RH 2022:45
Oaktsamt innehav av helautomatiskt tårgas-/signalpistol med magasin har bedömts som vapenbrott, ringa brott.
Södertörns tingsrätt
A.Y. åtalades för bl.a. vapenbrott, enligt följande gärningsbeskrivning.
A.Y. har innehaft en pistol med tillhörande magasin utan att ha rätt till det. Det var den 8 april 2020 – – – Bandhagen, Stockholms stad.
A.Y. begick gärningen med uppsåt eller av oaktsamhet.
Lagrum: 9 kap. 1 § första stycket vapenlagen.
A.Y. bestred ansvar för brott och uppgav att han inte hade haft uppsåt till att vapnet var tillståndspliktigt.
Domskäl
Tingsrätten (ordförande tingsfiskalen Philip Mielnicki) anförde följande i dom den 2 december 2018.
DOMSKÄL
– – –
Åtalspunkt 3 (vapenbrott)
I samband med att A.Y. stoppades – – – påträffades nycklar som gick till en adress – – – i Hagsätra, där husrannsakan genomfördes. Vid denna upptäcktes en pistol med tillhörande magasin i en skolåda i hallen. A.Y. har vidgått att dessa tillhör honom.
Av utredningen framgår att pistolen är en helautomatisk tårgas-/signalpistol i kaliber 9 mm. I pipan finns det förträngningar i form av en längsgående skena, vilket tillåter gasutsläpp (t.ex. tårgas eller peppargas framåt), men förhindrar att projektil kan skjutas ut med vapnet. Polis har provskjutit pistolen och den fungerar. Vapnets magasin laddas med knallpatroner som förs in i vapnet.
Tingsrätten gör följande bedömning.
Av utredningen framgår att pistolen är sådan att den kräver tillstånd enligt 2 kap. 1 § vapenlagen (1996:67) för att inneha den samt att magasinet är tillståndsfritt att inneha, men att det tillsammans med pistolen utgör en enhet. De frågor tingsrätten har att ta ställning till är hur A.Y:s innehav objektivt sett ska bedömas samt om han kan dömas till ansvar för detta.
Som ringa vapenbrott anses bland annat överträdelser av bagatellartad karaktär eller innehav av sådana vapen som i och för sig faller innanför vapenlagens krav på tillstånd, men då vapnet ändå är av sådan beskaffenhet att det kan tillfoga mindre skada. I t.ex. RH 2013:72 fann hovrätten att ett innehav av två elchockvapen, en tårgaspistol och en tårgasspray var att anse som ett ringa brott.
Tingsrätten konstaterar att det inte är möjligt att avfyra några projektiler med det aktuella vapnet. Den skada som andra kan tillfogas av en startpistol i detta utförande får därför bedömas som relativt låg. Tingsrätten beaktar således även att pistolen inte har modifierats för att kunna avfyra projektiler eller att A.Y. skulle ha haft ett sådant syfte. Mot den bakgrunden bedömer tingsrätten att innehavet objektivt sett ska betraktas som ett ringa vapenbrott.
Därefter har tingsrätten att pröva om gärningen har begåtts uppsåtligen av A.Y., något som utgör en förutsättning för att dömas till ansvar för ringa vapenbrott (se ordalydelsen i 9 kap. 1 § andra stycket vapenlagen). A.Y. har vidgått att han innehaft pistolen och uppgett bl.a. följande om detta. Han köpte pistolen för tretton eller fjorton år sedan i en affär i Gamla stan. Pistolen kom i en låda och han betalade 2 500 kr för den. Tanken med pistolen var att han skulle använda den som rekvisita till en filminspelning. Han hade ingen tanke på att det krävdes tillstånd för att inneha pistolen. Pistolen har dessutom varit föremål för ett tidigare beslag under år 2011, något som inte ifrågasatts av åklagaren. Han fick tillbaka pistolen av polisen som då uppgav att han fick ha den i hemmet men inte ta med sig den ut. Han frågade inte polisen om pistolen var tillståndspliktig.
Mot bakgrund av vad A.Y. har uppgett om omständigheterna kring inköpet av pistolen samt om vad som har förevarit hos polisen bedömer tingsrätten inte att A.Y:s invändning är så orimlig att den kan lämnas utan avseende. Förutom hans egna uppgifter finns det ingen annan bevisning som kan bevisa att han haft uppsåt till gärningen. Denna har snarare varit oaktsam. Under dessa förhållanden ska han frikännas från åtalet för vapenbrott.
DOMSLUT
A.Y. frikänns från ansvar för vapenbrott.
Åklagaren överklagade och yrkade att hovrätten skulle döma A.Y. för vapenbrott, ringa brott, och bestämma påföljden till dagsböter.
A.Y. motsatte sig att tingsrättens dom ändrades.
Hovrätten (f.d. hovrättslagmannen Jan Öhman¸ hovrätträttsrådet Ulrika Stenbeck Gustavson och tf. hovrättsassessorn Oskar Nellström, referent) anförde i dom den 31 maj 2022 bl.a. följande.
DOMSKÄL
– – –
Åklagaren har i första hand gjort gällande att A.Y. begått gärningen med uppsåt. I andra hand har åklagaren hävdat att A.Y. begått gärningen av oaktsamhet och att han, till skillnad från vad tingsrätten ansett vara möjligt, ska dömas för vapenbrott, ringa brott. A.Y. har även i hovrätten förnekat att han haft uppsåt till att pistolen var tillståndspliktig. Han har dock accepterat tingsrättens bedömning att han begått den åtalade gärningen av oaktsamhet, men i enlighet med vad tingsrätten kommit fram till motsatt sig att det är straffbart.
Hovrätten gör inte några andra bedömningar än tingsrätten när det gäller vapnets och tillhörande magasins beskaffenhet, huruvida dessa krävt tillstånd, att A.Y. inte haft rätt till att inneha vapnet och magasinet samt att innehavet är att betrakta som ringa även om det skulle vara visat att A.Y. begått gärningen med uppsåt. Vidare delar hovrätten tingsrättens bedömning beträffande frågan om A.Y. har begått gärningen av oaktsamhet. Den återstående frågan är alltså om A.Y:s oaktsamma innehav är straffbart eller inte. I denna del gör hovrätten följande överväganden.
Enligt 9 kap. 1 § första stycket vapenlagen döms, såvitt nu är av intresse, den som uppsåtligen innehar ett skjutvapen utan att ha rätt till det för vapenbrott till fängelse i högst tre år. I andra stycket anges att om gärningen har begåtts av oaktsamhet eller om brottet är ringa, döms till böter eller fängelse i högst sex månader.
Den straffrättsliga legalitetsprincipen innebär bland annat att en straffrättslig bestämmelse inte genom analogisk tillämpning får utsträckas utöver vad ordalydelsen tillåter, om det är till nackdel för den tilltalade (analogiförbudet). När innebörden av en lagbestämmelse ska fastställas är ordalydelsen det viktigaste tolkningsdatumet (se ”Mordstraffskalan” NJA 2016 s. 3 p. 19). Vid tolkningen av en straffbestämmelse kan visserligen även syftet med lagstiftningen, såsom det framträder i förarbetena jämte rättspraxis och uttalanden i den juridiska litteraturen, ses som en viktig utgångspunkt. I enlighet med legalitetsprincipen sätter emellertid en straffbestämmelses ordalydelse en yttersta gräns för det straffbara området och därmed också en gräns för det genomslag som till exempel förarbetsuttalanden kan få. Legalitetsprincipen hindrar dock inte att en straffbestämmelse tolkas enligt vedertagna grundsatser så att dess rätta mening kan utrönas. (Se bland annat ”Utbetalningen till majoritetsägaren” NJA 2021 s. 388 p. 15–16 och "Dödsboets vapen" NJA 2019 s. 1041 p. 12–13.)
Även en restriktiv tolkning av ordalydelsen i 9 kap. 1 § vapenlagen utesluter, enligt hovrätten, inte sådana gärningar som i och för sig kan betraktas som ringa men som begåtts av oaktsamhet. Lagtexten ger snarare uttryck för att en gemensam straffskala är tillämplig på dels de situationer då gärningsmannen – oavsett omständigheterna kring brottet – begått brottet av oaktsamhet, dels när brottet – oavsett om brottet begåtts med uppsåt – med hänsyn till omständigheterna är att betrakta som ringa. En sådan tolkning stämmer även väl överens med vad som kommer till uttryck i förarbetena, nämligen att det för brott som begåtts av oaktsamhet bör vara tillräckligt att tillämpa den strafflatitud som gäller för ringa fall av uppsåtligt handlande (se prop. 1973:166 s. 127 och 148). Att undanta vapenbrott som i och för sig kan betraktas som ringa men som begåtts av oaktsamhet framstår även som mindre förenligt med att ett av syftena med vapenlagens bestämmelser är att i möjligaste mån förhindra olyckshändelser i samband med hanteringen av vapen (se bland annat prop. 1995/96:52 s. 27).
Hovrätten har varken i praxis eller doktrinen kunnat finna något stöd för den tolkning av 9 kap. 1 § vapenlagen som tingsrätten gjort. Till skillnad från vad som är fallet beträffande exempelvis olovliga innehav av knivar och otillåtet innehav av ammunition saknas det också uttryckliga undantag för ringa fall av vapenbrott enligt 9 kap. 1 § vapenlagen (jfr 4 § första stycket lagen om förbud beträffande knivar och andra farliga föremål respektive 9 kap. 2 § första stycket d och andra stycket vapenlagen). Även avsaknaden av ett sådant uttryckligt undantag talar alltså mot att vissa mindre klandervärda överträdelser av 9 kap. 1 § är undantagna straffbarhet.
Mot bakgrund av det anförda anser hovrätten vid en samlad bedömning att den – i och för sig ringa – gärning som A.Y. har gjort sig skyldig till av oaktsamhet inte är undantagen från straffansvar. A.Y. ska därför dömas för att av oaktsamhet ha innehaft pistolen med tillhörande magasin utan att ha rätt till det. – – –
DOMSLUT
Hovrätten ändrar tingsrättens dom på så sätt att hovrätten dömer A.Y. även för vapenbrott, ringa brott, den 8 april 2020 enligt 9 kap. 1 § andra stycket vapenlagen.