NJA 2010 s. 454

Kvarstad är en säkerhetsåtgärd som syftar till att förhindra att en gäldenär genom att avvika, skaffa undan egendom eller på annat sätt undandrar sig att betala en skuld. När egendom har belagts med kvarstad får kvarstadsgäldenären enligt 16 kap. 14 § UB inte överlåta egendomen eller till skada för kvarstadsborgenären förfoga över den på annat sätt, om inte Kronofogdemyndigheten, efter att ha hört borgenären, medger det av särskilda skäl. Den som olovligen rubbar, skadar eller annars förfogar över egendom som är föremål för kvarstad kan enligt 17 kap. 13 § BrB dömas för överträdelse av myndighets bud.

Ett beslut i fråga om kvarstad gäller enligt 14 kap. 17 § RB omedelbart. Om tingsrätten har upphävt ett beslut om kvarstad får hovrätten omedelbart bevilja åtgärden att gälla tills vidare. Det följer av 50 kap. 8 § och 52 kap. 7 § RB.

Kvarstadsbeslutets syfte och dess rättsverkningar, liksom reglerna om handläggning av ärenden om kvarstad, talar mot att det skulle vara möjligt att i högre rätt med retroaktiv verkan undanröja ett beslut att upphäva en meddelad kvarstad. Det finns således inte någon möjlighet att på det sättet åstadkomma att ett tidigare meddelat kvarstadsbeslut åter ska gälla.

Kriströms yrkande har därför inte lagligen kunnat bifallas. Redan på den grunden ska överklagandet lämnas utan bifall.

Utmätningsverkan för en kvarstadsfordring efter vad som följer av 16 kap. 15 § andra stycket UB förefaller inte alldeles självklar. Ordningen har tydligen närmast setts som den minst dåliga om kvarstadsborgenären ska skyddas (jfr Gregow, Utsökningsrätt, 3 uppl. 1996, s. 357). Men man kan fråga sig om det verkligen är motiverat att kvarstadsborgenären får förmånsrätt i den kvarstadsbelagda egendomen bara för att den utmäts för annans fordran. Det är också svårt att förstå varför förmånsrätten ska bli desto mer värd ju mindre utmätningsfordringen är. Man kan dessutom fråga sig varför inte utmätningsverkan kunde begränsats till att gälla i utmätningsärendet. Men när nu bestämmelsen finns och lagstiftarens uttalanden klart ger vid handen att förmånsrätt till följd av en konkurrerande utmätning också avsetts gälla i konkurs, måste den i målet aktuella frågan bedömas efter vad som följer av detta.

Av HD:s avgörande framgår att i kvarstadsgäldenärens konkurs har kvarstadsborgenären för sin kvarstadsfordring förmånsrätt enligt 16 kap. 15 § andra stycket UB efter förhållandena vid tiden för konkursbeslutet. En fråga är hur förmånsrätten påverkas om utmätningen förfaller efter konkursbeslutet. Frysningsprincipen kan synas tala för att kvarstadsborgenärens andel i säkerhetsunderlaget därmed inte ska öka utan att det som annars skulle ha tillkommit utmätningsborgenären nu går till konkursboets övriga borgenärer. Frysningsprincipen hindrar dock inte i vissa andra sammanhang att borgenärer med lika eller sekundär rätt i en säkerhet kan rycka upp när den konkurrerande rätten faller bort efter utmätningen eller konkursens inledning. En förstärkning av kvarstadsborgenärens ställning kan emellertid tyckas olämplig, eftersom grunderna för denna förmånsrätt är så svaga. Hur problemet ska lösas får dock lämnas öppet här. (Jfr om uppryckningsrätt för sekundärpanthavare eller för konkursborgenärerna i allmänhet, § 1-12 norska panteloven från år 1980, NRt. 1997 s. 645 och Håstad, Sakrätt avseende lös egendom, 6 uppl. 1996 s. 141 f. med supplement 2004 s. 480 med hänvisningar.)

En annan fråga är om utmätningsverkan enligt 16 kap. 15 § andra stycket UB medför att verkställighet ska fortgå utan hinder av konkursen efter vad som följer av bestämmelserna i 3 kap. 8 § konkurslagen (jfr 4 kap. 9 b § andra stycket UB), och om den fortsatta verkställigheten i så fall är beroende av att kvarstaden respektive den konkurrerande utmätningen består efter konkursbeslutet.

Vad som gäller i angivet hänseende framstår som oklart. En möjlighet är att inte låta utmätningsverkan enligt 16 kap. 15 § andra stycket UB föranleda tillämpning av bestämmelserna i 3 kap. 8 § konkurslagen. En sådan tillämpning skulle alltså knytas till enbart den konkurrerande utmätningen. Om den utmätningen förföll (eller om utmätningsborgenären medgav det) skulle då försäljningen ankomma på konkursförvaltaren efter bestämmelserna i konkurslagen. En annan möjlighet är att fullt ut likställa utmätningsverkan enligt 16 kap. 15 § andra stycket UB med vad som eljest gäller för utmätning av en sådan tillgång som det rör sig om. I det senare fallet uppkommer frågan vad som gäller om kvarstaden hävs eller utmätningen förfaller efter konkursbeslutet.

Den förra möjligheten underlättar konkurshanteringen. Vidare har kvarstadsborgenären knappast något befogat intresse av att få till stånd en försäljning enligt UB:s regler. I sammanhanget är också att notera att betalningsrätten för kvarstadsfordringen i regel måste bestämmas i konkursrättslig ordning, eftersom kvarstadsfordringen - till skillnad från utmätningsfordringen - typiskt sett inte är domfäst. En exekutiv försäljning resulterar därför normalt inte i någon snabbare utdelning på kvarstadsfordringen. Slutligen framstår det som naturligt att utdelning på förmånsrätten bestäms och genomförs med den borgenärskontroll som ligger i det konkursrättsliga systemet. Goda skäl kan således anföras för att utmätningsverkan enligt 16 kap. 15 § andra stycket UB inte bör föranleda en tillämpning av bestämmelserna i 3 kap. 8 § konkurslagen. Men lagtexten ger närmast stöd för motsatsen (dock utan att ge någon ledning beträffande vad som kan gälla om kvarstaden hävs eller utmätningen förfaller efter konkursbeslutet). Detta mål föranleder inte den mer ingående analys som frågan motiverar.

Ytterligare en fråga som målet väcker är betydelsen av 52 kap. 7 § RB, vari föreskrivs att om tingsrätten hävt en kvarstad får hovrätten omedelbart bevilja åtgärden att gälla tills vidare. Det förefaller innebära att hovrätten ska förordna om en ny kvarstad, inte återupprätta den gamla genom att upphäva tingsrättens beslut att häva kvarstaden. Det finns flera goda skäl för den ordningen. Ett är att en prövning av om förutsättningarna enligt 15 kap. 1 § RB föreligger bör göras med utgångspunkt i förhållanden vid tiden för hovrättens beslut, inte tingsrättens. Ett annat skäl är att en kvarstad är förenad med straffrättsliga rättsverkningar som inte låter sig införas retroaktivt på det sättet som det blir - eller i allt fall skulle kunna bli - fråga om ifall hovrättens beslut gick ut på att återinföra den gamla kvarstaden.

Det kan emellertid förhålla sig så att - när en tingsrätt prövar om en kvarstad ska hävas - det finns goda skäl att låta kvarstaden bestå trots att det inte finns skäl att meddela en ny kvarstad, om det skulle ha varit aktuellt. Så skulle i målet ha varit fallet om förmånsrätten föll med kvarstadens hävande (jfr NJA 1989 s. 52). Under antagande av ett sådant rättsläge talar bl.a. frysningsprincipen för att hovrätten skulle kunna besluta att upphäva tingsrättens beslut med verkan att det, såvitt rörde förmånsrätten, ansågs vara fråga om en bestående kvarstad. Att ett felaktigt tingsrättsbeslut för en kvarstadsborgenär skulle kunna leda till skada som hovrätten inte kunde reparera av rent lagtekniska skäl skulle man således inte behöva acceptera. Såvitt gäller tolkningen av 52 kap. 7 § RB bör också noteras att tredje stycket primärt innebär ett undantag från den i första och andra stycket föreskrivna kommunikationsskyldigheten. Med HD:s bedömning i förmånsrättsfrågan saknas det emellertid anledning att ta ställning till om det alls är möjligt att upphäva ett beslut om hävande av kvarstad.