2

Kungl. May.ts proposition nr 15,

15) lag angående ändrad lydelse av 16 § i lagen den 14 juni 1917

om införsel i avlöning, pension eller livränta;

16) lag angående ändrad lydelse av 1 § i lagen den 14 juni 1917

om förbud för vissa underhållsskyldiga att avflytta från riket;

17) lag om ändrad lydelse av vissa bestämmelser i rättegångs­

balken ;

18) lag om ändrad lydelse av 1 § i förordningen den 16 juni 1875

angående särskilda protokoll över lagfarter, inteckningar och andra ärenden;

19) lag om ändring i vissa delar av konkurslagen;

20) lag angående ändrad lydelse av §§ 9 och 10 i förordningen

den 4 mars 1862 om tioårig preskription och om årsstämning;

21) lag om ändrad lydelse av 1, 2 och 6 §§ i förordningen den 16

juni 1875 angående lagfart å fång till fast egendom;

22) lag om ändrad lydelse av 4 § i förordningen den 16 juni 1875

angående inteckning i fast egendom;

23) lag angående ändrad lydelse av 6 och 17 §§ i lagen den 14

juni 1907 om inskrivning av tomträtt och vattenfallsrätt samt av fång

till sådan rätt;

24) lag angående ändrad lydelse av 2 och 23 §§ i lagen den 14

juni 1907 om inteckning i tomträtt och vattenfallsrätt;

25) lag om ändrad lydelse av 26 § i lagen den 29 juli 1892 an­

gående sparbanker;

26) lag om ändrad lydelse av 6 § i förordningen den 31 oktober

1873 angående främmande trosbekännare och deras religionsövning;

27) lag angående ändrad lydelse av 2 § i lagen den 1 juni 1912

om vissa internationella rättsförhållanden rörande äktenskaps rättsverk­

ningar;

28) lag angående ändrad lydelse av 17 § i lagen den 30 juni 1913

om allmän pensionsförsäkring; samt

29) lag angående ändrad lydelse av 18 § i lagen den 30 maj 1916

om vissa inskränkningar i rätten att förvärva fast egendom eller gruva

eller aktier i vissa bolag.

GUSTAF.

Eliel Löfgren.

4

6 §•

Avlas barn i trolovning, eller ingå efter barns avlelse föräldrarna trolovning med

varandra; upplöses trolovningen genom mannens död, och är kvinnan i behov av under­

håll, njute hon, såframt hon inom sex månader efter dödsfallet framställer sitt anspråk

hos den som sitter i hoet eller hos rätten eller domaren, skälig andel av hans kvarlåten-

skap, dock ej utöver hälften därav.

t**

Kungl. Maj:ts proposition nr 15.

2 KAP.

Om hinder mot äktenskap.

1 §•

Man under tjuguett år eller kvinna under aderton år må ej träda i äktenskap utan

Konungens tillstånd.

2

§.

Den, som är under tjuguett år och ej förut varit gift, må ej ingå äktenskap utan

föräldrarnas samtycke.

År den ene av föräldrarna död eller sinnessjuk eller sinnesslö eller utan del i vård­

naden, eller kan yttrande från den ene ej utan märklig omgång eller tidsutdräkt inhämtas,

vare den andres samtycke tillfyllest. År sådant fall för handen beträffande båda för­

äldrarna, tage den trolovade samtycke av förmyndaren eller, där särskild förmyndare

ej är nämnd, av annan giftoman, som rätten eller domaren på anmälan förordnar.

3 §•

Ej må den, som är omyndig förklarad, ingå äktenskap utan förmyndarens samtycke*

i

4 §.

'i Vägras samtycke i fall, som i 2 eller 3 § avses, äge rätten på ansökan tillåta äktenskapet,

om skäl till vägran prövas ej vara för handen.

5 §•

Ej må den träda i äktenskap, som är sinnessjuk eller sinnesslö.

6 §•

Den, som är behäftad med fallandesot, vilken härrör av övervägande inre orsaker,

eller med könssjukdom i smittosamt skede, må ej ingå äktenskap, med mindre Konungen

finner skäligt tillåta äktenskapet.

1 §•

5 Äktenskap vare förbjudet mellan dem, som äro i rätt upp- och nedstigande släkt­

skap med varandra, samt mellan syskon.

6

4 mom. Är anledning antaga att trolovad är sinnessjuk eller sinnesslö, eller tiar tro­

lovad varit sinnessjuk inom de tre sista åren, skall han med läkarintyg styrka, att sinnes­

sjukdom eller sinnesslöhet icke kan hos honom påvisas.

5 mom. Trolovad skall, om han är känd för fallandesot, förete läkarintyg, att fal­

landesot, som härrör av övervägande inre orsaker, icke kan hos honom påvisas, men

eljest avgiva skriftlig försäkran på heder och samvete, att han, såvitt honom är veter­

lig^ icke är behäftad med fallandesot.

Trolovad skall ock avgiva skriftlig försäkran på heder och samvete, att han, såvitt

honom är veterligt, icke lider av könssjukdom i smittosamt skede.

Vad sålunda är stadgat äge dock ej tillämpning med avseende å trolovad, som visar

Konungens tillstånd att utan hinder av sjukdom, varom fråga är, ingå äktenskapet.

6 mom. En var av de trolovade skall avgiva skriftlig försäkran på heder och samvete

att, såvitt honom är veterligt, de ej äro så besläktade eller besvågrade, som i 2 kap. 7

eller 9 § sägs, och, där ej till äktenskapet visas tillstånd jämlikt 2 kap. 8 §, att ej heller

sådan släktskap, som där avses, honom veterligen föreligger.

7 mom. Det åligger en var av de trolovade att i skriftlig försäkran på heder och sam­

vete uppgiva, huruvida han förut ingått äktenskap.

Har trolovad förut ingått äktenskap, och utvisa ej kyrkoböckerna eller intyg, som i

1 mom. sägs, att äktenskapet blivit genom makens död eller annorledes upplöst, skall

han styrka att så skett.

8 mom. Har kvinnan varit gift, och utvisa ej kyrkoböckerna eller intyg.som i 1 mom.

sägs, att hinder till följd av stadgandet i 2 kap. 11 § ej föreligger, skall hon styrka, att

sådant hinder ej möter.

Kungl. Maj:ts proposition nr 15.

3 §•

Hava de trolovade fullgjort vad enligt 2 § åligger dem, och finner ej prästen hinder

mot äktenskapet möta, utfärde han genast lysningssedel, med angivande av de tro-

lovades fullständiga namn jämte yrke och hemvist; och varde den genom utfärdarens

försorg kungjord i kyrkan tre söndagar i rad.

Sedan lysning skett, äge ej mannen eller kvinnan erhålla lysning till annat äktenskap,

förrän fyra månader förflutit från sista lysningsdagen, med mindre den andra trolovade

avlidit.

4 §•

Menar någon, att hinder mot äktenskapet möter, anmäla och styrke han det hos

prästen.

5

§• !

Är lysning fullbordad, och har ej hinder mot äktenskapet blivit jämlikt 4 § hos prästen

anmält och styrkt eller eljest blivit honom kunnigt, give han, när det äskas, de tro­

lovade intyg om lysningen och att hinder för äktenskapets ingående ej möter (lysnings-

bevis).

6 §■

Är trolovad dödligt sjuk, eller kallas mannen till uppbrott mot fienden, må äkten­

skapet ingås, utan att lysning föregått.

8

Kungl. Maj:ts proposition nr 15.

5 §•

Behörig att förrätta borgerlig vigsel är: i stad lagfaren ledamot av magistraten eller,

där magistrat ej finnes, stadsstyrelsens ordförande, och på landet landsfiskalen även­

som, där Konungen för visst område det medgiver, den som Konungens befallnings-

havande särskilt förordnar till vigselförrättare.

Borgerlig vigselförrättares åliggande att viga är ej beroende därav, att någon av de

trolovade har sitt hemvist inom hans tjänstgöringsområde.

Är landsfiskal bosatt i stad, äge han jämväl inom staden förrätta vigsel, men vare

ej pliktig därtill, med mindre någon av de trolovade har sitt hemvist inom hans distrikt.

6 §•

Är ej sådant fall för handen, varom i 3 kap. 6 § sägs, må vigsel ej ske, med mindre

lysning är fullbordad; och varde vigsel ändå vägrad, om hinder mot äktenskapet är

vigselförrättaren kunnigt. Utan lysningsbevis må ej annan viga än präst, som för kyrko­

böckerna där lysning skett.

Har lysning blivit fullbordad, men är vigsel ej förrättad inom fyra månader därefter

eller, om de trolovade eller endera tillhör den nomadiserande lappbefolkningen, inom ett

år, må vigsel ej vidare på denna lysning ske.

7

§•

Vilja de trolovade vigas utan föregående lysning, efter vad i 3 kap. 6 § sägs, åligge

trolovad, som är kyrkobokförd i svensk församling, att, om vigselförrättaren ej för

denna församlings böcker, förete äktenskapsbetyg; och skall i övrigt i fråga om villkor

för erhållande av vigsel vad i 3 kap. 2 och 3 §§ är beträffande lysning stadgat äga mot­

svarande tillämpning.

8 §•

Vigsel förrättas i släktingars eller andra vittnens närvaro.

Vid vigseln skola de trolovade, samtidigt tillstädes inför vigselförrättaren, på hans

fråga avgiva sitt ja och samtycke till äktenskapet samt därpå av honom förklaras för

äkta makar.

I övrigt lände till efterrättelse, vid vigsel inom svenska kyrkan föreskrifterna i kyrko­

handboken, vid vigsel inom främmande trossamfund dess kyrkobruk och vid borgerlig

vigsel de bestämmelser, som varda av Konungen meddelade.

Präst, som förrättat vigsel, give makarna ofördröjligen bevis därom. Vad vid borger­

lig vigsel förekommit skall upptagas i särskilt protokoll enligt de närmare föreskrifter

Konungen meddelar.

^

'

9 §.

'

1

Vigsel vare utan verkan, om den ej förrättats av präst, som äger behörighet att viga,

eller av borgerlig vigselförrättare, eller om därvid ej så tillgått, som i 8 § andra stycket

är föreskrivet; men ej skall vigsel anses ogin, på den grund att eljest icke så förfarits,

som i 8 § är sagt, eller vigselförrättaren överskridit sin behörighet eller vederbörlig lys­

ning ej föregått.

Kungl. Maj:t8 proposition nr 15.

9

5 KAP.

Allmänna bestämmelser om makars rättsförhållanden.

1 §•

Man och hustru äro skyldiga>arandra trohet och bistånd; de hava att i samråd verka

för familjens bästa.

2 §•

Makarna äro pliktiga att, var efter sin förmåga, genom tillskott av penningar, verk­

samhet i hemmet eller annorledes bidraga till att bereda familjen det underhåll, som

med avseende å makarnas villkor må anses tillbörligt. Till familjens underhåll skall

räknas vad som erfordras för den gemensamma hushållningen och barnens uppfostran

samt för tillgodoseende av vardera makens särskilda behov.

3 §.

i M

- Ö

jpLämnar vad ena maken enligt 2 § har att tillskjuta icke tillgång till bestridande av

utgifterna för hans särskilda behov och de utgifter, han eljest med hänsyn till makarnas

levnadsförhållanden enligt sed har att ombesörja för familjens underhåll, vare andra

maken pliktig att i lämpliga poster tillhandahålla honom erforderliga penningmedel.

Rätt till sådant bidrag tillkomme dock ej make, som visar oförmåga att handhava

medel eller av annan särskild orsak icke bör äga ombesörja utgifterna.

4 §.

Vad med tillämpning av 2 och 3 §§ av ena maken överlämnats till den andre för till­

godoseende av hans särskilda behov vare hans egendom.

5 §•

Gör make sig skyldig till uppenbar försummelse av sin underhållsplikt, varde han,

om andra maken det yrkar, av rätten förpliktad att till denne utgiva bidrag till de

utgifter för familjens underhåll, vilkas ombesörjande enligt sed ankommer på honom

eller rätten med hänsyn till omständigheterna finner skäligen böra anförtros honom.

m

⁶ §.

Har ena maken under ett kalenderår för familjens tillbörliga underhåll haft utgifter,

som uppenbarligen överstiga vad enligt 2 § ålegat honom för underhållet tillskjuta,

äge han, om ej annat avtalats eller med hänsyn till omständigheterna får antagas vara

avsett, av andra maken utfå ersättning för vad av sagda utgifter må anses belöpa på

denne.

Talan om ersättning må ej väckas, sedan ett år förflutit efter kalenderårets utgång.

Rätt till ersättning må ej göras gällande av annan än den ersättningberättigade själv,

ej heller i den ersättningsskyldiges konkurs.

Bihang till riksdagens protokoll 1920.

1 saml. 13 käft. (Nr 15.)

2

10

7 §•

Leva makar på grund av söndring åtskilda, åligge ändock make att enligt de i 2 §

stadgade grunder bidraga till andra makens underhåll; dock må, om ena maken huvud­

sakligen bär skulden till sammanlevnadens hävande, andra maken ej förpliktas utgiva

bidrag till hans underhåll, med mindre synnerliga skäl därtill äro.

Om bidrag till barnens underhåll i fall, som avses i första stycket, stadgas i lagen om

barn i äktenskap.

8 §•

I fall, som avses i 7 §, må, såvitt det med hänsyn till vardera makens levnadsförhål­

landen och omständigheterna i övrigt finnes skäligt, make förpliktas att till nyttjande

lämna andra maken lösören, vilka vid sammanlevnadens hävande ingingo i det för ma­

karnas gemensamma begagnande avsedda bohaget eller utgjorde andra makens arbets­

redskap. Har ena maken tillhörig egendom sålunda lämnats den andre till nyttjande,

skall avtal, som ägaren må med tredje man träffa angående egendomen, ej lända till

inskränkning i andra makens nyttjanderätt.

9 §•

Utan hinder av vad rätten beslutit om bidrag, som i 5 eller 7 § sägs, äge rätten på

endera makens yrkande annorlunda förordna därom, när väsentligen ändrade förhål­

landen påkalla det.

10

§.

Avtal i fråga, som avses i 2, 3, 7 eller 8 §, må på ena makens yrkande av rätten jäm­

kas, om avtalet finnes uppenbart obilligt eller väsentligen ändrade förhållanden påkalla

det

11 §•

Makarna vare pliktiga giva varandra de upplysningar rörande sina ekonomiska för

hållanden, som erfordras för bedömande av varderas underhållsskyldighet.

Kungl. Maj:ts proposition nr 15

12 M

En var av makarna äge att med förpliktande verkan jämväl för den andre ingå sådana

rättshandlingar för den dagliga hushållningen eller för barnens uppfostran, som sedvan­

ligen företagas för sådant ändamål. E ahanda behörighet tillkomme hustrun i fråga

om sedvanliga rättshandlingar för tillgodoseende av hennes särskilda behov Rätts-

handlingen skall anses vara ingången i syfte att förplikta jämväl andra maken, såvida

ej annat framgår av omständigheterna.

Rättshandling, varom i första stycket sägs, vare ej förpliktande för andra maken,

om den, med vilken rättshandlingen slöts, insåg eller bort inse, att det, som anskaffades

genom rättshandlingen, ej var erforderligt.

Vad sålunda är stadgat skall ej äga tillämpning, om makarna på grund av söndring

leva åtskilda.

13 §.

Missbrukar make den honom enligt 12 § tillkommande behörighet, må han kunna på

yrkande av andra maken av rätten förklaras behörigheten förlustig.

ji

12

Kungl. Maj:ta proposition nr 15.

4 §•

2 Make må ej avhända sig eller med inteckning för gäld belasta fast egendom, vari

andra maken har giftorätt, utan att denne skriftligen med två vittnen samtycker därtill.

År andra maken omyndig eller bortovarande, ankomme på förmyndare eller god man

åt giva samtycke, varom nyss är sagt. Särskilt samtycke vare ej erforderligt, om den

make, som vill företaga åtgärden, är förmyndare eller god man för andra maken.

Har make företagit åtgärd, som i första stycket sägs, utan erforderligt samtycke,

vare den ogin, om andra maken eller dennes förmyndare eller gode man väcker klander

därå; han instämme dock sin talan inom tre månader, sedan han fick kännedom om

åtgärden, och senast inom ett år, efter det lagfart eller inteckning beviljades.

Vad i denna paragraf är stadgat om fast egendom skall äga motsvarande tillämp­

ning i avseende å tomträtt; och skall vad i andra stycket sägs om lagfart gälla om in-

-krivning.

5 §•

Ej må make utan andra makens samtycke avhända sig eller pantsätta lösören, i

vilka denne har giftorätt, och vilka ingå i det för makarnas gemensamma begagnande

avsedda bohaget eller utgöra andra makens nödiga arbetsredskap eller äro avsedda för

barnens personliga bruk. Är andra maken omyndig, ankomme likväl på honom själv

att giva samtycke, som nyss är sagt, såvida han ej är sinnessjuk eller sinnesslö. Är han

sinnessjuk eller sinnesslö, eller kan yttrande från honom ej utan märklig omgång eller

tidsutdräkt inhämtas, vare sådant samtycke ej erforderligt.

Har make företagit rättshandling, som i första stycket sägs, utan erforderligt sam­

tycke, och var ej den, med vilken rättshandlingen ingicks, i god tro, vare rättshandlingen

ogin, om andra maken väcker klander därå; han instämme dock sin talan inom tre ma-

nader, sedan han fick kännedom om rättshandlingen, och senast inom ett år, från det

godset utgavs, j

^ ^

" 6

§•

IVägras samtycke i fall, som i 4 eller 5 § avses, äge rätten på ansökan tillåta åtgärd,

varom fråga är, om skäl till vägran finnes ej vara för handen.

7 §.

Hir make genom brottslig gärning uppsåtligen bragt andra maken om livet, eller

har han, när annan sålunda dräpt denne, haft sådan del i brottet, som i 3 kap. 1—6 §§

strafflagen sägs, vare han förlustig sin giftorätt i den egendom, som tillhört den döde,

____ 8 §.

Enskild egendom vare:

1. egendom, som genom äktenskapsförord förklarats skola vara enskild;

sf 2. egendom, som make erhållit i gåva av annan än andra maken med villkor att

den skall vara enskild, eller som make bekommit genom testamente med sådant villkor,

eller som tillfallit make i arv och om vilken arvlåtaren genom testamente meddéiat

sådan föreskrift;

14

Kungl. Maj:ts proposition nr 15.

Häftade egendom, som i första stycket sägs, på grund av inteckning eller eljest sär­

skilt för annan gäld än där avses, varde motsvarande del av egendomens värde ej med­

räknad.

5 §•

Vad i 3 och 4 §§ är stadgat skall ej äga tillämpning, om hustrun iklätt sig vidsträck­

tare betalningsansvar.

8 KAP.

Om äktenskapsförord; så ock om andra rättshandlingar mellan makar.

1 §•

Trolovade eller makar äge genom äktenskapsförord bestämma, att egendom, som

tillhör eller tillfaller en av dem och som eljest skulle vara hans giftorättsgods, skall

tillhöra honom enskilt. Genom äktenskapsförord må ock avtalas, att egendom, som

eljest skulle vara ena makens enskilda, skall vara hans giftorättsgods, såvida ej annat

följer av vad i 6 kap. 8 § 2 sägs.

Utöver vad nu är sagt må ej genom avtal mellan trolovade eller makar stadgas av­

vikelse från vad denna balk innehåller om makars egendom.

2 §•

Vill trolovad till sin trolovade giva egendom att tillfalla honom vid äktenskapets

ingående, eller vill make giva något åt sin make, skall därom upprättas äktenskaps­

förord. Sådant förord vare dock ej erforderligt, när fråga är om sedvanliga skänker,

vilkas värde ej står i missförhållande till givarens villkor.

Utfästelse av trolovad eller make att under äktenskapet till andra maken utgiva

penningar eller annat vare, såvida vederlag ej utgår, icke bindande, även om skriftligt

fordringsbevis överlämnas.

3 §•

Make, å vars inkomst under loppet av ett kalenderår uppkommit besparing, äge,

utan upprättande av äktenskapsförord, före utgången av följande året till andra maken

stan vederlag överlåta egendom till belopp motsvarande högst hälften av vad som be-

uparats. Sådan överlåtelse vare dock ej gällande mot borgenärer, med mindre därom

upprättats skriftlig, med vittnen styrkt handling, däri jämväl besparingens storlek an­

givits, samt överlåtaren hade kvar egendom, som uppenbarligen motsvarade hans gäld.

4 §•

Hava makar utan upprättande av äktenskapsförord träffat avtal sig emellan oa

överlåtelse av egendom, äge make mot borgenärer åberopa avtalet, allenast om det

visas eller må på grund av omständigheterna antagas, att avtalet icke är av sådan be­

skaffenhet, att för dess giltighet kräves upprättande av äktenskapsförord.

Kungl. Maj: ta proposition nr 15.

15

5 §•

Har gåva skett, som i 2 § sägs, och är ej sådant fall för handen, som i första stvcket

andra punkten av samma lagrum avses; kan gäld, för vilken givaren häftade, då gåvan

enligt 12 § blev gällande, ej betalas av honom, svare andra maken för vad som brister

intill värdet av den överlåtna egendomen, om han ej kan styrka, att givaren hade kvar

egendom, som uppenbarligen motsvarade hans gäld. Om vederlag utgått, skall dess

värde avräknas från värdet av den överlåtna egendomen. Har denna helt eller delvis

gått förlorad utan mottagarens vållande, njute han motsvarande befrielse från ansvar.

År givaren i konkurstillstånd, eller föreligger omständighet, som medför rått för

borgenären att påyrka hans försättande i konkurs, svare andra maken för gälden intill

det belopp, som i första stycket sägs, även om det ej är utrett vad som brister hos

gi varen.

Därest talan om gåvans återvinning till givarens konkursbo är anhängig, må mot­

tagarens ansvar enligt denna paragraf icke göras gällande.

6 §•

Biträder ena maken den andre i hans förvärvsverksamhet, njute han, även om över­

enskommelse om gottgörelse ej träffats, skälig ersättning för sitt arbete, om det med

hänsyn till arbetets art och omständigheterna i övrigt må anses tillbörligt, att ersättning

skall utgå.

Ha,r ej talan om utfående av ersättning för biträde, varom i första stycket sägs, an-

hängiggjorts före utgången av kalenderåret efter det, då arbetet verkställdes, vare rätt

till talan förlorad, såvida ej annat avtalats.

⁷ §.

Är egendom av ena maken överlämnad till den andres förvaltning, och hava ma­

karna avtalat eller kan det med hänsyn till omständigheterna antagas hava varit av dem

avsett, att den, som mottagit egendomen, skulle äga använda avkastningen till familjens

underhåll, skall vid tvist, i vilken mån avkastningen härtill åtgått, vad han uppgiver

äga vitsord, såframt ej annat visas eller må på grund av omständigheterna antagas.

Har make, som överlämnat egendom till andra makens förvaltning, avstått från rätt

att, när han det vill, återkalla uppdraget, vare det ej bindande.

8 §•

Om. avtal rörande makes underhållsskyldighet och om vissa avtal med avseende å

förestående hemskillnad eller upplösning av äktenskap, så ock om avtal rörande bodel­

ning eller vad därmed äger samband stadgas i 5, 11 och 13 kap. denna balk.

9 §•

Trolovad eller make må,, ändå att han är omyndig, sluta äktenskapsförord; tage dock

förmyndarens samtycke, såvida ej fråga är allenast om överlåtelse av egendom, varöver

han själv äger råda.

Samma lag vare om överlåtelse, som avses i 3 §; och skall vad i sagda paragraf stadgas

om villkor för överlåtelsens giltighet mot borgenärer tillämpas jämväl beträffande

förmyndarens samtycke till överlåtelsen.

& >7 10 §.

“““ I*

Äktenskapsförord skall av de trolovade eller makarna skriftligen upprättas och be­

styrkas med vittnen. Kräves förmyndarens samtycke, skall ock det givas på sättjiu

är sagt.

11

§•

Äktenskapsförord skall ingivas till rätten i den ort, där mannen bör svara i tviste­

mål, som röra hans person, eller, om mannen ej är skyldig att i mal, som nyss sagts,

svara vid svensk domstol, till rätten i den ort, där hustrun bor svara i sadana mai.

Finnes ej behörig domstol enligt vad nu är sagt, varde forordet ingivet till Stockholms

raRättenr^ntage äktenskapsförordet i protokollet och översände ofördröjligen en be­

styrkt avskrift därav till den myndighet, som för äktenskapsregistret, med uppgitt

om dagen, då förordet ingavs till rätten; läte ock i fall, som i 2 § avses, om ingivandet

införa kungörelse i allmänna tidningarna och tidning inom orten.

Innehåller förordet ej fullständig upplysning om makarnas namn, yrke och hemvist,

infordre rätten sådan uppgift och meddele den till registrenngsmyndigheten År ej

bestyrkt avskrift av förordet till rätten ingiven, late ratten pa sökandens bekostnad

ombesörja sådan avskrift.

12

§•

Är äktenskapsförord slutet mellan trolovade, vare det gällande från äktenskapets

insående, om det ingives till rätten, i stad inom en månad och a landet senast a det ting,

som infaller näst efter en månad, sedan äktenskapet ingicks. Eljest vare förord ej gäl­

lande, förrän det ingivits till rätten.

jg

Kungl. Maj:ts proposition nr 15.

9 KAP.

Om boskillnad.

1

§•

Make vare berättigad att efter ansökan vinna boskillnad:1

1 om andra maken genom vanvård av sina ekonomiska angelagenheter, genom miss­

bruk av rätten att råda över sitt giftorättsgods eller genom annat otillbörligt förfarande

vållar väsentlig minskning därav eller fara för sådan minskning, och

2. om andra makens bo är avträtt till konkurs.

2

§•

Makar äge ock vinna boskillnad, när de äro ense därom.

18

Kungl. Maj:ta proposition nr 15.

9 §•

Har ej under boskillnadsmålet uppteckning skett av vardera makens tillgångar

och skulder, sådana de voro, när ansökningen om boskillnad gjordes, skall, sedan bo­

skillnad beviljats, sådan uppteckning förrättas. Boupptecknng skall av makarna med

edsförpliktelse underskrivas och en avskrift därav till rätten eller domaren ingivas.

Har avskrift av bouppteckning ej inkommit inom tre månader, från det boskillnads-

domen gavs, förordne rätten eller domaren magistratsperson, landsfiskal, rättens be­

tjänt eller annan lämplig person att verkställa uppteckningen; och åligge det make att

under edsförpliktelse redligen uppgiva sina tillgångar och skuder. Förrättningsmannen

bar att till rätten eller domaren översända en avskrift av bouppteckningen.

Är boskillnad sökt och har, då ansökningen gjorts allenast av ena maken, skälig

anledning därtill visats, skall rätten eller domaren, om ena maken det äskar, meddela

förordnande om boupptecknings förrättande, efter vad förut i denna paragraf är sagt;

och åligge det förrättningsmannen att tillställa vardera maken ett exemplar av boupp­

teckningen ävensom att till rätten eller domaren insända en avskrift därav med under­

rättelse om dagen, då makarna erhållit bouppteckningen.

Eiktigheten av upprättad bouppteckning vare make pliktig att med ed inför rätten

fästa, om det yrkas av andra maken eller av borgenär, vilkens fordran tillkommit före

bodelningen.

10 KAP.

Om återgång av äktenskap.

1 §•

Har äktenskap slutits, ehuru däremot var hinder, varom sägs i 2 kap. 7, 9 eller 10 §,

skall till återgång dömas.

För hinder, som avses i 2 kap. 10 §, äge dock återgång ej rum, om det tidigare äkten­

skapet är upplöst, utan att talan om återgång blivit väckt.

Allmän åklagare vare pliktig yrka äktenskaps återgång; och må talan därom föras

jämväl av vardera maken samt för hinder, som avses i 2 kap. 10 §, av den omgiftes make

i det tidigare giftet.

2 §•

Var make vid vigseln sinnessjuk eller sinnesslö, gånge äktenskapet på hans talan åter.

Har han ej yrkat återgång inom sex månader, från det sjukdomen blev botad, vare han

sin rätt till talan förlustig.

Hade andra maken vid vigseln ej kunskap om sinnessjukdomen eller sinnesslöketen,

äge jämväl han vinna återgång, såframt han väcker talan inom sex månader, från det

han fick sådan kunskap, och senast inom tre år från vigseln; dock må talan om återgång

för sinnessjukdom ej anställas, sedan sjukdomen blivit botad.

20

Kungl. Maj:ta proposition nr 15.

7 §•

Efter återgång vare makarna ej pliktiga försörja varandra.

8

§•

Går äktenskap åter jämlikt 1 §, och var mannen vid vigseln i god tro men hustrun ej,

eller vinner mannen återgång jämlikt 2 § första stycket eller 3 §, och var den omstandig-

het, som föranledde återgången, vid vigseln känd för hustrun, värde, om mannen i

målet om återgång det äskar, förbud henne meddelat att vidare bära hans namn.

9 §•

Upplöses genom makes död äktenskap, som jämlikt 1 § bort gå åter, skall, såframt

yrkande därom göres senast vid bodelningen, makarnas giftorattsgods sa delas, som

hade återgång skett.

,

...

..

Samma lag vare, om äktenskap, som jämlikt 2 eller 3 § kan domas att återgå, genom

döden upplöses och tillämpning av nyss sagda regler äskas av den efterlevande maken,

om han ägde vinna återgång, eller av annan bodelägare, om den avlidne hade sådan ratt

och han förde talan om återgång eller intill sin död befann sig i sadant tillstånd, som i 2 §

eller 3 § 1 sägs.

10

§.

Efterlevande make, som vid andra makens död ägde vinna återgång av äktenskapet,

njute, såframt han senast vid bodelningen det yrkar, skadestånd efter de i o § givna

Hade äktenskap bort gå åter för hinder, som sägs i 2 kap. 10 §, och dor den omgifte,

skall rätt till ersättning, pension eller annan ekonomisk forman, som ar tillagd etter­

levande make, såvida ej annat av omständigheterna framgår, anses tillkomma maken

i första giftet.

11 KAP.

Om hemskillnad och äktenskapsskillnad.

1

§•

Makar, som finna sig på grund av djup och varaktig söndring ej kunna fortsätta sam­

manlevnaden, äge, när de äro ense därom, vinna ^rattens dom a sammanlevnadens

hävande (hemskillnad).

2 §•

Gör ena maken sig skyldig till grov försummelse av sin plikt att försörja andra maken

eller barnen, eller åsidosätter han eljest i märklig mån sina plikter mot dem, eller ar han

22

Kungl. MajUs proposition nr 15.

vinna skillnad i äktenskapet, såvida han ej med vetskap om faran låtit utsätta sig därför.

Dock må ej dömas till skillnad, med mindre talan därom anställa inom sex månader,

från det maken fick veta, att lian blivit utsatt för smittofara, ej heller om maken ej

blivit smittad och sjukdomen, när talan anställes, ej längre är i smittosamt skede.

10 §•

Stämplar ena maken mot den andres liv, eller förövar han grov misshandel mot andra

maken, äge denne rätt till skillnad i äktenskapet; han instämme dock vid talans förlust

maken inom sex månader efter erhållen kunskap om gärningen och senast inom tre år,

sedan den begicks.

11

§•

Varder ena maken dömd till straffarbete i tre år eller svårare straff, äge andra maken

vinna skillnad i äktenskapet.

Dömes ena maken till straffarbete på viss tid understigande tre år, dock minst sex

månader, eller till fängelse eller tvångsarbete i minst ett år, och yrkar andra maken

äktenskapsskillnad, pröve rätten, huruvida med hänsyn till vad den dömde låtit komma

sig till last och övriga omständigheter skillnad må ske. Samma lag vare, om ena maken

varder av utländsk domstol dömd till frihetsstraff i minst ett år och andra maken på

den grund vill skiljas.

För straffdom må dock skillnad ej äga rum, om andra maken vant delaktig i brottet

eller samtyckt därtill.

Vill make vinna skillnad, enligt vad nu är sagt, instämme han andra maken inom sex

månader efter erhållen kunskap om domen och senast inom tre år, sedan den föll, eller

ha ve förlorat sin talan.

12

§.

Är ena maken hemfallen åt missbruk av rusgivande medel, må på talan av andra

maken dömas till äktenskapsskillnad, när rätten finner synnerliga skäl därtill föranleda.

13 §•

Är ena maken sinnessjuk; har sjukdomen under äktenskapet fortfarit tre år, och

finnes ej skälig förhoppning om den sjukes varaktiga återställande till hälsan, have

andra maken rätt till äktenskapsskillnad.

14 §.

All egendom, som make förvärvar, efter det hemskillnad vunnits, vare hans enskilda.

15 §.

När till hemskillnad blivit dömt, skall bodelning äga rum, och skall vad därvid till­

faller make vara hans enskilda egendom.

24

äskar, meddela förordnande om boupptecknings förrättande, efter vad förut i denna

paragraf är sagt; och åligge det förrättningsmannen att till rätten eller domaren insända

en avskrift av bouppteckningen.

_

j

Riktigheten av upprättad bouppteckning vare make pliktig att med ed inför rätten

fästa, om det yrkas av andra maken eller av borgenär, vilkens fordran tillkommit före

bodelningen.

21

§•

Bestämmelserna i 15—20 §§ äge ej tillämpning, om till följd av äktenskapsförord eller

boskillnad ingendera maken har giftorättsgods.

Kungl. Maj:t» proposition nr 15.

22

§.

■Vinner make hemskillnad enligt 2 § första stycket, och är den honom vid bodelningen

tillkommande egendomen ringa, äge rätten på hans yrkande förordna, att han vid bo­

delningen må av makarnas giftorättsgods uttaga nödigt bohag ävensom arbetsredskap

och andra lösören, som erfordras till fortsättande av hans näring, även om därigenom

den andres lott skulle lida inskränkning. Vad nu är stadgat skall ej lända till minsk­

ning i den rätt, som enligt 13 kap. 4 § tillkommer vardera maken.

23 §.

Vad i 15—20 §§ är stadgat för det fall, att makar vunnit hemskillnad, eller att mål

om hemskillnad är anhängiggjort, skall äga motsvarande tillämpning, när till äktenskaps­

skillnad är dömt eller mål därom är anhängiggjort, såframt ej till följd av äktenskaps­

förord, boskillnad eller hemskillnad ingendera maken har giftorättsgods.

Vinner make äktenskapsskillnad på grund av förhållande, som innefattar grov kränk­

ning från andra makens sida, eller på grund av dennes missbruk av rusgivande medel,

skall vad i 22 § är stadgat äga motsvarande tillämpning.

24 §.

Sker äktenskapsskillnad på grund av ena makens förhållande, varigenom han grovt

kränkt den andre, eller efter hemskillnad, som vunnits på grund därav att ena maken

grovt åsidosatt sina plikter mot den andre, njute denne skadestånd, efter vad med av­

seende å makarnas förmögenhetsförhållanden och övriga omständigheter prövas skäligt.

Skadestånd må sättas att utgå på en gång eller å särskilda tider.

Anspråk på skadestånd skall, där fråga ej är allenast om jämkning av avtal, som

makarna med hänsyn till skillnaden träffat, vid talans förlust framställas i skillnads-

målet.

25 §.

Hava makar vunnit hemskillnad, åligge ändock make att enligt de i 5 kap. 2 § stad­

gade grunder bidraga till den andres tillbörliga underhåll; dock må, om ena maken hu­

vudsakligen bär skulden till hemskillnaden, den andre ej förpliktas giva underhålls­

bidrag, med mindre synnerliga skäl därtill äro.

26

Kungl. Maj:ts proposition nr 15.

12 KAP.

Yissa bestämmelser med avseende å äktenskaps upplösning genom makes död.

. 1 §•

Då make dött, skall bodelning ske, såvida ej till följd av äktenskapsförord, boskill­

nad eller hemskillnad ingendera maken vid dödsfallet hade giftorättsgods.

2 §•

Innan all veterlig gäld, för vilken den döde svarade, blivit gulden eller medel till

betalning av gälden satts under särskild vård, må bodelning ej äga rum, med mindre

efterlevande maken och den dödes arvingar äro ense därom eller den dödes egendom

blivit avträdd till konkurs.

3 §• .

Till dess bodelning sker, tillkomme förvaltningen av den dödes giftorättsgods hans

arvingar och efterlevande maken i förening, med iakttagande av vad i avseende å för­

valtningen är särskilt stadgat.

4 §•

Efterlevande make äge, såvitt ej av stadgandet i 5 § annat föranledes, fortfarande

råda över det giftorättsgods, som tillhörde honom vid dödsfallet; och vare maken plik­

tig att vid bodelningen avgiva redovisning för sin förvaltning av godset och den avkast­

ning, som därav fallit.

5 §•

Om den avlidnes arvingar det äska och det finnes erforderligt till betryggande av

deras rätt, skall giftorättsgods, varöver efterlevande maken enligt 4 § äger råda, till

värde motsvarande vad av nämnda gods kan antagas vid bodelningen tillkomma dem,

sättas under särskild vård och förvaltning, till dess bodelning skett; dock må sådant

avskiljande ej mot efterlevande makens bestridande äga rum, såvida han ställer säker­

het, som av rätten godkännes, för vad av godset bör vid bodelningen tillkomma ar­

vingarna.

Vid meddelande av förordnande, som i första stycket sägs, må jämväl givas närmare

bestämmelser om användande av godset eller dess avkastning för efterlevande makens

och barnens underhåll eller eljest till nödiga utgifter. 6

6 §•

Giftorättsgods, varöver efterlevande make enligt 4 § äger råda, må utan hinder av

andra makens död utmätas för den förres gäld. År sådant gods enligt 5 § satt under

särskild vård och förvaltning, må det dock ej utmätas för efterlevande makens gäld,

såvida ej jämväl den döde svarade för gälden eller godset på grund av inteckning eller

eljest särskilt häftar därför.

Kungl. Maj:ts proposition nr 15.

27

7 §•

Avträdes, innan bodelning ägt rum, endera makens egendom till konkurs, eller har

bodelning i anledning av sådan konkurs återgått, stånde det giftorättsgods, som vid

tiden för dödsfallet tillhörde gäldenären, under konkursboets förvaltning, till dess genom

bodelning blivit bestämt vad som skall tillfalla konkursboet; och vare emellertid kon­

kursboet oförhindrat försälja egendomen, om det finnes erforderligt.

Förordnande, varom i 5 § sägs, vare, då konkurs inträffar, förfallet.

13 KAP.

Om bodelning.

1

§•

Bodelning, som skall äga rum i anledning av boskillnad, äktenskaps återgång, hem­

skillnad, äktenskapsskillnad eller ena makens död, skall företagas i den ordning, som i

ärvdabalken är stadgad om arvskifte, och med iakttagande därjämte av bestämmelserna

i detta kapitel.

Vad i detta kapitel sägs om make skall, när make är död, tillämpas beträffande hans

arvingar, såvida ej annorlunda stadgas.

^

2

§.

Häftar make för gäld, som tillkommit, innan ansökning om boskillnad blivit gjord

eller äktenskapets återgång, hemskillnad eller äktenskapsskillnad vunnits, eller, om

bodelningen äger rum till följd av ena makens död, före dödsfallet, skall av den gäld-

bundne makens giftorättsgods tilläggas honom egendom till täckning av gälden eller,

om bägge makarna häfta för denna, av den del av gälden, som makarna emellan belöper

på honom.

Är gälden gjord före äktenskapets ingående, och häftade, då äktenskapet ingicks,

enskild egendom eller egendom, som i 6 kap. 1 § andra stycket avses, och som ej skall

ingå i bodelningen, på grund av inteckning eller eljest särskilt för gälden, eller har

maken under äktenskapet ådragit sig gälden genom vanvård av sina ekonomiska

angelägenheter eller genom annat otillbörligt förfarande eller till förvärv eller förkovran

av egendom, som nyss är sagd, skall tilldelning, varom i första stycket stadgas, äga rum

allenast för den del av gälden, för vilken betalning ej kan erhållas ur sådan egendom.

3 §•

Sedan tilldelning för gäld ägt rum, enligt vad i 2 § sägs, skall återstoden av makarnas

giftorättsgods delas lika mellan dem, såvida ej annat föranledes av vad i 6 kap. 7 §,

10 kap. 5 eller 9 §, 11 kap. 22 § eller 23 § andra stycket eller ock av vad här nedan i

4—12 §§ sägs.

28

Kungl. May.ts proposition nr 15.

4 §•

Vardera maken eller, om ena maken är död, den efterlevande äge från delningen

undantaga honom tillhöriga kläder och andra föremål, som tjäna uteslutande till hans

personliga bruk, dock ej till högre värde än med hänsyn till makarnas villkor kan anses

skäligt.

5

§•

Varder giftorättsgods tillagt ena maken till täckning av gäld, som i 2 § andra stycket

sägs, äge andra maken erhålla vederlag därför av makarnas giftorättsgods.

6 §•

Har make genom vanvård av sina ekonomiska angelägenheter, genom missbruk

av rätten att råda över sitt giftorättsgods eller genom annat otillbörligt förfarande

vållat, att detta väsentligen minskats, äge andra maken erhålla vederlag därför av

makarnas giftorättsgods. Räcker det ej till, och har den vederlagsskyldige enskild egen­

dom, gånge för hälften av vad som brister vederlag ut av den enskilda egendom, som

ej erfordras för täckning av gäld.

7 §•

Rätt till vederlag, som i 6 § sägs, tillkomme ock make, om andra maken använt sitt

giftorättsgods till förvärv eller förkovran av sin enskilda egendom eller av egendom,

som i 6 kap. 1 § andra stycket avses, och som ej skall ingå i bodelningen, eller till betal­

ning av sådan före äktenskapets ingående gjord gäld, som i 2 § andra stycket omförmäles.

8 §•

Make, som använt sin enskilda egendom till förkovran av sitt giftorättsgods, njute

vederlag av detta.

9

§•

Har make tillkommande vederlag ej kunnat till fullo utgå, äge han ej för bristen

fordran hos andra maken.

10 §•

Skadestånd, som enligt 10 kap. 6 eller 10 § eller 11 kap. 24 § tillkommer make och är

till betalning förfallet, skall vid bodelningen utgå av vad därvid tillkommer andra maken

utöver egendom till täckning av denne åvilande gäld. Samma lag vare beträffande till

betalning förfallet underhållsbidrag, som make jämlikt 11 kap. 26 § har att en gång för

alla utgiva till andra maken.

11

§•

Häfta makarna, en för bägge och bägge för en, för gäld, som i 2 § avses, äge en var av

dem fordra, att den andre betalar så stor del av gälden, som makarna emellan belöper

på denne, eller ock ställer maken säkerhet för betalningen. Sker det ej, skall, om den

29

som framställt yrkandet påfordrar det och ställer säkerhet för gäldens betalning, egen­

dom till täckning av nämnda del av gälden tilldelas honom av vad vid bodelningen till­

kommer andra maken utöver egendom till täckning av annan gäld; och vare den förre

makarna emellan ensam ansvarig för gäldens betalning.

12

§•

Sker bodelning i anledning av makes död, och är den egendom, som därvid tillkommer

efterlevande maken, ringa, äge han av makarnas giftorättsgods uttaga nödigt bohag

ävensom arbetsredskap och andra lösören, som erfordras till fortsättande av hans näring,

även om därigenom arvingarnas lott skulle lida inskränkning.

13 §.

Vid lotternas utläggning äge vardera maken eller, om endera är död, den efterlevande

på sin lott bekomma arbetsredskap och andra lösören, som erfordras till fortsättande

av hans näring. Därefter vare en var av makarna berättigad att på sin lott erhålla den

till hans giftorättsgods hörande egendom han önskar. Fastighet, som tillhör ena makens

giftorättsgods, så ock annan till ena makens giftorättsgods hörande egendom, som det

av särskild anledning kan vara av intresse för honom att behålla, vare han, även om egen­

domen i värde överstiger vad på hans lott belöper, berättigad bekomma, om han lämnar

penningar till fyllnad av andra makens lott.

_ Skall ena makens enskilda egendom gå i betalning för vederlag, som i 6 eller 7 § sägs,

gånge vederlaget ut i egendom, som maken själv äger anvisa.

Rätt, varom i första stycket sista punkten sägs, tillkomme, när make är död, ej andra

arvingar än bröstarvingar; och njute de sådan rätt allenast beträffande fastighet, som

maken förvärvat från släkting i rätt uppstigande led eller sådan släktings dödsbo.

14 §.

Har vid bodelningen make eftergivit vad enligt bestämmelserna i detta kap. tillkom­

mer honom, och kan gäld, som uppstått före bodelningen, ej betalas av honom, svare

andra maken för vad som brister intill värdet av vad han för mycket bekommit, såvida

han ej kan visa, att hans make efter bodelningen hade kvar egendom, som uppenbar­

ligen motsvarade honom då åvilande gäld. Är den make, som gjort eftergiften, i konkurs­

tillstånd, eller föreligger omständighet, som medför rätt för borgenären att påyrka hans

försättande i konkurs, svare andra maken för gälden intill nämnda värde, även om det

ej är utrett vad som brister hos den förre.

Är bodelning förrättad mellan ena maken och den andres arvingar, och hava arvin­

garna bekommit för mycket, svare de, en för alla och alla för en, för betalningsskyldighet,

som i första stycket sägs.

Vad i denna, paragraf är stadgat skall, när bodelning äger rum i anledning av ena

makens död, ej tillämpas i fråga om gäld, för vilken den döde häftade.

15 §.

Då bodelning skett, äge make ingiva den däröver upprättade handlingen till rätten;

och skall anmälan om ingivandet och dagen därför ofördröjligen göras till äktenskaps-

Kungl. Maj:ta proposition nr 15.

30

registret samt kungörelse införas i allmänna tidningarna och tidning inom orten. Har

make vid bodelningen i märklig mån eftergivit sin rätt, och avträdes hans egendom till

konkurs, som börjar inom ett år från bodelningshandlingens ingivande till rätten,

gånge bodelningen, efter vad i konkurslagen sägs, på borgenärernas talan åter.

Yad i första stycket andra punkten stadgas äge, när make är död, ej tillämpning,

om eftergiften gjorts av hans arvingar.

Kungl. Maj:ts proposition nr 15.

14 KAP.

Om medling mellan makar.

1 §•

Föreligger fall, som avses i 11 kap. 2 § första stycket, eller uppstår eljest söndring

mellan makar, eller uppkommer dem emellan tvist om underhållsskyldigheten eller

angående fråga, som avses i 8 kap. 6 eller 7 §, äge make påkalla medling av präst i svensk

församling, där makarna eller endera är kyrkobokförd, eller av präst inom sådan för­

samling av främmande trosbekännare, som har rätt till offentlig religionsövning, och

som makarna eller endera tillhör, eller av någon, som häradshövdingen i den ort eller

rättens ordförande i den stad, där makarna eller endera har sitt hemvist, på begäran

utsett att företaga medlingen, eller ock av den, som enligt vad i 2 § sägs, i den kommun,

där makarna eller endera har sitt hemvist, utsetts att vara medlare i tvister mellan

makar.

2 §•

Har kommun beslutit, att inom kommunen skola utses medlare i tvister mellan ma­

kar eller visar sig eljest behov av sådana medlare, skall pa landet kommunalnämnden,

i Stockholm överståthållarämbetet och i annan stad magistraten eller, där magistrat

ej finnes, stadsstyrelsen till medlare utse minst en man och en kvinna. Medlare utses

för två kalenderår. Avgår medlare, innan den tid utlupit, för vilken han är utsedd,

varde annan utsedd för den återstående tiden.

3 §■

Medlare äger kalla makarna att sammankomma inför sig. Han skall på lämpligt

sätt göra sig underrättad om anledningen till söndringen eller tvisten och söka förlika

makarna.

K anyl. May.t» proposition nr 15.

31

15 KAP.

Vissa bestämmelser om rättegången.

Äktenskapsmål.

1 §•

Äktenskapsmål äro mål, däri tvisten är, huruvida man och kvinna äro i äktenskap

förenade med varandra, så ock mål om återgång av äktenskap, hemskillnad och äkten­

skapsskillnad.

2 §•

Fråga, huruvida man och kvinna äro i äktenskap förenade med varandra, må ej bliva

föremål för särskild rättegång annorledes än såsom tvist dem emellan men må eljest

komma under prövning, när helst någons rätt är av frågan beroende.

3 §•

För sinnessjuk eller sinnesslö föres i äktenskapsmål talan av förmyndaren.

4 §•

Äktenskapsmål instämmes till rätten i den ort, där svaranden har sitt hemvist. Har

han ej hemvist inom riket, höre målet till rätten i den ort, där mannen och kvinnan senast

haft gemensamt hemvist eller, om de ej här haft sådant, där kärandens hemvist är.

Skall talan föras mot såväl mannen som kvinnan, vare den rätt behörig, där båda eller

endera har sitt hemvist eller, om ingendera här har sådant, där de senast haft gemensamt

hemvist. Finnes ej behörig domstol, efter vad nu är sagt, upptages målet av Stockholms

rådstuvurätt.

Vilja båda makarna erhålla hemskillnad enligt 11 kap. 1 § eller äktenskapsskillnad

enligt 11 kap. 3 eller 4 §, göre de ansökan därom hos den rätt, som enligt första stycket

är laga domstol i mål mot dem bägge.

Fråga om återgång eller äktenskapsskillnad för brott, därför ansvar yrkas, må ock

väckas vid den rätt, där brottmålet är anhängigt.

5 §■

Äger svaranden ej känt hemvist inom riket, och har upplysning ej kunnat vinnas,

var han uppehåller sig, må stämningen delgivas på sätt i 11 kap. 9 § andra stycket

rättegångsbalken sägs, även om fall ej är för handen, som där avses.

Har svaranden gjort anmälan i enlighet med bestämmelserna i tredje och fjärde

styckena av sagda paragraf, äge dock vad nu är sagt ej tillämpning.

6 §•

Rätten må, om part det begär, förordna, att äktenskapsmål skall handläggas inom

stängda dörrar.

1 §•

Uteblir svarande, som behörigen erhållit del av stämningen, och visar ej laga förfall,

äge rätten ändock företaga målet till avgörande. Varder mål sålunda avgjort, skall

vad i 12 kap. 3 och 4 §§ rättegångsbalken sägs om' återvinning ej i något fall äga till-

lämpning.

8 §•

Mål om hemskillnad enligt 11 kap. 1 § varde ej till prövning upptaget, såframt det ej

visas, att medling ägt rum, efter vad i 14 kap. sägs.

Mål om hemskillnad enligt 11 kap. 2 § må icke upptagas, med mindre det visas, att

medling ägt rum, eller att svaranden underlåtit att på kallelse infinna sig till medling

eller ej kunnat anträffas med kallelse. Skall målet upptagas, ehuru medling ej föregått,

och finner rätten, att tillfälle till medling bör beredas, skall målet uppskjutas och lämplig

person av rätten utses till medlare; och gälle om sådan medlare vad i 14 kap. 3 § sägs.

Hörsammar make ej kallelse att infinna sig inför medlaren, eller har av annan orsak

medling ej skett före den dag, till vilken målet blivit uppskjutet, äge vidare uppskov

för medling ej rum, med mindre båda makarna det äska.

9 §•

Rätten har att sörja för fullständig utredning och äger för sådant ändamål införskaffa

erforderlig bevisning. Ej vare parts erkännande av viss omständighet gällande, såvida

det ej styrkes av annan bevisning. Ed må ej bjudas.

Vad sålunda är stadgat skall ej äga tillämpning beträffande särskilda, i sammanhang

med huvudsaken förekommande frågor, om vilka parterna kunna träffa avtal.

Har rätten förordnat, att part skall personligen inställa sig, och kommer han ej, varde

han, om så finnes lämpligt, till rätten hämtad.

Varder någon enligt rättens förordnande inkallad såsom vittne eller för att upplys­

ningsvis höras, skall beträffande ersättning av allmänna medel för inställelsen och sådan

ersättnings återgäldande i tillämpliga delar gälla vad i avseende å brottmål är stadgat.

10 §.

Ej må på grund av makes sinnessjukdom eller sinnesslöhet dömas till återgång av

äktenskap eller till äktenskapsskillnad, med mindre läkarintyg angående sjukdomen

blivit företett. Närmare bestämmelser om sådant intyg meddelas av Konungen.

11

§•

I mål om återgång av äktenskap, hemskillnad eller äktenskapsskillnad äge rätten,

på yrkande av endera maken, att för tiden intill dess laga kraft ägande dom föreligger

förordna, efter vad som skäligt finnes, om sammanlevnadens hävande och om bidrag

av ena maken till den andres underhåll, så ock förbjuda makarna vid vite av fängelse

eller böter att besöka varandra.

32

Kungl. Maj:ts proposition nr 15.

33

Vid förordnande om sammanlevnadens hävande äge rätten bestämma, vilken av ma­

karna må sitta kvar i hemmet; och äge denne make innehava och nyttja de andra maken

tillhöriga lösören, som ingå i bohaget, såvida ej rätten beträffande viss egendom annor­

lunda förordnar. Sådan bestämmelse skall, om till återgång, hemskillnad eller äkten­

skapsskillnad dömes, gälla, till dess bodelning sker. Om den nyttjanderätt till ena

maken tillhörig egendom, som enligt vad nu är sagt kan tillkomma den andre, gälle vad

i 5 kap. 8 § sägs.

Är å landet stämning uttagen, men har målet ej förevarit vid rätten, äge domaren

på ansökan av käranden meddela förordnande, varom nu är sagt. Innan förordnande

meddelas, skall tillfälle beredas svaranden att yttra sig över ansökningen. Har förord­

nande meddelats, tage rätten vid första rättegångstillfället i målet under omprövning,

huruvida förordnandet skall äga bestånd.

Beslut, varom i denna paragraf är sagt, gånge i verkställighet lika med laga kraft

ägande dom men kan när som helst av rätten återkallas.

12

§.

Då till hemskillnad dömes, äge rätten, på makes yrkande, att för tid, som prövas

skälig, meddela vitesförbud, varom i 11 § första stycket sägs.

13 §•

Finnes i mål om äktenskaps återgång, hemskillnad eller äktenskapsskillnad, att

prövning av särskild i sammanhang med huvudsaken förekommande fråga föranleder

tidsutdräkt, äge rätten, om det å någondera sidan yrkas, särskilt företaga målet i övrigt

till slutligt avgörande.

"r_1 ^ P» ' 11 §■

Vid allmän underrätt skall föras förteckning över alla där anhängiggjorda hemskill-

nadsmål, utvisande för varje mål alla sådana åtgärder och av rätten eljest meddelade

beslut, som angå boet.

När hemskillnad blivit beviljad, skall underrättelse därom insändas till äktenskaps-

registret.

Boskillnadsmål.

15 §.

Boskillnad sökes skriftligen hos rätten i den stad eller å landet hos domaren i den

ort, där mannen bör inför domstol svara i tvistemål, som röra hans person, eller, om

mannen ej är skyldig att i mål, som nyss sagts, svara vid svensk domstol, hos rätten

eller domaren, där hustrun bör svara i sådana mål. Finnes ej behörig domstol, enligt

vad nu är sagt, varde målet upptaget av Stockholms rådstuvurätt.

Är i stad ej rättegångsdag, och finnes ej någon satt att å rättens vägnar mottaga in­

lagor, må ansökningen ingivas till rättens ordförande.

m

is §.

Finner rätten eller domaren, att ansökning om boskillnad ej kan upptagas på den

grund att den är ställd till orätt domstol eller av annan orsak, varde beslut därom teck­

nat å ansökningen.

Bihang till riksdagens protokoll 1920. 1 saml. 13 käft (Nr 15.)

Kungl. Maj:ts proposition nr 15.

5

34

Kungl. Maj:ts proposition nr 15.

17 §.

Är ansökning gjord av bägge makarna, och möter ej binder för dess upptagande,

meddele rätten eller domaren genast beslut om boskillnaden, såvida ej anstånd därmed

enligt 20 § skall äga rum.

18 §.

Är ansökning om boskillnad gjord allenast av endera maken, teckne rätten eller do­

maren å ansökningen kallelse å makarna att inställa sig vid rätten, i stad senast inom

åtta dagar och på landet å viss dag under pågående eller näst infallande lagtima ting

eller ock å urtima ting, om sådant äskas.

Kallelsen skall genom sökandens försorg delgivas andra maken. Är denne ej till­

städes å den för inställelsen utsatta dagen, och visas ej, att kallelsen blivit delgiven i så

god tid, att maken kunnat iakttaga inställelse, eller ock att för delgivningen mött hinder,

vare ansökningen förfallen. Har maken särskilda gånger blivit med kallelsen sökt i sitt

hemvist, utan att maken själv eller ombud kunnat träffas eller upplysning vinnas var

maken uppehåller sig, utsätte rätten dag för ärendets vidare behandling och förelägge

genom kungörelse, som införes i allmänna tidningarna tre gånger, sista gången minst

en månad före nämnda dag, maken att infinna sig vid rätten.

Kommer ej maken, när kallelse behörigen skett, vare det ej hinder för boskillnadsmålets

vidare handläggning.

19 §.

Har å landet make, som skall höras över boskillnadsansökningen, till domaren ingivit

skriftligt medgivande till ansökningen, skall domaren, såvida ej anstånd enligt 20 §

skall äga rum, genast meddela beslut om boskillnaden; och varde målets behandling

vid rätten inställd.

20

§.

Har make, som sökt boskillnad, innan ansökningen beviljats, påkallat upprättande

av bouppteckning, efter vad i 9 kap. 9 § sägs, och har sökanden tillika begärt anstånd

med boskillnadens beviljande, till dess han fått taga del av bouppteckningen, må bo­

skillnadsansökningen ej bilallas, förrän en månad förflutit från det bouppteckningen

tillställts makarna, såvida ej sökanden dessförinnan fullföljer ansökningen.

21

§.

När ansökning om boskillnad inkommit, så ock då boskillnad blivit beviljad, skall

genom rättens eller domarens försorg kungörelse därom införas i allmänna tidningarna

och i tidning inom orten ävensom underrättelse insändas till äktenskapsregistret.

22

§.

Vid allmän underrätt skall föras förteckning över alla där anhängiggjorda boskillnads-

ärenden, utvisande för varje ärende dagen, då ansökning däri gjordes, så ock alla i

ärendet vidtagna åtgärder och av rätten eller domaren eljest meddelade beslut.

Kungl. Maj:ts proposition nr 15.

35

Särskilda bestämmelser rörande vissa andra mål.

23 §.

Vad i 8 § andra stycket är stadgat om mål angående hemskillnad enligt 11 kap. 2 §

skall äga tillämpning jämväl beträffande mål emellan makar angående underhålls­

skyldigheten, såvida de ej på grund av söndring leva åtskilja, så ock beträffande mål

dem emellan angående fråga, som avses i 8 kap. 6 eller 7 §.

24 §.

Har make yrkat åläggande för andra maken att utgiva underhållsbidrag enligt 5

kap. 5 eller 7 §, eller har, efter det till hemskillnad eller äktenskapsskillnad blivit dömt,

make yrkat åläggande för den andre att utgiva underhållsbidrag enligt 11 kap. 25 eller

26 §, äge rätten på yrkande av käranden förordna, att svaranden skall utgiva skäligt

bidrag för tiden intill dess laga kraft ägande dom föreligger.

Sådant förordnande kan när som helst av rätten återkallas.

25 §.

Har make yrkat att enligt 5 kap. 8 § av andra maken till nyttjande erhålla nödiga

lösören, äge rätten på yrkande av käranden meddela förordnande därom för tiden intill

dess laga kraft ägande dom föreligger.

Förordnande, varom nu är sagt, kan när som helst av rätten återkallas.

26 §.

Är å landet stämning uttagen i fråga, som avses i 24 eller 25 §, men har målet ej före­

varit vid rätten, äge domaren på ansökan av käranden meddela förordnande, varom i

nämnda paragrafer sägs, för tiden intill dess laga kraft ägande dom föreligger.

Innan förordnande meddelas, skall tillfälle beredas svaranden att yttra sig över an­

sökningen.

Har förordnande meddelats, tage rätten vid första rättegångstillfället i målet under

omprövning, huruvida förordnandet skall äga bestånd. Det kan jämväl därefter när

som helst återkallas.

27 §.

Förordnande, varom i 24, 25 eller 26 § sägs, gånge i verkställighet lika med laga kraft

ägande dom.

28 §.

Vill make eller hans arvinge, att egendom skall sättas under särskild vård och för­

valtning, efter vad som stadgas i 9 kap. 6 §, 11 kap. 17 eller 23 § eller 12 kap. 5 §, söke

han hos rätten förordnande därom. Har å landet sådan ansökning ingivits till domaren,

äge han, om sökanden det äskar, meddela förordnande att gälla, till dess rätten, när

ärendet till handläggning förekommer, tagit frågan under omprövning.

Innan förordnande, varom nu är sagt, meddelas, skall genom rättens eller domarens

försorg tillfälle beredas andra maken att yttra sig över ansökningen.

Förordnande gånge utan hinder av förd klagan i verkställighet, såvida ej förbud där­

emot kommer från hovrätten.

36

Kungl. Maj:ts proposition nr 15.

Gemensamma bestämmelser.

29 §.

Åtgärd, som enligt 9 kap. 9 §, 11 kap. 20 eller 23 § eller detta kap. 16, 17, 18 eller 19 §

eller 28 § andra stycket ankommer på domaren å landet, äge lian vidtaga, även om lian

är jävig; anmäle dock, om förordnande för särskild domare tarvas, jävet utan dröjsmål

i hovrätten.

30 §.

Klagan över rättens slutliga utslag i mål, som i detta kap. äro nämnda, skall, även

om målet är av beskaffenhet att böra anhängiggöras genom stämning, föras genom

besvär.

31 §.

År part missnöjd med rättens under rättegång meddelade beslut i fråga, varom för-

mäles i 9 kap. 6 eller 9 §, 11 kap. 20 eller 23 § eller detta kap. 11, 24, 25 eller 26 §, skall

särskild klagan däröver föras.

32 §.

Har domaren å landet meddelat beslut, som enligt denna balk ankommer på honom,

må klagan föras hos hovrätten; och vare tiden för besvärs anförande räknad från det

klaganden erhöll del av beslutet.

33 §.

över hovrättens beslut i fråga, som avses i 31 eller 32 §, må klagan ej föras.

16 KAP.

Allmänna bestämmelser.

1

§•

Då enligt denna balk tid skall räknas efter månad eller år, varde den dag för slutdag

ansedd, som genom sitt tal i månaden motsvarar den, från vilken tidräkningen börjas.

Finnes ej motsvarande dag i slutmånaden, varde den månadens sista dag ansedd för

slutdag.

2 §•

Anteckningar om äktenskaps ingående och upplösning skola göras i kyrkoböckerna

enligt de föreskrifter Konungen giver.

3 §•

Hos en för hela riket gemensam registreringsmyndighet skall föras äktenskapsregister

för inskrivning av de uppgifter, vilka enligt denna balk skola anmälas för registrering,

eller vilkas intagande i registret eljest varder föreskrivet.

38

Kungl. Maj:ts •proposition nr 15.

Förslag

till

Lag

om införande av nya giftermålsbalken.

1 §•

Den nu antagna giftermålsbalken skall jämte vad här nedan stadgas lända till efter­

rättelse från och med den 1 januari 1921.

2 §•

Genom nya lagen upphävas med den begränsning här nedan stadgas:

giftermålsbalken i 1734 års lag;

6 kap. 3 § ärvdabalken;

lagen den 1 juli 1898 om boskillnad;

lagen den 12 november 1915 om äktenskaps ingående och upplösning;

8 § 2 i lagen den 12 november 1915 om vad iakttagas skall i avseende å införande

av lagen om äktenskaps ingående och upplösning;

tillika med alla de särskilda stadganden, vilka innefatta ändring eller förklaring av

vad sålunda upphävda lagrum innehålla eller tillägg därtill;

så ock vad i övrigt finnes i lag eller särskild författning stridande mot nya lagens

bestämmelser.

3 §•

Där i lag eller särskild författning förekommer hänvisning till lagrum, som ersatts

genom bestämmelse i nya lagen, skall denna i stället tillämpas.

4 §•

Vad i 9 kap. 1 § äldre giftermålsbalken stadgats därom, att hustrun följer mannens

stånd, skall fortfarande äga tillämpning.

5 §■

1 mom. Beträffande makar, som ingått äktenskap, innan nya lagen trätt i kraft

skall i stället för bestämmelserna i 5—9 kap., 10 kap. 4 11 §§, 11 kap. 14 2^j S3>.23 §

första stycket och 30 §, 12 och 13 kap. samt vad 15 kap. innehåller om rättegång i bo-

skillnadsmål fortfarande tillämpas vad äldre lag stadgar i de ämnen som med sagda

bestämmelser avses, såvitt ej i 2—8 mom. här nedan annorlunda foresknves.

39

2 mom. Med den nya lagens ikraftträdande skall mannens målsmanskap i fråga om

makarnas rättsförhållanden i personligt hänseende upphöra; dock äge makarna ej sluta

avtal med varandra i andra fall, än när sådant är i lag särskilt stadgat.

3 mom,. Bestämmelserna i 5 kap. 1—3 och 5—11 §§ nya lagen skola i tillämpliga

delar lända till efterrättelse; och skall vid bedömande av vardera makens förmåga att

bidraga till familjens underhåll hänsyn tagas till storleken av den egendom varöver

han råder.

4 mom. Makarna må genom äktenskapsförord avtala, att egendom, som tillfaller

ena maken, skall vara hans enskilda.

5 mom. över egendom, som, efter det nya lagen trätt i kraft, tillfaller hustrun

genom arv, gåva eller testamente, samt över avkastningen av sådan egendom äge hon

rada, även om egendomen jämlikt äldre lag skolat stå under mannens förvaltning.

Genom äktenskapsförord må makarna avtala, att hustrun skall råda över enskild

egendom, som tillfallit henne, innan nya lagen trädde i kraft.

6 mom. Bestämmelserna i 6 kap. 4—6 §§ nya, lagen skola lända till efterrättelse i

fråga om samfälld egendom av beskaffenhet, som i nämnda lagrum avses. Står hustrun

enskilt tillhörig egendom av beskaffenhet, som i 6 kap. 5 § nya lagen avses, under mannens

förvaltning, vare 5 och 6 §§ i nämnda kap. tillämpliga därå.

7 mom. Är genom äktenskapsförord stadgat, att all makarnas egendom skall vara

enskild, och att hustrun skall själv förvalta sin egendom, skall nya lagen å makarna till-

lämpas jämväl vad angår ämnen, som i 1 mom. omförmälas; och skall en var av makarna

med den egendom han har eller sedermera förvärvar svara för den gäld, varför han en­

ligt äldre lag varit ansvarig med sin egendom.

,

Hava makarna vunnit boskillnad på grund av ansökan, som gjorts efter det lagen

den 1 juli 1898 om boskillnad trädde i kraft, eller hava de vunnit hemskillnad, skall ock,

efter det skifte dem emellan ägt rum, nya lagen å dem tillämpas jämväl vad angår äm­

nen, som i 1 mom. omförmälas.

8 mom. Makarna må genom äktenskapsförord bestämma, att boskillnad skall äga

rum, och huru boet i anledning därav skall delas emellan dem, så ock avtala, att egen­

dom, som, då skifte sker, tillhör endera enskilt, eller som vid skiftet eller sedermera till­

faller endera, skall vara hans giftorättsgods.

Har genom förord efter vad nu är sagt blivit bestämt, att boskillnad skall äga rum,

äge en var av makarna påkalla boskillnad.

9 mom. Om förord, som i 4, 5 och 8 mom. avses, skall gälla vad i 8'kap. 9—12 §§

nya lagen är stadgat angående äktenskapsförord mellan makar. 6

6

§.

Morgongåva skall ej utgå efter make, som dör, sedan denna lag trätt i kraft. Har

make, som innehaft fideikommiss, i enlighet med bestämmelse i fideikommissbrevet

upplåtit till fideikommisset hörande egendom att av efterlevande maken såsom morgon­

gåva med nyttjanderätt innehavas, må dock sådan upplåtelse utan hinder av vad i

detta mom. är stadgat gå i verkställighet.

Vad i äldre lag är stadgat om hemföljd skall fortfarande äga tillämpning beträffande

hemföljd, som givits innan nya lagen trätt i kraft.

Kungl. Maj:ts proposition nr 15.

40

Kungl. Maj:ts proposition nr 15.

7 §■

De i §§ 4 och 9 av förordningen den 18 juni 1864 angående utvidgad näringsfrihet

ävensom eljest i lag eller författning med avseende å gift kvinna särskilt stadga.de

villkoren för rätt att idka handel eller annat näringsyrke eller att vara biträde där­

vid skola ej gälla, därest nya giftermålshalken är tillämplig i fråga om makarnas

förmögenhetsförhållanden.

8 §•

Genom nya lagen och vad här ovan förordnats skola ej anses upphävda:

lagen den 12 november 1915 om fullföljd av talan mot beslut i vissa ärenden rörande

äktenskaps ingående; och

'

.

.

,

särskilda i anledning av lagen den 12 november 1915 om äktenskaps ingående ock

upplösning utfärdade förordningar och kungörelser.

Kungl. MajUa proposition nr 15.

41

Förslag

till

Lag

om barn i äktenskap,

Med ändring av vad som finnes stadgat häremot stridande förordnas som följer:

Om barnets namn.

1 §•

Barn i äktenskap erhåller faderns släktnamn.

Om vårdnaden.

2 §•

Barnet står under föräldrarnas vårdnad, enligt vad nedan sägs, till dess det fyllt

tjuguett år eller ingått äktenskap.

J

3 §•

Föräldrarna äro pliktiga att sörja för barnets person

och

att giva det sorgfällig upp­

fostran. De skola tillse, att barnet erhåller uppehälle och utbildning, efter vad med

hänsyn till föräldrarnas villkor och de tillgångar barnet kan äga ävensom barnets anlag

må finnas tillbörligt.

4 §•

Föräldrarna have uppsikt över barnet.

Om det för barnets uppfostran är nödigt, äge föräldrarna tukta barnet, på sätt med

hänsyn till barnets ålder och övriga omständigheter må anses lämpligt.

5 §•

Hava föräldrarna låtit barn, som fyllt femton men ej aderton år, taga tjänst eller

annat arbete, varigenom barnet blivit i stånd att försörja sig, äge barnet själv uppsäga

avtalet äfvensom träffa avtal om annat arbete av liknande art. Avtal, som barnet sålunda

träffat, äge föräldrarna häva, om det må anses erforderligt med hänsyn till barnets

uppfostran eller välfärd. Sker det, äge barnet ej därefter den rätt att träffa arbetsavtal,

som nyss är sagd.

Sedan barnet fyllt aderton år, må det själv taga tjänst eller annat arbete.

Bihang till riksdagens protokoll 1920. 1 saml. 13 käft. (Nr 15.)

6

43

Kungl. Maj:ts proposition nr 15.

6

§•

Rätten att bestämma över barnets personliga angelägenheter tillkomme bägge för­

äldrarna i förening.

Kunna föräldrarna ej enas, äge rätten på ansökan av endera, såvida det med hänsyn

till barnets bästa finnes erforderligt, uppdraga åt den av dem, som finnes bäst skickad

därtill, att utöva bestämmanderätten i de fall, då olika meningar mellan dem upp­

komma, eller att träffa avgörande i särskild fråga, varom sådan meningsskiljaktighet

uppkommit.

....

Vad i 14 kap. giftermålsbalken är stadgat om medling i vissa, tvister mellan makar

äge ock tillämpning beträffande meningsskiljaktighet, varom i denna paragraf sägs.

7

§•

Är en av föräldrarna i följd av frånvaro, sjukdom eller annan orsak hindrad att del­

taga i beslut rörande någon barnets angelägenhet, som icke utan olägenhet kan upp­

skjutas, utövas bestämmanderätten av den andre. Denne må dock icke ensam fatta

beslut av ingripande betydelse för barnets framtid, med mindre barnets bästa uppen­

barligen kräver det.

8 §•

Gör en av föräldrarna sig skyldig till grovt missbruk eller till grov försummelse vid

vårdnadens utövande, eller är han hemfallen åt missbruk av rusgivande medel, eller

för han ett lastbart liv, eller är han till följd av frånvaro, sjukdom eller annan orsak för

längre tid förhindrad att deltaga i vårdnaden, äge rätten på ansökan av den andre

eller på anmälan av allmän åklagare eller barnavårdsnämnd förordna, att vårdnaden

skall tillkomma allenast den andre. Inträffar fall, varom nu är sagt, i fråga om bägge

föräldrarna, äge rätten överflytta vårdnaden å särskilt förordnad förmyndare.

9

§•

Leva föräldrarna på grund av söndring atskilda, har rätten på ansökan av endera

att förordna, vilken av dem skall hava vårdnaden om barnen eller, om ej alla barnen

böra stå under den enes vårdnad, huru de skola fördelas mellan föräldrarna. Äro för­

äldrarna ense, give rätten sitt beslut i överensstämmelse med vad de önska, såframt det

ej är uppenbart stridande mot barnens bästa; åsämjas de ej, bestämme rätten, efter vad

med hänsyn främst till barnens bästa finnes skäligt. Bär endera huvudsakligen skulden

till sammanlevnadens hävande, och äro de lika skickade att hava vårdnaden om barnen,

vare den andre närmast därtill.

Dömes till återgång av föräldrarnas äktenskap eller till hemskillnad eller äktenskaps­

skillnad mellan dem, meddele rätten tillika förordnande angående vårdnaden om bar­

nen; och skall därvid vad i första stycket är stadgat äga motsvarande tillämpning.

10

§■

Dör en av föräldrarna, tillkommer vårdnaden den andre. Äro bägge föräldrarna

döda, utövas vårdnaden av förmyndaren.

44

Kung1. MajUs proposition nr 15.

18 §.

Avtal angående fullgörande för framtiden av underhållsskyldighet, som i 13 eller 16 §

sägs, utgöre ej hinder för den underhållsberättigade att utfå det underhåll, som enligt

lag tillkommer honom. Sådant avtal må på den underhållsskyldiges yrkande av rätten

jämkas, om väsentligen ändrade förhållanden påkalla det.

Är avtal om barnets underhåll, som med avseende å förestående återgång av äktenskap,

hemskillnad

eller äktenskapsskillnad träffats mellan föräldrarna, uppenbart obilligt

för en av dem, må ock avtalet, om det ej slutits under hemskillnad, på hans talan av

rätten jämkas. I fråga om talan, som sist är sagd, skall vad i 11 kap. 29 § andra punkten

giftermålsbalken är stadgat äga motsvarande tillämpning.

Vissa bestämmelser om rättegången.

19 §•!

Vad i 15 kap. 8 § andra stycket giftermålsbalken är stadgat om mål angående hem­

skillnad enligt 11 kap. 2 § nämnda balk skall äga tillämpning beträffande mål, som avses

i 6 § denna lag.

20

§.

I mål, som avses i 6, 8, 9 eller 11 §, äge rätten infordra yttrande från barnavårds­

nämnd samt jämväl i övrigt införskaffa erforderlig utredning.

Har rätten förordnat, att någon av föräldrarna skall personligen inställa sig, och

kommer han ej, varde han, om så finnes lämpligt, till rätten hämtad.

Varder någon enligt rättens förordnande inkallad såsom vittne eller för att upplys­

ningsvis höras, skall beträffande ersättning av allmänna medel för inställelsen. och

sådan ersättnings återgäldande i tillämpliga delar gälla vad i avseende å brottmål är

stadgat.

Rätten må, om part det begär, förordna, att målet skall handläggas inom stängda

dörrar.

21

§.

I mål, som avses i 6, 8, 9 eller 11 § äge rätten, på yrkande, att för tiden intill dess

laga kraft ägande dom föreligger förordna om vårdnaden, efter vad som finnes skäligt.

Föres talan om utbekommande av underhållsbidrag, äge ock rätten, på yrkande, för­

ordna, att svaranden skall utgiva skäligt bidrag för nämnda tid.

Är å landet ansökan eller anmälan ingiven till domaren eller stämning uttagen, men

har målet ej förevarit vid rätten, äge domaren, på yrkande, meddela förordnande, som

i första stycket sagts. Innan förordnande meddelas, skall tillfälle att yttra sig över

yrkandet beredas motparten. Har förordnande meddelats, tage rätten vid första rätte-

gångstillfället i målet under omprövning, huruvida förordnandet skall äga bestånd.

Förordnande, som i denna paragraf är sagt, gånge i verkställighet lika med laga kraft

ägande dom, men kan när som helst av rätten återkallas.

22

§.

Klagan över rättens slutliga utslag i mål, som i denna lag avses, skall, även om målet

är av beskaffenhet att böra anhängiggöras genom stämning, föras genom besvär.

45

Är part missnöjd med rättens förordnande, varom i 21 § förmäles, eller beslut, vari­

genom domarens förordnande enligt samma paragraf förklarats skola äga bestånd,

skall särskild klagan däröver föras. Har domaren meddelat förordnande enligt 21 §,

må klagan föras hos hovrätten; och vare tiden för besvärs anförande räknad från det

klaganden erhöll del av beslutet. Över hovrättens beslut i fråga, som i detta stycke

avses, må klagan ej föras.

23 §.

Utan hinder av vad rätten beslutit i fråga, varom förmäles i 6, 8, 9 eller 11 §, eller

angående underhållsbidrag äge rätten annorlunda förordna därom, när väsentligen

ändrade förhållanden påkalla det.

Kungl. Maj:ts proposition nr 15.

Denna lag skall träda i kraft den 1 januari 1921.

Genom denna lag upphävas 18, 19 och 20 §§ i legostadgan för husbönder och tjänste­

hjon den 23 november 1833 samt § 15 mom. 1 andra punkten och mom. 2 i förord­

ningen den 18 juni 1864 angående utvidgad näringsfrihet.

Vad i 1 § denna lag är stadgat om barn i äktenskap skall äga tillämpning jämväl

beträffande barn, som fötts innan lagen den 14 juni 1917 om äktenskaplig börd trätt

i kraft och som på grund av dessförinnan gällande lag är att anse såsom äkta, ehuru

föräldrarna ej blivit med varandra förenade i fullkomnat äktenskap, så ock barn, som

fötts efter det lagen om äktenskaplig börd trätt i kraft och som på grund av övergångs­

bestämmelsen till samma lag äger äktenskaplig börd, ehuru det eljest skulle anses såsom

barn utom äktenskap.

46

Kungl. Maj:ts proposition nr 15.

Förslag

till

Lag

angående ändrad lydelse av 3 § i lagen den 14 juni 1917 om

barn utom äktenskap.

Härigenom förordnas, att 3 § i lagen den 14 juni 1917 om barn utom äktenskap

skall hava följande ändrade lydelse:

Barnet njute av föräldrarna uppehälle och uppfostran, efter ty med avseende å båda

föräldrarnas villkor må anses skäligt.

Den rätt till underhåll, som nu är sagd, upphöre ej förr än barnet fyllt sexton år; ej

heller senare än det fyllt aderton år, där ej barnets anlag och omständigheterna i övrigt

föranleda, att barnet bör erhålla fortsatt utbildning.

Denna lag skall träda i kraft den 1 januari 1921.

Kungl. Maj:tu propositivn nr 15.

47

Förslag

till

Lag

om makes underhållsskyldighet mot andra makens barn.

Har make under sin vårdnad barn i tidigare gifte eller utom äktenskap, vare, så länge

äktenskapet består, andra maken jämte honom skyldig att efter sin förmåga bidraga

till barnets underhåll.

Vad sålunda är stadgat skall ej medföra ändring i den underhållsskyldighet, som må

åligga den andre av barnets föräldrar.

Denna lag skall träda i kraft den 1 januari 1921.

Lagen skall ej äga tillämpning i fråga om barn till den, som har äkta makes rätt,

ehuru fullkomnat äktenskap ej kommit till stånd.

48

Kungi. Maj:ts proposition nr 15.

Förslag

till

Lag

angående ändrad lydelse av 13 § i lagen den 14 juni 1917 om

adoption.

>

Härigenom förordnas, att 13 § i lagen den 14 juni 1917 om adoption skall hava föl­

jande ändrade lydelse:

Adoptant och adoptivbarn have samma plikt att underhålla varandra som för­

äldrar och barn i äktenskap. Är adoptanten gift, have hans make den underhållsskyl­

dighet mot adoptivbarnet, som åligger make mot andra makens barn. Barnets föräldrar

vare ej skyldiga att bidraga till dess underhåll, där ej adoptanten samt, om denne är

gift, hans make bliva ur stånd att fullgöra sin underhållsskyldighet.

Denna lag skall träda i kraft den 1 januari 1921.

Kung!. Maj:ts proposition nr 15.

49

Förslag'

till

Lag

om makes arvsrätt.

Med ändring av vad som finnes'stadgat häremot stridande förordnas som följer:

Dör make och lämnar ej efter sig bröstarvinge eller adoptivbarn eller dess bröstarvinge,

ärve andra maken hälften av kvarlåtenskapen, om efter den döde finnes fader eller moder

eller syskon eller dess avkomling, men eljest hela kvarlåtenskapen.

Vad sålunda är stadgat skall ej äga tillämpning, om makarna vid dödsfallet på grund

av hemskillnad levde åtskilda eller talan om äktenskapets återgång, hemskillnad eller

äktenskapsskillnad då var anhängig eller makarnas giftorättsgods jämlikt 10 kap. 9 §

giftermålsbalken skall delas, som hade återgång skett.

Denna lag skall träda i kraft den 1 januari 1921.

Lagen skall ej äga tillämpning å den, som har äkta makes rätt, ehuru fullkomnat

äktenskap ej kommit till stånd.

Bihang till riksdagens protokoll 1920. 1 samt. 13 höft. (Nr 15.)

7

50

Kungl. Maj:ts proposition nr 15.

«

Förslag

.

till

Lag

i

om ändring i vissa delar av ärvdabalken.

Härigenom förordnas, att 19 kap. 3 § och 22 kap. 2 § ärvdabalken skola upphöra att

gälla, samt att 9 kap. loch 5 §§, 12 kap. 1, 3 och 9 §§, 15 kap. 5 §, 17 kap. 6 §, 19 kap.

1 och 4 §§, 20 kap. 1, 2 och 3 §§ samt 23 kap. 4 § samma balk skola hava följande ändrade

lydelse:

9 KAP.

1 §•

När dödsfall timar, då skall man eller hustru, som lever efter, riktigt uppgiva och

låta noga uppteckna allt vad vardera maken ägde, så löst som fast, sådant det vid döds-

timmanvar, med alla skrifter och handlingar, fordringar och gäld, i arvingarnas eller

deras förmyndares eller ombudsmäns närvaro; skrive ock samma uppteckning under,

där den gälla skall, med edlig förpliktelse, att ej något med vilja och vetskap är dolt

och utelämnat, utan allt riktigt uppgivet; och vare ändå pliktig, där så fordras, att den

med ed besanna. Därest till följd av äktenskapsförord, boskilnad eller hemskillnad

ingendera maken hade giftorättsgods, skall allenast den dödas egendom upptecknas;

och vare, om makarna vid dödsfallet på grund av hemskillnad levde åtskilda, den efter­

levande maken ej pliktig att om uppteckningen draga försorg. Inträffar fall, som sist

är sagt, eller lever ej man eller hustru, give då arvingarna upp den dödas egendom till

uppteckning, eller de, som den vid dödsfallet omhänder haft, och skrive uppteckningen

under, som nu är sagt. Lyder den dödas bo under stadsdomstol, eller är egendomen

fastighet i stad; då skola, när ej annorlunda särskilt stadgat är, borgmästare och råd

nämna två eller flera redliga män, som egendomen uppteckna och värdera. Lyder boet

under annan domstol, eller är egendomen fastighet å landet; då äga sterbhusdelägarna

kalla gode män, som efter bästa förstånd uppteckningen och värderingen förrätta.

Hade efterlevande make sitt bo och hemvist å annan ort än den döde, skall vid utseende

av gode män för uppteckning av den efterlevandes bo vad som gäller angående boupp­

teckning efter död man å den ort, där den efterlevande hade sitt hemvist, äga motsva­

rande tillämpning. I prästhus må arvingar kalla och bruka därtill den de helst själva

vilja.

Kungl. Maj:tts proposition nr ID.

51

• *r) §.

Försummar den make, som efterlever, utan laga förfall, att i rättan tid låta uppteckna

egendomen, som nu är sagt; miste fjärdedelen av sin andel i makarnas giftorättsgods,

och den tage arvingarna. Äro de tillika vållande till den försummelse, då bötes av bägge

makarnas egendom tre daler för varje hundrade, de fattigas ensak. Varder det försum­

mat av någon annan, som egendomen uppgiva borde; böte efter tv, som boet är förmöget

till, ifrån tio till hundrade daler: domaren sätte ock godset i kvarstad, och läte laga upp­

teckning ske.

12 KAP.

1

§•

När arv skall skiftas; då böra arvingarna viss dag därtill utsätta, och till den ort

sammankomma, där skiftet ske skall. Kunna de sig därom ej förena: lägge då domaren

arvingarna tid och ort före till det skifte.

3 $•

Lever man eller hustru efter; äge först bodelning rum emellan den eiterlevande och

den dödas arvingar, efter vad därom stadgas i giftermålsbalken. Därefter skifte arvin­

garna den dödas lott sig emellan.

9

§•

Haver fader eller moder givit åt sina barn något förut; är det av värde, och haver

ej fader eller moder därom annorlunda stadgat, varde det då beräknat, dock ej räntan

eller nyttan därav.

15 KAP.

5 §•

Nu vet man hans inländske arvinge, men ej var han är, läte då domaren, i allmänna

tidningarna tre gånger, minst en månad mellan varje gång, och första gången sist inom

tre månader från den dag, då bouppteckningen till rätten ingiven är, kungöras, att arv

fallit honom till. Vilja fjärmare det arv lyfta, vare det tillåtet, där de för arvet och dess

avkomst ställa borgen, som av rätten godkännes. Kommer ej den frånvarande arvingen

inom tio år från den dag, då kungörelsen tredje gången i tidningarna infördes, vare från

arvet skild, där han ej laga förfall visar.

17 KAP.

6 §■

Testamente efter den, som var gift, skall tagas av vad han enskilt ägde och hans lott

i makarnas giftorättsgods.

f>2

Kungl. Maj:ts 'proposition nr 15.

19 KAP.

1 §•

Man eller kvinna, som är under tjuguett år, skall stå under förmyndare; dock äge

den omyndige själv råda över vad han kan förvärva, efter det han fyllt femton år.

4 §•

Är någon för vanvett, slöseri eller andra orsaker ur stånd att värda gods sitt, varde

under förmyndare ställd.

20 KAP.

1

§•

Fader vare sina barns förmyndare.

Dör fadern, vare modern barnens förmyndare.

2 §•

Går föräldrarnas äktenskap åter, eller vinna de hemskillnad eller äktenskapsskillnad,

vare den barnens förmyndare, som skall hava vårdnaden om dem. Varder eljest för­

ordnat, att vårdnaden skall tillkomma allenast den ene av föräldrarna, vare han ock

förmyndare.

3 §

Ingår fader eller moder, som är barnens förmyndare, nytt äktenskap, och har ej bo­

delning skett efter det tidigare giftet, träde från förmynderskapet, till dess sådan del­

ning skett.

23 KAP.

4 §■

Nu haver den, som stått under förmyndare, blivit myndig, give då förmyndaren god­

set genast till honom ut och göre för sin förvaltning redo. Talar han ej lagligen å den

räkning inom natt och år, sedan han den fått; vare förmyndaren för allt ansvar och ytter­

ligare räkenskap fri.

Denna lag skall träda i kraft den 1 januari 1921.

Genom denna lag upphäves lagen den 5 juli 1884 angående ogift kvinnas rätt att vid

viss ålder vara myndig.

Vad äldre lag innehåller om bouppteckning, arvskifte och testamente efter död person

skall fortfarande lända till efterrättelse, om den döde var gift och äldre giftermålsbalken

var tillämplig i fråga om makarnas förmögenhetsförhållanden.

54

Kungl. Maj:ts proposition nr 15.

Förslag

till

Lag

om god man för bortovarande.

Med upphävande av lagen den 16 maj 1890 om tillsyn å god mans förvaltning av

frånvarandes lott i dödsbo och lagen den 29 maj 1896. innefattande vissa bestämmelser

angående god man för frånvarande delägare i dödsbo, förordnas som följer:

1

§■

Är, då dödsfall timar, någon dödsbodelägare å okänd ort eller så fjärran, att han ej

kan bevaka sin rätt i boet, skall det hos rätten anmälas av annan dödsbodelägare eller

av den, som har boet i sin vård; och nämne rätten, när sådan anmälan sker eller förhål­

landet eljest varder kunnigt, god man att bevaka den bortovarandes rätt och förvalta

hans lott, till dess han själv kommer eller annorlunda förordnar eller ock, vad angår ar­

vinge som är å okänd ort, tiden för arvets bevakande är ute.

Tarvas eljest att bortovarandes rätt bevakas eller hans egendom vårdas, skall rätten,

när anmälan därom sker eller det eljest varder kunnigt, förordna god man att bevaka

hans rätt eller vårda egendomen, till dess han själv kommer eller annorlunda förordnar.

Gode mannen äge att i allt, som uppdraget avser, företräda den bortovarande.

2 §•

Erfordras å landet förordnande, som i 1 § sägs, å tid, då rättegångsdag ej inträffar,

äge domaren meddela förordnande och anmäle det sedan för rätten, som prövar om för­

ordnandet skall äga bestånd.

*

3

§.

Vad som finnes föreskrivet om förmyndares förvaltning, redovisning och ansvarighet,

så ock om tillsyn å förmyndares förvaltning skall äga tillämpning i fråga om god man,

som i denna lag avses.

Gode mannen njute skäligt arvode, så ock ersättning för sina kostnader.

Denna lag skall träda i kraft den 1 januari 1921.

Kungl. Maj:ts proposition nr 15.

no

Förslag­

till

Lag

om ändring i vissa delar av förordningen den 24 september

1861 angående vård av död mans bo.

Härigenom förordnas, att 2 § i förordningen den 24 september 1861 angående vård

av död mans bo skall upphöra att gälla, samt att 3 § i samma förordning skall hava

följande ändrade lydelse:

Nu kan så hända, att å tid, då rättegångsdag ej inträffar å landet, föreskrift tarvas,

huru bo vårdas skall; då äge domaren därom tills vidare förordna; anmäle dock förhål­

landet å nästa rättegångsdag; och meddele rätten därefter beslut i ämnet. Tarvas god

man för stärbhusdelägare, som av annan anledning än bortovaro är urståndsatt att sin

rätt bevaka, eller förmyndare för omyndig, och går bouppteckningstid till ända, innan

rätten därom förordna kan; då äge ock domaren tillsätta ombud att å den stärbhusdel-

ägares vägnar bouppteckningen bevista; och meddele det sedan rätten, som god man

eller förmyndare förordnar.

Denna lag skall träda i kraft den 1 januari 1921.

56

Kungl. Maj:ts proposition nr 15.

Förslag­

till

Lag

om ändring i vissa delar av förordningen den 18 september 1862

huru gäld vid dödsfall betalas skall och om urarvagörelse, så

ock angående undansättande av egendom i död makes bo.

Härigenom förordnas, att 9 och 11 §§ i förordningen den 18 september 1862 huru gäld

vid dödsfall betalas skall och om urarvagörelse, så ock angående undanskiftande av

egendom i död makes bo skola upphöra att gälla, samt att förordningens överskrift och

4, 7, 10, 13, 14, 15, 17, 20, 25, 26, 28 och 31 §§ skola hava följande ändrade lydelse:

Förordning huru gäld vid dödsfall betalas skall och om urarvagörelse.

M-,

.

...

Skall egendom emellan flera stärbhusdelägare i bodelning eller skifte gå, och finnes

efter den döda gäld, som ej inom ett år efter dödsfallet till betalning förfaller; ha ve ändå

stärbhusdelägarne lov att den gäld uppsäga till betalning ett år efter uppsägningen. Bor­

genär, som för sin fordran har säkerhet i inteckning och vill hålla sig till den intecknade

egendomen allena, vare dock, där han sådant inom sex månader efter uppsägningen till­

kännagiver, ej skyldig att betalning taga före den förfallotid, som förut satt var; men i

det fall svare ej heller stärbhusdelägare, som ej särskilt sig därtill förbundit, för det

belopp, som ur den intecknade egendomen ej utgå kan.

§ 7.

Lever man eller hustru efter den, som död är, vare den make pliktig att inom tid,

som i 5 § sägs, avträda den dödas egendom till konkurs, såvida han vill undgå ansvar

för gäld, efter vad i 20 § sägs.

, a

^

§]io.

g K

Hava stärbhusdelägarne å ena sidan avträtt egendom, och vill någon å andra sidan

egendomen tillträda, vare lag som i 6 § sägs.

§ 13.

Avträdes egendom, efter det bodelning eller skifte ägt rum, förty att ny gäld sig

yppat, gånge bodelningen eller skiftet åter. När bodelning återgått, vare lag som i

57

12 kap. 7 § giftermålsbalken säga, och äge, i händelse arvinge sin lott förskingrat, efter­

levande maken vid den bodelning, som skall ske mellan honom och konkursboet, ej

till skada för borgenärerna bekomma något av den egendom, som vid tiden för dödsfallet

tillhörde andra maken.

Då till följd av vad nu är stadgat egendom skall å någondera sidan återbäras, skall

ock gäldas ränta eller avkomst, som under tiden fallit, och skall uppgift därom med

ed fästas, om så fordras. Är nödig eller nyttig kostnad gjord å egendomen eller för dess

skull, varde den kostnad ersatt. Finnes egendom, som skall återbäras, ej i behåll, skall

dess värde gäldas. Skall efterlevande make i följd av återgång av bodelning återbära

egendom, som han vid bodelningen bekommit från andra sidan, svare konkursboet

honom för att han återfår vad av hans egendom vid bodelningen tillfallit den andres

arvingar.

-ri- § 14.

: ' . m - "

År gäld, som efter bodelning eller skifte yppas, ej större, än att den kan gäldas av

den dödas tillgångar och, om han var gift, vad därutöver på hans lott belöpt, om gälden

vid bodelningen i beräkning gått; hare var av stärbliusdelägarne åter i det förhållande

han mera njutit, än som tillkommit honom, om gälden vid bodelningen eller skiftet

beräknats. Har någon sin lott förskingrat, fylle arvingarna bristen med vad de i arv

njutit; kunna de det ej, vare jämväl efterlevande maken skyldig att bidraga till bristens

fyllande, i den mån värdet av vad han vid bodelningen bekommit från andra sidan över­

stiger värdet av den egendom, som därvid frångått honom.

§ 15.

Testamentstagare vare skyldig att till gälds betalning återbära vad han mera njutit

än, där gälden förut beräknad varit, honom tillfalla bort. Har annan, som i boet del

fått, den del förskingrat, skall i fråga om bristens fyllande vad i 14 § är stadgat om ar­

vinge äga motsvarande tillämpning med avseende å testamentstagare.

§

17

-

Efterlevande make, som egendom rätteligen avträtt, vare fri från betalning av den

dödas gäld, där han icke enligt 7 kap. giftermålsbalken svarar för gälden.

§

20

.

Arvingar, som ej i laga tid sig urarva gjort, svare, eu för alla och alla för en, för den

dödas gäld, utan så är att de äro från all delaktighet i boet uteslutna, eller att de ej vid

bouppteckningen tillstädes varit, och ej heller, förut eller sedan, tagit befattning med

boet, eller av arvet förmån njutit; i dessa fall vare sådan arvinge från ansvarighet för

gälden fri.

Har efterlevande make försummat att egendom avträda, stånde han eller hon med

arvingarna i lika ansvar.

i* „«

§ 25. g~

Ej skall såsom förskingring anses, att kvarlåtenskap till den dödas tarvliga begrav­

ning, till efterlevande makes, barns, adoptivbarns eller annat husfolks nödiga under­

håll, eller till boets uppteckning eller egendomens vård använd blivit.

Bihang till riksdagens protokoll 1920. 1 samt. 13 käft. (Nr 15.)

8

Kungl. Maj:ta proposition nr 15.

58

Kungl. Maj:ts proposition nr 15.

§ 26.

Företages bodelning eller skifte, förr än all den dödas veterliga gäld blivit gulden,

vare för stärbhusdelägare, som deltagit i bodelningen eller skiftet, lag, som i 23 § sägs.

Har vid bodelning efterlevande maken ej bekommit något av den dödas egendom, äge

dock på grund av bodelningen påföljd, som nu är sagd, ej rum.

§ 28.

Stärbhusdelägare, som avträdd egendom tillträtt, efter vad i 6 och 10 §§ sägs, vare ej

pliktig att för den egendom göra reda för andra stärbhusdelägare än dem, som voro

omyndiga den tid, då egendomen tillträddes, eller av laga förfall hindrade att före nämnda

tid sin rätt bevaka: testamentstagare, som fått sig tillagd viss egendom eller visst belopp

i penningar, have dock emot den, som tillträdde, samma rätt, som han mot stärbliuset

ägt, om boet ej avträtt blivit. Yppas efter sådant egendomstillträde någon förut okänd

tillgång; däri njute alla stärbhusdelägare laga rätt.

§ 31.

Vad i denna förordning finnes stadgat om egendomsavträde av efterlevande make

äge ej tillämpning, där till följd av äktenskapsförord, boskillnad eller hemskillnad ingen­

dera maken hade giftorättsgods.

Denna lag skall träda i kraft den 1 januari 1921; dock skall förut gällande lag fort­

farande lända till efterrättelse, om den döda var gift och äldre giftérmålsbalken var

tillämplig i fråga om makarnas förmögenhetsförhållanden.

(JO

Kungi. Maj:ts proposition nr 15.

Förslag

till

Lag

om ändrad lydelse av 2 kap. 9 § och 22 kap. 2 och 21 §§ straff­

lagen.

Härigenom förordnas, att 2 kap. 9 § ock 22 kap. 2 och 21 §§ strafflagen skola hava

följande ändrade lydelse:

2 KAP.

9

§•

Ej må i mät för böter tagas den sakfälldes enda fasta egendom, varav han sin nödiga

bärgning haver; ej nödig bostad; ej till jordbruket nödiga lösören eller vad den sakfällde

eljest till sin närings bedrivande behöver; ej nödiga gång- och sängkläder för den sak­

fällde, hans make och oförsörjda barn eller adoptivbarn; ej heller av det förråd, som i

huset finnes, vad till hans och hans husfolks underhåll i en månads tid erfordras.

Där enligt utsökningslagen egendom i större utsträckning än här sägs skall undan­

tagas från utmätning, lände det till efterrättelse.

22 KAP.

2 §•

Såsom bedrägeri skall anses och efter 1 § straffas:

1. om man på veterligen falsk uppgift förskaffar sig försäkring för brand- eller sjö­

skada eller annat;

2. om man sätter ut pant, som veterligen falsk är,

3. om man, under falskt sken av köp, gåva eller annat avtal, egendom sig avhänder,

för att förekomma utmätning eller eljest hindra annan att göra sin rätt till egendomen

gällande;

4. om man mot bättre vetande avgiver falsk utsaga i sådan försäkran, som avses i

6 kap. 9 § giftermålsbalken;

5. om man uppsåtligen, till förfång för annans rätt, förstör eller gör obrukbara de

handlingar, varå den sig grundar;

6. om man, för att något därmed sig tillägna, lägger märke å det, som hörer annan

till, eller utplånar annans märke.

Katigt Maj:ts proposition nr tf).

til

21 §.

Brott, som i 2 § 5 mom., 8 § 2 mom., 12 §, 13 § 1 mom., 19 och 20 §§ omförmälas, må ej

åtalas av annan än målsägande; ej heller brott, varom i 5 § 3 mom. förmäles, där det ej

skett i kronans magasiner, vid in- och utlastning å fartyg, eller i öppna bodar eller maga­

siner, där handel och rörelse idkas. Brott, varom i 13 § 2 mom. sägs, må ej åtalas av

annan än målsägande, där ej någon vid försäljning eller annan föryttring av livsmedel

avyttrat ont för gott, mängt för omängt eller det, varuti han vetat fel vara, utan att

sådant uppenbara.

Brott, som i 10 § sägs, må ej åtalas av annan än den, som brevet avsänt eller till vil­

ken det skrivet är, eller av den, som äger, i vård haver eller emottaga skulle det, som

eljest brutet eller öppnat blivit.

Brott, som i 8 § 1 mom. omförmäles, må ej åtalas, där ej av anledning, varom fråga är,

blivit dömt till återgång av äktenskapet.

Ej må brott, som i 11 och 14 §§ sägs, åtalas av allmän åklagare, där ej brottet av måls­

ägande till åtal angivits.

Denna lag skall träda i kraft den 1 januari 1921.

Kungl. Maj:ts proposition nr 15.

62

Förslag­

till

Lag

om ändrad lydelse av 59, 60, 65, 67, 69 och 70 §$ utsöknings-

lagen.

Härigenom förordnas, att 59, 60, 65, 67, 69 och 70 §§ utsökningslagen skola hava föl­

jande ändrade lydelse:

59 §.

Nu är gäldenär ej tillstädes, då utmätningsman sig infinner för att verkställa utmät­

ning för fordran, som i 54 § avses; har underrättelse därom, att utmätning för fordringen

är sökt, blivit efter ty i 60 § sägs meddelad, eller är anledning att gäldenären håller sig

undan eller rest bort, förty att han väntar utmätning; då gånge förrättningen för sig

utan hinder av gäldenärens frånvaro; dock skall i ty fall hans make eller husfolk eller

annan, som har egendomen i vård eller besittning, tillsägas att vid förrättningen närvara.

Finnas ej de, varde närboende granne, som anträffas, tillsagd.

Kan ej utmätningen genast företagas, då utmätningsmannen för sådant ändamål

sig inställt, och är fara att godset under tiden stickes ur vägen; läte utmätningsmannen,

där borgenären nödig kostnad förskjuter, vård hållas över godset, till dess utmätning

kan ske.

60 §.

Underrättelse, varom i 59 § sägs, skall, för att anses giltig, meddelas gäldenären genom

utmätningsman. Har underrättelsen, av utmätningsmannen skriftligen utfärdad, be­

visligen kommit gäldenären annorledes tillhanda eller ock, om han, i sitt hemvist sökt,

ej kunnat där anträffas, blivit sist dagen före utmätningen meddelad hans make eller

husfolk eller, om de ej anträffas, anslagen å hans husdörr; vare det ock gillt.

Skall utmätning ske å gäldenären tillhörig egendom, som finnes å annan ort, än där

han har sitt hemvist, och ej blivit av gäldenären till utmätning uppgiven, bör under­

rättelse, varom nu är sagt, jämte uppgift å förrättningsstället meddelas så tidigt, att

gäldenären kan sin rätt vid utmätningen bevaka; njute dock ej för sådant ändamål

längre rådrum än åtta dagar.

Har gäldenären ej stadigt hemvist i riket och ej heller känt ombud i orten, där ut­

mätning skall ske; vare underrättelse, som nu sagd är, ej av nöden.

65 §.

Från utmätning skola undantagas dels nödiga gång- och sängkläder för gäldenären,

hans make och oförsörjda barn eller adoptivbarn, dels ock nödiga arbetsredskap eller

Kung!. Maj:ta proposition nr 15.

65

Förslag­

till

Lag

angående ändrad lydelse av 1 § i lagen den [4 juni 1917 om för­

bud för vissa underhållsskyldiga att avflytta från riket.

Härigenom förordnas, att 1 § i lagen den 14 juni 1917 om förbud för vissa underhålls­

skyldiga att avflytta från riket skall hava följande ändrade lydelse:

Den, som enligt rättens eller domarens beslut eller skriftligt, av två personer bevittnat

avtal är pliktig att till fullgörande av lagstadgad underhållsskyldighet utgiva underhålls­

bidrag till barn eller adoptivbarn under sexton år, må ej avflytta från riket, med mindre

han hos överexekutor i den ort, där han har sitt hemvist, ställt av överexekutor godkänd

pant eller borgen för underhållsskyldighetens fullgörande, till dess barnet fyllt sexton år.

Vad sålunda stadgats skall äga tillämpning jämväl beträffande enskild försörjnings-

skyldig, som enligt myndighets beslut är pliktig att till fattigvårdssambälle utgiva

bidrag till försörjning av barn eller adoptivbarn under sexton år; och skall i sådant fall

vad i denna lag sägs om underhållsberättigad gälla fattigvårdssamhället.

Borgen må ej godkännas, med mindre den ingåtts såsom för egen skuld och, där borges-

männen äro flera, de borgat en för alla och alla för en.

Det åligge överexekutor att, där den underhållsberättigades hemvist är känt, till

denne med posten avsända underrättelse därom att säkerhet blivit ställd.

Denna lag skall träda i kraft den 1 januari 1921.

Bihang till riksdagens protokoll 1920. 1 sand. 13 käft. (Nr 15.)

9

70

Kung!. Maj:ts proposition nr 15.

Förslag

till

Lag

om ändring i vissa delar av konkurslagen.

Härigenom förordnas, att §§ 1, 5, 27, 30, 31, 32, 35, 36, 37 och 140 konkurslagen skola

hava följande ändrade lydelse:

Vill någon avträda egendom till konkurs; give ansökning därom in till underrätten

i den stad, eller, å landet, till domaren i den ort, där gäldenär hör inför domstol svara

i tvistemål, som angå gäld i allmänhet. Ansökning av stärbhusdelägare om avträdande

av den dödes egendom skall göras, där den döde bort svara i mål, som nyss är sagt.

Där likväl borgenärs fordran tillkommit senare än de omständigheter, på vilka han

sin ansökning om egendomsavträdet grundar, vare den ansökning utan verkan.

Har borgenär för sin fordran säkerhet genom pant eller genom inteckning i fast egen­

dom; äge ej den rätt, i 2, 3 och 4 §§ omförmäld är, där han ej gitter visa, att panten eller

inteckningen till gäldande av hans fordran otillräcklig är.

Gäldenär make gånge ock sådan ed, som omförmäld är, där någon av borgenärerna

det äskar. Tjänare och andra, som om boets tillstånd kunskap äga, åligge jämväl, där

så äskas, att det uppgiva och uppgiften med ed fästa. Är gäldenär död, eller har han

vikit undan; äge rätten, där så skäligt prövas, förelägga barn, som till laga ålder komna

äro, att bouppteckningen edeligen styrka.

Omyndig förklarad, vars egendom till konkurs avträdes, vare ock pliktig bouppteck­

ningsed avlägga, där rätten eller domaren så skäligt prövar.

Gäldenär skall av konkursboet njuta nödigt underhåll för sig, make och oförsörjda

barn eller adoptivbarn under två månader från den dag, offentlig stämning given är,

där e] han själv eller hans make kan annorledes försörja familjen. Kan ej inom nämnda

tid bouppteckningen med ed fästas och boet till gode män överlämnas; njute gäldenären,

§ 1.

§ 5.

§ 27.

30.

72

sökt blivit; äge konkursboet den egendom återvinna: samma lag vare, där köp, byte,

lega eller annat sådant avtal skett, och av missförhållandet mellan de å ömse sidor ut-

fästade villkor skönjas kan, att avtalet huvudsakligen har egenskap av gåva.

2 mom. Har under de trettio sista dagarna före konkursens början gäldenären be­

talt gäld, som icke före den början till betalning förfallen varit, eller har han under sam­

ma tid annorledes än med penningar, växlar, i köpenskap löpande förbindelser, eller

andra, med hänsyn till gäldenärens yrke, vanliga betalningsmedel, betalt förfallen

gäld; gånge den betalning åter, om borgenärerna därå tala; fordringsägaren obetaget

att i’konkursen göra sin fordran gällande. I fråga om växel, som på gäldenären dragen

är, må dock talan om återbäring av redan verkställd betalning, som med penningar

skett, ej kunna anställas mot annan än den, för vars räkning växeln dragen är, eller,

om detta är gäldenären själv, emot första emottagaren.

3 mom. Har under den tid, i nästföregående mom. sagd är, gäldenären annorledes

ingått avtal, varigenom han iklätt sig förbindelse eller avhänt sig egendom, borgenärerna

till förfång och under sådana omständigheter, att den, med vilken avtalet ingicks, haft

skälig anledning att sådant antaga; gånge ock det avtal, på borgenärernas åkäran, åter

såsom i 1 mom. sägs.

.

4 mom. Är under de sista trettio dagarna före konkursens början pant av gälde­

nären lämnad för skuld, vid vars tillkomst sådan säkerhet ej varit betingad, vare pant­

sättningen utan verkan, där borgenärerna det påstå. Har under sagda tid borgenär

sökt inteckning i fast egendom för fordran, vid vars tillkomst sådan säkerhet ej betingats,

vare han pliktig att, där borgenärerna det påstå, återställa inteckningshandlingen till

konkursboet eller för verkställande av utbyte efter ty därom är stadgat hålla den till

hända; dock att vad sålunda är föreskrivet icke skall äga tillämpning å inteckning, som

inom den i 11 kap. 2 § jordabalken stadgade tid sökts för fordran, som där avses.

5 mom. Har under de sista trettio dagarna före konkursens början lös egendom

blivit för någon borgenärs fordran i mät tagen och försåld; vare lag som i 2 mom. sägs.

6 mom. Från gäldenärens make må återvinning, som i 1—5 mom. sägs, äga rum,

där vid konkursens början ej mer än ett år förflutit, sedan åtgärd, som för varje fall

avses, blivit företagen.

.

7 mom. Har vid bodelning mellan gäldenären och hans make eller dennes arvmgar

gäldenären i märklig mån eftergivit sin rätt, eller har vid sådan bodelning egendom,

borgenärerna till förfång, frångått gäldenären mot det att fordran å honom utlagts på

hans lott, och är ej bodelningshandlingen minst ett år före konkursens början ingiven

till rätten, gånge bodelningen på borgenärernas talan åter.

8 mom. Har gäldenären i avsikt att förekomma, att egendom går i betalning för

gäld, med sin make ingått avtal, varav kommit skada för borgenärerna, och både maken

kännedom om gäldenärens avsikt, gånge det avtal på talan av konkursboet åter, ändå

att avtalet slutits mera än ett år före konkursens början.

9 mom. Då egendom till konkursbo återvinnes, vare konkursboet skyldigt återbära

vad gäldenären må hava i vederlag bekommit. Går bodelning åter, svare konkursboet

andra maken eller hans arvingar för återbäring av den egendom gäldenären vid bodel­

ningen bekommit från andra sidan.

När egendom å någondera sidan återbäres, skall ock utgivas ränta eller avkomst,

som under tiden fallit. Har nödig kostnad å egendomen gjorts, vare den kostnad ersatt.

Är egendom, som skall återbäras, kommen i annan mans hand genom sådant fång, att

denne finnes berättigad egendomen behålla, eller är egendomen eljest så förskingrad

eller förstörd, att den ej återställas kan, skall ersättning utgå efter egendomens värde.

Kring}. MajUs proposition nr 15.

74

Kungl. Maj:ts proposition nr 15.

Förslag

till

Lag

angående ändrad lydelse av §§ 9 och 10 i förordningen den 4

mars 1862 om tioårig preskription och om årsstämning.

Härigenom förordnas, att §§ 9 och 10 i förordningen den 4 mars 1862 om tioårig pre­

skription och om årsstämning skola hava följande ändrade lydelse:

§ 9.

Nu vill efterlevande make, arvinge eller testamentstagare, sedan laga bouppteckning

skett, säker vara, att icke okända fordringar sig yppa; äge då att hos rätten, varunder

den dödes bo i konkursmål hörer, begära kallelse å hans okända borgenärer. Var den

döde gift, må kallelse sökas jämväl å den efterlevandes okända borgenärer vid den rätt,

som har att upptaga fråga om hans försättande i konkurs. Då kallelse, varom nu är

stadgat, sökes, skall sökanden ingiva förteckning på alla de borgenärer, som veterliga äro.

§ io.

Då makar erhålla boskillnad eller till återgång av äktenskap, hemskillnad eller äkten­

skapsskillnad dömes,

eller handelsbolag eller annat bolag, som, enligt vad särskilt är stadgat, allmänt

kungjort varit, eller registrerad förening träder i likvidation eller försättes i konkurs,

eller myndig person varder under förmyndare ställd,

må ock i den ordning, som i 9 § sägs, kallelse å okända borgenärer sökas vid den rätt,

varunder gäldenären i konkursmål hörer.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1921; dock skall förut gällande lag fortfarande

lända till efterrättelse beträffande makar, å vilkas förmögenhetsförhållanden äldre

giftermålsbalken är tillämplig.

Kung!. Maj:ts proposition nr 15.

75

Förslag’

till

Lag

om ändrad lydelse av 1, 2 och 6 §§ i förordningen den 16 juni 1875

angående lagfart å fång till fast egendom.

Härigenom förordnas, att 1, 2 och 6 §§ i förordningen den 16 juni 1875 angående

lagfart å fång till fast egendom skola hava följande ändrade lydelse:

1

§•

”Var som med äganderätt åtkommer fast egendom söke lagfart å fånget vid den rätt,

varunder egendomen lyder. Hörer egendomen under flera rätter, skall med varje del

lagfaras vid den rätt, varunder den del lyder.

Vad sålunda är stadgat avser jämväl den, vilken fast egendom tillfaller såsom fidei­

kommiss.

Har vid bodelning fast egendom tillskiftats make, vare han ej pliktig söka lagfart å

fånget, med mindre egendomen förut tillhört andra maken.

2 §•

Lagfart skall sökas å landet sist vid det lagtima ting, som infaller näst efter sex må­

nader, och i stad inom tre månader sedan fånget skedde; dock att, i fråga om bolagsmans

andel i bolags samfällda gods, skyldigheten att lagfara inträder först då bolagsmannens

andel utbrytes; och skall vid arv tiden för lagfarts sökande räknas, där för arvslottens

bestämmande bodelning eller skifte erfordras, från det dylik förrättning hölls, men i

annat fall från det bouppteckningen efter arvlåtaren avslutades.

6

§•

1 mom. Sökes lagfart på grund av överlåtelse från annan, må ansökningen ej be­

viljas, med mindre det upplyses, att förre ägaren ej var gift, eller det visas, att samtycke

eller tillåtelse till överlåtelsen givits, efter ty i 6 kap. 4 eller 6 § giftermålsbalken sägs,

eller att överlåtelsen ändock är gällande.

2 mom. Är lagfart sökt på grund av testamente, dom eller annan handling, som ej

vunnit laga kraft, må ansökningen icke bifallas förr än det visas, att handlingen blivit

ståndande.

76

3 mom. Har ägare av hemman till annan överlåtit del därav med viss till gränserna

bestämd ägovidd att såsom hemmansdel ägas, må lagfart å sådan överlåtelse ej beviljas

förr än ägostyckning å hemmanet blivit fastställd.

Lag samma vare beträffande sådan överlåtelse, som avser ägostyckning från lägenhet,

vilken ej tillkommit genom avsöndring.

Å överlåtelse, varigenom jord eller annat från hemman eller lägenhet avsöndrats,

må lagfart ej beviljas förr än fastställelse å avsöndringen'meddelats.

4 mom. Har ägare av fastighet i stad därav till annan'överlåtit visst till gränserna

bestämt område, som ej ingår i tomtindelning, må lagfart'å fånget ej beviljas förr än

fastställelse meddelats å avstyckning av det överlåtna området.

Vad sålunda stadgats om stad skall ock gälla för samhälleja landet, för vilket skall

föras fastighetsregister enligt de för stad meddelade bestämmelser.

Kungl. Maj:ts proposition nr 15.

Denna lag skall träda i kraft den 1 januari 1921.

I fråga om lagfart på grund av giftorätt, som åtnjutes enligt äldre giftermålsbalken ,

skall förut gällande lag fortfarande lända till efterrättelse.

Vad i 6 § 1 mom. är stadgat skall ej äga tillämpning, om överlåtelsen ägt rum, innan

denna lag trätt i kraft.

Kungl. Maj:ts proposition nr 15.

77

Förslag

till

Lag

om ändrad lydelse av 4 § i förordningen den 16 juni 1875 angå­

ende inteckning i fast egendom.

Härigenom förordnas, att 4 § i förordningen den 16 juni 1875 angående nteckning

i fast egendom skall hava följande ändrade lydelse:

Finnes ej å handlingen bevittnat medgivande, som i 1 § sägs, och visas ej heller för­

hållande, som enligt 2 § till inteckning berättigar, varde inteckningsansökningen genast

avslagen.

Sökes inteckning på grund av fastighetsägarens medgivande, må ansökningen ej be-

viljas, med mindre det upplyses, att ägaren ej var gift, eller det visas, att samtycke eller

tillåtelse till inteckningen givits, efter ty i 6 kap. 4 eller 6 § giftermålsbalken sägs, eller

att medgivandet ändock är gällande. Möter på grund av vad nu är sagt hinder för in­

teckningens beviljande, varde ansökningen förklarad vilande; och åligge det sökanden

att å landet sist å det ting, som infaller näst efter tre månader, och i stad inom tre måna­

der visa, att hindret blivit undanröjt, vid äventyr att ansökningen eljest anses förfallen.

Denna lag skall träda i kraft den 1 januari 1921; dock skall förut gällande ag fort­

farande äga tillämpning, om medgivande till inteckning dessförinnan lämnats.

78

Kungl. Maj:ts proposition nr lo.

Förslag

till

Lag

angående ändrad lydelse av 6 och 17 §§ i lagen den 14 juni 1907

om inskrivning av tomträtt och vattenfailsrätt samt av fång till

sådan rätt.

Härigenom förordnas, att 6 och 17 §§ i lagen den 14 juni 1907 om inskrivning av tomt­

rätt och vattenfailsrätt samt av fång till sådan rätt skola hava följande ändrade lydelse:

6 §•

Företer ej sökanden handlingar, som i 5 § sägs, så upprättade, som lag i vart särskilt

fall föreskriver, eller finner rätten eljest uppenbart, att sökandens fång icke är lagligt,

eller är ej inskrivning av tomträtten sökt, varde ansökningen avslagen.

Sökes inskrivning på grund av överlåtelse från annan, må ansökningen ej beviljas,

med mindre det upplyses, att överlåtaren ej var gift, eller det rusas, att samtycke eller

tillåtelse till överlåtelsen givits, efter ty i 6 kap. 4 eller 6 § giftermålsbalken sägs, eller

att överlåtelsen ändock är gällande. Sökes inskrivning på grund av testamente, dom

eller annan handling, som ej vunnit laga kraft, må ansökningen icke bifallas förr än det

visas, att handlingen blivit ståndande.

17 §.

Vad här ovan i 1—3 samt 5—16 §§ är stadgat angående tomträtt skall, med undantag

av bestämmelsen i 6 § andra stycket första punkten, äga motsvarande tillämpning i

fråga om vattenfailsrätt. Den, som söker inskrivning av sådan rätt, vare pliktig att vid

påföljd, som i 4 § sägs, ingiva protokoll vid lantmäteriförrättning, vartill upplåtelse­

handlingen hänvisar, jämte styrkt kopia av den därvid upprättade karta.

Denna lag skall träda i kraft den 1 januari 1921; dock skall vad i 6 § andra stycket

första punkten är stadgat ej äga tillämpning, om överlåtelsen ägt rum, innan denna

lag trätt i kraft.

80

Kungl. Maj:ts proposition nr 15.

Förslag

till

Lag

om ändrad lydelse av 26 § i lagen den 29 juli 1892 angående

sparbanker.

Härigenom förordnas, att 26 § i lagen den 29 juli 1892 angående sparbanker skall

hava följande ändrade lydelse:

...

.

....

Omyndig, som uppnått femton åt, må utan särskild tillåtelse av målsman förfoga

över egna medel, som han själv å motbok insatt. Medel, om vilka nu är sagt, må ej

rån sparbank utbetalas till målsman utan den omyndiges samtycke.

ägUföi

* Denna lag skall träda i kraft den 1 januari 1921; dock skall i fråga om medel, som

för gift kvinnas räkning innestå i sparbank, förut gällande lag fortfarande lända till

efterrättelse, om äldre giftermålsbalken är tillämplig å makarnas förmögenhetsförhål­

landen.

82

Kungl. Maj:ts proposition nr 15.

Förslag

till

Lag

angående ändrad lydelse av 2 § i lagen den 1 juni 1912 om vissa

internationella rättsförhållanden rörande äktenskaps rätts­

verkningar.

Härigenom förordnas, att 2 § i lagen den 1 juni 1912 om vissa internationella rätts­

förhållanden rörande äktenskaps rättsverkningar skall erhålla följande ändrade lydelse:

Vid tillämpning av bestämmelserna i 1 § skall iakttagas:

1. Främmande lag, som jämlikt 1 § skall tillämpas vid bedömande av makars in­

bördes förmögenhetsförhållanden, må ej här i riket åberopas emot tredje man, innan

hos den rätt, som har att mottaga äktenskapsförord mellan makarna, blivit skriftligen

angivet, att den främmande lagen skall äga tillämpning å makarnas inbördes förmögen­

hetsförhållanden. Sker sådan anmälan, i stad inom en månad och å landet senast å det

ting, som infaller näst efter en månad, sedan äktenskapet ingicks, må den främmande

lagen emot tredje man åberopas jämväl i avseende å tiden innan anmälan skedde.

Vid anmälan, varom i första stycket sägs, skall fogas bevis rörande mannens natio­

nalitet vid tiden för makarnas giftermål. Vad i ärendet förekommit skall intagas i

protokollet över äktenskapsförord, och varde jämväl i övrigt så förfaret, som i 8 kap.

giftermålsbalken är stadgat beträffande äktenskapsförord, som avses i 1 § av samma kap.

2. Sluter svensk man eller svensk kvinna utomlands avtal med sin trolovade eller

make om deras inbördes förmögenhetsförhållanden i äktenskapet, skall vad i 8 kap. gif­

termålsbalken är stadgat om upprättande och lagfoljande av äktenskapsförord, som

avses i 1 § av samma kap., lända till efterrättelse.

3. Avtal angående makars inbördes förmögenhetsförhållanden, som skall anses

till formen giltigt, ehuru det ej upprättats och lagföljts på sätt i giftermålsbalken är

sagt om äktenskapsförord, må ej här i riket åberopas emot tredje man, innan det blivit

till rätten ingivet enligt vad om förord är stadgat. År avtalet slutet mellan trolovade,

och varder det till rätten ingivet, i stad inom en månad och å landet senast å det ting,

som infaller näst efter en månad, sedan äktenskapet ingicks, må det emot tredje man

åberopas jämväl i avseende å tiden före dess ingivande till rätten.

Då avtal, varom i första stycket sägs, till rätten ingivits, skall så förfaras, som i 8

kap. giftermålsbalken är stadgat beträffande äktenskapsförord, som avses i 1 § av

samma kap.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1921.

84

Kungl. Maj:ts proposition nr 15.

Förslag

till

Lag

angående ändrad lydelse av 18 § i lagen den 30 maj 1916 om vissa

inskränkningar i rätten att förvärva fast egendom eller gruva eller

aktier i vissa bolag.

Härigenom förordnas, att 18 § i lagen den 30 maj 1916 om vissa inskränkningar i

rätten att förvärva fast egendom eller gruva eller aktier i vissa bolag skall hava följande

ändrade lydelse:

De i denna lag föreskrivna inskränkningarna i rätten att förvärva fast egendom eller

inmutad mineralfyndighet eller gruvlägenhet skola ej äga tillämpning å förvärv genom

bodelning, arv eller testamente.

Vad denna lag innehåller om inskränkning i rätten för bolag eller förening att förvärva

fast egendom, inmuta mineralfyndighet, förvärva eller bearbeta inmutad mineralfyn­

dighet eller idka gruvdrift så ock att förvärva aktier i vissa bolag skall, såvitt angår

svenskt bolag eller svensk förening, icke tillämpas i avseende å bankaktiebolag, soli­

dariskt bankbolag, järnkontoret, sparbank, försäkringsbolag, sjukkassa, understöds­

förening eller annan försäkringsförening, aktiebolag eller förening, som erhållit statslån

från egnahemslånefonden, eller förening med ändamål att främja medlemmarnas eko­

nomiska intressen genom att anskaffa livsmedel eller andra förnödenheter åt medlem­

marna, avsätta alster av medlemmarnas verksamhet, bereda bostäder åt medlemmarna

eller anskaffa lån åt medlemmarna.

Denna lag skall träda i kraft den 1 januari 1921; dock skall förut gällande lag fort­

farande lända till efterrättelse beträffande förvärv genom giftorätt, som åtnjutes enligt

äldre giftermålsbalk^!.

8(5

8) lag om ändring i vissa delar av ärvdabalken;

9) lag om god man för bortovarande;

10) lag om ändring i vissa delar av förordningen den 24 septem­

ber 1861 angående vård av död mans bo;

11) lag om ändring i vissa delar av förordningen den 18 septem­

ber 1862 huru gäld vid dödsfall betalas skall och om urarvagörelse, så

ock angående undanskiftande av egendom i död makes bo;

12) lag om ändrad lydelse av 1 kap. 8 §, 10 kap. 13 § och 17

kap. 2 § handelsbalken;

13) lag om ändrad lydelse av 2 kap. 9 § och 22 kap. 2 § straff­

lagen ;

14) lag om ändrad lydelse av 59, 60, 65, 69 och 70 §§ utsök-

ningslagen;

15) lag angående ändrad lydelse av 16 § i lagen den 14 juni 1917

om införsel i avlöning, pension eller livränta;

16) lag angående ändrad lydelse av 1 § i lagen den 14 juni 1917

om förbud för vissa underhållsskyldiga att avflytta från riket;

17) lag om ändrad lydelse av vissa bestämmelser i rättegångs­

balken ;

18) lag om ändrad lydelse av 1 § i förordningen den 16 juni

1875 angående särskilda protokoll över lagfarter, inteckningar och andra

ärenden;

19) lag om ändring i vissa delar av konkurslagen;

20) lag angående ändrad lydelse av §§ 9 och 10 i förordningen

den 4 mars 1862 om tioårig preskription och om årsstämning;

21) lag om ändrad lydelse av 1, 2 och 6 §§ i förordningen den

16 juni 1875 angående lagfart å fång till fast egendom;

22) lag om ändrad lydelse av 4 § i förordningen den 16 juni 1875

angående inteckning i fast egendom;

23) lag angående ändrad lydelse av 6 och 17 §§ i lagen den 14

juni 1907 om inskrivning av tomträtt och vattenfallsrätt samt av fång

till sådan rätt;

24) lag angående ändrad lydelse av 2 och 23 §§ i lagen den 14

juni 1907 om inteckning i tomträtt och vattenfallsrätt;

25) lag om ändrad lydelse av 26 § i lagen den 29 juli 1892 an­

gående sparbanker;

26) lag om ändrad lydelse av 6 § i förordningen den 31 oktober

1873 angående främmande trosbekännare och deras religionsövning; samt

27) lag angående ändrad lydelse av 2 § i lagen den 1 juni 1912 om

vissa internationella rättsförhållanden rörande äktenskaps rättsverkningar.

Kungi. Maj:ts proposition nr 15.

Föredraganden hemställde, att för det ändamål, § 87 regeringsfor­

men omförmäler, lagrådets utlåtande över ifrågavarande av lagberednin­

gen utarbetade lagförslag måtte genom utdrag av protokollet inhämtas.

Till denna av statsrådets övriga ledamöter bi­

trädda hemställan täcktes Hans Makt Konungen lämna

bifall.

Kun<jl. Majrta proposition nr 15.

87

Ur protokollet:

Adil Wifvesson.

88

Kungl. MajUs proposition nr 15.

Utdrag av protokollet, hållet i Kungl. Maj:ts lagråd fredagen den

30 maj 1919.

Närvarande:

Justitieråden

G

ullstrand

,

vox S

eth

,

W

edberg

,

Regeringsrådet

P

lanting

-G

tllenbåga

.

Enligt lagrådet tillhandakommet utdrag av protokollet över justitie-

departementsärenden, hållet inför Hans Maj:t Konungen i statsrådet den

18 september 1918, hade Kungl. Maj:t förordnat, att lagrådets utlåtande

skulle för det i § 87 regeringsformen omförmälda ändamål inhämtas över

följande av lagberedningen utarbetade lagförslag, nämligen förslag till

1) giftermålsbalk;

2) lag om införande av nya giftermålsbalken;

3) lag om barn i äktenskap;

4) lag angående ändrad lydelse av 3 § i lagen den 14 juni 1917

om barn utom äktenskap;

5) lag om makes underhållsskyldighet mot andra makens barn;

6) lag angående ändrad lydelse av 13 § i lagen den 14 juni 1917

om adoption;

7) lag om makes arvsrätt;

8) lag om ändring i vissa delar av ärvdabalken;

9) lag om god man för bortovarande;

10) lag om ändring i vissa delar av förordningen den 24 september

1861 angående vård av död mans bo;

11) lag om ändring i vissa delar avförordningen den 18 september

1862 huru gäld vid dödsfall betalas skall och om urarvagörelse, så ock

angående undanskiftande av egendom i död makes bo;

12) lag om ändrad lydelse av 1 kap. 8 §, 10 kap. 13 § och 17

kap. 2 § handelsbalken;

90

Kungt. Maj:ts proposition nr 15.

Förslag till giftermålsbalk.

Lagrådet:

Enligt förslaget komma äktenskapets rättsverkningar att bliva väsent­

ligen andra än efter nu gällande rätt, såväl i fråga om makarnas person­

liga ställning till varandra som beträffande förmögenhetsordningen. Till

ej ringa del, exempelvis såvitt rörer avskaffandet av mannens målsman­

skap, lärer dock förslaget knappast innebära annat än ett lagfästande

av den gestaltning, som förhållandena till följd av ändrade etiska och

sociala åskådningar redan faktiskt tagit. Och i den mån förslaget brin­

gar verkliga nyheter, torde dessa i stort sett finnas väl försvarade. Vad

särskilt angår den förändrade karaktär, giftorätten enligt förslaget skall

erhålla, och övriga därmed sammanhängande regler om makars egendom,

synes förslaget hava på ett erkännansvärt sätt löst uppgiften att, med

bevarande av det värdefulla hos egendomsgemenskapen, tillgodose den

gifta kvinnans berättigade krav på större ekonomisk rörelsefrihet.

Lagrådet har sålunda funnit förslaget ägnat att läggas till grund

för ny lagstiftning i ämnet, och de erinringar, i mycket av över­

vägande formell natur, till vilka lagrådet trott sig äga anledning, röra

ej förslagets huvudgrunder.

5 KAP.

2 §•

Justitierådet

von Seth:

Den standard, efter vilken makarnas ömsesidiga underhållsskyldig­

het skall beräknas, bestämmes här sålunda, att makarna skola vara plik­

tiga att, var efter sin förmåga, bidraga till att bereda familjen det under­

häll, som med avseende å makarnas villkor må anses tillbörligt. Detta

utlägges i motiven så, att standarden skall beräknas med hänsyn till vad

bägge makarna sammanlagt kunna antagas vara i stånd att prestera

samt makarnas ställning i övrigt, men ock med beaktande av vad skälig

sparsamhet och tanke på framtiden bjuda.

Motsvarande stadgande i det danska förslaget innehåller, att stan­

darden skall beräknas efter makarnas »Livsvilkaar», och det norska an­

vänder för att uttrycka vad som avses ordställningen makarnas »kaar

og stilling». I såväl de danska som de norska motiven betonas med en

KungI. Maj:ta proposition nr 15.

91

viss styrka att, såsom saken uttryckes i de norska motiven, det icke är

avsikten, att man skall konsumera hela inkomsten för att bringa levnads­

sättet helt i överensstämmelse med de ekonomiska villkoren.

Det kan ifrågasättas, om icke det i den svenska lagtexten använda

uttrycket makarnas villkor skulle kunna giva anledning just till en sådan

tydning som den i de danska och norska motiven avvisade. I det all­

männa språkbruket torde nog ordet

villkor

, använt i en sådan samman­

ställning som den ifrågavarande, närmast beteckna den ekonomiska situa­

tionen. För övrigt lärer ej ens den i motiven framhållna sammanställ­

ningen av den ekonomiska förmågan med makarnas ställning i övrigt

samt skälig sparsamhet och tanke på framtiden fullt taga hänsyn till

alla de synpunkter, som i förevarande avseende böra få göra sig

gällande.

Sålunda bör den ena maken ej vara beroende av den andras goda

vilja för att, naturligtvis inom rimliga gränser, få använda en del av sin

inkomst till utvidgande av ett av honom lett företag, även om utvidg­

ningen icke egentligen kan sägas betingas av tillbörlig omtanke om

familjens ekonomiska framtid utan övervägande har sin grund i ett mera

ideelt intresse hos maken själv för det företag, åt vilket han ägnat sitt

liv. Likaså bör en person, som ägnar sig åt uppfinnarverksamhet, kunna

fordra, att familjen underkastar sig vissa eljest icke behövliga inskränk­

ningar för att sätta honom eller henne i stånd till fortsatta experiment,

huru än dessa ställa sig från ekonomisk synpunkt, o. s. v. Det vore

givetvis endast till skada, om lagstiftningen, vars uppgift på ifiåga-

varande område ju icke minst är att verka i uppfostrande riktning,

skulle giva anledning till att dylika mera allmäntmänskliga synpunkter

icke komma till sin rätt.

För att detta helt skall kunna vinnas, vore nog önskligt, att ut­

trycket makarnas villkor utbyttes mot något annat, som bättre utmärkte,

att vid standardens bestämmande även andra än rent familjeekonomiska

hänsyn böra få göra sig gällande. I sådant hänseende må erinras, att i

8 § av förevarande kapitel den danska och den norska textens »Livsvil-

kaar» motsvaras av uttrycket levnadsförhållanden, ävensom om det i 11

kap. 24 § använda uttrycket makarnas förmögenhetsförhållanden och öv­

riga omständigheter, vilket uttryck även har sin motsvarighet i 26 § av

samma kapitel.

Jämkas uttryckssättet i förevarande paragraf, lärer detta föranleda

även en modifikation i avfattningen av 3 § i förslaget till lag om barn

i äktenskap.

92

Kungl. MajUs proposition nr 15.

6

§■

Justitieråden

von Seth

och

Wedberg

samt regeringsrådet

Planting-

Gyllenbåga:

Makes regressrätt enligt denna paragraf är uppenbarligen icke in­

skränkt till det fall, att han verkställt kontanta utbetalningar till högre

belopp än hans jämlikt 2 § bestämda bidragsplikt påkallat. Det kan icke

för regressrättens utövning äga någon betydelse, om maken frivilligt

gäldat en skuld eller likvid uttagits genom utmätning och försäljning av

honom tillhörig egendom. Och den make, som använt egen fastighet till

hem för familjen eller från sin affär lämnat varor till hushållet, bör få

värdet av sådan prestation inräknat i det utgiftsbelopp, varutav en del

skall kunna återkrävas från andra maken.

Om däremot make bidragit till familjens underhåll uteslutande

genom verksamhet i hemmet, torde han icke kunna härpå grunda ett krav

jämlikt förevarande paragraf.

Att paragrafens tillämpningsområde sålunda begränsats kan dock

icke bero därav, att dylik verksamhet icke skulle låta sig i penningar upp­

skattas. Ty det ekonomiska värdet av sådan verksamhet måste tvivels-

utan beaktas när det gäller att avgöra, huruvida endera maken har

regressrätt mot den andra. Ett regresskrav för havda utgifter kan vara

befogat just därför, att maken tillika varit verksam i hemmet, liksom å

andra sidan kravet kan böra avvisas på den grund, att andra maken genom

husliga sysslor vederbörligen bidragit till familjens underhåll.

Då sålunda en ekonomisk värdesättning av verksamheten i hemmet

blir enligt förslaget en nödvändighet, lära tillräckliga skäl knappast före­

ligga att inskränka paragrafens räckvidd på sätt som skett. Att åt

hustrun, vars intressen det ju härvid främst gäller, beredes möjlighet att

utfå en del av de besparingar, vilka även genom hennes arbete åstad­

kommits, torde ur flera synpunkter vara lämpligt. Särskilt bör icke för­

bises, att paragrafen i viss mån innebär ett tillbakasättande av den hus­

moderliga verksamheten, som kan komma förvärvsarbete utom hemmet

att för hustrun framstå såsom mera lockande.

Med hänsyn till det nu sagda hemställes, att paragrafen omarbetas

så, att regressrätt kau tillkomma även make, som icke bidragit till famil­

jens underhåll annorledes än genom verksamhet i hemmet.

Å andra sidan vill det synas, som borde regressrätten i visst av­

seende något beskäras. Stundom torde ett regresskrav kunna te sig så­

som i hög grad obilligt, utan att det dock kan underkännas på den grund,

att dylikt krav får antagas vara enligt makarnas avsikter uteslutet. Så

94

Kungl. Maj:ts proposition nr 15,

Den olikhet i uppfattningen, som sålunda gjort sig gällande, har

uppenbarligen delvis sin grund i olikheter på andra rättsområden, sär­

skilt det processuella.

Bortsett härifrån torde emellertid vad i de danska motiven anföres

i nyssangivna hänseende vara värt synnerligt beaktande. Det fram-

hålles sålunda, att det alltid är eu betänklig sak att ålägga fria och själv­

ständiga individer, som äro redo och i stånd att uppfylla de ekonomiska

krav, som med rätta ställas å dem, att giva andra en närmare inblick i

sina ekonomiska förhållanden och i de metoder de använda för att trygga

och utveckla sin ekonomi, samt att det till och med gent emot en så när­

stående person som en make bör iakttagas den yttersta varsamhet med

att göra en dylik redogörelse till en rättslig plikt, särskilt emedan maken,

som ofta står utanför och är främmande för den art av näringsverksam­

het det gäller, måhända icke kan bedöma denna och därför lätt kan

komma att genom oförsiktigt ingripande eller omtalande skada makarnas

gemensamma ekonomi. Vidare påpekas bland annat, att det för avgörande

av en underhållsfråga normalt erfordras upplysningar allenast om inkom­

sterna, men ej om deras källor.

Den föreslagna lagtexten synes dock icke giva anledning antaga en

så vidsträckt editionsplikt som den i motiven antydda, och vid sådant

förhållande lära skäl icke förefinnas att hemställa om ändring i den­

samma.

Erinras må i detta sammanhang om den utväg att i viss mån

komma till rätta med en tredskande make, som ligger däri, att hans väg­

ran att lämna upplysningar tolkas till hans nackdel vid avgörandet av

förekommande underhållsfrågor, på sätt i jämförliga fall redan förut

iakttagits i praxis. (Se t. ex. det rättsfall, som finnes anmärkt i Nytt

Juridiskt Arkiv, avd. I, årg. 1903, not A n:r 433).

6 KAP.

1

§•

Justitieråden

von Seth

och

Wedberg

samt regeringsrådet

Planting-

Gyllenbåga:

Uttalandet, att ena maken äger giftorätt i sådan andra maken till­

hörig egendom, som ej är dennes enskilda, synes icke rätt väl utmärka

principen för egendomens uppdelning i giftorättsgods och enskild egen­

96

Kungl. Maj:ts proposition nr 15.

hinder mot egendomens användning för vederbörligt ändamål. Men även

på sådant sätt vidgat komme skyddet icke att skänka någon trygghet

mot rent faktiska åtgärder, syftande till att försvåra eller omöjliggöra dy­

lik användning.

Med hänsyn till det nu sagda och då paragrafens bestämmelser kunna

befaras bliva icke så litet tyngande och till hinders även för fullt oklanderliga

affärer, vill det förefalla som borde paragrafen lämpligen utgå. Däremot

är måhända ej ur vägen, att föreskriften i 6 kap. 3 § om den allmänna

vårdnadsplikt, som åligger make i avseende å hans giftorättsgods, full­

ständigas med en erinran om vad han särskilt har att iakttaga, såvitt

angår lösören av nu ifrågavarande beskaffenhet. Ett stadgande i sådan

riktning borde gälla varje, rättslig eller faktisk, åtgärd, varigenom egen­

domens användning för därmed avsett ändamål hindras eller försvåras,

men i övrigt innefatta blott ett uttalande, att dylik åtgärd icke finge vid­

tagas utan andra makens samtycke. Stadgandet komme då att bliva av

betydelse allenast med avseende å förhållandet makarna emellan.

Skulle paragrafen anses böra bibehållas, torde av skäl som vid 4 §

anförts avfattningen böra något ändras, så att bestämmelserna bliva till­

lämpliga även å gåva.

I motiven framhålles att, om tredje man antagit förefintligheten av

samtycke från andra makens sida, men sådant ej lämnats, skydd mot klander

icke äger rum. Det synes dock obilligt, exempelvis, att tredje man, som

fått sig förevisad en med andra makens namn underskriven, vederbör­

ligen bevittnad handling, varigenom samtycke till avtalet gives, skulle

nödgas låta avtalet återgå för den händelse namnteckningen befinnes

vara förfalskad. Likaså torde tredje mans goda tro böra skydda honom,

även där han, med fog ehuru i strid mot verkliga förhållandet, trott

andra makens samtycke vara överflödigt på grund av sådan omständig­

het, varom förmäles i sista punkten av paragrafens första stycke. Den

föreslagna lagtexten lärer ej heller lämna stöd för en så inskränkande

tolkning av stadgandet om goda tron, som i motiven gjorts, — en tolk­

ning, som också avviker från vad motiveringarna till de danska och norska

förslagens enahanda bestämmelser innehålla.

Justitierådet

von Seth:

Jag är ense med justitierådet Wedberg därom att, om man över­

huvudtaget skall kunna vinna den trygghet för andra maken, som avses,

paragrafen bör underkastas sådan omarbetning, att det däri intagna för­

budet kommer att omfatta även andra former av avhändelse och rätts-

upplåtelse än avyttring och pantsättning.

98

förordsformen måste iakttagas. Med andra ord, bestämmelsen under 1 i

nu

förevarande paragraf är ämnad att uttömmande angiva, i vilka fall

egendom kan genom rättshandling mellan trolovade eller makar göras

till enskild, och vad under 2 sägs om gåva skall gälla allenast gåva från

tredje man.

„

Om än vad sålunda är åsyftat ma anses, såsom det heter i moti­

ven, utan uttryckligt uttalande i förevarande paragraf framgå av en jäm­

förelse med 8 kap. 1 och 2 §§, synes det dock i klarhetens intresse ömk­

ligt, att dylikt stadgande gives. Härigenom skulle även göras vinsten

av närmare överensstämmelse med de danska och norska förslagens av-

fattning.

Kungi. Maj:ts proposition nr 15.

7 KAP.

3 §.

Justitieråden

von Setli

och

Wedberg

samt regeringsrådet

Planting-

Gyllenbåga:

Stadgandet i förevarande paragraf innebär ett brytande med den

princip om makarnas likställighet, som eljest är i stort sett genomgående

i förslaget. Det kan ifrågasättas, om de skäl härför, som i motiven an­

förts, äro tillräckligt bärande.

T många äktenskap är ju redan nu hustrun förvärvande i lika hög

grad som mannen, och alla sannoliklietsskäl tala för att detta i än större

utsträckning kommer att bliva fallet i framtiden. Det fai ej héllei föi

bises att, om skuldsättning blivit nödig för den dagliga hushållningen,

detta i regel haft sin grund i en hård nödvändighet, och att, i de fall

då yttre omständigheter ej verkat tvingande, det måhända oftare är att

tillskriva bristande förmåga och omtänksamhet hos hustrun än något

mannens förvållande, att gälden blivit gjord.

Det kan vid dessa förhållanden ej vara tilltalande för rättskänslan,

att hustrun efter kort tid skall slippa ifrån den omedelbara ansvarig­

heten för underhållsgälden, helst mannens regressrätt enligt 5 kap. 6 §

icke kan göras gällande, om betalningen från mannens sida ägei rum

efter äktenskapets upplösning. Särskilt betänklig lärer den föreslagna

regeln vara för det fall, att hustrun själv gjort gälden, och detta kanske

ehuru hon av mannen bekommit allt vad hon rimligen kunnat begäia

såväl till det gemensamma hushållet som för tillgodoseende av sina per-

sonliga behov. Utsträekes den kortare preskriptionstiden till att avse även

sådan gäld, synes detta innebära ett uppmuntrande till ansvarslöshet

100

Kungl. Maj:ta proposition nr lö.

4

§.

Lagrådet:

Vidkommande måttet av den bevisning, som enligt ifrågavarande

lagrum bör av make förebringas, framhålles i motiven, att förslaget natur­

ligtvis icke vill uppställa något ovillkorligt krav på exakt utredning, att

det här såsom i regel, då det gäller rättsförhållanden mellan makar,

måste i sista hand komma an på eu prövning efter fritt skön och att,

om transaktionen i fråga verkligen varit fullt lojal, det i allmänhet icke

lärer möta alltför stora svårigheter för maken att förebringa omständig­

heter, vilka med tillräcklig tydlighet ådagalägga detta.

Det lider intet tvivel, att strängare fordringar på bevisskyldighetens

fullgörande än sålunda angivits icke väl låta sig upprätthållas. Emeller­

tid synes det kunna befaras, att eu jämförelse mellan ordalagen i nu

förevarande paragraf och i 8 kap. 7 §, där såsom tillfyllestgörande be­

visning om visst förhållande uttryckligen godkännes, att detsamma må

på grund av omständigheterna antagas, skall föranleda eu för maken

alltför betungande tolkning av förstnämnda lagrum. Någon överarbet-

ning av förslaget i nu anmärkta delar bör måhända därför ske.

5

§•

Lagrådet:

Om betalningsskyldighet ådömts gåvotagareu jämlikt förevarande

paragraf och sedermera, dock innan likvid skett, mot honom väckes åter-

gångstalan, uppstår fråga, om och i vad mån betalningsskyldigheten kan

realiseras. Bör, exempelvis, eu före stämningen verkställd utmätning full­

följas till försäljning? Eller bör med varje exekutiv åtgärd för betal­

ningens uttagande anstå så länge återvinningsprocessen varar? Det synes

önskligt att för besvarandet av dylika spörsmål, vilket ju i första hand

ankommer å utmätuingsmännen, i lagen lämnades någon mer omedelbar

anvisning än som står att utleta ur det föreslagna nya 10 inom. av § 36

konkurslagen.

0

§.

Lagrådet:

Att rättshandling rörande omyndigs egendom ingas i äktenskaps­

förords form bör för visso icke göra de särskilda regler otillämpliga, som

i vissa hänseenden, t. ex. beträffande överlåtelse av fastighet, gälla om

sådan rättshandling. Motiven utvisa ock, att förslagets mening överens­

stämmer med det nu sagda. Då emellertid första punkten i nu föreva­

102

Kungl. Maj:ts proposition nr 15.

maskiner. I ett dylikt fall skulle åtgärden rent av kunna komma att

medföra eu rubbning i existensförhållandena för den ofta talrika personalen.

Yad nu erinrats äger tillämplighet jämväl beträffande stadgandena

i 11 kap. 17 § och 12 kap. 5 §.

10 KAP.

5

§•

Lagrådet:

I ordagrann överensstämmelse med vad nu är stadgat i 5 kap. 5 §

lagen om äktenskaps ingående och upplösning talas i förevarande paragraf

om den egendom, en var av makarna vid vigseln infört i boet. Då emel­

lertid med förslagets ordning någon sammanslagning av makarnas bon

till ett icke äger rum, torde nyssberörda från gällande lag hämtade ut­

tryck böra undvikas. Vid den överarbetning av paragrafen, som sålunda

lärer böra ske, synes även lämpligen kunna vidtagas någon redaktio­

nell jämkning till antydan om att vid återgång eu tidigare bodelning

skall rivas upp och icke får utgöra hinder för tillämpning av bär stadgade

delningsprincip.

11 KAP.

21

§.

Lagrådet:

Att 14 § medtagits bland de lagrum, vilka bär för visst fall sättas

ur tillämpning, synes opåkallat och ägnat att förvilla.

13 KAP.

§•

Lagrådet:

Gränsen mellan gammal och ny gäld bör tydligen i det avseende,

varom i denna paragraf är fråga, dragas på samma sätt som i 7 kap.

4 § skett, med andra ord den avgörande tidpunkten bör beträffande

hem- eller äktenskapsskillnad samt återgång vara den, då hemskillnaden

vanns eller äktenskapet upplöstes. Såsom motiven framhålla, lärer emel­

lertid hemskillnad vara att anse som vunnen och äktenskapet som upp­

Kungl. Majits }>roposition nr JO.

löst törst från ilen dag laga ^aftagande dom föreligger, icke redan från

meddelandet av en dom, vilken sedermera tager åt sig laga kraft. Då i

förevarande paragraf dagen för domens meddelande angives såsom den

avgörande tidpunkten, är detta följaktligen vilseledande.

Måhända borde även avfattningen av 11 kap. 14 § något jämkas

till bättre utmärkande av den tidpunkt, då enligt det nyss sagda hem-

skillnadsdomens rättsverkningar inträda.

.Justitierådet

Wedberg

och regeringsrådet

Planting-Gyllenbåya:

För tillämpningen av paragrafens första stycke är det uppenbar­

ligen likgiltigt, huruvida gälden tillkommit före eller efter vigseln. Lika

tydligt är att, då i andra stycket talas om att maken ådragit sig gäld

genom vanvård av sina ekonomiska angelägenheter eller genom annat

otillbörligt förfarande, allenast avses sådan gäld, som gjorts under äkten­

skapet. Det lärer ock vara förslagets mening, att regeln om täckning-

av gäld, som gjorts till förvärv eller förkovran av viss -egendom, icke

skall tillämpas beträffande gäld från tiden före vigseln. I motiven till

motsvarande bestämmelse i det norska förslaget (§ 48) utsäges klart, att

makes giftorättsgods alltid får i första hand tagas i anspråk för täckning

av förbindelser, som åvila honom vid äktenskapets ingående, och i de

svenska motiven antydes detsamma, då däri, till stöd för bestämmelsen i

paragrafens första stycke, åberopas att, om särskilda omständigheter ej

förekomma, gälden får anses hava antingen åvilat maken redan vid äk­

tenskapets ingående eller ock tillkommit under behörig hänsyn jämväl

till andra makens intresse. Förslaget torde sålunda, i motsats till den

ståndpunkt gällande rätt intager genom stadgandet i 11 kap. 1 § gifter-

målsbalken, icke anse den enskilda egendomen böra företrädesvis anlitas

för täckning ens av sådan gäld, som redan vid äktenskapets ingående

på grund av inteckning eller eljest särskilt häftade vid dylik egendom.

Om skälen till denna avvikelse från vad hittills gällt upplysa motiven

intet. Den synes icke betingad av det nya systemet och förefaller knap­

past välgrundad.

Regeln i andra stycket bör enligt sin grund vara att tillämpa även

i fråga om gäld, vilken, såsom det heter i 11 kap. 1 § sista stycket nu­

varande giftermålsbalken, under äktenskapet åsamkats make i följd av arv

eller mottagande av gåva eller testamenterad egendom, om nämligen den

ärvda eller eljest mottagna egendomen har den natur, att den icke skall

ingå i bodelning. Kanske kunde förslagets avfattning i någon mån jäm­

kas, så att ordalagen bättre komme att hänföra sig även till dylik gäld.

108

104

Kungl. Majits proposition nr 15.

13 §.

Justitierådet

von Seth,

med vilken justitierådet

Wedberg

och rege­

ringsrådet

Planting-Gyllenbåga

i huvudsak instämde:

Enligt sista stycket skall rätt, varom i första stycket sista punkten

sägs, ej, när make är död, tillkomma hans arvingar. Starka betänklig­

heter synas möta mot ett sådant stadgande, såvitt angår egendom,

som antagit karaktären av släktegendom i den dödes släkt. Det är ju

ofta förhållandet vid arvskiften på landet, att en av arvingarna får över­

taga boets fastighet på synnerligen gynnsamma villkor, just för att den

skall kunna bibehållas i släkten. Erinras må ock om det gängse bruket,

att föräldrar, medan de leva, på synnerligen billiga villkor överlåta sin

fastighet å ett av barnen för att undvika den fara för att fastigheten

skall gå ur släkten, som alltid ligger i en tillämpning av gällande arvs-

delningsregler. Även vissa till lösöret hörande föremål hava i en del

släkter övergått till att bliva släktegendom. Det skulle säkerligen vara

mindre välbetänkt att utestänga dan dödes arvingar från den möjlighet

att bevara dylik egendom i släkten stadgandet i sista punkten av första

stycket bereder. Särskilt gäller detta i fråga om fast egendom. Den

mobilisering av bondejorden, som under senare tider ägt rum, erkännes

ju allmänt som ett allvarligt socialt ont, och vidtagandet av åtgärder

från lagstiftningens sida till stävjande av detta onda har ju tid efter

annan ifrågasatts. En åtgärd i sådan riktning, som i någon mån kunde

motverka den inverkan till mobiliseringens påskyndande, vilken nog är

att förvänta av de nya giftorättsbestämmelserna, vore givetvis att med­

giva arvingarna till den döde den rätt, som innebäres i nämnda stad­

gande, såvitt angår egendom, vilken kommit i den dödes händer från

någon, till vilken han varit arvinge.

Begränsas arvingarnas rätt på sätt nu antytts, lärer ej heller nå­

gon större fara uppstå, att den efterlevande maken skall bliva förförde­

lad i sina intressen, särskilt som dels genom medgivandet åt arvingar

av nämnda rätt en eljest förutsebar tendens att genom förord göra släkt­

egendom till enskild kan tänkas skola komma att motverkas samt dels

det ju, om den efterlevande genom något större mått av omtanke och

arbete bidragit till att egendomen fått ökat värde, alltid står makarna

fritt att genom testamente ordna så, att han får njuta frukterna av vad

han nedlagt på egendomens förkovran.

Kuriffl. May.ts proposition nr 15.

105

14 KAP.

3 §•

Lagrådet:

Stadgandet om medlarens åligganden tiar erhållit en avfattning,

som kan ingiva honom en mindre riktig föreställning om karaktären av

hans uppgift. Plikten att företaga undersökning om anledningen till

söndringen eller tvisten torde lätteligen kunna komma att så förstås, som

hade medlaren att genom förhör med makarna och måhända även genom

hörande av dem närstående söka utreda misshälligheternas uppkomst.

Sådant kan dock ej vara lämpligt och är väl ej heller avsett. Genom

någon redaktionell jämkning torde böra mera otvetydigt bringas till ut­

tryck, att medlarens uppgift består i att vid förhandling med makarna

söka på lämpligt sätt klargöra orsaken till söndringen eller tvisten och

förlika dem.

15 KAP.

24 §.

Lagrådet:

Då underhållsskyldighet makar emellan icke förefinnes efter åter­

gång, bör vad i förevarande paragraf sägs om denna form för äktenskaps

upplösning uteslutas.

Utslag i mål, som här avses, skall ej lända till efterrättelse förr än

laga kraft åkommit. Frågan om underhållsbidrag för tiden efter det ut­

slag fallit och tills detsamma vunnit laga kraft kan alltså ej av domsto­

len regleras annorledes än genom provisoriskt förordnande. Domstolens

befogenhet att meddela dylikt förordnande lärer förty icke böra, såsom

skett, inskränkas till det fall att utslag ej kan omedelbart givas. Yad

sålunda blivit anmärkt gäller på motsvarande sätt även 25 §.

31 och 32 §§.

Lagrådet:

Samma skäl, som föranlett, att klagan ansetts ej böra få föras över

hovrätts beslut angående sådana av underrätt under rättegången medde-

JBiliang till riksdagens protokoll 19HO. 1 samt. 13 käft. (År 15.)

14

106

Kung!. Maj:is proposition nr 15.

lade beslut eller sådana avgöranden av domaren, som omförmälas 131 §

andra stycket lagen om barn utom äktenskap, synes böra föranleda en

motsvarande inskränkning i talerätten beträffande de avgöranden, som

avses i förevarande paragrafer.

Iakttages detta, bör en liknande begränsning stadgas i rätten till

klagan i sådana frågor, som omförmälas i 21 § samt 22 § andra stycket

av förslaget till lag om barn i äktenskap.

Förslag till lag om införande av nya giftermålsbalken.

2

§•

Lagrådet:

Enligt 17 § lagen den 30 juni 1913 om allmän pensionsförsäkring

skall pensionsavgift för hustru, som ej vunnit boskillnad, erläggas av

mannen. Tydligt är, att detta stadgande ej väl överensstämmer med den

föreslagna ordningen av makars förmögenhetsförhållanden. Å andra si­

dan kan detsamma ej anses vara, såsom stridande mot nya lagens be­

stämmelser, upphävt genom förevarande paragraf. Pensionsförsäkrings­

lagen torde alltså böra i omförmälda del underkastas någon omarbetning.

5

§•

Lagrådet:

För vinnande av större reda och överskådlighet torde 2—8 mom.

böra upptagas såsom underavdelningar i 1 mom. Därigenom komme,

bland annat, att klarare framstå, hurusom stadgandet i andra stycket av

9 mom. har sin betydelse även för äktenskap ingångna efter nya lagens

ikraftträdande.

Bestämmelserna om medgift och hemföljd i nuvarande giftermåls­

balken (16 kap.) böra bliva att fortfarande tillämpa i fråga om äldre

äktenskap. Stadgande härom torde böra meddelas. Däremot synes för­

slaget att ur 17 kap. 2 § handelsbalken utesluta ordet hemgift icke be­

höva fullständigas med någon bestämmelse om lagrummets tillämpning i

dess nuvarande lydelse å äldre äktenskap. Den uppräkning av annans

tillhörigheter i gäldenär bo, som lagrummet innefattar, är ju blott exem­

plifierande.

Liksom den i 11 kap. 24 § givna nya skadeståndsregeln skall få

gälla äldre äktenskap, så torde även bestämmelsen i andra stycket av 11

kap. 23 § böra erhålla sådan vidsträcktare tillämplighet.

108

Kungi. Maj:ts proposition nr 15.

nämda lagrum synes än mera påkallat än den tillämpning av sagda be­

stämmelser, som i 6 mom. föreskrives i fråga om samfälld lös egendom.

6

§•

Lagrådet:

Då näringsfrihetsförordningen faller inom området för Konungens

ekonomiska lagstiftningsmakt, är nu förevarande, till allmän civillag

hänförliga författning knappast rätta platsen för genomförande av ändring

i sagda förordning.

Vidtages nu föreslagen ändring, synes följdriktigheten kräva mot­

svarande jämkning även i förordningens § 9.

Förslag till lag om barn i äktenskap.

Justitierådet

von Seth:

Stadgandet i 13 § andra stycket, sammanställt med dels det i 3 §

andra punkten av förevarande lag samt dels den mot, det senare stad­

gandet svarande bestämmelsen i 3 § lagen om barn utom äktenskap,

giver anledning till antagande, att det är förslagets mening, att barn,

som uppnått 21 års ålder eller ingått äktenskap och således enligt för­

slagets 2 § icke längre står under föräldrarnas vårdnad, likväl skulle

kunna på rättslig väg av föräldrarna utkräva fortsatt underhåll, om

nämligen föräldrarnas villkor och barnets anlag göra, att sådant kan

finnas tillbörligt. Alldeles klart har emellertid denna grundsats, om nu

den får avses vara den, till vilken förslaget velat ansluta sig, icke kom­

mit till uttryck i avfattningen. Eu jämförelse med förslagets 2 § samt

15 § andra stycket kan nämligen giva anledning till en motsatt tydning.

Ej heller stadgandet om verkan av förskottsbetalning i 17 § synes fullt

berättigat, såvitt angår förhållandet mellan ett myndigt barn och dess

föräldrar. En överarbetning av förslaget, så att dess ställning i frågan

blir fullt klar, synes därför önsklig.

Såvitt angår barn utom äktenskap, kan ju deras saknad av arvs­

rätt efter fadern och väl även den oftast ganska främmande ställning

till honom de intaga i personligt hänseende medföra, att en sådan vid­

sträcktare rätt till underhåll som den i 3 § lagen om barn utom äkten­

skap stadgade finnes försvarlig. Beträffande barn i äktenskap föreligga

emellertid icke dessa skäl, särskilt icke det förstnämnda; och det kan

ifrågasättas, om det ej skulle komma att ligga något stötande däri, att

no

Kungl. Maj:U proposition nr 15.

Lagrådet:

Enligt 6 § äger rätten, om föräldrarna ej kunna enas i fråga om

bestämmandet över barnets personliga angelägenheter, på ansökan av en­

dera, såvida det med hänsyn till barnets bästa finnes erforderligt, upp­

draga åt den av dem, som finnes bäst skickad därtill, att utöva bestäm­

manderätten i de fall, då olika meningar mellan dem uppkomma, eller

träffa avgörande i särskild fråga, varom sådan meningsskiljaktighet upp­

kommit. De avgöranden, om vilka här är fråga, kunna visserligen vara

av sådan innebörd att, sedan avgörandet en gång trätfats, saken icke

kan göras om, åtminstone icke utan synnerlig skada för barnet, och i

dylika fall måste givetvis laga kraftägande beslut angående bestämmande­

rätten alltid avvaktas. Mången gång kärr emellertid å andra sidan sak­

läget vara sådant, att eu eventuell ändring i avgörandet skadar barnet

mindre än ett dröjsmål därmed, t. ex. om föräldrarna äro oense beträf­

fande den undervisning, som bör beredas barnet, och ett uppskov med

avgörandet skulle föranleda, att detsamma under någon avsevärd tid

komrne att vara i avsaknad av varje undervisning. För att barnets

intressen alltid skola kunna bliva fullt tillgodosedda, synes det alltså

önskligt, att den möjlighet att erhålla interimistiska beslut av rätten eller

domaren, då skälighetshänsyn tala därför, som för vissa andra fall bere-

des i 21 §, varder utsträckt att omfatta även sådana mål, som avses i 6 §.

T fråga om det i promulgationsbestämmelsen gjorda upphävandet

av vissa stadganden i näringsfrihetsförordningen hänvisas till vad lag­

rådet erinrat vid 6 § lagen om införande av nya giftermålsbalken.

Förslag till lag angående ändrad lydelse av 3 § i lagen den 14 juni 1917 om

barn utom äktenskap.

Lagrådet

lämnade förslaget utan anmärkning.

Förslag till lag om inakes underhållsskyldighet mot andra makens barn.

Justitierådet

Wedberg:

Att ett barns fader eller moder ingår äktenskap skall naturligen

ofta försätta honom eller henne i så väsentligt ändrade förhållanden,

att

barnets rätt till underhåll därav måste röna inverkan. Den förändring

i barnets levnadsstandard, som sålunda kan vara påkallad, följer

av

de

allmänna bestämmelserna om föräldrars underhållsskyldighet och ligger

112

lika böra föreskrivas, att makarna skola, var efter sin förmåga, bestrida

den ökade kostnaden för sådant förbättrat underhåll, vilken kostnads­

ökning förty icke må betunga den andra av barnets föräldrar.

Förslag till lag angående ändrad lydelse av 13 § i lagen den 14 juni 1917

om adoption.

Förslag till lag om makes arvsrätt.

Lagrådet

lämnade dessa förslag utan anmärkning.

Kungl. May.ts proposition nr 15.

Förslag till lag om ändring i vissa delar av ärvdabalken.

9 KAP.

¹ §■

Lagrådet:

Efterlevande make torde böra vara befriad från skyldighet att föran­

stalta om bouppteckning allenast i den händelse att, såsom det heter i den

föreslagna lagen om makes arvsrätt, makarna vid dödsfallet pa grund av

hemskillnad levde åtskilda, icke i varje fall då hemskillnad ägt rum.

Justitieråden

von Seth

och

Wedberg

samt regeringsrådet

Planting-

Gyllenbåga:

Frågan, huruvida bouppteckningsman må väljas av stärbhusdel-

ägarna själva eller skola förordnas av magistraten, är, bortsett från reg­

lerna om fastighet, enligt förslaget gjord beroende av, om den döde

makens bo lyder under stadsdomstol eller ej. Lyder sagda bo under

sådan domstol, måste alltså efterlevande maken, om än hans bo lyder under

annan domstol, låta även detta upptecknas av de utav magistraten ut­

sedda förrättningsmännen. Detta synes dock, särskilt med hänsyn till

bouppteckningsavgifternas beräknande, kunna bliva obilligt, helst upp­

teckningen skall avse även sådan den efterlevandes egendom, som är av

enskild natur. Dennes bo, varav kanske blott en helt ringa del utgör

giftorättgods, kan ju vara det långt vidlyftigare och värdefullare. För

de visserligen ej alltför talrika händelser, då makar hava skilda fora,

utan att dock sådant fall är för handen, som avses i den föreslagna

andra punkten av paragrafen, borde måhända så ordnas, att frågan om

114

Kungl. Maj:ts proposition nr 15.

mynderskapet, vid dettas upphörande icke ägde råda över någon egen­

dom och förty ej kunde ersätta myndlingen för dennes åt henne anför­

trodda gods. Har hon nämligen varit berättigad att ställa sig såsom

myndlingens gäldenär, så hava ock myndlingens tillgångar i samma mån

ingått i makarnas samfälda bo, och däröver råder mannen utom i fråga

om hustruns arbetsförtjänst. Med hänsyn till den oförmånliga ställning,

vari omyndig genom det föreslagna stadgandet uti ifrågavarande ämne

sålunda kunde komma att försättas, hemställes, att stadgandet utbytes

emot ett förbud för hustru att vara förmyndare, om äldre giftermåls-

balken är tillähiplig beträffande makarnas förmögenhetsförhållanden.

Justitieråden

von Seth

och

Wedberg

samt regeringsrådet

Planting-

Gyllenbåga

voro ense med justitierådet Gullstrand utom så till vida, att

de funno hustru böra kunna utöva förmynderskap för sin man och sina barn.

Förslag till lag om god man för bortovarande.

Lagrådet

lämnade förslaget utan anmärkning.

Förslag till lag om ändring i vissa delar av förordningen den 24 september

1861 angående vård av död mans bo.

Lagrådet:

I motiven säges, att vad 3 § i denna förordning innehåller om

förordnande av god man för stärbhusdelägare, som är frånvarande eller

eljest ur stånd att sin rätt bevaka, göres obehövligt genom den före­

slagna lagen om god man för bortovarande. Detta uttalande synes dock

ej vara riktigt såvitt angår stärbhusdelägare, vilken, ehuru varken från­

varande eller omyndig, likväl är ur stånd att bevaka sin rätt. Ändrin­

gen av omförmälda paragraf lärer alltså ej böra sträckas så långt, som

här föreslås.

116

Kungl. Maj:ts proposition nr 15.

på denna grund, skall enligt § 13 bodelningen gå åter. Stärbhusdel-

ägarna skola sålunda återbära vad de vid bodelningen bekommit eller,

om det ej finnes i behåll, dess värde. Aterbär efterlevande maken till

konkursboet egendom, som vid bodelningen tillagts honom från andra

sidan, skall konkursboet svara för att han återfår vad vid bodelningen

tillfallit den dödes arvingar av den egendom, som vid dödsfallet tillhörde

efterlevande maken.

Då urarvakonkurs efter eu gift person skall omfatta allenast den

dödes egendom d. v. s. hans enskilda egendom och lott i makarnas gifto-

rättsgods, skall, då egendomsavträde sker i fall som i § 13 avses, ny bo­

delning förrättas, därvid täckning skall beräknas jämväl för den förut

okända skulden. Till betalning av den i konkursen bevakade gälden skall

sedan gå den egendom, som vid den nya bodelningen utlägges å den

dödes lott, samt, om han ägde enskild egendom, även denna. Kunna

stärhhusdelägaima fullgöra sin återbäringsskyldighet, kommer den nya bo­

delningen att medföra allenast en sådan rättelse av den äldre bodelningen,

som påkallas av hänsynen till den nya gälden. Efterlevande maken kom­

mer sålunda att avstå endast egendom, motsvarande vad lian mera be­

kommit än som skolat falla på hans lott, om gälden varit känd vid den

första bodelningen. Emellertid kan det tänkas, att återbäringsskyldig-

heten ej kan fullgöras å endera sidan. Kan efterlevande maken ej full­

göra sin återbäringsskyldighet, skall vid den nya bodelningen å hans lott

avräknas värdet av vad han ej kunnat återbära. Överstiger bristen vad

vid den nya bodelningen tillkommer honom, skall för återstoden en fordran

å efterlevande maken tilläggas den dödes lott. Kunna arvingarna ej fullgöra

dem åliggande återbäringsskyldighet, skall på enahanda sätt bristen vid den

nya bodelningen gå ut över den dödes lott. Detta gäller, vare sig den dödes lott

av arvingarna behållits oskiftad eller den skiftats mellan dem. Den efter­

levande blir även i det senare fallet ej skyldig att avstå egendom i vid­

sträcktare omfattning än som motsvarar värdet av vad han mera be­

kommit vid den första bodelningen än som skolat falla på hans lott, om

gälden då varit känd. Förslagets ståndpunkt härutinnan har ock kommit

till uttryck i § 14, som, även för det fall att arvinge förskingrat sin arvs­

lott, begränsar efterlevande makes plikt att deltaga i gäldandet av ny­

upptäckt skuld till ett belopp, motsvarande vad maken bekommit för mycket

vid bodelningen.

Brista arvingarna i fullgörandet av sin återbäringsskyldighet, kan

det med förslagets ovan angivna ståndpunkt inträffa, att den egendom,

som vid den nya bodelningen tillskiftas konkursboet, ej kommer att räcka

till betalning av den i konkursen bevakade gälden men att den efter­

118

Kungl. Maj:ts proposition nr 15.

angående ändrad lydelse av 2 och 23 §§ i lagen den 14 juni 1907 om in­

teckning i tomträtt och vattenfall srätt använda uttrycket, att den nya

lagstiftningen ej skall äga tillämpning i vissa fall, innebär så till vida

en ofullständighet, som därigenom ej utsäges vad som jämväl är menin­

gen eller att för dessa fall de äldre eljest upphävda eller ändrade be­

stämmelserna skola fortfarande lända till efterrättelse.

Förslag till lag om ändrad lydelse av 1 kap. 8 §, 10 kap. 13 § och 17 kap. 2

§ handelsbalken.

Lagrådet

lämnade förslaget utan anmärkning.

Förslag till lag om ändrad lydelse av

2

kap. 9

§

och

22

kap.

2

§

strafflagen.

Lagrådet;

Det må erinras, hurusom genom lag den 31 december 1918 blivit

till 2 kap. 9 § fogat ett nytt andra stycke, vilket naturligtvis icke bör

till följd av den nu ifrågasatta ändringen åter uteslutas.

Enligt förslaget skall nuvarande 4 mom. i 22 kap. 2 § komma att

erhålla ordningsnumret 5. Motsvarande jämkning bör vidtagas i samma

kap:s 21 §.

Förslag till lag om ändrad lydelse av 59, 60,65, 69 och 70 §§ utsökningslagen.

Lagrådet:

Efter förslag av Kungl. Maj:t har innevarande års riksdag för sin

del antagit lag om ändrad lydelse av 65 och 67 §§ utsökningslagen.

Varder det av riksdagen antagna förslaget upphöjt till lag, innan nu

ifrågavarande lagförslag framlägges till antagande, bör den föreslagna

jämkningen i 65 § avse dess förändrade lydelse ävensom en motsvarande

ändring företagas i 67 § enligt dess nya lydelse.

Vad nu erinrats beträffande 65 § äger motsvarande tillämplighet

i fråga om förslaget till lag om ändring i vissa delar av konkurslagen,

såvitt det avser ändring i lydelsen av samma lags § 30.

120

ärves. Med hänsyn till avfattningen av paragrafens första punkt, där

arv och förvärv jämställas, kan emellertid uttrycket förvärvar i andra

punkten ej gärna tydas såsom inbegripande även fång genom arv. Någon

redaktionell jämkning synes alltså önsklig.

Med den ändrade lydelse, 4 mom. i § 36 erhållit genom lag den

11 oktober 1912, har uttrycket sist sagda tid i 5 mom. kommit att hän­

visa icke, såsom vederbort, till de sista trettio dagarna före konkursens

början utan till den i 11 kap. 2 § jordabalken stadgade tid. Denna

oegentlighet torde nu, då paragrafen i sin helhet är föremål för omar­

betning, böra undanröjas.

Den föreslagna ändringen i § 37 har sin betydelse även om kon-

kursgäldenären icke är eller varit gift. Vid sådant förhållande lärer

stadgandet om den fortsatta tillämpningen av förut gällande lag inne­

bära, såvitt angår § 37, en dubbel oegentlighet, i det att giltig anledning

icke torde föreligga vare sig att inskränka den fortsatta tillämpningen

att avse blott makar eller att göra den helt oberoende av tiden när kon­

kursen inträffar. Det synes böra föreskrivas, att § 37 i dess äldre lydelse

skall gälla beträffande varje konkurs, däri inställelsedagen infallit före

nya lagens ikraftträdande.

Justitieråden

von Seth

och

Wedberg

samt regeringsrådet

Planting-

Gyllenbåga:

I motiven till 13 kap. 13 § giftermålsbalken framhålles, hurusom

make, vilken har fordran å andra maken och ingår i bodelningen med

giftorättsgods till värde överstigande sin lott, kan genom att uttaga denna

lott i annan sin egendom än fordringen föranleda, att fordringen tillskiftas

andra maken. Att ett skuldförhållande mellan makar sålunda bringas att

upphöra i samband med bodelningen, kan, heter det vidare i motiven,

ej anses lända till kränkning av övriga borgenärers intressen. Riktighe­

ten av detta uttalande må medgivas. Men förslaget öppnar möjlighet

för makarna att genom överenskommelse låta den enas fordran å den

andra ingå i den senares lott även i andra än nyssnämnda fall. En

överföring av egendom från gäldenären till borgenären, mot det att ford­

ringen lägges till den förres lott, kan bringas till stånd under sådana

förhållanden, att bodelningen i själva verket innefattar en betalning

av

skuld, ej blott en realisation av maken-borgenärens giftorättsanspråk.

Är den gäldbundne maken insolvent, kan sålunda bodelningen komma

att medföra ett obehörigt gynnande av maken-borgenären framför andra

makens övriga fordringsägare. Detta synes vara desto betänkligare, som

bodelningen kan få nyss berörda karaktär, även om skuldförhållandet ma-

Kungi. Maj:ts proposition nr 15.

122

Kurir/1. Maj:ts /Proposition nr 15.

Förslag till lag om ändrad lydelse av 20 § i lagen den 29 juli 1892

angående sparbanker.

Förslag till lag om ändrad lydelse av 6 § i förordningen den 31 oktober

1873 angående främmande trosbekännare och deras religionsövning.

Förslag till lag angående ändrad lydelse av 2 § i lagen den 1 juni 1912 om

vissa internationella rättsförhållanden rörande äktenskaps rättsverkningar.

Justitieråden

Gullstrand

och

von Seth

samt regeringsrådet

Planting-

Gyllenbåga

lämnade förslagen utan annan erinran än den, som förut i

fråga om slutbestämmelserna till två av dessa förslag framställts av be-

mälde ledamöter av lagrådet.

Justitierådet

Wedberg

lämnade förslagen utan anmärkning.

Ur protokollet

Erik Öländer.

124

handling av detta ämne under juni 1919 i Köpenhamn med danska och

norska delegerade. Enligt vad för mig anmälts kom då under överlägg­

ningarna om omyndigs rättshandlingar frågan om den på grund av

ålder omyndiges behörighet att taga tjänst eller annat arbete ånyo under

prövning, därvid i det huvudsakliga enighet preliminärt uppnåddes om

de principer, som borde läggas till grund för lagstiftningen härom. Dessa

principer stodo emellertid icke i full överensstämmelse med bestämmel­

serna i 5 § av förslaget till lag om barn i äktenskap.

Det ansågs sålunda icke angående barn under aderton år böra i

lagen uttalas, att barnet vid avtal rörande användningen av dess arbets­

kraft är avtalsslutande part, emedan därav kunde dragas den slutsatsen,

att föräldrarna icke i något fall ägde utan barnets samtycke bortlega

dess tjänster. En sådan inskränkning i föräldrarnas behörighet skulle

nämligen kunna minska deras auktoritet och bliva dem till hinder i deras om­

sorg om barnets utbildning. Vidare syntes den ifrågavarande paragrafens

avfattning böra jämkas så, att därav framginge, att icke varje behörigen

ingånget arbetsavtal för barnet medförde emancipation, rätt att pa egen

hand uppsäga avtalet och att träffa avtal om annat arbete av liknande

art, utan endast ett efter ingången av barnets sextonde år träffat avtal,

varigenom barnet blivit i stånd att försörja sig. Slutligen ansågs det

rimligt att i de fall, då föräldrarna hävde ett av barnet behörigen träffat

avtal, emedan detta befunnits erforderligt med hänsyn till barnets upp­

fostran eller välfärd, den emancipation, som avtalet kunde hava medfört,

skulle bortfalla i och med avtalets hävande.

De sålunda antagna grundsatserna finner jag mig kunna biträda.

Och då det uppenbarligen vore mindre lämpligt, att 5 § av lagen om

barn i äktenskap antoges i en lydelse, som kan väntas bliva ändrad i

samband med förmynderskapsrättens snart stundande revision, hai jag

låtit inom justitiedepartementet utarbeta ett förslag till nämnda paiagiaf

i överensstämmelse med omförmälda grundsatser.»

Departementschefen uppläste därefter ifrågavarande förslag, vilket

såsom bilaga är fogat vid detta protokoll, samt hemställde, att lagrådets

utlåtande däröver måtte för det ändamål, § 87 regeringsformen omför-

mäler, inhämtas genom utdrag av protokollet.

Till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda

hemställan täcktes Hans Maj:t Konungen lämna bifall.

Ur protokollet:

Ivar Brynolf.

Kungl. Maj:ts proposition nr 15.

126

Kungl. Maj:ts proposition nr 15.

Utdrag av protokollet, hållet i Kungl. Maj:ts lagråd torsdagen den

18 december 1919.

Närvarande:

Justi tieråden

A

méen

,

friherre L

eijonhufvud

,

E

delstam

,

Regeringsrådet L

innér

.

Enligt lagrådet tillhandakommet utdrag av protokollet över justi tie-

departementsärenden, hållet inför Hans Maj:t Konungen i statsrådet den

12 december 1919, hade Kungl. Maj:t förordnat, att lagrådets utlåtande

skulle för det i § 87 regeringsformen omförmälda ändamål inhämtas över

upprättat

förslag till ändrad lydelse av 5 § i förut av lagrådet behandlat

förslag till lag om barn i äktenskap.

Förslaget, som finnes bilagt detta protokoll, föredrogs inför lagrådet

av revisionssekreteraren Karl Edvard Tiselius.

Lagrådet

lämnade förslaget utan anmärkning.

Ur protokollet

Erik Öländer.

Kung}. Maj:ta proposition nr 15

127

Utdrag ur protokollet över justitiedepartementsärenden, hållet inför

Hans May.t Konungen i statsrådet å Stockholms slott fre­

dagen den 19 december 1919.

Närvarande:

Hans excellens herr statsministern

E

den

,

Hans excellens herr ministern för utrikes ärendena

H

ellner

,

Statsråden

P

etersson

,

P

etrén

,

N

ilson

,

L

öfgren

,

friherre P

almstierna

,

U^noén,

T

horsson

,

H

olmquist

,

O

lsson

.

Chefen för justitiedepartementet statsrådet Löfgren anmälde lag­

rådets utlåtanden över

dels

de genom Kungl. Maj:ts beslut den 18 september 1918 till

lagrådet remitterade förslagen till

1) giftermålsbalk;

2) lag om införande av nya giftermålsbalken;

3) lag om barn i äktenskap;

4) lag angående ändrad lydelse av 3 § i lagen den 14 juni 1917

om barn utom äktenskap;

5) lag om makes underhållsskyldighet mot andra makens barn;

6) lag angående ändrad lydelse av 13 § i lagen den 14 juni 1917

om adoption;

7) lag om makes arvsrätt;

8) lag om ändring i vissa delar av ärvdabalken;

128

Kungl. Maj:ts proposition nr 15.

9) lag om god man för bortovarande;

10) lag om ändring i vissa delar av förordningen den 24 septem­

ber 1861 angående vård av död mans bo;

11) lag om ändring i vissa delar av förordningen den 18 septem­

ber 1862 huru gäld vid dödsfall betalas skall och om urarfvagörelse, så

ock angående undanskiftande av egendom i död makes bo;

12) lag om ändrad lydelse av 1 kap. 8 §, 10 kap. 13 § och 17

kap. 2 § handelsbalken;

13) lag om ändrad lydelse av 2 kap. 9 § och 22 kap. 2 §

strafflagen;

14) lag om

ändrad lydelse av 59, 60, 65, 69 och 70 §§ utsök-

ningslagen;

15) lag angående ändrad lydelse av 16 § i lagen den 14 juni 1917

om införsel i avlöning, pension eller livränta;

16) lag angående ändrad lydelse av 1 § i lagen den 14 juni 1917

om förbud för vissa underhållsskyldiga att avflytta från riket;

17) lag om

ändrad lydelse av vissa bestämmelser i rättegångs­

balken ;

18) lag om

ändrad lydelse av 1 § i förordningen den 16 juni

1875 angående särskilda protokoll över lagfarter, inteckningar och andra

ärenden;

19) lag om ändring i vissa delar av konkurslagen;

20) lag angående ändrad lydelse av §§ 9 och 10 i förordningen

den 4 mars 1862 om tioårig preskription och om årsstämning;

21) lag om

ändrad lydelse av 1, 2 och 6 §§ i förordningen den

16 juni .1875 angående lagfart å fång till fast egendom;

22) lag om ändrad lydelse av 4 § i förordningen den 16 juni 1875

angående inteckning i fast egendom;

23) lag angående ändrad lydelse av 6 och 17 §§ i lagen den 14

juni 1907 om inskrivning av tomträtt och vattenfallsrätt samt av fång

till sådan rätt;

24) lag angående ändrad lydelse av 2 och 23 §§ i lagen den 14

juni 1907 om inteckning i tomträtt och vattenfallsrätt;

25) lag om ändrad lydelse av 26 § i lagen den 29 juli 1892 angå­

ende sparbanker;

26) lag om ändrad lydelse av 6 § i förordningen den 31 oktober

1873 angående främmande trosbekännare och deras religionsövning; samt

27) lag angående ändrad lydelse av 2 § i lagen den 1 juni 1912

om vissa internationella rättsförhållanden rörande äktenskaps rättsverk­

ningar,

130

Kungl. Maj:ts proposition nr 15.

Stillande

rätt.

Makarnas

personliga

rättsförhål­

landen.

förmögenhetsförhållanden, och genom nådigt beslut den 19 februari 1915

medgavs, att detta deltagande finge avse äkta makars rättsförhållanden

jämväl i andra avseenden. Lagberedningen samt de danska och norska

kommitterade avgå vo den 31 augusti 1918 förslag i dessa ämnen.

De tre förslagen äro i huvudsak överensstämmande. De svenska

och danska förslagen avse att uttömmande behandla frågan om makars

rättsförhållanden eller, såsom ämnet från dansk sida betecknats, äkten­

skapets rättsverkningar. Mellan de svenska och danska förslagens upp­

ställning förefinnes dock den skiljaktigheten, att, medan det danska för­

slaget i ett kapitel av lagen om äktenskapets rättsverkningar upptager

bestämmelser om föräldramakten eller, enligt svensk terminologi, vård­

naden om barnen, sådana bestämmelser för Sveriges del influtit i ett för­

slag till fullständig lagstiftning om barn i äktenskap. Det norska för-

slaget betecknas såsom avseende allenast makars förmögenhetsförhållan­

den, men är i det väsentliga lika omfattande som de två andra försla­

gen, enär i detsamma upptagits även regler om makars skyldighet att

bidraga till familjens underhåll, ett ämne, som i allmänhet icke brukar

räknas såsom hörande till makars förmögenhetsförhållanden. Det svenska

förslagets bestämmelser angående makars rättsförhållanden hava blivit

sammanförda med bestämmelserna i lagen om äktenskaps ingående och

upplösning till det nu föreliggande förslaget till en ny giftermålsbalk,

därvid i nämnda lag, förutom vissa jämkningar av redaktionell natur,

gjorts allenast de ändringar, som ansetts påkallade av den förmögen-

hetsordning mellan makar, som föreslås. En sådan bearbetning hade

däremot ej de danska och norska kommitterade underkastat de förut av­

givna danska och norska förslagen till lagar om äktenskaps ingående

och upplösning. Sedermera hava emellertid de två danska förslagen, det

av 1913 till lag om äktenskaps ingående och upplösning samt det av

1918 till lag om äktenskapets rättsverkningar sammanarbetats till ett

förslag till Lov om Aegteskab. Sistnämnda förslag har år 1919 genom pro­

position framlagts för den danska riksdagen men ännu icke slutbehand­

lats av denna. Därest de nu i de tre länderna föreliggande förslagen

bliva antagna, skall det betydelsefulla arbetet för åstadkommande av en

tidsenlig och i huvudsak gemensam skandinavisk lagstiftning på äkten-

skapsrättens område hava nått sin fullbordan.

Inom gällande svensk rätt regleras makars inbördes rättsförhållanden

ännu i princip av giftermålsbalken i 1734 års lag. Enligt dess ursprung­

liga lydelse var hustrun i överensstämmelse med den uppfattning, som

härskade vid lagens tillkomst, helt ställd under mannens målsmanskap.