angående huvudgrunderna för en rättegångsrefoim

Kungl. Majda proposition nr 80. 1

Nr 80.

Kungl. Maj.ts proposition till riksdagen angående huvudgrunderna för en rättegångsrefoim; given Stockholms slott

den 6 februari 1931.

Under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet över justitiedepartementsärenden för denna dag vill Kungl. Majit härmed lämna riksdagen tillfälle att avgiva yttrande angående de av föredragande departementschefen angivna huvudgrunderna för en rättegångsreform. Under Hans Maj:ts Min allernådigste Konungs och Herres frånvaro:

GUSTAF ADOLF.

N. Gärde.

Utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden, hållet in­

för Hans Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten i stats­

rådet å Stockholms slott den 6 februari 1931.

Närvarande: Statsministern Ekman, ministern för utrikes ärendena friherre Ramel, statsråden

Gärde, von Stockenström, Städener, Gyllenswärd, Larsson, Holmbäck, Jeppsson, Hansén, Rundqvist.

Efter gemensam beredning med chefen för socialdepartementet och tillförordnade chefen för finansdepartementet anmäler chefen för justitiedepartementet, statsrådet Gärde, fråga örn reform av vårt rättegångsväsen samt anför därvid: Bihang till riksdagens protokoll 1981. 1 sami. 67 käft. (Nr 80.) 1

2 Kungl. Majlis proposition nr 80.

Inledning.

Process- I en år 1909 för riksdagen framlagd proposition hemställde Kungl. Majit

kommissio­

nen. örn anvisande av anslag för tillsättande av en kommission med uppdrag att verkställa omarbetning av rättegångsbalken jämte därtill börande författningar. Förslaget blev emellertid ej av riksdagen bifallet.

År 1911 gjordes ny framställning till riksdagen. Denna gång avsågs icke en kommission för utarbetande av lagtext utan endast en förberedande utredning. Utredningens syfte, anförde departementschefen, skulle vara att lämna en allsidig belysning av de särskilda processuella frågor, vilka måste upptagas till övervägande, ävensom att anvisa den eller de möjliga utvägarna för dessa frågors lösande under de i vårt land givna förhållandena. — Riksdagen beviljade i enlighet med Kungl. Maj :ts förslag medel till bestridande av kostnaderna för en förberedande utredning angående en rättegångsreform.

Samma år igångsattes utredningsarbetet, som till en början uppdrogs åt f. d. justitierådet J. Hellner, till vilkens biträde förordnades tre jurister (processkommissionen). År 1917 efterträddes Hellner av f. d. regeringsrådet H. Falk. År 1919 skedde en ombildning av processkommissionen sålunda, att de jurister, som förut biträtt utredningens ledare, fingo ställningen av medlemmar i kommissionen. Tillika tillkallade departementschefen enligt Kungl. Majits bemyndigande en representant för lantdomarna och en för stadsdomarna ävensom ett antal företrädare av skilda lekmannaintressen att med kommissionen överlägga örn principerna för den blivande domstolsorganisationen och de allmänna grunder i övrigt, på vilka en rättegångsreform borde byggas.

Sedan kommissionens ordförande, Falk, i slutet av år 1919 avlidit, förordnade Kungl. Majit påföljande år presidenten i Svea hovrätt Hj. Westring till hans efterträdare. Processkommissionen avslutade sitt arbete år 1926. Det då avgivna betänkandet (Statens off. utredn. 1926:31—33) innefattar tre delar behandlande domstolsförfattningen, rättegången i brottmål och rättegången i tvistemål. Kommissionen förordar en allmän reform av rättegångsväsendet. I enlighet med de givna riktlinjerna har kommissionen ej utarbetat förslag till lagtext, utan betänkandet utgör en resonerande framställning angående de grunder, som enligt kommissionens tanke böra läggas till grund för en allmän processreform. Betänkandet är inom de olika avdelningarna uppdelat i kapitel, och varje kapitel avslutas med en punktvis gjord sammanställning av kommissionens förslag. Vid betänkandet, som innefattar den kort före avlämnandet bortgångne siste ordförandens och de vid arbetets slut kvarvarande ledamöternas enhälliga ståndpunkt, äro fogade yttranden av de för överläggningar tillkallade domstolsrepresentanterna och lekmännen.

över processkommissionens betänkande har Kungl. Majit låtit inhämta yttranden. Sålunda ha rikets hovrätter anbefallts att efter hörande av domhavande, rådhusrätter, Överståthållarämbetet och länsstyrelserna i samtliga län, överexekutorer och magistrater inkomma med utlåtanden över betänkandet, såvitt avser dess huvudgrunder. Vidare lia utlåtanden infordrats från justitiekans-

Kungl. Maj:ts proposition nr 80. 3

lersämbetet och kommerskollegiet, vartdera i vad angår dess ämbetsområde och kommerskollegiet efter hörande av de organisationer och sammanslutningar inom näringslivet, vilka kollegiet kunde finna lämpligt anmoda om yttrandes avgivande. Tillfälle har lämnats de juridiska fakulteterna, föreningen Sveriges häradshövdingar, föreningen Sveriges stadsdomare, Sveriges advokatsamfund och svenska stadsförbundet att inkomma med yttranden. Av de juridiska fakulteterna har emellertid endast den i Lund inkommit med utlåtande, därvid professorn Kallenberg avgivit särskilt yttrande. Från häradshövding- och stadsdomarföreningarna liksom från styrelsen för advokatsamfundet ha utlåtanden inkommit. Stadsförbundets styrelse har anmält, att förbundet i avvaktan på resultatet av vissa pågående undersökningar för det dåvarande avstode från att inkomma med yttrande. De avgivna yttrandena ha befordrats till trycket. (Statens off. utredn. 1927:15 och 1929: 25.) Jämväl föreningen Sveriges landsfiskaler har inkommit med yttrande.

Sedan yttranden inkommit i den omfattning nu angivits, har lagrådet den 3 juli 1928 avgivit utlåtande över betänkandets huvudgrunder (Statens off. utredn. 1928:19). Lagrådets yttrande torde få såsom bilaga fogas vid protokollet i detta ärende. (Bilaga A.)

Jämsides med att yttranden inhämtats angående processkommissionens för­ Ekonomi­

sakkunniga. slag har Kungl. Maj:t föranstaltat örn utredningar i vissa med processreformen sammanhängande frågor, som ej av kommissionen upptagits till behandling. Sålunda har enligt Kungl. Maj:ts den 8 april 1927 lämnade bemyndigande dåvarande chefen för justitiedepartementet tillkallat sakkunniga för att verkställa undersökning rörande kostnaderna för processreformens genomförande. Särskild uppmärksamhet skulle ägnas domstolspersonalens avlöningsförhållanden och i samband därmed juristutbildningen. Andra frågor, med vilka de sakkunniga hade att taga befattning, voro lönereglering för åklagarna, olika spörsmål av organisatorisk art, som kunde uppkomma vid genomförandet av en ny domstolsorganisation, byggande och underhåll av domstolslokaler samt statens förhållande till städerna. De sakkunniga (ekonomisa)tkunniga), under ordförandeskap av generalkrigskommissarien L. Widell, avgåvo betänkande den 29 augusti 1928. (Statens off. utredn. 1928:20.)'

Även över detta betänkande ha utlåtanden infordrats, nämligen från hovrätterna, vilka hade att inhämta yttranden från domhavande, tingshusbyggnadsskyldige, överexekutorer och rådhusrätter, från Överståthållarämbetet och länsstyrelserna i samtliga län, efter hörande av magistrater, stadsstyrelser och stadsfullmäktige, ävensom från nedre justitierevisionen, statskontoret och allmänna civilförvaltningens lönenämnd. Justitiekanslersämbetet, riksräkenskapsverket och kommerskollegiet ha avgivit yttranden, i vad deras ämbetsområden angår. Även föreningen Sveriges häradshövdingar, föreningen Sveriges stadsdomare, styrelsen för Sveriges advokatsamfund, styrelsen för svenska stadsförbundet, föreningen Sveriges landsfogdar, föreningen Sveriges landsfiskaler och föreningen Sveriges stadsfiskaler ha begagnat sig av dem lämnat tillfälle att inkomma med yttranden. Jämväl dessa utlåtanden ha tryckts.

4 Kungl. Majlis proposition nr 80.

(Statens off. utredn. 1929:30 och 31.) Vidare har föreningen Sveriges köpingsåklagare inkommit med en framställning i ämnet.

1928 års Med anledning därav att processkommissionen föreslagit bland annat, att

kommunal-

staten skulle övertaga rättsskipningen i städerna, har fråga uppkommit, huru

förvalt-

ningssak- bör förhållas med de göromål av statlig eller kommunal art, som nu ankomma kunniga. på magistraterna. Denna fråga har gjorts till föremål för särskild utredning. Efter det filosofie doktorn S. Hansson på uppdrag avgivit vissa förslag i ämnet, har chefen för socialdepartementet enligt Kungl. Maj:ts den 19 oktober 1928 givna bemyndigande tillkallat sakkunniga för att biträda med utredning rörande kommunalförvaltningens ordnande i de nuvarande magistratsstädema efter genomförande av en processreform i huvudsaklig anslutning till processkommissionens förslag med däri av lagrådet förordade jämkningar. De sakkunniga (1928 års kommunal förvaltning ssakkunniga), vilkas ordförande var borgmästaren J. Pettersson, avgåvo betänkande den 30 september 1929. (Statens off. utredn. 1930:13.)

över detta betänkande ha utlåtanden avgivits av länsstyrelserna efter hörande av magistrater, stadsstyrelsen drätselkammare och stadsfullmäktige, varjämte tillfälle beretts svenska stadsförbundet, föreningen Sveriges stadsdomare samt föreningen Sveriges stadsombudsmän och kommunalsekreterare att inkomma med yttranden.

Slutligen har min företrädare i ämbetet, statsrådet Bissmark, efter därtill erhållet bemyndigande, den 11 november 1929 tillkallat presidenten i Svea hovrätt friherre E. Marks von Wurtemberg, justitieråden N. Alexanderson och A. Lindhagen, häradshövdingen A. Brunnberg och advokaten C. Lundqvist att i egenskap av sakkunniga inom departementet samråda med departementschefen vid fortsatt beredande av frågan om rättegångsväsendets ombildning och därmed sammanhängande spörsmål. Sedermera har jag efter mitt tillträde av statsrådsämbetet den 19 juni 1930 tillkallat Bissmark att deltaga i arbetet. Under år 1930 och januari 1931 lia de sakkunniga varit inkallade till ett flertal överläggningar med departementschefen, vid vilka genomgåtts de grundläggande spörsmålen för reformen i den omfattning de här av mig komma att upptagas till behandling.

Det svenska rättegångsväsendets utveckling.

Den uppgift, som tillkommer rättsskipningen i ett samhälle, är att pröva och fastställa vad i det enskilda fallet är rätt enligt de materiella regler av privaträttslig eller straffrättslig natur, som äro vid makt i samhället. I växlande former under olika skeden i samhällenas historia har denna uppgift blivit fylld. Rättsskipningen har visserligen hört till de områden inom samhällslivet, där strävandena att fasthålla vid det bestående framträtt särskilt starka, men rättsskipningens gestaltning har dock varit underkastad en ständig förändring och utveckling, som skett än långsammare än hastigare. Denna utveckling har helt naturligt i regel försiggått under inflytande av de samhällsidéer och tänkesätt, som vid varje tid gjort sig gällande inom samhälls-

Kungl. Maj:ts proposition nr 80. 5

livet i övrigt, och sålunda utgjort en återspegling av dessa. I synnerhet inom de mindre staterna i den europeiska kulturkretsen har därvid ofta direkt påverkan ägt rum från främmande länder, där mer eller mindre medvetet förebilder sökts för avhjälpande av inhemska brister.

Den fornsvenska rättsskipningen handhades av allmogen själv på tingen. Re- Medeltiden. dan i äldsta tid måste denna därvid ha stått under ledning av en eller flera framstående medlemmar av folket. I våra tidigaste rättskällor framträda häradshövdingen som häradstingets och lagmannen som landstingets ledare. Med den fortgående rättsutvecklingen hade den dömande myndigheten så småningom koncentrerats hos dessa ledare, om också tingsmenigheterna själva långt in i nyare tiden stundom kunde verksamt deltaga i tingsförhandlingarna och dömandet. Häradshövdingen och lagmannen valdes av allmogen, och deras domsmyndighet hade sålunda en folklig karaktär. Säkerligen under utländskt inflytande inträdde häri redan i slutet av 1200-talet en på konungadömets växande betydelse beroende ändring, i det att konungen förskaffade sig inflytande på domarnas tillsättande och började framträda som den egentlige bäraren av domsmyndigheten. Mellan härads- och landstingen fördelade sig målen utan fasta regler så, att de viktigare, framfor allt stormännens mål, kommo till landstingen, varjämte dessa betraktades som överinstans i förhållande till häradstingen.

Organisationen av städernas domstolar var redan tidigt starkt påverkad av inflytande från utlandet, särskilt från de tyska städerna. Borgmästare och rådmän, valda av borgarna, utgjorde rådstuvurätten för de viktigare målen, och ute på torget dömde i smärre mål kämnärsrätten, som bestod av fogden och två rådmän.

Vid dessa folkliga domstolar voro de sålunda av domaren inför menigheten ledda förhandlingarna muntliga. Endast domen blev ibland till framtida säkerhet avfattad i skrift. Som alltid under enkla samhällsförhållanden var rättegången emellertid i hög grad formalistisk. Denna formalism framträdde i olika riktningar.

Rättegången skulle försiggå på olika sätt alltefter processföremålets natur. Man fick härigenom ett flertal olika rättegångsarter, en sådan för klander av fast egendom, en annan för klander av lös egendom, en tredje för gäldskrav o. s. v. För de särskilda rättegångsarterna hade käranden att på olika sätt utföra sin talan. Och för varje rättegångsart var föreskrivet, huru bevisningen skulle föras.

Härmed sammanhängde bevisningens natur. Bevisningen hade icke till uppgift att övertyga domaren om de faktiska omständigheter, som förelupit och som voro av betydelse i målet, utan vad som däri skulle anses vara sant framgick omedelbart av parternas verksamhet i enlighet med de därför gällande föreskrifterna. Domstolens prövning inskränkte sig därefter till att kontrollera, huruvida de stadgade bevisprestationema verkligen fullgjorts. Allteftersom detta skett eller icke, avkunnades den slutliga domen till den enes eller andras fördel. I överensstämmelse med den sålunda förutsatta möjligheten

6 Kungl. Maj:ts proposition nr 80.

av en lätt verkställd kontroll stod också, att bevisprestationerna skulle förebringas från allenast ena parten. Bevisningen blev principiellt ensidig. Den åsyftade ej heller att belysa och utreda de särskilda faktiska omständigheterna i målet utan den koncentrerades genast på ett enda spörsmål, till vilket tvistens hela innehåll redan från början reducerades.

Bevismedlen voro i överensstämmelse härmed av övervägande formell natur, ehuru helt säkert de föreskrivna bevisprestationema ursprungligen torde ha uppfattats såsom ägnade att i genomsnitt utgöra vittnesbörd örn sanningsenligheten av den parts uppgifter, som fullgjorde dem. För de olika rättegångsarterna var föreskrivet ej blott vilkendera av parterna hade att bevisa, utan även med vilket slag och vilket mått av bevismedel bevisningen skulle ske, liksom det noggrant bestämts vad som i de olika fallen skulle bevisas, d. v. s. ordalagen i de olika bevistemata. Brist i något avseende medförde talans förlust.

Det bevismedel, som dominerade i den äldsta rätten, var parts ed, förstärkt med ed av edgärdsmän. Partens ed riktade sig på föremålet för rättegången, under det edgärdsmännens ed bestyrkte, att parten svurit 'rent och ej ment’.

Vittnesbeviset, som också fanns i den äldsta rätten, gick liksom partseden ut på en utsaga direkt om själva saken.

Dessa två bevismedel torde ha utgjort stommen i den äldsta rättens bevissystem och däri åtminstone från början fyllt var sin uppgift. Utgångspunkten för den fornsvenska processens bevissystem torde få anses ha varit svarandens rätt att med egen ed, i regel förstärkt av edgärdsmäns ed, värja sig mot motpartens talan. Någon bevisning från kärandens sida krävdes då icke, utan målets utgång berodde av örn svaranden gick sin ed. Men med denna grundsats är redan i de äldsta rättskällorna förenad en annan, vilken innebar, att det som vore allmänt känt — veterligt i den vidsträckta mening, i vilken landskapslagarna togo det — ej kunde med laga verkan förnekas. Den, som åberopade något i denna mening notoriskt, fick vitsord att förebringa bevisningen i processen. Kunde käranden åberopa sig härpå, fick han alltså förebringa bevisning och uteslöt svaranden från dennes värjemålsed. För att styrka sådan notoritet, som nyss nämnts, ha i den äldsta rätten vittnen använts. Deras begagnande i detta syfte är säkerligen en av den fornsvenska rättegångsordningens äldsta anknytningspunkter för den senare utveckling inom bevisningen, som ledde till det principiella upptagandet av den kanoniska rättens regel, att käranden i första hand har bevisbördan i målet.

Jämte dessa övervägande formella bevismedel kände vår äldsta rätt ett bevismedel av en väsentligen annan karaktär, nämligen nämnden. I vad mån detta bevismedel, sådant det framträder i landskapslagarna, leder sitt ursprung ur inhemska källor må lämnas därhän; det är emellertid i lagarna inordnat i den formella processens system. För vissa slag av mål, särskilt grövre brottmål, vissa arvstvister och vissa jordatvister, var sålunda föreskrivet, att nämnd skulle utgöra bevismedlet.

Den fornsvenska nämndens uppgift var att utleta sanningen i målet och därefter med ed avgiva sin utsaga. Denna kunde sålunda avgivas till förmån

Kungl. Maj:ts proposition nr 80. 7

för vilkendera parten som helst; och bevismedlet var alltså i helt annan grad än de formella bevismedlen ägnat för utrönande av de faktiska omständigheterna i målet och därmed för säkerställande av ett materiellt riktigt avgörande av målet.

Vid sidan av de folkliga domstolarna intogo redan tidigt de andliga och de kungliga domstolarna en framträdande plats i det medeltida Sverige. För rättegångsväsendets utveckling var processen vid dessa domstolar av stor betydelse; de beredde den bästa jordmånen för fria grundsatser, som visserligen hämtats från främmande länder och utgjorde beståndsdelar av den allmänna europeiska kulturen, men vilkas upptagande var en förutsättning för att vårt lands rättsväsende skulle fylla de krav, som den rikare ekonomiska utvecklingen ställde. Den kungliga domsrätten utövades tidigast under mycket växlande former men erhöll så småningom en viss stadga. Den utövades av konungens representanter vid rättareting, som voro urtima, eller räfsteting, som regelbundet höllos i varje lagsaga. Också dessa ting hade en folklig anknytning såtillvida som vid dem tjänstgjorde en nämnd vanligen av frälsemän och bönder, tillsatt för hela tinget. Under en del av 1300-talet förekom därjämte en särskild s. k. konungsnämnd, som helt utövade konungens domsrätt. I den kungliga rättsskipningen kom att tillämpas en nyare och mildare rättsuppfattning än vid de folkliga domstolarna, och den brukades saväl när mål drogos från dessa till konungen som i första instans, när gentemot herremännen den folkliga rättsskipningen befanns för svag.

Slutet ar

Mot slutet av medeltiden försiggick en betydelsefull förändring med de gamla

medeltidei

tingen. Konungamakten skaffade sig ett allt större inflytande över tillsättandet av häradshövdingar och lagmän. Dessa kommo därmed så småningom att betraktas mera som konungens tjänare än som företrädare för menigheten, och deras myndighet ökades starkt. Domsmyndigheten låg sålunda ej längre hos de gamla tingen, utan ur dessa hade utvecklat sig domstolar med häradshövdingen och lagmannen som domare.

Med denna förändring sammanhänger den ombildning, som också rättegången vid de folkliga domstolarna började undergå. Den allmänna kulturella utvecklingen i landet medförde, att den gamla formella rättegången icke längre var tillfyllest. Det gick icke att pressa in alla olika slags mål under den gamla formella processens typer. Särskilt under inflytande från de kyrkliga och kungliga domstolarna inträdde samtidigt också en skärpning av kravet på ett rättegångssätt, som bättre säkerställde ett materiellt riktigt avgörande på grundval av en utredning rörande de faktiska omständigheterna i målet. Dessa skilda faktorer medförde en förändring i nämndens ställning i dessa domstolar. Allt flera olika slag av mål började hänskjutas till nämnden; och från att ha varit ett tillfälligt för varje särskilt mål anordnat bevismedel blev nämnden så småningom fast och sittande för längre tid. Därmed började också domaren få inflytande på nämndens tillsättande. Men dess uppgift var alltjämt att utleta sanningen och inför domaren avge utlåtande örn vad som var sant i målet. Efter utlåtandet fälldes sedan domen av domaren.

8 Kungl. Maj:tt proposition nr SO.

Med nämndens ökade användning måste följa en ökad uppmärksamhet å de former, vari nämnden skaffade sig kännedom örn vad som var sant i målet; nämndens verksamhet i detta syfte, som pa ett tidigare skede försiggick formlöst och utan laga reglering, kom så småningom att få karaktären av processuell bevisning, jämställd med den direkt inför domstolen förda formella bevisningen. Redan i Kristoffers landslag finnas stadganden, som vila på ett dylikt betraktelsesätt. Sammanhängande och parallellt med denna utveckling undergick nämndens ställning i domstolen den för hela det svenska rättegångsväsendet epokgörande förändringen, att den — så att säga — flyttade upp i domarsätet och från att vara ett bevismedel blev innehavare av en del av domsrätten, nämligen rätten att pröva sakfrågan i målet. Åyiörjanms 'För härads- och lagmansrätterna samt rättegången vid dessa domstolar betydde den nyare tidens inbrott ingalunda några tvära kastningar i utvecklingen utan huvudsakligen ett mera medvetet och i vissa hänseenden skarpare markerat fullföljande av utvecklingslinjer, som redan medeltidens rättegångsväsen innefattat. De första Vasaregenternas centralisationssträvanden i rikets styrelse togo sig uttryck också beträffande häradshövding- och lagmanssysslorna. Deras tillsättande överflyttades sa gott som helt och hållet i regeringens hand; och i anknytning till vissa tendenser från den senare medeltiden började de behandlas och betraktas som förläningar. Därmed följde snart en allvarlig desorganisation och oreda i domstolarnas verksamhet. Domarämbetena anförtroddes åt personer, som icke kunde utöva ämbetena utan måste uppdraga domarfunktionerna åt vikarier, s. k. lagläsare eller andra ännu mindre kvalificerade personer. Såsom ordförande i rätterna saknade dessa vikarier vanligen den erforderliga auktoriteten. Härigenom befordrades visserligen utvecklingen av nämnden till en beståndsdel av domstolen men uppstod också en betänklig förvirring och regellöshet i förfarandet, vilken icke minst tog sig uttryck i upprätthållandet av olika sedvanor i olika delar av landet. Beträffande lagmansrätterna visade sig följderna av att bruka lagmanssysslorna som förläningar stundom i en annan riktning. Gustav Vasa hade i ett fall beordrat sina tromän av frälset och adeln att vara en ung lagman följaktiga på tinget. Med utgångspunkt härifrån uppkommo utvidgade lagmansting, där antalet bisittare varierade betydligt. Dessa ting voro påtagligen övergångsformer i förhållande till den kungliga rättsskipningen. Utvecklingen på förevarande område bestämdes emellertid till sin väsentliga del av ett dominerande strävande, vilket otvivelaktigt i själva verket vilade på utländskt inflytande. Redan i de från början av nyare tiden stammande Domarereglerna äro som programpunkter i olika vändningar fastslagna dels grundsatsen örn materiell utredning av vad som är sant i målet såsom domarens uppgift och dels den därmed sammanhängande principen örn kärandens skyldighet att i främsta rummet bevisa sina påståenden i målet i stället för den fornsvenska regeln örn svarandens primära skyldighet att värja sig.

Kungl. May.ts proposition nr 80. 9

Vid domstolarna lyckades dessa grundsatser naturligtvis blott långsamt bana sig väg. Rättegången kom sålunda att utmärkas av en tämligen skarp dualism. Det modernare förfarandet inför nämnden, vilken upptog bevisning och materiellt prövade denna, ökade i betydelse, men det blev å sin sida påverkat av den formella processens grundsatser, vilka i formaliserande riktning satte spår också å den inför nämnden förebragta bevisningen och uppfattningen örn denna. Jämsides härmed förekommo långt in i nyare tiden också rättegångar enligt den medeltida formella processens mönster. Edgärdsmannainstitutet, en av kärnpunkterna i den formella processen, blev uttryckligen upphävt först 1695.

Vare sig förfarandet förlöpte på det ena eller det andra sättet, bibehölls rättegångens karaktär av en muntlig förhandling inför allmänheten. Detta har säkerligen också gällt bevisningsförfarandet inför nämnden, sedan denna blivit ett led i domstolen, även örn nämndens tillvägagångssätt för att utreda sanningen i målet under ett tidigare skede varit ett annat.

De skriftliga anteckningarna över vad som förekom inför domstolarna inskränkte sig i den tidigare processen, enligt vad förut sagts, till att vid viktiga tillfällen till framtida säkerhet upptaga domens innehåll i skrift. Några utförligare anteckningar i domboksform äro kända först från medeltidens slut; de tilltogo avsevärt under början av nyare tiden och voro föremål jämväl för Gustav Vasas uppmärksamhet, men utgöras i regel allenast av tämligen kortfattade uppgifter icke örn vad de olika anförandena inför rätten innehållit utan örn det resultat, vartill rättens undersökning örn vad som förevarit i målet lett. Från slutet av 1500-talet möter man dock redan något utförligare protokoll, särskilt från lagmansrätterna. Domböckernas användning var dock en annan än nu. Utdrag ur dem för att överlämnas till parterna torde icke lia förekommit. Däremot utskrevos domarna åtminstone i de viktigaste målen, och som inledning till domsluten gavs en redogörelse för parternas yrkanden och stundom för vad i målet förekommit i övrigt. Denna redogörelse hade emellertid i regel karaktären mera av en berättelse örn vad domstolen ansåg bevisat i målet, sålunda örn domskälen, än örn bevisningens detaljer. Domen blev sålunda en gentemot protokollen fullt självständig handling. Av parterna begagnades denna främst som stöd för deras rätt, men också vid fullföljd av talan i högre rätt. När part sålunda vände sig till lagmansrätt och begärde upphävande eller, vilket också förekom, stadfästelse av en häradsrättsdom, företeddes denna av parten. Förhandlingen inför lagmansrätten var dock muntlig; parterna företrädde och utförde muntligen sin talan, och bevisning upptogs omedelbart av lagmansrätten. När denna handlade ett mål, däri underrätten i domen meddelat en utförlig redogörelse örn de faktiska omständigheter i målet, som av underrätten ansetts bevisade, kunde sålunda lagmansrätten efter att i sin dombok ha intagit nämnda dom tillfoga sin stadfästelse av domen blott med motiveringen: 'efter saken så alldeles haver sig’.

De första Vasaregenternas insatser inom rättegångsväsendet rörde huvudsakligen organisationen av högsta domsrättens utövning. Den medeltida ordningen var otillfredsställande och en nygestaltning högeligen påkallad. Denna

10 Kungl. Maj:ts proposition nr 80.

framkallades, å ena sidan, av den nya konungamaktens centralisationssträvanden men, å andra sidan, också av de allvarliga brister, som vidlådde rättsskipningen vid de lägre domstolarna. Uppgiftens lösning berodde emellertid också därav, att regeringsbördan fått en omfattning, vilken försvårade av konungen personligen utövad domsrätt. Både under Gustav Vasas, Erik XIV:s och Karl IX :s regeringar gjordes försök till inrättande av organ för utövande av konungens domsrätt, men resultaten blevo icke varaktiga.

Vid dessa försök är knutet ett särskilt intresse på grund därav, att de vid den nyare tidens början framträngande moderna grundsatserna i fråga örn bevisskyldigheten och bevisningens uppgift synas här ha vunnit burskap snabbare än vid den folkliga rättsskipningen. Detta berodde givetvis på den ojämförligt större möjligheten till rörlighet i fråga örn rättegångsformerna, som förefanns vid den kungliga rättsskipningen. Grundsatsen, att käranden skall styrka sin talan, betonas sålunda ofta; och bevisningen fattas klart som en verksamhet för att övertyga domstolen örn de i målet avgörande faktiska omständigheterna. Därpå tyder ej blott det sätt, varpå vittnesbeviset i allt större utsträckning användes, då av vittnena begärdes allenast en berättelse om vad de själva iakttagit och icke ett beedigande av ett visst formulerat edstema. Också förekomsten av motbevisning, vilken var oförenlig med den formella processens struktur, anger tydligt den nyare tidens uppfattning örn bevisningens uppgift. Tiden från När Gustav II Adolf år 1614 inrättade Svea hovrätt såsom en konungens

hovrätternas

inrättande. nämnd vid hovet, vilken skulle såsom fast ämbetsmannadomstol utöva den högsta domsrätten, ägde detta rum i nära anknytning till de föregående försöken i samma riktning. Men åtgärden kom dock av flera skäl att bilda en vändpunkt för vårt lands rättegångsväsen.

Hovrätten var från början avsedd att vara en form för utövningen av konungens högsta domsrätt. Det visade sig emellertid mycket snart omöjligt att förmena enskilda parter att såsom under gångna tider i sista hand vända sig till konungen för att få sin rätt. Redan 1615 blev denna möjlighet lagligen ordnad, i det att den, som funne sig besvärad över hovrättens dom, tillerkändes rätt att hos konungen giva sitt besvär tillkänna och njuta beneficium revisionis. Faran för att denna utväg skulle anlitas i allt för stor utsträckning undanröjdes därigenom, att för rättsmedlets användande krävdes nedsättande av en revisionsskilling på det ansenliga beloppet av 200 daler, vilken parten förlorade, örn han tappade i målet. Kort därefter inrättades nya hovrätter, först i Åbo, sedan i Dorpat och i Jönköping. Därmed var sålunda icke konungens högsta domsrätt organiserad utan i stället en krets av överrätter skapad.

Dessa överrätter voro i främsta rummet överinstanser, dit mål från de lägre domstolarna fullföljdes; de voro därjämte behöriga att som första domstol upptaga vissa mål. Men de voro också tillskapade för att hålla uppsikt över de lägre domstolarna och därigenom avhjälpa den regellöshet och oreda, som där härskade. Hovrätterna tjänade sålunda både som mönster och som kontrollorgan. Under dessa förhållanden blev deras inflytande över rättsskipningen

Kungl. Maj:ts proposition nr 80. 11

vid de lägre domstolarna så småningom betydelsefullt och kom att medföra en omläggning av arbetssättet vid dessa. Den anda, vari hovrätterna utövade sin verksamhet och kommo att påverka hela rättegångsväsendets utveckling, hade sitt ursprung i skilda strömningar. Med den kyrkliga reformationen och strävandena efter frigörelse från katolskt inflytande följde en renässans också för de inhemska rättstraditionerna. Denna renässans tog sig flera uttryck. Ett av de praktiskt betydelsefullaste var Karl IX :s åtgärd att 1608 utge Kristoffers landslag av trycket, försedd med kunglig stadfästelse. Därmed avhjälptes den oreda, som förekomsten och bruket av handskrifter av lagen med olika innehåll dittills åstadkommit. Den inhemska rätten började också göras till föremål för vetenskapliga studier och vetenskaplig bearbetning. Sedan Uppsala universitet år 1593 återupprättats, kom snart ett vetenskapligt studium av den inhemska rätten där till stånd, och universitetet liksom hovrätterna beredde möjligheter för juridisk fackutbildning. Jämsides med de inhemska rättsgrundsatsernas återupplivande gjorde sig också ett annat inflytande starkt gällande. För skapandet av det nya svenska konungadömet hade främmande, särskilt tyska krafter i stor utsträckning begagnats. Då Uppsala universitet under nästan hela 1500-talet låg nere, voro de svenskar, som önskade få en grundligare juridisk skolning, hänvisade till utländska universitet, och de vände sig då särskilt till Tyskland, där undervisning meddelades i den tysk-romerska rätten. Detta rättssystem kom sålunda att under den följande tiden utöva ett starkt inflytande på svenskt rättsliv. I själva verket bestämdes 1600-talets rättsutveckling i vårt land av den oavlåtliga kamp, som pågick mellan inhemska och romerskrättsliga grundsatser. Hovrätternas behörighet och förfarandet där reglerades utförligt i 1614 års rättegångsordning och 1615 års rättegångsprocess, vilka författningar blevo av grundläggande natur. Rättegången vid hovrätten var offentlig och gestaltade sig som en förhandling inför domstolen, vid vilken parterna inställde sig. Men de skulle därvid, som rättegångsprocessen säger, först grundligen med tydliga och klara ord icke allena muntligen utan ock skriftligen utföra sin talan. Detta innebar, att de i skriftliga inlagor, som ingåvos till rätten och varav motparten erhöll en avskrift, utvecklade sin talan. Men skrifterna skulle ingivas vid parternas inställelse i hovrätten, och de hade därvid att både självmant och på domstolens frågor också muntligen vidare anföra vad som var av betydelse i målet. Denna muntliga förhandling var intet sken, utan den var uppenbarligen en högst betydelsefull del av rättegången. Vid denna förebragte parterna sin bevisning i samma ordning som vid de lägre domstolarna. Härutinnan anmärker emellertid 1615 års rättegångsprocess, att det kunde hända, att käranden såväl som svaranden refererade sig till vittnen eller andra skäl och bevis, som icke vore så nära för handen, varför med domens avsägande mäste havas fördrag och parterna givas uppskov. Behov av uppskov yppade sig också icke sällan redan under hovrätternas första tid. Det hjälpmedel, som underlättade

12 Kungl. Majlis proposition nr 80.

dessa uppskov, var den protokollering av vad parterna anförde, som av förordningen föreskrevs. Sedan förhandlingarna i ett mål avslutats, skulle av de bland bisittarna i domstolen utsedda referenterna i målet hela akten däri noggrant genomgås och en skriftlig berättelse däröver upprättas. Slutligen skulle hela akten jämte berättelsen uppläsas för hela domarkollegiet för målets prövning. Fann någon domare därvid, att han behövde ytterligare upplysning i målet, kunde särskilt muntligt förhör med parter eller vittnen anordnas. Detta förekom också i icke ringa omfattning.

Denna vidlyftiga procedur förutsattes dock vara nödvändig blott i de större målen. I de ringare antog författningen, att dom kunde fällas utan uppskov och 'långt övervägande’ i parternas närvaro omedelbart efter partsförhandlingen.

Nämnda rättegångsordning innebar utvecklingsmöjligheter i skilda riktningar. Den muntliga partsförhandlingen, som anknöt till den äldre inhemska processen, beredde möjlighet för en verksam processledning från domstolens sida och gav denna omedelbar tillgång till de vanligen bästa upplysningskällorna. Den begynnande skriftligheten och uppskovsordningen, som voro hämtade från utlandet, voro åter ägnade att avlägsna domstolen från parterna och att byråkratisera denna, dess ledamöter och dess arbetssätt.

I början av hovrätternas verksamhet och ännu en lång tid framåt bildade de inhemska traditionerna det starkaste inslaget. Proceduren behöll sin muntliga form. Även när parterna skriftligen utförde sin talan, infunno de sig dock vid domstolen, och denna sökte genast sätta sig in i målet och genom frågor till parterna utreda detsamma; bevisningen förebragtes omedelbart inför domstolen. Visserligen klagades det över de besvär och kostnader, som resorna till hovrätten ibland orsakade, men man sökte hjälpa sig fram på olika sätt. Först och främst ansågs förnyad bevisning inför hovrätten säkerligen ofta onödig av det skälet, att hovrätten godtog sakförhållandet i målet sådant detta av underrätten funnits bevisat. Men förelåge tvivel härutinnan, måste bevisning ånyo upptagas. Kom målet från en avlägsen ort, hände ofta, att hovrätten utsåg delegerade bland ledamöterna för att på ort och ställe utreda målet. Dessa återvände sedan till hovrätten och avlämnade redogörelse för sitt värv, varpå hovrätten dömde i målet. Redan 1615 års rättegångsprocess hade också förutsatt, att den nya rättegången skulle kunna kräva bruket av advokater, och medgav nu detta, ehuru, som det heter, 'det sällan här i riket varit tillåtit, att man haver brukat advocater och procuratorer, utan var och en haver framställ! sin sak för rätta det bästa han haver kunnat’. Framför allt utmärktes emellertid rättegångssättet i hovrätterna därav, att domstolarna icke ansågo sig hårt bundna av några former, utan betraktade som sin uppgift att handla efter omständigheterna. 'Vid sin rättsskipning rörde sig hovrätten med de friaste former och fattade sin uppgift att skaffa rätt i vidsträcktaste och fullaste mening’, har det med fog sagts. Rättsskipningens gestalt berodde därför i helt annan grad än nu av själva domarpersonligheterna, som gåvo rättsskipningen dess kraft. Och dessa präglade den, som det sagts, med sin 'karlavulna folklighet’.

Kungl. Maj:ts proposition nr 80. 13

Bruket av skriftliga partsinlagor och det av det tilltagande uppskovsväsendet framkallade utförligare protokollerandet började emellertid så småningom att påverka proceduren vid hovrätterna. Det klagas över besväret att föra protokoll vid de muntliga förhandlingarna med parterna, och domarna börja föredra en utförligare skriftväxling dem emellan. En förskjutning på muntlighetens bekostnad skedde också därigenom, att de i hovrätten upprättade berättelserna i målen delgåvos parterna för godkännande, varmed det avslutande muntliga förhöret ansågs kunna ersättas. Men muntligheten behölls dock segt kvar. Ännu år 1734 under ständernas gemensamma förhandlingar rörande lagförslaget anfördes det, att vid Svea hovrätt hade sedan sista riksdagen, d. v. s. under de sista tre åren, hållits 3,000 muntliga förhandlingar, och framställdes yrkande att någon gräns skulle dragas för dessa, enär ’av de mångfaldiga och överflödiga conferencer tillfälle gives till processers utdragande’. Härtill svarades, ’att som omständigheterna äro så skiljaktiga härom, ej något visst stadgas kan utan att löpa den faran, att någon i sin rätt kunde komma att lida, utan bör det ankomma på en rättvis och försiktig domare, som lärer pröva vad skäligt är’. Med den tilltagande skriftligheten torde redan före 1734 års lag offentligheten vid hovrätterna ha blivit inskränkt.

Hovrätternas betydelse för rättegångsväsendet under 1600-talet och början av 1700-talet visade sig emellertid icke minst i det inflytande de utövade på de lägre domstolarna.

Hovrätterna voro satta, som förut sagts, jämväl till att öva kontroll över rättsskipningen vid de lägre domstolarna. En av de mest genomgripande förändringar, som i detta syfte vidtogs, var riktad mot de s. k. lagläsarna vid härads- och lagmansrätterna, dåtidens vikariatsystem. Det blev nödvändigt att börja öva kontroll å det sätt, varpå dessa skötte sina sysslor. Denna tanke mognade i de författningar från senare delen av 1600-talet, genom vilka hovrätterna fingo befogenhet att pröva och förordna lagläsare, en befogenhet, som förut innehafts av ämbetenas ordinarie bärare. Till lagläsare kommo härigenom kunnigare och skickligare män att förordnas. Då dessa hämtade sin auktoritet från hovrätten, kom helt naturligt deras ställning att bli en annan än tidigare. De togo ledningen i domstolen med större kraft och beslutsamhet än de förra lagläsarna.

Slutligen ingrep Karl XI i häradsrättsorganisationen och föreskrev, att häradshövdingarna skulle vara bosatta inom domsagan och själva tjänstgöra, så vitt de ej hade laga förfall. Detta beslut ingick som ett led i hans strävanden att, sedan han ryckt till sig makten från högadeln, skapa en duglig och verksam ämbetsmannakår, som skulle vara ett kraftigt redskap i hans hand till rikets uppryckning.

Den förstärkning av ämbetsmannadomarens ställning, som sålunda ägde rum, gick närmast ut över nämnden och dess inflytande. Dess gamla uppgift att självständigt rannsaka örn sanningen i målet och sålunda avgöra sakfrågan hade vid 1700-talets början ersatts av ställningen av bisittare i rätten vid häradshövdingens eller lagmannens sida. Huru denna ställning praktiskt gestaltade sig, när olika meningar yppade sig, är ovisst. Å ena sidan möter man

14 Kungl. Maj:ts proposition nr 80.

den åsikten, att var och en hade en röst, och att domen fälldes efter majoritetens mening, men å andra sidan också den uppfattningen, att nämnden nedsjunkit till innehavare av en tjänande och blott rådgivande uppgift. Beträffande förfarandet vid de lägre domstolarna framträdde nu med ökad styrka processledningen från domarens sida, genom vilken målet skulle utredas. Den passivitet, till vilken domaren i den gamla formella processen var hänvisad, är försvunnen. Men med impulserna från hovrätterna trängde också skriftligheten och uppskovsväsendet in i de lägre domstolarna. Efter mönster från hovrättsprocessen började också vid de lägre domstolarna rättegångarna föras med en inledande skriftväxling och därpå följande muntliga förhör; även hovrättsberättelserna efterliknades. En författare från 1674 klagade sålunda över att processerna också här i riket begynte bliva långsamma, och att man började processa skriftligen, ehuru det i gamla tider icke synnerligen varit i bruk att agera skriftligen. Genom 1695 års rättegångsstadga blev den nya ordningen, örn ock något modifierad, bekräftad att gälla också för de lägre domstolarna. Den kom dock ingalunda till lika utpräglad tillämpning överallt. Hastigast trängde den in vid domstolarna i städerna och den starkaste motståndskraften ådagalade häradsrätterna. Till utvecklingen bidrog protokollsväsendet. Redan i 1614 års rättegångsordning hade de lägre domstolarna ålagts att skicka in sina domböcker till hovrätten för granskning. Hovrätterna strävade att få likformighet i rättsskipningen, och i kontrollsyfte fordrade de ökad skriftlighet. Vikten av att föra noggranna protokoll inskärptes upprepade gånger i slutet av 1600-talet och början av 1700-talet; och protokollen började få en allt större betydelse, över bördan av att föra dem klagades ofta. Vid ett sammanträde under år 1712 med lagkommissionen anmärkte sålunda ordföranden örn den svårighet, som häradshövdingarna hava på många sätt genom det att de själva skola fatta i pennan allt vad som för rätten talat och svarat varder. Å andra sidan betonas vikten av att protokollen upprättas omedelbart vid tinget och uppläsas och vidkännas genast, 'medan allt är i färskt minne så hos domaren som hos parterna’. De fördes icke som nu så att också de ingivna skrifterna intogos, utan de fördes jämsides med dessa och ingingo sålunda i en akt. Den utförlighet, som våra nutida underrättsprotokoll ha, ägde dåtidens protokoll icke. Visserligen förklarades i ett kungligt brev från år 1700, att utom acta och protokollen borde intet skäl tagas till domen’, men denna grundsats var säkerligen då icke genomförd. Och protokollen tjänade ej som huvudsaklig grundval för prövning av målen, när dessa hänskötos under högre rätt. Ännu långt in på 1700-talet utgjordes de handlingar från de lägre domstolarna, vilka voro tillgängliga för hovrätten, när mål hänskötos dit, ofta endast av domarna därifrån, vilka domar visserligen voro utförligare särskilt i motiveringen än nutida domar, men vilka dock ingalunda voro tillräckliga som grunder för målets prövning. I god överensstämmelse med de strävanden, som under den begynnande storhetstiden gjorde sig gällande inom rättegångsväsendet, stodo de förändringar,

Kungl. Majda proposition nr 80. 15

som hänförde sig särskilt till rättegången i brottmål. I den gamla folkliga processen var det den enskilde målsägandens sak att föra talan i dessa mål, och deras handläggning skedde huvudsakligen i samma former som andra mål.

Den nya tidens förstärkta regeringsmakt började fatta som sin uppgift att också på det sättet sörja för riket och dess inbyggare, att brottens åtalande blev en det allmännas sak. Den främsta förutsättningen för genomförandet härav var organiserandet av en åklagarkår. Vissa ansatser i denna riktning hade visserligen tidigare gjorts, men mera betydelsefulla åtgärder vidtogos först under 1600-talet och början av 1700-talet. Jämsides härmed ägde också en förändring så småningom rum i själva förfarandet i brottmålen. Det inkvisitoriska momentet däri började starkare framträda, och de medel, som. gingo ut på att framskaffa den inkvisitoriska processens främsta bevismedel, den tilltalades egna bekännelse, började anlitas, ehuru det svenska rättegångsväsendet i detta hänseende icke torde ha urartat i samma grad som i vissa länder på kontinenten.

I brottmålen gestaltade sig också möjligheterna att anlita högre rätt annorlunda än i tvistemålen. Vadevägen blev med brottmålens förändring så småningom stängd. I den uppgift att kontrollera rättsskipningen vid de lägre domstolarna, som tillkom hovrätterna, inlades också plikten att självmant överpröva åtminstone de svåraste brottmålen. Detta rättsmedel, som kom att få en stor betydelse, utgjorde ursprunget till den nuvarande endast i ringa omfattning använda underställningen. Ur den i 1614 års rättegångsordning och 1615 års rättegångsprocess öppnade möjligheten att klaga över att rätt blev någon förvägrad utvecklade sig därjämte den enskildes utväg att genom besvär föra talan mot utslag i brottmål.

Den byråkratisering av rättsskipningen, sorn' utvecklingen under 1600-talet innebar, yttrade sig utöver i vad bär nämnts i ännu en riktning. Det föregående århundradet hade utmärkts av en brytning mellan den medeltida formella rättegångens bevisregler och en ny tids krav på materiell bevisning i rättegången. Det inflytande från den tysk-romerska rätten, som nu började framträda, gjorde sig på denna punkt särskilt starkt gällande. I nämnda rättssystem fanns utbildad den ordning för uppskattning av bevisningen, som kallas den legala bevisteorien och som innebär, att lagen uppställt vissa regler rörande kvaliteten och kvantiteten i fråga örn de bevismedel, varpå domaren får bygga sin övertygelse om vad som är sant i målet. Denna teori, som är motsatsen till den fria bevisprövningen, kan givetvis tillämpas med olika skärpa och i olika grad, men innefattar alltid en begränsning av domarens rörelsefrihet i rättegången och är sålunda egentligen ett uttryck för misstroende mot domarens egen förmåga av fri prövning.

En legal bevisteori skulle helt naturligt mycket lätt anknyta till den gamla formella processens regler om vissa bevisprestationer för olika fall; och den legala bevisteori, som under 1600-talet utvecklade sig i vårt land, blev utan tvivel ett alster av på en gång traditionerna från den inhemska formella processen och det utländska från den tysk-romerska rätten stammande inflytan-

16 Kungl. Maj:ta proposition nr 80.

det. På dessa grunder byggdes upp den ordning, som innefattade det omständliga systemet med vittnesjäv eller förbud att som vittnen höra vissa på förhand såsom otillförlitliga betecknade personer, regeln, att två vittnen skulle gälla som fullt bevis och att ett vittne icke finge värderas till mer än halvt bevis, de formulerade partsederna såsom de vid sidan av erkännandet enda medlen att tillgodogöra sig parts utsagor som bevismedel, förbudet att grunda en dom blott på indicier o. s. v.

Denna ordning utgjorde dock ett betydligt framsteg gentemot den formella processens bevisning. Bevisningen syftade bär alltigenom till att bibringa domstolen en övertygelse örn de särskilda faktiska omständigheter, som kunde vara av betydelse i målet; och åt domstolen var överlämnat att på grund av vad sålunda blev styrkt draga den slutsats, som utsädes i domen. Men den legala bevisteorien sammanhängde nära med skriftligheten och dess inträngande i rättsskipningen. Den befordrades av skriftligheten och blev i sin ordning en befrämjare av denna.

1734 års lag var, som bekant, i väsentliga hänseenden allenast en kodifiering av den redan gällande rätten. Detta var förhållandet också med rättegångsordningen i denna lag.

Domstolsorganisationen blev densamma som förut, men den inbördes kompetensen domstolarna emellan blev noggrannare reglerad. Häradsrätt och lagmansrätt voro domstolarna på landet, varvid den senare var andra instans i tvistemål. I städerna behöllos kämnärs- och rådstuvurätterna med den senare som första instans i vissa mål och som andra instans i förhållande till kämnärsrätten. Hovrätterna voro slutligen första instans i vissa mål men framför allt närmaste överrätter dels i tvistemål gentemot lagmansrätterna och i brottmål gentemot häradsrätterna och dels i förhållande till rådstuvurätterna. För rätt till vad hos hovrätten fordrades, att målet rörde minst ett visst penningbelopps värde. Beneficium revisionis hos konungen i rådet förbehölls alltjämt.

På en viktig punkt inom domstolsorganisationen utgjorde 1734 års lag en nyhet. Lagen reglerade uttryckligen nämndens ställning i härads- och lagmansrätterna. Först och främst stadgades, att minst sju nämndemän måste vara närvarande för att domstolen skulle vara domför. Vidare infördes den ännu gällande regeln, att endast enhällig nämnd överröstade domaren. Denna regel innebar utan tvivel ett fästande i lag av en grundlig omformning av nämnden och en vittgående nedsättning av dess makt. Att detta kunde ske utan strid berodde otvivelaktigt till stor del på de förändringar, som rättsskipningens former undergått. I fråga örn nämndens tillsättande fastslogs, att nämndemännen skulle vara bönder, och utgick lagen från att häradshövdingen skulle utse dem i enlighet med den praxis, som utbildat sig.

I fråga örn domstolsförfarandet anknöt lagen likaledes nära till den närmast föregående utvecklingen. Åtskilligt tyder emellertid på att under förarbetena till lagen en tämligen skarp meningsolikhet yppat sig rörande muntlighet eller skriftlighet i rättegången. För den, som följer nutidens debatter i samma ämne, kan det vara av intresse att erfara, huru strax före 1734 års lags antagande argumenten folio.

Kungl. Maj:ts proposition nr 80. 17

En av de varmaste förkämparna för muntligheten var den bekante häradshövdingen i Erlinghundra, Håbo, Sollentuna m. fl. härad i Uppland Peter Abrahamsson. I sitt utlåtande över det sista förslaget till rättegångsbalk anmärkte han sålunda till stadgandet i nuvarande 14 kap. 1 § rättegångsbalken följande: ’Här säges, att i den första och andra instansen böra rättegångstvister muntligen föras, men verkan därav försvinner medelst det, som efter följer, nämligen: där sakens vikt och vidlyftighet eller andra omständigheter ej fordra, att det skriftligen sker. Jag har uti ett inlagt memorial, som blivit remitterat till justitiedeputationen, både tydligen och vidlyftligen anfört, att där vidlyftigheter uti rättegångar skola förkortas och parter i deras stridigheter till skyndsamt slut förhjälpas, måtte skriftväxlingar hädanefter både i de tvenne första instanser, jämväl i överrättema avskaffas, och i det ställe den i forna tider här i riket antagna, men sedermera ur bruk komna process återställas, så att alla rättegångstvister muntligen föras, liksom ännu sker vid häradstingen, då käranden korteligen föreställer speciem fact!, tillika med sitt påstående och där svaranden sådant nekar, föreställas vittnen och dokumenter, som strax examineras, och därpå dömes. Varemot då appellerat blivit, uppvisar käranden uti instantia appellation^ den fällda domen, och anförer muntligen sina gravamina, därpå den andra parten även muntligen svarar, och domaren efter sakens övervägande slut däruti fattar. Uppå vilket sätt alla av parterna hemma upptänkta chikaner försvinna och rättegångssaker till skyndsammare slut kunna befordras än nu sker, då vidlyftiga skriftväxlingar i bruk äro. Uti vilket allt jag refererar mig på mitt ingivna memorial, däruti de inkast, som emot den gamla svenska processens återställande kunna göras, äro upptagna och besvarade. Men det är och blir visst, att evad utvägar må upptänkas, kunna aldrig rättegångs vidlyftigheter förkortas, där icke skriftväxlingar avskaffas och i det ställe muntligt föredrag återställes, lika som ännu på häradstingen sker.’

På denna anmärkning svarade lagkommissionen följande: ’Att alldeles avskaffa skriftväxling vid rätterna, låter sig ej göra, synnerligen i de saker, som äro vidlyftiga och bestå av många punkter, såsom i arvskaper och likvidationsmål, helst eljest vad parterna skulle diktera till protokollet i sådana saker, skulle taga bort tiden för domaren, och protokollet bliva även så vidlyftigt som skrifterna, vilket jämväl skulle justeras och således ånyo förorsaka tidsspillan.’

Vissa röster höjdes, som gingo ännu längre och klagade över de missbruk, vartill parter gjorde sig skyldiga genom att i hovrätterna onödigtvis begära muntliga förhör.

De allmänna grunder för rättegångens form, som 1734 års lag gav, angåvos i 14 kap. rättegångsbalken. Där stadgades, att i härads-, kämnärs- och lagmansrätt samt i rådstuvurätt i mindre städer skulle käromålet muntligen föreställas, där sakens vikt och vidlyftighet eller andra omständigheter ej fordra, att det skulle ske skriftligen; och skulle parterna då ej tillåtas att ingiva mer än en skrift vardera, där ej saken vore av större vikt. Och vidare föreskrevs, att örn den, som skriftligen utfört sin talan, förbehållit sig att också munt-

Bihany till riksdagens protokoll 1931. 1 sami. 07 haft. (Nr 80.) 2

18 Kungl. Maj:ts proposition nr 80.

ligen höras, eller begärde han det sedan eller funne domaren det själv nödigt, skulle muntligt förhör med parterna hållas. Bestämmelse om att riktig dombok skulle föras jämte andra stadganden inskärpte protokolleringstvånget.

Vid häradsrätterna bibehölls det huvudsakligen muntliga förfarandet, men protokolleringen av vad som muntligen anfördes blev allt noggrannare och tog alltmer av domstolens uppmärksamhet i anspråk. Jämsides härmed utvecklade sig uppskovsväsendet, oaktat 1734 års lag hade sökt begränsa detta genom bestämmelser om äventyr, som skulle föreläggas part vid uppskovs beviljande. Möjligheten till snabbt avgörande av målen minskades därmed; målen uppdelades och behandlades styckevis. Att nämndens inflytande vid målens avgörande därigenom skulle minskas, ligger i öppen dag. En i viss mån annan gestalt än nu hade häradstingen dock av det skälet, att vart och ett av de årliga tre tingen i vart härad pågingo under många dagar i följd, ibland i ett par veckors tid. Det fanns sålunda möjlighet att, örn ett mål under tingets början handlagts och funnits böra fullständigas, senare under samma ting åvägabringa detta. Framför allt beflitade man sig om att de mål, som blivit slutbehandlade, också blevo vid tinget avdömda. Ehuru målens behandling på grund av de få tingen ofta omfattade en lång tidsrymd, förekom sålunda dock en viss koncentration i handläggningen.

I lagmans- och rådstuvurätterna och även i kämnärsrättema utvecklade sig däremot skriftligheten. Med bibehållande av den form därför, som 1600-talets process upptagit, ägde det skriftliga förfarandet rum på det sättet, att parterna inställde sig vid domstolen och inlämnade sina skrifter. Det tidigare med denna form förknippade syftet, som var att samtidigt bereda möjlighet till muntlig förhandling i målet i eller utan anknytning till inlämnade skrifter, trädde mer och mer i bakgrunden, och den muntliga förhandlingen började inskränka sig till de förhör för bevisupptagning, som, där så erfordrades, företogos efter skriftväxlingens avslutande. Ännu långt in på 1800-talet möter man dock ofta i lagmansrätternas domar följande ingress till domslutet: ’Lagmansrätten har av häradsrättens protokoll samt av parternas såväl skrift- som muntliga anföranden denna saks beskaffenhet inhämtat.’ Bevisupptagning omedelbart inför lagmansrätten förekom tämligen ofta.

I än högre grad än i lagmansrätterna trängde skriftligheten in i hovrätterna på muntlighetens bekostnad. Partsinställelserna begagnades i mindre utsträckning till att åvägabringa upplysning i målet, och även örn parterna därvid hördes, avtog så småningom den reella betydelsen därav. Den i 27 kap. rättegångsbalken föreskrivna ordningen med avfattande av berättelse över målets sammanhang och denna berättelses delgivning med parterna för godkännande utvecklade sig däremot till ett viktigt led i proceduren. Härtill var knuten partens sista möjlighet i målet att erhålla muntligt förhör. Sådana förekommo i stor utsträckning. Dessas betydelse undergick emellertid förändring därigenom, att de började inskränkas till att avse endast vissa stridiga punkter i målet och icke målet i dess helhet. Vid förhören förekom ofta jämväl bevisning.

Kungl. Maj:ts proposition nr 80. 19

Partema försökte att, även sedan berättelsen utan förbehåll undertecknats, påyrka muntliga förhör; och klagomål förspordes över att parterna och i synnerhet deras advokater förhalade målen genom att onödigtvis begära muntliga förhör. I en kungörelse från 1802 sökte man råda bot härpå genom att uppställa särskilda villkor för att sådana förhör skulle hållas sedan berättelsen godkänts.

Beträffande särskilt förfarandet i brottmål anknöt utvecklingen under förevarande skede nära till 1600-talet. Åklagarväsendet utbildades ytterligare örn också långt ifrån tillfyllest. I hovrätterna fördes talan i brottmålen av advokatfiskalen eller hans substitut och vid de lägre rätterna av lands- eller stadsfiskaler. Genom 1734 års lag blev också allmänna åklagarens åtalsrätt betydligt utvidgad.

Vid sidan av denna åtalsrätt fanns den i 1734 års lag fastställda plikten för domstolen att i fråga örn grova brott själv taga initiativet till rannsakningens inledande.

Förfarandet humaniserades i synnerhet mot slutet av 1700-talet i enlighet med upplysningstidens strävanden. Sålunda blevo 1772 tortyren och 1778 de pinliga förhören förbjudna.

Förfarandet i hovrätterna i brottmålen var såväl i underställningsmålen som i besvärsmålen till sina grunddrag skriftligt. Målet prövades på grund av protokollen från underrätten och handlingarna i hovrätten. Som principiell utgångspunkt berodde denna anordning därpå, att parterna icke i dessa mål som i tvistemålen hade att inställa sig i hovrätten. Endast advokatfiskalen i hovrätten inställde sig som åklagare. Emellertid genombröts skriftligheten i betydlig utsträckning av bruket att, då så fanns erforderligt, anordna muntlig förhandling och bevisupptagning omedelbart inför hovrätten. Mötte på grund av avstånden betänkligheter häremot, kunde ny rannsakning anordnas vid underrätten.

En för rättsskipningen viktig åtgärd under ifrågavarande tid var Gustaf lilis inrättande av högsta domstolen. Den konungen förbehållna högsta domsrätten utövades tidigare inom rådet, ökningen av målen föranledde inrättandet år 1663 av ett särskilt ämbetsverk, den nuvarande nedre justitierevisionen, för beredning och föredragning i rådet av målen. Förfarandet var givetvis skriftligt, men muntliga förhör kunde förekomma till 'sakens ljus och bättre utredande’ med såväl parter som vittnen. Frihetstidens kansliordningar omtalade förhör med parter, ej med vittnen, men 1741 års föreskrifter återgingo till den förra ordningen. Mot slutet av 1700-talet omtalades åter ej längre vittnesförhör utan blott förhör med parter. Förhören skulle hållas i nedre justitierevisionen och vad som därvid förekom togs till protokollet, vilket därefter jämte övriga handlingar i målet föredrogs i rådet. De rättsmedel, som användes för påkallande av konungens prövning av ett mål, voro emellertid enligt 1734 års lag begränsade till sin räckvidd. Först och främst fingo icke andra bevis framläggas än sådana, som begagnats i de lägre domstolarna, såvida icke nya bevis påträffats eller de förut icke kunnat företes. Vidare fick talan föras i brottmål allenast av den, som påstod sig icke blivit däri hörd, eller

20 Kungl. Maj:ts proposition nr 80.

som påstod, att han blivit fälld till svårare straff än lagen stadgade. Den är 1789 inrättade högsta domstolen anknöt till den äldre jurisdiktionen i rådet, och förfarandet förblev i väsentliga delar detsamma. Den bibehållna revisionsskillingen hade emellertid i följd av penningvärdets fall förlorat mycket av sin förmåga att återhålla parter från fullföljd till högsta instansen. Högsta domstolen blev snart högeligen belastad med arbete. Dess undantagsställning såsom ett konungens medel att öva hans domsrätt försvann; och den blev en ordinarie instans i domstolsväsendet.

Den legala bevisteorien blev i 17 kap. rättegångsbalken i 1734 års lag upptagen och utvecklad. Systemet med vittnesjäv blev i detalj ordnat; reglerna örn två vittnen som fullt bevis och örn ett vittne som halvt fastslogos; partseden reglerades och framträdde särskilt i formen av värjemålsed å svarandens sida, vilken ålades, då käranden förebragt halvt men icke fullt bevis; och förbudet att döma på blott indicier inskärptes. Den legala bevisteorien genomfördes emellertid icke konsekvent över hela området. I åtskilliga hänseenden gjorde sig den utpräglat materiella bevisuppfattningen gällande, i det domstolen fick befogenhet till fri bevisprövning. Detta gällde även vittnesbeviset under vissa förutsättningar, såsom när vittnens utsagor äro mörka eller stridiga eller när vittnen förekomma, som var för sig och ej tillika något sett eller hört.

De grundsatser rörande bevisskyldighetens fördelning, som under ett par århundraden hållit på att arbeta sig fram, blevo också i 1734 års lag fastslagna. Som allmän princip gällde sålunda, att i tvistemål borde käranden styrka sitt käromål och svaranden sina invändningar, och att i brottmål åtalet borde mot den tilltalade styrkas. De senaste De senaste hundra årens utveckling av det svenska rättegångsväsendet har hundra åren. ^ viktiga hänseenden bestämts av de allmänna idéströmningarna på samhällslivets område.

Som arvtagare till upplysningstidens frisinnade idéer framträdde den svenska liberalismen på 1830-talet och förde ett allmänt reformarbete i sitt program. Ej minst rättegångsväsendet var föremål för dessa reformatoriska strävanden. Djupare sett voro reformyrkandena här påverkade av det engelska samhällslivet, där Benthams reformidéer haft och skulle få ett starkt inflytande, och varifrån en del av den franska revolutionens programpunkter i fråga örn rättsskipningen voro hämtade.

Här i Sverige sammanfattades yrkandena helt allmänt i krav på förenkling och förkortning av rättegångssättet.

Beträffande domstolsorganisationen bestod den första reformen däri, att det

uråldriga bruket’, att häradshövdingen utsåge nämndemännen, upphävdes år 1823, och att, då nämnden vore folkets del i lagskipningen och därför borde väljas av folket’, valrätten tilldelades bönderna å sockenstämma. Denna reform blev senare i anslutning till representationsreformen fullföljd, i det att år 1872 blev föreskrivet, att, då något bondestånd i legal mening ej längre funnes, valrätt till nämnden skulle tillkomma varje i kommunens allmänna angelägenheter

Kungl. Maj:ts proposition nr 80. 21

röstberättigad med en röst för varje röstande och att regeln om valbarhetens begränsning till bönder upphävdes.

För övrigt koncentrerades under denna tid reformsträvandena redan tidigt kring några punkter, vilka kunna sägas väsentligen hava behärskat diskussionen på detta område under hela den ifrågavarande tiden.

Lagmansrätternas avskaffande och sammanslagning i städerna av kämnärs- och rådstuvurätterna till en enda domstol voro de krav, som genomfördes först genom den betydelsefulla reformen år 1849. Hela innebörden av denna reform har icke alltid klart insetts. Samtidigt som reformen var en hjälp mot långsamheten inom rättsskipningen innebar den också en förskjutning av rättsskipningsuppgifterna inom domstolsorganisationen. Lagmans- och rådstuvurätterna hade varit domstolar i andra instans i förhållande till härads- och kämnärsrätterna, men de hade såsom sådana varit lätt tillgängliga för allmänheten och därigenom behållit sin folkliga karaktär. Andra instansen förflyttades nu till de fåtaliga och byråkratiskt inrättade hovrätterna, över vilka omedelbart fanns högsta domstolen som tredje instans. Det är klart, att hovrätternas och högsta domstolens betydelse och inflytande i rättsskipningen härigenom måste ökas. I sammanhang med kravet på lagmans- och kämnärsrätternas avskaffande och som konsekvens härav hade därför också uppställts den fordran, att hovrätternas divisioner skulle utflyttas till de särskilda orterna. Ett steg på denna väg hade väl gjorts år 1820 genom Skånska hovrättens inrättande, men programmet i sin helhet har ännu i dag icke realiserats, ehuru det alltjämt är aktuellt. Det enligt 1734 års lag gällande förbehållet örn visst värde å tvisteföremålet för rätt till fullföljd till hovrätt fick förfalla.

Ett annat hänseende, där också tidigt reformkravet preciserades, var häradsrätternas sammanträdesordning. Häradsrätterna skulle göras lättare tillgängliga framför allt därigenom, att tätare sammanträden höllos. I denna riktning har reformarbetet fortgått under hela den ifrågavarande tiden. Är 1872 genomfördes en betydelsefull förändring i detta hänseende, i det den s. k. nya sammanträdesordningen fastslogs för domsagor med ett eller två tingslag. På administrativ väg har man därjämte med samma mål för ögonen i stor utsträckning sammanslagit tingslag och därmed minskat antalet domsagor, där den gamla ordningen med allenast tre ting om året gäller. I samma riktning gick också 1918 års reform, varigenom särskilda tingssammanträden med tremansnämnd inrättades.

Också förfarandet vid domstolarna har påverkats av de allmänna samhällsåskådningama under denna tid.

Vid häradsrätterna har muntligheten i dess så småningom utbildade protokollariska form visserligen i stort sett bibehållit sig, och ej heller vid rådstuvurätterna torde efter 1849 års reform de tidigare starka tendenserna till övergång till det rent skriftliga systemet kunna sägas hava helt fått överhand, ehuru i synnerhet vid de större rådstuvurätterna förfarandet i vissa slag av mål hotar att komma den skriftliga processen ytterst nära. Men ett framträdande drag under en stor del av de ifrågavarande hundra åren har varit den mera tillbakadragna ställning gentemot målens utredning som domstolarna

Kungl. Maj:ts proposition nr 80.

intagit. Självfallet har detta medfört en väsentligen ökad betydelse för advokatväsendet, vilket omkring sista sekelskiftet och under årtiondena därefter undergått en stark utveckling. Å andra sidan har under de senaste årtiondena förmärkts en viss jämkning i uppfattningen om domstolarnas ställning till målens utredning, i det att underrättsdomarna visat en viss tendens att återigen intaga en starkare processledande ställning.

Inom straffprocessen har inträtt en stark mildring av de inkvisitoriska dragen i förfarandet och ett närmande till den ackusatoriska processformen, vilken lägger ett väsentligt ansvar för målets fortgång och utredning på parterna. Detta har kunnat ske endast i samband med ytterligare åtgärder för förbättring av åklagarväsendet, åtgärder, som emellertid alltjämt endast lett till början av en modern åklagarorganisation. Ett första steg för anordnande av en försvararinstitution har också tagits.

Förfarandet vid hovrätterna och högsta domstolen har i sin utveckling följt de vägar, på vilka det redan under föregående skede kommit in. Den mera allmänna reform, som på detta område genomfördes år 1901, rubbade icke själva huvudgrunderna för förfarandet utan avsåg endast att med dessas bibehållande åstadkomma större enkelhet och överskådlighet.

Förfarandet vid hovrätterna blev sålunda alltmera utpräglat skriftligt. Parternas inställelse i vademålen blev en formalitet, och det upprätthållna kravet härpå föranledde ofta tvister örn ytterst subtila frågor, på vilkas lösning mycken skarpsinnighet nedlades. De muntliga förhören nedsjönko likaledes till former för nya skrifters inlämnande. I besvärsmålen ansågs det ovisst, huruvida muntliga förhör ens kunde ifrågakomma. Genom 1901 års lagstiftning avsågs visserligen att i viss mån gjuta nytt liv i de verkliga muntliga förhören, men resultatet har blivit nästan betydelselöst.

Den i hovrätterna överhandtagande skriftligheten fick för rättsskipningen i sin helhet en så mycket större betydelse som på sätt förut framhållits hovrätterna genom 1849 års reform av domstolsorganisationen fingo en annan ställning än förut. Då i hovrätterna i de dit hänskjutna målen nytt material för målens bedömande kunde illgöras, har denna förändring förstärkt tendenserna dios hovrätterna att bedöma målen på det föreliggande materialet som örn de haft att bedöma detta i första instans och därmed undanskjuta betydelsen av de särskilda förutsättningar för detta bedömande, som den muntliga processen i underrätterna berett dessa. I sin ordning har detta återverkat på underrätterna i den riktningen, att dessa med tanke på den eventuella överprövningen i hovrätten redan i sin stad bedömt målen med sträng begränsning till vad de förmenat hovrätten skulle kunna utläsa ur protokollen, och härigenom har dessas betydelse redan i underrätterna i hög grad stegrats.

Högsta domstolen har alltmer kommit att intaga ställningen av en ordinär tredje instans. Så småningom antikverade blevo sålunda de i 1734 års lag uppställda och först genom 1901 års lagstiftning uttryckligen upphävda begränsningarna, att ny bevisning icke finge förebringas i sista instansen och att i brottmål klagan vore tillåten allenast då den missnöjde påstode, att han ej blivit fulleligen hörd eller att han fällts till svårare straff än lag säger.

Kungl. Maj:ts proposition nr 80. 23

Den ökning av högsta domstolens arbetsbörda, som inträtt, blev efter hand så stor, att åtgärder måste vidtagas för bördans lättande. Efter överväganden i skilda riktningar slutade den reform, som år 1915 vidtogs i detta syfte, med att i tvistemål göra rätten till fullföljd beroende av att tvisteföremålet översteg visst belopp och att i brottmål på visst sätt begränsa fullföljdsrätten i mindre mål.

På bevisningens område har en betydelsefull förändring försiggått under ifrågavarande skede. I anslutning till de idéer, som under 1700-talet framfördes och som riktade sig mot den legala bevisteoriens formalism, började den fria bevisprövningens grundsatser, som egentligen endast äro en fullföljd av den materiella bevisningens idé, att under 1800-talet allt mer vinna terräng. Under det att nämnda grundsatser i främmande länder så småningom också blevo i lagstiftningarna upptagna, bar utvecklingen i vårt land gått vida långsammare. Någon principiellt ändrad ståndpunkt har vår rätt ännu icke intagit, men genom praxis ba den legala bevisteoriens regler blivit på flera punkter uppluckrade.

Den måhända mest genomgripande förändring, som sålunda inträtt, består i erkännandet av att full bevisning kan vinnas också genom allenast indicier. I brottmål, där denna förändring bar sin största betydelse, försiggick den mycket långsamt och endast steg för steg. Under mitten på 1800-talet antecknades sålunda som prejudikat varje vinning in på allt grövre och grövre brottsområden, som denna nya uppfattning gjorde. Först mot slutet av århundradet kan den sägas ha trängt fullständigt igenom. I samma mån har naturligtvis det bevismedel, som ännu är mest formellt betonat, nämligen partseden, kommit allt mer ur bruk. Det egentliga användningsområdet för densamma är numera blott faderskapstvisterna. Icke ens vittnesjäven har utvecklingen lämnat helt orörda, men ändringen har här begränsats till en tendens hos domstolarna att giva dem en så restriktiv tolkning som möjligt; i princip kvarstår vittnesjävssystemet som en den legala bevisteoriens i det hela orubbade sista skans.

Äldre förslag till reform av rättegångsväsendet.

Frågan örn en allmän reform av vårt rättegångsväsen har tidigare vid olika tillfällen varit föremål för övervägande. Innan ännu hundra år förgått från utfärdandet av 1734 års lag upptogs spörsmålet om en allmän rättegångsreform, och arbetet härpå har sedan med kortare eller längre uppehåll pågått intill nuvarande tid. Rörande de viktigaste av de framkomna reformförslagen må här lämnas följande översikt, vilken ansluter sig till den av processkommissionen givna redogörelsen.

Reformarbetet påbörjades år 1810 och utgjorde ett led i den allmänna revision av 1734 års lag, som då uppdrogs åt den för detta ändamål tillsatta lagkonimittén. Efter att år 1815 ha framlagt ett betänkande örn underdomstolarnas och hovrätternas antal och organisation behandlade lagkommittén rättegången i tvistemål och avgav förslag härutinnan år 1822. Förslaget

24 Kungl. Maj:ts proposition nr 80.

ingick i reviderat skick såsom rättegångsbalkens förra avdelning i lagkommitténs år 1826 publicerade förslag till allmän civillag. Förslag till allmän kriminallag, innefattande senare avdelningen av rättegångsbalken (om rättegången i brottmål), avgavs år 1832. Reviderad upplaga av civillagförslaget utkom år 1838 och av kriminallagförslaget år 1839.

För granskning av lagkommitténs förslag tillsattes år 1841 en lagberedning. Lagberedningen framlade år 1842 utlåtande angående domstolarnas organisation och år 1849 förslag till rättegångsbalk.

I de av lagkommittén och lagberedningen framlagda förslagen gåvos icke någon sammanfattande redogörelse för de brister, som enligt förslagsställarnas mening vidlådde tidens rättegångsväsen. Av förslagens innehåll framgår emellertid, i vilka riktningar reformbehovet ansågs företrädesvis göra sig gällande.

Lagkommittén och lagberedningen föreslogo indragning av lagmans- och kämnärsrätterna, så att instanserna skulle bliva endast tre: häradsrätt (landsrätt) på landet och stadsrätt för stad, hovrätt (överrätt) och högsta domstolen. Häradsrätterna (landsrätterna) voro fortfarande organiserade med domare och nämnd. Stadsrätten skulle bestå antingen av minst tre lagfarna ledamöter eller av domare med nämnd såsom på landet. Lagkommittén bibehöll nämndemännens antal vid högst tolv och minst sju men föreslog i fråga örn nämndens ställning den ändringen, att i brottmål nämndemännen skulle ha individuell rösträtt i fråga örn den tilltalades friande eller fällande, detta såsom en förberedelse till en juryinrättning för behandling av de grövre brottmålen, som framdeles borde tillkomma och angående vilken kommittén jämväl framlade ett särskilt förslag, för att visa huru en sådan inrättning borde ordnas. Lagberedningen, som nedsatte nämndemännens antal till högst fem och minst tre, upptog åter den gällande regeln örn allenast kollektiv rösträtt för nämnden, såsom skäl varför anfördes, att den kollektiva rösträtten, fördelad på färre ledamöter, komme att lämna rum för det större individuella inflytande, som med lagkommitténs förslag örn individuell rösträtt för nämndemännen avsetts. Beredningen uttalade sig emellertid ganska bestämt för införande av jury i de grövre brottmålen och intog i sitt förslag såsom alternativ bestämmelser därom. Lagkommittén föreslog i 1815 års betänkande hovrätternas uppdelning på flera hovrätter, så att varje hovrätt skulle bestå av allenast en division, men lagberedningen avstyrkte i sitt utlåtande av 1842 en sådan ändring. Enligt både lagkommitténs och lagberedningens förslag skulle varje domsaga i regel bestå blott av ett tingslag och häradsrätten (landsrätten) hålla nio sammanträden årligen. Alla verkliga Wiste- och brottmål skulle handläggas vid de allmänna domstolarna och följaktligen såväl de administrativa myndigheternas domsrätt i sådana inål som de för vissa dylika mål inrättade särskilda domstolarna upphävas. Inom lagkommittén föreslogo två ledamöter, i uttalat syfte att införa muntlighetens princip, att i protokollet väl skulle upptagas vad part påstode, erkände eller nekade samt allt vad till bevisning å ena eller andra sidan föredroges, men icke parternas anföranden i övrigt, men detta förslag avslogs av pluraliteten, enligt vars beslut alltså protokollet skulle innehålla en fullständig redogörelse för vad som förekommit. I sammanhang nied förslaget angående protokollets innehåll påyrkade sagda ledamöter i lagkommittén, vad tvistemålen angick, en sådan anordning av processen i hovrätten (överrätten) och högsta domstolen, att, sedan skriftlig vadeinlaga ingivits och motparten skriftligen svarat därpå samt berättelse utgivits, ett muntligt slutförhör skulle äga rum inför rätten, därvid berättelsen och de växlade skrifterna skulle uppläsas och parterna därefter äga

Kungl. Maj:ts proposition nr 80. 25

att muntligen anföra vad de vidare aktade nödigt. Även detta förslag avslogs av plurali teten, som bibehöll den skriftliga proceduren i de högre instanserna, med stadgande dock att muntligt förhör skulle äga rum, örn part begärde att bliva muntligen hörd eller rätten funne nödigt att höra parterna i fråga örn någon omständighet. Lagberedningen upptog minoritetens förslag i bägge de nämnda hänseendena. I avseende å brottmålen, vilka skulle fullföljas genom besvär, ifrågasattes ej vare sig i lagkommittén eller i lagberedningen någon avvikelse från den skriftliga proceduren, dock att rätten även i dessa mål kunde anordna muntligt förhör. Vid underrätterna skulle rättegången vara offentlig. Enligt lagkommitténs förslag av 1821 skulle vid de högre rätterna offentligheten vara begränsad till sådana fall, då förhör med parter och vittnen ägde rum. I lagkommitténs förslag av 1826 gjordes offentligheten till regel även beträffande de högre rätterna, men lagberedningen återinförde nyss nämnda begränsning. Fri bevisprövning föreslogs icke, men reglerna örn bevisprövningen gjordes mindre stränga än förut och åtskilliga vittnesjäv borttogos. Yad särskilt angår straffprocessen, betonades starkt dess ackusatoriska karaktär, allmän åklagares åtalsrätt reglerades närmare, och utförliga regler gåvos angående förberedande undersökning och häktning. Bägge förslagen innehöllo^ bestämmelser dels örn särskild nämnd för att fastställa beloppet av skadestånd, som någon kunde anses skyldig gälda, dels ock örn tvisters avgörande genom skiljemän. Lagkommittén ansåg någon åtgärd för inrättande av särskilda förlikningsanstalter icke böra vidtagas. Samma ståndpunkt intog lagberedningen i sitt utlåtande av 1842, men i förslaget till rättegångsbalk upptog lagberedningen bestämmelser om kommunala förlikningsanstalter att, när de därom anmodades, gå parter till handa med bemedling av förlikning.

Lagkommitténs och lagberedningens förslag ledde endast till vissa begränsade reformer, företrädesvis på domstolsorganisationens område.

Arbetet på en allmän processreform upptogs åter år 1880, då nya lagbered- , Nya lagningen fick upptaga behandlingen av rättegångsväsendets ombildning. Be- bingen. redningen avgav sagda år förslag till plan för arbetets bedrivande, enligt vilken plan först skulle utarbetas ett principbetänkande, innefattande dels en allmän utredning av frågan i hela dess omfattning, dels ock en framställning av huvuddragen i det system, vilket beredningen ansåg sig böra förorda till antagande i avseende å domstolsorganisationen och det processuella förfarandet, varemot med det egentliga lagförslagets upprättande borde få anstå, till dess de allmänna grunderna undergått vederbörlig prövning. Denna plan godkändes av Kungl. Maj:t samma år. Vid förslaget till plan var fogad en promemoria i frågan om ny rättegångsordning, som i utvidgat skick jämte planen år 1881 utgavs i tryck under titeln 'Översikt av frågan örn ny rättegångsordning, promemoria och arbetsplan för nya lagberedningen’ och som ingår såsom bihang till beredningens betänkande. År 1884 avgavs principbetänkandet, uppdelat i fyra delar, behandlande domstolsförfattningen, rättegångsordningen i tvistemål, rättegångsordningen i brottmål m. m. samt plan för rikets judiciella indelning och tingshusbyggnadsskyldigheten. I fråga örn ärendets vidare behandling föreslog beredningen, att reformen av rättegångsväsendet efter en på förhand fastställd plan skulle genomföras styckevis; att sålunda vissa delar, som utan svårighet eller olägenhet kunde utbrytas, skulle göras färdiga och, i den mån de crhölle sanktion, träda i kraft såsom

26 Kungl. Maj:ts proposition nr 80.

gällande lag; och att, först sedan sålunda en mycket betydande del av lagstiftningsarbetet blivit på förhand undangjord och under tiden de återstående delarna undergått den granskning eller förberedande behandling, som ansåges lämplig, alla de spridda delarna skulle sammanföras till ett organiskt helt i ett fullständigt kodifierat lagförslag. Beredningen hade vidare tänkt sig, att det framlagda betänkandet, vilket icke endast utgjorde ett principbetänkande utan även i vissa stycken vore utfört med samma fullständighet som ett lagförslag, skulle främst i principiellt avseende utgöra ramen eller stommen för det partiella lagstiftningsarbetet samt därvid hava till uppgift att förekomma att, till följd av sönderstyckningen, det organiska sammanhanget ginge förlorat. I de delar åter, där betänkandet funnes därtill lämpa sig, skulle det omedelbart kunna tjäna såsom material för det partiella lagarbetet, vid vilket dessutom materialet kunde kompletteras, där den i betänkandet lämnade bearbetningen ej vore fullständig.

Nya lagberedningen lämnade i sitt betänkande icke någon sammanfattning av bristerna i dåvarande ordning. Starkt kritiska omdömen förekommo dock vid behandlingen av olika punkter. Sålunda klandrade beredningen, bland annat, rättsskipningen i de små städerna, sakförarväsendets tillstånd, det ineffektiva utkrävandet av parts sanningsplikt, de legala bevisprövningsreglerna, den svaga processledningen samt saknaden av muntlighet och offentlighet i hovrätternas rättsskipning.

Vad angår principerna för den blivande rättegångsreformen föreslog beredningen, att instanserna liksom för närvarande skulle vara tre: underrätt, överrätt och högsta domstol; och skulle den allmänna underrätten i regel upptaga alla mål, utan åtskillnad örn de avsåge mer eller mindre betydliga frågor. Den i utlandet vanliga anordningen med målens fördelning på skilda underrätter med olika kompetens upptogs således icke. Det ansågs väl ömkligt, att skillnaden i jurisdiktion mellan land och stad upphörde, men en sådan ändring förmenades endast småningom kunna genomföras. Stad, som hade egen jurisdiktion, skulle fortfarande vara skyldig bekosta domstolsinrättningen därstädes.

I avseende å domstolarnas sammansättning föreslogs bibehållande i det väsentliga av det nuvarande blandade systemet. Lekmäns deltagande i rättsskipningen skulle allenast förekomma såsom nämnd med kollektiv rösträtt enligt gällande ordning. Införande av jury i brottmål avvisades. I syfte att giva lekmannaelementet ökad lyftning genom större individuell andel i beslutet förordades emellertid, att antalet i varje måls behandling deltagande nämndemän skulle nedsättas och utgöra minst tre högst sex. Jämte underdomstolar bestående av lagfaren domare med nämnd skulle bibehållas sådana domstolar bestående endast av lagfarna domare. I överrätterna skulle lekmän icke deltaga.

Underrätt å landet (landsrätt) skulle bestå av en lagfaren ordförande (häradshövding, lagman) och nämnd; underrätt i stad (stadsrätt) antingen av en lagfaren ordförande (borgmästare) med nämnd eller av minst tre lagfarna domare (borgmästare, rådmän). Med stads medgivande skulle Kungl. Maj:t kunna förordna örn förening av staden med kringliggande landsbygd under en gemensam domstol (förenad lands- och stadsrätt), vilken skulle bestå antingen av lagfaren ordförande (lagman) med nämnd eller av minst tre lagfarna domare (lag-

Kungl. Maj:ts proposition nr SO. 27

män); och skulle stad, som inginge i sålunda bildad domkrets, icke vidkännas särskilda kostnader för domstolsväsendet. För behandling av polismål skulle såväl i stad som på landet kunna anordnas polisdomstol, bestående allenast av lagfaren domare (polisdomare), med stadgande att vid polisdomstols sammanträden skulle vara tillstädes ett särskilt utsett rättsvittne. I mån av behov kunde i domsaga å landet samt i annan domkrets, där domstolen utgjordes av ordförande och nämnd, anställas ständig biträdande domare (andre domare, andre lagman), som hade att på eget ansvar efter fastställd ordning handlägga de domarvärv och övriga bestyr, vilka lämpligen kunde skiljas från förste domarens befattning. I varje domsaga å landet skulle finnas ett kansli, varest, örn ej biträdande domare funnes, skulle vara anställt ett kanslibiträde med befogenhet att emottaga och expediera handlingar m. m. För varje häkte skulle finnas en häktningsdomare, som hade att pröva fråga örn giltigheten av häktning och meddela vissa andra beslut i fråga örn häktade.

Domsaga å landet samt domsaga, uppkommen genom förening av land och stad, skulle utgöra en domkrets, såvida icke bestämt hinder mötte däremot. I avseende å rättens sammanträden bibehöllos i det väsentliga de gällande reglerna med det tillägg, att utom allmänna tingen å landet skulle hållas särskilda inskrivningsting för behandling av lagfarts-, intecknings- och andra ansökningsärenden.

I organisationen av överrättema (hovrätterna) och högsta domstolen föreslogos ej några väsentliga, ändringar. Hovrätternas antal skulle ökas med två och sålunda bliva fem. Emellertid skulle hovrätt kunna hålla rannsakning i brottmål utom den ort, där hovrätten hade sitt säte. Antalet ledamöter i hovrätt vid huvudförhandling och prövning i sak, som inkommit genom vad eller underställning, skulle vara minst fyra, i övriga fall tre. Angående antalet domföra ledamöter i högsta domstolen hänvisades till grundlagen.

Särskilda officiella förlikningsanstalter ansågos icke böra genom. lag påbjudas; det borde fortfarande ankomma på domstolen att söka åvägabringa förlikning mellan parterna, när de inställde sig där.

För åstadkommande av bättre ordning inom åklagarväsendet skulle förordnas överåklagare inom lämpliga distrikt att var inom sitt distrikt såsom förmän utöva inseendet över de lägre åklagarna och leda deras åtgärder ävensom själva omedelbart uppträda såsom åklagare inför rätta. Till överåklagare ansågos i främsta rummet kronofogdarna kunna förordnas. Hela åklagarpersonalen skulle ställas under justitiekanslern såsom chef.

Sakförarverksamheten skulle vid underrätterna fortfarande vara fri; i hovrätt och högsta domstolen skulle i vissa angivna fall ej annan få uppträda såsom sakförare än den, som vore antagen till offentlig sakförare. Sådana skulle vara vid hovrätt hovrättssakförare och vid högsta domstolen revisionssakförare. Hovrättssakförarna skulle nämnas av hovrätten till ett av Kungl. Majit bestämt högsta antal, revisionssakförare skulle nämnas av Kungl. Majit. Alla offentliga sakförare skulle vara sammanslutna i en förening, delad i avdelningar; en för varje hovrätt och en för högsta domstolen.

Angående tvistemåls avgörande genom skiljemän gåvos utförliga regler. Lagkommitténs och lagberedningens förslag örn särskild skadcståndsnämnd upptogs icke.

Rättegången i tvistemål skulle ytterst vara grundad på dispositionsprincipen. Men den faktiska grunden för anspråket, själva sakförhållandet, skulle ej kunna på fri hand ändras av någondera parten. Hävdandet av den materiella .sanningen skulle alltså i processen uppställas såsom huvudändamål. I avseende å förfarandet skulle tillämpas en modifierad förhandlingsmetod, så att rättegången bleve ordnad såsom en under domstolens ledning ställd förhandling mel-

28 Kungl. Majlis proposition nr SO.

lan parterna, vid vilken domstol och parter hade att oavlåtligt samverka för uppnående av rättsskipningens allmänna ändamål. Härvid ålåge parterna sanningsplikt och domstolen en av förhållandena och parternas självbestämningsrätt begränsad sanningsforskning. Parternas sanningsplikt yttrade sig bland annat däri, att parts underlåtenhet att avgiva förklaring eller besvara frågor kunde tolkas såsom erkännande. Bevisningen skulle det i regel vara parternas sak att anskaffa. Våra legala bevisregler skulle ej bibehållas utan domstolen hava rätt till fri bevisprövning. I avseende å de särskilda bevismedlen må anmärkas, att vittnesjäven inskränktes och att parts ed bibehölls men icke i den nu använda formen av normerad ed utan såsom ett fritt förhör angående viss omständighet, föregånget av partens edliga försäkran att tala sanning. Förfarandets yttre form skulle såsom hittills vara muntligt-protokollarisk. Parterna skulle vid förhandlingen inför rätten i regel muntligen utföra sin talan, och bevisningen skulle i allmänhet förebringas omedelbart inför den dömande domstolen. Genom särskilda bestämmelser, bland annat om anordnande av förberedande skriftväxling och örn kraftig processledning, hade man sökt sörja för att förhandlingen så vitt möjligt koncentrerades. Men över vad som förekomme skulle föras ett protokoll, däri det viktigaste av parternas och vittnenas utsagor skulle upptagas. Det var i främsta rummet detta protokoll, som skulle utgöra grunden för domen, ehuru meningen var, att i viss mån även det endast muntligen anförda finge beaktas vid dömandet.

Rätten att fullfölja talan från underrätt till hovrätt och från hovrätt till högsta domstolen skulle icke vara begränsad med avseende å tvisteföremålets värde eller beskaffenhet; och prövningen skulle såväl i högsta domstolen som i hovrätten omfatta både bevis- och rättsfrågan. Den enda inskränkning, som i förevarande hänseende föreslogs, var, att i allmänhet ny bevisning ej skulle få förebringas i högsta domstolen. Talan i huvudsaken skulle fullföljas genom vad till hovrätten och genom revisionsansökan till högsta domstolen efter huvudsakligen samma regler som nu. Efter det vederbörlig förberedelse ägt rum och därefter den klagande partens sakförare avgivit en skriftlig sa k fram ställ ning, skulle en muntlig huvudförhandling företagas, vid vilken först samme sakförare hade att muntligen föredraga målet och därvid lämna en objektiv redogörelse för vad däri förekommit samt därefter parterna ägde att under domstolens ledning muntligen utföra sin talan. Något upprepande av bevisningen förutsattes icke, utan upplysning örn sakförhållandet skulle vinnas genom föredragandens referat av innehållet i underrättens protokoll, såvida ej i hovrätten åberopades ny bevisning, vilken i sådant fall kunde förebringas antingen under huvudförhandlingen eller vid särskilt sammanträde dessförinnan. Rörande vissa frågor skulle talan fullföljas genom besvär. Besvärsproceduren skulle i regel vara skriftlig. Besvärsmålen skulle föredragas av en tjänsteman vid domstolen på grund av innehållet i handlingarna och parternas skriftväxling, men part skulle vara berättigad att vara tillstädes och muntligen anföra vad han aktade nödigt.

Rättegången skulle i alla instanserna vara offentlig. Denna regel skulle, vad överinstanserna angår, gälla även vid föredragningen av besvärsmålen utan hänsyn därtill, huruvida part vore närvarande eller ej.

I straffprocessen skulle alla anordningar avse att bringa i dagen den materiella sanningen och förverkliga den materiella rätten. I avseende å förfarandet skulle tillämpas en medelväg mellan aekusatorisk och inkvisitorisk process. Det betonades, att staten borde sörja för ådagaläggandet av den materiella sanningen genom anordnandet av en undersökning, där domstolen skulle utgöra det främsta medlet för sanningsforskning genom frågor till den

Kungl. Maj:ts proposition nr 80. 29

tilltalade. Dock borde ej, såsom, i den ensidiga inkvisitionsprocessen, all undersökning uteslutande vara domstolens sak utan vissa moment därav anförtros åt allmänna åklagaren. Förfarandet skulle sålunda inledas med en extrajudiciel! efterforskning, utförd genom åklagaren med biträde av polisen. I sammanhang med utförliga bestämmelser härom gåvos även regler örn tvångsåtgärder: häktning, reseförbud, hus- och kroppsrannsakan samt beslag. Tvångsåtgärderna skulle i regel ankomma på åklagaren, men örn verkställd häktning skulle genast göras anmälan hos häktningsdomaren, som hade att efter anställt förhör med den häktade pröva, om häktningen skulle äga bestånd. Förfarandet inför domstolen skulle utgöra en genom statens bada organ, åklagaren och domstolen, gemensamt fullföljd rannsakning. I denna skulle ingå, utan bestämd gränsskillnad, såväl den förberedande undersökningen (förundersökningen) som den egentliga rannsakningen (huvudförhandlingen). Underrätten skulle således i sin hand väsentligen förena de funktioner, som i den utländska straffprocessen äro delade mellan undersökningsdomaren och den i första instans dömande rätten. Domstolens medverkan skulle emellertid vara beroende på initiativ av allmänna åklagaren (undantagsvis enskild målsägande) genom åtal för bestämt brott. Bevisningens anskaffande skulle lämnas huvudsakligen åt åklagaren eller, såvitt försvaret anginge, at den tilltalade själv. Denne skulle äga anlita biträde av försvarare, och, dar så erfordrades, borde staten tillhandahålla sådant biträde. För att aven at den tilltalade bereda fördelarna av den kontradiktonska förhandlingen skutte åt domstolsrannsakningen givas formen av en under domstolens ledning stalia partsförhandling, där den tilltalade icke bleve endast ett bevismedel anvant mot honom själv utan förunnades alla en parts huvudsakliga rättigheter, Processen skulle således i det yttre föga skilja sig från den ordning, som föreslagits beträffande civilprocessen. Den tilltalade skulle väl hava sanningsplikt, men intet tvång finge användas för att förmå honom fullgöra denna plikt, lc e heller finge den tilltalades underlåtenhet att avgiva förklaring eller besvara framställda frågor antagas innebära erkännande av vad som lagts honom ti last. Principen örn bevisprövningens frihet skulle gälla även i straiiprocessen. Parts ed skulle i denna process vara helt och hållet utesluten. Aven i straliprocessen skulle bibehållas det muntligt-protokollanska förfaringssättet med såvitt möjligt förebringande omedelbart inför den dömande domstolen av e visningen. I fråga om fullföljd av talan i högre rätt och processen därstädes skulle gälla väsentligen samma regler som för civilprocessen. Vad och revision skulle således även i brottmålen vara rättsmedel mot dom i huvudsaken och besvärsproceduren endast användas rörande vissa särskilda frågor. Uppsättandet av sakframställningen och målets föredragning skulle i allmänhet ankomma pa den allmänna åklagaren i överinstansen. I mål angående häktad skulle hovrätten, när det ansåges erforderligt, kunna anställa ny rannsakning antingen a den ort, där hovrätten vanligen hade sitt säte, eller vid särskilt hovrättsting a annan lämplig ort. . . .. Örn tillämpning av offentlighetsprincipen skulle gälla detsamma som i civilprocessen. Den av nya lagberedningen förordade planen för arbetets fortsatta bedri­ Förstärkta

lag­

vande gillades av Kungl. Majit, och det uppdrogs åt en med ett betydande beredningen. antal lekmannarepresentanter utvidgad beredning att avgiva yttrande angående grunderna för en ny rättegångsordning. Denna s. k. förstärkta lagberedning avgav sitt yttrande år 1887. I huvudsak tillstyrktes nya lagberedningens prin-

30 Kungl. Maj:ts proposition nr 80.

ciper om ock med åtskilliga modifikationer och under betydande meningsskiljaktigheter på många punkter. I överensstämmelse med planen hade nya lagberedningen, redan innan förstärkta lagberedningen avgivit sitt utlåtande, övergått till utarbetande av lagförslag inom särskilda delar av ämnet och därmed fortsattes under de närmaste aren. Sålunda avgavs år 1884 förslag till lag angående vissa bestämmelser örn rättegången i brottmål, innefattande regler om åtalsrätt, skadeståndstalan, förberedande undersökning, hus- och kroppsrannsakan, beslag, häktning, reseförbud, kvarstad samt för brott tilltalad ämbetsmans avstängning från utövningen av ämbetet. Därefter följde: 1885 förslag till lag örn skiljemän, samma år förslag till lag örn ersättning av allmänna medel till vittnen i brottmål, 1889 förslag till lag angående bevisning inför rätta och 1890 förslag till lag örn domsagas kansli. Samtliga dessa förslag framlades för riksdagen, men riksdagens godkännande vanns endast beträffande förslagen örn ersättning till vittnen (1886) och örn skiljemän (1887). De övriga avslogos av riksdagen. Vid denna tid övergavs tanken på en allmän reform av rättegångsväsendet. Detta kom till uttryck, då Kungl. Maj:t år 1889 gav nya lagberedningen uppdrag att utarbeta förslag till lag angående villkoren för fullföljd av talan i överrätt och hos Kungl. Majit samt därvid föreskrev, att förslaget borde vara grundat på den förutsättningen, att gällande organisation av överdomstolarna och förfarandet därstädes bibehölles huvudsakligen oförändrade. Under den följande tiden vidtogos åtskilliga partiella reformer på rättegångsväsendets område. Några av dessa ha redan berörts i redogörelsen för det svenska rättegångsväsendets utveckling. Här må endast erinras om de viktigaste lagarna och reformförslagen. År 1901 tillkom en lag med regler örn fullföljd av talan till hovrätt och högsta domstolen samt i samband därmed om behandlingen av invändningar i rättegången vid underrätt. På straffprocessens område genomfördes år 1906 en lag örn rättegångsbiträde åt häktad. Med anledning av den stora tillströmningen av mål till högsta domstolen och den därmed följande långsamheten i rättsskipningen i högsta instans vidtogos vissa åtgärder. Bland annat antogs år 1915 lag örn ändrad lydelse av 30 kap. rättegångsbalken, varigenom rätten att fullfölja talan till högsta domstolen begränsades (lagstiftningen örn den s. k. summa revisibilis). För påskyndande av rättsskipningen vid underrätt å landet, särskilt i avseende å orter med mera sammanträngd befolkning, tillkom år 1918 en lag örn särskilda tingssammanträden för handläggning av vissa mål och ärenden. Sedan riksdagen nämnda år beviljat medel för avlönande av biträden inom domsagorna, blev förvaltningen av domsagorna ordnad genom en samma år i administrativ väg utfärdad stadga, vilken jämväl innehöll bestämmelser örn domsagas kansli. Nya författningar i ämnet utfärdades åren 1920 och 1925. År 1919 genomfördes en lag örn fri rättegång. I sammanhang därmed reviderades lagen örn rättegångsbiträde åt häktad.

Kungl. Maj:ts proposition nr 80. 31

På grund av framställning från riksdagen utarbetades inom justitiedepartementet och anmäldes i statsråd år 1920 ett förslag till lag angående polisundersökning i brottmål samt häktning m. m., innehållande bestämmelser om polisundersökning, häktning och reseförbud, beslag och skingringsförbud samt husoch kroppsrannsakan m. m. Detta förslag, vilket i det väsentliga förordades av lagrådet, blev emellertid icke föremål för proposition till riksdagen. I stället framlades för 1922 års riksdag ett förslag till lag om tiden för företagande av rannsakning med häktad. Genom motion blev dock även 1920 års förslag, något modifierat i anledning av lagrådets anmärkningar, underställt riksdagens prövning. Eiksdagen antog Kungl. Maj:ts förslag, under det att motionen icke föranledde någon riksdagens åtgärd.

År 1922 avgav en tillkallad sakkunnig utredning angående omorganisation av polisväsendet i riket, vilken utredning jämväl avsåg vissa ändringar i åklagarväsendets organisation. Utredningen ledde till utfärdande år 1925 av lag örn polisväsendet i riket. De ifrågasatta ändringarna i åklagarväsendets organisation fingo därvid förfalla.

Bland de av nya lagberedningen utarbetade förslagen till partiella reformer kom det år 1889 framlagda förslaget till lag angående bevisning inför rätta att tillvinna sig särskilt intresse. Frågan örn en reform av vår bevisningsrätt har nämligen flera gånger varit föremål för övervägande. Förslag till lagar i ämnet, vilka anslöto sig till nya lagberedningens nämnda förslag, blevo genom propositioner framlagda för riksdagen åren 1893, 1897 och 1902. Genom motioner blevo lagförslag underställda riksdagens prövning åren 1894, 1903, 1905, 1907, 1908 och 1915. År 1899 förelåg en motion örn en straffprocesslag byggd på jurysystem och fri bevisprövning.

Samtliga förslag anslöto sig till principen om fri bevisprövning i den meningen, att domaren vid värderingen av bevisningen icke skulle vara bunden av legala regler. Från denna grundsats uppställdes emellertid vissa undantag. Sålunda upptogs i 1902 års proposition och de följande förslagen den bestämmelsen, att två vittnen vore fullt bevis, där ej omständigheter förekomme, som förringade tillförlitligheten av vittnenas berättelse. Den i modem process vedertagna principen om fri bevisföring, d. v. s. att varje bevismedel, som kan vara ägnat att påverka domarens övertygelse rörande sanningen i målet, bör få förebringas, sökte förslagen genomföra endast med betydelsefulla inskränkningar. Ett fullständigt upphävande av de på bristande trovärdighet grundade vittnesjäven föreslogs sålunda icke utan endast en begränsning i de nuvarande jävsanledningarna. I det år 1902 framlagda förslaget upptogos såsom hinder för hörande som vittne: minderårighet, saknad av förståndets bruk, del i saken, synnerlig nytta eller skada av dess utgång, målsägandeskap samt misstanke för brottet eller delaktighet däri. Skyldskap^- och svågerlagsjäven bibehöllos i sin nuvarande omfattning med den begränsningen, att de mest avlägsna skyldskaps- och svågerlagsförhållanden, som nu grunda jäv, utmönstrades. Vissa jäv kunde eftergivas med rättens och eventuellt vittnets samtycke. I grova brottmål kunde jäviga personer höras upplysningsvis. Behovet av anordningar för parts hörande under ansvar för den händelse han avgåve falsk utsaga sökte 1893 års proposition tillgodose genom införande av förhör med part på ed. Dylikt förhör skulle brukas endast då parterna vore ense därom

32 Kungl. Maj:ts proposition nr 80.

eller den ena parten yrkade det och den ifrågavarande omständigheten väl funnes sannolik men ej utan vidare bevisning kunde anses styrkt. Blott endera parten skulle höras örn samma omständighet, i regel den, som förnekat omständighetens förhandenvaro. I mindre brottmål kunde den tilltalade höras på ed. De senare förslagen bibehålla i stället den nuvarande värjemålseden. Beträffande skyldigheten att i rättegång förete skriftlig handling, som kunde tjäna till bevis, stadgade samtliga förslag ej blott en på den materiella rätten grundad utan även en processrättslig editionsplikt för såväl part som tredje man. Närmare föreskrifter gåvos örn sakkunnigbeviset. Enligt förslagen skulle rätten likaväl som parterna äga initiativ i fråga örn tillkallande av sakkunniga både i tvistemål och brottmål. Det skulle tillkomma rätten att avgöra örn den sakkunnige skulle höras muntligen eller avge skriftligt utlåtande. Slutligen gåvos regler om besiktning och syn samt örn upptagande av bevis till framtida säkerhet.

Intet av de framlagda förslagen vann riksdagens bifall. Till denna utgång bidrog ett flertal skäl. En betydelsefull anmärkning mot förslagen var, att den fria bevisprövningen skulle i rättsskipningen införa ett moment av osäkerhet eller godtycke. Vidare framhölls, att den svenska domstolsorganisationen icke ägde tillräcklig styrka för att uppbära den fria bevisprövningen och särskilt, att en dylik ändring i fråga örn bevisningen nödvändiggjorde en ökning av nämndens inflytande. I flera av de väckta motionerna föreslogs också en utsträckning av nämndens rösträtt, innebärande att örn tre fjärdedelar av nämnden enade sig örn annan mening än häradshövdingen, nämndens mening skulle bilda häradsrättens dom. Denna sammankoppling av frågan örn bevisningen med spörsmålet om nämndens ställning bidrog i hög grad till förslagens fall. Emellertid anfördes även andra skäl mot den föreslagna bevisningsreformen. Salunda framhölls sambandet mellan å ena sidan fri bevisprövning och å andra sidan muntlighet, särskilt i överrätterna, försvarare för tilltalad och bättre processledning. Protokollen betecknades som ett otillräckligt material för fri bevisprövning. Även mot principen örn editionsplikt för tredje man framställdes erinringar.

Erågan örn en reform av bevisningsrätten upptogs åter i en vid 1928 års riksdag väckt motion, vilken emellertid, främst med hänsyn till den på dagordningen stående frågan om en allmän rättegångsreform, icke föranledde någon riksdagens åtgärd.

Processkonimissionens betänkande.

Förtjänster I inledningen till sitt betänkande lämnar processkommissionen en redogörelse

och brister

i nuvarande för de viktigaste bristerna i vårt nuvarande rättegångsväsen. Härom anför rättegångs­ kommissionen i huvudsak följande:

väsen.

Då man går att reformera det svenska rättegångsväsendet, är det tydligen

Allmänna

krav på en av vikt att göra sig reda för vilka brister, som vidlåda den nuvarande ordgod rätts­ ningen. Vid ett angivande av de allmänna krav man bör ställa på en god rätteskipning. gångsordning plägar man säga, att den skall garantera rättsskipningens säkerhet, skyndsamhet och billighet. Den främsta fordringen är säkerhet. Man

Kungl. May.ts proposition nr 80. 33

bör sträva till, vad tvistemålen angår, att ett grundat anspråk bifalles, ett ogrundat ogillas, och i fråga om brottmålen, att den skyldige drabbas av ett rättvist straff, den oskyldige går fri. Man måste ock söka sörja för att rättegångarna avgöras så skyndsamt som möjligt. Den berättigade bör icke få vänta så länge på domen, att värdet därav att han får sin rätt erkänd väsentligen minskas; straffet bör för att utöva tillbörlig verkan komma snarast möjligt efter förbrytelsen. Det är slutligen av vikt, att rättegången ej blir för dyrbar för de rättssökande. Deras kostnader böra bli så litet betungande som möjligt. Till en viss grad äro emellertid dessa krav stridande mot varandra. Örn man i största möjliga mån tillgodoser det ena, kan det sålunda hända, att det andra lider intrång. Det gäller därför att väl avväga de särskilda kraven mot varandra.

Den brist i vår nuvarande rättsskipning, som låter sig mest kännas av den rättssökande allmänheten och som därför mest överklagats,^ torde vara dess långsamhet. Vid underrätterna behandlas i regel varje mål vid upprepade rättegångstillfhilen, och målens avgörande blir därigenom ofta fördröjt. Skall målet sedan fullföljas till hovrätt och högsta domstolen, uppkommer ofin ytterligare dröjsmål av ett eller flera år. Att konstatera huruvida rättsskipningen lider av bristande säkerhet möter större svårighet. Man har i detta hänseende icke att stödja sig på lika påtagliga fakta som de, vilka utmärka, att rättsskipningen brister i skyndsamhet. I den mån osäkerhet i rättsskipningen förspörjes, kan detta ock i större eller mindre mån bero på bristfällighet i den materiella (civila eller kriminella) lagstiftningen. Ett närmare övervägande torde dock visa, att vårt rättegångsväsen lider av vissa fel, som medföra, att domstolarna ofta nödgas döma på ett bristfälligt och mindre tillförlitligt material. Dessa fel hänföra sig både till organisationen och till förfarandet. Däremot kan i stort sett den anmärkningen ej riktas mot vårt rättegångsförfarande, att det är för dyrt för parterna, örn ock rättegången vid underrätten med dess upprepade förhandlingar vid särskilda rättegångstillfällen medför utgifter, som skulle kunna undgås, örn förhandlingen vore mera koncen- ■j-

Under­

Underrätterna på landet äro så organiserade, att skötseln av ärendena i de­

rätternas

ras helhet inom varje domsaga i princip ankommer på den ordinarie domaren. organisaOaktat göromålen till sin art äro ganska olika, har någon uppdelning av dem tion. efter deras beskaffenhet mellan olika befattningshavare icke gjorts. Häradshövdingen har ansvaret för dem alla, han skall såväl utöva den egentliga rättsskipningen på tingen som behandla de ärenden, vilka tillhöra den s. k. frivilliga rättsvården. Han skall ock svara för protokollen i alla mål och ärenden, vilket med den i rättegången rådande muntligt-protokollariska metoden medför, att hans göromål till stor del komma att bestå i uppsättande eller justerande av protokollen. Emellertid är det i de allra flesta domsagor icke möjligt för en person att ens med anlitande av biträden uppfylla de fordringar ämbetet sålunda ställer på honom. Häradshövdingen måste allt emellanåt taga ledigt, och utövandet av hans göromål i deras helhet eller till viss del överlämnas då åt en vikarie, som ofta är ung och oerfaren. Detta vikariatsystem har tagit en mycket stor omfattning. En sådan ordning medför stora olägenheter. De unga vikarierna, till vilka rättsskipningen å tingen även i de största och viktigaste mål måste anförtros, kunna emellanåt helt naturligt icke vara vuxna sin uppgift, varför deras handhavande av rättsskipningen understundom blir mindre tillfredsställande. I varje fall uppbäres icke dessa vikariers rättsskipning av allmänhetens fulla förtroende. Genom domsagostadgan bär man väl vunnit en bättre ordning, men då en mera genomgripande omorganisation icke kunnat företagas, har förbättringen icke blivit så omfattande som

Bihang lill riksdagens protokoll I0.il. 1 sami. (17 hafi. (Nr 80.) •'

34 Kungl. Maj:ts proposition nr SO.

önskligt varit. I avseende å häradsrätterna må anmärkas, att lekmannaelementet på grand av flera omständigheter icke äger det inflytande, som bör tillkomma det. Detta beror i främsta rummet på förfarandets natur, i det att uppskovsväsendet och materialets antecknande i protokoll för lekmännen försvåra behärskandet av materialet vid målets prövning. Men det beror delvis också på organisationen av domstolarna. Nämndens betydelse har mångenstädes kommit att försvagas i samband med de sammanslagningar av flera tingslag till ett, som under de senare åren i stor omfattning ägt rum. Då nämndemännens antal efter en sammanslagning vanligen bibehållits oförändrat, har en sådan arbetsfördelning mellan dem icke sällan gjorts, att i allmänhet åtminstone de flesta av de vid ett måls avdömande tjänstgörande nämndemännen icke mera än delvis övervarit målets handläggning. Men som lekmännens uppfattning av ett mål huvudsakligen måste grundas på den omedelbara iakttagelsen av vad vid rätten förekommit, medför nämnda omständighet en väsentlig minskning av möjligheten för nämnden att utöva inflytande å prövningen. Samma olägenhet uppstår ofta jämväl med en nämnd av tolv nämndemän därav, att av de tolv nämndemännen endast sju nödvändigtvis måste vara tillstädes, i följd varav samma nämndemän ofta ej äro närvarande vid alla tillfällen, då ett och samma mål handlägges. Nu angivna omständigheter torde hava spelat en väsentlig roll, då de flera gånger framställda förslagen örn ökat inflytande för nämnden icke vunnit bifall. Ett svårt hinder för ett skyndsamt avgörande av rättegångarna vid häradsrätterna ligger i de långa mellanrum mellan dessa domstolars sammanträden, som alltjämt i betydlig omfattning förekomma. Den omständigheten, att häradsrätternas sammanträden äro fåtaliga, medför ock, att vid varje sammanträde ett synnerligen stort antal mål måste behandlas. Men detta föranleder åter stor svårighet för domstolen att ägna varje mål den grundliga och omsorgsfulla handläggning, som är önskvärd, samt mycken olägenhet och besvär för den rättssökande allmänheten, som icke kan beräkna vid vilken tid på dagen ett mål skall komma före utan därför ofta måste förspilla lång tid i avvaktan på att det uppropas.

Genom sammansättningen av rådstuvurätterna i de större och medelstora städerna, vilka bestå av minst tre rättsbildade domare, har man sökt skapa garanti för att målen skola erhålla en allsidig juridisk prövning. Det torde dock kunna ifrågasättas, örn icke anordningen är för stor och dyrbar, åtminstone såvitt angår det stora flertalet av målen. Känt torde ock vara, att ledamöterna i åtskilliga av dessa rådstuvurätter icke äro fullt upptagna av sina tjänstegöromål. Såsom en brist får jämväl anses, att vid dessa domstolar lekmäns deltagande i rättsskipningen är okänt, med undantag för handläggning av vissa speciella arter av mål. I de minsta städerna består rådstuvurätten i allmänhet av en lagfaren ordförande, borgmästaren, och två eller flera lekmän, illitterata rådmän. Då dessa städer icke kunna anslå mera än en skäligen blygsam avlöning åt borgmästaren, kunna de icke erhålla särdeles högt kvalificerade personer till ämbetets beklädande. Till följd av det ringa antal mål av någon betydenhet, som förekommer vid dessa rådstuvurätter, kan borgmästaren icke heller genom sin verksamhet därstädes vinna ökad utbildning utan måste snarare förväntas gå tillbaka i erfarenhet och kunskaper. De illitterata rådmännen kunna på grund av sin ställning icke göra den insats i rättsskipningen, som man med ett lekmannaelement avser att erhålla. I sammanhang med den 1918 tillkomna lagstiftningen örn särskilda tings sammanträ den för handläggning av vissa mål och ärenden ha vidtagits åtgärder, i syfte att de minsta städerna skulle i judiciellt hänseende förenas med angränsande landsbygd. Men detta mötte starkt motstånd hos städerna, och då stad ej kunde mot sin vilja berövas sin jurisdiktion, har ifrågavarande åtgärd icke lett till avsevärt resultat. Av sådan anledning har man genom lagen av 1924 velat öppna möjlighet för

Kungl. Maj:ts proposition nr 80. 35

Kungl. Majit att förlägga mindre stad under landsrätt även utan stadens samtycke. Då emellertid enligt denna lag beslut i sådant hänseende ej må meddelas, örn stadsfullmäktige med två tredjedels majoritet uttalat sig däremot, kunde det väntas, att den nya lagstiftningen skulle bliva föga effektiv, och detta har jämväl av hittills vunnen erfarenhet bekräftats. I fråga örn alla rådstuvurätterna gäller, att deras juridiskt bildade ledamöter, liksom häradshövdingarna, på grund av den muntligt-protokollariska metoden för rättegångens utförande få större delen av sitt arbete förlagt till uppsättning eller justering av protokoll.

Vad angår de överordnade domstolarnas organisation, synes otvivelaktigt, Över­

rätterna. att de större hovrätternas jurisdiktionsområden äro för stora. Med den nuvarande rent skriftliga proceduren i hovrätterna äro olägenheterna härav dock ej så kännbara. Även i hovrätten har vikariatsystemet fått en alltför stor omfattning. Anmärkas kan ock, att lekmäns deltagande i prövningen är fullständigt okänt även i brottmålen och detta oaktat ifrågavarande domstolar pröva målen i hela deras vidd.

Vårt land har länge måst umbära den viktiga insats i rättsskipningen, som Advokaten god advokatkår kan göra. Alltjämt kan så gott som vem som helst upp­ väsendet. träda såsom sakförare, och från det allmännas sida har icke gjorts något för att organisera en advokatkår. Sedan en enskild sammanslutning av rättsbildade advokater, Sveriges advokatsamfund, 1887 bildats, ha väl förhållandena väsentligt förbättrats, men bristen på en statlig reglering av advokatverksamheten, särskilt med hänsyn till advokaternas deltagande i rättsskipningen, gör sig dock alltjämt kännbar.

Stora brister vidlåda ock vårt åklagarväsen. Till allra största delen äro Åklagaråklagarna icke rättsbildade. Detta gäller i regel såväl örn landsfiskalerna som väsendet. örn stadsfiskalerna. Hos landsfogdarna förutsattes juridisk utbildning, men det är endast ett begränsat antal mål, med vilka de taga befattning. Ätt sålunda icke rättsbildade åklagare lia att såväl verkställa förberedande undersökning som utföra åtal jämväl beträffande grova brott ävensom att besluta om tvångsåtgärder, såsom häktning, husrannsakan och beslag, är uppenbarligen ägnat att äventyra en tillfredsställande rättsskipning och kan innebära en stor fara ur rättssäkerhetens synpunkt. Härtill kommer, att landsfogdarna och framför allt landsfiskalerna tillika äro överhopade med andra göromål av administrativ art, vadan de icke kunna ägna tillbörlig uppmärksamhet åt sina åklagargöromål. Ej ovanligt är för övrigt, att landsfiskalerna på grund av mängden av andra ärenden få tjänstledighet från åklagargöromålen, vilka i sådant fall uppdragas åt vikarier, som naturligtvis i regel äro än mindre kvalificerade än de ordinarie. Tidigare lia landsfiskalerna, vilkas polisutbildning i allmänhet är synnerligen ringa, endast undantagsvis haft till sitt biträde vid efterspanande av förbrytelser för sådan verksamhet utbildad polispersonal. Genom 1925 års lag om polisväsendet i riket bär emellertid sörjts för att sådan personal finnes tillgänglig. En stor brist i organisatoriskt hänseende är, att samtliga åklagarna icke äro sammanslutna i en kår under ledning av en högste chef. Åklagarväsendet saknar därför önsklig fasthet och sammanhang.

I fråga örn själva processen har vår underrättsprocedur det företräde fram­ Processen för de främmande ländernas procedur, sådan den i allmänhet var före de se­ vid under­

rätterna. naste nydaningarna, att skriftligheten icke blivit driven till samma ytterlighet som i sagda länder. Materialet framlägges vid en kontradiktorisk förhandling mellan parterna inför den dömande domstolen, och denna förhandling är offentlig. Parternas anföranden kunna väl ha skriftlig form och lia det ofta, men i regel förekommer dock en muntlig förhandling. Även bevisningen förebringas vanligen omedelbart inför den dömande domstolen. Domaren står

36 Kungl. Majlis proposition nr 80.

således icke under sakens handläggning alldeles främmande för saken utan har möjlighet att utöva processledande verksamhet.

Det kan förefalla, som örn ordningen vore tillfredsställande, men detta är långt ifrån fallet. Vi sakna föreskrifter örn en sådan förberedande behandling av målen, som allmänt förekommer i den moderna utländska processen och som möjliggör, att själva huvudförhandlingen kan koncentreras och materialet därvid i god ordning framföras. I tvistemålen och de brottmål, som anhängiggöras av enskild part, förekommer ingen annan förberedelse, än att käranden uttager en stämning, som delgivas svaranden. Denna stämning är ofta synnerligen ofullständig. Även örn den skulle någorlunda klart upptaga kärandens yrkanden och grunden därför, innehåller den i allt fall i regel icke något örn den bevisning käranden tänker använda. Av svaranden har icke före det första rättssammanträdet avgivits något yttrande. När förhandlingen vid rätten tager sin början, är därför vardera parten i allmänhet okunnig om den andres ståndpunkt, örn de angrepps- och försvarsmedel han ämnar använda. Parterna kunna därför icke inför rätta uppträda vederbörligen rustade. Härav följer nödvändigheten av uppskov. Ställningen är väsentligen densamma i de åtal för mindre brott, som anställas av allmän åklagare. När fråga är örn ett något grövre brott, som skall utgöra föremål för allmän åklagares beivran, hålles däremot vanligen, innan åtal anställes, en förberedande undersökning, vilken företages av åklagar- eller polismyndighet. Angående sådan undersökning saknas emellertid så gott som fullständigt legala regler, vilket bland andra olägenheter medför ovisshet örn undersökningsförrättarens befogenheter. Därmed följer ock, att undersökningen stundom ej är fullständig. Vad beträffar mål angående häktade, är det ofta icke heller möjligt att åstadkomma en fullständig förundersökning på den korta tid, inom vilken målet enligt lag skall företagas vid domstolen. I följd härav inträffar det även i nu ifrågavarande mål ofta, att det för domen erforderliga materialet icke kan framläggas redan vid första rättegångstillfället; uppskov blir nödvändigt. Rättens handläggning får sådan karaktär, att den motsvarar både den förberedande undersökningen och huvudförhandlingen i den moderna utländska straffprocessen.

Praxis har utvecklat ett uppskovsväsen, som visat sig synnerligen menligt. Parterna eller deras sakförare ägna alltför ringa intresse åt en skyndsam behandling av målen. Och oaktat lagen ger domaren anvisning, att söka förekomma onödiga uppskov, har i praxis domarens verksamhet i sådant syfte blivit ganska obetydlig. Följden därav har blivit, att rättegångarna ofta dragas ut på tiden vida längre än erforderligt vore. Det inträffar sålunda ej fällan, att svaranden å inställelsedagen icke är beredd att avgiva, sitt svaromål utan begär och erhåller uppskov för sådant ändamål. Nästa gång begär käranden uppskov för att bemöta det svaromål, som, då avgives. Så erhålla bägge' parterna uppskov för att förebringa bevisning. Slutligen skola parterna var för sig ha uppskov för att yttra sig angående^ bevisningen, för att avgiva slutpåstående o. s. v. De uppskov, som salunda bade i tviste- och brottmål talrikt förekomma, äro ofta rätt långa. Det följer, vad landsbygden angår, redan därav, att rätten icke sammanträder annat än med ganska långa mellantider. En annan anledning till uppskovens långvarighet ligger däri, att ett förnyat företagande av ett mål svårligen kan äga rum, förrän det protokoll över förhandlingen, som, enligt vad i det följande sägs, skall uppsättas, blir färdigt. Och när slutligen förhandlingen mellan parterna är till ända och målet överlämnat till dom, fordras ytterligare ett uppskov, för att domstolen må få tid att studera handlingarna och fatta sitt beslut.

Sedan kommissionen till belysning i omförmälda. hänseende anfört vissa siffror från den officiella rättsstatistiken, fortsätter kommissionen:

Kungl. May.ts proposition nr 80. 37

Det är emellertid icke nog med att sålunda behandlingen av målen dragés långt ut på tiden, det råder ock brist på reda och planmässighet i rättegångens utförande. Det inträffar ofta, att parterna icke från början noga precisera sin ståndpunkt, utan att detta sker först sedan målet långt framskridit, varvid ej sällan alldeles nya synpunkter göras gällande. Något försök att samla bevisningen förekommer i allmänhet icke, utan vid ett tillfälle framtages ett vittne, vid ett följande tillfälle ett annat, en tredje gång ett kontrakt o. s. v. På grund härav möter det stor svårighet för domaren att överskåda materialet; han kan därför icke genom sin processledande verksamhet uträtta så mycket för att bringa reda och ordning som möjligt vore, örn förhandlingen vore mera koncentrerad. Ställningen försämras ytterligare, vad häradsrätterna angår, genom den förut omnämnda ständiga växlingen i domarpersonalen, som gör, att sällan samma domare handlägger ett mål i dess helhet, _ och att det kan hända, att den domare, som skall avgöra ett mål, icke någonsin förut tagit befattning med detsamma.

En prövning omedelbart på grund av det för domstolen enligt nu angivna ordning förebragta materialet skulle vara omöjlig. I fall en domare, som har att deltaga i den slutliga prövningen av ett mål, icke varit tillstädes vid alta de föregående rättegångstillfällena, skulle han uppenbarligen icke vara i stånd att döma omedelbart på grund av det vid dessa tillfällen ^förebragta materialet. Med avseende å den långa tid, varunder en rättegång _ i allmänhet pågår, och det oordnade skick, vari materialet för domstolen förebringas, skulle han icke kunna hålla i sitt minne vad som förekommit sa, att han omedelbart därpå skulle kunna grunda en dom. Det blir sålunda nödvändigt, att allt vad som förekommer upptecknas i ett protokoll, och att detta protokoll blir grundvalen för den blivande domen. Denna ordning utgör det s. k. muntligtprotokollariska systemet. I motsats häremot utmärkes den pa den rena muntligheten och omedelbarheten grundade rättegångsordningen därav, att materialet i rättegången skall i muntlig forin förebringas omedelbart inför den dömande domstolen, och att domen skall grundas på det salunda förebragta materialet. Oavsett de nackdelar, som det muntligt-protokollanska systemet i och för sig måste medföra och vilka processkommissionen senare skall behandla, ligger en svaghet i det sätt, varpå det hos oss i regel tillämpas. Protokollet göres vanligen icke färdigt genast vid ett måls handläggning utan uppsattes någon tid därefter på grund av memorialanteckningar, sorn gjorts vid handläggningen. Dessa göras ofta icke av domaren utan av en notarie. Som! grund för det slutliga protokollet måste dessa anteckningar icke sällan vara behäftade med brister, vilka i sin ordning återverka på protokollets tillförlitlighet.

Av vad nu anförts framgår, att förfarandet vid våra underrätter lider av svagheter, som ej blott bidraga till långsamheten i rättsskipningen utan ock kunna vara en fara för dess säkerhet. Målens handläggning erbjuder icke garantier för en fullständig och allsidig behandling, och det kan därför icke undvikas, att målen icke sällan avgöras utan att vara fullständigt utredda. Då prövningen av ett mål uteslutande sker på grund av de däri förda protokollen, måste de brister, av vilka dessa lida, menligt inverka på prövningen och kunna leda till domar, som endast bristfälligt svara mot vad som år det materiellt riktiga.

På senaste tiden har en rörelse uppstått i syfte att utan lagändring verka lill en förbättrad ordning för målens behandling i underrätten. Då domstolarna enligt gällande lag icke sakna medel att genomföra vissa sådana förbättringar, särskilt till vinnande av en mera koncentrerad behandling av målen, kan utan tvivel åtskilligt vinnas genom en sålunda ändrad praxis. Att de mera omfattande bristerna i vår rättegångsordning icke kunna utan lagändring botas, synes dock processkommissionen uppenbart.

38 Kungl. Maj:ts proposition nr 80

Processen

Processen i (le högre domstolarna är icke sådan, att förhandlingen emellan par­

de högre

terna ger anledning till liknande tidsutdräkt sorn' vid underrätterna. Förfaran­

i tistängen

det är rent skriftligt, och skriftväxlingen avslutas ganska snabbt. Om ny bevisning genom vittnen skall förekomma, vållas väl därav något uppskov, men detta är icke av större betydelse. I de högre instanserna föranledes emellertid dröjsmål därav, att arbetskrafterna icke äro tillräckliga för att medgiva en skyndsam behandling av målen.

Efter att med siffror ur rättsstatistiken lia belyst den tid, som i de högre instanserna åtgick från det mål inkommo till dess dom meddelades, anför kommissionen vidare:

Själva proceduren är, såsom nämnts, rent skriftlig. Materialet är allenast de av parterna växlade skrifterna jämte protokollen över vad som förekommit vid underrätten. Såsom en följd därav förekommer ej heller någon offentlighet. Förfarandet lider i hög grad av alla de olägenheter, som den fullständiga saknaden av muntlighet, offentlighet och tillfälle till medverkan från domstolens sida vid processledningen och sanningsforskningen äro ägnade att medföra. Genom 1901 års lagändring beredes val möjlighet för domstolen att anordna muntligt förhör med parterna. Men med sådant förhör, som blott skall avse att vinna upplysning örn viss av domstolen angiven omständighet, är, enligt vad erfarenheten visar, föga att vinna, och det medför dessutom stor omgång. Möjligheten att anställa sådant förhör begagnas därför endast i ringa omfattning. Bevis­ En allvarlig svaghet i vår rättegångsordning beror därpå, att denna alltsystemet. jämt i väsentlig omfattning kvarstår på den legala bevisteoriens ståndpunkt. Denna har visserligen genom praxis kommit att så småningom undergå betydliga jämkningar, men det muntligt-protokollariska systemet i underrätterna och i än högre grad det skriftliga förfarandet i överrätterna försvåra, likväl den fullständiga frigörelsen från den legala bevisteorien. I flera viktiga hänseenden upprätthålles också teorien ännu tillfullo. De synnerligen vittgående reglerna om vittnesjäv medföra en avsevärd begränsning av det bevismaterial, som må brukas till domstolens övertygande. Även örn denna begränsning i grövre brottmål göres mindre kännbar därigenom, att jäviga personer där kunna höras upplysningsvis, medför den dock i övrigt betänkliga hinder för en materiellt riktig rättsskipning. Det är utom allt tvivel, att i synnerhet i tvistemålen parter icke sällan av vittnesjäven utestängas från möjligheten att vid domstol få sin rätt. I samma riktning verka i dessa mål också de i många hänseenden olämpliga reglerna örn utnyttjande av parts egen utsaga för sanningens utforskande. Bristen på regler om parts plikt att förete skriftliga handlingar, som av honom innehas och som kunna tjäna som bevis i en rättegång, har likaledes i praxis visat sig leda till en begränsning av bevisningsmöjligheterna, som illa stämmer med en god rättsskipnings fordringar. Andra brister vidlåda också vår rättegångsordnings bevissystem. Sålunda saknas tillfredsställande regler örn sakkunnigbeviset och om möjligheten att företaga besiktning av omstridda föremål och dylikt.

Helt säkert äro dessa rättegångsordningens svagheter icke sällan orsaken till de anmärkningar, som stundom riktas mot vår rättsskipning för att den leder till domar, som äro formalistiska och icke svara mot det materiellt rättfärdiga. Frestelsen att begagna dessa svagheter måste nämligen ofta vara mycket stark för mindre samvetsömma parter. Medvetandet, att en part icke kan med tillåtna bevismedel styrka en faktisk uppgift, för vilken han är bevisskyldig, kan lätt förleda motparten att även mot bättre vetande bestrida uppgiften.

Kungl. Maj:ts proposition nr 80. 39

Processkommissionen har icke lämnat någon sammanfattande framställning av de förtjänster, som tillkomma vårt nuvarande rättegångsväsen. Kommissionen uttalar emellertid, att det myckna värdefulla, som finnes i vårt nuvarande rättegångsväsen, icke får förspillas: institutioner och former, som äro införlivade med folkets vanor och föreställningssätt och som omfattas av dess förtroende, få icke utan vägande skäl avlägsnas. Av spridda uttalanden i betänkandet framgår, i vilka hänseenden kommissionen finner vårt rättegångsväsen ha företrädesvis bevarat förtjänstfulla drag. Sålunda framhålles den starka, på folkets förtroende grundade ställning, som våra underrätter intaga; för att bevara denna avvisar kommissionen den annorstädes vanliga uppdelningen av underrätterna på skilda domstolar för viktigare saker och för bagatellmål. Lekmannadeltagandet i form av nämnd och ej, på sätt i utlandet är vanligt, såsom jury har vunnit kommissionens livliga anslutning. Även organisationen av mellaninstansen bygger på de nuvarande hovrätterna, liksom självfallet högsta domstolen behålles. Med avseende å förfarandet betraktar kommissionen offentligheten vid underrätterna och den muntlighet och omedelbarhet, som alltjämt i viss grad präglar förhandlingen i första instans, såsom en värdefull tillgång och föreslår åtgärder i syfte att utveckla rättegångssättet i denna riktning. Även på många andra punkter av mindre principiell betydelse upptagas nuvarande institutioner och former.

För de förut angivna bristernas avhjälpande erfordras enligt processkommis- ^7rågor"i sionens tanke, att rättegångsväsendet underkastas en allmän revision. Kom- kommlamissionen uppdrager ganska utförliga riktlinjer för en sådan reform. Redogörelsen för förslaget torde lämpligen inledas med en framställning av kommissionens ståndpunkt till vissa av de grundläggande problemen.

Kommissionens förslag avser främst att på ändamålsenligt sätt ordna själva MuntKghtt förfarandet. Därmed vill kommissionen uppnå, att det erforderliga process- tration. materialet vid domens beslutande skall föreligga för domarna i bästa möjliga skick samt att förutsättningar skapas för verklig processledning och sanningsforskning.

I båda dessa hänseenden utgör enligt kommissionen uppskovsväsendet för närvarande ett allvarligt hinder. En följd av uppskoven är, att domarna vid målens avgörande äro hänvisade till den kunskap om sakförhållandet, som står att hämta ur protokollen. Dessa återgiva emellertid i fråga örn muntliga anföranden och utsagor endast vad som enligt protokollförarens eller ordförandens mening är anförandets eller utsagans väsentliga innehåll. Och oftast lia dc tillkommit i en ordning, som innebär föga säkerhet mot missuppfattningar. Även örn möjlighet förefunnes att stenografiskt eller på annat sätt uppteckna allt som yttras, ger skriften endast en matt och färglös bild av händelseförloppet. Läsaren därav får ej samma intryck som den, vilken omedelbart iakttagit vad som förekommit. Vissa moment måste helt lämnas åsido. Sålunda, säger kommissionen vidare, är det för uppskattningen av ett vittnesmåls värde ofta av avgörande betydelse att se och höra hur vittnesmålet avlägges och att få en på omedelbar iakttagelse grundad uppfattning

40 Kungl. Majlis proposition nr 80.

av vittnets person. Likaledes kan man ofta av en målsägandes eller tilltalad^ hela uppträdande få en god ledning för bedömande av vilken trovärdighet man skall tillerkänna hans utsaga. Ett förfarande, som tillhandahåller utredningen endast i form av protokoll, innebär därför, att domarna icke bliva i stånd att vid sitt avgörande beakta alla omständigheter, som äro av betydelse i bevisningsavseende.

Ett förbättrat domsgrundlag vill kommissionen vinna genom att sätta domarna i stånd att döma omedelbart på vad parter, vittnen och andra muntligen anföra inför domstolen. Förutsättningen härför måste till en början vara, att partsframställningar och bevisutsagor avgivas muntligen inför den dömande rätten och ej tillföras denna genom skriftliga inlägg, attester eller annan domstols protokoll. Skrift må sålunda ej uppläsas eller ingivas. Dock äger part naturligen begagna skriftliga anteckningar till stöd för minnet. Sitt förslag i denna del motiverar kommissionen med att uppläsningen av inlagor berövar förhandlingen dess naturlighet och friskhet. Processledningen hämmas och möjligheten att snabbt och säkert tränga fram till tvistens kärna försvåras. Särskilt för lekmän är en uppläsning av långa inlagor svår att följa med oförminskat intresse. Förhandlingen skall alltså vara genomfört muntlig. Men ej nog härmed. För att minnet av vad muntligen framställes skall vid domens beslutande stå levande för domarna får någon längre tid ej förflyta mellan förhandling och överläggning till dom. Härav föranledes kommissionen till kravet på förhandlingens koncentration till ett enda rättegångstillfälle, vid vars slut överläggning örn domen skall äga rum. Förfarandet skall vara ej blott muntligt utan även koncentrerat; först därigenom uppnås den eftersträvade omedelbarheten hos domsmaterialet. Fördelen av det muntliga koncentrerade förfarandet ser kommissionen ej enbart i den bättre form, vari utredningen ställes till domstolens förfogande. Processmaterialets samtidiga tillgänglighet gör det möjligt att utöva en verksammare processledning, snabbheten i rättsskipningen främjas och lekmannabisittarna i rätten bliva i stånd att följa förhandlingen och tillgodogöra sig processmaterialet.

För möjliggörande av förhandlingens koncentration till ett enda rättegångstillfälle, huvudförhandlingen, vid vilken parterna muntligen utföra sin talan och förebringa bevisningen och som ensam utgör grundlag för domen, föreslås, att denna skall föregås av ett förberedande förfarande. Dettas uppgift är att utreda vilka ståndpunkter parterna å ömse sidor intaga och vilka bevismedel de ämna förebringa. Därigenom hoppas man undvika överraskningar vid huvudförhandlingen och därav motiverade uppskov. Koncentrationen skall ock främjas genom en föreskrift av innebörd, att part, vittne eller annan, som genom att utebliva eller eljest uppsåtligen eller av vårdslöshet vållar uppskov i rättegången, skall vara pliktig att vidkännas därigenom uppkomna kostnader. I samma riktning skulle också verka en av muntlighetsgrundsatsen och kommissionens önskan att beskära förhandlingsprotokollen betingad regel att, om uppskov av längre varaktighet blir nödvändigt under huvudförhandlingen, denna skall inställas eller, till den del den redan företagits, upprepas.

Kungl. Majlis proposition nr 80. 41

Kommissionen förbiser icke, att svårigheter äro förbundna med genomförandet av dessa grunder för förfarandet. Såsom en svårighet räknar kommissionen det nyssnämnda tvånget att upprepa förhandlingen, då trots allt ett längre uppskov ej kunnat undgås, och en upprepning är också föreskriven, då ombyte av ledamot i rätten äger rum under huvudförhandlingen. Kommissionen har vidare måst taga hänsyn till, att förhör vid huvudförhandlingen med ett vittne kan vara uteslutet på grund av vittnets sjukdom, bortresa eller annan orsak eller i allt fall förenat med oskäliga kostnader eller besvär. I sådant fall må enligt förslaget vittnet höras utom huvudförhandlingen och dess utsaga tillföras domstolen genom föredragning av det vid förhöret hållna protokollet.

Än större svårigheter framträda med avseende å förfarandet i de högre instanserna. Grundtanken i förslaget, nämligen att en muntlig och omedelbar förhandling ger ett säkrare underlag för domen än skrifter och förhandlingsprotokoll, vill kommissionen, såvitt möjligt, genomföra även i rättsmedelsförfarandet. Från denna utgångspunkt borde förfarandet i hovrätt och högsta domstolen gestaltas såsom en fullt ny förhandling med muntlig partsframställning och förnyat avhörande av parter och vittnen. Att i full utsträckning genomföra detta skulle likväl vålla orimliga kostnader och besvär. Kommissionen har därför i de högre instanserna föreslagit väsentliga modifikationer.

Vad först hovrättsproceduren angår, finner kommissionen parternas närvaro, personligen eller genom ombud, vara av det värde för utredningen, att förfarandet alltid bör inrättas såsom en muntlig förhandling, vid vilken parterna äro tillstädes och utföra sin talan. Part skall ock — även om han anlitar ombud — vara skyldig inställa sig till personligt förhör, när sådant påfordras. Med avseende å vittnen och sakkunniga upprätthålles i grövre brottmål muntlighetskravet i samma utsträckning som i underrätten. I dessa mål, till vilka räknas de, där fråga är örn brott, som är belagt med svårare straff än fängelse i sex månader, skall alltså en fullständigt ny förhandling komma till stånd. I övriga brottmål liksom i tvistemålen har däremot större hänsyn ansetts böra tågås till kostnadssynpunkterna. Vid handläggningen av dessa mål skall i allmänhet vittnes- och sakkunnigbevisning kunna föras genom protokoll, som upptagas vid förhandlingen i underrätten. Vittnet eller den sakkunnige skall likväl vara skyldig infinna sig till förhör i hovrätten, örn det påkallas av part eller hovrätten.

De med en muntlig förhandling förbundna svårigheterna stegras än mera i högsta instansen. Kommissionen har ansett kostnaderna utesluta att påbjuda muntlig förhandling i högsta domstolen ens i den omfattning, att parterna skola själva eller genom ombud vara tillstädes. Denna ståndpunkt innebär, enligt kommissionens åsikt, att högsta domstolen komme att sakna ett lika tillförlitligt underlag för bevisspörsmålens bedömande som stått de lägre instanserna till buds. Kommissionen har härav dragit den slutsatsen, att frågan örn vad som skall anses bevisat i rättegång ej må fullföljas till högsta domstolen.

42 Kungl. Maj:ts proposition nr SO.

Rättsmedlet mot hovrätternas domar skall vara av den typ, som brukar benämnas revision, och endast avse rättsliga spörsmål och vad därmed äger samband. Anordningen vilar på den förutsättningen, att hovrätten i sin dom noga angiver vad den anser bevisat, varefter det blir högsta domstolens uppgift att pröva örn rättens regler blivit av hovrätten riktigt tillämpade på det bevisade sakförhållandet. Det bör anmärkas, att endast bevisspörsmål enligt förslaget skola undandragas högsta domstolen. Örn, för att taga ett exempel, hovrätten funnit styrkt, att part vid det i målet ifrågavarande tillfället förfarit på visst sätt, tillkommer det högsta domstolen att pröva, såväl örn detta partens förfarande är att anse såsom vårdslöshet som huruvida sådan vårdslöshet enligt lag leder till den rättsföljd, som motparten yrkar. Kommissionen anser sitt förslag örn fullföljdsrättens begränsning i och för sig vara till rättsskipningens fördel, då dess genomförande skulle bereda domstolen tillfälle att ägna mera tid åt sin väsentligaste uppgift, att vårda rättsenheten x landet. Kommissionen antager, att i domstolens arbetsbörda skulle uppkomma en sådan minskning, att de nuvarande inskränkningarna i fullföljdsrätten (lagstiftningen örn den s. k. summa revisibilis) kunde upphävas.

Bevis­

I fråga örn bevisningsrätten föreslår kommissionen genomgripande förändningen. ringar, som enligt kommissionens mening göra behovet av ett muntligt, koncentrerat förfarande än starkare.

Den gällande rätten kvarstår som redan framhållits i huvudsak på den legala bevisteoriens grund. Detta innebär, att vissa såsom otillförlitliga betraktade bevis uteslutas från användande, under det att andra äro underkastade reglering med hänsyn till sitt bevisvärde. Domaren är sålunda begränsad i sin prövning av vad i målet skall hållas för sant.

Kommissionen framhåller, att den legala bevisteorien är stridande mot sakens natixr och ägnad att motverka rättsskipningens uppgift att nå det materiellt sanna. De legala bevisreglema äro visserligen uttryck för långa tiders allmänna erfarenhet örn de olika bevismedlens värde för sanningens utletande, men de taga icke hänsyn till den rika växlingen i de förhållanden, under vilka bevisningen kan förekomma, och kunna därför tvinga domaren att godtaga något, som han icke anser vara sant, eller förneka något, varom han är övertygad. Ett fullständigt underkännande av vissa bevismedel måste alltid bliva mer eller mindre godtyckligt och komma att från beaktande utesluta bevis, som under vissa omständigheter kunna vara pålitligare än de som tillåtas.

Den fria bevisprövningen synes däremot enligt kommissionen bereda bevisningen en naturlig ställning. Den innebär, att bevisning för sanningen av en faktisk omständighet får föras med varje medel, som kan lämna upplysning därom. Allt som kan vara ägnat att inverka på domarens övertygelse i saken får förebringas och skall beaktas av honom. När han bildar sin övertygelse örn sanningen i målet, är han bunden endast av den regeln, att övertygelsen skall vila på allmänt giltiga grunder icke på subjektivt förgottfinnande. Enligt kommissionens mening är det icke tvivel underkastat, att en genomgripande reform av vårt rättegångsväsen måste innebära de ännu återstående legala bevisreglernas ersättande med principiellt fri bevisprövning. En sådan

Kungl. Maj ds proposition nr 80. 43

reform anser kommissionen vara ett av de säkraste medlen mot den formalistiska prägel, för vilken vårt rättegångsväsen stundom klandras.

I enlighet med det anförda har kommissionen föreslagit, att nu gällande regler för uppskattning av den bevisning, som förebragts genom olika slags bevismedel, skola upphöra att gälla. Främst innebär detta, att vittnesjäven skola avskaffas.

En tillämpning av den fria bevisprövningens grundsatser leder till att även Parts

sannings

partens utsaga kan tjäna som bevismedel. Här möter frågan örn parts sannings- plikt. plikt och över huvud hans förpliktelse att medverka till målets utredning. Med avseende å tvistemålen vilar reformförslaget på den uppfattningen, att part har sanningsplikt icke endast i den meningen, att han är skyldig att i sina utsagor hålla sig till sanningen, utan även i så måtto, att han vid påfordran har att yttra sig för sakens upplysning och alltså positivt bidraga till utredningen. Kommissionen förordar, att denna parts sanningsplikt fastslås i lagen. Några tvångsmedel för att utkräva sanningsplikten föreslås i allmänhet ej, utan kommissionen håller före, att den möjlighet, som den fria bevisprövningen lämnar domstolarna att bedöma partens sätt att förhålla sig, skall giva tillräcklig vägledning. Att parts personliga avhörande skall påkallas i vida högre grad än nu för att få sakförhållandet upplyst, följer emellertid av den ändrade anordningen av förfarandet. Såsom ett medel att vid behov göra sanningsplikten effektiv förordar kommissionen, att i tvistemål rätten skall, sedan övrig utredning förebragts, kunna förordna, att förhör, förenat med straffansvar i händelse av falsk utsaga, skall anställas med endera eller båda parterna angående viss omständighet.

Till frågan örn parternas och rättens verksamhet för utredningens åväga­ Parternas

och rättens

bringande i tvistemål intager förslaget för övrigt en ståndpunkt, som ej syn­ verksamhet nerligen mycket avviker från det nuvarande förfarandet. Utredningen skall för utred­

ningen. i första hand åstadkommas genom parternas försorg och rättens verksamhet vara av supplerande art. Avsett är emellertid, att rätten skall utöva en mera effektiv processledning än nu ofta är fallet bland annat för att undanröja oklarhet i parternas framställningar, en uppgift, som främst får betydelse, då part för sin talan själv utan biträde av advokat. Sålunda skall domstolen genom frågor till parterna eller påpekanden kunna föranleda dem att i rättegången åberopa de faktiska omständigheter, som dc vilja göra gällande, och förete den erforderliga bevisningen. Men domstolen skall ej äga till grund för domen lägga en omständighet, som part ej åberopat. I fråga örn bevisningen reglerar förslaget domstolens initiativ så, att en skillnad göres mellan olika bevismedel. Domstolen skall kunna självmant besluta syn eller sakkunnigs hörande eller inkalla part till förhör. Vittnesförhör skall däremot domstolen ej kunna föranstalta av eget initiativ. Dessa regler gälla de vanliga tvistemålen, där parterna äga förfoga över tvistens föremål; i andra tvistemål äro rättens befogenheter med avseende å bevisningen mera vidsträckta.

När förslaget sålunda beträffande de vanliga tvistemålen låter utredningen av sakförhållandet väsentligen ankomma på parterna, beror detta i första rummet på att parterna i dessa mål råda över tvisteföremalet och att det dår-

44 Kungl. Maj:ts proposition nr 80.

för bör stå dem fritt att avgöra, i vilken omfattning utredning skall förebringas. Kommissionen anför också vissa praktiska skäl. Parterna äga bättre kännedom än domaren örn de faktiska förhållandena. Örn en utredande verksamhet i mera väsentlig mån skall bedrivas av domaren, löper han risken att förlora sin opartiskhet eller åtminstone synas taga parti i målet. När likväl förslaget tillägger domaren en supplerande verksamhet och ett visst bevisinitiativ i utredningens intresse, förklaras detta av att även i de dispositiva tvistemålen ett allmänt intresse kräver, att verklig rättvisa blir skipad. Förslagets ståndpunkt att ej föreskriva tvång för part att låta sig biträdas av advokat motiverar också, att domarens medverkan ej uteslutes. Att domstolens bevisinitiativ begränsas till vissa bevismedel, får sin förklaring av bevismedlens olika natur och hänsyn till parternas kostnader. Naturligt är, att i de tvistemål, där parterna ej äga förfoga över tvisteföremålet, domarens befogenheter och skyldigheter med avseende å utredningen måste vara mera omfattande.

Problemet örn domstolens och parternas verksamhet för utredningen av sakförhållandet möter även inom straff processen. Man har här av ålder brukat skilja mellan inkvisitorisk och ackusatorisk process. I den inkvisitoriska processen är det domstolen, som har att utreda målet; den äger självmant upptaga undersökning angående ett förövat brott och fullfölja denna för att slutligen fälla dom eller tillsvidare inställa undersökningen. Någon åklagare erfordras ej; den misstänkte har ej ställning av part med de rättigheter, som därav kunna följa, utan är ett medel för undersökningen. Den ackusatoriska rättegången åter förutsätter tillvaron av två parter, som inför domstolen föra sin talan, å ena sidan en allmän åklagare eller målsägande och å den andra den för brottet tilltalade. Dessas rättsliga ställning är reglerad. Utan åtal tager domstolen ej befattning med brottet. På parterna, och naturligen främst på åklagaren eller målsägande!!, ankommer att utreda saken. Domstolens uppgift är väsentligen begränsad till att döma i målet på den förebragta utredningen. I den mån åtal skola utföras genom allmän åklagare, måste för hans information en förundersökning äga rum. Genom denna samlas det material, som sedan förelägges rätten. Den inkvisitoriska processens undersökning, utförd av den dömande domaren, motsvaras alltså här av den förberedande undersökningen och materialets förebringande inför domstolen genom åklagarens försorg.

Såsom av den lämnade redogörelsen för rättegångsväsendets utveckling framgår, är det nuvarande förfarandet i brottmålen såtillvida ackusatoriskt, att processen i allmänhet förutsätter tillvaron av två parter, å ena sidan en åklagare eller målsägande och å den andra den tilltalade. Men flera omständigheter, främst åklagarväsendets svaghet och, såvitt häktade angår, den korta tid inom vilken förhandlingen inför rätta skall företagas, ha medverkat till att målen ofta komma till rätten i ett ofullständigt förberett skick och att en betydande verksamhet fordras av domaren för sanningens utforskande. Förhandlingen, särskilt i mål angående grövre brott, får karaktären av en av domaren ledd rannsakning med tyngdpunkten förlagd till ett av honom hållet förhör med den tilltalade, syftande till att framkalla bekännelse. På det hela taget torde vårt rättegångsskick förete mera inkvisitoriska drag än annorstädes numera är

Kungl. Maj:ts proposition nr 80. 45

vanligt. Det plägar ock betecknas såsom inkvisitoriskt i ackusatoriska former. När utvecklingen alltifrån senare delen av 1700-talet allmänt medfört reformer av straffprocessen i ackusatorisk riktning har — framhåller kommissionen — en sådan strömning, som även hos oss kunnat förnimmas, påverkats av insikten örn att den inkvisitoriska processen ålägger domaren uppgifter, som svårligen låta sig förenas, och tenderar till en behandling av den för brottet misstänkte, som illa svarar mot humanitetens krav. Av en och samma person kan ej förväntas, att han skall tillgodose det allmännas intresse av att förövaren av brottet blir uppdagad och befordrad till straff och samtidigt lämna erforderligt bistånd åt den, på vilken en misstanke örn brottet fallit, samt slutligen opartiskt döma i målet. Erfarenheten visar, att den förstnämnda uppgiften gärna träder i förgrunden, enär domaren, ställd inför uppgiften att utreda saken, ogärna vill stanna vid ett negativt resultat. Den misstänktes skäliga anspråk på skydd vid undersökningen blir däremot tillbakasatt, och domaren kommer på grund av sitt arbete med sakens utredning lätt att bliva så fången i ett därvid av honom uppställt antagande örn brottet, att hans möjlighet att döma fullt objektivt sättes på spel. En sådan farlig anhopning av oförenliga uppgifter i domarens person undvikes i den ackusatoriska processen. Funktionerna fördelas mera naturligt mellan åklagare, försvarare och domare. Undersökningen bedrives smidigare och mer effektivt, örn den handhaves av särskilda, därför avsedda organ än örn den skall bedrivas av den dömande rätten, den misstänktes rättsskydd blir. bättre tillgodosett, och domaren står helt opartisk inför avgörandet. Att man likväl allestädes finner de ackusatoriska grundsatserna genomförda endast med åtskilliga modifikationer beror främst på att det allmännas intresse i utredningen av allvarliga brottsfall framträder så starkt, att domarens medverkan vid denna ej kan helt undvaras. Örn domaren finner brister föreligga i den av åklagare och försvarare åvägabragta utredningen, tillåter man honom att ingripa för att få saken upplyst. En rättegångsordning, byggd på strängt genomförda ackusatoriska principer, skulle också kräva stora kostnader för en fullgod organisation av åklagarmakt och försvararinstitution. Dessa överväganden lia föranlett kommissionen att eftersträva en fortsatt utveckling av vår straffprocess i ackusatorisk riktning. Det initiativ i fråga örn upptagande av undersökning angående grövre brott, som lagen tillägger domstol men som redan nu i praxis så gott som förlorat ali betydelse, skall bortfalla, och mål endast på talan av åklagare eller målsägande bliva föremål för handläggning av domstol. I mål, där allmän åklagare för talan, skall åtalet föregås av en fullständig, av åklagaren ledd förundersökning, vid vilken den misstänkte har rätt att låta sig biträdas av försvarare och jämväl i övrigt åtnjuter rättigheter såsom part. Domstolens befattning med förundersökningen inskränker sig till en viss kontroll huvudsakligen i den misstänktes intresse. Vid domsförhandlingen ankommer det i första hand på parterna att förebringa utredning, men rättens ordförande skall tillse, att målet blir allsidigt och uttömmande behandlat, och rätten äger föranstalta örn bevisnings in-

4(> Kungl. Maj:ts proposition nr SO.

förskaffande, därest den av parterna åberopade ej är till fyllest. Såsom ett led i förhandlingen ingår alltjämt ett av domaren lett förhör med den tilltalade. Denne är emellertid ej skyldig avgiva svaromål, och snärjande frågor eller andra sådana medel för att framkalla bekännelse få ej komma till användning.

Förutsättningarna för att sträffprocessen i tillämpningen skall gestalta sig så som kommissionen avser måste vara, att åklagarväsendet och försvararinstitutionen förbättras, så att partsuppgifterna bliva mera tillfredsställande utförda än nir ofta är händelsen. Betänkandet innefattar också förslag i detta syfte. Lekmäns I sitt betänkande upptager processkommissionen till undersökning de om­

deltagande

i rätts­ ständigheter, som tala för eller mot lekmäns användande såsom domare. Till skipningen. en början erinrar kommissionen, att när juryn från England infördes på den europeiska kontinenten, detta huvudsakligen motiverades med ett politiskt skäl: folket borde äga bestämmande inflytande ej blott på lagstiftningen utan även på lagskipningen. Kommissionen framhåller, att för vårt vidkommande anledning ej föreligger att se denna fråga ur dylika synpunkter, utan att ställning bör tagas till lekmännens deltagande i rättsskipningen endast med hänsyn till det värde ett sådant deltagande i och för sig kan ha. Därvid syntes med våra nuvarande samhällsförhållanden avgörande betydelse ej behöva tillmätas den i främmande länder ofta framförda synpunkten, att lekmännen måste användas för att bilda en motvikt mot de av regeringen beroende ämbetsmannadomarna.

En fördel av lekmäns deltagande i rättsskipningen, framhåller kommissionen, är att folkets förtroende för rättsskipningen därigenom underhålles och stärkes. Folket betraktar icke rättsskipningen såsom en främmande samhällsverksamhet utan känner sin samhörighet med den. Kunskap örn rätten samt vördnad för dess upprätthållande och skipande i landet sprides och slår rot bland folket. Ur dessa synpunkter har häradsnämnden varit en styrka. Mindre vikt är kommissionen benägen att tillmäta en annan, eljest hos oss ofta framhållen synpunkt, nämligen att lekmännen tillföra domstolen person- och ortskännedom. Med den fullständiga utredning, som förutsättes bliva förebragt i en efter moderna principer anordnad process, antages denna omständighet ej komma att spela någon större roll.

Huvudvikten bör däremot enligt kommissionen läggas på synpunkten, huruvida ett lekmannadeltagande kan antagas bereda ökade förutsättningar för en god prövning av målen. Avgörandet av ett mål innefattar i allmänhet två moment, först en prövning av vad som skall anses bevisat i fråga örn de faktiska förhållanden, som givit upphov till rättegången, och sedan en tillämpning av rättens regler på detta såsom bevisat ansedda sakförhållande. Prövningen av sakfrågan — yttrar kommissionen — är, örn fri bevisprövning gäller, väsentligen beroende på vanligt gott omdöme och här kunna lekmännen med den fond av människokännedom och livserfarenhet de representera göra goda insatser. Vid prövningen av rättsfrågan är däremot enligt kommissionens mening lekmännens medverkan ej av lika stort värde, då de sakna den kännedom om rätten och den vana vid dess tillämpning, som härtill erfordras! En viss

Kungl. Majlis proposition nr 80. 47

uppgift menar kommissionen att lekmännen likväl kunna fylla vid denna sida av den dömande verksamheten. Juristdomaren har ett uppövat sinne för kontinuiteten i rättsskipningen; han beaktar särskilt vikten av att lika fall behandlas lika. Lekmannen däremot är böjd att fästa mest avseende vid de individuella omständigheterna i det föreliggande fallet. Visserligen beaktar ämbetsmannadomaren i allmänhet tillbörligen även dessa omständigheter, men hans rutin kan göra honom benägen att underskatta deras betydelse till förmån för generaliseringssynpunkten, och då kan lekmäns deltagande vara av värde. Många bestämmelser i nyare lagar överlämna ett ganska fritt spelrum åt domarens beaktande av de individuella omständigheterna.

Såsom svagheter hos lekmannaelementet framhåller kommissionen en benägenhet att tillgodose individualiseringssynpunkter i större utsträckning än lagen medgiver eller med andra ord att vilja åsidosätta lagen för att nå ett resultat, som överensstämmer med lekmannens uppfattning örn billighet. Särskilt i upprörda tider kan också befaras, att lekmännen ej visa samma motståndskraft mot ögonblickets stämningar, som den i yrket övade ämbetsmannen.

Kommissionen framhåller till sist, att värdet av lekmannadeltagandet i rättsskipningen otvivelaktigt är större i brottmålen än i tvistemålen. I de förra är bevisfrågan i allmänhet den dominerande och de rättsliga spörsmål, som möta, ej sällan sådana, att de väl ägna sig för lekmännens uppfattningsförmåga. Deras insats vid straffmätningen brukar anses värdefull. För att bevara och stärka förtroendet för rättsskipningen är det av vikt att just i de grövre brottmålen försäkra sig om lekmännens medverkan. I utlandet tagas också lekmän i bruk för brottmålsrättsskipningen i vida större utsträckning än för tvistemålen.

Lekmäns deltagande i rättsskipningen förekommer i två skilda former, antingen såsom jury eller såsom meddomare. Karaktäristiskt för juryn är en uppdelning av domaruppgiften mellan lekmännen och ämbetsmannadomarna sålunda, att vissa frågor prövas av lekmännen ensamma, under det att andra avgöras av ämbetsmannadomarna utan medverkan av lekmännen. Vid meddomarsystemet däremot deltaga såväl lekmännen som yrkesdomarna i prövningen av alla i målet föreliggande frågor.

Juryn användes på den europeiska kontinenten endast i brottmål, och även i Storbritannien, där juryn tages i bruk även för vissa uppgifter i tvistemålen, är det inom straffrättsskipningen, som den har sin största betydelse.

Utgångspunkten för den uppdelning av domarverksamheten, som karakteriserar jurysystemet, är att juryn skall pröva bevisfragan, medan rättstillämpningen förbehålles yrkesdomaren. Denna utgångspunkt har emellertid ej kunnat fasthållas. Erfarenheten har visat, att frågeställningen till juryn, därest alla rättsliga moment skulle undandragas dess bedömande, måste bliva alltför invecklad. I stället har man brukat göra uppdelningen så, att till juryn hänskjutes frågan, huruvida den tilltalade gjort sig skyldig till ansvar efter visst lagrum, medan domaren har att, vid jakande svar, utmäta straffet. Detta innebär tydligen, att utöver bevisprövningen en huvudsaklig del av rättstillämpningen anförtros juryn. Juryn har att avgöra ej blott huruvida den tilltalade

48 Kungl. Maj:ts proposition nr 80.

förfarit så, som åklagaren lägger honom till last, titan jämväl huruvida ett sådant förfarande går in under någon av strafflagens brottsbeskrivningar.

Processkommissionen gör jurjunrättningen till föremål för flera anmärkningar. Sålunda framhåller kommissionen, att den lagfame domarens utestängande från prövningen av bevisspörsmålen är olyckligt. Fri bevisprövning innebär ej, att bevisningen får bedömas efter gottfinnande utan att den skall prövas på objektivt hållbara grunder. Såsom en garanti för att detta iakttages är det av vikt, att den lagfarne domaren får med lekmännen samverka vid bevisprövningen. Än mer äventyrligt måste det vara att, på sätt nyss skildrats, anförtro åt juryn att på egen hand verkställa det rättsliga kvalificerandet av den förövade gärningen. Därvid måste ofta misstag komma att begås, så mycket hellre som det visat sig svårt att exakt formulera de frågor, som skola ställas till juryn och vilka måste vara så avfattade, att de kunna besvaras med ja eller nej. Visserligen har man såväl i England som på andra håll sökt förebygga misstag från juryns sida vid rättstillämpningen därigenom, att domaren, innan juryn överlägger, offentligen meddelar en rättsundervisning, vilken även kan innefatta anvisningar för bevisningens bedömande. Men utom det att säkerhet ej finnes för att juryn vill följa denna undervisning, kan det i mera invecklade fall lätt hända, att juryn ej förmår tillägna sig den. Än farligare är — framhåller kommissionen —- den tendens, som ej sällan visar sig hos juryn att sätta sig över lagen, när denna står i vägen för ett domslut, sådant juryn önskar det. Exempel äro ej sällsynta på att juryn av sådan anledning även i uppenbara brottsfall frikänner den tilltalade eller förklarar honom skyldig till annat närbesläktat brott än det han förövat. En sådan utveckling underlättas av att juryn ej har att motivera sitt beslut och att jurymännen ej äro underkastade ansvar ens för medvetet överträdande av sin domarplikt. Å andra sidan är det enligt kommissionens uppfattning en brist hos juryinstitutionen, att lekmännen ej deltaga i straffmätningen, en uppgift för vilken de ha goda förutsättningar.

De nu angivna olägenheterna vidlåda ej —- framhåller kommissionen — den andra typen av lekmannadeltagande i rättsskipningen. Örn lekmännen ha ställning av meddomare, som i likhet med vår häradsnämnd tillsammans med den lagfarne yrkesdomaren pröva målet i hela dess vidd, får den lagfarne domaren tillfälle att göra sin insats jämväl i bevisprövningen och i den viktigaste delen av rättsprövningen, medan lekmännen få säga sitt ord vid straffets utmätande. Den vägledning, som lekmännen behöva, kan givas dem vida naturligare under den enskilda överläggningen till dom än i ett offentligt föredrag; genom frågor och svar kunna missförstånd lättare uppklaras än genom en i förväg meddelad instruktion. Då lekmännen icke få hela makten över någon del av prövningen och uteslutas från resten, minskas också faran för att de skola åsidosätta lagen. Därtill bidrager ock att de, liksom den lagfarne domaren, böra ha skyldighet att motivera sin mening och vara underkastade ansvar för sin dom. Jurysystemet vilar på den oriktiga tanken, att juristdomaren och lekmännen skola inom domstolen stå mot varandra som två fientliga element med var sina uppgifter. Det är, säger kommissionen, all anledning

Kungl. Majlis proposition nr 80. 49

antaga, att om de få samarbeta under tvångsfria former, vartdera elementet skall kunna göra sina företräden gällande medan vartderas svagheter skola i möjligaste mån elimineras. Det är en omedelbar växelverkan mellan de bägge elementen, som skall verka fruktbringande.

De överväganden, för vilka nu redogjorts, ha lett kommissionen till den slutsatsen, att lekmäns deltagande i rättsskipningen kan medföra fördelar i olika hänseenden men ock vissa olägenheter; att sådant deltagande är mera angeläget i fråga örn brottmålen än beträffande tvistemålen; samt att den bästa formen för lekmäns medverkan är den, som återfinnes i meddomarsystemet.

Från denna utgångspunkt förordar kommissionen, att lekmän skola deltaga i rättsskipningen i den hos oss på landsbygden hävdvunna formen av nämnd och att, så vitt domkretsar bestående av landsbygd angår, nämnden skall deltaga i huvudsakligen samma utsträckning som nu, d. v. s. både i brottmål och tvistemål.

I fråga örn städerna utgår kommissionen — som förutsätter, att staten Övertager rättsskipningen i städerna — från att de mindre och ett antal av de medelstora bland dem icke längre få bilda egna domkretsar utan komma att i rättsskipningshänseende införlivas med angränsande landsbygd. I dessa städer, liksom i de städer, som redan nu lyda under häradsrätt, anser kommissionen förutsättningarna finnas för ett lekmannadeltagande i samma, omfattning som på landsbygden. Nämnd skulle alltså i dessa delvis av land och delvis av stad bestående domkretsar medverka både i brottmål och tvistemål.

I de större städerna däremot, vilka enligt kommissionens förslag skulle bilda egna domsagor eller åtminstone egna domkretsar inom en domsaga, antager kommissionen, att förutsättningarna för ett aktivt lekmannadeltagande i rättsskipningen äro betydligt svagare. Tradition för lekmannadeltagande finnes ej här, och hos inbyggarna torde i allmänhet saknas tillräckligt intresse för rättsskipningens gång. Deltagandet i rättsskipningen skulle ofta kännas som ett offer av arbetstid utan tillräckligt utbyte. Då likväl lekmäns deltagande i viktigare brottmål även i de större städerna vore av stor betydelse för rättsskipningen, stannar kommissionen vid att föreslå, att i dessa städer lekmän i form av nämnd skola sitta i rätten vid avgörandet av brottmål, dock att Kungl. Maj:t skall äga förordna, att vissa mindre brottmål (polismål) skola behandlas utan nämnd.

Såsom redan framhållits, skola enligt processkommissionens förslag hovrätterna, liksom nu, äga pröva målen i hela deras omfattning. Den i brottmålen merendels dominerande bevisfrågan skall här få sitt slutliga bedömande. Kommissionen har på grund härav ansett, att lekmän böra i viktigare brottmål deltaga i hovrätternas rättsskipning. I ringare brottmål och i tvistemål skulle däremot lekmän ej medverka. Lekmännens deltagande skulle liksom i underrätt äga rum i form av nämnd och avse såväl de faktiska som de rättsliga frågorna. Gränsen mellan mål, som skola prövas med eller utan nämnd, drager kommissionen så, att nämnd inkallas vid behandling av mål, vari fråga kan uppstå om den tilltalades dömande till straffarbete eller till fängelse i iner än sex månader.

Bihang till riksdagens protokoll 1931. 1 sami. 07 käft. (Nr 80.) 4

50 Kungl. Maj:ts proposition nr 80.

Organisa­ Kommissionen förordar, att det lagfarna elementet i underrätt såväl i stad

tion av det

som på landet alltid skall utgöras av en enda domare. Vid huvudförhandlingen

lagfarna

elementet i i underrätt, vars område innefattar uteslutande landsbygd eller landsbygd wider rätt. jämte en eller flera städer, skall rätten alltså bestå av en lagfaren domare med nämnd; underrätt, vars jurisdiktion endast omfattar en stad, skall vara domför i tvistemål med en lagfaren domare ensam och i brottmål med en lagfaren domare och nämnd. Har förordnande givits örn polismåls handläggning utan nämnd, utövas denna rättsskipning av en lagfaren ensamdomare.

Processkommissionen har alltså ställt sig avvisande till en organisation av underrätterna i formen av juristkollegier. Kommissionen har grundat sin ståndpunkt på följande överväganden.

Den kollegiala behandlingen mellan ett flertal lagfarna domare ökar utsikten för att icke någon omständighet av vikt i fråga örn saksammanhanget blir förbisedd eller missuppfattad. Rådplägningen vid besluts fattande, det ömsesidiga växlandet av skäl och motskäl leder till ett djupare och mångsidigare skärskådande av de frågor, som föreligga till lösning. Arbetet i ett kollegium är ägnat att skärpa den kritiska förmågan och stegra sinnet för noggrannhet.

För en ensamdomare åter går arbetet i allmänhet snabbare. Förfarandet kan inför en sådan domare gestalta sig enklare och mindre bundet av former. Den omständigheten, att domaren ensam representerar lagfarenheten, stärker känslan av det ansvar, som vilar på honom. Han drives därför att söka fördjupa sin uppfattning, att söka skärskåda sakerna så allsidigt som möjligt; därigenom utvecklas den skarpsinnighet, som må finnas hos honom.

En rättegång, ordnad efter ett modernt muntligt och omedelbart system, ställer större anspråk på domstolen än ett skriftligt förfarande. Det kan med hänsyn härtill vara av värde, att domstolen innefattar ett domarkollegium. Denna invändning försvagas dock i viss mån, örn man tillåter part att i alla mål fullfölja talan mot underrättens dom i hela dess vidd till en högre domstol. Denna domstol, där det gäller att överpröva underdomstolens beslut, bör enligt sakens natur vara kollegial. Genom att tillåta appell ger man således parten alltid möjlighet att skjuta sin sak under en kollegial domstol.

Särskilt avseende fäster kommissionen vid kostnadssynpunkten. Tydligen drager det större antalet domare i en kollegial organisation högre kostnader än örn enmanstypen väljes. Detta är i och för sig en stor olägenhet ur statsekonomi synpunkt men kan ytterligare medföra det för rättsskipningen betänkliga förhållandet att domarnas löner bliva nedpressade, varigenom utsikterna att för domarbanan förvärva goda krafter minskas och domstolens värde sjunker. En ensamdomare av framstående kvalitet bör tillerkännas företrädet framför ett kollegium av mindre framstående ledamöter.

Om man — anför kommissionen vidare — avvisar tanken på olika sammansatta underrätter för olika mål, skulle det vara en överorganisation att använda kollegiala domstolar för huvudmassan av målen, vilka äro av enkel beskaffenhet. De svårare målen kunna få en tillfredsställande behandling utan att kollegiala domstolar inrättas, om man blott sörjer för att dessa mål omhändertagas av högt kvalificerade domare. Detta skulle bliva fallet med kommissio-

Kungl. Maj:ts proposition nr 80. 51

nens förslag till arbetsfördelning inom domsagorna, vilket bygger på en fördelning av målen alltefter dessas betydenhet emellan högre och lägre kvalificerade domare. Häradsrätterna gå nu väl i land med att pröva även de största och svåraste saker. Vidare hänvisas till att parterna enligt kommissionsförslaget skulle kunna avtala, att tvistemål omedelbart upptagas i hovrätt. Därigenom få parterna möjlighet att redan från början skjuta saken under kollegial domstols skärskådande.

Då juristkollegier nu finnas i de större städerna, upptager kommissionen därefter till dryftande frågan, huruvida, trots kommissionens allmänna sympatier för domstolstj'pen med endast en lagfaren domare, kollegier likväl borde behållas i de städer, som skola bilda egen domkrets. Därvid uttalas först den meningen, att målen i de större städerna i genomsnitt icke kräva handläggning av ett juristkollegium i högre grad än målen i mången domkrets på landet med tät befolkning och livlig handel och industri. Såsom redan anförts bör enligt kommissionens tanke nämnd även i dessa städer i allmänhet deltaga vid behandlingen av brottmål. Men en domstol sammansatt av tre jurister och nämnd vore en onödigt stor och vidlyftig organisation. För de övriga brottmålen (polismålen) vore ett juristkollegium än mindre behövligt.

Beträffande tvistemålen, där ju i dessa städer nämnd ej skulle deltaga, medger kommissionen, att en organisation med endast en lagfaren domare kan te sig såsom medförande en fara för rättsskipningens säkerhet. Kommissionen har därför övervägt att behålla juristkollegiema i tvistemål. Den omständigheten att lekmän ej anses behövliga i tvistemål bör dock, enligt kommissionens uppfattning, ej medföra en så betydande ändring, att man för dessa mål inrättade ett juristkollegium. Vidare åberopar kommissionen kostnadssynpunkten och det förhållandet, att flertalet tvistemål äro av den enkla beskaffenhet, att ett kollegium av jurister är obehövligt. Örn man besätter underrätten i dessa städer med tre jurister, kan det sättas i fråga, örn det domföra antalet ledamöter i hovrätt kan begränsas till tre. Slutligen anföres, att en stor del av de viktigare målen, särskilt de i dessa städer talrikt förekommande handelsmålen, antagligen icke komme att behandlas vid underrätten utan anhängiggöras omedelbart i hovrätten.

Processkommissionens förslag avser en allmän reform av rättegångsväsen- Huvuridet, omfattande såväl domstolsorganisationen, åklagarväsendet och advokatväsendet som förfarandet i tvistemål och brottmål. Utsökningsprocessen och nens förslå konkursförfarandet beröras däremot ej i annan mån än att vid behandlingen 1 övri8*av domstolsorganisationen föreslås, att överexekutorsgöromålen skola överflyttas från länsstyrelser och magistrater till underrätterna.

Domstolsorganisationen enligt förslaget ansluter sig nära till den nuvarande organisationen. Domstolarna skola ordnas i tre instanser, lagmansrätter, hovrätter och högsta domstolen.

Lagmansrätterna utgöra de allmänna underrätterna, vilka i regel äro första Lagmansdomstol i alla mål utan avseende å deras beskaffenhet. Kommissionen avvisar r<lttern<l■ sålunda tanken att inrätta särskilda bagatelldomstolar för handläggning av

52 Kungl. Maj:ts proposition nr 80.

enklare och mindre viktiga mål. Den nu bestående skillnaden mellan land och stad med hänsyn till rättsskipningen i första instans upphäves, och staten övertar därmed rättsskipningen också i städerna. Underrätternas domkretsar — tingslag — kunna därför ordnas så, att de innefatta både landsbygd och stad eller endast landsbygd eller endast stad.

Lagmansrätten i tingslag, som omfattar landsbygd och stad eller endast landsbygd, består av lagfaren ordförande och nämnd. Antalet nämndemän, som skola sitta i lagmansrätt, är fem, vilkas rösträtt bestämmes så, att örn fyra äro ense örn en mening, skall den gälla men eljest den lagfarne domarens. I tingslag, som omfattar endast stad, består lagmansrätten i tvistemål av en lagfaren domare och i brottmål av domare och nämnd, sammansatt enligt samma regler som i övriga domkretsar. Kungl. Maj:t kan dock för viss domkrets förordna, att mindre brottmål (polismål) skola handläggas utan nämnd. Processkommissionen utgår från att städer med minst 14- till 15,000 invånare skola bilda eget tingslag. Örn båda de olika grupperna av tingslag gäller emellertid, att nämnden icke skall deltaga i behandlingen av inskrivnings- eller de flesta andra ansökningsärenden eller i måls förberedande behandling eller i andra rättens åtgärder utom själva huvudförhandlingen i målen.

Varje tingslag skall i regel bilda egen domsaga. Dock skall, företrädesvis i de mindre tätt befolkade delarna av landet eller där domsaga utgöres av större stad med angränsande landsbygd, domsaga kunna vara fördelad i två tingslag med var sin lagmansrätt. Enligt processkommissionens approximativa beräkning skulle i stället för nuvarande 119 domsagor och 88 rådhusrätter komma omkring 100 domsagor. Indelningen i domsagor bör ske i nära anslutning till nuvarande tingslagsindelning, men vid indelningen bör i regel tillses, att domsagan bereder en arbetsbörda, som är så stor, att den kan fördelas på flera domarkrafter inom domsagan. Processkommissionen avser nämligen att öppna möjlighet för genomförande av en fördelning efter kvalitativa grunder av en domsagas arbetsbörda. Enligt förslaget skall i regel i varje domsaga finnas tre eller två domare, mellan vilka domargöromålen skola fördelas. Den främste kallas lagman och är ordförande i den eller de lagmansrätter, som finnas i domsagan. Han skall handlägga företrädesvis de viktigare tviste- och brottmålen och skall leda arbetets fördelning inom domstolen. I domsagan anställas därjämte en eller flera lagfarna rådmän att med lagmannen dela tjänstgöringen som ordförande i lagmansrätten. De skola handha inskrivnings- och andra ansökningsärenden samt mindre viktiga mål. Beträffande arbetets fördelning mellan rådmännen anser kommissionen lämpligast, att inskrivningsärendena förläggas hos en av dem och att bestyret såsom överexekutor handhaves av denne, medan de smärre tviste- och brottmålen samlas hos en domare. I de mera arbetstyngda domsagorna, såsom de större städerna, skola finnas flera domare och sålunda vid lagmannens sida finnas en eller flera vice lagmän, som med honom dela de viktigare målen, och likaså ett större antal rådmän.

De lagfarna domarna skola tillsättas av Kungl. Majit. Någon motsvarighet till de nuvarande borgmästar- och rådmansvalen bibehålies icke.

Antalet nämndemän bestämmes särskilt för varje tingslag och beror på det

Kungl. Maj :ts proposition nr 80. 53

antal domstolssammanträden under året, vid vilka nämnd skall närvara, och den arbetsbörda, som anses kunna krävas av varje nämndeman. Med utgångspunkt från att varje nämndeman bör tjänstgöra femton dagar örn året har beräknats, att i en genomsnittlig domsaga antalet nämndemän skulle bliva omkring fyrtiofem. I de största städerna torde antalet bliva större, oaktat nämnden där icke skall deltaga i andra mål än brottmål, som icke undantagas för behandling av lagfaren domare ensam.

Lagmansrätt skall sammanträda så ofta det kräves med hänsyn till arbetet. För huvudförhandling i de egentliga rättegångsmålen skall i allmänhet hållas ett regelbundet sammanträde i varje vecka. I vissa domkretsar, såsom i de större städerna, fordras vida flera regelbundna sammanträden; i vissa andra domkretsar åter måste antalet minskas. Som allmän grundsats för anordnandet av arbetet vid domstolssammanträdena uppställes, att till handläggning å en tingsdag icke skola utsättas flera mål än att de kunna beräknas bliva slutförda på dagen med en arbetstid av omkring sex timmar, och att varje mål skall utsättas till visst klockslag på dagen.

För varje domkrets skall finnas ett fast tingsställe. Därjämte kunna emellertid anordnas bitingställen, där rätten jämväl skall hålla sammanträden, utan att därmed förenas någon uppdelning av domkretsen i skilda tingslag.

Som andra instans tjäna liksom nu hovrätterna. Det muntliga förfarandet i ffa r-

rätterna. hovrätterna påkallar åtgärder i syfte att göra dessa domstolar lättare tillgängliga för parter och andra, som skola komma tillstädes vid förhandlingar. Av denna anledning föreslås en uppdelning av de nuvarande hovrätterna till ett sammanlagt antal av minst sju, högt nio. Processkommissionen förmodar, att med det förra alternativet hovrätternas förläggningsorter lämpligen torde bliva Stockholm, Jönköping, Malmö, Göteborg, Gävle, Sundsvall eller Härnösand samt Umeå eller Luleå, samt att, örn antalet ökas till nio, en hovrätt i Karlskrona, och en i Örebro torde tillkomma. Hovrätterna skola kunna hålla sammanträden även å andra orter inom domkretsen än där de ha sitt säte.

Hovrätt består av president och ett antal hovrättsråd samt är domför med tre ledamöter. I brottmål, vari fråga kan uppstå örn den tilltalades dömande till straffarbete eller till fängelse i mer än sex månader, skall vid de lagfarna domarnas sida nämnd ha säte i hovrätten. Denna består av fem nämndemän, vilkas rösträtt bestämmes på följande sätt. Om nämndens alla ledamöter förena sig örn annan mening än den, som gäller bland de lagfarna ledamöterna, och denna nämndens mening ej är strängare, skall nämndens mening gälla. Likaså skall, örn bland de lagfarna ledamöterna äro olika meningar och fyra av nämndens ledamöter biträda den mening en lagfaren ledamot yttrat, denna mening gälla. I andra fall skall såsom rättens beslut anses den mening, som enligt allmänna omröstningsregler är gällande bland de lagfarna ledamöterna.

I de hovrätter, beträffande vilka Kungl. Majit så bestämmer, skola inrättas särskilda avdelningar för handels- och sjörättsmål. Å sådan avdelning skola döma två lagfarna ledamöter av hovrätten och tre handelskunniga ledamöter, av vilka var och en har en röst. Denna anordning får sin huvudsakliga betydelse därigenom, att enligt processkommissionens förslag överlämnats åt par­

54 Kungl. Maj:ts proposition nr 80.

tema att med vissa undantag avtala om att i hovrätt som första instans anhängiggöra tvistemål. Mål, som rör penningar eller sådant, som kan skattas i penningar, får ej omedelbart upptagas i hovrätt, därest sakens värde understiger 1,500 kronor. Högsta I högsta domstolens organisation föreslås endast några obetydliga jämkdomstolen. ningar, påkallade av domstolens förändrade uppgift och av möjligheten att anordna muntlig förhandling. Sålunda räknar kommissionen med någon nedsättning av antalet justitieråd. I spetsen för domstolen ställes en president, och på varje avdelning förordnas en ordförande. Avdelningarna sammanträda alltid med fem ledamöter. Plenarsammanträden hållas efter samma regler som nu. Över- Processkommissionen föreslår, att överexekutorsgöromålen skola överflyttas

exekutors-

g öromålen. från länsstyrelsen, magistraten eller viss ledamot av magistraten till lagmansrätten. Därigenom komma både lagsökningsförfarandet och exekutionsväsendet att höra till lagmansrätterna. Åklagar­ För åklagarväsendet genomföres en ny organisation. I spetsen för denna väsendet. ställes justitiekanslem, som med erforderligt biträde tillika bestrider åklagarfunktionerna vid högsta domstolen. Nästa led i organisationen äro hovrätternas åklagare, advokatfiskalerna, en vid varje hovrätt och även de försedda med biträden i mån av behov. För åklagaruppgifterna vid underrätterna avses de båda sista leden i organisationen, statsåklagare för grövre brott och under dem underåklagare för lindrigare brott, d. v. s. brott, som ej äro belagda med högre straff än fängelse i sex månader ävensom för första resan enkel stöld. För de båda kategorierna av underrättsåklagare skall landet indelas i distrikt. Sålunda skall i varje län finnas i allmänhet en, i några länsdistrikt flera statsåklagare. För underåklagarna, som tänkas utgöras av de nuvarande lands- och stadsfiskalerna, behålles i allmänhet nuvarande distriktsindelning. .Vid sidan av åtals utförande i underrätt ha stats- och underåklagare att bedriva förundersökning angående brott. Statsåklagare och advokatfiskaler skola uteslutande tagas i anspråk för åklagarverksamhet. Underåklagarna beräknas liksom nu lia andra tjänsteåligganden, ehuru någon lindring i detta avseende bör eftersträvas. Alla åklagare utom underåklagarna skola vara rättsbildade. Advokat- Processkommissionen utgår från att de yrkesutövare, som äro i besittning av väsendet. erforderliga kvalifikationer såsom rättegångsombud, böra bilda en särskild kår, som å ena sidan erhåller en i viss mån privilegierad ställning i fråga örn utövande av ombudsmannaskap men å andra sidan är underkastad särskild disciplinär kontroll. Något tvång för part att anlita advokat har icke föreslagits beträffande något skede av rättegången. Part är alltid behörig att själv föra sin talan. Örn part vill anlita ombud, är han däremot i hovrätt och i högsta domstolen bunden att anlita advokat, men vid lagmansrätt får han begagna också annat ombud. För varje domstol utser Kungl. Maj:t ett lämpligt antal advokater att i brottmål tjänstgöra såsom offentliga försvarare efter domstolens förordnande för varje särskilt fall.

I samband härmed föreslår kommissionen en offentligrättslig organisation av

Kungl. Maj:ts proposition nr 80. 55

de yrkesutövare, som skola betraktas som advokater med dessas rättigheter och skyldigheter. Denna organisation utgöres av en förening, till vilken alla, som vilja erkännas som advokater, skola ansluta sig. Tillträde till denna sammanslutning är fritt för envar, som uppfyller vissa fordringar. Främst kräves att ha avlagt för domarämbetets utövning föreskrivna kunskapsprov och därefter erhållit viss praktisk utbildning. En ansökan örn att antagas till advokat må emellertid avslås, ej blott när sökanden gjort sig skyldig till brott av viss beskaffenhet, utan ock örn omständighet eljest föreligger, som utmärker, att sökanden ej fört en redbar vandel. Advokatföreningen, som själv väljer sin styrelse, har att främja sakförarväsendets utveckling men ock att övervaka medlemmarnas verksamhet och öva disciplinär kontroll över dem. Denna kontroll sker genom styrelsen. Försummelse eller fel, vartill advokat i sin yrkesutövning gör sig skyldig, kan sålunda av styrelsen bestraffas med varning, förbud mot utövande av advokatverksamhet under högst ett år eller uteslutning ur föreningen. Mot beslut, varigenom någotdera av de två senare straffen ådömes, kan talan föras i högsta domstolen. Domare, tjänstemän och allmänna åklagare vid de allmänna domstolarna samt polistjänstemän må ej vara advokater.

Extra-

Processkommissionen föreslår avskaffande av det nu särskilt i häradsrätterna

ordinarie-

och hovrätterna florerande vikariatsystemet. I underrätterna skall finnas ett sy stern et. tillräckligt antal fasta domarbeställningar, och det förutsättes, att hovrättsledamöterna icke med bibehållande av sina fullmakter för längre tid förordnas till annan verksamhet. Vikariat skall sålunda i allmänhet endast förekomma, när semester, sjukdom och liknande omständigheter påkalla det. Vad angår förfarandet åsyftar kommissionen som redan berörts att bereda domstolarna tillgång till ett fullständigt och tillförlitligt material såsom grundval för domen. I detta syfte vill kommissionen skapa en muntlig och koncentrerad huvudförhandling och införa ett obligatoriskt förberedande förfarande.

H uvudför-

I underrättsprocessen skola parterna vid huvudförhandlingen muntligen ut­

handlingen

föra sin talan. Yrkande må uppläsas ur skrift men eljest får skriftligt an­ i underrätt. förande ej användas. Dock äger part begagna skriftliga anteckningar till stöd för minnet. Förhandlingen inledes med att parterna angiva sina ståndpunkter och därefter, var i sin ordning, utveckla sin talan, såvitt möjligt i ett sammanhang. De skola därvid anföra de omständigheter, på vilka de grunda sin talan, samt förklara sig över vad motparten anfört. Därefter förebringas den bevisning genom vittnen eller sakkunniga, som parterna vilja åberopa. Skriftliga bevis uppläsas. Det ankommer främst på parterna att förebringa utredningen i målet. Är part icke själv i stånd härtill och har han ej hjälp av kunnigt biträde, skall rätten dock giva honom erforderlig vägledning till förebyggande av fel eller försummelse i utförandet av hans talan. Handläggningen av ett mål skall såvitt möjligt fortgå utan avbrott till dess målet är färdigt till avdömande. Uppskov med påbörjad handläggning må ej beviljas, med mindre särskilda skäl därtill äro för handen. Kan malet ej företagas till fortsatt handläggning senast å sjunde dagen efter den, då handläggningen av-

56 Kungl. Majlis proposition nr 80.

bröts, skall hela handläggningen upprepas. Har protokoll förts rörande bevisning, som upptagits vid den föregående handläggningen, må protokollet användas som bevis, såvida ej rätten finner nödvändigt, att bevisningen ånyo upptages, och detta kan ske. Kan vid början av förhandlingen förutses, att ett längre uppskov skall bliva nödvändigt, skall förhandlingen i allmänhet ej påbörjas utan inställas och målet utsättas till annan dag.

De sålunda givna reglerna örn handläggningens upprepande äro enligt kommissionens mening ägnade att motverka uppkomsten av ett uppskovssystem. I detta syfte har även föreslagits skyldighet för part, vittne eller annan, som genom försummelse vållar uppskov, att bära de kostnader, som härigenom uppkomma. Salunda stadgas, att örn part genom vårdslöshet eller försummelse föranlett onödigt uppskov i målet, han skall, oavsett huru angående kostnaderna i övrigt förordnas, vidkännas de genom försummelsen å ömse sidor uppkomna rättegångskostnaderna. Likaså föreslås, att vittne eller sakkunnig, som behörigen kallats men utan giltig anledning uteblivit eller som eljest genom sin försummelse vållar onödig processuell åtgärd, skall kunna åläggas att helt eller delvis bära de kostnader, som uppstått härigenom.

För­

beredelse. Det förberedande förfarandet inledes genom skriftlig ansökan av käranden örn stämning å motparten. Stämningsansökningen skall vara så avfattad, att den skall kunna vara en tjänlig utgångspunkt för rättegången. Först och främst skola kärandens yrkande och grunden därför angivas. Vidare bör givas en framställning av de faktiska omständigheter, på vilka yrkandet grundas, uppställda efter tidsföljd och inbördes sammanhang, samt. när så lämpligen kan ske, i särskilda med nummer försedda punkter. För varje punkt i kärandens faktiska framställning bör därjämte örn möjligt lämnas uppgift å de bevismedel han åberopar och vad han avser att styrka med varje särskilt bevismedel, såvida icke käranden har anledning antaga, att bevisning ej erfordras. Stämningsansökan skall inlämnas till lagmansrätten, som, örn ansökan icke motsvarar vad nu sagts, skall genom erinran till käranden söka föranstalta, att bristerna avhjälpas. Örn icke ansökan av vissa formella skäl avvisas, skall rätten utfärda stämning å svaranden att svara å käromålet. Under den förberedande förhandlingen skall vardera parten angiva sina yrkanden och motparten giva till känna i vad mån dessa medgivas eller bestridas.

Parterna skola vidare var för sig sanningsenligt och fullständigt angiva de faktiska omständigheter de åberopa och yttra sig angående de omständigheter motparten åberopar. I den mån det icke redan skett, skola de också uppgiva de bevismedel de var för sig vilja åberopa och vad de vilja styrka med varje särskilt bevismedel, men bevisningens förebringande skall i regel ske först vid huvudförhandlingen. Skriftliga handlingar, som åberopas, böra dock redan under förberedelsen ingivas. Vill part, att motpart eller annan, som innehar skriftlig handling, skall enligt den honom åliggande editionsplikten, vars omfattning senare beröres, åläggas att förete handlingen, skall detta kunna genomföras redan under förberedelsen.

För ernående av dessa förberedelsens syften äro två alternativa former för förfarandet anordnade, muntlig eller skriftlig förberedelse, och det tillkommer

Kungl. Maj:ts proposition nr 80. 57

-domstolen att, främst med ledning av stämningsansökningen, träffa valet mellan dessa. I stämningen skall rätten förelägga svaranden antingen att å viss dag tillstädeskomma inför rätten för muntlig förhandling, eller, där sådant med hänsyn till målets beskaffenhet finnes ändamålsenligare, att inom viss tid avgiva skriftligt genmäle å stämningen. Den muntliga förberedelsen sker alltid inför lagfaren domare utan nämnd. Förberedelsen kan i vissa fall uppskjutas från ett sammanträde till ett annat och i vidlyftiga mål kanske ytterligare en eller flera gånger. Ett mål, som utsatts till muntlig förberedelse, kan visa sig bliva bättre berett skriftligen. Rätten bör då förordna om skriftväxling. Har från början den skriftliga förberedelseformen valts, ankommer det på rätten att leda skriftväxlingen mellan parterna och avsluta den, när den fyllt sitt syfte. Finner rätten lämpligt att övergå till muntlig förberedelse, bör den förordna därom.

Förberedelsens huvudsakliga ändamål är icke, att materialet skall förebringas för målets avgörande, utan att parternas ståndpunkter skola klargöras, så att parterna med ledning därav kunna utföra sin talan och anskaffa den bevisning de anse erforderlig. Bevisningen skall därefter förebringas vid huvudförhandlingen, och på grund av-vad därvid förekommer skall målet avgöras.

I synnerhet av det skälet, att någon särskild enklare form för behandlingen av bagatellmål icke upptagits, äro emellertid vissa möjligheter öppnade att redan under förberedelsen även döma i klara och enkla mål. Dom skall genast meddelas, örn i mål, däri parterna äga förfoga över tvistens föremål, svaranden vid sammanträde för förberedande muntlig förhandling eller i ingiven skrift medgiver käromålet. Vid förberedelsesammanträde må domstolen också eljest i vissa fall upptaga målet till avgörande. Detta är möjligt dels när bägge parterna äro ense därom och de till sammanträdet medtagit all den bevisning de vilja förebringa, och dels när rätten finner uppenbart, att vad käranden åberopat till stöd för sin talan enligt lagens regler icke kan medföra bifall därtill. I båda fallen har rätten emellertid också att pröva, om det är lämpligt, att målet sålunda upptages till avgörande. Likaså kan, då endera parten uteblir från muntlig förberedande förhandling, på yrkande av den tillstädeskomna parten vid denna förhandling meddelas tredskodom mot den uteblivne.

Den förberedande förhandling inför domaren, som nu berörts, har sin största Särskilda

regler om

betydelse i tvistemål och sådana brottmål, där åtalet utföres av målsägande. I förfarandet åklagarmålen skall den för koncentrationens genomförande erforderliga för­ i brottmål. beredelsen väsentligen komma att försiggå vid en av åklagaren ledd, före målets Förberedande

undersökning. anhängiggörande bedriven förberedande undersökning, motsvarande den s. k. polisundersökning, som redan nu äger rum. Rörande denna förberedande undersökning föreslås utförliga regler.

Finnes anledning antaga, att brott förövats, skall förberedande undersökning verkställas av statsåklagare eller polismyndighet. I allmänhet åligger det i första hand polismyndighet att företaga undersökningen, och är brottet sådant, att det kan åtalas av underåklagare, kan denne även fullfölja och avsluta undersökningen. Är det åter fråga om ett grövre brott, skall anmälan göras hos statsåklagare^ så snart sådan utredning vunnits, att undersökningen riktats

58 Kungl. Maj:ts proposition nr 80.

mot viss person som misstänkt. Statsåklagaren skall därefter vaka över att undersökningen behörigen utföres och därvid hålla sig noga underrättad om undersökningens förlopp samt, om så erfordras, lämna anvisningar om undersökningens förande eller själv vidtaga nödiga åtgärder eller i viktigare fall själv övertaga undersökningen.

Den förberedande undersökningen måste enligt sakens natur till stor del bestå i förhör med personer, vilka kunna antagas ha kännedom örn något, som kan lända till upplysning i saken. Förhör med den misstänkte är därvid av särskild betydelse. Är fråga örn förhör inför statsåklagare, är, oberoende av brottets beskaffenhet, envar, som antages kunna lämna upplysning örn brottet och som befinner sig i den stad eller eljest inom visst mindre avstånd från den ort, där förhöret hålles, skyldig att på kallelse inställa sig. I fråga örn förhör inför polismyndighet är tvånget åter väsentligen begränsat till den misstänkte och till grövre brott. För förhör med den misstänkte givas föreskrifter åsyftande att förhindra, att han göres till föremål för en olämplig behandling. Vid förhör med den misstänkte må ej för framkallande av bekännelse snärjande frågor framställas eller löften, förespeglingar, hot eller tvångsmedel användas. Tillfälle skall, senast innan undersökningen avslutas, 'beredas den misstänkte att taga del av det mot honom förebragta materialet och yttra sig över detsamma samt att redan på detta stadium framföra sådan utredning, som må vara till hans förmån. Begär han viss utredning åvägabragt men avslås denna begäran, kan han göra anmälan därom hos domstolen, som äger besluta örn den åtgärd, som må finnas påkallad.

Den ställning, som under den förberedande undersökningen eller under rättegången angående brott tillkommer den misstänkte eller tilltalade, är noggrant reglerad. Särskilt föreslås bestämmelser, som bereda möjlighet för honom att redan under den förberedande undersökningen, innan ännu åtal anställts, erhålla biträde av försvarare. Så snart någon blivit för brott anhållen eller häktad, skall, örn han det begär eller han finnes icke förmå själv behörigen utföra sin talan, offentlig, av allmänna medel gottgjord försvarare för honom förordnas. Denne skall äga utan vittne meddela sig med honom.

Här må nämnas, att kommissionen föreslår en ändring i fråga örn åtalsrätten. I mål, där allmän åklagare har åtalsrätt, äger målsäganden föra talan örn ansvar allenast om allmän åklagare beslutat att ej anställa åtal mot den, som av målsäganden angivits för brottet, eller örn allmän åklagare nedlägger av honom väckt åtal. Tvångsmedel. I samband med frågan örn förundersökning i brottmål står spörsmålet om sträffprocessuella tvångsmedel. Även i detta hänseende innehåller förslaget utförliga bestämmelser.

Beträffande de omständigheter, under vilka häktning kan ske, avviker förslaget endast föga från nu gällande regler. En med rättegångens allmänna byggnad sammanhängande förändring består däri, att häktningen endast utgör en förberedande tvångsåtgärd, vilken icke som nu samtidigt innebär åtals anställande. Nya stadganden äro föreslagna örn den för häktning förberedande åtgärd, som anhållandet innebär, och förfarandet vid prövningen av häkt-

Kungl. Maj:ts proposition nr 80, 59

ningsf rågan är förändrat. Även örn fullt tillräckliga skäl för omedelbart häktande av misstänkt person ej föreligga, utan för sådan åtgärds vidtagande ytterligare utredning är av nöden, kan likväl statsåklagare eller polismyndighet förordna örn den misstänktes anhållande, därest det finnes vara av synnerlig vikt, att han tages i förvar i avvaktan på utredningens fullständigande. Polisman må i brådskande fall gripa den misstänkte men skall därefter av behörig myndighet begära beslut örn hans anhållande. När någon blivit anhållen, skall anmälan därom inom viss kort tid, som föreslås till tre eller fyra dagar, göras hos rätten, varvid tillika skall överlämnas protokoll över vad dittills under den förberedande undersökningen förekommit. Nättén skall därefter så snart ske kan hålla sammanträde för behandling av frågan om den anhållne skall häktas. Endast rätten äger besluta häktning.

På detta stadium av förfarandet är den förberedande undersökningen i regel ingalunda avslutad, och den tid, som härför återstår, är ytterst olika i olika fall. Å andra sidan strider det mot den föreslagna processens natur att upptaga mål till huvudförhandling inför rätten, innan den förberedande undersökningen är färdig. Det har därför uppdragits åt rätten att, då den beslutar häktning, tillika bestämma viss tid, inom vilken undersökningen skall avslutas och den häktade skall instämmas till rätten eller frigivas. För att möjliggöra kontroll från rättens sida över undersökningens förlopp skall vidare, örn nyssnämnda tid bestämmes längre än till fjorton dagar, rätten senast å fjortonde dagen och sedermera var fjortonde dag, så länge den misstänkte är häktad, hålla nytt sammanträde för att pröva, örn den misstänkte fortfarande skall hållas häktad, och tillse, att undersökningen ej utdrages längre än som är oundgängligen nödigt.

Under vissa omständigheter kan anhållande eller häktning ersättas av reseförbud. Förutsättningarna för anställande av hus- eller kroppsrannsakan äro också närmare reglerade. Husrannsakan må under noga angivna förutsättningar hållas för eftersökande av den misstänkte eller av föremål av betydelse för utredningen eller av spår efter brottet och kan hållas både hos den misstänkte själv och hos annan, men förutsättningarna äro i senare fallet strängare.

Sedan den förberedande undersökningen är avslutad, bär åklagaren att avgöra, om han skall åtala eller icke. Beslutar han åtal, skall han utfärda stämning å den han vill åtala, vilken stämning skall inlämnas till rätten. Nättén har därefter att, sedan den tilltalade förelagts att angiva, vilken bevisning han ämnar å sin sida förebringa, utsätta tid för huvudförhandlingen och att till denna kalla åklagaren, den tilltalade, försvararen, om sådan finnes, målsäganden, örn hans närvaro erfordras, samt vittnen och sakkunniga.

I fråga örn bevisningen föreslår kommissionen, såsom redan framhållits, att B cvin­

ningen. nu gällande legala bevisregler avskaffas. Nättén äger sålunda att efter övervägande av allt som förekommit i målet bedöma vad som skall anses bevisat. Vidare innebär detta, att vittnesjäven försvinna. Envar, som ej är part i målet, kan höras såsom vittne. Målsägande må dock ej höras i denna ordning, även örn han ej för talan i målet. Vissa närmare anhöriga till part må icke mot sitt be-

60 Kungl. Maj:ts proposition nr 80.

stridande avfordras vittnesmål. Även i vissa andra fall kan vittne undandraga sig att avgiva utsaga. Vittne skall höras på ed eller efter avgivande av försäkran på heder och samvete. Vittnesattest får i regel ej åberopas; däremot må naturligen vittne till stöd för sitt minne anlita skriftliga anteckningar. I mål, där parterna äga förfoga över tvistens föremål, skall vad part inför rätten erkänner gälla mot honom, örn icke rätten finner uppenbart, att saken förhåller sig annorlunda. I annat mål skall grundsatsen örn fri bevisprövning tillämpas även vid bedömande av parts erkännande. För vinnande av sanningsenlig utredning äger rätten höra part personligen och för sådant ändamål kalla part att personligen inställa sig. Finnes i tvistemål, efter det övrig bevisning blivit förebragt, att ytterligare upplysning erfordras örn visst sakförhållande, må rätten förordna, att förhör under straffansvar skall hållas därom med endera parten eller bägge. Har rätten förordnat örn sådant förhör med ena parten, äger den andre påkalla, att förhör anställes även med honom. Innan förhör med part under straffansvar hålles, skall parten avgiva försäkran på heder och samvete, att han skall hålla sig till sanningen. Rätten äger enligt den allmänna regeln örn fri bevisprövning bedöma, vilken verkan må tilläggas parts under straffansvar avgivna utsaga eller den omständigheten, att part undandrager sig förhör eller vägrar att besvara viss fråga. För falsk utsaga vid dylikt förhör stadgas straff. Beträffande mål angående faderskap till barn utom äktenskap tages i övervägande, huruvida parts ed bör bibehållas. Eljest skall parts ed ej förekomma vare sig i tvistemål eller brottmål, och detta gäller såväl den hävdvunna formen av normerad ed som de i några av de äldre reformförslagen förordade fria förhören efter avlagd ed. Örn det finnes nödigt att för prövning av viss fråga inhämta yttrande av sakkunnig, äger rätten uppdraga åt myndighet eller annan att avgiva yttrande i frågan. Till sakkunnig må ej utses någon, som till saken eller någondera parten står i sådant förhållande, att hans tillförlitlighet kan anses förringad. Något tvång för sakkunnig att åtaga sig uppdrag skall ej införas. Den sakkunnige skall i regel avge skriftligt utlåtande. Muntligt förhör med honom skall i tvistemål hållas endast örn part yrkar det eller rätten finner det nödigt. I brottmål skall däremot den sakkunnige i allmänhet, oaktat han avgivit skriftligt utlåtande, inkallas för att höras vid huvudförhandlingen. Även sakkunnig skall i regel höras på ed eller under förklaring på heder och samvete. Närmare regler givas örn besiktning och syn samt örn upptagande av bevisning till framtida säkerhet. Äberopar i tvistemål part såsom bevis skriftlig handling, som finnes i motpartens besittning, skall denne vara skyldig att på rättens anmaning förete handlingen, örn den kan antagas innehålla upplysning, som är av betydelse för målet. Även för tredje man föreligger editionsplikt beträffande dylik handling. Då part, som åberopar handlingen, saknar materiell rätt att den hålles honom tillhanda, är dock editionsplikten betingad av att partens rätt finnes väsentligen beroende på att handlingen företes och av att innehavaren ej kan åberopa sig på vissa legitima skäl mot att utlämna handlingen. Då rätten finner part vara berättigad till skadestånd men fullständig utredning angående skadans storlek icke förebragts, äger rätten bestämma skade-

Kungl. Majda proposition nr 80. (51

ståndet till belopp, som med hänsyn till omständigheterna kan anses skäligt.

Med avseende å protokollens omfattning innebära förslagets regler en gan­ Protokoll. ska fullständig protokollering vid sammanträden under förberedelsen. Vid huvudförhandlingen däremot skall protokollet vara långt mindre fullständigt än nu är fallet. Protokollet vid huvudförhandlingen skall utvisa ramen för förfarandet och förfarandets yttre förlopp. I enlighet härmed skall i protokollet antecknas, bland annat, framställda yrkanden och invändningar, ändringar däri samt i tvistemål medgivanden av motpartens anspråk, vidare vilka vittnen och sakkunniga, som höras, och vilken bevisning i övrigt förebringas. Vad parterna anföra vid huvudförhandlingen antecknas ej, med mindre särskild vikt ligger på anförandets ordalydelse. Innehållet i vittnens berättelser antecknas regelmässigt ej. Dock skall så ske a) när särskild vikt ligger på ordalydelsen, b) när det kan antagas, att målet måste uppskjutas mer än sju dagar samt att nytt förhör med vittnet icke kan äga rum eller skulle medföra i förhållande till målets beskaffenhet och vittnets betydelse för utredningen oskäliga kostnader eller besvär och c) när det kan antagas, att målet kommer att fullföljas till hovrätten och att underättens protokoll över utsagan kommer att i hovrätten tjäna som bevis i målet. Sistnämnda regel anknyter till grunderna för hovrättsprocessen, enligt vilka i mål angående brott, varå kan följa fängelse i sex månader eller strängare straff, förnyat avhörande av vittnen i allmänhet skall äga rum men i övriga brottmål och i tvistemål vittnesbevisning må förås medelst av underrätten upptaget protokoll, dock att även i dessa mål vittne skall höras inför hovrätten, örn denna eller part påkallar det. I tvistemål och lindrigare brottmål överlämnas det alltså åt underrätten att bedöma dels sannolikheten för att målet kommer att fullföljas till hovrätt och dels huruvida i sådant fall det är antagligt, att nytt förhör kommer att påkallas med vittnet. Örn protokollering av sakkunnigs utsaga skall gälla detsamma som örn vittnesberättelse. — Sammanfattningsvis kan örn den regelmässiga verkan av de föreslagna protokollerings reglerna sägas, att partsframställningarna och parternas berättelser vid personliga förhör ej komme att protokolleras, att detsamma bleve fallet med vittnens och sakkunnigas utsagor i grövre och mellansvåra brottmål, men att i lindriga brottmål och tvistemål sannolikt uppteckning av vittnesmål och sakkunnigutsagor bleve ganska allmän.

Kommissionen har alltså låtit sin ståndpunkt till frågan örn protokollering vid huvudförhandlingen i huvudsak bestämmas väsentligen av behovet av protokoll vid målets handläggning i högre instans. Synpunkten att underrättens domare i större mål kunna hava behov av anteckningar till stöd för sitt minne har däremot icke ansetts böra medföra föreskrift örn protokollering. För detta ändamål hänvisar kommissionen till de privata anteckningar, som det står varje domare fritt att föra.

Till skillnad från vad nu är vanligt skall protokollet uppsättas i fullständigt skick och justeras omedelbart vid förhandlingen.

Då domstolen skall fälla sin dom i målet endast på grund av vad som före­ Damön. kommit vid huvudförhandlingen, är det nödvändigt, att inga andra domare

62 Kungl. Maj:ts proposition nr SO.

deltaga i avgörandet än de, som övervarit hela huvudförhandlingen, och att domstolen skrider till överläggning till dom omedelbart efter det huvudförhandlingen avslutats. Den möjlighet, som protokollsväsendet nu öppnar att efter omständigheterna dröja med avgörandet, blir stängd. Domaren har vanligen också i förväg kunnat med ledning av förberedelsen i målet sätta sig in i uppkomna juridiska spörsmål, som kunna erbjuda svårigheter. Emellertid kan naturligtvis ett mål vara så invecklat, att vid överläggningen rådrum för besluts fattande eller domens uppsättande finnes oundgängligen erforderligt. Med domens beslutande och avkunnande men icke med överläggningen skall då kunna anstå någon kortare tid. Ffrförrätt1'1 * överensstämmelse med nu gällande grundsatser skall talan mot dom eller beslut av domstolen i första instans i regel kunna föras i hovrätt, och dess prövning skall kunna omfatta domen eller beslutet i hela dess vidd. För sådan talan inrättas två olika ordinära rättsmedel, av vilka det ena, som kallas vad, avser talan mot dom i själva saken och det andra, besvär, avser talan mot vissa beslut i bifrågor, såsom då domstolen skilt målet från sig utan prövning av själva saken eller i vissa fall före eller under rättegången avgjort uppkommen fråga. För begagnande av dessa rättsmedel förutsättes alltid, att part fullföljer talan i högre rätt, varvid i enlighet med åklagarorganisationens allmänna byggnad talan i brottmål å åklagarsidan endast kan fullföljas av åklagaren i hovrätten, advokatfiskalen.

Vadeproceduren inledes med en skriftlig vadeinlaga. Denna inlämnas till lagmansrätten och icke som nu omedelbart till hovrätten. Tillsammans med akten i målet, vilken utgöres av stämningen, under den förberedande behandlingen inför rätten förda protokoll eller ingivna skrifter, lägmansrättens protokoll och huvudförhandlingen och dess dom samt åberopade skriftliga bevis ävensom i brottmål anteckningar från förberedande undersökning, sändes därefter denna inlaga till hovrätten, som först företager en viss formell prövning och genom anordnande av skriftväxling mellan parterna förbereder huvudförhandlingen.

I formen för hovrättens prövning av saken kommer en av rättegångsreformens mest genomgripande ändringar till synes. Prövningen skall i likhet med vad som gäller för lagmansrätten ske på grund av vad som förekommer vid en muntlig förhandling inför hovrätten. Huvudförhandlingen där måste sålunda gestalta sig som en förnyad förhandling i målet, vid vilken parterna intaga samma ställning som vid lagmansrätten och ha att styrka sin talan. Bevisningen skall således återupprepas för hovrätten. Emellertid måste av praktiska skäl åtskilliga jämkningar göras i denna allmänna grundsats. Har i lagmansrätten förts protokoll över utsaga av vittne, sakkunnig eller målsägande, som hörts i bevisningssyfte, kan detta protokoll få begagnas i hovrätten i stället för att förhöret där upprepas. Detta tillåtes naturligtvis, örn nytt förhör är omöjligt eller möjligt endast med orimliga kostnader eller besvär, och är dessutom alltid tillåtet i tvistemålen och i de mindre brottmålen. Även i mål, där lagmansrättens protokoll sålunda användas som bevis i hovrätten, gestaltar sig förhandlingen i övrigt dock som en muntlig förhandling,

Kungl. Maj:ts proposition nr 80. <53

vid vilken dessa som bevis åberopade protokoll skola föredragas av parterna.

Förfarandet i besvärsmålen är annorlunda ordnat. De frågor, som där prövas, kunna i regel bedömas på grund av de i målet tillgängliga Handlingarna, som föredragas för hovrätten av en av domstolens ledamöter. Förfarandet blir sålunda likartat den nuvarande hovrättsprocessen. Erfordras förhör med parterna eller bevisnings upptagande, kan hovrätten dock förordna därom, och förfarandet blir då offentligt.

Mot hovrätts domar och beslut kan talan fullföljas i högsta domstolen. Här- Förfarandet för äro två olika rättsmedel anordnade, det ena, revision, för talan mot domar rf*0 ,t i själva saken och det andra, besvär, motsvarande samma rättsmedel från lagmansrätten.

Beträffande det förra äro särskilt tvenne viktiga förändringar föreslagna i förhållande till motsvarande rättsmedel nu. Talan kan grundas endast på. att hovrätten bedömt målet oriktigt i rättsligt hänseende eller att vid målets behandling förelupit rättegångsfel. Hovrättens bedömande av vad som skall anses bevisat i målet kan sålunda icke dragas under högsta domstolens prövning. Den andra ändringen består däri, att nu gällande regler, enligt vilka vissa mål ej må fullföljas till högsta domstolen, bortfalla.

Förfarandet vid revision inledes med inlämnandet av skriftlig revisionsinlaga, varefter skriftväxling mellan parterna äger rum. I regel sker högsta domstolens prövning av målet på grund av föredragning av handlingarna i målet, vilken verkställes av en revisionssekreterare. Dessa handlingar utgöras av, förutom inlagorna till högsta domstolen, akten från lagmansrätten samt de i hovrätten nytillkomna handlingarna, såsom parternas skrifter samt hovrättens protokoll och dom. Föredragningen skall i olikhet mot nu ske i offentlig session. Muntlig förhandling, vid vilken parterna utföra sin talan och på grund av vilken domstolen dömer, skall dock äga rum, örn part framställer begäran därom eller högsta domstolen beslutar det.

När högsta domstolens prövningsuppgift begränsas såsom nyss nämnts, medför detta, att domstolen, örn den ogillar hovrättens dom, dock icke alltid är i stånd att själv meddela en ny dom i stället. I vissa fall nödgas högsta domstolen återförvisa målet till hovrätten. Några fasta regler örn när återförvisning sålunda bör ske kunde dock enligt kommissionens mening icke givas; det borde få bero på högsta domstolen att efter omständigheterna besluta härom.

Ekonomisakkunnigas betänkande.

De ekonomisakkunniga ha vid avgivandet av sitt betänkande haft att utgå från processkommissionens förslag. I några avseenden ha emellertid de sakkunniga i anslutning till av dåvarande chefen för justitiedepartementet under utredningens gång lämnade anvisningar ifrågasatt vissa avviklser från kommissionsförslaget.

För verkställande av sin uppgift att beräkna nuvarande och blivande kost-

64 Kungl. Majlis proposition nr SO.

Hader för rättegångsväsendet ha de sakkunniga måst närmare utföra den av processkommissionen till sina huvuddrag angivna organisationen av domstolarna och åklagarväsendet. De sakkunniga ha därvid räknat med ett antal av 93 domsagor och 7 hovrätter, men alternativa kalkyler, grundade på 116 domsagor och 5 hovrätter, föreligga jämväl. Betänkandet innefattar detaljerade förslag beträffande erforderliga antalet domar- och åklagarbefattningar av olika slag liksom beträffande tjänstemän vid domstolarna och åklagarväsendet. Löneplaner lia uppgjorts. Ävenså lia de sakkunniga upprättat förslag till befordringsgång på domarbanan.

Avvikelser

Vissa mera betydelsefulla avvikelser från processkommissionens förslag torde

från pro­

cesskommis­ här böra angivas. Beträffande hovrättsorganisationen ifrågasatte ekonomision en. sakkunniga, att domföra antalet ledamöter i hovrätt skulle höjas från tre till fyra. För statsåklagarna föreslogs en organisation med ett flertal åklagare i varje distrikt, i följd varav distriktens areal väsentligt utökats. Stadsfiskalerna skulle enligt förslaget erhålla statsanställning och i mindre städer skulle på dem överflyttas även exekutionsgöromål. För utförande av åklagartalan i hovrätt skulle i viss utsträckning anlitas domaraspiranter i hovrätten. Främst i syfte att erhålla tillgång till utbildningsplatser ha de sakkunniga föreslagit, att ett antal domarbefattningar i underrätt och hovrätt skulle besättas med extra ordinarie innehavare. Sålunda skulle i lagmansrätterna i allmänhet endast den främste domaren och i vissa domsagor en för inskrivningsärenden anställd domare vara ordinarie innehavare av sina befattningar. Av hovrätternas domarbefattningar ha de sakkunniga tänkt sig, att den fjärde platsen på avdelningarna skulle kunna besättas med en extra ordinarie befattningshavare. Ekonomiska Betänkandet innehåller förslag till lösande av det ekonomiska mellanhavan-

mellan-

havandet de, som uppkommer mellan staten och magistratsstäderna i anledning av rättsmellan skipningens förstatligande. Principiellt föreslås, att städerna ej skola ersätta

staten och

städerna staten dess härigenom uppkomna kostnadsökning. En övergångsersättning skall likväl utgå från början med ett belopp motsvarande varje stads nuvarande kostnad för rättsskipningens och överexekutorgöromålens bestridande. Ersättningen skulle år för år minskas och efter 20 år upphöra. Rättsförhållandet till de städer, som åtnjuta tolagsersättning, tänker sig de sakkunniga ordnat så, att denna ersättning för framtiden reduceras med i princip en tredjedel. Detta tolagsavdrag skall tagas i beräkning vid erläggande av nyssnämnda övergångsersättning, så att övergångsersättning utgår endast i den mån den överstiger tolagsavdraget.

Domstols-

Byggandet och underhållet av domstolslokaler skall liksom hittills åligga lokaler. staten i fråga örn överinstanserna och beträffande underrätterna förbliva ett kommunalt besvär.

Kommunal­

Till frågan örn kommunalförvaltningens organisation i de nuvarande ma­

förvalt­

ningen. gistratsstäderna, sedan staten övertagit rättsskipningen, intaga de sakkunniga icke någon bestämd ståndpunkt. De uttala emellertid såsom sin mening, att det ur statens synpunkt icke är erforderligt att något särskilt organ bildas

Kungl. Martis proposition nr 80. 65

för övertagande av de uppgifter, som nu tillkomma magistraterna, och att, örn en sådan organisation inrättas, kostnaderna härför böra drabba städerna.

Efter behandling av vissa spörsmål avseende nuvarande befattningshavares Kostnads­

beräkning. ställning vid reformens genomförande övergå de sakkunniga till en jämförande beräkning av kostnaderna för rättsskipningen och åklagarväsendet, å ena sidan nu, och å den andra efter processreformens genomförande. Hänsyn har därvid tagits, beträffande nuvarande förhållanden, ej endast till statens kostnader utan jämväl i tillbörlig omfattning till städernas löneutgifter och till de sportler, med vilka de rättssökande bidraga till domstolsorganisationens upprätthållande. Jämförelsen avser alltså det allmännas kostnader för rättsskipning och åklagarväsen nu och efter rättegångsreformens genomförande, därvid likväl kostnaderna för domstolslokaler lämnats å sido. Jämförelsen utvisar en nuvarande kostnad av 11,994,400 kronor och en framtida kostnad av 10,946,300 kronor eller sålunda en besparing av omkring en miljon kronor. För statskassans vidkommande ha de sakkunniga gjort en liknande jämförelse; de nuvarande kostnaderna sluta å 8,329,200 kronor och de blivande å nyssnämnda belopp 10,946,300 kronor. En ökning av omkring 2.620,000 kronor sku^e alltså uppkomma. Därvid har hänsyn emellertid ej tagits till den utgiftsminskning uppgående till inemot 1,840,000 kronor, som skulle uppkomma genom den av de sakkunniga föreslagna partiella tolagsregleringen. Fråndrages detta belopp skulle den årliga utgiftsökningen för statsverket stanna vid omkring 800,000 kronor, under den första tiden ytterligare reducerad genom städernas övergångsersättningar, därest de sakkunnigas förslag härutinnan genomfördes. — Helt utanför dessa kostnadsberäkningar falla vissa engångsutgifter för nya domstolslokaler, förtidspensionering m. m. Frågan örn ersättning åt häradsnämnden har betraktats såsom ett spörsmål, som kräver sin lösning oberoende av processreformen, vadan hänsyn ej tagits till den kostnadsökning, som härigenom kan uppkomma.

Utlåtanden över processkominissionens och ekonomisnkkunnigas förslag.

Processkommissionens förslag har givit anledning till mycket olika omdö­ Allmänna

omdömen

men. Redan i fråga om förtjänster och brister i vårt nuvarande rättegångs­ örn processväsen ha delade meningar gjort sig gällande. Flera av de hörda myndigheterna kommis­

sionens

och sammanslutningarna ha i likhet med processkommissionen framhållit, att förslag:. vårt rättegångsväsen lider av betydande brister. De rådande uppfattningarna i detta hänseende framgå av följande sammanställning, som här återgives i huvudsak efter lagrådets utlåtande.

Svea hovrätt finner sig icke kunna såsom obefogade avvisa kommissionens anmärkningar, att målens handläggning vid underrätterna icke erbjuder garantier för fullständig och allsidig behandling, enär uppskovssystemet hindrar erforderlig processledning och målen därför ej sällan avgöras utan behövlig utredning; att enär domen bygges på ett ofta bristfälligt protokollsmaterial,

Bihang till riksdagens protokoll 1081. 1 sami. 67 haft. (Nr 80.) 5

66 Kungl. Maj :ts proposition nr 80.

den stundom endast bristfälligt motsvarar det materiellt riktiga; att överrättsförfarandet lider av alla de olägenheter, som följa av den fullständiga saknaden av muntlighet, offentlighet och tillfälle för domstolen att utöva processledning och bidraga till sanningens utforskande; att bevissystemet på grund av varjehanda brister är ägnat att i många fall utestänga part från möjlighet att utfå sin rätt; samt att åklagarna sakna erforderliga kvalifikationer för sin uppgift, särskilt i de grövre brottmålen.

Göta hovrätt uttalar, att domstolarna till följd av brister i rättegångsväsendet stundom nödgas döma på ett ofullständigt och mindre tillförlitligt material samt att även bortsett härifrån vissa faktorer föreligga, som minska rättsskipningens säkerhet. Bland dessa andra faktorer nämner hovrätten särskilt, att domarbesättningen i de mindre städernas rådhusrätter ofta kvalitativt ej fyller måttet, vilket inverkar såväl på utredningen som på dömandet. I fråga örn den påtalade ofullständigheten i domsmaterialet anför hovrätten som orsaker dels bristande processledning, beroende i fråga om häradsrätterna på bristande tid för domaren att genomtränga och skärskåda den med långa mellanrum successivt sammanbragta utredningen samt på personväxlingar å ordförandeposten, som dessutom ej sällan beklädes av alltför oerfarna krafter, dels frånvaron av effektiva regler, som kunde positivt främja koncentration, reda och planmässighet i förhandlingen, dels protokollens bristande tillförlitlighet och dels slutligen beträffande brottmålen åklagarväsendets tillstånd. Vidare erinras beträffande överrättsprocessen om den stelhet i hovrättsförfarandet, som praktiskt sett utesluter muntlig partsförhandling, samt vidkommande rättegångsordningen i dess helhet örn den allvarliga svaghet, som inskränkningarna i den fria bevisprövningen medföra.

Skånska hovrätten angiver särskilt såsom en brist uppskovsväsendet och den bristande koncentrationen av förfarandet, som föranleder långsamhet och äventyrar målens behöriga utredning.

Stadsdomarföreningen, som anser klagomålen över den nuvarande rättsskipningen i flera avseenden överdrivna, framhåller såsom den allvarligaste bristen långsamheten i överrättsförfarandet. Därjämte kunde dock ej sällan med skäl anmärkas på otillräcklig utredning av målen samt bristande reda vid processmaterialets framförande och upptagande i protokollet. Härtill bidroge bland annat svårigheterna för domaren att med nuvarande lagstiftning utöva erforderlig processledning ävensom åklagar- och advokatväsendets tillstånd. Rörande nödvändigheten att införa fri bevisprövning delar föreningen kommissionens uppfattning.

Advokatsamfundet ger åter uttryck för den meningen, att kommissionen icke med den skärpa som vederbort framhållit gällande ordnings betänkliga brister. I fråga örn rättsskipningens kostsamhet för parterna vore det ingalunda väl beställt, i det att underrättsproceduren ställde sig relativt dyr i små mål, relativt dyrare ju mindre målet vore, och icke särdeles billig i de stora, överrättsproceduren och där gällande kostnadsregler medförde åter, att det ställde sig ganska dyrt att få sin rätt slutligt domfäst, men ganska billigt för den, som onödigtvis dragit målet under högre rätts prövning. Proceduren vore med andra

Kungl. Maj:ts proposition nr 80. 67

ord ofta dyr, där den borde vara billig, och billig, där den borde draga högre kostnader. Därtill komme, att den dyrt vunna rätten ofta bleve illusorisk till följd av rättsskipningens långsamhet. Denna långsamhet, som jämväl vidlådde processen i underrätt, vore, enligt vad samfundet utförligt söker visa, ingalunda en fristående brist, beroende på bekvämlighet hos ombuden och svag processledning från domarens sida — även örn dessa fel i viss mån inverkade fördröjande — utan sammanhängde intimt med vårt förfarandes och vår domstolsorganisations allmänna grunder och kunde alltså ej bortarbetas utan verklig omläggning av hela systemet. Det successiva framläggandet av materialet vore vidare, vid sidan av skriftligheten och ödesdigra inskränkningar i bevisrätten, en huvudorsak till att i det viktigaste av alla hänseenden, nämligen rättsskipningens säkerhet, det bruste långt mer än i allmänhet erkändes och långt mer än vad som vore rimligt och försvarligt.

Häradshövding för euin g en har visserligen föga inlåtit sig på att diskutera rådande bristfälligheter och deras orsaker; men såväl av yttrandets inledande stycke som av den mer eller mindre oreserverade anslutningen till åtskilliga djupt ingripande ändringsförslag, vartill i flera fall fogats nya sådana, är det tydligt, att dessa bristfälligheter enligt föreningens mening äro högst betydande.

Lagrådet framhåller, att — vid sidan av tidsutdräkten -— den bristande säkerheten framträder såsom det allvarsammaste onda. Såvitt underrätterna angår grundar sig denna enligt lagrådets mening ej minst på saknaden av koncentration, och lagrådet påvisar, hurusom uppskovsväsendet på olika sätt medför svårigheter för sanningens utforskande och domarens processledning. Även andra omständigheter angivas, som äventyra processledningen, såsom växlingarna på ordförandeplatsen, hopandet av mål på tingen och, i de små städerna, ordförandenas bristande övning och förmåga. Ännu ett hinder för utredningen finner lagrådet i bevisförings- och bevisprövningsreglernas föråldrade skick. Med avseende å brottmålen, särskilt de grövre, framhåller lagrådet åklagarväsendets och den förberedande undersökningens behov av reformering. Slutligen anmärkes, att protokollen, som tjäna till grund för domen, ej sällan brista i fullständighet och korrekthet. Beträffande de högre instanserna betonar lagrådet, att de brister i utredning och protokoll vid underrätt, som äro ägnade att förrycka resultatet av dennas arbete, med så gott som oförminskad styrka göra sig gällande även i högre rätt, då det skriftliga förfarandet i regel gör det omöjligt att komplettera utredningen. De högre domstolarna äro bundna vid protokoll över förhandlingar, som deras ledamöter ej övervarit.

Samtidigt som förslagets granskare sålunda angivit bristerna hos vårt nuvarande rättegångsväsen, ha de med styrka framhållit, att den bestående ordningen även har betydande förtjänster. Det göres gällande, att vårt rättegångsväsen i stort sett vilar på väl avvägda och efter vårt lands förhållanden lyckligt anpassade grunder. Organisation och förfarande ha uppvuxit under en långvarig tradition och vunnit rotfäste hos befolkningen. Den form för lekmäns deltagande i rättsskipningen, som genom nämndemansinstitutionen

68 Kungl. Maj:ts proposition nr 80.

vunnit hävd i vårt land, har icke blott ur reell synpunkt visat sig funktionsduglig oell nyttig utan äger även den ideella fördelen av befolkningens förtroendefulla och intresserade anslutning. Över huvud framhålles, att rättsskipningen äger folkets förtroende och att domarna åtnjuta anseende för oväld och skicklighet. Förfarandet är, särskilt i de högre instanserna, billigt för allmänheten.

En del av de hörda myndigheterna och sammanslutningarna ha sammanfattat sina utlåtanden i ett omdöme, huruvida kommissionens förslag är ägnat att läggas till grund för lagstiftning eller ej, och man har därvid funnit än att så ej är fallet och än att förslaget, ehuru med angivna modifikationer, lämpar sig såsom utgångspunkt för det fortsatta arbetet.

Svea hovrätt uttalar, att rättegångsväsendets brister påkalla ganska väsentliga ändringar i gällande rättegångsordning, som emellertid på samma gång har väsentliga förtjänster och — såsom i det hela uppburen av långvarig tradition och allmänhetens förtroende — icke bör underkastas onödiga rubbningar. Göta hovrätt anser kommissionens betänkande kunna tjäna till utgångspunkt för det fortsatta reformarbetet först sedan det blivit omarbetat i de mycket väsentliga delar, i fråga örn vilka hovrätten framställt erinringar. Skånska hovrätten förklarar sig icke kunna tillstyrka, att betänkandet utan genomgripande omarbetning lägges till grund för en ombildning av rättegångsväsendet, och förordar en reform, som går ut på att med bibehållande i stort sett av det nuvarande systemets huvudgrunder vidtaga jämkningar i de avseenden, vari detsamma brister. Häradshövdingföreningen finner förslaget kunna bliva utgångspunkt för reformarbetets fortsatta bedrivande, örn vissa delvis ganska väsentliga ändringar och jämkningar däri vidtagas i syfte att vinna närmare anslutning till hos oss bestående förhållanden. Stadsdomarföreningen förklarar betänkandet icke böra läggas till grund för rättegångsväsendets omdaning och förordar mera partiella förbättringar enligt av föreningen antydda riktlinjer. Advokatsamfundet åter hemställer, att förslag till rättegångsväsendets ombildning måtte utarbetas på i huvudsak de grunder processkommissionen framlagt och med beaktande av de erinringar och förslag samfundet framställt. Slutligen uttalar lagrådet såsom sin mening, att arbetet på en allmän rättegångsreform bör utan uppskov fullföljas samt att processkommissionens betänkande synes väl ägnat att därvid tjäna såsom grundval, dock med iakttagande av de delvis rätt väsentliga jämkningar, som lagrådet förordar.

yttranden Till själva grundtanken i förslaget med avseende å underrättsförfarandet,

över för­

eller att uppskovsväsendet skall avskaffas och ersättas av en såvitt möjligt till

slagens

huvuddrag-. ett enda sammanträde koncentrerad muntlig förhandling, ställa sig förslagets Koncentra­ granskare åtminstone i princip välvilliga. Samtliga hovrätter, professorn Kaltion. lenberg, häradshövdingföreningen, advokatsamfundet och lagrådet uttala sig för åtgärder i detta syfte, örn också stundom under antydan, att strävandet efter koncentration måhända drivits väl långt. Särskilt har förslaget att huvudförhandlingen skall inställas eller upprepas, om uppskov varat mer än

Kungl. Maj:ts proposition nr 80. •59

sjö dagar, rönt ganska allmänna gensagor såsom alltför betungande för domstolen, parter och vittnen. Anmärkning av sådan innebörd framställes av, bland andra, hovrätterna och häradshövding föreningen. Även lagrådet anser ett större utrymme att laga efter lägligheten kunna medgivas domstolarna. Allmänt gillande har däremot mött kommissionens förslag att såsom medel för koncentrationens åvägabringande införa ersättningsskyldighet för part eller annan, som genom förfallolös utevaro eller eljest obehörigen vållar uppskov i rättegång.

Då kommissionen såsom det förnämsta medlet för förhandlingens koncentre- Förb er didring förordar förfarandets uppdelning på en förberedande behandling och en huvudförhandling, har även denna anordning vunnit allmänt gillande utom från stadsdomarföreningen, som förordar, att målen liksom nu skola omedelbart gå till förhandling inför fullsutten rätt och uppskovens antal sedan nedbringas genom en tvistefrågorna utredande skriftväxling mellan parterna. Professorn Kallenberg anser förberedande behandling ej böra vara obligatorisk.

Såsom redan berörts har kommissionen tänkt sig den förberedande förhandlingen väsentligen såsom ett medel för den efterföljande huvudförhandlingens koncentrering och därför endast i snävt begränsade undantagsfall tillåtit, att mål avgöras på detta skede. Ett av dessa undantag, nämligen då parterna i tvistemål äro ense örn att målet avgöres under förberedelsen och medtagit all erforderlig bevisning, avstyrkes av Svea hovrätt såsom ägnat att sätta häradsnämnden ur spelet. I andra yttranden åter, såsom häradshövding föreningens och advokatsamfundets, påyrkas vidsträcktare möjligheter för måls avgörande under förberedelsen, detta i syfte att få till stånd ett enkelt och billigt bagatellförfarande och på det att nämndens tjänstgöring ej må bliva för tung. Lagrådet betonar i denna fråga vikten av att den förberedande förhandlingens karaktär av förberedelse till den verkliga förhandlingen fasthålles och att endast undantagsvis dess sålunda begränsade uppgift i någon avsevärd mån överskrides.

En fråga, som tillvunnit sig ett betydande intresse i de avgivna utlåtandena, är huruvida vad under förberedelsen förekommit och återfinnes i då upptagna protokoll eller växlade skrifter skall få utgöra grundval för domen, oberoende av huruvida sådant material framföres vid den muntliga förhandlingen eller ej. Kommissionen har i syfte att hindra parterna att förlägga rättegångens tyngdpunkt till det förberedande förfarandet besvarat denna fråga nekande; endast vad som muntligen förebringas vid huvudförhandlingen får läggas till grund för domen. Svea och Göta hovrätter samt häradshövding föreningen anse däremot akten från förberedelsen böra betraktas såsom processmaterial och motivera sin ståndpunkt särskilt med att den av kommissionen uppställda grundsatsen vore skäligen formalistisk och skulle ställa för stora anspråk på parterna, varjämte åberopas, att det vore för rättskänslan stötande örn domstolen nödgades bortse från sådant, som av förbiseende ej kommit att omnämnas vid huvudförhandlingen. Kommissionen har däremot vunnit stöd för sin mening hos ett antal reservanter i Svea hovrätt samt hos advokatsamfundet och lagrådet, vilka liksom kommissionen hänvisa till, bland annat, domarens process-

70 Kungl. Maj:ts proposition nr 80.

ledande verksamhet såsom en tillräcklig garanti för att intet väsentligt processmaterial blir förbigånget vid huvudförhandlingen och framhålla vikten av att grundsatsen upprätthålles för att ej huvudförhandlingen skall förlora sin dominerande betydelse och det nuvarande uppskovsväsendet återkomma i annan form. Emellertid har särskilt lagrådet varnat för en pedantisk tillämpning utan naturliga modifikationer. En ståndpunkt, som på sätt och vis representerar en medelväg, företrädes av andra reservanter i Svea hovrätt, vilka påyrka, att huvudförhandlingen inledes med en av rättens ordförande verkställd kort sammanfattning av vad som förekommit vid förberedelsen. Lagrådet, som avstyrker även detta uppslag såsom ägnat att förlägga förfarandets tyngdpunkt till förberedelsen, hyser för sin del ej tvekan örn att parterna och deras ombud skola vara i stånd att nöjaktigt framlägga tvisten för rätten vid huvudförhandlingen och finner deras uppgift härvidlag snarare försvårad, örn den reduceras till att fullständiga eller rätta domarens framställning.

Processkommissionens förslag, att den förberedande behandlingen skall, alltefter domarens beprövande, kunna anordnas antingen såsom ett eller flera sammanträden med muntlig förhandling eller såsom skriftväxling och att förberedelse, som inletts i den ena formen, skall kunna övergå i den andra, har i allmänhet lämnats utan erinran. Advokatsamfundet, med understöd av lagrådet, uttalar den förmodan, att förberedande behandlingen lämpligen alltid bör inledas med ett sammanträde för muntlig förhandling. Förunder­ Vad angår förslaget om förundersökning i brottmål tillstyrkes allmänt, att

sökning i

brottmål. förundersökningen skall ledas av åklagaren. En avvikande ståndpunkt intager dock justitiekanslersämbetet, som förordar rättslig förundersökning under ledning av en domare eller, örn detta ej skulle bifallas, att undersökningen får ankomma på polismyndighet under mera ingående domstolskontroll. Från flera av de granskare — bland andra Göta hovrätt, skånska hovrätten och häradshövdingföreningen ■— som biträda kommissionens principståndpunkt, göres den erinran, att åklagaren, särskilt statsåklagaren, bör äga större självständighet med avseende å häktning och andra straffprocessuella tvångsmedel än förslaget medgiver och sålunda rättens kontroll inskränkas. Lagrådet anser domstolskontrollens omfattning böra bero på hur kvalificerad åklagarkåren blir och vilka garantier kunna erhållas för att en duglig och nitisk uppsättning av försvarsadvokater är att tillgå samt erinrar örn frågans samband med de blivande reglerna örn försvarares frihet att följa undersökningen och konferera med den misstänkte. Huvudför­ Örn sålunda den grundtanken i processkommissionens förslag, att förfaranhandlingen. det bör koncentreras och såsom medel härför en förberedande förhandling införas, på det hela mottagits välvilligt, har mera kritik väckts till liv av de föreslagna reglerna beträffande huvudförhandlingens närmare utformning. Såsom förut erinrats innebär förslaget bland annat, att parterna skola muntligen utföra sin talan. Skrift må ej ingivas eller uppläsas, part likväl obetaget att uppläsa sina yrkanden och att vid sin muntliga sakframställning begagna skriftliga anteckningar till stöd för minnet, när så erfordras.

Svea hovrätt synes ej lia något att erinra mot vad sålunda föreslagits.

Kungl. Maj:ts proposition nr 80. 71

Guta hovrätt däremot finner parterna väl böra muntligen framställa saken men ej vara uteslutna från möjligheten att hänföra sig till skrifter. Skånska hovrätten anser part böra få uppläsa skriftligt anförande. I samma riktning uttalar sig häradshövding föreningen; skrift bör ej utan vidare få ingivas och biläggas handlingarna, men det bör stå i parts skön att uppläsa skrift eller redogöra för dess innehåll och sedan få skriften räknad till processmaterialet. Uppläsning bör dock endast förekomma undantagsvis. Professorn Kallenberg betonar, att denna punkt i underrättsförfarandet kanske är den, där reformbehovet gör sig starkast gällande, och påyrkar otvetydiga; skarpt och bindande formulerade lagbestämmelser, som ej medgiva undantag för annat fall än da sakens beskaffenhet oundgängligen fordrar det. Även advokatsamfundet avråder från att tillåta skriftliga partsinlägg, och lagrådet ansluter sig på denna punkt till kommissionsförslaget. Såsom skäl för yrkandet, att parterna skola få uppläsa skriftliga inlagor framhålles i allmänhet, att den muntliga framställningen utan andra hjälpmedel än anteckningar till stöd för minnet skulle ställa alltför stora krav på parterna. Man befarar, att det i regel skulle bliva dem omöjligt att själva föra sin talan och att —- som det uttryckes i flera utlåtanden — ett faktiskt advokattvång skulle komma att råda. Protokoll. För kommissionens ståndpunkt till förhandlingsprotokollen har förut utförligt redogjorts. Här må erinras, att kommissionen principiellt avvisar protokollering av parternas sakframställning, deras utsagor vid förhör liksom vittnens och sakkunnigas berättelser, men medgiver åtskilliga undantag. Viktigast bland dessa är, att vittnes- och sakkunnigutsagor skola tagas till protokollet, när det kan antagas, att målet kommer att fullföljas till hovrätten och att protokollet där kommer att användas till bevis. Detta undantag hänför sig till reglerna för hovrättsprocessen, enligt vilka i grövre brottmål förnyad bevisföring skall äga rum men i tvistemål och lindrigare brottmål vittnes- och sakkunnigbevisning må föras genom uppläsning av underrättens protokoll, dock med rätt för part eller hovrätten att i stället påfordra nytt förhör. Allmänt, på något enstaka undantag när, har i utlåtandena ansetts, att kommissionen gått för långt i att beskära förhandlingsprotokollet. Sålunda påyrka alla hovrätterna, professorn Kallenberg och de bada domar för anin g ania protokollering av vittnesförhör och sakkunnigutsagor i alla mal. Parternas sakuppgifter anses böra protokolleras, i allt fall såvitt de innefatta ändring i eller tillägg till vad som innehålles i akten från den förberedande förhandlingen. Vad parterna anföra till närmare utveckling av sin talan ävensom deras rättsdeduktioner anses däremot överflödigt att uppteckna. Häradshövdingföreningen berör särskilt parts utsaga vid förhör och finner uppenbart, att den bör tagas till protokollet. Såsom skäl mot den föreslagna beskärningen av protokollet framhålles risken av att i vidlyftiga eller invecklade mål domstolarnas ledamöter icke utan stöd av ett protokoll kunna sammanhålla vad som förekommer vid förhandlingen; kommissionens hänvisning till domarens piivala anteckningar anses ej vara tillfyllest. Vidare göres gällande, att saknaden av protokoll utesluter längre rådrum för domens övervägande och därför kan befaras framtvinga förhastade avgöranden, att protokollen innebära en kontroll för

72 Kungl. Maj:ts proposition nr 80.

domstolen, parterna och dem, som höras inför rätta, på att vad de yttrat blivil rätt uppfattat, att med ett fullständigt protokoll kan undgås den tyngande regeln om förhandlingens upprepning vid uppskov, att ett bevis kan gå förlorat för de högre instanserna, om uppteckning ej skett i underrätten, att en utsaga ofta framkommer i försämrat skick, när den upprepas, att rättsmedelsförfarandet kan anordnas enklare och billigare, om fullständiga protokoll från underrätten föreligga, att domen kan avfattas mindre utförligt, om protokoll föras, samt att protokoll erfordras för prövning av frågor om resning, nåd, villkorlig frigivning och åtal för falsk utsaga. Stundom — så professorn Kallenberg — framföras dessa erinringar under erkännande av det värde, som ligger i en fullt muntlig och koncentrerad förhandling, varvid då hävdas, att nyttan av en sådan ordning ej förspilles genom att protokoll samtidigt föres.

Advokatsamfundet däremot ansluter sig i huvudsak till kommissionsförslagets ståndpunkt i fråga örn protokolleringens omfattning. Samfundet befarar, att en utförlig protokollsföring skulle tynga förhandlingen, inbjuda till uppskov och, örn protokollet tillerkändes avgörande betydelse i målet, förkväva muntlighet och omedelbarhet.

Lagrådet, som i likhet med häradshövdingföreningen erinrar, att även kommissionens regler sannolikt skulle medföra en vittgående protokollering av vittnesutsagor i tvistemål och mindre brottmål, biträder för sin del yrkandet på protokollering i alla mål av vittnesmål och partsförhör. Parternas eller deras ombuds sakframställningar anser lagrådet däremot ej böra föras till protokollet utan gör gällande, att privata anteckningar här äro till fyllest; nödiga relationer av saksammanhanget lämnas naturligare i domen utan föregående nedteckning i rättsprotokollet. Lagrådet framhåller också det vanskliga i att särskilja sakframställning och plädering. Likväl ifrågasättes, att måhända uteslutandet av sakframställningarna från protokollering ej borde göras så kategoriskt, som kommissionen tänkt sig, utan ett visst utrymme lämnas åt domarens bestämmande.

Processkommissionens förslag, att protokollet skall uppsättas och justeras vid förhandlingen, har fått allmän anslutning, någon gång med den modifikationen, att med protokollets färdigställande bör kunna få anstå men endast en helt kort tid. Domen. Kommissionens förslag, att överläggning till dom skall äga rum omedelbart, efter huvudförhandlingens slut och att domen skall avkunnas antingen genast efter överläggningen eller inom viss kort i lagen bestämd tid, har på sina håll väckt den farhågan, att i invecklade mål erforderlig tid att överväga domen ej skulle komma att stå domarna till buds. Uttalanden i denna riktning fällas särskilt av hovrätterna. Häradshövding!öreningen däremot finner de föreslagna bestämmelserna knappast giva större skäl till invändning men ifrågasätter, huruvida ej en något mindre skarp formulering vore tillrådlig. Bevis­ Vad betänkandet innehåller örn bevisning och särskilt örn upphävandet av ningen. vittnesjäven och andra hinder för fri bevisföring har allmänt tillstyrkts stundom under polemik mot kommissionens påstående, att den fria bevisprövningen vore oförenlig med annat rättegångssätt än det rent muntliga.

Kungl. Maj:ts proposition nr 80. 73

Med anledning av den föreslagna bestämmelsen, att i tvistemål rätten — sedan all annan utredning förebragts — skulle kunna förordna, att endera eller båda parterna skulle i fritt förhör efter avläggande av högtidlig försäkran höras örn viss omständighet har i några utlåtanden frågan örn realiserandet av parternas sanningsplikt upptagits till behandling. Svea hovrätts pluralitet tillstyrker därvid den föreslagna anordningen med subsidiärt förhör under straffansvar. En minoritet inom hovrätten liksom advokatsamfundet förorda i stället, att det straffsanktionerade partsförhöret skall komma till användning som ett primärt bevismedel, och att part skall hava en ovillkorlig rätt att bliva sålunda hörd. Häradshövdingföreningen uttalar sig för en allmän kriminalisering av parts osanna utsaga efter förebild av det ur bruk fallna stadgandet i 14 kap. 8 § rättegångsbalken.

Vad angår den dominerande frågan med avseende å rättsskipningens utövan­Förfarandct

i hovrätt. de i hovrätterna eller huruvida dessa domstolar liksom nu böra pröva målen på grundval av underrättens protokoll och av parterna ingivna skrifter eller örn en muntlig förhandling, eventuellt förbunden med upprepande av bevisningen skall komma till stånd, märkes, att förslaget örn obligatorisk muntlig förhandling vunnit anslutning av Svea hovrätts pluralitet, häradshövdingföreningen, advokatsamfundet och lagrådet. Även professorn Kallenberg biträder förslaget så till vida, att han anser, att en offentlig föredragning bör äga rum med rätt för parterna att komma tillstädes och yttra sig och att i grövre brottmål en verklig förhandling bör vara obligatorisk. En minoritet inom Svea hovrätt finner muntlig förhandling böra äga rum endast örn part yrkar det eller hovrätten finner det erforderligt; dock borde möjligen stadgas, att ändring i underrättens dom ej finge ske utan muntlig förhandling. Även skånska hovrätten förordar muntlig förhandling allenast då part yrkar det eller hovrätten anser det påkallat. Göta hovrätt intar en mera reserverad ståndpunkt: muntlig förhandling skulle anordnas dels på parts anhållan, om hovrätten ej finner uppenbart, att intet därmed står att vinna, och dels när hovrätten självmant finner sådan förhandling lämplig. — Såsom skäl mot införande av obligatorisk muntlig förhandling i hovrätt framhålles, att en dylik ordning icke vore påkallad i rättssäkerhetens intresse samt att den skulle fördröja målens avgörande och tillskynda parterna betydande kostnader.

Den muntliga förhandlingen bör enligt en mening, som omfattas av Svea hovrätt, skånska hovrätten, professorn Kallenberg och häradshövding föreningen, inledas med en referentföredragning, varefter parterna skulle få tillfälle att yttra sig. Advokatsamfundet och lagrådet avvisa däremot en sådan anordning av förfarandet och giva sitt förord åt den av kommissionen anbefallda partsföredragningen. Även Göta hovrätt anser underrättsproceduren böra tagas till förebild. I fråga om bevisningen antager Svea hovrätt, att om parters och vittnens utsagor bliva protokollerade i underrätten, nytt förhör i hovrätten bomme att äga rum mera sällan än enligt kommissionens förslag, men förordar rätt för part att utan särskilt angivna skäl påkalla vittnes hörande inför hovrätten. I de grövre brottmålen antager hovrätten, att detta bleve det vanliga. Göta hovrätt förordar, såsom nämnts, att underrättsförfarandet tages till före-

74 Kungl. Majlis proposition nr 80.

bild för den muntliga förhandlingen i hovrätt. Professorn Kallenberg anser ny bevisning böra framställas omedelbart i hovrätten. Häradshövding för eningen finner underrättens protokoll i regel böra utgöra material för hovrättens omprövning men medger, att det möjligen beträffande grövre brottmål i vissa fall kan befinnas önskligt att ånyo förebringa den i underrätten åberopade bevisningen, dock icke tillnärmelsevis i den omfattning, som följer av kommissionsförslaget. Fullföljds- Processkommissionens förslag att begränsa högsta domstolens uppgift till

rätten till

att avgöra, huru det faktiska sakläge, som hovrätten funnit vara för handen,

högsta dom­

stolen. bör i rättsligt avseende bedömas, har icke vunnit understöd i utlåtandena. Man åberopar, att enligt svensk uppfattning bevisfrågans prövning i högsta instansen innefattar ett sådant värde, att dess upphävande skulle betraktas som ett allvarligt försvagande av rättsskipningen. Det befaras, att bevisfrågornas undantagande skulle komma att förläna domstolens rättsskipning en formalistisk och verklighetsfrämmande prägel. Domstolens tid skulle — erinras det — i betänklig mån komma att upptagas av spörsmål, huruvida de förhållanden, som parterna lägga till grund för sitt överklagande av hovrätternas domar, böra anses tillhöra bevisfrågan eller ej. Den med revisionsprincipen förbundna nödvändigheten av en fullständig redogörelse i hovrättens dom för saksammanhanget befaras komma att i hög grad belasta hovrätterna med arbete. Slutligen framhålles, att högsta domstolen ofta skulle nödgas återförvisa målen till hovrätten, då erforderlig grundval för ny doms meddelande ej komme att förefinnas i hovrättsdomens sakrelation. Dylika överväganden ha föranlett hovrätterna, professorn Kallenberg, domar föreningarna och advokatsamfundet att avstyrka, att bevisfrågan undantages från fullföljdsrätten till högsta domstolen. Därvid uttalas också ofta den meningen, att lagstiftningen om summa revisibilis är ett vida lämpligare medel att begränsa domstolens arbetsbörda. Med erkännande av att högsta domstolens bevisprövning måste anses vara av jämförelsevis underordnad betydelse jämfört med domstolens insats i rättsliga spörsmål ifrågasätter emellertid Svea hovrätt ett lagstadgande av innebörd, att, när fråga är örn annat än rättsgrundsats eller lagtolkning, ändring i hovrättens dom ej bör ske, med mindre domen prövas vara uppenbart oriktig. Lagrådet, som ägnar det förevarande problemet en utredande dryftning, slutar med att såsom sin mening uttala, att ganska betydande modifikationer i kommissionens förslag synas möjliga och påkallade. Det bör enligt lagrådets tanke övervägas, huruvida det är lämpligt att uppställa någon positiv begränsning i fullföljdsrätten eller om det icke är bättre att blott giva ett stadgande av innebörd, att vid hovrättens prövning av bevisningen rörande de faktiska omständigheterna i målet skall i allmänhet bero, samt vidare huruvida denna regel bör göras fast, låt vara med vissa angivna undantag, eller örn den icke hellre bör förklaras gälla, endast försåvitt ej särskilda skäl giva anledning till avvikelse. De nu lagstadgade inskränkningarna i fullföljdsrätten anser lagrådet ej böra upphävas. En ledamot av lagrådet betvivlar, att andra restriktioner beträffande omfattningen av domstolens prövningsrätt böra stadgas än att frågor om straffmätning inom föreskriven

Kungl. May.ts proposition nr 80. 75

latitud uteslutas och, möjligen, att i regel nya bevis ej må gälla. En annan ledamot framställer till övervägande ett alternativt förslag i frågan.

Förslaget att endast rättsbildade advokater skola få anlitas såsom rätte­ Skyldighet

att anlita

gångsombud i hovrätt och högsta domstolen bar i allmänhet lämnats utan biträde. erinran. Svea hovrätt, här ad skov din g föreningen och advokatsamfundet uttala uttryckligen sin anslutning. Göta hovrätt föreslår beträffande hovrättsförfarandet, att regeln endast skulle gälla vid muntlig förhandling, som ju enligt denna hovrätts tanke mera sällan skulle ifrågakomma. Å andra sidan .saknas ej röster för att strängare regler borde uppställas för de icke rättsbildade ombudens befogenhet att föra talan i underrätt. Flera häradshövdingar, till vilka en ledamot i Svea hovrätt ansluter sig, förorda domstols auktorisation. Advokatsamfundet påyrkar advokatmonopol knutet vid huvudförhandlingen i underrätt med övergångsbestämmelser avseende att tillgodose det i vissa orter ännu förefintliga behovet av illitterata ombud ävensom nuvarande yrkesutövares intresse. Det av kommissionen föreslagna förbudet för vissa tjänstemän, däribland statsåklagare, att uppträda såsom ombud anses av Svea hovrätt och advokatsamfundet böra utsträckas till underåklagare och utmätningsman.

Kommissionen bär vunnit allmänt stöd i de avgivna utlatandena därutinnan, att treinstanssystemet med underrätter, hovrätter och högsta domstolen bör bibehållas, att skilda domstolar för brottmål och tvistemål ej böra inrättas liksom ej heller för bagatellmål och viktigare mål, att lekmannadeltagande i rättsskipningen, där sådant bör ifrågakomma, skall äga rum i form av nämnd och icke såsom jury samt att landsbygdens underrätter alltjämt i alla mål böra bestå av en rättsbildad domare med nämnd. Endast justitiekanslersämbetet förordar brottmålens fördelning på olika sammansatta domstolar och framhåller vissa företräden hos juryn. Stadsdomarföreningen och professorn Kallenberg uttala rent principiella sympatier för kollegiala underrätter både i stad och på landsbygden.

Statens övertagande av rättsskipningen i städerna tillstyrkes allmänt. En­ Under­

rätterna . dast stadsdomarf öreningen är såtillvida av motsatt mening, att föreningen ehuru ej enhälligt — håller före, att stad i allmänhet ej bör utan sitt samtycke kunna berövas sin egen jurisdiktion. Professorn Kallenberg biträder i princip förslaget men förklarar, att om processreformen begränsas på sätt han tillstyrker, rättsskipningens förstatligande ej vore något trängande reformkrav. Rådhusrätterna i smärre städer borde dock avskaffas. Skånska hovrätten och lagrådet framhålla de stora svårigheter, som möta vid genomförandet, och anse, att rättegångsreformen bör kunna förverkligas utan avbidan på den slutliga lösningen av nämnda fråga, dock att rättsskipningen i de mindre städerna — enligt lagrådet de som vid en domkretsindelning icke äro tillräckligt stora att bilda eget tingslag — ovillkorligen måste övertagas av staten före eller i samband med revisionen av förfarandet. -— Vad särskilt domarvalen beträffar framhålla Svea hovrätt, advokatsamfundet och lagrådet med styrka dc vådor för rättsskipningen, som äro förbundna därmed. Stadsförbundet yttrar,

76 Kungl. Majlis proposition nr 80.

att därest ändring av grunderna för tillsättande av borgmästare och rådmän funnes erforderlig, det torde låta sig göra att — med bibehållande av kommunalt inflytande å dessa tjänsters tillsättande — skapa garantier för en god rekrytering.

Däremot har förslaget att organisera underrätten i stad, som bildar egen domsaga eller eget tingslag, såsom en enmansdomstol, i brottmål förstärkt med nämnd, blivit föremål för en ganska enstämmig opposition till förmån för bevarande av städernas kollegiala juristdomstolar utan nämnd. Härvid har framhållits, att en enmansdomstol vore otillfredsställande med hänsyn till de viktiga och svårlösta tvistemål, som ofta förekomme i de större städerna. De självständiga stadsdomstolarna borde därför vara sammansatta av tre lagfarna ledamöter. I denna riktning yttra sig hovrätterna, professorn Kallenberg och stadsdomarföreningen. Även lagrådet är av samma mening men anser — med undantag av en ledamot -— brottmål, då fråga är om verkligt allvarsamma förbrytelser, böra handläggas av en fackdomare med nämnd. Häradshövdingföreningen tillråder, att i de ifrågavarande städerna bildas kollegier av (två eller) tre av de i domsagan anställda domarna eller rättsbildade biträdena. En helt skiljaktig ståndpunkt intager advokatsamfundet, som förordar domstol av typen enmansdomare med nämnd även för tvistemål. Förslaget att, särskilt i de stora städerna, mindre brottmål (polismål) skulle kunna avgöras av en ensamdomare har ej mött gensaga. Arbets fördel­ Mycket delade meningar ha yppats angående kommissionens förslag om ning och domeago- en fördelning av arbetet i domsagorna alltefter dess mer eller mindre krävande indelning. beskaffenhet mellan flera domare av högre och lägre kvalifikationer samt •— för att skapa det nödiga underlaget för arbetsfördelningen — en domsagoindelning med i allmänhet avsevärt större domsagor än de nuvarande. Tanken, som närmare utformats i ekonomisakkunnigas betänkande, har vunnit obetingat understöd av häradshövdingföreningen, advokatsamfundet och lagrådet. Emellertid utvisa de av enskilda häradshövdingar avgivna yttrandena, att betydande meningsskiljaktigheter i denna fråga förefinnas inom lantdomarkåren. Även Göta hovrätt tillstyrker under erinran, att domsagorna likväl ej böra göras för stora, och uttalar den uppfattningen, att vid en rationell domsagoindelning antalet domsagor borde bliva större än det, varmed ekonomisakkunniga i första hand räknat. Skånska hovrätten finner det önskligt, att häradshövdingen befrias från ansökningsärendena, men anser domsagorna ej böra göras så stora, att de förlora sin nuvarande karaktär. Professorn Kallenberg framhåller vikten av att häradshövdingen icke av arbete med ärenden och de enklare rättegångsmålen hindras från att ägna full kraft och odelat intresse åt de ansenligare rättegångsmålen. Svea hovrätt ställer sig i princip avvisande till förslaget och gör gällande, att domsagorna i allmänhet böra förbliva vid sin nuvarande storlek; i vissa fall kunde sammanslagning av domsagor eller stads införlivande med domsaga vara motiverat, men å andra sidan borde de större domsagorna delas. Såsom norm förordar hovrätten, att domsagorna ej göras större än att häradshövdingen kan handlägga alla mål och fatta beslut i inskrivningsärendena samt kontrollera protokollsföring och anteckningar i fastig-

Kungl. Maj:ts proposition nr 80. 77

hetsböckema. Själva protokollsuppsättningen och utfärdandet av gravationsbevis ävensom expeditionsgöromålen skulle däremot ankomma på en i domsagan förordnad sekreterare och en eller två notarier. I större domsagor skulle självständig inskrivningsdomare vara anställd. Stadsdomarföreningen och stadsförbundet avstyrka kvalitativ arbetsfördelning.

Den kritik, som framkommit mot processkommissionens förslag om domsagoreglering och arbetsfördelning i domsagorna, synes till en del bero på farhåga, att rättsskipningen genom indragning av tingsställen och domarkanslier skulle bliva mindre lätt tillgänglig för allmänheten. Men invändningar hava även gjorts ur synpunkten, att förslaget vore ägnat att ödelägga vissa betydande värden, som ansetts vara förbundna med de mindre domkretsarna. Det befaras sålunda, att de stora domstolarna med ett flertal domare skola i viss mån förlora kontakten med folket och att deras rättsskipning kan komma att få en byråkratisk prägel. Särskilt göres gällande, att den förnämste domaren, om han, såsom förslaget avser, ej hade att taga befattning med inskrivningsväsendet och andra ansökningsärenden, skulle sakna tillfälle att förvärva den kännedom örn domsagans förhållanden, som häradshövdingen nu besitter. En annan synpunkt, som Svea hovrätt kraftigt understryker, är att nämndens ställning kan försvagas, örn domkretsen blir större och därtill det domföra antalet nämndemän minskas. Hovrätten fäster särskilt avseende vid att under handläggningen av varje mål en representant för orten bör ha säte i nämnden; därigenom tillföres rätten orts- och personkännedom, och närvaron av en ortsrepresentant i rätten förmenas utöva ett hälsosamt inflytande på parter och vittnen och bidraga till att stärka förtroendet för rättsskipningen. Hovrätten befarar ock, att svårighet skall yppas att förvärva personer, som vore villiga att stanna på de befattningar, vilkas innehavare företrädesvis skulle syssla med de föga intresseväckande inskrivningsgöromålen.

Processkommissionens förslag att nedsätta antalet i häradsrätten deltagande Nämndens

sammansättnämndemän till fem och låta domaren överröstas av fyra eniga nämnde­

ning och män, har av professorn Kallenberg och lagrådets pluralitet ansetts kun­ rösträtt. na utan våda godtagas. Även advokatsamfundet lämnar förslaget utan erinran. Eljest gå uttalandena till förmån för bibehållande av nuvarande bestämmelser eller i allt fall en mindre nedsättning i nämndemännens antal samt omröstningsregler, som mera närma sig det gällande kravet på enhällighet inom nämnden. För status quo uttala sig ledamöter i Svea hovrätt. Två ledamöter av lagrådet förorda kollektiv rösträtt och nuvarande antal eller, örn tjänstgöringen bleve för betungande, minimiantalets nedsättning till fem. Den ene av dessa ledamöter förklarar sig likväl ej hysa några allvarligare betänkligheter mot kommissionsförslaget. Svea hovrätts pluralitet förordar nio ledamöter, av vilka åtta, om de äro ense, skulle kunna överrösta domaren. Häradshövding föreningen, med instämmande av Skånska hovrätten, förmenar, att det nuvarande domföra antalet helst bör bibehållas, och att om antalet nedsättes till fem, kollektiv rösträtt bör fordras. Skulle yrkandet örn kollektiv rösträtt ej vinna gehör, borde det domföra antalet ej sättas lägre än till sju, därav sex skulle vara ense för att överrösta domaren. Göta hovrätt anser, att nämnden bör be-

78 Kungl. Maj.ts proposition nr 80,

hålla siri nuvarande karaktär och icke bliva så fåtalig, som kommissionen föreslagit; den borde endast kollektivt kunna överrösta domaren. Även stadsdomarföreningen förordar en stor nämnd och vidhåller kravet på enhällighet. -— De framförda erinringarna bero till en del på uppfattningen, att ökat inflytande för lekmannaelementet skulle vara ägnat att medföra våda för rättsskipningen, eller i allt fall, att kommissionen gått längre än försiktigheten bjuder. Vad särskilt nedsättningen av antalet angår göres också gällande, att den lokalkännedom, som nämnden anses böra företräda, därigenom sättes på spel. Tingsordning. Förslaget örn den nuvarande tingsordningens ersättande med tätare sammanträden har vunnit allmän anklang hos de granskare, som yttrat sig i denna fråga. Svea hovrätt förmodar emellertid, att av hänsyn till nämnden det normala bör vara, att ting hålles endast var fjortonde dag. Häradshövding föreningen tillstyrker en anordning med tätare tingssammanträden och begränsad daglig arbetstid samt erinrar, att kommissionsförslaget förutsätter, att hänsyn skall tagas till förhållandena på varje särskild ort. Liksom advokatsamfundet understryker föreningen kraftigt de olägenheter, som vidlåda den nuvarande ordningen. Sov- Den av kommissionen förordade uppdelningen av hovrätterna till ett antal av sju ä nio har blivit olika bedömd. Allmänt är man ense örn att hovrätternas antal måste ökas, men på de flesta håll anser man, att kommissionen drivit uppdelningen längre än lämpligt. Intagandet av ståndpunkt i denna fråga har naturligtvis blivit till stor del beroende på olika uppfattningar om den utsträckning, i vilken muntlig förhandling och omedelbar bevisföring bör förekomma i hovrätt, liksom örn lämpligheten av att hovrätterna, på sätt kommissionen förordat, delvis utöva sin rättsskipning på ting i orterna.

Svea hovrätt, som — under förutsättning att anordningar träffas för utseende av en hovrättsnämnd, som förfogar över orts- och personkännedom — ansluter sig till tanken på hovrättsting, förmodar, att inrättandet av en ny hovrätt för de fyra nordligaste länen skall vara tillräckligt. Göta hovrätt, som likväl avstyrker hovrättstingen, är av samma mening i fråga örn antalet hovrätter. Skiljaktiga meningar ha uttalats inom Svea hovrätt till förmån för sex och inom Göta hovrätt för sju och för fem hovrätter. Skånska hovrätten antager, att även örn muntlig förhandling ej blir obligatorisk, utflyttning bör ske i den omfattning processkommissionen föreslagit. Häradshövdingföreningen förklarar, att muntligt förfarande i hovrätt förutsätter, att nya hovrätter inrättas, men uttalar sig ej örn antalet. Advokatsamfundet varnar för att göra hovrätterna för små; de böra ej bestå av mindre än två divisioner. Lagrådet slutligen håller före, att det skall befinnas lämpligt att stanna vid eller till och med under det av kommissionen föreslagna minimiantalet, och förutser, att anordningen med hovrättsting för grövre brottmål, vilken lagrådet i och för sig betecknar som mycket tilltalande, av arbettsbesparingshänsyn måhända måste få en mera begränsad användning.

Processkommissionens förslag, att hovrättsavdelning skall vara domför med tre, i regeln ordinarie ledamöter, tillstyrkes av Svea hovrätts flertal, en minoritet inom Göta hovrätt, här adshöv din g föreningen och professorn Kallenberg.

Kungl. Maj:ts proposition nr 80. 79

Göta hovrätts flertal förordar nuvarande regler om 4 eller 5 ledamöter, vid muntlig förhandling alltid 5. Sedan de ekonomisakkunniga föreslagit det domföra antalet till fyra ledamöter, varvid som fjärde ledamot kunde anlitas en extra-ordinarie befattningshavare, har detta förslag vunnit anslutning av häradshövdingföreningen, skånska hovrätten och advokatsamfundet.

Nämnds deltagande i hovrätt, som föreslagits av processkommissionen med avseende å brottmål, där fråga kan uppkomma om att döma den tilltalade till straffarbete eller till fängelse i mer än sex månader, tillstyrkes av Svea hovrätt, under förutsättning att nämnden utses så, att garanti vinnes för att den inom sig innesluter orts- och personkännedom. Häradshövding föreningen avråder; åtminstone bör användningen begränsas. Avstyrkande uFåtanden föreligga från de båda sydliga hovrätterna och professorn Kallenberg. Lagrådet däremot finner anordningen förtjäna att införlivas med vårt rättegångsväsen, ehuru man bör stanna vid en betydligt snävare gräns än kommissionen tänkt sig. En lagrådsledamot avstyrker.

Vad processkommissionen föreslagit örn rätt för parterna att anhängiggöra tvistemål i hovrätt såsom första instans och om inrättande i vissa hovrätter av handelsavdelningar bestående av fackdomare och handelskunniga bisittare för prövning i första eller andra instans av handels- och sjörättsmål har i allmänhet ej vunnit understöd i utlåtandena. Förslagen avstyrkas av samtliga hovrätter och domarföreningarna. Ej heller lagrådet ger försten sitt förord. En minoritet i Svea hovrätt är för förslagen både örn prorogation och handelsavdelningar. Några ledamöter i Göta hovrätt ha röstat för prorogation enbart, och till samma resultat har advokatsamfundet kommit, under förutsättning att högsta domstolen får pröva sakfrågan. Professorn Kallenberg tillstyrker handelsavdelningar och prorogation men vill begränsa denna till handels- och sjörättsmål. Kommerskollegiet, som endast yttrar sig i fråga örn handelsdomstolar, tillstyrker för sin del, att handelsavdelningar inrättas i hovrätterna i de två eller tre största städerna.

I utlåtandena vitsordas allmänt, på något undantag när, det nuvarande åklagarväsendets bristfällighet, och huvudlinjerna för reformen tillstyrkas. vasen e ' Kritik riktas av bland andra de båda sydliga hovrätterna mot anställandet av advokatfiskaler för utförande av åklagartalan i hovrätt; i stället förordas, att statsåklagarna få fullfölja målen till hovrätterna. Även lagrådet finner detta böra övervägas. Göta hovrätt anser statsåklagarna böra utföra åtal även i högsta domstolen. Advokatsamfundet förordar, att åklagarväsendet vid underrätt i sin helhet ombesörjes av ett tillräckligt antal rättsbildade statsåklagare och att dessa jämväl föra talan i hovrätt. Mot de av ekonomisakkunniga föreslagna stora statsåklagardistrikten framställas anmärkningar av bland andra stadsdomarföreningen och landsfogdeföreningen. Svea hovrätt lämnar dem utan erinran; skånska hovrätten finner goda skäl förebragta för förslaget örn flera statsåklagare i varje distrikt, men varnar för att göra distrikten för stora. Ett vid tiden för yttrandenas avgivande över ekonomisakkunnigas betänkande offentliggjort förslag avseende en uppdelning av de nuvarande landsfiskalernas göromål sålunda, att i allmänhet för varje domsaga skulle finnas en landsfiskal

80 Kungl. Majlis proposition nr 80.

med uteslutande polis- och åklagarverksamhet har mötts med sympati från åtskilliga håll, bland andra Göta hovrätt och häradshövdingföreningen. Svea hovrätt och stadsdomarföreningen uttala sig för åtgärder i syfte att befria underåklagarna från annat än polis- och åklagarverksamhet. Advokat- Processkommissionens förslag, att en offentlig sammanslutning av samtliga väsendet. rättsbildade advokater skall komma till stånd med uppgift, bland annat, att utöva disciplinär kontroll över advokatkåren, dels genom viss befogenhet att avvisa moraliskt mindervärdiga inträdessökande och dels genom att utöva bestraffningsrätt över medlemmarna, har i allmänhet ej föranlett några uttalanden men tillstyrkes av advokatsamfundet, st ads domar för eningen och Svea hovrätt, som emellertid hemställer, att även domstol tillerkännes disciplinär avvisningsbefogenhet gentemot advokat. Över- Förslaget, att överexekutorsgöromålen skulle överflyttas till underrät­

exekutors-

g öromålen. terna, har framkallat delade meningar. Hovrätterna avstyrka, Göta hovrätt dock väsentligen på grund av bristande utredning. Däremot tillstyrka häradshövding föreningen och lagrådet, dock med den reservationen, att den disciplinära uppsikten och kontrollen över underexekutorernas verksamhet ej bör överflyttas till domstolarna. Extra- Såsom redan berörts lia ekonomisakkunniga i betydande mån avvikit från

ordinarie-

systemet. processkommissionens förslag om extraordinariesystemets avskaffande. Kommissionens principiella ståndpunkt har emellertid vunnit allmänt gillande i utlåtandena. På sina håll har man dock befarat, att tillfälle till utbildning i domarvärv ej skulle kunna i tillräcklig utsträckning erbjudas aspiranterna på domarbanan, innan fråga uppkomme om utnämning till ordinarie domarbefattning. Därför har man tänkt sig, att extra ordinarie krafter skulle i något större utsträckning än kommissionen förutsatt få tagas i anspråk, särskilt i de kollegiala stadsdomstolarna och i hovrätterna. Uttalanden i denna riktning ha gjorts av bland andra reservanter i Svea hovrätt, skånska hovrätten, häradshövdingföreningen och stadsdomarf öreningen. Mot ekonomisakkunnigas förslag ha vissa gensagor framkommit, och det har gjorts gällande, att de sakkunniga gått för långt i anlitande av extraordinariesystemet. Emellertid uttalas även — av bland andra skånska hovrätten ■— att sakkunnigbetänkandet bättre än det av processkommissionen förordade systemet tillgodosåge intresset av en god utbildning och rekrytering av domarkåren. Även häradshövdingföreningen har framhållit, att den av de sakkunniga föreslagna befordringsgången i vissa hänseenden ägde företräde framför den av processkommissionen tänkta. Såsom naturligt är förefinnas bland granskarna olika meningar örn den utsträckning, vari utbildningsposter må kunna vara inrättade utan våda för rättsskipningen. Svea hovrätt påyrkar, att alla yrkesdomare —• bortsett från tillfälliga vikarier och möjligen inskrivningsdomare •—- skola ha ordinarie anställning. Även Göta hovrätt intager en liknande ståndpunkt, och stadsdomarföreningen synes åtminstone i princip ej vilja förorda extra domarbefattningar. Skånska hovrätten anser, att åtminstone i allmänhet åt underrätternas domartjänster måste givas en så fast karaktär, att de under en längre tid innehavas av samma person. Häradshövding för euin g en framlägger ett förslag rörande de olika befattningar, som borde finnas i underrätterna, vilket i något högre grad än de

Kungl. Maj:ts proposition nr 80. 81

sakkunnigas är grundat på fasta tjänster. Advokatsamfundet anser utbildningsmöjligheterna kunna tillfredsställande tillgodoses genom att de unga juristerna få följa muntliga förhandlingar, erhålla vikariat vid ledighet och tjänstgöra på poster såsom fjärde man i hovrättsavdelning eller tredje man i städernas kollegiala domstolar.

De ekonomisakkunnigas förslag, att det skulle ankomma på staten att an­ Domstols­

lokaler. skaffa och underhålla domstolslokaler för överrätterna, under det att lokaler för underrätterna skulle bekostas av invånarna i varje jurisdiktionsområde, har fått anslutning av Svea och Göta hovrätter samt häradshövdingföreningen. Stadsdomarföreningén och stadsförbundet däremot påyrka, att staten övertager byggande och underhåll av underrättslokalerna.

Slutligen må framhållas, att flera av de hörda myndigheterna inlåtit sig på Allmän re­

form eller

frågan, huruvida en allmän rättegångsreform bör komma till stånd eller örn —

parnelia

såsom det uttryckes — de partiella reformernas väg bör beträdas. Kommis­ reformer. sionen själv yttrar härom, att de allvarliga och djupgående brister, som vidlåda vårt rättegångsväsen, icke kunna avhjälpas genom smärre, partiella reformer. Endast genom att underkasta rättegångsväsendet i hela dess omfattning en ingående granskning och revision står, enligt kommissionens mening, en verklig förbättring att vinna. En av kommissionens lekmannarepresentanter förklarar sig däremot anse, att en så genomgripande reform som den föreslagna icke kan anses vara trängande, utan att fastmera de partiella reformernas väg bör beträdas.

Svea hovrätts utlåtande torde utgå från den uppfattningen, att en allmän reform tarvas och att denna i huvudsak bör genomföras i ett sammanhang. Göta ‘hovrätt däremot håller före, att det icke låter sig göra att i ett sammanhang omdana vårt rättegångsväsen och ansluter sig till nya lagberedningens på sin tid uttalade tankegång att, sedan grundlinjerna för en reform blivit uppdragna och vunnit allmän anslutning, arbetet med dess genomförande bör äga rum genom partiella lagstiftningsåtgärder. Skånska hovrätten förordar, såsom tidigare framhållits, att reformen bör gå ut på att med bibehållande i stort sett av det nuvarande systemets huvudgrunder vidtaga jämkningar i de avseenden, vari detsamma brister, och anser detta arbete lämpligen böra genomföras på de partiella reformernas väg. Professorn Kallenberg finner, att bristerna i vårt rättegångsväsen ej kunna avhjälpas med smärre reformer utan att en ganska genomgripande omarbetning av processlagstiftningen erfordras. Häradshövdingföreningen uttalar som sin mening, att reformarbetet bör utföras med varsamhet och lämpligen på de partiella reformernas väg. Stads domar föreningen hävdar, att reformen bör inskränkas till mera partiella förbättringar. Av annan mening är advokatsamfundet, som anser bristerna i det nuvarande rättegångsväsendet vara så djupt liggande och så intimt sammanhängande, att de icke kunna bortarbetas på de partiella reformernas väg. Ett tillfredsställande rättegångsväsen — yttrar samfundet — kan vinnas endast genom en enhetlig och grundlig omarbetning av hela systemet. Lagrådet, slutligen, fäster uppmärksamheten på att här egentligen möta två spörsmål, som böra noga åtskiljas. Det

Bihang till riksdagens protokoll 1931. 1 sami. 07 haft. (Nr 80.) (5

82 Kungl. Majlis proposition nr 80.

ena av dessa gäller reformarbetets allmänna inriktning eller med andra ord huruvida vår nuvarande rättsskipning är behäftad med så allvarsamma brister och huruvida dessa stå i ett sådant inbördes sammanhang, att reformarbetet måste från början inriktas på en grundlig omdaning av förfarande och organisation såsom slutmål, eller man kan äga grundad förhoppning att åstadkomma en tillfredsställande förbättring genom att ingripa på ett antal enskilda punkter. Det andra spörsmålet däremot, som får egentlig aktualitet endast örn man bestämmer sig för en genomgripande reform, gäller huruvida denna bör genomföras i ett slag eller i skilda etapper, sålunda att först vidtagas förberedande åtgärder, som träda i funktion innan den allmänna reformen sättes i verket, och å andra sidan med vissa i det allmänna programmet ingående led får anstå till dess reformen i övrigt genomförts. I den förra av dessa frågor uttalar lagrådet, att utredningen bekräftat riktigheten av processkommissionens åsikt, att det är nödvändigt att gripa sig an med en allmän rättegångsreform och att försök att genom upplappning och modernisering i enskilda delar råda bot för befintliga missförhållanden äro dömda att väsentligen misslyckas och endast kunna förhala det angelägna verket.

Departementschefens förslag.

Efter denna redogörelse övergår jag till att framlägga min egen uppfattning angående frågan om en rättegångsreform.

Bland de mångskiftande uppgifter, som åvila samhället, torde icke någon intaga en mera central ställning än rättsvården. Samhällets rättsvård utövas främst genom dess domstolar. Av deras verksamhet kräves framför allt säkerhet. Endast i den mån domstolarna i sina avgöranden träffa det materiellt riktiga, främja de rättsordningen.

För vinnande av rättsskipningens syfte fordras en högtstående kår av domare. Oberoende, oväld, skicklighet och erfarenhet äro egenskaper, som sedan gammalt ansetts böra vara oskiljaktigt förenade med domarvärvet. Domarens oberoende, hans rätt att utan annan begränsning än den lagen uppställer fritt följa sin övertygelse är ett krav, som i vårt land alltid med styrka hävdats. Han skall för att använda ett uttryck från domareden döma 'efter bästa förstånd och samvete’. I nära anslutning härtill står fordran på domarens oväld, hans förmåga och vilja att fri från alla ovidkommande hänsyn finna det rätta, eller såsom det uttryckes i domareden, ’i alla domar rätt göra’. Domaren måste vara i stånd att intränga i lagens anda och mening. Rättsskipningens liksom lagstiftningens föremål är den mänskliga sammanlevnaden i dess olika former. Å en god domare måste därför ställas den fordran, att han äger förståelse för människorna, för de motiv, som bestämma deras handlande, samt över huvud för vad som rör sig i tiden. Utan dessa egenskaper hos domaren är det fara, att rättsskipningen nedsjunker till formalism och bokstavsträldom.

Säkerhet i rättsskipningen vinnes emellertid ej endast därigenom, att till-

Kungl. Majlis proposition nr 80. 83

gång finnes till en högt kvalificerad domarkår. Rättegångs förfarandet måste vara så ordnat, att domaren erhåller ett tillförlitligt underlag för sina avgöranden. I varje rättstvist gäller det i regel först att fastställa det sakförhållande, varom i målet är fråga, och därefter att på detta sakförhållande tilllämpa den gällande rättens regler. På detta sätt ställes domaren i allmänhet inför två skilda frågor, den ena: vad skall i målet anses för sant? och den andra: vad skall i målet anses för rätt? Dessa frågor kunna var för sig vara av synnerligen svårlöst beskaffenhet, men det är utan vidare tydligt, att svaret på den första frågan är av avgörande betydelse för rättstvistens riktiga lösning. Utan ett korrekt klarläggande av saksammanhanget kan materiell rättvisa icke ernås. Med hänsyn härtill framstår sanningsprövningens tillförlitlighet som en nödvändig förutsättning för säkerhet i rättsskipningen.

Av stor vikt för statens rättsskipande verksamhet är även, att domstolarna vid fullföljande av sin uppgift åtnjuta allmänhetens förtroende. Endast under denna förutsättning kunna de förvärva erforderlig auktoritet. Detta mål främjas i hög grad, därest domstolarnas verksamhet står öppen för allmänheten, såväl på det sätt, att deras förhandlingar äro offentliga, som därigenom, att lekmän deltaga i den dömande verksamheten. Tack vare offentligheten är det möjligt för envar att följa rättsskipningen och själv bilda sig ett omdöme därom, och genom lekmännens deltagande kommer folket att känna sin samhörighet därmed och sitt ansvar för rättsordningens upprätthållande. Rättsskipningen måste alltså för att kunna rätt fylla sin uppgift äga en stark folklig anknytning.

På en god rättsskipning pläga ytterligare två krav uppställas: den skall vara snabb och ur kostnadssynpunkt billig. För en part, vilkens anspråk bifalles, är det gynnsamma avgörandet ej sällan av ringa värde, därest han nödgas länge vänta på sin rätt. I straffprocessen är det av stor betydelse såväl att straffet snabbt följer på brottet som att den oskyldige snarast möjligt får en frikännande dom. Parternas kostnader i rättegången böra stå i rimligt förhållande till processens föremål. Därest förfarandet medför betungande kostnader, leder detta lätt till att möjligheten för de mindre bemedlade att söka domstolarnas hjälp i hög grad beskäres. Vid förfarandets anordnande bör alltså skälig hänsyn tagas till båda de nu antydda kraven. Tydligt är emellertid, att vid tillgodoseendet av dessa krav rättegångens viktigaste egenskap, dess säkerhet, icke får äventyras.

En reform av ett lands rättegångsväsen är i allmänhet en omfattande och i hög grad invecklad fråga. Detta omdöme gäller ej minst det svenska rättegångsväsendet, som på grund av sin ålder och sina traditioner kanske i högre grad än något annat lands, med undantag av Englands, är knutet vid folkets vanor och föreställningsliv och beträffande vilket en reform alltså icke kan undgå att beröra viktiga intressen. Att en sådan reform icke bör genomföras med mindre den påkallas av ett verkligt behov, ligger i öppen dag. För att erhålla en fast utgångspunkt för bedömandet av denna fråga torde det vara

84 Kungl. Majlis proposition nr 80.

nödvändigt att objektivt skärskåda det nuvarande rättegångssystemet nied dess förtjänster och brister samt därefter undersöka, huruvida dessa brister kunna avlägsnas och något bättre sättas i stället utan att det beståendes förtjänster äventyras. Att utsträcka reformens syfte utöver den sålunda angivna ramen av vare sig teoretiska eller andra grunder, synes med den varsamhet, som lagstiftaren alltid har att ålägga sig, särskilt då det gäller i samhällslivet djupt ingripande spörsmål, icke böra ifrågakomma.

Utgångspunkter för en rättegångsreform.

I>om- Ett för vårt rättegångsväsen utmärkande drag är den olikhet, som beträf­

st darna.

fande underdomstolarna består mellan land och stad. På landet utgör härads­

Härads­

rätterna. rätten första instans. Dess ordförande, häradshövdingen, utnämnes av Kungl. Maj :t, under det att domstolens bisittare, nämndemännen, utses genom val. Vid sidan av ämbetsdomaren äro de folkets och den folkliga rättsåskådningens målsmän. Den bärande grunden för denna organisation är otvivelaktigt den gamla germanska och särskilt svenska uppfattningen, att folket har att deltaga ej blott i lagarnas stiftande utan ock i deras vårdande och upprätthållande. Lekmannen kallas i domstolen att taga del i ett av de ansvarsfullaste värv, som kan åläggas en medborgare, att skipa rätt. Den betydelse, som detta förhållande haft och alltjämt har för den svenska rättsordningens styrka, sträcker sig förvisso långt utöver det rent judiciella området.

Nämndens deltagande i rättsskipningen är för häradsrättens verksamhet av största värde. Främst kommer därvid i åtanke den del av densamma, som hänför sig till sanningsprövningen. I äldre tid har ock denna, åtminstone i vissa fall, uteslutande tillkommit nämnden. Även örn förhållandena numera i viss mån ändrats, torde dock ingen vilja bestrida, att nämnden med den stora människokännedom och livserfarenhet, som i allmänhet rymmes därinom, å detta område alltjämt har en viktig uppgift att fylla. Nämndens betydelse är emellertid icke begränsad till bevisprövningen. Jämväl vid tilllämpning av gällande lag är dess medverkan av värde. Med sin friare, av erfarenheten mer omedelbart påverkade uppfattning har nämnden otvivelaktigt starkt medverkat till att åt vår rättstillämpning ge ett mera konkret och realistiskt drag, en anda av skälighet och billighet, som torde fördelaktigt känneteckna den svenska rättsskipningen framför vissa främmande länders.

Från många håll göres gällande, att nämndens insats i rättsskipningen numera vore väsentligt mindre än tidigare. Detta påstående kan icke helt gendrivas. Till detta förhållande torde i hög grad ha bidragit den omläggning av rättegångsförfarandet, som enligt vad som framgår av den rättshistoriska redogörelsen ägt rum under 1700-talet och därefter. Det är utan vidare tydligt, att nämndens möjlighet att göra sig gällande väsentligen beror därav, att förhandlingen inför domstolen sker i muntlig form och icke medelst skrifter, som måhända utan uppläsning bifogas protokollet, samt att målets behandling såvitt möjligt fullföljes och avslutas vid ett enda rättegångstillfälle, då vad som före-

Kungl. Maj:ts proposition nr 80. 85

kommit ännu är i friskt minne. Med nuvarande uppskovssystem inträffar understundom, att helt andra nämndemän deltaga i målets avgörande än de, som övervarit förhandlingen. Och även om så ej är fallet, kan det knappast begäras, att nämnden skall hålla i minnet alla omständigheter från den ofta årslånga, vid ett flertal tillfällen avbrutna förhandlingen. Under sådana förhållanden ligger det nära till hands, att nämndens intresse för sin uppgift alltmer slappas. Jag återkommer i det följande till dessa missförhållanden.

Att ordförandeplatsen i häradsrätten intages av en för sin uppgift särskilt utbildad juristdomare, torde ligga i sakens natur och kan ej göras till föremål för någon berättigad invändning. I själva verket saknas ej anhängare av den åsikten, att juristelementet i häradsrätten är allt för svagt företrätt samt att underrätten på landet borde organiseras såsom ett kollegium av ämbetsdomare. En sådan förändring skulle innebära ett avsteg från en obruten tradition i fråga örn våra häradsrätters sammansättning och torde redan av denna anledning icke böra förordas utan synnerliga skäl.

Då ordföranden är den ende av domstolens ledamöter, som besitter skolad juridisk insikt, är det uppenbarligen av stor betydelse, att han härutinnan motsvarar högt ställda krav. Den svenske underrättsdomarens goda vilja att söka utforska det rätta har icke ifrågasatts. Det är denna hans av alla erkända rättrådighet, vilken i främsta rummet utgör grunden till det anseende och förtroende, som våra underrättsdomare så gott som undantagslöst åtnjuta. Genom skärpta villkor för befordran på lantdomarbanan ha under senare tid ytterligare garantier skapats för att till häradshövding må ifrågakomma endast person med beprövad juridisk insikt och skicklighet.

Ett förhållande, som beträffande häradsrätterna ådragit sig stor uppmärksamhet, är det där tillämpade extraordinariesystemet. Detta har visserligen icke numera samma omfattning som tidigare, men än i dag kvarstår dock, att en väsentlig del av rättsskipningen ombesörjes icke av häradshövdingen utan av rättsbildade biträden.

Det mest utmärkande för organisationen av våra stadsdomstolar, rådhusrät­ Rådhus­

rätterna. terna, är otvivelaktigt att, i olikhet med häradsrätten, domstolen består av ett kollegium, där varje ledamot har sin röst, samt att domstolens samtliga ledamöter för sina befattningar äro beroende av val. Såtillvida föreligger en likhet med häradsrätten, att krav å juridisk utbildning uppställes allenast i fråga örn ordföranden. Som bekant har emellertid utvecklingen medfört, att särskilt i de stora och medelstora städerna jämväl bisittarna äro jurister. I övrigt är att anteckna, att rådhusrätten redan i äldre tid i egenskap av magistrat utgjorde stadens egentliga styrelse och alltjämt — örn ock numera i väsentligt begränsad omfattning — intager samma ställning. Rådhusrättens ledamöter lia sålunda allt fortfarande att handlägga åtskilliga ärenden av kommunal och allmän förvaltningsnatur. I den mån vidgad erfarenhet och ökat intresse för allmänna angelägenheter på detta sätt tillföres domstolen och dess auktoritet därigenom stärkes, synes häremot ur rättsskipningens synpunkt intet vara att

86 Kungl. Maj:ts proposition nr 80.

invända. Emellertid torde det starka statliga intresse, som är knutet vid rättsskipningen, icke vara på ett betryggande sätt tillgodosett genom den nu gällande ordningen för tillsättande av rådhusrätternas ledamöter. Denna ordning har bland annat i stor utsträckning haft till följd en helt annan befordringsgång än den, som gäller för andra domarbefattningar.

Mot stadsdomstolarnas förmåga att fullgöra sin uppgift har mig veterligen icke framställts någon anmärkning, som hänför sig till organisationen som sådan. Frågan örn enmans- eller flermansdomstolar är enligt mitt förmenande icke ett principiellt utan ett huvudsakligen praktiskt spörsmål. I de fall, där den ena eller andra organisationsformen uppbäres av en ännu livskraftig tradition, bör den icke utan synnerliga skäl övergivas. Till stöd för rådhusrättens nuvarande sammansättning av tre ledamöter torde också böra framhållas, att vid ett system med fri bevisprövning det måhända icke kan anses betryggande att anförtro denna uppgift åt allenast en person. Därest en sådan organisationsform skulle väljas, torde väl följdriktigheten kräva, att jämväl i städerna vid den juridiskt utbildade domarens sida ställdes en nämnd. En sådan anordning saknar emellertid i fråga om stadsdomstolarna all hävd. Huruvida nämnd bör anlitas i vissa slag av mål, såsom de grövre brottmålen, där skälen för lekmännens deltagande i rättsskipningen göra sig särskilt starkt gällande, skall senare upptagas till behandling.

Ehuru sålunda några berättigade erinringar icke kunna riktas mot stadsdomstolarnas organisationsform, råder dock en allmän mening därom, att rådhusrätterna i de mindre städerna icke erbjuda fullgoda garantier för en tillfredsställande rättsskipning. Svårigheter lia yppats för dessa städer att erhålla för sitt värv fullt kompetenta domare. Domstolens arbetsuppgifter äro allt för obetydliga och fåtaliga för att hos domarna kunna vidmakthålla intresse för rättsskipningen och erforderliga juridiska kunskaper. Vid olika tillfällen ha försök gjorts att i de minsta städerna bringa den egna jurisdiktionen att upphöra. Härvid har emellertid visat sig, att jämväl de allra minsta städerna i allmänhet med en förvånande seghet — ofta i strid med sitt eget ekonomiska intresse — fasthållit vid sina domstolar, ett bevis i och för sig på det förtroende, varmed våra nuvarande rådhusrätter omfattas. Tydligt är emellertid, att det i fall varom här är fråga icke bör tillkomma staden att förhindra en reform av dess rättsskipning, av vilken dock jämväl andra än stadens invånare äro beroende. Att på denna punkt föreligga missförhållanden av den art, att en eljest berättigad hänsyn till en livskraftig tradition måste vika, torde stå utom tvivel. Märkas bör även, att under senare tid i samband med medgivande av stadsrättigheter åt vissa landsbygdssamhällen skapats en särskild stadsform, de s. k. fögderistäderna, som kännetecknas därav, att staden fortfarande är i judiciellt hänseende förenad med landsbygden samt att till följd härav stadsstyrelsen är organiserad efter andra grunder än i magistratsstäderna. Denna anordning har uppenbarligen underlättats därav, att någon tradition för eget domstolsväsen icke existerat i de ifrågavarande samhällena. I stort sett torde den nya organisationen ha slagit väl ut och detta jämväl i städer av betydande storlek.

Kungl. Maj:ts proposition nr SO. 87

Vad hovrätterna angår ina framhållas, att de genom sina ledamöters juridiska överinsikter samt den noggrannhet och omsorg, som utmärkt hovrätternas ar- rätterna. bete, i hög grad bidragit att skapa en fast och säker rättstillämpning. Särskilt framträdande är hovrätternas betydelse med hänsyn till den utbildning och juridiska skolning, som de meddelat de unga domaraspiranterna. Denna utbildning har kommit till nytta å statsförvaltningens olika områden, i det att hovrätternas arbetskrafter i stor utsträckning tagits i anspråk jämväl för administrativa uppgifter och lagstiftningsuppdrag — ett förhållande, som emellertid medfört den för hovrätternas egen verksamhet mindre önskvärda följden, att vikariatsystemet fått ett betydande insteg jämväl i hovrätterna. Mot hovrätterna har riktats den anmärkningen, att deras prövning bure en i allt för hög grad formell prägel. Denna anmärkning sammanhänger med det i underrättens protokoll återgivna materialets bristfällighet samt hovrättsprocedurens skriftlighet och avsaknad av offentlighet. Allmänheten har därigenom kommit att i viss mån stå främmande för hovrätternas verksamhet, vartill jämväl bidragit dessa domstolars starkt centrala förläggning.

Högsta domstolens betydelse särskilt för rättstillämpningens enhet är allmänt erkänd. Emellertid torde ej heller denna domstol ha kunnat helt undgå de menliga verkningarna av isoleringen från den rättssökande allmänheten.

Den framställning av det nuvarande domstolsväsendets förtjänster och bris- Sammanter, som jag nu lämnat, torde kunna sammanfattas sålunda: Våra underrätter fattnin9äga, främst i sin folkliga anknytning och med den rika livserfarenhet, som är företrädd bland domstolens ledamöter, bestående förtjänster. Den nu tillämpade förhandlingsordningen vid häradsrätterna försvårar emellertid nämndens deltagande i rättsskipningen och minskar dess betydelse. Befogade anmärkningar kunna riktas jämväl mot det nu rådande vikariatssystemet vid häradsrätterna. Den gällande ordningen för tillsättande av rådhusrätternas ledamöter kan icke anses trygga en god rekrytering. Allvarliga betänkligheter kunna Tesås mot rättsskipningen i de mindre magistratsstäderna. Överrätterna lida av allt för stark isolering och bristande folklig anknytning.

Såsom framgår av den historiska redogörelsen, har rättegången i äldre tid Förfaran­

det. hos oss i många stycken gestaltat sig helt annorlunda än nu är fallet. Den

Muntlig och

germanska, liksom den äldre svenska rättegången kännetecknas därav, att par­ skriftlig ternas rättsstrid försiggick inför den församlade menigheten, att denna strid förhand­

lingsform. fullföljdes och slutfördes vid ett enda tillfälle samt att parterna hade att, så­

Historisk som ordet talan än i dag anger, muntligen framställa sina yrkanden och invänd­ översikt. ningar. De egenskaper, som voro utmärkande för denna rättegångsform, ha sammanfattats under beteckningarna offentlighet, koncentration och muntlighet. Vad vårt land angår ha samma drag varit förhärskande långt in i nyare tid. En brytning med de äldre principerna inträdde först genom hovrätternas inrättande och det rättegångsförfarande, som efter hand utbildade sig vid dessa. Denna brytning sammanhänger i sin ordning därmed, att en ny rättegångstyp utbildat sig å Europas fastland, särskilt i Tyskland, varifrån

88 Kungl. May.ts proposition nr SO.

den överfördes jämväl till vårt land. Det var denna fråii utlandet upptagna rättegångstyp, som gjorde sig gällande vid den organisation, som våra överrätter erhöllo, och vid den utformning av deras rättegångsordning, som än i dag utgör grundvalen för deras dömande verksamhet. De principer, som då hemburo segern, voro, såsom till en del redan antytts: domstolens organisation som ämbetsmannadomstol, menighetens utestängande från domstolsförhandlingarna, det muntliga anförandets ersättande av skriftliga framställningar och, som konsekvens härav, uppgivande av rättegångens koncentration. Det märkliga är, att dessa principer, sedan de för länge sedan sopats bort från rättegångsordningarna i de länder, där de en gång uppkommit, dock alltjämt förmått att hålla sig kvar i värt land, i vilket de på intet vis av gammalt ha någon hemortsrätt.

Uppenbarligen kunde de nya principerna här icke slå rot och utveckla sig annat än så småningom. Snarare torde den första tidens utveckling få anses kännetecknad därav, att jämväl i de nya domstolarna, hovrätterna, de gamla traditionerna ännu gjorde sig gällande och i förhandlingarna införde betydande moment av muntlighet och offentlighet. Såsom var att vänta bibehöllo dessa traditioner dock segast sin livskraft hos våra underrätter, särskilt häradsrätterna, där de aldrig förmått helt utträngas. Men det är tydligt, att det motsatsförhållande, som sålunda infördes mellan rättegången i överrätterna, å ena sidan, och den i underrätterna å andra, i sinom tid skulle komma att verka upplösande på de äldre, vid häradsrätten tillämpade grundsatserna. Såsom överinstans hade ju hovrätten att öva tillsyn över rättegången vid underrätterna. Det är ej ägnat att förvåna, att denna tillsyn utövades ur de synpunkter, som vörö vägledande för hovrättens egen rättsskipning.

Det erbjuder ej större svårighet att i den nuvarande rättegången vid våra underrätter särskilja de drag, som återfinnas redan i äldre tid, från dem, som tillkommit genom inflytelser utifrån. Till de förstnämnda äro att hänföra: menighetens närvaro vid förhandlingarna, lekmännens deltagande i rättsskipningen samt parternas rätt att muntligen inför domstolen framföra sin talan. Till de nyförvärvade dragen höra däremot: den för parternas inlägg allt mera använda skriftliga formen med därav föranledd svårighet för menigheten och domstolens lekmän att följa förhandlingarna, de omständliga och uteslutande för juristdomaren tillgängliga protokollen, samt de talrika uppskoven, som likaledes bidraga att förtaga lekmännen deras intresse för rättsförhandlingarna. Visserligen ha på senaste tiden ansträngningar gjorts för att begränsa skriftligheten med dess uppskovsväsen, men denna förhandlingsform sätter dock i hög grad sin prägel på förfarandet även vid underrätterna. Bäst har muntlighetsprincipen otvivelaktigt bibehållit sig i förfarandet uti de grövre brottmålen, som i detta hänseende väsentligt skiljer sig från rättegången i tvistemål. Olikheter I första hand kommer de båda systemens inbördes skiljaktighet till synes i mellan muntligt och det sätt, varpå domstolen tillgodogör sig det i rättegången förebragta mateskriftligt för­ rialet för sin sanningsprövning. Detta material utgöres av parternas uppfarande. gifter, av utsagor av vittnen och andra, som höras inför domstolen, samt av

Kungl. Maj:ts proposition nr 80. 89

domstolens egna iakttagelser. Vid ett muntligt förhandlingssystem är det detta material, sådant det omedelbart framträder för domstolen, som utgör grundvalen för dess sanningsprövning. Det muntliga systemet är, såsom det plägar uttryckas, grundat på omedelbarhetsprincipen. I det skriftliga förhandlingssystemet är det däremot icke detta material i och för sig utan den i skrift verkställda uppteckningen därav, som är av betydelse. Vad som icke upptagits i domstolens protokoll lämnas vid denna prövning utan beaktande. Domstolen bar varken skyldighet eller rätt att taga hänsyn därtill.

Denna principiella olikhet i utgångspunkter framträder i all sin skärpa i de konsekvenser, vartill de båda förhandlingssystemen leda. Vid ett skriftligt förhandlingssystem är det ej någon oeftergivlig fordran, att samma domare, som övervarit själva förhandlingen inför domstolen, skola avdöma målet. Allt, vartill domstolen vid sin prövning av målet har att taga hänsyn, finnes nämligen återgivet i protokollet. Det är ej heller någon sällsynthet i vår nuvarande rättegång, att under ett måls handläggning personerna växla såväl å ordförandeplatsen som, kanske ännu oftare, bland rättens bisittare. Ej heller möter något ovillkorligt hinder mot att förhandlingen uppdelas på ett flertal rättegångstillfällen. Det är ju hos oss tvärtom regel. Slutligen är det utan betydelse, om domen följer omedelbart efter förhandlingens avslutande eller därmed anstår längre eller kortare tid. Eör att draga ut konsekvensen till det yttersta kan det till och med sägas, att det för sakprövningen är likgiltigt när denna företages.

Vid ett skriftligt förhandlingssystem måste uppenbarligen ställas de största krav å protokollets fullständighet och tillförlitlighet. Protokollet måste innehålla hela det inför domstolen förebragta materialet, såvitt det är av någon betydelse för domstolens prövning, då ju i annat fall förutsättningen för dess riktiga resultat undanryckes. Som känt är nedlägges också vid våra underrätter mycken möda å protokollens uppsättning.

De konsekvenser, vartill det muntliga förhandlingssystemet leda, äro av annan och helt motsatt natur. Då grundvalen för domen här är det omedelbart iakttagna, följer, att målet från början till slut måste handläggas och avdömas av samma domare. Eljest skulle hos den domare, som skall döma i målet, föreligga en lucka, i det att hans prövning skulle komma att grunda sig på allenast en del av det förebragta materialet. Det är därför angeläget, att hela förhandlingen försiggår vid ett och samma tillfälle. Men denna koncentration av förhandlingen är än mera nödvändig ur en annan synpunkt. Då domarens omedelbara intryck av förhandlingen utgör grundvalen för domstolens prövning, är det oeftergivligt, att detta intryck vid prövningen ännu är friskt och levande. Därest förhandlingen uppdelas på flera tillfällen med mera betydande mellanrum, komma förhandlingens olika delar att vid den efterföljande prövningen för domaren framträda med olika styrka och sålunda den faran föreligga, att de nytillkomna intrycken undantränga eller i varje fall försvaga de i tiden mera avlägsna. Vid den muntliga förhandlingen är det därför av stor vikt, att hela materialet framlägges för domstolen i såvitt möjligt oavbruten följd.

90 Kungl. Majlis proposition nr 80.

Vid den nu lämnade redogörelsen för de båda systemens natur och konsekvenser har utgångspunkten för jämförelsen varit deras betydelse för sanningsprövningen eller med andra ord för bedömandet av vad som i målet skall anses bevisat. Det torde ligga i öppen dag, att motsatsen dem emellan icke är lika framträdande i fråga örn rättsprövningen. Huruvida parternas synpunkter å själva rättsfrågan förebringas i den ena eller andra formen, kan icke tilläggas samma avgörande betydelse. Vid ett muntligt förfarande faller det sig emellertid helt naturligt, att också denna del av förhandlingen, den s. k. pläderingen, sker i muntlighetens form. De båda Jag övergår nu till frågan örn de båda systemens inbördes företräde med

förhand­

lingsfor­ hänsyn till rättsskipningens säkerhet. Denna fråga innefattar jämväl den mernas in­ större, huruvida en mera djupgående reform av vårt rättegångsväsen är av

bördes före­

träde. behovet påkallad och alltså överhuvudtaget bör ifrågasättas. I detta sammanhang erinrar jag till en början örn vad jag tidigare yttrat angående rättsskipningens folkliga anknytning samt vikten för en dylik anknytning av rättegångens offentlighet, muntlighet och koncentration. För den, som med mig är av den uppfattningen, att intet är mera ägnat att främja rättsskipningens auktoritet, ligger otvivelaktigt redan häri ett starkt skäl för den muntliga förhandlingsordningen. Men uppenbarligen kan jämväl denna fördel köpas alltför dyrt, något som — alla torde vara ense därom — uppenbarligen skulle vara fallet, därest rättsskipningens säkerhet därigenom komme att äventyras.

Mot det muntliga förfarandet plägar i främsta rummet anföras, att det talade ordet ej har det skrivnas fasthet och varaktighet samt att det förflyktigas och blir utan verkan, örn det ej genast upptages i medvetandet. Givet är, att muntligheten ställer mycket stora anspråk på domarens förmåga att hastigt och säkert uppfatta. Han kan ej i likhet med domaren i den skriftliga processen, som ju har materialet i skriftlig uppteckning tillgängligt, i lugn och ro genom läsning av protokoll eller annan skrift inhämta eller uppliva minnet av vad som förekommit och bilda sig ett omdöme därom utan han måste bevara det i minnet till dess han skall träffa sitt avgörande. Å andra sidan framhålles, att muntligheten erbjuder betydande fördelar. Sålunda yttrar en av dennas främste förkämpar i vårt land, framlidne presidenten Afzelius: ’Det är en erfarenhet, som på livets alla områden bekräftas, att det skrivna ordet aldrig kan ersätta det talade, att det omedelbara intrycket är livligare, fullständigare och därför också riktigare, än det medelbara som den skriftliga uppteckningen giver. Lika litet som en beskrivning eller till och med en fotografiskt tagen bild kan ersätta den egna åskådningen, lika litet kan det skrivna ordet träda i stället för det talade, ty uppteckningen kan icke medtaga allt det som sagts. Och även örn detta skulle vara möjligt — stenografin giver numera därtill en utväg — kan den icke återgiva det sätt, på vilket det yttrats; vid en sådan transformering förloras ovillkorligt mycket, som för yttrandets rätta uppfattning är av betydelse.---------- Erkänner man, att domaren bör för sakens bedömande få använda allt vad till upplysning kan tjäna, bör man icke hänvisa honom till ett protokoll, som endast ofullständigt kan återgiva detta.’

Kungl. Majlis proposition nr 80. 91

De argument, som sålunda framförts för eller mot den muntliga, koncentrerade förhandlingen, hänföra sig till själva väsensskillnaden mellan det skrivna och det talade ordet. Med denna sin allmänna läggning torde de icke i och för sig ge något uttömmande svar på den uppställda frågan. Härför kräves en undersökning av deras bärighet i förhållande till de särskilda uppgifter, som åvila domaren, något som ock antydes i slutorden av det citerade uttalandet. Vid en sådan undersökning bör, såsom redan framhållits, det huvudsakliga intresset inriktas å de spörsmål, som sammanhänga med sanningsprövningen eller med andra ord bevisningen och dess värdering.

Bevisningens uppgift är att förskaffa domstolen det material, på grundval Fri eller legal varav dess sanningsprövning skall äga rum. Här möta en mängd skiftande, prövning? var för sig viktiga spörsmål såsom angående beskaffenheten av de bevismedel, som må tillåtas, samt sättet för bevisningens upptagande och dess värdering. Särskilt i äldre rättssystem meddelades i dessa ämnen ingående bestämmelser. Syftet med dessa bestämmelser var att till förebyggande av godtycke från domarens sida i detalj reglera användningen av de särskilda' bevismedlen och deras betydelse för rättegången. Bevisningsrätten fick på detta sätt en i hög grad formell läggning.

Denna bundenhet var ett genomgående drag jämväl hos den äldre svenska rättegången, liksom överhuvudtaget för de bevissystem, som bygga på germansk grund. I viss mån torde detta förhållande sammanhänga med den ställning, som den å tinget församlade menigheten intog till rättegången. Denna stod nämligen under menighetens kontroll och var jämväl föremål för dess direkta ingripande. För en dylik kontroll lämpade det sig otvivelaktigt bäst att göra bevisningens utfall beroende av en enda formell akt, som icke lämnade ram för olika tydningar. Den i vårt bevisningssystem än i dag förekommande värjemålseden utgör en kvarleva från dessa äldre tider. Går den part, vilken fått sig dylik ed förelagd, densamma, måste domaren, även om han är övertygad örn att den uppgift, som parten sålunda bekräftat, icke är riktig, lägga denna uppgift till grund för domen.

Med nämndens inflytande å bevisningen erhöll denna en annan inriktning än tidigare. Nämndens uttalande om vad i målet skulle hållas för sant förutsatte i regel en undersökning inför nämnden angående riktigheten av parternas påståenden. Vid denna undersökning framstod det uppenbarligen såsom angeläget för parterna att genom framförande av bevisning bibringa nämnden en bestämd åsikt. På detta sätt banar sig alltmera väg för en ny uppfattning angående bevisningens innebörd, dess syfte att övertyga domaren.

De ansatser till fri bevisprövning, som sålunda förmärktes, motverkades emellertid snart av strömningar, som gingo i motsatt riktning. Med reformationstidens inträde kom vårt land att utsättas för ett starkt tyskt inflytande jämväl å rättegångsväsendets område. Redan tidigare har jag berört, hurusom detta inflytande gjorde sig gällande vid organisationen av våra hovrätter och där från rättegångsförfarandet efter hand utträngde de inhemska grundsatserna, rättegångens offentlighet och muntlighet. En motsvarighet härtill fö-

92 Kungl. Maj:ts proposition nr 80.

religger i fråga om bevisningsrätten. De nya teorier, som å detta område winnö insteg, stå också i nära samband med dem, som gjorde sig gällande i fråga örn själva förfarandet.

Det system av bevisregler, som sålunda kom att bliva rådande, behärskar än i dag, örn ock i modifierad form, vår bevisningsrätt. Den bärande grundtanken i detta system -—- den s. k. legala bevisteorien — är, att domaren vid uppskattning av bevisningen ej äger följa sin ur fri och allsidig prövning framsprungna övertygelse utan är bunden av vissa regler, av vilkas tillämpning beror det mått av bevisvärde, som i varje särskilt fall bör tillerkännas ett bevismedel. En konsekvens av denna teori är, att från användning som bevis helt utestängas sådana bevismedel, som med hänsyn till sin natur framstå som mindre pålitliga. Denna uppfattning kommer till uttryck uti de i vår lag upptagna stadgandena om hinder för vissa personers avhörande som vittnen eller de s. k. vittnesjäven. Sedan kretsen av de personer, som må åberopas som vittnen, sålunda begränsats, återstod att bestämma det bevisvärde, som tillkommer varje som vittne avhörd persons utsaga. Principiellt har varje sådan utsaga samma bevisvärde. Sålunda utgöra enligt rättegångsbalken två vittnen fullt bevis, däri de samstämma, varemot ett vittne aldrig gäller för mer än halvt bevis; ej heller må 'bindande omständigheter och liknelser’ tilläggas högre bevisvärde än halvt bevis.

Med den uppfattning, varå den legala bevisteorien är uppbyggd, är det icke förenligt, att tillägga partens egen utsaga något som helst bevisvärde. Partens större eller mindre trovärdighet är följaktligen icke av betydelse för bevisprövningen. Visserligen återfinnes i rättegångsbalken en straffbestämmelse för part, 'sorn skriver eller talar inför rätten det han vet ej sant vara’. Stadgandet torde dock närmast avse en ordningsförseelse, en kränkning av domstolens värdighet, och icke ett brott mot en sanningsplikt, som skulle åvila parten. Allenast i två fall har utsaga av part tillagts bevisverkan och då såsom fullt bevis nämligen i fråga om partseden och parts erkännande.

Den legala bevisteorien har sedan länge blivit utdömd såväl av det praktiska rättslivets som av den juridiska vetenskapens män. Man har insett, att en sådan reglering, som denna teori söker genomföra, är stridande mot sakens natur och att ett bevismedels värde är alltför skiftande för att kunna mätas efter en på förhand uppgjord och för varje tänkbart fall fastställd beräkningsgrund. Domaren bör icke vara bunden av annat än sin egen på objektiva grunder förvärvade övertygelse. Bevisregler, som ålägga honom tvånget att avvika från denna, kunna icke vara ägnade att främja det mål, sanningens utforskande, utan vilket varje bevisningssystem förlorar all mening.

I 1734 års lag har den legala bevisteorien icke erhållit samma logiska tillspetsning som i många samtida, främmande rättsordningar. Med utgångspunkt från de undantag, som redan lagen medger, har dess system i rättstillämpningen alltmera genombrutits. Dock kvarstår alltjämt de hinder för en fri bevisprövning, som de ännu gällande vittnesjäven innefatta.

Därest försöket att reglera bevisvärdet efter vissa allmängiltiga normer uppgives och värderingen i stället överlämnas åt domarens fria prövning, förelig-

Kungl. Majlis proposition nr 80. 93

ger icke längre någon anledning att från beaktande utesluta något bevismedel på grund av den misstro, som är förenad med detsamma. Även om vissa omständigheter såsom släktskap med part eller ekonomiskt intresse i en tvist kunna vara ägnade att i allmänhet nedsätta en persons trovärdighet, kan dock en sådan persons utsaga i ett visst fall framträda under förhållanden, som göra den förtjänt av tilltro särskilt vid dess sammanställning med annat bevismaterial. Att utesluta dessa personers hörande kan icke leda till annat än att det material, varpå domstolen har att verkställa sin sanningsprövning, blir ofullständigt och missvisande. De nuvarande vittnesjäven utestänga i många fall domstolen från upplysningar just av de personer, som bäst känna till saken.

En fri bevisprövning innebär, att uppskattningen av bevisvärdet sker individuellt och med hänsyn till de i varje särskilt fall föreliggande omständigheterna. Även vid en sådan uppskattning komma uppenbarligen de gamla vittnesjäven, som ju i stort sett måste anses grunda sig på erfarenhetens rön, att bibehålla en faktisk betydelse, i det att ett sådant förhållande alltid utgör en omständighet — låt vara icke den enda — vartill domstolen i varje särskilt fall har att taga hänsyn vid sitt bedömande av bevisvärdet. Ett övervägande av samtliga förekommande omständigheter kan emellertid leda till, att ett vittne, som enligt nu gällande regler är att anse som jävigt, godtages som fullt bevis, under det att jämväl motsatsen kan inträffa eller att ett nu ojävigt vittne frånkännes bevisvärde.

Vid en fri bevisprövning föreligger ej heller något skäl att i varje fall frånkänna parternas utsagor bevisvärde. Enligt den legala bevisteorien är, såsom någon yttrat, ett svalg befäst mellan påstående och bevis; det förra måste för att förtjäna tilltro styrkas med det mått av bevisning, som lagen kräver. Det ligger i öppen dag, att en sådan grundsats minst av allt är ägnad att inskärpa den sanningsplikt, som inför domstolen bör åvila parterna, samt att den i stället bereder jordmånen för alla slag av undanflykter, halvsanningar och grundlösa bestridanden, något som enligt mångas mening är en av det nuvarande rättegångsväsendets allra allvarligaste brister. Ofta kan det sätt, på vilket en parts utsaga avgives eller av motparten bemötes, eller utsagans sammanhang med övriga i målet styrkta förhållanden innefatta tillräckliga skäl för domaren att känna sig övertygad om uttalandets sanning.

Överhuvudtaget är det för den fria bevisteorien utmärkande, att intet bevismedel redan på förhand uteslutes som odugligt, att fullgiltigt bevis kan åstadkommas genom vilka medel och på vad sätt som helst samt att det ankommer på domaren ensam att avgöra, vilket värde ett bevis skall anses äga. Naturligen får emellertid domarens övertygelse rörande vad i målet skall anses för sant icke stanna vid hans mer eller mindre subjektiva förmodan eller en viss grad av sannolikhet. Hans uppfattning måste vara objektivt grundad; den bör jämväl för andra omdömesgilla iakttagare framstå som riktig.

Redan tidigare har jag antytt den inre samhörighet, som föreligger mellan Sambandet den legala bevisteorien, å den ena, och den skriftliga förhandlingsprincipen, åjj™^11 den andra sidan, ett förhållande, som också historiskt bestyrkes därav, att de i och bevis-

teori.

94 Kungl. Maj:ts proposition nr 80.

allmänhet framträtt gemensamt. Det ligger också i öppen dag, att i ett bevissystem, där det icke tillkommer domaren att bilda sig en egen uppfattning om parters eller vittnens trovärdighet, utan där bevisuppskattningen måste ske efter en allmängiltig, en gång för alla fastställd norm och utan hänsyn till det särskilda fallet, något behov av ett muntligt förfarande knappast kan anses föreligga. För en sådan prövning torde till och med den skriftliga uppteckningen erbjuda vissa fördelar, förutsatt att denna verkligen upptager alla de faktiska uppgifter, som framkommit. På grundval av denna uppteckning erbjuder det ingen svårighet att riktigt utmäta det bevisvärde, som tillkommer varje utsaga, och med ledning härav fastställa resultatet. Det är här närmast fråga örn en räkneoperation, för vars noggrannhet det endast kan vara till gagn, att materialet föreligger i skrift.

Helt annorlunda gestalta sig förhållandena vid ett system med fri bevisprövning. Vad som kan återgivas i ett protokoll är i allmänhet allenast ett färdigt omdöme, såsom att ett vittne- visat sig ostadigt i sin utsaga eller att han avgivit densamma under inre strid, men de skiftande och ofta komplicerade intryck, vilka bibringat domstolen en sådan uppfattning, kunna endast sällan fångas i skrift. Och även örn så skulle vara möjligt, komme protokollet härigenom att erhålla en omständlighet och en vidlyftighet, som i hög grad skulle försvåra dess uppsättande under själva förhandlingen och föranleda dennas uttänjande i det oändliga. Att åt en uppteckning, som verkställes först efter förhandlingens slut, tillmäta något värde i detta hänseende, låter sig uppenbarligen icke göra. För den domare, som icke själv övervarit förhandlingen eller, om han så varit, ej längre har densamma i friskt minne, blir protokollet i varje fall blott döda bokstäver. En fri bevisprövning i ett skriftligt förfarande tenderar därför av omständigheternas egen makt att nedsjunka till en, visserligen ej av lag, men av vissa schematiska regler bunden prövning. Den fria bevisprövningen förlorar härigenom sitt egentliga innehåll.

Mot den uppfattning, åt vilken jag nu givit uttryck, har framhållits, att vi i vår nuvarande, till stor del skriftliga rättegång i rättstillämpningen genomfört fri bevisprövning i betydande omfattning samt att resultatet därav icke kan betecknas som annat än tillfredsställande. Att den omläggning av vår bevisningsrätt, som å rättstillämpningens väg sålunda kommit till stånd, utgör ett betydande framsteg, torde ingen bestrida. Emellertid är det tydligt, att den nuvarande skriftliga förhandlingen icke erbjuder det utrymme åt den fria bevisprövningen, som måste anses önskvärt. På denna punkt torde den nuvarande rättegångens kanske största svaghet vara att söka. Att olägenheterna av skriftligt förfarande bliva än mera framträdande, örn i enlighet med den fria bevisprövningens grundsatser vittnes-jäven borttagas och paTtsutsagan inordnas bland bevismedlen, torde icke kunna betvivlas.

De fördelar i avseende å en på fri bevisteori grundad sanningsprövning, som den muntliga, koncentrerade förhandlingen erbjuder, sammanhänga i främsta rummet med den intensitet och livaktighet samt det rikare utbyte, som måste antagas komma att känneteckna en förhandling, där alla, som ha något att

Kungl. Maj:ts proposition nr 80. 95

meddela i saken, såväl parter som vittnen, äro samtidigt tillstädes och, var och en i sin ordning, deltaga i förhandlingarna. Spörsmålen träda härigenom i skarpare belysning. Parters och vittnens uttalanden komma i omedelbar följd. Det sålunda vunna materialet kan sammanställas och jämföras. Skiljaktigheter i uppgifter kunna granskas och göras till föremål för närmare skärskådan. Under förhandlingens hela förlopp äro domstolens ledamöter i tillfälle att göra sina iakttagelser om parters och vittnens uppträdande samt deras sätt att bemöta framställda anmärkningar eller besvara till dem riktade frågor. Det är på grundval av dessa på en gång samlade intryck av hela förhandlingen, som bevisprövningen skall äga rum.

Förhandlingens koncentration utgör redan i och för sig ett verksamt medel för sanningens utforskande. Partens benägenhet att genom oriktiga eller eljest vilseledande uppgifter påverka domstolens uppfattning minskas uppenbarligen i hög grad i den mån dessa kunna omedelbart gendrivas av vittnen eller andra, som samtidigt övervara förhandlingen, och något rådrum icke lämnas för ytterligare undanflykter. Materialet vinner i tillförlitlighet. Genom framläggandet av detta material i ett sammanhang inför domstolen erhåller denna en fast grund för sin sanningsprövning. För att denna fördel skall kunna helt tillgodogöras måste domstolen äga att taga hänsyn till varje omständighet, som finnes vara av betydelse för sanningens utletande, liksom å andra sidan rättegångens koncentration och muntlighet utgöra förutsättningar för att syftet med en fri bevisprövning skall kunna nås.

På denna punkt föreligger enligt min mening det avgörande skälet för ett koncentrerat muntligt förfarande. Det torde vara allmänt erkänt, att en reformering av vår bevisningsrätt ej längre kan undanskjutas. Fölen dylik reform ha ej minst från riksdagens sida vid olika tillfällen ådagalagts starka sympatier. Det skriftliga förfarandet kan icke anses vara i stånd att fylla de krav, som med hänsyn till bevisningsresultatets tillförlitlighet måste ställas på en fri bevisprövning. Redan med den begränsade fria bevisprövning, som nu allmänt tillämpas av våra domstolar, torde detta omdöme vara berättigat, och det blir det uppenbarligen i än högre grad vid den utvidgning av den fria bevisprövningen, som av sakens egen natur måste anses påkallad.

Jag sammanfattar den nu lämnade redogörelsen för den rådande förhand­ Samman

fattning

lingsordningen sålunda. Förhandlingen, som från äldre tid bibehållit vissa inslag av omedelbarhet och muntlighet, har särskilt i tvistemål alltmera övergått till ett skriftligt förfarande. I samband därmed har ett uppskovssystem vunnit insteg. Härigenom har allmänhetens intresse för rättsskipningen försvagats och lekmännens deltagande däri försvårats. Vår bevisningsrätt kvarstår alltjämt i betydande utsträckning på den legala bevisteoriens grund. Den sanningsplikt, som bör åvila parterna, utkräves endast i ringa omfattning. I samma mån som bevisprövningen frigöres och överlämnas åt domstolen till fritt övervägande, framträder det skriftliga förfarandets oförmåga att härför skapa de nödvändiga förutsättningarna.

96 Kungl. Maj:ts proposition nr 80.

Huvudgrunder för en rättegångsreform. Förfaran­

För den, som med mig ansluter sig till grundsatsen örn förhandlingens kon­

det.

centration och muntlighet, inställer sig nu spörsmålet, hur en dylik förhandling skall anordnas och inpassas i vårt nuvarande rättegångssystem. Uppenbarligen möta här ej obetydliga svårigheter. Å andra sidan torde dessa svårigheter icke böra överskattas. Det må ej förglömmas, att vi -— till skillnad från många främmande länder, som genomfört en muntlig, koncentrerad rättegång -—- äga en inhemsk tradition att bygga på samt att vad det sålunda i främsta rummet gäller 'är att vinna anknytning till denna, som i folkets allmänna uppfattning aldrig förlorat sin livskraft.

I den tidigare framställningen lia ingående dryftats den skriftliga förhandlingsordningens brister och mot densamma uppställts en förhandlingsordning, grundad å muntlighet, koncentration och omedelbarhet. Av vad sålunda yttrats ligger nära till hands att draga den slutsatsen, att åt dessa principer borde tillmätas ett absolut herravälde samt att varje avvikelse från de med nu antydda utgångspunkter utstakade riktlinjerna skulle vara bannlyst. De förhållanden, varunder rättsskipningen har att fullfölja sin uppgift, äro dock alltför skiftande för att kunna helt inordnas under några abstrakta principer. Dessa principer ställas i särskilda fall inför verklighetens krav på hänsynstagande jämväl till andra faktorer. Det är då principen, som måste vika, för att i det särskilda fallet ge rum för en annan anordning, som prövas lämpligare. Ty principen är icke självändamål utan ett hjälpmedel för en god rättegång. Å andra sidan må det förhållandet, att principen ej kan helt genomföras, icke tagas till intäkt för att den är oriktig och därför bör övergivas. En rättegångsordning måste alltid uppbyggas å vissa principiella grunder, men det bör tillkomma de praktiska behoven att bestämma den närmare utformningen. Muntlighet. Den av mig förordade, förhandlingsordningen innebär, att processmaterialet skall framläggas för domstolen i muntlig form. Det är alltså i regel icke tilllåtet för part att till rätten ingiva skriftliga, på förhand uppsatta inlagor eller att uppläsa sådana inlagor. En dylik uppläsning berövar förhandlingen dess naturlighet och rörlighet samt försvårar för domaren uppgiften att utan onödig omgång tränga fram till sakens kärna. Särskilt för lekmännen är en uppläsning av långa inlagor tröttsam och svår att följa med oförminskat intresse. Uppenbarligen föreligger intet hinder för parten att till stöd för minnet begagna anteckningar rörande för målet betydelsefulla sakförhållanden eller för att underlätta inblick i målet förete kartor, ritningar eller andra handlingar, ej heller att såsom bevis åberopa skriftliga dokument såsom skuldebrev, kontrakt eller redovisningsräkningar.

Det har av åtskilliga anmärkts, att den muntliga framställningen skulle ställa alltför stora krav å parterna, samt i samband härmed givits uttryck åt den farhågan, att dessa för sin talans utförande skulle bliva beroende av yrkesadvokater, varigenom — örn ej på grund av lag så dock till följd av omständigheternas makt -— advokattvång skulle komma att bliva rådande. Denna farhåga torde dock vara ogrundad. Den muntliga förhandlingen bör icke äga

Kungl. Maj:ts proposition nr 80. 97

karaktären av mer eller mindre retoriskt lagda anföranden utan av ett meningsutbyte under ordförandens ledning. För den part, som utan omsvep och undanflykter vill för domstolen framlägga sin sak, torde det icke möta någon svårighet att fullgöra denna uppgift. Ingen kan ju bättre än parten känna de faktiska omständigheterna i målet. Något krav å framställningens formella fulländning bör ej rimligen göras gällande, överhuvudtaget torde den ej sällan förekommande uppfattningen örn det muntliga förfarandets stora krav å parterna vara i hög grad överdriven. Det finnes icke någon anledning antaga, att förhållandena härutinnan skulle gestalta sig annorlunda än i de särskilt å landsbygden ej sällsynta fall, där parterna redan nu inför domstolen själva muntligen utföra sin talan. Av min verksamhet som vattenrättsdomare har jag ock vunnit bekräftelse, att den svenska allmogen ingalunda saknar förmåga att jämväl utan hjälp av juridiskt biträde inför domstolen tillvarataga sina intressen. Emellertid torde intet hinder möta att för de säkerligen sällsynta fall, då skälig hänsyn till parten kräver det, tillåta part, som själv utför sin talan, att härför begagna av honom författad skrift.

För en koncentrerad förhandling är det av vikt, att samtliga — parter, vitt­ Koncentra­

tion. nen och andra — som skola höras i målet, på en gång äro tillstädes för att deltaga i förhandlingen. Skyldigheten att på kallelse iakttaga inställelse inför domstolen måste inskärpas genom därför lämpade påföljder i högre grad än nu är fallet. Är den kallade av laga förfall hindrad att närvara, bör det åligga honom att så skyndsamt som möjligt därom göra anmälan hos domaren. Har vittne eller annan, vars hörande påkallats, ej kommit tillstädes, bör det ankomma på domstolen att efter omständigheterna avgöra, huruvida förhandlingen bör inställas eller, örn det finnes lämpligare, förhandling ändå äga rum. I senare fallet bör förhandlingen för den eller de uteblivnas hörande fortsättas inom kortast möjliga tid och då uppenbarligen inför samma domare, som deltagit i den tidigare förhandlingen.

En koncentration av förhandlingen kräver emellertid jämväl andra åtgärder. Till förberedande av rättsförhandlingen ha parterna, var å sin sida, att sörja för att utredning och bevisning erhålla nödig fullständighet. Den ena partens åtgöranden härutinnan äro i hög grad beroende av den andres. Ett påstående kan av motparten lämnas obestritt. För sådant fall erfordras i allmänhet icke någon bevisning från den part, som framställt det. Men även då motparten med visshet kan antagas bestrida påståendet, kan läget vara i hög grad oklart. För vardera parten inställer sig här den frågan, vilken bevisning den andra parten ämnar åberopa. Svaret härå är uppenbarligen av stor betydelse för omfattningen och beskaffenheten av den utredning han själv anser sig böra förebringa. Av det nu anförda torde framgå, att därest parterna skulle skrida till förhandling inför domstolen utan någon föregående kännedom om varandras inställning till tvistefrågan, denna deras bristande kännedom skulle leda till antingen att den utredning, som av endera förebragtes, komme att bliva mera omfattande än som betingades av den andres ståndpunkt, eller ock att en part helt oförberett såge sig försatt i det läget, att hans utred-

Bihang till riksdagens protokoll 1981. 1 sami. 67 käft. (Nr 80.) 7

98 Kungl. Majlis proposition nr 80.

ning med hänsyn till den, som framförts av motparten, vore otillräcklig. I det förra fallet skulle ändamålslösa kostnader ådragas parterna och i det senare skulle följden bliva ett eljest onödigt uppskov med förhandlingen.

I själva verket utgör det redan under nuvarande rättegångsförfarande en kännbar brist, att icke den egentliga rättsförhandlingen föregås av någon förberedande förhandling mellan parterna, varigenom stridigheterna dem emellan kunde klarläggas. Parterna komma nu ofta till domstolen okunniga om varandras ställning till saken. Det ligger i öppen dag, att detta förhållande medför stora olägenheter i riktning av rättegångens uttänjande genom ideliga uppskov. Dessa olägenheter skulle vid ett koncentrerat förfarande stegras till ett avgjort hinder för varje ordnad förhandling. Den egentliga rättsförhandlingen, huvudförhandlingen, bör alltså för att syftet med densamma skall kunna vinnas föregås av en förberedande förhandling eller s. k. förberedelse.

En sådan förberedelse är hos oss icke alldeles okänd. Den äger sålunda enligt vattenlagens bestämmelser rum i vattenmål. Innan ett mål av vattendomstolen behandlas skall i allmänhet under vattenrättsdomarens ledning en förberedande skriftväxling ske mellan parterna. Vattenrättsdomaren äger härvid föreskriva i vilka hänseenden det åligger part att avgiva yttrande ävensom infordra uppgift å den bevisning, vartill parten anser sig äga tillgång. Brister någondera parten i fullgörandet av sådant åläggande och vållas därigenom uppskov i målet, är den försumlige, ändå att hans talan bifalles, skyldig att gottgöra motparten de utgifter, som till följd därav åsamkats denne. Ett förberedande förfarande tillämpas även vid arbetsdomstolen. Jämväl vid några av de allmänna underrätterna har, dock utan uttryckligt stöd i lag, ett snarlikt förfarande vunnit insteg och därvid ingått som ett led i strävandena för en begränsning utan lagändring av det nu rådande uppskovsväsendet.

Förberedelsens ändamål är, såsom redan antytts, icke att utgöra en del av själva rättsförhandlingen utan att skapa förutsättningar för dennas koncentration genom ett närmare klarläggande av parternas ståndpunkter, deras angrepps- och försvarsmedel. Lämpligast är, att denna förberedelse försiggår inför och under ledning av en opartisk person. Då förberedelsen icke ingår som ett led i själva rättsförhandlingen, synes det icke vara nödvändigt, att domstolen som sådan ålägges denna uppgift.

Vid förberedelsen bör till en början käranden lämna motparten en redogörelse för sina yrkanden och de faktiska omständigheter, på vilka varje särskilt yrkande stöder sig. Svaranden har därefter att angiva, huruvida och på vilken grund yrkandet av honom bestrides. Är sålunda fråga örn klander av en redovisning, som omfattar olika poster, genomgås varje post och parterna lämnas tillfälle att uttala sig därom. På detta sätt utskiljes vad mellan parterna är ostridigt från de egentliga tvistepunkterna. Vad de sistnämnda angår återstår därefter frågan örn de bevis, envar har att åberopa, och vad han avser att styrka med varje bevismedel. Jämväl härom åligger det parterna att meddela upplysningar. För part, som åsidosätter sin skyldighet härutinnan, bör stadgas som påföljd att han — även för det fall, att han vinner målet — har att vidkännas och alltså jämväl ersätta motparten de kostnader, som vållas

Kungl. Maj:ts proposition nr 80. 99

av hans underlåtenhet t. ex. genom ett därav föranlett uppskov med rättsförhandlingen.

Det är utan vidare uppenbart, vilken lättnad en förberedelse, anordnad på sätt nu antytts, innebär för parterna. Ett tillfälle erbjuder sig därjämte för domaren att på ett tidigt stadium av tvisten söka sammanjämka parternas ståndpunkter, avlägsna förekommande missförstånd och så bringa saken till förlikning. Särskilt för en part, som personligen utför sin talan, torde förberedelsen vara av stort värde. Det är nämligen att vänta, att domaren, med bibehållande av sin opartiska ställning, härvid genom lämplig handledning sörjer för att parten sättes i stånd att bevaka sin talan.

Då med förberedelsen icke avses, att den skall ersätta rättsförhandlingen eller någon del av denna, bör något upptagande av vittnesbevisning vid densamma i regel icke förekomma. Ej heller bör något avgörande av målet äga rum på detta skede. Ett undantag härifrån kan och bör uppenbarligen ske, då svaranden medger käromålet eller då, vid svarandens utblivande, någon egentlig rättsförbandling icke är erforderlig. Däremot äro meningarna delade, huruvida jämväl i andra fall ett avgörande, eventuellt efter upptagande av bevis, må tillåtas vid förberedelsen. På denna punkt torde stor försiktighet vara på sin plats. Eljest föreligger fara, att rättsskipningen i större utsträckning kommer att överflyttas från huvudförhandlingen till förberedelsen. En dylik utveckling skulle förringa värdet av rättegångens offentlighet och framför allt minska lekmännens möjlighet att deltaga i rättsskipningen.

Vad därefter angår sättet för förberedelsen kan denna under domarens ledning anordnas antingen såsom en förberedande muntlig förhandling mellan parterna eller såsom skriftväxling. Intet hindrar, att förfarandet efter omständigheterna övergår från den ena av dessa former till den andra. Avgörandet härutinnan bör tillkomma domaren och göras beroende av målens olika karaktär. Vid våra vattendomstolar tillämpas med gott resultat skriftlig förberedelse. I en del fall och särskilt sådana, där det kan förväntas att parten personligen för sin talan, torde den muntliga formen vara att föredraga. Då så äger rum, bör över vad som förekommer föras protokoll för att, örn behov därav yppas, kunna av parterna åberopas vid huvudförhandlingen.

En fråga, vid vars besvarande meningarna gå starkt isär, är den, vilken betydelse förberedelsen bör äga för huvudförhandlingen. Såtillvida råder dock samstämmighet att, såsom jag redan antytt, en part äger att åberopa sig å förberedelsen såsom bevis t. ex. för medgivanden, gjorda av andra parten. Vad meningsskiljaktigheten avser är huruvida domstolen har skyldighet att självmant beakta vad som förekommit vid förberedelsen. Det synes mig som örn med denna inställning frågan icke vore av större praktisk betydelse. För parterna torde det framstå som självklart, att det resultat, som vunnits vid förberedelsen, skall bilda utgångsläge för huvudförhandlingen. Skulle någondera vid denna intaga en annan ståndpunkt, bör det vara domarens uppgift att därå fästa parternas uppmärksamhet. Uppenbarligen får emellertid till grund för domen icke läggas något material, som ej förebragts vid huvudförhandlingen. I annat fall kan den avgörande förhandlingen lätt komma att överflyttas till förbere-

100 Kungl. May.ts proposition nr 80.

delsen och huvudförhandlingen komma att nedsjunka till ett tomt sken. Härigenom skulle såsom redan berörts de intressen motverkas, som äro förknippade med rättegångens offentlighet och lekmännens deltagande i rättsskipningen. Omedel­ Av vad jag tidigare yttrat framgår, att vid huvudförhandlingen materialet barhet. skall föreläggas domstolen i muntlig form samt att det är å domstolens omedelbara uppfattning av vad sålunda förekommit, som domen skall byggas. Denna uppfattning skall alltså icke såsom nu förmedlas av ett över förhandlingen eller någon del därav fört protokoll. En konsekvens av denna ståndpunkt är att i fråga örn sådana bevismedel, där, såsom vid vittnesbevisningen, bevisvärdet är knutet till själva utsagan, denna utsaga alltid skall avgivas vid huvudförhandlingen och inför den domstol, som har att döma i saken. Ett fasthållande av detta krav är uppenbarligen av den största vikt vid ett bevissystem, som är grundat å fri uppskattning av bevisningen. Såsom tidigare utvecklats är det just i denna omständighet, som det muntliga, omedelbara förfarandet har sitt avgjorda företräde framför det skriftliga. Tyvärr är det dock jämväl på denna punkt oundgängligt att göra vissa avvikelser från omedelbarhetsprincipen, avvikelser, som påkallas av tvingande praktiska skäl. Det kan sålunda inträffa, att ett vittne på grund av sjukdom, bortresa eller annan orsak icke är i stånd att infinna sig vid huvudförhandlingen eller att vittnets inställelse vid denna skulle vara förenad med oskäliga kostnader. Ett strängt vidhållande av omedelbarhetsprincipen skulle här kunna leda till, att en part ginge helt miste örn sin kanske allra värdefullaste bevisning och ett resultat alltså framtvingas, som stöde i direkt strid med det egentliga syftet med all rättegång, främjandet av det materiellt riktiga. I rättssäkerhetens eget intresse måste i sådana fall stå parten öppet att få vittnet avhört utom huvudförhandlingen, eventuellt vid annan domstol. Protokollet över vittnesförhöret bör då kunna åberopas som bevis vid huvudförhandlingen. Liksom i allmänhet tillkommer det härvid domstolen att efter fri prövning uppskatta den sålunda återgivna utsagans bevisvärde. Att domstolen för en sådan uppskattning icke äger lika goda utgångspunkter som då utsagan avgives omedelbart inför domstolen, ligger emellertid i öppen dag.

De nu antydda undantagen böra, därest syftet med förhandlingens omedelbarhet icke skall äventyras, icke sträcka sig längre än som nödvändigt betingas av förhållandena. Detta omdöme gäller särskilt förhandlingen vid underrätten, där på grund av sakens egen natur tyngdpunkten i bevisupptagningen och sanningsprövningen alltid måste vila. Vad angår överrättsförfarandet komma otvivelaktigt jämväl andra synpunkter i beaktande. Innan jag övergår till denna fråga, torde det vara lämpligt att upptaga ett annat, med det förra sammanhängande spörsmål. Protokoll. Vid en förhandling, som vilar på omedelbarhetsprincipen, komma protokollen icke längre att utgöra grundval för domen. Strängt taget skulle därav följa, att protokollen såsom förmedlare av domstolens iakttagelser bliva helt överflödiga. Emellertid tillkomma jämväl på denna punkt vissa praktiska hänsyn, som verka i annan riktning. Sålunda har framhållits, att en uppteckning i pro-

Kungl. Maj:ts proposition nr 80. 101

tokoll av bevisningen skulle särskilt i vidlyftiga och invecklade mål underlätta för domstolen att sammanhålla materialet och utgöra en kontroll för såväl domstolen som parterna, att icke någon faktisk omständighet av betydelse förbigåtts vid prövningen, att vid fullföljd av målet till högre instans det ur bevisprövningens synpunkt vore av betydelse att äga tillgång till en autentisk uppteckning av innehållet i de utsagor, som avgivits vid underrätten, att protokoll jämväl erfordrades vid prövning av frågor örn resning, nåd, villkorlig frigivning och åtal för falsk utsaga samt att avsaknaden av protokoll skulle i stor utsträckning medföra en återupprepning av bevisningen i överrätterna jämväl i sådana fall, då något behov därav eljest icke förelåge.

Det torde icke kunna förnekas, att de sålunda anförda skälen för bevisningens upptagande i protokoll äga berättigande, även örn därigenom ett tyngande moment införes i förhandling och processledning. Särskilt ur parternas synpunkt är det uppenbarligen av vikt, att utsagor, som tjäna som bevismedel, upptecknas och detta ej minst vid fullföljd till högre instans. Ett återupprepande av bevismaterialet i hela dess omfattning är alltid förknippat med vanskligheter. Under den mellantid, som förflutit, kan ett vittnes hågkomst av vad som tilldragit sig ha fördunklats och hans uppfattning påverkats. Genom dödsfall eller andra omständigheter kan ett bevismedel ha gått helt förlorat. Med hänsyn till de stora svårigheter och kostnader, som äro förenade med en förnyad bevisupptagning i överinstansen, torde någon ovillkorlig skyldighet att upprepa bevisningen icke i allmänhet böra åläggas parterna. Detta förhållande inskärper uppenbarligen i än högre grad vikten av att sanningsprövningen vid underrätten sker med all möjlig omsorg och tillförlitlighet. Underrättens avgörande i bevisfrågan bör i regel vara utslagsgivande, såvida ej omständigheter tillkomma, som rubba tilltron. Protokollen ha härutinnan en ej ringa betydelse ur kontrollsynpunkt. För min del har jag därför stannat vid den uppfattningen, att utsagor, som avgivas under straffansvar, skola antecknas i protokoll. Jämväl i andra fall kan emellertid, särskilt med hänsyn till överrättens bevisprövning, en utsaga eller en domstolens egen iakttagelse vara av den betydelse, att uppteckning därav bör äga rum. Däremot bör protokollet under inga förhållanden belastas med parternas anföranden, i vad de avse närmare utveckling av parternas påståenden eller värdesättning av bevisning eller rättsliga spörsmål.

Då jag sålunda anser mig böra i viss utsträckning förorda protokollering, utgår jag ifrån, att intet bör underlåtas som är ägnat att lätta den börda, som protokollföringen otvivelaktigt medför för domstolen. Detta är så mycket angelägnare som det nu tillämpade sättet i fråga örn protokollens uppsättande understundom lång tid efter själva förhandlingen och med stöd av ofta knapphändiga minnesanteckningar måste, såsom alltför osäkert, bringas att upphöra och protokollet färdigstiillas vid själva förhandlingen. Endast härigenom kan vinnas den kontroll, som är protokollets huvudsyfte.

I vårt land har av ålder gällt den grundsatsen, att part äger utan anlitande Partenia och av ombud inför alla domstolar, såväl lägre som högre, själv utföra sin talan.eras om u ,Vad angår överrätterna är dock denna rätt med hänsyn till förfarandets

102 Kungl. Maj:ts proposition nr 80.

skriftliga natur av ringa betydelse. Att denna partens urgamla rätt bör bibehållas i en ny rättegångsordning torde icke kunna bliva föremål för delade meningar. Framför ombudet äger parten det företrädet, att han i allmänhet av egen erfarenhet känner de faktiska förhållanden, varpå han grundar sin talan. Hans brist i rättsliga insikter kan och bör efter omständigheterna ersättas av en klok och taktfull vägledning från domaren. Å andra sidan äger parten rätt att, örn man bortser från de grövre brottmålen, i rättegången företrädas av ombud. Vid val av ombud är stor frihet inrymd åt parten. Enligt lagens ordalag skola de, som för andra må tala och svara, vara oberyktade, ärlige, redlige och förståndige’, varjämte tillägges, att ej bör någon allmänneligen därtill brukas, som av rätten, där saken drives, ej godkänd är och lov därtill fått’. Försök lia ej saknats att för behörighet som ombud uppställa krav å juridisk examen, men dessa lia icke lett till resultat. Det torde ej kunna förnekas, att förhållandena å detta område icke äro i allo tillfredsställande, även örn en förbättring under de senaste årtiondena gjort sig märkbar. Ombudets uppgift är i främsta rummet att tillvarataga partens intressen, och han fyller illa denna sin uppgift örn han invecklar parten i en rättegång, som han inser eller bör inse vara utsiktslös. Det är ej allenast parterna, som härigenom tillskyndas förfång; ur allmän synpunkt kan det ingalunda vara likgiltigt, örn domstolarna på detta sätt betungas och statsverket härigenom åsamkas ändamålslösa kostnader. Å ombudet måste vidare ställas den fordran, att han äger förmåga och vilja att tillvarataga partens rätt, så att rättsförlust ej åsamkas denne genom ombudefs försumlighet eller bristande insikter. Det torde ej heller kunna anses som obilligt att, då lagen tillåter parter att begagna sig av ombud, den härmed förknippar sådana villkor, som äro ägnade att främja en god rättsskipning. Ur nu antydda synpunkter ligger det nära att för rätt att gå parter till handa såsom rättegångsombud jämväl uppställa kravet a juridisk utbildning. Då jag emellertid det oaktat icke velat ansluta mig till detta krav, såvitt angår underrätterna, har mitt huvudskäl varit, att bland de icke rättsbildade rättegångsombuden otvivelaktigt finnas betrodda och allmänt aktade personer, som på ett oklanderligt sätt fylla sin uppgift vid förhandlingarna i underrätten, och att dessutom en dylik åtgärd måhända skulle, särskilt för landsbygden, medföra vissa olägenheter och ett allt för starkt intrång i gamla sedvänjor. Dessa hänsyn torde icke med tillnärmelsevis samma styrka göra sig gällande i fråga om förfarandet i överrätterna. Härtill kommer, att i dessa instanser de rättsliga momenten i rättegången intaga en mera framskjuten plats samt att kravet å fullgod juridisk utbildning hos ombuden alltså avsevärt vinner i styrka. Hur detta krav lämpligast skall tillgodoses, synes mig böra bliva föremål för ingående överväganden vid utarbetande av lagstiftning i ämnet. I nära samband med frågan örn partens rätt att låta sig företrädas av ombud står den örn skyldighet för part att på kallelse infinna sig inför domstolen för att medverka till sakens utredning. Enligt gällande lag åligger part personlig inställelse inför domstolen, ’när domaren det fordrar’. Befogenheten att kalla parten till personlig inställelse har emellertid i praktiken förlorat sin betydelse.

Kungl. Maj:ts proposition nr 80. 103

I en rättegångsordning, vilken sätter som sitt mål att för sanningens utforskande anlita varje hjälpmedel, som står till buds, kan något undantag icke göras för parten. Jämväl å honom vilar skyldigheten att bidraga till den materiella rättens förverkligande, och det är allenast på denna grund han äger att påkalla rättsordningens skydd. Denna uppfattning leder följdriktigt till uppställande av kravet å sanningsplikt ej allenast för vittnen och andra, som utan att vara parter höras inför domstol, utan jämväl för parterna. Frågan på vad sätt och i vilken utsträckning denna partens sanningsplikt bör göras gällande sammanhänger med spörsmålet örn bevismedlen, deras användning och värdering. I framställningen rörande utgångspunkterna för en rättegångsreform har Bevisningen. jag behandlat den fria bevisprövningen och givit ett avgjort företräde åt dess Allmänna^ grundsatser framför den legala bevisteoriens. Vad angår de principiella spårs- y ^ målen kan jag därför hänvisa till vad jag sålunda yttrat. Emellertid torde det vara lämpligt att här dryfta vissa med bevisupptagning och bevisvärdering sammanhängande frågor av mera speciell natur. En av den fria bevisprövningens viktigaste grundsatser är, att domstolen icke är utestängd från någon kunskapskälla med hänsyn till dennas särskilda natur samt att domstolen vid sin sanningsprövning sålunda har att taga i övervägande allt, som förekommit i målet och kan vara av betydelse för utgången. Uppenbarligen äger domstolen dock ej grunda sin dom på upplysningar, som ej förebragts vid förhandlingen inför domstolen utan allenast härleda sig från någon eller några domstolsledamöters enskilda kännedom. Det skulle förvisso innebära en stor fara för rättssäkerheten, örn domstolen skulle äga att taga hänsyn till material, som framkommit först vid en enskild överläggning mellan domstolens ledamöter och sålunda ej varit utsatt för parternas granskning. Däremot bör det icke anses utgöra något hinder för domstolen att tillgodogöra sig den särskilda erfarenhet eller sakkunskap eller den ortskännedom, som någon av domstolens ledamöter må äga, eller att beakta omständigheter, som äro allmänt veterliga och vilkas riktighet icke rimligen kan ifrågasättas. I ett fritt bevissystem, enligt vilket varje omständighet av vad beskaffenhet som helst kan tjäna som bevismedel, föreligger icke samma behov av bevisregler som i de äldre, på den legala bevisteoriens grund vilande bevissystemen. Emellertid kunna sådana regler, särskilt i fråga örn sättet för bevisningens upptagande, icke helt undvaras. Yad då först angår partsutsagan möter frågan, vilka medel böra användas Förhsr med för att inskärpa partens sanningsplikt. I detta hänseende kunna olika alter- partl nativ väljas. Närmast kommer otvivelaktigt i fråga att belägga varje falsk utsaga, som av part avgives vid huvudförhandlingen, med straffansvar. Därest denna utväg skulle stöta på allt för starka betänkligheter, återstår till övervägande ett särskilt förhör med parten, vid vars företagande, förhörets karaktär uttryckligen skulle tillkännagivas. Frågan örn det straff, som bör åsättas den falska partsutsagan, torde i detta sammanhang icke behöva upptagas till närmare behandling. Att vid straffets bestämmande hänsyn bör tagas till den kollision, som här föreligger mellan å ena sidan partens sanningsplikt och å

104 Kungl. Maj:ts proposition nr 80.

andra sidan hans med rättegången förknippade intresse, synes icke obilligt. Straffet torde alltså icke böra givas fullt samma stränghet som straffet för falsk vittnesutsaga. Den nu nämnda intressekonflikten lärer böra leda till att partsförhör under straffansvar allenast må äga rum i tvistemål. Vittnen. Beträffande vittnesbevisningen innebär den fria bevisprövningen ett avskaffande av samtliga nu gällande vittnesjäv. Envar, som ej är part i målet, må höras som vittne. I allmänhet äger icke en till vittne åberopad person rätt att undandraga sig vittnesmål. Vittnesplikten är en skyldighet, som åvilar medborgaren i rättsordningens intresse. I vissa fall kunna emellertid ur billighetssynpunkt starka skäl föreligga för en eftergift. Sålunda skulle det framstå som en knappast försvarlig hårdhet, örn den tilltalades maka, hans föräldrar, barn eller syskon skulle göra sig förfallna till mened för det de förtegat omständigheter, genom vilkas yppande den tilltalade skulle komma att ådömas straff. I sådana fall synes det böra bero av den till vittne åberopade, huruvida vittnesmål må honom avkrävas eller ej; och han bör i intet fall vara skyldig att meddela något, som skulle utsätta honom själv eller en nära anhörig för åtal. Såsom ett medel att inskärpa vittnets sanningsplikt föreskriver vår lag, liksom flertalet främmande lagar, att vittne skall bekräfta sin utsaga med ed. Emellertid äger Kungl. Majit förordna, att den, som på grund av sin religiösa övertygelse anser sig förhindrad att fullgöra edgång, må utbyta eden mot en försäkran på heder och samvete. Tillräckliga skäl till avvikelse från den i vår rätt intagna ståndpunkten beträffande vittneseden torde icke föreligga. Rätten att utbyta eden mot en högtidlig försäkran bör emellertid i lag fastställas och prövningen torde, till undvikande av omgång och tidsutdräkt, böra överlämnas åt den domstol, vid vilken vittnet skall höras. Vad angår sättet för vittnesutsagans upptagande har redan tidigare framhållits, att denna bör avgivas muntligen. Det ej sällan förekommande bruket av vittnesattester, som är ägnat att på förhand binda vittnets uppfattning, bör helt förbjudas, varav dock uppenbarligen icke följer, att vittnet ej må äga att till stöd för minnet begagna anteckningar. Vittnesförhöret, som bör stå under ordförandens ledning, bör vara så anordnat, att tillfälle lämnas vittnet till en fri och såvitt möjligt sammanhängande framställning. Sakkunniga. Ett bevismedel, som numera i stor utsträckning kommer till användning såväl i tvistemål som i brottmål, är bevisning genom sakkunniga. Vår nu gällande lag innehåller därom, örn man bortser från speciallagstiftningen, icke några bestämmelser, något som måste betecknas som en allvarlig brist. Till skillnad från vittnesbeviset, som närmast avser att bibringa domstolen övertygelse örn att ett visst sakförhållande föreligger, har sakkunnigbeviset till uppgift att fullständiga domstolens egna insikter å ett speciellt område, där domstolens ledamöter eljest icke skulle äga erforderliga kunskaper för att på ett givet sakförhållande bygga ett självständigt omdöme. Av den olikhet, som sålunda föreligger mellan sakkunnig- och vittnesbeviset, följer, att reglerna rörande de båda bevismedlen måste komma att förete ganska väsentliga skiljaktigheter. Medan uppgiften att förebringa bevisningen i regel tillkommer parterna, måste frågan, huruvida domstolen för sin dömande verksamhet är i

Kungl. May.ts proposition nr 80. 105

behov av särskild sakkunskap rörande ett visst ämne, uppenbarligen i första hand vara beroende av domstolens uppfattning härutinnan. Domstolen är alltså, oberoende av parternas åtgöranden, berättigad att begagna sig av det sakkunniga biträde, som den anser nödigt. För detta ändamål anlitas också i stor utsträckning redan nu ämbetsmyndigheter och offentliga institutioner. Mera obenägna torde de svenska domstolarna vara att självmant tillkalla enskilda personer såsom sakkunniga, beroende närmast på de kostnader, som därigenom åsamkas parterna. I anslutning härtill har utvecklingen alltmer gått i den riktningen, att sakkunnigbevisningen ankommit på parternas initiativ, vilket medfört, att de tillkallade sakkunniga icke alltid intaga den oberoende och opartiska ställning, som bör vara oskiljaktig från ett dylikt uppdrag. I allmänhet bör därför gälla, att uppdrag som sakkunnig meddelas av domstolen, part dock obetaget att å sin sida tillkalla särskild sakkunnig.

Jämväl i fråga örn sättet för bevisningens upptagande föreligger en väsentlig skillnad mellan vittne och sakkunnig. Då resultatet av den sakkunniges undersökning i allmänhet har formen av ett skriftligt utlåtande, kan icke å sakkunnigbeviset, i samma utsträckning som i fråga örn vittnesbeviset, uppställas den fordran, att det skall i muntlig form framläggas inför domstolen. Ett sådant krav kan beträffande ämbetsmyndigheter och offentliga institutioner redan på grund av sakens natur i allmänhet icke tillmötesgås. Uppenbart är även, att värdesättningen av ett sakkunnigutlåtande väsentligen är beroende av helt andra faktorer än dem, som göra sig gällande beträffande utsaga av part eller vittne. För klarläggande av innebörden av ett avgivet utlåtande kan det dock i många fall vara av vikt, att den sakkunnige höres inför domstolen. I sådant fall bör möjlighet därtill förefinnas antingen parten framställer yrkande därom eller domstolen eljest finner det böra äga rum.

Behov av sakkunnigs tillkallande kan yppas under alla skeden av förfarandet. Ur synpunkten av rättegångens koncentration är det dock av stor betydelse, att denna fråga såvitt möjligt vinner sin lösning redan under förberedelsen. Har förordnande då meddelats örn inhämtande av sakkunnigs yttrande, bör tillfälle lämnas parterna att redan före huvudförhandlingen taga del av detsamma för att fatta ståndpunkt till frågan, hirruvida de å sin sida vilja påkalla förhör med den sakkunnige eller förebringa särskild sakkunnigbevisning. I annat fall ligger den faran nära, att för detta, ändamål uppskov med huvudförhandlingen blir nödvändigt.

Då i 1734 års lag beträffande skriftliga bevis stadgades att, om någon före­ Skriftliga

bevis. ter sådana bevis att sin talan därmed styrka, domaren har att noga pröva deras beskaffenhet och riktighet så ock vad vitsord och verkan de i saken äga, innebar denna föreskrift en för den tiden påfallande avvikelse från den legala bevisteorien. Den fria bevisprövning, som sålunda redan gäller, bör bibehållas. Däremot saknar vår nu gällande lag allmänna bestämmelser om editionsplikt i fråga örn skriftlig handling eller med andra ord om skyldighet för den, som innehar sådan handling, att inför domstol förete den på yrkande av någon, som vill åberopa handlingen som bevis. Att

106 Kungl. Maj:ts proposition nr 80.

en dylik editionsplikt föreligger jämväl enligt gällande svensk rätt, är allmänt erkänt, även örn meningarna äro delade angående dess omfattning. I vissa fall kan editionsplikten grundas å ett materiellt-rättsligt förhållande mellan den, som påyrkar handlingens utgivande, och handlingens innehavare, såsom i fråga örn gäldenärs rätt att återfå ett av honom inlöst skuldebrev. I andra fall är anspråket på handlingens utbekommande av rent processuell natur; ett dylikt anspråk är då ett utflöde av den allmänna skyldighet, som åligger varje medborgare att lämna sitt bistånd till rättens förverkligande, och står alltså vittnesplikten nära. Örn den skriftliga handlingen är i motpartens besittning, synes en mera ovillkorlig skyldighet att förete handlingen kunna föreskrivas. Ur principiell synpunkt torde ej möta något hinder att göra editionsplikt gällande också mot en utom rättegången stående person, därest det kan antagas vara av vikt för sanningens utforskande och innehavarens berättigade intressen ej därigenom kränkas. Utfallet är här närmast beroende på en avvägning av de intressen, som sålunda stå emot varandra.

I en på koncentration och omedelbarhet byggd rättegång är det uppenbarligen angeläget, att spörsmålet, huruvida i ett visst fall editionsplikt föreligger eller ej, kan avgöras på ett förberedande stadium så att den handling, varom är fråga, kan företes vid huvudförhandlingen. För att detta syfte skall kunna nås erfordras vissa, från den allmänna förhandlingsordningen avvikande regler. Sålunda måste det tillkomma domaren att redan under förberedelsen träffa ett avgörande härutinnan. Att i detta sammanhang intaga någon definitiv ståndpunkt till dessa frågor, torde icke vara erforderligt. Särskilda Den av mig tidigare lämnade redogörelsen i fråga örn förfarandet har i

regler örn

förfarandet främsta rummet avsett tvistemålen. De därvid angivna grunderna äga upi brottmål. penbarligen tillämpning jämväl å rättegången i brottmål. Med hänsyn till Allmänna brottmålens beskaffenhet och särskilt det offentliga intresse, som knyter sig grander. till dessa mål, krävas dock på åtskilliga punkter andra anordningar än för tvistemålens del.

Det mest kännetecknande för straffprocessen är enligt nutida uppfattning, att en rättskränkning, som belägges med straff, anses riktad omedelbart mot staten som rättsordningens upprätthållare samt att det är staten som i denna sin egenskap påtager sig uppgiften att själv genom sina organ beivra densamma. Utkrävande av straff är alltså en angelägenhet, som principiellt icke beror av den förorättades vilja. På denna punkt föreligger en avgjord skillnad i förhållande till civilprocessen. En åtgärd, varigenom ett ingånget avtal åsidosättes, innebär jämväl den en kränkning av rättsordningens bestämmelse, att avtal skola hållas. Men i allmänhet har lagstiftaren icke ansett en sådan kränkning vara av den betydelse, att den bör beläggas med straff, utan överlämnat åt kontrahenterna själva att avgöra, huruvida den skall rättsligen fullföljas. I anslutning till det nu anförda säges civilprocessen bestämmas av dispositionsprincipen, under det att straffprocessen behärskas av officialprincipen.

I äldre tid har uppfattningen varit en annan. Den äldsta svenska straff-

Kungl. Maj:ts proposition nr 80. 107

processen kände icke den nu antydda skillnaden. Brottets beivrande var i stort sett målsägandens ensak, och straffet, som mestadels utgjordes av böter, betraktades som ett vederlag till målsäganden. Denna uppfattning kommer ännu till synes däri, att enligt vår nu gällande strafflag åtalsrätt beträffande vissa brott, vilkas beivrande ej anses påkallat av något större allmänt intresse, tillkommer målsäganden ensam. Straffprocessen närmar sig i dessa fall civilprocessen. Målsäganden har i sin makt att förlika saken och, om han beivrar den, att ensam sörja för utredningen. I andra fall intager lagen en mellanståndpunkt. Målsäganden har initiativet. På honom beror, örn åtal skall anställas, men har han beslutat sig för åtal, äger han påkalla statens biträde. Bortser man från nu antydda undantag, står vår gällande strafflagstiftning på officialprincipens ståndpunkt. Det är alltså staten, som genom sina organ har att tillse, att ett begånget brott beivras och att den brottslige befordras till det straff, som enligt lag bör följa å brottet. Enligt vår tids åskådning ha de olika uppgifter, som härutinnan åvila staten, alltmer fördelats å olika samhällsorgan sålunda, att brottslingens uppspanande och bevisningen för hans fällande anförtrotts åt polis- och åklagarväsendet, under det att domstolens uppgift begränsats till den dömande verksamheten. Jämväl på denna punkt föreligger ett avsteg från äldre uppfattning, enligt vilken jämväl utredningen i stor utsträckning ankom på domstolen, som härigenom blev på en gång såväl åklagare som försvarare och domare. Denna senare princip kallas den inkvisitoriska i motsats till den först antydda, den ackusatoriska.

Det torde numera vara allmänt erkänt, att den ackusatoriska principen bör tillerkännas företräde. Vid tillämpning av denna princip har domstolen lättare att bevara sin opartiskhet och därigenom tryggas tilliten till rättsskipningens objektivitet. Uppgiften att samla bevismaterialet lägges på andra organ, som äro bättre ägnade härför än domstolen.

Vid en ackusatorisk process är rättegången anordnad som en förhandling mellan två parter, den ena — där åtalsrätten ej tillkommer målsäganden -— åklagaren såsom statens representant och den andra den tilltalade. Åklagarens y ställning i rättegången bestämmes av den uppgift han såsom representant för statsintresset har att fullfölja. Han har att verka för att den brottslige och endast han blir dömd till straff och till ett straff, som svarar mot hans brott. Han har sålunda att göra gällande ej allenast omständigheter, som tala mot den misstänkte, utan också sådana, som kunna anföras till hans förmån. Ur rättsordningens synpunkt är det lika viktigt, måhända ännu viktigare, att ej den oskyldige utsättes för straff som att den skyldige drabbas av det straff han förtjänar.

I förhållande till åklagaren bör den tilltalade, som ju ännu ej är övertygad om någon brottslighet, intaga en fullt likaberättigad ställning. Han äger alltså begagna sig av de rättigheter, som tillkomma part, få del av den bevisning, som förebragts mot honom, själv förebringa utredning och bevisning, närvara vid förhandlingen och där yttra sig ävensom företaga de rättshandlingar, såsom användande av rättsmedel, som i allmänhet stå en part till buds. Med den tilltalades partsställning följer också förpliktelsen att medverka till

108 Kungl. Maj:ts proposition nr 80.

sakens utredning. Han är skyldig att, i den mån det erfordras, personligen infinna sig vid domstolen, lian äger icke undanhålla bevisning eller på annat sätt försvåra utredningen. I den mån fara föreligger, att den tilltalade söker undandraga sig dessa förpliktelser, kunna tvångsåtgärder tillgripas mot honom. Enligt nutida uppfattning är i ett hänseende den tilltalades ställning till och med förmånligare än partens i en civil rättegång. Den intressekollision, som i en straffprocess föreligger mellan å ena sidan den tilltalades sanningsplikt och å den andra hans mänskligt sett fullt förklarliga strävan att undgå straff, föranleder ur skälighets- och billighetssynpunkt, att den tilltalade icke mot sin vilja göres till bevismedel mot sig själv. På denna punkt föreligger en bestämd avvikelse från den äldre inkvisitoriska processen, i vilken den tilltalade icke betraktades som part i egentlig mening utan mera som ett medel för domaren att vinna utredning i målet.

Den likställighet mellan åklagare och tilltalad ur partssynpunkt, som jag nu antytt, kräver för att icke för den tilltalade bliva allenast ett tomt sken, att han åtminstone i svårare fall utrustas med en rättskunnig försvarare. Den tilltalades rätt att anlita försvarare, som är en av hans viktigaste partsrättigheter, bör uttryckligen fastslås i lagen. Men i rättsordningens eget intresse är det uppenbarligen angeläget, att den tilltalade för det fall, att han på grund av svag ekonomi eller av annan orsak icke själv kan anskaffa försvarare, genom statens försorg erhåller nödigt biträde. Denna grundsats har på senare tid vunnit erkännande jämväl i vår lagstiftning. Sålunda är enligt gällande lag häktad, som äskar hjälp vid sin talans förberedande och utförande och säger sig ej själv kunna anskaffa biträde, berättigad att erhålla av länsstyrelsen eller domstolen förordnat biträde; i vissa fall kan domstolen av eget initiativ förordna biträde.

Det torde icke vara föremål för tvekan, att den väg, på vilken lagstiftningen sålunda slagit in, är den, som säkrast leder till målet, straffrättsskipningens säkerhet, och att denna väg bör följas i en ny rättegångsordning. Vad som här närmast kommer i fråga är ett stärkande av de institutioner, som handha åtalet å ena sidan och försvaret å den andra. Till denna fråga skall jag emellertid återkomma i annat sammanhang. Förberedande En allvarlig brist i vår nuvarande rättegångsordning är, att förundersökningnndersökning. en i brottmål icke gjorts till föremål för reglering i lag. Detta förhållande sammanhänger därmed att vid tillkomsten av 1734 års lag lagstiftningen ännu stod kvar på inkvisitionsprincipens ståndpunkt och i överensstämmelse med denna ansåg domstolens uppgift omfatta målets utredning i dess helhet och sålunda jämväl deri förberedande undersökningen. Med den övergång till ackusatorisk förhandling, som efter hand ägt rum, har behovet av en förberedande, från domstolsförhandlingen skild undersökning gjort sig allt starkare gällande. En sådan har också utbildat sig vid sidan av lagen. Bestämmelser härom ha vid skilda tidpunkter influtit i instruktioner för åklagar- och polisväsendet. Dessa bestämmelser avse dock huvudsakligen frågan om de myndigheter, som ha att verkställa undersökningen, mindre själva förfarandet vid undersökningen. Det är tydligt, att en allmän reglering av detta ämne icke kan undvaras i en ny rättegångsordning.

Kungl. Maj:ts proposition nr 80. 109

Förundersökningens uppgift är att bereda åklagaren tillfälle att avgöra, huruvida åtal bör ske, samt att sätta honom i stånd att väl utföra sin talan. För vinnande av en koncentrerad huvudförhandling är det av stor vikt, att förundersökningen blir så fullständig som möjligt och att sålunda förhör hålles med alla, som ha sig något bekant i saken. Själva bevisupptagandet bör emellertid vara förbehållet domstolen. De skäl, som för tvistemålens del anförts mot ett undanskjutande av domstolsförhandlingen till förmån för förberedelsen, göra sig uppenbarligen gällande med ännu större styrka i fråga örn brottmålen. Det undersökningsförfarande, som för närvarande tillämpas såväl å landsbygden som i flertalet städer, har kännetecknats som ett av åklagaren i egenskap av polismyndighet lett förfarande. Till stöd för denna anordnings bibehållande har framhållits den intima samverkan mellan polispersonalen och den åtalsbeslutande myndigheten, som ur utredningssynpunkt måste anses i hög grad önskvärd. Å andra sidan har mot densamma aberopats, att anordningen med åklagare eller polismyndighet som undersökningsledare kan innebära en viss fara för den misstänktes rättssäkerhet. Ur denna synpunkt har i stället förordats ett system, enligt vilket förundersökningen, sedan det egentliga spaningsarbete vore avslutat och misstankarna riktats mot en bestämd person, skulle stå under ledning av en särskild förhörsdomare.

Det torde icke kunna bestridas, att den nu tillämpade ordningen är behäftad med allvarliga brister, såsom att förhörsledaren ofta saknar erforderlig kompetens, att förhören i allt för hög grad ledas efter inkvisitoriska grundsatser, att den misstänkte saknar rätt att anlita försvarare samt att någon utväg att omedelbart påkalla rättelse i fall, då förhörsledaren överskrider sin befogenhet, icke står den misstänkte till buds. Det torde dock icke ligga utom räckhåll att jämväl med bibehållande i huvudsak av den nuvarande ordningen i dessa hänseenden åvägabringa mera betryggande förhållanden. Sålunda torde det vara allmänt erkänt, att redan med hänsyn till åklagarens uppgift i fråga om anställande och utförande av åtal hans kompetens behöver stärkas. Särskilt i fråga örn de grövre brottmålen torde å åklagaren böra uppställas krav å en juridisk utbildning, som ej i allt för hög grad skiljer sig från domarens. Vad angår den misstänktes ställning bör rätt tillerkännas honom att redan å detta skede anlita försvarare. Förbud bör meddelas mot olämpliga, inkvisitoriskt lagda förhörsmetoder och överhuvudtaget mot en behandling, som utsätter den misstänkte för en alltför stark psykisk eller fysisk påfrestning. Slutligen bör det stå honom öppet att i fall, då förhörsledaren överskrider sin befogenhet, påkalla omedelbar rättelse hos domaren. Med nu antydda garantier torde ur synpunkten av den misstänktes rättssäkerhet alla skäliga anspråk vara tillgodosedda. Härtill kommer med den nuvarande ordningen den fördelen, att åklagaren sättes i tillfälle att redan på ett tidigt skede följa utredningen, pröva dess värde och draga försorg örn erforderliga kompletteringar —- uppgifter, som på det närmaste höra samman med åtalet och dess utförande. Anordningen med förhörsdomare kan ej undgå att ur organisatorisk synpunkt träffas av den anmärkningen, att väsentligen samma eller närliggande uppgifter komma att uppdelas å två särskilda tjänstemannakategorier. Dessutom föreligger alltid

Ilo Kungl. Maj:ts proposition nr 80.

den faran, att förhörsdomarens befattning med undersökningen blir av mera formell beskaffenhet samt att den verkliga ledningen till skada för utredningens opartiskhet kommer att glida över å polismyndigheten och sålunda handhavas av personer, som i allmänhet äga mindre juridisk kompetens än åklagaren. Jag har alltså ansett, att tillräckliga skäl icke föreligga för att i princip frångå den nu gällande ordningen även örn såsom redan berörts vissa förändringar i densamma äro påkallade.

En fråga, som i brottmål är av stor betydelse och direkt inverkar på huvudförhandlingens karaktär, är den, huruvida de protokoll, som förts vid den förberedande undersökningen, må läggas till grund för huvudförhandlingen. Svaret torde icke kunna bliva annat än att så ej må ske. Det vid våra underrätter nu i allmänhet tillämpade förfarandet, att förhandlingen inledes med en uppläsning av förhörsprotokoll, varefter den tilltalade tillfrågas örn han vitsordar protokollets riktighet, synes innebära sådana vådor för säkerheten i rättsskipningen, att det snarast bör avskaffas. Den förberedande undersökningens egentliga uppgift är, såsom förut framhållits, att sätta åklagaren i tillfälle att taga ståndpunkt till frågan, huruvida skäl förefinnas för åtal, ävensom att vid huvudförhandlingen förebringa den bevisning, som står till buds, däremot i intet fall att i och för sig utgöra ett bevismedel, som må åberopas mot den tilltalade. I överensstämmelse med de principer, som tidigare utvecklats, har domstolen att taga hänsyn till allenast vad som förekommer vid huvudförhandlingen och den bevisning, som där omedelbart framföres. Tillfälle bör alltså lämnas den tilltalade ävensom vittnen och andra, som höras, att fritt och utan föregående erinran om protokollets uppgifter avgiva sina utsagor. Tvångsmedel. I nära samband med förundersökningen står frågan om de tvångsmedel, som anses böra komma till användning för säkerställande av straffprocessens mål, den brottsliges bestraffande. Med hänsyn till det starka samhällsintresse, som är knutet särskilt till de grövre brottens beivrande, är det ofrånkomligt, att dessa tvångsmedel komma att innebära ingrepp i rättigheter, som för den enskilde äro av högsta värde, såsom den personliga friheten, hans rätt till hemfrid och kroppslig integritet. I varje konstitutionellt samhällsskick äro dessa rättigheter kringgärdade av lagens skydd, och deras hävande eller inskränkande kan äga rum endast i den omfattning och under de villkor lagen uttryckligen angiver.

Det mest ingripande straffprocessuella tvångsmedlet är häktningen. Enligt gällande svensk rätt tillkommer häktningsbefogenhet såväl vissa administrativa, till åklagar- och polisväsendet hörande myndighetspersoner som ock domstol. De administrativa myndigheternas häktningsrätt kommer företrädesvis till användning å ett föreberedande stadium och innan målet varit föremål för behandling av domstol. Praktiskt taget utövas denna befogenhet å landet av landsfogde och landsfiskal samt i stad av stadsfiskal ävensom, vad de större städerna angår, av vissa polistjänstemän. Enligt gällande bestämmelser skall deli, som beslutat om häktning, ofördröjligen därom göra anmälan hos ordföranden i den domstol, som har att företaga rannsakningen, och domstolen skall påbörja denna vid rådhusrätt senast å åttonde dagen och vid häradsrätt se-

Kungl. Maj:ts proposition nr 80. lil

nast å fjortonde dagen från den, då anmälan inkommit. Sedan målet upptagits av domstol, äger domstolen befogenhet att av eget initiativ såväl häva ett tidigare meddelat häktningsbeslut som ock förordna om häktning av en tilltalad, som är på fri fot.

Häktning är det enda slag av processuellt frihetsberövande, varom vår lag innehåller föreskrifter. I den mån den aekusatoriska principen slagit igenom och i samband härmed uppgiften att sörja för utredningen och bevisningen alltmer överflyttats å åklagaren, har det emellertid icke kunnat undvikas att behov yppats jämväl av andra former. Sålunda har det visat sig nödvändigt för avgörande av frågan, huruvida i ett visst fall skäl förelåge för vidtagande av häktningsåtgärd eller överhuvudtaget för anställande av åtal, att inkalla den misstänkte till förhör samt genom hans kvarhållande säkerställa hans medverkan i utredningen. På detta sätt har utbildat sig ett förfarande med den misstänktes anhållande såsom förberedande åtgärd för häktning. Anhållandet innebär, att den misstänkte under viss tid kvarhålles för att stå till förfogande för förhör. Först sedan dessa avslutats, fattar polismyndigheten sitt beslut, som utmynnar antingen i den misstänktes frigivning eller i förordnande om häktning. För sistnämnda fall kan det alltså inträffa, att den tid, varunder friheten är den misstänkte berövad, innan häktningsfrågan kommer under domstolens prövning, överskrider den för häktning i lag föreskrivna.

Såsom vid åtskilliga tillfällen framhållits måste uppenbarligen allvarliga betänkligheter göra sig gällande mot ett förfarande, varigenom — hur berättigat det av andra skäl än må vara — en medborgare utan stöd av lag berövas sin frihet. Att i samband med en ny processlagstiftning detta ämne bör upptagas till laglig reglering, ligger därför i öppen dag.

I fråga om de grundsatser, som vid en dylik reglering böra vinna tillämpning, torde någon meningsskiljaktighet icke råda därom, att varje åtgärd, som medför förlust av den personliga friheten under någon mera avsevärd tid, bör underställas domstolens eller domarens prövning. Detta torde böra gälla även i fråga örn den mildare form av frihetsförlust, som anhållandet innebär. Visserligen ligger det i sakens natur att själva anhållandet, som i allmänhet ingår som ett led i det av polisen omhänderhavda spaningsarbetet, måste anförtros åt polis- och åklagarmyndigheterna, därest ej syftet med detta tvångsmedel skall helt förfelas, men frågan örn den misstänktes kvarhållande utöver viss kortare tid bör icke bero av dessa myndigheters avgörande. Särskilt vad angår häktning måste fasthållas, att i de fall, då domstolsförhandlingen icke följer inom en jämförelsevis kort tid, frågan örn den misstänktes, kvarhållande i häkte alltid underställes domstolens eller domarens prövning. Uppenbarligen bör det stå den misstänkte öppet att oberoende häraV påkalla prövning av häktningsfrågan.

Ett straffprocessuellt tvångsmedel, som är hos oss okänt men i utlandet kommit till användning, är reseförbudet. Då detta innebär en väsentligt mindre inskränkning i den personliga friheten än anhållandet och häktningen samt i vissa fall torde vara i stånd att ersätta dessa, tala övervägande skäl för att det införlivas med vår straffprocess. Befogenhet att meddela reseförbud torde

112 Kungl. Majlis proposition nr 80.

utan fara kunna anförtros åt polis- och åklagarmyndigheterna med rätt dock för den misstänkte att påkalla domarens prövning.

För utredningen av ett brottmål kan det ofta vara av stor betydelse att såsom bevismedel äga tillgång till föremål, som innehavas av den misstänkte eller annan. Uppenbarligen föreligger i sådana fall behov av en i lag medgiven befogenhet att taga föremålen i förvar, eller, då dessa fortfarande må kvarstanna hos innehavaren, vidtaga åtgärd till förebyggande av deras försäljning eller skingrande. Andra tvångsmedel, som komma till användning vid brotts uppspårande eller för utredning av därmed sammanhängande omständigheter, äro husrannsakan och kroppsvisitation. Jämväl i de nu berörda fallen är befogenheten av ett ingrepp beroende av en avvägning mellan två varandra i viss mån motsatta intressen, å ena sidan vikten av straffrättsskipningens effektivitet och å den andra hänsyn till betydelsefulla medborgerliga rättigheter. Det torde icke vara nödvändigt att i detta sammanhang ingå på dessa spörsmål. I samband med genomförandet av en ny rättegångslag bör uppenbarligen jämväl detta ämne, som för närvarande är hos oss ytterst knapphändigt behandlat, göras till föremål för reglering. Instans­ Enligt nu gällande domstolsordning är underrätten, häradsrätt eller rådhusordningen. rätt, med vissa undantag första domstol i alla mål oberoende av deras beSärskilda skaffenhet. Dessa undantag hänföra sig huvudsakligen dels till speciallagdomstolar för olika slag av stiftningen, såsom ägodelningsrätterna, krigsdomstolarna, vattendomstolarna mål. och arbetsdomstolen, dels ock till städernas rättsskipning, såsom polisdomstolarna. Ej sällan har den åsikten framförts, att vi här i landet — efter förebild av vad som ägt rum i många främmande länder — borde införa en allmän mindre kvalificerad första instans för de obetydligare målen, de s. k. bagatellmålen. En annan jämkning i instansordningen, som haft förespråkare, är att vissa viktigare mål, där kraven å domstolens högre kompetens och rättsskipningens snabbhet vore särskilt framträdande, borde med förbigående av underrätten kunna anhängiggöras i överrätten såsom första instans. Mot dessa förslag torde i främsta rummet böra riktas den anmärkningen, att de icke stå i god överensstämmelse med den helt visst djupt rotade åskådning, som för närvarande uppbär vår domstolsorganisation. En anordning, sådan som den nu antydda, har i varje fall skenet emot sig att innebära ett missgynnande av parten, allenast därför att hans sak är ringa -—- för honom kan den dock vara nog så betydelsefull — och framstår därför lätt som ett avsteg från grundsatsen örn allas likhet inför lagen. Tvingande praktiska skäl kunna nödvändiggöra vissa avvikelser från den i allmänhet gällande instansordningen, såsom också tidigare ägt rum i fråga örn begränsning av fullföljdsrätten till högsta domstolen. Denna avvikelse bör dock icke kunna tagas till intäkt för den långt mera genomgripande åtgärden att jämväl i fråga örn den första instansen genomföra en klassificering av målen. Vad särskilt angår hovrätten såsom första instans för vissa grupper av viktiga mål kunna väl till stöd för en dylik ståndpunkt otvivelaktigt åberopas beaktansvärda skäl. Dessa skäl göra sig starkast

Kungl. Maj:ts proposition nr 80. 113

gällande beträffande de framkomna förslagen örn inrättande vid hovrätterna eller vissa av dem av särskilda avdelningar för handels- och sjörättsmål med sakkunniga bisittare. Uppenbarligen bör dock på denna punkt den största varsamhet iakttagas. Undandragande av vissa viktigare mål från de allmänna underrätterna är i hög grad ägnat att minska dessa domstolars kompetens och rubba den starka och auktoritativa ställning, som våra underrätter för närvarande intaga och vilken otvivelaktigt utgör en av vårt domstolsväsens värdefullaste tillgångar.

Någon meningsskiljaktighet torde knappast råda därom, att tillfälle allt­ Fullföljd till

högsta injämt bör stå öppet att draga underrättens avgöranden under mellaninstan- stansen. sens, hovrättens, prövning. Däremot äro åsikterna mera delade angående de grunder, som böra vinna tillämpning i fråga örn fullföljdsrätten till högsta domstolen. I detta hänseende har uttalats, att införandet av ett muntligt rättegångsförfarande måste medföra en förändring i den uppgift, som åvilar den högsta instansen. Att den förebragta muntliga bevisningen där upprepas har ansetts uteslutet. Ej heller har det enligt denna uppfattning funnits lämpligt, att bevisningen i underrätterna protokolleras och protokollen läggas till grund för högsta domstolens prövning, något, som skulle bland annat medföra, att högsta domstolen finge träffa sitt avgörande på ett sämre material än det, som stått underdomstolarna till buds. Med hänsyn härtill har enligt det sålunda framställda förslaget högsta domstolens prövning begränsats till de sidor av målen, som icke angå bevisningen, eller med andra ord rättsfrågor och frågor örn målens formella behandling.

Enligt min mening är frågan örn begränsning i rätten att fullfölja talan i första hand beroende av den uppgift, som anses i instansordningen böra tillkomma högsta domstolen. För den, som ser denna uppgift uteslutande eller huvudsakligen i att främja en enhetlig rättstillämpning, mindre i att vaka över att de avgöranden, som i varje särskilt fall träffas, motsvara det materiellt riktiga, ligger det nära till hands att giva sitt förord för det nu antydda förslaget. Det torde emellertid på goda grunder kunna ifrågasättas, huruvida icke en så stark begränsning av högsta domstolens prövningsrätt är för den allmänna uppfattningen ganska främmande och örn den icke i särskilda fäll kan leda till resultat, som te sig för rättskänslan stötande. Säkert är att en dylik begränsning skulle medföra talrika tvistefrågor, huruvida rätt till fullföljd vore för handen. Korrektivet mot den fara, som ligger däri, att överrätten är hänvisad till det i underrättens protokoll återgivna bevismaterialet och sålunda icke är i tillfälle till en på omedelbar iakttagelse grundad bevisprövning, torde vara att söka i den varsamhet, som överrätten alltid har att ålägga sig i fråga örn en rubbning av den bevisvärdering, vartill underrätten kommit. Äga de nu framhållna synpunkterna i allmänhet sitt berättigande i fråga om bevisupptagning i överrätt, måste uppenbarligen särskild betydelse tilläggas dem i fråga örn bevisningen i högsta domstolen. Goda skäl synas mig därför tala för att, såsom föreslagits, i rättegångslagen upptages en uttrycklig bestämmelse, att vid hovrättens bevisprövning skall i allmänhet bero, om ej

Bihang till riksdagens protokoll 1981. 1 sami. 67 haft. (Nr 80.) 8

114 Kungl. Maj:ts proposition nr 80.

synnerliga skäl föreligga för avvikelse. Förefintligheten av ett dylikt stadgande skulle helt visst bidraga till att parterna avhölle sig från att i oträngt inål fullfölja bevisningsfrågor till högsta instansen.

Emellertid torde jämväl andra anordningar vara av nöden för att hindra en allt för stark tillströmning av mål till högsta domstolen. Erfarenheten har visat, att de lagstiftningsåtgärder, som i detta syfte vidtogos år 1915, icke äro tillfyllest. Ytterligare anordningar äro redan nu påkallade, och behovet därav torde bliva än starkare efter införande av muntlig partsförhandling i högsta domstolen. De invecklade och ömtåliga spörsmål, som sammanhänga härmed, böra vid det fortsatta lagstiftningsarbetet göras till föremål för ingående utredning. Härvid torde särskilt böra undersökas, huruvida en begränsning i tillströmningen kan ernås genom uteslutande från fullföljd av vissa grupper av mål.

Förfarandet En av de anmärkningar och den tillika mest vägande, som riktats mot den nui overra . varan(je överrättsproceduren, avser domstolens isolering från den rättssökande grunder.1 allmänheten. Denna isolering är en följd av den vid överrätterna tillämpade skriftliga förhandlingsmetoden. Vid ett helt skriftligt förfarande gives icke något utrymme för parternas eller deras ombuds deltagande i förhandlingen. För den nu gällande rättegångsordningen är parternas rätt att övervara förhandlingen därför så gott som okänd. En följd härav är, att ej heller allmänheten äger tillträde till domstolens sammanträden. I annat sammanhang har jag erinrat örn huru denna domstolens slutenhet står i strid med de grundsatser, som i äldre tid varit rådande. Jämväl vad överrätterna angår innebär ett genomförande av rättegångens offentlighet och muntlighet ett återupplivande av äldre inhemska traditioner. Jag skall här icke återupprepa de skäl, som jag tidigare anfört till förmån för rättegångens offentlighet och muntlighet i allmänhet, skäl, vilka äga sin fulla styrka jämväl i fråga örn överrätterna; jag inskränker mig till att som allmän princip fastställa, att rättegången i överrätterna, liksom i underrätterna, bör vara offentlig och muntlig.

En konsekvens av rättegångens muntlighet är, att parterna eller deras ombud ha att inställa sig inför domstolen och där ingå i muntlig förhandling. De regler, som tidigare utvecklats angående det muntliga förfarandet i allmänhet, äga uppenbarligen tillämpning jämväl i fråga örn överrätterna. Det är också i fråga örn överrättsförfarandet av stor vikt, att förhandlingen koncentreras till ett enda rättegångstillfälle. För detta ändamål bör före huvudförhandlingen äga rum en förberedelse, vilken för att ej ådraga parterna onödiga kostnader bör kunna ske genom utbyte av skrifter. Det ligger i sakens natur, att svårigheterna för förhandlingens koncentration icke äro lika stora i överrätten, där det vid underrätten samlade processmaterialet redan föreligger, som i underrätten.

Vad härefter angår förhandlingens omedelbarhet innebär denna jämväl för överrättens del, att domstolen har att grunda sin dom å vad som förekommer vid den muntliga förhandlingen. Denna regel, konsekvent tillämpad, leder till att parter och vittnen skola avhöras ånyo och att sålunda hela förfarandet måste upp-

Kungl. Maj:ts proposition nr 80. 115

repas. Uppenbarligen gäller dock härvid den begränsning, som kan följa därav, att partens ändringssökande avser ej målet i dess helhet utan allenast en viss del av målet eller en särskild fråga. Allenast den del av materialet, som berör det fullföljda yrkandet, skall i ett dylikt fall förebringas. Därest en part godtager underrättens bevisprövning men anser den slutsats, vartill underrätten på grundval av detta material kommit, rättsligt oriktig, erfordras icke något nytt upptagande av bevisning i överrätten.

Från de sålunda angivna grundsatserna kunna emellertid av praktiska skäl vissa ganska betydelsefulla undantag ifrågasättas.

Ett sådant torde påkallas redan i fråga örn skyldigheten för klaganden eller Begränsning

av muntlig hans ombud att för utförande av klagandens talan inställa sig vid förhand­

förhandling i lingen. Enligt de regler, som föreslagits i fråga örn klagandens utevaro från hovrätt. den muntliga förhandlingen, skulle denne i sådant fall ha förlorat sin talan mot underrättens dom. Därest klaganden komme tillstädes men motparten utebleve, har förutsatts, att domstolen ändock skulle upptaga målet till saklig prövning. Det kan ifrågasättas, huruvida icke härvid den muntliga partsförhandlingens konsekvenser utdragits längre än som överensstämmer med skälig hänsyn till parterna. I mindre mål, där tvisteföremålets värde är obetydligt eller där fråga är örn allenast bötesstraff, skulle en ovillkorlig inställelseplikt för klaganden ofta framstå såsom obillig med hänsyn till de därmed förbundna kostnaderna. För den part, som vill söka ändring i underrättens dom, skulle fullföljdsrätten lätt bliva utan värde, och jämväl den i underrätten vinnande parten skulle kunna i alltför hög grad betungas. Örn sakens beskaffenhet så fordrar bör domstolen dock alltid äga förordna örn partens hörande. Ej heller bör något förbud stadgas för part, som så önskar, att själv eller genom ombud komma tillstädes för utförandet av sin talan. Var gränsen skall dragas för de fall, då ovillkorlig inställelseplikt icke åvilar klagande, kan bliva föremål för delade meningar. Då klagande icke har att komma tillstädes, måste tillfälle beredas honom att skriftligen framföra sina påståenden, och föredragning bör som nu äga rum genom domstolens försorg.

Mot en anordning som den nu ifrågasatta kan riktas den anmärkningen, att den innebär ett allt för stort avsteg från de principer, som i allmänhet böra ligga till grund för förhandlingen, ett avsteg, som är så mycket betänkligare, som varje eftergift åt den nu rådande skriftligheten i överrätterna har, såsom rättshistoriskt kan påvisas, en inneboende tendens att gripa omkring sig och sträcka sina verkningar jämväl till förfarandet i underrätterna. Därest denna farhåga vore grundad, skulle däri uppenbarligen ligga den starkaste anledning att frångå det framställda förslaget. Jag har emellertid svårt att känna mig övertygad om dess berättigande. Undantaget gäller allenast de mindre målen och det torde väl icke få anses såsom en alltför lös förhoppning, att inverkan från förfarandet i de mål, där den muntliga partsförhandlingen är obligatorisk, skall visa sig starkare och förmå att hämma en utveckling, som i varje fall står i uppenbar strid med lagen.

Även beträffande förfarandets anordnande i högsta domstolen inställer sig Muntlig eller spörsmålet om begränsning i den muntliga partsförhandlingen. Denna fråga skriftlig för­

handling i

högsta

domstolen?

lie Kungl. Maj:ts proposition nr 80.

är i viss mån beroende av den ställning man intager till fullföljdsrätten. En till rättsfrågan begränsad fullföljdsrätt gör uppenbarligen icke i lika hög grad en muntlig partsförhandling i högsta domstolen nödvändig. Rättsfrågans klarläggande kan i allmänhet utan större olägenhet ske genom parternas skrifter, även örn den muntliga förhandlingens företräde jämväl på denna punkt är omisskänneligt. Utsträckes däremot, såsom av mig tidigare förordats, fullföljden till en överprövning jämväl av bevisningen, framträder behovet av en muntlig partsförhandling starkare. De spörsmål, som kunna tänkas framkomma vid en dylik överprövning, äro av den art, att för deras besvarande behovet av parternas eller deras ombuds närvaro vid förhandlingen gör sig i högre grad gällande. Till förmån för muntlig partsförhandling i högsta domstolen må till sist framhållas, att det onekligen skulle innebära en brist på följdriktighet, örn i en rättegångsordning, som bygger på muntlig partsförhandling som allmän princip, denna förhandlingsnorm skulle helt utestängas från den högsta instansen. Därest man överhuvud är beredd att ge sitt erkännande åt den muntliga partsförhandlingens förmåga att öka rättsskipningens säkerhet och stärka dess folkliga anknytning, är det uppenbart, att denna förhandlingsform bör komma till användning jämväl i den högsta instansen.

Mot muntlig partsförhandling i högsta domstolen kunna väl göras gällande enahanda synpunkter som de jag nyss riktat mot ett undantagslöst införande av muntlig partsförhandling i mellaninstansen. Vid ett närmare övervägande skall man dock finna, att förhållandena i de båda fallen äro väsentligt olikartade. Anmärkningen mot obligatorisk partsförhandling i hovrätten jämväl i mindre mål avser dock, att tillfälle bör beredas part att utan oskäliga kostnader få sin sak prövad i åtminstone två instanser. Ej heller kan i fråga örn fullföljd till högsta instansen kostnaderna tilläggas samma betydelse som beträffande förfarandet i mellaninstansen. Den med muntlig förhandling i högsta instansen följande kostnadsökningen torde vara ofrånkomlig, örn man, utan att begränsa fullföljden till rättsfrågan, vill i högsta instans skapa ett förfarande, som erbjuder tillräckliga garantier för rättsskipningens säkerhet, och samtidigt undgå en ej önskvärd utökning av antalet ledamöter i högsta domstolen.

En mellanståndpunkt, som ifrågasatts är den, att muntlig förhandling skulle förekomma allenast i fall, då part framställt begäran därom eller domstolen tar initiativ därtill. Mot denna ståndpunkt torde ur organisatorisk synpunkt kunna göras vissa invändningar, och det är i varje fall uppenbart, att den skulle leda till en stark beskärning av den muntliga förhandlingen. Begränsning En tillämpning av omedelbarhetsprincipen kräver, att det material, varå unav omedelbarderrätten grundat sin dom, åter förebringas inför överinstansen i den mån det heten i Sverrätt. äger betydelse för de frågor, som dragits under överrättens prövning. Redan tidigare har jag på tal örn omedelbarheten i underrätt framhållit, att denna princip icke bör i fråga örn överrättsförfarandet uppehållas i hela sin stränghet.

Det ligger i sakens natur, att förutsättningarna för bevisupptagning och sanningsprövning äro gynnsammare i underrätten än i överrätterna. Det ma-

Kungl. Majlis proposition nr 80. 117

terial, som förebringas redan i underrätten, har i högre grad omedelbarhetens prägel. Parters och vittnens utsagor framträda där i större ursprunglighet. Den fria bevisprövningens resultat är beroende av så många skiftningar, att ett troget återgivande av dessa en andra eller en tredje gång alltid är i hög grad osäkert. Mot ett sådant återgivande möter ej sällan hinder av faktisk natur. Den anmärkning, som riktats mot överrättens på underrättens protokoll grundade bevisprövning, eller att överrätten dömer på ett sämre material än underrätten, kan därför ej undgå att träffa jämväl en muntlig upprepning av bevisningen i överrätt. Härtill komma jämväl praktiska hänsyn. En obligatorisk upprepning av bevisningen i överrätt skulle i många fall oskäligt betunga parterna. Äro dessa synpunkter riktiga följer därav, att tyngdpunkten i bevisupptagning och bevisprövning förlägges till förfarandet i underrätten.

Med den uppfattning, varåt jag nu givit uttryck, kommer överrättens uppgift i fråga örn bevisningen i första hand att avse en överprövning av underrättens verksamhet härutinnan. Underrättens bevisningsresultat kvarstår, i den mån ej genom den i överrätten förebragta bevisningen tilltron till detsamma rubbats. Därest överrättens uppgift i fråga örn bevisningen på detta sätt begränsas, göra sig icke samma betänkligheter gällande att såsom bevis i överrätten åberopa protokollen över bevisupptagningen i underrätten. Den bevisprövning, som sker på grundval av protokollen, träder icke i stället för underrättens bevisprövning och protokollen tillägges icke samma primära betydelse för bevisprövningen som det i underrätten omedelbart förebragta materialet.

Helt visst råder icke mer än en mening därom, att det i varje fall bör stå parten öppet att i mellaninstansen förebringa sin bevisning ånyo, alltså på nytt låta där avhöra sina vittnen ävensom fullständiga sin tidigare bevisning. Denna partens rätt bör dock icke tillika vara en skyldighet. Vill parten av kostnadsskäl eller av annan anledning icke föranstalta örn ny bevisupptagning, bör han icke vara avstängd från att såsom bevis åberopa protokollet angående den vid underrätten framförda bevisningen. Det bör, åtminstone i tvistemål, i första hand bero av parten, huruvida han anser en förnyad bevisupptagning erforderlig och örn han vill underkasta sig de kostnader, som äro förknippade därmed. Skulle omständigheter förekomma, som rubba tilltron till den i protokollet återgivna bevisningen eller eljest göra ett förnyat bevisupptagande önskvärt, måste dock denna hänsyn till parten vika, och domstolen bör av eget initiativ äga att förordna örn bevisningens förnyande i erforderliga delar. Den bör i intet fall kunna försättas i det läge, att den ser sig nödsakad att döma på ett material, örn vars tillförlitlighet domstolen hyser en grundad misstanke. Denna synpunkt gör sig enligt sakens natur starkare gällande i brottmålen än i tvistemålen. Den torde också böra leda till, att i de grövre brottmålen all bevisning, som är av betydelse för målet i dess fullföljda skick, oberoende av parts yrkande därom ånyo förebringas.

Vad angår bevisupptagning i högsta domstolen synes en sådan redan med

118 Kungl. Maj:ts proposition nr 80.

hänsyn till den tidsutdräkt, som därav skulle vållas i högsta domstolens arbete, endast i undantagsfall böra ifrågakomma. Det kan ej heller förbises, att allvarliga olägenheter möta jämväl i andra hänseenden. En bevisning, som förebringades i högsta domstolen, skulle i regel komma att sakna ursprunglighet. Skulle i något fall ett mera framträdande behov av vittnens fö-rnyade avhörande göra sig gällande, torde detta lämpligare tillgodoses genom målets återförvisning till hovrätten eller underrätten.

Process­

Vid utformandet av en rättegångsordning kunna strävandena icke uteslu-

kostnaderna

' tande inriktas på att förfarandet må bliva så fulländat och ändamålsenligt som möjligt; tillika måste som jag tidigare antytt beaktas, att anlitandet av domstolarna icke asamkar parterna otillbörliga kostnader. Rättegångsväsendet motsvarar ej sin uppgift, örn kostnaderna för en rättegång avhåller den berättigade från att göra sin rätt gällande eller tvingar honom till eftergift för ogrundade anspråk. Såsom en av de största förtjänsterna hos vår nuvarande rättegångsordning brukar framhallas dess billighet för parterna, och det har vid behandlingen av frågan örn en rättegångsreform ej sällan givits uttryck åt den farhågan, att det föreslagna rättegångssättet komme att äventyra denna förmån för de rättssökande. Särskilt har med avseende på underrättsprocessen anmärkts, att kostnaderna komme att ökas därigenom att parterna ej längre skulle förmå att själva föra sin talan utan nödgas anlita advokater. Helt visst är denna farhåga i hög grad överdriven. Till en början kan med skäl ifragasättas, huruvida det nuvarande förfarandet är så billigt som vanligen antages. I fråga örn underrättsförfarandet har sålunda från sakkunnigt hall framhållits, att rättegången i stora, mera omfattande mål för närvarande är ganska billig, ehuru icke i den grad, som man i allmänhet föreställer sig, varemot till följd av förfarandets stela likformighet och brist på koncentration rättegången är jämförelsevis dyr i små mål och relativt dyrare ju mindre målet är. Vad angår anmärkningen örn nödvändigheten för part att för sin talans utförande begagna sig av ombud i större utsträckning än hittills har jag i annat sammanhang avvisat denna anmärkning som i stort sett ogrundad. Ej heller i övrigt torde det nya förfarandet innehålla några moment, som äro ägnade att stegra rättegångskostnaderna i underrätten. Däremot föreligga omständigheter, som böra verka i motsatt riktning. Åtgärderna för förfarandets koncentration böra medföra att antalet inställelser — förberedelsen inräknad — blir mindre än nu. Framför allt äro förberedelsen och ett effektivt utkrävande av parternas sanningsplikt, såsom erfarenheten från andra länder utvisar, ägnade att förenkla rättegången och göra den billigare. Tvistepunkter bortfalla på grund av förlikning eller medgivande, medvetandet örn att kunna nödgas offentligen bekräfta lämnade uppgifter dämpar hos parterna lusten att mot bättre vetande bestrida faktiska förhållanden, och parterna vinna redan från början en översikt över stridsläget, som sätter dem i stånd att bedöma vilken bevisning verkligen erfordras. Allt detta bidrager till att begränsa bevisföringen och nedbringa kostnaderna. En beräkning av rättegångsavgiftema till

Kungl. Maj:ts proposition nr 80. 119

staten, som mera ansluter sig till värdet av tvistens föremål, bör i sin mån medverka till att dessa avgifter bliva mindre kännbara i de små målen. Beträffande överrätterna kommer otvivelaktigt införandet av muntlig partsförhandling att innebära en kostnadsökning för parterna. Parts inställelse personligen eller genom kvalificerat ombud måste draga större kostnader än det nu brukliga inlämnadet av skrifter. Ytterligare tillkomma nya kostnader i den mån vittnesförhör komma att äga rum inför hovrätten. Detta förhållande har ock, såsom framgår av vad jag tidigare yttrat, vunnit beaktande dels på det sätt, att upprepande av vittnesbevisning i överrätterna i allmänhet icke gjorts obligatoriskt dels ock därutinnan att i vissa mål, där hänsyn till kostnaderna göra sig särskilt starkt gällande, någon ovillkorlig inställelseplikt icke skulle stadgas. Ej heller bör förbises, att den förbättring av underrätternas rättsskipning, som genom reformen åsyftas, minskar behovet av fullföljd till hovrätt. Den muntliga, koncentrerade förhandlingen i underrätt gör det också lättare för den tappande parten att uppfatta innebörden av vad som förekommit och bliva övertygad om det berättigade i underrättens domslut, än vad fallet är då han är hänvisad till det i protokollet atergivna, ofta oöverskådliga processmaterialet. Av det anförda framgår, att i det större antalet mål, där rättegången är avslutad med första instansens dom, kostnaderna oftast torde snarare komma att understiga än överskrida vad nu är vanligt, samt att i de mål, som fullföljas till högre rätt, kostnaderna i vissa fall komma att örn ock i ej alltför hög grad överstiga de nuvarande. I själva verket torde en dylik kostnadsökning vara ofrånkomlig vid anordnande av ett förfarande, som tager nödig hänsyn till rättsskipningens säkerhet.

Av den redogörelse för vårt nuvarande rättegångsväsen, som jag i början Organisa-

tionen.

av mitt anförande lämnat, torde framgå, att de brister, som för närvarande

Allmänna

vidlåda detsamma, mindre äro att söka i själva organisationen än i rätte­ synpunkter. gångens inre gestaltning eller med andra ord i själva förfarandet. Ansluter man sig till denna uppfattning samt låter reformen i första hand gälla förfarandet och så att säga ske inifrån, begränsas såsom en följd härav de organisatoriska åtgärderna till sådana, som kunna anses stå i mera nödvändigt samband med förfarandet och äro ägnade att bereda erforderligt utrymme åt de nya förhandlingsprinciperna. En dylik begränsning torde vara desto mera önskvärd som de organisatoriska förändringar, vilka ifrågasatts, äro av den omfattande och på olika områden djupt ingripande beskaffenhet, att deras genomförande med all sannolikhet skulle komma att undanskjuta reformförslagens förverkligande till en oviss framtid. Ur olika synpunkter vore en sådan utveckling i hög grad att beklaga. De brister, som vidlåda det nuvarande förfarandet, äro dock så djupgående och av den betydelse för rättegångsförfarandets viktigaste egenskap, dess säkerhet, att med en reform icke bör anstå längre än som nödvändigt betingas av förhållandena. Mot att nu skrida till en mera vittgående omläggning av or-

120 Kungl. Maj:ts proposition nr 80.

ganisationen talar också, att lämpligheten av en sådan omläggning alltid måste te sig som skäligen oviss, innan någon erfarenhet vunnits rörande de nya arbetsuppgifter, som komma att åvila domstolarna. Därest man från nu angivna utgångspunkter uppställer frågan, huruvida den nuvarande domstolsorganisationen är skickad att uppbära ett muntligt, koncentrerat förfarande, synes svaret icke behöva bliva allt för ogynnsamt. Härads­ Vad då först angår underdomstolarna på landet, häradsrätterna, torde nurätterna. mera icke ifrågasättas någon rubbning i deras sammansättning. Häradsrätten bör allt framgent som hittills bestå av en lagfaren domare och nämnd. Av vad jag förut yttrat framgår, att denna organisationsform, som utvecklats och färdigbildats medan ett muntligt, koncentrerat förfarande ännu rådde vid våra underrätter, måste antagas vara väl lämpad att tillgodose de anspråk, sorn ett dylikt förfarande ställer a domstolen. Den tidigare ofta dryftade frågan om nämndens utbyte särskilt i grövre brottmål mot jury kan icke längre sägas vara aktuell. Det sätt, pa vilket lekmännens deltagande i rättsskipningen hos oss är ordnat, har från de mest skilda håll vunnit erkännande, och något skäl att frångå den nu rådande ordningen föreligger icke. Nämndens Ett spörsmål, som vid flera tillfällen stått i diskussionens brännpunkt såinflytande. väl inom som utom riksdagen, rör förhållandet mellan häradshövdingen och nämnden. För närvarande gäller som bekant, då olika meningar yppas mellan häradshövdingen och nämnden, att nämnden bestämmer häradsrättens dom under förutsättning, att enhällighet råder inom nämnden; varemot i alla andra fall häradshövdingens mening blir avgörande. I riksdagen ha vid upprepade tillfällen förslag väckts örn utvidgning av nämndens inflytande. Dessa förslag, som från slutet av 1800-talet regelmässigt sammankopplats med en annan fråga, nämligen den om vår bevisningsrätts reformering, ha i allmänhet haft den innebörden, att kravet å nämndens enhällighet skulle uppgivas och i stället införas bestämmelse örn att den mening skulle bliva rådande, varom tre fjärdedelar av antalet nämndemän förenade sig. Denna ståndpunkt har vid flera tillfällen biträtts av andra kammaren, varemot inom första kammaren majoritet för densamma icke kunnat ernås.

Förhållandet mellan häradshövding och nämnd torde så gott som undantagslöst vid våra häradsrätter vara det allra bästa, och de fall, då några verkliga slitningar förekommit, äro helt visst lätt räknade. Häradshövdingen sätter stort värde a nämndens uppfattning särskilt i bevisningsfrågor och praktiska spörsmål. Det är därför ingalunda ovanligt, att häradshövdingen som sin upptager en åsikt, som framkommit inom nämnden och som biträdes av det övervägande flertalet inom denna. Å andra sidan åtnjuter häradshövdingen i allmänhet nämndens odelade förtroende. På detta sätt åvägabringas mellan häradshövdingen och nämnden ett fritt utbyte av synpunkter och en samverkan till rättsskipningens fromma, som präglas av ömsesidig hänsyn. För denna samverkan är lagens omröstningsregel icke av någon egentlig betydelse; nämndens inflytande sträcker sig i verkligheten vida längre än som omedelbart framgår av lagen.

Kungl. Maj:ts proposition nr 80. 121

För den, som lägger huvudvikten å denna av alla formföreskrifter obundna, förtroendefulla samverkan mellan domare och nämnd, kommer frågan om lagstiftningens ingripande å detta område icke att erhålla samma principiella betydelse, som av mången tillägges densamma. Oavsett den ståndpunkt man intager till själva principfrågan delar jag emellertid den uppfattningen, att nu gällande lag icke ger ett riktigt uttryck åt nämndens ställning inom häradsrätten och den betydelse för rättsskipningen, som nämnden redan nu äger och allt framgent bör äga. Jag kan icke heller se någon fara för rättsskipningens säkerhet däri, att i samband med en rättegångsreform nämndens ökade inflytande lagfästes. Genom förhandlingens muntlighet och koncentration skapas större förutsättningar för nämnden att följa förhandlingarna och erhålla ett säkrare utgångsläge för ett riktigt omdöme. Detta gäller ej minst bevisprövningen, vid vilken nämndens medverkan är särskilt betydelsefull. Hur nämndens inflytande skall i lag utmätas, kan uppenbarligen bliva föremål för delade meningar. För min del anser jag övervägande skäl tala för den av andra kammaren tidigare intagna ståndpunkten. Denna skulle, med ett fastställande av det domföra antalet nämndemän till åtta, innebära, att nämndens röst skulle gälla mot domarens i fall, då en majoritet av sex nämndemän förefunnes. I detta sammanhang må framhållas vikten av att olika folkgrupper bliva företrädda inom nämnden, så att dennas folkliga anknytning blir så allsidig som möjligt.

De göromål, som ankomma på häradsrättens ordförande, äro av synnerligen Arbetsfördeiväxlande art. Den mest maktpåliggande uppgiften utgör handläggningen och D1^|r“^aQ avgörandet av rättegångsmålen. För uppsättande av protokoll i dessa mål ta- hövdingen ges en stor del av arbetstiden mellan tingen i anspråk. I många domsagor biträden* utgör skötseln av inskrivningsväsendet och vad därmed sammanhänger en tyngande del av arbetsbördan. Slutligen tillkomma åtskilliga expeditionsbestyr, såsom kollationering, handlingars mottagande och utlämnande, stämpelbeläggning samt expeditioners tillhandahållande.

Vår domsagoindelning torde ursprungligen ha vilat på den förutsättningen, att arbetet inom domsagan skulle kunna skötas av häradshövdingen ensam med erforderligt biträde för renskrivning och dylikt. Med befolkningens tillväxt samt den ökade rörligheten och omsättningen har denna förutsättning så gott som allestädes brustit. Följden har blivit, att själva domargöromålen till" icke oväsentlig del ombesörjas av extra arbetskrafter. Ännu för något tiotal år sedan uppdelades allmänt arbetet mellan häradshövdingen och hans rättsbildade biträden helt enkelt sålunda, att de omväxlande höllö tingen och utövade domarämbetet alldeles oavsett beskaffenheten av de mål och ärenden, som förekommo. I stort sett är detta förhållande ännu rådande, men en i viss mån ändrad ordning har kommit till stånd särskilt genom domsagostadgans bestämmelser. Till någon del, ehuru på grund av de rådande förhållandena ganska ofullständigt, söker denna författning åstadkomma en arbetsfördelning så, att de viktigare målen skola behandlas företrädesvis av häradshövdingen. I de större domsagorna, där biträdande domare äro anställda, är också stundom en arbetsfördelning efter sådan grund genomförd. En mera konsekvent till-

122 Kungl. Maj :ts proposition nr 80.

lämpning har tanken fått, då i en domsaga en särskild domare anställts för handläggning av inskrivningsärenden.

Det torde icke råda mer än en mening därom, att den nu brukliga arbetsfördelningen mellan häradshövdingen och hans rättsbildade biträden lämnar rum för åtskilliga anmärkningar. Sålunda kan det icke anses tillfredsställande, att rättsskipningen vid våra häradsrätter i den utsträckning, som alltjämt äger rum, anförtros åt yngre, jämförelsevis oerfarna krafter. Detta missförhållande skulle bliva än mer framträdande med de krav, som en muntlig, koncentrerad förhandling ställer å domstolens ordförande. Dör att syftet med en sådan förhandling icke skall gå till spillo, fordras hos ordföranden stor omsorg och vana som ledare av förhandlingen. Men härtill kommer en uppgift, som enligt vad jag tidigare utvecklat särskilt för underrätternas del är av den allra största vikt, nämligen bevisupptagningen och bevisprövningen. Båda dessa förutsätta hos domstolens ordförande stor livserfarenhet och mognad i omdömet. Brista dessa förutsättningar, ligger den faran nära, att bevisningen icke lämnar ett resultat, som ur rättssäkerhetens synpunkt kan anses tillfredsställande. För att den fria bevisprövningen skall bliva det verksamma medel till sanningens utforskande, som därmed åsyftas, är det en oeftergivlig fordran att den kommer att handhavas av domare, som äro fullt vuxna denna sin uppgift. De nu framhållna synpunkterna göra sig med samma styrka gällande i alla mål, där bevisningen är av någon större betydelse. Att på denna punkt inrymma någon undantagsställning åt de med hänsyn till tvisteföremålets värde eller ur andra synpunkter mindre viktiga målen och mera allmänt överlämna dessa måls handläggning åt domare med mindre erfarenhet och kvalifikationer i övrigt förefaller ur rättssäkerhetens synpunkt föga tilltalande. De mindre målen kunna i allmänhet icke bära de kostnader, som föranledas av en förnyad omedelbar bevisupptagning i hovrätten. Den missgynnade ställning, som dessa mindre mål på grund av sakens egen natur måste antagas komma att intaga i fullföljdshänseende, skulle än mer skärpas, örn de redan i underrätterna skulle inordnas i en särklass. Enligt min mening tala alltså starka skäl för att organisation och arbetsfördelning ej så anordnas, att dessa mål som regel undandragas från häradshövdingens handläggning. Vad jag nu yttrat bör uppenbarligen icke anses utgöra hinder för att vissa enklare mål, för vilkas avgörande icke tarvas någon vidlyftigare handläggning eller utredning, såsom vissa kravmål och mindre brottmål, kunna överlämnas till yngre domare.

Därest sålunda handläggningen av rättegångsmålen bör i så stor utsträckning som möjligt förbehållas den ordinarie domaren, måste å andra sidan denne helt frigöras från bestyr, som för den egentliga rättsvården äro av mera underordnad betydelse. Handhavandet av expeditionsgöromålen torde i likhet med vad som ägt rum vid vattendomstolarna böra överflyttas å en vid domstolen anställd sekreterare, som under eget ansvar har att förestå det egentliga kansliarbetet. Åt denne torde ock i den omfattning, som betingas av arbetsbördan i domsagan, böra anförtros handhavandet av inskrivningsärenden. För kontinuiteten i arbetet är det uppenbarligen av vikt, att sekreteraren erhåller en mera stadigvarande anställning. Han bör tillika äga sådan utbild-

Kungl. May.ts proposition nr 80. 123

ning, att lian vid häradshövdingens semesterledighet eller vid annat mera kortvarigt förfall för häradshövdingen kan inträda som dennes vikarie. Det ytterligare behov av juridiskt biträde, som kan föreligga inom domsagan, synes som nu kunna tillgodoses genom notarier med mera tillfällig anställning.

Domsago­

Med all sannolikhet torde en organisation som den nu ifrågasatta låta sig

indelning. val förena med den domsagoindelning vi för närvarande äga. Det föreligger icke någon anledning till antagande, att häradshövdingen — särskilt sedan den förenkling av inskrivningsförfarandet, varom förslag redan föreligger, blivit genomförd — skulle komma att ställas inför en allt för betungande arbetsuppgift. Med hänsyn till domsagornas i hög grad växlande storlek komma uppenbarligen jämkningar att visa sig nödvändiga. Sålunda torde för de mindre domsagornas del organisationen visa sig alltför vid. I fråga örn dessa mindre domsagor tala starka skäl för ett fortskridande på den redan inslagna vägen med en successiv omreglering av deras domkretsar. Dör vissa av de större domsagorna torde, såsom ock för närvarande är fallet, särskilda anordningar böra vidtagas för arbetskrafternas förstärkande. Däremot bör enligt min mening någon mera allmän omreglering av våra domsagor icke förknippas med rättegångsreformens genomförande. Mot en dylik åtgärd talar framför allt att, innan rättegångsreformen verkat någon tid, erfarenhet saknas örn tyngden och omfattningen av den arbetsbörda, som med den nya ordningen kommer att åvila häradsrätterna, och att utgångspunkten för en allmän omreglering alltså måste bliva osäker. Med hänsyn till de starka intressen av ekonomiskt och annat slag, som äro knutna vid den nuvarande domkretsindelningen, komme en sådan åtgärd, vars nytta alltid skulle ifrågasättas, med all sannolikhet att draga med sig konsekvenser av vittgående beskaffenhet, och det är ingalunda otroligt, att hela reformen därigenom skulle äventyras eller i varje fall avsevärt fördröjas. Påståendet, att ett bibehållande i stort sett av den nuvarande domkretsindelningen skulle menligt påverka själva det resultat, man med rättegångsreformen åsyftar, innebär enligt min mening en överdrift. Ett nedbringande av domsagornas antal medför ingalunda, att den domarpersonal, som står till buds för reformens genomförande, blir en annan och för sin uppgift mera kvalificerad. Såsom jag redan tidigare antytt föreligger ej heller någon visshet att häradshövdingen med de nya uppgifter, som läggas å honom, skulle vara i stånd att bära den ökade arbetsbördan, och detta särskilt under reformens första år, då svårigheterna göra sig mest kännbara. Ur nu antydda synpunkter har jag ansett försiktigheten bjuda att vid reformens genomförande låta den nuvarande domsagoindelningen i stort sett alltjämt äga bestånd. Med denna ståndpunkt ställes frågan örn den med hänsyn till processreformen lämpligaste domsagoindelningen på framtiden och den slutliga lösningen göres beroende av den erfarenhet, som vinnes angående reformens verkningar.

Den nuvarande tingsordningen för häradsrätterna innebär, att i varje tings­ Tingsorrf-

ning. lag vanligen hållas fem eller tio allmänna tingssammanträden örn året. På dessa sammanträden förekommer ett betydande antal nyinstämda eller uppskjutna

124 Kungl. Maj:ts proposition nr 80.

mål. Oaktat rätten ej sällan sitter från morgonen till sent på kvällen, taga sammanträdena oftast flera dagar i anspråk.

Allmänt vitsordas, att dessa förhållanden utgöra ett av de allvarligaste hindren för en tillfredsställande utredning av målen. Att leda förhandlingarna blir för ordföranden utomordentligt tröttande och hans uppmärksamhet slappas. För att de å uppropslistan upptagna målen skola medhinnas bedrives handläggningen ofta med större skyndsamhet än som år förenlig med en grundlig utredning. Den långa väntan vid tingen är till stort hinder för vittnen och parter; därav föranledas parternas huvudombud att i sitt ställe skicka ersättare, som endast ofullständigt behärska målen.

Dessa olägenheter äro så i ögonen fallande, att någon tvekan ej gärna kan råda örn nödvändigheten av en förändring. Jag förutsätter därför, att de bestämmelser, som den blivande lagen kommer att upptaga i detta ämne, skola avse tätare tingssammanträden med ett mindre antal mål på varje sammanträde. Uppenbart är, att tingsordningen bör lämpas efter förhållandena och behovet på varje ort, varvid nödig hänsyn bör tagas jämväl till att nämnden ej oskäligt betungas. Ur denna synpunkt torde, för möjliggörande av lämplig arbetsfördelning inom nämnden och komplettering vid förfall, det antal nämndemän, som skall utses för tingslaget, alltid böra sättas ej obetydligt högre än det domföra antalet. Bådhus- Jämväl beträffande rättsskipningen i städerna gäller, med den inställning rätterna. jag i princip intagit till organisationsproblemen, i första hand att överväga, Bibehållande av städernas huruvida den nuvarande organisationen av städernas domstolar kan anses i särskilda stånd att utan mera väsentliga förändringar uppbära ett muntligt, koncentrejurisdiktion. rat förfarande. Örn man från denna utgångspunkt till en början skärskådar frågan örn statens övertagande av rättsskipningen i städerna, anser jag mig icke kunna tillägga det ur principiell synpunkt otvivelaktigt riktiga argumentet örn rättsskipningen såsom en till sin natur statlig angelägenhet så\ dan betydelse, att ett dylikt övertagande skulle utgöra en nödvändig förutsättning för processreformens genomförande. Enligt min mening bör, innan man tager ståndpunkt till denna fråga, närmare undersökas, vilka olägenheter äro förknippade med den nuvarande ordningen och huruvida dessa äro av den art, att de icke på annan väg låta sig avhjälpas. På denna punkt erinrar jag därom, att jag icke i och för sig ansett det utgöra en svaghet, att rådhusrätternas ledamöter äro i tillfälle att hämta sin erfarenhet jämväl från den kommunala förvaltningens område, förutsatt att de uppgifter, som härutinnan åvila dem, icke inkräkta på eller förtaga deras intresse för domarkallet. De kommunala och allmänna förvaltningsbestyr, som numera åvila städernas magistrater, torde icke vara av den omfattning, att grundad anledning till farhåga härutinnan kan anses föreligga. Däremot synes mig en annan anmärkning, som framställts mot våra rådhusrätter och som avser sättet för domartjänsternas tillsättande, vara långt mera vägande. Med de stora anspråk, som ett muntligt koncentrerat förfarande ställer å domstolens ledamöter ej minst å dess ordförande, är det en oeftergivlig

Kungl. Maj:ts proposition nr 80. 125

fordran, att urvalet till dessa befattningar sker med den största omsorg. Det torde icke kunna bestridas, att de grunder, som nu gälla i fråga örn städernas domarval, icke innebära fullgoda garantier för en tillfredsställande rekrytering. Detta sammanhänger i främsta rummet med, att den korporation, åt vilken valet är anförtrott, i allmänhet icke äger tillräcklig kännedom örn de sökande eller erforderlig sakkunskap för att rätt bedöma deras kvalifikationer såsom domare. Vad särskilt borgmästarvalen angår har visserligen det statliga inflytandet tillmätts ett visst utrymme vid utnämningen. Detta inflytande inskränker sig dock till det förslag, som framgått ur valet, och är därför av tämligen begränsad räckvidd. Även örn den nu gällande ordningen icke medfört alltför oroväckande konsekvenser, är det dock å andra sidan omisskänneligt, att vid dessa val ovidkommande hänsyn ej sällan spela in samt att utgången understundom beror av slumpen eller av en lyckad kupp. Det är också en iakttagelse, att våra stadsdomare i allmänhet icke varit i tillfälle att förvärva den mera allsidiga utbildning, som följer med tjänstgöringen i olika domstolsinstanser och som för befordringsgången å lantdomarbanan med rätta anses vara av stor vikt. Å andra sidan äro våra lantdomare och överrättsdomare i avsaknad av den rikare erfarenhet, som tjänstgöringen i en större rådhusrätt helt visst skulle skänka å vissa för deras ämbetsutövning betydelsefulla rättsområden. För mången torde de nu antydda bristerna te sig som så svårartade och så oskiljaktiga från varje på kommunal grund uppbyggt domstolsväsen, att för deras avhjälpande ett förstatligande av rättsskipningen i städerna framstår som oundvikligt. Därest lagstiftaren ägde en av tradition och redan bestående förhållanden obegränsad frihet, skulle mot en dylik åtgärd icke vara något att invända. De svårigheter av organisatorisk och annan art, som härvid möta, bjuda dock, att jämväl en annan utväg tages under övervägande. Enligt min mening torde en tillfredsställande lösning åtminstone tillsvidare kunna vinnas genom en långt mindre ingripande åtgärd, nämligen en reform av ordningen för stadsdomarnas tillsättande. En sådan reform måste uppenbarligen i första hand taga sikte på att vid valet endast må ifrågakomma sökande, som med hänsyn till skicklighet och erfarenhet äga för tjänsten erforderliga kvalifikationer. För ernående av detta syfte torde icke kunna undgås, att valrätten begränsas inom ett förslag, vid vars upprättande allmänna befordringsgrunder vinna beaktande i högre grad än nu är fallet. En dylik anordning är ej okänd inom andra områden, där statliga och kommunala intressen uppträda i förening. En förutsättning för ernående av den cirkulation mellan stadsdomstolarna och övriga domstolar, som bör eftersträvas, är att stadsdomarnas löneförhållanden ordnas efter i stort sett samma grunder, som gälla för motsvarande befattningar i andra domstolar. I varje fall måste tillses, att stadsdomarna ej komma att intaga en i förhållande till övriga domare mindre gynnsam ställning, varigenom en fullgod rekrytering av stadsdomarkåren skulle i hög grad äventyras. Örn jag sålunda, med vissa förbehåll, ansluter mig till tanken, att med statens övertagande av rättsskipningen i städerna tillsvidare bör anstå och denna

126 Kungl. Majlis proposition nr 80.

fråga upptagas till slutligt avgörande i samband med en jämväl ur kommunala synpunkter påkallad allmän omläggning av städernas förvaltning, ser jag mig emellertid nödsakad att härför uppställa en ganska väsentlig begränsning. I annat sammanhang har jag redan framhållit de mindre rådhusrätternas svaghet. Dessa rådhusrätters otillräcklighet för lösandet av svårare rättegångsuppgifter är redan under nu rådande förhållanden påtaglig och skulle bliva än mera framträdande inför de större krav, som det nya förfarandet ställer på domstolarna. Orsaken härtill ligger i jurisdiktionsområdets obetydlighet, och botemedlet måste alltså vara att söka i större domkretsar. Vi sådant förhållande torde dessa städer böra förenas med kringliggande landsbygd till en domsaga, varvid intet hinder möter att staden, örn den är av tillräcklig storlek, bildar eget tingslag. För sistnämnda fall kan komma under övervägande att åt domstolen giva en sådan sammansättning, att den jämte häradshövdingen såsom ordförande består av två lagfarna rådmän med en ställning motsvarande rådhusrättens bisittare. En dylik anordning skulle innebära en anknytning till den nuvarande organisationen av städernas domstolar.

Var gränsen skall dragas mellan å ena sidan de fall, då staden skall bibehålla sin nuvarande jurisdiktion, och å andra sidan sådana, då staden skall ingå i omgivande lantdomsaga, kan helt visst göras till föremål för olika meningar. Den bestämmande synpunkten härvid synes böra vara, att den kommunala rättsskipningen bibehålies i de städer, som genom sin folkmängd, sina ekonomiska förhållanden och andra omständigheter äga förutsättningar att uppbära en egen rättsskipning av tillräcklig styrka, under det att övriga städer, i likhet med många, till en del ganska betydande städer och samhällen, som redan nu icke äga egen domstol, finge genom statens försorg sin rättsskipning ombesörjd på enahanda sätt som i fråga örn landsbygden.

Med denna ståndpunkt begränsas frågan örn rättsförhållandet mellan staten och städerna att tillsvidare avse allenast de mindre städerna. De större och medelstora städerna skulle som hittills ha att själva bekosta sin rättsskipning, varemot utgifterna för de mindre städernas rättegångsväsen skulle överflyttas å statsverket. Då jurisdiktionen i dessa städer komme att handhavas av häradshövdingen i tilliggande domsaga, uppstår härigenom icke någon mera betydande kostnadsökning för statsverket. Med hänsyn härtill och då den besparing ett avlyftande av kostnaden för rättsskipningen medför för staden måhända helt eller delvis uppväges av nytillkommande utgifter för stadens förvaltning, synas anspråk på ersättning i anledning av rättsskipningens övertagande icke böra från statens sida göras gällande. Rådhusrätter­ Därest rättsskipningen i de större och medelstora städerna bibehålies såsom nas sammansättning. en stadens angelägenhet, föreligger icke någon anledning att rubba den sammansättning rådhusrätterna i dessa städer redan nu äga. Under denna förutsättning bör rådhusrätten således alltjämt bestå av tre ledamöter. Den form för lekmannadeltagande, som rådmansinstitutionen tidigare inneburit, har i de nu ifrågavarande städerna alltmer kommit ur bruk och saknar för dessa städer all betydelse. Samtliga ledamöterna böra därför, såsom nu i allmänhet är fallet,

Kungl. May.ts proposition nr 80. 127

vara lagfarna. Detta utesluter emellertid icke, att lekmän, örn ock på annat sätt, böra i vissa fall medverka jämväl i rådhusrätterna.

De fördelar, som ur rättsskipningens synpunkt äro förenade med lekmäns deltagande, äro i hög grad beroende av det intresse, varmed ett sådant deltagande omfattas, och styrkan av den tradition, som uppbär detsamma. I fall, där dessa förutsättningar saknas, kan det befaras, att svårigheter skulle möta att erhålla för uppdraget lämpliga personer, som tillika vöre villiga att åtaga sig detsamma. Skulle lekmän medverka i alla vid rådhusrätten förekommande mål, komme ett sådant deltagande att särskilt i de större städerna för den enskilde bliva i hög grad betungande. Å andra sidan skulle lekmannadomaren, därest till förebyggande av denna olägenhet tjänstgöringen fördelades å ett större antal personer och en var sålunda komme att deltaga allenast vid ett fåtal sammanträden, helt visst känna sig främmande inför de mångskiftande spörsmål, som förekomma vid en stadsdomstol. De nu antydda synpunkterna synas leda till, att lekmännens deltagande tillsvidare endast bör omfatta en sådan mera enhetlig grupp av mål, som är ägnad att i högre grad tilldraga sig allmänhetens intresse och där deras medverkan jämväl ur rättsskipningens synpunkt är särskilt önskvärd, nämligen de grövre brottmålen. De skäl, som jag tidigare framhållit i fråga örn rättsskipningens folkliga anknytning, äga beträffande dessa mål sin fulla tillämpning. Rättsskipningen i de grövre brottmålen rör medborgarens mest oförytterliga rättigheter. I intet fall är det mera angeläget, att allmänheten genom sina målsmän tar del i dömandets ansvar och så erhåller förtroende till det sätt, varpå domstolen fullgör denna sin maktpåliggande och ömtåliga uppgift.

Ett spörsmål, som här inställer sig, är det örn sättet för lekmannaelementets införlivande med domstolen. En utväg är att följa förebilden från häradsrätterna och alltså låta rådhusrätten bestå av en lagfaren ledamot som ordförande med en nämnd av åtta personer, varvid jämväl för omröstning till dom skulle gälla samma regler som för häradsrätten. Mot en sådan lösning kan emellertid med fog anföras, att den skulle innebära ett av omständigheterna icke påkallat försvagande av det lagfarna elementet i domstolen. Ett beaktande av denna synpunkt leder till att jämväl vid handläggningen av nu ifrågavarande mål rådhusrätten bör utgöras av tre lagfarna ledamöter jämte nämnd. För sådant fall synes beträffande omröstningen böra gälla, att allenast enhällig nämnd må fälla utslaget gent emot de lagfarna domarnas enhälliga votum. Till stöd för denna avvikelse från de regler, som förordats beträffande häradsnämnden, torde vara nog att framhålla den ökade garanti för rättssäkerheten, som måste anses följa därav, att det lagfarna elementet är starkare företrätt i rådhusrätten. Måhända bör härtill i fråga örn brottmål fogas det förbehållet, att örn den mening, som omfattas av samtliga fackdomare, är mildare, denna mening alltid skall bliva gällande. Skulle däremot skiljaktighet föreligga mellan de lagfarna ledamöterna, kommer omröstningsfrågan i ett annat läge. Den mening, som omfattas av majoriteten bland ämbetsdomarna, framträder ej längre med samma auktoritet, och det förefaller

128 Kungl. Maj:ts proposition nr 80.

sorn om tillräckliga skäl icke föreligga att i ett sådant fall frånkänna det för häradsrätt föreslagna flertalet av sex nämndemän betydelse för utgången. Därest detta flertal ansluter sig till den bland fackdomarna skiljaktiges mening, bör denna alltså bliva utslagsgivande.

En förutsättning för den av mig nu intagna ståndpunkten till frågan örn rådhusrätternas organisation har varit, att rådhusrätten allt framgent bibehåller sin dubbla funktion av domstol och förvaltningsorgan. Därest detta samband av en eller annan anledning kommer att upplösas, förfaller det ur organisatorisk synpunkt viktigaste hindret för rådhusrätternas förstatligande samtidigt som större frihet vinnes i fråga örn dessa domstolars sammansättning. Från denna utgångspunkt har framställts förslag örn rådhusrättens organisation som enmansdomstol, varvid medverkan av nämnd ifrågasatts allenast för brottmålen. Redan tidigare har jag antytt, att en sådan domstol måste betecknas som allt för svag särskilt med hänsyn till de anspråk, som den fria bevisprövningen ställer å domstolen. Den vid ett fritt bevissystem ofta vanskliga och grannlaga sanningsprövningen bör icke bero av en mans omdöme utan dess resultat bör framgå ur en överläggning mellan flera, som självständigt och samtidigt göra sina iakttagelser. Risken av ett förbiseende eller ett misstag är eljest allt för stor. Med den grundläggande betydelse jämväl för överrätterna, som underrättens bevisningsresultatet äger, framstår i än högre grad vikten av, att underrättens sammansättning härutinnan erbjuder största möjliga trygghet. Därest en sådan organisationsform anses böra ifrågakomma, torde i rättssäkerhetens intresse böra uppställas krav å medverkan av nämnd i alla mål liksom vid häradsrätten. Emellertid äro, såsom jag redan tidigare yttrat, förutsättningarna för nämnds deltagande i rättegångsmål i allmänhet — särskilt i de större städerna — icke lika goda som på landsbygden.

Hov­ Redan under nuvarande rättegångsordning ha vid upprepade tillfällen rätterna. väckts förslag om uppdelning av de båda större hovrätterna. Huvudsyftet Hovrätternas uppdelning. med dessa förslag torde i allmänhet ha varit att sätta hovrätternas ledamöter i stand att inhämta närmare kännedom örn de förhållanden, varunder rättsskipningen i landets olika delar verkar, och på detta sätt skapa ökad förståelse för de särskilda synpunkter, som härvid äro av betydelse, samtidigt som genom hovrätternas större tillgänglighet allmänhetens intresse för deras rättsskipning skulle stärkas. Örn dessa skäl jämväl under nuvarande, rent skriftliga rättegångssätt måste tillmätas betydelse, framstår det vid ett system med muntlig förhandling, där parterna i regel ha att själva eller genom ombud komma tillstädes, som så mycket angelägnare, att anstalter vidtagas för att denna skyldighet ej må bliva alltför betungande. Såsom jag tidigare utvecklat kommer också upptagande av bevisning särskilt i grövre brottmål att äga rum inför hovrätten. Med hänsyn till såväl den enskildes som det allmännas kostnader är det därför av stor vikt, att hovrätterna i högre grad än nu är fallet erhålla en lokal förläggning. Hur långt denna tanke lämpligen bör fullföljas, är uppenbarligen beroende jämväl av vissa andra förhållanden. Det

Kungl. Maj:ts proposition nr 80. 129

ligger i sakens natur, att varje hovrätts domkrets måste omfatta ett mera betydande antal underrättsdomkretsar. Hovrättens arbetsuppgifter skulle eljest icke bliva av tillräckligt allsidig och intresseväckande beskaffenhet. Ej heller bör hovrättens domarbestånd bliva alltför fataligt utan lämna tillfälle till utbyte av åsikter och synpunkter i föreliggande frågor mellan ett större antal ledamöter. Med en alltför snäv krets av domare, som sättas att en längre tid samarbeta under tämligen ensartade förhållanden, föreligger alltid faran av en viss ensidighet och begränsning. Från nu angivna utgångspunkter torde antalet hovrätter icke böra överstiga sju eller sättas lägre än till fem. Jag utgår härvid ifrån att ur Svea hovrätt bör utbrytas åtminstone en norrländsk hovrätt samt att en västsvensk hovrätt inrättas i Göteborg. Den ytterligare uppdelning, som kan ifrågakomma, bör uppenbarligen i främsta rummet avse de norrländska länen. Hovrättsting. Med ett mindre antal hovrätter och jämförelsevis stora hovrättsdomkretsar uppstår frågan örn andra anstalter för att minska olägenheten av hovrättens avlägsenhet. I detta syfte har förslag framställts örn anordnande av särskilda hovrättsting inom domkretsens från förläggningsorten mera avlägsna delar. Det kan ej förnekas, att skäl tala för en sådan anordning ej minst med hänsyn till den större folkliga anknytning, som rättsskipningen i överrätterna härigenom skulle vinna. I viss man innebär förslaget ett återupplivande av gamla svenska traditioner. Behovet av hovrättens större lättillgänglighet gör sig särskilt gällande i de grövre brottmålen. I dessa mål förekommer ofta en vidlyftig utredning genom vittnen, som äro bosatta i orten, ävensom personlig inställelse av den tilltalade. Därest, såsom jag i det följande kommer att förorda, nämnd skall medverka i de grövre brottmålen, ligger jämväl häri ett skäl att giva förslaget sin anslutning i denna del. Huruvida jämväl i andra mål anordningen med hovrättsting kan visa sig lämplig, är ej lätt att nu överblicka. Svaret på denna fråga beror i ej ringa grad på det antal, till vilket hovrätterna bestämmas. Skulle detta begränsas till fem, torde särskilt för de norrländska länen behovet av hovrättsting vara uppenbart. För sadant fall bör det tillkomma hovrätten att med hänsyn till ett måls beskaffenhet och övriga omständigheter själv avgöra, huruvida målet skall handläggas i vanlig ordning eller vid hovrättsting. Hovrätternas Hovrätterna utöva nu sin rättsskipande verksamhet på avdelningar. Å varje sammanavdelning äro indelade fem ledamöter, varav dock i allmänhet allenast fyra sättning. samtidigt deltaga i målens avgörande. En förutsättning för att sa ma ske är emellertid, att tre av dem äro ense örn domslutet. Skulle sådan enighet ej kunna uppnås, överlämnas handlingarna till den femte ledamoten, som efter granskning av dessa avger sitt votum. Denna anordning kan tydligen ej bibehållas vid en på omedelbarhet grundad muntlig förhandling. Vid denna måste de domare, som deltaga i avgörandet, samtliga ha övervarit förhandlingen. Att på denna grund fastställa det domföra antalet till fem, synes dock icke vara erforderligt. Å andra sidan synes ett antal av allenast tre vara väl lågt särskilt med hänsyn till att de kollegiala stadsdomstolarna skulle vara Bihang till riksdagens protokoll 1981. 1 sami. 67 käft. (Nr 80.) 9

130 Kungl. Maj:ts proposition nr SO.

besätta med ett lika antal domare. Härtill kommer, att vid förfall för någon av de ordinarie ledamöterna och inträdet av en tillfällig ledamot i domstolen dess sammansättning skulle bliva allt för svag. Sättes antalet till fyra, torde det finnas större utsikt att upprätthålla det i hög grad beaktansvärda kravet, att i alla mål minst tre ordinarie ledamöter skola deltaga i avgörandet. Jag har därför stannat vid, att det domföra antalet ledamöter i hovrätt sättes till fyra. Medverkan f Beträffande frågan om deltagande av nämnd i hovrätt kan jag i stort sett nämnd. hänvisa till vad jag i detta ämne anfört i fråga örn rådhusrätterna. De synpunkter, som därvid framhållits för en begränsning av nämndens medverkan till de grövre brottmålen, äro emellertid för hovrätternas del i än högre grad framträdande. Sålunda kan med hänsyn till olägenheter och kostnader det knappast på allvar ifrågasättas att i hovrätt låta nämnd deltaga i alla mål. Med den ståndpunkt jag tidigare intagit i fråga örn bevisprövningen såsom en i främsta rummet underrätten åliggande uppgift gör sig ock behovet av nämnd i överinstansen mindre starkt gällande. Ett undantag härifrån bilda de grövre brottmålen, i vilka liksom vid underrätten bevisningen alltid skall omedelbart förebringas inför domstolen. Vad därefter angår nämndens sammansättning torde här, liksom i fråga örn rådhusrätterna, övervägande skäl tala för, att de för häradsnämnd förordade grunderna, med vissa jämkningar, lända till efterföljd. Det domföra antalet bör alltså sättas till åtta. I fråga örn ordningen för tillsättande av hovrättsnämndemän kunna olika alternativ ifrågakomma. Ett förslag innebär, att inom underrättsnämnderna utses en eller flera för varje domkrets att tjänstgöra i hovrättsnämnden. Ett annat är, att hovrättsnämnden utses länsvis av landstinget eller i städer, som ej deltaga i landsting, av stadsfullmäktige. Jämväl i detta fall bör uppenbarligen eftersträvas, att de utsedda såvitt möjligt jämnt fördelas å de olika tingslagen. Vilketdera alternativet, som än väljes, är det tydligt, att det utsedda antalet ganska väsentligt bör överstiga det domföra för att tillfälle må givas till arbetsfördelning inom nämnden och till komplettering vid förfall. Beträffande hovrättsnämndens ställning och omröstning till dom torde i huvudsak de regler, som jag nyss föreslagit i fråga om rådhusrätterna, kunna äga tillämpning. Högsta Någon mera ingripande förändring i högsta domstolens sammansättning domstolen. torde icke föranledas av rättegångsreformen. Jag förutsätter härvid, att sådana anstalter träffas i fråga örn målens fullföljd till högsta domstolen, att icke därav påkallas en bland annat ur rekryteringssynpunkt icke önskvärd utökning av antalet ledamöter i högsta domstolen. Vad däremot angår målens föredragning inför högsta domstolen, som nu ombesörjes av revisionssekreterare, kommer denna att i stor utsträckning ersättas av den muntliga partsförhandlingen. Med hänsyn härtill blir ett bibehållande av nedre justitierevisionen med dess nuvarande uppgifter icke längre erforderligt. Uppenbarligen föreligger jämväl efter rättegångsreformens 'genomförande behov av ett högsta domstolens kansli liksom ock av juridiskt utbildad personal för biträde vid målens handläggning samt föredragning av vissa mål och ärenden ävensom för notariegöro-

Kungl. Maj:t& proposition nr 80. iai

mål. På de rent organisatoriska spörsmål, som härutinnan möta, anser jag mig dock icke i detta sammanhang böra ingå.

- \ klay ar­

Redan tidigare har jag på tal örn straffrättsskipningen framhållit de bety­ naner drt. delsefulla uppgifter, som de allmänna åklagarna lia sig anförtrodda i en på ackusatorisk grund byggd straffprocess, samt som min mening uttalat, att en i sådan riktning genomförd reform krävde ett stärkande av de institutioner, som skola handha dessa uppgifter. Innan jag ingår närmare på detta ämne, synes det emellertid lämpligt att lämna en, örn ock kortfattad, framställning av åklagarväsendets nuvarande organisation.

Den olikhet mellan land och stad, som består i fråga örn domstolsorganisationen, har sin motsvarighet beträffande åklagarväsendet. Jämväl åklagarna i städerna, stadsfiskalerna (i Stockholm dessutom polisassessorer), avlönas av staden och äro dess tjänstemän. Det statliga inflytandet a dessa tjänsters tillsättande är dock vida större än i fråga örn domartjänsterna. Stadsfiskalerna utnämnas i allmänhet av justitiekanslern. Endast Stockholm utgör härvid undantag, i det att utnämningsrätten här tillkommer Överståthållarämbetet eller, beträffande polisassessor, Kungl. Majit. Någon kvalitativ uppdelning av åklagargöromålen mellan olika befattningshavare förekommer icke i städerna. A landet utgöras åklagarna av landsfiskalerna, envar inom sitt distrikt, och över dessa landsfogdarna med länet som tjänstgöringsområde. Landsfogden har tillsyn över landsfiskalerna men har dessutom att själva beivra vissa grövre brott. De nu angivna åklagarna äro samtliga behöriga att i hovrätten fullfölja ett vid underrätten anhängiggjort åtal. Däremot tillkommer det allenast justitiekanslern att från hovrätten draga mål under högsta domstolens prövning. Vid sidan av de allmänna åklagarna finnas särskilda åklagare såsom i fråga om ämbetsbrott hovrätternas advokatfiskaler. Allmän tillsyn över åklagarväsendet tillkommer inom länet länsstyrelsen och för hela riket Kungl. Majit. En fristående ställning som särskilda åklagare intaga justitieombudsmannen och militieombudsmannen.

De brister, som vidlåda underrätternas åklagarväsen, leda i främsta rummet Åklagare vid

underrätt. sitt upphov från åklagarnas otillräckliga utbildning och den organisatoriska svaghet, som ligger däri, att, särskilt i fråga örn landsbygdens åklagare, med åklagaruppgiften i betydande omfattning sammankopplats andra, för densamma främmande göromål. Eör anställning som stads- eller landsfiskal kräves icke juridisk examen. Vad angår de mindre städerna och landsbygden kunna samma anmärkningar framställas som i fråga örn de mindre städernas rådhusrätter eller att arbetsuppgifterna äro allt för obetydliga och fåtaliga för att vidmakthålla och utveckla åklagarens skicklighet och erfarenhet samt hans intresse för tjänsten. Landsfiskalerna ha att i stor utsträckning ägna tid och arbetskrafter åt andra göromål av skiftande natur. Detta förhållande har föranlett, att värjo landsfiskal erhållit ett ganska litet tjänstgöringsområde. Det sammanförande av olikartade arbetsuppgifter, som ägt rum i fråga örn landsfiskalstjänsterna, är i viss mån kännetecknande jämväl för landsfogdarnas tjänsteställning. Ej heller dessa ägna sig uteslutande eller ens till över-

132 Kungl. Maj:ts proposition nr SO.

vägande del åt uppgiften som åklagare utan ha såsom länsstyrelsens tjänstemän att fullgöra åtskilliga åligganden av administrativ beskaffenhet.

Att för genomförande av ett muntligt, koncentrerat förfarande i brottmål ett stärkande av åklagarinstitutionen är nödvändigt, torde icke kunna bestridas. Ett dylikt förfarande ställer helt andra anspråk på åklagaren än det nu rådande. Vad som brister i utredningens fullständighet kan nu i någon mån botas genom de tillfällen till uppskov, som stå åklagaren till buds. Domarens råd och anvisningar kunna ock ersätta en ur rättslig synpunkt otillfredsställande utveckling av åtalet. Ett sådant tillvägagångssätt måste dock betecknas som principiellt oriktigt. Det ger förfarandet en inkvisitorisk prägel, som kan menligt inverka på domarens ställning eller i allt fall hos den tilltalade och andra rubba tilltron till domarens opartiskhet. Med åtalsmyndighetens svaghet är förenad en annan måhända ännu allvarsammare fara. Straffrättsskipningen förfelar lätt sitt syfte, ett säkert och verksamt beivrande av brottsligheten. De för samhället skadliga verkningarna härav äro så påtagliga, att de icke behöva närmare utvecklas. De förslag, som framställts till en reform av åklagarväsendet, utgå i allmänhet från att åklagaruppgifterna böra fördelas å olika tjänstemannakategorier allt efter de åtalade brottens svårhetsgrad, så att i fråga örn lindrigare brott åtalsbefogenheten i stort sett som nu skulle tillkomma stads- och landsfiskalerna, under det att för de medelsvåra och grövre brotten denna befogenhet skulle tilldelas en väsentligt mera kvalificerad kår av åklagare med fullgod juridisk utbildning, de s. k. statsåklagama. En sådan anordning överensstämmer i viss mån med de synpunkter, som tidigare gjort sig gällande i fråga örn organisationen av åklagarväsendet å landsbygden.

Vid en reform av åklagarväsendet gäller det uppenbarligen i första hand att taga ståndpunkt till det nu antydda spörsmålet örn göromålens fördelning på skilda slag av befattningshavare. Till stöd för en dylik uppdelning har framhållits, att de medelsvåra och grövre brottmålen med hänsyn till förundersökningen och åtalets utförande ställa särskilt stora anspråk å åklagarens juridiska insikter, hans omdöme och erfarenhet samt att utredningen av dessa mål i allmänhet vore av invecklad beskaffenhet. Häremot har visserligen invänts, att samma förhållanden ej sällan förelåge i mål, som rörde sig örn förseelser eller mindre brott. Även med erkännande av det i viss mån berättigade i denna anmärkning är det dock uppenbart, att de intressen, varom särskilt i de grövre brottmålen är fråga, äro av den vikt ur såväl den enskildes som samhällets synpunkt, att kravet å åklagarens högre kompetens här gör sig gällande med en helt annan styrka. Helt visst skulle det vara önskvärt örn samma kompetensvillkor kunde uppställas för samtliga åklagarbefattningarna; ett bestämt hinder härför torde emellertid möta med hänsyn såväl till möjligheten att tillfredsställande rekrytera en så stor kår som ock till kostnaderna.

Därest sålunda den föreslagna grupperingen av åklagarna i stort sett bör godtagas, kan jag å andra sidan icke finna annat än att ifrågavarande förslag allt för mycket underskattat den kompetens, som bör fordras av åklagarna i de mindre brottmålen. Mellan de båda åklagargrupperna skulle enligt min mening föreligga en klyfta, som är större än som kan anses motsvara skillnaden

Kungl. Maj:ts proposition nr 80. 133

mellan dessa gruppers arbetsuppgifter. Detta förhållande är desto mera anmärkningsvärt som en ganska nära liggande utväg erbjuder sig för förstärkning, vad landsbygden angår, av underåklagarnas kompetens genom att såsom ock föreslagits åvägabringa en lämpligare arbetsfördelning mellan de nuvarande landsfiskalerna. En sådan arbetsfördelning skulle lia till syfte att a skilda befattningshavare överflytta å ena sidan åklagar- och polisgöromålen och å den andra landsfiskalens övriga åligganden. Genom en dylik koncentrering av arbetsuppgifterna vore uppenbarligen ej oväsentligt att vinna. Någon egentlig kostnadsökning synes knappast behöva bliva följden av en sådan anordning. I varje fall är framkomligheten av denna väg väl förtjänt av en närmare undersökning. Vid en sådan undersökning böra uppenbarligen komma under övervägande de jämkningar i den föreslagna organisationen, som må pakallas av förhållandena i landets mera glest bebyggda delar. Till frågan örn -— såsom jämväl föreslagits —- för anställning som underåklagare bör uppställas som villkor att ha avlagt juridisk examen, anser jag mig icke i detta sammanhang böra intaga ståndpunkt. Även örn ett behörighetsvillkor av nu antydd art icke uppställes, torde det emellertid vara att vänta, att aspiranterna till dessa befattningar i åtskilliga fall komma att åberopa juridisk examen, särskilt med hänsyn till utsikten att efter väl vitsordad tjänstgöring som underåklagare vinna befordran till högre åklagartjänst. En för åklagarorganisationen betydelsefull fråga är den örn det inbördes förhållandet mellan åklagarmyndigheten och polismyndigheten i avseende å förundersökningen. För närvarande saknar denna fråga praktisk betydelse, då åklagaren i regel tillika är polismyndighet. Denna anordning torde vad angår underåklagarna alltjämt böra bibehållas. Däremot kunna meningarna vara delade, huruvida den är lämplig i fråga örn nästa led i åklagarorganisationen, stats åklagarna. De betänkligheter, som härvid göra sig gällande, sammanhänga i främsta rummet därmed, att deras verksamhet som åklagare skulle komma att allt för mycket nedtyngas av göromål, som icke ägde något omedelbart samband med deras egentliga uppgift, samt att särskilt med hänsyn till det större antal statsåklagare, som för sådant fall skulle visa sig erforderligt, svårigheter skulle möta för en tillfredsställande rekrytering av dessa befattningar. Vad sålunda framhållits bör vid frågans fortsatta behandling ingående övervägas. Även örn ett sådant övervägande, såsom jag håller för sannolikt, ger till resultat, att statsåklagaren i allmänhet icke bör tillika vara polismyndighet, måste dock mellan honom och polismyndigheten vara rådande en nära samverkan. Övervägande skill torde tala för att, sedan det på polismyndigheten ankommande spaningsarbetet avslutats, statsåklagaren i regel själv under eget ansvar övertager ledningen av den fortsatta undersökningen i de mal, däri han har att utföra åtalet. Ätt polismyndigheten är skyldig härvid lämna erforderligt biträde, ligger i sakens natur. I anslutning till den kommunala rättsskipningens bibehållande i de större och medelstora städerna böra dessa städer alltjämt ha att draga försorg om åklagarväsendet i den utsträckning, som hittills ägt rum. 1 fråga örn de största städerna torde jämväl statsåklagarna böra falla på stadens lott. Vad angar

134 Kungl. Maj:t& proposition nr SO.

de städer, som komma att lyda under landsrätt, bliva förhållandena i viss mån annorlunda. Är staden av den storlek, att den anses böra bibehållas som eget åklagardistrikt, bör intet hinder möta att i fråga örn stadsfiskalstjänsterna låta den nuvarande ordningen forkesta. Skulle detta icke vara förhållandet, bör en sammanslagning komma till stånd jämväl i fråga om åklagardistrikten. För de fall, då åklagarna avlönas av staden, bör uppenbarligen tillses, att de i lönehänseende jämställas med motsvarande statliga befattningshavare. Åklagare vid Med den muntliga partsförhandlingens införande jämväl i hovrätterna uppkovrätt. kommer vid fullföljd av mål till hovrätten behov av åklagarens personliga inställelse vid denna domstol. För organisationen av åtalsmyndigheten i hovrätt kunna olika utvägar komma i fråga. Sålunda har föreslagits, att vid hovrätterna skulle inrättas en särskild åklagarkår med uppgift såväl att besluta örn fullföljd av ett vid underrätt anhängiggjort åtal som ock att inför hovrätten utföra åklagartalan i de av åklagaren eller dennes motpart fullföljda målen. Ett annat förslag är att låta såväl frågan örn fullföljden som ock förhandlingen i hovrätten ankomma på samme åklagare, som utfört åtalet i underrätten. Slutligen har ifrågasatts en mellanståndpunkt, innebärande att beträffande de mål, i vilka statsåklagare fört talan i underrätten, det skulle anförtros åt denne att fullfölja och företräda åtalet jämväl i hovrätten, under det att i fråga örn övriga mål en hovrättsåklagare skulle inträda i underåklagarens ställe. Till stöd för det förstnämnda förslaget har framhållits, förutom vissa rent organisatoriska förhållanden, olämpligheten av att frågan om åtalets fullföljande komme att bero av samme åklagare, som fört talan i underrätten. Denne skulle vara alltför benägen att underskatta det befogade i den lägre instansens dom och därför komma att fullfölja talan i oträngt mål, varemot en överordnad åklagare hade lättare att objektivt besluta i denna fråga. Genom den ifrågasatta anordningen med särskild hovrättsåklagare skulle alltså vinnas en besparing i hovrättens tid och arbetskraft. A andra sidan har hävdats, att den åklagare, som följt målet vid den förberedande undersökningen och vid huvudförhandlingen i underrätten, med hänsyn till den kännedom han sålunda vunnit örn målet vore bättre skickad för åtalets utförande jämväl i hovrätten. De sålunda först framhållna synpunkterna torde icke kunna frånkännas avgörande betydelse i fråga örn de mål, i vilka underåklagare fört talan i den lägre instansen. Mot en anordning, varigenom i dessa, det stora flertalet mål, åt underåklagarna skulle överlämnas att fullfölja och utföra åtalet i hovrätten, tala för övrigt, att en sådan skulle bliva allt för tyngande och kostsam samt medföra allt för stor rubbning med hänsyn till de löpande göromålen. Däremot torde 'dessa, skäl icke äga samma vikt i fråga örn de mål, i vilka åtalet utförts avi statsåklagare. I dessa mål är det med hänsyn till deras beskaffenhet och i allmänhet större omfattning av särskild betydelse, att ett ombyte å åklagarsidan örn möjligt undvikes. Farhågan att statsåklagare^ skulle missbruka sin fullföljdsrätt och härigenom ådraga överrätterna en onödig arbetsbörda är med all sannolikhet överdriven; i varje fall står den 'icke i god överensstämmelse med de höga krav man med rätta vill uppställa å dessa befattningshavares kompetens. En allt för stark beskärning av statsåklagare^ befogenheter torde

Kungl. Majlis proposition nr 80. 135

komma i strid med detta syfte, i det att härigenom skulle försvåras en tillfredsställande rekrytering av dessa befattningar. Jämväl ur organisatorisk synpunkt kunna, särskilt vad angår de grövre brottmålen, skäl anföras för statsåklagarnas bibehållande såsom åtalsmyndighet. Dessa mål komma, såsom jag tidigare utvecklat, att i de fall, då det med hänsyn till avstånd och andra förhållanden finnes lämpligt, handläggas av hovrätten å ort inom det län, till vilken underrätten, som meddelat det överklagade utslaget, hör och där också statsåklagaren i allmänhet har sin förläggningsort. Någon större kostnad eller omgång vållas alltså icke genom statsåklagarens inställelse vid förhandlingen. Huruvida statsåklagaren bör föra talan i hovrätten jämväl i de medelsvåra brottmålen, kan vara mera tveksamt. Vid besvarandet av denna fråga bör uppenbarligen komma i betraktande andra omständigheter av organisatorisk art såsom statsåklagarnas arbetsbelastning, hovrättens arbetsindelning och dylikt. Då åtal i hovrätt skall fullföljas av annan än statsåklagare, erfordras härför särskilda, vid hovrätten anställda åklagare. I fråga örn dessa har föreslagits, att i spetsen för dem skulle ställas en advokatfiskal, som ägde att utöva uppsikt och förmanskap jämväl över underrätternas åklagare. En sådan organisation skulle måhända vara nödvändig, därest åtalets utförande i hovrätt uti samtliga mål skulle ankomma på annan än underrättsåklagaren. Väljes åter den av mig förordade utvägen, att åtminstone i de grövre brottmålen lata åtalet i hovrätten bevakas av statsåklagaren, synes organisationen bliva allt för omfattande. För sådant fall torde vara lämpligare att at den statsåklagare, förslagsvis benämnd förste statsåklagare, som är förlagd till hovrättsstaden, inrymma förmansställning för övriga statsåklagare under hovrätten ävensom för de åklagare, hovrättsfiskaler, som ha att utföra åklagartalan i de mål, där ombyte av åklagare skall äga rum. Åklagare i Vad därefter angår åtalets utförande i högsta domstolen gäller redan nu, att högsta domfull följ ds rätt tillkommer allenast justitiekanslern och, i viss omfattning, justi­ stolen tieombudsmannen och militieombudsmannen. Någon förändring härutinnan hör uppenbarligen icke äga rum. Däremot Miva förhallandena annorlunda i fråga örn de mål, i vilka talan fullföljes av den tilltalade. I dessa mål bevakas nu åtalet i högsta domstolen av åklagaren vid underrätten. Hed muntlig partsförhandling i högsta domstolen kan denna anordning uppenbarligen icke bibehållas utan jämväl i dessa fall bör åtalet utföras av justitiekanslern, eventuellt justitieombudsmannen eller militieombudsmannen, eller någon hos honom anställd, därtill behörig tjänsteman. Justitiekanslern bör intaga ställningen av åklagarväsendets närmast Kungl. Majit högste målsman och chef. OrganisatioAv vad jag anfört framgår, att den nya åklagarorganisationen erhåller en nens omfattganska betydande omfattning. Det torde ock vara allmänt erkänt, att de orga­ ning. nisatoriska brister, som vidlåda den nuvarande ordningen, på intet annat område äro så djupgående som i fråga örn åklagarväsendet. Behovet av en genomgripande reform gör sig här redan nu starkt gällande och en sadan torde alldeles oavsett den mera omfattande frågan örn en rättegångsreform icke kunna undanskjutas. Uppenbarligen erbjuder det avsevärda svårigheter att pa

136 Kungl. Maj:ts proposition nr 80.

grundval av det material, som föreligger, taga bestämd ståndpunkt till särskilda med den nya organisationen sammanhängande spörsmål såsom angående personalens antal, tjänstelokaler och dylikt. Emellertid skall jag, huvudsakligen med ledning av de ekonomisakkunnigas utredningar, här söka att uppdraga vissa grundlinjer, som torde böra komma under närmare övervägande.

Yad angår åklagarna i städerna samt landsfiskalerna torde den nya organisationen knappast behöva medföra något ökat personalbehov. Den koncentration av åtals- och polisgöromålen, som jag föreslagit i fråga örn landsfiskalerna, torde sannolikt kunna genomföras utan ökning av antalet tjänstemän, särskilt som en dylik koncentration jämväl ur arbetssynpunkt måste antagas medföra en viss lättnad. Helt annorlunda gestalta sig förhållandena beträffande statsåklagarna. Denna kår måste i stort sett nyuppsättas, varvid dock uppenbarligen icke är uteslutet, att rekryteringen i viss omfattning kan ske med de mera kvalificerade av de nuvarande åklagarna, särskilt landsfogdarna och de större städernas åklagare. I fråga örn personalbehovet för den nya kåren ha vissa undersökningar verkställts av förenämnda sakkunniga, och dessa ha därvid kommit till ett antal av 47 statsåklagare. Av hela antalet torde enligt de sakkunnigas beräkningsgrunder å de tre största städerna komma omkring 12, vadan det för landet i övrigt erforderliga antalet skulle begränsa sig till 35. Vid sina beräkningar ha de sakkunniga utgått från en ganska stark centralisering med stora åklagardistrikt — antalet har satts till 16 — och med ett sammanförande av flera åklagare till en gemensam kansliort, allt i syfte att ernå en jämnare fördelning av arbetsbördan. Vidare har förutsatts, att det skulle åligga statsåklagare att vid underrätten utföra åtal i fråga örn alla brott, med undantag av enkel stöld, å vilka kunde följa strängare straff än fängelse i sex månader, varemot vid fullföljd i hovrätten åtalets utförande i alla mål skulle tillkomma särskilda hovrättsåklagare.

I de grunder, som av de sakkunniga sålunda tillämpats, kunna vid frågans fortsatta behandling jämkningar tänkas ifrågakomma. Var gränsen mellan underåklagarnas och statsåklagarnas befattningar skall dragas, är uppenbarligen beroende på den kompetens man vill eftersträva för underåklagarnaa del. Dennas höjande torde kunna leda till att underåklagarnas åtalsbefogenhet utvidgas. Vidare synas starka skäl tala för att statsåklagarna erhålla en mera lokal förläggning än den de sakkunniga åsyftat samt att länsindelningen härvid bör i högre grad följas. Slutligen tillkommer, såsom jag redan tidigare utvecklat, att utförande av åklagartalan i hovrätt åtminstone i de grövre brottmålen bör tillkomma statsåklagarna. Även med beaktande av nu angivna synpunkter synes sannolikt, att det av de sakkunniga angivna antalet icke skall behöva överskridas. Frågan huruvida med inrättandet av en statsåklagarkår de nuvarande landsfogdebefattningarna skola kunna indragas — en åtgärd, som av de sakkunniga förordas -— torde icke i detta sammanhang böra göras till föremål för närmare undersökning.

Vad därefter angår behovet av särskild åklagarpersonal i hovrätterna ha de sakkunniga förutsatt, att vid varje hovrätt skulle, förutom minst en advokatfiskal såsom chef, anställas hovrättsfiskaler till ett antal av en för varje hovra ttsavdelning. Beträffande advokatfiskalen har jag redan uttalat, att nå-

Kungl. Majlis proposition nr 80. 137

got behov av dessa tjänster knappast kan anses föreligga. Däremot måste till biträde åt förste statsåklagaren ställas visst antal hovrättsfiskaler. För utförande av åtal i högsta domstolen ha de sakkunniga föreslagit, att justitiekanslern skulle biträdas av tre revisionsfiskaler. Med all sannolikhet torde dock detta antal vara allt för lågt.

Vad jag nu anfört angående de betydelsefulla uppgifter, som i en förbättrad Advokat­

väsendet. rättegångsordning tillkomma åklagarna, äger i viss mån tillämpning även å parternas ombud. Jämväl å dem ställas i ett koncentrerat, muntligt förfarande ökade anspråk. Visserligen kan ett dylikt förfarande ej sägas giva en annan karaktär åt de uppgifter, som åvila ombuden. De ha liksom nu att förbereda målens handläggning, att inför rätten förebringa det material, som huvudmannen vill åberopa, samt att framlägga sin uppfattning rörande det faktiska och rättsliga bedömandet därav. Det är emellertid tydligt, att ett koncentrerat, muntligt förfarande kräver av ombuden en sorgfällig förberedelse, fullständig överblick över processmaterialet samt förmåga att framlägga och belysa detsamma. Med hänsyn härtill är det nödvändigt, att tillgång finnes till en kår av väl utbildade personer, vilka i sin verksamhet för den rättssökande allmänhetens betjänande äga såväl förmåga som vilja att främja en god rättegång. Efter införande av en på ackusatorisk grund byggd straffprocess, måste även, för vinnande av en allsidig utredning och för tillvaratagande av den tilltalades berättigade intressen, stora anspråk ställas på de personer, vilka förordnas såsom försvarare åt anhållna eller häktade. Att vårt nuvarande advokatstånd i stort sett äger förutsättningar att fylla dessa krav, torde icke kunna betvivlas. Sålunda bär under den senaste mansåldern en betydande förbättring av advokatståndets rekrytering ägt rum. Det torde ock kunna antagas, att ett reformerat förfarande, med de rikare möjligheter det erbjuder för ombuden att verksamt bidraga till målens utredning och ett riktigt avgörande, kommer att medverka till en höjning av advokatens intresse för sin uppgift. En utveckling i denna riktning skulle i hög grad främjas, därest erfarna, framstående advokater kunna i särskilda fall ifrågakomma till domarbefattningar. Även örn advokatyrket såsom hittills bör äga karaktär av en fri verksamhet, där det nödvändiga urvalet i främsta rummet bör ske genom inbördes tävlan och med hänsyn till det förtroende, som den enskilde advokaten kan genom sin duglighet förvärva, torde dock medel icke böra saknas för ett inskridande i fall, då ett sådant ur rättsskipningens synpunkt framstår såsom angeläget. Hur denna kontroll lämpligen bör anordnas kan vara föremål för delade meningar. Vid ett närmare övervägande av denna fråga torde böra undersökas, huruvida skyldighet bör föreskrivas för dem, som fylla vissa kompetenskrav och yrkesmässigt uppträda såsom ombud, att vara sammanslutna i en förening med uppgift att främja en god anda inom kåren och med rätt att utöva disciplinär kontroll över sina medlemmar. Möjlighet torde emellertid böra finnas även för domstolarna att inskrida mot ombud, som icke äga erforderliga kvalifikationer för sin uppgift. I detta sammanhang bör ock närmare utredas, huruvida särskilda villkor böra uppställas för rätt att uppträda såsom ombud i högsta instans, detta särskilt med hänsyn till vikten av att målen i högsta

138 Kungl. Majlis proposition nr 80.

domstolen bliva grundligt förberedda och att domstolens tid icke genom indragande i förhandlingen av ovidkommande omständigheter i onödan tages i anspråk. Över- Jag övergår härefter till den i samband med processreformen väckta frågan

exekutors-

örn en överflyttning av överexekutorsgöromålen å de allmänna underrätterna, g öromålen. ett spörsmål, vars besvarande uppenbarligen har sina återverkningar beträffande organisationen såväl av underrätterna som ock av de myndigheter, sorn för närvarande handha dessa ärenden. Dessa myndigheter äro för landet och de städer, som lyda under landsrätt, länsstyrelserna och för övriga städer, med vissa undantag, magistraterna eller, efter Kungl. Maj:ts förordnande, särskild ledamot av magistraten. Till stöd för överflyttningen har anförts, att ifrågavarande ärenden vore av övervägande rättslig natur, att de spörsmål, som uppkomme i samband med verkställigheten av en dom, enklast och säkrast kunde besvaras av den, som avkunnat domen, att särskilt prövningen av en skiljedoms giltighet och befogenhet att förordna örn dess verkställighet borde vara förenade på samma hand samt att domstolens handläggning av dessa ärenden bättre skulle tillgodose kreditlivets behov av enkelhet, billighet och snabbhet. Tillika har i fråga örn länsstyrelserna framhållits, att de med hänsyn till länens vidsträckthet icke vore nog lättillgängliga för allmänheten. Å andra sidan har gjorts gällande, att den nu rådande ordningen icke föranlett anmärkningar samt att en överflyttning skulle, då förmanskapet för utmätningsmännen alltjämt måste bibehållas hos länsstyrelserna, förorsaka organisatoriska svårigheter.

Ifrågavarande spörsmål äga ett nära samband med frågan örn förstatligandet av rättsskipningen i städerna. Skulle ett allmänt förstatligande äga rum och magistraten i dess nuvarande sammansättning försvinna, torde någon annan utväg icke stå till buds än att överflytta överexekutorsgöromålen i de städer, som komme att utgöra egen domsaga, å domstolen. Att för ifrågavarande städer förlägga dessa göromål till länsstyrelserna kan uppenbarligen avolika skäl icke ifrågakomma. Bibehålies däremot den kommunala rättsskipningen, äga skälen för en överflyttning icke längre samma styrka. Någon större olägenhet av att överexekutorsgöromålen för sådant fall liksom hittills tillkomma dessa städers magistrater torde väl knappast kunna påvisas. Beträffande åter landsbygden och de städer, som redan nu lyda eller framdeles komma att läggas under landsrätt, äro förhållandena visserligen i någon mån annorlunda. Något större behov av en förändring torde icke i detta fall föreligga. En sådan förändring skulle otvivelaktigt medföra ganska avsevärda omläggningar i fråga örn såväl häradsrätterna som länsstyrelserna. I anslutning till vad jag förut yttrat angående domstolens organisation i de städer, som komma att utgöra eget tingslag, anser jag mig böra framhålla möjligheten aven sådan organisation, att överexekutorsgöromålen överflyttas å bisittare i domstolen.

Även med erkännande av det principiellt berättigade i kravet å överexekutorsgöromålens överflyttning till domstolarna torde tillräckliga skäl sålunda knappast föreligga att redan nu, då jämväl andra spörsmål, som äga samband

Kungl. Maj:ts proposition nr 80. 139

med denna fråga, såsom uppbördsreformen, stå på dagordningen, härutinnan skrida till en mera genomgripande reform. Vid övervägande härav och då, såsom jag tidigare framhållit, det synes angeläget att icke fördröja rättegångsreformens genomförande genom vittgående organisatoriska ingrepp, som icke omedelbart påkallas av det nya förfarandet, har jag stannat vid, att jämväl med åtgärder å detta område tillsvidare bör anstå. Därest under tiden för det fortsatta arbetet å processlagstiftningen de förutsättningar för den nuvarande ordningens bibehållande, från vilka jag här utgått, komma att förfalla, blir utgångsläget dock ett annat. Oberoende härav kan vid lagstiftningsarbetets fullföljande uppenbarligen komma under omprövning att från överexekutor överflytta vissa grupper av ärenden, som med hänsyn till sin beskaffenhet äro i högre grad ägnade att handläggas av domstol än av administrativ myndighet.

Hedan i början av mitt anförande bär jag framhållit de starka intressen, Utbildnings

och

som äro förenade med en god rekrytering av domarkåren. En sådan är bero­

bcfordrinqs

ende av åtskilliga förhållanden. Avlöningen bör så tillmätas, att dugliga samt gång. med håg och fallenhet för domarkallet begåvade personer dragas till detsamma. Befordringsgången bör vara så anordnad, att den lämnar tillfälle till en allsidig utbildning i såväl juridiska insikter som praktiska ting. Därjämte bör tillfälle beredas till utgallring på ett såvitt möjligt tidigt skede av dem, som icke fylla måttet.

Hos oss har sedan gammalt varit brukligt, att den unge notarien efter avlagd examen erhåller sin första utbildning vid häradsrätterna såsom biträde åt häradshövdingen i dennes göromål. Den första tiden ägnas härvid åt kansliarbete, uppsättande av de s. k. småprotokollen, expedition och dylikt. Sedan vana och noggrannhet i detta arbete förvärvats, komma mera krävande uppgifter på hans lott. Vid häradsrättens sammanträden överlämnas åt honom att föra memorialanteckningar angående vad som förekommer vid förhandlingen, och han är sedermera häradshövdingen behjälplig vid dombokens uppsättande. Efter denna förberedande utbildning, som tager en tid av minst ett år, anförtros honom att i begränsad omfattning under eget ansvar förvalta domarämbete ävensom handlägga vissa enklare mål. För behörighet att hålla allmänna tingssammanträden erfordras ytterligare ett års tjänstgöring; dock må antalet sådana sammanträden, som av notarie må hållas, i allmänhet icke överstiga tre. Eör fortsatt förordnande såsom ordförande i häradsrätt fordras numera föregående tjänstgöring såsom fiskal eller ledamot i hovrätt.

Sedan utbildningen vid häradsrätten efter omkring tre år avslutats, vidtager för den som vill fortsätta å domarbanan, tjänstgöring i hovrätten. Efter något års sysselsättning med expeditionsgöromål, vid hovrättens protokoll samt med utarbetande av föredragningspromemorior och rubriker i till hovrätten fullföljda mål följer någon tids provtjänstgöring såsom föredragande i besvärsmål. På utfallet av denna beror, huruvida fortsatt förordnande kommer att meddelas. Efter förordnanden såsom biträdande fiskal, fiskal och extra ordinarie assessor avslutas den egentliga hovrättsutbildningen med aspirantens befordran till assessor i hovrätten. Assessorsutnämning utgör numera i regel ett villkor för erhållande av ordinarie domartjänst. Vill den nyutnämnde asses-

140 Kungl. May.ts proposition nr 80.

sorn välja lantdomarbanan, kan lian erhålla mera stadigvarande förordnanden såsom vikarie för häradshövding. Under tjänstgöringstiden i hovrätten äro såväl fiskaler som assessorer skyldiga att i viss ordning mottaga dylika förordnanden. Ur assessorernas krets rekryteras jämväl hovrättsrådsoch revisionssekreterarämbetena. Med revisionssekreterare besättas i stor utsträckning särskilt de större domsagornas häradshövdingbeställningar.

Från de sålunda angivna riktlinjerna för den nuvarande utbildnings- och befordringsgången nödvändiggör den nya ordningen ganska väsentliga avvikelser. Dessa sammanhänga i främsta rummet därmed, att såsom tidigare framhållits de egentliga domarbefattningarna icke kunna i samma utsträckning som nu tagas i anspråk för aspiranternas utbildning. Detta gäller särskilt i de fall, då domstolen, såsom häradsrätten, består av allenast en lagfaren ledamot och å denne alltså måste uppställas särskilt stora krav å juridisk insikt och erfarenhet. I fråga örn de kollegiala domstolarna, rådhusrätterna och hovrätterna göra sig betänkligheter mot anlitande av bisittarplatserna i utbildningssyfte mindre gällande, även örn det är uppenbart, att jämväl härvid stor återhållsamhet måste iakttagas.

Liksom nu bör domaraspirantens första utbildning vara förlagd till underrätten samt avse att ge honom inblick i underrättens olika arbetsuppgifter. Han kommer härvid i första hand att biträda sekreteraren och häradshövdingen i deras göromål. Genom att närvara vid målens förberedelse inför domaren samt domstolens förhandlingar och därvid deltaga i protokollföringen, vinner han förtrogenhet med domstolens arbetsmetoder. Efter detta första skede av utbildningen bör honom kunna anförtros att vid ledighet för sekreteraren upprätthålla dennes befattning; dock bör han härvid icke äga att såsom ordförande i häradsrätten handlägga rättegångsmål. Utbildningen vid underrätten, som helst bör uppdelas å häradsrätt och rådhusrätt, torde böra taga i anspråk en tid av omkring tre år, varefter övergången sker till hovrätten. Den första tidens tjänstgöring i hovrätten bör liksom nu komma att avse biträde vid hovrättens protokoll och å hovrättens olika expeditioner samt vid uppsättande av promemorior åt hovrättens referenter i mål, i vilka tjänstemannaföredragning äger rum. Efter någon tid torde åt honom kunna överlämnas föredragning inför hovrätten av sådana mål och efterhand utförande såsom fiskal av åklagartalan i enklare brottmål. Tjänstgöringen i hovrätten, som bör omfatta en tid av minst ett år, bör äga karaktären av ett prov, varigenom hans lämplighet för domarkallet närmare utrönes. Genomgången härav bör berättiga honom till förordnande som sekreterare vid häradsrätt. Sådant förordnande bör i allmänhet avse en tid av minst tre år. Såsom sekreterare vid häradsrätten har han att förestå kansliets expedition, deltaga i eller på eget ansvar förrätta till inskrivningsväsendet hörande göromål samt efter häradshövdingens anvisning biträda vid beredandet av mål och ärenden. Dessutom bör han kunna erhålla förordnande att handlägga enklare mål och ärenden, för vilkas avgörande icke erfordras någon vidlyftigare handläggning eller utredning, ävensom vid semesterledighet eller mera kortvarigt förfall för häradshövding eller ledamot i rådhusrätt mottaga förordnande som dennes vikarie. Mål vitsordad sekreterartjänstgöring bör berättiga till förordnande att under

Kungl. Majlis, proposition nr 80. 141

längre tid uppehålla befattning i hovrätt såsom föredragande eller fiskal samt att, till en början mera kortvarigt, inträda som ledamot i hovrättsråds ställe. Efter något års förlopp bör under förutsättning av aspiranter lämplighet följa utnämning som assessor. Genom denna utnämning skulle aspiranten definitivt vara godkänd för domarbanan, och den skulle för honom medföra behörighet till mera stadigvarande förordnanden såsom vikarie för häradshövding eller ledamot i rådhusrätt eller hovrätt ävensom till ordinarie domarbefattning i underrätt och hovrätt. Den nu antydda utbildningsgången torde taga en tid av 8 till 9 år och domaraspirantens befordran till assesssor skulle alltså inträffa vid en ålder av 32 till 33 år. Yad jag här framhållit i fråga örn domaraspiranternas utbildning är uppenbarligen endast ett förslag, som icke gör anspråk på att innefatta någon definitiv lösning av detta invecklade och omstridda problem. Såtillvida anser jag mig dock böra intaga en bestämd ståndpunkt, att den huvudsakliga utbildningen bör äga rum vid underrätterna men att domaraspirantens tjänstgöring under någon, ej alltför kort tid bör vara förlagd till överrätten. Vid detta ämnes närmare reglering torde hänsyn ock böra tagas till den utbildning, som kan erhållas genom tjänstgöring hos statsåklagare eller advokat.

Jämväl i fråga örn de ordinarie domartjänsterna torde en viss cirkulation mellan underrätt och överrätt böra eftersträvas. Att ordförande- och vice ordförandeposterna å hovrätternas avdelningar böra bliva sluttjänster synes ur olika synpunkter önskvärt. Däremot torde det vid utarbetande av löneplan höra övervägas, huruvida icke skäl föreligga för en sådan läggning av densamma, å ena sidan att häradshövdingbeställningarna liksom ordförandeplatserna i rådhusrätterna bliva lockande för de yngre hovrättsledamöterna samt å den andra att till ordförande- och eventuellt viceordförandeposterna i hovrätt kunna påräknas sökande ur underrättsordförandenas krets. Härigenom skulle vinnas, att å varje hovrättsavdelning förtrogenheten med och traditionerna från underrättsförfarandet alltid skulle vara väl företrädda, på samma gång som vid underrätterna den ökade juridiska skolning, som hovrättsarbetet är ägnat att bibringa, skulle komma till sin rätt. En motsvarighet till nu sist antydda befordringsgång föreligger redan i fråga örn revisionssekreterares utnämning till häradshövding.

Det ligger i sakens natur, att en utbildnings- eller befordringsplan endast kan angiva den allmänna gången samt att i särskilda fall jämväl andra synpunkter böra vinna beaktande. Med den ökade kännedom om såväl åklagarnas som advokaternas duglighet och skicklighet, som den muntliga partsförhandlingen möjliggör, ligger det nära till hands att åt dessa grupper beredes ett visst utrymme vid befordran å domarbanan. Uppenbart är vidare, att en med hänsyn till en ny rättegångsordning utstakad befordringsgång endast så småningom kan komma i full tillämpning. Sålunda måste under en ganska avsevärd tid framåt efter processreformens genomförande tillbörlig hänsyn tagas till de personalgrupper, som redan tidigare ägnat sig åt domarkallet och under den nu bestående ordningen vunnit sin första anställning. Ur såväl det allmännas som den enskildes synpunkt är ett betydande intresse förknippat med att övergången till den nya ordningen kan ske smidigt och med så stor anpass-

142 Kungl. Maj:ts proposition nr 80.

ning som möjligt. I detta sammanhang inställer sig en annan och måhända ännu angelägnare fråga, nämligen den, huru de domare, å vilka reformens genomförande kommer att vila, må kunna förberedas för denna maktpåliggande uppgift. En utväg, som synes värd beaktande, är att genom statens medverkan tillfälle beredes domare att vid domstolarna i våra båda grannländer Danmark och Norge, där ett muntligt rättegångsförfarande är genomfört, under ej allt för kort tid följa förhandlingarna, varigenom förtrogenhet med de nya förhandlingsprinciperna skulle vinnas. I detta syfte torde jämväl andra åtgärder böra övervägas, såsom anordnande av särskilda utbildningskurser, utarbetande av anvisningar samt vidtagande av anstalter för tillhandahållande av råd och upplysningar.

Innan jag lämnar det nu behandlade ämnet, torde utbildnings- och befordringsgång inom åklagarorganisationen böra något beröras. Vad underåklagarna angår göra sig otvivelaktigt krav gällande å ökad utbildning i såväl kriminalteknik som för deras verksamhet betydelsefulla juridiska ämnesgrupper. Särskilt för den nyuppsättning av statsåklagarkåren, som förestår, är det angeläget, att personer med juridisk examen och fullgod utbildning i övrigt kunna förvärvas för de nuvarande åklagartjänsterna. Jämväl efter reformens genomförande torde denna utsikt till befordran för de mest kvalificerade underåklagarna böra hållas öppen, ett förhållande, som helt visst skulle verka höjande på kårens allmänna kompetensnivå. Det ligger i sakens natur, att i fråga örn befordran till statsåklagare tjänstgöring som hovrättsfiskal bör tilläggas stor betydelse. För att förtrogenhet skall kunna vinnas med en statsåklagares uppgifter och arbetsmetoder torde emellertid denna tjänstgöring böra komplettera.? med anställning under någon tid hos statsåklagare. Vidkommande slutligen de till justitiekanslerns biträde ställda revisionsfiskalema kommer deras befattning med målen att i främsta rummet avse de rättsliga spörsmålen. För deras kompetens måste därför uppställas krav å domarutbildning.

Rättegångs* Uti det betänkande, som avgivits av de ekonomisakkunniga, ha framlagts

reformens

beräkningar angående de ekonomiska konsekvenser, vartill ett genomförande

ekonomiska

konsekven­ av rättegångsreformen skulle leda. Dessa beräkningar grunda sig på en i väser. sentliga stycken annan organisation av domstols- och åklagarväsendet än den av mig förordade. Beträffande underrätterna föreligger den mest framträdande skillnaden däri, att de sakkunniga utgått från ett allmänt förstatligande av rättsskipningen i städerna att domstolarna jämväl i de större och medelstora städerna förutsatts skola bestå av allenast en lagfaren domare samt att en genomgripande omreglering av landets domsagor föreslagits, åsyftande väsentligt större domkretsar än de nuvarande och ett nedbringande av dessas antal, städerna inräknade, från 207, därav för landsbygden 119 och för städerna 88, till 93, varav 7 skulle utgöra stadsdomsagor. Av övriga avvikelser må nämnas, att överexekutorsgöromålen överflyttats å domstolarna, att vid hovrätterna särskilda hovrättsåklagare skulle utföra åtalet i alla fullföljda mål samt att föredragningen i högsta domstolen, där partsförhandling skulle förekomma endast i begränsad omfattning, skulle i viss utsträckning liksom nu ombesörjas av revisionssekreterare. Från nu angivna utgångspunkter ha de

Kungl. Mciy.ts. proposition nr SO. 143

sakkunniga verkställt undersökning av personalbehovet vid en genomförd rättegångsreform ävensom upprättat förslag till lönestater för de olika befattningshavarna, varvid förutsatts, att det nuvarande sportelsystemet skulle avskaffas. De sakkunniga ha därvid kommit till det resultat, att, engångsutgifter oräknade, det allmännas kostnader, härunder inbegripna jämväl städernas nuvarande kostnader till domstols- och åklagarväsen, för närvarande uppgå till ett belopp av 11,994,400 kronor samt att detta belopp i den nya organisationen skulle nedbringas till 10,946,300 kronor. Därest beräkningen verkställes med hänsyn allenast till statsverkets nuvarande och framtida kostnader, framgå såsom nuvarande kostnader ett belopp av 8,329,200 kronor samt såsom framtida kostnader 10,946,300 kronor, motsvarande en ökning av omkring 2,620,000 kronor. Vid denna sammanställning är emellertid att märka, att i nuvarande kostnader ingår ett belopp av 3 miljoner kronor, utgörande befattningshavarnas behållna sportelinkomst, samt att statens verkliga utgifter för närvarande uppgå till allenast omkring 5,300,000 kronor. Enahanda belopp ha emellertid beräknats komma att framdeles tillföras statskassan i lorm av rättegångsavgifter, till följd varav den verkliga kostnadsökningen ansetts kunna begränsas till nyss angivna belopp. Denna ökning hänför sig väsentligen till åklagarväsendet, som i 'nuvarande kostnader’ upptages med ett belopp av allenast 54,000 kronor (justitiekanslersämbetet), under det att motsvarande post i 'framtida kostnader’ utgör 1,664,000 kronor, vari ingår även kostnader för underåklagare i städerna men icke för övriga underåklagare. Vad angår den nya organisationens merkostnad ha de sakkunniga framhållit, att ett visst vederlag härför kommer att beredas statsverket genom indragen tolagsersättning m. m. till ett belopp av 1,840,000 kronor, vadan alltså den verkliga utgiftsökningen beräknas stanna vid i runt tal 800,000 kronor.

I de yttranden, som avgivits över de sakkunnigas förslag, ha anmärkningar riktats såväl mot de grunder, å vilka själva organisationen uppbyggts, som ock mot de verkställda kostnadsberäkningarna i och för sig. I sistnämnda hänseende har ganska allmänt framhållits, särskilt vad angår städernas domstolsväsen, att personalbeståndet tilltagits alltför snävt. Jag har desto mindre anledning att gå in på denna del av kritiken som den av mig förordade organisationen väsentligt avviker från den av de sakkunniga föreslagna och vid sådant förhållande en jämförelse skulle komma att sakna intresse.

Den osäkerhet, som måste vidlåda varje beräkning å detta område, sammanhänger i främsta rummet med svårigheten att finna en tillförlitlig grund för beräknande av den arbetsbörda, som kommer att åvila de olika befattningshavarna. Vad underrätterna angår torde dock knappast föreligga någon anledning antaga, att denna arbetsbörda vid ett system, som syftar till en mera koncentrerad handläggning och en lämpligare anordning av förfarandet, skulle i nämnvärd mån ökas. Härtill kommer, att genom den reform av inskrivningsväsendet, som är under förberedelse, en betydande lättnad i dessa göromål är att förvänta. I viss mån annnorlunda gestalta sig förhållandena beträffande överrätterna. Vid muntlig förhandling kommer otvivelaktigt varje särskilt mål att i högre grad taga domstolens tid och arbetskraft i anspråk. Å' andra sidan kan motses, att med de ökade garantier i fråga örn rättsskip-

144 Kungl. May.ts proposition nr SO.

ningens säkerhet, som underrättsförfarandet erbjuder, antalet av de mål, som fullföljas, skall märkbart nedgå. Övervägande skäl torde dock tala för att i fråga örn hovrätterna räkna med en ej alltför obetydlig förstärkning av dessa domstolar. Beträffande högsta domstolen har jag redan tidigare framhållit, att sådana åtgärder böra vidtagas för fullföljdsrättens begränsning, att en utökning av antalet ledamöter kan undvikas. De mera genomgripande organisatoriska förändringar, som av mig förordats, hänföra sig huvudsakligen till åklagarväsendet. På denna punkt möta, särskilt vad angår utförande av åklagartalan i hovrätt och högsta domstolen, nya arbetsuppgifter av ganska svårberäknelig omfattning. Med hänsyn till nu berörda förhållanden torde det icke låta sig göra att i frågans nuvarande läge framlägga en på siffermaterial grundad jämförelse mellan vårt rättegångsväsendes nuvarande kostnader och dem, som efter en genomförd reform komma att åvila det allmänna. En sådan jämförelse torde ej heller vara nödvändig. Vad som däremot bör utrönas är huruvida reformens genomförande kan antagas medföra en sådan kostnadsökning, att denna i och för sig utgör ett vägande skäl mot reformen, även örn densamma ur andra synpunkter skulle finnas önskvärd.

Vid ett övervägande av de kostnader, som äro förenade med domstolsorganisationen, möter bland annat frågan örn sportelväsendet. För rättegångsreformens genomförande torde det icke vara oundgängligen påkallat, att detsamma avskaffas. Jag utgår emellertid från att vid en allmän lönereglering för domstolsväsendets befattningshavare denna avlöningsform icke längre kommer att bibehållas.

De kostnader, som nu åligga städerna för deras rättsskipning och åklagarväsen, torde enligt mitt förslag i de större och medelstora städerna böra alltjämt stanna å staden. Att reformen för dessa städer skulle medföra någon nämnvärd utgiftsstegring, torde vara så gott som uteslutet. Det nuvarande personalbestandet synes väl motsvara behovet jämväl under de nya förhållandena. Vid ett avskaffande av sportelväsendet och dettas ersättande med vissa till statsverket ingående rättegångsavgifter, bör vederlag beredas staden. Någon indragning till statsverket av städerna tillkommande tolagsmedel kan, så länge staden bekostar sin rättsskipning, uppenbarligen icke ifrågakomma.

Vad därefter angår domstolsväsendet å landsbygden har jag tidigare framhållit, att jämväl med införlivande i judiciellt hänseende av de mindre städerna med kringliggande domsagor någon utökning av dessas antal icke kan anses erforderlig. I fråga om de i domsagorna anställda arbetskrafterna har jag förordat, att i varje domsaga skall finnas anställd en sekreterare samt att i mån av behov notarier skola biträda i arbetet. Då förordnande som sekreterare skulle kunna erhållas först efter en sammanlagd tjänstetid i underrätt och hovrätt av minst fyra år, är det uppenbart, att avlöningen till sekreteraren bör sättas till ett ej obetydligt högre belopp än det som nu utgår till förste notarie. Å andra sidan torde behovet av notarier komma att minskas, varjämte anställande av biträdande domare endast i undantagsfall skulle komma i fråga. Med den föreslagna organisationen torde ock genom sammanslagning av de minsta domsagorna det nuvarande antalet domsagor kunna något nedbringas. Vissa av de största domsagorna torde liksom nu böra erhålla

Kungl. Maj.ts proposition nr 80. 145

tillgång till ytterligare arbetskraft, såsom anställande av särskild inskrivningsdomare eller biträdande domare. Ett avskaffande av sportelsystemet och statens övertagande av domsagornas förvaltningskostnader föranleder visserligen, att de omedelbara utgifterna för statsverket komma att stegras. Denna kostnadsökning torde emellertid komma att uppvägas genom påläggandet av rättegångsavgifter till motsvarande belopp, vilka avgifter skulle ingå till statsverket. Vid fastställande av häradshövdingarnas avlöningsförmåner torde någon stel likformighet icke böra eftersträvas utan fortfarande avseende fästas vid den i olika domsagor växlande arbetsbördan. Med hänsyn till de stora krav, som vid ett muntligt, koncentrerat förfarande måste ställas å domstolens ordförande, är det oeftergivligt, att avlöningen också i de mindre domsagorna hålles jämförelsevis hög. I detta sammanhang anser jag mig böra erinra därom, att rekryteringen av ordförandeposterna i underrätt i allmänhet bör ske ur de yngre hovrättsrådens krets. Då en utjämning i avlöningshänseende mellan de olika domsagorna helt visst är möjlig, torde dock av nu nämnd anledning någon mera väsentlig kostnadsökning icke vara att motse.

Det nuvarande antalet ordinarie hovrättsdomare, hovrätternas presidenter inräknade, uppgår till för Svea hovrätt 41, för Göta hovrätt 21 och för skånska hovrätten 10 eller sammanlagt 72. Hovrätterna äro indelade i sammanlagt 14 divisioner med fem ledamöter å varje, vartill kommer en extra division örn fem ledamöter för Svea hovrätt ävensom en extra ledamot i vardera av Svea hovrätt och skånska hovrätten. Enligt den av mig förordade organisationsplanen skulle antalet ledamöter å varje division begränsas till fyra. Genom denna begränsning skulle i det närmaste möjliggöras en utökning av det nuvarande antalet divisioner till 20, varvid jag förutsätter att, med undantag för Svea hovrätt, presidenten tillika skall i viss omfattning tjänstgöra som ordförande å en av hovrättens divisioner. Med hänsyn till sannolikheten av, att det muntliga förfarandet i hovrätt kommer att medföra ökning av hovrätternas arbetsbörda, torde det icke vara att tillråda att beräkna divisionernas antal lägre än nu skett. I fråga örn hovrättsdomarnas avlöningsförhållanden har jag utgått ifrån, att de båda yngre ledamöterna å varje division skulle i regel liksom nu vinna sin befordran från assessorsgraden och att någon mera väsentlig förändring i deras nuvarande löneställning icke skulle vara påkallad. Vad åter angår divisionens båda äldre ledamöter har jag på tal örn befordringsgången framhållit vikten av att åtminstone ordförandeposten göres till en särskild befattning, som i allmänhet rekryteras ur underrättsdomarnas krets. Skall detta syfte kunna vinnas, måste tillses, att avlöningen till ordförande och helst även vice ordförande utmätes efter samma grunder som gälla för häradshövdingarna och i varje fall ej kommer att understiga det belopp, som i genomsnitt utgår till häradshövding. Det är uppenbarligen icke ägnat att främja en god rättsskipning i våra överrätter, att avlöningen till hovrätternas äldre ledamöter hålles så låg som nu är fallet.

Vid hovrätterna äro förutom den egentliga domarpersonalen anställda åtskilliga andra befattningshavare. I fråga örn advokatfiskalerna och hovrätts-

Bihang till riksdagens protokoll 1931. 1 sami- 67 haft. (Nr 80.) 10

146 Kungl. Maj:ts proposition nr 80.

fiskalema framgår av min tidigare framställning, att de förra befattningarna skulle upphöra samt att hovrättsfiskalerna icke längre skulle kvarstå som tjänstemän under hovrätten utan överföras till åklagarväsendet. Vid hovrätterna tjänstgöra åtskilliga yngre jurister för sin utbildning eller såsom vikarier för ordinarie befattningshavare. Detta förhållande kommer att, om ock i begränsad omfattning, fortfara jämväl under den nya ordningen. För fullgörande av den föredragning, som i vissa mål skall äga rum, föreligger behov av ett visst antal referenter. Dessa befattningar torde böra tillsättas på förordnande. Vidare erfordras för att tillgodose behovet av vikarier för ledamöter såväl i underrätter som i hovrätt tillgång till härför utbildad personal, assessorer. Åt dessa torde böra beredas en mera fast anställning. Vad slutligen angår den i hovrätterna tjänstgörande kanslipersonalen torde den nya ordningen icke medföra någon avsevärd förändring.

Såsom framgår av vad jag tidigare yttrat bör någon utökning av högsta domstolens ledamotsantal icke ifrågakomma. Med den muntliga partsförhandlingen kommer däremot behovet av föredragning inför högsta domstolen att bortfalla. En följd härav blir, att de tjänstemän, revisionssekreterarna, åt vilka denna föredragning är anförtrodd, icke längre komma att erfordras för denna uppgift. Antalet ordinarie revisionssekreterare uppgår för närvarande till 23, vartill komma 4 förordnade revisionssekreterare. Emellertid torde jämväl framdeles behov föreligga av vissa högt kvalificerade tjänstemän för att omhänderha förberedelsen i de till högsta domstolen fullföljda målen ävensom vid målens handläggning tillhandagå domstolens ledamöter. Antalet av dessa befattningshavare torde dock kunna sättas väsentligt lägre än det nuvarande antalet revisionssekreterare. På denna post torde en ej oväsentlig kostnadsminskning vara att motse. Det nu sagda gäller jämväl i fråga örn nedre revisionens kanslipersonal.

Enligt de av mig förordade grunderna för en rättegångsreform skulle nämnd komma att medverka ej allenast som nu i häradsrätterna utan jämväl, dock allenast beträffande grövre brottmål, i rådhusrätterna och hovrätterna. Vad rådhusrätterna angår böra därav föranledda kostnader, som uppenbarligen icke kunna uppgå till något avsevärt belopp, stanna på städerna. I fråga örn hovrätterna falla däremot dessa kostnader å statsverket. Med hänsyn till det jämförelsevis ringa antal mål, vari medverkan av nämnd skall äga rum, torde emellertid ej heller denna utgiftsökning bliva allt för betydande.

Beträffande skyldigheten att hålla erforderliga domstolslokaler torde någon ändring i nu gällande grunder icke böra vidtagas. I de städer, som ha egen jurisdiktion, bör alltså denna skyldighet fortfarande åvila staden, samt i övriga städer ävensom å landsbygden vederbörande tingslag. Överrätternas lokalbehov tillgodoses däremot genom statens försorg, även örn i visst fall medverkan erhållits från förläggningsstaden. En uppdelning av hovrätterna medför i detta hänseende nya kostnader. Då en sådan uppdelning, alldeles oberoende av rättegångsreformen, med all sannolikhet ändock skulle komma till stånd, synas dessa kostnader icke böra föras denna reform till last i vidare man än som följer därav, att den nya förhandlingsordningen med dess offent-

Kungl. Maj:ts proposition nr 80. 147

lighet och muntlighet otvivelaktigt kräver ökat lokalutrymme. Ur sist antydda synpunkt torde behov av andra lokaler uppkomma jämväl för högsta domstolens del.

Jag övergår härefter till åklagarorganisationen. Vad då först angår underåklagarna, som tillika allt framgent skola utgöra polismyndighet, torde såsom hittills ägt rum denna del av organisationen vara att hänföra under polisväsendet. Någon väsentlig kostnadsökning bör härutinnan desto mindre föras rättegångsreformen till last som en omorganisation av underåklagarna, oberoende av nu ifrågavarande reform, är av behovet påkallad. I fråga örn statsåklagarkåren äro förhållandena annorlunda. Här föreligger otvivelaktigt reformens mest betydande utgiftspost. Vad angår de tre största städerna Stockholm, Göteborg och Malmö, för vilka beräknats sammanlagt 12 statsåklagare, har förutsatts, att kostnaderna för dessa skulle bestridas av vederbörande stad. För dessa städer torde möjlighet föreligga att redan inom den nuvarande organisationens ram tillgodose behovet av statsåklagare. I fråga örn övriga städer och landsbygden har det erforderliga antalet statsåklagare beräknats till 35. Avlöningen till statsåklagare torde böra uppgå till eller i varje fall ej nämnvärt understiga den, som utgår till tjänsteman i byråchef sgraden. Å statsåklagarkontoren böra anställas biträden till erforderligt antal. Enligt vad jag tidigare framhållit skulle beträffande vissa mål åklagartalan i hovrätterna utföras av hovrättsfiskaler, vilka i sin tjänstgöring komme att underställas en förste statsåklagare. Hovrättsfiskalerna synas, jämväl med hänsyn till att dessa befattningar åtminstone till en del torde komma att rekryteras från domstolssekreterarna, i lönehänseende böra intaga ställning mellan dessa och hovrättsassessorerna. Hovrättsfiskälernas antal torde icke behöva överstiga en för varje hovrättsdivision eller således tillsammans 20. Vid högsta domstolen skulle justitiekanslern vara huvudåklagare med biträde av revisionsfiskaler. Antalet av de sistnämnda är uppenbarligen beroende av i vilken utsträckning fullföljd av talan i brottmål kommer att medgivas. Preliminärt har antalet beräknats till 6.

Mot den utökning av åklagarorganisationen, som sålunda komme att äga runa, svarar allenast en indragning nämligen av hovrätternas nuvarande advokatfiskal. Den sålunda uppkomna besparingen torde dock till någon del tagas i anspråk för tilläggsarvoden åt förste statsåklagarna. Dessutom har ifrågasatts en indragning av landsfogdetjänsterna. Huruvida en sådan är möjlig, har jag i frågans nuvarande läge icke ansett böra bliva föremål för närmare undersökning. Tydligt är emellertid, att med åklagargöromålens överflyttande på andra befattningshavare landsfogdarna i viss utsträckning frigöras för andra uppgifter och att alltså, oavsett örn en indragning av dessa tjänster kan ske eller icke, det ej kan anses oegentligt att jämväl på denna punkt räkna med en viss besparing för åklagarväsendet.

Såsom jag redan framhållit torde i frågans nuvarande läge det icke låta sig göra att framlägga en detaljerad beräkning av de kostnader, som äro förenade med en rättegångsreform. Detta utesluter dock icke att av gjorda överslagsberäkningar kunna dragas vissa slutsatser, som göra anspråk på ganska hög

148 Kungl. Maj:ts proposition nr 80.

grad av sannolikhet. Vad den egentliga domstolsorganisationen angår torde det sålunda icke vara alltför djärvt att påstå, att denna icke kommer att i förhållande till den nuvarande medföra någon mera avsevärd kostnadsökning, varvid dock hänsyn icke tagits till vissa engångskostnader för nya domstolslokaler. I fråga örn åklagarväsendet är däremot en ej obetydlig utgiftsstegring ofrånkomlig. Enligt verkställda överslagsberäkningar, vid vilka något avdrag dock icke skett i anledning av landsfogdarnas befrielse från åklagargöromålen, torde hela den av reformen föranledda årliga kostnadsökningen efter all sannolikhet icke komma att för statsverkets del överstiga en miljon kronor. I betraktande av den i förhållande till samtliga statsutgifter ringa andel, som för närvarande faller på rättegångsväsendet, torde detta resultat icke kunna betecknas som oväntat eller allt för ogynnsamt.

Övergång Då jag såsom nu närmare utvecklats ansluter mig till tanken på en allordningen!1 män rättegångsreform enligt här angivna riktlinjer, uppstår frågan, hur re- Allmänna f°rmcn lämpligen bör sättas i verket. Såsom jag redan framhållit bör reforsynpunkter men huvudsakligen taga sikte på förfarandet. Dess genomförande bör icke göras beroende av andra förändringar i organisationen än sådana, som påkallas av att domstolar och andra organ skola bliva i stånd att uppbära ett förbättrat förfarande. Därest reformen på detta sätt begränsas, är det tydligt, att ett successivt genomförande av densamma icke är möjligt. Förfarandets olika delar höra så nära samman, att det skulle vara förenat med betydande svårigheter att låta någon särskild del träda i kraft för sig. Främst vill jag erinra örn det så gott som oskiljaktiga samband, som består mellan bevisningen och en på muntlighet, koncentration och omedelbarhet grundad förhandlingsordning. Skulle någon del av förfarandet sättas i tillämpning före övriga delar, förelåge risk, att den nya ordningen komme att utveckla sig i ej önskvärd riktning.

Ehuru sålunda det föreslagna nya förfarandet, såvitt angår tiden för dess införande måste behandlas som en enhet, är det av vikt, att, sedan grunderna för detsamma blivit i huvudsak godkända, alla åtgärder vidtagas, som kunna förmedla övergången till den nya ordningen. Under det att arbetet med den allmänna rättegångsreformen pågår, böra alltså till övervägande och avgörande upptagas sådana förslag till partiella reformer, som äro ägnade att underlätta det nya rättegångsskickets införande och tillika kunna utan olägenhet inpassas i den nu bestående ordningen. Frågan örn de ytterligare åtgärder, som påkallas i anledning av lagstiftningens genomförande, böra uppenbarligen regleras i samband med dennas antagande.

Bland de förslag, vilka böra upptagas till slutlig behandling före den nya lagstiftningens antagande, stå i förgrunden spörsmålen örn vissa städers läggande under landsrätt, reglering av domsagor, reform av inskrivningsväsendet, fördelning av nämndemännens tjänstgöring vid häradsrätterna och ordningen för målens handläggning vid tingen, reform av åklagarväsendet samt uppdelning av hovrätterna. Vad angår den tidigare behandlingen av dessa frågor har inom justitiedepartementet utarbetats en promemoria, vilken torde få såsom

Kungl. Maj:ts proposition nr 80. 149

bilaga fogas till protokollet i detta ärende (Bilaga B). Beträffande dessa frågor vill jag här framhålla följande.

Såsom jag i annat sammanhang påpekat har jag icke ansett tillräckliga Vissa stäskäl föreligga att nu skrida till ett allmänt förstatligande av rättsskipningen i städerna. I de större och medelstora städerna skulle alltså den landsrätt. nuvarande domstolsorganisationen fortbestå, dock med iakttagande av att rådhusrätterna i dessa städer alltid skulle bestå av tre lagfarna ledamöter. Däremot har jag framhållit, att rådhusrätterna i de mindre städerna icke erbjuda fullgoda garantier för en tillfredsställande rättsskipning och därför böra upphöra. En dylik förändring torde vara påkallad alldeles oberoende av en allmän rättegångsreform. Under sådana förhållanden måste det ur alla synpunkter anses vara till fördel, att åtgärder snarast möjligt vidtagas för att efter hand bringa dessa domstolar att upphöra. Härigenom vinnes en mjukare övergång till en förbättrad domstolsorganisation och sparas kostnader för statsverket. Den invändning, som främst gjordes mot den år 1924 föreslagna lagstiftningen, nämligen att det icke vore lämpligt att redan då i lag införa sådana stadganden som de föreslagna, innan huvuddragen av den blivande domstolsorganisationen vore kända, kommer, efter det grunderna för en rättegångsreform blivit framlagda, att förfalla.

Något hinder för stads läggande under landsrätt torde ej heller möta med hänsyn till ordnandet av städernas förvaltning. Det av särskilda sakkunniga framlagda förslaget örn stadsstyrelsens framtida ordnande har visserligen ännu ej kommit under omprövning, men åtgärder för statens övertagande av rättsskipningen i vissa städer torde kunna vidtagas oberoende av nämnda förslag. Förslaget utgår från den förutsättningen, att de kollegiala domstolarna skola försvinna i samtliga städer. Såsom redan berörts innebära de nu framlagda riktlinjerna för processreformen, att de större och medelstora städerna i regel skola behålla sina kollegiala domstolar. Härav följer, att för dem någon förändring i den kommunala förvaltningen icke påkallas av rättegångsväsendets omdaning. Vad angår de mindre städerna måste visserligen en omläggning ske i samband med magistratens upphörande, men något behov torde icke för dem föreligga att nu övergå till en sådan ordning för stadsstyrelsen, som föreslagits i omförmälda betänkande. Där föreslagna ändringar äro icke omedelbart betingade av processreformen utan ha sin grund företrädesvis i framkomna önskemål om en enhetligare kommunalförvaltning. Detta behov lärer göra sig mindre starkt gällande i de städer, varom här är fråga. För dem torde de former för ordnande av städernas styrelse, som nu tillämpas i städer under landsrätt, böra komma till användning. Tydligt är emellertid, att oberoende av processreformarbetet omförmälda förslag bör upptagas till fortsatt behandling. Skulle det därvid visa sig, att en omgestaltning av den kommunala förvaltningen i enlighet med de i betänkandet angivna principerna bör ske, kunna åtgärder härför framdeles vidtagas. Dylika åtgärder försvåras icke av att staten redan nu övertager rättsskipningen i vissa städer.

150 Kungl. Maj:ts proposition nr 80.

Vid angivna förhållanden synes det önskvärt, att åtgärder under den närmaste tiden vidtagas för att de städer, som icke kunna antagas äga förutsättningar att giva sina rådhusrätter den förut nämnda sammansättningen, läggas under landsrätt. Härvid torde kunna förutsättas, att åtskilliga städer komma att, sedan grunddragen för den blivande domstolsorganisationen godkänts, frivilligt avstå från den egna jurisdiktionen. Beaktas bör, att rådhusrättens upphörande i regel kommer att för staden medföra lättnad i ekonomiskt avseende.

Tydligt är, att landsrättsförläggning bör kunna beslutas även mot stads bestridande. Denna princip har kommit till uttryck redan i 1924 års lagstiftning, och en utvidgning av denna princips tillämpning synes nu vara lämplig. Sålunda torde skäl ej längre föreligga att bibehålla den gällande begränsningen, att stadens folkmängd skall understiga 3,000 personer. Ej heller synes det lämpligt att bibehålla föreskriften, att landsrättsförläggning ej må äga rum, när stadsfullmäktige med minst två tredjedels majoritet uttalat sig däremot. Då en dylik åtgärd är betingad av hänsyn till ett viktigt allmänt intresse, bör det ej tillåtas kommunen att förhindra densamma.

Förläggning under landsrätt av de städer, varom nu är fråga, torde emellertid icke böra äga rum utan undantag. Sådan åtgärd bör ej få vidtagas då den medför ökade ekonomiska bördor eller andra för staden eller det allmänna menliga verkningar. Särskild hänsyn måste tagas till rådhusrätterna i residensstäderna. Sålunda äro dessa domstolar uteslutande behöriga att upptaga bland annat mål angående brott mot tryckfrihetsförordningen, örn skriften tryckts i ort, som lyder under landsrätt, samt ärenden angående förlagsinteckning, då rörelsen drives å landet. Tydligt är därför, att ett överförande till landsrätt bör äga rum allenast efter prövning i varje särskilt fall. De närmare grunder, som böra vinna tillämpning vid statens övertagande av rättsskipningen i nu ifrågavarande städer, böra så snart ske kan föreläggas riksdagen. Reglering I det föregående har jag framhållit, att enligt min mening någon mera all­

av dom­

sagor. män omreglering av våra domsagor icke bör förknippas med rättegångsreformens genomförande. Denna min ståndpunkt utesluter dock icke en omreglering av de mindre domsagor, i vilka redan under nuvarande förhållanden en sådan måste anses lämplig. Vid dylik omreglering torde enahanda synpunkter böra vinna beaktande, som redan tidigare följts vid dessa frågors behandling. Samtidigt måste hänsyn tagas till de förändringar, som kunna väntas inträda vid en omgestaltning av rättegångsväsendet. Härvid bör utredning verkställas bland annat rörande den lättnad för häradshövdingen, som kan vinnas genom att vissa göromål överflyttas på en sekreterare. Av stor betydelse för omfattningen av arbetsuppgifterna i domsagorna och därmed för dessas storlek är, huruvida en reform kommer till stånd av inskrivningsväsendet. Jämväl måste beaktas i vilken utsträckning upphörandet av den särskilda jurisdiktionen i de mindre städerna kan komma att öka häradsrätternas göromål. Tydligt är emellertid, att man vid reglering av domsagor bör framgå med varsamhet och att hänsyn därvid måste tagas såväl till den rättssökande allmänhetens berättigade intressen som till de kostnader, vilka vid domsagoregleringar kunna uppstå för anskaffande av domstols- och kanslilokaler.

Kungl. Maj:ts proposition nr 80. 151

Frågan om en reform av vårt inskrivningsväsen rörande fast egendom har Reform av

inskriv­

sedan lång tid tillbaka varit föremål för övervägande. Den nu gällande ord­ ningsningen för behandling av inskrivningsärenden lider av betydande brister och väsendet. kan näppeligen anses tillfredsställa nutida krav. Proceduren och det över hövan vidlyftiga expeditionssättet medföra för domstolarna ett betydande arbete utan att bereda däremot svarande fördelar. En omläggning av förfarandet i inskrivningsärenden måste därför anses pakallad redan under nu gällande rättegångsordning. Fördelarna av inskrivningsväsendets förenklande framträda än mera vid processreformens genomförande. Det av mig i det föregående antydda förfarandet bygger i stor utsträckning pa att domaren skall kunna helt ägna sig åt de egentliga rättsskipningsuppgifterna. Med hänsyn härtill har jag föreslagit, att på landet vissa göromål, som icke äro av mera krävande beskaffenhet, överflyttas på en vid domstolen anställd sekreterare. Den betydelsefullaste åtgärden för vinnande av lättnad i domstolarnas särskilt häradsrätternas — arbetsuppgifter är en omläggning av inskrivningsväsendet. Genom en reform på detta område torde det bliva möjligt att avsevärt minska den arbetsbörda, som nu åvilar domstolarna. Reformen kommer även för allmänheten att medföra betydande fördelar, främst i ökad snabbhet. Tydligt är emellertid, att en ändring icke får genomföras på sådant sätt, att inskrivningsväsendets säkerhet därigenom äventyras. Såsom jag redan antytt föreligger för närvarande ett förslag till reform av inskrivningsväsendet. Sedan yttranden däröver inkommit, bör förslaget upptagas till fortsatt behandling. Det är min avsikt att låta bedriva detta arbete på sadant sätt, att förslag i ämnet kan framläggas för 1932 års riksdag. En av de viktigaste grunderna för den blivande rättegångsreformen synes Fördelning mig vara, att häradsnämnden behåller sin starka ställning i rättsskipningen pa mannens landsbygden. Nämndens möjligheter att verksamt fylla sin uppgift böra ökas. tjänst- Yissa åtgärder i detta syfte äro redan nu påkallade och kunna vidtagas utan att föregripa en mera vittgående reform. Den på en del håll tillämpade ordningen för nämndens tjänstgöring medför, att i allmänhet flertalet av de vid ett måls avgörande deltagande nämndemännen icke mer än delvis övervarit målets handläggning. Det torde vara ur flera synpunkter lämpligt, att nämndemännens tjänstgöring ordnas pa sadant sätt, att i mals eller ärendes fortsatta handläggning och avgörande deltaga nämndemän, som förut övervarit förhandlingen. Tillika bör tillses, att om möjligt i nämnden sitta personer, vilka äga kännedom om de personliga och lokala förhållanden, som kunna vara av betydelse för de handlagda målen eller ärendena. Huru dessa önskemål lämpligen skola tillgodoses, torde komma att framgå av den nu genom en tillkallad sakkunnig igångsatta utredningen. Vid denna utredning skola även vissa andra frågor upptagas till behandling, vilka sta i samband med spörsmålet örn nämndemännens tjänstgöring. Utredningen skall salunda omfatta fragan örn ordningen för målens handläggning vid häradsrätterna. På detta område föreligga för närvarande betydande olägenheter, vilka torde kunna undanröjas. Förhandlingarna böra så ordnas, att —• med beaktande av de nyssnämnda synpunkterna i fråga örn nämndemännens deltagande i rättsskipningen — den

152 Kungl. Maj :ts proposition nr 80.

rättssökande allmänheten undgår en tidsödande väntan. Målen böra sålunda efter ändamålsenliga grunder förläggas till olika tider på dagen och på föredragningslistan för en sammanträdesdag böra icke upptagas flera mål än som den dagen kunna medhinnas. Därjämte bör tillses, att förhandlingarna icke utsträckas till allt för sent pa kvällen. Beaktande bör även skänkas åt frågorna örn bestämmande av tid för tingssammanträdenas början och örn undvikande av alla åtgärder, som kunna fördröja den egentliga handläggningen. Av betydelse för de rättssökande är även, att tingssammanträdena bliva på lämpligt sätt kungjorda. Den igångsatta utredningen synes böra bedrivas på sådant sätt, att förslag i ämnet snarast kunna framläggas. Huruvida utredningen bör leda till lagstiftningsåtgärder eller örn det avsedda syftet kan vinnas genom anordningar inom den nuvarande lagstiftningens ram, kan för närvarande icke avgöras. Det synes emellertid antagligt, att man utan nya bestämmelser i lag skall kunna råda bot på en del av de missförhållanden, som nu föreligga.

Reform av För vinnande av en förbättrad straffprocessordning är såsom jag redan framväsendet. hållit en reform av åklagarväsendet oundgängligen erforderlig. Rörande riktlinjerna för den blivande åklagarorganisationen får jag hänvisa till vad jag tidigare anfört. Då genomförandet av en dylik organisation tager lång tid i anspråk, synes det nödvändigt, att åtgärder snarast möjligt vidtagas för förbättring av åklagarväsendet. Dessa åtgärder torde närmast böra gå ut på att höja de nuvarande åklagarnas kompetens och att befria dem från göromål, som äro främmande för åklagaruppgifterna. Härigenom torde vinnas, att vid processreformens genomförande de då befintliga åklagarna kunna ingå som ett led i den blivande organisationen. Sedan yttranden inkommit över det framlagda förberedande förslaget till omorganisation av landsfiskalsbefattningarna m. m., torde detta böra göras till föremål för vidare utredning.

^av^hovrät9 ®asom Jag re(*an framhållit kräves för anordnande av muntlig förhandling terna. r hovrätterna, att dessa erhålla en mera lokal förläggning. Antalet hovrätter har synts mig böra vara lägst fem och högst sju. En uppdelning synes sålunda böra ske av Svea och Göta hovrätter. Uppenbarligen måste denna delning vara genomförd och de nya hovrätterna kunna träda i verksamhet vid den tid, då den nya förhandlingsordningen skall tillämpas. Med hänsyn härtill torde det vara lämpligt, att åtgärder snarast möjligt vidtagas för en delning av nämnda hovrätter. Härigenom vinnes, att de nybildade hovrätterna hunnit så att säga komma i gång och organisationen kunnat erhålla ökad stadga, innan det nya rättegångsskicket träder i kraft. Genom vidtagande i förväg av denna förändring torde övergången till den nya ordningen i hög grad underlättas.

Ehuru sålunda en uppdelning av hovrätterna är påkallad företrädesvis av hänsyn till den blivande rättegångsreformen, får det ej förbises, att skäl tala för en dylik delning även under nu gällande rättegångsordning. Visserligen har gjorts gällande, att med det för närvarande tillämpade skriftliga förfarandet i överrätterna det vore för parterna jämförelsevis likgiltigt var dessa

Kungl. Maj :ts proposition nr 80. 153

äro belägna. En utflyttning av hovrätterna torde dock få anses i andra hänseenden medföra vissa fördelar. Dessa fördelar ha närmare utvecklats vid den tidigare behandlingen av frågan örn upprättande av en hovrätt för de fyra nordligaste länen, och det torde icke vara nödvändigt att nu ingå härpå. Jag vill endast erinra örn vikten av att hovrättens ledamöter erhålla tillfälle att leva och verka under de förhållanden, som i viss utsträckning sätta sin prägel på de till hovrätten fullföljda målen, samt örn de svårigheter, som äro förenade med ledningen av ett verk av Svea hovrätts storlek. Beaktas bör även, att statsmakterna i princip uttalat sig för upprättande av en norrländsk hovrätt redan före genomförandet av en rättegångsreform.

Med hänsyn till det anförda finner jag lämpligt att, därest riktlinjerna för rättegångsreformen vinna riksdagens bifall, utredning snarast igångsättes rörande det antal hovrätter, som påkallas av ett reformerat förfarande, och örn hovrätternas förläggning. Det ligger i sakens natur, att jag icke i frågans nuvarande läge kan intaga en bestämd ståndpunkt till därmed sammanhängande spörsmål. Dock synes som jag redan berört uppenbart, att en hovrätt bör hava sitt säte i Göteborg och att åtminstone en hovrätt bör förläggas till Norrland.

Det har från en del håll ifrågasatts, att till förberedande av rättegångs- Förberedanreformen bestämmelser borde meddelas rörande förundersökning i brottmål samt de straffprocessuella tvångsmedlen ävensom rörande muntligt och kon- brottmål centrerat förfarande i tvistemål. Eör den tidigare behandlingen av dessa frå- m‘ mgor har redogörelse lämnats i nyssnämnda promemoria.

Med den uppfattning, åt vilken jag tidigare givit uttryck rörande sambandet mellan förfarandets olika delar, överensstämmer att nämnda lagstiftningsfrågor icke böra upptagas till särskild behandling.

Vad angår förundersökning i brottmål och därmed sammanhängande ämnen synes försiktigheten bjuda, att innan de närmare regleras i lag genom förbättrad åklagarorganisation och höjda kompetenskrav för åklagarna förutsättningar skapas för de nya bestämmelsernas riktiga tillämpning. Ett annat skäl mot utbrytande av frågan om det förberedande förfarandet i brottmål synes mig vara, att en dylik åtgärd knappast skulle medföra någon egentlig tidsvinst. Nämnda lagstiftningsfråga är, såsom erfarenheten visat, av omfattande och svårlöst beskaffenhet. Även örn arbetet med dess lösande omedelbart igångsattes, lärer det ej kunna förväntas, att resultatet därav skulle komma att föreligga förr än örn ett par år. Vid nämnda tid torde emellertid arbetet på en reform av hela straffprocessen lia framskridit så långt, att det icke längre föreligger skäl att för den tid, som återstår till rättegångsreformens genomförande, införa anordningar, som komma att oförändrade bestå allenast under en helt kort övergångstid.

Sist anförda skäl kan åberopas även mot förslaget att genom smärre partiella reformer förbereda övergången till ett muntligt och koncentrerat förfarande i tvistemål. Därest dylika reformer skola erhålla någon egentlig betydelse, torde de böra göras så omfattande, att utarbetandet av lagbestäm-

154 Kungl. Maj:ts proposition nr 80.

meker och dessas genomförande tager en avsevärd tid i anspråk. Någon tidsvinst skulle sålunda näppeligen erhållas. Härtill kommer, att såsom jag redan framhållit förfarandet måste behandlas såsom en enhet. Att bryta ut någon del därav, till exempel förberedelsen, och låta bestämmelser därom träda i kraft, innan reglerna örn huvudförhandlingen komme i tillämpning, torde endast medföra förvirring och försvåra övergången till ett reformerat förfarande. Däremot böra naturligen de möjligheter, som finnas att inom den nuvarande lagstiftningens ram ernå ett förbättrat förfarande, utnyttjas. Åtgärder i detta syfte äro påkallade med hänsyn till nu gällande rättegångsskick och kunna genom att vänja domare, parter och ombud vid ett moderniserat förfarande underlätta övergången till den nya ordningen.

Hemställan. Av vad jag nu anfört framgår, att jag anser en allmän reform av vårt rättegångsväsen vara av behovet påkallad samt att en sådan bör, i huvudsaklig överensstämmelse med de av mig nu angivna riktlinjerna, så snart sig göra låter komma till stånd. För detta ändamål bör enligt min mening arbetet med ny lagstiftning angående rättegångsväsendet och vad därmed sammanhänger utan dröjsmål upptagas. Med hänsyn till denna lagstiftnings å olika områden djupt ingripande betydelse, synes mig lämpligt, såsom ock tidigare ifrågasatts, att riksdagen dessförinnan sättes i tillfälle att yttra sig över de tillämnade huvudgrunderna för reformen. Att i ett sådant yttrande icke må inläggas den innebörden, att riksdagen därmed tagit slutlig ståndpunkt till de olika spörsmål, som äro förknippade med denna lagstiftningsfråga, ligger i öppen dag. Vid det ytterligare inträngande i ämnet, som lagstiftningsarbetet gör nödvändigt, kunna framkomma nya synpunkter, som påkalla beaktande. Emellertid är det av stor vikt att redan på detta skede klarhet vinnes, huruvida huvudgrunderna för reformen uppbäras av en mera allmän åskådning inom riksdagen och den i sinom tid färdigställda lagstiftningen alltså kan väntas då vinna riksdagens godkännande. Skulle den nu antydda förutsättningen visa sig icke föreligga, torde tanken på att nu skrida till ett lagstiftningsarbete av den omfattning, varom här är fråga, böra övergivas.

Föredraganden hemställer härefter, att Kungl. Majit måtte genom proposition lämna riksdagen tillfälle att avgiva yttrande angående de av föredraganden angivna huvudgrunderna för en rättegångsreform.

Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter biträd­

da hemställan förordnar Hans Kungl. Höghet Kronprinsen-

Regenten, att till riksdagen skall avlåtas proposition av den

lydelse bilaga till detta protokoll utvisar.

Ur protokollet:

Gösta Tidelius.

Kungl. Maj:ts proposition nr 80. 155

Bilaga A.

Utdrag av protokollet, hållet i Kungl. Maj:ts lagråd den 3 juli 1928.

Närvarande:

justitierådet von Seth,

justitierådet Wedberg,

regeringsrådet Planting-Gyllenbåga,

justitierådet Alexanderson.

Enligt lagrådet tilHiandakommet utdrag av protokollet över justitiedepartexnentsärenden, hållet inför Hans Maj :t Konungen i statsrådet den 23 september 1927, hade Kungl. Maj:t förordnat, att lagrådets yttrande skulle inhämtas över processkommissionens betänkande angående rättegångsväsendets ombildning, såvitt anginge betänkandets huvudgrunder.

Betänkandet hade inför lagrådet i särskilda delar föredragits av professorn Thore Engströmer, hovrättsrådet Trygve Liljestrand, hovrättsrådet Nils Vult von Steyern och häradshövdingen Karl Schlyter.

Lagrådets ledamöter enade sig örn följande utlåtande, dock med de förbehåll i fråga örn lekmäns deltagande i rättsskipningen och örn fullföljdsrätt i tredje instans, som innefattas i efteråt intagna särskilda yttranden:

Den anbefallda granskningen av processkommissionens betänkande avser al- Cfransklenast betänkandets huvudgrunder. Härmed åsyftas enligt remissprotokollet omfattning, att erhålla lagrådets uttalande örn rättegångsreformen, sådant läget ter sig i belysning av kommissionens betänkande och de däröver avgivna yttrandena. Granskningens omfattning finge bestämmas av det sammanhang, som funnes förbinda de olika spörsmålen med varandra.

I dessa anvisningar hämtar lagrådet stöd för sin uppfattning att i reformarbetets nuvarande skede lagrådets yttrande är bättre ägnat att bidraga till utredningen i den mån det begränsas till att gälla de verkligt grundläggande problemen och de visserligen mångfaldiga hänsyn, som äro att taga vid deras lösning. Den för rättegångsreformen utstakade arbetsordningen, enligt vilken beslut är avsett att fattas i fråga örn reformens allmänna grunder innan man skrider till utarbetande av lagtext, är onekligen förenad med både olägenheter och fördelar. Till fördelarna hör i främsta rummet — örn den rätt begagnas — den, att arbetet på att vinna samförstånd örn själva huvudplanen kan fortgå utan att behöva förvirras och förryckas av meningsskiljaktigheter rörande sådana moment, vilkas lyckliga planläggning och utformning väl kunna bliva av största betydelse för rättegångsväsendets verkningssätt, men vilka dock ej äro bestämmande för grundstommens uppbyggnad. Det intima sam-

156 Kungl. Maj:ts proposition nr 80.

bandet mellan skenbart från varandra fristående frågor medför ändock oundvikligt, att även med en dylik återhållsamhet problemet är invecklat nog.

Allmän pro' Kommissionens betänkande har väckt till nytt liv själva principfrågan, om

eessreform

reformarbetet måste sträcka sig att omfatta vårt rättegångsväsen i dess hel­

eller par­

tiella re­ het eller örn man i stället bör — såsom det uttryckts — beträda de partiella

former?

reformernas väg. Det synes emellertid förtjäna betonas att denna frågeställning är i viss mån oklar. Den är ägnad att framkalla sammanblandning av två spörsmål, som måste noga hållas i sär, nämligen frågorna örn reformarbetets allmänna inriktning och örn den ordning, i vilken man bör söka nå slutmålet. Den förra frågan gäller huruvida vår nuvarande rättsskipning är behäftad med så allvarsamma brister och huruvida dessa stå i ett så vittutgrenat sammanhang att reformarbetet måste från början inriktas på en grundlig omdaning av förfarande och organisation såsom slutmål, eller om man kan äga grundad förhoppning att åstadkomma en tillfredsställande förbättring genom att ingripa på ett antal enskilda punkter, t. ex. genom lämplig arbetsfördelning å domkretsarnas arbetspersonal, genomförande av den fria bevisprövningens grundsats, ökat bruk av parters personliga inkallande, förenkling i protokollsföringen, offentlighet i överrättsförhandlingen o. s. v. Det andra spörsmålet åter, vilket får egentlig aktualitet först i händelse man bestämmer sig för en genomgripande reform och vilket processkommissionen i avvaktan på hur beslutet därom utfaller ansett sig kunna tillsvidare gå förbi, gäller huruvida en dylik reform kan och bör genomföras i ett slag, eller det är nödvändigt eller dock lämpligt att förmedla övergången sålunda att å ena sidan vissa förberedande anordningar tillskapas och träda i funktion i god tid innan den nya regimen i sina huvuddelar begynner tillämpas, och å andra sidan den planerade nyregleringen, vad vissa partier beträffar, får helt eller delvis anstå någon tid efter det denna nya regim i princip genomförts. Detta så att säga taktiska spörsmål kan lämpligen i detta yttrande först avslutningsvis behandlas.

Vad åter principfrågan örn reformplanens omfattning angår, har enligt lagrådets mening den hittills förekomna utredningen bekräftat riktigheten av processkommissionens åsikt att det är nödvändigt att gripa sig an med en allmän rättegångsreform och att försök att genom upplappning och modernisering i enskilda delar råda bot för befintliga missförhållanden ovillkorligen äro dömda att väsentligen misslyckas och endast kunna förhala det angelägna verket.

Xuiarande De till trycket befordrade yttrandena av hovrätterna, domareföreningarna, brister. advokatsamfundet, professor Kallenberg m. fl. förete visserligen rätt betydande

Avgivna

skiftningar i betoningen av de rådande bristernas svårhetsgrad och omfattyttranden. ning, något som delvis lärer få anses sammanhänga med mer och mindre långt driven betänksamhet mot så vitt syftande rubbningar i bestående förhållanden som dem kommissionen förordat. Men detta hindrar icke att, såsom var att vänta, det allmänt vitsordats att bristfälligheter av djupgående och omfattande art vidlåda vårt rättegångsväsen.

Kungl. Maj:ts proposition nr 80. 157

Sålunda finner Svea hovrätt sig icke kunna såsom obefogade avvisa kommissionens anmärkningar, att målens handläggning vid underrätterna icke erbjuder garantier för fullständig och allsidig behandling, enär uppskovssystemet hindrar erforderlig processledning och målen därför ej sällan avgöras utan behövlig utredning; att enär domen bygges på ett ofta bristfälligt protokollsmaterial, den stundom endast bristfälligt motsvarar det materiellt riktiga; att överrättsförfarandet lider av alla de olägenheter, som följa av den fullständiga saknaden av muntlighet, offentlighet och tillfälle för domstolen att utöva processledning och bidraga till sanningens utforskande; att bevissystemet på grund av varjehanda brister är ägnat att i många fall utestänga part från möjlighet att utfå sin rätt; samt att åklagarna sakna erforderliga kvalifikationer för sin uppgift, särskilt i de grövre brottmålen.

Göta hovrätt uttalar, att domstolarna till följd av brister i rättegångsväsendet stundom nödgas döma på ett ofullständigt och mindre tillförlitligt material samt att även bortsett härifrån vissa faktorer föreligga, som minska rättsskipningens säkerhet. Bland dessa andra faktorer nämner hovrätten särskilt, att domarebesättningen i de mindre städernas rådhusrätter ofta kvalitativt ej fyller måttet, vilket inverkar såväl på utredningen som på dömandet. I fråga örn den påtalade ofullständigheten i domsmaterialet anför hovrätten som orsaker dels bristande processledning, beroende i fråga örn häradsrätterna på bristande tid för domaren att genomtränga och skärskåda den med långa mellanrum successivt sammanbragta utredningen samt på personväxlingar å ordförandeposten, som dessutom ej sällan beklädes av alltför oerfarna krafter, dels frånvaron av effektiva regler, som kunna positivt främja koncentration, reda och planmässighet i förhandlingen, dels protokollens bristande tillförlitlighet och dels slutligen beträffande brottmålen åklagarväsendets tillstånd. Vidare erinras i fråga örn överrättsprocessen om den stelhet i hovrättsförfarandet, som praktiskt sett utesluter muntlig partsförhandling, samt beträffande rättegångsordningen i dess helhet om den allvarliga svaghet, som inskränkningarna i den fria bevisprövningen medföra.

Stadsdomareföreningen anser klagomålen över den nuvarande rättsskipningen i flera avseenden överdrivna. Den allvarligaste bristen utgöres enligt föreningens mening av långsamheten i överrättsförfarandet. Därjämte kunde dock ej sällan med skäl anmärkas på otillräcklig utredning av målen samt bristande reda vid processmaterialets framförande och upptagande i protokollet. Härtill bidroge bl. a. svårigheterna för domaren att med nuvarande lagstiftning utöva erforderlig processledning ävensom åklagare- och advokatväsendets tillstånd. Rörande nödvändigheten att införa fri bevisprövning delar föreningen kommissionens uppfattning.

Advokatsamfundet ger åter uttryck för den mening att kommissionen icke med den skärpa som vederbort framhållit gällande ordnings betänkliga brister. I fråga örn rättsskipningens kostsamhet för parterna vore det ingalunda väl beställt, i det att underrättsproceduren ställde sig relativt dyr i små mål, relativt dyrare ju mindre målet är, och icke särdeles billig i de stora, överrättsproceduren och där gällande kostnadsregler medförde ater att det ställer sig

158 Kungl. Maj:ts proposition nr 80.

ganska dyrt att få sin rätt slutligt domfäst men ganska billigt för den, som onödigtvis dragit målet under högre rätts prövning. Proceduren vore med andra ord ofta dyr, där den borde vara billig, och billig, där den borde draga högre kostnader. Därtill komme, att den dyrt vunna rätten ofta bleve illusorisk till följd av rättsskipningens långsamhet. Denna långsamhet som jämväl vidlåder processen i underrätt är, enligt vad samfundet utförligt söker visa, ingalunda en fristående brist, beroende på bekvämlighet hos ombuden och svag processledning från domarens sida — även örn dessa fel i viss mån inverka fördröjande — utan sammanhänger intimt med vårt förfarandes och vår domstolsorganisations allmänna grunder och kan alltså ej bortarbetas utan verklig omläggning av hela systemet. Det successiva framläggandet av materialet är vidare, vid sidan av skriftligheten och ödesdigra inskränkningar i bevisrätten, en huvudorsak till att i det viktigaste av alla hänseenden, nämligen rättsskipningens säkerhet, det brister långt mer än i allmänhet erkännes och långt mer än vad som är rimligt och försvarligt.

Professor Kallenberg, som anser en processreform böra ske på basis av det bestående och med vida mindre genomgripande ändringar än kommissionen föreslagit, utgår emellertid från att åtskilliga av honom angivna brister i allt fall måste föranleda »en omfattande omarbetning av vår rättegångslag» och fäster uppmärksamheten på att denna måste gälla även talrika andra processrättens delar än dem, som stå i omedelbar förbindelse med handläggning, bevisning och organisation.

Häradshövdingeföreningen slutligen har visserligen i sin omsorgsfulla granskning av kommissionsbetänkandet föga inlåtit sig på att diskutera rådande bristfälligheter och deras orsaker; men såväl av yttrandets inledande stycke som av den mer eller mindre oreserverade anslutningen till åtskilliga djupt ingripande ändringsförslag, vartill i flera fall fogats nya sådana, är det tydligt att dessa bristfälligheter enligt föreningens mening äro högst betydande.

Lagrådet. I ett flertal yttranden har väl å andra sidan, delvis i polemik mot kommissionen, framhållits att rättsskipningen, trots sina oförnekliga brister, likväl i stort sett uppbäres av allmänt förtroende, något som tillskrives främst den omständigheten att dess allmänna grunder vila på det fasta underlaget av gammal inhemsk tradition. Denna erinran har närmast framställts såsom ett argument mot alltför grundliga omstöpningar. Den gäller alltså frågan med vilken varsamhet i sakligt avseende man måste framgå för att icke giva till spillo befintliga värden utan ersättning i något avgjort bättre. Detta spörsmål kan tydligen ej behandlas i detta sammanhang; bidragen till dess belysande måste givas vid den följande granskningen av särskilda punkter i betänkandet. Något avgörande skäl mot att överhuvud skrida till en allmän reform kan däremot icke hämtas av den lyckligtvis säkert berättigade förtröstan att tilliten till rättsskipningen är i stort sett god. Det torde emellertid förtjäna något övervägas varpå denna bevarade tillit huvudsakligen beror. Hänvisningen till en folkkär tradition är säkerligen i viss mån riktig, men det ligger å andra sidan alltför nära till hands att överskatta dess räckvidd. En mera allsidigt utbildad traditionskänsla för kulturarvet på förevarande område kan förväntas nästan endast inom kretsen

Kungl. May.ts proposition nr 80. 159

av dem, som genom utbildning och dagliga värv vunnit intim förtrogenhet därmed; den kan å andra sidan visserligen hos dem lätt stegras till en rutinbunden fördom mot även välbefogade nyheter. I fråga örn allmänheten ställer sig saken annorlunda. Med all säkerhet förefinnes där icke någon traditionsbunden förkärlek för exempelvis gällande hovrättsprocedur. Snarare måste det sägas att man ingalunda efter förjänst uppskattar de oavlåtligt samvetsgranna mödor, som inom våra överrätter nedläggas på processmaterialets behärskande och målens prövning eller den stränga och omsorgsfulla skolning yngre jurister där genomgå. Den folkkära traditionen är så gott som uteslutande knuten till muntligheten och offentligheten i underrätterna och till nämndens deltagande i rättsskipningen på landsbygden, och således till element, vilka det på intet håll ifrågasatts att försvaga, utan vilka man är ense örn att en reform bör bibehålla och i görligaste måtto förstärka.

Det förtroende, rättsskipningen åtnjuter, har tvivelsutan också sin rot i domarekårens anseende, ej blott för samvetsgrannhet och oväld i kallets utövning, utan därjämte — och utan tvivel med rätta — för tillfredsställande skicklighet i själva dömandet, d. v. s. i förmåga att draga sunda och riktiga slutsatser örn hur rätt är att skipa parterna emellan på grund av det förebragta materialet, sådant det föreligger i protokoll och övriga handlingar. Från sistnämnda omdöme måste dock, såsom särskilt av Göta hovrätt med skärpa erinrats, göras undantag för rådstuvurätterna i åtskilliga småstäder, vilkas domare alltför ofta betänkligt brista i rättskunskap och övat juridiskt omdöme.

Men då, såsom stundom skett, dessa domarekårens kvalifikationer åberopats såsom garanti för att vår rättsskipning arbetar med tillfredsställande grad av säkerhet, måste det med styrka betonas, att så tyvärr ingalunda är förhållandet. Tränger man till kärnan av de kommissionens anmärkningar, vilkas befogenhet enligt vad ovanstående sammanställning ur de avgivna utlåtandena visar blivit med ganska stor enstämmighet vitsordad, kommer man fast mera till det resultat att, vid sidan av tidsutdräkten, just bristande säkerhet framträder såsom det allvarsammaste onda. Kravet på »säkerhet» innebär ju att domen skall i största möjliga utsträckning vara ett uttryck för det materiellt och icke blott formellt rätta i saken. Ett nödvändigt villkor för att så skall bliva fallet är att processen är lyckligt ägnad att giva domaren en möjligast fullständig, överskådlig och verkligheten motsvarande bild av det rättsligt relevanta saksammanhanget. Man bör visserligen icke underskatta den svenske domarens genom flitig övning tränade förmåga att även med ledning av ett bristfälligt processmaterial söka sig fram till en riktig uppfattning om det verkliga sammanhanget, åtminstone i dess viktigaste drag. Men det säger sig självt att han endast undantagsvis och med den yttersta tvekan vågar bygga sin dom på vad han sålunda anser sig ha funnit —■ mera alltså med ledning av sin allmänna erfarenhet och därpå byggda slutsatser än i stöd av säkra fakta. Även bortsett härifrån har naturligen denna utväg en starkt begränsad användbarhet och förmår på intet sätt skänka någon verklig ersättning för en uttömmande, sakuppgifternas verkliga innebörd och räckvidd och de förebragta bevisens tillförlitlighet klart belysande utredning.

160 Kungl. Maj:ts proposition nr 80.

Men just härutinnan brister det uppenbarligen och obestridligen i mångahanda måtto. Vad först underrättsprocessen angår, råder enighet därom att den lider under saknad av koncentration, att varjehanda omständigheter hindra utredningens fullständighet och förringa protokollens tillförlitlighet. Ehuru så flerstädes redan skett, såväl i kommissionens betänkande som i avgivna yttranden, synes lämpligt att, örn än i korthet och begränsat till vissa huvuddrag, utveckla huru dessa brister och deras verkningar kommit att te sig i vårt rättsliv. Handläggningen är i de mera krävande målen regelmässigt, i de enklare ej sällan styckad på en rad sessioner, mången gång skilda av långa uppehåll. Huruvida och i vilken omfattning verklig förhandling och bevisföring vid ett visst tillfälle kommer till stånd, är för domstolen i regeln, för parten och hans ombud esomoftast svårt eller omöjligt att på förhand bedöma. Detta förhållande bidrager direkt och indirekt till att i talrika fall varken parten eller hans med saken verkligen förtrogna huvudombud företräder inför rätten. Parterna eller den ena av dem representeras då i stället av -— ofta blott tillfälligt anlitade -— underombud, av vilka upplysningar, som från motsidan eller av domstolen äskas, icke stå att erhålla. Framställda frågor få därför än helt förfalla, än skola de enligt åtagande bäras vidare till parten eller det verkliga ombudet, varefter svar — örn ej saken helt får bero — lämnas vid en senare session, ofta i skriftlig form genom samma eller ny mellanhand, och ofta ofullständigt, undvikande eller behäftat med missförstånd av frågan. Parternas sakframställningar givas i växande utsträckning skriftligt, successivt och växelvis vid skilda sessioner; även örn föredragning äger rum, är vinsten härav mången gång ringa. Dels kunna nämligen på grund av redan berörda förhållanden kompletterande förklaringar eller upplysningar örn motpartens ställning till det föredragna inlägget ej erhållas. Dels medför ofta detta inläggs tunga form och utförlighet att närmare övervägande av dess innebörd både för domarens och motpartens del får anstå till dess tillfälle beretts till ett närmare studium därav, desto hellre som innehållet ofta hänför sig till vad på ett långt tidigare stadium av rättegången förekommit och vars detaljer för tillfället ej stå tillräckligt klara i minnet. Vittnesbeviset kan ofta ej vederbörligen tillgodogöras, enär vittnena ej höras i parternas personliga närvaro och vittnen örn samma tilldragelse inkallats till olika sessioner. Dessutom höras vittnena ofta vid tidigare tillfälle än då parternas sakframställning föreligger i slutligt skick. Just innehållet i avlagda vittnesmål föranleder ofta part att vid ett senare rättegångstillfälle jämka, förklara eller komplettera sina tidigare uppgifter. Oklara punkter i vittnesmålen komma i följd av allt detta att kvarstå, viktiga uppgifter, som skulle stått till buds, komma ej fram och möjligheten att kontrollera trovärdigheten minskas avsevärt.

Redan av det nu sagda följer att domarens möjligheter att främja utredningen genom sin processledning äro starkt beskurna. I samma riktning verka talrika andra omständigheter. Från början är domaren alltför litet förtrogen med målet för att på ett tidigt stadium kunna leda in förhandlingen på riktigt spår. Senare äro växlingar på ordförandeposten under målets långvariga förlopp ej sällsynta, särskilt på landsbygden med där rådande vikariatsystem. Härads-

Kungl. Maj:ts proposition nr 80. 161

hövdingens stora börda av protokolls-, registrerings- oell expeditionsgöromål hindrar honom ofta att ägna handläggningen vid domstolen erforderligt förberedande arbete, och arbetsbrådskan under tingsdagarna med deras hopade mål av oviss omfattning och tidsutdräkt torde ock spela en roll. I de små städerna brister det ofta i övning och förmåga, och i de något större måste splittringen på varjehanda administrativa och kommunala bestyr inverka ogynnsamt. Till alla dessa hinder för riktig och fullständig utredning kommer än vidare det föråldrade skick, vari våra bevisförings- och bevisprövningsregler befinna sig. Vittnesjäven avskära i mycket stor utsträckning domstolen fran upplysningar just från deras sida, som bäst känna fakta i saken. Den i manga fall ytterst värdefulla kunskapskälla, som utgöres av parternas personliga avhörande, kommer till minimal användning, då deras utsagor, vilka aldrig avgivas under ansvar för osannfärdighet, ej av lagen räknas såsom bevismedel, och det dels på grund härav, dels som en följd av den splittrade handläggningen endast i undantagsfall förekommer — utom i grövre brottmål att parterna personligen inställa sig eller av rätten inkallas. Det saknas lämpliga bestämmelser till tryggande av parts möjlighet att få dokument, som befinnna sig i motpartens eller tredje mans besittning, företedda inför domstolen. Yttranden av sakkunniga och instrument över anordnade besiktningar hava esomoftast tillkommit i en ordning, som icke innebär tillräcklig garanti för deras opartiskhet och tillförlitlighet. I åtskilliga stycken äger lyckligtvis den nu givna framställningen icke eller åtminstone blott i ringare mån — tillämpning å de grövre brottmålen. Men dessa ställa å andra sidan i fall av mera invecklad art stora anspråk på fullgod handläggningsordning. Och här tillkomma dessutom andra särskilt kännbara brister. Med synnerlig enhällighet, bl. a. av samtliga hovrätter, har vitsordats att den befintliga åklagarorganisationen icke är vuxen högre uppgifter, och framhållits det trängande behovet av reglering i lag av frågorna rörande åtal och förberedande undersökning, örn den tilltalades och hans försvarares ställning i processen samt örn rätt till och former för ingrepp i personlig frihet, besittning, hemfridens område o. s. v. Till grund för domen, när denna omsider gives, ligger det efterhand samlade materialet i det skick vari det återgivits i domstolens protokoll. Men beträffande dessa protokoll, vilka med stöd av minnesanteckningar avfattas ofta avsevärd tid efter rättegångstillfället och icke äro underkastade effektiv kontroll från parters och vittnens sida, är det ett erkänt förhållande att de ej sällan brista i fullständighet och korrekthet. Den andrahandskunskap örn processförloppet, de meddela, blir emellertid ensamt avgörande för domens innehåll särskilt i de fall, där längre tid förflutit mellan handläggningstillfälle och dom, eller dälden dömande ej själv övervarit den handläggning protokollet avser. I fråga örn de högre instanserna kan det knappast nog starkt framhävas alt de brister i utredning och protokoll vid underrätt, som äro ägnade att förrycka resultaten av dennas arbete, göra sig med så gott som oförminskad styrka gillande även i högre rätt. Da proceduren där med sällsynta undantag år uteslutande skriftlig, har domstolen ej tillfälle att genom eget initiativ komplettera Bikung till riksdagens protokoll 1081- 1 sami. 07 höft. (hr 80.) 11

162 Kungl. Maj:ts proposition nr SO.

oell kontrollera utredningen. Parternas bemödanden att i sina inlagor och med hjälp av obestyrkta attester giva en riktigare bild av saksammanhanget måste i regeln bliva dömda att misslyckas. Därtill kommer att de högre instansernas domare alltid måste grunda sina intryck och slutsatser på protokoll över förhandlingar, som de ej själva övervarit. Denna överinstansernas bundenhet vid protokollen torde för övrigt, såsom ej sällan framhållits, återverka även på underrätterna i riktning av obenägenhet att i domen taga hänsyn till annat än som kunnat komma till tydligt uttryck i protokollet — liksom å andra sidan det ej lärer varit alldeles utan exempel att ett protokoll, som uppsatts först efter domens avkunnande, i viss mån lagts till rätta efter dennas innehåll.

Skäl för Huru starka medel, som äro nödvändiga för att råda tillfredsställande bot

Allmän

reform. för dessa brister, därom hava visserligen meningarna visat sig vara i många delar rätt skiftande. Men i detta sammanhang är det av långt större intresse att utmärka i vilken utsträckning det råder allmän eller i allt fall vitt utbredd enighet. Med kommissionen instämma alla eller de flesta yttranden däri att man måste eftersträva koncentration i förfarandet, återgå till muntlighet i sakframställningen och andra parternas anföranden samt införa fri bevisföring med avhörande av parter under ansvar, att protokollsväsendet måste grundligt reformeras och att muntlig förhandling i hovrätt skall göras till ett processinstitut av verklig praktisk betydelse. Men det är vidare allmänt erkänt att själva den centrala punkten i detta program, till vilken alla de övriga stå i intimt beroende, nämligen koncentrationen i förfarandet, oundvikligen för med sig vissa organisatoriska konsekvenser av ej ringa räckvidd, såsom ändrad arbetsfördelning för domstolspersonalen, omreglering mer eller mindre vittgående av domkretsarna, tätare sammanträden, skilda sessioner för ringare och större mål, förberedande förhandling för ensamdomare o. s. v. Utan tvivel måste man även giva skånska hovrätten rätt däri, att den omnämnda hovrättsreformen är outförbar utan uppdelning och utflyttning av hovrätterna. Ense är man vidare om nödvändigheten av en omdaning av åklagarväsendet och en omfattande lagreglering på straffprocessens område.

Till hela det förestående programmet kan lagrådet utan förbehåll ansluta sig. Men detsamma innebär i själva verket, att alla rättegångsväsendets centrala delar omfattas av reformarbetet och att detta särskilt i fråga örn reglerna för målens handläggning och bevisföringen måste bliva av genomgripande art. Att för övrigt en mängd andra, mera periferiska, men icke desto mindre praktiskt viktiga processinstitut befinna sig i ett mycket föråldrat, outvecklat eller bofälligt skick och följaktligen måste tagas med i ett nydaningsarbete av allmännare omfattning är, såsom professor Kallenberg påpekat, för en var med insikt i saken uppenbart. Yad kommissionens betänkande i sådant avseende innebär har ej heller väckt några gensagor.

Umlerrätts- Lagrådet övergår nu till de mångskiftande och grannlaga spörsmålen örn

jtroceduren.

vägar och medel att, med aktsamt bevarande så långt möjligt är av det myckna

Koncen­

tration. livsdugliga och värdefulla i vårt nuvarande rättegångsväsen, förverkliga detta

Kungl. Maj:ts proposition nr SO. 1153

allmänna reformprogram. Det kan härvid icke nog eftertryckligt betonas, att medan man i övrigt ofta Ilar valet mer eller mindre fritt mellan olika alternativ, vald med sina fördelar och olägenheter, gives det en ledande huvudsynpunkt som måste oavlåtligt hållas för ögonen, nämligen nödvändigheten av en radikal brytning med rådande uppskovssystem i underrätterna och effektivt genomförande av koncentration i målens handläggning. Här är kärnpunkten framför andra. Låter man detta krav av varjehanda hänsyn nedskjunka till ett platoniskt önskemål, har hela reformen väsentligt förfelat sitt syfte. De allra flesta av de faktorer, som nu bidraga att göra domens underlag bristfälligt, komma då alltjämt att göra sig gällande. Skriftligheten tränger alltjämt fram, parterna finnas sällan personligen till hands och företrädas av dåligt underrättade ombud, bevisningen förebringas successivt och sakframställningen i följd därav likaså, processledningen och kontrollen av vittnesutsagorna försvåras, onödiga missförstånd leda till vidlyftiga utläggningar och förhandlingar och uppklaras för sent eller icke alls, protokollen svälla ut och kunna avfattas först efteråt, överläggningen till dom kan ej äga rum under det färska och samlade totalintrycket av vad i målet förekommit. Härtill kommer ännu en sak, som icke bör förbises. Man är allmänt ense om att för främjande av sanningens och den materiella rättvisans seger det är angeläget att vittnesjäven bortfalla eller högst väsentligt inskränkas och att parterna få avhöras örn fakta under ansvar. Kommissionen har emellertid erinrat om att härigenom öppnas dock portarna för en art av bevismedel, vilkas trovärdighet måste prövas med största försiktighet och med omsorgsfullt bruk av den kontroll, som står till buds. Under hänvisning härtill gör kommissionen gällande att ren muntlighet och omedelbarhet i förfarandet äro nödvändiga förutsättningar för denna bevisreform. Detta kommissionens uttalande har från flera håll rönt gensagor, under hävdande att detsamma innebär avsevärd överdrift; och denna kritik lärer ej kunna frånkännas ett visst berättigande. Det .intima sambandet mellan koncentration i underrättsproceduren och den fria bevisföringen torde emellertid vara sa mycket mera obestridlig. Örn parters och vittnens utsagor örn fakta avgivas vid ett och samma tillfälle och omedelbart efter det domstolen genom fullständig sakframställning blivit insatt i målet och dess tvistiga punkter, har den helt andra möjligheter att bedöma utsagomas tillförlitlighet och föranleda utjämning av verkliga eller skenbara motsägelser; och frestelsen för de avhörda att av intresse i saken eller för parten avvika från sanningen eller förtiga den motverkas kraftigt av vetskapen örn att utsagan omedelbart kommer att belysas av vad andra lia att förmäla.

Nu förhåller det sig lyckligtvis så att ett genomförande av denna reform, långt från att bryta med värdefulla traditioner, tvärtom innebär en förstärkning av några av dessa traditioners bästa och av allmänhetens sympatier mest omfattade element, nämligen muntlighet och offentlighet i handläggningen och därmed, vad landsbygden angar, lekmännens deltagande i rättsskipningen pa grundval av egna iakttagelser.

A andra sidan står det utom tvivel att koncentration, vad de mera krävande målen angår, ställer ökade anspråk på både domare och ombud och att den icke förhandling

i tvistemål.

164 Kungl. Maj:ts proposition nr SO.

kan ernås, än mindre dess stadiga bevarande i praxis tryggar utan särskilda organisatoriska anordningar ävensom mycket bestämt avfattade lagföreskrifter samt maktmedel för domaren mot processuella försummelser. Vid huvudförhandlingen måste i dylika mål såväl ledaren av denna förhandling vara väl insatt i målet som ock parterna eller deras ombud hava vunnit upplysning örn den ståndpunkt motpart intager och således bland annat kunna vara beredda att omedelbart framföra sin bevisning. Processkommissionens uppfattning att härför ej blott i brottmål, särskilt de grövre, utan jämväl i tvistemålen erfordras ett lagreglerat förberedande förfarande bär vunnit tämligen enhällig anslutning. På omständigheterna får tydligen i tvistemål bero huruvida och i vilken omfattning domaren skall anordna detta förberedande förfarande i formen av muntliga sammankomster inför honom —- ensam, icke domstolen i dess helhet — eller såsom skriftväxling mellan parterna, därvid även domaren får del av skrifterna allt eftersom de avgivas. Åtskilligt torde dock tala för advokatsamfundets åsikt, att ett sammanträde inför domaren alltid bör vara det inledande momentet.

All erfarenhet lär emellertid att man måste, särskilt vad tvistemålen angår, vara noga på sin vakt mot att låta utvecklingen leda därhän att handläggningens tyngpunkt glider över från huvudförhandlingen till »förberedelsen» och man därmed på en omväg kommer tillbaka till att skriftlighet och uppskovssystem prägla förfarandet och detta så till vida i en mera otillfredsställande form än nu som domstolen i sin helhet ej får övervara annat än den till nästan en ren formalitet nedsjunkna slutakten. Det måste sålunda vara uteslutet att, bortsett från exceptionella fall av trängande behov, upptagande av bevis i form av vittnesmål och partsförliör får ske under förberedelsen; att kommissionens förslag skulle hava annan syftning, såsom i ett yttrande förutsatts, torde icke vara fallet. Av andra uttalanden i avgivna utlåtanden vill det synas som örn man på sina håll hade en viss benägenhet att tilldela förberedelsen ett större rum i rättegången än som rätteligen tillkommer densamma. Dess karaktär av förberedelse till den verkliga handläggningen måste fasthållas. I enlighet härmed bör dess uppgift i normala fall vara i stort sett begränsad till att sätta främst parterna å ömse sidor, därnäst förhandlingsledaren i tillfälle att vinna kännedom örn vederbörande parts ståndpunkt, de fakta, varå han förmenar sig kunna stödja den, vilka av motparts påståenden och uppgifter han bestrider, och vilka bevis han arnar i fråga örn de särskilda punkterna förebringa, ävensom vidare eventuellt att taga del av åberopade dokument och annan skriftlig bevisning. Endast mera undantagsvis, t. ex. då möjlighet yppas att utan huvudförhandling bringa målet till slut eller då en mera vidlyftig historisk, teknisk eller rättsvetenskaplig utredning åberopas, böra de nämnda gränserna i någon avsevärd mån få överskridas.

Emellertid ställes man i allt fall inför frågan huruvida, såsom kommissionen föreslagit, endast huvudförhandlingen och parternas där givna sakframställningar och framlagda bevis skola ligga till grund för domen, eller om hänsyn jämväl får tagas till det material, som under förberedelsen förebragts, men under huvudförhandlingen förbigåtts. Mot kommissionens ståndpunkt hava starka

Kungl. Maj:ts proposition nr 80. 165

betänkligheter från skilda håll kommit till orda; man befarar att den föreslagna grundsatsen ställer alltför stora anspråk på ombuden, lefler till onödig vidlyftighet och tvingar domaren att i vissa fall döma emot bättre vetande om det materiellt rätta i målet. Olika utvägar hava förordats för tillvaratagande av materialet från förberedelsen. Inom Svea hovrätt har sålunda den tanken haft förespråkare, att huvudförhandlingen skulle inledas av ett referat av ordföranden över vad under förberedelsen förekommit. Hovrätten har dock icke ansett en sådan anordning lycklig, och till denna mening kan lagrådet utan tvekan ansluta sig. Såsom hovrätten erinrat, måste den leda till att parterna ivra flir att förlägga hela tyngdpunkten av sin processföring till förberedelsen, och domarens föredragning skulle lätt kunna, låt vara med orätt, giva intrycket att han redan tagit ståndpunkt, innan den verkliga huvudförhandlingen börjat. Därtill kommer att det för ombuden skulle bliva en särdeles ömtålig uppgift att ingripa korrigerande, där sådant funnes nödigt. Mången gång skulle advokaten känna sig inför valet mellan en obehaglig och för partens intressen skadlig friktion med domstolen eller att låta bero vid en efter hans mening onöjaktig oell missvisande framställning. Dessutom kan — såsom jämväl hovrätten framhållit -— för övriga ledamöter i rätten, särskilt lekmännen, ett sammanfattande referat ingalunda på samma sätt som partsframställningarna själva halla uppmärksamheten vid liv och skänka kunskap örn målet och dess skilda detaljer. I en kardinalpunkt skulle i själva verket den nuvarande hovrättsprocessen tagas till förebild för underrättsförfarandet, vartill dea visserligen icke ägnar sig.

Uppslaget i fråga bär förestavats av utpräglad misstro till ombudens förmåga att klart och överskådligt framlägga sin sak. I anledning härav synes dock kunna erinras att det snarast bleve en mera krävande uppgift att, efter åhörande av domarens referat, på stående fot utan olämpliga upprepningar utfylla framställningen och genom omgruppering av fakta eller starkare belysning av vissa moment söka få sina synpunkter mera beaktade o. s. v., än att själv lämna en förstahandsframställning, som kunnat på förhand noga prepareras. Denna erinran har sin tillämpning även beträffande svarandens advokat, enär han efter det förberedande förfarandet är i gott tillfälle att beräkna, huru motpartens anförande kommer att vara lagt. Men för övrigt torde kunna tillläggas att man icke bör låta sin mening örn ombudens förmåga av sakframställning alltför mycket påverkas av nu rådande förhållanden eller mahanda t. o. m. av en redan förgången tids erfarenheter. Under förberedelsen till huvudförhandling reduceras materialet, tvistepunkterna och skiljaktigheterna i uppfattning begränsas, hela sakläget klarnar och förenklas, och det erbjuder ej längre så stora svårigheter för den med ämnet väl förtrogne att klart och utan omständlighet framlägga det i muntligt föredrag. Parter och vittnen hava ännu ej avhörts, hela don eljest vidlyftiga och ofta svåröverskådliga framställningen örn deras utsagor rörande olika tvistiga fakta bortfaller således. Tillgången på kvalificerade ombud befinner sig å andra sidan i rask tillväxt. Antalet rättsbildadé yrkesadvokater närmar sig redan det halva tusendel och med rådande dåliga befordringsmöjligheter på tjänstemannabanan skall det med säkerhet havn betydligt ökats, innan räll egil ngsre f orin en kan börja tillämpas.

kh;

Kungl. Maj:is proposition nr SO.

Med ändrad processordning och utflyttning av hovrätterna kommer också advokaternas fördelning på olika landsändar att bliva jämnare. Man måste äga lull rätt att utgå från att i de mera invecklade målen parterna lära sig nödvändigheten att skaffa sig dugliga ombud, rättsbildade eller icke. Hänsyn till de fall där det förekommer bruk av undermåliga ombud kail icke få vara avgörande för frågan örn rätta sättet att åvägabringa en tillfredsställande rätte gångsreform.

Från andra håll har man påyrkat befogenhet och skyldighet för förhandlingsledaren att vid rättens överläggning till dom komplettera det material, som huvudförhandlingen lämnat, med vad därutöver innehålles i protokoll och skriftväxling från det förberedande stadiet. Även en sådan regel måste emellertid befaras komma att leda till förryckande av förhållandet mellan förberedelse och huvudförhandling; det låter t. o. m. mycket val tänka sig att part söker på ett illojalt sätt vända den till sin fördel, i det han med avsikt vid huvudförhandlingen med tystnad går förbi ohållbara uppgifter och svaga argument, som han under förberedelsen åberopat, i den måhända riktiga uträkningen att motparten skall härav förledas att icke begagna de möjligheter han besitter att reducera detta material till dess rätta värde. Ytterligare blir en följd, att rättens ledamöter med undantag för ordföranden få den verkliga och fullständiga överblicken över partspåståendena först efter det att bevisförfarandet är till ända, vilket uppenbarligen är mycket olämpligt.

Mot farhågorna att, örn huvudförhandlingen ensam lägges till grund för domen, viktigt material kunde genom ombuds förbiseende gå till spillo, lärer med trygghet kunna hänvisas till processledningen från den i målet väl insatte ordförandens sida. Genom frågor och påpekanden är han i tillfälle att leda förhandlingen i rätt spår utan att själv direkt införa materialet. Han är ock enligt kommissionsförslaget pliktig att, örn sakframställning avviker från den i förberedande förfarandet givna, fästa uppmärksamheten härpå och begära förklaring örn anledningen.

Naturligtvis vore det emellertid olyckligt om den ifrågavarande grundsatsen att allt som får beaktas skall ha framförts i muntligt anförande vid huvudförhandlingen bleve driven med pedanteri och utan naturliga modifikationer. Till utförliga specialutredningar, framlagda dokument o. dyl. från förberedelsen bör vid huvudförhandlingen få refereras, utan att ett fullständigt muntligt återgivande behöver äga rum.

Förunder­ Det torde vara närmast med tvistemålen för ögonen som de ovan kriti­

sökning och

huvudför­ serade utvägarna att tillgodogöra förberedelsematerialet förordats. Tillämhandling i pade på brottmålen måste deras betänkliga sidor än starkare framträda. Sibrottmål. tuationen är där ofta synnerligen ömtålig; anordningen med domaren som liuvudreferent av vad under förundersökningen förelupit komme lätt att låta. honom framstå och framställas såsom icke fri från förutfattad mening, till allvarlig skada för tilliten till rättsskipningen. Och att ej annat material får läggas till grund för en straffdom än det som framdragits och skärskådats inför domstolen i offentlighetens ljus lärer vara obestridligt.

Kungl. Majlis proposition nr SO. 167

I viss måll annorlunda ställer sig frågan huruvida edligt avhörande av vittnen bör tillåtas på förundersökningsstadiet i brottmål. Medan i tvistemål det förberedande förfarandet följer efter det stämning i målet uttagits, går den avsedda förundersökningen i brottmål före väckande av åtal och har närmast till uppgift att ligga till grund för bedömande huruvida atal skall väckas och vad åtalet skall gå ut på. Och då redan en persons ställande under åtal är en för honom högst allvarlig sak. och än mera vissa ingrepp i hans vanliga fri- och rättigheter som eventuellt ifragasättas, t. ex. häktning, uppkommer helt naturligt det spörsmålet huruvida ej berättelser av utomstående, som avgivas under förundersökningen, böra lämnas i form av vittnesutsagor inför domstol och således under vittnesansvar. Kommissionen har ansett så hiöl t mera undantagsvis böra ske; huvudsakligen i de fall då vederbörande vägrat att uttala sig och vittnesplikt därför måste utkrävas ävensom där den avhörde visat sig ostadig i sina uppgifter eller det av särskilda skäl är angeläget att fastslå ett visst faktum. För övriga fall har nyttan icke ansetts uppväga det extra besväret för vittnena — som ju ånyo måste höras vid huvudförhandlingen — att inställa sig och för domstolen att avhöra deni. Mot denna ståndpunkt opponerar sig justitiekansler!!, som finner ett mera regelmässigt upptagande av vittnesmål redan på detta stadium erforderligt ur rättssäkerhetens synpunkt. Till förmån för kommissionens förslag kan emellertid ytterligare anföras risken för att vittnena vid huvudförhandlingen skulle känna sig bundna av vad de tidigare vittnat och därför bliva mindre villiga att där göra den jämkning i sina utsagor, vartill de eljest skulle föranletts genom konfrontation med andra vittnen och det övriga på en gång tillgängliga bevismaterialet. Skillnaden mellan de framförda ståndpunkterna är för övrigt relativ och spörsmålet av den art att det lärer böra överlämnas åt praxis att pa grundval av tillräckligt mjukt avfattade lagregler och med ledning av vunna erfarenheter utbilda en lämplig medellinje.

I samband med nyss avhandlade fråga star en annan, av organisatorisk art. Ledningen Skall i brottmål ledningen av förundersökningen läggas i händerna på dom- a\{l™lger' stolen eller någon dess ledamot eller på en särskild förhörsdomare eller skall den under domstolens kontroll anförtros åt åklagaren eller slutligen åt polismyndighet?

Kommissionens förslag innebär att ledningen tillkommer åklagare, vilken i sin verksamhet biträdes av polismyndigheterna, men att domaren utan nämnd -—- skall utöva en vittgående kontroll. Den misstänkte äger få hans prövning underställt huruvida vid förundersökningen rätteligen förfarits, t. ex. huruvida skäl funnits för avslag a den misstänktes begäran att åklagare eliel polis skulle föranstalta örn viss utredning. Men vidare äger endast domaren besluta örn häktning. I regel tillkommer det också honom att bestämma örn husrannsakans företagande; och anhållanden eller beslagsåtgärder skola ofördröjlig! underställas hans prövning. På domarens beslut .skulle ock i princip ankomma huruvida yttrande från sakkunnig skall anskaffas under förundersökningen. Slutligen har han i mål örn häktad att av egen drift öva uppsikt över att förundersökningen cj utdrages för långt på tiden.

168 Kungl. Maj:ts proposition nr SO.

En principiellt avvikande ståndpunkt har utvecklats av justitiekanslem, som förordar förhörsdomareinstitution och för den händelse denna mening ej vinner beaktande föredrager att polismyndigheten har förundersökningen i sin hand under ingående domstolskontroll, men åklagaren endast subsidiärt deltager. Från domstolshåll har däremot kommissionens förslag i princip vunnit allmänt gillande. Yad dess närmare utformning åter angår, bär Svea hovrätt till fullo anslutit sig till kommissionens häktningsregler — det enda, varpå hovrätten i denna del inlåtit sig — men övriga hovrätter och häradshöv- (lingcföreningen ansett åklagarens befogenheter höra avsevärt vidgas, bl. a. till att omfatta häktningsrätt, och domstolskontrollen böra i det hela få bero av initiativ från den misstänktes och hans försvarares sida.

Att hos oss utbilda ett särskilt förhörsdomareinstitut lärer av många skäl ej böra komma i fråga. Det kan med bästa fog dragas i tvivelsmål att därigenom ett bättre rättsskydd komme den misstänkte till godo än örn förundersökningens ledning är anförtrodd åt åklagaren, vilkens åtgärder vid dess utövning kunna med mera effekt än förhörsdomarens ställas i kritisk belysning vid huvudförhandlingen, där åklagaren är tillstädes i partsställning. Lämnas åter denna ledning åt den som sedermera skall leda huvudförhandlingen, har han så gott som oundvikligt kommit att först handlägga målet i viss mån inkvisitoriskt, och tilliten till hans opartiskhet såsom förhandlingsledare och domstolens mest inflytelserike ledamot skulle sättas i fara. Att överlämna utredningen i dess helhet åt polismyndigheten med undanskjutande av åklagaren, som i så fall vid sitt företrädande vid huvudförhandlingen skulle äga blott en osäker, fragmentarisk andrahandskunskap örn målet, synes avgjort olämpligt både ur synpunkten av effektivitet i brottsbeivrandet och av åklagarens möjligheter att tillvarataga den tilltalades berättigade intressen.

I enlighet med opinionen på domarehåll finner lagrådet alltså kommissionens förslag i princip lyckligt. I vad mån en mindre minutiös domstolskontroll än den i betänkandet förordade skall befinnas möjlig och tillrådlig, torde bland annat få bero på hur kvalificerad åklagarekåren blir och vilka garantier kunna erhållas för att en duglig och nitisk uppsättning av försvarsadvokater är att tillgå. Frågan sammanhänger ock med spörsmålet, vilken frihet för försvararen att följa förundersökningen och konferera med den misstänkte som den slutliga avfattningen av lagbestämmelserna kommer att innebära.

Upptltov. För att återgå till huvudförhandlingen, hotas koncentrationsgrundsatsen i tillämpningen av en annan allvarlig fara, örn man i praxis läte förmå sig att annat än av de mest giltiga och bindande skäl medgiva uppskov. Utan tvivel erfordras således, såsom professor Kallenberg framhållit, synnerligen stränga och bestämda lagbud till förhindrande av en dylik utveckling, dels riktade till domaren och dels av innehåll bl. a. att part, vittne eller annan som genom sin försummelse vållat uppskovet är skyldig vidkännas de åsamkade kostnaderna. Att partsombuden förena sig i anhållan örn uppskov är tydligen en omständighet, som icke i och för sig får vara avgörande.

Såsom en garanti mot handläggningens styckning torde kommissionen ha

Kungl. Maj:ts proposition nr 80. 1G9

betraktat de föreslagna bestämmelserna, att handläggningen i dess helhet skall göras örn, därest den icke kunnat genast föras till slut, och att örn vid målets påropande visar sig att uppskov blir nödvändigt, all handläggning därav för dagen skall inställas. Från dessa regler medgives endast rätt snävt tillmätta undantag. Förslaget har i denna del, efter vad det vill synas ej utan fog,, blivit föremål för kritik, i det man gör gällande att föreskrifterna i fråga inför erfarenheten skulle komma att te sig såsom pedantiska och i den mån de efterlevdes vålla ändamålslöst besvär. Ett större utrymme att i förevarande avseende laga efter lägligheten torde kunna och böra medgivas domstolarna.

Muntlighetens grundsats har kommissionen, vad underrättsproceduren angår, ^rtsjram * velat genomföra dels genom bestämmelser om den form i vilken parternas an- *ställning. draganden skola ske, dels genom regeln att domen har att taga hänsyn till allt vad vid huvudförhandlingen förekommit, men att sakprotokoll endast i starkt begränsad omfattning skall föras. Att reformer i den av kommissionen föreslagna riktningen måste vidtagas, därom är man i yttrandena allmänt ense, men på de flesta håll hava kommissionens närmare förslag i dessa ämnen ansetts innefatta en alltför radikal brytning med gällande ordning och vara ägnade att i tillämpningen medföra olägenheter av skilda slag.

Vad parternas anföranden angår, instämmer man med kommissionen däri att missbruket att ersätta muntliga anföranden med inräckande av skriftliga inlagor måste energiskt stävjas; professor Kallenberg t. ex. uttalar som sin mening att fullt otvetydiga, skarpt och bindande formulerade föreskrifter i detta ämne, mika ej medgiva undantag annat än för alldeles oungängliga behov, kanske äro av större vikt än någon annan processreform. Däremot yppas i vissa yttranden betänkligheter mot det föreslagna förbudet för ombud och parter att i andra fall än när det gäller yrkanden och ansvarspåståenden föredraga sina inlägg från papperet. Kommissionen vill endast godtaga bruk av minnesanteckningar, som rådfrågas under det muntliga anförandets gång. Det bär invänts att sådana krav överstiga ombudens förmåga och att Raken blir alltför vidlyftigt och icke nog redigt framlagd. I denna punkt kan lagrådet icke finna kritiken befogad. Föga vore vunnet, örn det bleve praxis att ombuden från bladet uppläste sina skrifter i stället för att, som nu ofta sker, de föredragas av domaren. Att domstolens ledamöter härav skulle vinna en klarare inblick i sakens sammanhang än genom muntliga framställningar är helt visst ett misstag. Och vidlyftigheten bleve säkert ingalunda mindre. Överhuvud är den på sina håll rådande föreställningen att muntlighet och koncentrerad förhandling skulle leda till oratoriska utsvävningar ogrundad — bortsett från vissa typer av celebra brottmål, där emellertid företeelsen florerar oberoende av lagstadgad muntlighet. I andra saker är verklig muntlighet i partsframställningen, efter vad allmän erfarenhet därav bestyrker, tvärtom ämnad att framtvinga knapphet i uttryckssätt och klar disposition av ämnet. Det visar sig snabbt nog att i muntlig process detta är det rätta sättet att effektivt tjäna sin parts välförstådda intresse. Såsom förut framhållits, bär även i mera invecklade saker tvisteläget under den förberedande behandlingen så klarnat och förenklats,

170 Kungl. Maj:ts proposition nr 80.

alt det ej blir ombuden alltför svårt att sovra sin framställning och låta de avgörande konturerna framträda för åhöraren.

otoltoll. Långt vanskligare är att taga ställning till spörsmålet huru långt man skall gå i beskärning av förhandlingsprotokollen —• komplicerat som detta spörsmål är genom talrika inverkande hänsyn. På knappast någon punkt har kommissionsbetänkandet mötts av så ivriga gensagor. Ehuru dessa delvis synas sammanhänga med att man icke tillbörligt tagit den ändrade handläggningsmetoden och dess verkningar med i beräkningen, måste å andra sidan erkännas att mycket beaktansvärda synpunkter framkommit, som mana till större försiktighet i protokollsreformen. Betydelsen och räckvidden av den meningsmotsättning, som på detta område kommit till synes, torde emellertid förlänats alldeles för stora proportioner, då det gjorts gällande, att här stöde striden mellan två helt olika handläggningssystem, det »rent muntliga» och det »muntligt-protokollariska», och att valet mellan dem båda måste få vittgående konsekvenser för hela rättegångsreformens planläggning och omfattning. Huru stark överdrift ett sådant betraktelsesätt innebär, därom vittnar i sin mån redan den omständigheten, att på samma gång stora farhågor framställas för de betänkliga verkningarna av kommissionens regler, det likvisst tillika göres gällande att i förslaget upptagna modifikationer och undantag skulle i praktiken komma att överväxa dessa regler. Men än mera bestyrkes denna uppfattning, då man vänder sig från de allmänna omdömena och talesätten till att närmare granska, vari de sakliga meningsdifferenserna bestå.

Enligt kommissionsförslaget skall protokoll, utom redogörelse för sessionens rent yttre form och förlopp, lämna en kort redogörelse för förhandlingens gång, som återgiver framställda yrkanden, ansvarspåståenden, invändningar, medgivanden av anspråks befogenhet o. s. v. — allt detta vare sig det avser själva saken eller rättegången, och vare sig yrkande är framställt av part, vittne, sakkunnig eller annan — samt slutligen alla domstolens under rättegången meddelade beslut. Hålles sammanträde under förberedande stadiet, eller upptager rätten bevisning utom huvudförhandlingen, skall häröver ock föras protokoll, som i förra fallet giver en kort sammanfattning av vad som förekommit och i senare fallet upptager vittnesutsagor, redogörelse för vad rätten vid anställd syn iakttagit o. s. v.

Däremot skall i fråga örn huvudförhandlingen ej i protokollet återgivas vad å parts vägnar anföres till närmare utveckling av hans talan eller till själva rättsspörsmålens belysning,- i sådana fall där det är av vikt att fastställa ordalydelsen av en partens utsaga skall'emellertid uppteckning ske. I fråga örn vittnesmål, yttranden av sakkunniga samt i brottmål av målsägare som ej är part är upptecknandet i viss mån beroende på domstolens prövning av behovet. Protokollering bör vad tvistemål angår ske i följande fall: örn vikt ligger på ordalydelsen, örn förhandlingen måste uppskjutas så lång tid att helt ny handläggning måste ske och den som gjort utsagan ej utan oskäligt besvär i förhållande till sakens och utsagans betydelse kan till det nya rättegångstillfället komma tillstädes, samt slutligen örn det är sannolikt att målet fullföljes till högre rätt och det icke är antagligt att part önskar höra vittnet muntligen även i den högre

Kungl. Maj:ts proposition nr SO. lil

instansen. I grövre brottmål protokollföras vittnesmålen endast i sådana fall, där hinder kan antagas möta för vittnets hörande i hovrätten.

Det är mot de föreslagna inskränkningarna i protokollets omfattning kritiken riktats. Man är visserligen ense örn att allt som hör till plädering och rättsliga deduktioner ■— alltså ombudens sammanfattande resonemang över vad som förebragts och örn dettas juridiska betydelse — bör uteslutas. Men partens eller ombudets framställning av det saksammanhang, varpå parten grundar sitt yrkande eller bestridande i målet, finner man böra korteligen vid sammanträdet upptecknas; och likaså anses allt muntligt bevismaterial, såsom utsagor av parterna då de personligen avhöras ävensom vittnesmål m. m., böra återgivas i protokollet. Detta skulle emellertid, på sätt kommissionen avsett, i sitt definitiva skick avfattas redan under handläggningen eller möjligen i vissa fall helt kort därefter.

Vid jämförande prövning av olika synpunkters betydelse synes det lagrådet, att övervägande skäl tala för obligatorisk protokollering av bevisning genom vittnesmål (och partsförhör). Visserligen kommer härigenom ett rätt störande element att belasta förhandlingen och förtaga en del av dess intresse och friskhet.; och på förhandlingsledaren som skall dela sin uppmärksamhet mellan handläggningen och kontrollen över protokollsföringen ställer det utan tvivel ökade anspråk. Men det förenklar och förbilligar överrättsproceduren, och om också protokollet i många fall är en klen ersättning för vittnets personliga hörande, kan —- och bör — det ju föreskrivas, på sätt Svea hovrätt föreslagit, att det skall stå part fritt att i den högre rätten ånyo inkalla vittnet, utan att behöva för anspråket på dess förnyade avhörande anföra särskilt skäl. I olika hänseenden får det nog också anses innebära ett rättstrygghetsmoment att en möjligast omedelbar och autentisk nedteckning i skrift av utsagan finnes •— förnyat avhörande kan ju av olika anledningar bliva omöjligt -—• och jämväl att utsagans avgivare är medveten örn att det är sörjt för att det exakta innehållet av hans utsaga finnes dokumenterat. Slutligen torde den bl. a. av häradshövdingeföreningeu uttalade förmodan ha skäl för sig att även med kommissionens bestämmelser nedtecknande bleve regel, på grund särskilt av svårigheten att bedöma sannolikheten för målets fullföljande i högre rätt. Att däremot över partsombudens sakframställningar föra ett protokoll, som låt vara kortfattat dock skulle fylla anspråk på saklig fullständighet, måste ofta på det betänkligaste förrycka huvudförhandlingen, och detta utan någon motsvarande nytta. Aven i den mån ej sakinnehållet redan föreligger dokumenterat i stämning och förberedelsevis växlade skrifter, är ett fastställande därav i skrift föga av behovet påkallat för överläggningen till dom, som ju skall äga rum omedelbart eller undantagsvis med kort respit. Privata anteckningar rörande enskilda punkter böra här vara till fyllest; och det blir naturligare att i själva domen lämna nödiga relationer av saksammanhanget än att först nedteckna det i ett protokoll. Att i och för protokollering utskilja den rent historiska framställningen av sakförloppet från pläderingen rörande de olika faktas betydelse i sammanhanget och för målet skulle dessutom ofta visa sig vara en mycket svår, ej sällan olöslig uppgift. Emellertid borde måhända uteslutandet av förevarande processmaterial från

172 Kungl. Maj :ts proposition nr 80.

protokollering ej göras så kategoriskt som processkommissionen synes hava tänkt sig, utan ett visst utrymme lämnas åt domarens bestämmande därutinnan. Regeln att protokollet skall — med eftergift på anspråken beträffande språkriktighet och utformning •— givas definitiv avfattning redan vid förhandlingen synes det vara av vikt att noga fasthålla.

Örerrätts- Meningsdifferenserna i nyss avhandlade frågor Ira ett otvivelaktigd, samband proceduren. me(j (]em som råda beträffande den lämpliga anordningen av överrättsproeeduren.

Offentlig- Kommissionens förslag innebär att jämväl i överrätt, örn klagan där förts i muntlighet sJ^va saken, målet obligatoriskt skall företagas till muntlig och offentlig handi hovrätt, läggning, med rätt för domstolen att inkalla part till personligt förhör och med rätt för parterna att själva eller genom ombud muntligt yttra sig och framföra bevisning. Kommissionen har i delina punkt minn i t starkt stöd i yttrandena; såväl Svea hovrätt som advokatsamfundet hava som sin åsikt uttalat att om ej denna ordning införes hela överrättsreformen måste befaras bliva illusorisk, och jämväl häradshövdingeföreningen och professor Kallenberg hava anslutit sig till kommissionens ståndpunkt. Skånska hovrätten har däremot i likhet med en minoritet inom Svea hovrätt ansett lämpligare att muntlig förhandling finge ankomma på parts eller domstolens initiativ, och Göta hovrätt går än längre, i det att enligt dess mening parts begäran örn muntlig förhandling måste grundas på särskilda skäl, vilkas giltighet det finge ankomma på domstolen att pröva.

Kör sin del hyser lagrådet ingen tvekan vare sig örn angelägenheten av att definitivt bryta med den nuvarande skriftligheten i hovrättsproceduren eller om nödvändigheten att för detta ändamål stadga obligatorisk muntlig handläggning. Det synes som om man på sina håll ej tillräckligt beaktat de lättade möjligheter i olika avseenden, som vinnas för en dylik reform i och med omdaningen av underrättsproceduren, och ej heller vilken avgörande betydelse det å andra sidan måste äga för underrättsreformens tillämpning i rätt anda, att muntlighet behärskar även överrättsförfarandet. Farhågorna att härigenom processen i andra instans skulle för parterna alltför mycket fördyras synas överdrivna och desto mindre böra få bestämmande verkan som den nuvarande billigheten, såsom med rätta betonats, ingalunda är så helt av godo.

Domstols-

Framläggandet av processmaterialet i överrätt skall enligt betänkandet ske

ref'event

eller parts- genom parternas försorg efter samma princip som gäller för underrättsförfaförhand- randet. Efter föredragning av den överklagade domen ha alltså partenia eller

ling ?

deras ombud att framställa sina yrkanden och utveckla sin talan. Bevisningen kan emellertid, utom i grövre brottmål, förås även genom åberopande av underrättens protokoll. Även i denna del har betänkandet vunnit bestämd anslutning av advokatsamfundet. Jämväl Göta hovrätt anser att i de fall, där muntlig förhandling anordnas, underrättsprocessen lämpligen kari ta.gas till förebild. De båda övriga hovrätterna förorda däremot en annan metod: förhand-

Kungl. Maj:ts proposition nr 80. 173

lingen borde inledas med en fullständig föredragning av målet genom en hovrättens funktionär; först därefter skulle ordet lämnas åt parterna för den händelse dessa önskade lämna kompletterande framställning eller göra invändningar mot referatets riktighet. En mellanståndpunkt företräder professor Kallenberg, som i grövre brottmål finner en verklig partsförhandling erforderlig, men i andra mål anser referentmetoden lämplig.

Lagrådet har redan, i anledning av en för underrättsprocessen ifrågasatt domareföredragning, som skulle skjuta partsframställningen i andra planet, framhållit åtskilliga synpunkter, som låta denna anordning framstå såsom olämplig. Flera av dessa synpunkter hava sin fulla tillämpning på referentföredragningen i överrätten, andra i mindre mån, men nya och tungt vägande tillkomma. Ar referenten ej själv ledamot i rätten, kommer visserligen risken för att referatet skall ingiva part eller allmänheten intrycket av förutfattad mening hos domaren att i viss mån försvagas; men å andra sidan kommer med denna ordning en huvudfördel med muntligheten, nämligen omedelbarheten, att för domstolen i dess helhet väsentligt avtrubbas. Anmärkningen att partsombudens uppgift, då de få ordet först i andra hand, försvåras i stället för att lättas, kvarstår; och det ömtåliga i situationen, örn korrigeringar av referatet anses behövliga, likaså. Det måste befaras att en anmärknings befogenhet såsom anmärkning betraktad kommer att tilldraga sig ett obehörigt och förryckande intresse på bekostnad av realitetsfrågorna hur det i saken verkligen hänger samman och i vilket ljus detta saksammanhang rätteligen är att se. Som följd därav uppkomma lätt friktioner mellan domstol och advokater, öppna eller måhända oftast latenta, men i senare fallet i längden ingalunda minst skadliga. Någon tidsvinst och minskad risk för mångordiga upprepningar skall anordningen säkerligen ej visa sig medföra, utan tvärtom. Tiden måste ju också anses mogen för att i överrätt ej godkänna andra ombud än rättsbildade. Dessas kompetens att framföra saken, då uppgiften blott en gång blivit kåren anförtrodd, skall enligt lagrådets övertygelse hos oss likaväl som i exempelvis våra grannländer visa sig tillfredsställande. Advokaternas läggning och lust för en roll, som huvudsakligen hänvisar dem att kontrollerande avhöra en ämbetsmannaföredragning, är däremot enligt sakens natur och på grund av arten av deras övriga livsverksamhet ringa, och de bäst kvalificerade skola säkert mången gång draga sig för att personligen fullgöra detta vänn

Lagrådet ansluter sig alltså i denna viktiga punkt till kommissionens förslag.

I fråga örn domstolsorganisationen anknyter kommissionsbetänkandet i åt­ Domstol**

organisa­

skilliga väsentliga hänseenden till det bestående. Sålunda föreslås bibehållan­ tionens de av den för vårt land karakteristiska anordningen med gemensamma domsto­ grunddrag. lar för tvistemål och brottmål; instanserna skola alltjämt vara tre; i underrätt på landsbygden skola fortfarande i såväl tvistemål som brottmål en ensam fackdomare samverka med lekmän, och formen för lekmäns deltagande skall såsom hittills vara nämnden. En på tidigare stadium påtänkt klyvning av underinstansen i bagatelldomstolar och kollegialt sammansatta domstolar för större mål har icke vidhållits; vissa olägenheter med nuvarande system avser man att i stället

174 Kungl. Maj:ts proposition nr 80.

avhjälpa med arbetsfördelning inom domkretsens personal oell skilda sessioner lör olika slag av mål. I allt detta har betänkandet vunnit tillslutning i de avgivna yttrandena, med undantag av att justitiekansler!! förordat brottmålens fördelning på olika sammansatta domstolar och framhållit vissa företräden hos juryinstitutet, varjämte rent principiella sympatier för kollegial domstolsform uttalats av stadsdomareföreningen och professor Kallenberg.

Även lagrådet finner ingen vägande anledning föreligga att i dessa delar lämna det beståendes grund.

Under­ I andra hänseenden föreslås däremot mer eller mindre djupt ingripande ny­

rätterna.

heter. Staten skall övertaga rättsskipningen jämväl i städerna. I samband

Kommis­

härmed och jämväl oberoende därav skall en omreglering äv domkretsarna äga

sionen. '

rum, i riktning av färre och större domkretsar än nu. Inom domsagan vidtages en arbetsfördelning, i det att den domare, som har förberedelse, handläggning och avdömande av de mera krävande målen örn hand, befrias från inskrivningsoch expeditionsgöromålen och befattningen med enkla mål, vilka uppgifter tillkomma biträdande domare och kanslipersonalen. Tingssessionernas antal skall betydligt ökas; i normala fall hålles sammanträde varje vecka. Nämndemansbördan lättas genom att ett större antal nämndemän väljas, med alternerande tjänstgöring. Antalet ledamöter i fungerande nämnd reduceras från minst sju till fem; för att nämndens mening skall gälla mot domarens, kräves icke full enhällighet, utan blott en enig pluralitet av fyra ledamöter. I stad som utgör egen domkrets dömer i tvistemål ensam domare, men i brottmål ställes nämnd vid hans sida. Även i hovrätt medverkar i grövre brottmål nämnd.

Avgivna Rörande dessa nyheter gå meningarna, såsom var att vänta, rätt mycket i yttranden. sär bland de hörda myndigheterna och facksammanslutningarna. Störst är enigheten örn det principiellt riktiga och angelägna i att staten övertager stadsrättsskipningen. Av annan åsikt är endast stadsdomareföreningen, inom vilken dock avvikande mening i denna punkt av vissa medlemmar yttrats. Svea hovrätt och advokatsamfundet anse den rådande ordningen innefatta mycket betänkliga vådor och reformbehovet i denna punkt vara av trängande art. Skånska hovrätten betonar å andra sidan att man här har att göra med ett vid det praktiska genomförandet synnerligen svårlöst problem och anser det på denna grund kunna ifrågasättas örn det ej bör lösgöras från reformen i övrigt för att ej fördröja denna.

Den föreslagna organisationen för stadsdomstolarna har däremot rönt kritik från många håll. Ren enmansdomstol, såsom för tvistemålen föreslås, anses allmänt för en otillfredsställande organisationsform såväl ur förhandlingens som ur sakprövningens synpunkt. Advokatsamfundet förordar därför medverkan av nämnd även i tvistemålen. Hovrätterna, stadsdomareföreningen och professor Kallenberg, vilka tvärtom samtliga avstyrka nämndeinstitutionens införande i stad även vad brottmålen angår, önska ett bibehållande av den nuvarande kollegiala formen. Häradshövdingeföreningen anser två eller åtminstone en bisittare böra samdöma med ordföranden i tvistemål, helst även i brottmål; för-

Kungl. Maj:ts proposition nr 80. 17.3

ellingen hyser nämligen tvekan örn brottmålsnämnd i stad är lämplig. Planen att utvidga domsagornas storlek betecknar föreningen såsom en organisatoriskt riktig konsekvens av den avsedda och av föreningen förordade arbetsfördelningen inom domsagorna. Sedan domaren vunnit viss befrielse från expeditionsoch registrerirrgsaPietet samt från befattningen med handläggning av ansökningsärenden och småmål, skulle nämligen bans arbetskraft ej få full sysselsättning i domsagor av nu vanlig typ. Även Göta hovrätt finner en dylik åtgärd påkallad, ehuru med varning för att härvid gå för långt. Svea hovrätt anser däremot, efter utförlig diskussion av fördelar och olägenheter, domsagorna icke böra ökas i storlek och arbetsfördelningen böra stanna vid att protokolls-, expeditions- och vissa registreringsgöromål läggas på en sekreterare, med biträde av statsavlönade notarier. Hovrätten befarar bl. a. att nämndens egenskap att företräda ortsbefolkningen och domarens personliga kontakt med domsagans invånare eljest skulle taga skada.

De nu berörda frågorna hava alla ett visst samband inbördes, liksom natur­ Lagrådet:

allmänna

ligtvis med underrättsprocedurens gestaltning. I sistnämnda hänseende må

synpunkter. erinras örn att ett lyckosamt genomförande av handläggningsreformen — och detta oberoende av örn dess detaljer utformas i närmare anslutning till den ena eller andra meningen —- ställer betydande anspråk på de personliga kvalifikationerna hos den som i mera invecklade mål skall leda förhandlingarna och överläggningen till dom. Han bör, på förberedelsens stadium, hava i tvistemål lätt för att tränga till stridslägets kärna, god förmåga att döma örn bästa utvägarna att föra saken framåt till klarhet och förenkling, och fallenhet för att taktfull begagna de möjligheter som yppas att utjämna onödiga differenser i parternas ståndpunkter, samt i brottmål äga ett moget och välbalanserat omdöme örn behovet och befogenheten av ifrågasatta eller överklagade ingrepp mot den misstänktes person eller i hans besittnings- och hemfridsområde. Han bör vid huvudförhandlingen äga en noggrann kännedom örn målet, såvitt stämning, åtalsskrift och materialet från förberedelsen därtill lämnat tillgång, och kunna snabbt uppfatta de nyheter och avvikelser i förhållande till detta material, som den muntliga sakframställningen innehåller; han bör ha väl orienterat sig i de juridiska problem, vartill fakta och tvistefrågor givit eller kunna förväntas giva upphov och äga framstående skicklighet i att vid utövning av sin förhörsledning förmå de avhörda att så klart och otvunget som möjligt meddela sina upplysningar. Och sist men icke minst bör han äga den naturliga auktoritet, som förmår göra sig fullt gällande utan att behöva gripa till formella maktmedel eller verka nedtryckande på partsombudens fria verksamhet till sakens utredning och belysning.

För att kunna på ett tillfredsställande sätt motsvara dessa fordringar krä- Arbetsför­

delning och

ves det icke blott lyckliga naturgåvor och goda kunskaper, utan även en genom domsagoriklig övning och omfattande erfarenhet utbildad färdighet och slutligen till­ rcglemng. fälle att med odelad kraft ägna sig åt uppgiften. Det vore för övrigt, såsom med allt skäl påpekats, ett slöseri att låta så väl kvalificerade arbetskrafter,

1 7 ti Kungl. Maj:ts proposition nr 80.

vilka icke kunna förvärvas på andra villkor än verkligt goda löneförmåner, splittra sin tid på diverse göromål av långt mindre krävande natur. En arbetsfördelning enligt kommissionens plan lärer alltså vara nödvändig och lämplig, och såsom följd därav och för att bereda domaren full sysselsättning jämväl en avsevärd förstoring av domsagorna, på sätt häradshövdingeföreningen förordat. Härav behövde visserligen icke i och för sig följa att jämväl tingslagen utvidgades; det kunde ju tänkas att de genom nyregleringen utformade domsagorna mera allmänt uppdelades i två eller möjligen t. o. m. flera tingslag. Samma skäl som på sin tid förestavat den på 1872 års förordnings grund genomförda tingslagssammanslagningen, nämligen det allt oavvisligare behovet av tätare domstolssessioner, lärer emellertid utgöra hinder för en sådan ordning.

En organisatorisk omläggning i nyss angiven riktning kan visserligen, såsom mot densamma med värme erinrats, icke undgå att försvaga vissa värden, som äro och kanske i synnerhet varit anknutna till den äldre domsagoindelningen. Varje organisatoriskt system har sina fördelar och olägenheter. Men den föreslagna ordningen har långt mera karaktären av ett nytt steg i en sedan länge fortgående, av trängande behov framdriven utveckling än av någon tvär brytning med en av ålder fast vidhållen grundsats. Den gamla tingsordningens avlösning har såsom nyss antytts efterhand medfört ett sammanförande av tingslag, vilket för häradsrätten som helhet torde böra erkännas innefatta en långt större omvälvning av äldre förhållanden än den nu föreslagna åtgärden. Den intima orts- och personkännedom, som på sina håll anses alltjämt vara nämndens viktigaste insats i rättegångsväsendet, har redan härigenom förlorat mycket i betydelse. Manga av just de ärenden, vari denna kännedom kan förväntas vara av särskild nytta, avgöras för övrigt numera i talrika domsagor med tremansnämnd och skola enligt kommissionens förslag, mot vilket i denna del inga erinringar framställts, helt undantagas från nämndens medverkan. Omläggningen i näringslivets teknik, därav framkallad ökad rörlighet hos befolkningen och ändringar i folkskiktens sammansättning hava även redan verkat och måste i framtiden förväntas i ökad grad komma att verka en ändring i nämndens traditionella karaktär och kvalifikationer. Även domsagorna äro inga av ålder fasta storheter; särskilt på senare tid har omreglering och sammanslagning i avsevärd utsträckning förekommit. Att domarens personliga kontakt med befolkningen -—■ eller rättare med dess förtroendemän vid boutredningar, gårdköp och liknande värv — minskas, örn domsagan vidgas och hans befattning med inskrivnings- och andra ansökningsärenden upphör, är onekligen en olägenhet som måste skrivas på reformens debetsida. Men att hans auktoritet och åtnjutna förtroende skulle härav bliva lidande behöver, örn själva domaregärnin- . gen utövas med skicklighet, icke befaras.

Avlösning ;TJr olika synpunkter är det uppenbarligen det riktiga att förbinda denna om­

av den leoni

wiinala reglering med åtgärden att i stor utsträckning förena stad och landsbygd under stadsjuris- gemensam jurisdiktion. Principfrågan om rättsskipning skall vara en statens diktionen. eller en kommunens angelägenhet är i själva verket länge sedan utdebatterad och behöver här ej närmare avhandlas; den i ett yttrande framställda åsikten att

Kungl. Maj:ts proposition nr 80. 177

gällande ordning vore att respektera såsom, låt vara ej formaliter, ett städernas privilegium förtjänar desto mindre avseende som de rättssökande i stor utsträckning ej tillhöra den kommun, där jurisdiktionen utövas. Den med den kommunala rättsskipningen förenade grundsatsen örn domarebeställningars besättande genom val är dessutom av synnerligen betänklig art och kan lätt leda utvecklingen på de farligaste avvägar. Orsakerna till att emellertid hittills även i fråga örn helt små städer, som otvivelaktigt varken äro ägnade att utgöra egen domkrets eller äga ekonomiska resurser att bereda avlöningar åt kompetenta domare, motståndet mot en förändring framträtt med sådan styrka som fallet är, torde vara av flera slag. Måhända har det föga lyckliga, missvisande och för stadens ambition sårande talesättet: »lägga stad under landsrätt» icke haft så litet att betyda. Dess makt över föreställningssättet borde dock, efter vad det synes, hava minskats sedan talrika nya blomstrande stadssamhällen utan egen jurisdiktion uppstått. Vid en omreglering i större stil av hela landets lagsagor och domkretsar borde också en däri inbegripen sammanföring av stads- och landsbygdsdistrikt kunna förlora åtskilligt av den för nämnda ambition förhatliga karaktären; de nya domsagornas uppkallande efter deras stadscentra, där sådana finnas, kunde kanske ock befinnas vara en lämplig åtgärd.

Långt större inverkan måste naturligen dock tilläggas mera reala faktorer än den nyssnämnda, och därvid väl i främsta rummet det, med undantag blott för de största städerna, av ålder tillämpade sambruket mellan jurisdiktion och kommunal administration. Man torde befara att örn den förra övertages av staten, därav skall följa en dekapitering eller fördyring av den senare. Det är också oförnekligt att här är fråga om en i många riktningar rätt djupt ingripande förändring, och att särskilt övergången skall vålla åtskilligt besvär och bekymmer. Ställd inför nödvändigheten skall man dock utan tvivel finna situationen långt bättre än obenägenheten för ändringar tidigare intalat; och ur rättsordningens synpunkt är omläggningen ett intresse av högsta vikt. Ty just det omförmälda sambruket har otvivelaktigt redan under nuvarande förhållanden ingalunda varit så lyckligt för rättsväsendet, vilket långt ifrån alltid dragit den bättre lotten. Hänsyn till angelägenheten att vinna en i domarevärv erfaren och framstående kraft har, enligt vad nogsamt är känt, i talrika fall icke varit den dominerande synpunkten vid borgmästare- och rådmansval; och de mångahanda administrativa uppgifterna ha ofta så tagit funktionärernas tid och intresse i anspråk, att domarevärvet framstått som en relativt underordnad bisyssla. I sådana ej sällsynta fall, där skolningen varit ringa och ensidig och domkretsens obetydliga omfång och invånareantal giver föga tillfälle att öva förmågan på mera krävande uppgifter, kan resultatet ej bliva tillfredsställande. Men även i något större stadssamhällen bliva förutsättningarna ogynnsamma för utdanande av sådana förhandlingsledare, som det nya rättegångsskicket kräver.

Slutmålet måste därför redan ur rent organisatorisk synpunkt och således Möjliga

övergångs­

oberoende av intresset för principfrågan örn övergång från kommunal till stat-

former.

Bihang till riksdagens protokoll 1981. 1 sami. 67 käft. (Nr 80.) 12

178 Kungl. Maj:ts proposition nr 80.

lig rättsskipning bliva att med samtliga de städer, som enligt den nya organisationsplanens grundsatser icke äga tillräckligt invånareantal och livlig rörelse nog för att bilda egna domsagor, i jurisdiktionshänseende införliva kringliggande landsbygd till gemensamma lagsagor. Skulle emellertid av ekonomiska eller andra skäl alltför betydande hinder finnas möta att i ett slag realisera detta program, och då man ju i så fall har att göra början nedifrån, synes det kunna ifrågasättas att såsom ett, låt vara ej rätt tillfredsställande, provisorium tillsvidare inskränka sig till att låta sammanslagningen gälla sådana städer som vid närmare utformning av den allmänna planen för den slutliga indelningen befinnas icke ägnade att utgöra särskilt tingslag inom lagsaga — gränsen har, något växlande, föreslagits böra i stort sett dragas vid ett invånareantal av 10 ä 16,000 personer.

I de städer åter, som falla ovanom denna gräns, och alltså befinnas lämpade att utgöra självständig lagsaga eller åtminstone egen domkrets, kunde den kommunala rättsskipningen interimistiskt fortbestå. Så länge detta är förhållandet, skulle det tydligen möta svårigheter att alltför djupt ingripa i organisationsformen; att visserligen en del jämkningar i riktning av bättre arbetsfördelning, t. ex. polismåls och bagatellartade tvistemåls hänvisande till behandling av ensamdomare, lämpligen kunna vidtagas har med rätta framhållits av stadsdomareföreningen.

Stads- En invändning mot ett dylikt arrangemang, vilken kan synas ligga nära till

domstolar-

hands, vore att härmed skulle alltjämt den åtminstone skenbart irrationella klyv­

nas orga­

nisation. ningen på två alldeles olika underrättstyper, ej efter målens beskaffenhet utan efter territoriella grunder, fortbestå. I de domkretsar som bestode av stad och landsbygd eller endast av landsbygd måste nämligen, i överensstämmelse med en rätt enig opinion, domstolen organiseras efter den av kommissionen avsedda principen: ensam fackmannadomare samdömande med nämnd. I stadslagsagorna åter skulle åtminstone i tvistemål och mindre brottmål en kollegialt sammansatt domstol utan lekmäns medverkan döma. Denna invändning kan lagrådet dock desto mindre tillerkänna någon avgörande vikt som lagrådet i olikhet med kommissionen, men i överesstämmelse med vad i åtskilliga yttranden över dess förslag anförts är av den mening att för de rena stadsjurisdiktionskretsarna den kollegiala domstolstypen, allt noga övervägt, är — bortsett från grövre brottmål, varom nedan — den för våra förhållanden lämpligaste ej blott såsom övergångsform utan även för framtiden.

Man är i sitt val av domstolstyp ovillkorligen i viss mån beroende av historiska traditioner och deras inverkan på vanor och åskådningssätt. Att, såsom i ett yttrande förordats, pålägga de större städernas invånare den helt ovana och där synnerligen tyngande bördan av ett deltagande i rättsskipningen även i tvistemål, och detta i den omfattning som betingas av nämndeformen, låter sig säkerligen icke genomföras och bleve snarare ägnat att väcka leda vid rättsskipningen än väcka intresse därför. Kommissionen, som är av samma uppfattning, vill i stället organisera stadsdomstolen som ren enmansdomstol. De betänkligheter, som från alla håll mött detta förslag, finner lagrådet välgrundade.

Kungl. Majlis proposition nr 80. 179

Varken för handläggningen eller för den rent dömande verksamheten kan detta vara lyckligt. I häradshövdingeföreningens yttrande påpekas — närmast i fråga örn nämnds medverkan på landsbygden — betydelsen för domaren själv av att det beredes honom tillfälle att för andra redogöra för sin uppfattning örn målet och för motiven för sitt domslut samt att höra andras mening. Advokatsamfundet framhåller samma synpunkt och tillägger beträffande handläggningen att den allvarligt riskerar att återsjunka till skriftlighet, örn vid huvudförhandlingen parterna ej ha någon annan att utveckla sin talan för än den, som redan genom förberedelsen insatts i målet. Dessa synpunkter äro i lagrådets tanke både riktiga och viktiga, och de hava uppenbarligen sin betydelse icke så mycket genom att de skulle hänvisa på nämndeinstitutet som fastmera därutinnan att de tala mot den rena enmansformen. Häradshövdingeföreningen har såsom en nödfallsutväg framkastat möjligheten att låta domstolssekreteraren fungera såsom bisittare vid ordförandens sida. En dylik anordning, som påminner om byråformen inom administrativa verk, med en beslutet dikterande chef och en med reservationsbefogenhet och -skyldighet beklädd rådgivare, lärer dock få anses vara otillfredsställande och i viss mån innebära en fara för den värdefulla tradition, enligt vilken i domarevärv varje ledamots röst gäller så långt möjligt lika mycket.

Lagrådet anser alltså att även örn ekonomiska hänsyn kunna vålla vissa betänkligheter mot att vid en högt avlönad domstolsordförandes sida ställa tillräckligt kvalificerade bisittare, detta blir nödvändigt i de rena stadsdomkretsarna såvitt mera krävande tvistemål angår. I fråga örn brottmålen framträda däremot särskilda hänsyn, som torde påkalla en annan ordning. Det vore säkerligen ett missgrepp örn vid genomförandet av en allmän rättegångsreform man underläte att beakta hurusom många faktorer i samhällsutvecklingen hava samverkat att göra straffrättsskipningens uppgift ömtåligare än tillförene och man icke läte sig angeläget vara att söka trygga och stärka den allmänna tilliten till denna rättsskipning genom att låta förtroendemän ur lekmännens krets i än större utsträckning än nu taga del däri; särskilt vad angår de grova brottmålen. Väl kan det icke nekas att även härigenom lägges på städernas invånare ett personligt besvär, som ej har hävden för sig. Men uppgiften blir dock här av en långt mera intresseväckande art, i det att saksammanhanget är av så att säga mera allmänmänsklig natur och de för lekmännen på ett helt annat sätt tillgängliga bevisfrågorna och de allmänna, icke-tekniska omdömesspörsmålen i dessa mål spela en förstaplansroll, medan de fackligt-juridiska problemen träda mera i bakgrunden. För de ringare brottmålen synes man icke behöva taga lekmannadomare i anspråk, men i de grövre torde deras medverkan icke kunna lämpligen undvaras; detta desto mindre som nämnd i dylika mål lärer böra medverka jämväl i hovrätt. Var gränsen skall dragas mellan de grövre och ringare målen torde så mycket mindre böra redan på detta skede av reformarbetet närmare fixeras som vår straffrätt är under allmän omarbetning. Det synes vara nog att angiva att, åtminstone tillsvidare och till dess anordningen hunnit någon tid prövas i praktiken, endast verkligt allvarsamma förbrytelser böra komma under nämnd. Då det gäller samdömande med lekmän i under-

180 Kungl. Maj:ts proposition nr 80.

rätt, lärer det vara lämpligast att ordföranden ensam representerar fackdomareelementet.

Nämnden. Kommissionens förslag att antalet ledamöter i fungerande nämnd begränsas till fem och att regeln, att endast enhällig nämnds mening skall gälla mot domarens, modifieras därhän att domaren redan av fyra eniga ledamöter kan överröstas hava rönt olika mottagande från olika granskare. Advokatsamfundet lämnar dem utan anmärkning. Professor Kallenberg anser dem icke giva anledning till farhågor och finner det naturligt att frågan örn ett ökat inflytande för nämndemännen, vilka för närvarande framstå mindre som domare än som rättsvittnen, får stegrad aktualitet vid en reform av själva förfarandet till mera utpräglad muntlighet. Häradshövdingeföreningen, med vilken skånska hovrätten instämt, uttalar den åsikt, att örn antalet reduceras till fem bör enhällighet fortfarande fordras för att nämnden skall kunna diktera domen; ruckas på sistnämnda grundsats, böra i nämnden sitta minst sju ledamöter. Svea hovrätt föreslår däremot att antalet ledamöter i nämnden skall fixeras till nio, samt att, därest åtta bland dessa äro ense, deras mening skall gälla. Göta hovrätt anser det av kommissionen föreslagna antalet ledamöter i nämnden vara för litet och förordar bibehållande av den kollektiva rösträttsgrundsatsen.

De synpunkter på frågan, som professor Kallenberg utvecklat, synas riktiga. Med en så högt kvalificerad ordförande som kommissionsförslaget förutsätter behöver man säkerligen ej hysa farhågor för att ej hans auktoritet skulle göra sig tillbörligt gällande vid omröstning till dom. Det synes ock böra tagas i betraktande, att det föreslagna steget är föga radikalt vid det förhållande, att mångenstädes redan är praxis att man arbetar med minsta domföra antalet nämndemän eller sju. Detta är utan tvivel en följd av att nämndemansbesväret kännes rätt tryckande; det bör om möjligt något lättas, vilket synes så mycket angelägnare örn, såsom häradshövdingeföreningen varmt förordar, arbetsordningen omlägges i riktning av tätare, låt vara å andra sidan kortare sessioner. I detta sammanhang torde böra erinras att, om till den reformerade underrättsproceduren det kan sättas en befogad förhoppning att åtskilliga tvister, som nu belasta domstolssessionerna, skola kunna förlikningsvis utjämnas utan nämndens medverkan, och om denna vidare befrias från deltagande i en del ansökningsärenden, så komma å andra sidan utan tvivel huvudförhandlingarna i större eller mera tvistiga mål att taga ansenlig tid i anspråk. Emellertid är skillnaden mellan kommissionsförslaget och föreningens båda alternativ ju av rätt relativ natur, och valet mellan dem i viss mån en smaksak. I fråga örn Svea hovrätts ståndpunkt lärer böra beaktas, att den sammanhänger med hovrättens förord för små domsagor med mindre täta sammanträden.

Over- I fråga om överrättsorganisationen har lagrådet redan uttalat sin anslutning

rätterua.

till åsikten att hovrätternas uppdelning och utflyttning, på sätt lagkommittén

Delning av

redan för mer än ett sekel sedan förordade, måste bliva den oavvisliga konse­

hovrätterna

kvensen av muntlig handläggning i dessa domstolar. Att därmed många kära värden och traditioner rubbas är oförnekligt; men farhågan att överrättsarbetets kvalitet skall komma att lida kan lagrådet icke dela, då vi redan av gammalt

Kungl. Majlis proposition nr 80. 181

äga de bästa erfarenheter om prestationerna från en hovrätt om blott två divisioner. Att man icke får gå för långt i styckning, synes dock angeläget att betona; på mindre än två avdelningar lärer ingen hovrätt böra arbeta, i ali synnerhet örn det finnes nödvändigt att organisera dessa avdelningar med endast tre ledamöter på varje. Kommunikationernas alltjämt pågående förbättring giver också den praktiska möjligheten att hålla jurisdiktionsområdena tämligen stora. Det synes icke osannolikt, att det skall befinnas lämpligt att stanna vid eller måhända t. o. m. under det minimiantal av sju hovrätter, som kommissionen nämner.

I vissa mål skulle hovrätterna enligt betänkandet kunna fungera såsom första Prorogation

och handels­

instans, nämligen i tvistemål, som gälla visst högre penningvärde och ej avse domstol. fast egendom. Förutsättning är, att parterna avtalat att låta målet omedelbart avgöras av hovrätten; meningen är att de vid utövningen av denna s. k. prorogationsrätt skulle äga frihet i valet mellan olika hovrätter. Man har tänkt sig, att denna anordning skulle komma att i synnerhet begagnas av parter i handelsmål. Hovrätten skulle i sådana mål hava en särskild sammansättning, i det att två lagfarna ledamöter skulle samdöma med tre handelskunniga män.

I dessa punkter har betänkandet rönt mycken kritik. Förslaget att anordna särskilda handelsdomstolsavdelningar har biträtts av Svea hovrätt, som emellertid är av den mening att dessa böra förläggas till underätterna i större städer och önskar övervikt för deras juridiska element, övriga hovrätter finna hela institutet principiellt oriktigt och skadligt; häradshövdingeföreningen anser speciell sakkännedom i handelsfrågor bättre tillgodogöras i sakkunnigyttrandets form, advokatsamfundet betvivlar, att hos oss de nödiga förutsättningarna för goda handelsdomstolar äro för handen, och även stadsdomareföreningen avstyrker, dock utan att närmare inlåta sig på ämnet. Kommerskollegium slutligen uttalar principiella sympatier, men nödgas konstatera, att inkomna yttranden från handelskorporationer utvisa, att inom handelsvärlden intresset är påfallande matt. Sistnämnda förhållande synes utgöra ett starkt stöd för meningen att man i allt fall för det närvarande icke bör inlåta sig på det vanskliga försöket att på svensk mark omplantera ett institut, som för sin trivsel och förmåga att göra nytta utan tvivel kräver en allmänt utbredd och varaktig håg hos handelslivets framskjutna män att offra tid och intresse på rättsskipningsvärv.

Får denna tanke förfalla, bortfaller därmed ock ett viktigt argument för den föreslagna prorogationsrätten. Från domarehåll hava starka betänkligheter yppats mot införande av en sådan rätt. Hovrätterna befara att till men för arbetets jämna gång drabbas av en ojämn och oberäknelig tillökning i arbetsmaterialet; häradshövdingef öreningen delar dessa farhågor, men betonar än mer att underrätterna därigenom skulle berövas de mest intresseväckande inslagen i sitt arbete och framstå såsom domstolar av lägre kvalitet. Stadsdomareföreningen, som visserligen synes utgå från ett väsentligt missförstånd i fråga örn prorogationsrättens räckvidd enligt förslaget, frambär liknande synpunkter. Advokatsamfundet ställer sig däremot sympatiskt till detsamma.

182 Kungl. Maj:ts proposition nr 80.

Betänkandet lider här i en ej oviktig punkt av oklarhet. Av den i detsamma uttalade förväntan att prorogationsmöjligheten skulle minska benägenheten att sluta skiljeavtal ledes man att antaga meningen vara, att redan vid slutande av ett avtal kan träffas bindande prorogationsavtal för framtida tvister, förutsatt att tvisteföremålet komme att äga ett minimivärde av 1,500 kronor. Andra omständigheter tyda däremot på att, såsom förslaget ock blivit uttolkat, först vid aktuell tvist dylikt avtal kunde träffas. Avses det förra alternativet, synas domareföreningarnas farhågor för verkningarna å underrätternas ställning icke sakna fog. Och då det såsom kommissionen själv med all rätt betonat är synnerligen angeläget att förläna dessa domstolar en stark auktoritet och låta domaregärningen där framstå som en lockande uppgift för väl kvalificerade krafter, torde dessa synpunkter böra tillerkännas avgörande vikt i förevarande fråga. Bår åter prorogation avtalas först i aktuellt tvisteläge, synes sannolikheten tala för, att åtminstone för flertalet hovrätters del den icke får avsevärd användning. Vilken roll på förberedelsestadiet är tilltänkt åt domstolen in pleno är, i förbigående sagt, knappast klargjort i betänkandet: bestämmelserna om lagmansrätt skola i tillämpliga delar gälla, men i dessa bestämmelser ingår som ett huvuddrag att ordföranden ensam handhar förberedelsen. Den i betänkandet omförmälda hovrättsreferenten avses tydligen icke skola fylla en liknande uppgift. En farhåga för att, örn förberedelsen handhaves av domstolen i dess helhet, skriftligheten tränger in och förkrymper huvudförhandlingen, torde icke kunna avvisas såsom helt obefogad.

Hovrätts- Enligt betänkandet skall i grövre brottmål jämväl i hovrätt nämnd medverka.

nämnd i

brottmål. Vid de tre lagfarna ledamöternas sida skall, örn straffarbete kan ifrågakomma eller ock fängelse i sex månader eller därutöver, sättas en nämnd om fem personer. Detta förslag avstyrkes av de två södra hovrätterna; Svea hovrätt finner själva principen kunna godtagas, men ej i den utformning, betänkandet anvisar. Under förutsättning att mycket vidsträckta jurisdiktionsområden för överrätterna bibehållas, anser hovrätten brottmålsting böra av överrätten hållas i orterna länsvis, därvid en niomannanämnd från länet borde medverka. Gränsen för de grövre brottmålen skulle dragas något högre än kommissionen föreslagit. Häradshövdingeföreningen anser värdet av hovrättsnämnd överskattat; till minskning av besvär för nämndemännen och kostnader för det allmänna borde i varje fall dess medverkan kunna begränsas exempelvis till blott sådana mål, där straffet kan gå upp till två års straffarbete — varvid dock ytterligare borde undantagas t. ex. mål örn förnyat tjuvnadsbrott -—- eller ock till mål, där omedelbar bevisning i den högre rätten framföres.

Det av kommissionen givna och av Svea hovrätt från dess utgångspunkter vidare utförda uppslaget örn hovrättsting i orterna såsom normal form för rättsskipning i grövre brottmål har något mycket tilltalande. Örn en uppdelning av hovrätterna företages i den omfattning, som ovan förordats, lärer man måhända dock av arbetsbesparingshänsyn nödgas låta anordningen få en mera begränsad användning än kommissionen synes hava avsett. Grundsatsen örn nämnds deltagande i dylika mål torde emellertid, i överensstämmelse med vad

Kungl. Maj:ts proposition nr 80. 183

redan yttrats om nämndeinstitutets nutida och framtida karaktär och örn behovet att stärka förtroendet till brottmålsrättsskipningen, vara, oberoende av att denna rättsskipning ej utövas på ting i orterna, förtjänt att införlivas med vårt rättegångsväsen. Då det här är fråga örn införande av något helt nytt och oprövat och av hänsyn tillika till de praktiska svårigheter, häradshövdingeföreningen framhållit, synes man dock åtminstone tillsvidare böra stanna vid en avsevärt snävare gräns för nämndemålen än kommissionen tänkt sig. I så fall kunde å andra sidan komma under övervägande, om ej nämnden borde göras mera representativ genom en utökning av antalet ledamöter. Till förmån härför synes jämväl tala att man måhända då kunde stadga enklare och även sakligt mera tillfredsställande regler för röstberäkningen än betänkandet innehaller. Att en friande pluralitet av fackdomare i överrätt skall överröstas av en fällande kollega i förening med viss pluralitet inom nämnden, synes icke betryggande mot olyckliga misstag. Utökas antalet ledamöter i hovrättsnämnden, kunde måhända tillämpas den enkla regel, att enhällig nämnd överröstar hovrättsledamöterna, även örn dessa äro ense, men att eljest det förbliver vid det resultat, den kollegiala omröstningen på fackdomarnas bänk giver vid handen.

Såsom av det ovan anförda framgår är lagrådet ense med kommissionen bl. a. rörande de allmännaste huvudgrundsatser, på vilka en rättegångsreform bör ™jusmns. 6 byggas: Vid underrätt en i regel till ett rättegångstillfälle koncentrerad huvud- nya förhandling, vid vilken parterna muntligen framställa sin sak, där bevisningen problemet. i sin helhet framlägges och bevisföringen, såvitt den sker genom vittnen och parters personliga avhörande, äger rum — med starkt begränsade undantag -—- inför domstolen själv, så att denna vinner ett samlat och omedelbart intryck av saksammanhanget och av bevisens värde och räckvidd. I överrätt jämväl muntlig sakframställning; såvitt grova brottmål angår, även här omedelbarhet i bevisföringen så långt praktiskt låter sig göra, och i andra mål effektiv möjlighet för parterna, där de så önska, att komplettera protokoll över underrättsbevisning med direkt bevisföring genom vittnen och partsutsagor. Slutligen: fri bevisprövning.

Att i en så beskaffad rättegångsordning på ett lyckligt sätt bestämma tredje instansens ställning och uppgift, är förenat med sina särskilda vanskligheter, som tyvärr knappast fullt tillfredsställande låta sig övervinnas. En antydan örn att så är förhållandet ligger i den brokiga provkarta på olika lösningar, som främmande processlagar erbjuda, såväl i de stora staterna, där svårigheterna att organisera en för hela landet gemensam högsta instans onekligen äro störst, som ock i länder, vilkas förutsättningar äro mera likställda med vara egna.

Med vår gällande rättegångsordning har högsta domstolens ställning i instanssystemet knappast utgjort något särskilt problem, annat än ur arbetsbalansens synpunkt. Nödvändigheten att begränsa tillströmningen av mål har trängt sig på och föranlett de bekanta inskränkningarna genom 1915 års ändringar i 30 kap. rättegångsbalken och 11 kap. utsökningslagen. Men i fråga örn de mål som fått fullföljas har det fallit sig naturligt att låta likaväl för

184 Kungl. Maj:ts proposition nr 80.

högsta domstolen som för hovrätterna gälla den grundsats, att prövningen omfattar målet i hela dess vidd, så långt den lägre instansens dom överklagats. En olikhet, ehuru ur praktisk synpunkt av underordnad betydelse, förefanns tidigare så till vida som nya skäl och bevis, i motsats till vad för liovrättsproceduren gällde och gäller, icke kunde i högsta instansen med laga verkan åberopas. Men även denna olikhet försvann år 1901. Under förarbetena till 1915 års lagstiftning kom visserligen under omprövning jämväl den ifrågasatta utväg till minskande av högsta domstolens arbetsbörda, att domstolens granskningsuppgift skulle begränsas till själva rättsfrågorna i målet, varvid den alltså^ hade att taga sin utgångspunkt i de resultat, vartill hovrätten kommit i fråga om vad som av det å ömse sidor åberopade saksammanhanget finge anses som ostridigt, resp. styrkt eller icke styrkt. Såsom en avgörande invändning mot att beträda denna väg kunde emellertid nied framgång anföras bl. a. att hovrätten för sin kännedom örn fakta och bevis i målet är hänvisad till allenast samma kunskapskälla, som star högsta instansen till buds, nämligen protokoll och skriftväxling. Efter en reform av under- och överrättsproceduren enligt de ovannämnda riktlinjerna ställer sig saken väsentligt annorlunda. Att omedelbar bevisning skulle kunna i någon avsevärd utsträckning få förebringas också i tredje instansen, är uppenbarligen av många samverkande grunder alldeles uteslutet. Det behöver i detta hänseende blott erinras, hurusom domstolens egenskap av en enda för hela riket gemensam medför att parter och vittnen icke utan fullkomligt orimliga kostnader för parterna och’ besvär för de inkallade kunna åläggas inställelse; och t. o. m. örn en eller annan kommit frivilligt tillstädes i målet bör ej hans avhörande ifrågakomma, då ju detta skulle innebära en orättvis ensidighet i utredningen. Vid en prövning av bevisningen rörande faktiska förlopp, örn vilka parterna hava stridiga uppgifter eller i fråga örn vilka ena parten i allt fall icke vill godtaga den andras framställning, kommer alitsa denna tredje instans att vara hänvisad till vad örn den förda bevisningen förmäles i protokoll, domsmotiveringar eller i processen framlagda skriftliga dokument. I många fall ligger utan tvivel saken så till att domstolen av detta material kan bilda sig ett fullt tillförlitligt omdöme, helst örn vittnesmål och utsagor av personligen om fakta avhörda parter alltid protokolleras. Men i talrika andra fall kan varken protokollet eller sakrelationen i domskälen — vilken för övrigt ej av parten kontrollerats och av honom måhända till sin riktighet bestrides — giva den exakta bilden av vad som verkligen företett sig för den lägre domstolen av beskaffenhet att avgörande inverka på bevisvärderingen. Parters och vittnens personliga trovärdighet, deras förmåga att riktigt uppfatta, säkert och ogrumlat minnas och rätt återgiva ett faktiskt förlopp örn allt detta och örn det samlade helhetsintrycket av den förda bevisningen kan i många situationer endast det omedelbara övervarandet av förhandlingen giva en rätt föreställning. Redan under nuvarande rättegångsordning med dess ringare mått av frihet i bevisföring och bevisprövning och i trots av den för underrätterna åtminstone teoretiskt antagna grundsatsen att protokollet utgör grundval för domen, göra

Kungl. Majlis proposition nr SO. 185

sig dessa synpunkter ovillkorligt gällande. I våra högre instanser är man fullt medveten om det vanskliga i att stödd på blott den kännedom om målet som protokollet giver avvika från underrättens mening i rena bevisfrågor särskilt i sådana fall där en och samme erfarne domare handlagt målet och avdömt detsamma. Och likväl lärer det bland underdomare vara en rätt utbredd uppfattning att större återhållsamhet än den som härutinnan brukas skulle vara till gagn för det materiellt rättas seger. Ett uttryck härför torde vara att finna i den hovsamma erinran, häradshövdingeföreningen i sitt yttrande gjort, att därest fri bevisprövning skall komma till sin rätt erfordras att överdomstolarna taga någon hänsyn till att underrätten även under en reformerad rättegångsordning alltfort står förhållandena närmare och därigenom har bättre förutsättningar att bedöma vissa på saken inverkande omständigheter.

Tvåinstans­

En utväg att undgå svårigheterna beträffande tredje instansen vore ju att

system ?

helt enkelt nöja sig med blott två instanser. I själva denna tanke ligger intet oriktigt. Besättas de båda instanserna med tillräckligt kvalificerade domarekrafter, bör tillfälle att en gång få en överprövning av domen verkställd vara ur rättstrygghetens synpunkt tillräckligt, och den större snabbhet, varmed rättegången kommer till ett definitivt avgörande, är i och för sig en fördel. I stor utsträckning råder ju för övrigt hos oss redan tvåinstanssystem. Emellertid är det naturligtvis nödvändigt att bibehålla en för hela landet gemensam överinstans, så vida ej enheten och konsekvensen i rättsskipningen skall allvarligt äventyras och landet komma att sakna ett ledande organ för sund rättsutveckling genom praxis. Det erbjuder sig då blott två utvägar för tankens förverkligande. Den ena är att låta hovrätterna, på samma gång de utgöra andra och högsta instans för de mål, som anhängiggöras vid underrätt, tilllika vara första instans i andra och viktigare mål, vilka få fullföljas till högsta domstolen såsom överinstans. Denna anordning har av advokatsamfundet förordats såsom en möjlig utväg. Mot densamma talar emellertid — och i detta fall med en långt större styrka -— samma skäl, som ovan anförts mot prorogationsrätt i större tvistemål till hovrätt, nämligen angelägenheten att bibehålla våra underrätter vid den starka ställning de nu intaga och icke med brytande av en värdefull tradition låta dem nedsjunka till bagatelldomstolar. Den andra utvägen vore att med bibehållande av underrätterna såsom en för alla slag av mål gemensam första instans låta hovrätterna fungera såsom andra och sista instans beträffande flertalet mål, men för de övriga stadga fullföljdsrätt direkt till högsta domstolen. Vid närmare eftertanke torde det emellertid befinnas omöjligt att för denna fördelning stadga en urvalsprincip, som å ena sidan icke ter sig rent godtycklig och låter slumpen råda, å andra sidan sörjer för att högsta domstolens arbetsmaterial blir av tillräckligt allsidig beskaffenhet för att den skall kunna fylla sin ovan berörda väsentliga uppgift som enande och ledande faktor i rättspraxis.

Befinnes således den nu gällande instansordningen böra bestå, ställes man Begränsinför spörsmålen örn det är nödvändigt att vidtaga en begränsning i högsta in- ^ningen™

omfattning.

186 Kungl. Maj:ts proposition nr 80.

stansens uppgift i fråga örn prövningens omfattning, var i så fall denna gräns bör gå, huru fixt den bör uppdragas och i samband därmed örn den skall angivas i lagregler eller genom anvisningar av närmast instruktionell natur.

Kommis­

Enligt kommissionens betänkande skulle stadganden i ämnet givas av fölsionen. jande innehåll: Talan mot hovrätts dom i själva saken må grundas allenast pä att hovrätten bedömt målet oriktigt i rättsligt hänseende eller att vid målets behandling förelupit rättegångsfel. Hovrättens prövning av vad som skall anses såsom bevisat angående de faktiska omständigheterna eller (i brottmål) dess utmätning av straff inom stadgad latitud må icke dragas under högsta domstolens prövning. Till målets bedömande i rättsligt hänseende skall (i tvistemål) hänföras tolkning av viljeförklaring.

Kommissionen framhåller att enligt ett gängse uttryckssätt dessa bestämmelser innebära att endast rättsfrågan, men icke sakfrågan bleve föremål för högsta instansens prövning, men betonar vidare att det skulle vara ett misstag örn man föreställde sig att uppgiften härigenom vore begränsad till att blott tolka lag och pröva tillvaron av oskrivna gällande rättsgrundsatser. Den innefattar därutöver alltid, i varje mål, något helt annat, som särskilt i tvistemålen regelmässigt utgör den viktigaste uppgift domstolen har att lösa, nämligen den egentliga rättstillämpningen eller m. a. o. frågan örn de ådagalagda faktiska omständigheterna ur rättsordningens synpunkt innebära något av den beskaffenhet, som den ena eller andra rättsregeln förutsätter för sin användning å det föreliggande fallet; exempelvis huruvida en avgiven förklaring eventuellt i förening med andra kända omständigheter får anses innebära ett anbud, så att avtalslagens regler örn verkan av anbud skola gälla för densamma; huruvida ett avtal kan anses slutet under sådana förhållanden, att viss handelskutym bör gälla i fråga örn dess innebörd och verkningar; örn säljare kan anses ha kommit i dröjsmål med varas avlämnande och alltså köplagens regler örn dröjsmål å säljaresidan kunna av köparen åberopas; örn fel i vara är att anse som ringa; örn ett anspråk får anses som oskäligt, ett kontraktsvite såsom med hänsyn till förhållandena obilligt, ett handlingssätt eller en underlåtenhet bör bedömas såsom vårdslöshet och örn vårdslösheten skall anses såsom en grov o. s. v. Den av kommissionen särskilt angivna regeln att innebörden av en viljeförklaring hör under revisionsinstansens prövning är avsedd att utgöra icke ett tillägg till stadgandet att rättstillämpningsfrågorna falla under dess domvärjo, utan en uttolkning i viss punkt örn detta stadgandes rätta förstånd till förekommande av ovisshet eller missförstånd på denna punkt. Å andra sidan innebär bestämmelsen att straffmätningen ej får komma under ny prövning en verklig inskränking i stadgandets räckvidd.

Den föreslagna begränsningen i fullföljdsrätten är visserligen enligt kommissionens mening en nödvändig konsekvens av den föreslagna reformen i under- och hovrättsproceduren, men betecknas såsom även oberoende härav förtjänt att genomföras. Härigenom bleve nämligen högsta domstolen i tillfälle att mera odelat ägna sig åt rättsenhetens vårdande, och en tidsbesparing vunnes, vilken möjliggjorde att ånyo tillåta fullföljd även i sådana mål, som man

Kungl. Majlis proposition nr 80. 187

efter mera godtyckliga grunder nödgats avstänga därifrån genom 1915 års lagstiftning, och vilken måhända ändock medgåve en nedsättning i domstolens ledamotsantal. Kommissionen anser därför revisionsprincipen innebära en oomtvistlig vinst för rättsskipningen i stort sett.

Förslaget har emellertid i denna del mötts av en allmän, ehuru icke in- Avgivna hördes enig kritik. Advokatsamfundet, som med eftertryck ansluter sig till kommissionens linjer i fråga örn beskärningen av underrättsprotokollet, anser det oaktat »sakprövningen» i högsta domstolen kunna bibehållas; man borde besinna att materialets prövning och sovring i två instanser gjort det mera överskådligt och lättare tillgängligt. Avgörande vore ej örn domstolen får materialet sig förelagt lika fullständigt och i samma omedelbara friskhet som de lägre instanserna utan huruvida den får det i så gott skick att dess sakprövning, örn hänsyn tages till dess övriga förutsättningar, kan bliva av värde för rättsskipningen. De båda södra hovrätterna samt domareföreningarna och professor Kallenberg äro däremot ense örn att kommissionens protokollsregler föra med sig revisionsprincipen som en nödvändig följd, men finna fullföljdsrätt i målens hela vidd kunna bibehållas, örn på sätt av dessa granskare förordats vittnes- och partsutsagor alltid protokollföras. Mot kommissionsförslaget och till förmån för obegränsad fullföljdsrätt anföres från olika håll, att inskränkningen skulle innebära ett försvagande av vår rättsskipning och av tilliten till densamma och strede mot en allmän opinion. Den skulle jämväl medföra ökad arbetsbörda för hovrätterna, som tvunges att i sina domskäl upptaga en redogörelse för de enskilda fakta i målet och sin bevisvärdering rörande varje punkt långt mera ingående än eljest behövdes. Och även efter en dylik redogörelse kunde dock en klar skiljelinje aldrig uppdragas emellan målets faktiska och rättsliga sidor, enär dessa enligt sakens natur ofta äro intimt förbundna med varandra och kunna prövas blott i ett sammanhang. I följd härav komme frågor örn domstolens kompetensområde att vålla densamma mycket besvär och tidsutdräkt, och en god del av den åsyftade arbetsbesparingen skulle härigenom gå förlorad.

Sistnämnda invändningar hava med styrka framställts även av Svea hov- Svea hovrätt, som emellertid därav drager slutsatser i en alldeles motsatt riktning m°t ™ch vnväncl!övriga granskare. Med hänsyn till svårigheterna att från varandra söndra fingar bevisprövning och rättstillämpning föreslår hovrätten — som av samma skäl däremot. som processkommissionen finner angeläget att begränsa arbetsbördan och anser utestängandet av ringare mål från fullföljdsrätt olämpligt — ett lagbud av innehåll att när fråga är örn annat än rättsgrundsats eller lagtolkning ändring i hovrättens dom ej bör ske, med mindre domen prövas vara uppenbart oriktig. Denna hovrättens ståndpunkt lärer vara långt radikalare än kommissionens, och lagrådet kan icke ansluta sig till densamma. Begränsas högsta domstolens uppgift till att tolka lag och bestämma innehållet av vår rättsordnings grundsatser i övrigt, finge den icke någon möjlighet att ledande inverka på den konkreta rättstillämpningen och behandlingen av däri invävda praktiska omdömes-

188 Kungl. Maj:ts proposition nr 80.

frågor. Det angivna förbehållet om rätt att ändra uppenbart oriktig dom kan tydligen endast få ringa betydelse, enär det ju med trygghet kan förväntas att från våra överrätter framgent likasom hittills endast i mycket sällsynta undantagsfall skola utfärdas domar, örn vilka med fog det omdöme kan fällas att de äro uppenbart oriktiga i bevisprövning eller rättslig bedömning av materialet.

>Sakfrågan> Följdes hovrättens linje, måste således de farhågor som uttalats rörande de 0<frågan>- menlisa verkningarna för vårt rättsväsen av att högsta instansen icke finge ingå i prövning av »sakfrågan» erkännas vara helt ut berättigade. Kommissionens förslag ligger emellertid, såsom av det föregående framgår, i ett helt annat plan. Ehuru detta förhållande naturligtvis icke kunnat vara fördolt för dem som opponerat sig mot detta förslag, har man dock på vissa håll, därifrån de ivrigaste och mest utförligt motiverade gensagorna avgivits, knappast gjort sig rätt reda för huru saken verkligen ligger till. Det kan dock svårligen vara högsta domstolens prövning av bevisvärdet hos utsagor och andra bevismedel rörande de särskilda momenten i ett omstritt händelseförlopp, som tillägges ett så omistligt värde för vår rättsskipning. Denna bevisprövning måste tyvärr erkännas för närvarande i stor omfattning antingen vila på osäker grund eller ock bliva av tämligen formell art. Det kan därvid anföras den visserligen klena tröstegrunden, att hovrätterna och i avsevärd utsträckning även underrätterna befinna sig i samma situation. ' I detta sistnämnda hänseende väntas nu och på goda grunder allmänt att en väsentlig förbättring skall inträda. Fri bevisföring med vittnesjäven avskaffade och parter hörda personligen under ansvar, koncentration och omedelbarhet i förhandlingen måste giva lyckligare förutsättningar att tränga till hela och fulla sanningen i saken. Men bevisvärderingen blir å andra sidan en mera ömtålig uppgift än nu. Man må, såsom ovan förordats, protokollföra alla vittnesmål och andra utsagor, och jämväl göra anteckningar rörande de avhördas personer och uppträdande — det faller dock i ögonen, att denna dokumentering i många fall aldrig kan giva mera än en schematisk och fragmentarisk bild av bevismaterialet.

Det synes vara av ringa gagn för rättsskipningen att såsom allmän regel pålägga högsta instansen skyldighet att med dessa otillräckliga hjälpmedel taga under ny omprövning frågorna i vilken utsträckning de särskilda faktiska momenten i de åberopade saksammanhangen kunna anses styrkta eller icke styrkta. Även örn överrättens resultat vid dessa frågors bedömande godtages, innebär detta ingalunda att högsta instansens prövning icke skulle omfatta vad man väsentligen har i sikte då man yrkar att den icke skall avstängas från »sakprövningen». Jämväl i sådana ofta förekommande mål då själva saksammanhanget helt och hållet eller nästan fullständigt är ostridigt parterna emellan, ligger tyngdpunkten i domareprövningen just i bedömandet av saksammanhangets betydelse ur den uppkomna tvistefrågans synpunkt. Endast mycket delvis kan detta bedömande äga rum med ledning av lagregler, rättsgrundsatser och rättsbegrepp, vilka på grund av sin generella, abstrakta form icke lämna någon direkt ledning för en riktig värdesättning av de från fall till fall

Kungl. Maj:ts proposition nr SO. 189

skiftande omständigheterna och kombinationerna i de särskilda målen. Denna värdesättning måste fastmera ske med hjälp av allmän mänsklig erfarenhet och praktiskt omdöme, understundom med stöd av särskild sakkunskap på speciella livs- eller naturområden, t. ex. i jordbruksangelägenheter, i merkantila förhållanden och vanor, i mekanisk eller kemisk teknik o. s. v.

Sant är visserligen att eftersom det ytterst gäller att bedöma ett rättsläge, rättsliga spörsmål här vävas intimt samman med de faktiska. Vore det alltså domstolens verksamhet för den nämnda värdesättningen av ostridiga eller konstaterade fakta i målet som revisionsprincipen avsåge att tudela genom att begränsa prövningen till »rättsfrågan» med avskiljande av »sakfrågan», finge det erkännas, att den måste verka förlamande på domstolens förmåga att göra en verkligt nyttig insats i den konkreta rättsskipningen. Men så är icke fallet. Det av kommissionen för korthets och bekvämlighets skull tyvärr upptagna betecknings sättet »rättsfrågan och sakfrågan» är ganska missvisande. Detta desto mera som talrika bland de spörsmål, vilka kommissionen inbegriper under »rättsfrågan» och beträffande vilka fullföljdsrätt alltså enligt dess förslag äger rum, höra till dem, vid vilkas besvarande det icke-juridiska momentet dominerar, där med andra ord det väsentligen gäller att tillämpa praktisk erfarenhet och ett skolat allmänt omdöme, att pröva efter »livets», ej efter »rättens» regel.

Ett bättre uttryck för vad kommissionen låtit gälla såsom »sakfrågan» torde Modifikavara »bevisfrågorna». Även detta beteckningssätt är måhända dock i behov h°neT * koni av en förklaring för att icke föranleda missförstånd. Ofta angives såsom sloget bebevisningens resultat något som i själva verket är frukten av ett bedömande, hövliga. som gjorts på grundval av de bevisade fakta. Örn exempelvis det säges att någon bevisats hava förfarit vårdslöst, är detta ett onöjaktigt uttryckssätt. Bevisat är blott att han under de och de omständigheterna förhållit sig så och så. Huruvida detta förfarande bör betecknas såsom vårdslöst är icke en bevisfråga, utan en fråga huruvida vid de upplysta förhållandena rättsordningens bud örn aktsamhet böra anses överträdda. Den faller alltså även enligt revisionsprincipen under överinstansens bedömande.

Men även örn man på detta sätt söker bestämma principen för begränsning i fullföljdsrätten, äro ingalunda alla därmed förbundna oklarhetsmoment och övriga olägenheter avlägsnade. Till dessa olägenheter kan lagrådet dock icke räkna den i vissa yttranden åberopade, att hovrätterna skulle betungas med nödvändigheten att noga redogöra för sin bevisprövning i saksammanhangets alla särskilda detaljer. Väl är det riktigt att vid fri bevisföring och muntlig förhandling i överrätt det blir nödvändigt att, såsom redan nu är bruket i grövre brottmål, i domskälen angiva dc olika slutledningarna mera detaljerat än eljest hittills varit vanligt. Men varför detta skulle vara en följd av revisionsprincipen, är icke lätt att inse. Om i högsta domstolens uppgift ingår att i detalj pröva även bevisningens värde, bleve det väl snarast än mera nödvändigt att genom hovrättens domsmotivering komplettera vad protokollen ha att förmäla örn den förda bevisningen. Skulle man åter mena att under nämn-

190 Kungl. Majlis proposition nr 80.

da förutsättning protokollen i stället kunde göras så mycket fullständigare, så torde kunna dragas i tvistemål att hovrättens arbetsbörda därigenom bleve lättad.

Däremot måste erkännas att även gränsen mellan bevisprövning och bedömande av de konstaterade fakta ingalunda i praktiken är klar och skarp. Man har utan tvivel att giva Svea hovrätt i viss mån rätt i dess erinran att dessa båda moment i den dömande verksamheten äro, även de, i många fall ganska intimt förbundna och att domaren, då han skall angiva vilka fakta han finner ostridiga, styrkta eller icke styrkta, måste begagna sig av beteckningar, som redan äro mer eller mindre färgade av ett omdöme örn dessa faktas juridiska valör. Detta välkända förhållande och de svårigheter vid gränsbestämningen det för med sig har naturligen ej heller kommissionen lämnat obeaktade; ett uttryck härför är det i själva verket, att kommissionen funnit nödigt att i lagen upptaga en förklaring att uttolkning av vad en viljeförklaring, såsom rättsfaktum betraktad, skall anses innebära, faller under högsta instansens prövning. Men även om klarhet skapas på denna punkt äro alla allvarliga svårigheter för ingen del därmed avhjälpta. Genom vilka slags medel och i vilken ordning de bäst kunna reduceras till ett ont av helt måttliga dimensioner, som icke skapar känsla av rättsosäkerhet och verkar så synnerligen hinderligt i rättsskipningsarbetet, är ett problem, som enligt lagrådets mening vore i behov av ganska ingående utredning. Kommissionen, vilkens betänkande i hela den ömtåliga frågan om fullföljdsrättens begränsning är präglat av en påfallande knapphet -— möjligen beroende av att kommissionen betraktat principfrågan såsom klar och ansett detaljerna kunna lämnas till senare skede av reformarbetet — har icke inlåtit sig på en dylik utredning, och lagrådet har vid sin granskning icke haft tid och tillfälle att självständigt företaga en sådan. Det kan emellertid förväntas att den överläggning i förevarande ämne, som är avsedd att äga rum vid instundande nordiska juristmöte, skall lämna viktiga bidrag till de nu åsyftade frågornas belysning.

Utan att i ärendets nuvarande läge vilja framställa något bestämt förslag anser lagrådet sig dock redan nu kunna uttala som sin uppfattning att ganska betydande modifikationer i kommissionens förslag synas möjliga och påkallade. Det förefaller först och främst böra övervägas, huruvida det kan vara rätt lämpligt att uppställa någon positiv begränsning i fullföljdsrätten, eller örn icke bättre vore att blott giva ett stadgande av den innebörd att vid hovrättens prövning av bevisningen rörande de åberopade särskilda faktiska omständigheterna i målet skall i allmänhet bero, samt vidare huruvida denna regel bör göras fast, låt vara med vissa angivna undantag, eller örn den icke hellre borde förklaras gälla endast försåvitt ej synnerliga skäl gåve anledning till avvikelse. På den nu till vidare undersökning förordade vägen synes man kunna vinna att högsta domstolén befrias från sådana bevisprövningsuppgifter, för vilka den till följd av rättegångssättet icke blir i erforderlig mån rustad, men vid målets bedömande i alla övriga delar blir obunden av hinderliga och i vissa fall svårbestämbara kompetensgränser. Mot densamma kan visserligen anföras att den icke kan förväntas i samma omfattning som kommissionens linje leda till

Kungl. Majlis proposition nr 80. 191

minskning i domstolens arbetsbörda. Härvid bör dock erinras att man å andra sidan undgår att tid och möda nedläggas på tämligen ofruktbara diskussioner såväl från parternas sida som inom domstolen rörande tillvaron av fullföljdsrätt i viss fråga. Men framför allt må åberopas, att nuvarande inskränkningar av fullföljdsrätten till att i stort sett gälla endast större och viktigare mål kunna fortbestå med bättre rätt än örn kommissionens förslag vidhålles. Kommissionens motvilja mot bibehållande av dessa inskränkningar finner lagrådet för övrigt mycket överdriven. Det vore efter lagrådets uppfattning ett missgrepp att, sedan de nu en gång införts och någon klagan att de medfört ogynnsamma verkningar knappast torde hava försports, åter avskaffa dem, och detta ehuru, såsom kommissionen med rätta anfört, det icke låter sig göra att med någon större grad av säkerhet på förhand bedöma vilken arbetsbörda den nya rättegångsordningen kommer att pålägga högsta domstolen. En gång avskaffade, låta de sig måhända ej så lätt ånyo införas, ehuru den med tiden stegrade tillströmningen av mål och angelägenheten att hålla ledamotsantalet i domstolen nere kanske snart nog läte detta framstå såsom ett önskemål av högsta vikt.

Beträffande proceduren i högsta instansen synes det för närvarande ej vara anledning att göra annat uttalande än att en avvikelse från hovrättens bevisprövningsresultat icke torde böra få äga rum, med mindre parterna ägt tillfälle att vid muntlig förhandling belysa frågan.

Att vårt åklagarväsen för närvarande fungerar otillfredsställande och att Åklagaren väsentlig förstärkning därav är av ett trängande behov påkallat, även bortsett från att en reform av brottmålsrättsskipningen måste ställa ökade anspråk på åklagarnas duglighet, goda omdöme och insikter, därom är man såsom redan tidigare omförmälts allmänt ense. Kommissionens organisationsplan är i sina allmännaste grunddrag följande. Åklagarväsendet organiseras enhetligt för städer och landsbygd under justitiekanslern såsom högste chef, vilken till biträde har kanslersråd vid sin sida. Vid underrätt fungera ett antal rättsbildade statsåklagare, som uteslutande ägna sig åt denna uppgift och äro pliktiga att utöva en åklagares funktioner i alla mål, där fråga kan bliva örn högre straff än sex månaders fängelse, dock med undantag för vissa tjuvnadsmål. Dessa statsåklagare utöva tillika förmanskap för underåklagare, vilka föra talan i ringare mål; och de äga, om målets mera invecklade beskaffenhet det föranleder, även i sådana mål övertaga åklagareställningen. Har mål fullföljts till hovrätt, utföres åtalet där i regel av särskild åklagare, advokatfiskal eller biträdande hovrättsfiskal. Hos högsta domstolen föres talan av justitiekanslern eller kanslersråd.

I de yttranden, som närmare inlåtit sig på frågan, har denna grundplan icke gjorts till föremål för kritik, utom i en punkt. Kommissionens förslag örn att växling i åklagarens person skall äga rum vid fullföljd i hovrätt har, såsom av betänkandet framgår, avgivits med stark tvekan och huvudsakligen av praktiskt-organisatoriska skäl. De båda södra hovrätterna anse dessa skäl icke böra vara avgörande emot de hänsyn, vilka tala för att den åklagare, som

192 Kungl. Maj:ts proposition nr 80.

redan är förtrogen med målet, bör utföra åtalet även i överrätten; skånska hovrätten antyder dock möjligheten av den modifikation i principen, att underåklagares roll må i hovrätt övertagas av statsåklagare. Frågan synes böra tagas under ytterligare övervägande. I övrigt finner även lagrådet de angivna grunderna riktiga.

Var gränsen bör uppdragas mellan underåklagares och statsåklagares kompetensområden måste naturligtvis, såsom ock erinrats, i viss mån bero på antalet och kvalifikationerna inom dessa båda kårer. Enligt kommissionens mening kan man i fråga örn underåklagarna rätt nära ansluta sig till rådande förhållanden, särskilt på landsbygden. Det är sålunda avsett att distrikten skola hållas små; krav på juridisk examen uppställas ej, men det skulle dragas försorg örn särskild utbildning för en åklagares uppgifter; för att bereda befattningshavarna full sysselsättning, dock utan att åklagaretjänsten lider intrång, anses med denna kunna i lämpliga distrikt förenas även annan tjänsteverksamhet, i främsta rummet polistjänst. Det nödiga antalet statsåklagare har kommissionen preliminärt beräknat till några och trettio. Mot denna planläggning hava från olika håll invändningar framställts. Advokatsamfundet finner det högst beklagligt örn andra än rättsbildade åklagare skulle få fungera även under en ny rättegångsordning; detta behövde ej bliva fallet, örn man betydligt utvidgade underåklagarnas distrikt, men å andra sidan befriade dem från administrativa sysslor, förbättrade deras lönevillkor och förbjöde dem att driva advokatverksamhet, av vilken de för närvarande i stor utsträckning och till men för utveckling av ett sunt advokatväsen hämtade sin försörjning. Av liknande mening är justitiekanslern. Häradshövdingeföreningen finner sannolikt att det av kommissionen beräknade antalet statsåklagare skall komma att visa sig alltför litet, i synnerhet örn, på sätt föreningen förordat, till dem från domaren överflyttas behandlingen av vissa under förundersökning uppkommande frågor.

På sätt Svea hovrätt erinrat, har kommissionens förslag till ordnande av åklagareväsendet vid underrätt mera karaktär av ett allmänt schema än av en genomförd plan, och närmare utgångspunkter för prövning av här mötande spörsmål kunna till dels endast vinnas genom upptagande tillika av frågor rörande polisväsendets organisation. Med hovrätten instämmer lagrådet ock i dess betonande av att första villkoret för att kunna tillskapa ett tillfredsställande åklagarväsen är att man beslutar sig för att bjuda tillräckligt höga löner för att kompetent folk skall kunna erhållas. Emellertid lärer det redan nu kunna förutses att i fråga örn underåklagarna stora svårigheter av skilda slag ännu rätt länge skola möta för en organisation, som i mera avsevärd mån skiljer sig från de förutsättningar från vilka kommissionen utgått. Desto angelägnare är att utan dröjsmål, med avlösning av det nuvarande landsfogdeprovisoriet, tillskapa en kår av rättsbildade statsåklagare som i den ungefärliga omfattning, kommissionsförslaget avser, övertager åklagareuppgiften i de grövre brottmålen, och som helt får ägna sig åt denna uppgift. Häradshövdingeföreningens mening, att det av kommissionen preliminärt beräknade antalet sådana befattningshavare skall visa sig alltför litet, är säkerligen väl-

Kungl. Maj:ts proposition nr 80. 193

grundad. I samband med lönereglering för de tjänstemän, som nu fungera såsom underrättsåklagare, lärer böra stadgas, att de icke vidare äga företräda enskilda parter inför domstol, särdeles örn även befattningen såsom utmätningsman alltjämt skall tillkomma dem.

Huru åklagareväsendet är ordnat har uppenbarligen betydelse bl. a. för frå- strafioregan huruvida strafföreläggande bör, i den form och omfattning kommis- läggande, sionen föreslagit, komma till användning i vår straffprocess. Att mycket förenklade former böra kunna tillämpas för beivran av erkända smärre förseelser, är otvivelaktigt. Såväl av hänsyn till åklagarens och domstolens arbetsbörda som för att beivrandet ej skall drabba den skyldige på hårdare sätt än ändamålet kräver är det lämpligt att muntlig förhandling och avkunnande av formlig dom ej i dylika mål äro obligatoriska. Kommissionen har velat nå detta syfte genom stadgande att om den skyldige tecknar godkännande å ett av åklagaren utfärdat föreläggande att sona förseelsen med visst angivet bötesbelopp, föreläggandet gäller i doms ställe. Bötesbeloppet får dock aldrig överstiga 500 kronor, och går det över 100 kronor erfordras rättens fastställelse. Kompetent åklagare är den under vilkens åtalsrätt förseelsen faller, således i regeln underåklagare.

Från domarehåll hava rätt allmänt uttalats starka betänkligheter mot förslaget i dess förevarande skick och särskilt mot en befogenhet för åklagare att i den utsträckning som förordats handhava straffmätningen. Dessa betänkligheter måste betydligt vinna i styrka, örn uppgiften anförtros åt icke rättsbildade åklagare. Med fog har det ock satts i fråga om den föreslagna rättsskipningsformen lämpar sig att hos oss införas även i fråga örn så pass allvarliga förseelser att straffet bestämmes till flera hundra kronors böter. Försiktigheten synes bjuda att inskränka hela institutets tillämplighetsområde och att göra kravet på domarens fastställelse obligatoriskt eller åtminstone väsenligt vidga området för hans kontroll.

En relativt fristående punkt i kommissionens reformförslag är den som avser överexeöverflyttning av överexekutorsbefattningen från länsstyrelser och magistrater ^^åien™ till underrätterna. Men då den ståndpunkt, som härutinnan intages, måste bliva en faktor av betydelse vid uppgörande av planer och beräkningar i organisativt hänseende och frågan följaktligen redan i detta skede lärer böra komma under övervägande, kan den icke här förbigås.

Den av kommissionen förordade överflyttningen har i vissa yttranden lämnats utan anmärkning. Häradshövdingeföreningen finner intet vara att erinra, utom för så vitt förslaget skulle innebära att jämväl förmanskap över utmätningsmännen och kontrollen över deras arbetsdrift och redovisning lades till •domstolarna; dessa lämpade sig icke för dylika uppgifter. Samtliga hovrätter hava däremot i likhet med åtskilliga länsstyrelser avstyrkt förslaget, Göta hovrätt under hänvisning till frågans enligt hovrättens mening outredda skick. Svea hovrätt anför särskilt att med det av hovrätten förordade systemet,

Bihang till riksdagens protokoll ISSI. 1 sami. 67 käft. (Nr 80.) 13

194 Kungl. Maj:ts proposition nr 80.

små domsagor utan biträdande domarepersonal, domarens arbetskraft ej kail tåla den extra belastningen med exekutiva ärenden.

De i kommissionsbetänkandet anförda synpunkterna utgör enligt lagrådets mening avgörande skäl för den föreslagna överflyttningen. De motskäl, som åberopats, synas däremot antingen grunda sig på missförstånd rörande åtgärdens innebörd eller av annan anledning sakna bärkraft, överexekutorsbefattningen är icke någon förvaltningsuppgift, utan en verklig rättsskipningsuppgift likaväl som domarens befattning med rättegångsmålen. Detta förhållande är även hos oss erkänt, i det att hovrätt och högsta domstol fungera såsom överinstanser; att i detta hänseende någon ändring icke skulle kunna på allvar ifrågasättas är uppenbart just på grund av ärendenas beskaffenhet. Den tudelning av rättsskipningsuppgiften som i underinstansen således äger rum är i många hänseenden till svårt men för vårt rättsväsen. Det för kreditlivet så angelägna önskemålet örn enkla, billiga och snabbt till målet ledande metoder för indrivning av fordringar, mot vilkas riktighet giltig invändning ej kan framställas, låter sig blott högst onöjaktigt förverkligas, så länge lagsökning och ansökan örn handräckning för fordrans utfående måste göras hos annan myndighet än domstolen. Den sökande borgenären riskerar att framställt jäv gör vägen oframkomlig; hans besvär och kostnad hava då varit förgäves och han har att efter en fruktlös omgång börja den vanliga rättegångsvägen. Hade åter domstol ägt upptaga ansökningen, skulle ärendet där utan former, kostnad och omgång kunnat övergå i ett vanligt tvistemål, och gäldenären hade saknat en frestelse att framställa ohemula invändningar.

Vad angår kvarstad, skingringsförbud och liknande handräckningsåtgärder blir frågan ofta aktuell under en redan anhängig rättegång, och det är av stor vikt att underrätterna förvärva vana och erfarenhet att bedöma spörsmål av denna beskaffenhet. För närvarande anse de sig i allmänhet ej ens befogade att bevilja sådana ingrepp; dessa få ankomma på prövning av annan myndighet, som ej är redan förtrogen med sakens läge, varav vållas tvekan och uppskov med avgörandet. Vad slutligen verkställighet av dom angår, är det lätt att inse fördelen av att den som avkunnar domen tillika har att bestämma om verkställigheten i de fall där denna erbjuder något särskilt problem. I detta sammanhang må anföras en synpunkt av ej ringa vikt, som icke berörts i kommissionens betänkande. Kommissionen betonar med rätta, att det ständiga sysslandet med rättsskipningsuppgifter gör domstolarna särskilt lämpade att pröva de ofta invecklade rättsfrågor, som möta i utsökningsmål. Men det förtjänar ock framhållas att å andra sidan direkt erfarenhet om hur saker och ting taga sig ut på verkställighetens stadium måste komma även den dömande verksamheten till godo. Ju mera domaren äger tillfälle att betrakta rättsregler och domslut ur synpunkten av deras praktiska konsekvenser, desto bättre för rättsskipningen.

Att det vidare vore en fördel, örn prövningen av en skiljedoms giltighet och befogenhet att förordna om verkställighet å densamma förenas på samma hand, torde vara obestridligt; och jämväl lärer det i och för sig vara lämpligast örn inskrivningsväsen och exekution i fast egendom handhavas av en och samma myndighet.

Kungl. Maj:ts proposition nr 80. 195

Såsom kommissionen erinrat, är det i verkligheten ingalunda sakliga, utan praktiskt-organisatoriska skäl, som betingat hittillsvarande ordning. Med en domstolsorganisation, ändrad i enlighet med ovan förordade riktlinjer, bortfalla dessa skäl, och det kommer tvärtom att ställa sig vida mindre bekvämt för de rättssökande om nämnda ordning bibehålies än örn överflyttning till domstol företages. Men därtill kommer att det icke är gott att se bur ändringen skall kunna underlåtas, om städer i stor utsträckning upphöra att utgöra egen lagsaga. Det synes svårligen kunna på allvar ifrågasättas att för det stora flertalet städer taga det steg tillbaka, som togs för femtio år sedan, då länsstyrelsen upphörde att vara deras överexekutor. Och i den mån sambruket mellan rättsskipning och administration upphör jämväl för de stora städerna, ställes man även för deras del inför samma problem.

På sätt häradshövdingeföreningen erinrat, lärer icke till domstolarna höra överflyttas den disciplinära uppsikten och kontrollen över underexekutorernas redovisning. Än mindre bör naturligen ifrågakomma att ålägga domstolarna att befatta sig med botes- och skatteindrivningen utom för såvitt angår klagan över utmätnings- eller införselåtgärd. De myndigheter, som för närvarande handlägga de nämnda ärendena, göra det ju icke heller i egenskap av överexekutor.

Såsom inledningsvis i detta yttrande omförmälts, innefattar kommissionens Övriga betänkande utredningar och förslag i talrika andra spörsmål än dem, vilka i förestående granskning berörts. Bland dessa spörsmål finnas utan tvivel ej få, vilkas lösning i lycklig riktning spelar en avsevärd roll för rättegångsväsendets förmåga att rätt fylla sin uppgift och motsvara behovet i skilda avseenden. Men enligt lagrådets mening äro de ej av den art, att det är nödigt och lämpligt att nu till dem fatta en bestämd ståndpunkt, utan synes därmed bäst kunna anstå till ett senare skede av lagstiftningsarbetet. Sådana spörsmål äro exempelvis de som gälla tredskoförfarandets användning och utformning; försvarares i brottmål befogenheter att taga del av undersökningsmaterial, övervara förhör och fritt konferera med den misstänkte eller åtalade; befogenhet för domaren att utan huvudförhandling avkunna dom i visserligen tvistiga men enligt hans mening fullt utredda civilmål av enkel beskaffenhet; frågan huruvida parts personliga avhörande under ansvar i tvistemål skall först subsidiärt äga rum såsom ett särskilt avsnitt av förhandlingen eller örn varje partens personliga utsaga vid rättegångstillfälle är att anse som avgiven under ansvar. I samtliga dessa delar hava i avgivna yttranden framställts erinringar och synpunkter, vilka torde vara väl förtjänta att vid den fortsatta behandlingen komma under närmare övervägande.

Kommissionens betänkande innehåller icke något utkast till plan för över­ Övergång

till nya

gång från nu gällande rättegångsordning till den föreslagna nya. Det lärer

ordningen.

icke heller vara nödvändigt eller ens lämpligt att redan i sammanhang med ett principbeslut rörande det fortsatta lagstiftningsarbetets grundplan ingå i någon detaljprövning i detta ämne. Med planerande och utformande av egentliga övergångsbestämmelser till den nya lagstiftningen bär

196 Kungl. Maj:ts proposition nr 80.

tydligen anstå till en senare tidpunkt. Men vissa spörsmål av allmännare räckvidd, avseende dels förberedelser till övergången, dels möjligheten och lämpligheten av att själva denna övergång äger rum i etapper eller att man även sedan densamma i stort sett genomförts på vissa punkter alltfort hjälper sig tillsvidare fram med den gamla ordningen i mer eller mindre orubbat skick, torde dock redan nu böra komma under åtminstone preliminärt övervägande. I fråga örn rättegångsförfarandet torde det därvid befinnas, att det i stort sett icke kan vara lämpligt att genomföra reformen genom successiva lagstiftningsåtgärder. Det hela hänger alltför intimt samman för att detta tillvägagångssätt skulle kunna undgå att bringa med sig oreda och förvirring, och man löpte allvarlig risk att det nya rättegångsskicket från början glede ur rätta spåret. Även exempelvis den utvägen att göra början med brottmålen och låta med tvistemålen anstå till en senare tidpunkt torde, i betraktande av att domstolarna i samtliga instanser äro gemensamma för båda processartema, visa sig vara förenad med stora olämpor. En provisorisk reglering av förundersökningen i brottmål samt frågor rörande ingrepp mot den misstänkte eller åtalade synes dock kunna vidtagas. För tvistemål kunde måhända såsom förberedelse till reformen fordringarna på stämningens innehåll skärpas samt domstolarna i instruktionell väg föranledas att processledande ingripa i syfte att tvisteläget genom skriftväxling mellan parterna utom rätta eller vid en förberedande förhandling så utreddes att det anspråk kunde med fog ställas på parterna att de samla sin bevisning till i regel ett och samma rättegångstillf alle.

I organisatoriskt hänseende torde det vara ett oeftergivligt krav att brottmålsreformen i god tid förberedes genom enhetlig organisation av åklagarväsendet och tillskapandet av en tillräckligt fulltalig kår av rättsbildade statsåklagare, redan vid övergången övade i kallet och rustade att övertaga de för denna kår avsedda uppgifterna. Likaså torde det vara angeläget att icke för länge uppskjuta förberedelserna för advokatkårens organiserande, bl. a i syfte att från början skapa bättre möjligheter att förordna lämpliga försvarare i brottmål. Att domsagoregleringen och domsagornas besättande med domareoch kanslipersonal enligt den nya planen bliva till fullo genomförda redan vid övergången till nytt rättegångsskick lärer icke vara nödvändigt; men å andra sidan bör tydligen eftersträvas att -— bl. a. genom småstäders förenande med landsbygd under gemensam jurisdiktion och genom sammanslå gning av domsagor i de tillfällen som erbjuda sig — redan i förväg så långt möjligt närma sig den avsedda nyordningen. Med hovrätternas utflyttning kan uppenbarligen icke anstå till senare tidpunkt än handläggningsreformens ikraftträdande. Vad åter angår den stadskommunala rättsskipningens övertagande av staten, är redan ovan uttalad den mening att något avgörande hinder för ett successivt genomförande av denna reform och av de domsagoregleringar som härmed stå i samband icke synes föreligga.

Slutom- Med hänvisning till det anförda får lagrådet som sin mening uttala att

(loine.

arbetet på en allmän rättegångsreform bör utan uppskov fullföljas samt att

Kungl. Maj:ts proposition nr SO. 197

processkommissionens betänkande synes väl ägnat att därvid tjäna såsom grundval, dock med iakttagande av de delvis rätt väsentliga jämkningar som ovan förordats.

Regeringsrådet Planting-Gyllenbåga yttrade: Kärskilda

yttranden.

I anslutning till vad' Göta hovrätt och häradshövdingeföreningen uttalat i fråga örn nämnden vid underrätt hyser jag den uppfattningen, att det såväl ur synpunkten av domstolens lämpliga organisation som i rättsskipningens intresse i övrigt är mest önskligt att denna nämnd får behålla den karaktär, som den för närvarande äger. Jag anser sålunda, att gällande föreskrifter örn antalet nämndemän i domför rätt och örn utövande av nämndens rösträtt fortfarande bör komma till tillämpning. Skulle med hänsyn till ökning av arbetsbördan för nämndemännen det finnas nödigt att jämlikt kommissionens förslag bestämma ifrågavarande antal till endast fem, bör i allt fall enligt min mening den kollektiva rösträtten bibehållas.

Justitierådet Wedberg utlät sig:

Känt är att i vissa domsagor möjligheten för häradshövdingen att döma med sju nämndemän blott undantagsvis begagnas, i det att fastmer alla tolv i regeln tjänstgöra. Det förefaller icke oantagligt att, efter en processreform, sammanträden med nämnd skola i vissa bygder ej behöva bli avsevärt talrikare eller långvarigare än nu. Att likväl, mot ortsbefolkningens önskan, framtvinga en reduktion av nämnden från tolv medlemmar till fem, synes mig motbjudande. Jag vågar icke bestrida att på sina håll nämndemansvärvet bleve alltför betungande örn ej antalet nedbragtes till fem. Men jag förmenar att, därest latituden sju till tolv ej kan bibehållas, annan förändring ej bör ske än att talet sju sänkes till fem. Och liksom nu skulle blott enhällig nämnd kunna överrösta domaren.

Jag bör dock tillägga att jag icke hyser några allvarligare betänkligheter mot kommissionens förslag om fixering av nämndemännens antal till fem och örn röstberäkningen.

Att införa nämnd för grövre brottmål i rena stadsdomkretsar, där rätten eljest såsom lagrådet tänkt sig är domför med tre lagfarna ledamöter, finner jag icke påkallat av något verkligt behov. Enligt min mening skulle det också taga sig egendomligt ut att de två juristdomare, som jämte ordföranden avdöma medelsvåra brottmål, i grövre brottmål lämna sina platser för att giva några lekmän rum.

Svea hovrätts förslag angående hovrättsnämnd finner jag, som gärna vill tro att hovrätternas antal ej skall behöva överstiga fem, vara mera tilltalande än kommissionens. Men jag kan överhuvud ej förorda nämnd i hovrätt.

Vad högsta domstolens ställning angår bör det enligt min mening föreskrivas att fråga örn straffmätning inom stadgad latitud ej må komma under domstolens bedömande, möjligen dock med undantag för det fall att den som sakfällts till visst strängare frihetsstraff yrkar mildring och fullföljdsavdelningen tillåter att prövning sker. Måhända borde också för både brottmål och tviste-

198 Kungl. Maj:ts proposition nr 80.

mål stadgas att nya bevis i regeln ej ina gälla. Däremot hyser jag starka tvivel om att det skall finnas klokt att vidtaga andra restriktioner beträffande omfattningen av högsta domstolens prövning. Om, vilket ju även under en reformerad processordning kan hända, vittnesförhör ägt rum inför domare som ej dömt i målet, kan högsta domstolens kompetens att värdera denna bevisning knappast anses vara ringare än de lägre instansernas. Fullkomligt riktigt finner jag det vara att högsta domstolen i fråga örn vad i målet bör anses utrett skall noga beakta den större möjlighet att till deras rätta värde bedöma partsutsagor, vittnesmål och dylik bevisning, som tillkommer den domstol inför vilken bevisningen omedelbart förebragts. Men enahanda grundsats har tydligen giltighet utanför högsta domstolen. Regeln är självklar. Kanske borde det dock undersökas örn den ej skulle kunna komma till uttryck i lagtexten.

Jugtitierådet von Seth anförde:

Då jag anslutit mig till lagrådets ovanintagna yttrande har det skett i den livliga övertygelsen, att endast en reform på de av lagrådet förordade huvudgrunderna kan skänka vårt land ett tillfredsställande och betryggande rättegångsväsende.

I ett hänseende har det emellertid ej skett utan en viss tvekan, nämligen såvitt angår nämndeinstitutionen.

Jag delar visserligen icke de farhågor, som på vissa håll kommit till uttryck, att den organisation av nämnden vid underrätterna, som kommissionen föreslagit, skulle komma att innebära vissa risker för rättsskipningens säkerhet. I all synnerhet skulle detta enligt mitt förmenande icke behöva bliva fallet, örn det uppställdes bestämda kvalifikationer i personligt hänseende, som måste uppfyllas för att kunna väljas till nämndeman — bl. a. en viss förfarenhet i allmänna värv — och det bereddes vederbörande domstol rätt att av eget initiativ tillse, att dessa kvalifikationer uppfylldes av den valde.

Däremot kan jag ej värja mig för det intrycket, att en nämnd, sådan kommissionen tänkt sig densamma, skulle få svårt att bibehålla det höga anseende, våra häradsnämnder hittills åtnjutit, och på samma gång bliva det fasta föreningsband mellan domstolarna och folket dessa otvivelaktigt varit.

Det ligger en helt annan pondus över ett enhälligt uttalande av en något så när talrikt besatt häradsnämnd, än som skulle komma att ligga över ett beslut dikterat av fyra nämndemän mot domaren och en femte nämndeman. Ett sådant beslut kan aldrig få den karaktär av ett fullödigt uttryck för den folkliga rättsuppfattningen, som ett av nämnden dikterat beslut nu otvivelaktigt i regel har. Skulle nämnden därtill av de ändrade omröstningsbestämmelsema låta sig förledas att söka göra sig mera gällande än nu på områden, där den saknade förutsättningar för en omdömesgill prövning, skulle dess anseende säkerligen hastigt sjunka.

Då jag emellertid, som nämnt, icke kan se någon större fara för rättssäkerheten i kommissionens förslag, och detta nog torde överensstämma med önskemålen inom vida kretsar, har jag ej velat motsätta mig detsamma.

Som en gärd åt tidsandan mera än som en verklig förbättring i sak betraktar

Kungl. Maj:ts proposition nr 80. 199

jag även förslagen om införande av nämnd i vissa brottmål vid stadsdomstolama oell hovrätterna.

Vad angår högsta domstolen har ju redan av lagrådet framhållits de stora svårigheter, som föreligga för ett tillfredsställande ordnande av den tredje instansens ställning i ett moderniserat processystem, och föreslagits vissa jämkningar i kommissionens förslag, medan frågan i övrigt lämnats öppen.

Som ett alternativ även värt att tagas i övervägande skulle jag vilja framhålla följande anordning. Fullföljdsrätten begränsas i princip till den s. k. rättsfrågan sålunda att partén alltid såsom grund för sitt ändringssökande måste kunna åberopa, att hovrätten bedömt målet oriktigt i rättsligt hänseende eller att rättegångsfel förelupit. Till undvikande av att domstolen i dess helhet alltför mycket upptages av en tidsödande prövning av ett ändringssökandes berättigande stadgas, att frågan örn klagandens talan är av beskaffenhet att kunna av högsta domstolen upptagas till prövning skall avgöras av en särskild avdelning, sammansatt som den nuvarande dispensavdelningen. På denna avdelning ankommer också att medgiva den, som blivit dömd till straff av en viss stränghet, rätt till talan mot domen även i sådant fall, då avdelningen finner handlingarna giva anledning anse, att den utgång målet fått i hovrätten berott på en i väsentlig mån felaktig bedömning av bevisningen örn de faktiska omständigheterna eller av graden av hans brottslighet. I den mån salunda tillstånd erhållits till fullföljd av målet är högsta domstolens prövningsrätt alldeles obegränsad och ordnas förfarandet i största möjliga mån så, att domstolen sättes i stånd att underkasta målet en allsidig prövning. Genom en sådan anordning vunnes ju att, å ena sidan, fullföljdsrätten bleve strängt begränsad till sådana fall, som i rättsenhetens intresse borde få komma under högsta domstolens prövning, utan att, å andra sidan, dennas prövningsrätt bleve allt för kringskuren. I de fall, då av kostnads- och andra dylika hänsyn ett upprepande av proceduren i tillfredsställande utsträckning icke kunde åstadkommas, finge naturligtvis högsta domstolen, liksom enligt kommissionens förslag, tillgripa utvägen att återförvisa målet.

Ur protokollet:

Oskar Adelsohn.

200 Kungl. Maj:ts proposition nr 80.

Bilaga B.

P. M. angående den tidigare behandlingen ay vissa nied rättegångsreformen sammanhängande frågor.

Vissa städers läggande under landsrätt.

Nya lag­ I det av nya lagberedningen den 6 juni 1884 avgivna principbetänkandet

beredningen

1884 angående rättegångsväsendets ombildning uppställde beredningen såsom ett huvudsakligt önskemål vid en revision av domstolsorganisationen, att stad och landsbygd måtte snarast möjligt likställas i judiciellt hänseende, så att domstolsväsendets ordnande och bekostande jämväl i stad bleve statens angelägenhet, samt att den judiciella indelningen ordnades så, att hinder därav ej mötte mot att låta landsbygd och stad förenas till gemensam jurisdiktion, där så funnes ändamålsenligt. Emellertid reste sig enligt beredningens mening åtskilliga hinder mot att genom lagstiftning påbjuda en omedelbar övergång till ett nytt system, däri land och stad ovillkorligen och i ett slag skulle sammansmältas till gemensamma jurisdiktioner. Lagstiftningen borde därför tillsvidare inskränkas till att öppna vägen för en frivillig förening av landsbygd och stad och i möjligaste mån uppmuntra därtill genom att göra den förmånlig för båda parterna. Förstärkta Förstärkta lagberedningen motsatte sig att utöver vad redan vore medgivet

lagbered­

ningen 1887. bereda tillfälle till förening av land och stad under gemensam jurisdiktion. Vissa reservanter anslöto sig emellertid till lagberedningens förslag under det att andra önskade kraftigare åtgärder än beredningen föreslagit för att främja städernas förening med landsbygden.

Let uttalade önskemålet, att städerna skulle frivilligt avstå från sin särskilda jurisdiktion, gick icke i uppfyllelse. Fastmera erhöllo de nya städer, som bildades, egen rådhusrätt, och en stad, som enligt tidigare beslut skulle mista sin särskilda jurisdiktion, erhöll rätt att behålla den. Justitie­ Frågan örn särskilda domstolar i de mindre städerna berördes ånyo av riks­

ombuds­

mannen dagens justitieombudsman i ett den 16 september 1901 avgivet yttrande över 1901. hemställan från Nässjö stationssamhälle om stadsprivilegier och i samband därmed örn egen jurisdiktion. Justitieombudsmannen framhöll bland annat, att då de mindre städerna fortfarande syntes betrakta den egna jurisdiktionen såsom en förmån, från vilken de ej ville avstå, men den särskilda jurisdiktionen, betraktad från hela samhällets synpunkt måste betecknas såsom en föråldrad form för rättsskipningen, kunde man ifrågasätta, örn icke staten själv ju förr desto hellre borde vidtaga erforderliga åtgärder för de mindre städernas förening i judiciellt hänseende med kringliggande landsbygd, där sådant utan

Kungl. May.ts proposition nr 80. 201

olägenhet skulle kunna verkställas. Om emellertid av en eller annan anledning hinder ansåges möta att redan för det dåvarande genom dylika åtgärders vidtagande åtminstone i någon mån förbereda den blivande rättegångsreformen, syntes dock all anledning förefinnas att icke genom inrättande av nya domstolar i jämförelsevis obetydliga samhällen direkt motverka samma reform. Justitieombudsmannen hemställde därför örn avslag å samhällets ansökan, i vad den avsåg egen jurisdiktion. Ansökningen blev av Kungl. Majit avslagen.

\d. justitie­

Principen att nya rådhusrätter icke borde upprättas har sedermera följts.

rådet Hell­

Ingen av de städer, som efter nämnda tid tillkommit, har erhållit egen juris­ ner 1913. diktion. Till denna utveckling torde lia bidragit, att frågan örn rättegångsväsendets ombildning åter blivit aktuell, sedan Kungl. Majit den 22 december 1911 förordnat före detta justitierådet J. Hellner att verkställa en förberedande utredning angående en rättegångsreform. I yttrande den 9 oktober 1913 över framställningar om inrättande av särskild jurisdiktion i Nässjö och Trollhättan anförde Hellner bland annat, att vid en blivande rättegångsreform övergången från de nuvarande, huvudsakligen av städerna själva bekostade rådhusrätterna till rena statsdomstolar, ordnade efter enhetliga principer för land och stad, måste komma att utgöra ett av de mest svårlösta problemen. Dels komme den ekonomiska uppgörelsen mellan städerna och staten vid rådhusrätternas indragning att erbjuda svårigheter, dels kunde det näppeligen undgås, att ett stort antal av de nuvarande domstolsledamötema i städerna, i den mån icke andra lämpliga domartjänster kunde erbjudas dem eller de fortfarande komme att finna användning i förvaltningsgöromål, måste uppföras å indragningsstat. Med hänsyn till rättegångsreformen kunde det därför ej vara önskvärt, att till de fall, då svårigheter av angiven art kunde förutses, lades njm, därigenom att nya rådhusrätter inrättades. Tillika berörde Hellner vissa åtgärder, som syntes böra vidtagas för vinnande av en snabbare och lättare tillgänglig rättsskipning i städerna under landsrätt.

De av Hellner anförda synpunkterna upptogos delvis i en vid 1915 års riks­ Riksdagen

1913

dag inom andra kammaren av herr Palmstierna väckt motion, nr 85, däri hemställdes, bland annat, att riksdagen måtte dels antaga vissa förslag till lagändringar åsyftande att förbättra rättsskipningen i städerna under landsrätt, dels ock i skrivelse till Kungl. Maj :t anhålla om övervägande, huruvida samt eventuellt vilka åtgärder borde vidtagas för städers förläggande under landsrätt. Med anledning av motionen anhöll riksdagen i skrivelse den 19 maj 1915, nr 127, att Kungl. Majit ville taga under övervägande bland annat, dels huruvida genom ändrade bestämmelser i fråga om tingssammanträdens hållande och därmed sammanhängande åtgärder rättsskipningen å landet kunde göras snabbare och lättare tillgänglig för de rättssökande med särskild hänsyn till orter med mera sammanträngd befolkning, dels ock vilka åtgärder borde vidtagas för att åt mindre städer, som ville avstå från egen jurisdiktion, bereda ett lämpligt ordnande av deras rättsskipning i sammanhang med angränsande landsbygds. I motiveringen till denna hemställan framhöll riksdagen, att en utredning borde komma till stånd örn vad som kunde åtgöras till befordrande av de mindre städernas successiva avstående från egen jurisdiktion.

202 Kungl. Maj:ts proposition nr 80.

Cirkulären

I anledning- av riksdagens skrivelse anbefallde Kungl. Majit genom cirku­

1915 och

1918. lär den 2 juli 1915 (nr 228) länsstyrelserna i samtliga län att, då borgmästartjänst i stad, i vars magistrat och rådhusrätt borgmästaren är ensam lagfaren ledamot eller jämte borgmästaren sitter endast en sådan ledamot, blir ledig till följd av borgmästarens död, ofördröjligen göra anmälan därom till Kungl. Majit. Tillika igångsattes en utredning angående åtgärder för vinnande av snabbare och lättare tillgänglig rättsskipning särskilt i orter med mera sammanträngd befolkning. Denna utredning ledde till utfärdande den 7 maj 1918 av lag örn särskilda tingssammanträden för handläggning av vissa mål och ärenden samt en del därmed sammanhängande författningar. I samband därmed förordnade Kungl. Majit genom cirkulär samma dag (nr 299) bland annat, att när i stad av nyss angiven beskaffenhet borg-mästartjänsten blir ledig, med åtgärder för densammas återbesättande skall anstå intill dess utredning blivit på Kungl. Maj :ts föranstaltande verkställd angående lämplig organisation av stadens rättsskipning och förvaltning.

Docenten

Frågan örn upphävande av städernas särskilda jurisdiktion upptogs åter i Herlitz 1922. en av dåvarande docenten N. Herlits efter offentligt uppdrag verkställd, den 20 december 1922 avlämnad utredning angående vissa spörsmål rörande städernas domstolsväsen. (Statens off. utredn. 1923:6.) Däri framlade Herlitz bland annat förslag till bestämmelser rörande vissa städers läggande under landsrätt. Enligt förslaget skulle Kungl. Majit, såvitt nu är i fråga, beträffande stad med högst 5,000 invånare även mot stadens bestridande kunna förordna, att rådhusrätten skulle upphöra och staden i judiciellt avseende förenas med visst tingslag, därest den ifrågavarande förändringen funnes vara ur det allmännas synpunkt gagnelig och av utredning framginge, att den särskilda rättsskipningens upphörande ej vore ägnat att för staden medföra ökad ekonomisk börda eller betydande olägenheter i rättsskipningshänseende eller i andra hänseenden. -— Över Herlitz’ utredning avgåvos yttranden av Överståthållarämbetet och länsstyrelserna i samtliga län, efter hörande av vederbörande stadsfullmäktige och magistrater, samt av processkommissionen och styrelsen för svenska stadsförbundet.

Proposition

På grundval av den verkställda utredningen uppgjordes inom justitiedeparte1924. mentet utkast till lag örn ändrad lydelse av 1 kap. 4 § rättegångsbalken och till lag örn stads läggande under landsrätt. Sedan yttranden över förslagen avgivits av rikets allmänna hovrätter och justitiekanslersämbetet, blevo förslagen med vissa mindre jämkningar genom proposition, nr 125, framlagda för 1924 års riksdag.

Enligt det framlagda förslaget till lag örn stads läggande under landsrätt skulle Kungl. Majit på framställning av vederbörande stadsfullmäktige eller eljest med deras samtycke äga förordna, att rådhusrätt i stad skulle upphöra och staden läggas under landsrätt. Beträffande stad, vars folkmängd understege 4,000 personer, skulle Kungl. Majit, då borgmästartjänsten vore ledig, även utan stadens samtycke kunna meddela dylikt förordnande, om efter utredning och stadens hörande stadens läggande under landsrätt funnes vara till gagn för rättsvården och icke för staden medföra ökad ekonomisk börda eller

Kungl. Maj:ts proposition nr 80. 203

annan avsevärd olägenhet. Då borgmästartjänsten blivit ledig i stad, vars folkmängd understege 4,000 personer, eller i vars rådhusrätt borgmästaren vore ensam lagfaren ledamot eller jämte borgmästaren sutte endast en sådan ledamot, skulle länsstyrelsen ofördröjligen göra anmälan därom hos Kungl. Maj:t. Det skulle därefter ankomma på Kungl. Maj :ts beslut, huruvida genom länsstyrelsens försorg utredning skulle verkställas angående stadens läggande under landsrätt.

Vid förslagets framläggande redogjorde chefen för justitiedepartementet, statsrådet Ekeberg, för frågans tidigare behandling samt anförde vidare:

»Den nu lämnade redogörelsen för den behandling frågan örn vissa städers läggande under landsrätt hittills undergått lärer hava utvisat, att spörsmålet örn upphörande i större eller mindre utsträckning av den särskilda stadsjurisdiktionen sedan lång tid tillbaka varit aktuellt. Uppmärksamheten har riktats därå dels i samband med förslag om genomgripande förändringar i rättsskipningens organisation, vilka i detta hänseende skulle medföra ett utjämnande av den gamla historiska åtskillnaden mellan stad och landsbygd, dels i tid efter annan förekommande fall av övervägande örn viss särskild stads läggande under landsrätt. Om den riktning, i vilken utvecklingen går, lärer tvekan icke kunna råda. Oaktat under de senaste tjugu åren åtskilliga samhällen, och däribland flera med ett ganska betydande invånarantal, erhållit stadsrättigheter, har icke i någon av dessa nya städer inrättats särskild jurisdiktion. Giltigheten av de skäl, som varit bestämmande för att på detta sätt begreppet stad. alltmer upphört^ att vara nödvändigt förenat med egenskapen att utgöra eget jurisdiktionsområde, torde näppeligen från något håll bestridas. Motsatta meningar hava framträtt väsentligen örn det befogade i direkta åtgärder fran statsmaktens sida i syfte att befordra de äldre småstädernas övergång till landsrättsförläggning även i de fall, där en sådan ordning icke kan åvägabringas på frivillighetens väg.»

Efter att hava framhållit, att det vore av vikt, att ett avgörande av frågan ej längre undanskötes, och efter erinran om de genom kungl, cirkulären den 2 juli 1915 och den 7 maj 1918 givna bestämmelserna fortsatte departementschefen :

»Frågan örn upphävande av vissa städers särskilda jurisdiktion bär uppenbarligen för det allmänna i främsta rummet betydelse ur rättsskipningssynpunkt. Vid ett bedömande från denna synpunkt framträda såsom avgörande de betänkligheter, som obestridligen måste göra sig gällande mot alltför små domkretsar i allmänhet. Med allt skäl erinrar processkommissionen, att det ur allmän synpunkt måste anses vara ett missbruk av kraft att sätta dugliga och i domarvärv erfarna jurister till förvaltande av dylika domarplatser. Det kan ej heller, där rättsskipningsgöromålen äro av mycket ringa omfattning, även om vederbörande domare beredas tillfredsställande avlöningsförhållanden, i allmänhet påräknas, att tjänsten skall locka sökande med erforderlig kompetens. Och även där så varit fallet, lärer det knappast kunna frånkommas, att i följd av göromålens ringa omfattning domaren ej får tillfälle att i sitt arbete förvärva den allsidiga erfarenhet, som är en oundgänglig förutsättning tor att tjänsten skall kunna på ett tillfredsställande sätt upprätthållas. Det kan, såsom processkommissionen anmärkt, i regel befaras, att örn en verkligt dugande person kommer på en dylik plats, 'hans sysslande med mera krävande domaruppgifter till följd av det ringa antalet mål av någon vikt blir så obetydligt, att han kan väntas snart nog gå tillbaka i skicklighet och erfarenhet i stället för att vidare utvecklas’. Även örn detta förhållande icke giver direkta och påtagliga utslag

204 Kungl. Maj:ts proposition nr SO.

"7 exempelvis däri att avgörandena från de mindre områdenas domstolar uppvisa en relativt hög kassationsprocent — synes det mig likväl ställt utom tvivel, att alltför små domkretsar utgöra en anomali, som det ur rättsskipningss.ynpunkt är angeläget att undanröja. Detta betraktelsesätt äger givetvis i oell för sig tillämplighet såväl å landsbygden som å städerna. I närvarande sammanhang saknar jag anledning att, vad angår landsbygden, i vidare mån uttala mig härom, än att denna synpunkt jämväl i fråga örn landsbygden lärer böra vara föremål för uppmärksamhet. Sin största betydelse äger synpunkten tydligen med avseende å städerna, där det är så mycket angelägnare att fasthålla den, som det i många fall visat sig förenat med^ stora svårigheter för vederbörande städer att åt sina borgmästare bereda en sådan ekonomisk ställning, som kan anses skälig för en fullt kompetent domare. — I fråga om innebörden härav torde det vara tillräckligt att erinra därom, att 69 av de städer i riket, som hava rådhusrätt, äga mindre invånarantal än den största av de s. k. fögderistäderna (Trollhättan), och att 27 städer med rådhusrätt hava ett mindre invånarantal än 4,000. Att dessa städer kommit att erhålla egen rättsskipning är med hänsyn till äldre tiders förhållanden å rättsskipningens såväl som på andra områden naturligt. De skäl, som fordom föranledde, att varje stad, oavsett storleken, skulle hava egen domstol, hava emellertid numera förlorat sin giltighet. Samtidigt hava kraven på juridiska insikter och erfarenhet vid rättsskipningens utövning efter hand skärpts, och svårigheterna att på ett tillfredsställande sätt besätta domarposterna i de minsta städerna hava därmed ökats. Bibehållandet av även dessa städer såsom särskilda domkretsar har därför kommit att te sig allt mindre lämpligt ur rättsskipningssynpunkt. Särskild uppmärksamhet kräver emellertid frågan örn de smärre städernas jurisdiktion med hänsyn till den under förberedelse varande processreformen. I några av de inkomna yttrandena har visserligen härutinnan anförts, att det ännu vöre ovisst, dels när denna reform kan väntas bliva genomförd, dels i vilken riktning den kommer att gå; frågan örn processreformen befunne sig med andra ord i ett så ovisst läge, att av hänsyn till densamma skäl icke kunde hämtas för en omedelbar förändring av de mindre städernas rättsskipning. Det har därvid särskilt framhållits, att, örn det än icke kunde råda någon tvekan om städernas skyldighet att underkasta sig de förändringar, som påkallades av en beslutad reform på detta område, det vore obilligt att beröva dem deras särskilda jurisdiktion, innan statsmakterna tagit ståndpunkt till berörda spörsmål. Jag kan icke helt dela denna uppfattning. Det torde råda en allmänt utbredd uppfattning om behovet av en verklig processreform, och med en sådan äro väsentliga förändringar av vår nuvarande domstolsorganisation ovillkorligt förenade. Visserligen är det ännu obstämt, hur en blivande domstolsorganisation kan komma att gestaltas. Vilken form den än får, lärer det dock vara otvivelaktigt, att de mindre städernas särskilda domstolar icke komma att bibehållas. Denna förändring, som sålunda enligt min mening med säkerhet kan emotses, är emellertid, i den man icke för befattningshavarna vid dessa domstolar kan finnas användning i den nya domstolsorganisationen, ägnad att för statsverket medföra betydande kostnader i och för nämnda befattningshavares avlönande på indragningsstat. _ Det måste under sådana förhållanden anses välgrundat att i tid överväga, i vad mån dessa kostnader må kunna nedbringas därigenom, att ifrågavarande domstolar, där så lämpligen ske kan, redan tidigare upphöra. Även med hänsyn till frågans ekonomiska innebörd har jag således icke ansett mig böra underlåta att nu framföra densamma. Jag förbiser härvid icke, att vid sidan av det rättsskipningsintresse, vars innebörd jag nu antytt, andra intressen framträda, som jämväl kräva beaktande. I främsta rummet kommer städernas intresse av magistraternas och rådhusrät-

Kungl. Maj:ts proposition nr 80. 205

ternas bibehållande. Från städernas sida har, då fråga om stads läggande under landsrätt förevarit såväl på grund av föreskrifterna i 1915 och 1918 års cirkulär som i anledning av Herlitz’ utredning, framhållits, att den särskilda jurisdiktionens upphävande i många fall vore ägnad att för dem medföra betydande olägenheter både med avseende å rättsskipningen — som måste bliva mindre lättillgänglig -— och i andra hänseenden. I samband därmed har gjorts gällande, att en dylik förändring ofta skulle ådraga vederbörande stad ökade kostnader och i varje fall ej medföra någon lättnad för dess ekonomi.

Till dessa synpunkter bör utan gensägelse från statens sida synnerlig hänsyn tagas. Redan den omständigheten, att städernas särskilda jurisdiktion utgör en i deras förvaltning fast rotad institution, manar till varsamhet vid rubbning av bestående förhållanden. En särskild uppfordran till noggrann prövning ligger ock däri, att städernas rätt till egen jurisdiktion i regel torde få anses hava karaktären av ett privilegium; jag hänvisar härutinnan till vad justitiekanslersämbetet anfört med anledning av Herlitz’ utredning. Den rätt, som grundar sig på städernas privilegier, lärer icke få anses äga den innebörd, att den ej kan genom en av Konung och riksdag stiftad lag ändras eller upphävas. Men därå torde dock för vederbörande städer grundas ett fullt befogat anspråk på att, där magistratsinstitutionens bibehållande visas vara av verklig betydelse och dess upphävande alltså innebär en betydande olägenhet, den nuvarande ordningen lämnas orubbad. Särskilt med hänsyn till denna privilegienatur hos den gamla jurisdiktionen synes jämväl betänklighet möta mot en förändring, som med berättigande skulle kunna sagås ådraga staden en ökad ekonomisk börda.

Emellertid kan det enligt min mening numera icke med fog göras gällande, att ett upphävande av de mindre städernas jurisdiktion i allmänhet skulle för dem vara förenat med allvarliga olägenheter av nu antytt slag. I äldre tid var det otvivelaktigt, på sätt i utredningen närmare framhållits, för städerna ur flera synpunkter av en avgörande betydelse att hava egen magistrat och rådhusrätt. Genom senare förändringar har emellertid ett i väsentlig mån förändrat läge inträtt. Vad först angår de olägenheter, som kunna uppstå med hänsyn till rättsskipningens anordning, må erinras, att landsbygdens domstolsorganisation efter hand utvecklats i den riktning, att den blivit bättre skickad än i äldre tider att handhava jämväl städernas rättsskipning. Särskilt torde beaktas den lagstiftning, varigenom möjlighet beretts till anordnande av särskilda tingssammanträden med s. k. tremansnämnd ävensom till upptagande av växelmål vid landsbygdens domstolar. I enstaka fall torde vissa olägenheter av en landsrättsförläggning icke vara uteslutna. Exempelvis kan tingsstället inom det till förening med staden ifrågakommande tingslaget vara långt avlägset eller kan, i fråga örn stad med livligare sjöfart, avståndet bliva betydande till den stad, vid vars rådhusrätt sjörättsmål skulle kunna upptagas. Men i stort sett lärer det ej kunna bestridas, att numera inga väsentliga olägenheter ur rättsskipningssynpunkt äro förenade med den särskilda jurisdiktionens upphävande för mindre städer.

Vad angår följderna av en sådan åtgärd på förvaltningens område, vill jag erinra därom att magistratsförvaltningen icke längre är den enda form, vari städerna kunna erhålla en efter deras förhållanden avpassad förvaltningsorganisation. Enligt den ändring, som 1920 gjordes i förordningen om kommunalstyrelse i stad, skall nämligen i stad, som saknar egen jurisdiktion, inrättas en stadsstyrelse, vilken erhåller i huvudsak samma befogenheter, som eljest tillkomma magistrat. Den särskilda rättsskipningens upphörande föranleder således i huvudsak icke annan förändring för staden i fråga om dess förvaltning än att de göromål, som förut ankommit på magistraten, övergå till en sådan stadsstyrelse. Av de undantag, som härutinnan alltjämt gälla (jfr Herlitz’ utred-

206 Kungl. Maj.ts proposition nr 80.

ning s. 65) synes mig endast ett under vissa förhållanden kunna vara av större praktisk betydelse. Det består däri, att stadsstyrelse eller ledamot därav ej kan vara överexekutor. Med denna befattning förenade göromål komma således, där de ej redan förut åvilat länsstyrelsen, att vid stads läggande under landsrätt överflyttas till denna myndighet. Det har, särskilt från vissa hamnstäder, anmärkts, att häri kan ligga en ej oväsentlig svårighet. Med hänsyn till detta förhållande har jag haft under övervägande, huruvida, på sätt i utredningen ifrågasatts, i samband med den nu tillamnade lagstiftningen borde till förnyad behandling upptagas det vid 1920 års riksdag framlagda, men av första kammaren förkastade förslaget örn sådan ändring i utsökningslagen, att beträffande stad under landsrätt Kungl. Majit skulle kunna förordna, att stadsstyrelsen eller viss lagfaren ledamot därav skall vara överexekutor, ävensom de i samband därmed föreslagna författningsändringar, genom vilka det skulle bliva möjligt för fögderistad att behålla eget kronouppbörds- och mantalsskrivningsväsen. Då emellertid en sådan anordning ansetts böra ifrågakomma endast i större städer än dem, om vilkas läggande under landsrätt mot eget bestridande jag vill ifrågasätta lagstiftning, och då jag delar den uppfattningen, att åt stadsstyrelserna i mindre städer i regel ej torde kunna överlämnas de maktpåliggande överexekutorsgöromålen, finner jag mig icke böra göra någon hemställan om denna frågas återupptagande. Det torde ock få antagas, att olägenheterna därav, att tillgången till överexekutors handräckning blir något försvårad, för det stora flertalet av de mindre städerna måste anses vara av mycket underordnad betydelse. Kör åtskilliga av dem, där länsstyrelsen redan nu fungerar som överexekutor, medför ett läggande under landsrätt överhuvud taget ingen förändring i nämnda hänseende.

Konsekvenserna för städernas ekonomi av deras läggande under landsrätt kunna icke med säkerhet överblickas. De äro nämligen beroende av växlande förhållanden i olika städer. Jag inskränker mig i detta sammanhang till att härutinnan uttala den uppfattningen, att i regel en sådan förändring måste antagas komma att för vederbörande stad medföra minskad ekonomisk börda.

Jag håller således före, att, sådana förhållandena numera äro, ett upphävande av de mindre städernas särskilda jurisdiktion för dem innebär en förändring av mycket begränsad räckvidd och förenad med olägenheter av jämförelsevis underordnad betydelse. Det är med andra ord i det hela val ordnat för att en stads läggande under landsrätt icke behöver medföra andra olägenheter för staden än dem, som omedelbart följa av själva förändringen i fråga om rättsskipningens organisation, och även dessa olägenheter äro numera oftast av mycket ringa betydelse.»

Motioner Med anledning av propositionen väcktes inom riksdagen fyra motioner. I 1924. en motion, nr 290 i första kammaren, av herr Almkvist 5?rkades, att endast stad, vars folkmängd understege 3,000 personer, måtte få mot sitt samtycke läggas under landsrätt. I två likalydande motioner, nr 291 i första kammaren, av herr Lindgren och nr 427 i andra kammaren, av herr förste vice talmannen Nilsson hemställdes, att riksdagen måtte för sin del antaga ett i motionerna framlagt förslag till lag örn stads läggande under landsrätt, enligt vilket förslag dylik åtgärd skulle kunna vidtagas allenast på framställning av stadsfullmäktige eller eljest med deras samtycke. Slutligen yrkades i en motion, nr 420 i andra kammaren, av herrar Laurén och Jonsson i Eskilstuna avslag såväl å bestämmelsen örn rätt för Kungl. Majit att mot stads bestridande meddela förordnande örn rådhusrättens upphörande som ock å föreskrif-

Kungl. Maj:ts proposition nr 80. 207

ten om igångsättande i vissa fall av utredning rörande stads läggande under landsrätt.

Första lagutskottet hemställde i avgivet utlåtande, nr 41, att propositionen Lt '.qutskottet

1924. icke måtte av riksdagen bifallas. Såsom skäl härför anförde utskottet, efter en redogörelse för vad i ärendet tidigare förekommit, bland annat följande:

»Såsom av ovanstående sammandrag av frågans tidigare behandling framgår, hava två huvudskäl legat till grund för den ifrågasatta lagstiftningen, nämligen dels önskemålet örn en ur rättsskipningens synpunkt lämpligare domstolsorganisation för ifrågavarande städer och dels intresset av att, i den mån sådant är möjligt, underlätta genomförandet av den rättegångsreform, som är under beredning.

Vad då den första av dessa synpunkter beträffar, rättsskipningens tillgodoseende, delar utskottet den av såväl processkommissionen som departementschefen uttalade meningen, att de små domkretsar, som våra minsta städer bilda, kunna utgöra ett hinder för ett i allo tillfredsställande handhavande av rättsvården inom dessa städer; detta framför allt på grund av svårigheten att få de i regel rätt lågt avlönade domarposterna uti ifrågavarande städer besatta med för domarvärv lämpade personer samt den fara, som ligger i att -—- även om kompetenta personer erhållas — dessa genom domargöromålens ringa omfattning snarare gå tillbaka än förkovras i skicklighet. Man torde också få utgå ifrån att vid den under utredning varande processreformens genomförande domkretsarna i riket komma att så regleras, att de minsta städerna erhålla gemensam domstol med närliggande landsbygd. Med de olägenheter, som sålunda äro förknippade med småstädernas egen jurisdiktion, och med den utsikt till förändring inom rätt snar framtid av domkretsindelningen i riket, som den blivande processreformen öppnar, finner utskottet skäl tala för att, i den mån sådant kan ske utan att andra intressen trädas för nära, främja det syfte, som med förevarande proposition avses, nämligen ett överförande snarast möjligt av de minsta städerna till att lyda under landsrätt.

I sådant syfte hava redan vissa åtgärder blivit vidtagna. Sålunda har genom kungl, cirkulären den 2 juli 1915 och den 7 maj 1918 föreskrivits, att vid inträffande ledighet å borgmästartjönsten i vissa mindre städer med tjänstens återbesättande skall anstå i avbidan å särskild utredning angående lämplig organisation av stadens rättsskipning och förvaltning. Vidare uppdrogs under år 1918 åt särskilda kommitterade, bland annat, att, där så krävdes genom direkta förhandlingar, i förekommande fall söka utröna möjligheterna för genomförande av förläggning under landsrätt. Den ståndpunkten har dock alltjämt intagits, att en landsrättsförläggning icke kan, eller i varje fall icke bör, ske mot vederbörande stads önskan.

I det förevarande förslaget till lag örn stads läggande under landsrätt bär emellertid nyssnämnda ståndpunkt frångåtts. 1 § i berörda lagförslag innehåller nämligen, bland annat, att beträffande stad, vars folkmängd understiger 4,000 personer, Konungen äger att under vissa förutsättningar, även utan stadens samtycke, förordna, att rådstuvurätten skall upphöra och staden läggas under landsrätt. Beträffande rättmätigheten av ett sådant mot stadens samtycke meddelat förordnande hava, såsom av det ovanstående framgår, meningarna varit synnerligen delade. Bland annat har från vissa städers sida invänts, att då städernas befogenhet att hava egen rådstuvurätt vore av privilegienatur, den icke kunde utan deras eget samtycke fråntagas dem. Denna uppfattning kan utskottet icke dela. Utskottet anser, i likhet med vad Herlitz i sin utredning anfört, att en befogenhet som den ifrågavarande kan, även örn den måste anses vara av privilegienatur, upphävas genom samstämmigt beslut av Konung och riksdag.

208 Kungl. Maj:ts proposition nr SO.

En annan fråga är, huruvida statsmakterna böra begagna denna sin rätt. Då utskottet, oaktat det, såsom ovan anförts, delar departementschefens åsikt om önskvärdheten av att våra mindre städer förläggas under landsrätt för att sålunda bereda möjlighet för ett snart genomförande av den blivande processreformen, icke för närvarande finner sig böra tillstyrka den ifrågavarande propositionen, så beror detta framför allt därpå, att förslaget väckt så mycket gensaga från de håll, som skulle kunna komma att drabbas av dess bestämmelser. Det kan icke vara lämpligt att redan nu komma med sådana tvångsstadganden, som här ifrågasatts, innan den nya processreformens organisationsförslag blivit framlagt. Det är lätt att förstå, att de städer, varom det här är fråga, resa motstånd mot avskaffande av deras domstolsorganisationer, under vilka de levat och funnit sig väl till rätta under århundraden, innan de hava en aning örn vad som kommer att sättas i stället, och det synes icke vara det rätta sättet att väcka sympati för den kommande processreformen att, såsom nu föreslås, på ett hårdhänt sätt bereda rum för densamma.

De betänkligheter mot den föreslagna lagstiftningen, som nyss anförts, skulle emellertid kanske få träda tillbaka, för den händelse verkligt behov av ett skyndsamt genomförande av småstädernas landsrättsförläggning kunde sägas föreligga. Ett sådant behov skulle då kunna härröra av den omständigheten, att de minsta rådstuvurätterna med hänsyn till sammansättning och arbetssätt vore så bristfälliga, att de utgjorde en verklig fara för rättsskipningens ordentliga handhavande. Ehuru utskottet, såsom ovan sagts, principiellt anser ett avskaffande av dessa domstolar böra eftersträvas, anser utskottet dock icke att en fara av nyss nämnt slag kan sägas föreligga. Enbart den omständigheten, att småstädernas invånare i allmänhet tyckas omfatta sin rådstuvurätt med förtroende, tyder på att en sådan fara knappast är till finnandes och att i varje fall någon större skyndsamhet i fråga örn landsrättsförläggning icke på denna grund är av nöden. Vidare kan det icke förnekas, att de fördelar ur rättsskipningens synpunkt, som kunna vinnas med en landsrättsförläggning, i många fall motvägas av olägenheter av olika slag, vilka med skärpa framhållits uti åtskilliga från ifrågavarande städer avgivna yttranden. Sålunda har framhållits, att domhavandens kansli och bostad i många fall komme att ligga på stort avstånd från staden, i följd varav anskaffandet av vissa bevis och dylikt fördyrades och fördröjdes, vidare att staden genom en landsrättsförläggning skulle gå miste om den värdefulla tillgången till en inom staden boende juridiskt bildad person, vars kunskaper komme till användning även inom andra områden än den rena domstolsverksamheten. Till sådana med en landsrättsförläggning förbundna olägenheter skall visserligen enligt det framlagda förslaget hänsyn tagas, innan beslut av Kungl. Majit meddelas, men utskottet finner det dock av ovan anförda skäl lämpligare, att en stad, innan den mot sin vilja berövas den egna jurisdiktionen, själv bliver satt i tillfälle att bedöma vad man framdeles ämnar sätta i den gamla organisationens ställe.

Det andra huvudskälet för småstädernas landsrättsförläggning har, som sagt, varit hänsynen till att underlätta genomförandet av den under beredning varande processreformen. Särskilt har framhållits, att bland de utgifter för staten, som bliva förknippade med denna reforms genomförande, ett framstående rum skulle komma att intagas av avlöningar till de befattningshavare, vilka på grund av småstädernas judiciella förenande med angränsande tingslag bliva, överflödiga och fördenskull överföras på indragningsstat. Med hänsyn härtill har det ansetts välgrundat att nedbringa dessa kostnader genom att ifrågavarande domstolar redan tidigare bringas att upphöra. Utskottet anser emellertid icke, att denna synpunkt i och för sig talar för nödvändigheten av ifrågavarande städers läggande under landsrätt redan före processreformens genomförande. Nyssnämnda ändamål, kostnadernas nedbringande, synes utskottet

Kungl. Maj:ts proposition nr 80. 209

lika väl stå att vinna genom att stadga en tillräckligt lång övergångstid för den nya organisationens trädande i kraft. Utskottet kan, såsom förut nämnts, icke heller finna, att andra skäl föreligga för att med anledning av den blivande rättegångsreformen tvinga småstäderna att redan nu avstå från sina rådstuvurätter. Att ett sådant tvång blir nödvändigt, örn och när i samband med processreformens genomförande en förändrad domstolsorganisation införes för hela riket, torde få anses vara en given sak och kommer kanske icke heller att från vederbörande städers sida mötas med så stort motstånd; men att redan nu, innan ett organisationsförslag föreligger, av hänsyn till ett framtida sådant tvångsvis genomföra så ingripande förändringar, som här föreslagits, synes utskottet icke vara av nöden.

De städer, som enligt förslaget skulle även mot sin vilja kunna läggas under landsrätt, äro som sagt, sådana, vars folkmängd understiger 4,000 personer. Emellertid har i förslaget till lag örn stads läggande under landsrätt upptagits ett stadgande av innebörd, att jämväl beträffande vissa städer med en folkmängd överstigande nyssnämnda siffra utredning skall kunna verkställas angående deras läggande under landsrätt. Där stadgas nämligen, bland annat, att då borgmästartjänsten blivit ledig i stad, i vars rådstuvurätt borgmästaren är ensam lagfaren ledamot eller jämte borgmästaren sitter endast en sådan ledamot, länsstyrelsen skall därom ofördröjligen göra anmälan hos Konungen, varpå det skall ankomma på Konungens beslut, huruvida utredning, som nyss nämnts, skall verkställas. Detta stadgande överensstämmer med vad som redan föreskrivits uti ovannämnda kungl, cirkulär av den 2 juli 1915 och den 7 maj 1918. Emellertid vill utskottet ifrågasätta lämpligheten av att intaga en sådan bestämmelse i en av Konung och riksdag gemensamt stiftad lag, detta bland annat på den grund, att av de städer med större folkmängd än 4,000 personer, beträffande vilka nyssnämnda anmälningsskyldighet skulle komma att gälla, sex äro residensstäder, nämligen Luleå, Mariestad, Nyköping, Umeå, Vänersborg och Växjö. Enligt gällande lagstiftning är rådstuvurätten i länets residensstad uteslutande behörig att upptaga vissa mål, nämligen sådana som angå förbrytelser mot tryckfrihetsförordningen, örn skriften blivit tryckt å ort, som lyder under landsrätt, mål angående tjänstefel av postförvaltare vid kontor å landet samt ärenden angående förlagsinteckning, då rörelsen drives å landet eller i stad lydande under landsrätt. Ett beslut örn förläggande av en residensstad under landsrätt torde sålunda icke vara genomförbart utan att dessförinnan nyssberörda forumregler blivit genom lagbestämmelser ändrade. Under sådana förhållanden förefaller det utskottet mindre lämpligt att, åtminstone för närvarande, beträffande residensstäderna lagfästa en sådan anmälningsskyldighet, som ovan nämnts. Men även beträffande övriga till ifrågavarande kategori hörande städer synas lagbestämmelser av ifrågavarande innehåll icke vara av nöden, då ju Kungl. Majrts befogenhet att därförutan förordna örn utredning angående en stads läggande under landsrätt icke blivit satt i fråga.»

Vid utlåtandet var fogad bland annat en reservation av herr Pettersso-n i Södertälje m. fl., vilka hemställde, att riksdagen måtte för sin del antaga ett av reservanterna framlagt förslag till lag om stads läggande under landsrätt. Enligt detta förslag skulle Kungl. Maj:ts rätt att mot stads bestridande förordna örn upphörande av den särskilda jurisdiktionen begränsas till stad, vars folkmängd understege 3,000 personer. Sådant förordnande skulle icke kunna meddelas, om stadsfullmäktige i staden med minst två tredjedels majoritet uttalat sig mot dess läggande under landsrätt. Reservanterna ansågo, att utskottets utlåtande — efter ett framhållande, att skill talade för att i den mån

Bihang till riksdagens protokoll 1931. 1 sami. G7 käft. (Nr 80.) 14

210 Kungl. Majlis proposition nr SO.

det kunde ske utan att andra intressen träddes för nära snarast möjligt överföra de minsta städerna till landsrätt samt en redogörelse för de åtgärder, som vidtagits i detta syfte — borde haft följande lydelse:

»De sålunda vidtagna åtgärderna hava emellertid icke visat sig tillräckliga att påskynda ett överförande av de minsta städerna till att lyda under landsrätt. Städernas representationer hava nämligen, då fråga härom väckts, i regel motsatt sig en sådan förändring under åberopande dels att den särskilda jurisdiktionens upphävande vore ägnad att för dem medföra såväl olägenheter beträffande rättsskipningen och i andra avseenden, som ock ej sällan ökade kostnader. Så vitt utskottet kunnat finna, bero dessa betänkligheter i främsta rummet på ett underskattande av den snabbhet och den anpassningsmöjlighet, som landsbygdens nuvarande domstolsorganisation erbjuder. I sådant avseende må erinras örn lagstiftningen angående anordnande av särskilda tingssammanträden med s. k. tremansnämnd samt angående möjlighet att upptaga växelmål även vid häradsrätt. Ej heller torde man inom vederbörande stadssamhällen till fullo insett värdet av att genom stadsstyrelsens anordnande enligt de år 1920 vidtagna ändringarna i förordningen örn konimunalstyrelse i stad, en stad, som lyder under landsrätt, kan genom att till kommunalborgmästare utse en jurist och bereda denne plats i drätselkammaren, för den kommunala förvaltningen tillgodogöra sig ifrågavarande tjänstemans hela arbetskraft, något som icke i samma utsträckning låter sig göra i fråga om en borgmästare, som tillika är ordförande i rådhusrätten.

Emellertid är det tänkbart, att i vissa fall en landsrättsförläggning kan medföra olägenheter för vederbörande stad, exempelvis därigenom att avståndet till tingsstället blir avsevärt. Även låter det tänka sig, att en stads förläggande under landsrätt, kan genom ansenlig ökning av häradsrättens och domhavandens arbetsbörda eller på annat sätt medföra olägenheter för den domsaga, med vilken sammanläggningen sker.

Med hänsyn till vad utskottet sålunda anfört anser utskottet visserligen lämpligt, att Kungl. Majit erhåller befogenhet att, där omständigheterna sådant påkalla, besluta om en mindre stads förläggande under landsrätt även mot stadsrepresentationens vilja, men att å andra sidan denna befogenhet förbindes med sådana förbehåll och inskränkning-ar, att tillämpningen av densamma ej må kunna giva anledning till berättigat missnöje.

I sådant avseende är i propositionen föreslaget, att förordnande, som här avses, må av Konungen meddelas endast örn sådan åtgärd efter utredning och stadens hörande finnes vara till gagn för rättsvården och icke för staden medföra ökad ekonomisk börda eller annan avsevärd olägenhet. Utskottet förväntar, att redan iakttagandet av detta villkor i månget fall skall leda till att en stads förläggande under landsrätt mot dess vilja icke kommer att av Konungen beslutas.

Då emellertid nämnda inskränkning icke torde kunna anses tillräcklig, vill utskottet, i anslutning till den av herr Almkvist väckta motionen, föreslå, att från lagens tillämpningsområde må uteslutas städer, vilkas folkmängd uppgår till 3,000, men ej till 4,000 personer. Då de åberopade olägenheterna för städerna av en tvångsförläggning företrädesvis torde förekomma i de större av dem, skulle genom ett antagande av detta förslag anledningarna till missnöje mot ifrågavarande åtgärd i väsentlig mån hava avlägsnats.

Ytterligare synes det vara rimligt, att en tvångsförläggning ej verkställes mot en mycket stark opinion inom den stad, frågan gäller. Utskottet föreslår därför, att en dylik åtgärd ej må av Konungen kunna beslutas, då stadsfullmäktige med en majoritet av minst 2/3 av de avgivna rösterna motsatt sig densamma.»

Kungl. Maj:ts proposition nr 80. 211

Båda kamrarna biföllo reservationen, första kammaren med 83 röster mot 29 och andra kammaren med 132 röster mot 62. Minoriteterna röstade för utskottets förslag.

Riksdagens beslut anmäldes i skrivelse den 6 juni 1924, nr 332, varefter lagar i ämnet utfärdades den 13 i samma månad.

Enligt lagen den 13 juni 1924 (nr 190) örn stads läggande under landsrätt Gällande

bestäm­

må Kungl. Majit på framställning av vederbörande stadsfullmäktige eller el­ melser. jest med deras samtycke förordna, att rådhusrätt i stad skall upphöra och staden läggas under landsrätt. Beträffande stad, vars folkmängd understiger 3,000 personer, äger Kungl. Majit, då borgmästartjänsten är ledig, även utan stadens samtycke meddela dylikt förordnande, om efter utredning och vederbörandes hörande stadens läggande under landsrätt finnes vara till gagn för rättsvården samt icke medföra ökad ekonomisk börda eller annan avsevärd olägenhet för befolkningen i staden eller i den domsaga, vari staden skulle ingå. Hava stadsfullmäktige i staden med minst två tredjedels majoritet uttalat sig mot dess läggande under landsrätt, må förordnande, varom nu sagts, ej meddelas.

Då borgmästartjänsten blivit ledig i stad, vars folkmängd understiger 3,000 personer, skall länsstyrelsen därom ofördröjligen göra anmälan hos Kungl. Majit; och ankommer det på Kungl. Majit, huruvida genom länsstyrelsens försorg utredning skall verkställas angående stadens läggande under landsrätt. Sådan utredning skall särskilt avse den ifrågasatta förändringens verkningar med avseende å rättsvården och stadens ekonomiska förhållanden. För utredningens verkställande äger länsstyrelsen, där det finnes erforderligt, förordna utredningsman till sitt biträde. Närmare bestämmelser örn utredningen meddelas av Kungl. Majit. Över utredningen skall länsstyrelsen inhämta yttrande av stadsfullmäktige och vederbörande häradsrätt samt därefter insända handlingarna jämte eget utlåtande till Kungl. Maj :t.

Vid förordnande örn rådhusrätts upphörande skola tillika meddelas erforderliga bestämmelser med avseende, å stadens rättigheter och skyldigheter i förhållande till staten ävensom de särskilda föreskrifter, till vilka stadens förening i judiciellt hänseende med visst tingslag må föranleda.

Genom nämnda lag upphävdes de förut omförmälda cirkulären den 2 juli 1915 (nr 228) och den 7 maj 1918 (nr 299) i vad de avsågo stad, vars folkmängd understeg 3,000 personer. I dessa kungörelser, som i övrigt ännu äro gällande, stadgas som redan nämnts, bland annat, att då borgmästartjänst i stad, i vars magistrat och rådhusrätt borgmästaren är ensam lagfaren ledamot eller jämte borgmästaren sitter endast en sådan ledamot, blir ledig till följd av borgmästarens död, länsstyrelsen ofördröjligen skall göra anmälan därom hos Kungl. Maj :t samt att med åtgärder för tjänstens besättande skall anstå, intill dess utredning blivit på Kungl. Majits föranstaltande verkställd angående lämplig organisation av stadens rättsskipning och förvaltning.

Med tillämpning av bestämmelserna i 1924 års lag har Kungälv från och med den 1 januari 1929 förlagts under landsrätt. Däremot ha framkomna förslag om avskaffande av rådhusrätterna i Nora med omkring 2,600 invånare,

212 Kungl. Maj :ts proposition nr 80.

Trosa med omkring 800 invånare, Torshälla med omkring 1,800 invånare, Laholm med omkring 2,600 invånare och Sigtuna med omkring 1,000 invånare avvisats, då stadsfullmäktige med minst två tredjedels majoritet uttalat sig mot den föreslagna åtgärden. För närvarande pågår utredning rörande förläggning under landsrätt av Kungsbacka med omkring 2,000 invånare och Filipstad med omkring 4,700 invånare. Det hör märkas, att borgmästarbefattningarna äro lediga i Arboga med omkring 4,800 invånare och Örnsköldsvik med omkring 5,000 invånare.

I visst samband med den här berörda frågan står det förslag, som nu föreligger rörande kommunalförvaltningens ordnande i magistratsstäderna efter processreformens genomförande. Genom beslut den 1 november 1928 tillkallade statsrådet och chefen för socialdepartementet efter erhållet bemyndigande tre sakkunniga att inom nämnda departement biträda med utredning rörande kommunalförvaltningens ordnande i de nuvarande magistratsstäderna efter genomförande av en processreform i huvudsaklig anslutning till processkommissionens förslag med däri av lagrådet förordade jämkningar. Till fullgörande av sitt uppdrag ha de sakkunniga den 30 september 1929 avlämnat utredning med förslag i ämnet (Statens off. utredn. 1930: 13). De sakkunnigas förslag innebär i huvudsak inrättande av ett nytt centralt förvaltningsorgan, kallat stadsstyrelse, som skulle fullgöra drätselkammarens samt magistratens kommunala och i viss utsträckning även dess statliga uppgifter. De övriga på magistraten ankommande statliga funktionerna skulle i allmänhet tilläggas polismyndigheten. Stadsstyrelsen skulle utgöras av en borgmästare som ordförande samt ytterligare minst fyra ledamöter. Hos stadsstyrelsen skulle finnas anställd en stadsassessor, varjämte i stadsstyrelsens reglemente skulle kunna bestämmas, att i styrelsen skulle finnas även ett eller flera borgarråd. Borgmästaren och borgarråden skulle utses av stadsfullmäktige eller allmän rådstuga för en tid av minst sex och högst tio år. Övriga ledamöter skulle väljas för en tid av fyra år. över utredningen ha yttranden inhämtats från vissa myndigheter och sammanslutningar. I åtskilliga av de inkomna yttrandena har framhållits svårigheten, att innan grunderna för processreformen fastställts intaga slutlig ståndpunkt i ämnet. I övrigt giva yttrandena vid handen, att delade meningar råda örn lämpligheten, att förslaget lägges till grund för lagstiftning. Från åtskilliga håll har uttalats anslutning till de principer, å vilka förslaget vilar, men samtidigt riktats kritik mot dess detaljbestämmelser, särskilt i vad dessa avse stadsstyrelsens sammansättning samt sättet för tillsättande av ordföranden och den tid, för vilken denne borde utses. Å andra håll har förslaget avstyrkts, därvid bland annat framhållits, att detsamma innefattade en för många städer alltför vidlyftig organisation och i allt fall onödigt stora förändringar beträffande de nuvarande organen samt att stadsstyrelsen ej lämpligen borde handhava några av de nu på magistraten ankommande statliga uppgifterna.

Kungl. Majlis proposition nr SO. 213

Reglering av domsagor.

Under de två första decennierna av 1900-talet beslöto Kungl. Maj :t och riks- Tidigare dagen vid flera tillfällen, att större domsagor skulle delas i mindre domkret-nqUring^av sar. Den ledande tanken var härvid, att en domsaga icke borde vara större domsagor. än att arbetet inom densamma kunde utföras av häradshövdingen antingen ensam eller med biträde av en eller flera notarier. Häradshövdingen borde kunna personligen fullgöra eller övervaka utförandet av alla inom domsagan förekommande göromål.

Sålunda beslöts år 1900, att Norra Ångermanlands domsaga med ett invånarantal av omkring 50,000 skulle uppdelas i två domsagor: Nätra och Nordingrå domsaga med omkring 24,000 invånare samt Själevads och Arnäs domsaga med omkring 26,000 invånare.

Enligt beslut år 1901 delades Västerdalarnes domsaga med omkring 54,500 invånare i två nya domsagor: Nås och Malungs domsaga med ett invanarantal av omkring 27,000 samt Smedjebackens domsaga, vilken sedermera erhållit benämningen Västerbergslags domsaga, med ett invanarantal av omkring 27,500.

År 1903 beslöts bildande av en ny domsaga, Gällivare domsaga, genom utbrytning av två tingslag från Torneå domsaga och ett tingslag fran Kalix domsaga. Under det att före regleringen folkmängden utgjorde i Torneå domsaga omkring 24,500 personer och i Kalix domsaga omkring 38,000 personer, erhöllo därefter domsagorna en folkmängd i avrundade tal av: Gällivare domsaga 15,500 personer, Torneå domsaga 20,500 personer och Kalix domsaga 26,500 personer. Såsom skäl för den föreslagna uppdelningen framhölls bland annat, att vid bedömande av den föreliggande frågan hänsyn borde tagas ej blott till folkmängden samt antalet mål och ärenden inom de särskilda domsagorna utan även till dessas areal.

Genom beslut år 1906 verkställdes en omreglering av Södra och Norra Hälsinglands domsagor. Härvid uppdelades förstberörda domsaga i två domsagor, benämnda Sydöstra Hälsinglands domsaga och Bollnäs domsaga. Samtidigt överfördes ett tingslag från Norra Hälsinglands domsaga till den nybildade sydöstra domsagan. Befolkningstalen utgjorde före delningen för Södra Hälsinglands domsaga omkring 53,500 och för Norra Hälsinglands domsaga omkring 44,000 samt efter regleringen för Sydöstra Hälsinglands domsaga 30,000, för Bollnäs domsaga 30,000 och för Norra Hälsinglands domsaga 37,500.

År 1915 beslöts delning av Södra Roslags domsaga med en folkmängd av cirka 81,000 personer i två domsagor, av vilka den ena benämndes Sollentuna och Färentuna härads domsaga samt den andra behöll den gamla domsagans namn. Befolkningen utgjorde efter delningen i Södra Roslags domsaga omkring 49,000 personer samt i Sollentuna och Färentuna härads domsaga omkring 32,000 personer. Man räknade emellertid med, att vissa delar av domsagorna skulle inkorporeras med Stockholms stad.

214 Kungl. Maj:ts proposition nr 80.

Likaså uppdelades enligt beslut år 1917 Villends och Östra Göinge domsaga i två domsagor: Villends domsaga och Östra Göinge domsaga. Befolkningssiffrorna utgjorde för den odelade domsagan omkring 52,500 samt för de nybildade domsagorna 24,500 och 28,000. Riksdagen Vid 1920 års riksdag framlade Kungl. Majit genom proposition, nr 334, 1920' bland annat förslag örn uppdelning av två domsagor. Dels skulle Gästriklands domsaga, vars befolkning uppgick till omkring 70,500 personer, uppdelas i Gästriklands östra domsaga med omkring 40,000 invånare och Gästriklands västra domsaga med omkring 30,500 invånare. Dels ock skulle av Västerbottens södra domsaga bildas två domsagor, av vilka den ena skulle benämnas Umeå domsaga och den andra bibehålla den förutvarande domsagans namn. Av befolkningen i den odelade domsagan, omkring 52,000 personer, skulle omkring 27,000 komma att tillhöra Umeå domsaga och cirka 25,000 komma att tillhöra den omreglerade Västerbottens södra domsaga. Genom samma proposition framlades förslag örn ordnande av ämbetsgöromålen i särskilt arbetstyngda domsagor. Enligt detta förslag skulle i dylika domsagor anställas biträdande domare med uppgift att på eget ansvar utföra vissa på domaren ankommande göromål. •— Inom riksdagen hemställdes i motionerna nr 293 i första kammaren av herr Schlyter och nr 127 i andra kammaren av herr A. J. Bärg, att förslaget örn delning av omförmälda domsagor icke måtte bifallas, samt i motionen nr 268 i första kammaren av herr Pers, att förslaget örn delning av Gästriklands domsaga måtte lämnas utan bifall.

Statsutskottet, som icke hade något att erinra mot förslaget att i vissa domsagor anställa biträdande domare, avstyrkte den föreslagna uppdelningen av förenämnda två domsagor samt anförde därvid i sitt utlåtande, nr 151, bland annat följande:

»Den i ärendet förebragta utredningen giver tydligen vid handen, att arbetsbördan i de båda nu ifrågavarande domsagorna är mycket betydande, och utan tvivel krävas särskilda åtgärder för att rättsskipningens krav i dessa domsagor skola bliva behörigen tillgodosedda. Utskottet vill dock erinra, hurusom av tillgänglig statistik måste anses framgå, att i vissa andra domsagor göromålen äro av en ännu större omfattning. Då i fråga örn dessa andra domsagor det ansetts vara tillfyllest med de åtgärder, som i övrigt i propositionen föreslagits, främst anställande av biträdande domare, torde enligt utskottets mening knappast kunna uppvisas något avgörande skäl, varför just beträffande de båda nu ifrågavarande domsagorna det skulle vara erforderligt att åvägabringa delning av desamma. I betraktande av de föreslagna mycket vittgående åtgärderna för säkerställande av tillgången på biträden i domsagorna bör man fastmera kunna hysa grundad förhoppning, att betingelserna för rättsskipningens handhavande skola för framtiden bliva så förbättrade, att det bliver möjligt för en häradshövding med biträden att tillfredsställande ombesörja göromålen, även där dessa äro av den omfattning som i berörda två domsagor. Det kan tydligen icke ifrågakomma, att utskottet skulle närmare ingå på frågan örn arbetsfördelningen mellan häradshövdingen och hans biträden. Utskottet vågar dock hysa den förhoppningen, att det skall visa sig möjligt att på sådant sätt ordna arbetsfördelningen dem emellan, att företrädesvis de mera krävande göromålen i allmänhet komma att ombesörjas av häradshövdingarna själva. I den mån en sådan anordning låter sig genom-

Kungl. Maj:ts proposition nr SO. 215

föras, torde man därmed hava uppnått den garanti för rättsskipningens behöriga handhavande, som över huvud står att vinna. I betraktande av de kvalifikationer, som uppställts för de biträdande domarnas del, torde det i övrigt icke böra möta större betänkligheter att i jämförelsevis betydande omfattning åt dem anförtro även hållandet av lagtima ting eller allmänna tingssammanträden. Då utskottet sålunda är av den meningen, att det kommer att bliva möjligt att behörigen tillgodose rättsskipningen inom ifrågavarande båda domsagor utan delning av desamma, bliva tydligen för utskottet av särskild betydelse de skäl, som från andra synpunkter anförts mot delningarnas företagande, nämligen dels hänsyn till den blivande rättegångsreformen och dels de ökade kostnader, som av delningarna föranledas. På sålunda anförda skäl anser sig utskottet böra avstyrka de i propositionen framställda förslagen rörande delning av ifrågavarande båda domsagor.»

Kamrarna stannade i olika beslut, i det att första kammaren i enlighet med en reservation inom utskottet antog Kungl. Maj:ts förslag, under det att andra kammaren biföll utskottets hemställan. Vid gemensam votering godkändes emellertid Kungl. Maj:ts förslag med 176 röster mot 173.

Efter år 1920 synes en ändring ba inträtt i statsmakternas uppfattning rörande önskvärdheten av att dela stora domsagor. Härtill torde ha bidragit, att genom de föreskrifter, som meddelats rörande domsagornas förvaltning, möjlighet skapats att inom domsagorna åstadkomma en viss arbetsfördelning efter göromålens beskaffenhet. I stadgan den 20 juni 1918 (nr 412) med vissa föreskrifter angående domsagornas förvaltning bade meddelats bestämmelser om anställande av förste notarier i de domsagor, där häradshövdingen ansåge sig vara i behov av biträde, som på eget ansvar utförde viss del av hans ämbetsgöromål. Genom den förnyade domsagostadgan den 22 juni 1920 (nr 343), vilken utfärdades i anslutning till de av 1920 års riksdag godkända förslagen, möjliggjordes tillsättande i särskilt arbetstyngda domsagor av biträdande domare, vilka skulle på eget ansvar fullgöra vissa på domhavanden ankommande uppgifter. Tillika meddelades bestämmelser örn anställande av andre notarier.

Denna statsmakternas ändrade uppfattning kom till synes, då fråga år 1921 uppkom rörande åtgärder med föranledande av ökningen i göromålen inom Södra Roslags domsaga, vars befolkning vid nämnda tid uppgick till omkring 60,000 personer. Härvid framhölls, att den enda lämpliga utväg, som syntes stå till buds för att ernå en på samma gång betryggande och snabb behandling av i domsagan förekommande mål oell ärenden, vore att genomföra en uppdelning av arbetet i domsagan ävensom av ansvaret för arbetets utförande. I fråga om sättet för verkställande av en dylik uppdelning framfördes huvudsakligen två alternativ. Enligt det ena skulle inskrivningsväsendet i domsagan omhänderhas av en särskild funktionär med högre avlöning och mera stadigvarande ställning än den som tillkom en biträdande domare. Det andra alternativet innebar uppdelning av den dåvarande domkretsen i två .särskilda domsagor.

Rörande de sålunda framkomna förslagen yttrade processkommissionen i Process-

kommis-

skrivelse den 25 februari 1922 bland annat: sionen 1922.

216 Kungl. Maj:ts proposition nr 80.

»Processkommissionen hade i avseende å den framtida organisationen av våra underdomstolar tänkt sig, att varje domsagas område borde göras så stort, att domsagans förvaltning kunde giva fullt arbete åt flera fast anställda domare; antalet i en normaldomsaga hade beräknats till tre. Härmed skulle vinnas, att göromålen i domsagan kunde efter deras kvalitet uppdelas mellan de särskilda domarna. Den främste domaren inom domsagan skulle då handlägga de större och viktigare målen, en finge behandla övriga mål och en förestå inskrivningsväsendet. I de orter, där de geografiska förhållandena betingade, att ett större befolkningsantal sammanfördes i en domkrets, finge de ordinarie domarna vara än flera, likasom det åter i glest befolkade trakter kunde vara nödvändigt att bestämma en domsagas domsområde så, att blott ett mindre antal domare erfordrades. Den antydda fördelningen av göromålen torde lämna vida bättre garanti för ett tillfredsställande arbetsresultat än den nuvarande ordningen, enligt vilken i regel häradshövdingen skall hava att behandla alla mål. och ärenden och detsamma skall gälla örn hans tillfälliga .vikarie för den tid eller den förrättning, hans vikariat avser. Den möjliggjorde ock tätare rättssammanträden inom varje domkrets. Om denna tanke realiserades, komme antalet domsagor att bliva mindre än nu. Toge man hänsyn till att en sådan ändring i organisationen skulle kunna utan för stora olägenheter genomföras, vore det tydligen av vikt att iakttaga stor varsamhet i fråga örn domsagors uppdelande på flera. Särskilt borde detta gälla vid sådana fall, då en delning icke påkallades av geografiska förhållanden. Vad. den nu ifrågavarande domsagan anginge, vore det uppenbart att de geografiska förhållandena ingalunda lade något hinder i vägen för att hela domsagans nuvarande område fortfarande vöre förenat till en domkrets med centrum i Stockholm. Det kunde förutses att, örn en delning komme till stånd, bägge häradshövdingarna komme att hava kansli i Stockholm, och sannolikt komme även tingen för dem bägge att hållas där. Det vore uteslutande göromålens mängd, som skulle betinga en delning. Vid sådant förhållande syntes en delning böra genomföras, allenast om annan utväg för avhjälpande av de nu bestående missförhållandena icke stöde till buds.»

Enligt processkommissionens mening vore den lämpligaste utvägen till arbetsförhållandenas ordnande, att åtgärder vidtoges för anställande i domsagan av en ordinarie inskrivningsdomare, som skulle ha att övertaga alla de göromål, som i avseende å inskrivningsväsendet ålåge häradshövdingen. Riksdagen Kungl. Majit anslöt sig till den av processkommissionen uttalade uppfattningen, och framlade genom proposition, nr 206, för 1922 års riksdag förslag örn inrättande i domsagan av en särskild avdelning för behandling av inskrivningsärenden. Såsom chef för avdelningen skulle tillsättas en biträdande domare med högre avlöning än den som eljest tillkom dylik domare, varjämte för tjänstgöring på avdelningen skulle anställas en förste och en andre notarie. Riksdagen godkände i huvudsak det framlagda förslaget men framhöll samtidigt, att riksdagens beslut angående ordnande av inskrivningsavdelningens organisation och där anställda befattningshavares avlöningsförhållanden icke finge tillerkännas prejudicerande betydelse. Därest det framdeles skulle visa sig erforderligt att till underlättande av göromålens behöriga handhavande åtgärder vidtoges i andra arbetstyngda domsagor, borde nyssnämnda frågor avgöras med hänsyn till de i varje särskilt fall föreliggande omständigheterna.

Kungl. Majlis proposition nr 80. 217

I överensstämmelse med uppfattningen, att i vissa fall en ökning av dom­ Riksdagen

1923. kretsarnas storlek kunde vara önskvärd, beslöto Kungl. Majit och riksdagen år 1923, att Vifolka, Valkebo och Gullbergs härads domsaga skulle sammanslås med Lysings och Göstrings härads samt Åkerbo, Bankekinds och Hanekinds härads domsagor. Förstnämnda domsaga hade ett befolkningstal av omkring 27,000, och de nybildade domsagorna, vilka skulle benämnas Mjölby domsaga och Linköpings domsaga, skulle erhålla omkring 38,500 och 37,000 invånare.

Vid 1926 års riksdag framlade Kungl. Majit genom proposition, nr 1, andra Riksdagen

1926. huvudtiteln p. 17 och 18, förslag rörande omreglering av vissa domsagor. Dels skulle Uppsala läns södra domsaga med en befolkning av cirka 21,000 personer sammanslås med Uppsala läns mellersta domsaga, vars befolkning uppgick till omkring 28,000 personer, till en domsaga, benämnd Uppsala läns södra domsaga, dels ock skulle Finspånga läns härads domsaga med ett befolkningstal av omkring 26,000 uppdelas på Björkekinds, Östkinds, Lösings, Bråbo och Memmings härads domsaga —- som efter indelningsändringen skulle benämnas Bråbygdens och Finspånga läns domsaga —• samt Aska, Dals och Bobergs härads domsaga. Rörande de allmänna synpunkter, som borde läggas på frågor örn reglering av domsagoområden, anförde föredragande departementschefen, statsrådet Nothin, bland annat följande:

»Den nuvarande underrätten på landet, häradsrätten, är genom sin sammansättning med en enda jurist jämte ett kollegium av lekmän för sin nöjaktiga funktion i avgörande grad beroende av att den rättsbildade ordförandens plats besättes med en för det egentliga domarvärvet högt kvalificerad kraft. Gällande rättegångsordning överlämnar ju åt underrättens ordförande en befogenhet med avseende å förfarandets ledning samt processmaterialets sammanförande och fullständigande, som ställer synnerligen stora krav på ordförandens skicklighet och erfarenhet, därest ett gott domsresultat skall vinnas. Särskilt är därför av nöden, att denne domare kontinuerligt har att handlägga och avdöma ett så stort antal egentliga rättegångsmål av jämväl annan än expeditionell karaktär, att hans juridiska kunskaper och känning med rättslivets förhållanden och krav vidmakthållas och utvecklas. Expeditionsarbete och registreringsverksamhet av olika slag böra icke i alltför hög grad inkräkta på hans möjligheter att förskaffa sig för det maktpåliggande egentliga domarvärvet nödig insikt och förfarenhet.

Genom de senare årtiondenas utveckling har en väsentlig förskjutning skett i häradshövdingens tidigare intagna, med nyss angivna förutsättningar i huvudsak överensstämmande ställning. Arbetsbördan, som fortfarande enligt lag och författningar i övervägande grad åvilar häradshövdingen själv, har vuxit, på sina håll i högst betydande omfattning. Men dess beskaffenhet är nu en väsentligen annan än tillförene. De egentliga rättegångsmålen hava i förhållande till folkmängden snarare av- än tilltagit, och särskilt gäller detta den egentliga, i mindre grad industrialiserade landsbygden. Däremot hava allehanda ansökningsärenden, i synnerhet rörande lagfart och inteckning i fast egendom, starkt tillvuxit i antal. Inskrivningsväsendet intager i allmänhet en betydligt större plats i domsagoarbetet nu än förr. Följden har blivit, att på häradshövdingämbetet ankommande göromål i allmänhet numera till den mindre delen bestå av egentlig domarverksamhet, till den större däremot av skötseln utav det omfattande registreringsväsendet.

218 Kungl. Maj:ts proposition nr SO.

De faror denna utveckling medför för häradshövdingens ställning såsom domare i egentlig mening ligga i öppen dag. Inskrivningsarbetet kräver av sin man delvis andra personliga egenskaper än dem som böra känneteckna domaren. Men därjämte har den förelupna utvecklingen medfört ett annat resultat. I flertalet av rikets domsagor har den arbetsbörda, som åvilar häradshövdingen, nått en omfattning, som gör det omöjligt för denne ämbetsman att kontinuerligt personligen utföra alla på honom ankommande göromål. En vanlig utväg ur denna svårighet är att häradshövdingen tidvis anlitar vikarie för utförande av allt på en viss period belöpande domsagoarbete. Olägenheterna med detta system äro väl kända. Den svåraste av dem, vid sidan av den ofta svaga kompetensen hos de unga vikarierna, är den förlust av kontinuitet i såväl rättsskipning som inskrivningsarbete, som härav blir följden. Endast i ringa mån kan denna kontinuitet vinnas därigenom, att häradshövdingen övervakar utförandet även av det arbete, som åligger vikarien på dennes eget ansvar. Någon säkerhet finnes för övrigt icke för att verkligen ett sådant övervakande i lämplig och möjlig omfattning äger rum.

Den försiggångna förändringen i domsagoarbetets beskaffenhet och omfattning skjuter allt mera i förgrunden problemet örn att så ordna domsagornas arbetsförhållanden, att verksamheten kontinuerligt kan ombesörjas av fast anställda befattningshavare med biträde av unga jurister, som för sin utbildning tjänstgöra i domsagorna. Därvid måste tillses, att arbetsordningen icke i väsentlig mån baseras på utnyttjande av dessa biträdens arbetskraft, och särskilt att åt dem anförtros utförande på eget ansvar endast av sådana göromål, för vilkas behöriga förrättande de kunna anses fullt skickade.

För vinnande av antydda syfte stå två utvägar till buds. Den ena är att göra domsagornas områden så små, att häradshövdingen med anlitande av notaries biträde för utförande av mindre krävande göromål och i övrigt med hjälp av icke rättsbildad arbetskraft förmår draga hela arbetsbördan. Ett konsekvent genomförande av en sådan ordning skulle kräva uppdelning i stor skala av nuvarande domsagor. Det är tydligt, att detta system redan av ekonomiska skäl måste anses svårgenomförbart. Men dessutom resa sig mot detsammas införande betänkligheter av annan art. Häradshövdingens sysselsättning bleve till väsentlig del icke längre dömande utan registreringsoch expeditionsarbete. Den för domarverksamheten i egentlig mening nödvändiga erfarenheten och skickligheten i handläggning av rättegångsmål skulle knappast kunna vinnas eller ens bibehållas. Härtill komme, att det vore svårt att avlöna en starkt utökad häradshövdingkår efter sådana grunder, att de ej medförde en nedgång i kvalifikationerna hos aspiranter till lediga häradshövdingämbeten. En fördel medför väl systemet med små domsagor, nämligen att häradshövdingen i en dylik domsaga kan förvärva sig en något mera detaljerad orts- och personkännedom och upprätthålla en närmare kontakt med domsagoborna än vad för häradshövdingen i en större domsaga är möjligt; men detta förhållande har säkerligen numera mindre betydelse än tillförene och kan ej uppväga de olägenheter, som smådomsagosystemet medför.

Starka skäl tala däremot för att göra domsagorna så stora, att häradshövdingen erhåller tillräcklig sysselsättning med domargöromål av mera kvalificerad art, under det att inskrivningsverksamheten i huvudsak överlämnas åt annan befattningshavare. Det maktpåliggande dömandet kommer då att utföras av en för detta arbete kvalificerad ämbetsman, som befrias från tidsödande expeditions- och registreringsarbete. Inskrivningsarbetet åter, i och för sig av synnerlig betydelse men krävande i viss mån andra personliga egenskaper än den egentliga domarverksamheten — hög expeditionell rutin men mindre omfattande, starkt specialiserade juridiska insikter — överlämnas åt särskild befattningshavare, varigenom undvikes användning för denna verk-

Kungl. Maj:ts proposition nr 80. 219

samhet av överkvalificerad arbetskraft. Domsagoarbetets båda olika grenar bliva på detta sätt var för sig väl tillgodosedda genom den rationella uppdelningen efter arbetets art. Då domsagornas antal genom införande av nu omhandlade grundsats för domsagoförvaltningens ordnande kan väsentligt nedbringas, blir det möjligt att hålla häradshövdingens lön på en nivå, som garanterar att staten vid dessa viktiga sysslors besättande kan påräkna sökande med de högsta juridiska kvalifikationer.»

Efter en redogörelse för det av processkommissionen i nyssnämnda skrivelse den 25 februari 1922 gjorda uttalandet rörande principerna för ordnandet av domsagoförvaltningen fortsatte departementschefen:

»Därest en rättegångsreform överhuvudtaget skall uppbyggas på grundvalarna av vårt nuvarande domstolsväsende, synes det mig knappast kunna råda något tvivel därom, att reformen måste gå i riktning mot större domsagor med uppdelning av göromålen allt efter deras art på två eller flera olika befattningshavare .

Meningsskiljaktigheterna torde också huvudsakligen gälla frågan, huruvida man bör redan nu, i avvaktan på den större rättegångsreformen, i mån av uppkommande vakanser verkställa en reglering av de judiciella enheterna i riktning mot större domsagor. Det vill synas som skulle insikten örn att utvecklingen av landsbygdens judiciella organisation bör länkas i nu antydda riktning på senare tid allt mer och mer vunnit utbredning. Medan ännu 1920 års riksdag, visserligen först i gemensam votering med 176 röster mot 173 och mot statsutskottets mening, biföll förslag örn uppdelning av tvenne arbetstyngda domsagor i smärre enheter, undvek man 1922 att dela Södra Roslags domsaga, rikets största med avseende å folkmängd och arbetsgöromål, och valde i stället vägen att i domsagan försöksvis inrätta en inskrivningsavdelning, vilken anordning redan synes hava givit synnerligen värdefulla erfarenhetsrön för organiserandet av en allmän och fast inskrivningsdomarinstitution. Slutligen har riksdagen 1923 bifallit Kungl. Maj:ts proposition örn uppdelning av Vifolka, Valkebo och Gullbergs härads domsaga i Östergötland på tvenne angränsande domsagor. Däremot har någon delning av domsaga i mindre enheter icke sedan 1920 förekommit.

En successiv domsagoreglering är också i hög grad ägnad att förbereda en underrättsreform av det slag processkommissionen i nyss återgivna uttalande skisserat. Den medför även fördelen av ekonomisk besparing genom undvikande av övergångskostnader för befattningshavare på indragningsstat. Ur statsfinansiell synpunkt är det givetvis av största vikt att så ordnas, att icke väl avlönad arbetskraft användes på poster, som icke giva tillräcklig möjlighet till utnyttjande av vederbörandes kapacitet. En successiv omreglering av domsagorna till större enheter verkar till undanröjande av nuvarande missförhållanden i detta avseende och är därför jämväl ur nämnda synpunkt att anbefalla.

Vad ortsbefolkningens synpunkt beträffar, så är det ingalunda ägnat förvåna, att en viss obenägenhet alltid skall komma till synes, då fråga är örn domsago- eller tingslagsregleringar. Man har satt sig in i rådande förhållanden och har svårt att överblicka konsekvenserna av en ändring. Givet är, att om ett avstyrkande i och för sig sålunda icke kan tillerkännas vitsord, så måste däremot så mycket större avseende fästas vid de erinringar mot en domsagoreglering redan nu, vilka hava sin grund däri, att domsagoborna skulle åsamkas kostnader för tingshusbyggnader eller för alltför långa tingsresor.»

Riksdagen förklarade uttryckligen sin anslutning till den av departementschefen sålunda uttalade meningen. Likaså biträdde riksdagen — under beto-

220 Kungl. Maj:ts proposition nr 80.

nande, att riksdagen härigenom icke tagit någon ståndpunkt till en blivande omorganisation av domstolsväsendet — förslaget om sammanslagning av de båda domsagorna i Uppsala län. Beträffande Finspånga läns härads domsaga beslöt riksdagen, att domsagan skulle i sin helhet införlivas med Björkekinds m. fl. härads domsaga. Den sålunda bildade domsagan, vilken skulle benämnas Bråbygdens och Finspånga läns domsaga, erhöll en befolkning av omkring 56.000 personer. Senare De av statsmakterna sålunda antagna principerna fullföljdes år 1928. eqlerin^av Nämnda år beslöts nämligen, att Västmanlands södra domsaga med en befolkdomsagor. ning av cirka 30,500 personer skulle uppdelas å Västmanlands västra domsaga och Västmanlands norra domsaga, vilken efter indelningsändringen skulle benämnas Västmanlands mellersta domsaga. De nyreglerade domsagorna fingo ett invånarantal av omkring 44,000 och 38,000. Vid behandling av denna regleringsfråga betonade riksdagen, att riksdagen genom sitt beslut icke finge anses ha tagit någon ståndpunkt till en blivande omorganisation av domstolsväsendet. Vidare sammanslogos Vadsbo norra och Vadsbo södra domsagor med ett befolkningstal av 28,500 och 25,500 till en domsaga, kallad Vadsbo härads domsaga, med omkring 54,000 invånare.

Slutligen beslöts år 1929, att Nätra och Nordingrå domsaga skulle uppdelas å Själevads och Arnäs domsaga, vilken efter regleringen skulle benämnas Ångermanlands norra domsaga, samt Ångermanlands södra domsaga. Nätra och Nordingrå domsaga hade en befolkning av omkring 26,000 personer och de nybildade domsagorna fingo omkring 46,000 och 45,500 invånare.

Det bör emellertid märkas, att de av statsmakterna sålunda antagna grundsatserna icke tillämpats utan undantag. I flera fall ha framkomna förslag örn domsagoreglering lämnats utan bifall med hänsyn till olägenheter för ortsbefolkningen eller andra praktiska svårigheter.

År 1923 föreslog riksdagens justitieombudsman, att Inlands domsaga med en befolkning av cirka 27,000 personer skulle uppdelas och sammanslås med Orusts och Tjörns domsaga ävensom Askims, Västra och Östra Hisings samt Sävedals härads domsaga. Genom sammanslagningen skulle sistnämnda båda domsagor få en folkmängd, den förra av 42,500 personer och den senare av 63.000 personer. Genom beslut den 1 februari 1924 förordnade Kungl. Majit, att justitieombudsmannens framställning icke skulle föranleda annan åtgärd än att för Inlands domsaga fastställdes viss indelning i tingslag. Till denna utgång torde ha bidragit, att genom den föreslagna uppdelningen en ökning skulle ha skett i den mycket stora arbetsbörda, som redan åvilade häradshövdingen i Askims m. fl. härads domsaga.

Ej heller bifölls en av justitieombudsmannen år 1924 gjord framställning örn sammanslagning av Listers härads och Bräkne härads domsagor, vilka domsagor hade en befolkning av 25,000, respektive 22,500 personer. Genom beslut den 21 november 1924 fann Kungl. Majit framställningen icke föranleda någon åtgärd. Bland skäl, som anfördes mot den föreslagna åtgärden, framhölls särskilt, att genom densamma antalet tingssammanträden i vardera av de förutvarande domsagorna skulle komma att minskas och den gällande ordningen

Kungl. Maj:is proposition nr 80. 221

för rättsskipningens handhavande således försämras. Tillika påpekades, att ur synpunkten av en processreforms genomförande någon större olägenhet icke kunde uppkomma genom underlåtenhet att sammanslå domsagorna, enär häradshövdingen i den ena domsagan senast år 1933 skulle avgå från sitt ämbete och tillfälle alltså då förefunnes att åter upptaga frågan.

År 1924 föreslog justitieombudsmannen, att Västerbottens södra domsaga måtte uppdelas och sammanslås dels med Umeå domsaga dels ock med Västerbottens mellersta domsaga. Den södra domsagan hade en befolkning av omkring 26,500 personer, och de båda övriga domsagorna skulle genom regleringen erhålla ett invånarantal av omkring 47,000 och 35,000. I beslut den 21 november 1925 fann Kungl. Majit framställningen ej föranleda någon Kungl. Majits åtgärd.

Ett förslag till fullständig omreglering av domsagorna i Västerbottens län framlades år 1927, då länsstyrelsen i skrivelse till Kungl. Majit föreslog sådana ändringar i länets judiciella indelning, att i stället för nuvarande fem domsagor skulle bildas fyra domsagor med följande antal invånare: södra domsagan 55,500, norra domsagan 56,500, mellersta domsagan 37,500 och västra domsagan 36,000, allt i avrundade tal. Kungl. Majit fann enligt beslut den 28 februari 1930 framställningen ej föranleda åtgärd.

Slutligen må nämnas, att utredning för närvarande pågår angående omreglering av vissa domsagor. Det har sålunda ifrågasatts, att Jämtlands västra domsaga med ett invånarantal av omkring 28,500 skulle uppdelas på de angränsande domsagorna eller eljest ändringar i länets domsagoindelning vidtagas till minskande av domsagornas antal, att Sevede och Tunaläns härads domsaga med en befolkning av omkring 26,500 personer skulle uppgå i Norra och Södra Tjusts härads samt Aspelands och Handbörds härads domsagor, ävensom att Skånings, Valle och Vilske domsaga, vars befolkning uppgår till cirka 24,000 personer, skulle uppdelas på Vartofta och Frökinds härads samt Gudhems och Kåkinds härads domsagor.

Reform av inskrivningsväsendet.

Inskrivningen av rättsförvärv rörande fast egendom är i vårt land reglerad Gällande

rätt.

huvudsakligen genom de den 16 juni 1875 utfärdade kungl, förordningarna angående lagfart å fång till fast egendom samt angående inteckning i fast egendom ävensom kungl, kungörelsen huru lagfarts- och inteckningsböcker skola inrättas och föras. Enligt nämnda förordningar skola inskrivningsärenden behandlas av rätten, och får dylikt ärende — med visst undantag — upptagas på landet endast å lagtima ting och i stad endast å viss veckodag. På landet kan jämlikt lagen den 7 maj 1918 örn särskilda tingssammanträden för handläggning av vissa mål och ärenden inskrivningsärende handläggas även å s. k. tremansting. Den egentliga formen för inskrivning utgöres av rättsförhandlingens och beslutets återgivande i protokoll. Till de i kronologisk följd förda protokollen skola finnas särskilda, efter fastigheterna inrättade register, fastighetsböcker. Då böckerna endast återgiva vad som antecknats i protokollet,

222 Kungl. Maj:ts proposition nr 80.

ha de formellt icke något vitsord mot detta. Från berörda princip har emellertid ett viktigt undantag skett genom kungl, kungörelsen den 5 juli 1923 med vissa föreskrifter rörande utfärdande av gravationsbevis — sedermera ersatt genom kungl, kungörelse i samma ämne den 13 februari 1925. Genom dessa kungörelser har skyldighet ålagts domare att i viss utsträckning granska böckerna så vitt angår inteckningar, samt möjlighet öppnats att utfärda gravationsbevis endast med ledning av de salunda granskade böckerna.

Fastighetsböckerna äro olika anordnade för stad och för land. I stad antecknas lagfarts- och inteckningsärenden i en gemensam fastighetsbok, varemot pa landet sådana böcker skola förås särskilt för lagfarts- och särskilt för inteckningsärenden. Den viktigaste skillnaden är dock, att medan fastighetsböckerna för stad upplagts specialiserade med särskilt upplägg för varje fastighet, har i fastighetsböckerna för landet — med undantag för kronojord under allmän disposition samt jord av likställd beskaffenhet — gjorts ett upplägg för varje under särskilt nummer i jordaboken uppfört hemman eller där upptagen lägenhet. Då jordeboken icke redovisat de förändringar i fastighetsindelningen, som uppkommit och alltjämt uppkomma genom jorddelning, har följden blivit, att ett och samma upplägg måste användas för inskrivningar rörande alla de fastigheter, som bildats av den ursprungliga jordeboksenheten. Denna bristande specialisering har visat sig medföra en avsevärd olägenhet. Med den särskilt i samband med uppkomsten av stadsliknande samhällen livligt fortgående jorddelningen och med fastighetskreditens allmänna utveckling har antalet inskrivningar på ett upplägg kunnat växa i oerhörd omfattning, vilket medfört stor oreda och betydande svårigheter särskilt vid utfärdande av gravationsbevis. Reform­ De brister, som vidlåda inskrivningsväsendet, ha föranlett, att förslag fram­

förslag och

kommit till reform av detsamma.

förbere­

dande I den av lagberedningen den 31 december 1907 framlagda andra avdel­

åtgärder.

ningen av förslag till ny jordabalk m. m. — vilken avsåg betydelsefulla

Lagbered­

ningen 1907. ändringar i den materiella sak- och exekutionsrätten beträffande fast egendom — föreslogs en vittgående omläggning av den formella inskrivningsrätten. Enligt de utarbetade lagförslagen skulle övergång ske från den kronologiska inskrivningsmetoden till bokföring enligt realsystem. Registreringens verkan skulle knytas icke till rättens förhandling och beslut utan till inskrivningen i en fastighetsbok. Den skriftliga uppteckningen av vad vid rätten förekommit skulle sålunda mista sin betydelse. Det nya systemet krävde emellertid enligt beredningens mening en förändrad uppställning av fastighetsboken. Anspråken på överskådlighet måste ställas högre än örn bokens uppgift vore allenast att lämna ledning vid protokollets begagnande, ökad specialisering måste införas så att varje fastighet erhölle sitt särskilda upplägg. Då en så anordnad fastighetsbok icke kunde grundas på jordeboken, hade lagberedningen i skrivelse till Kungl. Maj :t den 3 maj 1904 tagit initiativ till upprättande av ett jordregister. Lagberedningens förslag avsåg jämväl en förändring av sättet för inskrivningsärendenas handläggning. Verkställandet av inskrivningarna och därmed ärendenas avgörande skulle an-

Kungl. Maj.ts proposition nr 80. 223

förtros åt inskrivningsdomaren, d. v. s. på landet domaren och i stad viss ledamot av rätten. Emellertid ansåg sig beredningen icke kunna föreslå, att inskrivningsärendena helt skildes från rättens handläggning, med mindre samtidigt upprättades ett fast kansli för häradsrätterna. På grund härav föreslog beredningen, att ansökning i inskrivningsärende skulle göras vid rätten men befogenheten att avgöra ärendet tillkomma inskrivningsdomaren, över inskrivningsärenden skulle vid rätten föras särskilt protokoll, i vilket ansökningshandlingen skulle intagas. Alternativt föreslogs, att protokollet skulle inskränkas till att summariskt angiva de anmälda ärendena, under det att de ingivna handlingarna sammanfördes i akter. I sådana fall, där ansökan örn inskrivning icke kunde bifallas, skulle beslutet allenast anmärkas i fastighetsboken men fullständigt upptagas i ett särskilt av inskrivningsdomaren fört protokoll.

övergången till den nya fastighetsbokföringen skulle enligt lagberedningens tanke försiggå i omedelbar anslutning till jordregistrets uppläggande. Emellertid blev lagberedningens förslag genomfört allenast beträffande vissa partier närmast berörande den materiella intecknings- och exekutionsrätten. Frågan örn reform av den formella inskrivningsrätten fick tillsvidare anstå. Under den följande tiden vidtogos i stället vissa åtgärder för att förbereda reformens genomförande framför allt genom att skapa ett användbart underlag för de tilltänkta nya fastighetsböckerna.

Ett mycket betydelsefullt steg i denna riktning togs genom inrättande av Jord-

registret. jordregistret. Bestämmelser härom meddelades genom kungl, förordningen den 13 juni 1908 angående jordregister. Beträffande Kopparbergs län gåvos särskilda föreskrifter i en kungl, förordning den 25 april 1913. Jordregistret, som föres läns- och sockenvis av överlantmätaren, är en fastighetsmatrikel, som på ett överskådligt sätt redovisar de vid varje tidpunkt rättsligen förefintliga fastigheterna. Varje fastighet, som införes i jordregistret, åsättes ett registernummer, bestående av fastighetens nummer enligt jordeboken eller enligt rubriken på upplägget i jordregistret jämte en sifferexponent. (I1, l2, l3, o. s. v.) Till grund för jordregistret ligger i främsta rummet jordeboken, vilken i samband med jordregistrets uppläggande undergått en betydande revision. I regel har varje jordeboksenhet sitt särskilda upplägg i jordregistret. Med ledning av skiftesakter, i särskild ordning upprättade förteckningar över avsöndrade lägenheter samt vissa andra handlingar införas å varje upplägg under särskilda registernummer envar av de lotter, i vilka jordeboksenhet eller del därav genom lantmäteriförrättning delats, ävensom envar under jordoboksenheten lydande, för alltid avsöndrad eller därmed jämförlig lägenhet. I den mån genom jorddelning eller sammanläggning nya fastigheter bildas, införas dessa i jordregistret under nya registemummer.

Arbetet med jordregistrets upprättande, vilket utförts av lantmäterimyndigheter i samverkan med länsstyrelser, domare och häradsskrivare, påbörjades år 1909 och har fortgått till innevarande tid. Domarnas arbete vid jordregistrets första uppläggande — vilket huvudsakligen bestått i genomgång och granskning av de jordregisterstommar, som upprättats å lantmäterikontoren, anteck-

224 Kungl. Maj:ts proposition nr 80.

ilande för varje fastighet av dess ägare samt lämnande av uppgift å lagfarna avsöndringar, som icke funnits upptagna i jordregisterstommarna — är numera slutfört. Den sista jordregisterstommen återkom till vederbörande lantmäterikontor den 10 juli 1928. Även den domarna åvilande skyldigheten att i fastighetsböckerna införa jordregisterbeteckningarna för de däri upptagna fastigheterna lärer numera vara i det närmaste fullgjord. Fastighets- Behovet av underlag för fastighetsregistreringen i stad uppmärksammades regiSgtad redan av lagberedningen, som i skrivelse den 31 december 1907 hemställde örn utarbetande av bestämmelser angående registerföring av fastigheter i stad, motsvarande den som skulle äga rum enligt det föreslagna jordregistret för landsbygden. Först den 12 maj 1917 utfärdades emellertid den nu gällande lagen örn fastighetsbildning i stad jämte ett flertal därmed sammanhängande författningar, varigenom föreskrifter meddelades örn bland annat fastighetsregister för stad. Sådant register upplägges med ledning av en genom särskild förrättning upprättad registerkarta med tillhörande handlingar utvisande jordens indelning. De genom 1917 års lagstiftning givna reglerna kunna i viss utsträckning tillämpas även å sådana samhällen å landet, där bestämmelserna örn stadsplan och tomtindelning skola gälla. Ordningen för fastighetsregistrering inom dylika samhällen bestämmes dock genom förordnande av Kungl. Maj :t. Domsaga- Bland åtgärder, som äro ägnade att underlätta en reform av inskrivningsvästadgan. sen(je^ må även nämnas meddelandet i domsagostadgorna —- av vilka den senaste utfärdats den 12 juni 1925 — av vissa föreskrifter angående domsagornas förvaltning. Enligt dessa bestämmelser skall i varje domsaga finnas ett fast kansli. I flertalet domsagor ha anställts rättsbildade, statsavlönade biträden, och skyldighet har ålagts domaren att mottaga handlingar å kansliet. Sakkunniga Jämlikt erhållet bemyndigande uppdrog statsrådet och chefen för justitieråd \nskriv- departementet den 26 april 1929 åt presidenten K. Schlyter att verkställa utnings- redning angående möjligheten att — med bibehållande i huvudsak av beståenväsendet. or(Jning fgr inskrivningsärendenas handläggning vid underrätterna och utan rubbning av gällande lönesystem för domstolsämbetenas innehavare — helt eller delvis ersätta de nuvarande protokollen i nämnda ärenden med ett dagboks- och aktsystem samt i förbindelse därmed genomföra ändamålsenliga anordningar i fastighetsbokföringen. Efter erhållet bemyndigande tillkallade departementschefen den 28 mars 1930 generaldirektören G. Grefberg att deltaga i berörda utredning.

Till fullgörande av sitt uppdrag ha de sakkunniga med skrivelse den 3 december 1930 avlämnat betänkande med förslag till lag örn handläggning av inskrivningsärenden, lag örn ändrad lydelse av förordningen den 16 juni 1875 angående särskilda protokoll över lagfarter, inteckningar och andra ärenden ävensom kungörelse med närmare föreskrifter örn dagbok och aktbildning i inskrivningsärenden samt om fastighetsbok. (Statens off. utredn. 1930: 29.)

I sitt betänkande redogöra de sakkunniga bland annat för bristerna i vår nu gällande formella inskrivningsrätt. Härom anföra de sakkunniga följande:

Kungl. Majlis proposition nr 80. 225

»Protokollet, som är inskrivningens huvudurkund, är icke praktiskt användbart såsom upplysningskälla. Tredje man, som vill vinna kunskap örn en fastighets rättsliga förhållanden, är uteslutande hänvisad till fastighetsboken. Vid bristande överensstämmelse mellan protokollet och fastighetsboken är det emellertid protokollet som gäller, i följd varav tredje man i dylikt fall erhåller oriktig upplysning. Denna oegentlighet skulle icke hava förefunnits, därest, såsom naturligt vore, fastighetsboken — den urkund varigenom publikationen sker -—• besutte ett självständigt vitsord.

Den av förhållandet mellan protokollet och fastighetsboken betingade dubbla inskrivningen är i och för sig olämplig. Ur arbetssyr.punkt innebär den en onödig vidlyftighet. Att såsom nu ofta sker först i protokollet göra anteckning från fastighetsboken rörande den såsom åtkomst åberopade lagfarten, därefter i protokollet formulera ett beslut med upprepande av de fastighetsbeteckningar, som angivits i åtkomsten, och slutligen överföra detta beslut till fastighetsboken, kan icke vara överensstämmande med god praktisk ordning. Risken att fel begås vid överföringen från protokoll till fastighetsbok är icke ringa. Då protokolleringen uppfattas såsom det viktigaste momentet i proceduren, medan kollationeringen av fastighetsboken stundom får träda tillbaka för ärenden av mera brådskande natur, framträder denna risk desto mera.

Själva protokolleringen såsom sådan är otidsenlig och opraktisk. Det stora flertalet ärenden äro av den schablonmässiga struktur, att ett enkelt registreringsförfarande skulle vara alldeles tillräckligt. Ofta, såsom i regel vid inteckningsförnyelser, dödningar m. in., framstår den vidlyftiga och i formuleringsavseende stundom besvärliga protokolleringen såsom tämligen meningslös. då samma resultat kunde vinnas genom att med ledning av själva handlingen göra en enkel daluminloring i fastighetsboken. Med protokolleringen sammanhänger i viss mån det över hövan vidlyftiga expeditionssättet. Att sökanden exempelvis i ett lagfartsärende erhåller fullständigt protokollsutdrag jämte lagfartsbevis, utdrag av lagfartsbok och bevis å handling innebär ett stort och meningslöst slöseri med tid, arbete och skrivmaterial.

De i lag föreskrivna formerna för ärendenas handläggning äro föråldrade och hava genom praxis kommit att i stor utsträckning åsidosättas. Det gammalmodiga publikationssätt, som innehålles i föreskriften om handlingarnas uppläsande vid rätten, har nästan helt fallit ur bruk, och då momentan publikation i annan form saknas, har kravet på offentlighet vid ärendenas handläggning blivit allt sämre tillgodosett. Då ärendena i verkligheten icke längre behandlas vid rätten, är det olämpligt att bibehålla det formella sambandet med domstolsförhandlingarna. Vad särskilt angår landsbygden, är sammankopplingen med tingen i så måtto ödesdiger, att den — i förening med det opraktiska protokolleringssystemet — vållar en betydande tidsutdrägt vid dessa ärendens behandling. Den som söker lagfart eller inteckning nödgas stundom i flera månader vänta på ärendets expedierande. Det sätt, varpå handlingarna emottagas och förvaras å domstolskanslierna, synes icke heller erbjuda tillräcklig trygghet och kontroll över att ansökningarna i vederbörlig tid behandlas. Vad som i detta avseende saknas är en författningsenligt ordnad diarieföring.»

Beträffande syftet med de framlagda förslagen yttra de sakkunniga bland annat:

»Jämte inrättandet av nya och överskådliga fastighetsböcker är ovannämnda bristers avhjälpande den närmaste uppgiften för en inskrivningsreform. Det gäller att finna ett nytt system, som med anpassning efter våra traditionella

Bihang till riksdagens protokoll 1931. 1 sami. 67 käft. (Nr 80.) 15

226 Kungl. Maj:ts proposition nr 80.

rättsprinciper och för vårt land karakteristiska förhållanden i sig förenar enkelhet och naturlighet med den trygghet nutidens kreditväsen alltmera kräver. Den olämpliga dualismen mellan protokollet och fastighetsboken måste försvinna. Fastighetsboken bör icke allenast erhålla en uppställning, som gör den bättre skickad att fylla sin viktiga uppgift såsom publikationsmedel; den bör även tilläggas en annan och starkare ställning i systemet än den nu har såsom allenast ett realregister till protokollet. Den opraktiska protokolleringen bör utbytas mot en mera ändamålsenlig anordning och det vidlyftiga expeditionssättet förenklas. Och slutligen bör inskrivningsväsendets yttre organisation anordnas på ett sätt, som bättre överensstämmer med inskrivningsärendenas särskilda natur och framför allt möjliggör en snabbare handläggning av dessa ärenden.

En dylik 'teknisk’ reform löser naturligtvis icke den stora frågan om obetingad tillit ^till de offentliga inskrivningsurkunderna och de till grund för inskrivning åberopade dokumenten. Därest denna obetingade tillit alltjämt skulle utgöra målet, torde vägen dit böra tillryggaläggas i etapper. Fastighetsbokföringens tekniska förbättring, som är en oeftergivlig förutsättning försatt inskrivningen helt eller delvis skall kunna tilläggas publica fides, må i så fall utgöra den första etappen. Men vare sig inskrivningsväsendet skall inrättas efter publica fides-principen eller staten i viss omfattning skall göras till ekonomisk garant för inskrivningarnas riktighet, måste våra materiella rättsregler pa hithörande område bliva föremål för en mera omfattande revidering. Dessa svårlösta och i mycket ingripande spörsmål synas lämpligen böra tagas i övervägande i samband med en framdeles skeende omarbetning av lagfarts- och inteckningsförordningarna, varvid dessa eventuellt sammanfattas med här föreslagna inskrivningsrättsliga stadganden till ett sammanhängande helt. Dessa reformkrav äro icke av samma trängande natur, som miVj :a sJälva inskrivningstekniken. Örn förevarande reform begränsas till den formella inskrivningsrätten, kan den icke dess mindre bliva av syn nerhgen stor betydelse. En förbättring i tekniken medför att inskrivningsväsendets pålitlighet i motsvarande grad okas, så att det bättre kommer att fylla sm betydelsefulla uppgift i det ekonomiska livet.»

Rörande omfattningen av den verkställda utredningen anföra de sakkunniga, att denna begränsats till de ärenden, för vilka fastighetsboken är avsedd att utgöra inskrivningsurkund, d. v. s. lagfarts- och inteckningsärenden, vilka med hänsyn till frekvensen utgöra den ojämförligt viktigaste gruppen av inskrivningsärenden. De anordningar, som i fråga om sagda grupp kunna bliva föreslagna, böra visserligen, enligt de sakkunnigas mening, principiellt vidtagas även beträffande övriga grupper. Då emellertid en dylik reform med hänsyn till tomträtts- och vattenfallsrättsböckernas uppställning icke kan anses trängande, synes med en revidering av 1907 års författningar om inskrivning av tomträtt och vattenfallsrätt samt av fång till sådan rätt och örn inteckning i tomträtt och vattenfallsrätt kunna tills vidare anstå.

Nyss berörda syfte vilja de sakkunniga vinna genom en omläggning av det tekniska systemet för inskrivningen och procedurens yttre organisation.

Vad först angår fastighetsböckernas anordnande erinra de sakkunniga, att behovet av nya fastighetsböcker i stort sett icke är aktuellt för städernas vidkommande. Städernas fastighetsböcker äro i erforderlig mån specialiserade och föras på sådant sätt, att de kunna anses i huvudsak fylla de krav,

Kungl. Maj:ts proposition nr 80. 227

som i fråga om överskådlighet och reda böra ställas på en inskrivningsurkund. De anmärkningar, som kunde riktas mot städernas fastighetsböcker •— att indelningen i fasta band nödvändiggjorde en del överföringar, att kolumnindelningen icke fullt tillgodosåge utrymm esbehovet för alla förekommande fall etc. -— berättigade icke till ett så omfattande arbete som en omskrivning av böckerna i större omfattning skulle- innebära. I den mån emellertid sådan omskrivning i särskilda fall kunde vara påkallad och i den mån eljest nya böcker erfordrades, borde uppläggandet äga rum i samma ordning som beträffande landet funnits ändamålsenligt.

I fråga örn landsbygden föreslå däremot de sakkunniga, att nya fastighetsböcker skola anskaffas. Dessa böcker böra uppläggas efter specialiseringsprincipen, så att varje fastighet erhåller ett eget upplägg. Såsom fastighet anses vad enligt gällande bestämmelser skall i fastighetsregister redovisas som särskild fastighet. Fideikommiss eller andra egendomskomplex, vilka under längre tid hållits tillsammans i en ägares hand, böra dock, där det lämpligen kan ske, bokföras å gemensamt upplägg. De nya böckerna skola uppläggas såsom skruvliggare, d. v. s. med lösa blad, vilka fasthållas genom en låsanordning. Till förebyggande av missbruk av möjligheten att öppna banden skola nycklarna till banden förvaras under lås av ansvarig person. Banden skola icke få öppnas vid andra tillfällen än då det är absolut nödvändigt för insättning, uttagning eller omflyttning av blad, och öppnandet bör alltid ske i den ansvarige ämbetsmannens närvaro. De nya böckerna skola anordnas i nära anslutning till den i städerna förekommande typen. Denna kännetecknas såsom redan berörts därav, att lagfarter och inteckningar sammanföras i samma bok. Varje upplägg i fastighetsbok för stad inrymmer å vänstra sidan en lagfartsspalt och å högra sidan en inteckningsspalt. Dessutom upptager varje vänstersida en särskild spalt för anteckning om fastighetens natur och storlek, den s. k. fastighetsspalten. För att så smidigt som möjligt anpassa sig efter det varierande utrymmesbehovet bör man till fastighetsbokens blad använda blanketter av flera olika slag.

Beträffande faslighetsböckernas funktion föreslå de sakkunniga en viktig principiell nyhet. Den nuvarande dualismen mellan protokollet och fastighetsboken skall bringas att upphöra och boken övertaga protokollets roll att utgöra underlag för själva inskrivningen. Fastighetsboken får dock icke någon självständig legal betydelse utan allenast ett av protokollet oberoende vitsord. De sakkunniga ha övervägt möjligheten att stärka fastighetsbokens ställning därhän, att själva inskrivningen såsom sådan bleve bestämmande för rättsverkningarna, men ha ansett försiktigheten kräva, att en dylik ändring uppskjutes till en framdeles skeende allmän revision av lagfarts- och inteckningsförordningarna. Fastighetsbokens bevisfunktion skall emellertid göras så stark, att inskrivningen kan sägas innebära en presumtio juris et de jure för vad som beslutats. Systemet tankes av de sakkunniga utformat på följande sätt. Beslut, varigenom inskrivningsansökan bifalles, återgives icke i protokoll utan allenast i fastighetsboken. Något muntligt avkunnande av be-

228 Kungl. Maj:ts proposition nr 80.

slutet sker icke; beslutet framträder utåt allenast såsom ett ifyllande av fastighetsbokens kolumner. Även vid uppskov, vilandeförklaring eller avslag återgives beslutet i första hand i fastighetsboken genom en i anmärk ningskolumnen införd anteckning örn beslutets huvudsakliga innehåll. Det fullständiga återgivandet av motiveringen till sådant beslut sker i protokoll eller i något diarium, som kan komma att ersätta protokollet.

Fastighetsboken skall enligt de sakkunnigas förslag kompletteras med ett aktsystem. De sakkunniga förorda, alt detta inrättas efter realaktprincipen, d. v. s. på sådant sätt att för varje fastighet upplägges en akt, däri alla handlingar rörande fastigheten förvaras. Om Kungl. Majit medgiver det, må emellertid de till varje ärende hörande handlingarna förenas i en akt och dessa akter ordnas i kronologisk följd. Genom införande av ett aktsystem blir behovet av skriftlig uppteckning tämligen ringa. I många fall bör den enligt de sakkunnigas mening kunna bestå av en formlös, å det grundläggande dokumentet gjord anteckning om exempelvis ett företett registreringsbevis, en bolagsordning eller ett stämmoprotokoll. I en del fall torde det finnas behov av en mera utförlig uppteckning. Därvid kan utredningsmaterialets sammanförande i ett formligt protokoll vara till gagn. Det måste i varje särskilt fall vara en lämplighetsfråga, huruvida ett protokoll skall upprättas, eller örn mera kortfattade anteckningar kunna vara tillfyllest. Första gången en fastighet efter systemets införande beröres av inskrivningsärende, upprättas en mot fastigheten svarande akt. I denna förvaras i original eller avskrift dels det grundläggande dokumentet och övriga handlingar, genom vilka själva det materiella rättsläget ådagalägges, exempelvis köpekontrakt, fullmakter och makes medgivande, för såvitt dylik handling icke av annan anledning förvaras vid domstolen, såsom t. ex. inregistrerad bouppteckning, dels andra åberopade handlingar, vilka icke lämpligen kunna i korthet refereras eller vilkas förvarande i akten av särskild anledning kan vara önskvärt, dels ock det eventuellt i ärendet förda protokollet. I varje akt böra handlingarna, vilka skola vara avfattade å papper av fastställd art, förtecknas och ordnas efter ärendenas tidsföljd. Med hänsyn till aktbildningen och renovationen skall ansökningshandling vara åtföljd av två kopior. Ha kopior ej ingivits, skall inskrivningsdomaren på sökandens bekostnad besörja erforderliga avskrifter.

Vid sidan av fastighetsboken skall föras en dagbok, i vilken alla inkommande ansökningar i inskrivningsärenden av olika slag antecknas. Införandet i dagboken, vilket äger rum utan föregående prövning, är icke förbundet med någon rättsverkan. Emellertid kommer dagboken att uppbära en del av de funktioner, som tillkomma det nuvarande protokollet. Dagboken utgör nämligen en kronologisk redovisning av ärendena och kan på grund av sin uppställning lämna en överskådlig bild av vad som förekommer på varje särskilt sammanträde. Vissa uppgifter, som på grund av gällande stadganden skola inflyta i beslut om lagfarts beviljande, skola återgivas i dagboken. Efter verkställd införing i fastighetsboken tecknas i dagboken hänvisning till det ram i fastighetsboken, där införingen skett. Beslut örn uppskov, vilandeförklaring och avslag antecknas i dagboken. För undvikande av särskild proto-

Kungl. Maj:ts proposition nr 80. 229

koldring medtages därvid även motiveringen, där så lämpligen kan ske. Jämväl återkallelse av ansökan anmärkes i dagboken. Denna skall även utgöra underlag för stämpelkontrollen och skall därför innehålla erforderliga uppgifter för stämpelavgiftens beräknande. Jämväl i fråga örn inskrivningsmyndigheten innebär sakkunnigförslaget en betydelsefull ändring. Behandlingen av inskrivningsärendena skall nämligen överflyttas från rätten till domaren eller viss ledamot av rätten under namn av inskrivningsdomare. I flertalet domsagor kommer häradshövdingen att bliva ordinarie inskrivningsdomare. De sakkunniga ha övervägt möjligheten att göra handläggningen av inskrivningsärendena permanent, d. v. s. medgiva att ansökning skulle kunna ske och beslut därom fattas å vilken söckendag som helst. Emellertid ha de sakkunniga funnit, att anordningen med offentliga sammanträden för prövning av dylika ärenden åtminstone för närvarande bör bibehållas. I varje domsaga skall inskrivningssammanträde hållas å bestämd dag en gång i veckan. Där svårigheter skulle yppa sig, såsom möjligen i vissa norrländska domsagor, kan ett mindre antal inskrivningssammanträden fastställas. Däremot kan man i de större städerna hålla inskrivningssammanträde oftare, eventuellt varje söckendag. Med hänsyn till den betydelse, som måste tilläggas offentligheten vid inskrivningsärendenas behandling, föreslå de sakkunniga särskilda publikationsåtgärder. Sålunda skall inskrivningsdomaren efter varje inskrivningssammanträde med ledning av dagboken upprätta förteckning över sökta lagfarter och inteckningar. Denna förteckning, vilken lämpligen uppgöres särskilt för lagfarter och särskilt för inteckningar, anslås å rättens dörr för en tid av förslagsvis en månad. Samtidigt bör inskrivningsdomaren till minst två av ortens tidningar översända en förteckning å de lagfartsansökningar, som förevarit a sammanträdet. Den nu berörda omläggningen av förfarandet i inskrivningsärenden medför ändring jämväl i fråga om de expeditioner, som skola utgå i dylika ärenden. Enligt förslaget skall part vara skyldig att lösa utdrag ur fastighetsboken ävensom lagfartsbevis. Likaså skola de nuvarande särskilda bevisen å handlingarna bibehållas. På grund av fastighetsbokens förändrade ställning i systemet skall renovationen — vars bibehållande förordas av de sakkunniga — i främsta rummet avse fastighetsboken. Det för renovationen avsedda utdraget ur fastighetsboken skall åtföljas av en avskrift av den handling, på grund varav lagfart eller inteckning sökts. Med hänsyn till stämpelkontrollen skall även dagboken renoveras, varemot särskild protokollsrenovation ansetts överflödig. Renovationen av dagboken skall insändas till hovrätten. Däremot skola renovationen av fastighetsboken och de åberopade handlingarna överlämnas till länets lantmäterikontor. Renovation skall insändas varje månad. Liksom enligt gällande lag skall hovrätten vara närmaste instans vid fullföljd av talan mot beslut i inskrivningsärende. Då i sådant ärende något offentligt avkunnande av beslutet icke skall förekomma, har skyldighet ålagts inskrivningsdomare att vid avslag, uppskov eller vilandeförklaring genom re-

230 Kungl. Maj:ts proposition nr 80.

kommenderat brev tillställa sökanden underrättelse om beslutet. Besvärshandlingar skola ingivas till inskrivningsdomaren, som gör anteckning örn besvären i fastighetsboken och därefter insänder handlingarna- jämte eget yttrande till hovrätten. Beträffande övergången till det föreslagna nya systemet framhålla de sakkunniga, att vad städerna angår något hinder icke finnes mot att omedelbart ersätta protokollen med dagbok och akter. Städernas fastighetsböcker kunna, såsom redan berörts, alltjämt bibehållas. För landsbygdens vidkommande finna de sakkunniga något avgörande hinder icke möta mot att provisoriskt tilllämpa det nya systemet i fråga örn dagbok och akter jämsides med förandet av de nuvarande lagfarts- och inteckningsböckerna. Aktbildningen enligt realaktsystemet kan redan från början utan större svårighet avpassas efter de tilltänkta uppläggen i de blivande böckerna och enligt det kronologiska systemet erbjuder aktbildningen ur berörda synpunkt ingen som helst svårighet. I detta sammanhang må nämnas, att de sakkunniga även berört en av de ändringar i den materiella inskrivningsrätten, som kan tänkas möjliggjord genom den föreslagna förbättringen av inskrivningstekniken, nämligen borttagandet av den obligatoriska förnyelsen av pennin g inteckning. Härvid ha de sakkunniga i princip förordat förnyelsepliktens avskaffande men av vissa praktiska hänsyn ansett lämpligt, att den bibehålies under ytterligare en tioårsperiod, beträffande de inteckningar, som nu finnas. Inteckningar, som beviljats eller förnyats efter det den nya ordningen trätt i kraft, skola däremot gälla utan förnyelse. Vad angår upplaggandet av nya fastighetsböcker framhålla de sakkunniga, att detta med hänsyn till den oklarhet i fastighetsförhållandena, som på sina håll råder, kan bliva ett besvärligt arbete. I regel bör häradshövdingen själv befatta sig därmed. Den tid, inom vilken nya fastighetsböcker skola föreligga färdiga, har av de sakkunniga beräknats till högst fem år för domsaga, där medeltalet av inskrivningsärenden under åren 1928—1932 understiger 1,000 och till högst sex år för annan domsaga. De kostnader, som uppläggandet av nya fastighetsböcker skulle komma att åsamka statsverket, lia av de sakkunniga hänförts till följande poster: avlöningar till vikarier för häradshövdingar; avlöningar till särskilt anställda skrivbiträden a domsagokanslierna; ersättning för häradshövdings och enskild persons inställelse samt lantmätares biträde vid särskild förrättning å ort och ställe för utredning rörande fastighetsförhållanden; samt kostnader för material såsom skruvliggarband och blankettryck. En av de sakkunniga gjord överslagsberäkning synes giva vid handen, att för bestridande av nämnda kostnader ett årligt anslag av 500,000 kronor skulle erfordras åtminstone under de två första åren från arbetets påbörjande. Efter förloppet av nämnda tidrymd skulle arbetets avslutande i vissa domsagor åstadkomma en successiv minskning av utgifterna, så att dessa exempelvis under sjätte året allenast komme att utgöra en mindre bråkdel av den angivna summan. Slutligen ha de sakkunniga yttrat sig angående den ifrågasatta reformens verkningar i fråga örn beräknandet av lösen och stämpel. För att den före-

Kungl. Maj:ts proposition nr 80. 231

slagna reformen icke skall medföra någon reell minskning i de sportelinkomster, som under nuvarande förhållanden tillkomma domarämbetenas innehavare, föreslå de sakkunniga en omreglering av lösenberäkningen för lagfarts- och inteckningsexpeditionerna. Härvid ha de sakkunniga utgått från den principen, att lösen för de expeditioner — utdrag av fastighetsbok, lagfartsbevis och bevis å handling — vilka efter reformens införande bibehållas, skall höjas så mycket, att full kompensation vinnes för den lösen, som nu utgår för protokollsutdrag. Samma regel har tillämpats för beräknande av stämpel å expeditionerna.

över de sakkunnigas förslag ha yttranden infordrats från ett stort antal myndigheter och sammanslutningar. Dessa yttranden ha ännu ej inkommit.

Fördelning av nämndemännens tjänstgöring vid häradsrätterna, ordningen för målens handläggning vid tingen m. m.

Enligt nu gällande rätt väljas i regel för varje tingslag tolv nämndemän. Sämude- Om två eller flera tingslag förenats till ett, skola likväl, därest ej Kungl. tjänst- Haj :t annorledes förordnar, nämndemän väljas till samma antal som tillförne göring, i vart och ett av dessa tingslag. Tjänstgöringen mellan nämndemännen för- Gä^'d,‘ delas av häradshövdingen efter samråd nied nämnden. Även i vissa andra tingslag ha valts flera än tolv nämndemän. Genom häradsrättens försorg skall varje tingslag fördelas i distrikt för val av nämndemän. Då ledigt ram i nämnden skall fyllas, förrättas val i den valkrets, för vilken ledighet inträffat. Valet sker på landet å kommunalstämma, varvid om flera socknar eller delar av socknar äro förenade till ett valdistrikt, rätten bestämmer, å vilken sockens kommunalstämma valet skall förrättas. Stad, som lyder under landsrätt, bildar alltid eget nämndemansdistrikt. Valet sker där å allmän rådstuga. I ett stort antal domsagor tjänstgöra vid allmänna tingssammanträden tolv nämndemän. Rätten är emellertid domför då sju nämndemän äro tillstädes. Vid sammanträde, som avses i lagen den 7 maj 1918 örn särskilda tingssammanträden för handläggning av vissa mål och ärenden, är häradsrätten domför, ändå att ej flera än tre av nämnden äro närvarande.

Angående frågan om nämndemännens tjänstgöring i de tingslag, där på Svea hovra grund ay sammanslagning antalet nämndemän överstiger tolv, anförde Svea hovrätt i ett den 19 september 1926 avgivet yttrande rörande frågan om tätare sammanträden i häradsrätterna bland annat, att, örn man ej ville vedervåga nämndens nuvarande ställning och utsätta sig för risken, att nämndemännen nedsjönke till ett slags betydelselösa tingsvittnen, det borde tillses, att hinder ej mötte för sådant anordnande av nämndens tjänstgöring, att 1) vid handläggning av vart och ett av de särskilda målen och ärendena i nämnden sutte ledamöter med kännedom örn de lokala och personliga förhållanden, som kunde vara av betydelse för detta måls eller ärendes behandling, samt 2) i mals eller ärendets fortsatta handläggning deltoge samma nämndemän, som förut övervarit handläggningen. Hovrätten framhöll, att örn man ställde sig på denna ståndpunkt, förhållandena i olika tingslag kunde giva anledning till

232 Kungl. Maj:ts proposition nr 80.

olika principer för fördelningen. Stundom kunde i tingslag med större antal nämndemän än tolv förhållandena göra det önskvärt, att vid varje allmänt sammanträde samtliga nämndemän eller flertalet av dem komme tillstädes, på det att vid handläggning av mål och ärenden, som närmast gällde förhållanden eller personer i en viss trakt inom tingslaget — t. ex. ett av de förutvarande tingslagen — nämnden skulle kunna sammansättas av ledamöter från just denna trakt, något som plägade åstadkommas på det sätt, att å varje särskild rättegångsdag eller någon del av sådan dag tjänstgjorde uteslutande nämndemän från en viss del av det nuvarande tingslaget och å denna dag eller dessa timmar handlades endast mål och ärenden, som berörde deras hemtrakt eller där bosatta personer. Tingslag funnes emellertid även, där det enligt hovrättens mening läte sig göra att, utan ombyte av nämnd under pågående sammanträde, tillgodose kravet på samhörighet mellan nämnden och de olika trakterna inom tingslaget. Särskilt skulle, i manga av de fall där två tingslag förenats till ett, en nämnd, som sammansattes av sex ledamöter från vartdera av de förutvarande tingslagen, kunna anses fullt kvalificerad för handläggning av mål från såväl det ena som det andra av dessa. Även önskemålet, att varje nämndeman finge deltaga i fortsatt handläggning av mål, som han från början övervarit, kunde vid sådan gruppering av nämndemännen tillgodoses därigenom, att samma grupp bibehölles vid tjänstgöring någon längre tid, exempelvis ett helt ting eller ett helt år. Sven hörnätt I utlåtande den 27 januari 1927 angående tätare tingssammanträden i vissa domsagor betonade hovrätten vikten av vad hovrätten i sitt tidigare yttrande framhållit samt anförde vidare. Ansåge man, i likhet med hovrätten, att ett försvagande av nämndens sakliga kompetens och auktoritet innebure en väsentlig förlust för vårt rättegångsväsen, vore det angeläget, att nämndens ställning icke sattes på spel genom en fördelning av nämndemännens tjänstgöring, som ej toge sikte på här framhållna omständigheter. Erfarenheten visade emellertid, att detta förhållande ingalunda överallt stöde klart för dem, som bestämde örn nämndemanstjänstgöringens fördelning. I det nyligen avgivna betänkandet angående rättegångsväsendets ombildning (Del. I sid. 18) hade processkommissionen påpekat — med framhållande hurusom nämndens betydelse mångenstädes kommit att försvagas i samband med sammanslagning av tingslag — att, medan nämndemännens antal efter en sammanslagning vanligen bibehållits oförändrat, en sådan arbetsfördelning mellan dem icke sällan gjorts, att i allmänhet åtminstone de flesta av de vid ett måls avdömande tjänstgörande nämndemännen icke mera än delvis övervarit målets handläggning. Att så vore fallet ansåge hovrätten sig kunna vitsorda. Men ej mindre betänkligt vore, att man på många håll syntes sakna insikt örn angelägenheten av att vid tjänstgöringens fördelning behovet av representation för de särskilda delarna av ett tingslag bleve så långt som möjligt tillgodosett. En väsentlig ändring till det bättre syntes härutinnan ej kunna påräknas utan ett ingripande av lagstiftningen. De nu gällande bestämmelserna, som härvidlag helt lade avgörandet i häradshövdingens hand, syntes böra ersättas av föreskrifter, som fastsloge de principer, man ansåge önskvärda, och undanröjde

Kungl. Maj:ts proposition nr 80. 233

vissa hinder för en rationell tjänstgöringsfördelning, som de nu gällande bestämmelserna medförde. Hit räknade hovrätten de bestämmelser i 1 kap. 1 § rättegångsbalken, som syntes innebära, att en valkretsindelning för nämndemansval skall byggas på enmansval i varje valkrets, en anordning, som i hög grgd försvårade möjligheten att, såsom förut för vissa fall förordnats, låta nämndemän från en och samma trakt växelvis tjänstgöra i rätten.

Genom skrivelse den 23 september 1926 anmodade chefen för justitiedepar­ Utredning

1936. tementet samtliga domhavande att inkomma med uppgift angående nämndemännens antal inom varje tingslag samt angående principerna för nämndens tjänstgöringsskyldighet. Uppgifter ha nu inkommit från samtliga domsagor.

I visst samband med frågan örn nämndemännens tjänstgöring står spörsmålet om ett utslående av rättegångsdagarna på ett ökat antal sammanträden. En inom justitiedepartementet år 1926 utarbetad »P. M. angående tätare tingssammanträden i häradsrätterna» (Statens off. utredn. 1926: 6), över vilken yttranden inhämtades från hovrätterna och andra myndigheter, har lett till att i ett flertal domsagor tingssammanträdenas antal undergått en icke oväsentlig ökning.

Med nu berörda fråga sammanhänga i viss mån några spörsmål, som be­ Ordningen

för målens

handlats av riksdagens justitieombudsman i framställning till Kungl. Maj :t

handlägg­

den 29 oktober 1928. Framställningen, vilken föranletts av en utav Sveriges ning ni. m. advokatsamfund till justitieombudsmannen ingiven skrift, behandlar huvudsakligen tre frågor, nämligen dels lämpligheten av att visst klockslag fastställes för tingsförhandlingarnas början, dels sättet för tingens och tingssammanträdenas kungörande dels ock åtgärder till förebyggande av att rättssökande vid tingsbesöken måste underkasta sig en alltför tidsödande väntan. Över framställningen lia yttranden avgivits av de allmänna hovrätterna samt Sveriges advokatsamfund.

Beträffande nämnda frågor må till en början erinras, att i gällande lag ovill­ Gällande

rätt. korlig bestämmelse saknas rörande å vilket klockslag på dagen tingsförhandlingarna skola taga sin början. Enligt Kungl. Maj:ts brev den 27 maj 1801 skall visserligen tingssession begynnas varje dag i god tid på förmiddagen, och i 2 kap. 3 § rättegångbalken föreskrives, att häradshövding och nämnd skola tideligen vid tingsstad vara, och sist klockan nio om morgonen. Även örn man därmed avsett att bestämma ett visst klocklag, då förhandlingarna senast måste taga sin början, lärer föreskrifterna numera i allmänhet icke uppfattas på dylikt sätt. I nyssnämnda lagrum i rättegångsbalken föreskrives även beträffande den ordningsföljd, i vilken mål och ärenden skola förekomma vid tinget, att först skola företagas ärenden angående inteckning och uppbud (lagfart); sedan kronans och allmänna ärenden; därnäst missgärningsmål; och så deras tvister, som långt ifrån tingstad bo; sedan var sak som häradshövdingen finner nödtorften fordra. Vidlyftiga saker skola företagas sist. Beträffande ordningen för kungörande av tingssammanträden stadgas i lagen den 7 maj 1918 örn kungörande av tiden för tings början och avslutande m. m., att häradshövdingen före den 1 november varje år skall meddela hovrätten

234 Kungl. Maj:ts proposition nr 80.

och länsstyrelsen uppgift för nästkommande år å dagen för början av varje ting eller tingssammanträde samt tid och ort för hållande av sammanträden med tremansnämnd. Länsstyrelsen skall låta den 1 december varje år intaga berörda uppgifter i allmänna tidningarna samt under november månad införa dem i länskungörelsema. Föreliggan­ I sin till justitieombudsmannen ingivna skrift har advokatsamfundet väckt de förslag. fråga örn bestämmande av den tid på dagen, då ting eller tingssammanträde Tiden för ting»förhand- skall taga sin början, och i sådant hänseende föreslagit, att det skulle åläggas lingarnas domhavandena att för varje häradsrätt och tingsställe i förväg fastställa viss början. lid med hänsyn till rådande kommunikationer och allmänhetens bekvämlighet. Domhavandens beslut borde kunna dragas under hovrätts prövning. Styrelsen för föreningen Sveriges häradshövdingar, som i ärendet avgivit yttrande till justitieombudsmannen, har förklarat sig icke ha något att erinra mot ett allmänt stadgande, att tingssammanträdena skulle börja ej före klockan nio och ej senare än klockan tio förmiddagen, med rätt dock för domhavandena att med hänsyn till kommunikationsförhållandena i orten därutinnan göra någon mindre ändring. I anledning härav har emellertid advokatsamfundet bestämt motsatt sig ett dylikt stadgande, då detsamma icke skulle komma att medföra någon ändring i de nuvarande förhållandena.

Justitieombudsmannen har ansett uppenbart, att hart när oövervinneliga svårigheter mötte att fastslå ett klockslag för förhandlingarnas början, vilket kunde antagas vara lämpligt för alla. Detta gällde icke blott ett generellt fastställande av visst klockslag utan även ett utsättande av viss timme särskilt för varje ort. Icke endast olika kommunikationsförhållanden utan även andra omständigheter kunde där spela in. Som allmän regel torde kunna uppställas, att förhandlingarna — frånsett korta sammanträden med tremansnämnd m. m. — böra börja så tidigt som är förenligt med ortens sed och kommunikationsmöjligheter. Med iakttagande därav syntes det kunna överlåtas åt domhavanden att bestämma tiden. Någon besvärsrätt i egentlig mening i fråga örn domhavandens därutinnan fattade beslut torde av praktiska skäl knappast vara tillrådlig, men befogenhet borde tillerkännas hovrätten att, örn så visade sig nödvändigt, av eget initiativ eller på grund av därom gjord framställning bestämma annat klockslag än det av domhavanden till kungörande föreslagna.

Svea hovrätt har tillkännagivit sin anslutning till justitieombudsmannens uppfattning om olämpligheten av att i lagen giva bestämmelser om den tid på dagen, då tingssammanträde skulle taga sin början. Det syntes enligt hovrättens mening för framtiden — på sätt hittills praktiserats •— böra överlämnas åt häradshövdingen att efter avvägande av alla de faktorer, som därvidlag kunde spela in, för sammanträdenas början bestämma den tid på förmiddagen, som han kunde finna lämplig. Den åtgärd, vartill framställningen i denna del kunde giva anledning syntes vara, att den föråldrade bestämmelsen om häradshövdingens och nämndens inställelse å tingsstaden senast klockan nio på morgonen upphävdes och i häradshövdingens hand uttryckligen lädes bestämmandet av den tid på dagen, då tingssammanträde skulle börja. Att bestämmandet skulle överlämnas åt hovrätterna syntes ej vara att förorda och ej heller syn-

Kungl. Maj:ts proposition nr 80. 235

tes det lämplig! att införa något slags besvärsförfarande i ämnet. Göta hovrätt laar ansett, att tiden för tingssammanträdenas början borde i förväg fixeras till lämplig tidig timma, som i vederbörlig ordning kungjordes. Bestämmandet av tiden borde anförtros åt vederbörande domare och befogenhet att härutinnan ingripa korrigerande tillerkännas hovrätten. Liknande uppfattning har uttalats av skånska hovrätten.

Beträffande sättet för kungörande av ting och tingssammanträden har i Knngörande

av ting och advokatsamfundets skrivelse hänvisats till en av advokaten A. Hemming-Sjö-

tings samman berg- författad uppsats med titel »Tingsterminernas kungörande». I nämnda träden uppsats har framhållits, att det i lagen den 7 maj 1918 örn kungörande av tiden för tings början och avslutande m. m. stadgade sättet för tingsterminernas kungörande i sin tillämpning visat sig mindre tillfredsställande, i det att i en del fall ofullständiga och felaktiga uppgifter influtit, i vilket avseende, under hänvisning till de i Post- och Inrikes-Tidningar för den 1 december 1927 intagna kungörelserna, framdragits åtskilliga exempel på felaktiga och ofullständiga uppgifter; och har därjämte i uppsatsen framhållits den brist på formell överensstämmelse, som rådde mellan de olika länsstyrelsernas kungörelser, en brist, som ledde till otydlighet och minskad överskådlighet. För att i dessa hänseenden vinna en tillfredsställande ordning har föreslagits sådan ändring av nu gällande författning, att kungörelserna komme att innehålla dels fullständiga uppgifter örn tid (d. v. s. dag och klockslag) samt ort (med tillägg av adress i fall, där så vore behövligt) för alla tingssammanträden, dels uppgifter örn de inskränkningar i befogenhet, som kunde vara föreskrivna för vissa sammanträden, samt att det skulle uppdragas åt hovrätterna att ombesörja kungörandet.

Jus>titieombudsmannen har för sin del funnit vad sålunda blivit anfört vara värt allt beaktande.

Svea hovrätt har i sitt yttrande anfört, att det svårligen kunde förnekas, att de framställda anmärkningarna ägde ett visst fog. Visserligen torde en jämförelse mellan nämnda kungörelser av den 1 december 1927 och de samma dag år 1928 utfärdade giva vid handen, att en del av de påpekade missförhållandena numera, undanröjts, men även sistnämnda kungörelser vore ägnade att föranleda anmärkningar, särskilt i fråga om sättet för kungörande av samman- 1 rådén med tremansnämnd och den inskränkning i häradsrätts befogenhet, som för sådana sammanträden i vissa fall föreskrivits. En rättelse i dessa hänseenden syntes hovrätten böra äga rum; och i likhet med författaren till förberörda uppsats holle hovrätten före, att en tillfredsställande ordning skulle erhållas, därest 1 § i ovannämnda lag den 7 maj 1918 erhölle en avfattning, som utmärkte, att i kungörelsen skulle intagas tydliga uppgifter såväl örn tid på dagen för sessionernas början och platsen för sammanträdena som ock andra nödiga upplysningar. Däremot funne hovrätten det icke för åstadkommande av önskvärd förbättring vara erforderligt, att ombesörjandet av kungörelsernas införande i allmänna tidningarna ålades hovrätterna. Kravet på likformighet, tydlighet och överskådlighet i kungörelsernas uppställning torde kunna tillgodoses genom fastställande av ett formulär, efter vilket dylika kungörelser bor-

236 Kungl. Maj:ts proposition nr 80.

de uppsättas. Däremot har skånska hovrätten tillstyrkt de av advokatsamfundet framlagda förslagen. Göta hovrätt har anslutit sig till förslaget, att bestyret med kungörande av tings början och avslutande m. m. måtte överflyttas till hovrätterna. Hovrätten funne önskemålet beträffande kungörelsernas komplettering vara värt allt beaktande. Åtgärder till Vad slutligen angår åtgärder för minskande av den tidsförlust tingsbesöken förebyggande medföra för de rättssökande har beträffande den vid häradsrätterna tillämav dröjsmål vid tingen. pade ordningen anmärkts bland annat, att förhandlingarnas påbörjande fördröjdes därigenom att de föregingos av häradsrättens överläggning rörande de utslag, som skulle avkunnas vid tingssammanträdet, att vid förhandlingarnas början en, ofta avsevärd, tid användes för utlämnande av expeditioner från tidigare sammanträden, att tiden ofta förspilldes därigenom att domaren började förhandlingarna med mottagande av handlingar i ansökningsärenden samt omedelbart uträknade den stämpel, som borde åsättas lagfartsoch inteckningshandlingar samt bouppteckningar, att den i 2 kap. 3 § rättegångsbalken föreskrivna ordningsföljd, vari mål skulle företagas till handläggning, hindrade domaren att rationellt förlägga målen till olika tider på dagen, samt att mången gång till en sammanträdesdag utsattes flera mål än som å samma dag kunde medhinnas.

Justitieombudsmannen har framhållit, att i detta hänseende beaktansvärda missförhållanden, som tarvade rättelse, för närvarande förelåge. Bestämmelserna i 2 kap. 3 § rättegångsbalken vore föråldrade och syntes kunna ersättas med ett allmänt stadgande, att målen och ärendena skulle företagas i den ordning, som i varje fall funnes bäst främja förhandlingarnas jämna gång och tillfredsställa tingsbesökarnas befogade önskemål. Genom ett klokt och taktfull förfarande kunde domaren då sannolikt åstadkomma, att de rättssökande, för vilka sådant icke innebure någon nämnvärd olägenhet, läte ingiva sina handlingar antingen i förväg eller ock genom personer, vilka i alla händelser måste avvakta slutet av tingsförhandlingarna. Man kunde ifrågasätta om det icke skulle vara möjligt att företaga överläggning med nämnden angående de utslag, som skulle avkunnas vid ett tingssammanträde, vid slutet av sammanträdets första rättegångsdag. Utlämnandet av expeditioner kunde ordnas så, att de mindre inkräktade på tiden för tingsförhandlingarnas början. Det kunde ifrågasättas örn det icke vore möjligt att medgiva part rätt under vissa förhållanden att få utsatt ett klockslag, före vilket ett mål icke finge i parts utevaro påropas. Önskemålet att till handläggning å viss tingsdag ej utsattes flera mål än som sannolikt då kunde medhinnas vore enligt justitieombudsmannens mening värt allt beaktande. Dock kunde den reflexionen svårligen undvikas, att det icke vore lätt att genom lagstiftning på ett fullt effektivt sätt förebygga dylika felberäkningar. Berörda olägenhet kunde i någon mån undvikas, örn förhandsupplysningar lämnades domaren rörande den handläggning, som i varje mål kunde vara att förvänta.

Svea hovrätt har understrukit, att de ovan anmärkta omständigheterna föranledde — eller kunde föranleda — ett försenande av förhandlingarna och en tidsödande väntan för rättssökande, men tillika framhållit, att det

Kungl. Maj:ts proposition nr 80. 237

bleve synnerligen vanskligt att inom den nuvarande rättegångsordningens ram finna en tillfredsställande utväg ur dessa svårigheter. Anordningen att överläggningar inom häradsrätten angående utslag skulle förläggas till slutet av tingssammanträdets första dag kunde hovrätten ingalunda finna lämplig. Den av justitieombudsmannen uttalade förmodan, att därest den företrädesrätt, som jämlikt 2 kap. 3 § rättegångsbalken tillkomme ansökningsärendena, borttoges, detta skulle kunna åstadkomma, att de rättssökande läte ingiva sina handlingar antingen i förväg eller genom personer, som i alla händelser måste avvakta slutet av tingsförhandlingarna, funne hovrätten icke sakna skäl. En ytterligare avlastning av ansökningsärendena från rättegångsförhandlingarna syntes kunna ernås, om en särskild kanslimottagning lör dylika ärenden anordnades å tingsstället. En sådan anordning förutsatte emellertid, att på tingsstället funnes två tjänstgörande notarier och borde enligt hovrättens mening ej genomföras med mindre staten lämnade ersättning för kostnaden för notariers resa till och från tingsstället samt uppehåll därstädes. Reglerna i 2 kap. 3 § rättegångsbalken syntes kunna upphävas. Det framställda förslaget, att part skulle äga rätt att få utsatt visst klockslag, före vilket ett mål icke skulle få i parts utevaro på ropas, vore värt ett närmare övervägande. Hovrätten betvivlade, att förhandsupplysningar till domaren angående målens handläggning kunde vara av något större värde. Den verksammaste utvägen att förebygga de rättssökandes tidsödande väntan vid tingsbesöken syntes ligga i anordnande av tätare sammanträden i de domsagor, där dessa olägenheter skarpast framträdde.

Göta hovrätt har uttalat, att de av advokatsamfundet framställda anmärkningarna till väsentliga delar ej saknade fog, samt att det syntes påkallat, att åtgärder vidtoges för ett rationellt bestämmande av ordningsföljden för målens handläggning. Ombestyrandet av rena expeditionsgöromål under tiden för förhandlingarna inför häradsrätten vore uppenbarligen olagligt och borde således helt bortfalla. Oegentligt vore dock att med sådana göromål likställa den på lagstadgad och betydelsefull publicitet grundade befattningen med vissa småprotokollsärenden. Angeläget syntes vara, att å uppropslista ej upptoges flera mål än som med skälig och ej allt för långt ut på kvällen utsträckt sessionstid kunde förväntas bliva å dagen medhunna. Garanti för att mål i parts utevaro ej påropades förr än efter visst klockslag syntes kunna anordnas.

Skånska hovrätten har framhållit, att mycket borde kunna vinnas, därest tillfälle bereddes allmänheten att när som helst under tingen utlösa expeditioner och inlämna småpapper å kansli vid tingsstället. I fråga om häradsrätter med ordinarie kansli annorstädes än å tingsstället, kunde, därest domaren erhölle ett lämpligt mindre resekostnadsanslag för anordnande av särskilt kansli vid tingsstället, tämligen säkert önskat resultat vinnas. Hovrätten ansåge emellertid ej tillrådligt att upphäva den i 2 kap. 3 § rättegångsbalken givna företrädesrätten åt lagfarter och inteckningar. Ej heller funne sig hovrätten böra förorda upphävande av paragrafen i övrigt men möjligen dess omarbetande i vissa delar. Tillika avstyrkte hovrätten förslagen, att överläggningen till utslag, som i allmänhet brukade inleda tinget, skulle förläggas till slutet av

238 Kungl. Maj:ts proposition nr 80.

första rättegångsdagen, saint att rätt skulle medgivas part att under vissa förhållanden få utsatt ett visst klockslag, före vilket målet i parts utevaro icke skulle kunna påropas. Hovrätten instämde i uttalandet rörande svårigheterna att genom lagstiftning förhindra att till viss tingsdag utsattes flera mål än som med sannolikhet kunde beräknas bliva då handlagda. Som en sammanfattning framhölle hovrätten, att vissa huvudregler i förevarande hänseende ungefär i överensstämmelse med de nu gällande borde finnas men att det därutöver borde lämnas åt domaren att i samförstånd med parter och advokater söka uppnå det bästa möjliga resultat. Därvid syntes det vara av betydelse, att domaren i god tid före uppropslistans uppgörande av parter och advokater höljes underrättad örn vidlyftigheten av den väntade handläggningen av de olika målen.

Advokatsamfundet har instämt i uttalandet, att föreskrifterna i 2 kap. 3 § rättegångsbalken borde ersättas med ett allmänt stadgande, att mål och ärenden skulle företagas i den ordning, som i varje fall funnes bäst befrämja förhandlingarnas jämna gång och tillfredsställa de rättssökandes befogade intresse. Dock borde härtill fogas en föreskrift, varigenom viss företrädesrätt tillerkändes parter, »som långt ifrån tingstad bo», liksom ock hänsyn borde tagas till avlägset boende vittnen.

Efter därtill erhållet bemyndigande har chefen för justitiedepartementet den 22 november 1930 uppdragit åt presidenten K. Schlyter att i egenskap av sakkunnig inom departementet biträda med behandling av frågorna om lämplig fördelning av tjänstgöringen mellan nämndemän vid häradsrätterna samt ändamålsenlig ordning för målens handläggning vid tingen ävensom i samband därmed stående spörsmål.

Reform av åklagarväsendet.

Nuvarande Av gammalt har i vårt land åklagarväsendet varit olika organiserat i stad orgauisa- pa landet. flon. I städerna utövas åklagarfunktionerna av stadsfiskaler, en i varje stad. De äro städernas tjänstemän men tillsättas av justitiekanslern och stå under dennes tillsyn. I Stockholm tjänstgöra såsom åklagare två stadsfiskaler och två polisassessorer. Över dessa tjänstemän, vilka tillsättas, stadsfiskalerna av Överståthållarämbetet och assessorerna av Kungl. Maj :t, utövas tillsyn av polismästaren.

Åklagare på landet äro landsfiskalerna, envar inom sitt distrikt. Landsfiskalerna tillsättas av länsstyrelsen. Uppsikt över dem utövas för varje län av landsfogden, vilken utnämnes av Kungl. Maj :t och lyder under länsstyrelsen. Landsfogden intager ställning av överordnad även till stadsfiskalerna i de städer, där magistrat ej finnes, och till de åklagare, som förordnas av länsstyrelsen för vissa köpingar och municipalsamhällen, de s. k. köpingsåklagarna.

Det åligger länsstyrelsen att vaka över att begångna brott bliva lagligen beivrade. Justitiekanslern har såsom redan berörts en särskild ställning såsom

Kungl. Maj:ts proposition nr 80. m

överordnad myndighet i förhållande till stadsfiskalerna men torde kunna giva även andra åklagare föreskrifter i fråga om åtal. Ställningen som högste åklagarmyndighet tillkommer Kungl. Majit.

Vid rådhusrätterna förekommer ej någon uppdelning av målen efter kvalitativa grunder mellan olika åklagare. Stadsfiskalen utför allmänt åtal i alla förekommande mål med den modifikation, som beträffande Stockholm, föranledes därav, att även polisassessorerna äro åklagare. Vid häradsrätterna däremot tillämpas den fördelningen, att landsfogden företrädesvis beivrar grövre brott, nämligen dels brott, varå kan följa straffarbete i fyra år eller däröver, därvid dock undantagna tjuvnadsbrott, dels ock övriga brott, som efter lag kunna förskylla straffarbete, om de påkalla utredning av mera krävande art. Andra brott beivras av de landsfogden underlydande åklagarna. Landsfogden må dock övertaga handläggningen av fråga örn sådant brott, såframt det kan ske utan eftersättande av andra tjänstegöromål.

Om mål fullföljes till hovrätten eller underställes dess prövning, föres i hovrätten talan av samma åklagare som i underrätten. Behörighet att fullfölja talan till högsta domstolen tillkommer endast justitiekanslern. Därest den tilltalade fullföljer talan till högsta domstolen, äger emellertid vederbörande åklagare i första instans att föra talan såsom förklarande. I fråga örn ansvar för ämbetsfel, som åtalas i hovrätt, är hovrättens advokatfiskal åklagare. Åtal för ämbetsfel kan ock föranstaltas av justitiekanslern, justitieombudsmannen eller militieombudsmannen. Endast de sistnämnda åklagarna äga fullfölja åtal till högsta domstolen.

Justitiekanslern, justitieombudsmannen och militieombudsmannen äro rättsbildade. För övrigt fordras juridisk bildning i fråga örn landsfogdarna och polisassessorerna i Stockholm. Landsfiskalerna skola ha avlagt en särskild examen. Oaktat sålunda fullständigare rättsbildning i allmänhet ej fordras av vare sig lands- eller stadsfiskaler, har dock ett mindre antal av dessa tjänstemän avlagt sådan examen, som berättigar till domarämbetes utövning.

De myndigheter, som ha befattning med åklagarväsendet, tagas i mycket stor omfattning i anspråk för annan verksamhet. I särskilt hög grad gäller detta länsstyrelserna, i vilkas ämbetsförvaltning tillsynen över åklagarna spelar en jämförelsevis underordnad roll. Justitiekanslerns verksamhet präglas i väsentlig mån av hans ställning såsom särskild åklagare i fråga om ämbetsbrott, varjämte honom ålagts åtskilliga uppgifter, som ej avse åklagarväsendet. Landsfogdarna ha under länsstyrelsen ansvaret för och ledningen av polisväsendet å landsbygden i länet samt i stad, där magistrat ej finnes. Dessutom har landsfogden vissa skyldigheter i fråga om tillsyn å utmätningsman, och han kan av länsstyrelsen tagas i anspråk för allmänt administrativa uppgifter. Landsfiskalerna fullgöra i stor utsträckning arbete, som ej sammanhänger med åklagarväsendet. I detta hänseende må erinras, att landsfiskalen är under landsfogden polistjänsteman inom sitt distrikt och att han har en omfattande och tidskrävande befattning såsom utmätningsman inom distriktet. Även de s. k. köpingsåklagarna lia ställning som polistjänstemän och äro i allmänhet i icke ringa mån tagna i anspråk för exekutiva göromål. Stadsfiskalerna i de

240 Kungl. Maj:ts proposition nr 80.

större städerna äro uteslutande åklagare. Eljest äro stadsfiskalerna tilllika polistjänstemän, och i många städer bekläda de befattning som stadsfogde eller utmätningsman. Då åklagare, på sätt nu nämnts, har befattning med polisväsendet, avser detta i regel såväl ordnings- som kriminalpolisen.

Reform­ Vid olika tillfällen har framhållits, att vårt åklagarväsen lider av betänkliga

förslag.

brister. Härom vittna även de förslag till reformer på detta område, som från olika håll framlagts. Nya lag­ Nya lagberedningen framhöll i sitt år 1884 avgivna principbetänkande, att

beredningen

den dåvarande åklagarorganisationen lämnade mycket övrigt att önska, men 1884. uttalade samtidigt, att beredningen ansåge det ur praktiska synpunkter och med hänsyn till bestående administrativa inrättningar ävensom andra för vårt land egendomliga förhållanden icke lämpligt eller ens möjligt att föreslå någon mera genomgripande ombildning.

Enligt beredningens förslag skulle vid underrätterna åklagarbefattningen utövas av de dåvarande åklagarna, varmed närmast torde ha avsetts de vid ifrågavarande tid praktiskt viktiga åklagarna, nämligen länsmännen, köpingsåklagarna och stadsfiskalerna. Därjämte skulle överåklagarbefattningar inrättas. Varje överåklagare skulle ha ett distrikt, inom vilket han skulle såsom förman utöva inseende över samtliga inom distriktet tjänstgörande lägre åklagare samt leda, sammanhålla och övervaka deras åtgärder till efterforskande och beivrande av brott. Han skulle även själv utföra åtal inför rätten. Till överåklagare skulle, där så kunde ske, utses rättsbildade personer. De skulle förordnas på viss tid. Beredningen tänkte sig, att till överåklagare skulle förordnas kronofogdar eller andra landsstatstjänstemän eller polismästare, som vid sidan av överåklagargöromålen skötte sin ordinarie tjänst.

Vid hovrätterna skulle såsom åklagare vara anställda advokatfiskaler med hovrättsfiskaler till biträde.

Förmanskapet över samtliga åklagare skulle tillkomma justitiekanslern, vars tillsyn alltså beträffande de lägre åklagarna inom länen skulle träda i stället för länsstyrelsens. Justitiekanslern skulle tillika vara åklagare vid högsta domstolen och i denna egenskap till sitt biträde ha dels en ledamot i nedre justitierevisionen såsom stadigvarande ställföreträdare och dels i mån av behov en eller flera av de vid högsta domstolen anställda offentliga sakförarna.

Allmän åklagare skulle vara pliktig att i allt vad till tjänstens utövande hörde ställa sig till efterrättelse föreskrifter, som lämnades honom av förman. Förstärkta Inom förstärkta lagberedningen, som avgav sitt betänkande år 1887, avstyrkte

lag­

flertalet ledamöter inrättandet av överåklagarbefattningar. Örn den ifråga­

beredningen

1887. satta beställningen för dess innehavare komme att bliva endast en bisyssla, vore det i hög grad tvivelaktigt, huruvida med anordningen skulle vinnas några verkligen avsevärda fördelar. I stället sattes i fråga, att åt kronofogdarna borde givas en mera bestämd ställning såsom överordnade åklagare och att advokatfiskalen i överrätten finge förmanskap över samtliga inom överrättens domvärjo anställda åklagare.

Kungl. Maj:ts proposition nr 80. 241

Förslag till

Flera förändringar i åklagarväsendet föreslogos i den av numera lands­

omorgani­

hövdingen S. Linnér år 1922 avlämnade utredningen angående omorganisa­ sation av

polis­

tion av polisväsendet i riket. De föreslagna förändringarna voro i korthet föl­

väsendet

jande. Justitiekanslern skulle ej längre intaga ställning av förman i förhål­ 1922. lande till stadsfiskalerna. Organisationen skulle i huvudsak vara gemensam för land och stad. Under länsstyrelsen skulle ledningen av åklagarväsendet i länet utövas av landsfogden, som till sitt biträde skulle kunna ha en länspolisassessor. Under landsfogden stående åklagare skulle vara landsfiskalerna och stadsfiskalerna, vilka senare skulle vara statstjänstemän och utnämnas av länsstyrelsen. De nuvarande köpingsåklagarna skulle ej längre ha åtalsbefogenhet. I de mindre städerna skulle stadsfiskal ej finnas utan åklagargöromålen bestridas av landsfiskalen i angränsande distrikt. Landsfogdarna skulle i regel själva verkställa förberedande undersökning och utföra åtal för brott, å vilka kunde följa högre straff än fängelse i sex månader; med övriga brottmål skulle lands- och stadsfiskalerna taga befattning. Det förutsattes emellertid, att stadsfiskalerna i de större städerna, i fråga örn vilka högre kompetensfordringar uppställdes, skulle i viss utsträckning taga befattning även med grövre brott.

Förslaget intog den ståndpunkten, att den bestående föreningen mellan polisoch åklagarväsen borde bibehållas och stärkas, varemot åklagarna borde såvitt möjligt befrias från andra göromål. Sålunda skulle landsfogdarna uteslutande vara polischefer och åklagare inom länet. Stadsfiskalerna skulle, där så förut ej var fallet, bliva polischefer eller åtminstone chefer för kriminalpolisen i staden. Landsfiskalerna skulle vara polistjänstemän i sina distrikt, och i deras övriga göromål föreslogos åtskilliga förenklingar.

Förslaget avsåg även att höja åklagarnas personliga kompetens. Sålunda skulle ej endast landsfogdarna och länspolisassessorerna utan även stadsfiskalerna i de större städerna vara rättsbildade. övriga stadsfiskaler skulle liksom landsfiskalerna lia väsentligen samma kompetens, som nu fordras av landsfiskaler.

I det beslut om reform av polisväsendet, som fattades vid 1925 års riksdag, upptogos emellertid icke de föreslagna ändringarna rörande åklagarväsendet.

Processkommissionen framhöll i sitt år 1926 avgivna betänkande, att vårt Process-

Icotnmis-

nuvarande åklagarväsen allmänt erkändes vara otillfredsställande även i för­ sionen hållande till de jämförelsevis obetydliga uppgifter, som enligt vår rättegångs­ 1926. ordning åligga åklagarna. Åklagarväsendets förnämsta brister vore åklagarnas ofullständiga personliga kvalifikationer, deras belastning med främmande göromål och saknaden av en fast och enhetlig organisation. Det vore ej tänkbart att med ett dylikt åklagarväsen möta de uppgifter, som skulle tillfalla åklagarna i det mera ackusatoriska brottmålsförfarande, som processkommissionen förordade. I likhet med vad som allmänt varit fallet i de främmande länder, vilka genomfört en refom av sin straffprocess, måste även hos oss en omdaning av åklagarväsendet äga rum, därest reformen över huvud skulle medföra de fördelar, som åsyftades med densamma.

Med hänsyn härtill föreslog kommissionen, att följande åtgärder måtte vid-

Bihang till riksdagens protokoll 1981. 1 sami. 67 haft. (Nr 80.) 16

242 Kungl. Maj:ts proposition nr 80.

tagas. Åklagarväsendet i städerna skulle övertagas av staten och rikets samtliga åklagare sammanföras i en gemensam organisation. Under Kungl. Majit såsom högsta myndighet över åklagarväsendet skulle de olika leden i organisationen utgöras av justitiekanslern, advokatfiskaler, statsåklagare och underåklagare. Samtliga åklagare med undantag av underåklagarna, vilka motsvarade de nuvarande lands- och stadsfiskalerna, skulle vara rättsbildade. Statsoch underåklagare skulle vid sidan av åtals utförande ha att bedriva förundersökning angående brott. Advokatfiskaler och statsåklagare skulle uteslutande tagas i anspråk för åklagarverksamhet. Däremot beräknades underåklagarna liksom nu vara polistjänstemän och ha även andra tjänsteåligganden. Dock borde detta ej få ske i sådan omfattning, att åklagarverksamheten eftersattes. Kommissionen fann det önskvärt, att i många distrikt betydande lättnader i arbetsbördan åvägabragtes. Allmän åklagare skulle icke äga uppträda som advokat.

Åklagare vid lagmansrätterna skulle vara dels statsåklagare dels ock underåklagare. De sistnämnda skulle äga föra talan endast örn ansvar för brott, som ej är belagt med högre straff än fängelse i sex månader, ävensom för första resan enkel stöld. I fråga örn övriga brott skulle talan föras av statsåklagare. Statsåklagare skulle ha ledning av och uppsikt över underåklagarna inom tjänstgöringsområdet. Riket skulle indelas i statsåklagardistrikt, som vart och ett skulle utgöras av område för en eller flera lagmansrätter. I varje distrikt skulle anställas en eller flera statsåklagare med nödigt antal biträden att tjänstgöra å kansliet. Antalet statsåklagare beräknades provisoriskt till några och trettio. Därest inom ett distrikt funnes flera statsåklagare, borde de ha gemensamt kansli. För sådant fall skulle Kungl. Majit meddela bestämmelser om fördelningen av göromålen mellan statsåklagarna.

Vid varje hovrätt skulle anställas en advokatfiskal, som under justitiekanslern skulle utöva ledningen av och uppsikten över åklagarväsendet inom hovrättens område samt vara åklagare vid hovrätten. Advokatfiskalen, som, i den mån det erfordrades, skulle ha hovrättsfiskaler till sitt biträde, skulle för särskilda fall kunna uppdraga åt dem att utföra åklagartalan i hovrätten. När det på grund av måls vidlyftighet eller av annan särskild anledning kunde anses påkallat, skulle advokatfiskalen kunna förordna, att statsåklagare, som utfört åtal vid lagmansrätten, skulle jämväl i hovrätten föra talan i målet.

Högsta ledningen av och uppsikten över åklagarväsendet skulle tillkomma justitiekanslern. Han skulle med erforderliga biträden, kanslersråd, vara åklagare vid högsta domstolen.

Vid genomförande av organisationen skulle beträffande alla instanserna tagas i övervägande, huruvida till minskning av kostnaderna sådan anordning kunde vidtagas, att det i större eller mindre omfattning uppdroges åt advokat att föra åklagartalan vid huvudförhandling i grövre brottmål.

Justitiekanslern, kanslersråd, advokatfiskaler och statsåklagare skulle utnämnas av Kungl. Majit, kanslersråd, advokatfiskaler och statsåklagare efter förslag av justitiekanslern. Hovrättsfiskaler skulle förordnas av justitiekanslern.

Kungl. Maj:ts proposition nr SO. 243

I de yttranden, sorn avgåvos över processkommissionens betänkande, läm­ Yttranden

över process

nades de föreslagna huvudgrunderna för åklagarväsendets organisation i all­

kommissio­

mänhet utan erinran. Dock framställdes anmärkningar mot tanken, att ombyte nens för­

slag. av åklagare skulle ske vid fullföljd till hovrätt. Sålunda förordade Göta och skånska hovrätterna, att den åklagare, som utfört talan vid lagmansrätt, måtte få tjänstgöra även vid målets fullföljande till hovrätten. Skånska hovrätten antydde dock, att underåklagarens roll kunde i hovrätten övertagas av statsåklagare. Lagrådet ansåg frågan böra tagas under ytterligare övervägande men fann i övrigt de angivna grunderna riktiga.

Vad angår åklagarna vid lagmansrätterna framhöll advokatsamfundet såsom högst beklagligt örn andra än rättsbildade åklagare skulle få fungera även under en ny rättegångsordning; det behövde ej bliva fallet om man betydligt utvidgade underåklagarnas distrikt men å andra sidan befriade dem från administrativa sysslor, förbättrade deras lönevillkor och förbjöde dem att driva advokatverksamhet. Liknande mening uttalades av justitiekanslern. Häradshövding för euin g en fann sannolikt, att det av kommissionen beräknade antalet statsåklagare skulle komma att visa sig alltför litet, i synnerhet örn, på sätt föreningen förordat, till dem från domaren överflyttades vissa under förundersökningen uppkommande frågor. Lagrådet framhöll i detta sammanhang, att första villkoret för att kunna tillskapa ett tillfredsställande Åklagarväsen vore att man beslutade sig för att bjuda tillräckligt höga löner för att kompetent folk skulle kunna erhållas. Emellertid kunde redan nu förutses, att i fråga örn underåklagama stora svårigheter av skilda slag ännu rätt länge skulle möta för en organisation, som i mera avsevärd mån skilde sig från de förutsättningar, från vilka kommissionen utgått. Desto angelägnare vore enligt lagrådets mening att utan dröjsmål, med avlösning av det nuvarande landsfogdeprovisoriet, tillskapa en kår av rättsbildade statsåklagare, som i den ungefärliga omfattning kommissionsförslaget avsåge, övertoge åklagaruppgiften i de grövre brottmålen och som finge helt ägna sig åt nämnda uppgift. Den uttalade meningen, att det av kommissionen preliminärt beräknade antalet sådana befattningshavare skulle visa sig alltför litet, vore säkerligen välgrundad. I samband med lönereglering för de tjänstemän, som nu fungerade som underrättsåklagare, syntes böra stadgas, att de icke vidare ägde företräda enskilda parter inför domstol, särdeles örn även befattningen såsom utmätningsman alltjämt skulle tillkomma dem. Slutligen framhöll lagrådet, att det vore ett oeftergivligt krav, att brottmålsreformen i god tid förbereddes genom enhetlig organisation av åklagarväsendet och tillskapandet av en tillräckligt fulltalig kår av rättsbildade statsåklagare, redan vid övergången övade i kallet och rustade att övertaga de för denna kår avsedda uppgifterna.

Processkommissionens förslag utformades med vissa modifikationer av eko­ Ekonomi-

sakkunniga

nomisakkunniga. De sakkunniga föreslogo, att i riket skulle finnas 47 statsåklagare fördelade på IG distrikt. I flertalet distrikt skulle antalet statsåklagare vara 2. I ett distrikt -—■ Mälardalens distrikt, omfattande bland annat Stockholms stad samt Stockholms och Södermanlands län ■—- skulle finnas 10 statsåklagare. För varje distrikt skulle inrättas ett gemensamt kansli,

244 Kungl. Maj:is proposition nr 80.

varest skulle anställas, förutom skrivhjälp, biträden, vilka icke behövde vara rättsbildade. Dessa befattningar skulle rekryteras bland aspiranterna till underåklagartjänsterna. Antalet biträden beräknades till 22 för hela riket. Den verkställda utredningen syntes enligt de sakkunnigas mening giva vid handen, att ett bibehållande av de nuvarande landsfogdetjänsterna vid sidan av statsåklagarna måste betecknas som överorganisation.

Vad angår underåklagarna på landet föreslogo de sakkunniga bibehållande av de nuvarande landsfiskalerna. Frågan om ändringar i landsfiskalernas arbetsuppgifter och omreglering av landsfiskalsdistrikten borde enligt de sakkunnigas mening lösas i samband med ifrågasatt lönereglering för landsfiskalerna. Vid en dylik reglering borde de av processkommissionen framhållna synpunkterna vinna beaktande.

I fråga om statens övertagande av åklagarväsendet i städerna föreslogo de sakkunniga till en början, att de minsta städerna skulle införlivas med kringliggande landsfiskalsdistrikt. Dylik förening borde enligt de sakkunnigas mening utan vidare eller i varje fall sedan någon mindre omreglering skett kunna genomföras beträffande 32 städer med ett invånarantal av under 5,000. I 49 städer med högst 12,000 invånare borde åklagardistriktet utvidgas att omfatta även viss del av kringliggande landsbygd. Underåklagaren skulle i nu nämnda städer tillika omhänderha bestyren såsom underexekutor, d. v. s. ersätta stadsfogden. Städer med mera än 12,000 invånare beräknades komma att bilda självständigt underåklagardistrikt. I 16 av dessa städer, vilka hade en befolkning av högst omkring 20,000 invånare, skulle underåklagartjänsten vara förenad med befattningen som stadsfogde. I de tre största städerna skulle införas en särskild organisation. Såsom underåklagare skulle i dessa städer tjänstgöra stadsfiskaler, i Stockholm 4, i Göteborg 2 och i Malmö 1. De sakkunnigas förslag innebar anordnandet av 60 nya statsavlönade underåklagarbefattningar.

Antalet åklagare i hovrätterna, advokatfiskaler, beräknades av de sakkunniga till en för varje hovrätt utom i Svea hovrätt, varest erfordrades ytterligare en biträdande advokatfiskal. Såsom biträden åt advokatfiskalerna beräknades för de sju hovrätterna sammanlagt 26 hovrättsfiskaler.

Åklagaruppgifterna i högsta domstolen skulle enligt de sakkunnigas förslag fullgöras av justitiekanslern med biträde av 3 revisionsfiskaler. Yttranden Mot de av ekonomisakkunniga framlagda förslagen anfördes i de däröver över avgivna yttrandena åtskilliga erinringar. Särskilt framhölls, att de föreekonomi- 0 sakkunnigas slagna statsåklagardistrikten vore för stora. Uttalanden i denna riktning förslag, gjordes av många länsstyrelser, stadsdomarf öreningen och landsf og de föreningen. På en del håll påyrkades, att i varje distrikt skulle finnas endast en statsåklagare. Skånska hovrätten fann goda skäl tala för förslaget om flera statsåklagare i samma distrikt men varnade för att göra distrikten alltför stora. Däremot lämnade Svea hovrätt förslaget till distriktsindelning utan erinran.

Beträffande underåklagarna ifrågasatte Svea hovrätt och några länsstyrelser, huruvida ej underåklagarna borde befrias från skatteindrivning och utmätningsbestyr. I flera yttranden, däribland från Göta hovrätt, åtskilliga

Kungl. Maj:ts proposition nr SO. 245

länsstyrelser saint häradshövdingföreningen, uttalades anslutning till ett framkommet förslag — varom mera nedan — om uppdelning av de nuvarande landsfiskalsuppgifterna på två grupper av tjänstemän, av vilka den ena skulle syssla uteslutande med polis- och åklagarverksamhet.

Förslaget att på sätt de sakkunniga ifrågasatt i medelstora städer förena åklagarbefattningen med stadsfogdetjänsten avstyrktes av Svea och Göta hovrätter samt flera rådhusrätter. Advokatsamfundet ansåg, att åklagarverksamheten borde helt uppdragas åt ett tillräckligt antal rättsbildade statsåklagare, som uteslutande ägnade sig åt denna verksamhet, med biträde för de enklaste fallen. Även i andra yttranden gjordes gällande, att det vid underrätterna borde finnas endast en kategori åklagare. Från flera håll påyrkades, att landsfogdarna måtte bibehållas.

Det nyss nämnda förslaget att fördela de uppgifter, som nu ankomma på Landslandsfiskalerna, på två grupper av tjänstemän hade framlagts av sedermera S({kkunniga. presidenten K. Schlyter och landsfiskalen E. W. Ohlin, vilka av chefen för socialdepartementet tillkallats för att såsom sakkunniga inom departementet biträda med utredning av frågan örn förbättrad utbildning i kriminaltekniskt och andra hänseenden för landsfogdar och landsfiskaler samt rörande ändrade behörighetsvillkor för sistnämnda befattningshavare. Med skrivelse den 21 januari 1929 framlade nämligen de sakkunniga ett förslag örn landsfiskalstjänsternas uppdelning på två skilda befattningshavare, fiskaler och fogdar. En närmare utveckling av sagda organisatoriska förslag lämnades av presidenten Schlyter i en under våren 1929 till trycket befordrad uppsats: »Bör i första instans finnas både över- och underåklagare?», vilken uppsats såsom bilaga fogats till de tryckta yttrandena över ekonomisakkunnigas betänkande. (Statens off. utredn. 1929:30 och 31 sid. 727—733.)

De sakkunniga avlämnade därefter med skrivelse den 6 december 1930 en förberedande utredning angående omorganisation av landsfiskalsbefattningarna m. m. (Statens off. utredn. 1930: 31.) I denna utredning utvecklade de sakkunniga närmare förslaget att uppdela landsfiskalsgöromålen på två grupper av befattningshavare, vilka skulle benämnas landsfiskaler och häradsfogdar. Uppdelningen skulle i huvudsak ske efter den grunden, att fiskalerna skulle omhänderha polis- och åklagarväsendet, under det att utsökningsväsendet, däri inbegripet indrivning och redovisning av skatter och böter, skulle övertagas av fogdarna. Till fogdarna borde enligt de sakkunnigas mening kunna överföras även vissa allmänt administrativa uppgifter, vilka för närvarande åvilade landsfiskalerna. Det förutsattes, att landsfiskalsdistrikten skulle i huvudsak sammanfalla med domsagorna. Antalet distrikt skulle sålunda komma att uppgå till omkring 119. De olägenheter, som uppkomme därigenom att med en sådan indelning arbetsbördan bomme att bliva betydligt varierande i de olika distrikten, beroende på domsagornas storlek, skulle undanröjas därigenom att i distrikten anställdes ett lämpligt antal biträden med sådan kompetens, att de kunde övertaga en del av landsfiskalernas uppgifter. Såsom kompetenskrav för befordran till landsfiskalstjänst föreslogo de sakkunmka juris kandidatexamen, genomgång av kriminalteknisk kurs samt minst 2 års

246 Kungl. Maj:ts proposition nr 80.

praktik såsom vikarie för landsfiskal eller rättsbilclat biträde å landsfiskalskontor, därav 6 månader finge utbytas mot tjänstgöring å domarkansli. I städer under landsrätt borde stadsfiskalen bibehålla sin nuvarande åtalsrätt, så länge Iandsfiskalsbefattningen uppehölles av någon, som ej fyllde de nya kompetenskraven. Det skulle sedermera ankomma på Kungl. Majit att efter hand för varje särskilt fall förordna örn överflyttning av åtalsbefogenheten -— samt eventuellt vissa andra stadsfiskalsgöromål — från stadsfiskal till domsagans landsfiskal. I samband därmed skulle stadsfiskalstjänsten förändras till en poliskommissariebefattning. Beträffande köpingsåklagarna skulle i regel en överflyttning av åtalsrätten till landsfiskalerna genomföras samtidigt med att de bibehölles såsom landsfiskalen underställda poliskommissarier.

Enligt de sakkunnigas mening borde förbud stadgas för landsfiskal att uppträda såsom rättegångsombud eller biträde i enskilda mål i vidare mån än att han kunde äga utan ersättning utföra målsägandes talan i brottmål, vari han utförde åtalet, såvitt det kunde ske utan att därför särskild utredning från hans sida vöre av nöden, att yrkesmässigt utöva verksamhet som praktiserande jurist, att själv eller genom annan ombesörja förrättande av auktioner samt att vara konkursförvaltare.

De sakkunniga höllö före, att de föreslagna fiskalerna efter organisationens fullständiga genomförande skulle vara kompetenta att utföra alla åtal i första instans och att för denna instans i framtiden alltså icke skulle erfordras några särskilda, högre kvalificerade åklagare för de grövre brottmålen. Men mellan underåklagarna och den högsta åklagarmyndigheten måste i en framtida organisation uppenbarligen finnas en kategori överordnande åklagare med uppgift bland annat att avgöra när underrätts utslag skulle överklagas samt att utföra atalet i hovrätten. Pa dessa överåklagare borde enligt de sakkunnigas mening även ankomma att hålla kontinuerlig uppsikt över det sätt, varpå underåklagarna förvaltade sina ämbeten. Skulle det inträffa, att en underåklagares arbetsbörda över hövan stegrades genom anhopning av svårare mål och kunde erforderlig lättnad ej erhållas genom överflyttande på biträden av åtals utförande i de enklare målen eller förekomme eljest anledning för en överåklagare att själv övertaga ett eller annat större mål, borde han tydligen äga befogenhet härtill. Innan det ännu vore avgjort, huruvida enligt processkommissionens förslag skulle inrättas icke blott en kår av högre kvalificerade statsåklagare vid underrätterna utan även särskilda åklagare vid hovrätterna, eller måhända blott en enhetlig överåklagarkår skulle komma till stånd, syntes det enligt de sakkunnigas mening vara för tidigt att vidtaga åtgärder för de nuvarande landsfogdarnas avskaffande.

De sakkunniga betonade med styrka, att deras förslag icke närmast inginge som ett led i förberedelserna till en rättegångsreform utan avsåge att genomföra sådana trängande förbättringar i bestående ordning, som vore i sig själva berättigade och alitsa borde genomföras vare sig någon processreform komme till stånd eller ej. Så mycket hänsyn måste dock tydligen tagas till den pågående utredningen angående en rättegångsreform, att icke åtgärder föresloges, vilka skulle komma i strid med de principer, som efter vad man

Kungl. Maj:ts proposition nr 80. 247

kunde se, kunde antagas bliva ledande för processreformen. Enligt de sakkunnigas uppfattning skulle de av dem föreslagna ändringarna icke komma i strid med de linjer, som borde följas vid en blivande reform av åklagarväsendet i dess helhet. Över de sakkunnigas förslag ha yttranden infordrats från länsstyrelserna i samtliga län, vilka tillika anbefallts bland annat att angiva, huru länen lämpligen kunde indelas i landsfiskals- och häradsfogdedistrikt i enlighet med de i utredningen angivna riktlinjerna. Dessa yttranden ha ännu ej inkommit.

Uppdelning av hovrätterna.

Frågan örn delning av de nuvarande hovrätterna har varit uppe dels i de förslag till en genomgripande reform av rättegångsväsendet, som vid olika tillfällen framlagts, dels ock i samband med spörsmålet örn förstärkning av Svea hovrätts arbetskrafter. Redan den så kallade lagkommittén ifrågasatte i sitt år 1815 framlagda be- Lagkomtänkande örn förändring av underdomstolarnas och hovrätternas antal och or- mi^n ganisation — i samband med förslaget örn lagmansrätternas indragande — att divisionerna i de dåvarande två hovrätterna, Svea och Göta hovrätter, skulle utflyttas till särskilda orter och erhålla var och en sin, efter landskapens folkmängd och vidd, avmätta domkrets. Som skäl för en dylik anordning framhöll lagkommittén bland annat önskvärdheten av att hovrätterna bleve mera tillgängliga för den rättssökande allmänheten samt att de vid underrätterna tjänstgörande domaraspirantema sattes i tillfälle att någon tid årligen uppehålla sig vid närmaste hovrätt, varigenom hovrätten ständigt skulle äga kännedom örn dugligheten hos dem, som vore att använda till domargöromal i orterna. Förslaget örn hovrättsdivisionemas utflyttning upptogs icke av den så kallade ÄMre lag-^ äldre lagberedningen i dess år 1842 avgivna utlåtande angående domstolarnas isiaf organisation m. m. Beredningen förordade i stället bibehållande av de — efter inrättandet år 1821 av hovrätten över Skåne och Blekinge — tre hovrätterna. Under de senare ståndsriksdagarna påyrkades flera gånger i motioner, att Biksdagarhovrätterna måtte uppdelas och särskilt att en ny hovrätt måtte inrättas förna 1840-63. Norrland. Motionerna föranledde dock ingen åtgärd. Även nya lagberedningen motsatte sig i sitt år 1884 avgivna betänkande an- iSya laggående rättegångsväsendets ombildning sönderstyckandet av hovrätterna i en ere^^^9en mångfald mindre men föreslog en ökning av antalet hovrätter till fem, nämligen — förutom nuvarande tre hovrätter — en ny hovrätt för västra Sverige i Göteborg och en ny hovrätt i Norrland. Rörande de bada nya hovrätterna yttrade beredningen i huvudsak följande: »Sedan den äldre lagberedningens första yttrande avgavs, hava i åtskilliga landsdelar inträtt förändringar i folkmängd, industri och samfärdsel av den beskaffenhet att en förändring även i hovrättsindelningen synes vara, örn ock ej ur processuell synpunkt ovillkorligen nödig, dock i hög grad praktiskt lämplig och gagnelig. Särskild uppmärksamhet förtjäna härvid de norrländska landskapen, vilka erhållit en ständigt växande betydelse, som för ett halvt sekel

248 Kungl. Maj:ts proposition nr 80.

sedan knappt kunde förutses. Det beroende i ekonomiskt avseende, vari såväl städer som landsbygd på den tiden stodo till huvudstaden, har lämnat rum för en självständigare ställning, och affärsrörelsens centrum är icke lika uteslutande, som förr, befintligt i Stockholm. På sådan grund torde med allt skäl kunna antagas att övervägande fördelar skulle uppstå för den löftesrika norrländska bygden, därest även rättsskipningen i högre instans flyttades närmare affärslivets nya huvudplatser.

Ur denna synpunkt föreställer sig beredningen, att frågan om inrättandet av en särskild hovrätt för Norrland eller rättare sagt för de nordligaste länen bör utan uppskov tagas under omprövning. Att Härnösand, som föreslagits till den nya, hovrättens säte, på grund av sitt läge företrädesvis lämpar sig därtill, synes ej vara tvivelaktigt.

Frågan om särskild hovrätts förläggande till Göteborg med en domkrets, omfattande i främsta rummet de tre närmast belägna länen, är även högeligen förtjänt av uppmärksamhet. Den synes vara av mycken betydelse icke endast ur staden Göteborgs och den kringliggande bygdens intressen utan även för hela den del av vårt land, vars affärsrörelse och sjöfart hava sin naturliga centralpunkt i nämnda stad. Denna centralisering i förening med själva stadens hastiga framåtskridande och utveckling till en åtminstone efter svenska förhållanden stor stad gör det olämpligt, att en överrätt där saknas. Särdeles beaktansvärd är den fördel att hos en överrätt, befintlig i en ort, där högst betydlig sjöfart och handelsrörelse idkas, nödig tillgång till upplysningar av speciellt i dessa hänseenden sakkunniga personer med lätthet kan i händelse av behov beredas överrätten, vilket är av desto större vikt, örn särskilda handelsdomstolar ej varda inrättade.»

Förstärkta Förstärkta lagberedningen biträdde i sitt år 1887 avgivna betänkande nya ningen 1887. ^beredningens förslag i förevarande avseende. Fyra ledamöter av den förstärkta beredningen voro dock så till vida av skiljaktig mening, att de funno en tillökning i hovrätternas dåvarande antal med allenast en vara tillfyllest, och ansågo den nya hovrätten böra förläggas till Norrland. Riksdagen I anledning av ett förslag av Kungl. Majit vid 1896 års riksdag örn överflyttande till Svea hovrätt av en division från Göta hovrätt, varigenom antalet divisioner i Svea hovrätt skulle komma att uppgå till sju, väcktes i riksdagen två motioner, i vilka hemställdes om avslag å propositionen och örn skrivelse till Kungl. Maj :t med begäran örn utredning angående upprättande av en norrländsk hovrätt. Riksdagen avslog emellertid motionerna och biföll Kungl. Maj :ts förslag. Riksdagen Vid 1904 års riksdag hemställdes ånyo i motioner, att frågan örn inrättande av en norrländsk hovrätt måtte tagas under omprövning och att riksdagen i skrivelse till Kungl. Majit måtte anhålla örn utredning i ärendet. Motionärernas förslag tillstyrktes av sammansatta stats- och lagutskottet men avslogs av riksdagen. Riksdagen Sedan genom beslut av 1917 års riksdag den från och med höstsessionen 1904 i Svea hovrätt inrättade åttonde, extra divisionen uppförts på ordinarie stat, beviljade 1920 års riksdag på Kungl. Majits förslag medel för beredande under år 1921 av tillfällig förstärkning av hovrättens arbetskrafter med en nionde, extra division. Då i statsverkspropositionen vid 1921 års riksdag anslag begärdes för upprätthållande av samma division även under år 1922, väcktes inom riksdagens båda kamrar likalydande motioner, nr 129 i första kammaren av

Kungl. Maj:ts proposition nr 80. 249

herr Rosén m. fl., och nr 223 i andra kammaren av herr Vennerström m. fl., i vilka motioner hemställdes om skrivelse till Kungl. Majit med begäran om utredning rörande inrättande av en särskild hovrätt för de fyra nordligaste länen.

I yttrande över motionerna den 3 maj 1921 framhöll processkommissionen, att enligt den rättegångsordning, som kommissionen tänkt sig, skulle vid överrätterna, liksom vid underrätterna i största möjliga omfattning tillämpas grundsatserna örn offentlighet, muntlighet och omedelbarhet i rättegången. Härefter yttrade kommissionen bland annat:

»Det rättegångsförfarande, som sålunda skulle användas i överrätterna, betingar med nödvändighet, att de nuvarande överrätterna uppdelas på ett större antal sådana. Enligt en i kommissionen uppgjord provisorisk indelningsplan, som emellertid måste underkastas ytterligare prövning, skulle de bliva nio. Att vid en sådan uppdelning landets fyra nordligaste län icke kunna komma att fortfarande förbliva förlagda under överrätten i Stockholm är uppenbart. Den nämnda provisoriska planen upptager en överrätt omfattande Västernorrlands och Jämtlands län och en omfattande Västerbottens och Norrbottens län.

Då sålunda enligt de grunder, processkommissionen anser böra följas vid genomförande av en rättegångsreform, under varje förhållande måste antagas, att åtminstone en överrätt kommer att bliva förlagd inom ifrågavarande område, kan hänsynen till en blivande rättegångsreform enligt kommissionens uppfattning icke lägga hinder i vägen för ett bifall till förslaget örn inrättande redan nu av en hovrätt för de fyra nordligaste länen, därest en sådan utbrytning i övrigt skulle finnas lämplig. Av vikt är dock, att därvid den nya hovrätten förlägges till sådan ort, som kan förväntas även under en ny rättegångsordning bliva säte för en överrätt. Då den inom kommissionen uppgjorda indelningsplanen endast är provisorisk, är kommissionen icke i stånd att förr än ytterligare undersökningar ägt rum, avgiva bestämt yttrande var inom ifrågavarande län överrätt eller överrätter lämpligen böra förläggas. Erinras må ock, att ett sådant rättegångssätt som det kommissionen tänker sig tager vida större lokalutrymme i anspråk än hovrätterna med den nuvarande proceduren behöva. Därest icke en ny hovrätt kan provisoriskt inhysas i något nu tillgängligt hus utan ny lokal skall hyggås, bör därför tillses, att tillräckligt utrymme erhålles, även efter det en rättegångsreform enligt antydda linjer kommit till stånd.»

Sammansatta stats- och första lagutskottet anförde i sitt utlåtande, nr 6, bland annat följande:

»Som ett huvudsakligt skäl emot inrättandet av en hovrätt för Norrland har anförts, att, då en allmän reform av vår rättegångsordning för närvarande är under utarbetande, det ej vore välbetänkt att nu upprätta en ny hovrätt, vars organisation med stor sannolikhet ej komme att under synnerligen lång tid bliva beståndande. Detta skäl äger emellertid ej längre giltighet. Såsom av processkommissionens ovan intagna yttrande framgår, kan nämligen hänsynen till en blivande rättegångsreform enligt kommissionens uppfattning icke lägga hinder i vägen för inrättandet redan nu av en hovrätt för de fyra nordligaste länen.

En sådan åtgärd har, såsom i motionerna framhålles, befunnits önskvärd, dels på grund av svårigheterna att på ett tillfredsställande sätt administrera ett verk av Svea hovrätts storlek, och dels därför att rättsskipningen i Norrland komme att lida av det långa avståndet till överdomstolen och dennas bristande orientering i de säregna norrländska förhållandena. I förstnämnda hänseende framhölls av sammansatta stats- och lagutskottet vid 1904 års riksdag, att Svea hovrätts personal med den från och med den 1 oktober 1896 tillkomna

250 Kungl. Maj:ts proposition nr 80.

sjunde divisionen nått en omfattning, som syntes icke lämpligen kunna ökas utan att därigenom äventyrades nödig sammanhållning inom ämbetsverket samt enhet i rättsskipningen å de olika avdelningarna. Den 1 september 1904 trädde i verksamhet en åttonde extra division. Denna division blev från och med år 1918 ordinarie. Och sedan den 1 januari 1921 tjänstgör en nionde, extra division.

Att med den omfattning Svea hovrätt sålunda erhållit stora svårigheter måste uppstå att på ett tillfredsställande sätt administrera densamma, synes utskottet uppenbart. Dessa svårigheter, som påtalades redan efter sjunde divisionens tillkomst, göra sig givetvis med än större styrka gällande för det närvarande, då antalet divisioner i hovrätten ökats till nio. Särskilt vill utskottet framhålla, hurusom den ledande och övervakande verksamhet, som enligt hovrätternas arbetsordningar tillkommer presidenterna, i Svea hovrätt blir på grund av det stora antalet ordinarie och extra ordinarie tjänstemän i avsevärd män försvårad, varjämte hovrättsledamötemas möjlighet att erhålla tillräcklig kännedom örn de i hovrätten tjänstgörande aspirantemas duglighet i hög grad inskränkes.

Då sålunda redan Svea hovrätts nuvarande storlek enligt utskottets mening synes nödvändiggöra en delning av densamma, har utskottet saknat anledning ingå på en närmare prövning av de skäl, som i övrigt anförts till stöd för den i motionerna ifrågasatta åtgärden.»

Utskottet hemställde därför, att riksdagen ville i skrivelse till Kungl. Majt anhålla, att Kungl. Majit måtte taga under omprövning frågan om inrättande av en särskild hovrätt för de fyra nordligaste länen samt, efter verkställd utredning, för riksdagen framlägga det förslag, vartill utredningen kunde giva anledning.

Riksdagen biföll utskottets hemställan, varefter skrivelse avläts den 4 juni 1921, nr 262. Riksdagen Efter verkställd utredning framlade Kungl. Majit genom proposition, nr 19Z>. 108, fgr p922 års riksdag förslag till vissa lagändringar åsyftande att möjliggöra inrättande av en hovrätt för de fyra nordligaste länen. Enligt uttalande av föredragande departementschefen borde den nya hovrätten förläggas till Härnösand. I väckta motioner yrkades, att vid den fortsatta utredning, som vore erforderlig, jämväl Sundsvall och Umeå måtte komma i fråga såsom förläggningsorter.

Sammansatta stats- och första lagutskottet anförde i avgivet utlåtande, nr 6, att riksdagen visserligen i princip uttalat sig för inrättandet av en hovrätt i Norrland redan före genomförandet av den blivande rättegångsreformen. Den förebragta utredningen rörande såväl platsen för hovrättens förläggning som kostnaderna för dess upprättande vore emellertid icke så fullständig, att utskottet kunde taga ställning till den föreliggande frågan. Utskottet hemställde därför, att riksdagen med avslag å propositionen ville i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla, att Kungl. Majit täcktes låta verkställa förnyad utredning angående inrättande av en särskild hovrätt för de fyra nordligaste länen och därvid särskilt låta utföra beräkning av de kostnader för statsverket, som genom ett dylikt inrättande skulle föranledas.

Utskottets förslag godkändes av riksdagen, vars beslut anmäldes i skrivelse den 12 maj 1922, nr 151.

Kungl. Maj:ts proposition nr 80. 251

Från och med början av 1922 års höstsession tjänstgjorde i Svea hovrätt ytterligare en extra, tionde, division.

Sedan den av riksdagen begärda utredningen verkställts, framlade Kungl. Riksdagen

1923. Majit för 1923 års riksdag genom proposition, nr 120, förslag till de lagändringar, som erfordrades för anordnande av en hovrätt för de fyra nordligaste länen, samt genom proposition, nr 121, förslag om anvisande för budgetåret 1923 —1924 av ett anslag för beredande av lokaler till en hovrätt förlagd i Härnösand. I väckta motioner yrkades, dels att den nya hovrätten måtte förläggas till Umeå, dels ock att hovrätten måtte provisoriskt förläggas till Sundsvall.

Sammansatta stats- och första lagutskottet hemställde i avgivet utlåtande, nr 4, örn bifall till förstnämnda proposition. Jämväl den andra propositionen tillstyrktes av utskottet, som i utlåtande, nr 5, anförde bland annat, att då riksdagen år 1921 finge anses ha i princip uttalat sig för inrättandet av en hovrätt i Norrland redan före genomförandet av en blivande rättegångsreform och år 1922 vidhållit sin uppfattning därutinnan, syntes det icke vara erforderligt att närmare ingå på de förut anförda skälen för utbrytande av ett par divisioner från Svea hovrätt och dessas förläggande till något av de nordligaste länen. .Vissa betänkligheter kunde givetvis alltjämt anföras mot den föreslagna åtgärden. Utskottet funne emellertid, att fördelarna för rättsskipningen av Svea hovrätts delning betydligt övervägde de därmed förenade olägenheterna. Nämnda hovrätts storlek måste försvåra ledningen av densamma och motivera en snar uppdelning därav på två självständiga domstolar. Den omständigheten, att befolkningen i de nordligaste länen av såväl reella som vissa ideella hänsyn betraktade det såsom ett intresse av synnerlig vikt, att en norrländsk hovrätt komme till stånd, syntes även utgöra tillräcklig anledning för att staten skulle ikläda sig de för förverkligandet av nämnda önskemål erforderliga kostnaderna. Enligt utskottets mening syntes därför skäl icke föreligga att frånträda den av riksdagen tidigare uttalade uppfattningen angående lämpligheten av att inrätta en hovrätt för Norrland. I fråga örn förläggningsorten framhöll utskottet, att de städer, som borde komma i fråga, vöre Umeå, Härnösand och Sundsvall. Utskottet ansåg för sin del uppenbart, att Härnösand borde stå tillbaka för de båda andra städerna. I valet mellan sistnämnda båda orter borde avgörandet tillkomma Kungl. Majit. Enligt utskottets mening syntes emellertid övervägande skäl tala för en förläggning till Umeå. Allenast under förutsättning, att synnerligen bärande grunder kunde anföras för ett frånträdande av denna uppfattning, borde valet utfalla till förmån för annan plats.

Utskottets hemställan bifölls av andra kammaren, i fråga örn utlåtandet nr 5 dock nied sådan ändring av motiveringen, att det skulle tillkomma Kungl. Majit att under beaktande av alla på frågan inverkande omständigheter träffa ett avgörande rörande platsen för hovrättens förläggning. Första kammaren avslog däremot utskottets förslag. På grund härav förföll frågan.

Vid 1925 års riksdag yrkades i två motioner, att riksdagen måtte i skrivelse Riksdagen

1925. hemställa, att Kungl. Majit ville låta verkställa förnyad utredning angående inrättande av en särskild hovrätt för de fyra nordligaste länen samt för 1926 års

252 Kungl. Maj:ts proposition nr 80.

riksdag framlägga de förslag, vartill utredningen kunde giva anledning. Första lagutskottet hemställde i avgivet utlåtande, nr 14, att motionerna icke måtte föranleda någon riksdagens åtgärd. Såsom skäl härför framhöll utskottet, att Kungl. Majit så nyligen som till 1923 års riksdag framlagt utredning angående inrättande av en hovrätt för de fyra nordligaste länen. En fullständig utredning förelåge sålunda, och motionärerna hade icke anfört några sedermera tillkomna omständigheter, som skulle kunna motivera en begäran från riksdagens sida örn en förnyad utredning av samma fråga. — Utskottets hémställan bifölls av riksdagen. Process- I sitt år 1926 framlagda betänkande anförde processkommissionen, att hov­

kommissio­

rätterna enligt kommissionens förslag skulle vara appelldomstolar, vilka ägde nen 1926. att pröva dit fullföljda mål i hela deras vidd och ej blott vissa sidor av målen. Förfarandet därstädes borde vid berörda förhållande i huvudsak ordnas efter muntlighetens och omedelbarhetens grundsatser. Detta medförde, att också hovrätterna måste bliva lätt tillgängliga för allmänheten, så att icke inställelsen där bleve förenad med alltför mycket besvär och kostnader. De nuvarande hovrätterna bildade visserligen de naturliga anknytningspunkterna för en organisation av överrätter med nämnda uppgift men de motsvarade ingalunda kravet på att vara lätt tillgängliga. Det måste alltså vara en oavvislig uppgift för rättegångsreformen att genomföra en förändring därutinnan så att nämnda krav bleve tillfredsställt. En sådan förändring syntes kommissionen kunna försiggå efter huvudsakligen två linjer. Härefter fortsatte kommissionen:

»I främsta rummet kommer ett återupptagande av förslaget om hovrätternas fördelning på olika orter i fråga. Detta förslag, som under 1800-talet flera gånger var aktuellt, och som i viss omfattning varit före även under de senaste åren, har hittills kunnat avvisas med den invändningen, att med den nuvarande skriftliga hovrättsproceduren avståndet till hovrätten är av ganska underordnad betydelse. Blir rättegången inför domstolarna i andra instans till sina huvuddrag förändrad i överensstämmelse med vad förut nämnts, uppstår en helt annan situation. En muntlig procedur vid hovrätterna kan icke genomföras, med mindre hovrätterna äro så förlagda, att den rättssökande allmänheten får vida lättare att komma i omedelbar beröring med domstolen än nu är fallet. Av ekonomiska och organisatoriska skäl kunna dock hovrätterna ej göras allt för talrika. De äldsta förslagen i förevarande hänseende tänkte sig, att varje hovrätt icke skulle innefatta mera än en dömande avdelning, vilket efter nuvarande förhållanden skulle medföra, att antalet hovrätter bleve synnerligen stort. Med en så stark uppdelning av hovrätterna skulle dock åtskilliga olägenheter uppstå. Kostnaderna för så många hovrätter skulle bliva stora. Den fara för ensidighet och begränsning av synvidden, som ofta följer av tvånget att under små förhållanden ståndigt samarbeta med samma lilla krets av kolleger, skulle lätt göra sig gällande. En likformig rättstillämpning är ock svårare att genomföra i ett flertal mindre hovrätter. Hovrätterna skulle jämväl försämras såsom praktiska utbildningsanstalter för domare, i vilket hänseende de nu spela en stor roll.

Vid övervägande av dessa synpunkter har processkommissionen antagit, att den för våra förhållanden lämpligaste organisationen skulle ernås, örn hovrätternas antal bestämdes till lägst sju, högst nio. Med nio hovrätter tillgodoses i möjligaste utsträckning önskemålet, att hovrätterna skola vara lätt tillgängliga. Emellertid kan det ej bestridas, att några av dessa hovrätter med hänsyn

Kungl. Maj:ts proposition nr 80. 253

till arbetsbörda och sammansättning skulle bliva ganska svaga. Vill man i högre grad tillgodose den organisatoriska synpunkten med någon mindre uppoffring i fråga örn vissa hovrätters tillgänglighet, låter sig ock en indelning med färre hovrätter tänkas. Under sju hovrätter bör man dock ej gå.»

Valde man det förra alternativet, borde enligt kommissionens förslag hovrätternas förläggningsorter och jurisdiktionsområden lämpligen kunna bestämmas så, att en hovrätt förlädes i Stockholm omfattande Stockholms stad och län samt Uppsala, Södermanlands och Gotlands län, en hovrätt i Jönköping omfattande Östergötlands, Jönköpings och Skaraborgs län samt norra delen av Kalmar län, en hovrätt i Karlskrona omfattande Kronobergs och Blekinge län samt södra delen av Kalmar län, en hovrätt i Malmö omfattande Kristianstads och Malmöhus län, en hovrätt i Göteborg omfattande Hallands, Göteborgs och Bohus samt Älvsborgs län, en hovrätt i örebro omfattande Värmlands, örebro och Västmanlands län, en hovrätt i Gävle omfattande Kopparbergs och Gävleborgs län, en hovrätt i Sundsvall eller Härnösand omfattande Västernorrlands och Jämtlands län samt en hovrätt i Umeå eller Luleå omfattande Västerbottens län och Norrbottens län.

Ansåges detta antal för stort, syntes enligt kommissionens mening en minskning lämpligast kunna genomföras så, att hovrätter icke inrättades i Karlskrona eller Örebro. Dessa hovrätter skulle nämligen med hänsyn till arbetsbörda och övriga förhållanden bliva de svagaste organisatoriska enheterna. Deras områden kunde då uppdelas på angränsande hovrätters jurisdiktionsområden. En indelning med sju hovrätter kunde då verkställas så, att en hovrätt förlädes i Stockholm omfattande Stockholms stad och län samt Uppsala, Södermanlands, Gotlands, Västmanlands och örebro län, en hovrätt i Jönköping omfattande Östergötlands, Jönköpings, Kronobergs, Skaraborgs och Kalmar län, en hovrätt i Malmö omfattande Blekinge, Kristianstads och Malmöhus län, en hovrätt i Göteborg omfattande Hallands, Göteborgs och Bohus, Älvsborgs och Värmlands län, en hovrätt i Gävle omfattande Kopparbergs och Gävleborgs län, en hovrätt i Sundsvall eller Härnösand omfattande Västernorrlands och Jämtlands län samt en hovrätt i Umeå eller Luleå omfattande Västerbottens och Norrbottens län.

För att hovrätterna skulle kunna tjäna som organ för ett muntligt och omedelbart rättegångsförfarande förordade kommissionen även upptagandet av en inom nya lagberedningen framburen plan, att hovrätt under vissa förhållanden skulle kunna sammanträda å annan ort inom domkretsen än där den hade sitt säte. Alltefter omständigheterna kunde dessa hovrättssammanträden hållas å vissa på förhand bestämda tider i form av regelbundna hovrättsting, eller när behov yppade sig.

Märkas bör att enligt processkommissionens förslag hovrätt i viss utsträckning skulle komma att tjänstgöra såsom första instans. Tvistemål skulle nämligen kunna upptagas omedelbart i hovrätt, om parterna överenskommit, att målet skulle anhängiggöras där. Dylik prorogationsrätt skulle emellertid vara utesluten i vissa mål, bland andra mål, som rörde allenast penningar eller sa-

254 Kungl. Maj:ts proposition nr 80.

dant, som kunde skattas i penningar, och där sakens värde ej uppginge till 1,500 kronor. Yttranden I de över processkommissionens betänkande avgivna yttrandena framhölls

över process

■ allmänt, att en uppdelning av hovrätterna vore nödvändig för genomförande av

kommissio­

nens förslag. muntlig procedur i andra instans. Däremot gjorde sig delade meningar gällande rörande antalet hovrätter. Intagandet av ståndpunkt i denna fråga var till stor del beroende på olika uppfattning örn den utsträckning i vilken muntlig förhandling och omedelbar bevisupptagning borde förekomma i hovrätt liksom örn lämpligheten av att hovrätterna delvis utövade sin verksamhet på ting i orterna.

Svea hovrätt, som uttalade sig för periodiskt återkommande hovrättsting i varje län, underströk kraftigt olägenheterna av en stark uppdelning av hovrätterna samt ansåg ett reformerat förfarande ej behöva medföra annan ökning av hovrätternas antal än att för de fyra norrländska länen inrättades en särskild hovrätt och Svea hovrätt underginge en däremot svarande personalminskning. Göta hovrätt, vilken avstyrkte hovrättstingen, var av samma mening beträffande antalet hovrätter. Skiljaktiga meningar uttalades inom Svea hovrätt för sex hovrätter, de tre nya lämpligen förlagda i Göteborg, örebro eller Gävle samt Sundsvall, ävensom inom Göta hovrätt för sju hovrätter i huvudsaklig överensstämmelse med processkommissionens förslag samt för fem hovrätter, därav en för de nordliga delarna av landet. Skånska hovrätten uttalade att även örn förfarandet i hovrätterna gestaltades så att muntlig förhandling där icke bleve obligatorisk, en avsevärd uppdelning och utflyttning av de nuvarande hovrätterna borde äga rum. Professorn Kallenberg, som utgick från att rättegångsväsendet borde reformeras på bestående grund d. v. s. utan uppgivande av det muntligt-protokollariska systemet, framhöll, att från denna utgångspunkt frågan örn uppdelning av de nuvarande hovrätterna vore av långt mindre betydelse än örn man ville hos oss införa den moderna muntliga processen. Spörsmålet hade emellertid enligt hans mening aktuellt intresse och påkallade en lösning. Häradshövdingföreningen yttrade, att ett förfarande med muntlig partsförhandling och vittnesförhör i hovrätt uppenbarligen krävde inrättande av njm hovrätter, men uttalade sig icke örn antalet. Advokatsamfundet framhöll betydelsen av att det behövliga antalet hovrättsdivisioner i möjligaste mån sammanhölles till någorlunda stora domstolar, örn möjligt borde tillses, att ingen hovrätt komme att bestå av endast en division. Slutligen fann lagrådet angeläget att betona, att man icke finge gå för långt i uppdelning av hovrätterna; på mindre än två avdelningar syntes ingen hovrätt böra arbeta, i all synnerhet om det funnes nödvändigt att organisera dessa avdelningar med endast tre ledamöter på varje. Lagrådet ansåge icke osannolikt, att det skulle befinnas lämpligt att stanna vid eller måhända till och med under det minimiantal av sju hovrätter, som kommissionen nämnt. Med hovrätternas utflyttning kunde enligt lagrådets mening uppenbarligen icke anstå till senare tidpunkt än genomförandet av ett reformerat förfarande. Ekonomi­ Ekonomisakkunniga utgingo vid sina beräkningar från processkommissionens sakkunniga. förslag med sju hovrätter, förlagda till Stockholm, Jönköping, Mal-

Kungl. Maj:ts proposition nr 80. 255

mö, Göteborg, Gävle, Sund sv all eller Härnösand samt Umeå eller Luleå. För att tagas under övervägande verkställdes emellertid en alternativ kostnadsberäkning för en indelning med allenast en hovrätt för Norrland. Denna hovrätt borde enligt de sakkunnigas mening ej förläggas sydligare än till Sundsvall.

Slutligen må nämnas, att enligt Kungl. Maj :ts beslut en av de extra divisionerna i Svea hovrätt indragits från och med den 1 april 1929. Hovrätten arbetar således nu på nio divisioner.

Meddelande av bestämmelser örn förberedande undersökning i brottmål, häktning m. m.

Den i vårt land gällande straffprocessordningen vilar i stort sett på den till Gällande

rätt.

grund för 1734 års lag liggande uppfattningen, att hela undersökningen i brottmål ankommer på domstolen. Denna skall sålunda omhänderha även den del av förfarandet, som i modern utländsk rätt är förlagd till en förberedande undersökning. Bortsett från de knapphändiga reglerna i promulgationslagen till strafflagen örn undersökning när någon utan veterligen föregången sjukdom finnes ligga död samt örn husrannsakan efter tjuv och stulet gods, saknas i vår rätt bestämmelser örn förberedande förfarande i brottmål. Beträffande de i samband med brottmålsutredningen stående straffprocessuella tvångsmedlen och deras handhavande finnas endast ofullständiga föreskrifter. I fråga örn den för den enskilde mest ingripande formen av tvångsmedel, häktningen, givas i nämnda promulgationslag vissa stadganden, och genom lagen den 2 juni 1922 örn tiden för företagande av rannsakning med häktad ha föreskrifter meddelats i syfte att förkorta den tid, inom vilken häktad person skall ställas inför domstol. Instituten anhållande, husrannsakan, kroppsvisitation, kroppsbesiktning och beslag äro, örn man undantager föreskrifterna örn eftersökande och återtagande av stulet gods samt vissa specialstadganden, i huvudsak icke reglerade i lag.

Denna vår rätts ståndpunkt i fråga örn förundersökningen har emellertid icke kunnat vidhållas. Hedan tidigt framträdde behov av en förberedelse. Sålunda inskärptes genom kungl, brev den 18 oktober 1750, att de kronobetjänte, som vid häradsrätterna angåve och påtalade något brottmål, skulle, innan tinget hölles, noga efterspana och göra sig underrättade örn alla dem, som i målet kunde giva någon upplysning, och till det ändamålet låta dem inkallas att vid tinget höras, på det att saken icke skulle behöva uppskjutas. Vad städerna angår, gåvos — särskilt beträffande de större städerna — föreskrifter i ämnet speciellt för varje stad i sammanhang med reglering av polisväsendet i staden. Sedermera ha i administrativ väg meddelats åtskilliga föreskrifter huvudsakligen i instruktioner för åklagar- och polismyndigheter. Dessa föreskrifter avsågo närmast att bestämma vem som skall verkställa förberedande undersökning samt att säkerställa, att rannsakning med häktad snarast möjligt kommer till stånd. I praxis har efter hand även utbildat sig ett undersökningsförfarande, som regelmässigt kommer till användning i fråga örn de

256 Kungl. Maj:ts proposition nr 80.

något grövre brotten. Denna förberedande undersökning utföres av åklagareller polismyndighet. På landet, där åklagar- och polismyndighet äro förenade hos samma person, skall den förberedande undersökningen verkställas, beträffande grövre brott av landsfogden och i fråga örn mindre brott av landsfiskalen. Emellertid torde i avsevärd omfattning landsfiskalerna omhänderha undersökning jämväl rörande grövre brott. Undersökning kan ock verkställas av länsstyrelsen, som är högsta polismyndighet för länet och tillika har att utöva tillsyn över att begångna brott bliva lagligen beivrade. I ett antal större städer med mera utbildad polisorganisation verkställes den förberedande undersökningen av polismyndigheten (polismästare, polisintendent), och åklagaren (stadsfiskalen) får ej befattning med målet, förrän det av polismyndigheten remitterats till domstolen. I Stockholm har emellertid, jämte det stadsfiskalernas antal inskränkts från tre till två, vid polisen anställts två polisassessorer, som dels leda förundersökningen i vissa mål dels ock tjänstgöra såsom åklagare vid domstolen. I övriga städer utföres undersökningen i allmänhet av stadsfiskalen, som vanligen är både åklagare och, under magistraten eller ledamot därav, polischef eller polistjänsteman.

På åklagar- och polismyndigheterna ankommer det även att under den förberedande utredningen besluta örn användande av tvångsmedel. Uttryckliga bestämmelser äro väl givna allenast beträffande häktning, men i praxis vidtagas jämväl andra tvångsåtgärder av nämnda myndigheter utan rättens bemyndigande och utan att sådan åtgärd efteråt underställes rättens prövning. Märkas bör, att anhållande i stor. utsträckning användes såsom förberedande åtgärd för häktning. Särskilt i de större städerna plägar den som misstänkes för brott till en början endast kvarhållas för att stå till förfogande vid förhör, under vilken tid får anstå med beslutet i häktningsfrågan.

Den förberedande undersökning, som sålunda numera hos oss företages i alla mål av något större vikt, har fått stor betydelse för målens behandling inför rätten. Denna behandling kan väl alltjämt betecknas såsom en rannsakning, som innefattar ett av ordföranden lett förhör med den tilltalade, vittnen och andra. Men rannsakningen grundar sig väsentligen på det material, som åklagaren med stöd av den förberedande undersökningen förebringar inför rätten, och detta material kommer ofta i stor utsträckning att ligga till grund för domen. Den förberedande undersökningen har dock i regel icke sådan fullständighet, att en koncentrerad huvudförhandling inför rätten kan byggas därpå. Detta är, vad beträffar häktade, ofta omöjligt redan av den anledningen, att rannsakning med den häktade skall inom mycket kort tid efter häktningen företagas av domstolen. Men även i andra mål förekommer det sällan, att hela materialet är samlat, när målet instämmes till rätten. Handläggningen vid domstolen måste därför ofta uppskjutas, och mellan rättssammanträdena få alltså åklagaren och polisen fullständiga materialet, vilket, i den mån det blir samlat, förebringas inför rätten. Reform­ Det har vid olika tillfällen framhållits, att bristen på legislativ reglering av

förslag'.

förundersökningen och tvångsmedlens användande borde avhjälpas, och förslag till lagstiftningsåtgärder på detta område ha flera gånger förekommit.

Kungl. Maj:ts proposition nr SO. 257

Härvid har understundom gjorts gällande, att dylika åtgärder borde vidtagas utan samband med en allmän reform av vårt rättegångsväsen.

Redan i lagkommitténs oell lagberedningens förslag hade intagits stadgan- Lagbo mmit den om undersökningar i brottmål samt om häktning, husrannsakan och andra beredningen. tvångsmedel. Intet av dessa förslag ledde till lagstiftning, i ämnet, men i huvudsak från desamma hämtade bestämmelser örn häktning och gripande kommo, jämte 1734 års lags bestämmelser örn husrannsakan för eftersökande av stulet gods, att inflyta i promulgationslagen till strafflagen.

Uti det av nya lagberedningen den 6 juni 1884 framlagda förberedande utlå- Nya lagbetandet örn rättegångsväsendets ombildning, vilket utlåtande innehöll plan för en * fullständig rättegångsreform, gåvos utförliga regler angående såväl den för- betänkande beredande undersökningen i brottmål som tvångsmedlens handhavande. I fråga örn sättet för rättegångsreformens genomförande föreslog beredningen, att reformen efter en på förhand fastställd plan måtte genomföras styckevis; att sålunda vissa delar, som utan svårighet eller olägenhet kunde utbrytas, gjordes färdiga och, i den mån de erhölle sanktion, trädde i kraft såsom gällande lag; och att, först sedan sålunda en mycket betydande del af lagstiftningsarbetet blivit på förhand undangjort och under tiden de återstående delarna undergått den granskning eller förberedande behandling, som kunde anses lämplig, alla de spridda delarna sammanfördes till ett organiskt helt uti ett fullständigt kodifierat lagförslag, vars slutbehandling, såsom väsentligen underlättad genom de föregående åtgärderna, vore förbunden med mindre svårigheter än eljest. Bland de delar av det framlagda betänkandet, som enligt beredningens mening utan svårighet kunde behandlas i en eller flera självständiga författningar, nämnde beredningen även den del, som innefattade »jämte grunderna för åtalsrätt och skadeståndstalan, åtskilliga såväl ur den allmänna rättssäkerhetens synpunkt som för de enskilda medborgarnes personliga frihet och rättsskydd ytterst viktiga bestämmelser örn häktning, reseförbud, frigivande mot borgen, kropps- och husrannsakan, reglerna för det s. k. polisförhöret m. m.»

I enlighet med särskilt uppdrag utarbetade beredningen därefter ett på de Nya lagbei ovannämnda utlåtande angivna grunderna byggt, den 26 november 1884 framlagt förslag till lag angående vissa bestämmelser örn rättegången i brott- lag om rättemål. Nämnda förslag, som innehöll stadganden örn åtalsrätt och skadestånds- ^brottmål talan, örn på åklagar- och polismyndigheter ankommande förberedande under- 1884 samt sökning jämte i samband därmed stående hus- och kroppsrannsakan, kroppsbesiktning m. m., ävensom om häktning och reseförbud samt kvarstad och äm- dagen 1886. betsmans skiljande från utövning av ämbete, medan han står under tilltal, blev, efter omarbetning i vissa delar, genom proposition, nr 5, förelagt 1886 års riksdag.

Lagutskottet, som i avgivet utlåtande, nr 53, tillstyrkte bifall till propositionen med vissa i förslaget företagna mindre ändringar, anförde i berörda utlåtande, bland annat:

»Vid en jämförelse mellan det nu föreliggande lagförslaget, å ena sidan, och de för närvarande gällande lagbestämmelserna i förevarande ämnen med den utveckling, de i tillämpningen erhållit, å andra sidan, finner man, att för-

Bihang till riksdagens protokoll 1031. 1 saini. 07 käft. (Nr 80.) 17

258 Kungl. Maj:ts proposition nr 80.

slaget icke innehåller några väsentliga nyheter. De ämnen, vilka i förslaget behandlas, stå också i ett så nära sammanhang med såväl domstolsorganisationen som ock hela rättegångsförfarandet i brottmål, att det icke lärer varit möjligt att vid deras utbrytande ur nya lagberedningens förslag till rättegångsväsendets ombildning komma till ett annat resultat i avseende å omfattningen av de nu föreslagna förändringarna. Vid sådant förhållande och då praxis på ett sätt, varöver klagomål sällan försports, utfyllt de luckor, som onekligen förefinnas i nu gällande lagstiftning, synes det kunna ifrågasättas, huruvida icke med framläggandet av förevarande förslag kunnat anstå till dess det visat sig, i vilken riktning det vidare arbetet på förbättringar i vår processlagstiftning kommer att gå. Emellertid måste det å andra sidan erkännas vara principiellt oriktigt att i så vidsträckt mån, som hittills varit fallet, åt domstolarnas och övriga myndigheters praxis överlämna det närmare reglerandet av de i föreliggande lagförslag behandlade förhållanden, vilka äro av en djupt ingripande betydelse för de enskilda statsmedlemmamas frihet och välfärd. Då härtill kommer, att förslaget i sin helhet, ej mindre i vad det endast utgör en kodifikation av redan nu tillämpade rättsregler än även i de nya bestämmelser, som däri meddelas, synes vara av en, med hänsyn till övriga nu bestående processuella förhållanden, tillfredsställande beskaffenhet, lära de ovan antydda omständigheterna icke böra utgöra hinder för dess antagande, även örn man kan förutsätta, att dess innehåll i en icke alltför avlägsen framtid måste underkastas förändringar i sammanhang med rättegångsväsendets fullständiga ordnande.»

Det framlagda förslaget antogs av första kammaren men blev av andra kammaren avslaget. Även av förslagets motståndare framhölls emellertid under diskussionen behovet av lagbestämmelser på dessa viktiga rättsområden, och grunden till avslaget torde vara att söka i missnöje med vissa detaljer i förslaget.

Den under debatten i andra kammaren uttalade förmodan, att lagförslaget skulle komma igen örn ett eller annat år, gick visserligen icke i uppfyllelse, men i framställningar från olika håll påpekades nödvändigheten av reformer i förslagets syfte. Justitie­ I sin till 1900 års riksdag avgivna ämbetsberättelse hemställde sålunda riks­

ombuds­

dagens justitieombudsman, under framhållande av vikten av att domstol så

mannen

1900. snart som möjligt sattes i tillfälle att pröva en häktningsåtgärds laglighet, att riksdagen måtte i skrivelse till Kungl. Majit anhålla, att Kungl. Majit täcktes låta utarbeta och för riksdagen framlägga förslag till lagbestämmelser, ägnade att åstadkomma större skyndsamhet, än som rådde, beträffande för brott häktade personers inställande inför domstol. Uti en inom andra kammaren väckt motion, nr lil, framställde herr Staaff ett yrkande i samma syfte. Lagutskottet föreslog i utlåtande, nr 13, avlåtandet av en skrivelse i ämnet, men denna hemställan blev avslagen av riksdagen. Riksdagen Justitieombudsmannen upprepade till 1904 års riksdag sin nyssnämnda fram1904. ställning, varjämte inom första kammaren herr Axel Gustaf Andersson i motion, nr 16, och inom andra kammaren herr Segerdahl i motion, nr 29, framställde yrkanden av i huvudsak enahanda innebörd. Med föranledande därav anhöll riksdagen i skrivelse den 13 april 1904, nr 65, att Kungl. Majit täcktes låta utarbeta och för riksdagen framlägga förslag till lagbestämmelser, äg-

Kungl. Maj:ts proposition nr 80 259

nade att åstadkomma större skyndsamhet, än då rådde, beträffande för brott häktade personers inställande för domstol och företagande av fortsatt rannsakning med dessa personer, därest sådan rannsakning erfordrades. I skrivelsen framhölls, att riksdagen visserligen ansåge denna fråga ej kunna på ett fullt tillfredsställande sätt lösas utan i samband med en reform av den svenska straffprocessen i dess helhet, men att, då en dylik reform icke kunde förväntas komma till stånd inom den närmare framtiden, skäl saknades att i avvaktan därpå undanskjuta genomförandet av sådana förändringar i straffprocesslagstiftningen, som i likhet med de ifrågasatta allmänt erkändes behövliga och önskvärda.

I framställning till 1910 års riksdag hemställde justitieombudsmannen, Riksdaaen

1910. under framhållande av vikten utav, å ena sidan, att rätten till hemmets okränkbarhet såvitt möjligt värnades, å andra sidan, att denna rätt med hänsyn till nödvändigheten av brottslingars efterspanande samt förbrytelsers uppdagande och klarläggande måste underkastas inskränkningar, att riksdagen måtte hos Kungl. Majit anhålla örn utarbetande och framläggande av förslag till lag med bestämmelser angående när och av vem husrannsakan finge anställas samt örn tillvägagångssättet vid husrannsakan. Med anledning därav anhöll riksdagen i skrivelse den 4 mars 1910, nr 25 — rinder framhållande att utsikten inom en mer eller mindre obestämd framtid till en reform av hela processordningen icke syntes böra avhålla från partiella förbättringar av den gällande rätten, i de delar sådana, av verkligt behov påkallade, lämpligen kunde genomföras — att Kungl. Maj :t täcktes låta utarbeta och för riksdagen framlägga förslag till lag örn husrannsakan, i samband varmed regler borde givas örn kroppsrannsakan och kroppsbesiktning; och kunde det enligt riksdagens mening icke undgås, att frågorna örn vissa andra tvångsmedel såsom häktning och beslag i samband därmed gjordes till föremål för granskning och bearbetning.

Uti vid samma års riksdag väckta motioner, inom första kammaren, nr 36, Motioner vid

1910 års

av herr Löfgren samt inom andra kammaren, nr 146, av herr Branting m. fl.,

riksdag. bragtes frågan om reglering av häktningsinstitutet på tal. I den förra motionen yrkades, att riksdagen måtte i skrivelse till Kungl. Majit hemställa, att Kungl. Majit ville dels vidtaga de åtgärder, vartill Kungl. Majit med hänsyn till vederbörande myndigheters förfaringssätt att för vissa orter förordna åklagare med obegränsad åtals- och häktningsmyndighet kunde finna anledning, samt eventuellt låta utarbeta och för riksdagen framlägga förslag till lagstiftning i ämnet, dels ock taga under övervägande, huruvida och i vad mån, utan ändring av gällande bestämmelser angående åklagarmyndigheternas organisation, större trygghet i övrigt måtte kunna beredas samhället och den enskilde i fråga om sagda myndigheters åtgärder för lagföring av grövre brott samt låta utarbeta och för riksdagen framlägga de lagförslag, vilka i dylikt hänseende kunde anses påkallade. I den senare motionen hemställdes, att riksdagen ville anhålla, att Kungl. Majit måtte, utan avvaktan på en rättegångsreform, taga i övervägande på vad sätt strafflagens bestämmelser om häktning måtto, till värnande av den personliga friheten, kunna omarbetas, samt därom ävensom rörande åklagarmaktens reformering för riksdagen framlägga erforderliga lag-

260 Kungl. Maj:ts proposition nr SO.

förslag. På grund av att kamrarna stannade i olika beslut, kommo motionerna icke att föranleda någon riksdagens åtgärd. Motioner vid Motioner av i huvudsak samma innebörd som de nyssberörda väcktes vid

1911 års

1911 års riksdag, inom första kammaren, nr 47, av herr Löfgren samt inom riksdag. andra kammaren, nr 187, av herr Branting m. fl., men jämväl sistnämnda år kom frågan att förfalla genom kamrarnas skiljaktiga beslut. Riksdagen Sedan justitieombudsmannen i framställning till 1914 års senare riksdag 1914. ånyo framhållit behovet av lagbestämmelser, ägnade att åstadkomma större skyndsamhet i fråga örn inställande för häradsrätt av häktade personer, anhöll riksdagen i skrivelse den 11 augusti 1914, nr 139, med åberopande av riksdagens i skrivelser den 13 april 1904 och den 4 mars 1910 i särskilda hänseenden uttalade önskemål, att Kungl. Maj :t täcktes, i ändamål att för tiden intill dess ny allmän rättegångsordning i brottmål kunde komma till stånd i görligaste måtto avhjälpa bristen på tidsenliga och fullständiga bestämmelser rörande förundersökning och häktning i brottmål, låta utarbeta och för riksdagen framlägga förslag till lagstiftning i dessa ämnen. Såsom stöd för denna hemställan anförde riksdagen, bland annat:

»Utan tvivel är det i rättssäkerhetens intresse av vikt, att den tid, under vilken häktad person har att avvakta inställelse inför domstol, så långt ske kan förkortas; och de föreslagna åtgärderna skulle helt visst för ett avsevärt antal tilltalade medföra en förkortning av den tid, som de nu måste tillbringa i häkte.

Örn riksdagen emellertid tvekat att ansluta sig till justitieombudsmannens förslag, så är det icke därför, att riksdagen underskattat vikten och betydelsen av den förbättring, som genom antagande av samma förslag skulle vinnas, utan därför att riksdagen till övervägande upptagit frågan, huruvida icke en ny framställning till Eders Kungl. Majit i det ämne, som avses i 1904 års riksdags skrivelse — örn en sådan framställning skall göras — lämpligen bör åsyfta ett upptagande av det legislatur arbetet i ämnet i vidare omfattning än som i riksdagsskrivelsen avses.

Överståthållarämbetet har i sitt yttrande i anledning av 1904 års riksdagsskrivelse uttalat, att det syntes mindre lämpligt att inskränka förändringen till bestämmelse angående den tid, inom vilken anmälan örn häktning skall göras hos domstol, samt förkortning av den tid, inom vilken rannsakning jskall av domstol företagas och, där så erfordras, fortsättas. Enligt överståthållarämbetets mening måste det ock i allmänhet anses, att såväl det allmännas som den häktades bästa mest tillgodoses därigenom, att de förhållanden, som röra brottet, utredas och den bevisning, som finnes, samlas och ordnas, innan rannsakningen av domstolen företages, varigenom just möjligheten av en snabb och fullständig rannsakning i målet skulle främjas. -— I Kungl. Maj:ts befallningshavandes i Malmöhus län yttrande över samma riksdagsskrivelse har uttalats den mening, att frågorna, huruvida en för brott misstänkt person får före häktningen tagas i förvar för den förberedande undersökningen, huru länge han får för detta ändamål kvarhållas, varest han under tiden skall förvaras och huru därunder skall med honom beträffande hans underhåll och i andra avseenden förfaras, äro vida mera beaktansvärda än spörsmålet om tiden, inom vilken anmälan örn häktningen skall göras hos domstolen. Jämväl åtskilliga andra av de hörda myndigheterna hava uttalat sig för behovet av reglering i lag av omförmälta s. k. anhallningsrätt.

De synpunkter för frågans bedömande, som sålunda framhållits av före-

Kungl. Maj:ts proposition nr 80. 261

nämnda myndigheter, synas riksdagen vara av beskaffenhet att förtjäna synnerligt beaktande. Härtill kommer, att, enligt riksdagens uppfattning, behovet av normerande lagbestämmelser angående åtals- och polismyndighets befogenhet i fråga örn häktning och andra i brottsefterforskningens och brottsutredningens intresse nödiga ingrepp i den allmänna medborgerliga rätten till personlig frihet och skydd för hem och egendom framträder med alltjämt ökad styrka. Å ena sidan har på detta område ömtåligheten för allt som kan få sken av ett myndigheternas av fasta lagbestämmelser obundna godtycke i hög grad stegrats; å andra sidan hava anspråken på ett handlingskraftigt och framgångsrikt ingripande till uppdagande av gärningsmännen till grövre brott och målens fullständiga utredande jämväl stigit. Behovet av tillräckligt vida, men å andra sidan klart utstakade gränser för de med brottsrannsakning betrodda myndigheternas makt och av betryggande former för deras verksamhet har blivit alltmera kännbart både hos allmänheten och dessa myndigheter själva. Riksdagen vill vidare erinra, hurusom riksdagen i fråga örn en annan vid förundersökning i brottmål förekommande grannlaga och viktig åtgärd, nämligen husrannsakan, redan den 4 mars 1910 i en på justitieombudsmannens initiativ avlåten skrivelse till Kungl. Majit uttalat sig för en lagreglering och därvid jämväl antytt sin uppfattning att vissa andra ingrepp, nämligen kroppsrannsakan och kroppsbesiktning, borde i sammanhang, därmed uppmärksammas av lagstiftningen. I justitieombudsmannens vid innevarande års första riksdag avgivna ämbetsberättelse har återgivits en av nuvarande ämbetsinnehavarens företrädare till Kungl. Majit ingiven framställning i samma ämne, varav inhämtas, att väl de flesta myndigheter, som över riksdagens nyssnämnda skrivelse avgivit infordrat yttrande till Kungl. Majit, uttalat sig tillstyrkande, men att emellertid från flera håll framställts invändningar mot en enstaka, på de i skrivelsen omförmälda ämnen inriktad lagstiftningsåtgärd. Det synes riksdagen, att jämväl berörda av riksdagen framförda önskemål säkrast främjades genom att förorda, att förundersökning i brottmål och därvid .förekommande ingrepp bleve föremål för lagstiftning i ett sammanhang och jämte häktningsinstitutet. Mot ett upptagande av ett reformarbete i dessa vidare mått kan enligt riksdagens uppfattning icke med tillräckligt fog invändas, att detsamma vore av beskaffenhet att kunna genomföras endast i sammanhang med den allmänna reformen av rättegången i brottmål. Sant är visserligen, att en fullt tillfredsställande ordning kan vinnas först i samband med omdaningen av brottmålsprocessen i dess helhet och därmed i samband stående organisatoriska jefÖrmer på domstols-, åtals- och polisväsendets område. Men detta gäller, såsom ock i riksdagens förutnämnda skrivelse den 13 april 1904 erinras, redan örn de ylär ifrågasatta begränsade reformer rörande häktningstid. Att.det däremot låter sig göra att, i avvaktan på en allmännare reform, till särskild behandling utbryta partiet rörande häktning och förundersökning, likasom att en provisorisk lösning av reformproblemet i denna del är av trängande behov påkallad, bley redan för trettio år tillbaka erkänt och ådagalagt, då nya lagberedningen på nådigt uppdrag utarbetade sitt förslag till lag örn vissa bestämmelser örn rättegång i brottmål.»

Vid anmälan inför Kungl. Majit den 9 oktober 1914 av riksdagens sistbe- Kungl. rörda skrivelse anförde föredragande departementschefen, statsrådet Hasselrot, ' a?' bland annat: »Att nya bestämmelser uti ifrågavarande delar av vår straffprocessuella lagstiftning äro av behovet påkallade, synes mig ställt utom allt tvivel, lik-

262 Kungl. Maj:ts proposition nr 80.

som jag också finner det önskligt, att man söker avhjälpa åtminstone de svåraste bristerna i gällande rätt utan avvaktande av den allmänna processreform, vars fullbordande först efter en ganska lång tid torde vara att vänta. Mera tvivelaktigt synes det vara, vilken utsträckning en dylik provisorisk lagstiftning bör erhålla. Det närmaste önskemålet synes visserligen vara att erhålla någon ändring i nu gällande stadganden rörande tiden för häktade personers inställande inför domstol. Härvid bör dock beaktas, att örn huvudvikten jämväl i mera invecklade brottmål lägges på att under alla omständigheter, även på bekostnad av förundersökningens grundlighet, påskynda häktade personers inställande inför domstolen, en dylik anordning lätt kan förorsaka, att domstolen måste giva parterna upprepade uppskov för komplettering av en bristfällig förundersökning, varigenom nödig koncentration av domstolsförhandlingen motverkas och häktningstiden, tvärtemot vad man åsyftat, kan komma att förlängas. _ Vill man åter, med anslutning till en praxis, som fått allt större utbredning, bereda åklagarmyndigheten möjlighet till närmare undersökning i saken före domstolsförhandlingen, möta starka betänkligheter mot att alltför mycket begränsa den föregående tiden för anskaffande av utredning och bevisning. A andra sidan bör ej heller förbises, att för den händelse förundersökningen göres vidlyftig och kräver längre tidsutdräkt, i stället angelägenheten att därmed förbinda tillräckliga garantier för den allmänna 'rättssäkerheten och den enskildes rätt framträder så mycket starkare. Särskilt av vikt blir det, att häktningsåtgärd, som vidtagits av underordnad administrativ myndighet, utan uppskov underkastas prövning av domstol eller annan kompetent myndighet, vars opartiskhet icke kan sättas i fråga. På grund av nu anförda omständigheter synes det mig vara klart, att en reglering i lag av häktningstidens längd i syfte att vinna en förkortning därav förutsätter, att ståndpunkt intages till frågan örn förundersökningens ordnande i den ena eller andra riktningen.

Vad därefter angår de bestämmelser, som riksdagen genom 1910 års skrivelse påyrkat rörande hus- och kroppsrannsakan, lärer den ifrågasatta lagstiftningen i detta ämne komma att påverkas av den ställning, som man anser böra intagas till frågan örn de straffprocessuella tvångsmedlen överhuvud, särskilt under förundersökningen. Då gällande lags stadganden härom äro ytterst ofullständiga, torde det därför icke vara olämpligt att i detta sammanhang söka närmare än vad nu är fallet reglera såväl vederbörande myndigheters befogenhet som den enskildes rättigheter och skyldigheter med hänsyn till pågående polisundersökning örn brott. Dit hör bland annat en utredning om behovet av bestämmelser i lag om en från häktning skild, så kallad anhållningsrätt.

Bland de straffprocessuella tvångsmedlen är häktningsåtgärden det ur rättssäkerhetens synpunkt viktigaste och på individens rättsställning mest ingripande. Stadganden härom äro fördenskull av synnerlig betydelse och det är ingalunda utan fog, som anmärkningar på skilda grunder framställts mot häktningsbestämmmelsernas anordning enligt vår lag. Ett fullständigt avhjälpande av dessa brister kan emellertid säkerligen icke vinnas genom någon från en allmän processreform fristående behandling av detta ämne. Beträffande särskilt bestämmelserna rörande de fall, i vilka häktning skall eller får företagas, synes det icke påkallat att för närvarande föreslå ändring. Då riksdagen genom sin skrivelse den 11 augusti 1914 anhållit om utredning och förslag rörande nya häktningsbestämmelser. torde en behandling av ämnet i hela dess vidd icke heller hava åsyftats. Vad riksdagen nu velat vinna har uppenbarligen i. första rummet varit att få de nu berörda önskemålen nm kortare häktningstid och mera tillfredsställande former för polisundersökningen

Kungl. Maj:ts proposition nr 80. 263

och därmed förbundna åtgärder fyllda. Men vidare torde riksdagens uttalanden örn önskvärdheten att erhålla närmare bestämmelser angående åtalsoch polismyndighets befogenhet i fråga örn häktning få anses innefatta ett beaktande av det länge erkända behovet av betryggande regler rörande de underordnade administrativa myndigheter, vilka äga att verkställa häktning och dessas kompetens. Sistberörda fråga, som redan blivit föremål för övervägande inom civildepartementet vid utredningen örn det framtida anordnandet av fögderiförvaltningen, synes jämväl i nu förevarande sammanhang böra tagas under omprövning.» Härefter begärde och erhöll departementschefen bemyndigande att tillkalla sakkunniga för att inom justitiedepartementet biträda vid utredning av Hagan om ny lagstiftning rörande förundersökning och häktning i brottmål ävensom vid uppgörande av de lagförslag, vartill nämnda utredning kunde föranleda. Även uti vid 1917 års riksdag väckta motioner, inom första kammaren ax Motioner vid herr Ström, nr 85, samt inom andra kammaren av herr Lindhagen, nr 74, riksdag. ■ och av herr Winberg m. fl., nr 237, hemställdes örn skrivelser till Kungl. Majit med begäran örn, bland annat, reformering av gällande bestämmelser angående häktning, i syfte att den personliga friheten måtte bättre tryggas. Motionerna föranledde icke någon riksdagens åtgärd. De av chefen för justitiedepartementet jämlikt den 9 oktober 1914 erhållet bemyndigande tillkallade sakkunniga utarbetade emellertid ett utkast till lag utkast 1919. angående polisundersökning i brottmål samt häktning m. m. jämte vissa följdförfattningar. Detta utkast avsåg att fullständigt reglera förundersökningen och de straffprocessuella tvångsmedlen. Sedan utkastet under våren 1919 överarbetats samt yttranden över detsamma inhämtats från ett flertal myndigheter, anmäldes ärendet inför Kungl. 19%). Majit den 27 februari 1920, därvid departementschefen, statsrådet Löfgren, anförde, bland annat: »Vad nu först angår den på olika håll dryftade frågan, huruvida en partiell lagstiftning rörande förundersökning i brottmål och häktning m. m. bör redan nu komma till stånd och således utan samband med den allmänna reformen av rättegången i brottmål, delar jag riksdagens i förut nämnda skrivelse år 1914 uttalade uppfattning både örn det omedelbara behovet av en dylik lagstiftning och om lämpligheten att utbryta nu ifrågavarande parti till särskild behandling före genomförandet av den allmänna reformen. De rådande^ förhållandena på det område, som den partiella reformen skulle omfatta, äro långt ifrån tillfredsställande. Bristen på bestämmelser medför visserligen för polis och åklagare möjlighet till en viss smidighet i tillvägagångssättet och kanske även någon gång i fall, där myndigheternas befogenheter ej äro genom långvarig praxis fullt stadgade, en viss återhållsamhet, vid ingripande mot den enskilde medborgaren. Men de fördelar, som ibland vinnas genom en dylik friare ställning för samhällets organ, såvitt den begagnas med gott omdöme och av dugliga och för sin uppgift intresserade män, torde man dock på ett område, som det förevarande böra offra för den större trygghet för den enskilde, som vinnes genom i lag, så långt sig göra låter, noga utstakade gränser för tjänstemännens befogenheter och den enskildes skyldigheter. I riksdagens omförmälda skrivelse har med rätta antytts vikten av att särskilt på detta område icke allt för stort utrymme lämnats åt en fri utbildning av praxis, som med hänsyn

264 Kungl. Maj:ts proposition nr 80.

till mängden av därvid verksamma tjänstemän oell olikheten i deras utbildning och ställning mäste bliva högst ojämn och ej sällan beroende av vederbörande tjänstemans allmänna läggning och lynne. Å andra sidan har, såsom riksdagen jämväl papekat, behovet av ett handlingskraftigt och framgångsrikt ingripande till uppdagande av gärningsmännen till grövre brott och målens fullständiga utredande genom polis- och åklagarmyndigheterna blivit allt större. Att under sådana förhållanden alltjämt underlåta att i lag fastslå de allmänna skyldigheter, som i nämnda avseenden åligga polis- och åklagarmyndigheterna, eller dröja med att uttryckligen bestämma de medel, som samhället vill anförtro åt dessa myndigheter för fullgörande av deras värv. synes så mycket mindre tillrådligt, som på sina hall de i hög grad ökade göromålen inom annan dem åliggande tjänsteverksamhet lätteligen kunna anföras till ursäkt för underlåtenheten att vidtaga åtgärder, som icke äro uttryckligen föreskrivna. Att företaga en partiell reform inom detta område synes mig ock vara mindre vanskligt än inom övriga delar av straffprocessen. Reglerna för domstolsförfarandet i brottmål, å ena sidan, och för efterforskningen och polisundersökningen, a den andra, hava, för att tillhöra en sammanhängande lagstiftning, jämförelsevis litet gemensamt, i synnerhet örn man, såsom i vårt land hittills varit fallet och som enligt min mening även bör ske vid den nu ifrågasatta provisoriska regleringen, ej vid målets förberedelse på undersökningsstadiet påkallar rättens medverkan och därmed följande domstolsförfarande. En så beskaffad reform av förundersökningen och vad därmed har sammanhang kräver i och för sig ingen förändring i vårt nuvarande förfarande inför domstolen.

Återstår då frågan huruvida, även frånsett det omedelbara behovet av ifrågavarande reform och möjligheten att genomföra densamma utan att rubba rättegångsförfarandet i övrigt, det kan anses lämpligt att upptaga en lagstiftningsfråga av denna vidd före den blivande processreformen. Därvidlag synes mig uppenbart, att de nu ifrågasatta ändringarna långt ifrån att bliva till hinder för den stora reformen, vars fullbordan för övrigt ännu står i vida fältet, tvärtom kunna medföra vissa verkningar av stort gagn för densamma. En ofrånkomlig förutsättning för varje modernt rättegångsförfarande i brottmål är en omsorgsfull förberedelse av förhandlingen inför domstolen. För en dylik förberedelse kräves åter en duglig och intresserad polis- och åklagarkår. En sådan kår skakas icke ur ärmen, dess utbildning kräver en betydande tid. Får det nuvarande tillvägagångssättet vid polisens och åklagarnas förberedelse av brottmålen fortgå, till dess rättegångsreformen skall träda ut i livet, är fara värt, att denna på en av de viktigaste punkterna kommer att kämpa med stora — och onödiga — svårigheter av brist på erforderliga krafter bland dem, som kunna tagas i anspråk för kriminalpolis- och åklagarverksamheten.»

Enligt hemställan av departementschefen inhämtades därefter lagrådets yttrande över förslag till lagar i ämnet, vilka utarbetats på grundval av nyssnämnda utkast. Proccss- Sedan processkommissionen anbefallts att inkomma med yttrande, huruvida,

Icommis-

sionen 1920. med hänsyn till det i kommissionen pågående arbetet beträffande straffprocessen, betänkligheter kunde anses förefinnas mot upphöjande till lag av de uppgjorda förslagen, anförde kommissionen i skrivelse den 28 december 1920 bland annat följande:

»I första kapitlet av det föreliggande förslaget upptagas föreskrifter örn en förundersökning under namn av polisundersökning.

Kungl. Maurts proposition nr SO. '2Gb

Vad beträffar en modern anordning av en sådan förundersökning, strävar man efter att noga avväga reglerna så, att å ena sidan den å statens vägnar för brotts beivrande verksamme funktionärens uppgift icke försvåras men att å andra sidan även den misstänktes behöriga intressen icke åsidosättas. I främmande länder är en sådan undersökning vanligen anförtrodd antingen åt en förhörsdomare eller åt åklagaren. Processkommissionen har ej fattat bestämd ståndpunkt i fråga härom men är benägen tro, att förundersökningen bör ledas av åklagaren. Men en nödvändig förutsättning därför är att de åklagare, som skola betros därmed, äro väl kvalificerade. Kommissionen har tänkt sig att ifrågavarande funktioner skulle tillkomma statsåklagare, vilka skulle hava samma kompetens som domare och intaga en med dem nära jämförlig ställning.

En förberedande utredning, som åsyftar att möjliggöra en koncentrerad muntlig huvudförhandling, kan givetvis komma att taga längre tid i anspråk än förberedelsen för en rättegång, där man har att räkna med uppskov nied huvudförhandlingen. Och likaledes måste för att förberedelsen skall bliva fullt effektiv åt ledaren av densamma givas tämligen vittgående befogenheter, vilka ej äro i samma grad nödvändiga med en rättegångsordning sådan som vår nuvarande. Båda dessa konsekvenser av den muntliga rättegången medföra emellertid, att det ligger en särskild vikt uppå att skydda den enskildes intressen under förberedelsen. Även där denna tillkommer åklagaren, är det därför givet, att lagstiftaren i en på ett eller annat sätt anordnad och i större eller mindre grad under förberedelsen utövad kontroll från domarens sida söker en garanti mot ett mindre omdömesgillt handhavande av åklagarens befogenheter. En garanti mot obehörig inverkan av en till den tilltalades nackdel ensidigt ledd förundersökning ligger ock däri, att allt materialet skall omedelbart framläggas för domstolen under en ackusatorisk, muntlig och offentlig huvudförhandling och domen grundas allenast på det sålunda framkomna materialet. Av parternas ställning i processen följer vidare, att förundersökningen ej får begränsas till att undersökningsförrättaren samlar utredning; den misstänkte måste ock få tillfälle att dels förebringa omständigheter, som kunna föranleda att åtal icke anställes, dels ock förbereda sitt försvar vid en eventuell huvudförhandling. För sådant ändamål bör han bland annat äga anlita biträde av sakkunnig person redan innan åtal anhängiggjorts.

Enligt vår nu gällande processordning utgör domstolens rannsakning icke blott en motsvarighet till den muntliga huvudförhandlingen i modern utländsk straffprocess, den omfattar ock en stor del av vad i den utländska processen är förlagt till förundersökningen. Att vinna en modern gestaltning av processen genom införande av en förundersökning enligt utländskt mönster utan att förfarandet inför domstolen samtidigt ombildas är tydligen icke möjligt. Vi sakna den förutsättning, som ligger i huvudförhandlingens anordning. Och vi ha heller icke en åklagarepersonal, åt vilken kunna anförtros de viktiga och grannlaga funktioner, som tillkomma ledaren av en efter moderna principer anordnad förundersökning. Det har väl också knappast varit meningen, att det framlagda förslaget .skulle hava en sådan karaktär. Men att nu, då hela processlagstiftningen är under omarbetning, uti ifrågavarande synnerligen viktiga del av processen tillskapa en ny ingående lagstiftning, synes icke lämpligt. Då förslaget på centrala punkter avviker från de principer, som enligt processkommissionens mening böra vinna tillämpning beträffande reglerandet av förundersökningen, skulle detsamma icke föra processlagstiftningen framåt i den riktning, vari en nydaning enligt kommissionens mening bör gå.

Något tvingande behov till reglering av ifrågavarande förhållanden utan samband med förfarandet i dess helhet synes icke heller förefinnas. I praxis har blivit vanligt, att åklagare- och polismyndigheter till utredning angående brott företaga polisundersökning, därvid förhör hålles med såväl (leii för brott

266 Kungl. Maj:ts proposition nr 80.

misstänkte som andra personer. Vid denna praxis synes kunna få bero, till dess en ny lagstiftning kan komma till stånd. Även örn denna åsikt godkännes, kan det dock ifrågasättas att från förslaget upptaga vad det innehåller om rätt för undersökningsledare att under viss kortare tid för förhör kvarhålla misstänkt utan att han häktas. Det kan onekligen ej sällan vara förmånligt att så förfares; och det brukas även i praxis, ehuru utan stöd av lag. Regler härom kunna givas i sammanhang med reglerna om häktning.

Förslagets bestämmelser om häktning och vad därmed sammanhänger stå icke i lika nära samband med det centrala i processen som stadgandena angående polisundersökning, och deras innehåll är ej heller sådant, att större betänklighet mot deras antagande kan med hänsyn till arbetet på den nya rättegångsordningen göras gällande. Då emellertid den nuvarande lagstiftningen å ifrågavarande område ej synes i tillämpningen behöva medföra allvarligare olägenheter och frågan i hela sin vidd givetvis måste upptagas till behandling vid utarbetandet av en ny rättegångsordning, kan det ifrågasättas, örn det är skäl att nu företaga en fullständig revision av dessa regler, eller örn man icke hellre bör inskränka sig till mindre ändringar i den gällande lagstiftningen, i vilket hänseende främst synas böra ifrågakomma regler örn någon förkortning av den tid, inom vilken å landet häktad skall inställas till rannsakning, skyldighet för den som häktat att omedelbart göra anmälan därom till domstolen samt möjlighet att draga fråga örn häktning under prövning av en häktningsdomare.

Om beslag, skingringsförbud, hus- och kroppsrannsakan samt kroppsbesiktning finnas nu nästan icke några bestämmelser. Detta är påtagligen en kännbar brist i lagstiftningen. Mot en reglering av dessa förhållanden utan samband med en reform av straffprocessen i övrigt synes med hänsyn till arbetet på den allmänna rättegångsreformen betänklighet icke möta.»

De till lagrådet remitterade förslagen blevo icke framlagda för riksdagen. Justitie­ I skrivelse den 11 oktober 1921 upptog justitieombudsmannen ånyo frågan

ombuds­

mannen örn behovet av bestämmelser till undvikande av dröjsmål med häktad persons 1921. ställande inför domstol. Därvid framhöll justitieombudsmannen bland annat, att ett studium av nyssnämnda förslag till lag angående polisundersökning i brottmål samt häktning m. m. syntes giva vid handen, att en effektiv tillämpning av nämnda lagstiftning skulle förutsätta en betydande omorganisation av polis- och åklagarväsendet. En sådan kunde icke i längden undvaras. Men skulle en lagstiftning örn förundersökning m. m. för sitt följdriktiga handhavande medföra en ökning i vederbörande befattningshavares antal eller eljest föranleda till nya utgifter, syntes det vara tvivelaktigt, om den brydsamma tiden tilläte genomförandet i praktiken av en sådan lagstiftning. Med att allenast hava den på papperet vore ej mycket vunnet. Däremot borde det låta sig göra att — oberoende av en allmän reform av straffprocessen och utan att avvakta genomförandet av den vidlyftiga lagstiftningen örn förundersökning •— meddela bestämmelser till häktningstidens förkortande. Proposition Genom proposition, nr 28, framlade därefter Kungl. Majit för 1922 års riks­

och motion

1922. dag förslag till lag örn tiden för företagande av rannsakning med häktad. Förslaget avsåg att förhindra allt för långa dröjsmål med häktade personers ställande inför domstol, att förkorta tiden mellan rannsakningarna samt att ålägga den häktande myndigheten att omedelbart hos vederbörande göra anmälan örn företagen häktning.

Kungl. Maj:ts proposition nr 80. 267

Vid samma riksdag hemställde herr Löfgren i en inom första kammaren väckt motion, nr 80, att riksdagen måtte antaga på grundval av 1919 års utkast upprättade förslag till lag angående polisundersökning i brottmål samt häktning m. m. ävensom i samband därmed stående författningar, vilka avsågo en fullständig reglering av förundersökningen och handhavandet av tvångsmedlen.

Första lagutskottet hemställde i avgivet betänkande, nr 20, att såväl propositionen som motionen måtte av riksdagen lämnas utan bifall, men förordade tillika, att riksdagen, under åberopande av riksdagens i skrivelser den 13 april 1904, den 4 mars 1910 och den 11 augusti 1914 i särskilda avseenden uttalade önskemål, ville i skrivelse till Kungl. Maj :t anhålla, att Kungl. Maj :t täcktes, i ändamål att för tiden intill dess ny allmän rättegångsordning i brottmål kunde komma till stånd i görligaste mån avhjälpa bristen på tidsenliga och fullständiga bestämmelser rörande förundersökning i brottmål och de i samband därmed stående tvångsmedlen, efter processkommissionens förnyade hörande, låta utarbeta och för riksdagen framlägga förslag till lagstiftning angående dessa delar av straffprocessen ävensom, därest så skulle befinnas erforderligt, angående andra därmed sammanhängande ämnen.

Till stöd för sistnämnda hemställan anförde utskottet i huvudsak följande:

»Ehuru utskottet finner sig icke kunna tillstyrka bifall till någotdera av de föreliggande förslagen, kan utskottet icke frånträda den av riksdagen vid olika tillfällen uttalade meningen, att nu ifrågavarande ämnen böra upptagas till legislativ behandling utan att uppskjutas i avbidan på den blivande omgestaltningen av vår straffprocess i dess helhet. En reglering i lag av dessa för såväl samhället som den enskilde medborgaren viktiga rättsområden måste anses av behovet påkallad och bör icke undanskjutas i avvaktan på en reform av hela straffprocessordningen, vilken reform, även örn denna del av processen utbrytes och behandlas särskilt, sannolikt först efter en längre tid kan vara genomförd. En omläggning efter nya principer av rättegångsordningen i brottmål torde nämligen förutsätta en omreglering också av domstolsorganisationen, och att ett utförande av en dylik omreglering tager en betydande tid i anspråk, ligger i öppen dag.

Av nu anförda skäl och enär utskottet icke finner anledning frångå den av riksdagen senast år 1914 hävdade uppfattningen, att det väl låter sig göra att, i avvaktan på en allmännare reform av straffprocessen, till särskild behandling utbryta partiet rörande förundersökningen och de i samband därmed stående tvångsmedlen, vill utskottet förorda, att en sådan provisorisk lösning av förevarande reformproblem snarast möjligt måtte åvägabringas. Därmed vill utskottet icke hava sagt, att denna partiella lagstiftning måste begränsas till nyssnämnda ämnen. Skulle det under arbetets fortgång visa sig erforderligt, att för genomförandet av dessa partiella reformer jämväl andra, närbelägna rättsområden i lag regleras, kunna givetvis även dessa upptagas till legislativ behandling. Därest det mot utskottets förmodan skulle ådagaläggas, att en reglering av förundersökningen och tvångsmedlens handhavande icke skulle fördröjas genom att densamma upptages till behandling i samband med reformen av hela rättegångsordningen i brottmål, bör uppenbarligen någon utbrytning av berörda delar icke äga rum.»

Vid utlåtandet var fogad bland annat en reservation av herr Jacob Larsson m. fl., vilka ansågo, att utskottet bort under avstyrkande av motionen hemstäl-

268 Kungl. Majlis proposition nr 80.

la om bifall till Kungl. Maurts förslag. Reservanterna gjorde gällande, att utskottets yttrande angående motionen bort vara av följande lydelse:

»De av herr Löfgren motionsvis framburna lagförslagen stå onekligen i huvudsaklig överensstämmelse med de riktlinjer, vilka riksdagen i skrivelsen den 11 augusti 1914, nr 139, uppdragit för den av riksdagen då begärda legislativ regleringen av ifrågavarande rättsområden. Med allt erkännande av det arbete, som nedlagts på försöket att lösa den ingalunda lätta uppgiften, finner utskottet sig likväl icke kunna i frågans nuvarande läge förorda bifall till motionen.

På sätt såväl lagrådet i sitt år 1920 avgivna yttrande som justitieombudsmannen i skrivelse den 11 oktober 1921 erinrat, lär det icke kunna antagas, att polis- och åklagarmyndigheterna i allmänhet äga de förutsättningar med avseende på utbildning och kompetens, vilka måste anses nödiga, örn de nya uppgifter, som komme att åläggas dem, skulle kunna på ett tillfredsställande sätt fyllas. En betydande omorganisation av polis- och åklagarväsendet torde därför bliva nödvändig för en effektiv och ur rättssäkerhetens synpunkt betryggande tillämpning av eventuell lagstiftning örn på dessa myndigheter ankommande förundersökning i brottmål. Redan av detta skäl kan, enligt utskottets mening, en dylik lagstiftning icke under nuvarande förhållanden anses tillrådlig.

Mot ett lagligt reglerande av polisundersökning i brottmål i enlighet med motionärens förslag resa sig emellertid även andra betänkligheter av mera principiell innebörd. Motionärens förslag bygger, liksom riksdagens skrivelse i ämnet den 11 augusti 1914, på den förutsättningen, att utan samband med' en reform av processordningen i brottmål ett lagligt reglerande av förundersökning i sådana mål borde genomföras. Riktigheten av denna uppfattning har dock blivit uti åtskilliga auktoritativa yttranden starkt ifrågasatt. Sålunda har Svea hovrätt i yttrande över det lagutkast, som legat till grund för motionärens nu framburna förslag, anmärkt, att genom den avsedda utbildningen av förundersökningen karaktären av domstolens brottmålsbehandling komme att förändras. Hovrätten ifrågasatte därför, huruvida det kunde finnas lämpligt att lagstifta angående förundersökningen utan samtidigt upptagande av frågan örn behandlingen inför domstol. Samma uppfattning återfinnes även i processkommissionens skrivelse den 28 december 1920; och utskottet vill ytterligare understryka vad processkommissionen yttrar örn omöjligheten av att vinna en modern gestaltning av processen genom införande av en förundersökning enligt utländskt mönster utan samtidigt ombildande av förfarandet inför domstol. Då vidare processkommissionen framhållit, att det förslag, som i motionen avses, på centrala punkter avveke från de principer, som enligt kommissionens mening borde vinna tillämpning beträffande reglerandet av förundersökningen, synas tillräckligt starka skäl tala emot, att riksdagen nu skulle inlåta sig på en lagstiftning i motionens syfte.

Det avgörande motivet ej mindre för motionärens nu väckta förslag än även för riksdagens i skrivelsen den 11 augusti 1914 gjorda hemställan om lagstiftning på ifrågavarande rättsområde har uppenbarligen varit hänsyn till den avsevärt långa tid, som väntades komma att förflyta, innan en ny allmän rättegångsordning i brottmål kunde komma till stånd, och angelägenheten av att, intill dess så komme att ske, hithörande förhållanden bleve genom provisorisk lagstiftning reglerade. Vikten av detta motiv torde icke kunna underkännas. Inom utskottet har ock blivit ifrågasatt, att riksdagen borde i skrivelse till Kungl. Majit hemställa, att det måtte tagas under övervägande, huruvida icke processkommissionens arbete kunde så anordnas, att ett förslag rörande rättegången i brottmål skulle utan avbidan på reform av civilprocessordningen

Kungl. Maj:ts proposition nr 80. 269

kunna snarast möjligt komma under riksdagens prövning. Ett i sådant syfte framkommet yrkande kunde dock icke vinna erforderlig anslutning inom utskottet. Emellertid torde, efter vad under liand meddelats utskottet, det numera förefinnas utsikt, att förslag till lösning av denna fråga i nu angivna riktning skulle från processkommissionens sida kunna förväntas föreligga inom loppet av två eller tre år. Vid sådant förhållande och då denna väg till en lösning av förevarande fråga utan tvivel får anses vara den rätta, synes tillräcklig anledning saknas för riksdagen att nu påkalla ytterligare åtgärder för en provisorisk lagstiftning i den omfattning, som avsågs med riksdagens skrivelse den 11 augusti 1914.»

Riksdagen biföll reservationen. I överensstämmelse med riksdagens beslut utfärdades den 2 juni 1922 lag om tiden för företagande av rannsakning med häktad, vilken lag med vissa däri genom lagen den G juni 1924 vidtagna ändringar ännu är gällande.

Processkommissionen, som i sitt förslag upptagit bestämmelser angående för- Processberedande undersökning i brottmål och rörande straffprocessuella tvångsmedel, sio°™™ har icke berört frågan, huruvida detta område kunde eller borde upptagas till särskild reglering i lag. Däremot har lagrådet i sitt yttrande över processkommissionens förslag uttalat, att en provisorisk reglering av förundersökningen i brottmål samt frågor rörande ingrepp mot den misstänkte eller åtalade syntes kunna vidtagas.

Meddelande av bestämmelser rörande muntligt och koncentrerat förfarande

i tvistemål.

Under de senaste åren har man vid vissa av landets underrätter sökt att genom åtgärder inom den nuvarande lagstiftningens ram ernå ett i huvudsak muntligt och koncentrerat förfarande. Särskild uppmärksamhet tilldrogo sig de åtgärder i detta syfte, som på initiativ av häradshövdingen, numera presidenten K. Schlyter vidtogos i Askims m. fl. härads domsaga. En redogörelse för dessa åtgärder lämnades av Schlyter i ett den 3 oktober 1924 inför juristföreningen i Stockholm hållet föredrag över ämnet »Processreformer utan lagändring». Häri redogjorde Schlyter till en början för vissa organisatoriska förändringar, som vidtagits i domsagan, innebärande bland annat, att tingssammanträden hölles praktiskt taget en gång i veckan samt att viss uppdelning av ordförandeskapet å sammanträdena genomförts mellan häradshövdingen, biträdande domaren och förste notarien. Rörande de grundsatser, som tillämpades i fråga om förfarandet, anförde Schlyter i huvudsak följande:

Varje stämningsansökning, som ingåves å domsagans kansli, granskades för utrönande, huruvida innehållet vore så fullständigt, att det kunde läggas till grund för målets behandling. Beträffande stämningsansökning i vanligt kravmål tillsåges särskilt, att den angåve grunden för fordringen och tiden för dess tillkomst på sådant sätt, att tredskodom kunde meddelas på grund av ansökningen. Befunnes ansökan ofullständig eller eljest otjänlig att läggas till grund för rättegången, hemställdes hos käranden eller dennes ombud om ansökningens komplettering eller förbättring. Funnes målet vara av beskaffenhet, att parternas personliga hörande skulle lända till upplysning örn sakförhållandet, anmodades redan i stämningsresolutionen parterna att komma personligen tillstädes. Så skedde exempelvis i alla barnuppfostringsmål. Vore

270 Kungl. Maj:ts proposition nr 80.

målet av mera invecklad beskaffenhet, behölles å kansliet en avskrift av stämningsansökningen.

Målens handläggning vid tinget sönderfölle i förberedelse och huvudförhandling. Åt förberedelsen ägnades framför allt den första inställelsen i målet. Den muntliga förberedelsen vid första inställelsen kunde emellertid kompletteras med skriftväxling.

Å första inställelsedagen avgjordes de mål, i vilka tredskodom eller utslag på grund av omedelbart medgivande kunde avkunnas, samt undersöktes i andra mål möjligheterna till förlikning. I sådana mål, i vilka parterna vore beredda att utan uppskov överlämna målet eller i vilka framställt uppskovsyrkande avsloges, skredes omedelbart till huvudförhandling. I övriga mål förbereddes huvudförhandlingen därigenom, att parterna finge fixera sina ståndpunkter, käranden genom att fullständigt angiva de faktiska omständigheter, som läge till grund för hans talan, och svaranden genom att yttra sig över vad käranden sålunda andragit. Vidare finge parterna angiva de bevismedel de önskade åberopa och de omständigheter de med varje särskilt bevismedel önskade styrka. Tillika undersöktes behovet av skriftväxling, varvid, örn målet vore av mera invecklad beskaffenhet, överenskommelse mellan parterna brukade träffas örn att de å vardera sidan inom viss tid skulle till kansliet i två exemplar ingiva en utveckling av sin talan.

Därest det med hänsyn till målets beskaffenhet kunde antagas, att ett skriftligt svaromål skulle främja utredningen, hemställdes i sammanhang med stämningsresolutionen, att svaranden, därest han komme att bestrida käromålet, ville inom viss tid till kansliet ingiva dylikt svaromål i två exemplar, varav det ena tillställdes käranden. Till käranden kunde antingen i sammanhang med stämningsresolutionen eller genom påteckning å det skriftliga svaromålet hemställas att därefter till kansliet likaledes i två exemplar ingiva en fullständig utveckling av sin talan. Vid dylik skriftväxling före första rättegångstillfället liksom när vid tinget överenskommelse träffats örn skriftväxling övervakade kansliet, att skrifterna inkomme å bestämda tider, och gjorde vid behov påminnelser.

Sedan förberedelsen avslutats, upptoges målen till huvudförhandling. Erhold part kännedom om omständighet, som vore ägnad att förhindra måls slutförande å den för huvudförhandlingen utsatta dagen, plägade han göra anmälan härom hos rättens ordförande. Dylik händelse hade emellanåt lett till överenskommelse örn hela huvudförhandlingens uppskjutande till annan dag. Vid huvudförhandlingen framlades muntligen inför rätten av parterna eller deras ombud allt vad vid förberedelsen eller vid tidigare förhandling inför rätten framkommit samt förebringades bevisningen.

Därest part begärde uppskov, förhördes han mycket noga om anledningen därtill, och de anförda skälens bärighet prövades av rätten. För rättsliga utläggningar eller för vidare utveckling av partens talan medgåves uppskov endast då alldeles särskilda omständigheter förelåge. Uppskov för vittnens hörande beviljades endast efter angivande av vittnenas namn och vad de skulle höras över samt sedan det prövats, att deras vittnesmål vore relevanta och att skäl förelegat till att vittnena icke instämts till den utsatta huvudförhandlingen. Uppskovsbeslut innebure vanligen åläggande för båda parterna att förebringa all den utredning, varav de ytterligare ville begagna sig. Vid uppskovs beviljande tillsåges alltid, att personlig inställelse ålades parterna, örn målets utredning skulle gagnas därav.

I fråga om bevisningen tillämpades, att även vittnen, som på grund av släktskapsförhållande till part eller delaktighet i saken vore jäviga att vittna, kunde åberopas. De hördes antingen på ed eller upplysningsvis när parterna enades därom. All vittnesbevisning förebringades örn möjligt vid samma rättegångs-

Kungl. Maj:ts proposition nr 80. 271

tillfälle. Förhör med part anlitades när det ansåges lämpligt för sanningens utletande. Härvid erinrades part örn den sanningsplikt, som enligt 14 kap. 8 § rättegångsbalken ålåge honom.

Förhandlingarna stördes icke av någon diktamen till protokollet. Ordföranden gjorde de anteckningar han behövde för protokollets uppsättande. Anteckningarna örn vad part eller vittne anfört upplästes vid förhörets slut och inflöte sedermera ordagrant i protokollet. Parternas rättsliga utläggningar antecknades i regel icke, endast deras faktiska uppgifter, yrkanden och medgivanden. Ville parterna ha några rättsliga synpunkter till protokollet, finge de i allmänhet upptaga dem i sina skrifter.

Dom meddelades nästan undantagslöst samma dag som målet överlämnats. I större mål höljes överläggning till dom omedelbart efter förhandlingens slut, varefter domen avkunnades i ett fritt muntligt anförande. Mindre mål genomginges antingen vid en förmiddagspaus eller vid rättegångsdagens slut. Rättegångskostnadsersättning utmättes icke efter antalet rättegångstillfällen utan efter det intresse och det arbete den vinnande parten eller hans ombud nedlagt på målet. Hade han vållat onödigt uppskov, nedsattes ersättningens belopp.

De regler, som sålunda gällde för tvistemål, tillämpades i huvudsak även i brottmål, särskilt sådana, där talan fördes allenast av enskild målsägande.

Huvudgrunderna i det sålunda tillämpade förfarandet sammanfattades sedermera av Schlyter i en »P. M. angående civilmåls handläggning vid Askims häradsrätt».

I huvudsaklig anslutning till de regler, som sålunda tillämpades i Askims m. fl. härads domsaga, utarbetades sedermera på olika orter under samverkan mellan domare och advokater bestämmelser att tjäna till ledning för handläggning av mål vid domstolarna. Sålunda godkände samfällda rådhusrätten i Göteborg den 13 mars 1925 och Göteborgsavdelningen av Sveriges advokatsamfund den 17 i samma månad en av en tillsatt kommitté framlagd »P. M. angående utförande av talan i och handläggning av civila mål vid Göteborgs rådhusrätt». Den 14 maj 1925 godkände Stockholms samfällda rådhusrätt en av särskilda kommitterade utarbetad »P. M. i fråga örn behandlingen vid Stockholms rådhusrätt av civila mål ävensom brottmål, i vilken allmän åklagare icke för talan». Promemorian godkändes av Stockholmsavdelningen av Sveriges advokatsamfund den 10 juni 1925. Jämväl bland representanter för rådhusrätterna i Skåne och Blekinge samt advokatsamfundets avdelning för Skåne och Blekinge tillsattes en kommitté för behandling av frågan örn processuella anordningar för åstadkommande av snabbare handläggning och avgörande av tvistemål vid rådhusrätt. Vid årsmöte den 10 oktober 1925 beslöt föreningen Sveriges häradshövdingar att till samliga häradshövdingar utsända en promemoria i ämnet. I enlighet med beslut av föreningen Sveriges stadsdomare vid årsmöte den 25 september 1925 utsände föreningens styrelse till samtliga rådhusrätter en av representanter för styrelsen, rådhusrätterna i Stockholm, Göteborg och Malmö samt Sveriges advokatsamfund upprättad och av styrelsen godkänd promemoria med hemställan, att rådhusrätterna ville i den mån så kunde ske tillämpa densamma örn möjligt från och med 1926 års början samt i sinom tid delgiva styrelsen den erfarenhet, som vunnits vid promemorians tillämpning. Promemorian var av följande lydelse:

272 Kungl. Maj:ts proposition nr 80.

1. Stämningsansökningen bör så tydligt och uttömmande angiva kärandens yrkanden jämte grunderna därför, att fullständigt svaromål kan avgivas vid första rättegångstillfället. Vid ansökningen böra fogas avskrifter av de handlingar, på vilka käromålet huvudsakligen grundas.

Upptager ansökningen flera yrkanden, böra de angivas och motiveras vart för sig. Varje särskilt yrkande bör lämpligen betecknas med en bokstav eller siffra, till vilka beteckningar rätten och parterna kunna hänvisa under förhandlingarna om de särskilda yrkandena.

I stämningsansökningen böra parters namn, yrke och adress uppgivas så tydligt som möjligt, likaså kärandeombudets namn, adress och telefonnummer.

Är stämningsansökningen vidlyftig, inlämnas samtidigt med stämningens uttagande en avskrift av densamma att kvarligga hos rätten.

2. Stämningsansökningen granskas av stämningsgivarén, som fäster vederbörandes uppmärksamhet å möjligen förefintliga fel eller brister, särskilt i avseende å förutsättningar för tredskodom.

I stämningsresolutionen anmanas svaranden att vid första rättegångstillfället avgiva fullständigt svaromål. För att han skall kunna medhinna att ställa sig sådan anmaning till efterrättelse bör i vidlyftigare mål längre än laga stämningstid begäras och utsättas samt delgivning snarast möjligt verkställas.

3. Vid första rättegångstillfället, då förhandling i själva saken äger rum, bör svaranden avgiva fullständigt svaromål, angiva i vad mån motpartens uppgifter vitsordas, eller bestridas, meddela grunden för bestridandet ävensom i övrigt framföra sina invändningar. Ämnar svaranden avgiva skriftligt svaromål, bör exemplar därav örn möjligt senast två dagar förut avlämnas till rätten och käranden.

Är icke genom stämningsansökningen och svaromålet till fullo utrett vad som är stridigt och ostridigt parterna emellan, bör rätten genom muntlig förhandling med parterna söka fastställa detta.

4. Över invändning, som kräver beslut, gives sådant i regel samma dag invändningen framställes. Skulle i särskilt fall så icke kunna ske, meddelas beslut snarast möjligt.

_ 5. Uppskov bör begäras i minsta möjliga utsträckning och av rätten ej beviljas med mindre vägande skäl anföres.

Att parterna äro ense om uppskov utgör icke hinder för rätten att pröva behovet därav; dock bör uppskov ej förvägras med mindre särskilda skäl därtill föranleda.

6. När så finnes erforderligt för vinnande av tillfredsställande utredning, bör part föreläggas att iakttaga personlig inställelse.

7. Beviljas uppskov och finnes utredningen kunna främjas genom skriftväxling mellan parterna, bestämmas tider för skrifters avlämnande före nästa rättegångstillfälle.

Av varje skrift med bilagor ingives minst ett exemplar till rätten och översändes samtidigt ett exemplar till motparten.

Under skriftväxlingen åligger det vardera parten att avgiva bestämt yttrande om alla motpartens påståenden och frågor av betydelse i målet, så att full klarhet erhålles om vad som är stridigt och ostridigt, och bör rätten tillse, att detta a.v parten iakttages. Dessutom bör parten under skriftväxlingen i största möjliga utsträckning angiva de omständigheter, varom han vill höra vittnen och sakkunniga.

Part, som eljest önskar till rätten ingiva skriftlig framställning eller andra handlingar, bör inlämna dessa i.god tid före nästa rättegångstillfälle och samtidigt tillställa motparten avskrift därav.

8. Efter skriftväxling koncentreras målet till ett enda eller så få rätte-

Kungl. Maj:ts proposition nr 80. 273

gångstillfällen som möjligt, Därvid bör tillfälle beredas parterna att under ordförandens ledning genomgå tvistepunkterna och att inför rätten dryfta såväl sakfråga som rättsfråga i målet. 9. Angivande och förebringande av skriftliga bevismedel bör ske så tidigt under rättegången som möjligt. Förhör med båda parternas samtliga vittnen bör äga rum vid ett och samma rättegångstillfälle, om möjligt först efter skriftväxlingens avslutande'. Örn part av oförutsedd anledning önskar avhöra vittne å dag, till vilken vittnesförhör i målet ej utsatts, bör han anmäla sådant hos rätten sist två dagar före den, då handläggningen skall äga rum, och samtidigt därom underrätta motparten. 10. Genom ändamålsenlig uppställning av uppropslistorna och andra lämpliga åtgärder bör rätten verka för att parters och vittnens väntan i samband med inställelse begränsas. 11. Vid uppsättande av protokoll tillser protokollsföraren, huruvida utredning eller uppgift erfordras i något avseende, samt gör därom anteckningar, som jämte protokollet överlämnas till ordföranden. 12. Vid vittnesförhör antecknas till protokollet avhörda vittnens ålder, yrke och adress. 13. Vid bestämmande av rättegångskostnadsersättning fästes icke övervägande avseende vid antalet inställelser utan vid omfattningen och beskaffenheten av det arbete i dess helhet, som från vederbörande parts sida nedlagts å målet. Särskild hänsyn ingés till stämningens avfattning, koncentration och klarhet i utveckling av parts talan samt parts beredvillighet att bidraga till målets utredning. Vållar part onödigt uppskov, bör vid utdömande till honom av rättegångskostnad hänsyn tagas till den kostnad, som därigenom tillskyndats motparten. 14. Dom meddelas, örn så lämpligen kan ske, samma dag, som målet överlämnas till rättens prövning, och i varje fall inom kortast möjliga tid. Vid promemorian voro fogade följande särskilda bestämmelser örn måls handläggning i s. k. skriftväxlingsordning, vilka genom förenämnda beslut, av Stockholms samfällda rådhusrätt den 14 maj 1925 och av Stockholmsavdelningen av Sveriges advokatsamfund den 10 juni 1925 antagits att gälla vid Stockholms rådhusrätt: Sedan svaromål avgivits, må, örn parterna det begära och rätten så finner lämpligt, handläggning av målet äga rum i särskild skriftväxlingsordning. För densamma tillämpas huvudsakligen följande särskilda regler, om vilka parterna böra inför rätten och med dess begivande träffa överenskommelse att intagas i protokollet: a) Under den tid, mål handlägges i skriftväxlingsordning, skola parterna -— enligt av rätten vid varje särskilt rättegångstillfälle meddelade anvisningar — skriftligen såväl utveckla sin talan som ock besvara framställda frågor. b) Under skriftväxlingstiden förekommer endast ingivande av skrifter och handlingar ävensom meddelande av rättens uppskovsbeslut. c) Uppskovstiden begränsas i regel till tre veckor. d) Skrift ävensom i möjligaste mån däri åberopade bilagor ingivas i två exemplar — det ena avsett för rätten och det andra för motparten — antingen å rättens expedition före den dag, då målet handlägges, eller senast vid handläggningen. e) Part, som endast har att emottaga skrift av motparten, skall därest han ej iakttager inställelse, senast å dagen efter handläggningen avhämta skrift och göra sig underrättad örn rättens beslut. Bihang till riksdagens protokoll 1931. 1 sami. ö? käft. (Nr 80.) 18

274 Kungl. Maj:ts proposition nr 80.

Om under den tid, mål handlägges i skriftväxlingsordning, handläggning i vanlig ordning av någon anledning blir oundviklig, exempelvis för avhörande av vittne på grund av sjukdom eller bortresa, åligger det part, som ämnar påkalla dylik handläggning, att därom i tid underrätta såväl rätten som motparten.

Mål, som handläggas i skriftväxlingsordning, utsättas å rättens uppropslista i en grupp för sig att handläggas å för ändamålet särskilt bestämd tid.

Handläggning i skriftväxlingsordning upphör, närhelst rätten därom förordnar, skolande beslut örn upphörande alltid på parternas samstämmiga begäran meddelas.

Sedan handläggningen i skriftväxlingsordning upphört, vidtager ånyo handläggning i vanlig ordning, därvid tillämpas de ovan angivna regler, med iakttagande att till det rättegångstillfälle, som följer närmast efter skriftväxlingens avslutande, i regel meddelas slutligt föreläggande för bevisning, men däremot ej slutligt föreläggande i övrigt, med mindre särskilda omständigheter skulle därtill föranleda.

Före. bestämmandet av tid för vittnesbevisnings förebringande beredes parterna tillfälle att yttra sig därutinnan.

Promemorian har godkänts för tillämpning vid ett stort antal rådhusrätter.

!('

Vm'

!

Kungl. Majda proposition nr 80, 275

INNEHÅLLSFÖRTECKNING.

Sid.

276 Kungl. Maj:ts proposition nr 80.

Sid.

Kungl. Maj:ts proposition nr 80. 277

Sid.