2

Kungl. Maj:ts nåd. preposition Nr 95.

Förslag

till

Lag om expropriation.

Härigenom förordnas som följer:

I.

Allmänna bestämmelser.

Om expropriationsrätt.

1

§•

Fastighet, som tillhör annan än kronan, må tagas i anspråk genom

expropriation, om Konungen prövar det nödigt:

1. för befästning, övnings- eller förläggningsplats för krigsmakten,

skjutbana, som äger betydelse för den allmänna skjutskicklighetens ut­

veckling, eller eljest för rikets försvar;

2. för allmän väg på landet eller i stad, järnväg eller spårväg för

allmän trafik, bro, hamn, lastningsplats, kanal eller annan farled, flottled,

telegraf- eller telefonanläggning eller annan anläggning för den allmänna

samfärdselns främjande;

3. för allmän byggnad;

4. för ändamål, soin det enligt lag eller författning tillkommer kom­

mun eller annan dylik samfällighet att tillgodose;

5. för att förse en ort med vatten eller förhindra förorenande av

vattenledning, som är anlagd för sådant ändamål;

6. för annat ändamål, som är jämförligt med något under 1, 2, 3,

4 eller 5 angivet och äger väsentlig betydelse för det allmänna;

7. för att inom bebyggt område vid järnvägsstation, hamnplats eller

fiskläge eller å annan ort med större sammanträngd befolkning åstadkomma

tryggade bostadsförhållanden;

8. för att bereda befolkningen eller en väsentlig del därav å en

ort mark till uppförande av byggnad för överläggningar eller föredrag,

4

Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr 95.

är fråga om fastighet å landet, till vilken jordeboksenhet den hör, så ock

styrkt uppgift å fastighetens ägare och innehavare samt, om i något av­

seende överenskommelse träffats, redogörelse därför. År fastighetsregister

för orten upplagt, skall vid ansökningen fogas jämväl utdrag av registret,

såvitt fastigheten angår.

År fråga endast om expropriation av särskild rätt till fastighet,

äge vad nu stadgats om bifogande av karta med beskrivning samt uppgift

å ägare och innehavare tillämpning i avseende å den fastighet, som är

föremål för rättigheten; dock må expropriationsrätt beviljas, utan att an­

sökningen åtföljes av karta och beskrivning, om Konungen icke finner dem

vara av nöden för ärendets prövning. Innehaves den rätt sökanden vill

expropriera av annan än fastighetens ägare, skall, förutom ovan omför-

mälda handlingar, styrkt uppgift å innehavaren bifogas ansökningen.

Då rätt till expropriation blivit sökt, skall tillfälle lämnas fastig­

hetens ägare och innehavare att avgiva yttrande, huruvida den avsedda

markens avstående eller upplåtande är med särskild olägenhet förenat,

eller annan lämplig mark kan med mindre olägenhet tagas i anspråk,

eller eljest något är att erinra i anledning av ansökningen.

5 §•

Konungen bestämme, vilket område expropriationen må omfatta.

Finnes mer än ett område vara tjänligt för det avsedda ändamålet,

må expropriationsrätt ej meddelas beträffande område, vars avstående eller

upplåtande medför större olägenhet än nödigt är; och skall jämväl i övrigt

tillses, att ändamålet må, utan oskälig kostnad för den exproprierande,

vinnas med minsta olägenhet för annan, vars rätt är i fråga.

Prövas särskilda bestämmelser erforderliga för att trygga fastighetens

användande för det avsedda ändamålet, meddele Konungen sådana bestäm­

melser; tillkommande det Konungens befallningshavande att hålla hand

över meddelade bestämmelsers efterlevnad.

Konungen utsätte viss tid, inom vilken den, som erhållit expropria­

tionsrätt, skall fullfölja frågan genom ansökning om stämning till dom­

stol, vid äventyr att expropriationsrätten upphör.

6 §.

Expropriationsrätt må ej från innehavaren övergå på annan, utan

att Konungen det medgiver.

Kurujl. Majds nåd. proposition Nr 1)5.

5

Om expropriationsersättning.

7 §•

För fastighet, som exproprieras, skall erläggas löseskilling motsva­

rande fastighetens fulla värde. Exproprieras en del av eu fastighet och

lider återstoden skada eller intrång genom expropriationen eller den ex­

proprierade delens användande, skall full ersättning därför gäldas. Upp­

kommer eljest genom expropriationen skada för ägaren, skall ock sådan

skada fullt ersättas.

År den exproprierande på grund av åtagande eller av annan anled­

ning pliktig vidtaga åtgärd till förebyggande eller förminskande av skada

eller intrång, varde expropriationsersättningen därefter jämkad. Innebär

sådant åtagande utfästelse av servitut till förmån för fastighetsdel, som ej

exproprieras, och sker ej expropriationen för kronans räkning, må, om

fastighetsdelens ägare det yrkar, hänsyn icke tagas till utfästelsen, utan

att den gjorts i sådan form, att inteckning för servitutet kan meddelas.

Expropriationsersättningen skall bestämmas i penningar, att utgå

på en gång.

8

§•

Vid bestämmande av löseskillingen för fastighet, som exproprieras,

må hänsyn icke tagas till sådan förändring i värdet därå, som uppstår

allenast till följd av expropriationsrättens beviljande eller det avsedda ända­

målets genomförande.

9 §•

Exproprieras en del av en fastighet och föranleder expropriationen

eller den exproprierade delens användande skada eller intrång å den åter­

stående delen men i annat hänseende jämväl nytta för densamma, skall

ersättning för sådant men gäldas endast i den mån det överstiger nyttan.

10 §.

Har, efter det fråga om expropriation blivit väckt, kostnad nedlagts

å fastigheten i uppenbar avsikt att höja expropriationsersättningen, må

genom sådan kostnad åstadkommen förökning av fastighetens värde icke

tagas i beräkning vid ersättningens bestämmande.

11

§•

Vad i 7—10 §§ stadgas om fastighet äge motsvarande tilllämpning

beträffande särskild rätt till fastighet, som avstås på grund av expropria­

tion.

Kungl. Maj:ts nåd. proposition År 95.

(j

Om utvidgning av expropriationen.

12 §.

Har expropriationsrätt meddelats beträffande en del av en fastighet

och lider genom expropriationen eller den exproprierade delens använ­

dande en återstående del av fastigheten synnerligt, men, varde jämväl

denna del exproprierad, om ägaren det begär. Skall nyttjanderätt eller

servitutsrätt upplåtas och föranledes därav synnerligt men för fastigheten

eller någon del därav, vare ock ägaren berättigad fordra, att område, som

lider sådant men, skall lösas.

Om vid expropriation av en del av en fastighet ersättningen för

skada eller intrång å en återstående del skulle uppgå till två tredjedelar

av den delens värde, eller ersättning vid upplåtelse av nyttjanderätt eller

servitutsrätt till fastighet skulle motsvara två tredjedelar av värdet å

fastigheten, äge den exproprierande lösa det område, som lider sådant

men eller utgör föremål för rättigheten. Kostnaden för åtgärd, som i 7 §

andra stycket avses, varde inberäknad i ersättning som nu är sagd.

Om expropriationsinåls förberedande handläggning vid domstol.

13 §.

Expropriationsmål skall instämmas till underrätten i den ort, där

fastigheten är belägen.

Skall expropriation ske från särskilda inom olika underrätters dom-

värjo belägna fastigheter, som ej lämpligen kunna för expropriations-

ersättningens bestämmande uppskattas annat än såsom eu enhet, förordne

Konungen, att för sådan uppskattning frågan om expropriationen skall i

sin helhet instämmas till den av underrätterna Konungen bestämmer.

14 §.

På ansökning av den exproprierande utfärde rätten i stad och do­

maren på landet stämning å fastighetens ägare så ock å andra ersätt-

ningsberättigade, om sådana sakägare av sökanden uppgivas. Rätten eller

domaren föranstalte ock att, till underrättelse för möjligen befintliga

okända sakägare, kungörelse om tiden för målets företagande vid rätten

8

19 §.

Tvistas om fastighet, som exproprieras, vare den av de tvistande,

som innehar fastigheten, berättigad att med laga verkan tala och svara

för densamma, till dess den lagligen vinnes från honom.

Ny ägare må ej rubba överenskommelse, som förre ägaren ingått,

eller annan i målet vidtagen, för denne bindande åtgärd. Har förre ägaren

varit stämd eller kommit tillstädes i målet, vare stämning å nye ägaren

ej behövlig.

Vad sålunda stadgas äge motsvarande tillämpning beträffande sär­

skild rätt till fastighet, som avstås på grund av expropriation.

20

§.

Prövas särskilda inom rättens dom värj o belägna fastigheter, från

vilka expropriation skall ske, ej lämpligen kunna för expropriationsersätt-

ningens bestämmande uppskattas annat än såsom en enhet, förordne rätten

om sådan uppskattning.

21

§•

Då målets förberedande handläggning vid rätten avslutats, skall, om

ej stadgandena i 59 § annat föranleda, inför rätten tillsättas nämnd för

bestämmande av expropriationsersättningen.

Kan tid för målets fortsatta handläggning vid rätten ej bestämmas,

förklare rätten målet vilande.

Rätten tillställe nämnden protokoll och övriga handlingar i målet.

Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr 95.

Om expropriationsnämml.

22

§.

Komma parterna överens om val av expropriationsnämnd, äge de

bestämma, huru många och vilka personer skola deltaga i nämnden; dock

vare antalet alltid ojämnt.

Eljest skall nämnd utses på sätt nedan sägs.

23 §.

Konungens befallningshavande skall för en tid av tre kalenderår till

ordförande i expropriationsnämnder inom länet utse en i praktiska värv

erhålle befallningshavanden genom valmyndighetens försorg underrättelse

om valet.

25 §.

En förteckning upptagande ordföranden och ersättaren för ordföran­

den i

expropriationsnämnder

samt de inom länet eller, beträffande Stock

holms stad och län, inom deras område till ledamöter i sådana nämnder

valbara skall av Konungens befallningshavande varje år, sedan vad i 23 §

stadgas blivit för året fullgjort, införas i länskungörelserna samt tillställas

rätten i stad och domaren på landet. Inträffar ändring i förhållande, som

är upptaget i förteckningen, skall ock tillkännagivande därom göras på

sätt nu är sagt.

,

Rätten och domaren hålle förteckningen tillgänglig för allmänheten.

10

Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr 95.

26 §.

Den, som är bosatt utom länet, eller ej uppnått tjugofem års ålder,

eller ej råder över sig och sin egendom, eller enligt domstols utslag är

förlustig medborgerligt förtroende eller ovärdig att i rikets, tjänst vidare

nvttjas eller att föra annans talan inför rätta, må ej utses till ordförande

eller ersättare för ordföranden i expropriationsnämnder eller uppföras bland

de till ledamöter i sådana nämnder valbara; dock må för Stockholms stad

och län valbara utses inom såväl staden som länet.

Uppdrag, varom nu är fråga, må ej annan undandraga sig än den,

som uppnått sextio års ålder eller sex år innehaft sådant uppdrag, samt

tjänsteman, som är av sin tjänst förhindrad att mottaga uppdraget.

27 §.

Expropriationsnämnd skall utgöras av ordföranden och fyra leda­

möter. Vardera parten äge utse en ledamot och rätten två ledamöter i

nämnden. Äro å någondera sidan två eller flera, som hava gemensam del

i saken, och bliva de ej ense, vem de skola utse, välje rätten ledamot i

deras ställe. Samma lag vare, om part utan styrkt laga förfall underlåter

att fullgöra valet. Har av flera samägare en utövat valrätt, galle det för

dem alla.

.

.

Ersättaren för ordföranden i expropriationsnämnder må ej av annan

än rätten utses till ledamot i nämnd.

Kunna ägaren av fastighet och annan sakägare i avseende å samma

fastighet ej enas om val av ledamot i nämnden, äge de var för sig utse

12

Kuugl. Maj ds nåd. proposition Nr 95.

31 §.

Ändring i nämnds sammansättning skall ej föranledas därav, att

ordföranden eller ledamot flyttar utom valområdet eller den i 23 § om-

förmälda tid för honom utlöper.

Ej heller må ordföranden eller ledamot avgå ur nämnd på den grund

att han uppnått sextio års ålder eller sex år varit ordförande eller er­

sättare för ordföranden i expropriationsnämnder inom valområdet eller

uppförd bland de till ledamöter i sådana nämnder valbara.

32 §.

År ordföranden eller ledamot, då nämnden tillsättes, bosatt utom

valområdet, eller finnes för ordföranden eller ledamot annat hinder, som

i 26 § första stycket sägs, eller finnes jäv mot ordföranden eller ledamot,

må part framställa anmärkning därom antingen inför rätten vid nämndens

tillsättande eller, om den omständighet, vara anmärkningen grundas, då

ej var för handen eller parten kunnig, inför nämnden å första dag, då

den, som anmärkningen angår, har säte i nämnden och parten om sagda

omständighet äger kännedom. Visas mål, som varit av nämnd handlagt,

åter till nämnden, pröve rätten därvid sådan inför densamma under den

senare handläggningen gjord anmärkning, som ej, enligt vad nu är sagt,

kunnat förut inför rätten eller inför nämnden framställas; och skall be­

träffande nämndens nya sammanträde stadgandet om parts rätt att vid det

tidigare sammanträdet framställa anmärkning äga motsvarande tillämpning.

Göres anmärkning, som nu är sagd, inför nämnden, varde den av

nämnden prövad. Ogillas anmärkningen, skall förrättningen fortsättas.

Anmäler part vid det första rättegångstillfälle, då målet åter förekommer

till handläggning, missnöje med beslut, varigenom nämnden ogillat an­

märkning, pröve rätten anmärkningen.

över rättens beslut i fråga om anmärkning, som ovan sägs, må

klagan ej föras.

Hinder, som i 26 § första stycket avses, må ock, om anmärkning

därom ej gjorts inför rätten, på anmärkning inom nämnden av denna

prövas.

33 §.

År ordföranden av laga förfall hindrad att deltaga i nämnden eller

har han funnits jävig, och kan ej heller ersättaren fullgöra uppdraget,

namne Konungens befallningshavande särskild ordförande.

Har ledamot på grund av laga förfall eller jäv avgått ur nämnd,

13

och är jämväl ersättaren av sådant förfall hindrad eller är han jävig, skall ny

ledamot utses enligt vad eljest för val till nämnden gäller. Dock äge, om

val av ny ledamot skall ske efter det målet överlämnats till nämnden, å

landet domaren taga den befattning med valet, vilken eljest tillkommer rätten.

Vad ovan i denna § stadgas äge motsvarande tillämpning, om hinder

för deltagande i nämnd prövats föreligga på grund av förhållande, som i

26 § första stycket avses.

34 §.

Utebliver ordföranden eller ledamot utan laga förfall från samman­

träde, och föranleder hans utevaro kostnad, skall denna av honom gäldas.

År ersättaren tillstädes, inträde han i nämnden; och ankomme i annat fall

på nämnden, huruvida ersättaren skall inkallas i den uteblivnes ställe.

Konungens befallningshavande äge på anmälan förelägga den ute-

blivne vite.

35 §.

Nämnden må ej, utöver vad i 34 § stadgas, vidtaga åtgärd, med

mindre ordföranden och alla ledamöter äro tillstädes.

36 §.

Part äge att inför nämnden andraga vad han aktar nödigt samt att

låta höra sakkunniga'*inför' nämnden.

Finner nämnden skäl att höra part eller sakkunnig eller att på annat

sätt inhämta närmare upplysningar, have rätt därtill.

Vid förrättningen skall genom ordförandens försorg föras protokoll.

37 §.

Vid nämndens överläggningar till beslut må ej någon utom nämn­

den närvara.

38 §.

Ersättning må ej bestämmas lägre än vad den exproprierande i

målet erbjudit eller högre än motparten begärt.

Till förfång för innehavare av fordran, för vilken fastighet svarar,

må dock ej löseskilling för fastigheten eller, om endast en del av fastig-'

heten exproprieras, ersättning för skada eller intrång å den återstående

delen och ej heller ersättning för upplåtelse av särskild rätt till fastigheten

sättas lägre än till fulla värdet, även om ägaren mindre begärt.

Kungl, Maj:ts nåd. proposition Nr 95.

14

Har den exproprierande enligt vad i 54 § sägs tagit fastighet i be­

sittning, sedan uppskattning för ersättningens bestämmande ägt rum

men innan ersättningen blivit slutligt bestämd, må ej vid ny uppskatt­

ning ersättningen sättas lägre än till det värde, som framgått av den

tidigare uppskattningen.

39 §.

Då fastighet exproprieras, uppskatte nämnden ej mindre fastighetens

värde än även värdet av all särskild rätt, som i avseende å fastigheten

tillkommer sakägare och ej jämlikt utfästelse av den exproprierande lämnas

orubbad. Medför särskild rätt, som tillkommer sakägare, förminskning av

fastighetens värde, skall uppskattningen av fastigheten avse det värde denna

med därå vilande besvär äger. År fastighet, vilken svarar för fordran

som skall utgå ur ersättningen, tillika besvärad av annan särskild rätt,

som förminskar fastighetens värde och åtnjuter sämre rätt än fordringen,

uppskatte nämnden jämväl det värde fastigheten utan sådant besvär

skulle äga.

Ersättningen skall bestämmas särskilt för varje sakägare. Löse­

skilling för exproprierad fastighet, ersättning för skada eller intrång å

fastighet och annan ersättning till ägaren varde ock bestämda var för sig.

40 §.

Har fråga om expropriation av fastighet enligt 12 § blivit väckt,

varde jämväl denna fastighet värderad av nämnden.

41 §.

Yad de flesta i nämnden säga gälle för nämndens beslut.

Äro flera meningar och kunna de till varandra jämkas, gälle den

mening, som efter jämkning finnes hava erhållit de flesta rösterna.

Kunna icke, då flera meningar äro, dessa jämkas till varandra, gälle

den, som biträdes av flera röstande än någon annan. Finnes ej, enligt

vad nu är sagt, röstövervikt, skall ny omröstning anställas mellan de

meningar, som erhållit mer än en röst var, och varde den mening gäl­

lande, om vilken de flesta i nämnden då förena sig. Har var sin mening,

•gälle vad ordföranden säger.

I fråga om uppskattningen må ej i protokollet införas eller eljest

kungöras, huru nämnden inom sig röstat, och ej heller skälen för be­

slutet uppgivas.

Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr 95.

16

Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr 95.

46 §.

Har någon yrkat expropriation av fastighet enligt 12 §, give rätten

besked, huruvida yrkandet är lagligen grundat.

47 §.

Expropriationsnämndens uppskattning varde, med iakttagande av

vad i 45 och 46 §§ sägs, fastställd av rätten.

I fråga om belopp, som blivit enligt uppskattningen bestämt, må

ändring i rättens utslag ej sökas.

Om expropriationsersättnings erläggande och tillträde av fastigheten.

48 §.

Expropriationsersättningen skall nedsättas hos Konungens befallnings-

havande inom nittio dagar från det rättens utslag vunnit laga kraft.

Vid nedsättningen ingive den exproprierande till Konungens be-

fallningshavande gravationsbevis rörande fastigheten, rättens utslag samt

bevis att och när utslaget vunnit laga kraft.

49 §.

Då vad i 48 § första stycket stadgas blivit fullgjort, vare expropria-

tionen fullbordad och nye ägaren berättigad att genast taga fastigheten i

besittning.

Exproprierad fastighet skall övergå till nye ägaren fri från all sär­

skild rätt, som innehavaren jämlikt 2 § tredje stycket är pliktig avstå;

dock häfte fastigheten fortfarande för särskild rätt, som tillkommer sak­

ägare och som jämlikt utfästelse av nye ägaren lämnas orubbad. Fastig­

hetens ansvar för allmänna utskylder eller för fordringar, som åtnjuta

förmånsrätt enligt 17 kap. 6 § första stycket handelsbalken, förändras ej

genom expropriationen.

Genom expropriation förvärvad särskild rätt till fastighet åge före­

träde framför all annan rätt till samma fastighet.

50 §.

Försummas vad i 48 § första stycket är stadgat, och har ej den

exproprierande enligt medgivande av fastighetens ägare eller stadgande i

18

54 §.

Vill flen exproprierande taga fastigheten i besittning, innan rättens

utslag vunnit laga kraft, vare berättigad därtill, om han hos Konungens

befallningshavande nedsätter den i utslaget bestämda expropriationsersättning

samt ställer pant eller borgen för den ytterligare ersättning han på grund

av ändring i utslaget kan bliva skyldig gälda. Är fall, som i 12 § sågs,

för handen, må den fastighet eller rättighet tillståndet till expropriation

omfattar tillträdas av den exproprierande mot nedsättande av därå belöpande

expropriationsersättning och säkerhets ställande enligt vad nyss är sagt.

Varder till följd av klagan över rättens utslag expropriationsersätt-

ningen slutligt bestämd till högre belopp ån det enligt stadgandena i första

stycket nedsatta, galle om nedsättande av det överskjutande beloppet vad

i 48 § sägs. Bestämmes ersättningen ej till högre belopp, göre den ex­

proprierande, sedan utslag i målet vunnit laga kraft, anmälan härom hos

Konungens befallningshavande; och vare expropriationen fullbordad, då

sådan anmälan skett.

Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr 95.

55 §.

Erlägges expropriationsersättning efter den i 48 § bestämda tid eller,

om fastigheten förut tagits i besittning, efter tiden härför, skall tillika

gäldas sex procent årlig ränta i förra fallet från den bestämda tidens ut­

gång och i senare fallet från tillträdesdagen; dock må expropriation gå i

fullbordan, ändå att räntebetalningen ännu ej fullgjorts.

56 §.

Medel, som nedsatts eller uttagits enligt vad ovan sägs, skola av

Konungens befallningshavande ofördröjligen insättas i bankinrättning för

att där innestå mot ränta.

57 §.

Konungens befallningshavande utbetale nedsatta eller uttagna medel

jämte därå upplupen ränta till den, som är till desamma berättigad.

Besväras fastighet av sökt eller beviljad inteckning för fordran, eller

kan fastighet jämlikt 11 kap. 2 § jordabalken i ägarens hand häfta för

ogulden köpeskilling, skola i fråga om löseskilling för fastigheten samt,

om endast en del av fastigheten exproprierats, beträffande ersättning för

skada och intrång å den återstående delen, så ock angående ersättning för

19

upplåtelse av särskild rätt till sådan fastighet, stadgandena om fördelning hos

överexekutor av köpeskilling för utmätningsvis såld fast egendom hava mot­

svarande tillämpning. År fastigheten förutom av fordran besvärad av annan

särskild rätt, som förminskar fastighetens värde och åtnjuter sämre rätt

än fordringen, erhålle fordringsägaren, i den mån det tarvas för fulla gäl­

dandet av hans fordran, betalning såsom om fastigheten icke vore av

nämnda rätt besvärad, och varde ersättningen för rättigheten i motsvarande

mån förminskad. Har vid bestämmande av ersättning, som i första punk­

ten avses, nämnden gått utöver det belopp fastighetsägaren yrkat, och upp­

står efter gäldande av de fordringar, som skola utgå ur ersättningen, över­

skott, som ej faller inom nämnda belopp, må fastighetsägaren ej uppbära

överskottet, utan varde detta återställt till den exproprierande.

Sammanträde för fördelningen varde hållet så snart ske kan. Kal­

lelse till sammanträdet skall genom Konungens befallningshavandes försorg

med posten sändas till fastighetens ägare samt kända innehavare av fordran,

som skall utgå ur ersättningen, och innehavare av annan särskild rätt, som

nyss är sagd; är innehavare av fordran okänd, läte ock Konungens befall-

ningshavande kungöra dagen för sammanträdet på sätt i 14 § om kungö­

relse stadgas.

Innehades exproprierad fastighet såsom fideikommiss, hålle Konun­

gens befallningshavande den innehavaren tillkommande ersättning inne, till

dess Konungen förordnat, huru därmed skall förfaras.

58 §.

Då expropriation, vilken ej avsett allenast upphävande av särskild

rätt som ej är intecknad i fastigheten, blivit fullbordad, åligger det Ko­

nungens befallningshavande att därom ofördröjligen göra anmälan på landet

hos domaren och i stad hos rätten; och skall anteckning om att fastighet

exproprierats eller om särskild rätt, som genom expropriationen förvärvats,

göras i inteckningsprotokollet, på landet å nästa rättegångsdag under lag­

tima ting och i stad å nästa rättegångsdag för inteckningsärenden, samt

införas i intecknings- eller fastighetsboken.

Utfaller, då en del av intecknad fastighet eller en eller flera av ge­

mensamt intecknade fastigheter exproprieras eller särskild rätt till inteck­

nad fastighet genom expropriation förvärvas, vid fördelning av expropria-

tionsersättning likvid å intecknings huvudstol, åligger ock Konungens be­

fallningshavande att därom, sedan fördelningen blivit godkänd eller vunnit

laga kraft, ofördröjligen göra anmälan enligt vad nyss sagts och tillika

insända fördelningslängden.

Kungi. Maj:ts nåd. proposition Nr 1)5.

20

Kurtgl. Maj:ts nåd. proposition Nr 95.

Om överenskommelse rörande expropriationserssittuingen.

59 §.

Hava parterna träffat överenskommelse rörande expropriationsersätt-

ningen för fastighet eller för upplåtelse av särskild rätt till fastighet, och

visas att fastigheten ej besväras av sökt eller beviljad inteckning för

fordran och ej heller kan jämlikt 11 kap. 2 § jordabalken i ägarens hand

häfta för ogulden köpeskilling, eller att den avtalade ersättningen förslår

till full betalning av de fordringar, som vid fördelning av ersättningen

skola därur utgå, eller att överenskommelsen godkänts av de fordrings­

ägare, som ej skulle erhålla full betalning, varde överenskommelsen fast­

ställd av rätten.

Vill den exproprierande, utan att förhållande som i första stycket

sägs blivit visat, erhålla fastställelse å överenskommelse om ersättningen

för fastighet eller för upplåtelse av särskild rätt till fastighet, läte han till

rätten stämma de kända fordringsägare, som ej godkänt överenskommelsen.

År fordringsägare okänd, varde ock tiden för frågans företagande vid rät­

ten kungjord på sätt i 14 § omförmäles. Bestrider vid rätten fordrings­

ägare, att överenskommelsen må fastställas, varde, om ej full betalning

för hans fordran lämnas honom, expropriationsnämnd tillsatt. I annat fall

må, därest expropriationen avser endast en ringa del av fastigheten eller

upplåtelse av särskild rätt, som medför ringa men, och uppenbarligen icke

rubbar säkerheten för fordringsägare, som ej godkänt överenskommelsen,

rätten meddela fastställelse.

överenskommelse om annan expropriationsersättning än ersättningen

för fastighet eller för upplåtelse av särskild rätt till fastighet varde ock,

på anmälan av part, fastställd av rätten.

Fastställelse må ej meddelas å överenskommelse om att expropria­

tionsersättning skall utgå annorledes än på en gång, ej heller å överens­

kommelse om expropriationsersättning för fastighet, som innehaves såsom

fideikommiss.

60 §.

Har överenskommelse om expropriationsersättning blivit av rätten

fastställd, galle i tillämpliga delar vad i 48—58 §§ stadgas. Skall

enligt överenskommelsen expropriationsersättning ej utgå, göre den expro­

prierande, i stället för att nedsätta ersättning, anmälan hos Konungens

befallningshavande; och vare, då rättens utslag vunnit laga kraft och sådan

anmälan blivit gjord, expropriationen fullbordad.

22

64 §.

Visas före expropriationsmålets slutliga avgörande, att fastighet lider

skada eller intrång, som uppkommit efter det expropriationsnämndens

förrättning avslutats och ej kunnat förutses vid förrättningen men enligt

7 § skall ersättas, varde, om någon till ersättning berättigad det begär,

målet återförvisat till nämnden för uppskattning av skadan eller intrånget.

65 §.

Har ej enligt 64 § återförvisning till expropriationsnämnden ägt rum

för uppskattning av skada eller intrång, som i samma § omförmäles, äge

bestämmelserna i denna lag ej tillämpning i fråga om skadan eller intrånget.

Om expropriationskostnad.

66 §.

Ordföranden och ledamöterna i expropriationsnämnd njute ersättning

för uppskattningen samt ordföranden därjämte för kallelser, protokollsföring

och beslutets avfattande i skrift med belopp, som bestämmes av rätten,

om överenskommelse ej träffas.

Har expropriationsmålet återförvisats till nämnden enligt vad i 45 §

andra stycket sägs, skall ersättning för det arbete, som härav föranledes,

ej tillkomma nämnden, om ej rätten av särskild anledning det föreskriver.

67 §.

Den exproprierande vare pliktig gälda all av expropriationsmålets

handläggning, expropriationsersättningens bestämmande och fördelning eller

eljest av expropriationen följande kostnad. Dock äge han, om han utgivit

kostnad, som i 34 § första stycket avses, söka kostnaden åter av den, som

därför svarar.

Kungl. Maj:ta nåd. proposition Nr 95.

Om lösningsrätt till exproprierad egendom.

68

§.

Har exproprierad fastighet eller genom expropriation förvärvad sär­

skild rätt ej kommit till användning för det avsedda ändamålet eller dess

användande för ändamålet upphört och är nämnda ändamål såvitt angår

dylik fastighet eller rätt att anse såsom övergivet, eller användes fastig­

het eller rätt som nyss sagts i väsentlig omfattning för annat ändamål än

det avsedda, må fastigheten eller den särskilda rätten lösas, därest talan

24

Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr 95.

Konungens befallningshavande på ansökning föreskriva, att erforderligt

tillträde till fastigheten under viss tid skall lämnas. Dylik föreskrift må

dock ej meddelas, om Konungens befallningshavande finner det uppgivna

ändamålet icke vara sådant, som i 1 § avses.

Om undersökningens påbörjande underrätte sökanden minst fjorton

dagar förut fastighetens ägare och, därest fastigheten är utarrenderad,

arrendatorn.

Växande träd må ej för undersökningen fällas, med mindre Konungens

befallningshavande det särskilt medgivit.

72 §.

Föranleder undersökning, som i 71 § avses, skada, skall ersättning

därför gäldas av den, som påkallat undersökningen. Ersättningen skall,

om överenskommelse ej trätfas, bestämmas av domstol.

Innan undersökningen börjas, skall sökanden hos Konungens befall­

ningshavande ställa pant eller borgen för ersättningens gäldande.

Om pant eller borgen.

73 §.

Skall någon enligt denna lag ställa pant eller borgen, och är ej

sådan säkerhet godkänd av den, till vars förmån den ställes, varde säker­

heten prövad av Konungens befallningshavande.

Borgen må ej godkännas av Konungens befallningshavande, utan att

löftesmännen förbundit sig en för alla och alla för en såsom för egen skuld.

74 §.

Vad i denna lag stadgas om ställande av pant eller borgen galle

ej kronan.

2. Särskilda bestämmelser om expropriation av naturminnesmärke eller

fornlämning.

75 §.

Fråga om att jordområde skall exproprieras för att avsättas såsom

naturminnesmärke må väckas endast av vetenskapsakademien.

26

Kanal. Maj:ts nåd. proposition Nr 95.

Vid ansökningen foge sökanden karta och däröver upprättad be­

skrivning, utvisande järnvägens sträckning samt i fråga om stationer, last-

och hållplatser och andra platser, där ansökningen avser mark utanför ban­

linjen, angivande sådant områdes läge och storlek ävensom till vilken jorde-

boksenhet område å landet hör. Sökanden bifoge tillika styrkt uppgift

å ägare och innehavare av den mark ansökningen avser samt, om i något

hänseende överenskommelse träffats, redogörelse därför. Är fastighetsre­

gister för orten upplagt, skall vid ansökningen fogas jämväl utdrag av

registret, såvitt angår mark utanför banlinjen.

81 §•

I fråga om de platser, där ansökningen avser mark utanför ban­

linjen, bestämme Konungen visst område för expropriationen.

För banlinjen give Konungen sökanden rätt att expropiera mark å

ömse sidor om den renstakade linjen intill visst avstånd från denna. Vid­

tages sedermera, enligt vad för byggande av järnväg må vara medgivet,

ändring av banlinjens sträckning, varde avståndet räknat från den linje,

som för ändringens genomförande renstakas.

Prövas anledning förefinnas, att på grund av förhållanden, som icke

kunna med säkerhet bedömas på förhand, under anläggningens utförande

skall bliva av nöden att taga i anspråk jämväl mark utanför det be­

stämda området eller det bestämda avståndet från den renstakade linjen,

förordne Konungen tillika, i vilken omfattning och under vilka förutsätt­

ningar sådan expropriation må äga rum.

82 §.

Sedan stämning i expropriationsmålet utfärdats, äge den exproprie­

rande taga mark i besittning, om han hos Konungens befallningshavande

ställer pant eller borgen för expropriationsersättningen jämte sex procent

årlig ränta från tillträdesdagen samt sist å fjortonde dagen före nämnda

dag giver ägaren och, om arrendator eller hyresgästs rätt beröres, denne

underrättelse om att marken skall tagas i besittning. Dock vare, därest

å området finnes byggnad, där dess ägare eller på grund av arrende-

eller hyresavtal annan har sin bostad, bostadens innehavare ej pliktig att

därifrån avflytta förr än å den fardag för avträde av förhyrd lägenhet,

som efter underrättelsens mottagande först inträffar; och vare enligt vad i

83 § stadgas i vissa fall även nedsättande av expropriationsersättning er­

forderligt.

28

Käng!. Maj:Is nåd. proposition Nr då.

5.

Särskilda bestämmelser om expropriation för farleder.

87

§.

Skall expropriation äga ruin för inrättande eller förändring av farled,

bestäm me Konungen visst område för expropriationen.

Prövas anledning förefinnas, att på grund av förhållanden, som icke

kunna med säkerhet bedömas på förhand, under anläggningens utförande

skall bliva av nöden att taga i anspråk jämväl mark utanför det bestämda

området, bestämme Konungen tillika, i vilken omfattning och under vilka

förutsättningar sådan expropriation må ske.

88 §.

Vad i 79 samt 82—85 §§ är stadgat skall tillämpas beträffande

expropriation för farleder.

6.

Särskilda bestämmelser om expropriation för elektriska

svagströmsledningar.

\

89 §.

Ansökning om expropriationsrätt för framdragande av telegraf- eller

telefonledning eller annan elektrisk svagströmsledning skall åtföljas av

fullständig beskrivning över det tillämnade företaget med avfattning på

karta av den föreslagna ledningens sträckning, styrkt uppgift å ägare och

innehavare av fastighet, varöver ledningen skall framgå eller i vars mark

den skall nedläggas, samt, om i något avseende överenskommelse träffats,

redogörelse därför.

90 §.

I fråga om gata, torg, allmän plats eller vattendrag inom område, för

vilket byggnadsstadgan för rikets städer äger tillämpning, eller inom fast­

ställt hamnområde må expropriation ej avse egendoms avstående utan

endast upplåtelse av nyttjanderätt.

30

egendomen eller hindrar någon för samhället nödig anläggning, såsom

gas-, vatten- eller avloppsledning, spårväg, elektrisk ljus- eller kraftledning,

eller utgör hinder för egendomens underhåll eller eljest för behövliga ar­

beten å egendomen eller är synnerligen vanprydande, skall ledningen på

bekostnad av dess ägare ändras, flyttas eller borttagas, i den män sådant

erfordras för hindrets eller olägenhetens undanröjande.

Har eljest nyttjanderätt upplåtits för framdragande av ledning, och

medför denna på grund av ändrade förhållanden betydande olägenhet för

fastigheten, vare ledningens ägare pliktig på sin bekostnad ändra eller flytta

ledningen, i den mån sådant erfordras för olägenhetens undanröjande och

kan ske utan synnerligt men för ledningen.

Tvist i fråga, som nu är sagd, skall prövas av domstol.

96 §.

Upphör egendom att vara av den i 90 § angivna beskaffenhet, vare

förut förvärvad rätt att hava ledning där framdragen ej längre gällande.

Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr Dö.

7. Särskilda bestämmelser om expropriation för linbanor.

97 §.

Ansökning om expropriationsrätt för framdragande av linbana skall

åtföljas av fullständig beskrivning över det tillämnade företaget med avfatt­

ning på karta av den föreslagna banans sträckning och av den jord, som

erfordras för banan, styrkt uppgift å ägare och innehavare av den fasta

egendom, varöver banan skall framdragas eller som, utan att banan skall

framdragas däröver, är belägen på mindre avstånd än tjugo meter från

densamma, samt, om i något avseende överenskommelse träffats, redogö­

relse därför; dock att om banan skall framdragas inom område, för vilket

byggnadsstadgan för rikets städer äger tillämpning, uppgift å ägare och

innehavare erfordras allenast såvitt angår egendom, varöver banan skall

framgå.

98 §.

Menighet vare ej pliktig att inom område, för vilket byggnads­

stadgan för rikets städer äger tillämpning, eller~inom fastställt hamnom-

32

ej heller mellan dem arrendeavtal rörande området, vare husägaren berät­

tigad köpa detta för en köpeskilling motsvarande den för området utgivna

expropriationsersättning och å området belöpande del av expropriations-

kostnaden jämte fem procent årlig ränta från expropriationens fullbordande;

har husägaren, efter det expropriationen fullbordats, innehaft området på

grund av honom förut tillkommande besittningsrätt, varde avgiften härför

avräknad från köpeskillingen. Sker upplåtelse med tomträtt, värde av­

giften för den upplåtelse, som först äger rum, beräknad etter den för

försäljning angivna grund. Tvist om vad husägaren sålunda har att

erlägga värde prövad i den ordning, som stadgas i gällande lag om

skiljemän.

Yad ovan i denna § är stadgat äge ej tillämpning, med mindre

husägaren inom två år från expropriationens fullbordande hos markägaren

gör framställning om försäljning eller upplåtande av området.

Expropriationen medföra ej förändring i den husägaren förut till­

kommande besittningsrätt till området, utan vare, om försäljning eller upp­

låtelse ej kommer till stånd, husägaren berättigad att under den tid, som

för nämnda rätt kan återstå, fortfarande åtnjuta densamma mot fullgörande

av de därför stadgade villkor.

Kungl. May. in nåd. proposition Nr 95.

9. Särskilda bestämmelser om expropriation av mark till uppförande av

byggnader för överläggningar eller föredrag.

102

§■

Rätt till expropriation för ändamål, som i 1 § 8 sägs, må ej be­

viljas annan än kommun eller municipalsamhälle, inom vars område den

mark expropriationen skall avse är belägen, aktiebolag eller registrerad

förening.

Sökes sådan rätt av annan förening än ekonomisk ^förening, och fin­

ner Konungen ansökningen förtjäna avseende, förordne Konungen, att vad

i lagen den 22 juni 1911 om ekonomiska föreningar är stadgat skall äga

tillämpning i fråga om föreningen; och skall därefter med prövning av

ansökningen anstå under skälig tid i avbidan på föreningens registrering.

103 §.

Ej må expropriationsrätt för ändamål, som i 1 § 8 avses, be­

viljas aktiebolag eller förening, utan att i bolagsordningen eller före­

ningens stadgar intagits noggrann uppgift å ändamålet för bolaget eller

34

Gör ej markens ägare sådant erbjudande eller varda nödiga åtgärder

för återväxt ej vidtagna inom förelagd tid, och bifalles framställningen

om expropriationsrätt, bestämme ock Konungen, därest denna rått skall

tillkomma annan än kronan, viss tid, inom vilken nye ägaren skall sörja

för återväxt.

Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr 95.

Denna lag skall träda i kraft den 1 januari 1917. Dock skola stad-

gandena om val av ordförande och ersättare för ordförandena i expropria-

tionsnämnder samt personer valbara till ledamöter i sådana nämnder till-

lämpas redan under år 1916. Av de valbara personer, som då utses,

väljes en tredjedel för ett, en tredjedel för två och en tredjedel för tre

kalenderår.

Genom denna lag upphäves förordningen den 14 april 1866 angå­

ende jords eller lägenhets avstående för allmänt behov jämte de stadgan­

de^ som innefatta ändring i eller tillägg till nämnda förordning; dock

skall i fråga om expropriationsmål, vari stämning utfärdats före den 1

januari 1917, vad i sagda förordning stadgas äga tillämpning, och skola,

ändå att stämning ej utfärdats före nämnda dag, beträffande fastighet eller

särskild rätt, som den exproprierande före samma dag tagit i besittning,

stadgandena i 13 § första stycket och första punkten av andra stycket i

omförmälda förordning tillämpas i stället för bestämmelserna i 7 § första

stycket, 8, 9 och 11 §§ i denna lag. Förekommer i lag eller särskild

författning hänvisning till bestämmelse, som sålunda upphäves, skall i

stället motsvarande bestämmelse i denna lag tillämpas. Eljest göres ej

genom denna lag ändring i vad lag eller särskild författning innehåller

om fast egendoms avstående eller upplåtande för visst allmänt ändamål.

36

å huvudstolen av intecknad fordran, för vars gäldande försäljningen skolat

ske, vare inteckningen till motsvarande belopp utan verkan; och varde

därom, sedan fördelningen visats vara godkänd eller hava vunnit laga kraft,

anteckning gjord i inteckningsprotokollet som nyss sagts.

Vad sålunda stadgats skall jämväl tillämpas, där enligt gällande

bestämmelser om expropriation intecknad egendom tages i besittning av

den exproprierande före expropriationens fullbordande eller allenast till en

del varder till honom avträdd eller ock nyttjanderätt eller servitutsrätt till

intecknad egendom upplåtes samt i något av de fall nu sagda äro vid

ersättnings fördelning betalning utfaller å huvudstol av inteckning, så ock

där enligt gällande bestämmelser om ändring eller utrivnirig av vattenverk

allenast en del av intecknad egendom avträdes och vid fördelning av löse-

skillingen betalning utfaller å intecknings huvudstol.

36 §.

1 mom.

Har egendom, som gemensamt med annan häftar för in­

teckning, blivit såld i den ordning utsökningslagen bestämmer, skall-

egendomen, sedan auktionen vunnit laga kraft och köpeskillingen erlagts,

icke vidare häfta för större del av intecknade beloppet än köparen enligt

131 § utsökningslagen kan hava fått avräkna å köpeskillingen eller som

enligt 117 § 1 mom. samma lag skall innestå i egendomen; och varde där­

om, efter ty i 23 § sägs, anteckning gjord i inteckningsprotokollet.

Varda av gemensamt intecknade egendomar en eller flera utmätnings­

vis sålda, skola de övriga ej vidare häfta för vad av inteckningen kunnat

utgå ur köpeskillingen för de egendomar, som sålts; skolande därom, när

det visas, huru köpeskillingen fördelats och att fördelningen blivit godkänd

eller vunnit laga kraft, göras anteckning i inteckningsprotokollet.

2 mom.

Ej heller skola i det fall, att enligt gällande bestämmelser

om expropriation en eller flera av gemensamt intecknade egendomar helt

eller delvis avträdas till den exproprierande eller av honom före expro­

priationens fullbordande tagas i besittning eller ock nyttjanderätt eller

servitutsrätt till en eller flera av gemensamt intecknade egendomar upplåtes,

eller att en eller flera av gemensamt intecknade egendomar varda helt eller

delvis avträdda enligt gällande bestämmelser om ändring eller utrivning

av vattenverk, eller att frälseränta, som gemensamt med annan fast egen­

dom häftar för inteckning, varder inlöst för statsverkets räkning eller

avlöst, de övriga egendomarna häfta för intecknat belopp, varför betalning

utfallit vid ersättnings fördelning; skolande jämväl därom göras anteckning

i inteckningsprotokollet enligt vad i 1 mom. andra stycket sägs.

Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr 95.

37

45 §.

Har den tid, för vilken nyttjanderätten upplåtits, gått till ända, eller

visas, att ny ttj anderätten av annan anledning upphört, må på begäran av

fastighetsägaren inteckningen dödas, även om inteckningshandlingen ej

företes.

Har egendomen blivit utmätningsvis försåld utan förbehåll om nytt-

janderättens bestånd, då skall, sedan auktionen vunnit laga kraft och köpe­

skillingen .erlagts, inteckningen vara utan verkan; skolande därom, sedan

från auktionsförrättaren inkommit uppgift om förhållandet, göras anteck­

ning i inteckningsprotokollet, å landet å nästa rättegångsdag under lagtima

ting och i stad å nästa rättegångsdag för inteckningsärenden.

Vad i 24 § 1 mom. är stadgat med avseende å inteckning för fordran

äge motsvarande tillämpning i fråga om inteckning för nyttjanderätt, som

på grund av egendomens avträdande skall upphöra att gälla.

63 §.

Inteckningsärende må av rätten upptagas, å landet endast på lag­

tima ting samt i stad endast å måndag eller, om helgdag då inträffar,

nästa söckendag därefter; dock att fråga om inteckningsförnyelse må av

rätten handläggas på landet, så som i 20 § andra stycket sägs, och i stad

jämväl å annan rättegångsdag än måndag.

Kungl- Maj:ts nåd. proposition Nr 95.

Denna lag skall träda i kraft den 1 januari 1917.

38

Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr 95.

Förslag

till

Lag

om ändrad lydelse av 71 § i lagen den 20 juni 1879 om dikning och annan

avledning av vatten.

Härigenom förordnas, att 71 § i lagen den 20 juni 1879 om

dikning och annan avledning av vatten skall erhålla följande ändrade

lydelse:

År fast egendom, för vilken löseskilling blivit nedsatt, intecknad,

åligge Konungens befallningshavande att, sedan egendomen blivit avträdd,

därom ofördröjligen göra anmälan å landet hos domaren och i stad hos

rätten. Häftar den avträdda egendomen gemensamt med annan egendom

för inteckningen, eller utgör det som avträtts allenast en del av den egen­

dom, vari inteckningen är meddelad, och har vid fördelning av löseskil-

lingen likvid utfallit å inteckningens huvudstol, åligge ock Konungens

befallningshavande att därom, sedan fördelningen godkänts eller vunnit

laga kraft, göra anmälan efter ty nyss sagts och tillika insända fördel-

ningslängden. Har vid fördelning av ersättning, som i 67 § avses, likvid

utfallit å huvudstol av intecknad gäld, vare lag samma.

Utan hinder därav att fördelning av löseskilling eller av ersättning,

som i 67 § avses, ägt rum och blivit godkänd eller vunnit laga kraft,

äge inteckningshavare, vars fordran icke blivit till fullo betäckt, den rätt,

varom i 69 § 3 mom. förmäles.

Denna lag skall träda i kraft den 1 januari 1917, men skall ej

tillämpas, där egendomen blivit avträdd före nämnda dag.

40

Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr 95.

Förslag

till

Lag

om ändring i vissa delar av lagen den 31 augusti 1907 angående stadsplan

och tomtindelning.

Härigenom förordnas, att 21 § i lagen den 31 augusti 1907 angå­

ende stadsplan och tomtindelning skall upphöra att gälla samt att 14—18,

22, 23, 24, 26 och 32 §§ i samma lag skola erhålla följande ändrade lydelse:

14 §.

Skall enligt denna lag mark till staden avstås eller av staden lösas,

skola i avseende härå stadgandena i lagen om expropriation i tillämpliga

delar gälla, med iakttagande av vad nedan i 15—20 samt 22—24 §§ är

stadgat.

15 §.

Ansökan om stämning må, där staden enligt 8 eller 12 § är skyldig

lösa mark, göras såväl av staden som av markens ägare.

16 §.

Är fråga om marks avstående enligt 11 §, skola stadgandena i 78

och 79 §§ av lagen om expropriation äga tillämpning.

17 §.

Har stad sökt anstånd enligt 27 eller 28 §, varde frågan om nämnds

tillsättande vilande, till dess sig visat, om anstånd varder beviljat.

Kungl. MajUs nåd. proposition Nr 95.

41

¹⁸ §.

Vad i 12 § av lagen om expropriation är stadgat skall icke äga

tillämpning inom det område, stadsplanen omfattar.

22

§.

Försummas vad i 48 § första stycket av lagen om expropriation är

stadgat, och har ej den mark, som skall avstås, enligt medgivande av dess

ägare eller stadgande i samma lag tagits i besittning av staden, skall, i

händelse någon till ersättning berättigad det yrkar, frågan om markens

avträdande, såvitt på hans rätt inverkar, vara förfallen.

23 §.

Vad i 67 § av lagen om expropriation är stadgat skall icke äga till-

lämpning, därest på grund av 15 § i denna lag ansökan om stämning

gjorts av markens ägare och lösen ej kommer till stånd.

24 §.

I fråga om mark, som i denna lag avses, skola stadgandena i 68—

70 §§ av lagen om expropriation icke äga tillämpning.

26 §.

Tvist, huruvida skadestånd, varom i 25 § sägs, utgå bör, prövas

av rätten.

År genom laga kraft ägande dom eller parternas åsämjande avgjort,

att skadestånd skall utgå, och kunna parterna ej enas om skadeståndets

belopp, skall frågan härom avgöras av nämnd, tillsatt i den ordning,

lagen om expropriation föreskriver. Ansökan om stämning i sådant fall

må göras såväl av ersättningstaganden som av staden. Skadeståndet må

ej sättas lägre än staden medgivit eller höjas utöver vad ersättnings­

taganden yrkat. Skadestånd skall utgivas inom tre månader efter det be­

loppet blivit bestämt. Gottgörelse till nämnden och annan kostnad gäldas

av staden, då skadeståndet varder satt till högre belopp än staden med­

givit, men eljest av ersättningstaganden.

32 §.

Ersättning, som tomtägare enligt 31 § har att utgiva, skall, där ej

parterna kunna enas om dess belopp, bestämmas av nämnd, som på enderas

Bihang till riksdagens protokoll ^{1916. 1} saml. ⁸¹ käft.

(Nr

95.)

6

42

Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr 95.

ansökan tillsättes i den ordning, lagen om expropriation föreskriver.

Nämnden har att efter de för uppskattning av gatumark, som till staden

avstås, stadgade grunder uppskatta värdet av själva marken vid tiden för

ersättningens utgivande utan hänsyn till kostnad, som staden må hava

vidkänts för markens planerande och ordnande. Uppstår tvist om vidden

av den gatumark, tomtägaren har att ersätta, skall särskilt värde sättas å

den mark, tvisten gäller. Gottgörelse till nämnden och annan kostnad

gäldas utav staden, då ersättningen varder satt till lägre belopp, än staden

fordrat, men eljest av tomtägaren.

Denna lag skall träda i kraft den 1 januari 1917.

44

Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr 95.

förkastande — att förslaget i det hela var väl ägnat att fylla det från

alla håll erkända behovet av den allmänna expropriationslagstiftningens

omarbetande. Den för förslagets öde avgörande meningsskiljaktigheten hän­

förde sig, enligt vad förhandlingarna i kamrarna gåvo vid handen, till en

enda punkt i de föreslagna nya bestämmelserna om expropriationsinstitutets

tillämpningsområde. Majoriteten inom första kammaren fann det icke kunna

medgivas, att expropriationsmöjligheten finge på föreslaget sätt utsträckas

till det i denna punkt upptagna ändamål, varemot andra kammarens majo­

ritet ansåg expropriationsrätt för samma ändamål vara av alltför stor vikt

för att bestämmelserna därom skulle kunna utelämnas.

Förslagets förnyade framläggande bebådades i trontalet vid 1914

års förra riksdag, men innan tiden medgivit den sålunda tillkännagivna

avsiktens fullföljande, avgick det dåvarande statsrådet, och därefter, sedan

jag tillträtt chefsskapet för justitiedepartementet, har det på grund av för­

hållandena icke förrän nu ansetts lämpligt att inför Eders Kungl. Maj:t

anmäla frågan, huruvida icke nytt initiativ till åstadkommande av lag­

stiftning i berörda ämne bör tagas från Eders Kungl. Maj:ts sida.

Däremot har under den förflutna tiden ett lifligt intresse för fort­

sättande av detta lagstiftningsarbete gång efter annan tagit sig uttryck i

riksdagen.

I anledning av en vid 1914 års senare riksdag inom andra kam­

maren väckt motion om antagande av en provisorisk lag om expropriation

för vissa sociala ändamål yttrade sålunda lagutskottet bland annat föl­

jande. Av den behandling, som vid 1913 års riksdag ägnats frågan om

antagande av en fullständigt omarbetad expropriationslagstiftning, syntes

med full tydlighet hava framgått, att icke någon som helst meningsskilj­

aktighet förefunnes angående behovet av en dylik lagstiftning och önsk­

värdheten av dess snara genomförande, ehuru enighet mellan kamrarna

icke kunnat vinnas rörande vissa av det då föreliggande förslagets sär­

skilda bestämmelser. Enligt utskottets förmenande kunde det ej heller vara

tvivel underkastat, att frågan i hela dess vidd inom kort tid åter komme

att underställas riksdagens prövning, helst ett fullständigt utarbetat och

av riksdagens båda kamrar i väsentliga delar godkänt förslag funnes att

tillgå såsom underlag för det fortsatta lagarbetet på ifrågavarande område.

Den genom motionen gjorda framställningen avstyrktes av utskottet under

hänvisning därtill att, innan den allmänna expropriationslagstiftningen bli­

vit slutförd och de frågor, som i sammanhang därmed läge under Kungl.

Maj:ts pröving, vunnit sin lösning, det knappast syntes vara lämpligt eller

ens möjligt att till bedömande upptaga, huruvida och i vad mån de syfte­

mål, som motionärerna därutöver ville vinna med sitt förslag om social

45

expropriation, lämpligen kunde på sådant sätt tillgodoses. I överensstäm­

melse härmed utföll riksdagens beslut.

Vid 1915 års riksdag återupptogs frågan genom tre i andra kam­

maren väckta motioner. I en av dessa föreslogs huvudsakligen, att

riksdagen måtte dels besluta en allmän expropriationslag dels antingen de­

finitivt eller åtminstone provisoriskt antaga eu lag om expropriation för

vissa sociala ändamål samt, om definitiv lagstiftning i ämnet ej komine

till stånd, anhålla, att Kungl. Maj:t måtte snarast möjligt för riksdagen

framlägga förslag därtill. Med eu annan av nämnda motioner avsågs att

åvägabringa sådana ändringar i gällande förordning om jords eller lägen­

hets avstående för allmänt behov, att däri upptoges bestämmelser mot­

svarande de i Eders Kungl. Maj:ts förberörda förslag innefattade stadgan-

dena om expropriation för att inom bebyggt område vid järnvägsstation,

hamnplats eller fiskläge eller å annan ort med större sammanträngd befolk­

ning åstadkomma tryggade bostadsförhållanden. Även i den tredje motio­

nen hemställdes om ändring av nuvarande expropriationsförordning i syfte

att möjliggöra förbättrat ordnande av bostadsförhållandena i orter av

nyssnämnda slag.

Den i förstberörda motion framförda önskan om framläggande av

förslag till fullständig ny expropriationslagstiftning fann inom lagutskot­

tet ett välvilligt mottagande, ehuru det icke ansågs möjligt att tillmötesgå

densamma. Utskottet erinrade, i huvudsaklig överensstämmelse med 1914

års lagutskott, därom att för ett fortsatt arbete å förevarande synnerligen

viktiga lagstiftningsområde förelåge såsom underlag ett fullständigt utar­

betat, av riksdagen en gång behandlat förslag, som icke redan blivit upp­

höjt till lag allenast av den anledning, att meningsskiljaktighet uppstått

rörande ett fåtal, må vara ganska viktiga, punkter. Med avseende härå

hade det, enligt vad utskottet vidare anförde, varit inom utskottet ifråga­

satt att i anledning av motionen upptaga frågan i hela dess vidd till be­

handling, därvid utskottet i första hand skulle hava inriktat sig på att

undersöka, huruvida icke i de omstridda punkterna en brygga skulle kunna

slås mellan de skiljaktiga meningarna och ett förslag framläggas, som

hade utsikt att vinna båda kamrarnas bifall. Den stora arbetsbörda, som

under riksdagen vilat på lagutskottet, hade emellertid föranlett, att före­

liggande ämne icke kunnat av utskottet upptagas förr än så sent under

riksdagen, att nödig tid till en genomgående undersökning och bearbet­

ning av detsamma icke stått utskottet till buds. Tvivelsutan skulle dess­

utom, i det läge vari frågan kommit, de bästa utsikterna till dess lösning

vara att vinna genom ett förnyat regeringsinitiativ. Även övriga i motio­

nerna innefattade förslag avstyrktes av utskottet. Beträffande förslaget

Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr 95.

46

Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr 95.

om expropriationslagstiftning för vissa sociala ändamål anslöt sig därvid

utskottet till det yttrande, som i samma ämne avgivits av 1914 års lag­

utskott. Den i andra rummet nämnda motionen fann utskottet vara till

sitt syfte synnerligen behjärtansvärd, men utskottet uttalade den uppfatt­

ningen, att åtskilliga svårigheter skulle möta att ur den allmänna expro­

priationslagstift ningen utbryta och särskilt för sig behandla frågan om ex­

propriation för det i motionen angivna ändamål, varförutom jämväl beträf­

fande sådan expropriation i vissa detaljfrågor rådde meningsskiljaktigheter,

som det syntes vara svårt att i ärendets dåvarande skede utjämna. Utskot­

tets hemställan bifölls av båda kamrarna.

De av riksdagens lagutskott sålunda vid olika tillfällen uttalade för­

hoppningarna, att den allmänna expropriationslagstiftningen skall ånyo

göras till föremål för en Kungl. Maj:ts proposition, vilka förhoppningar

vunnit stark tillslutning under kamrarnas förhandlingar, äro i min tanke

väl förtjänta av att förverkligas. Önskemålet att åstadkomma en reform

av gällande bestämmelser i detta ämne är så viktigt, att man icke kan

avstå därifrån eller låta detsamma ställas på framtiden. Att förordningen

angående jords eller lägenhets avstående för allmänt behov, vilken ägt

bestånd från år 1866 och till större delen innebär ett återgivande av en

år 1845 i samma ämne utfärdad författning, i sin ordning väsentligen

byggd på bestämmelser i lagkommitténs år 1826 framlagda förslag till

allmän civillag, numera är föråldrad och otillfredsställande utgör säkerligen

icke föremål för någon meningsskiljaktighet. En lagstiftning, som så nära

sammanhänger med och äger så stor betydelse för samhällsutvecklingen

på olika områden, framför allt på det ekonomiska men även på andra,

kan icke utan skada för det allmänna få kvarstå på en ståndpunkt, som

denna utveckling för länge sedan lämnat bakom sig. Visserligen hava

genom ändringar i och tillägg till expropriationsförordningen efter hand

en del svåra luckor blivit utfyllda och anpassning skett till nyare lagar

på närstående områden, men en tidsenlig lagstiftning i ämnet har ej häri­

genom kunnat ernås och står ej heller att vinna utan en fullständig revi­

sion. Det torde ock vara en enhällig uppfattning hos dem, som haft be­

fattning med expropriationsmål, att den nuvarande förordningen genom

sin dunkelhet och ofullständighet medför synnerliga svårigheter vid till-

lämpningen.

Det förslag till ny lagstiftning om expropriation, vilket av Eders

Kungl. Maj:t förelädes 1913 års riksdag, har vunnit allmänt erkännande

såsom, i stort sett, väl fyllande önskemålet att, med avhjälpande av de

tidigare bestämmelsernas brister, åstadkomma en efter nuvarande förhål­

landen lämpad lagstiftning i ämnet. Utan att rubba huvudgrunderna för

48

med en lagfråga, vars snara och lyckliga lösning är av den största be­

tydelse för vårt lands ekonomiska framtid och därför är förtjänt av att,

framgent liksom hittills, utgöra föremål för synnerlig omsorg; jag åsyftar

härmed den nya vattenlagstiftningen, vilken i stor utsträckning förutsätter

rätt till tvångslösen. Även på detta område är expropriationslagstiftnin-

gen grundläggande, och vattenlagstiftningens fortgång skulle utan tvivel

befrämjas därigenom att före dess avgörande en tidsenlig expropriations­

lag vore antagen. En annan viktig lagstiftning, som till väsentliga delar

vilar på bestämmelserna om expropriation, innefattas i lagen om stadsplan

och tomtindelning.

Det synes mig därför vara uppenbart, att en reform av den allmän­

na expropriationslagstiftningen är av synnerlig vikt såväl i och för sig som

genom denna frågas samband med andra lagstiftningsuppgifter. Vid sådant

förhållande måste det ock framstå såsom angeläget, att en dylik reform

genomföres så snart som möjligt. Skall man härvid kunna bygga på det nu

föreliggande förslaget, är det säkerligen förenat med avsevärd risk att låta det

uppskov, som hittills icke kunnat undvikas, få en längre varaktighet. Gångna

tiders erfarenhet saknar icke exempel på att lagförslag, som en längre

tid fått vila, så att säga kommit in i en återvändsgränd, ur vilken det

sedermera visat sig svårt eller omöjligt att framföra dem. Det vore be­

klagligt, om förevarande förslag skulle få dela detta öde.

Den bestämmelse i 1913 års förslag, som efter allt att döma en­

sam föranledde förslagets fall, gällde rätt till expropriation av mark

för uppförande av vissa samlings- och föreningslokaler. Enligt pro­

positionen skulle expropriationsrätt kunna medgivas för att bereda be­

folkningen eller en väsentlig del därav å en ort plats för överläggningar

i allmänna frågor eller upplysande föredrag eller för anläggning till för­

bättrande av tillgången på livsmedel eller andra förnödenheter eller för annat

företag, som är ägnat att främja något dylikt ideellt eller ekonomiskt syfte

av synnerlig vikt. Denna bestämmelse tillstyrktes av lagutskottet, enligt

vars förslag den utgjorde 7 punkten av 1 §, samt bifölls av andra kam­

maren men återförvisades till utskottet av första kammaren. För åstad­

kommande av sammanjämkning föreslog därefter utskottet betydande för­

ändringar i denna punkt. Därur uteslöts vad som var stadgat om expro­

priationsrätt för anläggning till förbättrande av tillgången på livsmedel

och andra förnödenheter samt för annat företag, ägnat att främja något

jämförligt ideellt eller ekonomiskt syfte av synnerlig vikt. Den återstående

delen av punkten omarbetades och erhöll den lydelse, att expropriations­

rätt skulle kunna meddelas för byggnad, avsedd att bereda lokal för reli­

giös uppbyggelse eller verksamhet till nykterhetens främjande eller eljest

Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr 95.

Kungl. Maj:ta nåd. proposition Nr Hö.

4!)

för överläggningar i allmänna frågor eller upplysande föredrag å ort, där

inom befolkningen eller eu väsentlig del av denna framträtt behov av dylik

lokal, men varest, på grund därav att all jord inom ett vidsträckt om­

råde tillhör samma eller ett fåtal ägare, särskild svårighet möter att genom

avtal förvärva erforderlig mark.

L)å det nu för mig gällt att taga ställning till förevarande bestäm­

melse, har jag icke funnit det kunna förordas att i förslaget ånyo införa

den i lagutskottets sammanjämkningsmemorial uteslutna del därav, som

avsåg expropriation för anläggning till förbättrande av tillgången på livs­

medel eller andra förnödenheter eller för annat företag i dylikt ekono­

miskt syfte.

Vad så angår bestämmelsen i övrigt synes det under riksda­

gens överläggningar därom icke hava mött någon gensaga, att det är ett

missförhållande, om en jordägare använder sin makt över vidsträckta jord­

besittningar till att omöjliggöra åstadkommandet av en samlings- och före­

ningslokal, som är behövlig för ortens befolkning eller en väsentlig del

därav, t. ex. arbetarstammen vid någon större industriell anläggning. Däremot

uttrycktes tvekan, huruvida sådana missförhållanden numera i vårt land

förekomma i så stor utsträckning, att lagstiftningens ingripande kan anses

påkallat. Sant är, att någon direkt på denna fråga riktad undersök­

ning för riket i dess helhet icke blivit verkställd genom offentlig försorg.

För en del av riket föreligger emellertid en sådan utredning i de nyligen

till mig överlämnade andra och tredje delarna av det betänkande angåen­

de jordförhållandena i Värmlands län, som framgått av den enligt Eders

Kungl. Maj:ts bemyndigande av min företrädare i statsrådsämbetet anord­

nade s. k. jordundersökningen. Vid denna undersökning har till enskilda

personer inom länets socknar, bolag, som äga jordbruksfastighet inom länet,

vissa tjänstemän m. fl. framställts skriftlig förfrågan, i vad mån och av

vilka anledningar inom vederbörande socken mött svårigheter att få tomter

till samlingslokaler för folkliga, ekonomiska och kulturella strävanden av

olika slag och vilka utvägar i stället måst anlitas. Svaren å denna fråga

äro till sitt innehåll växlande, men från flera håll har uppgivits att det,

särskilt å mark tillhörig bolag, varit svårt eller omöjligt att erhålla bygg­

nadstomter för dylika ändamål, och att vissa större bolag ej medgiva för­

värvande av sådana tomter med äganderätt har även från bolagen med­

delats. En utredning, som är bilagd den s. k. norrlandskommitténs be­

tänkande av år 1904, giver likaledes bekräftelse åt den erfarenheten,

att de fastighetsägande bolagen ofta äro obenägna att avhända sig smärre

områden inom sina övriga ägor. På en del orter tillhandahåller arbets­

givaren lokal på villkor, med vilka arbetarna äro tillfredsställda. Men

Bihang till riksdagens protokoll 1916. 1 samt. 81 käft. (Nr 95.)

7

50

Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr 95.

svårligen kan bestridas, att andra orter finnas, där en nöjaktig lösning

av dylika frågor icke stått att vinna genom överenskommelse. Om man

medgiver önskvärdheten av att i dessa fall bereda utväg för lokal­

behovets fyllande, synes det mig icke äga avgörande betydelse, huruvida

fallens antal är något större eller mindre. Aro de få, så är dock icke

denna expropriationsrätt den enda, som gäller eller föreslås för undan-

tagsförhållanden. Man har emellertid härjämte uttalat den meningen,

att behovet av samlings- och föreningslokaler bäst skulle tillgodoses

därigenom, att vederbörande kommuner, eventuellt med anlitande av

rätten till expropriation för allmän byggnad, uppförde för ändamålet

erforderliga byggnader och i dem uppläte plats till föreningssamman-

träden, överläggningar och föredrag av olika slag. Härigenom skulle,

har man förmenat, behövliga lokaler finnas att tillgå, på samma gång som

kommunernas bestämmanderätt över desamma skulle innebära trygghet för

att de icke användes till ändamål, som vore mera till skada än till gagn.

Den förhoppningen, att ifrågavarande behov skulle kunna avhjälpas på

detta sätt, torde dock knappast äga tillräcklig grund i verkligheten. San­

nolikt skulle kommunerna endast sällan vara benägna att ingripa, och

ännu mera sällsynt bleve säkerligen, att en arbetarförening funne sitt lo­

kalbehov på ett nöjaktigt sätt fyllt genom upplåtelse av plats i en kom­

munal byggnad. Om ett verkligt och ej blott ett skenbart resultat skall

vinnas, torde det vara nödvändigt, att expropriation får ske till omedelbar

förmån för den ortsbefolkning, inom vilken lokalbehovet gjort sig gällande,

och att den exproprierade marken med äganderätt tillfaller denna eller

representanter för densamma.

För min del tvekar jag icke att tillstyrka en bestämmelse om expro­

priationsrätt i detta syfte. I principiellt hänseende synes mig en dylik

bestämmelse kunna val försvaras, och den ekonomiska betydelsen därav

är mycket ringa. Att i trakter, där all jord vitt omkring tillhör

samma eller ett fåtal ägare, en byggnadstomt frånskiljes mot full

ersättning kan icke i detta avseende ingiva några farhågor. Invänd-

ningarna torde ock mera grundas på den betydelse för jordägaren,

som frågan ur andra synpunkter kan hava. Det bör ej bestridas, att

expropriation för berörda ändamål stundom kan för jordägaren medföra

påföljder av annan än ekonomisk art, mera kännbara i den mån det

kan befaras, att vid expropriationsområdets bestämmande ej tages ve­

derbörlig hänsyn till 'skäliga önskningar från hans sida, samt att områdets

användning ej kommer att i allo motsvara det allmännyttiga syfte, som

föranlett expropriationsrättens beviljande. Men liknande förhållanden kun­

na föreligga även vid andra slag av expropriation, och hänsynen till dem

52

Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr 95.

Bestämmelserna i 1 §, som enligt det äldre förslaget var delad i

två moment, hava, i enlighet med vad kamrarna på lagutskottets hemställan

besluta, sammanförts, varvid i stället de olika punkter, som innefatta en

uppräkning av expropriationsändamålen, utmärkts genom nummerbeteck­

ning. Utöver denna och några andra formella jämkningar hava vissa

ändringar i sak företagits.

Sålunda har bestämmelsen om expropriationsrätt för kommunala och

med dem likställda ändamål erhållit en något förändrad avfattninff. Enligt

Eders Kungl. Maj:ts tidigare förslag skulle expropriation kunna äga rum,

så snart sådant erfordrades för något en kommuns eller annan dylik sam-

fällighets allmänna ändamål. Denna bestämmelse, som tillstyrktes av lag­

utskottet och godkändes av andra kammaren, blev, sedan första kammaren

återförvisat densamma till utskottet, i sammanjämkningsmemorialet ändrad

så, att expropriationsrätten skall avse ändamål, som det enligt lag eller för­

fattning tillkommer kommun eller annan dylik samfällighet att tillgodose. Det

torde icke vara något att invända mot godkännande av den senare lydelsen.

Bestämmelse om expropriationsrätt för vissa överläggnings- och före-

dragslokaler har, såsom jag förut nämnt, bibehållits i det nya förslaget, och

detsamma överensstämmer med samman]ämkningsförslaget även däri att

exempel lämnas å de överläggningar och föredrag, för vilka man vill

underlätta eller möjliggöra lokalers anskaffande. Dessa exempel hava i det

nya förslaget något fullständigats. Sammanjämkningsförslaget upptog i

sådant avseende endast lokaler för religiös uppbyggelse eller verksamhet

till nykterhetens främjande. I fråga om betydelse i detta sammanhang

torde lokaler för överläggningar eller föredrag, som åsyfta folkbildning

eller social utveckling, vara att jämställa med de sålunda angivna, och då

det i alla händelser är avsett, att förslaget skall äga tillämpning även i

fråga om dylika lokaler, synas de för tydlighetens skull böra särskilt näm­

nas. Vidare har det synts lämpligen kunna uttryckligt stadgas, att mark

icke skall kunna exproprieras till byggnader för överläggningar och före­

drag, som åsyfta andra allmänna ändamål, utöver de uppräknade, än så­

dana med dem jämförliga som äro av synnerlig vikt.

Redan det i sammanjämkningsmemorialet intagna förbehållet, att

expropriation för ifrågavarande ändamål endast skall kunna ske å orter,

där på grund av jordäganderättsförhållandena särskild svårighet möter att

genom avtal förvärva erforderlig mark, synes vara av den art att före­

skriften därom lämpligast får sin plats icke i förslagets 1 § utan bland

de i senare avdelningar av förslaget meddelade särskilda bestämmelserna

om vissa slag av expropriation. Behovet av dylika bestämmelser för

nämnda expropriationsändamål framträder ännu starkare, då, såsom jag

Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr 90.

53

redan nämnt, det förefaller ändamålsenligt att fullständiga förslaget med

vissa ytterligare tilläggsbestämmelser i samma ämne. Till de nu i för­

slaget upptagna föreskrifterna i detta syfte anhåller jag att få åter­

komma.

Enligt 1 mom. i det tidigare förslagets 1 § skulle expropriation

kunna förekomma dels för de i samma moment särskilt angivna ändamål

dels för annat därmed jämförligt ändamål av väsentlig betydelse för det

allmänna. Till de i 2 inom. upptagna bestämmelserna om vissa expro-

priationsändamål var däremot icke fogad någon föreskrift, som medgav eu

dylik analogisk tillämpning. Då sedermera i lagutskottets förslag upp­

räkningen av expropriationsändamålen sammanfördes i ett stycke, fick

bestämmelsen om analogisk tillämpning sin plats såsom sista ledet i denna

uppräkning. Berörda tillämpning utsträcktes härigenom enligt förslagets

lydelse till fall, där densamma svårligen kali ifrågakomma. En liknande

erinran därom, att den analogiska tillämpningen erhållit ett vidsträcktare

utrymme än förhållandena påkalla, synes mig emellertid kunna göras även

mot det i propositionen innefattade förslaget. Går man till den nuva­

rande expropriationsförordningens 1 §, befinnes att stadgandet om avstå­

ende av mark, utom till vissa uppräknade behov, även till ’dylikt. allmänt

behov’ hänför sig allenast till de i första punkten av första stycket upp­

räknade, särskilt viktiga behoven men ej till de i första styckets andra

punkt samt i andra stycket upptagna ändamål. Bland de författningar av

åren 1880, 1900 och 1909, som utgöra tillägg till expropriationsförord-

ningen, innehåller visserligen den förstnämnda men ej de båda senare en

sådan generaliserande bestämmelse. I anslutning till vad sålunda iaktta­

gits i gällande rätt torde även med hänsyn till förslaget böra undersökas,

i vilken mån en analogisk tillämpning av de särskilda bestämmelserna kan

förekomma och bör medgivas.

Om man härvid följer sammanjämkningsförslagets nummerbeteckning,

finner man, att de i 1—3 punkterna angivna ändamål äga motsvarighet

bland dem, som enligt expropriationsförordningen få generaliseras. I be­

traktande såväl härav som av dessa ändamåls betydelse bör otvivelaktigt

en liknande rätt stadgas för framtiden. Även i fråga om den i 4 punkten

intagna bestämmelsen om expropriationsrätt för kommuners och andra

dylika samfälligheters ändamål torde en analogisk tillämpning böra med­

givas. För att nämna ett exempel må erinras om det förhållandet, att

ett sjukhus, som tillhör en stiftelse eller eljest tillkommit genom mera

enskild försorg, kan hava samma allmänna betydelse som en liknande

kommunal inrättning. Stadgandet i 5 punkten har, såvitt det angår en

orts förseende med vatten, motsvarighet i 1880 års författning och äger i

54

fråga om förhindrande av vattenlednings förorenande likaledes motsvarig­

het i gällande rätt, nämligen i förordningen av år 1900. Såsom jag nyss

nämnt tillåter av dessa författningar den förra men ej den senare, att

generalisering äger rum. Att nu göra skillnad mellan de två i 5 punkten

införda ändamålen torde så mycket mindre vara lämpligt, som det senare

endast innebär ett fullständigande av det förra. Det rätta synes vara att

medgiva analogisk tillämpning av nämnda punkt i dess helhet. Beträffande

den senare delen av samma punkt må i sådant avseende påpekas, att om

en vattenledning är anlagd för att förse t. ex. en större allmän inrättning

med vatten, förhindrande av ledningens förorening är av stor vikt, ehuru

tilläventyrs inrättningen icke alltid kan betecknas såsom en ort. Längre

än till dessa fem punkter torde det icke vara befogat att sträcka den ana­

logiska tillämpningen. Yad beträffar det i 7 punkten innefattade stad­

gandet om expropriationsrätt för vissa samlings- och föreningslokaler synes

ett särskilt skäl att icke låta detsamma åtföljas av en bestämmelse om

analogisk tillämpning ligga i den omständigheten, att då nämnda stadgande

avser byggnader för överläggningar och föredrag, vilka åsyfta vissa angivna

ämnen eller »annat dylikt allmänt ändamål av synnerlig vikt», stadgandet

självt sålunda i viss omfattning medgiver generalisering.

På grund av det nu anförda har 12 punkten: 'för annat därmed

jämförligt ändamål av väsentlig betydelse för det allmänna’ med något

jämkad lydelse uppflyttats såsom punkt 6, i sammanhang varmed de förut­

varande 6—11 punkterna erhållit numren 7—12.

I 2 § har i enlighet med lagutskottets av kamrarna godkända för­

slag vidtagits en redaktionell jämkning.

Det äldre förslagets 3 § har utan förändring överförts till det nya

förslaget.

De två första styckena i det nya förslagets 4 § överensstämma med

motsvarande bestämmelser i det äldre förslaget.

I det betänkande, som avgavs av den kommitté, genom vilken det

ursprungliga förslaget till förevarande lagstiftning utarbetades, ägnades

även uppmärksamhet åt spörsmålet, huruvida bestämmelser borde medde­

las därom att de personer, vilkas bestående rättigheter kunna rubbas ge­

nom en ifrågasatt expropriation, skola erhålla tillfälle att yttra sig om det

föreslagna expropriationsområdet. Kommittén, som ej ville frånkänna tan­

ken på dylika bestämmelsers meddelande ett visst berättigande, angav på

följande sätt de skäl, som föranlett kommittén att dock icke avgiva något

förslag i denna riktning.

'Emellertid synes det knappt vara möjligt att meddela några för alla

fall lika eller efter de olika fallen avpassade regler om, huru sakägarna

Kungl. MajUs nåd. proposition Nr 96.

Sfi

partementet, angavs av deri dåvarande departementschefen sålunda. Ofta

nog kunde förhållandet vara, att det med en expropriationsansökning av­

sedda området icke vore det enda, som lämpade sig för expropriationsän-

darnålet. Sådant torde mera sällan framgå av ansökningen, men däremot

läge det nära till hands, att jordägaren, då han hördes över denna,

gjorde invändning om att något annat honom eller måhända en annan

jordägare tillhörigt område, som vore tjänligt för ändamålet, kunde tagas

i anspråk med mindre olägenhet för ägaren. Särskilt då det gällde att

expropriera en del av en fastighet för ett syfte, som vore ägnat att vålla

ägaren skada eller obehag, vore det för honom av vikt att expropriations­

området icke lades för nära hans bostad, trädgård eller andra särskilt öm­

tåliga delar av den återstående fastigheten. Kunde sådant förhållande visas,

vore det otvivelaktigt förtjänt av beaktande. Sökanden hade icke befogat

anspråk på att erhålla just det av honom begärda och i regel enligt hans

mening tjänligaste området, ifall dess avstående eller upplåtande skulle

medföra särskild olägenhet för ägaren och ett annat område, som likaledes

motsvarade ändamålet, stode till buds. Ansökningen borde i dylikt fall

avslås.

Särskilt för tillämpningen av berörda synnerligen viktiga stadgande

är det tydligen nödvändigt, att jordägarna höras. Bestämmelse härom har

nu införts såsom ett tredje stycke i 4 §. I vilken form hörandet skall

ske, lämnas i denna bestämmelse oavgjort. Såsom kommittén framhållit,

är delgivning av ansökningshandlingarna med sakägarna var för sig den

bästa formen. Att alltid iakttaga detta förfarande är emellertid omöjligt.

I vissa fall måste man nöja sig med att under viss tid hålla handlingarna

tillgängliga för sakägarna å lämplig plats samt genom offentlig kungörelse

giva dem meddelande härom. Att stadga något undantag från regeln om

jordägarnas hörande synes icke vara behövligt eller lämpligt; åtminstone

den sistnämnda formen därför torde alltid kunna anlitas utan att för

mycket tynga expropriationsförfarandet. Aven i de — enligt förslaget

i väsentligt mindre utsträckning än enligt gällande rättstillämpning före­

kommande — fall, då gränserna för expropriationsområdet ej i detalj be­

stämmas av Kungl. Maj:t, framgå dock expropriationens sträckning och

omfattning av beslut, som Kungl. Maj:t meddelar, och det synes därför

jämväl i dylika fall vara av värde för sakägarna att före ärendets avgö­

rande få tillfälle yttra sig angående det avsedda expropriationsområdet.

1 tredje stycket av det äldre förslagets 5 § är stadgat, att om sär­

skilda bestämmelser finnas erforderliga för att trygga den exproprierade

fastighetens användande för det avsedda ändamålet, det tillkommer Konun­

gen att meddela sådana bestämmelser. Däremot innehåller förslaget icke

c*>

Kungl. Majds nåd. proposition Nr 95.

58

Kungl. Muj:ts nåd. proposition Nr 95.

8-11

§§■

13 §.

13 §.

14-19 §§.

SO

31 och 33 §i

33 §.

34 och 35 §§.

36 §.

27 §.

särskilt skydd mot att ersättningen bestämmes för lågt ansågs emellertid

icke erforderligt; erfarenheten torde visa, att bestämmelser om expropria-

tionsersättningens belopp gärna tolkas till dens fördel, som skall erhålla

ersättningen. Utan direkt anmaning skulle nog expropriationsnämnderna,

framdeles liksom hittills, i tvivelaktiga fall hålla sig så att säga på den säkra

sidan. En uttrycklig erinran om deras skyldighet härtill kan möjligen — i

synnerhet vid jämförelse med andra fall, då ersättning också skall våra full,

utan att detta särskilt angives — befaras leda till att expropriationsersätt-

ning bestämmes högre ån som är åsyftat. Mot den ifrågasatta lydelsen i

och för sig är dock icke något att invända; och i förhoppning om att

stadgandets" rätta innebörd kommer att beaktas vid tillämpningen har jag

därför icke velat motsätta mig att detsamma avfattas på föreslaget sätt.

I 8—11 §§ har någon förändring ej vidtagits.

12 § har i överensstämmelse med lagutskottets av kamrarna god­

kända förslag förtydligats i visst hänseende.

I 13 § har eu formell jämkning vidtagits.

14—19 §§ Jiava lämnats oförändrade.

Även i 20 § har vidtagits en formell jämkning.

21 och 22 §§ äro oförändrade.

1 23 § har i enlighet med lagutskottets förslag och kamrarnas beslut

införts bestämmelse, att ersättaren för ordföranden i expropriationsnämnder

skall vara valbar till ledamot i nämnd.

24 och 25 §§ hava bibehållits utan förändring.

Beträffande 26 § beslöt andra kammaren på lagutskottets hemställan

vissa jämkningar för utmärkande av att de myndigheter, som utse ord­

förande eller ersättare för ordföranden i expropriationsnämnder eller per­

soner valbara till ledamöter i dylika nämnder, icke skola hava skyldighet

att övervaka, huruvida i fråga om en utsedd person uppkommer något

förhållande, som, om det förelegat tidigare, skulle hava utgjort hinder för

att utse honom till uppdraget. Första kammaren däremot återförvisade

samma §, dock icke för att vinna någon ändring däri utan för att bereda

tillfälle till förnyat övervägande av ett närstående ändringsförslag. I sam-

manjämkningsmemorialet hemställdes därefter, att första kammaren skulle

biträda andra kammarens beslut.

De av sistnämnda kammare beslutade jämkningarna hava iakttagits

i det nu föreliggande förslaget.

En i 27 § införd bestämmelse, att ersättaren för ordföranden i ex­

propriationsnämnder icke får av annan än rätten utses till ledamot i nämnd,

sammanhänger med förändringen i 23 §.

Kungl. Majits nåd. proposition

AV

95.

59

28—31 §§ hava utan förändring överflyttats från det äldre för-

28—31 §§.

slaget.

I 32 § hava beträffande rätten att mot nämnd framställa anmärk- ²² §.

ningar om hinder eller jäv vidtagits vissa förändringar i överensstämmelse

med vad kamrarna på lagutskottets hemställan beslutit.

Med bifall till vad lagutskottet töreslagit hava kamrarna beslutit att ²³ §.

i 33 § återinföra en bestämmelse, som förefanns i det till grund lör pro­

positionen liggande kommittéförslaget men uteslöts vid frågans tidigare

behandling i departementet, nämligen att, om val av ny ledamot i expro-

priationsnämnd skall ske, sedan expropriationsmålet överlämnats till nämn­

den, domaren ä landet skall äga att taga den befattning med valet, vilken

eljest tillkommer rätten. Utan tvivel skulle genom tillämpning av en

sådan bestämmelse i vissa fall en avsevärd tidsvinst kunna beredas, och

då de anmärkningar, som kunna framställas mot bestämmelsen, icke synas

äga avgörande betydelse, torde man kunna bortse från desamma.

34—40 §§ överensstämma med samma §§ i det tidigare förslaget.

34—40 §§.

De förändringar, som enligt lagutskottets av kamrarna godkända

41 §.

förslag vidtagits i 41 §, avse endast densammas förtydligande.

42—44 §§ hava lämnats utan förändring.

42—44 §§.

Såsom lagutskottet anmärkt, synes det icke vara lämpligt att för

45 §.

visst fall åt Konungens befallningshavande överlämna prövningen, huruvida

nämnden vid bestämmande av expropriationsersättning gått utöver vad den

ersättningsberättigade yrkat. Att undersöka, om och i vilken mån en

sådan stridighet mellan framställda yrkanden och nämndens beslut före­

ligger, bör tillkomma den domstol, som handlägger expropriationsmålet.

Sedan det faktiska förhållandet sålunda fastslagits av domstolen, blir det

Konungens befallningshavandes sak att efter detsamma lämpa ersättningens

fördelning.

En bestämmelse i angivna riktning har i huvudsaklig överensstäm­

melse med utskottets av kamrarna biträdda förslag införts i 45 §.

46—49 §§ hava samma lydelse som motsvarande §§ i Eders Kungl.

46—49 §§.

Majits tidigare förslag.

1 50 § har, i överensstämmelse med vad kamrarna på lagutskottets ⁵⁰ §.

hemställan funnit lämpligt, intagits stadgande att, om den exproprierande

försummar att vid ersättningens nedsättande hos Konungens befallnings-

havande tillika ingiva vissa handlingar, nämnda myndighet ofördröjligen

skall på hans bekostnad anskaffa sådana.

I 51 och 52 §§ har någon förändring ej vidtagits.

51 och ⁵² §§.

53 § har endast underkastats en redaktionell jämkning, överens-

53

stämmande med kamrarnas beslut.

60

Kung!.. Maj-M nåd. proposition Nr 95.

54 och 55 §§.

56 §.

57 §.

B8.

59 §■

60 §.

61 och 62 §§.

63—66 §§.

67 g.

68-70 §§.

54 och 55 §§ äro oförändrade.

56 § motsvarar 57 § i det för riksdagen framlagda förslaget, med

den förändring att expropriationsersättning alltid, även utan begäran av

ersättningsberättigad, skall av Konungens befallningshavande ofördröjligen

insättas i bankinrättning för att där innestå mot ränta. Vad sålunda nu

föreslås överensstämmer med den uppfattning, som gjorde sig gällande i

riksdagen, och innebär i huvudsak ett återvändande till kommittéförslaget

i denna del. Den förändring, sistnämnda förslag underkastades vid frågans

tidigare behandling i departementet, lärer hava föranletts av vissa befarade

svårigheter vid förslagets tillämpning, men dessa svårigheter torde genom

lämpliga anordningar kunna övervinnas.

Aven 57 §, som motsvarar 56 § i det tidigare förslaget, har, i an­

slutning till vad inom riksdagen ansetts önskvärt, underkastats vissa jämk­

ningar, till större delen av redaktionell natur.

58 § har utan förändring upptagits från det tidigare förslaget.

T 59 § har ej vidtagits annan ändring, än att bestämmelse tillagts

därom, att fastställelse ej må meddelas å överenskommelse om expropria­

tionsersättning för fastighet, som innehaves såsom fideikomiss.

60 § är oförändrad.

61 och 62 §§ hava, såsom lagutskottet dels i sitt utlåtande dels

ock, sedan första kammaren antagit viss avvikande lydelse av 61 §, i sam-

manjämkningsmemorialet hemställt, lämnats utan annan förändring än att

såsom villkor för återkallelse av expropriationsanspråk stadgats skyldighet

för den exproprierande att hos Konungens befallningshavande ställa säker­

het för möjligen blivande skadestånd samt vid anmälan om återkallelsen

foga bevis om den ställda säkerheten.

I 63—66 §§ har den tidigare lydelsen bibehållits oförändrad.

67 § har i enlighet med lagutskottets hemställan och kamrarnas

beslut förtydligats i visst avseende.

Aterlösningsrätt till exproprierad egendom skulle enligt det tidi­

gare förslaget förekomma endast beträffande område, som genom expro­

priation frånskilts en fastighet. I lagutskottets utlåtande föreslogs, att

återlösen skulle få äga rum även i avseende å särskild rätt, som genom

expropriation förvärvats. Mot denna utvidgning, vid vilken andra kam­

maren för sin del stannade, synes icke något vara att invända, utan torde

den tvärtom böra anses såsom en riktig och lämplig utveckling av det ur­

sprungliga förslagets tankegång. Sedan emellertid första kammaren åter­

förvisat samma § till utskottet i syfte att vinna en ytterligare utvidgning

av återlösningsrätten, föreslogs i sammanjänkningsmemorialet, att jämväl

en hel fastighet, som exproprierats, skall kunna bliva föremål för lösen.

62

heten blivit bebyggd eller andra dyrbarare anläggningar vidtagits därå,

kan lösenbeloppet komma att mycket överstiga expropriationssumman.

Äro tillika förhållandena sådana, att dessa anläggningar icke hava något

motsvarande värde för den lösningsberättigade, som måhända vill giva

fastigheten en helt annan användning, kommer lösningsrättens utövning

att i ekonomiskt avseende ställa sig synnerligen ogynnsamt för denne.

Skall man med bestämmelserna om återlösningsrätt bereda jordägaren —

och i viss mån det allmänna — den trygghet, som därmed åsyftas, torde

det vara nödvändigt att återgå till gällande lags ståndpunkt i förevarande

ämne. Erinras må att den liknande bestämmelse, som linnes i 73 § av

lagen om dikning och annan avledning av vatten, bibehållits i 9 kap. 66 §

av förslaget till vattenlag.

Då lösesumman för fastigheten ej skall inbegripa ersättning för

därå verkställda anläggningar, har den lösningsberättigade ej heller

något befogat anspråk på att allenast genom denna lösesummas erläg­

gande bliva ägare av dylika anläggningar. Antingen få dessa särskilt

lösas av honom, eller också måste ägaren vara berättigad att bortföra

desamma, i den mån sådant är möjligt. Ehuru den, som löser fastig­

heten, icke bör vara skyldig att lösa jämväl anläggningarna, torde rätt

därtill böra tillerkännas honom. Om lösningsförfarandet sålunda utsträc-

kes till hela fastigheten i dess dåvarande skick, är detta utan tvivel

i de flesta fall till synnerlig fördel för ägaren; han får därigenom

anläggningarnas fulla värde ersatt, under det att vid deras bortförande

endast någon mycket ringa del av värdet torde kunna bevaras. Kom­

mer lösen av anläggningarna ej till stånd och vill ägaren därför bort­

föra dem, bör han emellertid vara skyldig att dessförinnan lämna er­

sättning för ämnen, som tilläventyrs för desamma tagits från fastigheten.

Att så skett i någon mera betydande omfattning torde dock bliva säll­

synt, då i regel endast smärre fastighetsdelar exproprieras.

Enligt nu angivna huvudgrunder hava i förslaget införts bestäm­

melser, vid vilkas avfattande ledning hämtats från vad i lagen om nytt­

janderätt till fast egendom är stadgat för den händelse, att arrendator,

som skall lämna arrendet, nedlagt kostnad å fastigheten. Den ersättning,

som skall förekomma, bör i varje särskilt fall bestämmas av expropriations-

nämnden, och tiderna för de olika lösnings- och ersättningsanspråkens

framställande hava därför utsatts så, att detta skall låta sig göra. Be­

stämmelse om rätt att lösa anläggningar har intagits i 68 §, som sålunda

kommer att angiva de fall, i vilka lösen får ske. Stadgandena om löse-

sutnmans bestämmande samt om rätt att bortföra ej lösta anläggningar

Kung!» Maj:ts nåd. proposition AV 95.

Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr 95.

63

mot ersättande av ämnen, som till dem tagits från fastigheten, hava fått

sin plats i två nya §§, med numren t 9 och 70.

1 anledning av dessa paragrafers tillkomst har numrnerbeteckningen

å de efterföljande paragraferna i förslaget underkastats erforderlig jämkning.

I enlighet med lagutskottets av kamrarna godkända hemställan

71

§.

hava vissa förändringar vidtagits i det tidigare förslagets 69 §, som nu

fått paragrafnumret 71. Sålunda har Konungens befallningshavande fått

sig ålagd en något strängare prövning av ansökningar om tillstånd till

förundersökning för expropriation. Vidare har den, som erhållit, sådant

tillstånd, förklarats skyldig att minst fjorton dagar innan förundersök­

ningen skall börjas därom underrätta fastighetsägaren och, om fastigheten

är utarrenderad, arrendatorn. Slutligen har återinförts en i kommittéför­

slaget upptagen men sedermera utesluten bestämmelse, att växande träd

ej få för förundersökning fällas, utan att Konungens befallningshavande

lämnat särskilt tillstånd därtill.

72 § (förut 70 §) har, likaledes i enlighet med vad inom riksdagen an-

72 §.

setts lämpligt, jämkats i det hänseendet att, innan förundersökning börjas,

alltid skall hos Konungens befallningshavande ställas säkerhet för ersättande

av skada, som undersökningen kan föranleda.

I 73 och 74 §§ (71 och 72 §§) har någon förändring ej vidtagits.

73 och 74

§§.

75 § (73 §) ävensom rubriken till den avdelning, som ut.göres av

75 §.

denna §, hava, såsom jämväl inom riksdagen funnits lämpligt, på grund

av vissa förändringar i 1 § erhållit en ändrad uppställning.

76—81 §§ (74—79 §§) hava lämnats utan förändring.

76-81

§§.

I 82 § (80 §) hava nu arrendator och hyresgäst likställts med fastig-

82 §.

hetsägaren i fråga om rättighet att viss tid innan fastigheten skall tagas i

besittning av den exproprierande erhålla underrättelse därom. Vidare

har den, som i egenskap av ägare, arrendator eller hyresgäst har bostad

å fastigheten, förklarats berättigad att för flyttningen därifrån åtnjuta far­

dag. Båda dessa förändringar överensstämma i sak med lagutskottets

förslag och kamrarnas beslut.

Även tillämpningen av bestämmelserna i 83 § (81 §) har utsträckts till

g3 §

arrendator och hyresgäst. Denna förändring överensstämmer likaledes med

lagutskottets av kamrarna godkända förslag.

84—92 §§ (82—90 §§) hava utan förändring överflyttats från det ^84-92 §§.

äldre förslaget.

Enligt andra stycket i det tidigare förslagets 91 §, som i det nu-

93 §

varande förslaget motsvaras av 93 §, skola vid expropriation för elektriska

svagströmsledningar i sådana fall, då fastighet ej avstås utan endast nytt­

janderätt upplåtes, vissa avvikelser gälla från de allmänna bestämmelserna

64

Kungl. May.ts nåd. proposition Nr 95.

om tillsättande av expropriationsnämnd. Nämnden skall bestå av endast

tre personer, nämligen eu av rätten utsedd ordförande och två ledamöter,

av vilka vardera parten väljer en. Valbarheten skall ej vara inskränkt till

dem som äro upptagna på den förteckning, inom vilken ledamöter i expro­

priationsnämnd eljest skola utses. Vidare stadgas i det genom samma

proposition för riksdagen framlagda förslaget till lag om ändrad lydelse

av 1 § i lagen den 27 juni 1902, innefattande vissa bestämmelser om

elektriska anläggningar, att då jord eller lägenhet skall avstås eller upp­

låtas för framdragande av elektrisk starkströmsledning, de i lag om ex­

propriation meddelade särskilda bestämmelserna om expropriation för elekt­

riska svagströinsledriingar skola äga motsvarande tillämpning. Härav följer

att berörda stadganden om tillsättande av expropriationsnämnd skola gälla,

även då expropriationen avser upplåtande av nyttjanderätt för eu elektrisk

starkströmslednings framdragande. Liknande bestämmelser i dessa hän­

seenden funnos redan i det av mig förut åberopade koramittébetänkandet.

Till stöd för desamma har där framhållits, att med hänsyn till obe­

tydligheten av de ersättningsbelopp, som ifrågakomme vid framdragande

av en telegraf- eller telefonledning, det vore angeläget att så mycket som

möjligt nedbringa kostnaden för värderingsförrättningen, samt att, vad

särskilt anginge bestämmelsen om frihet att välja ledamöter i nämnden

utanför berörda förteckning, denna bestämmelse ur kostnadssynpunkt med­

förde den fördelen, att alla deltagarna i nämnden kunde utses inom orten.

I en till 1913 års lagutskott ingiven skrift ifrågasatte svenska elektri-

citetsverksföreningens styrelse vissa ändringar i de sålunda föreslagna be­

stämmelserna. Enligt vad i skriften anfördes hade styrelsen, som tillfullo

uppskattade fördelen av att antalet medlemmar i nämnden minskades till

tre, icke kunnat undgå att finna tryggheten för att en på föreslaget sätt

sammansatt nämnd skulle verkställa en rättvis och riktig värdering väl

liten. Denna styrelsens uppfattning synes särskilt hava varit grundad på

farhåga, att vederbörande häradsrätt i regel skulle till ordförande i expro-

priationsnämnden utse någon av häradsnämndens ledamöter samt att, då så­

lunda olika personer vid olika tillfällen och i olika trakter finge dessa upp­

drag sig anförtrodda, de förmåner av samlad erfarenhet och likformig be­

handling, som vid andra expropriationer skulle beredas genom en enligt

förslagets 23 § anordnad permanent institution, icke komme att vinnas vid

bestämmande av ersättningen för intrång av elektriska ledningar. Styrelsen

förklarade sig anse, att större trygghet i avseende å ersättningarnas bestäm­

mande säkerligen skulle beredas, om en särskild ordförande för expropria­

tioner av förevarande slag förordnades t. ex. för tre år, samt att, om detta

önskemål icke kunde uppfyllas, det skulle innebära en förbättring av för-

66

Kung!. Maj:ts nåd. proposition Nr 95.

starkströmsledningar. Visserligen synes det mig ogrundat att hysa tvivel

om, att häradsrätterna skola till ordförande utse kompetenta och opar­

tiska personer samt därvid även söka tillgodose önskemålet av enhet­

lighet i värderingar, i den mån sådant lämpligen låter sig göra. Men

oförnekligt är, att såväl tryggheten för att nämnden i sin helhet skall

vara kompetent som utsikten till enhetlighet mellan olika värderingar

förminskas därigenom, att man avstår från anspråket på att nämnden

skall sammansättas ur en krets av på förhand bestämda, lämpliga per­

soner. Efter nu erhållna upplysningar om ifrågavarande värderings-

förrättningar synes detta förhållande kunna ingiva vissa farhågor. Vid

den, enligt vad man vill hoppas, förestående starka utvecklingen av den

elektriska kraftindustrien i vårt land torde det bliva behövligt att i stor

utsträckning anlita expropriation för framdragande av elektriska stark­

strömsledningar, icke minst från statens vattenfall, och det är därför ett

viktigt intresse att i dylika ärenden åstadkomma en skälig och någorlunda

jämn uppskattning. Skall en ändring i förslaget göras beträffande stark-

strömsanläggningar, torde den emellertid böra utsträckas även till svag-

strömsanläggningar. Frågan om nämndens sammansättning i berörda hän­

seende torde nämligen icke för dessa äga sådan betydelse, att det kan

anses av behovet påkallat att meddela olika bestämmelser för de båda

slagen av ledningar, så mycket mindre som, enligt vad även kommittén

nämnt, expropriation för framdragande av svagströmsledningar endast i.

sällsynta undantagsfall förekommit. Vid den ändring av förevarande §,

som jag på nu angivna skäl finner mig böra förorda, torde det senare av

de båda i berörda framställningar ifrågasatta alternativen vara att före­

draga. I överensstämmelse med den sålunda uttalade meningen har åt 93

§ i det nya förslaget givits en från 91 § i det tidigare förslaget delvis

avvikande lydelse.

I lagutskottets utlåtande föreslogs viss ändrad lydelse av 94 § (92 §),

och denna hemställan godkändes av andra kammaren. Efter det första kam­

maren återförvisat samma §, föreslog emellertid utskottet i samman]ämk-

ningsmemorialet, att paragrafen skulle av båda kamrarna godkännas med den

avfattning den erhållit i Eders Kungl. Maj:ts förslag. I föreliggande förslag

har paragrafen lämnats i sak oförändrad.

95 § (93 §) har, i överensstämmelse med den mening som gjorde sig

gällande i riksdagen, förändrats i två hänseenden. Dels har nämligen rättig­

heten för ägare av fastighet, över vilken elektrisk ledning genom expro­

priation framdragits, att fordra ändring eller flyttning av ledningen i

någon mån utvidgats, dels har stadgats, att sådan ändring eller flyttning

skall vidtagas på bekostnad av ledningens ägare.

68

Kungi. Maj:ts nåd. proposition Nr 95.

till jord värdestegring, som uppstår genom ett samhälles tillväxt. Jag kan

därför icke tillstyrka, att någon bestämmelse i detta syfte upptages i för­

slaget. Vad åter beträffar en värdeförökning, som härleder sig från be-

sittningshavarens arbete eller av honom nedlagda kostnader å området,

förefaller det mig mera ovisst, huruvida icke med hänsyn till densamma

ett fullständigande av förslaget i själva verket skulle vara ändamålsenligt

och önskvärt. Utan tvivel vore det oriktigt, om besittningshavaren skulle

nödgas utgiva ersättning för ett värde, som han själv skapat utan att där­

till hava någon förpliktelse gentemot jordägaren. I väsentlig mån torde

detta vara förhindrat därigenom att, såsom lagutskottet påpekat, expro-

priationsnämnden uppenbarligen icke bör tillerkänna jordägaren ersättning

för sådant som besittningshavaren införlivat med jorden men äger åter

bortföra därifrån. Till detta har ju besittningshavaren redan före expro-

priationen bättre rätt än jordägaren. Den av lagutskottet åberopade be­

stämmelsen om nyttjanderättshavares befogenhet att bortföra vad han på­

kostat gäller emellertid endast för sådana nyttjanderättsavtal, beträffande

vilka lagen om nyttjanderätt till fast egendom äger tillämpning, sålunda

ej andra avtal för bestämd tid utan ömsesidig uppsägningsrätt än dem,

som ingåtts tidigast den 1 januari 1908. Den föreslagna expropriations­

rätten torde däremot företrädesvis få betydelse för äldre avtal. Vilken

ställning nyttjanderättshavaren enligt dessa intager i berörda hänseende är

svårare att avgöra. Skulle upplåtelsen utgöra en jord avsöndring på viss tid

eller livstid, har man ej annat stadgande att tillgå än bestämmelsen om

rätt för avsöndrad lägenhets innehavare eller, vid livstidsupplåtelse,

hans arvingar att vid besittningstidens slut från lägenheten bortföra

honom eller dem tillhörig åbyggnad eller stängsel, som stamhemmanets

innehavare ej vill lösa. Väl må det vara sannolikt, att rättsåskådningen i sist-

berörda fall skulle tillerkänna lägenbetshavaren befogenhet att bortföra även

annat, som han påkostat, än åbyggnad och stängsel, samt att en liknande upp­

fattning skulle göra sig gällande i fråga om de nyttjanderättsavtal, för vilka

varje bestämmelse i ämnet saknas. Men nyttjanderättshavarens rätt är i

dylika fall dock icke så klar, att jämväl i dem en expropriationsnämnd kan

förutsättas vid värderingen alltid göra undantag för sådant av honom på­

kostat som är av beskaffenhet att kunna bortföras. Härtill kommer att,

oavsett huru långt nyttjanderättshavarens befogenhet sträcker sig, bortfö­

rande är faktiskt uteslutet beträffande resultatet av en del på värdet vä­

sentligt inverkande arbeten, såsom planering, uppodling eller jordförbätt­

ring. Den genom dem åstadkomna värdeförökningen kan säkert påräknas

tillfalla jordägaren vid nyttjanderättstidens slut, och vid sådant förhållande

torde en expropriationsnämnd kunna känna sig tveksam, om icke denna

70

Kungl. Moj:ts nåd. proposition Nr 95.

En viss trygghet mot missbruk av expropriationsrätt för berörda ända­

mål torde kunna vinnas genom föreskrift, att sådan rätt icke får beviljas annan

än vissa juridiska personer. Bland dessa upptager förslaget i första rummet

kommun eller municipalsamhälle, inom vars område den mark expropria-

tionen skall avse är belägen. Härvid kan man emellertid ej stanna; syftet

med den föreslagna lagstiftningen i denna del skulle, såsom jag förut fram­

hållit, säkerligen icke uppnås, om expropriation icke finge ske i andra fall än

då ett samhälle vore benäget att träda emellan och ombesörja expropriationen.

Aven privata rättssubjekt måste därför enligt min mening godkännas så­

som innehavare av dylik expropriationsrätt. Men detta godkännande synes

icke behöva sträckas längre än till sammanslutningar, vilkas organisation

ger utsikt till samfällighetens varaktiga bestånd och bereder möjlighet till

en viss kontroll å dess verksamhet. I enlighet härmed torde lämpligen

kunna stadgas, att förutom nämnda samhällen endast aktiebolag och re­

gistrerade föreningar må erhålla ifrågavarande expropriationsrätt.

Här möter den svårigheten, att lagstiftning saknas om de ideella

föreningarna, som kunna förutsättas i allmänhet komma att företräda de

intressen man nu vill tillgodose. Sådana föreningar kunna därför icke

registreras, deras stadgar kunna, i den mån de ej själva föreskriva annat,

ändras när som helst och i huru enkla former som helst, och deras hand­

lingsfrihet är utan annan begränsning än den, som följer av allmän lag.

En utväg att tillsvidare, intill dess lagstiftning om ideella föreningar kan

komma till stånd, giva de ideella föreningar, som vilja förvärva expro­

priationsrätt för dylikt ändamål, önskvärd stadga synes emellertid vara

att låta dem ställas under rättsreglerna för ekonomiska föreningar. Visser-

ligen komma härigenom dessa ideella föreningar att underkastas strängare

villkor, än en blivande lagstiftning om sådana föreningar kan antagas

komma att uppställa, men detta förhållande torde knappast i nu före­

liggande fall föranleda någon större olägenhet för föreningarna. Jag före­

ställer mig, att saken kunde praktiskt ordnas så, att en ideell förening,

som ville genom expropriation förvärva mark till uppförande av en före-

ningsbyggnad men önskade bibehålla sin fulla rörelsefrihet, skulle inom

sig bilda en byggnadsförening, som vid expropriationen och sedermera

beträffande byggnaden företrädde huvudföreningen. En dylik byggnads­

förening skulle, även om den icke uppfyllde gällande lagstiftnings be­

tingelser för att utgöra eu ekonomisk förening i egentlig mening, dock

huvudsakligen vara av ekonomisk natur, och tillämpning av denna lag­

stiftning kunde så mycket mindre kännas hämmande eller oläglig, som

föreningens uppgift och verksamhetsområde ju vore synnerligen be­

gränsade.

71

Vidare torde lämpligen kunna föreskrivas, att i bolagsordning eller

stadgar för aktiebolag eller förening, som vill förvärva expropriationsrätt

för ifrågavarande ändamål, skall, även utöver vad bolags- eller förenings-

lagstiftningen i allmänhet fordrar, lämnas noggrann uppgift å ändamålet

för bolaget eller föreningen och huru dess verksamhet skall bedrivas, samt

att bolagsordningens eller stadgarnas bestämmelser härom ej må ändras

utan Konungens medgivande.

Den i lagutskottets sammanjämkningsmemorial föreslagna bestäm­

melsen, att möjligheten till expropriation för omförmälda ändamål skall

vara begränsad till orter, varest, på grund därav att all jord inom ett vid­

sträckt område tillhör samme eller ett fåtal ägare, särskild svårighet möter

att genom avtal förvärva erforderlig mark, synes mig innebära ett lämp­

ligt förtydligande av vad som, enligt vad det tidigare förslagets motivering

utvisar, redan från början varit avsett Därigenom att expropriationsmöj-

ligheten inskränkes till orter, där utan expropriation mark endast skulle

kunna förvärvas på större avstånd, gives även ett lämpligt uttryck däråt,

att sökanden icke under alla förhållanden kan hava anspråk på att erhålla

mark med den bästa och mest centrala belägenhet. En sådan bestämmelse

har därför upptagits i det nya förslaget.

Ehuru tillämpningen av expropriationslagstiftningen i denna del

icke kan inskränkas till sådana fall, då ett samhälle finner expropriations-

ändamålet så behjärtansvärt, att samhället vill självt åtaga sig dess för­

verkligande, synes det dock, när expropriationsrätt sökes av annan än ett

samhälle, vara av vikt, att någon kommunal representation får yttra sig

över ansökningen; härigenom bör kunna vinnas en värdefull ledning för

bedömande, hur stort och allmänt känt det behov är, som skulle fyllas

genom expropriationen. Med hänsyn härtill har jag låtit i förslaget upp­

taga stadgande att, innan expropriationsrätt för dylikt ändamål beviljas

aktiebolag eller förening, yttrande över expropriationsansökningen skall

inhämtas från kommunalstämman i den kommun, där marken är be­

lägen.

Enligt 5 § tredje stycket i förslaget skall det tillkomma Konungen

att, om särskilda bestämmelser prövas erforderliga för att trygga expro­

prierad fastighets användande för det avsedda ändamålet, meddela sådana

bestämmelser. YTid expropriation för nu berörda ändamål torde dylika

bestämmelser alltid böra meddelas, och jag har därför låtit i förslaget in­

föra stadgande härom. Det ligger i sakens natur, att nämnda bestäm­

melser må avse ej blott det sätt, varpå det exproprierade området skall

begagnas av förening eller annat rättssubjekt, som i egenskap av repre­

sentant för en ortsbefolkning förvärvar äganderätt till området, utan även

Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr 95.

72

Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr 95.

loa och

107 §§.

Slutbestäm­

melsen .

huru området må användas av den ortsbefolkning, för vars skull expro-

priationen äger rum.

För syftet att förebygga missbruk av ifrågavarande expropriations­

rätt torde även äga betydelse att utsträcka den i allmänhet stadgade rät­

ten att under vissa förutsättningar återlösa det exproprierade området.

Då sådan expropriationsrätt endast skall kunna beviljas vissa angivna rätts­

subjekt och de garantier, man genom bestämmelsen härom velat vinna,

skulle kunna omintetgöras, om den, som genom expropriation förvärvat

egendomen, överläte densamma på annan, synes det vara befogat att lös­

ningsrätt får inträda, så snart överlåtelse ägt rum. Vidare ligger i sakens

natur, att man måste fordra den exproprierade egendomens användande i

noggrann överensstämmelse med föreskrifterna i den bolagsordning eller

de stadgar, som legat till grund för prövningen av expropriationsansök-

ningen, samt de särskilda bestämmelser Konungen, enligt vad jag nyss

anfört, alltid skall meddela. I regel torde väl, om denna fordran ej upp-

fylles, de allmänna bestämmelserna angående återlösningsrätt kunna tilläm­

pas, men även om någon gång så icke skulle vara förhållandet, synes rätt

till återlösen böra förefinnas. I såväl det ena som det andra fallet skall

dock lösningsrätten givetvis vara underkastad den enligt 68 § i allmänhet

gällande tidsbegränsning.

106 och 107 §§ motsvara 99 och 100 §§ i det tidigare förslaget

med några smärre av lagutskottet förordade och av kamrarna godkända

jämkningar.

Enligt det äldre förslagets slutbestämmelse skulle gällande expro-

priationsförordning fortfarande äga tillämpning i fråga om expropriations-

mål, vari stämning utfärdats före dagen för den nya lagens ikraftträdande,

och skulle därjämte beträffande expropriation, till vilken Konungen före

samma dag lämnat tillstånd, den äldre författningens stadganden om grun­

derna för expropriationsersättningens bestämmande tillämpas i stället för

motsvarande bestämmelser i den nya, ändå att stämning ej utfärdats före

nämnda dag. Sedan lagutskottet hemställt, att stadgandet om vissa äldre

bestämmelsers tillämpning beträffande expropriationsmål, instämda efter

den nya lagens ikraftträdande, skulle uteslutas, biföll andra kammaren ut­

skottets hemställan, varemot första kammaren godkände Eders Kungl.

Majits förslag i denna del utan förändring. I sammanjämkningsmemori-

alet föreslogs därefter att, jämte det gällande expropriationsförordning

fortfarande skulle vinna tillämpning i fråga om expropriationsmål, vari

stämning utfärdats före dagen för den nya lagens ikraftträdande, omför-

mälda äldre bestämmelser skulle tillämpas beträffande fastighet eller sär­

skild rätt, som den exproprierande före samma dag tagit i besittning.

74

1879 om dikning och annan avledning av vatten, förslag till lag om ändrad

lydelse av 1 § i lagen den 27 juni 1902, innefattande vissa bestämmelser

om elektriska anläggningar,

samt

förslag till lag om ändring i vissa delar

av lagen den 31 augusti 1907 angående stadsplan och tomtindelning.

Nämnda

förslag hava i riksdagen lämnats utan anmärkning. Aven jag saknar an­

ledning att beträffande lydelsen av desamma ifrågasätta andra åtgärder än

en utvidgning i visst avseende av förslaget till ändring i inteckningsför-

ordningen samt vissa mindre jämkningar i förslaget till ändring av lagen

om stadsplan och tomtindelning. I 63 § inteckningsförordningen hänvisas

till samma förordnings 21 §, men enligt lag den 11 oktober 1912 hava de

bestämmelser, som avses med hänvisningen, fått sin plats i 20 § andra

stycket av förordningen. Då ändringar i berörda förordning nu erfordras

av annan anledning, synes det vara lämpligt att även vidtaga rättelse i

nämnda hänseende. Jämte det att det härför behövliga stadgandet nu in-

föits i det lagförslag, som avser inteckningsförordningen, har förslagets

rubrik erhållit den ändrade lydelsen: förslag till lag om ändrad lydelse

av vissa §§ i förordningen den 16 juni 1875 angående inteckning i fast

egendom. Vad beträffar förslaget till ändring av lagen om stadsplan och

tomtindelning bör den i dess 16 § givna hänvisning till 76 och 77 §§ i

lagen om expropriation med hänsyn till den ändrade nummerbeteckningen

å dessa båda §§ numera avse 78 och 79 §§ i nämnda lag, och vidare bör

det i förslagets 24 § stadgade undantaget från berörda lags 68 § efter de

ändringar, som nu vidtagits i lagens bestämmelse? om lösningsrätt till

exproprierad egendom, utsträckas till att gälla 68—70 §§ i samma lag.

över förslagen till lag om expropriation, lag om ändrad lydelse av

vissa §§ i förordningen den 16 juni 1875 angående inteckning i fast

egendom samt lag om ändring i vissa delar av lagen den 31 augusti 1907

angående stadsplan och tomtindelning, i vilka förslag ändringar nu vid­

tagits, måste lagrådets utlåtande inhämtas; och i samband härmed torde

lagrådet även böra höras över det med förändringarna i inteckningsförord­

ningen nära sammanhängande förslaget till lag om ändrad lydelse av 71 §

i lagen den 20 juni 1879 om dikning och annan avledning av vatten,

vilket förslag dessutom icke tidigare utgjort föremål för lagrådets gransk­

ning och ej heller omedelbart föranletts av någon hemställan från lagrådets

sida vid dess föregående behandling av förevarande lagstiftningsfråga.

På grund av sammanhanget mellan 93 § i förslaget till lag om expro­

priation, i vilken § ändring nu vidtagits, samt förslaget till lag om ändrad

lydelse av 1 § i lagen den 27 juni 1902, innefattande vissa bestämmelser

om elektriska anläggningar, torde jämväl sistnämnda förslag böra ånyo

remitteras till lagrådet.»

Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr 95.

76

Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr 95.

Förslag

till

Lag om expropriation.

Härigenom förordnas som följer:

I.

Allmänna bestämmelser.

Om expropriationsrätt.

1 §•

Fastighet, som tillhör annan än kronan, må tagas i anspråk genom

expropriation, om Konungen prövar det nödigt:

1. för befästning, övnings- eller förläggningsplats för krigsmakten,

skjutbana, som äger betydelse för den allmänna skjutskicklighetens ut­

veckling, eller eljest för rikets försvar;

2. för allmän väg på landet eller i stad, järnväg eller spårväg för

allmän trafik, bro, hamn, lastningsplats, kanal eller annan farled, flottled,

telegraf- eller telefonanläggning eller annan anläggning för den allmänna

samfärdselns främjande;

3. för allmän byggnad;

4. för ändamål, som det enligt lag eller författning tillkommer kom­

mun eller annan dylik samfällighet att tillgodose;

5. för att förse en ort med vatten eller förhindra förorenande av

vattenledning, som är anlagd för sådant ändamål;

6. för annat ändamål, som är jämförligt med något under 1, 2, 3,

4 eller 5 angivet och äger väsentlig betydelse för det allmänna;

7. för att inom bebyggt område vid järnvägsstation, hamnplats eller

fiskläge eller å annan ort med större sammanträngd befolkning åstadkomma

tryggade bostadsförhållanden;

8. för att bereda befolkningen eller en väsentlig del därav å en

ort mark till uppförande av byggnad för överläggningar eller föredrag,

78

Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr 95.

är fråga om fastighet å landet, till vilken jordeboksenhet den hör och,

om fastigheten är fördelad i flera ägolotter, dessas läge och gränser, så ock

styrkt uppgift å fastighetens ägare och innehavare samt, om i något av­

seende överenskommelse trätfats, redogörelse därför.

Är fråga endast om expropriation av särskild rätt till fastighet,

äge vad nu stadgats om bifogande av karta med beskrivning samt uppgift

å ägare och innehavare tillämpning i avseende å den fastighet, som är

föremål för rättigheten; dock må expropriationsrätt beviljas, utan att an­

sökningen åtföljes av karta och beskrivning, om Konungen icke finner dem

vara av nöden för ärendets prövning. Innehaves den rätt sökanden vill

expropriera av annan än fastighetens ägare, skall, förutom ovan oinförmälda

handlingar, styrkt uppgift å innehavaren bifogas ansökningen.

Då rätt till expropriation blivit sökt, skall tillfälle lämnas fastig­

hetens ägare och innehavare att avgiva yttrande, huruvida den avsedda

markens avstående eller upplåtande är med särskild olägenhet förenat, eller

annan lämplig mark kan med mindre olägenhet tagas i anspråk, eller eljest

något är att erinra i anledning av ansökningen.

5

§.

Konungen bestämme, vilket område expropriationen må omfatta.

Finnes mer än ett område vara tjänligt för det avsedda ändamålet,

må expropriationsrätt ej meddelas beträffande område, vars avstående eller

upplåtande medför större olägenhet än nödigt är; och skall jämväl i övrigt

tillses, att ändamålet må, utan oskälig kostnad för den exproprierande,

vinnas med minsta olägenhet för annan, vars rätt är i fråga.

Prövas särskilda bestämmelser erforderliga för att trygga fastighetens

användande för det avsedda ändamålet, meddele Konungen sådana bestäm­

melser; tillkommande det Konungens befallningshavande att hålla hand över

meddelade bestämmelsers efterlevnad.

Konungen utsätte viss tid, inom vilken den, som erhållit expropria­

tionsrätt, skall fullfölja frågan genom ansökning om stämning till dom­

stol, vid äventyr att expropriationsrätten upphör.

6

§•

Expropriationsrätt må ej från innehavaren övergå på annan, utan att

Konungen det medgiver.

80

Kungl. May.ts nåd. proposition Nr 95.

Om utvidgning av expropriationen.

12

§.

Har expropriationsrätt meddelats beträffande en del av en fastighet

och lider genom expropriationen eller den exproprierade delens använ­

dande en återstående del av fastigheten synnerligt men, varde jämväl

denna del exproprierad, om ägaren det begär. Skall nyttjanderätt eller

servitutsrätt upplåtas och föranledes därav synnerligt men för fastigheten

eller någon del därav, vare ock ägaren berättigad fordra, att område, som

lider sådant men, skall lösas.

Om vid expropriation av en del av en fastighet ersättningen för

skada eller intrång å en återstående del skulle uppgå till två tredjedelar

av den delens värde, eller ersättning vid upplåtelse av nyttjanderätt eller

servitutsrätt till fastighet skulle motsvara två tredjedelar av värdet å

fastigheten, äge den exproprierande lösa det område, som lider sådant

men eller utgör föremål för rättigheten. Kostnaden för åtgärd, som i 7 §

andra stycket avses, varde inberäknad i ersättning som nu är sagd.

Om expropriationsmåls förberedande handläggning vid domstol.

13 §•

Expropriationsmål skall instämmas till underrätten i den ort, där

fastigheten är belägen.

Skall expropriation ske från särskilda inom olika underrätters dom-

värjo belägna fastigheter, som ej lämpligen kunna för expropriations-

ersättningens bestämmande uppskattas annat än såsom en enhet, förordne

Konungen, att för sådan uppskattning frågan om expropriationen skall i

sin helhet instämmas till den av underrätterna Konungen bestämmer.

14 §.

På ansökning av den exproprierande utfärde rätten i stad och do­

maren på landet stämning å fastighetens ägare så ock å andra ersätt-

ningsberättigade, om sådana sakägare av sökanden uppgivas. Rätten eller

domaren föranstalte ock att, till underrättelse för möjligen befintliga

okända sakägare, kungörelse om tiden för målets företagande vid rätten

82

Kungl. Maj:ts nåd proposition Nr 95.

19 §.

Tvistas om fastighet, som exproprieras, vare den av de tvistande,

som innehar fastigheten, berättigad att med laga verkan tala och svara

för densamma, till dess den lagligen vinnes från honom.

Ny ägare må ej rubba överenskommelse, som förre ägaren ingått,

eller annan i målet vidtagen, för denne bindande åtgärd. Har förre ägaren

varit stämd eller kommit tillstädes i målet, vare stämning å nye ägaren

ej behövlig.

Vad sålunda stadgas äge motsvarande tillämpning beträffande sär­

skild rätt till fastighet, som på grund av expropriation avstås.

20 §.

Prövas särskilda inom rättens domvärjo belägna fastigheter, från

vilka expropriation skall ske, ej lämpligen kunna för expropriationsersätt-

ningens bestämmande uppskattas annat än såsom en enhet, förordne rätten

om sådan uppskattning.

21

§.

Då målets förberedande handläggning vid rätten avslutats, skall, om

ej stadgandena i 59 § annat föranleda, inför rätten tillsättas nämnd för

bestämmande av expropriationsersättningen.

Kan tid för målets fortsatta handläggning vid rätten ej bestämmas,

förklare rätten målet vilande.

Rätten tillställe nämnden protokoll och övriga handlingar i målet.

Om expropriationsnämnd.

22 §.

Komma parterna överens om val av expropriationsnämnd, äge de

bestämma, huru många och vilka personer skola deltaga i nämnden; dock

vare antalet alltid ojämnt.

Eljest skall nämnd utses på sätt nedan sägs.

23 §.

Konungens befallningshavande skall för en tid av tre kalenderår till

ordförande i expropriationsnämnder inom länet utse en i praktiska värv

84

Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr 95.

erhålle befallningshavanden genom valmyndighetens försorg underrättelse

om valet.

25 §.

En förteckning upptagande ordföranden och ersättaren för ordföran­

den i expropriationsnämnder samt de inom länet eller, beträffande Stock­

holms stad och län, inom deras område till ledamöter i sådana nämnder

valbara skall av Konungens befallnirigshavande varje år, sedan vad i 23 §

stadgas blivit för året fullgjort, införas i länskungörelserna samt tillställas

rätten i stad och domaren på landet. Inträffar ändring i förhållande, som

är upptaget i förteckningen, skall ock tillkännagivande därom göras på

sätt nu är sagt.

Rätten och domaren hålle förteckningen tillgänglig för allmänheten.

26 §.

Den, som är bosatt utom länet, eller ej uppnått tjugofem års ålder,

eller ej råder över sig och sin egendom, eller enligt domstols utslag är

förlustig medborgerligt förtroende eller ovärdig att i rikets tjänst vidare

nyttjas eller att föra annans talan inför rätta, må ej utses till ordförande

eller ersättare för ordföranden i expropriationsnämnder eller uppföras bland

de till ledamöter i sådana nämnder valbara; dock må för Stockholms stad

och län valbara utses inom såväl staden som länet.

Uppdrag, varom nu är fråga, må ej annan undandraga sig än den,

som uppnått sextio års ålder eller sex år innehaft sådant uppdrag, samt

tjänsteman, som är av sin tjänst förhindrad att mottaga uppdraget.

27 §.

Expropriationsnämnd skall utgöras av ordföranden och fyra leda­

möter. Vardera parten äge utse en ledamot och rätten två ledamöter i

nämnden. Aro å någondera sidan två eller flera, som hava gemensam del

i saken, och bliva de ej ense, vem de skola utse, välje rätten ledamot i

deras ställe. Samma lag vare, om part utan styrkt laga förfall underlåter

att fullgöra valet. Har av flera samägare en utövat valrätt, gälle det för

dem alla.

Ersättaren för ordföranden i expropriationsnämnder må ej av annan

än rätten utses till ledamot i nämnd.

Kunna ägaren av fastighet och annan sakägare i avseende å samma

fastighet ej enas om val av ledamot i nämnden, äge de var för sig utse

86

31 §.

Ändring i nämnds sammansättning skall ej föranledas därav, att

ordföranden eller ledamot flyttar utom valområdet eller den i 23 § om-

förmälda tid för honom utlöper.

Ej heller må ordföranden eller ledamot avgå ur nämnd på den grund

att han uppnått sextio års ålder eller sex år varit ordförande eller er­

sättare för ordföranden i expropriationsnämnder inom valområdet eller

uppförd bland de till ledamöter i sådana nämnder valbara.

32 §.

År ordföranden eller ledamot, då nämnden tillsättes, bosatt utom

valområdet, eller finnes för ordföranden eller ledamot annat hinder, som

i 26 § första stycket sägs, eller finnes jäv mot ordföranden eller ledamot,

må part framställa anmärkning därom antingen inför rätten vid nämndens

tillsättande eller, om den omständighet, varå anmärkningen grundas, då

ej var för handen eller parten kunnig, inför nämnden å första dag, då

den, som anmärkningen angår, har säte i nämnden och parten om sagda

omständighet äger kännedom. Visas mål, som varit av nämnd handlagt,

åter till nämnden, pröve rätten därvid sådan inför densamma under den

senare handläggningen gjord anmärkning, som ej, enligt vad nu är sagt,

kunnat förut inför rätten eller inför nämnden framställas; och skall be­

träffande nämndens nya sammanträde stadgandet om parts rätt att vid det

tidigare sammanträdet framställa anmärkning äga motsvarande tillämpning.

Göres anmärkning, som nu är sagd, inför nämnden, varde den av

nämnden prövad. Ogillas anmärkningen, skall förrättningen fortsättas.

Anmäler part vid det första rättegångstillfälle, då målet åter förekommer

till handläggning, missnöje med beslut, varigenom nämnden ogillat an­

märkning, pröve rätten anmärkningen.

över rättens beslut i fråga om anmärkning, som ovan sägs, må

klagan ej föras.

Hinder, som i 26 § första stycket avses, må ock, om anmärkning

därom ej gjorts inför rätten, på anmärkning inom nämnden av denna

prövas.

33 §.

Är ordföranden av laga förfall hindrad att deltaga i nämnden eller

har han funnits jävig, och kan ej heller ersättaren fullgöra uppdraget,

namne Konungens befallningshavande särskild ordförande.

Kungl. May.ts nåd. proposition Nr 95.

88

Har den exproprierande enligt vad i 54 § sägs tagit fastighet i be­

sittning, sedan uppskattning för ersättningens bestämmande ägt rum men

innan ersättningen blivit slutligt bestämd, må ej vid ny uppskattning er­

sättningen sättas lägre än till det värde, som framgått av den tidigare

uppskattningen.

39 §.

Då fastighet exproprieras, uppskatte nämnden ej mindre fastighetens

värde ån även värdet av all särskild rätt, som i avseende å fastigheten

tillkommer sakägare och ej jämlikt utfästelse av den exproprierande lämnas

orubbad. Medför särskild rätt, som tillkommer sakägare, förminskning av

fastighetens värde, skall uppskattningen av fastigheten avse det värde denna

med därå vilande besvär äger. År fastighet, vilken svarar för fordran

som skall utgå ur ersättningen, tillika besvärad av annan särskild rätt,

som förminskar fastighetens värde och åtnjuter sämre rätt än fodringen,

uppskatte nämnden jämväl det värde fastigheten utan sådant besvär

skulle äga.

Ersättningen skall bestämmas särskilt för varje sakägare. Löse­

skilling för exproprierad fastighet, ersättning för skada eller intrång å

fastighet och annan ersättning till ägaren varde ock bestämda var för sig.

40 §.

Har fråga om expropriation av fastighet enligt 12 § blivit väckt

varde jämväl denna fastighet värderad av nämnden.

41 §.

Yad de flesta i nämnden säga galle för nämndens beslut.

Äro flera meningar och kunna de till varandra jämkas, galle den

mening, som efter jämkning finnes hava erhållit de flesta rösterna.

Kunna icke, då flera meningar äro, dessa jämkas till varandra, galle

den, som biträdes av flera röstande än någon annan. Finnes ej, enligt

vad nu är sagt, röstövervikt, skall ny omröstning anställas mellan de

meningar, som erhållit mer än en röst var, och varde den mening gäl­

lande, om vilken de flesta i nämnden då förena sig. Har var sin mening,

galle vad ordföranden säger.

I fråga om uppskattningen må ej i protokollet införas eller eljest

kungöras, huru nämnden inom sig röstat, och ej heller skälen för be­

slutet uppgivas.

Kungl. Maj ds nåd. proposition Nr 95.

90

Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr 95.

46 §.

Har någon yrkat expropriation av fastighet enligt 12 §, give rätten

besked, huruvida yrkandet är lagligen grundat.

47 §.

Expropriationsnämndens uppskattning varde, med iakttagande av

vad i 45 och 46 §§ sägs, fastställd av rätten.

I fråga om belopp, som blivit enligt uppskattningen bestämt, må

ändring i rättens utslag ej sökas.

Om expropriationsersättnings erläggande och tillträde av fastigheten.

48 §.

Expropriationsersättningen skall nedsättas hos Konungens befallnings-

havaude inom nittio dagar från det rättens utslag vunnit laga kraft.

Vid nedsättningen ingive den exproprierande till Konungens be-

fallningshavande gravationsbevis rörande fastigheten, rättens utslag samt

bevis att och när utslaget vunnit laga kraft.

49 §.

Då vad i 48 § första stycket stadgas blivit fullgjort, vare expropria-

tionen fullbordad och nye ägaren berättigad att genast taga fastigheten i

besittning.

Exproprierad fastighet skall övergå till nye ägaren fri från all sär­

skild rätt, som innehavaren jämlikt 2 § tredje stycket är pliktig avstå

och som ej jämlikt utfästelse av nye ägaren lämnas orubbad. Fastig­

hetens ansvar för allmänna utskylder eller för fordringar, som åtnjuta

förmånsrätt enligt 17 kap. 6 § första stycket handelsbalken, förändras ej

genom expropriationen.

Genom expropriation förvärvad särskild rätt till fastighet äge före­

träde framför all annan rätt till samma fastighet.

50 §.

Försummas vad i 48 § första stycket är stadgat, och har ej den

exproprierande enligt medgivande av fastighetens ägare eller stadgande i

Knuffl. May.ts nåd. proposition Nr 95.

91

denna lag tagit fastigheten i besittning, vare expropriationsrätten för­

verkad.

Visar fastighetens ägare att förverkande ägt rum, göre Konungens

befallningshavande anmälan därom hos rätten, och äge i sådant fall vad

i 14 § stadgas om anteckning i inteckningsprotokollet samt intecknings-

eller fastighetsboken motsvarande tillämpning.

Varda de handlingar, som i 48 § andra stycket avses, ej ingivna

till Konungens befallningshavande vid nedsättning av expropriationsersätt-

ningen, åligger Konungens befallningshavande att ofördröjligen på den

exproprierandes bekostnad anskaffa nämnda handlingar.

51 §.

Med fastighetsägarens medgivande må inom nittio dagar från det

expropriationsrätten förverkats efter vad i 50 § första stycket sägs ex-

propriationen fullbordas genom nedsättande av expropriationsersättningen.

Fastighetsägaren må ock inom nämnda tid från expropriationsrättens

förverkande hos Konungens befallningshavande påfordra expropriationens

fullbordande; och åligger det i sådant fall Konungens befallningshavande

att låta, uttaga expropriationsersättningen av den exproprierande.

Åtgärd för expropriationens fullbordande enligt vad nu är sagt må

dock ej vidtagas, sedan hos rätten gjorts anmälan, som i 50 § andra

stycket avses.

52 §.

Har den exproprierande enligt medgivande av fastighetens ägare

eller stadgande i denna lag tagit fastigheten i besittning utan nedsättande

av expropriationsersättningen, och försummas vad i 48 § första stycket är

stadgat, må sakägare hos Konungens befallningshavande påkalla uttagande

av den sakägaren tillkommande ersättning.

53 §.

Vid ansökning, som i 51 § andra stycket eller 52 § avses, skola

fogas rättens utslag samt bevis att och när utslaget vunnit laga kraft; och

skola utsökningslagens stadganden om verkställighet av lagakraftägande

dom i tvistemål, varigenom betalningsskyldighet blivit någon ålagd, äga

motsvarande tillämpning vid expropriationsersättningens uttagande.

Har expropriationsersättningen i sin helhet inkommit till Konungens

befallningshavande, vare expropriationen fullbordad.

92

Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr 95.

54 §.

Vill den exproprierande taga fastigheten i besittning, innan rättens

utslag vunnit laga kraft, vare berättigad därtill, om han hos Konungens

befallningshavande nedsätter den i utslaget bestämda expropriationsersätt-

ning samt ställer pant eller borgen för den ytterligare ersättning han på

grund av ändring i utslaget kan bliva skyldig gälda. Avser klagan över

utslaget fall, som i 12 § sägs, må den fastighet eller rättighet tillståndet

till expropriation omfattar tillträdas av den exproprierande mot nedsättande

av därå belöpande expropriationsersättning och säkerhets ställande enligt

vad nyss är sagt.

Varder till följd av klagan över rättens utslag expropriationsersätt-

ningen slutligt bestämd till högre belopp än det enligt stadgandena i första

stycket nedsatta, gälle om nedsättande av det överskjutande beloppet vad

i 48 § sägs. Bestämmes ersättningen ej till högre belopp, göre den ex­

proprierande, sedan utslag i målet vunnit laga kraft, anmälan härom hos

Konungens befallningshavande; och vare expropriationen fullbordad, då

sådan anmälan skett.

55 §.

Erlägges expropriationsersättning efter den i 48 § bestämda tid eller,

om fastigheten förut tagits i besittning, efter tiden härför, skall tillika

gäldas sex procent årlig ränta i förra fallet från den bestämda tidens ut­

gång och i senare fallet från tillträdesdagen.

56 §.

Medel, som nedsatts eller uttagits enligt vad ovan sägs, skola av

Konungens befallningshavande ofördröjligen insättas i bankinrättning för

att där innestå mot ränta.

57 §.

Konungens befallningshavande utbetale nedsatta eller uttagna medel

jämte därå upplupen ränta till den, som är till desamma berättigad.

Besväras fastighet av sökt eller beviljad inteckning för fordran, eller

kan fastighet jämlikt 11 kap. 2 § jordabalken i ägarens hand häfta för

ogulden köpeskilling, skola i fråga om löseskilling för fastigheten samt,

om endast en del av fastigheten exproprierats, beträffande ersättning för

skada och intrång å den återstående delen, så ock angående ersättning för

94

Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr 95.

Om överenskommelse rörande expropriationsersättningen.

59 §.

Hava parterna träffat överenskommelse rörande expropriationsersätt-

ningen för fastighet eller för upplåtelse av särskild rätt till fastighet, och

visas att fastigheten ej besväras av sökt eller beviljad inteckning för

fordran och ej heller kan jämlikt 11 kap. 2 § jordabalken i ägarens hand

häfta för ogulden köpeskilling, eller att den avtalade ersättningen förslår

till full betalning av de fordringar, som vid fördelning av ersättningen

skola därur utgå, eller att överenskommelsen godkänts av de fordrings­

ägare, som ej skulle erhålla full betalning, varde överenskommelsen fast­

ställd av rätten.

Vill den exproprierande, utan att förhållande som i första stycket

sägs blivit visat, erhålla fastställelse å överenskommelse om ersättningen

för fastighet eller för upplåtelse av särskild rätt till fastighet, läte han till

rätten stämma de kända fordringsägare, som ej godkänt överenskommelsen.

Är ford ringsägare okänd, varde ock tiden för frågans företagande vid rät­

ten kungjord på sätt i 14 § omförmäles. Bestrider vid rätten fordrings­

ägare, att överenskommelsen må fastställas, varde, om ej full betalning

för hans fordran lämnas honom, expropriationsnämnd tillsatt. I annat fall

må, därest expropriationen avser endast en ringa del av fastigheten eller

upplåtelse av särskild rätt, som medför ringa men, och uppenbarligen icke

rubbar säkerheten för fordringsägare, som ej godkänt överenskommelsen,

rätten meddela fastställelse.

överenskommelse om annan expropriationsersättning än ersättningen

för fastighet eller för upplåtelse av särskild rätt till fastighet varde ock,

på anmälan av part, fastställd av rätten.

Fastställelse må ej meddelas å överenskommelse om att expropria-

sionsersättning skall utgå annorledes än på en gång, ej heller å överens­

kommelse om expropriationsersättning för fastighet, som innehaves såsom

fideikommiss.

60 §.

Har överenskommelse om expropriationsersättning blivit av rätten

fastställd, galle i tillämpliga delar vad i 48—58 §§ stadgas. Skall

enligt överenskommelsen expropriationsersättning ej utgå, göre den expro­

prierande, i stället för att nedsätta ersättning, anmälan hos Konungens

befallningshavande; och vare, då rättens utslag vunnit laga kraft och sådan

anmälan blivit gjord, expropriationen fullbordad.

96

64 §.

Visas före expropriationsmålets slutliga avgörande, att fastighet lider

skada eller intrång, som uppkommit efter det expropriationsnämndens

förrättning avslutats och ej kunnat förutses vid förrättningen men enligt

7 § skall ersättas, varde, om någon till ersättning berättigad det yrkar,

målet återförvisat till nämnden för uppskattning av skadan eller intrånget.

65 §.

Bestämmelserna i denna lag äge ej tillämpning i avseende å skada

eller intrång, som uppstår efter expropriationsmålets slutliga avgörande

och ej kunnat förutses vid expropriationsnämndens förrättning.

Om expropriationskostnad.

66

§.

Ordföranden och ledamöterna i expropriationsnämnd njute ersättning

för uppskattningen samt ordföranden därjämte för kallelser, protokollsföring

och beslutets avfattande i skrift med belopp, som bestämmes av rätten,

om överenskommelse ej träffas.

Har expropriationsmålet återförvisats till nämnden enligt vad i 45 §

andra stycket sägs, skall ersättning för det arbete, som härav föranledes,

ej tillkomma nämnden, om ej rätten av särskild anledning det föreskriver,

67 §.

Den exproprierande vare pliktig gälda all av expropriationsmålets

handläggning, expropriationsersättningens bestämmande och fördelning eller

eljest av expropriationen följande kostnad. Dock äge han, om han utgivit

kostnad, som i 34 § första 'stycket avses, söka kostnaden åter av den, som

därför svarar.

Kungl. Maj:ta nåd. proposition Nr 95.

Om lösningsrätt till exproprierad egendom.

68

§.

Har exproprierad fastighet eller genom expropriation förvärvad sär­

skild rätt ej kommit till användning för det avsedda ändamålet eller dess

användande för ändamålet upphört och är nämnda ändamål såvitt angår

dylik fastighet eller rätt att anse såsom övergivet, eller användes fastig­

het eller rätt som nyss sagts i väsentlig omfattning för annat ändamål än

det avsedda, må fastigheten eller den särskilda rätten lösas, om talan där-

98

Konungens befallningshavande på ansökning föreskrivna, att erforderligt

tillträde till fastigheten under viss tid skall lämnas. Dylik föreskrift må

dock ej meddelas, om Konungens befallningshavande finner det uppgivna

ändamålet icke vara sådant, som i 1 § avses.

Om undersökningens påbörjande underrätte sökanden minst fjorton

dagar förut fastighetens ägare och, därest fastigheten är utarrenderad,

arrendatorn.

Växande träd må ej för undersökningen fällas, med mindre Konungens

befallningshavande det särskilt medgivit.

72 §.

Föranleder undersökning, som i 71 § avses, skada, skall ersättning

därför gäldas av den, som påkallat undersökningen. Ersättningen skall,

om överenskommelse ej träffas, bestämmas av domstol.

Innan undersökningen börjas, skall sökanden hos Konungens befall­

ningshavande ställa pant eller borgen för ersättningens gäldande.

Kungl. May.ts nåd. proposition Nr 95.

Om pant eller borgen.

73 §.

Skall någon enligt denna lag ställa pant eller borgen, och är ej

sådan säkerhet godkänd av den, till vars förmån den ställes, varde säker­

heten prövad av Konungens befallningshavande.

Borgen må ej godkännas av Konungenssbefallningshavande, utan att

löftesmännen förbundit sig en för alla och alla för en såsom för egen skuld.

74 §.

Vad i denna lag stadgas om ställande av pant eller borgen galle

ej kronan.

__ ________

2.

Särskilda bestämmelser om expropriation av naturminnesmärke eller

fornlämning.

75 §.

Fråga om att jordområde skall exproprieras för att avsättas såsom

naturminnesmärke må väckas endast av vetenskapsakademien.

99

Fråga om att för bevarande av fast fornlämning denna skall jämte

därför erforderlig mark exproprieras må väckas endast av vitterhets-,

historie- och antikvitetsakademien.

Kungl. Maj:ts nåd. proposition Kr 95.

3.

Särskilda bestämmelser om expropriation för allmänna vägar.

76 §.

Ansökning om expropriationsrätt för anläggning eller förändring av

allmän väg skall åtföljas av fullständig beskrivning över det tillämnade

företaget med avfattning på karta av vägens sträckning, styrkt uppgift på

ägare och innehavare av fastighet, varöver vägen skall framdragas, samt,

om i något avseende överenskommelse träffats, redogörelse därför.

77 §.

Konungen äge, utan att området för expropriationen närmare be­

stämmes, giva den, av vilken vägarbetet skall utföras, rätt att expro­

priera den mark, som härför erfordras.

78 §.

Den exproprierande äge taga marken i besittning, sedan stämning

i expropriationsmålet -utfärdats och hos Konungens befallningshavande

ställts pant eller borgen för expropriationsersättningen jämte sex procent

årlig ränta därå från tillträdesdagen.

79 §.

Har den exproprierande enligt medgivande av ägaren eller stad­

gande i denna lag tagit mark i besittning utan att ersättningen blivit

bestämd av expropriationsnämnd, och kan sådan uppskattning icke lämp­

ligen äga rum, innan den anläggning, för vilken expropriationen sker,

längre fortskridit, äge rätten på framställning av part låta anstå med

tillsättande av nämnd.

4.

Särskilda bestämmelser om expropriation för järnvägar.

80

§.

Innan expropriationsrätt sökes för byggande av järnväg, äge ren-

stakning av banlinjen rum.

100

Vid ansökningen loge sökanden karta och däröver upprättad be­

skrivning, utvisande järnvägens läge och sträckning samt i fråga om sta­

tioner, last- och hållplatser och andra platser, där ansökningen avser mark

utanför banlinjen, angivande sådant områdes läge och storlek, till vilken

jordeboksenhet område å landet hör, och, om område är fördelat i flera

ägolotter, dessas läge och gränser. Sökanden bifoge tillika styrkt uppgift

å ägare och innehavare av den mark ansökningen avser samt, om i något

hänseende träffats överenskommelse, redogörelse därför.

Kungl. Maj:ts nåd. proposition AV 95.

81 §•

I fråga om de platser, där ansökningen avser mark utanför ban­

linjen, bestämme Konungen visst område för expropriationen.

För banlinjen give Konungen sökanden rätt att expropriera mark å

ömse sidor om den renstakade linjen intill visst avstånd från denna. Vid­

tages sedermera, enligt vad för byggande av järnväg må vara medgivet,

ändring av banlinjens sträckning, varde avståndet räknat från den linje,

som för ändringens genomförande renstakas.

Prövas anledning förefinnas, att på grund av förhållanden, som icke •

kunna med säkerhet bedömas på förhand, under anläggningens utförande

skall bliva av nöden att taga i anspråk jämväl mark utanför det be­

stämda området eller det bestämda avståndet från^den renstakade linjen,

förordne Konungen tillika, i vilken omfattning och under vilka förutsätt­

ningar sådan expropriation må äga rum.

82

Sedan stämning i expropriationsmålet utfärdats, äge den exproprie­

rande taga mark i besittning, om han hos Konungens befallningshavande

ställer pant eller borgen för expropriationsersättningen jämte sex procent

årlig ränta från tillträdesdagen samt sist å fjortonde dagen före nämnda

dag giver ägaren och, om arrendator eller hyresgästs rätt beröres, denne

underrättelse om att marken skall tagas i besittning. Dock vare, därest

å området finnes byggnad, där dess ägare eller på grund av arrende-

eller hyresavtal annan har sin bostad, bostadens innehavare ej pliktig att

därifrån avflytta förr än å den fardag för avträde av förhyrd lägenhet,

som efter underrättelsens mottagande först inträffar; och vare enligt vad i

83 § stadgas i vissa fall även nedsättande av expropriationsersättning er­

forderligt.

102

Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr 95.

5.

Särskilda bestämmelser om expropriation för farleder.

87 §.

Skall expropriation äga rum för inrättande eller förändring av farled,

bestämme Konungen visst område för expropriationen.

Prövas anledning förefinnas, att på grund av förhållanden, som icke

kunna med säkerhet bedömas på förhand, under anläggningens utförande

skall bliva av nöden att taga i anspråk jämväl mark utanför det bestämda

området, bestämme Konungen tillika, i vilken omfattning och under vilka

förutsättningar sådan expropriation må ske.

88

§.

Vad i 79 samt 82—85 §§ är stadgat skall tillämpas beträffande

expropriation för farleder.

6.

Särskilda bestämmelser om expropriation för elektriska

svagströmsledningar.

*89 §.

Ansökning om expropriationsrätt för framdragande av telegraf- eller

telefonledning eller annan elektrisk svagströmsledning skall åtföljas av

fullständig beskrivning över det tillämnade företaget med avfattning på

karta av den föreslagna ledningens sträckning, styrkt uppgift å ägare och

innehavare av fastighet, varöver ledningen skall framgå eller i vars mark

den skall nedläggas, samt, om i något avseende överenskommelse träffats,

redogörelse därför.

90 §.

I fråga om gata, torg, allmän plats eller vattendrag inom område, för

vilket byggnadsstadgan för rikets städer äger tillämpning, eller inom fast­

ställt hamnområde må expropriation ej avse egendoms avstående utan

endast upplåtelse av nyttjanderätt.

io;{

Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr 95.

91 §.

Bifalles ansökning, som i 89 § sägs, må fastigheten, sedan stämning

i expropriationsmålet utfärdats, genast tagas i användning av den expro­

prierande, om han hos Konungens befallningshavande ställer pant eller

borgen för expropriationsersättningen jämte sex procent årlig ränta därå

från tillträdesdagen.

Vad i 79 § stadgas äge motsvarande tillämpning.

92 §.

Påstår vid rätten ägaren av annan fastighet än i 90 § avses, att

fastigheten lider synnerligt men och fördenskull, jämlikt 12 § första styc­

ket, bör lösas, men bestrides sådant av motparten, varde, om annat ej

avtalas, expropriationsnämnd ej tillsatt, innan denna tvist blivit av rätten

avgjord genom lagakraftägande utslag. Mot rättens utslag i fråga som

nu är sagd må särskild talan föras.

Vad i 12 § andra stycket stadgas äge ej tillämpning.

93 §.

Skall fastighet avstås, galle om tillsättande av expropriationsnämnd

de allmänna bestämmelserna i denna lag.

Då fastighet ej avstås utan endast nyttjanderätt upplåtes, skall nämn­

den, om annat ej avtalas, bestå av en av rätten utsedd ordförande samt

två ledamöter, av vilka vardera parten väljer en. Till ordförande skall

utses ordföranden i expropriationsnämnder inom länet eller ersättaren för

honom eller någon, som är upptagen å den i 25 § omförmälda förteck­

ning; och galle om valbarhet till ledamot vad i allmänhet är stadgat.

94 §.

Vid expropriation av nyttjanderätt till egendom, som i 90 § sägs,

må ersättning icke bestämmas för skada eller intrång, som ännu ej upp­

kommit. Uppstår därefter skada eller intrång, varde ersättningen därför,

om överenskommelse ej träffas, bestämd av domstol.

95 §.

År egendom, som i 80 § avses, använd för lednings framdragande,

och visar sig, att ledningen hindrar eller varaktigt försvårar samfärdsel å

egendomen eller hindrar någon för samhället nödig anläggning, såsom

104

gas-, vatten- eller avloppsledning, spårväg, elektrisk ljus- eller kraftledning,

eller utgör hinder för egendomens underhåll eller eljest för behövliga ar­

beten å egendomen eller är synnerligen vanprydande, skall ledningen på

bekostnad av dess ägare ändras, flyttas eller borttagas, i den mån sådant

erfordras för hindrets eller olägenhetens undanröjande.

Har eljest nyttjanderätt upplåtits för framdragande av ledning, och

medför denna på grund av ändrade förhållanden betydande olägenhet för

fastigheten, vare ledningens ägare pliktig på sin bekostnad ändra eller ftytta

ledningen, i den mån sådant erfordras för olägenhetens undanröjande och

kan ske utan synnerligt men för ledningen.

Tvist i fråga, som nu är sagd, skall prövas av domstol.

96 §.

Upphör egendom att vara av den i 90 § angivna beskaffenhet, vare

förut förvärvad rätt att hava ledning där framdragen ej längre gällande.

Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr 95.

7.

Särskilda bestämmelser om expropriation för linbanor.

97 §.

Ansökning om expropriationsrätt för framdragande av linbana skall

åtföljas av fullständig beskrivning över det tillämnade företaget, avfattning

på karta av den föreslagna banans sträckning och av den jord, som erfor­

dras för banan, styrkt uppgift å ägare och innehavare av den fasta egen­

dom, varöver banan skall framdragas eller som, utan att banan skall fram­

dragas däröver, är belägen på mindre avstånd än tjugu meter från den­

samma, samt, om i något avseende överenskommelse träffats, redogörelse

därför; dock att om banan skall framdragas inom område, för vilket

byggnadsstadgan för rikets städer äger tillämpning, uppgift å ägare och

innehavare erfordras allenast såvitt angår egendom, varöver banan skall

framgå.

98 §.

Menighet vare ej pliktig att inom område, för vilket byggnads­

stadgan för rikets städer äger tillämpning, eller inom fastställt hamnom-

106

ej heller mellan dem arrendeavtal rörande området, vare husägaren berät­

tigad köpa detta för en köpeskilling motsvarande den för området utgivna

expropriationsersättning och å området belöpande del av expropriations-

kostnaden jämte fem procent årlig ränta från expropriationens fullbordande;

har husägaren, efter det expropriationen fullbordats, innehaft området på

grund av honom förut tillkommande besittningsrätt, varde avgiften härför

avräknad från köpeskillingen. Sker upplåtelse med tomträtt, varde av­

giften för den upplåtelse, som först äger rum, beräknad efter den för

försäljning angivna grund. Tvist om vad husägaren sålunda har att

erlägga varde prövad i den ordning, som stadgas i gällande lag om

skiljemän.

Vad ovan i denna § är stadgat äge ej tillämpning, med mindre

husägaren inom två år från expropriationens fullbordande hos markägaren

gör framställning om försäljning eller upplåtande av området.

Expropriationen medföre ej förändring i den husägaren förut till­

kommande besittningsrätt till området, utan vare, om försäljning eller upp­

låtelse ej kommer till stånd, husägaren berättigad att under den tid, som

för nämnda rätt kan återstå, fortfarande åtnjuta densamma mot fullgörande

av de därför stadgade villkor.

Kungl. Maj:ts nåd. proposition nr 95.

9. Särskilda bestämmelser om expropriation av mark till uppförande av

byggnader för överläggningar eller föredrag.

102

§.

Rätt till expropriation för ändamål, som 1 § 8 sägs, må ej be­

viljas annan än kommun eller municipalsamhälle, inom vars område den

mark expropriationen skall avse är belägen, aktiebolag eller registrerad

förening.

Sökes sådan rätt av annan förening än ekonomisk förening och fin­

ner Konungen ansökningen förtjäna avseende, förordne Konungen, att vad

i lagen den 22 juni 1911 om ekonomiska föreningar är stadgat skall äga

tillämpning i fråga om föreningen; och skall därefter med prövning av

ansökningen anstå under skälig tid i avbidan på föreningens registrering.

103 §.

Ej må expropriationsrätt för ändamål, som i 1 § 8 avses, be­

viljas aktiebolag eller förening, utan att i bolagsordningen eller före­

ningens stadgar intagits noggrann uppgift å ändamålet för bolaget eller

108

Gör ej markens ägare sådant erbjudande eller varda nödiga åtgärder

för återväxt ej vidtagna inom förelagd tid, och bifalles framställningen

om expropriationsrätt, bestämme ock Konungen, därest denna rätt skall

tillkomma annan än kronan, viss tid, inom vilken nye ägaren skall sörja

för återväxt.

Kungl. Maj:ts nåd. proposition nr 95.

Denna lag skall träda i kraft den 1 januari 1917. Dock skola stad-

gandena om val av ordförande och ersättare för ordförandena i expropria-

tionsnämnder samt personer valbara till ledamöter i sådana nämnder till-

lämpas redan under år 1916. Av de valbara personer, som då utses,

väljes en tredjedel för ett, en tredjedel för två och en tredjedel för tre

kalenderår.

Genom denna lag upphäves förordningen den 14 april 1866 angå­

ende jords eller lägenhets avstående för allmänt behov jämte de stadgan­

de^ som innefatta ändring i eller tillägg till nämnda förordning; dock

skall i fråga om expropriationsmål, vari stämning utfärdats före den 1

januari 1917, vad i sagda förordning stadgas äga tillämpning, och skola,

ändå att stämning ej utfärdats före nämnda dag, beträffande fastighet eller

särskild rätt, som den exproprierande före samma dag tagit i besittning,

stadgandena i 13 § första stycket och första punkten av andra stycket i

omförmälda förordning tillämpas i stället för bestämmelserna i 7 § första

stycket, 8, 9 och 11 §§ i denna lag. Förekommer i lag eller särskild

författning hänvisning till bestämmelse, som sålunda upphäves, skall i

stället motsvarande bestämmelse i denna lag tillämpas. Eljest göres ej

genom denna lag ändring i vad lag eller särskild författning innehåller

om fast egendoms avstående eller upplåtande för visst allmänt ändamål.

no

äo-are i fast egendom ändå att försäljning av egendomen ej skett, betalning

å& huvudstolen av intecknad fordran, för vars gäldande försäljningen skolat

ske, vare inteckningen till motsvarande belopp utan verkan; och varde

därom, sedan fördelningen visats vara godkänd eller hava vunnit laga kraft,

anteckning gjord i inteckningsprotokollet som nyss sagts.

Vad sålunda stadgats skall jämväl tillämpas, där enligt gällande

bestämmelser om expropriation intecknad egendom tages i besittning av

den exproprierande eller allenast till en del varder till honom avtiädd ellei

ock nyttjanderätt eller servitutsrätt till intecknad egendom upplåtes samt

i något av de fall nu sagda äro vid ersättnings fördelning betalning ut­

faller å huvudstol av inteckning, så ock där enligt gällande bestämmelser

om ändring eller utrivning av vattenverk allenast en del av intecknad

egendom avträdes och vid fördelning av löseskillingen betalning utfaller å

intecknings huvudstol.

36 §.

1 inom.

Har egendom, som gemensamt med annan häftar för in­

teckning, blivit såld i den ordning utsökningslagen bestämmer, skall

egendomen, sedan auktionen vunnit laga kraft och köpeskillingen erlagts,

icke vidare häfta för större del av intecknade beloppet än köparen enligt

131 § utsökningslagen kan hava fått avräkna å köpeskillingen eller som

enligt 117 § 1 mom. samma lag skall innestå i egendomen; och varde där­

om, efter ty i 23 § sägs, anteckning gjord i inteckningsprotokollet.

Varda av gemensamt intecknade egendomar en eller flera utmätnings­

vis sålda, skola de övriga ej vidare häfta för vad av inteckningen kunnat

utgå ur köpeskillingen för de egendomar, som sålts; skolande därom, när

det visas, huru köpeskillingen fördelats och att fördelningen blivit godkänd

eller vunnit laga kraft, göras anteckning i inteckningsprotokollet.

2 mom.

Ej heller skola i det fall, att enligt gällande bestämmelser

om expropriation en eller flera av gemensamt intecknade egendomar helt

eller delvis avträdas till den exproprierande eller av honom tagas i be­

sittning eller ock nyttjanderätt eller servitutsrätt till en eller flera av ge­

mensamt intecknade egendomar upplåtes, eller att en eller flera av gemen­

samt intecknade egendomar varda helt eller delvis avträdda enligt gällande

bestämmelser om ändring eller utrivning av vattenverk, eller att frälse­

ränta, som gemensamt med annan fast egendom häftar för inteckning,

varder inlöst för statsverkets räkning eller avlöst, de övriga egendomarna

häfta för intecknat belopp, varför betalning utfallit vid ersättnings för­

delning; skolande jämväl därom göras anteckning i inteckningsprotokollet

enligt vad i 1 mom. andra stycket sägs.

Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr 95.

112

Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr 9ö.

Förslag

till

Lag

om ändrad lydelse av 71 § i lagen den 20 juni 1879 om dikning och annan

avledning av vatten.

Härigenom förordnas, att 71 § i lagen den 20 juni 1879 om

dikning och annan avledning av vatten skall erhålla följande ändrade

lydelse:

Är fast egendom, för vilken löseskilling blivit nedsatt, intecknad,

åligge Konungens befallningshavande att, sedan egendomen blivit avträdd,

därom ofördröjligen göra anmälan å landet hos domaren och i stad hos

rätten. Häftar den avträdda egendomen gemensamt med annan egendom

för inteckningen, eller utgör det som avträtts allenast en del av den egen­

dom, vari inteckningen är meddelad, och har vid fördelning av löseskil-

lingen likvid utfallit å inteckningens huvudstol, åligge ock Konungens

befallningshavande att därom, sedan fördelningen godkänts eller vunnit

laga kraft, göra anmälan efter ty nyss sagts och tillika insända fördel-

ningslängden. Har vid fördelning av ersättning, som i 67 § avses, likvid

utfallit å huvudstol av intecknad gäld, vare lag samma.

Utan hinder därav att fördelning av löseskilling eller av ersättning,

som i 67 § avses, ägt rum och blivit godkänd eller vunnit laga kraft,

äge inteckningshavare, vars fordran icke blivit till fullo betäckt, den rätt,

varom i 69 § 3 mom. förmäles.

Denna lag skall träda i kraft den 1 januari 1917, men skall ej

tillämpas, där egendomen blivit avträdd före nämnda dag.

Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr 95.

113

Förslag

till

Lag

om ändrad lydelse av I § i lagen den 27 juni 1902, innefattande vissa

bestämmelser om elektriska anläggningar.

Härigenom förordnas, att 1 § i lagen den 27 juni 1902, innefat­

tande vissa bestämmelser om elektriska anläggningar, skall erhålla följande

ändrade lydelse:

Har, för någon orts förseende med belysning eller drivkraft eller

för dylikt ändamål eller för beredande av drivkraft åt sådan industriell

anläggning, som finnes vara av större betydelse för det allmänna, Konungen

prövat nödigt, att jord eller lägenhet, som tillhör enskild man, menighet

eller inrättning, användes till framdragande av elektrisk starkströmsledning,

skall vad för ändamålet erfordras, emot ersättning, avstås eller upplåtas.

Menighet vare dock ej pliktig att inom område, för vilket bygg­

nadsstadgan för rikets städer äger tillämpning, eller inom fastställt hamn­

område avstå eller upplåta gata, torg, allmän plats eller vattendrag.

Ej heller vare, där ledningen skall inom område, för vilket nämnda

stadga icke är tillämplig, framdragas på mindre avstånd än etthundrafemtio

meter från boningshus eller annan vid gård uppförd byggnad eller tomt­

plats eller trädgård, som tillhör jordens eller lägenhetens ägare, denne

skyldig något avstå eller upplåta, utan så är, att Konungep finner annan

sträckning för ledningen icke kunna utan synnerlig olägenhet användas.

Skall enligt vad i denna § är stadgat jord eller lägenhet avstås

eller upplåtas, äge vad i lagen om expropriation i allmänhet stadgas samt

de i nämnda lag meddelade särskilda bestämmelserna om expropriation

för elektriska svagströmsledningar motsvarande tillämpning; dock att, där

jorden eller lägenheten skall användas för annans räkning än kronans,

förhöjning i ersättningen skall äga rum med hälften av det belopp, som

jämlikt de i samma lag stadgade grunder skall utgå.

Denna lag skall träda i kraft den 1 januari 1917.

Bihang till riksdagens protokoll 1916. 1 samt. 81 höft. (Nr 95.)

15

114

Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr 95.

Förslag

till

Lag

om ändring i vissa delar av lagen den 31 augusti 1907 angående stadsplan

och tomtindelning.

Härigenom förordnas, att 21 § i lagen den 31 augusti 1907 angå­

ende stadsplan och tomtindelning skall upphöra att gälla samt att 14—18,

22, 24, 26 och 32 §§ i samma lag skola erhålla följande ändrade lydelse:

14 §.

Skall enligt denna lag mark till staden avstås eller av staden lösas,

skola i avseende härå stadgandena i lagen om expropriation i tillämpliga

delar gälla, med iakttagande av vad nedan i 15—20 samt 22—24 §§ är

stadgat.

15 §.

Ansökan* om stämning må, där staden enligt 8 eller 12 § är skyldig

lösa mark, göras såväl av staden som av markens ägare.

16 §.

Är fråga om marks avstående enligt 11 §, skola stadgandena i 78

och 79 §§ av lagen om expropriation äga tillämpning.

17 §.

Har stad sökt anstånd enligt 27 eller 28 §, varde frågan om nämnds

tillsättande vilande, till dess sig visat om anstånd varder beviljat.

116

Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr 95.

ersättningens utgivande utan hänsyn till kostnad, som staden må hava

vidkänts för markens planerande och ordnande. Uppstår tvist om vidden

av den gatumark, tomtägaren har att ersätta, skall särskilt värde sättas å

den mark, tvisten gäller. Gottgörelse till nämnden och annan kostnad

gäldas utav staden, då ersättning varder satt till lägre belopp, än staden

fordrat, men eljest av tomtägaren.

Denna lag skall träda i kraft den 1 januari 1917.

Kungl. Afaj:ts nåd. proposition Nr 95.

117

Utdrag av protokollet, hållet i Kungl. Maj:ts lagråd måndagen den

6 mars 1916.

*

Närvarande:

Justitieråden

B^ergman,

S^jögren,

Regeringsrådet

P^almgren,

Justi tierådet

D^yberg.

Enligt lagrådet tillhandakommet utdrag av protokollet över justitie-

departementsärenden, hållet inför Hans Maj:t Konungen i statsrådet

den 28 januari 1916, hade Kungl. Maj:t förordnat, att lagrådets ut­

låtande skulle för det i § 87 regeringsformen omförmäla ändamål inhäm­

tas över upprättade förslag till

lag om expropriation,

lag om ändrad lydelse av vissa §§ i förordningen den 16 juni 1875

angående inteckning i fast egendom,

lag om ändrad lydelse av 71 § i lagen den 20 juni 1879 om dik­

ning och annan avledning av vatten,

lag om ändrad lydelse av 1 § i lagen den 27 juni 1902, innefattande

vissa bestämmelser om elektriska ardäggningar,

samt

lag om ändring i vissa delar av lagen den 31 augusti 1907 angående

stadsplan och tomtindelning.

Förslagen, som finnas bilagda detta protokoll, hade inför lagrådet

föredragits av dåvarande byråchefen för lagärenden, numera regeringsrå­

det Herman Falk.

I anledning av förslagen avgåvos följande yttranden av lagrådet och

dess särskilda ledamöter:

118

Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr 95.

Förslaget till lag om expropriation.

4 §-

Lagrådet:

Bestämmelsen, att kartan över fastigheten med beskrivning skall, om

fastigheten är fördelad i flera ägolotter, utvisa dessas läge och gränser,

torde såsom till sitt innehåll dunkel och som det synes obehövlig böra

utgå. Detsamma gäller om motsvarande bestämmelse i 80 §.

Sedan fastighetsregister för orten blivit upplagt, torde det vara av

mindre vikt, att ansökningshandlingarna utvisa, till vilken jordeboksenhet

fasflgheten, om den är belägen på landet, hör, men däremot böra de lämna

upplysning om fastighetens beteckning i fastighetsregistret. För detta

ändamål synes det böra föreskrivas, att, om fastighetsregister för orten är

upplagt, vid ansökningen bör fogas utdrag av registret, så vitt fastigheten

angår. Aven i denna del kan enahanda erinran göras vid 80 § i förslaget.

5 §•

Justitieråden

Bergman, Sjögren

och

Dyberg:

Med hänsyn till vad i lagen bör föreskrivas om lösningsrätt till ex­

proprierad egendom torde stadgandet i tredje stycket av denna paragraf

icke vara erforderligt, så vitt det avser bestämmelser för den tid, under

vilken lösningsrätt äger rum. Sedan denna tid gått till ända, synes

den exproprierade egendomen böra i allo likställas med annan, allmän eller

enskild, egendom. På grund härav hemställes, att berörda stadgande må

utgå.

Regeringsrådet

Palmgren:

Såsom lagrådets övriga ledamöter anmärkt, bör, sedan den tid, under

vilken lösningsrätt till exproprierad egendom äger rum, gått till ända,

egendomen i allo likställas med annan egendom.

7 §•

Justitierådet

Sjögren,

regeringsrådet

Palmgren

och justitierådet

Dy­

berg:

Om det åtagande, som avses i andra stycket, innebär utfästelse av

ett servitut till förmån för den återstående delen av fastigheten, bör åta-

119

gandet, där så yrkas, ske i sådan form, att inteckning för servitutet kan

ineddelas. Endast genom en föreskrift härom synes med den stadgade

jämkningen av expropriationsersättningen kunna förenas erforderlig trygghet

för den ersättningsberättigade vid överlåtelse av den exproprierade fastig­

heten.

Kungl. May.ts nåd. proposition Nr 95.

8 och 11 §§.

Lagrådet:

Den expropriationsersättning, som åsyftas i 8 §, torde vara ersätt­

ningen eller, såsom den i förslaget benämnes, löseskillingen för den fastig­

het, som exproprieras. För vinnande av större tydlighet synes sistnämnda

uttryck böra användas i paragrafen.

Göres denna jämkning i förslaget, bör i 11 § hänvisas jämväl till 8 §.

14 §•

Lagrådet:

Den i andra stycket av denna paragraf föreskrivna anmälan synes

på landet böra göras hos domaren, på det att vid utfärdandet av grava­

tionsbevis hänsyn till förhållandet snarast möjligt må kunna tagas.

33 §.

■

Lagrådet:

Vad i förevarande pagragraf stadgas om laga förfall och jäv skall

tydligtvis även gälla i fråga om hinder, som i 26 § första stycket sägs,

dock med den skillnad beträffande ordföranden att, när på grund av så­

dant hinder Konungens befallningshavande skall utse ny ordförande, denne

icke skall utses allenast för den ifrågavarande nämnden. Detta torde

även vara förslagets mening. För att åt paragrafen giva den omfattning,

som densamma sålunda bör äga, hemställes, att härför erforderlig jämkning

vidtages.

49 §.

Lagrådet:

Förslagets mening torde vara, att då såsom villkor för expropria-

tionens fullbordande föreskrives expropriationsersättningens nedsättande hos

Konungens befallningshavande, härmed icke avses jämväl den ränta, som

enligt 55 § i vissa fall skall erläggas. Denna förslagets mening, för vil-

120

ken goda skäl synas tala, framgår dock ej av förslagets särskilda paragra­

fer med den tydlighet, som torde vara erforderlig till förekommande av

misstolkning av förslaget uti ifrågavarande avseende. På grund härav

vore det önskligt, att förslaget bleve i denna del förtydligat.

Då särskild rätt, som innehavaren jämlikt 2 § tredje stycket är

pliktig att avstå, även omfattar fordran, för vilken inteckning i fastigheten

är sökt eller beviljad, eller för vilken fastigheten häftar jämlikt 11 kap.

2 § jordabalken, men dylik fordran icke vid expropriation må lämnas

orubbad, hemställes, att andra stycket av förevarande paragraf må förtyd­

ligas i berörda hänseende, så att föreskrift lämnas, dels, såsom regel, att

exproprierad fastighet skall övergå till nye ägaren fri från all särskild

rätt, som innehavaren jämlikt 2 § tredje stycket är pliktig avstå, dels ock,

såsom undantag härifrån, att fastigheten fortfarande skall häfta för särskild

rätt, som tillkommer sakägare, och som jämlikt utfästelse av nye ägaren

lämnas orubbad.

Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr 95.

50 och 51 §§.

Lagrådet:

Med hänsyn till beskaffenheten av den bevisning, som kan ifråga­

komma enligt stadgandet i andra stycket av 50 §, hemställes, att pröv­

ningen av frågan om förverkandet må förläggas till rätten. Där rätten

finner, att förverkande ägt rum, och i anledning härav föreskriven anteck­

ning skett inom nittio dagar från förverkandet, bör rätten därom ofördröjli­

gen göra anmälan hos Konungens befallningshavande. Om denna hem­

ställan vinner beaktande, bör stadgandet i tredje stycket av 51 § ersättas

av en bestämmelse, att åtgärd för expropriationens fullbordande enligt

första eller andra stycket ej må äga rum, sedan anteckning enligt 50 §

andra stycket skett.

61 §•

Lagrådet:

I fråga om återkallelse beträffande en del av den fastighet, expro-

priationsanspråket omfattar, bör gälla, att återkallelse ej får ske beträffande

sådan del, vartill jämlikt 12 § på fastighetsägarens begäran expropria-

tionen skolat utsträckas, därest anspråket från början omfattat allenast

den återstående delen. Härom torde bestämmelse böra intagas i andra

stycket av förevarande paragraf.

Kungl. Mapts nåd. proposition Nr 95.

64 och 65 §§.

121

Justitierådet

Bergman,

regeringsrådet

Palmgren

och justitierådet

Dyberg:

Beträffande skada, som ej kunnat vid expropriationsnämndens för­

rättning förutses, äger enligt reglerna i förevarande paragrafer den skade­

lidande att, om skadan uppkommit före expropriationsmålets slutliga av­

görande, på därom framställd begäran få målet återförvisat till nämnden

för ersättningsfrågans behandling enligt expropriationslagens bestämmelser

men, om skadan uppstått efter expropriationsmålets slutliga avgörande,

anhängiggöra ersättningstalan vid vederbörlig domstol, som då har att be­

döma frågan efter vanliga skadeståndsregler. Denna anordning kan i vissa

fall bliva obillig mot den skadelidande. Om nämligen en skada av ifrå-

gavarande art inträffar före expropriationsmålets slutliga avgörande men

så nära inpå avgörandet, att den skadelidande ej hinner dessförinnan fram­

ställa begäran om målets återförvisning till nämnden, går han förlustig

all rätt till ersättning för skadan. För betryggande av den skadelidandes

rätt i dylikt fall hemställes om sådan ändring av 65 §, att bestämmelserna

i expropriationslagen icke bliva tillämpliga i avseende å skada eller intrång,

som ej kunnat förutses vid expropriationsnämndens första förrättning och

ej heller på grund av stadgandet i 64 § efter expropriationsmålets åter­

förvisande till nämnden av densamma uppskattats.

68-70 §§.

Justitieråden

Bergman

och

Sjögren:

Därest den, som instämmer talan om lösningsrätt, icke i stämnin­

gen yrkar att jämväl få lösa byggnad eller annat, som påkostats fastig­

heten, blir exproprianten ställd i valet mellan att avstå detta mot ett av

motparten bestämt pris eller att bortföra detsamma och återställa fas­

tigheten i det skick, vari den vid expropriationen befann sig. Den

förlust, som i regel är en given följd av denna expropriantens ogynn­

samma ställning, får i viss mån karaktären av ett förverkande, som

åtminstone i de fall, då lösningsrättens förutsättningar inträtt utan ex­

propriantens eget förvållande, icke kan anses överensstämma med billig­

het. Men även där exproprianten genom försummelse eller annorledes kan

anses själv hava föranlett, att lösningstalan kunnat anställas, synes det

mindre billigt, att i anledning härav stadgas en påföljd, som för expro­

prianten innebär en förmögen!]etsförlust, vilken icke kan lämpas efter för-

Biliang till riksdagens protokoll 1916. 1 saml. 81 käft.

(

Nr 95.)

16

122

Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr 95.

summelsens beskaffenhet. Det kan ock anmärkas, att de från arrendelagen

hämtade bestämmelserna i 70 § av förslaget icke äro lämpliga, då här fråga

icke är om kostnad, som nedlagts å

annans

fastighet. Om en arrendator

å den av honom arrenderade fastigheten nedlägger kostnad utan att där­

till vara förpliktad, torde han i allmänhet med större eller mindre säker­

het kunna beräkna den vinst, han under arrendetiden härav kan hämta,

men någon motsvarighet härtill föreligger icke i förevarande fall.

Därest man föreskriver, att lösningsrätten skall omfatta fastigheten i

dess helhet och således även avse därå uppförd byggnad och annat, som

tillhör fastigheten, ävensom att i övrigt beträffande fastighetens värde reg­

lerna om expropriationsersättning skola tillämpas, då lösningsrätten utövas,

synas häremot avgörande betänkligheter icke kunna anföras. Det för 1913

års riksdag framlagda förslaget intog ock denna ståndpunkt, vilken jäm­

väl företräddes av lagutskottet. Om med hänsyn till vad ovan an­

förts en återgång till det äldre förslagets bestämmelser härutinnan synes

påkallad, följer härav, att 68 § sista stycket, 69 § första stycket första

punkten samt andra stycket ävensom 70 § böra utgå.

Andras förslaget i nu antydd riktning, föranledes därav ändring

i hänvisningen i 24 § av förslaget till lag om ändring i vissa delar av

lagen den 31 augusti 1907 angående stadsplan och tomtindelning.

80 §*

Lagrådet:

Beträffande denna paragraf erinras om vad om densamma anförts

vid 4 §.

99 §.

Lagrådet:

Stadgandet i denna paragrafs andra stycke torde böra förtydligas

på det sätt, att expropriationen allenast må avse mark, varå finnes bo­

ningshus, tillhörigt annan än markens ägare.

102—105 §§.

Justitieråden

Bergman, Sjögren

och

Dyherg:

Den i 68 § stadgade lösningsrätten torde utgöra en verksam garanti

för att under den tid lösningsrätt äger rum den exproprierade fastig­

heten användes för det avsedda ändamålet; för tiden därefter bör, såsom

vid 5 § anmärkts, fastighetens användning icke vara underkastad någon

inskränkning i anledning av expropriationen. En verksam garanti i be-

124

Kungl. Maj:ts nåd. proposition ATr 95.

paragraf uteslutes, bör i följd därav även bestämmelsen i tredje stycket

av 104 § utgå, men även om 5 § bibehålies oförändrad, synes berörda be­

stämmelse i 104 § mindre lämplig.

Bestämmelserna i 105 §, så vitt de avse exproprierad fastighets över­

låtande å annan ägare eller användande av fastighet, som aktiebolag eller

förening exproprierat, i strid mot föreskrift i bolagsordningen eller stad­

garna, torde böra utgå, därest den i 102 § stadgade begränsningen av

expropriationsrätten till vissa angivna rättssubjekt, såsom ovan föreslagits,

bortfaller. Vad 105 § i övrigt innehåller om inträdande av lösningsrätt

bör jämväl utgå, om stadgandena i 5 § tredje stycket och 104 § tredje

stycket uteslutas.

Vid beaktande av vad sålunda anförts beträffande 102—105 §§ torde

med dessa paragrafers uteslutande bestämmelsen i första stycket av 104 §

lämpligen böra intagas i åttonde punkten av 1 §.

Regeringsrådet

Palmgren:

Det remitterade förslaget innehåller i motsats till 1913 års propo­

sition bestämmelser om vem som skall kunna erhålla rätt att expropriera

mark till uppförande av byggnader för överläggningar eller föredrag, och

upptager förslaget i sådant avseende kommun eller municipalsamhälle, inom

vars område marken är belägen, aktiebolag och registrerad förening. Vad

kommun beträffar, torde, i den mån fråga är om att anskaffa dylik lokal

till gagn för hela befolkningen inom kommunen eller åtminstone större delen

därav, ändamålet kunna falla inom de uppgifter för den kommunala verk­

samheten, som utstakas av stadgandet i 1 § av förordningen om kommu­

nalstyrelse på landet och motsvarande föreskrifter i kyrkostämmoförord-

ningen, och dess tillgodoseende även genom expropriation i fall av behov

således vara tryggat genom bestämmelserna i tredje och fjärde punkterna

av 1 § i förslaget. Så vitt syftet åter är att bereda lokal av ifrågava­

rande art åt allenast befolkningen inom någon mindre del av kommunen

eller åt allenast anhängare av vissa religiösa, politiska eller sociala me-

ningsriktningar, synes detsamma näppeligen böra hänföras till de gemen­

samma ordnings- och hushållningsangelägenheter, vilka kommunen har att

vårda. Att för anskaffande av nödiga medel i dylika fall anlita kommu­

nens beskattningsrätt lärer också innebära en obillighet emot kommunens

övriga medlemmar. Härtill kommer, att det icke för ändamålets vinnande

är erforderligt att utsträcka den kommunala verksamheten till fall av sist­

nämnda beskaffenhet, enär förslaget öppnar möjlighet för de i saken verk­

ligen intresserade att genom sammanslutning till aktiebolag eller regist­

rerad förening förskaffa sig behörighet att erhålla expropriationsrätt.

Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr 95.

125

Vad nu är sagt gäller i än högre grad i fråga om municipalsam-

hälle med avseende å den till bestämda uppgifter skarpt begränsade verk­

samhet, som jämlikt 80 § i förordningen om kommunalstyrelse på landet

tillkommer och enligt allmänna grunder även synes böra tillkomma så­

dant samhälle.

Det kan ifrågasättas, om föreskriften i andra stycket av 104 § där­

om att yttrande över ansökning av aktiebolag eller förening om expro­

priationsrätt i alla fall skall infordras från vederbörande kommunalstämma

bör bibehållas. Om kommunalfullmäktige finnas i kommunen, synes det

böra överlämnas åt dessa att yttra sig i ärendet. I vissa fall torde det

också vara lämpligare, att yttrande avgives av kyrkostämman. Om före­

skriften bortfaller, kan i varje särskilt fall förfaras efter omständigheterna.

Genom stadgandet i 5 § tredje stycket lärer vara tillräckligt sörjt

för att nödiga bestämmelser för tryggande av fastighetens användande för

det avsedda ändamålet varda meddelade vid beviljandet av expropriations­

rätt. Vid sådant förhållande synes föreskriften i tredie stycket av 104 8

böra utgå.

Bibehållas sistnämnda föreskrift och den därmed sammanhängande

föreskriften i 105 §, torde i dessa föreskrifters innehåll ligga ett ytter­

ligare skäl att icke upptaga kommun eller municipalsamhälle såsom bärare

av den expropriationsrätt, varom här är fråga.

106 §•

Lagrådet:

Att inköpa ödelagd skogsmark för åstadkommande av skogsåterväxt

torde knappast falla inom det verksamhetsområde, som enligt hittills an­

tagen tolkning av 1 § i förordningen om kommunalstyrelse på landet och

motsvarande stadgande för stad är kommun anvisat. Aven om kommu­

nens befogenhet vidgas i berörda avseende, lärer det ytterst sällan komma

att inträffa, att kommun begagnar sig därav. Stadgande i sådan riktning

synes därför vara obehövligt. Däremot torde det ligga närmare de upp­

gifter, som tillkomma landsting, att ombesörja angelägenhet av ifrågava­

rande beskaffenhet. Om denna uppfattning godkännes, bör i paragrafen

utsägas, att expropriationsrätt må kunna beviljas landsting.

Att nu införa stadgande om rätt för skogsvårdsstyrelse till expro­

priation för här ifrågavarande ändamål torde icke vara lämpligt. En så­

dan rätt synes nämligen icke stå väl tillsammans med gällande bestäm­

melser om skogsvårdsstyrelser. Och då den under år 1911 tillsatta s. k.

skogslagstiftningskommittén, vilken har att utreda bland annat frågan om

126

Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr 95.

revision av lagstiftningen om vården av enskildes skogar, lärer hava under

omprövning frågan, huruvida och i vilken omfattning skogsvårdsstyrelse

bör äga rätt att förvärva skogsmark, synes i avbidan på resultatet av kom­

mitténs arbete den nu föreliggande frågan om expropriationsrätt för skogs­

vårdsstyrelse böra anstå.

Förslaget till lag om ändring i vissa delar av lagen den 31 augusti 1907

angående stadsplan och tomtindelning.

24 §.

Justitieråden

Bergman

och

Sjögren:

I fråga om denna paragraf hänvisas till det vid 68—70 §§ i för­

slaget till lag om expropriation avgivna yttrande.

Lagrådet:

Förutom i de paragrafer, uti vilka enligt nu förevarande lagförslag

föreslås ändring, torde förslaget till lag om expropriation påkalla ändring

jämväl i 23 § av stadsplanelagen. Härigenom erfordras någon jämkning i

lagförslagets ingress.

Övriga lagförslag.

Lagrådet:

Dessa lagförslag finner lagrådet icke föranleda någon anmärkning.

Ur protokollet

Erik Öländer.

128

paragrafers lydelse. Likaledes har lagrådets erinran beträffande 49 § andra

stycket i samma förslag föranlett en jämkning av detta styckes avfattning.

Det önskemål, åt vilket lagrådet i övrigt givit uttryck vid sistnämnda §,

har tillgodosetts genom ett tillägg till 55 § i förslaget. Med hänsyn till

vad lagrådets flesta ledamöter yttrat vid förslagets 64 och 65 §§ har lydel­

sen av sistberörda § omarbetats.

Däremot har jag icke funnit de vid 5 § gjorda erinringarna mot tredje

stycket i samma § böra föranleda någon ändring i förslaget. Den huvud­

sakliga bestämmelsen i nämnda stycke infördes i ett tidigare förslag vid den

omarbetning det undergick, innan detsamma den

7

september

1912

hän­

visades till det dåvarande lagrådet för granskning, och till statsrådsproto­

kollet för nämnda dag anförde dåvarande deparrementschefen rörande denna

bestämmelse, att den innehölle en regel, som i och för sig kunde anses

självklar men som det dock icke syntes sakna betydelse att uttryckligt

fastslå, särskilt då expropriationsrätten väsentligt utvidgades och detta även

till områden, där expropriationen endast medelbart skulle tillgodose ett

allmänt intresse. Efter att hava av lagrådet lämnats utan erinran i sak

bibehölls bestämmelsen i det förslag, som förelädes 1913 års riksdag, och

inom riksdagen ifrågasattes icke från något håll ändring i bestämmelsens

innehåll. På de skäl, som tidigare gjort sig gällande, torde sagda bestäm­

melse fortfarande böra anses lämplig. Beträffande grunderna för det till-

lägg bestämmelsen erhållit i det förslag, som nu utgjort föremål för lag­

rådets granskning, tillåter jag mig att allenast hänvisa till vad jag vid

remissen till lagrådet därom yttrade.

Jämte det lagrådets flesta ledamöter till stöd för sin uppfattning,

att stadgandena i 5 § tredje stycket av förslaget äro obehövliga, hänvisat

till bestämmelserna om rätt att under vissa förutsättningar lösa exproprie­

rad egendom, hava två av samma ledamöter vid 68—70 §§ i förslaget

hemställt om ändringar, genom vilka lösningsrätten skulle erhålla väsent­

ligt mindre betydelse än enligt det remitterade förslaget. Anledningarna

till att sistnämnda förslag i denna del skiljer sig från tidigare förslag an-

gåvos av mig vid remissen till lagrådet, och jag kan nu i all huvudsak

inskränka mig till att åberopa vad jag då anförde. Obestridligt är att

lösningsrättens utövande enligt det remitterade förslagets bestämmelser

stundom kan leda till förlust för den, från vilken egendom löses, men då

skulden till lösningsrättens inträdande ligger hos honom, synes det vara

mindre obilligt, att han utsättes för möjligheten av en sådan förlust, än

om den lösningsberättigade vid utövning av sin rätt skulle underkastas

alltför ogynnsamma ekonomiska villkor. De föreslagna stadgandena, som

till sina grunder överensstämma med motsvarande bestämmelser i gällande

Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr 95.

]30

Kungl. Maj ds nåd. proposition Nr 95.

bestämmelser i dessa ämnen. Att villkorets uppfyllande icke torde med­

föra några avsevärda olägenheter för de föreningar, om vilka här är fråga,

har jag vid remissen till lagrådet påvisat. Då uteslutande av förslagets

bestämmelse, att aktiebolag skola kunna erhålla expropriationsrätt för nämnda

ändamål, synes hava inom lagrådet ifrågasatts endast såsom en följd därav

att motsvarande bestämmelse om föreningar skulle utgå ur förslaget, torde

jag icke behöva närmare angiva de grunder, på vilka jag finner även den

förra bestämmelsen böra bibehållas. Det må jämväl tillåtas mig att erinra

därom, att vid bifall till vad lagrådets flesta ledamöter i dessa hänseenden

hemställt förslaget skulle komma att alldeles sakna bestämmelse, vilka rätts­

subjekt kunna företräda ifrågavarande expropriationsändamål. Mot den

obestämdhet, som i denna del förefanns hos det för 1913 års riksdag fram­

lagda förslaget, gjordes emellertid inom riksdagen anmärkningar, som icke

torde kunna° anses obefogade, och det synes mig angeläget att anledningen

till dessa anmärkningar undanröjes.

Lagrådets samtliga ledamöter hava ansett stadgandet i 104 § tredje

stycket böra uteslutas ur förslaget. Då Kungl. Maj:t, även utan detta stad­

gande, icke lärer underlåta att vid beviljande av expropriationsrätt för

ifrågavarande ändamål meddela de bestämmelser, som finnas påkallade av

detta ändamåls särskilda beskaffenhet, torde den sålunda av lagrådet till­

styrkta ändringen utan olägenhet kunna vidtagas. I sammanhang härmed

synes emellertid ett tillägg böra göras till 103 §. Bolagsordnings eller

föreningsstadgars bestämmelser om ändamålet för bolaget eller föreningen

samt huru dess verksamhet skall bedrivas må enligt sistnämnda § ej ändras

utan Konungens medgivande, så länge bolaget eller föreningen är ägare

av fastighet,"som förvärvats genom expropriation enligt stadgandena i före­

varande0 del av förslaget. Då dylika bestämmelser i bolagsordning eller

stadgar äga samma betydelse som de särskilda föreskrifter Konungen med­

delar till°tryggande av expropriationsändamålet, synes, i konsekvens med

föreskriften ‘i °5 § tredje stycket, ett stadgande böra meddelas om tillsyn

å efterlevnaden jämväl av de förra bestämmelserna. Skulle beträffande

ändamålet och verksamhetens art i en inom en förening bildad byggnads-

förenings stadgar i huvudsak allenast hänvisas till bestämmelserna i moder­

föreningens stadgar, torde erfordras särskilda av Kungl. Maj:t utfärdade

föreskrifter, vilka tydligen i detta som i andra fall ersätta felande bestäm­

melser i stadgarna.

_

.

På skäl, som framgå av vad jag yttrat dels vid remissen till lag­

rådet dels i fråga om 5 § i förslaget förut denna dag, finner jag mig för­

hindrad tillstyrka, att de anmärkningar, lagrådet eller dess flesta ledamöter

132

Kungl. Maj:ts nåd proposition Nr 95.

jämlikt § 87 regeringsformen genom proposition föreläggas riksdagen till

antagande.

,

, .

Med bifall till denna av statsrådets Övriga leda­

möter biträdda hemställan täcktes Hans Maj:t Konungen

förordna, att till riksdagen skulle avlåtas proposition av

den lydelse bilaga vid detta protokoll utvisar.

Ur protokollet

Israel Myrberg.

Stockholm 1916. Kungl. Boktryckeriet, P. A. Norstedt

k

SSner.

133269