NJA 2021 s. 1093

Ett påstående om att diskriminering har skett ska kunna prövas i ett mål där det begärs diskrimineringsersättning, även när svaranden medger att betala den begärda ersättningen men inte vitsordar att diskriminering har skett.

Stockholms tingsrätt

Diskrimineringsombudsmannen förde vid Stockholms tingsrätt den talan mot Braathens Regional Aviation AB som framgår av tingsrättens dom.

Domskäl

Tingsrätten (tingsfiskalen Sophie Lidholm) anförde i dom den 17 oktober 2017 följande.

YRKANDEN, INSTÄLLNING OCH GRUNDER FÖR TALAN M.M.

Diskrimineringsombudsmannen (”DO”) har begärt att Braathens Regional Aviation AB (”BRA”) till P.A.G. ska betala diskrimineringsersättning med 10 000 kr jämte ränta på beloppet från dagen för delgivning av stämningsansökan tills betalning sker. DO har även begärt ersättning för sina rättegångskostnader. DO har vidare begärt att tingsrätten ska pröva om det föreligger hinder att ta upp deras talan till prövning med hänsyn till regleringen i den s.k. Montrealkonventionen samt att tingsrätten ska inhämta ett förhandsavgörande från EU-domstolen.

Till grund för sin talan har DO anfört följande. BRA har den 21 juli 2015 av skäl som har samband med P.A.G:s utseende och hans etniska tillhörighet sammankopplat honom med en främmande arabisk/muslimsk passagerare och han har därför tvingats genomgå en extra säkerhetskontroll. Genom detta har BRA missgynnat P.A.G. genom att behandla honom sämre än andra passagerare behandlas eller skulle ha behandlats i en jämförbar situation. BRA:s agerande har förorsakat P.A.G. obehag. Detta innebär att BRA utsatt P.A.G. för direkt diskriminering i strid med 2 kap. 12 § jämförd med 1 kap. 4 § diskrimineringslagen. BRA ska därför enligt 5 kap. 1 § diskrimineringslagen betala 10 000 kr i diskrimineringsersättning till P.A.G. för den kränkning som diskrimineringen inneburit.

BRA har medgett att betala 10 000 kr jämte ränta till P.A.G. samt att ersätta DO:s rättegångskostnader, även om bolaget inte vidgått att diskriminering skett. BRA har påkallat att tingsrätten meddelar dom utan sakprövning i enlighet med medgivandet. BRA har vidare motsatt sig att tingsrätten inhämtar ett förhandsavgörande från EU-domstolen. Det är även BRA:s uppfattning att frågan om Montrealkonventionens betydelse för DO:s talan inte är en fråga om ett rättegångshinder utan en materiellrättslig fråga som utgör en del av saken och som vid behov ska prövas när saken avgörs.

DO har motsatt sig att tingsrätten meddelar dom i enlighet med medgivandet och begärt att målet ska avgöras sedan en prövning skett i sak samt anfört följande. P.A.G:s ideella upprättelseintresse erkänns av rättsordningen och kan inte läkas genom en ersättning som utbetalas av andra skäl än en konstaterad kränkning. Om tingsrätten godtar att diskrimineringsersättning mot kärandens vilja utdöms utan att ersättningen kopplas till en konstaterad kränkning/överträdelse skulle ersättningsordningens deklarativa upprättelse- och preventionsfunktioner undergrävas i strid med EU-rättens och Europakonventionens krav och den svenska lagstiftarens intentioner att tillgodose dessa krav. En EU-rättskonform tolkning av diskrimineringslagens bestämmelser innebär att tingsrätten inte kan bifalla DO:s talan utan en prövning av målet i sak.

För det fall tingsrätten inte prövar frågan om en kränkning av P.A.G:s rätt till icke-diskriminering inom ramen för fullgörelsyrkandet har DO begärt att tingsrätten

a) i första hand fastställer att BRA i och för sig är skyldigt att utge diskrimineringsersättning till P.A.G. för den kränkning han utsatts för genom att BRA den 21 juli 2015 i strid med 2 kap. 12 § jämfört med 1 kap. 4 § diskrimineringslagen av skäl som har samband med hans utseende kopplat samman honom med en för honom främmande arabisk/muslimsk passagerare och tvingat honom att genomgå en extra säkerhetskontroll, eller

b) i andra hand fastställer att BRA utsatt P.A.G. för diskriminering i strid med 2 kap. 12 § jämfört med 1 kap. 4 § diskrimineringslagen genom att av skäl som har samband med hans utseende koppla samman honom med en för honom främmande arabisk/muslimsk passagerare och tvinga honom att genomgå en extra säkerhetskontroll.

När det gäller tillåtligheten av fastställelseyrkandena har DO anfört följande. – – –.

BRA har begärt att av DO framställda fastställelseyrkanden avvisas och som skäl därför anfört följande. – – –

DOMSKÄL

Är tingsrätten skyldig att pröva målet i sak?

Det aktuella målet är ett dispositivt tvistemål. Målet innehåller inga indispositiva moment. Av detta följer att parterna civilrättsligt förfogar över processförmålet, vilket bl.a. innebär att förlikning om saken är tillåten.

Av 42 kap. 18 § RB följer att tingsrätten utan huvudförhandling får meddela dom i ett dispositivt tvistemål i anledning av talan som medgetts. I dessa fall ska målet avgöras utan någon prövning av den materiella frågan (se Ekelöf m.fl., Rättegång IV, 7 upplagan, s. 64). Att domstolen är bunden av ett medgivande som en part gör inom ramen för en rättegång, oavsett vad som anges som skäl därtill, harmoniserar med att en part även utom ramen för en rättegång kan vidta civilrättsligt bindande åtgärder, oberoende av om rättsliga förutsättningar föreligger.

DO:s yrkande är formulerat på så sätt att BRA ska åläggas att betala diskrimineringsersättning om 10 000 kr jämte viss ränta till P.A.G. BRA har medgett att betala beloppet även om BRA inte vidgått att diskriminering skett. Tingsrätten har därmed att meddela dom i enlighet med medgivandet, utan sakprövning. En EU-rättskonform tolkning av aktuella bestämmelser i diskrimineringslagen (2008:567) föranleder ingen annan bedömning. Att ersättningen i DO:s yrkande angetts utgöra diskrimineringsersättning har inte heller någon betydelse i detta avseende eftersom den etiketten utgör den rättsliga grunden som domstolen ska ta ställning till.

När det gäller frågan om det föreligger rättegångshinder med hänsyn till Montrealkonventionen är det tingsrättens uppfattning att det är en materiellrättslig fråga som tingsrätten ska ta ställning till om målet prövas i sak.

Ska DO:s fastställelseyrkanden tillåtas?

– – –

DO vill enligt sitt i första hand framställda fastställelseyrkande få fastställt att BRA är skyldigt att utge diskrimineringsersättning till P.A.G. Tingsrätten konstaterar att fastställelseyrkandet avser samma rättsförhållande och föranleder samma rättsföljd som det medgivna fullgörelseyrkandet. Mot denna bakgrund kan det inte anses lämpligt att nu tillåta fastställelseyrkandet.

Fastställelseyrkandet som DO framställer i andra hand avser inget påstående om ett rättsförhållande utan avser fastställelse av ett bestritt sakförhållande. Ett sådant fastställelseyrkande är inte tillåtet.

Diskrimineringsombudsmannens fastställelseyrkanden ska med beaktande av det ovan anförda avvisas.

Avslutningsvis ska framhållas att varken EU-rätten eller EU-stadgan föreskriver en skyldighet för tingsrätten att i den uppkomna situationen tillåta av DO framställda yrkanden om fastställelse. Ett effektivt rättsmedel har tillhandahållits genom att P.A.G. via DO inför domstol kunnat kräva gottgörelse.

Ska ett förhandsavgörande inhämtas från EU-domstolen?

– – –

Som framkommit ovan avgör tingsrätten målet utan sakprövning. Det finns därmed inte skäl att inhämta ett förhandsavgörande från EU-domstolen i detta mål. DO:s begäran ska därför avslås.

DOMSLUT

1.

Braathens Regional Aviation AB ska till P.A.G. betala 10 000 kr jämte ränta på beloppet – – –.

2.

Braathens Regional Aviation AB ska ersätta Diskrimineringsombudsmannens rättegångskostnader med 900 kr.

3.

Diskrimineringsombudsmannens fastställelsyrkanden avvisas.

4.

Diskrimineringsombudsmannens begäran att tingsrätten ska inhämta ett förhandsavgörande från EU-domstolen avslås.

Svea hovrätt

Diskrimineringsombudsmannen överklagade i Svea hovrätt och yrkade att hovrätten skulle undanröja tingsrättens dom, upphäva tingsrättens beslut om avvisning och återförvisa målet till tingsrätten för fortsatt behandling.

Braathens Regional Aviation AB (BRA) yrkade att Diskrimineringsombudsmannens överklagande såvitt avsåg punkterna 1 och 2 i tingsrättens domslut skulle avvisas samt motsatte sig annars och i övrigt ändring av tingsrättens dom.

Domskäl

Hovrätten (hovrättspresidenten Fredrik Wersäll samt hovrättsråden -Thomas Kaevergaard, referent, och Charlotte Edvardsson) anförde i beslut den 16 april 2018 följande.

SKÄLEN FÖR BESLUTET

Tingsrättens avgörande är korrekt enligt svensk processrätt

I dispositiva tvistemål ska domstolen utan någon prövning i sak av kärandens påståenden meddela en dom om svaranden medger kärandens yrkande. Svarandens inställning till de omständigheter som käranden åberopat saknar i sådana fall betydelse. Detta hänger som tingsrätten har anfört samman med att parterna civilrättsligt förfogar över processföremålet, Enligt svensk rätt har därmed förutsättningar förelegat för tingsrätten att utan någon ytterligare prövning av Diskrimineringsombudsmannens fullgörelseyrkande meddela dom i anledning av BRA:s medgivande.

Hovrätten ansluter sig även till tingsrättens bedömning att svensk nationell processrätt i den föreliggande situationen, och med hänsyn även till vilken typ av förhållande som Diskrimineringsombudsmannen begärt fastställt med ett av yrkandena, innebär att fastställelseyrkandena inte kan tas upp till prövning.

Tingsrättens dom är förenlig med unionsrätten

Målet rör diskriminering på grund av etnicitet vid tillhandahållande av tjänster (en flygresa), vilket är otillåtet enligt diskrimineringslagen (2008:567). Genom lagen genomförs Rådets direktiv 2000/43/EG om genomförandet av principen om likabehandling av personer oavsett deras ras eller etniska ursprung i svensk rätt. Enligt artikel 15 i direktivet ska det finnas effektiva, proportionella och avskräckande sanktioner för överträdelser av de nationella bestämmelser som antagits i enlighet med direktivet.

– – –

Diskrimineringsersättning syftar både till att ersätta den kränkning som en överträdelse av diskrimineringslagen medfört och att avskräcka från diskriminering. Diskrimineringsersättning utgör enligt hovrättens bedömning en effektiv, proportionerlig och avskräckande sanktion mot sådan diskriminering som påståtts i målet. Vid en talan om diskrimineringsersättning kan frågan om det har förekommit diskriminering i strid med diskrimineringslagens – och därmed direktivets – bestämmelser prövas prejudiciellt. Varken direktivet eller unionsrätten i övrigt innebär under dessa förhållanden att det utöver möjligheten att föra en sådan talan finns en rätt för den som blivit utsatt för diskriminering i strid med direktivet att få diskrimineringen fastställd av domstol (jfr EU-domstolens dom den 3 oktober 2013 i mål C-583/11 P, Inuit Tapiriit Kanatami m.fl., p. 102–104). Dessa rättskällor lägger inte – och det gör inte heller diskrimineringslagen och dess förarbeten – fast någon uttrycklig regel eller princip som hindrar att en domstol meddelar dom utan sakprövning när svaranden har medgett kärandens anspråk på diskrimineringsersättning. Detta gäller oavsett om medgivandet innefattar ett erkännande av att diskriminering har skett eller inte. Det finns inte heller stöd för något annat än att mål om diskrimineringsersättning är dispositiva.

– – –. Principen om att ett medgivande ska medföra en bifallande dom utan sakprövning strider alltså inte mot vare sig likvärdighets- eller effektivitetsprincipen.

Det var därmed förenligt med unionsrättens krav att tingsrätten, i enlighet med svenska processuella regler, meddelade dom i anledning av BRA:s medgivande och avvisade Diskrimineringsombudsmannens fastställelseyrkanden.

Med hänsyn till hovrättens slutsatser ovan innebär punkterna 1 och 2 i tingsrättens domslut inte från rättslig synpunkt någon nackdel för Diskrimineringsombudsmannen. Överklagandet ska därför avvisas i dessa delar. Avseende punkten 3 i tingsrättens domslut ska överklagandet avslås.

Det saknas skäl för hovrätten att inhämta ett förhandsavgörande från EU-domstolen

– – –.

BESLUT

1.

Hovrätten avvisar Diskrimineringsombudsmannens överklagande såvitt avser punkterna 1 och 2 i tingsrättens domslut.

2.

Hovrätten avslår Diskrimineringsombudsmannens överklagande såvitt avser punkten 3 i tingsrättens domslut.

3.

Hovrätten avslår Diskrimineringsombudsmannens begäran om att hovrätten ska inhämta ett förhandsavgörande från EU-domstolen.

– – –

Högsta domstolen

Diskrimineringsombudsmannen överklagade och yrkade att HD skulle i första hand tillåta något av de fastställelseyrkanden som framfördes vid tingsrätten eller, i andra hand, upphäva tingsrättens domslut under punkterna 1 och 2.

Braathens Regional Aviation AB (BRA), motsatte sig att hovrättens beslut ändrades.

HD begärde att EU-domstolen skulle meddela ett förhandsavgörande. EU-domstolen meddelade dom den 15 april 2021.

Betänkande

Målet avgjordes efter föredragning.

Föredraganden, justitiesekreteraren Emelie Hansell, föreslog i betänkande ett beslut som i allt väsentligt överensstämmer med HD:s beslut.

Domskäl

HD (justitieråden Gudmund Toijer, Ann-Christine Lindeblad, Johnny Herre, referent, Agneta Bäcklund och Dag Mattsson) meddelade den 21 december 2021 följande beslut.

SKÄL

Bakgrund

1.

I juli 2015 var P.A.G., som är av chilenskt ursprung, inbokad på en inrikes flygresa mellan Landvetter och Stockholm med flygbolaget BRA. Efter ett beslut av befälhavaren fick han och en annan passagerare genomgå en extra säkerhetskontroll.

2.

Diskrimineringsombudsmannen yrkade vid tingsrätten att BRA skulle förpliktas att betala diskrimineringsersättning till P.A.G. med 10 000 kr.

3.

Grunden för yrkandet var att BRA hade utsatt P.A.G. för direkt diskriminering i strid med 2 kap. 12 § jämfört med 1 kap. 4 § diskrimineringslagen (2008:567) genom att BRA kopplat samman honom med en arabisk person och tvingat honom att genomgå en extra säkerhetskontroll, vilket orsakat honom obehag. BRA hade därför missgynnat P.A.G. av skäl hänförliga till utseende och etnisk tillhörighet genom att behandla honom sämre än andra passagerare i en jämförbar situation.

4.

BRA medgav att betala 10 000 kr till P.A.G. Bolaget bestred att han hade utsatts för diskriminering, men ansåg att han kunde få det yrkade beloppet som en ren goodwillersättning.

5.

BRA yrkade att tingsrätten till följd av medgivandet skulle meddela en bifallande dom utan sakprövning (jfr 42 kap. 18 § RB). Diskrimineringsombudsmannen motsatte sig att målet avgjordes utan att den påstådda diskrimineringen prövades.

6.

För det fall att tingsrätten inte inom ramen för fullgörelseyrkandet prövade målet i sak yrkade Diskrimineringsombudsmannen i första hand att rätten skulle fastställa att BRA i och för sig var skyldigt att betala diskrimineringsersättning till passageraren på grund av sitt diskriminerande agerande och i andra hand att rätten skulle fastställa att BRA utsatt passageraren för diskriminering. (Jfr 13 kap. 2 § RB.)

7.

BRA yrkade att fastställelseyrkandena skulle avvisas.

8.

Tingsrätten förpliktade BRA att betala det yrkade beloppet på 10 000 kr (punkten 1 i tingsrättens domslut) och rättegångskostnader (punkten 2). Tingsrätten avvisade Diskrimineringsombudsmannens fastställelseyrkanden (punkten 3).

9.

Hovrätten har avvisat Diskrimineringsombudsmannens överklagande såvitt avser punkterna 1 och 2 i tingsrättens domslut och avslagit överklagandet av punkten 3.

EU-domstolens förhandsavgörande

10.

HD begärde ett förhandsavgörande från EU-domstolen. Frågan tog sikte på om en nationell domstol, i fall där detta begärs av den utsatte, måste pröva om diskriminering har skett – och i förekommande fall konstatera att så har skett – oavsett om den som anklagas för diskriminering har eller inte har vitsordat att diskriminering skett.

11.

EU-domstolen har uttalat sig om tolkningen av artiklarna 7 och 15 i rådets direktiv 2000/43/EG av den 29 juni 2000 om genomförandet av principen om likabehandling av personer oavsett deras ras eller etniska ursprung, jämförda med artikel 47 i Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna. Enligt EU-domstolen utgör artiklarna hinder för en nationell lagstiftning som innebär att en domstol – som ska pröva en talan om ersättning på grund av en påstådd diskriminering som är förbjuden enligt direktivet – inte kan pröva ett yrkande om fastställelse av att sådan diskriminering har skett, när svaranden medger att betala den begärda ersättningen utan att för den skull vitsorda att det skett någon diskriminering. (Se dom av den 15 april 2021, Braathens Regional Aviation, C 30/19, EU:C:2021:269.)

12.

Enligt EU-domstolen ankommer det på den nationella domstolen att, när den avgör en tvist mellan enskilda, inom ramen för sin behörighet säkerställa det rättsliga skydd som enskilda har enligt artikel 47 i rättighetsstadgan genom att vid behov avstå från att tillämpa däremot stridande bestämmelser i nationell lagstiftning.

Parternas talan i HD

13.

Sedan EU-domstolen meddelat dom har BRA inledningsvis angett att bolaget, av processekonomiska skäl och eftersom bolaget betalat det yrkade beloppet, gör ett sådant vitsordande som avses i EU-domstolens domslut och vars frånvaro enligt domen utgör en förutsättning för passagerarens rätt till en sakprövning. BRA har sedermera angett att bolaget i och för processen gör ett vitsordande som inte görs av processekonomiska skäl.

14.

Enligt Diskrimineringsombudsmannen är det vitsordande som BRA gjort inte tillräckligt, varför rätten kvarstår att få frågan om diskriminering har skett prövad eller fastställd genom dom.

Bedömningen i detta fall

15.

Diskrimineringsombudsmannens yrkande om att bolaget ska betala diskrimineringsersättning till P.A.G. med 10 000 kr har medgetts av BRA. Bolaget har också betalat beloppet jämte ränta. BRA har vidare angett att bolaget gör ett sådant vitsordande som avses i EU-domstolens domslut och vars frånvaro enligt domen utgör en förutsättning för passagerarens rätt till en sakprövning. Av EU-domstolens dom framgår att en domstol måste kunna pröva ett yrkande om fastställelse av att diskriminering skett när svaranden har medgett att betala ersättningen utan att för den skull vitsorda att det skett någon diskriminering.

16.

Det BRA har angett får anses innebära att bolaget vitsordar att bolaget har diskriminerat P.A.G. i enlighet med grunden för dennes ersättningsyrkande. BRA har därmed avgett ett sådant kategoriskt och reservationslöst vitsordande som avses i EU-domstolens dom tillsammans med medgivandet att betala ersättning.

17.

Under dessa förhållanden kan det inte råda någon ovisshet för P.A.G. om rättsförhållandet mellan honom och BRA som leder till förfång för honom. Det innebär att det numera saknas fastställelseintresse och att Diskrimineringsombudsmannens fastställelseyrkanden redan av det skälet inte ska tillåtas. (Jfr 13 kap. 2 § RB och punkten 3 i tingsrättens domslut.)

18.

Det saknas också skäl att ändra hovrättens beslut om att avvisa Diskrimineringsombudsmannens överklagande av punkterna 1 och 2 i tingsrättens domslut.

19.

Diskrimineringsombudsmannens överklagande ska därmed avslås.

HD:S AVGÖRANDE

HD avslår överklagandet.

Närvarande justitieråd tillade:

HD har i sin begäran om förhandsavgörande angett att utgångspunkten i ett mål där förlikning om saken är tillåten är att domstolen utan någon egentlig egen bedömning av sakförhållanden eller rättsfrågan ska meddela dom i anledning av talan som medgetts (se 42 kap. 18 § RB). Medgivandet, som är rättsligt bindande för rätten, medför att en prövning inte ska ske av frågan om käranden har den civilrättsliga rättighet mot svaranden som gjorts gällande genom yrkandet och den grund som åberopats. I den dom som följer av ett medgivande ska det därför inte anges något om riktigheten av kärandens sakuppgifter.

EU-domstolen har i domen Braathens Regional Aviation angett följande:

Artiklarna 7 och 15 i rådets direktiv 2000/43/EG av den 29 juni 2000 om genomförandet av principen om likabehandling av personer oavsett deras ras eller etniska ursprung, jämförda med artikel 47 i Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna, ska tolkas så, att de utgör hinder för en nationell lagstiftning som innebär att en domstol som ska pröva en talan om ersättning på grund av en påstådd diskriminering som är förbjuden enligt direktivet, inte kan pröva ett yrkande om fastställelse av att sådan diskriminering har skett, när svaranden medger att betala den begärda ersättningen utan att för den skull vitsorda att det skett någon diskriminering. Det ankommer på den nationella domstolen att, när den avgör en tvist mellan enskilda, inom ramen för sin behörighet säkerställa det rättsliga skydd som enskilda har enligt artikel 47 i stadgan om de grundläggande rättigheterna genom att vid behov avstå från att tillämpa däremot stridande bestämmelser i nationell lagstiftning.

Domen väcker ett antal grundläggande frågor.

En sådan har att göra med att det genom domen uppkommer ett motsatsförhållande mellan principen i 42 kap. 18 § RB om medgivanden och den rätt som enligt EU-domstolen finns för den diskriminerade att trots motpartens medgivande få grunden för yrkandet, dvs. den påstådda diskrimineringen, prövad. Frågan är om den bästa lösningen är, som EU-domstolen anger, att den svenska domstolen avstår från att tillämpa 42 kap. 18 § och beaktar det käranden har påstått när svaranden bestrider eller inte vitsordar att det skett en diskriminering eller om det lämpligen genom en lagändring bör anges när och i så fall under vilka förutsättningar och på vilket sätt en prövning ska ske.

En annan fråga är hur en svensk domstol ska hantera en situation där parterna utom rätta ingår en förlikning efter en påstådd diskriminering och den påstått diskriminerade parten genom förlikningen tillerkänts ett penningbelopp. Frågan är här om EU-domstolens dom kan anses innebära att den påstått diskriminerade under vissa förutsättningar ska ha rätt att i svensk domstol, trots förlikningen, yrka fastställelse av att diskriminering har skett. Ytterligare en fråga rör räckvidden av domen och alltså om den bara har betydelse för diskrimineringsmål eller om motsvarande princip kan anses gälla också i andra fall där en rättighet har kränkts på sätt som avses i artikel 47 i rättighetsstadgan. Även i andra hänseenden väcker domen frågor.

HD har i avgörandet inte haft att ta ställning till frågor av det slag som nu angetts. EU-domstolens dom medför att överväganden måste göras om hur svensk processrätt ska anpassas till de angivna kraven på rätt till prövning och fastställande av att diskriminering skett. Övervägandena är av sådant slag att dessa lämpligen görs av lagstiftaren och inte av domstolarna i enskilda mål.