2

Kungl. Maj:ts proposition nr 150.

Förslag

till

LAG

om samhällets barnavård.

Härigenom förordnas som följer:

1 KAP.

Om barnavårdsnämnd.

Verksamhetsområde och uppgifter.

¹

§•

Varje kommun har att i enlighet med bestämmelserna i denna lag ordna sin

barnavård. I varje kommun skall finnas en barnavårdsnämnd.

Hava två eller flera kommuner, enligt vad i lagen om fattigvården sägs,

förenat sig att tillsammans utgöra ett fattigvårdssamhälle, skola de även

gemensamt handhava sin barnavård. I sådant fall skola de anses såsom en

kommun i fråga om vad till barnavården hörer samt hava gemensam barna­

vårdsnämnd; och skola i övrigt de i 7 § 2 mom. i lagen om fattigvården

meddelade bestämmelser äga motsvarande tillämpning.

2 §•

1 mom. Barnavårdsnämnden har att med uppmärksamhet följa de inom

kommunen rådande förhållandena i avseende å barns vård och uppfostran

samt noggrant tillse, att barn, vilka vistas inom kommunen och äro i den

belägenhet, att det enligt denna lag ankommer på nämnden att ingripa,

bliva föremål för dess åtgärder.

Särskilt åligger det nämnden

att, i fall, som avses i 22 §, taga befattning med misshandlade, vanvårdade,

eller för annan fara till liv eller hälsa utsatta barn samt barn, som äro van-

artade eller i fara att bliva vanartade,

att, på sätt i 29 § stadgas, omhändertaga nödställda, sjuka och värnlösa

barn, samt

att enligt bestämmelserna i 7 kap. öva kontroll över fosterbarnsvården.

Jämväl i övrigt har nämnden att ombesörja alla de angelägenheter i av­

seende å kommunens barnavård, vilka äro att hänföra till förvaltning och

verkställighet. I sådant hänseende åligger det nämnden, bland annat,

att förvalta de till kommunens barnavård anslagna eller eljest hörande

medel, därför avsedda fastigheter och annan egendom;

4

Kungl. Maj:ts proposition nr 150.

4§-

Omfattar kommun eller kommuner, vilka gemensamt handhava sin barna­

vård, två eller flera församlingar, förordnar domkapitlet en av kyrkoherdarna

i dessa församlingar att vara ledamot i barnavårdsnämnden och en annan

av kyrkoherdarna till suppleant för denne. Kyrkoherde, som ej är ledamot

i nämnden, äger att deltaga i dess förhandlingar men ej i besluten samt

att, där han så begär, få sin mening antecknad till protokollet.

I annexförsamling, där komminister finnes anställd, äger denne eller den

hans tjänst förestår att, när kyrkoherden ej själv är tillstädes, deltaga i

nämndens förhandlingar och beslut.

5

§-

Till suppleanter för de ledamöter, som avses i 3 § 1 mom. b), utser kom­

munen en ledamot eller suppleant i kommunens fångvårdsstyrelse och en

vid dess folkskolor eller fortsättningsskolor anställd lärare eller lärarinna,

där sådan finnes att tillgå.

För de i 3 § 1 mom. c) omförmälda ledamöterna utser kommunen, om

dessa ledamöter äro två till antalet, två suppleanter och eljest suppleanter

till minst ledamöternas halva antal eller, om deras antal ej är jämnt, till

minst det antal, som är närmast över hälften.

Minst en av suppleanterna skall vara kvinna.

Har i stad annan läkare än stadsläkare blivit jämlikt 3 § 2 mom. utsedd

till ledamot av nämnden, skall staden till suppleant för honom utse annan

läkare.

6

§-

1 mom. De i 3 § 1 mom. c) omförmälda ledamöter i barnavårdsnämn­

den och suppleanter för dem utses bland inom kommunen bosatta svenska

män och kvinnor, som fyllt tjugufem år.

Ledamot eller suppleant kan ej vara

a) den som icke råder över sig och sitt gods;

b) den som är förklarad ovärdig att i rikets tjänst vidare nyttjas eller

eljest på grund av honom ådömd straffpåföljd icke må utöva allmän befatt­

ning eller genom utslag, vilket ännu icke vunnit laga kraft, är dömd till

straffpåföljd, varom sist förmäles, eller den som är ställd under framtiden

för brott, vilket medför nämnda påföljd;

c) den som är förklarad ovärdig att inför rätta föra andras talan.

Hustru vare ej, på den grund, att äldre giftermålsbalken är tillämplig i

fråga om makarnas förmögenhetsförhållanden, obehörig att utöva uppdrag,

varom nu är fråga.

Med hänsyn till ämbete- eller tjänstemannaställning må landshövding,

landssekreterare, landskamrerare, länsassessor eller landsfogde icke vara

ledamot eller suppleant i barnavårdsnämnd; ej heller landsfiskal i barna­

vårdsnämnd inom sitt distrikt. Av kommunen avlönad tjänsteman, som i

och för sin befattning är redovisningsskyldig inför barnavårdsnämnden, må

icke vara ledamot eller suppleant i samma nämnd.

5

Beträffande rätt för de valda ledamöterna och deras suppleanter att av­

säga sig uppdrag att vara ledamot eller suppleant i barnavårdsnämnd gäller

å landet vad om ledamot eller suppleant i kommunalnämnd och i stad vad

om stadsfullmäktig är i kommunallagarna stadgat; dock att lärare eller

lärarinna, som avses i 3 § 1 mom. b) och 5 §, äger avsäga sig uppdraget en­

dast då annan sådan finnes att tillgå samt att kvinna icke äger tillgodonjuta

den henne enligt kommunallagarna tillkommande särskilda avsägelserätt.

2 mom. De av kommunen utsedda ledamöter i barnavårdsnämnden och

suppleanter för dem väljas för fyra år, räknade från och med den 1 januari

året näst efter det, då valet skett.

I kommun, där val sker första gången, skall halva antalet av de leda­

möter, som avses i 3 § 1 mom. c) och halva antalet suppleanter för dem

eller, om antalet icke är jämnt, det antal, som är närmast under hälften,

utses för allenast två år, och böra dessa ledamöter och suppleanter samt

de, vilka skola kvarstå i fyra år, utses genom särskilda val.

Särskilt val för kortare tid än fyra år av ledamöter, som i nästföregående

stycke avses, och suppleanter för dem må ock, efter kommunens beslut,

ske, där sådant i anledning av beslutad ökning av antalet ledamöter eller

suppleanter varder nödigt, på det att hälften av hela antalet ifrågavarande

ledamöter och suppleanter, eller, om detta icke är jämnt, det antal, som är

närmast över eller under hälften, må kunna utses vartannat år.

Avgår av kommunen vald ordinarie ledamot under den för honom be­

stämda tjänstgöringstid, anställes fyllnadsval. Den sålunda valde tjänstgör

under den tid, som för den avgångne återstått.

7

§•

Mindre kommun må, där så med hänsyn till förhållandena prövas lämp­

ligen kunna ske, av Konungen för viss tid eller tills vidare befrias från

skyldigheten att hava särskild barnavårdsnämnd. I sådant fall skall barna­

vårdsnämnden utgöras av fattigvårdsstyrelsen, förstärkt med kyrkoherden i

församlingen eller hans ställföreträdare samt en vid kommunens folkskolor

eller fortsättningsskolor anställd lärare eller lärarinna. Sistnämnde ledamot

väljes av kommunen för fyra år, räknade från och med den 1 januari året

näst efter det, då valet skett. Till suppleant för den sålunda valde utser

kommunen för enahanda tid en annan vid samma skolor anställd lärare eller

lärarinna, där sådan finnes att tillgå.

I fall, som här avses, gäller i tillämpliga delar vad i 4 § är stadgat.

⁸ §•

1 mom. Kommun, där särskild barnavårdsnämnd finnes, utser bland

nämndens ledamöter ordförande och vice ordförande att tjänstgöra för den

tid, de äro valda till ledamöter.

Uppgift å den persons namn och bostad, som valts till ordförande, skall

ofördröjligen insändas till länsstyrelsen, som låter meddela underrättelse

därom i länskungörelserna.

Kungl. Maj:ts proposition nr 150.

6

Aro både ordföranden och vice ordföranden frånvarande från nämndens

sammanträde, utser nämnden inom sig ordförande för tillfället.

Nämnden utser inom sig för varje år en kassaförvaltare, därest ej kom­

munens förvaltning ordnats på ett sätt, som gör sådan kassaförvaltare obe­

hövlig.

2 mom. Kommun, där barnavårdsnämnden har den sammansättning, som

i 7 § sägs, utser en av nämndens ledamöter med särskild insikt i och in­

tresse för barnavårds- och uppfostringsfrågor att för den tid han är vald

till ledamot vara föredragande i de ärenden, som ankomma på nämndens

prövning.

Tid för sammanträde, beslutförhet m. m.

⁹ §•

1 mom. Ordinarie sammanträden hållas av barnavårdsnämnden i mån av

behov och joå regelbundet återkommande tider. Tid och ställe för dessa

sammanträden böra av nämnden till allmänhetens kännedom kungöras.

Extra sammanträde hålles, då ordföranden finner sådant nödigt eller

minst halva antalet av nämndens ledamöter gör framställning därom. Sam­

manträde hålles ock på begäran av läkare, som jämlikt 3 § 2 mom. är leda­

mot av nämnden eller berättigad att deltaga i dess förhandlingar. Kallelse

till extra sammanträde meddelas på sätt nämnden beslutar.

2 mom. Ärende må icke hos barnavårdsnämnden till avgörande före­

tagas, såvida ej flera ledamöter än hälften av hela antalet äro tillstädes.

För beslut angående barns omhändertagande för skyddsuppfostran, varom

i 24 och 47 §§ sägs, erfordras, att minst tre ledamöter äro ense om beslutet.

3 mom. Omröstning till beslut sker öppet, och tillkommer varje röstande

en röst. Yid lika röstetal gäller den mening, ordföranden biträder.

Val skall, där så äskas, förrättas med slutna sedlar, och skiljer lotten

mellan lika röstetal.

4 mom. Körande påföljd för uteblivande från sammanträde gäller vad i

kommunallagarna är stadgat om ledamot och suppleant i kommunalnämnd

eller om stadsfullmäktig.

10

§.

Vid barnavårdsnämndens sammanträden skall föras protokoll, upptagande

nämndens beslut och skälen därför.

Protokollet skall justeras antingen genast eller sist vid nämndens nästa

sammanträde; dock kan nämnden särskilt för varje gång uppdraga åt två eller

flera av sina ledamöter att jämte ordföranden verkställa justeringen.

Ordförandens uppgifter m. m.

11

§•

Ordföranden i barnavårdsnämnden tillkommer:

att befordra nämndens beslut till verkställighet och för sådant ändamål å

nämndens vägnar ingå avtal;

Kungl. Maj:ts proposition nr 150.

7

att föra eller låta föra protokoll vid nämndens sammanträden;

att vårda nämndens handlingar och ansvara för räkenskapernas ordentliga

förande;

att med laga verkan mottaga stämningar och andra meddelanden, som

skola delgivas nämnden; samt

att ombesörja all skriftväxling för nämnden och själv eller genom ombud

inför domstolar och andra myndigheter företräda nämnden och föra dess

talan.

12

§.

Ordföranden äger tillgodonjuta ej mindre den gottgörelse, som av kom­

munen anslås för de honom genom uppdraget åsamkade kostnader för skriv-

materialier, postporto samt skrivare- och räkenskapshjälp, än även, därest

kommunen anser, att jämväl ersättning för det med uppdraget förenade be­

svär må till honom utgå, arvode till belopp, som kommunen med hänsyn till

arbetets omfattning finner skäligt. Beslut om tilldelande av sådant arvode

eller förhöjning därav skall underställas länsstyrelsens prövning.

Revision m. m.

13 §.

I fråga om granskning av barnavårdsnämndens räkenskaper och förvalt­

ning gäller vad i kommunallagarna finnes stadgat.

Eu var ledamot av barnavårdsnämnden ansvarar gemensamt med de övriga

för de medel, som nämnden haft under sin förvaltning, ävensom för de

säkerhetshandlingar, mot vilkas antaglighet han icke gjort anmärkning till

protokollet. Denna ansvarighet fortfar, till dess förvaltningen blivit godkänd

av kommunen eller, om klander anställes, av vederbörlig domstol eller ock

till dess natt och år efter räkenskapernas avlämnande förflutit, utan att

klander blivit i laga ordning anställt.

Kungl. Maj:ts proposition nr 150.

Verksamhetens bedrivande.

14 §.

1 mom. Barnavårdsnämnden bör, där ej dess verksamhet är av ringa om­

fattning, indela kommunen i kretsar, var och en stående under närmaste

uppsikt av ett kretsombud, vartill må utses ledamot i nämnden eller annan

lämplig person; dock är läkare, som på grund av sin tjänst är ledamot

nämnden, ej skyldig att åtaga sig sådan uppsikt. I stället för eller jämte

kretsindelning, som nyss är sagd, må nämnden vidtaga annan, efter kom­

munens särskilda förhållanden lämpad fördelning av arbetet.

2 mom. Jämväl för annat ändamål iin i 1 mom. sägs må barnavårds­

nämnden till sitt bitriide kalla därtill skickade män och kvinnor.

Genom beslut av kommunen må uppdragas åt barnavårdsnämnden att utse

särskild styrelse att förvalta anstalt eller ombesörja barns utackordering eller

handhava viss annan barnavårdsnämndens angelägenhet.

nämnden eller dess ordförande, vare den, som mottagit anmälan, skyldig att

ofördröjligen fortskaffa densamma till nämnden eller ordföranden.

Kommunal myndighet, befattningshavare i statens, landstingets eller kom­

munens tjänst så ock i dylik tjänst ej anställd läkare eller barnmorska hava

att, då de i sin verksamhet erhållit kännedom om förhållanden, som böra

föranleda nämndens ingripande, ofördröjligen göra anmälan därom.

18 §.

Har hos barnavårdsnämnden gjorts anmälan, som i 17 § sägs, eller har

nämnden eller dess ordförande eljest fått kännedom om fall, då nämndens

ingripande synes påkallat, skall ordföranden för ärendets beredande oför-

tövat söka inhämta noggrann kännedom om barnets levnadsförhållanden och

andra på fallets bedömande inverkande omständigheter. Finnes kretsombud,

bör utredning verkställas av detta. Ombudet bör kallas till deltagande i

nämndens överläggning rörande barnet.

Därest anmälan gjorts beträffande barn, som besöker eller besökt skola,

bör införskaffas upplysning om dess förhållande därstädes. Lärare eller

lärarinna, av vilken barnet senast åtnjutit undervisning, bör kallas till del­

tagande i nämndens överläggning rörande barnet; möter hinder för personlig

inställelse, bör läraren eller lärarinnan avgiva skriftligt yttrande till nämn­

den. För vederbörande skoldistrikt anställd särskild folkskolinspektör bör

beredas tillfälle att deltaga i överläggningen.

Förekommer anledning antaga, att barns vanart eller annat missförhållande

rörande barn är beroende på eller förenat med sjukdom eller andlig eller

kroppslig svaghet, skall läkares yttrande inhämtas.

Tillhör barn, som i denna § avses, församling av främmande trosbekän­

nare, och är denna församlings föreståndare bosatt inom kommunen, skall

tillfälle beredas honom att yttra sig i ärendet.

Undantag från bestämmelserna i detta kapitel.

19 §.

För Stockholms stad skola bestämmelserna i detta kapitel lända till efter­

rättelse allenast i den mån icke Konungen genom särskilt utfärdade före­

skrifter annorlunda förordnar.

För andra större kommuner, varest liandhavandet av de ärenden, som av­

ses i denna lag, anses böra lämpligen ordnas på annat sätt än i detta kapitel

sägs, äger Konungen medgiva undantag från vad däri blivit stadgat.

2 KAP.

Om uppsikt över samhällets barnavård.

20

§.

Länsstyrelserna hava att var för sitt län vaka över att den barnavårds-

verksamhet, varom i denna lag förmäles, ändamålsenligt ordnas och hand-

Kungl. Maj:ts proposition nr 150.

9

10

haves, så att de barn, vilka äro i behov därav, bliva föremål för de åtgärder,

som av omständigheterna påkallas.

I allt vad som rör länsstyrelsernas befattning med kommunernas barnavård

skola länsstyrelserna hava biträde av barnavårdskonsulenter, vilka jämväl

skola hava till uppgift att tillhandagå med upplysningar och råd rörande

barnavården. Dylik befattning må, där så prövas lämpligt, innehavas av

fattigvårdskonsulent, varom förmäles i lagen om fattigvården. Konungen ut­

färdar instruktion för barnavårdskonsulenterna.

Där så prövas påkallat, må länsstyrelse förordna vederbörande tjänste­

läkare att verkställa undersökning rörande missförhållande i avseende å barns

vård.

21

§.

Jämte det övervakande av samhällets barnavård, som enligt 20 § åligger

länsstyrelserna, ankommer det på överinspektören för fattigvård och barna­

vård att verka för barnavårdens ändamålsenliga ordnande och främja dess

utveckling. I fråga om överinspektörens verksamhet i nämnda hänseende

meddelar Konungen närmare föreskrifter.

Angående tillsyn över verksamheten vid de i 5 kap. omförmälda skydds­

hem förordnar Konungen.

Kungl. Maj:ts proposition nr 150.

3 KAP.

Om barns omhändertagande och barnavårdsnämndens därmed

sammanhängande verksamhet.

Omhändertagande för skyddsuppfostran och vissa

förebyggande åtgärder.

22

§.

Barnavårdsnämnden har att i enlighet med 23—25 §§ vidtaga åtgärder

beträffande

a) barn under sexton år, som i föräldrahemmet misshandlas eller utsättes

för allvarlig vanvård eller annan fara till liv eller hälsa;

b) barn i sagda ålder, som på grund av föräldrarnas lastbarhet, vårdslös­

het eller oförmåga att fostra barnet är i fara att bliva vanartat; samt

c) barn under aderton år, som befinnes vara så vanartat, att särskilda

uppfostringsåtgärder krävas för dess tillrättaförande.

23 §.

1 mom. Finner barnavårdsnämnden sådant förhållande föreligga, som i

22 § sägs, må nämnden, i den mån omständigheterna därtill föranleda, vid­

taga en eller flera av följande åtgärder, nämligen

a) tilldela föräldrarna, antingen inför nämnden eller genom särskilt utsett

ombud, en allvarlig förmaning att bättre uppfylla sina plikter mot barnet

samt erinra dem om de påföljder, vilka, där rättelse ej vinnes, kunna in­

träda enligt denna lag;

11

b) giva vanarta! barn en allvarlig varning och, där så anses lämpligt, er­

inra det om de påföljder, vilka nyss nämnts;

c) då fråga är om vanartad gosse under femton år eller vanartad flicka

under tolv år och sådant anses gagneligt med hänsyn till vad om barnet

blivit upplyst, föreskriva, att barnet skall genom någon av nämndens leda­

möter eller annan av nämnden utsedd lämplig person tilldelas aga; och

d) föreskriva anlitande av lämplig, till stöd för hemuppfostran iniättad

anstalt eller ock barnets hållande till av nämnden bestämd, lämplig syssel­

sättning.

2 mom. Har barnavårdsnämnden beslutit åtgärd, som i 1 mom. omför-

mäles, bör nämnden uppdraga åt någon av sina ledamöter, åt biträde eller

tjänsteman hos nämnden eller annan lämplig person eller åt förening eller

stiftelse att med särskild uppmärksamhet följa barnets levnadsförhållanden

och övervaka dess uppförande samt lämna i*ad och bistånd vid dess upp

fostran. Om övervakning, som här sägs, må nämnden förordna även utan

att åtgärd vidtagits enligt 1 mom.

Kungl. Maj:ts proposition nr 1ÖU.

24 §.

1 mom. Prövar barnavårdsnämnden de i 23 § anvisade åtgärderna vara

gagnlösa, eller hava sådana åtgärder vidtagits utan att rättelse vunnits, bör

nämnden omhändertaga barnet för beredande åt detsamma av en efter dess

egenskaper och utveckling lämpad behandling (shjddsuppfastvän) enligt i 4

kap. meddelade bestämmelser.

2 mom. Innan barnavårdsnämnden beslutar barns omhändertagande för

skyddsuppfostran, skall tillfälle beredas dess föräldrar, sa\ida de vistas på

känd ort inom riket, samt barnet, därest det fyllt femton år, att muntligen

eller skriftligen yttra sig i ärendet.

Där så prövas nödigt, må nämnden kalla föräldrarna och barnet att per­

sonligen inställa sig för att höras inför nämnden eller särskilt utsett om­

bud. Vistas föräldrarna på annan ort, må förhör utsättas att äga rum inför

ombud därstädes.

25 §.

1 mom. Beslut om barns omhändertagande för skyddsuppfostran skall,

så snart ske kan, skriftligen delgivas föräldrarna. Därvid skall tillika skriftlig

förklaring avfordras dem, huruvida de samtycka till beslutets verkställande.

Behörigt delgivningsbevis och förklaring skola förvaras bland nämndens

handlingar samt vid dess nästa sammanträde föredragas och i protokollet

antecknas.

2 mom. Lämna föräldrarna icke sådant samtycke, som i 1 mom. sägs,

eller kunna de icke anträffas, skall nämnden, med redogörelse för vad i

iirendet förekommit, så snart ske kan och senast tre veckor eftei beslutets

fattande underställa detsamma länsstyrelsens prövning.

3 mom. Finner barnavårdsnämnden verkställighet av dess beslut om

barns omhändertagande för skyddsuppfostran icke kunna utan vada upp­

12

skjutas, äger nämnden, ändock att föräldrarnas samtycke ej givits, förordna,

att beslutet genast skall bringas till verkställighet.

26 §.

1 mom. Har underställning jämlikt 25 § ägt rum, gäller om föräldrarnas

rätt att yttra sig samt deras och barnets hörande inför länsstyrelsen i mot­

svarande tillämpning vad i 24 § 2 mom. är stadgat.

Barnavårdsnämnden bör kallas att genom därtill utsedd person närvara

vid förhör inför länsstyrelsen, där sådant äger rum. Om föräldrarnas eller

barnets vid förhör eller skriftligen avgivna yttrande föranleder därtill, bör

tillfälle beredas nämnden att bemöta detsamma, innan ärendet avgöres. Ytt­

rande bör i ärendet inhämtas från vederbörande barnavårdskonsulent.

2 mom. Fram ställes begäran därom, att någon skall angående uppgivna

omständigheter vid domstol höras såsom vittne eller upplysningsvis, och är

förhöret icke uppenbarligen onödigt, eller finner länsstyrelsen, utan att sådan

begäran framställts, anledning föreligga till anställande av förhör, äger läns­

styrelsen förordna om sådant vid underrätt, som länsstyrelsen bestämmer;

och skola de, vilka böra närvara vid förhöret, på framställning av länssty­

relsen genom rättens ordförande inkallas.

3 mom. Finner länsstyrelsen sig icke kunna fastställa barnavårdsnämn­

dens beslut om barnets omhändertagande för skyddsuppfostran, må läns­

styrelsen, då omständigheterna därtill föranleda, föreskriva, att barnavårds­

nämnden skall vidtaga sådan åtgärd, som avses i 23 §.

4 mom. Länsstyrelsens beslut skall så snart ske kan genom länsstyrel­

sens försorg skriftligen mot bevis delgivas föräldrarna. Beslutet skall ock

ofördröjligen tillställas barnavårdsnämnden.

27 §.

Barnavårdsnämnds beslut om barns omhändertagande för skyddsuppfostran

må ej bringas till verkställighet, då fråga är om barn, varom förmäles i

22 § a) och b), efter det barnet fyllt sexton år, och då fråga är om barn,

som i 22 § c) sägs, efter det barnet fyllt aderton år.

28 §.

Har barn under aderton år under tillfälligt uppehåll inom annan kommun

än den, där dess föräldrar eller annan, som har barnet i sin vård, vistas,

eller barnet eljest har sin egentliga vistelseort, anträffats bettlande eller

eljest beträtts med vanart, må barnavårdsnämnden i den kommun, där barnet

anträffats, överlämna detsamma till barnavårdsnämnden i den andra kom­

munen. Underlåter denna nämnd att vidtaga åtgärd, och beträdes barnet

ånyo inom förstnämnda kommun med bettleri eller annan vanart, må an­

mälan härom göras hos vederbörande länsstyrelse för den åtgärd, som an­

kommer på denna myndighet.

Kungl. Maj:ts proposition nr 150.

Kungl. Maj:ts proposition nr 150.

13

Omhändertagande för samhällsvård.

29 §.

1 mom. Är barn under sexton år, som vistas hos föräldrarna, på grund

av deras sjukdom, liknöjdhet eller oförmåga eller eljest i hemmet rådande

förhållanden utsatt för nöd, utan att likväl sådant fall föreligger, som i 22 §

avses, och varder nödtillståndet icke annorledes avhjälpt, skall barnavårds­

nämnden, då föräldrarna det medgiva, omhändertaga barnet.

2 mom. Befinnes, i annat fall än i 22 § avses, barn under sexton år till

följd av kropps- eller sinnessjukdom, vanförhet eller annan kroppslig eller

andlig brist eller svaghet vara i behov av särskild vård utom hemmet, som

ej kan beredas av föräldrarna, och varder detta behov icke annorledes av­

hjälpt, skall barnavårdsnämnden, då föräldrarna det medgiva, omhändertaga

barnet.

3 mom. Finnes barn under sexton år vara i behov av vård på grund

därav, att föräldrarna övergivit barnet eller avlidit, skall barnavårdsnämnden,

där behovet icke annorledes avhjälpes, omhändertaga barnet.

4 mom. Barn, som omhändertages enligt denna §, skall erhålla vård

(samhällsvård) enligt i 4 kap. meddelade bestämmelser.

Särskilda föreskrifter.

30 §.

Är missförhållande, som avses i 22 § eller 29 § 1 mom., beroende därpå,

att någon av föräldrarna är hemfallen åt missbruk av rusgivande medel eller

för ett lastbart eller oordentligt levnadssätt eller gör sig skyldig till grovt

missbruk eller grov försummelse vid utövande av vårdnaden om sitt barn,

eller finnes skäl till antagande, att barnet utsättes för fara därigenom, att

någon, som vistas i hemmet, är sinnessjuk eller lider av smittosam sjukdom,

bör barnavårdsnämnden hos nykterhetsnämnd, polismyndighet, domstol,

tjänsteläkare eller hälsovårdsnämnd göra anmälan härom för vidtagande av

åtgärd, som av det anmärkta förhållandet kan finnas påkallad och enligt lag

ankommer på nämnda myndigheter.

31 §.

Därest i fall, som avses i 22 eller 29 §, behovet av att barn omhänder­

tages för skyddsuppfostran eller samhällsvård befinnes vara så trängande,

att med omhändertagandet ej kan anstå, till dess barnavårdsnämnden hinner

besluta i ärendet, äger ordföranden i avbidan på nämndens beslut omhänder­

taga barnet. Åtgärd, som nu är sagd, må i fall, varom förmäles i 29 §, jäm­

väl vidtagas av annan ledamot av nämnden eller tjänsteman hos densamma,

därest kommunen sådant medgivit.

Har i fall, som avses i 22 §, omhändertagandet skett utan att föräldrarna

samtyckt därtill, skall ordföranden omedelbart sammankalla nämnden för att

besluta i ärendet.

14

Kungl. Maj:ts proposition nr 150.

4 KAP.

Om behandlingen av omhändertagna barn.

32 §.

Av barnavårdsnämnden omhändertaget barn skall erhålla erforderlig vård

ävensom sådan uppfostran, som är ägnad att göra det till en duglig sam­

hällsmedlem.

Tillfällig vård av barn.

33 §.

Kan avgörande ej omedelbart träffas rörande den för omhändertaget barn

lämpligaste vårdformen, bör barnet, där så kan ske, tills vidare intagas i

upptagning sken, varom förmäles i 5 kap. Finnes ej sådant hem att tillgå,

må barnet för tillfället intagas i anstalt, som omförmäles i 31 § i lagen om

fattigvården; har barn, som fyllt två år, intagits i dylik anstalt, skall åtgärd

ofördröjligen vidtagas för beredande av vård åt barnet annorstädes.

Icke vanartade barns behandling.

34 §.

1 mom. Omhändertaget barn, som icke är vanartat, bör, där ej särskilda

omständigheter annat föranleda, utackorderas i ett för ändamålet lämpat en­

skilt hem.

Utackordering får endast ske till personer, rörande vilkas lämplighet och

förmåga att uppfylla de skyldigheter, som för vart fall åligga dem, nämnden

genom föregående undersökning gjort sig förvissad. Om utackorderingen

bör upprättas skriftligt kontrakt, i vilket ömsesidiga skyldigheter och rättig­

heter angivas.

2 mom. Föranleda särskilda omständigheter, att omhändertaget barn,

som icke är vanartat, ej lämpligen bör vårdas i enskilt hem, eller finnes ej

sådant att tillgå, bör barnet överlämnas till barnhem, varom förmäles i ö kap.

Barn under två år må, där lämpligt barnhem ej finnes att tillgå, för vård

intagas i anstalt, som omförmäles i 31 § i lagen om fattigvården.

• 3 mom. Nämnden skall övervaka, att den, som mottagit barn till vård,

fullgör sina skyldigheter. Nämnden bör även med uppmärksamhet följa

barnets utveckling.

Har barnet överlämnats till enskilt hem eller barnhem inom annan kom­

mun, skall anmälan härom ofördröjligen göras hos barnavårdsnämnden där­

städes.

Vanartade barns behandling.

35 §.

1 mom. För skyddsuppfostran omhändertaget vanartat barn skall genom

barnavårdsnämndens försorg intagas i skyddshem, varom förmäles i 5 kap.

Barn, som intagits i skyddshem, benämnes i denna lag skyddshems elev.

16

Kungl. Maj:ts proposition nr 150.

5 KAP.

Om barnhem och skyddshem

Barnhem.

39 §.

Med barnhem förstås i denna lag

dels för stadigvarande vård och uppfostran av barn avsedd anstalt, som

ej är att hänföra till skyddshem eller allmän uppfostringsanstalt (barnhem

för stadigvarande vård)

dels ock anstalt för tillfällig vård och för observation av barn eller för

vård av späda barn och deras mödrar (upptagningshem).

40 §.

Över barn, som intagas i barnhem, skall föras förteckning enligt fastställt

formulär.

41 §.

Da barnhem upprättas av kommun eller landsting, skall för hemmet upp­

göras plan, vilken underställes länsstyrelsen i det län, där hemmet är be­

läget. Länsstyrelsen prövar, huruvida hemmet med hänsyn till belägenhet,

utrymme och inredning är så beskaffat, att där intagna barn kunna erhålla

tillfredsställande vård och uppfostran.

På länsstyrelsen ankommer att bestämma, huruvida vid fattigvårdsanstalt

inrättad särskild avdelning för barn må kunna godkännas såsom barnhem.

42 §.

Länsstyrelsen äger, när förhållandena vid barnhem befinnas vara sådana,

att barn ej kunna där erhålla tillfredsställande vård och uppfostran, förordna

om de åtgärder, som må vara erforderliga till missförhållandenas avhjälpande,

eller ock förbjuda, att barn vidare vårdas i barnhemmet.

Skyddshem.

43 §.

1 mom. För beredande av skyddsuppfostran åt vanartade barn skall för

varje landstingsområde samt för varje stad, som ej deltager i landsting, finnas

anstalt (skyddshem) med erforderligt antal platser. Skyddshem för lands­

tingsområde upprättas genom landstingets och för stad, som nyss sagts,

genom stadsfullmäktiges försorg. Två eller flera landsting eller städer av

ovan angivet slag eller landsting och dylik stad må förena sig om gemen­

samt skyddshem.

Skyddshem må jämväl kunna upprättas av annan än landsting eller stad,

som nu är nämnd. Landsting eller dylik stad må av Konungen befrias från

skyldighet att upprätta skyddshem, därest erforderligt antal platser står till

förfogande i annan tillhörigt skyddshem.

2 mom. Yanartade barn, vilka på grund av sin ålder eller vanartens be­

skaffenhet icke lämpligen kunna uppfostras i skyddshem, som i 1 mom. sägs,

böra, där så kan ske, intagas i särskilda, för sådana barn avsedda, av staten

eller annan upprättade skyddshem eller avdelningar av skyddshem.

3 mom. Yanartade barn, som på grund av kropps- eller sinnessjukdom,

vanförhet eller annan kroppslig eller andlig brist eller svaghet icke lämpligen

kunna uppfostras i skyddshem, som avses i 1 eller 2 mom., och åt vilka

ej heller vård kan beredas å anstalt, som i 36 § sägs, böra, där så kan ske,

intagas i särskilt för sådana barn avsedda, av staten eller annan upprättade

skyddshem eller avdelningar av skyddshem.

4 mom. Skyddshemselever över femton år, som visat särdeles svår van­

art, må överlämnas till allmän uppfostringsanstalt.

44 §.

1 mom. Skyddshem skall vara försett med ett av Konungen fastställt

reglemente. Skyddshem, som upprättas av annan än staten, skall vara god­

känt av Konungen. Högsta antalet elever, som må samtidigt vara intagna

i ett skyddshem, bestämmes av Konungen.

Elever av olika kön må ej intagas i samma skyddshem.

2 mom. Skyddshem skall stå under ledning av en styrelse, som har att

besluta om intagning i hemmet.

Den närmaste skötseln av skyddshemmet utövas av en föreståndare. I

övrigt skall vid hemmet finnas personal, tillräcklig och lämplig att lämna

eleverna den personliga vård och handledning, som i varje särskilt fall er­

fordras.

Inom skyddshem skall meddelas skolundervisning av den omfattning och

beskaffenhet, som gällande bestämmelser om folkundervisningen föreskriva.

Där sådant i särskilda fall anses lämpligt och överenskommelse kan träffas

med vederbörande skoldistrikt, må skyddshemselev kunna deltaga i under­

visningen inom distriktet tillhörig skola.

3 mom. Konungen meddelar närmare bestämmelser angående vanartade

barns intagning i skyddshem, som omförmälas i 43 § 2 och 3 mom., samt

angående överflyttning av elev från ett skyddshem till skyddshem av annat

slag och från skyddshem till allmän uppfostringsanstalt.

4 mom. Beträffande skyddshemselev, som överlämnats till allmän upp­

fostringsanstalt, gäller i motsvarande tillämpning vad i 2—6 samt 10 och 11

§§ i lagen angående verkställighet av domstols förordnande om tvångsupp-

fostran är stadgat.

Katigt. Maj:ts proposition nr 150.

17

Bihang till riksdagens protokoll 1024. 1 saml. 112 käft. (Nr 150.)

¹⁹⁷» ²³ 2

18

Kung!,. Maj:ts proposition nr 150.

6 KAP.

Om utskrivning m. m.

45 §.

För skyddsuppfostran omhändertaget barn må, där så prövas lämp­

ligt, tills vidare utskrivas (villkorlig utskrivning). Beslut härom meddelas,,

beträffande skyddshem selev av hemmets styrelse och eljest av barnavårds­

nämnden. I beslutet bör uppställas villkor med hänsyn till barnets bostad

och sysselsättning samt förordnas om övervakning av barnet. Beslut om

villkorlig utskrivning innefattar rätt för styrelsen eller nämnden att när som

helst återtaga barnet; och skall barnet återtagas, där dess uppförande eller

annat förhållande föranleder därtill.

Villkorlig utskrivning av skyddshem selev bör ej, utan att särskilda om­

ständigheter därtill föranleda, äga rum, förr än ett år förflutit, sedan eleven

blivit intagen i skyddshemmet, eller senare än att eleven får tillfälle att

vistas utom skyddshemmet minst sex månader, innan han slutligt utskrives.

46 §.

1 mom. När för skyddsuppfostran omhändertaget barn anses ej vidare

vara i behov av sådan uppfostran, skall densamma förklaras avslutad (slutlig

utskrivning).

Beslut om slutlig utskrivning meddelas beträffande skyddshemselev av

hemmets styrelse och eljest av barnavårdsnämnden.

2 mom. Slutlig utskrivning av barn, som omhändertagits för skydds­

uppfostran, skall äga rum senast, då barnet fyller aderton år. Utskrivning

av elev, som intagits i skyddshem efter fyllda femton år, må dock upp­

skjutas, till dess tre år förflutit från intagandet. Har skyddshemselevs upp­

förande varit opålitligt, må med utskrivningen anstå, till dess han fyllt

tjuguett år.

3 mom. Vid slutlig utskrivning har vederbörande nämnd eller styrelse

att, då omständigheterna därtill föranleda, tillse, att barnet erhåller lämpligt

arbete och nödig utrustning.

Nämnden eller styrelsen bör även, där så prövas lämpligt, besluta, att

den utskrivne skall stå under tillsyn under en tid av minst ett och högst

tre år från utskrivningen, i intet fall dock längre än till fyllda tjuguett år

beträffande skyddshemselev och till fyllda aderton år beträffande annan ut­

skriven. I fråga om träffande av arbetsavtal för den utskrivne har nämnden

eller styrelsen enahanda rätt, som enligt lag tillkommer föräldrarna.

47 §.

1 mom. När för samhällsvård omhändertaget barn anses ej vidare vara

i behov av sådan vård, har barnavårdsnämnden eller dess ordförande eller,

därest nämnden sådant medgivit, annan ledamot av nämnden eller tjänste­

man hos densamma att fatta beslut om vårdens upphörande samt, då om

ständigheterna därtill föranleda, tillse, att barnet erhåller lämpligt arbete

och nödig utrustning.

Vad nu är sagt gäller även, då föräldrarna påkalla samhällsvårdens upp­

körande, och sådant fall ej är för handen, som i 2 mom. sägs.

Då beslut, varom ovan förmäles, meddelas av ordföranden eller annan

ledamot eller av tjänsteman, skall anmälan därom göras vid nämndens nästa

sammanträde.

2 mom. Finner barnavårdsnämnden samhällsvården icke kunna upphöra

utan sådan fara för barnet, som avses i 22 § a) eller b), eller befinnes bar­

net så vanartat, som i 22 § c) sägs, bör nämnden förklara barnet vara om­

händertaget för skyddsuppfostran. I fall, som här avses, skall vad i 24 §

2 mom. samt 25 och 26 §§ är stadgat äga motsvarande tillämpning.

3 mom. Samhällsvård skall upphöra senast, då för sådan vård omhänder­

taget barn fyllt sexton år.

4 mom. Då samhällsvård upphör, bör barnavårdsnämnden, där så prövas

lämpligt, besluta, att barnet skall stå under tillsyn under en tid av minst

sex månader och högst tre år från upphörandet, dock i intet fall längre än

till fyllda aderton år. I fråga om träffande av arbetsavtal för barnet har

nämnden enahanda rätt, som enligt lag tillkommer föräldrarna.

48 §.

Barnavårdsnämnds beslut om barns omhändertagande förfaller, då verk­

ställighet skall ske av domstols beslut, varigenom

a) barnet dömts till böter, fängelse eller straffarbete och förordnande med­

delats om den dömdes insättande i allmän uppfostringsanstalt,

b) barnet eljest dömts till fängelse eller straffarbete utan tillämpning av

lagen angående villkorlig straffdom, eller

c) anstånd med barnet villkorligt ådömt fängelsestraff eller straffarbete för­

klarats förverkat.

Yad sålunda stadgats gäller även beträffande skyddshemselev, som jäm­

likt 43 § 4 mom. överlämnats till allmän uppfostringsanstalt.

7 KAP.

Om kontroll över fosterbarnsvården.

Inledande bestämmelser.

49 §.

1 mom. Barn under sexton år, som mot ersättning fostras hos annan än

föräldrarna eller särskilt förordnad förmyndare, vilken har vårdnaden om

barnet, benämnes i denna lag fosterbarn och står under barnavårdsnämndens

tillsyn i enlighet med bestämmelserna i detta kapitel. Detsamma gäller,

även om ersättning ej utgår, barn i nämnda ålder, som är intaget i barnhem.

2 mom. Då särskilda omständigheter därtill föranleda, äger barnavårds­

nämnden eller, i brådskande fall, dess ordförande besluta, att barn under

sexton år, vilket vistas hos annan än föräldrarna eller förmyndare, som ovan

sägs, men ej är jämlikt 1 mom. att hänföra till fosterbarn, skall tills vidare

anses såsom sådant; och skall i dylikt fall vad i detta kapitel och 73 § är

Kungl. Maj:ts proposition nr 150.

19

20

stadgat äga tillämpning. Då sådant beslut meddelas av ordföranden, skall

anmälan därom göras vid nästa sammanträde hos nämnden, som prövar, huru­

vida beslutet skall äga bestånd.

3 mom. I denna lag förstås med

fosterhem: enskilt hem, vari fosterbarn mottagits, samt

barn af'ostrare: den, som i fosterhem mottagit fosterbarn, och, då fråga är

om anstalt, dennas föreståndare.

50 §.

Bestämmelserna i detta kapitel äga ej tillämpning å

a) elev i skyddshem eller allmän uppfostringsanstalt,

b) barn, som är intaget i anstalt för abnorma eller vanföra, samt

c) av kommunens barnavårdsnämnd omhändertaget barn, som vistas inom

kommunen.

Barnafostrares anmälningsskyldighet m. m.

51

§.

1 mom. Om mottagandet av fosterbarn åligger det barnafostraren att göra

anmälan hos barnavårdsnämnden.

Anmälan skall göras i stad eller köping med egen kommunalförvaltning

inom två dagar och annorstädes inom åtta dagar efter fosterbarnets motta­

gande samt innefatta uppgift om

a) barnafostrarens namn och adress ävensom, då barnet mottagits i b arn

hem, dettas benämning samt

b) dens namn och adress, som överlämnat barnet.

Vid anmälan eller inom den tid, nämnden förelägger, skall företes utdrag

av födelse- och dopbok eller åldersbetyg rörande barnet samt lämnas redo­

görelse för de villkor, under vilka barnet mottagits, och de förhållanden i

övrigt, som hava betydelse för bedömande av fosterhemmets eller barn­

hemmets lämplighet.

Anmälan kan göras skriftligen eller muntligen och må ske, utom hos

nämnden, även hos de i 17 § första stycket omförmälda personer.

2 mom. Då fosterhem eller barnhem flyttas till annan lägenhet inom

kommunen, åligger det barnafostraren att därom göra anmälan hos barna­

vårdsnämnden inom den tid, som i 1 mom. sägs.

3 mom. Flyttas fosterhem eller barnhem till annan kommun, är barna­

fostraren skyldig att hos dess nämnd göra anmälan i enlighet med vad i

1 mom. sägs.

Barnafostraren skall dessutom före avflyttningen göra anmälan därom hos

barnavårdsnämnden i avflyttningskommunen med uppgift om den kommun,

till vilken flyttning kommer att äga rum.

4 mom. Har fosterbarn avlidit eller har barnafostraren lämnat detsamma

från sig, skall han hos barnavårdsnämnden göra anmälan därom, i stad eller

köping med egen kommunalförvaltning inom två dagar och annorstädes inom

fyra dagar, efter det barnet avlidit eller bortlämnats. Vid anmälan att foster­

barn överlämnats till annan, skall tillika uppgivas dennes namn och adress.

Kung!. Maj:ts proposition nr 150.

22

Då åtgärd vidtagits enligt denna §, åligger det nämnden att härom oför­

dröjligen underrätta den, som är skyldig att taga vård om barnet.

56 §.

1 mom. Har barnavårdsnämnd vidtagit åtgärd, som i 55 § sägs,5 äger

nämnden tillika, om skäl därtill föreligger, meddela barn afostraren förbud att

vidare mottaga fosterbarn.

Sådant förbud må ock, utan att åtgärd enligt 55 § vidtagits, meddelas

person, som kan antagas hava för avsikt att mottaga fosterbarn, om med

hänsyn till hans personliga egenskaper eller förhållandena i övrigt fara före­

ligger, att fosterbarn icke kan hos honom erhålla tillfredsställande vård och

uppfostran.

Befinnes lägenhet, som begagnas eller kan antagas komma att begagnas

såsom fosterhem, vara hälsovådlig, må förbud kunna av barnavårdsnämnden

utfärdas mot fosterbarns mottagande i denna lägenhet.

2 mom. Förbud för viss person att mottaga fosterbarn fortfar att gälla

även om den, som förbudet gäller, flyttar till annan kommun. Den barna­

vårdsnämnd, som meddelat förbudet, skall, då den erhåller kännedom om av­

flyttningen, ofördröjligen lämna barnavårdsnämnden i den kommun, dit in­

flyttningen uppgivits skola ske eller veterligen ägt rum, underrättelse om

förbudet. Barnavårdsnämnd, som erhållit sådan underrättelse, skall ock, där

den person, förbudet gäller, ånyo avflyttar till annan kommun, om förbudet

underrätta barnavårdsnämnden i sistnämnda kommun.

3 mom. Förbud, som i denna § avses, må av barnavårdsnämnden åter­

kallas, när förhållandena giva anledning därtill. Har den, som förbjudits

mottaga fosterbarn, flyttat till annan kommun, ankommer på barnavårds­

nämnden i denna kommun att besluta om återkallelse av förbudet.

57 §.

Underlåter den, som är anmälningsskyldig enligt 51 §, att göra föreskriven

anmälan, må barnavårdsnämnden, där den finner omständigheterna därtill

föranleda, vidtaga åtgärd enligt 55 § ävensom meddela förbud för honom att

mottaga fosterbarn.

58 §.

Finner barnavårdsnämnden, att barn, som överlämnats till fosterhem inom

kommunen av barnavårdsnämnden i annan kommun, ej erhåller tillfreds­

ställande vård och uppfostran eller att det genom vanart utövar menlig in­

verkan på andra barn, skall underrättelse härom ofördröjligen meddelas den

nämnd, som överlämnat barnet till fosterhemmet.

Leder sådan underrättelse icke till åsyftad verkan, må barnavårdsnämn,

den antingen själv vidtaga åtgärd, som för varje fall är i denna lag stadgad

eller ock om förhållandet göra anmälan hos länsstyrelsen för åtgärd, som

ankommer på denna myndighet.

Kungl. Maj:ts proposition nr 150,

23

Åtgärder mot missförhållanden i anstalt.

59 §.

1 mom. Finner barnavårdsnämnden, att barnhem icke är med hänsyn till

belägenhet, utrymme och utrustning så beskaffat, att där intagna fosterbarn

kunna erhålla tillfredsställande vård och uppfostran, eller att hemmet icke

står under sådan ledning eller har sådan personal, att trygghet vinnes för

dess ändamålsenliga skötsel, eller har barnafostraren åsidosatt honom jäm­

likt 51 § åliggande anmälningsskyldighet, bör nämnden genom lämpliga före­

ställningar hos hemmets innehavare eller hos dess styrelse, där sådan finnes,

söka åstadkomma rättelse.

Åtgärd, som nu är sagd, bör jämväl av nämnden vidtagas, då i barnhem

vårdas flera än två fosterbarn under ett års ålder; dock äger nämnden, då

fullt betryggande anordningar vidtagits, tillåta att flera än två sådana barn

vårdas i hemmet.

2 mom. Leder åtgärd, som i 1 mom. avses, ej till åsyftad verkan, har

nämnden att anmäla saken hos länsstyrelsen.

Råda i barnhemmet sådana missförhållanden, att där intagna fosterbarn

icke kunna utan fara för liv eller hälsa kvarbliva i hemmet, till dess läns­

styrelsen hinner besluta i ärendet, har barnavårdsnämnden att omedelbart

omhändertaga barnen och med dem förfara såsom med barn, som omhänder­

tagits för samhällsvård.

I avseende å behandlingen av ärende angående barns omhändertagande

jämlikt detta moment skall vad i 31 § är stadgat om omhändertagande för

samhällsvård äga motsvarande tillämpning.

3 mom. Bestämmelserna i 58 § äga motsvarande tillämpning beträffande

barnhem.

4 mom. Yad i denna § är stadgat om barnhem gäller även annan anstalt,

där fosterbarn är intaget.

Undantag från bestämmelserna i detta kapitel.

60

§.

1 mom. Konungen må, där barnavårdsnämnd prövas hava vidtagit fullt

betryggande anordningar för tillsyn över barn, som av nämnden överlämnats

till fosterhem eller barnhem utom vederbörande kommun, medgiva nämnden

befrielse tills vidare under högst tio år, i den mån så prövas lämpligt, från

tillämpningen av bestämmelserna i detta kapitel. I sammanhang härmed

må jämväl meddelas befrielse från anmälningsskyldighet enligt 34 § 3 mom.

och 35 § 1 mom.

2 mom. Dylikt medgivande må ock, där enahanda anordningar prövas

vara träffade, av Konungen meddelas styrelse för barnavårdsanstalt, som är

försedd med av Konungen fastställt reglemente, i avseende å barn, som till­

höra anstalten.

3 mom. I fråga om annan barnavårdsanstalt än i 2 mom. sägs må läns­

styrelsen, efter vederbörande tjänsteläkares och barnavårdsnämnds hörande,

Kungl. Maj:ts proposition nr 150.

Kungl. Maj:ts proposition nr 150.

25

65 §.

I avseende å behandling av frågor om ersättning av kommun, landsting

eller staten för utgift för omhändertaget barn samt om övertagande av

skyldighet att ansvara för kostnad för sådant barn ävensom i avseende å

tid för anhängiggörande av talan gäller i tillämpliga delar vad för motsvarande

fall är stadgat i 8 kap. i lagen om fattigvården, med iakttagande dock, att

vad där är sagt om fattigvårdsstyrelse och fattigvårdssamhälle skall gälla

barnavårdsnämnd och kommun.

66

§.

Konungen må med främmande makt under förutsättning av ömsesidighet

träffa överenskommelse om behandling här i riket av dess undersåtar, vilka

omhändertagas jämlikt denna lag, och om gottgörelse för därvid uppkommen

kostnad.

67 §.

Om statsbidrag till bestridande av vissa kostnader enligt denna lag är

särskilt stadgat.

9 KAP.

Om enskildas ersättnings- och arbetsskyldighet.

68

§.

1 mom. Då barn omhändertages för skyddsuppfostran eller samhällsvård

under förhållanden, vilka synas utvisa, att behovet därav kommer att bliva

varaktigt, äger barnavårdsnämnden, i den mån den ej finner skäl till efter­

gift, omhändertaga egendom, som då tillhör barnet eller tillfaller det, medan

det är omhändertaget, samt därav uttaga ersättning för kostnaden för barnet.

2 mom. För kostnaden för omhändertaget barn under sexton år äger

barnavårdsnämnden uttaga ersättning av barnets föräldrar.

Anspråk på ersättning för kostnad, som här sägs, må ej bifallas, där den

ersättningsskyldige genom att återbetala kostnaden eller någon del därav

kan antagas komma att sakna nödiga medel till underhåll för sig och de sina.

Make, som enligt lag är underhållsskyldig mot andra makens barn eller

adoptivbarn, är, då barnavårdsnämnden omhändertagit barnet, skyldig att

efter sin förmåga ersätta kostnaden för barnet.

Har barn, som omhändertagits för skyddsuppfostran, åtnjutit sådan efter

fyllda sexton år, äro föräldrarna skyldiga att efter sin förmåga utgiva ersätt­

ning för kostnaden för barnet.

3 mom. Om det högsta ersättningsbelopp, som må av barnavårdsnämnden

uttagas enligt denna §, är särskilt stadgat.

4 mom. Har någon, som enligt dom eller avtal är pliktig att till full­

görande av lagstadgad underhållsskyldighet utgiva underhållsbidrag till sitt

barn, försummat att fullgöra denna plikt, och har till följd härav barnet måst

av barnavårdsnämnden omhändertagas, då äger barnavårdsnämnden ej uttaga

ersättning enligt 2 mom. av den av föräldrarna, som icke gjort sig skyldig

26

Kung!. Maj:ts proposition nr 150.

till dylik försummelse. I fall, som här avses, skall i barnavårdsnämndens

protokoll göras anteckning om anledningen till omhändertagandet och den

begränsning i ersättningsskyldigheten, som nu är sagd.

69 §.

Där kommun för vård å sjukvårdsinrättning, barnhem, förbättrings- eller

uppfostringsanstalt eller till åtgärder för förebyggande av framtida fattig-

vårdsbehov ställt särskilda medel till barnavårdsnämndens förfogande, an­

kommer det på kommunen att bestämma, huruvida ersättningsskyldighet,

varom i 68 § sägs, skall äga rum för utgift, som bestrides av dessa medel.

70 §.

Talan om utbekommande av ersättning enligt 68 § anhängiggöres hos

länsstyrelsen i länet.

Om den, som sökes, har sitt bo och hemvist eller uppehåller sig i annat

län, överlämnas ärendet för prövning till länsstyrelsen därstädes. Talan mot

den, som ingenstädes äger stadigt hemvist eller icke är svensk medborgare,

prövas av länsstyrelsen i det län, där han finnes.

71 §.

1 mom. Då enskild person är jämlikt 68 § 2 mom. skyldig att ersätta

kostnaden för omhändertaget barns vård, bör, där ej omständigheterna annat

föranleda, i den ordning i denna § sägs bestämmas det belopp, varmed den

ersättningsskyldige har att å vissa tider, så länge vården fortfar, till barna­

vårdsnämnden utgiva bidrag till barnets vård.

Vid bidragets bestämmande bör hänsyn tagas, å ena sidan till kostnaden

för vården samt å andra sidan till den ersättningsskyldiges betalningsför­

måga, varjämte tiderna för bidragets utgivande böra så lämpas, att utgivandet

underlättas.

Barnavårdsnämnden i den kommun, där barnet äger hemortsrätt, bör med

den ersättningsskyldige om utgivandet träffa avtal, vilket skall slutas genom

skriftlig, av två personer bevittnad handling.

Därest avtal ej kan komma till stånd, äger nämnden att, med bifogande

av utredning rörande den ersättningsskyldiges betalningsförmåga, hos läns­

styrelsen i länet göra ansökan om fastställande av bidrag. Länsstyrelsen

prövar efter ovan angivna grunder, med vilket belopp och å vilka tider bidrag

skall utgå. I fall, som här avses, skall vad i 70 § andra stycket är stadgat

äga motsvarande tillämpning.

2 mom. Yppas, efter det avtal träffats eller bidraget blivit av länsstyrelsen

fastställt, anledning till jämkning i bidragets belopp eller tiderna för dess

erläggande, må sådan jämkning kunna efter överenskommelse mellan barna­

vårdsnämnden och den ersättningsskyldige äga rum. Kommer ej dylik

överenskommelse till stånd, må länsstyrelsen, utan hinder av förut träffat

avtal eller meddelat beslut, kunna förordna om jämkning.

28

straffes, där gärningen icke eljest är i lag belagd med strängare straff,

med böter från och med fem till och med femhundra kronor eller, då om­

ständigheterna äro synnerligen försvårande, med fängelse i högst sex månader.

2 mom. Den, som överträder av barnavårdsnämnd eller styrelse eller

föreståndare för skyddshem meddelat förbud mot att besöka barn, som om­

händertagits för skyddsuppfostran, straffes, där gärningen icke eljest är i

lag belagd med strängare straff, med böter från och med fem till och med

femhundra kronor.

75 §.

1 mom. Har barnavårdsnämnd i fall, som avses i 24 § 2 mom., kallat

föräldrar att personligen inställa sig inför nämnden eller särskilt utsett om­

bud, och utebliva de utan laga förfall, skall en var av dem bota fem kronor

och av nämnden genom upprepade viten, som dock tillsammans ej må över­

stiga etthundra kronor för eu var av dem, tillhållas att inställa sig. Kunna

de ändå ej förmås till inställelse, må nämnden begära handräckning hos

polismyndigheten.

Då i fall, som nyss är sagt, barn kallats till inställelse, må nämnden

ålägga den, som har barnet i sin vård, att ombesörja dess inställande eller

efter omständigheterna därom förordna på annat lämpligt sätt. Där så er­

fordras, må nämnden begära handräckning hos polismyndigheten.

Har underställning jämlikt 25 § ägt rum, äger länsstyrelsen förelägga

föräldrarna inställelse vid vite eller äventyr av hämtning. Om barnets in­

ställande gäller i motsvarande tillämpning vad i nästföregående stycke är

stadgat.

2 mom. Där barnavårdsnämnd i annat fall än i 24 § 2 mom. avses, kallat

någon, som bor eller uppehåller sig inom kommunen, till personlig instäl­

lelse för att höras i något till nämndens behandling hörande ärende, skall

vad i 1 mom. är stadgat äga motsvarande tillämpning, med iakttagande dock,

att den sålunda kallade ej är pliktig att hörsamma kallelsen, om han ej minst

fyra dagar förut erhållit del därav.

Kungl. Maj:ts proposition nr 150.

76 §.

Förseelse, som i detta kapitel avses, må ej åtalas av allmän åklagare, där

den ej av målsägande eller vederbörande barnavårdsnämnd till åtal angives.

Böter och viten, som ådömas enligt denna lag, tillfalla kommunens kassa.

Saknas tillgång till böternas eller vitenas fulla gäldande, skola de förvand­

las enligt allmän strafflag.

77 §.

Barnavårdsnämnd eller dess ordförande samt styrelse eller föreståndare

för skyddshem äga att, där de så pröva nödigt för vidtagande av åtgärd,

som enligt denna lag ankommer på dem, utan kostnad för nämnden eller

styrelsen erhålla handräckning av polismyndighet ävensom biträde av präster­

skap och kommunal myndighet.

30

ankommer på barnavårdsnämnd eller styrelse för anstalt, tillhålla nämnden

eller styrelsen att vidtaga erforderlig åtgärd.

En var äger rätt att om missförhållande, som här nämnts, göra anmälan

hos uppsiktsmyndighet, varom i 2 kap. förmäles.

3 mom. Över varning, som meddelats jämlikt 72 § i denna lag, må klagan

ej föras; dock äger länsstyrelsen, i sammanhang med prövning av yrkande om

den felandes dömande till tvångsarbete, pröva varningens befogenhet.

4 mom. Barnavårdsnämnd, vilken är missnöjd med beslut av styrelse för

skyddshem, som avses i 43 § 1 mom., eller med beslut av styrelse för

arbetshem rörande någons intagning i skydds- eller arbetshemmet, äger över

beslutet anföra besvär hos länsstyrelsen inom trettio dagar från det nämn­

den erhållit del av beslutet.

5 mom. Över beslut av styrelse för skyddshem, som avses i 43 § 2 och

3 mom., må klagan föras i fall, då sådan är enligt denna § medgiven över

annan skyddshem sstyrelses beslut; och äger Konungen meddela närmare be­

stämmelser angående klagan, varom här är fråga.

6 mom. Utdrag av barnavårdsnämnds eller anstaltsstyrelses protokoll i

ärende, som i denna § sägs, skall utan avgift tillhandahållas den, som är i

behov därav för klagan över nämndens eller styrelsens beslut.

; 82 §.

År någon missnöjd med handräckning, som av polismyndighet meddelats

enligt denna lag, må han däröver anföra besvär hos länsstyrelsen inom trettio

dagar från handräckningens fullbordande.

_ 83 §.

För talan mot beslut, som enligt denna lag fattats av kommunalstämma,

kommunalfullmäktige, stadsfullmäktige eller allmän rådstuga, gäller vad om

besvär över deras beslut är stadgat i kommimallagarna. Om underställning

av beslut, varom i 12 § förmäles, gäller vad i nämnda lagar sägs rörande

underställning av där avsedda beslut.

84 §■

1 mom. År någon missnöjd med länsstyrelses utslag angående

a) ersättning för kostnad för omhändertaget barn eller angående skyldig­

het att ansvara för sådan kostnad,

b) fastställelse av eller jämkning i bidragsskyldighet enligt 71 §,

c) hemsändning eller ersättning för hemsändningskostnad,

d) behandlingen vid fullgörande av arbetsskyldighet eller kvarhållande av

arbetsskyldig å anstalt eller i arbete, eller

e) gottgörelse av staten jämlikt 63 §,

må han däröver anföra besvär hos kammarrätten.

Besvären skola innan klockan tolv å trettionde dagen efter den, då kla­

ganden erhållit del av utslaget, avlämnas till länsstyrelsen, som över besvä­

ren infordrar vederbörandes förklaring och, sedan sådan inkommit, till kam­

marrätten insänder handlingarna i målet jämte bevis om utslagets delgivning

och eget utlåtande.

Kungl. Maj:ts proposition nr 150.

31

2 mom. År utslaget meddelat av länsstyrelsen i annat län, än det kla­

ganden tillhör, må besvären, om klaganden det föredrager, inom ovan stad­

gade tid avlämnas till länsstyrelsen i sistnämnda län, vilken det åligger att

översända dem till den länsstyrelse, som meddelat utslaget, för att vidare

behandlas i föreskriven ordning.

3 mom. Bestämmelserna i 81 § 3 och 4 mom. i lagen om fattigvården

skola äga motsvarande tillämpning beträffande mål enligt denna lag.

4 mom. Över kammarrättens beslut i mål och ärenden, som avses i denna

lag, må ej klagan föras.

85 §.

1 mom. Till någon söka ändring i länsstyrelses utslag i mål rörande

ådömande av tvångsarbete enligt 72 § i denna lag, skall vad i 83 § i lagen

om fattigvården är stadgat äga motsvarande tillämpning.

2 mom. För klagan över länsstyrelses utslag i andra frågor enligt denna

lag, än förut i detta kapitel är sagt, gäller, efter varje saks beskaffenhet, vad

om besvär över länsstyrelses beslut är i kommunallagarna eller eljest stadgat.

86

§.

Länsstyrelses beslut enligt 3—7 kap. går i verkställighet utan hinder

därav att klagan förts.

Kungl. Maj:ts proposition nr 150.

12 KAP.

Övergångsbestämmelser.

87 §.

Denna lag skall med de i 88 och 89 §§ angivna undantag lända till efter­

rättelse från och med den 1 januari 1926.

Genom denna lag upphävas lagen den 6 juni 1902 om fosterbarns vård

samt lagen den 13 juni 1902 angående uppfostran åt vanartade och i sedligt

avseende försummade barn tillika med alla de stadganden, vilka innehålla

ändring eller förklaring av nämnda lagar eller tillägg därtill.

Där i lag eller särskild författning förekommer hänvisning till lagrum,

som ersatts genom bestämmelse i nya lagen, skall i stället denna lända till

efterrättelse.

88

§.

Bestämmelserna i 7 kap. äga ej tillämpning å barn, födda före den 1

januari 1919. I fråga om barn under sexton år, som vistas hos annan än

föräldrarna eller särskilt förordnad förmyndare, vilken har vårdnaden om

barnet, må dock, då särskilda omständigheter därtill föranleda, barnavårds­

nämnden eller, i brådskande fall, dess ordförande besluta, att barnet, fastän

fött före nyssnämnda dag, skall tills vidare anses såsom fosterbarn; och skall i

sådant fall vad i 7 kap. och 73 § är stadgat äga tillämpning. Då dylikt be­

slut meddelas av ordföranden, skall anmälan därom göras vid nästa samman­

träde hos nämnden, som prövar, huruvida beslutet skall äga bestånd.

32

................89 §.

1 mom. I kommun, där särskild barnavårdsnämnd skall tillsättas i enlig­

het med bestämmelserna i denna lag, skall sådant första gången ske före

den 1 augusti 1925; åliggande det denna barnavårdsnämnd att efter samråd,

i den mån så anses erforderligt, med fångvårdsstyrelse och andra myndig­

heter, vilka förut handhaft hithörande ärenden, avlämna utgifts- och inkomst­

förslag för år 1926 i överensstämmelse med kommunallagarna.

2 mom. _ Kommun, som vill vinna befrielse från skyldighet att tillsätta

särskild barnavårdsnämnd, skall till länsstyrelsen ingiva sin till Konungen

ställda ansökan därom. Efter det utredning i frågan verkställts av veder­

börande barnavårdskonsulent, insänder länsstyrelsen handlingarna i ärendet

jämte eget yttrande till Konungen.

Har ansökan, som nyss är sagd, bifallits, skall kommunen inom av Konungen

bestämd tid förrätta val, som avses i 7 § och 8 § 2 mom.; och skall beträf­

fande avlämnande av utgifts- och inkomstförslag för näst därefter följande

år i tillämpliga delar gälla vad i 1 mom. är stadgat.

3 mom. Har särskilt tillsatt barnavårdsnämnd att övertaga befattning

med barn, vilkas vård och uppfostran förut omhänderhafts av fattigvårds-

styrelsen, må kommun kunna besluta, att med övertagandet skall anstå till

den 1 januari 1927, intill vilken tid fattigvårdsstyrelsen fortfarande har att

i enlighet med lagen om fattigvården ombesörja nämnda barns vård och

uppfostran.

4 mom. Där anmälningsskyldighet enligt 51 § åligger någon, som icke

enligt äldre lag varit anmälningsskyldig, må med anmälan kunna anstå intill

den 1 juli 1926.

5 mom. Vad i denna lag stadgas angående ersättning av kommun, lands­

ting, staten eller enskild person för utgift för omhändertaget barn skall icke

tillämpas i fråga om utgift, som uppstått, innan lagen trätt i kraft, utan

skall i sådant hänseende iakttagas vad hittills varit föreskrivet.

Därest före den 1 januari 1926 beslut meddelats i ärende, som avses i

denna lag, skall i fråga om fullföljd av talan mot beslutet eller underställ­

ning därav gälla vad förut varit stadgat.

90 §.

Barnavårdsnämnden äger att av de myndigheter, vilka hittills haft sig

anförtrodda de enligt denna lag på barnavårdsnämnden ankommande ange­

lägenheter, erhålla hos dem tillgängliga uppgifter och handlingar rörande

barn, om vilka nämnden har att övertaga vård eller tillsyn.

Kungl. Maj:ts proposition nr 150.

36

Kungl. Maj:ts proposition nr 150.

Förslag

till

LAG

om ändrad lydelse av 33 § i lagen den 13 juni 1919

(nr 294) om kommunalförbund.

Häiigenom förordnas, att 33 § i lagen den 13 juni 1919 om kommunal­

förbund skall erhålla följande ändrade lydelse:

Vad i denna lag är stadgat angående kommunalförbund galle ock i fråga

om sammanslutning av olika skoldistrikt för vårdande av angelägenhet, som

avses i folkskolestadgan; åliggande det Konungens befallningshavande att i

diende, som här avses, inhämta yttrande av skolöverstvrelsen.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1926.

Förslag

till

LAG

om ändrad lydelse av 1 § i lagen den 12 juni 1885

(nr 27) angående lösdrivares behandling.

Härigenom förordnas, att 1 § i lagen den 12 juni 1885 angående lösdri­

vares behandling skall erhålla följande ändrade lydelse:

^Val, som sysslolös stryker omkring från ort till annan utan medel till

sitt uppehälle, må, där ej omständigheterna ådagalägga, att han söker arbete,

behandlas såsom lösdrivare på sätt i denna lag sägs.

Till enahanda behandling vare ock den förfallen, vilken eljest, utan att

äga medel till sitt uppehälle, underlåter att efter förmåga söka ärligen för­

sörja sig och tillika förer ett sådant levnadssätt, att våda därav uppstår för

allmän säkerhet, ordning eller sedlighet.

Peisoner under aderton ar ma ej såsom lösdrivare behandlas.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1926; därvid skall iakttagas,

att beträffande person under aderton år, vilken före nämnda dag dömts

till tvångsarbete genom utslag, som vunnit laga kraft eller ej överklagas,

verkställighet av tvångsarbetet skall äga rum enligt lagen angående lösdri­

vares behandling;

att vad i 12 § av sistnämnda lag föreskrives ej må tillämpas på den, som

icke fyllt aderton år;

att när någon, som ej fyllt aderton år, frigives efter att hava undergått

tvångsarbete, han skall i enlighet med det för honom utfärdade pass begiva

sig till den oit, dit han förpassats, och ofördröjligen anmäla sig hos barna­

vårdsnämnden därstädes; samt

att, när eljest person under aderton år frigives, efter att hava anhållits

eller haktats för lösdriveri, han skall överlämnas till vederbörande barnavårds­

nämnd.

Kungl. Maj:ts proposition nr 150.

37

Utdrag av protokollet över socialärenden

,

hållet inför

Hans Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms slott

den 29 februari 1924.

Närvarande:

Statsministern

T^rygger,

ministern

för

utrikes ärendena friherre

M^arks

von

W^urtemberg, statsråden M^alm, E^keberg, B^eskow, M^almroth, H^asselrot,

S^tridsberg, L^ubeck, C^lason, W^ohlin, P^ettersson.

Efter gemensam beredning med cheferna för justitie- och ecklesiastik­

departementen anför chefen för socialdepartementet, statsrådet Malm:

I skrivelse till Kungl. Maj:t den 3 mars 1908 begärde riksdagen revision inledning.

av lagen den 6 juni 1902 om fosterbarns vård. Kungl. Maj:t, som upp- R^amstaliS

drog åt fattigvårdslagstiftningskommittén att verkställa denna revision, be-

ningar om

myndigade sedermera kommittén att vid behandling av de till kommittén If^aoårTs

överlämnade frågor jämväl taga i övervägande, huruvida och i vilken om-

lagstiftningen

fattning lagen den 13 juni 1902 angående uppfostran åt vanartade och i

sedligt avseende försummade barn och därmed sammanhängande stadganden

tarvade omarbetning, samt inkomma med de förslag, som i anledning härav

kunde finnas erforderliga.

Vidare hemställde riksdagen i skrivelse den 11 juni 1917, vilken över­

lämnades till kommittén, att Kungl. Maj:t ville i sammanhang med den

utredning om den offentliga barnavården, som försigginge inom kommittén,

taga under övervägande möjligheten att bereda förskott av allmänna medel

åt barn utom äktenskap ävensom i vissa fall åt barn inom äktenskap samt

därefter för riksdagen framlägga det förslag, vartill detta övervägande kunde

giva anledning.

Slutligen anhöll riksdagen i skrivelse den 8 mars 1918, att Kungl.

Maj:t måtte föranstalta om att i samband med pågående omarbetning av

vissa barnavårdslagar en utsträckning av samhällets barnavård även till

andra områden av barnavård än dem, som berördes av dessa lagar, måtte

tagas under omprövning, och att därvid särskilt måtte undersökas möjlig­

heten av att inom varje kommun alla samhällets vårdande, understödjande,

kontrollerande och upplysande barnavårdsuppgifter i görligaste mån samman­

fördes till enhetlig handläggning. Aven denna riksdagsskrivelse hänsköts

till kommittén.

Till fullgörande av de kommittén sålunda lämnade uppdrag har kommittén,

Fattigvåris-

som jämväl haft att taga under övervägande ett flertal andra till kommittén kommit Un»

överlämnade riksdagsskrivelser och andra framställningar, utarbetat och till förslag.

42

Brister i den

nuvarande

organisa­

tionen.

Lagstiftningens

indelning av

barnen i tro

särskilda

kategorier

motsvaras ej

av de faktiska

förhållandena.

11. Förordningen den 22 juni 1911 angående biografförestiillningar, som

bland annat avser skyddande av barn under 15 år mot skadliga sådana före­

ställningar.

12. Förordningarna den 14 juni 1917 angående försäljning av rusdrycker

samt den 11 juli 1919 angående försäljning av pilsnerdricka. Dessa innehålla

bestämmelser till förebyggande av minderårigas missbruk av dylika drycker.

13. Lagarna den 14 juni 1917 om äktenskaplig börd, den 11 juni 1920

om barn i äktenskap, samma dag om makes underhållsskyldighet mot andra

makens barn, den 14 juni 1917 om adoption, samma dag om barn utom

äktenskap, samma dag om införsel i avlöning, pension eller livränta och

samma dag om förbud för vissa underhållsskyldiga att avflytta från riket.

Dessa lagar avse att i förhållande till barnets föräldrar (styvföräldrar,

adoptivföräldrar) trygga barnets rätt. Enligt lagen om barn utom äktenskap

har en synnerligen omfattande uppgift anförtrötts den kommunala barna-

vårdsmyndighet, barnavårdsnämnden, som tillkommit genom 1902 års lag­

stiftning angående uppfostran åt vanartade och i sedligt avseende försummade

barn.

14. Gällande bestämmelser om förmynderskap, vilka emellertid för när­

varande äro föremål för revision.

15. Lagen den 30 juni 1913 om allmän pensionsförsäkring, vilken inne­

håller bestämmelser om rätt i vissa fall för pensions- eller understöds

berättigad person, som bär att försörja barn eller adoptivbarn under 15 år,

att för varje sådant barn uppbära visst pensionstillägg eller understöd.

16. Lagen den 17 juni 1916 om försäkring för olycksfall i arbete, enligt

vilken livränta utgår till genom dylikt olycksfall dödad arbetares barn under

16 år.

(M. s. 31—37.)

De barn, som äro föremål för åtgärder enligt de tre egentliga barna-

vårdslagarna (fattigvårdslagen, lagen om uppfostran åt vanartade in. fl.

barn, fosterbarnslagen) äro ej att hänföra till trenne artskilda grupper.

I praktiken ställer det sig nämligen så, att relativt oväsentliga omstän­

digheter kunna bliva avgörande för, huruvida ett visst bestämt fall kom­

mer under behandling enligt den ena eller andra lagen. Att sakna under­

håll och vård, att vara kroppsligen vanvårdad, att vara sedligt försummad

eller vanartad, allt detta är tillstånd, som icke kunna till sin art så noga

bestämmas, att man i det konkreta fallet kan säga, var det ena slutar

och det andra tager vid. Det är icke heller mellan de barnskaror, som

enligt de trenne lagarna övervakas och uppfostras av tre särskilda myn­

digheter, den väsensskillnad, som lagstiftningen förutsätter och som teore­

tiskt kan uppkonstrueras. Fattigvården understöder i hemmet och över­

vakar en mängd barn, som icke blott äro fattiga utan även sedligt för­

summade. Av fattigvårdsstyrelsens biträden utföres därför ofta ett över­

vakningsarbete, som är alldeles detsamma som det, vilket tillagts krets­

ombud eller annan övervakare enligt lagen om uppfostran åt vanartade m. fl.

barn. Bland fattigvårdens helt omhändertagna barn finnas många van­

artade, ett förhållande som gjort, att t. ex. huvudstadens fattigvårdsnämnd

tidigare funnit sig för sin del vara i behov av anstalt för vanartade

gossar. Ä andra sidan anmälas till barnavårdsnämnden barn, i vilkas

Kungl. Maj:ts proposition nr 1Ö0.

44

Kungl. Maj tis proposition nr 150.

Olika rätts­

verkningar vid

behandling av

likartade fall

enligt de

särskilda

lagarna.

de mest svårartade, bleve förbigångna, då de icke uppenbart läge inom

viss kommunal myndighets verksamhetsområde. Samarbetet mellan kom­

munen och enskilda sammanslutningar i barnavårdens intresse försvårades,

då kommunen företräddes av ett flertal organ (Y. 103 s. 80). I samma

riktning har barnavårdsnämnden i Linköping uttalat sig (Y. 45 a).

Allt eftersom ett fall behandlas enligt den ena eller andra lagen, givas

mer eller mindre fullständiga regler för barnens uppfostran m. in., och

tiden, under vilken denna uppfostran kan utsträckas, blir ej densamma,

varjämte barnets ställning i juridiskt hänseende blir olika. Detsamma ur

förhållandet med föräldrarna. För en far, som fått sitt barn omhänder­

taget av det allmänna, bliva rättsverkningarna väsentligt olika, om om­

händertagandet skett av fångvårdsstyrelse! eller av barnavårdsnämnden,

och detta även om i båda fallen lättja och lastbarhet å hans sida varit

orsak till omhändertagandet. Omhändertages barnet av fångvårdsstyrel­

se^ blir fadern obegränsat ersättningsskyldig för vårdkostnaden och kan

föreläggas arbetsskyldighet samt i fall av tredska vid fullgörandet därav

dömas till tvångsarbete. Däremot blir han, om barnet omhändertages av

barnavårdsnämnden, ersättningsskyldig endast för en ringa del av vård­

kostnaden (100 kronor årligen under fem år) och kan icke underkastas

arbetstvång eller tvångsarbete. Han röner därjämte ingen inverkan å sin

hemortsrätt, vilket däremot är fallet, om det är fångvårdsstyrelse!!, som

omhändertagit barnet. Eu dylik bristande enhetlighet i behandlingen av

likartade fall och i de rättsliga påföljderna av likartade åtgärder är icke

ägnad att hos allmänheten väcka förtroende för samhällets barnavårdande

verksamhet.

På grund av de flytande gränserna mellan respektive myndigheters verk­

samhetsområden och på grund av de särskilda lagarnas olika sätt att be­

handla likartade eller närbesläktade fall, gives det vidare möjlighet, dels

för försörjarna, dels för myndigheterna själva att, med hänsyn till vad

som i det föreliggande fallet blir förmånligast, träffa ett val i fråga om,

till vilken myndighet saken bör hänskjutas. För eu ogift moder, som

tillfälligtvis icke kan betala fosterlegan för sitt barn, är det sålunda i de

städer, där understöd för detta ändamål utdelas av hälsovårdsnämnd, vida

fördelaktigare att få ett sådant understöd än att erhålla fattigvård, enär

det förra understödet ej kan fordras ersatt och hennes hemortsrätt ej

röner inverkan härav. År fråga om barnets omhändertagande, är det för­

delaktigast för henne, om barnavårdsnämnden skulle finna det sedligt för­

summat, enär i detta fall hennes ersättningsskyldighet är begränsad till

100 kronor om året och arbetsskyldighet icke kan åläggas henne. Vill

hon åter försäkra sig om möjlighet att när som helst återfå sitt barn,

vänder hon sig naturligen till fattigvårdsstyrelsen med begäran om barnets

omhändertagande. A andra sidan är det icke otroligt, att en barnavårds­

nämnd, hos vilken anmälts, att barn, tillhörande eu icke i kommunen

hemortsberättigad familj, är sedligt försummat, kan finna det lämpligt att

Kungl. Maj:ts proposition nr 150.

45

till fångvårdsstyrelse!! remittera ärendet rörande barnets omhändertagande,

på det att icke blott full ersättning må kunna krävas för barnets vård

utan även familjens hemortsrättsförvärv avbrytas.

Det är även ofta, enligt vad erfarenheten utvisar, svårt för de hjälp­

sökande och andra personer, som vilja påkalla det allmännas ingripande,

att veta, till vilken myndighet de därvid skola vända sig. Härför fordras

ett avgörande, till vilken kategori ett barn är att hänföra, något som i

praktiken stundom stöter på betydande svårigheter. (Så t. ex. kräver av­

görandet, om barn, som vårdas hos andra än föräldrarna, är att anse

såsom fosterbarn eller ej, utredning om dess ålder, släktskapsförhållandet

mellan barnet och barnafostraren, fosterlega in. m.) Den, som vill på­

kalla det allmännas ingripande i anledning av missförhållande beträffande

barn, har därvid att göra anmälan

1) beträffande nödställt barn: hos fattigvårdsstyrelsen,

2)

»

sedligt försummat fosterbarn: hos fosterbarnsnämnden,

3)

»

»

» annat barn: hos barnavårdsnämnden,

4)

»

vanartat barn: hos barnavårdsnämnden,

o)

»

kroppsligen vanvårdat fosterbarn: hos fosterbarnsnämnden,

6)

»

»

» annat barn: ingen myndighet är be­

hörig i vidare män, än att barnavårdsnämnden må hos rätten göra fram­

ställning om vårdnadens överflyttande,

7) beträffande utomäktenskapligt barn, vars nödställdhet beror på för­

summelse hos barnafadern: hos barnavårdsmannen eller barnavårdsnämnden.

Det är givetvis av stor betydelse att kunna påräkna allmänhetens med­

verkan för beivrande av missförhållanden i avseende å barns vård och

uppfostran, men denna medverkan underlättas tydligen ej av den antydda

svårigheten att veta, vilken myndighet, som är behörig, särskilt som det

stundom icke heller för den myndighet, till vilken hänvändelse sker, är

lätt att omedelbart avgöra, vilken annan myndighet, som bör handlägga

ärendet, varför den anmälande stundom får gå från den ena myndigheten

till den andra, såvida han ej tröttnar, innan någon myndighet förklarat

sig vara behörig. Såsom svenska stadsförbundets styrelse (Y. 103 s. 80)

framhållit, komma många missförhållanden icke till myndigheternas känne­

dom, enär vederbörande ej vet, till vilken av de många myndigheterna

han skall vända sig. Kommittén har (M. s. 38) betonat önskvärdheten

av att inom varje kommun finnes eu barnavårdsmyndighet, till vilken man

har att vända sig, när helst det gäller att åt ett barn, som är i behov

av samhällets hjälp för sin andliga eller kroppsliga utveckling, förskaffa

denna hjälp på ett sätt, som behovet i varje fall kräver. Att den nuva­

rande organisationen av vår barnavård är långt ifrån att realisera denna

tanke är obestridligt.

Ser man saken ur kommunal och ekonomisk synpunkt, kan det ej för­

nekas, att den ifrågavarande tredelningen av samhällets barnavård innebär

ett avsevärt slöseri med arbetskrafter och penningar. Inom tre olika

Svårighet för

allmänheten

att veta,

vilken myn­

dighet, som iir

behörig.

Kom­

munala och

ekonomiska

synpunkter.

46

Kungl. Mctj:ts proposition nr 150.

Effektiv

inspektion

ogenomförbar

med nu vanill do

organisation.

Gällande lag­

stiftning föga

tillämpad.

myndigheter skola barnavårdsärenden beredas, avgöras och expedieras. Eu

viss kunskap på området måste förvärvas av ett flertal personer. I de

landskommuner,] där arbetet är mindre omfattande, uppstår faran, att föl­

en eller två av myndigheterna endast ringa tillfälle yppas att utveckla

någon verksamhet och därigenom förvärva insikter och erfarenhet. I

städer och industrisamhällen föreligger ej denna fara. Men här erfordras

en ej ringa personal — besökare, redogörare, inspektörer samt anskaffare

och övervakare av fosterhem — fördelad på tre särskilda myndigheter,

för att organisationen skall fungera tillfredsställande. De utredningar, som

böra verkställas för att förbereda ett ärende hos fångvårdsstyrelse och

hos barnavårdsnämnd, de kontrollerande besök, som böra göras hos ett

av nämnda myndigheter utackorderat barn och hos ett fosterbarn, skilja

sig icke väsentligen från varandra, och dock förrättas de av olika personer,

även om utredningarna eller besöken gälla en och samma familj. De fly­

tande gränserna mellan arbetsområdena öka arbetet. Den ena myndig­

heten måste nämligen ofta, sedan ärendet vederbörligen blivit utrett och

behandlat, remittera det till den andra, som nu i sin ordning måste sätta

sig in i alla dess detaljer samt till äventyrs vidtaga åtgärder. Härav

vållas tidsutdräkt till skada för den sak det gäller, varjämte onödigt

lidande förorsakas de hjälpsökande genom att ett flertal personer skola

invigas i deras sorgliga och ofta ömtåliga förhållanden.

De nyss nämnda, ur kommunal synpunkt särskilt kännbara olägenheterna

av den nuvarande organisationen belysas i åtskilliga av de avgivna ytt­

randena. Så t. ex. framhåller Jönköpings läns landsting olämpligheten av

att den samhälleliga barnavård, som innefattas i åtgärder för barns om­

händertagande i syfte att bereda dem uppfostran utom föräldrahemmet,

skall inom en och samma kommun ombesörjas genom olika organ, vilka

handla oberoende av varandra och ej sällan genom förhållandenas makt

komma att uppträda såsom varandras konkurrenter, t. ex. när det gäller

att anskaffa fosterhem å landet (Y. 27 s. 14).

En annan med den nuvarande tredelningen av barnavården förenad,

mycket betydande olägenhet är omöjligheten att för rimlig kostnad åstad­

komma en effektiv inspektion av barnavården. Att en sådan är i hög

grad av behovet påkallad visar bland annat det i det följande berörda för­

hållandet, att de kommunala myndigheterna i stor utsträckning uraktlåtit

att tillämpa lagen om uppfostran åt vanartade m. fl. barn samt foster­

barnslagen.

I kommitténs motiv (s. 32 ff.) framliålles, att införandet av särskilda

myndigheter för särskilda arter av barnavårdsverksamhet rönt föga anslut­

ning hos den allmänna uppfattningen, till belysning varav anföres, dels

att lagen om uppfostran åt vanartade m. fl. barn i det stora flertalet

kommuner icke föranlett, att hithörande ärenden övertagits av den därför

avsedda myndigheten, skolrådet eller barnavårdsnämnden, eller över huvud

taget framkallat någon som helst åtgärd, i vilket hänseende dock efter

Kungi. Maj:ts proposition nr 160.

47

tillkomsten av 1917 års lag om barn utom äktenskap någon förändring

till det bättre inträtt, och dels att, frånsett en del städer och större lands­

kommuner, fosterbarnslagen icke blivit i någon större utsträckning till-

lämpad. Och kommittén framhåller, att rätta sättet för genomförande

av det kommunerna ålagda arbetet för barnen är överlämnande av detta

arbete i dess helhet till en gemensam myndighet.

Aven om det måhända innebär en överdrift att, såsom under den i

Finland pågående diskussionen i barnavårdsfrågan skett 1), beteckna det

svenska barnskyddet såsom, jämte det finska, stående på en lägre stånd­

punkt än vår tids kulturländers i övrigt, kan det ej förbises, att vår barna-

vårdslagstiftning, måhända främst på grund av splittringen i densamma

samt dess brister i organisatoriskt hänseende, till stor del blivit en lag

på papperet.

I några främmande länder har man till undanröjande av bristen på

planmässighet och enhetlighet i barnavårdsarbetet sökt sammanföra åtmin­

stone de viktigaste stadgandena om samhällets barnavård i en och samma

lag. Så är fallet i England och Tyskland. I Finland och Norge före­

ligga förslag till en dylik enhetlig behandling av barna vårdslagstiftningen.

I vissa av de nu nämnda länderna har man tillika sökt samla den

barnavårdande verksamheten hos en enda myndighet. Så är i viss om­

fattning fallet i Frankrike och Tyskland, varjämte dylik centralisering före­

slagits i Finland och Norge. I Danmark har en partiell centralisering

varit ifrågasatt men icke kommit till stånd.

Då den engelska och den franska lagstiftningen icke berörts i kom­

mitténs betänkande, och de ifrågavarande strävandena i Tyskland, Finland,

Norge och Danmark först ungefär vid tiden för kommittébetänkandets av­

givande eller därefter resulterat i lagar eller lagförslag och därför endast

delvis behandlats i betänkandet, har jag ansett eu kort redogörelse för

hithörande utländska förhållanden vara av intresse.

I England har genom Children ad av den 21 december 1908 en omfattande

kodifikation av barnavårdslagstiftningen kommit till stånd. Den behandlar

i 6 delar och 134 sektioner i huvudsak följande ämnen: del 1 skydd för

späda barns liv, del 2 barns och ungdoms skyddande mot grymhet, del 3

rökning bland ungdom, del 4 förbättrings- och arbetsskolor (reformator^tf and

industrial schools), del 5 minderåriga förbrytare och del 6 vissa särskilda

stadganden såsom om barns hörande vid domstol inför slutna dörrar, för­

bud mot barns närvaro i domstol under rättegång mot andra personer, för­

bud mot inköp av skrot från minderåriga och mot tagande av pant vid lån

till minderåriga, straff för vagabonder, som lägga hinder i vägen för barn

att erhålla undervisning, straff för att giva barn rusdrycker, förbud för barn

att besöka utskänkningsställen, skyddsåtgärder vid nöjestillställningar för

barn, barns befriande från ohyra m. m.

Av särskilt intresse för svenska förhållanden är den tyska lagstiftningen,

varför eu något utförligare redogörelse torde böra lämnas för densamma.

Genom den nya tyska lagen om ungdomsvård av den 9 juli 1922 bär ett

sammanförande i en författning skett av följande: bestämmelser om särskilda

bBen av socialministeriot och socialstyrelsen i Finland utgivna Social Tidskrift 1922 s. 1)00.

I utlandet

förekom­

mande

enhetlig lag­

stiftning an­

gående sam­

hällets barna­

vård samt

centralisering

av densamma.

England.

Tyskland.

48

organ för ungdomsvården (se nedan), skydd för fosterbarn, de lokala ung-

domsvårdsorganens befattning med förmynderskapsväsendet, offentligt under­

stöd åt lijälpbehövande minderåriga samt skyddsuppsikt och skyddsupp-

fostran (Schutzaufsickt och Fiirsorgeerziehung). Genom en särskild lag av

den 16 februari 1923 ordnas behandlingen av minderåriga förbrytare.

I förarbetena till den nämnda ungdomsvårdslagen framhålles, att den

egentliga anledningen till barnavårdens otillfredsställande ståndpunkt icke så

mycket är att finna i de materiella lagbestämmelserna utan snarare i bristen

på system, på enhetlig organisation. Att de många sedan början av 1900-

talet av det allmänna såväl som av enskilda vidtagna åtgärderna till ung­

domens bästa icke krönts med en däremot svarande framgång, är, säges det,

väsentligen att tillskriva bristen på enhetlighet, planmässighet, förening av

alla de splittrade krafterna, och därpå att man icke i rätt tid gripit sig an

med skapandet av eu lämplig organisation. För sent har man erkänt, yttras

det vidare, att det på detta område är fråga om ett enhetligt stort område

av den sociala välfärdsverksamheten, varmed man kali komma till rätta, blott

om man anlägger vida, allsidiga synpunkter och tillämpar enhetliga metoder.

Samma splittring och planlöshet visar sig på det frivilliga arbetsområdet.

Behovet av en organisation för ungdomsvårdens befordrande föranledde

redan före världskriget inrättande av särskilda ungdomsmyndigheter i eu

del stora städer, såsom Berlin, Hamburg, Liibeck, Bremen, Frankfurt am

Mani, Dresden, Leipzig, Plauen, Mainz, Bostock, varjämte ansatser till

åstadkommande av en enhetlig organisation gjordes i Bayern. År 1911

vidtogos från den preussiska regeringens sida åtgärder i samma syfte, i

preussiska lantdagen behandlades år 1918 ett lagförslag angående ungdoms-

myndigheters inrättande, och samma år gjordes av eu i Berlin samlad kon­

gress uttalanden till förmån för en till sina grunder enhetlig reglering av

samhällets ungdomsvård i hela Tyska riket och begärdes, att rikets alla

delar skulle utan undantag erhålla ungdomsmyndigheter.

Den nya lagen avser, enligt vad i förarbetena till densamma yttras, att i

första rummet tillgodose detta i alla kretsar djupt kända behov. Enligt

lagen skola överallt i Tyska riket inrättas ungdomsmyndigheter (Jugendämter)

med uppgift att i fall av behov snabbt och säkert lämna de unga hjälp och

stöd. tJngdomsmyndigheten skall vara av offentlig natur och utrustad med

rättigheter och plikter såsom sådan. Över ungdom smyndigheterna skall i

varje stat stå eu landsungdomsmyndighet (Landesjugendamt), medan en riks-

ungdomsmyndigliet (Tleichsjugendamt) i inrikesdepartementet bildar organisa­

tionens översta spets.

De lokala ungdomsmyndigheterna hava av utföra flertalet av de uppgifter,

som enligt lagen åligga det offentliga. De hava sålunda att utöva kontroll

över fosterbarnsvården, deltaga i förmynderskapsväsendet, vårda fattiga barn,

som ej vistas i hemmet, samt understödja utomäktenskapliga fattiga barn

(se härom mera nedan), deltaga i skyddsuppsikt och skyddsuppfostran, en­

ligt särskild lag lämna visst biträde i avseende å behandlingen inför ung-

domsdomstolarna av minderåriga förbrytare, enligt särskilda bestämmelser

medverka vid uppsikt över barns och unga personers arbete, medverka vid

omsorgen om i kriget fallnas och sårades barn samt enligt särskilda bestäm­

melser medverka, då unga personer omhändertagas av polismyndighet. Detta

är ungdomsmyndigheternas obligatoriska åligganden. Fakultativa uppgifter

för dem är vidare att taga initiativ till, befordra och i fall av behov vidtaga

åtgärder för: råd i ärenden, som angå ungdomen (t. ex. råd i fråga om yrkes­

val), skydd för mödrar före och efter nedkomsten, befordrande av dibarns

och andra späda barns väl, av den skolpliktiga ungdomens väl (utom be­

träffande undervisningen) samt av ungdomens väl efter skolåldern.

Kung!. Maj:tf; proposition nr 150.

49

Vad ungdomsmyndighetens befattning med de fattiga barnen beträffar,

förtjänar följande att framhållas. På grund av bristfälligheter i den gällande

fattigvårdslagstiftningen hava förarbeten vidtagits för skapande av en fattig­

vårdslag för Tyska riket. Då emellertid bristerna skarpast framträtt i fråga

om understöd åt ungdom, har man ansett sig böra i ungoms vårdslagen in­

föra bestämmelser härom i den mån det varit möjligt utan att fullständigt

uppgiva grunderna för den gällande rätten även såvitt angår vuxna nöd­

ställda. Överlämnandet till ungdomsmyndigheterna av plikten att under­

stödja alla minderåriga skulle, yttras det i förarbetena till lagen, ur ung­

domsvårdens synpunkt innebära den enklaste lösningen. Men om man toge

hänsyn till hela understödsväsendet, så framstode svårigheten av att uppdela

familjerna i minderåriga och vuxna medlemmar och att låta ett understöds-

organ taga befattning med de förra, ett annat med de senare. Lagen in­

skränker sig därför till att åt ungdomsmyndigheterna uppdraga allenast

understödsverksamheten bland de grupper av minderåriga, vilkas understöd­

jande i allmänhet kan i praktiken äga rum för sig utan hänsyn till de vuxna

familjemedlemmarna. Lagen hänför dit de utonhiktenskapliga, de från båda

föräldrarna varaktigt skilda äktenskapliga barnen samt de föräldralösa, och

omfattar sålunda, enligt vad i förarbetena uttalas, de minderåriga, som sakna

föräldrarnas naturliga stöd och därför mest behöva ungdomsmyndighetens

skydd. Då de utonhiktenskapliga barnen ofta befinna sig hos modern eller

i hennes familj och de föräldralösa i far- eller morföräldrarnas familj, bliva

visserligen i vissa fall ungdomsmyndigheten och fattigvården vid sidan av7

varandra verksamma för samma familjs stödjande. Men med hänsyn till de

föräldralösas och de utomäktenskapligas särskilda behov' av skydd låter dock

lagen de båda understödsorganen i dessa fall verka sida vid sida, för att i

varje fall försäkra dessa grupper av minderåriga om ungdomsmyndighetens

omvårdnad.

Understödjandet av andra barn, alltså av äktenskapliga, hos föräldrarna

eller en av dem vårdade barn, överlämnar lagen till fattigvården. För att

emellertid under den övergångstid, som kan komma att förflyta, till dess

hela det offentliga understödsväsendet hunnit omregleras, möjliggöra hjälp

i trängande fall, stadgas, att ungdomsmyndigheten i fall av behov skall över­

taga det fattigvården åliggande understödjandet av ifrågavarande minderåriga.

Finner alltså ungdomsmyndigheten, att fattigvården på ett otillfredsställande

sätt fullgör sin understödsplikt mot eu minderårig, och kan myndigheten

varken genom påverkan på fattigvårdsmyndiglieten eller genom anmälan till

uppsiktsmyndigheten få nödtillståndet avhjälpt, är ungdomsmyndigheten be­

rättigad och förpliktad att ingripa och själv åtaga sig understödsfallet. Be­

stämmelser givas om gottgörelse för ungdomsmyndighetens kostnader.

Man har förutsett, att vid tillämpningen av ungdomsmyndigheternas nyss­

nämnda rätt att åtaga sig fattigvården eljest åliggande understödsfall ur

praxis vissa grundsatser skola utbilda sig, som kunna möjliggöra ett be­

dömande, i vad mån det är ändamålsenligt och genomförbart att, i avseende

å bestämda grupper av de äktenskapliga hos föräldrarna eller en av dem

vårdade barnen, till ungdomsmyndigheterna överlämna fattigvårdens skyldig­

heter. Lagen har därför givit riksregeringen befogenhet att förordna om ett

dylikt överlämnande.1)

,

l) Lagen var ursprungligen avsedd att träda i kraft den 1 april 1924, men av finansiella

skäl bär ifrågasatts ett uppskjutande av ikraftträdandet. Häremot hava gjorts bestämda

gensagor av ett flertal organisationer för ungdomsvård. A eu i december 1923 hållen kon­

ferens, där ministerier, kommunala myndigheter och enskilda organisationer voro företrädda,

har man emellertid enat sig om ett uttalande, vari förordats ett uppskjutande under tre år

av ikraftträdandet av vissa delar av lagen.

Bihang

till riksdagens protokoll 11*24. I sand. 112

käft.

(Nr !•)().)

i»72 23 1

Kungl. J\faj:ts proposition nr 150.

'Frankrike.

Finland.

Den franska barnavården regleras i lmvndsak av följande lagar: 1) lag

1874 angående skydd för spädbarn, särskilt dibarn, 2) lag 1889 rörande skydd

för vanvårdade och sedligt försummade barn, 3) lag 1898 rörande straff för

våld, misshandel, grymhet och förgripelse!- mot barn, 4) lag 1904 angående

den offentliga barnavårdens organisation och 5) lag 1904 rörande uppfostran

åt svårskötta och vanartade, av det allmänna omhändertagna barn. Enligt

dessa lagar skall för varje departement finnas eu »service departemental des

enfants assistés , eu barnavårdsbyrå, vilken förestås aven »chef de service».

Denne har till sitt förfogande en inspektör för varje distrikt (arrondisse-

rnent) samt ett antal besökare. Arbetet står under ledning av departementets

prefekt, vilken vid sin sida har ett familjeråd på 7—9 personer, samt in­

direkt under vederbörande minister, vilken till sin tjänst har nio över­

inspektörer för övervakning av fattigvård och barnavård. Rapport över

arbetet skall årligen avgivas av barnavårdsbyråns chef till prefekten och går

därifrån till ministeriet, där rapporterna sammanföras till eu enda, gällande

hela landets barnavård.

Den här skildrade institutionen skall fullgöra följande uppgifter: 1) om­

händertaga och uppfostra hittebarn och fattiga föräldralösa barn samt barn.

som av sina föräldrar överlämnas åt samhället; 2) sörja för tillfällig vård åt

barn, vilkas föräldrar intagits å sjukhus eller i fängelse; 3) omhändertaga

och sörja dels för barn, vilkas föräldrar på grund av brott mot dem eller

långt driven vanvård förklarats förlustiga sitt målsmanskap, dels för barn

under straffmyndighetsåldern, vilka häktats för brott men anses hava handlat

utan fullt medvetande om brottets art och vilka av sådan anledning över­

lämnas till skyddsuppfostran i stället för till straffanstalterna; 4) lämna fattig­

vård till barn i deras hem i den mån sådan enligt lag är tillförsäkrad nöd­

ställda föräldrar för deras barns räkning (frivillig fattigvård lämnas av kom­

munen); samt 5) utöva kontroll över fosterbarn.

I Finland har den 30 april 1921 av eu kommitté avgivits ett vidlyftigt

principbetänkande angående samhällets barn- och ungdomsskydd. Detta

innehåller icke något lagförslag men däremot omkring 250 mycket detalje­

rade »slutklämmar», innefattande riktlinjer för eu lagstiftning i ämnet. Be­

tänkandet har i början av år 1922 överlämnats till lagberedningen, som där­

vid erhöll i uppdrag att utarbeta ett lagförslag i överensstämmelse med de

i betänkandet »uppdragna allmänna riktlinjerna samt med de synpunkter

berörande dess olika delar, som i detsamma framförts». Enligt betänkandet

skall den blivande lagens tillämpning åligga dels lokala barnskyddsnämnder

(enoi varje kommun) och dels en centralmyndighet, barnskyddsstyrelsen.

Å barnskyddsnämnden ankommer att anordna och övervaka yrkesförmynder-

skap, att öva uppsikt över fosterbarnsvården, att vidtaga åtgärder till stöd

för barns hemuppfostran, att omhändertaga barn, vilka äro värnlösa eller

vilka fattigvårdsmyndiglieten finner vara i behov av uppfostran utom hemmet,

att vidtaga särskilda åtgärder (skyddsuppsikt, skyddsuppfostran in. in.) dels

beträffande vissa barn (under 16 år), nämligen sådana, som äro i högre grad

intellektuellt efterblivna, psykiskt abnorma, fallandesjuka eller lyfta, barn,

som försumma sin skolgång, anträffas tiggande eller eljest föra ett kring­

strykande levnadssätt, barn, vilka i sina hem vanvårdas eller misshandlas

eller vilkas föräldrar leva ett lastbart liv eller vilka icke kunna genom hem­

mets och skolans uppfostringsmedel tillrättaföras eller äro sedligt förkomna

eller begått brott, och dels beträffande unga personer (16—18 år), vilka bettla

eller stryka omkring, i sina hem sedligt vanvårdas eller misshandlas, vilkas

föräldrar leva ett lastbart liv eller vilka äro sedligt förkomna. Nämnden

har även att utöva viss verksamhet beträffande unga personer, som begått

brott.

50

Kungl. Maj:ts proposition nr Io0.

51

I den blivande lagen skola även givas bestämmelser angående förbud att

av barn uppköpa skrot m. m. och att giva lån åt barn mot pant, förbud

för barn att använda tobak, minderårigas skyddande mot olämpligt förvärvs­

arbete, minderåriga förbrytares behandling, samt kostnaderna för barn- och

ungdomsskyddet.

I motiveringen till förslaget om barnskyddsnämndens befattning med

värnlösa barn och barn, vilka fattigvårdsmyndigheten finner vara i behov av

vård utom hemmet, anfördes, att det icke'kunde tänkas, att inom eu familj,

som åtnjöte fattigunderstöd, barnen ställdes under uppsikt av barnskydds-

nämnden, medan fattigvårdsstyrelsen hade rättighet att öva tillsyn över de

andra familjemedlemmarna. Detta stode i strid med hela begreppet centra­

lisation och hade till följd en för hela familjen odiös inblandning från två

olika myndigheters sida. Tiden vore å andra sidan icke mogen för en an­

ordning sådan, som föreslagits i Norge (se nedan), enligt vilken ekono­

misk hjälp åt barn i hemmet skulle begäras hos och ombesörjas av barna-

vårdsmyndigheten (vergerådet), varefter familjen stode under dess tillsyn, så

länge hjälpen åtnjötes. Kommittén funne det opraktiskt, att vården och

uppfostran av en del barn inom kommunen vore anförtrodda åt barnskydds-

nämnden, medan beträffande en annan del av de omhändertagna barnen

fattigvårdsstyrelsen hade omvårdnaden. En olämplig konkurrens och en

misshushållning bleve följden, om såväl barnskyddsnämnden som fattigvårds­

styrelsen vore tvungna att jämsides med varandra anskaffa fosterhem och

anbringa omhändertagna barn i anstalter av olika slag. Slitningar kunde

därigenom uppstå, och effektivitet i uppsikten och den fortsatta omvårdna­

den om barnen bleve icke heller sålunda befordrad. Då anmälan av fattig­

vårdsstyrelsen gjordes, att barn, som av densamma åtnjöte försörjning, vore

i behov av vård och uppfostran utom hemmet, eller att minderårig under-

stödstagare blivit värnlös, borde det ankomma å barnskyddsnämndens pröv­

ning, huruvida den föreslagna åtgärden borde vidtagas. Huru med barnet

skulle förfaras, om de båda myndigheterna vore av olika mening, säges icke

i betänkandet.

Vidare må nämnas, att enligt den nya finska fattigvårdslagen av år 1922

kommunalfullmäktige i kommun, där särskild barnskyddsnämnd finnes, kunna,

ifall omständigheterna det kräva, åt nämnden överlämna ledningen och upp­

fostran av några eller alla minderåriga, varvid fattigvårdsnämndens rättig­

heter och skyldigheter beträffande dessa barn överföras på barnskydds­

nämnden. Angående barnskyddsnämndens åligganden och dess ställning i

förhållande till fattigvården innehåller lagen icke närmare föreskrifter. Ett

vid lagens behandling i riksdagen framställt förslag, att barnskyddsnämnden

skulle lyda under fattigvårdsnämnden, avslogs; barnskyddsnämnden är så­

lunda en av fattigvårdsnämnden oberoende institution, som dock i tillämp­

liga delar har att iakttaga fattigvårdslageus bestämmelser.

Hittills hava barnskyddsnämnder tillsatts endast i några större städer,

bland andra Helsingfors och Åbo, men antagligen icke i någon landskom­

mun. I Helsingfors är barnskyddsnämnden berättigad att omhändertaga

barn, vilka äro i behov av vård och uppfostran, därest deras föräldrar över­

låtit sin uppfostringsrätt åt nämnden eller genom domstols utslag dömts

densamma förlustiga. Nämnden har vidare att draga försorg om minder­

åriga, vilka äro i behov av fattigvård, därest vården skall meddelas utom

understödstagarens eget hem. Därvid skola föreskrifterna i fattigvårdslagen

iakttagas; fattigvårdsnämndens i lag stadgade rättigheter och skyldigheter

med avseende å sådana minderåriga tillkomma barnskyddsnämnden. Den

i lagen om barn utom äktenskap stadgade omsorgen om sådana barn samt

bevakandet av deras intressen åligga även barnskyddsnämnden.

Kungl. Maj:ts proposition nr 150.

52

Norge.

I Norge bär en kommitté dels år 1920 avgivit ett betänkande om verge-

rådens övertagande av tillsynen över av fattigvården och enskilda per­

soner till vård utom liemmet överlämnade barn in. m. och dels år 1921, efter

det yttranden inkommit över nämnda betänkande, avgivit ett slutligt betän­

kande i samma ämne. Betänkandena äro åtföljda av utkast till lov om offentlig

har nefor sorg. Dessa innebära ett sammanförande i eu ocb samma lag av be­

stämmelserna i 1905 års delvis blott för vissa kommuner gällande lov om

tilsyn med pleiebarn in. r., den del av 1915 års lov om försorg för barn, som

innehåller stadgan den om tillsyn över barn, 1896 års lov om behandling av

forsmnfc barn med eu del förändringar samt bestämmelser om beliandling-

av fattiga barn, vilka vårdas utanför sina hem. (Beträffande nämnda nu

gällande lagar se U. s. 37—41, 45—57).

Enligt 1920 års förslag, som innebär en kompromiss mellan rätt skilda

principiella ståndpunkter, skall centralisering ske hos vergeråclet av dels det

f. n. åt detta anförtrodda arbetet med skyddsuppfostran och vad därmed

sammanhänger, dels uppgiften att ombesörja anbringande utom hemmet av

och öva tillsyn över barn, som fattigvårdsmyndigheten finner böra vårdas

utom hemmet, och dels tillsynen över fosterbarnsvården. I motiveringen

yttras, att kommittén varit enig om önskvärdheten av att på detta område

genomföra den största möjliga centralisering, så att de spridda lagbestäm­

melserna samlas och verksamheten lägges under samma institution, i den

utsträckning detta kan finnas ändamålsenligt och förenligt med andra hän­

syn. Förslaget innebär ett första steg i denna riktning. Vacl beträffar de

fattiga barnen skall enligt förslaget fattigvårdsmyndigheten liksom f. n. av­

göra, om den skall ingripa och på vilket sätt. Först när fattigvården kar

fattat beslut, att ett barn skall försörjas utanför sitt hem, träder vergerådet

till, utväljer ett hem, anbringar barnet där och övar tillsyn över det. Den

hjälp, som det omhändertagna barnet får, är fattigunderstöd, och fattigvårds­

lagens regler om förhållandet till hemkommunen bibehållas. När barnet

icke längre behöver försörjning från fattigvården, upphör befattningen med

barnet. Beslut härom fattas av fattigvårdsmyndigheten. Enligt reglerna i

lagen om vergeopdragelse kan dock vergerådet besluta att behålla barnet,

när förutsättningarna härför finnas. — Vid detta betänkande, som är enhäl­

ligt, hava dock två ledamöter fogat särskilda uttalanden. Eu av dessa leda­

möter har formulerat sin principiella ståndpunkt i fråga om behandlingen

av de fattiga barnen på följande sätt: Därest föräldrar eller de, som stå i

deras ställe och som liava hemmavarande barn under 18 år, behöva ekono­

misk hjälp av det allmänna för sitt hushåll, skola de begära sådant hos

vergerådet, som avgör, om, på vad sätt och i vilken utsträckning hjälp skall

lämnas, och familjen står under vergerådets tillsyn, så länge hjälp utgår och

till dess vergerådet anser tillsyn onödig. Dock skola föräldrarna eller deras

ställföreträdare hava givit sitt samtycke till barnets överlämnande till vård

utom hemmet. Föräldralösa barn, som sakna försörjare, stå under verge-

rådets tillsyn. Angående vergerådets utgifter i förevarande hänseende gäller

detsamma som vid barns omhändertagande enligt vergerådslagen. — I den

andre ledamotens särskilda uttalande förordas öppnande av möjlighet för

den kommun, som önskar det, att upprätta ett centralkontor för anbringan­

det av och tillsynen över de barn, som kommunen måste taga hand om,

vare sig detta skett på föranstaltande av vergerådet, fattigvårds- eller hälso­

vårdsmyndigheten .

I det år 1921 avgivna, slutliga förslaget har majoriteten, två ledamöter,

föreslagit eu modifikation av det tidigare förslaget av följande innehåll: Där

sådant med hänsyn till förhållandena är av behovet påkallat eller lämpligt,

kan kommunalbestyrelsen med konungens samtycke till en inom kommunen

Kungl. Maj:ts proposition nr 150.

Kungl. Maj:ts proposition nr 150.

55

Beträffande fattigvårdens barnavård må ur den officiella statistiken för

år 1922 följande uppgifter anföras:

Antalet direkt understödda barn (d. v. s. barn under 16 års ålder, vilka

själva eller i första hand åtnjuta fattigvård) utgjorde 35,353.

Antalet indirekt understödda barn (d. v. s. minderåriga hemmavarande

barn, tillhörande äldre, av kommunerna understödda personer, vilka barn

anses i större eller mindre mån erhålla del av det understöd, föräldrarna

åtnjuta) utgjorde 73,240.

Hela antalet fattigunderstödda barn utgjorde alltså 108,593.

Av de direkt understödda barnen voro 24,994 eller 70.7 % utackor­

derade i enskilda hem. Det framgår ej av statistiken, huru många av de

återstående 29.3 % direkt understödda barnen, som vårdades i barnhem

eller sjukvårdsanstalter eller voro »på annat sätt understödda». Till sist­

nämnda grupp torde höra bl. a. de barn, vilka erhålla understöd i skodon,

i sjukpersedlar o. dyl., utan att föräldrarna åtnjuta något annat understöd.

Att understöden i skodon äro tämligen talrika framgår av Stockholms stads

statistik. (Under år 1922 erhöllo i Stockholm 1,290 barn direkt under­

stöd i skodon, utan att familjen i övrigt åtnjutit annat understöd.)

Vidare ingå bland de direkt understödda, ej utackorderade barnen en del,

som åtnjuta kontant understöd i hemmet. Härav framgår, att de av

fattigvården helt omhändertagna (utom sina hem vårdade) barnens antal,

ej, såsom stundom antagits (jfr M. s. 310), sammanfaller med utan under­

stiger antalet direkt understödda barn. Sannolikt uppgår antalet av fattig­

vården helt omhändertagna barn till omkring 30,000.

(M. s. 37—41.)

Kommittén har (M. s. 37, 38) föreslagit sammanförande i en lag och till

en enda kommunal myndighet av de delar av samhällets barnavård, som

nu representeras av fosterbarnslagen, lagen om uppfostran åt vanartade

m. fl. barn samt fattigvårdslagens bestämmelser om de helt omhändertagna

barnen. Hela denna verksamhet anser kommittén böra anförtros åt eu

speciell barnavårdsmyndighet, barnavårdsnämnden. Kommittén har (M. s. 40)

övervägt det i riksdagens skrivelse den 8 mars 1918 gjorda uttalandet,

att det vore möjligt, att behörig hänsyn till de växlande ortsförhållandena

kunde göra det erforderligt eller i varje fall lämpligt, att i en blivande

lagstiftning vissa betämmelser, som icke kunde tilläggas eu allmännare

giltighet, gjordes endast villkorligt bindande, så att deras tillämpning

inom varje särskild kommun bleve beroende av vederbörande myndighets

beslut. Kommittén har därvid funnit, att vid överflyttning av fattigvår­

dens barnavård en begränsning icke kunde tänkas på sådant sätt, att

inom vissa samhällen centraliseringen icke komme till stånd eller endast

genomfördes till eu del. Det ginge enligt kommitténs uppfattning icke

för sig att låta vissa till barnavården hörande ärenden behandlas i eu

kommun av barnavårdsnämnd, i en annan av fattigvårdsstyrelse. Däremot

skulle det kunna tänkas, att i smärre kommuner, där både fattigvård och

Kommitténs

förslag om

centralisering.

57

så viktiga reformer beträffande olika grenar av lagstiftningen torde få en

relativt ringa betydelse, så länge hela arbetet från det offentligas sida för

en bättre uppfostran åt värnlösa och vanartade barn förlamas genom en de-

centralisation, som just på detta område kommit att bliva i särskilt hög

grad utpräglad. (Y. 103 s. 81.)

Å andra sidan har förslaget om centralisering i vissa yttranden helt

eller delvis avstyrkts.

Sålunda hava några kommunala myndigheter, tvenne domkapitel och ett

centralt ämbetsverk avstyrkt centraliseringsprincipens genomförande (bl. a.

Y. 50, 55, 77, 82, 85, 96). Från åtskilliga håll hava invändningar gjorts mot

det föreslagna överflyttandet från fattigvårdsstyrelsen till barnavårdsnämnden

av befattningen med utom hemmet vårdade fattiga barn. (Y. 1, 4, 5, 8, 12,

14, 16, 17, 25, 26, 32, 42, 47, 51, 63, 66 s. 45, 84 s. 53, 85-88, 99, 102 s. 72,

106 s. 90.) I vissa fall har man vänt sig mot en »splittring av understöds-

verksamheten», utan att det med tydlighet framgått, om man avsett att

vända sig mot att verksamheten beträffande de utom hemmet vårdade fattiga

barnen anförtroddes åt barnavårdsnämnden. De skäl, som framförts, hava

nämligen stundom ej varit sådana, att de kunna avse en dylik åtgärd, utan

blott överlämnandet till barnavårdsnämnden av den understödsverksamhet,

vilken avser barn, som vistas i sina hem (sålunda t. ex. det enligt kommit­

téns förslag åt barnavårdsnämnden anförtrodda understödjandet av barn till

ensamstående mödrar).

Uttrycklig anslutning till förslaget om överflyttande till barnavårdsnämn­

den av vården om de helt omhändertagna fattiga barnen har däremot ut­

talats i ett flertal yttranden (Y. 27, 31, 57, 92, 94, 103 s. 82, 103 a,

104 s. 87.)

De mot förslaget om barnavårdens centralisering framställda invänd­

ningarna komma att i det följande upptagas till behandling.

I det föregående har jag berört de betydande olägenheter, som följa

Fördelar och

av den nuvarande splittringen och olikformigheten på barnavårdens om- r'ackdel(lr av

råde. Det synes nu vara en angelägen uppgift att, i den mån sådant

ringen.

lämpligen låter sig genomföra, undanröja denna splittring och olikformig­

het. Det första medlet härför torde vara de egentliga barnavårdsbestäm-

melsernas sammanförande i eu gemensam lag (se Y. 89 s. 58). Detta

sammanhänger nära med barnavårdsverksamhetens överlämnande i den

omfattning, som kan befinnas ändamålsenlig, till en enda, härför verkligt

kvalificerad myndighet. Genom dessa båda åtgärder skulle enligt min

tanke vinnas betydande fördelar, som siikerligen skulle mera än motväga

motsvarande nackdelar. Bland dessa fördelar må, i anslutning till vad i

det föregående anförts, framhållas, att barnavårdsarbetet inom varje kommun

skulle kunna utföras efter mera enhetliga principer och med större mål­

medvetenhet, att gentemot de försörjare, vilka bliva föremål för samhällets

inskridande, ett mera likformigt och rättvist förfarande kunde förväntas, att

tvekan och tidsutdräkt vid fallens behandling genom remiss från en myn­

dighet till en annan till stor del kunde undvikas samt gränsfall, i fråga

om vilken ingen myndighet ansåge sig behörig och skyldig att ingripa,

mera sällan än nu behövde uppstå, att den nu förefintliga svårigheten

Kungl. Maj:ts proposition nr 150.

Kungl. Maj:ts proposition nr 150.

59

uppfostran åt vanartade m. fl. barn och tillsynen över fosterbarnsvården

samt i större kommuner så krävande, att det ej kan ifrågasättas att som

.regel lägga barnavårdsverksamheten till fattigvårdsstyrelsen. Det kräves

väsentligt andra egenskaper av dem, som skola handhava understödsverk-

samheten bland äldre fattiga, än av dem, som skola söka tillrättaföra

vanartade och vårda sig om sedligt försummade och vanvårdade barn eller

kontrollera t. ex. späda fosterbarns vård (se Y. 43 s. 17). Endast i undan­

tagsfall, vartill jag senare återkommer, bör fattigvårdsstyrelsen få tjänstgöra

som barnavårdsmyndighet.

Ej heller torde den myndighet, som för närvarande handhar tillsynen

över fosterbarnsvården (hälsovårds-, kommunal-, fosterbarnsnämnd), vara

lämpad att övertaga hela den omfattande verksamhet, varom här är fråga;

för densamma krävas även andra egenskaper än de, som äro nödiga för

fosterbarn skontrollens rätta utövande eller som finnas representerade i

våra hälsovårdsnämnder. Dessa hava f. ö. redan en mycket omfattande

verksamhet.

I likhet med kommittén anser jag däremot, att centraliseringen bör ske

hos kommunens nuvarande speciella barnavårdsmyndighet, barnavårds­

nämnden. I varje kommun bör finnas en sådan nämnd; den bör i regel

vara särskilt tillsatt för uppgiften i fråga (annan nämnd eller styrelse bör

sålunda i allmänhet ej få, såsom för närvarande är fallet, fungera såsom

barnavårdsnämnd), och den bör erhålla en av sitt utvidgade arbetsområde

betingad sammansättning, en fråga till vilken jag återkommer i det följande.

Blott så mycket bör i detta sammanhang nämnas om sammansättningen,

att präst och, där så är möjligt, läkare böra vara ledamöter av nämnden, att

även representanter för lärarkåren och fattigvårdsstyrelsen böra inväljas

samt att kvinnan icke skall saknas bland ledamöterna. Frågan om undantag

för smärre kommuner från det ifrågasatta stadgandet om särskilt tillsatt

barnavårdsmyndighet kommer att behandlas i det följande.

Ett särskilt skäl för att samla barnavårdsverksamheten hos kommunens

speciella barnavårdsorgan ligger i den omständigheten, att de under

åren 1917—1920 tillkomna lagarna på familjerättens område anförtrott

omfattande och betydelsefulla uppgifter åt detta organ. Dessa uppgifter,

särskilt befattningen med barn utom äktenskap, äga nära beröringspunkter

såväl med verksamheten för vanartade och sedligt försummade barn (många

utomäktenskapliga barn bliva sedligt försummade eller vanartade) som

med kontrollen över fosterbarnsvården (det övervägande antalet fosterbarn

är barn utom äktenskap).

(M. s. 32—38.)

Då det härefter gäller att besvara frågan, i vilken omfattning barna­

vårdsverksamheten bör centraliseras hos barnavårdsnämnden, är det till

en början tydligt, att de ärenden, som enligt lagen om uppfostran åt

vanartade m. fl. barn ankomma på barnavårdsnämnden, böra där bibe­

hållas. Därest enligt den nya lagstiftningen samhället kommer att med-

Centralise-

ringens om­

fattning.

liefattningon

mod vanartado

tu

. 11. barn.

&2

Kungl, Maj:ts proposition nr 1Ö0.

det är fråga om barn, vilka på grund av vanvård, vanart eller sedlig för­

summelse skiljas från sina hem; det gäller i båda fallen att skaffa barnen

hem samt vård och uppfostran, som göra dem samhällsdugliga, att tillse

att barnens vård och uppfostran ej försummas samt att barnen under den

närmaste tiden efter det kommunens omedelbara befattning med dem upp­

hört arta sig väl. (Endast beträffande de barn, vilka på grund av sin

vanart kräva skyddshemsvård, är förhållandet i viss mån ett annat.) Jag

har förut framhållit, att det här ej är fråga om skilda grupper av barn:

barn, som omhändertagas på grund av nöd i hemmet, äro stundom sedligt

försummade och vanartade o. s. v. Genom att av fattigvårdens nuvarande

skyddslingar till barnavårdsnämnden överföra blott dem, som vårdas utom

sina hem, torde man begagna sig av en principiellt motiverad och även

i praktiken lätt skönjbar gräns. Ett sådant överförande innebär ej någon

radikal omgestaltning. De stora kommunernas utackorderingsverksamhet

och dess personal överföras från fattigvårdsstyrelsens till barnavårdsnämn­

dens stat. Med kommitténs förslag erfordras nämligen ej såsom f. n.

två (eller, om tillsynen över fosterbarnen inbegripes, tre) staber av till­

syningsman och övervakare, utan allenast en, vars antal antagligen kan

bliva mindre än summan av de nuvarande. Detta torde ur organisatorisk­

ekonomisk synpunkt vara ett betydelsefullt argument för kommitténs för­

slag, vilket även understrykes i åtskilliga yttranden. Så framhåller barna­

vårdsnämnden i Norrköping fördelen av att barnavårdsnämnden övertager

fattigvårdsstyrelsens befattning med barn, som icke kunna vårdas av de

sina, varigenom bl. a. den nuvarande i många avseenden betänkliga dua­

lismen i kommunens barnhems- och barnutackorderingsverksamhet skulle

försvinna (Y. 45 s. 24). Och i eu reservation i Stockholms stads fattig-

vårdsnämnd erinras, att förhållandet med dubbla utackorderingsorgan och

dubbla barnhem föranlett många anmärkningar och utredningar i huvud­

staden, varför på denna punkt ett starkt behov av barnavårdens centrali­

sering framträtt för sparande av både arbete och kostnader (Y. 59 s. 38).

Det torde även förtjäna anmärkas, att styrelserna för de tre stora kom­

munala sammanslutningarna i vårt land, svenska stadsförbundet, svenska

landstingsförbundet och svenska landskommunernas förbund, vilka torde

hava granskat förslaget företrädesvis ur kommunal synpunkt, tillstyrkt för­

slaget (Y. 103, 103 a, 104).

2.

Det har vidare invänts, att fattigvårdsstyrelserna besitta större

kompetens och erfarenhet för handhavande av vården om barn utom hemmet

än barnavårdsnämnderna. (Y. 4 s. 3, 50, 51, 59 s. 31, 71; jfr 59

s. 39.) "Visserligen äga fattigvårdsstyrelserna erfarenhet beträffande in­

ackordering och vård av barn utom hemmet, men detta göra i regel också

barnavårdsnämnderna, vilka emellertid på grund av sin sammansättning

och sin befattning med övriga barnavård sfrågor kunna förväntas besitta

särskilda förutsättningar just för utackorderingen och vården utom hemmen,

vilka icke kunna anses föreligga hos fattigvårdsstyrelserna. Och genom

Kunyl. Maj.ts proposition nr 150.

63

ökningen av det åt barnavårdsnämnderna anförtrodda antalet barn skulle

dessa nämnders erfarenhet snart bliva ytterligare utvidgad. För övrigt

torde det icke vara uteslutet, att sådana ledamöter av fattigvårdsstyrel-

serna, vilka äga särskilda förutsättningar för barnavårdsverksamheten, över­

flyttas från fattigvårdsstyrelserna till barnavårdsnämnderna.

3.

Den föreslagna omläggningen innebär ej en uppdelning av fattig-

vårdsstyrelsens egentliga (penningutdelande) understödsverksamliet. Redan

nu bekostar ej blott fattigvårdsstyrelsen utan också barnavårdsnämnden

och i vissa kommuner fosterbarnsnämnden vård åt omhändertagna barn,

och de tre myndigheterna hava särskilda anslag härför. De anmärkningar,

som i en del yttranden (bl. a. 8, 14, 17, 26, 32, 36, 59 s. 35) fram­

ställts mot en »splittring av understödsverksamheten» drabba således ej

denna överflyttning. Genom densamma kan sålunda ej, såsom på vissa

håll gjorts gällande, skapas någon uppdelning av understöden i bättre»

och » sämre».

4.

Från vissa håll (bl. a. Y. 1, 102 s. 73) har mot kommitténs för­

slag anmärkts, att om barnavårdsnämnderna tilldelades understödsverk-

samhet, i nämnderna skulle komma att inväljas personer, som i sin iver

att hjälpa barnen glömde allt vad ekonomi hette, eller ock att kommu­

nerna, av fruktan att så skulle ske, i nämnderna insatte allenast personer,

som vore intresserade endast av den ekonomiska sidan. Denna anmärkning

förlorar emellertid sin udd, om fattigvårdsstyrelsen bibehålies vid den pen­

ningutdelande verksamheten, ty det torde främst vara vid dennas utövande,

som slöseri kan vara att befara. Barnavårdsnämnderna (skolråden) hava redan

nu hand om barn, vilka skilts från sina hem, och mig veterligen har det icke

gjorts gällande, att de härvid slösat med kommunernas medel eller att valen

till nämnderna förryckts av ekonomiska hänsyn. Det synes föga antagligt,

att förändring häri skulle komma att inträda, om nämnderna finge sig an­

förtrodd även vården om de helt omhändertagna fattiga barnen. Det är

för övrigt svårt att förstå, varför någon av de nyss antydda ytterligheterna

— inväljande av allenast för nödens lindrande men för kommunens eko­

nomi likgiltiga personer eller allenast sådana, som intressera sig blott för

ekonomien — skulle vara i högre grad att befara vid val av ledamöter

i barnavårdsnämnden än vid val av ledamöter i fattigvårdsstyrelsen, vars

verksamhet ju även bör vara präglad, å ena sidan av varmt intresse för

de nödlidande och å andra sidan av erforderlig ekonomisk omtanke.

5.

En annan invändning mot kommitténs förslag i denna del går ut

på, att det vore otillfredsställande att å ena sidan fråntaga fattigvårds­

styrelserna befattningen med utom hemmet vårdade fattiga barn, men å

andra sidan, såsom enligt kommitténs förslag skett, låta dem behålla allt

besvär med sökande av ersättning för vården av kommuner och enskilda

in. m. (se bl. a. Y. 59 s. 35, 66 s. 46, 102 s. 78). Denna särskilt

från fattigvårdshåll framställda invändning kan dock ej tillmätas betydelse

vid det förhållande, att sistnämnda anordning icke ingår såsom någon

65

hand övergår till vanart, i vilket sistnämnda fall barnet skulle, om reser­

vanternas förslag vunne bifall, få av fattigvårdsstyrelsen återlämnas till

barnavårdsnämnden. Redan i det kommittébetänkande, som ligger till

grund för gällande lag om uppfostran åt vanartade m. fl. barn, anfördes

följande:

»Det ligger — — i sakens natur, att den skillnad, som — — —

kan uppdragas emellan å ena sidan barn, som äro i sedligt avseende för­

summade, och å andra sidan vanartade barn — — — icke alltid låter

sig i tillämpningen med bestämdhet påvisa. Där sedlig försummelse före-

ligger, finnes nämligen också i allmänhet åtminstone en begynnande van­

art, och dennas utveckling sker vanligen så småningom och omärkligt, att

den tidpunkt, då det sedligt försummade barnet övergår i de vanartades

grupp, icke låter sig med noggrannhet bestämma.» (M. s. 184.)

Det förefaller mig ganska sannolikt, att den av reservanterna föreslagna

anordningen, enligt vilken fattigvårdsstyrelserna skulle, på order av barna­

vårdsnämnderna, nödgas taga hand om ett stort antal delvis mindre lätt-

skötta barn och träda i förbindelse med eu mängd svårhanterliga för­

äldrar, komme att för fattigvårdens representanter vara allt annat än till­

talande. Så mycket synes mig i varje fall uppenbart, att anordningen i

fråga icke skulle vara ägnad att befordra ett gott förhållande mellan de

båda myndigheterna.

Från kommitténs förslag, enligt vilket åt barnavårdsnämnden anförtrotts

såväl att fatta beslut om omhändertagande av fattiga barn som deras

därefter följande vård och tillsynen över dem, skilja sig de i det före­

gående (s. 50—53) omförmälda finska och norska förslagen.

Den i de båda norska lagförslagen förekommande anordningen — enligt

vilken det är fattigvårdsmyndigheten, som skall avgöra, när ett fattigt barn bör

försörjas utanför sitt hem, varefter vergerådet skall hava att utvälja foster­

hem och öva tillsyn över barnet, samt fattigvårdsmyndigheten även skall

äga besluta om vårdens upphörande — kan enligt min mening icke anses

innebära en lycklig lösning. Med eu dylik anordning skulle barnavårds-

myndiglieten berövas beslutanderätt, såväl då det gäller ingripande som

beträffande tidpunkten för vårdens upphörande, den skulle i denna de!

av sin verksamhet blott bliva eu fattigvårdsstyrelsen underordnad ut-

ackorderingsmyndighet, men de fördelar, vilka, på sätt jag ovan sökt visa,

skulle följa av centraliseringen, komme blott i begränsad omfattning att vinnas.

Den myndighet, som ägde kännedom om barnet och dess hem samt om

de förhandlingar, vilka föregått beslutet om omhändertagandet, samt här­

igenom blivit_ satt i tillfälle att bedöma, vad som särskilt borde iakttagas

i avseende å val av fosterhem o. s. v., denna myndighet finge med den

ifrågavarande anordningen ingen beslutanderätt i avseende å detta val och

intet tillfälle att övervaka barnets vård. Enligt den skandinaviska lag­

stiftningen angående uppfostran åt vanartade m. fl. barn gäller, att samma

myndighet, som beslutar omhändertagandet, också sedermera har att taga

Bihang till riksdagens protokoll 1024. 1 sand. 112 höft. (Nr 150.) om ²³

5

Kungl. Maj:ts proposition nr 150.

66

Kungl. Maj:ts proposition nr 150.

befattning med barnet. Detsamma bör enligt min tanke även gälla de

fattiga barn, vilka omhändertagas av det allmänna. Att hela denna verk­

samhet bör anförtros åt den speciella barnavårdsmyndiglieten, har jag sökt

i det föregående visa.

Icke heller den i det finska principbetänkandet föreslagna lösningen, en­

ligt vilken för barns omhändertagande för vård utom hemmet skulle erfordras

samstämmiga beslut av fattigvårdsmyndigheten och barnskyddsnämnden,

kan enligt min mening betecknas såsom efterföljans värd. Måhända komma

i det under arbete varande finska lagförslaget bestämmelser att meddelas,

varigenom konflikter kunna lösas och hjälp i någon form alltid kommer

att beredas, men förslaget, sådant det nu föreligger, lämnar ingen anvis­

ning i sådant hänseende.

7.

Av eu representant för huvudstadens fattigvård har gjorts gällande,

att förslagets bestämmelser om överflyttande till barnavårdsnämnden av

fattigvårdsstyrelsens utackorderingsverksamhet skulle hava menliga följ der­

för denna med hänsyn till att enligt kommittéförslagets It kap. möjlig­

het ej beretts kommun att i avseende å barn, som utackorderats i annan

kommun, vinna befrielse från stadgandena om att tillsyn över dessa barn

skall utövas av barnavårdsnämnden på platsen (Y. 59 s. 33, 35). Detta

är emellertid något, som ej sammanhänger med frågan, huruvida fattigvårds-

styrelsen eller barnavårdsnämnden bör handhava vården om de helt om­

händertagna fattiga barnen. Beträffande spörsmålet om dylik befrielse finner

jag anmärkningen mot kommitténs förslag befogad. Sålunda kommer jag att

i 60 § föreslå bestämmelse om, att befrielse skall i fall, som här avses,

kunna meddelas. För kommun, som erhållit sådan, kan inspektion över

de utackorderade äga rum på samma sätt som hittills, allenast med den

ändringen, att verksamheten överflyttas till barnavårdsnämnden (jfr Y. 59

s. 39 näst sista stycket).

8.

Det bär i vissa yttranden över kommitténs förslag framhållits, att

det vore önskvärt, om i varje kommun funnes en enda myndighet, till

vilken man skulle kunna vända sig för hjälp, och att kommitténs förslag,

långt ifrån att befordra en centralisering av understödsverksamlieten, vore

ägnat att motverka en sådan genom klyvning av fattigvårdsstyrelsens verk­

samhet (bl. a. Y. 59 s. 35, 61, 69, 76, 79, 82). Härtill kan genmälas,

att det i förevarande sammanhang ej är fråga om en centralisering av

understödsverksamlieten, en fråga, som är av ofantlig räckvidd, i det den

omfattar en förenklad organisation även av den sociala försäkringen (se

svenska stadsförbundets yttrande Y. 103 s. 82). Helt visst vore det

önskvärt, om hjälp kunde i varje fall sökas hos eu enda myndighet, vare

sig det är fråga om pension, fattigvård eller annat. Men det lärer icke

böra ifrågasättas att genomföra detta önskemål på sådant sätt, att kravet

på sakkunskap hos dem, som skola handhava de skilda verksamhetsgre­

narna, eftergives. Utan att i denna svårlösta fråga kunna för närvarande

uttala någon bestämd uppfattning, skulle jag likväl vilja såsom en tänk-

Kungl. Maj:ts proposition nr 150.

67

tiar möjlighet framkasta, att inom varje kommun de skilda sociala verk­

samhetsgrenarna handhades av särskilda, kvalificerade styrelser eller dele­

gationer av en styrelse, men att befogenhet tillädes något organ att vid

meningsmotsatser mellan dessa styrelser eller delegationer träffa avgörande

och på så sätt få fram beslut, som vore mindre ensidiga och mera be­

aktade det helas väl, än avgöranden, träffade av dem, som stå i det dag­

liga, speciella arbetet. Ett motverkande av en dylik eller annan i fram­

tiden till äventyrs genomförbar anordning i samma syfte bör ej ske, men

såvitt jag kan finna skulle detta långt ifrån bliva fallet genom den ifråga­

satta överflyttningen till barnavårdsnämnden av vården om fattiga barn utom

hemmet.

Denna överflyttning innebär, såsom förut framhållits, ej en splittring af­

dela egentliga understödsverksamheten, utan ett sammanförande, av sak­

ligt och ekonomiskt vägande skäl, av hela den verksamhet, som avser

barns vårdande utanför sina hem, till en och samma myndighet, vilken

tillika skulle utöva en närbesläktad verksamhet, nämligen uppsikten över

fosterbarnsvården.

Den ovan berörda tanken att låta en och samma myndighet handhava

all social verksamhet inom kommunen kan, förutom den nyss berörda

olägenheten, saknaden av speciell sakkunskap, även anses innebära en

annan fara, nämligen att myndighetens arbetsbörda kan bliva alltför över­

väldigande och att svårighet på grund härav kan uppstå att förmå lämp­

liga personer att mottaga och behålla ledamotskap. Sistnämnda omstän­

dighet kan i sin tur tänkas föranleda större anlitande av avlönade krafter

än som eljest skulle vara nödigt. I större kommuner skulle det sålunda

knappast vara möjligt att låta samma personer handhava t. ex. fattigvård,

barnavård och pensionsärenden. En uppdelning av arbetet på jämställda

delegationer vore i varje fall nödvändig.

Förslaget att låta eu och samma myndighet handhava kommunens hela

sociala verksamhet torde kunna motiveras bl. a. med önskvärdheten av

att undvika det ofta påtalade missförhållandet, att den, som begär hjälp

för sin eller de sinas räkning eller eljest påkallar det allmännas ingripande

i fall av nöd eller annat dylikt missförhållande, men därvid icke vänder

sig till rätt myndighet, skickas till eu annan myndighet och av denna

kanske till eu tredje o. s. v. Ett undanröjande i viss mån av denna för

de hjälpsökande och allmänheten i övrigt uppenbarligen ganska kännbara

olägenhet synes kunna åstadkommas genom anordningar, enligt vilka i

dylikt fall framställningen ej avvisas utan mottages och befordras till den

myndighet, av vilken den rätteligen bör handläggas. Yad barnavården be­

träffar, innebär för övrigt kommitténs förslag ett avlägsnande i huvudsak

av antydda olägenhet, i det att anmälan om missförhållande beträffande

barns vård eller uppfostran i varje fall kan ske hos barnavårdsnämnden,

som endast därest anmälan synes påkalla understöd i hemmet har att

överlämna densamma till fångvårdsstyrelse!!.

68

Kungl. Maj:ts proposition nr 150.

9.

En annan anmärkning mot kommitténs förslag innebär, att det

måste anses olämpligt, att bjälp från två håll i »samma sociala enhet»

stundom kan ifrågakomma, t. ex. genom att barnavårdsnämnden omhänder­

tar ett av barnen i en familj, under det att någon av de andra familje­

medlemmarna erhåller understöd av fattigvården (Y. 14, 25, 59 s. 34r

102 s. 75).

Ett liknande förhållande kan emellertid redan för närvarande förekomma,

t. ex. då ett av barnen i en familj åtnjuter understöd i hemmet eller

omhändertagits av fattigvårdsstyrelsen, under det ett annat av barnen är

föremål för tillsyn av barnavårdsnämnden eller av denna skilts från hem­

met. Två myndigheter taga sålunda i nyssnämnda fall viss befattning

med familjen. Vistas fosterbarn i familjen kan till och med en tredje

myndighet, fosterbarns-(hälsovårds-)nämnden hava befattning med densamma.

Kommitténs förslag, enligt vilket aldrig mer än två nämnder — och detta

relativt sällan — kan å samhällets vägnar ingripa i »samma sociala en­

het», innebär i varje fall icke någon förändring till det sämre i föreva­

rande hänseende. Och genom samarbete mellan myndigheterna bör det

kunna undvikas, att familjen i onödigt stor utsträckning besväras med

undersökningar.

10.

Mot överflyttningen från fattigvårdsstyrelsen till barnavårdsnämn­

den av vården om de helt omhändertagna barnen har invänts, att det i

många fall kan bliva föremål för tvekan, huruvida understöd bör lämnas

i hemmet eller barnet omhändertagas, eller, med andra ord, huruvida fattig­

vårdsstyrelsen eller barnavårdsnämnden bör ingripa. Man har gjort gäl­

lande, att på grund av den oklara gränsen mellan de båda myndigheter­

nas befogenhet meningsmotsättningar och slitningar mellan dem lätt kunna

komma att uppstå (Y. 5, 7, 40, 44, 50, 86 s. 54, 99, 102 s. 75).

Till en början synes det mig vara av intresse att undersöka, i vilka fall

enligt nu gällande bestämmelser och enligt kommitténs förslag möjlighet

till konflikt mellan de båda myndigheterna föreligger.

Då för närvarande tvekan uppstår, om ett fattigt barn bör understödjas

i hemmet eller omhändertagas enligt fattigvårdslagens bestämmelser, löses

denna fråga av fattigvårdsstyrelsen. Einner denna, att styrelsen varken

bör lämna understöd i hemmet eller omhändertaga barnet, men att sådant

fall är för handen, att barnavårdsnämnden bör ingripa jämlikt lagen om

uppfostran åt vanartade m. fl. barn, hänvisas fallet till barnavårdsnämn­

den. Yägrar denna att omhändertaga barnet, emedan den anser fallet

böra behandlas av fattigvårdsstyrelsen, ställes styrelsen inför det alterna­

tivet, att antingen låta det i hemmet förefintliga missförhållandet fortfara

eller ock lämna fattigvård i en eller annan form. En liknande kon­

flikt kan uppstå, om ett hos barnavårdsnämnden anhängiggjort ärende av

nämnden hänvisas till fattigvårdsstyrelsen för meddelande av understöd

eller för omhändertagande genom fattigvårdens försorg, men styrelsen

är av annan mening. Det är uppenbart att, om barnavårdsnämnden er-

Kungl. Maj-.ts proposition nr ISO.

håller befogenhet att ingripa även i fall av kroppslig vanvård i föräldra­

hemmet och fattigvårdsstyrelsen skulle — i strid mot kommitténs förslag

— utöva barnavårdsverksamhet i samma utsträckning som för närvarande,

möjligheterna till konflikter komme att bliva ännu större än för närvarande,

på grund av att någon fullt tydlig gräns mellan vanvård (då barnavårds­

nämnden skulle omhändertaga barnet) och nöd (då det vore fattigvårds-

styrelsens sak att ingripa) i många fall icke kan dragas.

Med godtagande av kommitténs förslag kan någon konflikt mellan olika

myndigheter ej uppstå, om tvekan råder, huruvida omhändertagande bör

ske för fattigdom eller för vanvård och dylikt, ty i båda dessa fall är

barnavårdsnämnden behörig att besluta barnets omhändertagande. Där­

emot kan givetvis meningsskiljaktighet uppstå, därest barnavårdsnämnden

vägrar omhändertaga ett barn och hänvisar till fattigvårdsstyrelsen för be­

viljande av understöd i hemmet, eller därest fattigvårdsstyrelsen anser, att

sådant understöd ej bör utgå och hänvisar barnet till barnavårdsnämnden

för att av denna omhändertagas.

Denna möjlighet till konflikt har beaktats av kommittén, som i 65 §

2 stycket av sitt förslag upptagit en bestämmelse av innehåll, att därest,

oaktat anmälan från barnavårdsnämnden om att barn är i behov av under­

stöd i hemmet, fattigvårdsstyrelsen underlåter att lämna sådant och nämn­

den fortfarande finner understöd erforderligt, nämnden må om förhållandet

göra anmälan hos länsstyrelsen och i avbidan på dess bestämmande vidtaga

de åtgärder, som nämnden finner vara av omständigheterna påkallade.

Av motiven till detta stadgande (M. s. 217) framgår, att meningen varit

att såväl barnavårdsnämnden som fattigvårdsstyrelsen skulle kunna påkalla

länsstyrelsens åtgärd, något som väl även utan något lagstadgande synes

uppenbart. Bestämmelsen i fråga har gjorts till föremål för en skarp

kritik, särskilt från fattigvårdshåll (Y. 12, 66 s. 45, 69, 70, 99 s. 64,

102 s. 75, 103 s. 84). För mig står det klart, att ett anlitande av

det ifrågavarande sättet för eventuella konflikters lösning icke skulle vara

ägnat att medföra något gott förhållande mellan de båda myndigheterna.

I stället för berörda, av kommittén föreslagna stadgande har jag för

åvägabringande av eu lösning av dylika tvister föreslagit en bestäm­

melse (16 §) om samråd mellan de båda myndigheterna samt upp­

komna konflikters hänskjutande till eu tremannanämnd, bestående av den

gemensamma ledamoten samt en ledamot av styrelsen och en av nämn­

den. Beträffande de närmare detaljerna av detta förslag får jag hänvisa

till motiveringen till 16 §. Enligt min mening är det att förvänta, att

uppkommande meningsskiljaktigheter skola kunna utan svårare slitningar

utjämnas och att det jämförelsevis sällan skall bliva av nöden att anlita

tremannanämndens avgörande.

11.

Slutligen anser jag mig i anledning av ett uttalande (Y. 99 s. 65)

böra framhålla, att det icke med hänsyn till den år 1918 antagna fattigvårds­

lagen kan anses olämpligt att nu från fattigvårdsstyrelsen till barnavårds-

■

69

70

Kung!.. Maj:ts proposition nr 160

Sammanfatt­

ning.

Understöd

för vård av

ensamstå­

ende mödrars

barn.

Yttranden.

nämnden överflytta den verksamhet, som avser barns vårdande utanför sina

hem, ty vid förarbetena till nämnda lag betonades det, att understöds-

verksamheten beträffande barn ej genom lagen slutgiltigt ordnats, utan att

spörsmålet härom borde upptagas till förnyad prövning i samband med

barnavårdslagstiftningen i allmänhet. Att barnavården alltså ej i nämnda

sammanhang utbröts ur fattigvårdslagstiftningen, bör därför, såsom kom­

mittén (M. s. 34) framhållit, ej utgöra hinder för att nu pröva frågan

därom.

Den föregående utredningen giver enligt min mening vid handen, dels

att betydande fördelar skulle vara att vinna genom sammanförande av be­

stämmelserna om fattiga barns vårdande utanför hemmet, om behandlingen

av vanartade, sedligt försummade, misshandlade och vanvårdade barn samt

om fosterbarnskontrollen i en och samma lag ävensom överlämnande av

den av dessa bestämmelser reglerade verksamheten till en gemensam barna-

vårdsmyndighet, barnavårdsnämnden, och dels att, med godtagande av vissa

av mig i det föregående förordade anordningar, inga nämnvärda olägen­

heter torde vara förknippade med den ifrågavarande centraliseringen. Jag

tillstyrker alltså kommitténs förslag i denna del.

Innan jag ingår på behandlingen av lagförslagets särskilda delar, torde

jag böra till behandling upptaga tvenne spörsmål av mera allmän inne­

börd. Det ena rör det av kommittén framlagda förslaget om understöd

för vård av barn till ensamstående mödrar. Det andra avser kommitténs

förslag om inrättande av överordnade barnavårdsmyndigheter, benämnda

ungdomsråd.

Vad först angår frågan om understöd för vård av ensamstående mödrars

barn, innebär kommitténs förslag ett överflyttande till barnavårdsnämnden

av samhällets understödsverksamhet, även i hemmet, beträffande dels barn

utom äktenskap, dels barn till hustrur, vilkas äktenskap gått åter eller

som vunnit hemskillnad eller äktenskapsskillnad eller vilkas sammanlevnad

med deras män på grund av rättens beslut blivit hävd eller vilka leva

åtskilda från männen och enligt rättens beslut ensamma handhava vård­

naden om barnen, dels änkors barn, och dels sådana mödrar till barn

utom äktenskap, som äro i behov av understöd på grund av havande­

skapet eller barnsbörden.

Angående de närmare detaljerna av detta förslag hänvisas till lag­

förslagets 10 kap. (81—86 §§) samt motiven s. 42—62 och 267—276.

Två ledamöter av kommittén hava reserverat sig mot förslaget (M. s. 427).

Kommitténs förslag i denna del har, på sätt närmare framgår av det

vid detta protokoll fogade sammandraget av de avgivna yttrandena, visser­

ligen i en del av dessa helt eller delvis tillstyrkts (bl. a. Y. 7, 43 s. 20,

44, 53, 57, 97, 103 a s. 87), men i ett stort antal utlåtanden i huvud­

sak gjorts till föremål för en skarp kritik (bl. a. Y. 1, 4, 9, 10, 12,

71

21, 43 s. 18, 45 s. 24, 49, 52 s. 29, 59 s. 33 och 35, GO s. 41,

(51, 66 s. 44 samt 45 och 47, 7 1, 87 s. 56, 92, 99 s. 66, 100 s.

67,

101 s. 70, 102 s. 73 samt 76 och 78,

103 s. 82,

104 s. 88,

105, 106).

De väsentligaste invändningarna mot ifrågavarande förslag hava här

nedan i korthet sammanfattats. Det må anmärkas, att vissa av de gjorda

invändningarna riktats även mot förslaget om överflyttning från fattig-

vårdsstyrelsen till barnavårdsnämnden av befattningen med de helt om­

händertagna fattiga barnen. Invändningarna äro i huvudsak följande:

Förslaget innebär en splittring av den egentliga understödsverksamheten;

det vore praktiskt lämpligare, att fattigvårdsstyrelsen utdelade ifrågavarande

understöd, varigenom skulle åstadkommas större likformighet med fattig­

understöd. — Fattigvårdsstyrelsen är minst lika kompetent som barnavårds­

nämnden att handhava denna verksamhet. — Det är lämpligare att låta

fattigvårdsstyrelsen behålla de fall, där ekonomisk brist är det väsentliga.. -

Det är svårt att få barnavårdsnämnder, kompetenta att handlägga så olika

ärenden som å ena sidan ifrågavarande understödsärenden och å andra

sidan de egentliga barnavårdsuppgifterna. — Barnavårdsnämnden är näppe­

ligen lämplig för de i 10 kap. stadgade rena fattigvårdsuppgifterna. — Barna-

vårdsmännen äro knappast kompetenta att giva ledning beträffande under-

stödsbehov. Den omständigheten, att barnavårdsmännen lyda under barna­

vårdsnämnden, bör därför ej utgöra något skäl för förslaget. För övrigt

böra barnavårdsmännen kunna förpliktas att lämna upplysningar även till

fattigvårdsstyrelsen. — Förefintligheten av bestämmelser om understöd av

ifrågavarande slag kan försvåra för barnavårdsmännen att få veta hela san­

ningen om faderskapet och sålunda försvåra fastställandet av faderskap och

underhållsskyldighet. — Förslaget innebär ett obehörigt gynnande av en­

samstående mödrar i förhållande till fattiga föräldrar med många barn m. fl.

samt änklingar med barn. Ensamstående mödrar hava det stundom bättre

än sådana föräldrar och änklingar. — Understöd enligt barnavårdslagen bör

ha samma karaktär som enligt fattigvårdslagen och utmätas enligt samma

principer. På grund av 63 och 65 §§ i fattigvårdslagen utkräves ersättning-

för fattigvård endast då skäl till eftergift saknas. — Vill man stadga ovill­

korlig befrielse från ersättningsskyldighet, bör bestämmelse härom införas i

fattigvårdslagen. — I fattigvårdslagen bör medgivas rätt att i varje fall be­

stämma, om barnaunderstöd skall hava fattigvårds karaktär. — Betänkligt

att stadga att understödet ej har fattigvårds karaktär. — Det saknas skål,

varför fader, men ej moder skall hava ersättningsplikt. — Understöd åt en­

samstående moders barn blir alltid ett understöd även åt modern och bör

därför ankomma på fattigvårdsstyrelsen. — Det blir svårt att avgöra, om

modern eller barnet är i behov av understöd. — Det skulle uppstå ovisshet

för de hjälpbehövande, till vilken myndighet de skola vända sig, då både

moder och barn behöva hjälp. — Klara gränser mellan barnavårdsnämnden

och fattigvårdsstyrelsen saknas. — Det kan bli understöd från två håll i

»samma "sociala enhet». — Frågan om understöd åt änkor och frånskilda

samt om understöd före och efter barnsbörd är eu socialförsäkringens sak.

Ett ordnande härav i detta sammanhang utgör blott ett provisorium. —

Förslaget skulle medföra, att änkor och frånskilda skulle uraktlåta att

skaffa sig bidrag från andra hjälpkällor. — Det saknas skäl att jämställa de

ogifta mödrarna med änkor och frånskilda. —• Det skulle skapas »bättre»

och »sämre» fattigvård, vilket skulle vara till skada för fattigvården. —

Enligt förslaget skall i vissa fall vid understödets utmätande hänsyn

Kungl. Maj:ts proposition nr 150.

Departements­

chef w-

tagas till de belopp, som domstol utdömer åt barn utom äktenskap. Då

clessa belopp ofta äro högre än de bidrag, fattigvården kan ge, blir följden,

att ensamstående moders barn skulle av barnavårdsnämnden erhålla högre

understöd än de belopp, som av fattigvårdsstyrelsen beviljas för barn i

äktenskap. Förslaget medför oöverskådliga konsekvenser i ekonomiskt

hänseende. Understöd skulle komma att utgå i ett mycket stort antal fall.

En mängd tjänstemän måste anställas för undersökning och övervakning. —

I förslaget har tagits avstånd från behovsprincipen (81 § ² mom.). —° Er­

sättning för beviljat understöd kommer sällan att kunna utfås, vilket, då

ma11..1, v'ss man bortsett från behovsprincipen, kommer att medföra eu

oerhörd kostnadsökning. — Genom splittringen av understödsverksamheten

skulle barnavårdsnämndens arbete bli lika omfattande som fattigvårdssty-

styrelsens, och för detsamma skulle ofta krävas avlönade tjänstemän. —

Genom överlämnande till barnavårdsnämnden av understödsverksamhet bland

barn i deras hem liar en principiellt motiverad gräns överskridits. — För­

slaget skulle medföra väsentliga olägenheter ur organisatorisk synpunkt. —

Barnavårdsnämnden skulle genom att utdela penningunderstöd förlora en

del av sm auktoritet. — Bör främjande av barnavårdsnämndens etiskt-

pedagogiska karaktär bör dess ekonomiska kompetens begränsas ungefär till

den nuvarande. Nämndens självständighet äventyras ej genom inskränkning

“^^förvaltning..— Valet av ledamöter i barnavårdsnämnden skulle

lätt förryckas av ekonomiska hänsyn. ■— Det är önskvärt, att i varje kommun

skall finnas en myndighet, till vilken man skall kunna vända sig för att få

hjälp. Med utsträckt tillämpning och någon förändring av 65 § skulle

10 kap. kunna utgå. 10 kap. bör utgå utom förslaget om understöd före

och efter barnsbörd, men detta bör gälla även änkor och övergivna hustrur.

Jag har i det föregående (s. 60, 61) angivit de skäl, vilka enligt min

mening tala mot överlämnande till barnavårdsnämnderna av uppgiften att

understödja fattiga barn, vilka vardas i sina hem. Vad jag där anfört

gäller givetvis även den art av dylik understödsverksamhet, som kom­

mitténs förslag om understöd åt barn av ensamstående mödrar innebär.

Utan att nu anse mig böra fatta bestämd ståndpunkt till de i det före­

gående i korthet refererade yttrandena över kommittéförslaget i denna del

samt utan att yttra mig därom, huruvida i en framtid åtgärder må kunna

\idtagas för vinnande av det syfte, som avses med riksdagens ovan

(s. 1) omförmälda skrivelse den 11 juni 1917, får jag framhålla, att jag,

särskilt med hänsyn till de mycket betydande kostnader, som förslagets

realiserande skulle kräva, anser mig förhindrad att för närvarande till­

styrka förslagets framläggande för riksdagen. Kommittén har (M. s. 856)

beräknat det allmännas kostnader för understöd av ifrågavarande slag

ensamt åt barn, som ej fyllt 2 år, till 3,600,000 kronor årligen, därav

staten skulle bidraga med 1 ³ och 2 ³ stanna ^å kommunerna, i den mån

ersättning ej kunde utfås av barnens fäder. Då emellertid understöd

skulle utgå, till dess barnen fyllt 16 år, ehuru måhända för barn, som

fjllt 2 år, med något lägre belopp än för yngre barn, skulle uppenbar­

ligen a kommunerna, vilka icke skulle vara berättigade till statsbidrag för

barn över 2 år, stanna eu summa, mångfaldigt större än deras andel,

2,400,000 kronor årligen, av understödet för barn under 2 år. Även

^< 2

Kungl. Maj it s proposition nr 150%

Kungl. Maj:ts proposition nr ISO.

73

om en del härav skulle kunna återfås av barnens fäder, och genom denna

understödsverksamhets överförande till barnavårdsnämnden minskning i

fattigvårdens kostnader kunde vara att påräkna, skulle dock genom för­

slaget en mycket avsevärd årlig merkostnad drabba det allmänna. Oavsett

de övriga skid, som kunna vara att åberopa gentemot förslaget, är det

sålunda tydligt, att ekonomiska skäl lägga hinder i vägen för förslagets

framläggande.

Jag tillåter mig nu att övergå till det av kommittén framställda för­

slaget om ungdomsråd.

Kommittén har föreslagit, att inom varje landstingsområde skall finnas ungdomsråd,

ett ungdomsråd, vars huvudsakliga uppgift skall vara att pröva av barna­

vårdsnämnderna behandlade ärenden angående barns omhändertagande för

skyddsuppfostran. Därjämte skall ungdomsrådet utöva eu stödjande, hjäl­

pande och vägledande verksamhet i avseende å barnavårdsmyndigheternas

uppgifter i övrigt.

Beträffande detta förslags detaljer hänvisas till lagförslagets 3 kap.

(22—28 §§) samt motiven s. 94—100 och 150—158. Två ledamöter

hava reserverat sig mot förslaget (M. s. 427 f.). Förslaget beröres även

av en av två andra ledamöter avgiven reservation (M. s. 477 ff.).

(Y.193

234.)

Yttranden.

Av länsstyrelserna hava 21 avstyrkt förslaget, 2 ej framställt någon erinran

mot detsamma och 1 tillstyrkt det med vissa förändringar. Av 1 länsstyrelses

utlåtande framgar ej med bestämdhet, vilken ståndpunkt länsstyrelsen intager

till förslaget.

Av landstingen hava 14 avstyrkt förslaget, 5 ej haft något att erinra mot

detsamma, 5 ej hunnit granska det och 1 ej avgivit yttrande i ärendet.

Av domkapitlen hava 12 avstyrkt och 1 tillstyrkt förslaget.

Av de 7 centrala ämbetsverk, som yttrat sig över förslaget, hava 6 avstyrkt

detsamma och 1 icke ingått i prövning därav.

Bland barnavårdsnämnderna hava meningarna varit delade.

Av de fattig vårdsstyrelser, som yttrat sig, har flertalet avstyrkt förslaget.

Styrelserna för svenska stadsförbundet, svenska landstingsförbundet, svenska

landskommunernas förbund, Fredrika-Bremer-förbundet och allmänna svenska

prästföreningen avstyrka förslaget.

Det framgår av kommitténs motivering, att det viktigaste skälet för

Departements-

förslaget om inrättande av ungdomsråd varit en önskan att för prövning chefm-

av frågor om barns omhändertagande för skyddsuppfostran skapa överord­

nade myndigheter, vilka med erforderlig rättslig kompetens förenade intresse

för och erfarenhet om barnavård. Särskilt har kommittén — som föreslagit

bestämmelser om omhändertagande för skyddsuppfostran även av vissa

vanartade mellan 15 och 18 år — funnit, att rätt att omhändertaga sådana

vanartade icke borde anförtros barnavårdsnämnderna utom i de största

städerna — och där endast under villkor att lagkunnig person deltoge i

avgörandet — utan att fattande av beslut härom borde förbehållas högre

74

Kungi. Maj:ts proposition nr 150.

myndigheter med de kvalifikationer, som nyss nämnts. Kommittén har

vidare velat åt ungdomsråden anförtro vissa allmänna uppgifter, såsom att

befrämja tillkomsten av anstalter och inrättningar för barns vård och upp­

fostran samt att uppmuntra anordningar för anskaffande av goda fosterhem

och i avseende härå tillhandagå barnavårdsnämnderna med anvisningar.

Vid övervägande härav har jag, i likhet med flertalet i ärendet hörda

myndigheter och föreningar, kommit till den uppfattningen, att prövningen

av frågor om omhändertagande av barn för skyddsuppfostran med full

trygghet kan liksom hittills anförtros åt länsstyrelserna. Dessa besitta

obestridligen den erforderliga formella kompetensen härför. Därest, såsom

jag kommer att föreslå, anordningar vidtagas för beredande av tillfälle såväl

för barnens föräldrar som för representanter för barnavårdsnämnderna att

höras inför länsstyrelserna samt föreskrift meddelas om att yttranden skola

avgivas av de barnavårdskonsulenter, om vilka förslaget innehåller stadgande,

är det att förvänta, att de ifrågavarande ärendena skola vinna en även ur

saklig synpunkt tillfredsställande behandling. Vid sådant förhållande kan

jag icke finna det tillrådligt att för denna uppgifts handhavande tillskapa

särskilda myndigheter.

De övriga uppgifter, som enligt förslaget skulle tillkomma ungdomsråden,

äro, ehuru otvivelaktigt betydelsefulla, dock enligt min mening, icke av

den art, att de motivera särskilda myndigheters inrättande. Såsom i vissa

yttranden framhållits torde de kunna och böra utföras dels av något lands­

tingens organ, dels av statens inspektionsmyndiglieter och dels såvitt möjligt

av enskilda organisationer. I sistnämnda hänseende vill jag erinra om

svenska fattigvårdsförbundets arbete för spridande av upplysning rörande

den nya fattigvårdslagen och dess tillämpning ävensom om förbundets

barnavårdsutskotts energiska verksamhet för att bland barnavårdsnämnderna

sprida kännedom och förståelse för principerna i 1917 års lagstiftning om

barn utom äktenskap. Därest med intresserade fackmäns medverkan eu

liknande frivillig verksamhet kunde komma till stånd på den nu föreliggande

lagstiftningens område, är det min övertygelse, att fördelen härav skulle i

avsevärd mån uppväga avsaknaden av den vägledande och stödjande verk­

samhet, som enligt kommitténs förslag skulle tillkomma ungdomsrådet.

Slutligen torde det böra framhållas, att förslaget om ungdomsråd även

ur organisatorisk synpunkt är ägnat att väcka betänklighet. Inrättande av

ungdomsråd skulle i själva verket, såsom från ett par håll anmärkts

(Y. 214 s. 119, 225), innebära ett tillspillogivande av centraliseringsprincipen,

när det gäller barnavårdens handhavande i andra instansen. En splittring

skulle sålunda ske mellan länsstyrelserna och konsulenterna, å ena, samt

ungdomsråden, å andra sidan. Det förefaller även tvivelaktigt, om ungdoms­

råden utan att, på sätt föreslagits i en inom kommittén avgiven reserva­

tion, särskilda barnavårdskonsulenter ställas till deras förfogande, skulle

vara i stånd att utföra den verksamhet, som enligt förslaget anförtrotts dem.

Enligt nämnda reservation skulle åt ungdomsråden och dessas barnavårds-

Kung!. Maj:ts proposition nr 150.

75

konsulenter anförtros uppsikten över barnavården. Genom en dylik ut­

byggnad av den föreslagna organisationen skulle visserligen"ungdojnsråden

erhålla en ojämförligt större betydelse än enligt kommitténs förslag. Emellertid

skulle även kostnaderna komma att i motsvarande män ökas, vartill kommer

att, såsom jag i det följande (s. 107) skall söka visa, en tillfredsställande

uppsikt över barnavården torde kunna åstadkommas även utan att tillskapa

.nya organ av sålunda föreslagen omfattning.

Av det anförda framgår, att jag icke anser mig kunna tillstyrka ung­

domsråds inrättande.

Jag skall nu tillåta mig att övergå till de särskilda bestämmelserna i

förslaget till lag om samhällets barnavård och övriga i samband därmed

utarbetade författningar.

Förslag till lag om samhällets barnavård.

(T. 45 s. 24, 289.)

I stället för den av kommittén använda rubriken - lag om den offentliga

barnavården» har åt föreliggande förslag givits benämningen »lag om sam­

hällets barnavård», vilken dels ur språklig synpunkt ansetts vara att före­

draga och dels ännu tydligare än den av kommittén valda rubriken framhäver

denna lagstiftnings huvudsyfte eller samhällets inskridande för beredande

av vård åt barn, vilka icke i annan ordning kunna erhålla sådan.

Ehuru förslaget avser även unga personer utanför den egentliga barna-

åldern, användes dock, i saknad av lämpligare beteckning för sådana

personer, orden barn, barnavård o. s. v. beträffande alla dem, som äro

föremål för skydd enligt lagen.

Mot kommittéförslagets uppställning och avfattning hava vissa erinringar

framställts. (Y. 1 s. 2, 3 s. 3, 12 s. 9, 40, 42 s. 16, 45 s. 24, 52 s. 29,

53 s. 30, 76, 80, 81, 87 s. 55, 90, 100 s. 67, 102 s. 72.)

Dessa erinringar hava, i den mån de befunnits berättigade, beaktats vid

den överarbetning, som kommittéförslaget undergått. Sålunda har paragraf­

antalet icke oväsentligt nedbringats, förändringar hava vidtagits i avseende

å kapitelindelningen och en del lagbestämmelsers placering, för vinnande av

överskådlighet hava i vissa av de särskilda kapitlen införts underrubriker, och

en ganska genomgående omarbetning och förenkling av lagtexten har ägt

rum. I en del fall (särskilt i 8 och 9 kap.) hava liksom i vissa delar av

kommittéförslaget hänvisningar gjorts till fattigvårdslagen, vilket, då alldeles

samma bestämmelser (t. ex. beträffande kommunens förhållande til] lands­

tinget och staten) gälla enligt de båda lagarna, ansetts kunna utan olägenhet

ske och stundom vara att föredraga framför meddelande av självständiga,

med nödvändighet tämligen utförliga bestämmelser.

Med hänsyn till att fattigvårdslagen, som skall tillämpas vid sidan av

barnavårdslagen och delvis av samma personer, som handhava barnavården,

innehåller ganska utförliga organisatoriska bestämmelser, bär det befunnits

Rubriken.

Begreppet

barn.

Avfattningen.

76

Kungl. Majits proposition nr 150.

1

§■

Barnavårds­

nämnd.

Den borgerliga

kommunen

bärare av

barnavården.

»Barnavårds-

samhälle».

mindre ändamålsenligt att vid barnavårdslagens avfattande tillämpa en helt

annan princip. Den från vissa håll (Y. 87 s. 55, 100 s. 67) för­

ordade metoden att skarpt beskära lagen och antingen meddela erforderliga

kompletterande bestämmelser i administrativ ordning eller ock låta detal­

jerna i verksamheten regleras av vederbörandes eget omdöme, har jag icke

ansett vara att anbefalla. De i vissa fall långt gående och i enskildas

förhållanden djupt ingripande åtgärder från det allmännas sida, som på.

barnavårdsområdet äro oimdgängliga, kräva utan tvivel, för att samhällets

barnavård skall omfattas med förtroende, stödet av i lag fastställda be­

stämmelser även i fråga om organisationen och förfarandet. I detta hän­

seende kan jag instämma med Härnösands domkapitels uttalande (Y. 89

s. 59), att lagen berör en mångfald så ömtåliga och invecklade förhållanden,

att den med nödvändighet måste söka skapa betryggande garantier mot å

ena sidan missbrukad föräldramyndighet och å andra sidan alltför summarisk

och opersonlig behandling från det allmännas sida. Det från vissa håll

(bl. a. Y. 12 s. 9, 66 s. 48, 75, 80, 86 s. 54, 96) framhållna önske­

målet om möjlighet till anpassning efter olika lokala förhållanden har jag

sökt tillgodose på olika sätt (se 7, 14, 19 §§). Ur praktisk synpunkt är

det förenat med fördelar för kommunerna att hava alla de egentliga barna-

vårdsbestämmelserna samlade i en och samma författning; endast beträffande

statsbidrag och därmed sammanhängande förhållanden, i avseende varå

erfordras möjlighet till ändring i enklare former än som krävas, då fråga

är om ändring av lag, har det befunnits lämpligt att meddela bestämmelser

i särskild författning.

1 KAP.

Om barnavårdsnämnd.

Verksamhetsområde och uppgifter.

(K. 1—4 §§, kommitténs förslag till lag angående förening av kommuner

på landet till ett samhälle för fattigvård och barnavård, M. s. 91, 92,

129—136, 395, 396, Y. 108—133.)

I det föregående hava angivits skälen för sammanförande av barna-

vårdsverksamheten till en enda kommunal myndighet. Såsom en konse­

kvens härav följer, att den nuvarande splittringen av barnavården mellan

den borgerliga och den kyrkliga kommunen måste upphöra. Såsom kom­

mittén (M. s. 92) anfört, synes verksamheten i dess helhet böra förläggas

till den borgerliga kommunen.

Enligt kommitténs förslag (1 kap.) skulle kommunen såsom bärare av

barnavårdsverksamheten benämnas barnavårdssamhälle. Kommittén har där­

vid följt fattigvårdslagens bestämmelse om fattigvårdssamhälle, en benäm­

ning, som förekommer även i äldre lagstiftning. För barnavårdens del

saknas emellertid ett dylikt historiskt skäl för benämningen i fråga, och

Kungl. Maj-ds proposition nr 150.

77

då icke heller några praktiska skäl tala för benämningen barnavårdssam-

hälle såsom betecknande kommunen i dess egenskap av enhet för barna-

vårdsverksamheten, anser jag, i likhet med vissa i ärendet hörda myndig­

heter (Y. 108—111) benämningen »kommun» böra komma till användning

i stället för »barnavårdssamkälle».

Kommittén har (M. s. 132), med hänsyn till det nära förhållande, vari

barnavården enligt kommitténs förslag skulle komma att stå till fattigvården,

framhållit såsom naturligast och lämpligast, att fattigvårds- och barnavårds-

samhälle sammanfalla. Även jag anser, att om två eller flera kommuner

tillsammans utgöra ett fattigvårdssamhälle, de jämväl böra hava gemensam

barnavård. Föreskrift härom har intagits i 1 § jämte hänvisning till

fattigvårdslagens stadganden om fattigvårdssamhälle, som består av två eller

flera kommuner.

Med den ståndpunkt jag i det föregående intagit till kommitténs förslag

om särskilda barnavårdssamhällen torde det vara obehövligt att, såsom

kommittén föreslagit, i särskild lag meddela bestämmelser om förening

mellan kommuner i avseende å fattigvård och barnavård. Sker samman­

slutning i fattigvårdshänseende i enlighet med 6 § och 7 § 2 mom. fattig­

vårdslagen, följer härav automatiskt en sammanslutning även i fråga om

barnavården. Med denna anordning kan tvångssammanslutning jämlikt 6 §

andra stycket fattigvårdslagen ske endast i fall fattigvården är bristfällig.

Att, på sätt kommittén ifrågasatt, tvinga kommuner till sammanslutning i

fråga om såväl fattigvård som barnavård, även för den händelse barna­

vården men ej fattigvården är bristfällig, anser jag icke böra ifrågakomma;

i sådant fall torde andra tillgängliga medel användas för rättelses vinnande.

I detta sammanhang torde jag böra beröra de betänkligheter, som i ett

par yttranden (Y. 113, 114) framförts mot fattigvårdslagens och kommitté­

förslagets bestämmelser om sammanslutning mellan kommuner i fattigvårds-

och barnavårdshänseende. I dessa yttranden har gjorts gällande, att dylika

bestämmelser vore ägnade att ytterligare sönderbryta den kommunala in­

delningen och att till skada för en enhetlig kommunal finanspolitik tillskapa

ytterligare ett kommunalt organ, som skulle äga fatta beslut om kom­

munala utgifter och utdebiteringar.

I avseende härå torde böra erinras, att liknande synpunkter gjordes

gällande beträffande förslaget till fattigvårdslag (se Kungl. Maj:ts Prop.

135/1918 med förslag till lag om fattigvården s. 89), men med hänsyn

till önskvärdheten att åvägabringa större fattigvårdssamhällen, tillmättes de

då icke avgörande betydelse. Och vad beträffar det i ett av de ifråga­

varande yttrandena gjorda påståendet, att det efter tillkomsten av 1919

års lag om kommunalförbund icke vore försvarligt att bibehålla de nuva­

rande bestämmelserna om sammanslutning mellan fattigvårdssamhällen, torde

jag kunna inskränka mig till att framhålla, att i det kommittébetänkande,

som ligger till grund för lagen om kommunalförbund, med styrka fram­

hölls, att sammanslutningar mellan kommuner att utgöra ett fattigvårds-

Sammanslut­

ning mellan

kommuner i

fråga om

barnavården.

78

Kungl. Maj:ts proposition nr 150.

Barnavårds-

reglemente.

i regel särskilt

tillsatt barna­

vårdsnämnd.

samhälle borde kunna i vissa fall åstadkommas jämväl utan vederbörande

kommuns medgivande. Kommittén framlade därför förslag om tvångs­

sammanslutning mellan fattigvårdssamhällen, vilket förslag ligger till grund

för de år 1919 genomförda ändringarna i fattigvårdslagens hithörande stad-

ganden.

Som bekant hava kommunerna hittills visat sig synnerligen obenägna

för sammanslutning i fattigvårdshänseende; endast i två fall (inom Uppsala

och Kalmar län) har dylik sammanslutning kommit till stånd. Då emellertid

i vissa fall smärre kommuners förening för gemensamt handhavande av

fattigvård och barnavård kan anses önskvärd, synes möjlighet härför böra

förefinnas. Yad beträffar den hittills icke tillämpade bestämmelsen om

tvångssammanslutning, torde dess betydelse huvudsakligen ligga däri, att

den innebär eu maning för kommuner med bristfällig fattigvård att, för

undvikande av tvångssammanslutning, rätta föreliggande missförhållanden.

Kommittén har i 3 § av sitt förslag upptagit en bestämmelse om att

barnavårdssamhälle skall i regel hava ett av länsstyrelsen fastställt barna-

vårdsreglemente. Kommittén har även utarbetat ett förslag till sådant

reglemente.

Emellertid har jag kommit till den uppfattningen, att man något över

skattat betydelsen av att kommunen har ett dylikt reglemente, särskilt

som kommitténs reglementsförslag, liksom de för fattigvården fastställda

reglementena, till stor del innehåller en upprepning av lagens bestämmel­

ser. Visserligen skulle enligt kommittéförslaget barnavårdsnämnden upp­

rätta förslag till reglemente och härigenom, såsom från ett håll betonats

(Y. 118), bringas i nära beröring med den nya lagstiftningen, men det

torde kunna ifrågasättas, om reglementet sedermera kommer att hava någon

större betydelse för barnavårdsarbetets bedrivande. Reglementets upp­

rättande medför också ett avsevärt arbete såväl för de kommunala som de

statliga myndigheterna. Då det, på sätt även en länsstyrelse antytt

(Y. 117), måste anses minst sagt tvivelaktigt, om detta arbete uppväges

av motsvarande fördelar, har jag ansett bestämmelsen om barnavårdsregle-

mente kunna utgå ur förslaget. Hinder föreligger naturligen ej för kom­

mun, som anser ett reglemente vara ett stöd för arbetet, att upprätta ett

dylikt, och torde i sådant fall reglementet kunna fastställas av länsstyrelsen.

I den allmänna motiveringen till förslaget om barnavårdens centrali­

sering hos en enda kommunal myndighet har jag uttalat mig för att i

varje kommun bör finnas en barnavårdsnämnd, hos vilken barnavårdsverk-

samheten skall centraliseras. Bestämmelse om en sådan nämnd är in­

tagen i 1 §.

I den allmänna motiveringen har jag vidare förordat, att denna nämnd

i regel bör vara särskilt tillsatt för ändamålet. Stadganden om den sär­

skilt tillsatta nämndens sammansättning in. m. äro intagna i 3—6 §§,

varefter i 7 § meddelas bestämmelser om undantag i vissa fall från stad­

gandet om särskild nämnds tillsättande.

(K. 5, 20 och Bl §§, M. s. 38, 136, 147, 161, Y. 134, 135, 189,

190, 263, fvl. 10, 38 §§.)

1 mom. av denna § motsvarar delvis 5 och 31 §§ i kommitténs för­

slag. Utöver de där förekommande mera allmänt hållna bestämmelserna

om barnavårdsnämndens uppgifter bär det ansetts ändamålsenligt att här

i korthet antyda de tre huvudgrenarna av nämndens åligganden (befatt­

ningen med vanvårdade, vanartade och sedligt försummade barn, vård av

nödställda, sjuka och värnlösa barn samt fosterbarnskontrollen). Under

det att 1 mom. sålunda behandlar nämndens obligatoriska åligganden, har

i 2 mom. angivits vissa arbetsuppgifter, som skulle kunna betecknas såsom

fakultativa. Sistnämnda moment motsvarar delvis innehållet i 20 § 2

mom. i kommittéförslaget, vars övriga bestämmelser, sammanförda med

1 mom. i samma §, ansetts lämpligen böra erhålla sin plats under rubriken

»Verksamhetens bedrivande» (16 § 1 mom.). Slutligen har, delvis i an­

slutning till ett härom framställt yrkande (Y. 135), i 3 mom. av 2 § in­

tagits en hänvisning till de övriga lagar, som innehålla stadganden om

barnavårdsnämndens åligganden.1) Genom denna avfattning av paragrafen

torde barnavårdsnämndens arbetsområde hava blivit i sammanträngd form

fullständigt angivet. I de följande kapitlen upptagas mera detaljerade be­

stämmelser om arten av nämndens verksamhet.

Sammansättning och tjänstgöringstid.

(K. 6 och 8 §§, M. s. 136—141, 425,469, Y. 57 s. 31, 136—

146, 150, 231.)

I denna § hava sammanförts bestämmelserna i kommittéförslagets 6 och

8 §§ med vissa ändringar. Enligt kommitténs förslag skulle nämnden i

regel bestå av kyrkoherden eller hans ställföreträdare, en av skolrådet

eller folkskolestyrelsen utsedd lärare eller lärarinna samt minst tre av

kommunen valda personer, av vilka minst en kvinna, varjämte i stad

stadsläkare och i landskommun, där tjänsteläkare vore bosatt, denne skulle

vara ledamot i nämnden.

Mot detta förslag har i vissa avgivna yttranden gjorts gällande, att be­

stämmelserna om självskrivenhet borde utgå; å andra sidan har förordats

utsträckt tillämpning av systemet med självskrivna ledamöter.

Yad då först angår den prästerliga ledamoten, anser jag lika med kom­

mittén (M. s. 138), att starka skäl tala för, att det allmänna försäkrar

sig om prästernas medverkan vid barnavårdsarbetet, för vilket de av natur­

liga skäl i det stora flertalet fall böra äga både förutsättningar och in­

tresse. För nämndens auktoritet lärer det, såsom kommittén även fram­

hållit, i många kommuner vara av stor betydelse, att prästen är ledamot

av nämnden. Att, såsom bl. a. två reservanter inom kommittén föreslagit

*) Se aven Kung], Maj:ts proposition (nr 63/1924) med förslag till lag om förmynder-

skap in. m.

Kungl. Maj:ts proposition nr 150.

79

a §■

Uppgifter.

3 §■

Samman­

sättning.

1’räaterlig

ledamot.

80

Kungl. Maj:ts proposition nr 150.

Lärare eller

lärarinna.

Läkare.

Ledamot

av fattig-

vårdsstyreleen.

(M. s. 425), bibehålla prästens självskrivna ordförandeskap i nämnden,

kan jag däremot icke tillstyrka. Han torde i allt fall ofta komma att

väljas till ordförande.

Även mot bestämmelsen, att en representant för lärarkåren skall vara

ledamot, hava erinringar framställts. Då det emellertid måste anses vara

av stor vikt, att uppfostringssynpunkterna få göra sig gällande i barnavårds­

nämndens arbete, och en representant för lärarkåren även i övrigt i all­

mänhet bör kunna göra en god insats i nämndens verksamhet, ansluter

jag mig i huvudsak till kommitténs förslag i denna del. Dock anser jag

det lämpligare, att, på sätt även i ett yttrande (Y. 137) gjorts gällande,

representanten för lärarkåren väljes av kommunen i stället för av skolrådet

eller folkskolestyrelsen; härför talar, förutom önskvärdheten av att kom­

munen icke i större utsträckning än som är erforderligt, berövas rätten

att utse ledamöter i kommunala nämnder, jämväl den omständigheten, att

inom en kommun stundom finnas två eller flera skolråd. Vidare har i

förslaget öppnats möjlighet att till ledamot utse jämväl lärare eller lära­

rinna vid kommunens fortsättningsskolor; dessa skolor torde nämligen ej,

i motsats till småskolorna, innefattas i »kommunens folkskolor». Ett

från ett håll framställt förslag (Y. 136), att för vederbörande skoldistrikt

anställd särskild folkskolinspektör må kunna inväljas i stället för lärare,

anser jag icke böra i vidare mån tillmötesgås, än att sådan inspektör

bör, då anmälan gjorts beträffande barn, som besöker eller besökt skola,

beredas tillfälle att deltaga i överläggningen (se 18 §).

Vad angår tjänsteläkares självskrivenhet i vissa kommuner, anser jag

bestämmelsen härom vara av stor betydelse såsom innebärande garanti för,

att de medicinska synpunkterna få mera än hittills göra sig gällande i

barnavårdsarbetet. I fråga om fosterbarnskontrollen, vilken hittills i regel

åvilat hälsovårdsnämnden, är läkares medverkan oumbärlig, men även vid

bedömande av övriga barnvårdsfrågor böra hans fackinsikter ofta vara till

stor nytta. I kommuner, där tjänsteläkare ej äro bosatta, böra, på sätt

kommittén föreslagit, vederbörande distriktsläkare få deltaga i överlägg­

ningarna. Jag tillstyrker sålunda kommitténs förslag om läkarkårens med­

verkan i barnavårdsarbetet, allenast med den jämkning att, på sätt från ett

par håll påyrkats (Y. 136, 137, 142), stad må äga i stället för stads­

läkare utse annan läkare till ledamot i nämnden.

Såsom i den allmänna motiveringen (s. 68) framhållits, komma, även

om föreliggande förslag genomföres, stundom fall att inträffa, då tveksamhet

kan råda, huruvida barnavårdsnämnd eller fattigvårdsstyrelse bör ingripa.

För att förebygga slitningar mellan de båda myndigheterna i dylika fall

liksom för att i övrigt befordra ett gott samarbete mellan dem, synes det

därför vara lämpligt, att en ledamot av fattigvårdsstyrelsen är ledamot även

av barnavårdsnämden. Kommittén har (se M. s. 140) icke velat föreslå

någon tvingande bestämmelse härom. Förslag i sådan riktning hava där­

emot framställts i flera yttranden (Y. 142, 143). Detta förslag anser jag

mig böra biträda. Det synes därvid lämpligt, att denne ledamot utses av

kommunen.

Med hänsyn särskilt till barnavårdsnämndens befattning med vanartade

och sedligt försummade barn har det framhållits såsom önskvärt att nämn­

den ägde tillgång till juridisk sakkunskap. Från ett håll (Y. 231) har —

dock endast under förutsättning, att beslut om barns omhändertagande för

skyddsuppfostran ej vidare behövde underställas länsstyrelsens prövning —

föreslagits, att länsstyrelsen skulle äga för varje län förordna juridiskt bil­

dade personer att i förekommande fall inträda i barnavårdsnämnderna.

Då emellertid enligt föreliggande förslag länsstyrelsen alltjämt skall såsom

hittills taga befattning med ärenden angående omhändertagande för skyddsupp­

fostran, och den omständigheten, att enligt förslaget åldersgränsen för om­

händertagande på grund av vanart är höjd till 18 år, icke med nödvän­

dighet påkallar, att juridiskt utbildad person skall deltaga i beslut om så­

dant omhändertagande, har jag, med hänsyn jämväl till de med en dylik

anordning förenade kostnaderna, icke ansett mig böra föreslå någon obliga­

torisk bestämmelse i angiven riktning. Emellertid har i förslaget införts

ett stadgande om, att där så lämpligen kan ske, juridisk sakkunskap bör

vara företrädd i nämnden. Det är att förvänta, att i städer och andra

samhällen, där för uppdraget lämpliga personer med juridisk utbildning

äro bosatta, sådana skola komma att inväljas, vilket särskilt i kommuner

med en mera sammanträngd befolkning bör vara till stor nytta vid be­

handling av där mera än annorstädes förekommande fall av vanart och

sedlig försummelse.

Då, enligt vad ovan förordats, tre (i vissa kommuner fyra) ledamöter

komma att antingen vara självskrivna (kyrkoherden, läkaren) eller ock utses

inom vissa i lagen angivna kategorier medborgare (lärare, ledamot av fattig-

vårdsstyrelsen, i vissa fall läkare), har det befunnits nödigt att reducera

återstående av kommunen valda ledamöters antal till minst två (i stället

för minst tre). Barnavårdsnämnden kommer sålunda enligt förslaget att

bestå av en (i vissa kommuner två) självskrivna samt minst fyra av kom­

munen valda ledamöter, av vilka minst en kvinna. Att självskrivenheten

härigenom erhåller obehörigt stor plats, lärer icke med fog kunna påstås.

(K. 7 §, M. s. 138, Y. 147—149.)

I förevarande §, som i sak väsentligen överensstämmer med kommitté­

förslagets 7 §, meddelas bestämmelser angående prästerlig ledamot för

det fall, att kommun eller i barnavårdshänseende sammanslutna kommuner

omfatta flera församlingar samt för det fall, att i annexförsamling kom­

minister finnes anställd. I anslutning till erinran, som gjorts av en myn­

dighet (Y. 147), har i första stycket (andra stycket i kommitténs förslag)

bestämmelse tillfogats om suppleant för den prästerlige ledamoten.

(Iv. 9 §, M. s. 141, Y. 151.)

De ovan av mig förordade ändringarna i de av kommittén föreslagna

bestämmelserna om ordinarie ledamöter nödvändiggöra motsvarande ändringar

Bihang till riksdagens protokoll 1924.

1 samt. 112 haft. (Nr 150.)

¹⁹⁷² 83 6

Kung! Maj ds proposition nr 150.

81

Juridisk

sakkunskap i

nämnden.

Övriga valda

ledamöter.

4 §■

Prästerlig

ledamot,

dd kommun

omfattar flera

församlingar.

5

§■

Suppleanter.

82

Kungl. Maj:ts proposition nr 150.

6

§■

Valbarhet.

Allmänna

villkor för

valbarhet.

Obehörighet

för vissa

tjänstemän.

Avsägelserätt.

Tjänstgörings­

tid och

avgång.

beträffande stadgandena om suppleanter. För dessa ändringar torde någon

motivering icke vara erforderlig.

I motsats mot kommittén anser jag det nödigt att uttrycklig bestäm­

melse meddelas om att eu av suppleanterna skall vara kvinna.

(K. 10 §, M. s. 141, Y. 152—157.)

I fråga om allmänna villkor för valbarhet har i kommitténs förslag hän­

visning ägt rum till kommunallagarnas bestämmelser om ledamot eller

suppleant i kommunalnämnd (kommunalförordningen för landet § 42 jäm­

förd med § 13), samt stadsfullmäktig (kommunalförordningen för stad § 29).

Emellertid torde det vara lämpligare att undvika en dylik hänvisning och,

liksom i 12 § fattigvårdslagen (i dess lydelse enligt lag 1922) skett, in­

föra direkta föreskrifter om valbarhet. Detta innebär i sak ingen ändring

i vad kommittén föreslagit. I anledning av att mannens målsmanskap blivit

genom den nya giftermålsbalken upphävt, har en härav föranledd avfattning

av bestämmelsen om gift kvinnas behörighet kommit till användning. En

motsvarande ändring föreslås i fattigvårdslagen.

Vad angår obehörighet med hänsyn till ämbets- eller tjänstemannaställ-

ning, överensstämmer kommitténs förslag med fattigvårdslagens motsva­

rande stadgande i 12 §. I denna del föreslås nu ej annan ändring än att, i

anslutning till erinringar från ett flertal länsstyrelser, bland de tjänste­

män, vilka icke må vara ledamöter i barnavårdsnämnd, upptagits jämväl

länsassessor, vilken tjänsteman enligt gällande föreskrifter har att i vissa

fall taga befattning med ärenden angående vanartade och sedligt försum­

made barn.

Beträffande avsägelserätt för valda ledamöter och suppleanter innehöll

kommitténs förslag samma bestämmelse som fattigvårdslagen med det un­

dantag, att kvinna icke ens om hon vore gift skulle äga tillgodonjuta den

henne enligt kommunallagarna tillkommande särskilda avsägelserätt. Mot

den föreslagna inskränkningen i avsägelserätten har erinran gjorts allenast

från ett håll (Y. 157). Med hänsyn till den stora vikten av att erhålla

även den gifta kvinnans biträde i nämndens arbete för barnen, ansluter

jag mig till kommitténs förslag. Då i vissa kommuner mer än eu lärare

eller lärarinna icke finnes att tillgå för ledamotskap i nämnden, har vidare

föreslagits en begränsning av avsägelserätten för lärare och lärarinna,

I fråga om tjänstgöringstid och avgång hänvisades i kommitténs förslag

till kommunallagarnas bestämmelser om ledamot och suppleant i kommu­

nalnämnd och stadsfullmäktig. Emellertid hava nämnda bestämmelser om

tjänstgöringstid (kommunalförordningen för landet § 42, kommunalförord­

ningen för stad § 31) numera blivit genom lagar den 9 juni 1922 änd­

rade, i det att den förut tillämpade successiva förnyelsen upphävts. Fat-

tigvårdslagen, som beträffande tjänstgöringstid innehöll en hänvisning till

kommunallagarna, undergick samtidigt den ändringen, att i stället för

nämnda hänvisning i lagen intogos bestämmelser om tjänstgöringstid, över­

ensstämmande med de tidigare för kommunalnämndsledamot och stads-

fullmäktig gällande. Även fattigvårdslagens stadgande om avgång erhöll

samtidigt ändrad lydelse, enligt vilken vid ordinarie ledamots avgång under

den för honom bestämda tjänstgöringstiden fyllnadsval skall anställas, var­

efter den sålunda valde tjänstgör under den tid, som för den avgångne

återstått. Då beträffande tjänstgöringstid och avgång samma bestämmelser

böra, på sätt även kommittén ansett, gälla i barnavårdslagen som i fattig­

vårdslagen, hava i ett särskilt mom. av förevarande § införts bestämmelser

i detta hänseende, i allt väsentligt överensstämmande med fattigvårds­

lagens.

(M. s. 40, Y. 119 — 133.)

I 1 § av föreliggande förslag har meddelats en allmän bestämmelse om

att i varje kommun skall finnas en barnavårdsnämnd. I 3—6 §§ hava

givits föreskrifter om denna nämnds sammansättning m. m.

Jag torde nu få till behandling upptaga frågan om beredande av möj­

lighet för mindre kommun att, i stället för att tillsätta särskild barna­

vårdsnämnd, vid utövande av barnavårdsverksamheten begagna sig av något

annat kommunalt organ.

Enligt kommitténs undersökningar (S. s. 27) funnos den 1 juni 1920

särskilda barnavårdsnämnder i 815 av landsbygdens skoldistrikt, eller

34.6 % av hela antalet, under det att av de 111 stadsskoldistrikten år

1908 inalles 26 eller inemot 1 4 tillsatt särskild barnavårdsnämnd; vad

städerna beträffar är dock att märka, att i städer, där folkskoleväsendet

handhaves av stadsfullmäktige, särskild barnavårdsnämnd ej skall utses,

men folkskolestyrelsen kan uppdraga handläggningen av ärenden enligt

lagen om uppfostran åt vanartade m. fi. barn åt en särskild inom styrelsen

utsedd nämnd. Yid början av år 1921 handhades folkskoleväsendet i 82

av rikets 112 städer av stadsfullmäktige (senare uppgifter se s. 86, not).

I riksdagens i det föregående omförmälda skrivelse den 8 mars 1918,

däri riksdagen begärde utredning om en enhetlig organisation av sam­

hällets barnavård, framhölls bland annat, att i betraktande av kommuner­

nas växlande storlek samt befolknings-, ekonomiska och andra förhållan­

den en allmän lagstiftning, varigenom alla samhällets barnavårdsuppgifter

sammanfördes till enhetlig handläggning, måste framgå med synnerlig var­

samhet. Det erinrades i skrivelsen tillika, att det vore möjligt, att be­

hörig hänsyn till de växlande ortsförhållandena kunde göra det erforderligt

eller i varje fall lämpligt, att i en blivande lagstiftning vissa bestämmel­

ser, som icke kunde tilläggas en allmännare giltighet, gjordes endast vill­

korligt bindande, så att deras tillämpning inom varje särskild kommun

bleve beroende av vederbörande myndighets beslut.

Kommittén, som övervägt tanken på förläggande av barnavårdsverksam­

heten till något organ med även andra uppgifter, liar avvisat denna tanke

särskilt på grund av att redan befintliga organs sammansättning och be­

skaffenheten av deras verksamhet icke gjorde dem lämpliga att handhava

barnavården.

Kungl. May.ts proposition nr 150.

83

?

§■

Undantag för

mindre kom­

muner från

skyldigheten

att hava

särskilt till­

satt barna­

vårdsnämnd.

84

Kungl. Maj:ts proposition nr 15Ö.

Mot denna kommitténs ståndpunkt kava emellertid i ett stort antal av

de avgivna yttrandena gjorts starka gensagor (Y. 119 —121, 123—133).

Man har framhållit, att det i de små kommunerna stundom kan tänkas

uppstå svårighet att finna lämpliga krafter för ännu ett kommunalt organ.

A andra sidan hava röster även höjts till försvar för kommitténs åsikt

(Y. 1, 122).

Yid övervägande av detta spörsmål har jag kommit till den uppfatt­

ningen, att möjlighet bör i vissa fall beredas mindre kommun att anlita

redan befintligt kommunalt organ för barnavårdsarbetet. Behov härav

torde huvudsakligen komma att uppstå i rena landskommuner, som ej hava

sammanträngd befolkning. I städerna lärer endast undantagsvis yppas

svårighet att finna tillräckligt antal personer, lämpade för de olika nämn­

derna. Då två eller flera kommuner gemensamt handhava sin barnavård,

torde särskild barnavårdsnämnd alltid böra tillsättas.

^{Vilken annan} Beträffande frågan, vilket kommunalt organ, som för förevarande upp-

TämpHgast

borde ifrågakomma, hava i de avgivna yttrandena olika förslag fram­

för ^uppgiften? ställts.

Man har hänvisat än på fattigvårdsstyrelsen, än på skolrådet eller

folkskolestyrelsen, såsom den för uppdraget i fråga lämpligaste myndig­

heten. I ett yttrande har, såvitt angår landskommuner och köpingar,

föreslagits kommunalnämnden.

För bedömande av denna fråga torde det vara lämpligt att i korthet

erinra om nämnda kommunala organs sammansättning.

Fattigvårdsstyrelsen består av å landet minst tre och i stad minst fem

personer, som fyllt 25 år, jämte suppleanter. Minst en av ledamöterna och

minst en av suppleanterna skall vara kvinna. Kvinna åtnjuter endast om

hon är gift den henne enligt kommunallagarna tillkommande särskilda av-

sägelserätt. Val kan ej ske proportionellt. Kyrkoherden samt vederbörande

tjänsteläkare äga deltaga i fattigvårdsstyrelsens förhandlingar. Ordförande

och vice ordförande utses av fattigvårdssamhället. (fvl. 11 —14 §§.)

Skolrådet består av kyrkoherden i församlingen, ordförande, samt lämpligt

antal, dock minst fyra, å kyrkostämma valda, för nit om skolväsendet kända

män eller kvinnor, som uppnått 25 år. Jämväl suppleanter kunna utses.

Ingen obligatorisk bestämmelse om kvinnas inväljande finnes. Kvinna äger

när som helst avsäga sig uppdraget. Val kan ske proportionellt. (Förord­

ningen om kyrkostämma samt kyrkoråd och skolråd §§ 23 och 24.)

Folkskolestyrelsen består av kyrkoherden samt 8—20 andra ledamöter, som

uppnått 25 år, utsedda till hälften av stadsfullmäktige och till hälften av

kyrkostämman. Suppleanter kunna utses. Det finnes ingen obligatorisk

bestämmelse om kvinnas inväljande. Kvinna kan när som helst avsäga sig

uppdraget. Val kan ej ske proportionellt. Ordförande och vice ordförande

utses av folkskolestyrelsen. (Lagen om folkskoleväsendet i vissa städer

§§ 4-6.)

I det år 1922 avgivna betänkandet med förslag till lag om församlingssty-

relse samt till bestämmelser om folkskoleärendenas överflyttning från den

kyrkliga till den borgerliga kommunen m. m. ingå förslag till vissa ändringar

i kommunalförordningarna. I dessa föreslås bl. a. införande av bestäm­

melser om folkskolestyrelse i varje landskommun och stad. Denna styrelse

skall bestå av kyrkoherden och minst sex av kommunen valda ledamöter

85

jämte suppleanter. Ingen obligatorisk bestämmelse om kvinnas inväljande

är föreslagen. Val kan ske proportionellt. En representant för lärarkåren

äger deltaga i förhandlingarna. Folkskolestyrelsen utser inom sig för varje

år ordförande och vice ordförande.

Kommunalnämnden består av 5—11 ledamöter, som fyllt 25 år, jämte

suppleanter. Ingen obligatorisk bestämmelse om kvinnas inväljande finnes.

Kvinna äger när som helst avsäga sig uppdraget. Val kan ske proportionellt.

Kyrkoherden är berättigad att i sådana ärenden, som avse fattigvård, barna­

vård eller åtgärder för sedlighet, deltaga i nämndens överläggningar och

beslut. Kommunalstämman utser bland nämndens ledamöter ordförande

och vice ordförande. (Kommunalförordningen för landet §§ 40, 42—44, 13.)

Vid övervägande av frågan, åt vilken myndighet barnavårdsverksamheten

bör anförtros, står det till en början för mig tydligt, att kommunalnämn­

den icke bör ifrågakomma. Förutom bestämmelsen om kyrkoherdens be­

hörighet att deltaga i nämndens överläggningar och beslut, finnas i de

refererade lagrummen om kommunalnämnd intet, som är ägnat att garan­

tera en för barnavårdsverksamheten lämpad sammansättning. Då vidare

kommunalnämndens nuvarande arbetsuppgifter äro även i mindre kommu­

ner ganska omfattande och krävande, synes det föga sannolikt att ett an­

förtroende av jämväl barnavårdsverksamheten åt denna nämnd skulle vara

ägnat att gagna verksamhetens utveckling. Den vunna erfarenheten om

kommunalnämndens befattning med fosterbarnsväsendet kan icke heller

ingiva förhoppningar, att nämnden skulle vara lämpad att handhava barna­

vården i dess helhet.

Vad härefter beträffar skolmyndigheten (skolrådet, folkskolestyrelsen)

tala en del skäl för dess anlitande för uppgiften i fråga. Den fungerar

i stor utsträckning redan nu såsom barnavårdsnämnd; dess nuvarande be­

fattning med barnavården är dock av vida mindre omfattning än den nu

föreslagna och mot dess nuvarande sätt att utöva denna befattning kan,

vad ett betydande antal kommuner beträffar, riktas den anmärkningen, att

gällande lag blivit i mycket ringa utsträckning tillämpad. I detta hän­

seende kan hänvisas till den allmänna motiveringen s. 46. Såsom skäl

för skolmyndighetens anlitande kan vidare, i anslutning till skolöversty­

relsens yttrande (Y. 124) framhållas dels att denna myndighet genom sin

kontakt med skolan har förutsättningar för arbetet beträffande barn i skol­

åldern, dels att barnavården i stor utsträckning är en form av uppfost-

ringsverksamhet, vare sig det gäller barn inom eller utom skolåldern, och

dels att kyrkoherden är ledamot (i skolrådet ordförande) och att lärar-

representant äger närvara vid förhandlingarna.

Å andra sidan tala åtskilliga enligt min mening särdeles vägande skäl

mot skolmyndigheten såsom barnavårdsnämnd. Enligt förslaget skall —

och häremot hava erinringar ej framförts — barnavården i sin helhet,

således även ärenden angående vanartade och sedligt försummade barn,

tillhöra den borgerliga kommunen. Men skolmyndigheten tillsättes i samt­

liga lands- och en del stadskommuner av den kyrkliga kommunen, Ett

Kung t. Maj:ts proposition nr 150.

86

Kungl. Maj:ts proposition nr 150.

överflyttande av skolärendena i alla kommuner till den borgerliga kommu­

nen är visserligen föreslaget i ovannämnda, år 1922 avgivna betänkande,

men intill dess detta förslag må bliva genomfört, skulle, om skolmyndig­

heten i en del kommuner fungerade såsom barnavårdsnämnd, detta inne­

bära, att ett av den kyrkliga kommunen utsett organ skolla fullgöra en

verksamhet, som tillhörde den borgerliga kommunen, samt förvalta av

denna anslagna medel. Att låta skolmyndigheten fungera som barnavårds­

nämnd kan därför enligt min mening icke ifrågasättas i de kommuner, där

skolärendena tillhöra den kyrkliga kommunen. Att i de städer, där stads­

fullmäktige handhava skolväsendet, låta folkskolestyrelsen, därest särskild

barnavårdsnämnd ej tillsättes, få tjänstgöra såsom barnavårdsnämnd, skulle

visserligen ur nu ifrågavarande synpunkt icke väcka betänklighet, men å

andra sidan lärer i de städer, där folkskolestyrelse finnes, förutsättningar

för befrielse från skyldighet att hava särskilt tillsatt barnavårdsnämnd en­

dast undantagsvis föreligga.1)

En annan omständighet, som talar mot anlitande av skolmyndigheten

såsom barnavårdsnämnd, är, att skoldistriktet kan hava annan omfattning

än kommunen. Enligt kyrkostämmoförordningen § 1 kan församling vara

delad i skilda skoldistrikt, varjämte församlingar eller delar därav kunna

vara förenade till ett skoldistrikt.

Enligt ovannämnda, år 1922 avgivna kommittébetänkande (sid. 244) före­

ligga följande oregelbundenheter i rikets indelningar beträffande borgerliga

kommuner och skoldistrikt:

1. I 9 skoldistrikt ingår stad såsom en del.

2. I 10

»

» köping såsom en del.

3. 57 skoldistrikt bestå av mer än en landskommun.

4. 1 stadskommun består av mer än ett skoldistrikt.

5. 12 landskommuner bestå av mer än ett skoldistrikt.

I kommittébetänkandet föreslås, att kommunen skall vara skoldistrikt;

endast undantagsvis skall Konungen äga medgiva undantag härifrån.

Intill dess detta förslag må bliva genomfört, kan således inom en kom­

mun finnas flera skolråd, liksom ett skolråd kan vara gemensamt för kom­

muner eller delar av skilda kommuner. I sådana kommuner skulle det

givetvis svårligen låta sig göra att låta skolrådet eller skolråden handhava

barnavården.

l) Enligt en av svenska stadsförbundets kommunala centralbyrå under november 1923

verkställd utredning tillämpades då lagen den 25 juni 1909 angående folkskoleväsendet i

vissa städer i tillhopa 87 av rikets städer. I dessa städer handhades barnavården på föl­

jande sätt:

I 70 städer fanns särskild barnavårdsnämnd inom folkskolestyrelsen.

12 o »

»

»

(»särskilt utskott») inom folkskolestyrelsen

för handläggning av ärenden enligt 1917 års lagstiftning, under det ärenden enligt 1902

års lag handlades av folkskolestyrelsen i dess helhet.

I 1 stad var »pedagogiska nämnden» inom folkskolestyrelsen tillika barnavårdsnämnd.

I 1 stad var förslag väckt om tillsättande av särskild barnavårdsnämnd.

I 8 städer Trälieborg, Eksjö, Eslöv, Ulricehamn, Hässleholm, Vimmerby, Simrishamn,

Trosa) saknades särskild barnavårdsnämnd.

Beträffande 5 städer (Avesta, Arboga, Nora, Laholm och Skänninge) saknades uppgifter.

87

Skolrådets ock folkskolestyrelsens sammansättning talar jämväl i viss

män mot deras lämplighet såsom barnavårdsnämnd. I ingendera av dessa

myndigheter är tjänsteläkare ledamot, ej heller är han berättigad att del­

taga i förhandlingarna. Och såsom ovan framhållits är det av vikt, att

den medicinska sakkunskapen äger inflytande å det kommunala barnavårds­

arbetet. Någon representant för fattigvårdsstyrelsen har ej heller plats i

skolmyndigheten, något som givetvis skulle vara särdeles önskvärt, om

denna skulle hava att behandla de barnavårdsfrågor, som ofta beröra fattig­

vårdens verksamhet, och slutligen är kvinnan ej tillförsäkrad plats i skol­

myndigheten. Att hennes medverkan vid barnavården är av stor vikt

torde vara allmänt erkänt. Därest skolmyndigheten skulle få undantagsvis

fungera såsom barnavårdsmyndighet, borde den förstärkas med en läkare,

en ledamot av fattigvårdsstyrelsen och en kvinna. Inför utsikten att nödgas

så starkt omorganisera skolmyndigheten för att göra den lämpad för upp­

giften i fråga, kan man med skäl ifrågasätta, huruvida icke en lyckligare

lösning skulle ernås genom att anlita annan myndighet, i så fall den av

ett flertal myndigheter föreslagna fattigvårdsstyrelsen.

Ett annat skäl mot att för denna uppgift anlita skolmyndigheten har

framförts av socialstyrelsen, vilken framhållit såsom olämpligt att skol­

myndigheten, som ju huvudsakligen har andra uppgifter att fylla — upp­

gifter, som i samband med den planerade skolreformen kunde förväntas

bliva utvidgade och av mera utpräglad undervisningsnatur — därjämte

skulle belastas med den omfattande verksamhet och medelsförvaltning, som

en överflyttning av vissa barn från fattigvården skulle medföra. Det syntes

då socialstyrelsen naturligare att, där särskild barnavårdsnämnd ej inrätta­

des, fattigvårdsstyrelsen finge sig tillagd befattningen jämväl med de van-

artade och sedligt försummade barnen samt fosterbarnen.

För fattigvårdsstyrelsen såsom i vissa fall fungerande såsom barnavårds­

nämnd tala även i övrigt åtskilliga skäl. Sålunda är i regel kommunen

enhet för såväl fattigvård som barnavård. Intet hinder ur denna synpunkt

föreligger således mot att fattigvårdsstyrelsen fungerar såsom barnavårds­

nämnd för kommunen i dess helhet. Härtill kommer att fattigvårdsstyrel­

sen tillsättes av den borgerliga kommunen, dit barnavården enligt förslaget

jämväl hänföres.

I fråga om sammansättningen är fattigvårdsstyrelsen ganska väl lämpad

för uppgiften i fråga. Tjänsteläkare

11

är visserligen ej självskriven leda­

mot av fattigvårdsstyrelsen, men väl berättigad att deltaga i dess förhand­

lingar, och obligatorisk bestämmelse om kvinnas ledamotskap i styrelsen

finnes. Däremot framstår det såsom brister, att kyrkoherden ej är själv­

skriven ledamot utan endast berättigad att deltaga i förhandlingarna samt

att representant för lärarkåren saknas; dessa brister torde dock kunna

avhjälpas genom föreskrift, att då fångvårdsstyrelse fungerar såsom barna­

vårdsnämnd, kyrkoherden eller hans ställföreträdare samt en lärare eller

lärarinna skola tjänstgöra såsom ledamöter.

Kungl. Maj:ts proposition nr 150.

88

Kungl. Maj:ts proposition nr 150.

Såsom i den allmänna motiveringen framhållits, uppkomma, hur än

gränsen dragés mellan fattigvård och barnavård, stundom fall, då tvekan

måste råda, huruvida fattigvårds- eller barnavårdsmyndigheten bör ingripa.

Ett anförtroende i de små kommuner, där befrielse från skyldigheten att

hava särskild barnavårdsnämnd kan ifrågakomma, av barnavården åt fattig-

vårdsstyrelsen skulle för dessa kommuners del förebygga en dylik olägenhet.

I sådana kommuner skulle härigenom all verksamhet för barn, såväl då

det gäller understöd i hemmet som eljest, omhänderhavas av en och samma

myndighet, fattigvårdsstyrelsen, vilken för närvarande har befattning med

en del av de skyddslingar, som enligt förslaget skola vårdas av barnavårds­

myndigheten. Av socialstyrelsen har framhållits, hurusom fattigvårdsstyrelsen

—- i jämförelse med skolmyndigheten, som närmast kommer i beröring

med hem där skolpliktiga barn finnas — har en genom sin allmänt under­

stödjande verksamhet förvärvad vidare överblick och större personkänne­

dom samt lättare och naturligare kan följa förhållandena i alla hem (Y.

128 s. 100).

Slutligen må erinras om att åt fattigvårdsstyrelsen redan tidigare an-

förtrotts uppgifter, vilka uttryckligen förklarats icke vara hänförliga till

fattigvårdsverksamhet; jag syftar härvid på den understödsverksamhet, som

äger rum jämlikt lagen den 14 juni 1918 om kommunala pensionstillskott

och sjukvårdsbidrag, vilken verksamhet icke åligger pensionsnämnden utan

fattigvårdsstyrelsen.

Den föregående utredningen giver enligt min mening otvetydigt vid

handen, att i kommun, där särskild barnavårdsnämnd ej tillsättes, barna­

vården bör omhänderhavas av fattigvårdsstyrelsen, förstärkt med kyrkoherden

samt en representant för lärarkåren.

I en del av de yttranden, i vilka förordats beredande av möjlighet till

undantag från skyldigheten att hava särskilt tillsatt barnavårdsnämnd, har

föreslagits, att sådant undantag skulle få ske blott på grund av veder­

börande myndighets tillstånd — i sådant hänseende har framhållits Kungl.

Maj:t eller länsstyrelsen. I andra yttranden åter synes man hava avsett

att överlämna frågan, huruvida i mindre kommun särskild barnavårdsnämnd

borde inrättas, till kommunens eget fria beprövande.

Sistnämnda åsikt kan jag icke dela. I regel är det av stor vikt att

en myndighet, som icke är betungad av andra krävande uppgifter, handhar

barnavården. Såsom bland andra överståthållarämbetet framhållit, är förslaget,

att i varje kommun skall finnas en barnavårdsnämnd, som uteslutande skall

sysselsätta sig med ärenden av ifrågavarande beskaffenhet, ägnat att i hög

grad befrämja en god barnavård (Y. 1). Även socialstyrelsen har betonat,

att en viss garanti för uppgiftens rätta kandhavande ligger däri, att ett

organ speciellt inriktas på densamma, efter hand förskaffar sig verkliga

insikter på området och därigenom också får ett positivt intresse för upp­

giften (Y. 128 s. 101). Jämväl Stockholms stads barnavårdsnämnd kar

starkt framhållit angelägenheten av att särskild barnavårdsnämnd, skild från

Eungl. Maj:ts proposition nr 150.

89

den lokala skolmyndigheten, tillsättes i varje kommun (Y. 122). Anlitandet

i vissa fall av fattigvårdsstyrelsen såsom barnavårdsnämnd är att anse så­

som en nödfallsutväg, betingad av, å ena sidan det på grund av kommunens

särskilda förhållanden mindre starkt framträdande behovet av särskild nämnd

och å andra sidan av svårigheten att uppbringa tillräckligt antal dugande

krafter för, förutom övriga nämnder, jämväl en särskild barnavårdsnämnd.

Därest frågan om inrättande av sådan skulle överlämnas åt kommunens

eget avgörande, skulle det kunna befaras, att, ehuru ingendera av nyss­

nämnda förutsättningar för ett undantag vore för handen, vederbörande

av liknöjdhet underläte att tillsätta särskild nämnd. Att binda möjligheten

av undantag vid en viss befolkningssiffra — i sådant hänseende har före­

slagits 500, 1,500, 3,000 invånare — kan jag vidare icke anse lämpligt.

Såsom svenska stadsförbundets styrelse framhållit, kan behovet av särskild

barnavårdsnämnd vara rätt olika starkt allt efter samhällets ekonomiska

typ, obesett folkmängdssiffrorna (Y. 130 s. 103). Jag anser därför undan­

tag från skyldigheten att hava särskild nämnd böra kunna för viss tid

eller tills vidare medgivas mindre kommun, där så med hänsyn till för­

hållandena prövas lämpligen kunna ske. I kommun med mera samman­

trängd befolkning bör uppenbarligen sådant medgivande ej lämnas. För

de minsta städernas del har visserligen möjligheten till undantag ansetts

icke böra helt uteslutas, men förutsättningarna härför torde endast i mycket

få fall föreligga. Frågan om dylikt undantag bör utredas av sådan barna-

vårdskonsulent, om vilken bestämmelse ingår i föreliggande förslag, varefter

länsstyrelsen avger utlåtande i ärendet. Dess avgörande bör förbehållas

Kungl. Maj:t. Avgörandet synes mig nämligen böra ske efter grunder, för

vilkas bestämmande kräves vidare överblick över förhållandena i landets

olika delar, än som kan förväntas föreligga hos de särskilda länsstyrelserna,

samt med stöd av den fackkunskap och erfarenhet, som är representerad inom

socialdepartementets byrå för fattigvård och barnavård. Den av de lokala

myndigheterna gjorda utredningen torde innebära garanti för att vid av­

görandet behörig hänsyn icke desto mindre kommer att tagas till de i varje

särskilt fall rådande förhållandena.

Till en i socialstyrelsens yttrande väckt fråga om tillsättande av eu

föredragande ledamot i barnavårdsnämnd, som utgöres av fattigvårdsstyrelse,

återkommer jag vid 8 §.

(K. 11 §, M. s. 141, 425, 469, Y. 158—160, fvl. 14 §, vl. 27 §.) 8 §1 mo„,

Enligt kommitténs förslag skulle barnavårdsnämnden själv bland sina

Ordförande.

ledamöter utse ordförande och vice ordförande. Denna avvikelse från vad

som enligt fattigvårdslagen gäller, nämligen att ordförande och vice ord­

förande tillsiittas av kommunen, motiverades av kommittén därmed, att då

nämnden icke enbart skulle bestå av ledamöter, som valts av kommunen,

och någon av de i annan ordning utsedda kunde vara lämpligast till ord­

förande, sådan ej borde tillsättas av kommunen. Då i föreliggande förslag

den avvikelsen gjorts från kommittéförslaget, att, förutom den prästerlige

90

Kungl. May.ts proposition nr 150.

8 § 2 mom.

Föredragande

i barnavårds-

ärenden.

ledamoten och, i vissa kommuner, tjänsteläkaren, samtliga ledamöter skola

väljas av kommunen, har det av kommittén åberopade skälet för avvikelse

från bestämmelsen i fattigvårdslagen i väsentlig mån bortfallit. Vid för­

arbetena till fattigvårdslagen framhölls det bland annat, att kommunen borde

själv få avgöra, vem som skulle handhava ett så viktigt uppdrag som

ordförandeskapet i fattig vårdsstyrelsen. Samma skäl tala enligt min mening

för att avgörandet även beträffande ordförandeskapet i barnavårdsnämnden

förbehålles kommunen. Jämväl i fråga om ordförandens och vice ord­

förandens tjänstgöringstid anser jag, att förevarande stadgande bör överens­

stämma med 14 § fattigvårdslagen; de böra sålunda utses för den tid, de

äro valda till ledamöter.

Övriga bestämmelser i 11 § av kommittéförslaget överensstämma med

motsvarande stadganden i 14 § fattigvårdslagen och torde kunna i oför­

ändrad form inflyta i förevarande mom. — Beträffande den av två reser­

vanter väckta frågan om kyrkoherdens självskrivna ordförandeskap, se vid 3 §.

(Y. 128 s. 101.)

Socialstyrelsen har i sitt utlåtande framhållit, att om man av praktiska

skäl funne det tillrådligt, att i mindre kommuner ett redan befintligt organ

finge fungera såsom barnavårdsnämnd, kunde det icke undvikas, att detta

organ finge sitt intresse delat mellan sina förutvarande uppgifter och de

nya. Styrelsen, som erkände detta såsom en brist, hade sökt utfinna eu

organisatorisk anordning, som vore ägnad att fylla densamma. I sådant

hänseende föreslog styrelsen, att inom kommun, där fattigvårdsstyrelsen

fungerade såsom barnavårdsnämnd, en ledamot av styrelsen utsåges att

fungera såsom föredragande ledamot för barnavårdsärenden. Det skulle

åligga denne ledamot att förskaffa sig noggrann kännedom om gällande

författningsföreskrifter på området, att aktgiva på alla förhållanden, som

vore ägnade att påkalla nämndens uppmärksamhet, att förbereda och för

nämnden föredraga barnavårdsärenden samt tillse, att av nämnden beslutade

åtgärder bringades i verkställighet. Därest icke kyrkoherde, lärare eller

lärarinna samt tjänsteläkare vore ledamöter av nämnden, skulle han i mån

av behov träda i förbindelse med dem.

Detta uppslag, beträffande vars närmare motivering jag tillåter mig att

hänvisa till socialstyrelsens yttrande (Y. 128 s. 101), synes mig böra för­

verkligas. Utan tvivel skulle i kommun, där särskild barnavårdsnämnd ej

tillsättes, eu djdik föredragande i barnavårdsärenden kunna bliva till verkligt

gagn. I många fall torde till sådan föredragande kunna utses kyrkoherden

eller lärarrepresentanten. I fråga om de åligganden, som borde ankomma

på denne föredragande, kan jag i huvudsak ansluta mig till vad social­

styrelsen anfört. Dock synes det mig icke lämpligt att, såsom styrelsen

ifrågasatt, föredraganden skulle äga den rätt att i brådskande fall fatta

beslut, som enligt kommittéförslagets 34 § (31 § i föreliggande förslag)

skulle tillkomma ordföranden, eller att föredraganden skulle hava att fylla

de speciella uppgifter i övrigt, som tillkomma ordföranden i särskilt till-

Kungl. Maj:ts proposition nr 150.

91

satt nämnd. Det synes mig nämligen icke riktigt att från ordföranden

avlyfta någon del av ansvaret. Men genom att taga initiativ till åtgärder,

genom att hålla ordföranden underrättad om förhållanden, som beröra

barnavården, samt genom att i övrigt underlätta de uppgifter, som i fråga

om barnavården åligga denne, bör föredraganden kunna verksamt befrämja

barnavårdsarbetet, även om han ej får på sig överflyttade några av ord­

förandens åligganden.

I 2 mom. av 8 § har införts en bestämmelse av den innebörd jag nu

angivit.

Tid för sammanträde, beslutförhet m. m.

(K. 12 §, M. s. 142, 469, Y. 161—172, fvl. 15 §.)

I fråga om nämndens sammanträden överensstämmer 1 mom. i 9 § liksom

motsvarande stadgande i kommittéförslaget med 15 § 1 mom. fattigvårds­

lagen, utom därutinnan att även vederbörande läkare enligt förslagen skall

äga sammankalla barnavårdsnämnd; i sistnämnda hänseende har, i anslut­

ning till eu myndighets erinran (Y. 161), en mindre jämkning i kommitté­

förslaget ägt rum. Att såsom av medicinalstyrelsen ifrågasatts, föreskriva

att sammanträde skall hållas även på begäran av förste provinsialläkaren,

torde icke vara nödigt, då det icke lärer möta svårighet för denne att

genom hänvändelse till annan tjänsteläkare eller ordföranden i fall av be­

hov få sammanträde till stånd. Något förbud mot sammanträdes hållande

å gudstjänsttid, varom en myndighet framställt förslag, kan jag heller icke

anse vara av behovet påkallat. Tjänsteläkare, som jämlikt 3 § 2 mom.

är berättigad att deltaga i nämndens förhandlingar, torde böra underrättas

om tiden för nämndens sammanträden.

I kommittéförslagets 12 § 2 mom. föreslogs, att beslut om barns om­

händertagande för skyddsuppfostran ej finge fattas, där ej den prästerlige

ledamoten vore tillstädes samt minst tre ledamöter vore ense om beslutet.

I övrigt överensstämde stadgandet beträffande beslutförhet med bestäm­

melsen i 15 § 2 mom. fattigvårdslagen.

Stadgandet om den prästerlige ledamotens närvaro vid fattande av be­

slut om barns omhändertagande för skyddsuppfostran — vilken bestäm­

melse av kommittén motiverats med nödvändigheten att vinna största

möjliga säkerhet för en omsorgsfull prövning av dylik fråga — har i ett

flertal yttranden gjorts till föremål för erinringar; man har ansett att be­

stämmelsen i fråga vore ägnad att öka antalet sammanträden samt onödigt­

vis uppskjuta avgörandet av viktiga ärenden i nämnden.

Aven jag anser nämnda bestämmelse vara av beskaffenhet att kunna

försvåra och fördröja nämndens arbete. Då vidare i föreliggande förslag

är på samma sätt som i gällande lag genom bestämmelse om underställ­

ning till vederbörande länsstyrelse sörjt för, att i de fall, där föräldrarna

ej samtycka till barnets omhändertagande, beslut härom blir föremål för

överordnad myndighets prövning, kan jag icke anse den ifrågavarande be-

3

§■

Sammanträ­

den (1 mom.).

Beslutförhet

(2 mom.).

92

Kungl. Maj:ts proposition nr 150.

Omröstning

(3 mom.).

Påföljd för

uteblivande

(4 mom.).

10

§■

Protokoll.

11

§■

Ordförandens

uppgifter.

lä §■

Ersättning

åt ord­

föranden.

stämmelsen vara av behovet påkallad. Däremot ansluter jag mig till

kommitténs förslag, att för beslut om omhändertagande för skyddsupp-

fostran erfordras, att minst tre ledamöter äro ense om beslutet.

Mot 12 § 3 mom. i kommitténs förslag, vilket överensstämmer med

15 § 3 mom. fattigvårdslagen, har erinran ej framställts. Icke heller jag

finner skäl till avvikelse från vad sålunda föreslagits.

Aven föreskriften i 12 § 4 mom. i kommittéförslaget överensstämmer

med motsvarande bestämmelse i fattigvårdslagen (15 § 4 mom.). Yad

från ett håll mot kommittéförslaget i denna del erinrats (Y. 172), finner

jag ej böra föranleda ändring i detsamma.

(K. 13 §, M. s. 142, 469, fvl. 16 §.)

I 13 § av sitt förslag hade kommittén upptagit stadgande om proto-

kollsföring, överensstämmande med bestämmelserna i 16 § fattigvårds­

lagen, med den avvikelse, att protokollet enligt kommittéförslaget skulle

upptaga ärendenas beskaffenhet samt nämndens beslut i stället för, såsom

enligt fattigvårdslagen gäller, beslutet och skälen därför. Dock skulle i

ärenden enligt 7 kap. i kommittéförslaget (om barns omhändertagande för

skyddsuppfostran) föras särskilt protokoll. Sistnämnda stadgande motive­

rades med att i dylika ärenden utredningen och protokollet måste äga en

större fullständighet.

Då bestämmelsen om särskilda protokoll i ärenden av olika beskaffenhet

synes mig vara ur praktisk synpunkt mindre lämplig, och skälen för

nämndens beslut torde böra, på sätt även två reservanter inom kommittén

föreslagit (M. s. 469), alltid angivas, anser jag skäl saknas att i förevarande

hänseende göra avvikelse från motsvarande bestämmelse i fattigvårdslagen.

Att i barnavårdsnämnd med den sammansättning, som i 7 § sägs, sär­

skilt protokoll skall föras i barnavårdsärenden, torde falla av sig självt,

liksom även att barnavården skall hava särskild från fattigvården skild

stat och särskilda räkenskaper.

Ordförandens uppgifter m. m.

(K. 14 §, M. s. 143, Y. 173, fvl. 17 §.)

Kommittén hade i 14 § av sitt förslag föreslagit samma bestämmelser

som i 17 § fattigvårdslagen, allenast med en mindre formell ändring, var­

jämte bland ordförandens uppgifter upptagits jämväl »att till överläggning

framställa inkomna ärenden». Då emellertid uttryckligt stadgande härom

icke lärer vara av behovet påkallat, och det synes ändamålsenligt att barna­

vårdslagens och fattigvårdslagens organisatoriska bestämmelser överens­

stämma, där ej särskilda skäl tala häremot, har jag, i likhet med en läns­

styrelse, funnit ifrågavarande stadgande böra erhålla samma avfattning

som 17 § i fattigvårdslagen.

(K. 15 §, M. s. 143, 469, Y. 174, fvl. 18 §.)

Kommittén har framhållit, att med den föreslagna föreningen av barna-

vårdsärendena i en kommunal myndighets hand och den gestaltning, som

Kungl. Maj:ts proposition nr 150.

93

barnavårdsnämnden erhållit i förslaget, det syntes vara nödigt, att ord­

föranden erliölle gottgörelse såväl för kostnader som för besvär. I 15 §

av kommittéförslaget har därför upptagits stadgande härom, överensstäm­

mande med bestämmelsen i 18 § fattigvårdslagen.

Det sålunda föreslagna stadgandet, mot vilket erinran ej framställts,

tillstyrkes av mig. Därest emellertid den ändring av 18 § i fattigvårds­

lagen, som tillstyrkts av andra lagutskottet vid innevarande års riksdag,

blir av riksdagen antagen, torde böra tagas under övervägande, huruvida

12 § i föreliggande förslag bör undergå motsvarande ändring.

I sammanhang härmed har medicinalstyrelsen liksom vissa förste stads­

läkare uttalat, att särskilt arvode borde tillerkännas stadsläkare, som är

ledamot i barnavårdsnämnd. I avseende härå vill jag framhålla, att det

givetvis icke möter hinder för stad att, där den finner ledamotskapet i

nämnden vara så betungande för stadsläkaren, att höjning av hans löne­

förmåner kan anses motiverad, gå i författning härom. Något stadgande

härom i lagen kan dock icke vara erforderligt eller lämpligt.

Revision m. m.

(K. 16 §, M. s. 143, fvl. 21 §.)

Förevarande stadgande är likalydande med kommittéförslagets 16 §

samt överensstämmer med 21 § fattigvårdslagen. Mot detsamma har er­

inran ej framställts. Ej heller jag finner skäl föreligga till avvikelse från

vad kommittén föreslagit.

Verksamhetens bedrivande.

(K. 18 §, M. s. 144 — 146, 469, Y. 179—188, fvl. 19 §, vl. 3 §,

fbl. 12 §, lag om behandling av alkoholister 4 § 2 mom. sista stycket.)

I 18 § 1 mom. av sitt förslag hade kommittén upptagit en bestäm­

melse om distriktsindelning; liknande stadganden finnas i fattigvårdslagen

och lagen om uppfostran åt vanartade m. fl. barn. Enligt kommittéför­

slaget skulle bestämmelsen vara obligatorisk, utom i mindre kommuner,

där barnavården vore av ringa omfattning.

Mot kommitténs förslag på denna punkt har emellertid anmärkts, att

eu obligatorisk bestämmelse om kretsindelning icke vore lämplig ens i

fråga om större kommuner; en viss frihet i avseende å sättet för genom­

förande av arbetsfördelningen vore att anbefalla.

Vad sålunda erinrats synes mig icke sakna fog. Jag anser därför stad­

gandet i fråga böra erhålla en avfattning, som möjliggör för kommunerna

att i förevarande hänseende förfara på det sätt, som med hänsyn till för­

hållandena på platsen kan befinnas mest ändamålsenligt. I anslutning

till vissa myndigheters uttalanden finner jag härjämte, dels att det i gäl­

lande lag använda uttrycket »krets» bör komma till användning i stället

för »distrikt», och dels att tjänsteläkare ej bör vara skyldig att åtaga sig

uppsikt över en krets. Sådan skyldighet bör däremot åligga övriga leda­

möter i nämnden. Enligt min tanke är vidare det i gällande lag använda

13 §.

Granskning

av räken­

skaperna.

Ledamöternas

ansvarighet.

14

§■

Krets­

indelning

m.m. (lmorn.).

94

Kungl. Maj:ts proposition nr 150.

Biträde, sär­

skild styrelse

(2 mom.).

uttrycket »kretsombud» såsom benämning på den, som bär uppsikt över

eu krets, förtjänt att bibeliållas. Och slutligen synes det böra finnas

möjlighet att, på sätt enligt gällande lag kan ske, till kretsombud för­

ordna icke blott ledamot av nämnden utan även annan lämplig person.

Liksom i 12 § fosterbarnslagen och 19 § 2 mom. fattigvårdslagen hade

i 18 § 2 mom. av kommitténs förslag öppnats möjlighet att till barna­

vårdsnämndens biträde kalla utanför nämnden stående personer. Enligt

förslaget skulle för dylik uppgift kunna anlitas även förening eller stif­

telse. Liksom enligt 3 mom. i 19 § fattigvårdslagen föreslogs vidare i

18 § 3 mom. i kommittéförslaget, att särskild styrelse skulle kunna utses

för utförande av vissa angelägenheter.

Lämpligheten av dylika bestämmelser torde icke kunna ifrågasättas.

Yad särskilt de ifrågavarande biträdena beträffar, torde det icke vara ute­

slutet att i vissa fall för sådant uppdrag anlita distriktssköterskor; enligt

gällande bestämmelser åligger det dem »upplysande och rådgivande verk­

samhet i avseende å barnavård», en uppgift, som står i nära beröring

med barnavårdsnämndens arbete. (Se vidare vid 17 §.)

Bestämmelser av i huvudsak samma innebörd som i kommitténs för­

slag hava fått sin plats i föreliggande förslags 14 § 2 mom. Yissa smärre

ändringar i kommittéförslagets stadganden hava dock ansetts böra vidtagas.

Sålunda synes det ej vara nödvändigt att, såsom i kommittéförslaget

skett, för dessa biträden föreskriva viss benämning, »övervakare», »vår­

dare» ; kommunerna torde böra äga använda dessa eller andra benämningar,

som kunna befinnas lämpliga.

Den i kommittéförslaget upptagna föreskriften, att biträden och leda­

möter i särskild styrelse skola vara boende inom kommunen torde vidare

knappast vara lämplig; i vissa fall kan det måhända visa sig mest ända­

målsenligt att för viss uppgift anlita personer boende i annan kommun,

t. ex. då det gäller att ombesörja utackordering eller förvalta anstalt inom

annan kommun.

Åt förening och stiftelse bör, enligt min mening, kunna anförtros även

förvaltning av anstalt, utackorderingsverksamhet m. in.

Enligt fattigvårdslagen kunna biträden och särskild styrelse ej utses,

utan att bestämmelse därom influtit i fattigvårdsreglementet; biträden kunna

utses av fattigvårdssamhället eller av fattigvårdsstyrelsen (beroende på vad

reglementet innehåller härom), men styrelse skall tillsättas av fattigvårds­

styrelsen. Kommittén har föreslagit, att barnavårdsnämnden skall, även

utan att barnavårdsreglementet innehåller något stadgande därom, kunna utse

biträden, men gjort styrelses tillkomst beroende på bestämmelse i regle­

mentet; val av styrelse har anförtrotts åt nämnden. I likhet med kom­

mittén finner jag biträdens utseende böra ankomma på nämnden. Yad

angår särskild styrelse har stadgandet om barn a värdsregleme n te, enligt

vad jag ovan förordat, utgått ur förslaget; viss verksamhets anförtroende

åt särskild styrelse bör därför ej göras beroende av att föreskrift därom

intagits i dylikt reglemente. Däremot synes lämpligt föreskriva, att kom-

munen skall fatta beslut om att styrelse skall tillsättas; själva valet lärer

däremot böra, på sätt kommittén föreslagit, ankomma på nämnden.

Att nämnden äger utfärda instruktioner för biträden och särskilda sty­

relser liksom för de i nästföregående mom. omförmälda kretsombud, torde

falla av sig självt.

Genom stadgandet i 4 mom. av 18 § har kommittén, i överensstäm-

Skyldighet

melse med vad i 19 § 4 mom. fattigvårdslagen skett, öppnat möjlighet

för kommun att meddela föreskrift om skyldighet för inom kommunen

(3 mom.).

bosatta personer att mottaga uppdrag såsom biträden åt barnavårdsnämn­

den samt ledamöter i särskild styrelse.

Denna föreskrift har i några yttranden gjorts till föremål för anmärk­

ningar; man har framhållit, att uppdrag, som påtvingas en person, lätt

vanskötes.

Uppenbarligen är det önskvärt att så vitt möjligt undvika att för upp­

drag av ifrågavarande slag använda personer, vilka äro ovilliga att mottaga

desamma. Då emellertid medverkan av oavlönade krafter i åtskilliga kom­

muner torde komma att bliva i hög grad av behovet påkallad, och fall

kunna tänkas uppstå, då avsägelse av uppdrag ej lämpligen bör godtagas,

anser jag eu sådan bestämmelse, som kommittén föreslagit, vara nödvän­

dig. Erinras må, att vid förarbetena till fattigvårdslagen liknande anmärk­

ningar framställdes mot motsvarande stadgande i nämnda lag, vilka an­

märkningar dock vid lagens antagande ej vunno beaktande. Då enligt

vad jag ovan förordat, till kretsombud bör kunna utses även person

utom nämnden, bör i fråga om skyldighet att mottaga dylikt uppdrag

gälla detsamma som beträffande biträde och ledamot i särskild styrelse.

Förevarande stadgande om skyldighet att mottaga uppdrag avser endast

personer, som ej tillhöra nämnden; att skyldighet föreligger för dess leda­

möter utom tjänsteläkare att tjänstgöra såsom kretsombud, lärer framgå

av 1 mom.

I redaktionellt hänseende har jag ansett de .av kommittén i 18 § före­

slagna stadgandena böra undergå viss jämkning.

(K. 19 §, M. s. 146, fvl. 20 §.) '

16 §.

I nära överensstämmelse med stadgandet i 20 § fattigvårdslagen upp-

Tjänstemän.

tog kommittén i 19 § av sitt förslag en bestämmelse om rätt för kom­

munen att besluta anställande av tjänstemän.

Detta stadgande, mot vilket anmärkning ej framställts, tillstyrkes av mig.

(K. 20 §, M. s. 110, 111, 147, Y. 189, 190, fvl. 38 §.)

^ig §.

I 20 § av sitt förslag har kommittén upptagit vissa bestämmelser om

Samarbete

åliggande för barnavårdsnämnden att förskaffa sig kännedom om befintliga

myndigheter

barnavårdsanstalter in. m.; nämnden borde även verka för tillkomsten av m'fl-

(lmom.)

dylika anstalter. Dessa bestämmelser hava, delvis i annan form, erhållit

plats i 2 §, där föreskrifter meddelas om nämndens arbetsuppgifter.

I 1 mom. av förevarande § hava däremot ansetts böra ingå de stad­

gande! i kommittéförslagets 20 § 1 och 2 inom., vilka avse nämndens

samarbete med myndigheter och föreningar m. fi.

Kungl. Maj:ts proposition nr 150.

95

96

Kungl. Maj tis proposition nr 150.

Samråd

mellan barna­

vårdsnämnd

och fång­

vårdsstyrelse.

Tremanna-

nämnd.

(2 mom.)

(K. 65 §, M. s. 216, Y. 12, 52 s. 29, 66 s. 45, 69, 70, 99 s. 65,

102 s. 75, 103 s. 84.)

I den allmänna motiveringen (s. 68) har framhållits, att liksom enligt

nu gällande lag tvekan stundom kan uppstå om vilken kommunal myndig­

het, som i ett visst fall är behörig och pliktig att ingripa, det även med

godtagande av föreliggande förslags bestämmelser om barnavårdens centra­

lisering hos barnavårdsnämnden i vissa fall kan mellan barnavårdsnämnden

och fattigvårdsstyrelsen uppstå meningsskiljaktighet därom, vilken av myndig­

heterna, som skall taga befattning med visst ärende. Sådant kan inträffa,

då barnavårdsnämnden vägrar omhändertaga ett barn och hänvisar till

fattigvårdsstyrelsen för beviljande av understöd eller då fattigvårdsstyrel­

sen anser, att sådant understöd ej bör utgå utan hänvisar barnet till

barnavårdsnämnden för att av denna omhändertagas. Såsom jag jämväl

i den allmänna motiveringen antytt, har den av kommittén i 65 § 2 st.

för lösande av dylika konflikter föreslagna bestämmelsen framkallat starka

gensagor och icke heller kunnat av mig godtagas.

I 2 mom. av 16 § har jag till en början ansett nödigt erinra om

lämpligheten av att barnavårdsnämnd och fattigvårdsstyrelse i deras helhet

eller genom särskilda representanter rådpläga om angelägenheter, som be­

röra bådas verksamhet. Helt visst skall på detta sätt mycket kunna vinnas

för åvägabringande av ett gott samarbete. Den person, som enligt förslaget

skall hava säte i båda myndigheterna, bör utan tvivel även kunna uträtta

mycket för detta syftes vinnande.

I fortsättningen av detta mom. har vidare föreslagits en föreskrift, en­

ligt vilken barnavårdsnämnden har att i vissa fall inhämta fattigvårds-

styrelsens uppfattning. Detta har ansetts böra ske, då ett fall anmälts

för barnavårdsnämnden, men denna finner antagligt, att understöd i hemmet

från fattigvårdsstyrelsen vore det lämpligaste sättet för missförhållandets

avhjälpande, liksom även då i fall, som är föremål för nämndens behand­

ling, upplyses, att fattigunderstöd redan utgår. I båda dessa fall är det

tydligen för vinnande av en rationell lösning nödvändigt, att de båda

myndigheternas uppfattningar jämföras med varandra. Detta skall enligt

förslaget ske genom den person, som är ledamot av båda myndigheterna.

Har i sådant fall utredning ägt rum inom nämnden, bör denna utredning

tillhandahållas styrelsen; har nämnden funnit att, därest understöd i hemmet

beviljas, jämväl annan åtgärd bör vidtagas, t. ex. att barnet bör hållas

till arbete i arbetsstuga eller att annan åtgärd till stöd för hemuppfostran

bör komma till användning, bör nämndens uppfattning härutinnan delgivas

styrelsen. En dylik hänvändelse genom den gemen samme ledamoten bör

i de allra flesta fall vara ägnad att åstadkomma ett resultat, som båda

myndigheterna kunna anse tillfredsställande. Fall kunna dock någon gång

inträffa, då på nu angivet sätt samförstånd icke står att vinna. I sådana

fall skall enligt förslaget ärendet överlämnas till en tremannanämnd, be­

stående av den gemensamme ledamoten samt ytterligare en ledamot från

97

vardera myndigheten. Denna tremannanämnd skall liava att skyndsamt

till avgörande upptaga frågan, vilkendera myndigheten, som skall taga be­

fattning med ärendet. Detta avgörande skall vara slutligt och får icke

överklagas. Därest denna nämnds avgörande icke kan utan våda avvaktas,

skall barnavårdsnämnden äga tills vidare vidtaga provisorisk åtgärd. På

motsvarande sätt synes böra förfaras, då fattigvårdsstyrelsen vid prövning

av fattigvårdsbehov finner skäl till antagande, att barn, varom fråga är,

bör omhändertagas av barnavårdsnämnden. Jag kommer i det följande att

föreslå införande av föreskrift härom i 38 § fattigvårdslagen (se s. 247).

Den största betydelsen av den nu föreslagna anordningen med en sär­

skild tremannanämnd synes mig vara att söka däri, att blotta tillvaron av

eu dylik bestämmelse är ägnad att sporra myndigheterna att i godo söka

på bästa möjliga sätt lösa uppkommande meningsskiljaktigheter. Det har

ansetts lämpligt att kunna hänvisa på ett dylikt avgörande, särskilt med

hänsyn till att i en del yttranden starkt framhållits de svårigheter, som

kunde väntas uppstå genom meningsskiljaktigheter mellan barnavårdsnämn­

den och fattigvårdsstyrelsen. Enligt min uppfattning har man dock därvid gjort

sig skyldig till någon överdrift. Den hittills vunna — dock icke särdeles

långvariga — erfarenheten från barnskyddsnämndens i Helsingfors verk­

samhet — vilken omfattar bl. a. de fattiga barn, vilka vårdas utom sina

hem, under det fattigvårdsnämnden har hand om understödsverksamheten

i hemmen även såvitt angår barnen — har enligt vad jag erfarit icke

givit anledning till antagande, att samarbetet mellan barnskyddsnämnden

och fattigvårdsnämnden skall vålla slitningar. Och enligt min mening är

det att antaga, att icke heller hos oss några nämnvärda svårigheter i detta

hänseende skola upjistå.

Med hänsyn till att förevarande stadgande erhållit en vidare räckvidd

än 65 § i kommitténs förslag har det ansetts lämpligen böra erhålla sin

plats i 1 kap. under rubriken »Verksamhetens bedrivande».

Anmälan och undersökning.

De tre första paragraferna i 5 kap. av kommittéförslaget (»Om barna­

vårdsnämndens allmänna tillsyn över barns vård samt om anmälan och

undersökning in. m.») hava i delvis ändrad form ansetts böra erhålla sin

plats i 1 kap. av föreliggande förslag, kommittéförslagets 31 § i 2 § samt

dess 32 och 33 §§ i 17 och 18 §§ av föreliggande förslag under den

gemensamma rubriken »Anmälan och undersökning». Bestämmelser, mot­

svarande de i 34 § av kommittéförslaget förekommande, återfinnas i 31 §

av föreliggande förslag.

(K. 32 §, M. s. 162, Y. 264—268, fvl. 23 §, vl. 5 §.)

I 32 § av kommittéförslaget hava upptagits bestämmelser om anmälan

till barnavårdsnämnden från enskilda personer och från myndigheter; före­

bilder till dessa bestämmelser finnas i gällande lag.

Bihang till riksdagens protokoll 1024.

1 saml. 112 käft. (Nr 150.)

¹⁹⁷S ²³ 7

Kungl. Maj:ts proposition nr 150.

17 §.

Anmälan.

98

Kungl. Maj:ts proposition nr 150.

18

§.

Under­

sökning.

Mot dessa bestämmelser Lava i de avgivna yttrandena endast detalj­

anmärkningar framställts. Jag finner mig också kunna i huvudsak god­

taga förslaget. Förutom en mindre ändring i första stycket liar det synts

lämpligt att giva andra stycket en något allmännare avfattning än det har

i kommittéförslaget. Syftet härmed har varit att utmärka, att det skall

ankomma på varje befattningshavare i statens, landstingets eller kommunens

tjänst, liksom på kommunal myndighet samt läkare och barnmorska, även

om de ej innehava dylik tjänst, att göra anmälan hos barnavårdsnämnden,

då anledning därtill föreligger. Härigenom tillgodoses sålunda i huvudsak

bl. a. det från medicinskt håll framställda kravet, att anmälningsskyldighet

bör åligga även distrikts- och dispensärsköterskor, av vilka de förstnämnda

alltid och de senare i flertalet fall äro befattningshavare hos kommuner

och landsting. Enligt gällande bestämmelser beträffande distriktssköterskor

skola de utöva upplysande och rådgivande verksamhet beträffande barna­

vård, vilket utgör ett särskilt skäl att ålägga dem anmälningsskyldighet

i förevarande hänseende. (Se Sv. Förf.-sand. 234/1920 och 400/1914

samt ovan vid 14 § 2 mom.)

I ett av de avgivna yttrandena har meddelats, att eu barnavårdsnämnd

vid ett tillfälle fått från vederbörande polismyndighet på en gång mottaga

anmälan angående omkring 120 fall av vanart, avseende en period av flera

år (Y. 265). För att tydligt framhålla angelägenheten av att anmälan äger

rum utan onödigt uppskov, har gjorts ett tillägg till bestämmelsen om an­

mälningsskyldigheten .

(K. 33 §, M. s. 163, 164, Y. 136, 141, 269, fvl. 25 §, vl. 6 §.)

I 33 § av kommitténs förslag hava givits bestämmelser om den under­

sökning, som bör äga rum, då barnavårdsnämndens ingripande påkallats.

Dessa bestämmelser återgiva i utvidgad form vissa nu gällande föreskrifter.

De sålunda föreslagna bestämmelserna, vilka ej föranlett erinringar i de

avgivna yttrandena, återfinnas i något omarbetad form i 18 § av före­

liggande förslag.

Första stycket av nämnda § har avseende å alla de ärenden, varmed

barnavårdsnämnden har att taga befattning. Det har ansetts lämpligt att

stadga, att kretsombud, om sådant finnes, bör verkställa utredning. Be­

stämmelsen i gällande lag (vl. 6 §) om kretsombuds kallande till deltagande

i nämndens överläggning har bibehållits.

I andra stycket behandlas undersökning i de fall, som avse barn, vilka

besöka eller besökt skola. Åt bestämmelserna om införskaffande av upp­

lysning om barnets förhållande i skolan samt om lärares eller lärarinnas

inkallande har givits eu något vidsträcktare omfattning än enligt kom­

mitténs förslag; det har nämligen ansetts, att utredning angående barnets

förhållande till skolan kan vara önskvärd även i andra fall, än då fråga

är om vanart eller sedlig försummelse. I anslutning till vissa uttalanden

i de avgivna yttrandena (Y. 136, 141) har — i huvudsaklig överensstäm­

melse med gällande lag (vl. 6 §) — ansetts böra stadgas, att för visst

skoldistrikt anställd särskild folkskolinspektör bör beredas tillfälle att del­

taga i överläggning angående barn, som besökt eller besöker skola.

Tredje och fjärde styckena återgiva i nästan oförändrad form tredje och

femte styckena i kommittéförslagets 33 §.

Beträffande den i ett yttrande (Y. 269) berörda frågan om tillträde till

lägenhet, där barn vårdas, hänvisas till 77 §.

Undantag från bestämmelserna i detta kapitel.

(K. 21 §, M. s. 148, Y. 191, 192, fvl. 22 §, hälsovårdsstadgan 7 §.)

¹⁹ §.

Såsom 'kommittén framhållit, nödvändiggöra de särskilda förhållanden,

Särskilda be­

söla råda i huvudstaden, att Kungl. Maj:t äger frihet att beträffande

^ftTlstock-

Stockholm medgiva undantag från de bestämmelser rörande barnavårds-

holma stad

nämnds organisation, vilka meddelats i förevarande kapitel. I likhet med ^större*

vad i fattigvårdslagen skett, torde därför en bestämmelse i sådant syfte

kommuner.

vara av behovet påkallad. Dessa undantagsbestämmelser torde böra med­

delas i en av Kungl. Maj:t för Stockholms stads barnavårdsnämnd fast­

ställd instruktion. Det lärer böra uppdragas åt överståtliållarämbetet att

efter de kommunala myndigheternas hörande inkomma med förslag till

dylik instruktion. Därvid lärer böra komma under övervägande ett av

Stockholms stads konsistorium i dess yttrande (Y. 192) framställt önske­

mål om rätt för konsistoriet att i barnavårdsnämnden insätta en repre­

sentant jämte suppleant.

Aven i fråga om andra större kommuner bör, såsom kommittén före­

slagit, beredas möjlighet till undantag från lagens bestämmelser om orga­

nisationen.

Mot avfattningen av stadgandet i 21 § av kommitténs förslag har jag

intet att erinra.

Den omständigheten att 1 kap. i föreliggande lagförslag omfattar även

vissa stadganden, som i kommittéförslaget hade sin plats annorstädes än

i 2 kap. (»Om barnavårdsnämnd.»), föranleder, att möjligheten till undantag

enligt föreliggande förslag är något större än kommittén åsyftat. De stad­

ganden, som äro upptagna i föreliggande förslags 1 kap. 1 och 2 §§,

16 § 2 mom. samt 17 och 18 §§, hava nämligen delvis sin motsvarighet

i kommittéförslagets 1 kap. 1 §, 5 kap. 31 §, 7 kap. 65 § samt 5 kap.

32 och 33 §§. Emellertid lärer intet vara att invända mot den härigenom

ökade möjligheten till undantag från de allmänna bestämmelserna. I fråga

om varje undantag, som jämlikt förevarande stadgande äger rum från 1

kapitlets bestämmelser, förutsättes givetvis, att någon rubbning av de grund­

principer, på vilka lagen är byggd, icke äger rum.

Kungl. Maj:ts proposition nr 150.

99

100

Kungl. Maj-.ts proposition nr 150.

20 och 21 §§.

Nuvarande

förhållanden.

2 KAP.

Om uppsikt över samhällets barnavård.

(K. 29, 30 och 80 §§, M. s. 112—126, 470, 477—481, Y. 201, 209

s. 118, 211, 222, 225, 226, 230, 240—262.)

Huru för närvarande är ordnat i avseende å uppsikt över samhällets

barnavård, framgår av nedan intagna sammanställning, däri införts jämväl

uppgift rörande barnavårdsnämndernas befattning med barn utom äktenskap.

Föremål för tillsyn eller

annan åtgärd.

Myndighet, »om övar tillsyn

eller vidtager åtgärd.

Författningsbestämmelse

Fattigvårdens

barnavård ...

D:o

Uppfostran åt

vanartade och

sedligt, försummade

barn i

barnhem ochenskildahem

Barnavårdsnämndens be­

fattning med dylika barn

Skyddshem och barnhem,

där dylika barn fostras

D:o

I):o

Fosterbarn,

som vanvårdas

Fosterbarn .............................

Fosterbarn på landet ........

Utackorderade barn ...........

De av landsting, kommuner,

föreningar eller enskilda

personer upprättade barn­

hem, barnkrubbor, rädd­

ningshem och anstalter,

där barn mot ersättning

fostras

Länsstyrelsen, biträdd av

fattigvårdskonsulent

Statens fattigvårdsinspektör

Länsstyrelsen

D:o

Folkskolinspektör

D:o

Sky ddshemsin spektören

under överinseende av

skolöverstyrelsen

Länsstyrelsen förordnar om

läkarundersökning och åt­

gärder i övrigt

Pastorsämbetet mottager

förteckning

Prov.-läkare eller extra

prov.-läkare mottager för­

teckning

Prov.-läk., extra prov.-läk.,

stadsläkare bör söka in­

hämta upplysningar om

det sätt, varpå utackor­

derade barn, i synnerhet

späda sådana, vårdas och,

när tid och omständigheter

det medgiva, däråt ägna

tillsyn

l:ste prov.-läk. samt prov.-

läk., extra prov.-läkare och

stadsläk.

43 § och 78 § 2 mom. fvl., § 27

landshövdinginstruktionen,

instruktion 25 april 1919 för

fattigvårdskonsulenterna.

44 § fvl.

18 § 4 mom. vid

|§ 12 landshöv-

dinginstruk-

19 § vl.

| tionen.

29 §

2 mom.

vl.

K. Kung. 13 juni 1902

ang. statsbidrag till

uppfostringsanstal­

ter för vanartade

m. fl. barn

K. Cirk. 31 okt. 1902

ang. inspektion av

uppfostringsanstal­

ter för vanartade

m. fl. barn

Instruktion för skol­

överstyrelsen den 31

okt. 1919 och för

skyddshemsinspek-

tören den 26 mars

1920

16 § tbl.

14 § fbl.

33 § 2 mom., 42 § och 48 § 1

mom. läkarinstruktionen.

8 §, 26 § 5 mom., 42 § och 48 §

1 mom. läkarinstruktionen.

Kungl. Maj:ts proposition nr 150.

101

Föremål för tillsyn eller

annan åtgärd.

Myndighet, som övar tillsyn

eller vidtager åtgärd.

Författningsbestämmelse.

Fosterbarnsvården...............

Med.-styr. meddelar råd och

4 § fbl.

D:o

...............

anvisningar till ledning

för hälsovårds-, kommu­

nal- och fosterbarnsnämn-

der samt barnafostrare

Till med.-styr., prov.- eller

4 § fbl., 6 och 41 §§ hälsovårds-

I):o

...............

eller extra prov.-läk. av-

gives årsberättelse av häl­

sovårds-, kommunal- och

fosterbarnsnämnd

Högsta tillsynen över hälso-

stadgan.

2 § fbl. och 55 § hälsovårds-

De förpliktelser, som åligga

vårds-, kommunal- och

fosterbarnsnämnds befatt­

ning med fosterbarnsvår­

den utövas av medicinal­

styrelsen

Fattigvårdskonsulent skall,

stadgan.

Instruktion 25 april 1919 för

barnavårdsnämnderna en-

i den mån hans tid sådant

fattigvårdskonsulenterna.

ligt lagen om

barn utom

äktenskap

medgiver, tillhandagå bar­

navårdsnämnderna med

råd och upplysningar

Såsom synes motsvaras bristen på enhetlighet och centralisation i fråga

om barnavårdens organisation av en liknande brist beträffande tillsynen

över barnavården. Bestämmelserna härom äro strödda i ett flertal författ­

ningar och tillsynen är anförtrodd åt flera olika myndigheter, vilkas verk­

samhetsområden delvis sammanfalla. Sistnämnda förhållande framträder

särskilt starkt i fråga om de vanartade och sedligt försummade barn, vilka

vårdas i skyddshem och barnhem; här utövas uppsikt såväl av folkskol­

inspektörerna som den under skolöverstyrelsens överinseende verksamme

skyddshemsinspektören. Beträffande fosterbarnen inrymma väl författnings­

bestämmelserna möjlighet för ett flertal myndigheter att i mån av tid och

intresse taga befattning med kontrollen, men bestämmelsernas vaga av­

fattning och ansvarets fördelning på många krafter äro icke ägnade att

befordra en effektiv inspektionsverksamhet. Endast beträffande fattig­

vårdens barnavård kunna gällande författningsbestämmelser anses tillfreds­

ställande. Såsom länsstyrelsernas biträden vid tillsynens utövande fungera

numera fattigvårdskonsulenter, vilka även tillhandagå de kommunala myndig­

heterna med upplysningar och råd rörande fattigvården, varjämte statens

fattigvårdsinspektör har att inom landet i dess helhet verka för fattigvårdens

ändamålsenliga ordnande och främja dess utveckling. I fråga om annan

barnavård än den av fattigvårdsstyrelserna utövade har däremot, såsom

kommittén framhållit, uppsikten blivit mera tillfällig och i allmänhet in­

skränkt sig till undersökningar i de fall, då anmärkningar gjorts om

existerande missförhållanden (M. s. 119).

I den allmänna motiveringen (s. 46) har framhållits, att den brist­

fälliga organisationen av den kommunala barnavården varit den främsta

anledningen till att fosterbarnslagen och lagen om uppfostran åt vanartade

102

Kungl. Majds proposition nr 150.

Kommittén.

in. fl. barn i stora delar av riket blivit i endast ringa mån tillämpade.

Men att denna de kommunala myndigheternas underlåtenhet att tillämpa

gällande lag kunnat i så betydande utsträckning och under så lång tid

obehindrat fortfara, får otvivelaktigt tillskrivas saknaden av effektiv in­

spektion. Att den barnavårdsverksamhet, som kommit till stånd, mången­

städes varit mindre tillfredsställande än fallet skulle hava blivit, om in­

spektion samt upplysande och rådgivande verksamhet förekommit, får även

anses antagligt.

I den allmänna motiveringen (s. 46) har vidare betonats, att med

den nuvarande splittringen i avseende å den kommunala barnavårdens

organisation en effektiv inspektion svårligen kan åstadkommas för rimliga

kostnader. Genomförandet av den föreslagna centraliseringen av barna­

vården till en enda kommunal myndighet skapar emellertid en helt annan

möjlighet i detta hänseende.

Med bristen på enhetlighet i fråga om barnavårdens organisation och

i fråga om kontrollen över barnavården sammanhänger även, att icke ens

de egentliga barnavårdsärendena i högsta instans handläggas inom samma

statsdepartement: under det att ärenden rörande fattigvårdens barnavård

och fosterbarnsvården tillhöra socialdepartementet, behandlas nämligen

ärenden angående uppfostran åt vanartade och sedligt försummade barn

inom ecklesiastikdepartementet.

För kommittén har det stått klart, att en ordnad statsinsjiektion över

barnavården måste komma till stånd, Om åt de kommunala myndig­

heterna fortfarande skola kunna anförtros uppgifter av den vikt och be­

tydelse, varom här är fråga, är det enligt kommitténs mening oundvikligt,

att något statens organ finnes, som har att ägna tillräcklig uppmärksam­

het åt deras verksamhet, vilken annars lätt kan försumpas eller utveckla

sig i en riktning, som icke varit avsedd (M. s. 119). Kommittén

framhäver emellertid med styrka, att statsinspektionens uppgift mindre är

att utöva polisuppsikt i syfte att upptäcka ett eller annat missförhållande

än att vara vägledande och rådgivande.

Kommittén har (29 §) föreslagit, att uppsikten över den kommunala

barnavården skall anförtros åt länsstyrelserna, vilka därvid skola hava

biträde av fattigvårdskonsulenterna; med dessas nuvarande verksamhet

beträffande fattigvårdens barnavård samt beträffande barnavårdsnämndernas

befattning med barn utom äktenskap har nämligen tillsynen över samhällets

barnavård, enligt vad kommittén (M. s. 121) framhåller, väsentliga be­

röringspunkter. Tanken på särskilda konsulenter för fattigvården och för

barnavården har avvisats av kommittén, enligt vars mening en dylik an­

ordning skulle i många hänseenden åstadkomma dubbelt besvär och med­

föra ökade kostnader. Enligt kommitténs åsikt skola fattigvårdskonsulen­

terna vara i stånd att, utan ökning av de nuvarande konsulentdistriktens

antal, utföra även konsulentverksamheten beträffande barnavården. Kom­

mittén har föreslagit, att länsstyrelserna skola kunna anlita, förutom

Kungl. Maj:ts proposition nr 150.

103

fattigvårdskonsulenterna, även vederbörande tjänsteläkare för utförande av

undersökningar särskilt beträffande hygieniska missförhållanden i avseende

å barnavården (M. s. 122).

Vad skyddshemmen angår, har kommittén (M. s. 124) ansett dem

böra, liksom för närvarande, vara föremål för särskild inspektion enligt

av Kungl. Maj:t meddelade föreskrifter (80 §). Kommittén har funnit

bestämmelserna angående den hos skolöverstyrelsen anställde skyddsliems-

inspektören kunna läggas till grund för skyddskemsinspektionens omfatt­

ning och utövande, med iakttagande dock, att större vikt lades vid det

moment i inspektionen, som avsåge tillsyn av ett rätt iakttagande av

gällande lagbestämmelser och ordningsföreskrifter samt arbetsförhållandena

och utbildningen till arbetsduglighet. Med hänsyn till samlandet av alla

barnavårdsärenden hos en och samma centrala myndighet och till be­

skaffenheten av skyddshemsinspektionens uppgift har kommittén funnit

inspektionen böra förläggas under socialdepartementet. Inspektören borde

dock äga pedagogisk kompetens samt stå i förbindelse även med skolans

myndigheter och ecklesiastikdepartementet, vars tillsyn skolväsendet vid

skyddshemmen borde vara underlagt. Barnhemmen borde icke behöva

stå under särskild inspektion utan vara underkastade samma tillsyn som

barnavården i allmänhet. Den åt folkskolinspektörerna uppdragna inspek­

tionen, vilken enligt vad kommittén framhållit huvudsakligen avsett den

rent pedagogiska sidan av verksamheten, borde upphöra.

Enligt vad kommittén vidare anfört krävdes i fråga om barnavården

liksom inom fattigvården ett centralt organ, som hos sig sammanfattade

den inspekterande och konsulterande myndigheten för riket i dess helhet.

Inför detta organ borde konsulenterna mötas för att utbyta erfarenheter

och enas om vissa principer för sin verksamhet, och hos detta organ

borde de gjorda erfarenheterna samlas och materialet bearbetas, så att

ett utbyte härav för landet i dess helhet kunde vinnas. Detta sakkunniga

organ borde utöva en vägledande verksamhet för barnavården och giva

konsulenter och barnavårdsnämnder anvisningar i olika avseenden, så att

de framsteg på barnavårdens område, som gjordes i in- och utlandet,

kunde erhålla vederbörlig tillämpning.

Kommittén har därför (30 §) föreslagit eu bestämmelse om rätt för

Kungl. Maj:t att förordna om övervakande av barnavården genom en för

hela riket gemensam inspektionsmyndighet.

Enligt vad kommittén (M. s. 123) betonat, sammanfölle behovet av

ett för hela riket gemensamt inspektionsorgan med kravet på att inom

den högsta förvaltningen få en representant för barnavården, som kunde

verkställa utredningar och avgiva yttranden i de frågor beträffande barna­

vården, som komme under Kungl. Maj:ts bedömande. Samtliga hithörande

barnavårdsärenden borde sammanföras i socialdepartementet. Åtminstone

till en början syntes det lämpligast att såsom centralt organ inom nämnda

departement för liandhavandet av ärenden rörande den offentliga barna-

104

vården anlita departementets byrå för fattigvårds- och barnavårdsärenden,

vilken för närvarande handhade en del barnavårdsärenden (förutom fattig­

vårdens barnavård jämväl ärenden om fosterbarnsvården se M. s. 117).

Hit borde således förläggas den centrala inspektionen över barnavården,

vare sig för denna inspektion anställdes en särskild inspektör eller den,

såsom till en början syntes kunna ske, uppdroges åt statens fattigvårds-

inspektör såsom inspektör även för barnavården.

Reservationer.

Kommitténs förslag i fråga om tillsynen över barnavården är icke en­

hälligt. Två ledamöter — vilka ansett, att verksamheten beträffande helt

omhändertagna, fattiga barn ävensom i vissa fall skyddsuppfostran borde

ankomma på fattigvårdsstyrelserna — hava funnit någon kontroll över

barnavårdsnämndernas verksamhet genom fattigvårdskonsulenterna liksom

centralinspektion, utöver den för skyddshem avsedda, icke vara av be­

hovet påkallade (M. s. 470). Två andra ledamöter hava däremot

velat uppdraga uppsikten över barnavården åt ungdomsrådet med biträde

av särskilda av landstingen med bidrag av statsmedel avlönade barnavårds-

konsulenter, vilka tillika eventuellt kunde tjänstgöra såsom sekreterare

hos ungdomsråden (M. s. 477 — 481).

Yttranden.

I flertalet av de avgivna yttrandena har kommitténs förslag angående

inspektion över barnavården antingen lämnats utan särskild erinran eller ock

uttryckligen tillstyrkts. I en del av dessa yttranden har man dock anslutit

sig till förslaget om gemensamma konsulenter för barnavård och fattigvård

huvudsakligen av kostnadsskäl. En länsstyrelse (Y. 242) har framhållit

angelägenheten av att fattigvårdskonsulenterna genom kurser eller annorledes

närmare instruerades beträffande den dem tillämnade nya verksamheten samt

att vid konsulentbefattningars tillsättande särskild hänsyn toges till erfaren­

het i barnavårdsfrågor. En annan länsstyrelse (Y. 243) har uttalat, att fattig­

vårdskonsulenterna vore fullt skickade att lämna barnavårdsnämnderna hand­

ledning och jämväl kunde förväntas erhålla tid därtill, i den mån kommunernas

fattigvård blivit^ ordnad i överensstämmelse med den nya fattigvårdslagen.

Ett landsting (Y. 209 s. 118) anser, att förslaget om gemensamma barna­

vårds- och fattigvårdskonsulenter förutsätter ökning av konsulenternas antal,

särskilt i de två nordligaste länen. Av svenska fattigvårdsförbundets barna-

vårdsutskott (Y. 260 s. 134) har även framhållits, att det icke kunde dela

kommitténs uppfattning, att fattigvårdskonsulenterna utan någon ökning av

de nuvarande konsulentdistriktens antal skulle kunna utöva konsulentverk­

samhet även beträffande barnavården. Enligt utskottets åsikt skulle det

innebära ett visst slöseri med tid och krafter att låta såväl barnavårds- som

fattigvårdskonsulenter besöka de olika kommunerna; utskottet betvivlade ej,

att man skulle kunna finna personer, som vore kompetenta att öva tillsyn

och lämna rad saväl beträffande barnavard som fattigvård samt erinrade om

möjligheten för _ länsstyrelserna att anlita tjänsteläkare för undersökningar

angående hygieniska missförhållanden. Även svenska stadsförbundets styrelse

tillstyrker förslaget om gemensamma konsulenter, dock under betonande av

att erfarenheten kunde komma att pavisa ett verkligt behov av särskilda

barnavårdskonsulenter (Y. 261).

A andra sidan har i vissa yttranden (Y. 222, 225, 226, 244, 246) be­

stämt gjorts gällande, att det vore nödvändigt att tillsätta särskilda barna-

yårdskonsulenter. Bland dessa uttalanden märkes länsstyrelsens i Malmöhus

län yttrande (Y. 244), däri bestrides, att fattigvårdskonsulenterna annat än

Kungl. Maj ds proposition nr 150.

105

undantagsvis liga den på utbildning och tidigare verksamhet grundade insikt

i barnavård, som kräves, liksom även att de skulle kunna medhinna uppsikten

jämväl över barnavården. Denna länsstyrelse framhåller angelägenheten av

att det allmännas kostnader för barnavården icke genom en i någon mån

missriktad organisation förfela sitt ändamål, varför de ökade utgifterna för

särskilda barnavårdskonsulenters tillsättande icke borde vara för frågan av­

görande. Av socialstyrelsen har föreslagits bestämmelse om, att särskilda

barnavårdskonsulenter skola kunna tillsättas, i den mån behov av sådana

gör sig gällande (Y. 254). En liknande ståndpunkt intages av medicinal­

styrelsen, som föreslår ett stadgande om särskilda barnavårdskonsulenter,

med iakttagande dock, att uppdraget att vara barnavårdskonsulent kan, där

så anses lämpligt, lämnas åt fattigvårdskonsulent (Y. 253).

Slutligen har i en del yttranden (Y. 201, 211, 230, 259) hemställts antingen

om bifall till den inom kommittén avgivna reservationen om att ungdoms­

råden, biträdda av särskilda barnavårdskonsulenter, skulle tjänstgöra såsom

uppsiktsmyndiglieter, eller ock, därest ungdomsråd ej komme till stånd, om

tillsättande av särskilda barnavårdskonsulenter.

Överflyttandet av skyddshemsinspektionen från skolöverstyrelsen till social­

departementet har avstyrkts av skolöverstyrelsen och dess skyddshem sinspek­

tör (Y. 255, 256). Anordnande av central inspektion av barnavården avstyrkes

i ett yttrande (Y. 257), varjämte åtskilliga myndigheter, utan att särskilt be­

röra frågan om inspektionen, instämt med de ovan (s. 104) omförmälta

reservanter, vilka avstyrkt kontroll över barnavården och central inspektion.

Jag kan tillfullo instämma med kommittén beträffande behovet av inspek­

tion över samhällets barnavård. Det tjänar till intet att stifta lag till

barnens skyddande, om man ej samtidigt tillser, att lagen efterleves. Ett

upprepande av det bär ovan berörda beklagliga förhållandet, att våra

gällande barnavårdslagar till stor del kommit att bliva lagar på papperet,

bör ej få ske. Till kommitténs uppfattning om inspektionen såsom inne­

bärande icke blott uppsikt över vederbörandes sätt att fullgöra sina skyldig­

heter utan också en vägledande och rådgivande verksamhet kan jag även

ansluta mig. Icke minst ur ekonomisk synpunkt är en verksamhet av

sistnämnda slag behövlig; genom sakkunniga råd bör i många fall ett

oklokt användande av för barnavården anslagna medel kunna förebyggas.

I det föregående (s. 73) har jag angivit min ståndpunkt till de före­

slagna ungdomsråden, vilka icke kunnat av mig tillstyrkas varken i den

form de erhållit i kommitténs förslag eller med den tillbyggnad, vari de

framträda i en av två ledamöter av kommittén (M. s. 477—481) avgiven

reservation. Det är sålunda tydligt, att frågan om inspektionens ordnande

måste enligt min uppfattning lösas på annat sätt än genom att, såsom

nämnda reservanter förordat, anförtro inspektionen åt ungdomsråden och

hos dem anställda konsulenter.

I likhet med kommittén anser jag däremot, att tillsynen över barna­

vården bör, liksom förhållandet är med fattigvården, uppdragas åt läns­

styrelserna. Enligt kommitténs förslag skulle dock blott den kommunala

barnavården stå under länsstyrelsernas uppsikt. Skäl föreligga emellertid

enligt min tanke ej att från länsstyrelsernas överinseende undandraga en

så viktig del av barnavården inom länen som skyddshemsverksamheten.

Kungl. Maj:ts proposition nr 150.

Departements­

chefen.

Behövligheten

av inspektion.

Ungdomsråd.

Läns­

styrelserna.

106

Kungl. Maj:t8 proposition nr 150.

Behovet

av konsulenter.

Särskilda

barnavårds-

konsulenter?

Den ställning, som enligt förslaget tillkommer länsstyrelserna såsom besvärs-

instans i vissa frågor angående intagning i och utskrivning från skydds­

hem in. m. (81 §), bör jämte länsstyrelsernas föreslagna rätt och plikt att

beträffande den kommunala barnavården ingripa, när helst missförhållande

föreligger, enligt min uppfattning följdriktigt föranleda, att dessa myndig­

heter erhålla möjlighet att i fall av behov beivra missförhållanden jämväl

vid skyddshem. Visserligen skall enligt förslaget den nuvarande centrala

skyddsliemsinspektionen bibehållas (se nedan), men detta utesluter ej, att

länsstyrelserna tilldelas den befogenhet jag nyss nämnt. Ett liknande

förhållande föreligger beträffande de i fattigvårdslagen föreskrivna arbets-

liemmen; dessa äro ej undantagna från länsstyrelsernas allmänna inseende,

ehuru åt statens fattigvårdsinspektör är uppdraget att utöva tillsyn över

dem. Liksom fattigvårdskonsulenterna ej hava att taga befattning med

arbetshemmen, torde ej heller de konsulenter, vilka, enligt vad nedan vidare

omförmäles, enligt föreliggande förslag skola biträda länsstyrelserna, böra

befatta sig med skyddshemmen.

Slutligen må framhållas, att då länsstyrelsen genom anmälan från veder­

börande barnavårdsnämnd eller eljest erhåller kännedom om missförhållande

beträffande verksamheten vid sådan anstalt till stöd för hemuppfostran,

varom förmäles i 2 § 2 inom., det lärer åligga länsstyrelsen att vidtaga

erforderlig åtgärd till missförhållandets avhjälpande. Ett uttryckligt stad­

gande härom torde dock icke vara behövligt.

Vid utövande av tillsynen över den kommunala barnavården är det

uppenbarligen i hög grad av behovet påkallat, att länsstyrelserna till

sitt förfogande hava särskilda, sakkunniga organ. Eu jämn tillsyn över

förhållandena i länens talrika kommuner skulle eljest icke vara möjlig

att åstadkomma. Och den rådgivande och vägledande verksamheten, vilken,

såsom förut framhållits, är av så stor betydelse, kan givetvis icke komma

till stånd med mindre härför lämpade krafter stå till förfogande. Den

erfarenhet, som vunnits genom fattigvårdskonsulenternas arbete, är även

ägnad att uppmuntra till en motsvarande anordning beträffande barna­

vården.

Frågan, huruvida såsom biträden åt länsstyrelserna i förevarande hän­

seende böra anställas särskilda befattningshavare eller huruvida fattigvårds­

konsulenterna kunna anlitas för denna upjigift, har, såsom framgår av den

föregående redogörelsen för de avgivna yttrandena, varit föremål för olika

meningar.

Onekligen skulle det vara förenat med vissa fördelar att hava särskilda

barnavårdskonsulenter: man kunde då för detta arbete förvärva personer

med särskild utbildning i och erfarenhet av barnavård; en så högt kvalificerad

specialkunskap kan måhända icke alltid påräknas hos personer, som inne­

hava motsvarande kompetens i fråga om fattigvård. Antagligt är också

att kvinnor skulle i större utsträckning ifrågakomma till befattningar så­

som enbart barnavårdskonsulenter än till befattningar beträffande såväl

Kungl. Maj ts proposition nr 150.

107

barnavård som fattigvård. Och kvinnans lämplighet för verksamhet såsom

inspekterande och rådgivande i fråga om barnavård torde vara allmänt

erkänd.

Eu anordning med särskilda konsulenter för barnavård och fattigvård

skulle dock även medföra vissa nackdelar. Sålunda kan det icke förbises,

att ett ökande av det redan nu rätt avsevärda antalet av inspektörer och

konsulenter, som i olika syften besöka kommunerna, kan vara ägnat att

verka ganska betungande för de kommunala myndigheterna: inspektörens

eller konsulentens besök föranleder i regel sammankallande av vederbörande

nämnd eller styrelse, och då, såsom stimdom kan inträffa, olika inspektörer

eller konsulenter anlända med ganska korta mellanrum, kan, särskilt med

hänsyn till att i åtskilliga kommuner samma personer sitta i flera styrelser

eller nämnder, lätt alstras en måhända icke alldeles oförklarlig avogliet

mot statens ingripande i kommunernas verksamhet. Av större vikt är

emellertid, att betydligt ökade resekostnader skulle uppstå, om kommu­

nerna skulle besökas av dels fattigvårds- och dels barnavårdskonsulenter.

Härtill kommer den ökning, antagligen fördubbling, av statens kostnader

för avlöning åt konsulenter, som skulle bliva en följd av särskilda barna-

vårdskonsulenters anställande.

Det bör vid nu angivna förhållanden övervägas, huruvida icke, med

undvikande av de med särskilda barnavårdskonsulenter förenade olägen­

heterna, eu tillfredsställande inspektions- och konsulentverksamhet beträffande

barnavården kan åstadkommas genom att för uppdraget i fråga anlita

fattigvårdskon sill en terna.

I likhet med kommittén är jag av den uppfattningen, att fattigvårds-

konsulenterna skulle, även utan att ökning av konsulenternas antal komme

till stånd, medhinna även tillsynen över barnavården. Då inom varje

kommun i regel såväl fattigvårds- som barnavårdsförhållandena skulle kunna

inspekteras vid ett och samma besök, kommer någon särskild tid för resor

i barnavårdsärenden i allmänhet ej att åtgå; själva uppehållet i varje

kommun kommer däremot givetvis att bliva något längre. Vidare kan

framhållas, att en del arbete, föranlett av den nya fattigvårdslagen, blivit

fullgjort under de år, som förflutit sedan denna trädde i kraft.

Beträffande frågan om fattigvårdskonsulenterna kunna förväntas vara

kompetenta även i fråga om barnavård, må till en början erinras om,

hurusom fattigvårdskonsulenterna genom sitt sysslande med fattigvårds-

frågor vunnit erfarenhet rörande en viktig del av de föreslagna barna­

vårdsnämndernas arbetsuppgifter, nämligen vården om de helt omhänder­

tagna fattiga barnen. De hava även på grund av ett stadgande i den för

dem fastställda instruktionen haft beröring med barnavårdsnämndernas

verksamhet, nämligen såvitt avser dessas befattning med barn utom äkten­

skap, en gren, som har påtagliga beröringspunkter med vissa andra barna-

vårdsuppgifter. Om dessa konsulenter även skola öva tillsyn över barna­

vården, torde det vidare icke vara omöjligt att i samband med de årligen

Kunna

fattigvårds-

konsulenterna

anlitas såsom

barnavårds,

konsulenter?

108

Kungl. Maj.ts proposition nr 150.

Undersökning

genom

tjänsteläkare.

Skyddshems-

inspektionen.

inför statens fattigvårclsinspektör liållna konsulentkonferenserna eller eljest

bereda dem tillfälle att åhöra föredrag eller deltaga i kurser i ämnen, som

beröra deras nya verksamhet. Även skulle det kunna tänkas, att fattig-

vårdskonsulent bereddes tillfälle att företaga konsulentresa tillsammans med

annan, med barnavårdsinspektion särskilt förtrogen person. En dylik an­

ordning torde kunna i viss män medföra samma nytta som en utbildnings­

kurs. Vid konsulentbefattningars tillsättande bör vidare givetvis beaktas

vederbörandes kompetens även i fråga om barnavård. Jag är av nu an­

givna skäl av den uppfattningen, att fattigvårdskonsulenterna med gott

resultat skola kunna tjänstgöra även såsom barnavårdskonsulenter.

Emellertid anser jag det icke uteslutet, att erfarenheten kan komma

att visa, att i något eller några distrikt stora fördelar skulle vara att

vinna genom anställande av särskilda barnavårdskonsulenter. I huvud­

saklig anslutning till vad medicinalstyrelsen och socialstyrelsen hemställt

anser jag därför, att i lagen bör införas bestämmelse, att länsstyrelserna

skola till biträden i fråga om tillsynen över barnavården hava barnavårds­

konsulenter, men att dylik befattning må, där så prövas lämpligt, kunna

innehavas av fattigvårdskonsulent. Tills vidare böra i alla distrikt fattig­

vårds- och barnavårdskonsulentbefattningarna innehavas av samma per­

soner; skulle ändring härutinnan befinnas påkallad, torde för riksdagen

böra framläggas förslag om den ökning av för ändamålet anvisade anslag,

som påkallas av anställande av särskild barnavårdskonsulent i något eller

några distrikt. Även andra utvägar för tillgodoseende av tilläventyrs upp­

kommande behov av särskild barnavårdsinspektion torde kunna befinnas

lämpliga och böra i så fall bliva föremål för övervägande.

Enligt kommitténs förslag (29 §) skall länsstyrelsen utom vederbörande

konsulent kunna i särskilda fall anlita tjänsteläkare för undersökning rörande

missförhållande i avseende å barns vård och behandling; en förebild till

denna bestämmelse finnes i 16 § fosterbarnslagen. Ehuru med hänsyn

till innehållet i gällande läkarinstruktion 5, 23, 42, 48 och 53 §§ en

dylik rätt lärer tillkomma länsstyrelsen även utan uttryckligt stadgande i

förevarande sammanhang, har jag dock funnit en erinran härom i barna­

vårdslagen kunna vara till nytta.

I likhet med kommittén anser jag den nuvarande anordningen med en

särskild central skyddshemsinspektion böra bibehållas. Denna inspektion

torde under den tid den fungerat hava verksamt befrämjat skyddshemmens

utveckling och samarbetet mellan landstingen i detta hänseende. Därest

föreliggande förslag antages, blir en dylik specialinspektör än mer behövlig

än förut, särskilt med hänsyn till att, enligt vad jag kommer att nedan

närmare beröra, inspektörens yttrande skall inhämtas i frågor angående

överföring av elever från en anstalt till anstalt av annat slag, varjämte

den föreslagna utsträckningen av skyddsuppfostran till ungdom i åldern

15—18 år givetvis föranleder, att inspektörens erfarenhet kommer att i

än högre grad än hittills tagas i anspråk. Enligt förslaget skall det även

Kungl. Maj:ts proposition nr 150.

109

ankomma på inspektören att taga viss befattning med granskning av

skyddshemsstyrelsernas ansökningar om statsbidrag. I huvudsaklig överens­

stämmelse med gällande lag (vl. 29 § 2 mom.) och kommittéförslaget (80 §)

torde böra i förevarande kap. stadgas, att Konungen äger förordna angå­

ende tillsyn över verksamheten vid skyddshemmen. Yad angår barn­

hemmen synes däremot, på sätt kommittén ansett (M. s. 125), någon sär­

skild vare sig lokal eller central inspektion icke vara behövlig, utan torde

de kunna stå under samma tillsyn som barnavården i allmänhet.

Likaledes ansluter jag mig till kommitténs åsikt, att folkskolinspektörer­

nas befattning med skyddshemmen bör utan olägenhet kunna upphöra.

Deras tillsyn torde, såsom kommittén framhållit, huvudsakligen hava avsett

den vid skyddshemmen bedrivna undervisningen; tillsyn i detta hänseende

kan givetvis med lika stor fördel anförtros åt en pedagogiskt utbildad skydds-

liemsinspektör. Den nuvarande splittringen av ansvaret mellan skydds-

liemsinspektören och folkskolinspektörerna kommer på detta sätt, helt

visst till båtnad för skyddshemmens utveckling, att upphöra.

Det har framhållits såsom ett missförhållande, att samhällets barnavård,

då det gällt dess handhavande i högsta instans, varit splittrad mellan

olika statsdepartement. Numera har visserligen fattigvårdens barnavård,

i sammanhang med övriga fattigvårdsärenden, överförts från jordbruks- till

socialdepartementet, där även ärenden angående fosterbarnsväsendet be­

handlas, men ärenden angående vanartade och i sedligt avseende försummade

barn, vilka enligt gällande lag i regel behandlas av den kyrkliga kommunens

organ, skolrådet, handläggas till följd härav fortfarande inom ecklesiastik­

departementet. Då barnavården i dess helhet enligt föreliggande förslag

skall tillhöra den borgerliga kommunen, följer som en given konsekvens

härav, att samtliga barnavårdsärenden även böra behandlas inom social­

departementet. Härav torde, såsom kommittén också ansett, föranledas

skyddshemsinspektionens förläggande till sistnämnda departement, varav

dock ej följer, att inspektionens förbindelse med skolmyndigheterna bör

upphöra. Tvärtom bör genom lämpliga föreskrifter i en blivande ny

instruktion för skyddshemsinspektören garanti vinnas för kontakt mellan

inspektören och skolöverstyrelsen, till vilken inspektören bör avgiva rap­

porter över undervisningen vid skyddshemmen. I förekommande fall torde

även Kungl. Maj:t böra i skyddshemsärenden inhämta skolöverstyrelsens

utlåtande. Eu förebild till eu dylik samverkan mellan institutioner, som

höra till socialdepartementet, och skolöverstyrelsen finnes beträffande statens

uppfostringsanstalter för sinnesslöa; dessa lyda under socialdepartementet,

men stå under närmaste överinseende av skolöverstyrelsen (se Kungl. Maj:ts

reglemente för dessa anstalter, Sv. Förf.-saml. 525/1922).

Samma skäl, som föranledde statsmakterna att för fattigvårdens del

skapa en central inspektion, tala även för motsvarande åtgärd beträffande

barnavården. I detta hänseende kan jag inskränka mig till en hänvisning

dels till vad kommittén anfört (M. s. 122), dels till chefens för civil-

Folkskol­

inspektörernas

tillsyn.

Barnavårds-

ärendenas

förläggning i

departementen.

Central

inspektion

övor barna-

vflrdon.

no

Kungl. Maj:ts proposition nr 150.

Administrativa

författnings­

ändringar.

Förslagets

uppställning.

departementet motivering för fattigvårdslagens bestämmelser om central

inspektion över fattigvården (se Kungl.Maj:ts prop. nr 135/1918 s. 272 — 275).

Lika med kommittén anser jag, att den föreslagna centrala inspektions-

myndigheten bör inom den högsta förvaltningen vara organ för barna­

vården. Däremot bör det enligt min mening icke ifrågasättas att för

uppgiften i fråga anlita annat organ än statens fattigvårdsinspektör och

den av honom ledda byrån för fattigvård och barnavård inom socialde­

partementet. I stället för den av kommittén föreslagna hänvisningen till

de bestämmelser om den centrala inspektionen, som Kungl. Maj:t fram­

deles kan komma att utfärda, anser jag därför, i huvudsaklig överens­

stämmelse med stadgandet i 44 § fattigvårdslagen, böra i barnavårdslagen

införas bestämmelse om att denna inspektion skall utövas av överinspek­

tören för fattigvård och barnavård. En motsvarande ändring av inspek­

törens benämning torde böra vidtagas i nämnda § i fattigvårdslagen.

I enlighet med ovan angivna grunder hava 20 och 21 §§ i föreliggande

förslag (motsvarande K. 29, 30 och 80 §§) blivit avfattade.

Därest föreliggande förslag antages, torde det böra övervägas, huruvida

landshövdinginstruktionen och vissa andra i administrativ ordning utfär­

dade författningar böra undergå av förslaget föranledda ändringar. Sam­

tidigt torde undersökas, huruvida i landshövdinginstruktionen bör införas

bestämmelse om åläggande för länsstyrelserna att övervaka, att barnavårds­

nämndernas befattning med ärenden angående barn utom äktenskap be­

hörigen fullgöres. För närvarande finnes ingen annan bestämmelse i detta

avseende än det här ovan omförmälda stadgandet i instruktionen för fattig-

vårdskonsulenterna, varigenom dessa anbefallts att, i den mån deras tid

sådant medgiver, tillhandagå barnavårdsnämnderna inom distrikten med

råd och upplysningar beträffande de förpliktelser, som ålagts dem genom

lagen om barn utom äktenskap. Det har hänt, även i stora kommuner,

att barnavårdsnämnden helt och hållet underlåtit att tillsätta barnavårds-

män för barn utom äktenskap, och tvekan har rått, på vad sätt veder­

börande borde tillhållas att fullgöra sin skyldighet härutinnan. Då enligt

vad ovan föreslagits, barnavårdsnämndernas verksamhet enligt barnavårds­

lagen skall stå under länsstyrelsernas tillsyn, ligger det nära till hands

att anförtro tillsynen även över fullgörandet av nämndernas åligganden

enligt lagen om barn utom äktenskap åt länsstyrelserna med biträde av

barnavårdskonsulenterna.

Förslagets bestämmelser om samhällets åtgärder till barns

skydd (3—7 kap)

(K. 6—9 och 11 kap., Y. 10, 45 s. 24, 49, 66 s. 45, 101 s. 69,

102 s. 76, 271, 272, 288—290.)

Under det att 1 och 2 kap, i föreliggande förslag innehålla bestäm­

melser om organisationen och inspektionen, samt 8 —12 kap. stadganden

Kungl. Maj:ts proposition nr 150.

111

om kostnaderna för barnavården, straffbestämmelser, allmänna föreskrifter

m. m., innehålla 3—7 kap. de i egentlig mening materiella bestämmel­

serna eller reglerna angående i vilka fall och på vad sätt samhället må

ingripa till barns bästa.

Kommittén föreslog bestämmelser av sistnämnda slag i 6 — 9 och 11 kap.,

varjämte i 10 kap. förekommo stadganden angående understöd åt barn

till ensamstående moder, vilka stadganden sakna motsvarighet i före­

liggande förslag. 6 kap. upptog bestämmelser om omhändertagande av

värnlösa barn och barn, som eljest behöva vård utom hemmet, 7 kap.

om barns omhändertagande för skyddsuppfostran, 8 och 9 kap. om barn­

hem och skyddshem samt 11 kap. om tillsyn över fosterbarn. — Bestäm­

melserna i 6 kap. avhandlade den gren av barnavården, som enligt kom­

mitténs liksom föreliggande förslag skall från fattigvårdsstyrelsen överflyttas

till barnavårdsnämnden, nämligen befattningen med de fattiga barn, som

vårdas utanför sina hem. 7 kap. utgjorde, liksom i viss mån 8 och 9

kap., en motsvarighet till gällande lag om uppfostran åt vanartade m. fl-

barn. 11 kap. var avsett att ersätta fosterbarnslagens centrala bestämmelser-

Mot avfattningen av 6 och 7 kap. i kommitténs förslag har, enligt

min mening med fog, gjorts gällande bl. a., dels att reglerna angående

barns omhändertagande icke vore fullt tydliga, i det att ej klart fram-

ginge, i vilka fall för barns omhändertagande av det allmänna fordrades

föräldrarnas samtycke, och dels att dessa kapitel lede av brist på kon­

centration och överskådlighet (se ovan anmärkta yttranden). Till avhjäl­

pande av sistnämnda brist ifrågasattes ett sammanförande i ett och samma

kapitel av reglerna för den hittills av fattigvårdsstyrelsen omhänderhavda

verksamheten för utom hemmet vårdade barn och för den nu av lagen om

uppfostran åt vanartade m. fl. barn reglerade verksamheten (Y. 101 s. 69).

Delvis i anslutning till vad sålunda framhållits har i föreliggande för­

slags 3 kap. behandlats barns omhändertagande av barnavårdsnämnden,

vare sig på grund av vanart, sedlig försummelse, vanvård, nöd eller av

annan anledning, ävensom vissa härmed sammanhängande åtgärder. Då

behandlingen av omhändertagna barn är och bör, med vissa undantag,

vara enahanda, vare sig anledningen till omhändertagandet är den ena

eller andra, hava samtliga regler om behandling av omhändertagna barn

fått sin plats i ett gemensamt 4 kap., varefter i 5 kap. givits bestäm­

melser om de anstalter, barnhem och skyddshem, där omhändertagna barn

enligt förslaget skola vårdas. Slutligen innehåller 6 kap. stadganden om

upphörande av samhällets befattning med dessa barn.

Det torde vara allmänt erkänt, att barns skiljande från sina föräldrar

är en nödfallsåtgärd, som endast bör tillgripas på grund av särdeles vä­

gande skäl. Man har därför ansett oeftergivligt att i lagstiftningen lämna

bestämda regler, varigenom å ena sidan barnets rätt till skydd mot faror

av fysisk och psykisk art tillvaratages, och å andra sidan föräldrarnas an­

språk på skydd mot obehörigt ingripande från det allmännas sida till-

112

Kungl. Ma.j:ts proposition nr 150.

godoses. Detta åskådningssätt bottnar i den uppfattningen att, även om

den vård, föräldrarna skänka barnet, är behäftad med vissa brister, den

omständigheten, att barnet dock får uppväxa hos de egna föräldrarna i

allmänhet är av så stor betydelse för detsamma, att det stundom kan

ifrågasättas, om en mera tillfredsställande vård utom hemmet uppväger

avsaknaden av detta. Det allmännas barnavårdsorgan har fått sig före­

lagd den ingalunda lätta uppgiften att avgöra, när missförhållandena i

avseende å barnets vård äro sådana, att dess skiljande från föräldrarna

kan anses motiverat.

En i viss mån annan måttstock kommer till användning, då fråga är

om barn, som vistas hos andra än föräldrarna. I sådant fall framträder '

kravet på återhållsamhet i fråga om det allmännas ingripande icke med

samma styrka, som då fråga är om barn, vilka vårdas av föräldrarna.

Strängare anspråk i fråga om vårdens beskaffenhet kunna och böra här

uppställas. Äro fosterföräldrar ej i stånd att bereda barnen vård och

uppfostran, som kunna betraktas som tillfredsställande, bör samhället

tillse, att gynnsammare uppväxtvillkor beredas barnet.

Av det anförda framgår, att särskilda regler måste givas för samhällets

ingripande på grund av missförhållanden i avseende å vård av barn, som

fostras hos andra än föräldrarna. Bestämmelser i sådant hänseende hava

av kommittén givits ill kap. och i föreliggande förslag i 7 kap.

3 KAP.

Om barns omhändertagande och barnavårdsnämndens därmed

sammanhängande verksamhet.

Inledning.

(Al. ^S. 84.)

3 kap. sönderfaller i tre avdelningar med rubrikerna: »Omhändertagande

för skyddsuppfostran och vissa förebyggande åtgärder», »Omhändertagande

för samhällsvård» och »Särskilda föreskrifter».

^Begreppet Begreppet skyddsuppfostran har upptagits från kommitténs förslag. Det

8^fostranP" förekommer redan i det år 1905 i Finland avgivna förslaget till lag om

skyddsuppfostran (U. s. 70), men har där en något vidare omfattning

än enligt kommitténs förslag. Enligt kommitténs uppfattning (M. s. 84)

skulle det innebära en fördel att hava ett uttryck för barnavårdsmyndig-

heternas uppgift beträffande de barn, vilka omhändertagits för att skyddas

mot skadligt inflytande i deras omgivning eller mot utvecklandet av deras

egna dåliga böjelser. Kommittén har därför ansett termen skyddsuppfostran

böra upptagas i lagstiftningen härom. Med omhändertagande för skyddsupp­

fostran menas sålunda enligt kommitténs förslag detsamma, som i lagen om

uppfostran åt vanartade m. fl. barn (8 § 1 mom.) kallas skiljande från hemmet

att för vård och uppfostran till annan överlämnas. I skyddsuppfostran

inbegripes däremot ej den för närvarande av fattigvårdsstyrelsen utövade,

Kung!. Maj:ts proposition nr 150.

113

men enligt kommitténs liksom enligt föreliggande förslag åt barnavårds­

nämnden anförtrodda vården om de helt omhändertagna fattiga barnen.

Ett omhändertagande för beredande av dylik vård förutsätter, enligt vad

kommittén i motiven (M. s. 169, 170) framhåller, samtycke från för­

äldrarnas sida, ehuru detta icke angivits i kommitténs lagtext.

Under förutsättning, att med det i kommitténs motiv använda uttrycket

»skadligt inflytande» får förstås även skadligt inflytande i fysiskt hän­

seende, kan jag i huvudsak giva min anslutning till kommitténs definition

på begreppet skyddsuppfostran. Därmed förstås sålunda i föreliggande

förslag den behandling av vårdande och uppfostrande art, som skall be­

redas barn, vilka hotas av sådana fysiska eller moraliska faror (i sist­

nämnda hänseende antingen genom omgivningens skadliga inflytande eller

genom egna dåliga böjelser), att det allmänna även mot föräldrarnas vilja

äger till barnets skyddande omhändertaga detsamma. Begreppet skydds­

uppfostran är sålunda icke, såsom tilläventyrs kunde antagas, liktydigt

med uppfostran i skyddshem, utan vida mera omfattande. En fullständig

definition på skyddsuppfostran har icke ansetts böra inflyta i lagen, men

i dess 22 § angivas förutsättningarna för skyddsuppfostran, varefter i 24 §

skyddsuppfostran betecknas såsom en efter barnets egenskaper och utveckling

lämpad behandling samt hänvisas till de i 4 kap. givna detaljbestämmelserna.

För att klart åtskilja skyddsuppfostran från den ovan berörda vård

utom hemmet, som för närvarande genom fångvårdsstyrelse^ försorg

beredes vissa fattiga barn, men som enligt föreliggande förslag skall an­

komma på barnavårdsnämnden, har det synts mig angeläget att söka

finna en lämplig beteckning på sistnämnda slag av vård. I sådant hän­

seende har jag funnit beteckningen samhällsvärd kunna med fördel komma

till användning. Under det att vid skyddsuppfostran jämte skydd upp-

fostringsmomentet i flertalet fall är mest framträdande, äro de barn, vilka

böra komma i åtnjutande av samliällsvård, i främsta rummet i behov av

vård från samhällets sida; särskilt starkt framträder vårdbehovet i fråga

om de sjuka och de värnlösa barnen.

Skillnaden mellan skyddsuppfostran och samhällsvärd kan i korthet

angivas sålunda: förutsättningen för skyddsuppfostran är förefintligheten

av så allvarliga missförhållanden, att samhället har rätt att ingripa även

mot föräldrarnas vilja. För att samhällsvärd skall beredas erfordras där­

emot ej, att förhållandena äro så svårartade som nyss nämnts, men väl

att de äro sådana, att samhället ej bör undandraga sig att med för­

äldrarnas samtycke bringa hjälp genom barnets omhändertagande. Gräns­

fall komma stundom att uppstå; särskilt kan det ofta vara tveksamt, om

nöd, som ett barn lider (29 § 1 mom.), är sådan, att vanvård eller annan

fara till liv eller hälsa föreligger [22 § a)]. Genom avfattningen av först­

nämnda lagrum har emellertid tydligt utsagts, att om missförhållandena

äro lindrigare än i 22 § sägs, föräldrarnas medgivande erfordras för om­

händertagandet.

Bihang till riksdagens protokoll 1924. 1 sand. 112 käft. (Nr 150.)

¹⁹⁷²

²³ 8

Begreppet

samhällsvärd.

22

§.

Förutsätt­

ningarna för

skyddsupp-

fostran och

förebyggande

åtgärder.

114

Kungl. Maj:ts proposition nr 150.

Omhändertagande för skyddsuppfostran och vissa förebyggande

åtgärder.

(K. 46 §, M. s. 63—76, 183—193, Y. 5, 5 a, 27, 43, 44, 45 s. 25,

52, 66 s. 44 och 45, 89, 92, 94, 95, 97, 101 s. 69, 102 s. 76, 103

s. 84, 105, 107, 215, 288—292, vl. -1 §, 12 § l mom., den danska

»Lov om Yaergeraadsforsorg m. m.» av 1922 § 16, den norska »Lov om

behandling av forsomte barn» av 1896 § 1, det norska »Utkast till lov

om offentlig barn ef or sorg» av 1921 § 1, den tyska »Keichsgesetz fiir

Jugendwohlfahrt» av 1922 §§56 och 63, det finska betänkandet angående

samhällets barn- och ungdomsskydd av år 1921 s. 104.)

I det föregående (s. 112) har redogjorts för det i föreliggande förslag

begagnade uttrycket skyddsuppfostran. I förevarande § angivas förut­

sättningarna för det ingripande från samhällets sida, som i sista hand

kan leda till barns omhändertagande för skyddsuppfostran, i nödfall mot

föräldrarnas vilja.

Principen om samhällets rätt att i vissa fall mot föräldrarnas bestridande

skilja barn från hemmet är numera allmänt erkänd i lagstiftningen; hos

oss vann den tillämpning genom 1902 års lag om uppfostran åt vanartade

m. fi. barn. Frågan, beträffande vilka barn ett ingripande i denna ord­

ning må äga rum, kan besvaras sålunda, att samhället i allmänhet tar

sig an icke blott de barn, som äro moraliskt undermåliga, utan även dem,

som i liemmet utsättas för allvarlig fara att bliva det eller där äro före­

mål för grövre vanvård. De lagbestämmelser, varigenom denna rätt till

ingripande blivit samhället tillförsäkrad, hava på olika håll erhållit ganska

skilda formuleringar.

I detta sammanhang torde beträffande förhållandet mellan den offentliga

rättens regler angående ingripande mot föräldrar, vilka försumma sin upp-

fostrings- och försörjningsplikt, och civilrättens bestämmelser om föräldrarnas

vårdnad om barnen, böra erinras om lagberedningens uttalander), att där­

igenom att ett barn enligt 1902 års lag angående uppfostran åt vanartade

in. fl. barn skiljes från hemmet och för vård och fostran sättes i annat

enskilt hem, barnhem eller skyddshem, föräldrarna icke förlora den rättsliga

vårdnaden, om ock de i vårdnaden ingående särskilda befogenheterna enligt

sakens natur i allmänhet måste vila, under det barnet sålunda är skilt

från hemmet, likasom de suspenderas, om barnet intages i straff- eller

tvångsuppfostringsanstalt. I här berörda hänseende intager föreliggande för­

slag principiellt samma ståndpunkt som 1902 års lag, varför lagbered­

ningens nyss återgivna uttalande torde kunna tillämpas även å förslaget.

I förhållande till 1902 års lag innebär såväl kommitténs som förelig­

gande förslag dels en utsträckning av rätten att skilja barn från hemmet

‘) Lagberedningens förslag till revision av giftermålsbalken och. vissa delar av ärvdar

balken IV s. 439 f.

Kungl. Maj:ts proposition nr 150.

115

till vissa nya kategorier av barn och dels en höjning av de åldersgränser,

intill vilka det allmänna äger ingripa.

Nämnda utsträckning till nya kategorier avser de barn, vilka i föräldra­

hemmet utsättas för misshandel, vanvård eller annan fara till liv eller

hälsa. Gällande lag medgiver ingripande till sådana barns skydd endast

i tvenne hänseenden: dels kan i vissa fall straff ådömas föräldrarna, dels

kan en eller båda föräldrarna fråntagas vårdnaden om barnet (lag om

barn i äktenskap 8 §, lag om barn utom äktenskap 2 §). Frågan om

straff behandlas här nedan (s. 211 ff.). Lagen om uppfostran åt vanartade

och i sedligt avseende försummade barn avser ej andra barn än i lagens

rubrik angivas. I praktiken hava därför myndigheterna ofta stått maktlösa,

då det gällt att skydda barn mot upprörande vanvård. Stundom har det

visserligen hänt, att ett kroppsligt vanvårdat barn tillika varit i sedligt

avseende försummat och på grund av sistnämnda omständighet kunnat

skyddas även mot kroppslig vanvård, men i fråga om späda barn kar

sedlig försummelse ej ansetts kunna föreligga, varför barnavårdsnämndernas

beslut om dylika barns omhändertagande icke kunnat fastställas (se t. ex.

Regel-, R. Årsbok 1911 s. 83). I ett nyligen avgjort mål (Reger. R.

Årsbok 1921 s. 197) synes visserligen den omständigheten, att ett såsom

sedligt försummat anmält barn ännu vore i späd ålder, icke hava utgjort

hinder för nämnda lags tillämpning. Men kvar står alltjämt, att vanvård,

som endast är kroppslig, icke kan föranleda ingripande enligt lagen.

Till avhjälpande av den sålunda föreliggande bristen i vår lagstiftning

föreslog kommittén — i detta hänseende med stöd av en synnerligen

allmänt omfattad åsikt bland dem, som syssla med praktiskt barnavårds­

arbete — i 46 § 1 mom. a) ett stadgande om ingripande beträffande

barn under sexton år, som av föräldrarna misshandlas eller så vanvårdas,

att deras liv eller hälsa äventyras.

Detta förslag har icke gjorts till föremål för erinringar annat än be­

träffande avfattningen (Y. 102 s. 76). Tvärtom har från olika håll fram­

hållits betydelsen av ett dylikt stadgande (Y. 43 s. 17, 44, 97, 102

s. 76, 105). Så har t. ex. Stockholms stads barnavårdsnämnd betonat,

att nämnden icke sällan, särskilt då det varit fråga om barn i späd ålder,

saknat eu lagbestämmelse, som givit den rätt att ingripa vid fysisk vanvård.

Och pensionsstyrelsen har anfört, att då genom vanvård av barn i deras

tidigaste år grunden ofta lades till sjukdomar, som sedermera för hela

livet medförde fullständig eller partiell arbetsoförmåga, det jämväl från

pensionsförsäkringens synpunkt måste framstå såsom synnerligen angeläget,

att en bestämmelse i angivna riktning komme till stånd.

Jag kan även i sak ansluta mig till kommitténs förslag i denna del.

I avseende å stadgandets avfattning vill jag emellertid framhålla, att det

kan inträffa, att annan än föräldrarna utsätter barn för misshandel eller

vanvård i hemmet, ehuru föräldrarna på grund av slapphet eller frånvaro

från hemmet under största delen av dagen underlåta att beivra sådant

i) Kroppsligt

vanvårdade

barn.

116

Kungl. Maj:ts proposition nr 150.

b) Barn, i fara

att bliva van-

artado.

missförhållande. Jag har därför funnit orden »av föräldrarna» böra ut­

bytas mot »i föräldrahemmet», varmed då givetvis även förstås tillfällig

bostad (t. ex. å hotell el. dyl.). Vidare kan barnets liv eller hälsa ut­

sättas för annan fara än genom vanvård eller misshandel. En sinnessjuk

moder kan t. ex. stundom med stor ömhet vårda sitt barn, som dock

måhända på grund av hennes tillstånd är utsatt för ständig livsfara. I

ett dylikt fall bör barnavårdsnämnden hava möjlighet att ingripa. Och

ett spätt barn, som vårdas av sin moder, vilken lider av turberkulos i

smittosamt skede, är givetvis, även om vanvård ej kan anses föreligga,

utsatt för allvarlig fara. Nämnden bör fördenskull, om rättelse ej kommer

till stånd med stöd av lagen den 4 september 1914 angående vissa åt­

gärder mot utbredning av lungsot, äga vidtaga åtgärd till barnets skydd.

Med hänsyn till dylika och liknande fall har jag funnit mig böra föreslå

en formulering av ifrågavarande stadgande, som skall bereda nämnden möjlig­

het att ingripa i varje fall, då barnet utsättes för fara till liv eller hälsa.

Vad angår åldersgränsen 16 år för åtgärd enligt föreliggande stadgande,

överensstämmer den med den i Norge gällande men understiger den, som

gäller i dansk och tysk lag samt föreslagits till införande i Norge (18 år).

I det finska principbetänkandet synes man hava avsett att bereda möjlig­

het till åtgärd mot vanvård till 16 år och mot misshandel till 18 år.

Vad vårt land beträffar, torde övervägande skäl föreligga att i enlighet

med kommitténs förslag sätta åldersgränsen till 16 år eller samma ålder,

som enligt fattigvårdslagen gäller för rätt till obligatorisk fattigvård och

för enskildas ovillkorliga försörjningsplikt samt enligt den nya lagstift­

ningen på familjerättens område i allmänhet stadgats i avseende å för­

äldrars underhållsskyldighet. Såsom nedan kommer att vidare beröras,

bör enahanda åldersgräns fastställas även i avseende å ingripande, då

barn är i fara att bliva vanartat (22 § b)), samt i fråga om beredande av

samhällsvärd (29 §). Kommittén har (M. s. 69) framhållit, att den kropps­

liga vanvård en stundom är föranledd av nöd i hemmet. Hjälpen mot van­

vården kommer därför ibland att bestå i ekonomiskt understöd från fattig-

vårdsstyrelsen eller barnets omhändertagande för samhällsvård. Enahanda

åldersgräns för barnavårdsnämndens ingripande på grund av kroppslig vanvård

och nöd samt för understöd från fattigvårdsstyrelsen synes därför påkallad.

Gällande lag (vl. 1 § 1 mom.) medgiver ingripande till skydd för barn

under 15 år, som på grund av föräldrars eller målsmäns lastbarhet,

vårdslöshet eller oförmåga att ägna barnet nödig tillsyn är i sedligt av­

seende så försummat, att särskilda åtgärder anses vara erforderliga för

att förekomma dess vanartande.

Kommitténs förslag [46 § 1 mom. b)] innebar i sak ingen annan ändring

häri, än att åldersgränsen för ingripande föreslogs höjd till 16 år. I

stället för uttrycket »i sedligt avseende försummat» använde kommittén

uttrycket »i fara att bliva vanartat», varjämte vad i gällande lag sägs

om »målsmän» uteslutits.

Kungl. Maj tis proposition nr 150.

117

Kommitténs förslag gick i fråga om åldersgränsen för ingripande, då barn

är i fara att bliva vanartat, icke så långt som de danska och tyska lagarna

samt de norska och finska förslagen (18 år) men överensstämde med

gällande norsk lag. Att eu höjning av den hos oss gällande åldersgränsen,

15 år, är erforderlig, torde icke kunna bestridas. Det kunde måhända

ifrågasättas, att skydd mot sedliga faror i föräldrahemmet borde beredas

de unga under längre tid än kommittén föreslagit, men med hänsyn till

de av kommittén anförda skäl (M. s. 70) anser jag mig dock kunna förorda

den av kommittén föreslagna gränsen, 16 år, som överensstämmer med

gränsen för föräldrarnas ovillkorliga försörjningsskyldighet enligt fattigvårds­

lagen och den enligt civillagen i allmänhet gällande gränsen för föräldrarnas

underhållsskyldighet ävensom den i 22 § a) föreslagna åldersgränsen.

Förslaget att utbyta gällande lags uttryck »i sedligt avseende försum­

mat» mot »i fara att bliva vanartat» innebär icke någon skillnad i sak.

Förstnämnda uttryck avser nämligen, såsom kommittén med åberopande

av gällande lags motiv framhåller (M. s. 187), icke något barnens eget

förhållande, utan att de äro i saknad av föräldravård och uppfostran eller

utsatta för eu i sedligt avseende fördärvbringande sådan, i följd varav

med sannolikhet kan förutses, att de komma att bliva vanartade. Enär

vid lagens tillämpning denna uppfattning icke alltid vidhållits och det

stundom gjorts gällande, att ett spätt barn icke kunde vara sedligt för­

summat (beslut om skiljande från hemmet i sådana fall hade stundom

upphävts), syntes det kommittén lämpligt att i lagtexten giva uttryck åt,

att ingripande borde äga rum, när på grund av föräldrarnas förhållande

barnen vore i fara att bliva vanartade; det är, säger kommittén, i detta

fall ej fråga om någon förändring i barnets karaktär, utan det är de

miljöförhållanden, i vilka barnet vistas, som böra föranleda ett ingripande.

Då kommittén enligt min mening anfört övertygande skäl för lämplig­

heten av den ifrågavarande ändrade avfattningen, ansluter jag mig till

kommitténs förslag på denna punkt.

Lika med kommittén (M. s. 188) anser jag det icke vara erforderligt

att i förevarande sammanhang meddela bestämmelser om ingripande, i

händelse »målsman» försummar sin uppfostringsplikt. I den mån med

det, såsom kommittén framhåller, ej fullt klara begreppet målsman avses

annan än förmyndare, som har vårdnaden om barnet, bereda bestäm­

melserna om fosterbarnskontrollen (K. 11 kap., föreliggande förslag 7 kap.)

en i förhållande till gällande lag betydligt ökad garanti mot försummelse

av uppfostringsplikten. Dessa bestämmelser äro, av skäl som angivits i

det föregående (s. 112), strängare än de, som gälla barn, vilka vårdas hos

föräldrarna. Och vad dylik förmyndare beträffar, är han enligt uttryckligt

stadgande (K. 67 §, föreliggande förslag 78 §) jämställd med föräldrar,

såvitt angår sådant ingripande från barnavårdsnämndens sida, varom i

kommittéförslagets 7 kap. (föreliggande förslags 3 kap.) är stadgat. Enligt

nämnda 78 § skall vidare, om allenast en av föräldrarna har vårdnaden

118

Kungl. Majt:s proposition ur 150.

c) Yanartade

barn.

om barnet, vad som i 3 kap. är stadgat om föräldrarna gälla endast den

av dem, som har vårdnaden.

I övrigt finner jag ej skäl att föreslå annan avvikelse från kommitténs

förslag, än att det där liksom i gällande lag förekommande uttrycket »ägna

barnet nödig tillsyn» bör utbytas mot uttrycket »fostra barnet», vilket

starkare framhäver, att det här icke är fråga allenast om en brist på tid

att tillse barnet utan om eu brist på förutsättningar för och vilja att

fullgöra uppfostringsplikten. Om åter av ekonomiska skäl föräldrarna

nödgas vara frånvarande från hemmet och barnet på grund härav saknar

nödig tillsyn, torde förutsättningarna för fattigvårdens ingripande stundom

föreligga; ett understöd i hemmet kan då tilläventyrs möjliggöra en bättre

tillsyn av barnet, och ingripande jämlikt förevarande stadgande kan då

måhända undvikas. Är den bristande tillsynen över barnet förenad med

nödtillstånd, kan ingripande ske jämlikt 29 § 1 mom. Är åter bristen

på tillsyn sådan, att kroppslig vanvård kan anses föreligga, kan åtgärd

vidtagas med stöd av 22 § a).

Enligt gällande lag kan barnavårdsnämnden inskrida mot barn under

15 år, som äro så vanartade, att hemmets och skolans uppfostringsmedel

befinnas otillräckliga för deras tillrättaförande (vl. 1 §). Endast i undan­

tagsfall kan inskridas mot barn, som fyllt 15 men ej 16 år; förutsättning

härför är, att barnet under tiden närmast innan det fyller 15 år visat

synnerligen grov vanart (vl. 12 § 1 mom.).

I 46 § 1 mom. c) av kommitténs förslag meddelas bestämmelse om in­

skridande mot barn under 15 år, som finnes vara vanartat, varjämte i

2 mom. av samma § stadgats rätt för barnavårdsnämnden att inskrida mot

barn, som fyllt 15 men ej 18 år och som beträtts med viss slags van­

art, nämligen bettleri eller kringstrykande, lastbart eller oordentligt lev­

nadssätt. Slutligen har i 3 mom. beträffande vanart, vartill någon gjort

sig skyldig efter fyllda 15 år och som bestått i straffbar gärning, hän­

visats till vad därom är särskilt stadgat.

Kommitténs förslag om höjning av åldersgränsen för åtgärder i anled­

ning av vanart hos barn har i allmänhet lämnats utan erinran. I ett flertal

yttranden (Y. 5, 27, 43 s. 18, 44, 45 s. 25, 52, 87 s. 57, 89, 92 och

105) understrykes det trängande behovet av vanartad ungdoms omhänder­

tagande intill 18 års ålder. I ett yttrande framhålles, att omhändertagan­

det av vanartad ungdom mellan 15 och 18 år kan bliva rätt betungande,

men att, då icke så få av dessa ungdomar i annat fall dock måhända

senare genom en utvecklad brottslighet skulle kommit att åsamka det all­

männa utgifter, kostnaden för denna ungdomsvård torde bliva mera skenbar

än verklig (Y. 103 s. 84). Liknande synpunkter framföras i ett annat

yttrande (Y. 26 s. 13). Däremot anföres i ett yttrande (Y. 5 a), att för­

slagets genomförande i denna del skulle medföra alltför stora kostnader,

varför stadgandet om barns omhändertagande intill 18 år borde utgå ur

förslaget. Från ett par håll (Y. 94, 95) har ifrågasatts lämpligheten av att,

119

såsom i kommittéförslaget skett, stadga att barn mellan 15 och 18 år, vilka

begått brott, även de obetydligaste, skola ställas inför domstol. I ett

annat yttrande (Y. 107) bär givits uttryck åt liknande synpunkter, var­

jämte uttalats, att det icke borde möta oövervinnerliga svårigheter att åstad­

komma en organisk förbindelse mellan de institutioner, som bereda, å ena

sidan skyddsuppfostran och å andra sidan tvångsuppfostran. Vidare har

(Y. 101 s. 69, 291) ifrågasatts lämpligheten av att, på sätt i kommitté­

förslaget skett, i fråga om barn, som fyllt 15 men ej 18 år, göra skillnad

mellan å ena sidan barn, vars vanart visat sig i bettleri eller ett kring­

strykande, lastbart eller oordentligt levnadssätt, och å andra sidan barn,

vars vanart bestått i brottslig gärning. Att under alla förhållanden från

skyddsuppfostran utesluta ett vanartat barn, som begått brott, vore ej väl­

betänkt. Det skulle, då brott, hörande under allmänt åtal, ej komme till

åklagarmyndighetens kännedom, mången gång leda till stötande konse­

kvenser att ställa barnavårdsnämnden i valet mellan att anmäla brottet till

åtal eller att lämna barnet åt sitt öde, ehuru omständigheterna vore så­

dana, att barnets omhändertagande för skyddsuppfostran måste anses i hög

grad påkallat. Det syntes långt lämpligare, att barnavårdsnämnden erhölle

tillfälle till val mellan att anmäla brottet till åtal eller att själv anordna

skyddsuppfostran. Även i ett annat yttrande (Y. 290) har erinran gjorts

mot de i 46 § gjorda distinktionerna.

Det torde vara allmänt erkänt, att ett starkt behov föreligger av åt­

gärders vidtagande mot vanartad ungdom även över 15 år. Bland de

många uttalanden, som gjorts i sådan riktning (M. s. 63—67), må särskilt

erinras om reglementeringskommitténs, däri gjorts gällande, att lagen om

uppfostran åt vanartade m. fl. barn borde göras tillämplig jämväl å flickor

i åldersklasserna närmast över 15 år, som redan hemfallit eller kunde be­

faras hemfalla åt skörlevnad.

Denna fråga beröres även av styrelsen för statens tvångsarbetsanstalt i

Landskrona i dess yttrande över fattigvårdslagstiftningskommitténs förslag

till ny lösdrivarlag. I detta yttrande anföres bland annat:

»Styrelsen anser sig icke kunna underlåta att betx-äffande hela detta så

ytterst svårlösta problem med än större skärpa understryka vikten av att

samhället på ett så tidigt stadium som möjligt söker med lämpliga medel

förebygga en sedlig urartning av det slag, som lösdrivarelagstiftningen har

att ingripa emot. Ju senare samhället här ingriper, dess utsiktslösare blir

det att tillrättaföra den som urspårat. Ju tidigare samhället kan bringa stöd

och hjälp, där så är av nöden, desto större äro utsikterna till att hjälpen

kan få åsyftad verkan och desto mindre bli otvivelaktigt kostnaderna.

Det synes då vara av utomordentlig vikt att samhället inriktar sin upp­

märksamhet på ungdomens utveckling under tiden 15—21 år. Under denna

för ungdomen givetvis mest kritiska ålder, då självständighetskänslan vaknar

och växer, då bandet som knutit dem till hemmet lossnar, då ekonomiska

medel stå till buds genom den egna förtjänsten och då hela den inre psy­

kiska omläggningen äger rum, stå hemmen och samhället för närvarande på

ett beklagligt och ödesdigert sätt skäligen värnlösa och lämna ungdomen

värnlös. I och med de fyllda femton åren, alltså just vid den för ungdomen

Kungl. Maj:ts proposition nr 150.

120

så kritiska tröskeln, kan den unge ej vidare bli föremål för någon åtgärd av

barnavårdsnämnden, hemmet står ofta vanmäktigt utan samhällets stöd och

lösdrivarelagen kan näppeligen under de närmaste åren tillgripas. Därmed

äro de erforderliga förebyggande åtgärderna beträffande ungdomens urartning

omöjliggjorda.

Med hänsyn härtill vill styrelsen kraftigt erinra om nu berörda nödläge

samt framhålla vikten av en lagstiftning i den riktning, som fattigvårds-

lagstiftningskommitténs förslag till lag om den offentliga barnavården an-

visar, varförutan en lösdrivarelagstiftning sådan som den föreslagna saknar

sin nödvändiga förutsättning.»

I allmänhet har man beträffande såväl gossar som flickor förordat

åldersgränsens höjande till 18 år. Denna åldersgräns är stadgad i dansk

och tysk lag samt är föreslagen i Norge och Finland. I 1896 års norska

lag är åldersgränsen bestämd till 16 år. I likhet med kommittén och

flertalet hörda myndigheter är jag övertygad om önskvärdheten av att höja

gränsen i fråga till 18 år.

Den omständigheten, att de av kommittén föreslagna bestämmelserna om

ungdomsråd icke upptagits i föreliggande förslag, lärer ej, på sätt i ett

yttrande (Y. 215) gjorts gällande, lägga hinder i vägen för den ifrågasatta

höjningen.

Då det gäller att söka förverkliga önskemålet om åldersgränsens höj­

ning till 18 år, möta emellertid vissa svårigheter på grund av att den en­

ligt strafflagen gällande straffmyndighetsåldern är fastställd till 15 år.

I ett nyligen avgivet betänkande med förslag till lag om två n gs u p p f o strån

åt unga förbrytare har tanken på straffmyndighetsålderns höjande avvisats,

och denna ståndpunkt har godtagits i den proposition angående behandlingen

av minderåriga förbrytare, som Kungi. Maj: t beslutat förelägga riksdagen.

Så länge barnavårdsnämndens befogenhet att ingripa upphör vid samma

åldersgräns, där domstolens befogenhet tager vid, kan konflikt mellan

barnavårdslag och strafflag ej uppstå. Barnavårdsnämnden liar då att be­

handla alla fall av vanart hos ungdom under 15 år, även om vanarten be­

står i gärning, som, begången av äldre person, vore belagd med straff.

Men i den mån en del årsgrupper av ungdom kunna komma såväl under

barnavårdsnämnds som domstols behandling, kan i vissa fall tvekan upp­

stå, vilkendera som bör ingripa. Då en höjning av straffmyndighets­

åldern ända till 18 år hittills icke veterlig! blivit ens ifrågasatt, är det,

om gränsen för barnavårdsnämndens ingripande bestämmes till nämnda

ålder, tydligt att dylika tveksamma fall komma att i framtiden uppstå.

I Danmark och Norge har åklagarmyndigheten tillerkänts viss rätt att

avgöra, om åtal bör ske; kommer sådant ej till stånd, ingriper vergerådet.

Kommittén har, enligt min mening med rätta, avvisat tanken att lägga ett

dylikt bedömande i åklagarmyndighetens hand (M. s. 73). Ehuru kom­

mittén funnit en höjning av åldersgränsen för nämndens ingripande till 18

år vara i hög grad av behovet påkallad, har kommittén dock, med hänsyn

såväl till förhållandet till strafflagen som till angelägenheten av att för rätten

Kung1. Maj:ts proposition nr 150.

Kungl. Majds proposition nr 150.

121

till omhändertagande för skyddsuppfostran uppställa så bestämda regler

som möjligt, funnit sig böra begränsa denna rätt till vissa, ovan angivna

slag av vanart, nämligen sådana förhållanden, som hos en vuxen person

skulle föranlett hans behandling såsom lösdrivare (M. s. 74). Beträffande

personer i åldern 15—18 år, vilkas vanart bestått i brottslig gärning, bär

däremot hänvisats till gällande straffrättsliga bestämmelser.

Aven om jag, såsom nyss antytts, icke anser skäl föreligga att efter­

likna den danska och norska anordningen med åklagarens prövningsrätt,

huruvida åtal bör ske, kan jag dock icke ansluta mig till kommitténs upp­

fattning, att skyddsuppfostran bör vara fullständigt utesluten i de fall, då

brottslig gärning begåtts av ungdom i åldern 15—18 år. Faktiskt för­

håller det sig så, att en del brott ej åtalas. Detta gäller i främsta rummet

brott, som äro under enskilt åtal. Men även vissa under allmänt åtal

stående brott göras ej till föremål för rättegång, emedan de ej komma till

åklagarens kännedom. Åtalas ej brott, som begåtts av person under

aderton år, vore det stundom olyckligt, om fallet alldeles undandroges från

behandling av barnavårdsnämnden, därest denna får kännedom därom och

finner, att skyddsuppfostran vore rätta behandlingssättet. Jag kan i detta

hänseende instämma i ett härovan delvis refererat yttrande, till vars full­

ständiga lydelse jag hänvisar (Y. 101 s. 69). Jag anser sålunda hinder

ej föreligga att stadga, att även ungdom i åldern 15—18 år, som gjort

sig skyldig till vanart, må göras till föremål för nämndens ingripande.

Har vanarten tagit sig uttryck även i brott, som ej åtalas av åklagare

eller målsägande, kan barnavårdsnämnden ingripa enligt barnavårdslagen,

om den anser skäl därtill föreligga; är så ej fallet, kan nämnden, om brottet

hör under allmänt åtal, göra anmälan hos vederbörande åklagare, där så

prövas lämpligt.

Skyddsuppfostran får emellertid aldrig stå i vägen för verkställighet av

domstols beslut om straff eller tvångsuppfostran. Detta bör gälla vare

sig domstolens beslut meddelats efter barnets omhändertagande för skydds­

uppfostran, eller såsom undantagsvis kan tänkas inträffa — t. ex. då hinder

mött för verkställighet av domstolens beslut och beslutet ej varit för

barnavårdsnämnden känt — om beslutet meddelats, innan barnet omhän­

dertagits av barnavårdsnämnden. Domstolens beslut bör dock icke alltid

föranleda, att beslutet om skyddsuppfostran förfaller. Såsom vid 48 §

närmare beröres, bör nämligen skyddsuppfostran fortgå, om barnet dömts

villkorligt eller till böter, till vilkas gäldande tillgång finnes. Och har

barnet dömts till böter, som på grund av bristande tillgång skola för­

vandlas till fängelse, bör skyddsuppfostran allenast för tillfället avbrytas

för förvandlingsstraffets undergående, varefter skyddsuppfostran åter vid­

tager. Däremot bör beslutet om barnets omhändertagande för skyddsupp­

fostran förfalla, om verkställighet skall ske av domstols beslut, varigenom

antingen barnet dömts till böter, fängelse eller straffarbete och förordnande

meddelats om den dömdes insättande i allmän uppfostringsanstalt, eller

122

Kungl. Maj:ts proposition nr 150.

barnet eljest dömts till fängelse eller straffarbete utan tillämpning av lagen

angående villkorlig straffdom, eller anstånd med barnet villkorligt ådömt

fängelsestraff eller straffarbete förklarats förverkat.

Till den i ett av ovan nämnda yttranden (Y. 107) berörda frågan om

åstadkommande av en organisk förbindelse mellan skyddshem och allmän

uppfostringsanstalt återkommer jag vid 43 § 4 mom.

På grund av vad sålunda anförts har jag i överensstämmelse med vad

i tvenne ovanberörda yttranden (Y. 101 s. 69, 291) föreslagits, funnit 2

och 3 mom. i 46 § av kommitténs förslag böra utgå samt 1 mom. c)

ändras till att omfatta barn under 18 år.

En följd av att, enligt vad nyss förordats, åtgärder mot vanartiga barn

under och över 15 år behandlas i ett sammanhang är, att det till beteck­

nande av vanartens grad i kommittéförslaget liksom i gällande lag begag­

nade uttrycket »att hemmets och skolans uppfostringsmedel äro otillräck­

liga för dess tillrättaförande» ansetts böra utbytas mot det även för barn

över 15 år lämpade uttrycket »att särskilda uppfostringsåtgärder krävas

för dess tillrättaförande». Denna ändring torde vara påkallad även med

hänsyn till att förevarande stadgande i olikhet mot bestämmelserna i a) och b)

avser även åtgärder mot vanartade fosterbarn. I 7 kap. (11 kap. i kom­

mitténs förslag) finnas nämligen inga särskilda regler för ingripande mot

sådana barn med undantag av att i 58 § (96 § i kommittéförslaget) med­

delats föreskrift om underrättelse till nämnd, som i främmande kommun

utackorderat barn, vilket där genom vanart utövar menlig inverkan på

andra barn (jfr vl. 18 § 3 mom.). I övrigt har barnavårdsnämnden att

beivra vanart hos fosterbarn i samma ordning som vanart hos barn, vilka

vistas hos föräldrarna. Men det i kommittéförslaget (46 § 1 mom. c))

begagnade uttrycket »hemmets------------- uppfostringsmedel» för onekligen

tanken närmast på barn, som vistas i föräldrahemmet. En formulering

har därför valts, som tydligt omfattar barn, som vistas icke blott i

föräldrahemmet utan även i fosterhem, barnhem eller annorstädes.

Kommitténs förslag angående höjning av åldersgränsen för åtgärder mot

vanart hos ungdom avsåg, såsom förut framhållits, unga personer, vilka

göra sig skyldiga till ett förfarande, som hos vuxna personer skulle för­

anleda behandling enligt lösdrivarlagen. Då emellertid lösdrivarlagen är

tillämplig å personer jämväl i åldern 15—18 år, föreslog kommittén sådan

ändring av nämnda lag, att från behandling enligt densamma uteslötes per­

soner i nämnda ålder, varjämte kommittén uppgjorde förslag till härav för­

anledd ändring i 92 § fattigvårdslagen. Även enligt föreliggande förslag

skola personer i åldern 15—18 år, vilka för närvarande kunna be­

handlas enligt lösdrivarlagen, i stället göras till föremål för barnavårds­

nämndens ingripande. Till de härav föranledda frågorna om ändring av

lösdrivarlagen och 92 § fattigvårdslagen återkommer jag i det följande

(s. 250 ff.).

Kutigl. Maj-.ts proposition nr 150.

123

(M. s. 189—192, Y. 293.)

I sammanhang med bestämmelserna om barnavårdsnämndens ingripande

mot vanart hos barn har kommittén till behandling upptagit frågan, om

förslaget föranledde sådan ändring i gällande bestämmelser angående barns

skolkning och andra förseelser i sammanhang med skolgången, att åtgärder

till motarbetande härav borde vidtagas av barnavårdsnämnden. Sådana be­

stämmelser förefinnas i stadgan den 26 september 1921 angående folk­

undervisningen i riket § 42 mom. 4 och § 51, stadgan den 22 juni

1923 rörande folkundervisningen i Stockholm § 42 mom. 4 och § 51

samt stadgan den 16 september 1918 för fortsättningsskolan § 31 mom. 4.

I dessa författningar finnas bestämmelser av följande innebörd:

1. Barn, vilka genom svårare vanart utöva skadligt inflytande på sina med-

lärjungar, kunna genom vederbörande skolmyndighets försorg erhålla en sär­

skilt för dem lämpad uppfostran antingen genom deras skiljande från för­

äldrar eller målsman och insättande i särskild skola eller på annat sätt, som

finnes ändamålsenligt.

2. Skolkande skolbarn kunna genom skolmyndighetens försorg skiljas från

föräldrarna och överlämnas till vård åt andra personer, varvid kostnaden för

barnens underhåll i laga ordning kan utmätas hos föräldrarna.

3. För lärjungar i fortsättningsskola, som genom svårare vanart utöva

skadligt inflytande på sina medlärjungar, må skolmyndigheten vidtaga an­

ordningar, varigenom sådana lärjungar erhålla en för dem lämpad uppfostran

antingen i särskild skola eller på annat ändamålsenligt sätt.

Kommittén har emellertid funnit, att då åtgärderna mot skolkning hade

ett alldeles speciellt syfte, som endast avsåge barnens och föräldrarnas

förhållande till skolan, det syntes mindre lämpligt att ställa åtgärderna i

anledning härav i direkt förbindelse med den allmänna barnavårdslagstift-

ningen. Därest skolkningen vore förbunden med vanart eller sedlig för­

summelse, kunde anmälan göras hos nämnden för barnets behandling

enligt barnavårdslagen. Och vad vanart hos eleverna beträffade, ansåg

kommittén betänkligheter möta mot att beröva skolan något av de medel,

som kunde tjäna syftet att hålla ordning och skick på lärjungarna. Om

skolans uppfostringsmedel visade sig otillräckliga, kunde efter anmälan från

skolmyndigheten barnavårdsnämnden ingripa.

Till denna kommitténs ståndpunkt, som rönt gensaga endast i ett av

de avgivna yttrandena (Y. 293), kan jag ansluta nrig. Då skolkning anses

böra föranleda barnets skiljande från föräldrarna, lärer sådant kunna av

skolmyndigheten verkställas genom utackordering i lämpligt enskilt hem,

som övervakar att skolgången ordentligt fullgöres, eller genom överlämnande

till barnhem; har kommunen sådant, lärer framställning av skolmyndig­

heten kunna göras hos barnavårdsnämnden om barnets intagande därstädes.

Anses i skolan visad vanart böra föranleda barnets insättande i särskild

skola eller annan åtgärd (t. ex. beredande av enskild undervisning), lärer

sådant kunna ske genom skolmyndighetens försorg. Föreligger förhållande,

som kan föranleda tillämpning av barnavårdslagen, göres anmälan hos

barnavårdsnämnden. Bestämmelser om åtgärder mot skolförsummelser

Skolförsum­

melser.

124

Kungl. Majits proposition nr 150.

Förebyggande

åtgärder.

23

§.

24 §.

Omhänder­

tagande

för skydds-

uppfostran

m. m.

torde därför icke böra införas i barnavårdslagen. Vad i nämnda yttrande

anförts om den i 51 § folkskolestadgan föreskrivna, mindre ändamåls­

enliga proceduren vid beivrande av skolkning, lärer icke böra föranleda

åtgärd i förevarande sammanhang. För övrigt föreligger förslag till

ändring av nämnda stadgande i det år 1923 avlämnade betänkandet med

förslag till lag om församlingsstyrelse s. 114.

(K. 47, 48 §§, 54 § 1 mom. 1 st., M. s. 101—111, 193—197,

Y. 294—301, 317, yl. 7 §, fvl. 69 §.)

I föreliggande § liksom i gällande lags 7 § och kommittéförslagets 47

och 48 §§ hava upptagits bestämmelser om de åtgärder av förebyggande

art, som barnavårdsnämnden i allmänhet har att vidtaga, innan den går

i författning om ett barns skiljande från föräldrarna. Stadgandet överens­

stämmer väsentligen med gällande lag och skiljer sig från kommitté­

förslagets motsvarande bestämmelser, utom i formellt hänseende, endast

i fråga om rätten för nämnden att tilldela vanartat barn aga. Enligt

kommittéförslaget kunde aga (sömma till användning beträffande såväl

gossar som flickor intill 15 år. Delvis i anslutning till vissa avgivna

yttranden (Y. 295, 297, 298) har jag emellertid funnit aga icke böra

förekomma beträffande flickor, som fyllt 12 år, vilket överensstämmer

med stadgandet om aga i 69 § fattigvårdslagen. För att än tydligare

än i kommittéförslaget skett framhålla, att aga endast bör tillgripas, där

sådan med hänsyn till förhållandena i det särskilda fallet kan anses vara

till gagn, har stadgandet vidare givits en något ändrad formulering, var­

jämte med hänsyn till den stundom yppade svårigheten att få beslut om

aga utfört, det ansetts böra betonas, att nämndens ledamöter, där annan

lämplig person ej finnes att tillgå för agans utdelande, icke äga undan­

draga sig att medverka till beslutets verkställande. Om skyldighet för

föräldrar och barn att inställa sig för att mottaga förmaning eller varning

(jfr Y. 294) se 75 § 1 mom.

(K. 49 §, 50 § 1 inom., M. s. 83—86, 197—201, Y. 302—313,

vl. 8 § 1 mom.)

I det föregående (s. 112) har redogjorts för det i förslaget begagnade

uttrycket skyddsuppfostran. I 1 mom. av förevarande § givas i huvud­

saklig överensstämmelse med kommitténs förslag bestämmelser angående

beslut om sådan uppfostran. Den något ändrade formuleringen innebär

ingen saklig ändring av vad kommittén uttryckt genom orden »skiljas

från hemmet för att omhändertagas för skyddsuppfostran» (jfr Y. 302).

För att något starkare än i kommittéförslaget skett framhäva barnavårds­

nämndens plikt att omhändertaga barnet, när annan utväg till vinnande

av rättelse ej finnes, har ordet »äger» i kommittéförslaget utbytts mot »bör».

Bestämmelsen i kommittéförslagets 50 § 3 mom. om att skälen för beslutet

skola i detsamma angivas, har, med hänsyn till att i 10 § av föreliggande

förslag upptagits bestämmelse om att skälen för nämndens beslut alltid

skola angivas i protokollet, ansetts kunna utgå.