåll enligt 4 § första stycket nedsättningslagen kan således enligt hovrättens mening inte medföra annan rätt för gäldenären än – fram till dess att borgenären inkommit med en ansökan till länsstyrelsen – rätt till betalning av samma belopp som det inbetalade.
I avsaknad av såväl förbehåll enligt 4 § första stycket nedsättningslagen som borgenärens begäran om utbetalning har gäldenären inte rätt till återbetalning förrän efter minst tio år (7 och 9 §§ nedsättningslagen) under vissa ytterligare förutsättningar. Gäldenärens anspråk på återbetalning kan därför inte helt likställas med en inlåningsfordran på en bank; en inlåningsfordran på en bank ska ju på kundens begäran betalas omedelbart.
Det ovan anförda har betydelse även för den andra av de två sammanlänkade frågorna i målet, till vilken hovrätten nu övergår, nämligen frågan om verkan av gäldenärens konkurs.
Ovan har hovrätten funnit att gäldenärens betalning till länsstyrelsen i möjligaste mån måste vara likställd med betalning direkt till borgenären. Det innebär exempelvis att gäldenärens konkursbos möjligheter att återvinna en betalning enligt nedsättningslagen måste vara desamma som om betalningen hade gjorts direkt till borgenären.
I litteraturen har uttalats att om ”deponenten [försätts] i konkurs, bör troligen redan konkursbeslutet hindra att den presumtiva borgenären får lyfta beloppet.” Se Walin & Herre, Lagen om skuldebrev (1 juli 2021, JUNO), Del IV, avsnitt 1.6.1. Enligt hovrättens mening är uttalandet emellertid inte förenligt med nedsättningslagens utformning och avsedda funktion. Det kan tilläggas att det som skulle kunna utmätas för gäldenärens skuld inte, enligt hovrättens uppfattning, vore det ”nedsatta beloppet” som sådant, utan det anspråk på länsstyrelsen som gäldenären kunde ha med anledning av den gjorda ”nedsättningen”, dvs. betalningen, ett anspråk vars närmare innehåll framgår av nedsättningslagen. I praktiken skulle det i typfallet vara rätten att efter tio år få motsvarande belopp återbetalt.
I detta fall har ABRI:s ansökan om utbetalning inkommit till Länsstyrelsen innan B&B:s konkursbos begäran om utbetalning inkom till Länsstyrelsen. ABRI har därför rätt till begärt belopp. Det saknar betydelse att B&B var försatt i konkurs när ABRI:s ansökan inkom. Det saknar också betydelse att B&B hade gjort ett förbehåll enligt 4 § första stycket nedsättningslagen avseende en del av eller samtliga de ”nedsatta” beloppen.
Tingsrättens beslut ska därför ändras och Länsstyrelsens beslut stå fast.
– – –
BESLUT
1. Med ändring av tingsrättens beslut fastställer hovrätten Länsstyrelsen Stockholms beslut den 3 februari 2020.