NJA 2016 s. 3

Straffet för mord. Fråga om den lagändring som år 2014 gjordes i 3 kap. 1 § brottsbalken har medfört att rättsläget förändrats (jfr NJA 2013 s. 376).

Västmanlands tingsrätt

Allmän åklagare väckte vid Västmanlands tingsrätt åtal mot J.R. för mord och misshandel enligt följande:

Mord. J.R. har dödat M.K. genom att utdela flera knytnävsslag, flera slag med en bultsax och sparkar mot huvud och kropp och därefter två gånger med en kniv skära honom djupt över halsen när han svårt skadad och försvarslös hamnat på golvet. Av våldet har M.K. tillfogats mycket omfattande skador på huvud och hals med bl.a. krosskador, avskurna muskulaturer och artärgrenar, brott mot tungbenet, blödningar samt avskuret svalg och luftväg, vilket fått till följd att han avlidit. Det hände under natten till den 31 december 2014 i en lägenhet på Bergsmansgatan 4 B i Sala. J.R. begick gärningen med uppsåt.

Misshandel. J.R. har även i samband med ovan nämnda gärning misshandlat P.B. genom att utdela flera slag mot hennes ansikte, hals, rygg, armar och ben, varvid sårskador, underhudsblödningar, blåmärken, smärta och ömhet uppkom. Det hände under kvällen och natten till den 31 december 2014 i en lägenhet på Bergsmansgatan 4 B i Sala. J.R. begick gärningen med uppsåt.

J.R. erkände att han utdelat knytnävsslag och sparkar mot huvud och kropp samt att han två gånger skurit M.K. över halsen med de följder som anges i åtalet. Han förnekade att han slagit M.K. med en bultsax. J.R. medgav ansvar för grov misshandel och vållande till annans död. Han bestred ansvar för mord på den grunden att han saknat uppsåt till M.K:s död.

J.R. förnekade misshandel mot P.B.

M.K:s efterlevande och P.B. biträdde åtalet och yrkade skadestånd.

Domskäl

Tingsrätten (rådmannen Karl-Åke Persson, skiljaktig i påföljdsdelen, samt nämndemännen Michael P.B. Johansson, Monica Hallström och Ulla Mörck) meddelade dom den 22 juni 2015.

Domen innehåller under rubriken Bakgrund bl.a. följande.

Natten till den 31 december 2014 anlände en polispatrull till en lägenhet på Bergsmansgatan 4 B i Sala där P.B. och J.R. bodde tillsammans. I lägenheten påträffades M.K. liggande på golvet i sovrummet. M.K. var avliden. Han hade bl.a. krosskador i huvudet och skärskador i halsen där både mat- och luftstrupe hade skurits av. I lägenheten fanns P.B. Hon greps, anhölls och häktades inledningsvis på sannolika skäl misstänkt för mord. Den 9 januari 2015 beslutade åklagaren att häva häktningsbeslutet. J.R. påträffades inte när polis kom till lägenheten den 31 december 2014, men anhölls kort tid därefter i sin utevaro och inställde sig den 3 januari 2015 till polisen, varefter han den 6 januari 2015 häktades på sannolika skäl misstänkt för mord. Han har varit häktad alltsedan dess.

Domskäl

I domskälen anges inledningsvis bl.a. följande.

P.B. och J.R. träffades sommaren 2014. De förlovade sig och flyttade i november 2014 från Gävle till den aktuella lägenheten på Bergsmansgatan 4 B i Sala. I Sala blev de bekanta med M.K.

Den aktuella dagen arbetade P.B. och lämnade bostaden på morgonen. M.K. kom på besök på förmiddagen och han och J.R. började dricka alkohol tillsammans. P.B. kom hem vid lunchtid och lämnade sedan bostaden, medan J.R. och M.K. stannade kvar och fortsatte dricka alkohol. Under dagen besökte M.K. och J.R. Systembolaget vid flera tillfällen. P.B. kom hem från sitt arbete på eftermiddagen. M.K. och J.R. fanns då kvar i lägenheten.

I domskälen redogörs härefter för uppgifter som har lämnats av J.R. och P.B. samt ett antal i målet hörda vittnen, däribland grannen L.M.

Tingsrättens bedömning

Under denna rubrik gör tingsrätten en genomgång av bevisningen i målet mot bakgrund av den berättelse som J.R. har lämnat. Sammanfattningsvis anför tingsrätten härefter följande.

Det är ställt utom rimligt tvivel att J.R. har gjort sig skyldig till den åtalade gärningen gentemot M.K.

Med de bedömningar som gjorts i det föregående finner tingsrätten sammantaget att J.R:s uppgifter om händelseförloppet och därmed hans invändning om nödvärn är motbevisad.

Genom den kriminaltekniska och rättsmedicinska utredningen tillsammans med de uppgifter som P.B. och L.M. lämnat och utredningen i övrigt finner tingsrätten ställt utom rimligt tvivel att J.R. på tid och plats enligt åtalet har utövat våld mot M.K. i vart fall genom att utdela flera knytnävsslag, flera slag med en bultsax och därefter två gånger med kniv skära M.K. djupt över halsen med de skador som anges i åtalet och till följd varav M.K. avlidit. Tingsrätten finner härvid styrkt att J.R. utövat våldet med bultsaxen mot M.K. när han suttit eller legat ned på golvet. Genom de uppgifter som framkommit i förhör med L.M. och P.B. finner tingsrätten vidare styrkt att J.R. utövade det dödliga knivvåldet efter det att han lämnat lägenheten och återkommit. - - -.

Det allvarliga knivvåldet med två djupa snitt över halsen leder till slutsatsen att J.R. senast då måste ha avsett att bringa M.K. om livet. J.R. har således haft avsiktsuppsåt till M.K:s död.

J.R. ska dömas för mord

I 3 kap. 1 § BrB anges att den som berövar annan livet döms för mord till fängelse på viss tid, lägst tio och högst arton år, eller, om omständigheterna är försvårande, på livstid. Är brott som i 1 § sägs med hänsyn till de omständigheter som föranlett gärningen eller eljest att anse som mindre grovt, döms enligt 3 kap. 2 § BrB för dråp till fängelse, lägst sex och högst tio år. För att gärningen ska bedömas som dråp innebär det att omständigheterna sammantagna ska vara sådana att de framstår som klart förmildrande. Det har inte framkommit några sådana förmildrande omständigheter som kan föranleda att brottet ska anses som mindre grovt. J.R. ska därför dömas för mord.

J.R. ska dömas för misshandel mot P.B.

Genom de uppgifter som P.B. lämnat i förening med det rättsmedicinska utlåtandet avseende henne finner tingsrätten vidare ställt utom rimlig tvivel att J.R. utövat, i vart fall, våld mot henne på tid och plats enligt åtalet bestående i något slag mot ansikte, rygg och armar med de följder som anges i åtalet. J.R. ska dömas för misshandel. Brottet är inte ringa.

- - -.

J.R. ska dömas till fängelse på livstid

J.R. är 40 år gammal. Han förekommer under 13 avsnitt i belastningsregistret. Han dömdes senast den 4 juni 2014 för misshandel till skyddstillsyn med behandlingsplan med ett alternativstraff om fängelse sex månader. Genom beslut den 15 september 2014 undanröjdes skyddstillsynen och påföljden bestämdes till fängelse sex månader. J.R. påbörjade verkställigheten den 6 januari 2015 och frigavs villkorligt den 22 februari 2015, allt under pågående häktning i detta mål.

Tingsrätten har inhämtat yttrande från Frivården och ett läkarintyg enligt 7 § lagen (1991:2041) om särskild personutredning i brottmål, m.m. Enligt läkarintyget förelåg inte någon allvarlig psykisk störning vid gärningen eller vid undersökningen. Av intyget framgår härutöver bl.a. att J.R. diagnostiserats med bipolär sjukdom och ADHD. Vidare anges att gärningen, trots dess allvarliga art och grad, ter sig förståelig utifrån J.R:s tidigare beteendemönster och problemlösningsstrategier med våldsbenägenhet där påverkansgraden sannolikt ytterligare har försämrat hans omdöme och handlingskontroll. Förutom missbruket och den kriminella livsstilen framkommer en känslomässig instabilitet och kraftfullt utagerande beteende som inger misstanke om personlighetsstörningsproblematik.

Som framgått i det föregående döms för mord till fängelse på viss tid, lägst tio och högst 18 år, eller om omständigheterna är försvårande, på livstid. Den nu gällande och i målet tillämpliga lydelsen infördes den 1 juli 2014 (prop. 2013/14:194). Enligt den tidigare lydelsen, som trädde i kraft den 1 juli 2009, dömdes för mord till fängelse på viss tid, lägst tio och högst arton år, eller på livstid.

Före ikraftträdandet av den nu aktuella lydelsen, prövade HD frågan om straffmätning för mord (NJA 2013 s. 376). HD uttalade bl.a., med hänvisning till de lagändringar som ägt rum den 1 juli 2010 (prop. 2009/10:147), att det var berättigat att dra slutsatsen, att utgångspunkten för mord skulle vara fängelse fjorton år och att livstids fängelse skulle tillämpas endast i de undantagsfall då ett tidsbestämt fängelsestraff på arton år inte var tillräckligt, t.ex. då gärningsmannen hade mördat mer än en person eller då omständigheterna annars var synnerligen försvårande. Att utgångspunkten skulle vara att straffet för ett mord skulle bestämmas till fängelse fjorton år innebar enligt HD att straffet normalt skulle bestämmas till fängelse tolv år då omständigheterna sammantagna i någon mån talade för ett lägre straff och tio år när det kunde sägas att omständigheterna var förmildrande. För att straffet skulle bestämmas till fängelse sexton år borde det tvärtom krävas att det kunde konstateras att omständigheterna sammantagna tydligt talade för ett högre straff medan fängelse arton år borde tillämpas endast i de fall då omständigheterna var mycket försvårande, samtidigt som de inte var av sådant slag att livstids fängelse borde dömas ut.

Av motivuttalandena till den nu gällande lydelsen av bestämmelsen i 3 kap. 1 § BrB framgår att avsikten med lagändringen är att mord i ökad utsträckning ska bestraffas med fängelse på livstid. Som en effekt av lagändringen anges också att straffnivån höjs för mord som inte bestraffas med fängelse på livstid (se prop. 2013/14:194 s. 29). Vid valet mellan ett tidsbestämt straff och ett livstidsstraff bör enligt vad som uttalas i specialmotiveringen försvårande omständigheter tala för fängelse på livstid. Som exempel på sådana försvårande omständigheter, med anknytning till själva gärningen, anges bl.a. att brottet har föregåtts av noggrann planering eller har präglats av särskild förslagenhet, gärningen har varit särskilt hänsynslös genom att den medfört ett svårt lidande för brottsoffret (kraftigt våld, omfattande eller allvarliga skador, svår smärta, gärningens karaktär av avrättning, utdraget förlopp eller stark dödsångest), brottet har riktat sig mot en närstående, brottsoffret har befunnit sig i en skyddslös ställning, brottet har utförts i offrets hem, eller att brottet har förövats inför ögonen på närstående till offret, t.ex. offrets barn (se a. prop. s. 29).

Hovrätten för Västra Sverige har i ett avgörande (dom 2015-02-19, mål nr B 1074-15) dragit slutsatsen att lagändringen fått till följd att utgångspunkten för straffvärdet numera får anses vara 15 år, dvs. i de fall där varken förmildrande eller försvårande omständigheter finns. Tingsrätten ansluter sig till hovrättens bedömning.

I enlighet med det föregående finns det inte några förmildrande omständigheter i detta fall. Annat har emellertid inte framkommit än att mordet skedde utan planering. Av betydelse för straffvärdet i detta fall är att J.R. haft avsiktsuppsåt att döda M.K. Försvårande är att gärningen har varit särskilt hänsynslös i det att M.K. utsatts för ett mycket kraftigt våld med omfattande skador och, framför allt, att J.R. efter att ha tillfogat M.K. mycket allvarliga skador genom slag med bultsaxen, först lämnade lägenheten och då hade tid att besinna sig, men i stället återkom och utövade det dödliga knivvåldet mot halsen på den då redan svårt skadade och helt försvarslöse M.K. Utredningen ger visserligen inte besked i fråga om våldet vållat M.K. stor smärta eller dödsångest. Vid en samlad bedömning finner emellertid tingsrätten att omständigheterna är försvårande i sådan grad att straffvärdet motsvarar fängelse på livstid. Misshandelsbrottet mot P.B. påverkar inte straffvärdet i någon nämnvärd grad.

Det har inte framkommit några sådana billighetsskäl som anges i 29 kap. 5 § BrB som påverkar straffmätningen.

J.R. begick gärningen efter den tidigare domen avseende misshandel men innan påföljden för det brottet till fullo verkställts. Med beaktande av återfallet bör detta inte påverka straffmätningen.

J.R. ska dömas till fängelse på livstid.

Domslut

Tingsrätten dömde J.R. enligt 3 kap. 1 § och 3 kap. 5 § BrB för mord och misshandel till fängelse på livstid.

J.R. ålades att utge skadestånd till M.K:s efterlevande och P.B.

Ordföranden, rådmannen Karl-Åke Persson, var skiljaktig i påföljdsdelen och anförde följande.

I de förarbeten som ligger till grund för den nu gällande lydelsen av straffbestämmelsen om mord framgår att avsikten är att utgångspunkten, även fortsättningsvis, ska vara ett tidsbestämt straff vid en gärning som varken innefattar förmildrande eller försvårande omständigheter (se prop. 2013/14:194 s. 25) samt att hela straffskalan ska användas vid straffmätningen (se a. prop. s. 29). Liksom majoriteten ansluter jag mig till bedömningen att utgångspunkten, då det varken finns några förmildrande eller försvårande omständigheter, numera får anses vara 15 års fängelse. Med den utgångspunkten och då hela straffskalan ska användas vid straffmätningen, måste en gärning, där omständigheterna sammantaget är försvårande, kunna leda till ett tidsbestämt straff för mord upp till 18 års fängelse. De omständigheter som anges i förarbetena som exempel på sådana försvårande omständigheter, med anknytning till själva gärningen, som bör tala för ett livstidsstraff (se a. prop. s. 29) bör vidare tillmätas olika stor betydelse och kan därutöver förekomma i olika grad.

Som majoriteten funnit har J.R. haft avsiktsuppsåt till den dödliga utgången. Det har emellertid inte framkommit att J.R. planerat att döda M.K. Någon annan förklaring till mordet än att J.R. under kraftig påverkan av både alkohol och droger i kombination med våldsbenägenhet och bristande handlingskontroll har börjat bråka med och sedan bragt M.K. om livet har inte framkommit. Det är tveklöst ett mycket omfattande och kraftigt våld som J.R. har utövat mot M.K. men utredningen ger inget besked i fråga om M.K., som var kraftigt berusad, vållades stor smärta eller dödsångest. Att J.R. lämnade lägenheten och sedan återkom och utövade det dödliga knivvåldet mot den då redan svårt skadade och försvarslöse M.K. är dock försvårande i relativt hög grad. Vid en samlad bedömning av omständigheterna finner jag att straffvärdet uppgår till fängelse 18 år.

Jag delar i övrigt majoritetens uppfattning om att misshandelsbrottet mot P.B. inte påverkar straffvärdet i någon nämnvärd grad och att det i övrigt inte finns några skäl för att inte utmäta straffet i enlighet med straffvärdet. J.R. ska därför dömas till fängelse 18 år.

Svea hovrätt

J.R. överklagade i Svea hovrätt och yrkade att hovrätten skulle ogilla åtalet för mord och i stället bedöma gärningen mot M.K. som grov misshandel och vållande till annans död samt ogilla åtalet för misshandel av P.B. I andra hand yrkade han att hovrätten skulle döma honom till ett tidsbestämt fängelsestraff.

Åklagaren samt M.K:s efterlevande och P.B., vilka biträdde åtalet även i hovrätten, motsatte sig att tingsrättens dom ändrades.

Domskäl

Hovrätten (hovrättslagmannen Katarina Påhlsson, hovrättsrådet Catrine Björkman, tf. hovrättsassessorn Johan Dahlman, referent, och två nämndemän) anförde i dom den 28 augusti 2015 följande.

Åklagaren och målsägandena har godtagit tingsrättens bedömningar om vad som är utrett om händelseförloppet. J.R. har i hovrätten angett samma inställning till gärningspåståendena som i tingsrätten och uttryckligen förklarat att han inte gör gällande att han agerat i nödvärn.

Hovrättens domskäl

Utredningen är i allt väsentligt densamma i hovrätten som i tingsrätten.

Tingsrätten har i sin dom utförligt redogjort för den utredning som har lagts fram och hur tingsrätten har värderat denna. Hovrätten delar fullt ut tingsrättens bedömningar om vad som är utrett i målet. Det är alltså även enligt hovrätten visat att J.R. utövat våld mot M.K. genom att utdela flera knytnävsslag, flera slag med en bultsax då M.K. satt eller låg ned på golvet och därefter - sedan han lämnat lägenheten och återvänt - skära M.K. två gånger djupt över halsen, vilket fått till följd att denne orsakats i åtalet angivna skador och avlidit. Vidare ansluter sig hovrätten till tingsrättens bedömningar att J.R. inte befunnit sig i en nödvärnssituation och att han avsiktligen berövat M.K. livet. I frågan om rubricering gör hovrätten samma bedömning som tingsrätten. J.R. ska alltså dömas för mord.

Hovrätten gör inte heller några andra överväganden än de som tingsrätten har gjort avseende åtalet för misshandel av P.B.

- - -.

När det gäller påföljden gör hovrätten följande bedömning.

Enligt 3 kap. 1 § BrB i dess lydelse efter den 1 juli 2014 döms för mord till fängelse på viss tid, lägst tio och högst arton år, eller, om omständigheterna är försvårande, på livstid. Straffskalan för mord ändrades den 1 juli 2009 från fängelse i tio år eller på livstid till fängelse på viss tid, lägst tio och högst arton år, eller på livstid. Syftet med 2009 års ändring var att skapa ett utrymme för en mer nyanserad straffmätning för mord. Efter HD:s avgörande NJA 2013 s. 376 har straffvärdet för mord som utgångspunkt ansetts vara fängelse i 14 år, i de fall brottet inte inrymt försvårande eller förmildrande omständigheter.

Ett syfte med 2014 års lagändring är att livstidsstraffet ska kunna komma i fråga i betydligt större utsträckning än tidigare. (Se prop. 2013/14:194 s. 28.) Ändringarna tar sikte på de fall av mord som har ett mycket högt straffvärde men som tidigare ändå medfört ett tidsbestämt straff. Förhållanden som tidigare i princip endast beaktats i skärpande riktning vid straffmätningen av det tidsbestämda straffet bör enligt regeringens mening i stället tala för ett livstidsstraff. (Se a. prop. s. 20.) Vidare framgår följande. Utgångspunkten är fortfarande att mord där gärningen varken innefattar försvårande eller förmildrande omständigheter ska medföra ett tidsbestämt straff. Som en effekt av lagändringen höjs emellertid straffnivån även för mord som inte bestraffas med fängelse på livstid. Domstolarna förväntas dock göra en helhetsbedömning av omständigheterna i det enskilda fallet och beakta att dessa kan föreligga i olika grad. (Se a. prop. s. 29.)

Det står klart att mord som inte innefattar vare sig några särskilt försvårande eller förmildrande omständigheter som utgångspunkt numera har ett högre straffvärde än vad som gällde före lagändringen. I praxis har ansetts att utgångspunkten är fängelse 15 år (se Hovrätten för Västra Sveriges dom den 19 februari 2015 i mål nr B 1074-15, jfr också Hovrätten för Nedre Norrlands dom den 17 juni 2015 i mål nr B 415-15). Denna hovrätt har å sin sida gjort bedömningen att straffvärdet i motsvarande fall ligger på fängelse 16 år (se Svea hovrätts dom den 2 juni 2015 i mål nr B 2369-15). Hovrätten konstaterar att syftet med reformen och lagändringen den 1 juli 2014 har varit att straffen för mord ska skärpas markant. Straffvärdet för mord bör som utgångspunkt därför nu vara fängelse 16 år. Hovrätten utgår från det straffvärdet i sina fortsatta överväganden.

Ett uppsåtligt dödande av en annan människa är det allvarligaste brottet mot liv och hälsa och ett mord präglas i princip alltid av hänsynslöshet. Straffvärdet bör därför påverkas i skärpande riktning endast av sådana omständigheter som går utöver vad som utmärks av brottstypen i sig. Tingsrätten har i sin dom redogjort för omständigheter som enligt förarbetena till den nuvarande regleringen ska anses vara särskilt försvårande vid bedömningen av ett mord. Lika med tingsrätten finner hovrätten att utredningen inte visar att gärningen vållat stor smärta eller dödsångest för M.K. Hovrätten menar därför att det inte finns tillräckligt stöd för slutsatsen att mordet varit särskilt hänsynslöst genom att det medfört svårt lidande för M.K. Inte heller föreligger någon annan av de i motiven särskilt angivna omständigheterna som ska vara försvårande vid bedömningen av ett mord. Straffvärdet påverkas dock kraftigt i skärpande riktning av att J.R., efter att ha haft god tid för eftertanke, återvänt till den svårt skadade och försvarslöse M.K. och med direkt uppsåt berövat honom livet. Det är också försvårande att det dödliga våldet föregåtts av annat brutalt och omfattande våld mot M.K. Några ytterligare försvårande omständigheter att ta hänsyn till enligt 29 kap. 2 § BrB finns inte.

Det föreligger inte några förmildrande omständigheter för straffvärdebedömningen. I den mån J.R. haft ett nedsatt omdöme och en nedsatt förmåga att kontrollera sitt handlande vid mordet har detta varit en följd av självförvållad berusning. Ett sådant förhållande ska alltså inte beaktas i mildrande riktning (se bl.a. NJA 2011 s. 563).

Vid en samlad bedömning av omständigheterna finner hovrätten att mordet har ett straffvärde motsvarande fängelse i 18 år. Den misshandel som J.R. också ska dömas för påverkar inte den samlade brottslighetens straffvärde. Som tingsrätten angett finns det inte några sådana billighetsskäl som ska beaktas enligt 29 kap. 5 § BrB. Vid påföljdsbestämningen ska dock hänsyn tas till att J.R., som framgår av tingsrättens dom, begått mordet innan han påbörjade verkställighet av ett tidigare bestämt fängelsestraff om sex månader. Därmed bör det tidigare fängelsestraffet med hänsyn till grunderna för 34 kap. 3 § andra stycket BrB beaktas vid straffmätningen. Ett sammanlagt fängelsestraff får inte överstiga vad som enligt 26 kap. 2 § BrB hade kunnat dömas ut för båda brotten. För fängelse på viss tid gäller att strafftiden inte får överstiga 18 år. Fängelsestraffets längd ska därför bestämmas till 17 år 6 månader (jfr NJA 2013 s. 376). Tingsrättens dom ska ändras i enlighet med detta.

Hovrättens domslut

Hovrätten ändrar tingsrättens dom på så sätt att påföljden bestäms till fängelse 17 år 6 månader.

Högsta domstolen

Riksåklagaren överklagade hovrättens dom och yrkade att HD skulle bestämma påföljden till fängelse på livstid.

J.R. motsatte sig att straffet skärptes.

M.K:s efterlevande biträdde åtalet också i HD.

Med utgångspunkt i vad hovrätten hade funnit styrkt rörande gärningarna meddelade HD prövningstillstånd i fråga om påföljd.

Målet avgjordes efter huvudförhandling.

Domskäl

HD (justitieråden Stefan Lindskog, Martin Borgeke, referent, och Anders Eka) meddelade den 3 februari 2016 följande dom.

Domskäl

Bakgrund

Enligt hovrättens dom har J.R. gjort sig skyldig till mord och till misshandel av normalgraden. I dessa delar har domen vunnit laga kraft genom HD:s beslut rörande prövningstillstånd.

Misshandelsbrottet riktade sig mot P.B., som var J.R:s sambo. Det bestod i att J.R. tilldelade henne slag mot ansiktet, ryggen och armarna. Misshandeln orsakade sårskador, underhudsblödningar, blåmärken, smärta och ömhet.

I fråga om mordet har följande kommit fram. J.R. och M.K. var bekanta. Redan på förmiddagen den 30 december 2014 kom M.K. på besök. J.R. och M.K. umgicks under dagen och kvällen i lägenheten. De drack stora mängder alkohol. J.R. tog också benzodiazepiner. Vid något tillfälle under natten till den 31 december blev J.R. och M.K. osams. J.R. tog då till våld. Han utdelade flera knytnävsslag och flera slag med en bultsax mot M.K. När slagen med bultsaxen utdelades befann sig M.K. sittande eller liggande på golvet. M.K. var då starkt påverkad av alkohol; blodalkoholhalten har efteråt uppmätts till 3,43 promille. M.K. blev liggande på golvet och J.R. lämnade lägenheten en kort stund. Efter att J.R. hade återkommit skar han M.K. två gånger djupt över halsen. När polisen kom till platsen, klockan var då ca 03.10, saknade M.K. puls. Med de skador som han hade tillfogats kan han ha varit vid medvetande bara under mycket kort tid och vid liv i högst några minuter efter knivskärningen.

Tingsrätten dömde J.R. till fängelse på livstid. Hovrätten har dömt till ett tidsbestämt fängelsestraff på sjutton år och sex månader. Hovrätten har vid sin straffmätning beaktat att J.R. före brotten hade dömts till skyddstillsyn med kontraktsvård, en påföljd som hade undanröjts och ersatts av ett fängelsestraff på sex månader, samt att verkställigheten av det fängelsestraffet inte påbörjades förrän efter brotten.

Straffskalan för mord och frågan i målet

I brottsbalken var straffskalan för mord (3 kap. 1 §) ursprungligen fängelse i tio år eller på livstid. Den 1 juli 2009 ändrades den till fängelse på viss tid, lägst tio och högst arton år, eller på livstid. Bestämmelsen ändrades på nytt den 1 juli 2014, dvs. före det mord som J.R. har gjort sig skyldig till. Enligt den därefter gällande och i målet tillämpliga ordalydelsen ska för mord dömas till fängelse på viss tid, lägst tio och högst arton år, eller, om omständigheterna är försvårande, på livstid.

Frågan i målet är främst vilken betydelse som den angivna ändringen ska ges när straffet för J.R. bestäms.

Lagändringen år 2009

Den ändring av straffskalan för mord som genomfördes den 1 juli 2009 motiverades främst med att det fanns ett behov av en mer nyanserad straffmätning vid mord. Att brottsbalkens ursprungliga straffskala för mord hade bara två positioner - fängelse i tio år eller på livstid - medförde att det inte var möjligt att, såsom vid andra brott, genomföra en nyanserad straffmätning inom en given skala. Detta gällde särskilt som de två tillåtna straffen befann sig på stort avstånd från varandra. Extra tydligt blev detta efter införandet av lagen (2006:45) om omvandling av fängelse på livstid. Enligt den lagen kan ett livstidsstraff omvandlas till som lägst arton års fängelse. I praktiken var läget alltså det, att fängelseskalan för mord inte omfattade intervallet mellan tio och arton år. (Se prop. 2008/09:118.)

Genom 2009 års reform blev det således möjligt att bestämma ett tidsbestämt fängelsestraff för mord i proportion till, i första hand, det enskilda brottets svårhet. Lagändringen år 2009 tog inte sikte på tillämpningen av livstidsstraffet. Det straffet skulle även fortsättningsvis förbehållas de allvarligaste fallen. (Se a. prop. s. 27 f.)

HD tillämpade 2009 års straffskala i ”Bajonettmordet” NJA 2013 s. 376. Domstolen uttalade i sina domskäl (p. 29 och 30) att en läsning av endast förarbetena till 2009 års lagändring ledde till bedömningen att lagstiftaren då fick antas ha haft uppfattningen att utgångspunkten för mord skulle vara ett fängelsestraff på tolv år. Med hänsyn till den lagändring avseende skärpta straff för allvarliga våldsbrott som hade genomförts den 1 juli 2010 (prop. 2009/10:147) var det enligt HD dock berättigat att dra slutsatsen att utgångspunkten i stället skulle vara fängelse i fjorton år. Detta innebar att straffet normalt skulle bestämmas till fängelse i tolv år då omständigheterna sammantagna i någon mån talade för ett lägre straff och tio år när det kunde sägas att omständigheterna var förmildrande. För att straffet skulle bestämmas till fängelse i sexton år borde det tvärtom krävas att omständigheterna sammantagna tydligt talade för ett högre straff medan fängelse i arton år borde tillämpas endast i de fall då omständigheterna var mycket försvårande, samtidigt som de inte var av sådant slag att livstids fängelse borde dömas ut.

10.

I samma rättsfall (p. 29) konstaterade HD att livstids fängelse skulle tillämpas endast i de undantagsfall då ett tidsbestämt fängelsestraff på arton år inte var tillräckligt, t.ex. då gärningsmannen hade mördat fler än en person eller då omständigheterna annars var synnerligen försvårande.

Lagändringen år 2014

11.

Lagändringen år 2014 dikterades av en vilja att skärpa straffet för mord. Inledningsvis i propositionen (prop. 2013/14:194 s. 1) sägs att mord bör bestraffas med livstids fängelse om omständigheterna är försvårande. Där uttalas också att syftet med lagändringen är att livstidsstraffet ska kunna användas i betydligt större utsträckning och utgöra ett normalstraff i den bemärkelsen att det förutses dömas ut i en majoritet av fallen. I propositionen anges (s. 20) att det är de fall som har ett mycket högt straffvärde, men som ändå leder till ett tidsbestämt straff, som i fortsättningen bör föranleda livstids fängelse. Med detta avses de gärningar som enligt tidigare praxis ledde till fängelsestraff på mer än fjorton år (se punkt 9).

12.

Att de försvårande omständigheter som enligt tidigare praxis talade för ett straffvärde i den övre delen av den tidsbestämda straffskalan (15-18 år) i stället bör tala för ett livstidsstraff påverkar enligt propositionen (a. prop. s. 24 f.) även tillämpningen av den nedre delen av straffskalan. En ökad tillämpning av livstidsstraffet för gärningar som tidigare har lett till ett tidsbestämt straff i den övre delen av straffskalan innebär, enligt propositionen, att de lägre straffen bör fördelas över hela straffskalan för tidsbestämt straff. Det sägs samtidigt att utgångspunkten - om det varken finns förmildrande eller försvårande omständigheter - är att det ska dömas till ett tidsbestämt straff. Detta uttalande återkommer i författningskommentaren (a. prop. s. 29) där det också sägs, att det ska göras en helhetsbedömning av samtliga omständigheter i det enskilda fallet och att det innebär att ett tidsbestämt straff kan väljas, trots att det finns faktorer som talar i skärpande riktning.

Legalitetsprincipen

13.

Lagändringen år 2014 aktualiserar den inom straffrätten gällande legalitetsprincipen. Denna princip är fastlagd bl.a. i 1 kap. 1 § BrB. (Se också bl.a. 1 kap. 1 § tredje stycket och 2 kap. 10 § RF samt artikel 7 i Europakonventionen.) Den innebär primärt att ingen kan straffas för en gärning som inte utgjorde brott (var straffbelagd) när den begicks. Man brukar tala om att legalitetsprincipen innehåller ett föreskriftskrav, ett analogiförbud och ett förbud mot retroaktiv lagstiftning. Legalitetsprincipen fungerar som en garanti för rättssäkerheten genom att den ställer krav på lagstiftningen som innebär att den enskilde ska kunna förutse när och - i viss mån - hur han eller hon kan bli föremål för straffrättsligt ingripande. I detta ligger också ett s.k. obestämdhetsförbud, som innebär att ett straffbud måste vara i rimlig utsträckning bestämt till sin utformning. Straffbestämmelser måste vara begripliga och i tillräcklig grad tydliga.

14.

Legalitetsprincipen har sin största betydelse för frågan, om någon kan dömas till straffrättsligt ansvar. Den saknar emellertid inte betydelse på påföljdsområdet. Legalitetsprincipen förutsätter bl.a. att det finns straffskalor för de olika brotten och att det ges regler för påföljdsbestämningen som domstolarna ska följa. Det ska för den enskilde vara möjligt att med ledning av lagstiftningen i förväg med rimlig säkerhet bedöma vilken påföljd som han eller hon riskerar. I detta ligger också att regleringen måste vara utformad på ett sådant sätt att den leder till att lika fall behandlas lika av domstolarna.

15.

Här kan jämföras med föreskriften i 29 kap. 1 § första stycket BrB som lyfter fram bl.a. intresset av en enhetlig rättstillämpning när straff (och annan påföljd) bestäms. Det kan tilläggas att när reglerna i 29 och 30 kap. infördes år 1989 så var grundtanken att förutsebarheten i straffrättskipningen skulle öka och därmed att legalitetsprincipen skulle få ett större inflytande på påföljdsbestämningen än den kan sägas ha haft tidigare. Departementschefen underströk i propositionen betydelsen av principen om den offentliga maktutövningens lagbundenhet och att denna princip måste tas på allvar även vid påföljdsbestämningen och inte endast när det gäller frågan, om ett visst handlingssätt är brottsligt eller inte. I det sammanhanget framhöll departementschefen också det principiellt tveksamma i att genomföra den nyordning som då var aktuell genom endast motivuttalanden. (Se prop. 1987/88:120 s. 1, 38 samt 39 f.)

Lagrådets invändningar mot 2014 års lagändring

16.

Som har framgått av det föregående består 2014 års lagändring i att orden ”om omständigheterna är försvårande” har lagts till som ett krav för att fängelse på livstid ska tillämpas vid mord. Lagrådet invände mot förslaget och uttalade bl.a. att ändringen lagtekniskt snarast kommer att innebära en begränsning av möjligheten att döma till fängelse på livstid. Med utgångspunkt i den läsart som måste antas vara den avsedda framhöll Lagrådet också att det finns uttalanden i lagmotiven som är inadekvata. Lagrådet pekade bl.a. på att kravet, att det måste finnas försvårande omständigheter för att livstids fängelse ska få dömas ut, måste uppfattas så att dessa försvårande omständigheter ska föreligga i förhållande till ett tänkt normalfall av mord samt att antagandet att det skulle finnas försvårande omständigheter i paragrafens mening i flertalet fall ter sig motsägelsefullt. Lagrådet föreslog att lagtexten skulle ges en annan utformning. (Se prop. 2013/14:194 s. 34 f.)

17.

I propositionen tog regeringen upp Lagrådets synpunkter. Regeringen delade inte Lagrådets uppfattning att ändringen lagtekniskt snarast kommer att innebära en begränsning av möjligheten att döma till fängelse på livstid. I stället ansåg regeringen att den nya formuleringen av straffskalan skulle innebära en väsentlig skärpning. Någon ändring av den föreslagna lagtexten gjordes inte. (A. prop. s. 22.)

Lagtexten i förhållande till motiven

18.

Det finns en motsättning mellan lagtexten och det som uttrycks i förarbetena. Ett naturligt sätt att läsa lagbestämmelsen om mord i dess nya utformning är att det krävs att omständigheterna sammantaget är försvårande för att fängelse på livstid ska få dömas ut. I förhållande till vad som gällde tidigare innebär det inte någon egentlig förändring; också då skulle livstids fängelse tillämpas för de allvarligaste fallen, dvs. när omständigheterna var försvårande. Något självständigt betydelseinnehåll har därmed 2014 års tillägg till lagtexten knappast. Rent språkligt innebär paragrafens ordalydelse för övrigt inte att det finns något hinder mot att döma till ett tidsbestämt straff också i de fall där det finns faktorer som talar i skärpande riktning. Detta bekräftas av propositionstexten (a. prop. s. 29). Lagtextens utformning är därmed svår att förena med den ökade användning av livstidsstraffet som lagändringen, enligt propositionstexten, syftar till (jfr Lagrådets yttrande på s. 35 i propositionen).

Tolkning av straffbud

19.

När innebörden av en lagbestämmelse ska fastställas får den tolkas i ljuset av ett flertal olika förhållanden. Ordalydelsen är självfallet det viktigaste tolkningsdatumet. Men också syftet med lagstiftningen, som kan framgå av förarbetena, kan ge viktiga hållpunkter liksom avgöranden i praxis samt uttalanden i den juridiska doktrinen. Att ordalydelsen av lagtexten är det viktigaste underlaget för en tolkning av en lagregels innebörd betyder, att de valda orden sätter en gräns för det genomslag som motivuttalanden kan få. För att det ska kunna göras gällande att det är fråga om en tolkning av en lagbestämmelse måste det krävas, att den tänkta tillämpningen på ett rimligt sätt kan inordnas under lagtexten. Kan den inte det så rör det sig om en analogisk rättstillämpning eller om en rättstillämpning vid sidan av lagen.

20.

Vid tolkningen av straffrättsliga bestämmelser motiverar legalitetsprincipen en försiktig hållning. En klar restriktivitet måste iakttas med extensiva tolkningar av olika lagregler. För att en rättstillämpning som riskerar att tänja gränsen för det straffbara området ska vara godtagbar krävs det alltså starka skäl. Men också annars bör domstolen vara återhållsam vid sin tolkning av bestämmelser som har bäring på skuldfrågan (jfr ”Manifestetmålet” NJA 1985 s. 893). Motsvarande gäller beträffande tillämpningen av föreskrifter för påföljdsbestämning, t.ex. straffskalor, och för övrigt också av de icke skrivna regler som tillämpas allmänt i enlighet med en fast rättspraxis som har godtagits av lagstiftaren (exempelvis reglerna om uppsåt). Att en försiktig hållning är särskilt påkallad när det rör sig om allvarliga straffrättsliga följder för den tilltalade ligger i öppen dag.

21.

I ”Synnerligen grov misshandel?” NJA 2011 s. 89 p. 8 gjorde HD vissa uttalanden som är av intresse även i detta mål. Där var det fråga om en situation då förarbetena (prop. 2009/10:147) innehöll ett flertal preciseringar som inte kunde läsas ut av lagtexten. Efter att ha framhållit att det kan diskuteras hur lämplig den i lagstiftningsärendet valda tekniken var för att uppnå det angivna syftet, som var att skärpa straffen för allvarliga våldsbrott, och i vad mån den reglering som infördes den 1 juli 2010 i bl.a. 29 kap. 1 § andra stycket andra meningen BrB är förenlig med grundläggande straffrättsliga principer uttalade domstolen, att syftet med propositionen borde vid rättstillämpningen respekteras inom ramen för vad som är förenligt med de genomförda lagändringarna.

Slutsats beträffande 2014 års lagändring

22.

Uttalandet i propositionen att livstids fängelse ska utgöra ett normalstraff i den bemärkelsen att det förutses dömas ut i en majoritet av fallen uttrycker en ambition att genomföra en mycket betydelsefull förändring av påföljdsbestämningen för mord. Livstids fängelse är lagens strängaste straff och utgör ett synnerligen hårt ingripande mot den dömde. Detta ställer särskilda krav på att lagstiftningen inte får vara otydlig.

23.

Det kan då konstateras att för den som först läser den nya lagtexten och sedan motiven måste det komma som en överraskning att det tillägg som har gjorts i 3 kap. 1 § BrB ska ha den i förarbetena angivna innebörden. Ändringen av lagtexten är ju, som Lagrådet framhöll i sitt yttrande (prop. 2013/14:194 s. 34), betydelsemässigt tämligen marginell och talar närmast för en begränsning av möjligheten att döma till fängelse på livstid för mord och i allt fall inte för en straffskärpning i förhållande till det rådande rättsläget.

24.

Det står därmed klart att den i motiven till lagändringen förespråkade tillämpningen av livstidsstraffet inte på ett godtagbart sätt kan inordnas under lagtexten. Till skillnad från vad som bedömdes vara fallet i 2011 års avgörande (se p. 21) kan det i förarbetena angivna syftet - i detta fall att öka tillämpningen av livstidsstraffet - således inte anses vara förenligt med den genomförda lagändringen. Det innebär att lagens ord ska ha företräde. En godtagbar läsning av lagtexten är då att den inte innebär någon ändring av det tidigare rättsläget, utan i stället utgör ett förtydligande av detta.

25.

Det ska tilläggas att den i propositionen beskrivna effekten av lagändringen som skulle bestå i att de lägre straffen - dvs. de fall där det tidigare dömdes till fängelse i tio till fjorton år - ska fördelas över hela straffskalan för tidsbestämt straff, alltså mellan tio och arton års fängelse, alldeles saknar täckning i den ändring av lagtexten som har gjorts. Den är inte heller en nödvändig följd av en utvidgad tillämpning av livstidsstraffet.

26.

Slutsatsen måste bli att 2014 års omformulering av 3 kap. 1 § BrB inte förändrar det rättsläge som uppkom genom 2009 års reformering av straffskalan för mord (jfr ”Bajonettmordet” NJA 2013 s. 376).

Bedömningen av detta fall

27.

Misshandeln av P.B. har ingen nämnvärd betydelse för påföljdsbestämningen. Vilken påföljden ska bli styrs alltså helt av mordet på M.K.

28.

Det har inte gått att fastställa vilket motiv J.R. hade för att mörda M.K. Däremot står det klart att mordet utfördes med avsiktsuppsåt. Det är också klarlagt att J.R. först brutalt misshandlade M.K. bl.a. med ett farligt tillhygge och sedan, efter en kortare stund, återvände till M.K. och dödade honom genom att skära honom i halsen med en kniv. Som hovrätten har konstaterat visar emellertid inte utredningen att gärningen har vållat stor smärta eller dödsångest för M.K.

29.

Sammantaget kan det konstateras att det inte finns några förmildrande omständigheter. Däremot är omständigheterna - särskilt med hänsyn till att M.K., innan han dödades, med stor brutalitet tillfogades omfattande och allvarliga skador samt till att J.R. hade avsiktsuppsåt till gärningen - sådana att de tydligt talar för ett högre straff än normalt. Brottsligheten är därmed så allvarlig att den bör föranleda ett strängare straff än de fjorton år som bör vara utgångspunkten vid straffmätningen för mord, nämligen fängelse i sexton år.

30.

Det finns inte skäl för särbehandling av J.R. i fråga om påföljden.

31.

Som har framgått av det föregående (se p. 4) har den nu aktuella brottsligheten begåtts efter det att J.R. dömdes till den skyddstillsyn med kontraktsvård som sedan undanröjdes och ersattes av ett fängelsestraff på sex månader, men innan verkställigheten av det straffet påbörjades. Det rör sig alltså om återfall i brott (se 29 kap. 4 § BrB). Det saknas därmed, trots att föreskriften i 34 kap. 3 § andra stycket i och för sig är tillämplig, skäl att bestämma fängelsestraffet till kortare tid än sexton år (jfr NJA 2009 s. 485 I-III).

Domslut

Med ändring av hovrättens domslut bestämmer HD fängelsestraffets längd till 16 år.

Skiljaktig

Justitieråden Ann-Christine Lindeblad och Dag Mattsson var skiljaktiga och fastställde hovrättens dom såvitt gällde påföljden. De anförde följande.

Enligt 3 kap. 1 § BrB döms den som berövar annan livet för mord till fängelse på viss tid, lägst tio och högst arton år, eller, om omständigheterna är försvårande, på livstid.

Paragrafen fick sin nuvarande lydelse genom en lagändring år 2014, då det i straffskalan lades till att straffet är fängelse på livstid ”om omständigheterna är försvårande”. Avfattningen av straffbestämmelsen innebär inte någon gradindelning utan endast att, i de fall där omständigheterna bedöms vara försvårande, fängelse på livstid ingår i straffskalan vid sidan av de tidsbestämda straffen.

Det grundläggande syftet med ändringen är att åstadkomma en skärpning av praxis. Avsikten är att livstidsstraffet ska kunna användas i betydligt större utsträckning än tidigare. (Se prop. 2013/14:194 och bet. 2013/14:JuU28.)

Som försvårande omständigheter som kan tala för fängelse på livstid anförs i lagmotiven bl.a. fall där gärningen har föregåtts av särskild förslagenhet, medfört svårt lidande för offret eller riktat sig mot en närstående eller den som befunnit sig i en skyddslös ställning (jfr a. prop. s. 22 f.). I motiven betonas att en samlad bedömning ska göras av samtliga relevanta omständigheter.

Lagändringen gjordes mot bakgrund av HD:s avgörande i rättsfallet NJA 2013 s. 376. I avgörandet hade domstolen - med tillämpning av den dåvarande lydelsen av 3 kap. 1 § BrB - uttalat att utgångspunkten för mord skulle vara fängelse i fjorton år och att livstids fängelse skulle tillämpas endast i de undantagsfall då ett tidsbestämt fängelsestraff på arton år inte var tillräckligt, t.ex. när gärningsmannen hade mördat fler än en person eller då omständigheterna annars var synnerligen försvårande. För att straffet skulle bestämmas till fängelse i sexton år borde det krävas att omständigheterna sammantagna tydligt talade för ett högre straff. Fängelse i arton år borde enligt domstolen tillämpas endast i de fall då omständigheterna var mycket försvårande, samtidigt som de inte var av sådant slag att livstids fängelse borde dömas ut.

Syftet med lagändringen - som talar om livstids fängelse redan när omständigheterna är försvårande - är alltså att åstadkomma en skärpning i förhållande till denna praxis (jfr a. prop. s. 20 f. och a. bet. s. 5 f. och 7). Vid rättstillämpningen ska detta syfte respekteras inom ramen för vad som är förenligt med de genomförda lagändringarna.

Som Lagrådet konstaterade vid sin granskning kan lagändringen i belysning av motivuttalandena läsas som en viss presumtion för livstidsstraff vid försvårande omständigheter men inte så att livstids fängelse är en obligatorisk påföljd vid försvårande omständigheter (jfr a. prop. s. 34 f.). Också fängelse på viss tid står till buds som straff även vid försvårande omständigheter.

När förutsättningen för utdömande av livstids fängelse ändras på detta sätt, ger den nya lagtexten uttryck för en skärpt syn även på övriga fall av mord, dvs. de gärningar där omständigheterna inte är sådana att gärningsmannen förtjänar fängelse på livstid. Enligt tingsrättens och hovrättens domar anses det sålunda numera i praxis att utgångspunkten för ett mord som inte innefattar vare sig några försvårande eller förmildrande omständigheter är fängelse i femton eller sexton år, inte som tidigare i fjorton år.

Sammantaget kan det konstateras att det inte finns några förmildrande omständigheter. Däremot är omständigheterna - särskilt med hänsyn till att M.K., innan han dödades, med stor brutalitet tillfogades omfattande och allvarliga skador samt till att J.R. hade avsiktsuppsåt till gärningen - sådana att de tydligt talar för ett högre straff än normalt. Brottsligheten är därmed så allvarlig att den bör föranleda ett strängare straff än de sexton år som bör vara utgångspunkten vid straffmätningen för mord, nämligen fängelse i arton år.

Påföljden ska alltså - med beaktande av den tidigare domen - bestämmas i enlighet med hovrättens dom.

HD:s dom meddelad: den 3 februari 2016.

Mål nr: B 4653-15.

Lagrum: 1 kap. 1 § och 2 kap. 10 § RF, 1 kap. 1 §, 3 kap. 1 §, 29 kap. 4 § och 34 kap. 3 § BrB samt artikel 7 i Europakonventionen.

Rättsfall: NJA 1985 s. 893, NJA 2009 s. 485 I-III, NJA 2011 s. 89 och NJA 2013 s. 376.