Prop. 1925:60

('med förslag till lag om tillämplighet å vissa polismän av föreskrifter angående fjärdingsman m. m.',)

Kungl. Maj;ts proposition nr SO.

1

Nr 60.

Kung!,. Majits proposition till riksdagen med förslag till

lag om tillämplighet å vissa polismän av föreskrifter angående fjärdingsman m. m.; given Stockholms slott den 20 mars 1925.

Under åberopande av bilagda, i statsrådet och lagrådet förda protokoll vill Kungl. Maj:t härmed, jämlikt § 87 regeringsformen, föreslå riksdagen att antaga härvid fogade förslag till

1) lag om tillämplighet å vissa polismän av föreskrifter angående fjär­ dingsman ;

2) lag om ändrad lydelse av 17 kap. 11 § handelsbanken; 3) lag om ändrad lydelse av 4, 162 och 163 §§ utsökningslagen; 4) lag om ändrad lydelse av 23 § i förordningen den 10 augusti 1877 om nya utsökningslagens införande och vad i avseende därå iakttagas skall;

5) lag om ändring i vissa delar av lagen den 10 juli 1899 om ersättning av allmänna medel i vissa fall för skada, som förorsakats av ämbets- eller tjänsteman;

6) lag om ersättning till polisman för skada å kläder; samt 7) lag om ändrad lydelse av 2 § 4:o) i lagen den 26 maj 1909 om Kungl. Maj:ts regeringsrätt.

GUSTAF.

Torsten Nothin.

Bihang till riksdagens protokoll 1925. 1 saml. 54 käft. (Nr SO.) 2222 24 1

2

Kung t. Maj:ts proposition nr SO.

Förslag

till

Las? om tillämplighet å vissa polismän av föreskrifter angående

fjärdingsmän.

Härigenom förordnas som följer:

Vad i lag eller författning finnes stadgat angående fjärdingsman skall,

där ej annorledes förordnats, i tillämpliga delar giilla i avseende å polisman,

som jämlikt lagen om polisväsendet i riket finnes anställd i polisdistrikt å

landsbygden.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1926.

Förslag

till

Lag om ändrad lydelse av 17 kap. 11 $ lumdelsbalken.

Härigenom förordnas, att 17 kap. 11 § liaudelsbalken skall erhålla föl­

jande ändrade lydelse:

Därefter skola, utan förmånsrätt sig emellan, gäldas: kyrkors, fattig­

kassors och socknemagasiners fordringar hos deras föreståndare; kronans,

rikets ständers, städers och allmänna av Konungen stadfästade kassors,

penningeverks och inrättningars fordringar hos de tjänstemän, som äro satte

att deras inkomster uppbära, för vad av sådan uppbörd hos dem innestår;

fordringar hos utmätningsman och andra, som äga att med utsökningsmål

taga befattning eller fått utmätningsmans uppdrag att verkställa indrivning,

för vad till dem i sådan egenskap överlämnats; så ock fordringar i övrigt

hos kronans ämbets- eller tjänstemän för egendom, som desse, i och för

ämbete eller tjänst, emottaga. Har ersättning av allmänna medel utgått för

vad av ämbets- eller tjänsteman, eller av annan, som äger att med utsöknings­

mål taga befattning eller fått utmätningsmans uppdrag att verkställa indriv­

ning, tillgripits och förskingrats, skall, där kronan av honom söker sitt åter,

den fordran utgå med förmånsrätt, som nu är sagd.

Sedan uttages fordran å sådan på tiden efter konkursansökningens in­

givande belöpande sjukhjälp eller livränta, som det enligt lag angående er­

sättning för skada till följd av olycksfall i arbete åligger gäldenären att

utgiva.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1926, men skall icke äga tillämp­

ning i konkurs, vari beslut om egendomsavträde tidigare meddelats.

Kungl. Maj ds proposition nr 60.

3

Förslag

till

Lag om ändrad lydelse av 4, 162 och 163 §§ utsökningslagen.

Härigenom förordnas, att 4, 162 och 163 §§ utsökningslagen skola erhålla

följande ändrade lydelse:

^ §•

I Stockholm, så ock i annan stad, där utmätningsmannabefattningen anses

icke kunna av en stadsfogde ensam fullgöras, må, om Konungen finner gott

sådant medgiva, stadsfogde äga att för bestämt fall i sitt ställe till utmät­

ningsman sätta annan man, som av överexekutor är antagen. Ej må

stadsfogde åt annan uppdraga försäljning av fartyg, som i 94 § sägs, ej

heller fördelning av köpeskilling för lös egendom i. fall, då enligt 140 eller 141 §

sammanträde för fördelningen erfordras; och äge Konungen även i övrigt

föreskriva villkor för stadsfogdes rätt att i sitt ställe sätta annan man.

162 §.

Är ej utmätning förrättad och, där lös egendom av annat slag, än i 163

och 165 §§ sägs, tagits i mät, försäljning därav verkställd inom två månader,

sedan landsfiskal emottagit de handlingar, som i 54 och 56 §§ nämnas, och

inom en månad, sedan stadsfogde sådana handlingar emottagit; svare ut­

mätningsmannen själv för det belopp, varför utmätning bort ske, i den mån

lian ej förmår visa, att skada av dröjsmålet icke uppkommit.

Styrker utmätningsmannen, att borgenär lämnat gäldenär anstånd med

betalningen eller att för utmätning eller försäljning mött hinder, som ut­

mätningsmannen ej kunnat förekomma, vare han från all ansvarighet fri.

Möter sådant hinder, bör det, vid äventyr att det eljest ej må till ursäkt

räknas, genast antecknas i den dagbok, som skall av utmätningsmannen

hållas.

Har för bestämt fall utmätningsman sist andra söckendagen efter emot­

tagande! av de i 54 och 56 §§ omförmälda handlingarna i sitt ställe, enligt

vad särskilt finnes stadgat, satt annan till utmätningsman samt därom

omedelbart gjort anteckning i dagboken, skall den ansvarighet, som enligt

vad ovan sagts åligger utmätningsmannen, i stället gälla den till utmät­

ningsman satte; dock skall hinder, som avses i andra stycket, för att lända

denne till ursäkt genast skriftligen anmälas hos utmätningsmannen.

163 §.

Är fartyg, i annat fall än i 165 § sägs, eller gods i fartyg utmätt, eller

skall utmätt fordran eller rättighet säljas, och varder ej det utmätta sålt å

landet inom tre månader och i stad inom två månader efter det utmätnings­

mannen emottagit de i 54 och 56 §§ nämnda handlingar; vare om ansvai-ig-

heten lag som i 162 § sägs.

___

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1926.

4

KungI. Maj:ts proposition nr 60.

Förslag

till

Lag om ändrad lydelse av 23 § i förordningen den 10 augusti 1877

om nya utsökningslagens införande och vad i avseende

därå iakttagas skall.

Härigenom förordnas, att 23 § i förordningen den 10 augusti 1877 om

nya utsökningslagens införande och vad i avseende därå iakttagas skall, en­

ligt detta lagrums lydelse i lagen den 11 oktober 1912 (nr 212), skall i nedan

angivna del erhålla följande ändrade lydelse:

Finner------------— — — — ■— efterrättelse:

1. Magistrat äge att för visst fall till utmätningsman i sitt ställe sätta

annan, som av Konungens befallningshavande godkänd är; dock må magistrat

ej åt annan uppdraga försäljning av fast egendom eller av fartyg, som i 94 §

i nya lagen sägs, ej heller fördelning av köpeskilling för fast egendom eller

för lös egendom i fall, då enligt 140 eller 141 § i samma lag sammanträde

för fördelningen erfordras.

2. Det — --------—------------- ---------utföres.

3. Yad-------------------------- —------- äro.

4. Skall--------------------------------------- magistrat.

5. I —-------------------— —------------- överexekutor.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1926, och skall i följd härav från

och med samma dag sista stycket i övergångsbestämmelsen till lagen den

14 juni 1917 om ändring i vissa delar av utsökningslagen upphöra att gälla.

Förslag-

till

Lag om ändring i vissa delar av lagen den 10 juli 1890 om ersättning

av allmänna medel i vissa fall för skada, som förorsakats

av ämhets- eller tjänsteman.

Härigenom förordnas, dels att rubriken till lagen den 10 juli 1899 om

ersättning av allmänna medel i vissa fall för skada, som förorsakats av

ämbets- eller tjänsteman, skall erhålla följande ändrade lydelse: »Lag om

ersättning av allmänna medel i vissa fall för skada, som förorsakats av

ämbets- eller tjänstemän med flera», dels att o § i nämnda lag skall erhålla

den ändrade lydelse, nedan sägs, och dels att till lagen skall såsom dess

6 § fogas ett stadgande av nedanstående avfattning:

5 §•

Vad förut i denna lag är stadgat skall äga tillämpning jämväl där iimbets-

eller tjänsteman, varom i 1 § sägs, tillgriper och förskingrar

vad han fått om händer enligt lagen om införsel i avlöning, pension eller

livränta,

gods, penningar eller annat, som vid handräckning onligt lagen om av­ betalningsköp av honom tagits om händer,

vad han fått om händer enligt särskilda stadgande!! om indrivning av kommunalutskylder, allmänna avgifter med mera,

influtna bötesandelar, vilka ej tillkomma kronan, eller vad för fullföljd av talan blivit nedsatt och å tjänstens vägnar av honom tagits om händer;

så ock där landsfiskal tillgriper och förskingrar andra model, som av honom å tjänstens vägnar till redovisning emottagits.

I fall, som i denna § sagda äro, skall dock ersättning av allmänna medel ej utgå för vad ledamot i magistrat eller stadsfogde tillgriper och förskingrar av stadens medel.

6 §•

Vad ovan finnes stadgat om ämbets- eller tjänsteman skall i tillämpliga delar gälla i avseende å eu var annan, som enligt 1 kap. utsökningslagén eller 23 § i förordningen den 10 augusti 1877 om nya utsökningslagens in­ förande med mera äger att med utsökningsmål taga befattning, sa ock a den, som enligt särskilda stadganden om indrivning av kommunalutskylder, all­ männa avgifter med mera eller om indrivning och redovisning av böter av utmätningsman erhållit i uppdrag att verkställa indrivning eller utmätning; dock skall ersättning av allmänna medel ej utgå för vad exekution sbetjänt i stad, som icke lyder under landsrätt, tillgriper och förskingrar av stadens medel.

Kung!. Maj:ts proposition nr 60.

ft

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1026, men skall icke äga tillämp­ ning i avseende å tillgrepp och förskingring, som dessförinnan skett.

Förslag

till

Lag om ersättning till polisman för skada å kläder.

Härigenom förordnas som följer:

1 §• .

Har polisman fått sina kläder sönderrivna eller eljest skadade under ut­ övning av polistjänst, därunder inbegripen, vad angår polisman, som är anställd i polisdistrikt å landsbygden, jämväl handräcknings verksamhet, äge rätt till ersättning härför. Ersättningen skall gäldas av statsverket eller, om polismannen jämlikt 2, 5 eller 6 § i lagen om polisväsendet i riket är anställd i polisdistrikt, vilket utgöres av stad eller av köping, som enligt särskild bestämmelse är pliktig att bekosta för köpingen erforderlig polis­ personal, samt skadan ej inträffade under tjänstgöring, som polismannen jämlikt 5 eller 6 § i sagda lag haft att fullgöra utom det område, för vilket han är anställd, av polisdistriktet.

Länsstyrelsen bestäm me det ersättningsbelopp, som må tillkomma polis­ mannen. Ansökning om ersättning må icke ske senare än tre månader efter

6

det skadan skedde, där icke sökanden visar laga förfall, och skall vara åt­

följd av utredning angående skadans uppkomst och värde.

Beslut om ersättning, varom ovan sägs, gånge i verkställighet ändå att

det icke vunnit laga kraft. Skriftligt besked om beslutet skall, där det be-

gäres, utan avgift tillhandahållas ersättningssökanden.

2§-

Har skada, som i denna lag sägs, orsakats genom brottslig gärning, pröve

domstolen i samband med åtal för den brottsliga gärningen, på yrkande av

allmän åklagare, om och intill vilket belopp tilltalad, som orsakat skadan,

skall återgälda statsverket eller polisdistrikt ersättning, som enligt denna

lag utgivits eller kan komma att utgivas.

................................... „

3 §.

Närmare föreskrifter angående tillämpningen av denna lag meddelas av

Konungen.

Kung!. Maj:ts proposition nr 60.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1926, från och med vilken dag

lagen den 30 mars 1920 om ersättning i vissa fall av allmänna medel till

polisman för skada å kläder skall upphöra att giilla.

Förslag-

till

Lag om ändrad lydelse av 2 § 4:o) i lagen den 26 maj 1909

om Kung], Maj:ts regeringsrätt.

Härigenom förordnas, att 2 § 4:o) i lagen den 26 maj 1909 om Kungl.

Maj:ts regeringsrätt, enligt detta lagrums lydelse i lagen den 4 juli 1913

(nr 115), skall erhålla följande ändrade lydelse:

4:o) mål om avlöningsförmåner, därunder inbegripet provision, anmärk-

nings- och aktoratsarvode, ersättning för viss förrättning eller visst uppdrag,

bostadsförmån, hyresbidrag, sjukvård, beklädnadsersättning och dylikt, om

resekostnads- och traktamentsersättning, om delaktighet i eller

avgifter

.till

pensionsinrättning eller annan sådan allmän anstalt eller kassa, om rätt till

pension eller dylik förmån, allt enligt gällande föreskrifter eller överens­

kommelser;

mål om ersättning till polisman för skada å kläder;

mål om annan ersättning, såvitt den enligt gällande författningar utgår

av statsmedel och anspråket ej är framställt mot riksförsäkringsanstalten;

mål om sadant bidrag eller understöd av statsmedel, som statskontoret,

tillsynsmyndigheten över sjukkasseväsendet eller Konungens befallnings-

havande enligt gällande författningar må bevilja eller skall på rekvisition

utbetala;

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1926.

Kungl. Majits proposition nr 60.

7

Utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden

,

hållet inför Hane Maj:t Konungen i statsrådet å

Stockholms slott den ‘JO februari 1925.

Närvarande:

Statsministern

Sandlek , ministern för utrikes ärendena

Undén , statsråden

Olsson, Nothin, Hansson, Linders, Larsson, Wigforss, Möller, Levinson.

Chefen för justitiedepartementet, statsrådet Notliin, anför efter gemensam

beredning med cheferna för social- och finansdepartementen:

På föredragning av chefen för socialdepartementet har Kungl. Maj:t denna

dag beslutat att till riksdagen avlåta proposition med förslag till lag om

polisväsendet i riket in. in. Den omorganisation av rikets polisväsen, som

i nämnda proposition föreslås, innefattar bland annat följande: För polis­

verksamhetens upprätthållande skall riket vara indelat i polisdistrikt. Stad

liksom köping, vilken enligt särskild bestämmelse är skyldig att själv be­

kosta för köpingen erforderlig polispersonal, skall bilda särskilt distrikt.

I polisdistrikten på landsbygden skola anställas polismän, ej mindre för

egentlig polisverksamhet, varmed här avses att upprätthålla allmän ordning

och säkerhet, verkställa spaning och annan undersökning angående brott

samt i övrigt fullgöra den polisverksamhet, som föranledes av särskilda

stadganden eller hävdvunnet bruk, än även till biträde vid åtgärd i utsök­

ningsmål, vid indrivning av utskylder eller böter samt vid annan handräck­

ning. Hinder möter icke att i visst polisdistrikt ordna arbetet så, att viss

eller vissa polismän antingen helt befrias från liandräckningsarbete eller

helt sysselsättas med sådant. Polisman, på vilken handräckningsverksamket

ankommer, skall vara pliktig att för de av honom i tjänsten omhänderhavda

medlen ställa uppbördsborgen av svensk försäkringsanstalt till det belopp,

länsstyrelsen för varje särskilt fall bestämmer. Dessa polismän skola ersätta

såviil nu förefintliga köpingspoliser och s. k. extra polismän som de nuva­

rande fjärdingsmännen. De skola tillsättas av eu polisstyrelse, i detta fall

bestående av två ledamöter, utsedda av Kungl. Maj:t, och tre ledamöter, ut­

sedda av vederbörande landsting. Innan ordinarie polisman, anställd i polis­

distrikt å landsbygden, tillsättes, skall tillfälle att yttra sig över de sökande

hava beretts viss kommunal myndighet. I köping, som bildar eget polisdistrikt,

må ej, där invånarantalet överstiger 2,000, utan länsstyrelsens medgivande till

ordinarie polisman antagas annan än den, som genomgått lägre kurs i polisskola.

Detsamma skall gälla annat polisdistrikt på landsbygden, vars invånarantal

överstiger 5,000. Ordinarie polisman skall hava fyllt 21 år. I städerna skola för

H

Kungl. Majits proposition nr 60.

upprätthållande av egentlig polisverksamhet polismän anställas. Till förstärk-

ning av den tör upprätthållande av allmän ordning och säkerhet avsedda

polisstyrkan inom visst landstingsområde skola polismän kunna anställas

för landstingsområdet. I de polisdistrikt, Kungl. Maj:t bestämmer, skola

polismän för hela rikets behov finnas anställda, Jämlikt 5 § i förenämnda

lagförslag skola vissa större städer vara skyldiga att i närmare bestämd

omfattning vid tillfälligt behov av polisförstärkning å annan ort tillhanda­

hålla s. k. reservpolismän för att å sistnämnda ort biträda vid upprätt­

hållandet av allmän ordning och säkerhet. Jämlikt 6 § i samma lagförslag

skola nyssberörda större städer vara pliktiga att hålla för vederbörande

städs behov erforderlig specialutbildad kriminalpolispersonal (kriminalpolis­

avdelning), varjämte stad, där kriminalpolisavdelning finnes, skall vara pliktig

att, om och till det antal Kungl. Maj:t förordnar, anställa kriminalpolismän

för användning huvudsakligen utom staden. Utom de i 5 och 6 §§ av nyss­

nämnda lagförslag omförmälda polismännen skola jämlikt 7 § i samma för-

slag polismän, som anställts i andra polisdistrikt på landsbygden än förut­

nämnda köpingar, ävensom polispersonal, som anställts för landstingsområde

eller i visst polisdistrikt för hela rikets behov, kunna användas för polis­

verksamhet utom det område, där vederbörande polisman är anställd. Stats­

verket skall helt bekosta den personal, som i visst polisdistrikt anställes för

hela rikets behov, ävensom vidkännas så gott som hela kostnaden för sådan

kriminalpolispersonal, som anställes i viss stad för användning huvudsakligen

utom staden. Till polisman, anställd för landstingsområde eller i annat

polisdistrikt på landsbygden än köping, soin förut berörts, bidrager staten

med Va av personalkostnaden (avlöning, pensioneringskostnad m. in.). I övrigt

bestridas kostnaderna för polispersonal, som anställts för visst landstingsom­

råde eller i visst polisdistrikt, av vederbörande landsting eller distrikt. Den

föreslagna organisationen skall, såvitt den avser städer, förutnämnda köpingar

och landsting, träda i kraft den 1 januari 1926. I vad den angår övriga

polisdistrikt å landsbygden skall den genomföras successivt under en över­

gångsperiod av omkring 6 år, under vilken polisverksamheten där sålunda

kommer att ombesörjas å vissa håll av de enligt nuvarande ordning tillsatta

fjärdingsmännen och å andra av polismän.

Till grund för förenämnda proposition ligger dels ett inom socialdeparte­

mentet på grundval av äldre sakkunnigutredningar under hösten 1924 med

biträde av en särskilt tillkallad sakkunnig utarbetat, propositionen bifogat

förslag, i propositionen benämnt 1924 års förslag, och dels utlåtanden, som

över 1924 års förslag avgivits av två för granskning därav under nämnda

höst tillkallade sakkunnigkommissioner, i propositionen benämnda sakkun­

niga av september 1924 och sakkunniga av november 1924.

I samband med att nyssnämnda förslag och utlåtanden inom social­

departementet bearbetats för proposition hava till justitiedepartementets hand­

läggning överlämnats vissa i 1924 års förslag ingående författningsförslag.

Dessa utgöras av fyra förslag till lagar av allmän civillags natur och två

förslag till administrativa författningar.

II

De förra äro förslag till:

1) lag om ändrad lydelse av 17 kap. 11 § liandelsbalken,

2) lag om ändrad lydelse av 4 och 102 §§ utsökningslagen,

0) lag om ändring i vissa delar av lagen den It) juli 189!) om ersättning

av allmänna medel i vissa fall för skada, som förorsakats av ämbets- eller

tjänsteman,

4) lag om ersättning till polisman för skada å kläder.

De senare innefatta dels viss ändring i gällande förordning angående in­

drivning och redovisning av böter och dels vissa bestämmelser om tillämp­

ningen av den under 4) anmärkta lagen.

Vidare har till justitiedepartementets handläggning överlämnats en såsom

övergångsbestämmelse till den föreslagna lagen om polisväsendet i riket i

1924 års förslag upptagen bestämmelse, avseende att fastslå, att nu gällande

lag- och författningsbestämmelser angående fjärdingsmän skola äga tillämpning

å de polismän, som skola övertaga fjärdingsmannens uppgifter.

Då jag nu går att anmäla de av nämnda förslag, som äro av allmän

civillags natur, ber jag till en början att få erinra om, att de under 1)—3)

anmärkta lagförslagen innefatta de legislativa förändringar, som erfordras,

för att genomföra, att utmätningsman befrias från ansvar för fel eller för­

summelse av substitut, medan det under 4) anmärkta lagförslaget avser att

såsom eu följd av att städer och vissa köpingar uttryckligen förklarats plik­

tiga att vidkännas kostnaden för sitt polisväsen, fastsla, att denna princip

äger tillämpning jämväl i avseende å polismans rätt till ersättning för skada

å kläder. Vad den tidigare i övergångsbestämmelsen till den föreslagna

lagen om polisväsendet i riket upptagna föreskriften, vilken likaledes är av

allmän civillags natur, avser, framgår av vad jag redan anfört.

Jag tillåter mig att börja med sistnämnda bestämmelse.

Föreskrifter angående fjärdingsmän förefinnas i ett flertal författningar.

Sålunda stadgas i 11 kap. 37 § rättegångsbalken, att fjärdingsman skall

utan särskilt förordnande vara stämningsmål!.

Enligt 11 kap. 38 § rättegångsbalken gäller av fjärdingsman meddelat

intyg om verkställd delgivning såsom fullt bevis, att delgivningen blivit så

verkställd, som intyget innehåller, därest fjärdingsmannen verkställt delgiv­

ningen enligt förmans uppdrag.

34 § i lagen den 23 oktober 1891 angående väghållningsbesvärets utgörande

på landet stadgar, att tillsynen över vägväsendet närmast under Konungens

befallningshavare utövas av landsfiskalen med biträde av fjärdingsmän.

Enligt § 4 i stadgan den 29 januari 188(3 angående vad iakttagas bör vid

rättsmedicinsk undersökning av död människas kropp har fjärdingsman att

på kallelse av vederbörande läkare inställa sig för att närvara iTid dylik

undersökning samt att för undersökningen meddela handräckning i vissa

avseenden.

§ 3 i förordningen den 14 december 1917 angående föreskrifter om in­

drivning av krono- och kommunalutskylder, allmänna avgifter in. m. (rest-

indrivningsförordning) stadgar, att utmätningsman må åt fjärdingsman upp-

Kuwjl fthij.ts proposition nr 60.

Tillämpning

ä polismän

av vissa

bestämmelser

angående

fjärdingsmän.

10

draga att för indrivning av medel, som i förordningen avses, förrätta utmätning

av lös egendom.

' °

Enligt § 7 i förordningen den 14 december 1917 angående indrivning och

redovisning av böter må utmätningsman åt fjärdingsman uppdraga att för

indrivning av böter förrätta utmätning av lös egendom.

DePchefenntS' ^ 1 samband med omorganisationen av polisväsendet ändra samtliga

dylika stadganden kan icke komma i fråga redan på den grund, att under

tiden till år 1932 fjärdingsmän och polismän skola finnas jämsides med

varandra. Däremot torde det vara lämpligt att härom utfärda eu särskild

fölfattning, och jag har i enlighet härmed i huvudsaklig överensstämmelse

med 1924 års förslag låtit upprätta förslag till lag om tillämplighet å vissa

polismän av föreskrifter angående fjärdingsmän.

Genom den sålunda föreslagna bestämmelsen skulle vad som gäller angå­

ende fjärdingsmän bliva att tillämpa jämväl å de befattningshavare, som

komma att ersätta den nu a landsbygden med egentlig polisverksamhet

sysselsatta personalen. Häri ser jag icke någon olägenhet; de nya befatt­

ningshavarna komma ju att bliva minst lika kompetenta som de nuvarande

fjöldingsmännen. Tillika ma erinras om att antalet av de polismän, som

skola ersätta fjärdingsmännen, skall bliva betydligt mindre än dessas. Häri

ligger en särskild anledning att i det avseende, som avhandlas i 11 kap.

37 § rättegångsbalken, giva polismännen på landsbygden samma ställning

som de nuvarande fjärdingsmännen.

Uppenbart torde vara, att den föreslagna bestämmelsen ej kan få tillämpas

så, att t. ex. en utmätningsman skulle kunna uppdraga restindrivning åt en

polisman, som enligt meddelad föreskrift endast skulle hava att ägna sig åt

egentlig polisverksamhet. En dylik tillämpning torde lämpligen böra föro-

öyggas genom att man later här ifrågavarande lagar och författningar allenast

i tillämpliga delar gälla i avseende å de nya polismännen.

utmätnings

Beträffande frågan om utmätningsmans befrielse från ansvar för fel eller

”/v!?*bAnsvar försummelse av substitut må följande nämnas.

för substitut.

Bestämmelser rörande sådant ansvar förefinnas sedan lång tid tillbaka i

1d"01*11 "ec" svensk ra^- Sålunda föreskrevs i förordningen den 11 december 1766 an-

eil1766.CC’ gaencle kronofogdars skyldighet och ansvar i utmätningsmål bland annat, att

om kronofogde ej inom tre månader från den dag, utmätningsutslaget eller

domen honom tillhandakom, fullgjorde sin skyldighet med utmätning eller

gitte ' isa, att borgenären lämnat längre anstånd, kronofogden själv svarade

för den summa, som skulle utmätas. I förordningen anmärktes tillika, att

underbetjäningens (länsmans) dröjsmål och efterlåtenhet ej längre skulle gälla

för kronofogden och att han icke borde anförtro länsmannen eu sådan för­

rättning, med mindre kronofogden vore »fulleligen försäkrad» om länsmannens

skyndsamhet i expeditionen.

Nyssberörda påföljd för försummelse träffade enligt brevet den 13 juli

177o jämväl magistrat, som ej fullgjorde sin skyldighet med utmätning inom

fjorton dagar från det vederbörande utslag till magistraten avlämnades.

Kungl, May.ts proposition nr 00.

Det ansvar för substitut, som sålunda konstituerades, torde, såsom av de refererade författningarna framgår, närmast liava avsett substitutets under­ låtenhet att verkställa åtgärd.

Eu något mera vittgående ansvarsskyldighet åsyftades i lagkommitténs förslag till allmän civillag av år 1820. Där föreslogs nämligen i 1 kap. 7 § utsökningsbalken, att kronofogde skulle äga att uppdraga utmätning åt läns­ man, men hade att i sådant fall själv svara till den skada, i och för utmät- ningsåtgärden, som kunde komma av länsmannens vållande. Därjämte upptogs i förslaget (4 kap. 19 § utsökningsbalken) ett särskilt stadgande om skyldighet för kronofogde eller stadsfogde att, om ej utmätning och försäljning av lös egendom skett inom viss angiven tid, själv svara för det, som utmätas borde, där han ej visade, att borgenären lämnat gäldenären anstånd med betal­ ningen eller att egendomen ej kunnat säljas å tid, som därföre rätteligen utsatt och kungjord varit. Såsom motivering till det förra stadgandet an­ fördes, att eu sådan den eno tjänstemannens ansvarighet för den andres åt* gärd i detta fall blivit påkallad av nödvändigheten att bereda säkerhet för borgenärens rätt och gjordes skäligt genom möjligheten och lättheten för krono­ fogden att kontrollera den honom underlydande tjänstemannens göromål och att försäkra sig själv emot lidande och förlust genom dennes vållande.

Nya bestämmelser angående utmätningsmans ansvar för redovisningen meddelades genom förordningen den 21 mars 1835 angående åtskilliga stad- ganden i avseende å utmätning.. Denna förordning fastställde vissa tider, inom vilka utmätning skulle ske samt försäljning verkställas och betalning borgenärerna tillhandahållas. Förordningen innehöll vidare, att skyldighet att svara för det, varför utmätning sökts, inträdde, om kronofogden eller magistraten ej iakttoge de bestämda tiderna och ej kunde visa, att borgenär lämnat anstånd med betalningen eller att, oaktat vidtagna lagliga åtgärder till utmätning och försäljning samt köpeskillingens indrivande, sådana hinder därvid mött, som av kronofogden eller magistraten ej kunnat förekommas. Dylikt hinder skulle, vid äventyr att det eljest ej finge till ursäkt räknas, antecknas i vederbörande diarium.

Medan sålunda 1835 års förordning icke genomförde den utvidgning av utmätningsmans ansvar för substitut, som upptagits i lagkommitténs förslag, följdes däremot detta av lagberedningen, vars år 1850 framlagda förslag till utsökningsbalk i hithörande delar (1 kap. 7 § och 4 kap. 45 §) överensstämde med lagkommitténs förslag.

Nytt förslag till utsökningslag framlades år 1871 av eu för utarbetande av förslag till förändrad lagstiftning angående utsökningsväsendet in. in. år 1868 tillsatt kommitté. I sistnämnda förslag hade kronofogdes ansvar för substitut likaledes reglerats i överensstämmelse med 1 kap. 7 § i lagkom­ mitténs förslag till utsökningsbalk. Därjämte innehöll förslaget stadgande!!, enligt vilka dels kronofogde eller stadsfogde, som ej iakttoge fastställd tid för utmätning av lösören och den utmätta egendomens försäljning, skulle själv svara för den skada, som därav tima!, där han ej visade, att borgenären lämnat gäldenären anstånd med betalningen eller att för utmätning, försälj-

Kungi. Maj:ts proposition nr 60.

I 1

Lagkommittén

.

Förordningen don 21 mars

1835.

Lagbered­

ningen 1850.

1868 urs

kommitté.

12

KungI, Maj:ta proposition nr 60.

ning eller köpeskillingens indrivande mött hinder, som fogden ej kunnat

förekomma.

Såväl i lagberedningens som i 1871 års förslag funnos därjämte bestäm­

melser angående det fall, att förrättare av auktion å fast egendom ej inom

bestämd tid efter köpeskillings förfallande till betalning tillhandahölle borge­

nären vad honom därav tillkomme; dessa bestämmelser överensstämde med

vad som för enahanda fall stadgats i avseende å tillhandahållande av köpe­

skilling för lös egendom.

fHgbered- Frågan om en reform av utsökningslagstiftningen överlämnades sedermera

nm°cn 1876' till n3'a lagberedningen, som år 1876 framlade förslag till utsökningslag.

Huruvida detta förslag står på samma ståndpunkt som det närmast före­

gående, är ej alldeles klart. I 1 kap. 3 § hade, i överensstämmelse med vad

som föreskrivits i 8 § i instruktionen för kronofogdarna den 10 november 1855,

upptagits ett stadgande, enligt vilket kronofogde, som satte annan till ut­

mätningsman i sitt ställe — kronofogde skulle härutinnan äga anlita läns­

man eller annan man, som av Konungens befallningshavande antagits —

själv skulle svara för redovisningen. Därjämte föreskrevs i 6 kap. 139 §.

att, om föreskrivna tider för utmätning och försäljning av annan lös egen­

dom än fartyg, gods i fartyg, fordran eller rättighet ej iakttoges, fogden själv

'

skulle svara för det belopp, varför utmätning bort ske, där han ej visade,

att borgenären lämnat gäldenäreu anstånd med betalningen eller att för ut­

mätning eller försäljning mött hinder, som fogden ej kunnat förekomma,

samt att hinder, vid äventyr att det eljest ej finge till ursäkt räknas, skulle

genast fullständigt antecknas i dagboken. I 6 kap. 140 § lämnades ena­

handa bestämmelse beträffande utmätning och försäljning av fartyg, gods i

fartyg, fordran och rättighet. I motiven framhölls beträffande det förra stad­

gandet, att man väl kunde invända, att det vore obilligt att låta fogden

svara för försummelse av den, vars biträde han, på grund av mängden av

anmälda utmätningsärenden, ej kunde undgå att anlita, men att denna ansva­

righet vore påkallad av nödvändigheten att bereda säkerhet för borgenärens

rätt och därför ej kunde eftergivas, vartill komme, att kronofogden utan

synnerlig svårighet borde kunna kontrollera ställföreträdarens åtgärder och

därigenom skydda sig mot förlust.

Vid förslagets granskning i högsta domstolen anmärkte fyra ledamöter,

att enligt deras uppfattning stadgandet i 1 kap. 3 § innebure, att krono­

fogdar, vad auginge andra förrättningar än utmätningar, ej alls skulle svara

för substitutets fel eller försummelser samt att beträffande utmätningar

hans ansvarighet ej skulle vara annan än som i 139 ^ omförmältes. Dessa

ledamöter hemställde därför, att till undvikande av missförstånd skulle ut­

sägas, att kronofogden svarade för redovisningen efter tv i 139 § stadgades.

Fn ledamot anförde åter, att det av motiven syntes framgå, det meningen

varit att göra kronofogden ansvarig jämväl för förlust, som kunde drabba

borgenären till följd av ställföreträdarens försummelse och felaktighet vid

ärendets behandling, samt att en sådan ansvarighet i allmänhet hittills an­

setts följa av gällande stadgande!), ehuru dessa i ordalagen lede av enahanda

obestämdhet som förslaget. I lider hänvisning till förut refererade äldre förslag förklarade sig bemäld© ledamot anse den i dem förekommande be­ stämmelsen vara till både syftning och tydlighet att föredraga framför don föreslagna. Beträffande 139 § — 140 § innehöll liksom dess motsvarighet, 1(53 § i gällande lag, beträffande påföljden för där avhandlad försummelse blott eu hänvisning till den närmast föregående paragrafen — anmärkte högsta domstolen, att som fel och försummelse av den, vilken kronofogden satt till utmätningsman i sitt stiille, icke borde lända kronofogden till be­ frielse från ansvarighet för redovisningen, hinder för utmätning eller försälj­ ning borde vara sådant, som utmätningsmannen ej kunnat förekomma.

I anledning av de framställda anmärkningarna erhöll 3 § utsökningslagen i propositionen till 1*77 års riksdag i nu ifrågavarande del följande lydelse: »Kronofogde äger att för bestämt fall till utmätningsman i sitt ställe sätta länsman eller annan man, som av Konungens befall niugshavande antagen är; svar© dock vid utmätning kronofogden själv för redovisningen och för skada, som av utmätningsmannens fel eller försummelse kan komma.» Sam­ tidigt iakttogs den av högsta domstolen beträffande 139 § framställda an­ märkningen. Till motivering av den i 3 § vidtagna ändringen anförde före­ dragande departementschefen bland annat, att, med hänsyn till nödvändig­ heten att bereda trygghet för borgenären vid utsökande av penningefordran, kronofogdens ansvarighet för substitut borde vid utmätningsförrättningar vara fullständig, att kronofogden, som hade sig ålagt att ställa uppbörds- borgen, måste anses erbjuda trygghet för borgenären, medan så icke alltid vore förhållandet med substitutet, samt att därför bedömandet av substitutets vederhäftighet måste överlämnas åt kronofogden på hans ansvar.

Vid riksdagsbehandlingen fogades till 3 § på förslag av det särskilda ut­ skott, som tillsatts för lagförslagets behandling, ett andra stycke, varigenom stadsfogde i Stockholm, så ock i annan i stad, där utmätningsmannabefatt- ningen icke ansåges kunna av en stadsfogde ensam fullgöras, berättigades att med Kungl. Maj:ts medgivande under enahanda ansvar, som första stycket stadgade för kronofogde, för bestämt fall i sitt ställe sätta annan man, som av överexekutor antagits. Påpekas må, att enligt den i anslut­ ning till 1877 års utsökningslag utfärdade förordningen den 12 juli 1878 angående stadsfogdes tillsättning och om villkoren för erhållande av sådan befattning stadsfogde är skyldig att för de medel, han i och för tjänsten får om händer, ställa pant eller borgen, som icke må bestämmas lägre än vad för kronofogde blivit stadgat.

Av de bestämmelser, som sålunda kommo att inflyta i 1877 års utsök­ ningslag, upphävdes den, som avsåg kronofogdes ansvar för substitut, i sammanhang med kronofogde tjänsternas indragning. Landsfiskalerna, som nu äro utmätningsmän på landet, äga icke rätt att sätta annan i sitt ställe. Däremot kan, enligt den nu gällande lydelsen av 3 § utsökningslagen, läns­ styrelsen för bestämt fall eller inom visst område förordna lämplig person att på eget ansvar i landsfiskals ställe vara utmätningsman. Bestämmelsen om stadsfogdes ansvarighet för substitut återfinnes i sak oförändrad i 4 §

Knntjl. Afaj:tx proposition nr 00.

1 3

Gällande)

lagstiftning.

14

utsökningslagen. De från början i 139 och 140 §§ utsökningslagen upptagna

bestämmelserna om utmätningsmans ansvar vid försummelse att iakttaga

föreskrivna tider för utmätning och försäljning av lösegendom i fall, då ut­

mätningsman äger sätta annan i sitt ställe — bestämmelser, som enligt vad

av det anförda framgår jämväl inkludera ansvar för försummelse av substitut

förefinnas numera i 162 och 163 §§ utsökningslagen.

Bestämmelserna hava emellertid undergått ändringar vid olika tillfällen.

Genom lag den 15 december 1911 angående ändrad lydelse av 139 § utsök­

ningslagen erhöll denna paragraf följande avfattning:

»År ej utmätning förrättad och, där lösegendom av annat slag, än i 140 4;

sägs, tagits i mät, försäljning därav verkställd inom två månader, sedan

kronofogde emottagit de handlingar, som i 54 eller 56 § nämnas, och inom

eu månad, sedan stadsfogde sådana handlingar emottagit; svare fogden själv

för det belopp, varför utmätning bort ske, i den mån han ej förmår visa,

att skada av dröjsmålet icke uppkommit.

Styrker fogden, att borgenär lämnat gäldenär anstånd med betalningen

eller att för utmätning eller försäljning mött hinder, som utmätningsmannen

ej kunnat förekomma, vare han från all ansvarighet fri. Möter sådant hinder,

bör det, vid äventyr att det eljest ej må till ursäkt räknas, genast antecknas

i den dagbok, som skall av utmätningsmannen hållas.»

Genom lag den 11 oktober 1912 ändrades paragrafnumren och hänvisnin­

gen i den förra paragrafen till 140 § ändrades till att avse 163 §. Genom

lag den 14 juni 1917 utbyttes, såsom en följd av utmätningsmansfunktio-

nernas överflyttande från kronofogdarna till landsfiskalerna, i 162 § ordet

»fogden» på båda ställena mot ordet »utmätningsmannen», varjämte från

tillämplighetsområdet för såväl 162 som 163 § undantogs försäljning av vissa

fartyg, som enligt 90 § icke må försäljas av annan än överexekutor eller

av honom förordnad förrättningsman. Då vid den senare lagändringen någon

ändring av underexekutors ansvarighet för substitut icke åsyftades, följer

därav, att ordet utmätningsman kom att i paragrafens andra stycke användas

i två betydelser. Det avser alltså på det förra stället imderexekutorn, lands­

fiskalen eller stadsfogden, på det senare underexekutorn eller stadsfogdes

substitut enligt 4 § utsökningslagen.

I detta sammanhang må erinras om att enligt 23 § promulgationslagen

till utsökningslagen magistrat i vissa fall enligt Kungl. Maj:ts förordnande

utövar utmätningsmansbefattningen samt att magistraten i sådant fall äger

att till utmätningsman i sitt ställe sätta annan, som av Kungl. Maj:ts befall­

ningskavande är antagen, därvid för magistrat skall gälla vad om krono­

fogde i 3 § utsökningslagen enligt dess ursprungliga lydelse fanns stadgat.

Rätt att sätta annan i sitt ställe tillkommer, utom stadsfogde i Stock­

holm, jämväl förste stadsfogden i Göteborg samt stadsfogdarna i Malmö,

Norrköping, Gävle, Jönköping, Borås, Västerås och Karlskrona.

Till närmare upplysning angående det sätt, varpå vederbörande sökt skydda

sig mot ersättningsskyldighet i följd av ansvarigheten för substitut, må föl­

jande redogörelse för förhållandena i Stockholm meddelas:

Käng!. Maj:ts proposition nr 60.

IT)

Såsom substitut enligt 4 § utsökningslagen aulitas av förste stadsfogden,

vilken handliar utsökningsmål, som behandlas enligt utsökningslagen, fem

ordinarie och två extra domsverkställare. Intill år 1924 var varje domsverk-

ställare skyldig att ställa eu uppbördsborgen å 3,000 kronor. Denna skyl­

dighet bortföll emellertid från och med nämnda år i samband med att Stock­

holms stad liit till ett belopp av 100,000 kronor kollektivt försäkra all i

stadens tjänst anställd, penningförvaltande personal med undantag av gas-

och elektricitetsverkets. Utöver den uppbördsborgen, som sålunda förefinnes

för förskingring av domsverkställarna, ställes emellertid av dessa särskild

säkerhet, närmast avsedd att täcka risken för fel och försummelser i tjänsten.

Denna särskilda säkerhet har såsom regel ställts på det sätt, att varje doms­

verkställare tillförbundits att å bankräkning hava innestående visst belopp,

som icke må uttagas Titan förste stadsfogdens medgivande. Beloppet iir

numera begränsat till 5,000 kronor, men detta belopp utkräves icke till fullo,

innan domsverkställarna varit under någon tid anställda i sin befattning. Å

andra sidan hava vissa av domsverkställarna betydligt högre belopp än 5,000

kronor innestående till förste stadsfogdens säkerhet. Någon svårighet för

domsverkställarna att göra de bankinsättningar, som sålunda fordras, lärer icke

föreligga. Domsverkställarna åtnjuta av staden en grundlön å 3,120 kronor

jämte tre löneförhöjningar å vardera 300 kronor efter 3, 6 och 9 års tjänst.

Till denna lön kommer dessutom dyrtidstillägg. Därjämte uppbära doms­

verkställarna vissa sportler, som beräknats till 3,000 kronor om året för eu

var av dem, men för närvarande uppgå till högre belopp än det beräknade.

Domsverkställarna äro pliktiga att inom tio dagar, från det ärende till dem

överlämnats, verkställa utmätning eller försök därtill. Iakttages icke denna

tid, företager stadsfogden, där så erfordras, undersökning om anledningen

till dröjsmålet. Med försäljningen av det utmätta hava domsverkställarna

ej annan befattning än att de avlämna utmätt egendom till Stockholms stads

auktionsverk, som ombesörjer försäljningen. Omfattningen av domsverkstäl-

larnas verksamhet framgår av följande tablå över antalet av de till förste

stadsfogden inkomna ärendena och beloppet av indrivna medel under åren

1919—1923.

Kunr/l. Aftysta proposition nr HO.

A r

Antal ärenden Indrivna belopp

1919 ........................................

5.231

1,083,133: 24

1920 ......................•.................

5,4411

1,532,867:19

1921 ......................................

7,170

1.361.828:67

1922 ........................................

7,780

1.775,416:61

1923 ........................................

0.896

1,041,030: 44

1924 (januari—oktober) ...

6,056

930,052: 42

Principen om utmätningsmans ansvarighet för substitut kom jämväl till

tillämpning i den förordning angående förändrade föreskrifter om utmätning

för krono- eller kommunalutskylder, allmänna avgifter m. m., som i anslut­

ning till nya utsökningslagen utfärdades den 12 juli 1878 (restindrivnings-

16

förordningen). I 2 § av nämnda förordning stadgades, att kronofogde ägde

att under den ansvarighet och de inskränkningar, som i 3 § utsökningslagen

funnes bestämda, uppdraga åt länsman eller annan man, som av Konungens

befallningshavande antagits, att indrivningen verkställa samt att kronofogde

eller länsman ägde att under enahanda ansvarighet uppdraga åt fjärdings­

man att förrätta utmätning av lös egendom. I 3 § av förordningen stad­

gades vidare, att stadsfogde eller i stad, där stadsfogde ej funnes, magistrat

ägde att under enahanda ansvarighet, som för kronofogde stadgades i 2 §,

uppdraga åt exekutionsbetjänt, antagen i Stockholm av överståthållarämbetet

och i övriga städer av magistraten, att förrätta utmätning av lös egendom.

Det sålunda stadgade ansvaret för substitut har, såsom av Kungl. Maj:ts

utslag den 17 juni 1920 (Nytt juridiskt arkiv 1920, sid. 323) framgår, ansetts

omfatta ej blott fel eller försummelse vid utmätning utan substitutets indriv-

ningsverksamhet över huvud taget.

Numera gäller i förevarande avseende förordningen den 14 december 1917

om indrivning av krono- och kommunalutskylder, allmänna avgifter m. in.

I § 3 av denna kungörelse berättigas utmätningsman att åt fjärdingsman

eller vederbörligen antagen exekutionsbetjänt uppdraga att för indrivning

av medel, som i förordningen avses, förrätta utmätning av lös egendom med

skyldighet dock för utmätningsmannen att svara för redovisningen och för

skada, som av fjärdingsmannens eller exekutionsbetjäntens fel eller försum­

melse kan komma,

Uppenbart torde vara, att sistnämnda förordning icke infört något nytt

i det avseende, varom här är fråga; utmätningsman torde följaktligen allt­

jämt i avseende å restindrivningen vara underkastad det utvidgade ansvar

för substitut, som enligt utsökningslagen åligger stadsfogde.

Enligt § 7 i förordningen den 14 december 1917 angående indrivning och

redovisning av böter gälla härutinnan enahanda bestämmelser som i avse­

ende å restindrivningen (jfr Kungl. Maj:ts utslag den 7 november 1904;

Nytt juridiskt arkiv 1904, sid. 455). Enligt 10 § i kungörelsen den 14 decem­

ber 1917 om landsfiskals och stadsfiskals dagbok i utsökningsmål samt angå­

ende vad vid utsökningslagens tillämpning i vissa andra fall skall iakttagas

gälla likaledes enahanda regler för det fall, att utmätningsman låter i stad

genom auktionsverk eller av stadens handels- och sjöfartsnämnd antagen

mäklare försälja lös egendom. Utmätningsmannen skall sålunda själv svara

för redovisningen och för skada, som av auktionsförrättarens fel eller för­

summelse kan komma.

I detta sammanhang må erinras om att statsverket jämlikt lagen den 10

juli 1899 om ersättning av allmänna medel i vissa fall för skada, som för­

orsakats av ämbets- eller tjänsteman, svarar för sådan skada, bland annat,

i fall, då ämbets- eller tjänsteman, som enligt 1 kap. utsökningslagen äger

att med utmätningsmål taga befattning, tillgriper och förskingrar penningar,

värdehandlingar eller annat, som han enligt utsökningslagen fått om händer,

eller då sådan ämbets- eller tjänsteman tillgriper eller förskingrar vad han

fått om händer enligt särskilda stadgande!! om utmätning för kommunal-

Kungl. Maj:ts proposition nr 60.

IT

utskylder, allmänna avgifter m. m. eller influtna bötesandelar, som ej till­ komma kronan. I de två senare avseendena svarar statsverket dock ej för vad ledamot i magistrat eller stadsfogde tillgriper och förskingrar av sta­ dens medel.

Skada, som föranletts av brottsligt förfarande eller vållande av sådant substitut, varom bär är fråga, ersättes däremot icke av statsverket enligt nämnda lag. För sådan skada kan vederbörande endast vända sig mot ut­ mätningsmannen .

Vidare må erinras om att enligt 17 kap. 11 § handelsbalken förmånsrätt tillkommer fordran hos ämbets- eller tjänstemän för egendom, som dessa, i och för ämbete eller tjänst, emottagit, samt att dylik förmånsrätt jämväl till­ kommer kronans regressfordran, då ersättning av allmänna medel utgått en­ ligt 1899 års lag. Under ämbets- eller tjänstemän anses utmätningsmännen inbegripna, evad de tillsatts av statsmyndighet eller i annan ordning.

Att den ansvarighet för substitut, som genom här omhandlade bestäm­ melser ålagts vissa befattningshavare, icke överensstämmer med billighet, har vid olika tillfällen erkänts av statsmakterna.

I proposition den 27 februari 1920, nr 195, föreslog sålunda Kungl. Maj:t riksdagen, att kronofogden C. O. Helmer måtte befrias från skyldighet att till Kungl. Maj:t och kronan utgiva ett belopp av 2,745 kronor 88 öre, vilket belopp enligt restlängd indrivits av kronolänsmannen E. Essen-Möller och av honom förskingrats. I skrivelse den 17 april 1920, nr 142, anmälde riks­ dagen, att riksdagen bifallit vad Kungl. Maj:t sålunda föreslagit.

I proposition den 18 mars 1921, nr 217, föreslog Kungl. Maj:t-riksdagen att medgiva, att tredje stadsfogden i Stockholm Viktor Karlson måtte tiller- erkännas ersättning för det belopp, 1,421 kronor 27 öre, han till statsverket inbetalt på grund av Kungl. Maj:ts utslag den 17 juni 1920, varigenom Karlson förpliktats att till statsverket utgiva, förutom ränta, 1,406 kronor 65 öre. Nämnda belopp utgjordes av å restlängd uppförda kronoutskylder jämte sjukvårdsavgift, som av uppbördsmannen C. J. J. Hedén indrivits och av honom sedermera förskingrats. I skrivelse den 11 maj 1921, nr 192, an­ mälde riksdagen, att den bifallit propositionen.

I proposition den 17 februari 1922, nr 153, föreslog Kungl. Maj:t riks­ dagen att medgiva, att till tredje stadsfogden i Stockholm Viktor Karlson finge utgivas ett belopp av 4,616 kronor 45 öre, utgörande av honom till statsverket inbetald ersättning för av extra ordinarie uppbördsmannen Karl Axel Gottfrid Karlsson icke redovisade, staten tillkommande uppbördsmedel. I ärendet upplystes, att uppbördsmännens antal i Stockholm under februari 1921 uppgått till 50, att det belopp, som indrivits under år 1920 eller det år, under vilket förskingringen skett, belöpt sig till i runt tal 17,670,000 kronor, att indrivningsavgifterna härför tillfölle icke tredje stadsfogden utan Stockholms stads kassa samt att tredje stadsfogden hade en årlig inkomst av tjänsten av omkring 12,000 kronor. I skrivelse den 13 maj 1922, nr 127, anmälde riksdagen, att riksdagen bifallit Kungl. Maj:ts ifrågavarande förslag.

Bihang till riksdagens protokoll 1925. 1 samt. 54 käft. (Nr 60.) 232224 2

Kungl. Maj:ts proposition nr 60.

Tillämpad

praxis.

Reform­

förslag.

Föreningen

Sveriges

stadsfogdar.

Länsstyrelser

och

magistrater.

I riksdagsskrivelsen tillädes, att riksdagen förutsatte, att sådana anordningar

vidtoges för skatterestantiernas indrivande, att statsverket för framtiden

skyddades mot förnyade anspråk av denna art.

Beträffande de två sistberörda förskingringsfallen är upplyst, att desamma

avsett jämväl kommunalutskylder samt att Stockholms stadsfullmäktige genom

beslut den 8 januari 1919 och den 23 maj 1921 avstått från stadens rätt

gentemot tredje stadsfogden Karlson i avseende å de av uppbördsmännen

förskingrade kommunalmedlen.

Uti en den 9 oktober 1914 dagtecknad framställning påkallade föreningen

Sveriges stadsfogdar hos Kungl. Maj:t en ändring av då gällande före­

skrifter. Föreningen hemställde om sådan lagändring, att stadsfogdes ovill­

korliga ansvar för substitut komme att upphöra. Uti framställningen an­

fördes bland annat: Ansvarigheten gent emot de i restindrivningsförord-

ningen omnämnda borgenärerna vore ännu orimligare än ansvarigheten

enligt 3 § utsökningslagen. Någon nödvändighet att bereda säkerhet för

dessa borgenärer hade icke förelegat. Dessa borgenärer vore långt bär­

kraftigare i ekonomiskt avseende än de tjänstemän, det här gällde. Den

ansvarighet, som stadgats i 3 § utsökningslagen och restindrivningsförord-

ningen, kunde väl under tiden närmast efter dessa författningars tillkomst

hava varit mindre betungande. Den av nya lagberedningen i dess motiv

förutsatta lättheten att kontrollera substitutet hade då antagligen ägt åtmin­

stone någon motsvarighet i verkligheten. Men under tidernas lopp hade

förhållandena härutinnan så förändrats, att denna kontroll blivit allt svårare

och svårare; i de största städerna vore till följd av ärendenas och substi­

tutens stora antal en effektiv kontroll icke tänkbar utan synnerligen stora

kostnader. Ansvarigheten, som från början medgivits vara obillig, måste

därför numera karaktäriseras såsom rent av orimlig. Blotta medvetandet om

den kolossala risk, som vederbörande tjänstemän löpte, kunde vara nog

att förtaga dem lugn och arbetsro.

Framställningen remitterades till länsstyrelserna, som skulle hava att efter

vederbörande magistraters hörande avgiva utlåtande i ärendet.

De flesta länsstyrelserna liksom det stora flertalet av magistraterna till­

styrkte i princip framställningen. Av dem, som ställde sig avvisande mot

framställningen, uttala sig dock de flesta förstående om de svårigheter,

som ifrågavarande ansvarsskyldighet kunde medföra, ehuru de ansågo hän­

synen härtill böra stå tillbaka för intresset att få en verksam kontroll över

exekutionsbetjänterna.

I vissa utlåtanden gjordes gällande, att man, om stadsfogden befriades

från ansvar för substituten, borde tillförbinda dessa att ställa uppbörds-

borgen för omhänderhavda medel samt utsträcka tillämpningen av lagen den

10 juli 1899 på sådant sätt, att statsverket bleve ansvarigt för skada, för­

anledd av tillgrepp och förskingring, vartill substitut gjort sig skyldigt.

I många utlåtanden förordades införandet av särskilda föreskrifter angående

kontroll över exekutionsbetjänterna.

Några myndigheter, som i princip tillstyrkte framställningen, inskränkte

18

Kungl. Maj:ts proposition nr SO.

sitt tillstyrkande på det sätt, att de ansågo den dåmera i 4 § utsökniugs- lagen stadgade ansvarigheten böra bibehållas, varemot i ett utlåtande före­ slogs, att nämnda paragraf borde i överensstämmelse med den nuvarande .3 § i samma lag erhålla sådant innehåll, att länsstyrelse skulle äga att för­ ordna lämplig person att på eget ansvar vara utmätningsman för visst bestämt fall eller inom visst område i stad. Två magistrater föreslogo, att man skulle eftergiva stadsfogdens ansvarighet för redovisningen men däremot icke för lag­ ligheten av själva utmätningsförrättningen. Några magistrater ansågo be­ frielse från ansvar enligt restindrivningsförordningen böra medgivas allenast under förutsättning, att nya bestämmelser, innefattande garanti för veder­ börlig kompetens hos exekutionsbetjänterna, samtidigt meddelades. I några utlåtanden framhölls också, att ansvarsbefrielse borde inträda allenast i det fall, att vederbörande stadsfogde icke gjort sig skyldig till försummelse i avseende å kontrollen över substitutet.

I de yttranden, i vilka ifrågavarande framställning avstyrktes, föreslogs bland annat, att i händelse av behov nya stadsfogdetjänster skulle inrättas samt att, där ställföreträdare ändock måste förekomma, dessa skulle för­ pliktas att ställa uppbördsborgen.

Flera av de hörda myndigheterna påpekade, att ett upphävande av stads­ fogdes ansvarighet för substitut borde medföra motsvarande ansvarsbefrielse för landsfiskaler och magistrater.

Handlingarna i ärendet överlämnades sedermera till mig för att beaktas vid en åt mig uppdragen förberedande utredning, som närmast föranletts av frågan om städernas rätt till tolagsersättning, men som ansetts böra vidröra hela spörsmålet angående städernas särskilda skyldigheter och rättigheter i förhållande till staten. I den undersökning, som jag i novem­ ber 1921 framlade i ämnet, yttrade jag i förevarande del bland annat: Göromålens mångfald medgåve icke, att utmätningsmännen själva verk­ ställde alla förrättningar; dessa måste då anförtros åt medhjälpare, som utmätningsmännen icke ens ägde att själva utse. Aven med den bästa vilja vore det många gånger för en stadsfogde eller eu landsfiskal omöjligt att så övervaka sitt substitut, att icke fel eller försummelser bleve begångna. Att under sådana förhållanden göra dessa ansvariga, kunde ingalunda anses överensstämmande med billighet. Ej heller ur principiell synpunkt syntes det vara riktigt att av vissa tjänstemän utkräva ansvar för andra befattnings­ havares fel och försummelser, vilka ej kunnat av dem förekommas. Att be­ reda utmätningsmännen lättnad genom att ålägga substituten att ställa upp­ bördsborgen kunde möjligen gå för sig i städerna, men kunde, åtminstone med nuvarande avlöningsförhållanden, knappast ifrågasättas i avseende å fjärdingsmännen. Att lösa spörsmålet genom inrättandet av ett antal nya självständiga utmätningsmansbefattningar vore av ekonomiska skäl uteslutet. Någon annan utväg syntes därför ej stå öppen än att befria utmätnings­ männen från det dem nu ovillkorligen åliggande ansvaret för deras substitut. Därvid borde man kunna ernå ett i stort sett tillfredsställande resultat genom att ålägga utmätningsmännen att övervaka sina ställföreträdares verk-

Kunr/l. Maj:ts proposition nr SO.

19

Utredning

1921.

Sakkunniga

1922.

samhet samt bibehålla utmätningsmannens ansvar i fall, där de gjort sig

skyldiga till försummelse i fråga om tillsynen. Närmare bestämmelser

angående sättet och formerna för -utövandet av denna tillsyn borde med­

delas genom särskild instruktion. Därest enskild utmätningssökandes rätt

icke ansages tillfredsställande förvarad genom en sådan anordning, syntes

den böra tryggas genom eu utsträckning av tillämplighetsområdet för lagen

den 10 juli 1899. I fråga om allmänna utskylder syntes dock den utmät-

ningssökande själv böra bära risken, i den mån ett subsidiärt ansvar en­

ligt nyss angivna riktlinjer skulle visa sig ej vara tillfyllest. Motsvarande

borde gälla i fråga om indrivning av böter.

Sedan min undersökning framlagts, bemyndigades chefen för finansde­

partementet den 5 februari 1922 att tillkalla högst tre sakkunniga för att

inom finansdepartementet biträda med utarbetande av förslag till såväl de

jämkningar i gällande författningar som de nya bestämmelser, som erford­

rades, därest nu berörda spörsmål skulle vinna sin lösning huvudsakligen

uti den av mig ifrågasatta riktningen.

De sakkunniga, som på grund av det sålunda meddelade bemyndigandet

tillkallades och vilka hade att behandla jämväl frågan om magistraternas

befriande från ansvar för kronouppbörden, avgåvo den 30 december 1922

betänkande, innefattande bland annat förslag angående begränsning av ut­

mätningsmannens ansvar för substitut och för av utmätningsmannen vid

utskylds- eller bötesindrivningen använda biträden, ävensom till reglering

av frågan, vem som skulle fylla hos exekutionsbiträde uppkommen brist

och ersätta genom hans fel eller försummelse åstadkommen skada, för vilken

utmätningsmannen icke vore skyldig att ansvara.

De sakkunnigas förslag, vilket omfattade jämväl förslag till erforderliga

författningar, innehöll huvudsakligen följande: För hos exekutionsbiträde

genom tillgrepp, förskingring eller eljest uppkommen brist i uppburna tjänste-

medel samt för skada, som uppstått genom exekutionsbiträdes fel eller för­

summelse i ärende, som till honom överlämnats jämlikt uppbördsreglemen-

tet, restmdrivningsförordningen eller förordningen om redovisning och in­

drivning av böter, skulle den utmätningsman, som anlitat exekutionsbiträdet,

svara endast i den man bristen eller skadan kunde tillskrivas utmätnings­

mannens försummelse att iakttaga i vederbörlig ordning meddelade före­

skrifter. I den män utmätningsmannen icke på grund av försummelse afl

kontrollera exekutionsbetjänt vore ansvarig för skada, som uppkommit i

följd av tillgrepp och förskingring, vartill exekutionsbetjänt gjort sig för­

fallen, skulle ersättning för det tillgripna och förskingrade utgå av allmänna

medel i enlighet med lagen den 10 juli 1899, dock skulle sådan ersättning

icke utgå, da substitut tillgrepe och förskingrade medel, tillhöriga den kom­

mun, hos vilken han vore anställd. Till minskande av den risk, det allmänna

sålunda skulle ikläda sig, föreslogs införandet av detaljerade bestämmelser

angående exekutionsbetjänternas skyldigheter ävensom förpliktelse för ut­

mätningsmannen att öva noggrann kontroll över exekutionsbetjänterna. Bland

de bestämmelser, som sålunda föreslogos och vilka skulle utfärdas i admi-

20

Kungl. Maj:ts proposition nr 60.

21

nistrativ ordning, märkas följande: Utmätningsmans order till exekutions-

betjänt angående företagande av åtgärd skulle vara skriftlig och för varje

ärende innefatta fastställandet av viss tid, inom vilken ärendet skulle slut-

redovisas. Mötte hinder för sådan redovisning, skulle exekutionsbetjänten

göra skriftlig anmälan om hindret före redovisningstidens utgång, i vilket

fall ny tid skulle utsättas. Oberoende av den för varje ärende fastställda

redovisningstiden skulle exekutionsbetjänt månatligen a tionde söckendagen

före månadens utgång redovisa samtliga innestående tjänstemedel. Därjämte'

skulle redovisningsplikt inträda så snart i något ärende beloppet av inne­

stående medel uppgmge till minst 100 kronor. Redovisning skulle vara åt­

följd av specifikation i två exemplar över samtliga poster, redovisningen

avsåge. Exekutionsbiträde skulle vara pliktigt att föra dagbok och kassabok.

Exekutionsbiträde skulle, liksom för övrigt utmätningsmannen själv, äga

att meddela kvitto angående mottagna belopp allenast å kontrollstämplade

kvittensblanketter. Därest exekutionsbiträde icke redovisade å den för det

särskilda ärendet föreskrivna dagen, både utmätningsmannen att skriftligen

förelägga honom att inkomma med redovisning inom viss tid av högst fjorton

dagar. Uraktläte exekutionsbetjänt att iakttaga den månatliga redovisningen,

skulle utmätningsmannen skriftligen förelägga honom att omedelbart in­

komma med redovisning. Ställde sig exekutionsbetjänt icke sålunda med­

delat föreläggande till efterrättelse, skulle utmätningsmannen, där giltigt

hinder för underlåtenheten icke visades, inom fjorton dagar efter den före­

lagda tidens utgång verkställa undersökning i saken och, där så erfordrades,

inventering. Inventering skulle dessutom verkställas hos exekutionsbetjänten

minst en gång varje halvår. Utöver de föreskrifter, som enligt förslaget skulle

av Kungl. Maj:t meddelas, skulle ytterligare föreskrifter kunna vid behov

meddelas för stad, där magistrat funnes, av denna och för övriga orter av

länsstyrelsen.

I samband med de här föreslagna ändringarna föreslogs jämväl, att i 1899

års lag skulle upptagas eu uttrycklig föreskrift, att statsverket skulle ansvara

för tillgrepp och förskingring av den, som jämlikt 3 § utsökningslagen

på landet förordnats att i landsfiskals ställe vara utmätningsman inom visst

område.

Förslaget innefattade däremot icke, att stadsfogde skulle befrias från an­

svar för substitut, som avses i I § utsökningslagen. I denna del anförde de

sakkunniga bland annat: Den ringa utsträckning, i vilken man begagnat sig

av möjligheten att lätta stadsfogdes arbete med de egentliga utsöknings-

ärendena genom att låta honom i visst fall sätta annan i sitt ställe, visade,

att eu sådan utväg ansetts mindre lämplig. Det kunde ifrågasättas, om icke

rätta sättet att ordua ifrågavarande spörsmål vore, att man i förekommande

fall anställde ytterligare eu stadsfogde eller att stadsfogde genom erhållande

av tillräckligt antal biträden vunne sådan befrielse från övriga göromål, att

han sattes i tillfälle att själv handhava de egentliga utsökningsgöromålen.

Vid sådant förhållande och då väl överexekutor icke till stadsfogdes ställ­

företrädare antoge annan person än den stadsfogden med kännedom om

Kungl. Maj:ls proposition nr 00.

Ämbetsverk

in. fl.

Den Linnérska

utredningen.

lians lämplighet och redlighet föreslagit samt, där ett substitut icke längre

hade stadsfogdens förtroende, ingen svårighet funnes att få substitutet ersatt,

funnes enligt de sakkunnigas mening knappast anledning att vidtaga ändring

i 4 § utsökningslagen.

Över de sakkunnigas förslag infordrades yttranden från statskontoret, kam­

marrätten, riksräkenskapsverket, föreningarna Sveriges stadsdomare, Sveriges

landsfiskaler, Sveriges stadsfogdar, Sveriges städers kronouppbördstjänste-

män och svenska exekutionsmännens riksförbund ävensom från samtliga

länsstyrelser, vilka sistnämnda skulle avgiva sina yttranden efter veder­

börande magistraters hörande.

I de yttranden, som i enlighet härmed avgåvos, förutsattes i allmänhet

såsom självklart, att de tjänstemän, som handhava rest- och bötesindrivning,

borde, på sätt de sakkunniga förordat, befrias från ansvar för sina substitut.

Yttrandena behandlade därför huvudsakligen endast frågan om lämpligheten

av de av de sakkunniga föreslagna kontrollbestämmelserna.

De sakkunnigas uppfattning, att något behov icke förelåge att befria stads­

fogde från ansvarighet för substitut, som avses i 4 § utsökningslagen, bi­

träddes uttryckligen endast av statskontoret, länsstyrelsen i Kalmar län

samt magistraten i YTstad. Föreningen Sveriges stadsfogdar ansåg däremot

några bärande skäl icke föreligga för att låta stadsfogde fortfarande vara

obegränsat ansvarig för substitut enligt 4 § utsökningslagen. Enligt för­

eningens förmenande borde den orättfärdiga principen att en tjänsteman

finge bära ovillkorligt ansvar för eu underlydandes fel eller försummelse

helt och hållet brytas. Föreningen förordade därför borttagandet av nämnda

ansvarighet under villkor, att stadsfogden ej brustit i den tillsyn, som han

borde ägna substitutets verksamhet. I enahanda riktning uttalade sig magi­

straten i Norrköping, varest vid tiden för yttrandets avgivande stadsfogden

ännu icke erhållit rätt att anlita substitut.

Emellertid hade frågan om utmätningsmännens befriande från ansvarighet

för substitut något tidigare upptagits i annat sammanhang.

I den i november 1922 av dåvarande regeringsrådet S. Linnér framlagda

utredningen angående omorganisation av polisväsendet i riket hade nämligen

föreslagits, att utmätningsmännens ansvar för substitut, anlitade för rest-

eller bötesindrivning, skulle borttagas och i konsekvens därmed stadsfogde

befrias från det honom enligt 4 § utsökningslagen åliggande extra ordinära

ansvaret för substitut.

Med hänsyn till utredningens ändamål lades i densamma huvudvikten

på att på ett tillfredsställande sätt reglera landsfiskalernas ställning. Det

är också från synpunkten härav, som nu omförmälda förslag motiverades.

I utredningen anfördes sålunda bland annat: Då landsfiskalerna knappast

utövade nämnvärt inflytande på tillsättningen av fjärdingsmän, kunde gäl­

lande bestämmelse om ansvar för substitut icke anses överensstämma

med rättvisa och billighet. Principiellt borde väl icke sådant ansvar

aläggas en tjänsteman annat än såsom påföljd för försummelse av tjänste­

plikt. Med hänsyn till den stora mängden av indrivningsärenden kunde

22

Kung!,. Majits proposition nr 60.

emellertid någon försummelse i avseende å övervakningen av indrivnings- männen icke i regel ligga landsfiskalen till last. Någon särskild ersättnings­ skyldighet borde därför ej åläggas landsfiskalerna, utan ansvarigheten syntes

böra drabba landsfiskalen endast i det fall, att lian enligt allmänna rätts­ grundsatser kunde anses hava gjort sig skyldig till försummelse och där­ igenom förorsakat förlusten. Om denna ändring skulle kunna giva anled­ ning till farhågor för ökade brister i fjärdingsmannens redovisning, finge korrektivet sökas i de stärkta garantierna vid tillsättningen. Däremot skulle det eke väl överensstämma med det i utredningen framlagda förslagets st: van att frigöra landsfiskalerna från kontorsarbete att pålägga dem ut" sti kt kontroll över fjärdingsmännen.

Utredningen innefattade utformade förslag till ändringar i utsökniugslagen samt restindrivnings- och bötesindrivningsförordningarna ävensom i 17 kap. 11 § liandelsbalken och lagen den 10 juli 1899.

I de tre förstnämnda författningsförslagen hade föreskriften om att ut­ mätningsman svarade för skada, som förorsakats genom substitutets fel ellci försummelse, uteslutits, varemot bibehållits bestämmelsen, att utmätnings­ mannen skulle svara för redovisningen, varmed dock uppenbarligen avsågs allenast, att han skulle svara för att i utmätnings- eller indrivningsärende till honom influtna medel redovisades till vederbörande. I förslaget till

ändring i lagen den 10 juli 1899 hade statsverkets ansvarighet utvidgats till

att omfatta tillgrepp och förskingring ej mindre av den, som jämlikt 3 § utsökningslagen förordnats till utmätningsman eller jämlikt 4 § utsöknings- lagen satts till utmätningsman i stadsfogdes eller landsfiskals ställe — för­ slaget innebar jämväl, att landsfiskal skulle kunna anlita substitut i vanliga utsökningsmål — än även av fjärdingsman eller exekutionsbetjänt, som en­ ligt rest- eller bötesindrivningsförordningen av utmätningsman förordnats att förrätta utmätning, dock att statsverket icke skulle vara pliktigt att er­ sätta vad stadsfogdes substitut tillgripit av vederbörande stads medel. För­ slaget till ändrad lydelse av 17 kap. 11 § liandelsbalken gick ut på, att för­ månsrätt skulle tillkomma fordran hos utmätningsmän och dem, som i deras ställe vore satta eller eljest fått i uppdrag att förrätta utmätning, för vad de i sådan egenskap omhändertagit men ej redovisat, samt att enahanda för­ månsrätt, som sålunda skulle tillkomma fordran hos substitut, skulle till­ komma statsverkets regressfordran, då ersättning för substituts tillgrepp och förskingring utgått av allmänna medel.

Över utredningen infordrades yttranden från rikets hovrätter, vissa cen­ trala verk, länsstyrelserna och vissa kommunala sammanslutningar ävensom

föreningar av befattningshavare vid polisväsendet. Endast i tre av de av­

givna yttrandena framställdes någon anmärkning i de avseenden, varom här

är fråga.

Länsstyrelsen i Jönköpings län anförde, att det vore av utomordentlig vikt, att landsfiskal vore ansvarsskyldig för skada, som av fjärdingsmans eller exekutionsbetjänts fel och försummelse vid indrivning av utskylder och böter kunde uppstå, och uttalade farhågor för att, om denna ansvarsskyldig-

Kling 1. Mnj:ts proposition nr SO.

-•»

Ämbetsverk;

m. ti.

liet borttoges, landsfiskalerna skulle komma att sakna intresse för att över­ vaka sina substitut och att i följd härav tillgrepp av allmänna medel oftare än nu skulle äga rum.

Länsstyrelsen i Hallands län och föreningen Malmöhus läns landsfiskaler anmärkte, att genom bibehållandet av ansvaret för »redovisningen» i förslagen till ändringar i restindrivnings- och bötesindrivningsförordningarna utmät­ ningsmans ansvar för förskingring av fjärdingsman och exekutionsbetjänter skulle komma att kvarstå.

drilla816 1924 års förslag överensstämmer i nu ifrågavarande del väsentligen med

s det Linnérska. I det under 2) upptagna lagförslaget har emellertid jämväl

bestämmelsen om stadsfogdes ansvar för redovisningen uteslutits, eu be­ stämmelse, som uppenbarligen var överflödig på den grund, att 137 § ut- sökningslagen redan innehåller föreskrift om skyldighet för stadsfogde att tillhandahålla vederbörande utmätningsborgenär vad honom tillkommer, där ej stadsfogden åt den, som förrättat utmätningen, uppdragit att medlen borge­ nären tillhandahålla och denne därom blivit underrättad. Enahanda för­ ändring har vidtagits i de i 1924 års förslag ingående förslagen till ändringar i rest- och bötesindrivningsförordningarna, av vilka förordningar jämväl redan framgår, att influtna medels överlämnande till den. för vars räkning indriv­ ning skett, åligger utmätningsmannen. Därjämte innefattar det under 2) upptagna lagförslaget sådan ändring i 162 § utsökningslagen, att utmät- ningsman befrias från ansvar enligt denna och 163 fcj i fall, då dröjsmål med utmätning eller försäljning av lös egendom föranletts av en substitutets för­ summelse, som utmätningsmannen icke kunnat förekomma, varförutom fast­ slås, att substitutet självt är gentemot utmätningssökande för sin försum­ melse ansvarigt. Det under 1) anmärkta lagförslaget avviker från det av Linnér framlagda förslaget till ändring av 17 kap. 11 § handelsbalken på det sätt, att bestämmelsen om förmånsrätt hos substitut formulerats så, att det skall avse fordran hos dem, som i utmätningsmäns ställe äro satta eller eljest fatt deras upj)drag att verkställa indrivning eller utmätning. Genom tilläggandet av ordet »indrivning» har sålunda uttryckligen fastslagits, att förmånsrätt äger rum, oavsett huruvida utmätning skett eller ej. Det under 3) upptagna lagförslaget, vilket icke förutsätter rätt för landsfiskal att an­ lita substitut i vanliga utsökningsmål, låter det allmännas ansvar för till­ grepp och förskingring av substitut, anlitat enligt rest- eller bötesindriv- ningsförordningen, uttryckligen omfatta jämväl medel, som indrivits utan utmätning. Därjämte innehåller detta förslag i överensstämmelse med det till sakkunnigbetänkandet den 30 december 1922 fogade en rent formell ändring av 5 § i ifrågavarande lag.

Sakkunniga av Sakkunniga av september och november 1924 lämnade i nu förevarande

P ]924.'10V ^e^ar 1924 års förslag utan anmärkning.

Departement8- Såsom den föregående framställningen visar, har utmätningsman att i två

avseenden ekonomiskt svara för ett av honom anlitat substituts tjänstefel. Genom sin ansvarighet för redovisningen är utmätningsmannen skyldig att till den, för vars räkning utmätning eller indrivning skett, avlämna det be-

Kungl. Maj:ts proposition nr 60.

Kumjl. MajUs proposition nr 60.

'Ji>

lopp, som av substitutet uppburits, även om beloppet blivit av denne för­

skingrat eller av annan anledning icke redovisats till utmätningsmannen. I

följd av sin ansvarighet för substitutets fel och försummelser har utmätnings­

mannen att innestå för skada, som genom substitutets felaktiga förfarande

tillskyndas den, för vars räkning utmätning eller indrivning sker, eller annan.

Såsom exempel på eu skada av det förra slaget kan anföras det fall, att

substitutet i följd av vårdslöshet förlorat en löpande förbindelse, som för

verkställighet av utmätning till honom överlämnats; såsom exempel på en

skada av det senare slaget kan anföras det fall, att substitutet av oförstånd

utmäter egendom, som tillhör annan än gäldenären. I fråga om substitut,

som avses i 4 § utsökningslagen eller 23 § promulgationslagen till utsök-

ningslagen, tillkommer, att utmätningsman, om substitutet underlåtit att verk­

ställa åt honom anförtrodd utmätning och försäljning av lös egendom inom

föreskriven tid, jämlikt 162 och 163 §§ utsökningslagen är ansvarig för det

belopp, varför utmätning bort ske, därest utmätningsmannen ej förmår visa,

att skada ej uppkommit av substitutets dröjsmål eller att för försäljning

mött hinder, som utmätningsmannen eller substitutet ej kunnat förekomma.

På grund av bevisbördans fördelning kan här ansvarighet komma att ut­

krävas utan att vare sig utmätningsmannen eller substitutet gjort sig skyldig

till försummelse. Uppenbart torde vara, att det praktiskt sett icke är möj­

ligt för utmätningsmannen att genom någon sin åtgärd skydda sig mot för­

lust. Genom noggrant övervakande av substituten kan han visserligen

minska förskingringsrisken liksom risken för sådant dröjsmål, som avses i

162 och 163 §§ utsökningslagen; men därvid bör beaktas, att övervaknings­

arbetet måste begränsas så, att det icke för mycket inkräktar på annan verk­

samhet. Då utmätningsmannen ej heller har något avgörande inflytande

på substitutets tillsättande eller entledigande, kan jag icke heller nu komma

till annat resultat än att det måste anses obilligt att av utmätningsmannen

utkräva större ansvar än som följer av allmänna rättsgrundsatser, vilket i

detta fall lärer innebära, att utmätningsmannen icke bör vara ansvarig

för skada i vidare mån än den kan tillskrivas hans egen försumlighet. Eu

reform synes mig på grund av det anförda vara ofrånkomlig, och därvid

torde någon skillnad emellan ansvarigheten för substitut i utsökningsmål

och ansvarigheten för annat substitut icke skäligen kunna upprätthållas.

Reformen synes mig vidare böra i överensstämmelse med vad som föreslås

i det under 2) upptagna lagförslaget innefatta även det ansvar för sub­

stitut, som följer av stadgandena i 162 och 163 §§ utsökningslagen. Någon

föreskrift om att utmätningsmannens ansvarighet skall kvarstå, då han gjort

sig skyldig till försummelse i avseende å honom åliggande tillsyn över sub­

stitut, lärer icke vara erforderlig; en sådan ansvarighet följer utan vidare av

allmänna rättsregler. Den här förordade reformen bör lämpligen ske i sam­

band med en omorganisation av polisväsendet, emedan genom en sådan

exekutionsbetjänternas på landsbygden ekonomiska ställning måste regleras,

varigenom möjlighet beredes att avkräva samtliga där anställda exekutions-

betjänter säkerhet för det ordentliga uppfyllandet av deras förpliktelser. Att

-9

Kungl. Maj:ts proposition nr 60.

man i detta sammanhang icke kan upptaga frågan om magistraternas befriande

från ansvar för kronouppbörden, synes mig icke utgöra något avgörande

hinder för lösandet av det här ifrågavarande reformspörsmålet.

Jag övergår härefter till spörsmålet, i vad mån den garanti för vederbörande

utmätningssökande och andra, som utmätningsmannens ansvarighet för substi­

tut innebär, bör ersättas. Vad först beträffar ansvaret för penningmedel,

' ärdehandlingar eller annat, som substitutet jämlikt utsökningslagen fått om

händer samt därpå tillgripit och förskingrat, synas icke några som helst be­

tänkligheter möta att utvidga tillämpningen av 1899 års lag till att omfatta

jämväl sådant ansvar. Däremot synes anledning saknas att låta statsverket

åtaga sig ansvar för tillgrepp och förskingring av auktionsverk eller i stad

av handels- eller sjöfartsnämnd antagen mäklare, som fått i uppdrag att för­

sälja utmätt lös egendom. I samband med den nu föreslagna lagändringen lärer

1899 års lag jämväl uttryckligen böra göras tillämplig å tillgrepp eller för­

skingring av den, som för bestämt fall eller inom visst område förordnats

till utmätningsman i landsfiskals ställe. Huruvida den, som för allenast

visst fall förordnats till förrättningsman, är att betrakta såsom tjänsteman,

i vilket fall lagen utan vidare skulle vara tillämplig, kan nämligen vara tvivel

underkastat.

Vad åter vidkommer ansvaret för de av substitut tillgripna och förskingrade

medel, som substitutet fått om händer jämlikt rest- eller bötesindrivnings-

förordningen, hava såsom förut omnämnts olika åsikter uttalats, i det att i en

av de i ämnet gjorda utredningarna föreslagits, att i fråga om allmänna

utskylder utmätningssökande själv skulle vidkännas här avsedd förlust, i

eu utredning förordats, att statsverket skulle vidkännas sådan förlust, i

den man fråga ej vore om tillgrepp och förskingring av medel, tillhöriga

den kommun, där substitutet vore anställd, och i en utredning samt i

1924 ars förslag förordats, att statsverket skulle vidkännas förlusten utom

då stadsfogdes substitut tillgripit medel, tillhöriga vederbörande stad. Till

klarläggandet av spörsmålet torde böra erinras om att enligt restindriv-

ningsförordningen indrivas utom utskylder och avgifter till kronan dels sådana

utskylder och avgifter, som enligt särskilda stadganden uppbäras och redo­

visas i sammanhang med kronouppbörden, dels kommunalutskylder och

sådana medel, vilka uppbäras och redovisas lika med kommunalutskylder,

samt församlingsavgifter till prästerskapet, och dels de övriga avgifter och

andra liknande medel, för vilka enligt särskilda av Kungl. Maj:t för allmänna

kassör och inrättningar fastställda reglementen eller i övrigt gällande före­

skrifter utmätning må äga rum utan föregående dom eller utslag. Utom

statsverket tillkommande medel indrivas sålunda i förevarande ordning

medel, som tillkomma bl. a. landsting, kommuner, församlingar, municipal-

samhällen, skogsvårdsstyrelser, vissa ömsesidiga olycksfalls-, brand-, hagelskade-

och kreatursförsäkringsanstalter, riddarhuset samt krono- eller stadsbetjänter.

^ aJ först angår frågan, huruvida man bör ålägga kommunerna — ordet

här taget i dess vidsträckta bemärkelse och alltså avseende menigheter av

olika slag att bära förlust, varom nu är tal, skulle det enligt min mening

Kungl. MajUs proposition nr (it).

27

vara obilligt att låta kommunerna övertaga ansvaret i fall, då detta nu åligger eu statens tjänsteman. Ansvaret för exekutionsbetjänter, anställda i städer under landsrätt eller å landsbygden, torde alltså staten böra helt övertaga. I städer, där ansvaret nu åvilar magistrat eller stadsfogde, synes det mig åter mest överensstämma med den princip, som kommit till uttryck i gällande regler — enligt vilka stad själv skall vidkännas förlust, uppkommen genom att ledamot i magistrat eller stadsfogde tillgriper och förskingrar stadens egna medel — att låta vederbörande stad själv vidkännas skadan i fall, då en för staden tillsatt exekutionsbetjänt tillgriper och förskingrar stadens medel, men i övrigt låta statsverket träda emellan. Ett ytterligare skäl för den reglering, som bär förordas, ligger däri, att densamma skulle komma att i huvudsak innebära, att man ej lägger något ansvar å kommuner, vilkas myn­ digheter icke hava något avgörande inflytande på vederbörande exekutions- betjänters tillsättande. Beträffande åter frågan om ansvarighet för dem, som i övrigt äga att på grund av särskilt medgivande få avgifter indrivna enligt restindrivningsförordningen, så torde visserligen sådant medgivande vara att anse såsom lämnat i vederbörande avgiftsberättigads eget intresse, men då anledningen till dylikt medgivande, i den mån avgifterna till sin natur icke äro att närmast jämställa med utskylder, torde vara att söka däri, att man ansett det vara ett viktigt allmänt intresse att främja den ifråga­ komma verksamheten, synes det riktigast att härvidlag ej tillämpa andra regler än dem, som skola gälla med avseende å kommuner. Jag kommer således till det resultatet, att statsverket bör åläggas ansvarighet för tillgrepp och förskingring av exekutionsbetjänt med allenast det undantag, att stad, som icke lyder under landsrätt, själv skall svara för förlust, uppkommen därigenom, att i staden anställd exekutionsbetjänt tillgriper och förskingrar stadens medel. Det sagda äger motsvarighet jämväl i avseende å bötesindrivning. För bötesan- delar, som ej tillkomma kronan, bör statsverket alltså med nyss angivna undantag svara.

Ifrågasättas kunde, att, på sätt i sakkunnigbetänkandet den 30 december 1922 föreslogs, statsverket icke skulle vara ansvarigt i fall, då ansvarighet för substitutets förskingring ålåge vederbörande utmätningsman på den grund, att han försummat honom åliggande övervakningsplikt. Eu sådan anordning skulle sannolikt medföra, att den ersättningsberättigade först efter en ganska avsevärd tid kunde komma till sin rätt. Han skulle nämligen i många fall vara skyldig att avvakta ej blott att substitut, som gjort sig skyldig till förskingring, blivit genom laga kraftiigande dom förklarad saker till tillgreppet och förskingringen utan även att, där försummelse av utmät­ ningsmannen kunde misstänkas, mot utmätningsmannen förd ansvarstalan härutinnan blivit genom laga kraftägande beslut avvisad. Tillfredsställande skulle det ej heller vara, att statsverket på detta sätt finge intresse av att kontrollbestämmelserna åsidosattes. Slutligen är att märka, att 1899 års lag tidigare ansetts böra så tolkas, att statsverket skulle utgiva ersättning för medel, som av kronolänsman tillgripits och förskingrats, oavsett att krono­ fogde enligt den äldre lydelsen av 3 § utsökningslagen var för det försking-

rade ansvarig. Med hänsyn till det sålunda anförda liar jag icke ansett, att från statens ersättningsplikt böra undantagas de fall, då ersättning kan ut­ tagas av utmätningsman, statsverket givetvis obetaget att mot vederbörande föra regresstalan, där så anses befogat.

Vad angår frågan om ersättning för skada, söm i andra fall än som hit­ tills behandlats må hava tillfogats någon genom fel eller försummelse av substitut, sa sammanhänger detta spörsmål med den principiella frågan, i vad man statsverket överhuvud bör svara för fel och försummelser av något dess organ, och det vill synas mig, som om anledning knappast skulle före­ finnas att nu upptaga detta vittgående spörsmål till behandling. Jag har alltså funnit mig böra stanna vid att låta substitutet här liksom vid andra utsökningsåtgärder än utmätning ensamt vara ansvarigt för skadan, naturligt­ vis under förutsättning att ej i följd av tjänstefel ersättning kan uttagas jämväl av utmätningsmannen. För att tydligt utmärka, att dylikt ansvar skall inträda jämväl i fall, som avses i 163 § utsökningslagen, synes eu jämkning av ordalagen i nämnda ]uiragraf böra ske.

Den omreglering, som sålunda förordats beträffande ansvarigheten för substitut, torde böra omfatta jämväl substitut, som jämlikt 23 § promulga- tionslagen till utsökningslagen anlitas av magistrat, som är utmätningsman.

Eu konsekvens av att utmätningsmännens ansvar på föreslaget sätt bortfaller och endast delvis ersättes av statsansvårighet blir, att man måste tillerkänna den, som lidit skada genom substitutets förskingring eller felaktiga förfa­ rande i övrigt, förmånsrätt i substitutets konkurs samt låta kronan åtnjuta enahanda förmånsrätt för den regressfordran hos substitutet, som kan upp­ komma i följd av statsansvarigheten. Förmånsrätten bör uppenbarligen hava samma omfattning som den förmånsrätt, som nu förefinnes i utmätnings­ mans konkurs. Under densamma bör alltså ingripas ej blott fordran, upp­ kommen på grund av substitutets underlåtenhet att redovisa uppburna medel, utan jämväl fordran, som föranletts därav, att substitutet ej kunnat tillhandahålla annan egendom, som av honom emottagits. Då det sist­ nämnda ej alldeles tydligt framgår av det under 1) upptagna lagförslaget, måste någon jämkning av ordalagen däri ske.

Jag har i det föregående ej berört frågan, huruvida ett avlyftande av utmätningsmännens ansvarighet för substitut bör förbindas med en skärpt kontroll över dessa. Att eu skärpning av kontrollen över exekutionsbetjän- terna i den ena eller andra formen bör genomföras, synes mig emellertid uppenbart, och jag förutsätter att, därest den nu ifrågasatta lagstiftningen genomföres från och med den 1 januari 1926, kontrollbestämmelser skola kunna i administrativ ordning utfärdas så tidigt, att de kunna träda i till- lämpning från och med samma dag.

I enlighet med vad jag nu anfört har jag vidtagit ändringar i de under 1), 2) och 3) upptagna lagförslagen samt låtit utarbeta ett särskilt förslag till lag om ändrad lydelse av 23 § promulgationslagen till utsökningslagen.

Kungl. Maj:ts proposition nr 60.

Yad angår frågan om ersättning till polisman för skada å kläder, finnas uu bestämmelser härom meddelade i lag den 30 mars 1920. Denna lag tillerkänner polisman, som icke iir anställd i stad eller köping, som bestri­ der kostnaden för sitt polisväsen, ersättning av allmänna medel, då lian under utövningen av sin polistjänst fått sina kläder sönderrivna eller eljest skadade.

Den fördelning av kostnaderna för polisväsendet, som i den förenämnda propositionen genomförts, synes mig knappast böra motivera någon inskränk­ ning i statsverkets skyldighet att vidkännas skada av bär avsedd art. A andra sidan lärer någon anledning ej föreligga att utvidga statens an­ svarighet till att avse polispersonalen i städer och omförmälda köpingar, i den mån det iir fråga om personal, anställd för vederbörande samhälles behov. Polispersonal, anställd i dylikt samhälle för hela rikets behov, torde däremot i avseende å rätt till ersättning för skada å kläder böra likställas med statsanställd personal; likaledes bör statsverket uppenbarligen alltid till personal, anställd i städer och omförmälda köpingar, utgiva ersättning för ifrågavarande slags skada, då den uppkommit under tjänstgöring utom vederbörande stationsort och denna tjänstgöring anbefallts på grund av be­ stämmelse i den föreslagna lagen om polisväsendet i riket. I övrigt bör städernas och omförmälda köpingars personal äga rätt till gottgörelse för bär avsedd skada av vederbörande kommun, och denna rätt torde, då nu polis­ personalens ställning regleras, böra uttryckligen i lag fastslås.

De bestämmelser, som i enlighet med det anförda erfordras, återfinnas i det under 4) omnämnda lagförslaget, mot vilket jag icke har någon erinran.

Föredraganden uppläser därefter ifrågavarande, av honom godkända lag­ förslag, nämligen förslag till

1) lag om tillämplighet å vissa polismän av föreskrifter angående fjär- dingsmän;

2) lag om ändrad lydelse av 17 kap. 11 § handelsbalken; 3) lag om ändrad lydelse av 4, 162 och 163 §§ utsökningslagen; 4) lag om ändrad lydelse av 23 § i förordningen den 10 augusti 1877 om nya utsökningslagens införande och vad i avseende därå iakttagas skall;

ö) lag om ändring i vissa delar av lagen den 10 juli 1899 om ersättning av allmänna medel i vissa fall för skada, som förorsakats av ämbets- eller tjänsteman;

6) lag om ersättning till polisman för skada å kläder; och hemställer föredraganden härefter, att lagrådets utlåtande över berörda förslag, vilka äro av den lydelse, bilagor vid detta protokoll utvisa, måtte för det i § 87 regeringsformen angivna ändamålet inhämtas genom utdrag av protokollet.

Denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda hemställan bifaller Hans Maj:t Konungen.

Kunrjl. Maj:ts proposition nr 60.

29

Ersättning till polismän

för skada

A kläder.

Gällande la£.

Departements­

chefen.

Ur protokollet:

Arvid Torold.

30

Kungl. Maj-.ts proposition nr 60.

Förslag­

till

Bilagor.

Lag om tillämplighet å vissa polismän av föreskrifter angående

fjärdingsman.

Härigenom förordnas som följer:

Vad i lag eller författning tinnes stadgat angående fjärdingsman skall,

där ej annorledes förordnats, i tillämpliga delar gälla i avseende å polisman'

som jämlikt lagen om polisväsendet i riket finnes anställd i polisdistrikt å

landsbygden.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1926.

Förslag­

till

Lag om ändrad lydelse av 17 kap. 11 § handelsbalken.

Härigenom förordnas, att 17 kap. 11 § handelsbalken skall erhålla föl­

jande ändrade lydelse:

Därefter skola, utan förmånsrätt sig emellan, gäldas: kyrkors, fattig­

kassors och socknemagasiners fordringar hos deras föreståndare; kronans,

rikets ständers, städers och allmänna av Konungen stadfästade kassors,

penningeverks och inrättningars fordringar hos de tjänstemän, som äro satte

att deras inkomster uppbära, för vad av sådan uppbörd hos dem innestår;

fordringar hos utmätningsmän och dem, som i deras ställe äro satte eller

eljest fått deras uppdrag att verkställa indrivning eller utmätning, för vad

till dem i sådan egenskap överlämnats; så ock fordringar i övrigt hos kro­

nans ämbets- eller tjänstemän för egendom, som desse, i och för ämbete

eller tjänst, emottagit. Har ersättning av allmänna medel utgått för vad

av ämbets- eller tjänsteman, eller av annan, som haft att verkställa indriv­

ning eller utmätning, tillgripits och förskingrats, skall, där kronan av honom

söker sitt åter, den fordran utgå med förmånsrätt, som nu är sagd.

Sedan uttages fordran a sådan på tiden efter konkursansökningens in­

givande belöpande sjuklijälp eller livränta, som det enligt lag angående er­

sättning för skada till följd av olycksfall i arbete åligger gäldenären att

utgiva.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1926, men skall icke äga tillämp­

ning i konkurs, vari beslut om egendomsavträde tidigare meddelats.

Kanel!, Maj:ts proposition nr 60.

Förslag

till

Lag om ändrad lydelse av 1, 1(52 och 1(53 §§ utsökningslagen.

Härigenom förordnas, att 4, 162 och 163 §§ utsökningslagen skola erhålla följande ändrade lydelse:

4 §•

I Stockholm, så ock i annan stad, där utmätningsmannabefattningen anses icke kunna av en stadsfogde ensam fullgöras, må, om Konungen finner gott sådant medgiva, stadsfogde äga att för bestämt fall i sitt ställe till utmät­ ningsman sätta annan man, som av överexekutor är antagen. Ej må stadsfogde åt annan uppdraga försäljning av fartyg, som i 94 § sägs, ej heller fördelning av köpeskilling för lös egendom i fall, då enligt 140 eller 141 § sammanträde för fördelningen erfordras; och äge Konungen även i övrigt föreskriva villkor för stadsfogdes rätt att i sitt ställe sätta annan man.

162 §.

Är ej utmätning förrättad och, där lös egendom av annat slag, än i 163 och 165 §§ sägs, tagits i mät, försäljning därav verkställd inom två månader, sedan landsfiskal emottagit de handlingar, som i 54 och 56 §§ nämnas, och inom en månad, sedan stadsfogde sådana handlingar emottagit; svare ut­ mätningsmannen själv för det belopp, varför utmätning bort ske, i den mån han ej förmår visa, att skada av hans dröjsmål icke uppkommit.

Styrker utmätningsmannen, att borgenär lämnat gäldenär anstånd med betalningen eller att för utmätning eller försäljning mött hinder, som ut­ mätningsmannen ej kunnat förekomma, vare han från all ansvarighet fri. Möter sådant hinder, bör det, vid äventyr att det eljest ej må till ursäkt räknas, genast antecknas i den dagbok, som skall av utmätningmannen hållas.

Vad ovan i denna paragraf är stadgat skall äga tillämpning jämväl å den, som stadsfogde jämlikt 4 § satt till utmätningsman i sitt ställe; dock gälle, att hinder, som avses i andra stycket, skall för att till ursäkt lända omedel­ bart anmälas hos stadsfogden.

163 §.

Är fartyg, i annat fall än i 165 § sägs, eller gods i fartyg utmätt, eller skall utmätt fordran eller rättighet säljas, och varder ej det utmätta sålt å landet inom tre månader och i stad inom två månader efter det utmätnings­ mannen emottagit de i 54 och 56 §§ nämnda handlingar; vare om ansvarig­ heten lag som i 162 § sägs.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1926.

32

Kungl. Maj:ts proposition ur 60.

Förslag

till

Lag om ändrad lydelse av 23 § i förordningen den 10 augusti 1877

om nya ntsökningslagens införande och vad i avseende

därå iakttagas skall.

Härigenom förordnas, att 23 § i förordningen den 10 augusti 1877 om

nva utsökningslagens införande och vad i avseende därå iakttagas skall, en­

ligt detta lagrums lydelse i lagen den 11 oktober 1912 (nr 212), skall i nedan

angivna del erhålla följande ändrade lydelse:

Finner-------- —------- —---------efterrättelse:

1. Magistrat äge att för visst fall till utmätningsman i sitt ställe sätta

annan, som av Konungens befallningshavande godkänd är; dock må magistrat

ej åt annan uppdraga försäljning av fartyg, som i 94 § i nya lagen sägs, ej

heller fördelning av köpeskilling för lös egendom i fall, då enligt 140 eller

141 § i samma lag sammanträde för fördelningen erfordras.

2. Det--------------------------------------- utföres.

3. Vad — —- — — — — — — — äro.

4. Skall — — — — — — — — — magistrat.

5- I--------------------------------------------- överexekutor.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1926, och skall i följd härav från

och med samma dag sista stycket i övergångsbestämmelsen till lagen den

14 juni 1917 om ändring i vissa delar av utsökningslagen upphöra att gälla.

Förslag-

till

Lag om ändring i vissa delar av lagen den 10 juli 1899 om ersättning

av allmänna medel i vissa fall för skada, som förorsakats

av ämbets- eller tjänsteman.

Härigenom förordnas, dels att rubriken till lagen den 10 juli 1899 om

ersättning av allmänna medel i vissa fall för skada, som förorsakats av

ämbets- eller tjänsteman, skall erhålla följande ändrade lydelse: »Lag om

ersättning av allmänna medel i vissa fall för skada, som förorsakats av

ämbets- eller tjänstemän med flera», dels att 5 § i nämnda lag skall erhålla

den ändrade lydelse, nedan sägs, och dels att till lagen skall såsom dess

6 § fogas ett stadgande av nedanstående avfattning:

5

§•

Vad förut i denna lag är stadgat skall äga tillämpning jämväl där ämbets-

eller tjänsteman, varom i 1 § sägs, tillgriper och förskingrar

vad lian fått om händer enligt lagen om införsel i avlöning, pension eller livränta,

gods, penningar eller annat, som vid handräckning enligt lagen om av­ betalningsköp av honom tagits om händer,

vad han fått om händer enligt särskilda stadganden om indrivning av kommunalutskylder, allmänna avgifter med mera,

influtna bötesandelar, vilka ej tillkomma kronan, eller vad för fullföljd av talan blivit nedsatt och A tjänstens vägnar av honom tagits om händer;

så ock där landsfiskal tillgriper och förskingrar andra medel, som av honom å tjänstens vägnar till redovisning emottagits.

I fall, som i denna § sagda äro, skall dock ersättning av allmänna medel ej utgå för vad ledamot i magistrat eller stadsfogde tillgriper och förskingrar av stadens medel.

6

§•

Vad ovan finnes stadgat om ämbets- eller tjänsteman skall i tillämpliga delar gälla i avseende å den, som jämlikt 3 eller 4 § utsökningslagen satts till utmätningsman, så ock å den, som enligt särskilda stadganden om in­ drivning av kommunalutskylder, allmänna avgifter med mera eller om indriv­ ning och redovisning av böter av utmätningsman erhållit i uppdrag att verkställa indrivning eller utmätning; dock skall ersättning av allmänna medel ej niga för vad exekutionsbetjänt i stad, som icke lyder under lands­ rätt, tillgriper och förskingrar av stadens medel.

Knngl. Maj ds proposition nr SO.

38

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1926, men skall icke äga tillämp­ ning i avseende å tillgrepp och förskingring, som dessförinnan skett.

Förslag’

till

Lag om ersättning till polisman för skada å kläder.

Härigenom förordnas som följer:

1

§•

Har polisman under utövning av sin tjänst fått sina kläder sönderrivna eller eljest skadade, äge rätt till ersättning härför av statsverket eller, om polismannen är anställd i polisdistrikt, vilket utgöres av stad eller av köping, som enligt särskild bestämmelse är pliktig att bekosta för köpingen erforderlig polispersonal, samt skadan ej inträffade under tjänstgöring, som polismannen jämlikt 5, 6 eller 7 § i lagen om polisväsendet i riket haft att fullgöra utom det område, för vilket han är anställd, av polisdistriktet.

Bihang till riksdagens protokoll W24. 1 sand. 04 höft. (Nr SO.) 2322 24

3

34

Länsstyrelsen bestämme det ersättningsbelopp, som må tillkomma polis­

mannen. Ansökning om ersättning må icke ske senare än tre månader efter

det skadan skedde, där icke sökanden visar laga förfall, och skall vara åt­

följd av utredning angående skadans uppkomst och värde.

Beslut om ersättning, varom ovan sägs, gånge i verkställighet ändå att

det icke vunnit laga kraft. Skriftligt besked om beslutet skall, där det be-

gäres, utan avgift tillhandahållas ersättningssökanden.

2

§-

Har skada, som i denna lag sägs, orsakats genom brottslig gärning, pröve

domstolen i samband med åtal för den brottsliga gärningen, på yrkande av

allmän åklagare, om och intill vilket belopp tilltalad, som orsakat skadan,

skall återgälda statsverket eller polisdistrikt ersättning, som enligt denna

lag utgivits eller kan komma att utgivas.

3 §.

Närmare föreskrifter angående tillämpningen av denna lag meddelas av

Konungen.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1926, från och med vilken dag

lagen den 30 mars 1920 om ersättning i vissa fall av allmänna medel till

polisman för skada å kläder skall upphöra att gälla.

Kungl. Maj:ts proposition nr 60,

Kungl. Maj ds proposition nr 60.

35

Utdraq

av

protokollet, liället i Kanal. Maj ds lagråd den

16 mars 1925.

N ii

r

v a r a lille:

justitierådet Svedeiuus, regeringsrådet Palmgren, justitierådet Christiansson, justitierådet Alexanderson.

Enligt lagrådet tillhandakommet utdrag av protokollet över justitiedeparte- mentsärenden, hållet inför Hans Maj.t Konungen i statsrådet den 20 februari 1925, både Kungl. Maj:t förordnat, att lagrådets utlåtande skulle för det i § 87 regeringsformen omförmälda ändamål inhämtas över upprättade förslag till

1) lag om tillämplighet ä vissa polismän av föreskrifter angående fjärdingsmän;

2) lag om ändrad lydelse av 17 kap. 11 § handelsbalken; 3) lag om ändrad lydelse av 4, 162 och 163 §§ utsökningslagen; 4) lag om ändrad lydelse av 23 § i förordningen den 10 augusti 1877 om nya utsökningslagens införande och vad i avseende därå iakttagas skall;

5) lag om ändring i vissa delar av lagen den 10 juli 1899 om ersättning av allmänna medel i vissa fall för skada, som förorsakats av ämhets- eller tjänste­ man;

6) lag om ersättning till polisman för skada å kläder. Förslagen, som finnas bilagda detta protokoll, hade inför lagrådet före­ dragits av revisionssekreteraren Sven Lawski.

I anledning av förslagen avgåvos följande yttranden.

Förslaget till lag om tillämplighet ä vissa polismän av föreskrifter

angående fjärdingsmän.

Lagrådet lämnade detta förslag utan anmärkning.

Förslaget till lag om ändrad lydelse av 17 kap. 11 § handelsbalken .

Lagrådet:

Det är i allmänhet en vansklig åtgärd att i ett lagrum med den ålder­ domliga prägel, som utmärker det förevarande, och vars räckvidd kan vara underkastad meningsskiljaktighet i flera avseenden, infoga i kompletterande eller förtydligande syfte — möjligen obestämt vilketdera — specialbestäm-

ruelser för ett visst område. I förevarande fall torde emellertid en dylik åtgärd icke kunna undvikas, och det lärer icke behöva befaras, att densamma skall missuppfattas att innebära något prejudicierande i fråga om lagbudets råtta förstånd i övrigt. Men om ett stadgande om förmånsrätt för fordringar hos utmätningsmän och deras substitut här införes, torde det vara nödvän­ digt att giva detta en sådan avfattning, att det kommer att gälla jäm­ väl fordringar hos dem, som särskilt förordnats att hålla exekutiv auktion eller att verkställa fördelning av köpeskilling. Detta kunde förslagsvis ske sålunda, att i första stycket orden »och dem, som i deras ställe äro satte» utbyttes mot »och andra, som äga att med utsökningsmål taga befattning» samt orden »eljest fått deras uppdrag att verkställa indrivning eller utmät­ ning» mot »fått utmätningsmans uppdrag att verkställa indrivning». En mot­ svarande jämkning skulle i så fall ske även i sista punkten av stycket.

Lagrådet hemställer, att förslaget måtte omredigeras i nu nämnd riktning.

Förslaget till lag om ändrad lydelse av 4, 162 och 163 §§

utsökningslagen.

162 §.

Lagrådet:

Med de föreslagna ändringarna i denna och nästföljande paragraf har åsyftats, att förslagets allmänna grundsats att befria stadsfogde från ansvar för fel och försummelser, begångna i utmätningsärende av den, han med stöd av 4 § i visst fall satt till utmätningsman i sitt ställe, skall vinna till- lämpning jämväl å den i de förevarande lagrummen särskilt reglerade an­ svarigheten för dröjsmål utöver viss lagbestämd tid med utmätningsärendes fortdrivande, vilken ansvarighet inträder, därest dröjsmålet ej visas bero på anstånd, som utmätningsborgenären lämnat gäldenären, eller på hinder, som ej kunnat förekommas och som vederbörligen antecknats i dagboken. I nu nämnda syfte har i första stycket av denna paragraf ordet »dröjsmålet» ändrats till »hans dröjsmål» för att utmärka, att enligt förslaget dröjsmålet måste kunna läggas stadsfogden själv, ej hans substitut till last. I ersättning för den sålunda bortfallna rätten att hålla stadsfogden ansvarig för substitutets dröjsmål har i det nya tredje stycket i paragrafen det tillagts borgenären rätt att av substitutet utkräva ansvarighet, varom paragrafen stadgar. Där­ jämte har 163 §:s lydelse jämkats att för där avsedda fall erhålla en mot nu angivna ändringar svarande innebörd.

Vid avfattningen av de föreslagna ändringarna i 162 § torde emellertid knappast hava tillräckligt beaktats angelägenheten av att vid en uppdelning av ansvarigheten å stadsfogden och hans substitut fördelningen blir fullt rättvis utan försämrande av de gynnsamma betingelser i övrigt för ansvarig­ hetens utkrävande, som gällande lags bestämmelser tillförsäkra utmätnings­ borgenären. Denne behöver för närvarande endast hänvisa till det faktum att den lagbestämda tiden förlupit utan att utmätning och eventuellt försälj­ ning företagits. Det i lagen omförmälda »dröjsmålet» är därmed konstaterat.

Kungl. Maj:ts proposition nr 60.

37

Förslagets stadgande!! åter torde böra tolkas antingen så, att därest stadsfogde, efter det utmätningsansökan till honom ingivits, satt annan i sitt ställe att hand­ lägga ärendet, utmätningsborgenären, om han vill av en av dem utkräva den i paragrafen stadgade ansvarigheten, bär att åberopa och styrka, att det förelupna dröjsmålet ligger just denne till last, eller ock så, att den, som av stadsfogden mottagit uppdrag att handlägga ärendet, därmed övertagit den ansvarighet, varom här är fråga. I förra fallet pålägges utmätnings­ borgenären en bevisbörda, som icke står i överensstämmelse med lagrummets hela läggning och syfte. I senare fallet sättes stadsfogden i tillfälle att å substitutet överflytta ansvaret jämväl i fall, där detta även från förslagets utgångspunkt icke borde få ske. En utväg till undvikande av nu berörda olägenheter synes vara att bibehålla första stycket i paragrafen vid dess nu­ varande lydelse samt i det nya tredje stycket såsom villkor för ansvarig­ hetens överflyttande från stadsfogden till substitutet stadga, att överläm­ nandet av utmätningsärendet till substitutets vidare handläggning skall hava ägt rum på ett tidigt stadium, exempelvis sist andra söckendagen efter det stadsfogden mottagit de i 54 och 56 §§ omförmälda handlingarna.

Såsom villkor för att substitutet skall äga till sitt fredande åberopa hinder, som han ej kunnat förekomma, stadgar förslaget, att hindret skall hava omedelbart anmälts för stadsfogden, vilken uppenbarligen förutsättes hava att genast anteckna det anmälda hindret i sin dagbok. Bevisskyldig­ heten för att anmälan gjorts och när det skett åligger substitutet. Göres anmälan blott muntligen och föranleder den av något förbiseende ej genast anteckning i stadsfogdens dagbok, blir denna bevisskyldighet ej lätt att upp­ fylla. Emellertid är det uppenbart, att, såsom departementschefen framhållit, (let föreliggande förslagets upphöjande till lag måste medföra anordningar för en väsentligt skärpt kontroll över utmätningsmäns substitut. Bland andra åtgärder torde väl härvid ifrågakomma, att den skyldighet för stads­ fogdes substitut att föra dagbok och insända utdrag därav till stadsfogden, vilken för närvarande jämlikt 5 § i kungörelsen om landsfiskals och stads­ fogdes dagbok i utsökningsmål m. m. den 14 december 1917 är beroende av stadsfogdens föreskrifter, närmare regleras och göres till en ovillkorlig, dylika substitut städse åvilande förpliktelse. Bestämmer man sig härför, kan i tredje stycket av förevarande paragraf stadgas, att åberopat hinder skall för att lända substitutet till ursäkt genast ej blott antecknas i dagbok, som av substi­ tutet föres, utan ock genom utdrag av boken meddelas stadsfogden. En sådan föreskrift synes vara såväl i substitutets intresse som ock ägnad att främja god ordning och utmätningsborgenärens bästa.

Lagrådet hemställer, att paragrafen omarbetas i enlighet med vad sålunda erinrats.

Kumjl. Maj:ts proposition nr 60.

38

Kungl. Maj:ts proposition nr SO.

Förslaget till lag om ändrad lydelse av 23 § i förordningen den

10 augusti 1877 om nya utsökningslagens införande och

vad i avseende därå iakttagas skall.

Lagrådet:

I den föreslagna lydelsen av punkt 1. i förevarande lagrum har ej om­

nämnts, att magistraten ej äger uppdraga åt annan att försälja fast egendom

eller fördela köpeskillingen för sådan egendom. I fråga om försäljningen

får väl förhållandet anses framgå av stadgandet i punkt 4., att auktion å

fast egendom skall förrättas av magistraten, ehuruväl detta stadgandes

syfte hittills blott varit att utmärka, att förrättningen ej tillhör överexekutors

behörighetsområde. Och då av magistratens nämnda befattning med auk­

tionen utan uttryckligt lagstöd ansetts följa motsvarande befattning med

köpeskillingens fördelning, i kraft av vår utsökningsrätts allmänna grund­

sats att, där ej annat är särskilt stadgat, den som förrättat auktionen också

bär att verkställa fördelningen, kan ju punkt 4. jämväl anses innefatta ett

förbud för magistraten att uppdraga denna förrättning åt annan. Oå emeller­

tid punkt 1. i sin hittillsvarande lydelse genom den där gjorda hänvisningen

innefattat ett uttryckligt förbud för magistraten att i fråga om auktion å

fast egendom och därå följande likvid sätta annan i sitt ställe, torde till

förebyggande av varje missförstånd motsvarande fullständighet böra iakt­

tagas i förslaget.

Det kan ifrågasättas, huruvida ej uttryckligen borde angivas, att magi­

stratens substitut är underkastat samma ansvar som stadsfogdes substitut

enligt utsökningslagen. I betraktande av att i det inledande stycket i före­

varande lagrum stadgas, att magistraten har enahanda ansvar som stadsfogde,

torde dock detta, åtminstone om förslaget till ändrad lydelse av 162 § ut­

sökningslagen avfattas i väsentlig överensstämmelse med vad lagrådet ovan

förordat, icke vara behövligt.

Förslaget till lag om ändring i vissa delar av lagen den 10 juli 1899

om ersättning av allmänna medel i vissa fall för skada,

som förorsakats av ämbete- eller tjänsteman.

6

§.

Lagrådet:

Enligt lagrådets uppfattning torde ifrågavarande lag redan efter sin nuva­

rande lydelse äga tillämpning med avseende å tillgrepp och förskingring av

den, som jämlikt 3 § första stycket utsökningslagen av Konungens befall-

ningshavande förordnats till utmätningsman, liksom av sådan av överexekutor

särskilt förordnad förrättningsman, som omtalas i andra stycket av samma

paragraf. Däremot synes den, som med stöd av 4 § utsökningslagen blivit

av stadsfogde satt till utmätningsman i hans ställe, icke kunna anses inbe­

gripen under förevarande lags stadgande^ såsom de nu äro avfattade, och

Kung/. Maj:ts proposition nr BO.

39

lika litet lärer under dessa låta sig hänföra en av magistrat i dess ställe jämlikt 23 § 1. promulgationslagen till utsökningslagen förordnad utmät­ ningsman. Slutligen synes otvivelaktigt, att under lagen om statsansvar för närvarande icke falla de personer — fjärdingsmän och exekutionsbetjänter — vilka enligt restindrivningsförordningen eller förordningen om indrivning och redovisning av böter erhållit uppdrag att verkställa indrivning av utskylder och allmänna avgifter in. in. eller böter. Då nu, i samband med begränsning av utmätningsmännens ansvarighet för sina substituts åtgöranden, åsyftas eu utvidgning av statens ersättningsskyldighet, så att denna skulle komma att omfatta tillgrepp och förskingring av personer, tillhörande samtliga ovan­ nämnda grupper av befattningshavare, har det, till undanröjande av värjo ovisshet för framtiden, ansetts lämpligt att i denna paragraf, vilken inne­ håller en uppräkning av dem, som ansetts böra i förevarande avseende lik­ ställas med ämbets- eller tjänsteman i 1 §, uttryckligen omnämna jämväl den här ovan först angivna gruppen. En sådan anordning synes visserligen kunna godtagas. Måhända vore dock lämpligare, om man liär i stället för hänvisningen till 3 och 4 §§ utsökningslagen använde ett allmännare uttrycks­ sätt, varigenom, utan att fullständigheten bleve lidande, det lämnades oav­ gjort, om den första gruppen vore att hänföra under denna eller under 1 § Förslagsvis kunde föreskrivas, att vad förut i denna lag finnes stadgat om ämbets- och tjänsteman skall i tillämpliga delar gälla i avseende å envar annan, som enligt 1 kap. utsökningslagen eller 23 § promulgationslagen till samma lag äger att med utsökningsmål taga befattning. Härefter skulle oförändrat följa vad i förslaget säges om den sista av ovan omförmälda grupper. '

Bibehålies anordningen i förslaget oförändrad, synas emellertid till vin­ nande av erforderlig fullständighet böra här uttryckligen omnämnas jämväl sådan särskilt förordnad förrättningsman, som avses i § 3 andra stycket i utsökningslagen, ävensom sådan utmätningsman, som enligt nyssnämnda lag­ rum i promulgationslagen magistrat äger att i visst fall sätta i sitt ställe.

Förslaget till lag om ersättning till polisman för skada å kläder.

Lagrådet:

Det förslag till lag om ersättning i vissa fall av allmänna medel till polis­ man för skada å kläder, som den 31 december. 1919 remitterades till lagrådet, avsåg enligt sin formulering att bereda sådan ersättning åt fjärdingsman eller annan på landsbygden annorstädes än i köping, som bestrider kost­ naderna för sitt polisväsende, anställd polisman, då denne under tjänste­ utövning fått sina kläder sönderrivna eller skadade.

Vid granskningen av förslaget den 22 januari 1920 anmärkte lagrådet, att det sätt, varpå man däri bestämt de till ersättning berättigade, ej fullt klart angåve, vad förslaget härutinnan åsyftade. Genom att fjärdingsman om­ nämndes på sätt som skett framkallades i viss män den uppfattningen, att endast polismän, som närmast vore ätt jämställa med fjärdingsmän, såsom

40

konstaplar och likställda, kunde ifrågakomma till ersättning. Men även

landsfiskaler och landsfogdar hade skyldighet att göra polistjänst, enligt

vad nännaie anga\es i vederbörande instruktioner. Då ersättning syntes

höra utgå till alla dem, som under utövning av polistjänst råkade ut för

skada å sina kläder, borde även nyssnämnda och med dem i tjänsteställning

jämförliga polismän vara berättigade till ersättning för sådan skada, för så

vitt den uppkomme under utövning av polistjänsten.

Aven i avseende å frågan, under vilka omständigheter skada skulle hava

uppkommit för att grundlägga ersättningsrätt, föranledde förslaget eu an­

märkning flan lagradets sida. Under framhållande, att av departements­

chefens yttrande till statsrådsprotokollet syntes framgå, att skadeersättning

skulle utgå allenast om skadan tillskyndats genom brottslig gärning, anförde

lagrådet, att det kunde anses tveksamt, huruvida förslagets avfattning för­

anledde eu sådan tolkning. Någon anledning till en dylik inskränkning i

ersättningsrätten ansåge lagrådet i varje fall ej föreligga. Den grundläggande

s.vnpunkten borde vara, att en polisman, som för ett nitiskt utövande av

sin polisverksamhets olika tjänstegrenar måste utsätta sig för risken att få

sina kläder skadade, skulle hava visshet att fa dylik skada ersatt utan om­

gång. Däremot skulle ersätta]'ngsrätten icke sträcka sig till skada, som ej

uppstode under utövning av själva polistjänsten. Såsom exempel å dylik

skada, för vilken ersättning icke skulle utgå, anförde lagrådet skada å fjär­

dingsmans kläder, som uppstode vid överfall å denne vid indrivning av böter.

Förslaget omarbetades med iakttagande av de av lagrådet sålunda fram­

ställda anmärkningarna. Härvid bestämdes lagens tillämplighetsområde på

det sätt, att rätt till ersättning av allmänna medel tillerkändes polisman

fransett sådan anställd i stad eller i köping, som bestrider kostnaderna för

sitt polisväsen — vilken under utövning av polistjänst fått sina kläder sönder­

rivna eller eljest skadade. Förslaget blev i denna avfattning av riksdagen

antaget, varefter utfärdades den i ämnet gällande lagen av den 30 mars 1920.

Syftemålet med det nu remitterade förslaget, sonr i sak innefattar eu

omarbetning av vissa delar av 1920 års lag, har angivits vara, att såsom en

följd av att — enligt förslaget till lag om polisväsendet i riket — städer

och vissa köpingar skulle uttryckligen förklaras pliktiga att vidkännas kost­

naden för sitt polisväsen, fastsla, att denna princip äger tillämpning jämväl

i avseende å polismans rätt till ersättning för skada å kläder.

Utöver vad sålunda skett har i departementschefens anförande till stats­

rådsprotokollet fragan om den nu föreslagna lagens tillämplighetsområde

icke berörts, y are sig såvitt angar de till ersättning enligt lagen berättigade

personerna eller beträffande de omständigheter, varunder skada skall hava

uppkommit för att grundlägga rätt till ersättning.

Yad angår de till ersättning berättigade personerna, måste det antagas

vara förslagets mening, att landsfiskal och landsfogde fortfarande skola in­

begripas under lagen och följaktligen såsom hittills äga rätt till ersättning

i förevarande hänseende. I överensstämmelse härmed måste det jämväl

antagas, att den utvidgning av området för lagens tillämplighet, som följer

Kungt. Maj:ts proposition nr 60.

41

av uteslutandet av den nuvarande 3 §, är avsedd att beröra icke blott polis­ konstaplar och med dem huvudsakligen likställda utan även högre polis­ befäl i stad såsom polismästare, polisintendent och stadsfiskal. Att uttrycket »polisman» i förevarande förslag är att tolka såsom inbegripande jämväl det högre polisbefälet kan möjligen — vid jämförelse med det samtidigt förelig­ gande förslaget till lag om polisväsendet i riket, där samma uttryck närmast synes åsyfta den lägre polispersonalen — förefalla i viss mån tveksamt. Genom användande av ett allmännare uttryck såsom t. ex. »polistjänstemän» eller »någon, som tillhör polispersonalen» synes anledning till dylik tvekan kunna undanröjas. Vidtages en sådan omredigering, skulle därav föranledas vissa andra jämkningar i 1 § liksom i lagens rubrik.

Beträffande de omständigheter, varunder skada skall hava uppstått för att grundlägga rätt till ersättning, har i det remitterade förslaget vidtagits den ändring i förhållande till gällande lag, att det nu förekommande uttrycket »under utövning av polistjänst» utbytts mot »under utövning av sin tjänst». Med den verkställda ändringen lärer hava avsetts att bereda rätt till er­ sättning åt polisman även i det fall att han under tjänstgöring i utsök­ ningsmål o. d. fått sina kläder skadade. I händelse den ifrågasatta utvidg­ ningen anses böra vidtagas, torde dock den nuvarande lagens uttryck »under utövning av polistjänst» böra bibehållas och utvidgningen bringas till stånd genom ett särskilt tillägg. Mot det föreslagna nya uttrycket kan nämligen anmärkas bland annat, att detsamma vid tillämpning å det högre polisbefälet, vars verksamhetsområde innesluter åtskilligt annat än egentlig polistjänst, kunde komma att medföra rätt till ersättning i åtskilliga fall, där sådan rätt för landsfiskal och landsfogde hittills icke förelegat och knappast heller kan anses av omständigheterna i samma mån påkallad, som då fråga är om skada, ådragen under utövning av polistjänst i egentlig mening.

Det torde vara avsett, att därest skada, varom i denna lag är fråga, drabbar sådan polisman, som jämlikt 4 § i förslaget till lag om polisväsendet i riket i visst polisdistrikt anställts för hela rikets behov, sådan skada under alla förhållanden skall gäldas av statsverket. Detta står ock i överensstämmelse därmed, att enligt nämnda förslag statsverket skall helt bekosta dylik polis­ personal. Med den formulering, förevarande paragraf erhållit, synes emel­ lertid polisdistrikt, vilket utgöres av stad eller köping, som enligt särskild bestämmelse är pliktig att bekosta för köpingen erforderlig polispersonal, bliva ersättniugsskyldigt i förhållande till sådan polismau i det fall att skadan inträffat under tjänstgöring inom det distrikt, för vilket han är anställd. Eu omredigering av stadgandet torde därför böra vidtagas.

Besvär över länsstyrelses beslut, som i lagen avses, falla uppenbarligen icke under bestämmelserna i kungörelsen den 12 december 1924 med före­ skrifter angående fullföljd av talan i vissa besvärs- och anmärkningsmål in. m. utan skola fullföljas hos Kungl. Maj:t i statsdepartement. Vid sådan fullföljd skola enligt stadgandet i 2 § 4:o) av lagen om Kungl. Maj:ts regeringsrätt besvären upptagas och avgöras av regeringsrätten, så vitt fråga

Kung!. Maj-Ja proposition nr HD.

är om ersättning av statsmedel. I sistnämnda lag finnes däremot icke någon föreskrift medförande befogenhet för regeringsrätten att upptaga besvär i hithörande mål, där ersättning skall utgå av polisdistrikt, varav följer, att sådana besvär skola upptagas och avgöras av Kungl. Maj:t i statsrådet. Då det icke lärer vara lämpligt och näppeligen heller är avsett, att målen ej skola i högsta instansen handläggas i samma ordning, samt målen enligt sakens natur synas böra upptagas av regeringsrätten, torde eu föreskrift böra införas i regeringsrättslagen, varigenom besvär av ifrågavarande slag i samtliga fall komma att tillhöra regeringsrättens handläggning.

Ur protokollet:

A. V. Stenkula.

Kungl. Maj:ts proposition nr 60.

Kung!. Maj:ts proposition nr BO.

43

Utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden

,

hållet inför Hans Maj:t Konungen i statsråd et ä Stockholms slott den 20 mars 1925.

Närvarande: Statsministern

Sandler,

ministern för utrikes ärendena

Undén,

statsråden

Olsson, Noihin, Svensson, Hansson, Larsson, Wigforss, Möller, Levinson.

Efter gemensam beredning med cheferna för social- och finansdeparte­ menten anmäler cliéfen för justitiedepartementet, statsrådet Nothin, lag­ rådets den 16 mars 1925 avgivna utlåtande över de den 20 februari 1925 till lagrådet remitterade förslagen till

1) lag om tillämplighet å vissa polismän av föreskrifter angående fjär­ dingsman ;

2) lag om ändrad lydelse av 17 kap. 11 § liandelsbalken; 3) lag om ändrad lydelse av 4, 162 och 163 §§ utsökningslagen; 4) lag om ändrad lydelse av 23 § i förordningen den 10 augusti 187 7 om nya utsökningslagens införande och vad i .avseende därå iakttagas skall;

5) lag om ändring i vissa delar av lagen den 10 juli 1899 om ersätt­ ning av allmänna medel i vissa fall för skada, som förorsakats av ärnbets- eller tjänsteman;

6) lag om ersättning till polisman för skada å kläder. Efter redogörelse för utlåtandet anför föredraganden: Vad först angår det under 1) anmärkta lagförslaget, vilket av lagrådet lämnats utan anmärkning, ber jag att få erinra om att, då riksdagen i skrivelse den 13 februari 1925 (nr 23) anmälde, att riksdagen bifallit Kungl. Maj:ts proposition den 12 december 1924 (nr 5) med förslag till lag om ändrad lydelse av 11 kap. 38 § rättegångsbalken, riksdagen tillika åberopade det av första lagutskottet den 6 februari 1925 (nr 4) över pro­ positionen avgivna utlåtandet, vari utskottet framhållit, att eu utvidgning av bestämmelserna i nyssnämnda lagrum icke endast i fråga om landet utan till äventyrs jämväl beträffande stad syntes vara förtjänt av över­ vägande.

Hen utvidgning av lagrummet, som skulle kunna komma i fråga, skulle knappast kunna gå ut på annat än att man dels gåve ökat vitsord åt del­ givningsbevis, utfärdat av fjärdingsman (polisman) på landet, och dels i en eller annan form medgåve vitsord åt dylikt bevis, utfärdat av under­ ordnad polisman i stad.

De reformkrav, som sålunda framkommit, hava i viss mån beaktats redan i förevarande förslag, i det att i detsamma delgivningsbevis, utfärdade av de befattningshavare, som skola komma i stället för de nuvarande polismännen såväl i köpingar som på landsbygden i övrigt, föreslås skola erhålla samma vitsord som fjärdingsmans delgivningsbevis. Innan förslag till ytterligai’e

44

utvidgningar av ifrågavarande lagrum kan framläggas, erfordras utredning i

ämnet. Frågan om igångsättande av sådan utredning torde böra tagas

under övervägande, då förslaget till lag om polisväsendet i riket vunnit be­

handling.

Mot att pa sätt lagrådet föreslagit ytterligare fullständiga föreskrifterna

i 1

1

kap. 11 liandelsbalken och statsansvarighetslagen synes mig icke

något vara att erinra. Jag har därför i enlighet med vad lagrådet hem­

ställt låtit vidtaga för nämnda ändamål nödiga ändringar i de under 2)

och 5) anmärkta lagförslagen.

Det under 3) upptagna lagförslaget har av lagrådet lämnats utan an­

märkning, så vitt det avser 4 och 163 §§ utsökningslagen, medan be­

träffande 162 § samma lag vissa ändringar föreslagits. Medan sålunda

enligt det remitterade förslaget utmätningssökande skulle äga att föra talan

mot stadsfogdes substitut när helst stadsfogde, som satt annan i sitt

ställe, kunde leda ansvaret ifrån sig genom att visa, att för utmätningen

mott hinder, som han ej själv kunnat förekomma, eller att inträffad skada

helt och hållet eller till någou del icke uppkommit genom stadsfogdens

dröjsmål, föreslås av lagrådet, att stadsfogde skall vara helt befriad från

ansvar enligt förevarande paragraf och ansvarigheten i stället åvila sub­

stitutet, därest stadsfogden överlämnat visst utmätningsärende till substi­

tutet senast å andra söckendagen efter det stadsfogden mottagit de i 54

och 56 §§ utsökningslagen omförmälda handlingarna. Skulle åter stads­

fogden icke hava iakttagit denna frist, skulle liksom nu ansvarigheten åvila

honom jämväl i fall, då verkställigheten fördröjts i följd av hinder, som

substitutet men ej stadsfogden själv kunnat förhindra. Vid ombyte av

substitut skulle likaledes, därest förrättnings verkställande överlämnats till

det senare substitutet efter nyssnämnda frists utgång, ansvarigheten vara

densamma som enligt gällande lag. Slutligen skulle enligt lagrådets för­

slag föreburet hinder kunna av substitutet till befrielse åberopas allenast,

om substitutet ej blott gjort anteckning om hindret i av honom förd

dagbok utan även genom utdrag av nämnda dagbok lämnat utmätnings­

mannen meddelande om detsamma, medan i det remitterade förslaget eu

muntlig anmälan ansetts tillräcklig.

Mot det remitterade förslaget kan anmärkas, att det icke omedelbart

angiver, huruvida ersättningstalan skall föras mot stadsfogden eller sub­

stitutet; mot lagrådets förslag kan anmärkas, att det för vissa fall bibe­

håller det utvidgade ansvar för substitut, som förevarande lagstiftning avser

att borttaga.

Då man väl måste antaga, att sistberörda fall skola bliva relativt säll­

synta, har jag emellertid funnit mig icke böra motsätta mig ett godta­

gande av lagrådets förslag. Dock har det synts mig oegentligt att redan

i utsökningslagen tala om substitutets dagbok, om vars förande, på sätt

lagrådet antytt, föreskrifter torde bära utfärdas i administrativ ordning.

Den risk, substitutet skulle löpa genom att en muntlig anmälan icke an-

Kungl. Maj-.ts proposition nr 60.

45

tecknades i stadsfogdens dagbok och sedermera till äventyrs ej kunde mot stadsfogdens bestridande styrkas, torde väsentligen försvinna, om skyldighet för substitutet att göra skriftlig anmälan om hindret stadgas.

I enlighet med vad jag sålunda anfört har jag låtit omarbeta förevarande paragraf, som därvid avfattats så, att tvekan ej kan råda om att det nya tredje stycket blir tillämpligt jämväl å sådant substitut, som magistrat jämlikt 23 § under 1 i promulgationslagen till utsökningslagen satt till utmätningsman.

Yad lagrådet anmärkt i fråga om det under 4) upptagna lagförslaget har iakttagits.

Beträffande det under G) anmärkta lagförslaget har lagrådet anmärkt, att det vid jämförelse med det samtidigt föreliggande förslaget till lag om polis­ väsendet i riket möjligen kunde förefalla i viss mån tveksamt, huruvida ut­ trycket »polisman» vore att tolka såsom inbegripande jämväl det högre polis­ befälet. Då nämnda uttryck är hämtat från den gällande lagen i ämnet och där, såsom lagrådet omnämnt, anses innefatta även det högre polis­ befälet, skulle behov att utbyta detta uttryck mot ett annat förefinnas endast om förslaget till lag om polisväsendet i riket kunde anses inlägga en ny och mera inskränkt betydelse i uttrycket »polisman». Detta är emel­ lertid icke fallet. Ett utbyte torde alltså av dylik anledning icke vara påkallat, men skulle i annat avseende kunna giva anledning till missför­ stånd. Det skulle nämligen efter ett sådant utbyte kunna bliva tvivel­ aktigt, huruvida stadgandet i sistberörda förslags 2 § 1 st., enligt vilket i stad för egentlig polisverksamhet polismän skola anställas, skulle inne­ fatta, att jämväl högre polisbefäl skulle där anställas.

Vad lagrådet i övrigt anmärkt mot ifrågavarande lagförslag har iakt­ tagits.

Likaledes har, med iakttagande av en av lagrådet framställd anmärk­ ning, särskilt förslag till lag om ändrad lydelse av 2 § 4:o) i lagen den 26 maj 1909 om Kungl. Maj:ts regeringsrätt utarbetats.

Föredraganden uppläser härefter de i enlighet med vad sålunda anförts avfattade lagförslagen, vilka utgöras av förslag till

1) lag om tillämplighet å vissa polismän av föreskrifter angående fjär- dingsmän;

2) lag om ändrad lydelse av 17 kap. 11 § handelsbalken; 3) lag om ändrad lydelse av 4, 162 och 163 §§ utsökningslagen; 4) lag om ändrad lydelse av 23 § i förordningen den 10 augusti 1877 om nya utsökningslagens införande och vad i avseende därå iakttagas skall;

5) lag om ändring i vissa delar av lagen den 10 juli 1899 om ersätt­ ning av allmänna medel i vissa fall för skada, som förorsakats av ämbets- eller tjänsteman;

6) lag om ersättning till polisman för skada å kläder; samt

Kungi. Mnj.ts proposition nr 60.

46

7) lag om ändrad lydelse av 2 § 4:o) i lagen den 26 maj 1909 om

Kungl. Majrts regeringsrätt;

och hemställer föredraganden, att nämnda förslag måtte, jämlikt § 87

regeringsformen, genom proposition föreläggas riksdagen till antagande.

Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter bi­

trädda hemställan förordnar Hans Maj:t Konungen, att till

riksdagen skall avlåtas proposition av den lydelse, bilaga vid

detta protokoll utvisar.

Ur protokollet'.

Arvid Torold.

Kungl. Maj:ts proposition nr SO.

Stockholm, K. L. Beckmans Boktr., 1925.