Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 30.

3

Förslag

tm

lag angående uppfostran åt vanartade och i sedligt

afseende försummade barn.

1

§•

1. Penna lag afser beredande af ändamålsenlig uppfostran åt barn

under femton år, hvilka på grund af föräldrars eller målsmäns lastbarhet,

vårdslöshet eller oförmåga att egna barnen nödig tillsyn äro i sedligt af­

seende så försummade, att särskilda åtgärder anses vara erforderliga för

att förekomma deras vanartande, eller äro så vanartade, att hemmets och

skolans uppfostringsmedel befinnas otillräckliga för deras tillrättaförande.

2. Huru vanartadt barn i visst fall må kunna äfven efter fylda

femton år omhändertagas för uppfostran, stadgas i 12 §.

2

§•

I hvarje skoldistrikt skall finnas en barnavårdsnämnd, hvilken det

åligger att i enlighet med denna lags bestämmelser taga vård om sådana i

1 § oinförmälda barn, som vistas inom distriktet. Denna nämnd utgöres

i de distrikt, der ej särskild barnavårdsnämnd tillsättes enligt 27 §, af

skolrådet eller den myndighet, som eljest utgör skolstyrelse; skolande här­

vid i afseende å skolstyrelse i motsvarande tillämpning gälla hvad före-

skrifvet är om kallelse till inställelse inför kyrkorådet i ordnings- och

sedlighetsmål.

5

2. Visar barnet vanart, skall nämnden, på sätt nu är sagdt, tilldela

det en allvarlig varning och, om sådant anses gagneligt, jemväl före­

skrifva, att barnet skall inom viss tid och i ojäfviga vittnens närvaro

tilldelas lämplig aga; skolande nämnden draga försorg derom, att agan

varder genom dertill af nämnden utsedd lämplig person behörigen verk­

stad.

3. Har nämnden beslutit åtgärd, hvarom i 1 eller 2 mom. sägs,

bör nämnden uppdraga åt någon af sina ledamöter eller åt kretsombud

eller annan lämplig person att med särskild uppmärksamhet följa barnets

lefnadsförhållanden och öfvervaka dess uppförande samt lemna råd och

bistånd vid dess uppfostran.

4. ^Då åtgärd enligt 1 eller 2 mom. vidtages, skola barnets föräldrar

eller målsman tillika erinras om den påföljd, som, der rättelse ej vinnes,

skall enligt 8 § inträda, och om den ersättningsskyldighet, som i sådan

händelse jemlikt 25 § åligger dem.

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 30.

8 §•

1. Pröfvar barnavårdsnämnd i särskildt fall de i 7 § anvisade åt­

gärderna vara gagnlösa eller hafva sådana åtgärder vidtagits, men icke

medfört åsyftad verkan, eger nämnden skilja barnet från hemmet att för

vård och uppfostran till annan öfverlemnas.

2. Beslut om barns skiljande från hemmet skall skriftligen delgifvas

dess föräldrar eller målsman, och skall dervid tillika affordras dem för­

klaring, huruvida de samtycka till beslutets verkställande; skolande be­

höriga intyg om såväl delgifningen som den afgifna förklaringen förvaras

bland nämndens handlingar samt vid dess nästa sammanträde föredragas

och i protokollet antecknas.

3. Om föräldrar eller målsman icke lemna sådant samtycke, som i

2 mom. sägs, skall nämnden, med redogörelse för hvad i ärendet före­

kommit, senast fjorton dagar efter den, då beslutet bevisligen delgafs,

underställa detsamma domkapitlets pröfning.

4. Hafva barnets föräldrar eller målsman icke inom fjorton dagar

efter beslutets fattande kunnat anträffas, skall beslutet underställas dom­

kapitlets pröfning inom fjorton dagar efter utgången af sagda tid.

9 §•

Utan hinder af underställning må barnavårdsnämnds beslut bringas

till verkställighet.

6

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 30.

10

§•

1. Hav underställning jemlikt 8 § 3 inom. skett, skall domkapitlet

låta delgifva barnets föräldrar eller målsman föreläggande att antingen å

viss tid hos domkapitlet, personligen eller genom ombud, inställa sig för

att höras i ärendet eller ock inom samma tid med skriftligt yttrande in­

komma, vid äfventyr, om sådant försummas, att ärendet ändå afgöres.

Barnavårdsnämnden skall om tiden för förhöret underrättas för att blifva

i tillfälle att genom ombud eller skriftligen i ärendet sig yttra.

2. Har underställning jemlikt 8 § 4 mom. skett, ege domkapitlet,

sedan barnets föräldrar eller målsman genom kallelse i allmänna tidningarne

anmanats att inom viss tid i ärendet sig yttra, att, äfven om yttrande ej

inom förelagd tid inkommit, i ärendet besluta.

3. Varder nämndens beslut om barnets skiljande från hemmet af

domkapitlet faststäldt, må ändring sökas hos Konungen genom besvär, som

skola till ecklesiastikdepartementet ingifvas inom den tid, som för under­

dåniga besvär öfver domkapitlets beslut i allmänhet är bestämd.

11

§•

1. Skall ett i sedligt afseende försummadt barn enligt barnavårds­

nämnds beslut skiljas från hemmet, bör nämnden sätta det i annat enskildt

hem, om hvilket nämnden på grund af inhemtade upplysningar kan an­

taga, att barnet der kommer att på ett tillfredsställande sätt vårdas och

uppfostras.

2. Finnes icke sådant hem att tillgå, bör nämnden bereda barnet

plats i ett för ändamålet lämpadt barnhem. Sådana anstalter skola af

skoldistrikten i mån af behof inrättas och underhållas samt vara under­

kastade den inspektion, som Konungen bestämmer.

3. När barnet hunnit den ålder och nått den stadga, att det anses

kunna i tjenst eller yrke anställas, skall nämnden söka bereda barnet

lämplig anställning och tillse, att det erhåller nödig utrustning.

4. Utöfver det kalenderår, under hvilket barnet fyller sexton år,

bör godtgörelse för dess vård och uppfostran i enskildt hem eller barn­

hem icke af nämnden utfästas; och eger för i strid häremot utfäst godt-

görclse rätt till ersättning enligt 23 eller 25 § icke rum.

12

§.

1. Skall vanartadt barn skiljas från hemmet, har barnavårdsnämnd

att ombesörja, att barnet, så snart utväg dertill finnes, varder intaget i ett

för vanartade barn afsedt skyddshem, hvartill äfven är att räkna annan af

9

sedligt afseende försummadt eller ett vanartadt barns uppfostran erfordras,

att sin skyldighet fullgöra.

20

§.

Ordförande i barnavårdsnämnd och föreståndare för skyddshem ega

att, der så pröfvas nödigt, påkalla biträde af presterskap, kommunal- eller

polismyndighet.

21

§.

Öfver de barn, om hvilka barnavårdsnämnd beslutit åtgärd enligt 7

eller 8 §, skall af nämnden föras en längd, hvari antecknas barnets namn,

födelseår och födelseort, föräldrars, målsmans eller fosterföräldrars namn,

yrke och bostad samt de åtgärder, som för barnets uppfostran vidtagits.

22

§.

Tilltalas den, som ej fylt aderton år, för gerning, som i allmänna

strafflagen är med straff belagd, skall barnavårdsnämnd på begäran af

allmän åklagare meddela de i dess protokoll och anteckningslängd till­

gängliga upplysningar om den tilltalades uppförande och de förhållanden,

under hvilka han uppvuxit.

23 §.

1. Till betäckande af de kostnader, barnavårdsnämnd fått vidkännas

för barns uppfostran i enlighet med bestämmelserna i denna lag i enskildt

hem eller barnhem, dit barnet af nämnden öfverlemnats, skall, med den

inskränkning i 3 mom. sägs, det fattigvårdssamhälle, inom hvilket barnet

vistades, då dess skiljande från hemmet beslöts, lemna bidrag med ett

belopp af 100 kronor för år räknadt eller det lägre belopp, som må vara

tillräckligt för hela den årliga kostnadens ersättande.

2. Till betäckande af kostnader för barns uppfostran jemlikt denna

lag i skyddshem, eller utom skyddshem i enlighet med 16 §, är barna­

vårds nämnd, på hvars föranstaltande barnet öfverlemnats till skyddshem­

met, skyldig att för en tid af högst fem år till dess styrelse erlägga bidrag

med ett belopp af 150 kronor för år räknadt eller det lägre belopp, som

må vara tillräckligt för hela den årliga kostnadens betäckande; skolande,

med den inskränkning i 3 mom. sägs, det fattigvårdssamhälle, som afses i

1 inom., ersätta barnavårdsnämnden med ett årligt belopp af 100 kronor

eller det mindre belopp, nämnden måst utgifva.

3. Kostnad, som, enligt hvad nu är sagdt, skall hvila å ett fattig­

vårdssamhälle, utgår ej i den mån godtgörelse till barnavårdsnämnden

Bih. till Riksd. Prof. 1.902. 1 Sami. 1 Afd. 20 Raft.

2

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 30.

10

frivilligt lemnats af barnets föräldrar eller målsman samt ej för längre

tid än sammanlagdt fem år, derunder barnet njutit uppfostran enligt denna

lag. Kostnaden skall betraktas såsom kostnad för lemnad fattigvård.

4. Barnavårdsnämnd åligger att, så snart ett af nämnden fattadt be­

slut om barns skiljande från hemmet gått i verkställighet, om beslutet

underrätta fattigvårdsstyrelsen i det samhälle, hvarom ofvan förmärs,

hvarefter fattigvårdsstyrelsen har att vid sitt nästa sammanträde låta i

protokollet anteckna hvad sålunda meddelats; skolande understöd för barnet

anses vara beviljadt från och med den dag meddelandet blifvit i proto­

kollet intaget eller bort der intagas.

24 §.

Har barn, som blifvit från hemmet skildt, icke hemortsrätt i det fattig-

vårdssamhälle, der det vistades, då dess skiljande från hemmet egde rum,

är fattigvårdssamhället berättigadt att af det fattigvårdssamhälle, hvarest

barnet har hemortsrätt, utbekomma godtgörelse för häfd kostnad, hvarom

i 23 § sägs.

25 §.

Den kostnad för barns vård och uppfostran enligt denna lag, som

på grund af bestämmelserna i 23 och 24 §§ drabbat fattigvårdsstyrelse i

det samhälle, hvilket slutligen fått vidkännas utgift härför, skall, i den mån

fattigvårdsstyrelsen icke finner skäl till eftergift, af barnets föräldrar eller

den, hvilken eljest bör ansvara för dess försörjning, ersättas.

26 §.

1. Om barnets hemortsrätt ej kunnat utrönas eller detsamma ej är

svensk medborgare, gäller beträffande kostnad, hvarom i 23 § är nämndt,

enahanda rätt för fattigvårdssamhälle till godtgörelse af staten, hvarom i

§ 29 mom. 3 af förordningen angående fattigvården den 9 juni 1871 för

der afsedt fall stadgas; skolande jemväl beträffande ordningen för upp­

tagande och fullföljande af frågor om ersättning enligt 24 eller 25 § af

denna lag i motsvarande tillämpning gälla hvad för dylika fall är stadgadt

i händelse fattigvårdsstyrelse beviljat fattigvård enligt § 1 af nämnda för­

ordning.

2. I förhållande till annat fattigvårdssamhälle har den omständig­

heten att fattigvårdsstyrelse erlagt kostnad, hvarom nu är sagdt, icke in­

verkan på frågan om den hemortsrätt, barnets fader eller moder tillkommer.

Konyl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 30.

Kong!. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 30.

11

27 §.

1. Vederbörande skoldistrikt eger, såsom i 2 § sägs, tillsätta särskild

barnavårdsnämnd. I denna nämnd är kyrkoherden eller den hans embete

förestår ordförande.

2. Efter dertill af Konungen på gjord ansökning lemnadt tillstånd

må dylik nämnds verksamhetsområde, som består af två eller flere pastorat,

fördelas i distrikt med särskilda barnavårdsnämnder.

Omfattar nämndens verksamhet två eller flere pastorat, skall den af

pastoratens kyrkoherdar vara ordförande, som af nämndens ledamöter der­

till väljes å sammanträde, hvilket, då sådant val första gången erfordras,

utlyses af den -till lefnadsåren äldste kyrkoherden.

3. Till ledamöter i särskild barnavårdsnämnd skola å kyrkostämma

utses minst fyra för nit om ungdomens uppfostran kända män eller qvin-

nor. Väljes qvinna till ledamot af nämnden, eger hon att när som helst

afsäga sig uppdraget.

Då val af ledamöter i nämnden eger rum, må, der i vederbörlig ord­

ning så beslutes, jemväl utses hälften så många suppleanter som ledamöter

i nämnden eller, då dessas antal icke är jemnt, det antal, som är närmast

öfver hälften.

Angående val af ledamöter och suppleanter i särskild barnavårdsnämnd,

hvars verksamhet omfattar två eller flere pastorat, eger Konungen att på

framställning af stiftets domkapitel förordna.

4. Nämnden väljer inom sig för hvarje år en vice ordförande.

5. I afseende å valbarhet till ledamot eller suppleant i särskild barna­

vårdsnämnd, ledamots eller suppleants tjenstgöringstid och afgång, fyll­

nadsval efter ledamot, som under tjenstgöringstiden afgått, nämndens rätt

att kalla till inställelse och påföljd för underlåtenhet att hörsamma kallel­

sen äfvensom angående kallelse till nämndens sammanträden, antal leda­

möter, som skola vara tillstädes för att ärende må handläggas, omröstning,

protokolls förande och justering, skriftvexling, vård om nämndens hand­

lingar och upprättande af register samt utseende af kassaförvaltare gäller

i motsvarande tillämpning hvad för kyrkoråd finnes stadgadt.

G. För hvarje år åligger det särskild barnavårdsnämnd att uppgöra ett

utgifts- och ett inkomstförslag. Om dessa förslags uppställning och fram­

läggande för kyrkostämma, om debitering och uppbörd af de med anledning

af desamma utaf kyrkostämman beviljade medel samt om nämndens räken­

skaper, dessas granskning och ledamots ansvarighet gäller i motsvarande

tillämpning hvad i dessa afseende!» för kyrkoråd finnes stadgadt.

12

7. För de fall, då enligt 3 mom. på Konungen ankommer att för-

ordna om val af ledamöter och suppleanter i särskild barnavårdsnämnd,

meddelar Konungen nödiga bestämmelser i afseende å de frågor, som

omförmälas i 6 mom.

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 30.

28 §.

I de fall, då i vederbörlig ordning tillsatt särskild skolstyrelse på

grund af 2 § utgör barnavårdsnämnd, skola, i afseende å afgifvande af ut­

gifts- och inkomstförslag för utöfvande af skolstyrelsens verksamhet i nämnda

egenskap, beviljande af medel härtill, dessa medels handhafvande, gransk­

ning af skolstyrelsens förvaltning och räkenskaper äfvensom ansvarsfrihet

för skolstyrelsen i samma egenskap, i motsvarande tillämpning gälla de

särskilda föreskrifter, som meddelats rörande sådan skolstyrelses hand­

hafvande af folkskoleväsendet.

29 §.

Hvad i denna lag säges om domkapitel gäller i Stockholm stadens

konsistorium.

30 §.

1. Om statsbidrag till bestridande af kostnader för uppfostran åt van-

artade och i sedligt afseende försummade barn är särskild! stadgadt.

2. Kosthaderna för den af Konungen anordnade inspektionen öfver

skyddshem och barnhem bestridas af statsmedel.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1905, dock att erforderliga

åtgärder för att lagen då må kunna tillämpas skola redan före nämnda

tidpunkt vidtagas.

Kongl. Maj:ti Nåd. Proposition N:o 30.

13

Förslag-

tiii

lag angående ändrad lydelse af §§ 1, 2, 9, 10, 13, 19,

22, 30, 36 och 39 1 lörordningen om kyrkostämma

samt kyrkoråd och skolråd den 21 mars 1862.

§ i.

Hvarje kyrkoförsamling, så i stad som på landet, eger att, för vården

af kyrkans och folkskolans samt dermed sammanhängande angelägenheter,

i kyrkostämma med kyrkoherden sammanträda till öfverläggning och beslut,

på sätt denna förordning stadgar.

Har Kongl. Maj:t förordnat, att kommun, som ej bildar egen kyrko­

församling, skall utgöra särskildt skoldistrikt, galle om sådan kommun, i

afseende å vården af folkskolans samt dermed sammanhängande angelä­

genheter, hvad i denna förordning är om kyrkoförsamling stadgadt.

^§ 2

.

Till kyrkostämmas handläggning höra frågor om:

1) åtgärder —

— — — — — — — — — — gudstjensten;

2) folkskoleundervisningen och dithörande anstalter samt uppfostran

åt vanartade och i sedligt afseende försummade barn;

3) kyrko- och skolråds, särskild barnavårdsnämnds, kyrkovärdars, folk­

skolelärares, orgelnisters, klockares och annan kyrkobetjenings tillsättande

och afskedande, der ej annorlunda stadgadt är;

4) kyrkomedels användande samt granskning af kyrko- och skolråds

räkenskaper;

5) hushållning

—

— — — — — — — — — egendom;

tö) byggnad

— — — — — — — — — kyrkobetjent^;

14

7) bestämmande af afgifter till kyrka och folkskola jemte dithörande

anstalter, samt för uppfostran åt vanartade och i sedligt afseende för­

summade barn;

8) fördelning — — — — — — — — — — —

— kyrkan;

9) ordnande---------------------------------- ------------ egendom; äfvensom

10) öfverenskommelser — — — — — — — — — — löneförmåner.

§

Tre ordinarie kyrkostämmor skola årligen hållas: den första inom

maj månads utgång för besluts fattande om föregående årets räkenskaper

och förvaltning; den andra i oktober för bestämmande af utgifts- och

inkomststat för kyrka och skola samt för uppfostran åt vanartade och i

sedligt afseende försummade barn, enligt hvad i § 36 sägs; och den tredje

inom utgången af december för debiteringslängdens granskning samt för

anställande af val till de under kyrkostämma hörande befattningar, hvilka

vid årets slut blifva lediga, äfvensom för val af revisorer.

§ io.

Kyrkostämma hålles äfven när Kongl. Maj:ts befallningshafvande, dom­

kapitlet, visitationsförrättare, magistraten, kyrko- eller skolrådet eller ock

särskild barnavårdsnämd, der sådan tinnes, det äskar, eller då ordföranden

sådant nödigt finner.

Enskild — — — — — beslut.

§ 13.

De ärenden, som skola å kyrkostämma till afgörande företagas, böra

förut vara vederbörligen beredda, antingen af kyrko- eller skolrådet eller

af särskild barnavårdsnämnd, der sådan finnes, eller ock af särskildt dertill

utsedda personer, då kyrkostämman, med afseende på ärendets beskaffenhet

eller andra »förhållanden, finner sådant lämpligt eller nödigt.

§ 19.

Ordföranden åligger tillse, att utdrag af kyrkostämmans protokoll till-

etälles kyrko- eller skolrådet eller särskild barnavårdsnämnd, der sådan finnes,

sller de andra personer, åt hvilka verkställighet af stämmans beslut upp-

di*ages. För öfrigt eger enhvar, som det åstundar, att af protokollet taga

afskrift, och att utan lösen få afskriftens riktighet af ordföranden be­

styrkt.

Protokollen — — -— — — — — — —

_ — förvaras.

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o SO.

15

§

22

.

Kyrkorådet —------- ------------- — — — — — — angelägenheter.

Skolrådet------------1-------- — — — — — — — — — uppdragen.

Om skolrådets befattning med ärenden angående uppfostran åt van-

artade och i sedligt afseende försummade barn galle hvad derom särskilt

stadgas.

Såväl — — — — — — — — — — — — — — — infordras.

§ 30.

Vid behandling af de ärenden angående folkskoleundervisningen, hvilka

det tillkommer skolrådet att handlägga, skola de stadgar lända till efter­

rättelse, som rörande denna undervisning gifna äro.

§ 36.

För hvarje år åligger det kyrkorådet att för kyrkan, samt skolrådet

att såväl för skolan som, der särskild barnavårdsnämnd ej tinnes, för

uppfostran åt vanartade och i sedligt afseende försummade barn, uppgöra

ett utgifts- och ett inkomstförslag.

Kongl. Maj-ds Nåd. Proposition N:o 30.

I utgiftsförslaget — — — — — —------- — — — — — utgå.

Uti inkomstförslaget— — — — — — — — — — — — påräkna.

§ 39.

Kyrko- och skolrådens räkenskaper skola afslutas med kalenderår, samt

senast den 1 derpå följande mars aflemnas till de för deras granskning

utsedda revisorer.

Revisionsberättelsen —------- ---------— —• — — — — — skall.

Hvad------- ------------------------------------------------------ — stadgadt.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1905, dock med den tidigare

tillämpning i vissa delar, som erfordras med hänsyn till lag angående

uppfostran åt vanartade och i sedligt afseende försummade barn.

16

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 30.

Utdrag af protokollet öfver ecklesiastikärenden, hållet inför Hans

Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms slott den 29

november 1901.

Närvarande:

Hans excellens herr statsministern friherre ^von O^tter,

Hans excellens herr ministern för utrikes ärendena

L^agerheim,

Statsråden:

A

nnerstedt

,

herr

von

K

rusenstjerna

,

grefve

W^achtmeister,

C^laéson,

C^rusebjörn,

O^delberg,

H^usberg,

P^alander,

H^ammarskjöld.

31:o

Departementschefen, statsrådet Claöson, yttrade härefter:

Ang.

»I skrifvelse den 25 april 1896 framhöll Riksdagen, hurusom allvar-

eanartldTo“hsam fara hotade vår samhällsordning genom den sedliga förvildningen hos

i sedligt af- en del af det uppväxande slägtet. Genomgripande åtgärder häremot måste

sum2ad/bar»enligt Riksdagens öfvertygelse vidtagas. Skulle någon''varaktig förbättring

kunna åstadkommas, måste bemödandena i främsta rummet rigta sig på

att i tid förekomma det onda genom beredande af lämplig uppfostran åt

sådana barn, hvilka, ehuru ej dömde brottslingar, genom sin vanart stode

nära brottslighetens gräns, äfvensom åt‘sådana, hvilka visserligen ännu ej

vore vanartade, men genom försummelse och sedlig vanvård från för-

äldrarnes eller målsmännens sida löpte största fara att blifva det.

17

Såsom väsentliga medel för utförande af det räddnings- och uppfost-

ringsarbete, som här erfordrades, hänvisade Riksdagen till inrättande af

särskilda anstalter, af hvilka de, som skulle afses för minderåriga förbry­

tare, borde upprättas af staten, som äfven skulle, med bidrag af veder­

börande målsmän, draga kostnaderna för deras verksamhet, de åter, som

skulle hysa vanartade och i sedligt afseende försummade barn, borde an­

ordnas och upprätthållas af landstingen och de städer, som ej i landsting

deltoge, med bidrag af staten och målsmännen för deras hållande i verk­

samhet, medan hem för barn, som försummade skolgång, skulle inrättas af

vederbörande skoldistrikt och af dem, med bidrag af målsmännen, under­

hållas; och uttalade Riksdagen såsom allmän regel, att smärre uppfostrings­

anstalter egde företräde framför större sådana.

Det statens ingripande, som härvid ifrågasatts, grundades af Riksdagen

derpå, att, enligt hvad erfarenheten ådagalagt, eu tillfredsställande lösning

af frågan om bekämpande af brottsligheten och vanarten hos de minder­

årige icke stode att vinna uteslutande genom bemödanden af enskilda,

äfven om dessa förfogade öfver synnerligen storartade tillgångar. Jemte

det staten ekonomiskt skulle träda emellan, borde staten genom lagbestäm­

melser ordna de olika slagen af tvångsuppfostran samt hafva tillsyn öfver

de upprättade anstalternas verksamhet. Hvad lagbestämmelserna anginge,

kunde de, enligt Riksdagens åsigt, närmast ansluta sig till de stadganden

i strafflagens kap. 5, hvilka rörde af minderårig person begångna förbry­

telser, äfvensom till lagen angående lösdrifvares behandling, hvilken lag i

sitt nuvarande skick saknade hvarje föreskrift om behandlingen af de

minderåriga lösdrifvarne, samt till folkskolestadgans § 51, som för när­

varande väl gåfve skolstyrelse magt öfver barn, som försummade sin skol-

gångsskyldighet, men icke öfver barn, som visade sig vanartade eller i

moraliskt afseende groft försummade.

Under åberopande af hvad i skrifvelsen anförts anhöll Riksdagen, att

Eders Kongl. Maj:t täcktes låta utarbeta och för Riksdagen framlägga för­

slag om åtgärder för beredande af lämplig uppfostran dels åt minderåriga

förbrytare, dels åt vanartade och i sedligt afseende försummade barn.

Med anledning af denna Riksdagens skrifvelse beslöt Eders Kongl.

Maj:t den 16 oktober 1896 att åt särskilda komiterade anförtro utredningen

af denna fråga; dervid Eders Kongl. Maj:t med hänsyn till den skiljaktiga

utredning, som å ena sidan beträffande minderåriga förbrytare kräfdes och

ä andra sidan med afseende på öfriga mindre välartade barn vore erfor­

derlig, samt för att komitén vid sitt omfattande arbetes utförande ej måtte

blifva alltför talrik, fann lämpligt att, på samma gång eu del ledamöter

Bill. till liilcsd. Prot. 1902. 1 Sami. 1 Afd. 20 Höft.

3

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 30.

18

erhöllo i uppdrag att deltaga i komitéarbetet i hela dess omfattning, öfriga

ledamöter utsagos särskild!, för frågan angående uppfostringsanstalter för

minderåriga förbrytare och särskildt för frågan angående dylika anstalter

för öfriga i sedligt afseende försummade barn.

Till den sålunda tillsatta komitén blef sedermera, utom Riksdagens

förutnämnda skrifvelse, öfverlemnadt det af särskilde komiterade den 27

januari 1897 afgifna underdåniga förslag till ordnande af fosterbarnsvården

in. in. för att, hvad anginge deri intagna förslag till vissa ändringar i för­

ordningen angående fattigvården den 9 juni 1871, tagas i öfvervägande

vid fullgörandet af komiténs uppdrag, hvarjemte vissa öfver nämnda för­

slag afgifna yttranden äfvenledes tillstäldes komitén. Vidare har komitén

dels, för att tagas i öfvervägande vid fullgörandet af komiténs uppdrag,

fått till sig öfverlemnad en af Riksdagen den 8 maj 1897 aflåten skrifvelse

angående beredande af ordnade förhållanden med afseende å vissa kring-

vandrare, i synnerhet de s. k. tattarne, dels ock erhållit nådig befallning

att afgifva underdånigt utlåtande öfver en af domkapitlet i Göteborg hos

Eders Kongl. Maj:t gjord framställning, att Eders Kongl. Maj:t täcktes taga

i öfvervägande, i hvad mån åtgärder kunde och borde vidtagas för bere­

dande af kristlig uppfostran åt det s. k. vandringsfolkets barn.

Sedan komitén trädt i verksamhet, afgaf densamma till en början med

underdånig skrifvelse den 26 oktober 1898 betänkande och förslag angå­

ende minderåriga förbrytares behandling; afseende dessa förslag, bland

annat, lag angående ändring i vissa delar af strafflagen den 16 februari

1864, lag innefattande vissa bestämmelser angående handläggning af brott­

mål rörande minderårige samt lag om tvångsuppfostran på grund af dom­

stols förordnande. Detta med I utmärkta betänkande har denna dag redan

inför Eders Kongl. Maj:t anmälts af chefen för justitiedepartementet; och

Eders Kongl. Maj:t har dervid beslutit att för Riksdagen framlägga lag­

förslag angående ändrad lydelse af 5 kap. 1, 2 3, och 6 §§ strafflagen, an­

gående verkställighet af domstols förordnande om tvångsuppfostran samt

angående vissa bestämmelser om förfarandet i brottmål rörande minderårige.

I vissa afseenden har jag anledning att i det följande återkomma till de

ämnen, som afses i berörda förslag. Här vill jag blott nämna, att jag ur

omförmälda betänkande heintat de helt kortfattade uppgifter rörande vissa

utländska förhållanden, som jag strax skall meddela.

Sedan komitén fortsatt och afslutat sina arbeten, öfverlemnade den­

samma vidare till Eders Kongl. Maj:t med underdånig skrifvelse den 26

oktober 1899 betänkande och förslag angående vanartade och i sedligt

afseende försummade barns behandling; omfattande detta med II betecknade

arbete förslag till:

Kongl. Maj:ts Nåd, Proposition N:o 30.

Kong!. Majds Nåd. Proposition N:o 30.

19

l:o) lag angående vanartade och i sedligt afseende försummade barns

behandling;

2:o) lag om ändrad lydelse af § 13 i förordningen om kyrkostämma

samt kyrkoråd och skolråd den 21 mars 1862;

3:o) lag om ändrad lydelse af § 11 i förordningen om kyrkostämma

samt kyrkoråd och skolråd i Stockholm den 20 november 1863;

4:o) förordning om ändrad lydelse af § 42 i förnyade stadgan an­

gående folkundervisningen i riket den 10 december 1897;

5:o) förordning om ändrad lydelse af §§ 5, 12 och 40 i förordningen

angående fattigvården den 9 juni 1871; samt

6:o) lag om ändrad lydelse af § 1 i lagen angående lösdrifvares be­

handling den 12 juni 1885.

Komiténs nyssnämnda betänkande åtföljes af en reservation, inne­

fattande den särskilda mening, som af en af komiténs ledamöter ut­

talats.

Såsom af det redan anförda framgår, har komitén delat Riksdagens

uppfattning om behofvet af en lagstiftning i den rigtning, som af Riks­

dagen antydts. Komitén anför till en början:

»I det betänkande angående minderåriga förbrytares behandling, som

förut afgifvits af den afdelning inom komitén, hvilken haft denna frågas

utredning sig anförtrodd, har blifvit påvisadt, hurusom brottsligheten bland

de minderåriga i vårt land synes vara stadd i en hotande tillväxt. Men

denna tilltagande brottslighet har sin upprinnelse och sin naturliga förut­

sättning i en bland ungdomen vidt utbredd vanart och sedeslöshet. Det

är visserligen endast hos ett relativt mindre antal individer, som vanarten

tager sig uttryck i brottsliga handlingar, men bakom de unga brottslin-

garne stå stora skaror af minderåriga, hvilkas sedliga utveckling tagit en

sådan rigtning, att en tillfällig frestelse af en eller annan art lätt nog kan

föranleda deras inträdande i de brottsligas led. Under sådana förhållanden

synes det komitén uppenbart, att, om staten skall kunna med utsigt till

framgång motverka brottsligheten bland det uppväxande slägtet, det icke

kan vara tillräckligt att ingripa emot de unga förbrytarne för att med

tjenligare medel, än hittills varit använda, söka åvägabringa deras upp­

rättande och rädda dem åt samhället. Skall en väsentlig och varaktig

förbättring kunna påräknas, måste åtgärderna från statens sida hafva till

föremål icke endast de barn, hvilka redan blifvit beträdda med brott, utan

äfven dem, hvilkas ådagalagda vanart och trotsiga sinnelag gifva grundad

anledning att befara, att de skola utveckla sig till sam hällsfarliga per­

20

soner, eller hvilka uppväxa under påverkan af brottsliga eller lastbara

föräldrar eller eljest under förderfbringande inflytelser.

»Att de ifrågavarande åtgärderna äfven i vårt land böra erhålla den

nu angifna oinfattningen, står ock i full öfverensstämmelse med de ledande

grundtankarne för nutidens lagstiftningsarbete på detta område. En af de

mest framträdande bland dessa grundtankar är den, att brottslighet hos

barn icke bör medföra straffpåföljd, utan i stället bekämpas genom lämp­

liga uppfostringsåtgärder, enär den måste betraktas såsom i väsentlig mån

beroende derpå, att den minderårige lagöfverträdarens uppfostran icke

varit egnad att bibringa honom den stadga i karaktären, som erfordras

för att han må kunna motstå mötande frestelser. Det anses derför ligga

i statens intresse att genom ingripande i den minderåriges uppfostran söka

leda denna till ett sådant resultat, att faran för ytterligare rättskränk-

ningar från hans sida aflägsnas. Ett sådant ingripande kan emellertid visa

sig i lika hög grad behöfligt, derest den minderårige, utan att hafva gjort

sig skyldig till något lagbrott, på annat sätt visat dåliga anlag och böjelser

af sådan art, att deras utveckling uppenbarligen innebär en fara för statens

rättsordning. Någon skälig anledning, hvarför staten gent emot en sålunda

yppad fara skulle förhålla sig overksam, så länge icke någon under straff­

lagens bestämmelser fallande handling blifvit af den minderårige begången,

synes så mycket mindre förefinnas, som möjligheten till framgång för

uppfostringsåtgärder af nu ifrågavarande art enligt erfarenhetens vittnes­

börd minskas i samma mån som åtgärderna uppskjutas. Och likasom

staten sålunda till förebyggande af brottslighet bland de unge bör lemna

sin medverkan till de vanartade barnens uppfostrande, så är det ock i ej

mindre grad af 'oehofvet påkalladt, att, der barn växa upp under sådana

yttre omständigheter, som med största sannolikhet kunna väntas hos dem

framkalla vanart, staten ingriper för att om möjligt gifva eu bättre rigtning

åt deras sedliga utveckling.»

Vidare yttrar komitén:

»Det kan, såsom förut blifvit antydt, enligt komiténs förmenande icke

vara för staten likgiltigt, om inom dess område uppväxa skaror af barn,

hvilka, derest de icke kraftigt omhändertagas, skola komma att, såsom

till nyttigt arbete odugliga, lastbara och brottsliga män eller qvinno!’, icke

endast bereda sitt eget förderf utan också ligga samhället till last och

ständigt störa eller hota dess ordning. Tvärtom måste sådana barns till­

rättaförande och fostrande till samhällsnyttiga medborgare framstå såsom

ett vigtigt statsintresse, hvars tillgoseende måste i sinom tid på mång­

faldiga sätt, både materiel och ideelt, komma samhället till godo. Er-

Kong!. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 30.

21

farenhetema från utlandet och särskilt från England gifva också vid

handen, att genom ett planmässigt och energiskt bedrifvet arbete en stor

mängd af de barn, som, åt sig sjelfva lemnade, ofelbart skulle hemfallit

åt last och brott, blifvit derifrån räddade och att, sedan det ifrågavarande

arbetet under en följd af år pågått, en fortgående minskning i brottslig­

heten inom såväl äldre som yngre åldersklasser kunnat påvisas. Det torde

derför på goda grunder kunna antagas, att äfven i vårt land de ekono­

miska uppoffringar, som från statens sida kunna erfordras, skola efter

hand i väsentlig grad ersättas genom minskning i statens omkostnader för

fångvården och tvångsarbetsanstalterna. Men den hufvudsakliga vinst, som

härvidlag kan af samhället påräknas, är dock icke af ekonomisk utan af

ideel natur; och denna vinst, förbättringen af rättssäkerheten och morali­

teten inom samhället, torde svårligen kunna nog högt uppskattas.

»Också torde någon allvarsam meningsskiljaktighet i fråga om nöd­

vändigheten äfven för vårt land af statsåtgärder i nu antydd syftning

knappast vara att befara. Klagomål öfver förvildningen och sedeslösheten

hos en stor del af vår ungdom hafva på senare tider så kraftigt uttalats

från många de mest omdömesgilla håll, och skildringar om minderårigas

uppträdande på ett om råhet och trots mot samhällsordningen vittnande

sätt hafva så ofta bragts till allmänhetens kännedom, att det oafvisliga

behofvet af kraftiga mått och steg till det ondas bekämpande numera

torde vara allmänt erkändt.»

För vinnande af detta ändamål hafva de bestämmelser i gällande lag­

stiftning, som kunna anses syfta deråt, icke af komitén funnits vara till­

räckligt verksamma. Komitén omförmäler i korthet dessa bestämmelser,

som återfinnas dels i förordningen angående fattigvården den 9 juni 1871,

§§ 1, 12: l, 13: 2, 35: -l och 40: 3, 4, 5, dels ock i stadgan angående folk­

undervisningen i riket den 10 december 1897, §§ 42: 4 och 51.

Likasom komitén anslutit sig till Riksdagens åsigt om önskvärdheten

af lagstiftningsåtgärder på ifrågavarande område, har komitén också haft

sin uppmärksamhet fäst vid Riksdagens uttalanden rörande behofvet af an­

stalter för uppfostran åt ifrågavarande barn — af Indika anstalter somliga

borde upprättas af landsting och af de städer, som ej i landsting deltaga

— samt om statsbidrag till anstalternas upprätthållande. Till koiniténs

mening i dessa frågor skall jag senare återkomma. Här må nämnas, att

enligt af komitén inhemtade och i dess betänkande meddelade upplys­

ningar i landet redan finnas, förutom åkerbrukskolonien Hall vid Södertelge,

hvilken hufvudsakligen mottager minderåriga förbrytare, ett antal af åtta

smärre anstalter, som kunna anses afsedda såväl för minderåriga förbrytare

som för vanartade barn, tre anstalter för dels vanartade dels ock i sedligt

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 30.

22

Kong!,. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 30.

afseende försummade barn samt tre anstalter, som i viss man kunna be­

traktas såsom skolkareskolor, men som delvis äfven upptaga vanartade och

i sedligt afseende försummade barn. Till omförmälda anstalter kommer ett

ganska stort antal barnhem, närmast afsedda för i sedligt afseende för­

summade och fattiga barn. Slutligen finnes en mängd särskilda föreningar

och fonder, med ändamål att bereda uppfostran åt vanartade, i sedligt

afseende försummade och fattiga barn.

Förutom å Hall, hvarest vid 1896 års slut 175 barn voro intagna,

funnos i de åtta inrättningen å Hall närstående anstalterna 239 platser

att tillgå; och voro der intagna 176 gossar. 1 de anstalter, som upp­

taga såväl vanartade som i sedligt afseende försummade barn, funnos platser

sammanlagdt för 200 gossar och 60 flickor; och voro i dessa anstalter intagna

172 gossar och 52 flickor. Ifrågavarande anstalter äro i regel upprättade

på enskildes föranstaltande och bekostnad; endast få af dem äro upprät­

tade och underhållas af landsting eller stadsfullmägtige i de städer, som

ej deltaga i landsting.

Till en jemförelse med nyss omförmälda siffror vill jag ur en af

komitén lemnad statistik meddela, att år 1896 antalet af vanartade barn

i eu ålder af 7—14 år för hela riket skulle utgöra 1,038, deraf 884 gossar

och 154 flickor, samt motsvarande tal för i sedligt afseende försummade

4,058, 2,632 och 1,426. Närmare halfva antalet af dessa barn tillhörde

städerna. Groft vanartade, men ej inför domstol åtalade barn hafva upp-

gifvits år 1896 utgöra 355 gossar och 50 flickor, tillhopa 405. Beträffande

dessa sifferuppgifter, hvilka sammanstälts ur uppgifter, som lemnats från

ordförandena hos skolråden, rikets magistrater, poliskammare och krono­

fogdar, anmärker komitén, att de af flere orsaker icke kunde anses vara

exakta. Dock utgjorde de utan tvifvel ett minimum.

Jag vill i sammanhang härmed ur komiténs betänkande I meddela,

att antalet af de- tilltalade, som under år 1896 för brottslig gerning, be­

gången före uppnådda femton år, dömts till straff eller förklarats skola

agas eller insättas i allmän uppfostringsanstalt, utgjort tillhopa 163, deraf

6 flickor; hvartill kan läggas, att under samma år 18 gossar under femton

år tilltalats inför domstol för brottslig gerning, utan att åtalet ledt till

någon påföljd. Att döma af nämnda betänkande synes äfven siffran 163

vara ett rninimital. Medeltalet för hvartdera af åren 1892—1896 skulle

hafva utgjort omkring 210.

Då det vid behandling af en fråga, som väsentligen är att anse såsom

ny från den svenska lagstiftningens synpunkt, utan tvifvel är af stort

intresse att inhemta hvad på motsvarande områden åtgjorts i sådana

Kong!. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 30.

23

främmande länder, hvilkas lagstiftning skulle kunna ifrågasättas i någon

mån tjena till förebild hos oss, vill jag, innan jag ingår på en närmare

redogörelse för komiténs förslag, nu lemna förut af mig antydda kort­

fattade uppgifter rörande vissa utländska förhållanden.

Jag skall då först omförmäla den norska lagen om behandlingen af

försummade barn den 6 juni 1896. Enligt denna lag skall i hvarje

kommun finnas ett »vasrgeraad», bestående af ortens domare och prest

samt fem af kommunen särskildt utsedde, deribland en läkare och en eller

två qvinnor. Vsergeraadets myndighet sträcker sig ej allenast till de i

sedligt hänseende försummade och de vanartade barnen, utan äfven till

barn, som beträdts med att hafva begått brottsliga handlingar, båda

kategorierna omfattande barn under sexton år. Vasrgeraadets vigtigaste

magtmedel består i barnets skiljande från hemmet och uppfostran under

offentlig uppsigt. Äfven kan rådet gifva såväl uppfostrarne som barnet

varning. Barnet kan ock agas eller, om det icke uppnått femton år, för

högst sex månader insättas i skolkareskola, dervid det dock fortfarande

tillhör sitt hem. När vaergeraadet skridit till att skilja barnet från hemmet

— hvarvid rådet samtidigt kan beröfva endera eller båda föräldrarne

föräldramyndigheten — försättes barnet till annat enskildt hem, barnhem eller

skolhem, hvilka sistnämnda äro af två slag: mildare och strängare. Be­

slutet om barnets skiljande från hemmet kan underställas vederbörande

departements pröfning. Kostnaderna för minderårigas uppfostran under

offentlig uppsigt fördelas mellan stat och kommun, med rätt för båda till

viss ersättning af barnets föräldrar. Kostnaden i skolhem — hvilka af

staten upprättas — bestrides af staten med rätt till ersättning af veder­

börande kommun efter 40 öre om dagen för hvarje barn. Kommunen

bestrider utgifterna i skolkareskolor, med statsbidrag: JO öre om dagen

för hvarje barn. Kostnaden för barnets uppfostran i främmande familj

eller i barnhem är i regel lagd på kommunen. Föräldrars eller målsmans

bidrag får ej öfverstiga en krona om dagen.

I Danmark är ett lagförslag uppgjordt, hvartill förebild hemtats från

1896 års norska lag. Ett »vasrgeraad» skall finnas i hvarje kommun,

med enahanda rätt som dess norska motsvarighet. Yasrgeraadet skall bestå

af ortens domare och prest samt »sogneraadets», kommunalnämndens, ord­

förande jemte två valde ledamöter, deraf eu lärare eller lärarinna eller

annan man eller qvinna med insikt i skolfrågor. Den andra af dessa

valde ledamöter utses af »amtsraadet», landstinget, och är gemensam för

hela det judiciela område kommunen tillhör.

I motsats till de norska bestämmelserna afser det danska förslaget i

regel barn under femton år samt upptager en sjelfständig öfverinstans,

24

KongI. Maj:Is Nåd. Proposition N:o 30.

»overvasrgeraadet», bestående af en af regeringen utnämnd öfverinspektor

för uppfostringsanstalterna såsom ordförande äfvensom en af justitie- samt

en af kyrko- och undervisningsministeriet utsedd medlem. Vid sidan af sin

ställning som öfverinstans har overvtergeraadet andra vigtiga uppgifter. Bland

annat har denna myndighet att på lämpligaste sätt bringa till utförande

hvarje af vsergeraadet fattadt beslut om barns skiljande från deras hem

och anbringande i annat enskildt hem, barnhem eller uppfostringsanstalt;

vidare skall overvasrgeraadet vara förmyndare för hvarje barn, som skiljes

från sina föräldrar.

En annan nyhet i det danska förslaget, i förhållande till den norska

lagen, är, att, om barnets skiljande från hemmet icke synes vara af be-

hofvet påkalladt, men dess eget uppförande eller föräldrarnes sätt att sköta

sina uppfostringspligter ändock ger anledning till anmärkning, en särskild

person, »tilsynsvasrge», kan tillsättas med uppgift att utöfva tillsyn öfver

barnen eller föräldrarne.

Enligt ifrågavarande förslag skola kostnaderna för barns anbringande

utom hemmet — så framt de icke täckas af de bidrag, som af barnets

föräldrar skola erläggas och hvilkas storlek vaergeraadet eger att bestämma

— i regeln hvila till hälften på staten och till hälften på den kommun,

som eger försörjningspligten. Den erforderliga kostnaden för tvångsskolor

drabbar dock uteslutande kommunen.

Jag skall nu beträffande de utländska förhållandena ytterligare tala

blott om dem, som råda i Storbritannien.

Striden mot ungdomens förvildning har i England upptagits tidigare

och kraftigare än annorstädes. Från början rigtad blott på beredande af

vård och uppfostran åt minderåriga förbrytare, vann densamma omsider

ett vidare omfång, i det man började sträfva efter att förebygga upp­

komsten af brottsliga tendenser, der detta på grund af barnets lefnadsföi’-

hållanden eller omgifning kunde vara att befara. Den rörelse för ifråga­

varande ändamål, som gripit vidsträckta kretsar af befolkningen, afspeglade

sig omsider i lagstiftningen. År 1854 tillkommo två parlamentsakter i

ämnet, och de efterföljdes under de närmaste åren af flere i samma syfte.

Det utmärkande för de engelska förhållandena är inrättningen af

anstalter, afsedda antingen för minderåriga förbrytare, »reformatory schools»,

eller för vanartade och vanvårdade barn, »industrial schools». I reforma­

tory schools intagas under olika förutsättningar barn under sexton år,

barn under tolf år, barn mellan tolf och sexton år samt barn mellan tio

och sexton år. Uti industrial schools upptagas i regel barn under fjorton

år. Till dessa anstalter hafva sedermera kommit dels s. k. »day industrial

schools», i Indika barnet under dagen erhåller mat och omvårdnad, hvaremot

25

detsamma tillbringar natten i föräldrahemmet, dels ock s. k. »truant schools»,

skolkareskolor, hvilka uteslutande upptaga försumliga skolbarn.

Det har visat sig, att dessa anstalters verksamhet medfört goda

resultat i afseende å de i dem intagna barnen. En följd af deras fram­

gångsrika arbete synes ock hafva varit ett sjunkande af brottsligheten

hos det fullvuxna slägtet. Statistiken har härutinnan mycket gynsamma

siffror att uppvisa. Det förtjenar emellertid att framhållas, hurusom i

England på senare tid röster höjt sig, uttalande betänkligheter mot det

engelska uppfostringssystemet: uppfostran i anstalter. I ett utlåtande

af år 1896, afgifvet af en af regeringen tillsatt komité för under­

sökande af förhållandena inom reformatory och industrial schools, fram-

hålles eftertryckligt, att ett barns uppfostran på det allmännas bekostnad

samt dess skiljande från föräldrar och slägtingar vore en nödfallsutväg,

som endast med största försigtighet borde anlitas. Såsom en ogynsam följd

af ett barns uppfostran i en dylik anstalt betonar den engelska komitén,

att barnet genom att under en längre tid stå utan beröring med det

verkliga lifvet lätteligen förlorar förmågan att reda sig på egen hand och

till följd deraf vid utträdet ur anstalten icke alltid förmår att rätt till­

godogöra sig den återvunna friheten. Den mekaniska systematisering, som

i viss mån måste utmärka hvarje anstalt, hvilken vore afsedd att upptaga

flere barn, medförde, enligt komiténs åsigt, att barnets individuela anlag

undertrycktes och dess förmåga af eget initiativ förslöades. En annan

anledning till uttalande af ett mindre gynsamt omdöme finner komitén i

det förhållandet, att omkring SO procent af de barn, som utgått från refor­

matory och industrial schools, från anstalten återvände till sina hem. Då

dessa hem i allmänhet kunde betraktas såsom mindre goda samt barnets

intagande i eu anstalt af ifrågavarande slag ofta just afsett dess aflägs­

nande från hemmet, anser komitén det anförda förhållandet vara ett bevis

på att det åsyftade ändamålet i ett stort antal fall förfelats. Bland de

utvägar, komitén föreslår till förebyggande af de menliga följder, som

barnets uppfostran uti ifrågavarande anstalter anses kunna medföra, må

nämnas, att uteslutande hänsyn skall tagas till barnets ålder, när fråga är,

om det skall anförtros åt en reformatory eller industrial school. Detta förslag

stöder sig på en uppfattning, som äfven annorstädes utomlands gjorts gällande,

nämligen att skilnaden mellan de barn, som öfverträdt strafflagens före­

skrifter, och sådana, som icke gjort sig härtill skyldiga, ej är så stor, att

den utgör en lämplig indelningsgrund vid pröfningen af frågan, till hvithet

slag af anstalter ett barn bör hänvisas. Komitén föreslår derför, att barn

under fjorton år, oberoende af frågan om deras brottslighet, skola öfver-

lemnas till industrial schools och äldre barn till reformatory schools.

liih. till Hilcsrl. Prof,. 1902. 1 Sami. I Afd. 20 Häft.

4

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 30.

26

Innan jag lemnar detta ämne, bör jag ej underlåta att tillfoga, att

åsigterna bland den engelska komiténs ledamöter varit mycket skiljaktiga

och att förslaget i väsentliga delar uttrycker endast en svag majoritets

uppfattning.

Jag skall nu öfvergå till en redogörelse för de vigtigaste punkterna

af det föreliggande komitéförslagets förnämsta afdelning, förslaget till lag

om vanartade och i sedligt afseende försummade barns behandling. I

afseende å sjelfva ordalydelsen af såväl detta förslag som öfriga af komitén

och dess reservant afgifna förslag torde det tillåtas mig hänvisa till komité-

betäukandet.

De barn, hvilka enligt komiténs förslag skulle utgöra föremål för såväl

lagen om tvångsuppfostran som nyss omförinälda lag, bilda tre hufvud-

grupper:

1) Minderåriga förbrytare, hvilkas gerning skulle åtalas inför domstol.

Gerningen skulle vara strafflös, men på grund af domstols förordnande

skulle barnet kunna agas eller insättas i allmän —- af staten upprättad

— uppfostringsanstalt. Härmed öfverensstämma de i fråga om barn under

femton år nu gällande stadganden.

2) Vanartade barn, det vill säga sådana, hvilka vare sig genom be­

gångna, men ej i laga ordning beifrade brottsliga handlingar eller genom

bett!eri, skolförsummelser eller annorledes ådagalagdt dåligt uppförande

visat, att de uppfostringsmedel, öfver hvilka hemmet och skolan förfoga,

äro otillräckliga för deras tillrättaförande. För dessa barn böra, enligt

komiténs åsigt, af landsting eller de städer, som ej i landsting deltaga,

upprättas nödigt antal skyddshem.

3) Barn, hvilka på grund af föräldrars eller målsmans lastbarhet,

vårdslöshet eller oförmåga att egna barnen nödig tillsyn äro i sedligt af­

seende så försummade, att särskilda åtgärder anses vara erforderliga för

att förekomma deras vanartande. Dessa barn skulle intagas i enskilda

hem eller i barnhem, upprättade af kommunerna.

Huruledes denna indelning rubbats genom de på föredragning af

chefen för justitiedepartementet af Eders Kongl. Magt förut denna dag

gillade, af mig omnämnda lagförslag utvisas af dem och skall i det kom­

mande af mig omförmälas.

På sätt framgår af hvad jag redan anfört skulle, enligt komiténs tanke,

den lagstiftning, som utgör närmaste föremålet för detta mitt anförande,

ej afse den nyssnämnda första hufvudgruppen. För denna skulle gälla

de bestämmelser, som äro innefattade i komiténs med I utmärkta betän­

kande och folkslag. Den följande redogörelsen för komiténs förslag

Kong!. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 30.

Kong1. Maj:ts Nåd, Proposition N:o 30,

27

hänför sig alltså väsentligen till den andra och den tredje af förutnämnda

hufvudgrupper.

Komitén har icke ansett lämpligt att angifva någon viss ålder så­

som den lägsta, vid hvilken ett barn skulle kunna göras till föremål

för uppfostringsåtgärder enligt den af komitén föreslagna lagstiftningen,

då faran för ett barns utveckling i ond rigtning kan redan vid ganska

tidig ålder vara påtaglig och då det är svårt att efter allmänna grunder

bestämma åldersgränsen nedåt samt frånvaron af en sådan begränsning

icke kan antagas medföra någon olägenhet. En åldersgräns uppåt är der­

emot, enligt komiténs åsigt, oundgängligen nödig; och har komitén i

sådant afseende föreslagit, att endast barn, som ännu icke uppnått femton

år, skulle kunna till uppfostran omhändertagas. Förslaget grundar sig

på samma skäl, som förmått komitén att i förslaget angående minderåriga

förbrytares behandling — i öfverensstämmelse med gällande svensk rätt

likasom ock i enlighet med de inom de flesta under senare tider tillkomna

utländska lagstiftningar antagna bestämmelser — fastställa nämnda ålder

såsom den gräns, vid hvilken straffrättslig ansvarighet inträder. Det har

ansetts, att vid denna ålder bör hafva uppnåtts icke endast den utveckling

i intellektuelt afseende, som är en förutsättning för att kunna skilja mellan

tillåtliga och otillåtliga handlingar, utan också den stadga i karaktären

och viljerigtningen, som gifver förmåga att oberoende af tillfälliga be-

vekelsegrunder välja det rätta eller det orätta.

Pröfningen och afgörandet af uppkomna frågor om uppfostringsåtgärder

för vanartade och i sedligt afseende försummade barn har komitén velat

öfverlemna åt en alldeles ny kommunal myndighet, hvilken skulle erhålla

namnet barnavårdsnämnd. I denna nämnd skulle vederbörande kyrko­

herde vara sjelfskrifven ordförande, och till ledamöter i densamma skulle

å kyrkostämma utses minst fyra för nit om ungdomens uppfostran kända

män eller cjvinnor. Till sitt biträde kunde nämnden få utse ombud för

särskilda kretsar af sitt verksamhetsområde.

På sätt komitén omförmäler, har komitén vid framställandet af sitt

förslag rörande inrättandet af en barnavårdsnämnd haft uppmärksamhet

fäst vid förutnämnda norska lag af den 6 juni 1896 och det derpå

väsentligen bygda lagförslaget i Danmark. I anslutning till bestämmelserna

i nämnda lag och lagförslag har komitén afsett, att barnavårdsnämnden

icke måtte erhålla större verksamhetsområde än en kommun. Det måste

nämligen anses vara af stor vigt för framgången af denna myndighets

arbete, att dess medlemmar egde eu någorlunda fullständig personlig

kännedom om distriktets befolkning och dennas lefnadsomständigheter, så

28

att förekommande fall af sedlig försummelse eller af barns uppenbara

vanart icke behöfde befaras undgå nämndens uppmärksamhet.

Deremot har komitén i afseende å barnavårdsnämndens samman­

sättning och sättet för utseendet af dess ledamöter bygt sitt förslag på

grunder, som väsentligen afvika från dem, på hvilka omförmälda lag och

lagförslag hvila. Genom sitt förslag, att kommunen vid besättandet af

ledamotsplatserna ej skulle vara inskränkt till personer af visst yrke eller

viss samhällsställning, har komitén velat främja det syfte, livilket komitén

anser utgöra eu grundförutsättning för framgången af den nya lagstift­

ningen, eller att barnavårdsnämnderna må kunna i sitt arbete påräkna

förtroende och medverkan af befolkningens breda lager. Endast ordförande-

befattningen i barnavårdsnämnden skulle, såsom redan nämnts, enligt

komiténs förslag besättas med sjelfskrifven innehafvare, nämligen kyrko­

herden i församlingen. Barnavårdsnämndernas uppgift har synts komitén

ligga så nära den verksamhet, som är kyrkoherdarne anförtrodd både i

deras egenskap af själasörjare och såsom sjelfskrifna ordförande i kyrko-

och skolråd, att komitén ansett sig kunna förutsätta, att den mest insigts­

full ledning för arbetet skall kunna påräknas från kyrkoherdarnes sida

och att dessa skola såsom en under embetsansvar dem ålagd och tillika

af dem med personligt intresse omfattad uppgift taga sig an detta arbete.

Komitén har också hållit före, att pastor i församlingen måste antagas

hafva de bästa tillfällen att lära känna de hem, der tuktlöshet och lag­

löshet råda, likasom ock de hem, dit på afvägar komna barn skulle kunna

med största trygghet öfverlemnas till uppfostran. Komitén anser sig så­

lunda hafva synnerligen goda grunder för sitt förslag om kyrkoherdens

sjelfskrifvenhet såsom barnavårdsnämndens ordförande och fäster vid detta

förslag stor vigt.

Då emellertid sådana fall syntes kunna inträffa, att en kyrkoherde,

särskildt i stad, af sina öfriga embetsåligganden kunde vara antingen till­

fälligtvis eller för kortare eller längre tid urståndsatt att utöfva ordfö­

randeskapet i nämnden, har komitén ansett det böra föreskrifvas, att en

vice ordförande alltid borde finnas i nämnden, något som äfven af andra

skäl syntes behöfligt.

Under komiténs öfverläggningar har äfven den frågan förevarit, huru­

vida icke de af den nya lagstiftningen föranledda göromålen skulle kunna

anförtros åt skolrådet och dymedelst inrättandet af en ny kommunal

myndighet kunna undvikas. Såsom skäl, hvarför komitén icke kunnat

ansluta sig till denna tanke, har komitén framhållit, dels att den nya lag­

stiftningens stora vigt syntes kräfva, att en myndighet inrättades med den

särskilda uppgiften att göra densamma verkligt effektiv, dels ock att

Konyl. Maj:ts Nåd. Proposition X:o 30.

Kong!. Maj:/s Nåd. Proposition X:o 30.

29

genom utsträckning af skolrådets befogenhet till att omfatta äfven de

"barn, som ännu icke uppnått skolåldern, och dem, som öfverskridit denna

ålder, skolrådets hela uppgift komme att till sina grunder undergå en

väsentlig omgestaltning och dess arbetsbörda, hvilken för närvarande kunde

anses vara i många kommuner ganska betungande, blefve alltför mycket

tillökad, hvaraf måhända äfven den påföljd kunde befaras, att de af den

nya lagstiftningen föranledda göromål, öfverlemnade åt en för andra ända­

mål redan förefintlig myndighet, blefve, såsom från denna myndighets syn­

punkt mindre trängande, i större eller mindre mån åsidosatta. Af huf­

vudsakligen enahanda skäl har komitén icke heller ansett lämpligt att åt

kyrkorådet anförtro bestyret med den föreslagna lagstiftningens bringande

till verkställighet.

I den nu afhandlade frågan har komitén slutligen anfört, att, äfven

om den ifrågasatta barnavårdsnämndens arbete i många fall blefve qvan-

titativt obetydligt, så måste det dock alltid medföra stort gagn, att en

myndighet funnes med den särskilda uppgiften att öfva uppsigt beträffande

uppfostringsförhållandena inom kommunen. Dessutom hade komitén hyst

den tanke, att åt barnavårdsnämnden möjligen skulle kunna framdeles

anförtros äfven vissa andra befattningar, som på grund af sin natur stode

i nära sammanhang med de i komiténs förslag angifna. Särskildt hade

komitén i sådant afseende tänkt på de göromål, som enligt förut omför-

mälda förslag till ordnande af fosterbarnsvården in. m. skulle anförtros åt

helsovårds- eller kommunalnämnd. Det lede intet tvifvel, att barna­

vårdsnämnden skulle bättre än helsovårds- eller kommunalnämnden vara

egnad att handhafva dessa angelägenheter, på samma gång som barna­

vårdsnämnden genom en sådan utsträckning af dess befogenhet till att

omfatta de med barnavårdsnämndens verksamhet naturligen nära samman­

hörande ärendena rörande fosterbarnsvården kunde väntas förvärfva en

mångsidigare erfarenhet och vinna ökad auktoritet. Komitén, som ansett

det icke vara med det komitén meddelade uppdrag öfverensstämmande att

gifva sitt förslag till lagstiftning angående barnavårdsnämnden sådan om­

fattning, som senast blifvit antydt, har emellertid såsom bilaga vid sitt

betänkande fogat det utarbetade förslaget till förordning om skydd för

fosterbarn, deri komitén, med utmärkande af förslagets oförändrade lydelse,

infört de ändringar, som skulle föranledas deraf, att på barnavårdsnämnden

öfver flyttades de sysslor, som enligt förslaget skulle åligga helsovårds- eller

kommunalnämnd.

Jag nämnde nyss, att barnavårdsnämndens verksamhetsområde skulle

utgöra en kommun. Komitén föreslår i 2 § af sitt lagförslag angående

vanartade och i sedligt afseende försummade barns behandling, att i hvarje

30

kyrkoförsamling skulle finnas en barnavårdsnämnd, som skulle taga vård

om sådana i lagen afsedda barn, som vistades inom församlingen. För att'

underlätta den synnerligen vigtiga samverkan emellan barnavårdsnämnden

och skolmyndigheterna, har komitén ansett sig böra hemställa, att i de fall,

der kyrkoförsamlingen och skoldistriktet icke till sina gränser sammanfölle,

detta senare måtte förklaras utgöra området för barnavårdsnämndens verk­

samhet, och detta vare sig skoldistriktet utgjorde endast en del af eu kyrko­

församling eller bildats genom sammanslagning af två eller flere försam­

lingar, dock att ett af flere församlingar bestående skoldistrikt borde kunna

uppdelas i särskilda barnavårdsdistrikt. En sådan uppdelning skulle enligt

komiténs förslag beslutas af Eders Kongl. Maj:t; och då dess ändamål tydligen

skulle vara undanröjande af yppade eller befarade olägenheter af distrik­

tets alltför stora omfattning, har komitén förestält sig, att i tillämpningen

dylik fråga skulle komma att i de flesta fall väckas genom ansökning af

någon utaf de till distriktet hörande församlingarna, såsom af frågan när­

mast intresserade. En framställning af nu ifrågavarande slag skulle dock

äfven kunna göras af till exempel Eders Kongl. Maj:ts befallningshafvande

i länet, vederbörande biskop eller kyrkoherde.

Med bestämmande af området för barnavårdsnämnds verksamhet är

emellertid, anmärker komitén, frågan om dennas yttre gränser icke på ett

uttömmande sätt besvarad. Dertill fordrades äfven, att det afgjordes, huru­

vida i det fall, då ett barn vistades inom en barnavårdsnämnds verksam­

hetsområde, men i fattigvårdsafseende egde hemortsrätt inom annan nämnds

område, den befogenhet i förhållande till barnet, som i lagförslaget till­

erkändes barnavårdsnämnd, skulle utöfvas af den förra eller af den senare

nämnden eller, med andra ord, huruvida en viss barnavårdsnämnds be­

fogenhet skulle omfatta de barn, som vistades inom dess område, eller

dem, som inom detta egde hemortsrätt. Olika sätt för denna frågas lös­

ning hade under komiténs förhandlingar tagits i öfvervägande. Att vistelse­

ortens barnavårdsnämnd måste antagas i allmänhet först erhålla kännedom

om sådana förhållanden, som kunde gifva anledning till särskilda åtgärder

för ett vanartadt eller ett i sedligt afseende försummadt barns uppfostran,

läge i sakens natur; och det torde jemväl kunna anses sjelffallet, att denna

barnavårdsnämnd borde vara skyldig att egna dessa förhållanden sin upp­

märksamhet och om dem införskaffa erforderliga upplysningar äfvensom

att, då omständigheterna sådant föranledde, meddela varningar och vidtaga

andra åtgärder af mindre ingripande art. Men då de åtgärder, hvartill

förhållandena kunde gifva anledning, i många fall måste medföra kost­

nader, hvilka, derest barnets föräldrar saknade tillgångar, borde drabba

dess hemortskommun, kunde det synas mindre lämpligt att tillerkänna

Kong!. Maj:ts Nåd. Proposition N:o SO.

Kong!. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 30.

31

vistelseortens barnavårdsnämnd rättighet att bestämma, huruvida sådana

åtgärder borde vidtagas eller icke. Onekligen skulle det från denna syn­

punkt vara rigtigast att ålägga vistelseortens barnavårdsnämnd att, derest

densamma funne några åtgärder erfordras, hvilka kunde föranleda kost­

nader för hemortskommunen, hos barnavårdsnämnden derstädes anmäla

förhållandet för att sätta denna nämnd i tillfälle att afgöra, huru med

barnet skulle förfaras. Men mot en sådan anordning syntes till en början

den anmärkningen kunna med fog framställas, att hemortens barnavårds­

nämnd vid afgörandet af dylik fråga vanligen endast i andra hand, genom

de af barnavårdsnämnden i vistelseorten lemnade upplysningar, skulle ega

kännedom om de faktiska omständigheter, efter Indika det lämpliga för­

farandet med barnet skulle bestämmas. Och oafsedt denna olägenhet,

skulle en bestämmelse af nu ifrågasatt innehåll medföra den fara, att, derest

hemortens barnavårdsnämnd åsidosatte sin skyldighet att skilja ett inom

annan kommun vistande barn från dess hem, detta barn skulle kunna på

andra barn i sin vistelseort utöfva ett menligt inflytande, utan att barna­

vårdsnämnden derstädes vore i stånd att ingripa till hämmande af den

sedliga smitta, som utginge från det ifrågavarande barnet. Betydelsen af

denna fara förökades ytterligare derigenom, att hemortens barnavårdsnämnd

skulle kunna genom att utan något ingripande afbida den tid, då barnet

kunde förvärfva hemortsrätt i den kommun, der det vistades, på denna

kommun öfverflytta kostnaderna för barnets uppfostrande utom hemmet.

Tvifvelsutan skulle ock i tillämpningen betydande svårigheter och stor

osäkerhet vållas genom stadgande af olika förfaringssätt beträffande å ena

sidan sådana åtgärder, som kunde medföra kostnader för hemortskommunen,

och å andra sidan de åtgärder, af hvilka några kostnader icke behöfde

befaras uppkomma, såsom varning eller aga. Visserligen åsyftade hvarje

åtgärd af senare slaget att åstadkomma* sådan förbättring i de yppade

missförhållandena, att åtgärder af det förra slaget icke skulle blifva be-

höfliga, men den faran läge dock alltid nära till hands, att en lindrigare

åtgärd skulle visa sig otillräcklig och derför åtföljas af en strängare; och

då sålunda beträffande ett visst barn olika åtgärder tid efter annan visade

sig behöfliga, kunde ett bestämmande af den tidpunkt, då risken för blifvande

kostnader skulle anses inträda, näppeligen tillmätas någon sådan objektiv

giltighet, att en väsentlig olikhet i de särskilda barnavårdsnämndernas

rättigheter och skyldigheter derpå kunde grundas. Och ändock skulle ett

afgörande, huruvida kostnader öfver hufvud taget skulle uppkomma, icke

vara tillfyllest; för bestämmande, hvilken barnavårdsnämnd rättigheten och

skyldigheten att i här förutsatt fall ingripa tilikomme, skulle äfven be­

dömas, om dessa kostnader kunde af barnets föräldrar gäldas eller icke.

32

Genom en bestämmelse af nu antydt innehåll skulle den ifråga­

varande lagstiftningen enligt komiténs förmenande i alla händelser väsent­

ligen förlora sin effektivitet i förhållande till de utom sin lagliga hemort

vistande vanartade och i sedligt afseende försummade barnen. Det kunde

nämligen med visshet förutsägas, att en barnavårdsnämnd, som icke vore

i tillfälle att på nära håll iakttaga de förhållanden, under hvilka ett barn

uppväxte, eller att i första hand erhålla upplysningar om dessa förhållan­

den och om barnets uppförande, komme att sakna nödiga förutsättningar

för att kunna på ett verksamt sått öfva uppsigt öfver barnet och dess

uppfostrare eller för att kunna afväga den rätta tidpunkten och det lämp­

liga sättet för ett ingripande.

Inom komitén har äfven varit ifrågasatt, huruvida icke vistelseortens

barnavårdsnämnd skulle kunna berättigas att besluta barnets skiljande från

hemmet, med skyldighet att derefter till hemortens barnavårdsnämnd öfver­

lemna afgörandet af de åtgärder, som af ett sådant beslut borde följa. Då

emellertid under denna förutsättning sistberörda barnavårdsnämnd svår­

ligen kunde förmenas rättigheten att sjelfständigt bedöma, hvilket behand­

lingssätt finge anses vara det för ett till dess åtgärd anmäldt barn tjen-

ligaste, och sålunda, äfven skulle kunna helt och hållet underlåta alla åt­

gärder, skulle ett stadgande af sådant innehåll sannolikt medföra slitningar

mellan de skilda barnavårdsnämnderna och icke vara egnadt att medföra

önskvärd säkerhet för en ändamålsenlig behandling af de barn, om hvilka

nu är fråga.

De skäl, komitén sålunda anfört, hafva föranledt komitén att frångå

tanken på ett ordnande af förhållandet mellan vistelseortens och hemortens

barnavårdsnämnder på något af de sätt, hvarom nu blifvit taladt. Den

enda möjliga lösningen af föreliggande fråga har komitén funnit ligga i

ett sådant afvägande af de båda nämndernas befogenhet, att barnavårds­

nämnden i barnets vistelseort tillerkännes uteslutande rätt att genom alla

de medel, som i förevarande lagförslag anvisas, vid förefallande behof in­

gripa emot barn, som vistas inom dess verksamhetsområde, äfven om de

ega hemortsrätt inom främmande kommun. Endast genom en sådan an­

ordning syntes säkerhet kunna vinnas för att den ifrågavarande lagstift­

ningen måtte gent emot de barn, som vistades utom sin lagliga hemort,

erhålla samma kraft och verkan som emot öfriga barn. Men komitén hade

å andra sidan ■ icke förbisett, att denna lösning äfven kunde i vissa fall

medföra verkningar af mindre lycklig art. Det kunde befaras, att då de

kostnader, som genom ett barns skiljande från hemmet kunde uppkomma,

skulle drabba en främmande kommun, den beslutande barnavårdsnämnden

vid afgörandet af en dylik fråga icke tillvägaginge med samma varsamhet

Kong1. Maj-.ts Nåd. Proposition N:o 30.

33

och försigtighet, som derest kostnaderna skolat träffa den kornmun, hvilken

utgjorde nämndens eget distrikt. Hänsynen till den egna kommunens

ekonomiska intresse skulle till och med kunna tänkas sätta en barnavårds­

nämnd i frestelse att utan trängande behof skilja ett barn från dess hem

i afsigt att genom en sådan åtgärd söka förebygga, att barnet förvärfvade

hemortsrätt inom kommunen. Särskildt med afseende derå, att enligt be­

stämmelse i förslaget erläggandet af kostnad i dylikt fall icke komme att

inverka på frågan om barnets föräldrars hemortsrätt, hade de senast an­

tydda olägenheterna emellertid synts komitén vara af vida mindre betydelse

än de skadliga verkningar, som kunde befaras uppkomma, derest den nu

förevarande frågan löstes på något af de sätt, hvarom förut talats.

Beträffande det sätt, hvarpå barnavårdsnämnden skulle fullfölja sitt

syftemål, en ändamålsenlig barnauppfostran, framhåller komitén, att der

denna kan på ett tillfredsställande sätt ordnas utan någon mera in­

gripande förändring i dess naturliga gång, i hemmet under föräldrars

eller målsmans ledning, måste detta också betraktas såsom det mest önsk­

värda.

Det egna hemmet erbjöde merendels den rätta jordmånen för

barnets

utveckling, och giltigheten af denna sats borde icke inskränkas

till de

hem, der på det hela taget allt vore väl bestäldt och der barnet

möttes af goda föredömen och inflytelser. Äfven der hemmet i ett och

annat, ja i mångt och mycket, icke vore af önskvärd beskaffenhet, borde

man noga betänka sig, innan en så ingripande åtgärd vidtoges som barnets

skiljande från hemmet; känslan af samhörighet äfven med ett mindre

godt hem utgjorde tvifvelsutan en stödjepunkt, som kunde verksamt bi­

draga till hejdande af ett barns begynnande förfall. I öfverensstämmelse

med dessa grundsatser lemnar ock komitén anvisningar till barnavårdsnämn­

den, hvilka afse att förbättra eller stödja hemmens uppfostrande verksamhet.

Omständigheterna kunde emellertid, säger komitén vidare, gestalta

sig så, att barnets skiljande från hemmet och uppfostrande på annat håll

visade sig vara oundgängligen af nöden. Om föräldrarna lefde i osedlighet,

dryckenskap och andra laster och någon rättelse härutinnan icke stode

att vinna, om de saknade fast bostad och förde ett kringstrykande lefnads­

sätt, om de genom sina exempel eller genom direkta uppmaningar in-

öfvade sina barn till bettleri, till snatteri eller annan brottslighet, likasom

ock om föräldrarnas nödtvungna bortovaro från hemmet och deraf följande

brist pa tillsyn öfver barnen visade sig medföra fara för dessas van­

artande, då skulle barnavårdsnämnden ingripa och bereda barnen en upp­

fostran, som vore eguad att kraftigt motverka de dåliga inflytelser de

förut mottagit och att utveckla och understödja deras bättre anlag och

Bill. till Rilcsd. Prot. 1,902. 1 Sami. 1 Afd. 26 luft.

5

Kongl. Majds Nåd. Proposition N:o 30.

34

böjelser. På enahanda sätt måste ock förfaras, om ett barn, oaktadt för­

hållandena i dess hem icke varit af den sorgliga art, som nyss blifvit

antydt, visat en så utpräglad vanart, att någon förhoppning om dennas

ställande genom hemmets och skolans påverkan icke förefunnes. Att

samhället vore fullt berättigadt till ett sådant ingripande gent emot för­

äldrar, som saknade vilja eller förmåga att bruka sin föräldramyndighet

på ett för barnet och samhället gagnande sätt, syntes icke kunna dragas

i tvifvelsmål. Enligt nu gällande folkskolestadga, § 51, vore ock en sådan

rätt tillerkänd skolrådet i fråga om barn, hvilkas föräldrar eller målsmän

visade sig tredskande eller försumliga i afseende å barnens skolgång.

För att barnavårdsnämndens uppfostrande verksamhet skall kunna

fortgå utan störande ingrepp från föräldrarnas sida, har komitén funnit

nödigt föreslå, att barnavårdsnämnd, som skilt ett barn från dess hem,

skulle ega målsmansrätt öfver detsamma, intill dess det uppnått myndig

ålder. Denna rätt skulle, derest barnet intoges i skyddshem — hvarom

vidare i det följande — öfvergå på dettas styrelse.

Det är emellertid, fortsätter komitén, onekligen en stor magt, som

komitén vill lägga i barnavårdsnämndens händer genom att åt densamma

anförtro befogenheten att besluta om barns skiljande från hemmet. Komitén

har också ansett särskilda garantier för ett rätt utöfvande af denna be­

fogenhet böra uppställas. I sådant afseende har föreslagits, att der för­

äldrar eller målsman vägra att samtycka till barns eller myndlings skil­

jande från hemmet, barnavårdsnämndens derom fattade beslut skall under­

ställas Eders Kongl. Maj:ts befallningshafvandes pröfning, likasom också

att föräldrarna eller målsmannen skola ega rätt att hos nämnda myndighet

anföra besvär öfver beslutet. För den af komitén sålunda omfattade

mening, att pröfningen i högre instans af barnavårdsnämndens beslut af nu

ifrågavarande innehåll bör uppdragas åt Eders Kongl. Maj:ts befallnings­

hafvande, har komitén funnit ett stöd deri, att nämnda myndighet enligt

sin instruktion har till åliggande dels att tillse, att stadgarna till upprätt­

hållande af sedlighet och uppfostran behörigen iakttagas, och dels att

upptaga de med frågor af nu förevarande beskaffenhet närbeslägtade

ärendena rörande bettlares och lösdrifvares behandling.

Komitén har vidare hemstält, att, då ett ärende af berörda slag till

Eders Kongl. Maj:ts befallningshafvande inkommit, denna myndighet skall

ega att, för vinnande af erforderliga upplysningar i ärendet, anställa förhör

med föräldrarna, hvarvid tillfälle äfven skall lemnas barnavårdsnämnden

att genom ombud närvara eller afgifva skriftligt yttrande. Och slutligen

skall Eders Kongl. Maj:ts befallningshafvandes beslut kunna i vanlig ordning

öfverklagas hos Eders Kongl. Maj:t i ecklesiastikdepartementet. Genom

Kongl. Maj;ts Nåd. Proposition N:o 30.

35

dessa bestämmelser, hvilka icke få utgöra hinder för omedelbar verk­

ställighet af barnavårdsnämnds beslut, finner komitén all anledning till

fruktan för magtmissbruk från barnavårdsnämnds sida vara undanröjd.

Afgörandet af frågan om det sätt, hvarpå ett af barnavårdsnämnd

omhändertaget barn skall uppfostras, bör enligt komiténs uppfattning

grundas hufvudsakligen på den omständigheten, huruvida dess omhänder­

tagande föranledts af mot barnet från dess uppfostrares sida visad för­

summelse eller af barnets egen ådagalagda vanart. Då emellertid tvekan ej

sällan kan råda derom, till hvilken af dessa båda grupper ett barn rätte­

ligen är att hänföra, har komitén velat lemna barnavårdsnämnden en viss

valfrihet, dervid komitén ansett medlemmarnas i nämnden personliga

kännedom o likbår nen och deras föregående lefnadsförhållanden samt derpå

grundade omdöme om den i hvarje särskild! fall lämpligaste behandlingen

böra fälla utslaget.

För de i sedligt afseende försummade barnens räkning har komitén

i första rummet förordat deras anbringande i enskilda hem, som kunna

anses ega vilja och förmåga att samvetsgrant handhafva barnens upp­

fostran. Det närmast till hands liggande likasom ock det verksammaste

korrektivet mot det skadliga inflytandet på barnet af ett dåligt hem har

ansetts vara att bereda det ett bättre. Derest emellertid en barnavårds­

nämnd skulle se sig ur stånd att finna något lämpligt hem, som är villigt

mottaga ett af nämnden omhändertaget barn, har en annan utväg blifvit

nämnden anvisad, nämligen barnets öfverlemnande till en för välartade

barn afsedd anstalt, ett så kalladt barnhem.

Då ett barn, hvilket, såsom i sedligt afseende försummadt, blifvit af

barnavårdsnämnd till enskildt hem eller barnhem öfverlemna dt, uppnått

sexton års ålder och sålunda minst ett år förflutit från det barnet blifvit

till uppfostran omhändertaget, har komitén ansett detsamma i allmänhet

kunna antagas hafva vunnit den stadga och arbetsduglighet, att det lämp­

ligen bör kunna i tjenst eller yrke anställas. Skulle likväl i något fall

särskild anledning förefinnas att längre låta barnet qvarstanna i foster­

hemmet, har komitén ansett barnavårdsnämnden icke böra vara berättigad

att af barnets föräldrar eller af vederbörande fattigvårdssamhälle bekomma

ersättning för längre tid än till slutet af det kalenderår, under hvilket

barnet fylt sexton år.

Beträffande af barnavårdsnämnd omhändertagna vanartade barn har

komitén ansett kraftigare tvångsmedel vanligen erfordras, än som stå det

enskilda hemmet till buds, och derför icke heller tilltrott sig att såsom

regel förorda deras öfverlemnande till uppfostran hos enskilda personer.

Kongl. Majds Nåd. Proposition N:o 30.

36

Kong!. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 30.

Sådant bör dock i vissa fall kunna få ega rum, likasom vanartade barn oek

må kunna intagas i barnhem — i ena och i andra fallet likväl under förut­

sättning att fara för dåliga inflytelser å andra barn dervid icke uppstår.

Emellertid anser komitén, att det för ett vanartadt barns tillrätta-

förande och för undvikande af nyssnämnda fara i allmänhet är mest

ändamålsenligt att bereda detsamma plats inom ett för vanartade barn

afsedt skyddshem.

Ganska många dylika hem äro, såsom i det föregående angifvits,

redan på skilda orter i vårt land upprättade, och komitén har förestält

sig, att äfven de skyddshem, som ytterligare äro erforderliga, skola komma

att på initiativ af enskilda personer eller föreningar eller af landsting och

större stadssamhällen inrättas, derest staten erbjuder sitt ekonomiska under­

stöd till upprätthållandet af deras verksamhet. I Riksdagens förutnämnda

skrifvelse förutsättes ock, att räddningshemmen >, hvilka skulle vara af-

sedda för vanartade och moraliskt vanvårdade barn, skulle upprätthållas

af landstingen med bidrag af staten och målsmännen; och komitén, som

ansett upprättandet af skyddshem böra vara en landstingsområdenas och

de större städernas angelägenhet, har i sitt lagförslag rigtat en vädjan

till landsting och stadsfullmägtige i de städer, som ej i landsting deltaga,

att, der ej skyddshem till erforderligt antal annorledes kommit till stånd,

draga försorg om deras upprättande.

Då skyddshemmen sålunda icke vore afsedda att vara statsinstitutioner,

har komitén ansett det icke kunna ifrågakomma, att i lagstiftningsväg

skulle fastställas några mera i detalj gående normer för deras organisation

och verksamhetssätt; men väl har komitén funnit lämpligt och nödigt, att

vissa allmänna grunder, efter hvilka skyddshemmen böra vara inrättade,

genom lag fastslås och uppställas såsom vilkor för åtnjutande af under­

stöd från statens sida samt att föreskrift lemnas derom, att det reglemente,

som bör innehålla de närmare bestämmelserna angående hvarje skydds­

hems verksamhet, skall vara af Eders Kong! Maj:t faststäldt. Derjemte

har komitén utarbetat och vid sitt betänkande fogat normalreglemente för

skyddshem för gossar, instruktioner för föreståndare, husmoder, lärarinna

och rättare, dagordning för skyddshem samt ritningar till skyddshem för

såväl gossar som flickor, allt i ändamål att, i den mån sådant finnes

lämpligt, tjena till ledning vid anordnandet af skyddshem.

Skyddshemmets mål bör, yttrar komitén, vara att genom en sträng

och allvarlig behandling i förening med kärleksfull omvårdnad fostra

barnen till gudsfruktan och arbetsduglighet, och till lämpligheten för ett

i sådant syfte bedrifvet uppfostringsarbete bör vid tillsättandet af hemmets

personal framför allt tagas hänsyn. Barnens antal finge icke vara större

KongJ. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 30.

37

än att de hvar för sig måtte kunna erhålla den för uppfostringsarbetets

framgång nödiga särskilda handledning och vård. Detta hade ock be-

hjertats af Riksdagen, som förklarat sig omfatta den åsigt, att de smärre

uppfostringsanstalterna egde företräde framför de större. Komitén, som å

andra sidan velat tillse, att icke genom alltför stark inskränkning af

skyddslingarnas antal deras uppfostran blefve förenad med för dryga

kostnader, har hemstält, att maximiantalet af skyddslingar i hvarje hem

skulle bestämmas till trettio; och har komitén förestält sig, att inom de

flesta län en anstalt för barn af hvartdera könet — ty gossar och flickor

skulle ej få intagas i samma anstalt — kunde fylla behofvet. Beträffande

sjelfva uppfostringsarbetet inom skyddshemmen har komitén icke ansett

någon annan bestämmelse böra i lagen inrymmas än att skolundervisning

skulle inom dessa hem meddelas och att denna icke finge till sitt omfång

inskränkas i högre grad än gällande folkskolestadga medgåfve.

I öfverensstämmelse med den af komitén uttalade åsigt, att ett i sedligt

afseende försummadt eller ett vanartadt barn borde i skyddshem insättas

endast då dess förbättrande ansåges icke kunna annorledes åvägabringas, har

komitén vid affattningen af sitt förslag till bestämmelser angående tiden

för barnets qvarhållande i skyddshemmet utgått från den uppfattningen, att

ett i skyddshem intaget barn icke borde der qvarhållas längre än till

dess detsamma utan våda kunde försättas i mera normala lefnadsför-

hållanden. Tydligt är likvisst, säger komitén, att, derest behandlingen i

skyddshemmet skall kunna medföra någon varaktig förbättring af barnet,

densamma icke får för hastigt afbrytas och att vissa garantier härför icke

kunna undvaras. Med afseende härå har komitén föreslagit, att vistelsen

i skyddshem endast i undantagsfall skulle kunna inskränkas till kortare

tid än ett år, men att derefter skyddsling borde utskrifvas, när han vunnit

den stadga, att uppfostran i skyddshemmet ansåges icke vidare vara för

honom behöflig, eller senast då han uppnått aderton år. Derest en skydds­

ling, som ett år vistats i skyddshemmet, icke ansåges kunna definitivt ut­

skrifvas, har komitén i sitt förslag lemnat skyddshemmets styrelse en an­

visning att försätta skyddslingen i en ställning, mera liknande den, som

vid hans utskrifning väntade honom, men ändock behålla honom under

sin uppsigt. Detta kunde ske derigenom, att styrelsen tills vidare eller

för viss tid för vård och uppfostran öfverlemnade skyddslingen till enskildt

hem eller anstälde honom i arbete, tjenst eller yrke. I sådana fall borde

styrelsen tid efter annan göra sig underrättad om skyddslingens upp­

förande och, i händelse detta eller andra omständigheter dertill gåfve an­

ledning, återtaga honom till skyddshemmet. Om åter försöket utfölle efter

38

Kongl. May.ts Nåd. Proposition N:o 30.

önskan, borde styrelsen, då sådant lämpligen ansåges kunna ske, utskrifva

skyddslingen.

Utöfver fylda aderton år har komitén ansett en skyddsling icke böra

under några omständigheter i skyddshem qvarhållas. Då uppfostrings-

åtgärderna skola hafva tagit sin början innan barnet fylt femton år och

sålunda, då aderton års ålder uppnås, hafva pågått i minst tre år, bar

komitén ansett det vara att befara, att, derest eu skyddsling vid sist­

nämnda ålder ännu icke kunnat bibringas den stadga, att resultatet af

hans uppfostran kunde anses tillfredsställande, hans qvarhållande i skydds­

hemmet innebure sådan våda för de öfriga skyddslingarna, att hänsynen

till deras bästa kräfde hans aflägsnande. Saknaden af en bestämd ålders­

gräns i detta afseende skulle äfven kunna i något fall framkalla det

missförhållande, att ett skyddshems föreståndare eller styrelse allt för

länge qvarhölle en skyddsling i syfte att för skyddshemmets räkning draga

fördel af någon hans inöfvade färdighet.

Äfven om en skyddsling under anstaltens stränga uppsigt visat till­

fredsställande uppförande, förelåge likväl nära nog alltid den fara, att

efter utskrifningen de genom skyddshemmets uppfostringsarbete vunna

resultaten skulle gå förlorade; och då risken för återfall i vanart särskildt

starkt framträdde, om den utskrifne skyddslingen åter försattes i de lef-

nadsförhållanden, hvarunder hans vanart utvecklats, har komitén ansett

nödigt, att vid utskrifningen särskilda åtgärder af skyddshemmets styrelse

vidtoges för att så vidt möjligt minska nämnda fara. 1 sådant syfte har

föreslagits, att styrelsen skulle vid utskrifning af en skyddsling söka bereda

honom lämplig anställning.

De nu angifna bestämmelserna angående skyddshem hafva af komi­

tén inrymts i dess förslag till lag angående vanartade och i sedligt

afseende försummade barns behandling och sålunda ansetts böra vara

för alla skyddshem ovilkorligen bindande. Men dessutom har komitén,

såsom redan blifvit anmärkt, genom vid betänkandet fogade normal­

reglemente, instruktioner samt ritningar närmare angifvit, huru enligt

komiténs åsigt ett skyddshem lämpligen kunde inrättas. Innehållet i

nämnda normalreglemente m. in. är icke afsedt att vara i sina detaljer

bindande, då en viss frihet vid organisationen af ett skyddshem ansetts

böra medgifvas med afseende å dels olika orters olikartade förhållanden

och dels enskilda stiftares och donatorers önskningar. Garantien för att

skyddshemmets syfte icke skulle till följd af den sålunda lemnade fri­

heten förfelas har komitén sökt i lagförslagets bestämmelser, att regle­

mentet skulle vara af Eders Kongl. Maj:t faststäldt och att skyddshemmet

skulle vara underkasta^ den inspektion, som Eders Kongl. Maj:t be­

stämde.

Hvad angår sättet för inspektionens verkställande, har komitén ansett

två system härför kunna ifrågakomma. Antingen skulle inspektionen

kunna så anordnas, att samtliga anstalter i hela riket öfvervakades af en

enda eller, om så skulle visa sig behöflig!, af ett par inspektörer, hvilka

skulle hafva inspektionen af skyddshemmen till sin hufvudsakliga upp­

gift, eller ock skulle inspektionen kunna uppdragas åt samma personer,

som hafva folkskolornas inspektion sig anförtrodd. Komitén har ansett,

att, då olikheter i folklynne och åskådningssätt inom olika landsdelar

gjorde det önskvärdt, att ledningen af de särskilda skyddshemmen i någon

mån härefter afpassades, inspektionen också lämpligen borde uppdragas

åt personer, som hvar på sin ort kunde antagas vara förtrogna med ortens

egendomligheter och vid bedömandet af skyddshemmens verksamhet här­

till taga tillbörlig hänsyn. Komitén har derför också förutsatt, att Eders

Kongl. Maj:t skulle vid meddelandet af bestämmelser angående inspek­

tionen öfver skyddshemmen komma att, åtminstone till en början, upp­

draga denna inspektion åt folkskoleinspektörerna.

Om det ock vore rigtigast, att staten, då den lemnade rätt till barns

skiljande från hemmet, också genom något sitt organ tillsåge att alla pa

grund af barnavårdsnämnds beslut från sina hem skilda barn erhölle till­

fredsställande vård och uppfostran, har komitén dock ansett sig endast

böra föreslå inspektion af skyddshemmen, hvilken inspektion framdeles,

om och i den mån så visade sig nödigt, skulle kunna göras så omfat­

tande, att den komme att gälla alla barn, som barnavårdsnämnd skilt

från deras hem.

Jag skall slutligen ock redogöra för den vigtiga del af komiténs

betänkande, som handlar om kostnaderna för verkställande af barnavårds­

nämnds beslut angående ett barns uppfostrande i enskildt hem, barnhem

eller skyddshem.

Enligt komiténs mening böra dessa kostnader i första hand bestridas

af barnavårdsnämnden. Men nämnden skulle hafva rätt att, der ej utgif­

ten af föräldrar eller målsman frivilligt ersättes, af fattigvårdsstyrelsen i

den kommun, der barnet vistades, då dess skiljande från hemmet beslöts,

erhålla godtgörelse för sina utgifter. Enligt förslaget skall vidare nämnda

fattigvårdsstyrelse i sin ordning vara berättigad dels att åt barnets för­

äldrar bekomma ersättning på sätt i det följande omförinäles och dels att,

om barnet eger hemortsrätt inom annat fattigvårdssamhälle, af. detta

erhålla godtgörelse i den ordning, som för utbekommande af ersättning

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 30.

39

40

för lemnad fattigvård finnes stadgad. De ifrågavarande kostnaderna skulle

alltså enligt komiténs förslag anses som och ingå bland vederbörande

kommuners fattigvårdskostnader och i afseende å rätten att af annat sam­

hälle bekomma ersättning vara likstälda med sådana fattigvårdskostnader,

som enligt § 1 i gällande fattigvårdsförordning utgifvas för nödstäld minder­

årig eller till den, som i följd af ålderdom, kropps- eller sinnessjukdom,

vanförhet eller lyte är oförmögen att genom arbete förvärfva hvad till

lifvets uppehållande oundgängligen erfordras och som tillika saknar egna

medel samt underhåll och vård af annan. Detta komiténs förslag moti­

veras dermed att, då fattigvårdsstyrelserna enligt gällande lagstiftning

redan hafva sig anförtrodd en förvaltning af hufvudsakligen enahanda

beskaffenhet som den nu ifrågasatta, en ej oväsentlig besparing i arbets­

kraft skulle vinnas derigenom att de af barnavårdsnämndernas beslut för­

anledda kostnaderna i allo betraktades och behandlades såsom fattigvårds­

kostnader och barnavårdsnämnden berättigades att, utan afseende derpå

hvarest ett till uppfostran omhändertaget barn hade sin hemort, af fattig-

vårdsstyrelsen i det samhälle, der barnet vistades, då dess skiljande från

hemmet beslöts, erhålla godtgörelse för sina utgifter, med öfverlemnande

åt fattigvårdss t yreisen att i sin ordning af den slutligen betalningsskyldige

i laga ordning utkräfva ersättning.

Den ersättning, som vederbörande fångvårdsstyrelse ansetts böra ega

tillgodonjuta af ett till uppfostran omhändertaget barns föräldrar, har

enligt komiténs förslag begränsats dels så, att densamma icke skall utgå

under längre tid än fena år efter det barnet skildes från sitt hem, och

dels så, att ersättningens belopp icke får öfverstiga 50 öre för hvarje dag,

barnet varit på grund af barnavårdsnämndens bestämmelse vårdadt utom

sitt eget hem. Att ersättningsskyldighet öfverhufvud taget bör åligga för­

äldrarna, har ansetts både principielt riktigt och praktiskt lämpligt för

att förebygga, att föräldrar skulle kunna, för att bli qvitt skyldigheten

att draga försorg om sina barn, afsigtligt uppmuntra dessa till vanartigt

och sedeslöst lefnadssätt och derefter kasta omsorgen om deras underhåll

på samhället. Begränsningen i dagafgiften till 50 öre har åter ansetts

påkallad af hänsyn dertill, att uppfostran i skyddshem gifvetvis på grund

af der vidtagna särskilda anordningar komrne att betinga väsentligen

högre kostnad än som i allmänhet kan anses erforderlig för barnens under­

håll i deras egna hem och att det synts icke böra fordras, att föräldrar,

som måste förutsättas i många fall befinna sig i knappa lefnadsvilkor, till

följd af barnens skiljande från hemmen betungas med alltför mycket

ökade utgifter för deras uppfostran. Och vidare har komitén ansett, att,

då ett barn på grund af barnavårdsnämnds förordnande under fem års

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 30.

41

tid vant föremål för särskilda uppfostringsåtgärder, barnet måste antagas

hafva nått en sådan utveckling och förvärfvat sådan färdighet i de arbe­

ten, hvartill det öfvats, att det enskilda hem eller den uppfostringsanstalt,

der barnet vistas, kan antagas vara genom dess arbete åtminstone i någon

mån ersatt för sina kostnader.

Med uppställandet af grundsatsen om den enskildes ersättningsskyldig­

het till fattigvårdssamhället för kostnader af nu ifrågavarande slag skulle

emellertid endast i ringa grad vara sörjdt för att vederbörande fattig-

vårdssamhällens utgifter för de genom barnavårdsnämnderna omhänder­

tagna barnen blefve godtgjorda. Det torde nämligen kunna antagas, att

till följd åt bristande tillgångar hos föräldrarna fattigvårdssamhällena

Ange sjelfva vidkännas nämnda kostnader. Komitén har ansett, att denna

börda kunde komma att kännas för tung och till förebyggande häraf i

främsta rummet tänkt på en fördelning af kostnaderna för skyddshem­

mens förvaltning samt underhållet af tjenstepersonal och skyddslingar.

Såsom jag redan nämnt, har komitén öfvervägt frågan om att såväl staten

som vederbörande landsting eller städer, som ej i landsting deltaga, härvid

borde träda emellan. Utan att framlägga något direkt förslag angående

fördelningen af ifrågavarande kostnader — komitén har ansett sådant

ligga utom dess uppdrag — har komitén likväl gifvit en antydan om

huru komitén tänkt sig denna fördelning.

Hvad angår kostnaderna för upprättandet af skyddshem har komitén

ansett, att der ej dylika hem på enskild väg kommit till stånd, deras

upprättande borde betraktas såsom en vederbörande landstings eller stads-

fullmägtiges angelägenhet. Der statsdomäner af lämplig belägenhet funnes

att tillgå, har komitén trott sig kunna antaga, att staten skulle vara villig

att genom kostnadsfri jordupplåtelse underlätta bildandet af skyddshem.

Kommunernas bidrag till dessas underhåll borde enligt komiténs åsigt

kunna, utan begränsning till visst antal år, inskränkas till samma belopp,

50 öre om dagen för hvarje barn, som kommunerna skulle ega att under

fem år uttaga från barnens föräldrar, och hvad som derutöfver kunde

erfordras, skulle fyllas medelst anslag hufvudsakligen af statsmedel men

möjligen till någon del också från landstingen. Då de årliga kostnaderna

för hvarje barn enligt vid skilda anstalter vunnen erfarenhet torde kunna

anslås till omkring 350 kronor, skulle statens bidrag till de i skydds­

hemmen intagna barnens underhåll uppgå till ungefär samma belopp som

kommunens. Utan ett dylikt väsentligt understödjande från statens sida

anser komitén endast föga förhoppning finnas derom att skyddshem till

erforderligt antal skola komma till stånd.

Kostnaderna för barns uppfostran i skyddshem öfverstiga naturligen

Bih. till Rikscl. Prut. 1902. 1 Sand. 1 Afd. 20 Höft.

C

Kongl. Maj:t$ Nåd. Proposition N:o 30.

42

vida dom, som erfordras för omhändertagna barns uppfostran i enskilda

hem eller barnhem, då ju distriktets vanliga anstalter för folkskoleväsendet

kunna af barnet begagnas. Naturligt är derför, att bidrag åt vederbörande

kommuner ansetts erforderligt i första rummet för underhåll af barn i

skyddshem. Komitén har emellertid ansett, att staten icke borde undan­

draga sig att i någon mån lemna tillskott för underhållet af de barn, som

af barnavårdsnämnd anbringas i enskilda hem eller i barnhem. Det har

nämligen, säger komitén, synts angeläget, att barnavårdsnämnden vid af-

görandet, huruvida ett af nämnden omhändertaget barn skulle erhålla upp­

fostran i enskildt hem, barnhem eller skyddshem, icke måtte låta sig be­

stämma af hänsyn till de kostnader, vederbörande kommun i ena eller

andra fallet kunde få vidkännas, hvilket kunde befaras blifva fallet, derest

staten bidroge endast till de i sk³Tddshemmen intagna barnens underhåll

och sålunda kommunernas kostnader för dessa barn blefve väsentligen

mindre än för de till enskilda hem eller barnhem öfverlemnade. Tydligen

vore det i hög grad önskvärdt, att sättet för ett af nämnden omhänder­

taget barns uppfostrande bestämdes med hänsyn endast till hvad som för

barnet kunde vara mest lämpligt och nyttigt, och en benägenhet hos barna­

vårdsnämnderna att företrädesvis anlita uppfostran i skyddshem vore så

mycket betänkligare, som komitén af skäl, hvilka förut anförts, ansett sig

böra i första rummet förorda uppfostran i enskilda hem, så snart icke

beskaffenheten af barnets vanart nödvändiggjorde en strängare behandling.

Sedan jag nu lemnat en öfversigt öfver komiténs främsta förslag, vill

jag med några ord omförmäla komiténs förslag till ändringar i förord­

ningen om kyrkostämma samt kyrkoråd och skolråd, motsvarande förord­

ning rörande Stockholm samt stadgan angående folkundervisningen.

Hvad de nyssnämnda förordningarna beträffar har komitén ansett sig

kunna inskränka sig till att föreslå, att å vederbörliga ställen i dem —

§ 13 i förstomförmälda förordning och § 11 i den senare — barnavårds­

nämnd borde omförmälas såsom en af de myndigheter; hvilka skulle hafva

till åliggande att bereda till kyrkostämman inkommande ärenden. Sin

uppfattning härutinnan har komitén grundat på den i § 3 af båda de

ifrågavarande förordningarna gifna bestämmelse, att vid behandling af

ärenden, om hvilka särskilda föreskrifter äro i lag eller författning gifna,

vederbörande kyrkostämma skall ställa sig till efterrättelse hvad sålunda

är stadgadt.

Komiténs förslag till ändring af § 42 i förnyade stadgan angående

folkundervisningen i riket den 10 december 1897 afser dels att till stadgan

öfverflytta de bestämmelser om lärarens bestraffningsrätt, hvarom enligt

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 30.

43

hittills gällande föreskrift vederbörande reglemente för skoldistriktet bort

innehålla stadgande. Detta skulle ske genom en ändring i 3 mom. af

nyssnämnda § och motiveras af komitén bland annat dermed, att regle­

mentena visat sig ofta innehålla i hög grad olämpliga bestämmelser i

ämnet.

Vidare vill komitén, med hänsyn till införandet af barnavårdsnämnden

och dess verksamhet i uppfostringssyfte, begränsa skolrådets i mom. 4 af

§42 gifna uppdrag att inskrida mot felaktiga lärjungar. Enligt momentets

nuvarande lydelse eger skolrådet, i den mån erforderliga medel dertill

kunna beredas, vidtaga anordningar, hvarigenom omförmälda lärjungar

kunna erhålla en särskild! för dem lämpad uppfostran vare sig i särskild

skola eller på annat sätt, som finnes ändamålsenligt. Denna befogenhet

anser komitén böra inskränkas derhän, att skolrådet må antingen anmäla

de felaktiga lärjungarne till behandling af vederbörande barnavårdsnämnd

eller, om tillfälle dertill kan beredas, insätta dem i särskild skola.

Såsom jag redan omförmält, är vid komiténs betänkande fogad en

reservation af en bland komiténs ledamöter. För denna reservation anhåller

jag nu få redogöra.

Reservanten, ledamoten af Riksdagens andra kammare, folkskole-

läraren F. Berg •— hvilken tillhörde den afdelning af komitén, som sär-

skildt handhaft frågan om uppfostringsanstalter för barn, hvilka vore van-

artade eller i sedligt afseende försummade, men ej vore att anse såsom

förbrytare — har i hufvudsak rigtat sig mot komiténs uppfattning om be-

hofvet af att inom rikets samtliga skoldistrikt, inrätta en kommunal myn­

dighet, barnavårdsnämnden, vid sidan af skolråd, kyrkoråd och fångvårds­

styrelse. Berg erinrar till en början derom att Riksdagen i sin förut­

nämnda skrifvelse förklarat sig anse, att fortfarande såsom hittills behand­

lingen af minderåriga förbrytare kunde anförtros åt domstolarne och

polismyndigheterna samt behandlingen af vanartade och i sedligt afseende

försummade barn åt skolstyrelserna, men att i fråga om båda dessa slag af

vilsekommen ungdom kräfdes nya lagbestämmelser, hvilka beträffande de

förra lämpligen kunde ansluta sig till strafflagen, i fråga om de senare

åter till folkskolestadgan.

I hufvudsaklig öfverensstämmelse med dessa af Riksdagen gjorda an­

tydningar hade ock, anmärker Berg, i det afgifna betänkandet angående

minderåriga förbrytares behandling framlagts förslag" till ändring i vissa

delar af strafflagen in. m. Och redan förut hade Fders Kongl. Maj:t, lika­

ledes i hufvudsaklig öfverensstämmelse med nämnda antydningar, i sin

förnyade stadga angående folkundervisningen i riket infört åtskilliga be­

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 30.

44

stämmelser, som gåfve skolstyrelsen eu vidsträcktare befogenhet med af­

seende å sådana, barn, hvilka visade sig vanartade eller i moraliskt afseende

groft försummade.

Berg ville visserligen ingalunda påstå, att en i denna rigtning gående

lösning af frågan vore den enda rätta, och han hänvisade i detta afseende

till Norge, hvarest man — såsom redan antydts — slagit in på en annan

väg. Trots sitt erkännande af de fördelar, som den norska viergeraads-

institutionen erbjöde, hade vederbörande komiterade i betänkandet angående

behandlingen af minderåriga förbrytare icke velat införa en motsvarande

ny myndighet i Sverige; och såsom skäl derför hade de anfört, att en

verksamhet sådan som vtergeraadets icke stode tillsammans med den hos

oss häfdvunna rättsordningen, samt att i vårt land skulden för det mora­

liska förderfvet bland ungdomen uteslutande tillskrifvits de bristfälliga

lagbestämmelserna, icke de lagtillämpande myndigheterna, hvadan det ej

vore af behofvet påkalladt att fråntaga de senare någon del af den be­

fogenhet; som för närvarande tillkomme dem. Men om dessa skäl vore

tillräckliga att i fråga om behandlingen af minderåriga förbrytare motivera

ett vidblifvande vid den hos oss häfdvunna rättsordningen, så förefölle det

påtagligt, att de egde en ännu större giltighet i fråga om behandlingen af

vanartade och sedligt försummade barn. Lika litet som man gjort dom­

stolarna ansvariga för den växande »kriminaliteten» bland ungdomen, lika

litet hade man hört påstås, att skulden för barnens sedliga försummande

eller vanartande läge deruti, att skolstyrelserna såsom öfvervakande och

ledande uppfostringsmyndigheter inom kommunerna skulle vara i och för

sig olämpliga. Och kunde, domstolarna genom meddelande af fullständi­

gare och tydligare lagbestämmelser göras mera skickade för lösningen af

den pedagogiska uppgift, som vore dem anförtrodd, så syntes detsamma

ännu lättare kunna ske med afseende å skolstyrelserna.

Det hade på grund häraf icke varit Berg möjligt att följa komitén,

då densamma, i strid såväl med hittills bestående ordning som med de

grundsatser, hvilka funnes uttryckta i riksdagsskrifvelsen af den 25 april

1896 och i folkskolestadgan, föreslagit, att vården om vanartade och sed­

ligt försummade barn skulle öfverlemnas åt en alldeles ny kommunal

myndighet, den så kallade barnavårdsnämnden. Hvad som vid detta för­

slag genast måste falla i ögonen, vore, att barnavårdsnämnden i allt väsent­

ligt blifvit organiserad med folkskolestyrelsen, skolrådet, såsom mönster:

skolrådets uppgift rymde i sig barnavårdsnämndens, dess sammansättning

och verksamhetsformer vore i hufvudsak desamma, som blifvit föreslagna

för barnavårdsnämnden.

»Ännu större», yttrar Berg vidare, »skulle likheten visa sig vara, i

KongI. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 30.

45

fall, enligt ofta uttalade önskningar, bestämmelserna i folkskolestadgans

§§ 51 och 42 blefvc förenklade, förtydligade och fullständigade, så att de

för försumliga och tredskande föräldrar föreskrift^ varningarna kunde utan

tidsödande omvägar utdelas omedelbart af skolrådet samt frågan om kost­

naderna för omhändertagna barns underhåll erhölle en sådan lösning, att

hänsynen till de ekonomiska uppoffringarna ej komme att lägga sig alltför

mycket hindrande i vägen, hvarje gång någon mera genomgripande upp-

fostringsåtgärd pröfvades vara af behofvet påkallad.

»Den enda afsevärda åtskilnad, som sedan q var sto de mellan skolrådet

och den påyrkade barnavårdsnämnden, inskränkte sig dertill, att barna­

vårdsnämndens befogenhet skulle sträcka sig öfver hela den kriminela

omyndighetsåldern, medan skolrådets hittills i regeln varit begränsad till

den s. k. skolåldern.

»Synnerligen betydande torde denna åtskilnad näppeligen kunna anses

vara. Skolåldern räknas, enligt folkskolestadgans § 35 mom. 1, från och

med det kalenderår, under hvilket barnet fyller sju till och med det

under hvilket barnet fyller fjorton ar. För barn, som äro födda i slutet

af ett kalenderår, inträder skolåldern alltså strax efter fylda sex år, och

för dem, som äro födda i början af ett kalenderår, räcker den, tills de

äro i det närmaste femton år. Hvad de sex första lefnadsåren angår, har

komitcn tvifvelsutan rätt, då den i sin motivering uttalar, att inom de

spädaste åldersklasserna knappast torde förekomma någon vanart af sådan

beskaffenhet, att den kunde berättiga ett ingripande i barnets uppfostran

från det allmännas sida, hvadan den icke heller tänkt sig, såsom redan

§ 1 mom. 1 af dess lagförslag ådagalägger, att de för vanartade barns

tillrättaförande anvisade åtgärderna skulle tillgripas, förr än icke blott

hemmets utan äfven skolans uppfostringsmedel visat sig otillräckliga. Aro

späda barn föremål för så grof försummelse i sedligt afseende, att kom­

munen nödgas träda emellan, så beror väl detta oftast på ytterligt armod,

och i de ojemförligt flesta fall bör då genom fattigvårdens försorg den

moraliska försummelsen kunna afhjelpas samtidigt med den materiela.

»Beträffande de barn, som utträdt ur den egentliga skolåldern, men

ännu ej uppnått den kriminela ansvarighetsåldern, torde böra uppmärk­

sammas, att, i fall de äro sysselsatta i fabrik, handtverk eller annan hand­

tering, så skola de enligt förordningen af den 18 november 1881 ända till

fylda femton år uti undervisningshänseende stå under skolrådets myndighet.

Lyckligtvis går den upplysta allmänna meningen nu mer och mer i den

rigtningen, att just under den så ytterst kritiska öfvergångsåldern ung­

domen mer än någonsin behöfver skolans uppfostrande ledning. I öfver­

ensstämmelse med donna uppfattning har komitén i sin motivering fram­

Kong1. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 30.

46

hållit besökandet af aftonskolor, skolkök och hushållsskolor in. in. såsom

ett utmärkt medel att förebygga den ungdomens förvildning, som industria­

lismen är egnad att framkalla. Ett uttryck af samma uppfattning äro

ock gällande folkskolestadgas föreskrifter, att skolrådet bör uppmuntra

ungdomen till deltagande i fortsatt undervisning. Ju mer denna under­

visnings nödvändighet blir insedd, ju större utbredning skall den erhålla,

och ju vanligare skall det blifva, att ungdomen åtminstone till fylda femton

år kommer att stå under skolrådets öfverinseende. En bestämmelse, som

gåfve skolrådet rätt att vid behof ingripa i fråga om alla barn under

femton år, skulle sålunda i verkligheten icke innebära någon synnerligen

stor förändring i nu bestående förhållanden.»

Vidare yttrar Berg: Att genom en så nära till hands liggande utvidg­

ning af skolrådets befogenhetsområde dess 'hela uppgift komme att till sina

grunder undergå en väsentlig omgestaltning,’ kunde Berg för sin del all­

deles icke fatta. Lika litet kunde han medgifva, att den föreslagna barna­

vårdsnämnden, i fall den komme till stånd, skulle med rätta kunna sägas

hafva fått sig tilldelad den 'särskilda uppgiften att öfva uppsigt beträffande

uppfostringsförhållandena inom kommunen.’ Så vidt Berg förstode, förhölle

det sig nämligen så, att nämnda uppgift i betydande omfattning tillhörde

och enligt sakens natur allt framgent komme att tillhöra folkskolans styrelse.

Folkskolan måste alltid stå i närmare och lifligare förbindelse med hemmen

än någon annan institution, i folkskolan visade det sig snarast och tydligast,

hvilka barn som i uppfostringshänseende voro föremål för omvårdnad eller

försummelse, folkskolan hade till sin första och högsta uppgift att främja

barnens sedliga utveckling och folkskolan hade för vinnande af detta mål

till sitt förfogande flere och verksammare medel än någon annan med

undantag af hemmet. Att lärare och skolråd skulle kunna betrakta om­

vårdnaden om vanartade och sedligt försummade barn såsom från folk­

skolans synpunkt mindre trängande eller finna sig berättigade att i större

eller mindre mån åsidosätta sina förpligtelser i detta hänseende, läte

derför svårligen tänka sig. Ville man vid sidan af skolrådet upprätta en

särskild s. k. barnavårdsnämnd, så kunde man visserligen — såsom ju ock

komiten föreslagit — till förmån för denna nämnd beröfva skolrådet någon

del af den befogenhet, som det nyligen, genom 1897 års folkskolestadga

§42 mom. 4, fått sig tillerkänd. Men dermed hade en klar principi el gräns

mellan de båda myndigheternas verksamhetsområden ingalunda blifvit upp­

dragen. Skyldigheten att göra sig underrättad om uppfostringsförhållan­

dena inom kommunen samt att motarbeta moraliskt skadliga inflytelser

tillkomme fortfarande folkskolan och dess styrelse, och endast i de jem­

förelsevis mera sällsynta fall, då skolans och skolrådets magtmedel befunnes

Kongl. Mctj.is Nåd. Proposition N:o 30.

47

otillräckliga för undanröjande af vanart och sedlig försummelse, skulle

ordningen komma till barnavårdsnämnden att gripa in. Lika väl med

afseende å den moraliska som den intellektuel uppfostran vore och förblefve

folkskolan den förnämsta barnavårdsanstalten näst hemmet samt skolrådet

den förnämsta och egentliga barnavårdsnämnden, och skulle än en särskild

ny myndighet med detta senare namn komma till stånd, kunde den i alla

händelser icke blifva något annat än ett slags kommunal öfverinstans för

ifrågavarande ärenden, till hvars afgörande endast ett fåtal, mera svårartade

fall hänvisades. Att en dylik kommunal öfverinstans skulle i alla rikets

skoldistrikt vara nödvändig eller ens nyttig, syntes icke ådagalagdt.

Dess rol skulle blifva att antingen delvis upprepa och derefter fullfölja

hvad skolan och skolrådet förut i saken åtgjort eller ock att efter förnyad

pröfning förkasta och omintetgöra hvad dessa båda för sin del funnit rigtigt

och ändamålsenligt. Den skulle alltså dels göra förfaringssättet mera in-

veckladt, tungt och tidsödande än behöfligt vore, dels i väsentlig mån

kunna hindra den nya lagstiftningen från att blifva verkligt effektiv.

Komiténs förhoppning, att någon kollision mellan å ena sidan skolrådets

samt å andra sidan barnavårdsnämndens uppgifter icke behöfde befaras,

hade Berg i betraktande häraf ej kunnat dela.

Mot Bergs förslag att bibehålla skolrådet vid dess nuvarande förplig­

telse i fråga om vanartade och sedligt försummade barn samt att utrusta

detsamma med de härför erforderliga resurserna hade blifvit anfördt, att

genom de sålunda tillkomna göromålen skolrådets arbetsbörda skulle blifva

allt för mycket tillökad. För orter, der, på grund af särskildt ogynsamma

förhållanden, vanart och moralisk vanvård förekomme i större utsträckning,

hade denna invändning en viss vigt. Inom samhällen med kasernerade

trupper och ett talrikt proletariat, framför allt ett talrikt barnproletariat,

vore särskilda anordningar för behandlingen af dessa samhällens olycksbarn

utan tvifvel påkallade. Men äfven der vore det helt visst folkskolestyrelsen,

som genom sin verksamhet vore bäst egnad att bedöma, huruvida och i hvil­

ken utsträckning dylika särskilda anordningar kunde vara behöfliga. Med

stöd af erfarenheten från andra områden läte det tänka sig, att ärenden

af förevarande art kunde handläggas af en särskild afdelning inom skol­

styrelsen, biträdd af någon för ändamålet utsedd tjensteman. Der en sådan

anordning af en eller annan orsak ej ansåges tillfyllestgörande, borde skol­

styrelsen kunna ingå med framställning härom till Konungen, som då egde

förordna om den myndighet, på hvilken skolrådets befattning med van­

artade och sedligt försummade barn delvis skulle öfverflyttas. Säkerligen

komme emellertid icke ens i dessa ytterst sällsynta fall den nya uppfost-

ringsmyndigheten att erhålla den organisation, som för barnavårdsnämnden

Katigt. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 30.

48

blifvit af komitén föreslagen, bland annat af det skälet, att en sådan orga­

nisation vore formelt och praktiskt omöjlig just i de allra största skol­

distrikten, hvilka bestode af flere församlingar.

Hvad åter det stora flertalet skoldistrikt anginge, så kunde det visser­

ligen vara sant, att äfven inom dem skolrådets arbetsbörda redan nu vore

tillräckligt betungande, för så vidt anginge den person, hvilken i de

flesta fall så godt som ensam hade att bära den, nämligen skolrådsord-

föranden. Ginge sålunda komiténs förslag ut derpå, att skolrådets ord­

förande och barnavårdsnämndens ordförande skulle kunna vara två skilda

personer, så skulle det ur ren arbetsfördelningssynpunkt hafva åtskilliga

skäl för sig. Men sådant förslaget nu vore, skulle arbetsbördan blifva för­

delad icke på två personer, utan endast på två uppdrag, ombesörjda af

samma person. Kyrkoherden eller den hans embete förestode skulle först

få behandla ett ärende i egenskap af skolrådsordförande å sammanträde

med skolrådets ledamöter och längre fram samma ärende i egenskap af

ordförande i barnavårdsnämnden å sammanträde med dennas ledamöter;

han skulle, om allt ginge rätt till, i sin förra egenskap få göra anmäl­

ningar och remittera handlingar till sig sjelf i sin senare egenskap; han

skulle få ansvara för dubbla protokoll, uppsätta dubbla förslag till kyrko­

stämman, kanske äfven sköta dubbla kassor o. s. v. Att en dylik fördel­

ning af ärendena skulle innebära någon lättnad för skolrådsordförandena,

syntes föga sannolikt.

För de flesta af rikets skolråd, anför Berg slutligen, skulle det ökade

arbete, som en ny lagstiftning i enlighet med den af Berg nu framstälda

åsigt kunde komma att af dem kräfva, helt visst blifva qvantitativt obe­

tydlig. Berg ansåge för sin del, att det ökade arbetet lcomme att blifva

så ringa, att, om det lades på barnavårdsnämnden, obetjMligheten deraf

komme att sätta hela den nya lagstiftningen i ämnet i misskredit. Om

deremot det för ett mera vidsträckt syfte utsedda skolrådet icke på flere

år behöfde varna pligtförgäten föräldrar eller skilja vanartade barn från

deras hem, vore derom intet annat än godt att saga; skolrådet blefve der­

igenom ingalunda sysslolöst eller betydelselöst.

I öfverensstämmelse med dessa af Berg omfattade åsigter har han

uppgjort och vid sin reservation fogat ett förslag till lag angående van­

artade och i sedligt afseende försummade barns behandling, hvilket för­

slag i öfrigt skiljer sig från komiténs väsentligen endast derigenom, att

den enligt komiténs förslag Eders Kongl. Maj:ts befallningshafvande till­

erkända pröfningsrätt borde i stället tillkomma domkapitlet. I afseende

härå anför Berg, att enligt hittills gällande rättsordning kommunala upp-

fostringsanordningar ansetts höra under stiftsstyrelsernas bedömande, och

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 30.

49

att, endast för så vidt de varit af rent ekonomisk natur, länsstyrelserna

egt att med dem taga befattning. Detta bestyrktes bland annat af lands-

höfdinge-instruktionen den 10 november 1855, der det visserligen i § 8

hette, att »Konungens befallningshafvande bör i allt, hvad på honom an­

komma kan, tillse, att stadgandena till upprätthållande af religionens helgd,

allmänna gudstjensten, sedlighet och uppfostran behörigen iakttagas», men

der det ock omedelbart derefter tillädes, att Eders Kongl. Maj:ts befall­

ningshafvande skulle, »om något deremot stridande sig tilldrager, derom

underrätta vederbörande stiftsstyrelse», hvilken alltså äfven här betecknades

såsom den rätta mellaninstansen i uppfostringsfrågor mellan kyrkostämman

och dess delegationer å ena sidan samt Eders Kongl. Maj:t å den andra.

Beträffande öfriga af komitén framlagda, nu afsedda förslag föreligga

äfven af Berg uppgjorda särskilda affattningar, delvis sammanhängande med

hans af mig nyss omförmälda väsentliga skiljaktighet från komitén. Men

derjemte har han varit tveksam, om det gjorde tillfyllest med de af

komitén föreslagna ändringarna i de båda förordningarna om kyrkostämma

in. m. — den allmänna och den för Stockholm särskilda. Härom yttrar

han bland annat:

Då § 3 i gällande kyrkostämmoförordningar ålade kyrkostämma att

vid behandling af ärenden, om hvilka särskilda föreskrifter vore i lag eller

författning gifna, ställa sig till efterrättelse hvad sålunda vore stadgadt,

skulle i anledning af den föreslagna lagen om vanartade och sedligt för­

summade barns behandling ingen som helst ändring i nämnda förord­

ningar vara af behofvet påkallad, så vida man nämligen, i likhet med

komitén, finge taga för gifvet, att i § 3 kunde åsyftas äfven andra ären­

den än de, som i § 2 uttryckligen uppräknades såsom hörande under

kyrkostämmas handläggning. Skulle detta senare förmenande icke vara

grundadt, blefve det gifvetvis nödvändigt att i förordningarna införa åt­

skilliga ändringar, hvilka dock, i händelse man ej föresloge upprättandet

af en ny kommunal myndighet, hvarken behöfde röra vid förordningarnas

rubrik, ej heller i öfrigt blefve många eller betydande. Då Berg för sin

del icke kunnat bilda sig någon bestämd mening om rätta tolkningen af

ifrågavarande § 3 i de båda förordningarna, hade han för säkerhets skull

ansett sig böra framlägga förslag om sådana tillägg till nämnda förord­

ningar, som skulle undanröja hvarje tvekan om kyrkostämmans och skol­

styrelsens befogenhet att behandla frågor rörande uppfostringsåtgärder för

vanartade och sedligt försummade barn.

I fråga om § 42 i folkskolestadgan finner Berg, med sin uppfattning

om eu utvidgning af skolrådets myndighet, ej skäl till ändring i mom. 4.

liih. till Riked. Prat. 1892. 1 Sami. 1 Afd. 26 Hälft.

7

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 30.

50

Vid underdånig anmälan den 25 maj 1900 af komiténs betänkande

II behagade Eders Kongl. Maj:t förordna, att underdåniga utlåtanden be­

träffande de komiténs förslag, om hvilka nu är fråga, skulle afgifvas:

l:o) öfver förslaget till lag angående vanartade och i sedligt afseende

försummade barns behandling ej mindre af domkapitlen och Stockholms

stads konsistorium än äfven af öfverståthållareembetet och Eders Kongl.

Maj:ts befallningshafvande i länen efter hörande af landstingen och stads-

fullmägtige i de städer, som ej deltaga i landsting, samt, hvad Stockholms

län anginge, jemväl efter hörande af styrelsen för Oscar-Josephina-föreningen,

i sammanhang hvarmed äfven borde af öfverståthållareembetet och Eders

Kongl. Maj:ts befallningshafvande i länen åvägabringas utredning samt,

om anledning dertill förefunnes, afgifvas förslag beträffande frågan om

och i hvad mån samt under hvilka vilkor bidrag borde af staten lemnas

till bestridande af kostnaden för vanartade och i sedligt afseende försum­

made barns vård och uppfostran;

2:o) öfver förslaget till lag om ändrad lydelse af § 13 i förordningen

om kyrkostämma samt kyrkoråd och skolråd den 21 mars 1862 af Eders

Kongl. Maj:ts befallningshafvande i länen och domkapitlen;

3:o) öfver förslaget till lag om ändrad lydelse af § 11 i förordningen

om kyrkostämma samt kyrkoråd och skolråd i Stockholm den 20 novem­

ber 1863 af öfverståthållareembetet och Stockholms stads konsistorium;

samt

4:o) öfver förslaget till förordning om ändrad lydelse af § 42 i för­

nyade stadgan angående folkundervisningen i riket den 10 december 1897

af öfverståthållareembetet och Eders Kongl. Maj:ts befallningshafvande i

länen, domkapitlen och Stockholms stads konsistorium samt öfverstyrelsen

för Stockholms stads folkskolor.

Sedan de sålunda infordrade utlåtandena numera inkommit, torde jag här

få omförmäla de väsentligaste erinringar och anmärkningar, som i de afgifna

yttrandena förekomma i fråga om de af mig förut angifna hufvudpunk-

terna i komiténs förslag angående vanartade och i sedligt afseende för­

summade barns behandling. Till vissa andra anmärkningar mot detta

förslag får jag anledning framdeles återkomma vid omförmälan af vissa

detaljbestämmelser.

En betydelsefull anmärkning har framstälts redan i afseende å den

af mig omnämnda indelningen i tre hufvudgrupper af de barn, som enligt

komiténs förslag I och II skulle blifva föremål för ingrepp. Det har på­

pekats, att det mycket väl kunde vara förhållandet, att ett barn, som ej

blifvit tilltaladt för brott inför domstol, likväl vore långt mera vanartadt

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o SO.

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 30.

51

än ett barn, som genom en eller annan, mången gång mera tillfällig hand­

ling komme att räknas till förbrytarnes klass. Den uppgjorda skilnaden

vore derför icke betingad af någon väsentlig olikhet mellan dessa två

grupper af vilseförda minderårige. Den behandling, de skulle underkastas,

vore ock väsentligen af enahanda beskaffenhet. Men i ett fall skulle

domstol, i ett annat fall barnavårdsnämnd, förordna om nödiga åtgärder.

Deraf komme att följa, att olika betydelse tillädes åtgärder af samma slag.

Så t. ex. i fråga om aga, ådömd af domstol och verkstäld af polismyn­

dighet, samt aga, förordnad af barnavårdsnämnd och verkstäld genom dess

föranstaltande. Det vore klart, att i förra fallet agan komme att betraktas

såsom ett verkligt straff. Oläglig vore ock den olikheten, att domstols be­

slut om aga kunde öfverklagas, barnavårdsnämnds beslut deremot icke,

samt att beslut om barns insättande i en anstalt under olika förhållanden

komme att dragas under högre domstols eller administrativ myndighets

pröfning.

Till allt detta komme, att domstolarne icke syntes vara lämpade att

utöfva den uppfostrande verksamhet, som komitén, i enlighet med hittills

gällande åskådning, velat förbehålla dem. Tvifvelsutan vore det bäst att

frångå denna uppfattning och att i öfrigt så ordna, att bestämmelserna

rörande behandling af såväl minderåriga förbrytare som vanartade barn

blefve i möjligaste mån likartade.

Med afseende å förutnämnda indelning af barnen har äfven fram­

hållits, att, derest anstalterna för tvångsuppfostran skulle af staten upp­

rättas och till hufvudsaklig del med statsmedel underhållas, men kostna­

derna för skyddshemmen i väsentlig mån drabba landsting och de städer,

som ej i landsting deltaga, det gifvetvis komme att ligga i kommunernas

intresse att, när vanartade barn skulle skiljas från hemmet, söka bereda

dem inträde i statens anstalter. Deraf komme lätt att blifva en följd,

att barn, hvilkas vanart visat sig genom brottsliga handlingar, i större ut­

sträckning än lämpligt vore komme att dragas inför rätta för utverkande

af domstols förordnande om deras intagande å statens uppfostringsanstalter.

Beträffande den af komitén föreslagna åldersgränsen för de barn, hvilka

skulle utgöra föremål för barnavårdsnämndernas särskilda uppmärksamhet,

har från ett håll ifrågasatts, att densamma skulle utgöra sjutton år i stället

för femton. Vanarten hade i oroväckande grad tilltagit just bland dem,

som befunne sig i »slyngelåldern», hvilken ej kunde sägas sluta med det

femtonde året-, utan tvärtom just då började eller inträdde i sitt farligaste skede.

Endast ett fåtal af de hörda myndigheterna hafva anslutit sig till

komiténs förslag om inrättande inom hvarje skoldistrikt af en särskild

52

barnavårdsnämnd. Af dem, som biträdt komiténs åsigt härutinnan, hafva

några, i syfte att lätta kyrkoherdens tjensteåligganden, velat, att han ej

skulle vara sjelfskrifven ordförande, utan att nämnden skulle få inom sig

utse ordförande.

De flesta af myndigheterna hafva emellertid visserligen funnit inrät­

tandet af barnavårdsnämnder vara af nöden i större städer och inom de

landskommuner, der större industriela anläggningar vore belägna, men

deremot ansett det icke vara behöfligt eller lämpligt att inom mindre

kommuner en särskild kommunal myndighet för ändamålet tillsattes. En­

ligt vissa myndigheters mening borde skoldistriktet ega afgöra, huruvida

med hänsyn till förhållandena inom kommunen barnavårdsnämnd skulle

derstädes inrättas eller ej, hvaremot andra, i likhet med reservanten inom

komitén, velat öfverlemna afgörandet af denna fråga till Eders Kongl.

Maj:t. Utom de skäl, som af reservanten anförts emot inrättande af barna­

vårdsnämnder, har af vissa myndigheter framhållits, att det inom mindre

kommuner skulle visa sig svårt att vid sidan af skolrådet, kyrkorådet och

fattigvårdsstyrelsen finna lämpliga personer att insätta i barnavårdsnämnden

samt att skolrådets betydelse skulle komma att minskas derigenom att

dess nuvarande verksamhet splittrades och fördelades.

Beträffande den institution, som inom mindre kommuner skulle hand­

hafva vården om vanartade och i sedligt afseende försummade barn, hafva

bland de myndigheter, som ej ansluta sig till komiténs åsigt om upprät­

tandet i alla skoldistrikt af barnavårdsnämnder, rådt olika meningar, i

det att vissa ansett, att nämnda verksamhet borde öfverlemnas åt skol­

rådet, som med afseende å dess sammansättning och arten af dess lagstad­

gade verksamhet företrädesvis vore skickadt att sköta ifrågavarande göro­

mål. Andra åter hafva velat lemna detta uppdrag åt kyrkorådet eller åt

skolrådet och kyrkorådet gemensamt. Äfven förekommer förslag om en

fördelning af göromålen på kyrko- och skolråden. Från olika håll har

den åsigt uttalats, att i stället för Eders Kongl. Maj:ts befallningshafvande

domkapitlen borde mottaga skeende underställningar och besvär rörande

beslut om barns skiljande från hemmet.

Slutligen må anmärkas, att beträffande Stockholm öfverstyrelsen för

stadens folkskolor ifrågasatt, att bestyret med de skolpligtiga barnens vård

och uppfostran borde tillkomma öfverstyrelsen, men fattigvårdsstyrelsen

omhändertaga de barn, som ej inträdt i skolåldern. I samma rigtning

hafva stadsfullmägtige i Stockholm yttrat sig.

Såsom nämnts, hafva komiterade föreslagit, att barn, hvilka ansåges

böra skiljas från hemmet, skulle öfverflyttas till annat enskildt hem eller

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 30.

53

intagas i barnhem eller skyddshem. Angående inrättandet af barnhem

innehåller emellertid komitéförslaget icke någon föreskrift och i fråga om

skyddshems upprättande har komitén nöjt sig med en anmaning till lands­

ting och de städer, som ej i landsting deltaga, att, då skyddshem ej på

annan väg kommit till stånd till erforderligt antal, låta sig angeläget vara

att draga försorg om anordnande af sådana. Med anledning häraf har

påpekats nödvändigheten att i lagen intaga uttryckliga föreskrifter om upp­

rättandet af såväl barnhem som skyddshem.

Några landsting hafva ansett, att, då antalet vanartade barn inom

deras områden vore jemförelsevis litet, särskilda skyddshem för deras län

icke vore af behofvet påkallade. Med hänsyn såväl härtill som till de

dryga kostnader, hvilka vore förenade med anläggning och upprätthållande

af skyddshem, har föreslagits, att landstingen och de större städerna måtte

få distriktsvis förena sig om gemensamma skyddshem i hufvudsaklig öfver­

ensstämmelse med hvad angående döfstumundervisningen är stadgadt; och

borde denna distriktsindelning verkställas af Eders Kong! Maj:t, dervid

hänsyn jemväl borde tagas till redan befintliga skyddshem. För begräns­

ning af kostnaderna vore det jemväl nödvändigt att frånträda komiterades

förslag derom, att antalet samtidigt i ett skyddshem intagna skyddslingar

ej finge öfverstiga 30.

I fråga om reglementena för skyddshemmen har det, med hänsyn

bland annat dertill att sådana anstalter redan upprättats eller komme att

upprättas genom enskildes offervillighet eller donationer, hvilka borde re­

spekteras, anmärkts, att nådig fastställelse å reglementena ej borde fordras. I

I förbigående anmärkande att åtskilliga myndigheter instämt med re­

servanten i fråga om huruvida Eders Kongl. Maj:ts befallningshafvande

eller domkapitlen borde pröfva beslut om barns skiljande från hemmet,

öfvergår jag nu till att omförmäla myndigheternas åsigter i kostnadsfrå­

gorna. Samtliga myndigheter hafva, i likhet med komitén, ansett, att sta­

ten borde väsentligt bidraga till kostnaderna för uppfostran åt vanartade

och i sedligt afseende försummade barn. Beträffande i hvad mån och

under hvilka vilkor bidrag borde lemnas af staten hafva väsentligen föl­

jande olika åsigter yppat sig bland myndigheterna.

Landstinget i Vesternorrlands län har uttalat den mening, att staten

borde i sitt eget intresse — de ifrågavarande barnen sprede sig i de flesta

fall öfver hela landet och ådroge ofta såsom invånare i fitngelserna staten

dryga kostnader — bära hela kostnaden för deras uppfostran, med afdrag

af hvad som kan erhållas af barnens föräldrar eller målsmän.

I hufvudsaklig öfverensstämmelse' med komitén anser Eders Kongl.

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 30.

Majrts befallningshafvande i Malmöhus län, att staten bör bidraga till alla

af vederbörande barnavårdsmyndighet omhändertagna barns uppfostran.

Men i olikhet med komitén håller nämnda myndighet före, att bidraget

för i barnhem intaget barn bör sättas lika högt som om barnet vore in­

taget i skyddshem — Eders Kongl. Maj:ts befallningshafvande föreslår i

båda fallen högst 180 kronor årligen för hvart barn. Föräldrarnes bidrag

borde, såsom komitén tänkt sig, begränsas till 50 öre för dag. Beträffande

bidraget för i enskild! hem intaget barn anser Eders Kongl. Maj:ts befall­

ningshafvande, att detsamma kan sättas något under nämnda belopp.

Andra förslag äro framstälda dels af Eders Kongl. Maj:ts befallnings­

hafvande i Jönköpings län, att statens bidrag skulle vara lika för alla

barn — 150 kronor årligen för hvarje, under vilkor, då fråga vore om

skyddshem, att föräldrar, målsman eller kommun tillsköte 50—100 kronor

för år räknadt samt vederbörande landsting eller stadsfullmägtige betalade

återstoden, dels ock af Eders Kongl. Maj:ts befallningshafvande i Skaraborgs

län, att 200 kronor, hvilket utgör ett större bidrag än komitén tänkt sig,

skulle utgå för hvarje i skyddshem intaget barn, men intet till barn af de

båda andra kategorierna. Till kostnaden för de i skyddshem intagna bar­

nen skulle vederbörande kommun bidraga med 50 öre om dagen; åter­

stoden skulle gäldas af landsting eller stadsfullmägtige.

Samma åsigt: att staten ej bör bidraga till underhållet af barn i barn­

hem eller enskildt hem, hyllas af Kalmar läns norra landsting, som för­

menar, att staten bör ensam inrätta och underhålla skyddshemmen. Men

medan Eders Kongl. Maj:ts befallningshafvande i Skaraborgs län anser, att

kommunerna böra bestrida kostnaden för omhändertagna barns vård i barn­

hem eller enskilda hem, håller nämnda landsting före, att kostnaden för

barnens underhåll i enskilda hem bör bestridas af kommunerna, men kost­

naden för i barnhem intagna barn af vederbörande landsting eller stads­

fullmägtige.

Landstinget i Södermanlands län anser, att staten bör ansvara för

halfva anläggningskostnaden för skyddshem och tillika betala ungefär halfva

underhållskostnaden för der intagna skyddslingar.

Eders Kongl. Maj:ts befallningshafvande i Upsala län påyrkar till och

med, att staten bör ensam betala hela nyssnämnda anläggningskostnad,

men föreslår i stället, att staten ej skall åtaga sig någon underhållskostnad

för de omhändertagna barnen, vare sig de insättas i skyddshem eller på

annat sätt uppfostras.

Vidare har Eders Kongl. Maj:ts befallningshafvande i Hallands län

ifrågasatt, att staten skulle betala 1/3 samt vederbörande landsting eller

stadsfullmägtige 2/s af kostnaderna för skyddshems anläggande, hvarjemte

54

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 30.

55

staten borde upplåta till byggnadsplats lämplig tomt, der sådan staten till­

hörig fastighet funnes. Utgifterna för alla de omhändertagna barnen skulle

tredelas mellan kommun, landsting eller stadsfullmägtige samt staten.

Eders Kongl. Maj:ts befallningshafvande i Kristianstads län har uttalat

den mening, att staten borde bidraga med minst hälften icke allenast till

kostnaderna för upprättande, underhåll och förvaltning af skyddshem, utan

äfven till de utgifter, de särskilda kommunerna kunde få vidkännas på

grund af vanartade och i sedligt afseende försummade barns intagning i

enskilda hem, barnhem eller skyddshem.

Slutligen må nämnas, hurusom stadsfullmägtige i Göteborg anse, att

kostnaden för ett vanartadt eller i sedligt afseende försummadt barns upp­

fostran bör af barnets föräldrar eller vederbörande fattigvårdssamhälle

gäldas med ett belopp af högst 100 kronor om året. Derest den årliga

kostnaden öfverstege detta belopp, borde statsverket till bestridande af

Överskjutande kostnad bidraga med 75 % och återstående 25 % betalas af

föräldrarna eller fattigvårdssamhället.

I detta sammanhang bör jag ock omförmäla, hurusom den mening

gjorts gällande,' att de kostnader för ett vanartadt eller i sedligt afseende

försummadt barns uppfostran, som drabbat en kommun, ej böra anses så­

som fattigvårdskostnad enligt 1 § i gällande förordning angående fattig­

vården med deraf härflytande påföljder i afseende å fattigvårdsstyrelsens

husbonderätt m. m. Tvärtom borde det uttryckligen förklaras, att denna

kostnad ej vore fattigvård — hvilket ej behöfde hindra, att frågor om

godtgörelse för sådan utgift kunde behandlas hufvudsakligen i samma ord­

ning, som förslaget förutsatte.

Dessa äro i hufvudsak de anmärkningar och erinringar, som från de

hörda myndigheternas sida framkommit mot komiténs förslag till lag

angående vanartade och i sedligt afseende försummade barns behandling.

Trots gjorda anmärkningar hafva de flesta myndigheterna likväl ansett

sig kunna och böra tillstyrka, att en lag med i hufvudsak sådana bestäm­

melser, som komitéförslaget innehåller, måtte komma till stånd.

Några få myndigheter hafva emellertid, under erkännande af nyttan

och nödvändigheten deraf att kraftiga åtgärder vidtagas för erhållande af

lämplig vård och uppfostran åt vanartade och i sedligt afseende försum­

made barn, ansett de af dem framstälda anmärkningarna vara så väsent­

liga, att de funnit sig öfver hufvud taget icke kunna förorda förslaget.

Så har öfverstyrelsen för Stockholms stads folkskolor under åbe­

ropande hufvudsakligen af dess, på sätt förut nämnts, uttalade åsigt om

en fördelning af bestyren med ifrågavarande barns uppfostran, hemstält,

Kong!,. Majds Nåd. Proposition N:o 30.

56

att komiterades förslag icke måtte läggas till grund för lagstiftning i

ämnet för Stockholm, utan att det måtte öfverlemnas åt staden att på

grundvalen af folkskolestadgan sjelf ordna de vanartade och i sedligt af­

seende försummade barnens uppfostran.

Landstinget i Skaraborgs län, som erinrat om den nyligen i § 42

mom. 4 af folkskolestadgan införda förut nämnda bestämmelsen att skol­

rådet egde, i den mån erforderliga medel kunde beredas, vidtaga anord­

ningar, hvarigenom felaktige lärjungar kunde erhålla en särskildt för dem

lämpad uppfostran, har ifrågasatt, huruvida de tilltänkta genomgripande

förändringarna och anordningarna borde vidtagas, förr än man någon tid

afvaktat verkningarna af nyssnämnda bestämmelser i folkskolestadgan.

Eders Kongl. Maj:ts befallningshafvande i Blekinge län åter har hänvisat

till den å vissa håll rådande uppfattningen, att den uppfostran, hvilken

meddelades i barnhem och förbättringsanstalter, i allmänhet icke lemnade

goda resultat och att man derför endast i särskilda, mycket svåra undan­

tagsfall borde taga barnen från föräldrarne och flytta dem till uppfost­

ringsanstalter. Eders Kongl. Maj:ts befallningshafvande har derför hem­

stält, att ifrågavarande förslag ej måtte till annan åtgärd föranleda än

utarbetande af förslag rörande dels statsunderstöd till skyddshem och in-

ternat, dels ock rätt för skolråd att skilja för grof vanart kända barn från

deras föräldrar, om dessa icke visat sig lämpliga såsom uppfostrare. För

de barn åter, som ådagalagt mindre grof vanart eller vore i sedligt af­

seende försummade, borde inrättas arbetsstugor, hvilkas verksamhet borde

understödjas medelst statsanslag.

Slutligen hafva stadsfullmägtige i Norrköping framhållit, hurusom

erfarenheten, åtminstone från deras samhälle, ej syntes gifva vid handen,

att en lag af ifrågavarande beskaffenhet vore oundgängligen af behofvet

påkallad. Någon olägenhet hade nämligen ej försports af det tillväga­

gångssätt, som inom Norrköpings stad hittills kommit till användning med

afseende å behandlingen af så beskaffade barn, som i förslaget afsåges.

Skolrådet hade med den befogenhet, som jemlikt § 42 i folkskolestadgan

vore åt detsamma inrymd, tagit dylika barn om hand och med tillhjelp

af särskildt för ändamålet donerade medel träffat anstalt om barnens upp­

fostran och undervisning; och allt dittills hade skolrådets anordningar i

dessa hänseenden visat sig ändamålsenliga och i allmänhet tillfyllest­

görande. Stadsfullmägtige ville emellertid erkänna, att inom många kom­

muner, särskildt sådana, der donerade medel för vanartade barns upp­

fostran ej funnes att tillgå, det kunde vara af stort värde att ega det stöd,

som genom den föreslagna lagen skulle beredas.

Kongl. Maj ds Nåd. Proposition N:o SO.

57

De blund vederbörande hörda myndigheter, som i likhet med komi­

tén ansett, att vårdnaden om vanartade och i sedligt afseende försummade

barn borde öfverlemnas åt en särskild barnavårdsnämnd, hafva ej haft

något att erinra mot förslaget till ändring af § 13 i förordningen om

kyrkostämma samt kyrkoråd och skolråd den 21 mars 1862 och 11 § i

motsvarande förordning angående Stockholm.

Andra hafva haft vexlande förslag i afseende härå, beroende på deras

olika åsigter om lämpligheten öfver hufvud af den ifrågasatta nya lag­

stiftningens införande eller om den myndighet, som borde erhålla omför-

mälda vårdnad sig uppdragen.

Åtskilliga, hvilka biträdt reservantens förslag i afseende å skolrådets

öfvertagande af barnavårdsnämndens funktioner, hafva äfven anslutit sig

till hans förslag om mera vidtgående ändringar i berörda förordningar,

och några hafva funnit ej heller dessa göra till fyllest utan påyrkat ytter­

ligare ändringar i dem.

Jemväl beträffande ifrågasatta ändringar i § 42 i folkskolestadgan

hafva olika åsigter gjort sig gällande hos vederbörande myndigheter.

['■[p:' Slutligen bör jag, innan jag öfvergår till att framlägga min egen upp­

fattning i förevarande frågor, ej underlåta att nämna, att centralstyrelsen

för Sveriges allmänna folkskolelärareförening till Eders Kongl. Maj:t in­

kommit med en skrift, innehållande, jemte redogörelse för vederbörande

kretsföreningars uttalanden i förevarande ämnen, en å nämnda förenings

vägnar gjord underdånig anhållan, att Eders Kongl. Maj:t måtte god­

känna och bringa till förverkligande de framlagda förslagen, dock med de

afvikelser, som blifvit af reservanten inom komitén förordade.

Kongl. Maj:ls Nåd. Proposition N:o 30.

Att den fråga, som utgjort hufvudföremålet för komiténs arbete, är

af den största betydelse för hela samhället, är ej af nöden att vidare ut­

veckla. Riksdagens initiativ, de af komitén från skilda håll begärda ytt­

randena, komiténs egna uttalanden, innehållet i de öfver komiténs förslag

af myndigheterna afgifna utlåtanden, meddelanden i tidningspressen och

enskildes erfarenheter om förhållandena inom skilda samhällsklasser, allt

utgör talande vittnesbörd om nödvändigheten för det allmänna att ingripa

mot det onda, innan detsamma slagit alltför djupa rötter. Frågan är der­

för ej, om något bör af staten göras med anledning af den tilltagande

förvildningen bland ungdomen, utan hvad som bör göras.

Den uppfattning har gjorts gällande, att föremålet för statens tillrätta­

förande verksamhet i nu ifrågavarande afseende i främsta rummet borde

Bih. till Iiiksd. Prof. 1902. 1 Sami. 1 Afd. 20 Höft.

8

58

vara, icke den vanartade och i sedligt afseende försummade ungdomen,

utan de dåliga och vårdslösade hem, der denna ungdom fostrades. Denna

åskådning må ega sitt berättigande, och tvifvelsutan kan åtskilligt på denna

väg vinnas. Men om man tror sig dermed hafva satt yxan till roten,

bedrager man sig. Ty dessa dåliga och vårdslösade hem äro alltför ofta

utslaget af den förtviflade kamp för tillvaron, som icke lemnar fadern,

ofta ej heller modern, tid och tillfälle att som sig bör förese sina barn,

af det intensiva arbete, som industriens tjenst under konkurrensens tryck

utkräfver, af det moderna storstadslifvets trångboddhet och inneboende­

system samt mångahanda lockelser till utelif. De medel, som skulle kunna

råda bot för dessa missförhållanden, måste tydligen blifva djupt ingripande

i sjelfva samfundsordningen. Men för närvarande lärer hvarken förefinnas

enighet om hvilka dessa medel äro eller någonstädes råda en klar uppfatt­

ning om huru medlen kunde komma att verka. Om man derför ej kan

förebygga det onda, bör och kan man, der det visar sig, söka begränsa

detsamma, att det ej må taga öfverhand.

Ur dessa synpunkter anser jag, att den tanke, som lagts till grund

för komiténs förslag, de vanartade och i sedligt afseende försummade bar­

nens omhändertagande af det allmänna, bör fullföljas. Samhället skall,

genom att kraftigare än hittills kunnat ske taga itu med de ifrågavarande

missförhållandena, fullgöra en skyldighet såväl mot de barn, hvilka ingreppet

närmast gäller, som mot de barn, för hvilkas sedliga utveckling de förre

utgöra eu fara. Att staten dervid samtidigt tillgodoser sina egna intressen,

såväl ideela som äfven ekonomiska, har komitén redan anmärkt. Det vida

öfvervägande flertalet af de myndigheter, som yttrat sig, har ock fullstän­

digt anslutit sig till nämnda grundtanke i komitéförslaget och tillstyrkt

en lagstiftning med i hufvudsak sådana bestämmelser, som förslaget inne­

håller. Ingen af de få myndigheter, som ansett sig ej kunna understödja

förslaget, har dervid anfört skäl, som kunna sägas i princip tala mot det­

samma.

Synnerligt afseende synes mig ock böra fästas vid det af centralsty­

relsen för Sveriges allmänna folkskolelärareförening å föreningens vägnar

gjorda, af mig nyss omförmälda uttalande.

Då jag nu skall något närmare skärskåda komitéförslagets hufvud-

sakliga innehåll, torde jag böra följa den ordning jag iakttagit vid den

förut af mig leinnade allmänna redogörelsen för detsamma.

Första frågan är då, hvilka barn böra utgöra föremål för en lag om

vanartade och i sedligt afseende försummade barns behandling.

För så vidt angår en blifvande framställning till Riksdagen i nu före­

Kongl. Muj:ts Nåd. Proposition N:o 30.

Kongl. Majds Nåd. Proposition N:o 30.

59

varande ämne, liar berörda fråga redan vunnit sin lösning i den rigtning,

som påyrkats af flere bland de hörda myndigheterna. Enligt det af Eders

Kongl. Maj:t gillade förslaget till lag om ändrad lydelse af 5 kap. 1, 2, 3

och 6 §§ strafflagen skulle 1 § i nämnda kapitel komma att lyda: »Gerning,

som eljest straffbar är, vare strafflös, om den begås af barn, innan det

fylt femton år.» Domstols rätt att förordna om dylikt barns agande eller

insättande i allmän uppfostringsanstalt komme dermed att upphöra. Tillika

skulle den bestämmelse i nu gällande strafflag komma att bortfalla, enligt

hvilken, om gerning blifvit begången af den, som fylt fjorton, men ej

femton år, och han pröfvas hafva egt nog urskilning att inse gerningens

brottslighet, gerningsmannen i vissa fall kan af domstol ådömas verkligt

straff.

Genom dessa ändringar utgår den första af de utaf komitén upp­

städa tre hufvudgrupperna: minderårige förbrytare, vanartade barn och i

sedligt afseende försummade barn; och de, som skulle räknats till den

första, komma att ingå i den andra kategorien. Deraf påkallas den ändring

i förevarande komitéförslag, att den i förslaget förekommande hänvisning

till särskilda stadganden om behandling af barn, hvilka af domstol för­

klarats böra insättas i allmän uppfostringsanstalt, komme att utgå.

De skäl, som vid öfverläggning med chefen för justitiedepartementet

rörande det ämne, som jag nu afhandlat, föranledt mig att omfatta den

derutinnan uppstäda grundsats i justitiedepartementets förslag, sammanfalla

väsentligen med dem, som af myndigheterna gjorts gällande mot upprätt­

hållandet af förutnämnda skilnad mellan minderårige förbrytare och van­

artade barn. Förslaget innebär, att mer eller mindre tillfälliga förhållan­

den hädanefter icke skulle kunna bringa ett minderårigt barn i en an-

klagads ställning inför domstol och att domstolarne ej längre skulle komma

att meddela förordnande om sådana barns uppfostran.

Det har på anförda skäl yrkats, att man borde i afseende å den tid,

hvarunder ett ingrepp enligt lagen om vanartade och i sedligt afseende

försummade barns behandling kunde ega rum, såsom åldersgräns sätta

sjutton år. Eu sådan grundsats skulle dock jag för min del vilja uppställa

endast för så vidt man samtidigt i lika måtto ändrade åldersgränsen för

den kriminela ansvarigheten, hvilken nu i princip är förlagd till femton

åi- och enligt justitiedepartementets förslag för framtiden skulle utan undan­

tag först då inträda. En dylik förändring är emellertid, såsom synes, för

närvarande icke satt i fråga. Enligt vår lagstiftning betecknar för öfrigt

den inträdda femtonårs-åldern äfven en gräns i civilrättsligt afseende, i det

att den. som uppnått femton år, tillätes att sjelf råda öfver hvad han kan

60

förvärfva. Det bör ock gent emot nämnda yrkande erinras, att, om sam­

hället allvarligt tager itu med vanartade och i sedligt afseende försummade

barn under femton år, antalet af dem, som efter nämnda ålder kunna an­

ses tillhöra samma kategori, lärer komma att högst väsentligt förminskas.

För visst fall är det dock nödigt att göra ett undantag i den rigtning,

hvarom nyss förmälts. Enligt justitiedepartementets förslag skall, som

nämndt, gerning, som eljest straffbar är, vara strafflös, om den begåtts af

barn, innan det fylt femton år. Begås en sådan gerning — hvilken, med

tillämpning af det förut sagda, hädanefter vore att anse endast såsom syn­

nerligen grof vanart — af ett barn under tiden närmast innan det fylt.

femton år, vore det mycket att befara, att denna vanart, huru svår rätts-

kränkning gent emot annan den än må hafva medfört, icke kommer att

ådraga barnet någon tillrättaförande behandling. Ty domstolarne finge ej

ingripa, och den nu ifrågavarande lagen kunde ofta ej hinna att bringas

till tillämpning, innan den derför bestämda åldersgränsen öfverskridits. Att

häraf kunde tölja svåra olägenheter torde ej behöfva närmare angifvas.

Jag har derför ansett nödigt, att i den blifvande lagen intages en före­

skrift, afsedd att förebygga den antydda faran. 1 det följande återkommer

jag härtill.

Jag kommer nu till frågan om den myndighet, som bör handhafva

vårdnaden om vanartade och i sedligt afseende försummade barn. Dervid

ansluter jag mig till den åsigt, att det i många, sannolikt de flesta, fall

lämpar sig bäst att åt skolrådet eller å de ställen, der en särskild myndig­

het utgör skolstyrelse, åt denna myndighet anförtro de funktioner, som

barnavårdsnämnden skulle handhafva. De härför af reservanten inom

komitén och många myndigheter anförda skälen synas mig icke nämnvärdt

försvagade, än mindre vederlagda, genom hvad komitén i frågan anfört.

Mig synes att skolrådets ställning genom denna vidgning af dess uppdrag

skulle vinna i styrka, att skolrådets auktoritet skulle höjas och dess intresse

stegras. Att det alls ej innebär något i och för sig orimligt, om man på

nämndt sätt ökar skolrådets åligganden, har reservanten uppvisat.

Långt ifrån alltså att anse. att barnavårdsnämnden bör göras till en

obligatorisk, särskild institution, förmenar jag, att lagen i främsta rummet

bör förklara skolrådet skola vara barnavårdsnämnd samt ega att om­

händertaga de vanartade och i sedligt afseende försummade barnen, men

att tillfälle dock bör lemnas att befria skolrådet från detta uppdrag genom

inrättande af en särskild barnavårdsnämnd. Derom bör det ankomma på

vederbörande distrikt att besluta, I fråga om en sådan särskild barnavårds­

nämnds sammansättning, valbarhet till ledamot och suppleant i nämnden

Kong!. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 30.

61

m. m. ansluter jag mig till de af komitén föreslagna bestämmelserna rö­

rande den af komitén afsedda barnavårdsnämnden. Ett nödigt tillägg

anser jag vara en föreskrift derom att, då Eders Kongl. Maj:t på fram­

ställning af vederbörande domkapitel förordnar angående val af ledamöter

och suppleanter i särskild barnavårdsnämnd, hvars verksamhet omfattar

två eller flere pastorat, bör det ock tillkomma Eders Kongl. Maj:t att

meddela nödiga bestämmelser i afseende å uppgörande af utgifts- och

inkomststat, dessa förslags uppställning och framläggande, debitering och

uppbörd af beviljade medel samt om nämndens räkenskaper, dessas gransk­

ning och ledamots ansvarighet.

Likaledes anser jag, att i lagen bör inflyta en bestämmelse derom att,

då en särskild myndighet utgör skolstyrelse och såsom sådan är barnavårds­

nämnd, skola, i afseende å afgifvande af förslag till utgifts- och inkomst-

stat för utöfvande af skolstyrelsens verksamhet i nämnda egenskap, be­

viljande af medel härtill, dessa medels handhafvande, granskning af skol­

styrelsens förvaltning och räkenskaper äfvensom ansvarsfrihet för skol­

styrelsen i samma egenskap, i motsvarande tillämpning gälla de särskilda

föreskrifter, som äro meddelade rörande sådan skolstyrelses handhafvande

af folkskoleväsendet. Denna bestämmelse finge sin betydelse i första

rummet för Stockholm, der, ursprungligen på grund af nådig resolution

den 27 september 1861, en särskild öfverstyrelse för hela stadens folk­

skolor är tillsatt, äfvensom för Göteborg, hvarest på grund af nådig reso­

lution den 11 december 1857 och nådigt bref den 29 maj 1863 äfven

finnes en särskild styrelse för skolväsendet, allmänna folkskolestyrelsen, och

der kostnaderna för folkskoleväsendet bestridas af medel, som af stads-

fullmägtige anvisas i likhet med omkostnaderna för stadens fattigvård.

Efter all sannolikhet komme hufvudsakligen de större städerna samt

vissa landtkommuner med sammanträngd och talrik befolkning att tillsätta

särskilda barnavårdsnämnder. Der lärer behofvet af särskilda myndigheter

för ändamålet mest göra sig gällande, och dessa städer och kommuner äro

undantagna från de väsentligaste af invändningarna emot inrättandet af

dylika barnavårdsnämnder.

I detta sammanhang vill jag erinra, hurusom komitén vid föror­

dandet af ett allmänt införande af barnavårdsnämnder ansett sig kunna

antaga, att åt nämnden efter hand skulle kunna anförtros äfven andra

uppdrag än barnavården enligt den föreslagna lagens bestämmelser. Särskilt

har komitén tänkt sig, att fosterbarnsväsendet kunde blifva föremål för

barnavårdsnämndens omsorger. Men då fosterbarnsväsendet af den komité,

som handhaft donna fråga, ansetts väsentligen såsom en helsovårdsange-

lägenhet — af hänsyn härtill har ärendet numera öfverflyttats från

Kongl. Maj:ls Nåd. Proposition N:o 30.

62

ecklesiastikdepartementets till civildepartementets beredning — och barna­

vårdsnämnden icke kan anses i regeln ega qvalifikation er för sådana

angelägenheters handläggning, förlorar det sökta stödet för komiténs yr­

kande sitt fäste.

Såsom området för barnavårdsnämndens verksamhet har komitén i

första rummet uppstält kyrkoförsamling. Hvarje kyrkoförsamling utgör

ock i regel särskild! skoldistrikt. Der kyrkoförsamlingen och skoldistriktet

ej sammanfalla, vill komitén på anförda skäl, att skoldistriktet skall utgöra

området för barnavårdsnämndens verksamhet, dock att ett af flere försam­

lingar bestående skoldistrikt bör kunna uppdelas i särskilda barnavårds-

distrikt.

För min del anser jag, som utgår från den förutsättning att skolrådet

i de flesta fall komrne att utgöra barnavårdsnämnd, att skoldistriktet bör

förklaras utgöra nämndens verksamhetsområde. Kan skolrådet sträcka sin

verksamhet såsom skolmyndighet öfver ett visst område, lärer man ock

kunna antaga, att skolrådet såsom barnavårdsnämnd bör kunna omfatta

samma område. Af det nyss anförda framgår, att min nu angifna mening

ej i sak innebär någon afvikelse från komiténs förslag, dock att någon

uppdelning af verksamhetsområdet ej kan ifrågasättas.

I de fall åter, då en särskild barnavårdsnämnd ansetts böra inrättas

— hvilket såsom antydt i regeln kan antagas komma att ske i större och

folkrikare kommuner — synes man böra lemna möjlighet öppen för en

uppdelning af den särskilda nämndens verksamhetsområde. Efter föredöme

af komitén vill jag nämligen, då detta område består af två eller flere

pastorat, att området skall kunna fördelas i särskilda barnavårdsdistrikt,

som hvart för sig ega välja barnavårdsnämnder. Beslut härom lärer böra

meddelas af Eders Kongl. Maj:t efter ansökning af något bland omförmälda

pastorat och indelningen till de särskilda barnavårdsdistrikten bör samman­

falla med pastoratsindelningen.

I detta sammanhang vill jag uttala min anslutning till komiténs åsigt

i fråga om huruvida barnavårdsnämnds befogenhet skall omfatta de barn,

som vistas inom dess område, eller endast dem, som inom detta område

ega hemortsrätt. Helt visst kan verklig effektivitet hos den ifrågasatta

lagstiftningen, för så vidt angår barn som vistas utom sin lagliga hemort,

ej förväntas uppstå, om man ej vidtager den af komitén i nyssomförmälda

afseende förordade utvägen. Låt vara att vissa olägenheter kunna tänkas

blifva härmed förknippade. Men dessa böra dock högst väsentligt för­

minskas genom de modifikationer i afseende å uppstående kostnaders gäl­

dande, som jag i det följande skall föreslå.

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 30.

63

Vid anvisande af utvägar för barnavårdsnämnden till fullföljande af

dess syftemål synes mig komitén hafva utgått från rigtiga grundsatser.

Kan barnet tillrättaföras genom lämpliga ingrepp mot detsamma i hemmet,

är sådant utan tvifvel det ur alla synpunkter lyckligaste. Derför har

komitén ock i första rummet förordat åtgärder, afsedda att medverka vid

hemmets uppfostrande arbete.

Om deremot hemmet ej är i stånd att fylla sin uppgift i afseende å

barnets uppfostran — detta må nu bero på hemmets egen eller barnets

beskaffenhet och förhållande — är den naturliga utvägen den af komitén

angifna: att upphäfva förbindelsen mellan hemmet och barnet, att försätta

barnet under andra och bättre inflytelser eller påverka detsamma med

kraftigare, framför allt moraliska tvångsmedel, än barnet förut varit under­

kastad t.

I hufvudsak ense med komitén i nu omförmälda fråga måste jag

emellertid tillkännagifva en visserligen oväsentlig skiljaktighet mellan mig

och komitén, hvilken skiljaktighet sammanhänger med en annan i ett när­

liggande ämne.

Såsom förut nämnts, vill komitén vidtaga vissa ändringar i 4 mom.

af folkskolestadgans § 42 i syfte att begränsa skolrådets rätt att inskrida

mot felaktiga lärjungar. Skolrådet skulle, såsom hittills, ega att, om till­

fälle dertill kan beredas, insätta dessa lärjungar i särskild skola, Men

annars skulle skolrådet hänvisas till att göra anmälan hos barnavårds­

nämnden för vidtagande af dess åtgärd. Häraf skulle följden blifva, att,

äfven om utvägar — och utvägar, som till äfventyrs ej medförde särskilda

kostnader för kommunen, t. ex. genom anlitande af donationer — stode

skolrådet till buds för ingrepp mot barnet på annat sätt än genom in­

sättande i särskild skola, skolrådet förmenades att söka på sådant sätt till­

rättaföra barnet. Ett uteslutande af denna möjlighet för skolrådet att

verka för sin uppgift innebure helt visst en allvarlig skada. Skolrådets

ifrågavarande åtgärd, hvilken väl i regeln kan vidtagas efter godvillig

öfverenskommelse med föräldrarne och hvilken måste anses utgöra ett i

alla hänseenden lättare och lätthandterligare redskap, skulle nu icke få

försökas, utan man skulle vara hänvisad till den kraftigare och större

apparat, som barnavårdsnämnden komme att ega till sitt förfogande.

För min del är jag ej öfvertygad om lämpligheten af ifrågavarande af

komitén tilltänkta förändring af folkskolestadgan. Men då så är förhål­

landet, har jag ock ansett nödigt att något mildra den föreskrift i komité-

förslaget, eldigt hvilken barnavårdsnämnden, under vissa förutsättningar,

ovilkorligen skall skrida till barnets skiljande från det egna hemmet. Det

torde vara tillräckligt att förklara, det nämnden eger befogenhet härtill.

Kong!. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 30.

Kong1. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 30.

Då b arnavårdsnäinnd och skolstyrelse i de allra flesta skoldistrikt komme

att sammanfalla och en särskild barnavårdsnämnd, som rätt förstår sin

uppgift, otvifvelaktigt sträfvade att samarbeta med skolrådet, hvars ord­

förande i regeln ock är ordförande i barnavårdsnämnden, lära öfver hufvud

några konflikter i nu omförmälda hänseende mellan barnavårdsnämnd och

skolstyrelse näppeligen vara att befara, äfven om någon skarp gräns mellan

bådas myndighet derutinnan icke skulle komma till stånd.

Att barnavårdsnämnds beslut om barns skiljande från hemmet bör,

om vederbörande ej godkänt detsamma, underställas högre myndighets

pröfning synes mig uppenbart. Deremot anser jag ej nödigt att vid sidan

af denna underställning i lagen intaga föreskrift om besvärsrätt — rätten

till besvär öfver den högre myndighetens beslut oförkränkt. Vederbörandes

rättigheter synas mig fullt tillvaratagna, om i alla de fall, då ett formligt

godkännande från deras sida ej kommit till stånd, en pröfning eger rum

hos högre myndighet. Skulle en felaktig uppfattning hos barnavårds­

nämnden om innehållet af den förklaring, som föräldrar eller målsman

skola afgifva, komma att föranleda, att nämndens beslut utan underställ­

ning bringas till verkställighet, lärer det stå vederbörande öppet att hos

den högre myndigheten anmäla förhållandet för den åtgärd, saken kan

finnas föranleda.

Beträffande frågan om den myndighet, hos hvilken underställning af

barnavårdsnämndens ifrågavarande beslut bör ega rum, vill jag på de af

reservanten anförda skäl upptaga den af honom och vissa myndigheter

uttalade åsigt, att denna pröfningsrätt bör tillkomma domkapitlet.

Ilig tigt synes mig det förslaget vara, att barnavårdsnämnds beslut om

barns skiljande från hemmet må kunna bringas till verkställighet utan

hinder af underställning.

Här torde kunna vara platsen för en anmärkning, som jag har att fram­

ställa mot komitéförslaget. Komitén har ansett, att barnavårdsnämnd och

skyddshems-styrelse skulle ega målsmansrätt öfver barn, som kommit under

deras vård på grund af den ifrågavarande lagen. I likhet med vissa hörda

myndigheter är jag af den åsigten, att detta är en i nämndens eller sty­

relsens hand lagd magt af olämpligt omfång och ledande till besvärligheter

för sin innehafvare — jag tänker nu på vissa ekonomiska förhållanden,

arfsangelägenheter m. m. Mig synes, som om man skulle sakna tillräckliga

skäl att införa ifrågavarande bestämmelse i lagen. En uteslutning af den­

samma skulle för öfrigt antagligen medföra, att föräldrarne villigare gåfve

sitt samtycke till barns skiljande från hemmet, hvilket utan tvifvel vore

en fördel. Dock bör man i lagen intaga en föreskrift derom, att skydds­

hems styrelse och föreståndare må ega disciplinär bestraffningsrätt öfver

G4

65

skyddslitig. I fråga om öfriga af barnavårdsnämnden omhändertagna barn

kan folkskolans bestraffningsrätt i regeln komma till användning.

När barnavårdsnämnds beslut om barns skiljande från hemmet skall

träda i verkställighet, skulle nämnden ega att välja mellan att anbringa

barnet i ett annat enskildt hem eller intaga det i ett barnhem eller i ett

skyddshem. Öfverhufvud taget har jag ej någon erinran att göra mot

komiténs uttalanden och förslag härutinnan. Dock lärer man, på sätt vissa

myndigheter påyrkat, böra i den blifvande lagen inrycka uttryckliga be­

stämmelser till betryggande af att barnhem och skyddshem blifva i mån

åt behof inrättade och underhållna. I fråga om barnhem bör skyldigheten

hvila å skoldistrikten, utan hinder för dem att förena sig om upprättande

af gemensamma sådana. I afseende å skyddshemmen böra landsting och

stad, som ej i landsting deltager, åläggas att, hvar för sitt område, upp­

rätta och underhålla skyddshem i den mån sådana erfordras för mot­

tagande af barn från området.

Hvad särskildt skyddshemmen angår, lära såsom sådana vara att räkna

åtskilliga redan befintliga för vanartade barn afsedda anstalter, hvilka,

ehuru ej af vederbörande landsting eller städer inrättade, kunna förväntas

blifva stälda till landstingens och städernas disposition. Till skyddshem

böra ock uttryckligen hänföras sådana af kommun eller enskilde anordnade

uppfostringsanstalter för vanartade minderårige, hvilka, derest det inför

Eders Kongl. Maj:t af chefen för justitiedepartementet föredragna och af

Eders Kongl. Maj:t till framläggande inför Riksdagen gillade förslaget till

lag angående verkställighet af domstols förordnande om tvångsuppfostran

i sinom tid varder gällande, af Eders Kongl. Maj:t må komma att erkännas

såsom allmänna uppfostringsanstalter.

Äfven om hänsyn tages härtill, kunde emellertid nyssnämnda å veder­

börande landsting och städer uppstäda kraf komma att, om de utan in­

skränkning upprätthölles, blifva ganska betungande. Jag vill derför, med

fäst afseende å vissa landstings uttalanden, föreslå, att två eller flere af

vederbörande landsting och städer må kunna förena sig om upprättandet

af gemensamt skyddshem samt att ett af ifrågavarande områden må kunna

mot viss afgift få vanartade barn intagna i ett annat områdes skyddshem.

Uppkomna frågor härom skulle underställas Eders Kongl. Maj:ts pröfning.

Eör vinnande af önskemålet att så mycket som möjligt lindra veder­

börande landstings och städers omkostnader i anledning af den nya lag­

stiftningen vill jag äfven hemställa om eu ändring i de bestämmelser, som

komitén föreslagit i afseende å skyddshems organisation. Komitén har

tänkt sig, att antalet samtidigt i ett skyddshem intagna skyddslingar ej

Bill. till liiksd. Prof. 1902. / Band. 1 Afä. 'JO Höft.

9

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 30.

66

utan Eders Kong]. Maj:ts medgifvande må öfverstiga trettio, derest icke

tillämpning af en ifrågasatt bestämmelse om skyldighet för skyddshem att

i visst fall återtaga skyddsling, som af skyddshemmets styrelse öfverlemnats

till vård och uppfostran utom detsamma, dertill skulle föranleda. Denna

siffra har synts mig, likasom ock åtskilliga af dem, som yttrat sig öfver

komiténs förslag, väl låg. Den är för hög, om med begränsningen skall

afses att vinna likhet med den trängre kretsen i ett vanligt hushåll. Men

den är som antydt, onödigt låg, om man, med fäst afseende a vigten af

att begränsa kostnaderna för skyddshems uppförande och underhåll, vill

söka en maximisiffra, som dock möjliggör en personlig handledning af

skyddslingarna och ett verksamt öfvcrvakande af dem, förutsatt att antalet

af den vid skyddshemmet anstälda personal ej blir alltför inskränkt. För­

hållandena vid åkerbrukskolonien Hall och resultaten af dess verksamhet

hafva erhållit goda vitsord. Der kan de intagna barnens antal uppgå ända till

175. Detta är visserligen en siffra, som jag är långt ifrån att anse tillrådligt

att vilja uppnå i hvarje skyddshem, hvarom nu är fråga. Men onekligen

kan man deraf vinna stöd för den åsigten, att maximisiffran af i ett sådant

intagna skyddslingar bör utan fara kunna höjas öfver 80. Särskildt om

barnen anbringas i afdelningar, förlagda på något afstånd från anstaltens

hufvudbyggnad, synes siffran kunna sättas rätt afsevärdt högre.

Nu har visserligen komitén velat låta det ankomma på Eders Kongl.

Maj:ts medgifvande att öfverskrida maximitalet 30. För min del anser

ock jag, att afgörandet af frågan om maximitalet bör läggas i Eders Kongl.

Maj:ts händer. Men jag håller före, att något maximital öfver hufvud

icke bör utsättas i lagen. Och om Eders Kongl. Maj:t skulle finna lämp­

ligt att härom utfärda en allmän föreskrift, är Eders Kongl. Maj:t likväl

i tillfälle att, derest undantag från denna i särskilda fall påkallas, vid fast­

ställande af reglementen för de olika anstalterna bestämma det i hvarje

fall lämpliga maximiantalet af på en gång intagna skyddslingar i ett

skyddshem.

Att nyssnämnda reglementen böra, på sätt af komitén föreslagits,

af Eders Kongl. Maj:t fastställas är, såsom framgår af hvad jag anfört,

min åsigt. De betänkligheter, som häremot uttalats i afseende å vissa

af enskilde upprättade anstalter, kan jag ej dela. Något vidgående in­

gripande i anstalternas verksamhet lärer ej blifva följden af fordran på

nådig fastställelse af reglementena, för så vidt som anstalterna annars

lämpa sig för den uppgift, som i den föreslagna lagen är dem anförtrodd.

Redan den af mig föreslagna ändringen i fråga om högsta antalet intagna

barn borde vara egnad att underlätta dylika anstalters inordnande bland

andra skyddshem. I öfrigt äro de i lagförslaget införda föreskrifterna om

Kongl. Maj ds Nåd. Proposition N:o 30.

67

anstalternas organisation dels af beskaffenhet att kunna anses sjelfskrifna, dels

ganska allmänt hållna; och det vid komitéförslaget fogade förslaget till normal­

reglemente är, såsom komitén sjelf anmärkt, ingalunda afsedt att vara i

sina detaljer bindande. Men att staten genom den nådiga fastställelsen

vill vinna full visshet, att den anstalt, som skall tjena den föreslagna

lagens syften och som skall ega att påräkna statsbidrag för sin verk­

samhet, är i sina hufvuddrag inrättad pa det sätt, att man kan hoppas på

goda resultat af denna verksamhet, det synes mig naturligt.

De närmare anvisningar och föreskrifter, som komitén i sitt förslag

gifvit rörande det omhändertagna barnets vård och öfvervakande, tiden

för dess qvarhållande under barnavårdsnämnds eller skyddshems-styrelses

tillsyn och hvad med dessa saker eger sammanhang synas mig egnade

att befrämja sitt syfte. Jag vill blott anmärka, att föreskriften derom,

att underrättelse skall meddelas barnavårdsnämnd, till hvars distrikt annan

barnavårdsnämnd öfverlemnat barn för vård i enskildt hem eller barn­

hem, hvilken föreskrift bildar en särskild paragraf i förslaget, lämpligen

torde kunna flyttas tillsammans med och ingå bland vissa i förslaget upp­

tagna bestämmelser rörande öfvervakande af barn, som antvardats åt en­

skilda hem eller barnhem.

Här må jag slutligen, med hänsyn till hvad jag förut yttrat rörande

behofvet af utsträckning i visst fall af åldersgränsen för vanartade barns

omhändertagande för uppfostran enligt den ifrågasatta lagen, framhålla, att

vid bestämmelserna om barns intagande i skyddshem må lemnas tillåtelse

för barnavårdsnämnd att, om barn under tiden närmast innan det fyller

femton år visat synnerligen grof vanart, låta intaga detsamma å skydds­

hem äfven sedan det uppnått nämnda ålder, dock ej efter fylda sexton år.

Jag nämnde nyss, att staten genom fordran på nådig fastställelse af

skyddshems reglemente önskade tillförsäkra sig att, från statens synpunkt

sedt, skyddshemmets verksamhet vore ändamålsenlig. Enligt komiténs för­

slag skulle staten genom anordnande af inspektion kontrollera, att verk­

samheten ledes i sådan rigtning. De uttalanden komitén gjort i samman­

hang härmed har jag ej i allo kunnat biträda, och jag skall med några

ord framhålla min skiljaktiga uppfattning härutinnan.

Komitén har utgått från att inspektionen åtminstone till en början

skulle inskränka sig till skyddshemmen. Jag medger, att behofvet af en

omsorgsfull inspektion måhända gör sig mest gällande i fråga om dem.

Men likasom komitén synes erkänna, att det vore rigtigast, att staten, då

den lemnade rätt till barns skiljande från hemmet, också genom något

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 30.

68

sitt organ tillsåge, att alla på grund af barnavårdsnämnds beslut från sina

hem skilda barn erhölle tillfredsställande vård och uppfostran, vill ock

jag göra gällande, att, i den mån sådant utan för stora svårigheter och

kostnader låter sig göra, tillsynen bör utsträckas utöfver det omfång

komitén tänkt sig. Jag vill då påpeka, att inspektionen lätteligen kan

vidgas till att omfatta, förutom skyddshemmen, äfven barnhemmen —

längre torde nog för närvarande vara svårt att komma. Barnhemmen

skulle i regeln blifva skoldistriktens sak att upprätta. Men redan nu

finnas i hvarje skoldistrikt institutioner, som äro underkastade en ordnad

inspektion från statens sida — jag menar naturligen folkskolorna, Indika

öfvervakas af statens folkskoleinspektörer. Åt dem skulle äfven inspek­

tionen öfver barnhemmen kunna anförtros, och det borde ej kunna åstad­

komma någon väsentlig ökning af inspektörens resekostnads- och trakta-

mentsersättning, derest han erhölle uppdrag att i sammanhang med sina

inspektioner af folkskolorna besöka och tillse barnhemmen.

Samtidigt med att jag i olikhet med komitén vill genom statens

folkskoleinspektörer åstadkomma en tillsyn öfver barnhemmen, vill jag

befria dessa inspektörer från den tillsyn öfver skyddshemmen, som enligt

komitcns tanke borde anförtros åt dem. De skäl komitén anfört för att

åt särskilde inspektörer anförtro denna sistnämnda tillsyn, tala, enligt min

åsigt, mot att, såsom komitén ifrågasatt, till framtiden uppskjuta anstäl­

landet af sådana särskilde inspektörer. Utan tvifvel lärer framgången af

skyddshemmens verksamhet vara i högst väsentlig grad beroende på såväl

organisationen som arbetssättet i dem. Då såsom redan antydts faststäl­

landet af ett skyddshems reglemente blott kan afse att betrygga, att an­

stalten i hufvudsak är ändamålsenligt inrättad, och man ej vill allt för

strängt binda de olika skyddshemmen vid en viss form eller en viss me­

tods detaljer, finnes i inspektionen en anordning, hvarigenom man kan

närmare följa anstaltens arbete och bedöma om detta håller hvad regle­

mentets grunddrag synas lofva. Genom inspektion kan man ock lättast

under hand påverka vederbörande till att ändra och förbättra, der sådant

må anses vara af nöden. Men för att detta skall blifva förhållandet,

fordras det, att inspektören är en man med en mera omfattande erfarenhet

i fråga om rätta ordnandet och skötseln af ett skyddshem. Naturligt är

att en sådan erfarenhet i regel svårligen kan förefinnas hos folkskoleinspek­

törerna, hvilkas verksamhet är inskränkt till ett jemförelsevis ringa om­

råde. Då så är, bör det af komitén först omnämnda inspektionssystemet

med en eller ett par inspektörer för hela riket, hvilka till sin hufvud-

sakliga uppgift skulle hafva inspektion af skyddshemmen, vara att före­

draga. Hos sådana kan man förvänta erfarenhet och dermed auktoritet.

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 30.

Konyl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o SO.

69

Jag omfattar alltså den mening, att folkskoleinspektörerna ej böra

användas för inspektion af skyddshemmen, utan att denna bör uppdragas

åt en eller ett par särskilde inspektörer.

Den närmare anordningen af inspektionen vid såväl barnhem som

skyddshem bör ankomma på Eders Kong! Maj:t att fastställa genom

utfärdade instruktioner eller särskilda föreskrifter. Kostnaderna för den­

samma böra naturligen läggas på det anslag, som, efter hvad jag strax

skall omförmäla, blifver nödigt att begära hos Riksdagen till uppfostrings­

anstalter för vanartade och i sedligt afseende försummade barn. Härvid

kan det synas som om svårighet skulle uppstå vid godtgörelse för inspek­

tion af barnhem genom folkskoleinspektörerna, hvilkas ersättning annars

utgår af för ändamålet särskildt beviljade medel. Det bör dock ej möta

någon svårighet för desse inspektörer att, om så behöfves enligt de närmare

anvisningar Eders Ivongl. Maj:t kan finna lämpligt gifva, så uppställa sina

reseräkningar, att deraf må framgå, hvilken särskild kostnad tillkommit

för den i sammanhang med inspektionen af folkskoleväsendet utöfvade till­

synen öfver barnhemmen och hvilken särskilda kostnad alltså skall utgå

af anslaget till nyssnämnda statsbidrag.

Det har redan af mig antydts, hurusom frågan om gäldandet af de

kostnader, verkställighet af ett beslut om barns skiljande från hemmet medför,

är en mycket vigtig fråga. Detta redan derför, att, om det kunde befaras, att

för kommunen skulle uppstå oskäligt stora kostnader, detta skulle kunna

komma att lägga en hämsko på vederbörandes nit att tillämpa den ifrågasatta

lagen. Men äfven derför, att svårighet kan möta att så afväga kommunernas

kostnader för de olika fallen af uppfostran utom hemmet, att kostnadernas

olika storlek ej blir en alltför afgörande faktor vid beslutandet om det

särskilda slag af sådan uppfostran — i enskild! hem, barnhem eller skydds­

hem — som bör komma till användning. Härvid är en dubbel fara att

undvika. Det faller af sig sjelft, att utgifterna för ett barns uppfostran i

skyddshem blifva betydligt större än för barnets uppfostran i enskildt hem

eller barnhem, bland annat derför att de vanliga skolorna i sistnämnda

fall kunna användas för barnets undervisning och denna således ej kräf-

ver särskilda utgifter. Skulle nu kommunens kostnader för ett barns upp­

fostran i skyddshem blifva mycket ansenliga, frestas vederbörande lätt att

låta åtgärderna mot vanartade barn så mycket som möjligt stanna vid

försök till uppfostran i enskilda hem eller barnhem. Att sådant ofta

kommer att leda till dåliga resultat är tydligt. Lättar man åter kom­

munens börda vid barns uppfostran i skyddshem alltför mycket, kan deraf

blifva följden att barnavårdsnämnderna ej funne skäl att med tillräcklig

70

omsorg söka upprätthålla de visserligen ganska tänjbara gränserna, mellan

vanartade och i sedligt afseende försummade barn. Deraf följde åter, att

barn, som ej rätteligen bort intagas i skyddshem, komrne att, åtminstone

för en tid, underkastas ett olämpligt starkt ingrepp och tvång. Men det

säger sig sjelft, att nu omförmälda hänsyn icke böra få göra sig gällande,

utan att frågan bör afgöras efter hvad som vore det för barnet i hvarje

fall bästa och nyttigaste.

Den afvägning af kommunens kostnader i de olika fallen, som i nu

berörda afseende är af nöden, bör, såsom komitén tänkt sig och äfven

jag håller före, ske derigenom att staten och landstingen samt vederbörande

stadsfullmägtige i vissa fall ikläda sig en del åt omkostnaderna för barns

uppfostran enligt den ifrågasatta lagen.

Jag har här talat i första hand om kommunens kostnader. Inga­

lunda derför, att jag ej i likhet med komitén anser, att barnets föräldrar

eller målsman böra vara i viss mån ansvariga för de kostnader, som bar­

nets uppfostran utom hemmet medför, dervid jag dock, såsom af det föl­

jande skall framgå, vill begränsa denna ansvarighet mer än hvad komitén

föreslagit. Men det är antagligt, att föräldrars och målsmäns ersättnings­

skyldighet i många, kanske de allra flesta, fall kommer att i följd af bri­

stande tillgångar hos vederbörande blifva utan värde för kommunen; och

man kan derför ej förvänta, att från detta håll kommunernas eventuel

börda skall nämnvärdt förminskas.

Såsom grundsats har komitén uppstält, att de kostnader, som uppstå

genom verkställande af nämndens beslut angående ett barns uppfostrande

i enskildt hem, barnhem eller skyddshem, böra i första hand bestridas af

barnavårdsnämnden; dervid dock kostnaderna för barns vård i skyddshem

skulle begränsas till ett belopp af 50 öre för dag. Äfven jag håller före,

att barnavårdsnämnderna, i egenskap af skoldistriktens representanter, böra

anses såsom de der i första hand ansvara för kostnader för barns vård i

enskildt hem eller barnhem. De kostnader för barnavårdsnämnden, Indika

icke betäckas dels af bidrag från fattigvård, föräldrar eller målsmän dels

ock af bidrag af staten, skulle det ankomma på kyrkostämma att bestrida.

Hvad skyddshemmen åter angår har jag redan uttalat, att deras under­

håll bör åligga vederbörande landsting och städer, som ej i landsting

deltaga. Men lika med komitén anser jag, att ett begränsadt bidrag

till underhållet bör af vederbörande barnavårdsnämnd leinnas för hvarje

till skyddshemmet öfverantvardadt barn. Enligt min åsigt kan detta bi­

drag lämpligen bestämmas till ett belopp af 150 kronor för år räknadt

eller det lägre belopp, som må vara tillräckligt för hela den årliga

kostnadens betäckande — jag tänker härvid på det fall, att barnet åt

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 30.

71

skyddshemmets styrelse i vederbörlig ordning för uppfostran öfverlem-

nats till enskildt hem eller anstälts i arbete, tjenst eller yrke. Jag har

trott nämnda begränsning till ett belopp af högst 150 kronor vara af

nöden för att ej göra skilnaden mellan kommunernas kostnader för upp­

fostran i enskildt hem eller barnhem samt för uppfostran i skyddshem

alltför stor. Att en skilnad i regeln uppstår borde framgå deraf, att en­

ligt uppgifter, meddelade i det afgifna komitébetänkandet angående ord­

nande af fosterbarnsväsendet, fosterlegans storlek för barn, utackorderade

af fattigvårdsstyrelserna, i medeltal synes utgöra för landsbyggden 55

kronor och för städerna 75 kronor. De uppgifna maximisiffrorna för de

olika länen vexla mellan 100 och 165 kronor, för städerna mellan 72

och 250 kronor. För de barn, som utackorderats af enskilde, äro mot­

svarande siffror för samtliga dessa fall i regeln något högre. Beträffande

barn, utackorderade af barnhus och dylika anstalter, äro medeltalssiffrorna

för landsbygden 65 kronor, för städerna 80 kronor. Maximisiffrorna

vexla på landsbygden mellan 60 och 180 kronor; sistnämnda siffra är

maximum för städerna. Såsom ett antagligt medeltal kunde man, särskilt

med hänsyn till den noggranna vård som för nu ifrågavarande barn fordras,

uppställa ett belopp af 150 kronor. Beträffande kostnaderna för ett i barn­

hem intaget barn synas uppgifter, meddelade i nu förevarande komité-

betänkande, utvisa, att dessa kostnader i anstalter, närmast motsvarande

de i den blifvande författningen afsedda barnhemmen, i regeln utgöra

150—200 kronor. Såsom ett antagligt medeltal kunde man uppställa ett

belopp af 175 kronor eller kanske bättre 180 kronor, hvilket utgör unge­

fär 50 öre för dagen.

Den skilnad mellan barnavårdsnämndens kostnader, då barn anbringas

i enskildt hem och då det sättes i skyddshem, som det föregående gjort

sannolik, blefve än* mera afgjord, om man, såsom jag vill föreslå, under

vissa vilkor lemnar statsbidrag åt nämnden för dess kostnader vid barns

anbringande i enskilda hem, men ej för kostnaderna vid barns uppfostran

i skyddshem, då nämligen statsbidraget bör tillgodokomma skyddshems-

styrelsen och dermed vederbörande landsting eller stadsfullmägtige såsom

i sista hand ansvarige. Genom ett lämpligt afpassadt statsbidrag till barns

uppfostran i barnhem skulle man söka att så mycket som möjligt ernå,

att äfven barns uppfostran i barnhem blefve för barnavårdsnämnden något

fördelaktigare än barnets intagande i skyddshem.

Det torde på sådant sätt i regeln kunna anses uppstå större kostnader

för barnavårdsnämnden, om barnet anbringas i skyddshem, än om det på

annat sätt af nämnden uppfostras. Likväl torde denna skilnad icke komma

att spela en alltför afgörande rol. 1 det föregående är omförmäldt, hurusom

Kongl. Majds Nåd. Proposition N:o 30.

72

skyddshems styrelse skulle ega att, efter det skyddsling tillbragt ett år i

hemmet, tills vidare eller för viss tid för vård och tipp tost rån öfverlemna

honom till enskildt hem eller anställa honom i arbete, tjenst eller yrke.

I särskildt fall skulle detta kunna ega rum inom ett år efter intagandet.

Den förpligtelse skyddshems styrelse således skulle ega att i lämpliga

fall förskaffa barnet uppfostran utom skyddshemmet, förbindes lätt med

en ekonomisk fördel vid nyssnämnda utvägs anlitande. I det föregående

är omförmäldt, att kostnaden för ett barns uppfostran i ett skyddshem i

allmänhet kan uppskattas till 350 kronor för år. Härtill skulle skydds­

hemmets styrelse, såsom sagts, ega att påräkna ett bidrag från barna­

vårdsnämnden af 150 kronor. Till betäckande af återstående 200 kronor

skulle visserligen lemnas statsbidrag. Men dettas belopp bör ej sättas så

högt, att ej för skyddshemmets styrelse såsom representant för vederbö­

rande landsting eller stad qvarstår ett ekonomiskt intresse af att så mycket

som lämpligen ske kan förkorta barnets vistelse inom skyddshemmet.

Dervid har styrelsen förutnämnda utväg att tillgå. Det synes — särskildt

om man betraktar de af mig nyss lemnade sifferuppgifter — att kost­

naden för barnets uppfostran utom skyddshemmet endast mera undan­

tagsvis borde komma att öfverskrida 150 kronor och då endast med något

obetydligare belopp. Men 150 kronor eller det lägre belopp, som vore

tillräckligt, skulle skyddshems-styrelsen ega att från barnavårdsnämnden

uppbära. Det lärer derför nästan utan undantag blifva en fördel för

skyddshemmets styrelse att i de fall, då barnets utackorderande med hän­

syn till barnets eget bästa är lämpligt, också tillgripa denna åtgärd. Men

äfven för barnavårdsnämnden skulle detta göras ekonomiskt fördelaktigt

genom beviljande af statsbidrag åt nämnden för dess kostnader, under

samma vilkor som om barnavårdsnämnden sjelf anförtrott barnet i enskildt

hems vård.

I samma syfte, begränsning af barnavårdsnämndens kostnader för

barns uppfostran i skyddshem, vill jag föreslå, att nämndens bidrag till

barns uppfostran genom skyddshems styrelse ej må utgå för längre tid

än fem år. Såsom särskildt motiv härför kan gälla hvad komitén anfört

till grund för begränsning af föräldrars eller målsmans ersättningsskyldighet

till en tid af fem år, nämligen att barnet sedan bör genom sitt arbete

kunna åtminstone i någon mån ersätta de kostnader, dess uppfostran

medför. Förmånen häraf komme ju skyddshemmet till godo, och derför

kan barnavårdsnämndens bidrag vid nämnda tidpunkt indragas.

Jag har nu talat om barnavårdsnämndens ansvarighet för gäldande

af de kostnader, som följa af ett barns omhändertagande af nämnden.

Likasom komitén vill äfven jag, att fattigvårdssamhällena skola iklädas

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 30.

73

förpligtelse af ersättning till barnavårdsnämnderna, främst det fattigvårds-

samhälle, der barnet vistades, då dess skiljande från hemmet egde rum,

med rätt för detta samhälle att erhålla sitt åter af annat samhälle, der

barnet ma hafva hemortsrätt. Men i olikhet med komitén håller jag före,

att denna ersättningsskyldighet bör underkastas en viss begränsning på

sätt jag går att i korthet omförmäla.

Barnavårdsnämndens regressrätt till det fattigvårdssamhälle, hvarest

barnet vistades, då dess skiljande från hemmet egde rum, bör inskränkas i

den mån nämndens kostnader frivilligt godtgjorts af barnets föräldrar eller

målsman. Men derjemte anser jag, att fattigvårdssamhällets ersättningsskyl­

dighet bör begränsas till ett visst maximum. Denna begränsning har ej någon

verklig betydelse, då barnets hemortskommun sammanfaller med skoldistriktet.

Men om barnet har hemortsrätt i ett främmande fattigvårdssamhälle, kan

genom begränsningen en del af kostnaderna för det omhändertagna barnets

uppfostran komma att stanna på skoldistriktet. Detta synes mig vara en

lämplig anordning, sammanhängande dermed att skoldistriktet har att an­

svara för de kostnader, Indika kunna anses påkallade af ett barns under­

visning och omvårdnad i psykiskt afseende, medan vederbörande fattig-

vardssamhälle bör bära de kostnader, Indika närmast kunna betecknas så­

som utgifter för barnets lekamliga underhåll. Anordningen har en förebild

i vissa bestämmelser om kostnaderna för döfstumskoleväsendet och blind­

undervisningen.

På grund af hvad jag nu anfört, vill jag föreslå, att det fattigvårds­

samhälle, inom hvilket barnet vistades, då dess skiljande från hemmet

egde rum, skall vara skyldigt att ersätta de barnavårdsnämnden af barnets

omhändertagande förorsakade kostnader med ett årligt belopp af 100

kronor eller det lägre belopp, som må vara tillräckligt för att godtgöra

nämndens utgift; och skulle fattigvårdssamhället för sin kostnad ega den

regressrätt till hemortskommunen, hvarom förut nämnts. Den kostnad

det ena eller andra fattigvårdssamhället härvid fått vidkännas må det

sedan uttaga hos barnets föräldrar eller målsman. Dessas årliga ersätt­

ningsskyldighet skulle alltså blifva inskränkt till ett belopp af högst 100

kronor. Det kunde ifrågasättas, om detta ej vore att ställa för ringa

fordran på dem. De kunde frestas att afsigtligt vårdslösa barnen för att

derigenom befrias från att uppfostra dem mot det att de erlade högst

100 kronor. Jag tror dock ej, att farhågan härför är berättigad. Kunna

föräldrar och målsmän ej fullgöra sin ersättningsskyldighet, är det ju lik­

giltigt, hvilket belopp man uppställer såsom måttet för denna skyldighet.

Och det synes mig antagligt, att just i de hem, der eu sådan beräkning

verkligen skulle kunna af ekonomiska hänsyn göras, densamma icke

Pilt. till lliksil. Prot. 1902. 1 Sami. 1 Afd. 20 Haft.

10

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 30.

74

kommer till utförande. Men genom att bestämma nyssnämnda belopp

såsom maximum för föräldrars eller målsmans ersättningsskyldighet har

man för de föräldrar, Indika, ehuru endast med en viss svårighet, kunna

fullgöra denna skyldighet, möjliggjort detta fullgörande utan att öfver

höfvan anstränga dem.

Med rätta har komitén befriat barnavårdsnämnderna från att af en

främmande hemortskommun samt föräldrar och målsmän utkräfva de

kostnader, som böra stanna på dem, och i stället lagt detta på vederbö­

rande fattigvårdsstyrelser inom skoldistrikten. Dessa styrelser hafva nödig

erfarenhet vid behandling af liknande ärenden, sådana som afse ersättning

för lemnad fattigvård, och just för att lätta fattigvårdsstyrelsernas arbete

har komitén, såsom mig synes med rätta, likstält nu ifrågavarande ärenden

med dylika ersättningsfrågor.

Nyss omförmälda begränsning af fattigvårdssamliällenas samt dermed

föräldrarnas och målsmännens ersättningsskyldighet gent emot barnavårds­

nämnderna är ej den enda inskränkning i denna ersättningsskyldighet, som

jag vill föreslå. Likasom jag till en tid af fem år vill inskränka barnavårds­

nämnds ansvarighet gent emot skyddshems-styrelse och af enahanda skäl,

som jag derför åberopat, anser jag ock, att fattigvårdssamhällena — och

dermed föräldrar och målsmän — ej böra för längre tid i hvarje särskildt

fall än sammanlagdt fem år vara skyldiga att lemna godtgörelse för barna­

vårdsnämndernas ifrågavarande kostnader, de må vara föranledda af ett

barns uppfostran i skyddshem, barnhem eller enskildt hem. Härvid kan

den oegentlighet uppstå, att t. ex. i några fall, då barnavårdsnämnd först

sökt uppfostra ett barn i enskildt hem eller barnhem, men sedan måst

öfverlemna detsamma till ett skyddshem, och tiderna för de olika slag af

uppfostran, som sålunda kommit barnet till del, sammanlagdt öfverstege

fem år, nämnden ej skulle från vederbörande fattigvårdssamhälle utfå godt­

görelse för den Överskjutande tiden; men denna oegentlighet lärer knappt

blifva af vidare praktisk betydelse.

Likasom enligt förordningen angående fattigvården staten i vissa fall

ikläder sig de fattigvårdskostnader, ett fattigvårdssamhälle fått vidkännas,

bör staten ock, på sätt jemväl komitén för särskildt fall ifrågasatt, under

vissa förhållanden öfvertaga gäldandet af de kostnader, som ett fattigvårds­

samhälle fått vidkännas i anledning af ett vanartadt eller ett i sedligt

afseende försuminadt barns uppfostran. Då dessa kostnader skola betraktas

såsom kostnad för lemnad fattigvård, är det naturligt, att statens utgifter

för ifrågavarande ändamål få utgå af förslagsanslaget till fattigvården i

allmänhet.

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 30.

75

I det föregående har uttalats, att staten borde lemna bidrag till be­

täckande af kostnaderna för barns uppfostran, i enlighet med den före­

slagna nya lagen. En synpunkt har dervid varit omsorgen om att på

ett lämpligt sätt afväga förhållandet emellan kommunernas kostnader för

de olika fall af barnuppfostran, som skulle ifrågakomma. Men statsbidrag

påkallas redan af nödvändigheten att i och för sig lindra de enskilda

kommunernas samt vederbörande landstings och stadsfullmägtiges omkost­

nader för nu ifrågavarande ändamål. Detta är så mycket nödvändigare,

som det i statens intresse påkallade ingreppet i barnuppfostran utan statens

mellankomst skulle kunna på grund af olikartade förhållanden komma

att drabba alltför ojemnt på olika håll.

De vilkor i afseende å statsbidrag för omförmälda ändamål, som jag

vill föreslå, kan jag sammanfatta på följande sätt.

Till styrelse för skyddshem skulle till bestridande af kostnaderna för

hvarje på grund af den föreslagna nya lagen i skyddshemmet intaget barns

vård utgå ett årligt statsbidrag af 100 kronor för den tid, skyddslingen

vårdas i skyddshemmet. Derigenom skulle statens samt vederbörande

landstings och stadsfullmägtiges omkostnader för ett dylikt barns upp­

fostran i skyddshemmet blifva ungefär lika stora.

Till betäckande af de för barns uppfostran i enskildt hem eller barn­

hem eller under anställning i arbete, tjenst eller yrke uppkomna kostnader,

som på grund af nyssnämnda lags bestämmelser stannat å barnavårdsnämnd

— d. v. s. hvad ej af fattigvårdssamhälle, föräldrar eller målsman ersät­

tes — skulle för den tid barnet på nämndens föranstaltande njuter sådan

uppfostran till nämnden utgå årligt statsbidrag med 40 kronor, om barnet

vårdats i barnhem, och med hälften af kostnadernas belopp, dock ej öfver

25 kronor, om barnet är anförtrodt åt enskildt hem eller anstäldt i arbete,

tjenst eller yrke.

Genom att sätta statsbidraget till 40 kronor för hvarje i barnhem

intaget barn, skulle statens och skoldistriktets, liksom i fråga om skydds­

hem statens och landstingets eller stadsfullmägtiges, omkostnader blifva

ungefär lika. Sättes statens bidrag till kostnaderna för barn i barnhem

lägre än 40 kronor, skulle barnavårdsnämndens kostnader i samma mån

ökas och i och med detsamma skulle lätt nog dessa kostnader för ett

barn intaget i barnhem blifva väsentligen större än för ett barn i skydds­

hem, hvarigenom barnavårdsnämnd skulle frestas att i åtskilliga fall sända

barn till skyddshem, ehuru barnhemsvården vore att föredraga.

Angående förhållandet mellan de särskilda bidragen till betäckande

af de i det föregående angifna kostnaderna för barns uppfostran i skydds­

hem, barnhem eller enskildt hem torde följande tablå vara belysande:

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 30.

76

Kongl. Majds Nåd. Proposition N:o 30.

Bidrag från

Om barnet fostras i

skyddshem

barnhem

enskildt hem

Föräldrar eller fattigvård ............................

100

100

100

Staten .............................................................

100

40

25

Barnavårdsnämnd ..........................................

50

40

25

Landsting eller stadsfullmägtige.................

100

—

—

Summa kronor

350

180

150

Eders Kongl. Maj:t skulle det tillkomma att besluta om de nu nämnda

statsbidragens utbetalande under den kontroll och de bestämmelser i (ifrigt,

som må finnas erforderliga.

Då, på sätt jag strax skall nämna, den föreslagna nya lagen ej borde

bringas till full tillämpning förr än från och med den 1 januari 1905,

skulle anslag för ifrågavarande statsbidrags utgörande ej synas påkalladt

förr än med ingången af år 1905. Men jag anser det vara af yttersta

vigt, att ett kraftigt ingrepp mot de missförhållanden, som lagen afser att

afhjelpa, så snart som möjligt må kunna ega rum, och för detta ändamål

skulle det vara synnerligen behjertansvärdt, att staten kunde lemna sitt

bidrag redan under år 1903. Derför har jag förestält mig, att man ej

borde till år 1905 undanskjuta beredandet af det statsanslag, som åtmin­

stone då måste finnas att tillgå. För åren 1903 och 1904 borde Eders

Kongl. Maj:t ega att, med tillämpning, så vidt ske kan, af nyss af mig

angifna bestämmelser, utdela understöd för barns uppfostran i skyddshem

och barnhem. För uppfostran i enskilda hem åter torde det, innan lagens

bestämmelser hunnit träda i full tillämpning, möta alltför stora svårig­

heter att under betryggande kontroll bereda statsbidrag. De närmare

föreskrifterna i afseende å de ifrågasatta understöden skulle Eders Kongl.

Maj:t ega att meddela.

Hvad beträffar beloppet af det statsanslag, som erfordras, ligger det

i sakens natur, att det ej med säkerhet kan fixeras till en summa, som

under alla förhållanden vore just hvad som behöfdes. Hvilket belopp man

än vill antaga, bör sjelfva anslaget gifvas naturen af förslagsanslag.

Ej ens om de uppgifter, som finnas att tillgå rörande antalet vanar-

tade och i sedligt afseende försummade barn i riket, vore fullständigare

och tillförlitligare än hvad som synes vara fallet, kunde en fixering af det

beh"-fliga anslagets belopp ega rum. Om man emellertid utgår från de af

77

komitén införskaffade uppgifterna synes som om af de i riket befintliga

vanartade barnen, omkring 1,000 till antalet, vid pass 33 % vore föremål

för särskild uppfostran. Helt visst kan man förvänta, att, om den före­

slagna nya lagen kommer till stånd, nämnda procenttal kommer att växa.

Jag anser dock, att man särskildt för den tid, då lagens tillämpning är i

sin begynnelse, ej bör beräkna, att det antal barn, för hvilket statsunder­

stöd blifver erforderligt, kommer att mycket öfverskrida nyssnämnda

procenttal. Det är antagligt, att till en början statsunderstöd ej kommer

att ifrågasättas för de till åtskilliga anstalter hörande barn, hvilka rätteligen

kunde betecknas såsom vanartade och hänföras under bestämmelserna i

den tillämnade lagen. Samtliga befintliga anstalter torde nämligen ej kunna

förväntas vilja eller vara redo att omedelbarligen inordna sig bland de

anstalter, som i lagen betecknas såsom skyddshem och hvilka skola under­

kastas vissa reglerande föreskrifter. Jag anser derför för närvarande vara

tillfyllest att beräkna, att statsunderstöd kommer att påfordras för om­

kring 40 % af de vanartade barnen, eller för ett antal af 400. Deraf

skulle för staten uppstå en kostnad af 40,000 kronor.

Af de sedligt försummade barnen, enligt komiténs uppgifter utgörande

omkring 4,000, synes för närvarande ett mycket ringa antal vara föremål

för särskild uppfostran. Med hänsyn härtill och då det ej lärer kunna

förväntas, att förhållandena härutinnan omedelbart skulle undergå någon

omstörtande förändring, torde man kunna vid sin beräkning af det behöfliga

anslaget utgå från att statsbidrag ej skulle påkallas för större antal dylika

barn än 20n/o, eller 800, dervid äfven de barn, som från skyddshem ut­

ackorderades, kunde räknas ingå i antalet. Då utackordering i enskildt

hem skulle anbefallas framför intagande i barnhem, kan man antaga, att

statsunderstöd å högst 25 kronor erfordras för 500 af dessa barn samt å

40 kronor för 300 af hela antalet. Under dessa förutsättningar skulle till

statsunderstöd för uppfostran åt sedligt försummade barn erfordras till­

hopa högst 24,500 kronor.

Ifrågavarande anslag skulle äfven användas till bestridande af kost­

naderna för inspektioner. Om man härför förslagsvis beräknar ett belopp

af 5,500 kronor, skulle hela anslaget komma att sättas till 70,000 kronor.

Vid redogörelsen för komiténs förslag har jag omförmält, hurusom

komitén antagit, att, der statsdomäner af lämplig belägenhet funnes att

tillgå, staten skulle vara villig att genom kostnadsfri jordupplåtelse under­

lätta bildandet af skyddshem. Härpå finner jag ej anledning att nu

ingå, utan lärer sådant få ankomma på framställning och beslut i hvarje

särskildt fall.

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 30.

78

Sedan jag nu genomgått grunddragen af komiténs lagförslag angående

vanartade och i sedligt afseende försummade barns behandling och dervid

angifvit mina från komiténs uppfattning afvikande åsigter i frågor af mer

eller mindre väsentlig art, skall jag med några ord omförmäla vissa en­

staka punkter i komitéförslaget i öfrigt, i hvilka jag vill påyrka någon

förändring, delvis på grund af hörde vederbörandes uttalanden.

Då det kan anses lämpligt, att lagen innehåller en allmän föreskrift

om skyldighet för barnavårdsnämndens ledamöter och kretsombud att

hafva uppmärksamhet derå, att barn ej blifva försummade i sedligt afseende

eller vanartas, bör en sådan föreskrift införas i lagen, lämpligen i samman­

hang med bestämmelserna om anmälan hos nämnden rörande barns vanart

eller sedliga vanvård.

Förutom, på sätt komitén föreslagit, vederbörande kretsombud lärer

äfven den för distriktet anstälde särskilde folkskoleinspektör, hvilken lika­

som kretsombud skall ega deltaga i nämndens förhandlingar, böra kallas

till öfverläggning om anmäldt barn, hvadan föreskrift härom bör i lagen

inflyta.

I afseende å den procedur, som bör föregå barns skiljande från hem­

met, samt i fråga om det förfarande, som bör iakttagas af vederbörande

myndighet, hvars pröfning barnavårdsnämnds beslut understälts, hafva

vissa anmärkningar och yrkanden blifvit framstälda. För min del anser

jag, att ändringarna kunna inskränka sig till föreskrifter derom, att, om

barnavårdsnämnd vill söka genom lämplig aga påverka vanartadt barn

före dess skiljande från hemmet, agan bör tilldelas barnet i ojäfviga vitt­

nens närvaro och genom någon af nämnden utsedd lämplig person; att

vidtagande af åtgärd för särskild uppsigt öfver barn, som ännu ej skilts

från hemmet, bör mera eftertryckligt anvisas barnavårdsnämnden än ge­

nom det af komitén härutinnan använda ordet »må»; att domkapitlet bör

förständigas att, i händelse af skedd underställning på grund af att bar­

nets föräldrar eller målsman ej lemna sitt samtycke till barnets skiljande

från hemmet, låta delgifva vederbörande föreläggande att inställa sig hos

domkapitlet för att höras eller ock inkomma med skriftligt yttrande;

äfvensom att, om underställning skett derför att barnets föräldrar eller

målsman ej kunnat anträffas för affordrande af samtycke till barnets skil­

jande från hemmet, domkapitlet bör ega att genom kallelse i allmänna

tidningarna anmana vederbörande att inom viss tid i ärendet sig yttra samt

att, äfven om yttrande ej inom förelagd tid inkommit, i ärendet besluta.

Från några håll hafva yrkanden gjorts om mera detaljerade före­

skrifter i afseende å beslut om barns skiljande från hemmet och dermed

i samband stående förfaranden. Mig synes dock som om de af komitén

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 30.

79

föreslagna bestämmelserna, med de af mig nu ifrågasatta tilläggen och

ändringarna, böra göra tillfyllest. Jag befarar, att om proceduren göres

alltför tung och invecklad, densamma mindre skall komma till använd­

ning och lättare föranleda svårigheter.

Bland de af komitén föreslagna bestämmelser är äfven den, att, om

barn blifvit af allmän åklagare för brottslig gerning tilltalad^ barnavårds­

nämnd skall på begäran af åklagare meddela de i nämndens protokoll och

den anteckningslängd, som af nämnden skall föras, tillgängliga upplys­

ningar om barnets uppförande och de förhållanden, under hvilka det upp­

vuxit. Det har i afseende härå uttalats, bland annat, att det ej vore

lämpligt, att barnvårdsnämnden på dylikt sätt nödgades gå åklagaremagten

tillhanda. I denna mening kan jag ej instämma; och då i det framlagda

och af Eders Kongl. Maj:t gillade förslaget till lag, innefattande vissa be­

stämmelser om förfarandet i brottmål rörande minderårige, det i 1 § heter,

att, om den, som ej fy It aderton år, tilltalas för gerning, som i allmänna

strafflagen är med straff belagd, skall i protokollet upptagas, bland annat,

upplysning om de förhållanden, under hvilka den tilltalade uppvuxit, samt

huruvida han tillförene gjort sig känd för vanart, synes mig omförmälda

bestämmelse i nu ifrågavarande lagförslag nödvändig för att på bästa sätt

tillförsäkra domstolen nyssberörda upplysningar. Bestämmelsen bör såle­

des såsom grundsats qvarstå, men kan skäligen lämpas till närmare öfver­

ensstämmelse med begynnelseorden i 1 § af förslaget till lag innefattande

vissa bestämmelser om förfarandet i brottmål rörande minderårige.

I öfverensstämmelse med de af mig nu uttalade åsigter har inom

ecklesiastikdepartementet uppgjorts ett förslag till lag i det ämne, hvarom

nu är fråga. De afvikelser från komiténs förslag, som, frånsedt redan af

mig omförmälda ändringar, det inom departementet uppgjorda förslaget

företer, inskränka sig väsentligen till obetydliga ändringar i uttrycken och

torde ej här behöfva närmare angifvas eller motiveras. Jag vill blott på­

peka, att jag ansett den af komitén föreslagna benämningen: lag angående

vanartade och i sedligt afseende försummade barns behandling, lämpligen

kunna utbytas mot: lag angående uppfostran åt vanartade och i sedligt

afseende försummade barn.

Den ifrågasatta nya lagen synes, såsom jag förut antydt, böra träda i

kraft den 1 januari 1905 eller samma tid, då de af justitiedepartementet

framlagda förslagen skulle blifva gällande; dock att de åtgärder, som er­

fordras för att lagen vid nämnda tidpunkt skall kunna träda i tillämp­

ning, böra redan dessförinnan vidtagas. Nyssnämnda tidpunkt är lämplig

ej allenast derför, att den öfvercnsstämmer med den i omförmälda förslag

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 30.

80

angifva och således förekomma, att under några förhållanden barn under

femton år skulle kunna ryckas ur barnavårdsnämndens händer för att in­

ställas inför domstol, utan äfven derför att ej alla landsting med säkerhet

kunna förväntas förr hafva hunnit ordna de skyddshem, som måste

upprättas.

Jag öfvergår nu till de öfriga af komitén framstälda särskilda för­

slag, hvilka det tillkommit mig att inför Eders Kong! Maj:t anmäla.

Hvad då först beträffar frågan om ändring i förordningen om kyrko­

stämma samt kyrkoråd och skolråd den 21 mars 1862 hyllar jag den af

reservanten framstälda mening, att man ej kan inskränka sig till den af

komitén föreslagna ändringen af § 13. Mitt från reservantens åsigt afvi­

kande förslag i afseende å den myndighet, som bör handhafva barna­

vården, medför, att de ändringar i kyrkostämmoförordningen, som jag anser

böra ske, äro dels andra dels ock flere än de, hvilka reservanten påyrkat.

De af mig ifrågasatta ändringarna beröra §§ 1, 2, 9, 10, 13, 19, 22, 30,

36 och 39 i berörda förordning och innefattas i ett inom ecklesiastik­

departementet uppgjordt förslag till lag. Det torde ej vara af nöden att

lemna någon närmare redogörelse för ändringarna, hvilka uteslutande äro

tillkomna med hänsyn till de uppgifter, som, derest förslaget till lag om

uppfostran åt vanartade och i sedligt afseende försummade barn varder

gällande, skulle tillhöra kyrkostämma, skolråd och särskild barnavårds­

nämnd. Hvad beträffar tiden, då omförmälda ändringar skulle träda i

kraft, synes man kunna bestämma samma tidpunkt, som för sistnämnda

lag är föreslagen, eller den 1 januari 1905, dock med den tidigare

tillämpning i vissa delar, som erfordras med hänsyn till berörda lag.

Vidkommande härefter förordningen om kyrkostämma samt kyrkoråd

och skolråd i Stockholm den 20 november 1863 skulle det ligga närmast

till hands att nu i densamma ifrågasätta förändringar, motsvarande dem,

som föreslagits i afseende å allmänna kyrkostämmoförordningen. Förslag

har emellertid väckts om att i kyrkostämmoförordningen för Stockholm

vidtaga åtskilliga förändringar i sammanhang med att folkskoleväsendet i

nämnda stad skulle förklaras utgöra en angelägenhet, hvilken staden så­

som kommun egde att vårda; och flere af de paragrafer i förordningen,

som i förevarande sammanhang borde af mig ifrågasättas till ändring,

skulle jemväl beröras af nyssnämnda ärendes utveckling. Då det är

möjligt, att denna fråga hinner blifva så beredd, att den kan underställas

Eders Kongl. Maj:ts pröfning och sedermera föreläggas Riksdagen år 1903,

synes mig det ej vara lämpligt, att nu föreslå ändringar i kyrkostämmo-

lörordningen för Stockholm. Blefve dylika ändringar nu med anledning

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 30.

81

af förevarande lagförslag verkstälda, är det antagligt att delvis samma

paragrafer i kyrkostämmoförordningen skulle behöfva ändras redan vid

nästa riksdag och således innan de hunnit träda i full kraft. Bifalles

åter icke det tilltänkta förslaget rörande folkskoleväsendet i Stockholm, lärer

det med hänsyn till den jemförelsevis aflägsna tidpunkt, då lag om upp­

fostran åt vanartade och i sedligt afseende försummade barn skulle träda i

full tillämpning, ändock medhinnas att få de nödiga ändringarna i behörig tid

genomförda. Detta så mycket hellre som, att döma af vederbörandes af-

gifna utlåtanden, det är sannolikt att särskild barnavårdsnämnd ej komme

att tillsättas i Stockholm, åtminstone ej i början, utan att öfverstyrelsen

finge utöfva barnavårdsnämnds funktioner. Dertill kommer att lagen om

uppfostran åt vanartade och i sedligt afseende försummade barn enligt

mitt förslag skulle innehålla vissa bestämmelser för det fall, att särskild

skolstyrelse utgjorde barnavårdsnämnd, hvilka bestämmelser tills vidare

kunde göra tillfyllest.

I fråga om föreslagna ändringar i nådiga stadgan angående folk­

undervisningen i riket den 10 december 1897 framgår af det föregående,

att jag ej anser någon ändring i § 42 mom. 4 af behofvet påkallad eller

lämplig. Komiténs förslag till ändring i mom. 3 af § 42 torde deremot

vara förtjent af nådigt afseende. Det står emellertid ej i omedelbar

förbindelse med nu förevarande ämne, och ändringen kan af Eders Kongl.

Maj:t företagas utan Riksdagens hörande, hvarför jag ej finner mig böra i

detta sammanhang anmäla frågan till nådigt afgörande.

Genom de i förslaget till lag angående uppfostran åt vanartade och

i sedligt afseende försummade barn ifrågasatta bestämmelser torde några

ändringar i förordningen angående fattigvården ej blifva behöfliga.

Slutligen bör jag erinra derom, att komiténs förslag till ändring i

lagen angående lösdrifvares behandling berör en fråga, som icke har sam­

manhang med förevarande ämne.»

Departementschefen uppläste härefter omförmälda inom ecklesiastik­

departementet uppgjorda två lagförslag, hvarefter departementschefen, un­

der åberopande af hvad han i ärendet yttrat, hemstälde, det Kongl, Maj:t

täcktes föreslå Riksdagen att

dels antaga de upplästa förslagen till

l:o) lag angående uppfostran åt vanartade och i sedligt afseende för­

summade barn och

2:o) lag angående ändrad lydelse af §§ 1, 2, 9, 10, 13, 19, 22,30, 36

och 39 i förordningen om kyrkostämma samt kyrkoråd och skolråd

den 21 mars 1862;

B/h. till lliksd. Prot. 190:!, 1. Sami. I Afd. 'JO Höft.

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 30.

11

82

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 30.

dels medgifva:

att till styrelse för skyddshem må till bestridande af kostnaderna

för hvarje på grund af lag angående uppfostran åt vanartade och i sedligt

afseende försummade barn i skyddshemmet intaget barns vård utgå ett

årligt statsbidrag af 100 kronor för den tid, skyddslingen vårdas i skydds­

hemmet;

att till betäckande af de för barns uppfostran i enskildt hem eller

barnhem eller under anställning i arbete, tjenst eller yrke uppkomna

kostnader, som på grund af nyssnämnda lags bestämmelser stannat

å barnavårdsnämnd, må för den tid barnet på nämndens föranstaltande

njuter sådan uppfostran till nämnden utgå ett årligt statsbidrag af 40

kronor, om barnet vårdas i barnhem, och hälften af dessa kostnaders be­

lopp, dock ej öfver 25 kronor, om barnet är anförtrodt åt enskildt hem

eller anstäldt i arbete, tjenst eller yrke; samt

att det må ankomma på Kong! Maj:t att vid nämnda statsbidrags

utbetalande anordna den kontroll och meddela de bestämmelser i öfrigt,

som kunna finnas erforderliga;

dels förklara, att Kong! Maj:t må, för tiden från början af år 1903,

till dess lag angående uppfostran åt vanartade och i sedligt afseende för­

summade barn i allo träder i kraft, utdela understöd för barns upp­

fostran i skyddshem och barnhem med tillämpning, så vidt .ske kan, af omför-

mälda grunder för statsbidrags utgående och i enlighet med de närmare

föreskrifter Kong! Maj:t må finna lämpligt meddela;

dels ock, för att till nu angifna ändamål användas, på ordinarie stat

under riksstatens åttonde hufvudtitel bevilja ett förslagsanslag, med titel

»uppfostringsanstalter för vanartade och i sedligt afseende försummade

barn», å 70,000 kronor.

På tillstyrkan af statsrådets öfrige ledamöter be­

hagade Hans Maj:t Konungen i nåder gilla och bifalla

hvad departementschefen sålunda hemstält; och skulle

nådig proposition till Riksdagen aflåtas af den lydelse

bilaga vid detta protokoll utvisar.

Ex protocollo:

A. 1. Lindhagen.

Stockholm, Ivar Hseggströms boktryckeri A. B., 1901.