Prop. 1925:60
('med förslag till lag om tillämplighet å vissa polismän av föreskrifter angående fjärdingsman m. m.',)
Kungl. Maj;ts proposition nr SO.
1
Nr 60.
Kung!,. Majits proposition till riksdagen med förslag till
lag om tillämplighet å vissa polismän av föreskrifter angående fjärdingsman m. m.; given Stockholms slott den 20 mars 1925.
Under åberopande av bilagda, i statsrådet och lagrådet förda protokoll vill Kungl. Maj:t härmed, jämlikt § 87 regeringsformen, föreslå riksdagen att antaga härvid fogade förslag till
1) lag om tillämplighet å vissa polismän av föreskrifter angående fjär dingsman ;
2) lag om ändrad lydelse av 17 kap. 11 § handelsbanken; 3) lag om ändrad lydelse av 4, 162 och 163 §§ utsökningslagen; 4) lag om ändrad lydelse av 23 § i förordningen den 10 augusti 1877 om nya utsökningslagens införande och vad i avseende därå iakttagas skall;
5) lag om ändring i vissa delar av lagen den 10 juli 1899 om ersättning av allmänna medel i vissa fall för skada, som förorsakats av ämbets- eller tjänsteman;
6) lag om ersättning till polisman för skada å kläder; samt 7) lag om ändrad lydelse av 2 § 4:o) i lagen den 26 maj 1909 om Kungl. Maj:ts regeringsrätt.
GUSTAF.
Torsten Nothin.
Bihang till riksdagens protokoll 1925. 1 saml. 54 käft. (Nr SO.) 2222 24 1
2
Kung t. Maj:ts proposition nr SO.
Förslag
till
Las? om tillämplighet å vissa polismän av föreskrifter angående
fjärdingsmän.
Härigenom förordnas som följer:
Vad i lag eller författning finnes stadgat angående fjärdingsman skall,
där ej annorledes förordnats, i tillämpliga delar giilla i avseende å polisman,
som jämlikt lagen om polisväsendet i riket finnes anställd i polisdistrikt å
landsbygden.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1926.
Förslag
till
Lag om ändrad lydelse av 17 kap. 11 $ lumdelsbalken.
Härigenom förordnas, att 17 kap. 11 § liaudelsbalken skall erhålla föl
jande ändrade lydelse:
Därefter skola, utan förmånsrätt sig emellan, gäldas: kyrkors, fattig
kassors och socknemagasiners fordringar hos deras föreståndare; kronans,
rikets ständers, städers och allmänna av Konungen stadfästade kassors,
penningeverks och inrättningars fordringar hos de tjänstemän, som äro satte
att deras inkomster uppbära, för vad av sådan uppbörd hos dem innestår;
fordringar hos utmätningsman och andra, som äga att med utsökningsmål
taga befattning eller fått utmätningsmans uppdrag att verkställa indrivning,
för vad till dem i sådan egenskap överlämnats; så ock fordringar i övrigt
hos kronans ämbets- eller tjänstemän för egendom, som desse, i och för
ämbete eller tjänst, emottaga. Har ersättning av allmänna medel utgått för
vad av ämbets- eller tjänsteman, eller av annan, som äger att med utsöknings
mål taga befattning eller fått utmätningsmans uppdrag att verkställa indriv
ning, tillgripits och förskingrats, skall, där kronan av honom söker sitt åter,
den fordran utgå med förmånsrätt, som nu är sagd.
Sedan uttages fordran å sådan på tiden efter konkursansökningens in
givande belöpande sjukhjälp eller livränta, som det enligt lag angående er
sättning för skada till följd av olycksfall i arbete åligger gäldenären att
utgiva.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1926, men skall icke äga tillämp
ning i konkurs, vari beslut om egendomsavträde tidigare meddelats.
Kungl. Maj ds proposition nr 60.
3
Förslag
till
Lag om ändrad lydelse av 4, 162 och 163 §§ utsökningslagen.
Härigenom förordnas, att 4, 162 och 163 §§ utsökningslagen skola erhålla
följande ändrade lydelse:
^ §•
I Stockholm, så ock i annan stad, där utmätningsmannabefattningen anses
icke kunna av en stadsfogde ensam fullgöras, må, om Konungen finner gott
sådant medgiva, stadsfogde äga att för bestämt fall i sitt ställe till utmät
ningsman sätta annan man, som av överexekutor är antagen. Ej må
stadsfogde åt annan uppdraga försäljning av fartyg, som i 94 § sägs, ej
heller fördelning av köpeskilling för lös egendom i. fall, då enligt 140 eller 141 §
sammanträde för fördelningen erfordras; och äge Konungen även i övrigt
föreskriva villkor för stadsfogdes rätt att i sitt ställe sätta annan man.
162 §.
Är ej utmätning förrättad och, där lös egendom av annat slag, än i 163
och 165 §§ sägs, tagits i mät, försäljning därav verkställd inom två månader,
sedan landsfiskal emottagit de handlingar, som i 54 och 56 §§ nämnas, och
inom en månad, sedan stadsfogde sådana handlingar emottagit; svare ut
mätningsmannen själv för det belopp, varför utmätning bort ske, i den mån
lian ej förmår visa, att skada av dröjsmålet icke uppkommit.
Styrker utmätningsmannen, att borgenär lämnat gäldenär anstånd med
betalningen eller att för utmätning eller försäljning mött hinder, som ut
mätningsmannen ej kunnat förekomma, vare han från all ansvarighet fri.
Möter sådant hinder, bör det, vid äventyr att det eljest ej må till ursäkt
räknas, genast antecknas i den dagbok, som skall av utmätningsmannen
hållas.
Har för bestämt fall utmätningsman sist andra söckendagen efter emot
tagande! av de i 54 och 56 §§ omförmälda handlingarna i sitt ställe, enligt
vad särskilt finnes stadgat, satt annan till utmätningsman samt därom
omedelbart gjort anteckning i dagboken, skall den ansvarighet, som enligt
vad ovan sagts åligger utmätningsmannen, i stället gälla den till utmät
ningsman satte; dock skall hinder, som avses i andra stycket, för att lända
denne till ursäkt genast skriftligen anmälas hos utmätningsmannen.
163 §.
Är fartyg, i annat fall än i 165 § sägs, eller gods i fartyg utmätt, eller
skall utmätt fordran eller rättighet säljas, och varder ej det utmätta sålt å
landet inom tre månader och i stad inom två månader efter det utmätnings
mannen emottagit de i 54 och 56 §§ nämnda handlingar; vare om ansvai-ig-
heten lag som i 162 § sägs.
___
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1926.
4
KungI. Maj:ts proposition nr 60.
Förslag
till
Lag om ändrad lydelse av 23 § i förordningen den 10 augusti 1877
om nya utsökningslagens införande och vad i avseende
därå iakttagas skall.
Härigenom förordnas, att 23 § i förordningen den 10 augusti 1877 om
nya utsökningslagens införande och vad i avseende därå iakttagas skall, en
ligt detta lagrums lydelse i lagen den 11 oktober 1912 (nr 212), skall i nedan
angivna del erhålla följande ändrade lydelse:
Finner------------— — — — ■— efterrättelse:
1. Magistrat äge att för visst fall till utmätningsman i sitt ställe sätta
annan, som av Konungens befallningshavande godkänd är; dock må magistrat
ej åt annan uppdraga försäljning av fast egendom eller av fartyg, som i 94 §
i nya lagen sägs, ej heller fördelning av köpeskilling för fast egendom eller
för lös egendom i fall, då enligt 140 eller 141 § i samma lag sammanträde
för fördelningen erfordras.
2. Det — --------—------------- ---------utföres.
3. Yad-------------------------- —------- äro.
4. Skall--------------------------------------- magistrat.
5. I —-------------------— —------------- överexekutor.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1926, och skall i följd härav från
och med samma dag sista stycket i övergångsbestämmelsen till lagen den
14 juni 1917 om ändring i vissa delar av utsökningslagen upphöra att gälla.
Förslag-
till
Lag om ändring i vissa delar av lagen den 10 juli 1890 om ersättning
av allmänna medel i vissa fall för skada, som förorsakats
av ämhets- eller tjänsteman.
Härigenom förordnas, dels att rubriken till lagen den 10 juli 1899 om
ersättning av allmänna medel i vissa fall för skada, som förorsakats av
ämbets- eller tjänsteman, skall erhålla följande ändrade lydelse: »Lag om
ersättning av allmänna medel i vissa fall för skada, som förorsakats av
ämbets- eller tjänstemän med flera», dels att o § i nämnda lag skall erhålla
den ändrade lydelse, nedan sägs, och dels att till lagen skall såsom dess
6 § fogas ett stadgande av nedanstående avfattning:
5 §•
Vad förut i denna lag är stadgat skall äga tillämpning jämväl där iimbets-
eller tjänsteman, varom i 1 § sägs, tillgriper och förskingrar
vad han fått om händer enligt lagen om införsel i avlöning, pension eller
livränta,
gods, penningar eller annat, som vid handräckning onligt lagen om av betalningsköp av honom tagits om händer,
vad han fått om händer enligt särskilda stadgande!! om indrivning av kommunalutskylder, allmänna avgifter med mera,
influtna bötesandelar, vilka ej tillkomma kronan, eller vad för fullföljd av talan blivit nedsatt och å tjänstens vägnar av honom tagits om händer;
så ock där landsfiskal tillgriper och förskingrar andra model, som av honom å tjänstens vägnar till redovisning emottagits.
I fall, som i denna § sagda äro, skall dock ersättning av allmänna medel ej utgå för vad ledamot i magistrat eller stadsfogde tillgriper och förskingrar av stadens medel.
6 §•
Vad ovan finnes stadgat om ämbets- eller tjänsteman skall i tillämpliga delar gälla i avseende å eu var annan, som enligt 1 kap. utsökningslagén eller 23 § i förordningen den 10 augusti 1877 om nya utsökningslagens in förande med mera äger att med utsökningsmål taga befattning, sa ock a den, som enligt särskilda stadganden om indrivning av kommunalutskylder, all männa avgifter med mera eller om indrivning och redovisning av böter av utmätningsman erhållit i uppdrag att verkställa indrivning eller utmätning; dock skall ersättning av allmänna medel ej utgå för vad exekution sbetjänt i stad, som icke lyder under landsrätt, tillgriper och förskingrar av stadens medel.
Kung!. Maj:ts proposition nr 60.
ft
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1026, men skall icke äga tillämp ning i avseende å tillgrepp och förskingring, som dessförinnan skett.
Förslag
till
Lag om ersättning till polisman för skada å kläder.
Härigenom förordnas som följer:
1 §• .
Har polisman fått sina kläder sönderrivna eller eljest skadade under ut övning av polistjänst, därunder inbegripen, vad angår polisman, som är anställd i polisdistrikt å landsbygden, jämväl handräcknings verksamhet, äge rätt till ersättning härför. Ersättningen skall gäldas av statsverket eller, om polismannen jämlikt 2, 5 eller 6 § i lagen om polisväsendet i riket är anställd i polisdistrikt, vilket utgöres av stad eller av köping, som enligt särskild bestämmelse är pliktig att bekosta för köpingen erforderlig polis personal, samt skadan ej inträffade under tjänstgöring, som polismannen jämlikt 5 eller 6 § i sagda lag haft att fullgöra utom det område, för vilket han är anställd, av polisdistriktet.
Länsstyrelsen bestäm me det ersättningsbelopp, som må tillkomma polis mannen. Ansökning om ersättning må icke ske senare än tre månader efter
6
det skadan skedde, där icke sökanden visar laga förfall, och skall vara åt
följd av utredning angående skadans uppkomst och värde.
Beslut om ersättning, varom ovan sägs, gånge i verkställighet ändå att
det icke vunnit laga kraft. Skriftligt besked om beslutet skall, där det be-
gäres, utan avgift tillhandahållas ersättningssökanden.
2§-
Har skada, som i denna lag sägs, orsakats genom brottslig gärning, pröve
domstolen i samband med åtal för den brottsliga gärningen, på yrkande av
allmän åklagare, om och intill vilket belopp tilltalad, som orsakat skadan,
skall återgälda statsverket eller polisdistrikt ersättning, som enligt denna
lag utgivits eller kan komma att utgivas.
................................... „
3 §.
Närmare föreskrifter angående tillämpningen av denna lag meddelas av
Konungen.
Kung!. Maj:ts proposition nr 60.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1926, från och med vilken dag
lagen den 30 mars 1920 om ersättning i vissa fall av allmänna medel till
polisman för skada å kläder skall upphöra att giilla.
Förslag-
till
Lag om ändrad lydelse av 2 § 4:o) i lagen den 26 maj 1909
om Kung], Maj:ts regeringsrätt.
Härigenom förordnas, att 2 § 4:o) i lagen den 26 maj 1909 om Kungl.
Maj:ts regeringsrätt, enligt detta lagrums lydelse i lagen den 4 juli 1913
(nr 115), skall erhålla följande ändrade lydelse:
4:o) mål om avlöningsförmåner, därunder inbegripet provision, anmärk-
nings- och aktoratsarvode, ersättning för viss förrättning eller visst uppdrag,
bostadsförmån, hyresbidrag, sjukvård, beklädnadsersättning och dylikt, om
resekostnads- och traktamentsersättning, om delaktighet i eller
avgifter
.till
pensionsinrättning eller annan sådan allmän anstalt eller kassa, om rätt till
pension eller dylik förmån, allt enligt gällande föreskrifter eller överens
kommelser;
mål om ersättning till polisman för skada å kläder;
mål om annan ersättning, såvitt den enligt gällande författningar utgår
av statsmedel och anspråket ej är framställt mot riksförsäkringsanstalten;
mål om sadant bidrag eller understöd av statsmedel, som statskontoret,
tillsynsmyndigheten över sjukkasseväsendet eller Konungens befallnings-
havande enligt gällande författningar må bevilja eller skall på rekvisition
utbetala;
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1926.
Kungl. Majits proposition nr 60.
7
Utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden
,
hållet inför Hane Maj:t Konungen i statsrådet å
Stockholms slott den ‘JO februari 1925.
Närvarande:
Statsministern
Sandlek , ministern för utrikes ärendena
Undén , statsråden
Olsson, Nothin, Hansson, Linders, Larsson, Wigforss, Möller, Levinson.
Chefen för justitiedepartementet, statsrådet Notliin, anför efter gemensam
beredning med cheferna för social- och finansdepartementen:
På föredragning av chefen för socialdepartementet har Kungl. Maj:t denna
dag beslutat att till riksdagen avlåta proposition med förslag till lag om
polisväsendet i riket in. in. Den omorganisation av rikets polisväsen, som
i nämnda proposition föreslås, innefattar bland annat följande: För polis
verksamhetens upprätthållande skall riket vara indelat i polisdistrikt. Stad
liksom köping, vilken enligt särskild bestämmelse är skyldig att själv be
kosta för köpingen erforderlig polispersonal, skall bilda särskilt distrikt.
I polisdistrikten på landsbygden skola anställas polismän, ej mindre för
egentlig polisverksamhet, varmed här avses att upprätthålla allmän ordning
och säkerhet, verkställa spaning och annan undersökning angående brott
samt i övrigt fullgöra den polisverksamhet, som föranledes av särskilda
stadganden eller hävdvunnet bruk, än även till biträde vid åtgärd i utsök
ningsmål, vid indrivning av utskylder eller böter samt vid annan handräck
ning. Hinder möter icke att i visst polisdistrikt ordna arbetet så, att viss
eller vissa polismän antingen helt befrias från liandräckningsarbete eller
helt sysselsättas med sådant. Polisman, på vilken handräckningsverksamket
ankommer, skall vara pliktig att för de av honom i tjänsten omhänderhavda
medlen ställa uppbördsborgen av svensk försäkringsanstalt till det belopp,
länsstyrelsen för varje särskilt fall bestämmer. Dessa polismän skola ersätta
såviil nu förefintliga köpingspoliser och s. k. extra polismän som de nuva
rande fjärdingsmännen. De skola tillsättas av eu polisstyrelse, i detta fall
bestående av två ledamöter, utsedda av Kungl. Maj:t, och tre ledamöter, ut
sedda av vederbörande landsting. Innan ordinarie polisman, anställd i polis
distrikt å landsbygden, tillsättes, skall tillfälle att yttra sig över de sökande
hava beretts viss kommunal myndighet. I köping, som bildar eget polisdistrikt,
må ej, där invånarantalet överstiger 2,000, utan länsstyrelsens medgivande till
ordinarie polisman antagas annan än den, som genomgått lägre kurs i polisskola.
Detsamma skall gälla annat polisdistrikt på landsbygden, vars invånarantal
överstiger 5,000. Ordinarie polisman skall hava fyllt 21 år. I städerna skola för
H
Kungl. Majits proposition nr 60.
upprätthållande av egentlig polisverksamhet polismän anställas. Till förstärk-
ning av den tör upprätthållande av allmän ordning och säkerhet avsedda
polisstyrkan inom visst landstingsområde skola polismän kunna anställas
för landstingsområdet. I de polisdistrikt, Kungl. Maj:t bestämmer, skola
polismän för hela rikets behov finnas anställda, Jämlikt 5 § i förenämnda
lagförslag skola vissa större städer vara skyldiga att i närmare bestämd
omfattning vid tillfälligt behov av polisförstärkning å annan ort tillhanda
hålla s. k. reservpolismän för att å sistnämnda ort biträda vid upprätt
hållandet av allmän ordning och säkerhet. Jämlikt 6 § i samma lagförslag
skola nyssberörda större städer vara pliktiga att hålla för vederbörande
städs behov erforderlig specialutbildad kriminalpolispersonal (kriminalpolis
avdelning), varjämte stad, där kriminalpolisavdelning finnes, skall vara pliktig
att, om och till det antal Kungl. Maj:t förordnar, anställa kriminalpolismän
för användning huvudsakligen utom staden. Utom de i 5 och 6 §§ av nyss
nämnda lagförslag omförmälda polismännen skola jämlikt 7 § i samma för-
slag polismän, som anställts i andra polisdistrikt på landsbygden än förut
nämnda köpingar, ävensom polispersonal, som anställts för landstingsområde
eller i visst polisdistrikt för hela rikets behov, kunna användas för polis
verksamhet utom det område, där vederbörande polisman är anställd. Stats
verket skall helt bekosta den personal, som i visst polisdistrikt anställes för
hela rikets behov, ävensom vidkännas så gott som hela kostnaden för sådan
kriminalpolispersonal, som anställes i viss stad för användning huvudsakligen
utom staden. Till polisman, anställd för landstingsområde eller i annat
polisdistrikt på landsbygden än köping, soin förut berörts, bidrager staten
med Va av personalkostnaden (avlöning, pensioneringskostnad m. in.). I övrigt
bestridas kostnaderna för polispersonal, som anställts för visst landstingsom
råde eller i visst polisdistrikt, av vederbörande landsting eller distrikt. Den
föreslagna organisationen skall, såvitt den avser städer, förutnämnda köpingar
och landsting, träda i kraft den 1 januari 1926. I vad den angår övriga
polisdistrikt å landsbygden skall den genomföras successivt under en över
gångsperiod av omkring 6 år, under vilken polisverksamheten där sålunda
kommer att ombesörjas å vissa håll av de enligt nuvarande ordning tillsatta
fjärdingsmännen och å andra av polismän.
Till grund för förenämnda proposition ligger dels ett inom socialdeparte
mentet på grundval av äldre sakkunnigutredningar under hösten 1924 med
biträde av en särskilt tillkallad sakkunnig utarbetat, propositionen bifogat
förslag, i propositionen benämnt 1924 års förslag, och dels utlåtanden, som
över 1924 års förslag avgivits av två för granskning därav under nämnda
höst tillkallade sakkunnigkommissioner, i propositionen benämnda sakkun
niga av september 1924 och sakkunniga av november 1924.
I samband med att nyssnämnda förslag och utlåtanden inom social
departementet bearbetats för proposition hava till justitiedepartementets hand
läggning överlämnats vissa i 1924 års förslag ingående författningsförslag.
Dessa utgöras av fyra förslag till lagar av allmän civillags natur och två
förslag till administrativa författningar.
II
De förra äro förslag till:
1) lag om ändrad lydelse av 17 kap. 11 § liandelsbalken,
2) lag om ändrad lydelse av 4 och 102 §§ utsökningslagen,
0) lag om ändring i vissa delar av lagen den It) juli 189!) om ersättning
av allmänna medel i vissa fall för skada, som förorsakats av ämbets- eller
tjänsteman,
4) lag om ersättning till polisman för skada å kläder.
De senare innefatta dels viss ändring i gällande förordning angående in
drivning och redovisning av böter och dels vissa bestämmelser om tillämp
ningen av den under 4) anmärkta lagen.
Vidare har till justitiedepartementets handläggning överlämnats en såsom
övergångsbestämmelse till den föreslagna lagen om polisväsendet i riket i
1924 års förslag upptagen bestämmelse, avseende att fastslå, att nu gällande
lag- och författningsbestämmelser angående fjärdingsmän skola äga tillämpning
å de polismän, som skola övertaga fjärdingsmannens uppgifter.
Då jag nu går att anmäla de av nämnda förslag, som äro av allmän
civillags natur, ber jag till en början att få erinra om, att de under 1)—3)
anmärkta lagförslagen innefatta de legislativa förändringar, som erfordras,
för att genomföra, att utmätningsman befrias från ansvar för fel eller för
summelse av substitut, medan det under 4) anmärkta lagförslaget avser att
såsom eu följd av att städer och vissa köpingar uttryckligen förklarats plik
tiga att vidkännas kostnaden för sitt polisväsen, fastsla, att denna princip
äger tillämpning jämväl i avseende å polismans rätt till ersättning för skada
å kläder. Vad den tidigare i övergångsbestämmelsen till den föreslagna
lagen om polisväsendet i riket upptagna föreskriften, vilken likaledes är av
allmän civillags natur, avser, framgår av vad jag redan anfört.
Jag tillåter mig att börja med sistnämnda bestämmelse.
Föreskrifter angående fjärdingsmän förefinnas i ett flertal författningar.
Sålunda stadgas i 11 kap. 37 § rättegångsbalken, att fjärdingsman skall
utan särskilt förordnande vara stämningsmål!.
Enligt 11 kap. 38 § rättegångsbalken gäller av fjärdingsman meddelat
intyg om verkställd delgivning såsom fullt bevis, att delgivningen blivit så
verkställd, som intyget innehåller, därest fjärdingsmannen verkställt delgiv
ningen enligt förmans uppdrag.
34 § i lagen den 23 oktober 1891 angående väghållningsbesvärets utgörande
på landet stadgar, att tillsynen över vägväsendet närmast under Konungens
befallningshavare utövas av landsfiskalen med biträde av fjärdingsmän.
Enligt § 4 i stadgan den 29 januari 188(3 angående vad iakttagas bör vid
rättsmedicinsk undersökning av död människas kropp har fjärdingsman att
på kallelse av vederbörande läkare inställa sig för att närvara iTid dylik
undersökning samt att för undersökningen meddela handräckning i vissa
avseenden.
§ 3 i förordningen den 14 december 1917 angående föreskrifter om in
drivning av krono- och kommunalutskylder, allmänna avgifter in. m. (rest-
indrivningsförordning) stadgar, att utmätningsman må åt fjärdingsman upp-
Kuwjl fthij.ts proposition nr 60.
Tillämpning
ä polismän
av vissa
bestämmelser
angående
fjärdingsmän.
10
draga att för indrivning av medel, som i förordningen avses, förrätta utmätning
av lös egendom.
' °
Enligt § 7 i förordningen den 14 december 1917 angående indrivning och
redovisning av böter må utmätningsman åt fjärdingsman uppdraga att för
indrivning av böter förrätta utmätning av lös egendom.
DePchefenntS' ^ 1 samband med omorganisationen av polisväsendet ändra samtliga
dylika stadganden kan icke komma i fråga redan på den grund, att under
tiden till år 1932 fjärdingsmän och polismän skola finnas jämsides med
varandra. Däremot torde det vara lämpligt att härom utfärda eu särskild
fölfattning, och jag har i enlighet härmed i huvudsaklig överensstämmelse
med 1924 års förslag låtit upprätta förslag till lag om tillämplighet å vissa
polismän av föreskrifter angående fjärdingsmän.
Genom den sålunda föreslagna bestämmelsen skulle vad som gäller angå
ende fjärdingsmän bliva att tillämpa jämväl å de befattningshavare, som
komma att ersätta den nu a landsbygden med egentlig polisverksamhet
sysselsatta personalen. Häri ser jag icke någon olägenhet; de nya befatt
ningshavarna komma ju att bliva minst lika kompetenta som de nuvarande
fjöldingsmännen. Tillika ma erinras om att antalet av de polismän, som
skola ersätta fjärdingsmännen, skall bliva betydligt mindre än dessas. Häri
ligger en särskild anledning att i det avseende, som avhandlas i 11 kap.
37 § rättegångsbalken, giva polismännen på landsbygden samma ställning
som de nuvarande fjärdingsmännen.
Uppenbart torde vara, att den föreslagna bestämmelsen ej kan få tillämpas
så, att t. ex. en utmätningsman skulle kunna uppdraga restindrivning åt en
polisman, som enligt meddelad föreskrift endast skulle hava att ägna sig åt
egentlig polisverksamhet. En dylik tillämpning torde lämpligen böra föro-
öyggas genom att man later här ifrågavarande lagar och författningar allenast
i tillämpliga delar gälla i avseende å de nya polismännen.
utmätnings
Beträffande frågan om utmätningsmans befrielse från ansvar för fel eller
”/v!?*bAnsvar försummelse av substitut må följande nämnas.
för substitut.
Bestämmelser rörande sådant ansvar förefinnas sedan lång tid tillbaka i
1d"01*11 "ec" svensk ra^- Sålunda föreskrevs i förordningen den 11 december 1766 an-
eil1766.CC’ gaencle kronofogdars skyldighet och ansvar i utmätningsmål bland annat, att
om kronofogde ej inom tre månader från den dag, utmätningsutslaget eller
domen honom tillhandakom, fullgjorde sin skyldighet med utmätning eller
gitte ' isa, att borgenären lämnat längre anstånd, kronofogden själv svarade
för den summa, som skulle utmätas. I förordningen anmärktes tillika, att
underbetjäningens (länsmans) dröjsmål och efterlåtenhet ej längre skulle gälla
för kronofogden och att han icke borde anförtro länsmannen eu sådan för
rättning, med mindre kronofogden vore »fulleligen försäkrad» om länsmannens
skyndsamhet i expeditionen.
Nyssberörda påföljd för försummelse träffade enligt brevet den 13 juli
177o jämväl magistrat, som ej fullgjorde sin skyldighet med utmätning inom
fjorton dagar från det vederbörande utslag till magistraten avlämnades.
Kungl, May.ts proposition nr 00.
Det ansvar för substitut, som sålunda konstituerades, torde, såsom av de refererade författningarna framgår, närmast liava avsett substitutets under låtenhet att verkställa åtgärd.
Eu något mera vittgående ansvarsskyldighet åsyftades i lagkommitténs förslag till allmän civillag av år 1820. Där föreslogs nämligen i 1 kap. 7 § utsökningsbalken, att kronofogde skulle äga att uppdraga utmätning åt läns man, men hade att i sådant fall själv svara till den skada, i och för utmät- ningsåtgärden, som kunde komma av länsmannens vållande. Därjämte upptogs i förslaget (4 kap. 19 § utsökningsbalken) ett särskilt stadgande om skyldighet för kronofogde eller stadsfogde att, om ej utmätning och försäljning av lös egendom skett inom viss angiven tid, själv svara för det, som utmätas borde, där han ej visade, att borgenären lämnat gäldenären anstånd med betal ningen eller att egendomen ej kunnat säljas å tid, som därföre rätteligen utsatt och kungjord varit. Såsom motivering till det förra stadgandet an fördes, att eu sådan den eno tjänstemannens ansvarighet för den andres åt* gärd i detta fall blivit påkallad av nödvändigheten att bereda säkerhet för borgenärens rätt och gjordes skäligt genom möjligheten och lättheten för krono fogden att kontrollera den honom underlydande tjänstemannens göromål och att försäkra sig själv emot lidande och förlust genom dennes vållande.
Nya bestämmelser angående utmätningsmans ansvar för redovisningen meddelades genom förordningen den 21 mars 1835 angående åtskilliga stad- ganden i avseende å utmätning.. Denna förordning fastställde vissa tider, inom vilka utmätning skulle ske samt försäljning verkställas och betalning borgenärerna tillhandahållas. Förordningen innehöll vidare, att skyldighet att svara för det, varför utmätning sökts, inträdde, om kronofogden eller magistraten ej iakttoge de bestämda tiderna och ej kunde visa, att borgenär lämnat anstånd med betalningen eller att, oaktat vidtagna lagliga åtgärder till utmätning och försäljning samt köpeskillingens indrivande, sådana hinder därvid mött, som av kronofogden eller magistraten ej kunnat förekommas. Dylikt hinder skulle, vid äventyr att det eljest ej finge till ursäkt räknas, antecknas i vederbörande diarium.
Medan sålunda 1835 års förordning icke genomförde den utvidgning av utmätningsmans ansvar för substitut, som upptagits i lagkommitténs förslag, följdes däremot detta av lagberedningen, vars år 1850 framlagda förslag till utsökningsbalk i hithörande delar (1 kap. 7 § och 4 kap. 45 §) överensstämde med lagkommitténs förslag.
Nytt förslag till utsökningslag framlades år 1871 av eu för utarbetande av förslag till förändrad lagstiftning angående utsökningsväsendet in. in. år 1868 tillsatt kommitté. I sistnämnda förslag hade kronofogdes ansvar för substitut likaledes reglerats i överensstämmelse med 1 kap. 7 § i lagkom mitténs förslag till utsökningsbalk. Därjämte innehöll förslaget stadgande!!, enligt vilka dels kronofogde eller stadsfogde, som ej iakttoge fastställd tid för utmätning av lösören och den utmätta egendomens försäljning, skulle själv svara för den skada, som därav tima!, där han ej visade, att borgenären lämnat gäldenären anstånd med betalningen eller att för utmätning, försälj-
Kungi. Maj:ts proposition nr 60.
I 1
Lagkommittén
.
Förordningen don 21 mars
1835.
Lagbered
ningen 1850.
1868 urs
kommitté.
12
KungI, Maj:ta proposition nr 60.
ning eller köpeskillingens indrivande mött hinder, som fogden ej kunnat
förekomma.
Såväl i lagberedningens som i 1871 års förslag funnos därjämte bestäm
melser angående det fall, att förrättare av auktion å fast egendom ej inom
bestämd tid efter köpeskillings förfallande till betalning tillhandahölle borge
nären vad honom därav tillkomme; dessa bestämmelser överensstämde med
vad som för enahanda fall stadgats i avseende å tillhandahållande av köpe
skilling för lös egendom.
fHgbered- Frågan om en reform av utsökningslagstiftningen överlämnades sedermera
nm°cn 1876' till n3'a lagberedningen, som år 1876 framlade förslag till utsökningslag.
Huruvida detta förslag står på samma ståndpunkt som det närmast före
gående, är ej alldeles klart. I 1 kap. 3 § hade, i överensstämmelse med vad
som föreskrivits i 8 § i instruktionen för kronofogdarna den 10 november 1855,
upptagits ett stadgande, enligt vilket kronofogde, som satte annan till ut
mätningsman i sitt ställe — kronofogde skulle härutinnan äga anlita läns
man eller annan man, som av Konungens befallningshavande antagits —
själv skulle svara för redovisningen. Därjämte föreskrevs i 6 kap. 139 §.
att, om föreskrivna tider för utmätning och försäljning av annan lös egen
dom än fartyg, gods i fartyg, fordran eller rättighet ej iakttoges, fogden själv
'
skulle svara för det belopp, varför utmätning bort ske, där han ej visade,
att borgenären lämnat gäldenäreu anstånd med betalningen eller att för ut
mätning eller försäljning mött hinder, som fogden ej kunnat förekomma,
samt att hinder, vid äventyr att det eljest ej finge till ursäkt räknas, skulle
genast fullständigt antecknas i dagboken. I 6 kap. 140 § lämnades ena
handa bestämmelse beträffande utmätning och försäljning av fartyg, gods i
fartyg, fordran och rättighet. I motiven framhölls beträffande det förra stad
gandet, att man väl kunde invända, att det vore obilligt att låta fogden
svara för försummelse av den, vars biträde han, på grund av mängden av
anmälda utmätningsärenden, ej kunde undgå att anlita, men att denna ansva
righet vore påkallad av nödvändigheten att bereda säkerhet för borgenärens
rätt och därför ej kunde eftergivas, vartill komme, att kronofogden utan
synnerlig svårighet borde kunna kontrollera ställföreträdarens åtgärder och
därigenom skydda sig mot förlust.
Vid förslagets granskning i högsta domstolen anmärkte fyra ledamöter,
att enligt deras uppfattning stadgandet i 1 kap. 3 § innebure, att krono
fogdar, vad auginge andra förrättningar än utmätningar, ej alls skulle svara
för substitutets fel eller försummelser samt att beträffande utmätningar
hans ansvarighet ej skulle vara annan än som i 139 ^ omförmältes. Dessa
ledamöter hemställde därför, att till undvikande av missförstånd skulle ut
sägas, att kronofogden svarade för redovisningen efter tv i 139 § stadgades.
Fn ledamot anförde åter, att det av motiven syntes framgå, det meningen
varit att göra kronofogden ansvarig jämväl för förlust, som kunde drabba
borgenären till följd av ställföreträdarens försummelse och felaktighet vid
ärendets behandling, samt att en sådan ansvarighet i allmänhet hittills an
setts följa av gällande stadgande!), ehuru dessa i ordalagen lede av enahanda
obestämdhet som förslaget. I lider hänvisning till förut refererade äldre förslag förklarade sig bemäld© ledamot anse den i dem förekommande be stämmelsen vara till både syftning och tydlighet att föredraga framför don föreslagna. Beträffande 139 § — 140 § innehöll liksom dess motsvarighet, 1(53 § i gällande lag, beträffande påföljden för där avhandlad försummelse blott eu hänvisning till den närmast föregående paragrafen — anmärkte högsta domstolen, att som fel och försummelse av den, vilken kronofogden satt till utmätningsman i sitt stiille, icke borde lända kronofogden till be frielse från ansvarighet för redovisningen, hinder för utmätning eller försälj ning borde vara sådant, som utmätningsmannen ej kunnat förekomma.
I anledning av de framställda anmärkningarna erhöll 3 § utsökningslagen i propositionen till 1*77 års riksdag i nu ifrågavarande del följande lydelse: »Kronofogde äger att för bestämt fall till utmätningsman i sitt ställe sätta länsman eller annan man, som av Konungens befall niugshavande antagen är; svar© dock vid utmätning kronofogden själv för redovisningen och för skada, som av utmätningsmannens fel eller försummelse kan komma.» Sam tidigt iakttogs den av högsta domstolen beträffande 139 § framställda an märkningen. Till motivering av den i 3 § vidtagna ändringen anförde före dragande departementschefen bland annat, att, med hänsyn till nödvändig heten att bereda trygghet för borgenären vid utsökande av penningefordran, kronofogdens ansvarighet för substitut borde vid utmätningsförrättningar vara fullständig, att kronofogden, som hade sig ålagt att ställa uppbörds- borgen, måste anses erbjuda trygghet för borgenären, medan så icke alltid vore förhållandet med substitutet, samt att därför bedömandet av substitutets vederhäftighet måste överlämnas åt kronofogden på hans ansvar.
Vid riksdagsbehandlingen fogades till 3 § på förslag av det särskilda ut skott, som tillsatts för lagförslagets behandling, ett andra stycke, varigenom stadsfogde i Stockholm, så ock i annan i stad, där utmätningsmannabefatt- ningen icke ansåges kunna av en stadsfogde ensam fullgöras, berättigades att med Kungl. Maj:ts medgivande under enahanda ansvar, som första stycket stadgade för kronofogde, för bestämt fall i sitt ställe sätta annan man, som av överexekutor antagits. Påpekas må, att enligt den i anslut ning till 1877 års utsökningslag utfärdade förordningen den 12 juli 1878 angående stadsfogdes tillsättning och om villkoren för erhållande av sådan befattning stadsfogde är skyldig att för de medel, han i och för tjänsten får om händer, ställa pant eller borgen, som icke må bestämmas lägre än vad för kronofogde blivit stadgat.
Av de bestämmelser, som sålunda kommo att inflyta i 1877 års utsök ningslag, upphävdes den, som avsåg kronofogdes ansvar för substitut, i sammanhang med kronofogde tjänsternas indragning. Landsfiskalerna, som nu äro utmätningsmän på landet, äga icke rätt att sätta annan i sitt ställe. Däremot kan, enligt den nu gällande lydelsen av 3 § utsökningslagen, läns styrelsen för bestämt fall eller inom visst område förordna lämplig person att på eget ansvar i landsfiskals ställe vara utmätningsman. Bestämmelsen om stadsfogdes ansvarighet för substitut återfinnes i sak oförändrad i 4 §
Knntjl. Afaj:tx proposition nr 00.
1 3
Gällande)
lagstiftning.
14
utsökningslagen. De från början i 139 och 140 §§ utsökningslagen upptagna
bestämmelserna om utmätningsmans ansvar vid försummelse att iakttaga
föreskrivna tider för utmätning och försäljning av lösegendom i fall, då ut
mätningsman äger sätta annan i sitt ställe — bestämmelser, som enligt vad
av det anförda framgår jämväl inkludera ansvar för försummelse av substitut
förefinnas numera i 162 och 163 §§ utsökningslagen.
Bestämmelserna hava emellertid undergått ändringar vid olika tillfällen.
Genom lag den 15 december 1911 angående ändrad lydelse av 139 § utsök
ningslagen erhöll denna paragraf följande avfattning:
»År ej utmätning förrättad och, där lösegendom av annat slag, än i 140 4;
sägs, tagits i mät, försäljning därav verkställd inom två månader, sedan
kronofogde emottagit de handlingar, som i 54 eller 56 § nämnas, och inom
eu månad, sedan stadsfogde sådana handlingar emottagit; svare fogden själv
för det belopp, varför utmätning bort ske, i den mån han ej förmår visa,
att skada av dröjsmålet icke uppkommit.
Styrker fogden, att borgenär lämnat gäldenär anstånd med betalningen
eller att för utmätning eller försäljning mött hinder, som utmätningsmannen
ej kunnat förekomma, vare han från all ansvarighet fri. Möter sådant hinder,
bör det, vid äventyr att det eljest ej må till ursäkt räknas, genast antecknas
i den dagbok, som skall av utmätningsmannen hållas.»
Genom lag den 11 oktober 1912 ändrades paragrafnumren och hänvisnin
gen i den förra paragrafen till 140 § ändrades till att avse 163 §. Genom
lag den 14 juni 1917 utbyttes, såsom en följd av utmätningsmansfunktio-
nernas överflyttande från kronofogdarna till landsfiskalerna, i 162 § ordet
»fogden» på båda ställena mot ordet »utmätningsmannen», varjämte från
tillämplighetsområdet för såväl 162 som 163 § undantogs försäljning av vissa
fartyg, som enligt 90 § icke må försäljas av annan än överexekutor eller
av honom förordnad förrättningsman. Då vid den senare lagändringen någon
ändring av underexekutors ansvarighet för substitut icke åsyftades, följer
därav, att ordet utmätningsman kom att i paragrafens andra stycke användas
i två betydelser. Det avser alltså på det förra stället imderexekutorn, lands
fiskalen eller stadsfogden, på det senare underexekutorn eller stadsfogdes
substitut enligt 4 § utsökningslagen.
I detta sammanhang må erinras om att enligt 23 § promulgationslagen
till utsökningslagen magistrat i vissa fall enligt Kungl. Maj:ts förordnande
utövar utmätningsmansbefattningen samt att magistraten i sådant fall äger
att till utmätningsman i sitt ställe sätta annan, som av Kungl. Maj:ts befall
ningskavande är antagen, därvid för magistrat skall gälla vad om krono
fogde i 3 § utsökningslagen enligt dess ursprungliga lydelse fanns stadgat.
Rätt att sätta annan i sitt ställe tillkommer, utom stadsfogde i Stock
holm, jämväl förste stadsfogden i Göteborg samt stadsfogdarna i Malmö,
Norrköping, Gävle, Jönköping, Borås, Västerås och Karlskrona.
Till närmare upplysning angående det sätt, varpå vederbörande sökt skydda
sig mot ersättningsskyldighet i följd av ansvarigheten för substitut, må föl
jande redogörelse för förhållandena i Stockholm meddelas:
Käng!. Maj:ts proposition nr 60.
IT)
Såsom substitut enligt 4 § utsökningslagen aulitas av förste stadsfogden,
vilken handliar utsökningsmål, som behandlas enligt utsökningslagen, fem
ordinarie och två extra domsverkställare. Intill år 1924 var varje domsverk-
ställare skyldig att ställa eu uppbördsborgen å 3,000 kronor. Denna skyl
dighet bortföll emellertid från och med nämnda år i samband med att Stock
holms stad liit till ett belopp av 100,000 kronor kollektivt försäkra all i
stadens tjänst anställd, penningförvaltande personal med undantag av gas-
och elektricitetsverkets. Utöver den uppbördsborgen, som sålunda förefinnes
för förskingring av domsverkställarna, ställes emellertid av dessa särskild
säkerhet, närmast avsedd att täcka risken för fel och försummelser i tjänsten.
Denna särskilda säkerhet har såsom regel ställts på det sätt, att varje doms
verkställare tillförbundits att å bankräkning hava innestående visst belopp,
som icke må uttagas Titan förste stadsfogdens medgivande. Beloppet iir
numera begränsat till 5,000 kronor, men detta belopp utkräves icke till fullo,
innan domsverkställarna varit under någon tid anställda i sin befattning. Å
andra sidan hava vissa av domsverkställarna betydligt högre belopp än 5,000
kronor innestående till förste stadsfogdens säkerhet. Någon svårighet för
domsverkställarna att göra de bankinsättningar, som sålunda fordras, lärer icke
föreligga. Domsverkställarna åtnjuta av staden en grundlön å 3,120 kronor
jämte tre löneförhöjningar å vardera 300 kronor efter 3, 6 och 9 års tjänst.
Till denna lön kommer dessutom dyrtidstillägg. Därjämte uppbära doms
verkställarna vissa sportler, som beräknats till 3,000 kronor om året för eu
var av dem, men för närvarande uppgå till högre belopp än det beräknade.
Domsverkställarna äro pliktiga att inom tio dagar, från det ärende till dem
överlämnats, verkställa utmätning eller försök därtill. Iakttages icke denna
tid, företager stadsfogden, där så erfordras, undersökning om anledningen
till dröjsmålet. Med försäljningen av det utmätta hava domsverkställarna
ej annan befattning än att de avlämna utmätt egendom till Stockholms stads
auktionsverk, som ombesörjer försäljningen. Omfattningen av domsverkstäl-
larnas verksamhet framgår av följande tablå över antalet av de till förste
stadsfogden inkomna ärendena och beloppet av indrivna medel under åren
1919—1923.
Kunr/l. Aftysta proposition nr HO.
A r
Antal ärenden Indrivna belopp
1919 ........................................
5.231
1,083,133: 24
1920 ......................•.................
5,4411
1,532,867:19
1921 ......................................
7,170
1.361.828:67
1922 ........................................
7,780
1.775,416:61
1923 ........................................
0.896
1,041,030: 44
1924 (januari—oktober) ...
6,056
930,052: 42
Principen om utmätningsmans ansvarighet för substitut kom jämväl till
tillämpning i den förordning angående förändrade föreskrifter om utmätning
för krono- eller kommunalutskylder, allmänna avgifter m. m., som i anslut
ning till nya utsökningslagen utfärdades den 12 juli 1878 (restindrivnings-
16
förordningen). I 2 § av nämnda förordning stadgades, att kronofogde ägde
att under den ansvarighet och de inskränkningar, som i 3 § utsökningslagen
funnes bestämda, uppdraga åt länsman eller annan man, som av Konungens
befallningshavande antagits, att indrivningen verkställa samt att kronofogde
eller länsman ägde att under enahanda ansvarighet uppdraga åt fjärdings
man att förrätta utmätning av lös egendom. I 3 § av förordningen stad
gades vidare, att stadsfogde eller i stad, där stadsfogde ej funnes, magistrat
ägde att under enahanda ansvarighet, som för kronofogde stadgades i 2 §,
uppdraga åt exekutionsbetjänt, antagen i Stockholm av överståthållarämbetet
och i övriga städer av magistraten, att förrätta utmätning av lös egendom.
Det sålunda stadgade ansvaret för substitut har, såsom av Kungl. Maj:ts
utslag den 17 juni 1920 (Nytt juridiskt arkiv 1920, sid. 323) framgår, ansetts
omfatta ej blott fel eller försummelse vid utmätning utan substitutets indriv-
ningsverksamhet över huvud taget.
Numera gäller i förevarande avseende förordningen den 14 december 1917
om indrivning av krono- och kommunalutskylder, allmänna avgifter m. in.
I § 3 av denna kungörelse berättigas utmätningsman att åt fjärdingsman
eller vederbörligen antagen exekutionsbetjänt uppdraga att för indrivning
av medel, som i förordningen avses, förrätta utmätning av lös egendom med
skyldighet dock för utmätningsmannen att svara för redovisningen och för
skada, som av fjärdingsmannens eller exekutionsbetjäntens fel eller försum
melse kan komma,
Uppenbart torde vara, att sistnämnda förordning icke infört något nytt
i det avseende, varom här är fråga; utmätningsman torde följaktligen allt
jämt i avseende å restindrivningen vara underkastad det utvidgade ansvar
för substitut, som enligt utsökningslagen åligger stadsfogde.
Enligt § 7 i förordningen den 14 december 1917 angående indrivning och
redovisning av böter gälla härutinnan enahanda bestämmelser som i avse
ende å restindrivningen (jfr Kungl. Maj:ts utslag den 7 november 1904;
Nytt juridiskt arkiv 1904, sid. 455). Enligt 10 § i kungörelsen den 14 decem
ber 1917 om landsfiskals och stadsfiskals dagbok i utsökningsmål samt angå
ende vad vid utsökningslagens tillämpning i vissa andra fall skall iakttagas
gälla likaledes enahanda regler för det fall, att utmätningsman låter i stad
genom auktionsverk eller av stadens handels- och sjöfartsnämnd antagen
mäklare försälja lös egendom. Utmätningsmannen skall sålunda själv svara
för redovisningen och för skada, som av auktionsförrättarens fel eller för
summelse kan komma.
I detta sammanhang må erinras om att statsverket jämlikt lagen den 10
juli 1899 om ersättning av allmänna medel i vissa fall för skada, som för
orsakats av ämbets- eller tjänsteman, svarar för sådan skada, bland annat,
i fall, då ämbets- eller tjänsteman, som enligt 1 kap. utsökningslagen äger
att med utmätningsmål taga befattning, tillgriper och förskingrar penningar,
värdehandlingar eller annat, som han enligt utsökningslagen fått om händer,
eller då sådan ämbets- eller tjänsteman tillgriper eller förskingrar vad han
fått om händer enligt särskilda stadgande!! om utmätning för kommunal-
Kungl. Maj:ts proposition nr 60.
IT
utskylder, allmänna avgifter m. m. eller influtna bötesandelar, som ej till komma kronan. I de två senare avseendena svarar statsverket dock ej för vad ledamot i magistrat eller stadsfogde tillgriper och förskingrar av sta dens medel.
Skada, som föranletts av brottsligt förfarande eller vållande av sådant substitut, varom bär är fråga, ersättes däremot icke av statsverket enligt nämnda lag. För sådan skada kan vederbörande endast vända sig mot ut mätningsmannen .
Vidare må erinras om att enligt 17 kap. 11 § handelsbalken förmånsrätt tillkommer fordran hos ämbets- eller tjänstemän för egendom, som dessa, i och för ämbete eller tjänst, emottagit, samt att dylik förmånsrätt jämväl till kommer kronans regressfordran, då ersättning av allmänna medel utgått en ligt 1899 års lag. Under ämbets- eller tjänstemän anses utmätningsmännen inbegripna, evad de tillsatts av statsmyndighet eller i annan ordning.
Att den ansvarighet för substitut, som genom här omhandlade bestäm melser ålagts vissa befattningshavare, icke överensstämmer med billighet, har vid olika tillfällen erkänts av statsmakterna.
I proposition den 27 februari 1920, nr 195, föreslog sålunda Kungl. Maj:t riksdagen, att kronofogden C. O. Helmer måtte befrias från skyldighet att till Kungl. Maj:t och kronan utgiva ett belopp av 2,745 kronor 88 öre, vilket belopp enligt restlängd indrivits av kronolänsmannen E. Essen-Möller och av honom förskingrats. I skrivelse den 17 april 1920, nr 142, anmälde riks dagen, att riksdagen bifallit vad Kungl. Maj:t sålunda föreslagit.
I proposition den 18 mars 1921, nr 217, föreslog Kungl. Maj:t-riksdagen att medgiva, att tredje stadsfogden i Stockholm Viktor Karlson måtte tiller- erkännas ersättning för det belopp, 1,421 kronor 27 öre, han till statsverket inbetalt på grund av Kungl. Maj:ts utslag den 17 juni 1920, varigenom Karlson förpliktats att till statsverket utgiva, förutom ränta, 1,406 kronor 65 öre. Nämnda belopp utgjordes av å restlängd uppförda kronoutskylder jämte sjukvårdsavgift, som av uppbördsmannen C. J. J. Hedén indrivits och av honom sedermera förskingrats. I skrivelse den 11 maj 1921, nr 192, an mälde riksdagen, att den bifallit propositionen.
I proposition den 17 februari 1922, nr 153, föreslog Kungl. Maj:t riks dagen att medgiva, att till tredje stadsfogden i Stockholm Viktor Karlson finge utgivas ett belopp av 4,616 kronor 45 öre, utgörande av honom till statsverket inbetald ersättning för av extra ordinarie uppbördsmannen Karl Axel Gottfrid Karlsson icke redovisade, staten tillkommande uppbördsmedel. I ärendet upplystes, att uppbördsmännens antal i Stockholm under februari 1921 uppgått till 50, att det belopp, som indrivits under år 1920 eller det år, under vilket förskingringen skett, belöpt sig till i runt tal 17,670,000 kronor, att indrivningsavgifterna härför tillfölle icke tredje stadsfogden utan Stockholms stads kassa samt att tredje stadsfogden hade en årlig inkomst av tjänsten av omkring 12,000 kronor. I skrivelse den 13 maj 1922, nr 127, anmälde riksdagen, att riksdagen bifallit Kungl. Maj:ts ifrågavarande förslag.
Bihang till riksdagens protokoll 1925. 1 samt. 54 käft. (Nr 60.) 232224 2
Kungl. Maj:ts proposition nr 60.
Tillämpad
praxis.
Reform
förslag.
Föreningen
Sveriges
stadsfogdar.
Länsstyrelser
och
magistrater.
I riksdagsskrivelsen tillädes, att riksdagen förutsatte, att sådana anordningar
vidtoges för skatterestantiernas indrivande, att statsverket för framtiden
skyddades mot förnyade anspråk av denna art.
Beträffande de två sistberörda förskingringsfallen är upplyst, att desamma
avsett jämväl kommunalutskylder samt att Stockholms stadsfullmäktige genom
beslut den 8 januari 1919 och den 23 maj 1921 avstått från stadens rätt
gentemot tredje stadsfogden Karlson i avseende å de av uppbördsmännen
förskingrade kommunalmedlen.
Uti en den 9 oktober 1914 dagtecknad framställning påkallade föreningen
Sveriges stadsfogdar hos Kungl. Maj:t en ändring av då gällande före
skrifter. Föreningen hemställde om sådan lagändring, att stadsfogdes ovill
korliga ansvar för substitut komme att upphöra. Uti framställningen an
fördes bland annat: Ansvarigheten gent emot de i restindrivningsförord-
ningen omnämnda borgenärerna vore ännu orimligare än ansvarigheten
enligt 3 § utsökningslagen. Någon nödvändighet att bereda säkerhet för
dessa borgenärer hade icke förelegat. Dessa borgenärer vore långt bär
kraftigare i ekonomiskt avseende än de tjänstemän, det här gällde. Den
ansvarighet, som stadgats i 3 § utsökningslagen och restindrivningsförord-
ningen, kunde väl under tiden närmast efter dessa författningars tillkomst
hava varit mindre betungande. Den av nya lagberedningen i dess motiv
förutsatta lättheten att kontrollera substitutet hade då antagligen ägt åtmin
stone någon motsvarighet i verkligheten. Men under tidernas lopp hade
förhållandena härutinnan så förändrats, att denna kontroll blivit allt svårare
och svårare; i de största städerna vore till följd av ärendenas och substi
tutens stora antal en effektiv kontroll icke tänkbar utan synnerligen stora
kostnader. Ansvarigheten, som från början medgivits vara obillig, måste
därför numera karaktäriseras såsom rent av orimlig. Blotta medvetandet om
den kolossala risk, som vederbörande tjänstemän löpte, kunde vara nog
att förtaga dem lugn och arbetsro.
Framställningen remitterades till länsstyrelserna, som skulle hava att efter
vederbörande magistraters hörande avgiva utlåtande i ärendet.
De flesta länsstyrelserna liksom det stora flertalet av magistraterna till
styrkte i princip framställningen. Av dem, som ställde sig avvisande mot
framställningen, uttala sig dock de flesta förstående om de svårigheter,
som ifrågavarande ansvarsskyldighet kunde medföra, ehuru de ansågo hän
synen härtill böra stå tillbaka för intresset att få en verksam kontroll över
exekutionsbetjänterna.
I vissa utlåtanden gjordes gällande, att man, om stadsfogden befriades
från ansvar för substituten, borde tillförbinda dessa att ställa uppbörds-
borgen för omhänderhavda medel samt utsträcka tillämpningen av lagen den
10 juli 1899 på sådant sätt, att statsverket bleve ansvarigt för skada, för
anledd av tillgrepp och förskingring, vartill substitut gjort sig skyldigt.
I många utlåtanden förordades införandet av särskilda föreskrifter angående
kontroll över exekutionsbetjänterna.
Några myndigheter, som i princip tillstyrkte framställningen, inskränkte
18
Kungl. Maj:ts proposition nr SO.
sitt tillstyrkande på det sätt, att de ansågo den dåmera i 4 § utsökniugs- lagen stadgade ansvarigheten böra bibehållas, varemot i ett utlåtande före slogs, att nämnda paragraf borde i överensstämmelse med den nuvarande .3 § i samma lag erhålla sådant innehåll, att länsstyrelse skulle äga att för ordna lämplig person att på eget ansvar vara utmätningsman för visst bestämt fall eller inom visst område i stad. Två magistrater föreslogo, att man skulle eftergiva stadsfogdens ansvarighet för redovisningen men däremot icke för lag ligheten av själva utmätningsförrättningen. Några magistrater ansågo be frielse från ansvar enligt restindrivningsförordningen böra medgivas allenast under förutsättning, att nya bestämmelser, innefattande garanti för veder börlig kompetens hos exekutionsbetjänterna, samtidigt meddelades. I några utlåtanden framhölls också, att ansvarsbefrielse borde inträda allenast i det fall, att vederbörande stadsfogde icke gjort sig skyldig till försummelse i avseende å kontrollen över substitutet.
I de yttranden, i vilka ifrågavarande framställning avstyrktes, föreslogs bland annat, att i händelse av behov nya stadsfogdetjänster skulle inrättas samt att, där ställföreträdare ändock måste förekomma, dessa skulle för pliktas att ställa uppbördsborgen.
Flera av de hörda myndigheterna påpekade, att ett upphävande av stads fogdes ansvarighet för substitut borde medföra motsvarande ansvarsbefrielse för landsfiskaler och magistrater.
Handlingarna i ärendet överlämnades sedermera till mig för att beaktas vid en åt mig uppdragen förberedande utredning, som närmast föranletts av frågan om städernas rätt till tolagsersättning, men som ansetts böra vidröra hela spörsmålet angående städernas särskilda skyldigheter och rättigheter i förhållande till staten. I den undersökning, som jag i novem ber 1921 framlade i ämnet, yttrade jag i förevarande del bland annat: Göromålens mångfald medgåve icke, att utmätningsmännen själva verk ställde alla förrättningar; dessa måste då anförtros åt medhjälpare, som utmätningsmännen icke ens ägde att själva utse. Aven med den bästa vilja vore det många gånger för en stadsfogde eller eu landsfiskal omöjligt att så övervaka sitt substitut, att icke fel eller försummelser bleve begångna. Att under sådana förhållanden göra dessa ansvariga, kunde ingalunda anses överensstämmande med billighet. Ej heller ur principiell synpunkt syntes det vara riktigt att av vissa tjänstemän utkräva ansvar för andra befattnings havares fel och försummelser, vilka ej kunnat av dem förekommas. Att be reda utmätningsmännen lättnad genom att ålägga substituten att ställa upp bördsborgen kunde möjligen gå för sig i städerna, men kunde, åtminstone med nuvarande avlöningsförhållanden, knappast ifrågasättas i avseende å fjärdingsmännen. Att lösa spörsmålet genom inrättandet av ett antal nya självständiga utmätningsmansbefattningar vore av ekonomiska skäl uteslutet. Någon annan utväg syntes därför ej stå öppen än att befria utmätnings männen från det dem nu ovillkorligen åliggande ansvaret för deras substitut. Därvid borde man kunna ernå ett i stort sett tillfredsställande resultat genom att ålägga utmätningsmännen att övervaka sina ställföreträdares verk-
Kunr/l. Maj:ts proposition nr SO.
19
Utredning
1921.
Sakkunniga
1922.
samhet samt bibehålla utmätningsmannens ansvar i fall, där de gjort sig
skyldiga till försummelse i fråga om tillsynen. Närmare bestämmelser
angående sättet och formerna för -utövandet av denna tillsyn borde med
delas genom särskild instruktion. Därest enskild utmätningssökandes rätt
icke ansages tillfredsställande förvarad genom en sådan anordning, syntes
den böra tryggas genom eu utsträckning av tillämplighetsområdet för lagen
den 10 juli 1899. I fråga om allmänna utskylder syntes dock den utmät-
ningssökande själv böra bära risken, i den mån ett subsidiärt ansvar en
ligt nyss angivna riktlinjer skulle visa sig ej vara tillfyllest. Motsvarande
borde gälla i fråga om indrivning av böter.
Sedan min undersökning framlagts, bemyndigades chefen för finansde
partementet den 5 februari 1922 att tillkalla högst tre sakkunniga för att
inom finansdepartementet biträda med utarbetande av förslag till såväl de
jämkningar i gällande författningar som de nya bestämmelser, som erford
rades, därest nu berörda spörsmål skulle vinna sin lösning huvudsakligen
uti den av mig ifrågasatta riktningen.
De sakkunniga, som på grund av det sålunda meddelade bemyndigandet
tillkallades och vilka hade att behandla jämväl frågan om magistraternas
befriande från ansvar för kronouppbörden, avgåvo den 30 december 1922
betänkande, innefattande bland annat förslag angående begränsning av ut
mätningsmannens ansvar för substitut och för av utmätningsmannen vid
utskylds- eller bötesindrivningen använda biträden, ävensom till reglering
av frågan, vem som skulle fylla hos exekutionsbiträde uppkommen brist
och ersätta genom hans fel eller försummelse åstadkommen skada, för vilken
utmätningsmannen icke vore skyldig att ansvara.
De sakkunnigas förslag, vilket omfattade jämväl förslag till erforderliga
författningar, innehöll huvudsakligen följande: För hos exekutionsbiträde
genom tillgrepp, förskingring eller eljest uppkommen brist i uppburna tjänste-
medel samt för skada, som uppstått genom exekutionsbiträdes fel eller för
summelse i ärende, som till honom överlämnats jämlikt uppbördsreglemen-
tet, restmdrivningsförordningen eller förordningen om redovisning och in
drivning av böter, skulle den utmätningsman, som anlitat exekutionsbiträdet,
svara endast i den man bristen eller skadan kunde tillskrivas utmätnings
mannens försummelse att iakttaga i vederbörlig ordning meddelade före
skrifter. I den män utmätningsmannen icke på grund av försummelse afl
kontrollera exekutionsbetjänt vore ansvarig för skada, som uppkommit i
följd av tillgrepp och förskingring, vartill exekutionsbetjänt gjort sig för
fallen, skulle ersättning för det tillgripna och förskingrade utgå av allmänna
medel i enlighet med lagen den 10 juli 1899, dock skulle sådan ersättning
icke utgå, da substitut tillgrepe och förskingrade medel, tillhöriga den kom
mun, hos vilken han vore anställd. Till minskande av den risk, det allmänna
sålunda skulle ikläda sig, föreslogs införandet av detaljerade bestämmelser
angående exekutionsbetjänternas skyldigheter ävensom förpliktelse för ut
mätningsmannen att öva noggrann kontroll över exekutionsbetjänterna. Bland
de bestämmelser, som sålunda föreslogos och vilka skulle utfärdas i admi-
20
Kungl. Maj:ts proposition nr 60.
21
nistrativ ordning, märkas följande: Utmätningsmans order till exekutions-
betjänt angående företagande av åtgärd skulle vara skriftlig och för varje
ärende innefatta fastställandet av viss tid, inom vilken ärendet skulle slut-
redovisas. Mötte hinder för sådan redovisning, skulle exekutionsbetjänten
göra skriftlig anmälan om hindret före redovisningstidens utgång, i vilket
fall ny tid skulle utsättas. Oberoende av den för varje ärende fastställda
redovisningstiden skulle exekutionsbetjänt månatligen a tionde söckendagen
före månadens utgång redovisa samtliga innestående tjänstemedel. Därjämte'
skulle redovisningsplikt inträda så snart i något ärende beloppet av inne
stående medel uppgmge till minst 100 kronor. Redovisning skulle vara åt
följd av specifikation i två exemplar över samtliga poster, redovisningen
avsåge. Exekutionsbiträde skulle vara pliktigt att föra dagbok och kassabok.
Exekutionsbiträde skulle, liksom för övrigt utmätningsmannen själv, äga
att meddela kvitto angående mottagna belopp allenast å kontrollstämplade
kvittensblanketter. Därest exekutionsbiträde icke redovisade å den för det
särskilda ärendet föreskrivna dagen, både utmätningsmannen att skriftligen
förelägga honom att inkomma med redovisning inom viss tid av högst fjorton
dagar. Uraktläte exekutionsbetjänt att iakttaga den månatliga redovisningen,
skulle utmätningsmannen skriftligen förelägga honom att omedelbart in
komma med redovisning. Ställde sig exekutionsbetjänt icke sålunda med
delat föreläggande till efterrättelse, skulle utmätningsmannen, där giltigt
hinder för underlåtenheten icke visades, inom fjorton dagar efter den före
lagda tidens utgång verkställa undersökning i saken och, där så erfordrades,
inventering. Inventering skulle dessutom verkställas hos exekutionsbetjänten
minst en gång varje halvår. Utöver de föreskrifter, som enligt förslaget skulle
av Kungl. Maj:t meddelas, skulle ytterligare föreskrifter kunna vid behov
meddelas för stad, där magistrat funnes, av denna och för övriga orter av
länsstyrelsen.
I samband med de här föreslagna ändringarna föreslogs jämväl, att i 1899
års lag skulle upptagas eu uttrycklig föreskrift, att statsverket skulle ansvara
för tillgrepp och förskingring av den, som jämlikt 3 § utsökningslagen
på landet förordnats att i landsfiskals ställe vara utmätningsman inom visst
område.
Förslaget innefattade däremot icke, att stadsfogde skulle befrias från an
svar för substitut, som avses i I § utsökningslagen. I denna del anförde de
sakkunniga bland annat: Den ringa utsträckning, i vilken man begagnat sig
av möjligheten att lätta stadsfogdes arbete med de egentliga utsöknings-
ärendena genom att låta honom i visst fall sätta annan i sitt ställe, visade,
att eu sådan utväg ansetts mindre lämplig. Det kunde ifrågasättas, om icke
rätta sättet att ordua ifrågavarande spörsmål vore, att man i förekommande
fall anställde ytterligare eu stadsfogde eller att stadsfogde genom erhållande
av tillräckligt antal biträden vunne sådan befrielse från övriga göromål, att
han sattes i tillfälle att själv handhava de egentliga utsökningsgöromålen.
Vid sådant förhållande och då väl överexekutor icke till stadsfogdes ställ
företrädare antoge annan person än den stadsfogden med kännedom om
Kungl. Maj:ls proposition nr 00.
Ämbetsverk
in. fl.
Den Linnérska
utredningen.
lians lämplighet och redlighet föreslagit samt, där ett substitut icke längre
hade stadsfogdens förtroende, ingen svårighet funnes att få substitutet ersatt,
funnes enligt de sakkunnigas mening knappast anledning att vidtaga ändring
i 4 § utsökningslagen.
Över de sakkunnigas förslag infordrades yttranden från statskontoret, kam
marrätten, riksräkenskapsverket, föreningarna Sveriges stadsdomare, Sveriges
landsfiskaler, Sveriges stadsfogdar, Sveriges städers kronouppbördstjänste-
män och svenska exekutionsmännens riksförbund ävensom från samtliga
länsstyrelser, vilka sistnämnda skulle avgiva sina yttranden efter veder
börande magistraters hörande.
I de yttranden, som i enlighet härmed avgåvos, förutsattes i allmänhet
såsom självklart, att de tjänstemän, som handhava rest- och bötesindrivning,
borde, på sätt de sakkunniga förordat, befrias från ansvar för sina substitut.
Yttrandena behandlade därför huvudsakligen endast frågan om lämpligheten
av de av de sakkunniga föreslagna kontrollbestämmelserna.
De sakkunnigas uppfattning, att något behov icke förelåge att befria stads
fogde från ansvarighet för substitut, som avses i 4 § utsökningslagen, bi
träddes uttryckligen endast av statskontoret, länsstyrelsen i Kalmar län
samt magistraten i YTstad. Föreningen Sveriges stadsfogdar ansåg däremot
några bärande skäl icke föreligga för att låta stadsfogde fortfarande vara
obegränsat ansvarig för substitut enligt 4 § utsökningslagen. Enligt för
eningens förmenande borde den orättfärdiga principen att en tjänsteman
finge bära ovillkorligt ansvar för eu underlydandes fel eller försummelse
helt och hållet brytas. Föreningen förordade därför borttagandet av nämnda
ansvarighet under villkor, att stadsfogden ej brustit i den tillsyn, som han
borde ägna substitutets verksamhet. I enahanda riktning uttalade sig magi
straten i Norrköping, varest vid tiden för yttrandets avgivande stadsfogden
ännu icke erhållit rätt att anlita substitut.
Emellertid hade frågan om utmätningsmännens befriande från ansvarighet
för substitut något tidigare upptagits i annat sammanhang.
I den i november 1922 av dåvarande regeringsrådet S. Linnér framlagda
utredningen angående omorganisation av polisväsendet i riket hade nämligen
föreslagits, att utmätningsmännens ansvar för substitut, anlitade för rest-
eller bötesindrivning, skulle borttagas och i konsekvens därmed stadsfogde
befrias från det honom enligt 4 § utsökningslagen åliggande extra ordinära
ansvaret för substitut.
Med hänsyn till utredningens ändamål lades i densamma huvudvikten
på att på ett tillfredsställande sätt reglera landsfiskalernas ställning. Det
är också från synpunkten härav, som nu omförmälda förslag motiverades.
I utredningen anfördes sålunda bland annat: Då landsfiskalerna knappast
utövade nämnvärt inflytande på tillsättningen av fjärdingsmän, kunde gäl
lande bestämmelse om ansvar för substitut icke anses överensstämma
med rättvisa och billighet. Principiellt borde väl icke sådant ansvar
aläggas en tjänsteman annat än såsom påföljd för försummelse av tjänste
plikt. Med hänsyn till den stora mängden av indrivningsärenden kunde
22
Kung!,. Majits proposition nr 60.
emellertid någon försummelse i avseende å övervakningen av indrivnings- männen icke i regel ligga landsfiskalen till last. Någon särskild ersättnings skyldighet borde därför ej åläggas landsfiskalerna, utan ansvarigheten syntes
böra drabba landsfiskalen endast i det fall, att lian enligt allmänna rätts grundsatser kunde anses hava gjort sig skyldig till försummelse och där igenom förorsakat förlusten. Om denna ändring skulle kunna giva anled ning till farhågor för ökade brister i fjärdingsmannens redovisning, finge korrektivet sökas i de stärkta garantierna vid tillsättningen. Däremot skulle det eke väl överensstämma med det i utredningen framlagda förslagets st: van att frigöra landsfiskalerna från kontorsarbete att pålägga dem ut" sti kt kontroll över fjärdingsmännen.
Utredningen innefattade utformade förslag till ändringar i utsökniugslagen samt restindrivnings- och bötesindrivningsförordningarna ävensom i 17 kap. 11 § liandelsbalken och lagen den 10 juli 1899.
I de tre förstnämnda författningsförslagen hade föreskriften om att ut mätningsman svarade för skada, som förorsakats genom substitutets fel ellci försummelse, uteslutits, varemot bibehållits bestämmelsen, att utmätnings mannen skulle svara för redovisningen, varmed dock uppenbarligen avsågs allenast, att han skulle svara för att i utmätnings- eller indrivningsärende till honom influtna medel redovisades till vederbörande. I förslaget till
ändring i lagen den 10 juli 1899 hade statsverkets ansvarighet utvidgats till
att omfatta tillgrepp och förskingring ej mindre av den, som jämlikt 3 § utsökningslagen förordnats till utmätningsman eller jämlikt 4 § utsöknings- lagen satts till utmätningsman i stadsfogdes eller landsfiskals ställe — för slaget innebar jämväl, att landsfiskal skulle kunna anlita substitut i vanliga utsökningsmål — än även av fjärdingsman eller exekutionsbetjänt, som en ligt rest- eller bötesindrivningsförordningen av utmätningsman förordnats att förrätta utmätning, dock att statsverket icke skulle vara pliktigt att er sätta vad stadsfogdes substitut tillgripit av vederbörande stads medel. För slaget till ändrad lydelse av 17 kap. 11 § liandelsbalken gick ut på, att för månsrätt skulle tillkomma fordran hos utmätningsmän och dem, som i deras ställe vore satta eller eljest fått i uppdrag att förrätta utmätning, för vad de i sådan egenskap omhändertagit men ej redovisat, samt att enahanda för månsrätt, som sålunda skulle tillkomma fordran hos substitut, skulle till komma statsverkets regressfordran, då ersättning för substituts tillgrepp och förskingring utgått av allmänna medel.
Över utredningen infordrades yttranden från rikets hovrätter, vissa cen trala verk, länsstyrelserna och vissa kommunala sammanslutningar ävensom
föreningar av befattningshavare vid polisväsendet. Endast i tre av de av
givna yttrandena framställdes någon anmärkning i de avseenden, varom här
är fråga.
Länsstyrelsen i Jönköpings län anförde, att det vore av utomordentlig vikt, att landsfiskal vore ansvarsskyldig för skada, som av fjärdingsmans eller exekutionsbetjänts fel och försummelse vid indrivning av utskylder och böter kunde uppstå, och uttalade farhågor för att, om denna ansvarsskyldig-
Kling 1. Mnj:ts proposition nr SO.
-•»
Ämbetsverk;
m. ti.
liet borttoges, landsfiskalerna skulle komma att sakna intresse för att över vaka sina substitut och att i följd härav tillgrepp av allmänna medel oftare än nu skulle äga rum.
Länsstyrelsen i Hallands län och föreningen Malmöhus läns landsfiskaler anmärkte, att genom bibehållandet av ansvaret för »redovisningen» i förslagen till ändringar i restindrivnings- och bötesindrivningsförordningarna utmät ningsmans ansvar för förskingring av fjärdingsman och exekutionsbetjänter skulle komma att kvarstå.
drilla816 1924 års förslag överensstämmer i nu ifrågavarande del väsentligen med
s det Linnérska. I det under 2) upptagna lagförslaget har emellertid jämväl
bestämmelsen om stadsfogdes ansvar för redovisningen uteslutits, eu be stämmelse, som uppenbarligen var överflödig på den grund, att 137 § ut- sökningslagen redan innehåller föreskrift om skyldighet för stadsfogde att tillhandahålla vederbörande utmätningsborgenär vad honom tillkommer, där ej stadsfogden åt den, som förrättat utmätningen, uppdragit att medlen borge nären tillhandahålla och denne därom blivit underrättad. Enahanda för ändring har vidtagits i de i 1924 års förslag ingående förslagen till ändringar i rest- och bötesindrivningsförordningarna, av vilka förordningar jämväl redan framgår, att influtna medels överlämnande till den. för vars räkning indriv ning skett, åligger utmätningsmannen. Därjämte innefattar det under 2) upptagna lagförslaget sådan ändring i 162 § utsökningslagen, att utmät- ningsman befrias från ansvar enligt denna och 163 fcj i fall, då dröjsmål med utmätning eller försäljning av lös egendom föranletts av en substitutets för summelse, som utmätningsmannen icke kunnat förekomma, varförutom fast slås, att substitutet självt är gentemot utmätningssökande för sin försum melse ansvarigt. Det under 1) anmärkta lagförslaget avviker från det av Linnér framlagda förslaget till ändring av 17 kap. 11 § handelsbalken på det sätt, att bestämmelsen om förmånsrätt hos substitut formulerats så, att det skall avse fordran hos dem, som i utmätningsmäns ställe äro satta eller eljest fatt deras upj)drag att verkställa indrivning eller utmätning. Genom tilläggandet av ordet »indrivning» har sålunda uttryckligen fastslagits, att förmånsrätt äger rum, oavsett huruvida utmätning skett eller ej. Det under 3) upptagna lagförslaget, vilket icke förutsätter rätt för landsfiskal att an lita substitut i vanliga utsökningsmål, låter det allmännas ansvar för till grepp och förskingring av substitut, anlitat enligt rest- eller bötesindriv- ningsförordningen, uttryckligen omfatta jämväl medel, som indrivits utan utmätning. Därjämte innehåller detta förslag i överensstämmelse med det till sakkunnigbetänkandet den 30 december 1922 fogade en rent formell ändring av 5 § i ifrågavarande lag.
Sakkunniga av Sakkunniga av september och november 1924 lämnade i nu förevarande
P ]924.'10V ^e^ar 1924 års förslag utan anmärkning.
Departement8- Såsom den föregående framställningen visar, har utmätningsman att i två
avseenden ekonomiskt svara för ett av honom anlitat substituts tjänstefel. Genom sin ansvarighet för redovisningen är utmätningsmannen skyldig att till den, för vars räkning utmätning eller indrivning skett, avlämna det be-
Kungl. Maj:ts proposition nr 60.
Kumjl. MajUs proposition nr 60.
'Ji>
lopp, som av substitutet uppburits, även om beloppet blivit av denne för
skingrat eller av annan anledning icke redovisats till utmätningsmannen. I
följd av sin ansvarighet för substitutets fel och försummelser har utmätnings
mannen att innestå för skada, som genom substitutets felaktiga förfarande
tillskyndas den, för vars räkning utmätning eller indrivning sker, eller annan.
Såsom exempel på eu skada av det förra slaget kan anföras det fall, att
substitutet i följd av vårdslöshet förlorat en löpande förbindelse, som för
verkställighet av utmätning till honom överlämnats; såsom exempel på en
skada av det senare slaget kan anföras det fall, att substitutet av oförstånd
utmäter egendom, som tillhör annan än gäldenären. I fråga om substitut,
som avses i 4 § utsökningslagen eller 23 § promulgationslagen till utsök-
ningslagen, tillkommer, att utmätningsman, om substitutet underlåtit att verk
ställa åt honom anförtrodd utmätning och försäljning av lös egendom inom
föreskriven tid, jämlikt 162 och 163 §§ utsökningslagen är ansvarig för det
belopp, varför utmätning bort ske, därest utmätningsmannen ej förmår visa,
att skada ej uppkommit av substitutets dröjsmål eller att för försäljning
mött hinder, som utmätningsmannen eller substitutet ej kunnat förekomma.
På grund av bevisbördans fördelning kan här ansvarighet komma att ut
krävas utan att vare sig utmätningsmannen eller substitutet gjort sig skyldig
till försummelse. Uppenbart torde vara, att det praktiskt sett icke är möj
ligt för utmätningsmannen att genom någon sin åtgärd skydda sig mot för
lust. Genom noggrant övervakande av substituten kan han visserligen
minska förskingringsrisken liksom risken för sådant dröjsmål, som avses i
162 och 163 §§ utsökningslagen; men därvid bör beaktas, att övervaknings
arbetet måste begränsas så, att det icke för mycket inkräktar på annan verk
samhet. Då utmätningsmannen ej heller har något avgörande inflytande
på substitutets tillsättande eller entledigande, kan jag icke heller nu komma
till annat resultat än att det måste anses obilligt att av utmätningsmannen
utkräva större ansvar än som följer av allmänna rättsgrundsatser, vilket i
detta fall lärer innebära, att utmätningsmannen icke bör vara ansvarig
för skada i vidare mån än den kan tillskrivas hans egen försumlighet. Eu
reform synes mig på grund av det anförda vara ofrånkomlig, och därvid
torde någon skillnad emellan ansvarigheten för substitut i utsökningsmål
och ansvarigheten för annat substitut icke skäligen kunna upprätthållas.
Reformen synes mig vidare böra i överensstämmelse med vad som föreslås
i det under 2) upptagna lagförslaget innefatta även det ansvar för sub
stitut, som följer av stadgandena i 162 och 163 §§ utsökningslagen. Någon
föreskrift om att utmätningsmannens ansvarighet skall kvarstå, då han gjort
sig skyldig till försummelse i avseende å honom åliggande tillsyn över sub
stitut, lärer icke vara erforderlig; en sådan ansvarighet följer utan vidare av
allmänna rättsregler. Den här förordade reformen bör lämpligen ske i sam
band med en omorganisation av polisväsendet, emedan genom en sådan
exekutionsbetjänternas på landsbygden ekonomiska ställning måste regleras,
varigenom möjlighet beredes att avkräva samtliga där anställda exekutions-
betjänter säkerhet för det ordentliga uppfyllandet av deras förpliktelser. Att
-9
Kungl. Maj:ts proposition nr 60.
man i detta sammanhang icke kan upptaga frågan om magistraternas befriande
från ansvar för kronouppbörden, synes mig icke utgöra något avgörande
hinder för lösandet av det här ifrågavarande reformspörsmålet.
Jag övergår härefter till spörsmålet, i vad mån den garanti för vederbörande
utmätningssökande och andra, som utmätningsmannens ansvarighet för substi
tut innebär, bör ersättas. Vad först beträffar ansvaret för penningmedel,
' ärdehandlingar eller annat, som substitutet jämlikt utsökningslagen fått om
händer samt därpå tillgripit och förskingrat, synas icke några som helst be
tänkligheter möta att utvidga tillämpningen av 1899 års lag till att omfatta
jämväl sådant ansvar. Däremot synes anledning saknas att låta statsverket
åtaga sig ansvar för tillgrepp och förskingring av auktionsverk eller i stad
av handels- eller sjöfartsnämnd antagen mäklare, som fått i uppdrag att för
sälja utmätt lös egendom. I samband med den nu föreslagna lagändringen lärer
1899 års lag jämväl uttryckligen böra göras tillämplig å tillgrepp eller för
skingring av den, som för bestämt fall eller inom visst område förordnats
till utmätningsman i landsfiskals ställe. Huruvida den, som för allenast
visst fall förordnats till förrättningsman, är att betrakta såsom tjänsteman,
i vilket fall lagen utan vidare skulle vara tillämplig, kan nämligen vara tvivel
underkastat.
Vad åter vidkommer ansvaret för de av substitut tillgripna och förskingrade
medel, som substitutet fått om händer jämlikt rest- eller bötesindrivnings-
förordningen, hava såsom förut omnämnts olika åsikter uttalats, i det att i en
av de i ämnet gjorda utredningarna föreslagits, att i fråga om allmänna
utskylder utmätningssökande själv skulle vidkännas här avsedd förlust, i
eu utredning förordats, att statsverket skulle vidkännas sådan förlust, i
den man fråga ej vore om tillgrepp och förskingring av medel, tillhöriga
den kommun, där substitutet vore anställd, och i en utredning samt i
1924 ars förslag förordats, att statsverket skulle vidkännas förlusten utom
då stadsfogdes substitut tillgripit medel, tillhöriga vederbörande stad. Till
klarläggandet av spörsmålet torde böra erinras om att enligt restindriv-
ningsförordningen indrivas utom utskylder och avgifter till kronan dels sådana
utskylder och avgifter, som enligt särskilda stadganden uppbäras och redo
visas i sammanhang med kronouppbörden, dels kommunalutskylder och
sådana medel, vilka uppbäras och redovisas lika med kommunalutskylder,
samt församlingsavgifter till prästerskapet, och dels de övriga avgifter och
andra liknande medel, för vilka enligt särskilda av Kungl. Maj:t för allmänna
kassör och inrättningar fastställda reglementen eller i övrigt gällande före
skrifter utmätning må äga rum utan föregående dom eller utslag. Utom
statsverket tillkommande medel indrivas sålunda i förevarande ordning
medel, som tillkomma bl. a. landsting, kommuner, församlingar, municipal-
samhällen, skogsvårdsstyrelser, vissa ömsesidiga olycksfalls-, brand-, hagelskade-
och kreatursförsäkringsanstalter, riddarhuset samt krono- eller stadsbetjänter.
^ aJ först angår frågan, huruvida man bör ålägga kommunerna — ordet
här taget i dess vidsträckta bemärkelse och alltså avseende menigheter av
olika slag att bära förlust, varom nu är tal, skulle det enligt min mening
Kungl. MajUs proposition nr (it).
27
vara obilligt att låta kommunerna övertaga ansvaret i fall, då detta nu åligger eu statens tjänsteman. Ansvaret för exekutionsbetjänter, anställda i städer under landsrätt eller å landsbygden, torde alltså staten böra helt övertaga. I städer, där ansvaret nu åvilar magistrat eller stadsfogde, synes det mig åter mest överensstämma med den princip, som kommit till uttryck i gällande regler — enligt vilka stad själv skall vidkännas förlust, uppkommen genom att ledamot i magistrat eller stadsfogde tillgriper och förskingrar stadens egna medel — att låta vederbörande stad själv vidkännas skadan i fall, då en för staden tillsatt exekutionsbetjänt tillgriper och förskingrar stadens medel, men i övrigt låta statsverket träda emellan. Ett ytterligare skäl för den reglering, som bär förordas, ligger däri, att densamma skulle komma att i huvudsak innebära, att man ej lägger något ansvar å kommuner, vilkas myn digheter icke hava något avgörande inflytande på vederbörande exekutions- betjänters tillsättande. Beträffande åter frågan om ansvarighet för dem, som i övrigt äga att på grund av särskilt medgivande få avgifter indrivna enligt restindrivningsförordningen, så torde visserligen sådant medgivande vara att anse såsom lämnat i vederbörande avgiftsberättigads eget intresse, men då anledningen till dylikt medgivande, i den mån avgifterna till sin natur icke äro att närmast jämställa med utskylder, torde vara att söka däri, att man ansett det vara ett viktigt allmänt intresse att främja den ifråga komma verksamheten, synes det riktigast att härvidlag ej tillämpa andra regler än dem, som skola gälla med avseende å kommuner. Jag kommer således till det resultatet, att statsverket bör åläggas ansvarighet för tillgrepp och förskingring av exekutionsbetjänt med allenast det undantag, att stad, som icke lyder under landsrätt, själv skall svara för förlust, uppkommen därigenom, att i staden anställd exekutionsbetjänt tillgriper och förskingrar stadens medel. Det sagda äger motsvarighet jämväl i avseende å bötesindrivning. För bötesan- delar, som ej tillkomma kronan, bör statsverket alltså med nyss angivna undantag svara.
Ifrågasättas kunde, att, på sätt i sakkunnigbetänkandet den 30 december 1922 föreslogs, statsverket icke skulle vara ansvarigt i fall, då ansvarighet för substitutets förskingring ålåge vederbörande utmätningsman på den grund, att han försummat honom åliggande övervakningsplikt. Eu sådan anordning skulle sannolikt medföra, att den ersättningsberättigade först efter en ganska avsevärd tid kunde komma till sin rätt. Han skulle nämligen i många fall vara skyldig att avvakta ej blott att substitut, som gjort sig skyldig till förskingring, blivit genom laga kraftiigande dom förklarad saker till tillgreppet och förskingringen utan även att, där försummelse av utmät ningsmannen kunde misstänkas, mot utmätningsmannen förd ansvarstalan härutinnan blivit genom laga kraftägande beslut avvisad. Tillfredsställande skulle det ej heller vara, att statsverket på detta sätt finge intresse av att kontrollbestämmelserna åsidosattes. Slutligen är att märka, att 1899 års lag tidigare ansetts böra så tolkas, att statsverket skulle utgiva ersättning för medel, som av kronolänsman tillgripits och förskingrats, oavsett att krono fogde enligt den äldre lydelsen av 3 § utsökningslagen var för det försking-
rade ansvarig. Med hänsyn till det sålunda anförda liar jag icke ansett, att från statens ersättningsplikt böra undantagas de fall, då ersättning kan ut tagas av utmätningsman, statsverket givetvis obetaget att mot vederbörande föra regresstalan, där så anses befogat.
Vad angår frågan om ersättning för skada, söm i andra fall än som hit tills behandlats må hava tillfogats någon genom fel eller försummelse av substitut, sa sammanhänger detta spörsmål med den principiella frågan, i vad man statsverket överhuvud bör svara för fel och försummelser av något dess organ, och det vill synas mig, som om anledning knappast skulle före finnas att nu upptaga detta vittgående spörsmål till behandling. Jag har alltså funnit mig böra stanna vid att låta substitutet här liksom vid andra utsökningsåtgärder än utmätning ensamt vara ansvarigt för skadan, naturligt vis under förutsättning att ej i följd av tjänstefel ersättning kan uttagas jämväl av utmätningsmannen. För att tydligt utmärka, att dylikt ansvar skall inträda jämväl i fall, som avses i 163 § utsökningslagen, synes eu jämkning av ordalagen i nämnda ]uiragraf böra ske.
Den omreglering, som sålunda förordats beträffande ansvarigheten för substitut, torde böra omfatta jämväl substitut, som jämlikt 23 § promulga- tionslagen till utsökningslagen anlitas av magistrat, som är utmätningsman.
Eu konsekvens av att utmätningsmännens ansvar på föreslaget sätt bortfaller och endast delvis ersättes av statsansvårighet blir, att man måste tillerkänna den, som lidit skada genom substitutets förskingring eller felaktiga förfa rande i övrigt, förmånsrätt i substitutets konkurs samt låta kronan åtnjuta enahanda förmånsrätt för den regressfordran hos substitutet, som kan upp komma i följd av statsansvarigheten. Förmånsrätten bör uppenbarligen hava samma omfattning som den förmånsrätt, som nu förefinnes i utmätnings mans konkurs. Under densamma bör alltså ingripas ej blott fordran, upp kommen på grund av substitutets underlåtenhet att redovisa uppburna medel, utan jämväl fordran, som föranletts därav, att substitutet ej kunnat tillhandahålla annan egendom, som av honom emottagits. Då det sist nämnda ej alldeles tydligt framgår av det under 1) upptagna lagförslaget, måste någon jämkning av ordalagen däri ske.
Jag har i det föregående ej berört frågan, huruvida ett avlyftande av utmätningsmännens ansvarighet för substitut bör förbindas med en skärpt kontroll över dessa. Att eu skärpning av kontrollen över exekutionsbetjän- terna i den ena eller andra formen bör genomföras, synes mig emellertid uppenbart, och jag förutsätter att, därest den nu ifrågasatta lagstiftningen genomföres från och med den 1 januari 1926, kontrollbestämmelser skola kunna i administrativ ordning utfärdas så tidigt, att de kunna träda i till- lämpning från och med samma dag.
I enlighet med vad jag nu anfört har jag vidtagit ändringar i de under 1), 2) och 3) upptagna lagförslagen samt låtit utarbeta ett särskilt förslag till lag om ändrad lydelse av 23 § promulgationslagen till utsökningslagen.
Kungl. Maj:ts proposition nr 60.
Yad angår frågan om ersättning till polisman för skada å kläder, finnas uu bestämmelser härom meddelade i lag den 30 mars 1920. Denna lag tillerkänner polisman, som icke iir anställd i stad eller köping, som bestri der kostnaden för sitt polisväsen, ersättning av allmänna medel, då lian under utövningen av sin polistjänst fått sina kläder sönderrivna eller eljest skadade.
Den fördelning av kostnaderna för polisväsendet, som i den förenämnda propositionen genomförts, synes mig knappast böra motivera någon inskränk ning i statsverkets skyldighet att vidkännas skada av bär avsedd art. A andra sidan lärer någon anledning ej föreligga att utvidga statens an svarighet till att avse polispersonalen i städer och omförmälda köpingar, i den mån det iir fråga om personal, anställd för vederbörande samhälles behov. Polispersonal, anställd i dylikt samhälle för hela rikets behov, torde däremot i avseende å rätt till ersättning för skada å kläder böra likställas med statsanställd personal; likaledes bör statsverket uppenbarligen alltid till personal, anställd i städer och omförmälda köpingar, utgiva ersättning för ifrågavarande slags skada, då den uppkommit under tjänstgöring utom vederbörande stationsort och denna tjänstgöring anbefallts på grund av be stämmelse i den föreslagna lagen om polisväsendet i riket. I övrigt bör städernas och omförmälda köpingars personal äga rätt till gottgörelse för bär avsedd skada av vederbörande kommun, och denna rätt torde, då nu polis personalens ställning regleras, böra uttryckligen i lag fastslås.
De bestämmelser, som i enlighet med det anförda erfordras, återfinnas i det under 4) omnämnda lagförslaget, mot vilket jag icke har någon erinran.
Föredraganden uppläser därefter ifrågavarande, av honom godkända lag förslag, nämligen förslag till
1) lag om tillämplighet å vissa polismän av föreskrifter angående fjär- dingsmän;
2) lag om ändrad lydelse av 17 kap. 11 § handelsbalken; 3) lag om ändrad lydelse av 4, 162 och 163 §§ utsökningslagen; 4) lag om ändrad lydelse av 23 § i förordningen den 10 augusti 1877 om nya utsökningslagens införande och vad i avseende därå iakttagas skall;
ö) lag om ändring i vissa delar av lagen den 10 juli 1899 om ersättning av allmänna medel i vissa fall för skada, som förorsakats av ämbets- eller tjänsteman;
6) lag om ersättning till polisman för skada å kläder; och hemställer föredraganden härefter, att lagrådets utlåtande över berörda förslag, vilka äro av den lydelse, bilagor vid detta protokoll utvisa, måtte för det i § 87 regeringsformen angivna ändamålet inhämtas genom utdrag av protokollet.
Denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda hemställan bifaller Hans Maj:t Konungen.
Kunrjl. Maj:ts proposition nr 60.
29
Ersättning till polismän
för skada
A kläder.
Gällande la£.
Departements
chefen.
Ur protokollet:
Arvid Torold.
30
Kungl. Maj-.ts proposition nr 60.
Förslag
till
Bilagor.
Lag om tillämplighet å vissa polismän av föreskrifter angående
fjärdingsman.
Härigenom förordnas som följer:
Vad i lag eller författning tinnes stadgat angående fjärdingsman skall,
där ej annorledes förordnats, i tillämpliga delar gälla i avseende å polisman'
som jämlikt lagen om polisväsendet i riket finnes anställd i polisdistrikt å
landsbygden.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1926.
Förslag
till
Lag om ändrad lydelse av 17 kap. 11 § handelsbalken.
Härigenom förordnas, att 17 kap. 11 § handelsbalken skall erhålla föl
jande ändrade lydelse:
Därefter skola, utan förmånsrätt sig emellan, gäldas: kyrkors, fattig
kassors och socknemagasiners fordringar hos deras föreståndare; kronans,
rikets ständers, städers och allmänna av Konungen stadfästade kassors,
penningeverks och inrättningars fordringar hos de tjänstemän, som äro satte
att deras inkomster uppbära, för vad av sådan uppbörd hos dem innestår;
fordringar hos utmätningsmän och dem, som i deras ställe äro satte eller
eljest fått deras uppdrag att verkställa indrivning eller utmätning, för vad
till dem i sådan egenskap överlämnats; så ock fordringar i övrigt hos kro
nans ämbets- eller tjänstemän för egendom, som desse, i och för ämbete
eller tjänst, emottagit. Har ersättning av allmänna medel utgått för vad
av ämbets- eller tjänsteman, eller av annan, som haft att verkställa indriv
ning eller utmätning, tillgripits och förskingrats, skall, där kronan av honom
söker sitt åter, den fordran utgå med förmånsrätt, som nu är sagd.
Sedan uttages fordran a sådan på tiden efter konkursansökningens in
givande belöpande sjuklijälp eller livränta, som det enligt lag angående er
sättning för skada till följd av olycksfall i arbete åligger gäldenären att
utgiva.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1926, men skall icke äga tillämp
ning i konkurs, vari beslut om egendomsavträde tidigare meddelats.
Kanel!, Maj:ts proposition nr 60.
- 51
Förslag
till
Lag om ändrad lydelse av 1, 1(52 och 1(53 §§ utsökningslagen.
Härigenom förordnas, att 4, 162 och 163 §§ utsökningslagen skola erhålla följande ändrade lydelse:
4 §•
I Stockholm, så ock i annan stad, där utmätningsmannabefattningen anses icke kunna av en stadsfogde ensam fullgöras, må, om Konungen finner gott sådant medgiva, stadsfogde äga att för bestämt fall i sitt ställe till utmät ningsman sätta annan man, som av överexekutor är antagen. Ej må stadsfogde åt annan uppdraga försäljning av fartyg, som i 94 § sägs, ej heller fördelning av köpeskilling för lös egendom i fall, då enligt 140 eller 141 § sammanträde för fördelningen erfordras; och äge Konungen även i övrigt föreskriva villkor för stadsfogdes rätt att i sitt ställe sätta annan man.
162 §.
Är ej utmätning förrättad och, där lös egendom av annat slag, än i 163 och 165 §§ sägs, tagits i mät, försäljning därav verkställd inom två månader, sedan landsfiskal emottagit de handlingar, som i 54 och 56 §§ nämnas, och inom en månad, sedan stadsfogde sådana handlingar emottagit; svare ut mätningsmannen själv för det belopp, varför utmätning bort ske, i den mån han ej förmår visa, att skada av hans dröjsmål icke uppkommit.
Styrker utmätningsmannen, att borgenär lämnat gäldenär anstånd med betalningen eller att för utmätning eller försäljning mött hinder, som ut mätningsmannen ej kunnat förekomma, vare han från all ansvarighet fri. Möter sådant hinder, bör det, vid äventyr att det eljest ej må till ursäkt räknas, genast antecknas i den dagbok, som skall av utmätningmannen hållas.
Vad ovan i denna paragraf är stadgat skall äga tillämpning jämväl å den, som stadsfogde jämlikt 4 § satt till utmätningsman i sitt ställe; dock gälle, att hinder, som avses i andra stycket, skall för att till ursäkt lända omedel bart anmälas hos stadsfogden.
163 §.
Är fartyg, i annat fall än i 165 § sägs, eller gods i fartyg utmätt, eller skall utmätt fordran eller rättighet säljas, och varder ej det utmätta sålt å landet inom tre månader och i stad inom två månader efter det utmätnings mannen emottagit de i 54 och 56 §§ nämnda handlingar; vare om ansvarig heten lag som i 162 § sägs.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1926.
32
Kungl. Maj:ts proposition ur 60.
Förslag
till
Lag om ändrad lydelse av 23 § i förordningen den 10 augusti 1877
om nya ntsökningslagens införande och vad i avseende
därå iakttagas skall.
Härigenom förordnas, att 23 § i förordningen den 10 augusti 1877 om
nva utsökningslagens införande och vad i avseende därå iakttagas skall, en
ligt detta lagrums lydelse i lagen den 11 oktober 1912 (nr 212), skall i nedan
angivna del erhålla följande ändrade lydelse:
Finner-------- —------- —---------efterrättelse:
1. Magistrat äge att för visst fall till utmätningsman i sitt ställe sätta
annan, som av Konungens befallningshavande godkänd är; dock må magistrat
ej åt annan uppdraga försäljning av fartyg, som i 94 § i nya lagen sägs, ej
heller fördelning av köpeskilling för lös egendom i fall, då enligt 140 eller
141 § i samma lag sammanträde för fördelningen erfordras.
2. Det--------------------------------------- utföres.
3. Vad — —- — — — — — — — äro.
4. Skall — — — — — — — — — magistrat.
5- I--------------------------------------------- överexekutor.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1926, och skall i följd härav från
och med samma dag sista stycket i övergångsbestämmelsen till lagen den
14 juni 1917 om ändring i vissa delar av utsökningslagen upphöra att gälla.
Förslag-
till
Lag om ändring i vissa delar av lagen den 10 juli 1899 om ersättning
av allmänna medel i vissa fall för skada, som förorsakats
av ämbets- eller tjänsteman.
Härigenom förordnas, dels att rubriken till lagen den 10 juli 1899 om
ersättning av allmänna medel i vissa fall för skada, som förorsakats av
ämbets- eller tjänsteman, skall erhålla följande ändrade lydelse: »Lag om
ersättning av allmänna medel i vissa fall för skada, som förorsakats av
ämbets- eller tjänstemän med flera», dels att 5 § i nämnda lag skall erhålla
den ändrade lydelse, nedan sägs, och dels att till lagen skall såsom dess
6 § fogas ett stadgande av nedanstående avfattning:
5
§•
Vad förut i denna lag är stadgat skall äga tillämpning jämväl där ämbets-
eller tjänsteman, varom i 1 § sägs, tillgriper och förskingrar
vad lian fått om händer enligt lagen om införsel i avlöning, pension eller livränta,
gods, penningar eller annat, som vid handräckning enligt lagen om av betalningsköp av honom tagits om händer,
vad han fått om händer enligt särskilda stadganden om indrivning av kommunalutskylder, allmänna avgifter med mera,
influtna bötesandelar, vilka ej tillkomma kronan, eller vad för fullföljd av talan blivit nedsatt och A tjänstens vägnar av honom tagits om händer;
så ock där landsfiskal tillgriper och förskingrar andra medel, som av honom å tjänstens vägnar till redovisning emottagits.
I fall, som i denna § sagda äro, skall dock ersättning av allmänna medel ej utgå för vad ledamot i magistrat eller stadsfogde tillgriper och förskingrar av stadens medel.
6
§•
Vad ovan finnes stadgat om ämbets- eller tjänsteman skall i tillämpliga delar gälla i avseende å den, som jämlikt 3 eller 4 § utsökningslagen satts till utmätningsman, så ock å den, som enligt särskilda stadganden om in drivning av kommunalutskylder, allmänna avgifter med mera eller om indriv ning och redovisning av böter av utmätningsman erhållit i uppdrag att verkställa indrivning eller utmätning; dock skall ersättning av allmänna medel ej niga för vad exekutionsbetjänt i stad, som icke lyder under lands rätt, tillgriper och förskingrar av stadens medel.
Knngl. Maj ds proposition nr SO.
38
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1926, men skall icke äga tillämp ning i avseende å tillgrepp och förskingring, som dessförinnan skett.
Förslag’
till
Lag om ersättning till polisman för skada å kläder.
Härigenom förordnas som följer:
1
§•
Har polisman under utövning av sin tjänst fått sina kläder sönderrivna eller eljest skadade, äge rätt till ersättning härför av statsverket eller, om polismannen är anställd i polisdistrikt, vilket utgöres av stad eller av köping, som enligt särskild bestämmelse är pliktig att bekosta för köpingen erforderlig polispersonal, samt skadan ej inträffade under tjänstgöring, som polismannen jämlikt 5, 6 eller 7 § i lagen om polisväsendet i riket haft att fullgöra utom det område, för vilket han är anställd, av polisdistriktet.
Bihang till riksdagens protokoll W24. 1 sand. 04 höft. (Nr SO.) 2322 24
3
34
Länsstyrelsen bestämme det ersättningsbelopp, som må tillkomma polis
mannen. Ansökning om ersättning må icke ske senare än tre månader efter
det skadan skedde, där icke sökanden visar laga förfall, och skall vara åt
följd av utredning angående skadans uppkomst och värde.
Beslut om ersättning, varom ovan sägs, gånge i verkställighet ändå att
det icke vunnit laga kraft. Skriftligt besked om beslutet skall, där det be-
gäres, utan avgift tillhandahållas ersättningssökanden.
2
§-
Har skada, som i denna lag sägs, orsakats genom brottslig gärning, pröve
domstolen i samband med åtal för den brottsliga gärningen, på yrkande av
allmän åklagare, om och intill vilket belopp tilltalad, som orsakat skadan,
skall återgälda statsverket eller polisdistrikt ersättning, som enligt denna
lag utgivits eller kan komma att utgivas.
3 §.
Närmare föreskrifter angående tillämpningen av denna lag meddelas av
Konungen.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1926, från och med vilken dag
lagen den 30 mars 1920 om ersättning i vissa fall av allmänna medel till
polisman för skada å kläder skall upphöra att gälla.
•
Kungl. Maj:ts proposition nr 60,
Kungl. Maj ds proposition nr 60.
35
Utdraq
av
protokollet, liället i Kanal. Maj ds lagråd den
16 mars 1925.
N ii
r
v a r a lille:
justitierådet Svedeiuus, regeringsrådet Palmgren, justitierådet Christiansson, justitierådet Alexanderson.
Enligt lagrådet tillhandakommet utdrag av protokollet över justitiedeparte- mentsärenden, hållet inför Hans Maj.t Konungen i statsrådet den 20 februari 1925, både Kungl. Maj:t förordnat, att lagrådets utlåtande skulle för det i § 87 regeringsformen omförmälda ändamål inhämtas över upprättade förslag till
1) lag om tillämplighet ä vissa polismän av föreskrifter angående fjärdingsmän;
2) lag om ändrad lydelse av 17 kap. 11 § handelsbalken; 3) lag om ändrad lydelse av 4, 162 och 163 §§ utsökningslagen; 4) lag om ändrad lydelse av 23 § i förordningen den 10 augusti 1877 om nya utsökningslagens införande och vad i avseende därå iakttagas skall;
5) lag om ändring i vissa delar av lagen den 10 juli 1899 om ersättning av allmänna medel i vissa fall för skada, som förorsakats av ämhets- eller tjänste man;
6) lag om ersättning till polisman för skada å kläder. Förslagen, som finnas bilagda detta protokoll, hade inför lagrådet före dragits av revisionssekreteraren Sven Lawski.
I anledning av förslagen avgåvos följande yttranden.
Förslaget till lag om tillämplighet ä vissa polismän av föreskrifter
angående fjärdingsmän.
Lagrådet lämnade detta förslag utan anmärkning.
Förslaget till lag om ändrad lydelse av 17 kap. 11 § handelsbalken .
Lagrådet:
Det är i allmänhet en vansklig åtgärd att i ett lagrum med den ålder domliga prägel, som utmärker det förevarande, och vars räckvidd kan vara underkastad meningsskiljaktighet i flera avseenden, infoga i kompletterande eller förtydligande syfte — möjligen obestämt vilketdera — specialbestäm-
ruelser för ett visst område. I förevarande fall torde emellertid en dylik åtgärd icke kunna undvikas, och det lärer icke behöva befaras, att densamma skall missuppfattas att innebära något prejudicierande i fråga om lagbudets råtta förstånd i övrigt. Men om ett stadgande om förmånsrätt för fordringar hos utmätningsmän och deras substitut här införes, torde det vara nödvän digt att giva detta en sådan avfattning, att det kommer att gälla jäm väl fordringar hos dem, som särskilt förordnats att hålla exekutiv auktion eller att verkställa fördelning av köpeskilling. Detta kunde förslagsvis ske sålunda, att i första stycket orden »och dem, som i deras ställe äro satte» utbyttes mot »och andra, som äga att med utsökningsmål taga befattning» samt orden »eljest fått deras uppdrag att verkställa indrivning eller utmät ning» mot »fått utmätningsmans uppdrag att verkställa indrivning». En mot svarande jämkning skulle i så fall ske även i sista punkten av stycket.
Lagrådet hemställer, att förslaget måtte omredigeras i nu nämnd riktning.
Förslaget till lag om ändrad lydelse av 4, 162 och 163 §§
utsökningslagen.
162 §.
Lagrådet:
Med de föreslagna ändringarna i denna och nästföljande paragraf har åsyftats, att förslagets allmänna grundsats att befria stadsfogde från ansvar för fel och försummelser, begångna i utmätningsärende av den, han med stöd av 4 § i visst fall satt till utmätningsman i sitt ställe, skall vinna till- lämpning jämväl å den i de förevarande lagrummen särskilt reglerade an svarigheten för dröjsmål utöver viss lagbestämd tid med utmätningsärendes fortdrivande, vilken ansvarighet inträder, därest dröjsmålet ej visas bero på anstånd, som utmätningsborgenären lämnat gäldenären, eller på hinder, som ej kunnat förekommas och som vederbörligen antecknats i dagboken. I nu nämnda syfte har i första stycket av denna paragraf ordet »dröjsmålet» ändrats till »hans dröjsmål» för att utmärka, att enligt förslaget dröjsmålet måste kunna läggas stadsfogden själv, ej hans substitut till last. I ersättning för den sålunda bortfallna rätten att hålla stadsfogden ansvarig för substitutets dröjsmål har i det nya tredje stycket i paragrafen det tillagts borgenären rätt att av substitutet utkräva ansvarighet, varom paragrafen stadgar. Där jämte har 163 §:s lydelse jämkats att för där avsedda fall erhålla en mot nu angivna ändringar svarande innebörd.
Vid avfattningen av de föreslagna ändringarna i 162 § torde emellertid knappast hava tillräckligt beaktats angelägenheten av att vid en uppdelning av ansvarigheten å stadsfogden och hans substitut fördelningen blir fullt rättvis utan försämrande av de gynnsamma betingelser i övrigt för ansvarig hetens utkrävande, som gällande lags bestämmelser tillförsäkra utmätnings borgenären. Denne behöver för närvarande endast hänvisa till det faktum att den lagbestämda tiden förlupit utan att utmätning och eventuellt försälj ning företagits. Det i lagen omförmälda »dröjsmålet» är därmed konstaterat.
Kungl. Maj:ts proposition nr 60.
37
Förslagets stadgande!! åter torde böra tolkas antingen så, att därest stadsfogde, efter det utmätningsansökan till honom ingivits, satt annan i sitt ställe att hand lägga ärendet, utmätningsborgenären, om han vill av en av dem utkräva den i paragrafen stadgade ansvarigheten, bär att åberopa och styrka, att det förelupna dröjsmålet ligger just denne till last, eller ock så, att den, som av stadsfogden mottagit uppdrag att handlägga ärendet, därmed övertagit den ansvarighet, varom här är fråga. I förra fallet pålägges utmätnings borgenären en bevisbörda, som icke står i överensstämmelse med lagrummets hela läggning och syfte. I senare fallet sättes stadsfogden i tillfälle att å substitutet överflytta ansvaret jämväl i fall, där detta även från förslagets utgångspunkt icke borde få ske. En utväg till undvikande av nu berörda olägenheter synes vara att bibehålla första stycket i paragrafen vid dess nu varande lydelse samt i det nya tredje stycket såsom villkor för ansvarig hetens överflyttande från stadsfogden till substitutet stadga, att överläm nandet av utmätningsärendet till substitutets vidare handläggning skall hava ägt rum på ett tidigt stadium, exempelvis sist andra söckendagen efter det stadsfogden mottagit de i 54 och 56 §§ omförmälda handlingarna.
Såsom villkor för att substitutet skall äga till sitt fredande åberopa hinder, som han ej kunnat förekomma, stadgar förslaget, att hindret skall hava omedelbart anmälts för stadsfogden, vilken uppenbarligen förutsättes hava att genast anteckna det anmälda hindret i sin dagbok. Bevisskyldig heten för att anmälan gjorts och när det skett åligger substitutet. Göres anmälan blott muntligen och föranleder den av något förbiseende ej genast anteckning i stadsfogdens dagbok, blir denna bevisskyldighet ej lätt att upp fylla. Emellertid är det uppenbart, att, såsom departementschefen framhållit, (let föreliggande förslagets upphöjande till lag måste medföra anordningar för en väsentligt skärpt kontroll över utmätningsmäns substitut. Bland andra åtgärder torde väl härvid ifrågakomma, att den skyldighet för stads fogdes substitut att föra dagbok och insända utdrag därav till stadsfogden, vilken för närvarande jämlikt 5 § i kungörelsen om landsfiskals och stads fogdes dagbok i utsökningsmål m. m. den 14 december 1917 är beroende av stadsfogdens föreskrifter, närmare regleras och göres till en ovillkorlig, dylika substitut städse åvilande förpliktelse. Bestämmer man sig härför, kan i tredje stycket av förevarande paragraf stadgas, att åberopat hinder skall för att lända substitutet till ursäkt genast ej blott antecknas i dagbok, som av substi tutet föres, utan ock genom utdrag av boken meddelas stadsfogden. En sådan föreskrift synes vara såväl i substitutets intresse som ock ägnad att främja god ordning och utmätningsborgenärens bästa.
Lagrådet hemställer, att paragrafen omarbetas i enlighet med vad sålunda erinrats.
Kumjl. Maj:ts proposition nr 60.
38
Kungl. Maj:ts proposition nr SO.
Förslaget till lag om ändrad lydelse av 23 § i förordningen den
10 augusti 1877 om nya utsökningslagens införande och
vad i avseende därå iakttagas skall.
Lagrådet:
I den föreslagna lydelsen av punkt 1. i förevarande lagrum har ej om
nämnts, att magistraten ej äger uppdraga åt annan att försälja fast egendom
eller fördela köpeskillingen för sådan egendom. I fråga om försäljningen
får väl förhållandet anses framgå av stadgandet i punkt 4., att auktion å
fast egendom skall förrättas av magistraten, ehuruväl detta stadgandes
syfte hittills blott varit att utmärka, att förrättningen ej tillhör överexekutors
behörighetsområde. Och då av magistratens nämnda befattning med auk
tionen utan uttryckligt lagstöd ansetts följa motsvarande befattning med
köpeskillingens fördelning, i kraft av vår utsökningsrätts allmänna grund
sats att, där ej annat är särskilt stadgat, den som förrättat auktionen också
bär att verkställa fördelningen, kan ju punkt 4. jämväl anses innefatta ett
förbud för magistraten att uppdraga denna förrättning åt annan. Oå emeller
tid punkt 1. i sin hittillsvarande lydelse genom den där gjorda hänvisningen
innefattat ett uttryckligt förbud för magistraten att i fråga om auktion å
fast egendom och därå följande likvid sätta annan i sitt ställe, torde till
förebyggande av varje missförstånd motsvarande fullständighet böra iakt
tagas i förslaget.
Det kan ifrågasättas, huruvida ej uttryckligen borde angivas, att magi
stratens substitut är underkastat samma ansvar som stadsfogdes substitut
enligt utsökningslagen. I betraktande av att i det inledande stycket i före
varande lagrum stadgas, att magistraten har enahanda ansvar som stadsfogde,
torde dock detta, åtminstone om förslaget till ändrad lydelse av 162 § ut
sökningslagen avfattas i väsentlig överensstämmelse med vad lagrådet ovan
förordat, icke vara behövligt.
Förslaget till lag om ändring i vissa delar av lagen den 10 juli 1899
om ersättning av allmänna medel i vissa fall för skada,
som förorsakats av ämbete- eller tjänsteman.
6
§.
Lagrådet:
Enligt lagrådets uppfattning torde ifrågavarande lag redan efter sin nuva
rande lydelse äga tillämpning med avseende å tillgrepp och förskingring av
den, som jämlikt 3 § första stycket utsökningslagen av Konungens befall-
ningshavande förordnats till utmätningsman, liksom av sådan av överexekutor
särskilt förordnad förrättningsman, som omtalas i andra stycket av samma
paragraf. Däremot synes den, som med stöd av 4 § utsökningslagen blivit
av stadsfogde satt till utmätningsman i hans ställe, icke kunna anses inbe
gripen under förevarande lags stadgande^ såsom de nu äro avfattade, och
Kung/. Maj:ts proposition nr BO.
39
lika litet lärer under dessa låta sig hänföra en av magistrat i dess ställe jämlikt 23 § 1. promulgationslagen till utsökningslagen förordnad utmät ningsman. Slutligen synes otvivelaktigt, att under lagen om statsansvar för närvarande icke falla de personer — fjärdingsmän och exekutionsbetjänter — vilka enligt restindrivningsförordningen eller förordningen om indrivning och redovisning av böter erhållit uppdrag att verkställa indrivning av utskylder och allmänna avgifter in. in. eller böter. Då nu, i samband med begränsning av utmätningsmännens ansvarighet för sina substituts åtgöranden, åsyftas eu utvidgning av statens ersättningsskyldighet, så att denna skulle komma att omfatta tillgrepp och förskingring av personer, tillhörande samtliga ovan nämnda grupper av befattningshavare, har det, till undanröjande av värjo ovisshet för framtiden, ansetts lämpligt att i denna paragraf, vilken inne håller en uppräkning av dem, som ansetts böra i förevarande avseende lik ställas med ämbets- eller tjänsteman i 1 §, uttryckligen omnämna jämväl den här ovan först angivna gruppen. En sådan anordning synes visserligen kunna godtagas. Måhända vore dock lämpligare, om man liär i stället för hänvisningen till 3 och 4 §§ utsökningslagen använde ett allmännare uttrycks sätt, varigenom, utan att fullständigheten bleve lidande, det lämnades oav gjort, om den första gruppen vore att hänföra under denna eller under 1 § Förslagsvis kunde föreskrivas, att vad förut i denna lag finnes stadgat om ämbets- och tjänsteman skall i tillämpliga delar gälla i avseende å envar annan, som enligt 1 kap. utsökningslagen eller 23 § promulgationslagen till samma lag äger att med utsökningsmål taga befattning. Härefter skulle oförändrat följa vad i förslaget säges om den sista av ovan omförmälda grupper. '
Bibehålies anordningen i förslaget oförändrad, synas emellertid till vin nande av erforderlig fullständighet böra här uttryckligen omnämnas jämväl sådan särskilt förordnad förrättningsman, som avses i § 3 andra stycket i utsökningslagen, ävensom sådan utmätningsman, som enligt nyssnämnda lag rum i promulgationslagen magistrat äger att i visst fall sätta i sitt ställe.
Förslaget till lag om ersättning till polisman för skada å kläder.
Lagrådet:
Det förslag till lag om ersättning i vissa fall av allmänna medel till polis man för skada å kläder, som den 31 december. 1919 remitterades till lagrådet, avsåg enligt sin formulering att bereda sådan ersättning åt fjärdingsman eller annan på landsbygden annorstädes än i köping, som bestrider kost naderna för sitt polisväsende, anställd polisman, då denne under tjänste utövning fått sina kläder sönderrivna eller skadade.
Vid granskningen av förslaget den 22 januari 1920 anmärkte lagrådet, att det sätt, varpå man däri bestämt de till ersättning berättigade, ej fullt klart angåve, vad förslaget härutinnan åsyftade. Genom att fjärdingsman om nämndes på sätt som skett framkallades i viss män den uppfattningen, att endast polismän, som närmast vore ätt jämställa med fjärdingsmän, såsom
40
konstaplar och likställda, kunde ifrågakomma till ersättning. Men även
landsfiskaler och landsfogdar hade skyldighet att göra polistjänst, enligt
vad nännaie anga\es i vederbörande instruktioner. Då ersättning syntes
höra utgå till alla dem, som under utövning av polistjänst råkade ut för
skada å sina kläder, borde även nyssnämnda och med dem i tjänsteställning
jämförliga polismän vara berättigade till ersättning för sådan skada, för så
vitt den uppkomme under utövning av polistjänsten.
Aven i avseende å frågan, under vilka omständigheter skada skulle hava
uppkommit för att grundlägga ersättningsrätt, föranledde förslaget eu an
märkning flan lagradets sida. Under framhållande, att av departements
chefens yttrande till statsrådsprotokollet syntes framgå, att skadeersättning
skulle utgå allenast om skadan tillskyndats genom brottslig gärning, anförde
lagrådet, att det kunde anses tveksamt, huruvida förslagets avfattning för
anledde eu sådan tolkning. Någon anledning till en dylik inskränkning i
ersättningsrätten ansåge lagrådet i varje fall ej föreligga. Den grundläggande
s.vnpunkten borde vara, att en polisman, som för ett nitiskt utövande av
sin polisverksamhets olika tjänstegrenar måste utsätta sig för risken att få
sina kläder skadade, skulle hava visshet att fa dylik skada ersatt utan om
gång. Däremot skulle ersätta]'ngsrätten icke sträcka sig till skada, som ej
uppstode under utövning av själva polistjänsten. Såsom exempel å dylik
skada, för vilken ersättning icke skulle utgå, anförde lagrådet skada å fjär
dingsmans kläder, som uppstode vid överfall å denne vid indrivning av böter.
Förslaget omarbetades med iakttagande av de av lagrådet sålunda fram
ställda anmärkningarna. Härvid bestämdes lagens tillämplighetsområde på
det sätt, att rätt till ersättning av allmänna medel tillerkändes polisman
fransett sådan anställd i stad eller i köping, som bestrider kostnaderna för
sitt polisväsen — vilken under utövning av polistjänst fått sina kläder sönder
rivna eller eljest skadade. Förslaget blev i denna avfattning av riksdagen
antaget, varefter utfärdades den i ämnet gällande lagen av den 30 mars 1920.
Syftemålet med det nu remitterade förslaget, sonr i sak innefattar eu
omarbetning av vissa delar av 1920 års lag, har angivits vara, att såsom en
följd av att — enligt förslaget till lag om polisväsendet i riket — städer
och vissa köpingar skulle uttryckligen förklaras pliktiga att vidkännas kost
naden för sitt polisväsen, fastsla, att denna princip äger tillämpning jämväl
i avseende å polismans rätt till ersättning för skada å kläder.
Utöver vad sålunda skett har i departementschefens anförande till stats
rådsprotokollet fragan om den nu föreslagna lagens tillämplighetsområde
icke berörts, y are sig såvitt angar de till ersättning enligt lagen berättigade
personerna eller beträffande de omständigheter, varunder skada skall hava
uppkommit för att grundlägga rätt till ersättning.
Yad angår de till ersättning berättigade personerna, måste det antagas
vara förslagets mening, att landsfiskal och landsfogde fortfarande skola in
begripas under lagen och följaktligen såsom hittills äga rätt till ersättning
i förevarande hänseende. I överensstämmelse härmed måste det jämväl
antagas, att den utvidgning av området för lagens tillämplighet, som följer
Kungt. Maj:ts proposition nr 60.
41
av uteslutandet av den nuvarande 3 §, är avsedd att beröra icke blott polis konstaplar och med dem huvudsakligen likställda utan även högre polis befäl i stad såsom polismästare, polisintendent och stadsfiskal. Att uttrycket »polisman» i förevarande förslag är att tolka såsom inbegripande jämväl det högre polisbefälet kan möjligen — vid jämförelse med det samtidigt förelig gande förslaget till lag om polisväsendet i riket, där samma uttryck närmast synes åsyfta den lägre polispersonalen — förefalla i viss mån tveksamt. Genom användande av ett allmännare uttryck såsom t. ex. »polistjänstemän» eller »någon, som tillhör polispersonalen» synes anledning till dylik tvekan kunna undanröjas. Vidtages en sådan omredigering, skulle därav föranledas vissa andra jämkningar i 1 § liksom i lagens rubrik.
Beträffande de omständigheter, varunder skada skall hava uppstått för att grundlägga rätt till ersättning, har i det remitterade förslaget vidtagits den ändring i förhållande till gällande lag, att det nu förekommande uttrycket »under utövning av polistjänst» utbytts mot »under utövning av sin tjänst». Med den verkställda ändringen lärer hava avsetts att bereda rätt till er sättning åt polisman även i det fall att han under tjänstgöring i utsök ningsmål o. d. fått sina kläder skadade. I händelse den ifrågasatta utvidg ningen anses böra vidtagas, torde dock den nuvarande lagens uttryck »under utövning av polistjänst» böra bibehållas och utvidgningen bringas till stånd genom ett särskilt tillägg. Mot det föreslagna nya uttrycket kan nämligen anmärkas bland annat, att detsamma vid tillämpning å det högre polisbefälet, vars verksamhetsområde innesluter åtskilligt annat än egentlig polistjänst, kunde komma att medföra rätt till ersättning i åtskilliga fall, där sådan rätt för landsfiskal och landsfogde hittills icke förelegat och knappast heller kan anses av omständigheterna i samma mån påkallad, som då fråga är om skada, ådragen under utövning av polistjänst i egentlig mening.
Det torde vara avsett, att därest skada, varom i denna lag är fråga, drabbar sådan polisman, som jämlikt 4 § i förslaget till lag om polisväsendet i riket i visst polisdistrikt anställts för hela rikets behov, sådan skada under alla förhållanden skall gäldas av statsverket. Detta står ock i överensstämmelse därmed, att enligt nämnda förslag statsverket skall helt bekosta dylik polis personal. Med den formulering, förevarande paragraf erhållit, synes emel lertid polisdistrikt, vilket utgöres av stad eller köping, som enligt särskild bestämmelse är pliktig att bekosta för köpingen erforderlig polispersonal, bliva ersättniugsskyldigt i förhållande till sådan polismau i det fall att skadan inträffat under tjänstgöring inom det distrikt, för vilket han är anställd. Eu omredigering av stadgandet torde därför böra vidtagas.
Besvär över länsstyrelses beslut, som i lagen avses, falla uppenbarligen icke under bestämmelserna i kungörelsen den 12 december 1924 med före skrifter angående fullföljd av talan i vissa besvärs- och anmärkningsmål in. m. utan skola fullföljas hos Kungl. Maj:t i statsdepartement. Vid sådan fullföljd skola enligt stadgandet i 2 § 4:o) av lagen om Kungl. Maj:ts regeringsrätt besvären upptagas och avgöras av regeringsrätten, så vitt fråga
Kung!. Maj-Ja proposition nr HD.
är om ersättning av statsmedel. I sistnämnda lag finnes däremot icke någon föreskrift medförande befogenhet för regeringsrätten att upptaga besvär i hithörande mål, där ersättning skall utgå av polisdistrikt, varav följer, att sådana besvär skola upptagas och avgöras av Kungl. Maj:t i statsrådet. Då det icke lärer vara lämpligt och näppeligen heller är avsett, att målen ej skola i högsta instansen handläggas i samma ordning, samt målen enligt sakens natur synas böra upptagas av regeringsrätten, torde eu föreskrift böra införas i regeringsrättslagen, varigenom besvär av ifrågavarande slag i samtliga fall komma att tillhöra regeringsrättens handläggning.
Ur protokollet:
A. V. Stenkula.
Kungl. Maj:ts proposition nr 60.
Kung!. Maj:ts proposition nr BO.
43
Utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden
,
hållet inför Hans Maj:t Konungen i statsråd et ä Stockholms slott den 20 mars 1925.
Närvarande: Statsministern
Sandler,
ministern för utrikes ärendena
Undén,
statsråden
Olsson, Noihin, Svensson, Hansson, Larsson, Wigforss, Möller, Levinson.
Efter gemensam beredning med cheferna för social- och finansdeparte menten anmäler cliéfen för justitiedepartementet, statsrådet Nothin, lag rådets den 16 mars 1925 avgivna utlåtande över de den 20 februari 1925 till lagrådet remitterade förslagen till
1) lag om tillämplighet å vissa polismän av föreskrifter angående fjär dingsman ;
2) lag om ändrad lydelse av 17 kap. 11 § liandelsbalken; 3) lag om ändrad lydelse av 4, 162 och 163 §§ utsökningslagen; 4) lag om ändrad lydelse av 23 § i förordningen den 10 augusti 187 7 om nya utsökningslagens införande och vad i .avseende därå iakttagas skall;
5) lag om ändring i vissa delar av lagen den 10 juli 1899 om ersätt ning av allmänna medel i vissa fall för skada, som förorsakats av ärnbets- eller tjänsteman;
6) lag om ersättning till polisman för skada å kläder. Efter redogörelse för utlåtandet anför föredraganden: Vad först angår det under 1) anmärkta lagförslaget, vilket av lagrådet lämnats utan anmärkning, ber jag att få erinra om att, då riksdagen i skrivelse den 13 februari 1925 (nr 23) anmälde, att riksdagen bifallit Kungl. Maj:ts proposition den 12 december 1924 (nr 5) med förslag till lag om ändrad lydelse av 11 kap. 38 § rättegångsbalken, riksdagen tillika åberopade det av första lagutskottet den 6 februari 1925 (nr 4) över pro positionen avgivna utlåtandet, vari utskottet framhållit, att eu utvidgning av bestämmelserna i nyssnämnda lagrum icke endast i fråga om landet utan till äventyrs jämväl beträffande stad syntes vara förtjänt av över vägande.
Hen utvidgning av lagrummet, som skulle kunna komma i fråga, skulle knappast kunna gå ut på annat än att man dels gåve ökat vitsord åt del givningsbevis, utfärdat av fjärdingsman (polisman) på landet, och dels i en eller annan form medgåve vitsord åt dylikt bevis, utfärdat av under ordnad polisman i stad.
De reformkrav, som sålunda framkommit, hava i viss mån beaktats redan i förevarande förslag, i det att i detsamma delgivningsbevis, utfärdade av de befattningshavare, som skola komma i stället för de nuvarande polismännen såväl i köpingar som på landsbygden i övrigt, föreslås skola erhålla samma vitsord som fjärdingsmans delgivningsbevis. Innan förslag till ytterligai’e
44
utvidgningar av ifrågavarande lagrum kan framläggas, erfordras utredning i
ämnet. Frågan om igångsättande av sådan utredning torde böra tagas
under övervägande, då förslaget till lag om polisväsendet i riket vunnit be
handling.
Mot att pa sätt lagrådet föreslagit ytterligare fullständiga föreskrifterna
i 1
1
kap. 11 liandelsbalken och statsansvarighetslagen synes mig icke
något vara att erinra. Jag har därför i enlighet med vad lagrådet hem
ställt låtit vidtaga för nämnda ändamål nödiga ändringar i de under 2)
och 5) anmärkta lagförslagen.
Det under 3) upptagna lagförslaget har av lagrådet lämnats utan an
märkning, så vitt det avser 4 och 163 §§ utsökningslagen, medan be
träffande 162 § samma lag vissa ändringar föreslagits. Medan sålunda
enligt det remitterade förslaget utmätningssökande skulle äga att föra talan
mot stadsfogdes substitut när helst stadsfogde, som satt annan i sitt
ställe, kunde leda ansvaret ifrån sig genom att visa, att för utmätningen
mott hinder, som han ej själv kunnat förekomma, eller att inträffad skada
helt och hållet eller till någou del icke uppkommit genom stadsfogdens
dröjsmål, föreslås av lagrådet, att stadsfogde skall vara helt befriad från
ansvar enligt förevarande paragraf och ansvarigheten i stället åvila sub
stitutet, därest stadsfogden överlämnat visst utmätningsärende till substi
tutet senast å andra söckendagen efter det stadsfogden mottagit de i 54
och 56 §§ utsökningslagen omförmälda handlingarna. Skulle åter stads
fogden icke hava iakttagit denna frist, skulle liksom nu ansvarigheten åvila
honom jämväl i fall, då verkställigheten fördröjts i följd av hinder, som
substitutet men ej stadsfogden själv kunnat förhindra. Vid ombyte av
substitut skulle likaledes, därest förrättnings verkställande överlämnats till
det senare substitutet efter nyssnämnda frists utgång, ansvarigheten vara
densamma som enligt gällande lag. Slutligen skulle enligt lagrådets för
slag föreburet hinder kunna av substitutet till befrielse åberopas allenast,
om substitutet ej blott gjort anteckning om hindret i av honom förd
dagbok utan även genom utdrag av nämnda dagbok lämnat utmätnings
mannen meddelande om detsamma, medan i det remitterade förslaget eu
muntlig anmälan ansetts tillräcklig.
Mot det remitterade förslaget kan anmärkas, att det icke omedelbart
angiver, huruvida ersättningstalan skall föras mot stadsfogden eller sub
stitutet; mot lagrådets förslag kan anmärkas, att det för vissa fall bibe
håller det utvidgade ansvar för substitut, som förevarande lagstiftning avser
att borttaga.
Då man väl måste antaga, att sistberörda fall skola bliva relativt säll
synta, har jag emellertid funnit mig icke böra motsätta mig ett godta
gande av lagrådets förslag. Dock har det synts mig oegentligt att redan
i utsökningslagen tala om substitutets dagbok, om vars förande, på sätt
lagrådet antytt, föreskrifter torde bära utfärdas i administrativ ordning.
Den risk, substitutet skulle löpa genom att en muntlig anmälan icke an-
Kungl. Maj-.ts proposition nr 60.
45
tecknades i stadsfogdens dagbok och sedermera till äventyrs ej kunde mot stadsfogdens bestridande styrkas, torde väsentligen försvinna, om skyldighet för substitutet att göra skriftlig anmälan om hindret stadgas.
I enlighet med vad jag sålunda anfört har jag låtit omarbeta förevarande paragraf, som därvid avfattats så, att tvekan ej kan råda om att det nya tredje stycket blir tillämpligt jämväl å sådant substitut, som magistrat jämlikt 23 § under 1 i promulgationslagen till utsökningslagen satt till utmätningsman.
Yad lagrådet anmärkt i fråga om det under 4) upptagna lagförslaget har iakttagits.
Beträffande det under G) anmärkta lagförslaget har lagrådet anmärkt, att det vid jämförelse med det samtidigt föreliggande förslaget till lag om polis väsendet i riket möjligen kunde förefalla i viss mån tveksamt, huruvida ut trycket »polisman» vore att tolka såsom inbegripande jämväl det högre polis befälet. Då nämnda uttryck är hämtat från den gällande lagen i ämnet och där, såsom lagrådet omnämnt, anses innefatta även det högre polis befälet, skulle behov att utbyta detta uttryck mot ett annat förefinnas endast om förslaget till lag om polisväsendet i riket kunde anses inlägga en ny och mera inskränkt betydelse i uttrycket »polisman». Detta är emel lertid icke fallet. Ett utbyte torde alltså av dylik anledning icke vara påkallat, men skulle i annat avseende kunna giva anledning till missför stånd. Det skulle nämligen efter ett sådant utbyte kunna bliva tvivel aktigt, huruvida stadgandet i sistberörda förslags 2 § 1 st., enligt vilket i stad för egentlig polisverksamhet polismän skola anställas, skulle inne fatta, att jämväl högre polisbefäl skulle där anställas.
Vad lagrådet i övrigt anmärkt mot ifrågavarande lagförslag har iakt tagits.
Likaledes har, med iakttagande av en av lagrådet framställd anmärk ning, särskilt förslag till lag om ändrad lydelse av 2 § 4:o) i lagen den 26 maj 1909 om Kungl. Maj:ts regeringsrätt utarbetats.
Föredraganden uppläser härefter de i enlighet med vad sålunda anförts avfattade lagförslagen, vilka utgöras av förslag till
1) lag om tillämplighet å vissa polismän av föreskrifter angående fjär- dingsmän;
2) lag om ändrad lydelse av 17 kap. 11 § handelsbalken; 3) lag om ändrad lydelse av 4, 162 och 163 §§ utsökningslagen; 4) lag om ändrad lydelse av 23 § i förordningen den 10 augusti 1877 om nya utsökningslagens införande och vad i avseende därå iakttagas skall;
5) lag om ändring i vissa delar av lagen den 10 juli 1899 om ersätt ning av allmänna medel i vissa fall för skada, som förorsakats av ämbets- eller tjänsteman;
6) lag om ersättning till polisman för skada å kläder; samt
Kungi. Mnj.ts proposition nr 60.
46
7) lag om ändrad lydelse av 2 § 4:o) i lagen den 26 maj 1909 om
Kungl. Majrts regeringsrätt;
och hemställer föredraganden, att nämnda förslag måtte, jämlikt § 87
regeringsformen, genom proposition föreläggas riksdagen till antagande.
Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter bi
trädda hemställan förordnar Hans Maj:t Konungen, att till
riksdagen skall avlåtas proposition av den lydelse, bilaga vid
detta protokoll utvisar.
Ur protokollet'.
Arvid Torold.
Kungl. Maj:ts proposition nr SO.
Stockholm, K. L. Beckmans Boktr., 1925.