Prop. 1924:150

('med förslag till lag om samhällets barnavård, m. m.',)

Kungl. Maj:ts proposition nr 150.

1

Nr 150.

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen med förslag till

lag om samhällets barnavård, m. m.; given Stock­ holms slott den 19 mars 1924.

Under åberopande av bilagda i statsrådet och lagrådet förda protokoll vill Kungl. Maj:t härmed föreslå riksdagen att antaga härvid fogade för­ slag till

1) lag om samhällets barnavård, 2) lag om ändring i vissa delar av lagen den 14 juni 1918 om fattig­ vården,

3) lag om ändrad lydelse av 33 § i lagen den 13 juni 1919 om kom­ munalförbund, samt

4) lag om ändrad lydelse av 1 § i lagen den 12 juni 1885 angående lösdrivares behandling.

Under Hans Maj:ts

Min allernådigste Konungs och Herres frånvaro:

GUSTAF ADOLF.

G. Malm.

Bihang till riksdagens protokoll 1924. 1 sand. 112 käft. (Nr 150.)

1972 24 1

2

Kungl. Maj:ts proposition nr 150.

Förslag

till

LAG

om samhällets barnavård.

Härigenom förordnas som följer:

1 KAP.

Om barnavårdsnämnd.

Verksamhetsområde och uppgifter.

1

§•

Varje kommun har att i enlighet med bestämmelserna i denna lag ordna sin

barnavård. I varje kommun skall finnas en barnavårdsnämnd.

Hava två eller flera kommuner, enligt vad i lagen om fattigvården sägs,

förenat sig att tillsammans utgöra ett fattigvårdssamhälle, skola de även

gemensamt handhava sin barnavård. I sådant fall skola de anses såsom en

kommun i fråga om vad till barnavården hörer samt hava gemensam barna­

vårdsnämnd; och skola i övrigt de i 7 § 2 mom. i lagen om fattigvården

meddelade bestämmelser äga motsvarande tillämpning.

2 §•

1 mom. Barnavårdsnämnden har att med uppmärksamhet följa de inom

kommunen rådande förhållandena i avseende å barns vård och uppfostran

samt noggrant tillse, att barn, vilka vistas inom kommunen och äro i den

belägenhet, att det enligt denna lag ankommer på nämnden att ingripa,

bliva föremål för dess åtgärder.

Särskilt åligger det nämnden

att, i fall, som avses i 22 §, taga befattning med misshandlade, vanvårdade,

eller för annan fara till liv eller hälsa utsatta barn samt barn, som äro van-

artade eller i fara att bliva vanartade,

att, på sätt i 29 § stadgas, omhändertaga nödställda, sjuka och värnlösa

barn, samt

att enligt bestämmelserna i 7 kap. öva kontroll över fosterbarnsvården.

Jämväl i övrigt har nämnden att ombesörja alla de angelägenheter i av­

seende å kommunens barnavård, vilka äro att hänföra till förvaltning och

verkställighet. I sådant hänseende åligger det nämnden, bland annat,

att förvalta de till kommunens barnavård anslagna eller eljest hörande

medel, därför avsedda fastigheter och annan egendom;

3

att varje år avlämna utgifts- och inkomstförslag för barnavården under det nästföljande året, föra fullständiga räkenskaper över de medel, nämnden har om händer, samt lämna redovisning för sin förvaltning, allt i överens­ stämmelse med kommunallagarna;

att jämlikt föreskrifter, som Konungen låter utfärda, föra förteckning över de barn, vilka äro föremål för nämndens verksamhet, samt avgiva statistisk redogörelse angående barnavården;

att i ärenden, som röra barnavården, själv eller genom ombud företräda kommunen och bevaka dess rätt; samt

att hos kommunen göra framställningar rörande de på dess beslut an­ kommande åtgärder, som nämnden finner böra vidtagas för barnavårdens ändamålsenliga ordnande och handhavande.

2 mom. Barnavårdsnämnden bör verka för förbättrad barn- och ung­ domsvård och i sådant syfte, i den mån förhållandena därtill föranleda, söka främja tillkomsten och utvecklingen av barnhem och anstalter till stöd för hemuppfostran ävensom andra åtgärder till barns och ungdoms välfärd.

3 mom. Om vissa på barnavårdsnämnden ankommande åtgärder är stadgat i lagarna om äktenskaplig börd, om barn i äktenskap, om adoption, om barn utom äktenskap samt om förbud för vissa underhållsskyldiga att avflytta från riket ävensom i 14 kap. 45 § strafflagen och i lagen innefattande vissa bestämmelser om förfarandet i brottmål rörande minderåriga.

Kungl. Maj:ts proposition nr 150.

Sammansättning och tjänstgöringstid.

3

§•

1 mom. Barnavårdsnämnden utgöres av

a) kyrkoherden i församlingen eller hans ställföreträdare;

b) en ledamot av kommunens fångvårdsstyrelse och en vid kommunens folkskolor eller fortsättningsskolor anställd lärare eller lärarinna;

c) minst två andra, för nit och intresse för barn- och ungdomsvård kända män eller kvinnor; samt

d) i kommun, som avses i 2 mom., en läkare. De i b) och c) omförmälda ledamöterna väljas av kommunen. Minst en av dem skall vara kvinna. Där så lämpligen kan ske, bör juridisk sakkun­ skap vara företrädd inom nämnden.

2 mom. I stad är stadsläkare eller annan, av staden därtill utsedd läkare ledamot i barnavårdsnämnden.

I landskommun, där provinsial-, extra provinsial-, köpings- eller niunici- palläkare är bosatt, är denne ledamot i nämnden. Aro flera sådana läkare bosatta inom kommunen, bestämmer länsstyrelsen efter anmälan från kom munalstyrelsen, vilken av dem, som skall vara ledamot.

Provinsial- och extra provinsialläkare äga att vara tillstädes vid samman träden med barnavårdsnämnderna inom deras distrikt, även då de ej äro ledamöter i nämnderna, med rätt att deltaga i överläggningarna men ej i besluten samt att, där do så begära, få sin mening antecknad till protokollet.

4

Kungl. Maj:ts proposition nr 150.

4§-

Omfattar kommun eller kommuner, vilka gemensamt handhava sin barna­

vård, två eller flera församlingar, förordnar domkapitlet en av kyrkoherdarna

i dessa församlingar att vara ledamot i barnavårdsnämnden och en annan

av kyrkoherdarna till suppleant för denne. Kyrkoherde, som ej är ledamot

i nämnden, äger att deltaga i dess förhandlingar men ej i besluten samt

att, där han så begär, få sin mening antecknad till protokollet.

I annexförsamling, där komminister finnes anställd, äger denne eller den

hans tjänst förestår att, när kyrkoherden ej själv är tillstädes, deltaga i

nämndens förhandlingar och beslut.

5

§-

Till suppleanter för de ledamöter, som avses i 3 § 1 mom. b), utser kom­

munen en ledamot eller suppleant i kommunens fångvårdsstyrelse och en

vid dess folkskolor eller fortsättningsskolor anställd lärare eller lärarinna,

där sådan finnes att tillgå.

För de i 3 § 1 mom. c) omförmälda ledamöterna utser kommunen, om

dessa ledamöter äro två till antalet, två suppleanter och eljest suppleanter

till minst ledamöternas halva antal eller, om deras antal ej är jämnt, till

minst det antal, som är närmast över hälften.

Minst en av suppleanterna skall vara kvinna.

Har i stad annan läkare än stadsläkare blivit jämlikt 3 § 2 mom. utsedd

till ledamot av nämnden, skall staden till suppleant för honom utse annan

läkare.

6

§-

1 mom. De i 3 § 1 mom. c) omförmälda ledamöter i barnavårdsnämn­

den och suppleanter för dem utses bland inom kommunen bosatta svenska

män och kvinnor, som fyllt tjugufem år.

Ledamot eller suppleant kan ej vara

a) den som icke råder över sig och sitt gods;

b) den som är förklarad ovärdig att i rikets tjänst vidare nyttjas eller

eljest på grund av honom ådömd straffpåföljd icke må utöva allmän befatt­

ning eller genom utslag, vilket ännu icke vunnit laga kraft, är dömd till

straffpåföljd, varom sist förmäles, eller den som är ställd under framtiden

för brott, vilket medför nämnda påföljd;

c) den som är förklarad ovärdig att inför rätta föra andras talan.

Hustru vare ej, på den grund, att äldre giftermålsbalken är tillämplig i

fråga om makarnas förmögenhetsförhållanden, obehörig att utöva uppdrag,

varom nu är fråga.

Med hänsyn till ämbete- eller tjänstemannaställning må landshövding,

landssekreterare, landskamrerare, länsassessor eller landsfogde icke vara

ledamot eller suppleant i barnavårdsnämnd; ej heller landsfiskal i barna­

vårdsnämnd inom sitt distrikt. Av kommunen avlönad tjänsteman, som i

och för sin befattning är redovisningsskyldig inför barnavårdsnämnden, må

icke vara ledamot eller suppleant i samma nämnd.

5

Beträffande rätt för de valda ledamöterna och deras suppleanter att av­

säga sig uppdrag att vara ledamot eller suppleant i barnavårdsnämnd gäller

å landet vad om ledamot eller suppleant i kommunalnämnd och i stad vad

om stadsfullmäktig är i kommunallagarna stadgat; dock att lärare eller

lärarinna, som avses i 3 § 1 mom. b) och 5 §, äger avsäga sig uppdraget en­

dast då annan sådan finnes att tillgå samt att kvinna icke äger tillgodonjuta

den henne enligt kommunallagarna tillkommande särskilda avsägelserätt.

2 mom. De av kommunen utsedda ledamöter i barnavårdsnämnden och

suppleanter för dem väljas för fyra år, räknade från och med den 1 januari

året näst efter det, då valet skett.

I kommun, där val sker första gången, skall halva antalet av de leda­

möter, som avses i 3 § 1 mom. c) och halva antalet suppleanter för dem

eller, om antalet icke är jämnt, det antal, som är närmast under hälften,

utses för allenast två år, och böra dessa ledamöter och suppleanter samt

de, vilka skola kvarstå i fyra år, utses genom särskilda val.

Särskilt val för kortare tid än fyra år av ledamöter, som i nästföregående

stycke avses, och suppleanter för dem må ock, efter kommunens beslut,

ske, där sådant i anledning av beslutad ökning av antalet ledamöter eller

suppleanter varder nödigt, på det att hälften av hela antalet ifrågavarande

ledamöter och suppleanter, eller, om detta icke är jämnt, det antal, som är

närmast över eller under hälften, må kunna utses vartannat år.

Avgår av kommunen vald ordinarie ledamot under den för honom be­

stämda tjänstgöringstid, anställes fyllnadsval. Den sålunda valde tjänstgör

under den tid, som för den avgångne återstått.

7

§•

Mindre kommun må, där så med hänsyn till förhållandena prövas lämp­

ligen kunna ske, av Konungen för viss tid eller tills vidare befrias från

skyldigheten att hava särskild barnavårdsnämnd. I sådant fall skall barna­

vårdsnämnden utgöras av fattigvårdsstyrelsen, förstärkt med kyrkoherden i

församlingen eller hans ställföreträdare samt en vid kommunens folkskolor

eller fortsättningsskolor anställd lärare eller lärarinna. Sistnämnde ledamot

väljes av kommunen för fyra år, räknade från och med den 1 januari året

näst efter det, då valet skett. Till suppleant för den sålunda valde utser

kommunen för enahanda tid en annan vid samma skolor anställd lärare eller

lärarinna, där sådan finnes att tillgå.

I fall, som här avses, gäller i tillämpliga delar vad i 4 § är stadgat.

8 §•

1 mom. Kommun, där särskild barnavårdsnämnd finnes, utser bland

nämndens ledamöter ordförande och vice ordförande att tjänstgöra för den

tid, de äro valda till ledamöter.

Uppgift å den persons namn och bostad, som valts till ordförande, skall

ofördröjligen insändas till länsstyrelsen, som låter meddela underrättelse

därom i länskungörelserna.

Kungl. Maj:ts proposition nr 150.

6

Aro både ordföranden och vice ordföranden frånvarande från nämndens

sammanträde, utser nämnden inom sig ordförande för tillfället.

Nämnden utser inom sig för varje år en kassaförvaltare, därest ej kom­

munens förvaltning ordnats på ett sätt, som gör sådan kassaförvaltare obe­

hövlig.

2 mom. Kommun, där barnavårdsnämnden har den sammansättning, som

i 7 § sägs, utser en av nämndens ledamöter med särskild insikt i och in­

tresse för barnavårds- och uppfostringsfrågor att för den tid han är vald

till ledamot vara föredragande i de ärenden, som ankomma på nämndens

prövning.

Tid för sammanträde, beslutförhet m. m.

9 §•

1 mom. Ordinarie sammanträden hållas av barnavårdsnämnden i mån av

behov och joå regelbundet återkommande tider. Tid och ställe för dessa

sammanträden böra av nämnden till allmänhetens kännedom kungöras.

Extra sammanträde hålles, då ordföranden finner sådant nödigt eller

minst halva antalet av nämndens ledamöter gör framställning därom. Sam­

manträde hålles ock på begäran av läkare, som jämlikt 3 § 2 mom. är leda­

mot av nämnden eller berättigad att deltaga i dess förhandlingar. Kallelse

till extra sammanträde meddelas på sätt nämnden beslutar.

2 mom. Ärende må icke hos barnavårdsnämnden till avgörande före­

tagas, såvida ej flera ledamöter än hälften av hela antalet äro tillstädes.

För beslut angående barns omhändertagande för skyddsuppfostran, varom

i 24 och 47 §§ sägs, erfordras, att minst tre ledamöter äro ense om beslutet.

3 mom. Omröstning till beslut sker öppet, och tillkommer varje röstande

en röst. Yid lika röstetal gäller den mening, ordföranden biträder.

Val skall, där så äskas, förrättas med slutna sedlar, och skiljer lotten

mellan lika röstetal.

4 mom. Körande påföljd för uteblivande från sammanträde gäller vad i

kommunallagarna är stadgat om ledamot och suppleant i kommunalnämnd

eller om stadsfullmäktig.

10

§.

Vid barnavårdsnämndens sammanträden skall föras protokoll, upptagande

nämndens beslut och skälen därför.

Protokollet skall justeras antingen genast eller sist vid nämndens nästa

sammanträde; dock kan nämnden särskilt för varje gång uppdraga åt två eller

flera av sina ledamöter att jämte ordföranden verkställa justeringen.

Ordförandens uppgifter m. m.

11

§•

Ordföranden i barnavårdsnämnden tillkommer:

att befordra nämndens beslut till verkställighet och för sådant ändamål å

nämndens vägnar ingå avtal;

Kungl. Maj:ts proposition nr 150.

7

att föra eller låta föra protokoll vid nämndens sammanträden;

att vårda nämndens handlingar och ansvara för räkenskapernas ordentliga

förande;

att med laga verkan mottaga stämningar och andra meddelanden, som

skola delgivas nämnden; samt

att ombesörja all skriftväxling för nämnden och själv eller genom ombud

inför domstolar och andra myndigheter företräda nämnden och föra dess

talan.

12

§.

Ordföranden äger tillgodonjuta ej mindre den gottgörelse, som av kom­

munen anslås för de honom genom uppdraget åsamkade kostnader för skriv-

materialier, postporto samt skrivare- och räkenskapshjälp, än även, därest

kommunen anser, att jämväl ersättning för det med uppdraget förenade be­

svär må till honom utgå, arvode till belopp, som kommunen med hänsyn till

arbetets omfattning finner skäligt. Beslut om tilldelande av sådant arvode

eller förhöjning därav skall underställas länsstyrelsens prövning.

Revision m. m.

13 §.

I fråga om granskning av barnavårdsnämndens räkenskaper och förvalt­

ning gäller vad i kommunallagarna finnes stadgat.

Eu var ledamot av barnavårdsnämnden ansvarar gemensamt med de övriga

för de medel, som nämnden haft under sin förvaltning, ävensom för de

säkerhetshandlingar, mot vilkas antaglighet han icke gjort anmärkning till

protokollet. Denna ansvarighet fortfar, till dess förvaltningen blivit godkänd

av kommunen eller, om klander anställes, av vederbörlig domstol eller ock

till dess natt och år efter räkenskapernas avlämnande förflutit, utan att

klander blivit i laga ordning anställt.

Kungl. Maj:ts proposition nr 150.

Verksamhetens bedrivande.

14 §.

1 mom. Barnavårdsnämnden bör, där ej dess verksamhet är av ringa om­

fattning, indela kommunen i kretsar, var och en stående under närmaste

uppsikt av ett kretsombud, vartill må utses ledamot i nämnden eller annan

lämplig person; dock är läkare, som på grund av sin tjänst är ledamot

nämnden, ej skyldig att åtaga sig sådan uppsikt. I stället för eller jämte

kretsindelning, som nyss är sagd, må nämnden vidtaga annan, efter kom­

munens särskilda förhållanden lämpad fördelning av arbetet.

2 mom. Jämväl för annat ändamål iin i 1 mom. sägs må barnavårds­

nämnden till sitt bitriide kalla därtill skickade män och kvinnor.

Genom beslut av kommunen må uppdragas åt barnavårdsnämnden att utse

särskild styrelse att förvalta anstalt eller ombesörja barns utackordering eller

handhava viss annan barnavårdsnämndens angelägenhet.

För uppdrag, som i detta moment avses, må ock, där så prövas ända­ målsenligt, anlitas härför lämpad förening eller stiftelse.

3 mom. Kommunen äger, där så anses nödigt, att i fråga om skyldighet för inom kommunen bosatta personer att mottaga uppdrag, som i denna § sägs, och om tjänstgöringstid meddela bestämmelser, vilka dock ej må göras strängare än de, som gälla för ledamotskap i barnavårdsnämnden.

15 §.

Kommunen äger, där sa anses nödigt, besluta, att särskilda tjänstemän må av barnavårdsnämnden anställas för att utföra något eller några av de göromål, som åligga ordföranden, eller att i andra avseenden biträda vid barnavårdens handhavande.

Kungl. Maj ds proposition nr 150.

16 §.

1 mom. Barnavårdsnämnden bör låta sig angeläget vara att uppehålla samarbete med myndigheter och institutioner, föreningar och andra, vilkas verksamhet berör barnavården. Särskilt böra barnavårdsnämnderna i olika kommuner bistå varandra.

2 mom. I kommun, där särskild barnavårdsnämnd är tillsatt, böra, i den mån så prövas påkallat, representanter för barnavårdsnämnden och fattig- vårdsstyrelsen eller dessa myndigheter i deras helhet sammankomma för råd- plägning om angelägenheter, som beröra bådas verksamhet.

Föreligger i ärende, som är föremål för barnavårdsnämndens behandling, skäl till antagande, att förefintligt missförhållande lämpligen bör avhjälpas genom understöd från fattigvårdsstyrelsen, eller utgår redan sådant under­ stöd, bör barnavårdsnämnden skyndsamt genom den ledamot, som är leda­ mot jämväl i fattigvårdsstyrelsen, inhämta dess uppfattning i ärendet. Av nämnden införskaffad utredning bör därvid tillhandahållas styrelsen jämte förslag till de åtgärder, vilka nämnden finner lämpligen böra vidtagas. Råda olika meningar mellan nämnden och styrelsen, bör ärendet överlämnas till en tremannanämnd, bestående av den gemensamma ledamoten samt ytter­ ligare en ledamot av barnavårdsnämnden, vald av denna för ett år i sänder, och en ledamot av fattigvårdsstyrelsen, utsedd av styrelsen för enahanda tid! Ti emannanämnden har att skyndsamt avgöra, huruvida barnavårdsnämnden eller fattigvårdsstyrelsen skall taga befattning med ärendet. Finner barna­ vårdsnämnden tremannanämndens avgörande icke kunna utan våda avvaktas, må barnavårdsnämnden tills vidare vidtaga lämplig åtgärd.

Anmälan och undersökning.

17

§•

Vill någon i fall, då enligt denna lag barnavårdsnämnden har att ingripa, påkalla dess åtgärd, har han att göra anmälan därom hos nämnden eller dess ordförande eller annan ledamot av nämnden eller den, som nämnden kan hava utsett att mottaga sådan anmälan. Har anmälan gjorts hos annan än

nämnden eller dess ordförande, vare den, som mottagit anmälan, skyldig att

ofördröjligen fortskaffa densamma till nämnden eller ordföranden.

Kommunal myndighet, befattningshavare i statens, landstingets eller kom­

munens tjänst så ock i dylik tjänst ej anställd läkare eller barnmorska hava

att, då de i sin verksamhet erhållit kännedom om förhållanden, som böra

föranleda nämndens ingripande, ofördröjligen göra anmälan därom.

18 §.

Har hos barnavårdsnämnden gjorts anmälan, som i 17 § sägs, eller har

nämnden eller dess ordförande eljest fått kännedom om fall, då nämndens

ingripande synes påkallat, skall ordföranden för ärendets beredande oför-

tövat söka inhämta noggrann kännedom om barnets levnadsförhållanden och

andra på fallets bedömande inverkande omständigheter. Finnes kretsombud,

bör utredning verkställas av detta. Ombudet bör kallas till deltagande i

nämndens överläggning rörande barnet.

Därest anmälan gjorts beträffande barn, som besöker eller besökt skola,

bör införskaffas upplysning om dess förhållande därstädes. Lärare eller

lärarinna, av vilken barnet senast åtnjutit undervisning, bör kallas till del­

tagande i nämndens överläggning rörande barnet; möter hinder för personlig

inställelse, bör läraren eller lärarinnan avgiva skriftligt yttrande till nämn­

den. För vederbörande skoldistrikt anställd särskild folkskolinspektör bör

beredas tillfälle att deltaga i överläggningen.

Förekommer anledning antaga, att barns vanart eller annat missförhållande

rörande barn är beroende på eller förenat med sjukdom eller andlig eller

kroppslig svaghet, skall läkares yttrande inhämtas.

Tillhör barn, som i denna § avses, församling av främmande trosbekän­

nare, och är denna församlings föreståndare bosatt inom kommunen, skall

tillfälle beredas honom att yttra sig i ärendet.

Undantag från bestämmelserna i detta kapitel.

19 §.

För Stockholms stad skola bestämmelserna i detta kapitel lända till efter­

rättelse allenast i den mån icke Konungen genom särskilt utfärdade före­

skrifter annorlunda förordnar.

För andra större kommuner, varest liandhavandet av de ärenden, som av­

ses i denna lag, anses böra lämpligen ordnas på annat sätt än i detta kapitel

sägs, äger Konungen medgiva undantag från vad däri blivit stadgat.

2 KAP.

Om uppsikt över samhällets barnavård.

20

§.

Länsstyrelserna hava att var för sitt län vaka över att den barnavårds-

verksamhet, varom i denna lag förmäles, ändamålsenligt ordnas och hand-

Kungl. Maj:ts proposition nr 150.

9

10

haves, så att de barn, vilka äro i behov därav, bliva föremål för de åtgärder,

som av omständigheterna påkallas.

I allt vad som rör länsstyrelsernas befattning med kommunernas barnavård

skola länsstyrelserna hava biträde av barnavårdskonsulenter, vilka jämväl

skola hava till uppgift att tillhandagå med upplysningar och råd rörande

barnavården. Dylik befattning må, där så prövas lämpligt, innehavas av

fattigvårdskonsulent, varom förmäles i lagen om fattigvården. Konungen ut­

färdar instruktion för barnavårdskonsulenterna.

Där så prövas påkallat, må länsstyrelse förordna vederbörande tjänste­

läkare att verkställa undersökning rörande missförhållande i avseende å barns

vård.

21

§.

Jämte det övervakande av samhällets barnavård, som enligt 20 § åligger

länsstyrelserna, ankommer det på överinspektören för fattigvård och barna­

vård att verka för barnavårdens ändamålsenliga ordnande och främja dess

utveckling. I fråga om överinspektörens verksamhet i nämnda hänseende

meddelar Konungen närmare föreskrifter.

Angående tillsyn över verksamheten vid de i 5 kap. omförmälda skydds­

hem förordnar Konungen.

Kungl. Maj:ts proposition nr 150.

3 KAP.

Om barns omhändertagande och barnavårdsnämndens därmed

sammanhängande verksamhet.

Omhändertagande för skyddsuppfostran och vissa

förebyggande åtgärder.

22

§.

Barnavårdsnämnden har att i enlighet med 23—25 §§ vidtaga åtgärder

beträffande

a) barn under sexton år, som i föräldrahemmet misshandlas eller utsättes

för allvarlig vanvård eller annan fara till liv eller hälsa;

b) barn i sagda ålder, som på grund av föräldrarnas lastbarhet, vårdslös­

het eller oförmåga att fostra barnet är i fara att bliva vanartat; samt

c) barn under aderton år, som befinnes vara så vanartat, att särskilda

uppfostringsåtgärder krävas för dess tillrättaförande.

23 §.

1 mom. Finner barnavårdsnämnden sådant förhållande föreligga, som i

22 § sägs, må nämnden, i den mån omständigheterna därtill föranleda, vid­

taga en eller flera av följande åtgärder, nämligen

a) tilldela föräldrarna, antingen inför nämnden eller genom särskilt utsett

ombud, en allvarlig förmaning att bättre uppfylla sina plikter mot barnet

samt erinra dem om de påföljder, vilka, där rättelse ej vinnes, kunna in­

träda enligt denna lag;

11

b) giva vanarta! barn en allvarlig varning och, där så anses lämpligt, er­

inra det om de påföljder, vilka nyss nämnts;

c) då fråga är om vanartad gosse under femton år eller vanartad flicka

under tolv år och sådant anses gagneligt med hänsyn till vad om barnet

blivit upplyst, föreskriva, att barnet skall genom någon av nämndens leda­

möter eller annan av nämnden utsedd lämplig person tilldelas aga; och

d) föreskriva anlitande av lämplig, till stöd för hemuppfostran iniättad

anstalt eller ock barnets hållande till av nämnden bestämd, lämplig syssel­

sättning.

2 mom. Har barnavårdsnämnden beslutit åtgärd, som i 1 mom. omför-

mäles, bör nämnden uppdraga åt någon av sina ledamöter, åt biträde eller

tjänsteman hos nämnden eller annan lämplig person eller åt förening eller

stiftelse att med särskild uppmärksamhet följa barnets levnadsförhållanden

och övervaka dess uppförande samt lämna i*ad och bistånd vid dess upp

fostran. Om övervakning, som här sägs, må nämnden förordna även utan

att åtgärd vidtagits enligt 1 mom.

Kungl. Maj:ts proposition nr 1ÖU.

24 §.

1 mom. Prövar barnavårdsnämnden de i 23 § anvisade åtgärderna vara

gagnlösa, eller hava sådana åtgärder vidtagits utan att rättelse vunnits, bör

nämnden omhändertaga barnet för beredande åt detsamma av en efter dess

egenskaper och utveckling lämpad behandling (shjddsuppfastvän) enligt i 4

kap. meddelade bestämmelser.

2 mom. Innan barnavårdsnämnden beslutar barns omhändertagande för

skyddsuppfostran, skall tillfälle beredas dess föräldrar, sa\ida de vistas på

känd ort inom riket, samt barnet, därest det fyllt femton år, att muntligen

eller skriftligen yttra sig i ärendet.

Där så prövas nödigt, må nämnden kalla föräldrarna och barnet att per­

sonligen inställa sig för att höras inför nämnden eller särskilt utsett om­

bud. Vistas föräldrarna på annan ort, må förhör utsättas att äga rum inför

ombud därstädes.

25 §.

1 mom. Beslut om barns omhändertagande för skyddsuppfostran skall,

så snart ske kan, skriftligen delgivas föräldrarna. Därvid skall tillika skriftlig

förklaring avfordras dem, huruvida de samtycka till beslutets verkställande.

Behörigt delgivningsbevis och förklaring skola förvaras bland nämndens

handlingar samt vid dess nästa sammanträde föredragas och i protokollet

antecknas.

2 mom. Lämna föräldrarna icke sådant samtycke, som i 1 mom. sägs,

eller kunna de icke anträffas, skall nämnden, med redogörelse för vad i

iirendet förekommit, så snart ske kan och senast tre veckor eftei beslutets

fattande underställa detsamma länsstyrelsens prövning.

3 mom. Finner barnavårdsnämnden verkställighet av dess beslut om

barns omhändertagande för skyddsuppfostran icke kunna utan vada upp­

12

skjutas, äger nämnden, ändock att föräldrarnas samtycke ej givits, förordna,

att beslutet genast skall bringas till verkställighet.

26 §.

1 mom. Har underställning jämlikt 25 § ägt rum, gäller om föräldrarnas

rätt att yttra sig samt deras och barnets hörande inför länsstyrelsen i mot­

svarande tillämpning vad i 24 § 2 mom. är stadgat.

Barnavårdsnämnden bör kallas att genom därtill utsedd person närvara

vid förhör inför länsstyrelsen, där sådant äger rum. Om föräldrarnas eller

barnets vid förhör eller skriftligen avgivna yttrande föranleder därtill, bör

tillfälle beredas nämnden att bemöta detsamma, innan ärendet avgöres. Ytt­

rande bör i ärendet inhämtas från vederbörande barnavårdskonsulent.

2 mom. Fram ställes begäran därom, att någon skall angående uppgivna

omständigheter vid domstol höras såsom vittne eller upplysningsvis, och är

förhöret icke uppenbarligen onödigt, eller finner länsstyrelsen, utan att sådan

begäran framställts, anledning föreligga till anställande av förhör, äger läns­

styrelsen förordna om sådant vid underrätt, som länsstyrelsen bestämmer;

och skola de, vilka böra närvara vid förhöret, på framställning av länssty­

relsen genom rättens ordförande inkallas.

3 mom. Finner länsstyrelsen sig icke kunna fastställa barnavårdsnämn­

dens beslut om barnets omhändertagande för skyddsuppfostran, må läns­

styrelsen, då omständigheterna därtill föranleda, föreskriva, att barnavårds­

nämnden skall vidtaga sådan åtgärd, som avses i 23 §.

4 mom. Länsstyrelsens beslut skall så snart ske kan genom länsstyrel­

sens försorg skriftligen mot bevis delgivas föräldrarna. Beslutet skall ock

ofördröjligen tillställas barnavårdsnämnden.

27 §.

Barnavårdsnämnds beslut om barns omhändertagande för skyddsuppfostran

må ej bringas till verkställighet, då fråga är om barn, varom förmäles i

22 § a) och b), efter det barnet fyllt sexton år, och då fråga är om barn,

som i 22 § c) sägs, efter det barnet fyllt aderton år.

28 §.

Har barn under aderton år under tillfälligt uppehåll inom annan kommun

än den, där dess föräldrar eller annan, som har barnet i sin vård, vistas,

eller barnet eljest har sin egentliga vistelseort, anträffats bettlande eller

eljest beträtts med vanart, må barnavårdsnämnden i den kommun, där barnet

anträffats, överlämna detsamma till barnavårdsnämnden i den andra kom­

munen. Underlåter denna nämnd att vidtaga åtgärd, och beträdes barnet

ånyo inom förstnämnda kommun med bettleri eller annan vanart, må an­

mälan härom göras hos vederbörande länsstyrelse för den åtgärd, som an­

kommer på denna myndighet.

Kungl. Maj:ts proposition nr 150.

Kungl. Maj:ts proposition nr 150.

13

Omhändertagande för samhällsvård.

29 §.

1 mom. Är barn under sexton år, som vistas hos föräldrarna, på grund

av deras sjukdom, liknöjdhet eller oförmåga eller eljest i hemmet rådande

förhållanden utsatt för nöd, utan att likväl sådant fall föreligger, som i 22 §

avses, och varder nödtillståndet icke annorledes avhjälpt, skall barnavårds­

nämnden, då föräldrarna det medgiva, omhändertaga barnet.

2 mom. Befinnes, i annat fall än i 22 § avses, barn under sexton år till

följd av kropps- eller sinnessjukdom, vanförhet eller annan kroppslig eller

andlig brist eller svaghet vara i behov av särskild vård utom hemmet, som

ej kan beredas av föräldrarna, och varder detta behov icke annorledes av­

hjälpt, skall barnavårdsnämnden, då föräldrarna det medgiva, omhändertaga

barnet.

3 mom. Finnes barn under sexton år vara i behov av vård på grund

därav, att föräldrarna övergivit barnet eller avlidit, skall barnavårdsnämnden,

där behovet icke annorledes avhjälpes, omhändertaga barnet.

4 mom. Barn, som omhändertages enligt denna §, skall erhålla vård

(samhällsvård) enligt i 4 kap. meddelade bestämmelser.

Särskilda föreskrifter.

30 §.

Är missförhållande, som avses i 22 § eller 29 § 1 mom., beroende därpå,

att någon av föräldrarna är hemfallen åt missbruk av rusgivande medel eller

för ett lastbart eller oordentligt levnadssätt eller gör sig skyldig till grovt

missbruk eller grov försummelse vid utövande av vårdnaden om sitt barn,

eller finnes skäl till antagande, att barnet utsättes för fara därigenom, att

någon, som vistas i hemmet, är sinnessjuk eller lider av smittosam sjukdom,

bör barnavårdsnämnden hos nykterhetsnämnd, polismyndighet, domstol,

tjänsteläkare eller hälsovårdsnämnd göra anmälan härom för vidtagande av

åtgärd, som av det anmärkta förhållandet kan finnas påkallad och enligt lag

ankommer på nämnda myndigheter.

31 §.

Därest i fall, som avses i 22 eller 29 §, behovet av att barn omhänder­

tages för skyddsuppfostran eller samhällsvård befinnes vara så trängande,

att med omhändertagandet ej kan anstå, till dess barnavårdsnämnden hinner

besluta i ärendet, äger ordföranden i avbidan på nämndens beslut omhänder­

taga barnet. Åtgärd, som nu är sagd, må i fall, varom förmäles i 29 §, jäm­

väl vidtagas av annan ledamot av nämnden eller tjänsteman hos densamma,

därest kommunen sådant medgivit.

Har i fall, som avses i 22 §, omhändertagandet skett utan att föräldrarna

samtyckt därtill, skall ordföranden omedelbart sammankalla nämnden för att

besluta i ärendet.

14

Kungl. Maj:ts proposition nr 150.

4 KAP.

Om behandlingen av omhändertagna barn.

32 §.

Av barnavårdsnämnden omhändertaget barn skall erhålla erforderlig vård

ävensom sådan uppfostran, som är ägnad att göra det till en duglig sam­

hällsmedlem.

Tillfällig vård av barn.

33 §.

Kan avgörande ej omedelbart träffas rörande den för omhändertaget barn

lämpligaste vårdformen, bör barnet, där så kan ske, tills vidare intagas i

upptagning sken, varom förmäles i 5 kap. Finnes ej sådant hem att tillgå,

må barnet för tillfället intagas i anstalt, som omförmäles i 31 § i lagen om

fattigvården; har barn, som fyllt två år, intagits i dylik anstalt, skall åtgärd

ofördröjligen vidtagas för beredande av vård åt barnet annorstädes.

Icke vanartade barns behandling.

34 §.

1 mom. Omhändertaget barn, som icke är vanartat, bör, där ej särskilda

omständigheter annat föranleda, utackorderas i ett för ändamålet lämpat en­

skilt hem.

Utackordering får endast ske till personer, rörande vilkas lämplighet och

förmåga att uppfylla de skyldigheter, som för vart fall åligga dem, nämnden

genom föregående undersökning gjort sig förvissad. Om utackorderingen

bör upprättas skriftligt kontrakt, i vilket ömsesidiga skyldigheter och rättig­

heter angivas.

2 mom. Föranleda särskilda omständigheter, att omhändertaget barn,

som icke är vanartat, ej lämpligen bör vårdas i enskilt hem, eller finnes ej

sådant att tillgå, bör barnet överlämnas till barnhem, varom förmäles i ö kap.

Barn under två år må, där lämpligt barnhem ej finnes att tillgå, för vård

intagas i anstalt, som omförmäles i 31 § i lagen om fattigvården.

3 mom. Nämnden skall övervaka, att den, som mottagit barn till vård,

fullgör sina skyldigheter. Nämnden bör även med uppmärksamhet följa

barnets utveckling.

Har barnet överlämnats till enskilt hem eller barnhem inom annan kom­

mun, skall anmälan härom ofördröjligen göras hos barnavårdsnämnden där­

städes.

Vanartade barns behandling.

35 §.

1 mom. För skyddsuppfostran omhändertaget vanartat barn skall genom

barnavårdsnämndens försorg intagas i skyddshem, varom förmäles i 5 kap.

Barn, som intagits i skyddshem, benämnes i denna lag skyddshems elev.

15

Yanartat barn må dock i stället för att intagas i skyddshem överlämnas till enskilt hem eller barnhem, om sådant anses lämpligare för barnet och våda för andra barns sedliga utveckling icke kan befaras därigenom upp­ komma. I sådant fall skola bestämmelserna i 34 § gälla i tillämpliga delar.

2 mom. Har för skyddsuppfostran omhändertaget barn, som överlämnats till enskilt hem eller barnhem, visat sig så vanartat, att dess tillrättaförande anses kräva strängare uppfostran än den, som kan meddelas i det enskilda hemmet eller barnhemmet, eller att dess samvaro med andra barn finnes innebära våda för dessas sedliga utveckling, skall barnavårdsnämnden draga försorg om dess intagande i skyddshem.

Kungl. Maj:ts proposition nr 150.

Specialvård för sjuka och abnorma barn.

36 §.

År omhändertaget barn till följd av kropps- eller sinnessjukdom, vanför­ het eller annan kroppslig eller andlig brist eller svaghet i behov av särskild vård, har barnavårdsnämnden att vidtaga erforderliga åtgärder för att be­ reda barnet dylik vård å härför lämpad anstalt eller annorstädes.

Vissa uppfostringsåtgärder m. m.

37 §.

1 mom. Om uppsikt över skyddshemselev, om disciplinära åtgärder för tillrättavisande av sådan elev samt om den rätt till umgänge med elev, som tillkommer elevens föräldrar, gäller vad därom stadgas i det jämlikt 44 § för skyddshemmet utfärdade reglementet.

2 mom. Beträffande omhändertaget barn, som ej är skyddshemselev, till­ kommer barnavårdsnämnden eller den, åt vilken nämnden sådant överlåtit, den rätt att hava uppsikt över barnet och att tukta det, vilken eljest till­ kommer föräldrarna.

Föräldrarna äro i avseende å rätten till umgänge med barnet underkastade de bestämmelser, som nämnden med hänsyn till barnets uppfostran finner skäligt meddela; dock må föräldrar till barn, som omhändertagits för sam- hällsvård, ej betagas tillfälle till umgänge med barnet, med mindre särskilda omständigheter därtill föranleda.

38 §.

Anmälan om förordnande av förmyndare för omhändertaget barn bör, när skäl därtill föreligger, göras hos vederbörande domstol, i fråga om skydds­ hemselev av hemmets styrelse och beträffande annat barn av barnavårds­ nämnden.

16

Kungl. Maj:ts proposition nr 150.

5 KAP.

Om barnhem och skyddshem

Barnhem.

39 §.

Med barnhem förstås i denna lag

dels för stadigvarande vård och uppfostran av barn avsedd anstalt, som

ej är att hänföra till skyddshem eller allmän uppfostringsanstalt (barnhem

för stadigvarande vård)

dels ock anstalt för tillfällig vård och för observation av barn eller för

vård av späda barn och deras mödrar (upptagningshem).

40 §.

Över barn, som intagas i barnhem, skall föras förteckning enligt fastställt

formulär.

41 §.

Da barnhem upprättas av kommun eller landsting, skall för hemmet upp­

göras plan, vilken underställes länsstyrelsen i det län, där hemmet är be­

läget. Länsstyrelsen prövar, huruvida hemmet med hänsyn till belägenhet,

utrymme och inredning är så beskaffat, att där intagna barn kunna erhålla

tillfredsställande vård och uppfostran.

På länsstyrelsen ankommer att bestämma, huruvida vid fattigvårdsanstalt

inrättad särskild avdelning för barn må kunna godkännas såsom barnhem.

42 §.

Länsstyrelsen äger, när förhållandena vid barnhem befinnas vara sådana,

att barn ej kunna där erhålla tillfredsställande vård och uppfostran, förordna

om de åtgärder, som må vara erforderliga till missförhållandenas avhjälpande,

eller ock förbjuda, att barn vidare vårdas i barnhemmet.

Skyddshem.

43 §.

1 mom. För beredande av skyddsuppfostran åt vanartade barn skall för

varje landstingsområde samt för varje stad, som ej deltager i landsting, finnas

anstalt (skyddshem) med erforderligt antal platser. Skyddshem för lands­

tingsområde upprättas genom landstingets och för stad, som nyss sagts,

genom stadsfullmäktiges försorg. Två eller flera landsting eller städer av

ovan angivet slag eller landsting och dylik stad må förena sig om gemen­

samt skyddshem.

Skyddshem må jämväl kunna upprättas av annan än landsting eller stad,

som nu är nämnd. Landsting eller dylik stad må av Konungen befrias från

skyldighet att upprätta skyddshem, därest erforderligt antal platser står till

förfogande i annan tillhörigt skyddshem.

2 mom. Yanartade barn, vilka på grund av sin ålder eller vanartens be­

skaffenhet icke lämpligen kunna uppfostras i skyddshem, som i 1 mom. sägs,

böra, där så kan ske, intagas i särskilda, för sådana barn avsedda, av staten

eller annan upprättade skyddshem eller avdelningar av skyddshem.

3 mom. Yanartade barn, som på grund av kropps- eller sinnessjukdom,

vanförhet eller annan kroppslig eller andlig brist eller svaghet icke lämpligen

kunna uppfostras i skyddshem, som avses i 1 eller 2 mom., och åt vilka

ej heller vård kan beredas å anstalt, som i 36 § sägs, böra, där så kan ske,

intagas i särskilt för sådana barn avsedda, av staten eller annan upprättade

skyddshem eller avdelningar av skyddshem.

4 mom. Skyddshemselever över femton år, som visat särdeles svår van­

art, må överlämnas till allmän uppfostringsanstalt.

44 §.

1 mom. Skyddshem skall vara försett med ett av Konungen fastställt

reglemente. Skyddshem, som upprättas av annan än staten, skall vara god­

känt av Konungen. Högsta antalet elever, som må samtidigt vara intagna

i ett skyddshem, bestämmes av Konungen.

Elever av olika kön må ej intagas i samma skyddshem.

2 mom. Skyddshem skall stå under ledning av en styrelse, som har att

besluta om intagning i hemmet.

Den närmaste skötseln av skyddshemmet utövas av en föreståndare. I

övrigt skall vid hemmet finnas personal, tillräcklig och lämplig att lämna

eleverna den personliga vård och handledning, som i varje särskilt fall er­

fordras.

Inom skyddshem skall meddelas skolundervisning av den omfattning och

beskaffenhet, som gällande bestämmelser om folkundervisningen föreskriva.

Där sådant i särskilda fall anses lämpligt och överenskommelse kan träffas

med vederbörande skoldistrikt, må skyddshemselev kunna deltaga i under­

visningen inom distriktet tillhörig skola.

3 mom. Konungen meddelar närmare bestämmelser angående vanartade

barns intagning i skyddshem, som omförmälas i 43 § 2 och 3 mom., samt

angående överflyttning av elev från ett skyddshem till skyddshem av annat

slag och från skyddshem till allmän uppfostringsanstalt.

4 mom. Beträffande skyddshemselev, som överlämnats till allmän upp­

fostringsanstalt, gäller i motsvarande tillämpning vad i 2—6 samt 10 och 11

§§ i lagen angående verkställighet av domstols förordnande om tvångsupp-

fostran är stadgat.

Katigt. Maj:ts proposition nr 150.

17

Bihang till riksdagens protokoll 1024. 1 saml. 112 käft. (Nr 150.)

197» 23 2

18

Kung!,. Maj:ts proposition nr 150.

6 KAP.

Om utskrivning m. m.

45 §.

För skyddsuppfostran omhändertaget barn må, där så prövas lämp­

ligt, tills vidare utskrivas (villkorlig utskrivning). Beslut härom meddelas,,

beträffande skyddshem selev av hemmets styrelse och eljest av barnavårds­

nämnden. I beslutet bör uppställas villkor med hänsyn till barnets bostad

och sysselsättning samt förordnas om övervakning av barnet. Beslut om

villkorlig utskrivning innefattar rätt för styrelsen eller nämnden att när som

helst återtaga barnet; och skall barnet återtagas, där dess uppförande eller

annat förhållande föranleder därtill.

Villkorlig utskrivning av skyddshem selev bör ej, utan att särskilda om­

ständigheter därtill föranleda, äga rum, förr än ett år förflutit, sedan eleven

blivit intagen i skyddshemmet, eller senare än att eleven får tillfälle att

vistas utom skyddshemmet minst sex månader, innan han slutligt utskrives.

46 §.

1 mom. När för skyddsuppfostran omhändertaget barn anses ej vidare

vara i behov av sådan uppfostran, skall densamma förklaras avslutad (slutlig

utskrivning).

Beslut om slutlig utskrivning meddelas beträffande skyddshemselev av

hemmets styrelse och eljest av barnavårdsnämnden.

2 mom. Slutlig utskrivning av barn, som omhändertagits för skydds­

uppfostran, skall äga rum senast, då barnet fyller aderton år. Utskrivning

av elev, som intagits i skyddshem efter fyllda femton år, må dock upp­

skjutas, till dess tre år förflutit från intagandet. Har skyddshemselevs upp­

förande varit opålitligt, må med utskrivningen anstå, till dess han fyllt

tjuguett år.

3 mom. Vid slutlig utskrivning har vederbörande nämnd eller styrelse

att, då omständigheterna därtill föranleda, tillse, att barnet erhåller lämpligt

arbete och nödig utrustning.

Nämnden eller styrelsen bör även, där så prövas lämpligt, besluta, att

den utskrivne skall stå under tillsyn under en tid av minst ett och högst

tre år från utskrivningen, i intet fall dock längre än till fyllda tjuguett år

beträffande skyddshemselev och till fyllda aderton år beträffande annan ut­

skriven. I fråga om träffande av arbetsavtal för den utskrivne har nämnden

eller styrelsen enahanda rätt, som enligt lag tillkommer föräldrarna.

47 §.

1 mom. När för samhällsvård omhändertaget barn anses ej vidare vara

i behov av sådan vård, har barnavårdsnämnden eller dess ordförande eller,

därest nämnden sådant medgivit, annan ledamot av nämnden eller tjänste­

man hos densamma att fatta beslut om vårdens upphörande samt, då om

ständigheterna därtill föranleda, tillse, att barnet erhåller lämpligt arbete

och nödig utrustning.

Vad nu är sagt gäller även, då föräldrarna påkalla samhällsvårdens upp­

körande, och sådant fall ej är för handen, som i 2 mom. sägs.

Då beslut, varom ovan förmäles, meddelas av ordföranden eller annan

ledamot eller av tjänsteman, skall anmälan därom göras vid nämndens nästa

sammanträde.

2 mom. Finner barnavårdsnämnden samhällsvården icke kunna upphöra

utan sådan fara för barnet, som avses i 22 § a) eller b), eller befinnes bar­

net så vanartat, som i 22 § c) sägs, bör nämnden förklara barnet vara om­

händertaget för skyddsuppfostran. I fall, som här avses, skall vad i 24 §

2 mom. samt 25 och 26 §§ är stadgat äga motsvarande tillämpning.

3 mom. Samhällsvård skall upphöra senast, då för sådan vård omhänder­

taget barn fyllt sexton år.

4 mom. Då samhällsvård upphör, bör barnavårdsnämnden, där så prövas

lämpligt, besluta, att barnet skall stå under tillsyn under en tid av minst

sex månader och högst tre år från upphörandet, dock i intet fall längre än

till fyllda aderton år. I fråga om träffande av arbetsavtal för barnet har

nämnden enahanda rätt, som enligt lag tillkommer föräldrarna.

48 §.

Barnavårdsnämnds beslut om barns omhändertagande förfaller, då verk­

ställighet skall ske av domstols beslut, varigenom

a) barnet dömts till böter, fängelse eller straffarbete och förordnande med­

delats om den dömdes insättande i allmän uppfostringsanstalt,

b) barnet eljest dömts till fängelse eller straffarbete utan tillämpning av

lagen angående villkorlig straffdom, eller

c) anstånd med barnet villkorligt ådömt fängelsestraff eller straffarbete för­

klarats förverkat.

Yad sålunda stadgats gäller även beträffande skyddshemselev, som jäm­

likt 43 § 4 mom. överlämnats till allmän uppfostringsanstalt.

7 KAP.

Om kontroll över fosterbarnsvården.

Inledande bestämmelser.

49 §.

1 mom. Barn under sexton år, som mot ersättning fostras hos annan än

föräldrarna eller särskilt förordnad förmyndare, vilken har vårdnaden om

barnet, benämnes i denna lag fosterbarn och står under barnavårdsnämndens

tillsyn i enlighet med bestämmelserna i detta kapitel. Detsamma gäller,

även om ersättning ej utgår, barn i nämnda ålder, som är intaget i barnhem.

2 mom. Då särskilda omständigheter därtill föranleda, äger barnavårds­

nämnden eller, i brådskande fall, dess ordförande besluta, att barn under

sexton år, vilket vistas hos annan än föräldrarna eller förmyndare, som ovan

sägs, men ej är jämlikt 1 mom. att hänföra till fosterbarn, skall tills vidare

anses såsom sådant; och skall i dylikt fall vad i detta kapitel och 73 § är

Kungl. Maj:ts proposition nr 150.

19

20

stadgat äga tillämpning. Då sådant beslut meddelas av ordföranden, skall

anmälan därom göras vid nästa sammanträde hos nämnden, som prövar, huru­

vida beslutet skall äga bestånd.

3 mom. I denna lag förstås med

fosterhem: enskilt hem, vari fosterbarn mottagits, samt

barn af'ostrare: den, som i fosterhem mottagit fosterbarn, och, då fråga är

om anstalt, dennas föreståndare.

50 §.

Bestämmelserna i detta kapitel äga ej tillämpning å

a) elev i skyddshem eller allmän uppfostringsanstalt,

b) barn, som är intaget i anstalt för abnorma eller vanföra, samt

c) av kommunens barnavårdsnämnd omhändertaget barn, som vistas inom

kommunen.

Barnafostrares anmälningsskyldighet m. m.

51

§.

1 mom. Om mottagandet av fosterbarn åligger det barnafostraren att göra

anmälan hos barnavårdsnämnden.

Anmälan skall göras i stad eller köping med egen kommunalförvaltning

inom två dagar och annorstädes inom åtta dagar efter fosterbarnets motta­

gande samt innefatta uppgift om

a) barnafostrarens namn och adress ävensom, då barnet mottagits i b arn

hem, dettas benämning samt

b) dens namn och adress, som överlämnat barnet.

Vid anmälan eller inom den tid, nämnden förelägger, skall företes utdrag

av födelse- och dopbok eller åldersbetyg rörande barnet samt lämnas redo­

görelse för de villkor, under vilka barnet mottagits, och de förhållanden i

övrigt, som hava betydelse för bedömande av fosterhemmets eller barn­

hemmets lämplighet.

Anmälan kan göras skriftligen eller muntligen och må ske, utom hos

nämnden, även hos de i 17 § första stycket omförmälda personer.

2 mom. Då fosterhem eller barnhem flyttas till annan lägenhet inom

kommunen, åligger det barnafostraren att därom göra anmälan hos barna­

vårdsnämnden inom den tid, som i 1 mom. sägs.

3 mom. Flyttas fosterhem eller barnhem till annan kommun, är barna­

fostraren skyldig att hos dess nämnd göra anmälan i enlighet med vad i

1 mom. sägs.

Barnafostraren skall dessutom före avflyttningen göra anmälan därom hos

barnavårdsnämnden i avflyttningskommunen med uppgift om den kommun,

till vilken flyttning kommer att äga rum.

4 mom. Har fosterbarn avlidit eller har barnafostraren lämnat detsamma

från sig, skall han hos barnavårdsnämnden göra anmälan därom, i stad eller

köping med egen kommunalförvaltning inom två dagar och annorstädes inom

fyra dagar, efter det barnet avlidit eller bortlämnats. Vid anmälan att foster­

barn överlämnats till annan, skall tillika uppgivas dennes namn och adress.

Kung!. Maj:ts proposition nr 150.

Kvngl. Maj:ts proposition nr 150.

21

Tillsyn.

52 §.

Barnavårdsnämnden skall noggrant tillse, att fosterbarn komma i åtnju­ tande av tillfredsställande vård och uppfostran samt, i händelse av sjukdom, den särskilda vård, som omständigheterna påkalla. Synnerlig uppmärksamhet skall ägnas åt vården av späda fosterbarn.

Nämnden har att giva de barnafostrare, vilka äro i behov därav, erforder­ liga föreskrifter rörande barns vård och uppfostran.

53 §.

Då barnavårdsnämnden erhållit vetskap om fosterbarns mottagande i fosterhem eller barnhem, har nämnden att, såframt den icke redan äger nog­ grann kännedom om hemmet, ofördröjligen låta verkställa undersökning an­ gående dess beskaffenhet.

Aven eljest har nämnden att, i den mån så prövas påkallat, låta verkställa undersökning av förhållandena i fosterhem och barnhem.

Åtgärder mot missförhållanden i fosterhem.

54 §.

Finner barnavårdsnämnden, att fosterbarn med hänsyn till barnafostrarens personliga egenskaper eller förhållandena i övrigt icke hos honom erhåller tillfredsställande vård och uppfostran, skall nämnden genom lämpliga före­ ställningar söka åstadkomma rättelse. Då omständigheterna i det särskilda fallet giva anledning därtill, äger nämnden föreskriva, att barnafostraren skall anlita lämplig, till stöd för barns hemuppfostran inrättad anstalt eller ock att barnet skall hållas till av nämnden bestämd, lämplig sysselsättning.

55 §.

Prövar nämnden de i 54 § anvisade åtgärderna vara gagnlösa, eller hava sådana åtgärder vidtagits, utan att rättelse vunnits, skall nämnden förelägga barnafostraren att inom tid, som av nämnden bestämmes, lämna barnet från sig till den, som är skyldig att taga vård om detsamma. Befinnes ej detta lämpligt, eller kan barnet ej utan allvarlig våda kvarbliva i fosterhemmet, till dess det kan, på sätt nyss är föreskrivet, av barnafostraren avlämnas, har barnavårdsnämnden att omhändertaga barnet och därmed förfara såsom med barn, som omhändertagits för samhällsvård.

Då fosterbarn, vilket mottagits i fosterhem, icke uppnått ett ars ålder och barnafostraren redan för vård omliänderhar två sådana fosterbarn, bör nämn­ den jämväl förfara på sätt i nästföregående stycke är stadgat; dock äger nämnden härvid göra undantag, då särskild anledning därtill förekommer,

I avseende å behandlingen av ärende angående barns omhändertagande jämlikt denna § skall vad i 31 § är stadgat om omhändertagande för sam­ hällsvård äga motsvarande tillämpning.

22

Då åtgärd vidtagits enligt denna §, åligger det nämnden att härom oför­

dröjligen underrätta den, som är skyldig att taga vård om barnet.

56 §.

1 mom. Har barnavårdsnämnd vidtagit åtgärd, som i 55 § sägs,5 äger

nämnden tillika, om skäl därtill föreligger, meddela barn afostraren förbud att

vidare mottaga fosterbarn.

Sådant förbud må ock, utan att åtgärd enligt 55 § vidtagits, meddelas

person, som kan antagas hava för avsikt att mottaga fosterbarn, om med

hänsyn till hans personliga egenskaper eller förhållandena i övrigt fara före­

ligger, att fosterbarn icke kan hos honom erhålla tillfredsställande vård och

uppfostran.

Befinnes lägenhet, som begagnas eller kan antagas komma att begagnas

såsom fosterhem, vara hälsovådlig, må förbud kunna av barnavårdsnämnden

utfärdas mot fosterbarns mottagande i denna lägenhet.

2 mom. Förbud för viss person att mottaga fosterbarn fortfar att gälla

även om den, som förbudet gäller, flyttar till annan kommun. Den barna­

vårdsnämnd, som meddelat förbudet, skall, då den erhåller kännedom om av­

flyttningen, ofördröjligen lämna barnavårdsnämnden i den kommun, dit in­

flyttningen uppgivits skola ske eller veterligen ägt rum, underrättelse om

förbudet. Barnavårdsnämnd, som erhållit sådan underrättelse, skall ock, där

den person, förbudet gäller, ånyo avflyttar till annan kommun, om förbudet

underrätta barnavårdsnämnden i sistnämnda kommun.

3 mom. Förbud, som i denna § avses, må av barnavårdsnämnden åter­

kallas, när förhållandena giva anledning därtill. Har den, som förbjudits

mottaga fosterbarn, flyttat till annan kommun, ankommer på barnavårds­

nämnden i denna kommun att besluta om återkallelse av förbudet.

57 §.

Underlåter den, som är anmälningsskyldig enligt 51 §, att göra föreskriven

anmälan, må barnavårdsnämnden, där den finner omständigheterna därtill

föranleda, vidtaga åtgärd enligt 55 § ävensom meddela förbud för honom att

mottaga fosterbarn.

58 §.

Finner barnavårdsnämnden, att barn, som överlämnats till fosterhem inom

kommunen av barnavårdsnämnden i annan kommun, ej erhåller tillfreds­

ställande vård och uppfostran eller att det genom vanart utövar menlig in­

verkan på andra barn, skall underrättelse härom ofördröjligen meddelas den

nämnd, som överlämnat barnet till fosterhemmet.

Leder sådan underrättelse icke till åsyftad verkan, må barnavårdsnämn,

den antingen själv vidtaga åtgärd, som för varje fall är i denna lag stadgad

eller ock om förhållandet göra anmälan hos länsstyrelsen för åtgärd, som

ankommer på denna myndighet.

Kungl. Maj:ts proposition nr 150,

23

Åtgärder mot missförhållanden i anstalt.

59 §.

1 mom. Finner barnavårdsnämnden, att barnhem icke är med hänsyn till

belägenhet, utrymme och utrustning så beskaffat, att där intagna fosterbarn

kunna erhålla tillfredsställande vård och uppfostran, eller att hemmet icke

står under sådan ledning eller har sådan personal, att trygghet vinnes för

dess ändamålsenliga skötsel, eller har barnafostraren åsidosatt honom jäm­

likt 51 § åliggande anmälningsskyldighet, bör nämnden genom lämpliga före­

ställningar hos hemmets innehavare eller hos dess styrelse, där sådan finnes,

söka åstadkomma rättelse.

Åtgärd, som nu är sagd, bör jämväl av nämnden vidtagas, då i barnhem

vårdas flera än två fosterbarn under ett års ålder; dock äger nämnden, då

fullt betryggande anordningar vidtagits, tillåta att flera än två sådana barn

vårdas i hemmet.

2 mom. Leder åtgärd, som i 1 mom. avses, ej till åsyftad verkan, har

nämnden att anmäla saken hos länsstyrelsen.

Råda i barnhemmet sådana missförhållanden, att där intagna fosterbarn

icke kunna utan fara för liv eller hälsa kvarbliva i hemmet, till dess läns­

styrelsen hinner besluta i ärendet, har barnavårdsnämnden att omedelbart

omhändertaga barnen och med dem förfara såsom med barn, som omhänder­

tagits för samhällsvård.

I avseende å behandlingen av ärende angående barns omhändertagande

jämlikt detta moment skall vad i 31 § är stadgat om omhändertagande för

samhällsvård äga motsvarande tillämpning.

3 mom. Bestämmelserna i 58 § äga motsvarande tillämpning beträffande

barnhem.

4 mom. Yad i denna § är stadgat om barnhem gäller även annan anstalt,

där fosterbarn är intaget.

Undantag från bestämmelserna i detta kapitel.

60

§.

1 mom. Konungen må, där barnavårdsnämnd prövas hava vidtagit fullt

betryggande anordningar för tillsyn över barn, som av nämnden överlämnats

till fosterhem eller barnhem utom vederbörande kommun, medgiva nämnden

befrielse tills vidare under högst tio år, i den mån så prövas lämpligt, från

tillämpningen av bestämmelserna i detta kapitel. I sammanhang härmed

må jämväl meddelas befrielse från anmälningsskyldighet enligt 34 § 3 mom.

och 35 § 1 mom.

2 mom. Dylikt medgivande må ock, där enahanda anordningar prövas

vara träffade, av Konungen meddelas styrelse för barnavårdsanstalt, som är

försedd med av Konungen fastställt reglemente, i avseende å barn, som till­

höra anstalten.

3 mom. I fråga om annan barnavårdsanstalt än i 2 mom. sägs må läns­

styrelsen, efter vederbörande tjänsteläkares och barnavårdsnämnds hörande,

Kungl. Maj:ts proposition nr 150.

tills vidare medgiva befrielse, i den mån så prövas lämpligt, från tillämp­ ningen av bestämmelserna i detta kapitel. Medgivande skall avse bestämd lägenhet; och ma för detsamma uppställas de villkor, som prövas erforderliga.

4 mom. Befrielse, som i 3 mom. avses, må även, då synnerliga skäl där­ till föreligga, medgivas beträffande fosterhem; dock att befrielse ej må med­ givas från anmälningsskyldighet, varom stadgas i 51 §. Beslut om befrielse meddelas av barnavårdsnämnden. Tjänsteläkares hörande erfordras ej.

Kungl. Maj:ts proposition nr 150.

8 KAP.

Om kostnaderna för samhällets barnavård m. m.

61 §.

Kommunens utgifter för samhällets barnavård skola, i den mån de icke täckas av eljest för ändamålet avsedda medel, bestridas genom tillskott efter de grunder, som för kommunalutskylders utgörande i allmänhet äro stadgade.

62 §.

Utgift, som kommun haft för omhändertaget barn, inverkar på förvärv av hemortsrätt på enahanda sätt, som i 49 § i lagen om fattigvården är stadgat beträffande fattigvård, lämnad enligt 1 § samma lag; dock inverkar utgift för barn, som fyllt sexton år, allenast på barnets eget förvärv av hemortsrätt.

I fråga om ersättning av hemortskommun för utgift för omhändertaget barn har kommunen den rätt, som enligt 50 och 51 §§ samma lag tillkommer fattigvårdssamhälle.

Har barn omhändertagits för •samhällsvård inom annan kommun än denr där det har hemortsrätt, gäller om barnavårdsnämnds rätt att påfordra hemsändning samt om ersättning för hem sändningskostnad i motsvarande tillämpning vad i 57 § i nämnda lag är stadgat.

63 §.

Har kommun haft utgift för omhändertaget barns vård å anstalt, som avses i 40, 41 eller 42 § i lagen om fattigvården, eller har kommun haft utgift för sådant barn i fall, då jämlikt 60 § samma lag ersättning för fattig­ vård lämnas av staten, äger kommunen i förhållande till vederbörande lands­ ting eller staten den rätt, som enligt omförmälda lagrum tillkommer fattig­ vårdssamhälle.

64 §.

Har kommun, enligt vad därom är särskilt stadgat, för skyddshemselevs uppfostran inom eller utom skyddshem erlagt avgift (skyddshemsavgift), och äro ej sadana omständigheter för handen, att gottgörelse för avgiften enligt vad i 63 § sägs skall lämnas av staten, då äger den kommun, där eleven har hemortsrätt, att av det landsting, inom vars område kommunen är belägen, utfå bidrag till bestridande av avgiften enligt särskilt stadgade grunder.

Kungl. Maj:ts proposition nr 150.

25

65 §.

I avseende å behandling av frågor om ersättning av kommun, landsting

eller staten för utgift för omhändertaget barn samt om övertagande av

skyldighet att ansvara för kostnad för sådant barn ävensom i avseende å

tid för anhängiggörande av talan gäller i tillämpliga delar vad för motsvarande

fall är stadgat i 8 kap. i lagen om fattigvården, med iakttagande dock, att

vad där är sagt om fattigvårdsstyrelse och fattigvårdssamhälle skall gälla

barnavårdsnämnd och kommun.

66

§.

Konungen må med främmande makt under förutsättning av ömsesidighet

träffa överenskommelse om behandling här i riket av dess undersåtar, vilka

omhändertagas jämlikt denna lag, och om gottgörelse för därvid uppkommen

kostnad.

67 §.

Om statsbidrag till bestridande av vissa kostnader enligt denna lag är

särskilt stadgat.

9 KAP.

Om enskildas ersättnings- och arbetsskyldighet.

68

§.

1 mom. Då barn omhändertages för skyddsuppfostran eller samhällsvård

under förhållanden, vilka synas utvisa, att behovet därav kommer att bliva

varaktigt, äger barnavårdsnämnden, i den mån den ej finner skäl till efter­

gift, omhändertaga egendom, som då tillhör barnet eller tillfaller det, medan

det är omhändertaget, samt därav uttaga ersättning för kostnaden för barnet.

2 mom. För kostnaden för omhändertaget barn under sexton år äger

barnavårdsnämnden uttaga ersättning av barnets föräldrar.

Anspråk på ersättning för kostnad, som här sägs, må ej bifallas, där den

ersättningsskyldige genom att återbetala kostnaden eller någon del därav

kan antagas komma att sakna nödiga medel till underhåll för sig och de sina.

Make, som enligt lag är underhållsskyldig mot andra makens barn eller

adoptivbarn, är, då barnavårdsnämnden omhändertagit barnet, skyldig att

efter sin förmåga ersätta kostnaden för barnet.

Har barn, som omhändertagits för skyddsuppfostran, åtnjutit sådan efter

fyllda sexton år, äro föräldrarna skyldiga att efter sin förmåga utgiva ersätt­

ning för kostnaden för barnet.

3 mom. Om det högsta ersättningsbelopp, som må av barnavårdsnämnden

uttagas enligt denna §, är särskilt stadgat.

4 mom. Har någon, som enligt dom eller avtal är pliktig att till full­

görande av lagstadgad underhållsskyldighet utgiva underhållsbidrag till sitt

barn, försummat att fullgöra denna plikt, och har till följd härav barnet måst

av barnavårdsnämnden omhändertagas, då äger barnavårdsnämnden ej uttaga

ersättning enligt 2 mom. av den av föräldrarna, som icke gjort sig skyldig

26

Kung!. Maj:ts proposition nr 150.

till dylik försummelse. I fall, som här avses, skall i barnavårdsnämndens

protokoll göras anteckning om anledningen till omhändertagandet och den

begränsning i ersättningsskyldigheten, som nu är sagd.

69 §.

Där kommun för vård å sjukvårdsinrättning, barnhem, förbättrings- eller

uppfostringsanstalt eller till åtgärder för förebyggande av framtida fattig-

vårdsbehov ställt särskilda medel till barnavårdsnämndens förfogande, an­

kommer det på kommunen att bestämma, huruvida ersättningsskyldighet,

varom i 68 § sägs, skall äga rum för utgift, som bestrides av dessa medel.

70 §.

Talan om utbekommande av ersättning enligt 68 § anhängiggöres hos

länsstyrelsen i länet.

Om den, som sökes, har sitt bo och hemvist eller uppehåller sig i annat

län, överlämnas ärendet för prövning till länsstyrelsen därstädes. Talan mot

den, som ingenstädes äger stadigt hemvist eller icke är svensk medborgare,

prövas av länsstyrelsen i det län, där han finnes.

71 §.

1 mom. Då enskild person är jämlikt 68 § 2 mom. skyldig att ersätta

kostnaden för omhändertaget barns vård, bör, där ej omständigheterna annat

föranleda, i den ordning i denna § sägs bestämmas det belopp, varmed den

ersättningsskyldige har att å vissa tider, så länge vården fortfar, till barna­

vårdsnämnden utgiva bidrag till barnets vård.

Vid bidragets bestämmande bör hänsyn tagas, å ena sidan till kostnaden

för vården samt å andra sidan till den ersättningsskyldiges betalningsför­

måga, varjämte tiderna för bidragets utgivande böra så lämpas, att utgivandet

underlättas.

Barnavårdsnämnden i den kommun, där barnet äger hemortsrätt, bör med

den ersättningsskyldige om utgivandet träffa avtal, vilket skall slutas genom

skriftlig, av två personer bevittnad handling.

Därest avtal ej kan komma till stånd, äger nämnden att, med bifogande

av utredning rörande den ersättningsskyldiges betalningsförmåga, hos läns­

styrelsen i länet göra ansökan om fastställande av bidrag. Länsstyrelsen

prövar efter ovan angivna grunder, med vilket belopp och å vilka tider bidrag

skall utgå. I fall, som här avses, skall vad i 70 § andra stycket är stadgat

äga motsvarande tillämpning.

2 mom. Yppas, efter det avtal träffats eller bidraget blivit av länsstyrelsen

fastställt, anledning till jämkning i bidragets belopp eller tiderna för dess

erläggande, må sådan jämkning kunna efter överenskommelse mellan barna­

vårdsnämnden och den ersättningsskyldige äga rum. Kommer ej dylik

överenskommelse till stånd, må länsstyrelsen, utan hinder av förut träffat

avtal eller meddelat beslut, kunna förordna om jämkning.

27

72 §.

Skyldig att efter föreläggande av barnavårdsnämnden inställa sig till och efter sin förmåga fullgöra honom å fattigvårdsanstalt eller eljest anvisat arbete är

a) den, som av lastbarhet, vårdslöshet, lättja eller liknöjdhet så försummar sina skyldigheter mot sitt barn, som ej fyllt sexton år, att skyddsuppfostran eller samhällsvård måste beredas detta, och 'tillika undandrager sig fullgöran­ det av den honom härför åliggande ersättningsskyldighet, samt

b) den, som enligt av domstol meddelat slutligt utslag eller skriftligt, av två personer bevittnat avtal är pliktig att till fullgörande av lagstadgad underhållsskyldighet utgiva underhållsbidrag till sitt barn, som ej fyllt sexton år, men av lättja eller liknöjdhet underlåter att fullgöra denna plikt och härigenom föranleder sådan försämring av det uppehälle och den upp­ fostran, som lagligen tillkomma barnet, att särskild åtgärd mot den försum­ lige prövas påkallad för att framtvinga underhållsskyldighetens fullgörande.

Den arbetsskyldige må kvarhållas å anstalten eller i arbetet, intill dess grundad anledning föreligger till antagande, att han skall söka efter förmåga fullgöra sina skyldigheter mot barnet; dock må han ej kvarhållas i oavbruten följd under längre tid än ett år.

Yad i 71, 72, 74, 75 och 76 §§ i lagen om fattigvården är stadgat om inverkan av arbetsskyldighetens fullgörande, om handräckning samt om varning och tvångsarbete såsom påföljd vid underlåtenhet av eller tredska eller dåligt uppförande vid utförande av anvisat arbete skall i motsvarande tillämpning lända till efterrättelse, med iakttagande dock, att vad enligt nämnda §§ åligger fattigvårdsstyrelsen i stället skall ankomma på barnavårds­ nämnden.

Kungl. Maj:ts proposition nr 150.

10 KAP.

Straffbestämmelser och allmänna föreskrifter.

73 §.

Försummar någon att fullgöra anmälningsskyldighet i fall, som omförmäles i 51 §, vare förfallen till böter från och med fem till och med etthundra kronor.

Har någon i trots av förbud, varom i 42, 56 eller 57 §§ sägs, mottagit fosterbarn, straffes med böter från och med femtio till och med femhundra kronor eller, då omständigheterna äro synnerligen försvårande, med fängelse i högst sex månader.

74 §.

1 mom. Har någon genom att dölja barn, som avses i 22 eller 49 §, eller genom att hjälpa det att avvika eller genom vilseledande uppgifter uppsåtligen lagt hinder i vägen för verkställighet av beslut eller undersök­ ning i ärende rörande barnet,

eller har någon uppsåtligen förlett eller hjälpt barn, som omhändertagits för skyddsuppfostran, att avvika från hem eller anstalt, dit det överlämnats,

28

straffes, där gärningen icke eljest är i lag belagd med strängare straff,

med böter från och med fem till och med femhundra kronor eller, då om­

ständigheterna äro synnerligen försvårande, med fängelse i högst sex månader.

2 mom. Den, som överträder av barnavårdsnämnd eller styrelse eller

föreståndare för skyddshem meddelat förbud mot att besöka barn, som om­

händertagits för skyddsuppfostran, straffes, där gärningen icke eljest är i

lag belagd med strängare straff, med böter från och med fem till och med

femhundra kronor.

75 §.

1 mom. Har barnavårdsnämnd i fall, som avses i 24 § 2 mom., kallat

föräldrar att personligen inställa sig inför nämnden eller särskilt utsett om­

bud, och utebliva de utan laga förfall, skall en var av dem bota fem kronor

och av nämnden genom upprepade viten, som dock tillsammans ej må över­

stiga etthundra kronor för eu var av dem, tillhållas att inställa sig. Kunna

de ändå ej förmås till inställelse, må nämnden begära handräckning hos

polismyndigheten.

Då i fall, som nyss är sagt, barn kallats till inställelse, må nämnden

ålägga den, som har barnet i sin vård, att ombesörja dess inställande eller

efter omständigheterna därom förordna på annat lämpligt sätt. Där så er­

fordras, må nämnden begära handräckning hos polismyndigheten.

Har underställning jämlikt 25 § ägt rum, äger länsstyrelsen förelägga

föräldrarna inställelse vid vite eller äventyr av hämtning. Om barnets in­

ställande gäller i motsvarande tillämpning vad i nästföregående stycke är

stadgat.

2 mom. Där barnavårdsnämnd i annat fall än i 24 § 2 mom. avses, kallat

någon, som bor eller uppehåller sig inom kommunen, till personlig instäl­

lelse för att höras i något till nämndens behandling hörande ärende, skall

vad i 1 mom. är stadgat äga motsvarande tillämpning, med iakttagande dock,

att den sålunda kallade ej är pliktig att hörsamma kallelsen, om han ej minst

fyra dagar förut erhållit del därav.

Kungl. Maj:ts proposition nr 150.

76 §.

Förseelse, som i detta kapitel avses, må ej åtalas av allmän åklagare, där

den ej av målsägande eller vederbörande barnavårdsnämnd till åtal angives.

Böter och viten, som ådömas enligt denna lag, tillfalla kommunens kassa.

Saknas tillgång till böternas eller vitenas fulla gäldande, skola de förvand­

las enligt allmän strafflag.

77 §.

Barnavårdsnämnd eller dess ordförande samt styrelse eller föreståndare

för skyddshem äga att, där de så pröva nödigt för vidtagande av åtgärd,

som enligt denna lag ankommer på dem, utan kostnad för nämnden eller

styrelsen erhålla handräckning av polismyndighet ävensom biträde av präster­

skap och kommunal myndighet.

29

78 §.

Vad i denna lag stadgas angående föräldrar gäller adop tant, när fråga är om adoptivbarn. Barnets föräldrar äro ej skyldiga att utgiva ersättning enligt 68 § 2 mom., där ej adoptanten samt, om denne är gift, hans make bliva ur stånd att fullgöra sin ersättningsskyldighet.

Tillkommer vårdnaden om barn allenast den ena av dess föräldrar eller särskilt förordnad förmyndare, skall vad i 3, 6 och 10 kap. är stadgat med avseende å föräldrarna gälla om den, som har vårdnaden.

79 §.

Medicinalstyrelsen har att till ledning för barnavårdsnämnder och en­ skilda meddela nödiga råd och anvisningar beträffande vård av barn, särskilt av späda sådana.

80 §.

Barnavårdsnämnden skall årligen före januari månads utgång till provin­ sialläkaren eller extra provinsialläkaren i det distrikt, dit kommunen hör, avgiva förteckning å samtliga under nämndens tillsyn stående barn, som vid slutet av nästföregående år vårdades i fosterhem och barnhem inom kommu­ nen. Förteckningen skall för varje barn innehålla uppgift å barnets namn och födelsedag, barnafostrarens namn och adress ävensom, då barnet mot­ tagits i barnhem, dettas benämning.

Kungl. Maj.ts proposition nr 150

11 KAP.

Om klagan i mål och ärenden enligt denna lag.

81 §.

1 mom. Då barnavårdsnämnd meddelat beslut, varigenom barns omhän­ dertagande för samhällsvård vägrats,

eller barnavårdsnämnd eller styrelse för skyddshem, som avses i 43 § 1 mom., avslagit framställning om slutlig utskrivning av för skyddsuppfostran omhändertaget barn,

eller barnavårdsnämnd meddelat beslut i fråga, som avses i 7 kap., eller barnavårdsnämnd eller styrelse för anstalt meddelat beslut rörande behandlingen vid fullgörande av arbetsskyldighet eller beträffande kvarhål- lande av arbetsskyldig å anstalten eller i arbetet,

eller barnavårdsnämnd meddelat beslut i annat ärende enligt denna lag, vilket icke angår i 3, 4 eller 6 kap. avsedd fråga och icke heller förvaltnings­ fråga, för vars behandling nämnden jämlikt de i denna lag eller kommunal­ lagarna givna föreskrifter är ansvarig endast inför kommunen,

må den, som beslutet rörer, anföra besvär hos länsstyrelsen inom trettio dagar, räknade från det han av beslutet erhållit del; dock går beslutet i verkställighet, där ej förbud däremot meddelas av länsstyrelsen.

2 mom. Oavsett huruvida besvär enligt 1 mom. anförts, har länsstyrel­ sen att, då missförhållande föreligger, vars avhjälpande enligt denna lag

30

ankommer på barnavårdsnämnd eller styrelse för anstalt, tillhålla nämnden

eller styrelsen att vidtaga erforderlig åtgärd.

En var äger rätt att om missförhållande, som här nämnts, göra anmälan

hos uppsiktsmyndighet, varom i 2 kap. förmäles.

3 mom. Över varning, som meddelats jämlikt 72 § i denna lag, må klagan

ej föras; dock äger länsstyrelsen, i sammanhang med prövning av yrkande om

den felandes dömande till tvångsarbete, pröva varningens befogenhet.

4 mom. Barnavårdsnämnd, vilken är missnöjd med beslut av styrelse för

skyddshem, som avses i 43 § 1 mom., eller med beslut av styrelse för

arbetshem rörande någons intagning i skydds- eller arbetshemmet, äger över

beslutet anföra besvär hos länsstyrelsen inom trettio dagar från det nämn­

den erhållit del av beslutet.

5 mom. Över beslut av styrelse för skyddshem, som avses i 43 § 2 och

3 mom., må klagan föras i fall, då sådan är enligt denna § medgiven över

annan skyddshem sstyrelses beslut; och äger Konungen meddela närmare be­

stämmelser angående klagan, varom här är fråga.

6 mom. Utdrag av barnavårdsnämnds eller anstaltsstyrelses protokoll i

ärende, som i denna § sägs, skall utan avgift tillhandahållas den, som är i

behov därav för klagan över nämndens eller styrelsens beslut.

; 82 §.

År någon missnöjd med handräckning, som av polismyndighet meddelats

enligt denna lag, må han däröver anföra besvär hos länsstyrelsen inom trettio

dagar från handräckningens fullbordande.

_ 83 §.

För talan mot beslut, som enligt denna lag fattats av kommunalstämma,

kommunalfullmäktige, stadsfullmäktige eller allmän rådstuga, gäller vad om

besvär över deras beslut är stadgat i kommimallagarna. Om underställning

av beslut, varom i 12 § förmäles, gäller vad i nämnda lagar sägs rörande

underställning av där avsedda beslut.

84 §■

1 mom. År någon missnöjd med länsstyrelses utslag angående

a) ersättning för kostnad för omhändertaget barn eller angående skyldig­

het att ansvara för sådan kostnad,

b) fastställelse av eller jämkning i bidragsskyldighet enligt 71 §,

c) hemsändning eller ersättning för hemsändningskostnad,

d) behandlingen vid fullgörande av arbetsskyldighet eller kvarhållande av

arbetsskyldig å anstalt eller i arbete, eller

e) gottgörelse av staten jämlikt 63 §,

må han däröver anföra besvär hos kammarrätten.

Besvären skola innan klockan tolv å trettionde dagen efter den, då kla­

ganden erhållit del av utslaget, avlämnas till länsstyrelsen, som över besvä­

ren infordrar vederbörandes förklaring och, sedan sådan inkommit, till kam­

marrätten insänder handlingarna i målet jämte bevis om utslagets delgivning

och eget utlåtande.

Kungl. Maj:ts proposition nr 150.

31

2 mom. År utslaget meddelat av länsstyrelsen i annat län, än det kla­

ganden tillhör, må besvären, om klaganden det föredrager, inom ovan stad­

gade tid avlämnas till länsstyrelsen i sistnämnda län, vilken det åligger att

översända dem till den länsstyrelse, som meddelat utslaget, för att vidare

behandlas i föreskriven ordning.

3 mom. Bestämmelserna i 81 § 3 och 4 mom. i lagen om fattigvården

skola äga motsvarande tillämpning beträffande mål enligt denna lag.

4 mom. Över kammarrättens beslut i mål och ärenden, som avses i denna

lag, må ej klagan föras.

85 §.

1 mom. Till någon söka ändring i länsstyrelses utslag i mål rörande

ådömande av tvångsarbete enligt 72 § i denna lag, skall vad i 83 § i lagen

om fattigvården är stadgat äga motsvarande tillämpning.

2 mom. För klagan över länsstyrelses utslag i andra frågor enligt denna

lag, än förut i detta kapitel är sagt, gäller, efter varje saks beskaffenhet, vad

om besvär över länsstyrelses beslut är i kommunallagarna eller eljest stadgat.

86

§.

Länsstyrelses beslut enligt 3—7 kap. går i verkställighet utan hinder

därav att klagan förts.

Kungl. Maj:ts proposition nr 150.

12 KAP.

Övergångsbestämmelser.

87 §.

Denna lag skall med de i 88 och 89 §§ angivna undantag lända till efter­

rättelse från och med den 1 januari 1926.

Genom denna lag upphävas lagen den 6 juni 1902 om fosterbarns vård

samt lagen den 13 juni 1902 angående uppfostran åt vanartade och i sedligt

avseende försummade barn tillika med alla de stadganden, vilka innehålla

ändring eller förklaring av nämnda lagar eller tillägg därtill.

Där i lag eller särskild författning förekommer hänvisning till lagrum,

som ersatts genom bestämmelse i nya lagen, skall i stället denna lända till

efterrättelse.

88

§.

Bestämmelserna i 7 kap. äga ej tillämpning å barn, födda före den 1

januari 1919. I fråga om barn under sexton år, som vistas hos annan än

föräldrarna eller särskilt förordnad förmyndare, vilken har vårdnaden om

barnet, må dock, då särskilda omständigheter därtill föranleda, barnavårds­

nämnden eller, i brådskande fall, dess ordförande besluta, att barnet, fastän

fött före nyssnämnda dag, skall tills vidare anses såsom fosterbarn; och skall i

sådant fall vad i 7 kap. och 73 § är stadgat äga tillämpning. Då dylikt be­

slut meddelas av ordföranden, skall anmälan därom göras vid nästa samman­

träde hos nämnden, som prövar, huruvida beslutet skall äga bestånd.

32

................89 §.

1 mom. I kommun, där särskild barnavårdsnämnd skall tillsättas i enlig­

het med bestämmelserna i denna lag, skall sådant första gången ske före

den 1 augusti 1925; åliggande det denna barnavårdsnämnd att efter samråd,

i den mån så anses erforderligt, med fångvårdsstyrelse och andra myndig­

heter, vilka förut handhaft hithörande ärenden, avlämna utgifts- och inkomst­

förslag för år 1926 i överensstämmelse med kommunallagarna.

2 mom. _ Kommun, som vill vinna befrielse från skyldighet att tillsätta

särskild barnavårdsnämnd, skall till länsstyrelsen ingiva sin till Konungen

ställda ansökan därom. Efter det utredning i frågan verkställts av veder­

börande barnavårdskonsulent, insänder länsstyrelsen handlingarna i ärendet

jämte eget yttrande till Konungen.

Har ansökan, som nyss är sagd, bifallits, skall kommunen inom av Konungen

bestämd tid förrätta val, som avses i 7 § och 8 § 2 mom.; och skall beträf­

fande avlämnande av utgifts- och inkomstförslag för näst därefter följande

år i tillämpliga delar gälla vad i 1 mom. är stadgat.

3 mom. Har särskilt tillsatt barnavårdsnämnd att övertaga befattning

med barn, vilkas vård och uppfostran förut omhänderhafts av fattigvårds-

styrelsen, må kommun kunna besluta, att med övertagandet skall anstå till

den 1 januari 1927, intill vilken tid fattigvårdsstyrelsen fortfarande har att

i enlighet med lagen om fattigvården ombesörja nämnda barns vård och

uppfostran.

4 mom. Där anmälningsskyldighet enligt 51 § åligger någon, som icke

enligt äldre lag varit anmälningsskyldig, må med anmälan kunna anstå intill

den 1 juli 1926.

5 mom. Vad i denna lag stadgas angående ersättning av kommun, lands­

ting, staten eller enskild person för utgift för omhändertaget barn skall icke

tillämpas i fråga om utgift, som uppstått, innan lagen trätt i kraft, utan

skall i sådant hänseende iakttagas vad hittills varit föreskrivet.

Därest före den 1 januari 1926 beslut meddelats i ärende, som avses i

denna lag, skall i fråga om fullföljd av talan mot beslutet eller underställ­

ning därav gälla vad förut varit stadgat.

90 §.

Barnavårdsnämnden äger att av de myndigheter, vilka hittills haft sig

anförtrodda de enligt denna lag på barnavårdsnämnden ankommande ange­

lägenheter, erhålla hos dem tillgängliga uppgifter och handlingar rörande

barn, om vilka nämnden har att övertaga vård eller tillsyn.

Kungl. Maj:ts proposition nr 150.

Kungl. Majsts proposition nr 150.

33

Förslag

till

LAG

om ändring i vissa delar av lagen den 14 juni 1918

(nr 422) om fattigvården.

Härigenom förordnas, att 36 § i lagen den 14 juni 1918 om fattigvården skall upphöra att gälla samt att 1 och 10 §§, 12 § 1 mom., 30, 38, 43 och 44 §§, 60 § 2 mom., 63, 68, 74, 77 och 92 §§ i samma lag skola erhålla följande ändrade lydelse:

1 §•

Befinnes — —------ —------------- sägs. Fattigvård —---------------------— uppfostran. Med--------------------------------------- — år. Börande omhändertagande av minderårig, som på grund av nöd eller annan dylik anledning är i behov av vård utom hemmet, stadgas i lagen om samhällets barnavård.

10 §.

Fattigvårdsstyrelsen---------------- verkställighet. I sådant — — — — — — — liandhavande. Angående skyldighet i vissa fall för fattigvårdsstyrelsen att tjänstgöra så­ som barnavårdsnämnd stadgas i lagen om samhällets barnavård.

12

§.

1 mom. Ledamöter---------------------år. Ledamot —---------------------------- talan. Hustru vare ej, på den grund, att äldre giftermålsbalken är tillämplig i fråga om makarnas förmögenhetsförhållanden, obehörig att utöva uppdrag, varom nu är fråga.

Med hänsyn till ämbets- eller tjänstemannaställning må landshövding, landssekreterare, landskamererare, länsassessor eller landsfogde icke vara ledamot eller suppleant i fattigvårdsstyrelse; ej heller landsfiskal i fång­ vårdsstyrelse inom sitt distrikt. Av kommunen avlönad tjänsteman, som i och för sin befattning är redovisningsskyldig inför fattigvårdsstyrelsen, må icke vara ledamot eller suppleant i samma styrelse.

Beträffande — — — — avsägelserätt.

30 §.

Då understöd lämnats i hemmet eller understödstagare utackorderats i enskilt hem, bör fattigvårdsstyrelsen vaka över att beviljat understöd be­ hörigen användes och att de, som emottagit understödstagare till vård, full­ göra sina skyldigheter.

38 §.

1 mom. Fattigvårdsstyrelsen------------— samhället. 2 mom. I fattigvårdssamhälle, där särskild barnavårdsnämnd är tillsatt, böra, i den mån så prövas påkallat, representanter för fattigvårdsstyrelsen

Bihang till riksdagens protokoll 1024. 1 sand. 112 käft. (Nr 150.) ma aa 3

och barnavårdsnämnden eller dessa myndigheter i deras helhet samman­ komma för rådplägning om angelägenheter, som beröra bådas verksamhet.

Då i fattigvårdssamhälle, där särskild barnavårdsnämnd är tillsatt, fattig- vårdsstyrelsen vid prövning av fattigvårdsbehov finner skäl till antagande, att någon, som ej fyllt aderton år, bör i enlighet med lagen om samhället» barnavård omhändertagas av barnavårdsnämnden, bör fattigvårdsstyrelsen skyndsamt genom den ledamot, som är ledamot jämväl i barnavårdsnämn­ den, inhämta dess uppfattning i ärendet. Av styrelsen införskaffad utredning bör därvid tillhandahållas nämnden jämte förslag till de åtgärder, vilka sty­ relsen finner lämpligen böra vidtagas. Råda olika meningar mellan styrelsen och nämnden, bör ärendet överlämnas till en tremannanämnd, bestående av den gemensamma ledamoten samt ytterligare en ledamot av fattigvårds­ styrelsen, vald av styrelsen för ett år i sänder, och en ledamot av barna­ vårdsnämnden, utsedd av denna för enahanda tid. Tremannanämnden har att skyndsamt avgöra, huruvida fattigvårdsstyrelsen eller barnavårdsnämnden skall taga befattning med ärendet. Finner styrelsen tremannanämndens avgörande icke kunna utan våda avvaktas, må styrelsen tills vidare vidtaga lämplig åtgärd.

43 §.

Konungens------------------------ påkalla. 1 allt vad som rör Konungens befallningshavandes befattning med fattigvårds- förvaltningen inom länen skola Konungens befallningskavande hava biträde av fattigvårdskonsulenter, vilka jämväl skola hava till uppgift att tillhandagå med upplysningar och råd rörande fattigvården. Dylik befattning må, där så prövas lämpligt, innehavas av barnavårdskonsulent, varom förmäles i lagen om samhällets barnavård. Instruktion för fattigvårdskonsulenterna ut­ färdas av Konungen.

44 §.

Jämte det övervakande av fattigvården i länen, som enligt 43 § åligger Konungens befallningshavande, ankommer det på överinspektören för fattig­ vård och barnavård att verka för fattigvårdens ändamålsenliga ordnande och främja dess utveckling. Han har ock att öva uppsikt över de i 33 § omförmälda arbetsliemmen. Angående överinspektörens verksamhet i ovan­ nämnda hänseenden meddelar Konungen närmare föreskrifter.

60 §.

2 mom. Har, efter det en person fyllt sexton men innan han fyllt sextio år, såviil han som de personer, beträffande vilka i 49 § 2 mom. stadgas, att dem tilldelad fattigvård inverkar på Lans förvärv av hemortsrätt, oavbrutet under minst tre år vistats utom det fattigvårdssamhälle, varest han har hemortsrätt, utan att under denna tid hava av samhället åtnjutit fattigvård, äger samhället att av staten erhålla gottgörelse för fattigvård enligt 1 §, som samhället efter utgången av samma tid fått bekosta för någon av dem. I fråga om inverkan på rätt att erhålla sådan gottgörelse skall utgift för av barnavårdsnämnd jämlikt lagen om samhällets barnavård omhändertaget barn anses såsom fattigvård.

Dylik — — — — — ansökning.

Kungl. Maj:ts proposition nr 150.

35

63 §.

Har —---------------------— — eftergift. Har någon, som enligt dom eller avtal är pliktig att till fullgörande av lagstadgad underhållsskyldighet utgiva underhållsbidrag till barn eller adoptiv­ barn, försummat att fullgöra denna plikt, och har fattigvård till följd härav måst lämnas den underhållsberättigade, då äger fattigvårdsstyrelsen ej sådan rätt till ersättning, som i första stycket sägs, mot den av föräldrarna eller adoptivföräldrarna, som icke gjort sig skyldig till dylik försummelse. I fall, som här avses, skall i fattigvårdsstyrelsens protokoll göras anteckning om anledningen till fattigvårdsbehovet och den begränsning i fattigvårdsstyrel­ sens rätt till ersättning, som nu är sagd.

68

§.

Om tiden för anhänggigörande av talan om ersättning enligt 62 och 63 §§ skall

Kungl. Maj:ts proposition nr 150.

vad enligt allmänna lagen gäller om preskription av fordran äga tillämpning.

74 §.

Undandrager----------------------------- äger fattigvårdsstyrelsen, där han fyllt aderton år och icke är till arbete oförmögen,------------------------ omförmäles.

Styrelse------------------------------ för styrelsen.

77 §.

Kräves------- —------------------ därom.

92 §.

I stället för vad i förordningen den 9 juni 1871 angående fattigvården är stadgat till förekommande av bettleri samt om barn, som bettlar, skola föl­ jande bestämmelser gälla:

1 mom. Envar, som efter fyllda aderton år gör sig förfallen till bettleri, må anhållas och, där han ej är i den nödställda belägenhet, att han bör er­ hålla fattigvård, behandlas såsom lösdrivare, på sätt i lagen angående lös- drivares behandling är stadgat.

Till------- — — — räkning. 2 mom. Där någon, som ej fyllt aderton år, anträffas bettlande, skall med honom förfaras i enlighet med lagen om samhällets barnavård.

3 mom. Inom — — — — — behandling. Har den anhållne ej fyllt aderton år, skall han överlämnas till barnavårdsnämnden för den åtgärd, som enligt lag ankommer på densamma.

För------------------------- bestämmer.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1926; dock att nu gällande bestäm­ melser i 30 och 36 §§ samt i 77 § 2 stycket fortfarande skola äga tillämpning med avseende å barn, som av fattigvårdsstyrelsen omhändertagits, till dess omsorgen om dessa barns vård och uppfostran övertagits av barnavårds­ nämnden; samt att vad i 68 § i dess nuvarande lydelse är stadgat om tillämpning av 55 § första stycket skall gälla beträffande fattigvård, som utgått före denna lags ikraftträdande eller för vilken, om fattigvården icke lämnats av den sö­ kande fattigvårdsstyrelsen, kostnaden inom samma tid av styrelsen guldits.

Yad i 75 § är stadgat må ej efter denna lags ikraftträdande tillämpas på den, som icke fyllt aderton år.

36

Kungl. Maj:ts proposition nr 150.

Förslag

till

LAG

om ändrad lydelse av 33 § i lagen den 13 juni 1919

(nr 294) om kommunalförbund.

Häiigenom förordnas, att 33 § i lagen den 13 juni 1919 om kommunal­

förbund skall erhålla följande ändrade lydelse:

Vad i denna lag är stadgat angående kommunalförbund galle ock i fråga

om sammanslutning av olika skoldistrikt för vårdande av angelägenhet, som

avses i folkskolestadgan; åliggande det Konungens befallningshavande att i

diende, som här avses, inhämta yttrande av skolöverstvrelsen.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1926.

Förslag

till

LAG

om ändrad lydelse av 1 § i lagen den 12 juni 1885

(nr 27) angående lösdrivares behandling.

Härigenom förordnas, att 1 § i lagen den 12 juni 1885 angående lösdri­

vares behandling skall erhålla följande ändrade lydelse:

Val, som sysslolös stryker omkring från ort till annan utan medel till

sitt uppehälle, må, där ej omständigheterna ådagalägga, att han söker arbete,

behandlas såsom lösdrivare på sätt i denna lag sägs.

Till enahanda behandling vare ock den förfallen, vilken eljest, utan att

äga medel till sitt uppehälle, underlåter att efter förmåga söka ärligen för­

sörja sig och tillika förer ett sådant levnadssätt, att våda därav uppstår för

allmän säkerhet, ordning eller sedlighet.

Peisoner under aderton ar ma ej såsom lösdrivare behandlas.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1926; därvid skall iakttagas,

att beträffande person under aderton år, vilken före nämnda dag dömts

till tvångsarbete genom utslag, som vunnit laga kraft eller ej överklagas,

verkställighet av tvångsarbetet skall äga rum enligt lagen angående lösdri­

vares behandling;

att vad i 12 § av sistnämnda lag föreskrives ej må tillämpas på den, som

icke fyllt aderton år;

att när någon, som ej fyllt aderton år, frigives efter att hava undergått

tvångsarbete, han skall i enlighet med det för honom utfärdade pass begiva

sig till den oit, dit han förpassats, och ofördröjligen anmäla sig hos barna­

vårdsnämnden därstädes; samt

att, när eljest person under aderton år frigives, efter att hava anhållits

eller haktats för lösdriveri, han skall överlämnas till vederbörande barnavårds­

nämnd.

Kungl. Maj:ts proposition nr 150.

37

Utdrag av protokollet över socialärenden

,

hållet inför

Hans Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms slott

den 29 februari 1924.

Närvarande:

Statsministern

Trygger,

ministern

för

utrikes ärendena friherre

Marks

von

Wurtemberg, statsråden Malm, Ekeberg, Beskow, Malmroth, Hasselrot,

Stridsberg, Lubeck, Clason, Wohlin, Pettersson.

Efter gemensam beredning med cheferna för justitie- och ecklesiastik­

departementen anför chefen för socialdepartementet, statsrådet Malm:

I skrivelse till Kungl. Maj:t den 3 mars 1908 begärde riksdagen revision inledning.

av lagen den 6 juni 1902 om fosterbarns vård. Kungl. Maj:t, som upp- R^amstaliS

drog åt fattigvårdslagstiftningskommittén att verkställa denna revision, be-

ningar om

myndigade sedermera kommittén att vid behandling av de till kommittén If^aoårTs

överlämnade frågor jämväl taga i övervägande, huruvida och i vilken om-

lagstiftningen

fattning lagen den 13 juni 1902 angående uppfostran åt vanartade och i

sedligt avseende försummade barn och därmed sammanhängande stadganden

tarvade omarbetning, samt inkomma med de förslag, som i anledning härav

kunde finnas erforderliga.

Vidare hemställde riksdagen i skrivelse den 11 juni 1917, vilken över­

lämnades till kommittén, att Kungl. Maj:t ville i sammanhang med den

utredning om den offentliga barnavården, som försigginge inom kommittén,

taga under övervägande möjligheten att bereda förskott av allmänna medel

åt barn utom äktenskap ävensom i vissa fall åt barn inom äktenskap samt

därefter för riksdagen framlägga det förslag, vartill detta övervägande kunde

giva anledning.

Slutligen anhöll riksdagen i skrivelse den 8 mars 1918, att Kungl.

Maj:t måtte föranstalta om att i samband med pågående omarbetning av

vissa barnavårdslagar en utsträckning av samhällets barnavård även till

andra områden av barnavård än dem, som berördes av dessa lagar, måtte

tagas under omprövning, och att därvid särskilt måtte undersökas möjlig­

heten av att inom varje kommun alla samhällets vårdande, understödjande,

kontrollerande och upplysande barnavårdsuppgifter i görligaste mån samman­

fördes till enhetlig handläggning. Aven denna riksdagsskrivelse hänsköts

till kommittén.

Till fullgörande av de kommittén sålunda lämnade uppdrag har kommittén,

Fattigvåris-

som jämväl haft att taga under övervägande ett flertal andra till kommittén kommit Un»

överlämnade riksdagsskrivelser och andra framställningar, utarbetat och till förslag.

Kungl. Maj:ts proposition nr 150.

Yttranden.

Inom social­

departementet

utarbetat förslag.

Kungl. Maj:t den 19 april 1921 överlämnat betänkande med förslag till lag om den offentliga barnavården m. fl. författningar jämte motiv samt statistiska undersökningar och eu redogörelse för barnavårdslagstiftningen i Danmark, Norge och Finland.

I anledning av remiss hava yttranden avgivits över betänkandet av läns­ styrelser, landsting, domkapitel, medicinalstyrelsen, samtliga förste pro­ vinsialläkare och med dem likställda stadsläkare, skolöverstyrelsen och dess skyddshemsinspektör samt statens folkskoleinspektörer, kammarrätten, pensionsstyrelsen, socialstyrelsen, statistiska centralbyrån, statskontoret, ett stort antal fångvårdsstyrelse!- samt barnavårdsnämnder, stads- och kom­ munalfullmäktige, svenska fattigvårdsförbundets barnavårdsutskott, samma förbunds barnavårdsbyrå i Stockholm, styrelserna för svenska stadsför­ bundet, svenska landstingsförbundet, svenska landskommunernas förbund och Fredrika-Bremerförbundet, allmänna svenska prästföreningens central­ styrelse och styrelsen för statens uppfostringsanstalt å Bona.

Därjämte har svenska läkarsällskapets sektion för pediatrik inkommit med en skrivelse angående vissa önskemål i fråga om förbättrad barna­ vård. Aven har Stockholms stads barnavårdsnämnd gjort en framställning om vidtagande av åtgärder för att förmå vissa försörjare att fullgöra sin underhållsskyldighet.

Yttrandena samt nämnda framställningar hava i utdrag tryckts och finnas såsom bilaga fogade vid detta protokoll.

Sedan Kungl. Maj:t förordnat revisionssekreteraren Ragnar von Kock och ledamoten i direktionen över allmänna barnhuset Gunhild Almén att inom socialdepartementet biträda med överarbetning av kommitténs lag­ förslag, och detta arbete numera avslutats, får jag härmed för Kungl. Maj:t anmäla ett med biträde av nämnda sakkunniga inom departementet utarbetat förslag till lag om samhällets barnavård jämte förslag till vissa andra för fattningar. Vid dessa förslags utarbetande har hänsyn tagits icke blott till det material, som framkommit i kommitténs betänkande och de däröver avgivna utlåtandena, utan även till de omfattande och värdefulla förarbeten till kommittébetänkandet, som gjorts av kommitténs ledamot under tidigare delen av dess verksamhet, fröken Ebba Pauli. Vid arbetets utförande hava även beaktats de tryckta förhandlingarna vid en av svenska fattigvårdsförbun- det i oktober 1921 i Stockholm anordnad, av nära 500 personer från alla delar av landet bevistad konferens för behandling av kommitténs förslag.

Jag skall nu tillåta mig att till behandling upptaga ett av de för de föreliggande förslagen grundläggande spörsmålen, nämligen om en enhetlig barnavårdslagstiftning och barnavårdsärendenas förening hos eu kommunal myndighet. Därefter är det min avsikt att behandla tvenne av kommittén framlagda förslag av mera allmän innebörd, nämligen om understöd för vård av barn till ensamstående mödrar samt om inrättande av över­ ordnade barnavårdsmyndigheter, benämnda ungdomsråd. Och slutligen

Kiingl. Maj:ts proposition nr 150.

39

kommer jag att ingå på behandling av föreliggande lagförslags särskilda delar.1)

Det har sedan lång tid tillbaka framstått såsom en samhällets plikt att om

en enhet-

ingripa för att avhjälpa eller lindra nöd och lidande. Därvid har hjälp-

vårdslagstift

verksamheten bland barnen till en början betraktats såsom allenast en del,

ning och

ehuru en viktig sådan, av samhällets hjälpverksamhet i allmänhet. Men

ärendenas

på senare tid har den barnavårdande verksamheten alltmera framträtt så-

förening hos

som en fråga för sig. I sättet att betrakta denna verksamhet har vid myndighet, sidan av den humanitära synpunkten allt klarare framstått och betonats,

Barnavården

att om man vill främja ett folks framtid, måste man vid behov ingripa för att rädda de späda barnens liv och hälsa, tillse att de uppväxande hjalp-barnen ej sakna uppehälle, hälso- och sjukvård, uppfostran och utbildning

verksamhet.

och att de ej utsättas för faror och frestelser, samt söka, om de ändock kommit på avvägar i moraliskt avseende, tillrättaföra dem, innan det blir för sent. Man har insett, att ett uppfostringsförfarande mot barnet har större utsikter att krönas med framgång än ett strafförfarande mot den vuxne. Det arbete, som i nu angivna eller andra hänseenden göres för barnen är — det inser man allt tydligare — ett arbete för framtiden, ett arbete för nationens höjande fysiskt, sedligt och intellektuellt, ett arbete, som visserligen drager kostnader, men dock — om saken ses ur en vidare synpunkt, med blicken fäst även på morgondagen — är eko­ nomiskt lönande.

De nu berörda synpunkterna torde vara ganska allmänt omfattade ej blott i Sverige utan i lika hög grad i våra grannländer Danmark, Norge och Finland liksom i de stora kulturländerna. Med särskild styrka hava de gjorts gällande i det efter världskriget lidande Tyskland, där det fram­ trätt såsom en nationell livsfråga att söka tillvarataga alla människoliv och utveckla dem i sund riktning. »Hos ungdomen», säges det i det tyska regeringsförslag rörande barnavården, som ligger till grund för 1922 års lag i ämnet, »måste förnyelsen i kroppsligt, andligt och sedligt avseende begynna.»

Att barnavårdsfrågan för närvarande är föremål för en synnerligen livlig uppmärksamhet i ett flertal av våra grannländer framgår av den lagstiftnings- verksamhet på området, som kännetecknat de senaste åren. Under det

>) I den följande framställningen komma vissa förkortningar till användning, nämligen: K. = kommitténs förslag till lag om den offentliga barnavården; M. = kommitténs motiv;

S. = kommitténs statistiska undersökningar (del II); U. = kommitténs redogörelse för barnavårdslagstiftning i Danmark, Norge och Finland

(del III);

Y. = det vid detta protokoll fogade sammandraget av yttrandena över kommitténs för­

slag; siffrorna hänvisa till yttrandenas nummer;

fvl. = lagen den 14 juni 1918 om fattigvården; fbl. = lagen den 6 juni 1902 om fosterbarns vård;

vl. = lagen den 13 juni 1902 angående uppfostran åt vanartade och i sedligt avseende

försummade barn.

Frankrike och England redan under det första decenniet av 1900-talet erhållit omfattande nya barnavårdslagar, har i Tyskland under år 1922 antagits en betydelsefull och i många hänseenden långt gående lag om ungdomsvård, som under år 1923 följts av en lag om behandling av minderåriga förbrytare. Danmark har likaledes under åren 1922 och 1923 erhållit nya barnavårdslagar, i Norge föreligga förslag till kodifiering och revision av barnavårdslagarna, och i Finland är Lagberedningen sysselsatt med utarbetande, på grundval av ett av en kommitté avgivet innehållsrikt principbetänkande, av ett förslag till lag om samhällets barn- och ungdoms- skydd. Det är betecknande för detta på skilda håll bedrivna lagstiftnings­ arbete, att det nästan överallt är liknande reformkrav, som göra sig gällande, i huvudsak samma problem, som diskuteras, samma svårigheter, som måste övervinnas. I förgrunden står sålunda, liksom i Sverige, kravet på eu enhetlig, praktisk organisation av barnavårdsarbetets skilda grenar, och en av de svårigheter, man har att övervinna, är, liksom hos oss, bestämmandet av en lämplig gräns mellan barnavård och fattigvård.

Omfattningen

Samhällets barnavård i vidsträckt mening omfattar ett mycket stort

aVh‘rnavtd.S

socialt arbetsområde, nämligen hela den samhälleliga verksamhet, som här­ till syfte att befordra de ungas väl från födelsen till vuxen ålder. Denna barnavård omfattar ej blott vad som i Tyskland förstås med Jugendfiirsorge, d. v. s. omsorgen om den kroppsligt, andligt eller sedligt vanlottade, i fara stadda eller redan fallna ungdomen utan också begreppet Jugendpflege eller omsorgen om den normala, den friska ungdomen.

Denna barnavårdande verksamhet bör dock — det synes mig angeläget att redan nu betona detta — icke utsträckas på sådant sätt eller bedrivas sa, att genom samhällets åtgärder deii enskildes föräldraansvar avlyftes. Genom ett dylikt förfarande skulle samhället åt sig skapa uppgifter, som vore otillbörligt tyngande. Samhället bör i första hand kontrollera och övervaka; där så visar sig nödigt, bör samhället vidtaga åtgärder för att förmå den enskilde att fullgöra sin plikt; och först i sista hand bör sam­ hället lämna understöd eller genom barnets omhändertagande övertaga det omedelbara ansvaret för detsamma. Beaktas ej detta, eller saknar sam­ hället möjlighet att beivra försummelse av föräldraplikt, kan barnavårds- verksamlieten, genom att förslappa den allmänna uppfattningen om föräldra­ ansvaret, lätt bliva till allvarlig skada. Det kan ej förnekas, att barna­ vården på denna punkt enligt gällande lagstiftning lämnar åtskilligt övrigt att önska. Såsom ett exempel härpå må framhållas den förefintliga omöjligheten för det allmänna att i rimlig omfattning utkräva ersättning av föräldrar, vilkas barn måst omhändertagas för sedlig försummelse eller vanart.

Bristen på

I Sverige liksom i flertalet andra länder saknas enhetlighet, planmässig-

Vi samhällets

s^ora ^J1jer i barnavården. Den regleras av ett flertal lagar; var

och

barnavård,

en av dessa betraktar barnavårdsproblemen ur någon viss synpunkt utan tillbörligt beaktande av de synpunkter, vilka göra sig gällande i andra lagar.

Kungl. Maj:ts proposition nr 150.

Kungl. Maj ts proposition nr JÖO.

41

Hos oss liksom i utlandet framliålles det alltmera såsom eu olägenhet, att man vid barnavårdslagstiftningen ej överblickat hela det stora arbets­ fältet på eu gång. Följden härav har blivit inkonsekvenser, luckor i systemet, bristande effektivitet, dubbelarbete, onödiga kostnader.

(M. s. 3—11.) De viktigaste författningar, som reglera samhällets barnavård i vidsträckt mening, äro följande:

1. Lagen den 14 juni 1918 om fattigvården. Denna meddelar bestämmel­ ser om hjälp från det allmännas sida åt nödställda barn, vare sig genom understöd i hemmet eller genom vård utom detsamma. Verksamheten ut­ övas inom varje kommun av fattigvårdsstyrelsen.

2. Lagen den 13 juni 1902 angående uppfostran åt vanartade och i sed­ ligt avseende försummade barn. Sådana barn kunna även mot föräldrarnas vilja skiljas från föräldrarna för att omhändertagas av det allmänna. Dylikt ingripande kan däremot ej ske, då barn hos sina föräldrar misshandlas eller vanvårdas, något som visat sig vara en betydande brist. Det allmännas organ vid denna verksamhets utövande är barnavårdsnämnden (skolrådet).

3. Lagen den 6 juni 1902 om fosterbarns vård. Denna innehåller be­ stämmelser om övervakande av vården av barn under sju år, vilka mot er­ sättning fostras hos andra än föräldrar, styvföräldrar, far- eller morföräldrar eller förmyndare. Verksamheten utövas av hälsovårds- (kommunal-)nämnden eller ock av särskilt tillsatt fosterbarnsnämnd. De nu uppräknade tre lagarna äro våra egentliga barnavårdslagar. Be­ stämmelser om skydd för eller tillrättaförande av barn samt civil- eller offentligrättsliga bestämmelser om barn finnas emellertid även i följande författningar:

4. De i strafflagen 14 kap. 30—32 och 35 §§, 15 kap. 0, 8 och 18 §§ samt 18 kap. 7, 8 och 12 §§ förekommande bestämmelserna om straff för vissa brott mot barn; stadgandena i 14 kap. 22—29 §§ om barnamord och fosterfördrivning höra även i viss mening hit.

5. Strafflagens bestämmelser i 5 kap. 1—3 §§ om straffmyndighetsålder (15 år), om minskad straffbarhet för den, som fyllt 15 men ej 18 år, och om tvångsuppfostran av förbrytare i sistnämnda ålder, lagen den 27 juni 1902, innefattande vissa bestämmelser om förfarandet i brottmål rörande minder­ åriga samt lagen samma dag angående verkställighet av domstols förordnande om tvångsuppfostran. Tvångsuppfostran verkställes i allmän uppfostrings­ anstalt (f. n. Bona, Viebiick). Beslut om tvångsuppfostran meddelas av domstol.

0. Folkskolestadgan den 26 september 1921 och övriga författningar, vilka reglera barnens skolgång, deras uppförande i skolan och deras under­ stödjande i vissa fall under skolgången.

7. Lagen den 29 juni 1912 om arbetarskydd, som innehåller bestämmel­ ser om skydd för minderåriga mot för dem olämpligt arbete.

8. Förordningen den 4 december 1896 angående förbud för barn att idka viss försäljning, enligt vilken kan stadgas förbud för gossar under 14 år och flickor under 15 år att idka försäljning under vissa tider å gator eller andra allmänna platser, å utskänkningslokaler in. in.

9. Förordningen den 28 maj 1918 angående handel med vissa begagnade föremål m. m. 13 § och förordningen samma dag angående idkande av pant lånerörelse 3 §. Dessa stadganden avse att förebygga, att person under 18 år säljer begagnade föremål och lämnar pant för lån. 10. Förordningen den 10 december 1897 angående förbud mot barns an­ vändande vid offentliga förevisningar. Denna förordning avser gossar under 14 år och flickor under 15 år.

Kort redo­ görelse för

gällande barnavårds- lagstiftning.

42

Brister i den

nuvarande

organisa­

tionen.

Lagstiftningens

indelning av

barnen i tro

särskilda

kategorier

motsvaras ej

av de faktiska

förhållandena.

11. Förordningen den 22 juni 1911 angående biografförestiillningar, som

bland annat avser skyddande av barn under 15 år mot skadliga sådana före­

ställningar.

12. Förordningarna den 14 juni 1917 angående försäljning av rusdrycker

samt den 11 juli 1919 angående försäljning av pilsnerdricka. Dessa innehålla

bestämmelser till förebyggande av minderårigas missbruk av dylika drycker.

13. Lagarna den 14 juni 1917 om äktenskaplig börd, den 11 juni 1920

om barn i äktenskap, samma dag om makes underhållsskyldighet mot andra

makens barn, den 14 juni 1917 om adoption, samma dag om barn utom

äktenskap, samma dag om införsel i avlöning, pension eller livränta och

samma dag om förbud för vissa underhållsskyldiga att avflytta från riket.

Dessa lagar avse att i förhållande till barnets föräldrar (styvföräldrar,

adoptivföräldrar) trygga barnets rätt. Enligt lagen om barn utom äktenskap

har en synnerligen omfattande uppgift anförtrötts den kommunala barna-

vårdsmyndighet, barnavårdsnämnden, som tillkommit genom 1902 års lag­

stiftning angående uppfostran åt vanartade och i sedligt avseende försummade

barn.

14. Gällande bestämmelser om förmynderskap, vilka emellertid för när­

varande äro föremål för revision.

15. Lagen den 30 juni 1913 om allmän pensionsförsäkring, vilken inne­

håller bestämmelser om rätt i vissa fall för pensions- eller understöds

berättigad person, som bär att försörja barn eller adoptivbarn under 15 år,

att för varje sådant barn uppbära visst pensionstillägg eller understöd.

16. Lagen den 17 juni 1916 om försäkring för olycksfall i arbete, enligt

vilken livränta utgår till genom dylikt olycksfall dödad arbetares barn under

16 år.

(M. s. 31—37.)

De barn, som äro föremål för åtgärder enligt de tre egentliga barna-

vårdslagarna (fattigvårdslagen, lagen om uppfostran åt vanartade in. fl.

barn, fosterbarnslagen) äro ej att hänföra till trenne artskilda grupper.

I praktiken ställer det sig nämligen så, att relativt oväsentliga omstän­

digheter kunna bliva avgörande för, huruvida ett visst bestämt fall kom­

mer under behandling enligt den ena eller andra lagen. Att sakna under­

håll och vård, att vara kroppsligen vanvårdad, att vara sedligt försummad

eller vanartad, allt detta är tillstånd, som icke kunna till sin art så noga

bestämmas, att man i det konkreta fallet kan säga, var det ena slutar

och det andra tager vid. Det är icke heller mellan de barnskaror, som

enligt de trenne lagarna övervakas och uppfostras av tre särskilda myn­

digheter, den väsensskillnad, som lagstiftningen förutsätter och som teore­

tiskt kan uppkonstrueras. Fattigvården understöder i hemmet och över­

vakar en mängd barn, som icke blott äro fattiga utan även sedligt för­

summade. Av fattigvårdsstyrelsens biträden utföres därför ofta ett över­

vakningsarbete, som är alldeles detsamma som det, vilket tillagts krets­

ombud eller annan övervakare enligt lagen om uppfostran åt vanartade m. fl.

barn. Bland fattigvårdens helt omhändertagna barn finnas många van­

artade, ett förhållande som gjort, att t. ex. huvudstadens fattigvårdsnämnd

tidigare funnit sig för sin del vara i behov av anstalt för vanartade

gossar. Ä andra sidan anmälas till barnavårdsnämnden barn, i vilkas

Kungl. Maj:ts proposition nr 1Ö0.

Kungl. Maj:ts proposition nr 150.

43

hemförhållanden fattigdomen är en så betydande faktor, att nämnden måste stanna i tvivelsmål, huruvida det är fattigdomen eller föräldrarnas försum­ lighet, som bör anses såsom huvudorsaken till det vanvårdade tillstånd, vari barnen befinna sig. I dessa fall framstår det ofta såsom tveksamt, huruvida icke fallet bör förklaras vara ett fattigvårdsfall och sålunda icke föremål för nämndens åtgärd.

Det här påpekade förhållandet har icke kunnat undgå att medföra be­ tydande praktiska olägenheter. På grund av att samhällets barnavård varit uppdelad på tre kommunala myndigheter, har arbetsfältet icke kun­ nat i sin helhet överblickas, och några gemensamma riktlinjer för denna verksamhet hava ej kunnat uppdragas. Hälsovårdsnämnden har att till grund för sin verksamhet lägga synpunkten av folkhälsans bevarande. Barnavårdsnämnden har att värna om vad man skulle kunna kalla den andliga folkhälsan. Den tredje myndigheten, fattigvårdsstyrelsen, tager befattning med barnavården huvudsakligen med utgångspunkt från det ekonomiska spörsmålet rörande gränsen mellan föräldrars och det allmännas försörjningsplikt. Under sådana förhållanden är det mindre underligt, att de åtgärder, som vidtagas av den ena eller andra myndigheten, bliva vitt skilda från varandra såväl i fråga om art som räckvidd, och detta även om de fall, som skola behandlas, äro varandra likartade och de särskilda lagarnas bestämmelser icke med nödvändighet föranleda så stor olikhet i behandlingen. Denna olika behandling av likartade fall har även medfört, att vissa barn eller grupper av barn blivit skyddade allenast eller före­ trädesvis för en fara, andra för en annan.

På grund av att de olika myndigheternas verksamhetsområden stundom delvis sammanfalla, kan det inträffa, att, ehuru ingripande är av nöden, ingen av myndigheterna anser sig framför de andra behörig och skyldig att vidtaga åtgärd, varför barnet blir utan hjälp eller i allt fall ärendets behandling onödigtvis fördröj es.

I allmänhet tillgår dock så, att eu av myndigheterna åtager sig fallet. Föreligga t. ex. på en gång nödställdhet och sedlig försummelse, kan barnavårdsnämnden avstå från ingripande, under förutsättning att fattig­ vårdsstyrelsen omhändertar barnet. I sådana fall förekommer dock stundom i praktiken, att barnet efter någon tid på föräldrarnas begäran av fattig­ vårdsstyrelsen återlämnas till hemmet, utan att barnavårdsnämnden erhåller underrättelse härom, och detta ehuru behov av ingripande i anledning av den sedliga försummelsen alltjämt föreligger.

Olägenheterna av den här berörda splittringen av barnavården betonas i liera av de avgivna yttrandena. Så framhåller svenska stadsförbundets styrelse, att inom kommunalförvaltningen ingen tvekan torde råda därom, att barnavård särendenas uppdelning på flera myndigheter vore av synner­ ligen olycklig inverkan på barnavårdsarbetet. Ett och samma fall behand­ lades ofta samtidigt av flera myndigheter, som i brist på samverkan må­ hända rent av motarbetade varandra. Åtskilliga fall, icke så sällan kanske

Barnavårds- verksamhetens

splittring på tre myndig­

heter.

De tre myn­

digheternas

verksamhets­

områden sammanfalla

delvis.

44

Kungl. Maj tis proposition nr 150.

Olika rätts­

verkningar vid

behandling av

likartade fall

enligt de

särskilda

lagarna.

de mest svårartade, bleve förbigångna, då de icke uppenbart läge inom

viss kommunal myndighets verksamhetsområde. Samarbetet mellan kom­

munen och enskilda sammanslutningar i barnavårdens intresse försvårades,

då kommunen företräddes av ett flertal organ (Y. 103 s. 80). I samma

riktning har barnavårdsnämnden i Linköping uttalat sig (Y. 45 a).

Allt eftersom ett fall behandlas enligt den ena eller andra lagen, givas

mer eller mindre fullständiga regler för barnens uppfostran m. in., och

tiden, under vilken denna uppfostran kan utsträckas, blir ej densamma,

varjämte barnets ställning i juridiskt hänseende blir olika. Detsamma ur

förhållandet med föräldrarna. För en far, som fått sitt barn omhänder­

taget av det allmänna, bliva rättsverkningarna väsentligt olika, om om­

händertagandet skett av fångvårdsstyrelse! eller av barnavårdsnämnden,

och detta även om i båda fallen lättja och lastbarhet å hans sida varit

orsak till omhändertagandet. Omhändertages barnet av fångvårdsstyrel­

se^ blir fadern obegränsat ersättningsskyldig för vårdkostnaden och kan

föreläggas arbetsskyldighet samt i fall av tredska vid fullgörandet därav

dömas till tvångsarbete. Däremot blir han, om barnet omhändertages av

barnavårdsnämnden, ersättningsskyldig endast för en ringa del av vård­

kostnaden (100 kronor årligen under fem år) och kan icke underkastas

arbetstvång eller tvångsarbete. Han röner därjämte ingen inverkan å sin

hemortsrätt, vilket däremot är fallet, om det är fångvårdsstyrelse!!, som

omhändertagit barnet. Eu dylik bristande enhetlighet i behandlingen av

likartade fall och i de rättsliga påföljderna av likartade åtgärder är icke

ägnad att hos allmänheten väcka förtroende för samhällets barnavårdande

verksamhet.

På grund av de flytande gränserna mellan respektive myndigheters verk­

samhetsområden och på grund av de särskilda lagarnas olika sätt att be­

handla likartade eller närbesläktade fall, gives det vidare möjlighet, dels

för försörjarna, dels för myndigheterna själva att, med hänsyn till vad

som i det föreliggande fallet blir förmånligast, träffa ett val i fråga om,

till vilken myndighet saken bör hänskjutas. För eu ogift moder, som

tillfälligtvis icke kan betala fosterlegan för sitt barn, är det sålunda i de

städer, där understöd för detta ändamål utdelas av hälsovårdsnämnd, vida

fördelaktigare att få ett sådant understöd än att erhålla fattigvård, enär

det förra understödet ej kan fordras ersatt och hennes hemortsrätt ej

röner inverkan härav. År fråga om barnets omhändertagande, är det för­

delaktigast för henne, om barnavårdsnämnden skulle finna det sedligt för­

summat, enär i detta fall hennes ersättningsskyldighet är begränsad till

100 kronor om året och arbetsskyldighet icke kan åläggas henne. Vill

hon åter försäkra sig om möjlighet att när som helst återfå sitt barn,

vänder hon sig naturligen till fattigvårdsstyrelsen med begäran om barnets

omhändertagande. A andra sidan är det icke otroligt, att en barnavårds­

nämnd, hos vilken anmälts, att barn, tillhörande eu icke i kommunen

hemortsberättigad familj, är sedligt försummat, kan finna det lämpligt att

Kungl. Maj:ts proposition nr 150.

45

till fångvårdsstyrelse!! remittera ärendet rörande barnets omhändertagande,

på det att icke blott full ersättning må kunna krävas för barnets vård

utan även familjens hemortsrättsförvärv avbrytas.

Det är även ofta, enligt vad erfarenheten utvisar, svårt för de hjälp­

sökande och andra personer, som vilja påkalla det allmännas ingripande,

att veta, till vilken myndighet de därvid skola vända sig. Härför fordras

ett avgörande, till vilken kategori ett barn är att hänföra, något som i

praktiken stundom stöter på betydande svårigheter. (Så t. ex. kräver av­

görandet, om barn, som vårdas hos andra än föräldrarna, är att anse

såsom fosterbarn eller ej, utredning om dess ålder, släktskapsförhållandet

mellan barnet och barnafostraren, fosterlega in. m.) Den, som vill på­

kalla det allmännas ingripande i anledning av missförhållande beträffande

barn, har därvid att göra anmälan

1) beträffande nödställt barn: hos fattigvårdsstyrelsen,

2)

»

sedligt försummat fosterbarn: hos fosterbarnsnämnden,

3)

»

»

» annat barn: hos barnavårdsnämnden,

4)

»

vanartat barn: hos barnavårdsnämnden,

o)

»

kroppsligen vanvårdat fosterbarn: hos fosterbarnsnämnden,

6)

»

»

» annat barn: ingen myndighet är be­

hörig i vidare män, än att barnavårdsnämnden må hos rätten göra fram­

ställning om vårdnadens överflyttande,

7) beträffande utomäktenskapligt barn, vars nödställdhet beror på för­

summelse hos barnafadern: hos barnavårdsmannen eller barnavårdsnämnden.

Det är givetvis av stor betydelse att kunna påräkna allmänhetens med­

verkan för beivrande av missförhållanden i avseende å barns vård och

uppfostran, men denna medverkan underlättas tydligen ej av den antydda

svårigheten att veta, vilken myndighet, som är behörig, särskilt som det

stundom icke heller för den myndighet, till vilken hänvändelse sker, är

lätt att omedelbart avgöra, vilken annan myndighet, som bör handlägga

ärendet, varför den anmälande stundom får gå från den ena myndigheten

till den andra, såvida han ej tröttnar, innan någon myndighet förklarat

sig vara behörig. Såsom svenska stadsförbundets styrelse (Y. 103 s. 80)

framhållit, komma många missförhållanden icke till myndigheternas känne­

dom, enär vederbörande ej vet, till vilken av de många myndigheterna

han skall vända sig. Kommittén har (M. s. 38) betonat önskvärdheten

av att inom varje kommun finnes eu barnavårdsmyndighet, till vilken man

har att vända sig, när helst det gäller att åt ett barn, som är i behov

av samhällets hjälp för sin andliga eller kroppsliga utveckling, förskaffa

denna hjälp på ett sätt, som behovet i varje fall kräver. Att den nuva­

rande organisationen av vår barnavård är långt ifrån att realisera denna

tanke är obestridligt.

Ser man saken ur kommunal och ekonomisk synpunkt, kan det ej för­

nekas, att den ifrågavarande tredelningen av samhällets barnavård innebär

ett avsevärt slöseri med arbetskrafter och penningar. Inom tre olika

Svårighet för

allmänheten

att veta,

vilken myn­

dighet, som iir

behörig.

Kom­

munala och

ekonomiska

synpunkter.

46

Kungl. Mctj:ts proposition nr 150.

Effektiv

inspektion

ogenomförbar

med nu vanill do

organisation.

Gällande lag­

stiftning föga

tillämpad.

myndigheter skola barnavårdsärenden beredas, avgöras och expedieras. Eu

viss kunskap på området måste förvärvas av ett flertal personer. I de

landskommuner,] där arbetet är mindre omfattande, uppstår faran, att föl­

en eller två av myndigheterna endast ringa tillfälle yppas att utveckla

någon verksamhet och därigenom förvärva insikter och erfarenhet. I

städer och industrisamhällen föreligger ej denna fara. Men här erfordras

en ej ringa personal — besökare, redogörare, inspektörer samt anskaffare

och övervakare av fosterhem — fördelad på tre särskilda myndigheter,

för att organisationen skall fungera tillfredsställande. De utredningar, som

böra verkställas för att förbereda ett ärende hos fångvårdsstyrelse och

hos barnavårdsnämnd, de kontrollerande besök, som böra göras hos ett

av nämnda myndigheter utackorderat barn och hos ett fosterbarn, skilja

sig icke väsentligen från varandra, och dock förrättas de av olika personer,

även om utredningarna eller besöken gälla en och samma familj. De fly­

tande gränserna mellan arbetsområdena öka arbetet. Den ena myndig­

heten måste nämligen ofta, sedan ärendet vederbörligen blivit utrett och

behandlat, remittera det till den andra, som nu i sin ordning måste sätta

sig in i alla dess detaljer samt till äventyrs vidtaga åtgärder. Härav

vållas tidsutdräkt till skada för den sak det gäller, varjämte onödigt

lidande förorsakas de hjälpsökande genom att ett flertal personer skola

invigas i deras sorgliga och ofta ömtåliga förhållanden.

De nyss nämnda, ur kommunal synpunkt särskilt kännbara olägenheterna

av den nuvarande organisationen belysas i åtskilliga av de avgivna ytt­

randena. Så t. ex. framhåller Jönköpings läns landsting olämpligheten av

att den samhälleliga barnavård, som innefattas i åtgärder för barns om­

händertagande i syfte att bereda dem uppfostran utom föräldrahemmet,

skall inom en och samma kommun ombesörjas genom olika organ, vilka

handla oberoende av varandra och ej sällan genom förhållandenas makt

komma att uppträda såsom varandras konkurrenter, t. ex. när det gäller

att anskaffa fosterhem å landet (Y. 27 s. 14).

En annan med den nuvarande tredelningen av barnavården förenad,

mycket betydande olägenhet är omöjligheten att för rimlig kostnad åstad­

komma en effektiv inspektion av barnavården. Att en sådan är i hög

grad av behovet påkallad visar bland annat det i det följande berörda för­

hållandet, att de kommunala myndigheterna i stor utsträckning uraktlåtit

att tillämpa lagen om uppfostran åt vanartade m. fl. barn samt foster­

barnslagen.

I kommitténs motiv (s. 32 ff.) framliålles, att införandet av särskilda

myndigheter för särskilda arter av barnavårdsverksamhet rönt föga anslut­

ning hos den allmänna uppfattningen, till belysning varav anföres, dels

att lagen om uppfostran åt vanartade m. fl. barn i det stora flertalet

kommuner icke föranlett, att hithörande ärenden övertagits av den därför

avsedda myndigheten, skolrådet eller barnavårdsnämnden, eller över huvud

taget framkallat någon som helst åtgärd, i vilket hänseende dock efter

Kungi. Maj:ts proposition nr 160.

47

tillkomsten av 1917 års lag om barn utom äktenskap någon förändring

till det bättre inträtt, och dels att, frånsett en del städer och större lands­

kommuner, fosterbarnslagen icke blivit i någon större utsträckning till-

lämpad. Och kommittén framhåller, att rätta sättet för genomförande

av det kommunerna ålagda arbetet för barnen är överlämnande av detta

arbete i dess helhet till en gemensam myndighet.

Aven om det måhända innebär en överdrift att, såsom under den i

Finland pågående diskussionen i barnavårdsfrågan skett 1), beteckna det

svenska barnskyddet såsom, jämte det finska, stående på en lägre stånd­

punkt än vår tids kulturländers i övrigt, kan det ej förbises, att vår barna-

vårdslagstiftning, måhända främst på grund av splittringen i densamma

samt dess brister i organisatoriskt hänseende, till stor del blivit en lag

på papperet.

I några främmande länder har man till undanröjande av bristen på

planmässighet och enhetlighet i barnavårdsarbetet sökt sammanföra åtmin­

stone de viktigaste stadgandena om samhällets barnavård i en och samma

lag. Så är fallet i England och Tyskland. I Finland och Norge före­

ligga förslag till en dylik enhetlig behandling av barna vårdslagstiftningen.

I vissa av de nu nämnda länderna har man tillika sökt samla den

barnavårdande verksamheten hos en enda myndighet. Så är i viss om­

fattning fallet i Frankrike och Tyskland, varjämte dylik centralisering före­

slagits i Finland och Norge. I Danmark har en partiell centralisering

varit ifrågasatt men icke kommit till stånd.

Då den engelska och den franska lagstiftningen icke berörts i kom­

mitténs betänkande, och de ifrågavarande strävandena i Tyskland, Finland,

Norge och Danmark först ungefär vid tiden för kommittébetänkandets av­

givande eller därefter resulterat i lagar eller lagförslag och därför endast

delvis behandlats i betänkandet, har jag ansett eu kort redogörelse för

hithörande utländska förhållanden vara av intresse.

I England har genom Children ad av den 21 december 1908 en omfattande

kodifikation av barnavårdslagstiftningen kommit till stånd. Den behandlar

i 6 delar och 134 sektioner i huvudsak följande ämnen: del 1 skydd för

späda barns liv, del 2 barns och ungdoms skyddande mot grymhet, del 3

rökning bland ungdom, del 4 förbättrings- och arbetsskolor (reformatortf and

industrial schools), del 5 minderåriga förbrytare och del 6 vissa särskilda

stadganden såsom om barns hörande vid domstol inför slutna dörrar, för­

bud mot barns närvaro i domstol under rättegång mot andra personer, för­

bud mot inköp av skrot från minderåriga och mot tagande av pant vid lån

till minderåriga, straff för vagabonder, som lägga hinder i vägen för barn

att erhålla undervisning, straff för att giva barn rusdrycker, förbud för barn

att besöka utskänkningsställen, skyddsåtgärder vid nöjestillställningar för

barn, barns befriande från ohyra m. m.

Av särskilt intresse för svenska förhållanden är den tyska lagstiftningen,

varför eu något utförligare redogörelse torde böra lämnas för densamma.

Genom den nya tyska lagen om ungdomsvård av den 9 juli 1922 bär ett

sammanförande i en författning skett av följande: bestämmelser om särskilda

bBen av socialministeriot och socialstyrelsen i Finland utgivna Social Tidskrift 1922 s. 1)00.

I utlandet

förekom­

mande

enhetlig lag­

stiftning an­

gående sam­

hällets barna­

vård samt

centralisering

av densamma.

England.

Tyskland.

48

organ för ungdomsvården (se nedan), skydd för fosterbarn, de lokala ung-

domsvårdsorganens befattning med förmynderskapsväsendet, offentligt under­

stöd åt lijälpbehövande minderåriga samt skyddsuppsikt och skyddsupp-

fostran (Schutzaufsickt och Fiirsorgeerziehung). Genom en särskild lag av

den 16 februari 1923 ordnas behandlingen av minderåriga förbrytare.

I förarbetena till den nämnda ungdomsvårdslagen framhålles, att den

egentliga anledningen till barnavårdens otillfredsställande ståndpunkt icke så

mycket är att finna i de materiella lagbestämmelserna utan snarare i bristen

på system, på enhetlig organisation. Att de många sedan början av 1900-

talet av det allmänna såväl som av enskilda vidtagna åtgärderna till ung­

domens bästa icke krönts med en däremot svarande framgång, är, säges det,

väsentligen att tillskriva bristen på enhetlighet, planmässighet, förening av

alla de splittrade krafterna, och därpå att man icke i rätt tid gripit sig an

med skapandet av eu lämplig organisation. För sent har man erkänt, yttras

det vidare, att det på detta område är fråga om ett enhetligt stort område

av den sociala välfärdsverksamheten, varmed man kali komma till rätta, blott

om man anlägger vida, allsidiga synpunkter och tillämpar enhetliga metoder.

Samma splittring och planlöshet visar sig på det frivilliga arbetsområdet.

Behovet av en organisation för ungdomsvårdens befordrande föranledde

redan före världskriget inrättande av särskilda ungdomsmyndigheter i eu

del stora städer, såsom Berlin, Hamburg, Liibeck, Bremen, Frankfurt am

Mani, Dresden, Leipzig, Plauen, Mainz, Bostock, varjämte ansatser till

åstadkommande av en enhetlig organisation gjordes i Bayern. År 1911

vidtogos från den preussiska regeringens sida åtgärder i samma syfte, i

preussiska lantdagen behandlades år 1918 ett lagförslag angående ungdoms-

myndigheters inrättande, och samma år gjordes av eu i Berlin samlad kon­

gress uttalanden till förmån för en till sina grunder enhetlig reglering av

samhällets ungdomsvård i hela Tyska riket och begärdes, att rikets alla

delar skulle utan undantag erhålla ungdomsmyndigheter.

Den nya lagen avser, enligt vad i förarbetena till densamma yttras, att i

första rummet tillgodose detta i alla kretsar djupt kända behov. Enligt

lagen skola överallt i Tyska riket inrättas ungdomsmyndigheter (Jugendämter)

med uppgift att i fall av behov snabbt och säkert lämna de unga hjälp och

stöd. tJngdomsmyndigheten skall vara av offentlig natur och utrustad med

rättigheter och plikter såsom sådan. Över ungdom smyndigheterna skall i

varje stat stå eu landsungdomsmyndighet (Landesjugendamt), medan en riks-

ungdomsmyndigliet (Tleichsjugendamt) i inrikesdepartementet bildar organisa­

tionens översta spets.

De lokala ungdomsmyndigheterna hava av utföra flertalet av de uppgifter,

som enligt lagen åligga det offentliga. De hava sålunda att utöva kontroll

över fosterbarnsvården, deltaga i förmynderskapsväsendet, vårda fattiga barn,

som ej vistas i hemmet, samt understödja utomäktenskapliga fattiga barn

(se härom mera nedan), deltaga i skyddsuppsikt och skyddsuppfostran, en­

ligt särskild lag lämna visst biträde i avseende å behandlingen inför ung-

domsdomstolarna av minderåriga förbrytare, enligt särskilda bestämmelser

medverka vid uppsikt över barns och unga personers arbete, medverka vid

omsorgen om i kriget fallnas och sårades barn samt enligt särskilda bestäm­

melser medverka, då unga personer omhändertagas av polismyndighet. Detta

är ungdomsmyndigheternas obligatoriska åligganden. Fakultativa uppgifter

för dem är vidare att taga initiativ till, befordra och i fall av behov vidtaga

åtgärder för: råd i ärenden, som angå ungdomen (t. ex. råd i fråga om yrkes­

val), skydd för mödrar före och efter nedkomsten, befordrande av dibarns

och andra späda barns väl, av den skolpliktiga ungdomens väl (utom be­

träffande undervisningen) samt av ungdomens väl efter skolåldern.

Kung!. Maj:tf; proposition nr 150.

49

Vad ungdomsmyndighetens befattning med de fattiga barnen beträffar,

förtjänar följande att framhållas. På grund av bristfälligheter i den gällande

fattigvårdslagstiftningen hava förarbeten vidtagits för skapande av en fattig­

vårdslag för Tyska riket. Då emellertid bristerna skarpast framträtt i fråga

om understöd åt ungdom, har man ansett sig böra i ungoms vårdslagen in­

föra bestämmelser härom i den mån det varit möjligt utan att fullständigt

uppgiva grunderna för den gällande rätten även såvitt angår vuxna nöd­

ställda. Överlämnandet till ungdomsmyndigheterna av plikten att under­

stödja alla minderåriga skulle, yttras det i förarbetena till lagen, ur ung­

domsvårdens synpunkt innebära den enklaste lösningen. Men om man toge

hänsyn till hela understödsväsendet, så framstode svårigheten av att uppdela

familjerna i minderåriga och vuxna medlemmar och att låta ett understöds-

organ taga befattning med de förra, ett annat med de senare. Lagen in­

skränker sig därför till att åt ungdomsmyndigheterna uppdraga allenast

understödsverksamheten bland de grupper av minderåriga, vilkas understöd­

jande i allmänhet kan i praktiken äga rum för sig utan hänsyn till de vuxna

familjemedlemmarna. Lagen hänför dit de utonhiktenskapliga, de från båda

föräldrarna varaktigt skilda äktenskapliga barnen samt de föräldralösa, och

omfattar sålunda, enligt vad i förarbetena uttalas, de minderåriga, som sakna

föräldrarnas naturliga stöd och därför mest behöva ungdomsmyndighetens

skydd. Då de utonhiktenskapliga barnen ofta befinna sig hos modern eller

i hennes familj och de föräldralösa i far- eller morföräldrarnas familj, bliva

visserligen i vissa fall ungdomsmyndigheten och fattigvården vid sidan av7

varandra verksamma för samma familjs stödjande. Men med hänsyn till de

föräldralösas och de utomäktenskapligas särskilda behov' av skydd låter dock

lagen de båda understödsorganen i dessa fall verka sida vid sida, för att i

varje fall försäkra dessa grupper av minderåriga om ungdomsmyndighetens

omvårdnad.

Understödjandet av andra barn, alltså av äktenskapliga, hos föräldrarna

eller en av dem vårdade barn, överlämnar lagen till fattigvården. För att

emellertid under den övergångstid, som kan komma att förflyta, till dess

hela det offentliga understödsväsendet hunnit omregleras, möjliggöra hjälp

i trängande fall, stadgas, att ungdomsmyndigheten i fall av behov skall över­

taga det fattigvården åliggande understödjandet av ifrågavarande minderåriga.

Finner alltså ungdomsmyndigheten, att fattigvården på ett otillfredsställande

sätt fullgör sin understödsplikt mot eu minderårig, och kan myndigheten

varken genom påverkan på fattigvårdsmyndiglieten eller genom anmälan till

uppsiktsmyndigheten få nödtillståndet avhjälpt, är ungdomsmyndigheten be­

rättigad och förpliktad att ingripa och själv åtaga sig understödsfallet. Be­

stämmelser givas om gottgörelse för ungdomsmyndighetens kostnader.

Man har förutsett, att vid tillämpningen av ungdomsmyndigheternas nyss­

nämnda rätt att åtaga sig fattigvården eljest åliggande understödsfall ur

praxis vissa grundsatser skola utbilda sig, som kunna möjliggöra ett be­

dömande, i vad mån det är ändamålsenligt och genomförbart att, i avseende

å bestämda grupper av de äktenskapliga hos föräldrarna eller en av dem

vårdade barnen, till ungdomsmyndigheterna överlämna fattigvårdens skyldig­

heter. Lagen har därför givit riksregeringen befogenhet att förordna om ett

dylikt överlämnande.1)

,

l) Lagen var ursprungligen avsedd att träda i kraft den 1 april 1924, men av finansiella

skäl bär ifrågasatts ett uppskjutande av ikraftträdandet. Häremot hava gjorts bestämda

gensagor av ett flertal organisationer för ungdomsvård. A eu i december 1923 hållen kon­

ferens, där ministerier, kommunala myndigheter och enskilda organisationer voro företrädda,

har man emellertid enat sig om ett uttalande, vari förordats ett uppskjutande under tre år

av ikraftträdandet av vissa delar av lagen.

Bihang

till riksdagens protokoll 11*24. I sand. 112

käft.

(Nr !•)().)

i»72 23 1

Kungl. J\faj:ts proposition nr 150.

'Frankrike.

Finland.

Den franska barnavården regleras i lmvndsak av följande lagar: 1) lag

1874 angående skydd för spädbarn, särskilt dibarn, 2) lag 1889 rörande skydd

för vanvårdade och sedligt försummade barn, 3) lag 1898 rörande straff för

våld, misshandel, grymhet och förgripelse!- mot barn, 4) lag 1904 angående

den offentliga barnavårdens organisation och 5) lag 1904 rörande uppfostran

åt svårskötta och vanartade, av det allmänna omhändertagna barn. Enligt

dessa lagar skall för varje departement finnas eu »service departemental des

enfants assistés , eu barnavårdsbyrå, vilken förestås aven »chef de service».

Denne har till sitt förfogande en inspektör för varje distrikt (arrondisse-

rnent) samt ett antal besökare. Arbetet står under ledning av departementets

prefekt, vilken vid sin sida har ett familjeråd på 7—9 personer, samt in­

direkt under vederbörande minister, vilken till sin tjänst har nio över­

inspektörer för övervakning av fattigvård och barnavård. Rapport över

arbetet skall årligen avgivas av barnavårdsbyråns chef till prefekten och går

därifrån till ministeriet, där rapporterna sammanföras till eu enda, gällande

hela landets barnavård.

Den här skildrade institutionen skall fullgöra följande uppgifter: 1) om­

händertaga och uppfostra hittebarn och fattiga föräldralösa barn samt barn.

som av sina föräldrar överlämnas åt samhället; 2) sörja för tillfällig vård åt

barn, vilkas föräldrar intagits å sjukhus eller i fängelse; 3) omhändertaga

och sörja dels för barn, vilkas föräldrar på grund av brott mot dem eller

långt driven vanvård förklarats förlustiga sitt målsmanskap, dels för barn

under straffmyndighetsåldern, vilka häktats för brott men anses hava handlat

utan fullt medvetande om brottets art och vilka av sådan anledning över­

lämnas till skyddsuppfostran i stället för till straffanstalterna; 4) lämna fattig­

vård till barn i deras hem i den mån sådan enligt lag är tillförsäkrad nöd­

ställda föräldrar för deras barns räkning (frivillig fattigvård lämnas av kom­

munen); samt 5) utöva kontroll över fosterbarn.

I Finland har den 30 april 1921 av eu kommitté avgivits ett vidlyftigt

principbetänkande angående samhällets barn- och ungdomsskydd. Detta

innehåller icke något lagförslag men däremot omkring 250 mycket detalje­

rade »slutklämmar», innefattande riktlinjer för eu lagstiftning i ämnet. Be­

tänkandet har i början av år 1922 överlämnats till lagberedningen, som där­

vid erhöll i uppdrag att utarbeta ett lagförslag i överensstämmelse med de

i betänkandet »uppdragna allmänna riktlinjerna samt med de synpunkter

berörande dess olika delar, som i detsamma framförts». Enligt betänkandet

skall den blivande lagens tillämpning åligga dels lokala barnskyddsnämnder

(enoi varje kommun) och dels en centralmyndighet, barnskyddsstyrelsen.

Å barnskyddsnämnden ankommer att anordna och övervaka yrkesförmynder-

skap, att öva uppsikt över fosterbarnsvården, att vidtaga åtgärder till stöd

för barns hemuppfostran, att omhändertaga barn, vilka äro värnlösa eller

vilka fattigvårdsmyndiglieten finner vara i behov av uppfostran utom hemmet,

att vidtaga särskilda åtgärder (skyddsuppsikt, skyddsuppfostran in. in.) dels

beträffande vissa barn (under 16 år), nämligen sådana, som äro i högre grad

intellektuellt efterblivna, psykiskt abnorma, fallandesjuka eller lyfta, barn,

som försumma sin skolgång, anträffas tiggande eller eljest föra ett kring­

strykande levnadssätt, barn, vilka i sina hem vanvårdas eller misshandlas

eller vilkas föräldrar leva ett lastbart liv eller vilka icke kunna genom hem­

mets och skolans uppfostringsmedel tillrättaföras eller äro sedligt förkomna

eller begått brott, och dels beträffande unga personer (16—18 år), vilka bettla

eller stryka omkring, i sina hem sedligt vanvårdas eller misshandlas, vilkas

föräldrar leva ett lastbart liv eller vilka äro sedligt förkomna. Nämnden

har även att utöva viss verksamhet beträffande unga personer, som begått

brott.

50

Kungl. Maj:ts proposition nr Io0.

51

I den blivande lagen skola även givas bestämmelser angående förbud att

av barn uppköpa skrot m. m. och att giva lån åt barn mot pant, förbud

för barn att använda tobak, minderårigas skyddande mot olämpligt förvärvs­

arbete, minderåriga förbrytares behandling, samt kostnaderna för barn- och

ungdomsskyddet.

I motiveringen till förslaget om barnskyddsnämndens befattning med

värnlösa barn och barn, vilka fattigvårdsmyndigheten finner vara i behov av

vård utom hemmet, anfördes, att det icke'kunde tänkas, att inom eu familj,

som åtnjöte fattigunderstöd, barnen ställdes under uppsikt av barnskydds-

nämnden, medan fattigvårdsstyrelsen hade rättighet att öva tillsyn över de

andra familjemedlemmarna. Detta stode i strid med hela begreppet centra­

lisation och hade till följd en för hela familjen odiös inblandning från två

olika myndigheters sida. Tiden vore å andra sidan icke mogen för en an­

ordning sådan, som föreslagits i Norge (se nedan), enligt vilken ekono­

misk hjälp åt barn i hemmet skulle begäras hos och ombesörjas av barna-

vårdsmyndigheten (vergerådet), varefter familjen stode under dess tillsyn, så

länge hjälpen åtnjötes. Kommittén funne det opraktiskt, att vården och

uppfostran av en del barn inom kommunen vore anförtrodda åt barnskydds-

nämnden, medan beträffande en annan del av de omhändertagna barnen

fattigvårdsstyrelsen hade omvårdnaden. En olämplig konkurrens och en

misshushållning bleve följden, om såväl barnskyddsnämnden som fattigvårds­

styrelsen vore tvungna att jämsides med varandra anskaffa fosterhem och

anbringa omhändertagna barn i anstalter av olika slag. Slitningar kunde

därigenom uppstå, och effektivitet i uppsikten och den fortsatta omvårdna­

den om barnen bleve icke heller sålunda befordrad. Då anmälan av fattig­

vårdsstyrelsen gjordes, att barn, som av densamma åtnjöte försörjning, vore

i behov av vård och uppfostran utom hemmet, eller att minderårig under-

stödstagare blivit värnlös, borde det ankomma å barnskyddsnämndens pröv­

ning, huruvida den föreslagna åtgärden borde vidtagas. Huru med barnet

skulle förfaras, om de båda myndigheterna vore av olika mening, säges icke

i betänkandet.

Vidare må nämnas, att enligt den nya finska fattigvårdslagen av år 1922

kommunalfullmäktige i kommun, där särskild barnskyddsnämnd finnes, kunna,

ifall omständigheterna det kräva, åt nämnden överlämna ledningen och upp­

fostran av några eller alla minderåriga, varvid fattigvårdsnämndens rättig­

heter och skyldigheter beträffande dessa barn överföras på barnskydds­

nämnden. Angående barnskyddsnämndens åligganden och dess ställning i

förhållande till fattigvården innehåller lagen icke närmare föreskrifter. Ett

vid lagens behandling i riksdagen framställt förslag, att barnskyddsnämnden

skulle lyda under fattigvårdsnämnden, avslogs; barnskyddsnämnden är så­

lunda en av fattigvårdsnämnden oberoende institution, som dock i tillämp­

liga delar har att iakttaga fattigvårdslageus bestämmelser.

Hittills hava barnskyddsnämnder tillsatts endast i några större städer,

bland andra Helsingfors och Åbo, men antagligen icke i någon landskom­

mun. I Helsingfors är barnskyddsnämnden berättigad att omhändertaga

barn, vilka äro i behov av vård och uppfostran, därest deras föräldrar över­

låtit sin uppfostringsrätt åt nämnden eller genom domstols utslag dömts

densamma förlustiga. Nämnden har vidare att draga försorg om minder­

åriga, vilka äro i behov av fattigvård, därest vården skall meddelas utom

understödstagarens eget hem. Därvid skola föreskrifterna i fattigvårdslagen

iakttagas; fattigvårdsnämndens i lag stadgade rättigheter och skyldigheter

med avseende å sådana minderåriga tillkomma barnskyddsnämnden. Den

i lagen om barn utom äktenskap stadgade omsorgen om sådana barn samt

bevakandet av deras intressen åligga även barnskyddsnämnden.

Kungl. Maj:ts proposition nr 150.

52

Norge.

I Norge bär en kommitté dels år 1920 avgivit ett betänkande om verge-

rådens övertagande av tillsynen över av fattigvården och enskilda per­

soner till vård utom liemmet överlämnade barn in. m. och dels år 1921, efter

det yttranden inkommit över nämnda betänkande, avgivit ett slutligt betän­

kande i samma ämne. Betänkandena äro åtföljda av utkast till lov om offentlig

har nefor sorg. Dessa innebära ett sammanförande i eu ocb samma lag av be­

stämmelserna i 1905 års delvis blott för vissa kommuner gällande lov om

tilsyn med pleiebarn in. r., den del av 1915 års lov om försorg för barn, som

innehåller stadgan den om tillsyn över barn, 1896 års lov om behandling av

forsmnfc barn med eu del förändringar samt bestämmelser om beliandling-

av fattiga barn, vilka vårdas utanför sina hem. (Beträffande nämnda nu

gällande lagar se U. s. 37—41, 45—57).

Enligt 1920 års förslag, som innebär en kompromiss mellan rätt skilda

principiella ståndpunkter, skall centralisering ske hos vergeråclet av dels det

f. n. åt detta anförtrodda arbetet med skyddsuppfostran och vad därmed

sammanhänger, dels uppgiften att ombesörja anbringande utom hemmet av

och öva tillsyn över barn, som fattigvårdsmyndigheten finner böra vårdas

utom hemmet, och dels tillsynen över fosterbarnsvården. I motiveringen

yttras, att kommittén varit enig om önskvärdheten av att på detta område

genomföra den största möjliga centralisering, så att de spridda lagbestäm­

melserna samlas och verksamheten lägges under samma institution, i den

utsträckning detta kan finnas ändamålsenligt och förenligt med andra hän­

syn. Förslaget innebär ett första steg i denna riktning. Vacl beträffar de

fattiga barnen skall enligt förslaget fattigvårdsmyndigheten liksom f. n. av­

göra, om den skall ingripa och på vilket sätt. Först när fattigvården kar

fattat beslut, att ett barn skall försörjas utanför sitt hem, träder vergerådet

till, utväljer ett hem, anbringar barnet där och övar tillsyn över det. Den

hjälp, som det omhändertagna barnet får, är fattigunderstöd, och fattigvårds­

lagens regler om förhållandet till hemkommunen bibehållas. När barnet

icke längre behöver försörjning från fattigvården, upphör befattningen med

barnet. Beslut härom fattas av fattigvårdsmyndigheten. Enligt reglerna i

lagen om vergeopdragelse kan dock vergerådet besluta att behålla barnet,

när förutsättningarna härför finnas. — Vid detta betänkande, som är enhäl­

ligt, hava dock två ledamöter fogat särskilda uttalanden. Eu av dessa leda­

möter har formulerat sin principiella ståndpunkt i fråga om behandlingen

av de fattiga barnen på följande sätt: Därest föräldrar eller de, som stå i

deras ställe och som liava hemmavarande barn under 18 år, behöva ekono­

misk hjälp av det allmänna för sitt hushåll, skola de begära sådant hos

vergerådet, som avgör, om, på vad sätt och i vilken utsträckning hjälp skall

lämnas, och familjen står under vergerådets tillsyn, så länge hjälp utgår och

till dess vergerådet anser tillsyn onödig. Dock skola föräldrarna eller deras

ställföreträdare hava givit sitt samtycke till barnets överlämnande till vård

utom hemmet. Föräldralösa barn, som sakna försörjare, stå under verge-

rådets tillsyn. Angående vergerådets utgifter i förevarande hänseende gäller

detsamma som vid barns omhändertagande enligt vergerådslagen. — I den

andre ledamotens särskilda uttalande förordas öppnande av möjlighet för

den kommun, som önskar det, att upprätta ett centralkontor för anbringan­

det av och tillsynen över de barn, som kommunen måste taga hand om,

vare sig detta skett på föranstaltande av vergerådet, fattigvårds- eller hälso­

vårdsmyndigheten .

I det år 1921 avgivna, slutliga förslaget har majoriteten, två ledamöter,

föreslagit eu modifikation av det tidigare förslaget av följande innehåll: Där

sådant med hänsyn till förhållandena är av behovet påkallat eller lämpligt,

kan kommunalbestyrelsen med konungens samtycke till en inom kommunen

Kungl. Maj:ts proposition nr 150.

53

för sådant ändamål upprättad centralinstitution överflytta den jämlikt lagen åt vergerådet anförtrodda befattningen med de barn, som av enskilda eller efter fattigvårdsmyndiglietens beslut överlämnas till vård utom hemmet, samt vidare anbringandet i enskilt hem, barnhem eller liknande inrättning av barn, om vars anbringande på dylikt sätt vergerådet fattat beslut, och till­ synen över dessa barn, I sådant fall skola lagens bestämmelser om verge- rådets funktioner gälla centralmyndigheten. — Kommitténs övriga två med­ lemmar hava reserverat sig häremot och därvid anfört bl. a.: Majoritetens förslag innebure ett betydligt försvagande av centraliseringen med vergerådet som medelpunkt. Och försvagandet komme att inträda just där centralise­ ringen av barnavården omkring en institution vore mest av behovet påkallad, nämligen i de största städerna. I de kommuner, där barnens antal vore störst och förhållandena mest komplicerade, där vore det mer än annor­ städes nödvändigt, att all offentlig barnavård lades under en och samma institution. Endast härigenom kunde man nå fram till den enhet och plan- mässigliet i ledningen och den samling av ansvaret, som vore en nödvändig betingelse för barnavårdens effektivitet. Yäl vore det så, som majoriteten gjorde gällande, att de särskilda medlemmarna i den ledande institutionens styrelse icke kunde följa de särskilda barnen genom personlig tillsyn. Men detta vore icke huvudsaken, utan huvudsaken vore, att här, liksom vid all rationell arbetsfördelning mellan offentliga institutioner, de ärenden, som naturligt och organiskt hörde tillsammans, lades under samma myndighet, för att det skulle komma överblick, enhet, planmässighet och initiativ i led­ ningen. Den myndighet, som enligt det tidigare förslaget skulle vara kärnan och medelpunkten i den kommunala barnavården, nämligen vergerådet, skulle enligt majoritetens förslag i de största städerna få sitt arbetsområde starkt förminskat både i jämförelse med gällande lag och i jämförelse med landets övriga kommuner. Den skulle mista befattningen och kontakten med de barn, om vilkas överlämnande till enskilt hem eller barnhem, den fattade beslut, d. v. s. med de flesta barn, som den finge att göra med.

I Danmark har år 1920 utarbetats ett lagförslag, innehållande bestäm­ melser såväl om »Yaergeraadsforsorg» som »Tilsyn med Dorn» (se IT. s. 28—36), men i den under åren 1922 och 1923 genomförda nya barnavård slag­ stiftningen har ämnet uppdelats på två lagar, en »Om Yaergeraadsforsorg in. in.» och en »Om Tilsyn med Dorn».

Enligt 1920 års förslag skulle vergerådet, utom de uppgifter, vilka hittills varit anförtrodda åt detsamma, även öva tillsyn över fosterbarn samt över barn, vilka enligt lagarna om barn utom äktenskap och deras föräldrar, om hustrurs och i äktenskap födda barns rättsställning samt om understöd till änkors barn erhålla understöd av det allmänna; dock skulle i vissa större kommuner denna tillsyn, om vergerådet och kommunalstyrelsen så önskade, med vederbörande ministers samtycke kunna uppdragas åt kommunalsty­ relsen. Den sålunda föreslagna centraliseringen hos vergerådet har dock icke blivit i den nya danska lagstiftningen genomförd såsom eu allmänt gällande regel. I 1923 års Lov om Tilsyn med Dorn stadgas sålunda, att kommunalstyrelsen skall utöva tillsyn över bland andra de ifrågavarande barnen, dock kan efter avtal mellan kommunalstyrelsen och vergerådet till­ synen med vederbörande ministers samtycke överlämnas till vergerådet, var­ jämte i vissa större kommuner tillsynen kan i viss ordning överlämnas till sundlietskommissionen.

(M. s. 16—23.) Redan i det år 1899 avgivna kommittébetänkande, vilket ligger till grund för lagen om uppfostran åt vanartade in. fl. barn, antyddes möjligheten

Kungl. Maj:ts proposition nr 150.

Danmark.

Tidigare förslag om centralisering

av barna­

vården.

Kungl. Maj:ts proposition nr 150.

Centralisering

av all samhällets barnavård (i vidsträckt mening) hör

ej ifråga-

sättas.

Statistiska

uppgifter.

av att åt barnavårdsnämnden kunde anförtros, förutom befattningen med vanartade och i sedligt avseende försummade barn, jämväl vissa andra uppgift®1', som på grund av sin natiu- stode i nära sammanhang med nyssnämnda arbetsområde. I detta hänseende framhölls särskilt tillsynen över fosterbarnsvården.

På sätt kommittén framhållit (M. s. 17 ff.), har sedermera tanken pa ett sammanförande i eu gemensam lag av alla de lagbestämmelser, som reglera barnavården, och alla barnavårdsuppgifters anförtroende åt en enda myndighet upprepade gånger gjorts till föremål för uttalanden i skrift samt vid möten och kongresser. Slutligen har riksdagen i skrivelse den 8 mars 11118 gjort den framställning i ämnet, som omförmälts å s. 37 här ovan och vilken finnes utförligare omtalad i kommitténs betänkande s. 39.

Såsom kommittén erinrat (M. s. 28) hava yrkandena på centralisering av barnavården i huvudsak avsett sammanförande i en lag och hos eu gemensam myndighet av fattigvårdens barnavård, fosterbarnskontrollen och arbetet beträffande vanartade och i sedligt avseende försummade barn samt den verksamhet, som kunde anses äga nära samband med dessa verksam­ hetsgrenar (t. ex. beträffande kroppsligt vanvårdade barn), eller sålunda vad som kan betecknas såsom samhällets barnavård i egentlig mening.

Yad angår barnavården i övrigt är jag ense med kommittén (M. s. 23 — 27) därom, att sådant sammanförande icke bör ifrågasättas (jfr Y. 66 s. 48). Beträffande lagbestämmelserna om minderåriga förbrytare kan visserligen deras sammanförande med de egentliga barnavårdsbestämmelserna i en lag- förefalla önskvärt, men någon verklig fördel skulle knappast vara att vinna därav annat än under den förutsättningen, att det läte sig göra att an­ förtro befattningen med de minderåriga förbrytarna åt de myndigheter, som handhava den egentliga barnavårdsverksamheten. Men då möjlighet att realisera denna tanke icke torde för 11 är varande i vårt land föreligga (se bl. a. M. s. 27), lärer det icke böra ifrågakomma att inpassa bestäm­ melserna om minderåriga förbrytare i samma lag som de egentliga barna­ vårdsbestämmelserna.

Beträffande storleken av de grupper barn, vilkas sammanförande till en och samma myndighet ifrågasatts, får jag hänvisa till kommitténs motiv (M. s. 30, 278, 310) och dess statistiska undersökningar (S. s. 26, 38 ff.).

Vad de vanartade och i sedligt avseende försummade barnen beträffar, framgår av en redogörelse, utarbetad av en av ett flertal landsting tillsatt kommitté och omfattande samtliga skoldistrikt med undantag av sex, att under år 1922 barnavårdsnämndernas verksamhet omfattat 1,704 fall och att i 563 av dessa skiljande från hemmet ägt rum. En jämförelse med kommitténs uppgifter för år 1915 (S. s. 38, 39) synes utvisa en minskning i verksamhetens omfattning, i det sistnämnda år till barnavårdsnämnderna gjorts anmälan rörande 2,395 barn, av vilka 793 skilts från hemmet. Enligt kommitténs statistik (S. s. 41) bekostade barnavårdsnämnderna vid slutet av år 1915 vård och underhåll för 2,732 barn.

Kungl. Maj:ts proposition nr 150.

55

Beträffande fattigvårdens barnavård må ur den officiella statistiken för

år 1922 följande uppgifter anföras:

Antalet direkt understödda barn (d. v. s. barn under 16 års ålder, vilka

själva eller i första hand åtnjuta fattigvård) utgjorde 35,353.

Antalet indirekt understödda barn (d. v. s. minderåriga hemmavarande

barn, tillhörande äldre, av kommunerna understödda personer, vilka barn

anses i större eller mindre mån erhålla del av det understöd, föräldrarna

åtnjuta) utgjorde 73,240.

Hela antalet fattigunderstödda barn utgjorde alltså 108,593.

Av de direkt understödda barnen voro 24,994 eller 70.7 % utackor­

derade i enskilda hem. Det framgår ej av statistiken, huru många av de

återstående 29.3 % direkt understödda barnen, som vårdades i barnhem

eller sjukvårdsanstalter eller voro »på annat sätt understödda». Till sist­

nämnda grupp torde höra bl. a. de barn, vilka erhålla understöd i skodon,

i sjukpersedlar o. dyl., utan att föräldrarna åtnjuta något annat understöd.

Att understöden i skodon äro tämligen talrika framgår av Stockholms stads

statistik. (Under år 1922 erhöllo i Stockholm 1,290 barn direkt under­

stöd i skodon, utan att familjen i övrigt åtnjutit annat understöd.)

Vidare ingå bland de direkt understödda, ej utackorderade barnen en del,

som åtnjuta kontant understöd i hemmet. Härav framgår, att de av

fattigvården helt omhändertagna (utom sina hem vårdade) barnens antal,

ej, såsom stundom antagits (jfr M. s. 310), sammanfaller med utan under­

stiger antalet direkt understödda barn. Sannolikt uppgår antalet av fattig­

vården helt omhändertagna barn till omkring 30,000.

(M. s. 37—41.)

Kommittén har (M. s. 37, 38) föreslagit sammanförande i en lag och till

en enda kommunal myndighet av de delar av samhällets barnavård, som

nu representeras av fosterbarnslagen, lagen om uppfostran åt vanartade

m. fl. barn samt fattigvårdslagens bestämmelser om de helt omhändertagna

barnen. Hela denna verksamhet anser kommittén böra anförtros åt eu

speciell barnavårdsmyndighet, barnavårdsnämnden. Kommittén har (M. s. 40)

övervägt det i riksdagens skrivelse den 8 mars 1918 gjorda uttalandet,

att det vore möjligt, att behörig hänsyn till de växlande ortsförhållandena

kunde göra det erforderligt eller i varje fall lämpligt, att i en blivande

lagstiftning vissa betämmelser, som icke kunde tilläggas eu allmännare

giltighet, gjordes endast villkorligt bindande, så att deras tillämpning

inom varje särskild kommun bleve beroende av vederbörande myndighets

beslut. Kommittén har därvid funnit, att vid överflyttning av fattigvår­

dens barnavård en begränsning icke kunde tänkas på sådant sätt, att

inom vissa samhällen centraliseringen icke komme till stånd eller endast

genomfördes till eu del. Det ginge enligt kommitténs uppfattning icke

för sig att låta vissa till barnavården hörande ärenden behandlas i eu

kommun av barnavårdsnämnd, i en annan av fattigvårdsstyrelse. Däremot

skulle det kunna tänkas, att i smärre kommuner, där både fattigvård och

Kommitténs

förslag om

centralisering.

Yttranden

över

kommitténs förslag om centralisering,

barnavård vore av ringa omfattning, förlägga båda dessa verksamhetsgrenar i sin helhet till samma myndighet, i sådant fall närmast till fattigvårds- styrelsen. Även eu sådan anordning har dock kommittén avstyrkt med hänsyn till den olika sammansättning, som myndigheterna borde erhålla med avseende å deras olika funktioner och med hänsyn till beskaffenheten av den verksamhet, som de skulle hava att utföra.

Därjämte har kommittén i sitt förslag till barnavårdslag (10 kap.) upp­ tagit bestämmelser om penningunderstöd åt barn till ensamstående mödrar. Denna understödsverksamket skall enligt förslaget utövas av barnavårds­ nämnden. (M. s. 42—62.)

(Y. 1 — 106.) Kommittéförslagets grundprincip, centralisering av barnavården, bär i stort sett tillstyrkts i de avgivna yttrandena. Ett betydande antal läns­ styrelser, landsting, domkapitel, centrala ämbetsverk, barnavårdsnämnder och enskilda organisationer hava uttalat livlig anslutning till denna princip. (Se bl. a. Y. 2, 10, 11, 12, 14, 16, 19, 20, 21, 22, 26, 27, 31, 32, 38, 39, 41—45, 45 a, 52, 53, 57, 81, 84, 89, 90, 92—94, 97, 100 — 103.)

Sa anför länsstyrelsen i Stockholms län: »Länsstyrelsen vill såsom allmänt omdöme om kommitténs förslag uttala, att detsamma i väsentliga delar på ett synnerligen erkännansvärt sätt uppdragit riktlinjerna för en sådan ut­ veckling av den offentliga barnavården, som det svenska samhället måste eftersträva. Det är efter länsstyrelsens mening nödvändigt att ej blott bättre systematisera hittillsvarande bestämmelser på detta område, utan även ut­ vidga dem i huvudsak enligt de grunder, som kommittén utstakat, och ej mindre att sammanföra kommunernas barnavård under enhetligt arbetande organ.» (Y. 2.)

Härnösands domkapitel uttalar såsom ett allmänt omdöme om förslaget, att det utan tvekan förtjänar det vitsord, att det följdriktigt och organiskt byggt UPP på den lagda och beprövade grunden en byggnad av högst an­ senlig resning, som äger alla förutsättningar att åt svensk offentlig barna­ vård vinna berättigat anseende och att ställa densamma i främsta ledet (Y. 89.)

Socialstyrelsen anser sig utan tvekan kunna giva sin anslutning till för­ slagets grundtanke, att sammanföra reglerna rörande den offentliga barna­ vården i en enda lag och i samband därmed låta ett enda kommunalt organ avlösa de tre på detta område verksamma. Enligt styrelsens mening torde eu dylik anordning vara ägnad att främja eu effektiv och rationell utveck­ ling av barnavarden samt beteckna ett verkligt framsteg för densamma (Y. 100.)

Svenska stadsförbundets styrelse anför: »Styrelsen har obetingat kunnat ansluta sig till kommitténs uppfattning, att en av de viktigaste åtgärderna för åstadkommande av fullgod offentlig barnavård i vårt land vore att häva den nu bestående splittringen och hos en ansvarig och fullt kompetent myn­ dighet samla handläggningen av dessa frågor. Att kommittén med så stark och bärande motivering gjort detta krav gällande, finner styrelsen för sin del vara det föreliggande betänkandets främsta förtjänst. Hur än en blivande lag om den offentliga barnavården i sina detaljer kan komma att gestalta sig, är det enligt styrelsens mening i vart fall av primär betydelse, att den­ samma avägabringar större enhet i barnavårdsärendenas handläggning. Än

Kungl. Maj.ts proposition nr 150.

57

så viktiga reformer beträffande olika grenar av lagstiftningen torde få en

relativt ringa betydelse, så länge hela arbetet från det offentligas sida för

en bättre uppfostran åt värnlösa och vanartade barn förlamas genom en de-

centralisation, som just på detta område kommit att bliva i särskilt hög

grad utpräglad. (Y. 103 s. 81.)

Å andra sidan har förslaget om centralisering i vissa yttranden helt

eller delvis avstyrkts.

Sålunda hava några kommunala myndigheter, tvenne domkapitel och ett

centralt ämbetsverk avstyrkt centraliseringsprincipens genomförande (bl. a.

Y. 50, 55, 77, 82, 85, 96). Från åtskilliga håll hava invändningar gjorts mot

det föreslagna överflyttandet från fattigvårdsstyrelsen till barnavårdsnämnden

av befattningen med utom hemmet vårdade fattiga barn. (Y. 1, 4, 5, 8, 12,

14, 16, 17, 25, 26, 32, 42, 47, 51, 63, 66 s. 45, 84 s. 53, 85-88, 99, 102 s. 72,

106 s. 90.) I vissa fall har man vänt sig mot en »splittring av understöds-

verksamheten», utan att det med tydlighet framgått, om man avsett att

vända sig mot att verksamheten beträffande de utom hemmet vårdade fattiga

barnen anförtroddes åt barnavårdsnämnden. De skäl, som framförts, hava

nämligen stundom ej varit sådana, att de kunna avse en dylik åtgärd, utan

blott överlämnandet till barnavårdsnämnden av den understödsverksamhet,

vilken avser barn, som vistas i sina hem (sålunda t. ex. det enligt kommit­

téns förslag åt barnavårdsnämnden anförtrodda understödjandet av barn till

ensamstående mödrar).

Uttrycklig anslutning till förslaget om överflyttande till barnavårdsnämn­

den av vården om de helt omhändertagna fattiga barnen har däremot ut­

talats i ett flertal yttranden (Y. 27, 31, 57, 92, 94, 103 s. 82, 103 a,

104 s. 87.)

De mot förslaget om barnavårdens centralisering framställda invänd­

ningarna komma att i det följande upptagas till behandling.

I det föregående har jag berört de betydande olägenheter, som följa

Fördelar och

av den nuvarande splittringen och olikformigheten på barnavårdens om- r'ackdel(lr av

råde. Det synes nu vara en angelägen uppgift att, i den mån sådant

ringen.

lämpligen låter sig genomföra, undanröja denna splittring och olikformig­

het. Det första medlet härför torde vara de egentliga barnavårdsbestäm-

melsernas sammanförande i eu gemensam lag (se Y. 89 s. 58). Detta

sammanhänger nära med barnavårdsverksamhetens överlämnande i den

omfattning, som kan befinnas ändamålsenlig, till en enda, härför verkligt

kvalificerad myndighet. Genom dessa båda åtgärder skulle enligt min

tanke vinnas betydande fördelar, som siikerligen skulle mera än motväga

motsvarande nackdelar. Bland dessa fördelar må, i anslutning till vad i

det föregående anförts, framhållas, att barnavårdsarbetet inom varje kommun

skulle kunna utföras efter mera enhetliga principer och med större mål­

medvetenhet, att gentemot de försörjare, vilka bliva föremål för samhällets

inskridande, ett mera likformigt och rättvist förfarande kunde förväntas, att

tvekan och tidsutdräkt vid fallens behandling genom remiss från en myn­

dighet till en annan till stor del kunde undvikas samt gränsfall, i fråga

om vilken ingen myndighet ansåge sig behörig och skyldig att ingripa,

mera sällan än nu behövde uppstå, att den nu förefintliga svårigheten

Kungl. Maj:ts proposition nr 150.

Kungl. Maj:ts proposition nr 150.

för allmänheten att avgöra, till vilken myndighet anmälan bör göras om missförhållanden beträffande barn, skulle väsentligen upphöra, att arbets­ kraft, tid och kostnader, särskilt i större kommuner, skulle kunna besparas på samma gång som arbetet kunde mera effektivt bedrivas, att större utsikter skulle finnas att för arbetet förvärva de lämpligaste och mest intresserade personerna, att, med hänsyn till att de skilda grenarna av barnavården äro varandra närstående, sysslandet med en av dem skulle ge ökad erfarenhet och kompetens jämväl för de övriga, att åt den barna­ vårdande kommunala myndigheten skulle beredas eu betydande och in­ flytelserik plats i samhället, vilket skulle vara ägnat att befrämja barna­ vårdens höjande, samt att möjlighet skulle vinnas att med rimliga kost­ nader få till stånd en effektiv kontroll från statens sida över barnavården, vilket med bibehållande av den nuvarande tredelade organisationen knap­ past skulle låta sig göra.

Av den här ovan meddelade redogörelsen för den utländska lagstift­ ningen framgår, att behovet av en centralisering av barnavården i ett flertal främmande länder gjort sig lika starkt gällande som i vårt land och att eu sådan centralisering antingen redan genomförts eller ock före­ slagits.

Därest, såsom jag kommer att i det följande föreslå, i regel eu särskilt utsedd kommunal myndighet skall handhava barnavården, komma gentemot de nyss angivna fördelarna av barnavårdens centralisering att stå tvenne nackdelar av större betydelse. Den ena är svårigheten att i vissa mindre kommuner finna tillräckligt antal personer, lämpade att utföra, förutom övriga nämnders och styrelsers åligganden, jämväl den blivande barnavårds- myndighetens arbetsuppgifter. Denna olägenhet torde kunna och böra undanröjas genom beredande av möjlighet att i mindre kommuner anförtro barnavårdsverksamlieten åt någon redan bestående kommunal myndighet. Till denna fråga återkommer jag i det följande. Den andra olägenheten sammanhänger med den svårighet, som i en del fall kan uppstå i fråga om dragande av gränsen mellan fattigvårdsstyrelsens och den blivande barnavårdsmyndiglietens funktioner. Den kommer att av mig behandlas i sammanhang med spörsmålet, i vilken omfattning ett överflyttande av fattigvårdsstyrelsens barnavårdsverksamket till den blivande barnavårds- myndigheten bör äga rum. Redan i föreliggande sammanhang önskar jag emellertid uttala, att jag anser jämväl denna svårighet kunna genom lämpliga bestämmelser i väsentlig mån undanröjas och alltså icke böra stå i vägen för centraliseringen.

Jag skall nu övergå till behandling av frågan, vilken myndighet som, därest centralisering kommer till stånd, bör ombesörja barnavårdsverk- samheten.

Vilken myn- (M. S.

31--- 41.)

dighet bor

Yad då först beträffar fattigvårdsstyrelsen, är dess mest omfattande

handhava .

....

..

J

barnavården ? uppgift, understöd åt äldre behövande, så artskild från verksamheten med

Kungl. Maj:ts proposition nr 150.

59

uppfostran åt vanartade m. fl. barn och tillsynen över fosterbarnsvården

samt i större kommuner så krävande, att det ej kan ifrågasättas att som

.regel lägga barnavårdsverksamheten till fattigvårdsstyrelsen. Det kräves

väsentligt andra egenskaper av dem, som skola handhava understödsverk-

samheten bland äldre fattiga, än av dem, som skola söka tillrättaföra

vanartade och vårda sig om sedligt försummade och vanvårdade barn eller

kontrollera t. ex. späda fosterbarns vård (se Y. 43 s. 17). Endast i undan­

tagsfall, vartill jag senare återkommer, bör fattigvårdsstyrelsen få tjänstgöra

som barnavårdsmyndighet.

Ej heller torde den myndighet, som för närvarande handhar tillsynen

över fosterbarnsvården (hälsovårds-, kommunal-, fosterbarnsnämnd), vara

lämpad att övertaga hela den omfattande verksamhet, varom här är fråga;

för densamma krävas även andra egenskaper än de, som äro nödiga för

fosterbarn skontrollens rätta utövande eller som finnas representerade i

våra hälsovårdsnämnder. Dessa hava f. ö. redan en mycket omfattande

verksamhet.

I likhet med kommittén anser jag däremot, att centraliseringen bör ske

hos kommunens nuvarande speciella barnavårdsmyndighet, barnavårds­

nämnden. I varje kommun bör finnas en sådan nämnd; den bör i regel

vara särskilt tillsatt för uppgiften i fråga (annan nämnd eller styrelse bör

sålunda i allmänhet ej få, såsom för närvarande är fallet, fungera såsom

barnavårdsnämnd), och den bör erhålla en av sitt utvidgade arbetsområde

betingad sammansättning, en fråga till vilken jag återkommer i det följande.

Blott så mycket bör i detta sammanhang nämnas om sammansättningen,

att präst och, där så är möjligt, läkare böra vara ledamöter av nämnden, att

även representanter för lärarkåren och fattigvårdsstyrelsen böra inväljas

samt att kvinnan icke skall saknas bland ledamöterna. Frågan om undantag

för smärre kommuner från det ifrågasatta stadgandet om särskilt tillsatt

barnavårdsmyndighet kommer att behandlas i det följande.

Ett särskilt skäl för att samla barnavårdsverksamheten hos kommunens

speciella barnavårdsorgan ligger i den omständigheten, att de under

åren 1917—1920 tillkomna lagarna på familjerättens område anförtrott

omfattande och betydelsefulla uppgifter åt detta organ. Dessa uppgifter,

särskilt befattningen med barn utom äktenskap, äga nära beröringspunkter

såväl med verksamheten för vanartade och sedligt försummade barn (många

utomäktenskapliga barn bliva sedligt försummade eller vanartade) som

med kontrollen över fosterbarnsvården (det övervägande antalet fosterbarn

är barn utom äktenskap).

(M. s. 32—38.)

Då det härefter gäller att besvara frågan, i vilken omfattning barna­

vårdsverksamheten bör centraliseras hos barnavårdsnämnden, är det till

en början tydligt, att de ärenden, som enligt lagen om uppfostran åt

vanartade m. fl. barn ankomma på barnavårdsnämnden, böra där bibe­

hållas. Därest enligt den nya lagstiftningen samhället kommer att med-

Centralise-

ringens om­

fattning.

liefattningon

mod vanartado

tu

. 11. barn.

(30

Kung! Maj:ts proposition nr 150.

Kontrollen

över foster- barnsvården.

Barns under­

stödjande i

hemmet.

givas befogenhet att mot föräldrarnas vilja ingripa jämväl i andra än för närvarande medgivna fall (jag syftar härvid på misshandel och kroppslig vanvård av barn, som vistas hos föräldrarna), bör denna nya barnavårds- verksamhet likaledes ankomma på barnavårdsnämnden. Till ett av reser­ vanter inom kommittén framställt förslag om inskränkning av den nuvarande barnavårdsnämndens arbetsområde återkommer jag i det följande. Jag vill emellertid redan nu nämna, att en dylik inskränkning enligt min mening icke bör ifrågakomma.

Kontrollen över fosterbarnsvården har hittills behandlats övervägande som en hälsovårdsfråga, men bör enligt min mening behandlas jämväl ur uppfo strings synpunkt, särskilt om, såsom förslagits, åldersgränsen för fosterbarnsbegreppet liöjes. 1902 års fosterbarnslag har vunnit ringa till- lämpning (se M. s. 278), och det synes önskvärt att överlämna denna verksamhet åt en myndighet med mera omfattande barnavårdsuppgifter och med särskilda förutsättningar för dessa uppgifters handhavande. Härmed är dock ingalunda sagt, att ett avstående från hälsovårdssyn- punkten bör äga rum. Tvärtom bör åt läkaren beredas starkt inflytande i avseende å denna verksamhet. Kommitténs förslag om överflyttning av kontrollen över fosterbarnsvården till barnavårdsnämnden har, utom i något enda av de avgivna yttrandena (Y. 71), rönt anslutning bland de hörda myndigheterna (se bl. a. Y. 43 s. 18, 66 s. 44), och jag finner mig också böra biträda detsamma.

Svårare är frågan, om och i vilken omfattning den för närvarande av fattigvårdsstyrelsen oinkänderhavda barnavårdsverksamheten bör överföras till barnavårdsnämnden. Såsom den enklaste och mest tilltalande lös­ ningen framstår måhända, då man först griper sig an med detta spörs­ mål, det vid denna frågas behandling i Norge från visst håll framställda förslaget om överförande till den speciella barnavårdsmyndigheten av fattig­ vårdens hela barnavårdsverksamhet, således både den, som avser under­ stöd i hemmet, och den, som avser vård utom detsamma (jfr Y. 44). I det finska förslaget har denna tanke dock avvisats, liksom den nya tyska lagen blott under en övergångstid, med hänsyn till de nuvarande bristerna i den tyska fattigvårdens organisation, i vissa fall tillåter en dylik över­ flyttning. Jag har även efter övervägande av denna fråga kommit till den uppfattningen, att understöd åt barn i deras hem ej lämpligen bör besörjas av barnavårdsnämnden. Understödsverksamheten i egentlig me­ ning, d. v. s. den penningunderstödjande verksamheten, bör ej splittras på två myndigheter (verksamheten för de äldre hos fattigvårdsstyrelsen och för barnen hos barnavårdsnämnden). Följden härav skulle lätt bliva, att de båda myndigheterna tillämpade olika principer och särskilt att de utmätte penningunderstöden efter olika grunder, även där sådant ej vore betingat av förhållandena i det särskilda fallet. Därest det skulle inträffa, att understöd från barnavårdsnämnden utmättes med större frikostighet än understöd från fattigvårdsstyrelsen, skulle det lätt uppstå eu uppfatt-

Kungl. Maj:ts proposition nr 150.

61

ning, att samhället gåve två slag av fattigvård, ett bättre och ett sämre, vilket icke skulle vara ägnat att befordra fattigvårdens utveckling (jfr Y. 69, 99 s. 65, 102 s. 74). I vissa fall kunde det inträffa, att två olika myndigheter utdelade penningunderstöd åt olika medlemmar av samma familj, vilket skulle medföra familjens kontrollerande av utskickade från båda myndigheterna.

Icke heller synes mig den ifrågavarande understödsverksamhetens art vara sådan, att ett överlämnande av densamma till barnavårdsnämnden kan anses motiverad. Understöd åt barn i hemmet innebär nämligen i själva verket ekonomisk hjälp åt föräldrarna, hos vilka uppfostringsplikten alltjämt kvarligger. Den kan därför icke anses skilja sig särdeles mycket från understöd åt äldre, i fråga om vilken verksamhet uppfostringssyn- punkten i allmänhet är av mera underordnad betydelse. Av helt annan innebörd är uppgiften att omhändertaga barn och vårda dem utanför deras hem. Här gäller det i första hand att skaffa barnen hem, där de kunna erhålla vård och uppfostran och vidare att övervaka denna vård och upp­ fostran samt, sedan den omedelbara befattningen med barnen upphört, under någon tid liava tillsyn över dem. Något nämnvärt ^besparande av arbete och kostnader skulle ej heller vinnas, därest barns understödjande i hemmet uppdroges åt barnavårdsnämnden, ty hemmens övervakande torde, då det gäller understöd åt barn i deras hem, kunna med lika stor fördel äga rum genom fattigvårdsstyrelsen och dess biträden, som då det gäller understöd åt äldre.

Av det anförda framgår, att jag anser mig icke kunna förorda ett över­ flyttande till barnavårdsnämnden av understödsverksamheten bland barn, som vistas i föräldrahemmen.

Kommittén har från denna även av densamma såsom huvudregel om­ fattade ståndpunkt gjort ett viktigt avsteg, nämligen då det gällt frågan om understöd åt barn till ensamstående mödrar. Till denna fråga åter­ kommer jag här nedan (s. 70). Jag önskar emellertid redan i detta sammanhang uttala, att jag icke kunnat upptaga kommitténs förslag i denna del.

Vad angår den för närvarande av fattigvårdsstyrelsen utövade verksam­ heten beträffande de helt omhändertagna barnen, har kommittén, såsom förut erinrats, föreslagit denna verksamhets överflyttande till barnavårds­ nämnden. Vissa mot detta förslag framställda erinringar behandlas nedan under punkterna 1 —11.

1. Mot förslaget i denna del har (Y. 4 s. 4) anmärkts, att det ej visats föreligga större samband mellan verksamheten för fattiga barns vårdande utanför sina hem och vården av vanvårdade, vanartade och sed­ ligt försummade barn, än mellan förstnämnda verksamhet och understöds­ verksamheten i övrigt. (Motsatt uppfattning Y. 43 s. 17, 103 s. 82.) Härvid synes man emellertid hava förbisett, att i stort sett samma syn­ punkter, vilka på sätt ovan nämnts, göra sig gällande då fråga är om fattiga barn, vilka vårdas utanför föräldrahemmet, göra sig gällande, då

Vård av helt

omhändertagna

fattiga barn.

&2

Kungl, Maj:ts proposition nr 1Ö0.

det är fråga om barn, vilka på grund av vanvård, vanart eller sedlig för­

summelse skiljas från sina hem; det gäller i båda fallen att skaffa barnen

hem samt vård och uppfostran, som göra dem samhällsdugliga, att tillse

att barnens vård och uppfostran ej försummas samt att barnen under den

närmaste tiden efter det kommunens omedelbara befattning med dem upp­

hört arta sig väl. (Endast beträffande de barn, vilka på grund av sin

vanart kräva skyddshemsvård, är förhållandet i viss mån ett annat.) Jag

har förut framhållit, att det här ej är fråga om skilda grupper av barn:

barn, som omhändertagas på grund av nöd i hemmet, äro stundom sedligt

försummade och vanartade o. s. v. Genom att av fattigvårdens nuvarande

skyddslingar till barnavårdsnämnden överföra blott dem, som vårdas utom

sina hem, torde man begagna sig av en principiellt motiverad och även

i praktiken lätt skönjbar gräns. Ett sådant överförande innebär ej någon

radikal omgestaltning. De stora kommunernas utackorderingsverksamhet

och dess personal överföras från fattigvårdsstyrelsens till barnavårdsnämn­

dens stat. Med kommitténs förslag erfordras nämligen ej såsom f. n.

två (eller, om tillsynen över fosterbarnen inbegripes, tre) staber av till­

syningsman och övervakare, utan allenast en, vars antal antagligen kan

bliva mindre än summan av de nuvarande. Detta torde ur organisatorisk­

ekonomisk synpunkt vara ett betydelsefullt argument för kommitténs för­

slag, vilket även understrykes i åtskilliga yttranden. Så framhåller barna­

vårdsnämnden i Norrköping fördelen av att barnavårdsnämnden övertager

fattigvårdsstyrelsens befattning med barn, som icke kunna vårdas av de

sina, varigenom bl. a. den nuvarande i många avseenden betänkliga dua­

lismen i kommunens barnhems- och barnutackorderingsverksamhet skulle

försvinna (Y. 45 s. 24). Och i eu reservation i Stockholms stads fattig-

vårdsnämnd erinras, att förhållandet med dubbla utackorderingsorgan och

dubbla barnhem föranlett många anmärkningar och utredningar i huvud­

staden, varför på denna punkt ett starkt behov av barnavårdens centrali­

sering framträtt för sparande av både arbete och kostnader (Y. 59 s. 38).

Det torde även förtjäna anmärkas, att styrelserna för de tre stora kom­

munala sammanslutningarna i vårt land, svenska stadsförbundet, svenska

landstingsförbundet och svenska landskommunernas förbund, vilka torde

hava granskat förslaget företrädesvis ur kommunal synpunkt, tillstyrkt för­

slaget (Y. 103, 103 a, 104).

2.

Det har vidare invänts, att fattigvårdsstyrelserna besitta större

kompetens och erfarenhet för handhavande av vården om barn utom hemmet

än barnavårdsnämnderna. (Y. 4 s. 3, 50, 51, 59 s. 31, 71; jfr 59

s. 39.) "Visserligen äga fattigvårdsstyrelserna erfarenhet beträffande in­

ackordering och vård av barn utom hemmet, men detta göra i regel också

barnavårdsnämnderna, vilka emellertid på grund av sin sammansättning

och sin befattning med övriga barnavård sfrågor kunna förväntas besitta

särskilda förutsättningar just för utackorderingen och vården utom hemmen,

vilka icke kunna anses föreligga hos fattigvårdsstyrelserna. Och genom

Kunyl. Maj.ts proposition nr 150.

63

ökningen av det åt barnavårdsnämnderna anförtrodda antalet barn skulle

dessa nämnders erfarenhet snart bliva ytterligare utvidgad. För övrigt

torde det icke vara uteslutet, att sådana ledamöter av fattigvårdsstyrel-

serna, vilka äga särskilda förutsättningar för barnavårdsverksamheten, över­

flyttas från fattigvårdsstyrelserna till barnavårdsnämnderna.

3.

Den föreslagna omläggningen innebär ej en uppdelning av fattig-

vårdsstyrelsens egentliga (penningutdelande) understödsverksamliet. Redan

nu bekostar ej blott fattigvårdsstyrelsen utan också barnavårdsnämnden

och i vissa kommuner fosterbarnsnämnden vård åt omhändertagna barn,

och de tre myndigheterna hava särskilda anslag härför. De anmärkningar,

som i en del yttranden (bl. a. 8, 14, 17, 26, 32, 36, 59 s. 35) fram­

ställts mot en »splittring av understödsverksamheten» drabba således ej

denna överflyttning. Genom densamma kan sålunda ej, såsom på vissa

håll gjorts gällande, skapas någon uppdelning av understöden i bättre»

och » sämre».

4.

Från vissa håll (bl. a. Y. 1, 102 s. 73) har mot kommitténs för­

slag anmärkts, att om barnavårdsnämnderna tilldelades understödsverk-

samhet, i nämnderna skulle komma att inväljas personer, som i sin iver

att hjälpa barnen glömde allt vad ekonomi hette, eller ock att kommu­

nerna, av fruktan att så skulle ske, i nämnderna insatte allenast personer,

som vore intresserade endast av den ekonomiska sidan. Denna anmärkning

förlorar emellertid sin udd, om fattigvårdsstyrelsen bibehålies vid den pen­

ningutdelande verksamheten, ty det torde främst vara vid dennas utövande,

som slöseri kan vara att befara. Barnavårdsnämnderna (skolråden) hava redan

nu hand om barn, vilka skilts från sina hem, och mig veterligen har det icke

gjorts gällande, att de härvid slösat med kommunernas medel eller att valen

till nämnderna förryckts av ekonomiska hänsyn. Det synes föga antagligt,

att förändring häri skulle komma att inträda, om nämnderna finge sig an­

förtrodd även vården om de helt omhändertagna fattiga barnen. Det är

för övrigt svårt att förstå, varför någon av de nyss antydda ytterligheterna

— inväljande av allenast för nödens lindrande men för kommunens eko­

nomi likgiltiga personer eller allenast sådana, som intressera sig blott för

ekonomien — skulle vara i högre grad att befara vid val av ledamöter

i barnavårdsnämnden än vid val av ledamöter i fattigvårdsstyrelsen, vars

verksamhet ju även bör vara präglad, å ena sidan av varmt intresse för

de nödlidande och å andra sidan av erforderlig ekonomisk omtanke.

5.

En annan invändning mot kommitténs förslag i denna del går ut

på, att det vore otillfredsställande att å ena sidan fråntaga fattigvårds­

styrelserna befattningen med utom hemmet vårdade fattiga barn, men å

andra sidan, såsom enligt kommitténs förslag skett, låta dem behålla allt

besvär med sökande av ersättning för vården av kommuner och enskilda

in. m. (se bl. a. Y. 59 s. 35, 66 s. 46, 102 s. 78). Denna särskilt

från fattigvårdshåll framställda invändning kan dock ej tillmätas betydelse

vid det förhållande, att sistnämnda anordning icke ingår såsom någon

Klingl. Maj:ts proposition nr 150.

väsentlig del av förslaget utan kan, såsom i det följande skall visas, utan olägenhet utbytas mot bestämmelser, enligt vilka fångvårdsstyrelse!! och barnavårdsnämnden göras fullt fria och oberoende i förhållande till varandra. En annan sak är, att legala åtgärder mot kommuner och enskilda kunna vidtagas av krafter, som äro gemensamma för fattigvårdsstyrelsen och barnavårdsnämnden, varigenom erfarenheten ökas och besparing vinnes. I större kommuner kan sådant ske genom kommunens ombudsman eller genom en för ett flertal närbesläktade arbetsgrenar gemensam ombudsman. I Stockholm finnes f. n. som bekant gemensam ombudsman för fattig­ vårds- och hälsovårdsnämnderna, och det torde ej vara uteslutet, att han kunde vara ombudsman även för barnavårdsnämnden (Se Y. 59 s. 39, 103 s. 85).

6. Man har med rätta framhållit den stora betydelsen av att en och samma myndighet i varje kommun hade att, vare sig det gällde nöd, van­ vård, sedlig försummelse eller vanart, besluta omhändertagande av de barn, som vore i behov därav, uppsöka lämpliga fosterhem för barnen samt övervaka fosterhemmen och sörja för barnen, då de lämnade fosterhemmen. Detsamma gäller, när lämplig barnavårdsanstalt skall sökas för deras vård. Om kommunen har egen barnavårdsanstalt, bör denna tydligen förvaltas av samma myndighet, som har att sörja för barnens utackordering. Även torde det vara synnerligen lyckligt, om den myndighet, som skall skaffa fosterhem åt omhändertagna barn och övervaka dessa, är densamma som kontrollerar fosterbarnsvården, ty sistnämnda verksamhet ger ju erfarenhet om tillgången på fosterhem och deras beskaffenhet. Jag kan sålunda till fullo instämma i kommitténs uttalande (M. s. 35), att de tre barnavårds- grenarnas förening hos eu och samma myndighet är ägnad att åt denna skaffa ökad kännedom om befintliga utvägar och större erfarenhet i all­ mänhet, varigenom både arbetet och kostnaderna för verksamheten minskas. I bestämd motsats mot denna uppfattning står det av två reservanter inom kommittén framställda förslaget (M. s. 471, 472), att barnavårds­ nämnden väl skulle äga skilja barn från hemmet såväl på grund av vanart som sedlig försummelse, misshandel och vanvård, men att den sedan skulle överlämna alla dessa barn, utom de vanartade, till fattigvårdsstyrelsen, vilken skulle hava att draga försorg om dem. (En del myndigheter hava instämt med reservanterna. Se vidare Y. 23; jfr Y. 99 s. 64.) Av de sakkunniga på detta område framhålles det emellertid såsom något särskilt betydelsefullt, att den myndighet, som skiljer barnet från hemmet, sedan också får tillfälle att fortsätta med sin befattning med barnet. Reservan­ ternas förslag, som står alldeles i strid mot denna åskådning, synes mig innebära ett steg i orätt riktning; långt ifrån att åstadkomma större enhet och planmässighet på barnavårdens område, torde det tvärtom vara ägnat att öka den nuvarande splittringen och förvirringen. Även bör erinras, dels att svårighet ofta föreligger att avgöra, huruvida ett barn är sedligt försummat eller vanartat, och dels att sedlig försummelse stundom efter

65

hand övergår till vanart, i vilket sistnämnda fall barnet skulle, om reser­

vanternas förslag vunne bifall, få av fattigvårdsstyrelsen återlämnas till

barnavårdsnämnden. Redan i det kommittébetänkande, som ligger till

grund för gällande lag om uppfostran åt vanartade m. fl. barn, anfördes

följande:

»Det ligger — — i sakens natur, att den skillnad, som — — —

kan uppdragas emellan å ena sidan barn, som äro i sedligt avseende för­

summade, och å andra sidan vanartade barn — — — icke alltid låter

sig i tillämpningen med bestämdhet påvisa. Där sedlig försummelse före-

ligger, finnes nämligen också i allmänhet åtminstone en begynnande van­

art, och dennas utveckling sker vanligen så småningom och omärkligt, att

den tidpunkt, då det sedligt försummade barnet övergår i de vanartades

grupp, icke låter sig med noggrannhet bestämma.» (M. s. 184.)

Det förefaller mig ganska sannolikt, att den av reservanterna föreslagna

anordningen, enligt vilken fattigvårdsstyrelserna skulle, på order av barna­

vårdsnämnderna, nödgas taga hand om ett stort antal delvis mindre lätt-

skötta barn och träda i förbindelse med eu mängd svårhanterliga för­

äldrar, komme att för fattigvårdens representanter vara allt annat än till­

talande. Så mycket synes mig i varje fall uppenbart, att anordningen i

fråga icke skulle vara ägnad att befordra ett gott förhållande mellan de

båda myndigheterna.

Från kommitténs förslag, enligt vilket åt barnavårdsnämnden anförtrotts

såväl att fatta beslut om omhändertagande av fattiga barn som deras

därefter följande vård och tillsynen över dem, skilja sig de i det före­

gående (s. 50—53) omförmälda finska och norska förslagen.

Den i de båda norska lagförslagen förekommande anordningen — enligt

vilken det är fattigvårdsmyndigheten, som skall avgöra, när ett fattigt barn bör

försörjas utanför sitt hem, varefter vergerådet skall hava att utvälja foster­

hem och öva tillsyn över barnet, samt fattigvårdsmyndigheten även skall

äga besluta om vårdens upphörande — kan enligt min mening icke anses

innebära en lycklig lösning. Med eu dylik anordning skulle barnavårds-

myndiglieten berövas beslutanderätt, såväl då det gäller ingripande som

beträffande tidpunkten för vårdens upphörande, den skulle i denna de!

av sin verksamhet blott bliva eu fattigvårdsstyrelsen underordnad ut-

ackorderingsmyndighet, men de fördelar, vilka, på sätt jag ovan sökt visa,

skulle följa av centraliseringen, komme blott i begränsad omfattning att vinnas.

Den myndighet, som ägde kännedom om barnet och dess hem samt om

de förhandlingar, vilka föregått beslutet om omhändertagandet, samt här­

igenom blivit_ satt i tillfälle att bedöma, vad som särskilt borde iakttagas

i avseende å val av fosterhem o. s. v., denna myndighet finge med den

ifrågavarande anordningen ingen beslutanderätt i avseende å detta val och

intet tillfälle att övervaka barnets vård. Enligt den skandinaviska lag­

stiftningen angående uppfostran åt vanartade m. fl. barn gäller, att samma

myndighet, som beslutar omhändertagandet, också sedermera har att taga

Bihang till riksdagens protokoll 1024. 1 sand. 112 höft. (Nr 150.) om 23

5

Kungl. Maj:ts proposition nr 150.

66

Kungl. Maj:ts proposition nr 150.

befattning med barnet. Detsamma bör enligt min tanke även gälla de

fattiga barn, vilka omhändertagas av det allmänna. Att hela denna verk­

samhet bör anförtros åt den speciella barnavårdsmyndiglieten, har jag sökt

i det föregående visa.

Icke heller den i det finska principbetänkandet föreslagna lösningen, en­

ligt vilken för barns omhändertagande för vård utom hemmet skulle erfordras

samstämmiga beslut av fattigvårdsmyndigheten och barnskyddsnämnden,

kan enligt min mening betecknas såsom efterföljans värd. Måhända komma

i det under arbete varande finska lagförslaget bestämmelser att meddelas,

varigenom konflikter kunna lösas och hjälp i någon form alltid kommer

att beredas, men förslaget, sådant det nu föreligger, lämnar ingen anvis­

ning i sådant hänseende.

7.

Av eu representant för huvudstadens fattigvård har gjorts gällande,

att förslagets bestämmelser om överflyttande till barnavårdsnämnden av

fattigvårdsstyrelsens utackorderingsverksamhet skulle hava menliga följ der­

för denna med hänsyn till att enligt kommittéförslagets It kap. möjlig­

het ej beretts kommun att i avseende å barn, som utackorderats i annan

kommun, vinna befrielse från stadgandena om att tillsyn över dessa barn

skall utövas av barnavårdsnämnden på platsen (Y. 59 s. 33, 35). Detta

är emellertid något, som ej sammanhänger med frågan, huruvida fattigvårds-

styrelsen eller barnavårdsnämnden bör handhava vården om de helt om­

händertagna fattiga barnen. Beträffande spörsmålet om dylik befrielse finner

jag anmärkningen mot kommitténs förslag befogad. Sålunda kommer jag att

i 60 § föreslå bestämmelse om, att befrielse skall i fall, som här avses,

kunna meddelas. För kommun, som erhållit sådan, kan inspektion över

de utackorderade äga rum på samma sätt som hittills, allenast med den

ändringen, att verksamheten överflyttas till barnavårdsnämnden (jfr Y. 59

s. 39 näst sista stycket).

8.

Det bär i vissa yttranden över kommitténs förslag framhållits, att

det vore önskvärt, om i varje kommun funnes en enda myndighet, till

vilken man skulle kunna vända sig för hjälp, och att kommitténs förslag,

långt ifrån att befordra en centralisering av understödsverksamlieten, vore

ägnat att motverka en sådan genom klyvning av fattigvårdsstyrelsens verk­

samhet (bl. a. Y. 59 s. 35, 61, 69, 76, 79, 82). Härtill kan genmälas,

att det i förevarande sammanhang ej är fråga om en centralisering av

understödsverksamlieten, en fråga, som är av ofantlig räckvidd, i det den

omfattar en förenklad organisation även av den sociala försäkringen (se

svenska stadsförbundets yttrande Y. 103 s. 82). Helt visst vore det

önskvärt, om hjälp kunde i varje fall sökas hos eu enda myndighet, vare

sig det är fråga om pension, fattigvård eller annat. Men det lärer icke

böra ifrågasättas att genomföra detta önskemål på sådant sätt, att kravet

på sakkunskap hos dem, som skola handhava de skilda verksamhetsgre­

narna, eftergives. Utan att i denna svårlösta fråga kunna för närvarande

uttala någon bestämd uppfattning, skulle jag likväl vilja såsom en tänk-

Kungl. Maj:ts proposition nr 150.

67

tiar möjlighet framkasta, att inom varje kommun de skilda sociala verk­

samhetsgrenarna handhades av särskilda, kvalificerade styrelser eller dele­

gationer av en styrelse, men att befogenhet tillädes något organ att vid

meningsmotsatser mellan dessa styrelser eller delegationer träffa avgörande

och på så sätt få fram beslut, som vore mindre ensidiga och mera be­

aktade det helas väl, än avgöranden, träffade av dem, som stå i det dag­

liga, speciella arbetet. Ett motverkande av en dylik eller annan i fram­

tiden till äventyrs genomförbar anordning i samma syfte bör ej ske, men

såvitt jag kan finna skulle detta långt ifrån bliva fallet genom den ifråga­

satta överflyttningen till barnavårdsnämnden av vården om fattiga barn utom

hemmet.

Denna överflyttning innebär, såsom förut framhållits, ej en splittring af­

dela egentliga understödsverksamheten, utan ett sammanförande, av sak­

ligt och ekonomiskt vägande skäl, av hela den verksamhet, som avser

barns vårdande utanför sina hem, till en och samma myndighet, vilken

tillika skulle utöva en närbesläktad verksamhet, nämligen uppsikten över

fosterbarnsvården.

Den ovan berörda tanken att låta en och samma myndighet handhava

all social verksamhet inom kommunen kan, förutom den nyss berörda

olägenheten, saknaden av speciell sakkunskap, även anses innebära en

annan fara, nämligen att myndighetens arbetsbörda kan bliva alltför över­

väldigande och att svårighet på grund härav kan uppstå att förmå lämp­

liga personer att mottaga och behålla ledamotskap. Sistnämnda omstän­

dighet kan i sin tur tänkas föranleda större anlitande av avlönade krafter

än som eljest skulle vara nödigt. I större kommuner skulle det sålunda

knappast vara möjligt att låta samma personer handhava t. ex. fattigvård,

barnavård och pensionsärenden. En uppdelning av arbetet på jämställda

delegationer vore i varje fall nödvändig.

Förslaget att låta eu och samma myndighet handhava kommunens hela

sociala verksamhet torde kunna motiveras bl. a. med önskvärdheten av

att undvika det ofta påtalade missförhållandet, att den, som begär hjälp

för sin eller de sinas räkning eller eljest påkallar det allmännas ingripande

i fall av nöd eller annat dylikt missförhållande, men därvid icke vänder

sig till rätt myndighet, skickas till eu annan myndighet och av denna

kanske till eu tredje o. s. v. Ett undanröjande i viss mån av denna för

de hjälpsökande och allmänheten i övrigt uppenbarligen ganska kännbara

olägenhet synes kunna åstadkommas genom anordningar, enligt vilka i

dylikt fall framställningen ej avvisas utan mottages och befordras till den

myndighet, av vilken den rätteligen bör handläggas. Yad barnavården be­

träffar, innebär för övrigt kommitténs förslag ett avlägsnande i huvudsak

av antydda olägenhet, i det att anmälan om missförhållande beträffande

barns vård eller uppfostran i varje fall kan ske hos barnavårdsnämnden,

som endast därest anmälan synes påkalla understöd i hemmet har att

överlämna densamma till fångvårdsstyrelse!!.

68

Kungl. Maj:ts proposition nr 150.

9.

En annan anmärkning mot kommitténs förslag innebär, att det

måste anses olämpligt, att bjälp från två håll i »samma sociala enhet»

stundom kan ifrågakomma, t. ex. genom att barnavårdsnämnden omhänder­

tar ett av barnen i en familj, under det att någon av de andra familje­

medlemmarna erhåller understöd av fattigvården (Y. 14, 25, 59 s. 34r

102 s. 75).

Ett liknande förhållande kan emellertid redan för närvarande förekomma,

t. ex. då ett av barnen i en familj åtnjuter understöd i hemmet eller

omhändertagits av fattigvårdsstyrelsen, under det ett annat av barnen är

föremål för tillsyn av barnavårdsnämnden eller av denna skilts från hem­

met. Två myndigheter taga sålunda i nyssnämnda fall viss befattning

med familjen. Vistas fosterbarn i familjen kan till och med en tredje

myndighet, fosterbarns-(hälsovårds-)nämnden hava befattning med densamma.

Kommitténs förslag, enligt vilket aldrig mer än två nämnder — och detta

relativt sällan — kan å samhällets vägnar ingripa i »samma sociala en­

het», innebär i varje fall icke någon förändring till det sämre i föreva­

rande hänseende. Och genom samarbete mellan myndigheterna bör det

kunna undvikas, att familjen i onödigt stor utsträckning besväras med

undersökningar.

10.

Mot överflyttningen från fattigvårdsstyrelsen till barnavårdsnämn­

den av vården om de helt omhändertagna barnen har invänts, att det i

många fall kan bliva föremål för tvekan, huruvida understöd bör lämnas

i hemmet eller barnet omhändertagas, eller, med andra ord, huruvida fattig­

vårdsstyrelsen eller barnavårdsnämnden bör ingripa. Man har gjort gäl­

lande, att på grund av den oklara gränsen mellan de båda myndigheter­

nas befogenhet meningsmotsättningar och slitningar mellan dem lätt kunna

komma att uppstå (Y. 5, 7, 40, 44, 50, 86 s. 54, 99, 102 s. 75).

Till en början synes det mig vara av intresse att undersöka, i vilka fall

enligt nu gällande bestämmelser och enligt kommitténs förslag möjlighet

till konflikt mellan de båda myndigheterna föreligger.

Då för närvarande tvekan uppstår, om ett fattigt barn bör understödjas

i hemmet eller omhändertagas enligt fattigvårdslagens bestämmelser, löses

denna fråga av fattigvårdsstyrelsen. Einner denna, att styrelsen varken

bör lämna understöd i hemmet eller omhändertaga barnet, men att sådant

fall är för handen, att barnavårdsnämnden bör ingripa jämlikt lagen om

uppfostran åt vanartade m. fl. barn, hänvisas fallet till barnavårdsnämn­

den. Yägrar denna att omhändertaga barnet, emedan den anser fallet

böra behandlas av fattigvårdsstyrelsen, ställes styrelsen inför det alterna­

tivet, att antingen låta det i hemmet förefintliga missförhållandet fortfara

eller ock lämna fattigvård i en eller annan form. En liknande kon­

flikt kan uppstå, om ett hos barnavårdsnämnden anhängiggjort ärende av

nämnden hänvisas till fattigvårdsstyrelsen för meddelande av understöd

eller för omhändertagande genom fattigvårdens försorg, men styrelsen

är av annan mening. Det är uppenbart att, om barnavårdsnämnden er-

Kungl. Maj-.ts proposition nr ISO.

håller befogenhet att ingripa även i fall av kroppslig vanvård i föräldra­

hemmet och fattigvårdsstyrelsen skulle — i strid mot kommitténs förslag

— utöva barnavårdsverksamhet i samma utsträckning som för närvarande,

möjligheterna till konflikter komme att bliva ännu större än för närvarande,

på grund av att någon fullt tydlig gräns mellan vanvård (då barnavårds­

nämnden skulle omhändertaga barnet) och nöd (då det vore fattigvårds-

styrelsens sak att ingripa) i många fall icke kan dragas.

Med godtagande av kommitténs förslag kan någon konflikt mellan olika

myndigheter ej uppstå, om tvekan råder, huruvida omhändertagande bör

ske för fattigdom eller för vanvård och dylikt, ty i båda dessa fall är

barnavårdsnämnden behörig att besluta barnets omhändertagande. Där­

emot kan givetvis meningsskiljaktighet uppstå, därest barnavårdsnämnden

vägrar omhändertaga ett barn och hänvisar till fattigvårdsstyrelsen för be­

viljande av understöd i hemmet, eller därest fattigvårdsstyrelsen anser, att

sådant understöd ej bör utgå och hänvisar barnet till barnavårdsnämnden

för att av denna omhändertagas.

Denna möjlighet till konflikt har beaktats av kommittén, som i 65 §

2 stycket av sitt förslag upptagit en bestämmelse av innehåll, att därest,

oaktat anmälan från barnavårdsnämnden om att barn är i behov av under­

stöd i hemmet, fattigvårdsstyrelsen underlåter att lämna sådant och nämn­

den fortfarande finner understöd erforderligt, nämnden må om förhållandet

göra anmälan hos länsstyrelsen och i avbidan på dess bestämmande vidtaga

de åtgärder, som nämnden finner vara av omständigheterna påkallade.

Av motiven till detta stadgande (M. s. 217) framgår, att meningen varit

att såväl barnavårdsnämnden som fattigvårdsstyrelsen skulle kunna påkalla

länsstyrelsens åtgärd, något som väl även utan något lagstadgande synes

uppenbart. Bestämmelsen i fråga har gjorts till föremål för en skarp

kritik, särskilt från fattigvårdshåll (Y. 12, 66 s. 45, 69, 70, 99 s. 64,

102 s. 75, 103 s. 84). För mig står det klart, att ett anlitande av

det ifrågavarande sättet för eventuella konflikters lösning icke skulle vara

ägnat att medföra något gott förhållande mellan de båda myndigheterna.

I stället för berörda, av kommittén föreslagna stadgande har jag för

åvägabringande av eu lösning av dylika tvister föreslagit en bestäm­

melse (16 §) om samråd mellan de båda myndigheterna samt upp­

komna konflikters hänskjutande till eu tremannanämnd, bestående av den

gemensamma ledamoten samt en ledamot av styrelsen och en av nämn­

den. Beträffande de närmare detaljerna av detta förslag får jag hänvisa

till motiveringen till 16 §. Enligt min mening är det att förvänta, att

uppkommande meningsskiljaktigheter skola kunna utan svårare slitningar

utjämnas och att det jämförelsevis sällan skall bliva av nöden att anlita

tremannanämndens avgörande.

11.

Slutligen anser jag mig i anledning av ett uttalande (Y. 99 s. 65)

böra framhålla, att det icke med hänsyn till den år 1918 antagna fattigvårds­

lagen kan anses olämpligt att nu från fattigvårdsstyrelsen till barnavårds-

69

70

Kung!.. Maj:ts proposition nr 160

Sammanfatt­

ning.

Understöd

för vård av

ensamstå­

ende mödrars

barn.

Yttranden.

nämnden överflytta den verksamhet, som avser barns vårdande utanför sina

hem, ty vid förarbetena till nämnda lag betonades det, att understöds-

verksamheten beträffande barn ej genom lagen slutgiltigt ordnats, utan att

spörsmålet härom borde upptagas till förnyad prövning i samband med

barnavårdslagstiftningen i allmänhet. Att barnavården alltså ej i nämnda

sammanhang utbröts ur fattigvårdslagstiftningen, bör därför, såsom kom­

mittén (M. s. 34) framhållit, ej utgöra hinder för att nu pröva frågan

därom.

Den föregående utredningen giver enligt min mening vid handen, dels

att betydande fördelar skulle vara att vinna genom sammanförande av be­

stämmelserna om fattiga barns vårdande utanför hemmet, om behandlingen

av vanartade, sedligt försummade, misshandlade och vanvårdade barn samt

om fosterbarnskontrollen i en och samma lag ävensom överlämnande av

den av dessa bestämmelser reglerade verksamheten till en gemensam barna-

vårdsmyndighet, barnavårdsnämnden, och dels att, med godtagande av vissa

av mig i det föregående förordade anordningar, inga nämnvärda olägen­

heter torde vara förknippade med den ifrågavarande centraliseringen. Jag

tillstyrker alltså kommitténs förslag i denna del.

Innan jag ingår på behandlingen av lagförslagets särskilda delar, torde

jag böra till behandling upptaga tvenne spörsmål av mera allmän inne­

börd. Det ena rör det av kommittén framlagda förslaget om understöd

för vård av barn till ensamstående mödrar. Det andra avser kommitténs

förslag om inrättande av överordnade barnavårdsmyndigheter, benämnda

ungdomsråd.

Vad först angår frågan om understöd för vård av ensamstående mödrars

barn, innebär kommitténs förslag ett överflyttande till barnavårdsnämnden

av samhällets understödsverksamhet, även i hemmet, beträffande dels barn

utom äktenskap, dels barn till hustrur, vilkas äktenskap gått åter eller

som vunnit hemskillnad eller äktenskapsskillnad eller vilkas sammanlevnad

med deras män på grund av rättens beslut blivit hävd eller vilka leva

åtskilda från männen och enligt rättens beslut ensamma handhava vård­

naden om barnen, dels änkors barn, och dels sådana mödrar till barn

utom äktenskap, som äro i behov av understöd på grund av havande­

skapet eller barnsbörden.

Angående de närmare detaljerna av detta förslag hänvisas till lag­

förslagets 10 kap. (81—86 §§) samt motiven s. 42—62 och 267—276.

Två ledamöter av kommittén hava reserverat sig mot förslaget (M. s. 427).

Kommitténs förslag i denna del har, på sätt närmare framgår av det

vid detta protokoll fogade sammandraget av de avgivna yttrandena, visser­

ligen i en del av dessa helt eller delvis tillstyrkts (bl. a. Y. 7, 43 s. 20,

44, 53, 57, 97, 103 a s. 87), men i ett stort antal utlåtanden i huvud­

sak gjorts till föremål för en skarp kritik (bl. a. Y. 1, 4, 9, 10, 12,

71

21, 43 s. 18, 45 s. 24, 49, 52 s. 29, 59 s. 33 och 35, GO s. 41,

(51, 66 s. 44 samt 45 och 47, 7 1, 87 s. 56, 92, 99 s. 66, 100 s.

67,

101 s. 70, 102 s. 73 samt 76 och 78,

103 s. 82,

104 s. 88,

105, 106).

De väsentligaste invändningarna mot ifrågavarande förslag hava här

nedan i korthet sammanfattats. Det må anmärkas, att vissa av de gjorda

invändningarna riktats även mot förslaget om överflyttning från fattig-

vårdsstyrelsen till barnavårdsnämnden av befattningen med de helt om­

händertagna fattiga barnen. Invändningarna äro i huvudsak följande:

Förslaget innebär en splittring av den egentliga understödsverksamheten;

det vore praktiskt lämpligare, att fattigvårdsstyrelsen utdelade ifrågavarande

understöd, varigenom skulle åstadkommas större likformighet med fattig­

understöd. — Fattigvårdsstyrelsen är minst lika kompetent som barnavårds­

nämnden att handhava denna verksamhet. — Det är lämpligare att låta

fattigvårdsstyrelsen behålla de fall, där ekonomisk brist är det väsentliga.. -

Det är svårt att få barnavårdsnämnder, kompetenta att handlägga så olika

ärenden som å ena sidan ifrågavarande understödsärenden och å andra

sidan de egentliga barnavårdsuppgifterna. — Barnavårdsnämnden är näppe­

ligen lämplig för de i 10 kap. stadgade rena fattigvårdsuppgifterna. — Barna-

vårdsmännen äro knappast kompetenta att giva ledning beträffande under-

stödsbehov. Den omständigheten, att barnavårdsmännen lyda under barna­

vårdsnämnden, bör därför ej utgöra något skäl för förslaget. För övrigt

böra barnavårdsmännen kunna förpliktas att lämna upplysningar även till

fattigvårdsstyrelsen. — Förefintligheten av bestämmelser om understöd av

ifrågavarande slag kan försvåra för barnavårdsmännen att få veta hela san­

ningen om faderskapet och sålunda försvåra fastställandet av faderskap och

underhållsskyldighet. — Förslaget innebär ett obehörigt gynnande av en­

samstående mödrar i förhållande till fattiga föräldrar med många barn m. fl.

samt änklingar med barn. Ensamstående mödrar hava det stundom bättre

än sådana föräldrar och änklingar. — Understöd enligt barnavårdslagen bör

ha samma karaktär som enligt fattigvårdslagen och utmätas enligt samma

principer. På grund av 63 och 65 §§ i fattigvårdslagen utkräves ersättning-

för fattigvård endast då skäl till eftergift saknas. — Vill man stadga ovill­

korlig befrielse från ersättningsskyldighet, bör bestämmelse härom införas i

fattigvårdslagen. — I fattigvårdslagen bör medgivas rätt att i varje fall be­

stämma, om barnaunderstöd skall hava fattigvårds karaktär. — Betänkligt

att stadga att understödet ej har fattigvårds karaktär. — Det saknas skål,

varför fader, men ej moder skall hava ersättningsplikt. — Understöd åt en­

samstående moders barn blir alltid ett understöd även åt modern och bör

därför ankomma på fattigvårdsstyrelsen. — Det blir svårt att avgöra, om

modern eller barnet är i behov av understöd. — Det skulle uppstå ovisshet

för de hjälpbehövande, till vilken myndighet de skola vända sig, då både

moder och barn behöva hjälp. — Klara gränser mellan barnavårdsnämnden

och fattigvårdsstyrelsen saknas. — Det kan bli understöd från två håll i

»samma "sociala enhet». — Frågan om understöd åt änkor och frånskilda

samt om understöd före och efter barnsbörd är eu socialförsäkringens sak.

Ett ordnande härav i detta sammanhang utgör blott ett provisorium. —

Förslaget skulle medföra, att änkor och frånskilda skulle uraktlåta att

skaffa sig bidrag från andra hjälpkällor. — Det saknas skäl att jämställa de

ogifta mödrarna med änkor och frånskilda. —• Det skulle skapas »bättre»

och »sämre» fattigvård, vilket skulle vara till skada för fattigvården. —

Enligt förslaget skall i vissa fall vid understödets utmätande hänsyn

Kungl. Maj:ts proposition nr 150.

Departements­

chef w-

tagas till de belopp, som domstol utdömer åt barn utom äktenskap. Då

clessa belopp ofta äro högre än de bidrag, fattigvården kan ge, blir följden,

att ensamstående moders barn skulle av barnavårdsnämnden erhålla högre

understöd än de belopp, som av fattigvårdsstyrelsen beviljas för barn i

äktenskap. Förslaget medför oöverskådliga konsekvenser i ekonomiskt

hänseende. Understöd skulle komma att utgå i ett mycket stort antal fall.

En mängd tjänstemän måste anställas för undersökning och övervakning. —

I förslaget har tagits avstånd från behovsprincipen (81 § 2 mom.). —° Er­

sättning för beviljat understöd kommer sällan att kunna utfås, vilket, då

ma11..1, v'ss man bortsett från behovsprincipen, kommer att medföra eu

oerhörd kostnadsökning. — Genom splittringen av understödsverksamheten

skulle barnavårdsnämndens arbete bli lika omfattande som fattigvårdssty-

styrelsens, och för detsamma skulle ofta krävas avlönade tjänstemän. —

Genom överlämnande till barnavårdsnämnden av understödsverksamhet bland

barn i deras hem liar en principiellt motiverad gräns överskridits. — För­

slaget skulle medföra väsentliga olägenheter ur organisatorisk synpunkt. —

Barnavårdsnämnden skulle genom att utdela penningunderstöd förlora en

del av sm auktoritet. — Bör främjande av barnavårdsnämndens etiskt-

pedagogiska karaktär bör dess ekonomiska kompetens begränsas ungefär till

den nuvarande. Nämndens självständighet äventyras ej genom inskränkning

“^^förvaltning..— Valet av ledamöter i barnavårdsnämnden skulle

lätt förryckas av ekonomiska hänsyn. ■— Det är önskvärt, att i varje kommun

skall finnas en myndighet, till vilken man skall kunna vända sig för att få

hjälp. Med utsträckt tillämpning och någon förändring av 65 § skulle

10 kap. kunna utgå. 10 kap. bör utgå utom förslaget om understöd före

och efter barnsbörd, men detta bör gälla även änkor och övergivna hustrur.

Jag har i det föregående (s. 60, 61) angivit de skäl, vilka enligt min

mening tala mot överlämnande till barnavårdsnämnderna av uppgiften att

understödja fattiga barn, vilka vardas i sina hem. Vad jag där anfört

gäller givetvis även den art av dylik understödsverksamhet, som kom­

mitténs förslag om understöd åt barn av ensamstående mödrar innebär.

Utan att nu anse mig böra fatta bestämd ståndpunkt till de i det före­

gående i korthet refererade yttrandena över kommittéförslaget i denna del

samt utan att yttra mig därom, huruvida i en framtid åtgärder må kunna

\idtagas för vinnande av det syfte, som avses med riksdagens ovan

(s. 1) omförmälda skrivelse den 11 juni 1917, får jag framhålla, att jag,

särskilt med hänsyn till de mycket betydande kostnader, som förslagets

realiserande skulle kräva, anser mig förhindrad att för närvarande till­

styrka förslagets framläggande för riksdagen. Kommittén har (M. s. 856)

beräknat det allmännas kostnader för understöd av ifrågavarande slag

ensamt åt barn, som ej fyllt 2 år, till 3,600,000 kronor årligen, därav

staten skulle bidraga med 1 3 och 2 3 stanna å kommunerna, i den mån

ersättning ej kunde utfås av barnens fäder. Då emellertid understöd

skulle utgå, till dess barnen fyllt 16 år, ehuru måhända för barn, som

fjllt 2 år, med något lägre belopp än för yngre barn, skulle uppenbar­

ligen a kommunerna, vilka icke skulle vara berättigade till statsbidrag för

barn över 2 år, stanna eu summa, mångfaldigt större än deras andel,

2,400,000 kronor årligen, av understödet för barn under 2 år. Även

< 2

Kungl. Maj it s proposition nr 150%

Kungl. Maj:ts proposition nr ISO.

73

om en del härav skulle kunna återfås av barnens fäder, och genom denna

understödsverksamhets överförande till barnavårdsnämnden minskning i

fattigvårdens kostnader kunde vara att påräkna, skulle dock genom för­

slaget en mycket avsevärd årlig merkostnad drabba det allmänna. Oavsett

de övriga skid, som kunna vara att åberopa gentemot förslaget, är det

sålunda tydligt, att ekonomiska skäl lägga hinder i vägen för förslagets

framläggande.

Jag tillåter mig nu att övergå till det av kommittén framställda för­

slaget om ungdomsråd.

Kommittén har föreslagit, att inom varje landstingsområde skall finnas ungdomsråd,

ett ungdomsråd, vars huvudsakliga uppgift skall vara att pröva av barna­

vårdsnämnderna behandlade ärenden angående barns omhändertagande för

skyddsuppfostran. Därjämte skall ungdomsrådet utöva eu stödjande, hjäl­

pande och vägledande verksamhet i avseende å barnavårdsmyndigheternas

uppgifter i övrigt.

Beträffande detta förslags detaljer hänvisas till lagförslagets 3 kap.

(22—28 §§) samt motiven s. 94—100 och 150—158. Två ledamöter

hava reserverat sig mot förslaget (M. s. 427 f.). Förslaget beröres även

av en av två andra ledamöter avgiven reservation (M. s. 477 ff.).

(Y.193

234.)

Yttranden.

Av länsstyrelserna hava 21 avstyrkt förslaget, 2 ej framställt någon erinran

mot detsamma och 1 tillstyrkt det med vissa förändringar. Av 1 länsstyrelses

utlåtande framgar ej med bestämdhet, vilken ståndpunkt länsstyrelsen intager

till förslaget.

Av landstingen hava 14 avstyrkt förslaget, 5 ej haft något att erinra mot

detsamma, 5 ej hunnit granska det och 1 ej avgivit yttrande i ärendet.

Av domkapitlen hava 12 avstyrkt och 1 tillstyrkt förslaget.

Av de 7 centrala ämbetsverk, som yttrat sig över förslaget, hava 6 avstyrkt

detsamma och 1 icke ingått i prövning därav.

Bland barnavårdsnämnderna hava meningarna varit delade.

Av de fattig vårdsstyrelser, som yttrat sig, har flertalet avstyrkt förslaget.

Styrelserna för svenska stadsförbundet, svenska landstingsförbundet, svenska

landskommunernas förbund, Fredrika-Bremer-förbundet och allmänna svenska

prästföreningen avstyrka förslaget.

Det framgår av kommitténs motivering, att det viktigaste skälet för

Departements-

förslaget om inrättande av ungdomsråd varit en önskan att för prövning chefm-

av frågor om barns omhändertagande för skyddsuppfostran skapa överord­

nade myndigheter, vilka med erforderlig rättslig kompetens förenade intresse

för och erfarenhet om barnavård. Särskilt har kommittén — som föreslagit

bestämmelser om omhändertagande för skyddsuppfostran även av vissa

vanartade mellan 15 och 18 år — funnit, att rätt att omhändertaga sådana

vanartade icke borde anförtros barnavårdsnämnderna utom i de största

städerna — och där endast under villkor att lagkunnig person deltoge i

avgörandet — utan att fattande av beslut härom borde förbehållas högre

74

Kungi. Maj:ts proposition nr 150.

myndigheter med de kvalifikationer, som nyss nämnts. Kommittén har

vidare velat åt ungdomsråden anförtro vissa allmänna uppgifter, såsom att

befrämja tillkomsten av anstalter och inrättningar för barns vård och upp­

fostran samt att uppmuntra anordningar för anskaffande av goda fosterhem

och i avseende härå tillhandagå barnavårdsnämnderna med anvisningar.

Vid övervägande härav har jag, i likhet med flertalet i ärendet hörda

myndigheter och föreningar, kommit till den uppfattningen, att prövningen

av frågor om omhändertagande av barn för skyddsuppfostran med full

trygghet kan liksom hittills anförtros åt länsstyrelserna. Dessa besitta

obestridligen den erforderliga formella kompetensen härför. Därest, såsom

jag kommer att föreslå, anordningar vidtagas för beredande av tillfälle såväl

för barnens föräldrar som för representanter för barnavårdsnämnderna att

höras inför länsstyrelserna samt föreskrift meddelas om att yttranden skola

avgivas av de barnavårdskonsulenter, om vilka förslaget innehåller stadgande,

är det att förvänta, att de ifrågavarande ärendena skola vinna en även ur

saklig synpunkt tillfredsställande behandling. Vid sådant förhållande kan

jag icke finna det tillrådligt att för denna uppgifts handhavande tillskapa

särskilda myndigheter.

De övriga uppgifter, som enligt förslaget skulle tillkomma ungdomsråden,

äro, ehuru otvivelaktigt betydelsefulla, dock enligt min mening, icke av

den art, att de motivera särskilda myndigheters inrättande. Såsom i vissa

yttranden framhållits torde de kunna och böra utföras dels av något lands­

tingens organ, dels av statens inspektionsmyndiglieter och dels såvitt möjligt

av enskilda organisationer. I sistnämnda hänseende vill jag erinra om

svenska fattigvårdsförbundets arbete för spridande av upplysning rörande

den nya fattigvårdslagen och dess tillämpning ävensom om förbundets

barnavårdsutskotts energiska verksamhet för att bland barnavårdsnämnderna

sprida kännedom och förståelse för principerna i 1917 års lagstiftning om

barn utom äktenskap. Därest med intresserade fackmäns medverkan eu

liknande frivillig verksamhet kunde komma till stånd på den nu föreliggande

lagstiftningens område, är det min övertygelse, att fördelen härav skulle i

avsevärd mån uppväga avsaknaden av den vägledande och stödjande verk­

samhet, som enligt kommitténs förslag skulle tillkomma ungdomsrådet.

Slutligen torde det böra framhållas, att förslaget om ungdomsråd även

ur organisatorisk synpunkt är ägnat att väcka betänklighet. Inrättande av

ungdomsråd skulle i själva verket, såsom från ett par håll anmärkts

(Y. 214 s. 119, 225), innebära ett tillspillogivande av centraliseringsprincipen,

när det gäller barnavårdens handhavande i andra instansen. En splittring

skulle sålunda ske mellan länsstyrelserna och konsulenterna, å ena, samt

ungdomsråden, å andra sidan. Det förefaller även tvivelaktigt, om ungdoms­

råden utan att, på sätt föreslagits i en inom kommittén avgiven reserva­

tion, särskilda barnavårdskonsulenter ställas till deras förfogande, skulle

vara i stånd att utföra den verksamhet, som enligt förslaget anförtrotts dem.

Enligt nämnda reservation skulle åt ungdomsråden och dessas barnavårds-

Kung!. Maj:ts proposition nr 150.

75

konsulenter anförtros uppsikten över barnavården. Genom en dylik ut­

byggnad av den föreslagna organisationen skulle visserligen"ungdojnsråden

erhålla en ojämförligt större betydelse än enligt kommitténs förslag. Emellertid

skulle även kostnaderna komma att i motsvarande män ökas, vartill kommer

att, såsom jag i det följande (s. 107) skall söka visa, en tillfredsställande

uppsikt över barnavården torde kunna åstadkommas även utan att tillskapa

.nya organ av sålunda föreslagen omfattning.

Av det anförda framgår, att jag icke anser mig kunna tillstyrka ung­

domsråds inrättande.

Jag skall nu tillåta mig att övergå till de särskilda bestämmelserna i

förslaget till lag om samhällets barnavård och övriga i samband därmed

utarbetade författningar.

Förslag till lag om samhällets barnavård.

(T. 45 s. 24, 289.)

I stället för den av kommittén använda rubriken - lag om den offentliga

barnavården» har åt föreliggande förslag givits benämningen »lag om sam­

hällets barnavård», vilken dels ur språklig synpunkt ansetts vara att före­

draga och dels ännu tydligare än den av kommittén valda rubriken framhäver

denna lagstiftnings huvudsyfte eller samhällets inskridande för beredande

av vård åt barn, vilka icke i annan ordning kunna erhålla sådan.

Ehuru förslaget avser även unga personer utanför den egentliga barna-

åldern, användes dock, i saknad av lämpligare beteckning för sådana

personer, orden barn, barnavård o. s. v. beträffande alla dem, som äro

föremål för skydd enligt lagen.

Mot kommittéförslagets uppställning och avfattning hava vissa erinringar

framställts. (Y. 1 s. 2, 3 s. 3, 12 s. 9, 40, 42 s. 16, 45 s. 24, 52 s. 29,

53 s. 30, 76, 80, 81, 87 s. 55, 90, 100 s. 67, 102 s. 72.)

Dessa erinringar hava, i den mån de befunnits berättigade, beaktats vid

den överarbetning, som kommittéförslaget undergått. Sålunda har paragraf­

antalet icke oväsentligt nedbringats, förändringar hava vidtagits i avseende

å kapitelindelningen och en del lagbestämmelsers placering, för vinnande av

överskådlighet hava i vissa av de särskilda kapitlen införts underrubriker, och

en ganska genomgående omarbetning och förenkling av lagtexten har ägt

rum. I en del fall (särskilt i 8 och 9 kap.) hava liksom i vissa delar av

kommittéförslaget hänvisningar gjorts till fattigvårdslagen, vilket, då alldeles

samma bestämmelser (t. ex. beträffande kommunens förhållande til] lands­

tinget och staten) gälla enligt de båda lagarna, ansetts kunna utan olägenhet

ske och stundom vara att föredraga framför meddelande av självständiga,

med nödvändighet tämligen utförliga bestämmelser.

Med hänsyn till att fattigvårdslagen, som skall tillämpas vid sidan av

barnavårdslagen och delvis av samma personer, som handhava barnavården,

innehåller ganska utförliga organisatoriska bestämmelser, bär det befunnits

Rubriken.

Begreppet

barn.

Avfattningen.

76

Kungl. Majits proposition nr 150.

1

§■

Barnavårds­

nämnd.

Den borgerliga

kommunen

bärare av

barnavården.

»Barnavårds-

samhälle».

mindre ändamålsenligt att vid barnavårdslagens avfattande tillämpa en helt

annan princip. Den från vissa håll (Y. 87 s. 55, 100 s. 67) för­

ordade metoden att skarpt beskära lagen och antingen meddela erforderliga

kompletterande bestämmelser i administrativ ordning eller ock låta detal­

jerna i verksamheten regleras av vederbörandes eget omdöme, har jag icke

ansett vara att anbefalla. De i vissa fall långt gående och i enskildas

förhållanden djupt ingripande åtgärder från det allmännas sida, som på.

barnavårdsområdet äro oimdgängliga, kräva utan tvivel, för att samhällets

barnavård skall omfattas med förtroende, stödet av i lag fastställda be­

stämmelser även i fråga om organisationen och förfarandet. I detta hän­

seende kan jag instämma med Härnösands domkapitels uttalande (Y. 89

s. 59), att lagen berör en mångfald så ömtåliga och invecklade förhållanden,

att den med nödvändighet måste söka skapa betryggande garantier mot å

ena sidan missbrukad föräldramyndighet och å andra sidan alltför summarisk

och opersonlig behandling från det allmännas sida. Det från vissa håll

(bl. a. Y. 12 s. 9, 66 s. 48, 75, 80, 86 s. 54, 96) framhållna önske­

målet om möjlighet till anpassning efter olika lokala förhållanden har jag

sökt tillgodose på olika sätt (se 7, 14, 19 §§). Ur praktisk synpunkt är

det förenat med fördelar för kommunerna att hava alla de egentliga barna-

vårdsbestämmelserna samlade i en och samma författning; endast beträffande

statsbidrag och därmed sammanhängande förhållanden, i avseende varå

erfordras möjlighet till ändring i enklare former än som krävas, då fråga

är om ändring av lag, har det befunnits lämpligt att meddela bestämmelser

i särskild författning.

1 KAP.

Om barnavårdsnämnd.

Verksamhetsområde och uppgifter.

(K. 1—4 §§, kommitténs förslag till lag angående förening av kommuner

på landet till ett samhälle för fattigvård och barnavård, M. s. 91, 92,

129—136, 395, 396, Y. 108—133.)

I det föregående hava angivits skälen för sammanförande av barna-

vårdsverksamheten till en enda kommunal myndighet. Såsom en konse­

kvens härav följer, att den nuvarande splittringen av barnavården mellan

den borgerliga och den kyrkliga kommunen måste upphöra. Såsom kom­

mittén (M. s. 92) anfört, synes verksamheten i dess helhet böra förläggas

till den borgerliga kommunen.

Enligt kommitténs förslag (1 kap.) skulle kommunen såsom bärare av

barnavårdsverksamheten benämnas barnavårdssamhälle. Kommittén har där­

vid följt fattigvårdslagens bestämmelse om fattigvårdssamhälle, en benäm­

ning, som förekommer även i äldre lagstiftning. För barnavårdens del

saknas emellertid ett dylikt historiskt skäl för benämningen i fråga, och

Kungl. Maj-ds proposition nr 150.

77

då icke heller några praktiska skäl tala för benämningen barnavårdssam-

hälle såsom betecknande kommunen i dess egenskap av enhet för barna-

vårdsverksamheten, anser jag, i likhet med vissa i ärendet hörda myndig­

heter (Y. 108—111) benämningen »kommun» böra komma till användning

i stället för »barnavårdssamkälle».

Kommittén har (M. s. 132), med hänsyn till det nära förhållande, vari

barnavården enligt kommitténs förslag skulle komma att stå till fattigvården,

framhållit såsom naturligast och lämpligast, att fattigvårds- och barnavårds-

samhälle sammanfalla. Även jag anser, att om två eller flera kommuner

tillsammans utgöra ett fattigvårdssamhälle, de jämväl böra hava gemensam

barnavård. Föreskrift härom har intagits i 1 § jämte hänvisning till

fattigvårdslagens stadganden om fattigvårdssamhälle, som består av två eller

flera kommuner.

Med den ståndpunkt jag i det föregående intagit till kommitténs förslag

om särskilda barnavårdssamhällen torde det vara obehövligt att, såsom

kommittén föreslagit, i särskild lag meddela bestämmelser om förening

mellan kommuner i avseende å fattigvård och barnavård. Sker samman­

slutning i fattigvårdshänseende i enlighet med 6 § och 7 § 2 mom. fattig­

vårdslagen, följer härav automatiskt en sammanslutning även i fråga om

barnavården. Med denna anordning kan tvångssammanslutning jämlikt 6 §

andra stycket fattigvårdslagen ske endast i fall fattigvården är bristfällig.

Att, på sätt kommittén ifrågasatt, tvinga kommuner till sammanslutning i

fråga om såväl fattigvård som barnavård, även för den händelse barna­

vården men ej fattigvården är bristfällig, anser jag icke böra ifrågakomma;

i sådant fall torde andra tillgängliga medel användas för rättelses vinnande.

I detta sammanhang torde jag böra beröra de betänkligheter, som i ett

par yttranden (Y. 113, 114) framförts mot fattigvårdslagens och kommitté­

förslagets bestämmelser om sammanslutning mellan kommuner i fattigvårds-

och barnavårdshänseende. I dessa yttranden har gjorts gällande, att dylika

bestämmelser vore ägnade att ytterligare sönderbryta den kommunala in­

delningen och att till skada för en enhetlig kommunal finanspolitik tillskapa

ytterligare ett kommunalt organ, som skulle äga fatta beslut om kom­

munala utgifter och utdebiteringar.

I avseende härå torde böra erinras, att liknande synpunkter gjordes

gällande beträffande förslaget till fattigvårdslag (se Kungl. Maj:ts Prop.

135/1918 med förslag till lag om fattigvården s. 89), men med hänsyn

till önskvärdheten att åvägabringa större fattigvårdssamhällen, tillmättes de

då icke avgörande betydelse. Och vad beträffar det i ett av de ifråga­

varande yttrandena gjorda påståendet, att det efter tillkomsten av 1919

års lag om kommunalförbund icke vore försvarligt att bibehålla de nuva­

rande bestämmelserna om sammanslutning mellan fattigvårdssamhällen, torde

jag kunna inskränka mig till att framhålla, att i det kommittébetänkande,

som ligger till grund för lagen om kommunalförbund, med styrka fram­

hölls, att sammanslutningar mellan kommuner att utgöra ett fattigvårds-

Sammanslut­

ning mellan

kommuner i

fråga om

barnavården.

78

Kungl. Maj:ts proposition nr 150.

Barnavårds-

reglemente.

i regel särskilt

tillsatt barna­

vårdsnämnd.

samhälle borde kunna i vissa fall åstadkommas jämväl utan vederbörande

kommuns medgivande. Kommittén framlade därför förslag om tvångs­

sammanslutning mellan fattigvårdssamhällen, vilket förslag ligger till grund

för de år 1919 genomförda ändringarna i fattigvårdslagens hithörande stad-

ganden.

Som bekant hava kommunerna hittills visat sig synnerligen obenägna

för sammanslutning i fattigvårdshänseende; endast i två fall (inom Uppsala

och Kalmar län) har dylik sammanslutning kommit till stånd. Då emellertid

i vissa fall smärre kommuners förening för gemensamt handhavande av

fattigvård och barnavård kan anses önskvärd, synes möjlighet härför böra

förefinnas. Yad beträffar den hittills icke tillämpade bestämmelsen om

tvångssammanslutning, torde dess betydelse huvudsakligen ligga däri, att

den innebär eu maning för kommuner med bristfällig fattigvård att, för

undvikande av tvångssammanslutning, rätta föreliggande missförhållanden.

Kommittén har i 3 § av sitt förslag upptagit en bestämmelse om att

barnavårdssamhälle skall i regel hava ett av länsstyrelsen fastställt barna-

vårdsreglemente. Kommittén har även utarbetat ett förslag till sådant

reglemente.

Emellertid har jag kommit till den uppfattningen, att man något över

skattat betydelsen av att kommunen har ett dylikt reglemente, särskilt

som kommitténs reglementsförslag, liksom de för fattigvården fastställda

reglementena, till stor del innehåller en upprepning av lagens bestämmel­

ser. Visserligen skulle enligt kommittéförslaget barnavårdsnämnden upp­

rätta förslag till reglemente och härigenom, såsom från ett håll betonats

(Y. 118), bringas i nära beröring med den nya lagstiftningen, men det

torde kunna ifrågasättas, om reglementet sedermera kommer att hava någon

större betydelse för barnavårdsarbetets bedrivande. Reglementets upp­

rättande medför också ett avsevärt arbete såväl för de kommunala som de

statliga myndigheterna. Då det, på sätt även en länsstyrelse antytt

(Y. 117), måste anses minst sagt tvivelaktigt, om detta arbete uppväges

av motsvarande fördelar, har jag ansett bestämmelsen om barnavårdsregle-

mente kunna utgå ur förslaget. Hinder föreligger naturligen ej för kom­

mun, som anser ett reglemente vara ett stöd för arbetet, att upprätta ett

dylikt, och torde i sådant fall reglementet kunna fastställas av länsstyrelsen.

I den allmänna motiveringen till förslaget om barnavårdens centrali­

sering hos en enda kommunal myndighet har jag uttalat mig för att i

varje kommun bör finnas en barnavårdsnämnd, hos vilken barnavårdsverk-

samheten skall centraliseras. Bestämmelse om en sådan nämnd är in­

tagen i 1 §.

I den allmänna motiveringen har jag vidare förordat, att denna nämnd

i regel bör vara särskilt tillsatt för ändamålet. Stadganden om den sär­

skilt tillsatta nämndens sammansättning in. m. äro intagna i 3—6 §§,

varefter i 7 § meddelas bestämmelser om undantag i vissa fall från stad­

gandet om särskild nämnds tillsättande.

(K. 5, 20 och Bl §§, M. s. 38, 136, 147, 161, Y. 134, 135, 189,

190, 263, fvl. 10, 38 §§.)

1 mom. av denna § motsvarar delvis 5 och 31 §§ i kommitténs för­

slag. Utöver de där förekommande mera allmänt hållna bestämmelserna

om barnavårdsnämndens uppgifter bär det ansetts ändamålsenligt att här

i korthet antyda de tre huvudgrenarna av nämndens åligganden (befatt­

ningen med vanvårdade, vanartade och sedligt försummade barn, vård av

nödställda, sjuka och värnlösa barn samt fosterbarnskontrollen). Under

det att 1 mom. sålunda behandlar nämndens obligatoriska åligganden, har

i 2 mom. angivits vissa arbetsuppgifter, som skulle kunna betecknas såsom

fakultativa. Sistnämnda moment motsvarar delvis innehållet i 20 § 2

mom. i kommittéförslaget, vars övriga bestämmelser, sammanförda med

1 mom. i samma §, ansetts lämpligen böra erhålla sin plats under rubriken

»Verksamhetens bedrivande» (16 § 1 mom.). Slutligen har, delvis i an­

slutning till ett härom framställt yrkande (Y. 135), i 3 mom. av 2 § in­

tagits en hänvisning till de övriga lagar, som innehålla stadganden om

barnavårdsnämndens åligganden.1) Genom denna avfattning av paragrafen

torde barnavårdsnämndens arbetsområde hava blivit i sammanträngd form

fullständigt angivet. I de följande kapitlen upptagas mera detaljerade be­

stämmelser om arten av nämndens verksamhet.

Sammansättning och tjänstgöringstid.

(K. 6 och 8 §§, M. s. 136—141, 425,469, Y. 57 s. 31, 136—

146, 150, 231.)

I denna § hava sammanförts bestämmelserna i kommittéförslagets 6 och

8 §§ med vissa ändringar. Enligt kommitténs förslag skulle nämnden i

regel bestå av kyrkoherden eller hans ställföreträdare, en av skolrådet

eller folkskolestyrelsen utsedd lärare eller lärarinna samt minst tre av

kommunen valda personer, av vilka minst en kvinna, varjämte i stad

stadsläkare och i landskommun, där tjänsteläkare vore bosatt, denne skulle

vara ledamot i nämnden.

Mot detta förslag har i vissa avgivna yttranden gjorts gällande, att be­

stämmelserna om självskrivenhet borde utgå; å andra sidan har förordats

utsträckt tillämpning av systemet med självskrivna ledamöter.

Yad då först angår den prästerliga ledamoten, anser jag lika med kom­

mittén (M. s. 138), att starka skäl tala för, att det allmänna försäkrar

sig om prästernas medverkan vid barnavårdsarbetet, för vilket de av natur­

liga skäl i det stora flertalet fall böra äga både förutsättningar och in­

tresse. För nämndens auktoritet lärer det, såsom kommittén även fram­

hållit, i många kommuner vara av stor betydelse, att prästen är ledamot

av nämnden. Att, såsom bl. a. två reservanter inom kommittén föreslagit

*) Se aven Kung], Maj:ts proposition (nr 63/1924) med förslag till lag om förmynder-

skap in. m.

Kungl. Maj:ts proposition nr 150.

79

a §■

Uppgifter.

3 §■

Samman­

sättning.

1’räaterlig

ledamot.

80

Kungl. Maj:ts proposition nr 150.

Lärare eller

lärarinna.

Läkare.

Ledamot

av fattig-

vårdsstyreleen.

(M. s. 425), bibehålla prästens självskrivna ordförandeskap i nämnden,

kan jag däremot icke tillstyrka. Han torde i allt fall ofta komma att

väljas till ordförande.

Även mot bestämmelsen, att en representant för lärarkåren skall vara

ledamot, hava erinringar framställts. Då det emellertid måste anses vara

av stor vikt, att uppfostringssynpunkterna få göra sig gällande i barnavårds­

nämndens arbete, och en representant för lärarkåren även i övrigt i all­

mänhet bör kunna göra en god insats i nämndens verksamhet, ansluter

jag mig i huvudsak till kommitténs förslag i denna del. Dock anser jag

det lämpligare, att, på sätt även i ett yttrande (Y. 137) gjorts gällande,

representanten för lärarkåren väljes av kommunen i stället för av skolrådet

eller folkskolestyrelsen; härför talar, förutom önskvärdheten av att kom­

munen icke i större utsträckning än som är erforderligt, berövas rätten

att utse ledamöter i kommunala nämnder, jämväl den omständigheten, att

inom en kommun stundom finnas två eller flera skolråd. Vidare har i

förslaget öppnats möjlighet att till ledamot utse jämväl lärare eller lära­

rinna vid kommunens fortsättningsskolor; dessa skolor torde nämligen ej,

i motsats till småskolorna, innefattas i »kommunens folkskolor». Ett

från ett håll framställt förslag (Y. 136), att för vederbörande skoldistrikt

anställd särskild folkskolinspektör må kunna inväljas i stället för lärare,

anser jag icke böra i vidare mån tillmötesgås, än att sådan inspektör

bör, då anmälan gjorts beträffande barn, som besöker eller besökt skola,

beredas tillfälle att deltaga i överläggningen (se 18 §).

Vad angår tjänsteläkares självskrivenhet i vissa kommuner, anser jag

bestämmelsen härom vara av stor betydelse såsom innebärande garanti för,

att de medicinska synpunkterna få mera än hittills göra sig gällande i

barnavårdsarbetet. I fråga om fosterbarnskontrollen, vilken hittills i regel

åvilat hälsovårdsnämnden, är läkares medverkan oumbärlig, men även vid

bedömande av övriga barnvårdsfrågor böra hans fackinsikter ofta vara till

stor nytta. I kommuner, där tjänsteläkare ej äro bosatta, böra, på sätt

kommittén föreslagit, vederbörande distriktsläkare få deltaga i överlägg­

ningarna. Jag tillstyrker sålunda kommitténs förslag om läkarkårens med­

verkan i barnavårdsarbetet, allenast med den jämkning att, på sätt från ett

par håll påyrkats (Y. 136, 137, 142), stad må äga i stället för stads­

läkare utse annan läkare till ledamot i nämnden.

Såsom i den allmänna motiveringen (s. 68) framhållits, komma, även

om föreliggande förslag genomföres, stundom fall att inträffa, då tveksamhet

kan råda, huruvida barnavårdsnämnd eller fattigvårdsstyrelse bör ingripa.

För att förebygga slitningar mellan de båda myndigheterna i dylika fall

liksom för att i övrigt befordra ett gott samarbete mellan dem, synes det

därför vara lämpligt, att en ledamot av fattigvårdsstyrelsen är ledamot även

av barnavårdsnämden. Kommittén har (se M. s. 140) icke velat föreslå

någon tvingande bestämmelse härom. Förslag i sådan riktning hava där­

emot framställts i flera yttranden (Y. 142, 143). Detta förslag anser jag

mig böra biträda. Det synes därvid lämpligt, att denne ledamot utses av

kommunen.

Med hänsyn särskilt till barnavårdsnämndens befattning med vanartade

och sedligt försummade barn har det framhållits såsom önskvärt att nämn­

den ägde tillgång till juridisk sakkunskap. Från ett håll (Y. 231) har —

dock endast under förutsättning, att beslut om barns omhändertagande för

skyddsuppfostran ej vidare behövde underställas länsstyrelsens prövning —

föreslagits, att länsstyrelsen skulle äga för varje län förordna juridiskt bil­

dade personer att i förekommande fall inträda i barnavårdsnämnderna.

Då emellertid enligt föreliggande förslag länsstyrelsen alltjämt skall såsom

hittills taga befattning med ärenden angående omhändertagande för skyddsupp­

fostran, och den omständigheten, att enligt förslaget åldersgränsen för om­

händertagande på grund av vanart är höjd till 18 år, icke med nödvän­

dighet påkallar, att juridiskt utbildad person skall deltaga i beslut om så­

dant omhändertagande, har jag, med hänsyn jämväl till de med en dylik

anordning förenade kostnaderna, icke ansett mig böra föreslå någon obliga­

torisk bestämmelse i angiven riktning. Emellertid har i förslaget införts

ett stadgande om, att där så lämpligen kan ske, juridisk sakkunskap bör

vara företrädd i nämnden. Det är att förvänta, att i städer och andra

samhällen, där för uppdraget lämpliga personer med juridisk utbildning

äro bosatta, sådana skola komma att inväljas, vilket särskilt i kommuner

med en mera sammanträngd befolkning bör vara till stor nytta vid be­

handling av där mera än annorstädes förekommande fall av vanart och

sedlig försummelse.

Då, enligt vad ovan förordats, tre (i vissa kommuner fyra) ledamöter

komma att antingen vara självskrivna (kyrkoherden, läkaren) eller ock utses

inom vissa i lagen angivna kategorier medborgare (lärare, ledamot av fattig-

vårdsstyrelsen, i vissa fall läkare), har det befunnits nödigt att reducera

återstående av kommunen valda ledamöters antal till minst två (i stället

för minst tre). Barnavårdsnämnden kommer sålunda enligt förslaget att

bestå av en (i vissa kommuner två) självskrivna samt minst fyra av kom­

munen valda ledamöter, av vilka minst en kvinna. Att självskrivenheten

härigenom erhåller obehörigt stor plats, lärer icke med fog kunna påstås.

(K. 7 §, M. s. 138, Y. 147—149.)

I förevarande §, som i sak väsentligen överensstämmer med kommitté­

förslagets 7 §, meddelas bestämmelser angående prästerlig ledamot för

det fall, att kommun eller i barnavårdshänseende sammanslutna kommuner

omfatta flera församlingar samt för det fall, att i annexförsamling kom­

minister finnes anställd. I anslutning till erinran, som gjorts av en myn­

dighet (Y. 147), har i första stycket (andra stycket i kommitténs förslag)

bestämmelse tillfogats om suppleant för den prästerlige ledamoten.

(Iv. 9 §, M. s. 141, Y. 151.)

De ovan av mig förordade ändringarna i de av kommittén föreslagna

bestämmelserna om ordinarie ledamöter nödvändiggöra motsvarande ändringar

Bihang till riksdagens protokoll 1924.

1 samt. 112 haft. (Nr 150.)

1972 83 6

Kung! Maj ds proposition nr 150.

81

Juridisk

sakkunskap i

nämnden.

Övriga valda

ledamöter.

4 §■

Prästerlig

ledamot,

dd kommun

omfattar flera

församlingar.

5

§■

Suppleanter.

82

Kungl. Maj:ts proposition nr 150.

6

§■

Valbarhet.

Allmänna

villkor för

valbarhet.

Obehörighet

för vissa

tjänstemän.

Avsägelserätt.

Tjänstgörings­

tid och

avgång.

beträffande stadgandena om suppleanter. För dessa ändringar torde någon

motivering icke vara erforderlig.

I motsats mot kommittén anser jag det nödigt att uttrycklig bestäm­

melse meddelas om att eu av suppleanterna skall vara kvinna.

(K. 10 §, M. s. 141, Y. 152—157.)

I fråga om allmänna villkor för valbarhet har i kommitténs förslag hän­

visning ägt rum till kommunallagarnas bestämmelser om ledamot eller

suppleant i kommunalnämnd (kommunalförordningen för landet § 42 jäm­

förd med § 13), samt stadsfullmäktig (kommunalförordningen för stad § 29).

Emellertid torde det vara lämpligare att undvika en dylik hänvisning och,

liksom i 12 § fattigvårdslagen (i dess lydelse enligt lag 1922) skett, in­

föra direkta föreskrifter om valbarhet. Detta innebär i sak ingen ändring

i vad kommittén föreslagit. I anledning av att mannens målsmanskap blivit

genom den nya giftermålsbalken upphävt, har en härav föranledd avfattning

av bestämmelsen om gift kvinnas behörighet kommit till användning. En

motsvarande ändring föreslås i fattigvårdslagen.

Vad angår obehörighet med hänsyn till ämbets- eller tjänstemannaställ-

ning, överensstämmer kommitténs förslag med fattigvårdslagens motsva­

rande stadgande i 12 §. I denna del föreslås nu ej annan ändring än att, i

anslutning till erinringar från ett flertal länsstyrelser, bland de tjänste­

män, vilka icke må vara ledamöter i barnavårdsnämnd, upptagits jämväl

länsassessor, vilken tjänsteman enligt gällande föreskrifter har att i vissa

fall taga befattning med ärenden angående vanartade och sedligt försum­

made barn.

Beträffande avsägelserätt för valda ledamöter och suppleanter innehöll

kommitténs förslag samma bestämmelse som fattigvårdslagen med det un­

dantag, att kvinna icke ens om hon vore gift skulle äga tillgodonjuta den

henne enligt kommunallagarna tillkommande särskilda avsägelserätt. Mot

den föreslagna inskränkningen i avsägelserätten har erinran gjorts allenast

från ett håll (Y. 157). Med hänsyn till den stora vikten av att erhålla

även den gifta kvinnans biträde i nämndens arbete för barnen, ansluter

jag mig till kommitténs förslag. Då i vissa kommuner mer än eu lärare

eller lärarinna icke finnes att tillgå för ledamotskap i nämnden, har vidare

föreslagits en begränsning av avsägelserätten för lärare och lärarinna,

I fråga om tjänstgöringstid och avgång hänvisades i kommitténs förslag

till kommunallagarnas bestämmelser om ledamot och suppleant i kommu­

nalnämnd och stadsfullmäktig. Emellertid hava nämnda bestämmelser om

tjänstgöringstid (kommunalförordningen för landet § 42, kommunalförord­

ningen för stad § 31) numera blivit genom lagar den 9 juni 1922 änd­

rade, i det att den förut tillämpade successiva förnyelsen upphävts. Fat-

tigvårdslagen, som beträffande tjänstgöringstid innehöll en hänvisning till

kommunallagarna, undergick samtidigt den ändringen, att i stället för

nämnda hänvisning i lagen intogos bestämmelser om tjänstgöringstid, över­

ensstämmande med de tidigare för kommunalnämndsledamot och stads-

fullmäktig gällande. Även fattigvårdslagens stadgande om avgång erhöll

samtidigt ändrad lydelse, enligt vilken vid ordinarie ledamots avgång under

den för honom bestämda tjänstgöringstiden fyllnadsval skall anställas, var­

efter den sålunda valde tjänstgör under den tid, som för den avgångne

återstått. Då beträffande tjänstgöringstid och avgång samma bestämmelser

böra, på sätt även kommittén ansett, gälla i barnavårdslagen som i fattig­

vårdslagen, hava i ett särskilt mom. av förevarande § införts bestämmelser

i detta hänseende, i allt väsentligt överensstämmande med fattigvårds­

lagens.

(M. s. 40, Y. 119 — 133.)

I 1 § av föreliggande förslag har meddelats en allmän bestämmelse om

att i varje kommun skall finnas en barnavårdsnämnd. I 3—6 §§ hava

givits föreskrifter om denna nämnds sammansättning m. m.

Jag torde nu få till behandling upptaga frågan om beredande av möj­

lighet för mindre kommun att, i stället för att tillsätta särskild barna­

vårdsnämnd, vid utövande av barnavårdsverksamheten begagna sig av något

annat kommunalt organ.

Enligt kommitténs undersökningar (S. s. 27) funnos den 1 juni 1920

särskilda barnavårdsnämnder i 815 av landsbygdens skoldistrikt, eller

34.6 % av hela antalet, under det att av de 111 stadsskoldistrikten år

1908 inalles 26 eller inemot 1 4 tillsatt särskild barnavårdsnämnd; vad

städerna beträffar är dock att märka, att i städer, där folkskoleväsendet

handhaves av stadsfullmäktige, särskild barnavårdsnämnd ej skall utses,

men folkskolestyrelsen kan uppdraga handläggningen av ärenden enligt

lagen om uppfostran åt vanartade m. fi. barn åt en särskild inom styrelsen

utsedd nämnd. Yid början av år 1921 handhades folkskoleväsendet i 82

av rikets 112 städer av stadsfullmäktige (senare uppgifter se s. 86, not).

I riksdagens i det föregående omförmälda skrivelse den 8 mars 1918,

däri riksdagen begärde utredning om en enhetlig organisation av sam­

hällets barnavård, framhölls bland annat, att i betraktande av kommuner­

nas växlande storlek samt befolknings-, ekonomiska och andra förhållan­

den en allmän lagstiftning, varigenom alla samhällets barnavårdsuppgifter

sammanfördes till enhetlig handläggning, måste framgå med synnerlig var­

samhet. Det erinrades i skrivelsen tillika, att det vore möjligt, att be­

hörig hänsyn till de växlande ortsförhållandena kunde göra det erforderligt

eller i varje fall lämpligt, att i en blivande lagstiftning vissa bestämmel­

ser, som icke kunde tilläggas en allmännare giltighet, gjordes endast vill­

korligt bindande, så att deras tillämpning inom varje särskild kommun

bleve beroende av vederbörande myndighets beslut.

Kommittén, som övervägt tanken på förläggande av barnavårdsverksam­

heten till något organ med även andra uppgifter, liar avvisat denna tanke

särskilt på grund av att redan befintliga organs sammansättning och be­

skaffenheten av deras verksamhet icke gjorde dem lämpliga att handhava

barnavården.

Kungl. May.ts proposition nr 150.

83

?

§■

Undantag för

mindre kom­

muner från

skyldigheten

att hava

särskilt till­

satt barna­

vårdsnämnd.

84

Kungl. Maj:ts proposition nr 15Ö.

Mot denna kommitténs ståndpunkt kava emellertid i ett stort antal av

de avgivna yttrandena gjorts starka gensagor (Y. 119 —121, 123—133).

Man har framhållit, att det i de små kommunerna stundom kan tänkas

uppstå svårighet att finna lämpliga krafter för ännu ett kommunalt organ.

A andra sidan hava röster även höjts till försvar för kommitténs åsikt

(Y. 1, 122).

Yid övervägande av detta spörsmål har jag kommit till den uppfatt­

ningen, att möjlighet bör i vissa fall beredas mindre kommun att anlita

redan befintligt kommunalt organ för barnavårdsarbetet. Behov härav

torde huvudsakligen komma att uppstå i rena landskommuner, som ej hava

sammanträngd befolkning. I städerna lärer endast undantagsvis yppas

svårighet att finna tillräckligt antal personer, lämpade för de olika nämn­

derna. Då två eller flera kommuner gemensamt handhava sin barnavård,

torde särskild barnavårdsnämnd alltid böra tillsättas.

Vilken annan Beträffande frågan, vilket kommunalt organ, som för förevarande upp-

TämpHgast

borde ifrågakomma, hava i de avgivna yttrandena olika förslag fram­

för uppgiften? ställts.

Man har hänvisat än på fattigvårdsstyrelsen, än på skolrådet eller

folkskolestyrelsen, såsom den för uppdraget i fråga lämpligaste myndig­

heten. I ett yttrande har, såvitt angår landskommuner och köpingar,

föreslagits kommunalnämnden.

För bedömande av denna fråga torde det vara lämpligt att i korthet

erinra om nämnda kommunala organs sammansättning.

Fattigvårdsstyrelsen består av å landet minst tre och i stad minst fem

personer, som fyllt 25 år, jämte suppleanter. Minst en av ledamöterna och

minst en av suppleanterna skall vara kvinna. Kvinna åtnjuter endast om

hon är gift den henne enligt kommunallagarna tillkommande särskilda av-

sägelserätt. Val kan ej ske proportionellt. Kyrkoherden samt vederbörande

tjänsteläkare äga deltaga i fattigvårdsstyrelsens förhandlingar. Ordförande

och vice ordförande utses av fattigvårdssamhället. (fvl. 11 —14 §§.)

Skolrådet består av kyrkoherden i församlingen, ordförande, samt lämpligt

antal, dock minst fyra, å kyrkostämma valda, för nit om skolväsendet kända

män eller kvinnor, som uppnått 25 år. Jämväl suppleanter kunna utses.

Ingen obligatorisk bestämmelse om kvinnas inväljande finnes. Kvinna äger

när som helst avsäga sig uppdraget. Val kan ske proportionellt. (Förord­

ningen om kyrkostämma samt kyrkoråd och skolråd §§ 23 och 24.)

Folkskolestyrelsen består av kyrkoherden samt 8—20 andra ledamöter, som

uppnått 25 år, utsedda till hälften av stadsfullmäktige och till hälften av

kyrkostämman. Suppleanter kunna utses. Det finnes ingen obligatorisk

bestämmelse om kvinnas inväljande. Kvinna kan när som helst avsäga sig

uppdraget. Val kan ej ske proportionellt. Ordförande och vice ordförande

utses av folkskolestyrelsen. (Lagen om folkskoleväsendet i vissa städer

§§ 4-6.)

I det år 1922 avgivna betänkandet med förslag till lag om församlingssty-

relse samt till bestämmelser om folkskoleärendenas överflyttning från den

kyrkliga till den borgerliga kommunen m. m. ingå förslag till vissa ändringar

i kommunalförordningarna. I dessa föreslås bl. a. införande av bestäm­

melser om folkskolestyrelse i varje landskommun och stad. Denna styrelse

skall bestå av kyrkoherden och minst sex av kommunen valda ledamöter

85

jämte suppleanter. Ingen obligatorisk bestämmelse om kvinnas inväljande

är föreslagen. Val kan ske proportionellt. En representant för lärarkåren

äger deltaga i förhandlingarna. Folkskolestyrelsen utser inom sig för varje

år ordförande och vice ordförande.

Kommunalnämnden består av 5—11 ledamöter, som fyllt 25 år, jämte

suppleanter. Ingen obligatorisk bestämmelse om kvinnas inväljande finnes.

Kvinna äger när som helst avsäga sig uppdraget. Val kan ske proportionellt.

Kyrkoherden är berättigad att i sådana ärenden, som avse fattigvård, barna­

vård eller åtgärder för sedlighet, deltaga i nämndens överläggningar och

beslut. Kommunalstämman utser bland nämndens ledamöter ordförande

och vice ordförande. (Kommunalförordningen för landet §§ 40, 42—44, 13.)

Vid övervägande av frågan, åt vilken myndighet barnavårdsverksamheten

bör anförtros, står det till en början för mig tydligt, att kommunalnämn­

den icke bör ifrågakomma. Förutom bestämmelsen om kyrkoherdens be­

hörighet att deltaga i nämndens överläggningar och beslut, finnas i de

refererade lagrummen om kommunalnämnd intet, som är ägnat att garan­

tera en för barnavårdsverksamheten lämpad sammansättning. Då vidare

kommunalnämndens nuvarande arbetsuppgifter äro även i mindre kommu­

ner ganska omfattande och krävande, synes det föga sannolikt att ett an­

förtroende av jämväl barnavårdsverksamheten åt denna nämnd skulle vara

ägnat att gagna verksamhetens utveckling. Den vunna erfarenheten om

kommunalnämndens befattning med fosterbarnsväsendet kan icke heller

ingiva förhoppningar, att nämnden skulle vara lämpad att handhava barna­

vården i dess helhet.

Vad härefter beträffar skolmyndigheten (skolrådet, folkskolestyrelsen)

tala en del skäl för dess anlitande för uppgiften i fråga. Den fungerar

i stor utsträckning redan nu såsom barnavårdsnämnd; dess nuvarande be­

fattning med barnavården är dock av vida mindre omfattning än den nu

föreslagna och mot dess nuvarande sätt att utöva denna befattning kan,

vad ett betydande antal kommuner beträffar, riktas den anmärkningen, att

gällande lag blivit i mycket ringa utsträckning tillämpad. I detta hän­

seende kan hänvisas till den allmänna motiveringen s. 46. Såsom skäl

för skolmyndighetens anlitande kan vidare, i anslutning till skolöversty­

relsens yttrande (Y. 124) framhållas dels att denna myndighet genom sin

kontakt med skolan har förutsättningar för arbetet beträffande barn i skol­

åldern, dels att barnavården i stor utsträckning är en form av uppfost-

ringsverksamhet, vare sig det gäller barn inom eller utom skolåldern, och

dels att kyrkoherden är ledamot (i skolrådet ordförande) och att lärar-

representant äger närvara vid förhandlingarna.

Å andra sidan tala åtskilliga enligt min mening särdeles vägande skäl

mot skolmyndigheten såsom barnavårdsnämnd. Enligt förslaget skall —

och häremot hava erinringar ej framförts — barnavården i sin helhet,

således även ärenden angående vanartade och sedligt försummade barn,

tillhöra den borgerliga kommunen. Men skolmyndigheten tillsättes i samt­

liga lands- och en del stadskommuner av den kyrkliga kommunen, Ett

Kung t. Maj:ts proposition nr 150.

86

Kungl. Maj:ts proposition nr 150.

överflyttande av skolärendena i alla kommuner till den borgerliga kommu­

nen är visserligen föreslaget i ovannämnda, år 1922 avgivna betänkande,

men intill dess detta förslag må bliva genomfört, skulle, om skolmyndig­

heten i en del kommuner fungerade såsom barnavårdsnämnd, detta inne­

bära, att ett av den kyrkliga kommunen utsett organ skolla fullgöra en

verksamhet, som tillhörde den borgerliga kommunen, samt förvalta av

denna anslagna medel. Att låta skolmyndigheten fungera som barnavårds­

nämnd kan därför enligt min mening icke ifrågasättas i de kommuner, där

skolärendena tillhöra den kyrkliga kommunen. Att i de städer, där stads­

fullmäktige handhava skolväsendet, låta folkskolestyrelsen, därest särskild

barnavårdsnämnd ej tillsättes, få tjänstgöra såsom barnavårdsnämnd, skulle

visserligen ur nu ifrågavarande synpunkt icke väcka betänklighet, men å

andra sidan lärer i de städer, där folkskolestyrelse finnes, förutsättningar

för befrielse från skyldighet att hava särskilt tillsatt barnavårdsnämnd en­

dast undantagsvis föreligga.1)

En annan omständighet, som talar mot anlitande av skolmyndigheten

såsom barnavårdsnämnd, är, att skoldistriktet kan hava annan omfattning

än kommunen. Enligt kyrkostämmoförordningen § 1 kan församling vara

delad i skilda skoldistrikt, varjämte församlingar eller delar därav kunna

vara förenade till ett skoldistrikt.

Enligt ovannämnda, år 1922 avgivna kommittébetänkande (sid. 244) före­

ligga följande oregelbundenheter i rikets indelningar beträffande borgerliga

kommuner och skoldistrikt:

1. I 9 skoldistrikt ingår stad såsom en del.

2. I 10

»

» köping såsom en del.

3. 57 skoldistrikt bestå av mer än en landskommun.

4. 1 stadskommun består av mer än ett skoldistrikt.

5. 12 landskommuner bestå av mer än ett skoldistrikt.

I kommittébetänkandet föreslås, att kommunen skall vara skoldistrikt;

endast undantagsvis skall Konungen äga medgiva undantag härifrån.

Intill dess detta förslag må bliva genomfört, kan således inom en kom­

mun finnas flera skolråd, liksom ett skolråd kan vara gemensamt för kom­

muner eller delar av skilda kommuner. I sådana kommuner skulle det

givetvis svårligen låta sig göra att låta skolrådet eller skolråden handhava

barnavården.

l) Enligt en av svenska stadsförbundets kommunala centralbyrå under november 1923

verkställd utredning tillämpades då lagen den 25 juni 1909 angående folkskoleväsendet i

vissa städer i tillhopa 87 av rikets städer. I dessa städer handhades barnavården på föl­

jande sätt:

I 70 städer fanns särskild barnavårdsnämnd inom folkskolestyrelsen.

12 o »

»

»

(»särskilt utskott») inom folkskolestyrelsen

för handläggning av ärenden enligt 1917 års lagstiftning, under det ärenden enligt 1902

års lag handlades av folkskolestyrelsen i dess helhet.

I 1 stad var »pedagogiska nämnden» inom folkskolestyrelsen tillika barnavårdsnämnd.

I 1 stad var förslag väckt om tillsättande av särskild barnavårdsnämnd.

I 8 städer Trälieborg, Eksjö, Eslöv, Ulricehamn, Hässleholm, Vimmerby, Simrishamn,

Trosa) saknades särskild barnavårdsnämnd.

Beträffande 5 städer (Avesta, Arboga, Nora, Laholm och Skänninge) saknades uppgifter.

87

Skolrådets ock folkskolestyrelsens sammansättning talar jämväl i viss

män mot deras lämplighet såsom barnavårdsnämnd. I ingendera av dessa

myndigheter är tjänsteläkare ledamot, ej heller är han berättigad att del­

taga i förhandlingarna. Och såsom ovan framhållits är det av vikt, att

den medicinska sakkunskapen äger inflytande å det kommunala barnavårds­

arbetet. Någon representant för fattigvårdsstyrelsen har ej heller plats i

skolmyndigheten, något som givetvis skulle vara särdeles önskvärt, om

denna skulle hava att behandla de barnavårdsfrågor, som ofta beröra fattig­

vårdens verksamhet, och slutligen är kvinnan ej tillförsäkrad plats i skol­

myndigheten. Att hennes medverkan vid barnavården är av stor vikt

torde vara allmänt erkänt. Därest skolmyndigheten skulle få undantagsvis

fungera såsom barnavårdsmyndighet, borde den förstärkas med en läkare,

en ledamot av fattigvårdsstyrelsen och en kvinna. Inför utsikten att nödgas

så starkt omorganisera skolmyndigheten för att göra den lämpad för upp­

giften i fråga, kan man med skäl ifrågasätta, huruvida icke en lyckligare

lösning skulle ernås genom att anlita annan myndighet, i så fall den av

ett flertal myndigheter föreslagna fattigvårdsstyrelsen.

Ett annat skäl mot att för denna uppgift anlita skolmyndigheten har

framförts av socialstyrelsen, vilken framhållit såsom olämpligt att skol­

myndigheten, som ju huvudsakligen har andra uppgifter att fylla — upp­

gifter, som i samband med den planerade skolreformen kunde förväntas

bliva utvidgade och av mera utpräglad undervisningsnatur — därjämte

skulle belastas med den omfattande verksamhet och medelsförvaltning, som

en överflyttning av vissa barn från fattigvården skulle medföra. Det syntes

då socialstyrelsen naturligare att, där särskild barnavårdsnämnd ej inrätta­

des, fattigvårdsstyrelsen finge sig tillagd befattningen jämväl med de van-

artade och sedligt försummade barnen samt fosterbarnen.

För fattigvårdsstyrelsen såsom i vissa fall fungerande såsom barnavårds­

nämnd tala även i övrigt åtskilliga skäl. Sålunda är i regel kommunen

enhet för såväl fattigvård som barnavård. Intet hinder ur denna synpunkt

föreligger således mot att fattigvårdsstyrelsen fungerar såsom barnavårds­

nämnd för kommunen i dess helhet. Härtill kommer att fattigvårdsstyrel­

sen tillsättes av den borgerliga kommunen, dit barnavården enligt förslaget

jämväl hänföres.

I fråga om sammansättningen är fattigvårdsstyrelsen ganska väl lämpad

för uppgiften i fråga. Tjänsteläkare

11

är visserligen ej självskriven leda­

mot av fattigvårdsstyrelsen, men väl berättigad att deltaga i dess förhand­

lingar, och obligatorisk bestämmelse om kvinnas ledamotskap i styrelsen

finnes. Däremot framstår det såsom brister, att kyrkoherden ej är själv­

skriven ledamot utan endast berättigad att deltaga i förhandlingarna samt

att representant för lärarkåren saknas; dessa brister torde dock kunna

avhjälpas genom föreskrift, att då fångvårdsstyrelse fungerar såsom barna­

vårdsnämnd, kyrkoherden eller hans ställföreträdare samt en lärare eller

lärarinna skola tjänstgöra såsom ledamöter.

Kungl. Maj:ts proposition nr 150.

88

Kungl. Maj:ts proposition nr 150.

Såsom i den allmänna motiveringen framhållits, uppkomma, hur än

gränsen dragés mellan fattigvård och barnavård, stundom fall, då tvekan

måste råda, huruvida fattigvårds- eller barnavårdsmyndigheten bör ingripa.

Ett anförtroende i de små kommuner, där befrielse från skyldigheten att

hava särskild barnavårdsnämnd kan ifrågakomma, av barnavården åt fattig-

vårdsstyrelsen skulle för dessa kommuners del förebygga en dylik olägenhet.

I sådana kommuner skulle härigenom all verksamhet för barn, såväl då

det gäller understöd i hemmet som eljest, omhänderhavas av en och samma

myndighet, fattigvårdsstyrelsen, vilken för närvarande har befattning med

en del av de skyddslingar, som enligt förslaget skola vårdas av barnavårds­

myndigheten. Av socialstyrelsen har framhållits, hurusom fattigvårdsstyrelsen

—- i jämförelse med skolmyndigheten, som närmast kommer i beröring

med hem där skolpliktiga barn finnas — har en genom sin allmänt under­

stödjande verksamhet förvärvad vidare överblick och större personkänne­

dom samt lättare och naturligare kan följa förhållandena i alla hem (Y.

128 s. 100).

Slutligen må erinras om att åt fattigvårdsstyrelsen redan tidigare an-

förtrotts uppgifter, vilka uttryckligen förklarats icke vara hänförliga till

fattigvårdsverksamhet; jag syftar härvid på den understödsverksamhet, som

äger rum jämlikt lagen den 14 juni 1918 om kommunala pensionstillskott

och sjukvårdsbidrag, vilken verksamhet icke åligger pensionsnämnden utan

fattigvårdsstyrelsen.

Den föregående utredningen giver enligt min mening otvetydigt vid

handen, att i kommun, där särskild barnavårdsnämnd ej tillsättes, barna­

vården bör omhänderhavas av fattigvårdsstyrelsen, förstärkt med kyrkoherden

samt en representant för lärarkåren.

I en del av de yttranden, i vilka förordats beredande av möjlighet till

undantag från skyldigheten att hava särskilt tillsatt barnavårdsnämnd, har

föreslagits, att sådant undantag skulle få ske blott på grund av veder­

börande myndighets tillstånd — i sådant hänseende har framhållits Kungl.

Maj:t eller länsstyrelsen. I andra yttranden åter synes man hava avsett

att överlämna frågan, huruvida i mindre kommun särskild barnavårdsnämnd

borde inrättas, till kommunens eget fria beprövande.

Sistnämnda åsikt kan jag icke dela. I regel är det av stor vikt att

en myndighet, som icke är betungad av andra krävande uppgifter, handhar

barnavården. Såsom bland andra överståthållarämbetet framhållit, är förslaget,

att i varje kommun skall finnas en barnavårdsnämnd, som uteslutande skall

sysselsätta sig med ärenden av ifrågavarande beskaffenhet, ägnat att i hög

grad befrämja en god barnavård (Y. 1). Även socialstyrelsen har betonat,

att en viss garanti för uppgiftens rätta kandhavande ligger däri, att ett

organ speciellt inriktas på densamma, efter hand förskaffar sig verkliga

insikter på området och därigenom också får ett positivt intresse för upp­

giften (Y. 128 s. 101). Jämväl Stockholms stads barnavårdsnämnd kar

starkt framhållit angelägenheten av att särskild barnavårdsnämnd, skild från

Eungl. Maj:ts proposition nr 150.

89

den lokala skolmyndigheten, tillsättes i varje kommun (Y. 122). Anlitandet

i vissa fall av fattigvårdsstyrelsen såsom barnavårdsnämnd är att anse så­

som en nödfallsutväg, betingad av, å ena sidan det på grund av kommunens

särskilda förhållanden mindre starkt framträdande behovet av särskild nämnd

och å andra sidan av svårigheten att uppbringa tillräckligt antal dugande

krafter för, förutom övriga nämnder, jämväl en särskild barnavårdsnämnd.

Därest frågan om inrättande av sådan skulle överlämnas åt kommunens

eget avgörande, skulle det kunna befaras, att, ehuru ingendera av nyss­

nämnda förutsättningar för ett undantag vore för handen, vederbörande

av liknöjdhet underläte att tillsätta särskild nämnd. Att binda möjligheten

av undantag vid en viss befolkningssiffra — i sådant hänseende har före­

slagits 500, 1,500, 3,000 invånare — kan jag vidare icke anse lämpligt.

Såsom svenska stadsförbundets styrelse framhållit, kan behovet av särskild

barnavårdsnämnd vara rätt olika starkt allt efter samhällets ekonomiska

typ, obesett folkmängdssiffrorna (Y. 130 s. 103). Jag anser därför undan­

tag från skyldigheten att hava särskild nämnd böra kunna för viss tid

eller tills vidare medgivas mindre kommun, där så med hänsyn till för­

hållandena prövas lämpligen kunna ske. I kommun med mera samman­

trängd befolkning bör uppenbarligen sådant medgivande ej lämnas. För

de minsta städernas del har visserligen möjligheten till undantag ansetts

icke böra helt uteslutas, men förutsättningarna härför torde endast i mycket

få fall föreligga. Frågan om dylikt undantag bör utredas av sådan barna-

vårdskonsulent, om vilken bestämmelse ingår i föreliggande förslag, varefter

länsstyrelsen avger utlåtande i ärendet. Dess avgörande bör förbehållas

Kungl. Maj:t. Avgörandet synes mig nämligen böra ske efter grunder, för

vilkas bestämmande kräves vidare överblick över förhållandena i landets

olika delar, än som kan förväntas föreligga hos de särskilda länsstyrelserna,

samt med stöd av den fackkunskap och erfarenhet, som är representerad inom

socialdepartementets byrå för fattigvård och barnavård. Den av de lokala

myndigheterna gjorda utredningen torde innebära garanti för att vid av­

görandet behörig hänsyn icke desto mindre kommer att tagas till de i varje

särskilt fall rådande förhållandena.

Till en i socialstyrelsens yttrande väckt fråga om tillsättande av eu

föredragande ledamot i barnavårdsnämnd, som utgöres av fattigvårdsstyrelse,

återkommer jag vid 8 §.

(K. 11 §, M. s. 141, 425, 469, Y. 158—160, fvl. 14 §, vl. 27 §.) 8 §1 mo„,

Enligt kommitténs förslag skulle barnavårdsnämnden själv bland sina

Ordförande.

ledamöter utse ordförande och vice ordförande. Denna avvikelse från vad

som enligt fattigvårdslagen gäller, nämligen att ordförande och vice ord­

förande tillsiittas av kommunen, motiverades av kommittén därmed, att då

nämnden icke enbart skulle bestå av ledamöter, som valts av kommunen,

och någon av de i annan ordning utsedda kunde vara lämpligast till ord­

förande, sådan ej borde tillsättas av kommunen. Då i föreliggande förslag

den avvikelsen gjorts från kommittéförslaget, att, förutom den prästerlige

90

Kungl. May.ts proposition nr 150.

8 § 2 mom.

Föredragande

i barnavårds-

ärenden.

ledamoten och, i vissa kommuner, tjänsteläkaren, samtliga ledamöter skola

väljas av kommunen, har det av kommittén åberopade skälet för avvikelse

från bestämmelsen i fattigvårdslagen i väsentlig mån bortfallit. Vid för­

arbetena till fattigvårdslagen framhölls det bland annat, att kommunen borde

själv få avgöra, vem som skulle handhava ett så viktigt uppdrag som

ordförandeskapet i fattig vårdsstyrelsen. Samma skäl tala enligt min mening

för att avgörandet även beträffande ordförandeskapet i barnavårdsnämnden

förbehålles kommunen. Jämväl i fråga om ordförandens och vice ord­

förandens tjänstgöringstid anser jag, att förevarande stadgande bör överens­

stämma med 14 § fattigvårdslagen; de böra sålunda utses för den tid, de

äro valda till ledamöter.

Övriga bestämmelser i 11 § av kommittéförslaget överensstämma med

motsvarande stadganden i 14 § fattigvårdslagen och torde kunna i oför­

ändrad form inflyta i förevarande mom. — Beträffande den av två reser­

vanter väckta frågan om kyrkoherdens självskrivna ordförandeskap, se vid 3 §.

(Y. 128 s. 101.)

Socialstyrelsen har i sitt utlåtande framhållit, att om man av praktiska

skäl funne det tillrådligt, att i mindre kommuner ett redan befintligt organ

finge fungera såsom barnavårdsnämnd, kunde det icke undvikas, att detta

organ finge sitt intresse delat mellan sina förutvarande uppgifter och de

nya. Styrelsen, som erkände detta såsom en brist, hade sökt utfinna eu

organisatorisk anordning, som vore ägnad att fylla densamma. I sådant

hänseende föreslog styrelsen, att inom kommun, där fattigvårdsstyrelsen

fungerade såsom barnavårdsnämnd, en ledamot av styrelsen utsåges att

fungera såsom föredragande ledamot för barnavårdsärenden. Det skulle

åligga denne ledamot att förskaffa sig noggrann kännedom om gällande

författningsföreskrifter på området, att aktgiva på alla förhållanden, som

vore ägnade att påkalla nämndens uppmärksamhet, att förbereda och för

nämnden föredraga barnavårdsärenden samt tillse, att av nämnden beslutade

åtgärder bringades i verkställighet. Därest icke kyrkoherde, lärare eller

lärarinna samt tjänsteläkare vore ledamöter av nämnden, skulle han i mån

av behov träda i förbindelse med dem.

Detta uppslag, beträffande vars närmare motivering jag tillåter mig att

hänvisa till socialstyrelsens yttrande (Y. 128 s. 101), synes mig böra för­

verkligas. Utan tvivel skulle i kommun, där särskild barnavårdsnämnd ej

tillsättes, eu djdik föredragande i barnavårdsärenden kunna bliva till verkligt

gagn. I många fall torde till sådan föredragande kunna utses kyrkoherden

eller lärarrepresentanten. I fråga om de åligganden, som borde ankomma

på denne föredragande, kan jag i huvudsak ansluta mig till vad social­

styrelsen anfört. Dock synes det mig icke lämpligt att, såsom styrelsen

ifrågasatt, föredraganden skulle äga den rätt att i brådskande fall fatta

beslut, som enligt kommittéförslagets 34 § (31 § i föreliggande förslag)

skulle tillkomma ordföranden, eller att föredraganden skulle hava att fylla

de speciella uppgifter i övrigt, som tillkomma ordföranden i särskilt till-

Kungl. Maj:ts proposition nr 150.

91

satt nämnd. Det synes mig nämligen icke riktigt att från ordföranden

avlyfta någon del av ansvaret. Men genom att taga initiativ till åtgärder,

genom att hålla ordföranden underrättad om förhållanden, som beröra

barnavården, samt genom att i övrigt underlätta de uppgifter, som i fråga

om barnavården åligga denne, bör föredraganden kunna verksamt befrämja

barnavårdsarbetet, även om han ej får på sig överflyttade några av ord­

förandens åligganden.

I 2 mom. av 8 § har införts en bestämmelse av den innebörd jag nu

angivit.

Tid för sammanträde, beslutförhet m. m.

(K. 12 §, M. s. 142, 469, Y. 161—172, fvl. 15 §.)

I fråga om nämndens sammanträden överensstämmer 1 mom. i 9 § liksom

motsvarande stadgande i kommittéförslaget med 15 § 1 mom. fattigvårds­

lagen, utom därutinnan att även vederbörande läkare enligt förslagen skall

äga sammankalla barnavårdsnämnd; i sistnämnda hänseende har, i anslut­

ning till eu myndighets erinran (Y. 161), en mindre jämkning i kommitté­

förslaget ägt rum. Att såsom av medicinalstyrelsen ifrågasatts, föreskriva

att sammanträde skall hållas även på begäran av förste provinsialläkaren,

torde icke vara nödigt, då det icke lärer möta svårighet för denne att

genom hänvändelse till annan tjänsteläkare eller ordföranden i fall av be­

hov få sammanträde till stånd. Något förbud mot sammanträdes hållande

å gudstjänsttid, varom en myndighet framställt förslag, kan jag heller icke

anse vara av behovet påkallat. Tjänsteläkare, som jämlikt 3 § 2 mom.

är berättigad att deltaga i nämndens förhandlingar, torde böra underrättas

om tiden för nämndens sammanträden.

I kommittéförslagets 12 § 2 mom. föreslogs, att beslut om barns om­

händertagande för skyddsuppfostran ej finge fattas, där ej den prästerlige

ledamoten vore tillstädes samt minst tre ledamöter vore ense om beslutet.

I övrigt överensstämde stadgandet beträffande beslutförhet med bestäm­

melsen i 15 § 2 mom. fattigvårdslagen.

Stadgandet om den prästerlige ledamotens närvaro vid fattande av be­

slut om barns omhändertagande för skyddsuppfostran — vilken bestäm­

melse av kommittén motiverats med nödvändigheten att vinna största

möjliga säkerhet för en omsorgsfull prövning av dylik fråga — har i ett

flertal yttranden gjorts till föremål för erinringar; man har ansett att be­

stämmelsen i fråga vore ägnad att öka antalet sammanträden samt onödigt­

vis uppskjuta avgörandet av viktiga ärenden i nämnden.

Aven jag anser nämnda bestämmelse vara av beskaffenhet att kunna

försvåra och fördröja nämndens arbete. Då vidare i föreliggande förslag

är på samma sätt som i gällande lag genom bestämmelse om underställ­

ning till vederbörande länsstyrelse sörjt för, att i de fall, där föräldrarna

ej samtycka till barnets omhändertagande, beslut härom blir föremål för

överordnad myndighets prövning, kan jag icke anse den ifrågavarande be-

3

§■

Sammanträ­

den (1 mom.).

Beslutförhet

(2 mom.).

92

Kungl. Maj:ts proposition nr 150.

Omröstning

(3 mom.).

Påföljd för

uteblivande

(4 mom.).

10

§■

Protokoll.

11

§■

Ordförandens

uppgifter.

lä §■

Ersättning

åt ord­

föranden.

stämmelsen vara av behovet påkallad. Däremot ansluter jag mig till

kommitténs förslag, att för beslut om omhändertagande för skyddsupp-

fostran erfordras, att minst tre ledamöter äro ense om beslutet.

Mot 12 § 3 mom. i kommitténs förslag, vilket överensstämmer med

15 § 3 mom. fattigvårdslagen, har erinran ej framställts. Icke heller jag

finner skäl till avvikelse från vad sålunda föreslagits.

Aven föreskriften i 12 § 4 mom. i kommittéförslaget överensstämmer

med motsvarande bestämmelse i fattigvårdslagen (15 § 4 mom.). Yad

från ett håll mot kommittéförslaget i denna del erinrats (Y. 172), finner

jag ej böra föranleda ändring i detsamma.

(K. 13 §, M. s. 142, 469, fvl. 16 §.)

I 13 § av sitt förslag hade kommittén upptagit stadgande om proto-

kollsföring, överensstämmande med bestämmelserna i 16 § fattigvårds­

lagen, med den avvikelse, att protokollet enligt kommittéförslaget skulle

upptaga ärendenas beskaffenhet samt nämndens beslut i stället för, såsom

enligt fattigvårdslagen gäller, beslutet och skälen därför. Dock skulle i

ärenden enligt 7 kap. i kommittéförslaget (om barns omhändertagande för

skyddsuppfostran) föras särskilt protokoll. Sistnämnda stadgande motive­

rades med att i dylika ärenden utredningen och protokollet måste äga en

större fullständighet.

Då bestämmelsen om särskilda protokoll i ärenden av olika beskaffenhet

synes mig vara ur praktisk synpunkt mindre lämplig, och skälen för

nämndens beslut torde böra, på sätt även två reservanter inom kommittén

föreslagit (M. s. 469), alltid angivas, anser jag skäl saknas att i förevarande

hänseende göra avvikelse från motsvarande bestämmelse i fattigvårdslagen.

Att i barnavårdsnämnd med den sammansättning, som i 7 § sägs, sär­

skilt protokoll skall föras i barnavårdsärenden, torde falla av sig självt,

liksom även att barnavården skall hava särskild från fattigvården skild

stat och särskilda räkenskaper.

Ordförandens uppgifter m. m.

(K. 14 §, M. s. 143, Y. 173, fvl. 17 §.)

Kommittén hade i 14 § av sitt förslag föreslagit samma bestämmelser

som i 17 § fattigvårdslagen, allenast med en mindre formell ändring, var­

jämte bland ordförandens uppgifter upptagits jämväl »att till överläggning

framställa inkomna ärenden». Då emellertid uttryckligt stadgande härom

icke lärer vara av behovet påkallat, och det synes ändamålsenligt att barna­

vårdslagens och fattigvårdslagens organisatoriska bestämmelser överens­

stämma, där ej särskilda skäl tala häremot, har jag, i likhet med en läns­

styrelse, funnit ifrågavarande stadgande böra erhålla samma avfattning

som 17 § i fattigvårdslagen.

(K. 15 §, M. s. 143, 469, Y. 174, fvl. 18 §.)

Kommittén har framhållit, att med den föreslagna föreningen av barna-

vårdsärendena i en kommunal myndighets hand och den gestaltning, som

Kungl. Maj:ts proposition nr 150.

93

barnavårdsnämnden erhållit i förslaget, det syntes vara nödigt, att ord­

föranden erliölle gottgörelse såväl för kostnader som för besvär. I 15 §

av kommittéförslaget har därför upptagits stadgande härom, överensstäm­

mande med bestämmelsen i 18 § fattigvårdslagen.

Det sålunda föreslagna stadgandet, mot vilket erinran ej framställts,

tillstyrkes av mig. Därest emellertid den ändring av 18 § i fattigvårds­

lagen, som tillstyrkts av andra lagutskottet vid innevarande års riksdag,

blir av riksdagen antagen, torde böra tagas under övervägande, huruvida

12 § i föreliggande förslag bör undergå motsvarande ändring.

I sammanhang härmed har medicinalstyrelsen liksom vissa förste stads­

läkare uttalat, att särskilt arvode borde tillerkännas stadsläkare, som är

ledamot i barnavårdsnämnd. I avseende härå vill jag framhålla, att det

givetvis icke möter hinder för stad att, där den finner ledamotskapet i

nämnden vara så betungande för stadsläkaren, att höjning av hans löne­

förmåner kan anses motiverad, gå i författning härom. Något stadgande

härom i lagen kan dock icke vara erforderligt eller lämpligt.

Revision m. m.

(K. 16 §, M. s. 143, fvl. 21 §.)

Förevarande stadgande är likalydande med kommittéförslagets 16 §

samt överensstämmer med 21 § fattigvårdslagen. Mot detsamma har er­

inran ej framställts. Ej heller jag finner skäl föreligga till avvikelse från

vad kommittén föreslagit.

Verksamhetens bedrivande.

(K. 18 §, M. s. 144 — 146, 469, Y. 179—188, fvl. 19 §, vl. 3 §,

fbl. 12 §, lag om behandling av alkoholister 4 § 2 mom. sista stycket.)

I 18 § 1 mom. av sitt förslag hade kommittén upptagit en bestäm­

melse om distriktsindelning; liknande stadganden finnas i fattigvårdslagen

och lagen om uppfostran åt vanartade m. fl. barn. Enligt kommittéför­

slaget skulle bestämmelsen vara obligatorisk, utom i mindre kommuner,

där barnavården vore av ringa omfattning.

Mot kommitténs förslag på denna punkt har emellertid anmärkts, att

eu obligatorisk bestämmelse om kretsindelning icke vore lämplig ens i

fråga om större kommuner; en viss frihet i avseende å sättet för genom­

förande av arbetsfördelningen vore att anbefalla.

Vad sålunda erinrats synes mig icke sakna fog. Jag anser därför stad­

gandet i fråga böra erhålla en avfattning, som möjliggör för kommunerna

att i förevarande hänseende förfara på det sätt, som med hänsyn till för­

hållandena på platsen kan befinnas mest ändamålsenligt. I anslutning

till vissa myndigheters uttalanden finner jag härjämte, dels att det i gäl­

lande lag använda uttrycket »krets» bör komma till användning i stället

för »distrikt», och dels att tjänsteläkare ej bör vara skyldig att åtaga sig

uppsikt över en krets. Sådan skyldighet bör däremot åligga övriga leda­

möter i nämnden. Enligt min tanke är vidare det i gällande lag använda

13 §.

Granskning

av räken­

skaperna.

Ledamöternas

ansvarighet.

14

§■

Krets­

indelning

m.m. (lmorn.).

94

Kungl. Maj:ts proposition nr 150.

Biträde, sär­

skild styrelse

(2 mom.).

uttrycket »kretsombud» såsom benämning på den, som bär uppsikt över

eu krets, förtjänt att bibeliållas. Och slutligen synes det böra finnas

möjlighet att, på sätt enligt gällande lag kan ske, till kretsombud för­

ordna icke blott ledamot av nämnden utan även annan lämplig person.

Liksom i 12 § fosterbarnslagen och 19 § 2 mom. fattigvårdslagen hade

i 18 § 2 mom. av kommitténs förslag öppnats möjlighet att till barna­

vårdsnämndens biträde kalla utanför nämnden stående personer. Enligt

förslaget skulle för dylik uppgift kunna anlitas även förening eller stif­

telse. Liksom enligt 3 mom. i 19 § fattigvårdslagen föreslogs vidare i

18 § 3 mom. i kommittéförslaget, att särskild styrelse skulle kunna utses

för utförande av vissa angelägenheter.

Lämpligheten av dylika bestämmelser torde icke kunna ifrågasättas.

Yad särskilt de ifrågavarande biträdena beträffar, torde det icke vara ute­

slutet att i vissa fall för sådant uppdrag anlita distriktssköterskor; enligt

gällande bestämmelser åligger det dem »upplysande och rådgivande verk­

samhet i avseende å barnavård», en uppgift, som står i nära beröring

med barnavårdsnämndens arbete. (Se vidare vid 17 §.)

Bestämmelser av i huvudsak samma innebörd som i kommitténs för­

slag hava fått sin plats i föreliggande förslags 14 § 2 mom. Yissa smärre

ändringar i kommittéförslagets stadganden hava dock ansetts böra vidtagas.

Sålunda synes det ej vara nödvändigt att, såsom i kommittéförslaget

skett, för dessa biträden föreskriva viss benämning, »övervakare», »vår­

dare» ; kommunerna torde böra äga använda dessa eller andra benämningar,

som kunna befinnas lämpliga.

Den i kommittéförslaget upptagna föreskriften, att biträden och leda­

möter i särskild styrelse skola vara boende inom kommunen torde vidare

knappast vara lämplig; i vissa fall kan det måhända visa sig mest ända­

målsenligt att för viss uppgift anlita personer boende i annan kommun,

t. ex. då det gäller att ombesörja utackordering eller förvalta anstalt inom

annan kommun.

Åt förening och stiftelse bör, enligt min mening, kunna anförtros även

förvaltning av anstalt, utackorderingsverksamhet m. in.

Enligt fattigvårdslagen kunna biträden och särskild styrelse ej utses,

utan att bestämmelse därom influtit i fattigvårdsreglementet; biträden kunna

utses av fattigvårdssamhället eller av fattigvårdsstyrelsen (beroende på vad

reglementet innehåller härom), men styrelse skall tillsättas av fattigvårds­

styrelsen. Kommittén har föreslagit, att barnavårdsnämnden skall, även

utan att barnavårdsreglementet innehåller något stadgande därom, kunna utse

biträden, men gjort styrelses tillkomst beroende på bestämmelse i regle­

mentet; val av styrelse har anförtrotts åt nämnden. I likhet med kom­

mittén finner jag biträdens utseende böra ankomma på nämnden. Yad

angår särskild styrelse har stadgandet om barn a värdsregleme n te, enligt

vad jag ovan förordat, utgått ur förslaget; viss verksamhets anförtroende

åt särskild styrelse bör därför ej göras beroende av att föreskrift därom

intagits i dylikt reglemente. Däremot synes lämpligt föreskriva, att kom-

munen skall fatta beslut om att styrelse skall tillsättas; själva valet lärer

däremot böra, på sätt kommittén föreslagit, ankomma på nämnden.

Att nämnden äger utfärda instruktioner för biträden och särskilda sty­

relser liksom för de i nästföregående mom. omförmälda kretsombud, torde

falla av sig självt.

Genom stadgandet i 4 mom. av 18 § har kommittén, i överensstäm-

Skyldighet

melse med vad i 19 § 4 mom. fattigvårdslagen skett, öppnat möjlighet

för kommun att meddela föreskrift om skyldighet för inom kommunen

(3 mom.).

bosatta personer att mottaga uppdrag såsom biträden åt barnavårdsnämn­

den samt ledamöter i särskild styrelse.

Denna föreskrift har i några yttranden gjorts till föremål för anmärk­

ningar; man har framhållit, att uppdrag, som påtvingas en person, lätt

vanskötes.

Uppenbarligen är det önskvärt att så vitt möjligt undvika att för upp­

drag av ifrågavarande slag använda personer, vilka äro ovilliga att mottaga

desamma. Då emellertid medverkan av oavlönade krafter i åtskilliga kom­

muner torde komma att bliva i hög grad av behovet påkallad, och fall

kunna tänkas uppstå, då avsägelse av uppdrag ej lämpligen bör godtagas,

anser jag eu sådan bestämmelse, som kommittén föreslagit, vara nödvän­

dig. Erinras må, att vid förarbetena till fattigvårdslagen liknande anmärk­

ningar framställdes mot motsvarande stadgande i nämnda lag, vilka an­

märkningar dock vid lagens antagande ej vunno beaktande. Då enligt

vad jag ovan förordat, till kretsombud bör kunna utses även person

utom nämnden, bör i fråga om skyldighet att mottaga dylikt uppdrag

gälla detsamma som beträffande biträde och ledamot i särskild styrelse.

Förevarande stadgande om skyldighet att mottaga uppdrag avser endast

personer, som ej tillhöra nämnden; att skyldighet föreligger för dess leda­

möter utom tjänsteläkare att tjänstgöra såsom kretsombud, lärer framgå

av 1 mom.

I redaktionellt hänseende har jag ansett de .av kommittén i 18 § före­

slagna stadgandena böra undergå viss jämkning.

(K. 19 §, M. s. 146, fvl. 20 §.) '

16 §.

I nära överensstämmelse med stadgandet i 20 § fattigvårdslagen upp-

Tjänstemän.

tog kommittén i 19 § av sitt förslag en bestämmelse om rätt för kom­

munen att besluta anställande av tjänstemän.

Detta stadgande, mot vilket anmärkning ej framställts, tillstyrkes av mig.

(K. 20 §, M. s. 110, 111, 147, Y. 189, 190, fvl. 38 §.)

ig §.

I 20 § av sitt förslag har kommittén upptagit vissa bestämmelser om

Samarbete

åliggande för barnavårdsnämnden att förskaffa sig kännedom om befintliga

myndigheter

barnavårdsanstalter in. m.; nämnden borde även verka för tillkomsten av m'fl-

(lmom.)

dylika anstalter. Dessa bestämmelser hava, delvis i annan form, erhållit

plats i 2 §, där föreskrifter meddelas om nämndens arbetsuppgifter.

I 1 mom. av förevarande § hava däremot ansetts böra ingå de stad­

gande! i kommittéförslagets 20 § 1 och 2 inom., vilka avse nämndens

samarbete med myndigheter och föreningar m. fi.

Kungl. Maj:ts proposition nr 150.

95

96

Kungl. Maj tis proposition nr 150.

Samråd

mellan barna­

vårdsnämnd

och fång­

vårdsstyrelse.

Tremanna-

nämnd.

(2 mom.)

(K. 65 §, M. s. 216, Y. 12, 52 s. 29, 66 s. 45, 69, 70, 99 s. 65,

102 s. 75, 103 s. 84.)

I den allmänna motiveringen (s. 68) har framhållits, att liksom enligt

nu gällande lag tvekan stundom kan uppstå om vilken kommunal myndig­

het, som i ett visst fall är behörig och pliktig att ingripa, det även med

godtagande av föreliggande förslags bestämmelser om barnavårdens centra­

lisering hos barnavårdsnämnden i vissa fall kan mellan barnavårdsnämnden

och fattigvårdsstyrelsen uppstå meningsskiljaktighet därom, vilken av myndig­

heterna, som skall taga befattning med visst ärende. Sådant kan inträffa,

då barnavårdsnämnden vägrar omhändertaga ett barn och hänvisar till

fattigvårdsstyrelsen för beviljande av understöd eller då fattigvårdsstyrel­

sen anser, att sådant understöd ej bör utgå utan hänvisar barnet till

barnavårdsnämnden för att av denna omhändertagas. Såsom jag jämväl

i den allmänna motiveringen antytt, har den av kommittén i 65 § 2 st.

för lösande av dylika konflikter föreslagna bestämmelsen framkallat starka

gensagor och icke heller kunnat av mig godtagas.

I 2 mom. av 16 § har jag till en början ansett nödigt erinra om

lämpligheten av att barnavårdsnämnd och fattigvårdsstyrelse i deras helhet

eller genom särskilda representanter rådpläga om angelägenheter, som be­

röra bådas verksamhet. Helt visst skall på detta sätt mycket kunna vinnas

för åvägabringande av ett gott samarbete. Den person, som enligt förslaget

skall hava säte i båda myndigheterna, bör utan tvivel även kunna uträtta

mycket för detta syftes vinnande.

I fortsättningen av detta mom. har vidare föreslagits en föreskrift, en­

ligt vilken barnavårdsnämnden har att i vissa fall inhämta fattigvårds-

styrelsens uppfattning. Detta har ansetts böra ske, då ett fall anmälts

för barnavårdsnämnden, men denna finner antagligt, att understöd i hemmet

från fattigvårdsstyrelsen vore det lämpligaste sättet för missförhållandets

avhjälpande, liksom även då i fall, som är föremål för nämndens behand­

ling, upplyses, att fattigunderstöd redan utgår. I båda dessa fall är det

tydligen för vinnande av en rationell lösning nödvändigt, att de båda

myndigheternas uppfattningar jämföras med varandra. Detta skall enligt

förslaget ske genom den person, som är ledamot av båda myndigheterna.

Har i sådant fall utredning ägt rum inom nämnden, bör denna utredning

tillhandahållas styrelsen; har nämnden funnit att, därest understöd i hemmet

beviljas, jämväl annan åtgärd bör vidtagas, t. ex. att barnet bör hållas

till arbete i arbetsstuga eller att annan åtgärd till stöd för hemuppfostran

bör komma till användning, bör nämndens uppfattning härutinnan delgivas

styrelsen. En dylik hänvändelse genom den gemen samme ledamoten bör

i de allra flesta fall vara ägnad att åstadkomma ett resultat, som båda

myndigheterna kunna anse tillfredsställande. Fall kunna dock någon gång

inträffa, då på nu angivet sätt samförstånd icke står att vinna. I sådana

fall skall enligt förslaget ärendet överlämnas till en tremannanämnd, be­

stående av den gemensamme ledamoten samt ytterligare en ledamot från

97

vardera myndigheten. Denna tremannanämnd skall liava att skyndsamt

till avgörande upptaga frågan, vilkendera myndigheten, som skall taga be­

fattning med ärendet. Detta avgörande skall vara slutligt och får icke

överklagas. Därest denna nämnds avgörande icke kan utan våda avvaktas,

skall barnavårdsnämnden äga tills vidare vidtaga provisorisk åtgärd. På

motsvarande sätt synes böra förfaras, då fattigvårdsstyrelsen vid prövning

av fattigvårdsbehov finner skäl till antagande, att barn, varom fråga är,

bör omhändertagas av barnavårdsnämnden. Jag kommer i det följande att

föreslå införande av föreskrift härom i 38 § fattigvårdslagen (se s. 247).

Den största betydelsen av den nu föreslagna anordningen med en sär­

skild tremannanämnd synes mig vara att söka däri, att blotta tillvaron av

eu dylik bestämmelse är ägnad att sporra myndigheterna att i godo söka

på bästa möjliga sätt lösa uppkommande meningsskiljaktigheter. Det har

ansetts lämpligt att kunna hänvisa på ett dylikt avgörande, särskilt med

hänsyn till att i en del yttranden starkt framhållits de svårigheter, som

kunde väntas uppstå genom meningsskiljaktigheter mellan barnavårdsnämn­

den och fattigvårdsstyrelsen. Enligt min uppfattning har man dock därvid gjort

sig skyldig till någon överdrift. Den hittills vunna — dock icke särdeles

långvariga — erfarenheten från barnskyddsnämndens i Helsingfors verk­

samhet — vilken omfattar bl. a. de fattiga barn, vilka vårdas utom sina

hem, under det fattigvårdsnämnden har hand om understödsverksamheten

i hemmen även såvitt angår barnen — har enligt vad jag erfarit icke

givit anledning till antagande, att samarbetet mellan barnskyddsnämnden

och fattigvårdsnämnden skall vålla slitningar. Och enligt min mening är

det att antaga, att icke heller hos oss några nämnvärda svårigheter i detta

hänseende skola upjistå.

Med hänsyn till att förevarande stadgande erhållit en vidare räckvidd

än 65 § i kommitténs förslag har det ansetts lämpligen böra erhålla sin

plats i 1 kap. under rubriken »Verksamhetens bedrivande».

Anmälan och undersökning.

De tre första paragraferna i 5 kap. av kommittéförslaget (»Om barna­

vårdsnämndens allmänna tillsyn över barns vård samt om anmälan och

undersökning in. m.») hava i delvis ändrad form ansetts böra erhålla sin

plats i 1 kap. av föreliggande förslag, kommittéförslagets 31 § i 2 § samt

dess 32 och 33 §§ i 17 och 18 §§ av föreliggande förslag under den

gemensamma rubriken »Anmälan och undersökning». Bestämmelser, mot­

svarande de i 34 § av kommittéförslaget förekommande, återfinnas i 31 §

av föreliggande förslag.

(K. 32 §, M. s. 162, Y. 264—268, fvl. 23 §, vl. 5 §.)

I 32 § av kommittéförslaget hava upptagits bestämmelser om anmälan

till barnavårdsnämnden från enskilda personer och från myndigheter; före­

bilder till dessa bestämmelser finnas i gällande lag.

Bihang till riksdagens protokoll 1024.

1 saml. 112 käft. (Nr 150.)

197S 23 7

Kungl. Maj:ts proposition nr 150.

17 §.

Anmälan.

98

Kungl. Maj:ts proposition nr 150.

18

§.

Under­

sökning.

Mot dessa bestämmelser Lava i de avgivna yttrandena endast detalj­

anmärkningar framställts. Jag finner mig också kunna i huvudsak god­

taga förslaget. Förutom en mindre ändring i första stycket liar det synts

lämpligt att giva andra stycket en något allmännare avfattning än det har

i kommittéförslaget. Syftet härmed har varit att utmärka, att det skall

ankomma på varje befattningshavare i statens, landstingets eller kommunens

tjänst, liksom på kommunal myndighet samt läkare och barnmorska, även

om de ej innehava dylik tjänst, att göra anmälan hos barnavårdsnämnden,

då anledning därtill föreligger. Härigenom tillgodoses sålunda i huvudsak

bl. a. det från medicinskt håll framställda kravet, att anmälningsskyldighet

bör åligga även distrikts- och dispensärsköterskor, av vilka de förstnämnda

alltid och de senare i flertalet fall äro befattningshavare hos kommuner

och landsting. Enligt gällande bestämmelser beträffande distriktssköterskor

skola de utöva upplysande och rådgivande verksamhet beträffande barna­

vård, vilket utgör ett särskilt skäl att ålägga dem anmälningsskyldighet

i förevarande hänseende. (Se Sv. Förf.-sand. 234/1920 och 400/1914

samt ovan vid 14 § 2 mom.)

I ett av de avgivna yttrandena har meddelats, att eu barnavårdsnämnd

vid ett tillfälle fått från vederbörande polismyndighet på en gång mottaga

anmälan angående omkring 120 fall av vanart, avseende en period av flera

år (Y. 265). För att tydligt framhålla angelägenheten av att anmälan äger

rum utan onödigt uppskov, har gjorts ett tillägg till bestämmelsen om an­

mälningsskyldigheten .

(K. 33 §, M. s. 163, 164, Y. 136, 141, 269, fvl. 25 §, vl. 6 §.)

I 33 § av kommitténs förslag hava givits bestämmelser om den under­

sökning, som bör äga rum, då barnavårdsnämndens ingripande påkallats.

Dessa bestämmelser återgiva i utvidgad form vissa nu gällande föreskrifter.

De sålunda föreslagna bestämmelserna, vilka ej föranlett erinringar i de

avgivna yttrandena, återfinnas i något omarbetad form i 18 § av före­

liggande förslag.

Första stycket av nämnda § har avseende å alla de ärenden, varmed

barnavårdsnämnden har att taga befattning. Det har ansetts lämpligt att

stadga, att kretsombud, om sådant finnes, bör verkställa utredning. Be­

stämmelsen i gällande lag (vl. 6 §) om kretsombuds kallande till deltagande

i nämndens överläggning har bibehållits.

I andra stycket behandlas undersökning i de fall, som avse barn, vilka

besöka eller besökt skola. Åt bestämmelserna om införskaffande av upp­

lysning om barnets förhållande i skolan samt om lärares eller lärarinnas

inkallande har givits eu något vidsträcktare omfattning än enligt kom­

mitténs förslag; det har nämligen ansetts, att utredning angående barnets

förhållande till skolan kan vara önskvärd även i andra fall, än då fråga

är om vanart eller sedlig försummelse. I anslutning till vissa uttalanden

i de avgivna yttrandena (Y. 136, 141) har — i huvudsaklig överensstäm­

melse med gällande lag (vl. 6 §) — ansetts böra stadgas, att för visst

skoldistrikt anställd särskild folkskolinspektör bör beredas tillfälle att del­

taga i överläggning angående barn, som besökt eller besöker skola.

Tredje och fjärde styckena återgiva i nästan oförändrad form tredje och

femte styckena i kommittéförslagets 33 §.

Beträffande den i ett yttrande (Y. 269) berörda frågan om tillträde till

lägenhet, där barn vårdas, hänvisas till 77 §.

Undantag från bestämmelserna i detta kapitel.

(K. 21 §, M. s. 148, Y. 191, 192, fvl. 22 §, hälsovårdsstadgan 7 §.)

19 §.

Såsom 'kommittén framhållit, nödvändiggöra de särskilda förhållanden,

Särskilda be­

söla råda i huvudstaden, att Kungl. Maj:t äger frihet att beträffande

^ftTlstock-

Stockholm medgiva undantag från de bestämmelser rörande barnavårds-

holma stad

nämnds organisation, vilka meddelats i förevarande kapitel. I likhet med ^större*

vad i fattigvårdslagen skett, torde därför en bestämmelse i sådant syfte

kommuner.

vara av behovet påkallad. Dessa undantagsbestämmelser torde böra med­

delas i en av Kungl. Maj:t för Stockholms stads barnavårdsnämnd fast­

ställd instruktion. Det lärer böra uppdragas åt överståtliållarämbetet att

efter de kommunala myndigheternas hörande inkomma med förslag till

dylik instruktion. Därvid lärer böra komma under övervägande ett av

Stockholms stads konsistorium i dess yttrande (Y. 192) framställt önske­

mål om rätt för konsistoriet att i barnavårdsnämnden insätta en repre­

sentant jämte suppleant.

Aven i fråga om andra större kommuner bör, såsom kommittén före­

slagit, beredas möjlighet till undantag från lagens bestämmelser om orga­

nisationen.

Mot avfattningen av stadgandet i 21 § av kommitténs förslag har jag

intet att erinra.

Den omständigheten att 1 kap. i föreliggande lagförslag omfattar även

vissa stadganden, som i kommittéförslaget hade sin plats annorstädes än

i 2 kap. (»Om barnavårdsnämnd.»), föranleder, att möjligheten till undantag

enligt föreliggande förslag är något större än kommittén åsyftat. De stad­

ganden, som äro upptagna i föreliggande förslags 1 kap. 1 och 2 §§,

16 § 2 mom. samt 17 och 18 §§, hava nämligen delvis sin motsvarighet

i kommittéförslagets 1 kap. 1 §, 5 kap. 31 §, 7 kap. 65 § samt 5 kap.

32 och 33 §§. Emellertid lärer intet vara att invända mot den härigenom

ökade möjligheten till undantag från de allmänna bestämmelserna. I fråga

om varje undantag, som jämlikt förevarande stadgande äger rum från 1

kapitlets bestämmelser, förutsättes givetvis, att någon rubbning av de grund­

principer, på vilka lagen är byggd, icke äger rum.

Kungl. Maj:ts proposition nr 150.

99

100

Kungl. Maj-.ts proposition nr 150.

20 och 21 §§.

Nuvarande

förhållanden.

2 KAP.

Om uppsikt över samhällets barnavård.

(K. 29, 30 och 80 §§, M. s. 112—126, 470, 477—481, Y. 201, 209

s. 118, 211, 222, 225, 226, 230, 240—262.)

Huru för närvarande är ordnat i avseende å uppsikt över samhällets

barnavård, framgår av nedan intagna sammanställning, däri införts jämväl

uppgift rörande barnavårdsnämndernas befattning med barn utom äktenskap.

Föremål för tillsyn eller

annan åtgärd.

Myndighet, »om övar tillsyn

eller vidtager åtgärd.

Författningsbestämmelse

Fattigvårdens

barnavård ...

D:o

Uppfostran åt

vanartade och

sedligt, försummade

barn i

barnhem ochenskildahem

Barnavårdsnämndens be­

fattning med dylika barn

Skyddshem och barnhem,

där dylika barn fostras

D:o

I):o

Fosterbarn,

som vanvårdas

Fosterbarn .............................

Fosterbarn på landet ........

Utackorderade barn ...........

De av landsting, kommuner,

föreningar eller enskilda

personer upprättade barn­

hem, barnkrubbor, rädd­

ningshem och anstalter,

där barn mot ersättning

fostras

Länsstyrelsen, biträdd av

fattigvårdskonsulent

Statens fattigvårdsinspektör

Länsstyrelsen

D:o

Folkskolinspektör

D:o

Sky ddshemsin spektören

under överinseende av

skolöverstyrelsen

Länsstyrelsen förordnar om

läkarundersökning och åt­

gärder i övrigt

Pastorsämbetet mottager

förteckning

Prov.-läkare eller extra

prov.-läkare mottager för­

teckning

Prov.-läk., extra prov.-läk.,

stadsläkare bör söka in­

hämta upplysningar om

det sätt, varpå utackor­

derade barn, i synnerhet

späda sådana, vårdas och,

när tid och omständigheter

det medgiva, däråt ägna

tillsyn

l:ste prov.-läk. samt prov.-

läk., extra prov.-läkare och

stadsläk.

43 § och 78 § 2 mom. fvl., § 27

landshövdinginstruktionen,

instruktion 25 april 1919 för

fattigvårdskonsulenterna.

44 § fvl.

18 § 4 mom. vid

|§ 12 landshöv-

dinginstruk-

19 § vl.

| tionen.

29 §

2 mom.

vl.

K. Kung. 13 juni 1902

ang. statsbidrag till

uppfostringsanstal­

ter för vanartade

m. fl. barn

K. Cirk. 31 okt. 1902

ang. inspektion av

uppfostringsanstal­

ter för vanartade

m. fl. barn

Instruktion för skol­

överstyrelsen den 31

okt. 1919 och för

skyddshemsinspek-

tören den 26 mars

1920

16 § tbl.

14 § fbl.

33 § 2 mom., 42 § och 48 § 1

mom. läkarinstruktionen.

8 §, 26 § 5 mom., 42 § och 48 §

1 mom. läkarinstruktionen.

Kungl. Maj:ts proposition nr 150.

101

Föremål för tillsyn eller

annan åtgärd.

Myndighet, som övar tillsyn

eller vidtager åtgärd.

Författningsbestämmelse.

Fosterbarnsvården...............

Med.-styr. meddelar råd och

4 § fbl.

D:o

...............

anvisningar till ledning

för hälsovårds-, kommu­

nal- och fosterbarnsnämn-

der samt barnafostrare

Till med.-styr., prov.- eller

4 § fbl., 6 och 41 §§ hälsovårds-

I):o

...............

eller extra prov.-läk. av-

gives årsberättelse av häl­

sovårds-, kommunal- och

fosterbarnsnämnd

Högsta tillsynen över hälso-

stadgan.

2 § fbl. och 55 § hälsovårds-

De förpliktelser, som åligga

vårds-, kommunal- och

fosterbarnsnämnds befatt­

ning med fosterbarnsvår­

den utövas av medicinal­

styrelsen

Fattigvårdskonsulent skall,

stadgan.

Instruktion 25 april 1919 för

barnavårdsnämnderna en-

i den mån hans tid sådant

fattigvårdskonsulenterna.

ligt lagen om

barn utom

äktenskap

medgiver, tillhandagå bar­

navårdsnämnderna med

råd och upplysningar

Såsom synes motsvaras bristen på enhetlighet och centralisation i fråga

om barnavårdens organisation av en liknande brist beträffande tillsynen

över barnavården. Bestämmelserna härom äro strödda i ett flertal författ­

ningar och tillsynen är anförtrodd åt flera olika myndigheter, vilkas verk­

samhetsområden delvis sammanfalla. Sistnämnda förhållande framträder

särskilt starkt i fråga om de vanartade och sedligt försummade barn, vilka

vårdas i skyddshem och barnhem; här utövas uppsikt såväl av folkskol­

inspektörerna som den under skolöverstyrelsens överinseende verksamme

skyddshemsinspektören. Beträffande fosterbarnen inrymma väl författnings­

bestämmelserna möjlighet för ett flertal myndigheter att i mån av tid och

intresse taga befattning med kontrollen, men bestämmelsernas vaga av­

fattning och ansvarets fördelning på många krafter äro icke ägnade att

befordra en effektiv inspektionsverksamhet. Endast beträffande fattig­

vårdens barnavård kunna gällande författningsbestämmelser anses tillfreds­

ställande. Såsom länsstyrelsernas biträden vid tillsynens utövande fungera

numera fattigvårdskonsulenter, vilka även tillhandagå de kommunala myndig­

heterna med upplysningar och råd rörande fattigvården, varjämte statens

fattigvårdsinspektör har att inom landet i dess helhet verka för fattigvårdens

ändamålsenliga ordnande och främja dess utveckling. I fråga om annan

barnavård än den av fattigvårdsstyrelserna utövade har däremot, såsom

kommittén framhållit, uppsikten blivit mera tillfällig och i allmänhet in­

skränkt sig till undersökningar i de fall, då anmärkningar gjorts om

existerande missförhållanden (M. s. 119).

I den allmänna motiveringen (s. 46) har framhållits, att den brist­

fälliga organisationen av den kommunala barnavården varit den främsta

anledningen till att fosterbarnslagen och lagen om uppfostran åt vanartade

102

Kungl. Majds proposition nr 150.

Kommittén.

in. fl. barn i stora delar av riket blivit i endast ringa mån tillämpade.

Men att denna de kommunala myndigheternas underlåtenhet att tillämpa

gällande lag kunnat i så betydande utsträckning och under så lång tid

obehindrat fortfara, får otvivelaktigt tillskrivas saknaden av effektiv in­

spektion. Att den barnavårdsverksamhet, som kommit till stånd, mången­

städes varit mindre tillfredsställande än fallet skulle hava blivit, om in­

spektion samt upplysande och rådgivande verksamhet förekommit, får även

anses antagligt.

I den allmänna motiveringen (s. 46) har vidare betonats, att med

den nuvarande splittringen i avseende å den kommunala barnavårdens

organisation en effektiv inspektion svårligen kan åstadkommas för rimliga

kostnader. Genomförandet av den föreslagna centraliseringen av barna­

vården till en enda kommunal myndighet skapar emellertid en helt annan

möjlighet i detta hänseende.

Med bristen på enhetlighet i fråga om barnavårdens organisation och

i fråga om kontrollen över barnavården sammanhänger även, att icke ens

de egentliga barnavårdsärendena i högsta instans handläggas inom samma

statsdepartement: under det att ärenden rörande fattigvårdens barnavård

och fosterbarnsvården tillhöra socialdepartementet, behandlas nämligen

ärenden angående uppfostran åt vanartade och sedligt försummade barn

inom ecklesiastikdepartementet.

För kommittén har det stått klart, att en ordnad statsinsjiektion över

barnavården måste komma till stånd, Om åt de kommunala myndig­

heterna fortfarande skola kunna anförtros uppgifter av den vikt och be­

tydelse, varom här är fråga, är det enligt kommitténs mening oundvikligt,

att något statens organ finnes, som har att ägna tillräcklig uppmärksam­

het åt deras verksamhet, vilken annars lätt kan försumpas eller utveckla

sig i en riktning, som icke varit avsedd (M. s. 119). Kommittén

framhäver emellertid med styrka, att statsinspektionens uppgift mindre är

att utöva polisuppsikt i syfte att upptäcka ett eller annat missförhållande

än att vara vägledande och rådgivande.

Kommittén har (29 §) föreslagit, att uppsikten över den kommunala

barnavården skall anförtros åt länsstyrelserna, vilka därvid skola hava

biträde av fattigvårdskonsulenterna; med dessas nuvarande verksamhet

beträffande fattigvårdens barnavård samt beträffande barnavårdsnämndernas

befattning med barn utom äktenskap har nämligen tillsynen över samhällets

barnavård, enligt vad kommittén (M. s. 121) framhåller, väsentliga be­

röringspunkter. Tanken på särskilda konsulenter för fattigvården och för

barnavården har avvisats av kommittén, enligt vars mening en dylik an­

ordning skulle i många hänseenden åstadkomma dubbelt besvär och med­

föra ökade kostnader. Enligt kommitténs åsikt skola fattigvårdskonsulen­

terna vara i stånd att, utan ökning av de nuvarande konsulentdistriktens

antal, utföra även konsulentverksamheten beträffande barnavården. Kom­

mittén har föreslagit, att länsstyrelserna skola kunna anlita, förutom

Kungl. Maj:ts proposition nr 150.

103

fattigvårdskonsulenterna, även vederbörande tjänsteläkare för utförande av

undersökningar särskilt beträffande hygieniska missförhållanden i avseende

å barnavården (M. s. 122).

Vad skyddshemmen angår, har kommittén (M. s. 124) ansett dem

böra, liksom för närvarande, vara föremål för särskild inspektion enligt

av Kungl. Maj:t meddelade föreskrifter (80 §). Kommittén har funnit

bestämmelserna angående den hos skolöverstyrelsen anställde skyddsliems-

inspektören kunna läggas till grund för skyddskemsinspektionens omfatt­

ning och utövande, med iakttagande dock, att större vikt lades vid det

moment i inspektionen, som avsåge tillsyn av ett rätt iakttagande av

gällande lagbestämmelser och ordningsföreskrifter samt arbetsförhållandena

och utbildningen till arbetsduglighet. Med hänsyn till samlandet av alla

barnavårdsärenden hos en och samma centrala myndighet och till be­

skaffenheten av skyddshemsinspektionens uppgift har kommittén funnit

inspektionen böra förläggas under socialdepartementet. Inspektören borde

dock äga pedagogisk kompetens samt stå i förbindelse även med skolans

myndigheter och ecklesiastikdepartementet, vars tillsyn skolväsendet vid

skyddshemmen borde vara underlagt. Barnhemmen borde icke behöva

stå under särskild inspektion utan vara underkastade samma tillsyn som

barnavården i allmänhet. Den åt folkskolinspektörerna uppdragna inspek­

tionen, vilken enligt vad kommittén framhållit huvudsakligen avsett den

rent pedagogiska sidan av verksamheten, borde upphöra.

Enligt vad kommittén vidare anfört krävdes i fråga om barnavården

liksom inom fattigvården ett centralt organ, som hos sig sammanfattade

den inspekterande och konsulterande myndigheten för riket i dess helhet.

Inför detta organ borde konsulenterna mötas för att utbyta erfarenheter

och enas om vissa principer för sin verksamhet, och hos detta organ

borde de gjorda erfarenheterna samlas och materialet bearbetas, så att

ett utbyte härav för landet i dess helhet kunde vinnas. Detta sakkunniga

organ borde utöva en vägledande verksamhet för barnavården och giva

konsulenter och barnavårdsnämnder anvisningar i olika avseenden, så att

de framsteg på barnavårdens område, som gjordes i in- och utlandet,

kunde erhålla vederbörlig tillämpning.

Kommittén har därför (30 §) föreslagit eu bestämmelse om rätt för

Kungl. Maj:t att förordna om övervakande av barnavården genom en för

hela riket gemensam inspektionsmyndighet.

Enligt vad kommittén (M. s. 123) betonat, sammanfölle behovet av

ett för hela riket gemensamt inspektionsorgan med kravet på att inom

den högsta förvaltningen få en representant för barnavården, som kunde

verkställa utredningar och avgiva yttranden i de frågor beträffande barna­

vården, som komme under Kungl. Maj:ts bedömande. Samtliga hithörande

barnavårdsärenden borde sammanföras i socialdepartementet. Åtminstone

till en början syntes det lämpligast att såsom centralt organ inom nämnda

departement för liandhavandet av ärenden rörande den offentliga barna-

104

vården anlita departementets byrå för fattigvårds- och barnavårdsärenden,

vilken för närvarande handhade en del barnavårdsärenden (förutom fattig­

vårdens barnavård jämväl ärenden om fosterbarnsvården se M. s. 117).

Hit borde således förläggas den centrala inspektionen över barnavården,

vare sig för denna inspektion anställdes en särskild inspektör eller den,

såsom till en början syntes kunna ske, uppdroges åt statens fattigvårds-

inspektör såsom inspektör även för barnavården.

Reservationer.

Kommitténs förslag i fråga om tillsynen över barnavården är icke en­

hälligt. Två ledamöter — vilka ansett, att verksamheten beträffande helt

omhändertagna, fattiga barn ävensom i vissa fall skyddsuppfostran borde

ankomma på fattigvårdsstyrelserna — hava funnit någon kontroll över

barnavårdsnämndernas verksamhet genom fattigvårdskonsulenterna liksom

centralinspektion, utöver den för skyddshem avsedda, icke vara av be­

hovet påkallade (M. s. 470). Två andra ledamöter hava däremot

velat uppdraga uppsikten över barnavården åt ungdomsrådet med biträde

av särskilda av landstingen med bidrag av statsmedel avlönade barnavårds-

konsulenter, vilka tillika eventuellt kunde tjänstgöra såsom sekreterare

hos ungdomsråden (M. s. 477 — 481).

Yttranden.

I flertalet av de avgivna yttrandena har kommitténs förslag angående

inspektion över barnavården antingen lämnats utan särskild erinran eller ock

uttryckligen tillstyrkts. I en del av dessa yttranden har man dock anslutit

sig till förslaget om gemensamma konsulenter för barnavård och fattigvård

huvudsakligen av kostnadsskäl. En länsstyrelse (Y. 242) har framhållit

angelägenheten av att fattigvårdskonsulenterna genom kurser eller annorledes

närmare instruerades beträffande den dem tillämnade nya verksamheten samt

att vid konsulentbefattningars tillsättande särskild hänsyn toges till erfaren­

het i barnavårdsfrågor. En annan länsstyrelse (Y. 243) har uttalat, att fattig­

vårdskonsulenterna vore fullt skickade att lämna barnavårdsnämnderna hand­

ledning och jämväl kunde förväntas erhålla tid därtill, i den mån kommunernas

fattigvård blivit^ ordnad i överensstämmelse med den nya fattigvårdslagen.

Ett landsting (Y. 209 s. 118) anser, att förslaget om gemensamma barna­

vårds- och fattigvårdskonsulenter förutsätter ökning av konsulenternas antal,

särskilt i de två nordligaste länen. Av svenska fattigvårdsförbundets barna-

vårdsutskott (Y. 260 s. 134) har även framhållits, att det icke kunde dela

kommitténs uppfattning, att fattigvårdskonsulenterna utan någon ökning av

de nuvarande konsulentdistriktens antal skulle kunna utöva konsulentverk­

samhet även beträffande barnavården. Enligt utskottets åsikt skulle det

innebära ett visst slöseri med tid och krafter att låta såväl barnavårds- som

fattigvårdskonsulenter besöka de olika kommunerna; utskottet betvivlade ej,

att man skulle kunna finna personer, som vore kompetenta att öva tillsyn

och lämna rad saväl beträffande barnavard som fattigvård samt erinrade om

möjligheten för _ länsstyrelserna att anlita tjänsteläkare för undersökningar

angående hygieniska missförhållanden. Även svenska stadsförbundets styrelse

tillstyrker förslaget om gemensamma konsulenter, dock under betonande av

att erfarenheten kunde komma att pavisa ett verkligt behov av särskilda

barnavårdskonsulenter (Y. 261).

A andra sidan har i vissa yttranden (Y. 222, 225, 226, 244, 246) be­

stämt gjorts gällande, att det vore nödvändigt att tillsätta särskilda barna-

yårdskonsulenter. Bland dessa uttalanden märkes länsstyrelsens i Malmöhus

län yttrande (Y. 244), däri bestrides, att fattigvårdskonsulenterna annat än

Kungl. Maj ds proposition nr 150.

105

undantagsvis liga den på utbildning och tidigare verksamhet grundade insikt

i barnavård, som kräves, liksom även att de skulle kunna medhinna uppsikten

jämväl över barnavården. Denna länsstyrelse framhåller angelägenheten av

att det allmännas kostnader för barnavården icke genom en i någon mån

missriktad organisation förfela sitt ändamål, varför de ökade utgifterna för

särskilda barnavårdskonsulenters tillsättande icke borde vara för frågan av­

görande. Av socialstyrelsen har föreslagits bestämmelse om, att särskilda

barnavårdskonsulenter skola kunna tillsättas, i den mån behov av sådana

gör sig gällande (Y. 254). En liknande ståndpunkt intages av medicinal­

styrelsen, som föreslår ett stadgande om särskilda barnavårdskonsulenter,

med iakttagande dock, att uppdraget att vara barnavårdskonsulent kan, där

så anses lämpligt, lämnas åt fattigvårdskonsulent (Y. 253).

Slutligen har i en del yttranden (Y. 201, 211, 230, 259) hemställts antingen

om bifall till den inom kommittén avgivna reservationen om att ungdoms­

råden, biträdda av särskilda barnavårdskonsulenter, skulle tjänstgöra såsom

uppsiktsmyndiglieter, eller ock, därest ungdomsråd ej komme till stånd, om

tillsättande av särskilda barnavårdskonsulenter.

Överflyttandet av skyddshemsinspektionen från skolöverstyrelsen till social­

departementet har avstyrkts av skolöverstyrelsen och dess skyddshem sinspek­

tör (Y. 255, 256). Anordnande av central inspektion av barnavården avstyrkes

i ett yttrande (Y. 257), varjämte åtskilliga myndigheter, utan att särskilt be­

röra frågan om inspektionen, instämt med de ovan (s. 104) omförmälta

reservanter, vilka avstyrkt kontroll över barnavården och central inspektion.

Jag kan tillfullo instämma med kommittén beträffande behovet av inspek­

tion över samhällets barnavård. Det tjänar till intet att stifta lag till

barnens skyddande, om man ej samtidigt tillser, att lagen efterleves. Ett

upprepande av det bär ovan berörda beklagliga förhållandet, att våra

gällande barnavårdslagar till stor del kommit att bliva lagar på papperet,

bör ej få ske. Till kommitténs uppfattning om inspektionen såsom inne­

bärande icke blott uppsikt över vederbörandes sätt att fullgöra sina skyldig­

heter utan också en vägledande och rådgivande verksamhet kan jag även

ansluta mig. Icke minst ur ekonomisk synpunkt är en verksamhet av

sistnämnda slag behövlig; genom sakkunniga råd bör i många fall ett

oklokt användande av för barnavården anslagna medel kunna förebyggas.

I det föregående (s. 73) har jag angivit min ståndpunkt till de före­

slagna ungdomsråden, vilka icke kunnat av mig tillstyrkas varken i den

form de erhållit i kommitténs förslag eller med den tillbyggnad, vari de

framträda i en av två ledamöter av kommittén (M. s. 477—481) avgiven

reservation. Det är sålunda tydligt, att frågan om inspektionens ordnande

måste enligt min uppfattning lösas på annat sätt än genom att, såsom

nämnda reservanter förordat, anförtro inspektionen åt ungdomsråden och

hos dem anställda konsulenter.

I likhet med kommittén anser jag däremot, att tillsynen över barna­

vården bör, liksom förhållandet är med fattigvården, uppdragas åt läns­

styrelserna. Enligt kommitténs förslag skulle dock blott den kommunala

barnavården stå under länsstyrelsernas uppsikt. Skäl föreligga emellertid

enligt min tanke ej att från länsstyrelsernas överinseende undandraga en

så viktig del av barnavården inom länen som skyddshemsverksamheten.

Kungl. Maj:ts proposition nr 150.

Departements­

chefen.

Behövligheten

av inspektion.

Ungdomsråd.

Läns­

styrelserna.

106

Kungl. Maj:t8 proposition nr 150.

Behovet

av konsulenter.

Särskilda

barnavårds-

konsulenter?

Den ställning, som enligt förslaget tillkommer länsstyrelserna såsom besvärs-

instans i vissa frågor angående intagning i och utskrivning från skydds­

hem in. m. (81 §), bör jämte länsstyrelsernas föreslagna rätt och plikt att

beträffande den kommunala barnavården ingripa, när helst missförhållande

föreligger, enligt min uppfattning följdriktigt föranleda, att dessa myndig­

heter erhålla möjlighet att i fall av behov beivra missförhållanden jämväl

vid skyddshem. Visserligen skall enligt förslaget den nuvarande centrala

skyddsliemsinspektionen bibehållas (se nedan), men detta utesluter ej, att

länsstyrelserna tilldelas den befogenhet jag nyss nämnt. Ett liknande

förhållande föreligger beträffande de i fattigvårdslagen föreskrivna arbets-

liemmen; dessa äro ej undantagna från länsstyrelsernas allmänna inseende,

ehuru åt statens fattigvårdsinspektör är uppdraget att utöva tillsyn över

dem. Liksom fattigvårdskonsulenterna ej hava att taga befattning med

arbetshemmen, torde ej heller de konsulenter, vilka, enligt vad nedan vidare

omförmäles, enligt föreliggande förslag skola biträda länsstyrelserna, böra

befatta sig med skyddshemmen.

Slutligen må framhållas, att då länsstyrelsen genom anmälan från veder­

börande barnavårdsnämnd eller eljest erhåller kännedom om missförhållande

beträffande verksamheten vid sådan anstalt till stöd för hemuppfostran,

varom förmäles i 2 § 2 inom., det lärer åligga länsstyrelsen att vidtaga

erforderlig åtgärd till missförhållandets avhjälpande. Ett uttryckligt stad­

gande härom torde dock icke vara behövligt.

Vid utövande av tillsynen över den kommunala barnavården är det

uppenbarligen i hög grad av behovet påkallat, att länsstyrelserna till

sitt förfogande hava särskilda, sakkunniga organ. Eu jämn tillsyn över

förhållandena i länens talrika kommuner skulle eljest icke vara möjlig

att åstadkomma. Och den rådgivande och vägledande verksamheten, vilken,

såsom förut framhållits, är av så stor betydelse, kan givetvis icke komma

till stånd med mindre härför lämpade krafter stå till förfogande. Den

erfarenhet, som vunnits genom fattigvårdskonsulenternas arbete, är även

ägnad att uppmuntra till en motsvarande anordning beträffande barna­

vården.

Frågan, huruvida såsom biträden åt länsstyrelserna i förevarande hän­

seende böra anställas särskilda befattningshavare eller huruvida fattigvårds­

konsulenterna kunna anlitas för denna upjigift, har, såsom framgår av den

föregående redogörelsen för de avgivna yttrandena, varit föremål för olika

meningar.

Onekligen skulle det vara förenat med vissa fördelar att hava särskilda

barnavårdskonsulenter: man kunde då för detta arbete förvärva personer

med särskild utbildning i och erfarenhet av barnavård; en så högt kvalificerad

specialkunskap kan måhända icke alltid påräknas hos personer, som inne­

hava motsvarande kompetens i fråga om fattigvård. Antagligt är också

att kvinnor skulle i större utsträckning ifrågakomma till befattningar så­

som enbart barnavårdskonsulenter än till befattningar beträffande såväl

Kungl. Maj ts proposition nr 150.

107

barnavård som fattigvård. Och kvinnans lämplighet för verksamhet såsom

inspekterande och rådgivande i fråga om barnavård torde vara allmänt

erkänd.

Eu anordning med särskilda konsulenter för barnavård och fattigvård

skulle dock även medföra vissa nackdelar. Sålunda kan det icke förbises,

att ett ökande av det redan nu rätt avsevärda antalet av inspektörer och

konsulenter, som i olika syften besöka kommunerna, kan vara ägnat att

verka ganska betungande för de kommunala myndigheterna: inspektörens

eller konsulentens besök föranleder i regel sammankallande av vederbörande

nämnd eller styrelse, och då, såsom stimdom kan inträffa, olika inspektörer

eller konsulenter anlända med ganska korta mellanrum, kan, särskilt med

hänsyn till att i åtskilliga kommuner samma personer sitta i flera styrelser

eller nämnder, lätt alstras en måhända icke alldeles oförklarlig avogliet

mot statens ingripande i kommunernas verksamhet. Av större vikt är

emellertid, att betydligt ökade resekostnader skulle uppstå, om kommu­

nerna skulle besökas av dels fattigvårds- och dels barnavårdskonsulenter.

Härtill kommer den ökning, antagligen fördubbling, av statens kostnader

för avlöning åt konsulenter, som skulle bliva en följd av särskilda barna-

vårdskonsulenters anställande.

Det bör vid nu angivna förhållanden övervägas, huruvida icke, med

undvikande av de med särskilda barnavårdskonsulenter förenade olägen­

heterna, eu tillfredsställande inspektions- och konsulentverksamhet beträffande

barnavården kan åstadkommas genom att för uppdraget i fråga anlita

fattigvårdskon sill en terna.

I likhet med kommittén är jag av den uppfattningen, att fattigvårds-

konsulenterna skulle, även utan att ökning av konsulenternas antal komme

till stånd, medhinna även tillsynen över barnavården. Då inom varje

kommun i regel såväl fattigvårds- som barnavårdsförhållandena skulle kunna

inspekteras vid ett och samma besök, kommer någon särskild tid för resor

i barnavårdsärenden i allmänhet ej att åtgå; själva uppehållet i varje

kommun kommer däremot givetvis att bliva något längre. Vidare kan

framhållas, att en del arbete, föranlett av den nya fattigvårdslagen, blivit

fullgjort under de år, som förflutit sedan denna trädde i kraft.

Beträffande frågan om fattigvårdskonsulenterna kunna förväntas vara

kompetenta även i fråga om barnavård, må till en början erinras om,

hurusom fattigvårdskonsulenterna genom sitt sysslande med fattigvårds-

frågor vunnit erfarenhet rörande en viktig del av de föreslagna barna­

vårdsnämndernas arbetsuppgifter, nämligen vården om de helt omhänder­

tagna fattiga barnen. De hava även på grund av ett stadgande i den för

dem fastställda instruktionen haft beröring med barnavårdsnämndernas

verksamhet, nämligen såvitt avser dessas befattning med barn utom äkten­

skap, en gren, som har påtagliga beröringspunkter med vissa andra barna-

vårdsuppgifter. Om dessa konsulenter även skola öva tillsyn över barna­

vården, torde det vidare icke vara omöjligt att i samband med de årligen

Kunna

fattigvårds-

konsulenterna

anlitas såsom

barnavårds,

konsulenter?

108

Kungl. Maj.ts proposition nr 150.

Undersökning

genom

tjänsteläkare.

Skyddshems-

inspektionen.

inför statens fattigvårclsinspektör liållna konsulentkonferenserna eller eljest

bereda dem tillfälle att åhöra föredrag eller deltaga i kurser i ämnen, som

beröra deras nya verksamhet. Även skulle det kunna tänkas, att fattig-

vårdskonsulent bereddes tillfälle att företaga konsulentresa tillsammans med

annan, med barnavårdsinspektion särskilt förtrogen person. En dylik an­

ordning torde kunna i viss män medföra samma nytta som en utbildnings­

kurs. Vid konsulentbefattningars tillsättande bör vidare givetvis beaktas

vederbörandes kompetens även i fråga om barnavård. Jag är av nu an­

givna skäl av den uppfattningen, att fattigvårdskonsulenterna med gott

resultat skola kunna tjänstgöra även såsom barnavårdskonsulenter.

Emellertid anser jag det icke uteslutet, att erfarenheten kan komma

att visa, att i något eller några distrikt stora fördelar skulle vara att

vinna genom anställande av särskilda barnavårdskonsulenter. I huvud­

saklig anslutning till vad medicinalstyrelsen och socialstyrelsen hemställt

anser jag därför, att i lagen bör införas bestämmelse, att länsstyrelserna

skola till biträden i fråga om tillsynen över barnavården hava barnavårds­

konsulenter, men att dylik befattning må, där så prövas lämpligt, kunna

innehavas av fattigvårdskonsulent. Tills vidare böra i alla distrikt fattig­

vårds- och barnavårdskonsulentbefattningarna innehavas av samma per­

soner; skulle ändring härutinnan befinnas påkallad, torde för riksdagen

böra framläggas förslag om den ökning av för ändamålet anvisade anslag,

som påkallas av anställande av särskild barnavårdskonsulent i något eller

några distrikt. Även andra utvägar för tillgodoseende av tilläventyrs upp­

kommande behov av särskild barnavårdsinspektion torde kunna befinnas

lämpliga och böra i så fall bliva föremål för övervägande.

Enligt kommitténs förslag (29 §) skall länsstyrelsen utom vederbörande

konsulent kunna i särskilda fall anlita tjänsteläkare för undersökning rörande

missförhållande i avseende å barns vård och behandling; en förebild till

denna bestämmelse finnes i 16 § fosterbarnslagen. Ehuru med hänsyn

till innehållet i gällande läkarinstruktion 5, 23, 42, 48 och 53 §§ en

dylik rätt lärer tillkomma länsstyrelsen även utan uttryckligt stadgande i

förevarande sammanhang, har jag dock funnit en erinran härom i barna­

vårdslagen kunna vara till nytta.

I likhet med kommittén anser jag den nuvarande anordningen med en

särskild central skyddshemsinspektion böra bibehållas. Denna inspektion

torde under den tid den fungerat hava verksamt befrämjat skyddshemmens

utveckling och samarbetet mellan landstingen i detta hänseende. Därest

föreliggande förslag antages, blir en dylik specialinspektör än mer behövlig

än förut, särskilt med hänsyn till att, enligt vad jag kommer att nedan

närmare beröra, inspektörens yttrande skall inhämtas i frågor angående

överföring av elever från en anstalt till anstalt av annat slag, varjämte

den föreslagna utsträckningen av skyddsuppfostran till ungdom i åldern

15—18 år givetvis föranleder, att inspektörens erfarenhet kommer att i

än högre grad än hittills tagas i anspråk. Enligt förslaget skall det även

Kungl. Maj:ts proposition nr 150.

109

ankomma på inspektören att taga viss befattning med granskning av

skyddshemsstyrelsernas ansökningar om statsbidrag. I huvudsaklig överens­

stämmelse med gällande lag (vl. 29 § 2 mom.) och kommittéförslaget (80 §)

torde böra i förevarande kap. stadgas, att Konungen äger förordna angå­

ende tillsyn över verksamheten vid skyddshemmen. Yad angår barn­

hemmen synes däremot, på sätt kommittén ansett (M. s. 125), någon sär­

skild vare sig lokal eller central inspektion icke vara behövlig, utan torde

de kunna stå under samma tillsyn som barnavården i allmänhet.

Likaledes ansluter jag mig till kommitténs åsikt, att folkskolinspektörer­

nas befattning med skyddshemmen bör utan olägenhet kunna upphöra.

Deras tillsyn torde, såsom kommittén framhållit, huvudsakligen hava avsett

den vid skyddshemmen bedrivna undervisningen; tillsyn i detta hänseende

kan givetvis med lika stor fördel anförtros åt en pedagogiskt utbildad skydds-

liemsinspektör. Den nuvarande splittringen av ansvaret mellan skydds-

liemsinspektören och folkskolinspektörerna kommer på detta sätt, helt

visst till båtnad för skyddshemmens utveckling, att upphöra.

Det har framhållits såsom ett missförhållande, att samhällets barnavård,

då det gällt dess handhavande i högsta instans, varit splittrad mellan

olika statsdepartement. Numera har visserligen fattigvårdens barnavård,

i sammanhang med övriga fattigvårdsärenden, överförts från jordbruks- till

socialdepartementet, där även ärenden angående fosterbarnsväsendet be­

handlas, men ärenden angående vanartade och i sedligt avseende försummade

barn, vilka enligt gällande lag i regel behandlas av den kyrkliga kommunens

organ, skolrådet, handläggas till följd härav fortfarande inom ecklesiastik­

departementet. Då barnavården i dess helhet enligt föreliggande förslag

skall tillhöra den borgerliga kommunen, följer som en given konsekvens

härav, att samtliga barnavårdsärenden även böra behandlas inom social­

departementet. Härav torde, såsom kommittén också ansett, föranledas

skyddshemsinspektionens förläggande till sistnämnda departement, varav

dock ej följer, att inspektionens förbindelse med skolmyndigheterna bör

upphöra. Tvärtom bör genom lämpliga föreskrifter i en blivande ny

instruktion för skyddshemsinspektören garanti vinnas för kontakt mellan

inspektören och skolöverstyrelsen, till vilken inspektören bör avgiva rap­

porter över undervisningen vid skyddshemmen. I förekommande fall torde

även Kungl. Maj:t böra i skyddshemsärenden inhämta skolöverstyrelsens

utlåtande. Eu förebild till eu dylik samverkan mellan institutioner, som

höra till socialdepartementet, och skolöverstyrelsen finnes beträffande statens

uppfostringsanstalter för sinnesslöa; dessa lyda under socialdepartementet,

men stå under närmaste överinseende av skolöverstyrelsen (se Kungl. Maj:ts

reglemente för dessa anstalter, Sv. Förf.-saml. 525/1922).

Samma skäl, som föranledde statsmakterna att för fattigvårdens del

skapa en central inspektion, tala även för motsvarande åtgärd beträffande

barnavården. I detta hänseende kan jag inskränka mig till en hänvisning

dels till vad kommittén anfört (M. s. 122), dels till chefens för civil-

Folkskol­

inspektörernas

tillsyn.

Barnavårds-

ärendenas

förläggning i

departementen.

Central

inspektion

övor barna-

vflrdon.

no

Kungl. Maj:ts proposition nr 150.

Administrativa

författnings­

ändringar.

Förslagets

uppställning.

departementet motivering för fattigvårdslagens bestämmelser om central

inspektion över fattigvården (se Kungl.Maj:ts prop. nr 135/1918 s. 272 — 275).

Lika med kommittén anser jag, att den föreslagna centrala inspektions-

myndigheten bör inom den högsta förvaltningen vara organ för barna­

vården. Däremot bör det enligt min mening icke ifrågasättas att för

uppgiften i fråga anlita annat organ än statens fattigvårdsinspektör och

den av honom ledda byrån för fattigvård och barnavård inom socialde­

partementet. I stället för den av kommittén föreslagna hänvisningen till

de bestämmelser om den centrala inspektionen, som Kungl. Maj:t fram­

deles kan komma att utfärda, anser jag därför, i huvudsaklig överens­

stämmelse med stadgandet i 44 § fattigvårdslagen, böra i barnavårdslagen

införas bestämmelse om att denna inspektion skall utövas av överinspek­

tören för fattigvård och barnavård. En motsvarande ändring av inspek­

törens benämning torde böra vidtagas i nämnda § i fattigvårdslagen.

I enlighet med ovan angivna grunder hava 20 och 21 §§ i föreliggande

förslag (motsvarande K. 29, 30 och 80 §§) blivit avfattade.

Därest föreliggande förslag antages, torde det böra övervägas, huruvida

landshövdinginstruktionen och vissa andra i administrativ ordning utfär­

dade författningar böra undergå av förslaget föranledda ändringar. Sam­

tidigt torde undersökas, huruvida i landshövdinginstruktionen bör införas

bestämmelse om åläggande för länsstyrelserna att övervaka, att barnavårds­

nämndernas befattning med ärenden angående barn utom äktenskap be­

hörigen fullgöres. För närvarande finnes ingen annan bestämmelse i detta

avseende än det här ovan omförmälda stadgandet i instruktionen för fattig-

vårdskonsulenterna, varigenom dessa anbefallts att, i den mån deras tid

sådant medgiver, tillhandagå barnavårdsnämnderna inom distrikten med

råd och upplysningar beträffande de förpliktelser, som ålagts dem genom

lagen om barn utom äktenskap. Det har hänt, även i stora kommuner,

att barnavårdsnämnden helt och hållet underlåtit att tillsätta barnavårds-

män för barn utom äktenskap, och tvekan har rått, på vad sätt veder­

börande borde tillhållas att fullgöra sin skyldighet härutinnan. Då enligt

vad ovan föreslagits, barnavårdsnämndernas verksamhet enligt barnavårds­

lagen skall stå under länsstyrelsernas tillsyn, ligger det nära till hands

att anförtro tillsynen även över fullgörandet av nämndernas åligganden

enligt lagen om barn utom äktenskap åt länsstyrelserna med biträde av

barnavårdskonsulenterna.

Förslagets bestämmelser om samhällets åtgärder till barns

skydd (3—7 kap)

(K. 6—9 och 11 kap., Y. 10, 45 s. 24, 49, 66 s. 45, 101 s. 69,

102 s. 76, 271, 272, 288—290.)

Under det att 1 och 2 kap, i föreliggande förslag innehålla bestäm­

melser om organisationen och inspektionen, samt 8 —12 kap. stadganden

Kungl. Maj:ts proposition nr 150.

111

om kostnaderna för barnavården, straffbestämmelser, allmänna föreskrifter

m. m., innehålla 3—7 kap. de i egentlig mening materiella bestämmel­

serna eller reglerna angående i vilka fall och på vad sätt samhället må

ingripa till barns bästa.

Kommittén föreslog bestämmelser av sistnämnda slag i 6 — 9 och 11 kap.,

varjämte i 10 kap. förekommo stadganden angående understöd åt barn

till ensamstående moder, vilka stadganden sakna motsvarighet i före­

liggande förslag. 6 kap. upptog bestämmelser om omhändertagande av

värnlösa barn och barn, som eljest behöva vård utom hemmet, 7 kap.

om barns omhändertagande för skyddsuppfostran, 8 och 9 kap. om barn­

hem och skyddshem samt 11 kap. om tillsyn över fosterbarn. — Bestäm­

melserna i 6 kap. avhandlade den gren av barnavården, som enligt kom­

mitténs liksom föreliggande förslag skall från fattigvårdsstyrelsen överflyttas

till barnavårdsnämnden, nämligen befattningen med de fattiga barn, som

vårdas utanför sina hem. 7 kap. utgjorde, liksom i viss mån 8 och 9

kap., en motsvarighet till gällande lag om uppfostran åt vanartade m. fl-

barn. 11 kap. var avsett att ersätta fosterbarnslagens centrala bestämmelser-

Mot avfattningen av 6 och 7 kap. i kommitténs förslag har, enligt

min mening med fog, gjorts gällande bl. a., dels att reglerna angående

barns omhändertagande icke vore fullt tydliga, i det att ej klart fram-

ginge, i vilka fall för barns omhändertagande av det allmänna fordrades

föräldrarnas samtycke, och dels att dessa kapitel lede av brist på kon­

centration och överskådlighet (se ovan anmärkta yttranden). Till avhjäl­

pande av sistnämnda brist ifrågasattes ett sammanförande i ett och samma

kapitel av reglerna för den hittills av fattigvårdsstyrelsen omhänderhavda

verksamheten för utom hemmet vårdade barn och för den nu av lagen om

uppfostran åt vanartade m. fl. barn reglerade verksamheten (Y. 101 s. 69).

Delvis i anslutning till vad sålunda framhållits har i föreliggande för­

slags 3 kap. behandlats barns omhändertagande av barnavårdsnämnden,

vare sig på grund av vanart, sedlig försummelse, vanvård, nöd eller av

annan anledning, ävensom vissa härmed sammanhängande åtgärder. Då

behandlingen av omhändertagna barn är och bör, med vissa undantag,

vara enahanda, vare sig anledningen till omhändertagandet är den ena

eller andra, hava samtliga regler om behandling av omhändertagna barn

fått sin plats i ett gemensamt 4 kap., varefter i 5 kap. givits bestäm­

melser om de anstalter, barnhem och skyddshem, där omhändertagna barn

enligt förslaget skola vårdas. Slutligen innehåller 6 kap. stadganden om

upphörande av samhällets befattning med dessa barn.

Det torde vara allmänt erkänt, att barns skiljande från sina föräldrar

är en nödfallsåtgärd, som endast bör tillgripas på grund av särdeles vä­

gande skäl. Man har därför ansett oeftergivligt att i lagstiftningen lämna

bestämda regler, varigenom å ena sidan barnets rätt till skydd mot faror

av fysisk och psykisk art tillvaratages, och å andra sidan föräldrarnas an­

språk på skydd mot obehörigt ingripande från det allmännas sida till-

112

Kungl. Ma.j:ts proposition nr 150.

godoses. Detta åskådningssätt bottnar i den uppfattningen att, även om

den vård, föräldrarna skänka barnet, är behäftad med vissa brister, den

omständigheten, att barnet dock får uppväxa hos de egna föräldrarna i

allmänhet är av så stor betydelse för detsamma, att det stundom kan

ifrågasättas, om en mera tillfredsställande vård utom hemmet uppväger

avsaknaden av detta. Det allmännas barnavårdsorgan har fått sig före­

lagd den ingalunda lätta uppgiften att avgöra, när missförhållandena i

avseende å barnets vård äro sådana, att dess skiljande från föräldrarna

kan anses motiverat.

En i viss mån annan måttstock kommer till användning, då fråga är

om barn, som vistas hos andra än föräldrarna. I sådant fall framträder '

kravet på återhållsamhet i fråga om det allmännas ingripande icke med

samma styrka, som då fråga är om barn, vilka vårdas av föräldrarna.

Strängare anspråk i fråga om vårdens beskaffenhet kunna och böra här

uppställas. Äro fosterföräldrar ej i stånd att bereda barnen vård och

uppfostran, som kunna betraktas som tillfredsställande, bör samhället

tillse, att gynnsammare uppväxtvillkor beredas barnet.

Av det anförda framgår, att särskilda regler måste givas för samhällets

ingripande på grund av missförhållanden i avseende å vård av barn, som

fostras hos andra än föräldrarna. Bestämmelser i sådant hänseende hava

av kommittén givits ill kap. och i föreliggande förslag i 7 kap.

3 KAP.

Om barns omhändertagande och barnavårdsnämndens därmed

sammanhängande verksamhet.

Inledning.

(Al. S. 84.)

3 kap. sönderfaller i tre avdelningar med rubrikerna: »Omhändertagande

för skyddsuppfostran och vissa förebyggande åtgärder», »Omhändertagande

för samhällsvård» och »Särskilda föreskrifter».

Begreppet Begreppet skyddsuppfostran har upptagits från kommitténs förslag. Det

8^fostranP" förekommer redan i det år 1905 i Finland avgivna förslaget till lag om

skyddsuppfostran (U. s. 70), men har där en något vidare omfattning

än enligt kommitténs förslag. Enligt kommitténs uppfattning (M. s. 84)

skulle det innebära en fördel att hava ett uttryck för barnavårdsmyndig-

heternas uppgift beträffande de barn, vilka omhändertagits för att skyddas

mot skadligt inflytande i deras omgivning eller mot utvecklandet av deras

egna dåliga böjelser. Kommittén har därför ansett termen skyddsuppfostran

böra upptagas i lagstiftningen härom. Med omhändertagande för skyddsupp­

fostran menas sålunda enligt kommitténs förslag detsamma, som i lagen om

uppfostran åt vanartade m. fl. barn (8 § 1 mom.) kallas skiljande från hemmet

att för vård och uppfostran till annan överlämnas. I skyddsuppfostran

inbegripes däremot ej den för närvarande av fattigvårdsstyrelsen utövade,

Kung!. Maj:ts proposition nr 150.

113

men enligt kommitténs liksom enligt föreliggande förslag åt barnavårds­

nämnden anförtrodda vården om de helt omhändertagna fattiga barnen.

Ett omhändertagande för beredande av dylik vård förutsätter, enligt vad

kommittén i motiven (M. s. 169, 170) framhåller, samtycke från för­

äldrarnas sida, ehuru detta icke angivits i kommitténs lagtext.

Under förutsättning, att med det i kommitténs motiv använda uttrycket

»skadligt inflytande» får förstås även skadligt inflytande i fysiskt hän­

seende, kan jag i huvudsak giva min anslutning till kommitténs definition

på begreppet skyddsuppfostran. Därmed förstås sålunda i föreliggande

förslag den behandling av vårdande och uppfostrande art, som skall be­

redas barn, vilka hotas av sådana fysiska eller moraliska faror (i sist­

nämnda hänseende antingen genom omgivningens skadliga inflytande eller

genom egna dåliga böjelser), att det allmänna även mot föräldrarnas vilja

äger till barnets skyddande omhändertaga detsamma. Begreppet skydds­

uppfostran är sålunda icke, såsom tilläventyrs kunde antagas, liktydigt

med uppfostran i skyddshem, utan vida mera omfattande. En fullständig

definition på skyddsuppfostran har icke ansetts böra inflyta i lagen, men

i dess 22 § angivas förutsättningarna för skyddsuppfostran, varefter i 24 §

skyddsuppfostran betecknas såsom en efter barnets egenskaper och utveckling

lämpad behandling samt hänvisas till de i 4 kap. givna detaljbestämmelserna.

För att klart åtskilja skyddsuppfostran från den ovan berörda vård

utom hemmet, som för närvarande genom fångvårdsstyrelse^ försorg

beredes vissa fattiga barn, men som enligt föreliggande förslag skall an­

komma på barnavårdsnämnden, har det synts mig angeläget att söka

finna en lämplig beteckning på sistnämnda slag av vård. I sådant hän­

seende har jag funnit beteckningen samhällsvärd kunna med fördel komma

till användning. Under det att vid skyddsuppfostran jämte skydd upp-

fostringsmomentet i flertalet fall är mest framträdande, äro de barn, vilka

böra komma i åtnjutande av samliällsvård, i främsta rummet i behov av

vård från samhällets sida; särskilt starkt framträder vårdbehovet i fråga

om de sjuka och de värnlösa barnen.

Skillnaden mellan skyddsuppfostran och samhällsvärd kan i korthet

angivas sålunda: förutsättningen för skyddsuppfostran är förefintligheten

av så allvarliga missförhållanden, att samhället har rätt att ingripa även

mot föräldrarnas vilja. För att samhällsvärd skall beredas erfordras där­

emot ej, att förhållandena äro så svårartade som nyss nämnts, men väl

att de äro sådana, att samhället ej bör undandraga sig att med för­

äldrarnas samtycke bringa hjälp genom barnets omhändertagande. Gräns­

fall komma stundom att uppstå; särskilt kan det ofta vara tveksamt, om

nöd, som ett barn lider (29 § 1 mom.), är sådan, att vanvård eller annan

fara till liv eller hälsa föreligger [22 § a)]. Genom avfattningen av först­

nämnda lagrum har emellertid tydligt utsagts, att om missförhållandena

äro lindrigare än i 22 § sägs, föräldrarnas medgivande erfordras för om­

händertagandet.

Bihang till riksdagens protokoll 1924. 1 sand. 112 käft. (Nr 150.)

1972

23 8

Begreppet

samhällsvärd.

22

§.

Förutsätt­

ningarna för

skyddsupp-

fostran och

förebyggande

åtgärder.

114

Kungl. Maj:ts proposition nr 150.

Omhändertagande för skyddsuppfostran och vissa förebyggande

åtgärder.

(K. 46 §, M. s. 63—76, 183—193, Y. 5, 5 a, 27, 43, 44, 45 s. 25,

52, 66 s. 44 och 45, 89, 92, 94, 95, 97, 101 s. 69, 102 s. 76, 103

s. 84, 105, 107, 215, 288—292, vl. -1 §, 12 § l mom., den danska

»Lov om Yaergeraadsforsorg m. m.» av 1922 § 16, den norska »Lov om

behandling av forsomte barn» av 1896 § 1, det norska »Utkast till lov

om offentlig barn ef or sorg» av 1921 § 1, den tyska »Keichsgesetz fiir

Jugendwohlfahrt» av 1922 §§56 och 63, det finska betänkandet angående

samhällets barn- och ungdomsskydd av år 1921 s. 104.)

I det föregående (s. 112) har redogjorts för det i föreliggande förslag

begagnade uttrycket skyddsuppfostran. I förevarande § angivas förut­

sättningarna för det ingripande från samhällets sida, som i sista hand

kan leda till barns omhändertagande för skyddsuppfostran, i nödfall mot

föräldrarnas vilja.

Principen om samhällets rätt att i vissa fall mot föräldrarnas bestridande

skilja barn från hemmet är numera allmänt erkänd i lagstiftningen; hos

oss vann den tillämpning genom 1902 års lag om uppfostran åt vanartade

m. fi. barn. Frågan, beträffande vilka barn ett ingripande i denna ord­

ning må äga rum, kan besvaras sålunda, att samhället i allmänhet tar

sig an icke blott de barn, som äro moraliskt undermåliga, utan även dem,

som i liemmet utsättas för allvarlig fara att bliva det eller där äro före­

mål för grövre vanvård. De lagbestämmelser, varigenom denna rätt till

ingripande blivit samhället tillförsäkrad, hava på olika håll erhållit ganska

skilda formuleringar.

I detta sammanhang torde beträffande förhållandet mellan den offentliga

rättens regler angående ingripande mot föräldrar, vilka försumma sin upp-

fostrings- och försörjningsplikt, och civilrättens bestämmelser om föräldrarnas

vårdnad om barnen, böra erinras om lagberedningens uttalander), att där­

igenom att ett barn enligt 1902 års lag angående uppfostran åt vanartade

in. fl. barn skiljes från hemmet och för vård och fostran sättes i annat

enskilt hem, barnhem eller skyddshem, föräldrarna icke förlora den rättsliga

vårdnaden, om ock de i vårdnaden ingående särskilda befogenheterna enligt

sakens natur i allmänhet måste vila, under det barnet sålunda är skilt

från hemmet, likasom de suspenderas, om barnet intages i straff- eller

tvångsuppfostringsanstalt. I här berörda hänseende intager föreliggande för­

slag principiellt samma ståndpunkt som 1902 års lag, varför lagbered­

ningens nyss återgivna uttalande torde kunna tillämpas även å förslaget.

I förhållande till 1902 års lag innebär såväl kommitténs som förelig­

gande förslag dels en utsträckning av rätten att skilja barn från hemmet

‘) Lagberedningens förslag till revision av giftermålsbalken och. vissa delar av ärvdar

balken IV s. 439 f.

Kungl. Maj:ts proposition nr 150.

115

till vissa nya kategorier av barn och dels en höjning av de åldersgränser,

intill vilka det allmänna äger ingripa.

Nämnda utsträckning till nya kategorier avser de barn, vilka i föräldra­

hemmet utsättas för misshandel, vanvård eller annan fara till liv eller

hälsa. Gällande lag medgiver ingripande till sådana barns skydd endast

i tvenne hänseenden: dels kan i vissa fall straff ådömas föräldrarna, dels

kan en eller båda föräldrarna fråntagas vårdnaden om barnet (lag om

barn i äktenskap 8 §, lag om barn utom äktenskap 2 §). Frågan om

straff behandlas här nedan (s. 211 ff.). Lagen om uppfostran åt vanartade

och i sedligt avseende försummade barn avser ej andra barn än i lagens

rubrik angivas. I praktiken hava därför myndigheterna ofta stått maktlösa,

då det gällt att skydda barn mot upprörande vanvård. Stundom har det

visserligen hänt, att ett kroppsligt vanvårdat barn tillika varit i sedligt

avseende försummat och på grund av sistnämnda omständighet kunnat

skyddas även mot kroppslig vanvård, men i fråga om späda barn kar

sedlig försummelse ej ansetts kunna föreligga, varför barnavårdsnämndernas

beslut om dylika barns omhändertagande icke kunnat fastställas (se t. ex.

Regel-, R. Årsbok 1911 s. 83). I ett nyligen avgjort mål (Reger. R.

Årsbok 1921 s. 197) synes visserligen den omständigheten, att ett såsom

sedligt försummat anmält barn ännu vore i späd ålder, icke hava utgjort

hinder för nämnda lags tillämpning. Men kvar står alltjämt, att vanvård,

som endast är kroppslig, icke kan föranleda ingripande enligt lagen.

Till avhjälpande av den sålunda föreliggande bristen i vår lagstiftning

föreslog kommittén — i detta hänseende med stöd av en synnerligen

allmänt omfattad åsikt bland dem, som syssla med praktiskt barnavårds­

arbete — i 46 § 1 mom. a) ett stadgande om ingripande beträffande

barn under sexton år, som av föräldrarna misshandlas eller så vanvårdas,

att deras liv eller hälsa äventyras.

Detta förslag har icke gjorts till föremål för erinringar annat än be­

träffande avfattningen (Y. 102 s. 76). Tvärtom har från olika håll fram­

hållits betydelsen av ett dylikt stadgande (Y. 43 s. 17, 44, 97, 102

s. 76, 105). Så har t. ex. Stockholms stads barnavårdsnämnd betonat,

att nämnden icke sällan, särskilt då det varit fråga om barn i späd ålder,

saknat eu lagbestämmelse, som givit den rätt att ingripa vid fysisk vanvård.

Och pensionsstyrelsen har anfört, att då genom vanvård av barn i deras

tidigaste år grunden ofta lades till sjukdomar, som sedermera för hela

livet medförde fullständig eller partiell arbetsoförmåga, det jämväl från

pensionsförsäkringens synpunkt måste framstå såsom synnerligen angeläget,

att en bestämmelse i angivna riktning komme till stånd.

Jag kan även i sak ansluta mig till kommitténs förslag i denna del.

I avseende å stadgandets avfattning vill jag emellertid framhålla, att det

kan inträffa, att annan än föräldrarna utsätter barn för misshandel eller

vanvård i hemmet, ehuru föräldrarna på grund av slapphet eller frånvaro

från hemmet under största delen av dagen underlåta att beivra sådant

i) Kroppsligt

vanvårdade

barn.

116

Kungl. Maj:ts proposition nr 150.

b) Barn, i fara

att bliva van-

artado.

missförhållande. Jag har därför funnit orden »av föräldrarna» böra ut­

bytas mot »i föräldrahemmet», varmed då givetvis även förstås tillfällig

bostad (t. ex. å hotell el. dyl.). Vidare kan barnets liv eller hälsa ut­

sättas för annan fara än genom vanvård eller misshandel. En sinnessjuk

moder kan t. ex. stundom med stor ömhet vårda sitt barn, som dock

måhända på grund av hennes tillstånd är utsatt för ständig livsfara. I

ett dylikt fall bör barnavårdsnämnden hava möjlighet att ingripa. Och

ett spätt barn, som vårdas av sin moder, vilken lider av turberkulos i

smittosamt skede, är givetvis, även om vanvård ej kan anses föreligga,

utsatt för allvarlig fara. Nämnden bör fördenskull, om rättelse ej kommer

till stånd med stöd av lagen den 4 september 1914 angående vissa åt­

gärder mot utbredning av lungsot, äga vidtaga åtgärd till barnets skydd.

Med hänsyn till dylika och liknande fall har jag funnit mig böra föreslå

en formulering av ifrågavarande stadgande, som skall bereda nämnden möjlig­

het att ingripa i varje fall, då barnet utsättes för fara till liv eller hälsa.

Vad angår åldersgränsen 16 år för åtgärd enligt föreliggande stadgande,

överensstämmer den med den i Norge gällande men understiger den, som

gäller i dansk och tysk lag samt föreslagits till införande i Norge (18 år).

I det finska principbetänkandet synes man hava avsett att bereda möjlig­

het till åtgärd mot vanvård till 16 år och mot misshandel till 18 år.

Vad vårt land beträffar, torde övervägande skäl föreligga att i enlighet

med kommitténs förslag sätta åldersgränsen till 16 år eller samma ålder,

som enligt fattigvårdslagen gäller för rätt till obligatorisk fattigvård och

för enskildas ovillkorliga försörjningsplikt samt enligt den nya lagstift­

ningen på familjerättens område i allmänhet stadgats i avseende å för­

äldrars underhållsskyldighet. Såsom nedan kommer att vidare beröras,

bör enahanda åldersgräns fastställas även i avseende å ingripande, då

barn är i fara att bliva vanartat (22 § b)), samt i fråga om beredande av

samhällsvärd (29 §). Kommittén har (M. s. 69) framhållit, att den kropps­

liga vanvård en stundom är föranledd av nöd i hemmet. Hjälpen mot van­

vården kommer därför ibland att bestå i ekonomiskt understöd från fattig-

vårdsstyrelsen eller barnets omhändertagande för samhällsvård. Enahanda

åldersgräns för barnavårdsnämndens ingripande på grund av kroppslig vanvård

och nöd samt för understöd från fattigvårdsstyrelsen synes därför påkallad.

Gällande lag (vl. 1 § 1 mom.) medgiver ingripande till skydd för barn

under 15 år, som på grund av föräldrars eller målsmäns lastbarhet,

vårdslöshet eller oförmåga att ägna barnet nödig tillsyn är i sedligt av­

seende så försummat, att särskilda åtgärder anses vara erforderliga för

att förekomma dess vanartande.

Kommitténs förslag [46 § 1 mom. b)] innebar i sak ingen annan ändring

häri, än att åldersgränsen för ingripande föreslogs höjd till 16 år. I

stället för uttrycket »i sedligt avseende försummat» använde kommittén

uttrycket »i fara att bliva vanartat», varjämte vad i gällande lag sägs

om »målsmän» uteslutits.

Kungl. Maj tis proposition nr 150.

117

Kommitténs förslag gick i fråga om åldersgränsen för ingripande, då barn

är i fara att bliva vanartat, icke så långt som de danska och tyska lagarna

samt de norska och finska förslagen (18 år) men överensstämde med

gällande norsk lag. Att eu höjning av den hos oss gällande åldersgränsen,

15 år, är erforderlig, torde icke kunna bestridas. Det kunde måhända

ifrågasättas, att skydd mot sedliga faror i föräldrahemmet borde beredas

de unga under längre tid än kommittén föreslagit, men med hänsyn till

de av kommittén anförda skäl (M. s. 70) anser jag mig dock kunna förorda

den av kommittén föreslagna gränsen, 16 år, som överensstämmer med

gränsen för föräldrarnas ovillkorliga försörjningsskyldighet enligt fattigvårds­

lagen och den enligt civillagen i allmänhet gällande gränsen för föräldrarnas

underhållsskyldighet ävensom den i 22 § a) föreslagna åldersgränsen.

Förslaget att utbyta gällande lags uttryck »i sedligt avseende försum­

mat» mot »i fara att bliva vanartat» innebär icke någon skillnad i sak.

Förstnämnda uttryck avser nämligen, såsom kommittén med åberopande

av gällande lags motiv framhåller (M. s. 187), icke något barnens eget

förhållande, utan att de äro i saknad av föräldravård och uppfostran eller

utsatta för eu i sedligt avseende fördärvbringande sådan, i följd varav

med sannolikhet kan förutses, att de komma att bliva vanartade. Enär

vid lagens tillämpning denna uppfattning icke alltid vidhållits och det

stundom gjorts gällande, att ett spätt barn icke kunde vara sedligt för­

summat (beslut om skiljande från hemmet i sådana fall hade stundom

upphävts), syntes det kommittén lämpligt att i lagtexten giva uttryck åt,

att ingripande borde äga rum, när på grund av föräldrarnas förhållande

barnen vore i fara att bliva vanartade; det är, säger kommittén, i detta

fall ej fråga om någon förändring i barnets karaktär, utan det är de

miljöförhållanden, i vilka barnet vistas, som böra föranleda ett ingripande.

Då kommittén enligt min mening anfört övertygande skäl för lämplig­

heten av den ifrågavarande ändrade avfattningen, ansluter jag mig till

kommitténs förslag på denna punkt.

Lika med kommittén (M. s. 188) anser jag det icke vara erforderligt

att i förevarande sammanhang meddela bestämmelser om ingripande, i

händelse »målsman» försummar sin uppfostringsplikt. I den mån med

det, såsom kommittén framhåller, ej fullt klara begreppet målsman avses

annan än förmyndare, som har vårdnaden om barnet, bereda bestäm­

melserna om fosterbarnskontrollen (K. 11 kap., föreliggande förslag 7 kap.)

en i förhållande till gällande lag betydligt ökad garanti mot försummelse

av uppfostringsplikten. Dessa bestämmelser äro, av skäl som angivits i

det föregående (s. 112), strängare än de, som gälla barn, vilka vårdas hos

föräldrarna. Och vad dylik förmyndare beträffar, är han enligt uttryckligt

stadgande (K. 67 §, föreliggande förslag 78 §) jämställd med föräldrar,

såvitt angår sådant ingripande från barnavårdsnämndens sida, varom i

kommittéförslagets 7 kap. (föreliggande förslags 3 kap.) är stadgat. Enligt

nämnda 78 § skall vidare, om allenast en av föräldrarna har vårdnaden

118

Kungl. Majt:s proposition ur 150.

c) Yanartade

barn.

om barnet, vad som i 3 kap. är stadgat om föräldrarna gälla endast den

av dem, som har vårdnaden.

I övrigt finner jag ej skäl att föreslå annan avvikelse från kommitténs

förslag, än att det där liksom i gällande lag förekommande uttrycket »ägna

barnet nödig tillsyn» bör utbytas mot uttrycket »fostra barnet», vilket

starkare framhäver, att det här icke är fråga allenast om en brist på tid

att tillse barnet utan om eu brist på förutsättningar för och vilja att

fullgöra uppfostringsplikten. Om åter av ekonomiska skäl föräldrarna

nödgas vara frånvarande från hemmet och barnet på grund härav saknar

nödig tillsyn, torde förutsättningarna för fattigvårdens ingripande stundom

föreligga; ett understöd i hemmet kan då tilläventyrs möjliggöra en bättre

tillsyn av barnet, och ingripande jämlikt förevarande stadgande kan då

måhända undvikas. Är den bristande tillsynen över barnet förenad med

nödtillstånd, kan ingripande ske jämlikt 29 § 1 mom. Är åter bristen

på tillsyn sådan, att kroppslig vanvård kan anses föreligga, kan åtgärd

vidtagas med stöd av 22 § a).

Enligt gällande lag kan barnavårdsnämnden inskrida mot barn under

15 år, som äro så vanartade, att hemmets och skolans uppfostringsmedel

befinnas otillräckliga för deras tillrättaförande (vl. 1 §). Endast i undan­

tagsfall kan inskridas mot barn, som fyllt 15 men ej 16 år; förutsättning

härför är, att barnet under tiden närmast innan det fyller 15 år visat

synnerligen grov vanart (vl. 12 § 1 mom.).

I 46 § 1 mom. c) av kommitténs förslag meddelas bestämmelse om in­

skridande mot barn under 15 år, som finnes vara vanartat, varjämte i

2 mom. av samma § stadgats rätt för barnavårdsnämnden att inskrida mot

barn, som fyllt 15 men ej 18 år och som beträtts med viss slags van­

art, nämligen bettleri eller kringstrykande, lastbart eller oordentligt lev­

nadssätt. Slutligen har i 3 mom. beträffande vanart, vartill någon gjort

sig skyldig efter fyllda 15 år och som bestått i straffbar gärning, hän­

visats till vad därom är särskilt stadgat.

Kommitténs förslag om höjning av åldersgränsen för åtgärder i anled­

ning av vanart hos barn har i allmänhet lämnats utan erinran. I ett flertal

yttranden (Y. 5, 27, 43 s. 18, 44, 45 s. 25, 52, 87 s. 57, 89, 92 och

105) understrykes det trängande behovet av vanartad ungdoms omhänder­

tagande intill 18 års ålder. I ett yttrande framhålles, att omhändertagan­

det av vanartad ungdom mellan 15 och 18 år kan bliva rätt betungande,

men att, då icke så få av dessa ungdomar i annat fall dock måhända

senare genom en utvecklad brottslighet skulle kommit att åsamka det all­

männa utgifter, kostnaden för denna ungdomsvård torde bliva mera skenbar

än verklig (Y. 103 s. 84). Liknande synpunkter framföras i ett annat

yttrande (Y. 26 s. 13). Däremot anföres i ett yttrande (Y. 5 a), att för­

slagets genomförande i denna del skulle medföra alltför stora kostnader,

varför stadgandet om barns omhändertagande intill 18 år borde utgå ur

förslaget. Från ett par håll (Y. 94, 95) har ifrågasatts lämpligheten av att,

119

såsom i kommittéförslaget skett, stadga att barn mellan 15 och 18 år, vilka

begått brott, även de obetydligaste, skola ställas inför domstol. I ett

annat yttrande (Y. 107) bär givits uttryck åt liknande synpunkter, var­

jämte uttalats, att det icke borde möta oövervinnerliga svårigheter att åstad­

komma en organisk förbindelse mellan de institutioner, som bereda, å ena

sidan skyddsuppfostran och å andra sidan tvångsuppfostran. Vidare har

(Y. 101 s. 69, 291) ifrågasatts lämpligheten av att, på sätt i kommitté­

förslaget skett, i fråga om barn, som fyllt 15 men ej 18 år, göra skillnad

mellan å ena sidan barn, vars vanart visat sig i bettleri eller ett kring­

strykande, lastbart eller oordentligt levnadssätt, och å andra sidan barn,

vars vanart bestått i brottslig gärning. Att under alla förhållanden från

skyddsuppfostran utesluta ett vanartat barn, som begått brott, vore ej väl­

betänkt. Det skulle, då brott, hörande under allmänt åtal, ej komme till

åklagarmyndighetens kännedom, mången gång leda till stötande konse­

kvenser att ställa barnavårdsnämnden i valet mellan att anmäla brottet till

åtal eller att lämna barnet åt sitt öde, ehuru omständigheterna vore så­

dana, att barnets omhändertagande för skyddsuppfostran måste anses i hög

grad påkallat. Det syntes långt lämpligare, att barnavårdsnämnden erhölle

tillfälle till val mellan att anmäla brottet till åtal eller att själv anordna

skyddsuppfostran. Även i ett annat yttrande (Y. 290) har erinran gjorts

mot de i 46 § gjorda distinktionerna.

Det torde vara allmänt erkänt, att ett starkt behov föreligger av åt­

gärders vidtagande mot vanartad ungdom även över 15 år. Bland de

många uttalanden, som gjorts i sådan riktning (M. s. 63—67), må särskilt

erinras om reglementeringskommitténs, däri gjorts gällande, att lagen om

uppfostran åt vanartade m. fl. barn borde göras tillämplig jämväl å flickor

i åldersklasserna närmast över 15 år, som redan hemfallit eller kunde be­

faras hemfalla åt skörlevnad.

Denna fråga beröres även av styrelsen för statens tvångsarbetsanstalt i

Landskrona i dess yttrande över fattigvårdslagstiftningskommitténs förslag

till ny lösdrivarlag. I detta yttrande anföres bland annat:

»Styrelsen anser sig icke kunna underlåta att betx-äffande hela detta så

ytterst svårlösta problem med än större skärpa understryka vikten av att

samhället på ett så tidigt stadium som möjligt söker med lämpliga medel

förebygga en sedlig urartning av det slag, som lösdrivarelagstiftningen har

att ingripa emot. Ju senare samhället här ingriper, dess utsiktslösare blir

det att tillrättaföra den som urspårat. Ju tidigare samhället kan bringa stöd

och hjälp, där så är av nöden, desto större äro utsikterna till att hjälpen

kan få åsyftad verkan och desto mindre bli otvivelaktigt kostnaderna.

Det synes då vara av utomordentlig vikt att samhället inriktar sin upp­

märksamhet på ungdomens utveckling under tiden 15—21 år. Under denna

för ungdomen givetvis mest kritiska ålder, då självständighetskänslan vaknar

och växer, då bandet som knutit dem till hemmet lossnar, då ekonomiska

medel stå till buds genom den egna förtjänsten och då hela den inre psy­

kiska omläggningen äger rum, stå hemmen och samhället för närvarande på

ett beklagligt och ödesdigert sätt skäligen värnlösa och lämna ungdomen

värnlös. I och med de fyllda femton åren, alltså just vid den för ungdomen

Kungl. Maj:ts proposition nr 150.

120

så kritiska tröskeln, kan den unge ej vidare bli föremål för någon åtgärd av

barnavårdsnämnden, hemmet står ofta vanmäktigt utan samhällets stöd och

lösdrivarelagen kan näppeligen under de närmaste åren tillgripas. Därmed

äro de erforderliga förebyggande åtgärderna beträffande ungdomens urartning

omöjliggjorda.

Med hänsyn härtill vill styrelsen kraftigt erinra om nu berörda nödläge

samt framhålla vikten av en lagstiftning i den riktning, som fattigvårds-

lagstiftningskommitténs förslag till lag om den offentliga barnavården an-

visar, varförutan en lösdrivarelagstiftning sådan som den föreslagna saknar

sin nödvändiga förutsättning.»

I allmänhet har man beträffande såväl gossar som flickor förordat

åldersgränsens höjande till 18 år. Denna åldersgräns är stadgad i dansk

och tysk lag samt är föreslagen i Norge och Finland. I 1896 års norska

lag är åldersgränsen bestämd till 16 år. I likhet med kommittén och

flertalet hörda myndigheter är jag övertygad om önskvärdheten av att höja

gränsen i fråga till 18 år.

Den omständigheten, att de av kommittén föreslagna bestämmelserna om

ungdomsråd icke upptagits i föreliggande förslag, lärer ej, på sätt i ett

yttrande (Y. 215) gjorts gällande, lägga hinder i vägen för den ifrågasatta

höjningen.

Då det gäller att söka förverkliga önskemålet om åldersgränsens höj­

ning till 18 år, möta emellertid vissa svårigheter på grund av att den en­

ligt strafflagen gällande straffmyndighetsåldern är fastställd till 15 år.

I ett nyligen avgivet betänkande med förslag till lag om två n gs u p p f o strån

åt unga förbrytare har tanken på straffmyndighetsålderns höjande avvisats,

och denna ståndpunkt har godtagits i den proposition angående behandlingen

av minderåriga förbrytare, som Kungi. Maj: t beslutat förelägga riksdagen.

Så länge barnavårdsnämndens befogenhet att ingripa upphör vid samma

åldersgräns, där domstolens befogenhet tager vid, kan konflikt mellan

barnavårdslag och strafflag ej uppstå. Barnavårdsnämnden liar då att be­

handla alla fall av vanart hos ungdom under 15 år, även om vanarten be­

står i gärning, som, begången av äldre person, vore belagd med straff.

Men i den mån en del årsgrupper av ungdom kunna komma såväl under

barnavårdsnämnds som domstols behandling, kan i vissa fall tvekan upp­

stå, vilkendera som bör ingripa. Då en höjning av straffmyndighets­

åldern ända till 18 år hittills icke veterlig! blivit ens ifrågasatt, är det,

om gränsen för barnavårdsnämndens ingripande bestämmes till nämnda

ålder, tydligt att dylika tveksamma fall komma att i framtiden uppstå.

I Danmark och Norge har åklagarmyndigheten tillerkänts viss rätt att

avgöra, om åtal bör ske; kommer sådant ej till stånd, ingriper vergerådet.

Kommittén har, enligt min mening med rätta, avvisat tanken att lägga ett

dylikt bedömande i åklagarmyndighetens hand (M. s. 73). Ehuru kom­

mittén funnit en höjning av åldersgränsen för nämndens ingripande till 18

år vara i hög grad av behovet påkallad, har kommittén dock, med hänsyn

såväl till förhållandet till strafflagen som till angelägenheten av att för rätten

Kung1. Maj:ts proposition nr 150.

Kungl. Majds proposition nr 150.

121

till omhändertagande för skyddsuppfostran uppställa så bestämda regler

som möjligt, funnit sig böra begränsa denna rätt till vissa, ovan angivna

slag av vanart, nämligen sådana förhållanden, som hos en vuxen person

skulle föranlett hans behandling såsom lösdrivare (M. s. 74). Beträffande

personer i åldern 15—18 år, vilkas vanart bestått i brottslig gärning, bär

däremot hänvisats till gällande straffrättsliga bestämmelser.

Aven om jag, såsom nyss antytts, icke anser skäl föreligga att efter­

likna den danska och norska anordningen med åklagarens prövningsrätt,

huruvida åtal bör ske, kan jag dock icke ansluta mig till kommitténs upp­

fattning, att skyddsuppfostran bör vara fullständigt utesluten i de fall, då

brottslig gärning begåtts av ungdom i åldern 15—18 år. Faktiskt för­

håller det sig så, att en del brott ej åtalas. Detta gäller i främsta rummet

brott, som äro under enskilt åtal. Men även vissa under allmänt åtal

stående brott göras ej till föremål för rättegång, emedan de ej komma till

åklagarens kännedom. Åtalas ej brott, som begåtts av person under

aderton år, vore det stundom olyckligt, om fallet alldeles undandroges från

behandling av barnavårdsnämnden, därest denna får kännedom därom och

finner, att skyddsuppfostran vore rätta behandlingssättet. Jag kan i detta

hänseende instämma i ett härovan delvis refererat yttrande, till vars full­

ständiga lydelse jag hänvisar (Y. 101 s. 69). Jag anser sålunda hinder

ej föreligga att stadga, att även ungdom i åldern 15—18 år, som gjort

sig skyldig till vanart, må göras till föremål för nämndens ingripande.

Har vanarten tagit sig uttryck även i brott, som ej åtalas av åklagare

eller målsägande, kan barnavårdsnämnden ingripa enligt barnavårdslagen,

om den anser skäl därtill föreligga; är så ej fallet, kan nämnden, om brottet

hör under allmänt åtal, göra anmälan hos vederbörande åklagare, där så

prövas lämpligt.

Skyddsuppfostran får emellertid aldrig stå i vägen för verkställighet av

domstols beslut om straff eller tvångsuppfostran. Detta bör gälla vare

sig domstolens beslut meddelats efter barnets omhändertagande för skydds­

uppfostran, eller såsom undantagsvis kan tänkas inträffa — t. ex. då hinder

mött för verkställighet av domstolens beslut och beslutet ej varit för

barnavårdsnämnden känt — om beslutet meddelats, innan barnet omhän­

dertagits av barnavårdsnämnden. Domstolens beslut bör dock icke alltid

föranleda, att beslutet om skyddsuppfostran förfaller. Såsom vid 48 §

närmare beröres, bör nämligen skyddsuppfostran fortgå, om barnet dömts

villkorligt eller till böter, till vilkas gäldande tillgång finnes. Och har

barnet dömts till böter, som på grund av bristande tillgång skola för­

vandlas till fängelse, bör skyddsuppfostran allenast för tillfället avbrytas

för förvandlingsstraffets undergående, varefter skyddsuppfostran åter vid­

tager. Däremot bör beslutet om barnets omhändertagande för skyddsupp­

fostran förfalla, om verkställighet skall ske av domstols beslut, varigenom

antingen barnet dömts till böter, fängelse eller straffarbete och förordnande

meddelats om den dömdes insättande i allmän uppfostringsanstalt, eller

122

Kungl. Maj:ts proposition nr 150.

barnet eljest dömts till fängelse eller straffarbete utan tillämpning av lagen

angående villkorlig straffdom, eller anstånd med barnet villkorligt ådömt

fängelsestraff eller straffarbete förklarats förverkat.

Till den i ett av ovan nämnda yttranden (Y. 107) berörda frågan om

åstadkommande av en organisk förbindelse mellan skyddshem och allmän

uppfostringsanstalt återkommer jag vid 43 § 4 mom.

På grund av vad sålunda anförts har jag i överensstämmelse med vad

i tvenne ovanberörda yttranden (Y. 101 s. 69, 291) föreslagits, funnit 2

och 3 mom. i 46 § av kommitténs förslag böra utgå samt 1 mom. c)

ändras till att omfatta barn under 18 år.

En följd av att, enligt vad nyss förordats, åtgärder mot vanartiga barn

under och över 15 år behandlas i ett sammanhang är, att det till beteck­

nande av vanartens grad i kommittéförslaget liksom i gällande lag begag­

nade uttrycket »att hemmets och skolans uppfostringsmedel äro otillräck­

liga för dess tillrättaförande» ansetts böra utbytas mot det även för barn

över 15 år lämpade uttrycket »att särskilda uppfostringsåtgärder krävas

för dess tillrättaförande». Denna ändring torde vara påkallad även med

hänsyn till att förevarande stadgande i olikhet mot bestämmelserna i a) och b)

avser även åtgärder mot vanartade fosterbarn. I 7 kap. (11 kap. i kom­

mitténs förslag) finnas nämligen inga särskilda regler för ingripande mot

sådana barn med undantag av att i 58 § (96 § i kommittéförslaget) med­

delats föreskrift om underrättelse till nämnd, som i främmande kommun

utackorderat barn, vilket där genom vanart utövar menlig inverkan på

andra barn (jfr vl. 18 § 3 mom.). I övrigt har barnavårdsnämnden att

beivra vanart hos fosterbarn i samma ordning som vanart hos barn, vilka

vistas hos föräldrarna. Men det i kommittéförslaget (46 § 1 mom. c))

begagnade uttrycket »hemmets------------- uppfostringsmedel» för onekligen

tanken närmast på barn, som vistas i föräldrahemmet. En formulering

har därför valts, som tydligt omfattar barn, som vistas icke blott i

föräldrahemmet utan även i fosterhem, barnhem eller annorstädes.

Kommitténs förslag angående höjning av åldersgränsen för åtgärder mot

vanart hos ungdom avsåg, såsom förut framhållits, unga personer, vilka

göra sig skyldiga till ett förfarande, som hos vuxna personer skulle för­

anleda behandling enligt lösdrivarlagen. Då emellertid lösdrivarlagen är

tillämplig å personer jämväl i åldern 15—18 år, föreslog kommittén sådan

ändring av nämnda lag, att från behandling enligt densamma uteslötes per­

soner i nämnda ålder, varjämte kommittén uppgjorde förslag till härav för­

anledd ändring i 92 § fattigvårdslagen. Även enligt föreliggande förslag

skola personer i åldern 15—18 år, vilka för närvarande kunna be­

handlas enligt lösdrivarlagen, i stället göras till föremål för barnavårds­

nämndens ingripande. Till de härav föranledda frågorna om ändring av

lösdrivarlagen och 92 § fattigvårdslagen återkommer jag i det följande

(s. 250 ff.).

Kutigl. Maj-.ts proposition nr 150.

123

(M. s. 189—192, Y. 293.)

I sammanhang med bestämmelserna om barnavårdsnämndens ingripande

mot vanart hos barn har kommittén till behandling upptagit frågan, om

förslaget föranledde sådan ändring i gällande bestämmelser angående barns

skolkning och andra förseelser i sammanhang med skolgången, att åtgärder

till motarbetande härav borde vidtagas av barnavårdsnämnden. Sådana be­

stämmelser förefinnas i stadgan den 26 september 1921 angående folk­

undervisningen i riket § 42 mom. 4 och § 51, stadgan den 22 juni

1923 rörande folkundervisningen i Stockholm § 42 mom. 4 och § 51

samt stadgan den 16 september 1918 för fortsättningsskolan § 31 mom. 4.

I dessa författningar finnas bestämmelser av följande innebörd:

1. Barn, vilka genom svårare vanart utöva skadligt inflytande på sina med-

lärjungar, kunna genom vederbörande skolmyndighets försorg erhålla en sär­

skilt för dem lämpad uppfostran antingen genom deras skiljande från för­

äldrar eller målsman och insättande i särskild skola eller på annat sätt, som

finnes ändamålsenligt.

2. Skolkande skolbarn kunna genom skolmyndighetens försorg skiljas från

föräldrarna och överlämnas till vård åt andra personer, varvid kostnaden för

barnens underhåll i laga ordning kan utmätas hos föräldrarna.

3. För lärjungar i fortsättningsskola, som genom svårare vanart utöva

skadligt inflytande på sina medlärjungar, må skolmyndigheten vidtaga an­

ordningar, varigenom sådana lärjungar erhålla en för dem lämpad uppfostran

antingen i särskild skola eller på annat ändamålsenligt sätt.

Kommittén har emellertid funnit, att då åtgärderna mot skolkning hade

ett alldeles speciellt syfte, som endast avsåge barnens och föräldrarnas

förhållande till skolan, det syntes mindre lämpligt att ställa åtgärderna i

anledning härav i direkt förbindelse med den allmänna barnavårdslagstift-

ningen. Därest skolkningen vore förbunden med vanart eller sedlig för­

summelse, kunde anmälan göras hos nämnden för barnets behandling

enligt barnavårdslagen. Och vad vanart hos eleverna beträffade, ansåg

kommittén betänkligheter möta mot att beröva skolan något av de medel,

som kunde tjäna syftet att hålla ordning och skick på lärjungarna. Om

skolans uppfostringsmedel visade sig otillräckliga, kunde efter anmälan från

skolmyndigheten barnavårdsnämnden ingripa.

Till denna kommitténs ståndpunkt, som rönt gensaga endast i ett av

de avgivna yttrandena (Y. 293), kan jag ansluta nrig. Då skolkning anses

böra föranleda barnets skiljande från föräldrarna, lärer sådant kunna av

skolmyndigheten verkställas genom utackordering i lämpligt enskilt hem,

som övervakar att skolgången ordentligt fullgöres, eller genom överlämnande

till barnhem; har kommunen sådant, lärer framställning av skolmyndig­

heten kunna göras hos barnavårdsnämnden om barnets intagande därstädes.

Anses i skolan visad vanart böra föranleda barnets insättande i särskild

skola eller annan åtgärd (t. ex. beredande av enskild undervisning), lärer

sådant kunna ske genom skolmyndighetens försorg. Föreligger förhållande,

som kan föranleda tillämpning av barnavårdslagen, göres anmälan hos

barnavårdsnämnden. Bestämmelser om åtgärder mot skolförsummelser

Skolförsum­

melser.

124

Kungl. Majits proposition nr 150.

Förebyggande

åtgärder.

23

§.

24 §.

Omhänder­

tagande

för skydds-

uppfostran

m. m.

torde därför icke böra införas i barnavårdslagen. Vad i nämnda yttrande

anförts om den i 51 § folkskolestadgan föreskrivna, mindre ändamåls­

enliga proceduren vid beivrande av skolkning, lärer icke böra föranleda

åtgärd i förevarande sammanhang. För övrigt föreligger förslag till

ändring av nämnda stadgande i det år 1923 avlämnade betänkandet med

förslag till lag om församlingsstyrelse s. 114.

(K. 47, 48 §§, 54 § 1 mom. 1 st., M. s. 101—111, 193—197,

Y. 294—301, 317, yl. 7 §, fvl. 69 §.)

I föreliggande § liksom i gällande lags 7 § och kommittéförslagets 47

och 48 §§ hava upptagits bestämmelser om de åtgärder av förebyggande

art, som barnavårdsnämnden i allmänhet har att vidtaga, innan den går

i författning om ett barns skiljande från föräldrarna. Stadgandet överens­

stämmer väsentligen med gällande lag och skiljer sig från kommitté­

förslagets motsvarande bestämmelser, utom i formellt hänseende, endast

i fråga om rätten för nämnden att tilldela vanartat barn aga. Enligt

kommittéförslaget kunde aga (sömma till användning beträffande såväl

gossar som flickor intill 15 år. Delvis i anslutning till vissa avgivna

yttranden (Y. 295, 297, 298) har jag emellertid funnit aga icke böra

förekomma beträffande flickor, som fyllt 12 år, vilket överensstämmer

med stadgandet om aga i 69 § fattigvårdslagen. För att än tydligare

än i kommittéförslaget skett framhålla, att aga endast bör tillgripas, där

sådan med hänsyn till förhållandena i det särskilda fallet kan anses vara

till gagn, har stadgandet vidare givits en något ändrad formulering, var­

jämte med hänsyn till den stundom yppade svårigheten att få beslut om

aga utfört, det ansetts böra betonas, att nämndens ledamöter, där annan

lämplig person ej finnes att tillgå för agans utdelande, icke äga undan­

draga sig att medverka till beslutets verkställande. Om skyldighet för

föräldrar och barn att inställa sig för att mottaga förmaning eller varning

(jfr Y. 294) se 75 § 1 mom.

(K. 49 §, 50 § 1 inom., M. s. 83—86, 197—201, Y. 302—313,

vl. 8 § 1 mom.)

I det föregående (s. 112) har redogjorts för det i förslaget begagnade

uttrycket skyddsuppfostran. I 1 mom. av förevarande § givas i huvud­

saklig överensstämmelse med kommitténs förslag bestämmelser angående

beslut om sådan uppfostran. Den något ändrade formuleringen innebär

ingen saklig ändring av vad kommittén uttryckt genom orden »skiljas

från hemmet för att omhändertagas för skyddsuppfostran» (jfr Y. 302).

För att något starkare än i kommittéförslaget skett framhäva barnavårds­

nämndens plikt att omhändertaga barnet, när annan utväg till vinnande

av rättelse ej finnes, har ordet »äger» i kommittéförslaget utbytts mot »bör».

Bestämmelsen i kommittéförslagets 50 § 3 mom. om att skälen för beslutet

skola i detsamma angivas, har, med hänsyn till att i 10 § av föreliggande

förslag upptagits bestämmelse om att skälen för nämndens beslut alltid

skola angivas i protokollet, ansetts kunna utgå.

Kungl. Maj:ts proposition nr 150.

125

50 § 1 mom. i kommitténs förslag innebar i olikhet mot gällande lag

bestämmelser om att föräldrarna skulle höras inför nämnden rörande frågan

om omhändertagande för skyddsuppfostran. Från åtskilliga håll (Y. 306—313)

har emellertid framhållits, dels att det ofta vore svårt att få föräldrarna

att oförbehållsamt yttra sig inför ett flertal på en gång närvarande per­

soner, varjämte deras hörande inför nämnden ofta skulle förorsaka dem

svårt obehag utan motsvarande nytta, och dels att förhören skulle upp­

taga allt för mycken tid för nämndens ledamöter. Yad sålunda anförts

synes mig förtjänt av beaktande. Då det emellertid stundom kan vara

av vikt för nämnden att för fallets bedömande erhålla ett personligt in­

tryck av föräldrarna, och dessa även böra, där de så önska, få person­

ligen framföra sina synpunkter för nämnden, har jag funnit mig böra

föreslå, å ena sidan att tillfälle skall beredas föräldrarna, såvida de vistas

på känd ort inom riket, att muntligen eller skriftligen yttra sig i ärendet,

samt å andra sidan att nämnden må, där så prövas nödigt, kalla föräld­

rarna att personligen inställa sig inför nämnden eller särskilt utsett ombud.

Yistas föräldrarna på annan ort, synes det lämpligt stadga, att förhöret

må äga rum inför ombud därstädes. Till sådant ombud bör enskild

person kunna utses, eller ock bör barnavårdsnämnden på platsen kunna

anlitas. Stadgande om påföljd för utevaro har ansetts lämpligen böra

erhålla sin plats bland förslagets straffbestämmelser och allmänna före­

skrifter (75 § 1 mom., jfr K. 50 § 2 mom.). Av 78 § 2 st. framgår,

att vad i detta sammanhang stadgats angående föräldrar skall, om endast

den ena av föräldrarna eller särskilt förordnad förmyndare har vårdnaden

om barnet, gälla endast om den som har vårdnaden.

Beträffande barn i åldern 15—18 år tillerkändes barnavårdsnämnderna

i allmänhet enligt kommitténs förslag allenast rätt att vidtaga förebyggande

åtgärder samt att utreda ärendet och hos ungdomsrådet hemställa om

barnets omhändertagande för skyddsuppfostran. De föreslagna bestäm­

melserna om ungdomsråd hava emellertid, såsom förut anförts, utgått ur

förslaget. Även vad beträffar barn över* 15 år anser jag beslutanderätt i

fråga om deras omhändertagande kunna anförtros alla barnavårdsnämnder,

under villkor, att vissa garantier skapas till skydd för de ungas frihet.

Sålunda föreslås i denna § samma bestämmelser beträffande barns över

15 år yttranderätt och personliga inställelse, som beträffande föräldrarnas.

Vidare må erinras om den garanti, som ligger i länsstyrelsens pröv­

ningsrätt, då underställning äger rum, samt om bestämmelsen att veder­

börande konsulent skall yttra sig i ärendet hos länsstyrelsen (26 § 1 mom.).

Utom nyssnämnda särskilda föreskrift om hörande av barn över 15 år,

är den föreslagna proceduren alldeles densamma, vare sig det gäller barn

av nämnda ålder eller yngre barn. Att detta ur praktisk synpunkt inne­

bär eu fördel synes uppenbart.

(K. 50 § 3 mom., 51 §, 54 § 2 inom., M. s. 201—204, 207, Y. 305,

314, 315, vl. 8 § 3 — 5 mom.)

25 §.

Underställ­

ning m. m.

126

Kungl. Maj:ts proposition nr 150.

Delgivning och

underställning

(1 och 2 mom.).

1 och 2 mom. av förevarande § innehålla bestämmelser om delgivning

av barnavårdsnämndens beslut om barns omhändertagande för skydds-

uppfostran samt om sådant besluts underställande. De motsvara före­

skrifterna i kommittéförslagets 50 § 3 mom. andra stycket samt 51 §

1 och 2 mom. ävensom 8 § 3 och 4 mom. i gällande lag. Följande av­

vikelser från kommitténs förslag hava vidtagits: 1) I sammanhang med

att bestämmelserna om ungdomsråd utgått ur förslaget, hava alla barna­

vårdsnämnder likställts i fråga om skyldighet att avfordra föräldrarna för­

klaring, huruvida de samtycka till beslutets verkställande (1 mom.).

2) Föreskrift har meddelats, att alla nämnders beslut skola, om föräld­

rarna ej samtycka till beslutet, underställas samt att underställning skall

ske hos länsstyrelsen i stället för hos ungdomsrådet (2 mom.). 3) Stadgande

har meddelats, att i alla de fall, då underställning skall äga rum, sådan

skall verkställas inom tre veckor från beslutets fattande (2 inom.). Då

varken i gällande lag eller i kommitténs eller föreliggande förslag någon

bestämd tid är utsatt för delgivningen, kunde det, om underställningen

skulle, liksom nu gäller, ske inom viss tid från delgivningen, tänkas att

denna och i följd härav även underställningen komme att uppskjutas längre

än nödigt (jfr Y. 305). En tid av tre veckor från beslutets fattande

har ansetts tillräcklig för delgivning och underställning; kunna föräldrarna

ej anträffas, skall underställning ske inom nyssnämnda tid (2 inom.).

På grund av stadgandet i 78 § andra stycket är särskilt förordnad

förmyndare, som har vårdnaden om barnet, likställd med föräldrarna i de

hänseenden, varom förmäles i förevarande kap. Dylik förmyndare skall

sålunda avfordras förklaring, huruvida han samtycker till omhändertagandet.

Är emellertid barnet föräldralöst, och kan ej förmyndare förordnas inom

den för underställning stadgade tid, bör uppenbarligen samma förfarande

äga rum som då föräldrar icke samtycka till omhändertagandet. Under­

ställning bör sålunda i dylikt fall ske.

Med hänsyn till det förhållandet, att nämnderna genom förslaget till­

delas stor maktbefogenhet beträffande personer, som nästan uppnått vuxen

ålder, kunde det måhända ifrågasättas, antingen att alla beslut om om­

händertagande av ungdom i åldern 15—18 år skulle underställas läns­

styrelsens prövning eller ock att dylik underställning skulle ske, därest ej,,

förutom föräldrarna, även den unge, som beslutet avser, samtyckt till om­

händertagandet. Jag kan dock icke tillstyrka en bestämmelse i någondera

riktningen. Då de unga av lätt förklarliga skäl sannolikt mycket sällan

skulle samtycka till beslutet, skulle en anordning av sistnämnda slag i

sak innebära detsamma som den förra anordningen, eller att alla beslut

komme att underställas. Detta skulle otvivelaktigt innebära att en betydligt

ökad arbetsbörda onödigtvis lades på länsstyrelserna, ty då nämnden och

föräldrarna äro ense om att barnet bör omhändertagas, talar sannolikheten

för att beslutet är befogat och icke kommer att av länsstyrelsen ändras.

Att föräldrar av ekonomisk beräkning söka få sitt barn omhändertaget

Kungl. Maj:ts proposition nr 160.

127

för skyddsuppfostran utan att skäl därför föreligger, kan väl med nu­

varande bestämmelser angående föräldrars ersättningsskyldighet tänkas

förekomma. Men med hänsyn till att denna ersättningsskyldighet enligt

förslaget i väsentlig mån skärpes (se vid 9 kap.), kunna i framtiden

ekonomiska motiv knappast föranleda föräldrar att medverka till sitt barns

omhändertagande. En ytterligare garanti mot obehörigt omhändertagande

för skyddsuppfostran skapas vidare genom vissa bestämmelser, som jag

kommer att i det följande föreslå (s. 232), om skyldighet för vederbörande

konsulent eller skyddshemsinspektören att i fall, då beslut om skyddsuppfostran

ej varit underställt länsstyrelsens prövning, i sammanhang med gransk­

ning av ansökan om statsbidrag taga del av handlingarna i ärendet till ut­

rönande därav, om obehörigt omhändertagande ägt rum. Slutligen vinnes även

garanti mot missbruk dels genom att personalen på skyddshemmen får

tillfälle att bilda sig en uppfattning om de där intagna och dels genom

förslagets i jämförelse med nu gällande förhållanden väsentligt utvidgade

anordningar beträffande statsinspektion över barnavården.

3 mom. i 25 § skiljer sig från nu gällande bestämmelse (vl. 8 § 5 mom.)

därutinnan, att omedelbar verkställighet av barnavårdsnämnds beslut om

omhändertagande enligt förslaget endast får ske under viss förutsättning,

nämligen att verkställigheten icke kan utan våda uppskjutas. Kommittén

hade i detta hänseende såsom förutsättning uppställt, att uppskov med

verkställigheten icke kunde ske utan »fara för barnets väl». I anslutning

till vissa yttranden (Y. 314, 315) har jag emellertid ansett, att hänsyn

även borde tagas till barnets omgivning (t. ex. då barn utövar ett för-

därvbringande inflytande på andra barn eller genom benägenhet att an­

lägga eld är att anse såsom samliällsfarligt). En formulering, som otvetydigt

inbegriper även dylika fall, har därför synts mig vara att föredraga.

(K. 52—56 §§, M. s. 204—208, Y. 209, 316, vl. 9 § 1 mom.)

1 mom. i denna §, som innehåller föreskrifter om förfarandet hos

länsstyrelsen, överensstämmer i stort sett med de av kommittén beträf­

fande handläggningen hos ungdomsrådet föreslagna bestämmelserna; i fråga

om föräldrarnas yttranderätt samt deras och barnets hörande hava samma

regler föreslagits som i 24 § 2 mom. Kommitténs förslag, att barnavårds­

nämnden skall äga att genom därtill utsedd person närvara vid förhör i

högre instans samt beredas tillfälle att bemöta föräldrarnas eller barnets

yttranden, har i föreliggande förslag upptagits. För vinnande av garanti,

att barnavårdskonsulentens sakkunskap tages i anspråk vid ärendets pröv­

ning — något som, med hänsyn till att kommittéförslagets bestämmelser

om dessa ärendens prövning av speciellt sakkunniga ungdomsråd uteslutits,

är av stor betydelse — har jag föreslagit bestämmelse om att yttrande

i ärendet bör inhämtas av barnavårdskonsulenten. Det är att förvänta,

att barnavårdsnämnderna skola i tveksamma fall på ett förberedande

stadium rådgöra med barnavårdskonsulenten i ärendet, vilket säkerligen

skall kunna bliva av betydelse för en rätt tillämpning av lagen. Ett

Verkställighet

(3 mom.).

26

§.

Förfarandet

hos läns­

styrelsen.

Föräldrarnas

hörande

(l mom.).

128

Kungl. Maj-.ts proposition nr 150.

Vittnesförhör

(2 mom.).

Förebyggande

åtgärder

(3 mom.).

Delgivning av

länsstyrelsens

beslut

(4 mom.).

27

§■

Åldersgräns

för verk­

ställighet av

beslut om

sky dd

supp­

fostran.

av Norrbottens läns landsting framfört förslag (Y. 209), att länsstyrelsen

skulle vid prövning av frågor om omhändertagande för skyddsuppfostran

hava att såsom rådgivare inkalla två eller flera ledamöter av en nämnd,

som landstinget hade att för ändamålet utse bland för barn och ungdoms­

vård intresserade personer i residensstaden eller dess omedelbara närhet,

anser jag visserligen innebära ett intressant uppslag men dock av praktiska

hänsyn svårligen kunna förverkligas.

2 mom. av 26 §, som handlar om vittnesförhör i ärende angående

omhändertagande för skyddsuppfostran, överensstämmer i huvudsak med

kommittéförslagets 52 § 2 mom., 53 § och 55 § 2 mom. (se Y. 316),

men saknar motsvarighet i gällande lag. Liknande bestämmelser finnas

i lagen om behandling av alkoholister 7 § och fattigvårdslagen 75 §.

I likhet med vad som stadgats i en del andra fall, såsom beträffande

förhör enligt nyssnämnda båda lagar, torde föreskrift böra meddelas, att

ersättning för inställelse vid förhöret åt vittnen och upplysningsvis hörda

personer skall bestridas av statsmedel. Förslag härom torde komma att

framläggas av chefen för justitiedepartementet.

I 3 mom. av 52 § i kommitténs förslag hade kommittén föreslagit,

att då nämnden förordnat om omedelbar verkställighet av beslut om

barns omhändertagande för skyddsuppfostran, ungdomsrådet skulle äga

förordna, att verkställighet ej finge äga rum eller att den skulle återgå,

om den redan skett. Då dylik rätt otvivelaktigt tillkommer länsstyrelsen

även utan att uttrycklig bestämmelse därom införes i lagen, har jag ansett

sådan bestämmelse icke vara erforderlig.

Genom 3 mom. i 26 § av föreliggande förslag har länsstyrelsen er­

hållit samma rätt, som enligt kommittéförslagets 55 § 3 mom. (dock en­

dast beträffande barn över 15 år) tillkom ungdomsrådet, att i händelse

omhändertagande för skyddsuppfostran anses icke böra ske, ålägga barna­

vårdsnämnden att vidtaga annan lämplig åtgärd till åstadkommande av

rättelse; enligt kommittéförslaget skulle ungdomsrådet vidare äga självt

meddela barnet varning, men någon motsvarighet till denna bestämmelse

har ansetts icke lämpligen böra här upptagas.

4 mom. av 26 § innehåller eu motsvarighet till föreskrifterna i kom­

mittéförslagets 52 § 4 mom. och 55 § 4 mom.; delgivning med barnet

har icke i något fall ansetts vara erforderlig.

(K. 57 §, M. s. 208—209, vl. 12 § 1 mom.)

Enligt kommitténs förslag stadgades i allmänhet samma åldersgräns för

barnavårdsnämndens ingripande som för verkställighet av nämndens beslut

om omhändertagande; allenast beträffande barn, som omhändertagits jämlikt

46 § 1 mom. c), stadgades, att verkställighet ej finge ske efter det barnet

fyllt 16 år, ehuru åldersgränsen för ingripande föreslagits till 15 år.

I förevarande § har föreslagits samma åldersgränser för verkställighet

som för nämndens rätt att ingripa. Beslut om omhändertagande av miss­

handlade, vanvårdade eller eljest för kroppslig fara utsatta barn liksom

Kungl. Maj-.ts proposition nr 150.

129

av barn, som äro i fara att bliva vanartade, (22 § a) och b)) skall

sålunda bringas till verkställighet, innan barnet fyllt 16 år; beslut om

vanartade barns omhändertagande skall bringas till verkställighet, innan

barnet fyllt 18 år. Skulle barnet uppnå åldersgränsen 16 respektive 18 år,

medan ärendet är beroende på länsstyrelsens prövning, lärer fastställelse

å beslutet ej kunna meddelas, så framt ej omständigheterna varit sådana,

att barnavårdsnämnden med stöd av 25 § 3 mom. förordnat om omedel­

bar verkställighet; i sådant fall har ju beslutet redan bringats till verk­

ställighet, och den omständigheten, att länsstyrelsen först efter det den

stadgade åldersgränsen uppnåtts, hinner pröva ärendet, kan uppenbarligen

ej föranleda, att verkställigheten skall återgå.

(K. 64 §, M. s. 215, 216.)

Enligt föreliggande förslag liksom enligt gällande lag är varje kom­

muns barnavårdsnämnd pliktig att ingripa mot missförhållande i fråga om

barn, som vistas inom kommunen (föreliggande förslag 2 §, vl. 2 §), oav­

sett om barnen där hava hemortsrätt, där äro mantals- eller kyrkoskrivna-

Hemsändning av barn, som omhändertagits för skyddsuppfostran, med-

gives ej enligt gällande lag och kommittéförslaget (K. 102 § 1 mom.).

Såsom vid 62 § i föreliggande förslag kommer att närmare beröras, har i

detsamma något förbud mot hemsändning av dylikt barn ej stadgats för det

fall, att vistelsekommunens och hemortskommunens barnavårdsnämnder äro

ense om hemsändningen. Någon rätt för endera kommunen att mot den

andras bestridande påfordra hemsändning har däremot ej förordats. Emellertid

inträffar det i storstäderna ofta, att barn från grannkommunerna under till­

fälligt uppehåll i städerna göra sig skyldiga till bettleri eller annan van­

art. Då uppfostran av dylika barn i alla de fall, då överenskommelse

om hemsändning ej kunde uppnås, skulle för städerna bliva alltför be

tungande, har i förevarande §, i huvudsaklig överensstämmelse med kom­

mittéförslagets 64 §, stadgats, att dylika barn skola av barnavårdsnämnden

i den kommun, där de gjort sig skyldiga till vanart, kunna överlämnas till

hemkommunen. Beträdes barnet ånyo i den främmande kommunen med

vanart, bör barnavårdsnämnden därstädes äga anmäla förhållandet hos veder­

börande länsstyrelse, d. v. s. den länsstyrelse, under vilken den försumliga

barnavårdsnämnden lyder; och äger länsstyrelsen förfara i enlighet med

81 § 2 mom. Med hänsyn särskilt till att stadgandet omfattar barn även i

åldern 15—18 år, har det befunnits lämpligt att göra en viss ändring i

kommitténs förslag i syfte att den, som beträtts med vanart, må kunna, då

omständigheterna därtill föranleda, överlämnas till annan kommun än den,

där föräldrarna vistas, nämligen till den kommun, där barnet kan sägas

hava sin egentliga vistelseort.

Omhändertagande för samhällsvård.

I det föregående (s. 61 ff.) hava utförligt angivits skälen för över­

förande från fattigvårdsstyrelsen till barnavårdsnämnden av verksamheten

Bihang till riksdagens protokoll 1924. 1 saml. 112 haft. (Nr 150.) 1972

23

9

28 §.

Barn, som

under till­

fälligt uppe­

håll i främ­

mande kom­

mun beträdes

med vanart.

130

Kungl. Maj:ts proposition nr 1Ö0.

29 §.

Omhänder­

tagande för

samhällsvård.

Samhällsvård

till skillnad

mot skydds-

uppfostran.

Nödställda

barn i för­

äldrahemmet

1 mom.).

beträffande de helt omhändertagna fattiga barnen. Jämväl hava (s. 55)

meddelats en del statistiska uppgifter till beräknande av huru många barn,

som på detta sätt skulle komma att överföras till barnavårdsnämnden.

Och slutligen har (s. 113) angivits, att den ifrågavarande verksamheten

ansetts böra erhålla en särskild beteckning, i vilket hänseende föreslagits

ordet »samhällsvård ».

(K. 35—38 §§, M. s. 69, 167 — 172, 174, Y. 10, 49, 66 s. 45, 88,

101 s. 69, 102 s. 76, 271—280.)

Såsom förut (s. 111) anförts, hava mot avfattningen av 6 och 7 kap. i

kommitténs förslag gjorts vissa formella anmärkningar. Man har (Y. 101

s. 69, 102 s. 76, 271, 272) framhållit, att gränsen mellan 6 och 7 kap.

vore oklar och att det ej angåves, att villkor för omhändertagande enligt

6 kap. vore, att föräldrarna ej motsatte sig sådan åtgärd. Yad sålunda

anförts torde icke sakna fog. Åt föreliggande förslags 29 §, som inne­

håller förutsättningarna för omhändertagande för samhällsvård och mot­

svarar kommittéförslagets 35—38 §§, har därför givits en avfattning, som

är avsedd att så skarpt som möjligt skilja bestämmelserna i fråga från

stadgandena rörande förutsättningarna för skjddsuppfostran (22 §) och bl. a.

framhålla, att samhällsvård ej skall beredas barn utan föräldrarnas med­

givande.

Enligt förslaget gäller i avseende å barns omhändertagande för sam­

hällsvård en åldersgräns av 16 år, d. v. s. samma gräns som för obliga­

torisk fattigvård på grund av minderårighet enligt fattigvårdslagen. En

höjning av denna gräns har icke varit ifrågasatt.

Då genom bestämmelserna i 29 § en överflyttning äger rum till barna­

vårdsnämnden av uppgifter, som för närvarande ankomma på fattigvårds-

styrelsen, bör ett härav föranlett tillägg göras till 1 § fattigvårdslagen, en

fråga, vartill jag återkommer i det följande (s. 246).

I 1 mom. av 29 § har behandlats det fall, då barns förhållanden i

föräldrahemmet äro sådana, att samhällsvård bör ifrågakomma. Härom

handlar 36 § av kommittéförslaget. Detta fall har i föreliggande förslag

behandlats först såsom stående närmast de fall, då skyddsuppfostran kan

komma till stånd.

I vissa av de avgivna yttrandena (Y. 10, 49, 66 s. 45, 102 s. 76,

271, 272, 276, 277) hava erinringar framställts mot den av kommittén

i dess 36 § uppställda förutsättningen för samhällsvård, nämligen att barnet

i föräldrahemmet icke erhåller »tillfredsställande vård och uppfostran».

Man har gjort gällande, att det icke vore möjligt för barnavårdsnämnden

att omhändertaga alla de säkerligen mycket talrika barn, åt vilka för­

äldrarna ej kunde bereda dylik vård och uppfostran, varjämte gränsen

mellan detta stadgande och bestämmelsen i kommittéförslagets 46 § 1

mom. a) vore oklar.

Enligt min tanke gäller det här att giva uttryck åt, att barnavårds­

nämnden har att, om föräldrarna det medgiva, i fall av behov omhän-

Kungl. Maj:ts proposition nr ISO.

131

dertaga nödställda barn. Enahanda skyldighet åligger för närvarande fattig -

vårdsstyrelsen. Något behov att på denna punkt giva barnavårdsnämnden

en vidsträcktare befogenhet, än fattigvårdsstyrelsen för närvarande har,

eller att under förevarande stadgande inbegripa någon del av vad som

faller under bestämmelserna om skyddsuppfostran, synes icke föreligga (jfr

M. s. 169). Stadgandet i fråga bör sålunda icke avse annat än vad som

för närvarande är att anse såsom fattigvårdsfall och så skarpt det låter

sig göra skiljas från bestämmelserna om omhändertagande för skyddsupp­

fostran. Jag anser det sålunda böra stadgas, att om barnet i hemmet är

utsatt för nöd, utan att likväl sådant förhållande föreligger, som i 22 §

avses, barnavårdsnämnden skall, under förutsättning att föräldrarna sam­

tycka därtill och att nödtillståndet icke annorledes avhjälpes, omhänder­

taga barnet. Att även med en dylik avfattning tvekan någon gång kan

uppstå, huruvida skyddsuppfostran eller samhällsvård bör beredas, har jag

ovan (s. 113) antytt; höggradig nöd kan stundom vara att anse såsom

vanvård. I dessa fall ankommer det på myndigheterna att avgöra, om

nöden är sådan, att allvarlig vanvård eller annan fara till liv eller hälsa

kan anses föreligga och barnet sålunda må, även mot föräldrarnas vilja,

omhändertagas av barnavårdsnämnden.

Stadgandet i 2 mom., som i huvudsak överensstämmer med kommitté­

förslagets 37 §, avser att bereda sjuka barn sådan vård, som för när­

varande (så länge fattigvårdsstyrelsen har befattning med de helt om­

händertagna fattiga barnen) tillkommer dem enligt 35 § fattigvårdslagen.

Då föräldrarna av ekonomiska skäl äro oförmögna att bereda barnen dylik

vård, skall barnavårdsnämnden gå i författning härom. Stadgandet är så­

ledes en konsekvens av förslagets ståndpunkt, att samhällsvård skall be­

redas genom barnavårdsnämndens försorg. Vad angår en på denna punkt

gjord detalj erinran (Y. 278) kan jag inskränka mig till att hänvisa till

18 § tredje stycket (kommittéförslagets 33 § tredje stycket).

Enligt 3 mom. (motsvarande 35 § i kommitténs förslag) har barna­

vårdsnämnden att taga den befattning med övergivna och föräldralösa barn,

som för närvarande ankommer på fattigvårdsstyrelsen. Liksom enligt

fattigvårdslagen bör ett ingripande från det allmännas sida äga rum allenast

där vårdbehovet icke annorledes avhjälpes.

Då den i andra stycket av kommittéförslagets 35 § meddelade, prin­

cipiellt särdeles betydelsefulla föreskriften om den vård och uppfostran,

som skall komma omhändertaget barn till del, bör erhålla en vidsträcktare

giltighet än den fått genom sin placering i nämnda §, har den ansetts

böra erhålla sin plats i början av nästföljande kapitel (32 §).

I detta mom. har, av förut (s. 113) anförda skäl, åt den vård, som

skall beredas barn, vilka omhändertagits enligt förevarande §, givits be­

teckningen samhällsvård, varjämte hänvisats till i nästföljande kapitel i

avseende å denna vård meddelade närmare bestämmelser.

Sjuka barn

(2 inom.).

Värnlösa barn

(3 mom.).

Begroppot

samhällsvård

(4 inom.).

132

Anmälan från

barnavårds­

nämnden till

annan myn­

dighet.

30

§.

31 §■

Vidtagande av

åtgärd i

brådskande

fall.

Särskilda föreskrifter.

Under denna rubrik liava sammanförts vissa bestämmelser, som äga

sammanhang med de i det föregående meddelade stadgandena angående

omhändertagande för skyddsuppfostran och för samhällsvård.

(K. 66 §, M. s. 21?', Y. 322.)

Förevarande § avser att giva en erinran om att i vissa fall jämsides

med eller i stället för åtgärd enligt barnavårdslagen anmälan bör av barna­

vårdsnämnden göras hos annan, behörig myndighet. Sålunda kan anmälan

böra göras: hos nykterhetsnämnd, då dess ingripande är påkallat jämlikt

lagen om behandling av alkoholister 1 §; hos polismyndighet, då förut­

sättning föreligger för ingripande enligt lösdrivarlagen 1 § eller enligt

strafflagen; hos domstol, då förutsättning föreligger antingen för över­

flyttande av vårdnaden över barn (lagen om barn i äktenskap 8 §, lagen

om barn utom äktenskap 2 §), för hävande av adoption (lagen om adop­

tion 20 §) eller för förklarande, att barn saknar äktenskaplig börd (lagen

om äktenskaplig börd 5 §); hos tjänsteläkare eller hälsovårdsnämnd, då

förutsättning föreligger för intagande å sinnessjukanstalt (sinnessjukstad­

gan § 27) eller för vidtagande av åtgärd mot smittofara (lagen angående

vissa åtgärder mot utbredning av könssjukdomar, epidemilagen, lagen an­

gående åtgärder mot utbredning av lungsot).

I kommitténs motsvarande stadgande (66 §) gjordes anmälan till annan

myndighet beroende av att densamma påkallades för avhjälpande av miss­

förhållande enligt 46 § i kommitténs förslag, d. v. s. sådant missför­

hållande, som kunde föranleda skyddsuppfostran. Då emellertid anmälan

till annan myndighet kan vara av behovet påkallad även i sådant fall,

som avses i, 29 § 1 mom. av föreliggande förslag, har kommittéförslaget

undergått härav föranledd ändring. Det har även synts mig Lämpligt att

giva nämnden anvisning att i fall av behov göra anmälan till tjänste­

läkare eller hälsovårdsnämnd beträffande sinnessjukdom hos någon, som

vistas i hemmet eller beträffande smittofara, för vilken barnet där utsättes;

ett tillägg i sådant syfte har därför gjorts till kommitténs förslag, som

även i övrigt underkastats vissa smärre ändringar för vinnande av närmare

överensstämmelse med de författningsbestämmelser, enligt vilka de myn­

digheter, som mottaga anmälan, hava att ingripa.

(K. 34 §, M. s. 164, 165, Y. 270, fvl. 24 §, fbl. 12 § 3 mom.)

Genom stadgandet i 25 § 3 mom. har barnavårdsnämnden berättigats

att, även om föräldrarna ej samtycka till barnets omhändertagande, för

skyddsuppfostran, omedelbart bringa beslutet till verkställighet utan att

avvakta resultatet av länsstyrelsens prövning. Fall kunna emellertid före­

komma, då behovet av omhändertagande vare sig för skyddsuppfostran

eller samhällsvård kan befinnas vara så trängande, att ej ens nämndens

beslut kan utan olägenhet inväntas. I sådana fall måste ordföranden äga

rätt att ingripa och omhändertaga barnet i avbidan på nämndens beslut.

I större kommuner kan det emellertid vara påkallat, att även annan leda-

Kungl, Maj:ts proposition nr 150.

Kungl. Maj:ts proposition nr 150.

133

mot av nämnden eller tjänsteman lios densamma tilldelas enahanda befo­

genhet beträffande omhändertagande för samhällsvård. I sådant fall bör

emellertid kommunen lämna medgivande därtill. För tryggande av för­

äldrarnas och barnets rätt, när fråga är om skyddsuppfostran, synes det

vara nödigt föreskriva, att då ordföranden, utan att föräldrarna samtyckt

därtill, omhändertagit barnet, nämnden omedelbart skall sammankallas för

att fatta definitivt beslut i ärendet.

Förevarande § är avfattad i enlighet med nu angivna grunder. I kom­

mitténs 34 § hade föreslagits delvis olika bestämmelser för omhänderta­

gande för skyddsuppfostran och för samhällsvård, vilken olikhet (jfr Y. 270)

knappast synts mig motiverad; allenast för det fall, att föräldrarna ej sam­

tyckt till omhändertagande för skyddsuppfostran, har det ur rättssäkerhetens

synpunkt synts mig nödigt att giva en särskild bestämmelse om nämndens

omedelbara sammankallande. Lika med kommittén har jag funnit anför­

troende av ifrågavarande befogenhet åt annan än ordföranden icke böra

medgivas, då fråga är om omhändertagande för skyddsuppfostran. I övrigt

kunna enligt min mening enahanda regler gälla för omhändertagande för

skyddsuppfostran och för samhällsvård. Av den omständigheten att, enligt

den av mig valda avfattningen, i båda fallen omhändertagandet sker »i

avbidan på nämndens beslut», följer, att ärendets definitiva avgörande skall

äga rum vid nämndens näst därefter infallande sammanträde. I avvaktan

härpå har den, som verkställt omhändertagandet, att anbringa barnet på

sätt, som befinnes lämpligt. Något uttryckligt stadgande härom torde dock

icke vara erforderligt (jfr K. 34 § 2 st).

Den omständigheten, att bestämmelse om barnavårdsreglemente icke upp­

tagits i föreliggande förslag, föranleder uppenbarligen, att anförtroende åt

annan än ordföranden av befogenhet att tills vidare omhändertaga barn för

samhällsvård icke kan, såsom i kommittéförslaget skett, göras beroende

av att sådant föreskrivits i dylikt reglemente; i stället har såsom villkor

härför uppställts, att kommunen lämnat sitt medgivande.

Då kommittéförslagets 34 § erhållit sin plats i det kapitel, som hand­

lade »om barnavårdsnämndens allmänna tillsyn över barns vård samt om

anmälan och undersökning m. m.», blev nämnda § direkt tillämplig även

1 avseende å omhändertagande av vanvårdat fosterbarn, vilket däremot icke

är fallet i fråga om motsvarande bestämmelse i nu föreliggande förslag.

Då det emellertid är av stor vikt att möjlighet finnes till omedelbart om­

händertagande även av fosterbarn, hava i 55 § tredje stycket och 59 §

2 mom. tredje stycket beträffande behandling av ärende rörande omhänder­

tagande av fosterbarn gjorts hänvisningar till nu förevarande stadgande.

Även i några andra fall har det ansetts nödigt att liimna ordföranden

(iller annan ledamot rätt att vidtaga åtgärd utan att avvakta nämndens

sammanträde (se 47 § 1 inom., 49 § 2 mom. och 88 §).

134

Kungl. Maj:ts proposition nr 150.

4 KAP.

32 §.

Barnets rätt

till vård och

uppfostran.

Om behandlingen av omhändertagna barn.

I det föregående har behandlats barnavårdsnämndens omhändertagande

av barn för skyddsuppfostran (jämlikt 22 och 24 §§) och för samhällsvård

(jämlikt 29 §). Här nedan (s. 186) kommer jag att beröra ännu ett fall,

då barnavårdsnämnden har att omhändertaga barn, nämligen då fosterbarn

är i behov av omedelbart omhändertagande (55 och 59 §§). Det ligger i

sakens natur, att behandlingen av barn, tillhörande dessa tre kategorier, ofta

bör vara alldeles likartad, vare sig barnet i föräldrahemmet utsatts för nöd

och därför med föräldrarnas goda minne omhändertagits (29 § 1 mom.),

eller barnet i föräldrahemmet så vanvårdats, att samhället är berättigat

att även mot föräldrarnas vilja omhändertaga detsamma (22 § a), eller

barnet ej kan utan allvarlig våda kvarbliva i fosterhemmet eller barnhemmet

och därför måste omedelbart omhändertagas av nämnden (55 och 59 §§).

Endast för vanartade barn kräves i vissa fall en annan sorts behandling.

Det har därför befunnits ändamålsenligt att, i olikhet mot vad i kommitté­

förslaget skett, sammanföra bestämmelserna om de omhändertagna barnens

behandling i ett gemensamt kapitel.

På detta sätt har det varit möjligt att koncentrera lagtexten, undvika

hänvisningar från en paragraf till en annan samt vinna ökad överskådlig­

het. Eu enligt min mening ur principiell synpunkt viktig fördel med

denna ändring är även, att grunden för omhändertagandet ej framhävts

såsom det för behandlingssättet i främsta rummet avgörande. Det i gör­

ligaste mån individuella behandlingsätt, som här liksom på en del andra

områden bör eftersträvas, förutsätter nämligen, att hänsyn i främsta rum­

met tages till barnets fysiska, moraliska och intellektuella egenskaper och

utveckling, varjämte vårdtidens sannolika längd med nödvändighet bör

spela en avgörande roll vid valet av vårdform (jfr Y. 273). Även sådana

omständigheter som barnets familjeförhållanden samt fördelen eller vådan

av att sambandet med föräldrar och syskon bibehålies böra vid detta val

komma i betraktande.

(K. 35 § 2 st., 36 § 1 st., 91 § 2 st., M. s. 167, 297, Y. 274, fvl.

1 § 2 st.)

Enligt fattigvårdslagen är minderårig understödstagare tillförsäkrad det

underhåll och den vård, som äro erforderliga, ävensom uppfostran. Kom­

mittén har med viss ändring givit uttryck åt samma sak i 35 och 36 §§,

därvid emellertid stadgandet kommit att bliva begränsat till barn, som om­

händertagas för samhällsvård (enligt föreliggande förslags terminologi).

Då emellertid enahanda rätt bör tillkomma alla av barnavårdsnämnden

omhändertagna barn, och stadgandet är av stor principiell betydelse, har

detsamma ansetts böra erhålla sin plats i början av förevarande kapitel.

I anslutning till en länsstyrelses uttalande (Y. 274) har en mindre jämk­

ning vidtagits.

Kungl. Maj:ts proposition nr 150.

135

Tillfällig vård av barn.

(K. 40 § 2 st., M. s. 179, 222, Y. 273, fri. 32 § 5 st.)

Den tillfälliga vården av barn bar berörts i kommittéförslagets 40 §

2 st., där det stadgats, att barn över två år må intagas å fattigvårds-

anstalt allenast för tillfällig vård. Ett liknande stadgande finnes i 32 §

5 st. fattigvårdslagen.

Det bär ansetts lämpligt att i förevarande kap. frambära fördelen av att

barn i vissa fall intagas i upptagningbem, varmed enligt förslagets 39 §

förstås anstalt för tillfällig vård och för observation av barn eller för

vård av späda barn och deras mödrar. Intagande i upptagningshem av

förra slaget bör i främsta rummet ifrågakomma, då beslut ej kan omedel­

bart fattas angående den vårdform, som bäst lämpar sig för barnet. Men

även i fall, då vårdtiden sannolikt blir av kort varaktighet (t. ex. under

den tid, modern genomgår en operation) kan det vara fördelaktigt att in­

taga barnet i sådant hem, ehuru, såsom i ett yttrande (Y. 273) fram­

hållits, en tillfällig utackordering stundom kan vara att föredraga såväl

med hänsyn till barnet som av ekonomiska skäl.

För större kommuner lärer det i allmänhet vara oundgängligt att hava

upptagningshem eller att disponera platser å dylikt. Något åläggande för

kommunerna i sådant hänseende torde dock icke böra ifrågasättas. (Se

härom vid 5 kap.) Finnes ej upptagningshem att tillgå, bör därför till­

fällig vård beredas å kommunens fattigvårdsanstalt. I överensstämmelse

med stadgandet i 32 § fattigvårdslagen bär emellertid meddelats föreskrift

1 syfte att förhindra, att barn över två år varaktigt vårdas å dylik an­

stalt. Vikten härav framhölls starkt i förarbetena till fattigvårdslagen, och

olämpligheten av barns uppväxande i fattigvårdsanstalt torde numera, så­

som kommittén framhållit (M. s. 179), vara allmänt erkänd. I detta sam­

manhang vill jag uttala en förhoppning, att upptagningshem i större antal

inom icke alltför avlägsen framtid skola komma till stånd. (Se vidare

vid 39 §.)

Icke vanartade barns behandling.

(K. 39, 40 §§, 58 § 1 mom., 91 § 2 st., M. s. 175—179, 209, 297,

Y. 281—283, 319, fvl. 29—31 §§, vl. 11 § 1 och 2 mom.)

I förevarande § meddelas bestämmelser om behandling av omhänder­

tagna barn, som avses i 22 § a) eller b), 29, 55 eller 59 §. För dessa

barn stadgades i kommittéförslaget, i överensstämmelse med gällande lags

föreskrifter om behandling av sedligt försummade barn (vl. 1 1 § 1 och

2 mom.), i främsta rummet utackordering i enskilt hem och först i andra

rummet intagning i barnhem. Från vissa håll, bl. a. av medicinalstyrelsen

(Y. 281, 282), har emellertid framhållits, att i åtskilliga fall vistelse å

barnhem kan vara att föredraga. Omständigheter, som härvidlag särskilt

påpekats, äro kroppslig eller andlig brist eller svaghet hos barnet, möjlig­

het till yrkesutbildning, som inom barn- eller skolhem kan stå till buds,

Upptagnings

hem.

33

§.

34 §.

Enskilt hem

barnhem.

136

Kungl. Maj:ts proposition nr 150.

och slutligen möjligheten att i ett barnhem sammanhålla en syskonskara,

som eljest bleve splittrad. Den sista omständigheten har i Danmark an­

setts så beaktansvärd, att den i den nya vergerådslagen uttryckligen fram­

hållits såsom en av de omständigheter, vilka böra föranleda, att barnhem

anlitas i stället för enskilt hem.

Enskilt hem.

(1 mom.)

Barnhem.

(2 mom.)

För det stora flertalet barn torde emellertid ^ackordering i enskilt hem

utgöra det lämpligaste behandlingssättet, det som bäst rustar dem att

sedermera reda sig på egen hand. Jag har därför funnit mig böra bi­

träda kommitténs uppfattning, att omhändertaget barn, som icke är van-

artat, bör utackorderas i enskilt hem, men härvid föreslagit tillägget »där

ej särskilda omständigheter annat föranleda».

1 momentets andra stycke överensstämmer fullständigt med kommitté­

förslagets 39 § andra stycket. Från ett håll (Y. 283) har yrkats, att ett

uttryckligt stadgande skulle i lagen införas till förekommande av att barn

utackorderades i hem, där de utsattes för tuberkulossmitta; en anvisning

för nämnden att beakta även den hygieniska sidan torde emellertid ligga

innesluten i föreskriften om undersökning på förhand av fosterhemmets

lämplighet. Ej heller anser jag mig kunna tillstyrka ett framställt förslag

(Y. 319) om obligatorisk läkarundersökning av varje för skyddsuppfostran

omhändertaget barn. En dylik bestämmelse skulle i mänga kommuner i

praktiken stöta på stora vanskligheter och lärer icke heller vara av behovet

oundgängligen påkallad. Jag anser det därför böra överlåtas åt nämndens

eget omdöme, om läkarundersökning bör äga rum. Föreskrift om dylik

undersökning är intagen i 18 §.

Sedan i 1 mom. angivits, att omhändertaget barn bör i regel över­

lämnas till enskilt hem, har i förevarande mom. utsagts, att då särskilda

omständigheter föranleda, att barnet ej lämpligen bör vårdas i enskilt hem,

eller då sådant ej finnes att tillgå, barnet bör överlämnas till barnhem.

Några av nämnda särskilda omständigheter hava i det föregående (s. 134)

angivits.

Någon obligatorisk föreskrift om att varje kommun skall hava barnhem

har ej ansetts böra meddelas (se vidare vid 5 kap.). Finnes ej kommu­

nalt barnhem, har barnavårdsnämnden att, då omhändertaget barn behöver

vård å barnhem, vidtaga åtgärd för att bereda barnet plats å annan till­

hörigt barnhem. Endast barn under två års ålder bör få vårdas å fattig-

vårdsanstalt. Stadgande härom har intagits i förevarande mom. (jfr fvl.

32 §). Jämlikt 33 § må dock tillfällig vård å dylik anstalt beredas även

barn över två års ålder.

Nämnden skall Enligt 30 § fattigvårdslagen bör fattigvårdsstyrelsen vaka över att de,

barnets^ård som mo^agit barn till vård, fullgöra sina skyldigheter. Ett liknande stad-

och utveckling, gande har av kommittén föreslagits i 39 § 3 st. Med hänsyn särskilt

(.5 mom.) till att här är fråga icke blott om barn, vilka omhändertagits för sam-

hällsvård, utan även om sådana, som omhändertagits för skyddsuppfostran,

lärer det vara av vikt, att nämnden ägnar uppmärksamhet icke endast åt

Kungl. Majds proposition nr 150.

137

den vård och uppfostran, som barnet erhåller i fosterhemmet eller barn­

hemmet, utan även åt barnets utveckling. Det kan nämligen stundom

inträffa att, ehuru fosterhemmet eller barnhemmet gör vad på det an­

kommer för barnets uppfostran, dess utveckling eller anlag dock går i

sådan riktning, att en förflyttning påkallas. Ett framhållande av att nämn­

den bör med uppmärksamhet följa barnets utveckling har därför synts

mig lämpligt. År barnet överlämnat till fosterhem eller barnhem i annan

kommun, kan i regel övervakandet av fosterhemmet och barnets utveckling

icke utföras av nämndens ordinarie krafter, utan torde särskilda ombud

böra anlitas, därest ej övervakandet anförtros åt barnavårdsnämnden i

barnets vistelsekommun (se 16 § 1 mom.). I varje fall torde, på sätt

kommittén föreslagit, anmälan böra göras hos barnavårdsnämnden i den

kommun, där barnet fostras. Om möjlighet till befrielse från denna an­

mälningsplikt se 60 § 1 mom.

Såsom i den allmänna motiveringen (s. 64) anmärkts, har i fråga om

icke vanartade barns behandling reservation avgivits av tvenne ledamöter

i kommittén (M. s. 471, 472). Reservanterna hava velat bibehålla fattig­

vårdens befattning med fattiga barn oförändrad och även velat åt fattig-

vårdsmyndigheterna anförtro omsorgen om de för skyddsuppfostran om­

händertagna barn, som icke äro vanartade. Barnavårdsnämnden skulle

visserligen fatta beslut om själva omhändertagandet även av dessa barn

[22 § a) och b)], men sedermera skulle nämndens befattning med dem

upphöra och i stället överlåtas åt fattigvårdsmyndigheterna att svara för

deras vård och uppfostran. I den allmänna motiveringen har jag angivit

de skäl, som förmått mig att avstyrka detta förslag.

Vanartade barns behandling.

(K. 58 § 2 och 4 mom., M. s. 209, 210, Y. 319, vl. 12 och 13 §§.)

3C> §.

Under det att i fråga om icke vanartade barns behandling enskilt hem

Skyddshem

bör vara regeln och intagning i barnhem endast undantagsvis ifrågakomma, ensicnt hem

har i 1 mom. av förevarande paragraf, i överensstämmelse med gällande

lag och kommitténs förslag, såsom huvudregel uppställts, att vanartade

barn skola intagas i för sådana barns uppfostran särskilt avsedda skydds­

hem, varjämte möjlighet öppnats att undantagsvis överlämna dylika barn

till enskilt hem eller barnhem. Sådant överlämnande bör dock endast

ifrågakomma, om vård i barnhem eller enskilt hem kan anses lämpligare

för barnet än uppfostran i skyddshem och våda för andra barns sedliga

utveckling icke kan befaras därigenom uppkomma. Att samma bestäm­

melser angående utackorderingen, tillsynen m. m. skola gälla i fråga om

dessa till enskilt hem eller barnhem överlämnade barn som beträffande

de icke vanartade, ligger i sakens natur. En hänvisning har därför gjorts

till 34 §.

Av praktiska skid har slutligen i förevarande moment uttrycket skydds-

hcmselev upptagits såsom särskild benämning på barn, som intagits i

138

Kungl. Maj:ts proposition nr 150.

36

§■

Vård å

specialanstalt.

skyddshem. Vistas dylikt barn på grund av villkorlig utskrivning, varom

stadgas i 45 §, utanför skyddshemmet, är barnet dock att betrakta såsom

skyddshemselev, intill dess slutlig utskrivning i enlighet med 46 § äger rum.

I gällande lag har med skyddshem likställts allmän uppfostringsanstalt

(vl. 12 § 1 mom.). Anledningen härtill var, enligt vad vid lagens ut­

skottsbehandling uttalades, att tillräckligt antal skyddshem vid lagens ikraft­

trädande icke kunde väntas vara upprättade. Någon motsvarighet till

ifrågavarande stadgande torde nu icke vara av behovet påkallad. Endast

i visst undantagsfall, vartill jag återkommer vid 43 § 4 inom., torde

skyddshemselev böra överflyttas till allmän uppfostringsanstalt.

För närvarande gäller (vl. 13 §) att av barnavårdsnämnden omhänder­

taget barn, som av nämnden överlämnats till enskilt hem eller barnhem,

må intagas i skyddshem, om dess samvaro med andra barn innebär våda

för dessas sedliga utveckling eller dylik åtgärd eljest prövas av behovet

påkallad. Ett stadgande av i huvudsak samma innebörd har influtit i

kommittéförslagets 58 § 4 mom. och föreliggande förslags 35 § 2 mom.

Beträffande det fall, att för samhällsvård omhändertaget barn blir van­

arta!, se 47 § 2 mom.

Specialvård för sjuka och abnorma barn.

(K. 37, 41 §§, 58 § 3 mom., M. s. 171 —173, 180, 210, Y. 278,

279, fvl. 35 §.)

Förevarande paragraf är tillämplig å alla omhändertagna barn, vanartade

och icke vanartade, sådana som omhändertagits för samhällsvård och

skyddsuppfostran. Påkallar barnets sjukdom eller abnormitet särskild vård,

skall sådan beredas å särskild anstalt eller, om detta icke erfordras eller

kan ske, annorstädes, t. ex. i enskilt hem. Det är här i främsta rummet

fråga om blinda, dövstumma, sinnesslöa, fallandesjuka, sinnessjuka, tuber-

kulösa eller av annan kronisk sjukdom lidande och vanföra. Kommittén

har (M. s. 180) redogjort för de möjligheter till anstaltsvård, som före­

ligga. Numera finnas, utom de av kommittén omnämnda anstalterna, även

statens uppfostringsanstalter för sinnesslöa.

År omhändertaget barn icke blott sjukt utan därjämte så vanartat, att

det ej kan vårdas bland andra sjuka, utan måste intagas i skyddshem,

skall erforderlig vård beredas det i enlighet med stadgandet i 43 § 3 mom.

Kommittén har (M. s. 173 och 223) framhållit önskvärdheten av'att

en anstalt för medicinsk specialundersökning av barn komme till stånd

samt antytt möjligheten, att detta kunde ske i samband med allmänna

barnhusets i Stockholm verksamhet. I ett på Kungl. Maj:ts prövning

beroende förslag till omorganisation av barnhuset ingår även anordnande

av en avdelning för sådant ändamål.

Vissa uppfostringsåtgärder m. m.

Under denna rubrik hava sammanförts en del bestämmelser angående

barnavårdsnämnds och skyddshemsstyrelses befogenheter och skyldigheter

Kung!. Maj:ts proposition nr 150.

139

beträffande omhändertagna barn m. m. Det har ansetts ändamålsenligt att

samla dessa bestämmelser i det kapitel, som rör behandlingen av sådana

barn. I kommittéförslaget voro motsvarande stadganden spridda i 6, 7

och 9 kap.

(K. 42 § 1 mom., 43 §, 59 § 1 inom., 60 §, 75 § 5 inom., M. s. 37 §.

86—88, 180. 211, 212, 262, Y. 284—287, fvl. 77 §, vl. 15 § 6 Uppsikt över

.

„„

.

omhänder-

mom., lagen om barn i aktenskap 4 och 12 §£?, lagen om barn utom tågna barn

äktenskap 2 §.)

m-

Lika med kommittén (M. s. 87) anser jag, att bestämmelser om måls-

mansrätt över omhändertagna barn icke böra intagas i barnavårdslagen

samt att det i fattigvårdslagen 7 7 § förekommande stadgandet om måls-

mansrätt bör utgå ur sistnämnda lag (se s. 249). Jag ansluter mig även

till kommitténs uppfattning, att uttrycket »uppsikt» bör komma till an­

vändning för att beteckna barnavårdsmyndighetens ställning till omhänder­

taget barn. Detta är så mycket naturligare som samma uttryck i lagen

om barn i äktenskap användes beträffande föräldrars förhållande till dy­

lika barn och barnets omhändertagande av det allmänna faktiskt medför,

att föräldrarnas myndighet över barnet i viss omfattning vilar.

Vad angår skyddshemselev, bör uppsikten tillkomma skyddshemmets före-

Skyddshems-

ståndare under styrelsens överinseende. Uppsiktens omfattning och sättet eleT' (i mr,m)

för dess utövande böra angivas i skyddshemmets reglemente, som jämväl

bör innehålla bestämmelser om disciplinära åtgärder för tillrättavisande

av elev (jfr vl. 15 § 6 mom.) samt den rätt till umgänge med elev, som

tillkommer hans föräldrar. Med hänsyn till den olika karaktär, som enligt

förslaget skall tillkomma olika arter av skyddshem, låter det sig uppen­

barligen icke göra att i lagen meddela detaljerade bestämmelser i nämnda

hänseenden. Att dylika bestämmelser givas i reglementet, torde icke vara

ägnat att väcka betänklighet med hänsyn till att reglementet är avsett att

fastställas av Kungl. Maj:t. Enahanda befogenhet tillkommer som bekant

Kungl. Maj:t i avseende å åtskilliga anstalter av annat slag. I nu an­

givna hänseenden överensstämmer föreliggande förslag i sak med kommitté­

förslaget (K. 75 § 5 mom., M. s. 212, 262). Kommittén har uppgjort

ett förslag till normalreglemente för skyddshem (se kommitténs författ-

ningsförslag s. 82), vilket, därest förevarande lagförslag antages, bör bliva

föremål för vidare granskning.

I första stycket av förevarande mom., vilket avser omhändertaget barn,

Omhändertaget

som ej är skyddshemselev, stadgas i saklig överensstämmelse med kommitté- ..ba™’,!°” ej

•’

J

700

ar skyddshems-

förslagets 42 § 1 mom. och 59 § 1 mom., att föräldrarnas rätt till upp- olev. (2

mom.)

sikt över barnet och att tukta det i och med omhändertagandet övergår

på barnavårdsnämnden eller den, åt vilken nämnden överlåter denna rätt.

Härtill torde kunna ifrågakomma en barnhemsföreståndare eller enskild

person, som fostrar barnet.

Mot det i kommittéförslaget begagnade uttrycket »tukta barnet» hava

från ett par håll riktats anmärkningar (Y. 284, 285). Då i förevarande

stadgande allenast utsäges, att föräldrarnas rätt i visst hänseende övergår

140

Kungl. Maj:ts proposition nr 1Ö0.

38 §.

Förmyndare

för omhänder­

taget barn.

39 §.

Vad förstås

med barnhem?

på barnavårdsnämnden, och i den nya lagen om barn i äktenskap föräldrar­

nas tillrättaförande av sina barn betecknats med ordet »tukta», har jag an­

sett nämnda anmärkningar icke böra föranleda ändring i kommitténs förslag.

Föräldrar till omhändertagna barn måste givetvis vara underkastade

nämndens bestämmelser angående deras rätt till umgänge med barnet. Att

föräldrar till barn, omhändertagna för samhällsvård, endast om särskilda

omständigheter därtill föranleda böra berövas rätten till umgänge med sina

barn, följer därav, att själva omhändertagandet grundats på medgivande

från föräldrarna. (Jfr 12 § i lagen om barn i äktenskap och 2 § i lagen

om barn utom äktenskap.) Bestämmelser av nu angiven innebörd hava

föreslagits i andra stycket av 2 mom. Dessa bestämmelser överensstämma

i sak med kommittéförslagets 43 och 60 §§.

(K. 42 § 2 mom., 59 § 2 mom., 77 §, M. s. 180, 211, 263, Y.

347, fvl. 77 §.)

I förevarande paragraf hava samlats de på tre olika ställen i kommitténs

förslag förekommande bestämmelserna om anmälan rörande behov av för­

myndare för omhändertaget barn. Enligt nämnda förslag skulle dylik an­

mälan, beträffande skyddshemselev efter anmälan av skyddshemmets sty­

relse eller föreståndare, vid behov alltid göras av barnavårdsnämnd. Från

ett håll (Y. 347) har emellertid framhållits, att då barnavårdsnämnden i

övrigt intet hade att göra med barn, sedan det överlämnats till skydds­

hem, hänvändelse till domstol om förordnande av förmyndare för sådant

barn borde göras av styrelsen för skyddshemmet. Då denna anordning

ur praktisk synpunkt äger företräde framför den av kommittén föreslagna,

har förslaget undergått jämkning i angiven riktning.

5 KAP.

Om barnhem och skyddshem.

Kommittén upptog i ett särskilt kapitel, det åttonde, stadganden be­

träffande barnhem och ägnade följande kapitel åt skyddshem. Då enligt

föreliggande förslag barn, som äro intagna i barnhem, äro att anse såsom

fosterbarn, hava vissa av kommittéförslagets stadganden angående åtgärder

mot missförhållanden i barnhem m. m. ansetts böra erhålla sin plats bland

bestämmelserna om fosterbarnskontrollen (7 kap.). De få återstående

stadgandena rörande barnhem hava av lämplighetsskäl sammanförts med

bestämmelserna angående skyddshem till ett gemensamt kapitel, det femte,

som emellertid sönderfaller i tvenne underavdelningar med rubrikerna

» Barnhem » och » Skyddshem ».

Barnhem.

(K. 40 §, M. s. 219—224, Y. 323, läkarinstruktionen 8 §, 26 §

3 mom.)

Enär i fråga om barnhem vissa bestämmelser måste gälla, vilka icke

böra äga tillämplighet i avseende å enskilda hem, där barn mottagas till

Kung],. Maj:ts proposition nr 150.

141

fostran, eller å vissa specialanstalter, liar det ansetts nödigt att i korthet

angiva vad som förstås med barnhem. En precisering av barnhemsbegreppet

är även av betydelse med hänsyn till bestämmelserna om fosterbarns-

kontrollen (se 7 kap.).

Med barnhem förstås i allmänhet hem för stadigvarande vård och upp­

fostran av barn. Däri inbegripas alltså icke anstalter, där barnen vistas

endast vissa tider av dygnet, såsom barnkrubbor, arbetsstugor, barnavärn

och barnträdgårdar. Lika litet lärer enligt allmänt språkbruk dit hänföras

anstalter, där barn vistas under viss del av året t. ex. för sin utbildning

(s. k. skolhem). Däremot torde som barnhem anses anstalt, som visser­

ligen ej är avsedd att för längre tid utgöra barnens hem, men där barnen

vårdas antingen under från början obestämd tid, oftast i syfte att den

senare placeringen skall bliva beroende av de iakttagelser rörande barnen,

som göras under deras vistelse i hemmet, eller för att sambandet mellan

späda barn och deras mödrar må bibehållas, det vill säga de s. k. upp-

tagningshemmen, av vilka de för mödrar med späda barn avsedda pläga

kallas spädbarnshem.

Under det att i kommittéförslaget (40 §) barnhem i korthet betecknades

såsom anstalt för barnavård, har i föreliggande förslag åt ordet givits en

definition i enlighet med vad ovan anförts. Alla anstalter för stadigvarande

vård och uppfostran av barn (utom skyddshem och allmänna uppfostrings­

anstalter) gå alltså in under begreppet samt av anstalter för tillfällig vård

av barn de s. k. upptagning shemmen (inkl. spädbarnshemmen). Förlossnings­

hem åter kunna icke inbegripas under barnhem, även om där någon gång

lämnas vård åt ensamma späda barn. Den kontroll, som enligt vad erfaren­

heten utvisar, i vissa fall där kan vara av behovet påkallad, torde vinnas

genom bestämmelserna i 7 kap. Finnes vid förlossningshem eller barnbörds­

hus särskild spädbarnsavdelning, är denna givetvis att hänföra till barnhem

(spädbarnshem).

Kommittén har (M. s. 221, 222) övervägt spörsmålet, huruvida kom­

munerna borde åläggas att upprätta barnhem, men kommit till den upp­

fattningen, att det borde överlåtas åt kommunerna att i samarbete med

den enskilda offervilligheten förfara allt eftersom förhållandena kräva. Till

denna kommitténs uppfattning kan jag ansluta mig. I detta sammanhang

vill jag erinra om att, enligt det förut omförmälda, på Kungl. Maj:ts

prövning beroende förslaget till omorganisation av allmänna barnhusets

verksamhet, barnhuset skall äga utdela understöd till upptagningshem.

Tilläggas må, att det är av stor vikt, att upptagningshem och barnhem för

stadigvarande vård komma till sin rätta användning. Därvid är särskilt

att beakta, dels att ett barn i allmänhet ej alltför länge bör tillåtas kvar­

bliva å upptagningshem, såvida ej vissa egendomligheter hos barnet nöd­

vändiggöra eu längre tids observation, dels att vanliga normala barn näppe­

ligen böra få vistas hela sin uppväxttid ens i en anstalt avsedd för stadig­

varande vård, med mindre särskilda omständigheter tala därför.

142

Kung! Maj:ts proposition nr 150

40 §.

Förteckning

över barn

i barnhem.

41 §.

Plan för

barnhem, som

upprättas av

kommun eller

landsting.

42 §.

Länsstyrel­

sens befogen­

het beträffan­

de barnhem.

(K. 73 §, M. s. 228.)

För denna §, som är lika lydande med 7 3 § i kommitténs förslag,

torde någon motivering icke vara erforderlig.

(K. 68, 69 §§, M. s. 224, 225; Y. 324—326, fvl. 34 §.)

Den tillsyn, samhället utövar över fosterbarnsvården, bör givetvis vara

i stort sett densamma, om barnet vårdas i enskilt hem eller i barnhem;

den bör under alla förhållanden gå ut på en kontroll av att barnets vård

och uppfostran äro tillfredsställande. De fordringar beträffande barnhem,

som uppställas i kommittéförslagets 68 §, äro också av den art, att de

böra uppställas beträffande varje hem, där barn mottages till fostran.

Därför hava också i föreliggande förslag, enligt vilket alla barn i barnhem

äro att hänföra till fosterbarn, i 7 kap. meddelats bestämmelser om kontroll

från barnavårdsnämndens sida över vården av alla fosterbarn, vare sig de

vistas i enskilt hem eller barnhem. Av skäl, som komma att närmare

beröras i 7 kap., upptager föreliggande förslag däremot ej bestämmelser

om koncession för inrättande av barnhem, motsvarande de föreskrifter,

som förekomma i kommittéförslagets 70 §. Men i förevarande § har

upptagits en bestämmelse av i huvudsak samma innebörd som kommitté­

förslagets 69 § angående fastställande av plan för barnhem, som inrättas

av kommun eller landsting. Den sålunda föreslagna bestämmelsen ansluter

sig nära till stadgandet i 34 § fattigvårdslagen. Det torde vara av vikt

att vinna garanti för att barnhem av ifrågavarande slag anordnas på ett

sätt, som är ändamålsenligt och tillfredsställer hygienens fordringar. Vid

fastställande av planer för fattigvårdsanstalter plägar tillgå så, att rit­

ningar och övriga handlingar av länsstyrelsen insändas till socialdeparte­

mentets byrå för fattigvård och barnavård för att undergå granskning av

den vid nämnda byrå anställde, på området särskilt sakkunnige arkitekten.

Ett motsvarande förfarande beträffande fastställande av planer för barnhem

skulle enligt min tanke vara att förorda. Att länsstyrelsen vid dylikt

ärendes behandling begagnar sig av vederbörande barnavårdskonsulents

sakkunskap, torde med hänsyn till innehållet i 20 § falla av sig självt,

liksom länsstyrelsen icke lärer underlåta att, där så kan anses påkallat,

inhämta yttrande från tjänsteläkare. Något uttryckligt stadgande om kon­

sulentens eller läkarens hörande (jfr Y. 325, 326) torde alltså icke vara

erforderligt.

Stadgandet i andra stycket av förevarande §, att länsstyrelsen skall

bestämma, huruvida vid fattigvårdsanstalt inrättad särskild avdelning för

barn må kunna godkännas som barnhem, överensstämmer i allo med

kommitténs förslag och har från intet håll gjorts till föremål för erinran.

(K. 72 §, M. 228, Y. 334.)

Visserligen tillkommer det enligt föreliggande förslag i första hand barna­

vårdsnämnden att öva tillsyn över alla barnhem inom kommunen (jfr dock

60 §) och att beivra där rådande missförhållanden (52 och 59 §§), men nämn­

den har dock ej ansetts böra tilldelas befogenhet att förordna om stängande

Kungl. Maj:ts proposition nr 150.

143

av barnhem. En så långt gående åtgärd torde böra ankomma på den över­

ordnade myndigheten, länsstyrelsen. Denna bör även kunna i fall av behov

förbjuda barns vårdande å kommunens egna barnhem. Med hänsyn till

sistnämnda omständighet har förevarande stadgande ansetts böra erhålla

sin plats i detta kapitel i stället för i 7 kap., vars bestämmelser ej äro

tillämpliga på barn, som vårdas å kommunens inom densamma belägna

barnhem.

Det ligger i sakens natur, att länsstyrelsen endast i nödfall och då

rättelse ej på annat sätt står att vinna bör förordna om stängning av ett

barnhem; i vissa fall torde rådande missförhållanden kunna avhjälpas genom

mindre långt gående åtgärder. Länsstyrelsen bör därför givetvis vara be­

rättigad att, om den anser sig icke böra förbjuda barns vårdande i barn­

hemmet, förordna om de åtgärder, som må vara erforderliga för missför­

hållandenas avhjälpande. Stadgande härom har ansetts böra erhålla sin

plats före bestämmelsen om rätt för länsstyrelsen att förbjuda barns vårdande

i barnhemmet.

Angående straff för överträdelse av förbud, som nyss sagts, se 73 §.

Skyddshem.

(K. 74 § 1 inom., M. s. 229—235, 482—483, Y. 335—344, vl. 14 §.) 43 § 1

mom.

Första stycket av förevarande mom. motsvarar kommittéförslagets 74 §

Landstingens

1 mom. första stycket, som endast undergått vissa formella ändringar. ders skyui,)-

Stadgandet överensstämmer i sak med 14 § första stycket i lagen om het

att UPP'

uppfostran åt vanartade m. fl. barn, sådant detta lagrum lyder enligt lag rättaj^ydds

den 6 juni 1919, som träder i kraft den 1 januari 1925. I ett ytt­

rande (Y. 340, jfr Y. 343) har gentemot detta stadgande gjorts gällande,

att landstingen och de städer, som icke deltaga i landsting, borde befrias

från skyldigheten att anordna skyddshem; denna skyldighet borde i stället

ankomma på staten. Jag kan icke dela denna uppfattning. Icke heller

i övrigt finner jag anledning till avvikelse i sak från vad kommittén i

denna de! föreslagit.

I fråga om andra stycket, som i huvudsak överensstämmer med kom­

mittéförslagets 74 § 1 mom. andra stycket liksom med 14 § andra stycket

i 1902 års lag (i dess lydelse enligt lagen 1919), må erinras om en av

en ledamot i kommittén avgiven reservation (M. s. 482, 483). Däri

göres gällande, att landsting och stad, som ej deltager i landsting, bör

kunna befrias från skyldighet att upprätta skyddshem, ej blott om till­

räckligt antal dylika i annan ordning kommit till stånd, utan även

om landstinget eller staden »visar sig hava på annat sätt tillbörligen

sörjt fou uppfyllandet av sina skyldigheter med hänsyn till uppfostran

av vanartade barn». Härmed avses, såsom i motiveringen framhålles, att

landstinget eller staden har tillgång till erforderligt antal platser å upp­

fostringsanstalt, som ej är godkänd såsom skyddshem.

Från åtskilliga håll (Y. 335—339) har uttalats anslutning till denna

144

Kungl. Maj:ts proposition nr 150.

reservation, under det att i andra yttranden kommitténs förslag i denna

del uttryckligen tillstyrkts (T. 341—343) eller ock lämnats utan erinran.

Så framhålles i ett yttrande (Y. 341), att ett sådant tillägg, som det av

reservanten påyrkade, måste anses opåkallat, då de uppfostringsanstalter,

reservanten i sin motiverig hänvisade till, borde av vederbörande myndig­

het erkännas såsom skyddshem, för så vitt de fyllde anspråken på ett

sådant. Skulle det brista härutinnan, vore det icke till sakens fromma

att öppna möjligheter för landstingen till undantag från skyldigheten att

tillfredsställande ordna frågan om skyddshem. Även skyddshemsinspek-

tören framhåller i sitt yttrande (Y. 342), att en sådan bestämmelse som

den av reservanten föreslagna skulle lagfästa en villervalla på skyddsliems-

området, vilken alltför länge fått råda, men vilken nu, tack vare 1919 års

lag, vore på väg att hävas. Svenska landstingsförbundets styrelse håller

ävenledes före (Y. 343) att, eftersom ett stort antal landsting redan in­

rättat sig för denna vårds handhavande i enlighet med 1919 års lag och

förarbetena härutinnan beträffande övriga landsting i allmänhet fortskridit

så långt, att de kunde förväntas vara avslutade, innan barnavårdslagen

bleve genomförd, det knappast torde vara tillrådligt att för närvarande

ändra de hittillsvarande bestämmelserna i förevarande fråga.

Reservantens uppfattning, att landsting eller stad, som ej deltager i

landsting, bör erhålla befrielse från skyldigheten att upprätta skyddshem,

även om erforderligt antal platser å såsom skyddshem erkänd uppfost­

ringsanstalt ej finns disponibelt, kan jag icke dela. Därest, såsom reser­

vanten gör gällande, tillfredsställande vård och uppfostran kan å anstalt,

som ej godkänts såsom skyddshem, beredas barn, vilka behöva skydds-

hemsvård, lärer hinder ej möta för anstaltens godkännande såsom skydds­

hem. År åter anstalten sådan, att godkännande ej kan meddelas, böra

barn, som är o i behov av skyddshemsvård, ej få intagas där. Uppfyller

anstalten de fordringar, som böra uppställas på ett barnhem, kunna givet­

vis lindrigare vanartade barn (35 § 1 mom. andra stycket) intagas där,

men att en anstalt, som ej uppfyller de fordringar, vilka böra uppställas

på skyddshem, skall få tjänstgöra såsom sådant, lärer icke vara försvar­

ligt. På grund härav ansluter jag mig till kommitténs förslag, som emel­

lertid i anslutning till en erinran (Y. 344) undergått viss jämkning.

Beträffande tidpunkten för den ifrågavarande bestämmelsens ikraftträ­

dande antydde kommittén (M. s. 235), att spörsmålet härom borde tagas

under omprövning vid lagförslagets vidare behandling. I vissa yttranden

(Y. 20, 26 s. 13, 31) har påyrkats en tillräcklig respittid för anordnandet

av dylika skyddshem. Då emellertid, såsom framgår av landstingsförbun­

dets ovan refererade yttrande, förarbetena härvidlag i allmänhet kunna

förväntas vara avslutade vid ingången av år 1926, då förevarande lagför­

slag är avsett att träda i kraft, torde någon särskild övergångsbestämmelse

ej vara erforderlig. Ej heller finner jag skäl föreligga att föreslå ett fram­

flyttande av 1919 års lags ikraftträdande.

Kungl. Maj:ts proposition nr 150.

145

Av skyddshemsinspektören bär (Y. 342 s. 149) framhållits önskvärd-

dieten av samarbete mellan landstingen och de städer, som ej deltaga i

landsting, i fråga om skyddshemsarbetet. Yad sålunda anförts är förvisso

förtjänt av beaktande. Det är min förhoppning, att skyddshemsinspek­

tören, som redan vidtagit åtskilliga åtgärder i angivet syfte, skall i före­

ning med svenska landstingsförbundet bliva i stånd att ytterligare befordra

ett dylikt samarbete, vilket säkerligen skulle vara till stor båtnad för

skyddskemsverksamhetens utveckling. Därvid torde även böra uppmärk­

sammas, huruvida någon differentiering mellan de olika skyddshemmen

kan befinnas önskvärd beträffande yrkesutbildning och övriga anordningar.

En sådan differentiering, som bl. a. ur ekonomisk synpunkt bör kunna

vara lämplig, förutsätter emellertid samarbete mellan landstingen och stä­

derna. Kommer den till stånd, bör efter överenskommelse en överflytt­

ning kunna äga rum av skyddshemselev till annat skyddshem, där för

honom särskilt lämpad yrkesutbildning står att erhålla.

Till den av skyddshemsinspektören (Y. 342 s. 150) berörda frågan om

samverkan mellan skyddshemmen och de allmänna uppfostringsanstalterna

återkommer jag vid 4 mom.

(K. 74 § 2—4 inom., M. s. 235—256, Y. 52, 89 s. 58, 342 s. 150.)

Redan nu har ett starkt behov av ökad specialisering och organisation

i skyddshemsarbetet gjort sig gällande. An mer kommer detta att bliva

fallet genom en höjning av åldersgränsen för omhändertagande från 15

till 18 år. Dessa äldre, som enligt förslaget må kvarliållas å skydds­

hemmet till 21 år, kunna icke uppfostras å skyddshem, avsedda för yngre.

För dem torde i regel behövas uppfostringsformer, som lämpa sig endast

för de mest svåruppfostrade av de yngre (vanerymmare m. fl.). I skydds­

hem sinspektörens yttrande (Y. 342 s. 150) har uttalats tvekan om lämp­

ligheten av att sammanföra vanartade över 15 år med särskilt svårartade

yngre barn. Jag är dock ense med kommittén (M. s. 243) därutinnan,

att det med lämpliga lokala anordningar och en kompetent personal icke

bör vara ägnat att väcka betänklighet att till samma slag av skyddshem

hänföra de båda nämnda kategorierna.

Andra grupper av vanartade finnas emellertid, som ej kunna vistas å

vanliga skyddshem. Det är de vanartade, som även lida av kropps- eller

sinnessjukdom eller annan kroppslig eller andlig brist eller svaghet. Dessa

hava hittills på grund av sin sjukdom antingen förvägrats inträde på

skyddshem och således gått miste om den för dem nödiga uppfostran,

eller intagits i skyddshem, där möjlighet saknats att bereda dem lämpligt

arbete, eller vårdats å sjukhus, sanatorier eller vanföreanstalter, avsedda

för välartade och därför i regel utan möjlighet att beivra vanarten.

Det är tydligt, att för alla dessa särgrupper av vanartade (de äldre,

de siirskilt svåruppfostrade, de kroppsligt sjuka eller psykiskt abnorma)

vård å särskilda skyddshem måste beredas, och detta ej blott för deras

egen skull, utan lika mycket för de andra elevernas. Det är icke för-

Biliang till riksdagens protokoll 1924.

1 sand. 112 käft. (Nr 150.)

197223 10

43 § 2 och

3 mom.

Skyddshem

för vissa sär­

grupper.

146

Kungl. Maj:ts proposition nr 150.

svarligt att utsätta yngre, relativt oskyldiga barn för påverkan av äldre

eller särskilt svåruppfostrade kamrater. Och det är synnerligen förryckande

för arbetet på ett skyddshem, om somliga elever på grund av sjukdom

eller abnormitet, som gör dem mindre tillräkneliga, skola intaga en un­

dantagsställning. Det faller även av sig självt, att de, som lida t. ex.

av tuberkulos i smittosamt stadium, måste vårdas så, att ej andra utsättas

för smittofara. Elevernas vetskap om utsikten att, därest deras uppfö­

rande därtill föranleder, bliva förflyttade till strängare anstalt, torde slut­

ligen ur disciplinär synpunkt vara av icke ringa värde. I fråga om den

synnerliga betydelsen av denna differentiering av skyddshemmen tillåter

jag mig att hänvisa till barnavårdsnämndens i Göteborg, Härnösands dom­

kapitels och skyddshemsinspektörens yttranden (Y. 52, 89 s. 58, 342

s. 150).

Kommittén föreslog, att staten skulle anordna särskilda skyddshem för

de äldre och de synnerligen svåruppfostrade (K. 74 § 2 mom.). För

övriga grupper skulle jämväl ankomma på staten att anordna särskilt

skyddshem eller avdelning av skyddshem (K. 74 § 3 mom.). Konungen

skulle dock äga för något av ovannämnda ändamål godkänna därför läm­

pad anstalt, som upprättats av annan än staten (K. 74 § 4 mom.). Kom­

mittén ansåg således (M. s. 248—250), att staten själv borde anordna

anstalter för ifrågavarande ändamål eller helt ansvara för driftskostnaderna.

För gossarnas räkning skulle staten enligt erbjudande av styrelsen för

föreningen till minne av Konung Oscar I och Drottning Josephina över­

taga åkerbrukskolonien Hall. För flickorna åter hade hänvändelse gjorts

till Samariterhemmet i Uppsala, vars styrelse förklarat sig Ullig att åtaga

sig uppgiften, under förutsättning att erforderliga kostnader för hemmens

såväl anskaffning som drift bestredes av staten och att en för Samariter­

hemmet betryggande överenskommelse beträffande hemmets skötsel kunde

träffas.

Under överarbetningen av kommitténs förslag hava nya underhandlingar

upptagits för att om möjligt vinna en antaglig lösning av den här be­

rörda anstaltsfrågan. Därvid hava i viss mån andra riktlinjer följts än

de av kommittén uppdragna.

Yad då först angår frågan om statens övertagande av åkerbrukskolonien Hall,

har denna fråga kommit i ett nytt läge, i det Oscar-Josephina-föreningen,

enligt vad jag erfarit, numera icke önskar överlåta anstalten ifråga. Det kan

även dragas i tvivelsmål, huruvida ett uppfostringsarbete av ifrågavarande slag

lämpligen bör bedrivas av staten själv. Åtskilliga skäl tala enligt min

mening för att ett anförtroende av en dylik uppgift åt en härför lämpad

enskild förening eller stiftelse skulle vara att föredraga framför statsdrift.

Även av ekonomiska hänsyn lärer det vara önskvärt att undvika anord­

nande av nya statsanstalter. På grund härav hava hos ett antal för­

eningar och stiftelser gjorts förfrågningar, huruvida de vore villiga att

i dem redan tillhöriga eller av dem för ändamålet anordnade anstalter

Kungl. Maj:ts proposition nr 150.

147

bedriva den uppfostringsverksamket, varom här är fråga. Beträffande

flickorna har man därvid utgått från, att derå något mindre skyddshem

vore att föredraga framför ett enda stort, varför en uppdelning av verk­

samheten beträffande flickorna mellan två eller tre föreningar k mule ifråga­

sättas. Jag är nu i tillfälle meddela, att Oscar-Josephina-föreningen,

Svenska Diakonissällskapet, Samariterhemmet i Uppsala, Diakonissanstalten

i Härnösand och Drottning Sophias skyddshem ställt sig tillmötesgående

gentemot till dem riktade förslag att komma staten till hjälp vid lösningen

av detta ekonomiskt och pedagogiskt svårlösta problem, förstnämnda för­

ening beträffande gossarna och de övriga i fråga om kickorna. En närmare

redogörelse för resultatet av de förda underhandlingarna lämnas i sam­

manhang med behandlingen av frågan om kostnaderna för föreliggande

förslags genomförande (s. 238). Redan nu anser jag mig emellertid böra

nämna, att ökningen i statens kostnader för skyddshem, avsedda för dels

de vanartade, omhändertagna efter 15 år, dels ovannämnda särgrupper av

vanartade under 15 år, enligt gjorda beräkningar inskränker sig till cirka

55,000 kronor om året.

Med hänsyn till att, på sätt av det föregående framgår, utsikter före-

knnas, att skyddshem för de ovan omförmälta särgrupperna skola kunna

komma till stånd, utan att staten själv anordnar sådana, har åt 2 och 3

mom. i 43 § givits en avfattning, som något avviker från den av kom­

mittén i 74 § 2—4 mom. föreslagna. Det har sålunda stadgats, att de

ifrågavarande anstalterna skola vara upprättade »av staten eller annan»,

varjämte med hänsyn till att det måhända kan beknnas lämpligt att, i

stället för att upprätta ett särskilt skyddshem, för viss grupp anordna en

särskild avdelning vid ett skyddshem, möjlighet öppnats för eu dylik an

ordning. Och slutligen har det utsagts, att intagandet i särskilt skydds­

hem eller avdelning av skyddshem skall äga rum »där så kan ske». Det

kan nämligen icke förbises att det, särskilt under de första åren efter

lagens ikraftträdande, måhända någon gång kan befinnas omöjligt att bereda

plats å specialskyddshem eller specialavdelning av skyddshem för elev, som

kan vara i behov därav. I sådant fall bör dylik elev tills vidare kunna

vårdas å skyddshem, avsett för vanartade i allmänhet, givetvis med iakt­

tagande av de försiktighetsmått och med vidtagande av de särskilda an­

ordningar i övrigt, som kunna anses vara av behovet påkallade och möjliga

att genomföra.

(M. s. 244—247, Y. 52, 107, 342 s. 150.)

Detta moment saknar motsvarighet såväl i gällande lag som i kom­

mitténs förslag. Från åtskilliga håll har emellertid en förändring i nu

föreslagen riktning påyrkats. Enligt vad jag erfarit har man vid det å

åkerbrukskolonien Hall bedrivna uppfostringsarbetet funnit det utgöra en

brist, att för närvarande möjlighet saknas att överflytta elev till statens

uppfostringsanstalt vid Bona, med mindre han kan ställas under åtal och

dömas för begånget brott. Dels kan elev, även om han ej begått brotts-

43 § 4 inom.

Svårt van-

artades över­

lämnande Ull

allmän upp­

fostrings­

anstalt.

148

Kungl. Mcij:ts proposition nr 150.

lig gärning, hava visat sig så svåruppfostrad, att för honom ovillkorligen

kräves strängare uppfostringsmedel än dem, över vilka Hall förfogar, dels

är det föga tilltalande, att anstalt sföreståndaren till äventyrs själv skall

nödgas föranstalta om åtal mot sin elev, för att ett överförande till Bona

skall kunna äga rum. Oscar-Josephina-föreningens styrelses ordförande,

överdirektören Yiktor Almquist, har i sammanhang med åtagande att å

Hall anordna skyddshem för bl. a. vissa vanartade, omhändertagna efter

15 år, uttalat, att styrelsen begär, att därest kommittéförslaget realiseras

en sådan bestämmelse måtte komma till stånd, att de ynglingar över 15

år, vilka å Hall visat sig ytterst svårartade, kunde överflyttas till an­

stalt med särskilda resurser för omhändertagande av sådana. Skydds-

liemsinspektören beklagar i sitt yttrande (Y. 342 s. 150), att kommittén

ej föreslagit en samverkan mellan skyddshemmen och tvangs uppfostrings­

anstalterna, utan att »den enda väg, som enligt förslaget skall finnas

mellan skyddshem och uppfostringsanstalt, går över domstolen, en väg,

på vilken man icke gärna vill föra fram barn». Han framhåller vidare,

hurusom skyddshemmen och uppfostringsanstalterna i det stora hela hava

samma uppgift, att »pedagogiskt och psykologiskt sett alla förkomna

15—18-åringar höra samman, de må vara lösdrivare eller lagöverträdare»

och att »hela vårt skyddsliemsväsen, både beträffande elevmaterialets

klassificering, beträffande personalens rekrytering och beträffande den ekono­

miska sidan skulle högst väsentligt vinna, om vanliga skyddshem, stats-

skyddshem och statens uppfostringsanstalter samarbetade och vore — med

all frihet för de enskilda — samorganiserade». Vidare har styrelsen för

statens uppfostringsanstalt å Bona anfört (Y. 107) att det numera knappast

kunde med fog påstås, att någon väsensskillnad förefunnes mellan den

skyddsuppfostran, som avsåges i kommittéförslaget, och den behandling,

som gåves åt så kallade minderåriga förbrytare, även om denna ännu

ginge under den tekniska termen tvångsuppfostran, och att det ville före­

falla som om, med hänsyn till den föreslagna avsevärda utvidgningen av

nuvarande bamavårdsmyndigheters uppgifter och befogenhet, det icke borde

möta oövervinnerliga svårigheter att åstadkomma en organisk förbindelse

mellan de samhällsinstitutioner, som verkställde, å ena sidan skyddsupp­

fostran och å den andra tvångsuppfostran. Och styrelsen tillägger, att

det beträffande de 1,100 ynglingar, som hittills varit intagna å Bonaan-

stalten, visat sig att den rättsliga anledningen till förordnandet om in­

sättande i allmän uppfostringsanstalt, d. v. s. den lagstridiga handling,

för vilken de dömts, oftast varit obetydlig och bagatellartad i förhållande

till den rent sociala grunden för uppfostringsförfarandets tillgripande.1)

l) Denna fråga har berörts även i styrelsens utlåtande över det år 1922 avgivna betän­

kandet med förslag till lag om tvångsuppfostran åt unga förbrytare m. m. Efter att hava

redogjort för fattigvårdslagstiftningskommitténs förslag om användande av åkerbrukskolo­

nien Hall till skyddshem för vissa äldre vanartade m. fl., anför styrelsen:

»Då detta — — — skyddshem sålunda finge en ganska omfattande uppgift, skulle det

utan tvivel vara till gagn för dess kommande verksamhet, om det kunde bliva befriat från

Kungl. Maj\ts proposition nr 150.

149

Som synes äro de på detta område speciellt sakkunniga eniga om för­

delen av att öppna möjlighet för en elevs direkta överföring från strängare

skyddshem till anstalt med ännu starkare disciplinära maktmedel.

Kommittén, som avvisat tanken på sammanförande, åtminstone för när­

varande, av de strängare skyddshemmen och de allmänna uppfostringsan­

stalterna, har icke heller ansett sig kunna förorda rätt till överflyttning

av vissa svårare fall från nämnda skyddshem till uppfostringsanstalterna

(M. s. 246). Kommittén har motiverat denna sin ståndpunkt med att de

strängare skyddshemmen komme att erbjuda i stort sett samma möjlig­

heter för tillrättaförande av svårt vanartade som de allmänna uppfostrings­

anstalterna i deras nuvarande anordning. Därest emellertid överflyttning

från strängare skyddshem till tvångsuppfostringsanstalt bleve medgiven,

skulle det enligt min mening famna med fog ifrågasättas, att en viss skill­

nad gjordes mellan anordningarna å de strängare skyddshemmen, å ena,

samt å tvångsuppfostringsanstalterna, å andra sidan. Kommittén fram­

kastade emellertid den tanken, att svårt vanartade skulle från strängare

skyddshem kunna överföras till tvångsarbetsanstalt (M. s. 247). I avse­

ende härå vill jag framhålla, att en dylik anordning enligt min mening

skulle innebära ett betänkligt avsteg från den eljest av kommittén liksom

i föreliggande förslag upprätthållna grundsatsen, att för ungdom, den må

vara än så sjunken, kräves ett annat behandlingssätt än för äldre. Så

länge den ålder icke är förliden, under vilken den unge enligt barnavårds­

lagen är tillförsäkrad för ungdom avsedd behandling, bör samhället icke

medverka till att han utsättes för faran av påverkan från äldre, moraliskt

förkomna element. Att dylik fara skulle uppstå, om överföring från

strängare skyddshem till tvångsarbetsanstalt bleve medgiven, lärer icke

de mera besvärliga och svårhanterliga eleverna över femton år genom dessas överflyttande

till Bona, vilken anstalt med sina separationsanordningar har vida större resurser att om­

händertaga dylika elever än Hall, där eleverna ligga tillsammans i störa, gemensamma

sovsalar.

I själva verket bleve det icke heller någon artskillnad mellan de elever, som Bona

Ange mottaga enligt den nya barnavårdslagstiftningen, och de elever, som efter domstols

förordnande där insättas. Erfarenheten har givit vid handen, att ett betydande antal av

de nykomna eleverna varit hemfallna till bettleri och lösdriveri. En uppdelning av unga

vagahonder till olika anstalter, allteftersom de blivit lagförda för brott eller icke, är

emellertid helt och hållet konstlad. Det konstitutiva hos dessa är det oordentliga, regellösa

levnadssättet. Att vanarten dessutom tager sig uttryck i en brottslig gärning, beror ofta

mera på en tillfällighet. I övrigt torde de unga vanartade, vilka omhändertagas på grand

av lösdriveri, ofta hava begått brottsliga handlingar, ehuru dessa ej blivit kända eller be­

ivrade. Det väsentliga är i det ena som andra fallet själva asocialit^ten. Det är denna, som

skall bekämpas. Behandlingsmetoderna ändras i intet avseende av det förhållandet, att

en straffbar handling därjämte blivit begången. Något verkligt skäl att till skilda anstalter

skicka vanartad ungdom mellan 15 och 18 år, som begått brott, och dy^lik, som ännu icke

gjort sig skyldig till brottslig gärning, linnes icke. Eu uppfostringsanstalt för minderåriga

lagöverträdare bör med andra ord icke vara något annat än ett skyddshem, må vara att

detta skyddshem, med hänsyn därtill att det har att omhändertaga äldre åldersklasser än

andra skyddshem, måste vara organiserat på ett något annorlunda sätt än dessa. Det

kan vara på tiden, att statens uppfostringsanstalt för minderåriga lagöverträdare tiller-

kännes denna sin naturliga plats i samhällets övriga uppfostringsverksamhet.»

So även fångvårdsstyrelsens och fattigvårdslagstiltningskommitténs uttalanden å s. 123

i det år 1923 avgivna betänkandet angående lösdrivares behandling.

150

Kungl. Maj-.ts proposition nr 150.

kunna bestridas, särskilt som åtminstone med nuvarande anordningar vid

tvangsarbetsanstalterna ett noggrant avskiljande av de unga vanartade från

de för lösdriveri dömda knappast skulle vara möjligt att genomföra. Reali­

serandet av den utav kommittén på denna punkt framkastade tanken —

till vilken, enligt vad jag vill betona, kommittén icke fattat definitiv stånd­

punkt

skulle enligt min mening innebära ett uppgivande av hoppet,

en obotlighetsförklaring, beträffande vissa unga, och en dylik förklaring,

som beträffande äldre i vissa fall möjligen må synas försvarlig, kan enligt

min tanke icke anses förenlig med samhällets plikt mot ungdomen.

I ovan refererade uttalanden hava anförts vissa enligt min mening tungt

vägande skäl för beredande av möjlighet att överflytta särskilt svårt van­

artade från strängare skyddshem till allmän tvångsuppfostringsanstalt. Till

vad sålunda anförts må tilläggas, att det ur pedagogisk-disciplinär syn­

punkt givetvis skulle för uppfostringsarbetet å de strängare skyddshemmen

vara av betydelse, om eleverna visste, att de, i händelse av dåligt upp­

förande, i sista hand kunde skiljas från skyddshemmet och överföras till

anstalt med strängare disciplinära medel. Ännu en omständighet talar

enligt min mening för anordningen i fråga. Det kan tänkas inträffa, att

skyddshemmen äro fullbelagda, under det att platser äro lediga på de all­

männa uppfostringsanstalterna. En överflyttning till de senare av svår­

artade elever kan då befinnas påkallad även med hänsyn till önskvärd­

heten av att å skyddshemmen bereda plats för barn, som eljest skulle

vara i avsaknad av för dem lämpad behandling. Då jag icke heller be­

farar, att det för den allmänna uppfattningen skulle framstå såsom stö­

tande, om grovt vanartade, vilka icke dömts för brott, uppfostras tillsam­

mans med dem, vilka enligt domstols förordnande intagits i allmän upp­

fostringsanstalt, har jag genom ett stadgande i 43 § 4 mom. ansett möj­

lighet böra öppnas för en dylik anordning.

Eu viktig inskränkning måste emellertid göras beträffande den ifråga­

varande möjligheten att överföra skyddshemselev till tvångsuppfostrings­

anstalt: dylik överföring bör endast få ifrågakomma beträffande den, som

fyllt 15 år. I allmän uppfostringsanstalt kan nämligen enligt domstols

förordnande blott intagas den, som uppnått straffmyndighetsåldern, 15 år,

och det vore därför oegentligt, om vanartade skulle kunna där mottagas

vid en lägre ålder. Den, som från skyddshem överföres till tvångsupp­

fostringsanstalt, bör givetvis där behandlas på samma sätt och kunna kvar-

liållas under enahanda tid, som gäller beträffande den, vilken på grund av

domstols förordnande intagits i dylik anstalt (se 44 § 4 mom.). En över­

flyttning från skyddshem kommer sålunda ej att medföra, att uppfostrings­

tiden utsträckes, i det att såväl enligt gällande lag om tvångsuppfostran

(5 §) som enligt föreliggande förslags 46 § 2 mom. uppfostringsarbetet

skall vara avslutat senast då elev fyllt 21 år.

Till förebyggande av att skyddshemselev utan giltig anledning förflyttas

Kungl. Maj:ts proposition nr ISO.

151

till allmän uppfostringsanstalt erfordras vissa bestämmelser, till vilka jag

återkommer vid 44 § 3 mom.

(K. 74 § 4 mom., 75 § 1—4 mom., M. s. 256—262, vl. 15 §.)

De i förevarande lagrum föreslagna bestämmelserna om skyddshemmens

organisation skilja sig från motsvarande stadganden i kommittéförslaget

huvudsakligen i formellt hänseende. Även med gällande lags föreskrifter

överensstämma de i väsentliga avseenden. Beträffande grunderna för de

föreslagna bestämmelserna kan jag i huvudsak inskränka mig till en hän­

visning till kommitténs motiv (M. s. 256—262).

I eu detalj har avvikelse i sakligt hänseende skett från kommittéförsla­

get. Under det kommittén ansett bestämmelse om vem som beslutar om

intagning i hemmet, böra meddelas i hemmets reglemente, har i före­

liggande förslags lagtext inryckts stadgande om att styrelsen beslutar om

intagning i hemmet. Detta utesluter givetvis icke, att i reglementet be­

stämmes att styrelsen vid behandling av ärende om intagning är beslutför,

även om visst mindre antal av ledamöterna är tillstädes.

(K. 76 §, M. s. 263, Y. 346.)

Särskilda föreskrifter torde erfordras dels med avseende å intagning i

skyddshem, avsedda för de i 43 § 2 och 3 mom. behandlade särgrupperna,

dels för överflyttning från ett skyddshem till skyddshem av annat slag

och från skyddshem till allmän uppfostringsanstalt. Dylika föreskrifter

torde icke lämpligen kunna intagas i lagen utan böra utfärdas i administra­

tiv ordning.

I avseende härå torde följande förtjäna att framhållas. De vanartade,

som omhändertagits först efter fyllda 15 år, böra i regel genast intagas i

skyddshem för äldre; likaledes torde vanartade under 15 år, som lida

av kroppslig sjukdom eller psykisk abnormitet, böra omedelbart intagas i

särskilt, för dylika barn avsett skyddshem. I fråga om särskilt svårupp-

fostrade under 15 år torde i regel en tids vistelse å vanligt skyddshem

böra föregå intagning i strängare skyddshem. Det förekommer nämligen

ej sällan, att ett barn, som i de skriftliga handlingarna framträder som

synnerligen svårt förkommet, i skyddshemmet visar sig vara lätt mottag­

ligt för uppfostran och följaktligen ingalunda i behov av intagning i

strängare anstalt. Ännu viktigare är att ingen elev överföres till allmän

uppfostringsanstalt, utan att detta visat sig oundgängligen nödvändigt.

Såväl vid överflyttning från ett skyddshem till ett strängare skyddshem

som från skyddshem till allmän uppfostringsanstalt torde ansökan böra

göras av den styrelse eller föreståndare, som lärt känna barnet. Huruvida

intagning bör beviljas av styrelsen för den institution, dit förflyttning ifråga -

sättes, eller i annan ordning, synes böra göras till föremål för vidare

prövning. Då fråga uppstår om överförande till allmän uppfostringsanstalt,

torde skyddshemsinspektörens yttrande böra inhämtas. Det lärer böra

tagas under övervägande, huruvida icke detsamma bör ske även i fråga

förflyttning till skyddshem av siirskilt slag.

44 § 1 och

2 mom.

Skyddshem­

mens orga­

nisation.

44 § 3 mom.

Bestämmelser

om intagning

i strängare

skyddshem

m. m.

om

152

Kungl. Maj:ts proposition nr 150.

44 § 4 mom.

Behandling

av skydds­

hems elev, som

överlämnats

till allmän

uppfostrings­

anstalt.

Utskrivning

av för skydds-

uppfostron

omhänder­

tagna barn

enligt gälla.ndc

lag och kom­

mitténs

förslag.

Villkorlig

utskrivning.

Såsom vid 43 § 4 mom. antytts bör skyddshemselev, som överlämnats

till allmän uppfostringsanstalt, behandlas på samma sätt som övriga i

sådan anstalt intagna. Då även i övrigt vissa bestämmelser i lagen an­

gående verkställighet av domstols förordnande om tvångsuppfostran böra

gälla beträffande dylik skyddshemselev, har i förevarande § lämnats en

hänvisning till 2—6 samt 10 och 11 §§ i nämnda lag. Däremot torde

7—9 §§ samma lag ej böra äga tillämpning i fall, varom nu är fråga.

Skäl torde nämligen saknas att beträffande skyddshemselev, vilken över­

lämnats till allmän uppfostringsanstalt, stadga sådan inskränkning i åtals-

rätten, som avses i 7 § nämnda lag. Vidare bör i stället för stadgandet

i 8 § samma lag gälla 48 § i förslaget till barnavårdslag. Då genom en hän­

visning till 9 § i lagen om tvångsuppfostran överlämnande till tvångs-

uppfostringsanstalt av skyddshemselev, som fyllt aderton år, skulle för­

hindras, bör ej heller sistnämnda § äga tillämpning i det fall, varom här

är fråga.

6 KAP.

Om utskrivning m. ni.

De av barnavårdsnämnden omhändertagna barnen äro enligt kommitténs

liksom enligt föreliggande förslag att hänföra till tre olika grupper, näm­

ligen (enligt sistnämnda förslags terminologi) sådana, som omhändertagits

för samhällsvård, sådana, som omhändertagits för skyddsuppfostran, men

ej intagits i skyddshem, och skyddshemselever. Upphörandet av barna-

vårdsmyndigheternas befattning med dessa barn behandlades av kommittén

under olika kapitel, så att beträffande de för samhällsvård omhändertagna

bestämmelser återfunnos i såväl 6 kap. (45 §) som 7 kap. (61 § 2 och

3 mom.), beträffande de för skyddsuppfostran omhändertagna, som ej in­

tagits i skyddshem, i 7 kap. (61 § 1 och 3 mom. samt 63 §) och slut­

ligen beträffande skyddshemselever i 9 kap. (78 och 79 §§). Som emel­

lertid flera av dessa föreskrifter överensstämde och även enligt min mening

viss överenstämmelse måste förefinnas mellan de stadganden, som beröra

dessa olika fall, hava föreliggande förslags bestämmelser i dessa hänseen­

den sammanförts i ett gemensamt kapitel, som alltså innehåller alla be­

stämmelser angående upphörande av barnavårdsmyndigheternas befattning

med omhändertagna barn.

Det torde vara lämpligt att här lämna en kort redogörelse för bestäm­

melserna om utskrivning av för skyddsuppfostran omhändertagna barn dels

enligt gällande lag och dels enligt kommitténs förslag. Jag kommer där­

vid att begagna mig av en terminologi, som av praktiska skäl införts i

föreliggande förslag, nämligen uttrycken villkorlig utskrivning och slutlig

utskrivning.

Såväl i gällande lag som i kommitténs förslag finnes uttryckligt stad­

gande om villkorlig utskrivning endast beträffande skyddshemselever (vl.

16 §, K. 7 8 §). Om sådan utskrivning även innefattar återlämnande på

prov till det egna hemmet framgår icke tydligt av formuleringen.

Kungl. Maj:ts proposition nr 150.

153

Beträffande övriga av barnavårdsnämnd omhändertagna barn finnas varken

i gällande lag eller i kommitténs förslag några bestämmelser om en över­

gångs- och prövotid före det definitiva upphörandet av omhändertagandet.

Enligt vad jag inhämtat plägar Stockholms stads barnavårdsnämnd stundom

på prov till hemmet återlämna barn, som av nämnden omhändertagits

men ej överlämnats till skyddshem, och resultatet härav lär hava varit

tillfredsställande.

Förutom då för skyddsuppfostran omhändertaget barn uppnår den ålder,

vid vilken det allmännas befattning med barnet enligt lagen senast skall

upphöra, bör givetvis utskrivning ske, då den omständighet, som föranlett

omhändertagandet, icke längre är för handen. Omhändertagande kan för­

anledas antingen av missförhållande i barnets hem eller av barnets person­

liga egenskaper; naturligen kunna också båda anledningarna förekomma

samtidigt. Utskrivning bör sålunda äga rum, förutom då barnet uppnått

nyssnämnda ålder, jämväl då sådan förbättring inträtt i avseende å för­

hållandena i barnets hem eller dess personliga egenskaper, att det all­

männas stöd ej vidare är erforderligt eller — i det fall, att omhänder­

tagandet föranletts av missförhållanden i båda angivna hänseenden — då

erforderlig rättelse beträffande dem båda vunnits.

Vad först åldersgränsen beträffar, dragés den enligt gällande lag i olika

fall vid olika tidpunkter. Sålunda stadgas (vl. 11 § 4 mom.) angående

omhändertaget barn, som ej är skyddshemselev, att utöver det kalenderår,

under vilket barnet fyller sexton år, gottgörelse för dess vård och upp­

fostran i enskilt hem eller barnhem icke bör utfästas av nämnden, var­

jämte (jfr vl. 23—25 §§) ersättning av fattigvårdssamhälle och enskild

för sörjningspliktig efter nämnda tid ej kan utkrävas. Beträffande skydds­

hemselev stadgas (vl. 17 §), att den slutliga utskrivningen skall äga rum

senast då barnet uppnått 18 år.

Enligt kommitténs förslag skulle skyddsuppfostran av icke-skyddshems-

elev avslutas, då barnet fyllde 18 år (63 §). Beträffande skyddshemselev

skulle slutlig utskrivning i regel ske vid 18 år, men i undantagsfall se­

nare, dock senast vid 21 år (79 §).

Upphörandet av befattningen med omhändertagna barn på grund av

ändrade förhållanden behandlas i gällande lag något ofullständigt. I 10 §

stadgas visserligen, att om förhållandena i hemmet äro sådana, att barnet

där kan erhålla lämplig vård och uppfostran, barnet må återlämnas till

föräldrarna, men att barnet självt skulle så förbättras, att skyddsuppfostran

ej längre är av nöden, tyckes icke förutsättas annat än beträffande skydds-

hemselever, om vilka det i 17 § heter: »När skyddsling vunnit den stadga,

att uppfostran i skyddshemmet anses icke vidare vara för honom behövlig,

må styrelsen besluta hans utskrivning».

Kommittéförslagets 61 § 1 mom. innehåller bestämmelse angående bar­

nets återlämnande till föräldrarna, om förhållandena i hemmet förbättrats.

I 63 § talas om att, då barnet — varmed här icke förstås skyddshems-

Anledning till

slutlig ut­

skrivning.

Obligatorisk

slutlig utskriv­

ning på grund

av viss ålders

uppnående.

Slutlig utskriv­

ning i anledning

av ändrade

förhållanden.

154

Kungi. Maj:ts proposition nr 150.

elev — liunnit den ålder samt nått den utveckling och stadga, att det

icke längre är i behov av skyddsuppfostran, nämnden skall söka bereda

barnet tjänst eller annan lämplig sysselsättning. Detta uttryck synes

näppeligen omfatta jämväl ett återlämnande till det egna hemmet, en möj­

lighet, som alltså knappast förutsattes beträffande barn, som omhändertagits

för skyddsuppfostran men ej intagits i skyddshem. Så tyckes däremot

snarare vara förhållandet med skyddshemselever, ty beträffande dylika heter

det i 79 §, att de skola utskrivas, när de vunnit den stadga, att vistelse

i skyddshem anses icke vidare vara behövlig, och i motiveringen (M. s.

212) säges, att bestämmelserna om utskrivning i 9 kap. »böra uppen­

barligen tillämpas även för det fall, att återlämnande av barnet skall ske

till föräldrarna».

45 §■

(K. 78 §, M. s. 263, Y. 342 s. 150, vl. 16 §.)

™riv1}S

^

föregående har framhållits, att i kommittéförslaget saknades be­

stämmelse om villkorlig utskrivning beträffande andra än skyddshemselever.

För mig står det emellertid tydligt, att dylik åtgärd bör kunna vara av

stor betydelse även beträffande andra för skyddsuppfostran omhändertagna.

De förut omnämnda erfarenheterna från huvudstadens barnavårdsnämnd

tala även för denna uppfattning. Då barn »återlämnas på prov» till för­

äldrarna, bör vetskapen om, att tillståndet att få vistas i hemmet endast

gäller tills vidare, för föräldrar och barn vara en sporre till bättring. Och

möjligheten för nämnden att föreskriva bestämda villkor med avseende å

bostad och sysselsättning m. m. bör vara ägnad att underlätta deras för­

sök i sådan riktning, skydda mot återfall och fullfölja den uppfostran,

som bedrivits, medan barnet varit omhändertaget. — Samma synpunkter

gälla givetvis även om barnet, i stället för att återlämnas till föräldrarna,

anställes i tjänst eller annat lämpligt arbete eller överlämnas för vård och

uppfostran till enskilt hem (vilken sistnämnda åtgärd dock icke kan inne­

bära villkorlig utskrivning annat än då fråga är om skyddshemselev).

Yad särskilt skyddshemseleverna beträffar har skyddshemsinspektören i

sitt yttrande (Y. 342) framhållit vikten av att denna form av uppfost-

ringsarbetet mera anlitas, och detta ej blott med tanke på elevernas fostran

utan även för främjande av deras yrkesutbildning. Vid den här ovan

(s. 38) omförmälda konferensen betonades även, att den villkorliga utskriv­

ningen borde i stor utsträckning anlitas samt att övergången till det fria

livet eljest lätt bleve ödesdiger.

I förevarande § har upptagits stadgande om villkorlig utskrivning av barn,

som omhändertagits för skyddsuppfostran. Detta stadgande har så avfattats,

att det, i olikhet mot kommittéförslaget, avser ej blott skyddshemselever

utan även andra för skyddsuppfostran omhändertagna. Utskrivningen är

avsedd att kunna ske ej blott genom anställande i tjänst eller annat arbete

utan också genom återlämnande till föräldrarna eller överlämnande till en­

skilt hem. Även ett villkorligt överlämnande till barnhem av skyddshems­

elev torde i undantagsfall kunna befinnas lämpligt, t. ex. för beredande

Kung!. MajUs proposition nr 150.

155

av viss yrkesutbildning. Villkorligt återlämnande till liemmet bör kunna

ske ej blott med hänsyn till en gynnsam utveckling hos barnet, utan

också om förbättring i dess hemförhållanden inträtt.

Att beslut om villkorlig utskrivning skall fattas av den myndighet, som bär

ansvaret för barnets uppfostran, är tydligt; likaså att vederbörande myndighet

ingalunda genom den villkorliga utskrivningen är löst från ansvaret, utan tvärt­

om äger skyldighet att noggrant övervaka barnet under prövotiden för att,

så fort barnets uppförande eller annat förhållande därtill föranleder, åter­

taga barnet. Villkor böra uppställas med hänsyn till barnets bostad och

sysselsättning. Huruvida äldre skyddsliemselev, som villkorligt utskrivits

från skyddshem, varom förmäles i 43 § 1 mom., men anses böra återtagas,

därvid skall föras tillbaka till samma skyddshem eller intagas i för äldre

och svårare vanartade avsett skyddshem, torde böra tagas under övervägande

vid utfärdande av de bestämmelser, varom i 44 § 3 mom. förmäles.

Vad angår prövotidens längd, lärer denna böra bero på förhållandena

i varje särskilt fall. Beträffande skyddshemselev torde böra i överens­

stämmelse med kommittéförslaget stadgas, att villkorlig utskrivning i regel

bör ske så tidigt, att eleven får tillfälle att vistas utom skyddshemmet

minst sex månader, innan slutlig utskrivning äger rum, varjämte, till före­

byggande av att villkorlig utskrivning tillgripes alltför snart, bör föreskrivas,

att dylik åtgärd ej må, utan att särskilda omständigheter därtill föranleda,

äga rum förr än ett år förflutit efter elevens intagande i skyddshemmet.

Slutligen må här tilläggas, att därest, såsom jag hoppas, den villkor­

liga utskrivningen kommer till ökad användning, detta kan förväntas med­

föra ej blott gynnsammare resultat av skyddsuppfostringsverksamlieten, utan

även avsevärda besparingar för det allmänna, i det kostnaderna för barnens

vård utom skyddshem i de allra flesta fall avsevärt understiga kostnaderna

för vård inom detsamma.

(K. 61 § 1 och 3 inom.. 63 och 79 §§, M. s. 212—215, 182, 90,

264—266, Y. 287, 320, 321, 348—351, vl. 10 §, 11 §4 inom., 17, 23

och 25 §§.)

För gällande lags och kommittéförslagets bestämmelser angående slutlig

utskrivning på grund av viss ålders uppnående och i anledning av ändrade

förhållanden samt vad därmed sammanhänger har redogörelse lämnats i

det föregående (s. 153).

I förevarande § hava bestämmelser intagits i nämnda hänseenden.

Ehuru eu ökad användning av den villkorliga utskrivningen i det före­

gående framhållits såsom eftersträvansvärd, har dock i 45 § någon tvin­

gande bestämmelse om sådan utskrivning ej meddelats. Slutlig utskriv­

ning kan sålunda direkt äga rum.

1 mom. av 46 § har så avfattats, att slutlig utskrivning kan ske på

grund av förbättring ej blott i fråga om barnets hemförhållanden utan

även beträffande barnets person, att utskrivningen innefattar utom barnets

(^inställande i tjänst eller annat arbete samt dess överlämnande till enskilt

46 §.

Slutlig

utskrivning.

Slutlig utskriv­

ning på grund

av

tindrade

förhållanden.

(1 inom.)

Slutlig utskriv­

ning på grund

av viss ålders

uppnående.

(2 mom.)

hem jämväl barnets återlämnande till föräldrarna, samt att utskrivning

skall kunna ske, vare sig föräldrarna framställa begäran därom eller ej.

Barns utskrivande för att anställas i tjänst eller annan sysselsättning eller

för att överlämnas till annat hem än föräldrarnas bör givetvis ej vara bero­

ende av föräldrarnas begäran, och även återlämnande till det egna hemmet

torde kunna vara för barnet lämpligt, fastän föräldrarna ej själva tagit

initiativ till återlämnandet (jfr Y. 320).

Att beslut om slutlig utskrivning skall fattas av barnavårdsnämnden,

såvida barnet ej är skyddsliemselev, i vilket fall skyddshemsstyrelsen bär

beslutanderätten, är en följd av principen, att ansvaret för omhändertaget

barn kvarligger hos nämnden utom beträffande skyddshem selev, i vilket

fall det överlåtits på skyddshemmets styrelse. Enligt kommitténs förslag

skulle även den myndighet, som utövade inspektion över skyddshemmen,

äga rätt att förordna om utskrivning därifrån (K. 79 §, M. s. 265).

Detta anser jag mindre lämpligt. Enligt min åsikt bör skyddsliemsin-

spektören, om han finner elevs kvarhållande obefogat, hos hemmets sty­

relse göra hemställan om rättelse, men att tilldela honom befogenhet att

utskriva elever, skulle otvivelaktigt verka försvagande på styrelsens aukto­

ritet. Skulle av inspektören gjord hemställan om utskrivning icke föran­

leda dylik åtgärd, bör inspektören liksom en var annan kunna påkalla in­

gripande av länsstyrelsen (se 81 § 2 mom.). Föräldrarna äga vidare

jämlikt 81 § 1 mom. rätt att överklaga skyddshemsstyrelses beslut,

varigenom framställning om slutlig utskrivning avslagits.

Den åldersgräns, vid vilken skyddsuppfostran senast skall upphöra, bör

i regel vara en annan än åldersgränsen för nämndens möjlighet att be­

sluta barns omhändertagande, ty skyddsuppfostran bör lämpligen fortgå

någon tid för att kunna hava åsyftad verkan. I fråga om omhändertagande

i fall, som avses i 22 § a) och b), är åldersgränsen 1(5 år; i dessa fall

skall enligt föreliggande liksom enligt kommitténs förslag skydds -

uppfostran upphöra senast vid 18 år. Detsamma är förhållandet, om

omhändertagandet skett i fall, som avses i 22 § c), men vanarten varit

av så lindrig art, att barnet ej behövt överlämnas till skyddshem.

I fråga om skyddshemselever böra däremot strängare regler gälla. De

flesta vanartade, som omhändertagas efter fyllda 15 år, komma säkerligen

att intagas i skyddshem och falla därför under bestämmelserna för skydds­

hemselever.

Kommittén föreslog, att skyddshemselev skulle utskrivas senast, då han

uppnått 18 år, såframt ej hans uppförande varit opålitligt eller han om­

händertagits efter fyllda 17 år, i vilka fall han skulle kunna kvarhållas

utöver 18-årsåldern, dock ej längre än till dess han fyllt 21 år.

Från dessa bestämmelser hava vissa avvikelser gjorts i föreliggande för­

slag. Sålunda har kvarhållande utöver 18-årsåldern ansetts böra medgivas,

icke såsom enligt kommitténs förslag, då eleven vid omhändertagandet fyllt

17 år utan då han vid intagandet i skyddshem fyllt 15 år. I de fall, då*

156

Kungl. Majits proposition nr 150.

Kungl. Maj:ts proposition nr 150.

157

vanarta! barn till en början överlämnas till enskilt hem eller barnhem

men sedan måste överföras till skyddshem, synes nämligen den återstående

uppfostringstidens längd böi’a bestämmas med hänsyn till åldern vid in­

trädet i skyddshem; var vanarten så svår, att den mildare vårdformen

befanns otillräcklig, torde barnet nämligen böra jämställas med den, som

omedelbart efter omhändertagandet intages i skyddshem. Mot kommitténs

förslag lärer vidare kunna anmärkas, att enligt detsamma i vissa fall skydds-

hemselev ej kan, i fall av behov, erhålla den uppfostringstid av minst

3 år, som enligt vad erfarenheten utvisar i regel erfordras för vinnande

av varaktig förbättring. Enligt kommitténs förslag skulle sålunda, då

opålitlighet ej förelåge, den, som omhändertagits vid 16 år, erhålla blott

2 års och den, som omhändertagits vid 16 1 x/i

2

år, blott 1 x/i

2

års upp­

fostran, under det den, som omhändertagits vid fyllda 17 år, skulle kunna

kvarhållas i 4 år. Den sålunda förekommande ojämnheten i avseende å

behandlingens varaktighet kan icke enligt min mening anses motiverad.

Till belysning härav hänvisas till nedanstående sammanställning, däri jäm­

väl givits exempel på skyddshemstidens längd enligt föreliggande förslag.

I det sistnämnda stadgas, att den, som intagits i skyddshem efter fyllda

15 år, må kvarhållas, till dess 3 år förflutit från intagandet, varjämte den

av kommittén föreslagna bestämmelsen om kvarhållande till 21 år i hän­

delse av opålitlighet bibehållits. I

Ålder vid omhändertagandet, respektive intagandet

i skyddshem

Utskrivning senast vid

enligt kommitténs

förslag

enligt föreliggande!

förslag

14 Är ............................................................................................

18 år

18 år

15 » ............................................................................................

18 »

18 »

16 - ............................................................................................

18 »

19 »

16 » 11 män.............................................................................

18 »

19 n 11 män. ,

17 » ............................................................................................

21 »

20 >.

17 » 11 män.............................................................................

21 ..

21 »

I ett yttrande (Y. 349) hava riktats erinringar mot att skyddsuppfostran

skulle kunna i vissa fall utsträckas ända till 21 år. Bestämmelsen härom

torde dock vara en oavvislig följd av höjningen till 18 år av åldern för

omhändertagande, i det, på sätt ovan antytts, en tidrymd av 3 år säker­

ligen i allmänhet erfordras, för att skyddsuppfostran skall bliva verksam.

Yad som erinrats (Y. 348, 349) mot bestämmelsen om elevs kvarhållande

till 21 år i fall av opålitlighet, anser jag icke böra föranleda ändring i

kommitténs förslag.

Enligt gällande lag och kommitténs förslag (vl. 11 § 3 mom. och 17 §

2 mom., K. 63 och 79 §§), har vederbörande myndighet ålagts att söka

bereda utskrivet barn tjänst eller annan lämplig sysselsättning samt tillse,

att det erhåller nödig utrustning. Med hänsyn särskilt till att utskriv­

ningen även kan gälla t. ex. ett spätt barn har i föreliggande förslag

beredande av

arbete;

utrustning.

(b mom. 1 st.)

158

Kungl. Maj:ts proposition nr 150.

Eftertillsyn;

arbetsavtal.

(3 mom. 2 st.)

stadgats, att myndigheten har att söka bereda den utskrivne anställning

endast »då omständigheterna därtill föranleda». Enahanda inskränkning

i myndighetens åliggande bör gälla även beträffande utrustningen, ty det

är ej självfallet, att barn, som omhändertagits på grund av t. ex. miss­

handel, behöver eller ens bör förses med utrustning, om det efter en tid

återlämnas till hemmet. Slutligen har uttrycket »lämpligt arbete» valts

såsom innefattande både »tjänst» och »annan långlig sysselsättning». —

I ett yttrande (Y. 351) har framhållits den stora svårigheten för skydds­

hems styrelse eller föreståndare att skaffa utskrivna barn lämpligt arbete

och påyrkats, att i lagen borde införas eu bestämmelse, att den barna­

vårdsnämnd, som omhändertagit barnet, härutinnan måtte lämna bistånd.

Sådan skyldighet lärer emellertid åligga barnavårdsnämnden på grund av

bestämmelsen i 16 § 1 mom., varför ytterligare stadgande härom icke

torde vara av nöden.

Barnavårdsnämnd eller skyddshemsstyrelse bör enligt gällande lag (vl.

20 §) hava tillsyn över utskriven skyddsling, så länge han icke uppnått

myndig ålder, samt till dess han fyllt 18 år för honom utse tjänst eller

anställning, vilken han icke utan nämndens eller styrelsens tillstånd må

lämna före denna ålder. Beträffande skyddsliemselev gäller ytterligare

den skärpningen, »att han i intet fall må utan styrelsens tillstånd lämna

tjänst eller anställning, som styrelsen utsett, förrän ett år förflutit efter

utskrivningen»; senast vid 19 års ålder äger sålunda utskriven skyddsliems-

elev själv bestämma angående sin anställning.

Enligt kommitténs förslag skulle tillsyn över utskriven skyddshemselev

fortgå till 21 år och över annan utskriven till 18 år. Rätt att träffa

arbetsavtal för utskriven skyddshemselev tillkom enligt kommittéförslaget

skyddshemsstyrelsen, intill dess eleven fyllt 18 år; därest elev utskrivits

efter fyllda 17 år, skulle dock dylik rätt tillkomma styrelsen, intill dess

ett år förflutit efter utskrivningen, dock aldrig längre än till fyllda 21

år. Beträffande annan utskriven tillerkändes barnavårdsnämnden den rätt

i fråga om träffande av arbetsavtal, som enligt lag tillkommer föräldrarna

(K. 79 §, 63 § jämförd med 45 § 2 mom.). Härmed avsågs (se M. s.

182) 5 § i lagen om barn i äktenskap.

Från skyddshemshåll har gjorts gällande, att det för vederbörande myn­

dighet kan möta svårighet att anordna dylik tillsyn. Vidare har fram­

hållits (Y. 350), att eftertillsynen vore av föga värde, då skyddshemssty­

relse saknade möjlighet att, om den utskrivnes uppförande därtill föran­

ledde, återtaga honom till skyddshemmet.

Å andra sidan har vid den å s. 38 omförmälda konferensen den »ut­

hålliga eftervården» framhållits såsom något av det mest maktpåliggande

i en god skyddshemsvård.

Att helt och hållet borttaga bestämmelsen om eftertillsyn bör icke heller

enligt min mening ifrågasättas. Men med hänsyn dels till den föreslagna

höjningen av åldern för omhändertagande för skyddsuppfostran, dels till

Kungl. Maj:ts proposition nr 160.

159

flen ökade användningen av den villkorliga utskrivningen bör eftertillsynen

knappast göras obligatorisk eller utsträckas över en så lång tidrymd, som

kommittén föreslagit. Och att, såsom i ett av de nyss refererade ytt­

randena ifrågasatts, tilldela vederbörande myndighet lika stor maktbefogen­

het under eftertillsynen som under den villkorliga utskrivningstiden, låter

sig ej göra. Så länge ej med hänsyn till barnets karaktärsutveckling eller

övriga förhållanden grundad anledning föreligger till antagande, att inträdd

förbättring skall visa sig varaktig, bör alltså den villkorliga utskrivningen

komma till användning, ty då finnes möjlighet till kraftigare ingripande

ända till 21 år beträffande skyddshemselever och till 18 år beträffande

övriga. Vid slutlig utskrivning må emellertid nämnden eller styrelsen,

efter prövning av omständigheterna i det särskilda fallet, besluta, att den

utskrivne skall stå under tillsyn. Denna bör enligt min mening icke med

nödvändighet fortfara ända till dess 18-års- resp. 21-årsåldern uppnåtts,

utan myndigheten bör bestämma tiden för tillsynen till minst 1 och högst

3 år, dock bör den aldrig få utsträckas längre än till dess utskriven

skyddshemselev fyllt 21 år och annan utskriven 18 år. I fråga om

träffande av arbetsavtal böra enligt min uppfattning samma bestämmelser

gälla beträffande alla utskrivna; skäl torde nämligen ej föreligga att ut­

rusta skyddshemsstyrelsen med befogenhet att träffa arbetsavtal för den

utskrivne efter 18-årsåldern. Och att, såsom kommittén jämväl föreslagit,

tillerkänna styrelsen rätt att med polismyndighetens hjälp (K. 123 §)

återföra slutligt utskriven skyddshemselev till tjänst, som han utan sty­

relsens samtycke lämnat, anser jag icke lämpligt. Hinder torde däremot

icke föreligga att stadga, att barnavårdsnämnd och skyddshemsstyrelse

skola i fråga om träffande av arbetsavtal för de utskrivna hava enahanda

rätt, som tillkommer föräldrarna enligt 5 § i lagen om barn i äktenskap.

De utskrivna skulle sålunda efter fyllda 18 år hava frihet att träffa ar­

betsavtal. Enligt föreslagen ändring av nämnda lagrum må dock av barnet

efter fyllda aderton år träffat arbetsavtal i visst fall hävas av föräldrarna

med rättens samtycke J).

Även om myndigheternas befogenheter beträffande eftertillsyn och träf­

fande av arbetsavtal begränsas på nu angivet sätt, bör dock tillsynen

kunna vara ett kraftigt stöd för de utskrivna, och detta jämväl för dem,

vilka uppnått sådan ålder, att ett förnyat omhändertagande ej kan äga

rum (alltså beträffande icke vanartade 16 år och beträffande vanartade 18

år). För den, som icke överskridit nämnda åldersgränser, medför efter­

tillsynen dessutom ökad möjlighet för barnavårdsnämnden att erhålla kän­

nedom om förhållande, som kan föranleda den utskrivnes förnyade om­

händertagande.

I enlighet med nu angivna grunder har stadgandet i andra stycket av

46 § 3 mom. avfattats.

‘) So lagberedningens förslag till revision av ärvdabalken I s. 66 och 531 f. samt Kungl.

Maj:ts prop. nr 53/1924 s. 42.

160

Kunyl. Maj:ts proposition nr 150.

47 § 1 mom.

Samh tills­

var ds

upphörande

på grund av

ändrade

förhållanden.

Måhända kominer stundom svårighet att uppstå att finna lämpliga över­

vakare över utskrivna; stadgandet i 16 § 1 mom. torde dock kunna bliva

av betydelse såsom innefattande skyldighet för barnavårdsnämnderna att

bistå varandra och skyddshemsstyrelser även beträffande tillsynen över

slutligt utskrivna ävensom med arbetsanskaffning.

(K. 45 § 1 mom., M. s. 181, fvl. 36 §, Y. 287, 320.)

Enligt kommitténs förslag skulle barnavårdsnämnden, då omhändertaget

barn hunnit den ålder samt nått den utveckling och stadga, att det kunde

anses i stånd att försörja sig, söka bereda barnet tjänst eller annan lämp­

lig sysselsättning samt tillse, att det erliölle nödig utrustning (K. 45 §

1 mom.). Det synes, som om kommittén härvid i främsta rummet tänkt

på barn, omhändertagna på grund av föräldrarnas frånfälle eller dylikt

(K. 35 § = 29 § 3 mom. i föreliggande förslag). Ett omhändertagande

för samhällsvård kan emellertid även vara orsakat av andra omständig­

heter, t. ex. fattigdom i hemmet (K. 36 § = 29 § 1 mom. i föreliggande

förslag) eller barnets sjukdom (K. 37 § = 29 § 2 mom. i föreliggande

förslag). Dylika missförhållanden kunna emellertid undanröjas, vartill

hänsyn bör tagas vid stadgandets avfattning. Ett spätt barn, som om­

händertagits på grund av föräldrarnas fattigdom, bör uppenbarligen åter­

lämnas till hemmet, om ekonomien där blir tillfredsställande, och detta

oberoende av om barnet självt »hunnit den ålder samt nått den utveck­

ling och stadga, att det kan anses i stånd att försörja sig». Enahanda

är förhållandet med ett barn, vars hälsotillstånd icke längre kräver sär­

skild vård utom hemmet.

Givetvis bör barnets återlämnande till hemmet ej göras beroende av

föräldrarnas begäran därom (jfr Y. 320), utan avgörande för sakens be­

dömande bör vara, huruvida barnet anses alltjämt vara i behov av sam­

hällsvård eller icke. Det kan emellertid tänkas, att nämnden anser fort­

satt omhändertagande vara för barnet synnerligen förmånligt, men att för­

äldrarna påfordra barnets hemlämnande. Eftersom samhällsvården är grun­

dad på föräldrarnas medgivande, böra dessa i allmänhet äga rätt att, när

de så önska, återtaga sitt barn. Råda emellertid sådana förhållanden,

som berättiga ett omhändertagande för skyddsuppfostran, ställer sig saken

helt annorlunda (se härom 2 mom.); i annat fall skall samhällsvården

upphöra, när föräldrarna så önska.

Föräldrarna måste dock för ordningens skull i regel invänta nämndens

beslut om utskrivning. Det kan emellertid tänkas, att det för barnet eller

föräldrarna kan vara synnerligen olägligt med ett uppskov, till dess nämn­

den sammanträder, varför ordföranden eller, om nämnden sådant medgivit,

annan ledamot av nämnden eller tjänsteman hos densamma, bör äga fatta

beslut i ärendet, något som i viss mån motsvarar stadgandet i 31 § 1 st.

Då beslut fattats av annan än nämnden själv, skall emellertid anmälan

därom göras vid nämndens nästa sammanträde, vilket synes motiverat sär­

skilt med hänsyn till innehållet i 2 mom.

Kungl. Majds proposition nr 150.

161

Till det föreslagna stadgandet om skyldighet för nämnden att tillse, att

barnet erhåller lämpligt arbete och nödig utrustning, torde, med hänsyn

särskilt till att stadgandet även avser mindre barn, som återlämnas till

sina hem, fogas orden »då omständigheterna därtill föranleda». Givetvis

kan det vara på sin plats med en utrustning även i ett dylikt fall, men

ett ovillkorligt stadgande härom lärer ej vara påkallat (jfr motsvarande

tillägg i 46 § 3 mom.). Uttrycket »tjänst eller annan lämplig sysselsätt­

ning» har utbytts mot »lämpligt arbete» såsom innefattande bådadera och

jämväl skolarbete, vilket för de flesta barn utgör den vanligaste sysselsätt­

ningen.

(K. 44 §, 61 § 2 och 3 inom., M. 89—90, 181, 212—213.)

Om ett barn omhändertagits för samhällsvård, och förhållandena seder­

mera befinnas vara sådana, att skyddsuppfostran är berättigad, bör barnet

givetvis erhålla de fördelar, som skyddsuppfostran innebär, d. v. s. ett

kraftigare skydd gent emot fysiska eller moraliska vådor i barnets hem,

för vilka barnet vid ett eventuellt återlämnande kunde utsättas, samt den

efter behovet avpassade speciella uppfostran, som barnets egen vanart kan

kräva. Det vore onekligen opraktiskt, om man för att få till stånd ett

omhändertagande för skyddsuppfostran först skulle behöva återlämna barnet

till hemmet för att sedan på nytt omhändertaga det. Därför har i 47 §

2 mom. föreslagits ett stadgande, att nämnden bör förklara barnet vara

omhändertaget för skyddsuppfostran, dels om samhällsvården anses icke

kunna upphöra utan sådan fara för barnet, som avses i 22 § a) eller b),

dels om barnet befinnes så vanartat som i 22 § c) sägs. Tydligen bör

vid fattandet av dylikt beslut förfarandet vara detsamma som då beslut om

omhändertagande för skyddsuppfostran fattas i enlighet med bestämmel­

serna i 3 kap.; en hänvisning har därför gjorts till nämnda kapitels stad-

ganden om föräldrarnas yttranderätt och deras kallande till inställelse, be­

slutets delgivning och omedelbara verkställande, underställning, vittnes­

förhör m. m. Att, på sätt kommittén föreslagit, föreskriva en i viss mån

olika procedur, då kvarhållande av barn sker i fall, som här avses, och

då omhändertagande för skyddsuppfostran äger rum jämlikt 3 kap., kan

jag icke anse motiverat (jfr K. 61 § 3 mom. och 51 § 2 mom.).

Kommittén förutsatte, att ett dylikt kvarhållande av ett barn, omhänder­

taget för samhällsvård, endast skulle kunna äga rum om barnet omhänder­

tagits »till stadigvarande vård» (K. 61 § 2 mom.). Förutom svårigheten

att avgöra, om vården skall anses som stadigvarande eller ej, innebar be­

stämmelsen en viss fara för barnet: det kan nämligen tänkas, att för­

äldrarna begära barnets omhändertagande för en kortare tid, men att, ome­

delbart efter det barnet omhändertagits av barnavårdsnämnden, sådana om­

ständigheter beträffande hemmet komma till nämndens kännedom, att bar­

nets återlämnande icke vore försvarligt. Under dylika förhållanden bör

barnets kvarhållande anses motiverat, ehuru barnet ej kan sägas vara om­

händertaget till stadigvarande vård.

Bihang till riksdagens protokoll 1924. 1 samt. 112 käft. (Nr 150.)

1972 23

11

47 § 2 mom.

Samhälls-

vårds Över­

gående

i skydds­

uppfostran.

162

Kungl. Maj:ts proposition nr 150.

47 § 3 mom.

Samhälls-

vårds upp­

hörande på

grund av viss

ålders upp­

nående-

47 § 4 mom.

Eftertillsyn;

arbetsavtal.

4S §.

Förutsätt­

ningar för

att beslut om

barns omhän­

dertagande

förfaller.

Det i förevarande mom. valda uttrycket »finner barnavårdsnämnden sam-

hällsvården icke kunna upphöra utan sådan fara för barnet» etc. är avsett

att omfatta icke blott det fall, att en begäran från föräldrarna om barnets

återlämnande framställts eller är att förvänta, utan även det fall, att barnet

inom kort uppnår den ålder, då samhällsvården utan vidare skall upphöra.

Om nämnden i sistberörda fall har anledning antaga, att t. ex. en moraliskt

undermålig moder, så fort denna åldersgräns uppnåtts, ämnar taga till sig

barnet från det goda fosterhem, där barnet vistats kanske alltsedan sin

späda barndom, bör nämnden givetvis, innan samhällsvården upphör, förklara

barnet vara omhändertaget för skyddsuppfostran, varigenom barnet kan

erhålla skydd under ännu ett par år.

(K. 38* §, M. s. 174, fvl. 36 §.)

Enligt förevarande mom. upphör samhällsvården senast, då barnet fyller

16 år. Samma åldersgräns föreslogs av kommittén och stadgas i fattig­

vårdslagens 36 §, som innehåller gällande lags bestämmelse i detta hän­

seende. Uppenbart är, att om barnet vid en tidigare tidpunkt kan försörja

sig självt, samhällsvården bör upphöra tidigare; detta utsäges i 1 mom. Är

barnet åter vid uppnådda sexton år fortfarande oförmöget att försörja sig,

ankommer det givetvis på fattigvårdsstyrelsen att draga försorg om detsamma.

(K. 45 § 2 inom., M. s. 90, 182, fvl. 77 §.)

Beträffande eftertillsyn över barn, sedan samliällsvård upphört, göra sig

i huvudsak samma synpunkter gällande som i fråga om eftertillsyn över

barn, som utskrives efter skyddsuppfostran. Visserligen föreslås ej vill­

korlig utskrivning av barn, som omhändertagits för samliällsvård, och

maximiåldern för vårdens upphörande är lägre, men å andra sidan äro de

omständigheter, som föranleda samhällsvård, sällan av så svårartad natur

som de förhållanden, vilka nödvändiggöra skyddsuppfostran. Jag anser

därför stadgandet om eftertillsyn, sedan samhällsvård upphört, böra erhålla

i huvudsak samma innehåll som den av mig förordade bestämmelsen i

46 § 3 mom. andra stycket, dock att minimitiden för tillsynen synes

kunna sättas till sex månader.

I fråga om träffande av arbetsavtal för barnet föreslog kommittén, att

nämnden skulle äga enahanda befogenhet gent emot barn, omhändertaget

för samhällsvård, och gentemot barn, som omhändertagits för skyddsupp­

fostran, men ej vore skyddshemselev.

Med hänsyn till angelägenheten av att samhällets arbete för den unges

fostran ej äventyras genom olämplig arbetsanställning ansluter jag mig till

detta kommitténs förslag, vilket innebär att barnavårdsnämnden i fråga

om träffande av arbetsavtal för barn, som åtnjutit samhällsvård, skall äga

enahanda rätt, som enligt lag tillkommer föräldrarna.

(K. 46 § 3 mom., M. s. 75, 76, 193, Y. 101 s. 69, 318.)

Jag har i det föregående (s. 120) angivit min ståndpunkt till frågan

om barnavårdsnämndens befattning med personer i åldern 15—18 år,

vilka begått brott, som ej blivit åtalade vid domstol. I sammanhang där-

Kungl. Maj:ts proposition nr 150.

163

med liar även framhållits, att beslut om skyddsuppfostran bör förfalla,

då verkställighet skall ske av domstols beslut, varigenom antingen barnet

dömts till böter, fängelse eller straffarbete och förordnande meddelats om

den dömdes insättande i allmän uppfostringsanstalt, eller barnet eljest

dömts till fängelse eller straffarbete utan tillämpning av lagen angående

villkorlig straffdom, eller villkorligt anstånd med ådömt fängelsestraff eller

straffarbete förklarats förverkat. Det har icke ansetts lämpligt stadga, att

skyddsuppfostran skall, i fall som nyss nämnts, allenast tillfälligtvis av­

brytas för att fortsättas efter det straffet respektive tvångsuppfostran gått

till ända, utan beslutet om skyddsuppfostran skall helt och hållet vika

för beslutet om den strängare uppfostringsåtgärd, som straffet respektive

tvångsuppfostran innebär. En annan sak är, att barnavårdsnämnden stun­

dom kan tänkas finna anledning att, särskilt om barnet ådömts ett kort­

varigt frihetsstraff, efter dess utstående ånyo ingripa, såvida barnet ännu

är i den ålder, att så kan ske.

Har den, som är omhändertagen för skyddsuppfostran, dömts till frihets­

straff, varmed dock förklarats skola anstå i enlighet med lagen om vill­

korlig straffdom, föreligger uppenbarligen ej skäl att låta skyddsuppfostran för­

falla, ty den noggranna övervakning, den villkorligt dömde under skydds-

uppfostringstiden är underkastad, är givetvis ägnad att minska faran för

hans återfallande i brott. A andra sidan torde den omständigheten, att

den, som tilltalas för brott, är omhändertagen för skyddsuppfostran och

särskilt att han är intagen i skyddshem, ofta kunna åberopas som skäl

för tillämpning av lagen angående villkorlig straffdom, enär i sådant fall

ej sällan »skälig anledning» är att »antaga att han skall utan det ådömda

straffets undergående låta sig rättas» (se nämnda lag 1 §). Det är med

hänsyn härtill sannolikt, att i skyddshem intagna barn jämförelsevis sällan

komma att dömas till frihetsstraff utan att lagen om villkorlig straffdom

tillämpas.

Dömes den, som undergår skyddsuppfostran, till böter, bör detta enligt

min mening ej föranleda, att beslutet om skyddsuppfostran skall förfalla.

För barnet kan bötesstraffet, vare sig böterna erläggas eller de förvandlas

till ett kortvarigt fängelsestraff, givetvis icke vara av ens tillnärmelsevis

samma uppfostrande betydelse som undergående av skyddsuppfostran. Fin­

nes tillgång till böternas gäldande, bör därför skyddsuppfostran fortgå,

och förvandlas bötesstraffet till fängelse, bör skyddsuppfostran allenast av­

brytas för förvandlingsstraffets undergående, varefter skyddsuppfostran åter

vidtager. Förordnas om anstånd med bötesstraffet jämlikt lagen om vill­

korlig straffdom, bör skyddsuppfostran fortgå. I de flesta fall, då böter

ådömas den, som undergår skyddsuppfostran, torde anledning vara att

antaga, att den dömde till följd av fattigdom och bristande förvärvsför­

måga skulle nödgas avtjäna böterna med frihetsstraff. Då denna omstän­

dighet är en av förutsättningarna för tillämpning av lagen om villkorlig straff-

164

Kungl. Majits proposition nr 150.

Grunderna

för foster-

barnskontrol­

lens ordnande.

Inledning.

Gällande fos­

terbarnslags

ringa tillämp­

ning.

dom i avseende å bötesstraff, och även den omständigheten, att den dömde

är intagen i skyddshem, på sätt ovan anförts, ej sällan föranleder till an­

tagande, att han skall låta sig rättas utan straffets undergående, är det att

förvänta, att personer, som undergå skyddsuppfostran, mindre ofta komma

att ådömas böter utan tillämpning av lagen om villkorlig straffdom.

Vad nu är sagt angående de fall, då beslut om omhändertagande för

skyddsuppfostran förfaller, bör tydligen gälla även då skyddshemselev jäm­

likt 43 § 4 mom. överlämnats till allmän uppfostringsanstalt.

Att barnavårdsnämnds beslut om barns omhändertagande för samhälls-

vård skall förfalla i samtliga de fall, då så är händelsen beträffande be­

slut om omhändertagande för skyddsuppfostran, är uppenbart.

I överensstämmelse med vad sålunda anförts har 48 § avfattats.

7 KAP.

Om kontroll över fosterbarnsvården.

Vid behandlingen av 3 kap. har framhållits, att gemensamma bestäm­

melser ej kunna uppställas för beivrande av missförhållanden beträffande

barn, vilka vårdas hos sina föräldrar, och beträffande barn, vilka fostras

hos andra. Även om principen om samhällets rätt att vid behov, för­

äldrarnas motstånd till trots, taga ett barn från föräldrarna numera är

allmänt erkänd, måste allvarliga missförhållanden vara påvisbara för att

ett sådant steg skall vara berättigat. I fråga om barn, som vistas hos

främmande, torde en fullt så stor återhållsamhet i avseende å samhällets

ingripande ej vara påkallad. Här bör samhället kunna med fog uppställa

strängare anspråk i fråga om den vård och den uppfostran, vilka böra

komma barnet till del. Hur kontrollen över denna vård och uppfostran

skall utövas och vilka medel för beivrande av yppade missförhållanden,

som stå samhället till buds, detta är i stort sett innehållet i 7 kap.

Detta kapitel motsvarar alltså lagen den 6 juni 1902 om fosterbarns

vård samt kommittéförslagets 11 kap., varjämte en del av stadgandena i

kommittéförslagets 8 kap. i föi-enklingssyfte hit överförts.

Ingen gren av vår samhälleliga barnavård torde hava varit utsatt för

så mycken kritik som kontrollen över fosterbarnsvården, och utan tvivel

har denna kritik varit i väsentliga avseenden berättigad. De rådande

missförhållandena hava framför allt sin grund i den omständigheten, att

för stora delar av landet 1902 års fosterbarnslag »är som om den aldrig

funnits till» (M. s. 279). Anmälningsplikten åsidosättes och tillsynen

försummas, med ett ord lagen är, med undantag för vissa kommuner, en

»Jag på papperet», något som framhölls redan i en motion vid 1908

års riksdag (nr 12 i andra kammaren). Enligt av kommittén verkställda

undersökningar för åren 1908, 1915 och 1917 (se M. s. 278, 279, S.

s. 20, 21, 24—26) synas förhållandena hava snarare försämrats än för­

bättrats sedan år 1908.

Orsakerna till att lagen vunnit så ringa tillämpning torde vara flera.

Valet av myndighet, som skulle uppbära ansvaret för lagens efterlevnad,

torde icke hava varit lyckligt, vilket år 1908 antyddes i en av förenämnda

motion föranledd riksdagsskrivelse till Kungl. Maj:t. En inspektionsmyn-

dighet med möjlighet att tillhålla de underordnade myndigheterna att full­

göra sina skyldigheter saknas. Och lagens materiella bestämmelser tarva

i flera hänseenden revision; en sådan begärdes redan i omförmälda riks­

dagsskrivelse.

Enligt 2 § i nu gällande lag är det hälsovårdsnämnd eller, där sådan Don

nuvarande

ej finnes1), kommunalnämnd, som skall övervaka fosterbarnsvården; i fall myndigheten

så anses nödigt eller lämpligt kan enligt 3 § särskild fosterbarnsnämnd

ej lämpad för

för ändamålet utses. Det senare har endast förekommit i ett fåtal fall upi'glften'

(S. s. 25, 26). Mot särskilt kommunalnämndernas sätt att fullgöra sina

åligganden beträffande fosterbarnsvården har synnerligen skarpt klander

uttalats (M. s. 279). Ej heller de särskilt tillsatta hälsovårdsnämnderna

torde äga erforderliga förutsättningar, tid och intresse för uppgiften. Icke

ens om fosterbarnskontrollen, såsom för närvarande, är inskränkt till att

omfatta allenast barn, som ej fyllt 7 år, böra enbart hälsovårdssynpunkter

anläggas på denna kontroll, och om åldern, såsom i föreliggande förslag

påyrkas, höjes till 16 år, är det givet att, vid sidan av den hygieniska

kontrollen, uppfostringssynpunkten bör, särskilt beträffande de äldre års-

grupperna, få göra sig gällande i vida högre grad än för närvarande är

fallet. Hälsovårdsmyndigheten torde därför icke böra utöva kontrollen

över fosterbarnsvården.

Däremot lärer, med hänsyn till den sammansättning barnavårdsnämnden

enligt föreliggande förslag skall erhålla, denna myndighet äga stora förut­

sättningar att på ett tillfredsställande sätt utöva kontrollen i fråga. Jämte det

kravet på läkarnas medverkan blivit i största möjliga utsträckning tillgodo­

sett, torde även kyrkoherdens ledamotskap och det obligatoriska inväljandet

av en lärare eller lärarinna samt en ledamot av fattigvårdsstyrelsen vara

ägnade att tillföra nämnden jämväl för fosterbarnskontrollen lämpade krafter,

och den erfarenhet, nämnden vinner genom den densamma åliggande utackor-

deringsverksamlieten, bör utan tvivel vara till nytta vid fosterbarnskon-

trollens utövande. Denna fråga har utförligt behandlats i den allmänna

motiveringen för den föreslagna centraliseringen av barnavården (s. 59,60,64),

vilken, såvitt den avser överförande till barnavårdsnämnden av kontrollen

över fosterbarnsvården, i de avgivna yttrandena allenast med något enda

undantag lämnats utan erinran.

') Enligt 1919 års bälsovårdsstadga skall i varje stad finnas en hälsovårdsnämnd. I kom­

mun på landet skall, om ej särskild hälsovårdsnämnd blivit tillsatt, kommunalnämnden

vara hälsovårdsnämnd.

Kungl. Maj:ts proposition nr 150.

165

166

Kungl. Maj:ts proposition nr 150.

Brist på

inspektion.

Materiella

brister.

Alltför många

undantag från

lagens tillämp­

ning.

Barn, vårdade

utan ersättning.

Barn hos

styvföräldrar.

Barn hos far-

ollor morför­

äldrar.

Yid 2 kap. har redogjorts för den brist på inspektion, varav den offent­

liga barnavården för närvarande lider. Icke heller i detta hänseende kali

förbättring uppnås, om ej centraliseringen av barnavården genomföres.

Men därest denna kommer till stånd, och uppsikten över barnavården

organiseras på sätt, som i 2 kap. föreslagits, torde tvenne väsentliga för­

utsättningar föreligga för åstadkommande av en effektiv fosterbarnskontroll.

Det är emellertid icke nog, att samhällets tillsyn över fosterbarnsvården

uppdrages åt eu för uppgiften mera lämpad myndighet än för närvarande

är fallet och att denna myndighet i sin tur göres till föremål för in­

spektion; lagens stadganden måste i väsentliga hänseenden omarbetas,

givetvis under vederbörligt beaktande av de sedan fosterbarnslagens till­

komst vunna erfarenheterna och den kritik, som riktats mot de nuvarande

bestämmelserna.

Yad som i 1902 års lag om fosterbarnsvård kraftigast påtalats är otvivel­

aktigt, att lagen givits ett alltför snävt tillämpningsområde. Detta är,

enligt vad i 1 § stadgas, inskränkt till att avse »barn, som mot ersätt­

ning fostras hos andra än sina föräldrar, styvföräldrar, far- eller morför­

äldrar eller laga förmyndare och icke fyllt sju år». Av den undersökning,

som kommittén år 1908 företog för att bl. a. erhålla kännedom om ve­

derbörande fosterbarnsmyndiglieters önskemål beträffande fosterbarnsvården

(S. s. 23), framgår, att majoriteten av uppgiftslämnarna ansåg, att lagen

borde utsträckas till även andra grupper av barn. Sålunda påyrkades

fosterbarnskontrollens utsträckning till barn, som fostras utan ersättning

av 55.9 % av 842 uppgiftslämnare; till barn hos far- eller morföräldrar

av 52.7 % av 837 uppgiftslämnare; till barn hos förmyndare av 57.5 %

av 828 uppgiftslämnare; samt till barn, som fyllt sju dr, av 61.4 % av

865 uppgiftslämnare.

Yad beträffar den första gruppen, barn som fostras utan ersättning, har

såsom ett missförhållande framhållits, dels att samhället för närvarande sak­

nar möjlighet att ingripa, då vanvård av dylika barn äger rum, och dels att,

enligt vad erfarenheten utvisar, fosterföräldrar, som önska undandraga sig

kontroll, ofta påstå sig vårda barnen gratis, varigenom de, eftersom motsatsen

är synnerligen svår att bevisa, i regel uppnå sitt mål.

Angående en annan grupp, som lagen undantager från kontrollen, nämli­

gen barn, som fostras hos styvföräldrar, gjorde kommittén ej någon förfrågan

vid den ovan omtalade undersökningen. Det har emellertid gjorts gällande,

att om med styvföräldrar menades styvfader eller styvmoder och den person,

med vilken han eller hon efter det tidigare äktenskapets upplösning gift om

sig, skäl ej torde föreligga att undantaga hos styvföräldrar vårdat barn från

fosterbarnskontrollen. Barnets naturliga beskyddare, dess egen fader eller

moder, funnes ju i dessa fall ej i hemmet, och någon garanti för att barnet

åtnjöte tillfredsställande vård och uppfostran förelåge alltså icke.

1 fråga om barn, som fostras hos far- eller morföräldrar, har framhållits,

att även om man kunde utgå från att dessa barn i regel erhölle kärleksfull

vård, denna dock, särskilt på grund av far- eller morföräldrarnas stundom

höga ålder, ofta lämnade åtskilligt övrigt att önska i avseende å såväl hygien

som uppfostran.

167

Beträffande barn, som vistas hos laga förmyndare, var vid tidpunkten Barn hos laga

för den ovan omtalade undersökningens verkställande begreppet vårdnad förmyndare,

ännu ej i lagstiftningen preciserat, varför det ej framgår, i vad mån upp-

giftslämuarna ansett en utsträckning av fosterbarnskontrollen böra ske till

barn, som vårdas hos förmyndare, vilken enligt nu gällande lags termino­

logi har vårdnaden om barnet.

Frågan om önskvärdheten av lagens utsträckning till att omfatta även

Barn över 7 är.

barn över 7 år erhöll vid ifrågavarande undersökning större procent ja-svar

än någon av de föregående, nämligen 61.4 %. Vilken åldersgräns, som i

stället borde uppställas, gjordes ej till föremål för uttalande.

Kommittén framställde vid sin undersökning år 1908 ännu eu fråga till

Koncesaions-

besvarande, nämligen, om koncessionstvång, d. v. s. förbud att mottaga trång,

fosterbarn utan att myndighet på förhand lämnat tillstånd därtill, vore att

föredraga framför nuvarande anordning med endast anmälningsplikt. Av de

1,070 myndigheter, som uttalade sig i frågan, besvararade 61.9 % densamma

jakande (S. s. 22).

I det kommittébetänkande, som ligger till grund för fosterbarnslagen,

hade koncessionssystem föreslagits, men Kungl. Maj ds för 1902 års riksdag

framlagda proposition i ämnet upptog inga bestämmelser härom, och riks­

dagen delade Kungl. Maj ds uppfattning.

I sin motivering för Kungl. Majds förslag framhöll chefen för civildepar­

tementet, att ett koncessionstvång med strängt uppehållande av vissa kvali­

fikationer för vinnande av tillstånd skulle på många håll kännas såsom ett

svårt ingrepp i den enskildes handlingsfrihet. Det skulle också kunna med­

föra, att fosterbarnsvården i lukrativt syfte gjordes till ett formligt yrke,

samt att de aktningsvärda fosterföräldrarna, just de, som man icke ville för­

lora, kunde komma att draga sig tillbaka av motvilja mot reglementeringen.

Det skulle ock kunna föranleda höjning av fosterlegan. I varje fall, vilken

betydelse man än ville tillägga dessa anmärkningar, måste koncessionstvånget

vara den del av den föreslagna lagstiftningen, som från fosterföräldrarnas

sida, kanske ock från hälsovårds- och kommunalnämndernas, komme att

framträda såsom mest betungande och synas mest främmande. Man borde

därför för det dåvarande inskränka sig till föreskrifter rörande fosterbarns­

vården, vilka både komme att uppfattas såsom ett mindre kännbart ingrepp

och ej så lätt ledde till eu sträng tillämpning som ett generellt koncessions­

tvång (M. s. 282).

I ovan berörda riksdagsskrivelse av år 1908 angående revision av foster­

barnslagen höll riksdagen före, att endast med koncessionstvång tillfreds­

ställande garanti kunde skapas för att fosterbarnen komme i sådana hem,

där de erhölle lämplig omvårdnad (M. s. 284).

Jag skall nu lämna en redogörelse för kommitténs ståndpunkt till de

Kommitté-

ovan berörda frågorna.

förslaget.

Kommittén föreslog, att barnavårdsnämnden skulle öva särskild tillsyn

över alla barn under 16 år, som av annan än nämnden överlämnats till

vård i enskilt hem (K. 87 §). Kommittén föreslog alltså eu höjning av

åldersgränsen till 16 år och vidgade fosterbarnsbegreppet till att omfatta

även barn, som vårdades utan ersättning och hos far- eller morföräldrar.

— Däremot var den föreslagna formuleringen av fosterbarnsbegreppet ej

avsedd att omfatta barn hos styvföräldrar (icke ens om den naturliga

modern eller fadern vore död) och förmyndare, om denne innehade vård­

naden (se M. s. 290).

Kungl. Maj:ts proposition nr 150.

168

Kungl. Maj-.ts proposition nr 150.

Från den eljest stadgade anmälningsplikten beträffande fosterbarn gjor­

des undantag i fråga om barn, som vårdades hos far- eller morföräldrar,

vilket särskilt motiverades med önskvärdheten av att utomäktenskapliga

barns överlämnande till nära anhöriga icke måtte försvåras (K. 93 §, M.

s. 301).

I fråga om koncessionstvång intog kommittén den ståndpunkten, att

sadant ej borde stadgas beträffande enskilda hem, men däremot vore av

nöden i fråga om barnhem (K. 70 §). Denna ståndpunkt, i vad den

avsåg de enskilda hemmen, motiverade kommittén på följande sätt:

»Den klagan, som i allra främsta rummet höjts, särskilt från läkarhåll, över

lagens bristande effektivitet, riktar sig icke så mycket mot särskilda bestäm­

melser i lagen, som mot densammas tillämpning och handhavande av myn­

digheterna. Inom en stor del av landets kommuner, heter det, är det som

om lagen icke vore till finnandes. Uppenbarligen, det intygas även från

andra håll, ligger i underlåtenheten att tillämpa lagen en av de allvarligaste

bristerna i avseende å fosterbarnsvården. Härvid är emellertid tydligt, att

felet ligger väsentligen i det sätt, varpå barnavårdsmyndigheten organiserats.

Föga eller intet vore i detta hänseende vunnet med en lagändring, som in­

förde koncessionstvång, och överhuvudtaget med vilken som helst lagän­

dring, som lämnade organisationen oberörd. Ej heller synes införande av

koncessionstvång vara ägnat att råda bot på en annan av fosterbarnsväsen-

dets mest överklagade brister, nämligen det s. k. änglamakeriet. Den, som

vill undandraga sig myndighetens uppsikt, har ej svårare att undandraga

sig sökande av koncession, än fullgörandet av eu anmälningsskyldighet.

Uteslutet är ej heller, att koncession kan komma att sökas för att genom

förvärvande av ett offentligt intyg om lämplighet för barnavård bemantla eu

fosterbarnsverksamhet av det mindre gagneliga slaget. För att råda bot på

de nu nämnda olägenheterna kommer införandet av koncessionstvång icke

att hava någon betydelse. Här, som på många andra håll, gäller det att ’en

god lag är bra, men ett rätt handhavande av den är bättre’. Det kräves

framför allt att giva den barnavårdande myndigheten en sådan organisation

och sammansättning, att där finnas de insikter och det intresse, som erfor­

dras för ett rätt fullgörande av dess uppgift.

Om koncessionstvång alltså ej kan anses såsom något osvikligt medel för

ernående av ett mera effektivt handhavande av fosterbarnsvården, kan det

å andra sidan ej nekas, att flera av de erinringar, som framställts mot sär­

skilt den form därav, den generella koncessionen, som föreslogs av foster-

barnskommittén, synas väl grundade. Således innebär det en bestämd olä­

genhet, att den generella prövningen rörande ett anmält hems lämplighet

till mottagande av fosterbarn hänför sig till en tidpunkt, som kan ligga mer

eller mindre långt tillbaka i tiden i förhållande till den tid, då behovet att

anlita detsamma inträder, och att den således icke lämnar någon tillförlitlig

garanti, för att hemmet fortfarande är lämpligt. Vidare har man, som det

synes med fullt fog, anmärkt, att det generella koncessionssystemet ej heller

lämnar någon trygghet för att i nödiga fall fosterhem finnas att tillgå, eller

i alla händelser för, att det fosterhem, som en moder önskar för- sitt barn,

kan mottaga detta barn, då behovet uppstår att lämna det dit; om i före­

kommande fall ett barn skulle av barmhärtighet och välvilja mottagas, gör

sig mottagaren förfallen till lagbrott och böter. För alla de många fall, då

en moder till barn utom äktenskap önskar få sitt barn vårdat hos anhöriga

eller bekanta, på vilkas kärlek och ömhet mot detsamma hon litar, måste

169

koncessionstvånget bliva och kännas såsom ett svårt och oberättigat hinder.

Slutligen och ej minst: det generella koncessionssystemet är ägnat att göra

fosterbarnsvården till ett yrke; man kan ej med stöd i förhållandena, sådana

de i verkligheten iiro, såsom ogrundad avvisa den farhågan, att just de

bästa hemmen, de, hos vilka man framför allt kunde önska att placera bar­

nen, skola undandraga sig tvånget och besväret att söka koncession och

därför gå förlorade för fosterbarnsvården, därest ej barnavårdsnämnden med

förbigående av de koncessionerade fosterhemmen vidtager särskilda åtgärder

för att finna reda på dem. Man har såsom stöd för grundlösheten av de

yppade farhågorna anfört, att redan nu inom de större städerna ett upp­

sökande och med koncessionerandet jämförligt godkännande på förhand äger

rum av fosterhem för barn, som genom det offentliga skola utlämnas till

vård. Detta är emellertid alls icke detsamma som ett generellt koncessions-

tvång. Även för det fall, att det generella koncessionsystemet icke uppta­

ges, lärer väl ett uppsökande och godkännande av fosterhem, så att sådana

äro på förhand kända och till hands, komma att äga rum. En sådan verk­

samhet bör bliva eu mycket viktig uppgift för barnavårdsnämnderna och

dessas organ. En helt annan sak är ett generellt koncessionstvång, varige­

nom vissa personer på ansökan auktoriseras såsom barnavårdare. Ett sådant

system, generaliserat och utsträckt till alla barnavårdsnämnder i landet,

övergår alltför lätt, därest det skulle komma till allmännare tillämpning,

till ett schablonmässigt fastslående av allenast vissa yttre betingelser för

fostrarna och fosterhemmen, vilkas tillvaro eller saknad icke med nödvän­

dighet karaktärisera ett hems lämplighet eller olämplighet såsom fosterhem.

Häri ligger, ju mera allmänt systemet kommer till tillämpning, en fara för

att den personliga värderingen av fosterhemmen, som är den enda tillförlit­

liga, kommer att försummas eller bortfalla; och härmed är även förenad

faran att det bliver slappare med tillsynen över fosterhemmen och svårare

för barnavårdsnämnden eller i allt fall kommer att bära densamma emot

att skilja ett barn från ett auktoriserat fosterhem, som är dåligt. Denna

sistnämnda farhåga har särskilt kommit till uttryck hos personer, som haft

att göra med övervakningen av fosterbarnsvården.

Insikten om olägenheterna av det generella koncessionssystemet har ock

på senare tid föranlett, att inom för barnavård intresserade kretsar i stället

förordats ett system med s. k. speciellt koncessionstvång, d. v. s. eu för­

prövning för varje enskilt fall av det ifrågasatta fosterhemmet. Härmed har

man velat, under undvikande av de vådor, som det generella koncessions­

systemet erkänts medföra, likväl vinna säkerhet att barn icke ens mera till­

fälligt lämnas ut till dåliga fosterhem, att barnen icke, som det heter, göras

till 'försöksobjekt' för ett dåligt fosterhem. Utan tvivel erbjuder också

detta system trygghet mot en del av de risker, som äro förenade med den

generella koncessionen; och det måste även erkännas, att systemet, om det

verkligen kan genomföras, lämnar eu viss garanti mot att barn även för

kortare tid komma att vårdas i dåliga hem. Men just i svårigheten att

genomföra ett dylikt system ligger en mycket viktig betänklighet mot det­

samma. Då ett barn av modern eller dem, som vid förlossningen biträda

henne, skall placeras, är det oftast ej tid att avvakta eu av barnavårds­

nämnden verkställd prövning och ett godkännande av fosterhemmet, såvitt

sådant ej ägt rum förut; man har därför vid förordande av ifrågavarande

system måst taga till hjälp eu provisorisk prövning, verkställd av något

underordnat organ för barnavårdsnämnden, eu prövning, som därigenom

emellertid förlorar i tillförlitlighet och därför ej heller är avsedd att vara

definitiv. Icke ens på detta sätt kan man likväl tillförsäkra sig att hava

tillgång till ett koncessionerat fosterhem, då behovet föreligger; och farhåga

Kungl. Maj:ts proposition nr 150.

Yttranden.

för det straff, som bör följa på ett mottagande av barn utan erhållen

koncession, måste stänga dörren till månget gott fosterhem, i vilket man

eljest kunde få barnet mottaget.

Genom den nya lagstiftningen om barn utom äktenskap har denna fråga

kommit i ett annat läge än förut. Bland dessa barn är det ojämförligt

största antalet fosterbarn att finna, och genom införande för dessa barn av

barnavårdsmannainstitutionen har för tillgodoseende av barnets rätt och

bästa vunnits en personlig kraft, som även vid uppsökande av lämpligt

fosterhem kan bistå modern och tillse, att hemmet erbjuder erforderliga

betingelser; helst om det bleve allmännare genomfört att enligt lagens an­

visning barnavårdsman tillsättes redan före barnets födelse. Med barnavårds-

mannen bör barnavårdsnämnden samverka, därvid nämnden, som på förhand

bör hava gjort sig förvissad om, var lämpliga fosterhem äro att finna, och

har sådana — utan att desamma påtryckas en hallstämplande koncession —

så att säga på lager, är i tillfälle att vid behov kunna anvisa sådana åt

mödrar och barnavårdsmän.

På grund härav har kommittén, som genom det sätt, varpå barnavårds­

nämnden sammansatts och dess verksamhet organiserats, sökt skapa garantier

för ett intresserat och ändamålsenligt utövande av dess funktioner, icke funnit

sig böra föreslå koncessionstvång i någondera av de former, vari detsamma

påfordrats.» (M. s. 285—288.)

I de avgivna yttrandena har ej gjorts gällande, att fosterbarnsbegreppet

genom förslaget erhållit en alltför vidsträckt omfattning. Tvärtom har

från tvenne håll påyrkats (Y. 366, 367), att även styvföräldrar borde

innefattas i uttrycket fosterföräldrar. Vidare har medicinalstyrelsen såsom

beaktansvärd framhållit förste stadsläkarens i Stockholm uppfattning, att

far- och morföräldrars befrielse från anmälningsplikt skulle göra uppsikten

över barn, som vistas hos sådana fosterföräldrar, fullständigt illusorisk,

särskilt i större städer (Y. 370). Även svenska fattigvårdsförbundets

barnavårdsutskott påpekar, med hänsyn till den ofta förefintliga oförmågan

hos far- och morföräldrar att lämna barnbarnen nödig vård och tillsyn,

det olämpliga i att samhället frånhänder sig det medel att få reda på

fosterbarn, som ligger i anmälningsskyldigheten (Y. 372). — Vad slutligen

koncessionstvånget beträffar, har kommitténs uppfattning, att sådant i fråga

om enskilda hem icke borde ifrågakomma, rönt gensaga endast i tvenne

yttranden (Y. 355, 355 a), av vilka det ena härrör från förste provinsial­

läkaren i Stockholms län. Förste stadsläkarna i Stockholm och Norr­

köping (Y. 355 c, d) och förste provinsialläkaren i Gottlands län (Y. 355 b)

hava däremot uttryckligen anslutit sig till kommitténs ståndpunkt, var­

jämte övriga 24 tjänsteläkare (22 förste provinsialläkare, 1 förste stads­

läkare och 1 stadsläkare), vilka yttrat sig i ärendet, icke framställt erinran

mot kommitténs förslag beträffande koncessionssystem i fråga om enskilda

hem eller barnhem. Icke heller medicinalstyrelsen har i denna fråga

varit av annan uppfattning än kommittén.

Börande koncession för barnhem hava i fyra yttranden uttalats allvar­

liga farhågor, att ett sådant system skulle verka hämmande på det

enskilda initiativet (Y. 89 s. 59, 327—329). Även vid den å s. 38

170

Kungl. Maj:ts proposition nr 150.

Kungl. Maj:ts proposition nr 150.

171

omtalade konferensen varnades på tal om barnhem för alltför starkt regle-

menterande och abstrakt schablonisering. (Se även Y. 87 s. 56.)

Det torde för denna frågas bedömande förtjäna omnämnas, att i det

eljest i flera avseenden långt gående finska kommittébetänkandet av år

1921 angående samhällets barn- och ungdomsskydd införande av konces-

aionstvång beträffande enskilda fosterhem avstyrkts.

I betänkandet har gjorts gällande, att koncessionssystem förutsatte stor

tillgång på fosterhem, ett rikligt urval av människor, villiga att fostra

andras barn, en förutsättning, som icke förefunnes i Finland. Koncession

vore möjlig i länder, där under årtionden en propagandaverksamhet i före­

varande hänseende fortgått och där enkom i detta syfte bildade föreningar

arbetat under många år, vilket emellertid ej vore fallet i Finland. Kon-

cessionstvånget skulle med rätt stor sannolikhet uppfattas som ett miss­

troende ä priori och sålunda vara ägnat att minska benägenheten att mot­

taga fosterbarn. Anmälningsplikten både visat sig vara rätt effektiv i Helsing­

fors och en del andra städer, där fosterbarnskontroll utövades. Yarken i

England, där fosterbarnsskyddet varit i lagstiftningsväg reglerat under nära

femtio år, eller i Sachsen, där detta skydd vore synnerligen effektivt, hade

förhandskoncession visat sig behövlig, och i Norge, där fosterbarnslagen

ursprungligen överlämnade rättighet åt den kommunala myndigheten att

fakultativt påbjuda koncessionstvång eller åtnöja sig med anmälningsplikt,

hade man numera kommit till den bestämda övertygelsen, att koncessionen

varken kunde eller borde upprätthållas. Man hade icke funnit några olägen­

heter vara förenade med ett inskränkande till endast anmälningsplikt.

Enligt min åsikt är eu utsträckning av samhällets kontroll över foster-

barnsvården oundgänglig. Vid övervägande av de olika medel, som

härvidlag kunna ifrågakomma, har givetvis frågan om införande av kon­

cessionssystem varit föremål för särskild uppmärksamhet. Därvid har

jag kommit till den bestämda uppfattningen, att införande av ett dylikt

system ej är tillrådligt. I detta hänseende kan jag i huvudsak ansluta

mig till de i det föregående refererade skäl, som åberopats, dels av chefen

för civildepartementet vid framläggande för 1902 års riksdag av förslaget

till fosterbarnslag och dels av kommittén. De sålunda anförda skälen

synas mig icke hava blivit vederlagda vare sig vid denna frågas tidigare

behandling inom riksdagen, i de yttranden över kommitténs förslag, däri

koncessionssystem förordats, eller eljest. Vad i det finska betänkandet

anförts gentemot koncessionstvång synes mig även särdeles beaktansvärt och

äga tillämplighet jämväl på vårt lands förhållanden. Jag vill vidare särskilt

framhålla det även av fattigvårdslagstiftningskommittén berörda förhållandet,

att den skarpaste anmärkningen i fråga om lagens bristande effektivitet riktat

sig mindre mot lagens materiella bestämmelser än mot dess tillämpning och

handhavande av myndigheterna. Om barnavårdsnämnderna erhålla en sam­

mansättning, som är ägnad att skapa förutsättningar för ett energiskt och

målmedvetet övervakande av fosterbarnsvården, och om nämnderna ställas

under effektiv inspektion, då äro två väsentliga förutsättningar skapade för

undanröjande av det beklagliga missförhållandet, att det inom eu stor del

Departements­

chefen.

172

Kungl. Maj:ts proposition nr 150.

av landets kommuner är »som om lagen icke vore till finnandes». Det har icke

ens gjorts sannolikt att, om på angivet sätt garantier skapas för att lagen

verkligen tillämpas, ett system för fosterbarnskontrollen, grundat på skärpt

anmälningsplikt i förening med skyldighet för nämnden att omedelbart efter

erhållen kännedom om barns mottagande i fosterhem verkställa undersök­

ning av hemmet, skall mindre än koncessionssystem vara ägnat att åstad­

komma ett gott resultat. Genom den nu föreslagna organisationen och

inspektionen ävensom barnavårdsmannainstitutionens införande har i själva

verket frågan om koncessionssystem kommit i ett helt annat läge än det,

som förelåg, då 1908 års riksdag gjorde sitt ovan berörda uttalande i

ämnet. Detta förhållande torde även ligga till grund för den ändrade

uppfattning i denna fråga som, enligt vad av det föregående framgår,

numera gjort sig gällande. Under det att den vid 1908 års riksdag

väckta motionen, däri koncessionstvång förordades, stödde sig på uttalanden

till förmån för dylikt tvång från flertalet av landets tjänsteläkare, har

nämligen den av kommittén företrädda uppfattningen biträtts av medicinal­

styrelsen, samtliga förste provinsialläkare med undantag av en och samt­

liga med nämnda tjänsteläkare likställda stadsläkare.

På grund av vad sålunda anförts och då, såsom av det föregående

framgår, koncessionssystemet är förenat med vissa påtagliga olägenheter,

biträder jag kommitténs uppfattning, att koncessionstvång beträffande en­

skilda hem ej bör införas. I stället föreslås en till nya kategorier ut­

sträckt och skärpt plikt att anmäla barns mottagande samt skyldighet för

barnavårdsnämnden att ofördröjligen efter erhållen kännedom härom verk­

ställa undersökning av fosterhemmet, vilket sedermera alltjämt skall stå

under noggrann tillsyn.

\ad härefter angår det av kommittén föreslagna koncessionstvånget be­

träffande barnhem, finner jag vad i vissa här ovan berörda yttranden

(Y. 89 s. 59, 327 — 329) anförts gentemot dylikt tvång vara förtjänt av

det största beaktande. Det föreligger onekligen fara för att tvånget att

begära tillstånd att upprätta barnhem skall förkväva donationslusten hos

personer, som eljest skulle varit sinnade att anslå medel för dylikt

samhällsgagnande syfte. En viss risk finnes även, att den efterföljande

tillsynen -— som enligt mitt förmenande är av ofantligt mycket större

vikt än ett godkännande på förhand — skall bliva mindre effektiv, om

ett * förhandsgillande» givits. Då härtill kommer, att en skärpt anmäl­

ningsplikt för barnhemsföreståndaren samt omedelbar undersökningsskyldig-

het för den i enlighet med föreliggande förslag organiserade, under in­

spektion stående barnavårdsmyndigheten böra vara ägnade att även för

barnhemmens del skapa garantier för en effektiv kontroll, hava i förslaget

ej upptagits bestämmelser om koncessionstvång beträffande barnhem.

Vetskapen om att barnhem stå under fortlöpande tillsyn av nämnden och

kunna, om yppade missförhållanden ej rättas, av länsstyrelsen förständigas

Kungl. Maj:ts proposition nr 150.

173

att upphöra med sin verksamhet, torde i allmänhet föranleda den, som

ämnar upprätta barnhem, att på förhand skaffa sig sakkunniga råd (t. ex.

hos barnavårdsnämnden, vederbörande barnavårdskonsulent) beträffande

hemmets anordning. Sålunda kommer antagligen att, i fråga om barnhem,

upprättat av förening, stiftelse eller enskild, på frivillighetens väg uppnås

ett slags »förhandsgranskning», något som beträffande barnhem, upprättade

av kommun eller landsting, stadgas i 41 § av föreliggande förslag.

Jag skall nu tillåta mig att redogöra för de anordningar, genom vilka

enligt föreliggande förslag kravet på förbättrad fosterbarnskontroll till­

godoses.

I likhet med kommittén anser jag samhället böra äga möjlighet att i

fall av behov skydda alla barn. Vistas barn i föräldrahemmet eller där­

med jämförligt hem (varom mera nedan), är barnet enligt reglerna i 3 kap.

tillförsäkrat skydd mot faror i fysiskt och moraliskt hänseende. Alla andra

barn erhålla dylikt skydd enligt bestämmelserna i 7 kap., d. v. s. de äro

utan vidare fosterbarn eller anses, på grund av barnavårdsnämndens beslut,

tills vidare såsom sådana.

Enklast hade givetvis varit att låta varje barn, som ej vistas i för­

äldrahemmet, vara fosterbarn. Detta vore emellertid att gå alltför långt;

det skulle medföra en oerhörd arbetsbörda för myndigheterna och kännas

som ett olidligt tvång för de enskilda. Övervägande skäl tala därför för

ätt låta endast en del utom föräldrahemmet vistande barn utan vidare

vara fosterbarn och beträffande dessas mottagande föreskriva anmälnings­

plikt för barnafostraren. Vidkommande samtliga övriga lärer endast böra

stadgas rätt för nämnden att, då den erhåller kännedom, att ett barn

därav är i behov, ställa barnet under fosterbarnskontroll. Liknande be­

stämmelser finnas i dansk*) och norsk *

2) rätt. Huru nämnden skall erhålla

dylik kännedom utvecklas ås. 176.

Av det sagda framgår emellertid, att gränser måste uppdragas mellan

tre skilda grupper av barn: l:o) barn, vilka vistas i hem, jämförliga med

föräldrahemmet; 2:o) barn, vilka utan vidare äro fosterbarn; samt 3:o)

barn, vilka enligt nämndens beslut äro att anse som fosterbarn. Jag skall

nu redogöra för, huru dessa gränser enligt min mening böra dragas och

skälen härför.

Vårdnaden, varmed enligt den nyare familjerättens terminologi förstås

rätten och plikten att hava omsorg om barnets person, tillkommer i all­

mänhet föräldrarna. Har särskilt förordnad förmyndare vårdnaden om

barnet, har detta sin grund antingen i att barnet är föräldralöst eller i

att vårdnaden genom domstols beslut överflyttats från föräldrarna till

förmyndaren, och denne bör då såvitt möjligt vara barnet i föräldrars

ställe.

*) Lov 28 mars 1923 om Tilsyn med Born § 1.

2)

Lov 29 april 1905 om tilsyn med pleiebarn m. v. § 1, lov 10 april 1915 om försorg

for barn § 11.

Barn, som

vistas i mod

föräldra­

hemmet jäm­

förligt hem.

174

Kungl. Maj:ts proposition nr 150.

Adoptivbarn. Genom stadgandet i 78 § av föreliggande lagförslag järn ställes adoptant

med de naturliga föräldrarna. Adoptants hem bör därför — på sätt även

föreslogs av kommittén — aldrig vara underkastat fosterbarnskontroll.

Detta torde icke vara ägnat att ingiva betänklighet, sedan genom de år

1923 genomförda ändringarna i adoptionslagen adoption mot vederlag för­

bjudits och även i övrigt garantier skapats mot adoptionsinstitutets miss­

brukande av vinningslystnad. Den ingående prövning av domstol, som

numera måste föregå beviljandet av adoption, torde ävenledes motivera,

att samhället underlåter att utöva fosterbarnstillsyn i adoptantens hem.

Skulle förhållandena förefalla misstänkta, finnes intet som hindrar, att, då

fråga är om barn utom äktenskap, barnavårdsmannen kvarstår en tid efter

adoptionens beviljande.

Barn hos för- Även förmyndare, som har vårdnaden om barnet, har genom bestäm-

mymiare, som meigen i 7 8 § i vissa hänseenden jämställts med föräldrarna. Har genom

har vårdnaden

J

°

om barnet, vårdnadens överflyttande på förmyndaren denne övertagit plikten att i

föräldrarnas ställe tillse, att tillfredsställande vård och uppfostran komma

barnet till del, lärer det vara naturligt, att förmyndarens hem likställes

med de naturliga föräldrarnas och således undantages från fosterbarns-

kontrollen. Detta torde vara motiverat därav, att vid utseende av för­

myndare — tillika innehavare av vårdnaden — för föräldralöst barn samt

vid överflyttande av vårdnaden på särskilt förordnad förmyndare en nog­

grann prövning av den för uppdraget ifrågasatta personens lämplighet att

handhava vårdnaden måste förutsättas föregå domstolens beslut.

Under vissa omständigheter torde emellertid förmyndare kunna erhålla

vårdnaden över barn, utan att domstolen prövat hans förutsättningar härför.

Detta inträffar, om barnet erhållit särskild förmyndare, men vårdnaden

alltjämt kvarlegat hos t. ex. modern (vilket i fråga om barn i äktenskap

är möjligt), och modern sedermera avlider. I sådant fall torde vid moderns

död vårdnaden automatiskt övergå på förmyndaren, vars lämplighet för ut­

övande av vårdnaden vid sådant förhållande av domstolen sannolikt ej

prövats. I praktiken lärer emellertid dessa fall vara så sällan förekom­

mande, att hänsyn härtill i lagstiftningen ej behöver tagas. Även här lik­

som beträffande föräldrarna står för övrigt en möjlighet öppen att ingripa

enligt 3 kap. Därjämte kan, om skäl därtill föreligga, barnavårdsnämnden

hos domstolen begära förmyndarens entledigande.1) Med hänsyn till den

avgörande betydelse, som i det föregående tillmätts vårdnadsinnehavet, är

det givet, att förmyndare, som ej har vårdnaden, enligt min mening ej

bör i nu ifrågavarande hänseende likställas med föräldrarna.

Förslagets ståndpunkt beträffande kontroll över barn, som vistas hos

förmyndare, är i sak densamma som kommitténs, ehuru dess mening ej

fullt tydligt framgick av kommitténs lagtext (K. 87 §, M. s. 290). I

föreliggande förslags 49 § utsäges däremot, att endast barn, som vistas

L)

Se Kungl. Maj:ts för innevarande års riksdag framlagda förslag till lag om förmyn­

derskap 12 kap. 16 §.

lios annan än föräldrarna eller förmyndare, vilken har vårdnaden om barnet,

kan underkastas tillsyn enligt 7 kap.

Frågan, om ett barn skall, utan att nämnden fattar beslut därom, vara

att anse såsom fosterbarn eller ej, avgöres enligt föreliggande förslag med

hänsyn tagen dels därtill, huruvida ersättning utgår, och dels till hemmets

egenskap av enskilt hem eller barnhem.

Att beträffande enskilda hem den omständigheten, att ersättning utgår,

tillmätes avgörande betydelse vid bedömande av frågan, huruvida foster-

barnskontroll utan vidare bör förekomma, torde vara helt naturligt. Nämnda

omständighet är nämligen ägnad att i viss mån göra verksamheten till ett

yrke och kommer kontrollen från samhällets sida att framstå såsom än

mer berättigad än vad fallet är, då barnet vårdas gratis. Och det före­

finnes onekligen stor sannolikhet för att personer, som utan ersättning

åtaga sig besväret och ansvaret för ett barn, drivas av ideella motiv och

söka efter bästa förmåga skänka barnet tillfredsställande vård och upp­

fostran. Fog torde sålunda föreligga, att vid bestämmande av fosterbarns-

begreppet göra skillnad mellan barn, som fostrats mot eller utan ersätt­

ning. Så har även skett i dansk, norsk och tysk lagstiftning1).

Ersättningssynpunkten ensam kan dock icke få vara avgörande vid be­

stämmande av, huruvida ett barn skall vara underkastat fosterbarnskontroll

eller ej; möjlighet måste förefinnas att ställa även »gratisbarn» under foster-

barnstillsyn (se 49 § 2 mom.). Å andra sidan bör i de fall, då tillsyn

över barn, som vårdas mot ersättning, uppenbarligen är överflödig, befri­

else därifrån kunna vinnas (se 60 § 4 mom.).

Barn, som är intaget i barnhem, bör emellertid, oberoende av om er­

sättning utgår eller ej, utan vidare betraktas som fosterbarn. Samhället

bär nämligen otvivelaktigt ännu större ansvar för den barnavård, som ut­

övas på en anstalt, d. v. s. i större skala, än den, som förekommer i en­

skilda hem. Härtill kommer, att vådorna i hygieniskt avseende i hög grad

ökas genom sammanförande av ett flertal barn. Särskilt med hänsyn till

att koncessionstvång icke föreslagits, framstår det såsom synnerligen ange­

läget, att alla barn i barnhem bliva underkastade barnavårdsnämndens

tillsyn.

I det föregående (s. 141) har redogjorts för vad som enligt föreliggande

förslag innefattas i begreppet barnhem: anstalter för stadigvarande vård och

uppfostran av barn (utom skyddshem och allmänna uppfostringsanstalter)

samt upptagningsliem (inklusive spädbarnshem). Skulle tvekan uppstå,

huruvida eu anstalt är att hänföra till barnhem eller ej, förefinnes möjlig­

het för nämnden att enligt 49 § 2 mom. vid behov besluta, att där intaget

barn skall tills vidare anses som fosterbarn.

I själva verket utgör möjligheten för nämnden att (utom i fall, varom

i 50 § förmäles) besluta att barn, som ej vistas i föräldrahemmet eller

l) Se not ') och a) 4 sid. 173 samt den tyska Reichsgesetz 9 juli 1922 för Jugendwohl-

fakrt § 19.

Kung! Maj:ts proposition nr 150.

175

Fosterbarn,

oberoende av

nämndons

beslut.

Fosterbarn

enligt nämn­

dens beslut.

176

Kung!. Maj:ts proposition nr 150.

därmed jämförligt hem, skall tills vidare anses som fosterbarn, ett enkelt

medel att utan onyttiga tvister skänka samhällets skydd åt alla barn, om

vilka här är fråga. Om t. ex. fosterföräldrar, vilka på ett mindre till­

fredsställande sätt vårda fosterbarn, för att undgå tillsyn påstå sig vårda

barnet gratis, kan nämnden, i stället för att ödsla krafter på att söka be­

visa motsatsen, besluta, att barnet skall tills vidare anses som fosterbarn.

Likaså om barnet vårdas av personer, som visserligen göra det gratis, men

vilkas förmåga att skänka barnet tillfredsställande vård och uppfostran

kan ifrågasättas. Enahanda är förhållandet om barnafostraren gör gällande,

att hans hem är ett enskilt fosterhem, där barnavård utan ersättning ut­

övas, men nämnden håller före, att hans hem är ett barnhem i liten

skala. Slutligen kan nämnden genom att förklara barn för fosterbarn vid

behov ingripa, även om barnet endast tillfälligtvis vistas i hem, som ej är

dess eget. Om t. ex. barnet är för sin skolgång inackorderat hos främ­

mande, det må vara i enskilt hem eller s. k. skolhem, är barnet givetvis

icke att hänföra till vad man plägar mena med fosterbarn: uppfostrings-

plikten kvarligger härvidlag uppenbarligen hos föräldrarna och har endast

för en kortai-e tid överlåtits på den, hos vilken barnet är inackorderat

(jfr M. s. 291). Detta hem kan emellertid vara av den art, att dess

ställande under nämndens tillsyn är synnerligen önskvärt. Åt 49 § 2

mom. har givits en avfattning, varigenom sådan åtgärd möjliggöres, i det

att där använts ordet »vistas», som inbegriper även vistelse hos främ­

mande, å vilka uppfostringsplikten ej övergått (jfr det i 1 mom. begag­

nade uttrycket »fostras»). Beslut om barns ställande under tillsyn kan

enligt förslaget överklagas (se 81 § 1 mom.).

Kännedom om förhållande, som bör föranleda barns förklarande för

fosterbarn, torde nämnden kunna erhålla på flera olika sätt. I fråga om

underrättelse rörande missförhållanden beträffande barn i föräldrahemmet

är nämnden givetvis i avsevärd mån hänvisad till anmälningar från grannar

eller andra utomstående, och enahanda torde förhållandet vara beträffande

barn, om vilka i förevarande sammanhang är fråga. Med hänsyn till stad­

gandet i 17 § 2 stycket torde även anmälningar om dylika barn inkomma

till nämnden från i nämnda lagrum omförmälda myndigheter m. fl.

Genom en föreskrift om skyldighet för barnavårdsman att göra anmälan,

då en hans skyddsling annat än tillfälligtvis vistas hos främmande, skulle

även vinnas, att nämnden erhölle kännedom om flertalet av de barn, om

vilka här är fråga. Eftersom de flesta utackorderade barn äro barn utom

äktenskap och alltså i framtiden komma att hava barnavårdsmän, borde

ett dylikt stadgande kunna bliva nämnden till stor nytta, när det gäller dels

att kontrollera, huruvida barnafostrare fullgjort sin skyldighet att anmäla

barnets mottagande, och dels att, då sådan anmälningsskyldighet ej föreligger,

avgöra, huruvida barnet bör förklaras vara att anse såsom fosterbarn. Kom­

mittén föreslog, att barnavårdsman skulle vara pliktig att, om barnet över­

lämnats för vård till enskilt hem i annan kommun, därom underrätta barna-

Kungl. Maj:ts proposition nr 150.

177

vårdsnämnden i den kommun, där fosterhemmet vore beläget (K. s. 67,

M. s. 303). Enligt vad ovan anförts anser jag föreskriften böra utsträckas

att gälla även barn, som vistas inom den egna kommunen. Av chefen

för justitiedepartementet torde sedermera komma att för Kungl. Maj:t

framläggas förslag om ändring i angiven riktning av kungörelsen den 23

november 1917 angående föreskrifter om barnavårdsmans verksamhet och

tillsynen därå.

I detta sammanhang vill jag omnämna en ändring av barnmorskeregle-

mentet, som jag ävenledes anser böra vidtagas. Denna ändring går ut

på att barnmorska skall åläggas anmälningsskyldighet till pastorsämbetet

rörande alla de barn, vid vilkas födelse hon biträtt, och ej såsom för

närvarande är fallet endast beträffande barn utom äktenskap. Enligt

vad inspektören över barnavårdsmännen i Stockholm uppgivit, inträffar

nämligen ej sällan att föräldrar, som önska undandraga sig samhällets kon­

troll över barnets vård, utgiva sig för att vara gifta, i följd varav barn­

morskan uraktlåter att göra anmälan till pastorsämbetet om barnets fö­

delse. Härigenom fördröjes på ett beklagligt sätt förordnande av barna-

vårdsman, om fallet ens någonsin kommer till barnavårdsnämndens känne­

dom. (Jfr Y. 418 s. 178.) Just dylika föräldrar kunna befaras seder­

mera lämna bort barnet till personer, som i sin tur hava intresse av att

undandraga sig fosterbarnskontrollen, varför anmälningsskyldigheten av dem

uraktlåtes. I sådana fall vore det uppenbarligen av stor vikt, om barn­

morskan hade skyldighet att anmäla barnets födelse till pastorsämbetet,

så att detta kunde underrätta barnavårdsnämnden och, sedan barnavårds-

man förordnats, denne i sin tur underrätta nämnden om barnets bort-

lämnande. En dylik utvidgning av barnmorskornas anmälningsskyldighet

är, enligt vad jag från prästerligt håll inhämtat, icke ägnad att medföra

någon ökning i arbetet med kyrkobokföringen; tvärtom kommer omedelbar

anmälan av alla födelser att underlätta kyrkoregistraturens skötande på

ett tillfredsställande sätt.

Förslag i angiven riktning* har tidigare av Stockholms stads barnavårds­

nämnd väckts genom skrivelse till Kungl. Maj:t den 30 april 1919, men

sedan av de båda barnmorskeöverlärarna den ene tillstyrkt, men den andre

ävensom medicinalstyrelsen avstyrkt förslaget, föranledde detta icke någon

åtgärd, då Kungl. Maj:t den 21 november 1919 utfärdade nytt barn-

morskereglemente.

Enär emellertid, på sätt av det föregående torde framgå, den föreslagna

utvidgningen av barnmorskornas anmälningsplikt utgör ett ingalunda ovä­

sentligt led i de nu föreslagna anordningarna i syfte att åvägabringa en

effektiv kontroll över fosterbarn svården, och denna fråga alltså kommit i

ett annat läge än då densamma tidigare var föremål för bedömande, torde

jag senare få tillfälle att för Kungl. Maj:t framlägga förslag om ändring

av barnmorskereglementet i den riktning jag i det föregående antytt.

Bihang till riksdagens protokoll 1924. 1 samt. 112 liäft. (Nr 150.)

1972

23

12

178

Kungl. Maj:ts proposition nr 150.

Åldersgränsen Vad slutligen beträffar åldersgränsen i fråga om kontroll över foster-

l0Fkontroll™8 barnsvården, föreslås den höjd till 16 år, d. v. s. till samma ålder, som

enligt förslaget är avsedd att bliva slutpunkt för barnavårdsnämndens rätt

att ingripa beträffande barn, i avseende å vilkas vård eller uppfostran i

föräldrahemmet missförhållanden yppas. Endast i fråga om vanartade

barn, fosterbarn eller andra, skulle nämnden erhålla rätt att ingripa till

18 år; eljes skulle således åldersgränsen överallt bliva 16 år.

Det skulle emellertid för barnavårdsnämnderna vara förenat med vissa

svårigheter att på en gång få sig ålagd kontrollen över nio nya årsklasser

barn, även om dessa barn äro äldre och deras övervakande därför i all­

mänhet är mindre betungande, än då fråga är om späda barn. Jag kom­

mer därför att i 88 § föreslå en övergångsbestämmelse, varigenom ålders-

höjning skall ske successivt med en ny årsgrupp om året, så att först

nio år efter lagens ikraftträdande 16-års gränsen uppnås. Möjlighet bör

dock beredas nämnden att under övergångstiden vid behov ställa även

övriga äldre barn under fosterbarnskontroll (se vidare s. 224).

Sedan jag nu behandlat vissa för fosterbarnskontrollens ordnande grund­

läggande frågor och tillika i huvudsak angivit föreliggande förslags stånd­

punkt i dessa hänseenden, skall jag tillåta mig att övergå till de sär­

skilda bestämmelserna i 7 kap.

Inledande bestämmelser.

49 § 1 inom.

Fosterbarn

oberoende av

nämndens

beslut.

(K. 87 §, M. s. 68, 288—292, Y. 366, 367, fbl. 1 §.)

I det föregående (s. 173, 175) har jag framhållit, att enligt min

mening endast vissa barn, som ej vistas i föräldrahemmet eller därmed

jämförligt hem, skola, oberoende av nämndens beslut, anses såsom foster­

barn samt att detta bör vara fallet med barn under 16 år, som mot er­

sättning fostras i enskilt hem eller är intaget i barnhem. I enlighet med

nu angivna grunder har stadgandet i 49 § 1 mom. avfattats.

Att det där använda ordet fostra, som (jfr s. 176) avser det fall, att

uppfostringsplikten övergått på den, som har barnet i sin vård, även inne­

fattar vård av späda barn, ligger i sakens natur. Likaledes är uppenbart,

att barn, som fostras hos en av föräldrarna, är likställt med barn, som

fostras hos båda föräldrarna (så även enligt fbl. 1 §). Följaktligen kan

barn, som fostras hos fader och styvmoder eller hos moder och styvfader,

aldrig vara fosterbarn; beträffande barn, som fostras hos styvfader eller

styvmoder och den person, med vilken han eller hon efter det tidigare

äktenskapets upplösning gift om sig, är förhållandet givetvis det motsatta,

d. v. s. sådant barn är fosterbarn enligt 1 mom., om det fostras mot er­

sättning (jfr ovan s. 166).

Att barn, för vilket ersättning utlovats, är fosterbarn, även om betal­

ningen sedan uteblir, faller av sig självt; likaså om betalningen erlagts

med ett belopp en gång för alla.

Kungl. Maj:ts proposition nr 150.

179

I ett särskilt undantagsfall är barn, som vistas lios modern, att anse

såsom fosterbarn. Detta inträffar, då barn jämte sin moder vårdas i barn­

hem, t. ex. s. k. spädbarnskem. Då så är fallet, bör barnet givetvis

vara underkastat fosterbarnskontroll, som just i fråga om anstalter för

vård av späda barn är av utomordentlig betydelse. Detta syfte vinnes

genom att enligt förevarande moment alla barn i barnhem äro att anse

såsom fosterbarn. Vistas däremot barn tillsammans med sin moder i

annan anstalt, t. ex. förlossningshem, är barnet ej jämlikt 1 mom. att anse

såsom fosterbarn och kan ej heller jämlikt 2 mom. förklaras vara sådant.

Detta torde dock ej vara ägnat att ingiva betänklighet med hänsyn till

att moderns vistelse å dylikt hem efter barnets födelse i allmänhet är

kortvarig samt att ingripande vid behov kan äga rum enligt reglerna i

3 kap. [se 22 § a)]. Om barnet, sedan modern lämnat hemmet, kvar-

stannar där, kan barnet i de fall, då sådant är erforderligt, jämlikt 2 mom.

förklaras vara att anse såsom fosterbarn.

Beträffande grunderna för förevarande stadgande hänvisas till den före­

gående framställningen (s. 173, 175, 176).

Givetvis är det av stor vikt, att beslut om att barn skall anses för

fosterbarn må kunna utan dröjsmål komma till stånd. I sådant syfte har

föreslagits befogenhet för ordföranden att i brådskande fall på egen hand

fatta dylikt beslut med skyldighet dock för honom att vid nästa samman­

träde göra anmälan härom hos nämnden, som prövar, huruvida beslutet

skall äga bestånd.

Beslut, varigenom barn förklarats vara att anse såsom fosterbarn, kan

givetvis av nämnden återkallas, om förhållandena undergått sådan föränd­

ring, att kontroll från samhällets sida anses obehövlig. Återkallas ej be­

slutet, forfar det att gälla, tills barnet uppnått sexton år, vid vilken ålder

all fosterbarnskontroll upphör. Beslutet torde gälla även om den, hos

vilken barnet vistades, då beslutet meddelades, sedermera lämnar barnet

från sig till annan.

(K. 88 §, fbl. 5 §.)

I förevarande moment lämnas definitioner på begreppen »fosterhem»

och »barnafostrare». Båda termerna hava knutits vid begreppet foster­

barn; att härmed avses fosterbarn enligt såväl 1 som 2 mom. faller av

sig självt och följer för övrigt av slutet av sistnämnda moment.

Med fosterhem förstås i förslaget enskilt hem, där fosterbarn mottagits.

Uttrycket fosterhem står sålunda i motsats till anstalt, även om denna

tillhör enskild person, förening eller stiftelse.

Enligt gällande lag innefattar ordet barnafostrare, då fråga är om anstalt,

dess innehavare eller dess föreståndare, om sådan finnes. Enligt före­

liggande förslag förstås med barnafostrare endast föreståndaren (vilken

givetvis även kan vara hemmets innehavare).

(K. 87, 95 §§, M. s. 277, 289, 290, 304, fbl. 17 § 1 och 2 mom.)

Enligt allmänt språkbruk menas med fosterbarn även barn, som av

myndigheterna utackorderats inom den egna kommunen. Att beträffande

49 § 2 moln.

Fosterbarn

enligt

nämndens

beslut.

49 § 3 mom.

Fosterhem,

barnafostrare.

BO §.

7 kap. ej

tillämpligt på

en del f oster­

barn.

180

Kungl. Maj:ts proposition nr 150.

51 § 1 mom.

Anmälan om

fosterbarns

mottagande.

dylika, av nämnden själv i enskilda hem eller barnhem placerade barn

stadga t. ex. plikt för fostraren att till nämnden anmäla mottagandet synes

emellertid olämpligt. Ifrågavarande kapitel har alltså avfattats sålunda,

att de av nämnden omhändertagna barnen i överensstämmelse med gängse

språkbruk äro fosterbarn (enligt 49 § 1 inom.), men, om de fostras inom

kommunen, undantagna från kapitlets bestämmelser (enligt 50 §). Detta

beror icke därpå att »barnavårdsnämndens egna barn» ej skulle vara före­

mål för kontroll, utan därpå att nämnden beträffande dessa barn bör ut­

öva ännu längre gående tillsyn än beträffande fosterbarn i allmänhet, samt

att eu del av kapitlets bestämmelser äro onödiga beträffande dessa barn.

Nämndens ansvar för de barn, varom bär är fråga, fastslås genom stad­

gandet i 32 §.

Det finnes emellertid ännu några grupper av barn, som icke böra i

något fall stå under den fosterbarnskontroll, varom 7 kap. handlar. Jag

åsyftar härmed dels elever i skyddshem och allmänna uppfostringsanstalter,

dels barn, som äro intagna i anstalter för abnorma och vanföra. Uppen­

bart är, att elever i skyddshem eller uppfostringsanstalter äro underkastade

så noggrann tillsyn, att de icke böra därjämte stå under fosterbarnskon­

troll; detta torde gälla även under det de äro villkorligt utskrivna. Yad

abnormanstalterna (sinnesslöanstalter, statens uppfostringsanstalter för sinnes-

slöa, epileptikeranstalter, blind- och dövstumanstalter) och vanföreanstal-

tema beträffar, stå de redan nu under fullt betryggande inspektion, varför

deras indragande under fosterbarnskontrollen icke ansetts vara av behovet

påkallat.

Barnafostrares anmälningsskyldighet m. m.

(K. 88, 93, 95 §§, M. s. 300—304, Y. 370, 372, 375, fbl. 5 §

1 mom.)

I det föregående (s. 168, 170) har redogjorts för kommitténs ståndpunkt

beträffande barnafostrares anmälningsskyldighet ävensom för de i denna del

avgivna yttrandena. Jämväl har (s. 172) framhållits, att föreliggande förslag

bygger på en till nya kategorier utsträckt och skärpt plikt att anmäla

barns mottagande.

I motsats till kommittén håller jag före, att anmälningsskyldighet be­

träffande fosterbarns mottagande bör åligga alla barnafostrare, således

även far- och morföräldrar, så snart ersättning utgår. Även om jag ej

kan helt ansluta mig till förste stadsläkarens i Stockholm yttrande, vilket

av medicinalstyrelsen framhållits såsom beaktansvärt (Y. 370), att tillsy­

nen över barn, som fostras hos far- eller morföräldrar bleve fullständigt

illusorisk, om anmälningsplikt ej stadgades, anser jag det dock knappast

försvarligt att beträffande denna icke ringa kategori av fosterbarn beröva

nämnden det betydelsefulla hjälpmedel vid kontrollens , utövande, som an­

mälningsskyldigheten onekligen innebär.

Att denna skyldighet med åtföljande bötesliot skulle innebära någon

181

otillbörlig hårdhet mot far- eller morföräldrarna synes mig icke heller kunna

göras gällande — åtminstone kan med större fog samma invändning göras

mot kommitténs ståndpunkt, att bötesstraff för försummad anmälan skulle

drabba en person, som av barmhärtighet utan ersättning i sitt hem mot­

toge ett främmande barn. Ett system, enligt vilket fosterbarnsbegreppet,

da fråga är om barn i enskilda hem, ställes i beroende av den omstän­

digheten, huruvida ersättning utgår, och med anmälningsplikt beträffande

alla fosterbarn, synes mig vai’a rationellare och även för den allmänna

uppfattningen naturligare än kommitténs förslag. Då jämlikt 76 § åtal

endast får ske på anmälan av barnavårdsnämnden, är det att förvänta att

mot far- eller morföräldrar, som av oförstånd försummat sin anmälnings­

plikt, ej kommer att ingripas med alltför stor stränghet. (Se även 89 §

4 mom.)

Med skäl kan invändas, att stadgande om anmälningsskyldighet beträf­

fande alla barn, som mottagas mot ersättning, ej innebär någon garanti

för att nämnden erhåller kännedom om samtliga dylika barn, och att för­

summelse härvidlag i en del fall är synnerligen svår att beivra, då ut­

fästelse av ersättning med t. ex. ett belopp en gång för alla ofta ej låter sig

påvisa. Genom bestämmelsen i 49 § 2 mom. torde emellertid denna

fara vara undanröjd, ty därigenom har, såsom redan framhållits, möjlighet

beretts nämnden att ingripa i samtliga fall, då barnets vård eller upp­

fostran är otillfredsställande.

I fråga om barn, som enligt 49 § 2 mom. förklarats för fosterbarn, gäller

givetvis i tillämpliga delar enahanda anmälningsplikt som vidkommande

(Övriga fosterbarn. Beträffande ingendera kategorien har nämnden ålagts

skyldighet att vid deras avflyttning från orten därom underrätta nämnden

i inflyttningskommunen (jfr 56 § 2 inom.). Även utan dylikt stadgande

är det att förvänta, att då avflyttningen kan antagas hava till syfte att

undgå kontroll eller eljest anledning till misstanke om missförhållanden

föreligger, ehuru ingripande från nämndens sida ännu ej skett, nämnden i

inflyttningskommunen uppmärksamgöres på förhållandet.

Kommittén har (M. s. 303) övervägt frågan om införande av dubbel

anmälningsplikt, d. v. s. anmälan både från den, som överlämnar, och den,

som mottager barnet, men kommit till den uppfattningen, att en dylik

anordning ej är att förorda. Jag delar i detta hänseende kommitténs upp­

fattning. Föreskrift om dylik dubbelanmälan torde vara ägnad att snarare

försvaga än stärka anmälningssystemets effektivitet.

Enligt gällande lag skall anmälan om fosterbarns mottagande ske i stad

inom tre och på landet inom fjorton dagar från barnets ankomst. Kom­

mittén föreslog för stad och köping med egen kommunalförvaltning två

och för landet åtta dagar. Detta förslag, som ej föranlett erinran, torde

kunna med viss formell jämkning godtagas.

Stundom torde det inträffa, att alla de upplysningar beträffande ett

fosterbarn, vilka iiro av vikt för nämnden, ej äro tillgängliga omedelbart

Kungl. Maj:ts proposition nr 150.

Tiden för

anmälan

Anmälans

innehåll.

182

Kungl. Maj:ts proposition nr 150.

51 § 2 och

3 mom.

Anmälan om

flyttning.

Öl § 4 mom.

Anmälan om

barnets död

eller b ort-

lämnande.

vid barnets mottagande. I sådant fall bör dock nämnden inom den

för anmälan stadgade tiden erhålla kännedom om att ett fosterbarn mot­

tagits i visst hem; sedermera kunna ytterligare upplysningar lämnas inom

den tid nämnden förelägger.

I enlighet härmed har i förevarande moment stadgats, att vid den

första anmälan uppgift skall meddelas angående barnafostrarens namn och

adress, ävensom, då barnet mottagits i barnhem, dettas benämning samt

dens namn och adress, som överlämnat barnet, d. v. s. i regel moderns.

Yid denna första anmälan eller sedermera, inom den tid som nämnden

bestämmer, böra till nämnden lämnas uppgifter angående barnets namn

och födelsedag samt föräldrarnas namn och yrke, vilket lämpligen sker

genom företeende av utdrag av födelse- och dopbok eller åldersbetyg rö­

rande barnet, varjämte nämnden bör erhålla redogörelse för de villkor,

under vilka barnet mottagits, och de förhållanden i övrigt, som hava be­

tydelse för bedömande av fosterhemmets eller barnhemmets lämplighet.

(Jfr K. 88 §.) Yad sålunda föreslagits innebär vissa smärre avvikelser

från gällande lags och kommittéförslagets bestämmelser. Att i olikhet

mot vad kommittén föreslagit, gällande lags bestämmelse om företeende

av prästbevis bibehållits — fastän, av praktiska skäl, åldersbetyg ansetts

kunna ersätta utdrag av födelse- och dopbok — har sin grund i ange­

lägenheten av att nämnden erhåller fullt tillförlitliga uppgifter.

(K. 93 § 2 och 3 inom., 95 §, M. s. 302, 304, Y. 371, fbl. 5 § 2

och 3 mom.)

I dessa moment hava, med eu obetydlig formell ändring, upptagits

kommittéförslagets bestämmelser om anmälan av flyttning.

(K. 93 § 4 inom., 95 §, M. s. 302, 304, Y. 370, fbl. 6 § 3 mom.)

Förevarande stadgande angående anmälan om fosterbarns död eller

bortlämnande överensstämmer med vad kommittén föreslagit med undantag

därav att, i anslutning till vad medicinalstyrelsen hemställt (Y. 370), tiden

för anmälan på landet om fosterbarns död föreslagits till fyra i stället för

åtta dagar samt att tiden för anmälan om fosterbarns bortlämnande före­

slagits till enahanda tid.

Tillsyn.

5ä §■

(K. 68, 71, 87, 89 §§, M. s. 224, 225, 227, 288—295, Y. 324,

FOtilUynldC

332> 356—358, 368, 418, fbl. 2 och 6 §§.)

I 52 § av föreliggande förslag har upptagits ett stadgande om barna­

vårdsnämndens tillsyn över såväl i fosterhem som barnhem vårdade foster­

barn. Kommittén framhåller (M. s. 226), att barnhemsvård, utövad av

föreningar, stiftelser eller enskilda personer, närmast är att likställa med

en i större omfattning bedriven fosterbarnsvård. Denna åskådning kom­

mer även till uttryck i föreliggande förslag, enligt vilket, såsom ovan

(s. 175) redan framhållits, barn i barnhem är att anse såsom fosterbarn.

Härigenom ställas alla barnhem under den lokala barnavårdsnämndens

Kungl. Maj:ts proposition nr 150.

183

kontroll. Kommittén föreslog (71 §), att endast barnliem, tillhörigt för­

ening, stiftelse eller enskild person, skulle stå under tillsyn av barna­

vårdsnämnden i den kommun, där hemmet vore beläget, men då t. ex.

landsting, som upprättar barnhem, i allmänhet torde kunna i enlighet

med föreliggande förslags 60 § erhålla dispens från tillsyn, lärer i sak

ingen skillnad råda mellan de båda förslagen. Olika meningar torde även­

ledes knappast råda om att dylik tillsyn med hänsyn till barnens bästa

är fullt befogad. Om i enlighet med föreliggande förslag koncession för

barnhem ej heller kommer till stånd, är kravet på fortlöpande, noggrann

tillsyn helt enkelt oavvisligt.

På sätt kommittén framhållit (M. s. 294), lärer det ej vara lämpligt att

i lagen giva detaljerade föreskrifter om beskaffenheten av den vård, som

bör komma fosterbarn till del. Såväl beträffande barnhem som enskilda

hem inskränker sig därför föreliggande förslag till en allmän föreskrift om

åliggande för nämnden att tillse, att fosterbarn komma i åtnjutande av

tillfredsställande vård och uppfostran. Därjämte har i 54 § beträffande

de enskilda hemmen barnafostrarens personliga egenskaper och för­

hållandena i övrigt, varmed särskilt avsetts fosterhemmets beskaffenhet,

framhållits såsom avgörande för frågan, huruvida den vård och uppfostran,

som komma barnet till del, äro »tillfredsställande». Och slutligen har i

fråga om fosterbarns vård i barnhem i 59 § 1 mom. lämnats en anvis­

ning för nämnden att uppmärksamma hemmets belägenhet, utrymme, ut­

rustning, ledning och personal.

Utöver nu nämnda stadganden har det ansetts böra särskilt åläggas

nämnden att tillse, att fosterbarn i händelse av sjukdom beredes den

särskilda vård, som omständigheterna kräva (jfr fbl. 6 § l mom.). I

detta åliggande torde innefattas skyldighet för nämnden att, i den mån

så är möjligt, kontrollera, att barn, som är i behov av läkarvård, erhåller

sådan (jfr Y. 368). Med hänsyn till den stora vikten av att späda barn

skyddas mot vanvård har slutligen, i huvudsaklig överensstämmelse med

kommittéförslagets 87 § andra stycket, särskilt framhållits nämndens plikt

att ägna uppmärksamhet åt vården av späda fosterbarn. Denna fråga

behandlas vidare under 55 §.

I andra stycket av förevarande § har med viss ändring upptagits den

av kommittén (K. 89 § 2 st., jfr fbl. 6 § 1 mom. 2 st.) föreslagna be­

stämmelsen om nämndens plikt att lämna barnafostrare erforderliga före­

skrifter. Därvid torde nämnden i fråga om den kroppsliga vården använda

sig av de råd och anvisningar beträffande vård av barn, särskilt späda

sådana, som medicinalstyrelsen jämlikt 79 § har att meddela.

Kommittén har (M. s. 291) med rätta betonat angelägenheten av att

nämnden vid tillsynens utövande icke nöjer sig med att gå efter de av

fosterföräldrarna eller av polismyndigheten gjorda anmälningarna, utan att

nämnden bör genom sina ledamöter och i större kommuner genom sär­

skilda organ utöva en oavlåtlig vaksamhet samt intimt samarbeta med

184

Kungl. Maj:ts proposition nr 150.

Framställning

från svenska

läkar­

sällskapets

pediatrik a

sektion.

53 §.

Undersökning

av fosterhems

och barnhems

beskaffenhet.

andra intresserade och på området erfarna myndigheter och enskilda per­

soner. Till vad sålunda anförts torde kunna tilläggas, att barnavårds-

männens medverkan vid tillsynens utövande bör kunna bliva av stort

värde.

I den av svenska läkarsällskapets pediatriska sektion gjorda framställ­

ningen (Y. 418) hava uppdragits en del riktlinjer för arbetet till skydd

särskilt för de späda barnens liv och hälsa. I denna framställning har

bl. a. betonats angelägenheten av att barnavårdscentraler, varmed förstås

övervakningsställen för späda barn, komma till stånd å alla platser med

mera sammanträngd befolkning samt ifrågasatts statsbidrag för dylika in­

rättningars anordnande. På vissa orter skulle givetvis sådana centraler

kunna på ett verksamt sätt bistå barnavårdsnämnderna i deras arbete.

Stundom kunde det tilläventyrs uppdragas åt dylik central att å nämndens

vägnar utöva viss del av fosterbarnskontrollen. Att, såsom i sektionens

skrivelse föreslagits, i barnavårdslagen införa stadgande härom liksom i

vissa andra angivna hänseenden, kan jag dock icke tillstyrka.

I gällande lag finnes icke något uttryckligt stadgande om åliggande för

nämnden att vid erhållen vetskap om att fosterbarn mottagits göra en

första undersökning av de förhållanden, under vilka barn vårdas. Möjligen

har detta varit en bidragande orsak till att fosterbarnskontrollen i det

stora hela skötts så otillfredsställande som fallet varit. I fråga om en­

skilda fosterhem innehöll ej heller kommittéförslaget något stadgande i an­

given riktning; i fråga om barnhem föreslogs koncessionstvång, d. v. s.

förhandsprövning. Av ovan angivna skäl har införande av koncessionssystem

ej kunnat av mig förordas. Denna omständighet jämte angelägenheten av

att i lagen framhäva nämndens ansvar för att tillsyn även över de en­

skilda fosterhemmen snarast möjligt kommer till stånd har föranlett mig

att föreslå ett stadgande, att nämndens första undersökning av fosterhem­

met eller barnhemmet skall äga rum ofördröjligen sedan nämnden —

genom anmälan enligt Öl § eller på annat sätt — erhållit vetskap om

barnets mottagande där. Endast för så vitt nämnden redan äger nog­

grann kännedom om hemmets beskaffenhet, må sådan undersökning under­

låtas. Det är min övertygelse, att det till följd av denna skyldighet för

nämnden att genast ställa hemmet under kontroll, skall bliva möjligt att

— med undvikande av de med koncessionssystemet förenade olägenheterna

— vinna det väsentliga av vad med ett dylikt system åsyftas.

Det kunde tilläventyrs ifrågasättas att, såsom i norsk lagstiftning1) skett,

stadga viss tid, inom vilken den första undersökningen av hemmet skall

verkställas. Jag anser mig dock icke böra föreslå ett dylikt fastslående

av en viss för alla fall och för alla delar av riket gällande tid. Särskilt

med hänsyn till nämndens sammansättning och den föreslagna inspektio-

*) Enligt Lov 29 april 1905 om tillsyn med pleiebarn m. v. § 4 skall dylik undersökning

äga

rum i stad inom

2

dygn

och

pä landet inom

10

dygn.

Kungl, Maj:ts proposition nr 150.

185

nen är det att förvänta, att obehörigt dröjsmål med undersökningens verk­

ställande icke skall äga rum.

Den första noggranna undersökningen skall så att säga bilda inlednin­

gen till nämndens sedermera alltjämt fortlöpande tillsyn. Även därefter

bör nämnden, i den mån så prövas påkallat, låta verkställa undersökning

av hemmet; detta utsäges i paragrafens andra stycke.

I 7 kap. har icke intagits någon motsvarighet till stadgandet i kommitté­

förslagets 88 § därom, att barnafostrare skall vara pliktig lämna barna­

vårdsnämndens ledamöter och biträden tillträde till lägenhet, där foster­

barn vårdas. Det har nämligen ansetts, att nämnden även i vissa andra

fall borde äga tilltvinga sig tillträde till lägenhet, där barn vistas, t. ex.

då anledning finnes till antagande, att barn, som vårdas hos föräldrarna,

är vanvårdat eller i fara att bliva vanartat (se Y. 269). I 77 § har där­

för, såsom nedan (s. 214) kommer att närmare beröras, införts ett stad­

gande om skyldighet för polismyndighet att lämna handräckning för vid­

tagande av åtgärd, som enligt barnavårdslagen ankommer på barnavårds­

nämnd. Då det enligt förslaget i vissa fall åligger barnavårdsnämnd att

verkställa undersökning i lägenhet, där barn vistas, torde genom nämnda

stadgande hava beretts möjlighet för nämnden att, även om föräldrarna

eller barnafostraren vägra tillträde, tilltvinga sig sådant.

Innehållet i övrigt i 88 § i kommittéförslaget motsvaras till en del av

vissa föreskrifter i 51 § 1 mom. av föreliggande förslag.

Åtgärder mot missförhållanden i fosterhem.

I 23 och 24 §§ av föreliggande förslag angivas de medel, vilka stå

barnavårdsnämnden till bnds vid beivrande av missförhållanden i barnets

eget hem: förebyggande åtgärder, såsom varning, förmaning m. m. (23 §)

och, om rättelse härigenom ej vinnes, barnets omhändertagande (24 §).

Ett liknande tillvägagångssätt bör komma till användning beträffande foster­

hem. Bestämmelser härom hava föreslagits i 54 och 55 §§. Härutöver

erfordras beträffande fosterhem vissa bestämmelser (56—58 §§), vilka

sakna motsvarighet, då fråga är om det egna hemmet. Samtliga dessa pa­

ragrafer avhandla alltså åtgärder mot missförhållanden i fosterhem och

hava därför sammanförts under denna rubrik, i motsats till nästa under­

avdelning, som handlar om åtgärder mot missförhållanden i anstalt.

(K. 90, 91 §§, M. s. 295—298, Y. 355 d, 356—358, fbl. 7 §1 och

2 mom.)

Dessa överensstämma i huvudsak med kommittéförslagets 90 och

91 §§. Yissa till största delen formella ändringar hava dock vidtagits.

Sålunda har föreslagits en bestämmelse av innebörd, att nämnden skall,

då omständigheterna därtill föranleda, föreskriva anlitande av lämplig, till

stöd för barns hemuppfostran inrättad anstalt eller barnets hållande till

54 och 55 §§.

Föreställ­

ningar, före­

läggande för

barnafostrare

att lämna

från sig

fosterbarn.

186

Kungl. Maj:ts proposition nr 150.

lämpligt arbete. En sådan föreskrift som t. ex. att fosterbarn skall be­

söka arbetsstuga eller liknande anstalt eller att fostermoder skall lämna

barnet till en barnkrubba, medan hon själv är upptagen av förvärvsarbete

utom hemmet, torde nämligen i vissa fall kunna vara av lika stor bety­

delse, som då fråga är om barn i föräldrahemmet; det nu föreslagna

stadgandet innebär i själva verket endast en motsvarighet till bestämmel­

sen i 23 § 1 mom. d).

Yinnes ej rättelse genom de med stöd av 54 § vidtagna åtgärderna,

eller anser nämnden ingen sannolikhet förefinnas, att på sådant sätt för­

bättring skall komma till stånd, skall, enligt vad i 55 § föreslås, nämnden

förelägga barnafostraren att lämna barnet från sig till den, som är skyldig

taga vård om detsamma, d. v. s. i regel modern. Det kan emellertid

tänkas, dels att detta ej befinnes lämpligt och dels att ett barnets för­

flyttande icke tål uppskov. Under sådana förhållanden bör nämnden, en­

ligt vad vidare i 55 § föreslås, i likhet med vad för närvarande utan stöd

av gällande lag stundom praktiseras, själv tills vidare omhändertaga barnet.

Förutom denna möjlighet innehöll kommittéförslaget anvisning på ännu

eu utväg, nämligen att barnafostraren skulle förständigas att avlämna barnet

till annan, som av nämnden anvisades. Detta skulle emellertid i de flesta

fall innebära, att nämnden finge träffa avtal om barnets inackordering utan

fullmakt från den, som sedermera skulle bära det ekonomiska ansvaret.

Därvid skulle nämnden måhända stundom nödgas i förhållande till den

nya barnafostraren garantera fosterlönens utbetalande. Lämpligare än en

dylik anordning torde vara, att nämnden i här avsedda fall alltid själv

omhändertager barnet, vilket medför rätt för nämnden till ersättning för

sina utgifter av föräldrarna, men sedermera söker, så snart ske kan, förmå

vederbörande försörjare att övertaga ansvaret för barnets vård. Detta sist­

nämnda följer dels av föreskriften i paragrafens sista stycke, att nämnden,

då åtgärd enligt denna § vidtagits, ofördröjligen skall underrätta den, som

är skyldig taga vård om barnet, dels av stadgandet, att med barnet

skall förfaras såsom med barn, omhändertaget för samhällsvård, varom

det i 47 § 1 mom. heter, att nämnden skall besluta om vårdens upp­

hörande, då behov därav ej längre föreligger.

Med hänsyn till angelägenheten av att förebygga sammanförande under

ohygieniska förhållanden av ett flertal späda barn i fosterhem har i före­

liggande förslag, liksom i kommittéförslaget, upptagits gällande lags före­

skrift om att i fosterhem i regel ej få mottagas flera än två barn under

ett års ålder.

Genom en hänvisning till stadgandet i 31 § har det ansetts böra öpp­

nas möjlighet i brådskande fall för nämndens ordförande och, under viss

förutsättning, för annan ledamot av nämnden eller tjänsteman hos den­

samma att i avbidan på nämndens beslut vidtaga åtgärd, varom i 55 §

stadgas.

187

(K. 92 §, M.

b. 298—300, Y. 358, fbl. 9 §.)

Enligt gällande lag kan förbud att mottaga fosterbarn endast meddelas

i samband med föreläggande att lämna fosterbarn från sig, en brist i la­

gen, som ofta påtalats. Lika med kommittén anser jag emellertid möjlig­

het böra öppnas för nämnden att även utan samband med dylikt före­

läggande meddela förbud att mottaga fosterbarn. Stadgande härom har

upptagits i förevarande §. Därvid har, med hänsyn till att även under

vissa andra förutsättningar än de i kommittéförslaget angivna ett förbud

kan anses befogat, en formulering kommit till användning, som möjliggör

meddelande av förbud i alla de fall, då ett sådant ur samhällets synpunkt

måste anses påkallat (jfr Y. 358).

Det av kommittén föreslagna stadgandet om förbud att utöva foster-

barnsvård i hälsovådlig lägenhet, som begagnas för sådant ändamål, har

upptagits i föreliggande förslag, kompletterat med föreskrift om att dylikt

förbud må meddelas även på förhand, då antagas kan, att lägenheten

kommer att begagnas för fosterbarnsvård.

Eu annan ofta påtalad brist i nu gällande fosterbarnslag är det förhål­

landet, att förbudets giltighet är begränsad till den kommun, där förbudet

meddelats. I föreliggande förslag (56 § 2 inom.) har upptagits det av

kommittén (92 § 2 mom.) i syfte att råda bot på ifrågavarande missför­

hållande föreslagna stadgandet, men därtill har fogats ett tillägg, som är

avsett att göra bestämmelsen mer effektiv. Enligt kommittéförslaget skulle

endast den barnavårdsnämnd, som meddelat förbudet, vara skyldig att vid

barnafostrarens avflyttning om förbudet underrätta barnavårdsnämnden i

den kommun, dit barnafostraren flyttat, men denna senare barnavårdsnämnd

ägde ej skyldighet att i sin tur vidare rapportera förbudet, även om barna­

fostraren efter helt kort tid åter avflyttade, kanske just för att härigenom

bliva fri från förbudets verkningar. Jag har därför funnit mig böra före­

slå, att barnavårdsnämnd, som erhållit dylik underrättelse, skall i sin tur

vara skyldig om förbudet underrätta barnavårdsnämnden i den kommun,

dit den person, som förbudet avser, avflyttar. Det är att förvänta, att den

sålunda kompletterade bestämmelsen skall vara ägnad att väsentligt för­

svåra det s. k. änglamakeriet.

3 mom. i 56 § överensstämmer med 3 mom. i kommittéförslagets 92 §

och torde ej tarva närmare motivering.

Om straff för den, som överträder förbud, varom här är fråga, stadgas

i 73 §.

(K. 94 §, M. s. 302, Y. 374, fbl. 8 — 10 §§.)

I förevarande § har upptagits stadgandet i kommittéförslagets 94 § med

ett mindre tillägg, avsett att framhäva, att en försummelse av anmälnings­

plikt icke under varje förhållande bör föranleda så långt gående åtgärder

som föreläggande för barnafostraren att lämna barnet från sig samt förbud

att mottaga fosterbarn, utan att så endast bör ske om, förutom nämnda

försummelse, även andra omständigheter föranleda dylika åtgärders vid­

tagande (se Y. 374).

Kungl. Maj:ts proposition nr 150.

Förbud att

mottaga

fosterbarn.

56

§.

57 §.

Påföljd av

uraktlåten

anmälan.

188

Kängl. Maj:ts proposition nr 150.

Behandling

av barn,

utackorderat

av främmande

barnavårds­

nämnd.

58

§.

59 §.

Föreställ­

ningar, an­

mälan hos

länsstyrelsen

in. tn.

(K. 96 §, M. s. 298, 304, fbl. 7 § 3 inom., vl. 18 § 3 och 4 mom.)

Den av kommittén i 96 § föreslagna bestämmelsen, huru förfaras skall,

då missförhållande föreligger beträffande fosterbarn, utackorderat i vis»

kommun av annan barnavårdsnämnd eller skyddshemsstyrelse, har här i

väsentligen oförändrad avfattning upptagits; dock har stadgandet endast

gjorts tillämpligt på barn, som utackorderats av barnavårdsnämnd, enär

enligt föreliggande förslag (se 50 §) 7 kap. ej är tillämpligt å skyddshems-

elever, icke ens om de äro villkorligt utskrivna, varför i förevarande sam­

manhang en dylik bestämmelse beträffande dem ej ansetts böra meddelas.

På grund av barnavårdsnämndens allmänna skyldighet att samarbeta med

andra myndigheter lärer det dock åligga nämnden att underrätta skydds-

hemsstyrelsen om missförhållande beträffande skyddshemselev av i före­

varande stadgande angiven art.

Åtgärder mot missförhållanden i anstalt.

(K. 71, 72, 96 §§, M. s. 227, 228, 304, Y. 332—334, 356—358,

fbl. 7 § 2 mom.)

Som en följd av barnavårdsnämndens tillsyn över alla fosterbarn inom

kommunen framstår nämndens skyldighet att beivra missförhållanden i barn­

hem. Skulle sådana förekomma i ett nämndens eget barnhem, framgår

nämndens oavvisliga skyldighet att avlägsna dem av stadgandet i 32 §, att

»omhändertaget barn skall erhålla erforderlig vård ävensom sådan upp­

fostran, som är ägnad att göra det till en duglig samhällsmedlem». På

grund av stadgandet i 50 § äro för övrigt bestämmelserna i 7 kap. ej

tillämpliga å av nämnden omhändertagna, å dess barnhem inom kommunen

vårdade barn. Förevarande §, som handlar om åtgärder mot missför­

hållanden i anstalt, är sålunda, såvitt angår barnhem, av betydelse endast

i fråga om sådant, som tillhör annan än den kommun, där hemmet är

beläget.

Nämndens tillvägagångssätt vid beivrande av missförhållanden i enskilda

hem och i barnhem är enligt förslaget i stort sett detsamma: föreställ­

ningar för att söka åstadkomma rättelse och, om detta ej lyckas, åtgärder

till förhindrande av att barn vidare vårdas i hemmet. 1 mom. av 59 §

överensstämmer så till vida med 54 §, att vid hemmets bedömande såväl

barnafostrarens personliga förutsättningar för uppgiften som förhållandena

i övrigt i lagtexten påpekas. Och liksom i 57 § har i förevarande mo­

ment underlåtenhet att fullgöra anmälningsskyldighet förklarats utgöra en

omständighet, som bör föranleda inskridande från nämndens sida. I fråga

om späda barn har föreslagits, att nämnden, då fullt betryggande anord­

ningar vidtagits, äger tillåta, att derå än två barn under ett års ålder

vårdas i hemmet.

Föreställningar till rättande av missförhållandena skola enligt förslaget

av nämnden göras hos hemmets innehavare eller hos dess styrelse, där

sådan finnes.

Kungl. Maj:ts proposition nr 150.

189

Skulle dessa åtgärder icke visa sig tillfyllestgörande, måste givetvis kraf­

tigare sådana tillgripas. Att utrusta nämnden med befogenhet att själv be­

sluta om barnhemmets stängande vore emellertid, på sätt även kommittén

ansett, mindre lämpligt. Enligt kommittéförslaget ägde nämnden om missför­

hållandena göra anmälan hos länsstyrelsen (71 §), som kunde antingen för­

bjuda att barn vidare vårdades där (72 §) eller återkalla koncessionen

(70 § 2 inom.). Enligt föreliggande förslag, som kraftigare än kommitténs

framhåller lämpligheten av att nämnden först söker genom föreställningar

förmå barnafostraren att undanröja föreliggande missförhållanden, har nämn­

den ävenledes att göra anmälan till länsstyrelsen (2 mom.), som, då för­

hållandena därtill föranleda, förfar i enlighet med 42 §, d. v. s. antingen

själv med sin större auktoritet söker åstadkomma rättelse eller förbjuder,

att barn vidare vårdas i hemmet. Sådant förbud kan givetvis även avse

endast vissa lokaler inom barnhemmet och kan uppenbarligen hävas, om

anledning därtill uppstår.

Det kan emellertid tänkas, att ett avvaktande av länsstyrelsens beslut

medför allvarlig hälsofara för de barn, som vistas å hemmet. Särskilt be­

träffande späda barn kan ett uppskov innebära vådor av så ödesdiger art.

att barnavårdsnämnden måste äga befogenhet att, utan avvaktande av läns­

styrelsens beslut, omedelbart omhändertaga de i hemmet vårdade barnen,

Ett stadgande härom har därför av mig föreslagits. T. o. m. ett invän­

tande av nämndens beslut kan tänkas i vissa fall innebära alltför långt

uppskov, varför liksom i 55 § genom hänvisning till 31 § öppnats möj­

lighet för ordföranden och, om kommunen sådant medgivit, för annan leda­

mot av nämnden eller tjänsteman hos densamma att i brådskande fall om­

händertaga barnen.

År kommun ägare av barnhem i annan kommun, torde det vara lämpligt,

att den lokala barnavårdsnämnden, då missförhållande yppas, icke i första

hand själv ingriper utan till en början endast underrättar den nämnd, som

äger hemmet. En hänvisning till stadgandet i 58 § har därför föreslagits.

Därest undantagsvis barn, som i förslagets mening äro fosterbarn (en­

ligt 49 § 1 eller 2 inom.), vårdas i anstalt (t. ex. förlossningshem, skol­

hem), vilken ej är att hänföra till barnhem, torde, då missförhållande

yppas, nämnden böra förfara på enahanda sätt, som är föreslaget be­

träffande barnhem. Föreskrift härom har upptagits i 4 mom. av före­

varande §. Av 50 § framgår, att vad sålunda föreslagits ej äger tillämp­

ning på anstalt, som jämlikt sistnämnda lagrum är undantagen från till -

lämpning av bestämmelserna i 7 kap.

Undantag från bestämmelserna i detta kapitel.

(K. 71, 95 §§, M. s. 227, 27 7, 304, Y. 59 s. 33 och 35, 358—305,

375, fbl. 17 § 3 inom., 18 §.)

Enligt kommittén skulle Kungl. Maj:t äga medgiva barnhem befrielse

190

Kungl. Maj:ts proposition nr 150.

60 §.

Befrielse från

tillämpningen

av 7 köp.

Dispens för

barnavårds­

nämnd

1 inom.).

Dispens för

barnavSrds-

anstalt med av

Kung]. Maj:t

fastställt

reglemente

2 mom.).

Dispens för

annan anstalt

(3

mom.).

från barnavårdsnämndens tillsyn (K. 71 §) och länsstyrelsen skulle äga

enahanda befogenhet i fråga om anmälningsskyldighet beträffande barn,

som mottoges i barnhem (K. 95 §). I övrigt förekommo i förslaget inga

bestämmelser om dispens från stadgandena om fosterbarnskontrollen.

Gällande lag öppnar däremot i långt större utsträckning möjlighet att

erhålla befrielse från inspektion av den lokala myndigheten. Sålunda an­

kommer på Kungl. Majt att medgiva styrelse för barnavårdsanstalt, vars

ordning Kungl. Maj:t fastställt, befrielse från tillämpningen av lagens be­

stämmelser i avseende å barn, som tillhöra anstalten. Sådant medgivande

må ock meddelas fattigvårdsstyrelse i avseende å barn, uttingade till

fostran vare sig inom eller utom fattigvårdssamhället (fbl. 17 § 3 mom.).

I fråga om annan för fosterbarnsvård avsedd anstalt än nu nämnts må

länsstyrelsen medgiva befrielse från anmälningsskyldighet och tillsyn enligt

lagen.

I vissa av de avgivna yttrandena har såsom en betydande brist i lag­

förslaget framhållits, att i detsamma, utöver ovannämnda stadganden i 71

och 95 §§, ej upptagits bestämmelser, svarande mot de nyss refererade

bestämmelserna i gällande lag. Det har gjorts gällande att, om ej möj­

lighet öppnades till dispens från den lokala myndighetens tillsyn, de stora

städernas väl utvecklade utackorderingsverksamhet, på grund av den i lands­

kommunerna ofta förekommande oviljan mot storstädernas utackorderings­

verksamhet på landet, komme att på det allvarligaste äventyras. Då vad

sålunda anförts icke torde sakna fog och inga olägenheter kunna tänkas

uppstå därest, på sätt för närvarande gäller, dispens i vissa fall meddelas,

har jag ansett de i detta hänseende framställda yrkandena böra vinna

bifall.

De av mig föreslagna stadgandena om dispens från bestämmelserna i

7 kap. hava sammanförts i 60 §.

1 mom. i denna § handlar om dispens för barnavårdsnämnd, som prövas

hava vidtagit fullt betryggande anordningar för tillsyn över barn, som av

nämnden överlämnats till fosterhem eller barnhem utom vederbörande

kommun. Befrielse medgives enligt förslaget av Kungl. Maj:t och gäller

tills vidare under högst tio år. Befrielsen kan omfatta hela kapitlet om

fosterbarnskontrollen (i överensstämmelse med fbl. 17 § 3 mom.), men

givetvis bör i varje fall prövas, i vilken utsträckning dispens bör med­

delas. I sammanhang härmed bör befrielse kunna meddelas från anmäl­

ningsskyldighet enligt 34 § 3 mom. och 35 § 1 mom.

I fråga om barnavårdsanstalt med av Kungl. Maj:t fastställt reglemente

föreslås enahanda stadgande som beträffande barnavårdsnämnd, även detta

i överensstämmelse med gällande lag (fbl. 17 § 3 inom.).

För annan anstalt torde befrielse böra meddelas av länsstyrelsen efter

vederbörande tjänsteläkares och barnavårdsnämnds hörande (jfr fbl. 18 §).

Kungl. Maj:ts proposition nr 150.

191

I likhet med kommittén (K. 95 §) anser jag, att även anmälningsskyl­

dighet här bör kunna uteslutas. Någon maximitid för befrielse har, lika

litet som i gällande lag (fbl. 18 §), föreslagits beträffande anstalt, varom

i förevarande mom. är fråga; det torde dock vara att förvänta, att läns­

styrelserna icke medgiva dispens för alltför lång tid åt gången, enär det

synes lämpligare att frågan om frikallelse tid efter annan tages under för­

nyat övervägande.

En del enskilda fosterhem äro givetvis av den art, att nämndens till­

syn är fullständigt obehövlig. I

sådana fall bör nämnden själv kunna

meddela befrielse därifrån. Tjänsteläkares hörande lärer här vara över­

flödigt. Däremot synes anmälningsskyldigheten ej böra eftergivas. Det

ligger i sakens natur, att befrielse ej bör meddelas för alltför lång tid i

sänder.

Det allmännas och de enskildas kostnader för barnavården

(8 och 9 kap.).

(K. 12 kap., M. s. 308—343, Y. 4 s. 5, 7, 12,

24, 26 s. 13, 32,

46, 50, 53, 60 s. 40—42, 61, 66 s. 45—48, 69,

70, 80, 89 s. 58,

92, 99 s. 65, 102 s. 76—78, 103 s. 84—86, 376—394, vl. 23—26

§§, fvl. 8 och 9 kap.)

Enligt kommitténs uppfattning borde barnavårdsnämnden visserligen hava

sin egen ekonomi och bestrida de utgifter, som dess verksamhet medförde,

men med hänsyn till barnavårdens samband med fattigvården samt de

regler, som givas i fattigvårdslagen och icke heller kunde lämnas åsido i

barnavårdslagen, syntes det kommittén lämpligt att, efter förebilden av

lagen angående uppfostran åt vanartade m. fl. barn, en uppdelning aAr de

uppkomna kostnaderna mellan barnavårdsnämnden och fattigvårdsstyrelsen

ägde rum (M. s. 327). Kommittén föreslog fattigvårdsstyrelsens andel till

2/s och barnavårdsnämndens till 1 3 av kostnaderna (K. 101 §). På fattig­

vårdsstyrelsen skulle ankomma att vidtaga alla åtgärder för att bevaka

kommunens intresse mot hemortskommun, landsting och staten samt mot

försumliga försörjningspliktiga (M. s. 326).

Enligt den av kommittén till förebild tagna bestämmelsen i gällande

lag (vl. 23 §) skall fattigvårdssamhälle lämna bidrag till barnavårdsnämn­

dens kostnader för omhändertaget barn. Bidraget utgår under högst fem

år med ett belopp av 100 kronor för år räknat eller det lägre belopp,

som må vara tillräckligt för hela den årliga kostnadens täckande. Eattig-

vårdssamhället är i sin ordning berättigat att uttaga ersättning för sin kost­

nad av barnets föräldrar eller hemortssamhälle.

Mot kommitténs förslag i denna del hava erinringar framställts, bott­

nande i två helt motsatta uppfattningar. Enligt den ena av dessa borde

kostnaderna för barnavården helt läggas på fattigvårdsstyrelsen. Till de

av kommittén gentemot denna uppfattning anförda skäl (M. s. 326) kan

jag ansluta mig.

Dispens för

fosterhem

■ 4 inom.).

192

Kungi. Maj:ts proposition nr 150.

Den andra uppfattningen innebär, att barnavårdsnämnden bör liava sin

egen fullständiga stat samt själv betäcka sina utgifter. Till stöd för denna

uppfattning har anförts ett flertal enligt min mening särdeles tungt vägande

skäl. (Se t. ex. Y. 7, 53, 66 s. 45—48, 69, 70, 99 s. 65, 102

s. 76—-78, 103 s. 84—86, 376, 382.) Särskilt vill jag framhålla svenska

stadsförbundets styrelses yttrande (Y. 103 s. 84—86), vari socialstyrelsen

instämt (Y. 376), samt fattigvårdsstyrelsens i Göteborg och ett flertal

andra fattigvårdsstyrelsers uttalanden (Y. 66 s. 45—48, 69, 70). Till

den kritik, som i stadsförbundets styrelses yttrande riktats mot kommit­

téns förslag i förevarande hänseende, kan jag i allt väsentligt ansluta mig.

De enligt min mening mest vägande skälen mot kommitténs förslag i

denna del torde kunna sammanfattas sålunda.

Gällande lags princip om skyldighet för fattigvårdsstyrelsen att ersätta

viss del av barnavårdsnämndens kostnad är motiverad med att skoldistrik­

tet (den kyrkliga kommunen) bör ansvara för barnens uppfostran och and­

liga vård, under det att fattigvårdssamhället (den borgerliga kommunen)

bör bära utgifterna för den lekamliga vården. Detta redan med nuva­

rande förhållanden tämligen egendomliga skäl för uppdelningen i fråga

torde helt och hållet bortfalla, därest barnavården i sin helhet överflyttas

till den borgerliga kommunen. Ett vidhållande av principen i fråga skulle

i själva verket innebära, att den borgerliga kommunen skulle i sista hand

återfå en del av kostnaden för barnavården av sig själv. Principens till-

lämpning har även föranlett lagbestämmelser av särdeles invecklad beskaf­

fenhet.

Det egentliga skälet för den av kommittén föreslagna uppdelningen av

kostnaderna synes hava varit en åstundan att förebygga, att barnavårds­

nämnden skulle hava att vidtaga åtgärder för att bevaka kommunens rättig­

heter mot hemortskommun, landsting och staten samt mot försumliga för­

sörjare, d. v. s. att barnavårdsnämnderna »uppträdde som processande

parter» (M. s. 326). Emellertid delar jag svenska stadsförbundets sty­

relses uppfattning, att rent organisatoriskt det hela torde ordnas betydligt

enklare, om barnavårdsnämnden själv finge handhava frågor om ersättnin­

garnas indrivande, men anordningar träffades, olika allt efter de lokala för­

hållandena, som förhindrade onödigt utredningsarbete. I detta avseende

hänvisar styrelsen till den i Stockholm praktiserade anordningen med eu

gemensam ombudsman för fattigvårds- och hälsovårdsnämnderna och till

erfarenheten från de större och medelstora städerna, där allt oftare sekre­

terare- och ombudsmansbefattningarna i olika nämnder samlas hos en och

samma person, stadsombudsmannen. Styrelsen framhåller vidare, att även

där dylik befattning icke finnes, det ganska lätt torde kunna ordnas så,

att allt arbete med t. ex. liemortsrättsutredningar och dylikt kommer både

fattigvårdsstyrelsen och barnavårdsnämnden till godo. Såsom styrelsen

betonar, kan på sådant sätt dubbelarbete undvikas, möjligheterna till frik­

tioner mellan de båda myndigheterna samt långsam och byråkratisk hand-

193

av ärendena avlägsnas. Svenska fattigvårdsförbundets barnavårds-

utskott uttalar sig i enahanda riktning samt framhåller vidare, att intet

hinder föreligger mot att i de mindre kommunerna en och samma person

mot ersättning från båda myndigheterna ombesörjer den legala sidan av

deras verksamhet (Y. 102 s. 78). Enligt min mening bör ett liknande

behandlingssätt av hithörande ärenden kunna med fördel tillämpas även i

landskommuner, där särskilda tjänstemän ej finnas; ökade möjligheter här­

för öppnas genom föreliggande förslags bestämmelser om samarbete mellan

fattigvårdsstyrelsen och barnavårdsnämnden och särskilt genom stadgandet

om att en ledamot av fattigvårdsstyrelsen skall vara ledamot jämväl av

barnavårdsnämnden. Det torde antagligen ej sällan kunna anförtros åt

denne gemensamme ledamot att handhava skötseln av ärendena i fråga

eller åtminstone att biträda de båda ordförandena i avseende härå.

I kammarrättens yttrande har gjorts gällande, att barnavårdsnämnden

visserligen skulle hava sin egen fullständiga stat, men att det icke desto

mindre skulle ankomma på fattigvårdsstyrelsen att ensam föra talan och

vidtaga åtgärder mot andra kommuner, försörjare och andra (Y. 99 s. 65

och

66

). Denna mening kan jag icke dela. I detta avseende anser jag,

att den synnerligen skarpa kritik, som bland annat från fattigvårdsliåll

riktats mot eu anordning, varigenom fattigvårdsstyrelsen skulle komma att

spela rollen av »exekutor» åt barnavårdsnämnden, i mycket är berättigad.

Varje åtgärd, som är ägnad att i det allmänna föreställningssättet ned­

sätta fattigvården och förläna den en förhatlig prägel, bör enligt min

mening omsorgsfullt undvikas. Och den nära nog enhälliga uppfattningen

i detta hänseende från deras sida, som fått sig ålagt det krävande och i

många fall otacksamma fattigvård sarbetet, är för visso förtjänt av det största

beaktande.

Med vidtagande av någon av de i det föregående antydda anordningarna

för samarbete beträffande den legala sidan av de båda myndigheternas

verksamhet är det enligt min uppfattning icke att befara, att svårighet

skall möta mot tillämpning av i görligaste mån enhetliga principer vid till­

varatagande av samhällets rätt till ersättning av enskilda för dess kost­

nader.

Eu fullt fristående ställning för de båda myndigheterna förutsätter ej

ett uppgivande av systemet med hemortsrätt eller av de för försörjnings­

pliktens fullgörande, enligt vad erfarenheten från fattigvården visar, så

synnerligen effektiva bestämmelserna om arbetsskyldighet m. m. (jfr M.

s. 337).

Det av kommittén i 12 kap. föreslagna samarbetet mellan de båda myn­

digheterna skulle »genom sin tungroddhet högst väsentligt neutralisera de

fördelar, kommittén velat vinna med centralisationen av barnavårdsären-

dena» (Y. 103 s. 84) och skulle antagligen leda till slitningar på grund

av olika uppfattning beträffande frågor om hemsändning, utkrävande av

ersättning m. m.

Bihang till riksdagens protokoll 1024.

1 saml. 112 käft. (Nr 150.) 197*23 18

Kungl. Maj:ts proposition nr 150.

194

Om myndigheterna Unge egna, i allo fullständiga stater, skulle detta

leda till "större reda och överskådlighet, och kommunens bokföring skulle

vinna i enkelhet. I detta hänseende anför fattigvårdsstyrelsen i Göteborg,

att den ersättning från fattigvården, som enligt kommitténs förslag skulle

utgå, komme att vålla ett oerhört arbete med särskilda debiteringar föi

vart barn för sig och med avdrag för direkt av föräldrar eller genom

barnavårdsman gjorda inbetalningar. Detta bleve ett vidlyftigt arbete med

en mycket omfattande ökning i bokföring, utskrivande av räkningar och

kontroll och med motsvarande registreringar, bokföring och kontroll från

fattigvårdens sida; detta arbete och dessa kostnader komme att leda till

ingen nytta (Y.

66

s. 46).

Det framgår ej med full tydlighet av kommittéförslaget, huruvida enligt

detsamma full ersättning skulle kunna utkrävas av hemortskommun eller

försörjningspliktig. Enligt vad kammarrätten och svenska stadsförbundets

styrelse gjort gällande skulle allenast de Vs av kostnaderna, vilka enligt

förslaget skola ersättas av fattigvårdsstyrelsen, kunna återkrävas (Y. 99

s. 65, 103 s.

86

). En motsatt uppfattning har hävdats av en ledamot

av kommittén (se förhandlingarna vid den ås. 38 omförmälda konferen­

sen s. 127). Och i ett par yttranden (Y. 60 s. 42, 381 s. 161) har

mot kommittéförslaget erinrats, att enligt detsamma de ersättningsskyldiga

kunde bliva föremål för krav från såväl fattigvårdsstyrelse som barnavårds­

nämnd beträffande ett och samma anspråk. Ingendera anordningen synes

mig tillfredsställande.

Mera än de av kommittén föreslagna bestämmelserna torde en anord­

ning, enligt vilken alla nämndens utgifter föras i dess stat, vara ägnad

att utveckla sparsamhetstendenser hos nämnden. Kommunen torde genom

val av ledamöter i barnavårdsnämnden, genom budgetens fastställande och

genom revisionen hava lika stora möjligheter att tillse, att verksamheten

handhaves med erforderlig sparsamhet, som fallet är beträffande övriga

kommunala nämnder.

Med hänsyn till bestämmelserna om nämndens tillsättande och samman­

sättning finnes ingen anledning till antagande, att nämnden skulle sakna

förmåga att på tillfredsställande sätt handhava ekonomien och vidtaga er­

forderliga legala åtgärder. Och långt ifrån att dela den uppfattningen, att

nämndens auktoritet skulle försvagas, om den erhölle full självständighet i

nämnda hänseenden, är jag av den åsikten, att det i många fall kan vara

av verkligt värde för nämnden att kunna hänvisa på, att eventuella åter­

krävs- och tvångsåtgärders vidtagande är beroende av nämndens eget be­

dömande och att nämnden alltså själv förfogar över nödiga maktmedel.

Det kan icke förbises, att nämnden i sin verksamhet för barnens skyd­

dande ofta kommer att stöta på stora svårigheter i form av tredska och

trots från försörjarna, och i sådana fall bör det vara av betydelse, att

nämnden själv äger befogenhet i angivna hänseenden.

Kungl. Maj ds proposition nr 150.

195

Av nu anförda skäl anser jag, att barnavårdsnämnden bör hava sin

egen fullständiga stat och själv hava att vidtaga åtgärder för att få sina

kostnader ersatta. Nämnden bör sålunda bevaka kommunens intresse i

fråga om barnavården gentemot hemortskommun, landsting och stat samt

vidtaga åtgärder mot försörjare. Ett sådant system ställer sig med all

säkerhet fördelaktigare ur ekonomisk synpunkt än den av kommittén före­

slagna anordningen, som genom ärendenas behandling av tvenne myndig­

heter med nödvändighet skulle föranleda dubbelarbete i fråga om bok­

föring m. m. (Se Y.

66

s. 46.)

Av min nu tillkännagivna ståndpunkt följer, att kommittéförslagets be­

stämmelser om kostnaderna för barnavården måst undergå en genomgri­

pande omarbetning. Därvid har det till en början synts mig lämpligt att

uppdela de bestämmelser, som motsvaras av innehållet i

12

kap. i kom­

mitténs förslag, i två kapitel, av vilka det ena

(8

kap.) handlar om kost­

naderna för samhällets barnavård m. m. och det andra

(9

kap.) om en­

skildas ersättnings- och arbetsskyldighet. Med hänsyn bl. a. till önsk­

värdheten av att fattigvårdsstyrelsen och barnavårdsnämnden genom någon

gemensam kraft handlägga ärenden om ersättning, arbetsskyldighet m. m.,

har jag ansett det vara ändamålsenligare att, där så kunnat ske, hänvisa

till fattigvårdslagens stadganden i nämnda hänseenden än att meddela

parallellbestämmelser till fattigvårdslagstiftningen, ett tillvägagångssätt, som

skulle föranlett större vidlyftighet i lagtexten och vid tillämpningen med

sannolikhet vållat större svårigheter för de kommunala myndigheterna

(se Y. 3 s. 3 sista stycket).

Jag övergår nu till

8

kap.

Kungl. May.ts proposition ?ir 150.

8

KAP.

Om kostnaderna för samhällets barnavård m. m.

(K. 97 §, M. s. 308, 309, 313, Y. 377, fvl. 39 §.)

61 §.

Förevarande stadgande innebär i sak ingen skillnad från kommittéför-

Kostnaderna

slagets 97 §, men har i formellt hänseende undergått en mindre omar- forTahand

betning. Någon närmare motivering, utöver den av kommittén meddelade, av kommunen.

torde icke vara erforderlig.

Av eu länsstyrelse har framhållits, att kommittén icke syntes hava upp­

märksammat den betydelse, som det enligt bestämmelserna om understöd

åt synnerligt skattetyngda landskommuner kunde äga, att barnavårdsutgif-

terna icke räknades såsom utgifter för folkskole- eller fattigvårdsväsen.

Yad sålunda anförts synes mig beaktansvärt, särskilt med hänsyn till

att en icke obetydlig del av fattigvårdsstyrelsens verksamhet, nämligen

den som avser att bereda vård åt helt omhändertagna fattiga barn, enligt

föreliggande förslag skall överflyttas till barnavårdsnämnden. Denna fråga

torde komma att vid behandling av spörsmålet om eventuell prolongation

196

Inverkan på

förvärv av

hemortsrätt,

ersättning av

hemorts­

kommun, hem­

sändning och

ersättning

därför.

62

§.

Inverkan

på förvärv av

hemortsrätt.

av förordningen den 29 juni 1921 angående understöd av skatteutjäm-

ningsmedel åt synnerligt skattetyngda landskommuner bliva föremål för

övervägande av chefen för finansdepartementet.

(K. 102 § 1 mom., M. s. 331—334, Y. 388, fvl. 45—51, 57 §§,

vl. 24 och 26 §§.)

Frågorna om barnavårdskostnads inverkan på förvärv av hemortsrätt,

om ersättning av hemortskommun för sådan kostnad och om hemsändning

stå i nära samband med varandra. Liksom i fattigvardslagen i motsva­

rande fall är stadgat, torde sålunda, om utkrävande av ersättning från

hemortskommun medgives, sådan ersättning även böra inverka på förvärv

av hemortsrätt. Och reglerna om ersättning maste även ses i förhållande

till stadgandena om hemsändning; medgives rätt till ersättning, blir be­

hovet av bestämmelser om hemsändning onekligen något mindre starkt

framträdande.

Lika med kommittén (M. s. 333) anser jag, att förhållandet i hemorts-

rättsavseende mellan kommun, där barn omhändertagas, och barnets hem­

ortskommun, bör, i olikhet mot vad i lagen om uppfostran åt vanartade

m. fl. barn (26 §

2

mom.) är stadgat, avgöras efter de i fattigvårdslag-

stiftningen givna regler.

Enligt kommittén skulle viss del av barnavårdsnämndens kostnad för

barn under 16 år ersättas av fattigvårdsstyrelsen, och blott denna på

fattigvårdsstyrelsen fallande kostnad skulle inverka på hemortsrättsförvärv.

Enär bestämmelse om fattigvårdsstyrelsens ersättningsskyldighet i förhål­

lande till barnavårdsnämnden ej upptagits i föreliggande förslag, finnes

intet skäl att begränsa inverkan på förvärv av hemortsrätt till det fall,

att kostnaden avser barn under 16 år, eller till någon del av kostnaden,

utan lärer det böra stadgas, att utgift, som kommun haft för omhänder­

taget barn, skall inverka på förvärv av hemortsrätt på enahanda sätt, som

i

49

§ fattigvårdslagen är stadgat beträffande fattigvård, lämnad enligt

1

§ nämnda lag.

Enär enligt 49 § 2 mom. samma lag fattigvård till äktenskapligt barn

under 16 år inverkar på föräldrarnas förvärv av hemortsrätt, och fattig­

vård åt utomäktenskapligt barn under 16 år inverkar på moderns hem­

ortsrättsförvärv, bör utgift enligt barnavårdslagen för omhändertaget barn

under 16 år inverka, i fråga om barn i äktenskap å föräldrarnas och i

fråga om barn utom äktenskap å moderns hemortsrätt. Även i övrigt

bör utgift enligt barnavårdslagen för omhändertaget barn under 16 år in­

verka på andras förvärv av hemortsrätt i de fall, då sådan inverkan ut­

övas av fattigvård enligt

1

§ fattigvårdslagen åt barn i nämnda ålder.

Lå däremot barn över 16 år är självständigt i liemortsrattsavseende,

bör utgift för barnet enligt barnavårdslagen hava inverkan allenast på bar­

nets eget hemortsrättsförvärv; uttryckligt stadgande härom lärer vara er­

forderligt. Sistnämnda stadgande är avsett att utgöra ett undantag allenast

från de i

49

§ fattigvårdslagen givna bestämmelserna om inverkan på

Kungl. Maj:ts proposition nr 150.

Kungl. Maj:ts proposition nr 150.

197

hemortsrättsförvärv. Skulle exempelvis kvinnlig skyddshem sele v hava barn

utom äktenskap, har barnet på grund av stadgande i 47 § fattigvårds­

lagen samma hemortsrätt som modern.

Enligt 49 § 1 mom. fattigvårdslagen äger inverkan på förvärv av hem­

ortsrätt ej rum, då fattigvården bestått i bekostande åt skolbarn av klä­

der, underhåll eller annat, som avser att sätta dem i tillfälle att begagna

skolundervisningen, läkar- eller förlossningshjälp eller medicin, då hjälpen

eller medicinen lämnats annorledes än i förening med vård å anstalt, eller

begravningshjälp. I de antagligen sällsynta fall, då barnavårdsnämnds

kostnad för omhändertaget barn är allenast sådan, som nyss nämnts, bör

kostnaden ej inverka på förvärv av hemortsrätt.

Enligt gällande lag och kommitténs förslag skall för viss del av kom-

Ersättning av

munens kostnad för omhändertaget barn, nämligen för den del, som er- kommun

satts av fattigvårdsstyrelsen, gottgörelse utgå från hemortskommunen. Aven

jag är av den uppfattningen, att ersättning för kostnad för omhändertaget

barn bör kunna utkrävas av hemortskommunen, men då bestämmelse om

fattigvårdsstyrelses skyldighet att ersätta barnavårdsnämnden viss del av

denna kostnad icke upptagits i föreliggande förslag, bör hela kostnaden

ersättas, liksom fallet är med fattigvårdskostnad, och detta oberoende av

om barnet är under eller över 16 år. Därest blott kostnad för barn

under 16 år skulle ersättas, skulle detta åsamka särskilt städerna särdeles

betungande kostnader för de barn från andra kommuner, vilka i åldern

15-—18 år omhändertoges för vanart. Rätten till ersättning för utgift

för omhändertaget barn bör sålunda, oberoende av om barnet är under

eller över 16 år, vara densamma, som stadgas enligt fattigvårdslagen be­

träffande obligatorisk fattigvård. Reglerna i 50 och 51 §§ fattigvårds­

lagen böra alltså vara tillämpliga. Skillnad bör ej göras mellan barn,

omhändertaget för skyddsuppfostran, och barn, omhändertaget för samhälls-

vård.

Genom bestämmelserna i 57 § fattigvårdslagen hava givits regler om

Hemsändning,

hemsändning, så avfattade, att behörig hänsyn tagits, å ena sidan till

kommunernas intressen och å den andra till det humanitetskrav, som ur

understödstagarnas synpunkt ej får förbises. Dessa regler ävensom i sam­

manhang därmed meddelade bestämmelser om ersättning för hemsändnings­

kostnad torde böra äga tillämpning jämväl å barn, vilka enligt barnavårds­

lagen omhändertagits för samhällsvård, en åsikt, som även omfattades av

kommittén.

I gällande lag finnes intet stadgande om hemsändning av barn, som

omhändertagits för vanart eller sedlig försummelse. Kommittén ansåg,

att i dylika fall liemsändning ej borde medgivas. För hemsändning i dy­

lika fall talar onekligen den omständigheten, att enligt föreliggande för­

slag åldern för omhändertagande för vanart höjts till 18 år. Då ungdom

i 16—18-årsåldern i stor utsträckning beger sig till städerna och där

198

Kungl. Maj:ts proposition nr 150.

63 §.

Ersättning av

landsting

för vård å

vissa sjuk­

vårds anstalter

rrv. m. samt

av staten.

stundom hemfaller åt ett levnadssätt, som bör föranleda omhändertagande

för skyddsuppfostran — särskilt gäller detta flickor, vilka förfalla till

sedeslöshet — kan det givetvis för städerna bliva betungande att bereda

vård åt alla omhändertagna. Då emellertid enligt föreliggande förslag

ersättning kan utkrävas av hemortskommunen, torde den nu anförda syn­

punkten ej böra tillmätas avgörande betydelse. Något förbud mot att

för skyddsuppfostran omhändertaget barn hemsändes till hemortskommun

torde dock ej böra stadgas. Det kan nämligen utan tvivel tänkas fall,

då båda kommunernas barnavårdsnämnder äro ense om lämpligheten av

hemsändning och betänklighet mot densamma ej möter ur barnets syn­

punkt. Aven sedan barn överlämnats till skyddshem inom det lands­

tingsområde, där omhändertagandet skett, kan överflyttning till skyddshem

inom hemortskommunens landstingsområde stundom tänkas vara för alla

parter önskvärd och torde därför ej böra förbjudas. Men genom att 57 §

fattigvårdslagen, på sätt jag föreslår, göres tillämplig allenast på barn,

som omhändertagits för samhällsvård, blir hemsändning ej möjlig i annat

fall än då nämnderna äro ense därom.

I enlighet med ovan angivna grunder hava i förevarande paragraf upp­

tagits bestämmelser om inverkan på förvärv av hemortsrätt, om ersättning

av hemortskommun samt om liemsändning och ersättning för hemsänd­

ningskostnad.

(K. 102 § 1 mom., M. s. 330, 331, 334, 335, fvl. 40—42, 60 §§.)

Enligt 40—42 §§ fattigvårdslagen gottgör landstinget vederbörande

hemortskommun helt eller delvis dess kostnader för vissa sjuka och

abnorma understödstagares vård å anstalt. Lika med kommittén anser

jag, att landstinget bör hava enahanda skyldighet i fråga om barn, som

omhändertagits enligt barnavårdslagen. Att begränsa denna skyldighet

till att avse allenast kostnaden för barn under 16 år, kan jag dock icke

anse motiverat, i betraktande av att enligt fattigvårdslagen kommunen äger

rätt till ersättning för understödstagare av alla åldrar.

I 60 § fattigvårdslagen stadgas rätt för kommunen till ersättning av

staten i vissa fall för fattigvård (till utlänning, till den, vilkens hemorts­

rätt ej kunnat utrönas, samt till den, som under minst tre år vistats utom

hemortskommunen). I

2

mom. av samma § föreskrives vidare, att rätt

till gottgörelse av staten för fattigvård till den, som minst tre år vistats

utom hemortssamhället, ej föreligger, då vederbörande understödstagare

under nämnda tid erhållit fattigvård av samhället. I fråga om inverkan

på rätt att erhålla sådan gottgörelse bör uppenbarligen utgift för av

barnavårdsnämnd omhändertaget barn vara att anse såsom fattigvård. Jag

kommer därför att i det följande föreslå tillägg till 60 §

2

mom. fattig­

vårdslagen av den innebörd jag nu angivit.

Har kommun haft utgift för barn, som omhändertagits enligt barna-

vårdslagen i fall, då jämlikt 60 § fattigvårdslagen ersättning för fattig-

199

vård lämnas av staten, bör kommunen i förhållande till staten till­

erkännas samma rätt, som enligt nämnda lagrum tillkommer fattigvårds-

samhälle.

Förevarande § har avfattats enligt de grunder jag nu angivit.

(K. 104, 105 §§, M. s. 342, 343, Y. 391 — 393,

vl. 23 § 2 mom.)

Enligt gällande lag skola i regel kostnaderna för de av barnavårds­

nämnden omhändertagna barnen i första hand bäras av barnavårdsnämnden.

Härifrån stadgas emellertid det undantaget, att landsting eller stad, som

ej deltager i landsting, skall svara för kostnaden

för uppfostran av

skyddshemselever (i skyddshem eller, efter villkorlig utskrivning, utom

skyddshem). Barnavårdsnämnden skall dock till landstinget eller staden

erlägga visst, i lagen till beloppet angivet bidrag (vl. 23 § 2 inom.).

Dessa bestämmelser hava, i vad de avse landstingens och städernas

ansvarighet samt barnavårdsnämndens bidragsskyldighet, i kommittéför­

slaget bibehållits (K. 104 §).

Enligt föreliggande förslag äro föräldrarna ansvariga för kostnaderna för

deras barn under 16 år, dock endast intill ett visst maximibelopp

(68

§

2 och 3 mom.). För denna princips genomförande i praktiken har det

befunnits lämpligt (se vidare nedan s. 243) att även beträffande skyddshems-

elever stadga, att kommunen skall i första hand svara för hela vårdavgiften.

Denna, i förslaget benämnd skyddshemsavgift, skall av den barnavårdsnämnd,

som omhändertagit barnet, erläggas till vederbörande skyddshemsstyrelse.

Har barnet hemortsrätt inom annan kommun, äger nämnden rätt till ersätt­

ning av barnavårdsnämnden därstädes. Hemortskommunens barnavårdsnämnd

skall enligt förslaget hava rätt till visst bidrag från landstinget för skydds-

hemsavgiftens bestridande. I huvudsak samma system kommer sålunda

till tillämpning som i 40—42 §§ fattigvårdslagen. Bidragets storlek har

ej ansetts böra bestämmas i lagen. På grund av penningvärdets växlingar

torde nämligen sådant bestämmande böra ske i särskild författning, som