Prop. 1924:150
('med förslag till lag om samhällets barnavård, m. m.',)
Kungl. Maj:ts proposition nr 150.
1
Nr 150.
Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen med förslag till
lag om samhällets barnavård, m. m.; given Stock holms slott den 19 mars 1924.
Under åberopande av bilagda i statsrådet och lagrådet förda protokoll vill Kungl. Maj:t härmed föreslå riksdagen att antaga härvid fogade för slag till
1) lag om samhällets barnavård, 2) lag om ändring i vissa delar av lagen den 14 juni 1918 om fattig vården,
3) lag om ändrad lydelse av 33 § i lagen den 13 juni 1919 om kom munalförbund, samt
4) lag om ändrad lydelse av 1 § i lagen den 12 juni 1885 angående lösdrivares behandling.
Under Hans Maj:ts
Min allernådigste Konungs och Herres frånvaro:
GUSTAF ADOLF.
G. Malm.
Bihang till riksdagens protokoll 1924. 1 sand. 112 käft. (Nr 150.)
1972 24 1
2
Kungl. Maj:ts proposition nr 150.
Förslag
till
LAG
om samhällets barnavård.
Härigenom förordnas som följer:
1 KAP.
Om barnavårdsnämnd.
Verksamhetsområde och uppgifter.
1
§•
Varje kommun har att i enlighet med bestämmelserna i denna lag ordna sin
barnavård. I varje kommun skall finnas en barnavårdsnämnd.
Hava två eller flera kommuner, enligt vad i lagen om fattigvården sägs,
förenat sig att tillsammans utgöra ett fattigvårdssamhälle, skola de även
gemensamt handhava sin barnavård. I sådant fall skola de anses såsom en
kommun i fråga om vad till barnavården hörer samt hava gemensam barna
vårdsnämnd; och skola i övrigt de i 7 § 2 mom. i lagen om fattigvården
meddelade bestämmelser äga motsvarande tillämpning.
2 §•
1 mom. Barnavårdsnämnden har att med uppmärksamhet följa de inom
kommunen rådande förhållandena i avseende å barns vård och uppfostran
samt noggrant tillse, att barn, vilka vistas inom kommunen och äro i den
belägenhet, att det enligt denna lag ankommer på nämnden att ingripa,
bliva föremål för dess åtgärder.
Särskilt åligger det nämnden
att, i fall, som avses i 22 §, taga befattning med misshandlade, vanvårdade,
eller för annan fara till liv eller hälsa utsatta barn samt barn, som äro van-
artade eller i fara att bliva vanartade,
att, på sätt i 29 § stadgas, omhändertaga nödställda, sjuka och värnlösa
barn, samt
att enligt bestämmelserna i 7 kap. öva kontroll över fosterbarnsvården.
Jämväl i övrigt har nämnden att ombesörja alla de angelägenheter i av
seende å kommunens barnavård, vilka äro att hänföra till förvaltning och
verkställighet. I sådant hänseende åligger det nämnden, bland annat,
att förvalta de till kommunens barnavård anslagna eller eljest hörande
medel, därför avsedda fastigheter och annan egendom;
3
att varje år avlämna utgifts- och inkomstförslag för barnavården under det nästföljande året, föra fullständiga räkenskaper över de medel, nämnden har om händer, samt lämna redovisning för sin förvaltning, allt i överens stämmelse med kommunallagarna;
att jämlikt föreskrifter, som Konungen låter utfärda, föra förteckning över de barn, vilka äro föremål för nämndens verksamhet, samt avgiva statistisk redogörelse angående barnavården;
att i ärenden, som röra barnavården, själv eller genom ombud företräda kommunen och bevaka dess rätt; samt
att hos kommunen göra framställningar rörande de på dess beslut an kommande åtgärder, som nämnden finner böra vidtagas för barnavårdens ändamålsenliga ordnande och handhavande.
2 mom. Barnavårdsnämnden bör verka för förbättrad barn- och ung domsvård och i sådant syfte, i den mån förhållandena därtill föranleda, söka främja tillkomsten och utvecklingen av barnhem och anstalter till stöd för hemuppfostran ävensom andra åtgärder till barns och ungdoms välfärd.
3 mom. Om vissa på barnavårdsnämnden ankommande åtgärder är stadgat i lagarna om äktenskaplig börd, om barn i äktenskap, om adoption, om barn utom äktenskap samt om förbud för vissa underhållsskyldiga att avflytta från riket ävensom i 14 kap. 45 § strafflagen och i lagen innefattande vissa bestämmelser om förfarandet i brottmål rörande minderåriga.
Kungl. Maj:ts proposition nr 150.
Sammansättning och tjänstgöringstid.
3
§•
1 mom. Barnavårdsnämnden utgöres av
a) kyrkoherden i församlingen eller hans ställföreträdare;
b) en ledamot av kommunens fångvårdsstyrelse och en vid kommunens folkskolor eller fortsättningsskolor anställd lärare eller lärarinna;
c) minst två andra, för nit och intresse för barn- och ungdomsvård kända män eller kvinnor; samt
d) i kommun, som avses i 2 mom., en läkare. De i b) och c) omförmälda ledamöterna väljas av kommunen. Minst en av dem skall vara kvinna. Där så lämpligen kan ske, bör juridisk sakkun skap vara företrädd inom nämnden.
2 mom. I stad är stadsläkare eller annan, av staden därtill utsedd läkare ledamot i barnavårdsnämnden.
I landskommun, där provinsial-, extra provinsial-, köpings- eller niunici- palläkare är bosatt, är denne ledamot i nämnden. Aro flera sådana läkare bosatta inom kommunen, bestämmer länsstyrelsen efter anmälan från kom munalstyrelsen, vilken av dem, som skall vara ledamot.
Provinsial- och extra provinsialläkare äga att vara tillstädes vid samman träden med barnavårdsnämnderna inom deras distrikt, även då de ej äro ledamöter i nämnderna, med rätt att deltaga i överläggningarna men ej i besluten samt att, där do så begära, få sin mening antecknad till protokollet.
4
Kungl. Maj:ts proposition nr 150.
4§-
Omfattar kommun eller kommuner, vilka gemensamt handhava sin barna
vård, två eller flera församlingar, förordnar domkapitlet en av kyrkoherdarna
i dessa församlingar att vara ledamot i barnavårdsnämnden och en annan
av kyrkoherdarna till suppleant för denne. Kyrkoherde, som ej är ledamot
i nämnden, äger att deltaga i dess förhandlingar men ej i besluten samt
att, där han så begär, få sin mening antecknad till protokollet.
I annexförsamling, där komminister finnes anställd, äger denne eller den
hans tjänst förestår att, när kyrkoherden ej själv är tillstädes, deltaga i
nämndens förhandlingar och beslut.
5
§-
Till suppleanter för de ledamöter, som avses i 3 § 1 mom. b), utser kom
munen en ledamot eller suppleant i kommunens fångvårdsstyrelse och en
vid dess folkskolor eller fortsättningsskolor anställd lärare eller lärarinna,
där sådan finnes att tillgå.
För de i 3 § 1 mom. c) omförmälda ledamöterna utser kommunen, om
dessa ledamöter äro två till antalet, två suppleanter och eljest suppleanter
till minst ledamöternas halva antal eller, om deras antal ej är jämnt, till
minst det antal, som är närmast över hälften.
Minst en av suppleanterna skall vara kvinna.
Har i stad annan läkare än stadsläkare blivit jämlikt 3 § 2 mom. utsedd
till ledamot av nämnden, skall staden till suppleant för honom utse annan
läkare.
6
§-
1 mom. De i 3 § 1 mom. c) omförmälda ledamöter i barnavårdsnämn
den och suppleanter för dem utses bland inom kommunen bosatta svenska
män och kvinnor, som fyllt tjugufem år.
Ledamot eller suppleant kan ej vara
a) den som icke råder över sig och sitt gods;
b) den som är förklarad ovärdig att i rikets tjänst vidare nyttjas eller
eljest på grund av honom ådömd straffpåföljd icke må utöva allmän befatt
ning eller genom utslag, vilket ännu icke vunnit laga kraft, är dömd till
straffpåföljd, varom sist förmäles, eller den som är ställd under framtiden
för brott, vilket medför nämnda påföljd;
c) den som är förklarad ovärdig att inför rätta föra andras talan.
Hustru vare ej, på den grund, att äldre giftermålsbalken är tillämplig i
fråga om makarnas förmögenhetsförhållanden, obehörig att utöva uppdrag,
varom nu är fråga.
Med hänsyn till ämbete- eller tjänstemannaställning må landshövding,
landssekreterare, landskamrerare, länsassessor eller landsfogde icke vara
ledamot eller suppleant i barnavårdsnämnd; ej heller landsfiskal i barna
vårdsnämnd inom sitt distrikt. Av kommunen avlönad tjänsteman, som i
och för sin befattning är redovisningsskyldig inför barnavårdsnämnden, må
icke vara ledamot eller suppleant i samma nämnd.
5
Beträffande rätt för de valda ledamöterna och deras suppleanter att av
säga sig uppdrag att vara ledamot eller suppleant i barnavårdsnämnd gäller
å landet vad om ledamot eller suppleant i kommunalnämnd och i stad vad
om stadsfullmäktig är i kommunallagarna stadgat; dock att lärare eller
lärarinna, som avses i 3 § 1 mom. b) och 5 §, äger avsäga sig uppdraget en
dast då annan sådan finnes att tillgå samt att kvinna icke äger tillgodonjuta
den henne enligt kommunallagarna tillkommande särskilda avsägelserätt.
2 mom. De av kommunen utsedda ledamöter i barnavårdsnämnden och
suppleanter för dem väljas för fyra år, räknade från och med den 1 januari
året näst efter det, då valet skett.
I kommun, där val sker första gången, skall halva antalet av de leda
möter, som avses i 3 § 1 mom. c) och halva antalet suppleanter för dem
eller, om antalet icke är jämnt, det antal, som är närmast under hälften,
utses för allenast två år, och böra dessa ledamöter och suppleanter samt
de, vilka skola kvarstå i fyra år, utses genom särskilda val.
Särskilt val för kortare tid än fyra år av ledamöter, som i nästföregående
stycke avses, och suppleanter för dem må ock, efter kommunens beslut,
ske, där sådant i anledning av beslutad ökning av antalet ledamöter eller
suppleanter varder nödigt, på det att hälften av hela antalet ifrågavarande
ledamöter och suppleanter, eller, om detta icke är jämnt, det antal, som är
närmast över eller under hälften, må kunna utses vartannat år.
Avgår av kommunen vald ordinarie ledamot under den för honom be
stämda tjänstgöringstid, anställes fyllnadsval. Den sålunda valde tjänstgör
under den tid, som för den avgångne återstått.
7
§•
Mindre kommun må, där så med hänsyn till förhållandena prövas lämp
ligen kunna ske, av Konungen för viss tid eller tills vidare befrias från
skyldigheten att hava särskild barnavårdsnämnd. I sådant fall skall barna
vårdsnämnden utgöras av fattigvårdsstyrelsen, förstärkt med kyrkoherden i
församlingen eller hans ställföreträdare samt en vid kommunens folkskolor
eller fortsättningsskolor anställd lärare eller lärarinna. Sistnämnde ledamot
väljes av kommunen för fyra år, räknade från och med den 1 januari året
näst efter det, då valet skett. Till suppleant för den sålunda valde utser
kommunen för enahanda tid en annan vid samma skolor anställd lärare eller
lärarinna, där sådan finnes att tillgå.
I fall, som här avses, gäller i tillämpliga delar vad i 4 § är stadgat.
8 §•
1 mom. Kommun, där särskild barnavårdsnämnd finnes, utser bland
nämndens ledamöter ordförande och vice ordförande att tjänstgöra för den
tid, de äro valda till ledamöter.
Uppgift å den persons namn och bostad, som valts till ordförande, skall
ofördröjligen insändas till länsstyrelsen, som låter meddela underrättelse
därom i länskungörelserna.
Kungl. Maj:ts proposition nr 150.
6
Aro både ordföranden och vice ordföranden frånvarande från nämndens
sammanträde, utser nämnden inom sig ordförande för tillfället.
Nämnden utser inom sig för varje år en kassaförvaltare, därest ej kom
munens förvaltning ordnats på ett sätt, som gör sådan kassaförvaltare obe
hövlig.
2 mom. Kommun, där barnavårdsnämnden har den sammansättning, som
i 7 § sägs, utser en av nämndens ledamöter med särskild insikt i och in
tresse för barnavårds- och uppfostringsfrågor att för den tid han är vald
till ledamot vara föredragande i de ärenden, som ankomma på nämndens
prövning.
Tid för sammanträde, beslutförhet m. m.
9 §•
1 mom. Ordinarie sammanträden hållas av barnavårdsnämnden i mån av
behov och joå regelbundet återkommande tider. Tid och ställe för dessa
sammanträden böra av nämnden till allmänhetens kännedom kungöras.
Extra sammanträde hålles, då ordföranden finner sådant nödigt eller
minst halva antalet av nämndens ledamöter gör framställning därom. Sam
manträde hålles ock på begäran av läkare, som jämlikt 3 § 2 mom. är leda
mot av nämnden eller berättigad att deltaga i dess förhandlingar. Kallelse
till extra sammanträde meddelas på sätt nämnden beslutar.
2 mom. Ärende må icke hos barnavårdsnämnden till avgörande före
tagas, såvida ej flera ledamöter än hälften av hela antalet äro tillstädes.
För beslut angående barns omhändertagande för skyddsuppfostran, varom
i 24 och 47 §§ sägs, erfordras, att minst tre ledamöter äro ense om beslutet.
3 mom. Omröstning till beslut sker öppet, och tillkommer varje röstande
en röst. Yid lika röstetal gäller den mening, ordföranden biträder.
Val skall, där så äskas, förrättas med slutna sedlar, och skiljer lotten
mellan lika röstetal.
4 mom. Körande påföljd för uteblivande från sammanträde gäller vad i
kommunallagarna är stadgat om ledamot och suppleant i kommunalnämnd
eller om stadsfullmäktig.
10
§.
Vid barnavårdsnämndens sammanträden skall föras protokoll, upptagande
nämndens beslut och skälen därför.
Protokollet skall justeras antingen genast eller sist vid nämndens nästa
sammanträde; dock kan nämnden särskilt för varje gång uppdraga åt två eller
flera av sina ledamöter att jämte ordföranden verkställa justeringen.
Ordförandens uppgifter m. m.
11
§•
Ordföranden i barnavårdsnämnden tillkommer:
att befordra nämndens beslut till verkställighet och för sådant ändamål å
nämndens vägnar ingå avtal;
Kungl. Maj:ts proposition nr 150.
7
att föra eller låta föra protokoll vid nämndens sammanträden;
att vårda nämndens handlingar och ansvara för räkenskapernas ordentliga
förande;
att med laga verkan mottaga stämningar och andra meddelanden, som
skola delgivas nämnden; samt
att ombesörja all skriftväxling för nämnden och själv eller genom ombud
inför domstolar och andra myndigheter företräda nämnden och föra dess
talan.
12
§.
Ordföranden äger tillgodonjuta ej mindre den gottgörelse, som av kom
munen anslås för de honom genom uppdraget åsamkade kostnader för skriv-
materialier, postporto samt skrivare- och räkenskapshjälp, än även, därest
kommunen anser, att jämväl ersättning för det med uppdraget förenade be
svär må till honom utgå, arvode till belopp, som kommunen med hänsyn till
arbetets omfattning finner skäligt. Beslut om tilldelande av sådant arvode
eller förhöjning därav skall underställas länsstyrelsens prövning.
Revision m. m.
13 §.
I fråga om granskning av barnavårdsnämndens räkenskaper och förvalt
ning gäller vad i kommunallagarna finnes stadgat.
Eu var ledamot av barnavårdsnämnden ansvarar gemensamt med de övriga
för de medel, som nämnden haft under sin förvaltning, ävensom för de
säkerhetshandlingar, mot vilkas antaglighet han icke gjort anmärkning till
protokollet. Denna ansvarighet fortfar, till dess förvaltningen blivit godkänd
av kommunen eller, om klander anställes, av vederbörlig domstol eller ock
till dess natt och år efter räkenskapernas avlämnande förflutit, utan att
klander blivit i laga ordning anställt.
Kungl. Maj:ts proposition nr 150.
Verksamhetens bedrivande.
14 §.
1 mom. Barnavårdsnämnden bör, där ej dess verksamhet är av ringa om
fattning, indela kommunen i kretsar, var och en stående under närmaste
uppsikt av ett kretsombud, vartill må utses ledamot i nämnden eller annan
lämplig person; dock är läkare, som på grund av sin tjänst är ledamot
nämnden, ej skyldig att åtaga sig sådan uppsikt. I stället för eller jämte
kretsindelning, som nyss är sagd, må nämnden vidtaga annan, efter kom
munens särskilda förhållanden lämpad fördelning av arbetet.
2 mom. Jämväl för annat ändamål iin i 1 mom. sägs må barnavårds
nämnden till sitt bitriide kalla därtill skickade män och kvinnor.
Genom beslut av kommunen må uppdragas åt barnavårdsnämnden att utse
särskild styrelse att förvalta anstalt eller ombesörja barns utackordering eller
handhava viss annan barnavårdsnämndens angelägenhet.
För uppdrag, som i detta moment avses, må ock, där så prövas ända målsenligt, anlitas härför lämpad förening eller stiftelse.
3 mom. Kommunen äger, där så anses nödigt, att i fråga om skyldighet för inom kommunen bosatta personer att mottaga uppdrag, som i denna § sägs, och om tjänstgöringstid meddela bestämmelser, vilka dock ej må göras strängare än de, som gälla för ledamotskap i barnavårdsnämnden.
15 §.
Kommunen äger, där sa anses nödigt, besluta, att särskilda tjänstemän må av barnavårdsnämnden anställas för att utföra något eller några av de göromål, som åligga ordföranden, eller att i andra avseenden biträda vid barnavårdens handhavande.
Kungl. Maj ds proposition nr 150.
16 §.
1 mom. Barnavårdsnämnden bör låta sig angeläget vara att uppehålla samarbete med myndigheter och institutioner, föreningar och andra, vilkas verksamhet berör barnavården. Särskilt böra barnavårdsnämnderna i olika kommuner bistå varandra.
2 mom. I kommun, där särskild barnavårdsnämnd är tillsatt, böra, i den mån så prövas påkallat, representanter för barnavårdsnämnden och fattig- vårdsstyrelsen eller dessa myndigheter i deras helhet sammankomma för råd- plägning om angelägenheter, som beröra bådas verksamhet.
Föreligger i ärende, som är föremål för barnavårdsnämndens behandling, skäl till antagande, att förefintligt missförhållande lämpligen bör avhjälpas genom understöd från fattigvårdsstyrelsen, eller utgår redan sådant under stöd, bör barnavårdsnämnden skyndsamt genom den ledamot, som är leda mot jämväl i fattigvårdsstyrelsen, inhämta dess uppfattning i ärendet. Av nämnden införskaffad utredning bör därvid tillhandahållas styrelsen jämte förslag till de åtgärder, vilka nämnden finner lämpligen böra vidtagas. Råda olika meningar mellan nämnden och styrelsen, bör ärendet överlämnas till en tremannanämnd, bestående av den gemensamma ledamoten samt ytter ligare en ledamot av barnavårdsnämnden, vald av denna för ett år i sänder, och en ledamot av fattigvårdsstyrelsen, utsedd av styrelsen för enahanda tid! Ti emannanämnden har att skyndsamt avgöra, huruvida barnavårdsnämnden eller fattigvårdsstyrelsen skall taga befattning med ärendet. Finner barna vårdsnämnden tremannanämndens avgörande icke kunna utan våda avvaktas, må barnavårdsnämnden tills vidare vidtaga lämplig åtgärd.
Anmälan och undersökning.
17
§•
Vill någon i fall, då enligt denna lag barnavårdsnämnden har att ingripa, påkalla dess åtgärd, har han att göra anmälan därom hos nämnden eller dess ordförande eller annan ledamot av nämnden eller den, som nämnden kan hava utsett att mottaga sådan anmälan. Har anmälan gjorts hos annan än
nämnden eller dess ordförande, vare den, som mottagit anmälan, skyldig att
ofördröjligen fortskaffa densamma till nämnden eller ordföranden.
Kommunal myndighet, befattningshavare i statens, landstingets eller kom
munens tjänst så ock i dylik tjänst ej anställd läkare eller barnmorska hava
att, då de i sin verksamhet erhållit kännedom om förhållanden, som böra
föranleda nämndens ingripande, ofördröjligen göra anmälan därom.
18 §.
Har hos barnavårdsnämnden gjorts anmälan, som i 17 § sägs, eller har
nämnden eller dess ordförande eljest fått kännedom om fall, då nämndens
ingripande synes påkallat, skall ordföranden för ärendets beredande oför-
tövat söka inhämta noggrann kännedom om barnets levnadsförhållanden och
andra på fallets bedömande inverkande omständigheter. Finnes kretsombud,
bör utredning verkställas av detta. Ombudet bör kallas till deltagande i
nämndens överläggning rörande barnet.
Därest anmälan gjorts beträffande barn, som besöker eller besökt skola,
bör införskaffas upplysning om dess förhållande därstädes. Lärare eller
lärarinna, av vilken barnet senast åtnjutit undervisning, bör kallas till del
tagande i nämndens överläggning rörande barnet; möter hinder för personlig
inställelse, bör läraren eller lärarinnan avgiva skriftligt yttrande till nämn
den. För vederbörande skoldistrikt anställd särskild folkskolinspektör bör
beredas tillfälle att deltaga i överläggningen.
Förekommer anledning antaga, att barns vanart eller annat missförhållande
rörande barn är beroende på eller förenat med sjukdom eller andlig eller
kroppslig svaghet, skall läkares yttrande inhämtas.
Tillhör barn, som i denna § avses, församling av främmande trosbekän
nare, och är denna församlings föreståndare bosatt inom kommunen, skall
tillfälle beredas honom att yttra sig i ärendet.
Undantag från bestämmelserna i detta kapitel.
19 §.
För Stockholms stad skola bestämmelserna i detta kapitel lända till efter
rättelse allenast i den mån icke Konungen genom särskilt utfärdade före
skrifter annorlunda förordnar.
För andra större kommuner, varest liandhavandet av de ärenden, som av
ses i denna lag, anses böra lämpligen ordnas på annat sätt än i detta kapitel
sägs, äger Konungen medgiva undantag från vad däri blivit stadgat.
2 KAP.
Om uppsikt över samhällets barnavård.
20
§.
Länsstyrelserna hava att var för sitt län vaka över att den barnavårds-
verksamhet, varom i denna lag förmäles, ändamålsenligt ordnas och hand-
Kungl. Maj:ts proposition nr 150.
9
10
haves, så att de barn, vilka äro i behov därav, bliva föremål för de åtgärder,
som av omständigheterna påkallas.
I allt vad som rör länsstyrelsernas befattning med kommunernas barnavård
skola länsstyrelserna hava biträde av barnavårdskonsulenter, vilka jämväl
skola hava till uppgift att tillhandagå med upplysningar och råd rörande
barnavården. Dylik befattning må, där så prövas lämpligt, innehavas av
fattigvårdskonsulent, varom förmäles i lagen om fattigvården. Konungen ut
färdar instruktion för barnavårdskonsulenterna.
Där så prövas påkallat, må länsstyrelse förordna vederbörande tjänste
läkare att verkställa undersökning rörande missförhållande i avseende å barns
vård.
21
§.
Jämte det övervakande av samhällets barnavård, som enligt 20 § åligger
länsstyrelserna, ankommer det på överinspektören för fattigvård och barna
vård att verka för barnavårdens ändamålsenliga ordnande och främja dess
utveckling. I fråga om överinspektörens verksamhet i nämnda hänseende
meddelar Konungen närmare föreskrifter.
Angående tillsyn över verksamheten vid de i 5 kap. omförmälda skydds
hem förordnar Konungen.
Kungl. Maj:ts proposition nr 150.
3 KAP.
Om barns omhändertagande och barnavårdsnämndens därmed
sammanhängande verksamhet.
Omhändertagande för skyddsuppfostran och vissa
förebyggande åtgärder.
22
§.
Barnavårdsnämnden har att i enlighet med 23—25 §§ vidtaga åtgärder
beträffande
a) barn under sexton år, som i föräldrahemmet misshandlas eller utsättes
för allvarlig vanvård eller annan fara till liv eller hälsa;
b) barn i sagda ålder, som på grund av föräldrarnas lastbarhet, vårdslös
het eller oförmåga att fostra barnet är i fara att bliva vanartat; samt
c) barn under aderton år, som befinnes vara så vanartat, att särskilda
uppfostringsåtgärder krävas för dess tillrättaförande.
23 §.
1 mom. Finner barnavårdsnämnden sådant förhållande föreligga, som i
22 § sägs, må nämnden, i den mån omständigheterna därtill föranleda, vid
taga en eller flera av följande åtgärder, nämligen
a) tilldela föräldrarna, antingen inför nämnden eller genom särskilt utsett
ombud, en allvarlig förmaning att bättre uppfylla sina plikter mot barnet
samt erinra dem om de påföljder, vilka, där rättelse ej vinnes, kunna in
träda enligt denna lag;
11
b) giva vanarta! barn en allvarlig varning och, där så anses lämpligt, er
inra det om de påföljder, vilka nyss nämnts;
c) då fråga är om vanartad gosse under femton år eller vanartad flicka
under tolv år och sådant anses gagneligt med hänsyn till vad om barnet
blivit upplyst, föreskriva, att barnet skall genom någon av nämndens leda
möter eller annan av nämnden utsedd lämplig person tilldelas aga; och
d) föreskriva anlitande av lämplig, till stöd för hemuppfostran iniättad
anstalt eller ock barnets hållande till av nämnden bestämd, lämplig syssel
sättning.
2 mom. Har barnavårdsnämnden beslutit åtgärd, som i 1 mom. omför-
mäles, bör nämnden uppdraga åt någon av sina ledamöter, åt biträde eller
tjänsteman hos nämnden eller annan lämplig person eller åt förening eller
stiftelse att med särskild uppmärksamhet följa barnets levnadsförhållanden
och övervaka dess uppförande samt lämna i*ad och bistånd vid dess upp
fostran. Om övervakning, som här sägs, må nämnden förordna även utan
att åtgärd vidtagits enligt 1 mom.
Kungl. Maj:ts proposition nr 1ÖU.
24 §.
1 mom. Prövar barnavårdsnämnden de i 23 § anvisade åtgärderna vara
gagnlösa, eller hava sådana åtgärder vidtagits utan att rättelse vunnits, bör
nämnden omhändertaga barnet för beredande åt detsamma av en efter dess
egenskaper och utveckling lämpad behandling (shjddsuppfastvän) enligt i 4
kap. meddelade bestämmelser.
2 mom. Innan barnavårdsnämnden beslutar barns omhändertagande för
skyddsuppfostran, skall tillfälle beredas dess föräldrar, sa\ida de vistas på
känd ort inom riket, samt barnet, därest det fyllt femton år, att muntligen
eller skriftligen yttra sig i ärendet.
Där så prövas nödigt, må nämnden kalla föräldrarna och barnet att per
sonligen inställa sig för att höras inför nämnden eller särskilt utsett om
bud. Vistas föräldrarna på annan ort, må förhör utsättas att äga rum inför
ombud därstädes.
25 §.
1 mom. Beslut om barns omhändertagande för skyddsuppfostran skall,
så snart ske kan, skriftligen delgivas föräldrarna. Därvid skall tillika skriftlig
förklaring avfordras dem, huruvida de samtycka till beslutets verkställande.
Behörigt delgivningsbevis och förklaring skola förvaras bland nämndens
handlingar samt vid dess nästa sammanträde föredragas och i protokollet
antecknas.
2 mom. Lämna föräldrarna icke sådant samtycke, som i 1 mom. sägs,
eller kunna de icke anträffas, skall nämnden, med redogörelse för vad i
iirendet förekommit, så snart ske kan och senast tre veckor eftei beslutets
fattande underställa detsamma länsstyrelsens prövning.
3 mom. Finner barnavårdsnämnden verkställighet av dess beslut om
barns omhändertagande för skyddsuppfostran icke kunna utan vada upp
12
skjutas, äger nämnden, ändock att föräldrarnas samtycke ej givits, förordna,
att beslutet genast skall bringas till verkställighet.
26 §.
1 mom. Har underställning jämlikt 25 § ägt rum, gäller om föräldrarnas
rätt att yttra sig samt deras och barnets hörande inför länsstyrelsen i mot
svarande tillämpning vad i 24 § 2 mom. är stadgat.
Barnavårdsnämnden bör kallas att genom därtill utsedd person närvara
vid förhör inför länsstyrelsen, där sådant äger rum. Om föräldrarnas eller
barnets vid förhör eller skriftligen avgivna yttrande föranleder därtill, bör
tillfälle beredas nämnden att bemöta detsamma, innan ärendet avgöres. Ytt
rande bör i ärendet inhämtas från vederbörande barnavårdskonsulent.
2 mom. Fram ställes begäran därom, att någon skall angående uppgivna
omständigheter vid domstol höras såsom vittne eller upplysningsvis, och är
förhöret icke uppenbarligen onödigt, eller finner länsstyrelsen, utan att sådan
begäran framställts, anledning föreligga till anställande av förhör, äger läns
styrelsen förordna om sådant vid underrätt, som länsstyrelsen bestämmer;
och skola de, vilka böra närvara vid förhöret, på framställning av länssty
relsen genom rättens ordförande inkallas.
3 mom. Finner länsstyrelsen sig icke kunna fastställa barnavårdsnämn
dens beslut om barnets omhändertagande för skyddsuppfostran, må läns
styrelsen, då omständigheterna därtill föranleda, föreskriva, att barnavårds
nämnden skall vidtaga sådan åtgärd, som avses i 23 §.
4 mom. Länsstyrelsens beslut skall så snart ske kan genom länsstyrel
sens försorg skriftligen mot bevis delgivas föräldrarna. Beslutet skall ock
ofördröjligen tillställas barnavårdsnämnden.
27 §.
Barnavårdsnämnds beslut om barns omhändertagande för skyddsuppfostran
må ej bringas till verkställighet, då fråga är om barn, varom förmäles i
22 § a) och b), efter det barnet fyllt sexton år, och då fråga är om barn,
som i 22 § c) sägs, efter det barnet fyllt aderton år.
28 §.
Har barn under aderton år under tillfälligt uppehåll inom annan kommun
än den, där dess föräldrar eller annan, som har barnet i sin vård, vistas,
eller barnet eljest har sin egentliga vistelseort, anträffats bettlande eller
eljest beträtts med vanart, må barnavårdsnämnden i den kommun, där barnet
anträffats, överlämna detsamma till barnavårdsnämnden i den andra kom
munen. Underlåter denna nämnd att vidtaga åtgärd, och beträdes barnet
ånyo inom förstnämnda kommun med bettleri eller annan vanart, må an
mälan härom göras hos vederbörande länsstyrelse för den åtgärd, som an
kommer på denna myndighet.
Kungl. Maj:ts proposition nr 150.
Kungl. Maj:ts proposition nr 150.
13
Omhändertagande för samhällsvård.
29 §.
1 mom. Är barn under sexton år, som vistas hos föräldrarna, på grund
av deras sjukdom, liknöjdhet eller oförmåga eller eljest i hemmet rådande
förhållanden utsatt för nöd, utan att likväl sådant fall föreligger, som i 22 §
avses, och varder nödtillståndet icke annorledes avhjälpt, skall barnavårds
nämnden, då föräldrarna det medgiva, omhändertaga barnet.
2 mom. Befinnes, i annat fall än i 22 § avses, barn under sexton år till
följd av kropps- eller sinnessjukdom, vanförhet eller annan kroppslig eller
andlig brist eller svaghet vara i behov av särskild vård utom hemmet, som
ej kan beredas av föräldrarna, och varder detta behov icke annorledes av
hjälpt, skall barnavårdsnämnden, då föräldrarna det medgiva, omhändertaga
barnet.
3 mom. Finnes barn under sexton år vara i behov av vård på grund
därav, att föräldrarna övergivit barnet eller avlidit, skall barnavårdsnämnden,
där behovet icke annorledes avhjälpes, omhändertaga barnet.
4 mom. Barn, som omhändertages enligt denna §, skall erhålla vård
(samhällsvård) enligt i 4 kap. meddelade bestämmelser.
Särskilda föreskrifter.
30 §.
Är missförhållande, som avses i 22 § eller 29 § 1 mom., beroende därpå,
att någon av föräldrarna är hemfallen åt missbruk av rusgivande medel eller
för ett lastbart eller oordentligt levnadssätt eller gör sig skyldig till grovt
missbruk eller grov försummelse vid utövande av vårdnaden om sitt barn,
eller finnes skäl till antagande, att barnet utsättes för fara därigenom, att
någon, som vistas i hemmet, är sinnessjuk eller lider av smittosam sjukdom,
bör barnavårdsnämnden hos nykterhetsnämnd, polismyndighet, domstol,
tjänsteläkare eller hälsovårdsnämnd göra anmälan härom för vidtagande av
åtgärd, som av det anmärkta förhållandet kan finnas påkallad och enligt lag
ankommer på nämnda myndigheter.
31 §.
Därest i fall, som avses i 22 eller 29 §, behovet av att barn omhänder
tages för skyddsuppfostran eller samhällsvård befinnes vara så trängande,
att med omhändertagandet ej kan anstå, till dess barnavårdsnämnden hinner
besluta i ärendet, äger ordföranden i avbidan på nämndens beslut omhänder
taga barnet. Åtgärd, som nu är sagd, må i fall, varom förmäles i 29 §, jäm
väl vidtagas av annan ledamot av nämnden eller tjänsteman hos densamma,
därest kommunen sådant medgivit.
Har i fall, som avses i 22 §, omhändertagandet skett utan att föräldrarna
samtyckt därtill, skall ordföranden omedelbart sammankalla nämnden för att
besluta i ärendet.
14
Kungl. Maj:ts proposition nr 150.
4 KAP.
Om behandlingen av omhändertagna barn.
32 §.
Av barnavårdsnämnden omhändertaget barn skall erhålla erforderlig vård
ävensom sådan uppfostran, som är ägnad att göra det till en duglig sam
hällsmedlem.
Tillfällig vård av barn.
33 §.
Kan avgörande ej omedelbart träffas rörande den för omhändertaget barn
lämpligaste vårdformen, bör barnet, där så kan ske, tills vidare intagas i
upptagning sken, varom förmäles i 5 kap. Finnes ej sådant hem att tillgå,
må barnet för tillfället intagas i anstalt, som omförmäles i 31 § i lagen om
fattigvården; har barn, som fyllt två år, intagits i dylik anstalt, skall åtgärd
ofördröjligen vidtagas för beredande av vård åt barnet annorstädes.
Icke vanartade barns behandling.
34 §.
1 mom. Omhändertaget barn, som icke är vanartat, bör, där ej särskilda
omständigheter annat föranleda, utackorderas i ett för ändamålet lämpat en
skilt hem.
Utackordering får endast ske till personer, rörande vilkas lämplighet och
förmåga att uppfylla de skyldigheter, som för vart fall åligga dem, nämnden
genom föregående undersökning gjort sig förvissad. Om utackorderingen
bör upprättas skriftligt kontrakt, i vilket ömsesidiga skyldigheter och rättig
heter angivas.
2 mom. Föranleda särskilda omständigheter, att omhändertaget barn,
som icke är vanartat, ej lämpligen bör vårdas i enskilt hem, eller finnes ej
sådant att tillgå, bör barnet överlämnas till barnhem, varom förmäles i ö kap.
Barn under två år må, där lämpligt barnhem ej finnes att tillgå, för vård
intagas i anstalt, som omförmäles i 31 § i lagen om fattigvården.
• 3 mom. Nämnden skall övervaka, att den, som mottagit barn till vård,
fullgör sina skyldigheter. Nämnden bör även med uppmärksamhet följa
barnets utveckling.
Har barnet överlämnats till enskilt hem eller barnhem inom annan kom
mun, skall anmälan härom ofördröjligen göras hos barnavårdsnämnden där
städes.
Vanartade barns behandling.
35 §.
1 mom. För skyddsuppfostran omhändertaget vanartat barn skall genom
barnavårdsnämndens försorg intagas i skyddshem, varom förmäles i 5 kap.
Barn, som intagits i skyddshem, benämnes i denna lag skyddshems elev.
15
Yanartat barn må dock i stället för att intagas i skyddshem överlämnas till enskilt hem eller barnhem, om sådant anses lämpligare för barnet och våda för andra barns sedliga utveckling icke kan befaras därigenom upp komma. I sådant fall skola bestämmelserna i 34 § gälla i tillämpliga delar.
2 mom. Har för skyddsuppfostran omhändertaget barn, som överlämnats till enskilt hem eller barnhem, visat sig så vanartat, att dess tillrättaförande anses kräva strängare uppfostran än den, som kan meddelas i det enskilda hemmet eller barnhemmet, eller att dess samvaro med andra barn finnes innebära våda för dessas sedliga utveckling, skall barnavårdsnämnden draga försorg om dess intagande i skyddshem.
Kungl. Maj:ts proposition nr 150.
Specialvård för sjuka och abnorma barn.
36 §.
År omhändertaget barn till följd av kropps- eller sinnessjukdom, vanför het eller annan kroppslig eller andlig brist eller svaghet i behov av särskild vård, har barnavårdsnämnden att vidtaga erforderliga åtgärder för att be reda barnet dylik vård å härför lämpad anstalt eller annorstädes.
Vissa uppfostringsåtgärder m. m.
37 §.
1 mom. Om uppsikt över skyddshemselev, om disciplinära åtgärder för tillrättavisande av sådan elev samt om den rätt till umgänge med elev, som tillkommer elevens föräldrar, gäller vad därom stadgas i det jämlikt 44 § för skyddshemmet utfärdade reglementet.
2 mom. Beträffande omhändertaget barn, som ej är skyddshemselev, till kommer barnavårdsnämnden eller den, åt vilken nämnden sådant överlåtit, den rätt att hava uppsikt över barnet och att tukta det, vilken eljest till kommer föräldrarna.
Föräldrarna äro i avseende å rätten till umgänge med barnet underkastade de bestämmelser, som nämnden med hänsyn till barnets uppfostran finner skäligt meddela; dock må föräldrar till barn, som omhändertagits för sam- hällsvård, ej betagas tillfälle till umgänge med barnet, med mindre särskilda omständigheter därtill föranleda.
38 §.
Anmälan om förordnande av förmyndare för omhändertaget barn bör, när skäl därtill föreligger, göras hos vederbörande domstol, i fråga om skydds hemselev av hemmets styrelse och beträffande annat barn av barnavårds nämnden.
16
Kungl. Maj:ts proposition nr 150.
5 KAP.
Om barnhem och skyddshem
Barnhem.
39 §.
Med barnhem förstås i denna lag
dels för stadigvarande vård och uppfostran av barn avsedd anstalt, som
ej är att hänföra till skyddshem eller allmän uppfostringsanstalt (barnhem
för stadigvarande vård)
dels ock anstalt för tillfällig vård och för observation av barn eller för
vård av späda barn och deras mödrar (upptagningshem).
40 §.
Över barn, som intagas i barnhem, skall föras förteckning enligt fastställt
formulär.
41 §.
Da barnhem upprättas av kommun eller landsting, skall för hemmet upp
göras plan, vilken underställes länsstyrelsen i det län, där hemmet är be
läget. Länsstyrelsen prövar, huruvida hemmet med hänsyn till belägenhet,
utrymme och inredning är så beskaffat, att där intagna barn kunna erhålla
tillfredsställande vård och uppfostran.
På länsstyrelsen ankommer att bestämma, huruvida vid fattigvårdsanstalt
inrättad särskild avdelning för barn må kunna godkännas såsom barnhem.
42 §.
Länsstyrelsen äger, när förhållandena vid barnhem befinnas vara sådana,
att barn ej kunna där erhålla tillfredsställande vård och uppfostran, förordna
om de åtgärder, som må vara erforderliga till missförhållandenas avhjälpande,
eller ock förbjuda, att barn vidare vårdas i barnhemmet.
Skyddshem.
43 §.
1 mom. För beredande av skyddsuppfostran åt vanartade barn skall för
varje landstingsområde samt för varje stad, som ej deltager i landsting, finnas
anstalt (skyddshem) med erforderligt antal platser. Skyddshem för lands
tingsområde upprättas genom landstingets och för stad, som nyss sagts,
genom stadsfullmäktiges försorg. Två eller flera landsting eller städer av
ovan angivet slag eller landsting och dylik stad må förena sig om gemen
samt skyddshem.
Skyddshem må jämväl kunna upprättas av annan än landsting eller stad,
som nu är nämnd. Landsting eller dylik stad må av Konungen befrias från
skyldighet att upprätta skyddshem, därest erforderligt antal platser står till
förfogande i annan tillhörigt skyddshem.
2 mom. Yanartade barn, vilka på grund av sin ålder eller vanartens be
skaffenhet icke lämpligen kunna uppfostras i skyddshem, som i 1 mom. sägs,
böra, där så kan ske, intagas i särskilda, för sådana barn avsedda, av staten
eller annan upprättade skyddshem eller avdelningar av skyddshem.
3 mom. Yanartade barn, som på grund av kropps- eller sinnessjukdom,
vanförhet eller annan kroppslig eller andlig brist eller svaghet icke lämpligen
kunna uppfostras i skyddshem, som avses i 1 eller 2 mom., och åt vilka
ej heller vård kan beredas å anstalt, som i 36 § sägs, böra, där så kan ske,
intagas i särskilt för sådana barn avsedda, av staten eller annan upprättade
skyddshem eller avdelningar av skyddshem.
4 mom. Skyddshemselever över femton år, som visat särdeles svår van
art, må överlämnas till allmän uppfostringsanstalt.
44 §.
1 mom. Skyddshem skall vara försett med ett av Konungen fastställt
reglemente. Skyddshem, som upprättas av annan än staten, skall vara god
känt av Konungen. Högsta antalet elever, som må samtidigt vara intagna
i ett skyddshem, bestämmes av Konungen.
Elever av olika kön må ej intagas i samma skyddshem.
2 mom. Skyddshem skall stå under ledning av en styrelse, som har att
besluta om intagning i hemmet.
Den närmaste skötseln av skyddshemmet utövas av en föreståndare. I
övrigt skall vid hemmet finnas personal, tillräcklig och lämplig att lämna
eleverna den personliga vård och handledning, som i varje särskilt fall er
fordras.
Inom skyddshem skall meddelas skolundervisning av den omfattning och
beskaffenhet, som gällande bestämmelser om folkundervisningen föreskriva.
Där sådant i särskilda fall anses lämpligt och överenskommelse kan träffas
med vederbörande skoldistrikt, må skyddshemselev kunna deltaga i under
visningen inom distriktet tillhörig skola.
3 mom. Konungen meddelar närmare bestämmelser angående vanartade
barns intagning i skyddshem, som omförmälas i 43 § 2 och 3 mom., samt
angående överflyttning av elev från ett skyddshem till skyddshem av annat
slag och från skyddshem till allmän uppfostringsanstalt.
4 mom. Beträffande skyddshemselev, som överlämnats till allmän upp
fostringsanstalt, gäller i motsvarande tillämpning vad i 2—6 samt 10 och 11
§§ i lagen angående verkställighet av domstols förordnande om tvångsupp-
fostran är stadgat.
Katigt. Maj:ts proposition nr 150.
17
Bihang till riksdagens protokoll 1024. 1 saml. 112 käft. (Nr 150.)
197» 23 2
18
Kung!,. Maj:ts proposition nr 150.
6 KAP.
Om utskrivning m. m.
45 §.
För skyddsuppfostran omhändertaget barn må, där så prövas lämp
ligt, tills vidare utskrivas (villkorlig utskrivning). Beslut härom meddelas,,
beträffande skyddshem selev av hemmets styrelse och eljest av barnavårds
nämnden. I beslutet bör uppställas villkor med hänsyn till barnets bostad
och sysselsättning samt förordnas om övervakning av barnet. Beslut om
villkorlig utskrivning innefattar rätt för styrelsen eller nämnden att när som
helst återtaga barnet; och skall barnet återtagas, där dess uppförande eller
annat förhållande föranleder därtill.
Villkorlig utskrivning av skyddshem selev bör ej, utan att särskilda om
ständigheter därtill föranleda, äga rum, förr än ett år förflutit, sedan eleven
blivit intagen i skyddshemmet, eller senare än att eleven får tillfälle att
vistas utom skyddshemmet minst sex månader, innan han slutligt utskrives.
46 §.
1 mom. När för skyddsuppfostran omhändertaget barn anses ej vidare
vara i behov av sådan uppfostran, skall densamma förklaras avslutad (slutlig
utskrivning).
Beslut om slutlig utskrivning meddelas beträffande skyddshemselev av
hemmets styrelse och eljest av barnavårdsnämnden.
2 mom. Slutlig utskrivning av barn, som omhändertagits för skydds
uppfostran, skall äga rum senast, då barnet fyller aderton år. Utskrivning
av elev, som intagits i skyddshem efter fyllda femton år, må dock upp
skjutas, till dess tre år förflutit från intagandet. Har skyddshemselevs upp
förande varit opålitligt, må med utskrivningen anstå, till dess han fyllt
tjuguett år.
3 mom. Vid slutlig utskrivning har vederbörande nämnd eller styrelse
att, då omständigheterna därtill föranleda, tillse, att barnet erhåller lämpligt
arbete och nödig utrustning.
Nämnden eller styrelsen bör även, där så prövas lämpligt, besluta, att
den utskrivne skall stå under tillsyn under en tid av minst ett och högst
tre år från utskrivningen, i intet fall dock längre än till fyllda tjuguett år
beträffande skyddshemselev och till fyllda aderton år beträffande annan ut
skriven. I fråga om träffande av arbetsavtal för den utskrivne har nämnden
eller styrelsen enahanda rätt, som enligt lag tillkommer föräldrarna.
47 §.
1 mom. När för samhällsvård omhändertaget barn anses ej vidare vara
i behov av sådan vård, har barnavårdsnämnden eller dess ordförande eller,
därest nämnden sådant medgivit, annan ledamot av nämnden eller tjänste
man hos densamma att fatta beslut om vårdens upphörande samt, då om
ständigheterna därtill föranleda, tillse, att barnet erhåller lämpligt arbete
och nödig utrustning.
Vad nu är sagt gäller även, då föräldrarna påkalla samhällsvårdens upp
körande, och sådant fall ej är för handen, som i 2 mom. sägs.
Då beslut, varom ovan förmäles, meddelas av ordföranden eller annan
ledamot eller av tjänsteman, skall anmälan därom göras vid nämndens nästa
sammanträde.
2 mom. Finner barnavårdsnämnden samhällsvården icke kunna upphöra
utan sådan fara för barnet, som avses i 22 § a) eller b), eller befinnes bar
net så vanartat, som i 22 § c) sägs, bör nämnden förklara barnet vara om
händertaget för skyddsuppfostran. I fall, som här avses, skall vad i 24 §
2 mom. samt 25 och 26 §§ är stadgat äga motsvarande tillämpning.
3 mom. Samhällsvård skall upphöra senast, då för sådan vård omhänder
taget barn fyllt sexton år.
4 mom. Då samhällsvård upphör, bör barnavårdsnämnden, där så prövas
lämpligt, besluta, att barnet skall stå under tillsyn under en tid av minst
sex månader och högst tre år från upphörandet, dock i intet fall längre än
till fyllda aderton år. I fråga om träffande av arbetsavtal för barnet har
nämnden enahanda rätt, som enligt lag tillkommer föräldrarna.
48 §.
Barnavårdsnämnds beslut om barns omhändertagande förfaller, då verk
ställighet skall ske av domstols beslut, varigenom
a) barnet dömts till böter, fängelse eller straffarbete och förordnande med
delats om den dömdes insättande i allmän uppfostringsanstalt,
b) barnet eljest dömts till fängelse eller straffarbete utan tillämpning av
lagen angående villkorlig straffdom, eller
c) anstånd med barnet villkorligt ådömt fängelsestraff eller straffarbete för
klarats förverkat.
Yad sålunda stadgats gäller även beträffande skyddshemselev, som jäm
likt 43 § 4 mom. överlämnats till allmän uppfostringsanstalt.
7 KAP.
Om kontroll över fosterbarnsvården.
Inledande bestämmelser.
49 §.
1 mom. Barn under sexton år, som mot ersättning fostras hos annan än
föräldrarna eller särskilt förordnad förmyndare, vilken har vårdnaden om
barnet, benämnes i denna lag fosterbarn och står under barnavårdsnämndens
tillsyn i enlighet med bestämmelserna i detta kapitel. Detsamma gäller,
även om ersättning ej utgår, barn i nämnda ålder, som är intaget i barnhem.
2 mom. Då särskilda omständigheter därtill föranleda, äger barnavårds
nämnden eller, i brådskande fall, dess ordförande besluta, att barn under
sexton år, vilket vistas hos annan än föräldrarna eller förmyndare, som ovan
sägs, men ej är jämlikt 1 mom. att hänföra till fosterbarn, skall tills vidare
anses såsom sådant; och skall i dylikt fall vad i detta kapitel och 73 § är
Kungl. Maj:ts proposition nr 150.
19
20
stadgat äga tillämpning. Då sådant beslut meddelas av ordföranden, skall
anmälan därom göras vid nästa sammanträde hos nämnden, som prövar, huru
vida beslutet skall äga bestånd.
3 mom. I denna lag förstås med
fosterhem: enskilt hem, vari fosterbarn mottagits, samt
barn af'ostrare: den, som i fosterhem mottagit fosterbarn, och, då fråga är
om anstalt, dennas föreståndare.
50 §.
Bestämmelserna i detta kapitel äga ej tillämpning å
a) elev i skyddshem eller allmän uppfostringsanstalt,
b) barn, som är intaget i anstalt för abnorma eller vanföra, samt
c) av kommunens barnavårdsnämnd omhändertaget barn, som vistas inom
kommunen.
Barnafostrares anmälningsskyldighet m. m.
51
§.
1 mom. Om mottagandet av fosterbarn åligger det barnafostraren att göra
anmälan hos barnavårdsnämnden.
Anmälan skall göras i stad eller köping med egen kommunalförvaltning
inom två dagar och annorstädes inom åtta dagar efter fosterbarnets motta
gande samt innefatta uppgift om
a) barnafostrarens namn och adress ävensom, då barnet mottagits i b arn
hem, dettas benämning samt
b) dens namn och adress, som överlämnat barnet.
Vid anmälan eller inom den tid, nämnden förelägger, skall företes utdrag
av födelse- och dopbok eller åldersbetyg rörande barnet samt lämnas redo
görelse för de villkor, under vilka barnet mottagits, och de förhållanden i
övrigt, som hava betydelse för bedömande av fosterhemmets eller barn
hemmets lämplighet.
Anmälan kan göras skriftligen eller muntligen och må ske, utom hos
nämnden, även hos de i 17 § första stycket omförmälda personer.
2 mom. Då fosterhem eller barnhem flyttas till annan lägenhet inom
kommunen, åligger det barnafostraren att därom göra anmälan hos barna
vårdsnämnden inom den tid, som i 1 mom. sägs.
3 mom. Flyttas fosterhem eller barnhem till annan kommun, är barna
fostraren skyldig att hos dess nämnd göra anmälan i enlighet med vad i
1 mom. sägs.
Barnafostraren skall dessutom före avflyttningen göra anmälan därom hos
barnavårdsnämnden i avflyttningskommunen med uppgift om den kommun,
till vilken flyttning kommer att äga rum.
4 mom. Har fosterbarn avlidit eller har barnafostraren lämnat detsamma
från sig, skall han hos barnavårdsnämnden göra anmälan därom, i stad eller
köping med egen kommunalförvaltning inom två dagar och annorstädes inom
fyra dagar, efter det barnet avlidit eller bortlämnats. Vid anmälan att foster
barn överlämnats till annan, skall tillika uppgivas dennes namn och adress.
Kung!. Maj:ts proposition nr 150.
Kvngl. Maj:ts proposition nr 150.
21
Tillsyn.
52 §.
Barnavårdsnämnden skall noggrant tillse, att fosterbarn komma i åtnju tande av tillfredsställande vård och uppfostran samt, i händelse av sjukdom, den särskilda vård, som omständigheterna påkalla. Synnerlig uppmärksamhet skall ägnas åt vården av späda fosterbarn.
Nämnden har att giva de barnafostrare, vilka äro i behov därav, erforder liga föreskrifter rörande barns vård och uppfostran.
53 §.
Då barnavårdsnämnden erhållit vetskap om fosterbarns mottagande i fosterhem eller barnhem, har nämnden att, såframt den icke redan äger nog grann kännedom om hemmet, ofördröjligen låta verkställa undersökning an gående dess beskaffenhet.
Aven eljest har nämnden att, i den mån så prövas påkallat, låta verkställa undersökning av förhållandena i fosterhem och barnhem.
Åtgärder mot missförhållanden i fosterhem.
54 §.
Finner barnavårdsnämnden, att fosterbarn med hänsyn till barnafostrarens personliga egenskaper eller förhållandena i övrigt icke hos honom erhåller tillfredsställande vård och uppfostran, skall nämnden genom lämpliga före ställningar söka åstadkomma rättelse. Då omständigheterna i det särskilda fallet giva anledning därtill, äger nämnden föreskriva, att barnafostraren skall anlita lämplig, till stöd för barns hemuppfostran inrättad anstalt eller ock att barnet skall hållas till av nämnden bestämd, lämplig sysselsättning.
55 §.
Prövar nämnden de i 54 § anvisade åtgärderna vara gagnlösa, eller hava sådana åtgärder vidtagits, utan att rättelse vunnits, skall nämnden förelägga barnafostraren att inom tid, som av nämnden bestämmes, lämna barnet från sig till den, som är skyldig att taga vård om detsamma. Befinnes ej detta lämpligt, eller kan barnet ej utan allvarlig våda kvarbliva i fosterhemmet, till dess det kan, på sätt nyss är föreskrivet, av barnafostraren avlämnas, har barnavårdsnämnden att omhändertaga barnet och därmed förfara såsom med barn, som omhändertagits för samhällsvård.
Då fosterbarn, vilket mottagits i fosterhem, icke uppnått ett ars ålder och barnafostraren redan för vård omliänderhar två sådana fosterbarn, bör nämn den jämväl förfara på sätt i nästföregående stycke är stadgat; dock äger nämnden härvid göra undantag, då särskild anledning därtill förekommer,
I avseende å behandlingen av ärende angående barns omhändertagande jämlikt denna § skall vad i 31 § är stadgat om omhändertagande för sam hällsvård äga motsvarande tillämpning.
22
Då åtgärd vidtagits enligt denna §, åligger det nämnden att härom oför
dröjligen underrätta den, som är skyldig att taga vård om barnet.
56 §.
1 mom. Har barnavårdsnämnd vidtagit åtgärd, som i 55 § sägs,5 äger
nämnden tillika, om skäl därtill föreligger, meddela barn afostraren förbud att
vidare mottaga fosterbarn.
Sådant förbud må ock, utan att åtgärd enligt 55 § vidtagits, meddelas
person, som kan antagas hava för avsikt att mottaga fosterbarn, om med
hänsyn till hans personliga egenskaper eller förhållandena i övrigt fara före
ligger, att fosterbarn icke kan hos honom erhålla tillfredsställande vård och
uppfostran.
Befinnes lägenhet, som begagnas eller kan antagas komma att begagnas
såsom fosterhem, vara hälsovådlig, må förbud kunna av barnavårdsnämnden
utfärdas mot fosterbarns mottagande i denna lägenhet.
2 mom. Förbud för viss person att mottaga fosterbarn fortfar att gälla
även om den, som förbudet gäller, flyttar till annan kommun. Den barna
vårdsnämnd, som meddelat förbudet, skall, då den erhåller kännedom om av
flyttningen, ofördröjligen lämna barnavårdsnämnden i den kommun, dit in
flyttningen uppgivits skola ske eller veterligen ägt rum, underrättelse om
förbudet. Barnavårdsnämnd, som erhållit sådan underrättelse, skall ock, där
den person, förbudet gäller, ånyo avflyttar till annan kommun, om förbudet
underrätta barnavårdsnämnden i sistnämnda kommun.
3 mom. Förbud, som i denna § avses, må av barnavårdsnämnden åter
kallas, när förhållandena giva anledning därtill. Har den, som förbjudits
mottaga fosterbarn, flyttat till annan kommun, ankommer på barnavårds
nämnden i denna kommun att besluta om återkallelse av förbudet.
57 §.
Underlåter den, som är anmälningsskyldig enligt 51 §, att göra föreskriven
anmälan, må barnavårdsnämnden, där den finner omständigheterna därtill
föranleda, vidtaga åtgärd enligt 55 § ävensom meddela förbud för honom att
mottaga fosterbarn.
58 §.
Finner barnavårdsnämnden, att barn, som överlämnats till fosterhem inom
kommunen av barnavårdsnämnden i annan kommun, ej erhåller tillfreds
ställande vård och uppfostran eller att det genom vanart utövar menlig in
verkan på andra barn, skall underrättelse härom ofördröjligen meddelas den
nämnd, som överlämnat barnet till fosterhemmet.
Leder sådan underrättelse icke till åsyftad verkan, må barnavårdsnämn,
den antingen själv vidtaga åtgärd, som för varje fall är i denna lag stadgad
eller ock om förhållandet göra anmälan hos länsstyrelsen för åtgärd, som
ankommer på denna myndighet.
Kungl. Maj:ts proposition nr 150,
23
Åtgärder mot missförhållanden i anstalt.
59 §.
1 mom. Finner barnavårdsnämnden, att barnhem icke är med hänsyn till
belägenhet, utrymme och utrustning så beskaffat, att där intagna fosterbarn
kunna erhålla tillfredsställande vård och uppfostran, eller att hemmet icke
står under sådan ledning eller har sådan personal, att trygghet vinnes för
dess ändamålsenliga skötsel, eller har barnafostraren åsidosatt honom jäm
likt 51 § åliggande anmälningsskyldighet, bör nämnden genom lämpliga före
ställningar hos hemmets innehavare eller hos dess styrelse, där sådan finnes,
söka åstadkomma rättelse.
Åtgärd, som nu är sagd, bör jämväl av nämnden vidtagas, då i barnhem
vårdas flera än två fosterbarn under ett års ålder; dock äger nämnden, då
fullt betryggande anordningar vidtagits, tillåta att flera än två sådana barn
vårdas i hemmet.
2 mom. Leder åtgärd, som i 1 mom. avses, ej till åsyftad verkan, har
nämnden att anmäla saken hos länsstyrelsen.
Råda i barnhemmet sådana missförhållanden, att där intagna fosterbarn
icke kunna utan fara för liv eller hälsa kvarbliva i hemmet, till dess läns
styrelsen hinner besluta i ärendet, har barnavårdsnämnden att omedelbart
omhändertaga barnen och med dem förfara såsom med barn, som omhänder
tagits för samhällsvård.
I avseende å behandlingen av ärende angående barns omhändertagande
jämlikt detta moment skall vad i 31 § är stadgat om omhändertagande för
samhällsvård äga motsvarande tillämpning.
3 mom. Bestämmelserna i 58 § äga motsvarande tillämpning beträffande
barnhem.
4 mom. Yad i denna § är stadgat om barnhem gäller även annan anstalt,
där fosterbarn är intaget.
Undantag från bestämmelserna i detta kapitel.
60
§.
1 mom. Konungen må, där barnavårdsnämnd prövas hava vidtagit fullt
betryggande anordningar för tillsyn över barn, som av nämnden överlämnats
till fosterhem eller barnhem utom vederbörande kommun, medgiva nämnden
befrielse tills vidare under högst tio år, i den mån så prövas lämpligt, från
tillämpningen av bestämmelserna i detta kapitel. I sammanhang härmed
må jämväl meddelas befrielse från anmälningsskyldighet enligt 34 § 3 mom.
och 35 § 1 mom.
2 mom. Dylikt medgivande må ock, där enahanda anordningar prövas
vara träffade, av Konungen meddelas styrelse för barnavårdsanstalt, som är
försedd med av Konungen fastställt reglemente, i avseende å barn, som till
höra anstalten.
3 mom. I fråga om annan barnavårdsanstalt än i 2 mom. sägs må läns
styrelsen, efter vederbörande tjänsteläkares och barnavårdsnämnds hörande,
Kungl. Maj:ts proposition nr 150.
tills vidare medgiva befrielse, i den mån så prövas lämpligt, från tillämp ningen av bestämmelserna i detta kapitel. Medgivande skall avse bestämd lägenhet; och ma för detsamma uppställas de villkor, som prövas erforderliga.
4 mom. Befrielse, som i 3 mom. avses, må även, då synnerliga skäl där till föreligga, medgivas beträffande fosterhem; dock att befrielse ej må med givas från anmälningsskyldighet, varom stadgas i 51 §. Beslut om befrielse meddelas av barnavårdsnämnden. Tjänsteläkares hörande erfordras ej.
Kungl. Maj:ts proposition nr 150.
8 KAP.
Om kostnaderna för samhällets barnavård m. m.
61 §.
Kommunens utgifter för samhällets barnavård skola, i den mån de icke täckas av eljest för ändamålet avsedda medel, bestridas genom tillskott efter de grunder, som för kommunalutskylders utgörande i allmänhet äro stadgade.
62 §.
Utgift, som kommun haft för omhändertaget barn, inverkar på förvärv av hemortsrätt på enahanda sätt, som i 49 § i lagen om fattigvården är stadgat beträffande fattigvård, lämnad enligt 1 § samma lag; dock inverkar utgift för barn, som fyllt sexton år, allenast på barnets eget förvärv av hemortsrätt.
I fråga om ersättning av hemortskommun för utgift för omhändertaget barn har kommunen den rätt, som enligt 50 och 51 §§ samma lag tillkommer fattigvårdssamhälle.
Har barn omhändertagits för •samhällsvård inom annan kommun än denr där det har hemortsrätt, gäller om barnavårdsnämnds rätt att påfordra hemsändning samt om ersättning för hem sändningskostnad i motsvarande tillämpning vad i 57 § i nämnda lag är stadgat.
63 §.
Har kommun haft utgift för omhändertaget barns vård å anstalt, som avses i 40, 41 eller 42 § i lagen om fattigvården, eller har kommun haft utgift för sådant barn i fall, då jämlikt 60 § samma lag ersättning för fattig vård lämnas av staten, äger kommunen i förhållande till vederbörande lands ting eller staten den rätt, som enligt omförmälda lagrum tillkommer fattig vårdssamhälle.
64 §.
Har kommun, enligt vad därom är särskilt stadgat, för skyddshemselevs uppfostran inom eller utom skyddshem erlagt avgift (skyddshemsavgift), och äro ej sadana omständigheter för handen, att gottgörelse för avgiften enligt vad i 63 § sägs skall lämnas av staten, då äger den kommun, där eleven har hemortsrätt, att av det landsting, inom vars område kommunen är belägen, utfå bidrag till bestridande av avgiften enligt särskilt stadgade grunder.
Kungl. Maj:ts proposition nr 150.
25
65 §.
I avseende å behandling av frågor om ersättning av kommun, landsting
eller staten för utgift för omhändertaget barn samt om övertagande av
skyldighet att ansvara för kostnad för sådant barn ävensom i avseende å
tid för anhängiggörande av talan gäller i tillämpliga delar vad för motsvarande
fall är stadgat i 8 kap. i lagen om fattigvården, med iakttagande dock, att
vad där är sagt om fattigvårdsstyrelse och fattigvårdssamhälle skall gälla
barnavårdsnämnd och kommun.
66
§.
Konungen må med främmande makt under förutsättning av ömsesidighet
träffa överenskommelse om behandling här i riket av dess undersåtar, vilka
omhändertagas jämlikt denna lag, och om gottgörelse för därvid uppkommen
kostnad.
67 §.
Om statsbidrag till bestridande av vissa kostnader enligt denna lag är
särskilt stadgat.
9 KAP.
Om enskildas ersättnings- och arbetsskyldighet.
68
§.
1 mom. Då barn omhändertages för skyddsuppfostran eller samhällsvård
under förhållanden, vilka synas utvisa, att behovet därav kommer att bliva
varaktigt, äger barnavårdsnämnden, i den mån den ej finner skäl till efter
gift, omhändertaga egendom, som då tillhör barnet eller tillfaller det, medan
det är omhändertaget, samt därav uttaga ersättning för kostnaden för barnet.
2 mom. För kostnaden för omhändertaget barn under sexton år äger
barnavårdsnämnden uttaga ersättning av barnets föräldrar.
Anspråk på ersättning för kostnad, som här sägs, må ej bifallas, där den
ersättningsskyldige genom att återbetala kostnaden eller någon del därav
kan antagas komma att sakna nödiga medel till underhåll för sig och de sina.
Make, som enligt lag är underhållsskyldig mot andra makens barn eller
adoptivbarn, är, då barnavårdsnämnden omhändertagit barnet, skyldig att
efter sin förmåga ersätta kostnaden för barnet.
Har barn, som omhändertagits för skyddsuppfostran, åtnjutit sådan efter
fyllda sexton år, äro föräldrarna skyldiga att efter sin förmåga utgiva ersätt
ning för kostnaden för barnet.
3 mom. Om det högsta ersättningsbelopp, som må av barnavårdsnämnden
uttagas enligt denna §, är särskilt stadgat.
4 mom. Har någon, som enligt dom eller avtal är pliktig att till full
görande av lagstadgad underhållsskyldighet utgiva underhållsbidrag till sitt
barn, försummat att fullgöra denna plikt, och har till följd härav barnet måst
av barnavårdsnämnden omhändertagas, då äger barnavårdsnämnden ej uttaga
ersättning enligt 2 mom. av den av föräldrarna, som icke gjort sig skyldig
26
Kung!. Maj:ts proposition nr 150.
till dylik försummelse. I fall, som här avses, skall i barnavårdsnämndens
protokoll göras anteckning om anledningen till omhändertagandet och den
begränsning i ersättningsskyldigheten, som nu är sagd.
69 §.
Där kommun för vård å sjukvårdsinrättning, barnhem, förbättrings- eller
uppfostringsanstalt eller till åtgärder för förebyggande av framtida fattig-
vårdsbehov ställt särskilda medel till barnavårdsnämndens förfogande, an
kommer det på kommunen att bestämma, huruvida ersättningsskyldighet,
varom i 68 § sägs, skall äga rum för utgift, som bestrides av dessa medel.
70 §.
Talan om utbekommande av ersättning enligt 68 § anhängiggöres hos
länsstyrelsen i länet.
Om den, som sökes, har sitt bo och hemvist eller uppehåller sig i annat
län, överlämnas ärendet för prövning till länsstyrelsen därstädes. Talan mot
den, som ingenstädes äger stadigt hemvist eller icke är svensk medborgare,
prövas av länsstyrelsen i det län, där han finnes.
71 §.
1 mom. Då enskild person är jämlikt 68 § 2 mom. skyldig att ersätta
kostnaden för omhändertaget barns vård, bör, där ej omständigheterna annat
föranleda, i den ordning i denna § sägs bestämmas det belopp, varmed den
ersättningsskyldige har att å vissa tider, så länge vården fortfar, till barna
vårdsnämnden utgiva bidrag till barnets vård.
Vid bidragets bestämmande bör hänsyn tagas, å ena sidan till kostnaden
för vården samt å andra sidan till den ersättningsskyldiges betalningsför
måga, varjämte tiderna för bidragets utgivande böra så lämpas, att utgivandet
underlättas.
Barnavårdsnämnden i den kommun, där barnet äger hemortsrätt, bör med
den ersättningsskyldige om utgivandet träffa avtal, vilket skall slutas genom
skriftlig, av två personer bevittnad handling.
Därest avtal ej kan komma till stånd, äger nämnden att, med bifogande
av utredning rörande den ersättningsskyldiges betalningsförmåga, hos läns
styrelsen i länet göra ansökan om fastställande av bidrag. Länsstyrelsen
prövar efter ovan angivna grunder, med vilket belopp och å vilka tider bidrag
skall utgå. I fall, som här avses, skall vad i 70 § andra stycket är stadgat
äga motsvarande tillämpning.
2 mom. Yppas, efter det avtal träffats eller bidraget blivit av länsstyrelsen
fastställt, anledning till jämkning i bidragets belopp eller tiderna för dess
erläggande, må sådan jämkning kunna efter överenskommelse mellan barna
vårdsnämnden och den ersättningsskyldige äga rum. Kommer ej dylik
överenskommelse till stånd, må länsstyrelsen, utan hinder av förut träffat
avtal eller meddelat beslut, kunna förordna om jämkning.
27
72 §.
Skyldig att efter föreläggande av barnavårdsnämnden inställa sig till och efter sin förmåga fullgöra honom å fattigvårdsanstalt eller eljest anvisat arbete är
a) den, som av lastbarhet, vårdslöshet, lättja eller liknöjdhet så försummar sina skyldigheter mot sitt barn, som ej fyllt sexton år, att skyddsuppfostran eller samhällsvård måste beredas detta, och 'tillika undandrager sig fullgöran det av den honom härför åliggande ersättningsskyldighet, samt
b) den, som enligt av domstol meddelat slutligt utslag eller skriftligt, av två personer bevittnat avtal är pliktig att till fullgörande av lagstadgad underhållsskyldighet utgiva underhållsbidrag till sitt barn, som ej fyllt sexton år, men av lättja eller liknöjdhet underlåter att fullgöra denna plikt och härigenom föranleder sådan försämring av det uppehälle och den upp fostran, som lagligen tillkomma barnet, att särskild åtgärd mot den försum lige prövas påkallad för att framtvinga underhållsskyldighetens fullgörande.
Den arbetsskyldige må kvarhållas å anstalten eller i arbetet, intill dess grundad anledning föreligger till antagande, att han skall söka efter förmåga fullgöra sina skyldigheter mot barnet; dock må han ej kvarhållas i oavbruten följd under längre tid än ett år.
Yad i 71, 72, 74, 75 och 76 §§ i lagen om fattigvården är stadgat om inverkan av arbetsskyldighetens fullgörande, om handräckning samt om varning och tvångsarbete såsom påföljd vid underlåtenhet av eller tredska eller dåligt uppförande vid utförande av anvisat arbete skall i motsvarande tillämpning lända till efterrättelse, med iakttagande dock, att vad enligt nämnda §§ åligger fattigvårdsstyrelsen i stället skall ankomma på barnavårds nämnden.
Kungl. Maj:ts proposition nr 150.
10 KAP.
Straffbestämmelser och allmänna föreskrifter.
73 §.
Försummar någon att fullgöra anmälningsskyldighet i fall, som omförmäles i 51 §, vare förfallen till böter från och med fem till och med etthundra kronor.
Har någon i trots av förbud, varom i 42, 56 eller 57 §§ sägs, mottagit fosterbarn, straffes med böter från och med femtio till och med femhundra kronor eller, då omständigheterna äro synnerligen försvårande, med fängelse i högst sex månader.
74 §.
1 mom. Har någon genom att dölja barn, som avses i 22 eller 49 §, eller genom att hjälpa det att avvika eller genom vilseledande uppgifter uppsåtligen lagt hinder i vägen för verkställighet av beslut eller undersök ning i ärende rörande barnet,
eller har någon uppsåtligen förlett eller hjälpt barn, som omhändertagits för skyddsuppfostran, att avvika från hem eller anstalt, dit det överlämnats,
28
straffes, där gärningen icke eljest är i lag belagd med strängare straff,
med böter från och med fem till och med femhundra kronor eller, då om
ständigheterna äro synnerligen försvårande, med fängelse i högst sex månader.
2 mom. Den, som överträder av barnavårdsnämnd eller styrelse eller
föreståndare för skyddshem meddelat förbud mot att besöka barn, som om
händertagits för skyddsuppfostran, straffes, där gärningen icke eljest är i
lag belagd med strängare straff, med böter från och med fem till och med
femhundra kronor.
75 §.
1 mom. Har barnavårdsnämnd i fall, som avses i 24 § 2 mom., kallat
föräldrar att personligen inställa sig inför nämnden eller särskilt utsett om
bud, och utebliva de utan laga förfall, skall en var av dem bota fem kronor
och av nämnden genom upprepade viten, som dock tillsammans ej må över
stiga etthundra kronor för eu var av dem, tillhållas att inställa sig. Kunna
de ändå ej förmås till inställelse, må nämnden begära handräckning hos
polismyndigheten.
Då i fall, som nyss är sagt, barn kallats till inställelse, må nämnden
ålägga den, som har barnet i sin vård, att ombesörja dess inställande eller
efter omständigheterna därom förordna på annat lämpligt sätt. Där så er
fordras, må nämnden begära handräckning hos polismyndigheten.
Har underställning jämlikt 25 § ägt rum, äger länsstyrelsen förelägga
föräldrarna inställelse vid vite eller äventyr av hämtning. Om barnets in
ställande gäller i motsvarande tillämpning vad i nästföregående stycke är
stadgat.
2 mom. Där barnavårdsnämnd i annat fall än i 24 § 2 mom. avses, kallat
någon, som bor eller uppehåller sig inom kommunen, till personlig instäl
lelse för att höras i något till nämndens behandling hörande ärende, skall
vad i 1 mom. är stadgat äga motsvarande tillämpning, med iakttagande dock,
att den sålunda kallade ej är pliktig att hörsamma kallelsen, om han ej minst
fyra dagar förut erhållit del därav.
Kungl. Maj:ts proposition nr 150.
76 §.
Förseelse, som i detta kapitel avses, må ej åtalas av allmän åklagare, där
den ej av målsägande eller vederbörande barnavårdsnämnd till åtal angives.
Böter och viten, som ådömas enligt denna lag, tillfalla kommunens kassa.
Saknas tillgång till böternas eller vitenas fulla gäldande, skola de förvand
las enligt allmän strafflag.
77 §.
Barnavårdsnämnd eller dess ordförande samt styrelse eller föreståndare
för skyddshem äga att, där de så pröva nödigt för vidtagande av åtgärd,
som enligt denna lag ankommer på dem, utan kostnad för nämnden eller
styrelsen erhålla handräckning av polismyndighet ävensom biträde av präster
skap och kommunal myndighet.
29
78 §.
Vad i denna lag stadgas angående föräldrar gäller adop tant, när fråga är om adoptivbarn. Barnets föräldrar äro ej skyldiga att utgiva ersättning enligt 68 § 2 mom., där ej adoptanten samt, om denne är gift, hans make bliva ur stånd att fullgöra sin ersättningsskyldighet.
Tillkommer vårdnaden om barn allenast den ena av dess föräldrar eller särskilt förordnad förmyndare, skall vad i 3, 6 och 10 kap. är stadgat med avseende å föräldrarna gälla om den, som har vårdnaden.
79 §.
Medicinalstyrelsen har att till ledning för barnavårdsnämnder och en skilda meddela nödiga råd och anvisningar beträffande vård av barn, särskilt av späda sådana.
80 §.
Barnavårdsnämnden skall årligen före januari månads utgång till provin sialläkaren eller extra provinsialläkaren i det distrikt, dit kommunen hör, avgiva förteckning å samtliga under nämndens tillsyn stående barn, som vid slutet av nästföregående år vårdades i fosterhem och barnhem inom kommu nen. Förteckningen skall för varje barn innehålla uppgift å barnets namn och födelsedag, barnafostrarens namn och adress ävensom, då barnet mot tagits i barnhem, dettas benämning.
Kungl. Maj.ts proposition nr 150
11 KAP.
Om klagan i mål och ärenden enligt denna lag.
81 §.
1 mom. Då barnavårdsnämnd meddelat beslut, varigenom barns omhän dertagande för samhällsvård vägrats,
eller barnavårdsnämnd eller styrelse för skyddshem, som avses i 43 § 1 mom., avslagit framställning om slutlig utskrivning av för skyddsuppfostran omhändertaget barn,
eller barnavårdsnämnd meddelat beslut i fråga, som avses i 7 kap., eller barnavårdsnämnd eller styrelse för anstalt meddelat beslut rörande behandlingen vid fullgörande av arbetsskyldighet eller beträffande kvarhål- lande av arbetsskyldig å anstalten eller i arbetet,
eller barnavårdsnämnd meddelat beslut i annat ärende enligt denna lag, vilket icke angår i 3, 4 eller 6 kap. avsedd fråga och icke heller förvaltnings fråga, för vars behandling nämnden jämlikt de i denna lag eller kommunal lagarna givna föreskrifter är ansvarig endast inför kommunen,
må den, som beslutet rörer, anföra besvär hos länsstyrelsen inom trettio dagar, räknade från det han av beslutet erhållit del; dock går beslutet i verkställighet, där ej förbud däremot meddelas av länsstyrelsen.
2 mom. Oavsett huruvida besvär enligt 1 mom. anförts, har länsstyrel sen att, då missförhållande föreligger, vars avhjälpande enligt denna lag
30
ankommer på barnavårdsnämnd eller styrelse för anstalt, tillhålla nämnden
eller styrelsen att vidtaga erforderlig åtgärd.
En var äger rätt att om missförhållande, som här nämnts, göra anmälan
hos uppsiktsmyndighet, varom i 2 kap. förmäles.
3 mom. Över varning, som meddelats jämlikt 72 § i denna lag, må klagan
ej föras; dock äger länsstyrelsen, i sammanhang med prövning av yrkande om
den felandes dömande till tvångsarbete, pröva varningens befogenhet.
4 mom. Barnavårdsnämnd, vilken är missnöjd med beslut av styrelse för
skyddshem, som avses i 43 § 1 mom., eller med beslut av styrelse för
arbetshem rörande någons intagning i skydds- eller arbetshemmet, äger över
beslutet anföra besvär hos länsstyrelsen inom trettio dagar från det nämn
den erhållit del av beslutet.
5 mom. Över beslut av styrelse för skyddshem, som avses i 43 § 2 och
3 mom., må klagan föras i fall, då sådan är enligt denna § medgiven över
annan skyddshem sstyrelses beslut; och äger Konungen meddela närmare be
stämmelser angående klagan, varom här är fråga.
6 mom. Utdrag av barnavårdsnämnds eller anstaltsstyrelses protokoll i
ärende, som i denna § sägs, skall utan avgift tillhandahållas den, som är i
behov därav för klagan över nämndens eller styrelsens beslut.
; 82 §.
År någon missnöjd med handräckning, som av polismyndighet meddelats
enligt denna lag, må han däröver anföra besvär hos länsstyrelsen inom trettio
dagar från handräckningens fullbordande.
_ 83 §.
För talan mot beslut, som enligt denna lag fattats av kommunalstämma,
kommunalfullmäktige, stadsfullmäktige eller allmän rådstuga, gäller vad om
besvär över deras beslut är stadgat i kommimallagarna. Om underställning
av beslut, varom i 12 § förmäles, gäller vad i nämnda lagar sägs rörande
underställning av där avsedda beslut.
84 §■
1 mom. År någon missnöjd med länsstyrelses utslag angående
a) ersättning för kostnad för omhändertaget barn eller angående skyldig
het att ansvara för sådan kostnad,
b) fastställelse av eller jämkning i bidragsskyldighet enligt 71 §,
c) hemsändning eller ersättning för hemsändningskostnad,
d) behandlingen vid fullgörande av arbetsskyldighet eller kvarhållande av
arbetsskyldig å anstalt eller i arbete, eller
e) gottgörelse av staten jämlikt 63 §,
må han däröver anföra besvär hos kammarrätten.
Besvären skola innan klockan tolv å trettionde dagen efter den, då kla
ganden erhållit del av utslaget, avlämnas till länsstyrelsen, som över besvä
ren infordrar vederbörandes förklaring och, sedan sådan inkommit, till kam
marrätten insänder handlingarna i målet jämte bevis om utslagets delgivning
och eget utlåtande.
Kungl. Maj:ts proposition nr 150.
31
2 mom. År utslaget meddelat av länsstyrelsen i annat län, än det kla
ganden tillhör, må besvären, om klaganden det föredrager, inom ovan stad
gade tid avlämnas till länsstyrelsen i sistnämnda län, vilken det åligger att
översända dem till den länsstyrelse, som meddelat utslaget, för att vidare
behandlas i föreskriven ordning.
3 mom. Bestämmelserna i 81 § 3 och 4 mom. i lagen om fattigvården
skola äga motsvarande tillämpning beträffande mål enligt denna lag.
4 mom. Över kammarrättens beslut i mål och ärenden, som avses i denna
lag, må ej klagan föras.
85 §.
1 mom. Till någon söka ändring i länsstyrelses utslag i mål rörande
ådömande av tvångsarbete enligt 72 § i denna lag, skall vad i 83 § i lagen
om fattigvården är stadgat äga motsvarande tillämpning.
2 mom. För klagan över länsstyrelses utslag i andra frågor enligt denna
lag, än förut i detta kapitel är sagt, gäller, efter varje saks beskaffenhet, vad
om besvär över länsstyrelses beslut är i kommunallagarna eller eljest stadgat.
86
§.
Länsstyrelses beslut enligt 3—7 kap. går i verkställighet utan hinder
därav att klagan förts.
Kungl. Maj:ts proposition nr 150.
12 KAP.
Övergångsbestämmelser.
87 §.
Denna lag skall med de i 88 och 89 §§ angivna undantag lända till efter
rättelse från och med den 1 januari 1926.
Genom denna lag upphävas lagen den 6 juni 1902 om fosterbarns vård
samt lagen den 13 juni 1902 angående uppfostran åt vanartade och i sedligt
avseende försummade barn tillika med alla de stadganden, vilka innehålla
ändring eller förklaring av nämnda lagar eller tillägg därtill.
Där i lag eller särskild författning förekommer hänvisning till lagrum,
som ersatts genom bestämmelse i nya lagen, skall i stället denna lända till
efterrättelse.
88
§.
Bestämmelserna i 7 kap. äga ej tillämpning å barn, födda före den 1
januari 1919. I fråga om barn under sexton år, som vistas hos annan än
föräldrarna eller särskilt förordnad förmyndare, vilken har vårdnaden om
barnet, må dock, då särskilda omständigheter därtill föranleda, barnavårds
nämnden eller, i brådskande fall, dess ordförande besluta, att barnet, fastän
fött före nyssnämnda dag, skall tills vidare anses såsom fosterbarn; och skall i
sådant fall vad i 7 kap. och 73 § är stadgat äga tillämpning. Då dylikt be
slut meddelas av ordföranden, skall anmälan därom göras vid nästa samman
träde hos nämnden, som prövar, huruvida beslutet skall äga bestånd.
32
................89 §.
1 mom. I kommun, där särskild barnavårdsnämnd skall tillsättas i enlig
het med bestämmelserna i denna lag, skall sådant första gången ske före
den 1 augusti 1925; åliggande det denna barnavårdsnämnd att efter samråd,
i den mån så anses erforderligt, med fångvårdsstyrelse och andra myndig
heter, vilka förut handhaft hithörande ärenden, avlämna utgifts- och inkomst
förslag för år 1926 i överensstämmelse med kommunallagarna.
2 mom. _ Kommun, som vill vinna befrielse från skyldighet att tillsätta
särskild barnavårdsnämnd, skall till länsstyrelsen ingiva sin till Konungen
ställda ansökan därom. Efter det utredning i frågan verkställts av veder
börande barnavårdskonsulent, insänder länsstyrelsen handlingarna i ärendet
jämte eget yttrande till Konungen.
Har ansökan, som nyss är sagd, bifallits, skall kommunen inom av Konungen
bestämd tid förrätta val, som avses i 7 § och 8 § 2 mom.; och skall beträf
fande avlämnande av utgifts- och inkomstförslag för näst därefter följande
år i tillämpliga delar gälla vad i 1 mom. är stadgat.
3 mom. Har särskilt tillsatt barnavårdsnämnd att övertaga befattning
med barn, vilkas vård och uppfostran förut omhänderhafts av fattigvårds-
styrelsen, må kommun kunna besluta, att med övertagandet skall anstå till
den 1 januari 1927, intill vilken tid fattigvårdsstyrelsen fortfarande har att
i enlighet med lagen om fattigvården ombesörja nämnda barns vård och
uppfostran.
4 mom. Där anmälningsskyldighet enligt 51 § åligger någon, som icke
enligt äldre lag varit anmälningsskyldig, må med anmälan kunna anstå intill
den 1 juli 1926.
5 mom. Vad i denna lag stadgas angående ersättning av kommun, lands
ting, staten eller enskild person för utgift för omhändertaget barn skall icke
tillämpas i fråga om utgift, som uppstått, innan lagen trätt i kraft, utan
skall i sådant hänseende iakttagas vad hittills varit föreskrivet.
Därest före den 1 januari 1926 beslut meddelats i ärende, som avses i
denna lag, skall i fråga om fullföljd av talan mot beslutet eller underställ
ning därav gälla vad förut varit stadgat.
90 §.
Barnavårdsnämnden äger att av de myndigheter, vilka hittills haft sig
anförtrodda de enligt denna lag på barnavårdsnämnden ankommande ange
lägenheter, erhålla hos dem tillgängliga uppgifter och handlingar rörande
barn, om vilka nämnden har att övertaga vård eller tillsyn.
Kungl. Maj:ts proposition nr 150.
Kungl. Majsts proposition nr 150.
33
Förslag
till
LAG
om ändring i vissa delar av lagen den 14 juni 1918
(nr 422) om fattigvården.
Härigenom förordnas, att 36 § i lagen den 14 juni 1918 om fattigvården skall upphöra att gälla samt att 1 och 10 §§, 12 § 1 mom., 30, 38, 43 och 44 §§, 60 § 2 mom., 63, 68, 74, 77 och 92 §§ i samma lag skola erhålla följande ändrade lydelse:
1 §•
Befinnes — —------ —------------- sägs. Fattigvård —---------------------— uppfostran. Med--------------------------------------- — år. Börande omhändertagande av minderårig, som på grund av nöd eller annan dylik anledning är i behov av vård utom hemmet, stadgas i lagen om samhällets barnavård.
10 §.
Fattigvårdsstyrelsen---------------- verkställighet. I sådant — — — — — — — liandhavande. Angående skyldighet i vissa fall för fattigvårdsstyrelsen att tjänstgöra så som barnavårdsnämnd stadgas i lagen om samhällets barnavård.
12
§.
1 mom. Ledamöter---------------------år. Ledamot —---------------------------- talan. Hustru vare ej, på den grund, att äldre giftermålsbalken är tillämplig i fråga om makarnas förmögenhetsförhållanden, obehörig att utöva uppdrag, varom nu är fråga.
Med hänsyn till ämbets- eller tjänstemannaställning må landshövding, landssekreterare, landskamererare, länsassessor eller landsfogde icke vara ledamot eller suppleant i fattigvårdsstyrelse; ej heller landsfiskal i fång vårdsstyrelse inom sitt distrikt. Av kommunen avlönad tjänsteman, som i och för sin befattning är redovisningsskyldig inför fattigvårdsstyrelsen, må icke vara ledamot eller suppleant i samma styrelse.
Beträffande — — — — avsägelserätt.
30 §.
Då understöd lämnats i hemmet eller understödstagare utackorderats i enskilt hem, bör fattigvårdsstyrelsen vaka över att beviljat understöd be hörigen användes och att de, som emottagit understödstagare till vård, full göra sina skyldigheter.
38 §.
1 mom. Fattigvårdsstyrelsen------------— samhället. 2 mom. I fattigvårdssamhälle, där särskild barnavårdsnämnd är tillsatt, böra, i den mån så prövas påkallat, representanter för fattigvårdsstyrelsen
Bihang till riksdagens protokoll 1024. 1 sand. 112 käft. (Nr 150.) ma aa 3
och barnavårdsnämnden eller dessa myndigheter i deras helhet samman komma för rådplägning om angelägenheter, som beröra bådas verksamhet.
Då i fattigvårdssamhälle, där särskild barnavårdsnämnd är tillsatt, fattig- vårdsstyrelsen vid prövning av fattigvårdsbehov finner skäl till antagande, att någon, som ej fyllt aderton år, bör i enlighet med lagen om samhället» barnavård omhändertagas av barnavårdsnämnden, bör fattigvårdsstyrelsen skyndsamt genom den ledamot, som är ledamot jämväl i barnavårdsnämn den, inhämta dess uppfattning i ärendet. Av styrelsen införskaffad utredning bör därvid tillhandahållas nämnden jämte förslag till de åtgärder, vilka sty relsen finner lämpligen böra vidtagas. Råda olika meningar mellan styrelsen och nämnden, bör ärendet överlämnas till en tremannanämnd, bestående av den gemensamma ledamoten samt ytterligare en ledamot av fattigvårds styrelsen, vald av styrelsen för ett år i sänder, och en ledamot av barna vårdsnämnden, utsedd av denna för enahanda tid. Tremannanämnden har att skyndsamt avgöra, huruvida fattigvårdsstyrelsen eller barnavårdsnämnden skall taga befattning med ärendet. Finner styrelsen tremannanämndens avgörande icke kunna utan våda avvaktas, må styrelsen tills vidare vidtaga lämplig åtgärd.
43 §.
Konungens------------------------ påkalla. 1 allt vad som rör Konungens befallningshavandes befattning med fattigvårds- förvaltningen inom länen skola Konungens befallningskavande hava biträde av fattigvårdskonsulenter, vilka jämväl skola hava till uppgift att tillhandagå med upplysningar och råd rörande fattigvården. Dylik befattning må, där så prövas lämpligt, innehavas av barnavårdskonsulent, varom förmäles i lagen om samhällets barnavård. Instruktion för fattigvårdskonsulenterna ut färdas av Konungen.
44 §.
Jämte det övervakande av fattigvården i länen, som enligt 43 § åligger Konungens befallningshavande, ankommer det på överinspektören för fattig vård och barnavård att verka för fattigvårdens ändamålsenliga ordnande och främja dess utveckling. Han har ock att öva uppsikt över de i 33 § omförmälda arbetsliemmen. Angående överinspektörens verksamhet i ovan nämnda hänseenden meddelar Konungen närmare föreskrifter.
60 §.
2 mom. Har, efter det en person fyllt sexton men innan han fyllt sextio år, såviil han som de personer, beträffande vilka i 49 § 2 mom. stadgas, att dem tilldelad fattigvård inverkar på Lans förvärv av hemortsrätt, oavbrutet under minst tre år vistats utom det fattigvårdssamhälle, varest han har hemortsrätt, utan att under denna tid hava av samhället åtnjutit fattigvård, äger samhället att av staten erhålla gottgörelse för fattigvård enligt 1 §, som samhället efter utgången av samma tid fått bekosta för någon av dem. I fråga om inverkan på rätt att erhålla sådan gottgörelse skall utgift för av barnavårdsnämnd jämlikt lagen om samhällets barnavård omhändertaget barn anses såsom fattigvård.
Dylik — — — — — ansökning.
Kungl. Maj:ts proposition nr 150.
35
63 §.
Har —---------------------— — eftergift. Har någon, som enligt dom eller avtal är pliktig att till fullgörande av lagstadgad underhållsskyldighet utgiva underhållsbidrag till barn eller adoptiv barn, försummat att fullgöra denna plikt, och har fattigvård till följd härav måst lämnas den underhållsberättigade, då äger fattigvårdsstyrelsen ej sådan rätt till ersättning, som i första stycket sägs, mot den av föräldrarna eller adoptivföräldrarna, som icke gjort sig skyldig till dylik försummelse. I fall, som här avses, skall i fattigvårdsstyrelsens protokoll göras anteckning om anledningen till fattigvårdsbehovet och den begränsning i fattigvårdsstyrel sens rätt till ersättning, som nu är sagd.
68
§.
Om tiden för anhänggigörande av talan om ersättning enligt 62 och 63 §§ skall
Kungl. Maj:ts proposition nr 150.
vad enligt allmänna lagen gäller om preskription av fordran äga tillämpning.
74 §.
Undandrager----------------------------- äger fattigvårdsstyrelsen, där han fyllt aderton år och icke är till arbete oförmögen,------------------------ omförmäles.
Styrelse------------------------------ för styrelsen.
77 §.
Kräves------- —------------------ därom.
92 §.
I stället för vad i förordningen den 9 juni 1871 angående fattigvården är stadgat till förekommande av bettleri samt om barn, som bettlar, skola föl jande bestämmelser gälla:
1 mom. Envar, som efter fyllda aderton år gör sig förfallen till bettleri, må anhållas och, där han ej är i den nödställda belägenhet, att han bör er hålla fattigvård, behandlas såsom lösdrivare, på sätt i lagen angående lös- drivares behandling är stadgat.
Till------- — — — räkning. 2 mom. Där någon, som ej fyllt aderton år, anträffas bettlande, skall med honom förfaras i enlighet med lagen om samhällets barnavård.
3 mom. Inom — — — — — behandling. Har den anhållne ej fyllt aderton år, skall han överlämnas till barnavårdsnämnden för den åtgärd, som enligt lag ankommer på densamma.
För------------------------- bestämmer.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1926; dock att nu gällande bestäm melser i 30 och 36 §§ samt i 77 § 2 stycket fortfarande skola äga tillämpning med avseende å barn, som av fattigvårdsstyrelsen omhändertagits, till dess omsorgen om dessa barns vård och uppfostran övertagits av barnavårds nämnden; samt att vad i 68 § i dess nuvarande lydelse är stadgat om tillämpning av 55 § första stycket skall gälla beträffande fattigvård, som utgått före denna lags ikraftträdande eller för vilken, om fattigvården icke lämnats av den sö kande fattigvårdsstyrelsen, kostnaden inom samma tid av styrelsen guldits.
Yad i 75 § är stadgat må ej efter denna lags ikraftträdande tillämpas på den, som icke fyllt aderton år.
36
Kungl. Maj:ts proposition nr 150.
Förslag
till
LAG
om ändrad lydelse av 33 § i lagen den 13 juni 1919
(nr 294) om kommunalförbund.
Häiigenom förordnas, att 33 § i lagen den 13 juni 1919 om kommunal
förbund skall erhålla följande ändrade lydelse:
Vad i denna lag är stadgat angående kommunalförbund galle ock i fråga
om sammanslutning av olika skoldistrikt för vårdande av angelägenhet, som
avses i folkskolestadgan; åliggande det Konungens befallningshavande att i
diende, som här avses, inhämta yttrande av skolöverstvrelsen.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1926.
Förslag
till
LAG
om ändrad lydelse av 1 § i lagen den 12 juni 1885
(nr 27) angående lösdrivares behandling.
Härigenom förordnas, att 1 § i lagen den 12 juni 1885 angående lösdri
vares behandling skall erhålla följande ändrade lydelse:
Val, som sysslolös stryker omkring från ort till annan utan medel till
sitt uppehälle, må, där ej omständigheterna ådagalägga, att han söker arbete,
behandlas såsom lösdrivare på sätt i denna lag sägs.
Till enahanda behandling vare ock den förfallen, vilken eljest, utan att
äga medel till sitt uppehälle, underlåter att efter förmåga söka ärligen för
sörja sig och tillika förer ett sådant levnadssätt, att våda därav uppstår för
allmän säkerhet, ordning eller sedlighet.
Peisoner under aderton ar ma ej såsom lösdrivare behandlas.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1926; därvid skall iakttagas,
att beträffande person under aderton år, vilken före nämnda dag dömts
till tvångsarbete genom utslag, som vunnit laga kraft eller ej överklagas,
verkställighet av tvångsarbetet skall äga rum enligt lagen angående lösdri
vares behandling;
att vad i 12 § av sistnämnda lag föreskrives ej må tillämpas på den, som
icke fyllt aderton år;
att när någon, som ej fyllt aderton år, frigives efter att hava undergått
tvångsarbete, han skall i enlighet med det för honom utfärdade pass begiva
sig till den oit, dit han förpassats, och ofördröjligen anmäla sig hos barna
vårdsnämnden därstädes; samt
att, när eljest person under aderton år frigives, efter att hava anhållits
eller haktats för lösdriveri, han skall överlämnas till vederbörande barnavårds
nämnd.
Kungl. Maj:ts proposition nr 150.
37
Utdrag av protokollet över socialärenden
,
hållet inför
Hans Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms slott
den 29 februari 1924.
Närvarande:
Statsministern
Trygger,
ministern
för
utrikes ärendena friherre
Marks
von
Wurtemberg, statsråden Malm, Ekeberg, Beskow, Malmroth, Hasselrot,
Stridsberg, Lubeck, Clason, Wohlin, Pettersson.
Efter gemensam beredning med cheferna för justitie- och ecklesiastik
departementen anför chefen för socialdepartementet, statsrådet Malm:
I skrivelse till Kungl. Maj:t den 3 mars 1908 begärde riksdagen revision inledning.
av lagen den 6 juni 1902 om fosterbarns vård. Kungl. Maj:t, som upp- R^amstaliS
drog åt fattigvårdslagstiftningskommittén att verkställa denna revision, be-
ningar om
myndigade sedermera kommittén att vid behandling av de till kommittén If^aoårTs
överlämnade frågor jämväl taga i övervägande, huruvida och i vilken om-
lagstiftningen
fattning lagen den 13 juni 1902 angående uppfostran åt vanartade och i
sedligt avseende försummade barn och därmed sammanhängande stadganden
tarvade omarbetning, samt inkomma med de förslag, som i anledning härav
kunde finnas erforderliga.
Vidare hemställde riksdagen i skrivelse den 11 juni 1917, vilken över
lämnades till kommittén, att Kungl. Maj:t ville i sammanhang med den
utredning om den offentliga barnavården, som försigginge inom kommittén,
taga under övervägande möjligheten att bereda förskott av allmänna medel
åt barn utom äktenskap ävensom i vissa fall åt barn inom äktenskap samt
därefter för riksdagen framlägga det förslag, vartill detta övervägande kunde
giva anledning.
Slutligen anhöll riksdagen i skrivelse den 8 mars 1918, att Kungl.
Maj:t måtte föranstalta om att i samband med pågående omarbetning av
vissa barnavårdslagar en utsträckning av samhällets barnavård även till
andra områden av barnavård än dem, som berördes av dessa lagar, måtte
tagas under omprövning, och att därvid särskilt måtte undersökas möjlig
heten av att inom varje kommun alla samhällets vårdande, understödjande,
kontrollerande och upplysande barnavårdsuppgifter i görligaste mån samman
fördes till enhetlig handläggning. Aven denna riksdagsskrivelse hänsköts
till kommittén.
Till fullgörande av de kommittén sålunda lämnade uppdrag har kommittén,
Fattigvåris-
som jämväl haft att taga under övervägande ett flertal andra till kommittén kommit Un»
överlämnade riksdagsskrivelser och andra framställningar, utarbetat och till förslag.
Kungl. Maj:ts proposition nr 150.
Yttranden.
Inom social
departementet
utarbetat förslag.
Kungl. Maj:t den 19 april 1921 överlämnat betänkande med förslag till lag om den offentliga barnavården m. fl. författningar jämte motiv samt statistiska undersökningar och eu redogörelse för barnavårdslagstiftningen i Danmark, Norge och Finland.
I anledning av remiss hava yttranden avgivits över betänkandet av läns styrelser, landsting, domkapitel, medicinalstyrelsen, samtliga förste pro vinsialläkare och med dem likställda stadsläkare, skolöverstyrelsen och dess skyddshemsinspektör samt statens folkskoleinspektörer, kammarrätten, pensionsstyrelsen, socialstyrelsen, statistiska centralbyrån, statskontoret, ett stort antal fångvårdsstyrelse!- samt barnavårdsnämnder, stads- och kom munalfullmäktige, svenska fattigvårdsförbundets barnavårdsutskott, samma förbunds barnavårdsbyrå i Stockholm, styrelserna för svenska stadsför bundet, svenska landstingsförbundet, svenska landskommunernas förbund och Fredrika-Bremerförbundet, allmänna svenska prästföreningens central styrelse och styrelsen för statens uppfostringsanstalt å Bona.
Därjämte har svenska läkarsällskapets sektion för pediatrik inkommit med en skrivelse angående vissa önskemål i fråga om förbättrad barna vård. Aven har Stockholms stads barnavårdsnämnd gjort en framställning om vidtagande av åtgärder för att förmå vissa försörjare att fullgöra sin underhållsskyldighet.
Yttrandena samt nämnda framställningar hava i utdrag tryckts och finnas såsom bilaga fogade vid detta protokoll.
Sedan Kungl. Maj:t förordnat revisionssekreteraren Ragnar von Kock och ledamoten i direktionen över allmänna barnhuset Gunhild Almén att inom socialdepartementet biträda med överarbetning av kommitténs lag förslag, och detta arbete numera avslutats, får jag härmed för Kungl. Maj:t anmäla ett med biträde av nämnda sakkunniga inom departementet utarbetat förslag till lag om samhällets barnavård jämte förslag till vissa andra för fattningar. Vid dessa förslags utarbetande har hänsyn tagits icke blott till det material, som framkommit i kommitténs betänkande och de däröver avgivna utlåtandena, utan även till de omfattande och värdefulla förarbeten till kommittébetänkandet, som gjorts av kommitténs ledamot under tidigare delen av dess verksamhet, fröken Ebba Pauli. Vid arbetets utförande hava även beaktats de tryckta förhandlingarna vid en av svenska fattigvårdsförbun- det i oktober 1921 i Stockholm anordnad, av nära 500 personer från alla delar av landet bevistad konferens för behandling av kommitténs förslag.
Jag skall nu tillåta mig att till behandling upptaga ett av de för de föreliggande förslagen grundläggande spörsmålen, nämligen om en enhetlig barnavårdslagstiftning och barnavårdsärendenas förening hos eu kommunal myndighet. Därefter är det min avsikt att behandla tvenne av kommittén framlagda förslag av mera allmän innebörd, nämligen om understöd för vård av barn till ensamstående mödrar samt om inrättande av över ordnade barnavårdsmyndigheter, benämnda ungdomsråd. Och slutligen
Kiingl. Maj:ts proposition nr 150.
39
kommer jag att ingå på behandling av föreliggande lagförslags särskilda delar.1)
Det har sedan lång tid tillbaka framstått såsom en samhällets plikt att om
en enhet-
ingripa för att avhjälpa eller lindra nöd och lidande. Därvid har hjälp-
vårdslagstift
verksamheten bland barnen till en början betraktats såsom allenast en del,
ning och
ehuru en viktig sådan, av samhällets hjälpverksamhet i allmänhet. Men
ärendenas
på senare tid har den barnavårdande verksamheten alltmera framträtt så-
förening hos
som en fråga för sig. I sättet att betrakta denna verksamhet har vid myndighet, sidan av den humanitära synpunkten allt klarare framstått och betonats,
Barnavården
att om man vill främja ett folks framtid, måste man vid behov ingripa för att rädda de späda barnens liv och hälsa, tillse att de uppväxande hjalp-barnen ej sakna uppehälle, hälso- och sjukvård, uppfostran och utbildning
verksamhet.
och att de ej utsättas för faror och frestelser, samt söka, om de ändock kommit på avvägar i moraliskt avseende, tillrättaföra dem, innan det blir för sent. Man har insett, att ett uppfostringsförfarande mot barnet har större utsikter att krönas med framgång än ett strafförfarande mot den vuxne. Det arbete, som i nu angivna eller andra hänseenden göres för barnen är — det inser man allt tydligare — ett arbete för framtiden, ett arbete för nationens höjande fysiskt, sedligt och intellektuellt, ett arbete, som visserligen drager kostnader, men dock — om saken ses ur en vidare synpunkt, med blicken fäst även på morgondagen — är eko nomiskt lönande.
De nu berörda synpunkterna torde vara ganska allmänt omfattade ej blott i Sverige utan i lika hög grad i våra grannländer Danmark, Norge och Finland liksom i de stora kulturländerna. Med särskild styrka hava de gjorts gällande i det efter världskriget lidande Tyskland, där det fram trätt såsom en nationell livsfråga att söka tillvarataga alla människoliv och utveckla dem i sund riktning. »Hos ungdomen», säges det i det tyska regeringsförslag rörande barnavården, som ligger till grund för 1922 års lag i ämnet, »måste förnyelsen i kroppsligt, andligt och sedligt avseende begynna.»
Att barnavårdsfrågan för närvarande är föremål för en synnerligen livlig uppmärksamhet i ett flertal av våra grannländer framgår av den lagstiftnings- verksamhet på området, som kännetecknat de senaste åren. Under det
>) I den följande framställningen komma vissa förkortningar till användning, nämligen: K. = kommitténs förslag till lag om den offentliga barnavården; M. = kommitténs motiv;
S. = kommitténs statistiska undersökningar (del II); U. = kommitténs redogörelse för barnavårdslagstiftning i Danmark, Norge och Finland
(del III);
Y. = det vid detta protokoll fogade sammandraget av yttrandena över kommitténs för
slag; siffrorna hänvisa till yttrandenas nummer;
fvl. = lagen den 14 juni 1918 om fattigvården; fbl. = lagen den 6 juni 1902 om fosterbarns vård;
vl. = lagen den 13 juni 1902 angående uppfostran åt vanartade och i sedligt avseende
försummade barn.
Frankrike och England redan under det första decenniet av 1900-talet erhållit omfattande nya barnavårdslagar, har i Tyskland under år 1922 antagits en betydelsefull och i många hänseenden långt gående lag om ungdomsvård, som under år 1923 följts av en lag om behandling av minderåriga förbrytare. Danmark har likaledes under åren 1922 och 1923 erhållit nya barnavårdslagar, i Norge föreligga förslag till kodifiering och revision av barnavårdslagarna, och i Finland är Lagberedningen sysselsatt med utarbetande, på grundval av ett av en kommitté avgivet innehållsrikt principbetänkande, av ett förslag till lag om samhällets barn- och ungdoms- skydd. Det är betecknande för detta på skilda håll bedrivna lagstiftnings arbete, att det nästan överallt är liknande reformkrav, som göra sig gällande, i huvudsak samma problem, som diskuteras, samma svårigheter, som måste övervinnas. I förgrunden står sålunda, liksom i Sverige, kravet på eu enhetlig, praktisk organisation av barnavårdsarbetets skilda grenar, och en av de svårigheter, man har att övervinna, är, liksom hos oss, bestämmandet av en lämplig gräns mellan barnavård och fattigvård.
Omfattningen
Samhällets barnavård i vidsträckt mening omfattar ett mycket stort
aVh‘rnavtd.S
socialt arbetsområde, nämligen hela den samhälleliga verksamhet, som här till syfte att befordra de ungas väl från födelsen till vuxen ålder. Denna barnavård omfattar ej blott vad som i Tyskland förstås med Jugendfiirsorge, d. v. s. omsorgen om den kroppsligt, andligt eller sedligt vanlottade, i fara stadda eller redan fallna ungdomen utan också begreppet Jugendpflege eller omsorgen om den normala, den friska ungdomen.
Denna barnavårdande verksamhet bör dock — det synes mig angeläget att redan nu betona detta — icke utsträckas på sådant sätt eller bedrivas sa, att genom samhällets åtgärder deii enskildes föräldraansvar avlyftes. Genom ett dylikt förfarande skulle samhället åt sig skapa uppgifter, som vore otillbörligt tyngande. Samhället bör i första hand kontrollera och övervaka; där så visar sig nödigt, bör samhället vidtaga åtgärder för att förmå den enskilde att fullgöra sin plikt; och först i sista hand bör sam hället lämna understöd eller genom barnets omhändertagande övertaga det omedelbara ansvaret för detsamma. Beaktas ej detta, eller saknar sam hället möjlighet att beivra försummelse av föräldraplikt, kan barnavårds- verksamlieten, genom att förslappa den allmänna uppfattningen om föräldra ansvaret, lätt bliva till allvarlig skada. Det kan ej förnekas, att barna vården på denna punkt enligt gällande lagstiftning lämnar åtskilligt övrigt att önska. Såsom ett exempel härpå må framhållas den förefintliga omöjligheten för det allmänna att i rimlig omfattning utkräva ersättning av föräldrar, vilkas barn måst omhändertagas för sedlig försummelse eller vanart.
Bristen på
I Sverige liksom i flertalet andra länder saknas enhetlighet, planmässig-
Vi samhällets
s^ora ^J1jer i barnavården. Den regleras av ett flertal lagar; var
och
barnavård,
en av dessa betraktar barnavårdsproblemen ur någon viss synpunkt utan tillbörligt beaktande av de synpunkter, vilka göra sig gällande i andra lagar.
Kungl. Maj:ts proposition nr 150.
Kungl. Maj ts proposition nr JÖO.
41
Hos oss liksom i utlandet framliålles det alltmera såsom eu olägenhet, att man vid barnavårdslagstiftningen ej överblickat hela det stora arbets fältet på eu gång. Följden härav har blivit inkonsekvenser, luckor i systemet, bristande effektivitet, dubbelarbete, onödiga kostnader.
(M. s. 3—11.) De viktigaste författningar, som reglera samhällets barnavård i vidsträckt mening, äro följande:
1. Lagen den 14 juni 1918 om fattigvården. Denna meddelar bestämmel ser om hjälp från det allmännas sida åt nödställda barn, vare sig genom understöd i hemmet eller genom vård utom detsamma. Verksamheten ut övas inom varje kommun av fattigvårdsstyrelsen.
2. Lagen den 13 juni 1902 angående uppfostran åt vanartade och i sed ligt avseende försummade barn. Sådana barn kunna även mot föräldrarnas vilja skiljas från föräldrarna för att omhändertagas av det allmänna. Dylikt ingripande kan däremot ej ske, då barn hos sina föräldrar misshandlas eller vanvårdas, något som visat sig vara en betydande brist. Det allmännas organ vid denna verksamhets utövande är barnavårdsnämnden (skolrådet).
3. Lagen den 6 juni 1902 om fosterbarns vård. Denna innehåller be stämmelser om övervakande av vården av barn under sju år, vilka mot er sättning fostras hos andra än föräldrar, styvföräldrar, far- eller morföräldrar eller förmyndare. Verksamheten utövas av hälsovårds- (kommunal-)nämnden eller ock av särskilt tillsatt fosterbarnsnämnd. De nu uppräknade tre lagarna äro våra egentliga barnavårdslagar. Be stämmelser om skydd för eller tillrättaförande av barn samt civil- eller offentligrättsliga bestämmelser om barn finnas emellertid även i följande författningar:
4. De i strafflagen 14 kap. 30—32 och 35 §§, 15 kap. 0, 8 och 18 §§ samt 18 kap. 7, 8 och 12 §§ förekommande bestämmelserna om straff för vissa brott mot barn; stadgandena i 14 kap. 22—29 §§ om barnamord och fosterfördrivning höra även i viss mening hit.
5. Strafflagens bestämmelser i 5 kap. 1—3 §§ om straffmyndighetsålder (15 år), om minskad straffbarhet för den, som fyllt 15 men ej 18 år, och om tvångsuppfostran av förbrytare i sistnämnda ålder, lagen den 27 juni 1902, innefattande vissa bestämmelser om förfarandet i brottmål rörande minder åriga samt lagen samma dag angående verkställighet av domstols förordnande om tvångsuppfostran. Tvångsuppfostran verkställes i allmän uppfostrings anstalt (f. n. Bona, Viebiick). Beslut om tvångsuppfostran meddelas av domstol.
0. Folkskolestadgan den 26 september 1921 och övriga författningar, vilka reglera barnens skolgång, deras uppförande i skolan och deras under stödjande i vissa fall under skolgången.
7. Lagen den 29 juni 1912 om arbetarskydd, som innehåller bestämmel ser om skydd för minderåriga mot för dem olämpligt arbete.
8. Förordningen den 4 december 1896 angående förbud för barn att idka viss försäljning, enligt vilken kan stadgas förbud för gossar under 14 år och flickor under 15 år att idka försäljning under vissa tider å gator eller andra allmänna platser, å utskänkningslokaler in. in.
9. Förordningen den 28 maj 1918 angående handel med vissa begagnade föremål m. m. 13 § och förordningen samma dag angående idkande av pant lånerörelse 3 §. Dessa stadganden avse att förebygga, att person under 18 år säljer begagnade föremål och lämnar pant för lån. 10. Förordningen den 10 december 1897 angående förbud mot barns an vändande vid offentliga förevisningar. Denna förordning avser gossar under 14 år och flickor under 15 år.
Kort redo görelse för
gällande barnavårds- lagstiftning.
42
Brister i den
nuvarande
organisa
tionen.
Lagstiftningens
indelning av
barnen i tro
särskilda
kategorier
motsvaras ej
av de faktiska
förhållandena.
11. Förordningen den 22 juni 1911 angående biografförestiillningar, som
bland annat avser skyddande av barn under 15 år mot skadliga sådana före
ställningar.
12. Förordningarna den 14 juni 1917 angående försäljning av rusdrycker
samt den 11 juli 1919 angående försäljning av pilsnerdricka. Dessa innehålla
bestämmelser till förebyggande av minderårigas missbruk av dylika drycker.
13. Lagarna den 14 juni 1917 om äktenskaplig börd, den 11 juni 1920
om barn i äktenskap, samma dag om makes underhållsskyldighet mot andra
makens barn, den 14 juni 1917 om adoption, samma dag om barn utom
äktenskap, samma dag om införsel i avlöning, pension eller livränta och
samma dag om förbud för vissa underhållsskyldiga att avflytta från riket.
Dessa lagar avse att i förhållande till barnets föräldrar (styvföräldrar,
adoptivföräldrar) trygga barnets rätt. Enligt lagen om barn utom äktenskap
har en synnerligen omfattande uppgift anförtrötts den kommunala barna-
vårdsmyndighet, barnavårdsnämnden, som tillkommit genom 1902 års lag
stiftning angående uppfostran åt vanartade och i sedligt avseende försummade
barn.
14. Gällande bestämmelser om förmynderskap, vilka emellertid för när
varande äro föremål för revision.
15. Lagen den 30 juni 1913 om allmän pensionsförsäkring, vilken inne
håller bestämmelser om rätt i vissa fall för pensions- eller understöds
berättigad person, som bär att försörja barn eller adoptivbarn under 15 år,
att för varje sådant barn uppbära visst pensionstillägg eller understöd.
16. Lagen den 17 juni 1916 om försäkring för olycksfall i arbete, enligt
vilken livränta utgår till genom dylikt olycksfall dödad arbetares barn under
16 år.
(M. s. 31—37.)
De barn, som äro föremål för åtgärder enligt de tre egentliga barna-
vårdslagarna (fattigvårdslagen, lagen om uppfostran åt vanartade in. fl.
barn, fosterbarnslagen) äro ej att hänföra till trenne artskilda grupper.
I praktiken ställer det sig nämligen så, att relativt oväsentliga omstän
digheter kunna bliva avgörande för, huruvida ett visst bestämt fall kom
mer under behandling enligt den ena eller andra lagen. Att sakna under
håll och vård, att vara kroppsligen vanvårdad, att vara sedligt försummad
eller vanartad, allt detta är tillstånd, som icke kunna till sin art så noga
bestämmas, att man i det konkreta fallet kan säga, var det ena slutar
och det andra tager vid. Det är icke heller mellan de barnskaror, som
enligt de trenne lagarna övervakas och uppfostras av tre särskilda myn
digheter, den väsensskillnad, som lagstiftningen förutsätter och som teore
tiskt kan uppkonstrueras. Fattigvården understöder i hemmet och över
vakar en mängd barn, som icke blott äro fattiga utan även sedligt för
summade. Av fattigvårdsstyrelsens biträden utföres därför ofta ett över
vakningsarbete, som är alldeles detsamma som det, vilket tillagts krets
ombud eller annan övervakare enligt lagen om uppfostran åt vanartade m. fl.
barn. Bland fattigvårdens helt omhändertagna barn finnas många van
artade, ett förhållande som gjort, att t. ex. huvudstadens fattigvårdsnämnd
tidigare funnit sig för sin del vara i behov av anstalt för vanartade
gossar. Ä andra sidan anmälas till barnavårdsnämnden barn, i vilkas
Kungl. Maj:ts proposition nr 1Ö0.
Kungl. Maj:ts proposition nr 150.
43
hemförhållanden fattigdomen är en så betydande faktor, att nämnden måste stanna i tvivelsmål, huruvida det är fattigdomen eller föräldrarnas försum lighet, som bör anses såsom huvudorsaken till det vanvårdade tillstånd, vari barnen befinna sig. I dessa fall framstår det ofta såsom tveksamt, huruvida icke fallet bör förklaras vara ett fattigvårdsfall och sålunda icke föremål för nämndens åtgärd.
Det här påpekade förhållandet har icke kunnat undgå att medföra be tydande praktiska olägenheter. På grund av att samhällets barnavård varit uppdelad på tre kommunala myndigheter, har arbetsfältet icke kun nat i sin helhet överblickas, och några gemensamma riktlinjer för denna verksamhet hava ej kunnat uppdragas. Hälsovårdsnämnden har att till grund för sin verksamhet lägga synpunkten av folkhälsans bevarande. Barnavårdsnämnden har att värna om vad man skulle kunna kalla den andliga folkhälsan. Den tredje myndigheten, fattigvårdsstyrelsen, tager befattning med barnavården huvudsakligen med utgångspunkt från det ekonomiska spörsmålet rörande gränsen mellan föräldrars och det allmännas försörjningsplikt. Under sådana förhållanden är det mindre underligt, att de åtgärder, som vidtagas av den ena eller andra myndigheten, bliva vitt skilda från varandra såväl i fråga om art som räckvidd, och detta även om de fall, som skola behandlas, äro varandra likartade och de särskilda lagarnas bestämmelser icke med nödvändighet föranleda så stor olikhet i behandlingen. Denna olika behandling av likartade fall har även medfört, att vissa barn eller grupper av barn blivit skyddade allenast eller före trädesvis för en fara, andra för en annan.
På grund av att de olika myndigheternas verksamhetsområden stundom delvis sammanfalla, kan det inträffa, att, ehuru ingripande är av nöden, ingen av myndigheterna anser sig framför de andra behörig och skyldig att vidtaga åtgärd, varför barnet blir utan hjälp eller i allt fall ärendets behandling onödigtvis fördröj es.
I allmänhet tillgår dock så, att eu av myndigheterna åtager sig fallet. Föreligga t. ex. på en gång nödställdhet och sedlig försummelse, kan barnavårdsnämnden avstå från ingripande, under förutsättning att fattig vårdsstyrelsen omhändertar barnet. I sådana fall förekommer dock stundom i praktiken, att barnet efter någon tid på föräldrarnas begäran av fattig vårdsstyrelsen återlämnas till hemmet, utan att barnavårdsnämnden erhåller underrättelse härom, och detta ehuru behov av ingripande i anledning av den sedliga försummelsen alltjämt föreligger.
Olägenheterna av den här berörda splittringen av barnavården betonas i liera av de avgivna yttrandena. Så framhåller svenska stadsförbundets styrelse, att inom kommunalförvaltningen ingen tvekan torde råda därom, att barnavård särendenas uppdelning på flera myndigheter vore av synner ligen olycklig inverkan på barnavårdsarbetet. Ett och samma fall behand lades ofta samtidigt av flera myndigheter, som i brist på samverkan må hända rent av motarbetade varandra. Åtskilliga fall, icke så sällan kanske
Barnavårds- verksamhetens
splittring på tre myndig
heter.
De tre myn
digheternas
verksamhets
områden sammanfalla
delvis.
44
Kungl. Maj tis proposition nr 150.
Olika rätts
verkningar vid
behandling av
likartade fall
enligt de
särskilda
lagarna.
de mest svårartade, bleve förbigångna, då de icke uppenbart läge inom
viss kommunal myndighets verksamhetsområde. Samarbetet mellan kom
munen och enskilda sammanslutningar i barnavårdens intresse försvårades,
då kommunen företräddes av ett flertal organ (Y. 103 s. 80). I samma
riktning har barnavårdsnämnden i Linköping uttalat sig (Y. 45 a).
Allt eftersom ett fall behandlas enligt den ena eller andra lagen, givas
mer eller mindre fullständiga regler för barnens uppfostran m. in., och
tiden, under vilken denna uppfostran kan utsträckas, blir ej densamma,
varjämte barnets ställning i juridiskt hänseende blir olika. Detsamma ur
förhållandet med föräldrarna. För en far, som fått sitt barn omhänder
taget av det allmänna, bliva rättsverkningarna väsentligt olika, om om
händertagandet skett av fångvårdsstyrelse! eller av barnavårdsnämnden,
och detta även om i båda fallen lättja och lastbarhet å hans sida varit
orsak till omhändertagandet. Omhändertages barnet av fångvårdsstyrel
se^ blir fadern obegränsat ersättningsskyldig för vårdkostnaden och kan
föreläggas arbetsskyldighet samt i fall av tredska vid fullgörandet därav
dömas till tvångsarbete. Däremot blir han, om barnet omhändertages av
barnavårdsnämnden, ersättningsskyldig endast för en ringa del av vård
kostnaden (100 kronor årligen under fem år) och kan icke underkastas
arbetstvång eller tvångsarbete. Han röner därjämte ingen inverkan å sin
hemortsrätt, vilket däremot är fallet, om det är fångvårdsstyrelse!!, som
omhändertagit barnet. Eu dylik bristande enhetlighet i behandlingen av
likartade fall och i de rättsliga påföljderna av likartade åtgärder är icke
ägnad att hos allmänheten väcka förtroende för samhällets barnavårdande
verksamhet.
På grund av de flytande gränserna mellan respektive myndigheters verk
samhetsområden och på grund av de särskilda lagarnas olika sätt att be
handla likartade eller närbesläktade fall, gives det vidare möjlighet, dels
för försörjarna, dels för myndigheterna själva att, med hänsyn till vad
som i det föreliggande fallet blir förmånligast, träffa ett val i fråga om,
till vilken myndighet saken bör hänskjutas. För eu ogift moder, som
tillfälligtvis icke kan betala fosterlegan för sitt barn, är det sålunda i de
städer, där understöd för detta ändamål utdelas av hälsovårdsnämnd, vida
fördelaktigare att få ett sådant understöd än att erhålla fattigvård, enär
det förra understödet ej kan fordras ersatt och hennes hemortsrätt ej
röner inverkan härav. År fråga om barnets omhändertagande, är det för
delaktigast för henne, om barnavårdsnämnden skulle finna det sedligt för
summat, enär i detta fall hennes ersättningsskyldighet är begränsad till
100 kronor om året och arbetsskyldighet icke kan åläggas henne. Vill
hon åter försäkra sig om möjlighet att när som helst återfå sitt barn,
vänder hon sig naturligen till fattigvårdsstyrelsen med begäran om barnets
omhändertagande. A andra sidan är det icke otroligt, att en barnavårds
nämnd, hos vilken anmälts, att barn, tillhörande eu icke i kommunen
hemortsberättigad familj, är sedligt försummat, kan finna det lämpligt att
Kungl. Maj:ts proposition nr 150.
45
till fångvårdsstyrelse!! remittera ärendet rörande barnets omhändertagande,
på det att icke blott full ersättning må kunna krävas för barnets vård
utan även familjens hemortsrättsförvärv avbrytas.
Det är även ofta, enligt vad erfarenheten utvisar, svårt för de hjälp
sökande och andra personer, som vilja påkalla det allmännas ingripande,
att veta, till vilken myndighet de därvid skola vända sig. Härför fordras
ett avgörande, till vilken kategori ett barn är att hänföra, något som i
praktiken stundom stöter på betydande svårigheter. (Så t. ex. kräver av
görandet, om barn, som vårdas hos andra än föräldrarna, är att anse
såsom fosterbarn eller ej, utredning om dess ålder, släktskapsförhållandet
mellan barnet och barnafostraren, fosterlega in. m.) Den, som vill på
kalla det allmännas ingripande i anledning av missförhållande beträffande
barn, har därvid att göra anmälan
1) beträffande nödställt barn: hos fattigvårdsstyrelsen,
2)
»
sedligt försummat fosterbarn: hos fosterbarnsnämnden,
3)
»
»
» annat barn: hos barnavårdsnämnden,
4)
»
vanartat barn: hos barnavårdsnämnden,
o)
»
kroppsligen vanvårdat fosterbarn: hos fosterbarnsnämnden,
6)
»
»
» annat barn: ingen myndighet är be
hörig i vidare män, än att barnavårdsnämnden må hos rätten göra fram
ställning om vårdnadens överflyttande,
7) beträffande utomäktenskapligt barn, vars nödställdhet beror på för
summelse hos barnafadern: hos barnavårdsmannen eller barnavårdsnämnden.
Det är givetvis av stor betydelse att kunna påräkna allmänhetens med
verkan för beivrande av missförhållanden i avseende å barns vård och
uppfostran, men denna medverkan underlättas tydligen ej av den antydda
svårigheten att veta, vilken myndighet, som är behörig, särskilt som det
stundom icke heller för den myndighet, till vilken hänvändelse sker, är
lätt att omedelbart avgöra, vilken annan myndighet, som bör handlägga
ärendet, varför den anmälande stundom får gå från den ena myndigheten
till den andra, såvida han ej tröttnar, innan någon myndighet förklarat
sig vara behörig. Såsom svenska stadsförbundets styrelse (Y. 103 s. 80)
framhållit, komma många missförhållanden icke till myndigheternas känne
dom, enär vederbörande ej vet, till vilken av de många myndigheterna
han skall vända sig. Kommittén har (M. s. 38) betonat önskvärdheten
av att inom varje kommun finnes eu barnavårdsmyndighet, till vilken man
har att vända sig, när helst det gäller att åt ett barn, som är i behov
av samhällets hjälp för sin andliga eller kroppsliga utveckling, förskaffa
denna hjälp på ett sätt, som behovet i varje fall kräver. Att den nuva
rande organisationen av vår barnavård är långt ifrån att realisera denna
tanke är obestridligt.
Ser man saken ur kommunal och ekonomisk synpunkt, kan det ej för
nekas, att den ifrågavarande tredelningen av samhällets barnavård innebär
ett avsevärt slöseri med arbetskrafter och penningar. Inom tre olika
Svårighet för
allmänheten
att veta,
vilken myn
dighet, som iir
behörig.
Kom
munala och
ekonomiska
synpunkter.
46
Kungl. Mctj:ts proposition nr 150.
Effektiv
inspektion
ogenomförbar
med nu vanill do
organisation.
Gällande lag
stiftning föga
tillämpad.
myndigheter skola barnavårdsärenden beredas, avgöras och expedieras. Eu
viss kunskap på området måste förvärvas av ett flertal personer. I de
landskommuner,] där arbetet är mindre omfattande, uppstår faran, att föl
en eller två av myndigheterna endast ringa tillfälle yppas att utveckla
någon verksamhet och därigenom förvärva insikter och erfarenhet. I
städer och industrisamhällen föreligger ej denna fara. Men här erfordras
en ej ringa personal — besökare, redogörare, inspektörer samt anskaffare
och övervakare av fosterhem — fördelad på tre särskilda myndigheter,
för att organisationen skall fungera tillfredsställande. De utredningar, som
böra verkställas för att förbereda ett ärende hos fångvårdsstyrelse och
hos barnavårdsnämnd, de kontrollerande besök, som böra göras hos ett
av nämnda myndigheter utackorderat barn och hos ett fosterbarn, skilja
sig icke väsentligen från varandra, och dock förrättas de av olika personer,
även om utredningarna eller besöken gälla en och samma familj. De fly
tande gränserna mellan arbetsområdena öka arbetet. Den ena myndig
heten måste nämligen ofta, sedan ärendet vederbörligen blivit utrett och
behandlat, remittera det till den andra, som nu i sin ordning måste sätta
sig in i alla dess detaljer samt till äventyrs vidtaga åtgärder. Härav
vållas tidsutdräkt till skada för den sak det gäller, varjämte onödigt
lidande förorsakas de hjälpsökande genom att ett flertal personer skola
invigas i deras sorgliga och ofta ömtåliga förhållanden.
De nyss nämnda, ur kommunal synpunkt särskilt kännbara olägenheterna
av den nuvarande organisationen belysas i åtskilliga av de avgivna ytt
randena. Så t. ex. framhåller Jönköpings läns landsting olämpligheten av
att den samhälleliga barnavård, som innefattas i åtgärder för barns om
händertagande i syfte att bereda dem uppfostran utom föräldrahemmet,
skall inom en och samma kommun ombesörjas genom olika organ, vilka
handla oberoende av varandra och ej sällan genom förhållandenas makt
komma att uppträda såsom varandras konkurrenter, t. ex. när det gäller
att anskaffa fosterhem å landet (Y. 27 s. 14).
En annan med den nuvarande tredelningen av barnavården förenad,
mycket betydande olägenhet är omöjligheten att för rimlig kostnad åstad
komma en effektiv inspektion av barnavården. Att en sådan är i hög
grad av behovet påkallad visar bland annat det i det följande berörda för
hållandet, att de kommunala myndigheterna i stor utsträckning uraktlåtit
att tillämpa lagen om uppfostran åt vanartade m. fl. barn samt foster
barnslagen.
I kommitténs motiv (s. 32 ff.) framliålles, att införandet av särskilda
myndigheter för särskilda arter av barnavårdsverksamhet rönt föga anslut
ning hos den allmänna uppfattningen, till belysning varav anföres, dels
att lagen om uppfostran åt vanartade m. fl. barn i det stora flertalet
kommuner icke föranlett, att hithörande ärenden övertagits av den därför
avsedda myndigheten, skolrådet eller barnavårdsnämnden, eller över huvud
taget framkallat någon som helst åtgärd, i vilket hänseende dock efter
Kungi. Maj:ts proposition nr 160.
47
tillkomsten av 1917 års lag om barn utom äktenskap någon förändring
till det bättre inträtt, och dels att, frånsett en del städer och större lands
kommuner, fosterbarnslagen icke blivit i någon större utsträckning till-
lämpad. Och kommittén framhåller, att rätta sättet för genomförande
av det kommunerna ålagda arbetet för barnen är överlämnande av detta
arbete i dess helhet till en gemensam myndighet.
Aven om det måhända innebär en överdrift att, såsom under den i
Finland pågående diskussionen i barnavårdsfrågan skett 1), beteckna det
svenska barnskyddet såsom, jämte det finska, stående på en lägre stånd
punkt än vår tids kulturländers i övrigt, kan det ej förbises, att vår barna-
vårdslagstiftning, måhända främst på grund av splittringen i densamma
samt dess brister i organisatoriskt hänseende, till stor del blivit en lag
på papperet.
I några främmande länder har man till undanröjande av bristen på
planmässighet och enhetlighet i barnavårdsarbetet sökt sammanföra åtmin
stone de viktigaste stadgandena om samhällets barnavård i en och samma
lag. Så är fallet i England och Tyskland. I Finland och Norge före
ligga förslag till en dylik enhetlig behandling av barna vårdslagstiftningen.
I vissa av de nu nämnda länderna har man tillika sökt samla den
barnavårdande verksamheten hos en enda myndighet. Så är i viss om
fattning fallet i Frankrike och Tyskland, varjämte dylik centralisering före
slagits i Finland och Norge. I Danmark har en partiell centralisering
varit ifrågasatt men icke kommit till stånd.
Då den engelska och den franska lagstiftningen icke berörts i kom
mitténs betänkande, och de ifrågavarande strävandena i Tyskland, Finland,
Norge och Danmark först ungefär vid tiden för kommittébetänkandets av
givande eller därefter resulterat i lagar eller lagförslag och därför endast
delvis behandlats i betänkandet, har jag ansett eu kort redogörelse för
hithörande utländska förhållanden vara av intresse.
I England har genom Children ad av den 21 december 1908 en omfattande
kodifikation av barnavårdslagstiftningen kommit till stånd. Den behandlar
i 6 delar och 134 sektioner i huvudsak följande ämnen: del 1 skydd för
späda barns liv, del 2 barns och ungdoms skyddande mot grymhet, del 3
rökning bland ungdom, del 4 förbättrings- och arbetsskolor (reformatortf and
industrial schools), del 5 minderåriga förbrytare och del 6 vissa särskilda
stadganden såsom om barns hörande vid domstol inför slutna dörrar, för
bud mot barns närvaro i domstol under rättegång mot andra personer, för
bud mot inköp av skrot från minderåriga och mot tagande av pant vid lån
till minderåriga, straff för vagabonder, som lägga hinder i vägen för barn
att erhålla undervisning, straff för att giva barn rusdrycker, förbud för barn
att besöka utskänkningsställen, skyddsåtgärder vid nöjestillställningar för
barn, barns befriande från ohyra m. m.
Av särskilt intresse för svenska förhållanden är den tyska lagstiftningen,
varför eu något utförligare redogörelse torde böra lämnas för densamma.
Genom den nya tyska lagen om ungdomsvård av den 9 juli 1922 bär ett
sammanförande i en författning skett av följande: bestämmelser om särskilda
bBen av socialministeriot och socialstyrelsen i Finland utgivna Social Tidskrift 1922 s. 1)00.
I utlandet
förekom
mande
enhetlig lag
stiftning an
gående sam
hällets barna
vård samt
centralisering
av densamma.
England.
Tyskland.
48
organ för ungdomsvården (se nedan), skydd för fosterbarn, de lokala ung-
domsvårdsorganens befattning med förmynderskapsväsendet, offentligt under
stöd åt lijälpbehövande minderåriga samt skyddsuppsikt och skyddsupp-
fostran (Schutzaufsickt och Fiirsorgeerziehung). Genom en särskild lag av
den 16 februari 1923 ordnas behandlingen av minderåriga förbrytare.
I förarbetena till den nämnda ungdomsvårdslagen framhålles, att den
egentliga anledningen till barnavårdens otillfredsställande ståndpunkt icke så
mycket är att finna i de materiella lagbestämmelserna utan snarare i bristen
på system, på enhetlig organisation. Att de många sedan början av 1900-
talet av det allmänna såväl som av enskilda vidtagna åtgärderna till ung
domens bästa icke krönts med en däremot svarande framgång, är, säges det,
väsentligen att tillskriva bristen på enhetlighet, planmässighet, förening av
alla de splittrade krafterna, och därpå att man icke i rätt tid gripit sig an
med skapandet av eu lämplig organisation. För sent har man erkänt, yttras
det vidare, att det på detta område är fråga om ett enhetligt stort område
av den sociala välfärdsverksamheten, varmed man kali komma till rätta, blott
om man anlägger vida, allsidiga synpunkter och tillämpar enhetliga metoder.
Samma splittring och planlöshet visar sig på det frivilliga arbetsområdet.
Behovet av en organisation för ungdomsvårdens befordrande föranledde
redan före världskriget inrättande av särskilda ungdomsmyndigheter i eu
del stora städer, såsom Berlin, Hamburg, Liibeck, Bremen, Frankfurt am
Mani, Dresden, Leipzig, Plauen, Mainz, Bostock, varjämte ansatser till
åstadkommande av en enhetlig organisation gjordes i Bayern. År 1911
vidtogos från den preussiska regeringens sida åtgärder i samma syfte, i
preussiska lantdagen behandlades år 1918 ett lagförslag angående ungdoms-
myndigheters inrättande, och samma år gjordes av eu i Berlin samlad kon
gress uttalanden till förmån för en till sina grunder enhetlig reglering av
samhällets ungdomsvård i hela Tyska riket och begärdes, att rikets alla
delar skulle utan undantag erhålla ungdomsmyndigheter.
Den nya lagen avser, enligt vad i förarbetena till densamma yttras, att i
första rummet tillgodose detta i alla kretsar djupt kända behov. Enligt
lagen skola överallt i Tyska riket inrättas ungdomsmyndigheter (Jugendämter)
med uppgift att i fall av behov snabbt och säkert lämna de unga hjälp och
stöd. tJngdomsmyndigheten skall vara av offentlig natur och utrustad med
rättigheter och plikter såsom sådan. Över ungdom smyndigheterna skall i
varje stat stå eu landsungdomsmyndighet (Landesjugendamt), medan en riks-
ungdomsmyndigliet (Tleichsjugendamt) i inrikesdepartementet bildar organisa
tionens översta spets.
De lokala ungdomsmyndigheterna hava av utföra flertalet av de uppgifter,
som enligt lagen åligga det offentliga. De hava sålunda att utöva kontroll
över fosterbarnsvården, deltaga i förmynderskapsväsendet, vårda fattiga barn,
som ej vistas i hemmet, samt understödja utomäktenskapliga fattiga barn
(se härom mera nedan), deltaga i skyddsuppsikt och skyddsuppfostran, en
ligt särskild lag lämna visst biträde i avseende å behandlingen inför ung-
domsdomstolarna av minderåriga förbrytare, enligt särskilda bestämmelser
medverka vid uppsikt över barns och unga personers arbete, medverka vid
omsorgen om i kriget fallnas och sårades barn samt enligt särskilda bestäm
melser medverka, då unga personer omhändertagas av polismyndighet. Detta
är ungdomsmyndigheternas obligatoriska åligganden. Fakultativa uppgifter
för dem är vidare att taga initiativ till, befordra och i fall av behov vidtaga
åtgärder för: råd i ärenden, som angå ungdomen (t. ex. råd i fråga om yrkes
val), skydd för mödrar före och efter nedkomsten, befordrande av dibarns
och andra späda barns väl, av den skolpliktiga ungdomens väl (utom be
träffande undervisningen) samt av ungdomens väl efter skolåldern.
Kung!. Maj:tf; proposition nr 150.
49
Vad ungdomsmyndighetens befattning med de fattiga barnen beträffar,
förtjänar följande att framhållas. På grund av bristfälligheter i den gällande
fattigvårdslagstiftningen hava förarbeten vidtagits för skapande av en fattig
vårdslag för Tyska riket. Då emellertid bristerna skarpast framträtt i fråga
om understöd åt ungdom, har man ansett sig böra i ungoms vårdslagen in
föra bestämmelser härom i den mån det varit möjligt utan att fullständigt
uppgiva grunderna för den gällande rätten även såvitt angår vuxna nöd
ställda. Överlämnandet till ungdomsmyndigheterna av plikten att under
stödja alla minderåriga skulle, yttras det i förarbetena till lagen, ur ung
domsvårdens synpunkt innebära den enklaste lösningen. Men om man toge
hänsyn till hela understödsväsendet, så framstode svårigheten av att uppdela
familjerna i minderåriga och vuxna medlemmar och att låta ett understöds-
organ taga befattning med de förra, ett annat med de senare. Lagen in
skränker sig därför till att åt ungdomsmyndigheterna uppdraga allenast
understödsverksamheten bland de grupper av minderåriga, vilkas understöd
jande i allmänhet kan i praktiken äga rum för sig utan hänsyn till de vuxna
familjemedlemmarna. Lagen hänför dit de utonhiktenskapliga, de från båda
föräldrarna varaktigt skilda äktenskapliga barnen samt de föräldralösa, och
omfattar sålunda, enligt vad i förarbetena uttalas, de minderåriga, som sakna
föräldrarnas naturliga stöd och därför mest behöva ungdomsmyndighetens
skydd. Då de utonhiktenskapliga barnen ofta befinna sig hos modern eller
i hennes familj och de föräldralösa i far- eller morföräldrarnas familj, bliva
visserligen i vissa fall ungdomsmyndigheten och fattigvården vid sidan av7
varandra verksamma för samma familjs stödjande. Men med hänsyn till de
föräldralösas och de utomäktenskapligas särskilda behov' av skydd låter dock
lagen de båda understödsorganen i dessa fall verka sida vid sida, för att i
varje fall försäkra dessa grupper av minderåriga om ungdomsmyndighetens
omvårdnad.
Understödjandet av andra barn, alltså av äktenskapliga, hos föräldrarna
eller en av dem vårdade barn, överlämnar lagen till fattigvården. För att
emellertid under den övergångstid, som kan komma att förflyta, till dess
hela det offentliga understödsväsendet hunnit omregleras, möjliggöra hjälp
i trängande fall, stadgas, att ungdomsmyndigheten i fall av behov skall över
taga det fattigvården åliggande understödjandet av ifrågavarande minderåriga.
Finner alltså ungdomsmyndigheten, att fattigvården på ett otillfredsställande
sätt fullgör sin understödsplikt mot eu minderårig, och kan myndigheten
varken genom påverkan på fattigvårdsmyndiglieten eller genom anmälan till
uppsiktsmyndigheten få nödtillståndet avhjälpt, är ungdomsmyndigheten be
rättigad och förpliktad att ingripa och själv åtaga sig understödsfallet. Be
stämmelser givas om gottgörelse för ungdomsmyndighetens kostnader.
Man har förutsett, att vid tillämpningen av ungdomsmyndigheternas nyss
nämnda rätt att åtaga sig fattigvården eljest åliggande understödsfall ur
praxis vissa grundsatser skola utbilda sig, som kunna möjliggöra ett be
dömande, i vad mån det är ändamålsenligt och genomförbart att, i avseende
å bestämda grupper av de äktenskapliga hos föräldrarna eller en av dem
vårdade barnen, till ungdomsmyndigheterna överlämna fattigvårdens skyldig
heter. Lagen har därför givit riksregeringen befogenhet att förordna om ett
dylikt överlämnande.1)
,
l) Lagen var ursprungligen avsedd att träda i kraft den 1 april 1924, men av finansiella
skäl bär ifrågasatts ett uppskjutande av ikraftträdandet. Häremot hava gjorts bestämda
gensagor av ett flertal organisationer för ungdomsvård. A eu i december 1923 hållen kon
ferens, där ministerier, kommunala myndigheter och enskilda organisationer voro företrädda,
har man emellertid enat sig om ett uttalande, vari förordats ett uppskjutande under tre år
av ikraftträdandet av vissa delar av lagen.
Bihang
till riksdagens protokoll 11*24. I sand. 112
käft.
(Nr !•)().)
i»72 23 1
Kungl. J\faj:ts proposition nr 150.
'Frankrike.
Finland.
Den franska barnavården regleras i lmvndsak av följande lagar: 1) lag
1874 angående skydd för spädbarn, särskilt dibarn, 2) lag 1889 rörande skydd
för vanvårdade och sedligt försummade barn, 3) lag 1898 rörande straff för
våld, misshandel, grymhet och förgripelse!- mot barn, 4) lag 1904 angående
den offentliga barnavårdens organisation och 5) lag 1904 rörande uppfostran
åt svårskötta och vanartade, av det allmänna omhändertagna barn. Enligt
dessa lagar skall för varje departement finnas eu »service departemental des
enfants assistés , eu barnavårdsbyrå, vilken förestås aven »chef de service».
Denne har till sitt förfogande en inspektör för varje distrikt (arrondisse-
rnent) samt ett antal besökare. Arbetet står under ledning av departementets
prefekt, vilken vid sin sida har ett familjeråd på 7—9 personer, samt in
direkt under vederbörande minister, vilken till sin tjänst har nio över
inspektörer för övervakning av fattigvård och barnavård. Rapport över
arbetet skall årligen avgivas av barnavårdsbyråns chef till prefekten och går
därifrån till ministeriet, där rapporterna sammanföras till eu enda, gällande
hela landets barnavård.
Den här skildrade institutionen skall fullgöra följande uppgifter: 1) om
händertaga och uppfostra hittebarn och fattiga föräldralösa barn samt barn.
som av sina föräldrar överlämnas åt samhället; 2) sörja för tillfällig vård åt
barn, vilkas föräldrar intagits å sjukhus eller i fängelse; 3) omhändertaga
och sörja dels för barn, vilkas föräldrar på grund av brott mot dem eller
långt driven vanvård förklarats förlustiga sitt målsmanskap, dels för barn
under straffmyndighetsåldern, vilka häktats för brott men anses hava handlat
utan fullt medvetande om brottets art och vilka av sådan anledning över
lämnas till skyddsuppfostran i stället för till straffanstalterna; 4) lämna fattig
vård till barn i deras hem i den mån sådan enligt lag är tillförsäkrad nöd
ställda föräldrar för deras barns räkning (frivillig fattigvård lämnas av kom
munen); samt 5) utöva kontroll över fosterbarn.
I Finland har den 30 april 1921 av eu kommitté avgivits ett vidlyftigt
principbetänkande angående samhällets barn- och ungdomsskydd. Detta
innehåller icke något lagförslag men däremot omkring 250 mycket detalje
rade »slutklämmar», innefattande riktlinjer för eu lagstiftning i ämnet. Be
tänkandet har i början av år 1922 överlämnats till lagberedningen, som där
vid erhöll i uppdrag att utarbeta ett lagförslag i överensstämmelse med de
i betänkandet »uppdragna allmänna riktlinjerna samt med de synpunkter
berörande dess olika delar, som i detsamma framförts». Enligt betänkandet
skall den blivande lagens tillämpning åligga dels lokala barnskyddsnämnder
(enoi varje kommun) och dels en centralmyndighet, barnskyddsstyrelsen.
Å barnskyddsnämnden ankommer att anordna och övervaka yrkesförmynder-
skap, att öva uppsikt över fosterbarnsvården, att vidtaga åtgärder till stöd
för barns hemuppfostran, att omhändertaga barn, vilka äro värnlösa eller
vilka fattigvårdsmyndiglieten finner vara i behov av uppfostran utom hemmet,
att vidtaga särskilda åtgärder (skyddsuppsikt, skyddsuppfostran in. in.) dels
beträffande vissa barn (under 16 år), nämligen sådana, som äro i högre grad
intellektuellt efterblivna, psykiskt abnorma, fallandesjuka eller lyfta, barn,
som försumma sin skolgång, anträffas tiggande eller eljest föra ett kring
strykande levnadssätt, barn, vilka i sina hem vanvårdas eller misshandlas
eller vilkas föräldrar leva ett lastbart liv eller vilka icke kunna genom hem
mets och skolans uppfostringsmedel tillrättaföras eller äro sedligt förkomna
eller begått brott, och dels beträffande unga personer (16—18 år), vilka bettla
eller stryka omkring, i sina hem sedligt vanvårdas eller misshandlas, vilkas
föräldrar leva ett lastbart liv eller vilka äro sedligt förkomna. Nämnden
har även att utöva viss verksamhet beträffande unga personer, som begått
brott.
50
Kungl. Maj:ts proposition nr Io0.
51
I den blivande lagen skola även givas bestämmelser angående förbud att
av barn uppköpa skrot m. m. och att giva lån åt barn mot pant, förbud
för barn att använda tobak, minderårigas skyddande mot olämpligt förvärvs
arbete, minderåriga förbrytares behandling, samt kostnaderna för barn- och
ungdomsskyddet.
I motiveringen till förslaget om barnskyddsnämndens befattning med
värnlösa barn och barn, vilka fattigvårdsmyndigheten finner vara i behov av
vård utom hemmet, anfördes, att det icke'kunde tänkas, att inom eu familj,
som åtnjöte fattigunderstöd, barnen ställdes under uppsikt av barnskydds-
nämnden, medan fattigvårdsstyrelsen hade rättighet att öva tillsyn över de
andra familjemedlemmarna. Detta stode i strid med hela begreppet centra
lisation och hade till följd en för hela familjen odiös inblandning från två
olika myndigheters sida. Tiden vore å andra sidan icke mogen för en an
ordning sådan, som föreslagits i Norge (se nedan), enligt vilken ekono
misk hjälp åt barn i hemmet skulle begäras hos och ombesörjas av barna-
vårdsmyndigheten (vergerådet), varefter familjen stode under dess tillsyn, så
länge hjälpen åtnjötes. Kommittén funne det opraktiskt, att vården och
uppfostran av en del barn inom kommunen vore anförtrodda åt barnskydds-
nämnden, medan beträffande en annan del av de omhändertagna barnen
fattigvårdsstyrelsen hade omvårdnaden. En olämplig konkurrens och en
misshushållning bleve följden, om såväl barnskyddsnämnden som fattigvårds
styrelsen vore tvungna att jämsides med varandra anskaffa fosterhem och
anbringa omhändertagna barn i anstalter av olika slag. Slitningar kunde
därigenom uppstå, och effektivitet i uppsikten och den fortsatta omvårdna
den om barnen bleve icke heller sålunda befordrad. Då anmälan av fattig
vårdsstyrelsen gjordes, att barn, som av densamma åtnjöte försörjning, vore
i behov av vård och uppfostran utom hemmet, eller att minderårig under-
stödstagare blivit värnlös, borde det ankomma å barnskyddsnämndens pröv
ning, huruvida den föreslagna åtgärden borde vidtagas. Huru med barnet
skulle förfaras, om de båda myndigheterna vore av olika mening, säges icke
i betänkandet.
Vidare må nämnas, att enligt den nya finska fattigvårdslagen av år 1922
kommunalfullmäktige i kommun, där särskild barnskyddsnämnd finnes, kunna,
ifall omständigheterna det kräva, åt nämnden överlämna ledningen och upp
fostran av några eller alla minderåriga, varvid fattigvårdsnämndens rättig
heter och skyldigheter beträffande dessa barn överföras på barnskydds
nämnden. Angående barnskyddsnämndens åligganden och dess ställning i
förhållande till fattigvården innehåller lagen icke närmare föreskrifter. Ett
vid lagens behandling i riksdagen framställt förslag, att barnskyddsnämnden
skulle lyda under fattigvårdsnämnden, avslogs; barnskyddsnämnden är så
lunda en av fattigvårdsnämnden oberoende institution, som dock i tillämp
liga delar har att iakttaga fattigvårdslageus bestämmelser.
Hittills hava barnskyddsnämnder tillsatts endast i några större städer,
bland andra Helsingfors och Åbo, men antagligen icke i någon landskom
mun. I Helsingfors är barnskyddsnämnden berättigad att omhändertaga
barn, vilka äro i behov av vård och uppfostran, därest deras föräldrar över
låtit sin uppfostringsrätt åt nämnden eller genom domstols utslag dömts
densamma förlustiga. Nämnden har vidare att draga försorg om minder
åriga, vilka äro i behov av fattigvård, därest vården skall meddelas utom
understödstagarens eget hem. Därvid skola föreskrifterna i fattigvårdslagen
iakttagas; fattigvårdsnämndens i lag stadgade rättigheter och skyldigheter
med avseende å sådana minderåriga tillkomma barnskyddsnämnden. Den
i lagen om barn utom äktenskap stadgade omsorgen om sådana barn samt
bevakandet av deras intressen åligga även barnskyddsnämnden.
Kungl. Maj:ts proposition nr 150.
52
Norge.
I Norge bär en kommitté dels år 1920 avgivit ett betänkande om verge-
rådens övertagande av tillsynen över av fattigvården och enskilda per
soner till vård utom liemmet överlämnade barn in. m. och dels år 1921, efter
det yttranden inkommit över nämnda betänkande, avgivit ett slutligt betän
kande i samma ämne. Betänkandena äro åtföljda av utkast till lov om offentlig
har nefor sorg. Dessa innebära ett sammanförande i eu ocb samma lag av be
stämmelserna i 1905 års delvis blott för vissa kommuner gällande lov om
tilsyn med pleiebarn in. r., den del av 1915 års lov om försorg för barn, som
innehåller stadgan den om tillsyn över barn, 1896 års lov om behandling av
forsmnfc barn med eu del förändringar samt bestämmelser om beliandling-
av fattiga barn, vilka vårdas utanför sina hem. (Beträffande nämnda nu
gällande lagar se U. s. 37—41, 45—57).
Enligt 1920 års förslag, som innebär en kompromiss mellan rätt skilda
principiella ståndpunkter, skall centralisering ske hos vergeråclet av dels det
f. n. åt detta anförtrodda arbetet med skyddsuppfostran och vad därmed
sammanhänger, dels uppgiften att ombesörja anbringande utom hemmet av
och öva tillsyn över barn, som fattigvårdsmyndigheten finner böra vårdas
utom hemmet, och dels tillsynen över fosterbarnsvården. I motiveringen
yttras, att kommittén varit enig om önskvärdheten av att på detta område
genomföra den största möjliga centralisering, så att de spridda lagbestäm
melserna samlas och verksamheten lägges under samma institution, i den
utsträckning detta kan finnas ändamålsenligt och förenligt med andra hän
syn. Förslaget innebär ett första steg i denna riktning. Vacl beträffar de
fattiga barnen skall enligt förslaget fattigvårdsmyndigheten liksom f. n. av
göra, om den skall ingripa och på vilket sätt. Först när fattigvården kar
fattat beslut, att ett barn skall försörjas utanför sitt hem, träder vergerådet
till, utväljer ett hem, anbringar barnet där och övar tillsyn över det. Den
hjälp, som det omhändertagna barnet får, är fattigunderstöd, och fattigvårds
lagens regler om förhållandet till hemkommunen bibehållas. När barnet
icke längre behöver försörjning från fattigvården, upphör befattningen med
barnet. Beslut härom fattas av fattigvårdsmyndigheten. Enligt reglerna i
lagen om vergeopdragelse kan dock vergerådet besluta att behålla barnet,
när förutsättningarna härför finnas. — Vid detta betänkande, som är enhäl
ligt, hava dock två ledamöter fogat särskilda uttalanden. Eu av dessa leda
möter har formulerat sin principiella ståndpunkt i fråga om behandlingen
av de fattiga barnen på följande sätt: Därest föräldrar eller de, som stå i
deras ställe och som liava hemmavarande barn under 18 år, behöva ekono
misk hjälp av det allmänna för sitt hushåll, skola de begära sådant hos
vergerådet, som avgör, om, på vad sätt och i vilken utsträckning hjälp skall
lämnas, och familjen står under vergerådets tillsyn, så länge hjälp utgår och
till dess vergerådet anser tillsyn onödig. Dock skola föräldrarna eller deras
ställföreträdare hava givit sitt samtycke till barnets överlämnande till vård
utom hemmet. Föräldralösa barn, som sakna försörjare, stå under verge-
rådets tillsyn. Angående vergerådets utgifter i förevarande hänseende gäller
detsamma som vid barns omhändertagande enligt vergerådslagen. — I den
andre ledamotens särskilda uttalande förordas öppnande av möjlighet för
den kommun, som önskar det, att upprätta ett centralkontor för anbringan
det av och tillsynen över de barn, som kommunen måste taga hand om,
vare sig detta skett på föranstaltande av vergerådet, fattigvårds- eller hälso
vårdsmyndigheten .
I det år 1921 avgivna, slutliga förslaget har majoriteten, två ledamöter,
föreslagit eu modifikation av det tidigare förslaget av följande innehåll: Där
sådant med hänsyn till förhållandena är av behovet påkallat eller lämpligt,
kan kommunalbestyrelsen med konungens samtycke till en inom kommunen
Kungl. Maj:ts proposition nr 150.
53
för sådant ändamål upprättad centralinstitution överflytta den jämlikt lagen åt vergerådet anförtrodda befattningen med de barn, som av enskilda eller efter fattigvårdsmyndiglietens beslut överlämnas till vård utom hemmet, samt vidare anbringandet i enskilt hem, barnhem eller liknande inrättning av barn, om vars anbringande på dylikt sätt vergerådet fattat beslut, och till synen över dessa barn, I sådant fall skola lagens bestämmelser om verge- rådets funktioner gälla centralmyndigheten. — Kommitténs övriga två med lemmar hava reserverat sig häremot och därvid anfört bl. a.: Majoritetens förslag innebure ett betydligt försvagande av centraliseringen med vergerådet som medelpunkt. Och försvagandet komme att inträda just där centralise ringen av barnavården omkring en institution vore mest av behovet påkallad, nämligen i de största städerna. I de kommuner, där barnens antal vore störst och förhållandena mest komplicerade, där vore det mer än annor städes nödvändigt, att all offentlig barnavård lades under en och samma institution. Endast härigenom kunde man nå fram till den enhet och plan- mässigliet i ledningen och den samling av ansvaret, som vore en nödvändig betingelse för barnavårdens effektivitet. Yäl vore det så, som majoriteten gjorde gällande, att de särskilda medlemmarna i den ledande institutionens styrelse icke kunde följa de särskilda barnen genom personlig tillsyn. Men detta vore icke huvudsaken, utan huvudsaken vore, att här, liksom vid all rationell arbetsfördelning mellan offentliga institutioner, de ärenden, som naturligt och organiskt hörde tillsammans, lades under samma myndighet, för att det skulle komma överblick, enhet, planmässighet och initiativ i led ningen. Den myndighet, som enligt det tidigare förslaget skulle vara kärnan och medelpunkten i den kommunala barnavården, nämligen vergerådet, skulle enligt majoritetens förslag i de största städerna få sitt arbetsområde starkt förminskat både i jämförelse med gällande lag och i jämförelse med landets övriga kommuner. Den skulle mista befattningen och kontakten med de barn, om vilkas överlämnande till enskilt hem eller barnhem, den fattade beslut, d. v. s. med de flesta barn, som den finge att göra med.
I Danmark har år 1920 utarbetats ett lagförslag, innehållande bestäm melser såväl om »Yaergeraadsforsorg» som »Tilsyn med Dorn» (se IT. s. 28—36), men i den under åren 1922 och 1923 genomförda nya barnavård slag stiftningen har ämnet uppdelats på två lagar, en »Om Yaergeraadsforsorg in. in.» och en »Om Tilsyn med Dorn».
Enligt 1920 års förslag skulle vergerådet, utom de uppgifter, vilka hittills varit anförtrodda åt detsamma, även öva tillsyn över fosterbarn samt över barn, vilka enligt lagarna om barn utom äktenskap och deras föräldrar, om hustrurs och i äktenskap födda barns rättsställning samt om understöd till änkors barn erhålla understöd av det allmänna; dock skulle i vissa större kommuner denna tillsyn, om vergerådet och kommunalstyrelsen så önskade, med vederbörande ministers samtycke kunna uppdragas åt kommunalsty relsen. Den sålunda föreslagna centraliseringen hos vergerådet har dock icke blivit i den nya danska lagstiftningen genomförd såsom eu allmänt gällande regel. I 1923 års Lov om Tilsyn med Dorn stadgas sålunda, att kommunalstyrelsen skall utöva tillsyn över bland andra de ifrågavarande barnen, dock kan efter avtal mellan kommunalstyrelsen och vergerådet till synen med vederbörande ministers samtycke överlämnas till vergerådet, var jämte i vissa större kommuner tillsynen kan i viss ordning överlämnas till sundlietskommissionen.
(M. s. 16—23.) Redan i det år 1899 avgivna kommittébetänkande, vilket ligger till grund för lagen om uppfostran åt vanartade in. fl. barn, antyddes möjligheten
Kungl. Maj:ts proposition nr 150.
Danmark.
Tidigare förslag om centralisering
av barna
vården.
Kungl. Maj:ts proposition nr 150.
Centralisering
av all samhällets barnavård (i vidsträckt mening) hör
ej ifråga-
sättas.
Statistiska
uppgifter.
av att åt barnavårdsnämnden kunde anförtros, förutom befattningen med vanartade och i sedligt avseende försummade barn, jämväl vissa andra uppgift®1', som på grund av sin natiu- stode i nära sammanhang med nyssnämnda arbetsområde. I detta hänseende framhölls särskilt tillsynen över fosterbarnsvården.
På sätt kommittén framhållit (M. s. 17 ff.), har sedermera tanken pa ett sammanförande i eu gemensam lag av alla de lagbestämmelser, som reglera barnavården, och alla barnavårdsuppgifters anförtroende åt en enda myndighet upprepade gånger gjorts till föremål för uttalanden i skrift samt vid möten och kongresser. Slutligen har riksdagen i skrivelse den 8 mars 11118 gjort den framställning i ämnet, som omförmälts å s. 37 här ovan och vilken finnes utförligare omtalad i kommitténs betänkande s. 39.
Såsom kommittén erinrat (M. s. 28) hava yrkandena på centralisering av barnavården i huvudsak avsett sammanförande i en lag och hos eu gemensam myndighet av fattigvårdens barnavård, fosterbarnskontrollen och arbetet beträffande vanartade och i sedligt avseende försummade barn samt den verksamhet, som kunde anses äga nära samband med dessa verksam hetsgrenar (t. ex. beträffande kroppsligt vanvårdade barn), eller sålunda vad som kan betecknas såsom samhällets barnavård i egentlig mening.
Yad angår barnavården i övrigt är jag ense med kommittén (M. s. 23 — 27) därom, att sådant sammanförande icke bör ifrågasättas (jfr Y. 66 s. 48). Beträffande lagbestämmelserna om minderåriga förbrytare kan visserligen deras sammanförande med de egentliga barnavårdsbestämmelserna i en lag- förefalla önskvärt, men någon verklig fördel skulle knappast vara att vinna därav annat än under den förutsättningen, att det läte sig göra att an förtro befattningen med de minderåriga förbrytarna åt de myndigheter, som handhava den egentliga barnavårdsverksamheten. Men då möjlighet att realisera denna tanke icke torde för 11 är varande i vårt land föreligga (se bl. a. M. s. 27), lärer det icke böra ifrågakomma att inpassa bestäm melserna om minderåriga förbrytare i samma lag som de egentliga barna vårdsbestämmelserna.
Beträffande storleken av de grupper barn, vilkas sammanförande till en och samma myndighet ifrågasatts, får jag hänvisa till kommitténs motiv (M. s. 30, 278, 310) och dess statistiska undersökningar (S. s. 26, 38 ff.).
Vad de vanartade och i sedligt avseende försummade barnen beträffar, framgår av en redogörelse, utarbetad av en av ett flertal landsting tillsatt kommitté och omfattande samtliga skoldistrikt med undantag av sex, att under år 1922 barnavårdsnämndernas verksamhet omfattat 1,704 fall och att i 563 av dessa skiljande från hemmet ägt rum. En jämförelse med kommitténs uppgifter för år 1915 (S. s. 38, 39) synes utvisa en minskning i verksamhetens omfattning, i det sistnämnda år till barnavårdsnämnderna gjorts anmälan rörande 2,395 barn, av vilka 793 skilts från hemmet. Enligt kommitténs statistik (S. s. 41) bekostade barnavårdsnämnderna vid slutet av år 1915 vård och underhåll för 2,732 barn.
Kungl. Maj:ts proposition nr 150.
55
Beträffande fattigvårdens barnavård må ur den officiella statistiken för
år 1922 följande uppgifter anföras:
Antalet direkt understödda barn (d. v. s. barn under 16 års ålder, vilka
själva eller i första hand åtnjuta fattigvård) utgjorde 35,353.
Antalet indirekt understödda barn (d. v. s. minderåriga hemmavarande
barn, tillhörande äldre, av kommunerna understödda personer, vilka barn
anses i större eller mindre mån erhålla del av det understöd, föräldrarna
åtnjuta) utgjorde 73,240.
Hela antalet fattigunderstödda barn utgjorde alltså 108,593.
Av de direkt understödda barnen voro 24,994 eller 70.7 % utackor
derade i enskilda hem. Det framgår ej av statistiken, huru många av de
återstående 29.3 % direkt understödda barnen, som vårdades i barnhem
eller sjukvårdsanstalter eller voro »på annat sätt understödda». Till sist
nämnda grupp torde höra bl. a. de barn, vilka erhålla understöd i skodon,
i sjukpersedlar o. dyl., utan att föräldrarna åtnjuta något annat understöd.
Att understöden i skodon äro tämligen talrika framgår av Stockholms stads
statistik. (Under år 1922 erhöllo i Stockholm 1,290 barn direkt under
stöd i skodon, utan att familjen i övrigt åtnjutit annat understöd.)
Vidare ingå bland de direkt understödda, ej utackorderade barnen en del,
som åtnjuta kontant understöd i hemmet. Härav framgår, att de av
fattigvården helt omhändertagna (utom sina hem vårdade) barnens antal,
ej, såsom stundom antagits (jfr M. s. 310), sammanfaller med utan under
stiger antalet direkt understödda barn. Sannolikt uppgår antalet av fattig
vården helt omhändertagna barn till omkring 30,000.
(M. s. 37—41.)
Kommittén har (M. s. 37, 38) föreslagit sammanförande i en lag och till
en enda kommunal myndighet av de delar av samhällets barnavård, som
nu representeras av fosterbarnslagen, lagen om uppfostran åt vanartade
m. fl. barn samt fattigvårdslagens bestämmelser om de helt omhändertagna
barnen. Hela denna verksamhet anser kommittén böra anförtros åt eu
speciell barnavårdsmyndighet, barnavårdsnämnden. Kommittén har (M. s. 40)
övervägt det i riksdagens skrivelse den 8 mars 1918 gjorda uttalandet,
att det vore möjligt, att behörig hänsyn till de växlande ortsförhållandena
kunde göra det erforderligt eller i varje fall lämpligt, att i en blivande
lagstiftning vissa betämmelser, som icke kunde tilläggas eu allmännare
giltighet, gjordes endast villkorligt bindande, så att deras tillämpning
inom varje särskild kommun bleve beroende av vederbörande myndighets
beslut. Kommittén har därvid funnit, att vid överflyttning av fattigvår
dens barnavård en begränsning icke kunde tänkas på sådant sätt, att
inom vissa samhällen centraliseringen icke komme till stånd eller endast
genomfördes till eu del. Det ginge enligt kommitténs uppfattning icke
för sig att låta vissa till barnavården hörande ärenden behandlas i eu
kommun av barnavårdsnämnd, i en annan av fattigvårdsstyrelse. Däremot
skulle det kunna tänkas, att i smärre kommuner, där både fattigvård och
Kommitténs
förslag om
centralisering.
Yttranden
över
kommitténs förslag om centralisering,
barnavård vore av ringa omfattning, förlägga båda dessa verksamhetsgrenar i sin helhet till samma myndighet, i sådant fall närmast till fattigvårds- styrelsen. Även eu sådan anordning har dock kommittén avstyrkt med hänsyn till den olika sammansättning, som myndigheterna borde erhålla med avseende å deras olika funktioner och med hänsyn till beskaffenheten av den verksamhet, som de skulle hava att utföra.
Därjämte har kommittén i sitt förslag till barnavårdslag (10 kap.) upp tagit bestämmelser om penningunderstöd åt barn till ensamstående mödrar. Denna understödsverksamket skall enligt förslaget utövas av barnavårds nämnden. (M. s. 42—62.)
(Y. 1 — 106.) Kommittéförslagets grundprincip, centralisering av barnavården, bär i stort sett tillstyrkts i de avgivna yttrandena. Ett betydande antal läns styrelser, landsting, domkapitel, centrala ämbetsverk, barnavårdsnämnder och enskilda organisationer hava uttalat livlig anslutning till denna princip. (Se bl. a. Y. 2, 10, 11, 12, 14, 16, 19, 20, 21, 22, 26, 27, 31, 32, 38, 39, 41—45, 45 a, 52, 53, 57, 81, 84, 89, 90, 92—94, 97, 100 — 103.)
Sa anför länsstyrelsen i Stockholms län: »Länsstyrelsen vill såsom allmänt omdöme om kommitténs förslag uttala, att detsamma i väsentliga delar på ett synnerligen erkännansvärt sätt uppdragit riktlinjerna för en sådan ut veckling av den offentliga barnavården, som det svenska samhället måste eftersträva. Det är efter länsstyrelsens mening nödvändigt att ej blott bättre systematisera hittillsvarande bestämmelser på detta område, utan även ut vidga dem i huvudsak enligt de grunder, som kommittén utstakat, och ej mindre att sammanföra kommunernas barnavård under enhetligt arbetande organ.» (Y. 2.)
Härnösands domkapitel uttalar såsom ett allmänt omdöme om förslaget, att det utan tvekan förtjänar det vitsord, att det följdriktigt och organiskt byggt UPP på den lagda och beprövade grunden en byggnad av högst an senlig resning, som äger alla förutsättningar att åt svensk offentlig barna vård vinna berättigat anseende och att ställa densamma i främsta ledet (Y. 89.)
Socialstyrelsen anser sig utan tvekan kunna giva sin anslutning till för slagets grundtanke, att sammanföra reglerna rörande den offentliga barna vården i en enda lag och i samband därmed låta ett enda kommunalt organ avlösa de tre på detta område verksamma. Enligt styrelsens mening torde eu dylik anordning vara ägnad att främja eu effektiv och rationell utveck ling av barnavarden samt beteckna ett verkligt framsteg för densamma (Y. 100.)
Svenska stadsförbundets styrelse anför: »Styrelsen har obetingat kunnat ansluta sig till kommitténs uppfattning, att en av de viktigaste åtgärderna för åstadkommande av fullgod offentlig barnavård i vårt land vore att häva den nu bestående splittringen och hos en ansvarig och fullt kompetent myn dighet samla handläggningen av dessa frågor. Att kommittén med så stark och bärande motivering gjort detta krav gällande, finner styrelsen för sin del vara det föreliggande betänkandets främsta förtjänst. Hur än en blivande lag om den offentliga barnavården i sina detaljer kan komma att gestalta sig, är det enligt styrelsens mening i vart fall av primär betydelse, att den samma avägabringar större enhet i barnavårdsärendenas handläggning. Än
Kungl. Maj.ts proposition nr 150.
57
så viktiga reformer beträffande olika grenar av lagstiftningen torde få en
relativt ringa betydelse, så länge hela arbetet från det offentligas sida för
en bättre uppfostran åt värnlösa och vanartade barn förlamas genom en de-
centralisation, som just på detta område kommit att bliva i särskilt hög
grad utpräglad. (Y. 103 s. 81.)
Å andra sidan har förslaget om centralisering i vissa yttranden helt
eller delvis avstyrkts.
Sålunda hava några kommunala myndigheter, tvenne domkapitel och ett
centralt ämbetsverk avstyrkt centraliseringsprincipens genomförande (bl. a.
Y. 50, 55, 77, 82, 85, 96). Från åtskilliga håll hava invändningar gjorts mot
det föreslagna överflyttandet från fattigvårdsstyrelsen till barnavårdsnämnden
av befattningen med utom hemmet vårdade fattiga barn. (Y. 1, 4, 5, 8, 12,
14, 16, 17, 25, 26, 32, 42, 47, 51, 63, 66 s. 45, 84 s. 53, 85-88, 99, 102 s. 72,
106 s. 90.) I vissa fall har man vänt sig mot en »splittring av understöds-
verksamheten», utan att det med tydlighet framgått, om man avsett att
vända sig mot att verksamheten beträffande de utom hemmet vårdade fattiga
barnen anförtroddes åt barnavårdsnämnden. De skäl, som framförts, hava
nämligen stundom ej varit sådana, att de kunna avse en dylik åtgärd, utan
blott överlämnandet till barnavårdsnämnden av den understödsverksamhet,
vilken avser barn, som vistas i sina hem (sålunda t. ex. det enligt kommit
téns förslag åt barnavårdsnämnden anförtrodda understödjandet av barn till
ensamstående mödrar).
Uttrycklig anslutning till förslaget om överflyttande till barnavårdsnämn
den av vården om de helt omhändertagna fattiga barnen har däremot ut
talats i ett flertal yttranden (Y. 27, 31, 57, 92, 94, 103 s. 82, 103 a,
104 s. 87.)
De mot förslaget om barnavårdens centralisering framställda invänd
ningarna komma att i det följande upptagas till behandling.
I det föregående har jag berört de betydande olägenheter, som följa
Fördelar och
av den nuvarande splittringen och olikformigheten på barnavårdens om- r'ackdel(lr av
råde. Det synes nu vara en angelägen uppgift att, i den mån sådant
ringen.
lämpligen låter sig genomföra, undanröja denna splittring och olikformig
het. Det första medlet härför torde vara de egentliga barnavårdsbestäm-
melsernas sammanförande i eu gemensam lag (se Y. 89 s. 58). Detta
sammanhänger nära med barnavårdsverksamhetens överlämnande i den
omfattning, som kan befinnas ändamålsenlig, till en enda, härför verkligt
kvalificerad myndighet. Genom dessa båda åtgärder skulle enligt min
tanke vinnas betydande fördelar, som siikerligen skulle mera än motväga
motsvarande nackdelar. Bland dessa fördelar må, i anslutning till vad i
det föregående anförts, framhållas, att barnavårdsarbetet inom varje kommun
skulle kunna utföras efter mera enhetliga principer och med större mål
medvetenhet, att gentemot de försörjare, vilka bliva föremål för samhällets
inskridande, ett mera likformigt och rättvist förfarande kunde förväntas, att
tvekan och tidsutdräkt vid fallens behandling genom remiss från en myn
dighet till en annan till stor del kunde undvikas samt gränsfall, i fråga
om vilken ingen myndighet ansåge sig behörig och skyldig att ingripa,
mera sällan än nu behövde uppstå, att den nu förefintliga svårigheten
Kungl. Maj:ts proposition nr 150.
Kungl. Maj:ts proposition nr 150.
för allmänheten att avgöra, till vilken myndighet anmälan bör göras om missförhållanden beträffande barn, skulle väsentligen upphöra, att arbets kraft, tid och kostnader, särskilt i större kommuner, skulle kunna besparas på samma gång som arbetet kunde mera effektivt bedrivas, att större utsikter skulle finnas att för arbetet förvärva de lämpligaste och mest intresserade personerna, att, med hänsyn till att de skilda grenarna av barnavården äro varandra närstående, sysslandet med en av dem skulle ge ökad erfarenhet och kompetens jämväl för de övriga, att åt den barna vårdande kommunala myndigheten skulle beredas eu betydande och in flytelserik plats i samhället, vilket skulle vara ägnat att befrämja barna vårdens höjande, samt att möjlighet skulle vinnas att med rimliga kost nader få till stånd en effektiv kontroll från statens sida över barnavården, vilket med bibehållande av den nuvarande tredelade organisationen knap past skulle låta sig göra.
Av den här ovan meddelade redogörelsen för den utländska lagstift ningen framgår, att behovet av en centralisering av barnavården i ett flertal främmande länder gjort sig lika starkt gällande som i vårt land och att eu sådan centralisering antingen redan genomförts eller ock före slagits.
Därest, såsom jag kommer att i det följande föreslå, i regel eu särskilt utsedd kommunal myndighet skall handhava barnavården, komma gentemot de nyss angivna fördelarna av barnavårdens centralisering att stå tvenne nackdelar av större betydelse. Den ena är svårigheten att i vissa mindre kommuner finna tillräckligt antal personer, lämpade att utföra, förutom övriga nämnders och styrelsers åligganden, jämväl den blivande barnavårds- myndighetens arbetsuppgifter. Denna olägenhet torde kunna och böra undanröjas genom beredande av möjlighet att i mindre kommuner anförtro barnavårdsverksamlieten åt någon redan bestående kommunal myndighet. Till denna fråga återkommer jag i det följande. Den andra olägenheten sammanhänger med den svårighet, som i en del fall kan uppstå i fråga om dragande av gränsen mellan fattigvårdsstyrelsens och den blivande barnavårdsmyndiglietens funktioner. Den kommer att av mig behandlas i sammanhang med spörsmålet, i vilken omfattning ett överflyttande av fattigvårdsstyrelsens barnavårdsverksamket till den blivande barnavårds- myndigheten bör äga rum. Redan i föreliggande sammanhang önskar jag emellertid uttala, att jag anser jämväl denna svårighet kunna genom lämpliga bestämmelser i väsentlig mån undanröjas och alltså icke böra stå i vägen för centraliseringen.
Jag skall nu övergå till behandling av frågan, vilken myndighet som, därest centralisering kommer till stånd, bör ombesörja barnavårdsverk- samheten.
Vilken myn- (M. S.
31--- 41.)
dighet bor
Yad då först beträffar fattigvårdsstyrelsen, är dess mest omfattande
handhava .
....
..
J
barnavården ? uppgift, understöd åt äldre behövande, så artskild från verksamheten med
Kungl. Maj:ts proposition nr 150.
59
uppfostran åt vanartade m. fl. barn och tillsynen över fosterbarnsvården
samt i större kommuner så krävande, att det ej kan ifrågasättas att som
.regel lägga barnavårdsverksamheten till fattigvårdsstyrelsen. Det kräves
väsentligt andra egenskaper av dem, som skola handhava understödsverk-
samheten bland äldre fattiga, än av dem, som skola söka tillrättaföra
vanartade och vårda sig om sedligt försummade och vanvårdade barn eller
kontrollera t. ex. späda fosterbarns vård (se Y. 43 s. 17). Endast i undan
tagsfall, vartill jag senare återkommer, bör fattigvårdsstyrelsen få tjänstgöra
som barnavårdsmyndighet.
Ej heller torde den myndighet, som för närvarande handhar tillsynen
över fosterbarnsvården (hälsovårds-, kommunal-, fosterbarnsnämnd), vara
lämpad att övertaga hela den omfattande verksamhet, varom här är fråga;
för densamma krävas även andra egenskaper än de, som äro nödiga för
fosterbarn skontrollens rätta utövande eller som finnas representerade i
våra hälsovårdsnämnder. Dessa hava f. ö. redan en mycket omfattande
verksamhet.
I likhet med kommittén anser jag däremot, att centraliseringen bör ske
hos kommunens nuvarande speciella barnavårdsmyndighet, barnavårds
nämnden. I varje kommun bör finnas en sådan nämnd; den bör i regel
vara särskilt tillsatt för uppgiften i fråga (annan nämnd eller styrelse bör
sålunda i allmänhet ej få, såsom för närvarande är fallet, fungera såsom
barnavårdsnämnd), och den bör erhålla en av sitt utvidgade arbetsområde
betingad sammansättning, en fråga till vilken jag återkommer i det följande.
Blott så mycket bör i detta sammanhang nämnas om sammansättningen,
att präst och, där så är möjligt, läkare böra vara ledamöter av nämnden, att
även representanter för lärarkåren och fattigvårdsstyrelsen böra inväljas
samt att kvinnan icke skall saknas bland ledamöterna. Frågan om undantag
för smärre kommuner från det ifrågasatta stadgandet om särskilt tillsatt
barnavårdsmyndighet kommer att behandlas i det följande.
Ett särskilt skäl för att samla barnavårdsverksamheten hos kommunens
speciella barnavårdsorgan ligger i den omständigheten, att de under
åren 1917—1920 tillkomna lagarna på familjerättens område anförtrott
omfattande och betydelsefulla uppgifter åt detta organ. Dessa uppgifter,
särskilt befattningen med barn utom äktenskap, äga nära beröringspunkter
såväl med verksamheten för vanartade och sedligt försummade barn (många
utomäktenskapliga barn bliva sedligt försummade eller vanartade) som
med kontrollen över fosterbarnsvården (det övervägande antalet fosterbarn
är barn utom äktenskap).
(M. s. 32—38.)
Då det härefter gäller att besvara frågan, i vilken omfattning barna
vårdsverksamheten bör centraliseras hos barnavårdsnämnden, är det till
en början tydligt, att de ärenden, som enligt lagen om uppfostran åt
vanartade m. fl. barn ankomma på barnavårdsnämnden, böra där bibe
hållas. Därest enligt den nya lagstiftningen samhället kommer att med-
Centralise-
ringens om
fattning.
liefattningon
mod vanartado
tu
. 11. barn.
(30
Kung! Maj:ts proposition nr 150.
Kontrollen
över foster- barnsvården.
Barns under
stödjande i
hemmet.
givas befogenhet att mot föräldrarnas vilja ingripa jämväl i andra än för närvarande medgivna fall (jag syftar härvid på misshandel och kroppslig vanvård av barn, som vistas hos föräldrarna), bör denna nya barnavårds- verksamhet likaledes ankomma på barnavårdsnämnden. Till ett av reser vanter inom kommittén framställt förslag om inskränkning av den nuvarande barnavårdsnämndens arbetsområde återkommer jag i det följande. Jag vill emellertid redan nu nämna, att en dylik inskränkning enligt min mening icke bör ifrågakomma.
Kontrollen över fosterbarnsvården har hittills behandlats övervägande som en hälsovårdsfråga, men bör enligt min mening behandlas jämväl ur uppfo strings synpunkt, särskilt om, såsom förslagits, åldersgränsen för fosterbarnsbegreppet liöjes. 1902 års fosterbarnslag har vunnit ringa till- lämpning (se M. s. 278), och det synes önskvärt att överlämna denna verksamhet åt en myndighet med mera omfattande barnavårdsuppgifter och med särskilda förutsättningar för dessa uppgifters handhavande. Härmed är dock ingalunda sagt, att ett avstående från hälsovårdssyn- punkten bör äga rum. Tvärtom bör åt läkaren beredas starkt inflytande i avseende å denna verksamhet. Kommitténs förslag om överflyttning av kontrollen över fosterbarnsvården till barnavårdsnämnden har, utom i något enda av de avgivna yttrandena (Y. 71), rönt anslutning bland de hörda myndigheterna (se bl. a. Y. 43 s. 18, 66 s. 44), och jag finner mig också böra biträda detsamma.
Svårare är frågan, om och i vilken omfattning den för närvarande av fattigvårdsstyrelsen oinkänderhavda barnavårdsverksamheten bör överföras till barnavårdsnämnden. Såsom den enklaste och mest tilltalande lös ningen framstår måhända, då man först griper sig an med detta spörs mål, det vid denna frågas behandling i Norge från visst håll framställda förslaget om överförande till den speciella barnavårdsmyndigheten av fattig vårdens hela barnavårdsverksamhet, således både den, som avser under stöd i hemmet, och den, som avser vård utom detsamma (jfr Y. 44). I det finska förslaget har denna tanke dock avvisats, liksom den nya tyska lagen blott under en övergångstid, med hänsyn till de nuvarande bristerna i den tyska fattigvårdens organisation, i vissa fall tillåter en dylik över flyttning. Jag har även efter övervägande av denna fråga kommit till den uppfattningen, att understöd åt barn i deras hem ej lämpligen bör besörjas av barnavårdsnämnden. Understödsverksamheten i egentlig me ning, d. v. s. den penningunderstödjande verksamheten, bör ej splittras på två myndigheter (verksamheten för de äldre hos fattigvårdsstyrelsen och för barnen hos barnavårdsnämnden). Följden härav skulle lätt bliva, att de båda myndigheterna tillämpade olika principer och särskilt att de utmätte penningunderstöden efter olika grunder, även där sådant ej vore betingat av förhållandena i det särskilda fallet. Därest det skulle inträffa, att understöd från barnavårdsnämnden utmättes med större frikostighet än understöd från fattigvårdsstyrelsen, skulle det lätt uppstå eu uppfatt-
Kungl. Maj:ts proposition nr 150.
61
ning, att samhället gåve två slag av fattigvård, ett bättre och ett sämre, vilket icke skulle vara ägnat att befordra fattigvårdens utveckling (jfr Y. 69, 99 s. 65, 102 s. 74). I vissa fall kunde det inträffa, att två olika myndigheter utdelade penningunderstöd åt olika medlemmar av samma familj, vilket skulle medföra familjens kontrollerande av utskickade från båda myndigheterna.
Icke heller synes mig den ifrågavarande understödsverksamhetens art vara sådan, att ett överlämnande av densamma till barnavårdsnämnden kan anses motiverad. Understöd åt barn i hemmet innebär nämligen i själva verket ekonomisk hjälp åt föräldrarna, hos vilka uppfostringsplikten alltjämt kvarligger. Den kan därför icke anses skilja sig särdeles mycket från understöd åt äldre, i fråga om vilken verksamhet uppfostringssyn- punkten i allmänhet är av mera underordnad betydelse. Av helt annan innebörd är uppgiften att omhändertaga barn och vårda dem utanför deras hem. Här gäller det i första hand att skaffa barnen hem, där de kunna erhålla vård och uppfostran och vidare att övervaka denna vård och upp fostran samt, sedan den omedelbara befattningen med barnen upphört, under någon tid liava tillsyn över dem. Något nämnvärt ^besparande av arbete och kostnader skulle ej heller vinnas, därest barns understödjande i hemmet uppdroges åt barnavårdsnämnden, ty hemmens övervakande torde, då det gäller understöd åt barn i deras hem, kunna med lika stor fördel äga rum genom fattigvårdsstyrelsen och dess biträden, som då det gäller understöd åt äldre.
Av det anförda framgår, att jag anser mig icke kunna förorda ett över flyttande till barnavårdsnämnden av understödsverksamheten bland barn, som vistas i föräldrahemmen.
Kommittén har från denna även av densamma såsom huvudregel om fattade ståndpunkt gjort ett viktigt avsteg, nämligen då det gällt frågan om understöd åt barn till ensamstående mödrar. Till denna fråga åter kommer jag här nedan (s. 70). Jag önskar emellertid redan i detta sammanhang uttala, att jag icke kunnat upptaga kommitténs förslag i denna del.
Vad angår den för närvarande av fattigvårdsstyrelsen utövade verksam heten beträffande de helt omhändertagna barnen, har kommittén, såsom förut erinrats, föreslagit denna verksamhets överflyttande till barnavårds nämnden. Vissa mot detta förslag framställda erinringar behandlas nedan under punkterna 1 —11.
1. Mot förslaget i denna del har (Y. 4 s. 4) anmärkts, att det ej visats föreligga större samband mellan verksamheten för fattiga barns vårdande utanför sina hem och vården av vanvårdade, vanartade och sed ligt försummade barn, än mellan förstnämnda verksamhet och understöds verksamheten i övrigt. (Motsatt uppfattning Y. 43 s. 17, 103 s. 82.) Härvid synes man emellertid hava förbisett, att i stort sett samma syn punkter, vilka på sätt ovan nämnts, göra sig gällande då fråga är om fattiga barn, vilka vårdas utanför föräldrahemmet, göra sig gällande, då
Vård av helt
omhändertagna
fattiga barn.
&2
Kungl, Maj:ts proposition nr 1Ö0.
det är fråga om barn, vilka på grund av vanvård, vanart eller sedlig för
summelse skiljas från sina hem; det gäller i båda fallen att skaffa barnen
hem samt vård och uppfostran, som göra dem samhällsdugliga, att tillse
att barnens vård och uppfostran ej försummas samt att barnen under den
närmaste tiden efter det kommunens omedelbara befattning med dem upp
hört arta sig väl. (Endast beträffande de barn, vilka på grund av sin
vanart kräva skyddshemsvård, är förhållandet i viss mån ett annat.) Jag
har förut framhållit, att det här ej är fråga om skilda grupper av barn:
barn, som omhändertagas på grund av nöd i hemmet, äro stundom sedligt
försummade och vanartade o. s. v. Genom att av fattigvårdens nuvarande
skyddslingar till barnavårdsnämnden överföra blott dem, som vårdas utom
sina hem, torde man begagna sig av en principiellt motiverad och även
i praktiken lätt skönjbar gräns. Ett sådant överförande innebär ej någon
radikal omgestaltning. De stora kommunernas utackorderingsverksamhet
och dess personal överföras från fattigvårdsstyrelsens till barnavårdsnämn
dens stat. Med kommitténs förslag erfordras nämligen ej såsom f. n.
två (eller, om tillsynen över fosterbarnen inbegripes, tre) staber av till
syningsman och övervakare, utan allenast en, vars antal antagligen kan
bliva mindre än summan av de nuvarande. Detta torde ur organisatorisk
ekonomisk synpunkt vara ett betydelsefullt argument för kommitténs för
slag, vilket även understrykes i åtskilliga yttranden. Så framhåller barna
vårdsnämnden i Norrköping fördelen av att barnavårdsnämnden övertager
fattigvårdsstyrelsens befattning med barn, som icke kunna vårdas av de
sina, varigenom bl. a. den nuvarande i många avseenden betänkliga dua
lismen i kommunens barnhems- och barnutackorderingsverksamhet skulle
försvinna (Y. 45 s. 24). Och i eu reservation i Stockholms stads fattig-
vårdsnämnd erinras, att förhållandet med dubbla utackorderingsorgan och
dubbla barnhem föranlett många anmärkningar och utredningar i huvud
staden, varför på denna punkt ett starkt behov av barnavårdens centrali
sering framträtt för sparande av både arbete och kostnader (Y. 59 s. 38).
Det torde även förtjäna anmärkas, att styrelserna för de tre stora kom
munala sammanslutningarna i vårt land, svenska stadsförbundet, svenska
landstingsförbundet och svenska landskommunernas förbund, vilka torde
hava granskat förslaget företrädesvis ur kommunal synpunkt, tillstyrkt för
slaget (Y. 103, 103 a, 104).
2.
Det har vidare invänts, att fattigvårdsstyrelserna besitta större
kompetens och erfarenhet för handhavande av vården om barn utom hemmet
än barnavårdsnämnderna. (Y. 4 s. 3, 50, 51, 59 s. 31, 71; jfr 59
s. 39.) "Visserligen äga fattigvårdsstyrelserna erfarenhet beträffande in
ackordering och vård av barn utom hemmet, men detta göra i regel också
barnavårdsnämnderna, vilka emellertid på grund av sin sammansättning
och sin befattning med övriga barnavård sfrågor kunna förväntas besitta
särskilda förutsättningar just för utackorderingen och vården utom hemmen,
vilka icke kunna anses föreligga hos fattigvårdsstyrelserna. Och genom
Kunyl. Maj.ts proposition nr 150.
63
ökningen av det åt barnavårdsnämnderna anförtrodda antalet barn skulle
dessa nämnders erfarenhet snart bliva ytterligare utvidgad. För övrigt
torde det icke vara uteslutet, att sådana ledamöter av fattigvårdsstyrel-
serna, vilka äga särskilda förutsättningar för barnavårdsverksamheten, över
flyttas från fattigvårdsstyrelserna till barnavårdsnämnderna.
3.
Den föreslagna omläggningen innebär ej en uppdelning av fattig-
vårdsstyrelsens egentliga (penningutdelande) understödsverksamliet. Redan
nu bekostar ej blott fattigvårdsstyrelsen utan också barnavårdsnämnden
och i vissa kommuner fosterbarnsnämnden vård åt omhändertagna barn,
och de tre myndigheterna hava särskilda anslag härför. De anmärkningar,
som i en del yttranden (bl. a. 8, 14, 17, 26, 32, 36, 59 s. 35) fram
ställts mot en »splittring av understödsverksamheten» drabba således ej
denna överflyttning. Genom densamma kan sålunda ej, såsom på vissa
håll gjorts gällande, skapas någon uppdelning av understöden i bättre»
och » sämre».
4.
Från vissa håll (bl. a. Y. 1, 102 s. 73) har mot kommitténs för
slag anmärkts, att om barnavårdsnämnderna tilldelades understödsverk-
samhet, i nämnderna skulle komma att inväljas personer, som i sin iver
att hjälpa barnen glömde allt vad ekonomi hette, eller ock att kommu
nerna, av fruktan att så skulle ske, i nämnderna insatte allenast personer,
som vore intresserade endast av den ekonomiska sidan. Denna anmärkning
förlorar emellertid sin udd, om fattigvårdsstyrelsen bibehålies vid den pen
ningutdelande verksamheten, ty det torde främst vara vid dennas utövande,
som slöseri kan vara att befara. Barnavårdsnämnderna (skolråden) hava redan
nu hand om barn, vilka skilts från sina hem, och mig veterligen har det icke
gjorts gällande, att de härvid slösat med kommunernas medel eller att valen
till nämnderna förryckts av ekonomiska hänsyn. Det synes föga antagligt,
att förändring häri skulle komma att inträda, om nämnderna finge sig an
förtrodd även vården om de helt omhändertagna fattiga barnen. Det är
för övrigt svårt att förstå, varför någon av de nyss antydda ytterligheterna
— inväljande av allenast för nödens lindrande men för kommunens eko
nomi likgiltiga personer eller allenast sådana, som intressera sig blott för
ekonomien — skulle vara i högre grad att befara vid val av ledamöter
i barnavårdsnämnden än vid val av ledamöter i fattigvårdsstyrelsen, vars
verksamhet ju även bör vara präglad, å ena sidan av varmt intresse för
de nödlidande och å andra sidan av erforderlig ekonomisk omtanke.
5.
En annan invändning mot kommitténs förslag i denna del går ut
på, att det vore otillfredsställande att å ena sidan fråntaga fattigvårds
styrelserna befattningen med utom hemmet vårdade fattiga barn, men å
andra sidan, såsom enligt kommitténs förslag skett, låta dem behålla allt
besvär med sökande av ersättning för vården av kommuner och enskilda
in. m. (se bl. a. Y. 59 s. 35, 66 s. 46, 102 s. 78). Denna särskilt
från fattigvårdshåll framställda invändning kan dock ej tillmätas betydelse
vid det förhållande, att sistnämnda anordning icke ingår såsom någon
Klingl. Maj:ts proposition nr 150.
väsentlig del av förslaget utan kan, såsom i det följande skall visas, utan olägenhet utbytas mot bestämmelser, enligt vilka fångvårdsstyrelse!! och barnavårdsnämnden göras fullt fria och oberoende i förhållande till varandra. En annan sak är, att legala åtgärder mot kommuner och enskilda kunna vidtagas av krafter, som äro gemensamma för fattigvårdsstyrelsen och barnavårdsnämnden, varigenom erfarenheten ökas och besparing vinnes. I större kommuner kan sådant ske genom kommunens ombudsman eller genom en för ett flertal närbesläktade arbetsgrenar gemensam ombudsman. I Stockholm finnes f. n. som bekant gemensam ombudsman för fattig vårds- och hälsovårdsnämnderna, och det torde ej vara uteslutet, att han kunde vara ombudsman även för barnavårdsnämnden (Se Y. 59 s. 39, 103 s. 85).
6. Man har med rätta framhållit den stora betydelsen av att en och samma myndighet i varje kommun hade att, vare sig det gällde nöd, van vård, sedlig försummelse eller vanart, besluta omhändertagande av de barn, som vore i behov därav, uppsöka lämpliga fosterhem för barnen samt övervaka fosterhemmen och sörja för barnen, då de lämnade fosterhemmen. Detsamma gäller, när lämplig barnavårdsanstalt skall sökas för deras vård. Om kommunen har egen barnavårdsanstalt, bör denna tydligen förvaltas av samma myndighet, som har att sörja för barnens utackordering. Även torde det vara synnerligen lyckligt, om den myndighet, som skall skaffa fosterhem åt omhändertagna barn och övervaka dessa, är densamma som kontrollerar fosterbarnsvården, ty sistnämnda verksamhet ger ju erfarenhet om tillgången på fosterhem och deras beskaffenhet. Jag kan sålunda till fullo instämma i kommitténs uttalande (M. s. 35), att de tre barnavårds- grenarnas förening hos eu och samma myndighet är ägnad att åt denna skaffa ökad kännedom om befintliga utvägar och större erfarenhet i all mänhet, varigenom både arbetet och kostnaderna för verksamheten minskas. I bestämd motsats mot denna uppfattning står det av två reservanter inom kommittén framställda förslaget (M. s. 471, 472), att barnavårds nämnden väl skulle äga skilja barn från hemmet såväl på grund av vanart som sedlig försummelse, misshandel och vanvård, men att den sedan skulle överlämna alla dessa barn, utom de vanartade, till fattigvårdsstyrelsen, vilken skulle hava att draga försorg om dem. (En del myndigheter hava instämt med reservanterna. Se vidare Y. 23; jfr Y. 99 s. 64.) Av de sakkunniga på detta område framhålles det emellertid såsom något särskilt betydelsefullt, att den myndighet, som skiljer barnet från hemmet, sedan också får tillfälle att fortsätta med sin befattning med barnet. Reservan ternas förslag, som står alldeles i strid mot denna åskådning, synes mig innebära ett steg i orätt riktning; långt ifrån att åstadkomma större enhet och planmässighet på barnavårdens område, torde det tvärtom vara ägnat att öka den nuvarande splittringen och förvirringen. Även bör erinras, dels att svårighet ofta föreligger att avgöra, huruvida ett barn är sedligt försummat eller vanartat, och dels att sedlig försummelse stundom efter
65
hand övergår till vanart, i vilket sistnämnda fall barnet skulle, om reser
vanternas förslag vunne bifall, få av fattigvårdsstyrelsen återlämnas till
barnavårdsnämnden. Redan i det kommittébetänkande, som ligger till
grund för gällande lag om uppfostran åt vanartade m. fl. barn, anfördes
följande:
»Det ligger — — i sakens natur, att den skillnad, som — — —
kan uppdragas emellan å ena sidan barn, som äro i sedligt avseende för
summade, och å andra sidan vanartade barn — — — icke alltid låter
sig i tillämpningen med bestämdhet påvisa. Där sedlig försummelse före-
ligger, finnes nämligen också i allmänhet åtminstone en begynnande van
art, och dennas utveckling sker vanligen så småningom och omärkligt, att
den tidpunkt, då det sedligt försummade barnet övergår i de vanartades
grupp, icke låter sig med noggrannhet bestämma.» (M. s. 184.)
Det förefaller mig ganska sannolikt, att den av reservanterna föreslagna
anordningen, enligt vilken fattigvårdsstyrelserna skulle, på order av barna
vårdsnämnderna, nödgas taga hand om ett stort antal delvis mindre lätt-
skötta barn och träda i förbindelse med eu mängd svårhanterliga för
äldrar, komme att för fattigvårdens representanter vara allt annat än till
talande. Så mycket synes mig i varje fall uppenbart, att anordningen i
fråga icke skulle vara ägnad att befordra ett gott förhållande mellan de
båda myndigheterna.
Från kommitténs förslag, enligt vilket åt barnavårdsnämnden anförtrotts
såväl att fatta beslut om omhändertagande av fattiga barn som deras
därefter följande vård och tillsynen över dem, skilja sig de i det före
gående (s. 50—53) omförmälda finska och norska förslagen.
Den i de båda norska lagförslagen förekommande anordningen — enligt
vilken det är fattigvårdsmyndigheten, som skall avgöra, när ett fattigt barn bör
försörjas utanför sitt hem, varefter vergerådet skall hava att utvälja foster
hem och öva tillsyn över barnet, samt fattigvårdsmyndigheten även skall
äga besluta om vårdens upphörande — kan enligt min mening icke anses
innebära en lycklig lösning. Med eu dylik anordning skulle barnavårds-
myndiglieten berövas beslutanderätt, såväl då det gäller ingripande som
beträffande tidpunkten för vårdens upphörande, den skulle i denna de!
av sin verksamhet blott bliva eu fattigvårdsstyrelsen underordnad ut-
ackorderingsmyndighet, men de fördelar, vilka, på sätt jag ovan sökt visa,
skulle följa av centraliseringen, komme blott i begränsad omfattning att vinnas.
Den myndighet, som ägde kännedom om barnet och dess hem samt om
de förhandlingar, vilka föregått beslutet om omhändertagandet, samt här
igenom blivit_ satt i tillfälle att bedöma, vad som särskilt borde iakttagas
i avseende å val av fosterhem o. s. v., denna myndighet finge med den
ifrågavarande anordningen ingen beslutanderätt i avseende å detta val och
intet tillfälle att övervaka barnets vård. Enligt den skandinaviska lag
stiftningen angående uppfostran åt vanartade m. fl. barn gäller, att samma
myndighet, som beslutar omhändertagandet, också sedermera har att taga
Bihang till riksdagens protokoll 1024. 1 sand. 112 höft. (Nr 150.) om 23
5
Kungl. Maj:ts proposition nr 150.
66
Kungl. Maj:ts proposition nr 150.
befattning med barnet. Detsamma bör enligt min tanke även gälla de
fattiga barn, vilka omhändertagas av det allmänna. Att hela denna verk
samhet bör anförtros åt den speciella barnavårdsmyndiglieten, har jag sökt
i det föregående visa.
Icke heller den i det finska principbetänkandet föreslagna lösningen, en
ligt vilken för barns omhändertagande för vård utom hemmet skulle erfordras
samstämmiga beslut av fattigvårdsmyndigheten och barnskyddsnämnden,
kan enligt min mening betecknas såsom efterföljans värd. Måhända komma
i det under arbete varande finska lagförslaget bestämmelser att meddelas,
varigenom konflikter kunna lösas och hjälp i någon form alltid kommer
att beredas, men förslaget, sådant det nu föreligger, lämnar ingen anvis
ning i sådant hänseende.
7.
Av eu representant för huvudstadens fattigvård har gjorts gällande,
att förslagets bestämmelser om överflyttande till barnavårdsnämnden av
fattigvårdsstyrelsens utackorderingsverksamhet skulle hava menliga följ der
för denna med hänsyn till att enligt kommittéförslagets It kap. möjlig
het ej beretts kommun att i avseende å barn, som utackorderats i annan
kommun, vinna befrielse från stadgandena om att tillsyn över dessa barn
skall utövas av barnavårdsnämnden på platsen (Y. 59 s. 33, 35). Detta
är emellertid något, som ej sammanhänger med frågan, huruvida fattigvårds-
styrelsen eller barnavårdsnämnden bör handhava vården om de helt om
händertagna fattiga barnen. Beträffande spörsmålet om dylik befrielse finner
jag anmärkningen mot kommitténs förslag befogad. Sålunda kommer jag att
i 60 § föreslå bestämmelse om, att befrielse skall i fall, som här avses,
kunna meddelas. För kommun, som erhållit sådan, kan inspektion över
de utackorderade äga rum på samma sätt som hittills, allenast med den
ändringen, att verksamheten överflyttas till barnavårdsnämnden (jfr Y. 59
s. 39 näst sista stycket).
8.
Det bär i vissa yttranden över kommitténs förslag framhållits, att
det vore önskvärt, om i varje kommun funnes en enda myndighet, till
vilken man skulle kunna vända sig för hjälp, och att kommitténs förslag,
långt ifrån att befordra en centralisering av understödsverksamlieten, vore
ägnat att motverka en sådan genom klyvning av fattigvårdsstyrelsens verk
samhet (bl. a. Y. 59 s. 35, 61, 69, 76, 79, 82). Härtill kan genmälas,
att det i förevarande sammanhang ej är fråga om en centralisering av
understödsverksamlieten, en fråga, som är av ofantlig räckvidd, i det den
omfattar en förenklad organisation även av den sociala försäkringen (se
svenska stadsförbundets yttrande Y. 103 s. 82). Helt visst vore det
önskvärt, om hjälp kunde i varje fall sökas hos eu enda myndighet, vare
sig det är fråga om pension, fattigvård eller annat. Men det lärer icke
böra ifrågasättas att genomföra detta önskemål på sådant sätt, att kravet
på sakkunskap hos dem, som skola handhava de skilda verksamhetsgre
narna, eftergives. Utan att i denna svårlösta fråga kunna för närvarande
uttala någon bestämd uppfattning, skulle jag likväl vilja såsom en tänk-
Kungl. Maj:ts proposition nr 150.
67
tiar möjlighet framkasta, att inom varje kommun de skilda sociala verk
samhetsgrenarna handhades av särskilda, kvalificerade styrelser eller dele
gationer av en styrelse, men att befogenhet tillädes något organ att vid
meningsmotsatser mellan dessa styrelser eller delegationer träffa avgörande
och på så sätt få fram beslut, som vore mindre ensidiga och mera be
aktade det helas väl, än avgöranden, träffade av dem, som stå i det dag
liga, speciella arbetet. Ett motverkande av en dylik eller annan i fram
tiden till äventyrs genomförbar anordning i samma syfte bör ej ske, men
såvitt jag kan finna skulle detta långt ifrån bliva fallet genom den ifråga
satta överflyttningen till barnavårdsnämnden av vården om fattiga barn utom
hemmet.
Denna överflyttning innebär, såsom förut framhållits, ej en splittring af
dela egentliga understödsverksamheten, utan ett sammanförande, av sak
ligt och ekonomiskt vägande skäl, av hela den verksamhet, som avser
barns vårdande utanför sina hem, till en och samma myndighet, vilken
tillika skulle utöva en närbesläktad verksamhet, nämligen uppsikten över
fosterbarnsvården.
Den ovan berörda tanken att låta en och samma myndighet handhava
all social verksamhet inom kommunen kan, förutom den nyss berörda
olägenheten, saknaden av speciell sakkunskap, även anses innebära en
annan fara, nämligen att myndighetens arbetsbörda kan bliva alltför över
väldigande och att svårighet på grund härav kan uppstå att förmå lämp
liga personer att mottaga och behålla ledamotskap. Sistnämnda omstän
dighet kan i sin tur tänkas föranleda större anlitande av avlönade krafter
än som eljest skulle vara nödigt. I större kommuner skulle det sålunda
knappast vara möjligt att låta samma personer handhava t. ex. fattigvård,
barnavård och pensionsärenden. En uppdelning av arbetet på jämställda
delegationer vore i varje fall nödvändig.
Förslaget att låta eu och samma myndighet handhava kommunens hela
sociala verksamhet torde kunna motiveras bl. a. med önskvärdheten av
att undvika det ofta påtalade missförhållandet, att den, som begär hjälp
för sin eller de sinas räkning eller eljest påkallar det allmännas ingripande
i fall av nöd eller annat dylikt missförhållande, men därvid icke vänder
sig till rätt myndighet, skickas till eu annan myndighet och av denna
kanske till eu tredje o. s. v. Ett undanröjande i viss mån av denna för
de hjälpsökande och allmänheten i övrigt uppenbarligen ganska kännbara
olägenhet synes kunna åstadkommas genom anordningar, enligt vilka i
dylikt fall framställningen ej avvisas utan mottages och befordras till den
myndighet, av vilken den rätteligen bör handläggas. Yad barnavården be
träffar, innebär för övrigt kommitténs förslag ett avlägsnande i huvudsak
av antydda olägenhet, i det att anmälan om missförhållande beträffande
barns vård eller uppfostran i varje fall kan ske hos barnavårdsnämnden,
som endast därest anmälan synes påkalla understöd i hemmet har att
överlämna densamma till fångvårdsstyrelse!!.
68
Kungl. Maj:ts proposition nr 150.
9.
En annan anmärkning mot kommitténs förslag innebär, att det
måste anses olämpligt, att bjälp från två håll i »samma sociala enhet»
stundom kan ifrågakomma, t. ex. genom att barnavårdsnämnden omhänder
tar ett av barnen i en familj, under det att någon av de andra familje
medlemmarna erhåller understöd av fattigvården (Y. 14, 25, 59 s. 34r
102 s. 75).
Ett liknande förhållande kan emellertid redan för närvarande förekomma,
t. ex. då ett av barnen i en familj åtnjuter understöd i hemmet eller
omhändertagits av fattigvårdsstyrelsen, under det ett annat av barnen är
föremål för tillsyn av barnavårdsnämnden eller av denna skilts från hem
met. Två myndigheter taga sålunda i nyssnämnda fall viss befattning
med familjen. Vistas fosterbarn i familjen kan till och med en tredje
myndighet, fosterbarns-(hälsovårds-)nämnden hava befattning med densamma.
Kommitténs förslag, enligt vilket aldrig mer än två nämnder — och detta
relativt sällan — kan å samhällets vägnar ingripa i »samma sociala en
het», innebär i varje fall icke någon förändring till det sämre i föreva
rande hänseende. Och genom samarbete mellan myndigheterna bör det
kunna undvikas, att familjen i onödigt stor utsträckning besväras med
undersökningar.
10.
Mot överflyttningen från fattigvårdsstyrelsen till barnavårdsnämn
den av vården om de helt omhändertagna barnen har invänts, att det i
många fall kan bliva föremål för tvekan, huruvida understöd bör lämnas
i hemmet eller barnet omhändertagas, eller, med andra ord, huruvida fattig
vårdsstyrelsen eller barnavårdsnämnden bör ingripa. Man har gjort gäl
lande, att på grund av den oklara gränsen mellan de båda myndigheter
nas befogenhet meningsmotsättningar och slitningar mellan dem lätt kunna
komma att uppstå (Y. 5, 7, 40, 44, 50, 86 s. 54, 99, 102 s. 75).
Till en början synes det mig vara av intresse att undersöka, i vilka fall
enligt nu gällande bestämmelser och enligt kommitténs förslag möjlighet
till konflikt mellan de båda myndigheterna föreligger.
Då för närvarande tvekan uppstår, om ett fattigt barn bör understödjas
i hemmet eller omhändertagas enligt fattigvårdslagens bestämmelser, löses
denna fråga av fattigvårdsstyrelsen. Einner denna, att styrelsen varken
bör lämna understöd i hemmet eller omhändertaga barnet, men att sådant
fall är för handen, att barnavårdsnämnden bör ingripa jämlikt lagen om
uppfostran åt vanartade m. fl. barn, hänvisas fallet till barnavårdsnämn
den. Yägrar denna att omhändertaga barnet, emedan den anser fallet
böra behandlas av fattigvårdsstyrelsen, ställes styrelsen inför det alterna
tivet, att antingen låta det i hemmet förefintliga missförhållandet fortfara
eller ock lämna fattigvård i en eller annan form. En liknande kon
flikt kan uppstå, om ett hos barnavårdsnämnden anhängiggjort ärende av
nämnden hänvisas till fattigvårdsstyrelsen för meddelande av understöd
eller för omhändertagande genom fattigvårdens försorg, men styrelsen
är av annan mening. Det är uppenbart att, om barnavårdsnämnden er-
Kungl. Maj-.ts proposition nr ISO.
håller befogenhet att ingripa även i fall av kroppslig vanvård i föräldra
hemmet och fattigvårdsstyrelsen skulle — i strid mot kommitténs förslag
— utöva barnavårdsverksamhet i samma utsträckning som för närvarande,
möjligheterna till konflikter komme att bliva ännu större än för närvarande,
på grund av att någon fullt tydlig gräns mellan vanvård (då barnavårds
nämnden skulle omhändertaga barnet) och nöd (då det vore fattigvårds-
styrelsens sak att ingripa) i många fall icke kan dragas.
Med godtagande av kommitténs förslag kan någon konflikt mellan olika
myndigheter ej uppstå, om tvekan råder, huruvida omhändertagande bör
ske för fattigdom eller för vanvård och dylikt, ty i båda dessa fall är
barnavårdsnämnden behörig att besluta barnets omhändertagande. Där
emot kan givetvis meningsskiljaktighet uppstå, därest barnavårdsnämnden
vägrar omhändertaga ett barn och hänvisar till fattigvårdsstyrelsen för be
viljande av understöd i hemmet, eller därest fattigvårdsstyrelsen anser, att
sådant understöd ej bör utgå och hänvisar barnet till barnavårdsnämnden
för att av denna omhändertagas.
Denna möjlighet till konflikt har beaktats av kommittén, som i 65 §
2 stycket av sitt förslag upptagit en bestämmelse av innehåll, att därest,
oaktat anmälan från barnavårdsnämnden om att barn är i behov av under
stöd i hemmet, fattigvårdsstyrelsen underlåter att lämna sådant och nämn
den fortfarande finner understöd erforderligt, nämnden må om förhållandet
göra anmälan hos länsstyrelsen och i avbidan på dess bestämmande vidtaga
de åtgärder, som nämnden finner vara av omständigheterna påkallade.
Av motiven till detta stadgande (M. s. 217) framgår, att meningen varit
att såväl barnavårdsnämnden som fattigvårdsstyrelsen skulle kunna påkalla
länsstyrelsens åtgärd, något som väl även utan något lagstadgande synes
uppenbart. Bestämmelsen i fråga har gjorts till föremål för en skarp
kritik, särskilt från fattigvårdshåll (Y. 12, 66 s. 45, 69, 70, 99 s. 64,
102 s. 75, 103 s. 84). För mig står det klart, att ett anlitande av
det ifrågavarande sättet för eventuella konflikters lösning icke skulle vara
ägnat att medföra något gott förhållande mellan de båda myndigheterna.
I stället för berörda, av kommittén föreslagna stadgande har jag för
åvägabringande av eu lösning av dylika tvister föreslagit en bestäm
melse (16 §) om samråd mellan de båda myndigheterna samt upp
komna konflikters hänskjutande till eu tremannanämnd, bestående av den
gemensamma ledamoten samt en ledamot av styrelsen och en av nämn
den. Beträffande de närmare detaljerna av detta förslag får jag hänvisa
till motiveringen till 16 §. Enligt min mening är det att förvänta, att
uppkommande meningsskiljaktigheter skola kunna utan svårare slitningar
utjämnas och att det jämförelsevis sällan skall bliva av nöden att anlita
tremannanämndens avgörande.
11.
Slutligen anser jag mig i anledning av ett uttalande (Y. 99 s. 65)
böra framhålla, att det icke med hänsyn till den år 1918 antagna fattigvårds
lagen kan anses olämpligt att nu från fattigvårdsstyrelsen till barnavårds-
■
69
70
Kung!.. Maj:ts proposition nr 160
Sammanfatt
ning.
Understöd
för vård av
ensamstå
ende mödrars
barn.
Yttranden.
nämnden överflytta den verksamhet, som avser barns vårdande utanför sina
hem, ty vid förarbetena till nämnda lag betonades det, att understöds-
verksamheten beträffande barn ej genom lagen slutgiltigt ordnats, utan att
spörsmålet härom borde upptagas till förnyad prövning i samband med
barnavårdslagstiftningen i allmänhet. Att barnavården alltså ej i nämnda
sammanhang utbröts ur fattigvårdslagstiftningen, bör därför, såsom kom
mittén (M. s. 34) framhållit, ej utgöra hinder för att nu pröva frågan
därom.
Den föregående utredningen giver enligt min mening vid handen, dels
att betydande fördelar skulle vara att vinna genom sammanförande av be
stämmelserna om fattiga barns vårdande utanför hemmet, om behandlingen
av vanartade, sedligt försummade, misshandlade och vanvårdade barn samt
om fosterbarnskontrollen i en och samma lag ävensom överlämnande av
den av dessa bestämmelser reglerade verksamheten till en gemensam barna-
vårdsmyndighet, barnavårdsnämnden, och dels att, med godtagande av vissa
av mig i det föregående förordade anordningar, inga nämnvärda olägen
heter torde vara förknippade med den ifrågavarande centraliseringen. Jag
tillstyrker alltså kommitténs förslag i denna del.
Innan jag ingår på behandlingen av lagförslagets särskilda delar, torde
jag böra till behandling upptaga tvenne spörsmål av mera allmän inne
börd. Det ena rör det av kommittén framlagda förslaget om understöd
för vård av barn till ensamstående mödrar. Det andra avser kommitténs
förslag om inrättande av överordnade barnavårdsmyndigheter, benämnda
ungdomsråd.
Vad först angår frågan om understöd för vård av ensamstående mödrars
barn, innebär kommitténs förslag ett överflyttande till barnavårdsnämnden
av samhällets understödsverksamhet, även i hemmet, beträffande dels barn
utom äktenskap, dels barn till hustrur, vilkas äktenskap gått åter eller
som vunnit hemskillnad eller äktenskapsskillnad eller vilkas sammanlevnad
med deras män på grund av rättens beslut blivit hävd eller vilka leva
åtskilda från männen och enligt rättens beslut ensamma handhava vård
naden om barnen, dels änkors barn, och dels sådana mödrar till barn
utom äktenskap, som äro i behov av understöd på grund av havande
skapet eller barnsbörden.
Angående de närmare detaljerna av detta förslag hänvisas till lag
förslagets 10 kap. (81—86 §§) samt motiven s. 42—62 och 267—276.
Två ledamöter av kommittén hava reserverat sig mot förslaget (M. s. 427).
Kommitténs förslag i denna del har, på sätt närmare framgår av det
vid detta protokoll fogade sammandraget av de avgivna yttrandena, visser
ligen i en del av dessa helt eller delvis tillstyrkts (bl. a. Y. 7, 43 s. 20,
44, 53, 57, 97, 103 a s. 87), men i ett stort antal utlåtanden i huvud
sak gjorts till föremål för en skarp kritik (bl. a. Y. 1, 4, 9, 10, 12,
71
21, 43 s. 18, 45 s. 24, 49, 52 s. 29, 59 s. 33 och 35, GO s. 41,
(51, 66 s. 44 samt 45 och 47, 7 1, 87 s. 56, 92, 99 s. 66, 100 s.
67,
101 s. 70, 102 s. 73 samt 76 och 78,
103 s. 82,
104 s. 88,
105, 106).
De väsentligaste invändningarna mot ifrågavarande förslag hava här
nedan i korthet sammanfattats. Det må anmärkas, att vissa av de gjorda
invändningarna riktats även mot förslaget om överflyttning från fattig-
vårdsstyrelsen till barnavårdsnämnden av befattningen med de helt om
händertagna fattiga barnen. Invändningarna äro i huvudsak följande:
Förslaget innebär en splittring av den egentliga understödsverksamheten;
det vore praktiskt lämpligare, att fattigvårdsstyrelsen utdelade ifrågavarande
understöd, varigenom skulle åstadkommas större likformighet med fattig
understöd. — Fattigvårdsstyrelsen är minst lika kompetent som barnavårds
nämnden att handhava denna verksamhet. — Det är lämpligare att låta
fattigvårdsstyrelsen behålla de fall, där ekonomisk brist är det väsentliga.. -
Det är svårt att få barnavårdsnämnder, kompetenta att handlägga så olika
ärenden som å ena sidan ifrågavarande understödsärenden och å andra
sidan de egentliga barnavårdsuppgifterna. — Barnavårdsnämnden är näppe
ligen lämplig för de i 10 kap. stadgade rena fattigvårdsuppgifterna. — Barna-
vårdsmännen äro knappast kompetenta att giva ledning beträffande under-
stödsbehov. Den omständigheten, att barnavårdsmännen lyda under barna
vårdsnämnden, bör därför ej utgöra något skäl för förslaget. För övrigt
böra barnavårdsmännen kunna förpliktas att lämna upplysningar även till
fattigvårdsstyrelsen. — Förefintligheten av bestämmelser om understöd av
ifrågavarande slag kan försvåra för barnavårdsmännen att få veta hela san
ningen om faderskapet och sålunda försvåra fastställandet av faderskap och
underhållsskyldighet. — Förslaget innebär ett obehörigt gynnande av en
samstående mödrar i förhållande till fattiga föräldrar med många barn m. fl.
samt änklingar med barn. Ensamstående mödrar hava det stundom bättre
än sådana föräldrar och änklingar. — Understöd enligt barnavårdslagen bör
ha samma karaktär som enligt fattigvårdslagen och utmätas enligt samma
principer. På grund av 63 och 65 §§ i fattigvårdslagen utkräves ersättning-
för fattigvård endast då skäl till eftergift saknas. — Vill man stadga ovill
korlig befrielse från ersättningsskyldighet, bör bestämmelse härom införas i
fattigvårdslagen. — I fattigvårdslagen bör medgivas rätt att i varje fall be
stämma, om barnaunderstöd skall hava fattigvårds karaktär. — Betänkligt
att stadga att understödet ej har fattigvårds karaktär. — Det saknas skål,
varför fader, men ej moder skall hava ersättningsplikt. — Understöd åt en
samstående moders barn blir alltid ett understöd även åt modern och bör
därför ankomma på fattigvårdsstyrelsen. — Det blir svårt att avgöra, om
modern eller barnet är i behov av understöd. — Det skulle uppstå ovisshet
för de hjälpbehövande, till vilken myndighet de skola vända sig, då både
moder och barn behöva hjälp. — Klara gränser mellan barnavårdsnämnden
och fattigvårdsstyrelsen saknas. — Det kan bli understöd från två håll i
»samma "sociala enhet». — Frågan om understöd åt änkor och frånskilda
samt om understöd före och efter barnsbörd är eu socialförsäkringens sak.
Ett ordnande härav i detta sammanhang utgör blott ett provisorium. —
Förslaget skulle medföra, att änkor och frånskilda skulle uraktlåta att
skaffa sig bidrag från andra hjälpkällor. — Det saknas skäl att jämställa de
ogifta mödrarna med änkor och frånskilda. —• Det skulle skapas »bättre»
och »sämre» fattigvård, vilket skulle vara till skada för fattigvården. —
Enligt förslaget skall i vissa fall vid understödets utmätande hänsyn
Kungl. Maj:ts proposition nr 150.
Departements
chef w-
tagas till de belopp, som domstol utdömer åt barn utom äktenskap. Då
clessa belopp ofta äro högre än de bidrag, fattigvården kan ge, blir följden,
att ensamstående moders barn skulle av barnavårdsnämnden erhålla högre
understöd än de belopp, som av fattigvårdsstyrelsen beviljas för barn i
äktenskap. Förslaget medför oöverskådliga konsekvenser i ekonomiskt
hänseende. Understöd skulle komma att utgå i ett mycket stort antal fall.
En mängd tjänstemän måste anställas för undersökning och övervakning. —
I förslaget har tagits avstånd från behovsprincipen (81 § 2 mom.). —° Er
sättning för beviljat understöd kommer sällan att kunna utfås, vilket, då
ma11..1, v'ss man bortsett från behovsprincipen, kommer att medföra eu
oerhörd kostnadsökning. — Genom splittringen av understödsverksamheten
skulle barnavårdsnämndens arbete bli lika omfattande som fattigvårdssty-
styrelsens, och för detsamma skulle ofta krävas avlönade tjänstemän. —
Genom överlämnande till barnavårdsnämnden av understödsverksamhet bland
barn i deras hem liar en principiellt motiverad gräns överskridits. — För
slaget skulle medföra väsentliga olägenheter ur organisatorisk synpunkt. —
Barnavårdsnämnden skulle genom att utdela penningunderstöd förlora en
del av sm auktoritet. — Bör främjande av barnavårdsnämndens etiskt-
pedagogiska karaktär bör dess ekonomiska kompetens begränsas ungefär till
den nuvarande. Nämndens självständighet äventyras ej genom inskränkning
“^^förvaltning..— Valet av ledamöter i barnavårdsnämnden skulle
lätt förryckas av ekonomiska hänsyn. ■— Det är önskvärt, att i varje kommun
skall finnas en myndighet, till vilken man skall kunna vända sig för att få
hjälp. Med utsträckt tillämpning och någon förändring av 65 § skulle
10 kap. kunna utgå. 10 kap. bör utgå utom förslaget om understöd före
och efter barnsbörd, men detta bör gälla även änkor och övergivna hustrur.
Jag har i det föregående (s. 60, 61) angivit de skäl, vilka enligt min
mening tala mot överlämnande till barnavårdsnämnderna av uppgiften att
understödja fattiga barn, vilka vardas i sina hem. Vad jag där anfört
gäller givetvis även den art av dylik understödsverksamhet, som kom
mitténs förslag om understöd åt barn av ensamstående mödrar innebär.
Utan att nu anse mig böra fatta bestämd ståndpunkt till de i det före
gående i korthet refererade yttrandena över kommittéförslaget i denna del
samt utan att yttra mig därom, huruvida i en framtid åtgärder må kunna
\idtagas för vinnande av det syfte, som avses med riksdagens ovan
(s. 1) omförmälda skrivelse den 11 juni 1917, får jag framhålla, att jag,
särskilt med hänsyn till de mycket betydande kostnader, som förslagets
realiserande skulle kräva, anser mig förhindrad att för närvarande till
styrka förslagets framläggande för riksdagen. Kommittén har (M. s. 856)
beräknat det allmännas kostnader för understöd av ifrågavarande slag
ensamt åt barn, som ej fyllt 2 år, till 3,600,000 kronor årligen, därav
staten skulle bidraga med 1 3 och 2 3 stanna å kommunerna, i den mån
ersättning ej kunde utfås av barnens fäder. Då emellertid understöd
skulle utgå, till dess barnen fyllt 16 år, ehuru måhända för barn, som
fjllt 2 år, med något lägre belopp än för yngre barn, skulle uppenbar
ligen a kommunerna, vilka icke skulle vara berättigade till statsbidrag för
barn över 2 år, stanna eu summa, mångfaldigt större än deras andel,
2,400,000 kronor årligen, av understödet för barn under 2 år. Även
< 2
Kungl. Maj it s proposition nr 150%
Kungl. Maj:ts proposition nr ISO.
73
om en del härav skulle kunna återfås av barnens fäder, och genom denna
understödsverksamhets överförande till barnavårdsnämnden minskning i
fattigvårdens kostnader kunde vara att påräkna, skulle dock genom för
slaget en mycket avsevärd årlig merkostnad drabba det allmänna. Oavsett
de övriga skid, som kunna vara att åberopa gentemot förslaget, är det
sålunda tydligt, att ekonomiska skäl lägga hinder i vägen för förslagets
framläggande.
Jag tillåter mig nu att övergå till det av kommittén framställda för
slaget om ungdomsråd.
Kommittén har föreslagit, att inom varje landstingsområde skall finnas ungdomsråd,
ett ungdomsråd, vars huvudsakliga uppgift skall vara att pröva av barna
vårdsnämnderna behandlade ärenden angående barns omhändertagande för
skyddsuppfostran. Därjämte skall ungdomsrådet utöva eu stödjande, hjäl
pande och vägledande verksamhet i avseende å barnavårdsmyndigheternas
uppgifter i övrigt.
Beträffande detta förslags detaljer hänvisas till lagförslagets 3 kap.
(22—28 §§) samt motiven s. 94—100 och 150—158. Två ledamöter
hava reserverat sig mot förslaget (M. s. 427 f.). Förslaget beröres även
av en av två andra ledamöter avgiven reservation (M. s. 477 ff.).
(Y.193
234.)
Yttranden.
Av länsstyrelserna hava 21 avstyrkt förslaget, 2 ej framställt någon erinran
mot detsamma och 1 tillstyrkt det med vissa förändringar. Av 1 länsstyrelses
utlåtande framgar ej med bestämdhet, vilken ståndpunkt länsstyrelsen intager
till förslaget.
Av landstingen hava 14 avstyrkt förslaget, 5 ej haft något att erinra mot
detsamma, 5 ej hunnit granska det och 1 ej avgivit yttrande i ärendet.
Av domkapitlen hava 12 avstyrkt och 1 tillstyrkt förslaget.
Av de 7 centrala ämbetsverk, som yttrat sig över förslaget, hava 6 avstyrkt
detsamma och 1 icke ingått i prövning därav.
Bland barnavårdsnämnderna hava meningarna varit delade.
Av de fattig vårdsstyrelser, som yttrat sig, har flertalet avstyrkt förslaget.
Styrelserna för svenska stadsförbundet, svenska landstingsförbundet, svenska
landskommunernas förbund, Fredrika-Bremer-förbundet och allmänna svenska
prästföreningen avstyrka förslaget.
Det framgår av kommitténs motivering, att det viktigaste skälet för
Departements-
förslaget om inrättande av ungdomsråd varit en önskan att för prövning chefm-
av frågor om barns omhändertagande för skyddsuppfostran skapa överord
nade myndigheter, vilka med erforderlig rättslig kompetens förenade intresse
för och erfarenhet om barnavård. Särskilt har kommittén — som föreslagit
bestämmelser om omhändertagande för skyddsuppfostran även av vissa
vanartade mellan 15 och 18 år — funnit, att rätt att omhändertaga sådana
vanartade icke borde anförtros barnavårdsnämnderna utom i de största
städerna — och där endast under villkor att lagkunnig person deltoge i
avgörandet — utan att fattande av beslut härom borde förbehållas högre
74
Kungi. Maj:ts proposition nr 150.
myndigheter med de kvalifikationer, som nyss nämnts. Kommittén har
vidare velat åt ungdomsråden anförtro vissa allmänna uppgifter, såsom att
befrämja tillkomsten av anstalter och inrättningar för barns vård och upp
fostran samt att uppmuntra anordningar för anskaffande av goda fosterhem
och i avseende härå tillhandagå barnavårdsnämnderna med anvisningar.
Vid övervägande härav har jag, i likhet med flertalet i ärendet hörda
myndigheter och föreningar, kommit till den uppfattningen, att prövningen
av frågor om omhändertagande av barn för skyddsuppfostran med full
trygghet kan liksom hittills anförtros åt länsstyrelserna. Dessa besitta
obestridligen den erforderliga formella kompetensen härför. Därest, såsom
jag kommer att föreslå, anordningar vidtagas för beredande av tillfälle såväl
för barnens föräldrar som för representanter för barnavårdsnämnderna att
höras inför länsstyrelserna samt föreskrift meddelas om att yttranden skola
avgivas av de barnavårdskonsulenter, om vilka förslaget innehåller stadgande,
är det att förvänta, att de ifrågavarande ärendena skola vinna en även ur
saklig synpunkt tillfredsställande behandling. Vid sådant förhållande kan
jag icke finna det tillrådligt att för denna uppgifts handhavande tillskapa
särskilda myndigheter.
De övriga uppgifter, som enligt förslaget skulle tillkomma ungdomsråden,
äro, ehuru otvivelaktigt betydelsefulla, dock enligt min mening, icke av
den art, att de motivera särskilda myndigheters inrättande. Såsom i vissa
yttranden framhållits torde de kunna och böra utföras dels av något lands
tingens organ, dels av statens inspektionsmyndiglieter och dels såvitt möjligt
av enskilda organisationer. I sistnämnda hänseende vill jag erinra om
svenska fattigvårdsförbundets arbete för spridande av upplysning rörande
den nya fattigvårdslagen och dess tillämpning ävensom om förbundets
barnavårdsutskotts energiska verksamhet för att bland barnavårdsnämnderna
sprida kännedom och förståelse för principerna i 1917 års lagstiftning om
barn utom äktenskap. Därest med intresserade fackmäns medverkan eu
liknande frivillig verksamhet kunde komma till stånd på den nu föreliggande
lagstiftningens område, är det min övertygelse, att fördelen härav skulle i
avsevärd mån uppväga avsaknaden av den vägledande och stödjande verk
samhet, som enligt kommitténs förslag skulle tillkomma ungdomsrådet.
Slutligen torde det böra framhållas, att förslaget om ungdomsråd även
ur organisatorisk synpunkt är ägnat att väcka betänklighet. Inrättande av
ungdomsråd skulle i själva verket, såsom från ett par håll anmärkts
(Y. 214 s. 119, 225), innebära ett tillspillogivande av centraliseringsprincipen,
när det gäller barnavårdens handhavande i andra instansen. En splittring
skulle sålunda ske mellan länsstyrelserna och konsulenterna, å ena, samt
ungdomsråden, å andra sidan. Det förefaller även tvivelaktigt, om ungdoms
råden utan att, på sätt föreslagits i en inom kommittén avgiven reserva
tion, särskilda barnavårdskonsulenter ställas till deras förfogande, skulle
vara i stånd att utföra den verksamhet, som enligt förslaget anförtrotts dem.
Enligt nämnda reservation skulle åt ungdomsråden och dessas barnavårds-
Kung!. Maj:ts proposition nr 150.
75
konsulenter anförtros uppsikten över barnavården. Genom en dylik ut
byggnad av den föreslagna organisationen skulle visserligen"ungdojnsråden
erhålla en ojämförligt större betydelse än enligt kommitténs förslag. Emellertid
skulle även kostnaderna komma att i motsvarande män ökas, vartill kommer
att, såsom jag i det följande (s. 107) skall söka visa, en tillfredsställande
uppsikt över barnavården torde kunna åstadkommas även utan att tillskapa
.nya organ av sålunda föreslagen omfattning.
Av det anförda framgår, att jag icke anser mig kunna tillstyrka ung
domsråds inrättande.
Jag skall nu tillåta mig att övergå till de särskilda bestämmelserna i
förslaget till lag om samhällets barnavård och övriga i samband därmed
utarbetade författningar.
Förslag till lag om samhällets barnavård.
(T. 45 s. 24, 289.)
I stället för den av kommittén använda rubriken - lag om den offentliga
barnavården» har åt föreliggande förslag givits benämningen »lag om sam
hällets barnavård», vilken dels ur språklig synpunkt ansetts vara att före
draga och dels ännu tydligare än den av kommittén valda rubriken framhäver
denna lagstiftnings huvudsyfte eller samhällets inskridande för beredande
av vård åt barn, vilka icke i annan ordning kunna erhålla sådan.
Ehuru förslaget avser även unga personer utanför den egentliga barna-
åldern, användes dock, i saknad av lämpligare beteckning för sådana
personer, orden barn, barnavård o. s. v. beträffande alla dem, som äro
föremål för skydd enligt lagen.
Mot kommittéförslagets uppställning och avfattning hava vissa erinringar
framställts. (Y. 1 s. 2, 3 s. 3, 12 s. 9, 40, 42 s. 16, 45 s. 24, 52 s. 29,
53 s. 30, 76, 80, 81, 87 s. 55, 90, 100 s. 67, 102 s. 72.)
Dessa erinringar hava, i den mån de befunnits berättigade, beaktats vid
den överarbetning, som kommittéförslaget undergått. Sålunda har paragraf
antalet icke oväsentligt nedbringats, förändringar hava vidtagits i avseende
å kapitelindelningen och en del lagbestämmelsers placering, för vinnande av
överskådlighet hava i vissa av de särskilda kapitlen införts underrubriker, och
en ganska genomgående omarbetning och förenkling av lagtexten har ägt
rum. I en del fall (särskilt i 8 och 9 kap.) hava liksom i vissa delar av
kommittéförslaget hänvisningar gjorts till fattigvårdslagen, vilket, då alldeles
samma bestämmelser (t. ex. beträffande kommunens förhållande til] lands
tinget och staten) gälla enligt de båda lagarna, ansetts kunna utan olägenhet
ske och stundom vara att föredraga framför meddelande av självständiga,
med nödvändighet tämligen utförliga bestämmelser.
Med hänsyn till att fattigvårdslagen, som skall tillämpas vid sidan av
barnavårdslagen och delvis av samma personer, som handhava barnavården,
innehåller ganska utförliga organisatoriska bestämmelser, bär det befunnits
Rubriken.
Begreppet
barn.
Avfattningen.
76
Kungl. Majits proposition nr 150.
1
§■
Barnavårds
nämnd.
Den borgerliga
kommunen
bärare av
barnavården.
»Barnavårds-
samhälle».
mindre ändamålsenligt att vid barnavårdslagens avfattande tillämpa en helt
annan princip. Den från vissa håll (Y. 87 s. 55, 100 s. 67) för
ordade metoden att skarpt beskära lagen och antingen meddela erforderliga
kompletterande bestämmelser i administrativ ordning eller ock låta detal
jerna i verksamheten regleras av vederbörandes eget omdöme, har jag icke
ansett vara att anbefalla. De i vissa fall långt gående och i enskildas
förhållanden djupt ingripande åtgärder från det allmännas sida, som på.
barnavårdsområdet äro oimdgängliga, kräva utan tvivel, för att samhällets
barnavård skall omfattas med förtroende, stödet av i lag fastställda be
stämmelser även i fråga om organisationen och förfarandet. I detta hän
seende kan jag instämma med Härnösands domkapitels uttalande (Y. 89
s. 59), att lagen berör en mångfald så ömtåliga och invecklade förhållanden,
att den med nödvändighet måste söka skapa betryggande garantier mot å
ena sidan missbrukad föräldramyndighet och å andra sidan alltför summarisk
och opersonlig behandling från det allmännas sida. Det från vissa håll
(bl. a. Y. 12 s. 9, 66 s. 48, 75, 80, 86 s. 54, 96) framhållna önske
målet om möjlighet till anpassning efter olika lokala förhållanden har jag
sökt tillgodose på olika sätt (se 7, 14, 19 §§). Ur praktisk synpunkt är
det förenat med fördelar för kommunerna att hava alla de egentliga barna-
vårdsbestämmelserna samlade i en och samma författning; endast beträffande
statsbidrag och därmed sammanhängande förhållanden, i avseende varå
erfordras möjlighet till ändring i enklare former än som krävas, då fråga
är om ändring av lag, har det befunnits lämpligt att meddela bestämmelser
i särskild författning.
1 KAP.
Om barnavårdsnämnd.
Verksamhetsområde och uppgifter.
(K. 1—4 §§, kommitténs förslag till lag angående förening av kommuner
på landet till ett samhälle för fattigvård och barnavård, M. s. 91, 92,
129—136, 395, 396, Y. 108—133.)
I det föregående hava angivits skälen för sammanförande av barna-
vårdsverksamheten till en enda kommunal myndighet. Såsom en konse
kvens härav följer, att den nuvarande splittringen av barnavården mellan
den borgerliga och den kyrkliga kommunen måste upphöra. Såsom kom
mittén (M. s. 92) anfört, synes verksamheten i dess helhet böra förläggas
till den borgerliga kommunen.
Enligt kommitténs förslag (1 kap.) skulle kommunen såsom bärare av
barnavårdsverksamheten benämnas barnavårdssamhälle. Kommittén har där
vid följt fattigvårdslagens bestämmelse om fattigvårdssamhälle, en benäm
ning, som förekommer även i äldre lagstiftning. För barnavårdens del
saknas emellertid ett dylikt historiskt skäl för benämningen i fråga, och
Kungl. Maj-ds proposition nr 150.
77
då icke heller några praktiska skäl tala för benämningen barnavårdssam-
hälle såsom betecknande kommunen i dess egenskap av enhet för barna-
vårdsverksamheten, anser jag, i likhet med vissa i ärendet hörda myndig
heter (Y. 108—111) benämningen »kommun» böra komma till användning
i stället för »barnavårdssamkälle».
Kommittén har (M. s. 132), med hänsyn till det nära förhållande, vari
barnavården enligt kommitténs förslag skulle komma att stå till fattigvården,
framhållit såsom naturligast och lämpligast, att fattigvårds- och barnavårds-
samhälle sammanfalla. Även jag anser, att om två eller flera kommuner
tillsammans utgöra ett fattigvårdssamhälle, de jämväl böra hava gemensam
barnavård. Föreskrift härom har intagits i 1 § jämte hänvisning till
fattigvårdslagens stadganden om fattigvårdssamhälle, som består av två eller
flera kommuner.
Med den ståndpunkt jag i det föregående intagit till kommitténs förslag
om särskilda barnavårdssamhällen torde det vara obehövligt att, såsom
kommittén föreslagit, i särskild lag meddela bestämmelser om förening
mellan kommuner i avseende å fattigvård och barnavård. Sker samman
slutning i fattigvårdshänseende i enlighet med 6 § och 7 § 2 mom. fattig
vårdslagen, följer härav automatiskt en sammanslutning även i fråga om
barnavården. Med denna anordning kan tvångssammanslutning jämlikt 6 §
andra stycket fattigvårdslagen ske endast i fall fattigvården är bristfällig.
Att, på sätt kommittén ifrågasatt, tvinga kommuner till sammanslutning i
fråga om såväl fattigvård som barnavård, även för den händelse barna
vården men ej fattigvården är bristfällig, anser jag icke böra ifrågakomma;
i sådant fall torde andra tillgängliga medel användas för rättelses vinnande.
I detta sammanhang torde jag böra beröra de betänkligheter, som i ett
par yttranden (Y. 113, 114) framförts mot fattigvårdslagens och kommitté
förslagets bestämmelser om sammanslutning mellan kommuner i fattigvårds-
och barnavårdshänseende. I dessa yttranden har gjorts gällande, att dylika
bestämmelser vore ägnade att ytterligare sönderbryta den kommunala in
delningen och att till skada för en enhetlig kommunal finanspolitik tillskapa
ytterligare ett kommunalt organ, som skulle äga fatta beslut om kom
munala utgifter och utdebiteringar.
I avseende härå torde böra erinras, att liknande synpunkter gjordes
gällande beträffande förslaget till fattigvårdslag (se Kungl. Maj:ts Prop.
135/1918 med förslag till lag om fattigvården s. 89), men med hänsyn
till önskvärdheten att åvägabringa större fattigvårdssamhällen, tillmättes de
då icke avgörande betydelse. Och vad beträffar det i ett av de ifråga
varande yttrandena gjorda påståendet, att det efter tillkomsten av 1919
års lag om kommunalförbund icke vore försvarligt att bibehålla de nuva
rande bestämmelserna om sammanslutning mellan fattigvårdssamhällen, torde
jag kunna inskränka mig till att framhålla, att i det kommittébetänkande,
som ligger till grund för lagen om kommunalförbund, med styrka fram
hölls, att sammanslutningar mellan kommuner att utgöra ett fattigvårds-
Sammanslut
ning mellan
kommuner i
fråga om
barnavården.
78
Kungl. Maj:ts proposition nr 150.
Barnavårds-
reglemente.
i regel särskilt
tillsatt barna
vårdsnämnd.
samhälle borde kunna i vissa fall åstadkommas jämväl utan vederbörande
kommuns medgivande. Kommittén framlade därför förslag om tvångs
sammanslutning mellan fattigvårdssamhällen, vilket förslag ligger till grund
för de år 1919 genomförda ändringarna i fattigvårdslagens hithörande stad-
ganden.
Som bekant hava kommunerna hittills visat sig synnerligen obenägna
för sammanslutning i fattigvårdshänseende; endast i två fall (inom Uppsala
och Kalmar län) har dylik sammanslutning kommit till stånd. Då emellertid
i vissa fall smärre kommuners förening för gemensamt handhavande av
fattigvård och barnavård kan anses önskvärd, synes möjlighet härför böra
förefinnas. Yad beträffar den hittills icke tillämpade bestämmelsen om
tvångssammanslutning, torde dess betydelse huvudsakligen ligga däri, att
den innebär eu maning för kommuner med bristfällig fattigvård att, för
undvikande av tvångssammanslutning, rätta föreliggande missförhållanden.
Kommittén har i 3 § av sitt förslag upptagit en bestämmelse om att
barnavårdssamhälle skall i regel hava ett av länsstyrelsen fastställt barna-
vårdsreglemente. Kommittén har även utarbetat ett förslag till sådant
reglemente.
Emellertid har jag kommit till den uppfattningen, att man något över
skattat betydelsen av att kommunen har ett dylikt reglemente, särskilt
som kommitténs reglementsförslag, liksom de för fattigvården fastställda
reglementena, till stor del innehåller en upprepning av lagens bestämmel
ser. Visserligen skulle enligt kommittéförslaget barnavårdsnämnden upp
rätta förslag till reglemente och härigenom, såsom från ett håll betonats
(Y. 118), bringas i nära beröring med den nya lagstiftningen, men det
torde kunna ifrågasättas, om reglementet sedermera kommer att hava någon
större betydelse för barnavårdsarbetets bedrivande. Reglementets upp
rättande medför också ett avsevärt arbete såväl för de kommunala som de
statliga myndigheterna. Då det, på sätt även en länsstyrelse antytt
(Y. 117), måste anses minst sagt tvivelaktigt, om detta arbete uppväges
av motsvarande fördelar, har jag ansett bestämmelsen om barnavårdsregle-
mente kunna utgå ur förslaget. Hinder föreligger naturligen ej för kom
mun, som anser ett reglemente vara ett stöd för arbetet, att upprätta ett
dylikt, och torde i sådant fall reglementet kunna fastställas av länsstyrelsen.
I den allmänna motiveringen till förslaget om barnavårdens centrali
sering hos en enda kommunal myndighet har jag uttalat mig för att i
varje kommun bör finnas en barnavårdsnämnd, hos vilken barnavårdsverk-
samheten skall centraliseras. Bestämmelse om en sådan nämnd är in
tagen i 1 §.
I den allmänna motiveringen har jag vidare förordat, att denna nämnd
i regel bör vara särskilt tillsatt för ändamålet. Stadganden om den sär
skilt tillsatta nämndens sammansättning in. m. äro intagna i 3—6 §§,
varefter i 7 § meddelas bestämmelser om undantag i vissa fall från stad
gandet om särskild nämnds tillsättande.
(K. 5, 20 och Bl §§, M. s. 38, 136, 147, 161, Y. 134, 135, 189,
190, 263, fvl. 10, 38 §§.)
1 mom. av denna § motsvarar delvis 5 och 31 §§ i kommitténs för
slag. Utöver de där förekommande mera allmänt hållna bestämmelserna
om barnavårdsnämndens uppgifter bär det ansetts ändamålsenligt att här
i korthet antyda de tre huvudgrenarna av nämndens åligganden (befatt
ningen med vanvårdade, vanartade och sedligt försummade barn, vård av
nödställda, sjuka och värnlösa barn samt fosterbarnskontrollen). Under
det att 1 mom. sålunda behandlar nämndens obligatoriska åligganden, har
i 2 mom. angivits vissa arbetsuppgifter, som skulle kunna betecknas såsom
fakultativa. Sistnämnda moment motsvarar delvis innehållet i 20 § 2
mom. i kommittéförslaget, vars övriga bestämmelser, sammanförda med
1 mom. i samma §, ansetts lämpligen böra erhålla sin plats under rubriken
»Verksamhetens bedrivande» (16 § 1 mom.). Slutligen har, delvis i an
slutning till ett härom framställt yrkande (Y. 135), i 3 mom. av 2 § in
tagits en hänvisning till de övriga lagar, som innehålla stadganden om
barnavårdsnämndens åligganden.1) Genom denna avfattning av paragrafen
torde barnavårdsnämndens arbetsområde hava blivit i sammanträngd form
fullständigt angivet. I de följande kapitlen upptagas mera detaljerade be
stämmelser om arten av nämndens verksamhet.
Sammansättning och tjänstgöringstid.
(K. 6 och 8 §§, M. s. 136—141, 425,469, Y. 57 s. 31, 136—
146, 150, 231.)
I denna § hava sammanförts bestämmelserna i kommittéförslagets 6 och
8 §§ med vissa ändringar. Enligt kommitténs förslag skulle nämnden i
regel bestå av kyrkoherden eller hans ställföreträdare, en av skolrådet
eller folkskolestyrelsen utsedd lärare eller lärarinna samt minst tre av
kommunen valda personer, av vilka minst en kvinna, varjämte i stad
stadsläkare och i landskommun, där tjänsteläkare vore bosatt, denne skulle
vara ledamot i nämnden.
Mot detta förslag har i vissa avgivna yttranden gjorts gällande, att be
stämmelserna om självskrivenhet borde utgå; å andra sidan har förordats
utsträckt tillämpning av systemet med självskrivna ledamöter.
Yad då först angår den prästerliga ledamoten, anser jag lika med kom
mittén (M. s. 138), att starka skäl tala för, att det allmänna försäkrar
sig om prästernas medverkan vid barnavårdsarbetet, för vilket de av natur
liga skäl i det stora flertalet fall böra äga både förutsättningar och in
tresse. För nämndens auktoritet lärer det, såsom kommittén även fram
hållit, i många kommuner vara av stor betydelse, att prästen är ledamot
av nämnden. Att, såsom bl. a. två reservanter inom kommittén föreslagit
*) Se aven Kung], Maj:ts proposition (nr 63/1924) med förslag till lag om förmynder-
skap in. m.
Kungl. Maj:ts proposition nr 150.
79
a §■
Uppgifter.
3 §■
Samman
sättning.
1’räaterlig
ledamot.
80
Kungl. Maj:ts proposition nr 150.
Lärare eller
lärarinna.
Läkare.
Ledamot
av fattig-
vårdsstyreleen.
(M. s. 425), bibehålla prästens självskrivna ordförandeskap i nämnden,
kan jag däremot icke tillstyrka. Han torde i allt fall ofta komma att
väljas till ordförande.
Även mot bestämmelsen, att en representant för lärarkåren skall vara
ledamot, hava erinringar framställts. Då det emellertid måste anses vara
av stor vikt, att uppfostringssynpunkterna få göra sig gällande i barnavårds
nämndens arbete, och en representant för lärarkåren även i övrigt i all
mänhet bör kunna göra en god insats i nämndens verksamhet, ansluter
jag mig i huvudsak till kommitténs förslag i denna del. Dock anser jag
det lämpligare, att, på sätt även i ett yttrande (Y. 137) gjorts gällande,
representanten för lärarkåren väljes av kommunen i stället för av skolrådet
eller folkskolestyrelsen; härför talar, förutom önskvärdheten av att kom
munen icke i större utsträckning än som är erforderligt, berövas rätten
att utse ledamöter i kommunala nämnder, jämväl den omständigheten, att
inom en kommun stundom finnas två eller flera skolråd. Vidare har i
förslaget öppnats möjlighet att till ledamot utse jämväl lärare eller lära
rinna vid kommunens fortsättningsskolor; dessa skolor torde nämligen ej,
i motsats till småskolorna, innefattas i »kommunens folkskolor». Ett
från ett håll framställt förslag (Y. 136), att för vederbörande skoldistrikt
anställd särskild folkskolinspektör må kunna inväljas i stället för lärare,
anser jag icke böra i vidare mån tillmötesgås, än att sådan inspektör
bör, då anmälan gjorts beträffande barn, som besöker eller besökt skola,
beredas tillfälle att deltaga i överläggningen (se 18 §).
Vad angår tjänsteläkares självskrivenhet i vissa kommuner, anser jag
bestämmelsen härom vara av stor betydelse såsom innebärande garanti för,
att de medicinska synpunkterna få mera än hittills göra sig gällande i
barnavårdsarbetet. I fråga om fosterbarnskontrollen, vilken hittills i regel
åvilat hälsovårdsnämnden, är läkares medverkan oumbärlig, men även vid
bedömande av övriga barnvårdsfrågor böra hans fackinsikter ofta vara till
stor nytta. I kommuner, där tjänsteläkare ej äro bosatta, böra, på sätt
kommittén föreslagit, vederbörande distriktsläkare få deltaga i överlägg
ningarna. Jag tillstyrker sålunda kommitténs förslag om läkarkårens med
verkan i barnavårdsarbetet, allenast med den jämkning att, på sätt från ett
par håll påyrkats (Y. 136, 137, 142), stad må äga i stället för stads
läkare utse annan läkare till ledamot i nämnden.
Såsom i den allmänna motiveringen (s. 68) framhållits, komma, även
om föreliggande förslag genomföres, stundom fall att inträffa, då tveksamhet
kan råda, huruvida barnavårdsnämnd eller fattigvårdsstyrelse bör ingripa.
För att förebygga slitningar mellan de båda myndigheterna i dylika fall
liksom för att i övrigt befordra ett gott samarbete mellan dem, synes det
därför vara lämpligt, att en ledamot av fattigvårdsstyrelsen är ledamot även
av barnavårdsnämden. Kommittén har (se M. s. 140) icke velat föreslå
någon tvingande bestämmelse härom. Förslag i sådan riktning hava där
emot framställts i flera yttranden (Y. 142, 143). Detta förslag anser jag
mig böra biträda. Det synes därvid lämpligt, att denne ledamot utses av
kommunen.
Med hänsyn särskilt till barnavårdsnämndens befattning med vanartade
och sedligt försummade barn har det framhållits såsom önskvärt att nämn
den ägde tillgång till juridisk sakkunskap. Från ett håll (Y. 231) har —
dock endast under förutsättning, att beslut om barns omhändertagande för
skyddsuppfostran ej vidare behövde underställas länsstyrelsens prövning —
föreslagits, att länsstyrelsen skulle äga för varje län förordna juridiskt bil
dade personer att i förekommande fall inträda i barnavårdsnämnderna.
Då emellertid enligt föreliggande förslag länsstyrelsen alltjämt skall såsom
hittills taga befattning med ärenden angående omhändertagande för skyddsupp
fostran, och den omständigheten, att enligt förslaget åldersgränsen för om
händertagande på grund av vanart är höjd till 18 år, icke med nödvän
dighet påkallar, att juridiskt utbildad person skall deltaga i beslut om så
dant omhändertagande, har jag, med hänsyn jämväl till de med en dylik
anordning förenade kostnaderna, icke ansett mig böra föreslå någon obliga
torisk bestämmelse i angiven riktning. Emellertid har i förslaget införts
ett stadgande om, att där så lämpligen kan ske, juridisk sakkunskap bör
vara företrädd i nämnden. Det är att förvänta, att i städer och andra
samhällen, där för uppdraget lämpliga personer med juridisk utbildning
äro bosatta, sådana skola komma att inväljas, vilket särskilt i kommuner
med en mera sammanträngd befolkning bör vara till stor nytta vid be
handling av där mera än annorstädes förekommande fall av vanart och
sedlig försummelse.
Då, enligt vad ovan förordats, tre (i vissa kommuner fyra) ledamöter
komma att antingen vara självskrivna (kyrkoherden, läkaren) eller ock utses
inom vissa i lagen angivna kategorier medborgare (lärare, ledamot av fattig-
vårdsstyrelsen, i vissa fall läkare), har det befunnits nödigt att reducera
återstående av kommunen valda ledamöters antal till minst två (i stället
för minst tre). Barnavårdsnämnden kommer sålunda enligt förslaget att
bestå av en (i vissa kommuner två) självskrivna samt minst fyra av kom
munen valda ledamöter, av vilka minst en kvinna. Att självskrivenheten
härigenom erhåller obehörigt stor plats, lärer icke med fog kunna påstås.
(K. 7 §, M. s. 138, Y. 147—149.)
I förevarande §, som i sak väsentligen överensstämmer med kommitté
förslagets 7 §, meddelas bestämmelser angående prästerlig ledamot för
det fall, att kommun eller i barnavårdshänseende sammanslutna kommuner
omfatta flera församlingar samt för det fall, att i annexförsamling kom
minister finnes anställd. I anslutning till erinran, som gjorts av en myn
dighet (Y. 147), har i första stycket (andra stycket i kommitténs förslag)
bestämmelse tillfogats om suppleant för den prästerlige ledamoten.
(Iv. 9 §, M. s. 141, Y. 151.)
De ovan av mig förordade ändringarna i de av kommittén föreslagna
bestämmelserna om ordinarie ledamöter nödvändiggöra motsvarande ändringar
Bihang till riksdagens protokoll 1924.
1 samt. 112 haft. (Nr 150.)
1972 83 6
Kung! Maj ds proposition nr 150.
81
Juridisk
sakkunskap i
nämnden.
Övriga valda
ledamöter.
4 §■
Prästerlig
ledamot,
dd kommun
omfattar flera
församlingar.
5
§■
Suppleanter.
82
Kungl. Maj:ts proposition nr 150.
6
§■
Valbarhet.
Allmänna
villkor för
valbarhet.
Obehörighet
för vissa
tjänstemän.
Avsägelserätt.
Tjänstgörings
tid och
avgång.
beträffande stadgandena om suppleanter. För dessa ändringar torde någon
motivering icke vara erforderlig.
I motsats mot kommittén anser jag det nödigt att uttrycklig bestäm
melse meddelas om att eu av suppleanterna skall vara kvinna.
(K. 10 §, M. s. 141, Y. 152—157.)
I fråga om allmänna villkor för valbarhet har i kommitténs förslag hän
visning ägt rum till kommunallagarnas bestämmelser om ledamot eller
suppleant i kommunalnämnd (kommunalförordningen för landet § 42 jäm
förd med § 13), samt stadsfullmäktig (kommunalförordningen för stad § 29).
Emellertid torde det vara lämpligare att undvika en dylik hänvisning och,
liksom i 12 § fattigvårdslagen (i dess lydelse enligt lag 1922) skett, in
föra direkta föreskrifter om valbarhet. Detta innebär i sak ingen ändring
i vad kommittén föreslagit. I anledning av att mannens målsmanskap blivit
genom den nya giftermålsbalken upphävt, har en härav föranledd avfattning
av bestämmelsen om gift kvinnas behörighet kommit till användning. En
motsvarande ändring föreslås i fattigvårdslagen.
Vad angår obehörighet med hänsyn till ämbets- eller tjänstemannaställ-
ning, överensstämmer kommitténs förslag med fattigvårdslagens motsva
rande stadgande i 12 §. I denna del föreslås nu ej annan ändring än att, i
anslutning till erinringar från ett flertal länsstyrelser, bland de tjänste
män, vilka icke må vara ledamöter i barnavårdsnämnd, upptagits jämväl
länsassessor, vilken tjänsteman enligt gällande föreskrifter har att i vissa
fall taga befattning med ärenden angående vanartade och sedligt försum
made barn.
Beträffande avsägelserätt för valda ledamöter och suppleanter innehöll
kommitténs förslag samma bestämmelse som fattigvårdslagen med det un
dantag, att kvinna icke ens om hon vore gift skulle äga tillgodonjuta den
henne enligt kommunallagarna tillkommande särskilda avsägelserätt. Mot
den föreslagna inskränkningen i avsägelserätten har erinran gjorts allenast
från ett håll (Y. 157). Med hänsyn till den stora vikten av att erhålla
även den gifta kvinnans biträde i nämndens arbete för barnen, ansluter
jag mig till kommitténs förslag. Då i vissa kommuner mer än eu lärare
eller lärarinna icke finnes att tillgå för ledamotskap i nämnden, har vidare
föreslagits en begränsning av avsägelserätten för lärare och lärarinna,
I fråga om tjänstgöringstid och avgång hänvisades i kommitténs förslag
till kommunallagarnas bestämmelser om ledamot och suppleant i kommu
nalnämnd och stadsfullmäktig. Emellertid hava nämnda bestämmelser om
tjänstgöringstid (kommunalförordningen för landet § 42, kommunalförord
ningen för stad § 31) numera blivit genom lagar den 9 juni 1922 änd
rade, i det att den förut tillämpade successiva förnyelsen upphävts. Fat-
tigvårdslagen, som beträffande tjänstgöringstid innehöll en hänvisning till
kommunallagarna, undergick samtidigt den ändringen, att i stället för
nämnda hänvisning i lagen intogos bestämmelser om tjänstgöringstid, över
ensstämmande med de tidigare för kommunalnämndsledamot och stads-
fullmäktig gällande. Även fattigvårdslagens stadgande om avgång erhöll
samtidigt ändrad lydelse, enligt vilken vid ordinarie ledamots avgång under
den för honom bestämda tjänstgöringstiden fyllnadsval skall anställas, var
efter den sålunda valde tjänstgör under den tid, som för den avgångne
återstått. Då beträffande tjänstgöringstid och avgång samma bestämmelser
böra, på sätt även kommittén ansett, gälla i barnavårdslagen som i fattig
vårdslagen, hava i ett särskilt mom. av förevarande § införts bestämmelser
i detta hänseende, i allt väsentligt överensstämmande med fattigvårds
lagens.
(M. s. 40, Y. 119 — 133.)
I 1 § av föreliggande förslag har meddelats en allmän bestämmelse om
att i varje kommun skall finnas en barnavårdsnämnd. I 3—6 §§ hava
givits föreskrifter om denna nämnds sammansättning m. m.
Jag torde nu få till behandling upptaga frågan om beredande av möj
lighet för mindre kommun att, i stället för att tillsätta särskild barna
vårdsnämnd, vid utövande av barnavårdsverksamheten begagna sig av något
annat kommunalt organ.
Enligt kommitténs undersökningar (S. s. 27) funnos den 1 juni 1920
särskilda barnavårdsnämnder i 815 av landsbygdens skoldistrikt, eller
34.6 % av hela antalet, under det att av de 111 stadsskoldistrikten år
1908 inalles 26 eller inemot 1 4 tillsatt särskild barnavårdsnämnd; vad
städerna beträffar är dock att märka, att i städer, där folkskoleväsendet
handhaves av stadsfullmäktige, särskild barnavårdsnämnd ej skall utses,
men folkskolestyrelsen kan uppdraga handläggningen av ärenden enligt
lagen om uppfostran åt vanartade m. fi. barn åt en särskild inom styrelsen
utsedd nämnd. Yid början av år 1921 handhades folkskoleväsendet i 82
av rikets 112 städer av stadsfullmäktige (senare uppgifter se s. 86, not).
I riksdagens i det föregående omförmälda skrivelse den 8 mars 1918,
däri riksdagen begärde utredning om en enhetlig organisation av sam
hällets barnavård, framhölls bland annat, att i betraktande av kommuner
nas växlande storlek samt befolknings-, ekonomiska och andra förhållan
den en allmän lagstiftning, varigenom alla samhällets barnavårdsuppgifter
sammanfördes till enhetlig handläggning, måste framgå med synnerlig var
samhet. Det erinrades i skrivelsen tillika, att det vore möjligt, att be
hörig hänsyn till de växlande ortsförhållandena kunde göra det erforderligt
eller i varje fall lämpligt, att i en blivande lagstiftning vissa bestämmel
ser, som icke kunde tilläggas en allmännare giltighet, gjordes endast vill
korligt bindande, så att deras tillämpning inom varje särskild kommun
bleve beroende av vederbörande myndighets beslut.
Kommittén, som övervägt tanken på förläggande av barnavårdsverksam
heten till något organ med även andra uppgifter, liar avvisat denna tanke
särskilt på grund av att redan befintliga organs sammansättning och be
skaffenheten av deras verksamhet icke gjorde dem lämpliga att handhava
barnavården.
Kungl. May.ts proposition nr 150.
83
?
§■
Undantag för
mindre kom
muner från
skyldigheten
att hava
särskilt till
satt barna
vårdsnämnd.
84
Kungl. Maj:ts proposition nr 15Ö.
Mot denna kommitténs ståndpunkt kava emellertid i ett stort antal av
de avgivna yttrandena gjorts starka gensagor (Y. 119 —121, 123—133).
Man har framhållit, att det i de små kommunerna stundom kan tänkas
uppstå svårighet att finna lämpliga krafter för ännu ett kommunalt organ.
A andra sidan hava röster även höjts till försvar för kommitténs åsikt
(Y. 1, 122).
Yid övervägande av detta spörsmål har jag kommit till den uppfatt
ningen, att möjlighet bör i vissa fall beredas mindre kommun att anlita
redan befintligt kommunalt organ för barnavårdsarbetet. Behov härav
torde huvudsakligen komma att uppstå i rena landskommuner, som ej hava
sammanträngd befolkning. I städerna lärer endast undantagsvis yppas
svårighet att finna tillräckligt antal personer, lämpade för de olika nämn
derna. Då två eller flera kommuner gemensamt handhava sin barnavård,
torde särskild barnavårdsnämnd alltid böra tillsättas.
Vilken annan Beträffande frågan, vilket kommunalt organ, som för förevarande upp-
TämpHgast
borde ifrågakomma, hava i de avgivna yttrandena olika förslag fram
för uppgiften? ställts.
Man har hänvisat än på fattigvårdsstyrelsen, än på skolrådet eller
folkskolestyrelsen, såsom den för uppdraget i fråga lämpligaste myndig
heten. I ett yttrande har, såvitt angår landskommuner och köpingar,
föreslagits kommunalnämnden.
För bedömande av denna fråga torde det vara lämpligt att i korthet
erinra om nämnda kommunala organs sammansättning.
Fattigvårdsstyrelsen består av å landet minst tre och i stad minst fem
personer, som fyllt 25 år, jämte suppleanter. Minst en av ledamöterna och
minst en av suppleanterna skall vara kvinna. Kvinna åtnjuter endast om
hon är gift den henne enligt kommunallagarna tillkommande särskilda av-
sägelserätt. Val kan ej ske proportionellt. Kyrkoherden samt vederbörande
tjänsteläkare äga deltaga i fattigvårdsstyrelsens förhandlingar. Ordförande
och vice ordförande utses av fattigvårdssamhället. (fvl. 11 —14 §§.)
Skolrådet består av kyrkoherden i församlingen, ordförande, samt lämpligt
antal, dock minst fyra, å kyrkostämma valda, för nit om skolväsendet kända
män eller kvinnor, som uppnått 25 år. Jämväl suppleanter kunna utses.
Ingen obligatorisk bestämmelse om kvinnas inväljande finnes. Kvinna äger
när som helst avsäga sig uppdraget. Val kan ske proportionellt. (Förord
ningen om kyrkostämma samt kyrkoråd och skolråd §§ 23 och 24.)
Folkskolestyrelsen består av kyrkoherden samt 8—20 andra ledamöter, som
uppnått 25 år, utsedda till hälften av stadsfullmäktige och till hälften av
kyrkostämman. Suppleanter kunna utses. Det finnes ingen obligatorisk
bestämmelse om kvinnas inväljande. Kvinna kan när som helst avsäga sig
uppdraget. Val kan ej ske proportionellt. Ordförande och vice ordförande
utses av folkskolestyrelsen. (Lagen om folkskoleväsendet i vissa städer
§§ 4-6.)
I det år 1922 avgivna betänkandet med förslag till lag om församlingssty-
relse samt till bestämmelser om folkskoleärendenas överflyttning från den
kyrkliga till den borgerliga kommunen m. m. ingå förslag till vissa ändringar
i kommunalförordningarna. I dessa föreslås bl. a. införande av bestäm
melser om folkskolestyrelse i varje landskommun och stad. Denna styrelse
skall bestå av kyrkoherden och minst sex av kommunen valda ledamöter
85
jämte suppleanter. Ingen obligatorisk bestämmelse om kvinnas inväljande
är föreslagen. Val kan ske proportionellt. En representant för lärarkåren
äger deltaga i förhandlingarna. Folkskolestyrelsen utser inom sig för varje
år ordförande och vice ordförande.
Kommunalnämnden består av 5—11 ledamöter, som fyllt 25 år, jämte
suppleanter. Ingen obligatorisk bestämmelse om kvinnas inväljande finnes.
Kvinna äger när som helst avsäga sig uppdraget. Val kan ske proportionellt.
Kyrkoherden är berättigad att i sådana ärenden, som avse fattigvård, barna
vård eller åtgärder för sedlighet, deltaga i nämndens överläggningar och
beslut. Kommunalstämman utser bland nämndens ledamöter ordförande
och vice ordförande. (Kommunalförordningen för landet §§ 40, 42—44, 13.)
Vid övervägande av frågan, åt vilken myndighet barnavårdsverksamheten
bör anförtros, står det till en början för mig tydligt, att kommunalnämn
den icke bör ifrågakomma. Förutom bestämmelsen om kyrkoherdens be
hörighet att deltaga i nämndens överläggningar och beslut, finnas i de
refererade lagrummen om kommunalnämnd intet, som är ägnat att garan
tera en för barnavårdsverksamheten lämpad sammansättning. Då vidare
kommunalnämndens nuvarande arbetsuppgifter äro även i mindre kommu
ner ganska omfattande och krävande, synes det föga sannolikt att ett an
förtroende av jämväl barnavårdsverksamheten åt denna nämnd skulle vara
ägnat att gagna verksamhetens utveckling. Den vunna erfarenheten om
kommunalnämndens befattning med fosterbarnsväsendet kan icke heller
ingiva förhoppningar, att nämnden skulle vara lämpad att handhava barna
vården i dess helhet.
Vad härefter beträffar skolmyndigheten (skolrådet, folkskolestyrelsen)
tala en del skäl för dess anlitande för uppgiften i fråga. Den fungerar
i stor utsträckning redan nu såsom barnavårdsnämnd; dess nuvarande be
fattning med barnavården är dock av vida mindre omfattning än den nu
föreslagna och mot dess nuvarande sätt att utöva denna befattning kan,
vad ett betydande antal kommuner beträffar, riktas den anmärkningen, att
gällande lag blivit i mycket ringa utsträckning tillämpad. I detta hän
seende kan hänvisas till den allmänna motiveringen s. 46. Såsom skäl
för skolmyndighetens anlitande kan vidare, i anslutning till skolöversty
relsens yttrande (Y. 124) framhållas dels att denna myndighet genom sin
kontakt med skolan har förutsättningar för arbetet beträffande barn i skol
åldern, dels att barnavården i stor utsträckning är en form av uppfost-
ringsverksamhet, vare sig det gäller barn inom eller utom skolåldern, och
dels att kyrkoherden är ledamot (i skolrådet ordförande) och att lärar-
representant äger närvara vid förhandlingarna.
Å andra sidan tala åtskilliga enligt min mening särdeles vägande skäl
mot skolmyndigheten såsom barnavårdsnämnd. Enligt förslaget skall —
och häremot hava erinringar ej framförts — barnavården i sin helhet,
således även ärenden angående vanartade och sedligt försummade barn,
tillhöra den borgerliga kommunen. Men skolmyndigheten tillsättes i samt
liga lands- och en del stadskommuner av den kyrkliga kommunen, Ett
Kung t. Maj:ts proposition nr 150.
86
Kungl. Maj:ts proposition nr 150.
överflyttande av skolärendena i alla kommuner till den borgerliga kommu
nen är visserligen föreslaget i ovannämnda, år 1922 avgivna betänkande,
men intill dess detta förslag må bliva genomfört, skulle, om skolmyndig
heten i en del kommuner fungerade såsom barnavårdsnämnd, detta inne
bära, att ett av den kyrkliga kommunen utsett organ skolla fullgöra en
verksamhet, som tillhörde den borgerliga kommunen, samt förvalta av
denna anslagna medel. Att låta skolmyndigheten fungera som barnavårds
nämnd kan därför enligt min mening icke ifrågasättas i de kommuner, där
skolärendena tillhöra den kyrkliga kommunen. Att i de städer, där stads
fullmäktige handhava skolväsendet, låta folkskolestyrelsen, därest särskild
barnavårdsnämnd ej tillsättes, få tjänstgöra såsom barnavårdsnämnd, skulle
visserligen ur nu ifrågavarande synpunkt icke väcka betänklighet, men å
andra sidan lärer i de städer, där folkskolestyrelse finnes, förutsättningar
för befrielse från skyldighet att hava särskilt tillsatt barnavårdsnämnd en
dast undantagsvis föreligga.1)
En annan omständighet, som talar mot anlitande av skolmyndigheten
såsom barnavårdsnämnd, är, att skoldistriktet kan hava annan omfattning
än kommunen. Enligt kyrkostämmoförordningen § 1 kan församling vara
delad i skilda skoldistrikt, varjämte församlingar eller delar därav kunna
vara förenade till ett skoldistrikt.
Enligt ovannämnda, år 1922 avgivna kommittébetänkande (sid. 244) före
ligga följande oregelbundenheter i rikets indelningar beträffande borgerliga
kommuner och skoldistrikt:
1. I 9 skoldistrikt ingår stad såsom en del.
2. I 10
»
» köping såsom en del.
3. 57 skoldistrikt bestå av mer än en landskommun.
4. 1 stadskommun består av mer än ett skoldistrikt.
5. 12 landskommuner bestå av mer än ett skoldistrikt.
I kommittébetänkandet föreslås, att kommunen skall vara skoldistrikt;
endast undantagsvis skall Konungen äga medgiva undantag härifrån.
Intill dess detta förslag må bliva genomfört, kan således inom en kom
mun finnas flera skolråd, liksom ett skolråd kan vara gemensamt för kom
muner eller delar av skilda kommuner. I sådana kommuner skulle det
givetvis svårligen låta sig göra att låta skolrådet eller skolråden handhava
barnavården.
l) Enligt en av svenska stadsförbundets kommunala centralbyrå under november 1923
verkställd utredning tillämpades då lagen den 25 juni 1909 angående folkskoleväsendet i
vissa städer i tillhopa 87 av rikets städer. I dessa städer handhades barnavården på föl
jande sätt:
I 70 städer fanns särskild barnavårdsnämnd inom folkskolestyrelsen.
12 o »
»
»
(»särskilt utskott») inom folkskolestyrelsen
för handläggning av ärenden enligt 1917 års lagstiftning, under det ärenden enligt 1902
års lag handlades av folkskolestyrelsen i dess helhet.
I 1 stad var »pedagogiska nämnden» inom folkskolestyrelsen tillika barnavårdsnämnd.
I 1 stad var förslag väckt om tillsättande av särskild barnavårdsnämnd.
I 8 städer Trälieborg, Eksjö, Eslöv, Ulricehamn, Hässleholm, Vimmerby, Simrishamn,
Trosa) saknades särskild barnavårdsnämnd.
Beträffande 5 städer (Avesta, Arboga, Nora, Laholm och Skänninge) saknades uppgifter.
87
Skolrådets ock folkskolestyrelsens sammansättning talar jämväl i viss
män mot deras lämplighet såsom barnavårdsnämnd. I ingendera av dessa
myndigheter är tjänsteläkare ledamot, ej heller är han berättigad att del
taga i förhandlingarna. Och såsom ovan framhållits är det av vikt, att
den medicinska sakkunskapen äger inflytande å det kommunala barnavårds
arbetet. Någon representant för fattigvårdsstyrelsen har ej heller plats i
skolmyndigheten, något som givetvis skulle vara särdeles önskvärt, om
denna skulle hava att behandla de barnavårdsfrågor, som ofta beröra fattig
vårdens verksamhet, och slutligen är kvinnan ej tillförsäkrad plats i skol
myndigheten. Att hennes medverkan vid barnavården är av stor vikt
torde vara allmänt erkänt. Därest skolmyndigheten skulle få undantagsvis
fungera såsom barnavårdsmyndighet, borde den förstärkas med en läkare,
en ledamot av fattigvårdsstyrelsen och en kvinna. Inför utsikten att nödgas
så starkt omorganisera skolmyndigheten för att göra den lämpad för upp
giften i fråga, kan man med skäl ifrågasätta, huruvida icke en lyckligare
lösning skulle ernås genom att anlita annan myndighet, i så fall den av
ett flertal myndigheter föreslagna fattigvårdsstyrelsen.
Ett annat skäl mot att för denna uppgift anlita skolmyndigheten har
framförts av socialstyrelsen, vilken framhållit såsom olämpligt att skol
myndigheten, som ju huvudsakligen har andra uppgifter att fylla — upp
gifter, som i samband med den planerade skolreformen kunde förväntas
bliva utvidgade och av mera utpräglad undervisningsnatur — därjämte
skulle belastas med den omfattande verksamhet och medelsförvaltning, som
en överflyttning av vissa barn från fattigvården skulle medföra. Det syntes
då socialstyrelsen naturligare att, där särskild barnavårdsnämnd ej inrätta
des, fattigvårdsstyrelsen finge sig tillagd befattningen jämväl med de van-
artade och sedligt försummade barnen samt fosterbarnen.
För fattigvårdsstyrelsen såsom i vissa fall fungerande såsom barnavårds
nämnd tala även i övrigt åtskilliga skäl. Sålunda är i regel kommunen
enhet för såväl fattigvård som barnavård. Intet hinder ur denna synpunkt
föreligger således mot att fattigvårdsstyrelsen fungerar såsom barnavårds
nämnd för kommunen i dess helhet. Härtill kommer att fattigvårdsstyrel
sen tillsättes av den borgerliga kommunen, dit barnavården enligt förslaget
jämväl hänföres.
I fråga om sammansättningen är fattigvårdsstyrelsen ganska väl lämpad
för uppgiften i fråga. Tjänsteläkare
11
är visserligen ej självskriven leda
mot av fattigvårdsstyrelsen, men väl berättigad att deltaga i dess förhand
lingar, och obligatorisk bestämmelse om kvinnas ledamotskap i styrelsen
finnes. Däremot framstår det såsom brister, att kyrkoherden ej är själv
skriven ledamot utan endast berättigad att deltaga i förhandlingarna samt
att representant för lärarkåren saknas; dessa brister torde dock kunna
avhjälpas genom föreskrift, att då fångvårdsstyrelse fungerar såsom barna
vårdsnämnd, kyrkoherden eller hans ställföreträdare samt en lärare eller
lärarinna skola tjänstgöra såsom ledamöter.
Kungl. Maj:ts proposition nr 150.
88
Kungl. Maj:ts proposition nr 150.
Såsom i den allmänna motiveringen framhållits, uppkomma, hur än
gränsen dragés mellan fattigvård och barnavård, stundom fall, då tvekan
måste råda, huruvida fattigvårds- eller barnavårdsmyndigheten bör ingripa.
Ett anförtroende i de små kommuner, där befrielse från skyldigheten att
hava särskild barnavårdsnämnd kan ifrågakomma, av barnavården åt fattig-
vårdsstyrelsen skulle för dessa kommuners del förebygga en dylik olägenhet.
I sådana kommuner skulle härigenom all verksamhet för barn, såväl då
det gäller understöd i hemmet som eljest, omhänderhavas av en och samma
myndighet, fattigvårdsstyrelsen, vilken för närvarande har befattning med
en del av de skyddslingar, som enligt förslaget skola vårdas av barnavårds
myndigheten. Av socialstyrelsen har framhållits, hurusom fattigvårdsstyrelsen
—- i jämförelse med skolmyndigheten, som närmast kommer i beröring
med hem där skolpliktiga barn finnas — har en genom sin allmänt under
stödjande verksamhet förvärvad vidare överblick och större personkänne
dom samt lättare och naturligare kan följa förhållandena i alla hem (Y.
128 s. 100).
Slutligen må erinras om att åt fattigvårdsstyrelsen redan tidigare an-
förtrotts uppgifter, vilka uttryckligen förklarats icke vara hänförliga till
fattigvårdsverksamhet; jag syftar härvid på den understödsverksamhet, som
äger rum jämlikt lagen den 14 juni 1918 om kommunala pensionstillskott
och sjukvårdsbidrag, vilken verksamhet icke åligger pensionsnämnden utan
fattigvårdsstyrelsen.
Den föregående utredningen giver enligt min mening otvetydigt vid
handen, att i kommun, där särskild barnavårdsnämnd ej tillsättes, barna
vården bör omhänderhavas av fattigvårdsstyrelsen, förstärkt med kyrkoherden
samt en representant för lärarkåren.
I en del av de yttranden, i vilka förordats beredande av möjlighet till
undantag från skyldigheten att hava särskilt tillsatt barnavårdsnämnd, har
föreslagits, att sådant undantag skulle få ske blott på grund av veder
börande myndighets tillstånd — i sådant hänseende har framhållits Kungl.
Maj:t eller länsstyrelsen. I andra yttranden åter synes man hava avsett
att överlämna frågan, huruvida i mindre kommun särskild barnavårdsnämnd
borde inrättas, till kommunens eget fria beprövande.
Sistnämnda åsikt kan jag icke dela. I regel är det av stor vikt att
en myndighet, som icke är betungad av andra krävande uppgifter, handhar
barnavården. Såsom bland andra överståthållarämbetet framhållit, är förslaget,
att i varje kommun skall finnas en barnavårdsnämnd, som uteslutande skall
sysselsätta sig med ärenden av ifrågavarande beskaffenhet, ägnat att i hög
grad befrämja en god barnavård (Y. 1). Även socialstyrelsen har betonat,
att en viss garanti för uppgiftens rätta kandhavande ligger däri, att ett
organ speciellt inriktas på densamma, efter hand förskaffar sig verkliga
insikter på området och därigenom också får ett positivt intresse för upp
giften (Y. 128 s. 101). Jämväl Stockholms stads barnavårdsnämnd kar
starkt framhållit angelägenheten av att särskild barnavårdsnämnd, skild från
Eungl. Maj:ts proposition nr 150.
89
den lokala skolmyndigheten, tillsättes i varje kommun (Y. 122). Anlitandet
i vissa fall av fattigvårdsstyrelsen såsom barnavårdsnämnd är att anse så
som en nödfallsutväg, betingad av, å ena sidan det på grund av kommunens
särskilda förhållanden mindre starkt framträdande behovet av särskild nämnd
och å andra sidan av svårigheten att uppbringa tillräckligt antal dugande
krafter för, förutom övriga nämnder, jämväl en särskild barnavårdsnämnd.
Därest frågan om inrättande av sådan skulle överlämnas åt kommunens
eget avgörande, skulle det kunna befaras, att, ehuru ingendera av nyss
nämnda förutsättningar för ett undantag vore för handen, vederbörande
av liknöjdhet underläte att tillsätta särskild nämnd. Att binda möjligheten
av undantag vid en viss befolkningssiffra — i sådant hänseende har före
slagits 500, 1,500, 3,000 invånare — kan jag vidare icke anse lämpligt.
Såsom svenska stadsförbundets styrelse framhållit, kan behovet av särskild
barnavårdsnämnd vara rätt olika starkt allt efter samhällets ekonomiska
typ, obesett folkmängdssiffrorna (Y. 130 s. 103). Jag anser därför undan
tag från skyldigheten att hava särskild nämnd böra kunna för viss tid
eller tills vidare medgivas mindre kommun, där så med hänsyn till för
hållandena prövas lämpligen kunna ske. I kommun med mera samman
trängd befolkning bör uppenbarligen sådant medgivande ej lämnas. För
de minsta städernas del har visserligen möjligheten till undantag ansetts
icke böra helt uteslutas, men förutsättningarna härför torde endast i mycket
få fall föreligga. Frågan om dylikt undantag bör utredas av sådan barna-
vårdskonsulent, om vilken bestämmelse ingår i föreliggande förslag, varefter
länsstyrelsen avger utlåtande i ärendet. Dess avgörande bör förbehållas
Kungl. Maj:t. Avgörandet synes mig nämligen böra ske efter grunder, för
vilkas bestämmande kräves vidare överblick över förhållandena i landets
olika delar, än som kan förväntas föreligga hos de särskilda länsstyrelserna,
samt med stöd av den fackkunskap och erfarenhet, som är representerad inom
socialdepartementets byrå för fattigvård och barnavård. Den av de lokala
myndigheterna gjorda utredningen torde innebära garanti för att vid av
görandet behörig hänsyn icke desto mindre kommer att tagas till de i varje
särskilt fall rådande förhållandena.
Till en i socialstyrelsens yttrande väckt fråga om tillsättande av eu
föredragande ledamot i barnavårdsnämnd, som utgöres av fattigvårdsstyrelse,
återkommer jag vid 8 §.
(K. 11 §, M. s. 141, 425, 469, Y. 158—160, fvl. 14 §, vl. 27 §.) 8 §1 mo„,
Enligt kommitténs förslag skulle barnavårdsnämnden själv bland sina
Ordförande.
ledamöter utse ordförande och vice ordförande. Denna avvikelse från vad
som enligt fattigvårdslagen gäller, nämligen att ordförande och vice ord
förande tillsiittas av kommunen, motiverades av kommittén därmed, att då
nämnden icke enbart skulle bestå av ledamöter, som valts av kommunen,
och någon av de i annan ordning utsedda kunde vara lämpligast till ord
förande, sådan ej borde tillsättas av kommunen. Då i föreliggande förslag
den avvikelsen gjorts från kommittéförslaget, att, förutom den prästerlige
90
Kungl. May.ts proposition nr 150.
8 § 2 mom.
Föredragande
i barnavårds-
ärenden.
ledamoten och, i vissa kommuner, tjänsteläkaren, samtliga ledamöter skola
väljas av kommunen, har det av kommittén åberopade skälet för avvikelse
från bestämmelsen i fattigvårdslagen i väsentlig mån bortfallit. Vid för
arbetena till fattigvårdslagen framhölls det bland annat, att kommunen borde
själv få avgöra, vem som skulle handhava ett så viktigt uppdrag som
ordförandeskapet i fattig vårdsstyrelsen. Samma skäl tala enligt min mening
för att avgörandet även beträffande ordförandeskapet i barnavårdsnämnden
förbehålles kommunen. Jämväl i fråga om ordförandens och vice ord
förandens tjänstgöringstid anser jag, att förevarande stadgande bör överens
stämma med 14 § fattigvårdslagen; de böra sålunda utses för den tid, de
äro valda till ledamöter.
Övriga bestämmelser i 11 § av kommittéförslaget överensstämma med
motsvarande stadganden i 14 § fattigvårdslagen och torde kunna i oför
ändrad form inflyta i förevarande mom. — Beträffande den av två reser
vanter väckta frågan om kyrkoherdens självskrivna ordförandeskap, se vid 3 §.
(Y. 128 s. 101.)
Socialstyrelsen har i sitt utlåtande framhållit, att om man av praktiska
skäl funne det tillrådligt, att i mindre kommuner ett redan befintligt organ
finge fungera såsom barnavårdsnämnd, kunde det icke undvikas, att detta
organ finge sitt intresse delat mellan sina förutvarande uppgifter och de
nya. Styrelsen, som erkände detta såsom en brist, hade sökt utfinna eu
organisatorisk anordning, som vore ägnad att fylla densamma. I sådant
hänseende föreslog styrelsen, att inom kommun, där fattigvårdsstyrelsen
fungerade såsom barnavårdsnämnd, en ledamot av styrelsen utsåges att
fungera såsom föredragande ledamot för barnavårdsärenden. Det skulle
åligga denne ledamot att förskaffa sig noggrann kännedom om gällande
författningsföreskrifter på området, att aktgiva på alla förhållanden, som
vore ägnade att påkalla nämndens uppmärksamhet, att förbereda och för
nämnden föredraga barnavårdsärenden samt tillse, att av nämnden beslutade
åtgärder bringades i verkställighet. Därest icke kyrkoherde, lärare eller
lärarinna samt tjänsteläkare vore ledamöter av nämnden, skulle han i mån
av behov träda i förbindelse med dem.
Detta uppslag, beträffande vars närmare motivering jag tillåter mig att
hänvisa till socialstyrelsens yttrande (Y. 128 s. 101), synes mig böra för
verkligas. Utan tvivel skulle i kommun, där särskild barnavårdsnämnd ej
tillsättes, eu djdik föredragande i barnavårdsärenden kunna bliva till verkligt
gagn. I många fall torde till sådan föredragande kunna utses kyrkoherden
eller lärarrepresentanten. I fråga om de åligganden, som borde ankomma
på denne föredragande, kan jag i huvudsak ansluta mig till vad social
styrelsen anfört. Dock synes det mig icke lämpligt att, såsom styrelsen
ifrågasatt, föredraganden skulle äga den rätt att i brådskande fall fatta
beslut, som enligt kommittéförslagets 34 § (31 § i föreliggande förslag)
skulle tillkomma ordföranden, eller att föredraganden skulle hava att fylla
de speciella uppgifter i övrigt, som tillkomma ordföranden i särskilt till-
Kungl. Maj:ts proposition nr 150.
91
satt nämnd. Det synes mig nämligen icke riktigt att från ordföranden
avlyfta någon del av ansvaret. Men genom att taga initiativ till åtgärder,
genom att hålla ordföranden underrättad om förhållanden, som beröra
barnavården, samt genom att i övrigt underlätta de uppgifter, som i fråga
om barnavården åligga denne, bör föredraganden kunna verksamt befrämja
barnavårdsarbetet, även om han ej får på sig överflyttade några av ord
förandens åligganden.
I 2 mom. av 8 § har införts en bestämmelse av den innebörd jag nu
angivit.
Tid för sammanträde, beslutförhet m. m.
(K. 12 §, M. s. 142, 469, Y. 161—172, fvl. 15 §.)
I fråga om nämndens sammanträden överensstämmer 1 mom. i 9 § liksom
motsvarande stadgande i kommittéförslaget med 15 § 1 mom. fattigvårds
lagen, utom därutinnan att även vederbörande läkare enligt förslagen skall
äga sammankalla barnavårdsnämnd; i sistnämnda hänseende har, i anslut
ning till eu myndighets erinran (Y. 161), en mindre jämkning i kommitté
förslaget ägt rum. Att såsom av medicinalstyrelsen ifrågasatts, föreskriva
att sammanträde skall hållas även på begäran av förste provinsialläkaren,
torde icke vara nödigt, då det icke lärer möta svårighet för denne att
genom hänvändelse till annan tjänsteläkare eller ordföranden i fall av be
hov få sammanträde till stånd. Något förbud mot sammanträdes hållande
å gudstjänsttid, varom en myndighet framställt förslag, kan jag heller icke
anse vara av behovet påkallat. Tjänsteläkare, som jämlikt 3 § 2 mom.
är berättigad att deltaga i nämndens förhandlingar, torde böra underrättas
om tiden för nämndens sammanträden.
I kommittéförslagets 12 § 2 mom. föreslogs, att beslut om barns om
händertagande för skyddsuppfostran ej finge fattas, där ej den prästerlige
ledamoten vore tillstädes samt minst tre ledamöter vore ense om beslutet.
I övrigt överensstämde stadgandet beträffande beslutförhet med bestäm
melsen i 15 § 2 mom. fattigvårdslagen.
Stadgandet om den prästerlige ledamotens närvaro vid fattande av be
slut om barns omhändertagande för skyddsuppfostran — vilken bestäm
melse av kommittén motiverats med nödvändigheten att vinna största
möjliga säkerhet för en omsorgsfull prövning av dylik fråga — har i ett
flertal yttranden gjorts till föremål för erinringar; man har ansett att be
stämmelsen i fråga vore ägnad att öka antalet sammanträden samt onödigt
vis uppskjuta avgörandet av viktiga ärenden i nämnden.
Aven jag anser nämnda bestämmelse vara av beskaffenhet att kunna
försvåra och fördröja nämndens arbete. Då vidare i föreliggande förslag
är på samma sätt som i gällande lag genom bestämmelse om underställ
ning till vederbörande länsstyrelse sörjt för, att i de fall, där föräldrarna
ej samtycka till barnets omhändertagande, beslut härom blir föremål för
överordnad myndighets prövning, kan jag icke anse den ifrågavarande be-
3
§■
Sammanträ
den (1 mom.).
Beslutförhet
(2 mom.).
92
Kungl. Maj:ts proposition nr 150.
Omröstning
(3 mom.).
Påföljd för
uteblivande
(4 mom.).
10
§■
Protokoll.
11
§■
Ordförandens
uppgifter.
lä §■
Ersättning
åt ord
föranden.
stämmelsen vara av behovet påkallad. Däremot ansluter jag mig till
kommitténs förslag, att för beslut om omhändertagande för skyddsupp-
fostran erfordras, att minst tre ledamöter äro ense om beslutet.
Mot 12 § 3 mom. i kommitténs förslag, vilket överensstämmer med
15 § 3 mom. fattigvårdslagen, har erinran ej framställts. Icke heller jag
finner skäl till avvikelse från vad sålunda föreslagits.
Aven föreskriften i 12 § 4 mom. i kommittéförslaget överensstämmer
med motsvarande bestämmelse i fattigvårdslagen (15 § 4 mom.). Yad
från ett håll mot kommittéförslaget i denna del erinrats (Y. 172), finner
jag ej böra föranleda ändring i detsamma.
(K. 13 §, M. s. 142, 469, fvl. 16 §.)
I 13 § av sitt förslag hade kommittén upptagit stadgande om proto-
kollsföring, överensstämmande med bestämmelserna i 16 § fattigvårds
lagen, med den avvikelse, att protokollet enligt kommittéförslaget skulle
upptaga ärendenas beskaffenhet samt nämndens beslut i stället för, såsom
enligt fattigvårdslagen gäller, beslutet och skälen därför. Dock skulle i
ärenden enligt 7 kap. i kommittéförslaget (om barns omhändertagande för
skyddsuppfostran) föras särskilt protokoll. Sistnämnda stadgande motive
rades med att i dylika ärenden utredningen och protokollet måste äga en
större fullständighet.
Då bestämmelsen om särskilda protokoll i ärenden av olika beskaffenhet
synes mig vara ur praktisk synpunkt mindre lämplig, och skälen för
nämndens beslut torde böra, på sätt även två reservanter inom kommittén
föreslagit (M. s. 469), alltid angivas, anser jag skäl saknas att i förevarande
hänseende göra avvikelse från motsvarande bestämmelse i fattigvårdslagen.
Att i barnavårdsnämnd med den sammansättning, som i 7 § sägs, sär
skilt protokoll skall föras i barnavårdsärenden, torde falla av sig självt,
liksom även att barnavården skall hava särskild från fattigvården skild
stat och särskilda räkenskaper.
Ordförandens uppgifter m. m.
(K. 14 §, M. s. 143, Y. 173, fvl. 17 §.)
Kommittén hade i 14 § av sitt förslag föreslagit samma bestämmelser
som i 17 § fattigvårdslagen, allenast med en mindre formell ändring, var
jämte bland ordförandens uppgifter upptagits jämväl »att till överläggning
framställa inkomna ärenden». Då emellertid uttryckligt stadgande härom
icke lärer vara av behovet påkallat, och det synes ändamålsenligt att barna
vårdslagens och fattigvårdslagens organisatoriska bestämmelser överens
stämma, där ej särskilda skäl tala häremot, har jag, i likhet med en läns
styrelse, funnit ifrågavarande stadgande böra erhålla samma avfattning
som 17 § i fattigvårdslagen.
(K. 15 §, M. s. 143, 469, Y. 174, fvl. 18 §.)
Kommittén har framhållit, att med den föreslagna föreningen av barna-
vårdsärendena i en kommunal myndighets hand och den gestaltning, som
Kungl. Maj:ts proposition nr 150.
93
barnavårdsnämnden erhållit i förslaget, det syntes vara nödigt, att ord
föranden erliölle gottgörelse såväl för kostnader som för besvär. I 15 §
av kommittéförslaget har därför upptagits stadgande härom, överensstäm
mande med bestämmelsen i 18 § fattigvårdslagen.
Det sålunda föreslagna stadgandet, mot vilket erinran ej framställts,
tillstyrkes av mig. Därest emellertid den ändring av 18 § i fattigvårds
lagen, som tillstyrkts av andra lagutskottet vid innevarande års riksdag,
blir av riksdagen antagen, torde böra tagas under övervägande, huruvida
12 § i föreliggande förslag bör undergå motsvarande ändring.
I sammanhang härmed har medicinalstyrelsen liksom vissa förste stads
läkare uttalat, att särskilt arvode borde tillerkännas stadsläkare, som är
ledamot i barnavårdsnämnd. I avseende härå vill jag framhålla, att det
givetvis icke möter hinder för stad att, där den finner ledamotskapet i
nämnden vara så betungande för stadsläkaren, att höjning av hans löne
förmåner kan anses motiverad, gå i författning härom. Något stadgande
härom i lagen kan dock icke vara erforderligt eller lämpligt.
Revision m. m.
(K. 16 §, M. s. 143, fvl. 21 §.)
Förevarande stadgande är likalydande med kommittéförslagets 16 §
samt överensstämmer med 21 § fattigvårdslagen. Mot detsamma har er
inran ej framställts. Ej heller jag finner skäl föreligga till avvikelse från
vad kommittén föreslagit.
Verksamhetens bedrivande.
(K. 18 §, M. s. 144 — 146, 469, Y. 179—188, fvl. 19 §, vl. 3 §,
fbl. 12 §, lag om behandling av alkoholister 4 § 2 mom. sista stycket.)
I 18 § 1 mom. av sitt förslag hade kommittén upptagit en bestäm
melse om distriktsindelning; liknande stadganden finnas i fattigvårdslagen
och lagen om uppfostran åt vanartade m. fl. barn. Enligt kommittéför
slaget skulle bestämmelsen vara obligatorisk, utom i mindre kommuner,
där barnavården vore av ringa omfattning.
Mot kommitténs förslag på denna punkt har emellertid anmärkts, att
eu obligatorisk bestämmelse om kretsindelning icke vore lämplig ens i
fråga om större kommuner; en viss frihet i avseende å sättet för genom
förande av arbetsfördelningen vore att anbefalla.
Vad sålunda erinrats synes mig icke sakna fog. Jag anser därför stad
gandet i fråga böra erhålla en avfattning, som möjliggör för kommunerna
att i förevarande hänseende förfara på det sätt, som med hänsyn till för
hållandena på platsen kan befinnas mest ändamålsenligt. I anslutning
till vissa myndigheters uttalanden finner jag härjämte, dels att det i gäl
lande lag använda uttrycket »krets» bör komma till användning i stället
för »distrikt», och dels att tjänsteläkare ej bör vara skyldig att åtaga sig
uppsikt över en krets. Sådan skyldighet bör däremot åligga övriga leda
möter i nämnden. Enligt min tanke är vidare det i gällande lag använda
13 §.
Granskning
av räken
skaperna.
Ledamöternas
ansvarighet.
14
§■
Krets
indelning
m.m. (lmorn.).
94
Kungl. Maj:ts proposition nr 150.
Biträde, sär
skild styrelse
(2 mom.).
uttrycket »kretsombud» såsom benämning på den, som bär uppsikt över
eu krets, förtjänt att bibeliållas. Och slutligen synes det böra finnas
möjlighet att, på sätt enligt gällande lag kan ske, till kretsombud för
ordna icke blott ledamot av nämnden utan även annan lämplig person.
Liksom i 12 § fosterbarnslagen och 19 § 2 mom. fattigvårdslagen hade
i 18 § 2 mom. av kommitténs förslag öppnats möjlighet att till barna
vårdsnämndens biträde kalla utanför nämnden stående personer. Enligt
förslaget skulle för dylik uppgift kunna anlitas även förening eller stif
telse. Liksom enligt 3 mom. i 19 § fattigvårdslagen föreslogs vidare i
18 § 3 mom. i kommittéförslaget, att särskild styrelse skulle kunna utses
för utförande av vissa angelägenheter.
Lämpligheten av dylika bestämmelser torde icke kunna ifrågasättas.
Yad särskilt de ifrågavarande biträdena beträffar, torde det icke vara ute
slutet att i vissa fall för sådant uppdrag anlita distriktssköterskor; enligt
gällande bestämmelser åligger det dem »upplysande och rådgivande verk
samhet i avseende å barnavård», en uppgift, som står i nära beröring
med barnavårdsnämndens arbete. (Se vidare vid 17 §.)
Bestämmelser av i huvudsak samma innebörd som i kommitténs för
slag hava fått sin plats i föreliggande förslags 14 § 2 mom. Yissa smärre
ändringar i kommittéförslagets stadganden hava dock ansetts böra vidtagas.
Sålunda synes det ej vara nödvändigt att, såsom i kommittéförslaget
skett, för dessa biträden föreskriva viss benämning, »övervakare», »vår
dare» ; kommunerna torde böra äga använda dessa eller andra benämningar,
som kunna befinnas lämpliga.
Den i kommittéförslaget upptagna föreskriften, att biträden och leda
möter i särskild styrelse skola vara boende inom kommunen torde vidare
knappast vara lämplig; i vissa fall kan det måhända visa sig mest ända
målsenligt att för viss uppgift anlita personer boende i annan kommun,
t. ex. då det gäller att ombesörja utackordering eller förvalta anstalt inom
annan kommun.
Åt förening och stiftelse bör, enligt min mening, kunna anförtros även
förvaltning av anstalt, utackorderingsverksamhet m. in.
Enligt fattigvårdslagen kunna biträden och särskild styrelse ej utses,
utan att bestämmelse därom influtit i fattigvårdsreglementet; biträden kunna
utses av fattigvårdssamhället eller av fattigvårdsstyrelsen (beroende på vad
reglementet innehåller härom), men styrelse skall tillsättas av fattigvårds
styrelsen. Kommittén har föreslagit, att barnavårdsnämnden skall, även
utan att barnavårdsreglementet innehåller något stadgande därom, kunna utse
biträden, men gjort styrelses tillkomst beroende på bestämmelse i regle
mentet; val av styrelse har anförtrotts åt nämnden. I likhet med kom
mittén finner jag biträdens utseende böra ankomma på nämnden. Yad
angår särskild styrelse har stadgandet om barn a värdsregleme n te, enligt
vad jag ovan förordat, utgått ur förslaget; viss verksamhets anförtroende
åt särskild styrelse bör därför ej göras beroende av att föreskrift därom
intagits i dylikt reglemente. Däremot synes lämpligt föreskriva, att kom-
munen skall fatta beslut om att styrelse skall tillsättas; själva valet lärer
däremot böra, på sätt kommittén föreslagit, ankomma på nämnden.
Att nämnden äger utfärda instruktioner för biträden och särskilda sty
relser liksom för de i nästföregående mom. omförmälda kretsombud, torde
falla av sig självt.
Genom stadgandet i 4 mom. av 18 § har kommittén, i överensstäm-
Skyldighet
melse med vad i 19 § 4 mom. fattigvårdslagen skett, öppnat möjlighet
för kommun att meddela föreskrift om skyldighet för inom kommunen
(3 mom.).
bosatta personer att mottaga uppdrag såsom biträden åt barnavårdsnämn
den samt ledamöter i särskild styrelse.
Denna föreskrift har i några yttranden gjorts till föremål för anmärk
ningar; man har framhållit, att uppdrag, som påtvingas en person, lätt
vanskötes.
Uppenbarligen är det önskvärt att så vitt möjligt undvika att för upp
drag av ifrågavarande slag använda personer, vilka äro ovilliga att mottaga
desamma. Då emellertid medverkan av oavlönade krafter i åtskilliga kom
muner torde komma att bliva i hög grad av behovet påkallad, och fall
kunna tänkas uppstå, då avsägelse av uppdrag ej lämpligen bör godtagas,
anser jag eu sådan bestämmelse, som kommittén föreslagit, vara nödvän
dig. Erinras må, att vid förarbetena till fattigvårdslagen liknande anmärk
ningar framställdes mot motsvarande stadgande i nämnda lag, vilka an
märkningar dock vid lagens antagande ej vunno beaktande. Då enligt
vad jag ovan förordat, till kretsombud bör kunna utses även person
utom nämnden, bör i fråga om skyldighet att mottaga dylikt uppdrag
gälla detsamma som beträffande biträde och ledamot i särskild styrelse.
Förevarande stadgande om skyldighet att mottaga uppdrag avser endast
personer, som ej tillhöra nämnden; att skyldighet föreligger för dess leda
möter utom tjänsteläkare att tjänstgöra såsom kretsombud, lärer framgå
av 1 mom.
I redaktionellt hänseende har jag ansett de .av kommittén i 18 § före
slagna stadgandena böra undergå viss jämkning.
(K. 19 §, M. s. 146, fvl. 20 §.) '
16 §.
I nära överensstämmelse med stadgandet i 20 § fattigvårdslagen upp-
Tjänstemän.
tog kommittén i 19 § av sitt förslag en bestämmelse om rätt för kom
munen att besluta anställande av tjänstemän.
Detta stadgande, mot vilket anmärkning ej framställts, tillstyrkes av mig.
(K. 20 §, M. s. 110, 111, 147, Y. 189, 190, fvl. 38 §.)
ig §.
I 20 § av sitt förslag har kommittén upptagit vissa bestämmelser om
Samarbete
åliggande för barnavårdsnämnden att förskaffa sig kännedom om befintliga
myndigheter
barnavårdsanstalter in. m.; nämnden borde även verka för tillkomsten av m'fl-
(lmom.)
dylika anstalter. Dessa bestämmelser hava, delvis i annan form, erhållit
plats i 2 §, där föreskrifter meddelas om nämndens arbetsuppgifter.
I 1 mom. av förevarande § hava däremot ansetts böra ingå de stad
gande! i kommittéförslagets 20 § 1 och 2 inom., vilka avse nämndens
samarbete med myndigheter och föreningar m. fi.
Kungl. Maj:ts proposition nr 150.
95
96
Kungl. Maj tis proposition nr 150.
Samråd
mellan barna
vårdsnämnd
och fång
vårdsstyrelse.
Tremanna-
nämnd.
(2 mom.)
(K. 65 §, M. s. 216, Y. 12, 52 s. 29, 66 s. 45, 69, 70, 99 s. 65,
102 s. 75, 103 s. 84.)
I den allmänna motiveringen (s. 68) har framhållits, att liksom enligt
nu gällande lag tvekan stundom kan uppstå om vilken kommunal myndig
het, som i ett visst fall är behörig och pliktig att ingripa, det även med
godtagande av föreliggande förslags bestämmelser om barnavårdens centra
lisering hos barnavårdsnämnden i vissa fall kan mellan barnavårdsnämnden
och fattigvårdsstyrelsen uppstå meningsskiljaktighet därom, vilken av myndig
heterna, som skall taga befattning med visst ärende. Sådant kan inträffa,
då barnavårdsnämnden vägrar omhändertaga ett barn och hänvisar till
fattigvårdsstyrelsen för beviljande av understöd eller då fattigvårdsstyrel
sen anser, att sådant understöd ej bör utgå utan hänvisar barnet till
barnavårdsnämnden för att av denna omhändertagas. Såsom jag jämväl
i den allmänna motiveringen antytt, har den av kommittén i 65 § 2 st.
för lösande av dylika konflikter föreslagna bestämmelsen framkallat starka
gensagor och icke heller kunnat av mig godtagas.
I 2 mom. av 16 § har jag till en början ansett nödigt erinra om
lämpligheten av att barnavårdsnämnd och fattigvårdsstyrelse i deras helhet
eller genom särskilda representanter rådpläga om angelägenheter, som be
röra bådas verksamhet. Helt visst skall på detta sätt mycket kunna vinnas
för åvägabringande av ett gott samarbete. Den person, som enligt förslaget
skall hava säte i båda myndigheterna, bör utan tvivel även kunna uträtta
mycket för detta syftes vinnande.
I fortsättningen av detta mom. har vidare föreslagits en föreskrift, en
ligt vilken barnavårdsnämnden har att i vissa fall inhämta fattigvårds-
styrelsens uppfattning. Detta har ansetts böra ske, då ett fall anmälts
för barnavårdsnämnden, men denna finner antagligt, att understöd i hemmet
från fattigvårdsstyrelsen vore det lämpligaste sättet för missförhållandets
avhjälpande, liksom även då i fall, som är föremål för nämndens behand
ling, upplyses, att fattigunderstöd redan utgår. I båda dessa fall är det
tydligen för vinnande av en rationell lösning nödvändigt, att de båda
myndigheternas uppfattningar jämföras med varandra. Detta skall enligt
förslaget ske genom den person, som är ledamot av båda myndigheterna.
Har i sådant fall utredning ägt rum inom nämnden, bör denna utredning
tillhandahållas styrelsen; har nämnden funnit att, därest understöd i hemmet
beviljas, jämväl annan åtgärd bör vidtagas, t. ex. att barnet bör hållas
till arbete i arbetsstuga eller att annan åtgärd till stöd för hemuppfostran
bör komma till användning, bör nämndens uppfattning härutinnan delgivas
styrelsen. En dylik hänvändelse genom den gemen samme ledamoten bör
i de allra flesta fall vara ägnad att åstadkomma ett resultat, som båda
myndigheterna kunna anse tillfredsställande. Fall kunna dock någon gång
inträffa, då på nu angivet sätt samförstånd icke står att vinna. I sådana
fall skall enligt förslaget ärendet överlämnas till en tremannanämnd, be
stående av den gemensamme ledamoten samt ytterligare en ledamot från
97
vardera myndigheten. Denna tremannanämnd skall liava att skyndsamt
till avgörande upptaga frågan, vilkendera myndigheten, som skall taga be
fattning med ärendet. Detta avgörande skall vara slutligt och får icke
överklagas. Därest denna nämnds avgörande icke kan utan våda avvaktas,
skall barnavårdsnämnden äga tills vidare vidtaga provisorisk åtgärd. På
motsvarande sätt synes böra förfaras, då fattigvårdsstyrelsen vid prövning
av fattigvårdsbehov finner skäl till antagande, att barn, varom fråga är,
bör omhändertagas av barnavårdsnämnden. Jag kommer i det följande att
föreslå införande av föreskrift härom i 38 § fattigvårdslagen (se s. 247).
Den största betydelsen av den nu föreslagna anordningen med en sär
skild tremannanämnd synes mig vara att söka däri, att blotta tillvaron av
eu dylik bestämmelse är ägnad att sporra myndigheterna att i godo söka
på bästa möjliga sätt lösa uppkommande meningsskiljaktigheter. Det har
ansetts lämpligt att kunna hänvisa på ett dylikt avgörande, särskilt med
hänsyn till att i en del yttranden starkt framhållits de svårigheter, som
kunde väntas uppstå genom meningsskiljaktigheter mellan barnavårdsnämn
den och fattigvårdsstyrelsen. Enligt min uppfattning har man dock därvid gjort
sig skyldig till någon överdrift. Den hittills vunna — dock icke särdeles
långvariga — erfarenheten från barnskyddsnämndens i Helsingfors verk
samhet — vilken omfattar bl. a. de fattiga barn, vilka vårdas utom sina
hem, under det fattigvårdsnämnden har hand om understödsverksamheten
i hemmen även såvitt angår barnen — har enligt vad jag erfarit icke
givit anledning till antagande, att samarbetet mellan barnskyddsnämnden
och fattigvårdsnämnden skall vålla slitningar. Och enligt min mening är
det att antaga, att icke heller hos oss några nämnvärda svårigheter i detta
hänseende skola upjistå.
Med hänsyn till att förevarande stadgande erhållit en vidare räckvidd
än 65 § i kommitténs förslag har det ansetts lämpligen böra erhålla sin
plats i 1 kap. under rubriken »Verksamhetens bedrivande».
Anmälan och undersökning.
De tre första paragraferna i 5 kap. av kommittéförslaget (»Om barna
vårdsnämndens allmänna tillsyn över barns vård samt om anmälan och
undersökning in. m.») hava i delvis ändrad form ansetts böra erhålla sin
plats i 1 kap. av föreliggande förslag, kommittéförslagets 31 § i 2 § samt
dess 32 och 33 §§ i 17 och 18 §§ av föreliggande förslag under den
gemensamma rubriken »Anmälan och undersökning». Bestämmelser, mot
svarande de i 34 § av kommittéförslaget förekommande, återfinnas i 31 §
av föreliggande förslag.
(K. 32 §, M. s. 162, Y. 264—268, fvl. 23 §, vl. 5 §.)
I 32 § av kommittéförslaget hava upptagits bestämmelser om anmälan
till barnavårdsnämnden från enskilda personer och från myndigheter; före
bilder till dessa bestämmelser finnas i gällande lag.
Bihang till riksdagens protokoll 1024.
1 saml. 112 käft. (Nr 150.)
197S 23 7
Kungl. Maj:ts proposition nr 150.
17 §.
Anmälan.
98
Kungl. Maj:ts proposition nr 150.
18
§.
Under
sökning.
Mot dessa bestämmelser Lava i de avgivna yttrandena endast detalj
anmärkningar framställts. Jag finner mig också kunna i huvudsak god
taga förslaget. Förutom en mindre ändring i första stycket liar det synts
lämpligt att giva andra stycket en något allmännare avfattning än det har
i kommittéförslaget. Syftet härmed har varit att utmärka, att det skall
ankomma på varje befattningshavare i statens, landstingets eller kommunens
tjänst, liksom på kommunal myndighet samt läkare och barnmorska, även
om de ej innehava dylik tjänst, att göra anmälan hos barnavårdsnämnden,
då anledning därtill föreligger. Härigenom tillgodoses sålunda i huvudsak
bl. a. det från medicinskt håll framställda kravet, att anmälningsskyldighet
bör åligga även distrikts- och dispensärsköterskor, av vilka de förstnämnda
alltid och de senare i flertalet fall äro befattningshavare hos kommuner
och landsting. Enligt gällande bestämmelser beträffande distriktssköterskor
skola de utöva upplysande och rådgivande verksamhet beträffande barna
vård, vilket utgör ett särskilt skäl att ålägga dem anmälningsskyldighet
i förevarande hänseende. (Se Sv. Förf.-sand. 234/1920 och 400/1914
samt ovan vid 14 § 2 mom.)
I ett av de avgivna yttrandena har meddelats, att eu barnavårdsnämnd
vid ett tillfälle fått från vederbörande polismyndighet på en gång mottaga
anmälan angående omkring 120 fall av vanart, avseende en period av flera
år (Y. 265). För att tydligt framhålla angelägenheten av att anmälan äger
rum utan onödigt uppskov, har gjorts ett tillägg till bestämmelsen om an
mälningsskyldigheten .
(K. 33 §, M. s. 163, 164, Y. 136, 141, 269, fvl. 25 §, vl. 6 §.)
I 33 § av kommitténs förslag hava givits bestämmelser om den under
sökning, som bör äga rum, då barnavårdsnämndens ingripande påkallats.
Dessa bestämmelser återgiva i utvidgad form vissa nu gällande föreskrifter.
De sålunda föreslagna bestämmelserna, vilka ej föranlett erinringar i de
avgivna yttrandena, återfinnas i något omarbetad form i 18 § av före
liggande förslag.
Första stycket av nämnda § har avseende å alla de ärenden, varmed
barnavårdsnämnden har att taga befattning. Det har ansetts lämpligt att
stadga, att kretsombud, om sådant finnes, bör verkställa utredning. Be
stämmelsen i gällande lag (vl. 6 §) om kretsombuds kallande till deltagande
i nämndens överläggning har bibehållits.
I andra stycket behandlas undersökning i de fall, som avse barn, vilka
besöka eller besökt skola. Åt bestämmelserna om införskaffande av upp
lysning om barnets förhållande i skolan samt om lärares eller lärarinnas
inkallande har givits eu något vidsträcktare omfattning än enligt kom
mitténs förslag; det har nämligen ansetts, att utredning angående barnets
förhållande till skolan kan vara önskvärd även i andra fall, än då fråga
är om vanart eller sedlig försummelse. I anslutning till vissa uttalanden
i de avgivna yttrandena (Y. 136, 141) har — i huvudsaklig överensstäm
melse med gällande lag (vl. 6 §) — ansetts böra stadgas, att för visst
skoldistrikt anställd särskild folkskolinspektör bör beredas tillfälle att del
taga i överläggning angående barn, som besökt eller besöker skola.
Tredje och fjärde styckena återgiva i nästan oförändrad form tredje och
femte styckena i kommittéförslagets 33 §.
Beträffande den i ett yttrande (Y. 269) berörda frågan om tillträde till
lägenhet, där barn vårdas, hänvisas till 77 §.
Undantag från bestämmelserna i detta kapitel.
(K. 21 §, M. s. 148, Y. 191, 192, fvl. 22 §, hälsovårdsstadgan 7 §.)
19 §.
Såsom 'kommittén framhållit, nödvändiggöra de särskilda förhållanden,
Särskilda be
söla råda i huvudstaden, att Kungl. Maj:t äger frihet att beträffande
^ftTlstock-
Stockholm medgiva undantag från de bestämmelser rörande barnavårds-
holma stad
nämnds organisation, vilka meddelats i förevarande kapitel. I likhet med ^större*
vad i fattigvårdslagen skett, torde därför en bestämmelse i sådant syfte
kommuner.
vara av behovet påkallad. Dessa undantagsbestämmelser torde böra med
delas i en av Kungl. Maj:t för Stockholms stads barnavårdsnämnd fast
ställd instruktion. Det lärer böra uppdragas åt överståtliållarämbetet att
efter de kommunala myndigheternas hörande inkomma med förslag till
dylik instruktion. Därvid lärer böra komma under övervägande ett av
Stockholms stads konsistorium i dess yttrande (Y. 192) framställt önske
mål om rätt för konsistoriet att i barnavårdsnämnden insätta en repre
sentant jämte suppleant.
Aven i fråga om andra större kommuner bör, såsom kommittén före
slagit, beredas möjlighet till undantag från lagens bestämmelser om orga
nisationen.
Mot avfattningen av stadgandet i 21 § av kommitténs förslag har jag
intet att erinra.
Den omständigheten att 1 kap. i föreliggande lagförslag omfattar även
vissa stadganden, som i kommittéförslaget hade sin plats annorstädes än
i 2 kap. (»Om barnavårdsnämnd.»), föranleder, att möjligheten till undantag
enligt föreliggande förslag är något större än kommittén åsyftat. De stad
ganden, som äro upptagna i föreliggande förslags 1 kap. 1 och 2 §§,
16 § 2 mom. samt 17 och 18 §§, hava nämligen delvis sin motsvarighet
i kommittéförslagets 1 kap. 1 §, 5 kap. 31 §, 7 kap. 65 § samt 5 kap.
32 och 33 §§. Emellertid lärer intet vara att invända mot den härigenom
ökade möjligheten till undantag från de allmänna bestämmelserna. I fråga
om varje undantag, som jämlikt förevarande stadgande äger rum från 1
kapitlets bestämmelser, förutsättes givetvis, att någon rubbning av de grund
principer, på vilka lagen är byggd, icke äger rum.
Kungl. Maj:ts proposition nr 150.
99
100
Kungl. Maj-.ts proposition nr 150.
20 och 21 §§.
Nuvarande
förhållanden.
2 KAP.
Om uppsikt över samhällets barnavård.
(K. 29, 30 och 80 §§, M. s. 112—126, 470, 477—481, Y. 201, 209
s. 118, 211, 222, 225, 226, 230, 240—262.)
Huru för närvarande är ordnat i avseende å uppsikt över samhällets
barnavård, framgår av nedan intagna sammanställning, däri införts jämväl
uppgift rörande barnavårdsnämndernas befattning med barn utom äktenskap.
Föremål för tillsyn eller
annan åtgärd.
Myndighet, »om övar tillsyn
eller vidtager åtgärd.
Författningsbestämmelse
Fattigvårdens
barnavård ...
D:o
Uppfostran åt
vanartade och
sedligt, försummade
barn i
barnhem ochenskildahem
Barnavårdsnämndens be
fattning med dylika barn
Skyddshem och barnhem,
där dylika barn fostras
D:o
I):o
Fosterbarn,
som vanvårdas
Fosterbarn .............................
Fosterbarn på landet ........
Utackorderade barn ...........
De av landsting, kommuner,
föreningar eller enskilda
personer upprättade barn
hem, barnkrubbor, rädd
ningshem och anstalter,
där barn mot ersättning
fostras
Länsstyrelsen, biträdd av
fattigvårdskonsulent
Statens fattigvårdsinspektör
Länsstyrelsen
D:o
Folkskolinspektör
D:o
Sky ddshemsin spektören
under överinseende av
skolöverstyrelsen
Länsstyrelsen förordnar om
läkarundersökning och åt
gärder i övrigt
Pastorsämbetet mottager
förteckning
Prov.-läkare eller extra
prov.-läkare mottager för
teckning
Prov.-läk., extra prov.-läk.,
stadsläkare bör söka in
hämta upplysningar om
det sätt, varpå utackor
derade barn, i synnerhet
späda sådana, vårdas och,
när tid och omständigheter
det medgiva, däråt ägna
tillsyn
l:ste prov.-läk. samt prov.-
läk., extra prov.-läkare och
stadsläk.
43 § och 78 § 2 mom. fvl., § 27
landshövdinginstruktionen,
instruktion 25 april 1919 för
fattigvårdskonsulenterna.
44 § fvl.
18 § 4 mom. vid
|§ 12 landshöv-
dinginstruk-
19 § vl.
| tionen.
29 §
2 mom.
vl.
K. Kung. 13 juni 1902
ang. statsbidrag till
uppfostringsanstal
ter för vanartade
m. fl. barn
K. Cirk. 31 okt. 1902
ang. inspektion av
uppfostringsanstal
ter för vanartade
m. fl. barn
Instruktion för skol
överstyrelsen den 31
okt. 1919 och för
skyddshemsinspek-
tören den 26 mars
1920
16 § tbl.
14 § fbl.
33 § 2 mom., 42 § och 48 § 1
mom. läkarinstruktionen.
8 §, 26 § 5 mom., 42 § och 48 §
1 mom. läkarinstruktionen.
Kungl. Maj:ts proposition nr 150.
101
Föremål för tillsyn eller
annan åtgärd.
Myndighet, som övar tillsyn
eller vidtager åtgärd.
Författningsbestämmelse.
Fosterbarnsvården...............
Med.-styr. meddelar råd och
4 § fbl.
D:o
...............
anvisningar till ledning
för hälsovårds-, kommu
nal- och fosterbarnsnämn-
der samt barnafostrare
Till med.-styr., prov.- eller
4 § fbl., 6 och 41 §§ hälsovårds-
I):o
...............
eller extra prov.-läk. av-
gives årsberättelse av häl
sovårds-, kommunal- och
fosterbarnsnämnd
Högsta tillsynen över hälso-
stadgan.
2 § fbl. och 55 § hälsovårds-
De förpliktelser, som åligga
vårds-, kommunal- och
fosterbarnsnämnds befatt
ning med fosterbarnsvår
den utövas av medicinal
styrelsen
Fattigvårdskonsulent skall,
stadgan.
Instruktion 25 april 1919 för
barnavårdsnämnderna en-
i den mån hans tid sådant
fattigvårdskonsulenterna.
ligt lagen om
barn utom
äktenskap
medgiver, tillhandagå bar
navårdsnämnderna med
råd och upplysningar
Såsom synes motsvaras bristen på enhetlighet och centralisation i fråga
om barnavårdens organisation av en liknande brist beträffande tillsynen
över barnavården. Bestämmelserna härom äro strödda i ett flertal författ
ningar och tillsynen är anförtrodd åt flera olika myndigheter, vilkas verk
samhetsområden delvis sammanfalla. Sistnämnda förhållande framträder
särskilt starkt i fråga om de vanartade och sedligt försummade barn, vilka
vårdas i skyddshem och barnhem; här utövas uppsikt såväl av folkskol
inspektörerna som den under skolöverstyrelsens överinseende verksamme
skyddshemsinspektören. Beträffande fosterbarnen inrymma väl författnings
bestämmelserna möjlighet för ett flertal myndigheter att i mån av tid och
intresse taga befattning med kontrollen, men bestämmelsernas vaga av
fattning och ansvarets fördelning på många krafter äro icke ägnade att
befordra en effektiv inspektionsverksamhet. Endast beträffande fattig
vårdens barnavård kunna gällande författningsbestämmelser anses tillfreds
ställande. Såsom länsstyrelsernas biträden vid tillsynens utövande fungera
numera fattigvårdskonsulenter, vilka även tillhandagå de kommunala myndig
heterna med upplysningar och råd rörande fattigvården, varjämte statens
fattigvårdsinspektör har att inom landet i dess helhet verka för fattigvårdens
ändamålsenliga ordnande och främja dess utveckling. I fråga om annan
barnavård än den av fattigvårdsstyrelserna utövade har däremot, såsom
kommittén framhållit, uppsikten blivit mera tillfällig och i allmänhet in
skränkt sig till undersökningar i de fall, då anmärkningar gjorts om
existerande missförhållanden (M. s. 119).
I den allmänna motiveringen (s. 46) har framhållits, att den brist
fälliga organisationen av den kommunala barnavården varit den främsta
anledningen till att fosterbarnslagen och lagen om uppfostran åt vanartade
102
Kungl. Majds proposition nr 150.
Kommittén.
in. fl. barn i stora delar av riket blivit i endast ringa mån tillämpade.
Men att denna de kommunala myndigheternas underlåtenhet att tillämpa
gällande lag kunnat i så betydande utsträckning och under så lång tid
obehindrat fortfara, får otvivelaktigt tillskrivas saknaden av effektiv in
spektion. Att den barnavårdsverksamhet, som kommit till stånd, mången
städes varit mindre tillfredsställande än fallet skulle hava blivit, om in
spektion samt upplysande och rådgivande verksamhet förekommit, får även
anses antagligt.
I den allmänna motiveringen (s. 46) har vidare betonats, att med
den nuvarande splittringen i avseende å den kommunala barnavårdens
organisation en effektiv inspektion svårligen kan åstadkommas för rimliga
kostnader. Genomförandet av den föreslagna centraliseringen av barna
vården till en enda kommunal myndighet skapar emellertid en helt annan
möjlighet i detta hänseende.
Med bristen på enhetlighet i fråga om barnavårdens organisation och
i fråga om kontrollen över barnavården sammanhänger även, att icke ens
de egentliga barnavårdsärendena i högsta instans handläggas inom samma
statsdepartement: under det att ärenden rörande fattigvårdens barnavård
och fosterbarnsvården tillhöra socialdepartementet, behandlas nämligen
ärenden angående uppfostran åt vanartade och sedligt försummade barn
inom ecklesiastikdepartementet.
För kommittén har det stått klart, att en ordnad statsinsjiektion över
barnavården måste komma till stånd, Om åt de kommunala myndig
heterna fortfarande skola kunna anförtros uppgifter av den vikt och be
tydelse, varom här är fråga, är det enligt kommitténs mening oundvikligt,
att något statens organ finnes, som har att ägna tillräcklig uppmärksam
het åt deras verksamhet, vilken annars lätt kan försumpas eller utveckla
sig i en riktning, som icke varit avsedd (M. s. 119). Kommittén
framhäver emellertid med styrka, att statsinspektionens uppgift mindre är
att utöva polisuppsikt i syfte att upptäcka ett eller annat missförhållande
än att vara vägledande och rådgivande.
Kommittén har (29 §) föreslagit, att uppsikten över den kommunala
barnavården skall anförtros åt länsstyrelserna, vilka därvid skola hava
biträde av fattigvårdskonsulenterna; med dessas nuvarande verksamhet
beträffande fattigvårdens barnavård samt beträffande barnavårdsnämndernas
befattning med barn utom äktenskap har nämligen tillsynen över samhällets
barnavård, enligt vad kommittén (M. s. 121) framhåller, väsentliga be
röringspunkter. Tanken på särskilda konsulenter för fattigvården och för
barnavården har avvisats av kommittén, enligt vars mening en dylik an
ordning skulle i många hänseenden åstadkomma dubbelt besvär och med
föra ökade kostnader. Enligt kommitténs åsikt skola fattigvårdskonsulen
terna vara i stånd att, utan ökning av de nuvarande konsulentdistriktens
antal, utföra även konsulentverksamheten beträffande barnavården. Kom
mittén har föreslagit, att länsstyrelserna skola kunna anlita, förutom
Kungl. Maj:ts proposition nr 150.
103
fattigvårdskonsulenterna, även vederbörande tjänsteläkare för utförande av
undersökningar särskilt beträffande hygieniska missförhållanden i avseende
å barnavården (M. s. 122).
Vad skyddshemmen angår, har kommittén (M. s. 124) ansett dem
böra, liksom för närvarande, vara föremål för särskild inspektion enligt
av Kungl. Maj:t meddelade föreskrifter (80 §). Kommittén har funnit
bestämmelserna angående den hos skolöverstyrelsen anställde skyddsliems-
inspektören kunna läggas till grund för skyddskemsinspektionens omfatt
ning och utövande, med iakttagande dock, att större vikt lades vid det
moment i inspektionen, som avsåge tillsyn av ett rätt iakttagande av
gällande lagbestämmelser och ordningsföreskrifter samt arbetsförhållandena
och utbildningen till arbetsduglighet. Med hänsyn till samlandet av alla
barnavårdsärenden hos en och samma centrala myndighet och till be
skaffenheten av skyddshemsinspektionens uppgift har kommittén funnit
inspektionen böra förläggas under socialdepartementet. Inspektören borde
dock äga pedagogisk kompetens samt stå i förbindelse även med skolans
myndigheter och ecklesiastikdepartementet, vars tillsyn skolväsendet vid
skyddshemmen borde vara underlagt. Barnhemmen borde icke behöva
stå under särskild inspektion utan vara underkastade samma tillsyn som
barnavården i allmänhet. Den åt folkskolinspektörerna uppdragna inspek
tionen, vilken enligt vad kommittén framhållit huvudsakligen avsett den
rent pedagogiska sidan av verksamheten, borde upphöra.
Enligt vad kommittén vidare anfört krävdes i fråga om barnavården
liksom inom fattigvården ett centralt organ, som hos sig sammanfattade
den inspekterande och konsulterande myndigheten för riket i dess helhet.
Inför detta organ borde konsulenterna mötas för att utbyta erfarenheter
och enas om vissa principer för sin verksamhet, och hos detta organ
borde de gjorda erfarenheterna samlas och materialet bearbetas, så att
ett utbyte härav för landet i dess helhet kunde vinnas. Detta sakkunniga
organ borde utöva en vägledande verksamhet för barnavården och giva
konsulenter och barnavårdsnämnder anvisningar i olika avseenden, så att
de framsteg på barnavårdens område, som gjordes i in- och utlandet,
kunde erhålla vederbörlig tillämpning.
Kommittén har därför (30 §) föreslagit eu bestämmelse om rätt för
Kungl. Maj:t att förordna om övervakande av barnavården genom en för
hela riket gemensam inspektionsmyndighet.
Enligt vad kommittén (M. s. 123) betonat, sammanfölle behovet av
ett för hela riket gemensamt inspektionsorgan med kravet på att inom
den högsta förvaltningen få en representant för barnavården, som kunde
verkställa utredningar och avgiva yttranden i de frågor beträffande barna
vården, som komme under Kungl. Maj:ts bedömande. Samtliga hithörande
barnavårdsärenden borde sammanföras i socialdepartementet. Åtminstone
till en början syntes det lämpligast att såsom centralt organ inom nämnda
departement för liandhavandet av ärenden rörande den offentliga barna-
104
vården anlita departementets byrå för fattigvårds- och barnavårdsärenden,
vilken för närvarande handhade en del barnavårdsärenden (förutom fattig
vårdens barnavård jämväl ärenden om fosterbarnsvården se M. s. 117).
Hit borde således förläggas den centrala inspektionen över barnavården,
vare sig för denna inspektion anställdes en särskild inspektör eller den,
såsom till en början syntes kunna ske, uppdroges åt statens fattigvårds-
inspektör såsom inspektör även för barnavården.
Reservationer.
Kommitténs förslag i fråga om tillsynen över barnavården är icke en
hälligt. Två ledamöter — vilka ansett, att verksamheten beträffande helt
omhändertagna, fattiga barn ävensom i vissa fall skyddsuppfostran borde
ankomma på fattigvårdsstyrelserna — hava funnit någon kontroll över
barnavårdsnämndernas verksamhet genom fattigvårdskonsulenterna liksom
centralinspektion, utöver den för skyddshem avsedda, icke vara av be
hovet påkallade (M. s. 470). Två andra ledamöter hava däremot
velat uppdraga uppsikten över barnavården åt ungdomsrådet med biträde
av särskilda av landstingen med bidrag av statsmedel avlönade barnavårds-
konsulenter, vilka tillika eventuellt kunde tjänstgöra såsom sekreterare
hos ungdomsråden (M. s. 477 — 481).
Yttranden.
I flertalet av de avgivna yttrandena har kommitténs förslag angående
inspektion över barnavården antingen lämnats utan särskild erinran eller ock
uttryckligen tillstyrkts. I en del av dessa yttranden har man dock anslutit
sig till förslaget om gemensamma konsulenter för barnavård och fattigvård
huvudsakligen av kostnadsskäl. En länsstyrelse (Y. 242) har framhållit
angelägenheten av att fattigvårdskonsulenterna genom kurser eller annorledes
närmare instruerades beträffande den dem tillämnade nya verksamheten samt
att vid konsulentbefattningars tillsättande särskild hänsyn toges till erfaren
het i barnavårdsfrågor. En annan länsstyrelse (Y. 243) har uttalat, att fattig
vårdskonsulenterna vore fullt skickade att lämna barnavårdsnämnderna hand
ledning och jämväl kunde förväntas erhålla tid därtill, i den mån kommunernas
fattigvård blivit^ ordnad i överensstämmelse med den nya fattigvårdslagen.
Ett landsting (Y. 209 s. 118) anser, att förslaget om gemensamma barna
vårds- och fattigvårdskonsulenter förutsätter ökning av konsulenternas antal,
särskilt i de två nordligaste länen. Av svenska fattigvårdsförbundets barna-
vårdsutskott (Y. 260 s. 134) har även framhållits, att det icke kunde dela
kommitténs uppfattning, att fattigvårdskonsulenterna utan någon ökning av
de nuvarande konsulentdistriktens antal skulle kunna utöva konsulentverk
samhet även beträffande barnavården. Enligt utskottets åsikt skulle det
innebära ett visst slöseri med tid och krafter att låta såväl barnavårds- som
fattigvårdskonsulenter besöka de olika kommunerna; utskottet betvivlade ej,
att man skulle kunna finna personer, som vore kompetenta att öva tillsyn
och lämna rad saväl beträffande barnavard som fattigvård samt erinrade om
möjligheten för _ länsstyrelserna att anlita tjänsteläkare för undersökningar
angående hygieniska missförhållanden. Även svenska stadsförbundets styrelse
tillstyrker förslaget om gemensamma konsulenter, dock under betonande av
att erfarenheten kunde komma att pavisa ett verkligt behov av särskilda
barnavårdskonsulenter (Y. 261).
A andra sidan har i vissa yttranden (Y. 222, 225, 226, 244, 246) be
stämt gjorts gällande, att det vore nödvändigt att tillsätta särskilda barna-
yårdskonsulenter. Bland dessa uttalanden märkes länsstyrelsens i Malmöhus
län yttrande (Y. 244), däri bestrides, att fattigvårdskonsulenterna annat än
Kungl. Maj ds proposition nr 150.
105
undantagsvis liga den på utbildning och tidigare verksamhet grundade insikt
i barnavård, som kräves, liksom även att de skulle kunna medhinna uppsikten
jämväl över barnavården. Denna länsstyrelse framhåller angelägenheten av
att det allmännas kostnader för barnavården icke genom en i någon mån
missriktad organisation förfela sitt ändamål, varför de ökade utgifterna för
särskilda barnavårdskonsulenters tillsättande icke borde vara för frågan av
görande. Av socialstyrelsen har föreslagits bestämmelse om, att särskilda
barnavårdskonsulenter skola kunna tillsättas, i den mån behov av sådana
gör sig gällande (Y. 254). En liknande ståndpunkt intages av medicinal
styrelsen, som föreslår ett stadgande om särskilda barnavårdskonsulenter,
med iakttagande dock, att uppdraget att vara barnavårdskonsulent kan, där
så anses lämpligt, lämnas åt fattigvårdskonsulent (Y. 253).
Slutligen har i en del yttranden (Y. 201, 211, 230, 259) hemställts antingen
om bifall till den inom kommittén avgivna reservationen om att ungdoms
råden, biträdda av särskilda barnavårdskonsulenter, skulle tjänstgöra såsom
uppsiktsmyndiglieter, eller ock, därest ungdomsråd ej komme till stånd, om
tillsättande av särskilda barnavårdskonsulenter.
Överflyttandet av skyddshemsinspektionen från skolöverstyrelsen till social
departementet har avstyrkts av skolöverstyrelsen och dess skyddshem sinspek
tör (Y. 255, 256). Anordnande av central inspektion av barnavården avstyrkes
i ett yttrande (Y. 257), varjämte åtskilliga myndigheter, utan att särskilt be
röra frågan om inspektionen, instämt med de ovan (s. 104) omförmälta
reservanter, vilka avstyrkt kontroll över barnavården och central inspektion.
Jag kan tillfullo instämma med kommittén beträffande behovet av inspek
tion över samhällets barnavård. Det tjänar till intet att stifta lag till
barnens skyddande, om man ej samtidigt tillser, att lagen efterleves. Ett
upprepande av det bär ovan berörda beklagliga förhållandet, att våra
gällande barnavårdslagar till stor del kommit att bliva lagar på papperet,
bör ej få ske. Till kommitténs uppfattning om inspektionen såsom inne
bärande icke blott uppsikt över vederbörandes sätt att fullgöra sina skyldig
heter utan också en vägledande och rådgivande verksamhet kan jag även
ansluta mig. Icke minst ur ekonomisk synpunkt är en verksamhet av
sistnämnda slag behövlig; genom sakkunniga råd bör i många fall ett
oklokt användande av för barnavården anslagna medel kunna förebyggas.
I det föregående (s. 73) har jag angivit min ståndpunkt till de före
slagna ungdomsråden, vilka icke kunnat av mig tillstyrkas varken i den
form de erhållit i kommitténs förslag eller med den tillbyggnad, vari de
framträda i en av två ledamöter av kommittén (M. s. 477—481) avgiven
reservation. Det är sålunda tydligt, att frågan om inspektionens ordnande
måste enligt min uppfattning lösas på annat sätt än genom att, såsom
nämnda reservanter förordat, anförtro inspektionen åt ungdomsråden och
hos dem anställda konsulenter.
I likhet med kommittén anser jag däremot, att tillsynen över barna
vården bör, liksom förhållandet är med fattigvården, uppdragas åt läns
styrelserna. Enligt kommitténs förslag skulle dock blott den kommunala
barnavården stå under länsstyrelsernas uppsikt. Skäl föreligga emellertid
enligt min tanke ej att från länsstyrelsernas överinseende undandraga en
så viktig del av barnavården inom länen som skyddshemsverksamheten.
Kungl. Maj:ts proposition nr 150.
Departements
chefen.
Behövligheten
av inspektion.
Ungdomsråd.
Läns
styrelserna.
106
Kungl. Maj:t8 proposition nr 150.
Behovet
av konsulenter.
Särskilda
barnavårds-
konsulenter?
Den ställning, som enligt förslaget tillkommer länsstyrelserna såsom besvärs-
instans i vissa frågor angående intagning i och utskrivning från skydds
hem in. m. (81 §), bör jämte länsstyrelsernas föreslagna rätt och plikt att
beträffande den kommunala barnavården ingripa, när helst missförhållande
föreligger, enligt min uppfattning följdriktigt föranleda, att dessa myndig
heter erhålla möjlighet att i fall av behov beivra missförhållanden jämväl
vid skyddshem. Visserligen skall enligt förslaget den nuvarande centrala
skyddsliemsinspektionen bibehållas (se nedan), men detta utesluter ej, att
länsstyrelserna tilldelas den befogenhet jag nyss nämnt. Ett liknande
förhållande föreligger beträffande de i fattigvårdslagen föreskrivna arbets-
liemmen; dessa äro ej undantagna från länsstyrelsernas allmänna inseende,
ehuru åt statens fattigvårdsinspektör är uppdraget att utöva tillsyn över
dem. Liksom fattigvårdskonsulenterna ej hava att taga befattning med
arbetshemmen, torde ej heller de konsulenter, vilka, enligt vad nedan vidare
omförmäles, enligt föreliggande förslag skola biträda länsstyrelserna, böra
befatta sig med skyddshemmen.
Slutligen må framhållas, att då länsstyrelsen genom anmälan från veder
börande barnavårdsnämnd eller eljest erhåller kännedom om missförhållande
beträffande verksamheten vid sådan anstalt till stöd för hemuppfostran,
varom förmäles i 2 § 2 inom., det lärer åligga länsstyrelsen att vidtaga
erforderlig åtgärd till missförhållandets avhjälpande. Ett uttryckligt stad
gande härom torde dock icke vara behövligt.
Vid utövande av tillsynen över den kommunala barnavården är det
uppenbarligen i hög grad av behovet påkallat, att länsstyrelserna till
sitt förfogande hava särskilda, sakkunniga organ. Eu jämn tillsyn över
förhållandena i länens talrika kommuner skulle eljest icke vara möjlig
att åstadkomma. Och den rådgivande och vägledande verksamheten, vilken,
såsom förut framhållits, är av så stor betydelse, kan givetvis icke komma
till stånd med mindre härför lämpade krafter stå till förfogande. Den
erfarenhet, som vunnits genom fattigvårdskonsulenternas arbete, är även
ägnad att uppmuntra till en motsvarande anordning beträffande barna
vården.
Frågan, huruvida såsom biträden åt länsstyrelserna i förevarande hän
seende böra anställas särskilda befattningshavare eller huruvida fattigvårds
konsulenterna kunna anlitas för denna upjigift, har, såsom framgår av den
föregående redogörelsen för de avgivna yttrandena, varit föremål för olika
meningar.
Onekligen skulle det vara förenat med vissa fördelar att hava särskilda
barnavårdskonsulenter: man kunde då för detta arbete förvärva personer
med särskild utbildning i och erfarenhet av barnavård; en så högt kvalificerad
specialkunskap kan måhända icke alltid påräknas hos personer, som inne
hava motsvarande kompetens i fråga om fattigvård. Antagligt är också
att kvinnor skulle i större utsträckning ifrågakomma till befattningar så
som enbart barnavårdskonsulenter än till befattningar beträffande såväl
Kungl. Maj ts proposition nr 150.
107
barnavård som fattigvård. Och kvinnans lämplighet för verksamhet såsom
inspekterande och rådgivande i fråga om barnavård torde vara allmänt
erkänd.
Eu anordning med särskilda konsulenter för barnavård och fattigvård
skulle dock även medföra vissa nackdelar. Sålunda kan det icke förbises,
att ett ökande av det redan nu rätt avsevärda antalet av inspektörer och
konsulenter, som i olika syften besöka kommunerna, kan vara ägnat att
verka ganska betungande för de kommunala myndigheterna: inspektörens
eller konsulentens besök föranleder i regel sammankallande av vederbörande
nämnd eller styrelse, och då, såsom stimdom kan inträffa, olika inspektörer
eller konsulenter anlända med ganska korta mellanrum, kan, särskilt med
hänsyn till att i åtskilliga kommuner samma personer sitta i flera styrelser
eller nämnder, lätt alstras en måhända icke alldeles oförklarlig avogliet
mot statens ingripande i kommunernas verksamhet. Av större vikt är
emellertid, att betydligt ökade resekostnader skulle uppstå, om kommu
nerna skulle besökas av dels fattigvårds- och dels barnavårdskonsulenter.
Härtill kommer den ökning, antagligen fördubbling, av statens kostnader
för avlöning åt konsulenter, som skulle bliva en följd av särskilda barna-
vårdskonsulenters anställande.
Det bör vid nu angivna förhållanden övervägas, huruvida icke, med
undvikande av de med särskilda barnavårdskonsulenter förenade olägen
heterna, eu tillfredsställande inspektions- och konsulentverksamhet beträffande
barnavården kan åstadkommas genom att för uppdraget i fråga anlita
fattigvårdskon sill en terna.
I likhet med kommittén är jag av den uppfattningen, att fattigvårds-
konsulenterna skulle, även utan att ökning av konsulenternas antal komme
till stånd, medhinna även tillsynen över barnavården. Då inom varje
kommun i regel såväl fattigvårds- som barnavårdsförhållandena skulle kunna
inspekteras vid ett och samma besök, kommer någon särskild tid för resor
i barnavårdsärenden i allmänhet ej att åtgå; själva uppehållet i varje
kommun kommer däremot givetvis att bliva något längre. Vidare kan
framhållas, att en del arbete, föranlett av den nya fattigvårdslagen, blivit
fullgjort under de år, som förflutit sedan denna trädde i kraft.
Beträffande frågan om fattigvårdskonsulenterna kunna förväntas vara
kompetenta även i fråga om barnavård, må till en början erinras om,
hurusom fattigvårdskonsulenterna genom sitt sysslande med fattigvårds-
frågor vunnit erfarenhet rörande en viktig del av de föreslagna barna
vårdsnämndernas arbetsuppgifter, nämligen vården om de helt omhänder
tagna fattiga barnen. De hava även på grund av ett stadgande i den för
dem fastställda instruktionen haft beröring med barnavårdsnämndernas
verksamhet, nämligen såvitt avser dessas befattning med barn utom äkten
skap, en gren, som har påtagliga beröringspunkter med vissa andra barna-
vårdsuppgifter. Om dessa konsulenter även skola öva tillsyn över barna
vården, torde det vidare icke vara omöjligt att i samband med de årligen
Kunna
fattigvårds-
konsulenterna
anlitas såsom
barnavårds,
konsulenter?
108
Kungl. Maj.ts proposition nr 150.
Undersökning
genom
tjänsteläkare.
Skyddshems-
inspektionen.
inför statens fattigvårclsinspektör liållna konsulentkonferenserna eller eljest
bereda dem tillfälle att åhöra föredrag eller deltaga i kurser i ämnen, som
beröra deras nya verksamhet. Även skulle det kunna tänkas, att fattig-
vårdskonsulent bereddes tillfälle att företaga konsulentresa tillsammans med
annan, med barnavårdsinspektion särskilt förtrogen person. En dylik an
ordning torde kunna i viss män medföra samma nytta som en utbildnings
kurs. Vid konsulentbefattningars tillsättande bör vidare givetvis beaktas
vederbörandes kompetens även i fråga om barnavård. Jag är av nu an
givna skäl av den uppfattningen, att fattigvårdskonsulenterna med gott
resultat skola kunna tjänstgöra även såsom barnavårdskonsulenter.
Emellertid anser jag det icke uteslutet, att erfarenheten kan komma
att visa, att i något eller några distrikt stora fördelar skulle vara att
vinna genom anställande av särskilda barnavårdskonsulenter. I huvud
saklig anslutning till vad medicinalstyrelsen och socialstyrelsen hemställt
anser jag därför, att i lagen bör införas bestämmelse, att länsstyrelserna
skola till biträden i fråga om tillsynen över barnavården hava barnavårds
konsulenter, men att dylik befattning må, där så prövas lämpligt, kunna
innehavas av fattigvårdskonsulent. Tills vidare böra i alla distrikt fattig
vårds- och barnavårdskonsulentbefattningarna innehavas av samma per
soner; skulle ändring härutinnan befinnas påkallad, torde för riksdagen
böra framläggas förslag om den ökning av för ändamålet anvisade anslag,
som påkallas av anställande av särskild barnavårdskonsulent i något eller
några distrikt. Även andra utvägar för tillgodoseende av tilläventyrs upp
kommande behov av särskild barnavårdsinspektion torde kunna befinnas
lämpliga och böra i så fall bliva föremål för övervägande.
Enligt kommitténs förslag (29 §) skall länsstyrelsen utom vederbörande
konsulent kunna i särskilda fall anlita tjänsteläkare för undersökning rörande
missförhållande i avseende å barns vård och behandling; en förebild till
denna bestämmelse finnes i 16 § fosterbarnslagen. Ehuru med hänsyn
till innehållet i gällande läkarinstruktion 5, 23, 42, 48 och 53 §§ en
dylik rätt lärer tillkomma länsstyrelsen även utan uttryckligt stadgande i
förevarande sammanhang, har jag dock funnit en erinran härom i barna
vårdslagen kunna vara till nytta.
I likhet med kommittén anser jag den nuvarande anordningen med en
särskild central skyddshemsinspektion böra bibehållas. Denna inspektion
torde under den tid den fungerat hava verksamt befrämjat skyddshemmens
utveckling och samarbetet mellan landstingen i detta hänseende. Därest
föreliggande förslag antages, blir en dylik specialinspektör än mer behövlig
än förut, särskilt med hänsyn till att, enligt vad jag kommer att nedan
närmare beröra, inspektörens yttrande skall inhämtas i frågor angående
överföring av elever från en anstalt till anstalt av annat slag, varjämte
den föreslagna utsträckningen av skyddsuppfostran till ungdom i åldern
15—18 år givetvis föranleder, att inspektörens erfarenhet kommer att i
än högre grad än hittills tagas i anspråk. Enligt förslaget skall det även
Kungl. Maj:ts proposition nr 150.
109
ankomma på inspektören att taga viss befattning med granskning av
skyddshemsstyrelsernas ansökningar om statsbidrag. I huvudsaklig överens
stämmelse med gällande lag (vl. 29 § 2 mom.) och kommittéförslaget (80 §)
torde böra i förevarande kap. stadgas, att Konungen äger förordna angå
ende tillsyn över verksamheten vid skyddshemmen. Yad angår barn
hemmen synes däremot, på sätt kommittén ansett (M. s. 125), någon sär
skild vare sig lokal eller central inspektion icke vara behövlig, utan torde
de kunna stå under samma tillsyn som barnavården i allmänhet.
Likaledes ansluter jag mig till kommitténs åsikt, att folkskolinspektörer
nas befattning med skyddshemmen bör utan olägenhet kunna upphöra.
Deras tillsyn torde, såsom kommittén framhållit, huvudsakligen hava avsett
den vid skyddshemmen bedrivna undervisningen; tillsyn i detta hänseende
kan givetvis med lika stor fördel anförtros åt en pedagogiskt utbildad skydds-
liemsinspektör. Den nuvarande splittringen av ansvaret mellan skydds-
liemsinspektören och folkskolinspektörerna kommer på detta sätt, helt
visst till båtnad för skyddshemmens utveckling, att upphöra.
Det har framhållits såsom ett missförhållande, att samhällets barnavård,
då det gällt dess handhavande i högsta instans, varit splittrad mellan
olika statsdepartement. Numera har visserligen fattigvårdens barnavård,
i sammanhang med övriga fattigvårdsärenden, överförts från jordbruks- till
socialdepartementet, där även ärenden angående fosterbarnsväsendet be
handlas, men ärenden angående vanartade och i sedligt avseende försummade
barn, vilka enligt gällande lag i regel behandlas av den kyrkliga kommunens
organ, skolrådet, handläggas till följd härav fortfarande inom ecklesiastik
departementet. Då barnavården i dess helhet enligt föreliggande förslag
skall tillhöra den borgerliga kommunen, följer som en given konsekvens
härav, att samtliga barnavårdsärenden även böra behandlas inom social
departementet. Härav torde, såsom kommittén också ansett, föranledas
skyddshemsinspektionens förläggande till sistnämnda departement, varav
dock ej följer, att inspektionens förbindelse med skolmyndigheterna bör
upphöra. Tvärtom bör genom lämpliga föreskrifter i en blivande ny
instruktion för skyddshemsinspektören garanti vinnas för kontakt mellan
inspektören och skolöverstyrelsen, till vilken inspektören bör avgiva rap
porter över undervisningen vid skyddshemmen. I förekommande fall torde
även Kungl. Maj:t böra i skyddshemsärenden inhämta skolöverstyrelsens
utlåtande. Eu förebild till eu dylik samverkan mellan institutioner, som
höra till socialdepartementet, och skolöverstyrelsen finnes beträffande statens
uppfostringsanstalter för sinnesslöa; dessa lyda under socialdepartementet,
men stå under närmaste överinseende av skolöverstyrelsen (se Kungl. Maj:ts
reglemente för dessa anstalter, Sv. Förf.-saml. 525/1922).
Samma skäl, som föranledde statsmakterna att för fattigvårdens del
skapa en central inspektion, tala även för motsvarande åtgärd beträffande
barnavården. I detta hänseende kan jag inskränka mig till en hänvisning
dels till vad kommittén anfört (M. s. 122), dels till chefens för civil-
Folkskol
inspektörernas
tillsyn.
Barnavårds-
ärendenas
förläggning i
departementen.
Central
inspektion
övor barna-
vflrdon.
no
Kungl. Maj:ts proposition nr 150.
Administrativa
författnings
ändringar.
Förslagets
uppställning.
departementet motivering för fattigvårdslagens bestämmelser om central
inspektion över fattigvården (se Kungl.Maj:ts prop. nr 135/1918 s. 272 — 275).
Lika med kommittén anser jag, att den föreslagna centrala inspektions-
myndigheten bör inom den högsta förvaltningen vara organ för barna
vården. Däremot bör det enligt min mening icke ifrågasättas att för
uppgiften i fråga anlita annat organ än statens fattigvårdsinspektör och
den av honom ledda byrån för fattigvård och barnavård inom socialde
partementet. I stället för den av kommittén föreslagna hänvisningen till
de bestämmelser om den centrala inspektionen, som Kungl. Maj:t fram
deles kan komma att utfärda, anser jag därför, i huvudsaklig överens
stämmelse med stadgandet i 44 § fattigvårdslagen, böra i barnavårdslagen
införas bestämmelse om att denna inspektion skall utövas av överinspek
tören för fattigvård och barnavård. En motsvarande ändring av inspek
törens benämning torde böra vidtagas i nämnda § i fattigvårdslagen.
I enlighet med ovan angivna grunder hava 20 och 21 §§ i föreliggande
förslag (motsvarande K. 29, 30 och 80 §§) blivit avfattade.
Därest föreliggande förslag antages, torde det böra övervägas, huruvida
landshövdinginstruktionen och vissa andra i administrativ ordning utfär
dade författningar böra undergå av förslaget föranledda ändringar. Sam
tidigt torde undersökas, huruvida i landshövdinginstruktionen bör införas
bestämmelse om åläggande för länsstyrelserna att övervaka, att barnavårds
nämndernas befattning med ärenden angående barn utom äktenskap be
hörigen fullgöres. För närvarande finnes ingen annan bestämmelse i detta
avseende än det här ovan omförmälda stadgandet i instruktionen för fattig-
vårdskonsulenterna, varigenom dessa anbefallts att, i den mån deras tid
sådant medgiver, tillhandagå barnavårdsnämnderna inom distrikten med
råd och upplysningar beträffande de förpliktelser, som ålagts dem genom
lagen om barn utom äktenskap. Det har hänt, även i stora kommuner,
att barnavårdsnämnden helt och hållet underlåtit att tillsätta barnavårds-
män för barn utom äktenskap, och tvekan har rått, på vad sätt veder
börande borde tillhållas att fullgöra sin skyldighet härutinnan. Då enligt
vad ovan föreslagits, barnavårdsnämndernas verksamhet enligt barnavårds
lagen skall stå under länsstyrelsernas tillsyn, ligger det nära till hands
att anförtro tillsynen även över fullgörandet av nämndernas åligganden
enligt lagen om barn utom äktenskap åt länsstyrelserna med biträde av
barnavårdskonsulenterna.
Förslagets bestämmelser om samhällets åtgärder till barns
skydd (3—7 kap)
(K. 6—9 och 11 kap., Y. 10, 45 s. 24, 49, 66 s. 45, 101 s. 69,
102 s. 76, 271, 272, 288—290.)
Under det att 1 och 2 kap, i föreliggande förslag innehålla bestäm
melser om organisationen och inspektionen, samt 8 —12 kap. stadganden
Kungl. Maj:ts proposition nr 150.
111
om kostnaderna för barnavården, straffbestämmelser, allmänna föreskrifter
m. m., innehålla 3—7 kap. de i egentlig mening materiella bestämmel
serna eller reglerna angående i vilka fall och på vad sätt samhället må
ingripa till barns bästa.
Kommittén föreslog bestämmelser av sistnämnda slag i 6 — 9 och 11 kap.,
varjämte i 10 kap. förekommo stadganden angående understöd åt barn
till ensamstående moder, vilka stadganden sakna motsvarighet i före
liggande förslag. 6 kap. upptog bestämmelser om omhändertagande av
värnlösa barn och barn, som eljest behöva vård utom hemmet, 7 kap.
om barns omhändertagande för skyddsuppfostran, 8 och 9 kap. om barn
hem och skyddshem samt 11 kap. om tillsyn över fosterbarn. — Bestäm
melserna i 6 kap. avhandlade den gren av barnavården, som enligt kom
mitténs liksom föreliggande förslag skall från fattigvårdsstyrelsen överflyttas
till barnavårdsnämnden, nämligen befattningen med de fattiga barn, som
vårdas utanför sina hem. 7 kap. utgjorde, liksom i viss mån 8 och 9
kap., en motsvarighet till gällande lag om uppfostran åt vanartade m. fl-
barn. 11 kap. var avsett att ersätta fosterbarnslagens centrala bestämmelser-
Mot avfattningen av 6 och 7 kap. i kommitténs förslag har, enligt
min mening med fog, gjorts gällande bl. a., dels att reglerna angående
barns omhändertagande icke vore fullt tydliga, i det att ej klart fram-
ginge, i vilka fall för barns omhändertagande av det allmänna fordrades
föräldrarnas samtycke, och dels att dessa kapitel lede av brist på kon
centration och överskådlighet (se ovan anmärkta yttranden). Till avhjäl
pande av sistnämnda brist ifrågasattes ett sammanförande i ett och samma
kapitel av reglerna för den hittills av fattigvårdsstyrelsen omhänderhavda
verksamheten för utom hemmet vårdade barn och för den nu av lagen om
uppfostran åt vanartade m. fl. barn reglerade verksamheten (Y. 101 s. 69).
Delvis i anslutning till vad sålunda framhållits har i föreliggande för
slags 3 kap. behandlats barns omhändertagande av barnavårdsnämnden,
vare sig på grund av vanart, sedlig försummelse, vanvård, nöd eller av
annan anledning, ävensom vissa härmed sammanhängande åtgärder. Då
behandlingen av omhändertagna barn är och bör, med vissa undantag,
vara enahanda, vare sig anledningen till omhändertagandet är den ena
eller andra, hava samtliga regler om behandling av omhändertagna barn
fått sin plats i ett gemensamt 4 kap., varefter i 5 kap. givits bestäm
melser om de anstalter, barnhem och skyddshem, där omhändertagna barn
enligt förslaget skola vårdas. Slutligen innehåller 6 kap. stadganden om
upphörande av samhällets befattning med dessa barn.
Det torde vara allmänt erkänt, att barns skiljande från sina föräldrar
är en nödfallsåtgärd, som endast bör tillgripas på grund av särdeles vä
gande skäl. Man har därför ansett oeftergivligt att i lagstiftningen lämna
bestämda regler, varigenom å ena sidan barnets rätt till skydd mot faror
av fysisk och psykisk art tillvaratages, och å andra sidan föräldrarnas an
språk på skydd mot obehörigt ingripande från det allmännas sida till-
112
Kungl. Ma.j:ts proposition nr 150.
godoses. Detta åskådningssätt bottnar i den uppfattningen att, även om
den vård, föräldrarna skänka barnet, är behäftad med vissa brister, den
omständigheten, att barnet dock får uppväxa hos de egna föräldrarna i
allmänhet är av så stor betydelse för detsamma, att det stundom kan
ifrågasättas, om en mera tillfredsställande vård utom hemmet uppväger
avsaknaden av detta. Det allmännas barnavårdsorgan har fått sig före
lagd den ingalunda lätta uppgiften att avgöra, när missförhållandena i
avseende å barnets vård äro sådana, att dess skiljande från föräldrarna
kan anses motiverat.
En i viss mån annan måttstock kommer till användning, då fråga är
om barn, som vistas hos andra än föräldrarna. I sådant fall framträder '
kravet på återhållsamhet i fråga om det allmännas ingripande icke med
samma styrka, som då fråga är om barn, vilka vårdas av föräldrarna.
Strängare anspråk i fråga om vårdens beskaffenhet kunna och böra här
uppställas. Äro fosterföräldrar ej i stånd att bereda barnen vård och
uppfostran, som kunna betraktas som tillfredsställande, bör samhället
tillse, att gynnsammare uppväxtvillkor beredas barnet.
Av det anförda framgår, att särskilda regler måste givas för samhällets
ingripande på grund av missförhållanden i avseende å vård av barn, som
fostras hos andra än föräldrarna. Bestämmelser i sådant hänseende hava
av kommittén givits ill kap. och i föreliggande förslag i 7 kap.
3 KAP.
Om barns omhändertagande och barnavårdsnämndens därmed
sammanhängande verksamhet.
Inledning.
(Al. S. 84.)
3 kap. sönderfaller i tre avdelningar med rubrikerna: »Omhändertagande
för skyddsuppfostran och vissa förebyggande åtgärder», »Omhändertagande
för samhällsvård» och »Särskilda föreskrifter».
Begreppet Begreppet skyddsuppfostran har upptagits från kommitténs förslag. Det
8^fostranP" förekommer redan i det år 1905 i Finland avgivna förslaget till lag om
skyddsuppfostran (U. s. 70), men har där en något vidare omfattning
än enligt kommitténs förslag. Enligt kommitténs uppfattning (M. s. 84)
skulle det innebära en fördel att hava ett uttryck för barnavårdsmyndig-
heternas uppgift beträffande de barn, vilka omhändertagits för att skyddas
mot skadligt inflytande i deras omgivning eller mot utvecklandet av deras
egna dåliga böjelser. Kommittén har därför ansett termen skyddsuppfostran
böra upptagas i lagstiftningen härom. Med omhändertagande för skyddsupp
fostran menas sålunda enligt kommitténs förslag detsamma, som i lagen om
uppfostran åt vanartade m. fl. barn (8 § 1 mom.) kallas skiljande från hemmet
att för vård och uppfostran till annan överlämnas. I skyddsuppfostran
inbegripes däremot ej den för närvarande av fattigvårdsstyrelsen utövade,
Kung!. Maj:ts proposition nr 150.
113
men enligt kommitténs liksom enligt föreliggande förslag åt barnavårds
nämnden anförtrodda vården om de helt omhändertagna fattiga barnen.
Ett omhändertagande för beredande av dylik vård förutsätter, enligt vad
kommittén i motiven (M. s. 169, 170) framhåller, samtycke från för
äldrarnas sida, ehuru detta icke angivits i kommitténs lagtext.
Under förutsättning, att med det i kommitténs motiv använda uttrycket
»skadligt inflytande» får förstås även skadligt inflytande i fysiskt hän
seende, kan jag i huvudsak giva min anslutning till kommitténs definition
på begreppet skyddsuppfostran. Därmed förstås sålunda i föreliggande
förslag den behandling av vårdande och uppfostrande art, som skall be
redas barn, vilka hotas av sådana fysiska eller moraliska faror (i sist
nämnda hänseende antingen genom omgivningens skadliga inflytande eller
genom egna dåliga böjelser), att det allmänna även mot föräldrarnas vilja
äger till barnets skyddande omhändertaga detsamma. Begreppet skydds
uppfostran är sålunda icke, såsom tilläventyrs kunde antagas, liktydigt
med uppfostran i skyddshem, utan vida mera omfattande. En fullständig
definition på skyddsuppfostran har icke ansetts böra inflyta i lagen, men
i dess 22 § angivas förutsättningarna för skyddsuppfostran, varefter i 24 §
skyddsuppfostran betecknas såsom en efter barnets egenskaper och utveckling
lämpad behandling samt hänvisas till de i 4 kap. givna detaljbestämmelserna.
För att klart åtskilja skyddsuppfostran från den ovan berörda vård
utom hemmet, som för närvarande genom fångvårdsstyrelse^ försorg
beredes vissa fattiga barn, men som enligt föreliggande förslag skall an
komma på barnavårdsnämnden, har det synts mig angeläget att söka
finna en lämplig beteckning på sistnämnda slag av vård. I sådant hän
seende har jag funnit beteckningen samhällsvärd kunna med fördel komma
till användning. Under det att vid skyddsuppfostran jämte skydd upp-
fostringsmomentet i flertalet fall är mest framträdande, äro de barn, vilka
böra komma i åtnjutande av samliällsvård, i främsta rummet i behov av
vård från samhällets sida; särskilt starkt framträder vårdbehovet i fråga
om de sjuka och de värnlösa barnen.
Skillnaden mellan skyddsuppfostran och samhällsvärd kan i korthet
angivas sålunda: förutsättningen för skyddsuppfostran är förefintligheten
av så allvarliga missförhållanden, att samhället har rätt att ingripa även
mot föräldrarnas vilja. För att samhällsvärd skall beredas erfordras där
emot ej, att förhållandena äro så svårartade som nyss nämnts, men väl
att de äro sådana, att samhället ej bör undandraga sig att med för
äldrarnas samtycke bringa hjälp genom barnets omhändertagande. Gräns
fall komma stundom att uppstå; särskilt kan det ofta vara tveksamt, om
nöd, som ett barn lider (29 § 1 mom.), är sådan, att vanvård eller annan
fara till liv eller hälsa föreligger [22 § a)]. Genom avfattningen av först
nämnda lagrum har emellertid tydligt utsagts, att om missförhållandena
äro lindrigare än i 22 § sägs, föräldrarnas medgivande erfordras för om
händertagandet.
Bihang till riksdagens protokoll 1924. 1 sand. 112 käft. (Nr 150.)
1972
23 8
Begreppet
samhällsvärd.
22
§.
Förutsätt
ningarna för
skyddsupp-
fostran och
förebyggande
åtgärder.
114
Kungl. Maj:ts proposition nr 150.
Omhändertagande för skyddsuppfostran och vissa förebyggande
åtgärder.
(K. 46 §, M. s. 63—76, 183—193, Y. 5, 5 a, 27, 43, 44, 45 s. 25,
52, 66 s. 44 och 45, 89, 92, 94, 95, 97, 101 s. 69, 102 s. 76, 103
s. 84, 105, 107, 215, 288—292, vl. -1 §, 12 § l mom., den danska
»Lov om Yaergeraadsforsorg m. m.» av 1922 § 16, den norska »Lov om
behandling av forsomte barn» av 1896 § 1, det norska »Utkast till lov
om offentlig barn ef or sorg» av 1921 § 1, den tyska »Keichsgesetz fiir
Jugendwohlfahrt» av 1922 §§56 och 63, det finska betänkandet angående
samhällets barn- och ungdomsskydd av år 1921 s. 104.)
I det föregående (s. 112) har redogjorts för det i föreliggande förslag
begagnade uttrycket skyddsuppfostran. I förevarande § angivas förut
sättningarna för det ingripande från samhällets sida, som i sista hand
kan leda till barns omhändertagande för skyddsuppfostran, i nödfall mot
föräldrarnas vilja.
Principen om samhällets rätt att i vissa fall mot föräldrarnas bestridande
skilja barn från hemmet är numera allmänt erkänd i lagstiftningen; hos
oss vann den tillämpning genom 1902 års lag om uppfostran åt vanartade
m. fi. barn. Frågan, beträffande vilka barn ett ingripande i denna ord
ning må äga rum, kan besvaras sålunda, att samhället i allmänhet tar
sig an icke blott de barn, som äro moraliskt undermåliga, utan även dem,
som i liemmet utsättas för allvarlig fara att bliva det eller där äro före
mål för grövre vanvård. De lagbestämmelser, varigenom denna rätt till
ingripande blivit samhället tillförsäkrad, hava på olika håll erhållit ganska
skilda formuleringar.
I detta sammanhang torde beträffande förhållandet mellan den offentliga
rättens regler angående ingripande mot föräldrar, vilka försumma sin upp-
fostrings- och försörjningsplikt, och civilrättens bestämmelser om föräldrarnas
vårdnad om barnen, böra erinras om lagberedningens uttalander), att där
igenom att ett barn enligt 1902 års lag angående uppfostran åt vanartade
in. fl. barn skiljes från hemmet och för vård och fostran sättes i annat
enskilt hem, barnhem eller skyddshem, föräldrarna icke förlora den rättsliga
vårdnaden, om ock de i vårdnaden ingående särskilda befogenheterna enligt
sakens natur i allmänhet måste vila, under det barnet sålunda är skilt
från hemmet, likasom de suspenderas, om barnet intages i straff- eller
tvångsuppfostringsanstalt. I här berörda hänseende intager föreliggande för
slag principiellt samma ståndpunkt som 1902 års lag, varför lagbered
ningens nyss återgivna uttalande torde kunna tillämpas även å förslaget.
I förhållande till 1902 års lag innebär såväl kommitténs som förelig
gande förslag dels en utsträckning av rätten att skilja barn från hemmet
‘) Lagberedningens förslag till revision av giftermålsbalken och. vissa delar av ärvdar
balken IV s. 439 f.
Kungl. Maj:ts proposition nr 150.
115
till vissa nya kategorier av barn och dels en höjning av de åldersgränser,
intill vilka det allmänna äger ingripa.
Nämnda utsträckning till nya kategorier avser de barn, vilka i föräldra
hemmet utsättas för misshandel, vanvård eller annan fara till liv eller
hälsa. Gällande lag medgiver ingripande till sådana barns skydd endast
i tvenne hänseenden: dels kan i vissa fall straff ådömas föräldrarna, dels
kan en eller båda föräldrarna fråntagas vårdnaden om barnet (lag om
barn i äktenskap 8 §, lag om barn utom äktenskap 2 §). Frågan om
straff behandlas här nedan (s. 211 ff.). Lagen om uppfostran åt vanartade
och i sedligt avseende försummade barn avser ej andra barn än i lagens
rubrik angivas. I praktiken hava därför myndigheterna ofta stått maktlösa,
då det gällt att skydda barn mot upprörande vanvård. Stundom har det
visserligen hänt, att ett kroppsligt vanvårdat barn tillika varit i sedligt
avseende försummat och på grund av sistnämnda omständighet kunnat
skyddas även mot kroppslig vanvård, men i fråga om späda barn kar
sedlig försummelse ej ansetts kunna föreligga, varför barnavårdsnämndernas
beslut om dylika barns omhändertagande icke kunnat fastställas (se t. ex.
Regel-, R. Årsbok 1911 s. 83). I ett nyligen avgjort mål (Reger. R.
Årsbok 1921 s. 197) synes visserligen den omständigheten, att ett såsom
sedligt försummat anmält barn ännu vore i späd ålder, icke hava utgjort
hinder för nämnda lags tillämpning. Men kvar står alltjämt, att vanvård,
som endast är kroppslig, icke kan föranleda ingripande enligt lagen.
Till avhjälpande av den sålunda föreliggande bristen i vår lagstiftning
föreslog kommittén — i detta hänseende med stöd av en synnerligen
allmänt omfattad åsikt bland dem, som syssla med praktiskt barnavårds
arbete — i 46 § 1 mom. a) ett stadgande om ingripande beträffande
barn under sexton år, som av föräldrarna misshandlas eller så vanvårdas,
att deras liv eller hälsa äventyras.
Detta förslag har icke gjorts till föremål för erinringar annat än be
träffande avfattningen (Y. 102 s. 76). Tvärtom har från olika håll fram
hållits betydelsen av ett dylikt stadgande (Y. 43 s. 17, 44, 97, 102
s. 76, 105). Så har t. ex. Stockholms stads barnavårdsnämnd betonat,
att nämnden icke sällan, särskilt då det varit fråga om barn i späd ålder,
saknat eu lagbestämmelse, som givit den rätt att ingripa vid fysisk vanvård.
Och pensionsstyrelsen har anfört, att då genom vanvård av barn i deras
tidigaste år grunden ofta lades till sjukdomar, som sedermera för hela
livet medförde fullständig eller partiell arbetsoförmåga, det jämväl från
pensionsförsäkringens synpunkt måste framstå såsom synnerligen angeläget,
att en bestämmelse i angivna riktning komme till stånd.
Jag kan även i sak ansluta mig till kommitténs förslag i denna del.
I avseende å stadgandets avfattning vill jag emellertid framhålla, att det
kan inträffa, att annan än föräldrarna utsätter barn för misshandel eller
vanvård i hemmet, ehuru föräldrarna på grund av slapphet eller frånvaro
från hemmet under största delen av dagen underlåta att beivra sådant
i) Kroppsligt
vanvårdade
barn.
116
Kungl. Maj:ts proposition nr 150.
b) Barn, i fara
att bliva van-
artado.
missförhållande. Jag har därför funnit orden »av föräldrarna» böra ut
bytas mot »i föräldrahemmet», varmed då givetvis även förstås tillfällig
bostad (t. ex. å hotell el. dyl.). Vidare kan barnets liv eller hälsa ut
sättas för annan fara än genom vanvård eller misshandel. En sinnessjuk
moder kan t. ex. stundom med stor ömhet vårda sitt barn, som dock
måhända på grund av hennes tillstånd är utsatt för ständig livsfara. I
ett dylikt fall bör barnavårdsnämnden hava möjlighet att ingripa. Och
ett spätt barn, som vårdas av sin moder, vilken lider av turberkulos i
smittosamt skede, är givetvis, även om vanvård ej kan anses föreligga,
utsatt för allvarlig fara. Nämnden bör fördenskull, om rättelse ej kommer
till stånd med stöd av lagen den 4 september 1914 angående vissa åt
gärder mot utbredning av lungsot, äga vidtaga åtgärd till barnets skydd.
Med hänsyn till dylika och liknande fall har jag funnit mig böra föreslå
en formulering av ifrågavarande stadgande, som skall bereda nämnden möjlig
het att ingripa i varje fall, då barnet utsättes för fara till liv eller hälsa.
Vad angår åldersgränsen 16 år för åtgärd enligt föreliggande stadgande,
överensstämmer den med den i Norge gällande men understiger den, som
gäller i dansk och tysk lag samt föreslagits till införande i Norge (18 år).
I det finska principbetänkandet synes man hava avsett att bereda möjlig
het till åtgärd mot vanvård till 16 år och mot misshandel till 18 år.
Vad vårt land beträffar, torde övervägande skäl föreligga att i enlighet
med kommitténs förslag sätta åldersgränsen till 16 år eller samma ålder,
som enligt fattigvårdslagen gäller för rätt till obligatorisk fattigvård och
för enskildas ovillkorliga försörjningsplikt samt enligt den nya lagstift
ningen på familjerättens område i allmänhet stadgats i avseende å för
äldrars underhållsskyldighet. Såsom nedan kommer att vidare beröras,
bör enahanda åldersgräns fastställas även i avseende å ingripande, då
barn är i fara att bliva vanartat (22 § b)), samt i fråga om beredande av
samhällsvärd (29 §). Kommittén har (M. s. 69) framhållit, att den kropps
liga vanvård en stundom är föranledd av nöd i hemmet. Hjälpen mot van
vården kommer därför ibland att bestå i ekonomiskt understöd från fattig-
vårdsstyrelsen eller barnets omhändertagande för samhällsvård. Enahanda
åldersgräns för barnavårdsnämndens ingripande på grund av kroppslig vanvård
och nöd samt för understöd från fattigvårdsstyrelsen synes därför påkallad.
Gällande lag (vl. 1 § 1 mom.) medgiver ingripande till skydd för barn
under 15 år, som på grund av föräldrars eller målsmäns lastbarhet,
vårdslöshet eller oförmåga att ägna barnet nödig tillsyn är i sedligt av
seende så försummat, att särskilda åtgärder anses vara erforderliga för
att förekomma dess vanartande.
Kommitténs förslag [46 § 1 mom. b)] innebar i sak ingen annan ändring
häri, än att åldersgränsen för ingripande föreslogs höjd till 16 år. I
stället för uttrycket »i sedligt avseende försummat» använde kommittén
uttrycket »i fara att bliva vanartat», varjämte vad i gällande lag sägs
om »målsmän» uteslutits.
Kungl. Maj tis proposition nr 150.
117
Kommitténs förslag gick i fråga om åldersgränsen för ingripande, då barn
är i fara att bliva vanartat, icke så långt som de danska och tyska lagarna
samt de norska och finska förslagen (18 år) men överensstämde med
gällande norsk lag. Att eu höjning av den hos oss gällande åldersgränsen,
15 år, är erforderlig, torde icke kunna bestridas. Det kunde måhända
ifrågasättas, att skydd mot sedliga faror i föräldrahemmet borde beredas
de unga under längre tid än kommittén föreslagit, men med hänsyn till
de av kommittén anförda skäl (M. s. 70) anser jag mig dock kunna förorda
den av kommittén föreslagna gränsen, 16 år, som överensstämmer med
gränsen för föräldrarnas ovillkorliga försörjningsskyldighet enligt fattigvårds
lagen och den enligt civillagen i allmänhet gällande gränsen för föräldrarnas
underhållsskyldighet ävensom den i 22 § a) föreslagna åldersgränsen.
Förslaget att utbyta gällande lags uttryck »i sedligt avseende försum
mat» mot »i fara att bliva vanartat» innebär icke någon skillnad i sak.
Förstnämnda uttryck avser nämligen, såsom kommittén med åberopande
av gällande lags motiv framhåller (M. s. 187), icke något barnens eget
förhållande, utan att de äro i saknad av föräldravård och uppfostran eller
utsatta för eu i sedligt avseende fördärvbringande sådan, i följd varav
med sannolikhet kan förutses, att de komma att bliva vanartade. Enär
vid lagens tillämpning denna uppfattning icke alltid vidhållits och det
stundom gjorts gällande, att ett spätt barn icke kunde vara sedligt för
summat (beslut om skiljande från hemmet i sådana fall hade stundom
upphävts), syntes det kommittén lämpligt att i lagtexten giva uttryck åt,
att ingripande borde äga rum, när på grund av föräldrarnas förhållande
barnen vore i fara att bliva vanartade; det är, säger kommittén, i detta
fall ej fråga om någon förändring i barnets karaktär, utan det är de
miljöförhållanden, i vilka barnet vistas, som böra föranleda ett ingripande.
Då kommittén enligt min mening anfört övertygande skäl för lämplig
heten av den ifrågavarande ändrade avfattningen, ansluter jag mig till
kommitténs förslag på denna punkt.
Lika med kommittén (M. s. 188) anser jag det icke vara erforderligt
att i förevarande sammanhang meddela bestämmelser om ingripande, i
händelse »målsman» försummar sin uppfostringsplikt. I den mån med
det, såsom kommittén framhåller, ej fullt klara begreppet målsman avses
annan än förmyndare, som har vårdnaden om barnet, bereda bestäm
melserna om fosterbarnskontrollen (K. 11 kap., föreliggande förslag 7 kap.)
en i förhållande till gällande lag betydligt ökad garanti mot försummelse
av uppfostringsplikten. Dessa bestämmelser äro, av skäl som angivits i
det föregående (s. 112), strängare än de, som gälla barn, vilka vårdas hos
föräldrarna. Och vad dylik förmyndare beträffar, är han enligt uttryckligt
stadgande (K. 67 §, föreliggande förslag 78 §) jämställd med föräldrar,
såvitt angår sådant ingripande från barnavårdsnämndens sida, varom i
kommittéförslagets 7 kap. (föreliggande förslags 3 kap.) är stadgat. Enligt
nämnda 78 § skall vidare, om allenast en av föräldrarna har vårdnaden
118
Kungl. Majt:s proposition ur 150.
c) Yanartade
barn.
om barnet, vad som i 3 kap. är stadgat om föräldrarna gälla endast den
av dem, som har vårdnaden.
I övrigt finner jag ej skäl att föreslå annan avvikelse från kommitténs
förslag, än att det där liksom i gällande lag förekommande uttrycket »ägna
barnet nödig tillsyn» bör utbytas mot uttrycket »fostra barnet», vilket
starkare framhäver, att det här icke är fråga allenast om en brist på tid
att tillse barnet utan om eu brist på förutsättningar för och vilja att
fullgöra uppfostringsplikten. Om åter av ekonomiska skäl föräldrarna
nödgas vara frånvarande från hemmet och barnet på grund härav saknar
nödig tillsyn, torde förutsättningarna för fattigvårdens ingripande stundom
föreligga; ett understöd i hemmet kan då tilläventyrs möjliggöra en bättre
tillsyn av barnet, och ingripande jämlikt förevarande stadgande kan då
måhända undvikas. Är den bristande tillsynen över barnet förenad med
nödtillstånd, kan ingripande ske jämlikt 29 § 1 mom. Är åter bristen
på tillsyn sådan, att kroppslig vanvård kan anses föreligga, kan åtgärd
vidtagas med stöd av 22 § a).
Enligt gällande lag kan barnavårdsnämnden inskrida mot barn under
15 år, som äro så vanartade, att hemmets och skolans uppfostringsmedel
befinnas otillräckliga för deras tillrättaförande (vl. 1 §). Endast i undan
tagsfall kan inskridas mot barn, som fyllt 15 men ej 16 år; förutsättning
härför är, att barnet under tiden närmast innan det fyller 15 år visat
synnerligen grov vanart (vl. 12 § 1 mom.).
I 46 § 1 mom. c) av kommitténs förslag meddelas bestämmelse om in
skridande mot barn under 15 år, som finnes vara vanartat, varjämte i
2 mom. av samma § stadgats rätt för barnavårdsnämnden att inskrida mot
barn, som fyllt 15 men ej 18 år och som beträtts med viss slags van
art, nämligen bettleri eller kringstrykande, lastbart eller oordentligt lev
nadssätt. Slutligen har i 3 mom. beträffande vanart, vartill någon gjort
sig skyldig efter fyllda 15 år och som bestått i straffbar gärning, hän
visats till vad därom är särskilt stadgat.
Kommitténs förslag om höjning av åldersgränsen för åtgärder i anled
ning av vanart hos barn har i allmänhet lämnats utan erinran. I ett flertal
yttranden (Y. 5, 27, 43 s. 18, 44, 45 s. 25, 52, 87 s. 57, 89, 92 och
105) understrykes det trängande behovet av vanartad ungdoms omhänder
tagande intill 18 års ålder. I ett yttrande framhålles, att omhändertagan
det av vanartad ungdom mellan 15 och 18 år kan bliva rätt betungande,
men att, då icke så få av dessa ungdomar i annat fall dock måhända
senare genom en utvecklad brottslighet skulle kommit att åsamka det all
männa utgifter, kostnaden för denna ungdomsvård torde bliva mera skenbar
än verklig (Y. 103 s. 84). Liknande synpunkter framföras i ett annat
yttrande (Y. 26 s. 13). Däremot anföres i ett yttrande (Y. 5 a), att för
slagets genomförande i denna del skulle medföra alltför stora kostnader,
varför stadgandet om barns omhändertagande intill 18 år borde utgå ur
förslaget. Från ett par håll (Y. 94, 95) har ifrågasatts lämpligheten av att,
119
såsom i kommittéförslaget skett, stadga att barn mellan 15 och 18 år, vilka
begått brott, även de obetydligaste, skola ställas inför domstol. I ett
annat yttrande (Y. 107) bär givits uttryck åt liknande synpunkter, var
jämte uttalats, att det icke borde möta oövervinnerliga svårigheter att åstad
komma en organisk förbindelse mellan de institutioner, som bereda, å ena
sidan skyddsuppfostran och å andra sidan tvångsuppfostran. Vidare har
(Y. 101 s. 69, 291) ifrågasatts lämpligheten av att, på sätt i kommitté
förslaget skett, i fråga om barn, som fyllt 15 men ej 18 år, göra skillnad
mellan å ena sidan barn, vars vanart visat sig i bettleri eller ett kring
strykande, lastbart eller oordentligt levnadssätt, och å andra sidan barn,
vars vanart bestått i brottslig gärning. Att under alla förhållanden från
skyddsuppfostran utesluta ett vanartat barn, som begått brott, vore ej väl
betänkt. Det skulle, då brott, hörande under allmänt åtal, ej komme till
åklagarmyndighetens kännedom, mången gång leda till stötande konse
kvenser att ställa barnavårdsnämnden i valet mellan att anmäla brottet till
åtal eller att lämna barnet åt sitt öde, ehuru omständigheterna vore så
dana, att barnets omhändertagande för skyddsuppfostran måste anses i hög
grad påkallat. Det syntes långt lämpligare, att barnavårdsnämnden erhölle
tillfälle till val mellan att anmäla brottet till åtal eller att själv anordna
skyddsuppfostran. Även i ett annat yttrande (Y. 290) har erinran gjorts
mot de i 46 § gjorda distinktionerna.
Det torde vara allmänt erkänt, att ett starkt behov föreligger av åt
gärders vidtagande mot vanartad ungdom även över 15 år. Bland de
många uttalanden, som gjorts i sådan riktning (M. s. 63—67), må särskilt
erinras om reglementeringskommitténs, däri gjorts gällande, att lagen om
uppfostran åt vanartade m. fl. barn borde göras tillämplig jämväl å flickor
i åldersklasserna närmast över 15 år, som redan hemfallit eller kunde be
faras hemfalla åt skörlevnad.
Denna fråga beröres även av styrelsen för statens tvångsarbetsanstalt i
Landskrona i dess yttrande över fattigvårdslagstiftningskommitténs förslag
till ny lösdrivarlag. I detta yttrande anföres bland annat:
»Styrelsen anser sig icke kunna underlåta att betx-äffande hela detta så
ytterst svårlösta problem med än större skärpa understryka vikten av att
samhället på ett så tidigt stadium som möjligt söker med lämpliga medel
förebygga en sedlig urartning av det slag, som lösdrivarelagstiftningen har
att ingripa emot. Ju senare samhället här ingriper, dess utsiktslösare blir
det att tillrättaföra den som urspårat. Ju tidigare samhället kan bringa stöd
och hjälp, där så är av nöden, desto större äro utsikterna till att hjälpen
kan få åsyftad verkan och desto mindre bli otvivelaktigt kostnaderna.
Det synes då vara av utomordentlig vikt att samhället inriktar sin upp
märksamhet på ungdomens utveckling under tiden 15—21 år. Under denna
för ungdomen givetvis mest kritiska ålder, då självständighetskänslan vaknar
och växer, då bandet som knutit dem till hemmet lossnar, då ekonomiska
medel stå till buds genom den egna förtjänsten och då hela den inre psy
kiska omläggningen äger rum, stå hemmen och samhället för närvarande på
ett beklagligt och ödesdigert sätt skäligen värnlösa och lämna ungdomen
värnlös. I och med de fyllda femton åren, alltså just vid den för ungdomen
Kungl. Maj:ts proposition nr 150.
120
så kritiska tröskeln, kan den unge ej vidare bli föremål för någon åtgärd av
barnavårdsnämnden, hemmet står ofta vanmäktigt utan samhällets stöd och
lösdrivarelagen kan näppeligen under de närmaste åren tillgripas. Därmed
äro de erforderliga förebyggande åtgärderna beträffande ungdomens urartning
omöjliggjorda.
Med hänsyn härtill vill styrelsen kraftigt erinra om nu berörda nödläge
samt framhålla vikten av en lagstiftning i den riktning, som fattigvårds-
lagstiftningskommitténs förslag till lag om den offentliga barnavården an-
visar, varförutan en lösdrivarelagstiftning sådan som den föreslagna saknar
sin nödvändiga förutsättning.»
I allmänhet har man beträffande såväl gossar som flickor förordat
åldersgränsens höjande till 18 år. Denna åldersgräns är stadgad i dansk
och tysk lag samt är föreslagen i Norge och Finland. I 1896 års norska
lag är åldersgränsen bestämd till 16 år. I likhet med kommittén och
flertalet hörda myndigheter är jag övertygad om önskvärdheten av att höja
gränsen i fråga till 18 år.
Den omständigheten, att de av kommittén föreslagna bestämmelserna om
ungdomsråd icke upptagits i föreliggande förslag, lärer ej, på sätt i ett
yttrande (Y. 215) gjorts gällande, lägga hinder i vägen för den ifrågasatta
höjningen.
Då det gäller att söka förverkliga önskemålet om åldersgränsens höj
ning till 18 år, möta emellertid vissa svårigheter på grund av att den en
ligt strafflagen gällande straffmyndighetsåldern är fastställd till 15 år.
I ett nyligen avgivet betänkande med förslag till lag om två n gs u p p f o strån
åt unga förbrytare har tanken på straffmyndighetsålderns höjande avvisats,
och denna ståndpunkt har godtagits i den proposition angående behandlingen
av minderåriga förbrytare, som Kungi. Maj: t beslutat förelägga riksdagen.
Så länge barnavårdsnämndens befogenhet att ingripa upphör vid samma
åldersgräns, där domstolens befogenhet tager vid, kan konflikt mellan
barnavårdslag och strafflag ej uppstå. Barnavårdsnämnden liar då att be
handla alla fall av vanart hos ungdom under 15 år, även om vanarten be
står i gärning, som, begången av äldre person, vore belagd med straff.
Men i den mån en del årsgrupper av ungdom kunna komma såväl under
barnavårdsnämnds som domstols behandling, kan i vissa fall tvekan upp
stå, vilkendera som bör ingripa. Då en höjning av straffmyndighets
åldern ända till 18 år hittills icke veterlig! blivit ens ifrågasatt, är det,
om gränsen för barnavårdsnämndens ingripande bestämmes till nämnda
ålder, tydligt att dylika tveksamma fall komma att i framtiden uppstå.
I Danmark och Norge har åklagarmyndigheten tillerkänts viss rätt att
avgöra, om åtal bör ske; kommer sådant ej till stånd, ingriper vergerådet.
Kommittén har, enligt min mening med rätta, avvisat tanken att lägga ett
dylikt bedömande i åklagarmyndighetens hand (M. s. 73). Ehuru kom
mittén funnit en höjning av åldersgränsen för nämndens ingripande till 18
år vara i hög grad av behovet påkallad, har kommittén dock, med hänsyn
såväl till förhållandet till strafflagen som till angelägenheten av att för rätten
Kung1. Maj:ts proposition nr 150.
Kungl. Majds proposition nr 150.
121
till omhändertagande för skyddsuppfostran uppställa så bestämda regler
som möjligt, funnit sig böra begränsa denna rätt till vissa, ovan angivna
slag av vanart, nämligen sådana förhållanden, som hos en vuxen person
skulle föranlett hans behandling såsom lösdrivare (M. s. 74). Beträffande
personer i åldern 15—18 år, vilkas vanart bestått i brottslig gärning, bär
däremot hänvisats till gällande straffrättsliga bestämmelser.
Aven om jag, såsom nyss antytts, icke anser skäl föreligga att efter
likna den danska och norska anordningen med åklagarens prövningsrätt,
huruvida åtal bör ske, kan jag dock icke ansluta mig till kommitténs upp
fattning, att skyddsuppfostran bör vara fullständigt utesluten i de fall, då
brottslig gärning begåtts av ungdom i åldern 15—18 år. Faktiskt för
håller det sig så, att en del brott ej åtalas. Detta gäller i främsta rummet
brott, som äro under enskilt åtal. Men även vissa under allmänt åtal
stående brott göras ej till föremål för rättegång, emedan de ej komma till
åklagarens kännedom. Åtalas ej brott, som begåtts av person under
aderton år, vore det stundom olyckligt, om fallet alldeles undandroges från
behandling av barnavårdsnämnden, därest denna får kännedom därom och
finner, att skyddsuppfostran vore rätta behandlingssättet. Jag kan i detta
hänseende instämma i ett härovan delvis refererat yttrande, till vars full
ständiga lydelse jag hänvisar (Y. 101 s. 69). Jag anser sålunda hinder
ej föreligga att stadga, att även ungdom i åldern 15—18 år, som gjort
sig skyldig till vanart, må göras till föremål för nämndens ingripande.
Har vanarten tagit sig uttryck även i brott, som ej åtalas av åklagare
eller målsägande, kan barnavårdsnämnden ingripa enligt barnavårdslagen,
om den anser skäl därtill föreligga; är så ej fallet, kan nämnden, om brottet
hör under allmänt åtal, göra anmälan hos vederbörande åklagare, där så
prövas lämpligt.
Skyddsuppfostran får emellertid aldrig stå i vägen för verkställighet av
domstols beslut om straff eller tvångsuppfostran. Detta bör gälla vare
sig domstolens beslut meddelats efter barnets omhändertagande för skydds
uppfostran, eller såsom undantagsvis kan tänkas inträffa — t. ex. då hinder
mött för verkställighet av domstolens beslut och beslutet ej varit för
barnavårdsnämnden känt — om beslutet meddelats, innan barnet omhän
dertagits av barnavårdsnämnden. Domstolens beslut bör dock icke alltid
föranleda, att beslutet om skyddsuppfostran förfaller. Såsom vid 48 §
närmare beröres, bör nämligen skyddsuppfostran fortgå, om barnet dömts
villkorligt eller till böter, till vilkas gäldande tillgång finnes. Och har
barnet dömts till böter, som på grund av bristande tillgång skola för
vandlas till fängelse, bör skyddsuppfostran allenast för tillfället avbrytas
för förvandlingsstraffets undergående, varefter skyddsuppfostran åter vid
tager. Däremot bör beslutet om barnets omhändertagande för skyddsupp
fostran förfalla, om verkställighet skall ske av domstols beslut, varigenom
antingen barnet dömts till böter, fängelse eller straffarbete och förordnande
meddelats om den dömdes insättande i allmän uppfostringsanstalt, eller
122
Kungl. Maj:ts proposition nr 150.
barnet eljest dömts till fängelse eller straffarbete utan tillämpning av lagen
angående villkorlig straffdom, eller anstånd med barnet villkorligt ådömt
fängelsestraff eller straffarbete förklarats förverkat.
Till den i ett av ovan nämnda yttranden (Y. 107) berörda frågan om
åstadkommande av en organisk förbindelse mellan skyddshem och allmän
uppfostringsanstalt återkommer jag vid 43 § 4 mom.
På grund av vad sålunda anförts har jag i överensstämmelse med vad
i tvenne ovanberörda yttranden (Y. 101 s. 69, 291) föreslagits, funnit 2
och 3 mom. i 46 § av kommitténs förslag böra utgå samt 1 mom. c)
ändras till att omfatta barn under 18 år.
En följd av att, enligt vad nyss förordats, åtgärder mot vanartiga barn
under och över 15 år behandlas i ett sammanhang är, att det till beteck
nande av vanartens grad i kommittéförslaget liksom i gällande lag begag
nade uttrycket »att hemmets och skolans uppfostringsmedel äro otillräck
liga för dess tillrättaförande» ansetts böra utbytas mot det även för barn
över 15 år lämpade uttrycket »att särskilda uppfostringsåtgärder krävas
för dess tillrättaförande». Denna ändring torde vara påkallad även med
hänsyn till att förevarande stadgande i olikhet mot bestämmelserna i a) och b)
avser även åtgärder mot vanartade fosterbarn. I 7 kap. (11 kap. i kom
mitténs förslag) finnas nämligen inga särskilda regler för ingripande mot
sådana barn med undantag av att i 58 § (96 § i kommittéförslaget) med
delats föreskrift om underrättelse till nämnd, som i främmande kommun
utackorderat barn, vilket där genom vanart utövar menlig inverkan på
andra barn (jfr vl. 18 § 3 mom.). I övrigt har barnavårdsnämnden att
beivra vanart hos fosterbarn i samma ordning som vanart hos barn, vilka
vistas hos föräldrarna. Men det i kommittéförslaget (46 § 1 mom. c))
begagnade uttrycket »hemmets------------- uppfostringsmedel» för onekligen
tanken närmast på barn, som vistas i föräldrahemmet. En formulering
har därför valts, som tydligt omfattar barn, som vistas icke blott i
föräldrahemmet utan även i fosterhem, barnhem eller annorstädes.
Kommitténs förslag angående höjning av åldersgränsen för åtgärder mot
vanart hos ungdom avsåg, såsom förut framhållits, unga personer, vilka
göra sig skyldiga till ett förfarande, som hos vuxna personer skulle för
anleda behandling enligt lösdrivarlagen. Då emellertid lösdrivarlagen är
tillämplig å personer jämväl i åldern 15—18 år, föreslog kommittén sådan
ändring av nämnda lag, att från behandling enligt densamma uteslötes per
soner i nämnda ålder, varjämte kommittén uppgjorde förslag till härav för
anledd ändring i 92 § fattigvårdslagen. Även enligt föreliggande förslag
skola personer i åldern 15—18 år, vilka för närvarande kunna be
handlas enligt lösdrivarlagen, i stället göras till föremål för barnavårds
nämndens ingripande. Till de härav föranledda frågorna om ändring av
lösdrivarlagen och 92 § fattigvårdslagen återkommer jag i det följande
(s. 250 ff.).
Kutigl. Maj-.ts proposition nr 150.
123
(M. s. 189—192, Y. 293.)
I sammanhang med bestämmelserna om barnavårdsnämndens ingripande
mot vanart hos barn har kommittén till behandling upptagit frågan, om
förslaget föranledde sådan ändring i gällande bestämmelser angående barns
skolkning och andra förseelser i sammanhang med skolgången, att åtgärder
till motarbetande härav borde vidtagas av barnavårdsnämnden. Sådana be
stämmelser förefinnas i stadgan den 26 september 1921 angående folk
undervisningen i riket § 42 mom. 4 och § 51, stadgan den 22 juni
1923 rörande folkundervisningen i Stockholm § 42 mom. 4 och § 51
samt stadgan den 16 september 1918 för fortsättningsskolan § 31 mom. 4.
I dessa författningar finnas bestämmelser av följande innebörd:
1. Barn, vilka genom svårare vanart utöva skadligt inflytande på sina med-
lärjungar, kunna genom vederbörande skolmyndighets försorg erhålla en sär
skilt för dem lämpad uppfostran antingen genom deras skiljande från för
äldrar eller målsman och insättande i särskild skola eller på annat sätt, som
finnes ändamålsenligt.
2. Skolkande skolbarn kunna genom skolmyndighetens försorg skiljas från
föräldrarna och överlämnas till vård åt andra personer, varvid kostnaden för
barnens underhåll i laga ordning kan utmätas hos föräldrarna.
3. För lärjungar i fortsättningsskola, som genom svårare vanart utöva
skadligt inflytande på sina medlärjungar, må skolmyndigheten vidtaga an
ordningar, varigenom sådana lärjungar erhålla en för dem lämpad uppfostran
antingen i särskild skola eller på annat ändamålsenligt sätt.
Kommittén har emellertid funnit, att då åtgärderna mot skolkning hade
ett alldeles speciellt syfte, som endast avsåge barnens och föräldrarnas
förhållande till skolan, det syntes mindre lämpligt att ställa åtgärderna i
anledning härav i direkt förbindelse med den allmänna barnavårdslagstift-
ningen. Därest skolkningen vore förbunden med vanart eller sedlig för
summelse, kunde anmälan göras hos nämnden för barnets behandling
enligt barnavårdslagen. Och vad vanart hos eleverna beträffade, ansåg
kommittén betänkligheter möta mot att beröva skolan något av de medel,
som kunde tjäna syftet att hålla ordning och skick på lärjungarna. Om
skolans uppfostringsmedel visade sig otillräckliga, kunde efter anmälan från
skolmyndigheten barnavårdsnämnden ingripa.
Till denna kommitténs ståndpunkt, som rönt gensaga endast i ett av
de avgivna yttrandena (Y. 293), kan jag ansluta nrig. Då skolkning anses
böra föranleda barnets skiljande från föräldrarna, lärer sådant kunna av
skolmyndigheten verkställas genom utackordering i lämpligt enskilt hem,
som övervakar att skolgången ordentligt fullgöres, eller genom överlämnande
till barnhem; har kommunen sådant, lärer framställning av skolmyndig
heten kunna göras hos barnavårdsnämnden om barnets intagande därstädes.
Anses i skolan visad vanart böra föranleda barnets insättande i särskild
skola eller annan åtgärd (t. ex. beredande av enskild undervisning), lärer
sådant kunna ske genom skolmyndighetens försorg. Föreligger förhållande,
som kan föranleda tillämpning av barnavårdslagen, göres anmälan hos
barnavårdsnämnden. Bestämmelser om åtgärder mot skolförsummelser
Skolförsum
melser.
124
Kungl. Majits proposition nr 150.
Förebyggande
åtgärder.
23
§.
24 §.
Omhänder
tagande
för skydds-
uppfostran
m. m.
torde därför icke böra införas i barnavårdslagen. Vad i nämnda yttrande
anförts om den i 51 § folkskolestadgan föreskrivna, mindre ändamåls
enliga proceduren vid beivrande av skolkning, lärer icke böra föranleda
åtgärd i förevarande sammanhang. För övrigt föreligger förslag till
ändring av nämnda stadgande i det år 1923 avlämnade betänkandet med
förslag till lag om församlingsstyrelse s. 114.
(K. 47, 48 §§, 54 § 1 mom. 1 st., M. s. 101—111, 193—197,
Y. 294—301, 317, yl. 7 §, fvl. 69 §.)
I föreliggande § liksom i gällande lags 7 § och kommittéförslagets 47
och 48 §§ hava upptagits bestämmelser om de åtgärder av förebyggande
art, som barnavårdsnämnden i allmänhet har att vidtaga, innan den går
i författning om ett barns skiljande från föräldrarna. Stadgandet överens
stämmer väsentligen med gällande lag och skiljer sig från kommitté
förslagets motsvarande bestämmelser, utom i formellt hänseende, endast
i fråga om rätten för nämnden att tilldela vanartat barn aga. Enligt
kommittéförslaget kunde aga (sömma till användning beträffande såväl
gossar som flickor intill 15 år. Delvis i anslutning till vissa avgivna
yttranden (Y. 295, 297, 298) har jag emellertid funnit aga icke böra
förekomma beträffande flickor, som fyllt 12 år, vilket överensstämmer
med stadgandet om aga i 69 § fattigvårdslagen. För att än tydligare
än i kommittéförslaget skett framhålla, att aga endast bör tillgripas, där
sådan med hänsyn till förhållandena i det särskilda fallet kan anses vara
till gagn, har stadgandet vidare givits en något ändrad formulering, var
jämte med hänsyn till den stundom yppade svårigheten att få beslut om
aga utfört, det ansetts böra betonas, att nämndens ledamöter, där annan
lämplig person ej finnes att tillgå för agans utdelande, icke äga undan
draga sig att medverka till beslutets verkställande. Om skyldighet för
föräldrar och barn att inställa sig för att mottaga förmaning eller varning
(jfr Y. 294) se 75 § 1 mom.
(K. 49 §, 50 § 1 inom., M. s. 83—86, 197—201, Y. 302—313,
vl. 8 § 1 mom.)
I det föregående (s. 112) har redogjorts för det i förslaget begagnade
uttrycket skyddsuppfostran. I 1 mom. av förevarande § givas i huvud
saklig överensstämmelse med kommitténs förslag bestämmelser angående
beslut om sådan uppfostran. Den något ändrade formuleringen innebär
ingen saklig ändring av vad kommittén uttryckt genom orden »skiljas
från hemmet för att omhändertagas för skyddsuppfostran» (jfr Y. 302).
För att något starkare än i kommittéförslaget skett framhäva barnavårds
nämndens plikt att omhändertaga barnet, när annan utväg till vinnande
av rättelse ej finnes, har ordet »äger» i kommittéförslaget utbytts mot »bör».
Bestämmelsen i kommittéförslagets 50 § 3 mom. om att skälen för beslutet
skola i detsamma angivas, har, med hänsyn till att i 10 § av föreliggande
förslag upptagits bestämmelse om att skälen för nämndens beslut alltid
skola angivas i protokollet, ansetts kunna utgå.
Kungl. Maj:ts proposition nr 150.
125
50 § 1 mom. i kommitténs förslag innebar i olikhet mot gällande lag
bestämmelser om att föräldrarna skulle höras inför nämnden rörande frågan
om omhändertagande för skyddsuppfostran. Från åtskilliga håll (Y. 306—313)
har emellertid framhållits, dels att det ofta vore svårt att få föräldrarna
att oförbehållsamt yttra sig inför ett flertal på en gång närvarande per
soner, varjämte deras hörande inför nämnden ofta skulle förorsaka dem
svårt obehag utan motsvarande nytta, och dels att förhören skulle upp
taga allt för mycken tid för nämndens ledamöter. Yad sålunda anförts
synes mig förtjänt av beaktande. Då det emellertid stundom kan vara
av vikt för nämnden att för fallets bedömande erhålla ett personligt in
tryck av föräldrarna, och dessa även böra, där de så önska, få person
ligen framföra sina synpunkter för nämnden, har jag funnit mig böra
föreslå, å ena sidan att tillfälle skall beredas föräldrarna, såvida de vistas
på känd ort inom riket, att muntligen eller skriftligen yttra sig i ärendet,
samt å andra sidan att nämnden må, där så prövas nödigt, kalla föräld
rarna att personligen inställa sig inför nämnden eller särskilt utsett ombud.
Yistas föräldrarna på annan ort, synes det lämpligt stadga, att förhöret
må äga rum inför ombud därstädes. Till sådant ombud bör enskild
person kunna utses, eller ock bör barnavårdsnämnden på platsen kunna
anlitas. Stadgande om påföljd för utevaro har ansetts lämpligen böra
erhålla sin plats bland förslagets straffbestämmelser och allmänna före
skrifter (75 § 1 mom., jfr K. 50 § 2 mom.). Av 78 § 2 st. framgår,
att vad i detta sammanhang stadgats angående föräldrar skall, om endast
den ena av föräldrarna eller särskilt förordnad förmyndare har vårdnaden
om barnet, gälla endast om den som har vårdnaden.
Beträffande barn i åldern 15—18 år tillerkändes barnavårdsnämnderna
i allmänhet enligt kommitténs förslag allenast rätt att vidtaga förebyggande
åtgärder samt att utreda ärendet och hos ungdomsrådet hemställa om
barnets omhändertagande för skyddsuppfostran. De föreslagna bestäm
melserna om ungdomsråd hava emellertid, såsom förut anförts, utgått ur
förslaget. Även vad beträffar barn över* 15 år anser jag beslutanderätt i
fråga om deras omhändertagande kunna anförtros alla barnavårdsnämnder,
under villkor, att vissa garantier skapas till skydd för de ungas frihet.
Sålunda föreslås i denna § samma bestämmelser beträffande barns över
15 år yttranderätt och personliga inställelse, som beträffande föräldrarnas.
Vidare må erinras om den garanti, som ligger i länsstyrelsens pröv
ningsrätt, då underställning äger rum, samt om bestämmelsen att veder
börande konsulent skall yttra sig i ärendet hos länsstyrelsen (26 § 1 mom.).
Utom nyssnämnda särskilda föreskrift om hörande av barn över 15 år,
är den föreslagna proceduren alldeles densamma, vare sig det gäller barn
av nämnda ålder eller yngre barn. Att detta ur praktisk synpunkt inne
bär eu fördel synes uppenbart.
(K. 50 § 3 mom., 51 §, 54 § 2 inom., M. s. 201—204, 207, Y. 305,
314, 315, vl. 8 § 3 — 5 mom.)
25 §.
Underställ
ning m. m.
126
Kungl. Maj:ts proposition nr 150.
Delgivning och
underställning
(1 och 2 mom.).
1 och 2 mom. av förevarande § innehålla bestämmelser om delgivning
av barnavårdsnämndens beslut om barns omhändertagande för skydds-
uppfostran samt om sådant besluts underställande. De motsvara före
skrifterna i kommittéförslagets 50 § 3 mom. andra stycket samt 51 §
1 och 2 mom. ävensom 8 § 3 och 4 mom. i gällande lag. Följande av
vikelser från kommitténs förslag hava vidtagits: 1) I sammanhang med
att bestämmelserna om ungdomsråd utgått ur förslaget, hava alla barna
vårdsnämnder likställts i fråga om skyldighet att avfordra föräldrarna för
klaring, huruvida de samtycka till beslutets verkställande (1 mom.).
2) Föreskrift har meddelats, att alla nämnders beslut skola, om föräld
rarna ej samtycka till beslutet, underställas samt att underställning skall
ske hos länsstyrelsen i stället för hos ungdomsrådet (2 mom.). 3) Stadgande
har meddelats, att i alla de fall, då underställning skall äga rum, sådan
skall verkställas inom tre veckor från beslutets fattande (2 inom.). Då
varken i gällande lag eller i kommitténs eller föreliggande förslag någon
bestämd tid är utsatt för delgivningen, kunde det, om underställningen
skulle, liksom nu gäller, ske inom viss tid från delgivningen, tänkas att
denna och i följd härav även underställningen komme att uppskjutas längre
än nödigt (jfr Y. 305). En tid av tre veckor från beslutets fattande
har ansetts tillräcklig för delgivning och underställning; kunna föräldrarna
ej anträffas, skall underställning ske inom nyssnämnda tid (2 inom.).
På grund av stadgandet i 78 § andra stycket är särskilt förordnad
förmyndare, som har vårdnaden om barnet, likställd med föräldrarna i de
hänseenden, varom förmäles i förevarande kap. Dylik förmyndare skall
sålunda avfordras förklaring, huruvida han samtycker till omhändertagandet.
Är emellertid barnet föräldralöst, och kan ej förmyndare förordnas inom
den för underställning stadgade tid, bör uppenbarligen samma förfarande
äga rum som då föräldrar icke samtycka till omhändertagandet. Under
ställning bör sålunda i dylikt fall ske.
Med hänsyn till det förhållandet, att nämnderna genom förslaget till
delas stor maktbefogenhet beträffande personer, som nästan uppnått vuxen
ålder, kunde det måhända ifrågasättas, antingen att alla beslut om om
händertagande av ungdom i åldern 15—18 år skulle underställas läns
styrelsens prövning eller ock att dylik underställning skulle ske, därest ej,,
förutom föräldrarna, även den unge, som beslutet avser, samtyckt till om
händertagandet. Jag kan dock icke tillstyrka en bestämmelse i någondera
riktningen. Då de unga av lätt förklarliga skäl sannolikt mycket sällan
skulle samtycka till beslutet, skulle en anordning av sistnämnda slag i
sak innebära detsamma som den förra anordningen, eller att alla beslut
komme att underställas. Detta skulle otvivelaktigt innebära att en betydligt
ökad arbetsbörda onödigtvis lades på länsstyrelserna, ty då nämnden och
föräldrarna äro ense om att barnet bör omhändertagas, talar sannolikheten
för att beslutet är befogat och icke kommer att av länsstyrelsen ändras.
Att föräldrar av ekonomisk beräkning söka få sitt barn omhändertaget
Kungl. Maj:ts proposition nr 160.
127
för skyddsuppfostran utan att skäl därför föreligger, kan väl med nu
varande bestämmelser angående föräldrars ersättningsskyldighet tänkas
förekomma. Men med hänsyn till att denna ersättningsskyldighet enligt
förslaget i väsentlig mån skärpes (se vid 9 kap.), kunna i framtiden
ekonomiska motiv knappast föranleda föräldrar att medverka till sitt barns
omhändertagande. En ytterligare garanti mot obehörigt omhändertagande
för skyddsuppfostran skapas vidare genom vissa bestämmelser, som jag
kommer att i det följande föreslå (s. 232), om skyldighet för vederbörande
konsulent eller skyddshemsinspektören att i fall, då beslut om skyddsuppfostran
ej varit underställt länsstyrelsens prövning, i sammanhang med gransk
ning av ansökan om statsbidrag taga del av handlingarna i ärendet till ut
rönande därav, om obehörigt omhändertagande ägt rum. Slutligen vinnes även
garanti mot missbruk dels genom att personalen på skyddshemmen får
tillfälle att bilda sig en uppfattning om de där intagna och dels genom
förslagets i jämförelse med nu gällande förhållanden väsentligt utvidgade
anordningar beträffande statsinspektion över barnavården.
3 mom. i 25 § skiljer sig från nu gällande bestämmelse (vl. 8 § 5 mom.)
därutinnan, att omedelbar verkställighet av barnavårdsnämnds beslut om
omhändertagande enligt förslaget endast får ske under viss förutsättning,
nämligen att verkställigheten icke kan utan våda uppskjutas. Kommittén
hade i detta hänseende såsom förutsättning uppställt, att uppskov med
verkställigheten icke kunde ske utan »fara för barnets väl». I anslutning
till vissa yttranden (Y. 314, 315) har jag emellertid ansett, att hänsyn
även borde tagas till barnets omgivning (t. ex. då barn utövar ett för-
därvbringande inflytande på andra barn eller genom benägenhet att an
lägga eld är att anse såsom samliällsfarligt). En formulering, som otvetydigt
inbegriper även dylika fall, har därför synts mig vara att föredraga.
(K. 52—56 §§, M. s. 204—208, Y. 209, 316, vl. 9 § 1 mom.)
1 mom. i denna §, som innehåller föreskrifter om förfarandet hos
länsstyrelsen, överensstämmer i stort sett med de av kommittén beträf
fande handläggningen hos ungdomsrådet föreslagna bestämmelserna; i fråga
om föräldrarnas yttranderätt samt deras och barnets hörande hava samma
regler föreslagits som i 24 § 2 mom. Kommitténs förslag, att barnavårds
nämnden skall äga att genom därtill utsedd person närvara vid förhör i
högre instans samt beredas tillfälle att bemöta föräldrarnas eller barnets
yttranden, har i föreliggande förslag upptagits. För vinnande av garanti,
att barnavårdskonsulentens sakkunskap tages i anspråk vid ärendets pröv
ning — något som, med hänsyn till att kommittéförslagets bestämmelser
om dessa ärendens prövning av speciellt sakkunniga ungdomsråd uteslutits,
är av stor betydelse — har jag föreslagit bestämmelse om att yttrande
i ärendet bör inhämtas av barnavårdskonsulenten. Det är att förvänta,
att barnavårdsnämnderna skola i tveksamma fall på ett förberedande
stadium rådgöra med barnavårdskonsulenten i ärendet, vilket säkerligen
skall kunna bliva av betydelse för en rätt tillämpning av lagen. Ett
Verkställighet
(3 mom.).
26
§.
Förfarandet
hos läns
styrelsen.
Föräldrarnas
hörande
(l mom.).
128
Kungl. Maj-.ts proposition nr 150.
Vittnesförhör
(2 mom.).
Förebyggande
åtgärder
(3 mom.).
Delgivning av
länsstyrelsens
beslut
(4 mom.).
27
§■
Åldersgräns
för verk
ställighet av
beslut om
sky dd
supp
fostran.
av Norrbottens läns landsting framfört förslag (Y. 209), att länsstyrelsen
skulle vid prövning av frågor om omhändertagande för skyddsuppfostran
hava att såsom rådgivare inkalla två eller flera ledamöter av en nämnd,
som landstinget hade att för ändamålet utse bland för barn och ungdoms
vård intresserade personer i residensstaden eller dess omedelbara närhet,
anser jag visserligen innebära ett intressant uppslag men dock av praktiska
hänsyn svårligen kunna förverkligas.
2 mom. av 26 §, som handlar om vittnesförhör i ärende angående
omhändertagande för skyddsuppfostran, överensstämmer i huvudsak med
kommittéförslagets 52 § 2 mom., 53 § och 55 § 2 mom. (se Y. 316),
men saknar motsvarighet i gällande lag. Liknande bestämmelser finnas
i lagen om behandling av alkoholister 7 § och fattigvårdslagen 75 §.
I likhet med vad som stadgats i en del andra fall, såsom beträffande
förhör enligt nyssnämnda båda lagar, torde föreskrift böra meddelas, att
ersättning för inställelse vid förhöret åt vittnen och upplysningsvis hörda
personer skall bestridas av statsmedel. Förslag härom torde komma att
framläggas av chefen för justitiedepartementet.
I 3 mom. av 52 § i kommitténs förslag hade kommittén föreslagit,
att då nämnden förordnat om omedelbar verkställighet av beslut om
barns omhändertagande för skyddsuppfostran, ungdomsrådet skulle äga
förordna, att verkställighet ej finge äga rum eller att den skulle återgå,
om den redan skett. Då dylik rätt otvivelaktigt tillkommer länsstyrelsen
även utan att uttrycklig bestämmelse därom införes i lagen, har jag ansett
sådan bestämmelse icke vara erforderlig.
Genom 3 mom. i 26 § av föreliggande förslag har länsstyrelsen er
hållit samma rätt, som enligt kommittéförslagets 55 § 3 mom. (dock en
dast beträffande barn över 15 år) tillkom ungdomsrådet, att i händelse
omhändertagande för skyddsuppfostran anses icke böra ske, ålägga barna
vårdsnämnden att vidtaga annan lämplig åtgärd till åstadkommande av
rättelse; enligt kommittéförslaget skulle ungdomsrådet vidare äga självt
meddela barnet varning, men någon motsvarighet till denna bestämmelse
har ansetts icke lämpligen böra här upptagas.
4 mom. av 26 § innehåller eu motsvarighet till föreskrifterna i kom
mittéförslagets 52 § 4 mom. och 55 § 4 mom.; delgivning med barnet
har icke i något fall ansetts vara erforderlig.
(K. 57 §, M. s. 208—209, vl. 12 § 1 mom.)
Enligt kommitténs förslag stadgades i allmänhet samma åldersgräns för
barnavårdsnämndens ingripande som för verkställighet av nämndens beslut
om omhändertagande; allenast beträffande barn, som omhändertagits jämlikt
46 § 1 mom. c), stadgades, att verkställighet ej finge ske efter det barnet
fyllt 16 år, ehuru åldersgränsen för ingripande föreslagits till 15 år.
I förevarande § har föreslagits samma åldersgränser för verkställighet
som för nämndens rätt att ingripa. Beslut om omhändertagande av miss
handlade, vanvårdade eller eljest för kroppslig fara utsatta barn liksom
Kungl. Maj-.ts proposition nr 150.
129
av barn, som äro i fara att bliva vanartade, (22 § a) och b)) skall
sålunda bringas till verkställighet, innan barnet fyllt 16 år; beslut om
vanartade barns omhändertagande skall bringas till verkställighet, innan
barnet fyllt 18 år. Skulle barnet uppnå åldersgränsen 16 respektive 18 år,
medan ärendet är beroende på länsstyrelsens prövning, lärer fastställelse
å beslutet ej kunna meddelas, så framt ej omständigheterna varit sådana,
att barnavårdsnämnden med stöd av 25 § 3 mom. förordnat om omedel
bar verkställighet; i sådant fall har ju beslutet redan bringats till verk
ställighet, och den omständigheten, att länsstyrelsen först efter det den
stadgade åldersgränsen uppnåtts, hinner pröva ärendet, kan uppenbarligen
ej föranleda, att verkställigheten skall återgå.
(K. 64 §, M. s. 215, 216.)
Enligt föreliggande förslag liksom enligt gällande lag är varje kom
muns barnavårdsnämnd pliktig att ingripa mot missförhållande i fråga om
barn, som vistas inom kommunen (föreliggande förslag 2 §, vl. 2 §), oav
sett om barnen där hava hemortsrätt, där äro mantals- eller kyrkoskrivna-
Hemsändning av barn, som omhändertagits för skyddsuppfostran, med-
gives ej enligt gällande lag och kommittéförslaget (K. 102 § 1 mom.).
Såsom vid 62 § i föreliggande förslag kommer att närmare beröras, har i
detsamma något förbud mot hemsändning av dylikt barn ej stadgats för det
fall, att vistelsekommunens och hemortskommunens barnavårdsnämnder äro
ense om hemsändningen. Någon rätt för endera kommunen att mot den
andras bestridande påfordra hemsändning har däremot ej förordats. Emellertid
inträffar det i storstäderna ofta, att barn från grannkommunerna under till
fälligt uppehåll i städerna göra sig skyldiga till bettleri eller annan van
art. Då uppfostran av dylika barn i alla de fall, då överenskommelse
om hemsändning ej kunde uppnås, skulle för städerna bliva alltför be
tungande, har i förevarande §, i huvudsaklig överensstämmelse med kom
mittéförslagets 64 §, stadgats, att dylika barn skola av barnavårdsnämnden
i den kommun, där de gjort sig skyldiga till vanart, kunna överlämnas till
hemkommunen. Beträdes barnet ånyo i den främmande kommunen med
vanart, bör barnavårdsnämnden därstädes äga anmäla förhållandet hos veder
börande länsstyrelse, d. v. s. den länsstyrelse, under vilken den försumliga
barnavårdsnämnden lyder; och äger länsstyrelsen förfara i enlighet med
81 § 2 mom. Med hänsyn särskilt till att stadgandet omfattar barn även i
åldern 15—18 år, har det befunnits lämpligt att göra en viss ändring i
kommitténs förslag i syfte att den, som beträtts med vanart, må kunna, då
omständigheterna därtill föranleda, överlämnas till annan kommun än den,
där föräldrarna vistas, nämligen till den kommun, där barnet kan sägas
hava sin egentliga vistelseort.
Omhändertagande för samhällsvård.
I det föregående (s. 61 ff.) hava utförligt angivits skälen för över
förande från fattigvårdsstyrelsen till barnavårdsnämnden av verksamheten
Bihang till riksdagens protokoll 1924. 1 saml. 112 haft. (Nr 150.) 1972
23
9
28 §.
Barn, som
under till
fälligt uppe
håll i främ
mande kom
mun beträdes
med vanart.
130
Kungl. Maj:ts proposition nr 1Ö0.
29 §.
Omhänder
tagande för
samhällsvård.
Samhällsvård
till skillnad
mot skydds-
uppfostran.
Nödställda
barn i för
äldrahemmet
1 mom.).
beträffande de helt omhändertagna fattiga barnen. Jämväl hava (s. 55)
meddelats en del statistiska uppgifter till beräknande av huru många barn,
som på detta sätt skulle komma att överföras till barnavårdsnämnden.
Och slutligen har (s. 113) angivits, att den ifrågavarande verksamheten
ansetts böra erhålla en särskild beteckning, i vilket hänseende föreslagits
ordet »samhällsvård ».
(K. 35—38 §§, M. s. 69, 167 — 172, 174, Y. 10, 49, 66 s. 45, 88,
101 s. 69, 102 s. 76, 271—280.)
Såsom förut (s. 111) anförts, hava mot avfattningen av 6 och 7 kap. i
kommitténs förslag gjorts vissa formella anmärkningar. Man har (Y. 101
s. 69, 102 s. 76, 271, 272) framhållit, att gränsen mellan 6 och 7 kap.
vore oklar och att det ej angåves, att villkor för omhändertagande enligt
6 kap. vore, att föräldrarna ej motsatte sig sådan åtgärd. Yad sålunda
anförts torde icke sakna fog. Åt föreliggande förslags 29 §, som inne
håller förutsättningarna för omhändertagande för samhällsvård och mot
svarar kommittéförslagets 35—38 §§, har därför givits en avfattning, som
är avsedd att så skarpt som möjligt skilja bestämmelserna i fråga från
stadgandena rörande förutsättningarna för skjddsuppfostran (22 §) och bl. a.
framhålla, att samhällsvård ej skall beredas barn utan föräldrarnas med
givande.
Enligt förslaget gäller i avseende å barns omhändertagande för sam
hällsvård en åldersgräns av 16 år, d. v. s. samma gräns som för obliga
torisk fattigvård på grund av minderårighet enligt fattigvårdslagen. En
höjning av denna gräns har icke varit ifrågasatt.
Då genom bestämmelserna i 29 § en överflyttning äger rum till barna
vårdsnämnden av uppgifter, som för närvarande ankomma på fattigvårds-
styrelsen, bör ett härav föranlett tillägg göras till 1 § fattigvårdslagen, en
fråga, vartill jag återkommer i det följande (s. 246).
I 1 mom. av 29 § har behandlats det fall, då barns förhållanden i
föräldrahemmet äro sådana, att samhällsvård bör ifrågakomma. Härom
handlar 36 § av kommittéförslaget. Detta fall har i föreliggande förslag
behandlats först såsom stående närmast de fall, då skyddsuppfostran kan
komma till stånd.
I vissa av de avgivna yttrandena (Y. 10, 49, 66 s. 45, 102 s. 76,
271, 272, 276, 277) hava erinringar framställts mot den av kommittén
i dess 36 § uppställda förutsättningen för samhällsvård, nämligen att barnet
i föräldrahemmet icke erhåller »tillfredsställande vård och uppfostran».
Man har gjort gällande, att det icke vore möjligt för barnavårdsnämnden
att omhändertaga alla de säkerligen mycket talrika barn, åt vilka för
äldrarna ej kunde bereda dylik vård och uppfostran, varjämte gränsen
mellan detta stadgande och bestämmelsen i kommittéförslagets 46 § 1
mom. a) vore oklar.
Enligt min tanke gäller det här att giva uttryck åt, att barnavårds
nämnden har att, om föräldrarna det medgiva, i fall av behov omhän-
Kungl. Maj:ts proposition nr ISO.
131
dertaga nödställda barn. Enahanda skyldighet åligger för närvarande fattig -
vårdsstyrelsen. Något behov att på denna punkt giva barnavårdsnämnden
en vidsträcktare befogenhet, än fattigvårdsstyrelsen för närvarande har,
eller att under förevarande stadgande inbegripa någon del av vad som
faller under bestämmelserna om skyddsuppfostran, synes icke föreligga (jfr
M. s. 169). Stadgandet i fråga bör sålunda icke avse annat än vad som
för närvarande är att anse såsom fattigvårdsfall och så skarpt det låter
sig göra skiljas från bestämmelserna om omhändertagande för skyddsupp
fostran. Jag anser det sålunda böra stadgas, att om barnet i hemmet är
utsatt för nöd, utan att likväl sådant förhållande föreligger, som i 22 §
avses, barnavårdsnämnden skall, under förutsättning att föräldrarna sam
tycka därtill och att nödtillståndet icke annorledes avhjälpes, omhänder
taga barnet. Att även med en dylik avfattning tvekan någon gång kan
uppstå, huruvida skyddsuppfostran eller samhällsvård bör beredas, har jag
ovan (s. 113) antytt; höggradig nöd kan stundom vara att anse såsom
vanvård. I dessa fall ankommer det på myndigheterna att avgöra, om
nöden är sådan, att allvarlig vanvård eller annan fara till liv eller hälsa
kan anses föreligga och barnet sålunda må, även mot föräldrarnas vilja,
omhändertagas av barnavårdsnämnden.
Stadgandet i 2 mom., som i huvudsak överensstämmer med kommitté
förslagets 37 §, avser att bereda sjuka barn sådan vård, som för när
varande (så länge fattigvårdsstyrelsen har befattning med de helt om
händertagna fattiga barnen) tillkommer dem enligt 35 § fattigvårdslagen.
Då föräldrarna av ekonomiska skäl äro oförmögna att bereda barnen dylik
vård, skall barnavårdsnämnden gå i författning härom. Stadgandet är så
ledes en konsekvens av förslagets ståndpunkt, att samhällsvård skall be
redas genom barnavårdsnämndens försorg. Vad angår en på denna punkt
gjord detalj erinran (Y. 278) kan jag inskränka mig till att hänvisa till
18 § tredje stycket (kommittéförslagets 33 § tredje stycket).
Enligt 3 mom. (motsvarande 35 § i kommitténs förslag) har barna
vårdsnämnden att taga den befattning med övergivna och föräldralösa barn,
som för närvarande ankommer på fattigvårdsstyrelsen. Liksom enligt
fattigvårdslagen bör ett ingripande från det allmännas sida äga rum allenast
där vårdbehovet icke annorledes avhjälpes.
Då den i andra stycket av kommittéförslagets 35 § meddelade, prin
cipiellt särdeles betydelsefulla föreskriften om den vård och uppfostran,
som skall komma omhändertaget barn till del, bör erhålla en vidsträcktare
giltighet än den fått genom sin placering i nämnda §, har den ansetts
böra erhålla sin plats i början av nästföljande kapitel (32 §).
I detta mom. har, av förut (s. 113) anförda skäl, åt den vård, som
skall beredas barn, vilka omhändertagits enligt förevarande §, givits be
teckningen samhällsvård, varjämte hänvisats till i nästföljande kapitel i
avseende å denna vård meddelade närmare bestämmelser.
Sjuka barn
(2 inom.).
Värnlösa barn
(3 mom.).
Begroppot
samhällsvård
(4 inom.).
132
Anmälan från
barnavårds
nämnden till
annan myn
dighet.
30
§.
31 §■
Vidtagande av
åtgärd i
brådskande
fall.
Särskilda föreskrifter.
Under denna rubrik liava sammanförts vissa bestämmelser, som äga
sammanhang med de i det föregående meddelade stadgandena angående
omhändertagande för skyddsuppfostran och för samhällsvård.
(K. 66 §, M. s. 21?', Y. 322.)
Förevarande § avser att giva en erinran om att i vissa fall jämsides
med eller i stället för åtgärd enligt barnavårdslagen anmälan bör av barna
vårdsnämnden göras hos annan, behörig myndighet. Sålunda kan anmälan
böra göras: hos nykterhetsnämnd, då dess ingripande är påkallat jämlikt
lagen om behandling av alkoholister 1 §; hos polismyndighet, då förut
sättning föreligger för ingripande enligt lösdrivarlagen 1 § eller enligt
strafflagen; hos domstol, då förutsättning föreligger antingen för över
flyttande av vårdnaden över barn (lagen om barn i äktenskap 8 §, lagen
om barn utom äktenskap 2 §), för hävande av adoption (lagen om adop
tion 20 §) eller för förklarande, att barn saknar äktenskaplig börd (lagen
om äktenskaplig börd 5 §); hos tjänsteläkare eller hälsovårdsnämnd, då
förutsättning föreligger för intagande å sinnessjukanstalt (sinnessjukstad
gan § 27) eller för vidtagande av åtgärd mot smittofara (lagen angående
vissa åtgärder mot utbredning av könssjukdomar, epidemilagen, lagen an
gående åtgärder mot utbredning av lungsot).
I kommitténs motsvarande stadgande (66 §) gjordes anmälan till annan
myndighet beroende av att densamma påkallades för avhjälpande av miss
förhållande enligt 46 § i kommitténs förslag, d. v. s. sådant missför
hållande, som kunde föranleda skyddsuppfostran. Då emellertid anmälan
till annan myndighet kan vara av behovet påkallad även i sådant fall,
som avses i, 29 § 1 mom. av föreliggande förslag, har kommittéförslaget
undergått härav föranledd ändring. Det har även synts mig Lämpligt att
giva nämnden anvisning att i fall av behov göra anmälan till tjänste
läkare eller hälsovårdsnämnd beträffande sinnessjukdom hos någon, som
vistas i hemmet eller beträffande smittofara, för vilken barnet där utsättes;
ett tillägg i sådant syfte har därför gjorts till kommitténs förslag, som
även i övrigt underkastats vissa smärre ändringar för vinnande av närmare
överensstämmelse med de författningsbestämmelser, enligt vilka de myn
digheter, som mottaga anmälan, hava att ingripa.
(K. 34 §, M. s. 164, 165, Y. 270, fvl. 24 §, fbl. 12 § 3 mom.)
Genom stadgandet i 25 § 3 mom. har barnavårdsnämnden berättigats
att, även om föräldrarna ej samtycka till barnets omhändertagande, för
skyddsuppfostran, omedelbart bringa beslutet till verkställighet utan att
avvakta resultatet av länsstyrelsens prövning. Fall kunna emellertid före
komma, då behovet av omhändertagande vare sig för skyddsuppfostran
eller samhällsvård kan befinnas vara så trängande, att ej ens nämndens
beslut kan utan olägenhet inväntas. I sådana fall måste ordföranden äga
rätt att ingripa och omhändertaga barnet i avbidan på nämndens beslut.
I större kommuner kan det emellertid vara påkallat, att även annan leda-
Kungl, Maj:ts proposition nr 150.
Kungl. Maj:ts proposition nr 150.
133
mot av nämnden eller tjänsteman lios densamma tilldelas enahanda befo
genhet beträffande omhändertagande för samhällsvård. I sådant fall bör
emellertid kommunen lämna medgivande därtill. För tryggande av för
äldrarnas och barnets rätt, när fråga är om skyddsuppfostran, synes det
vara nödigt föreskriva, att då ordföranden, utan att föräldrarna samtyckt
därtill, omhändertagit barnet, nämnden omedelbart skall sammankallas för
att fatta definitivt beslut i ärendet.
Förevarande § är avfattad i enlighet med nu angivna grunder. I kom
mitténs 34 § hade föreslagits delvis olika bestämmelser för omhänderta
gande för skyddsuppfostran och för samhällsvård, vilken olikhet (jfr Y. 270)
knappast synts mig motiverad; allenast för det fall, att föräldrarna ej sam
tyckt till omhändertagande för skyddsuppfostran, har det ur rättssäkerhetens
synpunkt synts mig nödigt att giva en särskild bestämmelse om nämndens
omedelbara sammankallande. Lika med kommittén har jag funnit anför
troende av ifrågavarande befogenhet åt annan än ordföranden icke böra
medgivas, då fråga är om omhändertagande för skyddsuppfostran. I övrigt
kunna enligt min mening enahanda regler gälla för omhändertagande för
skyddsuppfostran och för samhällsvård. Av den omständigheten att, enligt
den av mig valda avfattningen, i båda fallen omhändertagandet sker »i
avbidan på nämndens beslut», följer, att ärendets definitiva avgörande skall
äga rum vid nämndens näst därefter infallande sammanträde. I avvaktan
härpå har den, som verkställt omhändertagandet, att anbringa barnet på
sätt, som befinnes lämpligt. Något uttryckligt stadgande härom torde dock
icke vara erforderligt (jfr K. 34 § 2 st).
Den omständigheten, att bestämmelse om barnavårdsreglemente icke upp
tagits i föreliggande förslag, föranleder uppenbarligen, att anförtroende åt
annan än ordföranden av befogenhet att tills vidare omhändertaga barn för
samhällsvård icke kan, såsom i kommittéförslaget skett, göras beroende
av att sådant föreskrivits i dylikt reglemente; i stället har såsom villkor
härför uppställts, att kommunen lämnat sitt medgivande.
Då kommittéförslagets 34 § erhållit sin plats i det kapitel, som hand
lade »om barnavårdsnämndens allmänna tillsyn över barns vård samt om
anmälan och undersökning m. m.», blev nämnda § direkt tillämplig även
1 avseende å omhändertagande av vanvårdat fosterbarn, vilket däremot icke
är fallet i fråga om motsvarande bestämmelse i nu föreliggande förslag.
Då det emellertid är av stor vikt att möjlighet finnes till omedelbart om
händertagande även av fosterbarn, hava i 55 § tredje stycket och 59 §
2 mom. tredje stycket beträffande behandling av ärende rörande omhänder
tagande av fosterbarn gjorts hänvisningar till nu förevarande stadgande.
Även i några andra fall har det ansetts nödigt att liimna ordföranden
(iller annan ledamot rätt att vidtaga åtgärd utan att avvakta nämndens
sammanträde (se 47 § 1 inom., 49 § 2 mom. och 88 §).
134
Kungl. Maj:ts proposition nr 150.
4 KAP.
32 §.
Barnets rätt
till vård och
uppfostran.
Om behandlingen av omhändertagna barn.
I det föregående har behandlats barnavårdsnämndens omhändertagande
av barn för skyddsuppfostran (jämlikt 22 och 24 §§) och för samhällsvård
(jämlikt 29 §). Här nedan (s. 186) kommer jag att beröra ännu ett fall,
då barnavårdsnämnden har att omhändertaga barn, nämligen då fosterbarn
är i behov av omedelbart omhändertagande (55 och 59 §§). Det ligger i
sakens natur, att behandlingen av barn, tillhörande dessa tre kategorier, ofta
bör vara alldeles likartad, vare sig barnet i föräldrahemmet utsatts för nöd
och därför med föräldrarnas goda minne omhändertagits (29 § 1 mom.),
eller barnet i föräldrahemmet så vanvårdats, att samhället är berättigat
att även mot föräldrarnas vilja omhändertaga detsamma (22 § a), eller
barnet ej kan utan allvarlig våda kvarbliva i fosterhemmet eller barnhemmet
och därför måste omedelbart omhändertagas av nämnden (55 och 59 §§).
Endast för vanartade barn kräves i vissa fall en annan sorts behandling.
Det har därför befunnits ändamålsenligt att, i olikhet mot vad i kommitté
förslaget skett, sammanföra bestämmelserna om de omhändertagna barnens
behandling i ett gemensamt kapitel.
På detta sätt har det varit möjligt att koncentrera lagtexten, undvika
hänvisningar från en paragraf till en annan samt vinna ökad överskådlig
het. Eu enligt min mening ur principiell synpunkt viktig fördel med
denna ändring är även, att grunden för omhändertagandet ej framhävts
såsom det för behandlingssättet i främsta rummet avgörande. Det i gör
ligaste mån individuella behandlingsätt, som här liksom på en del andra
områden bör eftersträvas, förutsätter nämligen, att hänsyn i främsta rum
met tages till barnets fysiska, moraliska och intellektuella egenskaper och
utveckling, varjämte vårdtidens sannolika längd med nödvändighet bör
spela en avgörande roll vid valet av vårdform (jfr Y. 273). Även sådana
omständigheter som barnets familjeförhållanden samt fördelen eller vådan
av att sambandet med föräldrar och syskon bibehålies böra vid detta val
komma i betraktande.
(K. 35 § 2 st., 36 § 1 st., 91 § 2 st., M. s. 167, 297, Y. 274, fvl.
1 § 2 st.)
Enligt fattigvårdslagen är minderårig understödstagare tillförsäkrad det
underhåll och den vård, som äro erforderliga, ävensom uppfostran. Kom
mittén har med viss ändring givit uttryck åt samma sak i 35 och 36 §§,
därvid emellertid stadgandet kommit att bliva begränsat till barn, som om
händertagas för samhällsvård (enligt föreliggande förslags terminologi).
Då emellertid enahanda rätt bör tillkomma alla av barnavårdsnämnden
omhändertagna barn, och stadgandet är av stor principiell betydelse, har
detsamma ansetts böra erhålla sin plats i början av förevarande kapitel.
I anslutning till en länsstyrelses uttalande (Y. 274) har en mindre jämk
ning vidtagits.
Kungl. Maj:ts proposition nr 150.
135
Tillfällig vård av barn.
(K. 40 § 2 st., M. s. 179, 222, Y. 273, fri. 32 § 5 st.)
Den tillfälliga vården av barn bar berörts i kommittéförslagets 40 §
2 st., där det stadgats, att barn över två år må intagas å fattigvårds-
anstalt allenast för tillfällig vård. Ett liknande stadgande finnes i 32 §
5 st. fattigvårdslagen.
Det bär ansetts lämpligt att i förevarande kap. frambära fördelen av att
barn i vissa fall intagas i upptagningbem, varmed enligt förslagets 39 §
förstås anstalt för tillfällig vård och för observation av barn eller för
vård av späda barn och deras mödrar. Intagande i upptagningshem av
förra slaget bör i främsta rummet ifrågakomma, då beslut ej kan omedel
bart fattas angående den vårdform, som bäst lämpar sig för barnet. Men
även i fall, då vårdtiden sannolikt blir av kort varaktighet (t. ex. under
den tid, modern genomgår en operation) kan det vara fördelaktigt att in
taga barnet i sådant hem, ehuru, såsom i ett yttrande (Y. 273) fram
hållits, en tillfällig utackordering stundom kan vara att föredraga såväl
med hänsyn till barnet som av ekonomiska skäl.
För större kommuner lärer det i allmänhet vara oundgängligt att hava
upptagningshem eller att disponera platser å dylikt. Något åläggande för
kommunerna i sådant hänseende torde dock icke böra ifrågasättas. (Se
härom vid 5 kap.) Finnes ej upptagningshem att tillgå, bör därför till
fällig vård beredas å kommunens fattigvårdsanstalt. I överensstämmelse
med stadgandet i 32 § fattigvårdslagen bär emellertid meddelats föreskrift
1 syfte att förhindra, att barn över två år varaktigt vårdas å dylik an
stalt. Vikten härav framhölls starkt i förarbetena till fattigvårdslagen, och
olämpligheten av barns uppväxande i fattigvårdsanstalt torde numera, så
som kommittén framhållit (M. s. 179), vara allmänt erkänd. I detta sam
manhang vill jag uttala en förhoppning, att upptagningshem i större antal
inom icke alltför avlägsen framtid skola komma till stånd. (Se vidare
vid 39 §.)
Icke vanartade barns behandling.
(K. 39, 40 §§, 58 § 1 mom., 91 § 2 st., M. s. 175—179, 209, 297,
Y. 281—283, 319, fvl. 29—31 §§, vl. 11 § 1 och 2 mom.)
I förevarande § meddelas bestämmelser om behandling av omhänder
tagna barn, som avses i 22 § a) eller b), 29, 55 eller 59 §. För dessa
barn stadgades i kommittéförslaget, i överensstämmelse med gällande lags
föreskrifter om behandling av sedligt försummade barn (vl. 1 1 § 1 och
2 mom.), i främsta rummet utackordering i enskilt hem och först i andra
rummet intagning i barnhem. Från vissa håll, bl. a. av medicinalstyrelsen
(Y. 281, 282), har emellertid framhållits, att i åtskilliga fall vistelse å
barnhem kan vara att föredraga. Omständigheter, som härvidlag särskilt
påpekats, äro kroppslig eller andlig brist eller svaghet hos barnet, möjlig
het till yrkesutbildning, som inom barn- eller skolhem kan stå till buds,
Upptagnings
hem.
33
§.
34 §.
Enskilt hem
barnhem.
136
Kungl. Maj:ts proposition nr 150.
och slutligen möjligheten att i ett barnhem sammanhålla en syskonskara,
som eljest bleve splittrad. Den sista omständigheten har i Danmark an
setts så beaktansvärd, att den i den nya vergerådslagen uttryckligen fram
hållits såsom en av de omständigheter, vilka böra föranleda, att barnhem
anlitas i stället för enskilt hem.
Enskilt hem.
(1 mom.)
Barnhem.
(2 mom.)
För det stora flertalet barn torde emellertid ^ackordering i enskilt hem
utgöra det lämpligaste behandlingssättet, det som bäst rustar dem att
sedermera reda sig på egen hand. Jag har därför funnit mig böra bi
träda kommitténs uppfattning, att omhändertaget barn, som icke är van-
artat, bör utackorderas i enskilt hem, men härvid föreslagit tillägget »där
ej särskilda omständigheter annat föranleda».
1 momentets andra stycke överensstämmer fullständigt med kommitté
förslagets 39 § andra stycket. Från ett håll (Y. 283) har yrkats, att ett
uttryckligt stadgande skulle i lagen införas till förekommande av att barn
utackorderades i hem, där de utsattes för tuberkulossmitta; en anvisning
för nämnden att beakta även den hygieniska sidan torde emellertid ligga
innesluten i föreskriften om undersökning på förhand av fosterhemmets
lämplighet. Ej heller anser jag mig kunna tillstyrka ett framställt förslag
(Y. 319) om obligatorisk läkarundersökning av varje för skyddsuppfostran
omhändertaget barn. En dylik bestämmelse skulle i mänga kommuner i
praktiken stöta på stora vanskligheter och lärer icke heller vara av behovet
oundgängligen påkallad. Jag anser det därför böra överlåtas åt nämndens
eget omdöme, om läkarundersökning bör äga rum. Föreskrift om dylik
undersökning är intagen i 18 §.
Sedan i 1 mom. angivits, att omhändertaget barn bör i regel över
lämnas till enskilt hem, har i förevarande mom. utsagts, att då särskilda
omständigheter föranleda, att barnet ej lämpligen bör vårdas i enskilt hem,
eller då sådant ej finnes att tillgå, barnet bör överlämnas till barnhem.
Några av nämnda särskilda omständigheter hava i det föregående (s. 134)
angivits.
Någon obligatorisk föreskrift om att varje kommun skall hava barnhem
har ej ansetts böra meddelas (se vidare vid 5 kap.). Finnes ej kommu
nalt barnhem, har barnavårdsnämnden att, då omhändertaget barn behöver
vård å barnhem, vidtaga åtgärd för att bereda barnet plats å annan till
hörigt barnhem. Endast barn under två års ålder bör få vårdas å fattig-
vårdsanstalt. Stadgande härom har intagits i förevarande mom. (jfr fvl.
32 §). Jämlikt 33 § må dock tillfällig vård å dylik anstalt beredas även
barn över två års ålder.
Nämnden skall Enligt 30 § fattigvårdslagen bör fattigvårdsstyrelsen vaka över att de,
barnets^ård som mo^agit barn till vård, fullgöra sina skyldigheter. Ett liknande stad-
och utveckling, gande har av kommittén föreslagits i 39 § 3 st. Med hänsyn särskilt
(.5 mom.) till att här är fråga icke blott om barn, vilka omhändertagits för sam-
hällsvård, utan även om sådana, som omhändertagits för skyddsuppfostran,
lärer det vara av vikt, att nämnden ägnar uppmärksamhet icke endast åt
Kungl. Majds proposition nr 150.
137
den vård och uppfostran, som barnet erhåller i fosterhemmet eller barn
hemmet, utan även åt barnets utveckling. Det kan nämligen stundom
inträffa att, ehuru fosterhemmet eller barnhemmet gör vad på det an
kommer för barnets uppfostran, dess utveckling eller anlag dock går i
sådan riktning, att en förflyttning påkallas. Ett framhållande av att nämn
den bör med uppmärksamhet följa barnets utveckling har därför synts
mig lämpligt. År barnet överlämnat till fosterhem eller barnhem i annan
kommun, kan i regel övervakandet av fosterhemmet och barnets utveckling
icke utföras av nämndens ordinarie krafter, utan torde särskilda ombud
böra anlitas, därest ej övervakandet anförtros åt barnavårdsnämnden i
barnets vistelsekommun (se 16 § 1 mom.). I varje fall torde, på sätt
kommittén föreslagit, anmälan böra göras hos barnavårdsnämnden i den
kommun, där barnet fostras. Om möjlighet till befrielse från denna an
mälningsplikt se 60 § 1 mom.
Såsom i den allmänna motiveringen (s. 64) anmärkts, har i fråga om
icke vanartade barns behandling reservation avgivits av tvenne ledamöter
i kommittén (M. s. 471, 472). Reservanterna hava velat bibehålla fattig
vårdens befattning med fattiga barn oförändrad och även velat åt fattig-
vårdsmyndigheterna anförtro omsorgen om de för skyddsuppfostran om
händertagna barn, som icke äro vanartade. Barnavårdsnämnden skulle
visserligen fatta beslut om själva omhändertagandet även av dessa barn
[22 § a) och b)], men sedermera skulle nämndens befattning med dem
upphöra och i stället överlåtas åt fattigvårdsmyndigheterna att svara för
deras vård och uppfostran. I den allmänna motiveringen har jag angivit
de skäl, som förmått mig att avstyrka detta förslag.
Vanartade barns behandling.
(K. 58 § 2 och 4 mom., M. s. 209, 210, Y. 319, vl. 12 och 13 §§.)
3C> §.
Under det att i fråga om icke vanartade barns behandling enskilt hem
Skyddshem
bör vara regeln och intagning i barnhem endast undantagsvis ifrågakomma, ensicnt hem
har i 1 mom. av förevarande paragraf, i överensstämmelse med gällande
lag och kommitténs förslag, såsom huvudregel uppställts, att vanartade
barn skola intagas i för sådana barns uppfostran särskilt avsedda skydds
hem, varjämte möjlighet öppnats att undantagsvis överlämna dylika barn
till enskilt hem eller barnhem. Sådant överlämnande bör dock endast
ifrågakomma, om vård i barnhem eller enskilt hem kan anses lämpligare
för barnet än uppfostran i skyddshem och våda för andra barns sedliga
utveckling icke kan befaras därigenom uppkomma. Att samma bestäm
melser angående utackorderingen, tillsynen m. m. skola gälla i fråga om
dessa till enskilt hem eller barnhem överlämnade barn som beträffande
de icke vanartade, ligger i sakens natur. En hänvisning har därför gjorts
till 34 §.
Av praktiska skid har slutligen i förevarande moment uttrycket skydds-
hcmselev upptagits såsom särskild benämning på barn, som intagits i
138
Kungl. Maj:ts proposition nr 150.
36
§■
Vård å
specialanstalt.
skyddshem. Vistas dylikt barn på grund av villkorlig utskrivning, varom
stadgas i 45 §, utanför skyddshemmet, är barnet dock att betrakta såsom
skyddshemselev, intill dess slutlig utskrivning i enlighet med 46 § äger rum.
I gällande lag har med skyddshem likställts allmän uppfostringsanstalt
(vl. 12 § 1 mom.). Anledningen härtill var, enligt vad vid lagens ut
skottsbehandling uttalades, att tillräckligt antal skyddshem vid lagens ikraft
trädande icke kunde väntas vara upprättade. Någon motsvarighet till
ifrågavarande stadgande torde nu icke vara av behovet påkallad. Endast
i visst undantagsfall, vartill jag återkommer vid 43 § 4 inom., torde
skyddshemselev böra överflyttas till allmän uppfostringsanstalt.
För närvarande gäller (vl. 13 §) att av barnavårdsnämnden omhänder
taget barn, som av nämnden överlämnats till enskilt hem eller barnhem,
må intagas i skyddshem, om dess samvaro med andra barn innebär våda
för dessas sedliga utveckling eller dylik åtgärd eljest prövas av behovet
påkallad. Ett stadgande av i huvudsak samma innebörd har influtit i
kommittéförslagets 58 § 4 mom. och föreliggande förslags 35 § 2 mom.
Beträffande det fall, att för samhällsvård omhändertaget barn blir van
arta!, se 47 § 2 mom.
Specialvård för sjuka och abnorma barn.
(K. 37, 41 §§, 58 § 3 mom., M. s. 171 —173, 180, 210, Y. 278,
279, fvl. 35 §.)
Förevarande paragraf är tillämplig å alla omhändertagna barn, vanartade
och icke vanartade, sådana som omhändertagits för samhällsvård och
skyddsuppfostran. Påkallar barnets sjukdom eller abnormitet särskild vård,
skall sådan beredas å särskild anstalt eller, om detta icke erfordras eller
kan ske, annorstädes, t. ex. i enskilt hem. Det är här i främsta rummet
fråga om blinda, dövstumma, sinnesslöa, fallandesjuka, sinnessjuka, tuber-
kulösa eller av annan kronisk sjukdom lidande och vanföra. Kommittén
har (M. s. 180) redogjort för de möjligheter till anstaltsvård, som före
ligga. Numera finnas, utom de av kommittén omnämnda anstalterna, även
statens uppfostringsanstalter för sinnesslöa.
År omhändertaget barn icke blott sjukt utan därjämte så vanartat, att
det ej kan vårdas bland andra sjuka, utan måste intagas i skyddshem,
skall erforderlig vård beredas det i enlighet med stadgandet i 43 § 3 mom.
Kommittén har (M. s. 173 och 223) framhållit önskvärdheten av'att
en anstalt för medicinsk specialundersökning av barn komme till stånd
samt antytt möjligheten, att detta kunde ske i samband med allmänna
barnhusets i Stockholm verksamhet. I ett på Kungl. Maj:ts prövning
beroende förslag till omorganisation av barnhuset ingår även anordnande
av en avdelning för sådant ändamål.
Vissa uppfostringsåtgärder m. m.
Under denna rubrik hava sammanförts en del bestämmelser angående
barnavårdsnämnds och skyddshemsstyrelses befogenheter och skyldigheter
Kung!. Maj:ts proposition nr 150.
139
beträffande omhändertagna barn m. m. Det har ansetts ändamålsenligt att
samla dessa bestämmelser i det kapitel, som rör behandlingen av sådana
barn. I kommittéförslaget voro motsvarande stadganden spridda i 6, 7
och 9 kap.
(K. 42 § 1 mom., 43 §, 59 § 1 inom., 60 §, 75 § 5 inom., M. s. 37 §.
86—88, 180. 211, 212, 262, Y. 284—287, fvl. 77 §, vl. 15 § 6 Uppsikt över
.
’
„„
.
omhänder-
mom., lagen om barn i aktenskap 4 och 12 §£?, lagen om barn utom tågna barn
äktenskap 2 §.)
m-
Lika med kommittén (M. s. 87) anser jag, att bestämmelser om måls-
mansrätt över omhändertagna barn icke böra intagas i barnavårdslagen
samt att det i fattigvårdslagen 7 7 § förekommande stadgandet om måls-
mansrätt bör utgå ur sistnämnda lag (se s. 249). Jag ansluter mig även
till kommitténs uppfattning, att uttrycket »uppsikt» bör komma till an
vändning för att beteckna barnavårdsmyndighetens ställning till omhänder
taget barn. Detta är så mycket naturligare som samma uttryck i lagen
om barn i äktenskap användes beträffande föräldrars förhållande till dy
lika barn och barnets omhändertagande av det allmänna faktiskt medför,
att föräldrarnas myndighet över barnet i viss omfattning vilar.
Vad angår skyddshemselev, bör uppsikten tillkomma skyddshemmets före-
Skyddshems-
ståndare under styrelsens överinseende. Uppsiktens omfattning och sättet eleT' (i mr,m)
för dess utövande böra angivas i skyddshemmets reglemente, som jämväl
bör innehålla bestämmelser om disciplinära åtgärder för tillrättavisande
av elev (jfr vl. 15 § 6 mom.) samt den rätt till umgänge med elev, som
tillkommer hans föräldrar. Med hänsyn till den olika karaktär, som enligt
förslaget skall tillkomma olika arter av skyddshem, låter det sig uppen
barligen icke göra att i lagen meddela detaljerade bestämmelser i nämnda
hänseenden. Att dylika bestämmelser givas i reglementet, torde icke vara
ägnat att väcka betänklighet med hänsyn till att reglementet är avsett att
fastställas av Kungl. Maj:t. Enahanda befogenhet tillkommer som bekant
Kungl. Maj:t i avseende å åtskilliga anstalter av annat slag. I nu an
givna hänseenden överensstämmer föreliggande förslag i sak med kommitté
förslaget (K. 75 § 5 mom., M. s. 212, 262). Kommittén har uppgjort
ett förslag till normalreglemente för skyddshem (se kommitténs författ-
ningsförslag s. 82), vilket, därest förevarande lagförslag antages, bör bliva
föremål för vidare granskning.
I första stycket av förevarande mom., vilket avser omhändertaget barn,
Omhändertaget
som ej är skyddshemselev, stadgas i saklig överensstämmelse med kommitté- ..ba™’,!°” ej
•’
J
700
ar skyddshems-
förslagets 42 § 1 mom. och 59 § 1 mom., att föräldrarnas rätt till upp- olev. (2
mom.)
sikt över barnet och att tukta det i och med omhändertagandet övergår
på barnavårdsnämnden eller den, åt vilken nämnden överlåter denna rätt.
Härtill torde kunna ifrågakomma en barnhemsföreståndare eller enskild
person, som fostrar barnet.
Mot det i kommittéförslaget begagnade uttrycket »tukta barnet» hava
från ett par håll riktats anmärkningar (Y. 284, 285). Då i förevarande
stadgande allenast utsäges, att föräldrarnas rätt i visst hänseende övergår
140
Kungl. Maj:ts proposition nr 1Ö0.
38 §.
Förmyndare
för omhänder
taget barn.
39 §.
Vad förstås
med barnhem?
på barnavårdsnämnden, och i den nya lagen om barn i äktenskap föräldrar
nas tillrättaförande av sina barn betecknats med ordet »tukta», har jag an
sett nämnda anmärkningar icke böra föranleda ändring i kommitténs förslag.
Föräldrar till omhändertagna barn måste givetvis vara underkastade
nämndens bestämmelser angående deras rätt till umgänge med barnet. Att
föräldrar till barn, omhändertagna för samhällsvård, endast om särskilda
omständigheter därtill föranleda böra berövas rätten till umgänge med sina
barn, följer därav, att själva omhändertagandet grundats på medgivande
från föräldrarna. (Jfr 12 § i lagen om barn i äktenskap och 2 § i lagen
om barn utom äktenskap.) Bestämmelser av nu angiven innebörd hava
föreslagits i andra stycket av 2 mom. Dessa bestämmelser överensstämma
i sak med kommittéförslagets 43 och 60 §§.
(K. 42 § 2 mom., 59 § 2 mom., 77 §, M. s. 180, 211, 263, Y.
347, fvl. 77 §.)
I förevarande paragraf hava samlats de på tre olika ställen i kommitténs
förslag förekommande bestämmelserna om anmälan rörande behov av för
myndare för omhändertaget barn. Enligt nämnda förslag skulle dylik an
mälan, beträffande skyddshemselev efter anmälan av skyddshemmets sty
relse eller föreståndare, vid behov alltid göras av barnavårdsnämnd. Från
ett håll (Y. 347) har emellertid framhållits, att då barnavårdsnämnden i
övrigt intet hade att göra med barn, sedan det överlämnats till skydds
hem, hänvändelse till domstol om förordnande av förmyndare för sådant
barn borde göras av styrelsen för skyddshemmet. Då denna anordning
ur praktisk synpunkt äger företräde framför den av kommittén föreslagna,
har förslaget undergått jämkning i angiven riktning.
5 KAP.
Om barnhem och skyddshem.
Kommittén upptog i ett särskilt kapitel, det åttonde, stadganden be
träffande barnhem och ägnade följande kapitel åt skyddshem. Då enligt
föreliggande förslag barn, som äro intagna i barnhem, äro att anse såsom
fosterbarn, hava vissa av kommittéförslagets stadganden angående åtgärder
mot missförhållanden i barnhem m. m. ansetts böra erhålla sin plats bland
bestämmelserna om fosterbarnskontrollen (7 kap.). De få återstående
stadgandena rörande barnhem hava av lämplighetsskäl sammanförts med
bestämmelserna angående skyddshem till ett gemensamt kapitel, det femte,
som emellertid sönderfaller i tvenne underavdelningar med rubrikerna
» Barnhem » och » Skyddshem ».
Barnhem.
(K. 40 §, M. s. 219—224, Y. 323, läkarinstruktionen 8 §, 26 §
3 mom.)
Enär i fråga om barnhem vissa bestämmelser måste gälla, vilka icke
böra äga tillämplighet i avseende å enskilda hem, där barn mottagas till
Kung],. Maj:ts proposition nr 150.
141
fostran, eller å vissa specialanstalter, liar det ansetts nödigt att i korthet
angiva vad som förstås med barnhem. En precisering av barnhemsbegreppet
är även av betydelse med hänsyn till bestämmelserna om fosterbarns-
kontrollen (se 7 kap.).
Med barnhem förstås i allmänhet hem för stadigvarande vård och upp
fostran av barn. Däri inbegripas alltså icke anstalter, där barnen vistas
endast vissa tider av dygnet, såsom barnkrubbor, arbetsstugor, barnavärn
och barnträdgårdar. Lika litet lärer enligt allmänt språkbruk dit hänföras
anstalter, där barn vistas under viss del av året t. ex. för sin utbildning
(s. k. skolhem). Däremot torde som barnhem anses anstalt, som visser
ligen ej är avsedd att för längre tid utgöra barnens hem, men där barnen
vårdas antingen under från början obestämd tid, oftast i syfte att den
senare placeringen skall bliva beroende av de iakttagelser rörande barnen,
som göras under deras vistelse i hemmet, eller för att sambandet mellan
späda barn och deras mödrar må bibehållas, det vill säga de s. k. upp-
tagningshemmen, av vilka de för mödrar med späda barn avsedda pläga
kallas spädbarnshem.
Under det att i kommittéförslaget (40 §) barnhem i korthet betecknades
såsom anstalt för barnavård, har i föreliggande förslag åt ordet givits en
definition i enlighet med vad ovan anförts. Alla anstalter för stadigvarande
vård och uppfostran av barn (utom skyddshem och allmänna uppfostrings
anstalter) gå alltså in under begreppet samt av anstalter för tillfällig vård
av barn de s. k. upptagning shemmen (inkl. spädbarnshemmen). Förlossnings
hem åter kunna icke inbegripas under barnhem, även om där någon gång
lämnas vård åt ensamma späda barn. Den kontroll, som enligt vad erfaren
heten utvisar, i vissa fall där kan vara av behovet påkallad, torde vinnas
genom bestämmelserna i 7 kap. Finnes vid förlossningshem eller barnbörds
hus särskild spädbarnsavdelning, är denna givetvis att hänföra till barnhem
(spädbarnshem).
Kommittén har (M. s. 221, 222) övervägt spörsmålet, huruvida kom
munerna borde åläggas att upprätta barnhem, men kommit till den upp
fattningen, att det borde överlåtas åt kommunerna att i samarbete med
den enskilda offervilligheten förfara allt eftersom förhållandena kräva. Till
denna kommitténs uppfattning kan jag ansluta mig. I detta sammanhang
vill jag erinra om att, enligt det förut omförmälda, på Kungl. Maj:ts
prövning beroende förslaget till omorganisation av allmänna barnhusets
verksamhet, barnhuset skall äga utdela understöd till upptagningshem.
Tilläggas må, att det är av stor vikt, att upptagningshem och barnhem för
stadigvarande vård komma till sin rätta användning. Därvid är särskilt
att beakta, dels att ett barn i allmänhet ej alltför länge bör tillåtas kvar
bliva å upptagningshem, såvida ej vissa egendomligheter hos barnet nöd
vändiggöra eu längre tids observation, dels att vanliga normala barn näppe
ligen böra få vistas hela sin uppväxttid ens i en anstalt avsedd för stadig
varande vård, med mindre särskilda omständigheter tala därför.
142
Kung! Maj:ts proposition nr 150
40 §.
Förteckning
över barn
i barnhem.
41 §.
Plan för
barnhem, som
upprättas av
kommun eller
landsting.
42 §.
Länsstyrel
sens befogen
het beträffan
de barnhem.
(K. 73 §, M. s. 228.)
För denna §, som är lika lydande med 7 3 § i kommitténs förslag,
torde någon motivering icke vara erforderlig.
(K. 68, 69 §§, M. s. 224, 225; Y. 324—326, fvl. 34 §.)
Den tillsyn, samhället utövar över fosterbarnsvården, bör givetvis vara
i stort sett densamma, om barnet vårdas i enskilt hem eller i barnhem;
den bör under alla förhållanden gå ut på en kontroll av att barnets vård
och uppfostran äro tillfredsställande. De fordringar beträffande barnhem,
som uppställas i kommittéförslagets 68 §, äro också av den art, att de
böra uppställas beträffande varje hem, där barn mottages till fostran.
Därför hava också i föreliggande förslag, enligt vilket alla barn i barnhem
äro att hänföra till fosterbarn, i 7 kap. meddelats bestämmelser om kontroll
från barnavårdsnämndens sida över vården av alla fosterbarn, vare sig de
vistas i enskilt hem eller barnhem. Av skäl, som komma att närmare
beröras i 7 kap., upptager föreliggande förslag däremot ej bestämmelser
om koncession för inrättande av barnhem, motsvarande de föreskrifter,
som förekomma i kommittéförslagets 70 §. Men i förevarande § har
upptagits en bestämmelse av i huvudsak samma innebörd som kommitté
förslagets 69 § angående fastställande av plan för barnhem, som inrättas
av kommun eller landsting. Den sålunda föreslagna bestämmelsen ansluter
sig nära till stadgandet i 34 § fattigvårdslagen. Det torde vara av vikt
att vinna garanti för att barnhem av ifrågavarande slag anordnas på ett
sätt, som är ändamålsenligt och tillfredsställer hygienens fordringar. Vid
fastställande av planer för fattigvårdsanstalter plägar tillgå så, att rit
ningar och övriga handlingar av länsstyrelsen insändas till socialdeparte
mentets byrå för fattigvård och barnavård för att undergå granskning av
den vid nämnda byrå anställde, på området särskilt sakkunnige arkitekten.
Ett motsvarande förfarande beträffande fastställande av planer för barnhem
skulle enligt min tanke vara att förorda. Att länsstyrelsen vid dylikt
ärendes behandling begagnar sig av vederbörande barnavårdskonsulents
sakkunskap, torde med hänsyn till innehållet i 20 § falla av sig självt,
liksom länsstyrelsen icke lärer underlåta att, där så kan anses påkallat,
inhämta yttrande från tjänsteläkare. Något uttryckligt stadgande om kon
sulentens eller läkarens hörande (jfr Y. 325, 326) torde alltså icke vara
erforderligt.
Stadgandet i andra stycket av förevarande §, att länsstyrelsen skall
bestämma, huruvida vid fattigvårdsanstalt inrättad särskild avdelning för
barn må kunna godkännas som barnhem, överensstämmer i allo med
kommitténs förslag och har från intet håll gjorts till föremål för erinran.
(K. 72 §, M. 228, Y. 334.)
Visserligen tillkommer det enligt föreliggande förslag i första hand barna
vårdsnämnden att öva tillsyn över alla barnhem inom kommunen (jfr dock
60 §) och att beivra där rådande missförhållanden (52 och 59 §§), men nämn
den har dock ej ansetts böra tilldelas befogenhet att förordna om stängande
Kungl. Maj:ts proposition nr 150.
143
av barnhem. En så långt gående åtgärd torde böra ankomma på den över
ordnade myndigheten, länsstyrelsen. Denna bör även kunna i fall av behov
förbjuda barns vårdande å kommunens egna barnhem. Med hänsyn till
sistnämnda omständighet har förevarande stadgande ansetts böra erhålla
sin plats i detta kapitel i stället för i 7 kap., vars bestämmelser ej äro
tillämpliga på barn, som vårdas å kommunens inom densamma belägna
barnhem.
Det ligger i sakens natur, att länsstyrelsen endast i nödfall och då
rättelse ej på annat sätt står att vinna bör förordna om stängning av ett
barnhem; i vissa fall torde rådande missförhållanden kunna avhjälpas genom
mindre långt gående åtgärder. Länsstyrelsen bör därför givetvis vara be
rättigad att, om den anser sig icke böra förbjuda barns vårdande i barn
hemmet, förordna om de åtgärder, som må vara erforderliga för missför
hållandenas avhjälpande. Stadgande härom har ansetts böra erhålla sin
plats före bestämmelsen om rätt för länsstyrelsen att förbjuda barns vårdande
i barnhemmet.
Angående straff för överträdelse av förbud, som nyss sagts, se 73 §.
Skyddshem.
(K. 74 § 1 inom., M. s. 229—235, 482—483, Y. 335—344, vl. 14 §.) 43 § 1
mom.
Första stycket av förevarande mom. motsvarar kommittéförslagets 74 §
Landstingens
1 mom. första stycket, som endast undergått vissa formella ändringar. ders skyui,)-
Stadgandet överensstämmer i sak med 14 § första stycket i lagen om het
att UPP'
uppfostran åt vanartade m. fl. barn, sådant detta lagrum lyder enligt lag rättaj^ydds
den 6 juni 1919, som träder i kraft den 1 januari 1925. I ett ytt
rande (Y. 340, jfr Y. 343) har gentemot detta stadgande gjorts gällande,
att landstingen och de städer, som icke deltaga i landsting, borde befrias
från skyldigheten att anordna skyddshem; denna skyldighet borde i stället
ankomma på staten. Jag kan icke dela denna uppfattning. Icke heller
i övrigt finner jag anledning till avvikelse i sak från vad kommittén i
denna de! föreslagit.
I fråga om andra stycket, som i huvudsak överensstämmer med kom
mittéförslagets 74 § 1 mom. andra stycket liksom med 14 § andra stycket
i 1902 års lag (i dess lydelse enligt lagen 1919), må erinras om en av
en ledamot i kommittén avgiven reservation (M. s. 482, 483). Däri
göres gällande, att landsting och stad, som ej deltager i landsting, bör
kunna befrias från skyldighet att upprätta skyddshem, ej blott om till
räckligt antal dylika i annan ordning kommit till stånd, utan även
om landstinget eller staden »visar sig hava på annat sätt tillbörligen
sörjt fou uppfyllandet av sina skyldigheter med hänsyn till uppfostran
av vanartade barn». Härmed avses, såsom i motiveringen framhålles, att
landstinget eller staden har tillgång till erforderligt antal platser å upp
fostringsanstalt, som ej är godkänd såsom skyddshem.
Från åtskilliga håll (Y. 335—339) har uttalats anslutning till denna
144
Kungl. Maj:ts proposition nr 150.
reservation, under det att i andra yttranden kommitténs förslag i denna
del uttryckligen tillstyrkts (T. 341—343) eller ock lämnats utan erinran.
Så framhålles i ett yttrande (Y. 341), att ett sådant tillägg, som det av
reservanten påyrkade, måste anses opåkallat, då de uppfostringsanstalter,
reservanten i sin motiverig hänvisade till, borde av vederbörande myndig
het erkännas såsom skyddshem, för så vitt de fyllde anspråken på ett
sådant. Skulle det brista härutinnan, vore det icke till sakens fromma
att öppna möjligheter för landstingen till undantag från skyldigheten att
tillfredsställande ordna frågan om skyddshem. Även skyddshemsinspek-
tören framhåller i sitt yttrande (Y. 342), att en sådan bestämmelse som
den av reservanten föreslagna skulle lagfästa en villervalla på skyddsliems-
området, vilken alltför länge fått råda, men vilken nu, tack vare 1919 års
lag, vore på väg att hävas. Svenska landstingsförbundets styrelse håller
ävenledes före (Y. 343) att, eftersom ett stort antal landsting redan in
rättat sig för denna vårds handhavande i enlighet med 1919 års lag och
förarbetena härutinnan beträffande övriga landsting i allmänhet fortskridit
så långt, att de kunde förväntas vara avslutade, innan barnavårdslagen
bleve genomförd, det knappast torde vara tillrådligt att för närvarande
ändra de hittillsvarande bestämmelserna i förevarande fråga.
Reservantens uppfattning, att landsting eller stad, som ej deltager i
landsting, bör erhålla befrielse från skyldigheten att upprätta skyddshem,
även om erforderligt antal platser å såsom skyddshem erkänd uppfost
ringsanstalt ej finns disponibelt, kan jag icke dela. Därest, såsom reser
vanten gör gällande, tillfredsställande vård och uppfostran kan å anstalt,
som ej godkänts såsom skyddshem, beredas barn, vilka behöva skydds-
hemsvård, lärer hinder ej möta för anstaltens godkännande såsom skydds
hem. År åter anstalten sådan, att godkännande ej kan meddelas, böra
barn, som är o i behov av skyddshemsvård, ej få intagas där. Uppfyller
anstalten de fordringar, som böra uppställas på ett barnhem, kunna givet
vis lindrigare vanartade barn (35 § 1 mom. andra stycket) intagas där,
men att en anstalt, som ej uppfyller de fordringar, vilka böra uppställas
på skyddshem, skall få tjänstgöra såsom sådant, lärer icke vara försvar
ligt. På grund härav ansluter jag mig till kommitténs förslag, som emel
lertid i anslutning till en erinran (Y. 344) undergått viss jämkning.
Beträffande tidpunkten för den ifrågavarande bestämmelsens ikraftträ
dande antydde kommittén (M. s. 235), att spörsmålet härom borde tagas
under omprövning vid lagförslagets vidare behandling. I vissa yttranden
(Y. 20, 26 s. 13, 31) har påyrkats en tillräcklig respittid för anordnandet
av dylika skyddshem. Då emellertid, såsom framgår av landstingsförbun
dets ovan refererade yttrande, förarbetena härvidlag i allmänhet kunna
förväntas vara avslutade vid ingången av år 1926, då förevarande lagför
slag är avsett att träda i kraft, torde någon särskild övergångsbestämmelse
ej vara erforderlig. Ej heller finner jag skäl föreligga att föreslå ett fram
flyttande av 1919 års lags ikraftträdande.
Kungl. Maj:ts proposition nr 150.
145
Av skyddshemsinspektören bär (Y. 342 s. 149) framhållits önskvärd-
dieten av samarbete mellan landstingen och de städer, som ej deltaga i
landsting, i fråga om skyddshemsarbetet. Yad sålunda anförts är förvisso
förtjänt av beaktande. Det är min förhoppning, att skyddshemsinspek
tören, som redan vidtagit åtskilliga åtgärder i angivet syfte, skall i före
ning med svenska landstingsförbundet bliva i stånd att ytterligare befordra
ett dylikt samarbete, vilket säkerligen skulle vara till stor båtnad för
skyddskemsverksamhetens utveckling. Därvid torde även böra uppmärk
sammas, huruvida någon differentiering mellan de olika skyddshemmen
kan befinnas önskvärd beträffande yrkesutbildning och övriga anordningar.
En sådan differentiering, som bl. a. ur ekonomisk synpunkt bör kunna
vara lämplig, förutsätter emellertid samarbete mellan landstingen och stä
derna. Kommer den till stånd, bör efter överenskommelse en överflytt
ning kunna äga rum av skyddshemselev till annat skyddshem, där för
honom särskilt lämpad yrkesutbildning står att erhålla.
Till den av skyddshemsinspektören (Y. 342 s. 150) berörda frågan om
samverkan mellan skyddshemmen och de allmänna uppfostringsanstalterna
återkommer jag vid 4 mom.
(K. 74 § 2—4 inom., M. s. 235—256, Y. 52, 89 s. 58, 342 s. 150.)
Redan nu har ett starkt behov av ökad specialisering och organisation
i skyddshemsarbetet gjort sig gällande. An mer kommer detta att bliva
fallet genom en höjning av åldersgränsen för omhändertagande från 15
till 18 år. Dessa äldre, som enligt förslaget må kvarliållas å skydds
hemmet till 21 år, kunna icke uppfostras å skyddshem, avsedda för yngre.
För dem torde i regel behövas uppfostringsformer, som lämpa sig endast
för de mest svåruppfostrade av de yngre (vanerymmare m. fl.). I skydds
hem sinspektörens yttrande (Y. 342 s. 150) har uttalats tvekan om lämp
ligheten av att sammanföra vanartade över 15 år med särskilt svårartade
yngre barn. Jag är dock ense med kommittén (M. s. 243) därutinnan,
att det med lämpliga lokala anordningar och en kompetent personal icke
bör vara ägnat att väcka betänklighet att till samma slag av skyddshem
hänföra de båda nämnda kategorierna.
Andra grupper av vanartade finnas emellertid, som ej kunna vistas å
vanliga skyddshem. Det är de vanartade, som även lida av kropps- eller
sinnessjukdom eller annan kroppslig eller andlig brist eller svaghet. Dessa
hava hittills på grund av sin sjukdom antingen förvägrats inträde på
skyddshem och således gått miste om den för dem nödiga uppfostran,
eller intagits i skyddshem, där möjlighet saknats att bereda dem lämpligt
arbete, eller vårdats å sjukhus, sanatorier eller vanföreanstalter, avsedda
för välartade och därför i regel utan möjlighet att beivra vanarten.
Det är tydligt, att för alla dessa särgrupper av vanartade (de äldre,
de siirskilt svåruppfostrade, de kroppsligt sjuka eller psykiskt abnorma)
vård å särskilda skyddshem måste beredas, och detta ej blott för deras
egen skull, utan lika mycket för de andra elevernas. Det är icke för-
Biliang till riksdagens protokoll 1924.
1 sand. 112 käft. (Nr 150.)
197223 10
43 § 2 och
3 mom.
Skyddshem
för vissa sär
grupper.
146
Kungl. Maj:ts proposition nr 150.
svarligt att utsätta yngre, relativt oskyldiga barn för påverkan av äldre
eller särskilt svåruppfostrade kamrater. Och det är synnerligen förryckande
för arbetet på ett skyddshem, om somliga elever på grund av sjukdom
eller abnormitet, som gör dem mindre tillräkneliga, skola intaga en un
dantagsställning. Det faller även av sig självt, att de, som lida t. ex.
av tuberkulos i smittosamt stadium, måste vårdas så, att ej andra utsättas
för smittofara. Elevernas vetskap om utsikten att, därest deras uppfö
rande därtill föranleder, bliva förflyttade till strängare anstalt, torde slut
ligen ur disciplinär synpunkt vara av icke ringa värde. I fråga om den
synnerliga betydelsen av denna differentiering av skyddshemmen tillåter
jag mig att hänvisa till barnavårdsnämndens i Göteborg, Härnösands dom
kapitels och skyddshemsinspektörens yttranden (Y. 52, 89 s. 58, 342
s. 150).
Kommittén föreslog, att staten skulle anordna särskilda skyddshem för
de äldre och de synnerligen svåruppfostrade (K. 74 § 2 mom.). För
övriga grupper skulle jämväl ankomma på staten att anordna särskilt
skyddshem eller avdelning av skyddshem (K. 74 § 3 mom.). Konungen
skulle dock äga för något av ovannämnda ändamål godkänna därför läm
pad anstalt, som upprättats av annan än staten (K. 74 § 4 mom.). Kom
mittén ansåg således (M. s. 248—250), att staten själv borde anordna
anstalter för ifrågavarande ändamål eller helt ansvara för driftskostnaderna.
För gossarnas räkning skulle staten enligt erbjudande av styrelsen för
föreningen till minne av Konung Oscar I och Drottning Josephina över
taga åkerbrukskolonien Hall. För flickorna åter hade hänvändelse gjorts
till Samariterhemmet i Uppsala, vars styrelse förklarat sig Ullig att åtaga
sig uppgiften, under förutsättning att erforderliga kostnader för hemmens
såväl anskaffning som drift bestredes av staten och att en för Samariter
hemmet betryggande överenskommelse beträffande hemmets skötsel kunde
träffas.
Under överarbetningen av kommitténs förslag hava nya underhandlingar
upptagits för att om möjligt vinna en antaglig lösning av den här be
rörda anstaltsfrågan. Därvid hava i viss mån andra riktlinjer följts än
de av kommittén uppdragna.
Yad då först angår frågan om statens övertagande av åkerbrukskolonien Hall,
har denna fråga kommit i ett nytt läge, i det Oscar-Josephina-föreningen,
enligt vad jag erfarit, numera icke önskar överlåta anstalten ifråga. Det kan
även dragas i tvivelsmål, huruvida ett uppfostringsarbete av ifrågavarande slag
lämpligen bör bedrivas av staten själv. Åtskilliga skäl tala enligt min
mening för att ett anförtroende av en dylik uppgift åt en härför lämpad
enskild förening eller stiftelse skulle vara att föredraga framför statsdrift.
Även av ekonomiska hänsyn lärer det vara önskvärt att undvika anord
nande av nya statsanstalter. På grund härav hava hos ett antal för
eningar och stiftelser gjorts förfrågningar, huruvida de vore villiga att
i dem redan tillhöriga eller av dem för ändamålet anordnade anstalter
Kungl. Maj:ts proposition nr 150.
147
bedriva den uppfostringsverksamket, varom här är fråga. Beträffande
flickorna har man därvid utgått från, att derå något mindre skyddshem
vore att föredraga framför ett enda stort, varför en uppdelning av verk
samheten beträffande flickorna mellan två eller tre föreningar k mule ifråga
sättas. Jag är nu i tillfälle meddela, att Oscar-Josephina-föreningen,
Svenska Diakonissällskapet, Samariterhemmet i Uppsala, Diakonissanstalten
i Härnösand och Drottning Sophias skyddshem ställt sig tillmötesgående
gentemot till dem riktade förslag att komma staten till hjälp vid lösningen
av detta ekonomiskt och pedagogiskt svårlösta problem, förstnämnda för
ening beträffande gossarna och de övriga i fråga om kickorna. En närmare
redogörelse för resultatet av de förda underhandlingarna lämnas i sam
manhang med behandlingen av frågan om kostnaderna för föreliggande
förslags genomförande (s. 238). Redan nu anser jag mig emellertid böra
nämna, att ökningen i statens kostnader för skyddshem, avsedda för dels
de vanartade, omhändertagna efter 15 år, dels ovannämnda särgrupper av
vanartade under 15 år, enligt gjorda beräkningar inskränker sig till cirka
55,000 kronor om året.
Med hänsyn till att, på sätt av det föregående framgår, utsikter före-
knnas, att skyddshem för de ovan omförmälta särgrupperna skola kunna
komma till stånd, utan att staten själv anordnar sådana, har åt 2 och 3
mom. i 43 § givits en avfattning, som något avviker från den av kom
mittén i 74 § 2—4 mom. föreslagna. Det har sålunda stadgats, att de
ifrågavarande anstalterna skola vara upprättade »av staten eller annan»,
varjämte med hänsyn till att det måhända kan beknnas lämpligt att, i
stället för att upprätta ett särskilt skyddshem, för viss grupp anordna en
särskild avdelning vid ett skyddshem, möjlighet öppnats för eu dylik an
ordning. Och slutligen har det utsagts, att intagandet i särskilt skydds
hem eller avdelning av skyddshem skall äga rum »där så kan ske». Det
kan nämligen icke förbises att det, särskilt under de första åren efter
lagens ikraftträdande, måhända någon gång kan befinnas omöjligt att bereda
plats å specialskyddshem eller specialavdelning av skyddshem för elev, som
kan vara i behov därav. I sådant fall bör dylik elev tills vidare kunna
vårdas å skyddshem, avsett för vanartade i allmänhet, givetvis med iakt
tagande av de försiktighetsmått och med vidtagande av de särskilda an
ordningar i övrigt, som kunna anses vara av behovet påkallade och möjliga
att genomföra.
(M. s. 244—247, Y. 52, 107, 342 s. 150.)
Detta moment saknar motsvarighet såväl i gällande lag som i kom
mitténs förslag. Från åtskilliga håll har emellertid en förändring i nu
föreslagen riktning påyrkats. Enligt vad jag erfarit har man vid det å
åkerbrukskolonien Hall bedrivna uppfostringsarbetet funnit det utgöra en
brist, att för närvarande möjlighet saknas att överflytta elev till statens
uppfostringsanstalt vid Bona, med mindre han kan ställas under åtal och
dömas för begånget brott. Dels kan elev, även om han ej begått brotts-
43 § 4 inom.
Svårt van-
artades över
lämnande Ull
allmän upp
fostrings
anstalt.
148
Kungl. Mcij:ts proposition nr 150.
lig gärning, hava visat sig så svåruppfostrad, att för honom ovillkorligen
kräves strängare uppfostringsmedel än dem, över vilka Hall förfogar, dels
är det föga tilltalande, att anstalt sföreståndaren till äventyrs själv skall
nödgas föranstalta om åtal mot sin elev, för att ett överförande till Bona
skall kunna äga rum. Oscar-Josephina-föreningens styrelses ordförande,
överdirektören Yiktor Almquist, har i sammanhang med åtagande att å
Hall anordna skyddshem för bl. a. vissa vanartade, omhändertagna efter
15 år, uttalat, att styrelsen begär, att därest kommittéförslaget realiseras
en sådan bestämmelse måtte komma till stånd, att de ynglingar över 15
år, vilka å Hall visat sig ytterst svårartade, kunde överflyttas till an
stalt med särskilda resurser för omhändertagande av sådana. Skydds-
liemsinspektören beklagar i sitt yttrande (Y. 342 s. 150), att kommittén
ej föreslagit en samverkan mellan skyddshemmen och tvangs uppfostrings
anstalterna, utan att »den enda väg, som enligt förslaget skall finnas
mellan skyddshem och uppfostringsanstalt, går över domstolen, en väg,
på vilken man icke gärna vill föra fram barn». Han framhåller vidare,
hurusom skyddshemmen och uppfostringsanstalterna i det stora hela hava
samma uppgift, att »pedagogiskt och psykologiskt sett alla förkomna
15—18-åringar höra samman, de må vara lösdrivare eller lagöverträdare»
och att »hela vårt skyddsliemsväsen, både beträffande elevmaterialets
klassificering, beträffande personalens rekrytering och beträffande den ekono
miska sidan skulle högst väsentligt vinna, om vanliga skyddshem, stats-
skyddshem och statens uppfostringsanstalter samarbetade och vore — med
all frihet för de enskilda — samorganiserade». Vidare har styrelsen för
statens uppfostringsanstalt å Bona anfört (Y. 107) att det numera knappast
kunde med fog påstås, att någon väsensskillnad förefunnes mellan den
skyddsuppfostran, som avsåges i kommittéförslaget, och den behandling,
som gåves åt så kallade minderåriga förbrytare, även om denna ännu
ginge under den tekniska termen tvångsuppfostran, och att det ville före
falla som om, med hänsyn till den föreslagna avsevärda utvidgningen av
nuvarande bamavårdsmyndigheters uppgifter och befogenhet, det icke borde
möta oövervinnerliga svårigheter att åstadkomma en organisk förbindelse
mellan de samhällsinstitutioner, som verkställde, å ena sidan skyddsupp
fostran och å den andra tvångsuppfostran. Och styrelsen tillägger, att
det beträffande de 1,100 ynglingar, som hittills varit intagna å Bonaan-
stalten, visat sig att den rättsliga anledningen till förordnandet om in
sättande i allmän uppfostringsanstalt, d. v. s. den lagstridiga handling,
för vilken de dömts, oftast varit obetydlig och bagatellartad i förhållande
till den rent sociala grunden för uppfostringsförfarandets tillgripande.1)
l) Denna fråga har berörts även i styrelsens utlåtande över det år 1922 avgivna betän
kandet med förslag till lag om tvångsuppfostran åt unga förbrytare m. m. Efter att hava
redogjort för fattigvårdslagstiftningskommitténs förslag om användande av åkerbrukskolo
nien Hall till skyddshem för vissa äldre vanartade m. fl., anför styrelsen:
»Då detta — — — skyddshem sålunda finge en ganska omfattande uppgift, skulle det
utan tvivel vara till gagn för dess kommande verksamhet, om det kunde bliva befriat från
Kungl. Maj\ts proposition nr 150.
149
Som synes äro de på detta område speciellt sakkunniga eniga om för
delen av att öppna möjlighet för en elevs direkta överföring från strängare
skyddshem till anstalt med ännu starkare disciplinära maktmedel.
Kommittén, som avvisat tanken på sammanförande, åtminstone för när
varande, av de strängare skyddshemmen och de allmänna uppfostringsan
stalterna, har icke heller ansett sig kunna förorda rätt till överflyttning
av vissa svårare fall från nämnda skyddshem till uppfostringsanstalterna
(M. s. 246). Kommittén har motiverat denna sin ståndpunkt med att de
strängare skyddshemmen komme att erbjuda i stort sett samma möjlig
heter för tillrättaförande av svårt vanartade som de allmänna uppfostrings
anstalterna i deras nuvarande anordning. Därest emellertid överflyttning
från strängare skyddshem till tvångsuppfostringsanstalt bleve medgiven,
skulle det enligt min mening famna med fog ifrågasättas, att en viss skill
nad gjordes mellan anordningarna å de strängare skyddshemmen, å ena,
samt å tvångsuppfostringsanstalterna, å andra sidan. Kommittén fram
kastade emellertid den tanken, att svårt vanartade skulle från strängare
skyddshem kunna överföras till tvångsarbetsanstalt (M. s. 247). I avse
ende härå vill jag framhålla, att en dylik anordning enligt min mening
skulle innebära ett betänkligt avsteg från den eljest av kommittén liksom
i föreliggande förslag upprätthållna grundsatsen, att för ungdom, den må
vara än så sjunken, kräves ett annat behandlingssätt än för äldre. Så
länge den ålder icke är förliden, under vilken den unge enligt barnavårds
lagen är tillförsäkrad för ungdom avsedd behandling, bör samhället icke
medverka till att han utsättes för faran av påverkan från äldre, moraliskt
förkomna element. Att dylik fara skulle uppstå, om överföring från
strängare skyddshem till tvångsarbetsanstalt bleve medgiven, lärer icke
de mera besvärliga och svårhanterliga eleverna över femton år genom dessas överflyttande
till Bona, vilken anstalt med sina separationsanordningar har vida större resurser att om
händertaga dylika elever än Hall, där eleverna ligga tillsammans i störa, gemensamma
sovsalar.
I själva verket bleve det icke heller någon artskillnad mellan de elever, som Bona
Ange mottaga enligt den nya barnavårdslagstiftningen, och de elever, som efter domstols
förordnande där insättas. Erfarenheten har givit vid handen, att ett betydande antal av
de nykomna eleverna varit hemfallna till bettleri och lösdriveri. En uppdelning av unga
vagahonder till olika anstalter, allteftersom de blivit lagförda för brott eller icke, är
emellertid helt och hållet konstlad. Det konstitutiva hos dessa är det oordentliga, regellösa
levnadssättet. Att vanarten dessutom tager sig uttryck i en brottslig gärning, beror ofta
mera på en tillfällighet. I övrigt torde de unga vanartade, vilka omhändertagas på grand
av lösdriveri, ofta hava begått brottsliga handlingar, ehuru dessa ej blivit kända eller be
ivrade. Det väsentliga är i det ena som andra fallet själva asocialit^ten. Det är denna, som
skall bekämpas. Behandlingsmetoderna ändras i intet avseende av det förhållandet, att
en straffbar handling därjämte blivit begången. Något verkligt skäl att till skilda anstalter
skicka vanartad ungdom mellan 15 och 18 år, som begått brott, och dy^lik, som ännu icke
gjort sig skyldig till brottslig gärning, linnes icke. Eu uppfostringsanstalt för minderåriga
lagöverträdare bör med andra ord icke vara något annat än ett skyddshem, må vara att
detta skyddshem, med hänsyn därtill att det har att omhändertaga äldre åldersklasser än
andra skyddshem, måste vara organiserat på ett något annorlunda sätt än dessa. Det
kan vara på tiden, att statens uppfostringsanstalt för minderåriga lagöverträdare tiller-
kännes denna sin naturliga plats i samhällets övriga uppfostringsverksamhet.»
So även fångvårdsstyrelsens och fattigvårdslagstiltningskommitténs uttalanden å s. 123
i det år 1923 avgivna betänkandet angående lösdrivares behandling.
150
Kungl. Maj-.ts proposition nr 150.
kunna bestridas, särskilt som åtminstone med nuvarande anordningar vid
tvangsarbetsanstalterna ett noggrant avskiljande av de unga vanartade från
de för lösdriveri dömda knappast skulle vara möjligt att genomföra. Reali
serandet av den utav kommittén på denna punkt framkastade tanken —
till vilken, enligt vad jag vill betona, kommittén icke fattat definitiv stånd
punkt
skulle enligt min mening innebära ett uppgivande av hoppet,
en obotlighetsförklaring, beträffande vissa unga, och en dylik förklaring,
som beträffande äldre i vissa fall möjligen må synas försvarlig, kan enligt
min tanke icke anses förenlig med samhällets plikt mot ungdomen.
I ovan refererade uttalanden hava anförts vissa enligt min mening tungt
vägande skäl för beredande av möjlighet att överflytta särskilt svårt van
artade från strängare skyddshem till allmän tvångsuppfostringsanstalt. Till
vad sålunda anförts må tilläggas, att det ur pedagogisk-disciplinär syn
punkt givetvis skulle för uppfostringsarbetet å de strängare skyddshemmen
vara av betydelse, om eleverna visste, att de, i händelse av dåligt upp
förande, i sista hand kunde skiljas från skyddshemmet och överföras till
anstalt med strängare disciplinära medel. Ännu en omständighet talar
enligt min mening för anordningen i fråga. Det kan tänkas inträffa, att
skyddshemmen äro fullbelagda, under det att platser äro lediga på de all
männa uppfostringsanstalterna. En överflyttning till de senare av svår
artade elever kan då befinnas påkallad även med hänsyn till önskvärd
heten av att å skyddshemmen bereda plats för barn, som eljest skulle
vara i avsaknad av för dem lämpad behandling. Då jag icke heller be
farar, att det för den allmänna uppfattningen skulle framstå såsom stö
tande, om grovt vanartade, vilka icke dömts för brott, uppfostras tillsam
mans med dem, vilka enligt domstols förordnande intagits i allmän upp
fostringsanstalt, har jag genom ett stadgande i 43 § 4 mom. ansett möj
lighet böra öppnas för en dylik anordning.
Eu viktig inskränkning måste emellertid göras beträffande den ifråga
varande möjligheten att överföra skyddshemselev till tvångsuppfostrings
anstalt: dylik överföring bör endast få ifrågakomma beträffande den, som
fyllt 15 år. I allmän uppfostringsanstalt kan nämligen enligt domstols
förordnande blott intagas den, som uppnått straffmyndighetsåldern, 15 år,
och det vore därför oegentligt, om vanartade skulle kunna där mottagas
vid en lägre ålder. Den, som från skyddshem överföres till tvångsupp
fostringsanstalt, bör givetvis där behandlas på samma sätt och kunna kvar-
liållas under enahanda tid, som gäller beträffande den, vilken på grund av
domstols förordnande intagits i dylik anstalt (se 44 § 4 mom.). En över
flyttning från skyddshem kommer sålunda ej att medföra, att uppfostrings
tiden utsträckes, i det att såväl enligt gällande lag om tvångsuppfostran
(5 §) som enligt föreliggande förslags 46 § 2 mom. uppfostringsarbetet
skall vara avslutat senast då elev fyllt 21 år.
Till förebyggande av att skyddshemselev utan giltig anledning förflyttas
Kungl. Maj:ts proposition nr ISO.
151
till allmän uppfostringsanstalt erfordras vissa bestämmelser, till vilka jag
återkommer vid 44 § 3 mom.
(K. 74 § 4 mom., 75 § 1—4 mom., M. s. 256—262, vl. 15 §.)
De i förevarande lagrum föreslagna bestämmelserna om skyddshemmens
organisation skilja sig från motsvarande stadganden i kommittéförslaget
huvudsakligen i formellt hänseende. Även med gällande lags föreskrifter
överensstämma de i väsentliga avseenden. Beträffande grunderna för de
föreslagna bestämmelserna kan jag i huvudsak inskränka mig till en hän
visning till kommitténs motiv (M. s. 256—262).
I eu detalj har avvikelse i sakligt hänseende skett från kommittéförsla
get. Under det kommittén ansett bestämmelse om vem som beslutar om
intagning i hemmet, böra meddelas i hemmets reglemente, har i före
liggande förslags lagtext inryckts stadgande om att styrelsen beslutar om
intagning i hemmet. Detta utesluter givetvis icke, att i reglementet be
stämmes att styrelsen vid behandling av ärende om intagning är beslutför,
även om visst mindre antal av ledamöterna är tillstädes.
(K. 76 §, M. s. 263, Y. 346.)
Särskilda föreskrifter torde erfordras dels med avseende å intagning i
skyddshem, avsedda för de i 43 § 2 och 3 mom. behandlade särgrupperna,
dels för överflyttning från ett skyddshem till skyddshem av annat slag
och från skyddshem till allmän uppfostringsanstalt. Dylika föreskrifter
torde icke lämpligen kunna intagas i lagen utan böra utfärdas i administra
tiv ordning.
I avseende härå torde följande förtjäna att framhållas. De vanartade,
som omhändertagits först efter fyllda 15 år, böra i regel genast intagas i
skyddshem för äldre; likaledes torde vanartade under 15 år, som lida
av kroppslig sjukdom eller psykisk abnormitet, böra omedelbart intagas i
särskilt, för dylika barn avsett skyddshem. I fråga om särskilt svårupp-
fostrade under 15 år torde i regel en tids vistelse å vanligt skyddshem
böra föregå intagning i strängare skyddshem. Det förekommer nämligen
ej sällan, att ett barn, som i de skriftliga handlingarna framträder som
synnerligen svårt förkommet, i skyddshemmet visar sig vara lätt mottag
ligt för uppfostran och följaktligen ingalunda i behov av intagning i
strängare anstalt. Ännu viktigare är att ingen elev överföres till allmän
uppfostringsanstalt, utan att detta visat sig oundgängligen nödvändigt.
Såväl vid överflyttning från ett skyddshem till ett strängare skyddshem
som från skyddshem till allmän uppfostringsanstalt torde ansökan böra
göras av den styrelse eller föreståndare, som lärt känna barnet. Huruvida
intagning bör beviljas av styrelsen för den institution, dit förflyttning ifråga -
sättes, eller i annan ordning, synes böra göras till föremål för vidare
prövning. Då fråga uppstår om överförande till allmän uppfostringsanstalt,
torde skyddshemsinspektörens yttrande böra inhämtas. Det lärer böra
tagas under övervägande, huruvida icke detsamma bör ske även i fråga
förflyttning till skyddshem av siirskilt slag.
44 § 1 och
2 mom.
Skyddshem
mens orga
nisation.
44 § 3 mom.
Bestämmelser
om intagning
i strängare
skyddshem
m. m.
om
152
Kungl. Maj:ts proposition nr 150.
44 § 4 mom.
Behandling
av skydds
hems elev, som
överlämnats
till allmän
uppfostrings
anstalt.
Utskrivning
av för skydds-
uppfostron
omhänder
tagna barn
enligt gälla.ndc
lag och kom
mitténs
förslag.
Villkorlig
utskrivning.
Såsom vid 43 § 4 mom. antytts bör skyddshemselev, som överlämnats
till allmän uppfostringsanstalt, behandlas på samma sätt som övriga i
sådan anstalt intagna. Då även i övrigt vissa bestämmelser i lagen an
gående verkställighet av domstols förordnande om tvångsuppfostran böra
gälla beträffande dylik skyddshemselev, har i förevarande § lämnats en
hänvisning till 2—6 samt 10 och 11 §§ i nämnda lag. Däremot torde
7—9 §§ samma lag ej böra äga tillämpning i fall, varom nu är fråga.
Skäl torde nämligen saknas att beträffande skyddshemselev, vilken över
lämnats till allmän uppfostringsanstalt, stadga sådan inskränkning i åtals-
rätten, som avses i 7 § nämnda lag. Vidare bör i stället för stadgandet
i 8 § samma lag gälla 48 § i förslaget till barnavårdslag. Då genom en hän
visning till 9 § i lagen om tvångsuppfostran överlämnande till tvångs-
uppfostringsanstalt av skyddshemselev, som fyllt aderton år, skulle för
hindras, bör ej heller sistnämnda § äga tillämpning i det fall, varom här
är fråga.
6 KAP.
Om utskrivning m. ni.
De av barnavårdsnämnden omhändertagna barnen äro enligt kommitténs
liksom enligt föreliggande förslag att hänföra till tre olika grupper, näm
ligen (enligt sistnämnda förslags terminologi) sådana, som omhändertagits
för samhällsvård, sådana, som omhändertagits för skyddsuppfostran, men
ej intagits i skyddshem, och skyddshemselever. Upphörandet av barna-
vårdsmyndigheternas befattning med dessa barn behandlades av kommittén
under olika kapitel, så att beträffande de för samhällsvård omhändertagna
bestämmelser återfunnos i såväl 6 kap. (45 §) som 7 kap. (61 § 2 och
3 mom.), beträffande de för skyddsuppfostran omhändertagna, som ej in
tagits i skyddshem, i 7 kap. (61 § 1 och 3 mom. samt 63 §) och slut
ligen beträffande skyddshemselever i 9 kap. (78 och 79 §§). Som emel
lertid flera av dessa föreskrifter överensstämde och även enligt min mening
viss överenstämmelse måste förefinnas mellan de stadganden, som beröra
dessa olika fall, hava föreliggande förslags bestämmelser i dessa hänseen
den sammanförts i ett gemensamt kapitel, som alltså innehåller alla be
stämmelser angående upphörande av barnavårdsmyndigheternas befattning
med omhändertagna barn.
Det torde vara lämpligt att här lämna en kort redogörelse för bestäm
melserna om utskrivning av för skyddsuppfostran omhändertagna barn dels
enligt gällande lag och dels enligt kommitténs förslag. Jag kommer där
vid att begagna mig av en terminologi, som av praktiska skäl införts i
föreliggande förslag, nämligen uttrycken villkorlig utskrivning och slutlig
utskrivning.
Såväl i gällande lag som i kommitténs förslag finnes uttryckligt stad
gande om villkorlig utskrivning endast beträffande skyddshemselever (vl.
16 §, K. 7 8 §). Om sådan utskrivning även innefattar återlämnande på
prov till det egna hemmet framgår icke tydligt av formuleringen.
Kungl. Maj:ts proposition nr 150.
153
Beträffande övriga av barnavårdsnämnd omhändertagna barn finnas varken
i gällande lag eller i kommitténs förslag några bestämmelser om en över
gångs- och prövotid före det definitiva upphörandet av omhändertagandet.
Enligt vad jag inhämtat plägar Stockholms stads barnavårdsnämnd stundom
på prov till hemmet återlämna barn, som av nämnden omhändertagits
men ej överlämnats till skyddshem, och resultatet härav lär hava varit
tillfredsställande.
Förutom då för skyddsuppfostran omhändertaget barn uppnår den ålder,
vid vilken det allmännas befattning med barnet enligt lagen senast skall
upphöra, bör givetvis utskrivning ske, då den omständighet, som föranlett
omhändertagandet, icke längre är för handen. Omhändertagande kan för
anledas antingen av missförhållande i barnets hem eller av barnets person
liga egenskaper; naturligen kunna också båda anledningarna förekomma
samtidigt. Utskrivning bör sålunda äga rum, förutom då barnet uppnått
nyssnämnda ålder, jämväl då sådan förbättring inträtt i avseende å för
hållandena i barnets hem eller dess personliga egenskaper, att det all
männas stöd ej vidare är erforderligt eller — i det fall, att omhänder
tagandet föranletts av missförhållanden i båda angivna hänseenden — då
erforderlig rättelse beträffande dem båda vunnits.
Vad först åldersgränsen beträffar, dragés den enligt gällande lag i olika
fall vid olika tidpunkter. Sålunda stadgas (vl. 11 § 4 mom.) angående
omhändertaget barn, som ej är skyddshemselev, att utöver det kalenderår,
under vilket barnet fyller sexton år, gottgörelse för dess vård och upp
fostran i enskilt hem eller barnhem icke bör utfästas av nämnden, var
jämte (jfr vl. 23—25 §§) ersättning av fattigvårdssamhälle och enskild
för sörjningspliktig efter nämnda tid ej kan utkrävas. Beträffande skydds
hemselev stadgas (vl. 17 §), att den slutliga utskrivningen skall äga rum
senast då barnet uppnått 18 år.
Enligt kommitténs förslag skulle skyddsuppfostran av icke-skyddshems-
elev avslutas, då barnet fyllde 18 år (63 §). Beträffande skyddshemselev
skulle slutlig utskrivning i regel ske vid 18 år, men i undantagsfall se
nare, dock senast vid 21 år (79 §).
Upphörandet av befattningen med omhändertagna barn på grund av
ändrade förhållanden behandlas i gällande lag något ofullständigt. I 10 §
stadgas visserligen, att om förhållandena i hemmet äro sådana, att barnet
där kan erhålla lämplig vård och uppfostran, barnet må återlämnas till
föräldrarna, men att barnet självt skulle så förbättras, att skyddsuppfostran
ej längre är av nöden, tyckes icke förutsättas annat än beträffande skydds-
hemselever, om vilka det i 17 § heter: »När skyddsling vunnit den stadga,
att uppfostran i skyddshemmet anses icke vidare vara för honom behövlig,
må styrelsen besluta hans utskrivning».
Kommittéförslagets 61 § 1 mom. innehåller bestämmelse angående bar
nets återlämnande till föräldrarna, om förhållandena i hemmet förbättrats.
I 63 § talas om att, då barnet — varmed här icke förstås skyddshems-
Anledning till
slutlig ut
skrivning.
Obligatorisk
slutlig utskriv
ning på grund
av viss ålders
uppnående.
Slutlig utskriv
ning i anledning
av ändrade
förhållanden.
154
Kungi. Maj:ts proposition nr 150.
elev — liunnit den ålder samt nått den utveckling och stadga, att det
icke längre är i behov av skyddsuppfostran, nämnden skall söka bereda
barnet tjänst eller annan lämplig sysselsättning. Detta uttryck synes
näppeligen omfatta jämväl ett återlämnande till det egna hemmet, en möj
lighet, som alltså knappast förutsattes beträffande barn, som omhändertagits
för skyddsuppfostran men ej intagits i skyddshem. Så tyckes däremot
snarare vara förhållandet med skyddshemselever, ty beträffande dylika heter
det i 79 §, att de skola utskrivas, när de vunnit den stadga, att vistelse
i skyddshem anses icke vidare vara behövlig, och i motiveringen (M. s.
212) säges, att bestämmelserna om utskrivning i 9 kap. »böra uppen
barligen tillämpas även för det fall, att återlämnande av barnet skall ske
till föräldrarna».
45 §■
(K. 78 §, M. s. 263, Y. 342 s. 150, vl. 16 §.)
™riv1}S
^
föregående har framhållits, att i kommittéförslaget saknades be
stämmelse om villkorlig utskrivning beträffande andra än skyddshemselever.
För mig står det emellertid tydligt, att dylik åtgärd bör kunna vara av
stor betydelse även beträffande andra för skyddsuppfostran omhändertagna.
De förut omnämnda erfarenheterna från huvudstadens barnavårdsnämnd
tala även för denna uppfattning. Då barn »återlämnas på prov» till för
äldrarna, bör vetskapen om, att tillståndet att få vistas i hemmet endast
gäller tills vidare, för föräldrar och barn vara en sporre till bättring. Och
möjligheten för nämnden att föreskriva bestämda villkor med avseende å
bostad och sysselsättning m. m. bör vara ägnad att underlätta deras för
sök i sådan riktning, skydda mot återfall och fullfölja den uppfostran,
som bedrivits, medan barnet varit omhändertaget. — Samma synpunkter
gälla givetvis även om barnet, i stället för att återlämnas till föräldrarna,
anställes i tjänst eller annat lämpligt arbete eller överlämnas för vård och
uppfostran till enskilt hem (vilken sistnämnda åtgärd dock icke kan inne
bära villkorlig utskrivning annat än då fråga är om skyddshemselev).
Yad särskilt skyddshemseleverna beträffar har skyddshemsinspektören i
sitt yttrande (Y. 342) framhållit vikten av att denna form av uppfost-
ringsarbetet mera anlitas, och detta ej blott med tanke på elevernas fostran
utan även för främjande av deras yrkesutbildning. Vid den här ovan
(s. 38) omförmälda konferensen betonades även, att den villkorliga utskriv
ningen borde i stor utsträckning anlitas samt att övergången till det fria
livet eljest lätt bleve ödesdiger.
I förevarande § har upptagits stadgande om villkorlig utskrivning av barn,
som omhändertagits för skyddsuppfostran. Detta stadgande har så avfattats,
att det, i olikhet mot kommittéförslaget, avser ej blott skyddshemselever
utan även andra för skyddsuppfostran omhändertagna. Utskrivningen är
avsedd att kunna ske ej blott genom anställande i tjänst eller annat arbete
utan också genom återlämnande till föräldrarna eller överlämnande till en
skilt hem. Även ett villkorligt överlämnande till barnhem av skyddshems
elev torde i undantagsfall kunna befinnas lämpligt, t. ex. för beredande
Kung!. MajUs proposition nr 150.
155
av viss yrkesutbildning. Villkorligt återlämnande till liemmet bör kunna
ske ej blott med hänsyn till en gynnsam utveckling hos barnet, utan
också om förbättring i dess hemförhållanden inträtt.
Att beslut om villkorlig utskrivning skall fattas av den myndighet, som bär
ansvaret för barnets uppfostran, är tydligt; likaså att vederbörande myndighet
ingalunda genom den villkorliga utskrivningen är löst från ansvaret, utan tvärt
om äger skyldighet att noggrant övervaka barnet under prövotiden för att,
så fort barnets uppförande eller annat förhållande därtill föranleder, åter
taga barnet. Villkor böra uppställas med hänsyn till barnets bostad och
sysselsättning. Huruvida äldre skyddsliemselev, som villkorligt utskrivits
från skyddshem, varom förmäles i 43 § 1 mom., men anses böra återtagas,
därvid skall föras tillbaka till samma skyddshem eller intagas i för äldre
och svårare vanartade avsett skyddshem, torde böra tagas under övervägande
vid utfärdande av de bestämmelser, varom i 44 § 3 mom. förmäles.
Vad angår prövotidens längd, lärer denna böra bero på förhållandena
i varje särskilt fall. Beträffande skyddshemselev torde böra i överens
stämmelse med kommittéförslaget stadgas, att villkorlig utskrivning i regel
bör ske så tidigt, att eleven får tillfälle att vistas utom skyddshemmet
minst sex månader, innan slutlig utskrivning äger rum, varjämte, till före
byggande av att villkorlig utskrivning tillgripes alltför snart, bör föreskrivas,
att dylik åtgärd ej må, utan att särskilda omständigheter därtill föranleda,
äga rum förr än ett år förflutit efter elevens intagande i skyddshemmet.
Slutligen må här tilläggas, att därest, såsom jag hoppas, den villkor
liga utskrivningen kommer till ökad användning, detta kan förväntas med
föra ej blott gynnsammare resultat av skyddsuppfostringsverksamlieten, utan
även avsevärda besparingar för det allmänna, i det kostnaderna för barnens
vård utom skyddshem i de allra flesta fall avsevärt understiga kostnaderna
för vård inom detsamma.
(K. 61 § 1 och 3 inom.. 63 och 79 §§, M. s. 212—215, 182, 90,
264—266, Y. 287, 320, 321, 348—351, vl. 10 §, 11 §4 inom., 17, 23
och 25 §§.)
För gällande lags och kommittéförslagets bestämmelser angående slutlig
utskrivning på grund av viss ålders uppnående och i anledning av ändrade
förhållanden samt vad därmed sammanhänger har redogörelse lämnats i
det föregående (s. 153).
I förevarande § hava bestämmelser intagits i nämnda hänseenden.
Ehuru eu ökad användning av den villkorliga utskrivningen i det före
gående framhållits såsom eftersträvansvärd, har dock i 45 § någon tvin
gande bestämmelse om sådan utskrivning ej meddelats. Slutlig utskriv
ning kan sålunda direkt äga rum.
1 mom. av 46 § har så avfattats, att slutlig utskrivning kan ske på
grund av förbättring ej blott i fråga om barnets hemförhållanden utan
även beträffande barnets person, att utskrivningen innefattar utom barnets
(^inställande i tjänst eller annat arbete samt dess överlämnande till enskilt
46 §.
Slutlig
utskrivning.
Slutlig utskriv
ning på grund
av
tindrade
förhållanden.
(1 inom.)
Slutlig utskriv
ning på grund
av viss ålders
uppnående.
(2 mom.)
hem jämväl barnets återlämnande till föräldrarna, samt att utskrivning
skall kunna ske, vare sig föräldrarna framställa begäran därom eller ej.
Barns utskrivande för att anställas i tjänst eller annan sysselsättning eller
för att överlämnas till annat hem än föräldrarnas bör givetvis ej vara bero
ende av föräldrarnas begäran, och även återlämnande till det egna hemmet
torde kunna vara för barnet lämpligt, fastän föräldrarna ej själva tagit
initiativ till återlämnandet (jfr Y. 320).
Att beslut om slutlig utskrivning skall fattas av barnavårdsnämnden,
såvida barnet ej är skyddsliemselev, i vilket fall skyddshemsstyrelsen bär
beslutanderätten, är en följd av principen, att ansvaret för omhändertaget
barn kvarligger hos nämnden utom beträffande skyddshem selev, i vilket
fall det överlåtits på skyddshemmets styrelse. Enligt kommitténs förslag
skulle även den myndighet, som utövade inspektion över skyddshemmen,
äga rätt att förordna om utskrivning därifrån (K. 79 §, M. s. 265).
Detta anser jag mindre lämpligt. Enligt min åsikt bör skyddsliemsin-
spektören, om han finner elevs kvarhållande obefogat, hos hemmets sty
relse göra hemställan om rättelse, men att tilldela honom befogenhet att
utskriva elever, skulle otvivelaktigt verka försvagande på styrelsens aukto
ritet. Skulle av inspektören gjord hemställan om utskrivning icke föran
leda dylik åtgärd, bör inspektören liksom en var annan kunna påkalla in
gripande av länsstyrelsen (se 81 § 2 mom.). Föräldrarna äga vidare
jämlikt 81 § 1 mom. rätt att överklaga skyddshemsstyrelses beslut,
varigenom framställning om slutlig utskrivning avslagits.
Den åldersgräns, vid vilken skyddsuppfostran senast skall upphöra, bör
i regel vara en annan än åldersgränsen för nämndens möjlighet att be
sluta barns omhändertagande, ty skyddsuppfostran bör lämpligen fortgå
någon tid för att kunna hava åsyftad verkan. I fråga om omhändertagande
i fall, som avses i 22 § a) och b), är åldersgränsen 1(5 år; i dessa fall
skall enligt föreliggande liksom enligt kommitténs förslag skydds -
uppfostran upphöra senast vid 18 år. Detsamma är förhållandet, om
omhändertagandet skett i fall, som avses i 22 § c), men vanarten varit
av så lindrig art, att barnet ej behövt överlämnas till skyddshem.
I fråga om skyddshemselever böra däremot strängare regler gälla. De
flesta vanartade, som omhändertagas efter fyllda 15 år, komma säkerligen
att intagas i skyddshem och falla därför under bestämmelserna för skydds
hemselever.
Kommittén föreslog, att skyddshemselev skulle utskrivas senast, då han
uppnått 18 år, såframt ej hans uppförande varit opålitligt eller han om
händertagits efter fyllda 17 år, i vilka fall han skulle kunna kvarhållas
utöver 18-årsåldern, dock ej längre än till dess han fyllt 21 år.
Från dessa bestämmelser hava vissa avvikelser gjorts i föreliggande för
slag. Sålunda har kvarhållande utöver 18-årsåldern ansetts böra medgivas,
icke såsom enligt kommitténs förslag, då eleven vid omhändertagandet fyllt
17 år utan då han vid intagandet i skyddshem fyllt 15 år. I de fall, då*
156
Kungl. Majits proposition nr 150.
Kungl. Maj:ts proposition nr 150.
157
vanarta! barn till en början överlämnas till enskilt hem eller barnhem
men sedan måste överföras till skyddshem, synes nämligen den återstående
uppfostringstidens längd böi’a bestämmas med hänsyn till åldern vid in
trädet i skyddshem; var vanarten så svår, att den mildare vårdformen
befanns otillräcklig, torde barnet nämligen böra jämställas med den, som
omedelbart efter omhändertagandet intages i skyddshem. Mot kommitténs
förslag lärer vidare kunna anmärkas, att enligt detsamma i vissa fall skydds-
hemselev ej kan, i fall av behov, erhålla den uppfostringstid av minst
3 år, som enligt vad erfarenheten utvisar i regel erfordras för vinnande
av varaktig förbättring. Enligt kommitténs förslag skulle sålunda, då
opålitlighet ej förelåge, den, som omhändertagits vid 16 år, erhålla blott
2 års och den, som omhändertagits vid 16 1 x/i
2
år, blott 1 x/i
2
års upp
fostran, under det den, som omhändertagits vid fyllda 17 år, skulle kunna
kvarhållas i 4 år. Den sålunda förekommande ojämnheten i avseende å
behandlingens varaktighet kan icke enligt min mening anses motiverad.
Till belysning härav hänvisas till nedanstående sammanställning, däri jäm
väl givits exempel på skyddshemstidens längd enligt föreliggande förslag.
I det sistnämnda stadgas, att den, som intagits i skyddshem efter fyllda
15 år, må kvarhållas, till dess 3 år förflutit från intagandet, varjämte den
av kommittén föreslagna bestämmelsen om kvarhållande till 21 år i hän
delse av opålitlighet bibehållits. I
Ålder vid omhändertagandet, respektive intagandet
i skyddshem
Utskrivning senast vid
enligt kommitténs
förslag
enligt föreliggande!
förslag
14 Är ............................................................................................
18 år
18 år
15 » ............................................................................................
18 »
18 »
16 - ............................................................................................
18 »
19 »
16 » 11 män.............................................................................
18 »
19 n 11 män. ,
17 » ............................................................................................
21 »
20 >.
17 » 11 män.............................................................................
21 ..
21 »
I ett yttrande (Y. 349) hava riktats erinringar mot att skyddsuppfostran
skulle kunna i vissa fall utsträckas ända till 21 år. Bestämmelsen härom
torde dock vara en oavvislig följd av höjningen till 18 år av åldern för
omhändertagande, i det, på sätt ovan antytts, en tidrymd av 3 år säker
ligen i allmänhet erfordras, för att skyddsuppfostran skall bliva verksam.
Yad som erinrats (Y. 348, 349) mot bestämmelsen om elevs kvarhållande
till 21 år i fall av opålitlighet, anser jag icke böra föranleda ändring i
kommitténs förslag.
Enligt gällande lag och kommitténs förslag (vl. 11 § 3 mom. och 17 §
2 mom., K. 63 och 79 §§), har vederbörande myndighet ålagts att söka
bereda utskrivet barn tjänst eller annan lämplig sysselsättning samt tillse,
att det erhåller nödig utrustning. Med hänsyn särskilt till att utskriv
ningen även kan gälla t. ex. ett spätt barn har i föreliggande förslag
beredande av
arbete;
utrustning.
(b mom. 1 st.)
158
Kungl. Maj:ts proposition nr 150.
Eftertillsyn;
arbetsavtal.
(3 mom. 2 st.)
stadgats, att myndigheten har att söka bereda den utskrivne anställning
endast »då omständigheterna därtill föranleda». Enahanda inskränkning
i myndighetens åliggande bör gälla även beträffande utrustningen, ty det
är ej självfallet, att barn, som omhändertagits på grund av t. ex. miss
handel, behöver eller ens bör förses med utrustning, om det efter en tid
återlämnas till hemmet. Slutligen har uttrycket »lämpligt arbete» valts
såsom innefattande både »tjänst» och »annan långlig sysselsättning». —
I ett yttrande (Y. 351) har framhållits den stora svårigheten för skydds
hems styrelse eller föreståndare att skaffa utskrivna barn lämpligt arbete
och påyrkats, att i lagen borde införas eu bestämmelse, att den barna
vårdsnämnd, som omhändertagit barnet, härutinnan måtte lämna bistånd.
Sådan skyldighet lärer emellertid åligga barnavårdsnämnden på grund av
bestämmelsen i 16 § 1 mom., varför ytterligare stadgande härom icke
torde vara av nöden.
Barnavårdsnämnd eller skyddshemsstyrelse bör enligt gällande lag (vl.
20 §) hava tillsyn över utskriven skyddsling, så länge han icke uppnått
myndig ålder, samt till dess han fyllt 18 år för honom utse tjänst eller
anställning, vilken han icke utan nämndens eller styrelsens tillstånd må
lämna före denna ålder. Beträffande skyddsliemselev gäller ytterligare
den skärpningen, »att han i intet fall må utan styrelsens tillstånd lämna
tjänst eller anställning, som styrelsen utsett, förrän ett år förflutit efter
utskrivningen»; senast vid 19 års ålder äger sålunda utskriven skyddsliems-
elev själv bestämma angående sin anställning.
Enligt kommitténs förslag skulle tillsyn över utskriven skyddshemselev
fortgå till 21 år och över annan utskriven till 18 år. Rätt att träffa
arbetsavtal för utskriven skyddshemselev tillkom enligt kommittéförslaget
skyddshemsstyrelsen, intill dess eleven fyllt 18 år; därest elev utskrivits
efter fyllda 17 år, skulle dock dylik rätt tillkomma styrelsen, intill dess
ett år förflutit efter utskrivningen, dock aldrig längre än till fyllda 21
år. Beträffande annan utskriven tillerkändes barnavårdsnämnden den rätt
i fråga om träffande av arbetsavtal, som enligt lag tillkommer föräldrarna
(K. 79 §, 63 § jämförd med 45 § 2 mom.). Härmed avsågs (se M. s.
182) 5 § i lagen om barn i äktenskap.
Från skyddshemshåll har gjorts gällande, att det för vederbörande myn
dighet kan möta svårighet att anordna dylik tillsyn. Vidare har fram
hållits (Y. 350), att eftertillsynen vore av föga värde, då skyddshemssty
relse saknade möjlighet att, om den utskrivnes uppförande därtill föran
ledde, återtaga honom till skyddshemmet.
Å andra sidan har vid den å s. 38 omförmälda konferensen den »ut
hålliga eftervården» framhållits såsom något av det mest maktpåliggande
i en god skyddshemsvård.
Att helt och hållet borttaga bestämmelsen om eftertillsyn bör icke heller
enligt min mening ifrågasättas. Men med hänsyn dels till den föreslagna
höjningen av åldern för omhändertagande för skyddsuppfostran, dels till
Kungl. Maj:ts proposition nr 160.
159
flen ökade användningen av den villkorliga utskrivningen bör eftertillsynen
knappast göras obligatorisk eller utsträckas över en så lång tidrymd, som
kommittén föreslagit. Och att, såsom i ett av de nyss refererade ytt
randena ifrågasatts, tilldela vederbörande myndighet lika stor maktbefogen
het under eftertillsynen som under den villkorliga utskrivningstiden, låter
sig ej göra. Så länge ej med hänsyn till barnets karaktärsutveckling eller
övriga förhållanden grundad anledning föreligger till antagande, att inträdd
förbättring skall visa sig varaktig, bör alltså den villkorliga utskrivningen
komma till användning, ty då finnes möjlighet till kraftigare ingripande
ända till 21 år beträffande skyddshemselever och till 18 år beträffande
övriga. Vid slutlig utskrivning må emellertid nämnden eller styrelsen,
efter prövning av omständigheterna i det särskilda fallet, besluta, att den
utskrivne skall stå under tillsyn. Denna bör enligt min mening icke med
nödvändighet fortfara ända till dess 18-års- resp. 21-årsåldern uppnåtts,
utan myndigheten bör bestämma tiden för tillsynen till minst 1 och högst
3 år, dock bör den aldrig få utsträckas längre än till dess utskriven
skyddshemselev fyllt 21 år och annan utskriven 18 år. I fråga om
träffande av arbetsavtal böra enligt min uppfattning samma bestämmelser
gälla beträffande alla utskrivna; skäl torde nämligen ej föreligga att ut
rusta skyddshemsstyrelsen med befogenhet att träffa arbetsavtal för den
utskrivne efter 18-årsåldern. Och att, såsom kommittén jämväl föreslagit,
tillerkänna styrelsen rätt att med polismyndighetens hjälp (K. 123 §)
återföra slutligt utskriven skyddshemselev till tjänst, som han utan sty
relsens samtycke lämnat, anser jag icke lämpligt. Hinder torde däremot
icke föreligga att stadga, att barnavårdsnämnd och skyddshemsstyrelse
skola i fråga om träffande av arbetsavtal för de utskrivna hava enahanda
rätt, som tillkommer föräldrarna enligt 5 § i lagen om barn i äktenskap.
De utskrivna skulle sålunda efter fyllda 18 år hava frihet att träffa ar
betsavtal. Enligt föreslagen ändring av nämnda lagrum må dock av barnet
efter fyllda aderton år träffat arbetsavtal i visst fall hävas av föräldrarna
med rättens samtycke J).
Även om myndigheternas befogenheter beträffande eftertillsyn och träf
fande av arbetsavtal begränsas på nu angivet sätt, bör dock tillsynen
kunna vara ett kraftigt stöd för de utskrivna, och detta jämväl för dem,
vilka uppnått sådan ålder, att ett förnyat omhändertagande ej kan äga
rum (alltså beträffande icke vanartade 16 år och beträffande vanartade 18
år). För den, som icke överskridit nämnda åldersgränser, medför efter
tillsynen dessutom ökad möjlighet för barnavårdsnämnden att erhålla kän
nedom om förhållande, som kan föranleda den utskrivnes förnyade om
händertagande.
I enlighet med nu angivna grunder har stadgandet i andra stycket av
46 § 3 mom. avfattats.
‘) So lagberedningens förslag till revision av ärvdabalken I s. 66 och 531 f. samt Kungl.
Maj:ts prop. nr 53/1924 s. 42.
160
Kunyl. Maj:ts proposition nr 150.
47 § 1 mom.
Samh tills
var ds
upphörande
på grund av
ändrade
förhållanden.
Måhända kominer stundom svårighet att uppstå att finna lämpliga över
vakare över utskrivna; stadgandet i 16 § 1 mom. torde dock kunna bliva
av betydelse såsom innefattande skyldighet för barnavårdsnämnderna att
bistå varandra och skyddshemsstyrelser även beträffande tillsynen över
slutligt utskrivna ävensom med arbetsanskaffning.
(K. 45 § 1 mom., M. s. 181, fvl. 36 §, Y. 287, 320.)
Enligt kommitténs förslag skulle barnavårdsnämnden, då omhändertaget
barn hunnit den ålder samt nått den utveckling och stadga, att det kunde
anses i stånd att försörja sig, söka bereda barnet tjänst eller annan lämp
lig sysselsättning samt tillse, att det erliölle nödig utrustning (K. 45 §
1 mom.). Det synes, som om kommittén härvid i främsta rummet tänkt
på barn, omhändertagna på grund av föräldrarnas frånfälle eller dylikt
(K. 35 § = 29 § 3 mom. i föreliggande förslag). Ett omhändertagande
för samhällsvård kan emellertid även vara orsakat av andra omständig
heter, t. ex. fattigdom i hemmet (K. 36 § = 29 § 1 mom. i föreliggande
förslag) eller barnets sjukdom (K. 37 § = 29 § 2 mom. i föreliggande
förslag). Dylika missförhållanden kunna emellertid undanröjas, vartill
hänsyn bör tagas vid stadgandets avfattning. Ett spätt barn, som om
händertagits på grund av föräldrarnas fattigdom, bör uppenbarligen åter
lämnas till hemmet, om ekonomien där blir tillfredsställande, och detta
oberoende av om barnet självt »hunnit den ålder samt nått den utveck
ling och stadga, att det kan anses i stånd att försörja sig». Enahanda
är förhållandet med ett barn, vars hälsotillstånd icke längre kräver sär
skild vård utom hemmet.
Givetvis bör barnets återlämnande till hemmet ej göras beroende av
föräldrarnas begäran därom (jfr Y. 320), utan avgörande för sakens be
dömande bör vara, huruvida barnet anses alltjämt vara i behov av sam
hällsvård eller icke. Det kan emellertid tänkas, att nämnden anser fort
satt omhändertagande vara för barnet synnerligen förmånligt, men att för
äldrarna påfordra barnets hemlämnande. Eftersom samhällsvården är grun
dad på föräldrarnas medgivande, böra dessa i allmänhet äga rätt att, när
de så önska, återtaga sitt barn. Råda emellertid sådana förhållanden,
som berättiga ett omhändertagande för skyddsuppfostran, ställer sig saken
helt annorlunda (se härom 2 mom.); i annat fall skall samhällsvården
upphöra, när föräldrarna så önska.
Föräldrarna måste dock för ordningens skull i regel invänta nämndens
beslut om utskrivning. Det kan emellertid tänkas, att det för barnet eller
föräldrarna kan vara synnerligen olägligt med ett uppskov, till dess nämn
den sammanträder, varför ordföranden eller, om nämnden sådant medgivit,
annan ledamot av nämnden eller tjänsteman hos densamma, bör äga fatta
beslut i ärendet, något som i viss mån motsvarar stadgandet i 31 § 1 st.
Då beslut fattats av annan än nämnden själv, skall emellertid anmälan
därom göras vid nämndens nästa sammanträde, vilket synes motiverat sär
skilt med hänsyn till innehållet i 2 mom.
Kungl. Majds proposition nr 150.
161
Till det föreslagna stadgandet om skyldighet för nämnden att tillse, att
barnet erhåller lämpligt arbete och nödig utrustning, torde, med hänsyn
särskilt till att stadgandet även avser mindre barn, som återlämnas till
sina hem, fogas orden »då omständigheterna därtill föranleda». Givetvis
kan det vara på sin plats med en utrustning även i ett dylikt fall, men
ett ovillkorligt stadgande härom lärer ej vara påkallat (jfr motsvarande
tillägg i 46 § 3 mom.). Uttrycket »tjänst eller annan lämplig sysselsätt
ning» har utbytts mot »lämpligt arbete» såsom innefattande bådadera och
jämväl skolarbete, vilket för de flesta barn utgör den vanligaste sysselsätt
ningen.
(K. 44 §, 61 § 2 och 3 inom., M. 89—90, 181, 212—213.)
Om ett barn omhändertagits för samhällsvård, och förhållandena seder
mera befinnas vara sådana, att skyddsuppfostran är berättigad, bör barnet
givetvis erhålla de fördelar, som skyddsuppfostran innebär, d. v. s. ett
kraftigare skydd gent emot fysiska eller moraliska vådor i barnets hem,
för vilka barnet vid ett eventuellt återlämnande kunde utsättas, samt den
efter behovet avpassade speciella uppfostran, som barnets egen vanart kan
kräva. Det vore onekligen opraktiskt, om man för att få till stånd ett
omhändertagande för skyddsuppfostran först skulle behöva återlämna barnet
till hemmet för att sedan på nytt omhändertaga det. Därför har i 47 §
2 mom. föreslagits ett stadgande, att nämnden bör förklara barnet vara
omhändertaget för skyddsuppfostran, dels om samhällsvården anses icke
kunna upphöra utan sådan fara för barnet, som avses i 22 § a) eller b),
dels om barnet befinnes så vanartat som i 22 § c) sägs. Tydligen bör
vid fattandet av dylikt beslut förfarandet vara detsamma som då beslut om
omhändertagande för skyddsuppfostran fattas i enlighet med bestämmel
serna i 3 kap.; en hänvisning har därför gjorts till nämnda kapitels stad-
ganden om föräldrarnas yttranderätt och deras kallande till inställelse, be
slutets delgivning och omedelbara verkställande, underställning, vittnes
förhör m. m. Att, på sätt kommittén föreslagit, föreskriva en i viss mån
olika procedur, då kvarhållande av barn sker i fall, som här avses, och
då omhändertagande för skyddsuppfostran äger rum jämlikt 3 kap., kan
jag icke anse motiverat (jfr K. 61 § 3 mom. och 51 § 2 mom.).
Kommittén förutsatte, att ett dylikt kvarhållande av ett barn, omhänder
taget för samhällsvård, endast skulle kunna äga rum om barnet omhänder
tagits »till stadigvarande vård» (K. 61 § 2 mom.). Förutom svårigheten
att avgöra, om vården skall anses som stadigvarande eller ej, innebar be
stämmelsen en viss fara för barnet: det kan nämligen tänkas, att för
äldrarna begära barnets omhändertagande för en kortare tid, men att, ome
delbart efter det barnet omhändertagits av barnavårdsnämnden, sådana om
ständigheter beträffande hemmet komma till nämndens kännedom, att bar
nets återlämnande icke vore försvarligt. Under dylika förhållanden bör
barnets kvarhållande anses motiverat, ehuru barnet ej kan sägas vara om
händertaget till stadigvarande vård.
Bihang till riksdagens protokoll 1924. 1 samt. 112 käft. (Nr 150.)
1972 23
11
47 § 2 mom.
Samhälls-
vårds Över
gående
i skydds
uppfostran.
162
Kungl. Maj:ts proposition nr 150.
47 § 3 mom.
Samhälls-
vårds upp
hörande på
grund av viss
ålders upp
nående-
47 § 4 mom.
Eftertillsyn;
arbetsavtal.
4S §.
Förutsätt
ningar för
att beslut om
barns omhän
dertagande
förfaller.
Det i förevarande mom. valda uttrycket »finner barnavårdsnämnden sam-
hällsvården icke kunna upphöra utan sådan fara för barnet» etc. är avsett
att omfatta icke blott det fall, att en begäran från föräldrarna om barnets
återlämnande framställts eller är att förvänta, utan även det fall, att barnet
inom kort uppnår den ålder, då samhällsvården utan vidare skall upphöra.
Om nämnden i sistberörda fall har anledning antaga, att t. ex. en moraliskt
undermålig moder, så fort denna åldersgräns uppnåtts, ämnar taga till sig
barnet från det goda fosterhem, där barnet vistats kanske alltsedan sin
späda barndom, bör nämnden givetvis, innan samhällsvården upphör, förklara
barnet vara omhändertaget för skyddsuppfostran, varigenom barnet kan
erhålla skydd under ännu ett par år.
(K. 38* §, M. s. 174, fvl. 36 §.)
Enligt förevarande mom. upphör samhällsvården senast, då barnet fyller
16 år. Samma åldersgräns föreslogs av kommittén och stadgas i fattig
vårdslagens 36 §, som innehåller gällande lags bestämmelse i detta hän
seende. Uppenbart är, att om barnet vid en tidigare tidpunkt kan försörja
sig självt, samhällsvården bör upphöra tidigare; detta utsäges i 1 mom. Är
barnet åter vid uppnådda sexton år fortfarande oförmöget att försörja sig,
ankommer det givetvis på fattigvårdsstyrelsen att draga försorg om detsamma.
(K. 45 § 2 inom., M. s. 90, 182, fvl. 77 §.)
Beträffande eftertillsyn över barn, sedan samliällsvård upphört, göra sig
i huvudsak samma synpunkter gällande som i fråga om eftertillsyn över
barn, som utskrives efter skyddsuppfostran. Visserligen föreslås ej vill
korlig utskrivning av barn, som omhändertagits för samliällsvård, och
maximiåldern för vårdens upphörande är lägre, men å andra sidan äro de
omständigheter, som föranleda samhällsvård, sällan av så svårartad natur
som de förhållanden, vilka nödvändiggöra skyddsuppfostran. Jag anser
därför stadgandet om eftertillsyn, sedan samhällsvård upphört, böra erhålla
i huvudsak samma innehåll som den av mig förordade bestämmelsen i
46 § 3 mom. andra stycket, dock att minimitiden för tillsynen synes
kunna sättas till sex månader.
I fråga om träffande av arbetsavtal för barnet föreslog kommittén, att
nämnden skulle äga enahanda befogenhet gent emot barn, omhändertaget
för samhällsvård, och gentemot barn, som omhändertagits för skyddsupp
fostran, men ej vore skyddshemselev.
Med hänsyn till angelägenheten av att samhällets arbete för den unges
fostran ej äventyras genom olämplig arbetsanställning ansluter jag mig till
detta kommitténs förslag, vilket innebär att barnavårdsnämnden i fråga
om träffande av arbetsavtal för barn, som åtnjutit samhällsvård, skall äga
enahanda rätt, som enligt lag tillkommer föräldrarna.
(K. 46 § 3 mom., M. s. 75, 76, 193, Y. 101 s. 69, 318.)
Jag har i det föregående (s. 120) angivit min ståndpunkt till frågan
om barnavårdsnämndens befattning med personer i åldern 15—18 år,
vilka begått brott, som ej blivit åtalade vid domstol. I sammanhang där-
Kungl. Maj:ts proposition nr 150.
163
med liar även framhållits, att beslut om skyddsuppfostran bör förfalla,
då verkställighet skall ske av domstols beslut, varigenom antingen barnet
dömts till böter, fängelse eller straffarbete och förordnande meddelats om
den dömdes insättande i allmän uppfostringsanstalt, eller barnet eljest
dömts till fängelse eller straffarbete utan tillämpning av lagen angående
villkorlig straffdom, eller villkorligt anstånd med ådömt fängelsestraff eller
straffarbete förklarats förverkat. Det har icke ansetts lämpligt stadga, att
skyddsuppfostran skall, i fall som nyss nämnts, allenast tillfälligtvis av
brytas för att fortsättas efter det straffet respektive tvångsuppfostran gått
till ända, utan beslutet om skyddsuppfostran skall helt och hållet vika
för beslutet om den strängare uppfostringsåtgärd, som straffet respektive
tvångsuppfostran innebär. En annan sak är, att barnavårdsnämnden stun
dom kan tänkas finna anledning att, särskilt om barnet ådömts ett kort
varigt frihetsstraff, efter dess utstående ånyo ingripa, såvida barnet ännu
är i den ålder, att så kan ske.
Har den, som är omhändertagen för skyddsuppfostran, dömts till frihets
straff, varmed dock förklarats skola anstå i enlighet med lagen om vill
korlig straffdom, föreligger uppenbarligen ej skäl att låta skyddsuppfostran för
falla, ty den noggranna övervakning, den villkorligt dömde under skydds-
uppfostringstiden är underkastad, är givetvis ägnad att minska faran för
hans återfallande i brott. A andra sidan torde den omständigheten, att
den, som tilltalas för brott, är omhändertagen för skyddsuppfostran och
särskilt att han är intagen i skyddshem, ofta kunna åberopas som skäl
för tillämpning av lagen angående villkorlig straffdom, enär i sådant fall
ej sällan »skälig anledning» är att »antaga att han skall utan det ådömda
straffets undergående låta sig rättas» (se nämnda lag 1 §). Det är med
hänsyn härtill sannolikt, att i skyddshem intagna barn jämförelsevis sällan
komma att dömas till frihetsstraff utan att lagen om villkorlig straffdom
tillämpas.
Dömes den, som undergår skyddsuppfostran, till böter, bör detta enligt
min mening ej föranleda, att beslutet om skyddsuppfostran skall förfalla.
För barnet kan bötesstraffet, vare sig böterna erläggas eller de förvandlas
till ett kortvarigt fängelsestraff, givetvis icke vara av ens tillnärmelsevis
samma uppfostrande betydelse som undergående av skyddsuppfostran. Fin
nes tillgång till böternas gäldande, bör därför skyddsuppfostran fortgå,
och förvandlas bötesstraffet till fängelse, bör skyddsuppfostran allenast av
brytas för förvandlingsstraffets undergående, varefter skyddsuppfostran åter
vidtager. Förordnas om anstånd med bötesstraffet jämlikt lagen om vill
korlig straffdom, bör skyddsuppfostran fortgå. I de flesta fall, då böter
ådömas den, som undergår skyddsuppfostran, torde anledning vara att
antaga, att den dömde till följd av fattigdom och bristande förvärvsför
måga skulle nödgas avtjäna böterna med frihetsstraff. Då denna omstän
dighet är en av förutsättningarna för tillämpning av lagen om villkorlig straff-
164
Kungl. Majits proposition nr 150.
Grunderna
för foster-
barnskontrol
lens ordnande.
Inledning.
Gällande fos
terbarnslags
ringa tillämp
ning.
dom i avseende å bötesstraff, och även den omständigheten, att den dömde
är intagen i skyddshem, på sätt ovan anförts, ej sällan föranleder till an
tagande, att han skall låta sig rättas utan straffets undergående, är det att
förvänta, att personer, som undergå skyddsuppfostran, mindre ofta komma
att ådömas böter utan tillämpning av lagen om villkorlig straffdom.
Vad nu är sagt angående de fall, då beslut om omhändertagande för
skyddsuppfostran förfaller, bör tydligen gälla även då skyddshemselev jäm
likt 43 § 4 mom. överlämnats till allmän uppfostringsanstalt.
Att barnavårdsnämnds beslut om barns omhändertagande för samhälls-
vård skall förfalla i samtliga de fall, då så är händelsen beträffande be
slut om omhändertagande för skyddsuppfostran, är uppenbart.
I överensstämmelse med vad sålunda anförts har 48 § avfattats.
7 KAP.
Om kontroll över fosterbarnsvården.
Vid behandlingen av 3 kap. har framhållits, att gemensamma bestäm
melser ej kunna uppställas för beivrande av missförhållanden beträffande
barn, vilka vårdas hos sina föräldrar, och beträffande barn, vilka fostras
hos andra. Även om principen om samhällets rätt att vid behov, för
äldrarnas motstånd till trots, taga ett barn från föräldrarna numera är
allmänt erkänd, måste allvarliga missförhållanden vara påvisbara för att
ett sådant steg skall vara berättigat. I fråga om barn, som vistas hos
främmande, torde en fullt så stor återhållsamhet i avseende å samhällets
ingripande ej vara påkallad. Här bör samhället kunna med fog uppställa
strängare anspråk i fråga om den vård och den uppfostran, vilka böra
komma barnet till del. Hur kontrollen över denna vård och uppfostran
skall utövas och vilka medel för beivrande av yppade missförhållanden,
som stå samhället till buds, detta är i stort sett innehållet i 7 kap.
Detta kapitel motsvarar alltså lagen den 6 juni 1902 om fosterbarns
vård samt kommittéförslagets 11 kap., varjämte en del av stadgandena i
kommittéförslagets 8 kap. i föi-enklingssyfte hit överförts.
Ingen gren av vår samhälleliga barnavård torde hava varit utsatt för
så mycken kritik som kontrollen över fosterbarnsvården, och utan tvivel
har denna kritik varit i väsentliga avseenden berättigad. De rådande
missförhållandena hava framför allt sin grund i den omständigheten, att
för stora delar av landet 1902 års fosterbarnslag »är som om den aldrig
funnits till» (M. s. 279). Anmälningsplikten åsidosättes och tillsynen
försummas, med ett ord lagen är, med undantag för vissa kommuner, en
»Jag på papperet», något som framhölls redan i en motion vid 1908
års riksdag (nr 12 i andra kammaren). Enligt av kommittén verkställda
undersökningar för åren 1908, 1915 och 1917 (se M. s. 278, 279, S.
s. 20, 21, 24—26) synas förhållandena hava snarare försämrats än för
bättrats sedan år 1908.
Orsakerna till att lagen vunnit så ringa tillämpning torde vara flera.
Valet av myndighet, som skulle uppbära ansvaret för lagens efterlevnad,
torde icke hava varit lyckligt, vilket år 1908 antyddes i en av förenämnda
motion föranledd riksdagsskrivelse till Kungl. Maj:t. En inspektionsmyn-
dighet med möjlighet att tillhålla de underordnade myndigheterna att full
göra sina skyldigheter saknas. Och lagens materiella bestämmelser tarva
i flera hänseenden revision; en sådan begärdes redan i omförmälda riks
dagsskrivelse.
Enligt 2 § i nu gällande lag är det hälsovårdsnämnd eller, där sådan Don
nuvarande
ej finnes1), kommunalnämnd, som skall övervaka fosterbarnsvården; i fall myndigheten
så anses nödigt eller lämpligt kan enligt 3 § särskild fosterbarnsnämnd
ej lämpad för
för ändamålet utses. Det senare har endast förekommit i ett fåtal fall upi'glften'
(S. s. 25, 26). Mot särskilt kommunalnämndernas sätt att fullgöra sina
åligganden beträffande fosterbarnsvården har synnerligen skarpt klander
uttalats (M. s. 279). Ej heller de särskilt tillsatta hälsovårdsnämnderna
torde äga erforderliga förutsättningar, tid och intresse för uppgiften. Icke
ens om fosterbarnskontrollen, såsom för närvarande, är inskränkt till att
omfatta allenast barn, som ej fyllt 7 år, böra enbart hälsovårdssynpunkter
anläggas på denna kontroll, och om åldern, såsom i föreliggande förslag
påyrkas, höjes till 16 år, är det givet att, vid sidan av den hygieniska
kontrollen, uppfostringssynpunkten bör, särskilt beträffande de äldre års-
grupperna, få göra sig gällande i vida högre grad än för närvarande är
fallet. Hälsovårdsmyndigheten torde därför icke böra utöva kontrollen
över fosterbarnsvården.
Däremot lärer, med hänsyn till den sammansättning barnavårdsnämnden
enligt föreliggande förslag skall erhålla, denna myndighet äga stora förut
sättningar att på ett tillfredsställande sätt utöva kontrollen i fråga. Jämte det
kravet på läkarnas medverkan blivit i största möjliga utsträckning tillgodo
sett, torde även kyrkoherdens ledamotskap och det obligatoriska inväljandet
av en lärare eller lärarinna samt en ledamot av fattigvårdsstyrelsen vara
ägnade att tillföra nämnden jämväl för fosterbarnskontrollen lämpade krafter,
och den erfarenhet, nämnden vinner genom den densamma åliggande utackor-
deringsverksamlieten, bör utan tvivel vara till nytta vid fosterbarnskon-
trollens utövande. Denna fråga har utförligt behandlats i den allmänna
motiveringen för den föreslagna centraliseringen av barnavården (s. 59,60,64),
vilken, såvitt den avser överförande till barnavårdsnämnden av kontrollen
över fosterbarnsvården, i de avgivna yttrandena allenast med något enda
undantag lämnats utan erinran.
') Enligt 1919 års bälsovårdsstadga skall i varje stad finnas en hälsovårdsnämnd. I kom
mun på landet skall, om ej särskild hälsovårdsnämnd blivit tillsatt, kommunalnämnden
vara hälsovårdsnämnd.
Kungl. Maj:ts proposition nr 150.
165
166
Kungl. Maj:ts proposition nr 150.
Brist på
inspektion.
Materiella
brister.
Alltför många
undantag från
lagens tillämp
ning.
Barn, vårdade
utan ersättning.
Barn hos
styvföräldrar.
Barn hos far-
ollor morför
äldrar.
Yid 2 kap. har redogjorts för den brist på inspektion, varav den offent
liga barnavården för närvarande lider. Icke heller i detta hänseende kali
förbättring uppnås, om ej centraliseringen av barnavården genomföres.
Men därest denna kommer till stånd, och uppsikten över barnavården
organiseras på sätt, som i 2 kap. föreslagits, torde tvenne väsentliga för
utsättningar föreligga för åstadkommande av en effektiv fosterbarnskontroll.
Det är emellertid icke nog, att samhällets tillsyn över fosterbarnsvården
uppdrages åt eu för uppgiften mera lämpad myndighet än för närvarande
är fallet och att denna myndighet i sin tur göres till föremål för in
spektion; lagens stadganden måste i väsentliga hänseenden omarbetas,
givetvis under vederbörligt beaktande av de sedan fosterbarnslagens till
komst vunna erfarenheterna och den kritik, som riktats mot de nuvarande
bestämmelserna.
Yad som i 1902 års lag om fosterbarnsvård kraftigast påtalats är otvivel
aktigt, att lagen givits ett alltför snävt tillämpningsområde. Detta är,
enligt vad i 1 § stadgas, inskränkt till att avse »barn, som mot ersätt
ning fostras hos andra än sina föräldrar, styvföräldrar, far- eller morför
äldrar eller laga förmyndare och icke fyllt sju år». Av den undersökning,
som kommittén år 1908 företog för att bl. a. erhålla kännedom om ve
derbörande fosterbarnsmyndiglieters önskemål beträffande fosterbarnsvården
(S. s. 23), framgår, att majoriteten av uppgiftslämnarna ansåg, att lagen
borde utsträckas till även andra grupper av barn. Sålunda påyrkades
fosterbarnskontrollens utsträckning till barn, som fostras utan ersättning
av 55.9 % av 842 uppgiftslämnare; till barn hos far- eller morföräldrar
av 52.7 % av 837 uppgiftslämnare; till barn hos förmyndare av 57.5 %
av 828 uppgiftslämnare; samt till barn, som fyllt sju dr, av 61.4 % av
865 uppgiftslämnare.
Yad beträffar den första gruppen, barn som fostras utan ersättning, har
såsom ett missförhållande framhållits, dels att samhället för närvarande sak
nar möjlighet att ingripa, då vanvård av dylika barn äger rum, och dels att,
enligt vad erfarenheten utvisar, fosterföräldrar, som önska undandraga sig
kontroll, ofta påstå sig vårda barnen gratis, varigenom de, eftersom motsatsen
är synnerligen svår att bevisa, i regel uppnå sitt mål.
Angående en annan grupp, som lagen undantager från kontrollen, nämli
gen barn, som fostras hos styvföräldrar, gjorde kommittén ej någon förfrågan
vid den ovan omtalade undersökningen. Det har emellertid gjorts gällande,
att om med styvföräldrar menades styvfader eller styvmoder och den person,
med vilken han eller hon efter det tidigare äktenskapets upplösning gift om
sig, skäl ej torde föreligga att undantaga hos styvföräldrar vårdat barn från
fosterbarnskontrollen. Barnets naturliga beskyddare, dess egen fader eller
moder, funnes ju i dessa fall ej i hemmet, och någon garanti för att barnet
åtnjöte tillfredsställande vård och uppfostran förelåge alltså icke.
1 fråga om barn, som fostras hos far- eller morföräldrar, har framhållits,
att även om man kunde utgå från att dessa barn i regel erhölle kärleksfull
vård, denna dock, särskilt på grund av far- eller morföräldrarnas stundom
höga ålder, ofta lämnade åtskilligt övrigt att önska i avseende å såväl hygien
som uppfostran.
167
Beträffande barn, som vistas hos laga förmyndare, var vid tidpunkten Barn hos laga
för den ovan omtalade undersökningens verkställande begreppet vårdnad förmyndare,
ännu ej i lagstiftningen preciserat, varför det ej framgår, i vad mån upp-
giftslämuarna ansett en utsträckning av fosterbarnskontrollen böra ske till
barn, som vårdas hos förmyndare, vilken enligt nu gällande lags termino
logi har vårdnaden om barnet.
Frågan om önskvärdheten av lagens utsträckning till att omfatta även
Barn över 7 är.
barn över 7 år erhöll vid ifrågavarande undersökning större procent ja-svar
än någon av de föregående, nämligen 61.4 %. Vilken åldersgräns, som i
stället borde uppställas, gjordes ej till föremål för uttalande.
Kommittén framställde vid sin undersökning år 1908 ännu eu fråga till
Koncesaions-
besvarande, nämligen, om koncessionstvång, d. v. s. förbud att mottaga trång,
fosterbarn utan att myndighet på förhand lämnat tillstånd därtill, vore att
föredraga framför nuvarande anordning med endast anmälningsplikt. Av de
1,070 myndigheter, som uttalade sig i frågan, besvararade 61.9 % densamma
jakande (S. s. 22).
I det kommittébetänkande, som ligger till grund för fosterbarnslagen,
hade koncessionssystem föreslagits, men Kungl. Maj ds för 1902 års riksdag
framlagda proposition i ämnet upptog inga bestämmelser härom, och riks
dagen delade Kungl. Maj ds uppfattning.
I sin motivering för Kungl. Majds förslag framhöll chefen för civildepar
tementet, att ett koncessionstvång med strängt uppehållande av vissa kvali
fikationer för vinnande av tillstånd skulle på många håll kännas såsom ett
svårt ingrepp i den enskildes handlingsfrihet. Det skulle också kunna med
föra, att fosterbarnsvården i lukrativt syfte gjordes till ett formligt yrke,
samt att de aktningsvärda fosterföräldrarna, just de, som man icke ville för
lora, kunde komma att draga sig tillbaka av motvilja mot reglementeringen.
Det skulle ock kunna föranleda höjning av fosterlegan. I varje fall, vilken
betydelse man än ville tillägga dessa anmärkningar, måste koncessionstvånget
vara den del av den föreslagna lagstiftningen, som från fosterföräldrarnas
sida, kanske ock från hälsovårds- och kommunalnämndernas, komme att
framträda såsom mest betungande och synas mest främmande. Man borde
därför för det dåvarande inskränka sig till föreskrifter rörande fosterbarns
vården, vilka både komme att uppfattas såsom ett mindre kännbart ingrepp
och ej så lätt ledde till eu sträng tillämpning som ett generellt koncessions
tvång (M. s. 282).
I ovan berörda riksdagsskrivelse av år 1908 angående revision av foster
barnslagen höll riksdagen före, att endast med koncessionstvång tillfreds
ställande garanti kunde skapas för att fosterbarnen komme i sådana hem,
där de erhölle lämplig omvårdnad (M. s. 284).
Jag skall nu lämna en redogörelse för kommitténs ståndpunkt till de
Kommitté-
ovan berörda frågorna.
förslaget.
Kommittén föreslog, att barnavårdsnämnden skulle öva särskild tillsyn
över alla barn under 16 år, som av annan än nämnden överlämnats till
vård i enskilt hem (K. 87 §). Kommittén föreslog alltså eu höjning av
åldersgränsen till 16 år och vidgade fosterbarnsbegreppet till att omfatta
även barn, som vårdades utan ersättning och hos far- eller morföräldrar.
— Däremot var den föreslagna formuleringen av fosterbarnsbegreppet ej
avsedd att omfatta barn hos styvföräldrar (icke ens om den naturliga
modern eller fadern vore död) och förmyndare, om denne innehade vård
naden (se M. s. 290).
Kungl. Maj:ts proposition nr 150.
168
Kungl. Maj-.ts proposition nr 150.
Från den eljest stadgade anmälningsplikten beträffande fosterbarn gjor
des undantag i fråga om barn, som vårdades hos far- eller morföräldrar,
vilket särskilt motiverades med önskvärdheten av att utomäktenskapliga
barns överlämnande till nära anhöriga icke måtte försvåras (K. 93 §, M.
s. 301).
I fråga om koncessionstvång intog kommittén den ståndpunkten, att
sadant ej borde stadgas beträffande enskilda hem, men däremot vore av
nöden i fråga om barnhem (K. 70 §). Denna ståndpunkt, i vad den
avsåg de enskilda hemmen, motiverade kommittén på följande sätt:
»Den klagan, som i allra främsta rummet höjts, särskilt från läkarhåll, över
lagens bristande effektivitet, riktar sig icke så mycket mot särskilda bestäm
melser i lagen, som mot densammas tillämpning och handhavande av myn
digheterna. Inom en stor del av landets kommuner, heter det, är det som
om lagen icke vore till finnandes. Uppenbarligen, det intygas även från
andra håll, ligger i underlåtenheten att tillämpa lagen en av de allvarligaste
bristerna i avseende å fosterbarnsvården. Härvid är emellertid tydligt, att
felet ligger väsentligen i det sätt, varpå barnavårdsmyndigheten organiserats.
Föga eller intet vore i detta hänseende vunnet med en lagändring, som in
förde koncessionstvång, och överhuvudtaget med vilken som helst lagän
dring, som lämnade organisationen oberörd. Ej heller synes införande av
koncessionstvång vara ägnat att råda bot på en annan av fosterbarnsväsen-
dets mest överklagade brister, nämligen det s. k. änglamakeriet. Den, som
vill undandraga sig myndighetens uppsikt, har ej svårare att undandraga
sig sökande av koncession, än fullgörandet av eu anmälningsskyldighet.
Uteslutet är ej heller, att koncession kan komma att sökas för att genom
förvärvande av ett offentligt intyg om lämplighet för barnavård bemantla eu
fosterbarnsverksamhet av det mindre gagneliga slaget. För att råda bot på
de nu nämnda olägenheterna kommer införandet av koncessionstvång icke
att hava någon betydelse. Här, som på många andra håll, gäller det att ’en
god lag är bra, men ett rätt handhavande av den är bättre’. Det kräves
framför allt att giva den barnavårdande myndigheten en sådan organisation
och sammansättning, att där finnas de insikter och det intresse, som erfor
dras för ett rätt fullgörande av dess uppgift.
Om koncessionstvång alltså ej kan anses såsom något osvikligt medel för
ernående av ett mera effektivt handhavande av fosterbarnsvården, kan det
å andra sidan ej nekas, att flera av de erinringar, som framställts mot sär
skilt den form därav, den generella koncessionen, som föreslogs av foster-
barnskommittén, synas väl grundade. Således innebär det en bestämd olä
genhet, att den generella prövningen rörande ett anmält hems lämplighet
till mottagande av fosterbarn hänför sig till en tidpunkt, som kan ligga mer
eller mindre långt tillbaka i tiden i förhållande till den tid, då behovet att
anlita detsamma inträder, och att den således icke lämnar någon tillförlitlig
garanti, för att hemmet fortfarande är lämpligt. Vidare har man, som det
synes med fullt fog, anmärkt, att det generella koncessionssystemet ej heller
lämnar någon trygghet för att i nödiga fall fosterhem finnas att tillgå, eller
i alla händelser för, att det fosterhem, som en moder önskar för- sitt barn,
kan mottaga detta barn, då behovet uppstår att lämna det dit; om i före
kommande fall ett barn skulle av barmhärtighet och välvilja mottagas, gör
sig mottagaren förfallen till lagbrott och böter. För alla de många fall, då
en moder till barn utom äktenskap önskar få sitt barn vårdat hos anhöriga
eller bekanta, på vilkas kärlek och ömhet mot detsamma hon litar, måste
169
koncessionstvånget bliva och kännas såsom ett svårt och oberättigat hinder.
Slutligen och ej minst: det generella koncessionssystemet är ägnat att göra
fosterbarnsvården till ett yrke; man kan ej med stöd i förhållandena, sådana
de i verkligheten iiro, såsom ogrundad avvisa den farhågan, att just de
bästa hemmen, de, hos vilka man framför allt kunde önska att placera bar
nen, skola undandraga sig tvånget och besväret att söka koncession och
därför gå förlorade för fosterbarnsvården, därest ej barnavårdsnämnden med
förbigående av de koncessionerade fosterhemmen vidtager särskilda åtgärder
för att finna reda på dem. Man har såsom stöd för grundlösheten av de
yppade farhågorna anfört, att redan nu inom de större städerna ett upp
sökande och med koncessionerandet jämförligt godkännande på förhand äger
rum av fosterhem för barn, som genom det offentliga skola utlämnas till
vård. Detta är emellertid alls icke detsamma som ett generellt koncessions-
tvång. Även för det fall, att det generella koncessionsystemet icke uppta
ges, lärer väl ett uppsökande och godkännande av fosterhem, så att sådana
äro på förhand kända och till hands, komma att äga rum. En sådan verk
samhet bör bliva eu mycket viktig uppgift för barnavårdsnämnderna och
dessas organ. En helt annan sak är ett generellt koncessionstvång, varige
nom vissa personer på ansökan auktoriseras såsom barnavårdare. Ett sådant
system, generaliserat och utsträckt till alla barnavårdsnämnder i landet,
övergår alltför lätt, därest det skulle komma till allmännare tillämpning,
till ett schablonmässigt fastslående av allenast vissa yttre betingelser för
fostrarna och fosterhemmen, vilkas tillvaro eller saknad icke med nödvän
dighet karaktärisera ett hems lämplighet eller olämplighet såsom fosterhem.
Häri ligger, ju mera allmänt systemet kommer till tillämpning, en fara för
att den personliga värderingen av fosterhemmen, som är den enda tillförlit
liga, kommer att försummas eller bortfalla; och härmed är även förenad
faran att det bliver slappare med tillsynen över fosterhemmen och svårare
för barnavårdsnämnden eller i allt fall kommer att bära densamma emot
att skilja ett barn från ett auktoriserat fosterhem, som är dåligt. Denna
sistnämnda farhåga har särskilt kommit till uttryck hos personer, som haft
att göra med övervakningen av fosterbarnsvården.
Insikten om olägenheterna av det generella koncessionssystemet har ock
på senare tid föranlett, att inom för barnavård intresserade kretsar i stället
förordats ett system med s. k. speciellt koncessionstvång, d. v. s. eu för
prövning för varje enskilt fall av det ifrågasatta fosterhemmet. Härmed har
man velat, under undvikande av de vådor, som det generella koncessions
systemet erkänts medföra, likväl vinna säkerhet att barn icke ens mera till
fälligt lämnas ut till dåliga fosterhem, att barnen icke, som det heter, göras
till 'försöksobjekt' för ett dåligt fosterhem. Utan tvivel erbjuder också
detta system trygghet mot en del av de risker, som äro förenade med den
generella koncessionen; och det måste även erkännas, att systemet, om det
verkligen kan genomföras, lämnar eu viss garanti mot att barn även för
kortare tid komma att vårdas i dåliga hem. Men just i svårigheten att
genomföra ett dylikt system ligger en mycket viktig betänklighet mot det
samma. Då ett barn av modern eller dem, som vid förlossningen biträda
henne, skall placeras, är det oftast ej tid att avvakta eu av barnavårds
nämnden verkställd prövning och ett godkännande av fosterhemmet, såvitt
sådant ej ägt rum förut; man har därför vid förordande av ifrågavarande
system måst taga till hjälp eu provisorisk prövning, verkställd av något
underordnat organ för barnavårdsnämnden, eu prövning, som därigenom
emellertid förlorar i tillförlitlighet och därför ej heller är avsedd att vara
definitiv. Icke ens på detta sätt kan man likväl tillförsäkra sig att hava
tillgång till ett koncessionerat fosterhem, då behovet föreligger; och farhåga
Kungl. Maj:ts proposition nr 150.
Yttranden.
för det straff, som bör följa på ett mottagande av barn utan erhållen
koncession, måste stänga dörren till månget gott fosterhem, i vilket man
eljest kunde få barnet mottaget.
Genom den nya lagstiftningen om barn utom äktenskap har denna fråga
kommit i ett annat läge än förut. Bland dessa barn är det ojämförligt
största antalet fosterbarn att finna, och genom införande för dessa barn av
barnavårdsmannainstitutionen har för tillgodoseende av barnets rätt och
bästa vunnits en personlig kraft, som även vid uppsökande av lämpligt
fosterhem kan bistå modern och tillse, att hemmet erbjuder erforderliga
betingelser; helst om det bleve allmännare genomfört att enligt lagens an
visning barnavårdsman tillsättes redan före barnets födelse. Med barnavårds-
mannen bör barnavårdsnämnden samverka, därvid nämnden, som på förhand
bör hava gjort sig förvissad om, var lämpliga fosterhem äro att finna, och
har sådana — utan att desamma påtryckas en hallstämplande koncession —
så att säga på lager, är i tillfälle att vid behov kunna anvisa sådana åt
mödrar och barnavårdsmän.
På grund härav har kommittén, som genom det sätt, varpå barnavårds
nämnden sammansatts och dess verksamhet organiserats, sökt skapa garantier
för ett intresserat och ändamålsenligt utövande av dess funktioner, icke funnit
sig böra föreslå koncessionstvång i någondera av de former, vari detsamma
påfordrats.» (M. s. 285—288.)
I de avgivna yttrandena har ej gjorts gällande, att fosterbarnsbegreppet
genom förslaget erhållit en alltför vidsträckt omfattning. Tvärtom har
från tvenne håll påyrkats (Y. 366, 367), att även styvföräldrar borde
innefattas i uttrycket fosterföräldrar. Vidare har medicinalstyrelsen såsom
beaktansvärd framhållit förste stadsläkarens i Stockholm uppfattning, att
far- och morföräldrars befrielse från anmälningsplikt skulle göra uppsikten
över barn, som vistas hos sådana fosterföräldrar, fullständigt illusorisk,
särskilt i större städer (Y. 370). Även svenska fattigvårdsförbundets
barnavårdsutskott påpekar, med hänsyn till den ofta förefintliga oförmågan
hos far- och morföräldrar att lämna barnbarnen nödig vård och tillsyn,
det olämpliga i att samhället frånhänder sig det medel att få reda på
fosterbarn, som ligger i anmälningsskyldigheten (Y. 372). — Vad slutligen
koncessionstvånget beträffar, har kommitténs uppfattning, att sådant i fråga
om enskilda hem icke borde ifrågakomma, rönt gensaga endast i tvenne
yttranden (Y. 355, 355 a), av vilka det ena härrör från förste provinsial
läkaren i Stockholms län. Förste stadsläkarna i Stockholm och Norr
köping (Y. 355 c, d) och förste provinsialläkaren i Gottlands län (Y. 355 b)
hava däremot uttryckligen anslutit sig till kommitténs ståndpunkt, var
jämte övriga 24 tjänsteläkare (22 förste provinsialläkare, 1 förste stads
läkare och 1 stadsläkare), vilka yttrat sig i ärendet, icke framställt erinran
mot kommitténs förslag beträffande koncessionssystem i fråga om enskilda
hem eller barnhem. Icke heller medicinalstyrelsen har i denna fråga
varit av annan uppfattning än kommittén.
Börande koncession för barnhem hava i fyra yttranden uttalats allvar
liga farhågor, att ett sådant system skulle verka hämmande på det
enskilda initiativet (Y. 89 s. 59, 327—329). Även vid den å s. 38
170
Kungl. Maj:ts proposition nr 150.
Kungl. Maj:ts proposition nr 150.
171
omtalade konferensen varnades på tal om barnhem för alltför starkt regle-
menterande och abstrakt schablonisering. (Se även Y. 87 s. 56.)
Det torde för denna frågas bedömande förtjäna omnämnas, att i det
eljest i flera avseenden långt gående finska kommittébetänkandet av år
1921 angående samhällets barn- och ungdomsskydd införande av konces-
aionstvång beträffande enskilda fosterhem avstyrkts.
I betänkandet har gjorts gällande, att koncessionssystem förutsatte stor
tillgång på fosterhem, ett rikligt urval av människor, villiga att fostra
andras barn, en förutsättning, som icke förefunnes i Finland. Koncession
vore möjlig i länder, där under årtionden en propagandaverksamhet i före
varande hänseende fortgått och där enkom i detta syfte bildade föreningar
arbetat under många år, vilket emellertid ej vore fallet i Finland. Kon-
cessionstvånget skulle med rätt stor sannolikhet uppfattas som ett miss
troende ä priori och sålunda vara ägnat att minska benägenheten att mot
taga fosterbarn. Anmälningsplikten både visat sig vara rätt effektiv i Helsing
fors och en del andra städer, där fosterbarnskontroll utövades. Yarken i
England, där fosterbarnsskyddet varit i lagstiftningsväg reglerat under nära
femtio år, eller i Sachsen, där detta skydd vore synnerligen effektivt, hade
förhandskoncession visat sig behövlig, och i Norge, där fosterbarnslagen
ursprungligen överlämnade rättighet åt den kommunala myndigheten att
fakultativt påbjuda koncessionstvång eller åtnöja sig med anmälningsplikt,
hade man numera kommit till den bestämda övertygelsen, att koncessionen
varken kunde eller borde upprätthållas. Man hade icke funnit några olägen
heter vara förenade med ett inskränkande till endast anmälningsplikt.
Enligt min åsikt är eu utsträckning av samhällets kontroll över foster-
barnsvården oundgänglig. Vid övervägande av de olika medel, som
härvidlag kunna ifrågakomma, har givetvis frågan om införande av kon
cessionssystem varit föremål för särskild uppmärksamhet. Därvid har
jag kommit till den bestämda uppfattningen, att införande av ett dylikt
system ej är tillrådligt. I detta hänseende kan jag i huvudsak ansluta
mig till de i det föregående refererade skäl, som åberopats, dels av chefen
för civildepartementet vid framläggande för 1902 års riksdag av förslaget
till fosterbarnslag och dels av kommittén. De sålunda anförda skälen
synas mig icke hava blivit vederlagda vare sig vid denna frågas tidigare
behandling inom riksdagen, i de yttranden över kommitténs förslag, däri
koncessionssystem förordats, eller eljest. Vad i det finska betänkandet
anförts gentemot koncessionstvång synes mig även särdeles beaktansvärt och
äga tillämplighet jämväl på vårt lands förhållanden. Jag vill vidare särskilt
framhålla det även av fattigvårdslagstiftningskommittén berörda förhållandet,
att den skarpaste anmärkningen i fråga om lagens bristande effektivitet riktat
sig mindre mot lagens materiella bestämmelser än mot dess tillämpning och
handhavande av myndigheterna. Om barnavårdsnämnderna erhålla en sam
mansättning, som är ägnad att skapa förutsättningar för ett energiskt och
målmedvetet övervakande av fosterbarnsvården, och om nämnderna ställas
under effektiv inspektion, då äro två väsentliga förutsättningar skapade för
undanröjande av det beklagliga missförhållandet, att det inom eu stor del
Departements
chefen.
172
Kungl. Maj:ts proposition nr 150.
av landets kommuner är »som om lagen icke vore till finnandes». Det har icke
ens gjorts sannolikt att, om på angivet sätt garantier skapas för att lagen
verkligen tillämpas, ett system för fosterbarnskontrollen, grundat på skärpt
anmälningsplikt i förening med skyldighet för nämnden att omedelbart efter
erhållen kännedom om barns mottagande i fosterhem verkställa undersök
ning av hemmet, skall mindre än koncessionssystem vara ägnat att åstad
komma ett gott resultat. Genom den nu föreslagna organisationen och
inspektionen ävensom barnavårdsmannainstitutionens införande har i själva
verket frågan om koncessionssystem kommit i ett helt annat läge än det,
som förelåg, då 1908 års riksdag gjorde sitt ovan berörda uttalande i
ämnet. Detta förhållande torde även ligga till grund för den ändrade
uppfattning i denna fråga som, enligt vad av det föregående framgår,
numera gjort sig gällande. Under det att den vid 1908 års riksdag
väckta motionen, däri koncessionstvång förordades, stödde sig på uttalanden
till förmån för dylikt tvång från flertalet av landets tjänsteläkare, har
nämligen den av kommittén företrädda uppfattningen biträtts av medicinal
styrelsen, samtliga förste provinsialläkare med undantag av en och samt
liga med nämnda tjänsteläkare likställda stadsläkare.
På grund av vad sålunda anförts och då, såsom av det föregående
framgår, koncessionssystemet är förenat med vissa påtagliga olägenheter,
biträder jag kommitténs uppfattning, att koncessionstvång beträffande en
skilda hem ej bör införas. I stället föreslås en till nya kategorier ut
sträckt och skärpt plikt att anmäla barns mottagande samt skyldighet för
barnavårdsnämnden att ofördröjligen efter erhållen kännedom härom verk
ställa undersökning av fosterhemmet, vilket sedermera alltjämt skall stå
under noggrann tillsyn.
\ad härefter angår det av kommittén föreslagna koncessionstvånget be
träffande barnhem, finner jag vad i vissa här ovan berörda yttranden
(Y. 89 s. 59, 327 — 329) anförts gentemot dylikt tvång vara förtjänt av
det största beaktande. Det föreligger onekligen fara för att tvånget att
begära tillstånd att upprätta barnhem skall förkväva donationslusten hos
personer, som eljest skulle varit sinnade att anslå medel för dylikt
samhällsgagnande syfte. En viss risk finnes även, att den efterföljande
tillsynen -— som enligt mitt förmenande är av ofantligt mycket större
vikt än ett godkännande på förhand — skall bliva mindre effektiv, om
ett * förhandsgillande» givits. Då härtill kommer, att en skärpt anmäl
ningsplikt för barnhemsföreståndaren samt omedelbar undersökningsskyldig-
het för den i enlighet med föreliggande förslag organiserade, under in
spektion stående barnavårdsmyndigheten böra vara ägnade att även för
barnhemmens del skapa garantier för en effektiv kontroll, hava i förslaget
ej upptagits bestämmelser om koncessionstvång beträffande barnhem.
Vetskapen om att barnhem stå under fortlöpande tillsyn av nämnden och
kunna, om yppade missförhållanden ej rättas, av länsstyrelsen förständigas
Kungl. Maj:ts proposition nr 150.
173
att upphöra med sin verksamhet, torde i allmänhet föranleda den, som
ämnar upprätta barnhem, att på förhand skaffa sig sakkunniga råd (t. ex.
hos barnavårdsnämnden, vederbörande barnavårdskonsulent) beträffande
hemmets anordning. Sålunda kommer antagligen att, i fråga om barnhem,
upprättat av förening, stiftelse eller enskild, på frivillighetens väg uppnås
ett slags »förhandsgranskning», något som beträffande barnhem, upprättade
av kommun eller landsting, stadgas i 41 § av föreliggande förslag.
Jag skall nu tillåta mig att redogöra för de anordningar, genom vilka
enligt föreliggande förslag kravet på förbättrad fosterbarnskontroll till
godoses.
I likhet med kommittén anser jag samhället böra äga möjlighet att i
fall av behov skydda alla barn. Vistas barn i föräldrahemmet eller där
med jämförligt hem (varom mera nedan), är barnet enligt reglerna i 3 kap.
tillförsäkrat skydd mot faror i fysiskt och moraliskt hänseende. Alla andra
barn erhålla dylikt skydd enligt bestämmelserna i 7 kap., d. v. s. de äro
utan vidare fosterbarn eller anses, på grund av barnavårdsnämndens beslut,
tills vidare såsom sådana.
Enklast hade givetvis varit att låta varje barn, som ej vistas i för
äldrahemmet, vara fosterbarn. Detta vore emellertid att gå alltför långt;
det skulle medföra en oerhörd arbetsbörda för myndigheterna och kännas
som ett olidligt tvång för de enskilda. Övervägande skäl tala därför för
ätt låta endast en del utom föräldrahemmet vistande barn utan vidare
vara fosterbarn och beträffande dessas mottagande föreskriva anmälnings
plikt för barnafostraren. Vidkommande samtliga övriga lärer endast böra
stadgas rätt för nämnden att, då den erhåller kännedom, att ett barn
därav är i behov, ställa barnet under fosterbarnskontroll. Liknande be
stämmelser finnas i dansk*) och norsk *
2) rätt. Huru nämnden skall erhålla
dylik kännedom utvecklas ås. 176.
Av det sagda framgår emellertid, att gränser måste uppdragas mellan
tre skilda grupper av barn: l:o) barn, vilka vistas i hem, jämförliga med
föräldrahemmet; 2:o) barn, vilka utan vidare äro fosterbarn; samt 3:o)
barn, vilka enligt nämndens beslut äro att anse som fosterbarn. Jag skall
nu redogöra för, huru dessa gränser enligt min mening böra dragas och
skälen härför.
Vårdnaden, varmed enligt den nyare familjerättens terminologi förstås
rätten och plikten att hava omsorg om barnets person, tillkommer i all
mänhet föräldrarna. Har särskilt förordnad förmyndare vårdnaden om
barnet, har detta sin grund antingen i att barnet är föräldralöst eller i
att vårdnaden genom domstols beslut överflyttats från föräldrarna till
förmyndaren, och denne bör då såvitt möjligt vara barnet i föräldrars
ställe.
*) Lov 28 mars 1923 om Tilsyn med Born § 1.
2)
Lov 29 april 1905 om tilsyn med pleiebarn m. v. § 1, lov 10 april 1915 om försorg
for barn § 11.
Barn, som
vistas i mod
föräldra
hemmet jäm
förligt hem.
174
Kungl. Maj:ts proposition nr 150.
Adoptivbarn. Genom stadgandet i 78 § av föreliggande lagförslag järn ställes adoptant
med de naturliga föräldrarna. Adoptants hem bör därför — på sätt även
föreslogs av kommittén — aldrig vara underkastat fosterbarnskontroll.
Detta torde icke vara ägnat att ingiva betänklighet, sedan genom de år
1923 genomförda ändringarna i adoptionslagen adoption mot vederlag för
bjudits och även i övrigt garantier skapats mot adoptionsinstitutets miss
brukande av vinningslystnad. Den ingående prövning av domstol, som
numera måste föregå beviljandet av adoption, torde ävenledes motivera,
att samhället underlåter att utöva fosterbarnstillsyn i adoptantens hem.
Skulle förhållandena förefalla misstänkta, finnes intet som hindrar, att, då
fråga är om barn utom äktenskap, barnavårdsmannen kvarstår en tid efter
adoptionens beviljande.
Barn hos för- Även förmyndare, som har vårdnaden om barnet, har genom bestäm-
mymiare, som meigen i 7 8 § i vissa hänseenden jämställts med föräldrarna. Har genom
har vårdnaden
J
°
om barnet, vårdnadens överflyttande på förmyndaren denne övertagit plikten att i
föräldrarnas ställe tillse, att tillfredsställande vård och uppfostran komma
barnet till del, lärer det vara naturligt, att förmyndarens hem likställes
med de naturliga föräldrarnas och således undantages från fosterbarns-
kontrollen. Detta torde vara motiverat därav, att vid utseende av för
myndare — tillika innehavare av vårdnaden — för föräldralöst barn samt
vid överflyttande av vårdnaden på särskilt förordnad förmyndare en nog
grann prövning av den för uppdraget ifrågasatta personens lämplighet att
handhava vårdnaden måste förutsättas föregå domstolens beslut.
Under vissa omständigheter torde emellertid förmyndare kunna erhålla
vårdnaden över barn, utan att domstolen prövat hans förutsättningar härför.
Detta inträffar, om barnet erhållit särskild förmyndare, men vårdnaden
alltjämt kvarlegat hos t. ex. modern (vilket i fråga om barn i äktenskap
är möjligt), och modern sedermera avlider. I sådant fall torde vid moderns
död vårdnaden automatiskt övergå på förmyndaren, vars lämplighet för ut
övande av vårdnaden vid sådant förhållande av domstolen sannolikt ej
prövats. I praktiken lärer emellertid dessa fall vara så sällan förekom
mande, att hänsyn härtill i lagstiftningen ej behöver tagas. Även här lik
som beträffande föräldrarna står för övrigt en möjlighet öppen att ingripa
enligt 3 kap. Därjämte kan, om skäl därtill föreligga, barnavårdsnämnden
hos domstolen begära förmyndarens entledigande.1) Med hänsyn till den
avgörande betydelse, som i det föregående tillmätts vårdnadsinnehavet, är
det givet, att förmyndare, som ej har vårdnaden, enligt min mening ej
bör i nu ifrågavarande hänseende likställas med föräldrarna.
Förslagets ståndpunkt beträffande kontroll över barn, som vistas hos
förmyndare, är i sak densamma som kommitténs, ehuru dess mening ej
fullt tydligt framgick av kommitténs lagtext (K. 87 §, M. s. 290). I
föreliggande förslags 49 § utsäges däremot, att endast barn, som vistas
L)
Se Kungl. Maj:ts för innevarande års riksdag framlagda förslag till lag om förmyn
derskap 12 kap. 16 §.
lios annan än föräldrarna eller förmyndare, vilken har vårdnaden om barnet,
kan underkastas tillsyn enligt 7 kap.
Frågan, om ett barn skall, utan att nämnden fattar beslut därom, vara
att anse såsom fosterbarn eller ej, avgöres enligt föreliggande förslag med
hänsyn tagen dels därtill, huruvida ersättning utgår, och dels till hemmets
egenskap av enskilt hem eller barnhem.
Att beträffande enskilda hem den omständigheten, att ersättning utgår,
tillmätes avgörande betydelse vid bedömande av frågan, huruvida foster-
barnskontroll utan vidare bör förekomma, torde vara helt naturligt. Nämnda
omständighet är nämligen ägnad att i viss mån göra verksamheten till ett
yrke och kommer kontrollen från samhällets sida att framstå såsom än
mer berättigad än vad fallet är, då barnet vårdas gratis. Och det före
finnes onekligen stor sannolikhet för att personer, som utan ersättning
åtaga sig besväret och ansvaret för ett barn, drivas av ideella motiv och
söka efter bästa förmåga skänka barnet tillfredsställande vård och upp
fostran. Fog torde sålunda föreligga, att vid bestämmande av fosterbarns-
begreppet göra skillnad mellan barn, som fostrats mot eller utan ersätt
ning. Så har även skett i dansk, norsk och tysk lagstiftning1).
Ersättningssynpunkten ensam kan dock icke få vara avgörande vid be
stämmande av, huruvida ett barn skall vara underkastat fosterbarnskontroll
eller ej; möjlighet måste förefinnas att ställa även »gratisbarn» under foster-
barnstillsyn (se 49 § 2 mom.). Å andra sidan bör i de fall, då tillsyn
över barn, som vårdas mot ersättning, uppenbarligen är överflödig, befri
else därifrån kunna vinnas (se 60 § 4 mom.).
Barn, som är intaget i barnhem, bör emellertid, oberoende av om er
sättning utgår eller ej, utan vidare betraktas som fosterbarn. Samhället
bär nämligen otvivelaktigt ännu större ansvar för den barnavård, som ut
övas på en anstalt, d. v. s. i större skala, än den, som förekommer i en
skilda hem. Härtill kommer, att vådorna i hygieniskt avseende i hög grad
ökas genom sammanförande av ett flertal barn. Särskilt med hänsyn till
att koncessionstvång icke föreslagits, framstår det såsom synnerligen ange
läget, att alla barn i barnhem bliva underkastade barnavårdsnämndens
tillsyn.
I det föregående (s. 141) har redogjorts för vad som enligt föreliggande
förslag innefattas i begreppet barnhem: anstalter för stadigvarande vård och
uppfostran av barn (utom skyddshem och allmänna uppfostringsanstalter)
samt upptagningsliem (inklusive spädbarnshem). Skulle tvekan uppstå,
huruvida eu anstalt är att hänföra till barnhem eller ej, förefinnes möjlig
het för nämnden att enligt 49 § 2 mom. vid behov besluta, att där intaget
barn skall tills vidare anses som fosterbarn.
I själva verket utgör möjligheten för nämnden att (utom i fall, varom
i 50 § förmäles) besluta att barn, som ej vistas i föräldrahemmet eller
l) Se not ') och a) 4 sid. 173 samt den tyska Reichsgesetz 9 juli 1922 för Jugendwohl-
fakrt § 19.
Kung! Maj:ts proposition nr 150.
175
Fosterbarn,
oberoende av
nämndons
beslut.
Fosterbarn
enligt nämn
dens beslut.
176
Kung!. Maj:ts proposition nr 150.
därmed jämförligt hem, skall tills vidare anses som fosterbarn, ett enkelt
medel att utan onyttiga tvister skänka samhällets skydd åt alla barn, om
vilka här är fråga. Om t. ex. fosterföräldrar, vilka på ett mindre till
fredsställande sätt vårda fosterbarn, för att undgå tillsyn påstå sig vårda
barnet gratis, kan nämnden, i stället för att ödsla krafter på att söka be
visa motsatsen, besluta, att barnet skall tills vidare anses som fosterbarn.
Likaså om barnet vårdas av personer, som visserligen göra det gratis, men
vilkas förmåga att skänka barnet tillfredsställande vård och uppfostran
kan ifrågasättas. Enahanda är förhållandet om barnafostraren gör gällande,
att hans hem är ett enskilt fosterhem, där barnavård utan ersättning ut
övas, men nämnden håller före, att hans hem är ett barnhem i liten
skala. Slutligen kan nämnden genom att förklara barn för fosterbarn vid
behov ingripa, även om barnet endast tillfälligtvis vistas i hem, som ej är
dess eget. Om t. ex. barnet är för sin skolgång inackorderat hos främ
mande, det må vara i enskilt hem eller s. k. skolhem, är barnet givetvis
icke att hänföra till vad man plägar mena med fosterbarn: uppfostrings-
plikten kvarligger härvidlag uppenbarligen hos föräldrarna och har endast
för en kortai-e tid överlåtits på den, hos vilken barnet är inackorderat
(jfr M. s. 291). Detta hem kan emellertid vara av den art, att dess
ställande under nämndens tillsyn är synnerligen önskvärt. Åt 49 § 2
mom. har givits en avfattning, varigenom sådan åtgärd möjliggöres, i det
att där använts ordet »vistas», som inbegriper även vistelse hos främ
mande, å vilka uppfostringsplikten ej övergått (jfr det i 1 mom. begag
nade uttrycket »fostras»). Beslut om barns ställande under tillsyn kan
enligt förslaget överklagas (se 81 § 1 mom.).
Kännedom om förhållande, som bör föranleda barns förklarande för
fosterbarn, torde nämnden kunna erhålla på flera olika sätt. I fråga om
underrättelse rörande missförhållanden beträffande barn i föräldrahemmet
är nämnden givetvis i avsevärd mån hänvisad till anmälningar från grannar
eller andra utomstående, och enahanda torde förhållandet vara beträffande
barn, om vilka i förevarande sammanhang är fråga. Med hänsyn till stad
gandet i 17 § 2 stycket torde även anmälningar om dylika barn inkomma
till nämnden från i nämnda lagrum omförmälda myndigheter m. fl.
Genom en föreskrift om skyldighet för barnavårdsman att göra anmälan,
då en hans skyddsling annat än tillfälligtvis vistas hos främmande, skulle
även vinnas, att nämnden erhölle kännedom om flertalet av de barn, om
vilka här är fråga. Eftersom de flesta utackorderade barn äro barn utom
äktenskap och alltså i framtiden komma att hava barnavårdsmän, borde
ett dylikt stadgande kunna bliva nämnden till stor nytta, när det gäller dels
att kontrollera, huruvida barnafostrare fullgjort sin skyldighet att anmäla
barnets mottagande, och dels att, då sådan anmälningsskyldighet ej föreligger,
avgöra, huruvida barnet bör förklaras vara att anse såsom fosterbarn. Kom
mittén föreslog, att barnavårdsman skulle vara pliktig att, om barnet över
lämnats för vård till enskilt hem i annan kommun, därom underrätta barna-
Kungl. Maj:ts proposition nr 150.
177
vårdsnämnden i den kommun, där fosterhemmet vore beläget (K. s. 67,
M. s. 303). Enligt vad ovan anförts anser jag föreskriften böra utsträckas
att gälla även barn, som vistas inom den egna kommunen. Av chefen
för justitiedepartementet torde sedermera komma att för Kungl. Maj:t
framläggas förslag om ändring i angiven riktning av kungörelsen den 23
november 1917 angående föreskrifter om barnavårdsmans verksamhet och
tillsynen därå.
I detta sammanhang vill jag omnämna en ändring av barnmorskeregle-
mentet, som jag ävenledes anser böra vidtagas. Denna ändring går ut
på att barnmorska skall åläggas anmälningsskyldighet till pastorsämbetet
rörande alla de barn, vid vilkas födelse hon biträtt, och ej såsom för
närvarande är fallet endast beträffande barn utom äktenskap. Enligt
vad inspektören över barnavårdsmännen i Stockholm uppgivit, inträffar
nämligen ej sällan att föräldrar, som önska undandraga sig samhällets kon
troll över barnets vård, utgiva sig för att vara gifta, i följd varav barn
morskan uraktlåter att göra anmälan till pastorsämbetet om barnets fö
delse. Härigenom fördröjes på ett beklagligt sätt förordnande av barna-
vårdsman, om fallet ens någonsin kommer till barnavårdsnämndens känne
dom. (Jfr Y. 418 s. 178.) Just dylika föräldrar kunna befaras seder
mera lämna bort barnet till personer, som i sin tur hava intresse av att
undandraga sig fosterbarnskontrollen, varför anmälningsskyldigheten av dem
uraktlåtes. I sådana fall vore det uppenbarligen av stor vikt, om barn
morskan hade skyldighet att anmäla barnets födelse till pastorsämbetet,
så att detta kunde underrätta barnavårdsnämnden och, sedan barnavårds-
man förordnats, denne i sin tur underrätta nämnden om barnets bort-
lämnande. En dylik utvidgning av barnmorskornas anmälningsskyldighet
är, enligt vad jag från prästerligt håll inhämtat, icke ägnad att medföra
någon ökning i arbetet med kyrkobokföringen; tvärtom kommer omedelbar
anmälan av alla födelser att underlätta kyrkoregistraturens skötande på
ett tillfredsställande sätt.
Förslag i angiven riktning* har tidigare av Stockholms stads barnavårds
nämnd väckts genom skrivelse till Kungl. Maj:t den 30 april 1919, men
sedan av de båda barnmorskeöverlärarna den ene tillstyrkt, men den andre
ävensom medicinalstyrelsen avstyrkt förslaget, föranledde detta icke någon
åtgärd, då Kungl. Maj:t den 21 november 1919 utfärdade nytt barn-
morskereglemente.
Enär emellertid, på sätt av det föregående torde framgå, den föreslagna
utvidgningen av barnmorskornas anmälningsplikt utgör ett ingalunda ovä
sentligt led i de nu föreslagna anordningarna i syfte att åvägabringa en
effektiv kontroll över fosterbarn svården, och denna fråga alltså kommit i
ett annat läge än då densamma tidigare var föremål för bedömande, torde
jag senare få tillfälle att för Kungl. Maj:t framlägga förslag om ändring
av barnmorskereglementet i den riktning jag i det föregående antytt.
Bihang till riksdagens protokoll 1924. 1 samt. 112 liäft. (Nr 150.)
1972
23
12
178
Kungl. Maj:ts proposition nr 150.
Åldersgränsen Vad slutligen beträffar åldersgränsen i fråga om kontroll över foster-
l0Fkontroll™8 barnsvården, föreslås den höjd till 16 år, d. v. s. till samma ålder, som
enligt förslaget är avsedd att bliva slutpunkt för barnavårdsnämndens rätt
att ingripa beträffande barn, i avseende å vilkas vård eller uppfostran i
föräldrahemmet missförhållanden yppas. Endast i fråga om vanartade
barn, fosterbarn eller andra, skulle nämnden erhålla rätt att ingripa till
18 år; eljes skulle således åldersgränsen överallt bliva 16 år.
Det skulle emellertid för barnavårdsnämnderna vara förenat med vissa
svårigheter att på en gång få sig ålagd kontrollen över nio nya årsklasser
barn, även om dessa barn äro äldre och deras övervakande därför i all
mänhet är mindre betungande, än då fråga är om späda barn. Jag kom
mer därför att i 88 § föreslå en övergångsbestämmelse, varigenom ålders-
höjning skall ske successivt med en ny årsgrupp om året, så att först
nio år efter lagens ikraftträdande 16-års gränsen uppnås. Möjlighet bör
dock beredas nämnden att under övergångstiden vid behov ställa även
övriga äldre barn under fosterbarnskontroll (se vidare s. 224).
Sedan jag nu behandlat vissa för fosterbarnskontrollens ordnande grund
läggande frågor och tillika i huvudsak angivit föreliggande förslags stånd
punkt i dessa hänseenden, skall jag tillåta mig att övergå till de sär
skilda bestämmelserna i 7 kap.
Inledande bestämmelser.
49 § 1 inom.
Fosterbarn
oberoende av
nämndens
beslut.
(K. 87 §, M. s. 68, 288—292, Y. 366, 367, fbl. 1 §.)
I det föregående (s. 173, 175) har jag framhållit, att enligt min
mening endast vissa barn, som ej vistas i föräldrahemmet eller därmed
jämförligt hem, skola, oberoende av nämndens beslut, anses såsom foster
barn samt att detta bör vara fallet med barn under 16 år, som mot er
sättning fostras i enskilt hem eller är intaget i barnhem. I enlighet med
nu angivna grunder har stadgandet i 49 § 1 mom. avfattats.
Att det där använda ordet fostra, som (jfr s. 176) avser det fall, att
uppfostringsplikten övergått på den, som har barnet i sin vård, även inne
fattar vård av späda barn, ligger i sakens natur. Likaledes är uppenbart,
att barn, som fostras hos en av föräldrarna, är likställt med barn, som
fostras hos båda föräldrarna (så även enligt fbl. 1 §). Följaktligen kan
barn, som fostras hos fader och styvmoder eller hos moder och styvfader,
aldrig vara fosterbarn; beträffande barn, som fostras hos styvfader eller
styvmoder och den person, med vilken han eller hon efter det tidigare
äktenskapets upplösning gift om sig, är förhållandet givetvis det motsatta,
d. v. s. sådant barn är fosterbarn enligt 1 mom., om det fostras mot er
sättning (jfr ovan s. 166).
Att barn, för vilket ersättning utlovats, är fosterbarn, även om betal
ningen sedan uteblir, faller av sig självt; likaså om betalningen erlagts
med ett belopp en gång för alla.
Kungl. Maj:ts proposition nr 150.
179
I ett särskilt undantagsfall är barn, som vistas lios modern, att anse
såsom fosterbarn. Detta inträffar, då barn jämte sin moder vårdas i barn
hem, t. ex. s. k. spädbarnskem. Då så är fallet, bör barnet givetvis
vara underkastat fosterbarnskontroll, som just i fråga om anstalter för
vård av späda barn är av utomordentlig betydelse. Detta syfte vinnes
genom att enligt förevarande moment alla barn i barnhem äro att anse
såsom fosterbarn. Vistas däremot barn tillsammans med sin moder i
annan anstalt, t. ex. förlossningshem, är barnet ej jämlikt 1 mom. att anse
såsom fosterbarn och kan ej heller jämlikt 2 mom. förklaras vara sådant.
Detta torde dock ej vara ägnat att ingiva betänklighet med hänsyn till
att moderns vistelse å dylikt hem efter barnets födelse i allmänhet är
kortvarig samt att ingripande vid behov kan äga rum enligt reglerna i
3 kap. [se 22 § a)]. Om barnet, sedan modern lämnat hemmet, kvar-
stannar där, kan barnet i de fall, då sådant är erforderligt, jämlikt 2 mom.
förklaras vara att anse såsom fosterbarn.
Beträffande grunderna för förevarande stadgande hänvisas till den före
gående framställningen (s. 173, 175, 176).
Givetvis är det av stor vikt, att beslut om att barn skall anses för
fosterbarn må kunna utan dröjsmål komma till stånd. I sådant syfte har
föreslagits befogenhet för ordföranden att i brådskande fall på egen hand
fatta dylikt beslut med skyldighet dock för honom att vid nästa samman
träde göra anmälan härom hos nämnden, som prövar, huruvida beslutet
skall äga bestånd.
Beslut, varigenom barn förklarats vara att anse såsom fosterbarn, kan
givetvis av nämnden återkallas, om förhållandena undergått sådan föränd
ring, att kontroll från samhällets sida anses obehövlig. Återkallas ej be
slutet, forfar det att gälla, tills barnet uppnått sexton år, vid vilken ålder
all fosterbarnskontroll upphör. Beslutet torde gälla även om den, hos
vilken barnet vistades, då beslutet meddelades, sedermera lämnar barnet
från sig till annan.
(K. 88 §, fbl. 5 §.)
I förevarande moment lämnas definitioner på begreppen »fosterhem»
och »barnafostrare». Båda termerna hava knutits vid begreppet foster
barn; att härmed avses fosterbarn enligt såväl 1 som 2 mom. faller av
sig självt och följer för övrigt av slutet av sistnämnda moment.
Med fosterhem förstås i förslaget enskilt hem, där fosterbarn mottagits.
Uttrycket fosterhem står sålunda i motsats till anstalt, även om denna
tillhör enskild person, förening eller stiftelse.
Enligt gällande lag innefattar ordet barnafostrare, då fråga är om anstalt,
dess innehavare eller dess föreståndare, om sådan finnes. Enligt före
liggande förslag förstås med barnafostrare endast föreståndaren (vilken
givetvis även kan vara hemmets innehavare).
(K. 87, 95 §§, M. s. 277, 289, 290, 304, fbl. 17 § 1 och 2 mom.)
Enligt allmänt språkbruk menas med fosterbarn även barn, som av
myndigheterna utackorderats inom den egna kommunen. Att beträffande
49 § 2 moln.
Fosterbarn
enligt
nämndens
beslut.
49 § 3 mom.
Fosterhem,
barnafostrare.
BO §.
7 kap. ej
tillämpligt på
en del f oster
barn.
180
Kungl. Maj:ts proposition nr 150.
51 § 1 mom.
Anmälan om
fosterbarns
mottagande.
dylika, av nämnden själv i enskilda hem eller barnhem placerade barn
stadga t. ex. plikt för fostraren att till nämnden anmäla mottagandet synes
emellertid olämpligt. Ifrågavarande kapitel har alltså avfattats sålunda,
att de av nämnden omhändertagna barnen i överensstämmelse med gängse
språkbruk äro fosterbarn (enligt 49 § 1 inom.), men, om de fostras inom
kommunen, undantagna från kapitlets bestämmelser (enligt 50 §). Detta
beror icke därpå att »barnavårdsnämndens egna barn» ej skulle vara före
mål för kontroll, utan därpå att nämnden beträffande dessa barn bör ut
öva ännu längre gående tillsyn än beträffande fosterbarn i allmänhet, samt
att eu del av kapitlets bestämmelser äro onödiga beträffande dessa barn.
Nämndens ansvar för de barn, varom bär är fråga, fastslås genom stad
gandet i 32 §.
Det finnes emellertid ännu några grupper av barn, som icke böra i
något fall stå under den fosterbarnskontroll, varom 7 kap. handlar. Jag
åsyftar härmed dels elever i skyddshem och allmänna uppfostringsanstalter,
dels barn, som äro intagna i anstalter för abnorma och vanföra. Uppen
bart är, att elever i skyddshem eller uppfostringsanstalter äro underkastade
så noggrann tillsyn, att de icke böra därjämte stå under fosterbarnskon
troll; detta torde gälla även under det de äro villkorligt utskrivna. Yad
abnormanstalterna (sinnesslöanstalter, statens uppfostringsanstalter för sinnes-
slöa, epileptikeranstalter, blind- och dövstumanstalter) och vanföreanstal-
tema beträffar, stå de redan nu under fullt betryggande inspektion, varför
deras indragande under fosterbarnskontrollen icke ansetts vara av behovet
påkallat.
Barnafostrares anmälningsskyldighet m. m.
(K. 88, 93, 95 §§, M. s. 300—304, Y. 370, 372, 375, fbl. 5 §
1 mom.)
I det föregående (s. 168, 170) har redogjorts för kommitténs ståndpunkt
beträffande barnafostrares anmälningsskyldighet ävensom för de i denna del
avgivna yttrandena. Jämväl har (s. 172) framhållits, att föreliggande förslag
bygger på en till nya kategorier utsträckt och skärpt plikt att anmäla
barns mottagande.
I motsats till kommittén håller jag före, att anmälningsskyldighet be
träffande fosterbarns mottagande bör åligga alla barnafostrare, således
även far- och morföräldrar, så snart ersättning utgår. Även om jag ej
kan helt ansluta mig till förste stadsläkarens i Stockholm yttrande, vilket
av medicinalstyrelsen framhållits såsom beaktansvärt (Y. 370), att tillsy
nen över barn, som fostras hos far- eller morföräldrar bleve fullständigt
illusorisk, om anmälningsplikt ej stadgades, anser jag det dock knappast
försvarligt att beträffande denna icke ringa kategori av fosterbarn beröva
nämnden det betydelsefulla hjälpmedel vid kontrollens , utövande, som an
mälningsskyldigheten onekligen innebär.
Att denna skyldighet med åtföljande bötesliot skulle innebära någon
181
otillbörlig hårdhet mot far- eller morföräldrarna synes mig icke heller kunna
göras gällande — åtminstone kan med större fog samma invändning göras
mot kommitténs ståndpunkt, att bötesstraff för försummad anmälan skulle
drabba en person, som av barmhärtighet utan ersättning i sitt hem mot
toge ett främmande barn. Ett system, enligt vilket fosterbarnsbegreppet,
da fråga är om barn i enskilda hem, ställes i beroende av den omstän
digheten, huruvida ersättning utgår, och med anmälningsplikt beträffande
alla fosterbarn, synes mig vai’a rationellare och även för den allmänna
uppfattningen naturligare än kommitténs förslag. Då jämlikt 76 § åtal
endast får ske på anmälan av barnavårdsnämnden, är det att förvänta att
mot far- eller morföräldrar, som av oförstånd försummat sin anmälnings
plikt, ej kommer att ingripas med alltför stor stränghet. (Se även 89 §
4 mom.)
Med skäl kan invändas, att stadgande om anmälningsskyldighet beträf
fande alla barn, som mottagas mot ersättning, ej innebär någon garanti
för att nämnden erhåller kännedom om samtliga dylika barn, och att för
summelse härvidlag i en del fall är synnerligen svår att beivra, då ut
fästelse av ersättning med t. ex. ett belopp en gång för alla ofta ej låter sig
påvisa. Genom bestämmelsen i 49 § 2 mom. torde emellertid denna
fara vara undanröjd, ty därigenom har, såsom redan framhållits, möjlighet
beretts nämnden att ingripa i samtliga fall, då barnets vård eller upp
fostran är otillfredsställande.
I fråga om barn, som enligt 49 § 2 mom. förklarats för fosterbarn, gäller
givetvis i tillämpliga delar enahanda anmälningsplikt som vidkommande
(Övriga fosterbarn. Beträffande ingendera kategorien har nämnden ålagts
skyldighet att vid deras avflyttning från orten därom underrätta nämnden
i inflyttningskommunen (jfr 56 § 2 inom.). Även utan dylikt stadgande
är det att förvänta, att då avflyttningen kan antagas hava till syfte att
undgå kontroll eller eljest anledning till misstanke om missförhållanden
föreligger, ehuru ingripande från nämndens sida ännu ej skett, nämnden i
inflyttningskommunen uppmärksamgöres på förhållandet.
Kommittén har (M. s. 303) övervägt frågan om införande av dubbel
anmälningsplikt, d. v. s. anmälan både från den, som överlämnar, och den,
som mottager barnet, men kommit till den uppfattningen, att en dylik
anordning ej är att förorda. Jag delar i detta hänseende kommitténs upp
fattning. Föreskrift om dylik dubbelanmälan torde vara ägnad att snarare
försvaga än stärka anmälningssystemets effektivitet.
Enligt gällande lag skall anmälan om fosterbarns mottagande ske i stad
inom tre och på landet inom fjorton dagar från barnets ankomst. Kom
mittén föreslog för stad och köping med egen kommunalförvaltning två
och för landet åtta dagar. Detta förslag, som ej föranlett erinran, torde
kunna med viss formell jämkning godtagas.
Stundom torde det inträffa, att alla de upplysningar beträffande ett
fosterbarn, vilka iiro av vikt för nämnden, ej äro tillgängliga omedelbart
Kungl. Maj:ts proposition nr 150.
Tiden för
anmälan
Anmälans
innehåll.
182
Kungl. Maj:ts proposition nr 150.
51 § 2 och
3 mom.
Anmälan om
flyttning.
Öl § 4 mom.
Anmälan om
barnets död
eller b ort-
lämnande.
vid barnets mottagande. I sådant fall bör dock nämnden inom den
för anmälan stadgade tiden erhålla kännedom om att ett fosterbarn mot
tagits i visst hem; sedermera kunna ytterligare upplysningar lämnas inom
den tid nämnden förelägger.
I enlighet härmed har i förevarande moment stadgats, att vid den
första anmälan uppgift skall meddelas angående barnafostrarens namn och
adress, ävensom, då barnet mottagits i barnhem, dettas benämning samt
dens namn och adress, som överlämnat barnet, d. v. s. i regel moderns.
Yid denna första anmälan eller sedermera, inom den tid som nämnden
bestämmer, böra till nämnden lämnas uppgifter angående barnets namn
och födelsedag samt föräldrarnas namn och yrke, vilket lämpligen sker
genom företeende av utdrag av födelse- och dopbok eller åldersbetyg rö
rande barnet, varjämte nämnden bör erhålla redogörelse för de villkor,
under vilka barnet mottagits, och de förhållanden i övrigt, som hava be
tydelse för bedömande av fosterhemmets eller barnhemmets lämplighet.
(Jfr K. 88 §.) Yad sålunda föreslagits innebär vissa smärre avvikelser
från gällande lags och kommittéförslagets bestämmelser. Att i olikhet
mot vad kommittén föreslagit, gällande lags bestämmelse om företeende
av prästbevis bibehållits — fastän, av praktiska skäl, åldersbetyg ansetts
kunna ersätta utdrag av födelse- och dopbok — har sin grund i ange
lägenheten av att nämnden erhåller fullt tillförlitliga uppgifter.
(K. 93 § 2 och 3 inom., 95 §, M. s. 302, 304, Y. 371, fbl. 5 § 2
och 3 mom.)
I dessa moment hava, med eu obetydlig formell ändring, upptagits
kommittéförslagets bestämmelser om anmälan av flyttning.
(K. 93 § 4 inom., 95 §, M. s. 302, 304, Y. 370, fbl. 6 § 3 mom.)
Förevarande stadgande angående anmälan om fosterbarns död eller
bortlämnande överensstämmer med vad kommittén föreslagit med undantag
därav att, i anslutning till vad medicinalstyrelsen hemställt (Y. 370), tiden
för anmälan på landet om fosterbarns död föreslagits till fyra i stället för
åtta dagar samt att tiden för anmälan om fosterbarns bortlämnande före
slagits till enahanda tid.
Tillsyn.
5ä §■
(K. 68, 71, 87, 89 §§, M. s. 224, 225, 227, 288—295, Y. 324,
FOtilUynldC
332> 356—358, 368, 418, fbl. 2 och 6 §§.)
I 52 § av föreliggande förslag har upptagits ett stadgande om barna
vårdsnämndens tillsyn över såväl i fosterhem som barnhem vårdade foster
barn. Kommittén framhåller (M. s. 226), att barnhemsvård, utövad av
föreningar, stiftelser eller enskilda personer, närmast är att likställa med
en i större omfattning bedriven fosterbarnsvård. Denna åskådning kom
mer även till uttryck i föreliggande förslag, enligt vilket, såsom ovan
(s. 175) redan framhållits, barn i barnhem är att anse såsom fosterbarn.
Härigenom ställas alla barnhem under den lokala barnavårdsnämndens
Kungl. Maj:ts proposition nr 150.
183
kontroll. Kommittén föreslog (71 §), att endast barnliem, tillhörigt för
ening, stiftelse eller enskild person, skulle stå under tillsyn av barna
vårdsnämnden i den kommun, där hemmet vore beläget, men då t. ex.
landsting, som upprättar barnhem, i allmänhet torde kunna i enlighet
med föreliggande förslags 60 § erhålla dispens från tillsyn, lärer i sak
ingen skillnad råda mellan de båda förslagen. Olika meningar torde även
ledes knappast råda om att dylik tillsyn med hänsyn till barnens bästa
är fullt befogad. Om i enlighet med föreliggande förslag koncession för
barnhem ej heller kommer till stånd, är kravet på fortlöpande, noggrann
tillsyn helt enkelt oavvisligt.
På sätt kommittén framhållit (M. s. 294), lärer det ej vara lämpligt att
i lagen giva detaljerade föreskrifter om beskaffenheten av den vård, som
bör komma fosterbarn till del. Såväl beträffande barnhem som enskilda
hem inskränker sig därför föreliggande förslag till en allmän föreskrift om
åliggande för nämnden att tillse, att fosterbarn komma i åtnjutande av
tillfredsställande vård och uppfostran. Därjämte har i 54 § beträffande
de enskilda hemmen barnafostrarens personliga egenskaper och för
hållandena i övrigt, varmed särskilt avsetts fosterhemmets beskaffenhet,
framhållits såsom avgörande för frågan, huruvida den vård och uppfostran,
som komma barnet till del, äro »tillfredsställande». Och slutligen har i
fråga om fosterbarns vård i barnhem i 59 § 1 mom. lämnats en anvis
ning för nämnden att uppmärksamma hemmets belägenhet, utrymme, ut
rustning, ledning och personal.
Utöver nu nämnda stadganden har det ansetts böra särskilt åläggas
nämnden att tillse, att fosterbarn i händelse av sjukdom beredes den
särskilda vård, som omständigheterna kräva (jfr fbl. 6 § l mom.). I
detta åliggande torde innefattas skyldighet för nämnden att, i den mån
så är möjligt, kontrollera, att barn, som är i behov av läkarvård, erhåller
sådan (jfr Y. 368). Med hänsyn till den stora vikten av att späda barn
skyddas mot vanvård har slutligen, i huvudsaklig överensstämmelse med
kommittéförslagets 87 § andra stycket, särskilt framhållits nämndens plikt
att ägna uppmärksamhet åt vården av späda fosterbarn. Denna fråga
behandlas vidare under 55 §.
I andra stycket av förevarande § har med viss ändring upptagits den
av kommittén (K. 89 § 2 st., jfr fbl. 6 § 1 mom. 2 st.) föreslagna be
stämmelsen om nämndens plikt att lämna barnafostrare erforderliga före
skrifter. Därvid torde nämnden i fråga om den kroppsliga vården använda
sig av de råd och anvisningar beträffande vård av barn, särskilt späda
sådana, som medicinalstyrelsen jämlikt 79 § har att meddela.
Kommittén har (M. s. 291) med rätta betonat angelägenheten av att
nämnden vid tillsynens utövande icke nöjer sig med att gå efter de av
fosterföräldrarna eller av polismyndigheten gjorda anmälningarna, utan att
nämnden bör genom sina ledamöter och i större kommuner genom sär
skilda organ utöva en oavlåtlig vaksamhet samt intimt samarbeta med
184
Kungl. Maj:ts proposition nr 150.
Framställning
från svenska
läkar
sällskapets
pediatrik a
sektion.
53 §.
Undersökning
av fosterhems
och barnhems
beskaffenhet.
andra intresserade och på området erfarna myndigheter och enskilda per
soner. Till vad sålunda anförts torde kunna tilläggas, att barnavårds-
männens medverkan vid tillsynens utövande bör kunna bliva av stort
värde.
I den av svenska läkarsällskapets pediatriska sektion gjorda framställ
ningen (Y. 418) hava uppdragits en del riktlinjer för arbetet till skydd
särskilt för de späda barnens liv och hälsa. I denna framställning har
bl. a. betonats angelägenheten av att barnavårdscentraler, varmed förstås
övervakningsställen för späda barn, komma till stånd å alla platser med
mera sammanträngd befolkning samt ifrågasatts statsbidrag för dylika in
rättningars anordnande. På vissa orter skulle givetvis sådana centraler
kunna på ett verksamt sätt bistå barnavårdsnämnderna i deras arbete.
Stundom kunde det tilläventyrs uppdragas åt dylik central att å nämndens
vägnar utöva viss del av fosterbarnskontrollen. Att, såsom i sektionens
skrivelse föreslagits, i barnavårdslagen införa stadgande härom liksom i
vissa andra angivna hänseenden, kan jag dock icke tillstyrka.
I gällande lag finnes icke något uttryckligt stadgande om åliggande för
nämnden att vid erhållen vetskap om att fosterbarn mottagits göra en
första undersökning av de förhållanden, under vilka barn vårdas. Möjligen
har detta varit en bidragande orsak till att fosterbarnskontrollen i det
stora hela skötts så otillfredsställande som fallet varit. I fråga om en
skilda fosterhem innehöll ej heller kommittéförslaget något stadgande i an
given riktning; i fråga om barnhem föreslogs koncessionstvång, d. v. s.
förhandsprövning. Av ovan angivna skäl har införande av koncessionssystem
ej kunnat av mig förordas. Denna omständighet jämte angelägenheten av
att i lagen framhäva nämndens ansvar för att tillsyn även över de en
skilda fosterhemmen snarast möjligt kommer till stånd har föranlett mig
att föreslå ett stadgande, att nämndens första undersökning av fosterhem
met eller barnhemmet skall äga rum ofördröjligen sedan nämnden —
genom anmälan enligt Öl § eller på annat sätt — erhållit vetskap om
barnets mottagande där. Endast för så vitt nämnden redan äger nog
grann kännedom om hemmets beskaffenhet, må sådan undersökning under
låtas. Det är min övertygelse, att det till följd av denna skyldighet för
nämnden att genast ställa hemmet under kontroll, skall bliva möjligt att
— med undvikande av de med koncessionssystemet förenade olägenheterna
— vinna det väsentliga av vad med ett dylikt system åsyftas.
Det kunde tilläventyrs ifrågasättas att, såsom i norsk lagstiftning1) skett,
stadga viss tid, inom vilken den första undersökningen av hemmet skall
verkställas. Jag anser mig dock icke böra föreslå ett dylikt fastslående
av en viss för alla fall och för alla delar av riket gällande tid. Särskilt
med hänsyn till nämndens sammansättning och den föreslagna inspektio-
*) Enligt Lov 29 april 1905 om tillsyn med pleiebarn m. v. § 4 skall dylik undersökning
äga
rum i stad inom
2
dygn
och
pä landet inom
10
dygn.
Kungl, Maj:ts proposition nr 150.
185
nen är det att förvänta, att obehörigt dröjsmål med undersökningens verk
ställande icke skall äga rum.
Den första noggranna undersökningen skall så att säga bilda inlednin
gen till nämndens sedermera alltjämt fortlöpande tillsyn. Även därefter
bör nämnden, i den mån så prövas påkallat, låta verkställa undersökning
av hemmet; detta utsäges i paragrafens andra stycke.
I 7 kap. har icke intagits någon motsvarighet till stadgandet i kommitté
förslagets 88 § därom, att barnafostrare skall vara pliktig lämna barna
vårdsnämndens ledamöter och biträden tillträde till lägenhet, där foster
barn vårdas. Det har nämligen ansetts, att nämnden även i vissa andra
fall borde äga tilltvinga sig tillträde till lägenhet, där barn vistas, t. ex.
då anledning finnes till antagande, att barn, som vårdas hos föräldrarna,
är vanvårdat eller i fara att bliva vanartat (se Y. 269). I 77 § har där
för, såsom nedan (s. 214) kommer att närmare beröras, införts ett stad
gande om skyldighet för polismyndighet att lämna handräckning för vid
tagande av åtgärd, som enligt barnavårdslagen ankommer på barnavårds
nämnd. Då det enligt förslaget i vissa fall åligger barnavårdsnämnd att
verkställa undersökning i lägenhet, där barn vistas, torde genom nämnda
stadgande hava beretts möjlighet för nämnden att, även om föräldrarna
eller barnafostraren vägra tillträde, tilltvinga sig sådant.
Innehållet i övrigt i 88 § i kommittéförslaget motsvaras till en del av
vissa föreskrifter i 51 § 1 mom. av föreliggande förslag.
Åtgärder mot missförhållanden i fosterhem.
I 23 och 24 §§ av föreliggande förslag angivas de medel, vilka stå
barnavårdsnämnden till bnds vid beivrande av missförhållanden i barnets
eget hem: förebyggande åtgärder, såsom varning, förmaning m. m. (23 §)
och, om rättelse härigenom ej vinnes, barnets omhändertagande (24 §).
Ett liknande tillvägagångssätt bör komma till användning beträffande foster
hem. Bestämmelser härom hava föreslagits i 54 och 55 §§. Härutöver
erfordras beträffande fosterhem vissa bestämmelser (56—58 §§), vilka
sakna motsvarighet, då fråga är om det egna hemmet. Samtliga dessa pa
ragrafer avhandla alltså åtgärder mot missförhållanden i fosterhem och
hava därför sammanförts under denna rubrik, i motsats till nästa under
avdelning, som handlar om åtgärder mot missförhållanden i anstalt.
(K. 90, 91 §§, M. s. 295—298, Y. 355 d, 356—358, fbl. 7 §1 och
2 mom.)
Dessa överensstämma i huvudsak med kommittéförslagets 90 och
91 §§. Yissa till största delen formella ändringar hava dock vidtagits.
Sålunda har föreslagits en bestämmelse av innebörd, att nämnden skall,
då omständigheterna därtill föranleda, föreskriva anlitande av lämplig, till
stöd för barns hemuppfostran inrättad anstalt eller barnets hållande till
54 och 55 §§.
Föreställ
ningar, före
läggande för
barnafostrare
att lämna
från sig
fosterbarn.
186
Kungl. Maj:ts proposition nr 150.
lämpligt arbete. En sådan föreskrift som t. ex. att fosterbarn skall be
söka arbetsstuga eller liknande anstalt eller att fostermoder skall lämna
barnet till en barnkrubba, medan hon själv är upptagen av förvärvsarbete
utom hemmet, torde nämligen i vissa fall kunna vara av lika stor bety
delse, som då fråga är om barn i föräldrahemmet; det nu föreslagna
stadgandet innebär i själva verket endast en motsvarighet till bestämmel
sen i 23 § 1 mom. d).
Yinnes ej rättelse genom de med stöd av 54 § vidtagna åtgärderna,
eller anser nämnden ingen sannolikhet förefinnas, att på sådant sätt för
bättring skall komma till stånd, skall, enligt vad i 55 § föreslås, nämnden
förelägga barnafostraren att lämna barnet från sig till den, som är skyldig
taga vård om detsamma, d. v. s. i regel modern. Det kan emellertid
tänkas, dels att detta ej befinnes lämpligt och dels att ett barnets för
flyttande icke tål uppskov. Under sådana förhållanden bör nämnden, en
ligt vad vidare i 55 § föreslås, i likhet med vad för närvarande utan stöd
av gällande lag stundom praktiseras, själv tills vidare omhändertaga barnet.
Förutom denna möjlighet innehöll kommittéförslaget anvisning på ännu
eu utväg, nämligen att barnafostraren skulle förständigas att avlämna barnet
till annan, som av nämnden anvisades. Detta skulle emellertid i de flesta
fall innebära, att nämnden finge träffa avtal om barnets inackordering utan
fullmakt från den, som sedermera skulle bära det ekonomiska ansvaret.
Därvid skulle nämnden måhända stundom nödgas i förhållande till den
nya barnafostraren garantera fosterlönens utbetalande. Lämpligare än en
dylik anordning torde vara, att nämnden i här avsedda fall alltid själv
omhändertager barnet, vilket medför rätt för nämnden till ersättning för
sina utgifter av föräldrarna, men sedermera söker, så snart ske kan, förmå
vederbörande försörjare att övertaga ansvaret för barnets vård. Detta sist
nämnda följer dels av föreskriften i paragrafens sista stycke, att nämnden,
då åtgärd enligt denna § vidtagits, ofördröjligen skall underrätta den, som
är skyldig taga vård om barnet, dels av stadgandet, att med barnet
skall förfaras såsom med barn, omhändertaget för samhällsvård, varom
det i 47 § 1 mom. heter, att nämnden skall besluta om vårdens upp
hörande, då behov därav ej längre föreligger.
Med hänsyn till angelägenheten av att förebygga sammanförande under
ohygieniska förhållanden av ett flertal späda barn i fosterhem har i före
liggande förslag, liksom i kommittéförslaget, upptagits gällande lags före
skrift om att i fosterhem i regel ej få mottagas flera än två barn under
ett års ålder.
Genom en hänvisning till stadgandet i 31 § har det ansetts böra öpp
nas möjlighet i brådskande fall för nämndens ordförande och, under viss
förutsättning, för annan ledamot av nämnden eller tjänsteman hos den
samma att i avbidan på nämndens beslut vidtaga åtgärd, varom i 55 §
stadgas.
187
(K. 92 §, M.
b. 298—300, Y. 358, fbl. 9 §.)
Enligt gällande lag kan förbud att mottaga fosterbarn endast meddelas
i samband med föreläggande att lämna fosterbarn från sig, en brist i la
gen, som ofta påtalats. Lika med kommittén anser jag emellertid möjlig
het böra öppnas för nämnden att även utan samband med dylikt före
läggande meddela förbud att mottaga fosterbarn. Stadgande härom har
upptagits i förevarande §. Därvid har, med hänsyn till att även under
vissa andra förutsättningar än de i kommittéförslaget angivna ett förbud
kan anses befogat, en formulering kommit till användning, som möjliggör
meddelande av förbud i alla de fall, då ett sådant ur samhällets synpunkt
måste anses påkallat (jfr Y. 358).
Det av kommittén föreslagna stadgandet om förbud att utöva foster-
barnsvård i hälsovådlig lägenhet, som begagnas för sådant ändamål, har
upptagits i föreliggande förslag, kompletterat med föreskrift om att dylikt
förbud må meddelas även på förhand, då antagas kan, att lägenheten
kommer att begagnas för fosterbarnsvård.
Eu annan ofta påtalad brist i nu gällande fosterbarnslag är det förhål
landet, att förbudets giltighet är begränsad till den kommun, där förbudet
meddelats. I föreliggande förslag (56 § 2 inom.) har upptagits det av
kommittén (92 § 2 mom.) i syfte att råda bot på ifrågavarande missför
hållande föreslagna stadgandet, men därtill har fogats ett tillägg, som är
avsett att göra bestämmelsen mer effektiv. Enligt kommittéförslaget skulle
endast den barnavårdsnämnd, som meddelat förbudet, vara skyldig att vid
barnafostrarens avflyttning om förbudet underrätta barnavårdsnämnden i
den kommun, dit barnafostraren flyttat, men denna senare barnavårdsnämnd
ägde ej skyldighet att i sin tur vidare rapportera förbudet, även om barna
fostraren efter helt kort tid åter avflyttade, kanske just för att härigenom
bliva fri från förbudets verkningar. Jag har därför funnit mig böra före
slå, att barnavårdsnämnd, som erhållit dylik underrättelse, skall i sin tur
vara skyldig om förbudet underrätta barnavårdsnämnden i den kommun,
dit den person, som förbudet avser, avflyttar. Det är att förvänta, att den
sålunda kompletterade bestämmelsen skall vara ägnad att väsentligt för
svåra det s. k. änglamakeriet.
3 mom. i 56 § överensstämmer med 3 mom. i kommittéförslagets 92 §
och torde ej tarva närmare motivering.
Om straff för den, som överträder förbud, varom här är fråga, stadgas
i 73 §.
(K. 94 §, M. s. 302, Y. 374, fbl. 8 — 10 §§.)
I förevarande § har upptagits stadgandet i kommittéförslagets 94 § med
ett mindre tillägg, avsett att framhäva, att en försummelse av anmälnings
plikt icke under varje förhållande bör föranleda så långt gående åtgärder
som föreläggande för barnafostraren att lämna barnet från sig samt förbud
att mottaga fosterbarn, utan att så endast bör ske om, förutom nämnda
försummelse, även andra omständigheter föranleda dylika åtgärders vid
tagande (se Y. 374).
Kungl. Maj:ts proposition nr 150.
Förbud att
mottaga
fosterbarn.
56
§.
57 §.
Påföljd av
uraktlåten
anmälan.
188
Kängl. Maj:ts proposition nr 150.
Behandling
av barn,
utackorderat
av främmande
barnavårds
nämnd.
58
§.
59 §.
Föreställ
ningar, an
mälan hos
länsstyrelsen
in. tn.
(K. 96 §, M. s. 298, 304, fbl. 7 § 3 inom., vl. 18 § 3 och 4 mom.)
Den av kommittén i 96 § föreslagna bestämmelsen, huru förfaras skall,
då missförhållande föreligger beträffande fosterbarn, utackorderat i vis»
kommun av annan barnavårdsnämnd eller skyddshemsstyrelse, har här i
väsentligen oförändrad avfattning upptagits; dock har stadgandet endast
gjorts tillämpligt på barn, som utackorderats av barnavårdsnämnd, enär
enligt föreliggande förslag (se 50 §) 7 kap. ej är tillämpligt å skyddshems-
elever, icke ens om de äro villkorligt utskrivna, varför i förevarande sam
manhang en dylik bestämmelse beträffande dem ej ansetts böra meddelas.
På grund av barnavårdsnämndens allmänna skyldighet att samarbeta med
andra myndigheter lärer det dock åligga nämnden att underrätta skydds-
hemsstyrelsen om missförhållande beträffande skyddshemselev av i före
varande stadgande angiven art.
Åtgärder mot missförhållanden i anstalt.
(K. 71, 72, 96 §§, M. s. 227, 228, 304, Y. 332—334, 356—358,
fbl. 7 § 2 mom.)
Som en följd av barnavårdsnämndens tillsyn över alla fosterbarn inom
kommunen framstår nämndens skyldighet att beivra missförhållanden i barn
hem. Skulle sådana förekomma i ett nämndens eget barnhem, framgår
nämndens oavvisliga skyldighet att avlägsna dem av stadgandet i 32 §, att
»omhändertaget barn skall erhålla erforderlig vård ävensom sådan upp
fostran, som är ägnad att göra det till en duglig samhällsmedlem». På
grund av stadgandet i 50 § äro för övrigt bestämmelserna i 7 kap. ej
tillämpliga å av nämnden omhändertagna, å dess barnhem inom kommunen
vårdade barn. Förevarande §, som handlar om åtgärder mot missför
hållanden i anstalt, är sålunda, såvitt angår barnhem, av betydelse endast
i fråga om sådant, som tillhör annan än den kommun, där hemmet är
beläget.
Nämndens tillvägagångssätt vid beivrande av missförhållanden i enskilda
hem och i barnhem är enligt förslaget i stort sett detsamma: föreställ
ningar för att söka åstadkomma rättelse och, om detta ej lyckas, åtgärder
till förhindrande av att barn vidare vårdas i hemmet. 1 mom. av 59 §
överensstämmer så till vida med 54 §, att vid hemmets bedömande såväl
barnafostrarens personliga förutsättningar för uppgiften som förhållandena
i övrigt i lagtexten påpekas. Och liksom i 57 § har i förevarande mo
ment underlåtenhet att fullgöra anmälningsskyldighet förklarats utgöra en
omständighet, som bör föranleda inskridande från nämndens sida. I fråga
om späda barn har föreslagits, att nämnden, då fullt betryggande anord
ningar vidtagits, äger tillåta, att derå än två barn under ett års ålder
vårdas i hemmet.
Föreställningar till rättande av missförhållandena skola enligt förslaget
av nämnden göras hos hemmets innehavare eller hos dess styrelse, där
sådan finnes.
Kungl. Maj:ts proposition nr 150.
189
Skulle dessa åtgärder icke visa sig tillfyllestgörande, måste givetvis kraf
tigare sådana tillgripas. Att utrusta nämnden med befogenhet att själv be
sluta om barnhemmets stängande vore emellertid, på sätt även kommittén
ansett, mindre lämpligt. Enligt kommittéförslaget ägde nämnden om missför
hållandena göra anmälan hos länsstyrelsen (71 §), som kunde antingen för
bjuda att barn vidare vårdades där (72 §) eller återkalla koncessionen
(70 § 2 inom.). Enligt föreliggande förslag, som kraftigare än kommitténs
framhåller lämpligheten av att nämnden först söker genom föreställningar
förmå barnafostraren att undanröja föreliggande missförhållanden, har nämn
den ävenledes att göra anmälan till länsstyrelsen (2 mom.), som, då för
hållandena därtill föranleda, förfar i enlighet med 42 §, d. v. s. antingen
själv med sin större auktoritet söker åstadkomma rättelse eller förbjuder,
att barn vidare vårdas i hemmet. Sådant förbud kan givetvis även avse
endast vissa lokaler inom barnhemmet och kan uppenbarligen hävas, om
anledning därtill uppstår.
Det kan emellertid tänkas, att ett avvaktande av länsstyrelsens beslut
medför allvarlig hälsofara för de barn, som vistas å hemmet. Särskilt be
träffande späda barn kan ett uppskov innebära vådor av så ödesdiger art.
att barnavårdsnämnden måste äga befogenhet att, utan avvaktande av läns
styrelsens beslut, omedelbart omhändertaga de i hemmet vårdade barnen,
Ett stadgande härom har därför av mig föreslagits. T. o. m. ett invän
tande av nämndens beslut kan tänkas i vissa fall innebära alltför långt
uppskov, varför liksom i 55 § genom hänvisning till 31 § öppnats möj
lighet för ordföranden och, om kommunen sådant medgivit, för annan leda
mot av nämnden eller tjänsteman hos densamma att i brådskande fall om
händertaga barnen.
År kommun ägare av barnhem i annan kommun, torde det vara lämpligt,
att den lokala barnavårdsnämnden, då missförhållande yppas, icke i första
hand själv ingriper utan till en början endast underrättar den nämnd, som
äger hemmet. En hänvisning till stadgandet i 58 § har därför föreslagits.
Därest undantagsvis barn, som i förslagets mening äro fosterbarn (en
ligt 49 § 1 eller 2 inom.), vårdas i anstalt (t. ex. förlossningshem, skol
hem), vilken ej är att hänföra till barnhem, torde, då missförhållande
yppas, nämnden böra förfara på enahanda sätt, som är föreslaget be
träffande barnhem. Föreskrift härom har upptagits i 4 mom. av före
varande §. Av 50 § framgår, att vad sålunda föreslagits ej äger tillämp
ning på anstalt, som jämlikt sistnämnda lagrum är undantagen från till -
lämpning av bestämmelserna i 7 kap.
Undantag från bestämmelserna i detta kapitel.
(K. 71, 95 §§, M. s. 227, 27 7, 304, Y. 59 s. 33 och 35, 358—305,
375, fbl. 17 § 3 inom., 18 §.)
Enligt kommittén skulle Kungl. Maj:t äga medgiva barnhem befrielse
190
Kungl. Maj:ts proposition nr 150.
60 §.
Befrielse från
tillämpningen
av 7 köp.
Dispens för
barnavårds
nämnd
1 inom.).
Dispens för
barnavSrds-
anstalt med av
Kung]. Maj:t
fastställt
reglemente
2 mom.).
Dispens för
annan anstalt
(3
mom.).
från barnavårdsnämndens tillsyn (K. 71 §) och länsstyrelsen skulle äga
enahanda befogenhet i fråga om anmälningsskyldighet beträffande barn,
som mottoges i barnhem (K. 95 §). I övrigt förekommo i förslaget inga
bestämmelser om dispens från stadgandena om fosterbarnskontrollen.
Gällande lag öppnar däremot i långt större utsträckning möjlighet att
erhålla befrielse från inspektion av den lokala myndigheten. Sålunda an
kommer på Kungl. Majt att medgiva styrelse för barnavårdsanstalt, vars
ordning Kungl. Maj:t fastställt, befrielse från tillämpningen av lagens be
stämmelser i avseende å barn, som tillhöra anstalten. Sådant medgivande
må ock meddelas fattigvårdsstyrelse i avseende å barn, uttingade till
fostran vare sig inom eller utom fattigvårdssamhället (fbl. 17 § 3 mom.).
I fråga om annan för fosterbarnsvård avsedd anstalt än nu nämnts må
länsstyrelsen medgiva befrielse från anmälningsskyldighet och tillsyn enligt
lagen.
I vissa av de avgivna yttrandena har såsom en betydande brist i lag
förslaget framhållits, att i detsamma, utöver ovannämnda stadganden i 71
och 95 §§, ej upptagits bestämmelser, svarande mot de nyss refererade
bestämmelserna i gällande lag. Det har gjorts gällande att, om ej möj
lighet öppnades till dispens från den lokala myndighetens tillsyn, de stora
städernas väl utvecklade utackorderingsverksamhet, på grund av den i lands
kommunerna ofta förekommande oviljan mot storstädernas utackorderings
verksamhet på landet, komme att på det allvarligaste äventyras. Då vad
sålunda anförts icke torde sakna fog och inga olägenheter kunna tänkas
uppstå därest, på sätt för närvarande gäller, dispens i vissa fall meddelas,
har jag ansett de i detta hänseende framställda yrkandena böra vinna
bifall.
De av mig föreslagna stadgandena om dispens från bestämmelserna i
7 kap. hava sammanförts i 60 §.
1 mom. i denna § handlar om dispens för barnavårdsnämnd, som prövas
hava vidtagit fullt betryggande anordningar för tillsyn över barn, som av
nämnden överlämnats till fosterhem eller barnhem utom vederbörande
kommun. Befrielse medgives enligt förslaget av Kungl. Maj:t och gäller
tills vidare under högst tio år. Befrielsen kan omfatta hela kapitlet om
fosterbarnskontrollen (i överensstämmelse med fbl. 17 § 3 mom.), men
givetvis bör i varje fall prövas, i vilken utsträckning dispens bör med
delas. I sammanhang härmed bör befrielse kunna meddelas från anmäl
ningsskyldighet enligt 34 § 3 mom. och 35 § 1 mom.
I fråga om barnavårdsanstalt med av Kungl. Maj:t fastställt reglemente
föreslås enahanda stadgande som beträffande barnavårdsnämnd, även detta
i överensstämmelse med gällande lag (fbl. 17 § 3 inom.).
För annan anstalt torde befrielse böra meddelas av länsstyrelsen efter
vederbörande tjänsteläkares och barnavårdsnämnds hörande (jfr fbl. 18 §).
• Kungl. Maj:ts proposition nr 150.
191
I likhet med kommittén (K. 95 §) anser jag, att även anmälningsskyl
dighet här bör kunna uteslutas. Någon maximitid för befrielse har, lika
litet som i gällande lag (fbl. 18 §), föreslagits beträffande anstalt, varom
i förevarande mom. är fråga; det torde dock vara att förvänta, att läns
styrelserna icke medgiva dispens för alltför lång tid åt gången, enär det
synes lämpligare att frågan om frikallelse tid efter annan tages under för
nyat övervägande.
En del enskilda fosterhem äro givetvis av den art, att nämndens till
syn är fullständigt obehövlig. I
sådana fall bör nämnden själv kunna
meddela befrielse därifrån. Tjänsteläkares hörande lärer här vara över
flödigt. Däremot synes anmälningsskyldigheten ej böra eftergivas. Det
ligger i sakens natur, att befrielse ej bör meddelas för alltför lång tid i
sänder.
Det allmännas och de enskildas kostnader för barnavården
(8 och 9 kap.).
(K. 12 kap., M. s. 308—343, Y. 4 s. 5, 7, 12,
24, 26 s. 13, 32,
46, 50, 53, 60 s. 40—42, 61, 66 s. 45—48, 69,
70, 80, 89 s. 58,
92, 99 s. 65, 102 s. 76—78, 103 s. 84—86, 376—394, vl. 23—26
§§, fvl. 8 och 9 kap.)
Enligt kommitténs uppfattning borde barnavårdsnämnden visserligen hava
sin egen ekonomi och bestrida de utgifter, som dess verksamhet medförde,
men med hänsyn till barnavårdens samband med fattigvården samt de
regler, som givas i fattigvårdslagen och icke heller kunde lämnas åsido i
barnavårdslagen, syntes det kommittén lämpligt att, efter förebilden av
lagen angående uppfostran åt vanartade m. fl. barn, en uppdelning aAr de
uppkomna kostnaderna mellan barnavårdsnämnden och fattigvårdsstyrelsen
ägde rum (M. s. 327). Kommittén föreslog fattigvårdsstyrelsens andel till
2/s och barnavårdsnämndens till 1 3 av kostnaderna (K. 101 §). På fattig
vårdsstyrelsen skulle ankomma att vidtaga alla åtgärder för att bevaka
kommunens intresse mot hemortskommun, landsting och staten samt mot
försumliga försörjningspliktiga (M. s. 326).
Enligt den av kommittén till förebild tagna bestämmelsen i gällande
lag (vl. 23 §) skall fattigvårdssamhälle lämna bidrag till barnavårdsnämn
dens kostnader för omhändertaget barn. Bidraget utgår under högst fem
år med ett belopp av 100 kronor för år räknat eller det lägre belopp,
som må vara tillräckligt för hela den årliga kostnadens täckande. Eattig-
vårdssamhället är i sin ordning berättigat att uttaga ersättning för sin kost
nad av barnets föräldrar eller hemortssamhälle.
Mot kommitténs förslag i denna del hava erinringar framställts, bott
nande i två helt motsatta uppfattningar. Enligt den ena av dessa borde
kostnaderna för barnavården helt läggas på fattigvårdsstyrelsen. Till de
av kommittén gentemot denna uppfattning anförda skäl (M. s. 326) kan
jag ansluta mig.
Dispens för
fosterhem
■ 4 inom.).
192
Kungi. Maj:ts proposition nr 150.
Den andra uppfattningen innebär, att barnavårdsnämnden bör liava sin
egen fullständiga stat samt själv betäcka sina utgifter. Till stöd för denna
uppfattning har anförts ett flertal enligt min mening särdeles tungt vägande
skäl. (Se t. ex. Y. 7, 53, 66 s. 45—48, 69, 70, 99 s. 65, 102
s. 76—-78, 103 s. 84—86, 376, 382.) Särskilt vill jag framhålla svenska
stadsförbundets styrelses yttrande (Y. 103 s. 84—86), vari socialstyrelsen
instämt (Y. 376), samt fattigvårdsstyrelsens i Göteborg och ett flertal
andra fattigvårdsstyrelsers uttalanden (Y. 66 s. 45—48, 69, 70). Till
den kritik, som i stadsförbundets styrelses yttrande riktats mot kommit
téns förslag i förevarande hänseende, kan jag i allt väsentligt ansluta mig.
De enligt min mening mest vägande skälen mot kommitténs förslag i
denna del torde kunna sammanfattas sålunda.
Gällande lags princip om skyldighet för fattigvårdsstyrelsen att ersätta
viss del av barnavårdsnämndens kostnad är motiverad med att skoldistrik
tet (den kyrkliga kommunen) bör ansvara för barnens uppfostran och and
liga vård, under det att fattigvårdssamhället (den borgerliga kommunen)
bör bära utgifterna för den lekamliga vården. Detta redan med nuva
rande förhållanden tämligen egendomliga skäl för uppdelningen i fråga
torde helt och hållet bortfalla, därest barnavården i sin helhet överflyttas
till den borgerliga kommunen. Ett vidhållande av principen i fråga skulle
i själva verket innebära, att den borgerliga kommunen skulle i sista hand
återfå en del av kostnaden för barnavården av sig själv. Principens till-
lämpning har även föranlett lagbestämmelser av särdeles invecklad beskaf
fenhet.
Det egentliga skälet för den av kommittén föreslagna uppdelningen av
kostnaderna synes hava varit en åstundan att förebygga, att barnavårds
nämnden skulle hava att vidtaga åtgärder för att bevaka kommunens rättig
heter mot hemortskommun, landsting och staten samt mot försumliga för
sörjare, d. v. s. att barnavårdsnämnderna »uppträdde som processande
parter» (M. s. 326). Emellertid delar jag svenska stadsförbundets sty
relses uppfattning, att rent organisatoriskt det hela torde ordnas betydligt
enklare, om barnavårdsnämnden själv finge handhava frågor om ersättnin
garnas indrivande, men anordningar träffades, olika allt efter de lokala för
hållandena, som förhindrade onödigt utredningsarbete. I detta avseende
hänvisar styrelsen till den i Stockholm praktiserade anordningen med eu
gemensam ombudsman för fattigvårds- och hälsovårdsnämnderna och till
erfarenheten från de större och medelstora städerna, där allt oftare sekre
terare- och ombudsmansbefattningarna i olika nämnder samlas hos en och
samma person, stadsombudsmannen. Styrelsen framhåller vidare, att även
där dylik befattning icke finnes, det ganska lätt torde kunna ordnas så,
att allt arbete med t. ex. liemortsrättsutredningar och dylikt kommer både
fattigvårdsstyrelsen och barnavårdsnämnden till godo. Såsom styrelsen
betonar, kan på sådant sätt dubbelarbete undvikas, möjligheterna till frik
tioner mellan de båda myndigheterna samt långsam och byråkratisk hand-
193
av ärendena avlägsnas. Svenska fattigvårdsförbundets barnavårds-
utskott uttalar sig i enahanda riktning samt framhåller vidare, att intet
hinder föreligger mot att i de mindre kommunerna en och samma person
mot ersättning från båda myndigheterna ombesörjer den legala sidan av
deras verksamhet (Y. 102 s. 78). Enligt min mening bör ett liknande
behandlingssätt av hithörande ärenden kunna med fördel tillämpas även i
landskommuner, där särskilda tjänstemän ej finnas; ökade möjligheter här
för öppnas genom föreliggande förslags bestämmelser om samarbete mellan
fattigvårdsstyrelsen och barnavårdsnämnden och särskilt genom stadgandet
om att en ledamot av fattigvårdsstyrelsen skall vara ledamot jämväl av
barnavårdsnämnden. Det torde antagligen ej sällan kunna anförtros åt
denne gemensamme ledamot att handhava skötseln av ärendena i fråga
eller åtminstone att biträda de båda ordförandena i avseende härå.
I kammarrättens yttrande har gjorts gällande, att barnavårdsnämnden
visserligen skulle hava sin egen fullständiga stat, men att det icke desto
mindre skulle ankomma på fattigvårdsstyrelsen att ensam föra talan och
vidtaga åtgärder mot andra kommuner, försörjare och andra (Y. 99 s. 65
och
66
). Denna mening kan jag icke dela. I detta avseende anser jag,
att den synnerligen skarpa kritik, som bland annat från fattigvårdsliåll
riktats mot eu anordning, varigenom fattigvårdsstyrelsen skulle komma att
spela rollen av »exekutor» åt barnavårdsnämnden, i mycket är berättigad.
Varje åtgärd, som är ägnad att i det allmänna föreställningssättet ned
sätta fattigvården och förläna den en förhatlig prägel, bör enligt min
mening omsorgsfullt undvikas. Och den nära nog enhälliga uppfattningen
i detta hänseende från deras sida, som fått sig ålagt det krävande och i
många fall otacksamma fattigvård sarbetet, är för visso förtjänt av det största
beaktande.
Med vidtagande av någon av de i det föregående antydda anordningarna
för samarbete beträffande den legala sidan av de båda myndigheternas
verksamhet är det enligt min uppfattning icke att befara, att svårighet
skall möta mot tillämpning av i görligaste mån enhetliga principer vid till
varatagande av samhällets rätt till ersättning av enskilda för dess kost
nader.
Eu fullt fristående ställning för de båda myndigheterna förutsätter ej
ett uppgivande av systemet med hemortsrätt eller av de för försörjnings
pliktens fullgörande, enligt vad erfarenheten från fattigvården visar, så
synnerligen effektiva bestämmelserna om arbetsskyldighet m. m. (jfr M.
s. 337).
Det av kommittén i 12 kap. föreslagna samarbetet mellan de båda myn
digheterna skulle »genom sin tungroddhet högst väsentligt neutralisera de
fördelar, kommittén velat vinna med centralisationen av barnavårdsären-
dena» (Y. 103 s. 84) och skulle antagligen leda till slitningar på grund
av olika uppfattning beträffande frågor om hemsändning, utkrävande av
ersättning m. m.
Bihang till riksdagens protokoll 1024.
1 saml. 112 käft. (Nr 150.) 197*23 18
Kungl. Maj:ts proposition nr 150.
194
Om myndigheterna Unge egna, i allo fullständiga stater, skulle detta
leda till "större reda och överskådlighet, och kommunens bokföring skulle
vinna i enkelhet. I detta hänseende anför fattigvårdsstyrelsen i Göteborg,
att den ersättning från fattigvården, som enligt kommitténs förslag skulle
utgå, komme att vålla ett oerhört arbete med särskilda debiteringar föi
vart barn för sig och med avdrag för direkt av föräldrar eller genom
barnavårdsman gjorda inbetalningar. Detta bleve ett vidlyftigt arbete med
en mycket omfattande ökning i bokföring, utskrivande av räkningar och
kontroll och med motsvarande registreringar, bokföring och kontroll från
fattigvårdens sida; detta arbete och dessa kostnader komme att leda till
ingen nytta (Y.
66
s. 46).
Det framgår ej med full tydlighet av kommittéförslaget, huruvida enligt
detsamma full ersättning skulle kunna utkrävas av hemortskommun eller
försörjningspliktig. Enligt vad kammarrätten och svenska stadsförbundets
styrelse gjort gällande skulle allenast de Vs av kostnaderna, vilka enligt
förslaget skola ersättas av fattigvårdsstyrelsen, kunna återkrävas (Y. 99
s. 65, 103 s.
86
). En motsatt uppfattning har hävdats av en ledamot
av kommittén (se förhandlingarna vid den ås. 38 omförmälda konferen
sen s. 127). Och i ett par yttranden (Y. 60 s. 42, 381 s. 161) har
mot kommittéförslaget erinrats, att enligt detsamma de ersättningsskyldiga
kunde bliva föremål för krav från såväl fattigvårdsstyrelse som barnavårds
nämnd beträffande ett och samma anspråk. Ingendera anordningen synes
mig tillfredsställande.
Mera än de av kommittén föreslagna bestämmelserna torde en anord
ning, enligt vilken alla nämndens utgifter föras i dess stat, vara ägnad
att utveckla sparsamhetstendenser hos nämnden. Kommunen torde genom
val av ledamöter i barnavårdsnämnden, genom budgetens fastställande och
genom revisionen hava lika stora möjligheter att tillse, att verksamheten
handhaves med erforderlig sparsamhet, som fallet är beträffande övriga
kommunala nämnder.
Med hänsyn till bestämmelserna om nämndens tillsättande och samman
sättning finnes ingen anledning till antagande, att nämnden skulle sakna
förmåga att på tillfredsställande sätt handhava ekonomien och vidtaga er
forderliga legala åtgärder. Och långt ifrån att dela den uppfattningen, att
nämndens auktoritet skulle försvagas, om den erhölle full självständighet i
nämnda hänseenden, är jag av den åsikten, att det i många fall kan vara
av verkligt värde för nämnden att kunna hänvisa på, att eventuella åter
krävs- och tvångsåtgärders vidtagande är beroende av nämndens eget be
dömande och att nämnden alltså själv förfogar över nödiga maktmedel.
Det kan icke förbises, att nämnden i sin verksamhet för barnens skyd
dande ofta kommer att stöta på stora svårigheter i form av tredska och
trots från försörjarna, och i sådana fall bör det vara av betydelse, att
nämnden själv äger befogenhet i angivna hänseenden.
Kungl. Maj ds proposition nr 150.
195
Av nu anförda skäl anser jag, att barnavårdsnämnden bör hava sin
egen fullständiga stat och själv hava att vidtaga åtgärder för att få sina
kostnader ersatta. Nämnden bör sålunda bevaka kommunens intresse i
fråga om barnavården gentemot hemortskommun, landsting och stat samt
vidtaga åtgärder mot försörjare. Ett sådant system ställer sig med all
säkerhet fördelaktigare ur ekonomisk synpunkt än den av kommittén före
slagna anordningen, som genom ärendenas behandling av tvenne myndig
heter med nödvändighet skulle föranleda dubbelarbete i fråga om bok
föring m. m. (Se Y.
66
s. 46.)
Av min nu tillkännagivna ståndpunkt följer, att kommittéförslagets be
stämmelser om kostnaderna för barnavården måst undergå en genomgri
pande omarbetning. Därvid har det till en början synts mig lämpligt att
uppdela de bestämmelser, som motsvaras av innehållet i
12
kap. i kom
mitténs förslag, i två kapitel, av vilka det ena
(8
kap.) handlar om kost
naderna för samhällets barnavård m. m. och det andra
(9
kap.) om en
skildas ersättnings- och arbetsskyldighet. Med hänsyn bl. a. till önsk
värdheten av att fattigvårdsstyrelsen och barnavårdsnämnden genom någon
gemensam kraft handlägga ärenden om ersättning, arbetsskyldighet m. m.,
har jag ansett det vara ändamålsenligare att, där så kunnat ske, hänvisa
till fattigvårdslagens stadganden i nämnda hänseenden än att meddela
parallellbestämmelser till fattigvårdslagstiftningen, ett tillvägagångssätt, som
skulle föranlett större vidlyftighet i lagtexten och vid tillämpningen med
sannolikhet vållat större svårigheter för de kommunala myndigheterna
(se Y. 3 s. 3 sista stycket).
Jag övergår nu till
8
kap.
Kungl. May.ts proposition ?ir 150.
8
KAP.
Om kostnaderna för samhällets barnavård m. m.
(K. 97 §, M. s. 308, 309, 313, Y. 377, fvl. 39 §.)
61 §.
Förevarande stadgande innebär i sak ingen skillnad från kommittéför-
Kostnaderna
slagets 97 §, men har i formellt hänseende undergått en mindre omar- forTahand
betning. Någon närmare motivering, utöver den av kommittén meddelade, av kommunen.
torde icke vara erforderlig.
Av eu länsstyrelse har framhållits, att kommittén icke syntes hava upp
märksammat den betydelse, som det enligt bestämmelserna om understöd
åt synnerligt skattetyngda landskommuner kunde äga, att barnavårdsutgif-
terna icke räknades såsom utgifter för folkskole- eller fattigvårdsväsen.
Yad sålunda anförts synes mig beaktansvärt, särskilt med hänsyn till
att en icke obetydlig del av fattigvårdsstyrelsens verksamhet, nämligen
den som avser att bereda vård åt helt omhändertagna fattiga barn, enligt
föreliggande förslag skall överflyttas till barnavårdsnämnden. Denna fråga
torde komma att vid behandling av spörsmålet om eventuell prolongation
196
Inverkan på
förvärv av
hemortsrätt,
ersättning av
hemorts
kommun, hem
sändning och
ersättning
därför.
62
§.
Inverkan
på förvärv av
hemortsrätt.
av förordningen den 29 juni 1921 angående understöd av skatteutjäm-
ningsmedel åt synnerligt skattetyngda landskommuner bliva föremål för
övervägande av chefen för finansdepartementet.
(K. 102 § 1 mom., M. s. 331—334, Y. 388, fvl. 45—51, 57 §§,
vl. 24 och 26 §§.)
Frågorna om barnavårdskostnads inverkan på förvärv av hemortsrätt,
om ersättning av hemortskommun för sådan kostnad och om hemsändning
stå i nära samband med varandra. Liksom i fattigvardslagen i motsva
rande fall är stadgat, torde sålunda, om utkrävande av ersättning från
hemortskommun medgives, sådan ersättning även böra inverka på förvärv
av hemortsrätt. Och reglerna om ersättning maste även ses i förhållande
till stadgandena om hemsändning; medgives rätt till ersättning, blir be
hovet av bestämmelser om hemsändning onekligen något mindre starkt
framträdande.
Lika med kommittén (M. s. 333) anser jag, att förhållandet i hemorts-
rättsavseende mellan kommun, där barn omhändertagas, och barnets hem
ortskommun, bör, i olikhet mot vad i lagen om uppfostran åt vanartade
m. fl. barn (26 §
2
mom.) är stadgat, avgöras efter de i fattigvårdslag-
stiftningen givna regler.
Enligt kommittén skulle viss del av barnavårdsnämndens kostnad för
barn under 16 år ersättas av fattigvårdsstyrelsen, och blott denna på
fattigvårdsstyrelsen fallande kostnad skulle inverka på hemortsrättsförvärv.
Enär bestämmelse om fattigvårdsstyrelsens ersättningsskyldighet i förhål
lande till barnavårdsnämnden ej upptagits i föreliggande förslag, finnes
intet skäl att begränsa inverkan på förvärv av hemortsrätt till det fall,
att kostnaden avser barn under 16 år, eller till någon del av kostnaden,
utan lärer det böra stadgas, att utgift, som kommun haft för omhänder
taget barn, skall inverka på förvärv av hemortsrätt på enahanda sätt, som
i
49
§ fattigvårdslagen är stadgat beträffande fattigvård, lämnad enligt
1
§ nämnda lag.
Enär enligt 49 § 2 mom. samma lag fattigvård till äktenskapligt barn
under 16 år inverkar på föräldrarnas förvärv av hemortsrätt, och fattig
vård åt utomäktenskapligt barn under 16 år inverkar på moderns hem
ortsrättsförvärv, bör utgift enligt barnavårdslagen för omhändertaget barn
under 16 år inverka, i fråga om barn i äktenskap å föräldrarnas och i
fråga om barn utom äktenskap å moderns hemortsrätt. Även i övrigt
bör utgift enligt barnavårdslagen för omhändertaget barn under 16 år in
verka på andras förvärv av hemortsrätt i de fall, då sådan inverkan ut
övas av fattigvård enligt
1
§ fattigvårdslagen åt barn i nämnda ålder.
Lå däremot barn över 16 år är självständigt i liemortsrattsavseende,
bör utgift för barnet enligt barnavårdslagen hava inverkan allenast på bar
nets eget hemortsrättsförvärv; uttryckligt stadgande härom lärer vara er
forderligt. Sistnämnda stadgande är avsett att utgöra ett undantag allenast
från de i
49
§ fattigvårdslagen givna bestämmelserna om inverkan på
Kungl. Maj:ts proposition nr 150.
Kungl. Maj:ts proposition nr 150.
197
hemortsrättsförvärv. Skulle exempelvis kvinnlig skyddshem sele v hava barn
utom äktenskap, har barnet på grund av stadgande i 47 § fattigvårds
lagen samma hemortsrätt som modern.
Enligt 49 § 1 mom. fattigvårdslagen äger inverkan på förvärv av hem
ortsrätt ej rum, då fattigvården bestått i bekostande åt skolbarn av klä
der, underhåll eller annat, som avser att sätta dem i tillfälle att begagna
skolundervisningen, läkar- eller förlossningshjälp eller medicin, då hjälpen
eller medicinen lämnats annorledes än i förening med vård å anstalt, eller
begravningshjälp. I de antagligen sällsynta fall, då barnavårdsnämnds
kostnad för omhändertaget barn är allenast sådan, som nyss nämnts, bör
kostnaden ej inverka på förvärv av hemortsrätt.
Enligt gällande lag och kommitténs förslag skall för viss del av kom-
Ersättning av
munens kostnad för omhändertaget barn, nämligen för den del, som er- kommun
satts av fattigvårdsstyrelsen, gottgörelse utgå från hemortskommunen. Aven
jag är av den uppfattningen, att ersättning för kostnad för omhändertaget
barn bör kunna utkrävas av hemortskommunen, men då bestämmelse om
fattigvårdsstyrelses skyldighet att ersätta barnavårdsnämnden viss del av
denna kostnad icke upptagits i föreliggande förslag, bör hela kostnaden
ersättas, liksom fallet är med fattigvårdskostnad, och detta oberoende av
om barnet är under eller över 16 år. Därest blott kostnad för barn
under 16 år skulle ersättas, skulle detta åsamka särskilt städerna särdeles
betungande kostnader för de barn från andra kommuner, vilka i åldern
15-—18 år omhändertoges för vanart. Rätten till ersättning för utgift
för omhändertaget barn bör sålunda, oberoende av om barnet är under
eller över 16 år, vara densamma, som stadgas enligt fattigvårdslagen be
träffande obligatorisk fattigvård. Reglerna i 50 och 51 §§ fattigvårds
lagen böra alltså vara tillämpliga. Skillnad bör ej göras mellan barn,
omhändertaget för skyddsuppfostran, och barn, omhändertaget för samhälls-
vård.
Genom bestämmelserna i 57 § fattigvårdslagen hava givits regler om
Hemsändning,
hemsändning, så avfattade, att behörig hänsyn tagits, å ena sidan till
kommunernas intressen och å den andra till det humanitetskrav, som ur
understödstagarnas synpunkt ej får förbises. Dessa regler ävensom i sam
manhang därmed meddelade bestämmelser om ersättning för hemsändnings
kostnad torde böra äga tillämpning jämväl å barn, vilka enligt barnavårds
lagen omhändertagits för samhällsvård, en åsikt, som även omfattades av
kommittén.
I gällande lag finnes intet stadgande om hemsändning av barn, som
omhändertagits för vanart eller sedlig försummelse. Kommittén ansåg,
att i dylika fall liemsändning ej borde medgivas. För hemsändning i dy
lika fall talar onekligen den omständigheten, att enligt föreliggande för
slag åldern för omhändertagande för vanart höjts till 18 år. Då ungdom
i 16—18-årsåldern i stor utsträckning beger sig till städerna och där
198
Kungl. Maj:ts proposition nr 150.
63 §.
Ersättning av
landsting
för vård å
vissa sjuk
vårds anstalter
rrv. m. samt
av staten.
stundom hemfaller åt ett levnadssätt, som bör föranleda omhändertagande
för skyddsuppfostran — särskilt gäller detta flickor, vilka förfalla till
sedeslöshet — kan det givetvis för städerna bliva betungande att bereda
vård åt alla omhändertagna. Då emellertid enligt föreliggande förslag
ersättning kan utkrävas av hemortskommunen, torde den nu anförda syn
punkten ej böra tillmätas avgörande betydelse. Något förbud mot att
för skyddsuppfostran omhändertaget barn hemsändes till hemortskommun
torde dock ej böra stadgas. Det kan nämligen utan tvivel tänkas fall,
då båda kommunernas barnavårdsnämnder äro ense om lämpligheten av
hemsändning och betänklighet mot densamma ej möter ur barnets syn
punkt. Aven sedan barn överlämnats till skyddshem inom det lands
tingsområde, där omhändertagandet skett, kan överflyttning till skyddshem
inom hemortskommunens landstingsområde stundom tänkas vara för alla
parter önskvärd och torde därför ej böra förbjudas. Men genom att 57 §
fattigvårdslagen, på sätt jag föreslår, göres tillämplig allenast på barn,
som omhändertagits för samhällsvård, blir hemsändning ej möjlig i annat
fall än då nämnderna äro ense därom.
I enlighet med ovan angivna grunder hava i förevarande paragraf upp
tagits bestämmelser om inverkan på förvärv av hemortsrätt, om ersättning
av hemortskommun samt om liemsändning och ersättning för hemsänd
ningskostnad.
(K. 102 § 1 mom., M. s. 330, 331, 334, 335, fvl. 40—42, 60 §§.)
Enligt 40—42 §§ fattigvårdslagen gottgör landstinget vederbörande
hemortskommun helt eller delvis dess kostnader för vissa sjuka och
abnorma understödstagares vård å anstalt. Lika med kommittén anser
jag, att landstinget bör hava enahanda skyldighet i fråga om barn, som
omhändertagits enligt barnavårdslagen. Att begränsa denna skyldighet
till att avse allenast kostnaden för barn under 16 år, kan jag dock icke
anse motiverat, i betraktande av att enligt fattigvårdslagen kommunen äger
rätt till ersättning för understödstagare av alla åldrar.
I 60 § fattigvårdslagen stadgas rätt för kommunen till ersättning av
staten i vissa fall för fattigvård (till utlänning, till den, vilkens hemorts
rätt ej kunnat utrönas, samt till den, som under minst tre år vistats utom
hemortskommunen). I
2
mom. av samma § föreskrives vidare, att rätt
till gottgörelse av staten för fattigvård till den, som minst tre år vistats
utom hemortssamhället, ej föreligger, då vederbörande understödstagare
under nämnda tid erhållit fattigvård av samhället. I fråga om inverkan
på rätt att erhålla sådan gottgörelse bör uppenbarligen utgift för av
barnavårdsnämnd omhändertaget barn vara att anse såsom fattigvård. Jag
kommer därför att i det följande föreslå tillägg till 60 §
2
mom. fattig
vårdslagen av den innebörd jag nu angivit.
Har kommun haft utgift för barn, som omhändertagits enligt barna-
vårdslagen i fall, då jämlikt 60 § fattigvårdslagen ersättning för fattig-
199
vård lämnas av staten, bör kommunen i förhållande till staten till
erkännas samma rätt, som enligt nämnda lagrum tillkommer fattigvårds-
samhälle.
Förevarande § har avfattats enligt de grunder jag nu angivit.
(K. 104, 105 §§, M. s. 342, 343, Y. 391 — 393,
vl. 23 § 2 mom.)
Enligt gällande lag skola i regel kostnaderna för de av barnavårds
nämnden omhändertagna barnen i första hand bäras av barnavårdsnämnden.
Härifrån stadgas emellertid det undantaget, att landsting eller stad, som
ej deltager i landsting, skall svara för kostnaden
för uppfostran av
skyddshemselever (i skyddshem eller, efter villkorlig utskrivning, utom
skyddshem). Barnavårdsnämnden skall dock till landstinget eller staden
erlägga visst, i lagen till beloppet angivet bidrag (vl. 23 § 2 inom.).
Dessa bestämmelser hava, i vad de avse landstingens och städernas
ansvarighet samt barnavårdsnämndens bidragsskyldighet, i kommittéför
slaget bibehållits (K. 104 §).
Enligt föreliggande förslag äro föräldrarna ansvariga för kostnaderna för
deras barn under 16 år, dock endast intill ett visst maximibelopp
(68
§
2 och 3 mom.). För denna princips genomförande i praktiken har det
befunnits lämpligt (se vidare nedan s. 243) att även beträffande skyddshems-
elever stadga, att kommunen skall i första hand svara för hela vårdavgiften.
Denna, i förslaget benämnd skyddshemsavgift, skall av den barnavårdsnämnd,
som omhändertagit barnet, erläggas till vederbörande skyddshemsstyrelse.
Har barnet hemortsrätt inom annan kommun, äger nämnden rätt till ersätt
ning av barnavårdsnämnden därstädes. Hemortskommunens barnavårdsnämnd
skall enligt förslaget hava rätt till visst bidrag från landstinget för skydds-
hemsavgiftens bestridande. I huvudsak samma system kommer sålunda
till tillämpning som i 40—42 §§ fattigvårdslagen. Bidragets storlek har
ej ansetts böra bestämmas i lagen. På grund av penningvärdets växlingar
torde nämligen sådant bestämmande böra ske i särskild författning, som