RK 2009:2

Hi3G överklagade länsrättens dom till kammarrätten.

PTS bestred bifall till överklagandet.

Hi3G anförde bl.a. följande.

Hi3G har enligt skyldighetsbeslutet och 4 kap. 11 § LEK att tillämpa annan prissättning genom att tillhandahålla terminering av röstsamtal i bolagets mobila nät till en rättvis och skälig prissättning. Av de förarbetsuttalanden som länsrätten återger i domskälen framgår att sådan annan prissättning inte kan vara lägre än en prissättning som tar sin utgångspunkt i kostnaderna (prop. 2002/03:110 s. 195). Det följer dock redan av lagtexten att Hi3G har rätt till en rimlig avkastning på sin kapitalinvestering (4 kap. 12 § LEK). Såvitt Hi3G kan bedöma kan vare sig de förarbetsuttalanden som länsrätten hänvisar till eller vad som har åberopats av PTS inför länsrättens prövning utgöra stöd för att ett kostnadsorienterat pris beräknat med hjälp av LRIC-modellen bör tjäna som utgångspunkt vid bedömningen av vad Hi3G:s skyldighet att hålla rättvisa och skäliga priser innebär.

Det är vidare Hi3G:s uppfattning att det inte har varit lagstiftarens avsikt och att det inte heller är förenligt med direktivet att använda en kostnadsorienterad prissättning utifrån LRIC när operatören som beslutet avser inte har haft möjlighet att redovisa sina kostnader.

Den stora skillnaden mellan övriga operatörer på marknaden, utöver att Hi3G har en marknadsandel som är väsentligt lägre än de etablerade operatörernas, är att Hi3G uteslutande är en 3G-operatör. 3G-nätet har en helt annan kostnadsbild än 2G-nätet.

Operatörers kostnader för att bygga och driva ett mobilnät i Sverige är inte lägre än i andra länder där tillsynsmyndigheten inte ålagt Hi3G:s systerföretag skyldigheter eller fastställt högre priser för operatörerna. Tvärtom så är kostnaderna med hänsyn till befolkningstäthet, geografi och topografi högre i Sverige än i övriga Europa. De LRIC-modeller som används ser i princip likadana ut oavsett vilket land de används i. För att bedöma vad som kan anses vara ett rättvist och skäligt pris bör därför övriga EU-länders prissättning kunna tjäna som jämförelseobjekt.

Den omständigheten att Hi3G är en nyetablerad operatör motiverar en avsevärt längre infasningsperiod än tre år för att bolaget ska ges en rimlig chans att kunna konkurrera på marknaden. En övergångsperiod på tre år är osedvanligt kort vid jämförelse med de övergångsperioder som Hi3G:s systerbolag i Europa har medgetts, om de överhuvudtaget har ålagts någon prisregleringsskyldighet.

PTS anförde bl.a. följande.

Uttalandena i förarbetena är så allmänt formulerade och oprecisa att de inte ger någon närmare vägledning i frågan om det är de faktiska kostnaderna som ska utgöra utgångspunkten vid en prisreglering att tillämpa en annan prissättning. En uttolkning av vad metoden kan innebära får enligt PTS göras utifrån syftet med LEK. Syftet med en prisreglering med stöd av LEK är att främja konkurrensen genom att motverka att en SMP-operatör tar ut överpriser.

Ett överpris måste rent generellt anses föreligga när priset överstiger vad en effektiv operatör på en konkurrensutsatt marknad skulle ha kunnat ta ut. De priser som PTS förelagt Hi3G att tillämpa ger en effektiv operatör kostnadstäckning och avkastning på investerat kapital vid tillhandahållande av samtalsterminering.

Det finns främst två skäl till varför en högre prissättning än de förelagda nivåerna inte kan anses motiverad. Det första skälet är att den trafik som uppbyggnaden av 3G-nät främst är avsedd att möjliggöra inte omfattas av den för terminering i mobila telefonnät relevanta marknaden. De investeringskostnader som uppkommit vid utbyggnaden av 3G-näten kan inte anses vara kostnader som skulle belasta en effektiv operatör för tillhandahållandet av tjänsten röstterminering om inte den förväntade kostnaden för terminering av röstsamtal vid en jämförelse med GSM-nätet skulle vara lika hög eller lägre.

För det andra anser PTS att om en högre ersättningsnivå av prissättningen tillåts kommer kostnaden i slutändan att bäras av slutanvändare som valt att inte skaffa abonnemang med effektivare överföring av datatrafik och mer avancerade applikationer. Kostnaden för att bygga mer avancerade nät borde rimligen i första hand bäras av de användare som brukar de mer avancerade tjänsterna. Om en operatör som har investerat i 3G-nät tillåts övervältra kostnaderna för nätet på konkurrenter och konkurrenternas slutanvändare i form av högre priser kan detta stimulera ineffektiva investeringsbeslut och en ineffektiv resursallokering.

Den fyraåriga övergångsperioden har medgetts Hi3G mot bakgrund av att bolaget är nyetablerat och har ett krav på utbyggnad/täckning samt att bolaget måste skaffa en helt ny kundbas. Övergångsperioden innebär en lättnad för Hi3G men övergångsperioden skapar samtidigt en asymmetri på marknaden som är till nackdel för andra operatörer. Kommissionen har tidigare starkt kritiserat beslut om asymmetrisk reglering av marknaderna för mobil samtalsterminering när skillnader i ålägganden mot olika mobiloperatörer inte har motiverats på ett tillfredställande sätt. Kommissionen har dock accepterat den fyraåriga övergångsperioden för Hi3G. Vid en avvägning mellan fördelen och lättnaden för Hi3G av en övergångsperiod och risken för snedvridning av konkurrensen på marknaden vid en asymmetrisk prissättning finns inte anledning att besluta om en ännu längre övergångsperiod än den PTS har beslutat.

Kammarrätten i Stockholm (2009-06-12, Trägård, Hammar, referent, och Brege Gefvert samt de särskilda ledamöterna Jakobsson och Wengström) yttrade:

Lagstiftning m.m.

Enligt 1 kap. 2 § LEK får åtgärder som vidtas med stöd av lagen inte vara mer ingripande än som framstår som rimligt och ska vara proportionella med hänsyn till lagens syfte och de övriga intressen som anges i 1 §. I förarbetena uttalas att den ålagda skyldigheten ska vara den "minst ingripande" som, efter en proportionalitetsavvägning och behovsprövning utifrån de enskilda och de allmänna intressen som står mot varandra, bedöms kunna leda till det önskade resultatet. För att kunna göra en bedömning av vilken åtgärd som är den mest lämpliga måste myndigheten göra en genomlysande konsekvensanalys och redovisa resultatet av de avvägningar som myndigheten gjort i ett motiverat beslut (prop. 2002/03:110 s. 185).

Enligt 4 kap. 11 § första stycket LEK får en SMP-operatör förpliktas att iaktta kostnadstäckning eller tillämpa kostnadsorienterad eller annan prissättning för specificerade former av samtrafik och andra former av tillträde. Detta får ske om en marknadsanalys visar att en brist på effektiv konkurrens innebär att operatören kan ta ut överpriser eller använda prispress på ett sätt som missgynnar slutanvändarna. En förpliktelse enligt första stycket kan enligt bestämmelserna i andra stycket samma paragraf även avse skyldighet för operatören att tillämpa en viss kostnadsredovisningsmetod.

Enligt 4 kap. 12 § LEK ska vid tillämpningen av 11 § hänsyn tas till den investering som gjorts av operatören och en sådan skyldighet som anges i 11 § utformas så att operatören får en rimlig avkastning på kapitalinvesteringen.

PTS har genom beslut den 6 juli 2004 (i det följande kallat skyldighetsbeslutet) med tillämpning av bestämmelserna om åläggande av "annan prissättning" i 4 kap. 11 § LEK förpliktat Hi3G att "under en övergångsperiod anpassa sitt pris till en rättvis och skälig prissättning för terminering av samtal i det egna nätet." Av sammanhanget framgår att det nät som avses är bolagets individuella allmänna mobilnät.

I förarbetena till LEK förespråkas s.k. LRIC-principer (Long Run Incremental Costs) som regel för beräkning av kostnaderna vid avgörande av vad som ska anses utgöra kostnadsorienterad prissättning (prop. 2002/2003:110 s.196 ff. och 380). Beräkningsmodeller som i huvudsak bygger på sådana principer har också för detta ändamål utarbetats av PTS och användande av dessa har ålagts operatörer som ska tillämpa kostnadsorienterade priser på de i målet ifrågavarande marknaderna, dvs. TeliaSonera, Tele2 och Telenor. Med LRIC-metoden avses i detta sammanhang enligt PTS föreskrifter (2004:5) om LRIC-metoden för beräkning av kostnadsorienterad prissättning, en metod som

- baserar sig på långsiktig särkostnad för en effektiv operatör som använder sig av modern teknik och

- inkluderar påslag för fördelade samkostnader som en effektiv operatör har under konkurrensmässiga förhållanden.

Med LRIC-principer avses i det följande de på detta sätt modifierade beräkningsprinciper som ligger till grund för metoden.

Kostnadsberäkning enligt LRIC-principer anses således avspegla en effektiv operatörs relevanta kostnader och rimlig avkastning på investerat kapital för en sådan operatör. Lagstiftaren har ansett det lämpligt att hänsyn tas till sådana operatörskostnader. Kostnader som beräknats på detta sätt anses därför i praxis utgöra den översta gränsen för kostnader som en operatör som förelagts att tillämpa principerna kan lägga till grund för sin prissättning på den aktuella marknaden.

I de nu överklagade tillsynsbesluten har PTS funnit att "rättvis och skälig prissättning" är ett pris i nivå med det som ska tillämpas av operatörer som ålagts kostnadsorienterad prissättning enligt LRIC- metoden, och att anpassningen till en sådan symmetrisk prisnivå ska ske under en övergångsperiod om fyra år.

För sitt ställningstagande har myndigheten anfört skäl som i huvudsak är desamma som framförts vid bestämmandet av dessa operatörers kostnadsorienterade pris. Därutöver har PTS tagit hänsyn till att Hi3G är en relativt nyetablerad operatör genom att tillåta en på visst sätt bestämd övergångsperiod om fyra år. I skyldighetsbeslutet har åläggandet utformats på så sätt att Hi3G under en - i beslutet obestämd - övergångsperiod ska anpassa sitt pris till en rättvis och skälig prissättning. Övergångsperioden får därmed anses vara ett moment i prisregleringen. Vilka prövningsgrunder som ska gälla för bestämmande av övergångsperiodens utformning anges endast i motiveringen till skyldighetsbeslutet. Kammarrätten tolkar dock beslutet så, att även denna ska bedömas utifrån skälighet.

Principer för bedömning av rättvis och skälig prissättning

Redan av ordalydelsen i 4 kap. 11 § första stycket LEK framgår att med "annan prissättning" avses annan prissättning än sådan som är kostnadsorienterad i lagens mening. Den typ av prisreglering som avses med vad lagstiftaren i 4 kap. 11 § LEK benämnt som "annan prissättning" kan således inte anses innefatta "kostnadsorientering" i den mening som avses i samma paragraf.

Vad som avses med "annan prissättning" i lagens mening anges emellertid inte närmare i lagtexten eller förarbetena. Det framgår dock klart av förarbetena att syftet med prisregleringen är att förebygga eller förhindra överprissättning eller annat missbruk av marknadsdominans som kan följa av en marknadsställning som dominerande operatör (SMP- operatör). Det enda mer detaljerade förarbetsuttalandet i ämnet är att priset kan bestämmas efter annan grund än kostnadsorientering under förutsättning att ersättningen inte "bestäms lägre än med utgångspunkt från kostnaderna" (prop. 2002/03:110 s. 195). Det strider således inte mot ordalydelsen i 4 kap. 11 § LEK eller förarbetsuttalandena att åläggande om att iaktta någon form av "annan prissättning" ges en innebörd som gör priset kopplat till kostnader utan att vara kostnadsorienterat i lagens mening. Det framgår inte heller att det är enbart den berörda operatörens faktiska kostnader som avses i förarbetsuttalandet eller om det också skulle kunna vara exempelvis kostnaderna beräknade efter LRIC-principer. Bestämmelserna i 4 kap. 12 § LEK om att hänsyn ska tas till den investering som operatören gjort och att operatören ska få en rimlig avkastning på kapitalinvesteringen syftar på all prisreglering i 11 §, dvs. även på kostnadsorienterad prissättning enligt LRIC-metoden. Inte heller av bestämmelserna i 4 kap. 12 § LEK kan således slutas att hänsyn ska tas till enbart operatörens faktiska kostnader.

PTS har inte i skyldighetsbeslutet ålagt Hi3G en prisregleringsskyldighet som på något sätt uttryckligen anknyter till bolagets egna eller andras kostnader. Ett åläggande att iaktta "rättvis och skälig prissättning" innebär i princip ingen närmare bestämning av vilka priser som det reglerade bolaget får betinga sig. Som kammarrätten konstaterat framgår emellertid redan av lagen med förarbeten att bolagets egna kostnader ska beaktas i någon form och att den för Hi3G valda prisregleringsmetoden i vart fall inte innebär hinder mot att detta sker genom att priset bestäms på en nivå där operatören erhåller kostnadstäckning och rimlig avkastning på investerat kapital enligt LRIC-principer. Dessa principer för sådana överväganden får sägas vara väl etablerade och tillämpas på alla SMP-operatörer som har ålagts kostnadsorientering på de i målet relevanta marknaderna. Det vore enligt kammarrättens mening inte rättvist och skäligt om konkurrerande SMP- operatörer, även om de inte ålagts kostnadsorientering, skulle få sina kostnader beaktade i annan mån än enligt dessa principer. Vid tillämpning av bestämmelserna i 4 kap. 11 och 12 §§ på Hi3G ska således kostnaderna bedömas utifrån LRIC-principer.

För Hi3G saknas en beräkningsmodell för sådan bedömning av kostnader då de inte ålagts att tillämpa en sådan modell. Bedömningen måste således göras med andra medel. Det ska också konstateras att en kostnadsbedömning med iakttagande av bestämmelserna i 4 kap. 12 § LEK och de nämnda förarbetsuttalandena kommer att utgöra grund för en minimigräns för vad regleringsmyndigheten kan ålägga operatören som maximalt pris och inte - som är fallet vid kostnadsorientering enligt LRIC-metoden - läggas till grund för även en maximigräns för operatörens pris. För bedömning av en sådan maximigräns krävs i förevarande fall överväganden i fråga om vad som är rättvist och skäligt utan den starka bindning till kostnaderna som ett åläggande om kostnadsorientering innebär.

Vid bedömningen av vad som är rättvis och skälig prissättning är enligt kammarrättens mening utgångspunkten främst en jämförelse med det på de i målet relevanta marknaderna gängse priset i Sverige. Hänsyn ska också tas till å ena sidan möjligheten till överprissättning och dess inverkan på konkurrensen och slutkundpriserna och å andra sidan den ifrågavarande operatörens marknadsställning. Det är inte heller ovidkommande att om möjligt jämföra regleringen med den som förekommer i liknande situationer i andra länder, särskilt inom EU.

Kostnader för Hi3G:s 3G-nät

En fråga i sammanhanget är vilka kostnadstyper som är relevanta. I målet har fråga i detta hänseende uppkommit endast om vilken betydelse det har att Hi3G tillhandahåller sina tjänster enbart med hjälp av ny teknik (3G). Hi3G har gjort gällande att bolagets kostnader är högre än de etablerade operatörernas och att hänsyn måste tas till att bolaget endast har ett 3G-nät och därmed en helt annan kostnadsbild än 2G-operatörer. PTS har anfört bl.a. att, även om myndigheten hade inhämtat Hi3G:s kostnader för samtrafik och dessa skulle ha visat sig högre än de etablerade operatörernas, skulle det ändå inte ha haft någon betydelse för utformningen av Hi3G:s prisreglering. Om Hi3G:s kostnader för terminering är högre än de etablerade operatörernas är de nämligen ineffektivt höga för den prisreglerade tjänsten. Hi3G bör därmed inte erhålla ersättning för dessa då andra operatörer inte ska behöva betala för Hi3G:s ineffektiva kostnader/investeringar.

Den trafik, för vilken uppbyggnaden av 3G-nät främst är avsedd, omfattas inte av den för samtalsterminering i mobila telefonnät relevanta marknaden. Som kammarrätten anfört i det föregående är det rättvist och skäligt att kostnaderna vid tillämpning av bestämmelserna i 4 kap. 11 § och 12 § LEK även i fall då kostnadsorientering inte ålagts en SMP- operatör uppskattas enligt samma principer som beträffande de SMP- operatörer som ålagts en sådan prisreglering, dvs. i förevarande fall LRIC-principer. De kostnader för 3G-nät som kan hänföras till utbyggnaden och driften av nätet för de ändamål som inte omfattas av den relevanta marknaden kan därför, och av de skäl i övrigt som PTS har anfört, inte anses vara relevanta för tillhandahållande av endast tjänsten samtalsterminering om inte den förväntade kostnaden för terminering av röstsamtal vid en jämförelse med GSM-nät skulle vara lika hög eller lägre. Sådana kostnader ska därför inte beaktas vid tillämpningen av bestämmelserna om kostnadstäckning och avkastning i LEK på denna tjänst.

Jämförelse med andra EU-länder

Hi3G har pekat på att termineringspriserna i Sverige tillhör de lägsta i Europa. Regleringsmyndigheterna i exempelvis Danmark, Spanien, Storbritannien och Italien fann under varierande tidsperioder inte skäl att ålägga respektive lands 3G-operatör någon prissättningsskyldighet överhuvudtaget, medan myndigheten i Österrike (och sedermera även i Storbritannien) utvecklade en speciell 3G LRIC-modell i syfte att utröna vad som utgör ett kostnadsorienterat pris för en 3G-operatör. Vidare har Hi3G angivit att bl.a. 3G-operatören i Danmark har rätt att ta ut ett högre termineringspris under en längre tidsperiod än vad Hi3G i Sverige har haft rätt till. Kostnaderna för att bygga och underhålla ett mobiltelefonnät i Danmark anges emellertid vara betydligt lägre än i Sverige. Danmark är platt, mindre till ytan och mer tätbefolkat än Sverige. Hi3G uppger att det därutöver i dagsläget endast är i Österrike och Sverige som regleringsmyndigheterna infört symmetrisk prisreglering av Hi3G:s termineringspriser.

Hi3G har i länsrätten också påpekat att operatörerna i Sverige har de mest omfattande täckningskraven i Europa och framhållit att de omfattande täckningskraven i Sverige möjligen skulle kunna jämföras med auktionsbeloppen i Storbritannien. Täckningskraven har inneburit stora kostnader i ett tidigt skede på samma sätt som i ett auktionsförfarande, bl.a. på grund av att kraven inneburit investeringar i täckning som inte motsvaras av prognostiserade ökningar i efterfrågan och en osäkerhet avseende hur stora kostnaderna för täckning i glesbygd som inte är kommersiellt motiverade är. Bolaget har därvid stött sig på en framställning av Öhrlings PriceWaterhouseCoopers.

PTS har åberopat att Analysis i yttrande i länsrätten den 22 maj 2008 sammanfattningsvis har anfört att termineringskostnaderna för 3G inte blir högre än för 2G och att den ursprungliga LRIC-modellen uteslutande för 2G sätter en lämplig norm för de kostnader som gäller för en operatör med endast 3G, samt skälen härför. I Sverige har 3G-operatörerna inte betalat någon auktions/licensavgift, och kostnaderna för att tillhandahålla större landsbygdstäckning minskas genom att verksamheten bedrivs av två par av samriskpartners.

Vid en jämförelse mellan olika länder måste enligt kammarrättens mening beaktas att förhållandena i de olika länderna kan variera avsevärt. I exempelvis Storbritannien uppgick auktionsbeloppen för 3G-licenserna till synnerligen stora belopp (GBP 4 miljarder). I Sverige fördelades tillstånden efter ett jämförande urvalsförfarande istället för auktion och det uppställdes istället höga täckningskrav på operatörerna, vilket ska ses mot bakgrund av att befolkningstätheten i Sverige är relativt låg. I Danmark är befolkningstätheten jämförelsevis hög, men där tillåts till skillnad mot i Sverige inte nätsamarbete mellan operatörerna. Andra förhållanden som kan variera mellan länder är bl.a. efterfrågan på tjänster, grad av teknologisk utveckling, antalet operatörer, operatörernas respektive etableringsår, licenstilldelningsmetoder, investeringskostnader och att regleringsmyndigheterna, delvis på grund av dessa varierande omständigheter, har gjort olika val vad gäller regleringarnas utformning och implementeringstakten av dessa. Ingendera parten har i nämnvärd omfattning i detalj beskrivit de relevanta förhållandena på de europeiska marknaderna. Utredningen i dessa hänseenden lider därför av sådana brister att det med hänsyn till de beskrivna skillnaderna mellan de olika marknaderna och regleringsmetoderna inte är möjligt att dra några avgörande slutsatser i fråga om skäligheten av priserna i ett av EU-länderna genom jämförelser med prisregleringen i de övriga. Vad Hi3G har anfört i detta hänseende föranleder således inte att bedömningen vad avser det pris som Hi3G långsiktigt bör hålla kan göras annat än genom jämförelser på svenska marknader.

Jämförelse med priset på de svenska marknaderna

Ett pris i nivå med det som de tre största SMP-operatörerna betingar sig är helt dominerande på de relevanta marknaderna och får anses utgöra ett sådant gängse pris som ska tas som utgångspunkt för bedömning av vad som är rättvist och skäligt på Hi3G: s marknad. Priset är konstruerat så, att en effektiv operatör erhåller - i lagens mening - kostnadstäckning och rimlig avkastning på investerat kapital för den ifrågavarande tjänsten. Det är därför - och i synnerhet då prisbilden på marknaderna är så enhetlig som i förevarande fall - inte nödvändigt att specifikt hänföra bedömningen till operatörens kostnader eller avkastning på investerat kapital i det enskilda fallet. Ett på så sätt bestämt pris kan därför inte anses strida mot bestämmelserna i LEK om kostnadstäckning och rimlig avkastning på investerat kapital för Hi3G på den relevanta marknaden, oaktat att det inte bygger direkt på Hi3G:s kostnader.

Skälen till att Hi3G genom skyldighetsbeslutet förpliktades att tillämpa rättvis och skälig prissättning var att höga kostnader för samtalsterminering påverkar priserna på slutkundsmarknaden negativt. Denna bedömning bygger huvudsakligen på det vedertagna synsättet att varje enskilt mobilnät utgör en relevant marknad, vilket innebär att varje nätägande mobiloperatör har monopolställning på den relevanta marknaden. Denna monopolställning i kombination med ersättningsstrukturen för mobil samtalsterminering där uppringande part betalar samtrafikavgiften (Calling Party Network Pays), innebär ett incitament till överprissättning. Höga termineringspriser drabbar operatörer i det fasta nätet och andra mobiloperatörer som vill nå kunder i en sådan operatörs nät, och i förlängningen drabbas även slutkunderna. Detta resonemang har alltjämt relevans och är tillämpligt i förevarande fall. Detta talar emot att Hi3G:s pris ska bestämmas högre än det gängse priset på de relevanta marknaderna.

Att Hi3G har en betydligt mindre marknadsandel än de tre dominerande operatörerna på den relevanta marknaden är inte i sig skäl att på längre sikt särbehandla bolaget.

Det framstår av de ovan anförda orsakerna som rättvist och skäligt att Hi3G, som PTS har beslutat, får långsiktigt verka på i allt väsentligt samma marknadsvillkor som övriga SMP-operatörer och att hänsyn till att bolaget är relativt nyetablerat tas genom någon tids anpassning för att kompensera för skillnaderna i konkurrensförmåga i förhållande till de etablerade SMP-operatörerna.

Övergångsperioden

Det återstår då att bedöma om den av PTS bestämda övergångsperioden om fyra år är skälig. Såvitt framgår har ingen erinran riktats mot dess konstruktion i sig, dvs. med årsvisa, procentuellt lika stora nedtrappningar.

Hi3G har hävdat att den omständigheten att bolaget är en nyetablerad operatör motiverar en avsevärt längre infasningsperiod än den av PTS beslutade för att bolaget ska ges en rimlig chans att kunna konkurrera på marknaden. Bolaget uppger att dess systerbolag i andra länder inom EU medgetts längre övergångsperioder än den som Hi3G i Sverige fått, t.ex. har för systerbolagen i Italien, Storbritannien och Danmark fastställts övergångsperioder om 6-9 år.

PTS har anfört bl.a. att övergångsperioden skapar en asymmetri på marknaden som är till nackdel för andra operatörer och att det är av vikt att poängtera att de stora etablerade operatörerna inte är de enda, förutom Hi3G, som agerar på marknaden.

Som kammarrätten konstaterat i samband med bedömningen av vad som är rättvist och skäligt pris, skiljer sig marknader och reglering för samtalsterminering i mobilnät i olika EU-länder väsentligt från varandra med hänsyn till efterfrågan på tjänster, täckning, antalet operatörer, operatörernas etableringsår, licenstilldelningsmetoder m.m. Detta försvårar en direkt jämförelse mellan regleringsmyndigheternas val av prisreglering och övergångsperioder. Hi3G har heller inte i denna fråga närmare angivit huruvida det trots skillnaderna skulle kunna dras några slutsatser, annat än rent statistiska, från sin beskrivning av andra EU- länders reglering. Kammarrätten finner därför att det inte heller beträffande övergångstider går att dra några avgörande slutsatser av en jämförelse med vad som har bestämts i de av Hi3G angivna länderna.

Hi3G är en i sammanhanget nyetablerad operatör på marknaden som vid tiden för de aktuella föreläggandena hade en liten andel av den totala termineringsmarknaden. Detta är omständigheter som motiverat att bolaget under en övergångsperiod skulle få anpassa sina priser successivt till en rättvis och skälig prissättning. Beträffande längden på övergångsperioden måste en avvägning göras mellan nödvändigheten att ge nyetablerade företag viss fördel och lättnad under en viss tid och risken för snedvridning av konkurrensen på marknaden vid asymmetrisk prissättning. PTS har i målet gjort en sådan avvägning. Hi3G har i huvudsak anfört samma argument för en längre övergångstid som för ett högre pris än det som PTS har bestämt såsom rättvist och skäligt. Några mer konkreta beräkningar eller uppgifter i övrigt - förutom vad som ovan bedömts av kammarrätten i fråga om relevanta kostnader och internationella jämförelser - har dock inte bolaget framfört. Av utredningen i målet framgår inte annat än att Hi3G är skäligen tillgodosett genom den övergångstid på fyra år som PTS har bestämt för att beredas tillfälle att kompensera det konkurrensunderläge som har funnits vid bolagets etablering på den relevanta marknaden.

Sammanfattning

Sammanfattningsvis finner kammarrätten

att det är rättvist och skäligt att det pris för terminering av samtal i det egna nätet som Hi3G under en övergångsperiod ska anpassa sin prissättning till maximalt ska vara i nivå med det pris som TeliaSonera, Tele2 och Telenor maximalt får ta, samt

att bolaget ska ha anpassat priset till den nivån under 2007.

Eftersom Hi3G således inte har följt skyldighetsbeslutet har PTS haft fog för sina förelägganden.