Prop. 1931:80

('angående huvudgrun\xad derna för en rättegångsrefoim',)

Kungl. Majda proposition nr 80.

1

Nr 80.

Kungl. Maj.ts proposition till riksdagen angående huvudgrun­

derna för en rättegångsrefoim; given Stockholms slott den 6 februari 1931.

Under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet över justitie- departementsärenden för denna dag vill Kungl. Majit härmed lämna riksdagen tillfälle att avgiva yttrande angående de av föredragande departementschefen angivna huvudgrunderna för en rättegångsreform.

Under Hans Maj:ts

Min allernådigste Konungs och Herres frånvaro:

GUSTAF ADOLF.

N. Gärde.

Utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden, hållet in­

för Hans Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten i stats­ rådet å Stockholms slott den 6 februari 1931.

Närvarande:

Statsministern

E kman ,

ministern för utrikes ärendena friherre

R amel ,

statsråden

G ärde , von S tockenström , S tädener , G yllenswärd , L arsson , H olmbäck , J eppsson , H ansén , R undqvist .

Efter gemensam beredning med chefen för socialdepartementet och tillför­ ordnade chefen för finansdepartementet anmäler chefen för justitiedepartemen­ tet, statsrådet Gärde, fråga örn reform av vårt rättegångsväsen samt anför därvid:

Bihang till riksdagens protokoll 1981. 1 sami. 67 käft. (Nr 80.)

1

2

Kungl. Majlis proposition nr 80.

Process-

kommissio­

nen.

Inledning.

I en år 1909 för riksdagen framlagd proposition hemställde Kungl. Majit

örn anvisande av anslag för tillsättande av en kommission med uppdrag att verk­

ställa omarbetning av rättegångsbalken jämte därtill börande författningar.

Förslaget blev emellertid ej av riksdagen bifallet.

År 1911 gjordes ny framställning till riksdagen. Denna gång avsågs icke

en kommission för utarbetande av lagtext utan endast en förberedande utred­

ning. Utredningens syfte, anförde departementschefen, skulle vara att lämna

en allsidig belysning av de särskilda processuella frågor, vilka måste upp­

tagas till övervägande, ävensom att anvisa den eller de möjliga utvägarna för

dessa frågors lösande under de i vårt land givna förhållandena. — Riksdagen

beviljade i enlighet med Kungl. Maj :ts förslag medel till bestridande av kost­

naderna för en förberedande utredning angående en rättegångsreform.

Samma år igångsattes utredningsarbetet, som till en början uppdrogs åt

f. d. justitierådet J. Hellner, till vilkens biträde förordnades tre jurister (pro­

cesskommissionen). År 1917 efterträddes Hellner av f. d. regeringsrådet H.

Falk. År 1919 skedde en ombildning av processkommissionen sålunda, att de

jurister, som förut biträtt utredningens ledare, fingo ställningen av medlemmar

i kommissionen. Tillika tillkallade departementschefen enligt Kungl. Majits

bemyndigande en representant för lantdomarna och en för stadsdomarna även­

som ett antal företrädare av skilda lekmannaintressen att med kommissionen

överlägga örn principerna för den blivande domstolsorganisationen och de all­

männa grunder i övrigt, på vilka en rättegångsreform borde byggas.

Sedan kommissionens ordförande, Falk, i slutet av år 1919 avlidit, förordna­

de Kungl. Majit påföljande år presidenten i Svea hovrätt Hj. Westring till

hans efterträdare. Processkommissionen avslutade sitt arbete år 1926. Det då

avgivna betänkandet (Statens off. utredn. 1926:31—33) innefattar tre delar

behandlande domstolsförfattningen, rättegången i brottmål och rättegången i

tvistemål. Kommissionen förordar en allmän reform av rättegångsväsendet.

I enlighet med de givna riktlinjerna har kommissionen ej utarbetat förslag till

lagtext, utan betänkandet utgör en resonerande framställning angående de

grunder, som enligt kommissionens tanke böra läggas till grund för en allmän

processreform. Betänkandet är inom de olika avdelningarna uppdelat i kapi­

tel, och varje kapitel avslutas med en punktvis gjord sammanställning av kommis­

sionens förslag. Vid betänkandet, som innefattar den kort före avlämnandet

bortgångne siste ordförandens och de vid arbetets slut kvarvarande ledamöter­

nas enhälliga ståndpunkt, äro fogade yttranden av de för överläggningar till­

kallade domstolsrepresentanterna och lekmännen.

över processkommissionens betänkande har Kungl. Majit låtit inhämta ytt­

randen. Sålunda ha rikets hovrätter anbefallts att efter hörande av domha­

vande, rådhusrätter, Överståthållarämbetet och länsstyrelserna i samtliga län,

överexekutorer och magistrater inkomma med utlåtanden över betänkandet, så­

vitt avser dess huvudgrunder. Vidare lia utlåtanden infordrats från justitiekans-

Kungl. Maj:ts proposition nr 80.

3

lersämbetet och kommerskollegiet, vartdera i vad angår dess ämbetsområde och

kommerskollegiet efter hörande av de organisationer och sammanslutningar

inom näringslivet, vilka kollegiet kunde finna lämpligt anmoda om yttrandes

avgivande. Tillfälle har lämnats de juridiska fakulteterna, föreningen Sve­

riges häradshövdingar, föreningen Sveriges stadsdomare, Sveriges advokatsam­

fund och svenska stadsförbundet att inkomma med yttranden. Av de juridiska

fakulteterna har emellertid endast den i Lund inkommit med utlåtande, därvid

professorn Kallenberg avgivit särskilt yttrande. Från häradshövding- och

stadsdomarföreningarna liksom från styrelsen för advokatsamfundet ha utlå­

tanden inkommit. Stadsförbundets styrelse har anmält, att förbundet i av­

vaktan på resultatet av vissa pågående undersökningar för det dåvarande

avstode från att inkomma med yttrande. De avgivna yttrandena ha befordrats

till trycket. (Statens off. utredn. 1927:15 och 1929: 25.) Jämväl föreningen

Sveriges landsfiskaler har inkommit med yttrande.

Sedan yttranden inkommit i den omfattning nu angivits, har lagrådet den

3 juli 1928 avgivit utlåtande över betänkandets huvudgrunder (Statens off.

utredn. 1928:19). Lagrådets yttrande torde få såsom bilaga fogas vid proto­

kollet i detta ärende. (Bilaga A.)

Jämsides med att yttranden inhämtats angående processkommissionens för­

slag har Kungl. Maj:t föranstaltat örn utredningar i vissa med processrefor­

men sammanhängande frågor, som ej av kommissionen upptagits till behand­

ling. Sålunda har enligt Kungl. Maj:ts den 8 april 1927 lämnade bemyn­

digande dåvarande chefen för justitiedepartementet tillkallat sakkunniga för

att verkställa undersökning rörande kostnaderna för processreformens ge­

nomförande. Särskild uppmärksamhet skulle ägnas domstolspersonalens av­

löningsförhållanden och i samband därmed juristutbildningen. Andra frågor,

med vilka de sakkunniga hade att taga befattning, voro lönereglering för åkla­

garna, olika spörsmål av organisatorisk art, som kunde uppkomma vid ge­

nomförandet av en ny domstolsorganisation, byggande och underhåll av dom-

stolslokaler samt statens förhållande till städerna. De sakkunniga (ekonomisa)t-

kunniga), under ordförandeskap av generalkrigskommissarien L. Widell, av-

gåvo betänkande den 29 augusti 1928. (Statens off. utredn. 1928:20.)'

Även över detta betänkande ha utlåtanden infordrats, nämligen från hov­

rätterna, vilka hade att inhämta yttranden från domhavande, tingshusbygg-

nadsskyldige, överexekutorer och rådhusrätter, från Överståthållarämbetet och

länsstyrelserna i samtliga län, efter hörande av magistrater, stadsstyrelser och

stadsfullmäktige, ävensom från nedre justitierevisionen, statskontoret och all­

männa civilförvaltningens lönenämnd. Justitiekanslersämbetet, riksräken-

skapsverket och kommerskollegiet ha avgivit yttranden, i vad deras ämbets­

områden angår. Även föreningen Sveriges häradshövdingar, föreningen Sve­

riges stadsdomare, styrelsen för Sveriges advokatsamfund, styrelsen för sven­

ska stadsförbundet, föreningen Sveriges landsfogdar, föreningen Sveriges lands­

fiskaler och föreningen Sveriges stadsfiskaler ha begagnat sig av dem lämnat

tillfälle att inkomma med yttranden. Jämväl dessa utlåtanden ha tryckts.

Ekonomi­

sakkunniga.

4

Kungl. Majlis proposition nr 80.

1928 års

kommunal-

förvalt-

ningssak-

kunniga.

(Statens off. utredn. 1929:30 och 31.) Vidare har föreningen Sveriges kö-

pingsåklagare inkommit med en framställning i ämnet.

Med anledning därav att processkommissionen föreslagit bland annat, att

staten skulle övertaga rättsskipningen i städerna, har fråga uppkommit, huru

bör förhållas med de göromål av statlig eller kommunal art, som nu ankomma

på magistraterna. Denna fråga har gjorts till föremål för särskild utredning.

Efter det filosofie doktorn S. Hansson på uppdrag avgivit vissa förslag i

ämnet, har chefen för socialdepartementet enligt Kungl. Maj:ts den 19 oktober

1928 givna bemyndigande tillkallat sakkunniga för att biträda med utredning

rörande kommunalförvaltningens ordnande i de nuvarande magistratsstädema

efter genomförande av en processreform i huvudsaklig anslutning till process­

kommissionens förslag med däri av lagrådet förordade jämkningar. De sak­

kunniga (1928 års kommunal förvaltning ssakkunniga), vilkas ordförande var

borgmästaren J. Pettersson, avgåvo betänkande den 30 september 1929. (Sta­

tens off. utredn. 1930:13.)

över detta betänkande ha utlåtanden avgivits av länsstyrelserna efter hö­

rande av magistrater, stadsstyrelsen drätselkammare och stadsfullmäktige,

varjämte tillfälle beretts svenska stadsförbundet, föreningen Sveriges stads-

domare samt föreningen Sveriges stadsombudsmän och kommunalsekreterare

att inkomma med yttranden.

Slutligen har min företrädare i ämbetet, statsrådet Bissmark, efter därtill

erhållet bemyndigande, den 11 november 1929 tillkallat presidenten i Svea hov­

rätt friherre E. Marks von Wurtemberg, justitieråden N. Alexanderson och A.

Lindhagen, häradshövdingen A. Brunnberg och advokaten C. Lundqvist att i

egenskap av sakkunniga inom departementet samråda med departementsche­

fen vid fortsatt beredande av frågan om rättegångsväsendets ombildning och

därmed sammanhängande spörsmål. Sedermera har jag efter mitt tillträde

av statsrådsämbetet den 19 juni 1930 tillkallat Bissmark att deltaga i arbetet.

Under år 1930 och januari 1931 lia de sakkunniga varit inkallade till ett

flertal överläggningar med departementschefen, vid vilka genomgåtts de grund­

läggande spörsmålen för reformen i den omfattning de här av mig komma att

upptagas till behandling.

Det svenska rättegångsväsendets utveckling.

Den uppgift, som tillkommer rättsskipningen i ett samhälle, är att pröva

och fastställa vad i det enskilda fallet är rätt enligt de materiella regler av

privaträttslig eller straffrättslig natur, som äro vid makt i samhället. I väx­

lande former under olika skeden i samhällenas historia har denna uppgift bli­

vit fylld. Rättsskipningen har visserligen hört till de områden inom samhälls­

livet, där strävandena att fasthålla vid det bestående framträtt särskilt star­

ka, men rättsskipningens gestaltning har dock varit underkastad en ständig

förändring och utveckling, som skett än långsammare än hastigare. Denna

utveckling har helt naturligt i regel försiggått under inflytande av de sam-

hällsidéer och tänkesätt, som vid varje tid gjort sig gällande inom samhälls-

Kungl. Maj:ts proposition nr 80.

5

livet i övrigt, och sålunda utgjort en återspegling av dessa. I synnerhet inom de mindre staterna i den europeiska kulturkretsen har därvid ofta direkt på­ verkan ägt rum från främmande länder, där mer eller mindre medvetet förebil­ der sökts för avhjälpande av inhemska brister.

Den fornsvenska rättsskipningen handhades av allmogen själv på tingen. Re-

Medeltiden.

dan i äldsta tid måste denna därvid ha stått under ledning av en eller flera framstående medlemmar av folket. I våra tidigaste rättskällor framträda hä­ radshövdingen som häradstingets och lagmannen som landstingets ledare. Med den fortgående rättsutvecklingen hade den dömande myndigheten så småningom koncentrerats hos dessa ledare, om också tingsmenigheterna själva långt in i nyare tiden stundom kunde verksamt deltaga i tingsförhandlingarna och dö­ mandet. Häradshövdingen och lagmannen valdes av allmogen, och deras doms- myndighet hade sålunda en folklig karaktär. Säkerligen under utländskt in­ flytande inträdde häri redan i slutet av 1200-talet en på konungadömets väx­ ande betydelse beroende ändring, i det att konungen förskaffade sig inflytande på domarnas tillsättande och började framträda som den egentlige bäraren av domsmyndigheten. Mellan härads- och landstingen fördelade sig målen utan fasta regler så, att de viktigare, framfor allt stormännens mål, kommo till landstingen, varjämte dessa betraktades som överinstans i förhållande till hä­ radstingen.

Organisationen av städernas domstolar var redan tidigt starkt påverkad av inflytande från utlandet, särskilt från de tyska städerna. Borgmästare och rådmän, valda av borgarna, utgjorde rådstuvurätten för de viktigare målen, och ute på torget dömde i smärre mål kämnärsrätten, som bestod av fogden och två rådmän.

Vid dessa folkliga domstolar voro de sålunda av domaren inför menigheten ledda förhandlingarna muntliga. Endast domen blev ibland till framtida sä­ kerhet avfattad i skrift. Som alltid under enkla samhällsförhållanden var rättegången emellertid i hög grad formalistisk. Denna formalism framträdde i olika riktningar.

Rättegången skulle försiggå på olika sätt alltefter processföremålets natur. Man fick härigenom ett flertal olika rättegångsarter, en sådan för klander av fast egendom, en annan för klander av lös egendom, en tredje för gäldskrav o. s. v. För de särskilda rättegångsarterna hade käranden att på olika sätt ut­ föra sin talan. Och för varje rättegångsart var föreskrivet, huru bevisningen skulle föras.

Härmed sammanhängde bevisningens natur. Bevisningen hade icke till upp­ gift att övertyga domaren om de faktiska omständigheter, som förelupit och som voro av betydelse i målet, utan vad som däri skulle anses vara sant fram­ gick omedelbart av parternas verksamhet i enlighet med de därför gällande föreskrifterna. Domstolens prövning inskränkte sig därefter till att kontrol­ lera, huruvida de stadgade bevisprestationema verkligen fullgjorts. Alltefter­ som detta skett eller icke, avkunnades den slutliga domen till den enes eller andras fördel. I överensstämmelse med den sålunda förutsatta möjligheten

6

Kungl. Maj:ts proposition nr 80.

av en lätt verkställd kontroll stod också, att bevisprestationerna skulle före­

bringas från allenast ena parten. Bevisningen blev principiellt ensidig. Den

åsyftade ej heller att belysa och utreda de särskilda faktiska omständigheter­

na i målet utan den koncentrerades genast på ett enda spörsmål, till vilket

tvistens hela innehåll redan från början reducerades.

Bevismedlen voro i överensstämmelse härmed av övervägande formell natur,

ehuru helt säkert de föreskrivna bevisprestationema ursprungligen torde ha

uppfattats såsom ägnade att i genomsnitt utgöra vittnesbörd örn sannings­

enligheten av den parts uppgifter, som fullgjorde dem. För de olika rätte-

gångsarterna var föreskrivet ej blott vilkendera av parterna hade att bevisa,

utan även med vilket slag och vilket mått av bevismedel bevisningen skulle ske,

liksom det noggrant bestämts vad som i de olika fallen skulle bevisas, d. v. s.

ordalagen i de olika bevistemata. Brist i något avseende medförde talans för­

lust.

Det bevismedel, som dominerade i den äldsta rätten, var parts ed, förstärkt

med ed av edgärdsmän. Partens ed riktade sig på föremålet för rättegången,

under det edgärdsmännens ed bestyrkte, att parten svurit 'rent och ej ment’.

Vittnesbeviset, som också fanns i den äldsta rätten, gick liksom partseden

ut på en utsaga direkt om själva saken.

Dessa två bevismedel torde ha utgjort stommen i den äldsta rättens bevis­

system och däri åtminstone från början fyllt var sin uppgift. Utgångspunkten

för den fornsvenska processens bevissystem torde få anses ha varit svarandens

rätt att med egen ed, i regel förstärkt av edgärdsmäns ed, värja sig mot mot­

partens talan. Någon bevisning från kärandens sida krävdes då icke, utan

målets utgång berodde av örn svaranden gick sin ed. Men med denna grund­

sats är redan i de äldsta rättskällorna förenad en annan, vilken innebar, att

det som vore allmänt känt — veterligt i den vidsträckta mening, i vilken land­

skapslagarna togo det — ej kunde med laga verkan förnekas. Den, som åbe­

ropade något i denna mening notoriskt, fick vitsord att förebringa bevisningen

i processen. Kunde käranden åberopa sig härpå, fick han alltså förebringa

bevisning och uteslöt svaranden från dennes värjemålsed. För att styrka sådan

notoritet, som nyss nämnts, ha i den äldsta rätten vittnen använts. Deras

begagnande i detta syfte är säkerligen en av den fornsvenska rättegångs­

ordningens äldsta anknytningspunkter för den senare utveckling inom bevis­

ningen, som ledde till det principiella upptagandet av den kanoniska rättens

regel, att käranden i första hand har bevisbördan i målet.

Jämte dessa övervägande formella bevismedel kände vår äldsta rätt ett be­

vismedel av en väsentligen annan karaktär, nämligen nämnden. I vad mån

detta bevismedel, sådant det framträder i landskapslagarna, leder sitt ur­

sprung ur inhemska källor må lämnas därhän; det är emellertid i lagarna

inordnat i den formella processens system. För vissa slag av mål, särskilt

grövre brottmål, vissa arvstvister och vissa jordatvister, var sålunda föreskri­

vet, att nämnd skulle utgöra bevismedlet.

Den fornsvenska nämndens uppgift var att utleta sanningen i målet och

därefter med ed avgiva sin utsaga. Denna kunde sålunda avgivas till förmån

Kungl. Maj:ts proposition nr 80.

7

för vilkendera parten som helst; och bevismedlet var alltså i helt annan grad än de formella bevismedlen ägnat för utrönande av de faktiska omständig­ heterna i målet och därmed för säkerställande av ett materiellt riktigt avgö­ rande av målet.

Vid sidan av de folkliga domstolarna intogo redan tidigt de andliga och de kungliga domstolarna en framträdande plats i det medeltida Sverige. För rättegångsväsendets utveckling var processen vid dessa domstolar av stor be­ tydelse; de beredde den bästa jordmånen för fria grundsatser, som visser­ ligen hämtats från främmande länder och utgjorde beståndsdelar av den all­ männa europeiska kulturen, men vilkas upptagande var en förutsättning för att vårt lands rättsväsende skulle fylla de krav, som den rikare ekonomiska utvecklingen ställde. Den kungliga domsrätten utövades tidigast under myc­ ket växlande former men erhöll så småningom en viss stadga. Den utövades av konungens representanter vid rättareting, som voro urtima, eller räfsteting, som regelbundet höllos i varje lagsaga. Också dessa ting hade en folklig anknytning såtillvida som vid dem tjänstgjorde en nämnd vanligen av frälse­ män och bönder, tillsatt för hela tinget. Under en del av 1300-talet förekom därjämte en särskild s. k. konungsnämnd, som helt utövade konungens doms­ rätt. I den kungliga rättsskipningen kom att tillämpas en nyare och mildare rättsuppfattning än vid de folkliga domstolarna, och den brukades saväl när mål drogos från dessa till konungen som i första instans, när gentemot herre­ männen den folkliga rättsskipningen befanns för svag.

Mot slutet av medeltiden försiggick en betydelsefull förändring med de gamla tingen. Konungamakten skaffade sig ett allt större inflytande över tillsättan­ det av häradshövdingar och lagmän. Dessa kommo därmed så småningom att betraktas mera som konungens tjänare än som företrädare för menigheten, och deras myndighet ökades starkt. Domsmyndigheten låg sålunda ej längre hos de gamla tingen, utan ur dessa hade utvecklat sig domstolar med härads­ hövdingen och lagmannen som domare.

Med denna förändring sammanhänger den ombildning, som också rätte­ gången vid de folkliga domstolarna började undergå. Den allmänna kultu­ rella utvecklingen i landet medförde, att den gamla formella rättegången icke längre var tillfyllest. Det gick icke att pressa in alla olika slags mål under den gamla formella processens typer. Särskilt under inflytande från de kyrk­ liga och kungliga domstolarna inträdde samtidigt också en skärpning av kravet på ett rättegångssätt, som bättre säkerställde ett materiellt riktigt av­ görande på grundval av en utredning rörande de faktiska omständigheterna i målet. Dessa skilda faktorer medförde en förändring i nämndens ställning i dessa domstolar. Allt flera olika slag av mål började hänskjutas till nämnden; och från att ha varit ett tillfälligt för varje särskilt mål anordnat bevismedel blev nämnden så småningom fast och sittande för längre tid. Därmed började också domaren få inflytande på nämndens tillsättande. Men dess uppgift var alltjämt att utleta sanningen och inför domaren avge utlåtande örn vad som var sant i målet. Efter utlåtandet fälldes sedan domen av domaren.

Slutet ar

medeltidei

8

Kungl. Maj:tt proposition nr SO.

Med nämndens ökade användning måste följa en ökad uppmärksamhet å

de former, vari nämnden skaffade sig kännedom örn vad som var sant i målet;

nämndens verksamhet i detta syfte, som pa ett tidigare skede försiggick

formlöst och utan laga reglering, kom så småningom att få karaktären av

processuell bevisning, jämställd med den direkt inför domstolen förda for­

mella bevisningen. Redan i Kristoffers landslag finnas stadganden, som vila

på ett dylikt betraktelsesätt. Sammanhängande och parallellt med denna ut­

veckling undergick nämndens ställning i domstolen den för hela det svenska

rättegångsväsendet epokgörande förändringen, att den — så att säga — flyt­

tade upp i domarsätet och från att vara ett bevismedel blev innehavare av en

del av domsrätten, nämligen rätten att pröva sakfrågan i målet.

Åyiörjanms 'För härads- och lagmansrätterna samt rättegången vid dessa domstolar be­

tydde den nyare tidens inbrott ingalunda några tvära kastningar i utveck­

lingen utan huvudsakligen ett mera medvetet och i vissa hänseenden skarpare

markerat fullföljande av utvecklingslinjer, som redan medeltidens rättegångs­

väsen innefattat.

De första Vasaregenternas centralisationssträvanden i rikets styrelse togo

sig uttryck också beträffande häradshövding- och lagmanssysslorna. Deras

tillsättande överflyttades sa gott som helt och hållet i regeringens hand; och

i anknytning till vissa tendenser från den senare medeltiden började de behand­

las och betraktas som förläningar. Därmed följde snart en allvarlig desorga­

nisation och oreda i domstolarnas verksamhet. Domarämbetena anförtroddes

åt personer, som icke kunde utöva ämbetena utan måste uppdraga domarfunk­

tionerna åt vikarier, s. k. lagläsare eller andra ännu mindre kvalificerade per­

soner. Såsom ordförande i rätterna saknade dessa vikarier vanligen den er­

forderliga auktoriteten. Härigenom befordrades visserligen utvecklingen av

nämnden till en beståndsdel av domstolen men uppstod också en betänklig för­

virring och regellöshet i förfarandet, vilken icke minst tog sig uttryck i upp­

rätthållandet av olika sedvanor i olika delar av landet.

Beträffande lagmansrätterna visade sig följderna av att bruka lagmans­

sysslorna som förläningar stundom i en annan riktning. Gustav Vasa hade i

ett fall beordrat sina tromän av frälset och adeln att vara en ung lagman följ-

aktiga på tinget. Med utgångspunkt härifrån uppkommo utvidgade lagmans-

ting, där antalet bisittare varierade betydligt. Dessa ting voro påtagligen

övergångsformer i förhållande till den kungliga rättsskipningen.

Utvecklingen på förevarande område bestämdes emellertid till sin väsentliga

del av ett dominerande strävande, vilket otvivelaktigt i själva verket vilade på

utländskt inflytande. Redan i de från början av nyare tiden stammande Do­

marereglerna äro som programpunkter i olika vändningar fastslagna dels

grundsatsen örn materiell utredning av vad som är sant i målet såsom

domarens uppgift och dels den därmed sammanhängande principen örn

kärandens skyldighet att i främsta rummet bevisa sina påståenden i

målet i stället för den fornsvenska regeln örn svarandens primära skyldighet

att värja sig.

Kungl. May.ts proposition nr 80.

9

Vid domstolarna lyckades dessa grundsatser naturligtvis blott långsamt ba­ na sig väg. Rättegången kom sålunda att utmärkas av en tämligen skarp dua­ lism. Det modernare förfarandet inför nämnden, vilken upptog bevisning och materiellt prövade denna, ökade i betydelse, men det blev å sin sida påverkat av den formella processens grundsatser, vilka i formaliserande riktning satte spår också å den inför nämnden förebragta bevisningen och uppfattningen örn denna. Jämsides härmed förekommo långt in i nyare tiden också rättegångar enligt den medeltida formella processens mönster. Edgärdsmannainstitutet, en av kärnpunkterna i den formella processen, blev uttryckligen upphävt först 1695.

Vare sig förfarandet förlöpte på det ena eller det andra sättet, bibehölls rätte­ gångens karaktär av en muntlig förhandling inför allmänheten. Detta har säkerligen också gällt bevisningsförfarandet inför nämnden, sedan denna blivit ett led i domstolen, även örn nämndens tillvägagångssätt för att utreda san­ ningen i målet under ett tidigare skede varit ett annat.

De skriftliga anteckningarna över vad som förekom inför domstolarna in­ skränkte sig i den tidigare processen, enligt vad förut sagts, till att vid viktiga tillfällen till framtida säkerhet upptaga domens innehåll i skrift. Några utförligare anteckningar i domboksform äro kända först från medelti­ dens slut; de tilltogo avsevärt under början av nyare tiden och voro föremål jämväl för Gustav Vasas uppmärksamhet, men utgöras i regel allenast av täm­ ligen kortfattade uppgifter icke örn vad de olika anförandena inför rätten in­ nehållit utan örn det resultat, vartill rättens undersökning örn vad som före­ varit i målet lett. Från slutet av 1500-talet möter man dock redan något ut­ förligare protokoll, särskilt från lagmansrätterna. Domböckernas användning var dock en annan än nu. Utdrag ur dem för att överlämnas till parterna tor­ de icke lia förekommit. Däremot utskrevos domarna åtminstone i de viktigaste målen, och som inledning till domsluten gavs en redogörelse för parternas yr­ kanden och stundom för vad i målet förekommit i övrigt. Denna redogörelse

hade emellertid i regel karaktären mera av en berättelse örn vad domstolen ansåg bevisat i målet, sålunda örn domskälen, än örn bevisningens detaljer. Domen blev sålunda en gentemot protokollen fullt självständig handling. Av parterna begagnades denna främst som stöd för deras rätt, men också vid full­ följd av talan i högre rätt. När part sålunda vände sig till lagmansrätt och begärde upphävande eller, vilket också förekom, stadfästelse av en häradsrätts- dom, företeddes denna av parten. Förhandlingen inför lagmansrätten var dock muntlig; parterna företrädde och utförde muntligen sin talan, och bevisning upptogs omedelbart av lagmansrätten. När denna handlade ett mål, däri un­ derrätten i domen meddelat en utförlig redogörelse örn de faktiska omständig­ heter i målet, som av underrätten ansetts bevisade, kunde sålunda lagmans­ rätten efter att i sin dombok ha intagit nämnda dom tillfoga sin stadfästelse av domen blott med motiveringen: 'efter saken så alldeles haver sig’.

De första Vasaregenternas insatser inom rättegångsväsendet rörde huvud­ sakligen organisationen av högsta domsrättens utövning. Den medeltida ord­ ningen var otillfredsställande och en nygestaltning högeligen påkallad. Denna

10

Kungl. Maj:ts proposition nr 80.

Tiden från

hovrätternas

inrättande.

framkallades, å ena sidan, av den nya konungamaktens centralisationssträvan-

den men, å andra sidan, också av de allvarliga brister, som vidlådde rättsskip­

ningen vid de lägre domstolarna. Uppgiftens lösning berodde emellertid också

därav, att regeringsbördan fått en omfattning, vilken försvårade av konungen

personligen utövad domsrätt. Både under Gustav Vasas, Erik XIV:s och

Karl IX :s regeringar gjordes försök till inrättande av organ för utövande av

konungens domsrätt, men resultaten blevo icke varaktiga.

Vid dessa försök är knutet ett särskilt intresse på grund därav, att de vid

den nyare tidens början framträngande moderna grundsatserna i fråga örn be­

visskyldigheten och bevisningens uppgift synas här ha vunnit burskap snab­

bare än vid den folkliga rättsskipningen. Detta berodde givetvis på den ojäm­

förligt större möjligheten till rörlighet i fråga örn rättegångsformerna, som

förefanns vid den kungliga rättsskipningen. Grundsatsen, att käranden skall

styrka sin talan, betonas sålunda ofta; och bevisningen fattas klart som en

verksamhet för att övertyga domstolen örn de i målet avgörande faktiska om­

ständigheterna. Därpå tyder ej blott det sätt, varpå vittnesbeviset i allt större

utsträckning användes, då av vittnena begärdes allenast en berättelse om vad

de själva iakttagit och icke ett beedigande av ett visst formulerat edstema.

Också förekomsten av motbevisning, vilken var oförenlig med den formella

processens struktur, anger tydligt den nyare tidens uppfattning örn bevisnin­

gens uppgift.

När Gustav II Adolf år 1614 inrättade Svea hovrätt såsom en konungens

nämnd vid hovet, vilken skulle såsom fast ämbetsmannadomstol utöva den hög­

sta domsrätten, ägde detta rum i nära anknytning till de föregående försöken

i samma riktning. Men åtgärden kom dock av flera skäl att bilda en vänd­

punkt för vårt lands rättegångsväsen.

Hovrätten var från början avsedd att vara en form för utövningen av konun­

gens högsta domsrätt. Det visade sig emellertid mycket snart omöjligt att för­

mena enskilda parter att såsom under gångna tider i sista hand vända sig till

konungen för att få sin rätt. Redan 1615 blev denna möjlighet lagligen ord­

nad, i det att den, som funne sig besvärad över hovrättens dom, tillerkändes

rätt att hos konungen giva sitt besvär tillkänna och njuta beneficium revi­

sionis. Faran för att denna utväg skulle anlitas i allt för stor utsträckning un­

danröjdes därigenom, att för rättsmedlets användande krävdes nedsättande av

en revisionsskilling på det ansenliga beloppet av 200 daler, vilken parten för­

lorade, örn han tappade i målet. Kort därefter inrättades nya hovrätter, först

i Åbo, sedan i Dorpat och i Jönköping. Därmed var sålunda icke konungens

högsta domsrätt organiserad utan i stället en krets av överrätter skapad.

Dessa överrätter voro i främsta rummet överinstanser, dit mål från de lägre

domstolarna fullföljdes; de voro därjämte behöriga att som första domstol upp­

taga vissa mål. Men de voro också tillskapade för att hålla uppsikt över de

lägre domstolarna och därigenom avhjälpa den regellöshet och oreda, som där

härskade. Hovrätterna tjänade sålunda både som mönster och som kontroll­

organ. Under dessa förhållanden blev deras inflytande över rättsskipningen

Kungl. Maj:ts proposition nr 80.

11

vid de lägre domstolarna så småningom betydelsefullt och kom att medföra en omläggning av arbetssättet vid dessa.

Den anda, vari hovrätterna utövade sin verksamhet och kommo att påverka hela rättegångsväsendets utveckling, hade sitt ursprung i skilda strömningar.

Med den kyrkliga reformationen och strävandena efter frigörelse från ka­ tolskt inflytande följde en renässans också för de inhemska rättstraditionerna. Denna renässans tog sig flera uttryck. Ett av de praktiskt betydelsefullaste var Karl IX :s åtgärd att 1608 utge Kristoffers landslag av trycket, försedd med kunglig stadfästelse. Därmed avhjälptes den oreda, som förekomsten och bruket av handskrifter av lagen med olika innehåll dittills åstadkommit. Den inhemska rätten började också göras till föremål för vetenskapliga studier och vetenskaplig bearbetning. Sedan Uppsala universitet år 1593 återupprättats, kom snart ett vetenskapligt studium av den inhemska rätten där till stånd, och universitetet liksom hovrätterna beredde möjligheter för juridisk fackutbild­ ning.

Jämsides med de inhemska rättsgrundsatsernas återupplivande gjorde sig också ett annat inflytande starkt gällande. För skapandet av det nya svenska konungadömet hade främmande, särskilt tyska krafter i stor utsträckning be­ gagnats. Då Uppsala universitet under nästan hela 1500-talet låg nere, voro de svenskar, som önskade få en grundligare juridisk skolning, hänvisade till utländska universitet, och de vände sig då särskilt till Tyskland, där under­ visning meddelades i den tysk-romerska rätten. Detta rättssystem kom sålunda att under den följande tiden utöva ett starkt inflytande på svenskt rättsliv. I själva verket bestämdes 1600-talets rättsutveckling i vårt land av den oavlåt­ liga kamp, som pågick mellan inhemska och romerskrättsliga grundsatser.

Hovrätternas behörighet och förfarandet där reglerades utförligt i 1614 års rättegångsordning och 1615 års rättegångsprocess, vilka författningar blevo av grundläggande natur.

Rättegången vid hovrätten var offentlig och gestaltade sig som en förhand­ ling inför domstolen, vid vilken parterna inställde sig. Men de skulle därvid, som rättegångsprocessen säger, först grundligen med tydliga och klara ord icke allena muntligen utan ock skriftligen utföra sin talan. Detta innebar, att de i skriftliga inlagor, som ingåvos till rätten och varav motparten erhöll en avskrift, utvecklade sin talan. Men skrifterna skulle ingivas vid parternas inställelse i hovrätten, och de hade därvid att både självmant och på dom­ stolens frågor också muntligen vidare anföra vad som var av betydelse i målet. Denna muntliga förhandling var intet sken, utan den var uppenbarligen en högst betydelsefull del av rättegången. Vid denna förebragte parterna sin bevisning i samma ordning som vid de lägre domstolarna. Härutinnan an­ märker emellertid 1615 års rättegångsprocess, att det kunde hända, att käran­ den såväl som svaranden refererade sig till vittnen eller andra skäl och bevis, som icke vore så nära för handen, varför med domens avsägande mäste havas fördrag och parterna givas uppskov. Behov av uppskov yppade sig också icke sällan redan under hovrätternas första tid. Det hjälpmedel, som underlättade

12

Kungl. Majlis proposition nr 80.

dessa uppskov, var den protokollering av vad parterna anförde, som av för­

ordningen föreskrevs. Sedan förhandlingarna i ett mål avslutats, skulle av de

bland bisittarna i domstolen utsedda referenterna i målet hela akten däri nog­

grant genomgås och en skriftlig berättelse däröver upprättas. Slutligen skulle

hela akten jämte berättelsen uppläsas för hela domarkollegiet för målets pröv­

ning. Fann någon domare därvid, att han behövde ytterligare upplysning i

målet, kunde särskilt muntligt förhör med parter eller vittnen anordnas. Detta

förekom också i icke ringa omfattning.

Denna vidlyftiga procedur förutsattes dock vara nödvändig blott i de större

målen. I de ringare antog författningen, att dom kunde fällas utan uppskov

och 'långt övervägande’ i parternas närvaro omedelbart efter partsförhand-

lingen.

Nämnda rättegångsordning innebar utvecklingsmöjligheter i skilda riktning­

ar. Den muntliga partsförhandlingen, som anknöt till den äldre inhemska

processen, beredde möjlighet för en verksam processledning från domstolens

sida och gav denna omedelbar tillgång till de vanligen bästa upplysningskäl­

lorna. Den begynnande skriftligheten och uppskovsordningen, som voro häm­

tade från utlandet, voro åter ägnade att avlägsna domstolen från parterna och

att byråkratisera denna, dess ledamöter och dess arbetssätt.

I början av hovrätternas verksamhet och ännu en lång tid framåt bildade de

inhemska traditionerna det starkaste inslaget. Proceduren behöll sin muntliga

form. Även när parterna skriftligen utförde sin talan, infunno de sig dock

vid domstolen, och denna sökte genast sätta sig in i målet och genom frågor

till parterna utreda detsamma; bevisningen förebragtes omedelbart inför dom­

stolen. Visserligen klagades det över de besvär och kostnader, som resorna

till hovrätten ibland orsakade, men man sökte hjälpa sig fram på olika sätt.

Först och främst ansågs förnyad bevisning inför hovrätten säkerligen ofta onö­

dig av det skälet, att hovrätten godtog sakförhållandet i målet sådant detta av

underrätten funnits bevisat. Men förelåge tvivel härutinnan, måste bevisning

ånyo upptagas. Kom målet från en avlägsen ort, hände ofta, att hovrätten utsåg

delegerade bland ledamöterna för att på ort och ställe utreda målet. Dessa

återvände sedan till hovrätten och avlämnade redogörelse för sitt värv, varpå

hovrätten dömde i målet. Redan 1615 års rättegångsprocess hade också förut­

satt, att den nya rättegången skulle kunna kräva bruket av advokater, och

medgav nu detta, ehuru, som det heter, 'det sällan här i riket varit tillåtit, att

man haver brukat advocater och procuratorer, utan var och en haver framställ!

sin sak för rätta det bästa han haver kunnat’. Framför allt utmärktes emel­

lertid rättegångssättet i hovrätterna därav, att domstolarna icke ansågo sig

hårt bundna av några former, utan betraktade som sin uppgift att handla efter

omständigheterna. 'Vid sin rättsskipning rörde sig hovrätten med de friaste

former och fattade sin uppgift att skaffa rätt i vidsträcktaste och fullaste me­

ning’, har det med fog sagts. Rättsskipningens gestalt berodde därför i helt

annan grad än nu av själva domarpersonligheterna, som gåvo rättsskipningen

dess kraft. Och dessa präglade den, som det sagts, med sin 'karlavulna folk­

lighet’.

Kungl. Maj:ts proposition nr 80.

13

Bruket av skriftliga partsinlagor och det av det tilltagande uppskovsväsen- det framkallade utförligare protokollerandet började emellertid så småningom att påverka proceduren vid hovrätterna. Det klagas över besväret att föra protokoll vid de muntliga förhandlingarna med parterna, och domarna börja föredra en utförligare skriftväxling dem emellan. En förskjutning på muntlig­ hetens bekostnad skedde också därigenom, att de i hovrätten upprättade berät­ telserna i målen delgåvos parterna för godkännande, varmed det avslutande muntliga förhöret ansågs kunna ersättas. Men muntligheten behölls dock segt kvar. Ännu år 1734 under ständernas gemensamma förhandlingar röran­ de lagförslaget anfördes det, att vid Svea hovrätt hade sedan sista riksdagen, d. v. s. under de sista tre åren, hållits 3,000 muntliga förhandlingar, och fram­ ställdes yrkande att någon gräns skulle dragas för dessa, enär ’av de mång­ faldiga och överflödiga conferencer tillfälle gives till processers utdragande’. Härtill svarades, ’att som omständigheterna äro så skiljaktiga härom, ej nå­ got visst stadgas kan utan att löpa den faran, att någon i sin rätt kunde kom­ ma att lida, utan bör det ankomma på en rättvis och försiktig domare, som lärer pröva vad skäligt är’. Med den tilltagande skriftligheten torde redan före 1734 års lag offentligheten vid hovrätterna ha blivit inskränkt.

Hovrätternas betydelse för rättegångsväsendet under 1600-talet och början av 1700-talet visade sig emellertid icke minst i det inflytande de utövade på de lägre domstolarna.

Hovrätterna voro satta, som förut sagts, jämväl till att öva kontroll över rättsskipningen vid de lägre domstolarna. En av de mest genomgripande för­ ändringar, som i detta syfte vidtogs, var riktad mot de s. k. lagläsarna vid härads- och lagmansrätterna, dåtidens vikariatsystem. Det blev nödvändigt att börja öva kontroll å det sätt, varpå dessa skötte sina sysslor. Denna tanke mognade i de författningar från senare delen av 1600-talet, genom vilka hov­

rätterna fingo befogenhet att pröva och förordna lagläsare, en befogenhet, som förut innehafts av ämbetenas ordinarie bärare. Till lagläsare kommo härige­ nom kunnigare och skickligare män att förordnas. Då dessa hämtade sin auk­ toritet från hovrätten, kom helt naturligt deras ställning att bli en annan än tidigare. De togo ledningen i domstolen med större kraft och beslutsamhet än de förra lagläsarna.

Slutligen ingrep Karl XI i häradsrättsorganisationen och föreskrev, att hä­ radshövdingarna skulle vara bosatta inom domsagan och själva tjänstgöra, så vitt de ej hade laga förfall. Detta beslut ingick som ett led i hans strävanden att, sedan han ryckt till sig makten från högadeln, skapa en duglig och verk­ sam ämbetsmannakår, som skulle vara ett kraftigt redskap i hans hand till rikets uppryckning.

Den förstärkning av ämbetsmannadomarens ställning, som sålunda ägde rum, gick närmast ut över nämnden och dess inflytande. Dess gamla uppgift att självständigt rannsaka örn sanningen i målet och sålunda avgöra sakfrågan hade vid 1700-talets början ersatts av ställningen av bisittare i rätten vid hä­ radshövdingens eller lagmannens sida. Huru denna ställning praktiskt ge­ staltade sig, när olika meningar yppade sig, är ovisst. Å ena sidan möter man

14

Kungl. Maj:ts proposition nr 80.

den åsikten, att var och en hade en röst, och att domen fälldes efter majori­

tetens mening, men å andra sidan också den uppfattningen, att nämnden ned­

sjunkit till innehavare av en tjänande och blott rådgivande uppgift.

Beträffande förfarandet vid de lägre domstolarna framträdde nu med ökad

styrka processledningen från domarens sida, genom vilken målet skulle utre­

das. Den passivitet, till vilken domaren i den gamla formella processen var

hänvisad, är försvunnen. Men med impulserna från hovrätterna trängde också

skriftligheten och uppskovsväsendet in i de lägre domstolarna. Efter mönster

från hovrättsprocessen började också vid de lägre domstolarna rättegångarna

föras med en inledande skriftväxling och därpå följande muntliga förhör;

även hovrättsberättelserna efterliknades. En författare från 1674 klagade

sålunda över att processerna också här i riket begynte bliva långsamma, och

att man började processa skriftligen, ehuru det i gamla tider icke synnerligen

varit i bruk att agera skriftligen.

Genom 1695 års rättegångsstadga blev den nya ordningen, örn ock något

modifierad, bekräftad att gälla också för de lägre domstolarna. Den kom dock

ingalunda till lika utpräglad tillämpning överallt. Hastigast trängde den in

vid domstolarna i städerna och den starkaste motståndskraften ådagalade hä­

radsrätterna.

Till utvecklingen bidrog protokollsväsendet. Redan i 1614 års rättegångs­

ordning hade de lägre domstolarna ålagts att skicka in sina domböcker till

hovrätten för granskning. Hovrätterna strävade att få likformighet i rätts­

skipningen, och i kontrollsyfte fordrade de ökad skriftlighet. Vikten av att

föra noggranna protokoll inskärptes upprepade gånger i slutet av 1600-talet

och början av 1700-talet; och protokollen började få en allt större betydelse,

över bördan av att föra dem klagades ofta. Vid ett sammanträde under år 1712

med lagkommissionen anmärkte sålunda ordföranden örn den svårighet, som

häradshövdingarna hava på många sätt genom det att de själva skola fatta i

pennan allt vad som för rätten talat och svarat varder. Å andra sidan

betonas vikten av att protokollen upprättas omedelbart vid tinget och uppläsas

och vidkännas genast, 'medan allt är i färskt minne så hos domaren som hos

parterna’. De fördes icke som nu så att också de ingivna skrifterna intogos,

utan de fördes jämsides med dessa och ingingo sålunda i en akt. Den utför­

lighet, som våra nutida underrättsprotokoll ha, ägde dåtidens protokoll icke.

Visserligen förklarades i ett kungligt brev från år 1700, att utom acta och

protokollen borde intet skäl tagas till domen’, men denna grundsats var sä­

kerligen då icke genomförd. Och protokollen tjänade ej som huvudsaklig grund­

val för prövning av målen, när dessa hänskötos under högre rätt. Ännu långt

in på 1700-talet utgjordes de handlingar från de lägre domstolarna, vilka voro

tillgängliga för hovrätten, när mål hänskötos dit, ofta endast av domarna

därifrån, vilka domar visserligen voro utförligare särskilt i motiveringen än

nutida domar, men vilka dock ingalunda voro tillräckliga som grunder för må­

lets prövning.

I god överensstämmelse med de strävanden, som under den begynnande stor­

hetstiden gjorde sig gällande inom rättegångsväsendet, stodo de förändringar,

Kungl. Majda proposition nr 80.

15

som hänförde sig särskilt till rättegången i brottmål. I den gamla folkliga processen var det den enskilde målsägandens sak att föra talan i dessa mål, och deras handläggning skedde huvudsakligen i samma former som andra mål.

Den nya tidens förstärkta regeringsmakt började fatta som sin uppgift att också på det sättet sörja för riket och dess inbyggare, att brottens åtalande blev en det allmännas sak. Den främsta förutsättningen för genomförandet härav var organiserandet av en åklagarkår. Vissa ansatser i denna riktning hade visserligen tidigare gjorts, men mera betydelsefulla åtgärder vidtogos först under 1600-talet och början av 1700-talet. Jämsides härmed ägde ock­ så en förändring så småningom rum i själva förfarandet i brottmålen. Det inkvisitoriska momentet däri började starkare framträda, och de medel, som. gingo ut på att framskaffa den inkvisitoriska processens främsta bevismedel, den tilltalades egna bekännelse, började anlitas, ehuru det svenska rättegångs­ väsendet i detta hänseende icke torde ha urartat i samma grad som i vissa länder på kontinenten.

I brottmålen gestaltade sig också möjligheterna att anlita högre rätt annor­ lunda än i tvistemålen. Vadevägen blev med brottmålens förändring så små­ ningom stängd. I den uppgift att kontrollera rättsskipningen vid de lägre domstolarna, som tillkom hovrätterna, inlades också plikten att självmant överpröva åtminstone de svåraste brottmålen. Detta rättsmedel, som kom att få en stor betydelse, utgjorde ursprunget till den nuvarande endast i ringa omfattning använda underställningen. Ur den i 1614 års rättegångsordning och 1615 års rättegångsprocess öppnade möjligheten att klaga över att rätt blev någon förvägrad utvecklade sig därjämte den enskildes utväg att genom besvär föra talan mot utslag i brottmål.

Den byråkratisering av rättsskipningen, sorn' utvecklingen under 1600-talet innebar, yttrade sig utöver i vad bär nämnts i ännu en riktning. Det föregå­ ende århundradet hade utmärkts av en brytning mellan den medeltida formella rättegångens bevisregler och en ny tids krav på materiell bevisning i rätte­ gången. Det inflytande från den tysk-romerska rätten, som nu började fram­ träda, gjorde sig på denna punkt särskilt starkt gällande. I nämnda rättssy­ stem fanns utbildad den ordning för uppskattning av bevisningen, som kallas den legala bevisteorien och som innebär, att lagen uppställt vissa regler rörande kvaliteten och kvantiteten i fråga örn de bevismedel, varpå domaren får bygga sin övertygelse om vad som är sant i målet. Denna teori, som är motsatsen till den fria bevisprövningen, kan givetvis tillämpas med olika skärpa och i olika grad, men innefattar alltid en begränsning av domarens rörelsefrihet i rätte­ gången och är sålunda egentligen ett uttryck för misstroende mot domarens egen förmåga av fri prövning.

En legal bevisteori skulle helt naturligt mycket lätt anknyta till den gamla formella processens regler om vissa bevisprestationer för olika fall; och den legala bevisteori, som under 1600-talet utvecklade sig i vårt land, blev utan tvivel ett alster av på en gång traditionerna från den inhemska formella pro­ cessen och det utländska från den tysk-romerska rätten stammande inflytan-

16

Kungl. Maj:ta proposition nr 80.

det. På dessa grunder byggdes upp den ordning, som innefattade det omständ­

liga systemet med vittnesjäv eller förbud att som vittnen höra vissa på förhand

såsom otillförlitliga betecknade personer, regeln, att två vittnen skulle gälla

som fullt bevis och att ett vittne icke finge värderas till mer än halvt bevis, de

formulerade partsederna såsom de vid sidan av erkännandet enda medlen att

tillgodogöra sig parts utsagor som bevismedel, förbudet att grunda en dom

blott på indicier o. s. v.

Denna ordning utgjorde dock ett betydligt framsteg gentemot den formella

processens bevisning. Bevisningen syftade bär alltigenom till att bibringa

domstolen en övertygelse örn de särskilda faktiska omständigheter, som kunde

vara av betydelse i målet; och åt domstolen var överlämnat att på grund av

vad sålunda blev styrkt draga den slutsats, som utsädes i domen. Men den le­

gala bevisteorien sammanhängde nära med skriftligheten och dess inträngande

i rättsskipningen. Den befordrades av skriftligheten och blev i sin ordning en

befrämjare av denna.

1734 års lag var, som bekant, i väsentliga hänseenden allenast en kodifie-

ring av den redan gällande rätten. Detta var förhållandet också med rätte­

gångsordningen i denna lag.

Domstolsorganisationen blev densamma som förut, men den inbördes kompe­

tensen domstolarna emellan blev noggrannare reglerad. Häradsrätt och lag-

mansrätt voro domstolarna på landet, varvid den senare var andra instans i

tvistemål. I städerna behöllos kämnärs- och rådstuvurätterna med den senare

som första instans i vissa mål och som andra instans i förhållande till käm-

närsrätten. Hovrätterna voro slutligen första instans i vissa mål men framför

allt närmaste överrätter dels i tvistemål gentemot lagmansrätterna och i brott­

mål gentemot häradsrätterna och dels i förhållande till rådstuvurätterna. För

rätt till vad hos hovrätten fordrades, att målet rörde minst ett visst penning­

belopps värde. Beneficium revisionis hos konungen i rådet förbehölls alltjämt.

På en viktig punkt inom domstolsorganisationen utgjorde 1734 års lag en

nyhet. Lagen reglerade uttryckligen nämndens ställning i härads- och lag­

mansrätterna. Först och främst stadgades, att minst sju nämndemän måste

vara närvarande för att domstolen skulle vara domför. Vidare infördes den

ännu gällande regeln, att endast enhällig nämnd överröstade domaren. Den­

na regel innebar utan tvivel ett fästande i lag av en grundlig omformning

av nämnden och en vittgående nedsättning av dess makt. Att detta kunde ske

utan strid berodde otvivelaktigt till stor del på de förändringar, som rätts­

skipningens former undergått. I fråga örn nämndens tillsättande fastslogs,

att nämndemännen skulle vara bönder, och utgick lagen från att häradshöv­

dingen skulle utse dem i enlighet med den praxis, som utbildat sig.

I fråga örn domstolsförfarandet anknöt lagen likaledes nära till den närmast

föregående utvecklingen. Åtskilligt tyder emellertid på att under förarbetena

till lagen en tämligen skarp meningsolikhet yppat sig rörande muntlighet eller

skriftlighet i rättegången. För den, som följer nutidens debatter i samma

ämne, kan det vara av intresse att erfara, huru strax före 1734 års lags anta­

gande argumenten folio.

Kungl. Maj:ts proposition nr 80.

17

En av de varmaste förkämparna för muntligheten var den bekante härads­ hövdingen i Erlinghundra, Håbo, Sollentuna m. fl. härad i Uppland Peter Abrahamsson. I sitt utlåtande över det sista förslaget till rättegångsbalk anmärkte han sålunda till stadgandet i nuvarande 14 kap. 1 § rättegångsbal­ ken följande: ’Här säges, att i den första och andra instansen böra rättegångstvister muntligen föras, men verkan därav försvinner medelst det, som efter följer, nämligen: där sakens vikt och vidlyftighet eller andra omständig­ heter ej fordra, att det skriftligen sker. Jag har uti ett inlagt memorial, som blivit remitterat till justitiedeputationen, både tydligen och vidlyftligen anfört, att där vidlyftigheter uti rättegångar skola förkortas och parter i deras stri­ digheter till skyndsamt slut förhjälpas, måtte skriftväxlingar hädanefter både i de tvenne första instanser, jämväl i överrättema avskaffas, och i det ställe den i forna tider här i riket antagna, men sedermera ur bruk komna process återställas, så att alla rättegångstvister muntligen föras, liksom ännu sker vid häradstingen, då käranden korteligen föreställer speciem fact!, tillika med sitt påstående och där svaranden sådant nekar, föreställas vittnen och doku­ menter, som strax examineras, och därpå dömes. Varemot då appellerat blivit, uppvisar käranden uti instantia appellation^ den fällda domen, och anförer muntligen sina gravamina, därpå den andra parten även muntligen svarar, och domaren efter sakens övervägande slut däruti fattar. Uppå vilket sätt alla av parterna hemma upptänkta chikaner försvinna och rättegångssaker till skynd­ sammare slut kunna befordras än nu sker, då vidlyftiga skriftväxlingar i bruk äro. Uti vilket allt jag refererar mig på mitt ingivna memorial, däruti de inkast, som emot den gamla svenska processens återställande kunna göras, äro upptagna och besvarade. Men det är och blir visst, att evad utvägar må upptänkas, kunna aldrig rättegångs vidlyftigheter förkortas, där icke skrift­ växlingar avskaffas och i det ställe muntligt föredrag återställes, lika som ännu på häradstingen sker.’

På denna anmärkning svarade lagkommissionen följande: ’Att alldeles av­ skaffa skriftväxling vid rätterna, låter sig ej göra, synnerligen i de saker, som äro vidlyftiga och bestå av många punkter, såsom i arvskaper och likvida- tionsmål, helst eljest vad parterna skulle diktera till protokollet i sådana saker, skulle taga bort tiden för domaren, och protokollet bliva även så vid­ lyftigt som skrifterna, vilket jämväl skulle justeras och således ånyo förorsaka tidsspillan.’

Vissa röster höjdes, som gingo ännu längre och klagade över de missbruk, vartill parter gjorde sig skyldiga genom att i hovrätterna onödigtvis begära muntliga förhör.

De allmänna grunder för rättegångens form, som 1734 års lag gav, angåvos i 14 kap. rättegångsbalken. Där stadgades, att i härads-, kämnärs- och lag- mansrätt samt i rådstuvurätt i mindre städer skulle käromålet muntligen före­ ställas, där sakens vikt och vidlyftighet eller andra omständigheter ej fordra, att det skulle ske skriftligen; och skulle parterna då ej tillåtas att ingiva mer än en skrift vardera, där ej saken vore av större vikt. Och vidare föreskrevs, att örn den, som skriftligen utfört sin talan, förbehållit sig att också munt-

Bihany till riksdagens protokoll 1931. 1 sami. 07 haft. (Nr 80.)

2

18

Kungl. Maj:ts proposition nr 80.

ligen höras, eller begärde han det sedan eller funne domaren det själv nödigt,

skulle muntligt förhör med parterna hållas. Bestämmelse om att rik­

tig dombok skulle föras jämte andra stadganden inskärpte protokollerings-

tvånget.

Vid häradsrätterna bibehölls det huvudsakligen muntliga förfarandet, men

protokolleringen av vad som muntligen anfördes blev allt noggrannare och tog

alltmer av domstolens uppmärksamhet i anspråk. Jämsides härmed utveck­

lade sig uppskovsväsendet, oaktat 1734 års lag hade sökt begränsa detta

genom bestämmelser om äventyr, som skulle föreläggas part vid uppskovs be­

viljande. Möjligheten till snabbt avgörande av målen minskades därmed; må­

len uppdelades och behandlades styckevis. Att nämndens inflytande vid må­

lens avgörande därigenom skulle minskas, ligger i öppen dag. En i viss mån

annan gestalt än nu hade häradstingen dock av det skälet, att vart och ett av

de årliga tre tingen i vart härad pågingo under många dagar i följd, ibland i

ett par veckors tid. Det fanns sålunda möjlighet att, örn ett mål under tingets

början handlagts och funnits böra fullständigas, senare under samma ting

åvägabringa detta. Framför allt beflitade man sig om att de mål, som blivit

slutbehandlade, också blevo vid tinget avdömda. Ehuru målens behandling

på grund av de få tingen ofta omfattade en lång tidsrymd, förekom sålunda

dock en viss koncentration i handläggningen.

I lagmans- och rådstuvurätterna och även i kämnärsrättema utvecklade sig

däremot skriftligheten. Med bibehållande av den form därför, som 1600-talets

process upptagit, ägde det skriftliga förfarandet rum på det sättet, att par­

terna inställde sig vid domstolen och inlämnade sina skrifter. Det tidigare

med denna form förknippade syftet, som var att samtidigt bereda möjlighet till

muntlig förhandling i målet i eller utan anknytning till inlämnade skrifter,

trädde mer och mer i bakgrunden, och den muntliga förhandlingen började in­

skränka sig till de förhör för bevisupptagning, som, där så erfordrades, före-

togos efter skriftväxlingens avslutande. Ännu långt in på 1800-talet möter

man dock ofta i lagmansrätternas domar följande ingress till domslutet: ’Lag-

mansrätten har av häradsrättens protokoll samt av parternas såväl skrift- som

muntliga anföranden denna saks beskaffenhet inhämtat.’ Bevisupptagning

omedelbart inför lagmansrätten förekom tämligen ofta.

I än högre grad än i lagmansrätterna trängde skriftligheten in i hovrätterna

på muntlighetens bekostnad. Partsinställelserna begagnades i mindre

utsträckning till att åvägabringa upplysning i målet, och även örn parterna

därvid hördes, avtog så småningom den reella betydelsen därav. Den i 27 kap.

rättegångsbalken föreskrivna ordningen med avfattande av berättelse över må­

lets sammanhang och denna berättelses delgivning med parterna för godkän­

nande utvecklade sig däremot till ett viktigt led i proceduren. Härtill var knu­

ten partens sista möjlighet i målet att erhålla muntligt förhör. Sådana före-

kommo i stor utsträckning. Dessas betydelse undergick emellertid förändring

därigenom, att de började inskränkas till att avse endast vissa stridiga punk­

ter i målet och icke målet i dess helhet. Vid förhören förekom ofta jämväl be­

visning.

Kungl. Maj:ts proposition nr 80.

19

Partema försökte att, även sedan berättelsen utan förbehåll undertecknats, påyrka muntliga förhör; och klagomål förspordes över att parterna och i syn­ nerhet deras advokater förhalade målen genom att onödigtvis begära muntliga förhör. I en kungörelse från 1802 sökte man råda bot härpå genom att upp­ ställa särskilda villkor för att sådana förhör skulle hållas sedan berättelsen godkänts.

Beträffande särskilt förfarandet i brottmål anknöt utvecklingen under före­ varande skede nära till 1600-talet. Åklagarväsendet utbildades ytterligare örn också långt ifrån tillfyllest. I hovrätterna fördes talan i brottmålen av advokatfiskalen eller hans substitut och vid de lägre rätterna av lands- eller stadsfiskaler. Genom 1734 års lag blev också allmänna åklagarens åtalsrätt betydligt utvidgad.

Vid sidan av denna åtalsrätt fanns den i 1734 års lag fastställda plikten för domstolen att i fråga örn grova brott själv taga initiativet till rannsak- ningens inledande.

Förfarandet humaniserades i synnerhet mot slutet av 1700-talet i enlighet med upplysningstidens strävanden. Sålunda blevo 1772 tortyren och 1778 de pinliga förhören förbjudna.

Förfarandet i hovrätterna i brottmålen var såväl i underställningsmålen som i besvärsmålen till sina grunddrag skriftligt. Målet prövades på grund av pro­ tokollen från underrätten och handlingarna i hovrätten. Som principiell ut­ gångspunkt berodde denna anordning därpå, att parterna icke i dessa mål som i tvistemålen hade att inställa sig i hovrätten. Endast advokatfiskalen i hov­ rätten inställde sig som åklagare. Emellertid genombröts skriftligheten i be­ tydlig utsträckning av bruket att, då så fanns erforderligt, anordna muntlig förhandling och bevisupptagning omedelbart inför hovrätten. Mötte på grund av avstånden betänkligheter häremot, kunde ny rannsakning anordnas vid un­ derrätten.

En för rättsskipningen viktig åtgärd under ifrågavarande tid var Gustaf lilis inrättande av högsta domstolen. Den konungen förbehållna högsta doms- rätten utövades tidigare inom rådet, ökningen av målen föranledde inrättan­ det år 1663 av ett särskilt ämbetsverk, den nuvarande nedre justitierevisionen, för beredning och föredragning i rådet av målen. Förfarandet var givetvis skriftligt, men muntliga förhör kunde förekomma till 'sakens ljus och bättre utredande’ med såväl parter som vittnen. Frihetstidens kansliordningar om­ talade förhör med parter, ej med vittnen, men 1741 års föreskrifter återgingo till den förra ordningen. Mot slutet av 1700-talet omtalades åter ej längre vittnesförhör utan blott förhör med parter. Förhören skulle hållas i nedre justitierevisionen och vad som därvid förekom togs till protokollet, vilket där­ efter jämte övriga handlingar i målet föredrogs i rådet. De rättsmedel, som användes för påkallande av konungens prövning av ett mål, voro emellertid enligt 1734 års lag begränsade till sin räckvidd. Först och främst fingo icke andra bevis framläggas än sådana, som begagnats i de lägre domstolarna, så­ vida icke nya bevis påträffats eller de förut icke kunnat företes. Vidare fick talan föras i brottmål allenast av den, som påstod sig icke blivit däri hörd, eller

20

Kungl. Maj:ts proposition nr 80.

som påstod, att han blivit fälld till svårare straff än lagen stadgade. Den är

1789 inrättade högsta domstolen anknöt till den äldre jurisdiktionen i rådet,

och förfarandet förblev i väsentliga delar detsamma. Den bibehållna revi-

sionsskillingen hade emellertid i följd av penningvärdets fall förlorat mycket

av sin förmåga att återhålla parter från fullföljd till högsta instansen. Hög­

sta domstolen blev snart högeligen belastad med arbete. Dess undantagsställ­

ning såsom ett konungens medel att öva hans domsrätt försvann; och den

blev en ordinarie instans i domstolsväsendet.

Den legala bevisteorien blev i 17 kap. rättegångsbalken i 1734 års lag upp­

tagen och utvecklad. Systemet med vittnesjäv blev i detalj ordnat; reglerna

örn två vittnen som fullt bevis och örn ett vittne som halvt fastslogos; parts­

eden reglerades och framträdde särskilt i formen av värjemålsed å svarandens

sida, vilken ålades, då käranden förebragt halvt men icke fullt bevis; och för­

budet att döma på blott indicier inskärptes. Den legala bevisteorien genom­

fördes emellertid icke konsekvent över hela området. I åtskilliga hänseenden

gjorde sig den utpräglat materiella bevisuppfattningen gällande, i det dom­

stolen fick befogenhet till fri bevisprövning. Detta gällde även vittnesbeviset

under vissa förutsättningar, såsom när vittnens utsagor äro mörka eller stri­

diga eller när vittnen förekomma, som var för sig och ej tillika något sett eller

hört.

De grundsatser rörande bevisskyldighetens fördelning, som under ett par

århundraden hållit på att arbeta sig fram, blevo också i 1734 års lag fastslag­

na. Som allmän princip gällde sålunda, att i tvistemål borde käranden styrka

sitt käromål och svaranden sina invändningar, och att i brottmål åtalet borde

mot den tilltalade styrkas.

De senaste

De senaste hundra årens utveckling av det svenska rättegångsväsendet har

hundra åren. ^

viktiga hänseenden bestämts av de allmänna idéströmningarna på samhälls­

livets område.

Som arvtagare till upplysningstidens frisinnade idéer framträdde den sven­

ska liberalismen på 1830-talet och förde ett allmänt reformarbete i sitt pro­

gram. Ej minst rättegångsväsendet var föremål för dessa reformatoriska strä­

vanden. Djupare sett voro reformyrkandena här påverkade av det engelska

samhällslivet, där Benthams reformidéer haft och skulle få ett starkt infly­

tande, och varifrån en del av den franska revolutionens programpunkter i

fråga örn rättsskipningen voro hämtade.

Här i Sverige sammanfattades yrkandena helt allmänt i krav på förenkling

och förkortning av rättegångssättet.

Beträffande domstolsorganisationen bestod den första reformen däri, att det

uråldriga bruket’, att häradshövdingen utsåge nämndemännen, upphävdes år

1823, och att, då nämnden vore folkets del i lagskipningen och därför borde

väljas av folket’, valrätten tilldelades bönderna å sockenstämma. Denna reform

blev senare i anslutning till representationsreformen fullföljd, i det att år 1872

blev föreskrivet, att, då något bondestånd i legal mening ej längre funnes, val­

rätt till nämnden skulle tillkomma varje i kommunens allmänna angelägenheter

Kungl. Maj:ts proposition nr 80.

21

röstberättigad med en röst för varje röstande och att regeln om valbarhetens begränsning till bönder upphävdes.

För övrigt koncentrerades under denna tid reformsträvandena redan tidigt kring några punkter, vilka kunna sägas väsentligen hava behärskat diskussio­ nen på detta område under hela den ifrågavarande tiden.

Lagmansrätternas avskaffande och sammanslagning i städerna av käm- närs- och rådstuvurätterna till en enda domstol voro de krav, som genomfördes först genom den betydelsefulla reformen år 1849. Hela innebörden av denna reform har icke alltid klart insetts. Samtidigt som reformen var en hjälp mot långsamheten inom rättsskipningen innebar den också en förskjutning av rätts- skipningsuppgifterna inom domstolsorganisationen. Lagmans- och rådstuvu­ rätterna hade varit domstolar i andra instans i förhållande till härads- och käm- närsrätterna, men de hade såsom sådana varit lätt tillgängliga för allmänheten och därigenom behållit sin folkliga karaktär. Andra instansen förflyttades nu till de fåtaliga och byråkratiskt inrättade hovrätterna, över vilka omedel­ bart fanns högsta domstolen som tredje instans. Det är klart, att hovrätter­ nas och högsta domstolens betydelse och inflytande i rättsskipningen härigenom måste ökas. I sammanhang med kravet på lagmans- och kämnärsrätternas avskaffande och som konsekvens härav hade därför också uppställts den ford­ ran, att hovrätternas divisioner skulle utflyttas till de särskilda orterna. Ett steg på denna väg hade väl gjorts år 1820 genom Skånska hovrättens inrättande, men programmet i sin helhet har ännu i dag icke realiserats, ehuru det alltjämt är aktuellt. Det enligt 1734 års lag gällande förbehållet örn visst värde å tviste- föremålet för rätt till fullföljd till hovrätt fick förfalla.

Ett annat hänseende, där också tidigt reformkravet preciserades, var härads­ rätternas sammanträdesordning. Häradsrätterna skulle göras lättare tillgäng­ liga framför allt därigenom, att tätare sammanträden höllos. I denna riktning har reformarbetet fortgått under hela den ifrågavarande tiden. Är 1872 genomfördes en betydelsefull förändring i detta hänseende, i det den s. k. nya sammanträdesordningen fastslogs för domsagor med ett eller två tingslag. På administrativ väg har man därjämte med samma mål för ögonen i stor ut­ sträckning sammanslagit tingslag och därmed minskat antalet domsagor, där den gamla ordningen med allenast tre ting om året gäller. I samma riktning gick också 1918 års reform, varigenom särskilda tingssammanträden med tre- mansnämnd inrättades.

Också förfarandet vid domstolarna har påverkats av de allmänna samhälls- åskådningama under denna tid.

Vid häradsrätterna har muntligheten i dess så småningom utbildade proto- kollariska form visserligen i stort sett bibehållit sig, och ej heller vid rådstuvu­ rätterna torde efter 1849 års reform de tidigare starka tendenserna till över­ gång till det rent skriftliga systemet kunna sägas hava helt fått överhand, ehuru i synnerhet vid de större rådstuvurätterna förfarandet i vissa slag av mål hotar att komma den skriftliga processen ytterst nära. Men ett framträ­ dande drag under en stor del av de ifrågavarande hundra åren har varit den mera tillbakadragna ställning gentemot målens utredning som domstolarna

Kungl. Maj:ts proposition nr 80.

intagit. Självfallet har detta medfört en väsentligen ökad betydelse för advo­

katväsendet, vilket omkring sista sekelskiftet och under årtiondena därefter

undergått en stark utveckling. Å andra sidan har under de senaste årtion­

dena förmärkts en viss jämkning i uppfattningen om domstolarnas ställning

till målens utredning, i det att underrättsdomarna visat en viss tendens att åter­

igen intaga en starkare processledande ställning.

Inom straffprocessen har inträtt en stark mildring av de inkvisitoriska dra­

gen i förfarandet och ett närmande till den ackusatoriska processformen, vilken

lägger ett väsentligt ansvar för målets fortgång och utredning på parterna.

Detta har kunnat ske endast i samband med ytterligare åtgärder för förbätt­

ring av åklagarväsendet, åtgärder, som emellertid alltjämt endast lett till början

av en modern åklagarorganisation. Ett första steg för anordnande av en för-

svararinstitution har också tagits.

Förfarandet vid hovrätterna och högsta domstolen har i sin utveckling följt

de vägar, på vilka det redan under föregående skede kommit in. Den mera

allmänna reform, som på detta område genomfördes år 1901, rubbade icke

själva huvudgrunderna för förfarandet utan avsåg endast att med dessas bi­

behållande åstadkomma större enkelhet och överskådlighet.

Förfarandet vid hovrätterna blev sålunda alltmera utpräglat skriftligt. Par­

ternas inställelse i vademålen blev en formalitet, och det upprätthållna kravet

härpå föranledde ofta tvister örn ytterst subtila frågor, på vilkas lösning mycken

skarpsinnighet nedlades. De muntliga förhören nedsjönko likaledes till former

för nya skrifters inlämnande. I besvärsmålen ansågs det ovisst, huruvida

muntliga förhör ens kunde ifrågakomma. Genom 1901 års lagstiftning avsågs

visserligen att i viss mån gjuta nytt liv i de verkliga muntliga förhören, men

resultatet har blivit nästan betydelselöst.

Den i hovrätterna överhandtagande skriftligheten fick för rättsskipningen

i sin helhet en så mycket större betydelse som på sätt förut framhållits hov­

rätterna genom 1849 års reform av domstolsorganisationen fingo en annan

ställning än förut. Då i hovrätterna i de dit hänskjutna målen nytt material

för målens bedömande kunde illgöras, har denna förändring förstärkt tenden­

serna dios hovrätterna att bedöma målen på det föreliggande materialet som örn

de haft att bedöma detta i första instans och därmed undanskjuta betydelsen

av de särskilda förutsättningar för detta bedömande, som den muntliga pro­

cessen i underrätterna berett dessa. I sin ordning har detta återverkat på un­

derrätterna i den riktningen, att dessa med tanke på den eventuella överpröv­

ningen i hovrätten redan i sin stad bedömt målen med sträng begränsning till

vad de förmenat hovrätten skulle kunna utläsa ur protokollen, och härigenom

har dessas betydelse redan i underrätterna i hög grad stegrats.

Högsta domstolen har alltmer kommit att intaga ställningen av en ordinär

tredje instans. Så småningom antikverade blevo sålunda de i 1734 års lag

uppställda och först genom 1901 års lagstiftning uttryckligen upphävda be­

gränsningarna, att ny bevisning icke finge förebringas i sista instansen och

att i brottmål klagan vore tillåten allenast då den missnöjde påstode, att han

ej blivit fulleligen hörd eller att han fällts till svårare straff än lag säger.

Kungl. Maj:ts proposition nr 80.

23

Den ökning av högsta domstolens arbetsbörda, som inträtt, blev efter hand så stor, att åtgärder måste vidtagas för bördans lättande. Efter överväganden i skilda riktningar slutade den reform, som år 1915 vidtogs i detta syfte, med att i tvistemål göra rätten till fullföljd beroende av att tvisteföremålet översteg visst belopp och att i brottmål på visst sätt begränsa fullföljdsrätten i mind­ re mål.

På bevisningens område har en betydelsefull förändring försiggått under ifrågavarande skede. I anslutning till de idéer, som under 1700-talet fram­ fördes och som riktade sig mot den legala bevisteoriens formalism, började den fria bevisprövningens grundsatser, som egentligen endast äro en fullföljd av den materiella bevisningens idé, att under 1800-talet allt mer vinna ter­ räng. Under det att nämnda grundsatser i främmande länder så småningom också blevo i lagstiftningarna upptagna, bar utvecklingen i vårt land gått vida långsammare. Någon principiellt ändrad ståndpunkt har vår rätt ännu icke intagit, men genom praxis ba den legala bevisteoriens regler blivit på flera punkter uppluckrade.

Den måhända mest genomgripande förändring, som sålunda inträtt, består i erkännandet av att full bevisning kan vinnas också genom allenast indicier. I brottmål, där denna förändring bar sin största betydelse, försiggick den mycket långsamt och endast steg för steg. Under mitten på 1800-talet an­ tecknades sålunda som prejudikat varje vinning in på allt grövre och grövre brottsområden, som denna nya uppfattning gjorde. Först mot slutet av århund­ radet kan den sägas ha trängt fullständigt igenom. I samma mån har natur­ ligtvis det bevismedel, som ännu är mest formellt betonat, nämligen partseden, kommit allt mer ur bruk. Det egentliga användningsområdet för densamma är numera blott faderskapstvisterna. Icke ens vittnesjäven har utvecklingen lämnat helt orörda, men ändringen har här begränsats till en tendens hos dom­ stolarna att giva dem en så restriktiv tolkning som möjligt; i princip kvarstår vittnesjävssystemet som en den legala bevisteoriens i det hela orubbade sista skans.

Äldre förslag till reform av rättegångsväsendet.

Frågan örn en allmän reform av vårt rättegångsväsen har tidigare vid olika tillfällen varit föremål för övervägande. Innan ännu hundra år förgått från utfärdandet av 1734 års lag upptogs spörsmålet om en allmän rättegångsre- form, och arbetet härpå har sedan med kortare eller längre uppehåll pågått intill nuvarande tid. Rörande de viktigaste av de framkomna reformförslagen må här lämnas följande översikt, vilken ansluter sig till den av processkom­ missionen givna redogörelsen.

Reformarbetet påbörjades år 1810 och utgjorde ett led i den allmänna re­ vision av 1734 års lag, som då uppdrogs åt den för detta ändamål tillsatta lagkonimittén. Efter att år 1815 ha framlagt ett betänkande örn under- domstolarnas och hovrätternas antal och organisation behandlade lagkommit­ tén rättegången i tvistemål och avgav förslag härutinnan år 1822. Förslaget

24

Kungl. Maj:ts proposition nr 80.

ingick i reviderat skick såsom rättegångsbalkens förra avdelning i lagkom-

mitténs år 1826 publicerade förslag till allmän civillag. Förslag till allmän

kriminallag, innefattande senare avdelningen av rättegångsbalken (om rätte­

gången i brottmål), avgavs år 1832. Reviderad upplaga av civillagförslaget

utkom år 1838 och av kriminallagförslaget år 1839.

För granskning av lagkommitténs förslag tillsattes år 1841 en lagbered­

ning. Lagberedningen framlade år 1842 utlåtande angående domstolarnas or­

ganisation och år 1849 förslag till rättegångsbalk.

I de av lagkommittén och lagberedningen framlagda förslagen gåvos icke

någon sammanfattande redogörelse för de brister, som enligt förslagsställarnas

mening vidlådde tidens rättegångsväsen. Av förslagens innehåll framgår

emellertid, i vilka riktningar reformbehovet ansågs företrädesvis göra sig gäl­

lande.

Lagkommittén och lagberedningen föreslogo indragning av lagmans- och

kämnärsrätterna, så att instanserna skulle bliva endast tre: häradsrätt (lands­

rätt) på landet och stadsrätt för stad, hovrätt (överrätt) och högsta domstolen.

Häradsrätterna (landsrätterna) voro fortfarande organiserade med domare och

nämnd. Stadsrätten skulle bestå antingen av minst tre lagfarna ledamöter eller

av domare med nämnd såsom på landet. Lagkommittén bibehöll nämndemän­

nens antal vid högst tolv och minst sju men föreslog i fråga örn nämndens ställ­

ning den ändringen, att i brottmål nämndemännen skulle ha individuell röst­

rätt i fråga örn den tilltalades friande eller fällande, detta såsom en förberedelse

till en juryinrättning för behandling av de grövre brottmålen, som framdeles

borde tillkomma och angående vilken kommittén jämväl framlade ett särskilt

förslag, för att visa huru en sådan inrättning borde ordnas. Lagberedningen, som

nedsatte nämndemännens antal till högst fem och minst tre, upptog åter den gäl­

lande regeln örn allenast kollektiv rösträtt för nämnden, såsom skäl varför an­

fördes, att den kollektiva rösträtten, fördelad på färre ledamöter, komme att

lämna rum för det större individuella inflytande, som med lagkommitténs för­

slag örn individuell rösträtt för nämndemännen avsetts. Beredningen uttalade

sig emellertid ganska bestämt för införande av jury i de grövre brottmålen

och intog i sitt förslag såsom alternativ bestämmelser därom. Lagkommittén

föreslog i 1815 års betänkande hovrätternas uppdelning på flera hovrätter, så

att varje hovrätt skulle bestå av allenast en division, men lagberedningen av­

styrkte i sitt utlåtande av 1842 en sådan ändring. Enligt både lagkommitténs

och lagberedningens förslag skulle varje domsaga i regel bestå blott av ett tings­

lag och häradsrätten (landsrätten) hålla nio sammanträden årligen. Alla verk­

liga Wiste- och brottmål skulle handläggas vid de allmänna domstolarna och

följaktligen såväl de administrativa myndigheternas domsrätt i sådana inål som

de för vissa dylika mål inrättade särskilda domstolarna upphävas. Inom lag­

kommittén föreslogo två ledamöter, i uttalat syfte att införa muntlighetens prin­

cip, att i protokollet väl skulle upptagas vad part påstode, erkände eller nekade

samt allt vad till bevisning å ena eller andra sidan föredroges, men icke parter­

nas anföranden i övrigt, men detta förslag avslogs av pluraliteten, enligt vars

beslut alltså protokollet skulle innehålla en fullständig redogörelse för vad som

förekommit. I sammanhang nied förslaget angående protokollets innehåll på­

yrkade sagda ledamöter i lagkommittén, vad tvistemålen angick, en sådan an­

ordning av processen i hovrätten (överrätten) och högsta domstolen, att, sedan

skriftlig vadeinlaga ingivits och motparten skriftligen svarat därpå samt berät­

telse utgivits, ett muntligt slutförhör skulle äga rum inför rätten, därvid be­

rättelsen och de växlade skrifterna skulle uppläsas och parterna därefter äga

Kungl. Maj:ts proposition nr 80.

25

att muntligen anföra vad de vidare aktade nödigt. Även detta förslag avslogs av plurali teten, som bibehöll den skriftliga proceduren i de högre instanserna, med stadgande dock att muntligt förhör skulle äga rum, örn part begärde att bliva muntligen hörd eller rätten funne nödigt att höra parterna i fråga örn nå­ gon omständighet. Lagberedningen upptog minoritetens förslag i bägge de nämnda hänseendena. I avseende å brottmålen, vilka skulle fullföljas genom besvär, ifrågasattes ej vare sig i lagkommittén eller i lagberedningen någon av­ vikelse från den skriftliga proceduren, dock att rätten även i dessa mål kunde anordna muntligt förhör. Vid underrätterna skulle rättegången vara offentlig. Enligt lagkommitténs förslag av 1821 skulle vid de högre rätterna offentlig­ heten vara begränsad till sådana fall, då förhör med parter och vittnen ägde rum. I lagkommitténs förslag av 1826 gjordes offentligheten till regel även beträf­ fande de högre rätterna, men lagberedningen återinförde nyss nämnda begräns­ ning. Fri bevisprövning föreslogs icke, men reglerna örn bevisprövningen gjor­ des mindre stränga än förut och åtskilliga vittnesjäv borttogos. Yad särskilt angår straffprocessen, betonades starkt dess ackusatoriska karaktär, allmän åklagares åtalsrätt reglerades närmare, och utförliga regler gåvos angående förberedande undersökning och häktning. Bägge förslagen innehöllo^ bestäm­ melser dels örn särskild nämnd för att fastställa beloppet av skadestånd, som någon kunde anses skyldig gälda, dels ock örn tvisters avgörande genom skilje­ män. Lagkommittén ansåg någon åtgärd för inrättande av särskilda förlik- ningsanstalter icke böra vidtagas. Samma ståndpunkt intog lagberedningen i sitt utlåtande av 1842, men i förslaget till rättegångsbalk upptog lagbered­ ningen bestämmelser om kommunala förlikningsanstalter att, när de därom an­ modades, gå parter till handa med bemedling av förlikning.

Lagkommitténs och lagberedningens förslag ledde endast till vissa begrän­ sade reformer, företrädesvis på domstolsorganisationens område.

Arbetet på en allmän processreform upptogs åter år 1880, då nya lagbered- , Nya lag­ ningen fick upptaga behandlingen av rättegångsväsendets ombildning. Be- bingen. redningen avgav sagda år förslag till plan för arbetets bedrivande, enligt vil­ ken plan först skulle utarbetas ett principbetänkande, innefattande dels en allmän utredning av frågan i hela dess omfattning, dels ock en framställning av huvuddragen i det system, vilket beredningen ansåg sig böra förorda till antagande i avseende å domstolsorganisationen och det processuella förfaran­ det, varemot med det egentliga lagförslagets upprättande borde få anstå, till dess de allmänna grunderna undergått vederbörlig prövning. Denna plan god­ kändes av Kungl. Maj:t samma år. Vid förslaget till plan var fogad en pro­ memoria i frågan om ny rättegångsordning, som i utvidgat skick jämte pla­ nen år 1881 utgavs i tryck under titeln 'Översikt av frågan örn ny rätte­ gångsordning, promemoria och arbetsplan för nya lagberedningen’ och som ingår såsom bihang till beredningens betänkande. År 1884 avgavs prin­ cipbetänkandet, uppdelat i fyra delar, behandlande domstolsförfattningen, rättegångsordningen i tvistemål, rättegångsordningen i brottmål m. m. samt plan för rikets judiciella indelning och tingshusbyggnadsskyldigheten. I fråga örn ärendets vidare behandling föreslog beredningen, att reformen av rättegångsväsendet efter en på förhand fastställd plan skulle genomföras styc­ kevis; att sålunda vissa delar, som utan svårighet eller olägenhet kunde utbry­ tas, skulle göras färdiga och, i den mån de crhölle sanktion, träda i kraft såsom

26

Kungl. Maj:ts proposition nr 80.

gällande lag; och att, först sedan sålunda en mycket betydande del av lagstift­

ningsarbetet blivit på förhand undangjord och under tiden de återstående de­

larna undergått den granskning eller förberedande behandling, som ansåges

lämplig, alla de spridda delarna skulle sammanföras till ett organiskt helt i ett

fullständigt kodifierat lagförslag. Beredningen hade vidare tänkt sig, att det

framlagda betänkandet, vilket icke endast utgjorde ett principbetänkande utan

även i vissa stycken vore utfört med samma fullständighet som ett lagförslag,

skulle främst i principiellt avseende utgöra ramen eller stommen för det par­

tiella lagstiftningsarbetet samt därvid hava till uppgift att förekomma att,

till följd av sönderstyckningen, det organiska sammanhanget ginge förlorat. I

de delar åter, där betänkandet funnes därtill lämpa sig, skulle det omedelbart

kunna tjäna såsom material för det partiella lagarbetet, vid vilket dessutom

materialet kunde kompletteras, där den i betänkandet lämnade bearbetningen

ej vore fullständig.

Nya lagberedningen lämnade i sitt betänkande icke någon sammanfattning

av bristerna i dåvarande ordning. Starkt kritiska omdömen förekommo dock

vid behandlingen av olika punkter. Sålunda klandrade beredningen, bland

annat, rättsskipningen i de små städerna, sakförarväsendets tillstånd, det in­

effektiva utkrävandet av parts sanningsplikt, de legala bevisprövningsregler-

na, den svaga processledningen samt saknaden av muntlighet och offentlighet

i hovrätternas rättsskipning.

Vad angår principerna för den blivande rättegångsreformen föreslog bered­

ningen, att instanserna liksom för närvarande skulle vara tre: underrätt, över­

rätt och högsta domstol; och skulle den allmänna underrätten i regel upptaga

alla mål, utan åtskillnad örn de avsåge mer eller mindre betydliga frågor. Den

i utlandet vanliga anordningen med målens fördelning på skilda underrätter

med olika kompetens upptogs således icke. Det ansågs väl ömkligt, att skill­

naden i jurisdiktion mellan land och stad upphörde, men en sådan ändring för­

menades endast småningom kunna genomföras. Stad, som hade egen juris­

diktion, skulle fortfarande vara skyldig bekosta domstolsinrättningen

därstädes.

I avseende å domstolarnas sammansättning föreslogs bibehållande i det vä­

sentliga av det nuvarande blandade systemet. Lekmäns deltagande i rättsskip­

ningen skulle allenast förekomma såsom nämnd med kollektiv rösträtt enligt

gällande ordning. Införande av jury i brottmål avvisades. I syfte att giva lek-

mannaelementet ökad lyftning genom större individuell andel i beslutet för­

ordades emellertid, att antalet i varje måls behandling deltagande nämndemän

skulle nedsättas och utgöra minst tre högst sex. Jämte underdomstolar bestå­

ende av lagfaren domare med nämnd skulle bibehållas sådana domstolar be­

stående endast av lagfarna domare. I överrätterna skulle lekmän icke

deltaga.

Underrätt å landet (landsrätt) skulle bestå av en lagfaren ordförande (hä­

radshövding, lagman) och nämnd; underrätt i stad (stadsrätt) antingen av en

lagfaren ordförande (borgmästare) med nämnd eller av minst tre lagfarna do­

mare (borgmästare, rådmän). Med stads medgivande skulle Kungl. Maj:t kunna

förordna örn förening av staden med kringliggande landsbygd under en gemen­

sam domstol (förenad lands- och stadsrätt), vilken skulle bestå antingen av lag­

faren ordförande (lagman) med nämnd eller av minst tre lagfarna domare (lag-

Kungl. Maj:ts proposition nr SO.

27

män); och skulle stad, som inginge i sålunda bildad domkrets, icke vidkännas särskilda kostnader för domstolsväsendet. För behandling av polismål skulle såväl i stad som på landet kunna anordnas polisdomstol, bestående allenast av lagfaren domare (polisdomare), med stadgande att vid polisdomstols samman­ träden skulle vara tillstädes ett särskilt utsett rättsvittne. I mån av behov kunde i domsaga å landet samt i annan domkrets, där domstolen utgjordes av ordförande och nämnd, anställas ständig biträdande domare (andre domare, andre lagman), som hade att på eget ansvar efter fastställd ordning handlägga de domarvärv och övriga bestyr, vilka lämpligen kunde skiljas från förste domarens befattning. I varje domsaga å landet skulle finnas ett kansli, varest, örn ej biträdande domare funnes, skulle vara anställt ett kanslibiträde med be­ fogenhet att emottaga och expediera handlingar m. m. För varje häkte skulle finnas en häktningsdomare, som hade att pröva fråga örn giltigheten av häkt­ ning och meddela vissa andra beslut i fråga örn häktade.

Domsaga å landet samt domsaga, uppkommen genom förening av land och stad, skulle utgöra en domkrets, såvida icke bestämt hinder mötte däremot. I avseende å rättens sammanträden bibehöllos i det väsentliga de gällande reg­ lerna med det tillägg, att utom allmänna tingen å landet skulle hållas särskilda inskrivningsting för behandling av lagfarts-, intecknings- och andra ansök- ningsärenden.

I organisationen av överrättema (hovrätterna) och högsta domstolen föreslo­ gos ej några väsentliga, ändringar. Hovrätternas antal skulle ökas med två och sålunda bliva fem. Emellertid skulle hovrätt kunna hålla rannsakning i brott­ mål utom den ort, där hovrätten hade sitt säte. Antalet ledamöter i hovrätt vid huvudförhandling och prövning i sak, som inkommit genom vad eller under­ ställning, skulle vara minst fyra, i övriga fall tre. Angående antalet domföra ledamöter i högsta domstolen hänvisades till grundlagen.

Särskilda officiella förlikningsanstalter ansågos icke böra genom. lag på­ bjudas; det borde fortfarande ankomma på domstolen att söka åvägabringa för­ likning mellan parterna, när de inställde sig där.

För åstadkommande av bättre ordning inom åklagarväsendet skulle förord­ nas överåklagare inom lämpliga distrikt att var inom sitt distrikt såsom för­ män utöva inseendet över de lägre åklagarna och leda deras åtgärder ävensom själva omedelbart uppträda såsom åklagare inför rätta. Till överåklagare an­ sågos i främsta rummet kronofogdarna kunna förordnas. Hela åklagarpersona- len skulle ställas under justitiekanslern såsom chef.

Sakförarverksamheten skulle vid underrätterna fortfarande vara fri; i hov­ rätt och högsta domstolen skulle i vissa angivna fall ej annan få uppträda såsom sakförare än den, som vore antagen till offentlig sakförare. Sådana skulle vara vid hovrätt hovrättssakförare och vid högsta domstolen revisions- sakförare. Hovrättssakförarna skulle nämnas av hovrätten till ett av Kungl. Majit bestämt högsta antal, revisionssakförare skulle nämnas av Kungl. Majit. Alla offentliga sakförare skulle vara sammanslutna i en förening, delad i av- delningar; en för varje hovrätt och en för högsta domstolen.

Angående tvistemåls avgörande genom skiljemän gåvos utförliga regler. Lag­ kommitténs och lagberedningens förslag örn särskild skadcståndsnämnd upp­ togs icke.

Rättegången i tvistemål skulle ytterst vara grundad på dispositionsprincipen. Men den faktiska grunden för anspråket, själva sakförhållandet, skulle ej kunna på fri hand ändras av någondera parten. Hävdandet av den materiella .sanningen skulle alltså i processen uppställas såsom huvudändamål. I avseende å förfarandet skulle tillämpas en modifierad förhandlingsmetod, så att rätte­ gången bleve ordnad såsom en under domstolens ledning ställd förhandling mel-

28

Kungl. Majlis proposition nr

SO.

lan parterna, vid vilken domstol och parter hade att oavlåtligt samverka för

uppnående av rättsskipningens allmänna ändamål. Härvid ålåge parterna san-

ningsplikt och domstolen en av förhållandena och parternas självbestämnings-

rätt begränsad sanningsforskning. Parternas sanningsplikt yttrade sig bland

annat däri, att parts underlåtenhet att avgiva förklaring eller besvara frågor

kunde tolkas såsom erkännande. Bevisningen skulle det i regel vara parternas

sak att anskaffa. Våra legala bevisregler skulle ej bibehållas utan domstolen

hava rätt till fri bevisprövning. I avseende å de särskilda bevismedlen må an­

märkas, att vittnesjäven inskränktes och att parts ed bibehölls men icke i den

nu använda formen av normerad ed utan såsom ett fritt förhör angående viss

omständighet, föregånget av partens edliga försäkran att tala sanning. För­

farandets yttre form skulle såsom hittills vara muntligt-protokollarisk. Par­

terna skulle vid förhandlingen inför rätten i regel muntligen utföra sin talan,

och bevisningen skulle i allmänhet förebringas omedelbart inför den dömande

domstolen. Genom särskilda bestämmelser, bland annat om anordnande av för­

beredande skriftväxling och örn kraftig processledning, hade man sökt sörja för

att förhandlingen så vitt möjligt koncentrerades. Men över vad som förekomme

skulle föras ett protokoll, däri det viktigaste av parternas och vittnenas utsagor

skulle upptagas. Det var i främsta rummet detta protokoll, som skulle utgöra

grunden för domen, ehuru meningen var, att i viss mån även det endast munt­

ligen anförda finge beaktas vid dömandet.

Rätten att fullfölja talan från underrätt till hovrätt och från hovrätt till

högsta domstolen skulle icke vara begränsad med avseende å tvisteföremålets

värde eller beskaffenhet; och prövningen skulle såväl i högsta domstolen som

i hovrätten omfatta både bevis- och rättsfrågan. Den enda inskränkning, som

i förevarande hänseende föreslogs, var, att i allmänhet ny bevisning ej skulle

få förebringas i högsta domstolen. Talan i huvudsaken skulle fullföljas genom

vad till hovrätten och genom revisionsansökan till högsta domstolen efter hu­

vudsakligen samma regler som nu. Efter det vederbörlig förberedelse ägt rum

och därefter den klagande partens sakförare avgivit en skriftlig sa k fram ställ -

ning, skulle en muntlig huvudförhandling företagas, vid vilken först samme

sakförare hade att muntligen föredraga målet och därvid lämna en objektiv re­

dogörelse för vad däri förekommit samt därefter parterna ägde att under dom­

stolens ledning muntligen utföra sin talan. Något upprepande av bevisningen

förutsattes icke, utan upplysning örn sakförhållandet skulle vinnas genom före­

dragandens referat av innehållet i underrättens protokoll, såvida ej i hovrätten

åberopades ny bevisning, vilken i sådant fall kunde förebringas antingen under

huvudförhandlingen eller vid särskilt sammanträde dessförinnan. Rörande vissa

frågor skulle talan fullföljas genom besvär. Besvärsproceduren skulle i regel

vara skriftlig. Besvärsmålen skulle föredragas av en tjänsteman vid dom­

stolen på grund av innehållet i handlingarna och parternas skriftväxling, men

part skulle vara berättigad att vara tillstädes och muntligen anföra vad han

aktade nödigt.

Rättegången skulle i alla instanserna vara offentlig. Denna regel skulle,

vad överinstanserna angår, gälla även vid föredragningen av besvärsmålen utan

hänsyn därtill, huruvida part vore närvarande eller ej.

I straffprocessen skulle alla anordningar avse att bringa i dagen den ma­

teriella sanningen och förverkliga den materiella rätten. I avseende å förfa­

randet skulle tillämpas en medelväg mellan aekusatorisk och inkvisitorisk

process. Det betonades, att staten borde sörja för ådagaläggandet av den ma­

teriella sanningen genom anordnandet av en undersökning, där domstolen

skulle utgöra det främsta medlet för sanningsforskning genom frågor till den

Kungl. Maj:ts proposition nr 80.

29

tilltalade. Dock borde ej, såsom, i den ensidiga inkvisitionsprocessen, all un­ dersökning uteslutande vara domstolens sak utan vissa moment därav anför­ tros åt allmänna åklagaren. Förfarandet skulle sålunda inledas med en extra­ judiciel! efterforskning, utförd genom åklagaren med biträde av polisen. I sammanhang med utförliga bestämmelser härom gåvos även regler örn tvångs­ åtgärder: häktning, reseförbud, hus- och kroppsrannsakan samt beslag. Tvångsåtgärderna skulle i regel ankomma på åklagaren, men örn verkställd häktning skulle genast göras anmälan hos häktningsdomaren, som hade att efter anställt förhör med den häktade pröva, om häktningen skulle äga be­ stånd. Förfarandet inför domstolen skulle utgöra en genom statens bada organ, åklagaren och domstolen, gemensamt fullföljd rannsakning. I denna skulle ingå, utan bestämd gränsskillnad, såväl den förberedande undersök­ ningen (förundersökningen) som den egentliga rannsakningen (huvudförhand­ lingen). Underrätten skulle således i sin hand väsentligen förena de funk­ tioner, som i den utländska straffprocessen äro delade mellan undersöknings­ domaren och den i första instans dömande rätten. Domstolens medverkan skulle emellertid vara beroende på initiativ av allmänna åklagaren (undantagsvis en­ skild målsägande) genom åtal för bestämt brott. Bevisningens anskaffande skulle lämnas huvudsakligen åt åklagaren eller, såvitt försvaret anginge, at den tilltalade själv. Denne skulle äga anlita biträde av försvarare, och, dar så erfordrades, borde staten tillhandahålla sådant biträde. För att aven at den tilltalade bereda fördelarna av den kontradiktonska förhandlingen skutte åt domstolsrannsakningen givas formen av en under domstolens ledning stalia partsförhandling, där den tilltalade icke bleve endast ett bevismedel anvant mot honom själv utan förunnades alla en parts huvudsakliga rättigheter, Processen skulle således i det yttre föga skilja sig från den ordning, som föreslagits be­ träffande civilprocessen. Den tilltalade skulle väl hava sanningsplikt, men intet tvång finge användas för att förmå honom fullgöra denna plikt, lc e heller finge den tilltalades underlåtenhet att avgiva förklaring eller besvara framställda frågor antagas innebära erkännande av vad som lagts honom ti last. Principen örn bevisprövningens frihet skulle gälla även i straiiprocessen. Parts ed skulle i denna process vara helt och hållet utesluten. Aven i strali- processen skulle bibehållas det muntligt-protokollanska förfaringssättet med såvitt möjligt förebringande omedelbart inför den dömande domstolen av e visningen.

I fråga om fullföljd av talan i högre rätt och processen därstädes skulle gälla väsentligen samma regler som för civilprocessen. Vad och revision skulle således även i brottmålen vara rättsmedel mot dom i huvudsaken och besvärs- proceduren endast användas rörande vissa särskilda frågor. Uppsättandet av sakframställningen och målets föredragning skulle i allmänhet ankomma pa den allmänna åklagaren i överinstansen. I mål angående häktad skulle hov­ rätten, när det ansåges erforderligt, kunna anställa ny rannsakning antingen a den ort, där hovrätten vanligen hade sitt säte, eller vid särskilt hovrättsting a annan lämplig ort. . . ..

Örn tillämpning av offentlighetsprincipen skulle gälla detsamma som i civil­ processen.

Den av nya lagberedningen förordade planen för arbetets fortsatta bedri­ vande gillades av Kungl. Majit, och det uppdrogs åt en med ett betydande antal lekmannarepresentanter utvidgad beredning att avgiva yttrande angående grunderna för en ny rättegångsordning. Denna s. k. förstärkta lagberedning avgav sitt yttrande år 1887. I huvudsak tillstyrktes nya lagberedningens prin-

Förstärkta

lag­

beredningen.

30

Kungl. Maj:ts proposition nr 80.

ciper om ock med åtskilliga modifikationer och under betydande meningsskilj­

aktigheter på många punkter.

I överensstämmelse med planen hade nya lagberedningen, redan innan för-

stärkta lagberedningen avgivit sitt utlåtande, övergått till utarbetande av lag­

förslag inom särskilda delar av ämnet och därmed fortsattes under de när­

maste aren. Sålunda avgavs år 1884 förslag till lag angående vissa bestäm­

melser örn rättegången i brottmål, innefattande regler om åtalsrätt, skadestånds­

talan, förberedande undersökning, hus- och kroppsrannsakan, beslag, häktning,

reseförbud, kvarstad samt för brott tilltalad ämbetsmans avstängning från

utövningen av ämbetet. Därefter följde: 1885 förslag till lag örn skiljemän,

samma år förslag till lag örn ersättning av allmänna medel till vittnen i brott­

mål, 1889 förslag till lag angående bevisning inför rätta och 1890 förslag till

lag örn domsagas kansli. Samtliga dessa förslag framlades för riksdagen, men

riksdagens godkännande vanns endast beträffande förslagen örn ersättning till

vittnen (1886) och örn skiljemän (1887). De övriga avslogos av riksdagen.

Vid denna tid övergavs tanken på en allmän reform av rättegångsväsendet.

Detta kom till uttryck, då Kungl. Maj:t år 1889 gav nya lagberedningen upp­

drag att utarbeta förslag till lag angående villkoren för fullföljd av talan i

överrätt och hos Kungl. Majit samt därvid föreskrev, att förslaget borde vara

grundat på den förutsättningen, att gällande organisation av överdomstolarna

och förfarandet därstädes bibehölles huvudsakligen oförändrade. Under den

följande tiden vidtogos åtskilliga partiella reformer på rättegångsväsendets om­

råde. Några av dessa ha redan berörts i redogörelsen för det svenska rätte­

gångsväsendets utveckling. Här må endast erinras om de viktigaste lagarna

och reformförslagen.

År 1901 tillkom en lag med regler örn fullföljd av talan till hovrätt och

högsta domstolen samt i samband därmed om behandlingen av invändningar i

rättegången vid underrätt.

På straffprocessens område genomfördes år 1906 en lag örn rättegångsbi­

träde åt häktad.

Med anledning av den stora tillströmningen av mål till högsta domstolen och

den därmed följande långsamheten i rättsskipningen i högsta instans vidtogos

vissa åtgärder. Bland annat antogs år 1915 lag örn ändrad lydelse av 30 kap.

rättegångsbalken, varigenom rätten att fullfölja talan till högsta domstolen be­

gränsades (lagstiftningen örn den s. k. summa revisibilis).

För påskyndande av rättsskipningen vid underrätt å landet, särskilt i avse­

ende å orter med mera sammanträngd befolkning, tillkom år 1918 en lag örn

särskilda tingssammanträden för handläggning av vissa mål och ärenden. Se­

dan riksdagen nämnda år beviljat medel för avlönande av biträden inom dom­

sagorna, blev förvaltningen av domsagorna ordnad genom en samma år i ad­

ministrativ väg utfärdad stadga, vilken jämväl innehöll bestämmelser örn dom­

sagas kansli. Nya författningar i ämnet utfärdades åren 1920 och 1925.

År 1919 genomfördes en lag örn fri rättegång. I sammanhang därmed revi­

derades lagen örn rättegångsbiträde åt häktad.

Kungl. Maj:ts proposition nr 80.

31

På grund av framställning från riksdagen utarbetades inom justitiedeparte­ mentet och anmäldes i statsråd år 1920 ett förslag till lag angående polisunder­ sökning i brottmål samt häktning m. m., innehållande bestämmelser om polis­ undersökning, häktning och reseförbud, beslag och skingringsförbud samt hus- och kroppsrannsakan m. m. Detta förslag, vilket i det väsentliga förordades av lagrådet, blev emellertid icke föremål för proposition till riksdagen. I stäl­ let framlades för 1922 års riksdag ett förslag till lag om tiden för företagande av rannsakning med häktad. Genom motion blev dock även 1920 års förslag, något modifierat i anledning av lagrådets anmärkningar, underställt riksda­ gens prövning. Eiksdagen antog Kungl. Maj:ts förslag, under det att motio­ nen icke föranledde någon riksdagens åtgärd.

År 1922 avgav en tillkallad sakkunnig utredning angående omorganisation av polisväsendet i riket, vilken utredning jämväl avsåg vissa ändringar i åkla­ garväsendets organisation. Utredningen ledde till utfärdande år 1925 av lag örn polisväsendet i riket. De ifrågasatta ändringarna i åklagarväsendets orga­ nisation fingo därvid förfalla.

Bland de av nya lagberedningen utarbetade förslagen till partiella reformer kom det år 1889 framlagda förslaget till lag angående bevisning inför rätta att tillvinna sig särskilt intresse. Frågan örn en reform av vår bevisningsrätt har nämligen flera gånger varit föremål för övervägande. Förslag till lagar i ämnet, vilka anslöto sig till nya lagberedningens nämnda förslag, blevo genom propositioner framlagda för riksdagen åren 1893, 1897 och 1902. Genom mo­ tioner blevo lagförslag underställda riksdagens prövning åren 1894, 1903, 1905, 1907, 1908 och 1915. År 1899 förelåg en motion örn en straffprocesslag byggd på jurysystem och fri bevisprövning.

Samtliga förslag anslöto sig till principen om fri bevisprövning i den me­ ningen, att domaren vid värderingen av bevisningen icke skulle vara bunden av legala regler. Från denna grundsats uppställdes emellertid vissa undantag. Sålunda upptogs i 1902 års proposition och de följande förslagen den bestäm­ melsen, att två vittnen vore fullt bevis, där ej omständigheter förekomme, som förringade tillförlitligheten av vittnenas berättelse. Den i modem process ve­ dertagna principen om fri bevisföring, d. v. s. att varje bevismedel, som kan vara ägnat att påverka domarens övertygelse rörande sanningen i målet, bör få förebringas, sökte förslagen genomföra endast med betydelsefulla inskränk­ ningar. Ett fullständigt upphävande av de på bristande trovärdighet grunda­ de vittnesjäven föreslogs sålunda icke utan endast en begränsning i de nuva­ rande jävsanledningarna. I det år 1902 framlagda förslaget upptogos såsom hinder för hörande som vittne: minderårighet, saknad av förståndets bruk, del i saken, synnerlig nytta eller skada av dess utgång, målsägandeskap samt miss­ tanke för brottet eller delaktighet däri. Skyldskap^- och svågerlagsjäven bibe- höllos i sin nuvarande omfattning med den begränsningen, att de mest avlägsna skyldskaps- och svågerlagsförhållanden, som nu grunda jäv, utmönstrades. Vissa jäv kunde eftergivas med rättens och eventuellt vittnets samtycke. I grova brottmål kunde jäviga personer höras upplysningsvis. Behovet av an­ ordningar för parts hörande under ansvar för den händelse han avgåve falsk utsaga sökte 1893 års proposition tillgodose genom införande av förhör med part på ed. Dylikt förhör skulle brukas endast då parterna vore ense därom

32

Kungl. Maj:ts proposition nr 80.

Förtjänster

och brister

i nuvarande

rättegångs­

väsen.

Allmänna

krav på en

god rätts­

skipning.

eller den ena parten yrkade det och den ifrågavarande omständigheten väl fun­

nes sannolik men ej utan vidare bevisning kunde anses styrkt. Blott endera par­

ten skulle höras örn samma omständighet, i regel den, som förnekat omständig­

hetens förhandenvaro. I mindre brottmål kunde den tilltalade höras på ed.

De senare förslagen bibehålla i stället den nuvarande värjemålseden. Beträf­

fande skyldigheten att i rättegång förete skriftlig handling, som kunde tjäna

till bevis, stadgade samtliga förslag ej blott en på den materiella rätten grun­

dad utan även en processrättslig editionsplikt för såväl part som tredje man.

Närmare föreskrifter gåvos örn sakkunnigbeviset. Enligt förslagen skulle

rätten likaväl som parterna äga initiativ i fråga örn tillkallande av sakkunniga

både i tvistemål och brottmål. Det skulle tillkomma rätten att avgöra örn den

sakkunnige skulle höras muntligen eller avge skriftligt utlåtande. Slutligen

gåvos regler om besiktning och syn samt örn upptagande av bevis till fram­

tida säkerhet.

Intet av de framlagda förslagen vann riksdagens bifall. Till denna utgång

bidrog ett flertal skäl. En betydelsefull anmärkning mot förslagen var, att

den fria bevisprövningen skulle i rättsskipningen införa ett moment av osäker­

het eller godtycke. Vidare framhölls, att den svenska domstolsorganisationen

icke ägde tillräcklig styrka för att uppbära den fria bevisprövningen och sär­

skilt, att en dylik ändring i fråga örn bevisningen nödvändiggjorde en ökning

av nämndens inflytande. I flera av de väckta motionerna föreslogs också en

utsträckning av nämndens rösträtt, innebärande att örn tre fjärdedelar av

nämnden enade sig örn annan mening än häradshövdingen, nämndens mening

skulle bilda häradsrättens dom. Denna sammankoppling av frågan örn bevis­

ningen med spörsmålet om nämndens ställning bidrog i hög grad till förslagens

fall. Emellertid anfördes även andra skäl mot den föreslagna bevisningsrefor-

men. Salunda framhölls sambandet mellan å ena sidan fri bevisprövning och

å andra sidan muntlighet, särskilt i överrätterna, försvarare för tilltalad och

bättre processledning. Protokollen betecknades som ett otillräckligt material för

fri bevisprövning. Även mot principen örn editionsplikt för tredje man fram­

ställdes erinringar.

Erågan örn en reform av bevisningsrätten upptogs åter i en vid 1928 års

riksdag väckt motion, vilken emellertid, främst med hänsyn till den på dagord­

ningen stående frågan om en allmän rättegångsreform, icke föranledde någon

riksdagens åtgärd.

Processkonimissionens betänkande.

I inledningen till sitt betänkande lämnar processkommissionen en redogörelse

för de viktigaste bristerna i vårt nuvarande rättegångsväsen. Härom anför

kommissionen i huvudsak följande:

Då man går att reformera det svenska rättegångsväsendet, är det tydligen

av vikt att göra sig reda för vilka brister, som vidlåda den nuvarande ord­

ningen. Vid ett angivande av de allmänna krav man bör ställa på en god rätte­

gångsordning plägar man säga, att den skall garantera rättsskipningens sä­

kerhet, skyndsamhet och billighet. Den främsta fordringen är säkerhet. Man

Kungl. May.ts proposition nr 80.

33

bör sträva till, vad tvistemålen angår, att ett grundat anspråk bifalles, ett ogrundat ogillas, och i fråga om brottmålen, att den skyldige drabbas av ett rättvist straff, den oskyldige går fri. Man måste ock söka sörja för att rätte­ gångarna avgöras så skyndsamt som möjligt. Den berättigade bör icke få vän­ ta så länge på domen, att värdet därav att han får sin rätt erkänd väsentligen minskas; straffet bör för att utöva tillbörlig verkan komma snarast möjligt efter förbrytelsen. Det är slutligen av vikt, att rättegången ej blir för dyr­ bar för de rättssökande. Deras kostnader böra bli så litet betungande som möj­ ligt. Till en viss grad äro emellertid dessa krav stridande mot varandra. Örn man i största möjliga mån tillgodoser det ena, kan det sålunda hända, att det andra lider intrång. Det gäller därför att väl avväga de särskilda kraven mot varandra.

Den brist i vår nuvarande rättsskipning, som låter sig mest kännas av den rättssökande allmänheten och som därför mest överklagats,^ torde vara dess långsamhet. Vid underrätterna behandlas i regel varje mål vid upprepade rättegångstillfhilen, och målens avgörande blir därigenom ofta fördröjt. Skall målet sedan fullföljas till hovrätt och högsta domstolen, uppkommer ofin ytter­ ligare dröjsmål av ett eller flera år. Att konstatera huruvida rättsskipningen lider av bristande säkerhet möter större svårighet. Man har i detta hänseende icke att stödja sig på lika påtagliga fakta som de, vilka utmärka, att rätts­ skipningen brister i skyndsamhet. I den mån osäkerhet i rättsskipningen för- spörjes, kan detta ock i större eller mindre mån bero på bristfällighet i den materiella (civila eller kriminella) lagstiftningen. Ett närmare övervägande torde dock visa, att vårt rättegångsväsen lider av vissa fel, som medföra, att domstolarna ofta nödgas döma på ett bristfälligt och mindre tillförlitligt ma­ terial. Dessa fel hänföra sig både till organisationen och till förfarandet. Däremot kan i stort sett den anmärkningen ej riktas mot vårt rättegångsför­ farande, att det är för dyrt för parterna, örn ock rättegången vid underrätten med dess upprepade förhandlingar vid särskilda rättegångstillfällen medför utgifter, som skulle kunna undgås, örn förhandlingen vore mera koncen-

■j-

Underrätterna på landet äro så organiserade, att skötseln av ärendena i de­ ras helhet inom varje domsaga i princip ankommer på den ordinarie domaren. Oaktat göromålen till sin art äro ganska olika, har någon uppdelning av dem efter deras beskaffenhet mellan olika befattningshavare icke gjorts. Härads­ hövdingen har ansvaret för dem alla, han skall såväl utöva den egentliga rätts­ skipningen på tingen som behandla de ärenden, vilka tillhöra den s. k. frivil­ liga rättsvården. Han skall ock svara för protokollen i alla mål och ärenden, vilket med den i rättegången rådande muntligt-protokollariska metoden med­ för, att hans göromål till stor del komma att bestå i uppsättande eller juste­ rande av protokollen. Emellertid är det i de allra flesta domsagor icke möj­ ligt för en person att ens med anlitande av biträden uppfylla de fordringar äm­ betet sålunda ställer på honom. Häradshövdingen måste allt emellanåt taga ledigt, och utövandet av hans göromål i deras helhet eller till viss del över­ lämnas då åt en vikarie, som ofta är ung och oerfaren. Detta vikariatsystem har tagit en mycket stor omfattning. En sådan ordning medför stora olägen­ heter. De unga vikarierna, till vilka rättsskipningen å tingen även i de stör­ sta och viktigaste mål måste anförtros, kunna emellanåt helt naturligt icke vara vuxna sin uppgift, varför deras handhavande av rättsskipningen under­ stundom blir mindre tillfredsställande. I varje fall uppbäres icke dessa vika­ riers rättsskipning av allmänhetens fulla förtroende. Genom domsagostadgan bär man väl vunnit en bättre ordning, men då en mera genomgripande omorga­ nisation icke kunnat företagas, har förbättringen icke blivit så omfattande som

Bihang lill riksdagens protokoll I0.il. 1 sami. (17 hafi. (Nr 80.)

Under­ rätternas organisa­

tion.

Kungl. Maj:ts proposition nr SO.

önskligt varit. I avseende å häradsrätterna må anmärkas, att lekmannaelemen-

tet på grand av flera omständigheter icke äger det inflytande, som bör tillkom­

ma det. Detta beror i främsta rummet på förfarandets natur, i det att upp-

skovsväsendet och materialets antecknande i protokoll för lekmännen försvåra

behärskandet av materialet vid målets prövning. Men det beror delvis också

på organisationen av domstolarna. Nämndens betydelse har mångenstädes kom­

mit att försvagas i samband med de sammanslagningar av flera tingslag till

ett, som under de senare åren i stor omfattning ägt rum. Då nämndemännens

antal efter en sammanslagning vanligen bibehållits oförändrat, har en sådan

arbetsfördelning mellan dem icke sällan gjorts, att i allmänhet åtminstone de

flesta av de vid ett måls avdömande tjänstgörande nämndemännen icke mera än

delvis övervarit målets handläggning. Men som lekmännens uppfattning av ett

mål huvudsakligen måste grundas på den omedelbara iakttagelsen av vad vid

rätten förekommit, medför nämnda omständighet en väsentlig minskning av

möjligheten för nämnden att utöva inflytande å prövningen. Samma olägen­

het uppstår ofta jämväl med en nämnd av tolv nämndemän därav, att av de

tolv nämndemännen endast sju nödvändigtvis måste vara tillstädes, i följd varav

samma nämndemän ofta ej äro närvarande vid alla tillfällen, då ett och samma

mål handlägges. Nu angivna omständigheter torde hava spelat en väsentlig

roll, då de flera gånger framställda förslagen örn ökat inflytande för nämnden

icke vunnit bifall. Ett svårt hinder för ett skyndsamt avgörande av rätte­

gångarna vid häradsrätterna ligger i de långa mellanrum mellan dessa

domstolars sammanträden, som alltjämt i betydlig omfattning förekomma. Den

omständigheten, att häradsrätternas sammanträden äro fåtaliga, medför ock, att

vid varje sammanträde ett synnerligen stort antal mål måste behandlas. Men

detta föranleder åter stor svårighet för domstolen att ägna varje mål den

grundliga och omsorgsfulla handläggning, som är önskvärd, samt mycken olä­

genhet och besvär för den rättssökande allmänheten, som icke kan beräkna vid

vilken tid på dagen ett mål skall komma före utan därför ofta måste förspilla

lång tid i avvaktan på att det uppropas.

Genom sammansättningen av rådstuvurätterna i de större och medelstora stä­

derna, vilka bestå av minst tre rättsbildade domare, har man sökt skapa ga­

ranti för att målen skola erhålla en allsidig juridisk prövning. Det torde dock

kunna ifrågasättas, örn icke anordningen är för stor och dyrbar, åtminstone så­

vitt angår det stora flertalet av målen. Känt torde ock vara, att ledamöterna

i åtskilliga av dessa rådstuvurätter icke äro fullt upptagna av sina tjänstegöro-

mål. Såsom en brist får jämväl anses, att vid dessa domstolar lekmäns delta­

gande i rättsskipningen är okänt, med undantag för handläggning av vissa spe­

ciella arter av mål. I de minsta städerna består rådstuvurätten i allmänhet av

en lagfaren ordförande, borgmästaren, och två eller flera lekmän, illitterata

rådmän. Då dessa städer icke kunna anslå mera än en skäligen blygsam av­

löning åt borgmästaren, kunna de icke erhålla särdeles högt kvalificerade per­

soner till ämbetets beklädande. Till följd av det ringa antal mål av någon

betydenhet, som förekommer vid dessa rådstuvurätter, kan borgmästaren icke

heller genom sin verksamhet därstädes vinna ökad utbildning utan måste sna­

rare förväntas gå tillbaka i erfarenhet och kunskaper. De illitterata rådmän­

nen kunna på grund av sin ställning icke göra den insats i rättsskipningen, som

man med ett lekmannaelement avser att erhålla. I sammanhang med den 1918

tillkomna lagstiftningen örn särskilda tings sammanträ den för handläggning

av vissa mål och ärenden ha vidtagits åtgärder, i syfte att de minsta städer­

na skulle i judiciellt hänseende förenas med angränsande landsbygd. Men det­

ta mötte starkt motstånd hos städerna, och då stad ej kunde mot sin vilja be­

rövas sin jurisdiktion, har ifrågavarande åtgärd icke lett till avsevärt resultat.

Av sådan anledning har man genom lagen av 1924 velat öppna möjlighet för

34

Kungl. Majit att förlägga mindre stad under landsrätt även utan stadens sam­ tycke. Då emellertid enligt denna lag beslut i sådant hänseende ej må med­ delas, örn stadsfullmäktige med två tredjedels majoritet uttalat sig däremot, kunde det väntas, att den nya lagstiftningen skulle bliva föga effektiv, och det­ ta har jämväl av hittills vunnen erfarenhet bekräftats. I fråga örn alla råd- stuvurätterna gäller, att deras juridiskt bildade ledamöter, liksom häradshöv­ dingarna, på grund av den muntligt-protokollariska metoden för rättegångens utförande få större delen av sitt arbete förlagt till uppsättning eller justering av protokoll.

Vad angår de överordnade domstolarnas organisation, synes otvivelaktigt, att de större hovrätternas jurisdiktionsområden äro för stora. Med den nuva­ rande rent skriftliga proceduren i hovrätterna äro olägenheterna härav dock ej så kännbara. Även i hovrätten har vikariatsystemet fått en alltför stor om­ fattning. Anmärkas kan ock, att lekmäns deltagande i prövningen är full­ ständigt okänt även i brottmålen och detta oaktat ifrågavarande domstolar prö­ va målen i hela deras vidd.

Vårt land har länge måst umbära den viktiga insats i rättsskipningen, som en god advokatkår kan göra. Alltjämt kan så gott som vem som helst upp­ träda såsom sakförare, och från det allmännas sida har icke gjorts något för att organisera en advokatkår. Sedan en enskild sammanslutning av rättsbil- dade advokater, Sveriges advokatsamfund, 1887 bildats, ha väl förhållandena väsentligt förbättrats, men bristen på en statlig reglering av advokatverksam­ heten, särskilt med hänsyn till advokaternas deltagande i rättsskipningen, gör sig dock alltjämt kännbar.

Stora brister vidlåda ock vårt åklagarväsen. Till allra största delen äro åklagarna icke rättsbildade. Detta gäller i regel såväl örn landsfiskalerna som örn stadsfiskalerna. Hos landsfogdarna förutsattes juridisk utbildning, men det är endast ett begränsat antal mål, med vilka de taga befattning. Ätt så­ lunda icke rättsbildade åklagare lia att såväl verkställa förberedande under­ sökning som utföra åtal jämväl beträffande grova brott ävensom att besluta om tvångsåtgärder, såsom häktning, husrannsakan och beslag, är uppenbarli­ gen ägnat att äventyra en tillfredsställande rättsskipning och kan innebära en stor fara ur rättssäkerhetens synpunkt. Härtill kommer, att landsfogdarna och framför allt landsfiskalerna tillika äro överhopade med andra göromål av ad­ ministrativ art, vadan de icke kunna ägna tillbörlig uppmärksamhet åt sina åklagargöromål. Ej ovanligt är för övrigt, att landsfiskalerna på grund av mängden av andra ärenden få tjänstledighet från åklagargöromålen, vilka i sådant fall uppdragas åt vikarier, som naturligtvis i regel äro än mindre kva­ lificerade än de ordinarie. Tidigare lia landsfiskalerna, vilkas polisutbild­ ning i allmänhet är synnerligen ringa, endast undantagsvis haft till sitt bi­ träde vid efterspanande av förbrytelser för sådan verksamhet utbildad polis­ personal. Genom 1925 års lag om polisväsendet i riket bär emellertid sörjts för att sådan personal finnes tillgänglig. En stor brist i organisatoriskt hän­ seende är, att samtliga åklagarna icke äro sammanslutna i en kår under led­ ning av en högste chef. Åklagarväsendet saknar därför önsklig fasthet och sammanhang.

I fråga örn själva processen har vår underrättsprocedur det företräde fram­ för de främmande ländernas procedur, sådan den i allmänhet var före de se­ naste nydaningarna, att skriftligheten icke blivit driven till samma ytterlig­ het som i sagda länder. Materialet framlägges vid en kontradiktorisk förhand­ ling mellan parterna inför den dömande domstolen, och denna förhandling är offentlig. Parternas anföranden kunna väl ha skriftlig form och lia det ofta, men i regel förekommer dock en muntlig förhandling. Även bevisningen förebringas vanligen omedelbart inför den dömande domstolen. Domaren står

Kungl. Maj:ts proposition nr 80.

35

Över­ rätterna.

Advokatväsendet.

Åklagar­ väsendet.

Processen

vid under­

rätterna.

36

Kungl. Majlis proposition nr 80.

således icke under sakens handläggning alldeles främmande för saken utan

har möjlighet att utöva processledande verksamhet.

Det kan förefalla, som örn ordningen vore tillfredsställande, men detta är

långt ifrån fallet. Vi sakna föreskrifter örn en sådan förberedande behandling

av målen, som allmänt förekommer i den moderna utländska processen och som

möjliggör, att själva huvudförhandlingen kan koncentreras och materialet där­

vid i god ordning framföras. I tvistemålen och de brottmål, som anhängiggö-

ras av enskild part, förekommer ingen annan förberedelse, än att käranden ut­

tager en stämning, som delgivas svaranden. Denna stämning är ofta synnerli­

gen ofullständig. Även örn den skulle någorlunda klart upptaga kärandens yr­

kanden och grunden därför, innehåller den i allt fall i regel icke något örn den

bevisning käranden tänker använda. Av svaranden har icke före det första

rättssammanträdet avgivits något yttrande. När förhandlingen vid rätten ta­

ger sin början, är därför vardera parten i allmänhet okunnig om den andres

ståndpunkt, örn de angrepps- och försvarsmedel han ämnar använda. Parterna

kunna därför icke inför rätta uppträda vederbörligen rustade. Härav följer

nödvändigheten av uppskov. Ställningen är väsentligen densamma i de åtal

för mindre brott, som anställas av allmän åklagare. När fråga är örn ett nå­

got grövre brott, som skall utgöra föremål för allmän åklagares beivran, hål­

les däremot vanligen, innan åtal anställes, en förberedande undersökning, vil­

ken företages av åklagar- eller polismyndighet. Angående sådan undersökning

saknas emellertid så gott som fullständigt legala regler, vilket bland andra olä­

genheter medför ovisshet örn undersökningsförrättarens befogenheter. Därmed

följer ock, att undersökningen stundom ej är fullständig. Vad beträffar mål

angående häktade, är det ofta icke heller möjligt att åstadkomma en fullstän­

dig förundersökning på den korta tid, inom vilken målet enligt lag skall före­

tagas vid domstolen. I följd härav inträffar det även i nu ifrågavarande mål

ofta, att det för domen erforderliga materialet icke kan framläggas redan vid

första rättegångstillfället; uppskov blir nödvändigt. Rättens handläggning

får sådan karaktär, att den motsvarar både den förberedande undersökningen

och huvudförhandlingen i den moderna utländska straffprocessen.

Praxis har utvecklat ett uppskovsväsen, som visat sig synnerligen menligt.

Parterna eller deras sakförare ägna alltför ringa intresse åt en skyndsam be­

handling av målen. Och oaktat lagen ger domaren anvisning, att söka före­

komma onödiga uppskov, har i praxis domarens verksamhet i sådant syfte bli­

vit ganska obetydlig. Följden därav har blivit, att rättegångarna ofta dragas

ut på tiden vida längre än erforderligt vore. Det inträffar sålunda ej fällan,

att svaranden å inställelsedagen icke är beredd att avgiva, sitt svaromål utan

begär och erhåller uppskov för sådant ändamål. Nästa gång begär käranden

uppskov för att bemöta det svaromål, som, då avgives. Så erhålla bägge' par­

terna uppskov för att förebringa bevisning. Slutligen skola parterna var

för sig ha uppskov för att yttra sig angående^ bevisningen, för att avgiva

slutpåstående o. s. v. De uppskov, som salunda bade i tviste- och brottmål tal­

rikt förekomma, äro ofta rätt långa. Det följer, vad landsbygden angår, re­

dan därav, att rätten icke sammanträder annat än med ganska långa mellan­

tider. En annan anledning till uppskovens långvarighet ligger däri, att ett

förnyat företagande av ett mål svårligen kan äga rum, förrän det protokoll

över förhandlingen, som, enligt vad i det följande sägs, skall uppsättas, blir

färdigt. Och när slutligen förhandlingen mellan parterna är till ända och må­

let överlämnat till dom, fordras ytterligare ett uppskov, för att domstolen må

få tid att studera handlingarna och fatta sitt beslut.

Sedan kommissionen till belysning i omförmälda. hänseende anfört vissa siff­

ror från den officiella rättsstatistiken, fortsätter kommissionen:

Kungl. May.ts proposition nr 80.

37

Det är emellertid icke nog med att sålunda behandlingen av målen dragés långt ut på tiden, det råder ock brist på reda och planmässighet i rättegångens utförande. Det inträffar ofta, att parterna icke från början noga precisera sin ståndpunkt, utan att detta sker först sedan målet långt framskridit, var­ vid ej sällan alldeles nya synpunkter göras gällande. Något försök att samla bevisningen förekommer i allmänhet icke, utan vid ett tillfälle framtages ett vittne, vid ett följande tillfälle ett annat, en tredje gång ett kontrakt o. s. v. På grund härav möter det stor svårighet för domaren att överskåda materialet; han kan därför icke genom sin processledande verksamhet uträtta så mycket för att bringa reda och ordning som möjligt vore, örn förhandlingen vore mera koncentrerad. Ställningen försämras ytterligare, vad häradsrätterna angår, genom den förut omnämnda ständiga växlingen i domarpersonalen, som gör, att sällan samma domare handlägger ett mål i dess helhet, _ och att det kan hända, att den domare, som skall avgöra ett mål, icke någonsin förut tagit be­ fattning med detsamma.

En prövning omedelbart på grund av det för domstolen enligt nu angivna ordning förebragta materialet skulle vara omöjlig. I fall en domare, som har att deltaga i den slutliga prövningen av ett mål, icke varit tillstädes vid alta de föregående rättegångstillfällena, skulle han uppenbarligen icke vara i stånd att döma omedelbart på grund av det vid dessa tillfällen ^förebragta ma­ terialet. Med avseende å den långa tid, varunder en rättegång _ i allmänhet pågår, och det oordnade skick, vari materialet för domstolen förebringas, skulle han icke kunna hålla i sitt minne vad som förekommit sa, att han omedelbart därpå skulle kunna grunda en dom. Det blir sålunda nödvändigt, att allt vad som förekommer upptecknas i ett protokoll, och att detta protokoll blir grundvalen för den blivande domen. Denna ordning utgör det s. k. muntligt- protokollariska systemet. I motsats häremot utmärkes den pa den rena munt­ ligheten och omedelbarheten grundade rättegångsordningen därav, att materia­ let i rättegången skall i muntlig forin förebringas omedelbart inför den dömande domstolen, och att domen skall grundas på det salunda förebragta materialet. Oavsett de nackdelar, som det muntligt-protokollanska systemet i och för sig måste medföra och vilka processkommissionen senare skall behandla, ligger en svaghet i det sätt, varpå det hos oss i regel tillämpas. Protokollet göres van­ ligen icke färdigt genast vid ett måls handläggning utan uppsattes någon tid därefter på grund av memorialanteckningar, sorn gjorts vid handläggningen. Dessa göras ofta icke av domaren utan av en notarie. Som! grund för det slut­ liga protokollet måste dessa anteckningar icke sällan vara behäftade med brister, vilka i sin ordning återverka på protokollets tillförlitlighet.

Av vad nu anförts framgår, att förfarandet vid våra underrätter lider av svagheter, som ej blott bidraga till långsamheten i rättsskipningen utan ock kunna vara en fara för dess säkerhet. Målens handläggning erbjuder icke garantier för en fullständig och allsidig behandling, och det kan därför icke undvikas, att målen icke sällan avgöras utan att vara fullständigt utredda. Då prövningen av ett mål uteslutande sker på grund av de däri förda protokollen, måste de brister, av vilka dessa lida, menligt inverka på prövningen och kunna leda till domar, som endast bristfälligt svara mot vad som år det materiellt riktiga.

På senaste tiden har en rörelse uppstått i syfte att utan lagändring verka lill en förbättrad ordning för målens behandling i underrätten. Då domstolar­ na enligt gällande lag icke sakna medel att genomföra vissa sådana förbätt­ ringar, särskilt till vinnande av en mera koncentrerad behandling av målen, kan utan tvivel åtskilligt vinnas genom en sålunda ändrad praxis. Att de mera omfattande bristerna i vår rättegångsordning icke kunna utan lagändring bo­ tas, synes dock processkommissionen uppenbart.

38

Kungl. Maj:ts proposition nr 80

Processen

de högre

i tistängen

Bevis­

systemet.

Processen i (le högre domstolarna är icke sådan, att förhandlingen emellan par­

terna ger anledning till liknande tidsutdräkt sorn' vid underrätterna. Förfaran­

det är rent skriftligt, och skriftväxlingen avslutas ganska snabbt. Om ny be­

visning genom vittnen skall förekomma, vållas väl därav något uppskov, men

detta är icke av större betydelse. I de högre instanserna föranledes emellertid

dröjsmål därav, att arbetskrafterna icke äro tillräckliga för att medgiva en

skyndsam behandling av målen.

Efter att med siffror ur rättsstatistiken lia belyst den tid, som i de högre

instanserna åtgick från det mål inkommo till dess dom meddelades, anför kom­

missionen vidare:

Själva proceduren är, såsom nämnts, rent skriftlig. Materialet är allenast

de av parterna växlade skrifterna jämte protokollen över vad som förekommit

vid underrätten. Såsom en följd därav förekommer ej heller någon offentlighet.

Förfarandet lider i hög grad av alla de olägenheter, som den fullständiga sak­

naden av muntlighet, offentlighet och tillfälle till medverkan från domstolens

sida vid processledningen och sanningsforskningen äro ägnade att medföra. Ge­

nom 1901 års lagändring beredes val möjlighet för domstolen att anordna

muntligt förhör med parterna. Men med sådant förhör, som blott skall avse

att vinna upplysning örn viss av domstolen angiven omständighet, är, enligt vad

erfarenheten visar, föga att vinna, och det medför dessutom stor omgång.

Möjligheten att anställa sådant förhör begagnas därför endast i ringa omfatt­

ning.

En allvarlig svaghet i vår rättegångsordning beror därpå, att denna allt­

jämt i väsentlig omfattning kvarstår på den legala bevisteoriens ståndpunkt.

Denna har visserligen genom praxis kommit att så småningom undergå betydliga

jämkningar, men det muntligt-protokollariska systemet i underrätterna och i än

högre grad det skriftliga förfarandet i överrätterna försvåra, likväl den full­

ständiga frigörelsen från den legala bevisteorien. I flera viktiga hänseenden

upprätthålles också teorien ännu tillfullo. De synnerligen vittgående reglerna

om vittnesjäv medföra en avsevärd begränsning av det bevismaterial, som må

brukas till domstolens övertygande. Även örn denna begränsning i grövre brott­

mål göres mindre kännbar därigenom, att jäviga personer där kunna höras upp­

lysningsvis, medför den dock i övrigt betänkliga hinder för en materiellt riktig

rättsskipning. Det är utom allt tvivel, att i synnerhet i tvistemålen parter icke

sällan av vittnesjäven utestängas från möjligheten att vid domstol få sin rätt.

I samma riktning verka i dessa mål också de i många hänseenden olämpliga reg­

lerna örn utnyttjande av parts egen utsaga för sanningens utforskande. Bristen

på regler om parts plikt att förete skriftliga handlingar, som av honom inne­

has och som kunna tjäna som bevis i en rättegång, har likaledes i praxis visat

sig leda till en begränsning av bevisningsmöjligheterna, som illa stämmer med

en god rättsskipnings fordringar. Andra brister vidlåda också vår rättegångs­

ordnings bevissystem. Sålunda saknas tillfredsställande regler örn sakkunnig­

beviset och om möjligheten att företaga besiktning av omstridda föremål och

dylikt.

Helt säkert äro dessa rättegångsordningens svagheter icke sällan orsaken

till de anmärkningar, som stundom riktas mot vår rättsskipning för att den

leder till domar, som äro formalistiska och icke svara mot det materiellt rätt­

färdiga. Frestelsen att begagna dessa svagheter måste nämligen ofta vara

mycket stark för mindre samvetsömma parter. Medvetandet, att en part icke

kan med tillåtna bevismedel styrka en faktisk uppgift, för vilken han är bevis­

skyldig, kan lätt förleda motparten att även mot bättre vetande bestrida upp­

giften.

Kungl. Maj:ts proposition nr 80.

39

Processkommissionen har icke lämnat någon sammanfattande framställning av de förtjänster, som tillkomma vårt nuvarande rättegångsväsen. Kommissio­ nen uttalar emellertid, att det myckna värdefulla, som finnes i vårt nuvarande rättegångsväsen, icke får förspillas: institutioner och former, som äro införliva­ de med folkets vanor och föreställningssätt och som omfattas av dess förtroende, få icke utan vägande skäl avlägsnas. Av spridda uttalanden i betänkandet fram­ går, i vilka hänseenden kommissionen finner vårt rättegångsväsen ha före­ trädesvis bevarat förtjänstfulla drag. Sålunda framhålles den starka, på fol­ kets förtroende grundade ställning, som våra underrätter intaga; för att bevara denna avvisar kommissionen den annorstädes vanliga uppdelningen av under­ rätterna på skilda domstolar för viktigare saker och för bagatellmål. Lek- mannadeltagandet i form av nämnd och ej, på sätt i utlandet är vanligt, såsom jury har vunnit kommissionens livliga anslutning. Även organisationen av mellaninstansen bygger på de nuvarande hovrätterna, liksom självfallet högsta domstolen behålles. Med avseende å förfarandet betraktar kommissionen offent­ ligheten vid underrätterna och den muntlighet och omedelbarhet, som alltjämt i viss grad präglar förhandlingen i första instans, såsom en värdefull tillgång och föreslår åtgärder i syfte att utveckla rättegångssättet i denna riktning. Även på många andra punkter av mindre principiell betydelse upptagas nu­ varande institutioner och former.

För de förut angivna bristernas avhjälpande erfordras enligt processkommis- ^7rågor"i sionens tanke, att rättegångsväsendet underkastas en allmän revision. Kom- kommla- missionen uppdrager ganska utförliga riktlinjer för en sådan reform. Redo- görelsen för förslaget torde lämpligen inledas med en framställning av kom­ missionens ståndpunkt till vissa av de grundläggande problemen.

Kommissionens förslag avser främst att på ändamålsenligt sätt ordna själva MuntKghtt förfarandet. Därmed vill kommissionen uppnå, att det erforderliga process- tration. materialet vid domens beslutande skall föreligga för domarna i bästa möjliga skick samt att förutsättningar skapas för verklig processledning och san- ningsforskning.

I båda dessa hänseenden utgör enligt kommissionen uppskovsväsendet för närvarande ett allvarligt hinder. En följd av uppskoven är, att domarna vid målens avgörande äro hänvisade till den kunskap om sakförhållandet, som står att hämta ur protokollen. Dessa återgiva emellertid i fråga örn muntliga anföranden och utsagor endast vad som enligt protokollförarens eller ordförandens mening är anförandets eller utsagans väsentliga innehåll. Och oftast lia dc tillkommit i en ordning, som innebär föga säkerhet mot miss­ uppfattningar. Även örn möjlighet förefunnes att stenografiskt eller på annat sätt uppteckna allt som yttras, ger skriften endast en matt och färglös bild av händelseförloppet. Läsaren därav får ej samma intryck som den, vilken omedelbart iakttagit vad som förekommit. Vissa moment måste helt lämnas åsido. Sålunda, säger kommissionen vidare, är det för uppskattningen av ett vittnesmåls värde ofta av avgörande betydelse att se och höra hur vittnes­ målet avlägges och att få en på omedelbar iakttagelse grundad uppfattning

40

Kungl. Majlis

proposition nr 80.

av vittnets person. Likaledes kan man ofta av en målsägandes eller tilltalad^

hela uppträdande få en god ledning för bedömande av vilken trovärdighet man

skall tillerkänna hans utsaga. Ett förfarande, som tillhandahåller utredningen

endast i form av protokoll, innebär därför, att domarna icke bliva i stånd att

vid sitt avgörande beakta alla omständigheter, som äro av betydelse i bevis-

ningsavseende.

Ett förbättrat domsgrundlag vill kommissionen vinna genom att sätta do­

marna i stånd att döma omedelbart på vad parter, vittnen och andra munt­

ligen anföra inför domstolen. Förutsättningen härför måste till en början vara,

att partsframställningar och bevisutsagor avgivas muntligen inför den dö­

mande rätten och ej tillföras denna genom skriftliga inlägg, attester eller annan

domstols protokoll. Skrift må sålunda ej uppläsas eller ingivas. Dock äger

part naturligen begagna skriftliga anteckningar till stöd för minnet. Sitt för­

slag i denna del motiverar kommissionen med att uppläsningen av inlagor be­

rövar förhandlingen dess naturlighet och friskhet. Processledningen hämmas

och möjligheten att snabbt och säkert tränga fram till tvistens kärna försvå­

ras. Särskilt för lekmän är en uppläsning av långa inlagor svår att följa med

oförminskat intresse. Förhandlingen skall alltså vara genomfört muntlig.

Men ej nog härmed. För att minnet av vad muntligen framställes skall vid do­

mens beslutande stå levande för domarna får någon längre tid ej förflyta

mellan förhandling och överläggning till dom. Härav föranledes kommissio­

nen till kravet på förhandlingens koncentration till ett enda rättegångstillfälle,

vid vars slut överläggning örn domen skall äga rum. Förfarandet skall vara

ej blott muntligt utan även koncentrerat; först därigenom uppnås den efter­

strävade omedelbarheten hos domsmaterialet. Fördelen av det muntliga kon­

centrerade förfarandet ser kommissionen ej enbart i den bättre form, vari ut­

redningen ställes till domstolens förfogande. Processmaterialets samtidiga

tillgänglighet gör det möjligt att utöva en verksammare processledning, snabb­

heten i rättsskipningen främjas och lekmannabisittarna i rätten bliva i stånd

att följa förhandlingen och tillgodogöra sig processmaterialet.

För möjliggörande av förhandlingens koncentration till ett enda rättegångs­

tillfälle, huvudförhandlingen, vid vilken parterna muntligen utföra sin talan

och förebringa bevisningen och som ensam utgör grundlag för domen, föreslås,

att denna skall föregås av ett förberedande förfarande. Dettas uppgift är att

utreda vilka ståndpunkter parterna å ömse sidor intaga och vilka bevismedel

de ämna förebringa. Därigenom hoppas man undvika överraskningar vid hu­

vudförhandlingen och därav motiverade uppskov. Koncentrationen skall ock

främjas genom en föreskrift av innebörd, att part, vittne eller annan, som ge­

nom att utebliva eller eljest uppsåtligen eller av vårdslöshet vållar uppskov i

rättegången, skall vara pliktig att vidkännas därigenom uppkomna kostnader.

I samma riktning skulle också verka en av muntlighetsgrundsatsen och kom­

missionens önskan att beskära förhandlingsprotokollen betingad regel att, om

uppskov av längre varaktighet blir nödvändigt under huvudförhandlingen, den­

na skall inställas eller, till den del den redan företagits, upprepas.

Kungl. Majlis proposition nr 80.

41

Kommissionen förbiser icke, att svårigheter äro förbundna med genomfö­ randet av dessa grunder för förfarandet. Såsom en svårighet räknar kommis­ sionen det nyssnämnda tvånget att upprepa förhandlingen, då trots allt ett längre uppskov ej kunnat undgås, och en upprepning är också föreskriven, då ombyte av ledamot i rätten äger rum under huvudförhandlingen. Kommissionen har vidare måst taga hänsyn till, att förhör vid huvudförhandlingen med ett vittne kan vara uteslutet på grund av vittnets sjukdom, bortresa eller annan orsak eller i allt fall förenat med oskäliga kostnader eller besvär. I sådant fall må enligt förslaget vittnet höras utom huvudförhandlingen och dess ut­ saga tillföras domstolen genom föredragning av det vid förhöret hållna proto­ kollet.

Än större svårigheter framträda med avseende å förfarandet i de högre in­ stanserna. Grundtanken i förslaget, nämligen att en muntlig och omedelbar förhandling ger ett säkrare underlag för domen än skrifter och förhandlings­ protokoll, vill kommissionen, såvitt möjligt, genomföra även i rättsmedelsför- farandet. Från denna utgångspunkt borde förfarandet i hovrätt och högsta domstolen gestaltas såsom en fullt ny förhandling med muntlig partsframställ- ning och förnyat avhörande av parter och vittnen. Att i full utsträckning genomföra detta skulle likväl vålla orimliga kostnader och besvär. Kommis­ sionen har därför i de högre instanserna föreslagit väsentliga modifika­ tioner.

Vad först hovrättsproceduren angår, finner kommissionen parternas närvaro, personligen eller genom ombud, vara av det värde för utredningen, att för­ farandet alltid bör inrättas såsom en muntlig förhandling, vid vilken parterna äro tillstädes och utföra sin talan. Part skall ock — även om han anlitar om­ bud — vara skyldig inställa sig till personligt förhör, när sådant påfordras. Med avseende å vittnen och sakkunniga upprätthålles i grövre brottmål munt- lighetskravet i samma utsträckning som i underrätten. I dessa mål, till vilka räknas de, där fråga är örn brott, som är belagt med svårare straff än fängelse i sex månader, skall alltså en fullständigt ny förhandling komma till stånd. I övriga brottmål liksom i tvistemålen har däremot större hänsyn ansetts böra tågås till kostnadssynpunkterna. Vid handläggningen av dessa mål skall i allmänhet vittnes- och sakkunnigbevisning kunna föras genom protokoll, som upptagas vid förhandlingen i underrätten. Vittnet eller den sakkunnige skall likväl vara skyldig infinna sig till förhör i hovrätten, örn det påkallas av part eller hovrätten.

De med en muntlig förhandling förbundna svårigheterna stegras än mera i högsta instansen. Kommissionen har ansett kostnaderna utesluta att påbjuda muntlig förhandling i högsta domstolen ens i den omfattning, att parterna skola själva eller genom ombud vara tillstädes. Denna ståndpunkt innebär, enligt kommissionens åsikt, att högsta domstolen komme att sakna ett lika tillför­ litligt underlag för bevisspörsmålens bedömande som stått de lägre instanserna till buds. Kommissionen har härav dragit den slutsatsen, att frågan örn vad som skall anses bevisat i rättegång ej må fullföljas till högsta domstolen.

42

Kungl. Maj:ts proposition nr SO.

Bevis­

ningen.

Rättsmedlet mot hovrätternas domar skall vara av den typ, som brukar be­

nämnas revision, och endast avse rättsliga spörsmål och vad därmed äger sam­

band. Anordningen vilar på den förutsättningen, att hovrätten i sin dom noga

angiver vad den anser bevisat, varefter det blir högsta domstolens uppgift

att pröva örn rättens regler blivit av hovrätten riktigt tillämpade på det be­

visade sakförhållandet. Det bör anmärkas, att endast bevisspörsmål enligt

förslaget skola undandragas högsta domstolen. Örn, för att taga ett exempel,

hovrätten funnit styrkt, att part vid det i målet ifrågavarande tillfället för­

farit på visst sätt, tillkommer det högsta domstolen att pröva, såväl örn detta

partens förfarande är att anse såsom vårdslöshet som huruvida sådan vårds­

löshet enligt lag leder till den rättsföljd, som motparten yrkar. Kommissionen

anser sitt förslag örn fullföljdsrättens begränsning i och för sig vara till rätts­

skipningens fördel, då dess genomförande skulle bereda domstolen tillfälle att

ägna mera tid åt sin väsentligaste uppgift, att vårda rättsenheten x landet.

Kommissionen antager, att i domstolens arbetsbörda skulle uppkomma en så­

dan minskning, att de nuvarande inskränkningarna i fullföljdsrätten (lagstift­

ningen örn den s. k. summa revisibilis) kunde upphävas.

I fråga örn bevisningsrätten föreslår kommissionen genomgripande föränd­

ringar, som enligt kommissionens mening göra behovet av ett muntligt, kon­

centrerat förfarande än starkare.

Den gällande rätten kvarstår som redan framhållits i huvudsak på den le­

gala bevisteoriens grund. Detta innebär, att vissa såsom otillförlitliga be­

traktade bevis uteslutas från användande, under det att andra äro underkasta­

de reglering med hänsyn till sitt bevisvärde. Domaren är sålunda begränsad i

sin prövning av vad i målet skall hållas för sant.

Kommissionen framhåller, att den legala bevisteorien är stridande mot sa­

kens natixr och ägnad att motverka rättsskipningens uppgift att nå det mate­

riellt sanna. De legala bevisreglema äro visserligen uttryck för långa tiders

allmänna erfarenhet örn de olika bevismedlens värde för sanningens utletande,

men de taga icke hänsyn till den rika växlingen i de förhållanden, under vilka

bevisningen kan förekomma, och kunna därför tvinga domaren att godtaga

något, som han icke anser vara sant, eller förneka något, varom han är över­

tygad. Ett fullständigt underkännande av vissa bevismedel måste alltid bliva

mer eller mindre godtyckligt och komma att från beaktande utesluta bevis,

som under vissa omständigheter kunna vara pålitligare än de som tillåtas.

Den fria bevisprövningen synes däremot enligt kommissionen bereda bevis­

ningen en naturlig ställning. Den innebär, att bevisning för sanningen av en

faktisk omständighet får föras med varje medel, som kan lämna upplysning

därom. Allt som kan vara ägnat att inverka på domarens övertygelse i saken

får förebringas och skall beaktas av honom. När han bildar sin övertygelse

örn sanningen i målet, är han bunden endast av den regeln, att övertygelsen

skall vila på allmänt giltiga grunder icke på subjektivt förgottfinnande. En­

ligt kommissionens mening är det icke tvivel underkastat, att en genomgri­

pande reform av vårt rättegångsväsen måste innebära de ännu återstående le­

gala bevisreglernas ersättande med principiellt fri bevisprövning. En sådan

Kungl. Maj ds proposition nr 80.

43

reform anser kommissionen vara ett av de säkraste medlen mot den formalisti­ ska prägel, för vilken vårt rättegångsväsen stundom klandras.

I enlighet med det anförda har kommissionen föreslagit, att nu gällande reg­ ler för uppskattning av den bevisning, som förebragts genom olika slags bevis­ medel, skola upphöra att gälla. Främst innebär detta, att vittnesjäven skola avskaffas.

En tillämpning av den fria bevisprövningens grundsatser leder till att även partens utsaga kan tjäna som bevismedel. Här möter frågan örn parts sannings- plikt och över huvud hans förpliktelse att medverka till målets utredning. Med avseende å tvistemålen vilar reformförslaget på den uppfattningen, att part har sanningsplikt icke endast i den meningen, att han är skyldig att i sina ut­ sagor hålla sig till sanningen, utan även i så måtto, att han vid påfordran har att yttra sig för sakens upplysning och alltså positivt bidraga till utredningen. Kommissionen förordar, att denna parts sanningsplikt fastslås i lagen. Några tvångsmedel för att utkräva sanningsplikten föreslås i allmänhet ej, utan kommissionen håller före, att den möjlighet, som den fria bevisprövningen lämnar domstolarna att bedöma partens sätt att förhålla sig, skall giva till­ räcklig vägledning. Att parts personliga avhörande skall påkallas i vida högre grad än nu för att få sakförhållandet upplyst, följer emellertid av den ändrade anordningen av förfarandet. Såsom ett medel att vid behov göra sanningsplikten effektiv förordar kommissionen, att i tvistemål rätten skall, sedan övrig utredning förebragts, kunna förordna, att förhör, förenat med straffansvar i händelse av falsk utsaga, skall anställas med endera eller båda parterna angående viss omständighet.

Till frågan örn parternas och rättens verksamhet för utredningens åväga­ bringande i tvistemål intager förslaget för övrigt en ståndpunkt, som ej syn­ nerligen mycket avviker från det nuvarande förfarandet. Utredningen skall i första hand åstadkommas genom parternas försorg och rättens verksamhet vara av supplerande art. Avsett är emellertid, att rätten skall utöva en mera effektiv processledning än nu ofta är fallet bland annat för att undanröja oklarhet i parternas framställningar, en uppgift, som främst får betydelse, då part för sin talan själv utan biträde av advokat. Sålunda skall domstolen ge­ nom frågor till parterna eller påpekanden kunna föranleda dem att i rätte­ gången åberopa de faktiska omständigheter, som dc vilja göra gällande, och förete den erforderliga bevisningen. Men domstolen skall ej äga till grund för domen lägga en omständighet, som part ej åberopat. I fråga örn bevisningen reglerar förslaget domstolens initiativ så, att en skillnad göres mellan olika bevismedel. Domstolen skall kunna självmant besluta syn eller sakkunnigs hörande eller inkalla part till förhör. Vittnesförhör skall däremot domstolen ej kunna föranstalta av eget initiativ. Dessa regler gälla de vanliga tviste­ målen, där parterna äga förfoga över tvistens föremål; i andra tvistemål äro rättens befogenheter med avseende å bevisningen mera vidsträckta.

När förslaget sålunda beträffande de vanliga tvistemålen låter utredningen av sakförhållandet väsentligen ankomma på parterna, beror detta i första rum­ met på att parterna i dessa mål råda över tvisteföremalet och att det dår-

Parts

sannings

plikt.

Parternas

och rättens verksamhet för utred­

ningen.

44

Kungl. Maj:ts proposition nr 80.

för bör stå dem fritt att avgöra, i vilken omfattning utredning skall förebringas.

Kommissionen anför också vissa praktiska skäl. Parterna äga bättre kännedom

än domaren örn de faktiska förhållandena. Örn en utredande verksamhet i

mera väsentlig mån skall bedrivas av domaren, löper han risken att förlora sin

opartiskhet eller åtminstone synas taga parti i målet. När likväl förslaget

tillägger domaren en supplerande verksamhet och ett visst bevisinitiativ i ut­

redningens intresse, förklaras detta av att även i de dispositiva tvistemålen ett

allmänt intresse kräver, att verklig rättvisa blir skipad. Förslagets ståndpunkt

att ej föreskriva tvång för part att låta sig biträdas av advokat motiverar ock­

så, att domarens medverkan ej uteslutes. Att domstolens bevisinitiativ be­

gränsas till vissa bevismedel, får sin förklaring av bevismedlens olika natur

och hänsyn till parternas kostnader. Naturligt är, att i de tvistemål, där

parterna ej äga förfoga över tvisteföremålet, domarens befogenheter och skyl­

digheter med avseende å utredningen måste vara mera omfattande.

Problemet örn domstolens och parternas verksamhet för utredningen av sak­

förhållandet möter även inom straff processen. Man har här av ålder brukat

skilja mellan inkvisitorisk och ackusatorisk process. I den inkvisitoriska pro­

cessen är det domstolen, som har att utreda målet; den äger självmant upptaga

undersökning angående ett förövat brott och fullfölja denna för att slutligen

fälla dom eller tillsvidare inställa undersökningen. Någon åklagare erfordras

ej; den misstänkte har ej ställning av part med de rättigheter, som därav kun­

na följa, utan är ett medel för undersökningen. Den ackusatoriska rättegången

åter förutsätter tillvaron av två parter, som inför domstolen föra sin talan,

å ena sidan en allmän åklagare eller målsägande och å den andra den för brot­

tet tilltalade. Dessas rättsliga ställning är reglerad. Utan åtal tager dom­

stolen ej befattning med brottet. På parterna, och naturligen främst på åkla­

garen eller målsägande!!, ankommer att utreda saken. Domstolens uppgift är

väsentligen begränsad till att döma i målet på den förebragta utredningen. I

den mån åtal skola utföras genom allmän åklagare, måste för hans information

en förundersökning äga rum. Genom denna samlas det material, som sedan

förelägges rätten. Den inkvisitoriska processens undersökning, utförd av den

dömande domaren, motsvaras alltså här av den förberedande undersökningen

och materialets förebringande inför domstolen genom åklagarens försorg.

Såsom av den lämnade redogörelsen för rättegångsväsendets utveckling fram­

går, är det nuvarande förfarandet i brottmålen såtillvida ackusatoriskt, att pro­

cessen i allmänhet förutsätter tillvaron av två parter, å ena sidan en åklagare el­

ler målsägande och å den andra den tilltalade. Men flera omständigheter, främst

åklagarväsendets svaghet och, såvitt häktade angår, den korta tid inom vilken

förhandlingen inför rätta skall företagas, ha medverkat till att målen ofta

komma till rätten i ett ofullständigt förberett skick och att en betydande verk­

samhet fordras av domaren för sanningens utforskande. Förhandlingen, sär­

skilt i mål angående grövre brott, får karaktären av en av domaren ledd rann­

sakning med tyngdpunkten förlagd till ett av honom hållet förhör med den till­

talade, syftande till att framkalla bekännelse. På det hela taget torde vårt

rättegångsskick förete mera inkvisitoriska drag än annorstädes numera är

Kungl. Maj:ts proposition nr 80. 45

vanligt. Det plägar ock betecknas såsom inkvisitoriskt i ackusatoriska former.

När utvecklingen alltifrån senare delen av 1700-talet allmänt medfört refor­ mer av straffprocessen i ackusatorisk riktning har — framhåller kommissio­ nen — en sådan strömning, som även hos oss kunnat förnimmas, påverkats av insikten örn att den inkvisitoriska processen ålägger domaren uppgifter, som svårligen låta sig förenas, och tenderar till en behandling av den för brottet misstänkte, som illa svarar mot humanitetens krav. Av en och samma person kan ej förväntas, att han skall tillgodose det allmännas intresse av att föröva­ ren av brottet blir uppdagad och befordrad till straff och samtidigt lämna er­ forderligt bistånd åt den, på vilken en misstanke örn brottet fallit, samt slut­ ligen opartiskt döma i målet. Erfarenheten visar, att den förstnämnda upp­ giften gärna träder i förgrunden, enär domaren, ställd inför uppgiften att ut­ reda saken, ogärna vill stanna vid ett negativt resultat. Den misstänktes skä­ liga anspråk på skydd vid undersökningen blir däremot tillbakasatt, och domaren kommer på grund av sitt arbete med sakens utredning lätt att bliva så fången i ett därvid av honom uppställt antagande örn brottet, att hans möj­ lighet att döma fullt objektivt sättes på spel.

En sådan farlig anhopning av oförenliga uppgifter i domarens person und- vikes i den ackusatoriska processen. Funktionerna fördelas mera naturligt mellan åklagare, försvarare och domare. Undersökningen bedrives smidigare och mer effektivt, örn den handhaves av särskilda, därför avsedda organ än örn den skall bedrivas av den dömande rätten, den misstänktes rättsskydd blir. bättre tillgodosett, och domaren står helt opartisk inför avgörandet. Att man likväl allestädes finner de ackusatoriska grundsatserna genomförda endast med åtskilliga modifikationer beror främst på att det allmännas intresse i utrednin­ gen av allvarliga brottsfall framträder så starkt, att domarens medverkan vid denna ej kan helt undvaras. Örn domaren finner brister föreligga i den av åklagare och försvarare åvägabragta utredningen, tillåter man honom att in­ gripa för att få saken upplyst. En rättegångsordning, byggd på strängt ge­ nomförda ackusatoriska principer, skulle också kräva stora kostnader för en fullgod organisation av åklagarmakt och försvararinstitution.

Dessa överväganden lia föranlett kommissionen att eftersträva en fortsatt utveckling av vår straffprocess i ackusatorisk riktning. Det initiativ i fråga örn upptagande av undersökning angående grövre brott, som lagen tillägger domstol men som redan nu i praxis så gott som förlorat ali betydelse, skall bortfalla, och mål endast på talan av åklagare eller målsägande bliva föremål för handläggning av domstol. I mål, där allmän åklagare för talan, skall åta­ let föregås av en fullständig, av åklagaren ledd förundersökning, vid vilken den misstänkte har rätt att låta sig biträdas av försvarare och jämväl i övrigt åtnjuter rättigheter såsom part. Domstolens befattning med förundersök­ ningen inskränker sig till en viss kontroll huvudsakligen i den misstänktes in­ tresse. Vid domsförhandlingen ankommer det i första hand på parterna att förebringa utredning, men rättens ordförande skall tillse, att målet blir allsi­ digt och uttömmande behandlat, och rätten äger föranstalta örn bevisnings in-

Kungl. Maj:ts proposition nr SO.

Lekmäns

deltagande

i rätts­

skipningen.

förskaffande, därest den av parterna åberopade ej är till fyllest. Såsom ett

led i förhandlingen ingår alltjämt ett av domaren lett förhör med den tilltalade.

Denne är emellertid ej skyldig avgiva svaromål, och snärjande frågor eller

andra sådana medel för att framkalla bekännelse få ej komma till användning.

Förutsättningarna för att sträffprocessen i tillämpningen skall gestalta sig

så som kommissionen avser måste vara, att åklagarväsendet och försvararin-

stitutionen förbättras, så att partsuppgifterna bliva mera tillfredsställande ut­

förda än nir ofta är händelsen. Betänkandet innefattar också förslag i detta

syfte.

I sitt betänkande upptager processkommissionen till undersökning de om­

ständigheter, som tala för eller mot lekmäns användande såsom domare. Till

en början erinrar kommissionen, att när juryn från England infördes på den

europeiska kontinenten, detta huvudsakligen motiverades med ett politiskt skäl:

folket borde äga bestämmande inflytande ej blott på lagstiftningen utan även

på lagskipningen. Kommissionen framhåller, att för vårt vidkommande an­

ledning ej föreligger att se denna fråga ur dylika synpunkter, utan att ställ­

ning bör tagas till lekmännens deltagande i rättsskipningen endast med hän­

syn till det värde ett sådant deltagande i och för sig kan ha. Därvid syntes

med våra nuvarande samhällsförhållanden avgörande betydelse ej behöva till­

mätas den i främmande länder ofta framförda synpunkten, att lekmännen

måste användas för att bilda en motvikt mot de av regeringen beroende äm-

betsmannadomarna.

En fördel av lekmäns deltagande i rättsskipningen, framhåller kommissio­

nen, är att folkets förtroende för rättsskipningen därigenom underhålles och

stärkes. Folket betraktar icke rättsskipningen såsom en främmande sam­

hällsverksamhet utan känner sin samhörighet med den. Kunskap örn rätten

samt vördnad för dess upprätthållande och skipande i landet sprides och slår

rot bland folket. Ur dessa synpunkter har häradsnämnden varit en styrka.

Mindre vikt är kommissionen benägen att tillmäta en annan, eljest hos oss ofta

framhållen synpunkt, nämligen att lekmännen tillföra domstolen person- och

ortskännedom. Med den fullständiga utredning, som förutsättes bliva före-

bragt i en efter moderna principer anordnad process, antages denna omstän­

dighet ej komma att spela någon större roll.

Huvudvikten bör däremot enligt kommissionen läggas på synpunkten, huru­

vida ett lekmannadeltagande kan antagas bereda ökade förutsättningar för

en god prövning av målen. Avgörandet av ett mål innefattar i allmänhet två

moment, först en prövning av vad som skall anses bevisat i fråga örn de fak­

tiska förhållanden, som givit upphov till rättegången, och sedan en tillämpning

av rättens regler på detta såsom bevisat ansedda sakförhållande. Prövningen

av sakfrågan — yttrar kommissionen — är, örn fri bevisprövning gäller, vä­

sentligen beroende på vanligt gott omdöme och här kunna lekmännen med den

fond av människokännedom och livserfarenhet de representera göra goda in­

satser. Vid prövningen av rättsfrågan är däremot enligt kommissionens me­

ning lekmännens medverkan ej av lika stort värde, då de sakna den kännedom

om rätten och den vana vid dess tillämpning, som härtill erfordras! En viss

4(>

Kungl. Majlis proposition nr 80.

47

uppgift menar kommissionen att lekmännen likväl kunna fylla vid denna sida av den dömande verksamheten. Juristdomaren har ett uppövat sinne för kon­ tinuiteten i rättsskipningen; han beaktar särskilt vikten av att lika fall be­ handlas lika. Lekmannen däremot är böjd att fästa mest avseende vid de in­ dividuella omständigheterna i det föreliggande fallet. Visserligen beaktar ämbetsmannadomaren i allmänhet tillbörligen även dessa omständigheter, men hans rutin kan göra honom benägen att underskatta deras betydelse till förmån för generaliseringssynpunkten, och då kan lekmäns deltagande vara av värde. Många bestämmelser i nyare lagar överlämna ett ganska fritt spelrum åt do­ marens beaktande av de individuella omständigheterna.

Såsom svagheter hos lekmannaelementet framhåller kommissionen en be­ nägenhet att tillgodose individualiseringssynpunkter i större utsträckning än lagen medgiver eller med andra ord att vilja åsidosätta lagen för att nå ett resultat, som överensstämmer med lekmannens uppfattning örn billighet. Sär­ skilt i upprörda tider kan också befaras, att lekmännen ej visa samma mot­ ståndskraft mot ögonblickets stämningar, som den i yrket övade ämbetsmannen.

Kommissionen framhåller till sist, att värdet av lekmannadeltagandet i rätts­ skipningen otvivelaktigt är större i brottmålen än i tvistemålen. I de förra är bevisfrågan i allmänhet den dominerande och de rättsliga spörsmål, som möta, ej sällan sådana, att de väl ägna sig för lekmännens uppfattningsför­ måga. Deras insats vid straffmätningen brukar anses värdefull. För att bevara och stärka förtroendet för rättsskipningen är det av vikt att just i de grövre brottmålen försäkra sig om lekmännens medverkan. I utlandet tagas också lekmän i bruk för brottmålsrättsskipningen i vida större utsträckning än för tvistemålen.

Lekmäns deltagande i rättsskipningen förekommer i två skilda former, an­ tingen såsom jury eller såsom meddomare. Karaktäristiskt för juryn är en uppdelning av domaruppgiften mellan lekmännen och ämbetsmannadomarna sålunda, att vissa frågor prövas av lekmännen ensamma, under det att andra avgöras av ämbetsmannadomarna utan medverkan av lekmännen. Vid med- domarsystemet däremot deltaga såväl lekmännen som yrkesdomarna i pröv­ ningen av alla i målet föreliggande frågor.

Juryn användes på den europeiska kontinenten endast i brottmål, och även i Storbritannien, där juryn tages i bruk även för vissa uppgifter i tvistemålen, är det inom straffrättsskipningen, som den har sin största betydelse.

Utgångspunkten för den uppdelning av domarverksamheten, som karakteri­ serar jurysystemet, är att juryn skall pröva bevisfragan, medan rättstillämp­ ningen förbehålles yrkesdomaren. Denna utgångspunkt har emellertid ej kun­ nat fasthållas. Erfarenheten har visat, att frågeställningen till juryn, därest alla rättsliga moment skulle undandragas dess bedömande, måste bliva alltför invecklad. I stället har man brukat göra uppdelningen så, att till juryn hän- skjutes frågan, huruvida den tilltalade gjort sig skyldig till ansvar efter visst lagrum, medan domaren har att, vid jakande svar, utmäta straffet. Detta inne­ bär tydligen, att utöver bevisprövningen en huvudsaklig del av rättstillämp­ ningen anförtros juryn. Juryn har att avgöra ej blott huruvida den tilltalade

48

Kungl. Maj:ts proposition nr 80.

förfarit så, som åklagaren lägger honom till last, titan jämväl huruvida ett så­

dant förfarande går in under någon av strafflagens brottsbeskrivningar.

Processkommissionen gör jurjunrättningen till föremål för flera anmärknin­

gar. Sålunda framhåller kommissionen, att den lagfame domarens utestän­

gande från prövningen av bevisspörsmålen är olyckligt. Fri bevisprövning

innebär ej, att bevisningen får bedömas efter gottfinnande utan att den skall

prövas på objektivt hållbara grunder. Såsom en garanti för att detta iakt-

tages är det av vikt, att den lagfarne domaren får med lekmännen samverka

vid bevisprövningen. Än mer äventyrligt måste det vara att, på sätt nyss

skildrats, anförtro åt juryn att på egen hand verkställa det rättsliga kvalifice­

randet av den förövade gärningen. Därvid måste ofta misstag komma att be­

gås, så mycket hellre som det visat sig svårt att exakt formulera de frå­

gor, som skola ställas till juryn och vilka måste vara så avfattade, att de kun­

na besvaras med ja eller nej. Visserligen har man såväl i England som på

andra håll sökt förebygga misstag från juryns sida vid rättstillämpningen

därigenom, att domaren, innan juryn överlägger, offentligen meddelar en rätts-

undervisning, vilken även kan innefatta anvisningar för bevisningens bedöman­

de. Men utom det att säkerhet ej finnes för att juryn vill följa denna under­

visning, kan det i mera invecklade fall lätt hända, att juryn ej förmår tillägna

sig den. Än farligare är — framhåller kommissionen —- den tendens, som ej

sällan visar sig hos juryn att sätta sig över lagen, när denna står i vägen för

ett domslut, sådant juryn önskar det. Exempel äro ej sällsynta på att juryn

av sådan anledning även i uppenbara brottsfall frikänner den tilltalade eller

förklarar honom skyldig till annat närbesläktat brott än det han förövat. En

sådan utveckling underlättas av att juryn ej har att motivera sitt beslut och

att jurymännen ej äro underkastade ansvar ens för medvetet överträdande av

sin domarplikt. Å andra sidan är det enligt kommissionens uppfattning en brist

hos juryinstitutionen, att lekmännen ej deltaga i straffmätningen, en uppgift

för vilken de ha goda förutsättningar.

De nu angivna olägenheterna vidlåda ej —- framhåller kommissionen — den

andra typen av lekmannadeltagande i rättsskipningen. Örn lekmännen ha

ställning av meddomare, som i likhet med vår häradsnämnd tillsammans med

den lagfarne yrkesdomaren pröva målet i hela dess vidd, får den lagfarne do­

maren tillfälle att göra sin insats jämväl i bevisprövningen och i den viktigaste

delen av rättsprövningen, medan lekmännen få säga sitt ord vid straffets ut­

mätande. Den vägledning, som lekmännen behöva, kan givas dem vida natur­

ligare under den enskilda överläggningen till dom än i ett offentligt föredrag;

genom frågor och svar kunna missförstånd lättare uppklaras än genom en i

förväg meddelad instruktion. Då lekmännen icke få hela makten över någon

del av prövningen och uteslutas från resten, minskas också faran för att de

skola åsidosätta lagen. Därtill bidrager ock att de, liksom den lagfarne doma­

ren, böra ha skyldighet att motivera sin mening och vara underkastade an­

svar för sin dom. Jurysystemet vilar på den oriktiga tanken, att juristdoma­

ren och lekmännen skola inom domstolen stå mot varandra som två fientliga

element med var sina uppgifter. Det är, säger kommissionen, all anledning

Kungl. Majlis proposition nr 80.

49

antaga, att om de få samarbeta under tvångsfria former, vartdera elementet skall kunna göra sina företräden gällande medan vartderas svagheter skola i möjligaste mån elimineras. Det är en omedelbar växelverkan mellan de bägge elementen, som skall verka fruktbringande.

De överväganden, för vilka nu redogjorts, ha lett kommissionen till den slut­ satsen, att lekmäns deltagande i rättsskipningen kan medföra fördelar i olika hänseenden men ock vissa olägenheter; att sådant deltagande är mera ange­ läget i fråga örn brottmålen än beträffande tvistemålen; samt att den bästa formen för lekmäns medverkan är den, som återfinnes i meddomarsystemet.

Från denna utgångspunkt förordar kommissionen, att lekmän skola deltaga i rättsskipningen i den hos oss på landsbygden hävdvunna formen av nämnd och att, så vitt domkretsar bestående av landsbygd angår, nämnden skall deltaga i huvudsakligen samma utsträckning som nu, d. v. s. både i brottmål och tvistemål.

I fråga örn städerna utgår kommissionen — som förutsätter, att staten Över­ tager rättsskipningen i städerna — från att de mindre och ett antal av de me­ delstora bland dem icke längre få bilda egna domkretsar utan komma att i rätts- skipningshänseende införlivas med angränsande landsbygd. I dessa städer, lik­ som i de städer, som redan nu lyda under häradsrätt, anser kommissionen för­ utsättningarna finnas för ett lekmannadeltagande i samma, omfattning som på landsbygden. Nämnd skulle alltså i dessa delvis av land och delvis av stad bestående domkretsar medverka både i brottmål och tvistemål.

I de större städerna däremot, vilka enligt kommissionens förslag skulle bilda egna domsagor eller åtminstone egna domkretsar inom en domsaga, antager kommissionen, att förutsättningarna för ett aktivt lekmannadeltagande i rätts­ skipningen äro betydligt svagare. Tradition för lekmannadeltagande finnes ej här, och hos inbyggarna torde i allmänhet saknas tillräckligt intresse för rättsskipningens gång. Deltagandet i rättsskipningen skulle ofta kännas som ett offer av arbetstid utan tillräckligt utbyte. Då likväl lekmäns deltagande i viktigare brottmål även i de större städerna vore av stor betydelse för rätts­ skipningen, stannar kommissionen vid att föreslå, att i dessa städer lekmän i form av nämnd skola sitta i rätten vid avgörandet av brottmål, dock att Kungl. Maj:t skall äga förordna, att vissa mindre brottmål (polismål) skola behandlas utan nämnd.

Såsom redan framhållits, skola enligt processkommissionens förslag hovrät­ terna, liksom nu, äga pröva målen i hela deras omfattning. Den i brottmålen merendels dominerande bevisfrågan skall här få sitt slutliga bedömande. Kom­ missionen har på grund härav ansett, att lekmän böra i viktigare brottmål del­ taga i hovrätternas rättsskipning. I ringare brottmål och i tvistemål skulle däremot lekmän ej medverka. Lekmännens deltagande skulle liksom i un­ derrätt äga rum i form av nämnd och avse såväl de faktiska som de rättsliga frågorna. Gränsen mellan mål, som skola prövas med eller utan nämnd, dra­ ger kommissionen så, att nämnd inkallas vid behandling av mål, vari fråga kan uppstå om den tilltalades dömande till straffarbete eller till fängelse i iner än sex månader.

Bihang till riksdagens protokoll 1931. 1 sami. 07 käft. (Nr 80.)

4

50

Kungl. Maj:ts proposition nr 80.

Organisa­

tion av det

lagfarna

elementet i

wider rätt.

Kommissionen förordar, att det lagfarna elementet i underrätt såväl i stad

som på landet alltid skall utgöras av en enda domare. Vid huvudförhandlingen

i underrätt, vars område innefattar uteslutande landsbygd eller landsbygd

jämte en eller flera städer, skall rätten alltså bestå av en lagfaren domare med

nämnd; underrätt, vars jurisdiktion endast omfattar en stad, skall vara domför

i tvistemål med en lagfaren domare ensam och i brottmål med en lagfaren do­

mare och nämnd. Har förordnande givits örn polismåls handläggning utan

nämnd, utövas denna rättsskipning av en lagfaren ensamdomare.

Processkommissionen har alltså ställt sig avvisande till en organisation av

underrätterna i formen av juristkollegier. Kommissionen har grundat sin

ståndpunkt på följande överväganden.

Den kollegiala behandlingen mellan ett flertal lagfarna domare ökar utsik­

ten för att icke någon omständighet av vikt i fråga örn saksammanhanget blir

förbisedd eller missuppfattad. Rådplägningen vid besluts fattande, det ömse­

sidiga växlandet av skäl och motskäl leder till ett djupare och mångsidigare

skärskådande av de frågor, som föreligga till lösning. Arbetet i ett kollegium

är ägnat att skärpa den kritiska förmågan och stegra sinnet för noggrannhet.

För en ensamdomare åter går arbetet i allmänhet snabbare. Förfarandet

kan inför en sådan domare gestalta sig enklare och mindre bundet av former.

Den omständigheten, att domaren ensam representerar lagfarenheten, stärker

känslan av det ansvar, som vilar på honom. Han drives därför att söka för­

djupa sin uppfattning, att söka skärskåda sakerna så allsidigt som möjligt;

därigenom utvecklas den skarpsinnighet, som må finnas hos honom.

En rättegång, ordnad efter ett modernt muntligt och omedelbart system,

ställer större anspråk på domstolen än ett skriftligt förfarande. Det kan med

hänsyn härtill vara av värde, att domstolen innefattar ett domarkollegium.

Denna invändning försvagas dock i viss mån, örn man tillåter part att i alla

mål fullfölja talan mot underrättens dom i hela dess vidd till en högre domstol.

Denna domstol, där det gäller att överpröva underdomstolens beslut, bör enligt

sakens natur vara kollegial. Genom att tillåta appell ger man således parten

alltid möjlighet att skjuta sin sak under en kollegial domstol.

Särskilt avseende fäster kommissionen vid kostnadssynpunkten. Tydligen

drager det större antalet domare i en kollegial organisation högre kostnader

än örn enmanstypen väljes. Detta är i och för sig en stor olägenhet ur stats­

ekonomi synpunkt men kan ytterligare medföra det för rättsskipningen be­

tänkliga förhållandet att domarnas löner bliva nedpressade, varigenom ut­

sikterna att för domarbanan förvärva goda krafter minskas och domstolens

värde sjunker. En ensamdomare av framstående kvalitet bör tillerkännas

företrädet framför ett kollegium av mindre framstående ledamöter.

Om man — anför kommissionen vidare — avvisar tanken på olika samman­

satta underrätter för olika mål, skulle det vara en överorganisation att använda

kollegiala domstolar för huvudmassan av målen, vilka äro av enkel beskaffen­

het. De svårare målen kunna få en tillfredsställande behandling utan att kol­

legiala domstolar inrättas, om man blott sörjer för att dessa mål omhänder­

tagas av högt kvalificerade domare. Detta skulle bliva fallet med kommissio-

Kungl. Maj:ts proposition nr 80.

51

nens förslag till arbetsfördelning inom domsagorna, vilket bygger på en för­ delning av målen alltefter dessas betydenhet emellan högre och lägre kvali­ ficerade domare. Häradsrätterna gå nu väl i land med att pröva även de stör­ sta och svåraste saker. Vidare hänvisas till att parterna enligt kommissions- förslaget skulle kunna avtala, att tvistemål omedelbart upptagas i hovrätt. Där­ igenom få parterna möjlighet att redan från början skjuta saken under kollegial domstols skärskådande.

Då juristkollegier nu finnas i de större städerna, upptager kommissionen därefter till dryftande frågan, huruvida, trots kommissionens allmänna sym­ patier för domstolstj'pen med endast en lagfaren domare, kollegier likväl borde behållas i de städer, som skola bilda egen domkrets. Därvid uttalas först den meningen, att målen i de större städerna i genomsnitt icke kräva handläggning av ett juristkollegium i högre grad än målen i mången domkrets på landet med tät befolkning och livlig handel och industri. Såsom redan anförts bör enligt kommissionens tanke nämnd även i dessa städer i allmänhet deltaga vid be­ handlingen av brottmål. Men en domstol sammansatt av tre jurister och nämnd vore en onödigt stor och vidlyftig organisation. För de övriga brott­ målen (polismålen) vore ett juristkollegium än mindre behövligt.

Beträffande tvistemålen, där ju i dessa städer nämnd ej skulle deltaga, med­ ger kommissionen, att en organisation med endast en lagfaren domare kan te sig såsom medförande en fara för rättsskipningens säkerhet. Kommissionen har därför övervägt att behålla juristkollegiema i tvistemål. Den omstän­ digheten att lekmän ej anses behövliga i tvistemål bör dock, enligt kommis­ sionens uppfattning, ej medföra en så betydande ändring, att man för dessa mål inrättade ett juristkollegium. Vidare åberopar kommissionen kost­ nadssynpunkten och det förhållandet, att flertalet tvistemål äro av den enkla beskaffenhet, att ett kollegium av jurister är obehövligt. Örn man besätter underrätten i dessa städer med tre jurister, kan det sättas i fråga, örn det dom­ föra antalet ledamöter i hovrätt kan begränsas till tre. Slutligen anföres, att en stor del av de viktigare målen, särskilt de i dessa städer talrikt förekom­ mande handelsmålen, antagligen icke komme att behandlas vid underrätten utan anhängiggöras omedelbart i hovrätten.

Processkommissionens förslag avser en allmän reform av rättegångsväsen- Huvuri- det, omfattande såväl domstolsorganisationen, åklagarväsendet och advokat- väsendet som förfarandet i tvistemål och brottmål. Utsökningsprocessen och nens förslå konkursförfarandet beröras däremot ej i annan mån än att vid behandlingen 1 övri8*- av domstolsorganisationen föreslås, att överexekutorsgöromålen skola överflyt­ tas från länsstyrelser och magistrater till underrätterna.

Domstolsorganisationen enligt förslaget ansluter sig nära till den nuvarande organisationen. Domstolarna skola ordnas i tre instanser, lagmansrätter, hov­ rätter och högsta domstolen.

Lagmansrätterna utgöra de allmänna underrätterna, vilka i regel äro första Lagmans-domstol i alla mål utan avseende å deras beskaffenhet. Kommissionen avvisar r<lttern<l■ sålunda tanken att inrätta särskilda bagatelldomstolar för handläggning av

52

Kungl. Maj:ts proposition nr 80.

enklare och mindre viktiga mål. Den nu bestående skillnaden mellan land och

stad med hänsyn till rättsskipningen i första instans upphäves, och staten över­

tar därmed rättsskipningen också i städerna. Underrätternas domkretsar —

tingslag — kunna därför ordnas så, att de innefatta både landsbygd och stad

eller endast landsbygd eller endast stad.

Lagmansrätten i tingslag, som omfattar landsbygd och stad eller endast

landsbygd, består av lagfaren ordförande och nämnd. Antalet nämndemän,

som skola sitta i lagmansrätt, är fem, vilkas rösträtt bestämmes så, att örn

fyra äro ense örn en mening, skall den gälla men eljest den lagfarne domarens.

I tingslag, som omfattar endast stad, består lagmansrätten i tvistemål av en

lagfaren domare och i brottmål av domare och nämnd, sammansatt enligt sam­

ma regler som i övriga domkretsar. Kungl. Maj:t kan dock för viss domkrets

förordna, att mindre brottmål (polismål) skola handläggas utan nämnd. Pro­

cesskommissionen utgår från att städer med minst 14- till 15,000 invånare skola

bilda eget tingslag. Örn båda de olika grupperna av tingslag gäller emellertid,

att nämnden icke skall deltaga i behandlingen av inskrivnings- eller de flesta

andra ansökningsärenden eller i måls förberedande behandling eller i andra

rättens åtgärder utom själva huvudförhandlingen i målen.

Varje tingslag skall i regel bilda egen domsaga. Dock skall, företrädesvis

i de mindre tätt befolkade delarna av landet eller där domsaga utgöres av större

stad med angränsande landsbygd, domsaga kunna vara fördelad i två tingslag

med var sin lagmansrätt. Enligt processkommissionens approximativa beräk­

ning skulle i stället för nuvarande 119 domsagor och 88 rådhusrätter komma

omkring 100 domsagor. Indelningen i domsagor bör ske i nära anslutning till

nuvarande tingslagsindelning, men vid indelningen bör i regel tillses, att dom­

sagan bereder en arbetsbörda, som är så stor, att den kan fördelas på flera

domarkrafter inom domsagan. Processkommissionen avser nämligen att öppna

möjlighet för genomförande av en fördelning efter kvalitativa grunder av en

domsagas arbetsbörda. Enligt förslaget skall i regel i varje domsaga finnas

tre eller två domare, mellan vilka domargöromålen skola fördelas. Den främste

kallas lagman och är ordförande i den eller de lagmansrätter, som finnas i dom­

sagan. Han skall handlägga företrädesvis de viktigare tviste- och brottmålen

och skall leda arbetets fördelning inom domstolen. I domsagan anställas där­

jämte en eller flera lagfarna rådmän att med lagmannen dela tjänstgöringen

som ordförande i lagmansrätten. De skola handha inskrivnings- och andra

ansökningsärenden samt mindre viktiga mål. Beträffande arbetets fördelning

mellan rådmännen anser kommissionen lämpligast, att inskrivningsärendena

förläggas hos en av dem och att bestyret såsom överexekutor handhaves av

denne, medan de smärre tviste- och brottmålen samlas hos en domare. I de mera

arbetstyngda domsagorna, såsom de större städerna, skola finnas flera domare

och sålunda vid lagmannens sida finnas en eller flera vice lagmän, som med

honom dela de viktigare målen, och likaså ett större antal rådmän.

De lagfarna domarna skola tillsättas av Kungl. Majit. Någon motsvarighet

till de nuvarande borgmästar- och rådmansvalen bibehålies icke.

Antalet nämndemän bestämmes särskilt för varje tingslag och beror på det

Kungl. Maj

:ts proposition nr 80.

53

antal domstolssammanträden under året, vid vilka nämnd skall närvara, och den arbetsbörda, som anses kunna krävas av varje nämndeman. Med ut­ gångspunkt från att varje nämndeman bör tjänstgöra femton dagar örn året har beräknats, att i en genomsnittlig domsaga antalet nämndemän skulle bliva om­ kring fyrtiofem. I de största städerna torde antalet bliva större, oaktat nämn­ den där icke skall deltaga i andra mål än brottmål, som icke undantagas för be­ handling av lagfaren domare ensam.

Lagmansrätt skall sammanträda så ofta det kräves med hänsyn till arbetet. För huvudförhandling i de egentliga rättegångsmålen skall i allmänhet hållas ett regelbundet sammanträde i varje vecka. I vissa domkretsar, såsom i de större städerna, fordras vida flera regelbundna sammanträden; i vissa andra domkretsar åter måste antalet minskas. Som allmän grundsats för anordnan­ det av arbetet vid domstolssammanträdena uppställes, att till handläggning å en tingsdag icke skola utsättas flera mål än att de kunna beräknas bliva slut­ förda på dagen med en arbetstid av omkring sex timmar, och att varje mål skall utsättas till visst klockslag på dagen.

För varje domkrets skall finnas ett fast tingsställe. Därjämte kunna emel­ lertid anordnas bitingställen, där rätten jämväl skall hålla sammanträden, utan att därmed förenas någon uppdelning av domkretsen i skilda tingslag.

Som andra instans tjäna liksom nu hovrätterna. Det muntliga förfarandet i hovrätterna påkallar åtgärder i syfte att göra dessa domstolar lättare tillgäng­ liga för parter och andra, som skola komma tillstädes vid förhandlingar. Av denna anledning föreslås en uppdelning av de nuvarande hovrätterna till ett sammanlagt antal av minst sju, högt nio. Processkommissionen förmodar, att med det förra alternativet hovrätternas förläggningsorter lämpligen torde bliva Stockholm, Jönköping, Malmö, Göteborg, Gävle, Sundsvall eller Härnösand samt Umeå eller Luleå, samt att, örn antalet ökas till nio, en hovrätt i Karlskrona, och en i Örebro torde tillkomma. Hovrätterna skola kunna hålla sammanträden även å andra orter inom domkretsen än där de ha sitt säte.

Hovrätt består av president och ett antal hovrättsråd samt är domför med tre ledamöter. I brottmål, vari fråga kan uppstå örn den tilltalades dömande till straffarbete eller till fängelse i mer än sex månader, skall vid de lagfarna domarnas sida nämnd ha säte i hovrätten. Denna består av fem nämndemän, vilkas rösträtt bestämmes på följande sätt. Om nämndens alla ledamöter förena sig örn annan mening än den, som gäller bland de lagfarna ledamöterna, och denna nämndens mening ej är strängare, skall nämndens mening gälla. Likaså skall, örn bland de lagfarna ledamöterna äro olika meningar och fyra av nämn­ dens ledamöter biträda den mening en lagfaren ledamot yttrat, denna mening gälla. I andra fall skall såsom rättens beslut anses den mening, som enligt allmänna omröstningsregler är gällande bland de lagfarna ledamöterna.

I de hovrätter, beträffande vilka Kungl. Majit så bestämmer, skola inrättas särskilda avdelningar för handels- och sjörättsmål. Å sådan avdelning skola döma två lagfarna ledamöter av hovrätten och tre handelskunniga ledamöter, av vilka var och en har en röst. Denna anordning får sin huvudsakliga bety­ delse därigenom, att enligt processkommissionens förslag överlämnats åt par­

ffa r-

rätterna.

54

Kungl. Maj:ts proposition nr 80.

Högsta

domstolen.

Över-

exekutors-

g öromålen.

Åklagar­

väsendet.

Advokat-

väsendet.

tema att med vissa undantag avtala om att i hovrätt som första instans an­

hängiggöra tvistemål. Mål, som rör penningar eller sådant, som kan skattas

i penningar, får ej omedelbart upptagas i hovrätt, därest sakens värde under­

stiger 1,500 kronor.

I högsta domstolens organisation föreslås endast några obetydliga jämk­

ningar, påkallade av domstolens förändrade uppgift och av möjligheten att an­

ordna muntlig förhandling. Sålunda räknar kommissionen med någon ned­

sättning av antalet justitieråd. I spetsen för domstolen ställes en president,

och på varje avdelning förordnas en ordförande. Avdelningarna sammanträda

alltid med fem ledamöter. Plenarsammanträden hållas efter samma regler

som nu.

Processkommissionen föreslår, att överexekutorsgöromålen skola överflyttas

från länsstyrelsen, magistraten eller viss ledamot av magistraten till lagmans-

rätten. Därigenom komma både lagsökningsförfarandet och exekutionsväsen­

det att höra till lagmansrätterna.

För åklagarväsendet genomföres en ny organisation. I spetsen för denna

ställes justitiekanslem, som med erforderligt biträde tillika bestrider åkla-

garfunktionerna vid högsta domstolen. Nästa led i organisationen äro hov­

rätternas åklagare, advokatfiskalerna, en vid varje hovrätt och även de för­

sedda med biträden i mån av behov. För åklagaruppgifterna vid underrätter­

na avses de båda sista leden i organisationen, statsåklagare för grövre brott

och under dem underåklagare för lindrigare brott, d. v. s. brott, som ej äro be­

lagda med högre straff än fängelse i sex månader ävensom för första resan enkel

stöld. För de båda kategorierna av underrättsåklagare skall landet indelas i

distrikt. Sålunda skall i varje län finnas i allmänhet en, i några länsdistrikt

flera statsåklagare. För underåklagarna, som tänkas utgöras av de nuvarande

lands- och stadsfiskalerna, behålles i allmänhet nuvarande distriktsindelning.

.Vid sidan av åtals utförande i underrätt ha stats- och underåklagare att be­

driva förundersökning angående brott. Statsåklagare och advokatfiskaler skola

uteslutande tagas i anspråk för åklagarverksamhet. Underåklagarna beräk­

nas liksom nu lia andra tjänsteåligganden, ehuru någon lindring i detta avse­

ende bör eftersträvas. Alla åklagare utom underåklagarna skola vara rätts-

bildade.

Processkommissionen utgår från att de yrkesutövare, som äro i besittning av

erforderliga kvalifikationer såsom rättegångsombud, böra bilda en särskild

kår, som å ena sidan erhåller en i viss mån privilegierad ställning i fråga örn

utövande av ombudsmannaskap men å andra sidan är underkastad särskild

disciplinär kontroll. Något tvång för part att anlita advokat har icke före­

slagits beträffande något skede av rättegången. Part är alltid behörig att

själv föra sin talan. Örn part vill anlita ombud, är han däremot i hovrätt och

i högsta domstolen bunden att anlita advokat, men vid lagmansrätt får han

begagna också annat ombud. För varje domstol utser Kungl. Maj:t ett lämp­

ligt antal advokater att i brottmål tjänstgöra såsom offentliga försvarare

efter domstolens förordnande för varje särskilt fall.

I samband härmed föreslår kommissionen en offentligrättslig organisation av

Kungl.

Maj:ts proposition nr 80.

55

de yrkesutövare, som skola betraktas som advokater med dessas rättigheter och skyldigheter. Denna organisation utgöres av en förening, till vilken alla, som vilja erkännas som advokater, skola ansluta sig. Tillträde till denna samman­ slutning är fritt för envar, som uppfyller vissa fordringar. Främst kräves att ha avlagt för domarämbetets utövning föreskrivna kunskapsprov och därefter erhållit viss praktisk utbildning. En ansökan örn att antagas till advokat må emellertid avslås, ej blott när sökanden gjort sig skyldig till brott av viss be­ skaffenhet, utan ock örn omständighet eljest föreligger, som utmärker, att sö­ kanden ej fört en redbar vandel.

Advokatföreningen, som själv väljer sin styrelse, har att främja sak- förarväsendets utveckling men ock att övervaka medlemmarnas verksamhet och öva disciplinär kontroll över dem. Denna kontroll sker genom styrelsen. Försummelse eller fel, vartill advokat i sin yrkesutövning gör sig skyldig, kan sålunda av styrelsen bestraffas med varning, förbud mot utövande av advokat­ verksamhet under högst ett år eller uteslutning ur föreningen. Mot beslut, varigenom någotdera av de två senare straffen ådömes, kan talan föras i högsta domstolen. Domare, tjänstemän och allmänna åklagare vid de allmänna dom­ stolarna samt polistjänstemän må ej vara advokater.

Processkommissionen föreslår avskaffande av det nu särskilt i häradsrätterna och hovrätterna florerande vikariatsystemet. I underrätterna skall finnas ett tillräckligt antal fasta domarbeställningar, och det förutsättes, att hovrätts- ledamöterna icke med bibehållande av sina fullmakter för längre tid förordnas till annan verksamhet. Vikariat skall sålunda i allmänhet endast förekomma, när semester, sjukdom och liknande omständigheter påkalla det.

Vad angår förfarandet åsyftar kommissionen som redan berörts att bereda domstolarna tillgång till ett fullständigt och tillförlitligt material såsom grund­ val för domen. I detta syfte vill kommissionen skapa en muntlig och koncen­ trerad huvudförhandling och införa ett obligatoriskt förberedande förfarande.

I underrättsprocessen skola parterna vid huvudförhandlingen muntligen ut­ föra sin talan. Yrkande må uppläsas ur skrift men eljest får skriftligt an­ förande ej användas. Dock äger part begagna skriftliga anteckningar till stöd för minnet. Förhandlingen inledes med att parterna angiva sina ståndpunkter och därefter, var i sin ordning, utveckla sin talan, såvitt möjligt i ett samman­ hang. De skola därvid anföra de omständigheter, på vilka de grunda sin talan, samt förklara sig över vad motparten anfört. Därefter förebringas den bevisning genom vittnen eller sakkunniga, som parterna vilja åberopa. Skrift­ liga bevis uppläsas. Det ankommer främst på parterna att förebringa utred­ ningen i målet. Är part icke själv i stånd härtill och har han ej hjälp av kunnigt biträde, skall rätten dock giva honom erforderlig vägledning till förebyggande av fel eller försummelse i utförandet av hans talan. Handlägg­ ningen av ett mål skall såvitt möjligt fortgå utan avbrott till dess målet är färdigt till avdömande. Uppskov med påbörjad handläggning må ej beviljas, med mindre särskilda skäl därtill äro för handen. Kan malet ej företagas till fortsatt handläggning senast å sjunde dagen efter den, då handläggningen av-

Extraordinarie-

sy stern et.

H uvudförhandlingen i underrätt.

Kungl. Majlis proposition nr 80.

För­

beredelse.

bröts, skall hela handläggningen upprepas. Har protokoll förts rörande be­

visning, som upptagits vid den föregående handläggningen, må protokollet an­

vändas som bevis, såvida ej rätten finner nödvändigt, att bevisningen ånyo upp­

tages, och detta kan ske. Kan vid början av förhandlingen förutses, att ett

längre uppskov skall bliva nödvändigt, skall förhandlingen i allmänhet ej på­

börjas utan inställas och målet utsättas till annan dag.

De sålunda givna reglerna örn handläggningens upprepande äro enligt kom­

missionens mening ägnade att motverka uppkomsten av ett uppskovssystem.

I detta syfte har även föreslagits skyldighet för part, vittne eller annan, som

genom försummelse vållar uppskov, att bära de kostnader, som härigenom upp­

komma. Salunda stadgas, att örn part genom vårdslöshet eller försummelse

föranlett onödigt uppskov i målet, han skall, oavsett huru angående kostnaderna

i övrigt förordnas, vidkännas de genom försummelsen å ömse sidor uppkomna

rättegångskostnaderna. Likaså föreslås, att vittne eller sakkunnig, som be­

hörigen kallats men utan giltig anledning uteblivit eller som eljest genom sin

försummelse vållar onödig processuell åtgärd, skall kunna åläggas att helt eller

delvis bära de kostnader, som uppstått härigenom.

Det förberedande förfarandet inledes genom skriftlig ansökan av käranden

örn stämning å motparten. Stämningsansökningen skall vara så avfattad, att

den skall kunna vara en tjänlig utgångspunkt för rättegången. Först och

främst skola kärandens yrkande och grunden därför angivas. Vidare bör givas

en framställning av de faktiska omständigheter, på vilka yrkandet grundas,

uppställda efter tidsföljd och inbördes sammanhang, samt. när så lämpligen

kan ske, i särskilda med nummer försedda punkter. För varje punkt i käran­

dens faktiska framställning bör därjämte örn möjligt lämnas uppgift å de be­

vismedel han åberopar och vad han avser att styrka med varje särskilt bevis­

medel, såvida icke käranden har anledning antaga, att bevisning ej er­

fordras. Stämningsansökan skall inlämnas till lagmansrätten, som, örn an­

sökan icke motsvarar vad nu sagts, skall genom erinran till käranden söka

föranstalta, att bristerna avhjälpas. Örn icke ansökan av vissa formella skäl

avvisas, skall rätten utfärda stämning å svaranden att svara å käromålet. Under

den förberedande förhandlingen skall vardera parten angiva sina yrkanden och

motparten giva till känna i vad mån dessa medgivas eller bestridas.

Parterna skola vidare var för sig sanningsenligt och fullständigt angiva de

faktiska omständigheter de åberopa och yttra sig angående de omständigheter

motparten åberopar. I den mån det icke redan skett, skola de också uppgiva

de bevismedel de var för sig vilja åberopa och vad de vilja styrka med varje

särskilt bevismedel, men bevisningens förebringande skall i regel ske först vid

huvudförhandlingen. Skriftliga handlingar, som åberopas, böra dock redan

under förberedelsen ingivas. Vill part, att motpart eller annan, som innehar

skriftlig handling, skall enligt den honom åliggande editionsplikten, vars om­

fattning senare beröres, åläggas att förete handlingen, skall detta kunna ge­

nomföras redan under förberedelsen.

För ernående av dessa förberedelsens syften äro två alternativa former för

förfarandet anordnade, muntlig eller skriftlig förberedelse, och det tillkommer

56

-domstolen att, främst med ledning av stämningsansökningen, träffa valet mel­ lan dessa. I stämningen skall rätten förelägga svaranden antingen att å viss dag tillstädeskomma inför rätten för muntlig förhandling, eller, där sådant med hänsyn till målets beskaffenhet finnes ändamålsenligare, att inom viss tid avgiva skriftligt genmäle å stämningen. Den muntliga förberedelsen sker all­ tid inför lagfaren domare utan nämnd. Förberedelsen kan i vissa fall upp­ skjutas från ett sammanträde till ett annat och i vidlyftiga mål kanske ytter­ ligare en eller flera gånger. Ett mål, som utsatts till muntlig förberedelse, kan visa sig bliva bättre berett skriftligen. Rätten bör då förordna om skrift­ växling. Har från början den skriftliga förberedelseformen valts, ankommer det på rätten att leda skriftväxlingen mellan parterna och avsluta den, när den fyllt sitt syfte. Finner rätten lämpligt att övergå till muntlig förberedelse, bör den förordna därom.

Förberedelsens huvudsakliga ändamål är icke, att materialet skall förebringas för målets avgörande, utan att parternas ståndpunkter skola klargöras, så att parterna med ledning därav kunna utföra sin talan och anskaffa den bevisning de anse erforderlig. Bevisningen skall därefter förebringas vid huvudförhand­ lingen, och på grund av-vad därvid förekommer skall målet avgöras.

I synnerhet av det skälet, att någon särskild enklare form för behandlingen av bagatellmål icke upptagits, äro emellertid vissa möjligheter öppnade att redan under förberedelsen även döma i klara och enkla mål. Dom skall genast meddelas, örn i mål, däri parterna äga förfoga över tvistens föremål, svaranden vid sammanträde för förberedande muntlig förhandling eller i ingiven skrift medgiver käromålet. Vid förberedelsesammanträde må domstolen också eljest i vissa fall upptaga målet till avgörande. Detta är möjligt dels när bägge par­ terna äro ense därom och de till sammanträdet medtagit all den bevisning de vilja förebringa, och dels när rätten finner uppenbart, att vad käranden åbe­ ropat till stöd för sin talan enligt lagens regler icke kan medföra bifall därtill. I båda fallen har rätten emellertid också att pröva, om det är lämpligt, att målet sålunda upptages till avgörande. Likaså kan, då endera parten uteblir från muntlig förberedande förhandling, på yrkande av den tillstädeskomna parten vid denna förhandling meddelas tredskodom mot den uteblivne.

Den förberedande förhandling inför domaren, som nu berörts, har sin största betydelse i tvistemål och sådana brottmål, där åtalet utföres av målsägande. I åklagarmålen skall den för koncentrationens genomförande erforderliga för­ beredelsen väsentligen komma att försiggå vid en av åklagaren ledd, före målets anhängiggörande bedriven förberedande undersökning, motsvarande den s. k. polisundersökning, som redan nu äger rum. Rörande denna förberedande un­ dersökning föreslås utförliga regler.

Finnes anledning antaga, att brott förövats, skall förberedande undersökning verkställas av statsåklagare eller polismyndighet. I allmänhet åligger det i första hand polismyndighet att företaga undersökningen, och är brottet sådant, att det kan åtalas av underåklagare, kan denne även fullfölja och avsluta un­ dersökningen. Är det åter fråga om ett grövre brott, skall anmälan göras hos statsåklagare^ så snart sådan utredning vunnits, att undersökningen riktats

Kungl. Maj:ts proposition nr 80.

57

Särskilda regler om förfarandet

i brottmål.

Förberedande undersökning.

Kungl. Maj:ts proposition nr 80.

Tvångsmedel.

mot viss person som misstänkt. Statsåklagaren skall därefter vaka över att

undersökningen behörigen utföres och därvid hålla sig noga underrättad om

undersökningens förlopp samt, om så erfordras, lämna anvisningar om under­

sökningens förande eller själv vidtaga nödiga åtgärder eller i viktigare fall

själv övertaga undersökningen.

Den förberedande undersökningen måste enligt sakens natur till stor del

bestå i förhör med personer, vilka kunna antagas ha kännedom örn något,

som kan lända till upplysning i saken. Förhör med den misstänkte är därvid

av särskild betydelse. Är fråga örn förhör inför statsåklagare, är, oberoende

av brottets beskaffenhet, envar, som antages kunna lämna upplysning örn brottet

och som befinner sig i den stad eller eljest inom visst mindre avstånd från den

ort, där förhöret hålles, skyldig att på kallelse inställa sig. I fråga örn

förhör inför polismyndighet är tvånget åter väsentligen begränsat till den miss­

tänkte och till grövre brott. För förhör med den misstänkte givas föreskrifter

åsyftande att förhindra, att han göres till föremål för en olämplig behandling.

Vid förhör med den misstänkte må ej för framkallande av bekännelse snärjande

frågor framställas eller löften, förespeglingar, hot eller tvångsmedel användas.

Tillfälle skall, senast innan undersökningen avslutas, 'beredas den misstänkte

att taga del av det mot honom förebragta materialet och yttra sig över detsamma

samt att redan på detta stadium framföra sådan utredning, som må vara till

hans förmån. Begär han viss utredning åvägabragt men avslås denna begäran,

kan han göra anmälan därom hos domstolen, som äger besluta örn den åtgärd,

som må finnas påkallad.

Den ställning, som under den förberedande undersökningen eller under rätte­

gången angående brott tillkommer den misstänkte eller tilltalade, är noggrant

reglerad. Särskilt föreslås bestämmelser, som bereda möjlighet för honom

att redan under den förberedande undersökningen, innan ännu åtal anställts,

erhålla biträde av försvarare. Så snart någon blivit för brott anhållen eller

häktad, skall, örn han det begär eller han finnes icke förmå själv behörigen

utföra sin talan, offentlig, av allmänna medel gottgjord försvarare för honom

förordnas. Denne skall äga utan vittne meddela sig med honom.

Här må nämnas, att kommissionen föreslår en ändring i fråga örn åtalsrätten.

I mål, där allmän åklagare har åtalsrätt, äger målsäganden föra talan örn an­

svar allenast om allmän åklagare beslutat att ej anställa åtal mot den, som av

målsäganden angivits för brottet, eller örn allmän åklagare nedlägger av honom

väckt åtal.

I samband med frågan örn förundersökning i brottmål står spörsmålet om

sträffprocessuella tvångsmedel. Även i detta hänseende innehåller förslaget

utförliga bestämmelser.

Beträffande de omständigheter, under vilka häktning kan ske, avviker för­

slaget endast föga från nu gällande regler. En med rättegångens allmänna

byggnad sammanhängande förändring består däri, att häktningen endast utgör

en förberedande tvångsåtgärd, vilken icke som nu samtidigt innebär åtals an­

ställande. Nya stadganden äro föreslagna örn den för häktning förberedande

åtgärd, som anhållandet innebär, och förfarandet vid prövningen av häkt-

58

Kungl. Maj:ts proposition nr 80,

59

ningsf rågan är förändrat. Även örn fullt tillräckliga skäl för omedelbart häk­ tande av misstänkt person ej föreligga, utan för sådan åtgärds vidtagande ytterligare utredning är av nöden, kan likväl statsåklagare eller polismyndighet förordna örn den misstänktes anhållande, därest det finnes vara av synnerlig vikt, att han tages i förvar i avvaktan på utredningens fullständigande. Polis­ man må i brådskande fall gripa den misstänkte men skall därefter av behörig myndighet begära beslut örn hans anhållande. När någon blivit anhållen, skall anmälan därom inom viss kort tid, som föreslås till tre eller fyra dagar, göras hos rätten, varvid tillika skall överlämnas protokoll över vad dittills un­ der den förberedande undersökningen förekommit. Nättén skall därefter så snart ske kan hålla sammanträde för behandling av frågan om den anhållne skall häktas. Endast rätten äger besluta häktning.

På detta stadium av förfarandet är den förberedande undersökningen i regel ingalunda avslutad, och den tid, som härför återstår, är ytterst olika i olika fall. Å andra sidan strider det mot den föreslagna processens natur att upp­ taga mål till huvudförhandling inför rätten, innan den förberedande undersök­ ningen är färdig. Det har därför uppdragits åt rätten att, då den beslutar häktning, tillika bestämma viss tid, inom vilken undersökningen skall avslutas och den häktade skall instämmas till rätten eller frigivas. För att möjliggöra kontroll från rättens sida över undersökningens förlopp skall vidare, örn nyss­ nämnda tid bestämmes längre än till fjorton dagar, rätten senast å fjortonde dagen och sedermera var fjortonde dag, så länge den misstänkte är häktad, hålla nytt sammanträde för att pröva, örn den misstänkte fortfarande skall hållas häktad, och tillse, att undersökningen ej utdrages längre än som är ound­ gängligen nödigt.

Under vissa omständigheter kan anhållande eller häktning ersättas av rese­ förbud. Förutsättningarna för anställande av hus- eller kroppsrannsakan äro också närmare reglerade. Husrannsakan må under noga angivna förutsätt­ ningar hållas för eftersökande av den misstänkte eller av föremål av betydelse för utredningen eller av spår efter brottet och kan hållas både hos den miss­ tänkte själv och hos annan, men förutsättningarna äro i senare fallet sträng­ are.

Sedan den förberedande undersökningen är avslutad, bär åklagaren att av­ göra, om han skall åtala eller icke. Beslutar han åtal, skall han utfärda stäm­ ning å den han vill åtala, vilken stämning skall inlämnas till rätten. Nät­ tén har därefter att, sedan den tilltalade förelagts att angiva, vilken be­ visning han ämnar å sin sida förebringa, utsätta tid för huvudförhandlingen och att till denna kalla åklagaren, den tilltalade, försvararen, om sådan fin­ nes, målsäganden, örn hans närvaro erfordras, samt vittnen och sakkunniga.

I fråga örn bevisningen föreslår kommissionen, såsom redan framhållits, att nu gällande legala bevisregler avskaffas. Nättén äger sålunda att efter över­ vägande av allt som förekommit i målet bedöma vad som skall anses bevisat. Vidare innebär detta, att vittnesjäven försvinna. Envar, som ej är part i målet, kan höras såsom vittne. Målsägande må dock ej höras i denna ordning, även örn han ej för talan i målet. Vissa närmare anhöriga till part må icke mot sitt be-

B cvin­

ningen.

60

Kungl. Maj:ts proposition nr 80.

stridande avfordras vittnesmål. Även i vissa andra fall kan vittne undandraga

sig att avgiva utsaga. Vittne skall höras på ed eller efter avgivande av för­

säkran på heder och samvete. Vittnesattest får i regel ej åberopas; däremot

må naturligen vittne till stöd för sitt minne anlita skriftliga anteckningar. I

mål, där parterna äga förfoga över tvistens föremål, skall vad part inför rätten

erkänner gälla mot honom, örn icke rätten finner uppenbart, att saken förhåller

sig annorlunda. I annat mål skall grundsatsen örn fri bevisprövning tillämpas

även vid bedömande av parts erkännande. För vinnande av sanningsenlig ut­

redning äger rätten höra part personligen och för sådant ändamål kalla part

att personligen inställa sig. Finnes i tvistemål, efter det övrig bevisning

blivit förebragt, att ytterligare upplysning erfordras örn visst sakförhållande,

må rätten förordna, att förhör under straffansvar skall hållas därom med

endera parten eller bägge. Har rätten förordnat örn sådant förhör med ena

parten, äger den andre påkalla, att förhör anställes även med honom. Innan

förhör med part under straffansvar hålles, skall parten avgiva försäkran på

heder och samvete, att han skall hålla sig till sanningen. Rätten äger enligt

den allmänna regeln örn fri bevisprövning bedöma, vilken verkan må tilläggas

parts under straffansvar avgivna utsaga eller den omständigheten, att part

undandrager sig förhör eller vägrar att besvara viss fråga. För falsk utsaga

vid dylikt förhör stadgas straff. Beträffande mål angående faderskap till

barn utom äktenskap tages i övervägande, huruvida parts ed bör bibehållas.

Eljest skall parts ed ej förekomma vare sig i tvistemål eller brottmål, och detta

gäller såväl den hävdvunna formen av normerad ed som de i några av de äldre

reformförslagen förordade fria förhören efter avlagd ed. Örn det finnes nödigt

att för prövning av viss fråga inhämta yttrande av sakkunnig, äger rätten

uppdraga åt myndighet eller annan att avgiva yttrande i frågan. Till sak­

kunnig må ej utses någon, som till saken eller någondera parten står i sådant

förhållande, att hans tillförlitlighet kan anses förringad. Något tvång för

sakkunnig att åtaga sig uppdrag skall ej införas. Den sakkunnige skall i re­

gel avge skriftligt utlåtande. Muntligt förhör med honom skall i tvistemål

hållas endast örn part yrkar det eller rätten finner det nödigt. I brottmål

skall däremot den sakkunnige i allmänhet, oaktat han avgivit skriftligt ut­

låtande, inkallas för att höras vid huvudförhandlingen. Även sakkunnig skall

i regel höras på ed eller under förklaring på heder och samvete. Närmare

regler givas örn besiktning och syn samt örn upptagande av bevisning till fram­

tida säkerhet. Äberopar i tvistemål part såsom bevis skriftlig handling, som

finnes i motpartens besittning, skall denne vara skyldig att på rättens anma­

ning förete handlingen, örn den kan antagas innehålla upplysning, som är av

betydelse för målet. Även för tredje man föreligger editionsplikt beträffande

dylik handling. Då part, som åberopar handlingen, saknar materiell rätt att

den hålles honom tillhanda, är dock editionsplikten betingad av att partens

rätt finnes väsentligen beroende på att handlingen företes och av att inneha­

varen ej kan åberopa sig på vissa legitima skäl mot att utlämna handlingen.

Då rätten finner part vara berättigad till skadestånd men fullständig utred­

ning angående skadans storlek icke förebragts, äger rätten bestämma skade-

ståndet till belopp, som med hänsyn till omständigheterna kan anses skäligt.

Med avseende å protokollens omfattning innebära förslagets regler en gan­ ska fullständig protokollering vid sammanträden under förberedelsen. Vid huvudförhandlingen däremot skall protokollet vara långt mindre fullständigt än nu är fallet. Protokollet vid huvudförhandlingen skall utvisa ramen för förfarandet och förfarandets yttre förlopp. I enlighet härmed skall i proto­ kollet antecknas, bland annat, framställda yrkanden och invändningar, änd­ ringar däri samt i tvistemål medgivanden av motpartens anspråk, vidare vilka vittnen och sakkunniga, som höras, och vilken bevisning i övrigt förebringas. Vad parterna anföra vid huvudförhandlingen antecknas ej, med mindre sär­ skild vikt ligger på anförandets ordalydelse. Innehållet i vittnens berättelser antecknas regelmässigt ej. Dock skall så ske a) när särskild vikt ligger på ordalydelsen, b) när det kan antagas, att målet måste uppskjutas mer än sju dagar samt att nytt förhör med vittnet icke kan äga rum eller skulle medföra i förhållande till målets beskaffenhet och vittnets betydelse för utredningen oskäliga kostnader eller besvär och c) när det kan antagas, att målet kommer att fullföljas till hovrätten och att underättens protokoll över utsagan kommer att i hovrätten tjäna som bevis i målet. Sistnämnda regel anknyter till grun­ derna för hovrättsprocessen, enligt vilka i mål angående brott, varå kan följa fängelse i sex månader eller strängare straff, förnyat avhörande av vittnen i allmänhet skall äga rum men i övriga brottmål och i tvistemål vittnesbevisning må förås medelst av underrätten upptaget protokoll, dock att även i dessa mål vittne skall höras inför hovrätten, örn denna eller part påkallar det. I tviste­ mål och lindrigare brottmål överlämnas det alltså åt underrätten att bedöma dels sannolikheten för att målet kommer att fullföljas till hovrätt och dels huruvida i sådant fall det är antagligt, att nytt förhör kommer att påkallas med vittnet. Örn protokollering av sakkunnigs utsaga skall gälla detsamma som örn vittnesberättelse. — Sammanfattningsvis kan örn den regelmässiga verkan av de föreslagna protokollerings reglerna sägas, att partsframställning- arna och parternas berättelser vid personliga förhör ej komme att protokol­ leras, att detsamma bleve fallet med vittnens och sakkunnigas utsagor i grövre och mellansvåra brottmål, men att i lindriga brottmål och tvistemål sanno­ likt uppteckning av vittnesmål och sakkunnigutsagor bleve ganska allmän.

Kommissionen har alltså låtit sin ståndpunkt till frågan örn protokollering vid huvudförhandlingen i huvudsak bestämmas väsentligen av behovet av pro­ tokoll vid målets handläggning i högre instans. Synpunkten att underrättens domare i större mål kunna hava behov av anteckningar till stöd för sitt minne har däremot icke ansetts böra medföra föreskrift örn protokollering. För detta ändamål hänvisar kommissionen till de privata anteckningar, som det står varje domare fritt att föra.

Till skillnad från vad nu är vanligt skall protokollet uppsättas i fullständigt skick och justeras omedelbart vid förhandlingen.

Då domstolen skall fälla sin dom i målet endast på grund av vad som före­ kommit vid huvudförhandlingen, är det nödvändigt, att inga andra domare

Kungl. Majda proposition nr 80.

(51

Protokoll.

Damön.

62

Kungl. Maj:ts proposition nr SO.

deltaga i avgörandet än de, som övervarit hela huvudförhandlingen, och att dom­

stolen skrider till överläggning till dom omedelbart efter det huvudförhand­

lingen avslutats. Den möjlighet, som protokollsväsendet nu öppnar att efter

omständigheterna dröja med avgörandet, blir stängd. Domaren har vanligen

också i förväg kunnat med ledning av förberedelsen i målet sätta sig in i upp­

komna juridiska spörsmål, som kunna erbjuda svårigheter. Emellertid kan

naturligtvis ett mål vara så invecklat, att vid överläggningen rådrum för be­

sluts fattande eller domens uppsättande finnes oundgängligen erforderligt.

Med domens beslutande och avkunnande men icke med överläggningen skall då

kunna anstå någon kortare tid.

Ffrförrätt1'1 * överensstämmelse med nu gällande grundsatser skall talan mot dom eller be­

slut av domstolen i första instans i regel kunna föras i hovrätt, och dess prövning

skall kunna omfatta domen eller beslutet i hela dess vidd. För sådan talan

inrättas två olika ordinära rättsmedel, av vilka det ena, som kallas vad, avser

talan mot dom i själva saken och det andra, besvär, avser talan mot vissa be­

slut i bifrågor, såsom då domstolen skilt målet från sig utan prövning av

själva saken eller i vissa fall före eller under rättegången avgjort uppkommen

fråga. För begagnande av dessa rättsmedel förutsättes alltid, att part fullföl­

jer talan i högre rätt, varvid i enlighet med åklagarorganisationens allmänna

byggnad talan i brottmål å åklagarsidan endast kan fullföljas av åklagaren i

hovrätten, advokatfiskalen.

Vadeproceduren inledes med en skriftlig vadeinlaga. Denna inlämnas till

lagmansrätten och icke som nu omedelbart till hovrätten. Tillsammans med

akten i målet, vilken utgöres av stämningen, under den förberedande behand­

lingen inför rätten förda protokoll eller ingivna skrifter, lägmansrättens pro­

tokoll och huvudförhandlingen och dess dom samt åberopade skriftliga bevis

ävensom i brottmål anteckningar från förberedande undersökning, sändes där­

efter denna inlaga till hovrätten, som först företager en viss formell prövning

och genom anordnande av skriftväxling mellan parterna förbereder huvudför­

handlingen.

I formen för hovrättens prövning av saken kommer en av rättegångsrefor-

mens mest genomgripande ändringar till synes. Prövningen skall i likhet med

vad som gäller för lagmansrätten ske på grund av vad som förekommer vid en

muntlig förhandling inför hovrätten. Huvudförhandlingen där måste sålunda

gestalta sig som en förnyad förhandling i målet, vid vilken parterna intaga

samma ställning som vid lagmansrätten och ha att styrka sin talan. Bevis­

ningen skall således återupprepas för hovrätten. Emellertid måste av prak­

tiska skäl åtskilliga jämkningar göras i denna allmänna grundsats. Har i

lagmansrätten förts protokoll över utsaga av vittne, sakkunnig eller måls­

ägande, som hörts i bevisningssyfte, kan detta protokoll få begagnas i hov­

rätten i stället för att förhöret där upprepas. Detta tillåtes naturligtvis, örn

nytt förhör är omöjligt eller möjligt endast med orimliga kostnader eller be­

svär, och är dessutom alltid tillåtet i tvistemålen och i de mindre brottmålen.

Även i mål, där lagmansrättens protokoll sålunda användas som bevis i hov­

rätten, gestaltar sig förhandlingen i övrigt dock som en muntlig förhandling,

vid vilken dessa som bevis åberopade protokoll skola föredragas av par­ terna.

Förfarandet i besvärsmålen är annorlunda ordnat. De frågor, som där prö­ vas, kunna i regel bedömas på grund av de i målet tillgängliga Handlingarna, som föredragas för hovrätten av en av domstolens ledamöter. Förfarandet blir sålunda likartat den nuvarande hovrättsprocessen. Erfordras förhör med parterna eller bevisnings upptagande, kan hovrätten dock förordna därom, och förfarandet blir då offentligt.

Mot hovrätts domar och beslut kan talan fullföljas i högsta domstolen. Här-

Förfarandet

för äro två olika rättsmedel anordnade, det ena, revision, för talan mot domar rf*0 ,t i själva saken och det andra, besvär, motsvarande samma rättsmedel från lag- mansrätten.

Beträffande det förra äro särskilt tvenne viktiga förändringar föreslagna i förhållande till motsvarande rättsmedel nu. Talan kan grundas endast på. att hovrätten bedömt målet oriktigt i rättsligt hänseende eller att vid målets behandling förelupit rättegångsfel. Hovrättens bedömande av vad som skall anses bevisat i målet kan sålunda icke dragas under högsta domstolens pröv­ ning. Den andra ändringen består däri, att nu gällande regler, enligt vilka vissa mål ej må fullföljas till högsta domstolen, bortfalla.

Förfarandet vid revision inledes med inlämnandet av skriftlig revisionsin- laga, varefter skriftväxling mellan parterna äger rum. I regel sker högsta domstolens prövning av målet på grund av föredragning av handlingarna i målet, vilken verkställes av en revisionssekreterare. Dessa handlingar utgö­ ras av, förutom inlagorna till högsta domstolen, akten från lagmansrätten samt de i hovrätten nytillkomna handlingarna, såsom parternas skrifter samt hov­ rättens protokoll och dom. Föredragningen skall i olikhet mot nu ske i offent­ lig session. Muntlig förhandling, vid vilken parterna utföra sin talan och på grund av vilken domstolen dömer, skall dock äga rum, örn part framställer be­ gäran därom eller högsta domstolen beslutar det.

När högsta domstolens prövningsuppgift begränsas såsom nyss nämnts, medför detta, att domstolen, örn den ogillar hovrättens dom, dock icke alltid är i stånd att själv meddela en ny dom i stället. I vissa fall nödgas högsta domstolen återförvisa målet till hovrätten. Några fasta regler örn när åter­ förvisning sålunda bör ske kunde dock enligt kommissionens mening icke gi­ vas; det borde få bero på högsta domstolen att efter omständigheterna besluta härom.

Kungl. Maj:ts proposition nr 80.

<53

Ekonomisakkunnigas betänkande.

De ekonomisakkunniga ha vid avgivandet av sitt betänkande haft att ut­ gå från processkommissionens förslag. I några avseenden ha emellertid de sakkunniga i anslutning till av dåvarande chefen för justitiedepartementet un­ der utredningens gång lämnade anvisningar ifrågasatt vissa avviklser från kommissionsförslaget.

För verkställande av sin uppgift att beräkna nuvarande och blivande kost-

Kungl. Majlis proposition nr SO.

Avvikelser

från pro­

cesskommis­

sion en.

Ekonomiska

mellan-

havandet

mellan

staten och

städerna

Domstols-

lokaler.

Kommunal­

förvalt­

ningen.

Hader för rättegångsväsendet ha de sakkunniga måst närmare utföra den av

processkommissionen till sina huvuddrag angivna organisationen av domsto­

larna och åklagarväsendet. De sakkunniga ha därvid räknat med ett an­

tal av 93 domsagor och 7 hovrätter, men alternativa kalkyler, grundade på 116

domsagor och 5 hovrätter, föreligga jämväl. Betänkandet innefattar detalje­

rade förslag beträffande erforderliga antalet domar- och åklagarbefattningar

av olika slag liksom beträffande tjänstemän vid domstolarna och åklagar­

väsendet. Löneplaner lia uppgjorts. Ävenså lia de sakkunniga upprättat

förslag till befordringsgång på domarbanan.

Vissa mera betydelsefulla avvikelser från processkommissionens förslag torde

här böra angivas. Beträffande hovrättsorganisationen ifrågasatte ekonomi­

sakkunniga, att domföra antalet ledamöter i hovrätt skulle höjas från tre till

fyra. För statsåklagarna föreslogs en organisation med ett flertal åklagare

i varje distrikt, i följd varav distriktens areal väsentligt utökats. Stads-

fiskalerna skulle enligt förslaget erhålla statsanställning och i mindre städer

skulle på dem överflyttas även exekutionsgöromål. För utförande av åklagar-

talan i hovrätt skulle i viss utsträckning anlitas domaraspiranter i hovrät­

ten. Främst i syfte att erhålla tillgång till utbildningsplatser ha de sakkun­

niga föreslagit, att ett antal domarbefattningar i underrätt och hovrätt skulle

besättas med extra ordinarie innehavare. Sålunda skulle i lagmansrätterna

i allmänhet endast den främste domaren och i vissa domsagor en för inskriv-

ningsärenden anställd domare vara ordinarie innehavare av sina befattningar.

Av hovrätternas domarbefattningar ha de sakkunniga tänkt sig, att den fjärde

platsen på avdelningarna skulle kunna besättas med en extra ordinarie befatt­

ningshavare.

Betänkandet innehåller förslag till lösande av det ekonomiska mellanhavan-

de, som uppkommer mellan staten och magistratsstäderna i anledning av rätts­

skipningens förstatligande. Principiellt föreslås, att städerna ej skola ersätta

staten dess härigenom uppkomna kostnadsökning. En övergångsersättning

skall likväl utgå från början med ett belopp motsvarande varje stads nuva­

rande kostnad för rättsskipningens och överexekutorgöromålens bestridande.

Ersättningen skulle år för år minskas och efter 20 år upphöra. Rättsförhål­

landet till de städer, som åtnjuta tolagsersättning, tänker sig de sakkunniga

ordnat så, att denna ersättning för framtiden reduceras med i princip en tredje­

del. Detta tolagsavdrag skall tagas i beräkning vid erläggande av nyssnämn­

da övergångsersättning, så att övergångsersättning utgår endast i den mån

den överstiger tolagsavdraget.

Byggandet och underhållet av domstolslokaler skall liksom hittills åligga

staten i fråga örn överinstanserna och beträffande underrätterna förbliva ett

kommunalt besvär.

Till frågan örn kommunalförvaltningens organisation i de nuvarande ma­

gistratsstäderna, sedan staten övertagit rättsskipningen, intaga de sakkunniga

icke någon bestämd ståndpunkt. De uttala emellertid såsom sin mening, att

det ur statens synpunkt icke är erforderligt att något särskilt organ bildas

64

Kungl. Martis proposition nr 80.

65

för övertagande av de uppgifter, som nu tillkomma magistraterna, och att, örn en sådan organisation inrättas, kostnaderna härför böra drabba stä­ derna.

Efter behandling av vissa spörsmål avseende nuvarande befattningshavares ställning vid reformens genomförande övergå de sakkunniga till en jämföran­ de beräkning av kostnaderna för rättsskipningen och åklagarväsendet, å ena sidan nu, och å den andra efter processreformens genomförande. Hänsyn har därvid tagits, beträffande nuvarande förhållanden, ej endast till statens kost­ nader utan jämväl i tillbörlig omfattning till städernas löneutgifter och till de sportler, med vilka de rättssökande bidraga till domstolsorganisationens upprätthållande. Jämförelsen avser alltså det allmännas kostnader för rätts­ skipning och åklagarväsen nu och efter rättegångsreformens genomförande, därvid likväl kostnaderna för domstolslokaler lämnats å sido. Jämförelsen utvisar en nuvarande kostnad av 11,994,400 kronor och en framtida kostnad av 10,946,300 kronor eller sålunda en besparing av omkring en miljon kronor. För statskassans vidkommande ha de sakkunniga gjort en liknande jäm­ förelse; de nuvarande kostnaderna sluta å 8,329,200 kronor och de blivande å nyssnämnda belopp 10,946,300 kronor. En ökning av omkring 2.620,000 kro­ nor sku^e alltså uppkomma. Därvid har hänsyn emellertid ej tagits till den ut­ giftsminskning uppgående till inemot 1,840,000 kronor, som skulle uppkomma genom den av de sakkunniga föreslagna partiella tolagsregleringen. Från- drages detta belopp skulle den årliga utgiftsökningen för statsverket stanna vid omkring 800,000 kronor, under den första tiden ytterligare reducerad ge­ nom städernas övergångsersättningar, därest de sakkunnigas förslag härut­ innan genomfördes. — Helt utanför dessa kostnadsberäkningar falla vissa en- gångsutgifter för nya domstolslokaler, förtidspensionering m. m. Frågan örn ersättning åt häradsnämnden har betraktats såsom ett spörsmål, som kräver sin lösning oberoende av processreformen, vadan hänsyn ej tagits till den kostnads­ ökning, som härigenom kan uppkomma.

Utlåtanden över processkominissionens och ekonomisnkkunnigas förslag.

Processkommissionens förslag har givit anledning till mycket olika omdö­ men. Redan i fråga om förtjänster och brister i vårt nuvarande rättegångs­ väsen ha delade meningar gjort sig gällande. Flera av de hörda myndigheterna och sammanslutningarna ha i likhet med processkommissionen framhållit, att vårt rättegångsväsen lider av betydande brister. De rådande uppfattningarna i detta hänseende framgå av följande sammanställning, som här återgives i hu­ vudsak efter lagrådets utlåtande.

Svea hovrätt finner sig icke kunna såsom obefogade avvisa kommissionens anmärkningar, att målens handläggning vid underrätterna icke erbjuder ga­ rantier för fullständig och allsidig behandling, enär uppskovssystemet hindrar erforderlig processledning och målen därför ej sällan avgöras utan behövlig utredning; att enär domen bygges på ett ofta bristfälligt protokollsmaterial,

Bihang till riksdagens protokoll 1081. 1 sami.

67

haft. (Nr 80.)

Kostnads­ beräkning.

Allmänna omdömen örn process-

kommis­

sionens förslag:.

5

66

Kungl. Maj :ts proposition nr 80.

den stundom endast bristfälligt motsvarar det materiellt riktiga; att överrätts-

förfarandet lider av alla de olägenheter, som följa av den fullständiga sakna­

den av muntlighet, offentlighet och tillfälle för domstolen att utöva process­

ledning och bidraga till sanningens utforskande; att bevissystemet på grund av

varjehanda brister är ägnat att i många fall utestänga part från möjlighet

att utfå sin rätt; samt att åklagarna sakna erforderliga kvalifikationer för sin

uppgift, särskilt i de grövre brottmålen.

Göta hovrätt uttalar, att domstolarna till följd av brister i rättegångsväsen­

det stundom nödgas döma på ett ofullständigt och mindre tillförlitligt mate­

rial samt att även bortsett härifrån vissa faktorer föreligga, som minska rätts­

skipningens säkerhet. Bland dessa andra faktorer nämner hovrätten särskilt,

att domarbesättningen i de mindre städernas rådhusrätter ofta kvalitativt ej

fyller måttet, vilket inverkar såväl på utredningen som på dömandet. I fråga

örn den påtalade ofullständigheten i domsmaterialet anför hovrätten som or­

saker dels bristande processledning, beroende i fråga om häradsrätterna på

bristande tid för domaren att genomtränga och skärskåda den med långa mel­

lanrum successivt sammanbragta utredningen samt på personväxlingar å ord­

förandeposten, som dessutom ej sällan beklädes av alltför oerfarna krafter,

dels frånvaron av effektiva regler, som kunde positivt främja koncentration,

reda och planmässighet i förhandlingen, dels protokollens bristande tillförlit­

lighet och dels slutligen beträffande brottmålen åklagarväsendets tillstånd.

Vidare erinras beträffande överrättsprocessen om den stelhet i hovrättsförfa-

randet, som praktiskt sett utesluter muntlig partsförhandling, samt vidkom­

mande rättegångsordningen i dess helhet örn den allvarliga svaghet, som in­

skränkningarna i den fria bevisprövningen medföra.

Skånska hovrätten angiver särskilt såsom en brist uppskovsväsendet och

den bristande koncentrationen av förfarandet, som föranleder långsamhet och

äventyrar målens behöriga utredning.

Stadsdomarföreningen, som anser klagomålen över den nuvarande rättsskip­

ningen i flera avseenden överdrivna, framhåller såsom den allvarligaste bristen

långsamheten i överrättsförfarandet. Därjämte kunde dock ej sällan med skäl

anmärkas på otillräcklig utredning av målen samt bristande reda vid process­

materialets framförande och upptagande i protokollet. Härtill bidroge bland

annat svårigheterna för domaren att med nuvarande lagstiftning utöva erfor­

derlig processledning ävensom åklagar- och advokatväsendets tillstånd. Rö­

rande nödvändigheten att införa fri bevisprövning delar föreningen kommis­

sionens uppfattning.

Advokatsamfundet ger åter uttryck för den meningen, att kommissionen

icke med den skärpa som vederbort framhållit gällande ordnings betänkliga

brister. I fråga örn rättsskipningens kostsamhet för parterna vore det ingalunda

väl beställt, i det att underrättsproceduren ställde sig relativt dyr i små mål, re­

lativt dyrare ju mindre målet vore, och icke särdeles billig i de stora, överrätts-

proceduren och där gällande kostnadsregler medförde åter, att det ställde sig

ganska dyrt att få sin rätt slutligt domfäst, men ganska billigt för den, som

onödigtvis dragit målet under högre rätts prövning. Proceduren vore med andra

Kungl. Maj:ts proposition nr 80.

67

ord ofta dyr, där den borde vara billig, och billig, där den borde draga högre kostnader. Därtill komme, att den dyrt vunna rätten ofta bleve illusorisk till följd av rättsskipningens långsamhet. Denna långsamhet, som jämväl vidlådde processen i underrätt, vore, enligt vad samfundet utförligt söker visa, ingalunda en fristående brist, beroende på bekvämlighet hos ombuden och svag process­ ledning från domarens sida — även örn dessa fel i viss mån inverkade fördrö­ jande — utan sammanhängde intimt med vårt förfarandes och vår domstols- organisations allmänna grunder och kunde alltså ej bortarbetas utan verklig om­ läggning av hela systemet. Det successiva framläggandet av materialet vore vidare, vid sidan av skriftligheten och ödesdigra inskränkningar i bevisrätten, en huvudorsak till att i det viktigaste av alla hänseenden, nämligen rättsskip­ ningens säkerhet, det bruste långt mer än i allmänhet erkändes och långt mer än vad som vore rimligt och försvarligt.

Häradshövding för euin g en har visserligen föga inlåtit sig på att diskutera rådande bristfälligheter och deras orsaker; men såväl av yttrandets inledande stycke som av den mer eller mindre oreserverade anslutningen till åtskilliga djupt ingripande ändringsförslag, vartill i flera fall fogats nya sådana, är det tydligt, att dessa bristfälligheter enligt föreningens mening äro högst bety­ dande.

Lagrådet framhåller, att — vid sidan av tidsutdräkten -— den bristan­ de säkerheten framträder såsom det allvarsammaste onda. Såvitt underrät­ terna angår grundar sig denna enligt lagrådets mening ej minst på saknaden av koncentration, och lagrådet påvisar, hurusom uppskovsväsendet på olika sätt medför svårigheter för sanningens utforskande och domarens processledning.

Även andra omständigheter angivas, som äventyra processledningen, såsom växlingarna på ordförandeplatsen, hopandet av mål på tingen och, i de små städerna, ordförandenas bristande övning och förmåga. Ännu ett hinder för utredningen finner lagrådet i bevisförings- och bevisprövningsreglernas för­ åldrade skick. Med avseende å brottmålen, särskilt de grövre, framhåller lag­ rådet åklagarväsendets och den förberedande undersökningens behov av refor­ mering. Slutligen anmärkes, att protokollen, som tjäna till grund för domen, ej sällan brista i fullständighet och korrekthet. Beträffande de högre instan­ serna betonar lagrådet, att de brister i utredning och protokoll vid underrätt, som äro ägnade att förrycka resultatet av dennas arbete, med så gott som oförminskad styrka göra sig gällande även i högre rätt, då det skriftliga för­ farandet i regel gör det omöjligt att komplettera utredningen. De högre domstolarna äro bundna vid protokoll över förhandlingar, som deras ledamöter ej övervarit.

Samtidigt som förslagets granskare sålunda angivit bristerna hos vårt nu­ varande rättegångsväsen, ha de med styrka framhållit, att den bestående ordningen även har betydande förtjänster. Det göres gällande, att vårt rätte­ gångsväsen i stort sett vilar på väl avvägda och efter vårt lands förhållanden lyckligt anpassade grunder. Organisation och förfarande ha uppvuxit un­ der en långvarig tradition och vunnit rotfäste hos befolkningen. Den form för lekmäns deltagande i rättsskipningen, som genom nämndemansinstitutionen

68

Kungl. Maj:ts proposition nr 80.

yttranden

över för­

slagens

huvuddrag-.

Koncentra­

tion.

vunnit hävd i vårt land, har icke blott ur reell synpunkt visat sig funktions­

duglig oell nyttig utan äger även den ideella fördelen av befolkningens för­

troendefulla och intresserade anslutning. Över huvud framhålles, att rätts­

skipningen äger folkets förtroende och att domarna åtnjuta anseende för oväld

och skicklighet. Förfarandet är, särskilt i de högre instanserna, billigt för

allmänheten.

En del av de hörda myndigheterna och sammanslutningarna ha sammanfattat

sina utlåtanden i ett omdöme, huruvida kommissionens förslag är ägnat att läg­

gas till grund för lagstiftning eller ej, och man har därvid funnit än att så ej

är fallet och än att förslaget, ehuru med angivna modifikationer, lämpar sig

såsom utgångspunkt för det fortsatta arbetet.

Svea hovrätt uttalar, att rättegångsväsendets brister påkalla ganska väsent­

liga ändringar i gällande rättegångsordning, som emellertid på samma gång

har väsentliga förtjänster och — såsom i det hela uppburen av långvarig tradi­

tion och allmänhetens förtroende — icke bör underkastas onödiga rubbningar.

Göta hovrätt anser kommissionens betänkande kunna tjäna till utgångspunkt

för det fortsatta reformarbetet först sedan det blivit omarbetat i de mycket

väsentliga delar, i fråga örn vilka hovrätten framställt erinringar. Skånska

hovrätten förklarar sig icke kunna tillstyrka, att betänkandet utan genomgri­

pande omarbetning lägges till grund för en ombildning av rättegångsväsendet,

och förordar en reform, som går ut på att med bibehållande i stort sett av det

nuvarande systemets huvudgrunder vidtaga jämkningar i de avseenden, vari

detsamma brister. Häradshövdingföreningen finner förslaget kunna bliva ut­

gångspunkt för reformarbetets fortsatta bedrivande, örn vissa delvis ganska

väsentliga ändringar och jämkningar däri vidtagas i syfte att vinna närmare

anslutning till hos oss bestående förhållanden. Stadsdomarföreningen förkla­

rar betänkandet icke böra läggas till grund för rättegångsväsendets omdaning

och förordar mera partiella förbättringar enligt av föreningen antydda rikt­

linjer. Advokatsamfundet åter hemställer, att förslag till rättegångsväsendets

ombildning måtte utarbetas på i huvudsak de grunder processkommissionen

framlagt och med beaktande av de erinringar och förslag samfundet framställt.

Slutligen uttalar lagrådet såsom sin mening, att arbetet på en allmän rätte-

gångsreform bör utan uppskov fullföljas samt att processkommissionens be­

tänkande synes väl ägnat att därvid tjäna såsom grundval, dock med iaktta­

gande av de delvis rätt väsentliga jämkningar, som lagrådet förordar.

Till själva grundtanken i förslaget med avseende å underrättsförfarandet,

eller att uppskovsväsendet skall avskaffas och ersättas av en såvitt möjligt till

ett enda sammanträde koncentrerad muntlig förhandling, ställa sig förslagets

granskare åtminstone i princip välvilliga. Samtliga hovrätter, professorn Kal­

lenberg, häradshövdingföreningen, advokatsamfundet och lagrådet uttala sig

för åtgärder i detta syfte, örn också stundom under antydan, att strävandet

efter koncentration måhända drivits väl långt. Särskilt har förslaget att

huvudförhandlingen skall inställas eller upprepas, om uppskov varat mer än

Kungl. Maj:ts proposition nr 80.

sjö dagar, rönt ganska allmänna gensagor såsom alltför betungande för dom­ stolen, parter och vittnen. Anmärkning av sådan innebörd framställes av, bland andra, hovrätterna och häradshövding föreningen. Även lagrådet anser ett större utrymme att laga efter lägligheten kunna medgivas domstolarna. Allmänt gillande har däremot mött kommissionens förslag att såsom medel för koncentrationens åvägabringande införa ersättningsskyldighet för part eller annan, som genom förfallolös utevaro eller eljest obehörigen vållar uppskov i rättegång.

Då kommissionen såsom det förnämsta medlet för förhandlingens koncentre- Förb er did­ ring förordar förfarandets uppdelning på en förberedande behandling och en huvudförhandling, har även denna anordning vunnit allmänt gillande utom från stadsdomarföreningen, som förordar, att målen liksom nu skola omedel­ bart gå till förhandling inför fullsutten rätt och uppskovens antal sedan ned­ bringas genom en tvistefrågorna utredande skriftväxling mellan parterna.

Professorn Kallenberg anser förberedande behandling ej böra vara obligatorisk.

Såsom redan berörts har kommissionen tänkt sig den förberedande förhand­ lingen väsentligen såsom ett medel för den efterföljande huvudförhandlingens koncentrering och därför endast i snävt begränsade undantagsfall tillåtit, att mål avgöras på detta skede. Ett av dessa undantag, nämligen då parterna i tvistemål äro ense örn att målet avgöres under förberedelsen och medtagit all erforderlig bevisning, avstyrkes av Svea hovrätt såsom ägnat att sätta härads- nämnden ur spelet. I andra yttranden åter, såsom häradshövding föreningens och advokatsamfundets, påyrkas vidsträcktare möjligheter för måls avgörande under förberedelsen, detta i syfte att få till stånd ett enkelt och billigt baga­ tellförfarande och på det att nämndens tjänstgöring ej må bliva för tung. Lag­ rådet betonar i denna fråga vikten av att den förberedande förhandlingens ka­ raktär av förberedelse till den verkliga förhandlingen fasthålles och att endast undantagsvis dess sålunda begränsade uppgift i någon avsevärd mån över- skrides.

En fråga, som tillvunnit sig ett betydande intresse i de avgivna utlåtandena, är huruvida vad under förberedelsen förekommit och återfinnes i då upptagna protokoll eller växlade skrifter skall få utgöra grundval för domen, oberoende av huruvida sådant material framföres vid den muntliga förhandlingen eller ej. Kommissionen har i syfte att hindra parterna att förlägga rättegångens tyngd­ punkt till det förberedande förfarandet besvarat denna fråga nekande; endast vad som muntligen förebringas vid huvudförhandlingen får läggas till grund för domen. Svea och Göta hovrätter samt häradshövding föreningen anse där­ emot akten från förberedelsen böra betraktas såsom processmaterial och mo­ tivera sin ståndpunkt särskilt med att den av kommissionen uppställda grund­ satsen vore skäligen formalistisk och skulle ställa för stora anspråk på par­ terna, varjämte åberopas, att det vore för rättskänslan stötande örn domstolen nödgades bortse från sådant, som av förbiseende ej kommit att omnämnas vid huvudförhandlingen. Kommissionen har däremot vunnit stöd för sin mening hos ett antal reservanter i Svea hovrätt samt hos advokatsamfundet och lag­ rådet, vilka liksom kommissionen hänvisa till, bland annat, domarens process-

70

Kungl. Maj:ts proposition nr 80.

Förunder­

sökning i

brottmål.

Huvudför­

handlingen.

ledande verksamhet såsom en tillräcklig garanti för att intet väsentligt pro­

cessmaterial blir förbigånget vid huvudförhandlingen och framhålla vikten av

att grundsatsen upprätthålles för att ej huvudförhandlingen skall förlora sin

dominerande betydelse och det nuvarande uppskovsväsendet återkomma i an­

nan form. Emellertid har särskilt lagrådet varnat för en pedantisk tillämp­

ning utan naturliga modifikationer. En ståndpunkt, som på sätt och vis repre­

senterar en medelväg, företrädes av andra reservanter i Svea hovrätt, vilka på­

yrka, att huvudförhandlingen inledes med en av rättens ordförande verkställd

kort sammanfattning av vad som förekommit vid förberedelsen. Lagrådet,

som avstyrker även detta uppslag såsom ägnat att förlägga förfarandets tyngd­

punkt till förberedelsen, hyser för sin del ej tvekan örn att parterna och deras

ombud skola vara i stånd att nöjaktigt framlägga tvisten för rätten vid huvud­

förhandlingen och finner deras uppgift härvidlag snarare försvårad, örn den

reduceras till att fullständiga eller rätta domarens framställning.

Processkommissionens förslag, att den förberedande behandlingen skall, allt­

efter domarens beprövande, kunna anordnas antingen såsom ett eller flera sam­

manträden med muntlig förhandling eller såsom skriftväxling och att förbere­

delse, som inletts i den ena formen, skall kunna övergå i den andra, har i all­

mänhet lämnats utan erinran. Advokatsamfundet, med understöd av lagrådet,

uttalar den förmodan, att förberedande behandlingen lämpligen alltid bör in­

ledas med ett sammanträde för muntlig förhandling.

Vad angår förslaget om förundersökning i brottmål tillstyrkes allmänt, att

förundersökningen skall ledas av åklagaren. En avvikande ståndpunkt in­

tager dock justitiekanslersämbetet, som förordar rättslig förundersökning un­

der ledning av en domare eller, örn detta ej skulle bifallas, att undersökningen

får ankomma på polismyndighet under mera ingående domstolskontroll. Från

flera av de granskare — bland andra Göta hovrätt, skånska hovrätten och

häradshövdingföreningen ■— som biträda kommissionens principståndpunkt,

göres den erinran, att åklagaren, särskilt statsåklagaren, bör äga större själv­

ständighet med avseende å häktning och andra straffprocessuella tvångsmedel

än förslaget medgiver och sålunda rättens kontroll inskränkas. Lagrådet an­

ser domstolskontrollens omfattning böra bero på hur kvalificerad åklagarkåren

blir och vilka garantier kunna erhållas för att en duglig och nitisk uppsättning

av försvarsadvokater är att tillgå samt erinrar örn frågans samband med de

blivande reglerna örn försvarares frihet att följa undersökningen och konfe­

rera med den misstänkte.

Örn sålunda den grundtanken i processkommissionens förslag, att förfaran­

det bör koncentreras och såsom medel härför en förberedande förhandling in­

föras, på det hela mottagits välvilligt, har mera kritik väckts till liv av de

föreslagna reglerna beträffande huvudförhandlingens närmare utformning.

Såsom förut erinrats innebär förslaget bland annat, att parterna skola munt­

ligen utföra sin talan. Skrift må ej ingivas eller uppläsas, part likväl obetaget

att uppläsa sina yrkanden och att vid sin muntliga sakframställning begagna

skriftliga anteckningar till stöd för minnet, när så erfordras.

Svea hovrätt synes ej lia något att erinra mot vad sålunda föreslagits.

Kungl. Maj:ts proposition nr 80.

71

Guta hovrätt däremot finner parterna väl böra muntligen framställa saken men ej vara uteslutna från möjligheten att hänföra sig till skrifter. Skånska hov­ rätten anser part böra få uppläsa skriftligt anförande. I samma riktning ut­ talar sig häradshövding föreningen; skrift bör ej utan vidare få ingivas och bi­ läggas handlingarna, men det bör stå i parts skön att uppläsa skrift eller redo­ göra för dess innehåll och sedan få skriften räknad till processmaterialet. Upp­ läsning bör dock endast förekomma undantagsvis. Professorn Kallenberg be­ tonar, att denna punkt i underrättsförfarandet kanske är den, där reformbeho­ vet gör sig starkast gällande, och påyrkar otvetydiga; skarpt och bindande for­ mulerade lagbestämmelser, som ej medgiva undantag för annat fall än da sakens beskaffenhet oundgängligen fordrar det. Även advokatsamfundet av­ råder från att tillåta skriftliga partsinlägg, och lagrådet ansluter sig på denna punkt till kommissionsförslaget. Såsom skäl för yrkandet, att parterna skola

få uppläsa skriftliga inlagor framhålles i allmänhet, att den muntliga fram­ ställningen utan andra hjälpmedel än anteckningar till stöd för minnet skulle ställa alltför stora krav på parterna. Man befarar, att det i regel skulle bliva dem omöjligt att själva föra sin talan och att —- som det uttryckes i flera ut­ låtanden — ett faktiskt advokattvång skulle komma att råda.

För kommissionens ståndpunkt till förhandlingsprotokollen har förut utför­ ligt redogjorts. Här må erinras, att kommissionen principiellt avvisar proto- kollering av parternas sakframställning, deras utsagor vid förhör liksom vitt­ nens och sakkunnigas berättelser, men medgiver åtskilliga undantag. Viktigast bland dessa är, att vittnes- och sakkunnigutsagor skola tagas till protokollet, när det kan antagas, att målet kommer att fullföljas till hovrätten och att pro­ tokollet där kommer att användas till bevis. Detta undantag hänför sig till reglerna för hovrättsprocessen, enligt vilka i grövre brottmål förnyad bevis­ föring skall äga rum men i tvistemål och lindrigare brottmål vittnes- och sak­ kunnigbevisning må föras genom uppläsning av underrättens protokoll, dock med rätt för part eller hovrätten att i stället påfordra nytt förhör.

Allmänt, på något enstaka undantag när, har i utlåtandena ansetts, att kom­ missionen gått för långt i att beskära förhandlingsprotokollet. Sålunda på­ yrka alla hovrätterna, professorn Kallenberg och de bada domar för anin g ania protokollering av vittnesförhör och sakkunnigutsagor i alla mal. Parternas sakuppgifter anses böra protokolleras, i allt fall såvitt de innefatta ändring i eller tillägg till vad som innehålles i akten från den förberedande förhandling­ en. Vad parterna anföra till närmare utveckling av sin talan ävensom deras rättsdeduktioner anses däremot överflödigt att uppteckna. Häradshövding­ föreningen berör särskilt parts utsaga vid förhör och finner uppenbart, att den bör tagas till protokollet. Såsom skäl mot den föreslagna beskärningen av protokollet framhålles risken av att i vidlyftiga eller invecklade mål domsto­ larnas ledamöter icke utan stöd av ett protokoll kunna sammanhålla vad som förekommer vid förhandlingen; kommissionens hänvisning till domarens piivala anteckningar anses ej vara tillfyllest. Vidare göres gällande, att saknaden av protokoll utesluter längre rådrum för domens övervägande och därför kan be­ faras framtvinga förhastade avgöranden, att protokollen innebära en kontroll för

Protokoll.

72

Kungl. Maj:ts proposition nr 80.

Domen.

Bevis­

ningen.

domstolen, parterna och dem, som höras inför rätta, på att vad de yttrat blivil

rätt uppfattat, att med ett fullständigt protokoll kan undgås den tyngande

regeln om förhandlingens upprepning vid uppskov, att ett bevis kan gå för­

lorat för de högre instanserna, om uppteckning ej skett i underrätten, att en

utsaga ofta framkommer i försämrat skick, när den upprepas, att rättsmedels-

förfarandet kan anordnas enklare och billigare, om fullständiga protokoll från

underrätten föreligga, att domen kan avfattas mindre utförligt, om protokoll

föras, samt att protokoll erfordras för prövning av frågor om resning, nåd,

villkorlig frigivning och åtal för falsk utsaga. Stundom — så professorn Kal­

lenberg — framföras dessa erinringar under erkännande av det värde, som

ligger i en fullt muntlig och koncentrerad förhandling, varvid då hävdas, att

nyttan av en sådan ordning ej förspilles genom att protokoll samtidigt föres.

Advokatsamfundet däremot ansluter sig i huvudsak till kommissionsförsla-

gets ståndpunkt i fråga örn protokolleringens omfattning. Samfundet befarar,

att en utförlig protokollsföring skulle tynga förhandlingen, inbjuda till upp­

skov och, örn protokollet tillerkändes avgörande betydelse i målet, förkväva

muntlighet och omedelbarhet.

Lagrådet, som i likhet med häradshövdingföreningen erinrar, att även kom­

missionens regler sannolikt skulle medföra en vittgående protokollering av

vittnesutsagor i tvistemål och mindre brottmål, biträder för sin del yrkandet

på protokollering i alla mål av vittnesmål och partsförhör. Parternas eller

deras ombuds sakframställningar anser lagrådet däremot ej böra föras till

protokollet utan gör gällande, att privata anteckningar här äro till fyllest;

nödiga relationer av saksammanhanget lämnas naturligare i domen utan före­

gående nedteckning i rättsprotokollet. Lagrådet framhåller också det vansk­

liga i att särskilja sakframställning och plädering. Likväl ifrågasättes, att

måhända uteslutandet av sakframställningarna från protokollering ej borde

göras så kategoriskt, som kommissionen tänkt sig, utan ett visst utrymme läm­

nas åt domarens bestämmande.

Processkommissionens förslag, att protokollet skall uppsättas och justeras

vid förhandlingen, har fått allmän anslutning, någon gång med den modifika­

tionen, att med protokollets färdigställande bör kunna få anstå men endast en

helt kort tid.

Kommissionens förslag, att överläggning till dom skall äga rum omedelbart,

efter huvudförhandlingens slut och att domen skall avkunnas antingen genast

efter överläggningen eller inom viss kort i lagen bestämd tid, har på sina håll

väckt den farhågan, att i invecklade mål erforderlig tid att överväga domen ej

skulle komma att stå domarna till buds. Uttalanden i denna riktning fällas sär­

skilt av hovrätterna. Häradshövding!öreningen däremot finner de föreslagna

bestämmelserna knappast giva större skäl till invändning men ifrågasätter, hu­

ruvida ej en något mindre skarp formulering vore tillrådlig.

Vad betänkandet innehåller örn bevisning och särskilt örn upphävandet av

vittnesjäven och andra hinder för fri bevisföring har allmänt tillstyrkts stun­

dom under polemik mot kommissionens påstående, att den fria bevisprövningen

vore oförenlig med annat rättegångssätt än det rent muntliga.

Kungl. Maj:ts proposition nr 80.

73

Med anledning av den föreslagna bestämmelsen, att i tvistemål rätten — sedan all annan utredning förebragts — skulle kunna förordna, att endera eller båda parterna skulle i fritt förhör efter avläggande av högtidlig försäkran höras örn viss omständighet har i några utlåtanden frågan örn realiserandet av parternas sanningsplikt upptagits till behandling. Svea hovrätts pluralitet tillstyrker därvid den föreslagna anordningen med subsidiärt förhör under straffansvar. En minoritet inom hovrätten liksom advokatsamfundet förorda i stället, att det straffsanktionerade partsförhöret skall komma till användning som ett primärt bevismedel, och att part skall hava en ovillkorlig rätt att bliva sålunda hörd. Häradshövdingföreningen uttalar sig för en allmän kriminali­ sering av parts osanna utsaga efter förebild av det ur bruk fallna stadgandet i 14 kap. 8 § rättegångsbalken.

Vad angår den dominerande frågan med avseende å rättsskipningens utövan­ de i hovrätterna eller huruvida dessa domstolar liksom nu böra pröva målen på grundval av underrättens protokoll och av parterna ingivna skrifter eller örn en muntlig förhandling, eventuellt förbunden med upprepande av bevisning­ en skall komma till stånd, märkes, att förslaget örn obligatorisk muntlig för­ handling vunnit anslutning av Svea hovrätts pluralitet, häradshövding­ föreningen, advokatsamfundet och lagrådet. Även professorn Kallenberg bi­ träder förslaget så till vida, att han anser, att en offentlig föredragning bör äga rum med rätt för parterna att komma tillstädes och yttra sig och att i grövre brottmål en verklig förhandling bör vara obligatorisk. En minoritet inom

Svea hovrätt finner muntlig förhandling böra äga rum endast örn part yrkar det eller hovrätten finner det erforderligt; dock borde möjligen stadgas, att ändring i underrättens dom ej finge ske utan muntlig förhandling. Även skånska hovrätten förordar muntlig förhandling allenast då part yrkar det el­ ler hovrätten anser det påkallat. Göta hovrätt intar en mera reserverad stånd­ punkt: muntlig förhandling skulle anordnas dels på parts anhållan, om hov­ rätten ej finner uppenbart, att intet därmed står att vinna, och dels när hov­ rätten självmant finner sådan förhandling lämplig. — Såsom skäl mot införan­ de av obligatorisk muntlig förhandling i hovrätt framhålles, att en dylik ord­ ning icke vore påkallad i rättssäkerhetens intresse samt att den skulle fördröja målens avgörande och tillskynda parterna betydande kostnader.

Den muntliga förhandlingen bör enligt en mening, som omfattas av Svea hovrätt, skånska hovrätten, professorn Kallenberg och häradshövding förening­ en, inledas med en referentföredragning, varefter parterna skulle få tillfälle att yttra sig. Advokatsamfundet och lagrådet avvisa däremot en sådan anord­ ning av förfarandet och giva sitt förord åt den av kommissionen anbefallda partsföredragningen. Även Göta hovrätt anser underrättsproceduren böra ta­ gas till förebild. I fråga om bevisningen antager Svea hovrätt, att om parters och vittnens utsagor bliva protokollerade i underrätten, nytt förhör i hovrätten bomme att äga rum mera sällan än enligt kommissionens förslag, men förordar rätt för part att utan särskilt angivna skäl påkalla vittnes hörande inför hov­ rätten. I de grövre brottmålen antager hovrätten, att detta bleve det vanliga.

Göta hovrätt förordar, såsom nämnts, att underrättsförfarandet tages till före-

Förfarandct

i hovrätt.

74

Kungl. Majlis proposition nr 80.

Fullföljds-

rätten till

högsta dom­

stolen.

bild för den muntliga förhandlingen i hovrätt. Professorn Kallenberg anser ny

bevisning böra framställas omedelbart i hovrätten. Häradshövding för eningen

finner underrättens protokoll i regel böra utgöra material för hovrättens om­

prövning men medger, att det möjligen beträffande grövre brottmål i vissa fall

kan befinnas önskligt att ånyo förebringa den i underrätten åberopade bevis­

ningen, dock icke tillnärmelsevis i den omfattning, som följer av kommissions-

förslaget.

Processkommissionens förslag att begränsa högsta domstolens uppgift till

att avgöra, huru det faktiska sakläge, som hovrätten funnit vara för handen,

bör i rättsligt avseende bedömas, har icke vunnit understöd i utlåtandena. Man

åberopar, att enligt svensk uppfattning bevisfrågans prövning i högsta instan­

sen innefattar ett sådant värde, att dess upphävande skulle betraktas som ett

allvarligt försvagande av rättsskipningen. Det befaras, att bevisfrågornas

undantagande skulle komma att förläna domstolens rättsskipning en forma­

listisk och verklighetsfrämmande prägel. Domstolens tid skulle — erinras

det — i betänklig mån komma att upptagas av spörsmål, huruvida de

förhållanden, som parterna lägga till grund för sitt överklagande av hov­

rätternas domar, böra anses tillhöra bevisfrågan eller ej. Den med revi-

sionsprincipen förbundna nödvändigheten av en fullständig redogörelse i

hovrättens dom för saksammanhanget befaras komma att i hög grad belasta

hovrätterna med arbete. Slutligen framhålles, att högsta domstolen ofta skulle

nödgas återförvisa målen till hovrätten, då erforderlig grundval för ny doms

meddelande ej komme att förefinnas i hovrättsdomens sakrelation. Dylika

överväganden ha föranlett hovrätterna, professorn Kallenberg, domar förening­

arna och advokatsamfundet att avstyrka, att bevisfrågan undantages från

fullföljdsrätten till högsta domstolen. Därvid uttalas också ofta den mening­

en, att lagstiftningen om summa revisibilis är ett vida lämpligare medel att

begränsa domstolens arbetsbörda. Med erkännande av att högsta domstolens

bevisprövning måste anses vara av jämförelsevis underordnad betydelse jäm­

fört med domstolens insats i rättsliga spörsmål ifrågasätter emellertid Svea

hovrätt ett lagstadgande av innebörd, att, när fråga är örn annat än rätts­

grundsats eller lagtolkning, ändring i hovrättens dom ej bör ske, med mindre

domen prövas vara uppenbart oriktig. Lagrådet, som ägnar det förevarande

problemet en utredande dryftning, slutar med att såsom sin mening uttala, att

ganska betydande modifikationer i kommissionens förslag synas möjliga och

påkallade. Det bör enligt lagrådets tanke övervägas, huruvida det är lämp­

ligt att uppställa någon positiv begränsning i fullföljdsrätten eller om det icke

är bättre att blott giva ett stadgande av innebörd, att vid hovrättens prövning

av bevisningen rörande de faktiska omständigheterna i målet skall i allmänhet

bero, samt vidare huruvida denna regel bör göras fast, låt vara med vissa an­

givna undantag, eller örn den icke hellre bör förklaras gälla, endast försåvitt

ej särskilda skäl giva anledning till avvikelse. De nu lagstadgade inskränk­

ningarna i fullföljdsrätten anser lagrådet ej böra upphävas. En ledamot av lag­

rådet betvivlar, att andra restriktioner beträffande omfattningen av domstolens

prövningsrätt böra stadgas än att frågor om straffmätning inom föreskriven

Kungl. May.ts proposition nr 80.

75

latitud uteslutas och, möjligen, att i regel nya bevis ej må gälla. En annan leda­ mot framställer till övervägande ett alternativt förslag i frågan.

Förslaget att endast rättsbildade advokater skola få anlitas såsom rätte­ gångsombud i hovrätt och högsta domstolen bar i allmänhet lämnats utan erinran. Svea hovrätt, här ad skov din g föreningen och advokatsamfundet ut­ tala uttryckligen sin anslutning. Göta hovrätt föreslår beträffande hovrätts- förfarandet, att regeln endast skulle gälla vid muntlig förhandling, som ju enligt denna hovrätts tanke mera sällan skulle ifrågakomma. Å andra sidan .saknas ej röster för att strängare regler borde uppställas för de icke rättsbil­ dade ombudens befogenhet att föra talan i underrätt. Flera häradshövdingar, till vilka en ledamot i Svea hovrätt ansluter sig, förorda domstols auktorisa­ tion. Advokatsamfundet påyrkar advokatmonopol knutet vid huvudförhand­ lingen i underrätt med övergångsbestämmelser avseende att tillgodose det i vissa orter ännu förefintliga behovet av illitterata ombud ävensom nuvarande yrkesutövares intresse. Det av kommissionen föreslagna förbudet för vissa tjänstemän, däribland statsåklagare, att uppträda såsom ombud anses av Svea hovrätt och advokatsamfundet böra utsträckas till underåklagare och utmät­ ningsman.

Kommissionen bär vunnit allmänt stöd i de avgivna utlatandena därutinnan, att treinstanssystemet med underrätter, hovrätter och högsta domstolen bör bibehållas, att skilda domstolar för brottmål och tvistemål ej böra inrättas lik­ som ej heller för bagatellmål och viktigare mål, att lekmannadeltagande i rättsskipningen, där sådant bör ifrågakomma, skall äga rum i form av nämnd och icke såsom jury samt att landsbygdens underrätter alltjämt i alla mål böra bestå av en rättsbildad domare med nämnd. Endast justitiekanslersämbetet förordar brottmålens fördelning på olika sammansatta domstolar och fram­ håller vissa företräden hos juryn. Stadsdomarföreningen och professorn Kallen­ berg uttala rent principiella sympatier för kollegiala underrätter både i stad och på landsbygden.

Statens övertagande av rättsskipningen i städerna tillstyrkes allmänt. En­ dast stadsdomarf öreningen är såtillvida av motsatt mening, att föreningen ehuru ej enhälligt — håller före, att stad i allmänhet ej bör utan sitt sam­ tycke kunna berövas sin egen jurisdiktion. Professorn Kallenberg biträder i princip förslaget men förklarar, att om processreformen begränsas på sätt han tillstyrker, rättsskipningens förstatligande ej vore något trängande re­ formkrav. Rådhusrätterna i smärre städer borde dock avskaffas. Skånska hovrätten och lagrådet framhålla de stora svårigheter, som möta vid genom­ förandet, och anse, att rättegångsreformen bör kunna förverkligas utan av- bidan på den slutliga lösningen av nämnda fråga, dock att rättsskipningen i de mindre städerna — enligt lagrådet de som vid en domkretsindelning icke äro till­ räckligt stora att bilda eget tingslag — ovillkorligen måste övertagas av staten före eller i samband med revisionen av förfarandet. -— Vad särskilt domarvalen beträffar framhålla Svea hovrätt, advokatsamfundet och lagrådet med styrka dc vådor för rättsskipningen, som äro förbundna därmed. Stadsförbundet yttrar,

Skyldighet att anlita

biträde.

Under­

rätterna

.

76

Kungl. Majlis proposition nr 80.

Arbets fördel­

ning och

domeago-

indelning.

att därest ändring av grunderna för tillsättande av borgmästare och rådmän fun­

nes erforderlig, det torde låta sig göra att — med bibehållande av kommunalt

inflytande å dessa tjänsters tillsättande — skapa garantier för en god rekry­

tering.

Däremot har förslaget att organisera underrätten i stad, som bildar egen

domsaga eller eget tingslag, såsom en enmansdomstol, i brottmål förstärkt med

nämnd, blivit föremål för en ganska enstämmig opposition till förmån för be­

varande av städernas kollegiala juristdomstolar utan nämnd. Härvid har fram­

hållits, att en enmansdomstol vore otillfredsställande med hänsyn till de vik­

tiga och svårlösta tvistemål, som ofta förekomme i de större städerna. De

självständiga stadsdomstolarna borde därför vara sammansatta av tre lag­

farna ledamöter. I denna riktning yttra sig hovrätterna, professorn Kallen­

berg och stadsdomarföreningen. Även lagrådet är av samma mening men

anser — med undantag av en ledamot -— brottmål, då fråga är om verkligt

allvarsamma förbrytelser, böra handläggas av en fackdomare med nämnd.

Häradshövdingföreningen tillråder, att i de ifrågavarande städerna bildas kol­

legier av (två eller) tre av de i domsagan anställda domarna eller rättsbildade

biträdena. En helt skiljaktig ståndpunkt intager advokatsamfundet, som för­

ordar domstol av typen enmansdomare med nämnd även för tvistemål. För­

slaget att, särskilt i de stora städerna, mindre brottmål (polismål) skulle kun­

na avgöras av en ensamdomare har ej mött gensaga.

Mycket delade meningar ha yppats angående kommissionens förslag om

en fördelning av arbetet i domsagorna alltefter dess mer eller mindre krävande

beskaffenhet mellan flera domare av högre och lägre kvalifikationer samt •—

för att skapa det nödiga underlaget för arbetsfördelningen — en domsagoin-

delning med i allmänhet avsevärt större domsagor än de nuvarande. Tanken,

som närmare utformats i ekonomisakkunnigas betänkande, har vunnit obe­

tingat understöd av häradshövdingföreningen, advokatsamfundet och lagrådet.

Emellertid utvisa de av enskilda häradshövdingar avgivna yttrandena, att

betydande meningsskiljaktigheter i denna fråga förefinnas inom lantdomar-

kåren. Även Göta hovrätt tillstyrker under erinran, att domsagorna likväl

ej böra göras för stora, och uttalar den uppfattningen, att vid en rationell

domsagoindelning antalet domsagor borde bliva större än det, varmed ekonomi­

sakkunniga i första hand räknat. Skånska hovrätten finner det önskligt, att hä­

radshövdingen befrias från ansökningsärendena, men anser domsagorna ej böra

göras så stora, att de förlora sin nuvarande karaktär. Professorn Kallenberg

framhåller vikten av att häradshövdingen icke av arbete med ärenden och de

enklare rättegångsmålen hindras från att ägna full kraft och odelat intresse åt

de ansenligare rättegångsmålen. Svea hovrätt ställer sig i princip avvisande till

förslaget och gör gällande, att domsagorna i allmänhet böra förbliva vid sin nu­

varande storlek; i vissa fall kunde sammanslagning av domsagor eller stads

införlivande med domsaga vara motiverat, men å andra sidan borde de större

domsagorna delas. Såsom norm förordar hovrätten, att domsagorna ej göras

större än att häradshövdingen kan handlägga alla mål och fatta beslut i in-

skrivningsärendena samt kontrollera protokollsföring och anteckningar i fastig-

Kungl. Maj:ts proposition nr 80.

77

hetsböckema. Själva protokollsuppsättningen och utfärdandet av gravations­ bevis ävensom expeditionsgöromålen skulle däremot ankomma på en i dom­ sagan förordnad sekreterare och en eller två notarier. I större domsagor skulle självständig inskrivningsdomare vara anställd. Stadsdomarföreningen och stadsförbundet avstyrka kvalitativ arbetsfördelning.

Den kritik, som framkommit mot processkommissionens förslag om domsago- reglering och arbetsfördelning i domsagorna, synes till en del bero på farhåga, att rättsskipningen genom indragning av tingsställen och domarkanslier skulle bliva mindre lätt tillgänglig för allmänheten. Men invändningar hava även gjorts ur synpunkten, att förslaget vore ägnat att ödelägga vissa betydande värden, som ansetts vara förbundna med de mindre domkretsarna. Det befaras sålunda, att de stora domstolarna med ett flertal domare skola i viss mån för­ lora kontakten med folket och att deras rättsskipning kan komma att få en byråkratisk prägel. Särskilt göres gällande, att den förnämste domaren, om han, såsom förslaget avser, ej hade att taga befattning med inskrivningsvä­ sendet och andra ansökningsärenden, skulle sakna tillfälle att förvärva den kännedom örn domsagans förhållanden, som häradshövdingen nu besitter. En annan synpunkt, som Svea hovrätt kraftigt understryker, är att nämndens ställ­ ning kan försvagas, örn domkretsen blir större och därtill det domföra antalet nämndemän minskas. Hovrätten fäster särskilt avseende vid att under hand­ läggningen av varje mål en representant för orten bör ha säte i nämnden; därigenom tillföres rätten orts- och personkännedom, och närvaron av en orts- representant i rätten förmenas utöva ett hälsosamt inflytande på parter och vitt­ nen och bidraga till att stärka förtroendet för rättsskipningen. Hovrätten be­ farar ock, att svårighet skall yppas att förvärva personer, som vore villiga att stanna på de befattningar, vilkas innehavare företrädesvis skulle syssla med de föga intresseväckande inskrivningsgöromålen.

Processkommissionens förslag att nedsätta antalet i häradsrätten deltagande nämndemän till fem och låta domaren överröstas av fyra eniga nämnde­ män, har av professorn Kallenberg och lagrådets pluralitet ansetts kun­ na utan våda godtagas. Även advokatsamfundet lämnar förslaget utan erin­ ran. Eljest gå uttalandena till förmån för bibehållande av nuvarande bestäm­ melser eller i allt fall en mindre nedsättning i nämndemännens antal samt om- röstningsregler, som mera närma sig det gällande kravet på enhällighet inom nämnden. För status quo uttala sig ledamöter i Svea hovrätt. Två ledamöter av lagrådet förorda kollektiv rösträtt och nuvarande antal eller, örn tjänstgö­ ringen bleve för betungande, minimiantalets nedsättning till fem. Den ene av dessa ledamöter förklarar sig likväl ej hysa några allvarligare betänkligheter mot kommissionsförslaget. Svea hovrätts pluralitet förordar nio ledamöter, av vilka åtta, om de äro ense, skulle kunna överrösta domaren. Häradshövding föreningen, med instämmande av Skånska hovrätten, förmenar, att det nuva­ rande domföra antalet helst bör bibehållas, och att om antalet nedsättes till fem, kollektiv rösträtt bör fordras. Skulle yrkandet örn kollektiv rösträtt ej vinna gehör, borde det domföra antalet ej sättas lägre än till sju, därav sex skulle vara ense för att överrösta domaren. Göta hovrätt anser, att nämnden bör be-

Nämndens sammansätt­

ning och rösträtt.

78

Kungl. Maj.ts proposition nr 80,

hålla siri nuvarande karaktär och icke bliva så fåtalig, som kommissionen före­

slagit; den borde endast kollektivt kunna överrösta domaren. Även stadsdo-

marföreningen förordar en stor nämnd och vidhåller kravet på enhällighet. -—

De framförda erinringarna bero till en del på uppfattningen, att ökat inflytan­

de för lekmannaelementet skulle vara ägnat att medföra våda för rättsskip­

ningen, eller i allt fall, att kommissionen gått längre än försiktigheten bjuder.

Vad särskilt nedsättningen av antalet angår göres också gällande, att den lokal­

kännedom, som nämnden anses böra företräda, därigenom sättes på spel.

Tingsordning.

Förslaget

örn

den nuvarande tingsordningens ersättande med tätare samman­

träden har vunnit allmän anklang hos de granskare, som yttrat sig i denna

fråga. Svea hovrätt förmodar emellertid, att av hänsyn till nämnden det nor­

mala bör vara, att ting hålles endast var fjortonde dag. Häradshövding för­

eningen tillstyrker en anordning med tätare tingssammanträden och begränsad

daglig arbetstid samt erinrar, att kommissionsförslaget förutsätter, att hänsyn

skall tagas till förhållandena på varje särskild ort. Liksom advokatsamfundet

understryker föreningen kraftigt de olägenheter, som vidlåda den nuvarande

ordningen.

Sov- Den av kommissionen förordade uppdelningen av hovrätterna till ett antal

av sju ä nio har blivit olika bedömd. Allmänt är man ense örn att hovrätternas

antal måste ökas, men på de flesta håll anser man, att kommissionen drivit

uppdelningen längre än lämpligt. Intagandet av ståndpunkt i denna fråga har

naturligtvis blivit till stor del beroende på olika uppfattningar om den utsträck­

ning, i vilken muntlig förhandling och omedelbar bevisföring bör förekomma

i hovrätt, liksom örn lämpligheten av att hovrätterna, på sätt kommissionen

förordat, delvis utöva sin rättsskipning på ting i orterna.

Svea hovrätt, som — under förutsättning att anordningar träffas för utse­

ende av en hovrättsnämnd, som förfogar över orts- och personkännedom —

ansluter sig till tanken på hovrättsting, förmodar, att inrättandet av en ny

hovrätt för de fyra nordligaste länen skall vara tillräckligt. Göta hovrätt,

som likväl avstyrker hovrättstingen, är av samma mening i fråga örn antalet

hovrätter. Skiljaktiga meningar ha uttalats inom Svea hovrätt till förmån

för sex och inom Göta hovrätt för sju och för fem hovrätter. Skånska hovrätten

antager, att även örn muntlig förhandling ej blir obligatorisk, utflyttning bör

ske i den omfattning processkommissionen föreslagit. Häradshövdingföreningen

förklarar, att muntligt förfarande i hovrätt förutsätter, att nya hovrätter in­

rättas, men uttalar sig ej örn antalet. Advokatsamfundet varnar för att göra

hovrätterna för små; de böra ej bestå av mindre än två divisioner. Lagrådet

slutligen håller före, att det skall befinnas lämpligt att stanna vid eller till och

med under det av kommissionen föreslagna minimiantalet, och förutser, att an­

ordningen med hovrättsting för grövre brottmål, vilken lagrådet i och för sig

betecknar som mycket tilltalande, av arbettsbesparingshänsyn måhända måste

få en mera begränsad användning.

Processkommissionens förslag, att hovrättsavdelning skall vara domför med

tre, i regeln ordinarie ledamöter, tillstyrkes av Svea hovrätts flertal, en minori­

tet inom Göta hovrätt, här adshöv din g föreningen och professorn Kallenberg.

Kungl. Maj:ts proposition nr 80.

79

Göta hovrätts flertal förordar nuvarande regler om 4 eller 5 ledamöter, vid muntlig förhandling alltid 5. Sedan de ekonomisakkunniga föreslagit det dom­ föra antalet till fyra ledamöter, varvid som fjärde ledamot kunde anlitas en extra-ordinarie befattningshavare, har detta förslag vunnit anslutning av hä­ radshövdingföreningen, skånska hovrätten och advokatsamfundet.

Nämnds deltagande i hovrätt, som föreslagits av processkommissionen med avseende å brottmål, där fråga kan uppkomma om att döma den tilltalade till straffarbete eller till fängelse i mer än sex månader, tillstyrkes av Svea hovrätt, under förutsättning att nämnden utses så, att garanti vinnes för att den inom

sig innesluter orts- och personkännedom. Häradshövding föreningen avråder; åtminstone bör användningen begränsas. Avstyrkande uFåtanden föreligga från de båda sydliga hovrätterna och professorn Kallenberg. Lagrådet däremot fin­ ner anordningen förtjäna att införlivas med vårt rättegångsväsen, ehuru man bör stanna vid en betydligt snävare gräns än kommissionen tänkt sig. En lag- rådsledamot avstyrker.

Vad processkommissionen föreslagit örn rätt för parterna att anhängiggöra tvistemål i hovrätt såsom första instans och om inrättande i vissa hovrätter av handelsavdelningar bestående av fackdomare och handelskunniga bisittare för prövning i första eller andra instans av handels- och sjörättsmål har i allmänhet ej vunnit understöd i utlåtandena. Förslagen avstyrkas av samtliga hovrätter och domarföreningarna. Ej heller lagrådet ger försten sitt förord. En minori­ tet i Svea hovrätt är för förslagen både örn prorogation och handelsavdelningar.

Några ledamöter i Göta hovrätt ha röstat för prorogation enbart, och till sam­ ma resultat har advokatsamfundet kommit, under förutsättning att högsta dom­ stolen får pröva sakfrågan. Professorn Kallenberg tillstyrker handelsavdelnin­ gar och prorogation men vill begränsa denna till handels- och sjörättsmål. Kommerskollegiet, som endast yttrar sig i fråga örn handelsdomstolar, tillstyr­ ker för sin del, att handelsavdelningar inrättas i hovrätterna i de två eller tre största städerna.

I utlåtandena vitsordas allmänt, på något undantag när, det nuvarande åklagarväsendets bristfällighet, och huvudlinjerna för reformen tillstyrkas. vasen e ' Kritik riktas av bland andra de båda sydliga hovrätterna mot anställandet av advokatfiskaler för utförande av åklagartalan i hovrätt; i stället förordas, att statsåklagarna få fullfölja målen till hovrätterna. Även lagrådet finner detta böra övervägas. Göta hovrätt anser statsåklagarna böra utföra åtal även i hög­ sta domstolen. Advokatsamfundet förordar, att åklagarväsendet vid underrätt i sin helhet ombesörjes av ett tillräckligt antal rättsbildade statsåklagare och att dessa jämväl föra talan i hovrätt. Mot de av ekonomisakkunniga föreslagna stora statsåklagardistrikten framställas anmärkningar av bland andra stadsdomarföreningen och landsfogdeföreningen. Svea hovrätt lämnar dem utan erinran; skånska hovrätten finner goda skäl förebragta för förslaget örn flera statsåklagare i varje distrikt, men varnar för att göra distrikten för stora. Ett vid tiden för yttrandenas avgivande över ekonomisakkunnigas betänkande of­ fentliggjort förslag avseende en uppdelning av de nuvarande landsfiskalernas göromål sålunda, att i allmänhet för varje domsaga skulle finnas en landsfiskal

80

Kungl. Majlis proposition nr 80.

Advokat-

väsendet.

Över-

exekutors-

g öromålen.

Extra-

ordinarie-

systemet.

med uteslutande polis- och åklagarverksamhet har mötts med sympati från åt­

skilliga håll, bland andra Göta hovrätt och häradshövdingföreningen. Svea hov­

rätt och stadsdomarföreningen uttala sig för åtgärder i syfte att befria under­

åklagarna från annat än polis- och åklagarverksamhet.

Processkommissionens förslag, att en offentlig sammanslutning av samtliga

rättsbildade advokater skall komma till stånd med uppgift, bland annat, att

utöva disciplinär kontroll över advokatkåren, dels genom viss befogenhet att

avvisa moraliskt mindervärdiga inträdessökande och dels genom att utöva be­

straffningsrätt över medlemmarna, har i allmänhet ej föranlett några uttalan­

den men tillstyrkes av advokatsamfundet, st ads domar för eningen och Svea hov­

rätt, som emellertid hemställer, att även domstol tillerkännes disciplinär avvis-

ningsbefogenhet gentemot advokat.

Förslaget, att överexekutorsgöromålen skulle överflyttas till underrät­

terna, har framkallat delade meningar. Hovrätterna avstyrka, Göta hovrätt

dock väsentligen på grund av bristande utredning. Däremot tillstyrka härads­

hövding föreningen och lagrådet, dock med den reservationen, att den disci­

plinära uppsikten och kontrollen över underexekutorernas verksamhet ej bör

överflyttas till domstolarna.

Såsom redan berörts lia ekonomisakkunniga i betydande mån avvikit från

processkommissionens förslag om extraordinariesystemets avskaffande. Kom­

missionens principiella ståndpunkt har emellertid vunnit allmänt gillande i

utlåtandena. På sina håll har man dock befarat, att tillfälle till utbildning

i domarvärv ej skulle kunna i tillräcklig utsträckning erbjudas aspiranterna på

domarbanan, innan fråga uppkomme om utnämning till ordinarie domarbefatt-

ning. Därför har man tänkt sig, att extra ordinarie krafter skulle i något större

utsträckning än kommissionen förutsatt få tagas i anspråk, särskilt i de kolle­

giala stadsdomstolarna och i hovrätterna. Uttalanden i denna riktning ha

gjorts av bland andra reservanter i Svea hovrätt, skånska hovrätten, härads­

hövdingföreningen och stadsdomarf öreningen. Mot ekonomisakkunnigas förslag

ha vissa gensagor framkommit, och det har gjorts gällande, att de sakkunniga

gått för långt i anlitande av extraordinariesystemet. Emellertid uttalas även

— av bland andra skånska hovrätten ■— att sakkunnigbetänkandet bättre än det

av processkommissionen förordade systemet tillgodosåge intresset av en god ut­

bildning och rekrytering av domarkåren. Även häradshövdingföreningen har

framhållit, att den av de sakkunniga föreslagna befordringsgången i vissa

hänseenden ägde företräde framför den av processkommissionen tänkta. Så­

som naturligt är förefinnas bland granskarna olika meningar örn den utsträck­

ning, vari utbildningsposter må kunna vara inrättade utan våda för rättsskip­

ningen. Svea hovrätt påyrkar, att alla yrkesdomare —• bortsett från tillfälliga

vikarier och möjligen inskrivningsdomare •—- skola ha ordinarie anställning.

Även Göta hovrätt intager en liknande ståndpunkt, och stadsdomarföreningen

synes åtminstone i princip ej vilja förorda extra domarbefattningar. Skånska

hovrätten anser, att åtminstone i allmänhet åt underrätternas domartjänster

måste givas en så fast karaktär, att de under en längre tid innehavas av samma

person. Häradshövding för euin g en framlägger ett förslag rörande de olika be­

fattningar, som borde finnas i underrätterna, vilket i något högre grad än de

Kungl. Maj:ts proposition nr 80.

81

sakkunnigas är grundat på fasta tjänster. Advokatsamfundet anser utbild­ ningsmöjligheterna kunna tillfredsställande tillgodoses genom att de unga juristerna få följa muntliga förhandlingar, erhålla vikariat vid ledighet och tjänstgöra på poster såsom fjärde man i hovrättsavdelning eller tredje man i städernas kollegiala domstolar.

De ekonomisakkunnigas förslag, att det skulle ankomma på staten att an­ skaffa och underhålla domstolslokaler för överrätterna, under det att lokaler

för underrätterna skulle bekostas av invånarna i varje jurisdiktionsområde, har fått anslutning av Svea och Göta hovrätter samt häradshövdingföreningen.

Stadsdomarföreningén och stadsförbundet däremot påyrka, att staten övertager byggande och underhåll av underrättslokalerna.

Slutligen må framhållas, att flera av de hörda myndigheterna inlåtit sig på frågan, huruvida en allmän rättegångsreform bör komma till stånd eller örn — såsom det uttryckes — de partiella reformernas väg bör beträdas. Kommis­ sionen själv yttrar härom, att de allvarliga och djupgående brister, som vid­ låda vårt rättegångsväsen, icke kunna avhjälpas genom smärre, partiella refor­ mer. Endast genom att underkasta rättegångsväsendet i hela dess omfattning en ingående granskning och revision står, enligt kommissionens mening, en verklig förbättring att vinna. En av kommissionens lekmannarepresentanter förklarar sig däremot anse, att en så genomgripande reform som den föreslagna icke kan anses vara trängande, utan att fastmera de partiella reformernas väg bör beträdas.

Svea hovrätts utlåtande torde utgå från den uppfattningen, att en allmän re­ form tarvas och att denna i huvudsak bör genomföras i ett sammanhang. Göta ‘hovrätt däremot håller före, att det icke låter sig göra att i ett sammanhang

omdana vårt rättegångsväsen och ansluter sig till nya lagberedningens på sin tid

uttalade tankegång att, sedan grundlinjerna för en reform blivit uppdragna och vunnit allmän anslutning, arbetet med dess genomförande bör äga rum genom partiella lagstiftningsåtgärder. Skånska hovrätten förordar, såsom tidigare framhållits, att reformen bör gå ut på att med bibehållande i stort sett av det nuvarande systemets huvudgrunder vidtaga jämkningar i de avseenden, vari detsamma brister, och anser detta arbete lämpligen böra genomföras på de par­ tiella reformernas väg. Professorn Kallenberg finner, att bristerna i vårt rätte­ gångsväsen ej kunna avhjälpas med smärre reformer utan att en ganska ge­ nomgripande omarbetning av processlagstiftningen erfordras. Häradshövdingföreningen uttalar som sin mening, att reformarbetet bör utföras med varsam­ het och lämpligen på de partiella reformernas väg. Stads domar föreningen häv­ dar, att reformen bör inskränkas till mera partiella förbättringar. Av annan mening är advokatsamfundet, som anser bristerna i det nuvarande rättegångs­ väsendet vara så djupt liggande och så intimt sammanhängande, att de icke kunna bortarbetas på de partiella reformernas väg. Ett tillfredsställande rätte­ gångsväsen — yttrar samfundet — kan vinnas endast genom en enhetlig och grundlig omarbetning av hela systemet. Lagrådet, slutligen, fäster uppmärk­ samheten på att här egentligen möta två spörsmål, som böra noga åtskiljas. Det

Bihang till riksdagens protokoll 1931. 1 sami. 07 haft. (Nr 80.)

(5

Domstols­

lokaler.

Allmän re­ form eller

parnelia

reformer.

82

Kungl. Majlis proposition nr 80.

ena av dessa gäller reformarbetets allmänna inriktning eller med andra ord hu­

ruvida vår nuvarande rättsskipning är behäftad med så allvarsamma brister

och huruvida dessa stå i ett sådant inbördes sammanhang, att reformarbetet

måste från början inriktas på en grundlig omdaning av förfarande och organi­

sation såsom slutmål, eller man kan äga grundad förhoppning att åstadkomma

en tillfredsställande förbättring genom att ingripa på ett antal enskilda punk­

ter. Det andra spörsmålet däremot, som får egentlig aktualitet endast örn man

bestämmer sig för en genomgripande reform, gäller huruvida denna bör genom­

föras i ett slag eller i skilda etapper, sålunda att först vidtagas förberedande

åtgärder, som träda i funktion innan den allmänna reformen sättes i verket,

och å andra sidan med vissa i det allmänna programmet ingående led får anstå

till dess reformen i övrigt genomförts. I den förra av dessa frågor uttalar

lagrådet, att utredningen bekräftat riktigheten av processkommissionens åsikt,

att det är nödvändigt att gripa sig an med en allmän rättegångsreform och att

försök att genom upplappning och modernisering i enskilda delar råda bot för

befintliga missförhållanden äro dömda att väsentligen misslyckas och endast

kunna förhala det angelägna verket.

Departementschefens förslag.

Efter denna redogörelse övergår jag till att framlägga min egen uppfattning

angående frågan om en rättegångsreform.

Bland de mångskiftande uppgifter, som åvila samhället, torde icke någon

intaga en mera central ställning än rättsvården. Samhällets rättsvård utövas

främst genom dess domstolar. Av deras verksamhet kräves framför allt säker­

het. Endast i den mån domstolarna i sina avgöranden träffa det materiellt

riktiga, främja de rättsordningen.

För vinnande av rättsskipningens syfte fordras en högtstående kår av do­

mare. Oberoende, oväld, skicklighet och erfarenhet äro egenskaper, som sedan

gammalt ansetts böra vara oskiljaktigt förenade med domarvärvet. Domarens

oberoende, hans rätt att utan annan begränsning än den lagen uppställer fritt

följa sin övertygelse är ett krav, som i vårt land alltid med styrka hävdats.

Han skall för att använda ett uttryck från domareden döma 'efter bästa förstånd

och samvete’. I nära anslutning härtill står fordran på domarens oväld, hans

förmåga och vilja att fri från alla ovidkommande hänsyn finna det rätta, eller

såsom det uttryckes i domareden, ’i alla domar rätt göra’. Domaren måste

vara i stånd att intränga i lagens anda och mening. Rättsskipningens liksom

lagstiftningens föremål är den mänskliga sammanlevnaden i dess olika former.

Å en god domare måste därför ställas den fordran, att han äger förståelse för

människorna, för de motiv, som bestämma deras handlande, samt över huvud

för vad som rör sig i tiden. Utan dessa egenskaper hos domaren är det fara,

att rättsskipningen nedsjunker till formalism och bokstavsträldom.

Säkerhet i rättsskipningen vinnes emellertid ej endast därigenom, att till-

Kungl. Majlis proposition nr 80.

83

gång finnes till en högt kvalificerad domarkår. Rättegångs förfarandet måste vara så ordnat, att domaren erhåller ett tillförlitligt underlag för sina avgö­ randen. I varje rättstvist gäller det i regel först att fastställa det sakför­ hållande, varom i målet är fråga, och därefter att på detta sakförhållande till- lämpa den gällande rättens regler. På detta sätt ställes domaren i allmänhet inför två skilda frågor, den ena: vad skall i målet anses för sant? och den andra: vad skall i målet anses för rätt? Dessa frågor kunna var för sig vara av synnerligen svårlöst beskaffenhet, men det är utan vidare tydligt, att svaret på den första frågan är av avgörande betydelse för rättstvistens riktiga lös­ ning. Utan ett korrekt klarläggande av saksammanhanget kan mate­ riell rättvisa icke ernås. Med hänsyn härtill framstår sanningspröv- ningens tillförlitlighet som en nödvändig förutsättning för säkerhet i rätts­ skipningen.

Av stor vikt för statens rättsskipande verksamhet är även, att domstolarna vid fullföljande av sin uppgift åtnjuta allmänhetens förtroende. Endast under denna förutsättning kunna de förvärva erforderlig auktoritet. Detta mål främjas i hög grad, därest domstolarnas verksamhet står öppen för allmän­ heten, såväl på det sätt, att deras förhandlingar äro offentliga, som därigenom, att lekmän deltaga i den dömande verksamheten. Tack vare offentligheten är det möjligt för envar att följa rättsskipningen och själv bilda sig ett omdöme därom, och genom lekmännens deltagande kommer folket att känna sin sam­ hörighet därmed och sitt ansvar för rättsordningens upprätthållande. Rätts­ skipningen måste alltså för att kunna rätt fylla sin uppgift äga en stark folk­ lig anknytning.

På en god rättsskipning pläga ytterligare två krav uppställas: den skall vara snabb och ur kostnadssynpunkt billig. För en part, vilkens anspråk bi- falles, är det gynnsamma avgörandet ej sällan av ringa värde, därest han nödgas länge vänta på sin rätt. I straffprocessen är det av stor betydelse så­ väl att straffet snabbt följer på brottet som att den oskyldige snarast möj­ ligt får en frikännande dom. Parternas kostnader i rättegången böra stå i rimligt förhållande till processens föremål. Därest förfarandet medför be­ tungande kostnader, leder detta lätt till att möjligheten för de mindre be­ medlade att söka domstolarnas hjälp i hög grad beskäres. Vid förfarandets an­ ordnande bör alltså skälig hänsyn tagas till båda de nu antydda kraven. Tyd­ ligt är emellertid, att vid tillgodoseendet av dessa krav rättegångens viktigaste egenskap, dess säkerhet, icke får äventyras.

En reform av ett lands rättegångsväsen är i allmänhet en omfattande och i hög grad invecklad fråga. Detta omdöme gäller ej minst det svenska rätte­ gångsväsendet, som på grund av sin ålder och sina traditioner kanske i högre grad än något annat lands, med undantag av Englands, är knutet vid folkets vanor och föreställningsliv och beträffande vilket en reform alltså icke kan undgå att beröra viktiga intressen. Att en sådan reform icke bör genomföras med mindre den påkallas av ett verkligt behov, ligger i öppen dag. För att erhålla en fast utgångspunkt för bedömandet av denna fråga torde det vara

84

Kungl. Majlis proposition nr 80.

I>om-

st darna.

Härads­

rätterna.

nödvändigt att objektivt skärskåda det nuvarande rättegångssystemet nied

dess förtjänster och brister samt därefter undersöka, huruvida dessa brister

kunna avlägsnas och något bättre sättas i stället utan att det beståendes för­

tjänster äventyras. Att utsträcka reformens syfte utöver den sålunda angivna

ramen av vare sig teoretiska eller andra grunder, synes med den varsamhet,

som lagstiftaren alltid har att ålägga sig, särskilt då det gäller i samhällslivet

djupt ingripande spörsmål, icke böra ifrågakomma.

Utgångspunkter för en rättegångsreform.

Ett för vårt rättegångsväsen utmärkande drag är den olikhet, som beträf­

fande underdomstolarna består mellan land och stad. På landet utgör härads­

rätten första instans. Dess ordförande, häradshövdingen, utnämnes av Kungl.

Maj :t, under det att domstolens bisittare, nämndemännen, utses genom val. Vid

sidan av ämbetsdomaren äro de folkets och den folkliga rättsåskådningens

målsmän. Den bärande grunden för denna organisation är otvivelaktigt den

gamla germanska och särskilt svenska uppfattningen, att folket har att deltaga

ej blott i lagarnas stiftande utan ock i deras vårdande och upprätthållande.

Lekmannen kallas i domstolen att taga del i ett av de ansvarsfullaste värv,

som kan åläggas en medborgare, att skipa rätt. Den betydelse, som detta

förhållande haft och alltjämt har för den svenska rättsordningens styrka, sträc­

ker sig förvisso långt utöver det rent judiciella området.

Nämndens deltagande i rättsskipningen är för häradsrättens verksamhet av

största värde. Främst kommer därvid i åtanke den del av densamma, som

hänför sig till sanningsprövningen. I äldre tid har ock denna, åtminstone i

vissa fall, uteslutande tillkommit nämnden. Även örn förhållandena numera

i viss mån ändrats, torde dock ingen vilja bestrida, att nämnden med den

stora människokännedom och livserfarenhet, som i allmänhet rymmes därin-

om, å detta område alltjämt har en viktig uppgift att fylla. Nämndens be­

tydelse är emellertid icke begränsad till bevisprövningen. Jämväl vid till-

lämpning av gällande lag är dess medverkan av värde. Med sin friare, av er­

farenheten mer omedelbart påverkade uppfattning har nämnden otvivelaktigt

starkt medverkat till att åt vår rättstillämpning ge ett mera konkret och rea­

listiskt drag, en anda av skälighet och billighet, som torde fördelaktigt känne­

teckna den svenska rättsskipningen framför vissa främmande länders.

Från många håll göres gällande, att nämndens insats i rättsskipningen nu­

mera vore väsentligt mindre än tidigare. Detta påstående kan icke helt gen­

drivas. Till detta förhållande torde i hög grad ha bidragit den omläggning av

rättegångsförfarandet, som enligt vad som framgår av den rättshistoriska redo­

görelsen ägt rum under 1700-talet och därefter. Det är utan vidare tydligt,

att nämndens möjlighet att göra sig gällande väsentligen beror därav, att för­

handlingen inför domstolen sker i muntlig form och icke medelst skrifter, som

måhända utan uppläsning bifogas protokollet, samt att målets behandling såvitt

möjligt fullföljes och avslutas vid ett enda rättegångstillfälle, då vad som före-

Kungl. Maj:ts proposition nr 80.

85

kommit ännu är i friskt minne. Med nuvarande uppskovssystem inträffar un­ derstundom, att helt andra nämndemän deltaga i målets avgörande än de, som övervarit förhandlingen. Och även om så ej är fallet, kan det knappast begäras, att nämnden skall hålla i minnet alla omständigheter från den ofta årslånga, vid ett flertal tillfällen avbrutna förhandlingen. Under sådana förhållanden ligger det nära till hands, att nämndens intresse för sin uppgift alltmer slappas. Jag återkommer i det följande till dessa missförhållanden.

Att ordförandeplatsen i häradsrätten intages av en för sin uppgift särskilt utbildad juristdomare, torde ligga i sakens natur och kan ej göras till föremål för någon berättigad invändning. I själva verket saknas ej anhängare av den åsikten, att juristelementet i häradsrätten är allt för svagt företrätt samt att underrätten på landet borde organiseras såsom ett kollegium av ämbetsdomare. En sådan förändring skulle innebära ett avsteg från en obruten tradition i fråga örn våra häradsrätters sammansättning och torde redan av denna an­ ledning icke böra förordas utan synnerliga skäl.

Då ordföranden är den ende av domstolens ledamöter, som besitter skolad ju­ ridisk insikt, är det uppenbarligen av stor betydelse, att han härutinnan mot­ svarar högt ställda krav. Den svenske underrättsdomarens goda vilja att söka utforska det rätta har icke ifrågasatts. Det är denna hans av alla erkända rättrådighet, vilken i främsta rummet utgör grunden till det anseende och för­ troende, som våra underrättsdomare så gott som undantagslöst åtnjuta. Genom skärpta villkor för befordran på lantdomarbanan ha under senare tid ytterligare garantier skapats för att till häradshövding må ifrågakomma endast person med beprövad juridisk insikt och skicklighet.

Ett förhållande, som beträffande häradsrätterna ådragit sig stor uppmärk­ samhet, är det där tillämpade extraordinariesystemet. Detta har visserligen icke numera samma omfattning som tidigare, men än i dag kvarstår dock, att en väsentlig del av rättsskipningen ombesörjes icke av häradshövdingen utan av rättsbildade biträden.

Det mest utmärkande för organisationen av våra stadsdomstolar, rådhusrät­ terna, är otvivelaktigt att, i olikhet med häradsrätten, domstolen består av ett kollegium, där varje ledamot har sin röst, samt att domstolens samtliga leda­ möter för sina befattningar äro beroende av val. Såtillvida föreligger en likhet med häradsrätten, att krav å juridisk utbildning uppställes allenast i fråga örn ordföranden. Som bekant har emellertid utvecklingen medfört, att särskilt i de stora och medelstora städerna jämväl bisittarna äro jurister. I övrigt är att anteckna, att rådhusrätten redan i äldre tid i egenskap av magistrat utgjorde stadens egentliga styrelse och alltjämt — örn ock numera i väsentligt begrän­ sad omfattning — intager samma ställning. Rådhusrättens ledamöter lia så­ lunda allt fortfarande att handlägga åtskilliga ärenden av kommunal och all­ män förvaltningsnatur. I den mån vidgad erfarenhet och ökat intresse för allmänna angelägenheter på detta sätt tillföres domstolen och dess auktoritet därigenom stärkes, synes häremot ur rättsskipningens synpunkt intet vara att

Rådhus­

rätterna.

86

Kungl. Maj:ts proposition nr 80.

invända. Emellertid torde det starka statliga intresse, som är knutet vid rätts­

skipningen, icke vara på ett betryggande sätt tillgodosett genom den nu gällan­

de ordningen för tillsättande av rådhusrätternas ledamöter. Denna ordning har

bland annat i stor utsträckning haft till följd en helt annan befordringsgång än

den, som gäller för andra domarbefattningar.

Mot stadsdomstolarnas förmåga att fullgöra sin uppgift har mig veterligen

icke framställts någon anmärkning, som hänför sig till organisationen som

sådan. Frågan örn enmans- eller flermansdomstolar är enligt mitt förmenande

icke ett principiellt utan ett huvudsakligen praktiskt spörsmål. I de fall, där

den ena eller andra organisationsformen uppbäres av en ännu livskraftig tra­

dition, bör den icke utan synnerliga skäl övergivas. Till stöd för rådhusrättens

nuvarande sammansättning av tre ledamöter torde också böra framhållas, att

vid ett system med fri bevisprövning det måhända icke kan anses betryggande

att anförtro denna uppgift åt allenast en person. Därest en sådan organisa­

tionsform skulle väljas, torde väl följdriktigheten kräva, att jämväl i städerna

vid den juridiskt utbildade domarens sida ställdes en nämnd. En sådan anord­

ning saknar emellertid i fråga om stadsdomstolarna all hävd. Huruvida nämnd

bör anlitas i vissa slag av mål, såsom de grövre brottmålen, där skälen för

lekmännens deltagande i rättsskipningen göra sig särskilt starkt gällande,

skall senare upptagas till behandling.

Ehuru sålunda några berättigade erinringar icke kunna riktas mot stads­

domstolarnas organisationsform, råder dock en allmän mening därom, att råd­

husrätterna i de mindre städerna icke erbjuda fullgoda garantier för en till­

fredsställande rättsskipning. Svårigheter lia yppats för dessa städer att er­

hålla för sitt värv fullt kompetenta domare. Domstolens arbetsuppgifter äro

allt för obetydliga och fåtaliga för att hos domarna kunna vidmakthålla intresse

för rättsskipningen och erforderliga juridiska kunskaper. Vid olika tillfällen

ha försök gjorts att i de minsta städerna bringa den egna jurisdiktionen att

upphöra. Härvid har emellertid visat sig, att jämväl de allra minsta städerna

i allmänhet med en förvånande seghet — ofta i strid med sitt eget ekonomiska

intresse — fasthållit vid sina domstolar, ett bevis i och för sig på det förtroende,

varmed våra nuvarande rådhusrätter omfattas. Tydligt är emellertid, att det

i fall varom här är fråga icke bör tillkomma staden att förhindra en reform

av dess rättsskipning, av vilken dock jämväl andra än stadens invånare äro

beroende. Att på denna punkt föreligga missförhållanden av den art, att en

eljest berättigad hänsyn till en livskraftig tradition måste vika, torde stå utom

tvivel. Märkas bör även, att under senare tid i samband med medgivande av

stadsrättigheter åt vissa landsbygdssamhällen skapats en särskild stadsform,

de s. k. fögderistäderna, som kännetecknas därav, att staden fortfarande är i

judiciellt hänseende förenad med landsbygden samt att till följd härav stads­

styrelsen är organiserad efter andra grunder än i magistratsstäderna. Denna

anordning har uppenbarligen underlättats därav, att någon tradition för eget

domstolsväsen icke existerat i de ifrågavarande samhällena. I stort sett torde

den nya organisationen ha slagit väl ut och detta jämväl i städer av bety­

dande storlek.

Kungl. Maj:ts proposition nr SO.

87

Vad hovrätterna angår ina framhållas, att de genom sina ledamöters juridiska

öv

er­

insikter samt den noggrannhet och omsorg, som utmärkt hovrätternas ar-

rätterna.

bete, i hög grad bidragit att skapa en fast och säker rättstillämpning. Sär­ skilt framträdande är hovrätternas betydelse med hänsyn till den utbildning och juridiska skolning, som de meddelat de unga domaraspiranterna. Denna utbildning har kommit till nytta å statsförvaltningens olika områden, i det att hovrätternas arbetskrafter i stor utsträckning tagits i anspråk jämväl för administrativa uppgifter och lagstiftningsuppdrag — ett förhållande, som emellertid medfört den för hovrätternas egen verksamhet mindre önskvärda följden, att vikariatsystemet fått ett betydande insteg jämväl i hovrätterna. Mot hovrätterna har riktats den anmärkningen, att deras prövning bure en i allt för hög grad formell prägel. Denna anmärkning sammanhänger med det i underrättens protokoll återgivna materialets bristfällighet samt hovrätts- procedurens skriftlighet och avsaknad av offentlighet. Allmänheten har däri­ genom kommit att i viss mån stå främmande för hovrätternas verksamhet, var­ till jämväl bidragit dessa domstolars starkt centrala förläggning.

Högsta domstolens betydelse särskilt för rättstillämpningens enhet är allmänt erkänd. Emellertid torde ej heller denna domstol ha kunnat helt undgå de menliga verkningarna av isoleringen från den rättssökande allmänheten.

Den framställning av det nuvarande domstolsväsendets förtjänster och bris-

Samman-

ter, som jag nu lämnat, torde kunna sammanfattas sålunda: Våra underrätter

fattnin9-

äga, främst i sin folkliga anknytning och med den rika livserfarenhet, som är företrädd bland domstolens ledamöter, bestående förtjänster. Den nu tilläm­ pade förhandlingsordningen vid häradsrätterna försvårar emellertid nämndens deltagande i rättsskipningen och minskar dess betydelse. Befogade anmärk­ ningar kunna riktas jämväl mot det nu rådande vikariatssystemet vid härads­ rätterna. Den gällande ordningen för tillsättande av rådhusrätternas ledamöter kan icke anses trygga en god rekrytering. Allvarliga betänkligheter kunna Tesås mot rättsskipningen i de mindre magistratsstäderna. Överrätterna lida av allt för stark isolering och bristande folklig anknytning.

Såsom framgår av den historiska redogörelsen, har rättegången i äldre tid hos oss i många stycken gestaltat sig helt annorlunda än nu är fallet. Den germanska, liksom den äldre svenska rättegången kännetecknas därav, att par­ ternas rättsstrid försiggick inför den församlade menigheten, att denna strid fullföljdes och slutfördes vid ett enda tillfälle samt att parterna hade att, så­ som ordet talan än i dag anger, muntligen framställa sina yrkanden och invänd­ ningar. De egenskaper, som voro utmärkande för denna rättegångsform, ha sammanfattats under beteckningarna offentlighet, koncentration och muntlig­ het. Vad vårt land angår ha samma drag varit förhärskande långt in i nyare tid. En brytning med de äldre principerna inträdde först genom hovrätter­ nas inrättande och det rättegångsförfarande, som efter hand utbildade sig vid dessa. Denna brytning sammanhänger i sin ordning därmed, att en ny rättegångstyp utbildat sig å Europas fastland, särskilt i Tyskland, varifrån

Förfaran­

det.

Muntlig och

skriftlig förhand­

lingsform.

Historisk

översikt.

Kungl. May.ts proposition nr SO.

Olikheter mellan munt­

ligt och skriftligt för­

farande.

den överfördes jämväl till vårt land. Det var denna fråii utlandet upptagna rättegångstyp, som gjorde sig gällande vid den organisation, som våra över­ rätter erhöllo, och vid den utformning av deras rättegångsordning, som än i dag utgör grundvalen för deras dömande verksamhet. De principer, som då hemburo segern, voro, såsom till en del redan antytts: domstolens organisa­ tion som ämbetsmannadomstol, menighetens utestängande från domstolsför­ handlingarna, det muntliga anförandets ersättande av skriftliga framställ­ ningar och, som konsekvens härav, uppgivande av rättegångens koncentration. Det märkliga är, att dessa principer, sedan de för länge sedan sopats bort från rättegångsordningarna i de länder, där de en gång uppkommit, dock alltjämt förmått att hålla sig kvar i värt land, i vilket de på intet vis av gammalt ha någon hemortsrätt.

Uppenbarligen kunde de nya principerna här icke slå rot och utveckla sig annat än så småningom. Snarare torde den första tidens utveckling få anses kännetecknad därav, att jämväl i de nya domstolarna, hovrätterna, de gamla traditionerna ännu gjorde sig gällande och i förhandlingarna införde betydan­ de moment av muntlighet och offentlighet. Såsom var att vänta bibehöllo des­ sa traditioner dock segast sin livskraft hos våra underrätter, särskilt härads­ rätterna, där de aldrig förmått helt utträngas. Men det är tydligt, att det motsatsförhållande, som sålunda infördes mellan rättegången i överrätterna, å ena sidan, och den i underrätterna å andra, i sinom tid skulle komma att verka upplösande på de äldre, vid häradsrätten tillämpade grundsatserna. Såsom överinstans hade ju hovrätten att öva tillsyn över rättegången vid underrätter­ na. Det är ej ägnat att förvåna, att denna tillsyn utövades ur de synpunkter, som vörö vägledande för hovrättens egen rättsskipning.

Det erbjuder ej större svårighet att i den nuvarande rättegången vid våra underrätter särskilja de drag, som återfinnas redan i äldre tid, från dem, som tillkommit genom inflytelser utifrån. Till de förstnämnda äro att hänföra: menighetens närvaro vid förhandlingarna, lekmännens deltagande i rättsskip­ ningen samt parternas rätt att muntligen inför domstolen framföra sin talan. Till de nyförvärvade dragen höra däremot: den för parternas inlägg allt mera använda skriftliga formen med därav föranledd svårighet för menigheten och domstolens lekmän att följa förhandlingarna, de omständliga och uteslutande för juristdomaren tillgängliga protokollen, samt de talrika uppskoven, som li­ kaledes bidraga att förtaga lekmännen deras intresse för rättsförhandlingarna. Visserligen ha på senaste tiden ansträngningar gjorts för att begränsa skrift­ ligheten med dess uppskovsväsen, men denna förhandlingsform sätter dock i hög grad sin prägel på förfarandet även vid underrätterna. Bäst har munt- lighetsprincipen otvivelaktigt bibehållit sig i förfarandet uti de grövre brott­ målen, som i detta hänseende väsentligt skiljer sig från rättegången i tviste­ mål.

I första hand kommer de båda systemens inbördes skiljaktighet till synes i det sätt, varpå domstolen tillgodogör sig det i rättegången förebragta mate­ rialet för sin sanningsprövning. Detta material utgöres av parternas upp­ gifter, av utsagor av vittnen och andra, som höras inför domstolen, samt av

Kungl. Maj:ts proposition nr 80.

89

domstolens egna iakttagelser. Vid ett muntligt förhandlingssystem är det det­ ta material, sådant det omedelbart framträder för domstolen, som utgör grund­ valen för dess sanningsprövning. Det muntliga systemet är, såsom det plägar uttryckas, grundat på omedelbarhetsprincipen. I det skriftliga förhandlings­ systemet är det däremot icke detta material i och för sig utan den i skrift verkställda uppteckningen därav, som är av betydelse. Vad som icke uppta­ gits i domstolens protokoll lämnas vid denna prövning utan beaktande. Dom­ stolen bar varken skyldighet eller rätt att taga hänsyn därtill.

Denna principiella olikhet i utgångspunkter framträder i all sin skärpa i de konsekvenser, vartill de båda förhandlingssystemen leda. Vid ett skrift­ ligt förhandlingssystem är det ej någon oeftergivlig fordran, att samma doma­ re, som övervarit själva förhandlingen inför domstolen, skola avdöma målet. Allt, vartill domstolen vid sin prövning av målet har att taga hänsyn, finnes nämligen återgivet i protokollet. Det är ej heller någon sällsynthet i vår nu­ varande rättegång, att under ett måls handläggning personerna växla såväl å ordförandeplatsen som, kanske ännu oftare, bland rättens bisittare. Ej heller möter något ovillkorligt hinder mot att förhandlingen uppdelas på ett flertal rättegångstillfällen. Det är ju hos oss tvärtom regel. Slutligen är det utan betydelse, om domen följer omedelbart efter förhandlingens avslutande eller därmed anstår längre eller kortare tid. Eör att draga ut konsekvensen till det yttersta kan det till och med sägas, att det för sakprövningen är likgiltigt när denna företages.

Vid ett skriftligt förhandlingssystem måste uppenbarligen ställas de största krav å protokollets fullständighet och tillförlitlighet. Protokollet måste inne­ hålla hela det inför domstolen förebragta materialet, såvitt det är av någon be­ tydelse för domstolens prövning, då ju i annat fall förutsättningen för dess riktiga resultat undanryckes. Som känt är nedlägges också vid våra under­ rätter mycken möda å protokollens uppsättning.

De konsekvenser, vartill det muntliga förhandlingssystemet leda, äro av an­ nan och helt motsatt natur. Då grundvalen för domen här är det omedelbart iakttagna, följer, att målet från början till slut måste handläggas och avdö­ mas av samma domare. Eljest skulle hos den domare, som skall döma i må­ let, föreligga en lucka, i det att hans prövning skulle komma att grunda sig på allenast en del av det förebragta materialet. Det är därför angeläget, att hela förhandlingen försiggår vid ett och samma tillfälle. Men denna koncentration av förhandlingen är än mera nödvändig ur en annan synpunkt. Då domarens omedelbara intryck av förhandlingen utgör grundvalen för domstolens pröv­ ning, är det oeftergivligt, att detta intryck vid prövningen ännu är friskt och levande. Därest förhandlingen uppdelas på flera tillfällen med mera betydande mellanrum, komma förhandlingens olika delar att vid den efterföljande pröv­ ningen för domaren framträda med olika styrka och sålunda den faran före­ ligga, att de nytillkomna intrycken undantränga eller i varje fall försvaga de i tiden mera avlägsna. Vid den muntliga förhandlingen är det därför av stor vikt, att hela materialet framlägges för domstolen i såvitt möjligt oavbruten följd.

90

Kungl. Majlis proposition nr 80.

De båda

förhand­

lingsfor­

mernas in­

bördes före­

träde.

Vid den nu lämnade redogörelsen för de båda systemens natur och konse­

kvenser har utgångspunkten för jämförelsen varit deras betydelse för san-

ningsprövningen eller med andra ord för bedömandet av vad som i målet skall

anses bevisat. Det torde ligga i öppen dag, att motsatsen dem emellan icke är

lika framträdande i fråga örn rättsprövningen. Huruvida parternas synpunk­

ter å själva rättsfrågan förebringas i den ena eller andra formen, kan icke

tilläggas samma avgörande betydelse. Vid ett muntligt förfarande faller det

sig emellertid helt naturligt, att också denna del av förhandlingen, den s. k.

pläderingen, sker i muntlighetens form.

Jag övergår nu till frågan örn de båda systemens inbördes företräde med

hänsyn till rättsskipningens säkerhet. Denna fråga innefattar jämväl den

större, huruvida en mera djupgående reform av vårt rättegångsväsen är av

behovet påkallad och alltså överhuvudtaget bör ifrågasättas. I detta samman­

hang erinrar jag till en början örn vad jag tidigare yttrat angående rättsskip­

ningens folkliga anknytning samt vikten för en dylik anknytning av rätte­

gångens offentlighet, muntlighet och koncentration. För den, som med mig är

av den uppfattningen, att intet är mera ägnat att främja rättsskipningens

auktoritet, ligger otvivelaktigt redan häri ett starkt skäl för den muntliga

förhandlingsordningen. Men uppenbarligen kan jämväl denna fördel köpas

alltför dyrt, något som — alla torde vara ense därom — uppenbarligen skulle

vara fallet, därest rättsskipningens säkerhet därigenom komme att äventyras.

Mot det muntliga förfarandet plägar i främsta rummet anföras, att det tala­

de ordet ej har det skrivnas fasthet och varaktighet samt att det förflyktigas

och blir utan verkan, örn det ej genast upptages i medvetandet. Givet är, att

muntligheten ställer mycket stora anspråk på domarens förmåga att hastigt

och säkert uppfatta. Han kan ej i likhet med domaren i den skriftliga pro­

cessen, som ju har materialet i skriftlig uppteckning tillgängligt, i lugn och ro

genom läsning av protokoll eller annan skrift inhämta eller uppliva minnet

av vad som förekommit och bilda sig ett omdöme därom utan han måste be­

vara det i minnet till dess han skall träffa sitt avgörande. Å andra sidan

framhålles, att muntligheten erbjuder betydande fördelar. Sålunda yttrar en

av dennas främste förkämpar i vårt land, framlidne presidenten Afzelius:

’Det är en erfarenhet, som på livets alla områden bekräftas, att det skrivna

ordet aldrig kan ersätta det talade, att det omedelbara intrycket är livligare,

fullständigare och därför också riktigare, än det medelbara som den skriftliga

uppteckningen giver. Lika litet som en beskrivning eller till och med en foto­

grafiskt tagen bild kan ersätta den egna åskådningen, lika litet kan det skriv­

na ordet träda i stället för det talade, ty uppteckningen kan icke medtaga allt

det som sagts. Och även örn detta skulle vara möjligt — stenografin giver nu­

mera därtill en utväg — kan den icke återgiva det sätt, på vilket det yttrats;

vid en sådan transformering förloras ovillkorligt mycket, som för yttrandets

rätta uppfattning är av betydelse.---------- Erkänner man, att domaren bör för

sakens bedömande få använda allt vad till upplysning kan tjäna, bör man icke

hänvisa honom till ett protokoll, som endast ofullständigt kan återgiva detta.’

Kungl. Majlis proposition nr 80.

91

De argument, som sålunda framförts för eller mot den muntliga, koncen­ trerade förhandlingen, hänföra sig till själva väsensskillnaden mellan det skriv­ na och det talade ordet. Med denna sin allmänna läggning torde de icke i och för sig ge något uttömmande svar på den uppställda frågan. Härför kräves en undersökning av deras bärighet i förhållande till de särskilda uppgifter, som åvila domaren, något som ock antydes i slutorden av det citerade uttalan­ det. Vid en sådan undersökning bör, såsom redan framhållits, det huvudsak­ liga intresset inriktas å de spörsmål, som sammanhänga med sanningspröv- ningen eller med andra ord bevisningen och dess värdering.

Bevisningens uppgift är att förskaffa domstolen det material, på grundval Fri

eller legal

varav dess sanningsprövning skall äga rum. Här möta en mängd skiftande, prövning? var för sig viktiga spörsmål såsom angående beskaffenheten av de bevismedel, som må tillåtas, samt sättet för bevisningens upptagande och dess värdering. Särskilt i äldre rättssystem meddelades i dessa ämnen ingående bestämmelser. Syftet med dessa bestämmelser var att till förebyggande av godtycke från do­ marens sida i detalj reglera användningen av de särskilda' bevismedlen och deras betydelse för rättegången. Bevisningsrätten fick på detta sätt en i hög grad formell läggning.

Denna bundenhet var ett genomgående drag jämväl hos den äldre svenska rättegången, liksom överhuvudtaget för de bevissystem, som bygga på ger­ mansk grund. I viss mån torde detta förhållande sammanhänga med den ställ­ ning, som den å tinget församlade menigheten intog till rättegången. Denna stod nämligen under menighetens kontroll och var jämväl föremål för dess di­ rekta ingripande. För en dylik kontroll lämpade det sig otvivelaktigt bäst att göra bevisningens utfall beroende av en enda formell akt, som icke lämnade ram för olika tydningar. Den i vårt bevisningssystem än i dag förekommande värjemålseden utgör en kvarleva från dessa äldre tider. Går den part, vilken fått sig dylik ed förelagd, densamma, måste domaren, även om han är över­ tygad örn att den uppgift, som parten sålunda bekräftat, icke är riktig, lägga denna uppgift till grund för domen.

Med nämndens inflytande å bevisningen erhöll denna en annan inriktning än tidigare. Nämndens uttalande om vad i målet skulle hållas för sant förut­ satte i regel en undersökning inför nämnden angående riktigheten av parternas påståenden. Vid denna undersökning framstod det uppenbarligen såsom ange­ läget för parterna att genom framförande av bevisning bibringa nämnden en bestämd åsikt. På detta sätt banar sig alltmera väg för en ny uppfattning an­ gående bevisningens innebörd, dess syfte att övertyga domaren.

De ansatser till fri bevisprövning, som sålunda förmärktes, motverkades emellertid snart av strömningar, som gingo i motsatt riktning. Med reforma­ tionstidens inträde kom vårt land att utsättas för ett starkt tyskt inflytande jämväl å rättegångsväsendets område. Redan tidigare har jag berört, hurusom detta inflytande gjorde sig gällande vid organisationen av våra hovrätter och där från rättegångsförfarandet efter hand utträngde de inhemska grundsat­ serna, rättegångens offentlighet och muntlighet. En motsvarighet härtill fö-

92

Kungl. Maj:ts proposition nr 80.

religger i fråga om bevisningsrätten. De nya teorier, som å detta område win­

nö insteg, stå också i nära samband med dem, som gjorde sig gällande i

fråga örn själva förfarandet.

Det system av bevisregler, som sålunda kom att bliva rådande, behärskar

än i dag, örn ock i modifierad form, vår bevisningsrätt. Den bärande grund­

tanken i detta system -—- den s. k. legala bevisteorien — är, att domaren vid

uppskattning av bevisningen ej äger följa sin ur fri och allsidig prövning fram­

sprungna övertygelse utan är bunden av vissa regler, av vilkas tillämpning

beror det mått av bevisvärde, som i varje särskilt fall bör tillerkännas ett bevis­

medel. En konsekvens av denna teori är, att från användning som bevis helt

utestängas sådana bevismedel, som med hänsyn till sin natur framstå som

mindre pålitliga. Denna uppfattning kommer till uttryck uti de i vår lag

upptagna stadgandena om hinder för vissa personers avhörande som vittnen

eller de s. k. vittnesjäven. Sedan kretsen av de personer, som må åberopas som

vittnen, sålunda begränsats, återstod att bestämma det bevisvärde, som till­

kommer varje som vittne avhörd persons utsaga. Principiellt har varje sådan

utsaga samma bevisvärde. Sålunda utgöra enligt rättegångsbalken två vittnen

fullt bevis, däri de samstämma, varemot ett vittne aldrig gäller för mer än halvt

bevis; ej heller må 'bindande omständigheter och liknelser’ tilläggas högre

bevisvärde än halvt bevis.

Med den uppfattning, varå den legala bevisteorien är uppbyggd, är det icke

förenligt, att tillägga partens egen utsaga något som helst bevisvärde. Par­

tens större eller mindre trovärdighet är följaktligen icke av betydelse för be­

visprövningen. Visserligen återfinnes i rättegångsbalken en straffbestämmelse

för part, 'sorn skriver eller talar inför rätten det han vet ej sant vara’. Stad­

gandet torde dock närmast avse en ordningsförseelse, en kränkning av domsto­

lens värdighet, och icke ett brott mot en sanningsplikt, som skulle åvila parten.

Allenast i två fall har utsaga av part tillagts bevisverkan och då såsom fullt

bevis nämligen i fråga om partseden och parts erkännande.

Den legala bevisteorien har sedan länge blivit utdömd såväl av det praktiska

rättslivets som av den juridiska vetenskapens män. Man har insett, att en så­

dan reglering, som denna teori söker genomföra, är stridande mot sakens natur

och att ett bevismedels värde är alltför skiftande för att kunna mätas efter

en på förhand uppgjord och för varje tänkbart fall fastställd beräkningsgrund.

Domaren bör icke vara bunden av annat än sin egen på objektiva grunder för­

värvade övertygelse. Bevisregler, som ålägga honom tvånget att avvika från

denna, kunna icke vara ägnade att främja det mål, sanningens utforskande,

utan vilket varje bevisningssystem förlorar all mening.

I 1734 års lag har den legala bevisteorien icke erhållit samma logiska till­

spetsning som i många samtida, främmande rättsordningar. Med utgångspunkt

från de undantag, som redan lagen medger, har dess system i rättstillämp­

ningen alltmera genombrutits. Dock kvarstår alltjämt de hinder för en fri

bevisprövning, som de ännu gällande vittnesjäven innefatta.

Därest försöket att reglera bevisvärdet efter vissa allmängiltiga normer upp­

gives och värderingen i stället överlämnas åt domarens fria prövning, förelig-

Kungl. Majlis proposition nr 80.

93

ger icke längre någon anledning att från beaktande utesluta något bevismedel på grund av den misstro, som är förenad med detsamma. Även om vissa omständigheter såsom släktskap med part eller ekonomiskt intresse i en tvist kunna vara ägnade att i allmänhet nedsätta en persons trovärdighet, kan dock en sådan persons utsaga i ett visst fall framträda under förhållanden, som göra den förtjänt av tilltro särskilt vid dess sammanställning med annat be­ vismaterial. Att utesluta dessa personers hörande kan icke leda till annat än att det material, varpå domstolen har att verkställa sin sanningsprövning, blir ofullständigt och missvisande. De nuvarande vittnesjäven utestänga i många fall domstolen från upplysningar just av de personer, som bäst känna till saken.

En fri bevisprövning innebär, att uppskattningen av bevisvärdet sker indivi­ duellt och med hänsyn till de i varje särskilt fall föreliggande omständigheter­ na. Även vid en sådan uppskattning komma uppenbarligen de gamla vittnes­ jäven, som ju i stort sett måste anses grunda sig på erfarenhetens rön, att bibe­ hålla en faktisk betydelse, i det att ett sådant förhållande alltid utgör en om­ ständighet — låt vara icke den enda — vartill domstolen i varje särskilt fall har att taga hänsyn vid sitt bedömande av bevisvärdet. Ett övervägande av samtliga förekommande omständigheter kan emellertid leda till, att ett vittne, som enligt nu gällande regler är att anse som jävigt, godtages som fullt bevis, under det att jämväl motsatsen kan inträffa eller att ett nu ojävigt vittne från- kännes bevisvärde.

Vid en fri bevisprövning föreligger ej heller något skäl att i varje fall från­ känna parternas utsagor bevisvärde. Enligt den legala bevisteorien är, såsom någon yttrat, ett svalg befäst mellan påstående och bevis; det förra måste för att förtjäna tilltro styrkas med det mått av bevisning, som lagen kräver. Det ligger i öppen dag, att en sådan grundsats minst av allt är ägnad att inskärpa den sanningsplikt, som inför domstolen bör åvila parterna, samt att den i stäl­ let bereder jordmånen för alla slag av undanflykter, halvsanningar och grund­ lösa bestridanden, något som enligt mångas mening är en av det nuvarande rättegångsväsendets allra allvarligaste brister. Ofta kan det sätt, på vilket en parts utsaga avgives eller av motparten bemötes, eller utsagans samman­ hang med övriga i målet styrkta förhållanden innefatta tillräckliga skäl för domaren att känna sig övertygad om uttalandets sanning.

Överhuvudtaget är det för den fria bevisteorien utmärkande, att intet bevis­ medel redan på förhand uteslutes som odugligt, att fullgiltigt bevis kan åstad­ kommas genom vilka medel och på vad sätt som helst samt att det ankommer på domaren ensam att avgöra, vilket värde ett bevis skall anses äga. Natur­ ligen får emellertid domarens övertygelse rörande vad i målet skall anses för sant icke stanna vid hans mer eller mindre subjektiva förmodan eller en viss grad av sannolikhet. Hans uppfattning måste vara objektivt grundad; den bör jämväl för andra omdömesgilla iakttagare framstå som riktig.

Redan tidigare har jag antytt den inre samhörighet, som föreligger mellan

Sambandet

den legala bevisteorien, å den ena, och den skriftliga förhandlingsprincipen, åjj™^11 den andra sidan, ett förhållande, som också historiskt bestyrkes därav, att de i

och bevis-

teori.

94

Kungl. Maj:ts proposition nr 80.

allmänhet framträtt gemensamt. Det ligger också i öppen dag, att i ett bevis­

system, där det icke tillkommer domaren att bilda sig en egen uppfattning

om parters eller vittnens trovärdighet, utan där bevisuppskattningen måste

ske efter en allmängiltig, en gång för alla fastställd norm och utan hän­

syn till det särskilda fallet, något behov av ett muntligt förfarande knappast

kan anses föreligga. För en sådan prövning torde till och med den skriftliga

uppteckningen erbjuda vissa fördelar, förutsatt att denna verkligen upptager

alla de faktiska uppgifter, som framkommit. På grundval av denna uppteck­

ning erbjuder det ingen svårighet att riktigt utmäta det bevisvärde, som till­

kommer varje utsaga, och med ledning härav fastställa resultatet. Det är här

närmast fråga örn en räkneoperation, för vars noggrannhet det endast kan vara

till gagn, att materialet föreligger i skrift.

Helt annorlunda gestalta sig förhållandena vid ett system med fri bevispröv­

ning. Vad som kan återgivas i ett protokoll är i allmänhet allenast ett fär­

digt omdöme, såsom att ett vittne- visat sig ostadigt i sin utsaga eller att han

avgivit densamma under inre strid, men de skiftande och ofta komplice­

rade intryck, vilka bibringat domstolen en sådan uppfattning, kunna endast

sällan fångas i skrift. Och även örn så skulle vara möjligt, komme protokollet

härigenom att erhålla en omständlighet och en vidlyftighet, som i hög grad

skulle försvåra dess uppsättande under själva förhandlingen och föranleda den­

nas uttänjande i det oändliga. Att åt en uppteckning, som verkställes först

efter förhandlingens slut, tillmäta något värde i detta hänseende, låter sig up­

penbarligen icke göra. För den domare, som icke själv övervarit förhand­

lingen eller, om han så varit, ej längre har densamma i friskt minne, blir proto­

kollet i varje fall blott döda bokstäver. En fri bevisprövning i ett skriftligt för­

farande tenderar därför av omständigheternas egen makt att nedsjunka till en,

visserligen ej av lag, men av vissa schematiska regler bunden prövning. Den

fria bevisprövningen förlorar härigenom sitt egentliga innehåll.

Mot den uppfattning, åt vilken jag nu givit uttryck, har framhållits, att vi

i vår nuvarande, till stor del skriftliga rättegång i rättstillämpningen genom­

fört fri bevisprövning i betydande omfattning samt att resultatet därav icke kan

betecknas som annat än tillfredsställande. Att den omläggning av vår bevis-

ningsrätt, som å rättstillämpningens väg sålunda kommit till stånd, utgör ett

betydande framsteg, torde ingen bestrida. Emellertid är det tydligt, att den

nuvarande skriftliga förhandlingen icke erbjuder det utrymme åt den fria be­

visprövningen, som måste anses önskvärt. På denna punkt torde den nuvaran­

de rättegångens kanske största svaghet vara att söka. Att olägenheterna av

skriftligt förfarande bliva än mera framträdande, örn i enlighet med den fria

bevisprövningens grundsatser vittnes-jäven borttagas och paTtsutsagan inord­

nas bland bevismedlen, torde icke kunna betvivlas.

De fördelar i avseende å en på fri bevisteori grundad sanningsprövning, som

den muntliga, koncentrerade förhandlingen erbjuder, sammanhänga i främsta

rummet med den intensitet och livaktighet samt det rikare utbyte, som måste

antagas komma att känneteckna en förhandling, där alla, som ha något att

Kungl. Maj:ts proposition nr 80.

95

meddela i saken, såväl parter som vittnen, äro samtidigt tillstädes och, var och en i sin ordning, deltaga i förhandlingarna. Spörsmålen träda härigenom i skarpare belysning. Parters och vittnens uttalanden komma i omedelbar följd. Det sålunda vunna materialet kan sammanställas och jämföras. Skilj­ aktigheter i uppgifter kunna granskas och göras till föremål för närmare skär­ skådan. Under förhandlingens hela förlopp äro domstolens ledamöter i till­ fälle att göra sina iakttagelser om parters och vittnens uppträdande samt deras sätt att bemöta framställda anmärkningar eller besvara till dem riktade frå­ gor. Det är på grundval av dessa på en gång samlade intryck av hela förhand­ lingen, som bevisprövningen skall äga rum.

Förhandlingens koncentration utgör redan i och för sig ett verksamt medel för sanningens utforskande. Partens benägenhet att genom oriktiga eller eljest vilseledande uppgifter påverka domstolens uppfattning minskas uppen­ barligen i hög grad i den mån dessa kunna omedelbart gendrivas av vittnen eller andra, som samtidigt övervara förhandlingen, och något rådrum icke lämnas för ytterligare undanflykter. Materialet vinner i tillförlitlighet. Ge­ nom framläggandet av detta material i ett sammanhang inför domstolen erhål­ ler denna en fast grund för sin sanningsprövning. För att denna fördel skall kunna helt tillgodogöras måste domstolen äga att taga hänsyn till varje om­ ständighet, som finnes vara av betydelse för sanningens utletande, liksom å andra sidan rättegångens koncentration och muntlighet utgöra förutsättningar för att syftet med en fri bevisprövning skall kunna nås.

På denna punkt föreligger enligt min mening det avgörande skälet för ett koncentrerat muntligt förfarande. Det torde vara allmänt erkänt, att en reformering av vår bevisningsrätt ej längre kan undanskjutas. Föl­ en dylik reform ha ej minst från riksdagens sida vid olika tillfällen ådagalagts starka sympatier. Det skriftliga förfarandet kan icke anses vara i stånd att fylla de krav, som med hänsyn till bevisningsresultatets tillförlitlighet måste ställas på en fri bevisprövning. Redan med den begränsade fria bevisprövning, som nu allmänt tillämpas av våra domstolar, torde detta omdöme vara berät­ tigat, och det blir det uppenbarligen i än högre grad vid den utvidgning av den fria bevisprövningen, som av sakens egen natur måste anses påkallad.

Jag sammanfattar den nu lämnade redogörelsen för den rådande förhand­ lingsordningen sålunda. Förhandlingen, som från äldre tid bibehållit vissa in­ slag av omedelbarhet och muntlighet, har särskilt i tvistemål alltmera övergått till ett skriftligt förfarande. I samband därmed har ett uppskovssystem vun­ nit insteg. Härigenom har allmänhetens intresse för rättsskipningen försva­ gats och lekmännens deltagande däri försvårats. Vår bevisningsrätt kvarstår alltjämt i betydande utsträckning på den legala bevisteoriens grund. Den san- ningsplikt, som bör åvila parterna, utkräves endast i ringa omfattning. I sam­ ma mån som bevisprövningen frigöres och överlämnas åt domstolen till fritt övervägande, framträder det skriftliga förfarandets oförmåga att härför ska­ pa de nödvändiga förutsättningarna.

Samman

fattning

96

Kungl. Maj:ts proposition nr 80.

Förfaran­

det.

Muntlighet.

Huvudgrunder för en rättegångsreform.

För den, som med mig ansluter sig till grundsatsen örn förhandlingens kon­

centration och muntlighet, inställer sig nu spörsmålet, hur en dylik förhand­

ling skall anordnas och inpassas i vårt nuvarande rättegångssystem. Uppen­

barligen möta här ej obetydliga svårigheter. Å andra sidan torde dessa svå­

righeter icke böra överskattas. Det må ej förglömmas, att vi -— till skillnad

från många främmande länder, som genomfört en muntlig, koncentrerad rätte­

gång -—- äga en inhemsk tradition att bygga på samt att vad det sålunda i

främsta rummet gäller 'är att vinna anknytning till denna, som i folkets all­

männa uppfattning aldrig förlorat sin livskraft.

I den tidigare framställningen lia ingående dryftats den skriftliga förhand­

lingsordningens brister och mot densamma uppställts en förhandlingsordning,

grundad å muntlighet, koncentration och omedelbarhet. Av vad sålunda ytt­

rats ligger nära till hands att draga den slutsatsen, att åt dessa principer borde

tillmätas ett absolut herravälde samt att varje avvikelse från de med nu an­

tydda utgångspunkter utstakade riktlinjerna skulle vara bannlyst. De förhål­

landen, varunder rättsskipningen har att fullfölja sin uppgift, äro dock alltför

skiftande för att kunna helt inordnas under några abstrakta principer. Dessa

principer ställas i särskilda fall inför verklighetens krav på hänsynstagande

jämväl till andra faktorer. Det är då principen, som måste vika, för att i det

särskilda fallet ge rum för en annan anordning, som prövas lämpligare. Ty

principen är icke självändamål utan ett hjälpmedel för en god rättegång. Å

andra sidan må det förhållandet, att principen ej kan helt genomföras, icke

tagas till intäkt för att den är oriktig och därför bör övergivas. En rätte­

gångsordning måste alltid uppbyggas å vissa principiella grunder, men det

bör tillkomma de praktiska behoven att bestämma den närmare utformningen.

Den av mig förordade, förhandlingsordningen innebär, att processmaterialet

skall framläggas för domstolen i muntlig form. Det är alltså i regel icke till-

låtet för part att till rätten ingiva skriftliga, på förhand uppsatta inlagor eller

att uppläsa sådana inlagor. En dylik uppläsning berövar förhandlingen dess

naturlighet och rörlighet samt försvårar för domaren uppgiften att utan onödig

omgång tränga fram till sakens kärna. Särskilt för lekmännen är en uppläs­

ning av långa inlagor tröttsam och svår att följa med oförminskat intresse.

Uppenbarligen föreligger intet hinder för parten att till stöd för minnet be­

gagna anteckningar rörande för målet betydelsefulla sakförhållanden eller för

att underlätta inblick i målet förete kartor, ritningar eller andra handlingar,

ej heller att såsom bevis åberopa skriftliga dokument såsom skuldebrev, kon­

trakt eller redovisningsräkningar.

Det har av åtskilliga anmärkts, att den muntliga framställningen skulle

ställa alltför stora krav å parterna, samt i samband härmed givits uttryck åt

den farhågan, att dessa för sin talans utförande skulle bliva beroende av yrkes-

advokater, varigenom — örn ej på grund av lag så dock till följd av omständig­

heternas makt -— advokattvång skulle komma att bliva rådande. Denna far­

håga torde dock vara ogrundad. Den muntliga förhandlingen bör icke äga

Kungl. Maj:ts proposition nr 80.

97

karaktären av mer eller mindre retoriskt lagda anföranden utan av ett me­

ningsutbyte under ordförandens ledning. För den part, som utan omsvep och

undanflykter vill för domstolen framlägga sin sak, torde det icke möta någon

svårighet att fullgöra denna uppgift. Ingen kan ju bättre än parten känna de

faktiska omständigheterna i målet. Något krav å framställningens formella

fulländning bör ej rimligen göras gällande, överhuvudtaget torde den ej säl­

lan förekommande uppfattningen örn det muntliga förfarandets stora krav å

parterna vara i hög grad överdriven. Det finnes icke någon anledning antaga,

att förhållandena härutinnan skulle gestalta sig annorlunda än i de särskilt å

landsbygden ej sällsynta fall, där parterna redan nu inför domstolen själva

muntligen utföra sin talan. Av min verksamhet som vattenrättsdomare har

jag ock vunnit bekräftelse, att den svenska allmogen ingalunda saknar för­

måga att jämväl utan hjälp av juridiskt biträde inför domstolen tillvarataga

sina intressen. Emellertid torde intet hinder möta att för de säkerligen säll­

synta fall, då skälig hänsyn till parten kräver det, tillåta part, som själv utför

sin talan, att härför begagna av honom författad skrift.

För en koncentrerad förhandling är det av vikt, att samtliga — parter, vitt­

nen och andra — som skola höras i målet, på en gång äro tillstädes för att del­

taga i förhandlingen. Skyldigheten att på kallelse iakttaga inställelse inför

domstolen måste inskärpas genom därför lämpade påföljder i högre grad än nu

är fallet. Är den kallade av laga förfall hindrad att närvara, bör det åligga

honom att så skyndsamt som möjligt därom göra anmälan hos domaren. Har

vittne eller annan, vars hörande påkallats, ej kommit tillstädes, bör det ankom­

ma på domstolen att efter omständigheterna avgöra, huruvida förhandlingen

bör inställas eller, örn det finnes lämpligare, förhandling ändå äga rum. I

senare fallet bör förhandlingen för den eller de uteblivnas hörande fortsättas

inom kortast möjliga tid och då uppenbarligen inför samma domare, som del­

tagit i den tidigare förhandlingen.

En koncentration av förhandlingen kräver emellertid jämväl andra åtgär­

der. Till förberedande av rättsförhandlingen ha parterna, var å sin sida,

att sörja för att utredning och bevisning erhålla nödig fullständighet. Den ena

partens åtgöranden härutinnan äro i hög grad beroende av den andres. Ett på­

stående kan av motparten lämnas obestritt. För sådant fall erfordras i all­

mänhet icke någon bevisning från den part, som framställt det. Men även

då motparten med visshet kan antagas bestrida påståendet, kan läget vara

i hög grad oklart. För vardera parten inställer sig här den frågan, vilken be­

visning den andra parten ämnar åberopa. Svaret härå är uppenbarligen av stor

betydelse för omfattningen och beskaffenheten av den utredning han själv an­

ser sig böra förebringa. Av det nu anförda torde framgå, att därest parterna

skulle skrida till förhandling inför domstolen utan någon föregående känne­

dom om varandras inställning till tvistefrågan, denna deras bristande känne­

dom skulle leda till antingen att den utredning, som av endera förebragtes,

komme att bliva mera omfattande än som betingades av den andres ståndpunkt,

eller ock att en part helt oförberett såge sig försatt i det läget, att hans utred-

Bihang till riksdagens protokoll 1981.

1 sami. 67 käft. (Nr 80.)

Koncentra­

tion.

7

98

Kungl. Majlis proposition nr 80.

ning med hänsyn till den, som framförts av motparten, vore otillräcklig. I det

förra fallet skulle ändamålslösa kostnader ådragas parterna och i det senare

skulle följden bliva ett eljest onödigt uppskov med förhandlingen.

I själva verket utgör det redan under nuvarande rättegångsförfarande en

kännbar brist, att icke den egentliga rättsförhandlingen föregås av någon för­

beredande förhandling mellan parterna, varigenom stridigheterna dem emellan

kunde klarläggas. Parterna komma nu ofta till domstolen okunniga om

varandras ställning till saken. Det ligger i öppen dag, att detta förhållande

medför stora olägenheter i riktning av rättegångens uttänjande genom ideliga

uppskov. Dessa olägenheter skulle vid ett koncentrerat förfarande stegras till

ett avgjort hinder för varje ordnad förhandling. Den egentliga rättsförhand­

lingen, huvudförhandlingen, bör alltså för att syftet med densamma skall kun­

na vinnas föregås av en förberedande förhandling eller s. k. förberedelse.

En sådan förberedelse är hos oss icke alldeles okänd. Den äger sålunda en­

ligt vattenlagens bestämmelser rum i vattenmål. Innan ett mål av vattendom­

stolen behandlas skall i allmänhet under vattenrättsdomarens ledning en för­

beredande skriftväxling ske mellan parterna. Vattenrättsdomaren äger härvid

föreskriva i vilka hänseenden det åligger part att avgiva yttrande ävensom

infordra uppgift å den bevisning, vartill parten anser sig äga tillgång. Brister

någondera parten i fullgörandet av sådant åläggande och vållas därigenom upp­

skov i målet, är den försumlige, ändå att hans talan bifalles, skyldig att gott-

göra motparten de utgifter, som till följd därav åsamkats denne. Ett förbe­

redande förfarande tillämpas även vid arbetsdomstolen. Jämväl vid några av

de allmänna underrätterna har, dock utan uttryckligt stöd i lag, ett snarlikt

förfarande vunnit insteg och därvid ingått som ett led i strävandena för en

begränsning utan lagändring av det nu rådande uppskovsväsendet.

Förberedelsens ändamål är, såsom redan antytts, icke att utgöra en del av

själva rättsförhandlingen utan att skapa förutsättningar för dennas koncentra­

tion genom ett närmare klarläggande av parternas ståndpunkter, deras an­

grepps- och försvarsmedel. Lämpligast är, att denna förberedelse försiggår

inför och under ledning av en opartisk person. Då förberedelsen icke ingår

som ett led i själva rättsförhandlingen, synes det icke vara nödvändigt, att

domstolen som sådan ålägges denna uppgift.

Vid förberedelsen bör till en början käranden lämna motparten en redogörelse

för sina yrkanden och de faktiska omständigheter, på vilka varje särskilt yr­

kande stöder sig. Svaranden har därefter att angiva, huruvida och på vilken

grund yrkandet av honom bestrides. Är sålunda fråga örn klander av en redo­

visning, som omfattar olika poster, genomgås varje post och parterna lämnas

tillfälle att uttala sig därom. På detta sätt utskiljes vad mellan parterna är

ostridigt från de egentliga tvistepunkterna. Vad de sistnämnda angår åter­

står därefter frågan örn de bevis, envar har att åberopa, och vad han avser att

styrka med varje bevismedel. Jämväl härom åligger det parterna att med­

dela upplysningar. För part, som åsidosätter sin skyldighet härutinnan,

bör stadgas som påföljd att han — även för det fall, att han vinner målet —

har att vidkännas och alltså jämväl ersätta motparten de kostnader, som vållas

av hans underlåtenhet t. ex. genom ett därav föranlett uppskov med rättsför- handlingen.

Det är utan vidare uppenbart, vilken lättnad en förberedelse, anordnad på sätt nu antytts, innebär för parterna. Ett tillfälle erbjuder sig därjämte för doma­ ren att på ett tidigt stadium av tvisten söka sammanjämka parternas stånd­ punkter, avlägsna förekommande missförstånd och så bringa saken till förlik­ ning. Särskilt för en part, som personligen utför sin talan, torde förberedelsen vara av stort värde. Det är nämligen att vänta, att domaren, med bibehållan­ de av sin opartiska ställning, härvid genom lämplig handledning sörjer för att parten sättes i stånd att bevaka sin talan.

Då med förberedelsen icke avses, att den skall ersätta rättsförhandlingen eller någon del av denna, bör något upptagande av vittnesbevisning vid densamma i regel icke förekomma. Ej heller bör något avgörande av målet äga rum på detta skede. Ett undantag härifrån kan och bör uppenbarligen ske, då sva­ randen medger käromålet eller då, vid svarandens utblivande, någon egentlig rättsförbandling icke är erforderlig. Däremot äro meningarna delade, huru­ vida jämväl i andra fall ett avgörande, eventuellt efter upptagande av bevis, må tillåtas vid förberedelsen. På denna punkt torde stor försiktighet vara på sin plats. Eljest föreligger fara, att rättsskipningen i större utsträckning kommer att överflyttas från huvudförhandlingen till förberedelsen. En dylik utveckling skulle förringa värdet av rättegångens offentlighet och framför allt minska lekmännens möjlighet att deltaga i rättsskipningen.

Vad därefter angår sättet för förberedelsen kan denna under domarens led­ ning anordnas antingen såsom en förberedande muntlig förhandling mellan par­ terna eller såsom skriftväxling. Intet hindrar, att förfarandet efter omständig­ heterna övergår från den ena av dessa former till den andra. Avgörandet här­ utinnan bör tillkomma domaren och göras beroende av målens olika karaktär. Vid våra vattendomstolar tillämpas med gott resultat skriftlig förberedelse. I en del fall och särskilt sådana, där det kan förväntas att parten personligen för sin talan, torde den muntliga formen vara att föredraga. Då så äger rum, bör över vad som förekommer föras protokoll för att, örn behov därav yppas, kunna av parterna åberopas vid huvudförhandlingen.

En fråga, vid vars besvarande meningarna gå starkt isär, är den, vilken be­ tydelse förberedelsen bör äga för huvudförhandlingen. Såtillvida råder dock samstämmighet att, såsom jag redan antytt, en part äger att åberopa sig å för­ beredelsen såsom bevis t. ex. för medgivanden, gjorda av andra parten. Vad me­ ningsskiljaktigheten avser är huruvida domstolen har skyldighet att självmant beakta vad som förekommit vid förberedelsen. Det synes mig som örn med den­ na inställning frågan icke vore av större praktisk betydelse. För parterna torde det framstå som självklart, att det resultat, som vunnits vid förberedelsen, skall bilda utgångsläge för huvudförhandlingen. Skulle någondera vid denna in­ taga en annan ståndpunkt, bör det vara domarens uppgift att därå fästa parter­ nas uppmärksamhet. Uppenbarligen får emellertid till grund för domen icke läggas något material, som ej förebragts vid huvudförhandlingen. I annat fall kan den avgörande förhandlingen lätt komma att överflyttas till förbere-

Kungl. Maj:ts proposition nr 80.

99

100

Kungl. May.ts proposition nr 80.

Omedel­

barhet.

Protokoll.

delsen och huvudförhandlingen komma att nedsjunka till ett tomt sken. Här­

igenom skulle såsom redan berörts de intressen motverkas, som äro förknip­

pade med rättegångens offentlighet och lekmännens deltagande i rättsskip­

ningen.

Av vad jag tidigare yttrat framgår, att vid huvudförhandlingen materialet

skall föreläggas domstolen i muntlig form samt att det är å domstolens omedel­

bara uppfattning av vad sålunda förekommit, som domen skall byggas. Denna

uppfattning skall alltså icke såsom nu förmedlas av ett över förhandlingen eller

någon del därav fört protokoll. En konsekvens av denna ståndpunkt är att i

fråga örn sådana bevismedel, där, såsom vid vittnesbevisningen, bevisvärdet är

knutet till själva utsagan, denna utsaga alltid skall avgivas vid huvudförhand­

lingen och inför den domstol, som har att döma i saken. Ett fasthållande av

detta krav är uppenbarligen av den största vikt vid ett bevissystem, som är

grundat å fri uppskattning av bevisningen. Såsom tidigare utvecklats är det

just i denna omständighet, som det muntliga, omedelbara förfarandet har sitt

avgjorda företräde framför det skriftliga. Tyvärr är det dock jämväl på denna

punkt oundgängligt att göra vissa avvikelser från omedelbarhetsprincipen, av­

vikelser, som påkallas av tvingande praktiska skäl. Det kan sålunda inträffa,

att ett vittne på grund av sjukdom, bortresa eller annan orsak icke är i stånd

att infinna sig vid huvudförhandlingen eller att vittnets inställelse vid denna

skulle vara förenad med oskäliga kostnader. Ett strängt vidhållande av omedel­

barhetsprincipen skulle här kunna leda till, att en part ginge helt miste örn sin

kanske allra värdefullaste bevisning och ett resultat alltså framtvingas, som

stöde i direkt strid med det egentliga syftet med all rättegång, främjandet av

det materiellt riktiga. I rättssäkerhetens eget intresse måste i sådana fall stå

parten öppet att få vittnet avhört utom huvudförhandlingen, eventuellt vid

annan domstol. Protokollet över vittnesförhöret bör då kunna åberopas som

bevis vid huvudförhandlingen. Liksom i allmänhet tillkommer det härvid dom­

stolen att efter fri prövning uppskatta den sålunda återgivna utsagans bevis­

värde. Att domstolen för en sådan uppskattning icke äger lika goda utgångs­

punkter som då utsagan avgives omedelbart inför domstolen, ligger emellertid

i öppen dag.

De nu antydda undantagen böra, därest syftet med förhandlingens omedel­

barhet icke skall äventyras, icke sträcka sig längre än som nödvändigt betingas

av förhållandena. Detta omdöme gäller särskilt förhandlingen vid underrätten,

där på grund av sakens egen natur tyngdpunkten i bevisupptagningen och san-

ningsprövningen alltid måste vila. Vad angår överrättsförfarandet komma otvi­

velaktigt jämväl andra synpunkter i beaktande. Innan jag övergår till denna

fråga, torde det vara lämpligt att upptaga ett annat, med det förra sammanhän­

gande spörsmål.

Vid en förhandling, som vilar på omedelbarhetsprincipen, komma protokollen

icke längre att utgöra grundval för domen. Strängt taget skulle därav följa,

att protokollen såsom förmedlare av domstolens iakttagelser bliva helt överflö­

diga. Emellertid tillkomma jämväl på denna punkt vissa praktiska hänsyn,

som verka i annan riktning. Sålunda har framhållits,

att

en uppteckning i pro-

Kungl. Maj:ts proposition nr 80.

101

tokoll av bevisningen skulle särskilt i vidlyftiga och invecklade mål underlätta för domstolen att sammanhålla materialet och utgöra en kontroll för såväl dom­ stolen som parterna, att icke någon faktisk omständighet av betydelse förbi­ gåtts vid prövningen, att vid fullföljd av målet till högre instans det ur bevis­ prövningens synpunkt vore av betydelse att äga tillgång till en autentisk upp­ teckning av innehållet i de utsagor, som avgivits vid underrätten, att protokoll jämväl erfordrades vid prövning av frågor örn resning, nåd, villkorlig frigiv­ ning och åtal för falsk utsaga samt att avsaknaden av protokoll skulle i stor utsträckning medföra en återupprepning av bevisningen i överrätterna jämväl i sådana fall, då något behov därav eljest icke förelåge.

Det torde icke kunna förnekas, att de sålunda anförda skälen för bevisnin­ gens upptagande i protokoll äga berättigande, även örn därigenom ett tyngande moment införes i förhandling och processledning. Särskilt ur parternas syn­ punkt är det uppenbarligen av vikt, att utsagor, som tjäna som bevismedel, upp­ tecknas och detta ej minst vid fullföljd till högre instans. Ett återupprepande av bevismaterialet i hela dess omfattning är alltid förknippat med vansklig­ heter. Under den mellantid, som förflutit, kan ett vittnes hågkomst av vad som tilldragit sig ha fördunklats och hans uppfattning påverkats. Genom döds­ fall eller andra omständigheter kan ett bevismedel ha gått helt förlorat. Med hänsyn till de stora svårigheter och kostnader, som äro förenade med en förnyad bevisupptagning i överinstansen, torde någon ovillkorlig skyldighet att upp­ repa bevisningen icke i allmänhet böra åläggas parterna. Detta förhållande in­ skärper uppenbarligen i än högre grad vikten av att sanningsprövningen vid underrätten sker med all möjlig omsorg och tillförlitlighet. Underrättens av­ görande i bevisfrågan bör i regel vara utslagsgivande, såvida ej omständigheter tillkomma, som rubba tilltron. Protokollen ha härutinnan en ej ringa betydelse ur kontrollsynpunkt. För min del har jag därför stannat vid den uppfatt­ ningen, att utsagor, som avgivas under straffansvar, skola antecknas i proto­ koll. Jämväl i andra fall kan emellertid, särskilt med hänsyn till överrättens bevisprövning, en utsaga eller en domstolens egen iakttagelse vara av den betydelse, att uppteckning därav bör äga rum. Däremot bör protokollet un­ der inga förhållanden belastas med parternas anföranden, i vad de avse när­ mare utveckling av parternas påståenden eller värdesättning av bevisning eller rättsliga spörsmål.

Då jag sålunda anser mig böra i viss utsträckning förorda protokollering, utgår jag ifrån, att intet bör underlåtas som är ägnat att lätta den börda, som protokollföringen otvivelaktigt medför för domstolen. Detta är så mycket ange­ lägnare som det nu tillämpade sättet i fråga örn protokollens uppsättande un­ derstundom lång tid efter själva förhandlingen och med stöd av ofta knapp­ händiga minnesanteckningar måste, såsom alltför osäkert, bringas att upp­ höra och protokollet färdigstiillas vid själva förhandlingen. Endast härigenom kan vinnas den kontroll, som är protokollets huvudsyfte.

I vårt land har av ålder gällt den grundsatsen, att part äger utan anlitande Partenia och av ombud inför alla domstolar, såväl lägre som högre, själv utföra sin talan.eras om u ,Vad angår överrätterna är dock denna rätt med hänsyn till förfarandets

102

Kungl. Maj:ts proposition nr 80.

skriftliga natur av ringa betydelse. Att denna partens urgamla rätt bör bibe­

hållas i en ny rättegångsordning torde icke kunna bliva föremål för delade

meningar. Framför ombudet äger parten det företrädet, att han i allmänhet

av egen erfarenhet känner de faktiska förhållanden, varpå han grundar sin

talan. Hans brist i rättsliga insikter kan och bör efter omständigheterna er­

sättas av en klok och taktfull vägledning från domaren.

Å andra sidan äger parten rätt att, örn man bortser från de grövre brott­

målen, i rättegången företrädas av ombud. Vid val av ombud är stor frihet

inrymd åt parten. Enligt lagens ordalag skola de, som för andra må tala

och svara, vara oberyktade, ärlige, redlige och förståndige’, varjämte tillägges,

att ej bör någon allmänneligen därtill brukas, som av rätten, där saken drives,

ej godkänd är och lov därtill fått’. Försök lia ej saknats att för behörighet

som ombud uppställa krav å juridisk examen, men dessa lia icke lett till

resultat. Det torde ej kunna förnekas, att förhållandena å detta område icke

äro i allo tillfredsställande, även örn en förbättring under de senaste årtiondena

gjort sig märkbar. Ombudets uppgift är i främsta rummet att tillvara­

taga partens intressen, och han fyller illa denna sin uppgift örn han inveck­

lar parten i en rättegång, som han inser eller bör inse vara utsiktslös. Det är

ej allenast parterna, som härigenom tillskyndas förfång; ur allmän synpunkt

kan det ingalunda vara likgiltigt, örn domstolarna på detta sätt betungas och

statsverket härigenom åsamkas ändamålslösa kostnader. Å ombudet måste vi­

dare ställas den fordran, att han äger förmåga och vilja att tillvarataga par­

tens rätt, så att rättsförlust ej åsamkas denne genom ombudefs försumlighet

eller bristande insikter. Det torde ej heller kunna anses som obilligt att, då

lagen tillåter parter att begagna sig av ombud, den härmed förknippar sådana

villkor, som äro ägnade att främja en god rättsskipning. Ur nu antydda syn­

punkter ligger det nära att för rätt att gå parter till handa såsom rättegångs­

ombud jämväl uppställa kravet a juridisk utbildning. Då jag emellertid det

oaktat icke velat ansluta mig till detta krav, såvitt angår underrätterna, har

mitt huvudskäl varit, att bland de icke rättsbildade rättegångsombuden otvi­

velaktigt finnas betrodda och allmänt aktade personer, som på ett oklander­

ligt sätt fylla sin uppgift vid förhandlingarna i underrätten, och att dessutom

en dylik åtgärd måhända skulle, särskilt för landsbygden, medföra vissa olä­

genheter och ett allt för starkt intrång i gamla sedvänjor. Dessa hänsyn torde

icke med tillnärmelsevis samma styrka göra sig gällande i fråga om förfaran­

det i överrätterna. Härtill kommer, att i dessa instanser de rättsliga momen­

ten i rättegången intaga en mera framskjuten plats samt att kravet å fullgod

juridisk utbildning hos ombuden alltså avsevärt vinner i styrka. Hur detta

krav lämpligast skall tillgodoses, synes mig böra bliva föremål för ingående

överväganden vid utarbetande av lagstiftning i ämnet.

I nära samband med frågan örn partens rätt att låta sig företrädas av ombud

står den örn skyldighet för part att på kallelse infinna sig inför domstolen för

att medverka till sakens utredning. Enligt gällande lag åligger part personlig

inställelse inför domstolen, ’när domaren det fordrar’. Befogenheten att kalla

parten till personlig inställelse har emellertid i praktiken förlorat sin betydelse.

Kungl. Maj:ts proposition nr 80.

103

I en rättegångsordning, vilken sätter som sitt mål att för sanningens utforskan­ de anlita varje hjälpmedel, som står till buds, kan något undantag icke göras för parten. Jämväl å honom vilar skyldigheten att bidraga till den materiella rättens förverkligande, och det är allenast på denna grund han äger att på­ kalla rättsordningens skydd. Denna uppfattning leder följdriktigt till upp­ ställande av kravet å sanningsplikt ej allenast för vittnen och andra, som utan att vara parter höras inför domstol, utan jämväl för parterna. Frågan på vad sätt och i vilken utsträckning denna partens sanningsplikt bör göras gällan­ de sammanhänger med spörsmålet örn bevismedlen, deras användning och vär­ dering.

I framställningen rörande utgångspunkterna för en rättegångsreform har

Bevisningen.

jag behandlat den fria bevisprövningen och givit ett avgjort företräde åt dess

Allmänna^

grundsatser framför den legala bevisteoriens. Vad angår de principiella spårs- y ^ målen kan jag därför hänvisa till vad jag sålunda yttrat. Emellertid torde det vara lämpligt att här dryfta vissa med bevisupptagning och bevisvärdering sammanhängande frågor av mera speciell natur.

En av den fria bevisprövningens viktigaste grundsatser är, att domsto­ len icke är utestängd från någon kunskapskälla med hänsyn till dennas särskilda natur samt att domstolen vid sin sanningsprövning sålunda har att taga i över­ vägande allt, som förekommit i målet och kan vara av betydelse för utgången. Uppenbarligen äger domstolen dock ej grunda sin dom på upplysningar, som ej förebragts vid förhandlingen inför domstolen utan allenast härleda sig från någon eller några domstolsledamöters enskilda kännedom. Det skulle förvisso innebära en stor fara för rättssäkerheten, örn domstolen skulle äga att taga hän­ syn till material, som framkommit först vid en enskild överläggning mellan domstolens ledamöter och sålunda ej varit utsatt för parternas granskning. Däremot bör det icke anses utgöra något hinder för domstolen att tillgodogöra sig den särskilda erfarenhet eller sakkunskap eller den ortskännedom, som någon av domstolens ledamöter må äga, eller att beakta omständigheter, som äro allmänt veterliga och vilkas riktighet icke rimligen kan ifrågasättas.

I ett fritt bevissystem, enligt vilket varje omständighet av vad beskaffenhet som helst kan tjäna som bevismedel, föreligger icke samma behov av bevis- regler som i de äldre, på den legala bevisteoriens grund vilande bevissystemen. Emellertid kunna sådana regler, särskilt i fråga örn sättet för bevisningens upp­ tagande, icke helt undvaras.

Yad då först angår partsutsagan möter frågan, vilka medel böra användas

Förhsr med

för att inskärpa partens sanningsplikt. I detta hänseende kunna olika alter- partl nativ väljas. Närmast kommer otvivelaktigt i fråga att belägga varje falsk utsaga, som av part avgives vid huvudförhandlingen, med straffansvar. Därest denna utväg skulle stöta på allt för starka betänkligheter, återstår till över­ vägande ett särskilt förhör med parten, vid vars företagande, förhörets karak­ tär uttryckligen skulle tillkännagivas. Frågan örn det straff, som bör åsättas den falska partsutsagan, torde i detta sammanhang icke behöva upptagas till närmare behandling. Att vid straffets bestämmande hänsyn bör tagas till den kollision, som här föreligger mellan å ena sidan partens sanningsplikt och å

104

Kungl. Maj:ts proposition nr 80.

Vittnen.

Sakkunniga.

andra sidan hans med rättegången förknippade intresse, synes icke obilligt.

Straffet torde alltså icke böra givas fullt samma stränghet som straffet för

falsk vittnesutsaga. Den nu nämnda intressekonflikten lärer böra leda till att

partsförhör under straffansvar allenast må äga rum i tvistemål.

Beträffande vittnesbevisningen innebär den fria bevisprövningen ett avskaf­

fande av samtliga nu gällande vittnesjäv. Envar, som ej är part i målet, må

höras som vittne. I allmänhet äger icke en till vittne åberopad person rätt att

undandraga sig vittnesmål. Vittnesplikten är en skyldighet, som åvilar medbor­

garen i rättsordningens intresse. I vissa fall kunna emellertid ur billighetssyn-

punkt starka skäl föreligga för en eftergift. Sålunda skulle det framstå som

en knappast försvarlig hårdhet, örn den tilltalades maka, hans föräldrar, barn

eller syskon skulle göra sig förfallna till mened för det de förtegat omständig­

heter, genom vilkas yppande den tilltalade skulle komma att ådömas straff. I

sådana fall synes det böra bero av den till vittne åberopade, huruvida vittnes­

mål må honom avkrävas eller ej; och han bör i intet fall vara skyldig att med­

dela något, som skulle utsätta honom själv eller en nära anhörig för åtal.

Såsom ett medel att inskärpa vittnets sanningsplikt föreskriver vår lag, lik­

som flertalet främmande lagar, att vittne skall bekräfta sin utsaga med ed.

Emellertid äger Kungl. Majit förordna, att den, som på grund av sin reli­

giösa övertygelse anser sig förhindrad att fullgöra edgång, må utbyta eden

mot en försäkran på heder och samvete. Tillräckliga skäl till avvikelse från

den i vår rätt intagna ståndpunkten beträffande vittneseden torde icke före­

ligga. Rätten att utbyta eden mot en högtidlig försäkran bör emellertid i lag

fastställas och prövningen torde, till undvikande av omgång och tidsutdräkt,

böra överlämnas åt den domstol, vid vilken vittnet skall höras.

Vad angår sättet för vittnesutsagans upptagande har redan tidigare fram­

hållits, att denna bör avgivas muntligen. Det ej sällan förekommande bruket

av vittnesattester, som är ägnat att på förhand binda vittnets uppfattning, bör

helt förbjudas, varav dock uppenbarligen icke följer, att vittnet ej må äga att

till stöd för minnet begagna anteckningar. Vittnesförhöret, som bör stå un­

der ordförandens ledning, bör vara så anordnat, att tillfälle lämnas vittnet

till en fri och såvitt möjligt sammanhängande framställning.

Ett bevismedel, som numera i stor utsträckning kommer till användning så­

väl i tvistemål som i brottmål, är bevisning genom sakkunniga. Vår nu gällan­

de lag innehåller därom, örn man bortser från speciallagstiftningen, icke några

bestämmelser, något som måste betecknas som en allvarlig brist. Till

skillnad från vittnesbeviset, som närmast avser att bibringa domstolen

övertygelse örn att ett visst sakförhållande föreligger, har sakkunnigbeviset till

uppgift att fullständiga domstolens egna insikter å ett speciellt område, där

domstolens ledamöter eljest icke skulle äga erforderliga kunskaper för att på

ett givet sakförhållande bygga ett självständigt omdöme. Av den olikhet, som

sålunda föreligger mellan sakkunnig- och vittnesbeviset, följer, att reglerna

rörande de båda bevismedlen måste komma att förete ganska väsentliga skilj­

aktigheter. Medan uppgiften att förebringa bevisningen i regel tillkommer

parterna, måste frågan, huruvida domstolen för sin dömande verksamhet är i

Kungl. May.ts proposition nr 80.

105

behov av särskild sakkunskap rörande ett visst ämne, uppenbarligen i första hand vara beroende av domstolens uppfattning härutinnan. Domstolen är alltså, oberoende av parternas åtgöranden, berättigad att begagna sig av det sakkunniga biträde, som den anser nödigt. För detta ändamål anlitas ock­ så i stor utsträckning redan nu ämbetsmyndigheter och offentliga institu­ tioner. Mera obenägna torde de svenska domstolarna vara att självmant tillkalla enskilda personer såsom sakkunniga, beroende närmast på de kost­ nader, som därigenom åsamkas parterna. I anslutning härtill har utveck­ lingen alltmer gått i den riktningen, att sakkunnigbevisningen ankommit på parternas initiativ, vilket medfört, att de tillkallade sakkunniga icke all­ tid intaga den oberoende och opartiska ställning, som bör vara oskiljaktig från ett dylikt uppdrag. I allmänhet bör därför gälla, att uppdrag som sakkunnig meddelas av domstolen, part dock obetaget att å sin sida tillkalla särskild sakkunnig.

Jämväl i fråga örn sättet för bevisningens upptagande föreligger en väsent­ lig skillnad mellan vittne och sakkunnig. Då resultatet av den sakkunniges undersökning i allmänhet har formen av ett skriftligt utlåtande, kan icke å sakkunnigbeviset, i samma utsträckning som i fråga örn vittnesbeviset, upp­ ställas den fordran, att det skall i muntlig form framläggas inför domstolen. Ett sådant krav kan beträffande ämbetsmyndigheter och offentliga institutio­ ner redan på grund av sakens natur i allmänhet icke tillmötesgås. Uppenbart är även, att värdesättningen av ett sakkunnigutlåtande väsentligen är beroende av helt andra faktorer än dem, som göra sig gällande beträffande utsaga av part eller vittne. För klarläggande av innebörden av ett avgivet utlåtande kan det dock i många fall vara av vikt, att den sakkunnige höres inför domstolen. I sådant fall bör möjlighet därtill förefinnas antingen parten framställer yr­ kande därom eller domstolen eljest finner det böra äga rum.

Behov av sakkunnigs tillkallande kan yppas under alla skeden av förfaran­ det. Ur synpunkten av rättegångens koncentration är det dock av stor betydel­ se, att denna fråga såvitt möjligt vinner sin lösning redan under förberedelsen. Har förordnande då meddelats örn inhämtande av sakkunnigs yttrande, bör tillfälle lämnas parterna att redan före huvudförhandlingen taga del av det­ samma för att fatta ståndpunkt till frågan, hirruvida de å sin sida vilja på­ kalla förhör med den sakkunnige eller förebringa särskild sakkunnigbevisning. I annat fall ligger den faran nära, att för detta, ändamål uppskov med huvud­ förhandlingen blir nödvändigt.

Då i 1734 års lag beträffande skriftliga bevis stadgades att, om någon före­ ter sådana bevis att sin talan därmed styrka, domaren har att noga pröva deras beskaffenhet och riktighet så ock vad vitsord och verkan de i saken äga, innebar denna föreskrift en för den tiden påfallande avvikelse från den legala bevisteorien. Den fria bevisprövning, som sålunda redan gäller, bör bibehållas. Däremot saknar vår nu gällande lag allmänna bestämmelser om editionsplikt i fråga örn skriftlig handling eller med andra ord om skyldighet för den, som innehar sådan handling, att inför domstol före­ te den på yrkande av någon, som vill åberopa handlingen som bevis. Att

Skriftliga

bevis.

106

Kungl. Maj:ts proposition nr 80.

Särskilda

regler örn

förfarandet

i brottmål.

Allmänna

grander.

en dylik editionsplikt föreligger jämväl enligt gällande svensk rätt, är all­

mänt erkänt, även örn meningarna äro delade angående dess omfattning. I

vissa fall kan editionsplikten grundas å ett materiellt-rättsligt förhållande

mellan den, som påyrkar handlingens utgivande, och handlingens innehavare,

såsom i fråga örn gäldenärs rätt att återfå ett av honom inlöst skuldebrev. I

andra fall är anspråket på handlingens utbekommande av rent processuell na­

tur; ett dylikt anspråk är då ett utflöde av den allmänna skyldighet, som

åligger varje medborgare att lämna sitt bistånd till rättens förverkligande,

och står alltså vittnesplikten nära. Örn den skriftliga handlingen är i mot­

partens besittning, synes en mera ovillkorlig skyldighet att förete handlingen

kunna föreskrivas. Ur principiell synpunkt torde ej möta något hinder att göra

editionsplikt gällande också mot en utom rättegången stående person, därest

det kan antagas vara av vikt för sanningens utforskande och innehavarens

berättigade intressen ej därigenom kränkas. Utfallet är här närmast beroende

på en avvägning av de intressen, som sålunda stå emot varandra.

I en på koncentration och omedelbarhet byggd rättegång är det uppenbar­

ligen angeläget, att spörsmålet, huruvida i ett visst fall editionsplikt föreligger

eller ej, kan avgöras på ett förberedande stadium så att den handling, varom är

fråga, kan företes vid huvudförhandlingen. För att detta syfte skall kunna

nås erfordras vissa, från den allmänna förhandlingsordningen avvikande reg­

ler. Sålunda måste det tillkomma domaren att redan under förberedelsen träffa

ett avgörande härutinnan. Att i detta sammanhang intaga någon definitiv

ståndpunkt till dessa frågor, torde icke vara erforderligt.

Den av mig tidigare lämnade redogörelsen i fråga örn förfarandet har i

främsta rummet avsett tvistemålen. De därvid angivna grunderna äga up­

penbarligen tillämpning jämväl å rättegången i brottmål. Med hänsyn till

brottmålens beskaffenhet och särskilt det offentliga intresse, som knyter sig

till dessa mål, krävas dock på åtskilliga punkter andra anordningar än för

tvistemålens del.

Det mest kännetecknande för straffprocessen är enligt nutida uppfattning,

att en rättskränkning, som belägges med straff, anses riktad omedelbart mot

staten som rättsordningens upprätthållare samt att det är staten som i denna

sin egenskap påtager sig uppgiften att själv genom sina organ beivra den­

samma. Utkrävande av straff är alltså en angelägenhet, som principiellt icke

beror av den förorättades vilja. På denna punkt föreligger en avgjord skill­

nad i förhållande till civilprocessen. En åtgärd, varigenom ett ingånget av­

tal åsidosättes, innebär jämväl den en kränkning av rättsordningens bestäm­

melse, att avtal skola hållas. Men i allmänhet har lagstiftaren icke ansett en

sådan kränkning vara av den betydelse, att den bör beläggas med straff, utan

överlämnat åt kontrahenterna själva att avgöra, huruvida den skall rättsligen

fullföljas. I anslutning till det nu anförda säges civilprocessen bestämmas av

dispositionsprincipen, under det att straffprocessen behärskas av official-

principen.

I äldre tid har uppfattningen varit en annan. Den äldsta svenska straff-

Kungl. Maj:ts proposition nr 80.

107

processen kände icke den nu antydda skillnaden. Brottets beivrande var i

stort sett målsägandens ensak, och straffet, som mestadels utgjordes av böter,

betraktades som ett vederlag till målsäganden. Denna uppfattning kommer

ännu till synes däri, att enligt vår nu gällande strafflag åtalsrätt beträffande

vissa brott, vilkas beivrande ej anses påkallat av något större allmänt intresse,

tillkommer målsäganden ensam. Straffprocessen närmar sig i dessa fall civil­

processen. Målsäganden har i sin makt att förlika saken och, om han beivrar

den, att ensam sörja för utredningen. I andra fall intager lagen en mellan­

ståndpunkt. Målsäganden har initiativet. På honom beror, örn åtal skall an­

ställas, men har han beslutat sig för åtal, äger han påkalla statens biträde.

Bortser man från nu antydda undantag, står vår gällande strafflagstiftning

på officialprincipens ståndpunkt. Det är alltså staten, som genom sina organ

har att tillse, att ett begånget brott beivras och att den brottslige befordras

till det straff, som enligt lag bör följa å brottet. Enligt vår tids åskådning ha

de olika uppgifter, som härutinnan åvila staten, alltmer fördelats å olika sam­

hällsorgan sålunda, att brottslingens uppspanande och bevisningen för hans

fällande anförtrotts åt polis- och åklagarväsendet, under det att domstolens

uppgift begränsats till den dömande verksamheten. Jämväl på denna punkt

föreligger ett avsteg från äldre uppfattning, enligt vilken jämväl utredningen

i stor utsträckning ankom på domstolen, som härigenom blev på en gång såväl

åklagare som försvarare och domare. Denna senare princip kallas den inkvisi-

toriska i motsats till den först antydda, den ackusatoriska.

Det torde numera vara allmänt erkänt, att den ackusatoriska principen bör

tillerkännas företräde. Vid tillämpning av denna princip har domstolen lättare

att bevara sin opartiskhet och därigenom tryggas tilliten till rättsskipningens

objektivitet. Uppgiften att samla bevismaterialet lägges på andra organ, som

äro bättre ägnade härför än domstolen.

Vid en ackusatorisk process är rättegången anordnad som en förhandling

mellan två parter, den ena — där åtalsrätten ej tillkommer målsäganden -—

åklagaren såsom statens representant och den andra den tilltalade. Åklagarens

y ställning i rättegången bestämmes av den uppgift han såsom representant för

statsintresset har att fullfölja. Han har att verka för att den brottslige och

endast han blir dömd till straff och till ett straff, som svarar mot hans brott.

Han har sålunda att göra gällande ej allenast omständigheter, som tala mot

den misstänkte, utan också sådana, som kunna anföras till hans förmån. Ur

rättsordningens synpunkt är det lika viktigt, måhända ännu viktigare, att ej

den oskyldige utsättes för straff som att den skyldige drabbas av det straff

han förtjänar.

I förhållande till åklagaren bör den tilltalade, som ju ännu ej är övertygad

om någon brottslighet, intaga en fullt likaberättigad ställning. Han äger

alltså begagna sig av de rättigheter, som tillkomma part, få del av den be­

visning, som förebragts mot honom, själv förebringa utredning och bevisning,

närvara vid förhandlingen och där yttra sig ävensom företaga de rättshand­

lingar, såsom användande av rättsmedel, som i allmänhet stå en part till buds.

Med den tilltalades partsställning följer också förpliktelsen att medverka till

108

Kungl. Maj:ts proposition nr 80.

Förberedande

nndersökning.

sakens utredning. Han är skyldig att, i den mån det erfordras, personligen

infinna sig vid domstolen, lian äger icke undanhålla bevisning eller på annat

sätt försvåra utredningen. I den mån fara föreligger, att den tilltalade söker

undandraga sig dessa förpliktelser, kunna tvångsåtgärder tillgripas mot honom.

Enligt nutida uppfattning är i ett hänseende den tilltalades ställning till och

med förmånligare än partens i en civil rättegång. Den intressekollision, som

i en straffprocess föreligger mellan å ena sidan den tilltalades sanningsplikt

och å den andra hans mänskligt sett fullt förklarliga strävan att undgå straff,

föranleder ur skälighets- och billighetssynpunkt, att den tilltalade icke mot

sin vilja göres till bevismedel mot sig själv. På denna punkt föreligger en be­

stämd avvikelse från den äldre inkvisitoriska processen, i vilken den tilltalade

icke betraktades som part i egentlig mening utan mera som ett medel för do­

maren att vinna utredning i målet.

Den likställighet mellan åklagare och tilltalad ur partssynpunkt, som jag nu

antytt, kräver för att icke för den tilltalade bliva allenast ett tomt sken, att

han åtminstone i svårare fall utrustas med en rättskunnig försvarare. Den

tilltalades rätt att anlita försvarare, som är en av hans viktigaste partsrättig-

heter, bör uttryckligen fastslås i lagen. Men i rättsordningens eget intresse

är det uppenbarligen angeläget, att den tilltalade för det fall, att han på grund

av svag ekonomi eller av annan orsak icke själv kan anskaffa försvarare, ge­

nom statens försorg erhåller nödigt biträde. Denna grundsats har på senare

tid vunnit erkännande jämväl i vår lagstiftning. Sålunda är enligt gällande

lag häktad, som äskar hjälp vid sin talans förberedande och utförande och säger

sig ej själv kunna anskaffa biträde, berättigad att erhålla av länsstyrelsen

eller domstolen förordnat biträde; i vissa fall kan domstolen av eget initiativ

förordna biträde.

Det torde icke vara föremål för tvekan, att den väg, på vilken lagstiftning­

en sålunda slagit in, är den, som säkrast leder till målet, straffrättsskipning­

ens säkerhet, och att denna väg bör följas i en ny rättegångsordning. Vad

som här närmast kommer i fråga är ett stärkande av de institutioner, som hand­

ha åtalet å ena sidan och försvaret å den andra. Till denna fråga skall jag

emellertid återkomma i annat sammanhang.

En allvarlig brist i vår nuvarande rättegångsordning är, att förundersökning­

en i brottmål icke gjorts till föremål för reglering i lag. Detta förhållande

sammanhänger därmed att vid tillkomsten av 1734 års lag lagstiftningen ännu

stod kvar på inkvisitionsprincipens ståndpunkt och i överensstämmelse med

denna ansåg domstolens uppgift omfatta målets utredning i dess helhet och

sålunda jämväl deri förberedande undersökningen. Med den övergång till

ackusatorisk förhandling, som efter hand ägt rum, har behovet av en förbere­

dande, från domstolsförhandlingen skild undersökning gjort sig allt starkare

gällande. En sådan har också utbildat sig vid sidan av lagen. Bestämmelser

härom ha vid skilda tidpunkter influtit i instruktioner för åklagar- och polis­

väsendet. Dessa bestämmelser avse dock huvudsakligen frågan om de myndig­

heter, som ha att verkställa undersökningen, mindre själva förfarandet vid un­

dersökningen. Det är tydligt, att en allmän reglering av detta ämne icke kan

undvaras i en ny rättegångsordning.

Kungl. Maj:ts proposition nr 80.

109

Förundersökningens uppgift är att bereda åklagaren tillfälle att avgöra, hu­ ruvida åtal bör ske, samt att sätta honom i stånd att väl utföra sin talan. För vinnande av en koncentrerad huvudförhandling är det av stor vikt, att för­ undersökningen blir så fullständig som möjligt och att sålunda förhör hålles med alla, som ha sig något bekant i saken. Själva bevisupptagandet bör emel­ lertid vara förbehållet domstolen. De skäl, som för tvistemålens del anförts mot ett undanskjutande av domstolsförhandlingen till förmån för förberedelsen, göra sig uppenbarligen gällande med ännu större styrka i fråga örn brottmå­ len. Det undersökningsförfarande, som för närvarande tillämpas såväl å landsbygden som i flertalet städer, har kännetecknats som ett av åklagaren i egenskap av polismyndighet lett förfarande. Till stöd för denna anordnings bibehållande har framhållits den intima samverkan mellan polispersonalen och den åtalsbeslutande myndigheten, som ur utredningssynpunkt måste anses i hög grad önskvärd. Å andra sidan har mot densamma aberopats, att anord­ ningen med åklagare eller polismyndighet som undersökningsledare kan inne­ bära en viss fara för den misstänktes rättssäkerhet. Ur denna synpunkt har i stället förordats ett system, enligt vilket förundersökningen, sedan det egent­ liga spaningsarbete vore avslutat och misstankarna riktats mot en bestämd person, skulle stå under ledning av en särskild förhörsdomare.

Det torde icke kunna bestridas, att den nu tillämpade ordningen är behäftad med allvarliga brister, såsom att förhörsledaren ofta saknar erforderlig kom­ petens, att förhören i allt för hög grad ledas efter inkvisitoriska grundsatser, att den misstänkte saknar rätt att anlita försvarare samt att någon utväg att omedelbart påkalla rättelse i fall, då förhörsledaren överskrider sin befogenhet, icke står den misstänkte till buds. Det torde dock icke ligga utom räckhåll att jämväl med bibehållande i huvudsak av den nuvarande ordningen i dessa hän­ seenden åvägabringa mera betryggande förhållanden. Sålunda torde det vara allmänt erkänt, att redan med hänsyn till åklagarens uppgift i fråga om an­ ställande och utförande av åtal hans kompetens behöver stärkas. Särskilt i fråga örn de grövre brottmålen torde å åklagaren böra uppställas krav å en juridisk utbildning, som ej i allt för hög grad skiljer sig från domarens. Vad angår den misstänktes ställning bör rätt tillerkännas honom att redan å detta skede anlita försvarare. Förbud bör meddelas mot olämpliga, inkvisitoriskt lagda förhörsmetoder och överhuvudtaget mot en behandling, som utsätter den misstänkte för en alltför stark psykisk eller fysisk påfrestning. Slutligen bör det stå honom öppet att i fall, då förhörsledaren överskrider sin befogenhet, påkalla omedelbar rättelse hos domaren. Med nu antydda garantier torde ur synpunkten av den misstänktes rättssäkerhet alla skäliga anspråk vara tillgodo­ sedda. Härtill kommer med den nuvarande ordningen den fördelen, att åklaga­ ren sättes i tillfälle att redan på ett tidigt skede följa utredningen, pröva dess värde och draga försorg örn erforderliga kompletteringar —- uppgifter, som på det närmaste höra samman med åtalet och dess utförande. Anordningen med förhörsdomare kan ej undgå att ur organisatorisk synpunkt träffas av den anmärkningen, att väsentligen samma eller närliggande uppgifter komma att uppdelas å två särskilda tjänstemannakategorier. Dessutom föreligger alltid

Ilo

Kungl. Maj:ts proposition nr 80.

Tvångsmedel.

den faran, att förhörsdomarens befattning med undersökningen blir av mera

formell beskaffenhet samt att den verkliga ledningen till skada för utredning­

ens opartiskhet kommer att glida över å polismyndigheten och sålunda hand­

havas av personer, som i allmänhet äga mindre juridisk kompetens än åklaga­

ren. Jag har alltså ansett, att tillräckliga skäl icke föreligga för att i prin­

cip frångå den nu gällande ordningen även örn såsom redan berörts vissa för­

ändringar i densamma äro påkallade.

En fråga, som i brottmål är av stor betydelse och direkt inverkar på huvud­

förhandlingens karaktär, är den, huruvida de protokoll, som förts vid den för­

beredande undersökningen, må läggas till grund för huvudförhandlingen. Sva­

ret torde icke kunna bliva annat än att så ej må ske. Det vid våra underrätter

nu i allmänhet tillämpade förfarandet, att förhandlingen inledes med en upp­

läsning av förhörsprotokoll, varefter den tilltalade tillfrågas örn han vitsordar

protokollets riktighet, synes innebära sådana vådor för säkerheten i rättsskip­

ningen, att det snarast bör avskaffas. Den förberedande undersökningens egent­

liga uppgift är, såsom förut framhållits, att sätta åklagaren i tillfälle att taga

ståndpunkt till frågan, huruvida skäl förefinnas för åtal, ävensom att vid hu­

vudförhandlingen förebringa den bevisning, som står till buds, däremot i intet

fall att i och för sig utgöra ett bevismedel, som må åberopas mot den tilltalade.

I överensstämmelse med de principer, som tidigare utvecklats, har domstolen

att taga hänsyn till allenast vad som förekommer vid huvudförhandlingen och

den bevisning, som där omedelbart framföres. Tillfälle bör alltså lämnas den

tilltalade ävensom vittnen och andra, som höras, att fritt och utan föregående

erinran om protokollets uppgifter avgiva sina utsagor.

I nära samband med förundersökningen står frågan om de tvångsmedel, som

anses böra komma till användning för säkerställande av straffprocessens mål,

den brottsliges bestraffande. Med hänsyn till det starka samhällsintresse, som

är knutet särskilt till de grövre brottens beivrande, är det ofrånkomligt, att

dessa tvångsmedel komma att innebära ingrepp i rättigheter, som för den en­

skilde äro av högsta värde, såsom den personliga friheten, hans rätt till hem­

frid och kroppslig integritet. I varje konstitutionellt samhällsskick äro dessa

rättigheter kringgärdade av lagens skydd, och deras hävande eller inskrän­

kande kan äga rum endast i den omfattning och under de villkor lagen uttryck­

ligen angiver.

Det mest ingripande straffprocessuella tvångsmedlet är häktningen. Enligt

gällande svensk rätt tillkommer häktningsbefogenhet såväl vissa administra­

tiva, till åklagar- och polisväsendet hörande myndighetspersoner som ock dom­

stol. De administrativa myndigheternas häktningsrätt kommer företrädesvis

till användning å ett föreberedande stadium och innan målet varit föremål för

behandling av domstol. Praktiskt taget utövas denna befogenhet å landet av

landsfogde och landsfiskal samt i stad av stadsfiskal ävensom, vad de större

städerna angår, av vissa polistjänstemän. Enligt gällande bestämmelser skall

deli, som beslutat om häktning, ofördröjligen därom göra anmälan hos ordfö­

randen i den domstol, som har att företaga rannsakningen, och domstolen skall

påbörja denna vid rådhusrätt senast å åttonde dagen och vid häradsrätt se-

Kungl. Maj:ts proposition nr 80.

lil

nast å fjortonde dagen från den, då anmälan inkommit. Sedan målet uppta­ gits av domstol, äger domstolen befogenhet att av eget initiativ såväl häva ett tidigare meddelat häktningsbeslut som ock förordna om häktning av en tilltalad, som är på fri fot.

Häktning är det enda slag av processuellt frihetsberövande, varom vår lag innehåller föreskrifter. I den mån den aekusatoriska principen slagit igenom och i samband härmed uppgiften att sörja för utredningen och bevisningen allt­ mer överflyttats å åklagaren, har det emellertid icke kunnat undvikas att be­ hov yppats jämväl av andra former. Sålunda har det visat sig nödvändigt för avgörande av frågan, huruvida i ett visst fall skäl förelåge för vidtagande av häktningsåtgärd eller överhuvudtaget för anställande av åtal, att inkalla den misstänkte till förhör samt genom hans kvarhållande säkerställa hans medver­ kan i utredningen. På detta sätt har utbildat sig ett förfarande med den miss­ tänktes anhållande såsom förberedande åtgärd för häktning. Anhållandet in­ nebär, att den misstänkte under viss tid kvarhålles för att stå till förfogande för förhör. Först sedan dessa avslutats, fattar polismyndigheten sitt beslut, som utmynnar antingen i den misstänktes frigivning eller i förordnande om häktning. För sistnämnda fall kan det alltså inträffa, att den tid, varunder friheten är den misstänkte berövad, innan häktningsfrågan kommer under domstolens prövning, överskrider den för häktning i lag föreskrivna.

Såsom vid åtskilliga tillfällen framhållits måste uppenbarligen allvarliga be­ tänkligheter göra sig gällande mot ett förfarande, varigenom — hur berättigat det av andra skäl än må vara — en medborgare utan stöd av lag berövas sin frihet. Att i samband med en ny processlagstiftning detta ämne bör upptagas till laglig reglering, ligger därför i öppen dag.

I fråga om de grundsatser, som vid en dylik reglering böra vinna tillämp­ ning, torde någon meningsskiljaktighet icke råda därom, att varje åtgärd, som medför förlust av den personliga friheten under någon mera avsevärd tid, bör underställas domstolens eller domarens prövning. Detta torde böra gälla även i fråga örn den mildare form av frihetsförlust, som anhållandet inne­ bär. Visserligen ligger det i sakens natur att själva anhållandet, som i all­ mänhet ingår som ett led i det av polisen omhänderhavda spaningsarbetet, må­ ste anförtros åt polis- och åklagarmyndigheterna, därest ej syftet med detta tvångsmedel skall helt förfelas, men frågan örn den misstänktes kvarhållande utöver viss kortare tid bör icke bero av dessa myndigheters avgörande. Sär­ skilt vad angår häktning måste fasthållas, att i de fall, då domstolsförhand­ lingen icke följer inom en jämförelsevis kort tid, frågan örn den misstänktes, kvarhållande i häkte alltid underställes domstolens eller domarens prövning. Uppenbarligen bör det stå den misstänkte öppet att oberoende häraV påkalla prövning av häktningsfrågan.

Ett straffprocessuellt tvångsmedel, som är hos oss okänt men i utlandet kommit till användning, är reseförbudet. Då detta innebär en väsentligt mindre inskränkning i den personliga friheten än anhållandet och häktningen samt i vissa fall torde vara i stånd att ersätta dessa, tala övervägande skäl för att det införlivas med vår straffprocess. Befogenhet att meddela reseförbud torde

112

Kungl. Majlis proposition nr 80.

Instans­

ordningen.

Särskilda

domstolar för

olika slag av

mål.

utan fara kunna anförtros åt polis- och åklagarmyndigheterna med rätt dock

för den misstänkte att påkalla domarens prövning.

För utredningen av ett brottmål kan det ofta vara av stor betydelse att

såsom bevismedel äga tillgång till föremål, som innehavas av den misstänkte

eller annan. Uppenbarligen föreligger i sådana fall behov av en i lag med­

given befogenhet att taga föremålen i förvar, eller, då dessa fortfarande må

kvarstanna hos innehavaren, vidtaga åtgärd till förebyggande av deras för­

säljning eller skingrande. Andra tvångsmedel, som komma till användning

vid brotts uppspårande eller för utredning av därmed sammanhängande om­

ständigheter, äro husrannsakan och kroppsvisitation. Jämväl i de nu berörda

fallen är befogenheten av ett ingrepp beroende av en avvägning mellan två

varandra i viss mån motsatta intressen, å ena sidan vikten av straffrätts­

skipningens effektivitet och å den andra hänsyn till betydelsefulla medbor­

gerliga rättigheter. Det torde icke vara nödvändigt att i detta sammanhang

ingå på dessa spörsmål. I samband med genomförandet av en ny rättegångs­

lag bör uppenbarligen jämväl detta ämne, som för närvarande är hos oss ytterst

knapphändigt behandlat, göras till föremål för reglering.

Enligt nu gällande domstolsordning är underrätten, häradsrätt eller rådhus­

rätt, med vissa undantag första domstol i alla mål oberoende av deras be­

skaffenhet. Dessa undantag hänföra sig huvudsakligen dels till speciallag­

stiftningen, såsom ägodelningsrätterna, krigsdomstolarna, vattendomstolarna

och arbetsdomstolen, dels ock till städernas rättsskipning, såsom polisdomsto­

larna. Ej sällan har den åsikten framförts, att vi här i landet — efter före­

bild av vad som ägt rum i många främmande länder — borde införa en allmän

mindre kvalificerad första instans för de obetydligare målen, de s. k. bagatell­

målen. En annan jämkning i instansordningen, som haft förespråkare, är att

vissa viktigare mål, där kraven å domstolens högre kompetens och rättsskip­

ningens snabbhet vore särskilt framträdande, borde med förbigående av un­

derrätten kunna anhängiggöras i överrätten såsom första instans. Mot dessa

förslag torde i främsta rummet böra riktas den anmärkningen, att de icke stå

i god överensstämmelse med den helt visst djupt rotade åskådning, som för när­

varande uppbär vår domstolsorganisation. En anordning, sådan som den nu

antydda, har i varje fall skenet emot sig att innebära ett missgynnande av par­

ten, allenast därför att hans sak är ringa -—- för honom kan den dock vara

nog så betydelsefull — och framstår därför lätt som ett avsteg från grundsat­

sen örn allas likhet inför lagen. Tvingande praktiska skäl kunna nödvändig­

göra vissa avvikelser från den i allmänhet gällande instansordningen, såsom

också tidigare ägt rum i fråga örn begränsning av fullföljdsrätten till högsta

domstolen. Denna avvikelse bör dock icke kunna tagas till intäkt för den långt

mera genomgripande åtgärden att jämväl i fråga örn den första instansen ge­

nomföra en klassificering av målen. Vad särskilt angår hovrätten såsom första

instans för vissa grupper av viktiga mål kunna väl till stöd för en dylik stånd­

punkt otvivelaktigt åberopas beaktansvärda skäl. Dessa skäl göra sig starkast

Kungl. Maj:ts proposition nr 80.

113

gällande beträffande de framkomna förslagen örn inrättande vid hovrätterna eller vissa av dem av särskilda avdelningar för handels- och sjörättsmål med sakkunniga bisittare. Uppenbarligen bör dock på denna punkt den största varsamhet iakttagas. Undandragande av vissa viktigare mål från de allmänna underrätterna är i hög grad ägnat att minska dessa domstolars kompetens och rubba den starka och auktoritativa ställning, som våra underrätter för närva­ rande intaga och vilken otvivelaktigt utgör en av vårt domstolsväsens värde­ fullaste tillgångar.

Någon meningsskiljaktighet torde knappast råda därom, att tillfälle allt­ jämt bör stå öppet att draga underrättens avgöranden under mellaninstan- sens, hovrättens, prövning. Däremot äro åsikterna mera delade angående de grunder, som böra vinna tillämpning i fråga örn fullföljdsrätten till högsta domstolen. I detta hänseende har uttalats, att införandet av ett muntligt rätte­ gångsförfarande måste medföra en förändring i den uppgift, som åvilar den högsta instansen. Att den förebragta muntliga bevisningen där upprepas har ansetts uteslutet. Ej heller har det enligt denna uppfattning funnits lämpligt, att bevisningen i underrätterna protokolleras och protokollen läggas till grund för högsta domstolens prövning, något, som skulle bland annat medföra, att högsta domstolen finge träffa sitt avgörande på ett sämre material än det, som stått underdomstolarna till buds. Med hänsyn härtill har enligt det sålunda framställda förslaget högsta domstolens prövning begränsats till de sidor av målen, som icke angå bevisningen, eller med andra ord rättsfrågor och frågor örn målens formella behandling.

Enligt min mening är frågan örn begränsning i rätten att fullfölja talan i första hand beroende av den uppgift, som anses i instansordningen böra tillkomma högsta domstolen. För den, som ser denna uppgift uteslutande eller huvudsakligen i att främja en enhetlig rättstillämpning, mindre i att vaka över att de avgöranden, som i varje särskilt fall träffas, motsvara det mate­ riellt riktiga, ligger det nära till hands att giva sitt förord för det nu antydda förslaget. Det torde emellertid på goda grunder kunna ifrågasättas, huru­ vida icke en så stark begränsning av högsta domstolens prövningsrätt är för den allmänna uppfattningen ganska främmande och örn den icke i särskilda fäll kan leda till resultat, som te sig för rättskänslan stötande. Säkert är att en dylik begränsning skulle medföra talrika tvistefrågor, huruvida rätt till fullföljd vore för handen. Korrektivet mot den fara, som ligger däri, att över­ rätten är hänvisad till det i underrättens protokoll återgivna bevismaterialet och sålunda icke är i tillfälle till en på omedelbar iakttagelse grundad bevis­ prövning, torde vara att söka i den varsamhet, som överrätten alltid har att ålägga sig i fråga örn en rubbning av den bevisvärdering, vartill underrätten kommit. Äga de nu framhållna synpunkterna i allmänhet sitt berättigande i fråga om bevisupptagning i överrätt, måste uppenbarligen särskild betydelse tilläggas dem i fråga örn bevisningen i högsta domstolen. Goda skäl synas mig därför tala för att, såsom föreslagits, i rättegångslagen upptages en uttrycklig bestämmelse, att vid hovrättens bevisprövning skall i allmänhet bero, om ej

Bihang till riksdagens protokoll 1981. 1 sami. 67 haft. (Nr 80.)

8

Fullföljd till

högsta in­

stansen.

114

Kungl. Maj:ts proposition nr 80.

synnerliga skäl föreligga för avvikelse. Förefintligheten av ett dylikt stad­

gande skulle helt visst bidraga till att parterna avhölle sig från att i oträngt

inål fullfölja bevisningsfrågor till högsta instansen.

Emellertid torde jämväl andra anordningar vara av nöden för att hindra en

allt för stark tillströmning av mål till högsta domstolen. Erfarenheten har

visat, att de lagstiftningsåtgärder, som i detta syfte vidtogos år 1915, icke äro

tillfyllest. Ytterligare anordningar äro redan nu påkallade, och behovet därav

torde bliva än starkare efter införande av muntlig partsförhandling i högsta

domstolen. De invecklade och ömtåliga spörsmål, som sammanhänga härmed,

böra vid det fortsatta lagstiftningsarbetet göras till föremål för ingående ut­

redning. Härvid torde särskilt böra undersökas, huruvida en begränsning i

tillströmningen kan ernås genom uteslutande från fullföljd av vissa grupper

av mål.

Förfarandet

En av de anmärkningar och den tillika mest vägande, som riktats mot den nu-

i overra . varan(je överrättsproceduren, avser domstolens isolering från den rättssökande

grunder.1 allmänheten. Denna isolering är en följd av den vid överrätterna tillämpade

skriftliga förhandlingsmetoden. Vid ett helt skriftligt förfarande gives icke

något utrymme för parternas eller deras ombuds deltagande i förhandlingen.

För den nu gällande rättegångsordningen är parternas rätt att övervara för­

handlingen därför så gott som okänd. En följd härav är, att ej heller allmän­

heten äger tillträde till domstolens sammanträden. I annat sammanhang har

jag erinrat örn huru denna domstolens slutenhet står i strid med de grundsatser,

som i äldre tid varit rådande. Jämväl vad överrätterna angår innebär ett ge­

nomförande av rättegångens offentlighet och muntlighet ett återupplivande av

äldre inhemska traditioner. Jag skall här icke återupprepa de skäl, som jag

tidigare anfört till förmån för rättegångens offentlighet och muntlighet i all­

mänhet, skäl, vilka äga sin fulla styrka jämväl i fråga örn överrätterna; jag

inskränker mig till att som allmän princip fastställa, att rättegången i över­

rätterna, liksom i underrätterna, bör vara offentlig och muntlig.

En konsekvens av rättegångens muntlighet är, att parterna eller deras ombud

ha att inställa sig inför domstolen och där ingå i muntlig förhandling. De regler,

som tidigare utvecklats angående det muntliga förfarandet i allmänhet, äga

uppenbarligen tillämpning jämväl i fråga örn överrätterna. Det är också i frå­

ga örn överrättsförfarandet av stor vikt, att förhandlingen koncentreras till ett

enda rättegångstillfälle. För detta ändamål bör före huvudförhandlingen äga

rum en förberedelse, vilken för att ej ådraga parterna onödiga kostnader bör

kunna ske genom utbyte av skrifter. Det ligger i sakens natur, att svårig­

heterna för förhandlingens koncentration icke äro lika stora i överrätten, där

det vid underrätten samlade processmaterialet redan föreligger, som i under­

rätten.

Vad härefter angår förhandlingens omedelbarhet innebär denna jämväl för

överrättens del, att domstolen har att grunda sin dom å vad som förekommer

vid den muntliga förhandlingen. Denna regel, konsekvent tillämpad, leder till att

parter och vittnen skola avhöras ånyo och att sålunda hela förfarandet måste upp-

Kungl. Maj:ts proposition nr 80.

115

repas. Uppenbarligen gäller dock härvid den begränsning, som kan följa där­ av, att partens ändringssökande avser ej målet i dess helhet utan allenast en viss del av målet eller en särskild fråga. Allenast den del av materialet, som berör det fullföljda yrkandet, skall i ett dylikt fall förebringas. Därest en part godtager underrättens bevisprövning men anser den slutsats, vartill un­ derrätten på grundval av detta material kommit, rättsligt oriktig, erfordras icke något nytt upptagande av bevisning i överrätten.

Från de sålunda angivna grundsatserna kunna emellertid av praktiska skäl vissa ganska betydelsefulla undantag ifrågasättas.

Ett sådant torde påkallas redan i fråga örn skyldigheten för klaganden eller hans ombud att för utförande av klagandens talan inställa sig vid förhand­ lingen. Enligt de regler, som föreslagits i fråga örn klagandens utevaro från den muntliga förhandlingen, skulle denne i sådant fall ha förlorat sin talan mot underrättens dom. Därest klaganden komme tillstädes men motparten utebleve, har förutsatts, att domstolen ändock skulle upptaga målet till saklig prövning. Det kan ifrågasättas, huruvida icke härvid den muntliga partsförhandlingens konsekvenser utdragits längre än som överensstämmer med skälig hänsyn till parterna. I mindre mål, där tvisteföremålets värde är obetydligt eller där fråga är örn allenast bötesstraff, skulle en ovillkorlig inställelseplikt för klaganden of­ ta framstå såsom obillig med hänsyn till de därmed förbundna kostnaderna. För den part, som vill söka ändring i underrättens dom, skulle fullföljdsrätten lätt bliva utan värde, och jämväl den i underrätten vinnande parten skulle kunna i alltför hög grad betungas. Örn sakens beskaffenhet så fordrar bör domstolen dock alltid äga förordna örn partens hörande. Ej heller bör något förbud stad­ gas för part, som så önskar, att själv eller genom ombud komma tillstädes för utförandet av sin talan. Var gränsen skall dragas för de fall, då ovillkorlig inställelseplikt icke åvilar klagande, kan bliva föremål för delade meningar. Då klagande icke har att komma tillstädes, måste tillfälle beredas honom att skriftligen framföra sina påståenden, och föredragning bör som nu äga rum genom domstolens försorg.

Mot en anordning som den nu ifrågasatta kan riktas den anmärkningen, att den innebär ett allt för stort avsteg från de principer, som i allmänhet böra ligga

till grund för förhandlingen, ett avsteg, som är så mycket betänkligare, som var­ je eftergift åt den nu rådande skriftligheten i överrätterna har, såsom rättshisto- riskt kan påvisas, en inneboende tendens att gripa omkring sig och sträcka sina verkningar jämväl till förfarandet i underrätterna. Därest denna farhåga vore grundad, skulle däri uppenbarligen ligga den starkaste anledning att frångå det framställda förslaget. Jag har emellertid svårt att känna mig övertygad om dess berättigande. Undantaget gäller allenast de mindre målen och det torde väl icke få anses såsom en alltför lös förhoppning, att inverkan från förfarandet i de mål, där den muntliga partsförhandlingen är obligatorisk, skall visa sig starkare och förmå att hämma en utveckling, som i varje fall står i uppenbar strid med lagen.

Även beträffande förfarandets anordnande i högsta domstolen inställer sig spörsmålet om begränsning i den muntliga partsförhandlingen. Denna fråga

Begränsning

av muntlig förhandling i

hovrätt.

Muntlig eller

skriftlig för­ handling i

högsta domstolen?

lie

Kungl. Maj:ts proposition nr 80.

Begränsning

av omedelbar­

heten i

Sverrätt.

är i viss mån beroende av den ställning man intager till fullföljdsrätten. En

till rättsfrågan begränsad fullföljdsrätt gör uppenbarligen icke i lika hög grad

en muntlig partsförhandling i högsta domstolen nödvändig. Rättsfrågans

klarläggande kan i allmänhet utan större olägenhet ske genom parternas

skrifter, även örn den muntliga förhandlingens företräde jämväl på denna

punkt är omisskänneligt. Utsträckes däremot, såsom av mig tidigare för­

ordats, fullföljden till en överprövning jämväl av bevisningen, framträder

behovet av en muntlig partsförhandling starkare. De spörsmål, som kunna

tänkas framkomma vid en dylik överprövning, äro av den art, att för

deras besvarande behovet av parternas eller deras ombuds närvaro vid förhand­

lingen gör sig i högre grad gällande. Till förmån för muntlig partsförhand­

ling i högsta domstolen må till sist framhållas, att det onekligen skulle inne­

bära en brist på följdriktighet, örn i en rättegångsordning, som bygger på munt­

lig partsförhandling som allmän princip, denna förhandlingsnorm skulle helt

utestängas från den högsta instansen. Därest man överhuvud är beredd att ge

sitt erkännande åt den muntliga partsförhandlingens förmåga att öka rättsskip­

ningens säkerhet och stärka dess folkliga anknytning, är det uppenbart, att

denna förhandlingsform bör komma till användning jämväl i den högsta in­

stansen.

Mot muntlig partsförhandling i högsta domstolen kunna väl göras gällan­

de enahanda synpunkter som de jag nyss riktat mot ett undantagslöst in­

förande av muntlig partsförhandling i mellaninstansen. Vid ett närmare över­

vägande skall man dock finna, att förhållandena i de båda fallen äro väsent­

ligt olikartade. Anmärkningen mot obligatorisk partsförhandling i hovrätten

jämväl i mindre mål avser dock, att tillfälle bör beredas part att utan oskäliga

kostnader få sin sak prövad i åtminstone två instanser. Ej heller kan i fråga

örn fullföljd till högsta instansen kostnaderna tilläggas samma betydelse som

beträffande förfarandet i mellaninstansen. Den med muntlig förhandling i

högsta instansen följande kostnadsökningen torde vara ofrånkomlig, örn man,

utan att begränsa fullföljden till rättsfrågan, vill i högsta instans skapa ett

förfarande, som erbjuder tillräckliga garantier för rättsskipningens säkerhet,

och samtidigt undgå en ej önskvärd utökning av antalet ledamöter i högsta

domstolen.

En mellanståndpunkt, som ifrågasatts är den, att muntlig förhandling skulle

förekomma allenast i fall, då part framställt begäran därom eller domstolen

tar initiativ därtill. Mot denna ståndpunkt torde ur organisatorisk synpunkt

kunna göras vissa invändningar, och det är i varje fall uppenbart, att den

skulle leda till en stark beskärning av den muntliga förhandlingen.

En tillämpning av omedelbarhetsprincipen kräver, att det material, varå un­

derrätten grundat sin dom, åter förebringas inför överinstansen i den mån det

äger betydelse för de frågor, som dragits under överrättens prövning. Redan

tidigare har jag på tal örn omedelbarheten i underrätt framhållit, att denna prin­

cip icke bör i fråga örn överrättsförfarandet uppehållas i hela sin stränghet.

Det ligger i sakens natur, att förutsättningarna för bevisupptagning och

sanningsprövning äro gynnsammare i underrätten än i överrätterna. Det ma-

Kungl. Majlis proposition nr 80.

117

terial, som förebringas redan i underrätten, har i högre grad omedelbarhetens prägel. Parters och vittnens utsagor framträda där i större ursprunglighet. Den fria bevisprövningens resultat är beroende av så många skiftningar, att ett troget återgivande av dessa en andra eller en tredje gång alltid är i hög grad osäkert. Mot ett sådant återgivande möter ej sällan hinder av faktisk natur. Den anmärkning, som riktats mot överrättens på underrättens proto­ koll grundade bevisprövning, eller att överrätten dömer på ett sämre material än underrätten, kan därför ej undgå att träffa jämväl en muntlig upprepning av bevisningen i överrätt. Härtill komma jämväl praktiska hänsyn. En obli­ gatorisk upprepning av bevisningen i överrätt skulle i många fall oskäligt betunga parterna. Äro dessa synpunkter riktiga följer därav, att tyngdpunk­ ten i bevisupptagning och bevisprövning förlägges till förfarandet i under­ rätten.

Med den uppfattning, varåt jag nu givit uttryck, kommer överrättens upp­ gift i fråga örn bevisningen i första hand att avse en överprövning av under­ rättens verksamhet härutinnan. Underrättens bevisningsresultat kvarstår, i den mån ej genom den i överrätten förebragta bevisningen tilltron till detsam­ ma rubbats. Därest överrättens uppgift i fråga örn bevisningen på detta sätt begränsas, göra sig icke samma betänkligheter gällande att såsom bevis i över­ rätten åberopa protokollen över bevisupptagningen i underrätten. Den bevis­ prövning, som sker på grundval av protokollen, träder icke i stället för under­ rättens bevisprövning och protokollen tillägges icke samma primära be­ tydelse för bevisprövningen som det i underrätten omedelbart förebragta ma­ terialet.

Helt visst råder icke mer än en mening därom, att det i varje fall bör stå parten öppet att i mellaninstansen förebringa sin bevisning ånyo, alltså på nytt låta där avhöra sina vittnen ävensom fullständiga sin tidigare bevisning. Denna partens rätt bör dock icke tillika vara en skyldighet. Vill parten av kostnads­ skäl eller av annan anledning icke föranstalta örn ny bevisupptagning, bör han icke vara avstängd från att såsom bevis åberopa protokollet angående den vid underrätten framförda bevisningen. Det bör, åtminstone i tvistemål, i första hand bero av parten, huruvida han anser en förnyad bevisupptagning erforderlig och örn han vill underkasta sig de kostnader, som äro förknippade därmed. Skulle omständigheter förekomma, som rubba tilltron till den i proto­ kollet återgivna bevisningen eller eljest göra ett förnyat bevisupptagande önsk­ värt, måste dock denna hänsyn till parten vika, och domstolen bör av eget initiativ äga att förordna örn bevisningens förnyande i erforderliga delar. Den bör i intet fall kunna försättas i det läge, att den ser sig nödsakad att döma på ett material, örn vars tillförlitlighet domstolen hyser en grundad misstanke. Denna synpunkt gör sig enligt sakens natur starkare gällande i brottmålen än i tvistemålen. Den torde också böra leda till, att i de grövre brottmålen all bevis­ ning, som är av betydelse för målet i dess fullföljda skick, oberoende av parts yrkande därom ånyo förebringas.

Vad angår bevisupptagning i högsta domstolen synes en sådan redan med

Kungl. Maj:ts proposition nr 80.

Process­ kostnaderna

hänsyn till den tidsutdräkt, som därav skulle vållas i högsta domstolens arbete, endast i undantagsfall böra ifrågakomma. Det kan ej heller förbises, att all­ varliga olägenheter möta jämväl i andra hänseenden. En bevisning, som före­ bringades i högsta domstolen, skulle i regel komma att sakna ursprunglighet. Skulle i något fall ett mera framträdande behov av vittnens fö-rnyade avhö­ rande göra sig gällande, torde detta lämpligare tillgodoses genom målets åter­ förvisning till hovrätten eller underrätten.

Vid utformandet av en rättegångsordning kunna strävandena icke uteslu- ' tande inriktas på att förfarandet må bliva så fulländat och ändamålsenligt som

möjligt; tillika måste som jag tidigare antytt beaktas, att anlitandet av dom­ stolarna icke asamkar parterna otillbörliga kostnader. Rättegångsväsendet motsvarar ej sin uppgift, örn kostnaderna för en rättegång avhåller den be­ rättigade från att göra sin rätt gällande eller tvingar honom till eftergift för ogrundade anspråk.

Såsom en av de största förtjänsterna hos vår nuvarande rättegångsordning brukar framhallas dess billighet för parterna, och det har vid behandlingen av frågan örn en rättegångsreform ej sällan givits uttryck åt den farhågan, att det föreslagna rättegångssättet komme att äventyra denna förmån för de rätts- sökande. Särskilt har med avseende på underrättsprocessen anmärkts, att kostnaderna komme att ökas därigenom att parterna ej längre skulle förmå att själva föra sin talan utan nödgas anlita advokater.

Helt visst är denna farhåga i hög grad överdriven. Till en början kan med skäl ifragasättas, huruvida det nuvarande förfarandet är så billigt som van­ ligen antages. I fråga örn underrättsförfarandet har sålunda från sakkunnigt hall framhållits, att rättegången i stora, mera omfattande mål för närvarande är ganska billig, ehuru icke i den grad, som man i allmänhet föreställer sig, varemot till följd av förfarandets stela likformighet och brist på koncentration rättegången är jämförelsevis dyr i små mål och relativt dyrare ju mindre målet är. Vad angår anmärkningen örn nödvändigheten för part att för sin talans utförande begagna sig av ombud i större utsträckning än hittills har jag i annat sammanhang avvisat denna anmärkning som i stort sett ogrundad. Ej heller i övrigt torde det nya förfarandet innehålla några moment, som äro ägnade att stegra rättegångskostnaderna i underrätten. Däremot föreligga omstän­ digheter, som böra verka i motsatt riktning. Åtgärderna för förfarandets kon­ centration böra medföra att antalet inställelser — förberedelsen inräknad — blir mindre än nu. Framför allt äro förberedelsen och ett effektivt utkrävande av parternas sanningsplikt, såsom erfarenheten från andra länder utvisar, ägnade att förenkla rättegången och göra den billigare. Tvistepunkter bortfalla på grund av förlikning eller medgivande, medvetandet örn att kunna nödgas of­ fentligen bekräfta lämnade uppgifter dämpar hos parterna lusten att mot bättre vetande bestrida faktiska förhållanden, och parterna vinna redan från början en översikt över stridsläget, som sätter dem i stånd att bedöma vilken bevisning verkligen erfordras. Allt detta bidrager till att begränsa bevisfö­ ringen och nedbringa kostnaderna. En beräkning av rättegångsavgiftema till

Kungl. Maj:ts proposition nr 80.

119

staten, som mera ansluter sig till värdet av tvistens föremål, bör i sin mån med­ verka till att dessa avgifter bliva mindre kännbara i de små målen.

Beträffande överrätterna kommer otvivelaktigt införandet av muntlig parts- förhandling att innebära en kostnadsökning för parterna. Parts inställelse per­ sonligen eller genom kvalificerat ombud måste draga större kostnader än det nu brukliga inlämnadet av skrifter. Ytterligare tillkomma nya kostnader i den mån vittnesförhör komma att äga rum inför hovrätten. Detta förhållande har ock, såsom framgår av vad jag tidigare yttrat, vunnit beaktande dels på det sätt, att upprepande av vittnesbevisning i överrätterna i allmänhet icke gjorts obligatoriskt dels ock därutinnan att i vissa mål, där hänsyn till kostnaderna göra sig särskilt starkt gällande, någon ovillkorlig inställelseplikt icke skulle stad­ gas. Ej heller bör förbises, att den förbättring av underrätternas rättsskip­ ning, som genom reformen åsyftas, minskar behovet av fullföljd till hovrätt. Den muntliga, koncentrerade förhandlingen i underrätt gör det också lättare för den tappande parten att uppfatta innebörden av vad som förekommit och bliva övertygad om det berättigade i underrättens domslut, än vad fallet är då han är hänvisad till det i protokollet atergivna, ofta oöverskådliga process­ materialet.

Av det anförda framgår, att i det större antalet mål, där rättegången är avslutad med första instansens dom, kostnaderna oftast torde snarare komma att understiga än överskrida vad nu är vanligt, samt att i de mål, som full­ följas till högre rätt, kostnaderna i vissa fall komma att örn ock i ej alltför hög grad överstiga de nuvarande. I själva verket torde en dylik kostnadsökning vara ofrånkomlig vid anordnande av ett förfarande, som tager nödig hänsyn till rättsskipningens säkerhet.

Av den redogörelse för vårt nuvarande rättegångsväsen, som jag i början av mitt anförande lämnat, torde framgå, att de brister, som för närvarande vidlåda detsamma, mindre äro att söka i själva organisationen än i rätte­ gångens inre gestaltning eller med andra ord i själva förfarandet. Ansluter man sig till denna uppfattning samt låter reformen i första hand gälla förfarandet och så att säga ske inifrån, begränsas såsom en följd härav de organisatoriska åtgärderna till sådana, som kunna anses stå i mera nödvändigt samband med förfarandet och äro ägnade att bereda erfor­ derligt utrymme åt de nya förhandlingsprinciperna. En dylik begräns­ ning torde vara desto mera önskvärd som de organisatoriska förändringar, vilka ifrågasatts, äro av den omfattande och på olika områden djupt ingripande beskaffenhet, att deras genomförande med all sannolikhet skulle komma att undanskjuta reformförslagens förverkligande till en oviss framtid. Ur olika synpunkter vore en sådan utveckling i hög grad att beklaga. De brister, som vidlåda det nuvarande förfarandet, äro dock så djupgående och av den betydelse för rättegångsförfarandets viktigaste egenskap, dess säker­ het, att med en reform icke bör anstå längre än som nödvändigt betingas av förhållandena. Mot att nu skrida till en mera vittgående omläggning av or-

Organisa-

tionen.

Allmänna

synpunkter.

120

Kungl. Maj:ts proposition nr 80.

Härads­

rätterna.

Nämndens

inflytande.

ganisationen talar också, att lämpligheten av en sådan omläggning alltid

måste te sig som skäligen oviss, innan någon erfarenhet vunnits rörande de nya

arbetsuppgifter, som komma att åvila domstolarna. Därest man från nu an­

givna utgångspunkter uppställer frågan, huruvida den nuvarande domstols-

organisationen är skickad att uppbära ett muntligt, koncentrerat förfarande,

synes svaret icke behöva bliva allt för ogynnsamt.

Vad då först angår underdomstolarna på landet, häradsrätterna, torde nu­

mera icke ifrågasättas någon rubbning i deras sammansättning. Häradsrätten

bör allt framgent som hittills bestå av en lagfaren domare och nämnd. Av

vad jag förut yttrat framgår, att denna organisationsform, som utvecklats och

färdigbildats medan ett muntligt, koncentrerat förfarande ännu rådde vid

våra underrätter, måste antagas vara väl lämpad att tillgodose de anspråk,

sorn ett dylikt förfarande ställer a domstolen. Den tidigare ofta dryftade

frågan om nämndens utbyte särskilt i grövre brottmål mot jury kan icke längre

sägas vara aktuell. Det sätt, pa vilket lekmännens deltagande i rättsskipningen

hos oss är ordnat, har från de mest skilda håll vunnit erkännande, och något

skäl att frångå den nu rådande ordningen föreligger icke.

Ett spörsmål, som vid flera tillfällen stått i diskussionens brännpunkt så­

väl inom som utom riksdagen, rör förhållandet mellan häradshövdingen och

nämnden. För närvarande gäller som bekant, då olika meningar yppas mellan

häradshövdingen och nämnden, att nämnden bestämmer häradsrättens dom un­

der förutsättning, att enhällighet råder inom nämnden; varemot i alla andra fall

häradshövdingens mening blir avgörande. I riksdagen ha vid upprepade till­

fällen förslag väckts örn utvidgning av nämndens inflytande. Dessa förslag,

som från slutet av 1800-talet regelmässigt sammankopplats med en annan fråga,

nämligen den om vår bevisningsrätts reformering, ha i allmänhet haft den

innebörden, att kravet å nämndens enhällighet skulle uppgivas och i stället in­

föras bestämmelse örn att den mening skulle bliva rådande, varom tre fjärde­

delar av antalet nämndemän förenade sig. Denna ståndpunkt har vid flera till­

fällen biträtts av andra kammaren, varemot inom första kammaren majoritet

för densamma icke kunnat ernås.

Förhållandet mellan häradshövding och nämnd torde så gott som undantags­

löst vid våra häradsrätter vara det allra bästa, och de fall, då några verk­

liga slitningar förekommit, äro helt visst lätt räknade. Häradshövdingen

sätter stort värde a nämndens uppfattning särskilt i bevisningsfrågor och prak­

tiska spörsmål. Det är därför ingalunda ovanligt, att häradshövdingen som

sin upptager en åsikt, som framkommit inom nämnden och som biträdes av

det övervägande flertalet inom denna. Å andra sidan åtnjuter häradshöv­

dingen i allmänhet nämndens odelade förtroende. På detta sätt åvägabringas

mellan häradshövdingen och nämnden ett fritt utbyte av synpunkter och en

samverkan till rättsskipningens fromma, som präglas av ömsesidig hänsyn.

För denna samverkan är lagens omröstningsregel icke av någon egentlig be­

tydelse; nämndens inflytande sträcker sig i verkligheten vida längre än som

omedelbart framgår av lagen.

Kungl. Maj :ts proposition nr

80.

121

För den, som lägger huvudvikten å denna av alla formföreskrifter obundna, förtroendefulla samverkan mellan domare och nämnd, kommer frågan om lag­ stiftningens ingripande å detta område icke att erhålla samma principiella betydelse, som av mången tillägges densamma. Oavsett den ståndpunkt man intager till själva principfrågan delar jag emellertid den uppfattningen, att nu gällande lag icke ger ett riktigt uttryck åt nämndens ställning inom häradsrätten och den betydelse för rättsskipningen, som nämnden redan nu äger och allt framgent bör äga. Jag kan icke heller se någon fara för rätts­ skipningens säkerhet däri, att i samband med en rättegångsreform nämn­ dens ökade inflytande lagfästes. Genom förhandlingens muntlighet och kon­ centration skapas större förutsättningar för nämnden att följa förhandling­ arna och erhålla ett säkrare utgångsläge för ett riktigt omdöme. Detta gäller ej minst bevisprövningen, vid vilken nämndens medverkan är särskilt betydelsefull. Hur nämndens inflytande skall i lag utmätas, kan uppenbar­ ligen bliva föremål för delade meningar. För min del anser jag övervägande skäl tala för den av andra kammaren tidigare intagna ståndpunkten. Denna skulle, med ett fastställande av det domföra antalet nämndemän till åtta, inne­ bära, att nämndens röst skulle gälla mot domarens i fall, då en majoritet av sex nämndemän förefunnes. I detta sammanhang må framhållas vikten av att olika folkgrupper bliva företrädda inom nämnden, så att dennas folkliga anknytning blir så allsidig som möjligt.

De göromål, som ankomma på häradsrättens ordförande, äro av synnerligen

Arbetsfördei-

växlande art. Den mest maktpåliggande uppgiften utgör handläggningen och D1^|r“^aQ avgörandet av rättegångsmålen. För uppsättande av protokoll i dessa mål ta-

hövdingen

ges en stor del av arbetstiden mellan tingen i anspråk. I många domsagor biträden* utgör skötseln av inskrivningsväsendet och vad därmed sammanhänger en tyngande del av arbetsbördan. Slutligen tillkomma åtskilliga expeditionsbe- styr, såsom kollationering, handlingars mottagande och utlämnande, stämpel­ beläggning samt expeditioners tillhandahållande.

Vår domsagoindelning torde ursprungligen ha vilat på den förutsättningen, att arbetet inom domsagan skulle kunna skötas av häradshövdingen ensam med erforderligt biträde för renskrivning och dylikt. Med befolkningens tillväxt samt den ökade rörligheten och omsättningen har denna förutsättning så gott som allestädes brustit. Följden har blivit, att själva domargöromålen till" icke oväsentlig del ombesörjas av extra arbetskrafter. Ännu för något tio­ tal år sedan uppdelades allmänt arbetet mellan häradshövdingen och hans rätts- bildade biträden helt enkelt sålunda, att de omväxlande höllö tingen och ut­ övade domarämbetet alldeles oavsett beskaffenheten av de mål och ärenden, som förekommo. I stort sett är detta förhållande ännu rådande, men en i viss mån ändrad ordning har kommit till stånd särskilt genom domsagostadgans bestämmelser. Till någon del, ehuru på grund av de rådande förhållandena ganska ofullständigt, söker denna författning åstadkomma en arbetsfördelning så, att de viktigare målen skola behandlas företrädesvis av häradshövdingen. I de större domsagorna, där biträdande domare äro anställda, är också stundom en arbetsfördelning efter sådan grund genomförd. En mera konsekvent till-

Kungl. Maj :ts proposition nr 80.

lämpning har tanken fått, då i en domsaga en särskild domare anställts för handläggning av inskrivningsärenden.

Det torde icke råda mer än en mening därom, att den nu brukliga arbetsför­ delningen mellan häradshövdingen och hans rättsbildade biträden lämnar rum för åtskilliga anmärkningar. Sålunda kan det icke anses tillfredsställande, att rättsskipningen vid våra häradsrätter i den utsträckning, som alltjämt äger rum, anförtros åt yngre, jämförelsevis oerfarna krafter. Detta missförhållande skulle bliva än mer framträdande med de krav, som en muntlig, koncentrerad förhandling ställer å domstolens ordförande. Dör att syftet med en sådan för­ handling icke skall gå till spillo, fordras hos ordföranden stor omsorg och vana som ledare av förhandlingen. Men härtill kommer en uppgift, som enligt vad jag tidigare utvecklat särskilt för underrätternas del är av den allra största vikt, nämligen bevisupptagningen och bevisprövningen. Båda dessa förutsätta hos domstolens ordförande stor livserfarenhet och mognad i omdömet. Brista dessa förutsättningar, ligger den faran nära, att bevisningen icke lämnar ett resultat, som ur rättssäkerhetens synpunkt kan anses tillfredsställande. För att den fria bevisprövningen skall bliva det verksamma medel till sanningens ut­ forskande, som därmed åsyftas, är det en oeftergivlig fordran att den kommer att handhavas av domare, som äro fullt vuxna denna sin uppgift. De nu fram­ hållna synpunkterna göra sig med samma styrka gällande i alla mål, där bevis­ ningen är av någon större betydelse. Att på denna punkt inrymma någon un­ dantagsställning åt de med hänsyn till tvisteföremålets värde eller ur andra synpunkter mindre viktiga målen och mera allmänt överlämna dessa måls handläggning åt domare med mindre erfarenhet och kvalifikationer i övrigt förefaller ur rättssäkerhetens synpunkt föga tilltalande. De mindre målen kunna i allmänhet icke bära de kostnader, som föranledas av en förnyad ome­ delbar bevisupptagning i hovrätten. Den missgynnade ställning, som dessa mindre mål på grund av sakens egen natur måste antagas komma att intaga i fullföljdshänseende, skulle än mer skärpas, örn de redan i underrätterna skulle inordnas i en särklass. Enligt min mening tala alltså starka skäl för att orga­ nisation och arbetsfördelning ej så anordnas, att dessa mål som regel undan­ dragas från häradshövdingens handläggning. Vad jag nu yttrat bör uppen­ barligen icke anses utgöra hinder för att vissa enklare mål, för vilkas avgö­ rande icke tarvas någon vidlyftigare handläggning eller utredning, såsom vis­ sa kravmål och mindre brottmål, kunna överlämnas till yngre domare.

Därest sålunda handläggningen av rättegångsmålen bör i så stor utsträck­ ning som möjligt förbehållas den ordinarie domaren, måste å andra sidan den­ ne helt frigöras från bestyr, som för den egentliga rättsvården äro av mera underordnad betydelse. Handhavandet av expeditionsgöromålen torde i likhet med vad som ägt rum vid vattendomstolarna böra överflyttas å en vid dom­ stolen anställd sekreterare, som under eget ansvar har att förestå det egent­ liga kansliarbetet. Åt denne torde ock i den omfattning, som betingas av ar­ betsbördan i domsagan, böra anförtros handhavandet av inskrivningsärenden. För kontinuiteten i arbetet är det uppenbarligen av vikt, att sekreteraren er­ håller en mera stadigvarande anställning. Han bör tillika äga sådan utbild-

Kungl. May.ts proposition nr 80.

123

ning, att lian vid häradshövdingens semesterledighet eller vid annat mera kort­ varigt förfall för häradshövdingen kan inträda som dennes vikarie. Det yt­ terligare behov av juridiskt biträde, som kan föreligga inom domsagan, synes som nu kunna tillgodoses genom notarier med mera tillfällig anställ­ ning.

Med all sannolikhet torde en organisation som den nu ifrågasatta låta sig val förena med den domsagoindelning vi för närvarande äga. Det föreligger icke någon anledning till antagande, att häradshövdingen — särskilt sedan den förenkling av inskrivningsförfarandet, varom förslag redan föreligger, bli­ vit genomförd — skulle komma att ställas inför en allt för betungande arbets­ uppgift. Med hänsyn till domsagornas i hög grad växlande storlek komma uppenbarligen jämkningar att visa sig nödvändiga. Sålunda torde för de mindre domsagornas del organisationen visa sig alltför vid. I fråga örn dessa mindre domsagor tala starka skäl för ett fortskridande på den redan inslagna vägen med en successiv omreglering av deras domkretsar. Dör vissa av de större domsagorna torde, såsom ock för närvarande är fallet, särskilda anordningar böra vidtagas för arbetskrafternas förstärkande. Däremot bör enligt min mening någon mera allmän omreglering av våra domsagor icke förknippas med rättegångsreformens genomförande. Mot en dylik åtgärd talar framför allt att, innan rättegångsreformen verkat någon tid, er­ farenhet saknas örn tyngden och omfattningen av den arbetsbörda, som med den nya ordningen kommer att åvila häradsrätterna, och att utgångspunkten för en allmän omreglering alltså måste bliva osäker. Med hänsyn till de star­ ka intressen av ekonomiskt och annat slag, som äro knutna vid den nuvarande domkretsindelningen, komme en sådan åtgärd, vars nytta alltid skulle ifråga­ sättas, med all sannolikhet att draga med sig konsekvenser av vittgående be­ skaffenhet, och det är ingalunda otroligt, att hela reformen därigenom skulle äventyras eller i varje fall avsevärt fördröjas. Påståendet, att ett bibehållande i stort sett av den nuvarande domkretsindelningen skulle menligt påverka själva det resultat, man med rättegångsreformen åsyftar, innebär enligt min mening en överdrift. Ett nedbringande av domsagornas antal medför ingalunda, att den domarpersonal, som står till buds för reformens genomförande, blir en annan och för sin uppgift mera kvalificerad. Såsom jag redan tidigare an­ tytt föreligger ej heller någon visshet att häradshövdingen med de nya upp­ gifter, som läggas å honom, skulle vara i stånd att bära den ökade arbetsbör­ dan, och detta särskilt under reformens första år, då svårigheterna göra sig mest kännbara. Ur nu antydda synpunkter har jag ansett försiktigheten bjuda att vid reformens genomförande låta den nuvarande domsagoindelningen i stort sett alltjämt äga bestånd. Med denna ståndpunkt ställes frågan örn den med hänsyn till processreformen lämpligaste domsagoindelningen på framtiden och den slutliga lösningen göres beroende av den erfarenhet, som vinnes angå­ ende reformens verkningar.

Den nuvarande tingsordningen för häradsrätterna innebär, att i varje tings­ lag vanligen hållas fem eller tio allmänna tingssammanträden örn året. På des­ sa sammanträden förekommer ett betydande antal nyinstämda eller uppskjutna

Domsago­ indelning.

Tingsorrf-

ning.

124

Kungl. Maj:ts proposition nr 80.

Bådhus-

rätterna.

Bibehållande

av städernas

särskilda

jurisdiktion.

\

mål. Oaktat rätten ej sällan sitter från morgonen till sent på kvällen, taga

sammanträdena oftast flera dagar i anspråk.

Allmänt vitsordas, att dessa förhållanden utgöra ett av de allvarligaste

hindren för en tillfredsställande utredning av målen. Att leda förhandlingarna

blir för ordföranden utomordentligt tröttande och hans uppmärksamhet slap­

pas. För att de å uppropslistan upptagna målen skola medhinnas bedrives

handläggningen ofta med större skyndsamhet än som år förenlig med en grund­

lig utredning. Den långa väntan vid tingen är till stort hinder för vittnen

och parter; därav föranledas parternas huvudombud att i sitt ställe skicka er­

sättare, som endast ofullständigt behärska målen.

Dessa olägenheter äro så i ögonen fallande, att någon tvekan ej gärna kan

råda örn nödvändigheten av en förändring. Jag förutsätter därför, att de be­

stämmelser, som den blivande lagen kommer att upptaga i detta ämne, skola

avse tätare tingssammanträden med ett mindre antal mål på varje samman­

träde. Uppenbart är, att tingsordningen bör lämpas efter förhållandena och

behovet på varje ort, varvid nödig hänsyn bör tagas jämväl till att nämnden

ej oskäligt betungas. Ur denna synpunkt torde, för möjliggörande av lämplig

arbetsfördelning inom nämnden och komplettering vid förfall, det antal nämn­

demän, som skall utses för tingslaget, alltid böra sättas ej obetydligt högre än

det domföra antalet.

Jämväl beträffande rättsskipningen i städerna gäller, med den inställning

jag i princip intagit till organisationsproblemen, i första hand att överväga,

huruvida den nuvarande organisationen av städernas domstolar kan anses i

stånd att utan mera väsentliga förändringar uppbära ett muntligt, koncentre­

rat förfarande. Örn man från denna utgångspunkt till en början skärskådar

frågan örn statens övertagande av rättsskipningen i städerna, anser jag mig

icke kunna tillägga det ur principiell synpunkt otvivelaktigt riktiga argu­

mentet örn rättsskipningen såsom en till sin natur statlig angelägenhet så­

dan betydelse, att ett dylikt övertagande skulle utgöra en nödvändig för­

utsättning för processreformens genomförande. Enligt min mening bör, in­

nan man tager ståndpunkt till denna fråga, närmare undersökas, vilka olä­

genheter äro förknippade med den nuvarande ordningen och huruvida des­

sa äro av den art, att de icke på annan väg låta sig avhjälpas. På den­

na punkt erinrar jag därom, att jag icke i och för sig ansett det utgöra en

svaghet, att rådhusrätternas ledamöter äro i tillfälle att hämta sin erfaren­

het jämväl från den kommunala förvaltningens område, förutsatt att de upp­

gifter, som härutinnan åvila dem, icke inkräkta på eller förtaga deras in­

tresse för domarkallet. De kommunala och allmänna förvaltningsbestyr, som

numera åvila städernas magistrater, torde icke vara av den omfattning, att

grundad anledning till farhåga härutinnan kan anses föreligga. Däremot

synes mig en annan anmärkning, som framställts mot våra rådhusrätter och

som avser sättet för domartjänsternas tillsättande, vara långt mera vägan­

de. Med de stora anspråk, som ett muntligt koncentrerat förfarande stäl­

ler å domstolens ledamöter ej minst å dess ordförande, är det en oeftergivlig

Kungl. Maj:ts proposition nr 80.

125

fordran, att urvalet till dessa befattningar sker med den största omsorg. Det torde icke kunna bestridas, att de grunder, som nu gälla i fråga örn städer­ nas domarval, icke innebära fullgoda garantier för en tillfredsställande rekry­ tering. Detta sammanhänger i främsta rummet med, att den korporation, åt vilken valet är anförtrott, i allmänhet icke äger tillräcklig kännedom örn de sökande eller erforderlig sakkunskap för att rätt bedöma deras kvalifikationer såsom domare. Vad särskilt borgmästarvalen angår har visserligen det stat­ liga inflytandet tillmätts ett visst utrymme vid utnämningen. Detta infly­ tande inskränker sig dock till det förslag, som framgått ur valet, och är där­ för av tämligen begränsad räckvidd. Även örn den nu gällande ordningen icke medfört alltför oroväckande konsekvenser, är det dock å andra sidan omiss­ känneligt, att vid dessa val ovidkommande hänsyn ej sällan spela in samt att ut­ gången understundom beror av slumpen eller av en lyckad kupp. Det är också en iakttagelse, att våra stadsdomare i allmänhet icke varit i tillfälle att för­ värva den mera allsidiga utbildning, som följer med tjänstgöringen i olika domstolsinstanser och som för befordringsgången å lantdomarbanan med rätta anses vara av stor vikt. Å andra sidan äro våra lantdomare och överrätts- domare i avsaknad av den rikare erfarenhet, som tjänstgöringen i en större rådhusrätt helt visst skulle skänka å vissa för deras ämbetsutövning betydel­ sefulla rättsområden.

För mången torde de nu antydda bristerna te sig som så svårartade och så oskiljaktiga från varje på kommunal grund uppbyggt domstolsväsen, att för deras avhjälpande ett förstatligande av rättsskipningen i städerna framstår som oundvikligt. Därest lagstiftaren ägde en av tradition och redan be­ stående förhållanden obegränsad frihet, skulle mot en dylik åtgärd icke vara något att invända. De svårigheter av organisatorisk och annan art, som här­ vid möta, bjuda dock, att jämväl en annan utväg tages under övervägande. Enligt min mening torde en tillfredsställande lösning åtminstone tillsvidare kunna vinnas genom en långt mindre ingripande åtgärd, nämligen en reform av ordningen för stadsdomarnas tillsättande. En sådan reform måste uppenbar­ ligen i första hand taga sikte på att vid valet endast må ifrågakomma sö­ kande, som med hänsyn till skicklighet och erfarenhet äga för tjänsten erfor­ derliga kvalifikationer. För ernående av detta syfte torde icke kunna und­ gås, att valrätten begränsas inom ett förslag, vid vars upprättande allmänna befordringsgrunder vinna beaktande i högre grad än nu är fallet. En dylik anordning är ej okänd inom andra områden, där statliga och kommunala in­ tressen uppträda i förening. En förutsättning för ernående av den cirkula­ tion mellan stadsdomstolarna och övriga domstolar, som bör eftersträvas, är att stadsdomarnas löneförhållanden ordnas efter i stort sett samma grunder, som gälla för motsvarande befattningar i andra domstolar. I varje fall måste tillses, att stadsdomarna ej komma att intaga en i förhållande till övriga domare mindre gynnsam ställning, varigenom en fullgod rekrytering av stads- domarkåren skulle i hög grad äventyras.

Örn jag sålunda, med vissa förbehåll, ansluter mig till tanken, att med sta­ tens övertagande av rättsskipningen i städerna tillsvidare bör anstå och denna

126

Kungl. Majlis proposition nr 80.

Rådhusrätter­

nas samman­

sättning.

fråga upptagas till slutligt avgörande i samband med en jämväl ur kommu­

nala synpunkter påkallad allmän omläggning av städernas förvaltning, ser jag

mig emellertid nödsakad att härför uppställa en ganska väsentlig begränsning.

I annat sammanhang har jag redan framhållit de mindre rådhusrätternas svag­

het. Dessa rådhusrätters otillräcklighet för lösandet av svårare rättegångsupp-

gifter är redan under nu rådande förhållanden påtaglig och skulle bliva än mera

framträdande inför de större krav, som det nya förfarandet ställer på domsto­

larna. Orsaken härtill ligger i jurisdiktionsområdets obetydlighet, och bote­

medlet måste alltså vara att söka i större domkretsar. Vi sådant förhållande

torde dessa städer böra förenas med kringliggande landsbygd till en dom­

saga, varvid intet hinder möter att staden, örn den är av tillräcklig stor­

lek, bildar eget tingslag. För sistnämnda fall kan komma under övervägande

att åt domstolen giva en sådan sammansättning, att den jämte häradshövdingen

såsom ordförande består av två lagfarna rådmän med en ställning mot­

svarande rådhusrättens bisittare. En dylik anordning skulle innebära en an­

knytning till den nuvarande organisationen av städernas domstolar.

Var gränsen skall dragas mellan å ena sidan de fall, då staden skall bibe­

hålla sin nuvarande jurisdiktion, och å andra sidan sådana, då staden skall in­

gå i omgivande lantdomsaga, kan helt visst göras till föremål för olika me­

ningar. Den bestämmande synpunkten härvid synes böra vara, att den kom­

munala rättsskipningen bibehålies i de städer, som genom sin folkmängd, sina

ekonomiska förhållanden och andra omständigheter äga förutsättningar att

uppbära en egen rättsskipning av tillräcklig styrka, under det att övriga stä­

der, i likhet med många, till en del ganska betydande städer och samhällen,

som redan nu icke äga egen domstol, finge genom statens försorg sin rätts­

skipning ombesörjd på enahanda sätt som i fråga örn landsbygden.

Med denna ståndpunkt begränsas frågan örn rättsförhållandet mellan sta­

ten och städerna att tillsvidare avse allenast de mindre städerna. De större och

medelstora städerna skulle som hittills ha att själva bekosta sin rättsskipning,

varemot utgifterna för de mindre städernas rättegångsväsen skulle överflyttas

å statsverket. Då jurisdiktionen i dessa städer komme att handhavas av hä­

radshövdingen i tilliggande domsaga, uppstår härigenom icke någon mera be­

tydande kostnadsökning för statsverket. Med hänsyn härtill och då den be­

sparing ett avlyftande av kostnaden för rättsskipningen medför för staden

måhända helt eller delvis uppväges av nytillkommande utgifter för stadens

förvaltning, synas anspråk på ersättning i anledning av rättsskipningens över­

tagande icke böra från statens sida göras gällande.

Därest rättsskipningen i de större och medelstora städerna bibehålies såsom

en stadens angelägenhet, föreligger icke någon anledning att rubba den sam­

mansättning rådhusrätterna i dessa städer redan nu äga. Under denna förut­

sättning bör rådhusrätten således alltjämt bestå av tre ledamöter. Den form för

lekmannadeltagande, som rådmansinstitutionen tidigare inneburit, har i de nu

ifrågavarande städerna alltmer kommit ur bruk och saknar för dessa städer all

betydelse. Samtliga ledamöterna böra därför, såsom nu i allmänhet är fallet,

Kungl. May.ts proposition nr 80.

127

vara lagfarna. Detta utesluter emellertid icke, att lekmän, örn ock på annat sätt, böra i vissa fall medverka jämväl i rådhusrätterna.

De fördelar, som ur rättsskipningens synpunkt äro förenade med lekmäns deltagande, äro i hög grad beroende av det intresse, varmed ett sådant del­ tagande omfattas, och styrkan av den tradition, som uppbär detsamma. I fall, där dessa förutsättningar saknas, kan det befaras, att svårigheter skulle möta att erhålla för uppdraget lämpliga personer, som tillika vöre villiga att åtaga sig detsamma. Skulle lekmän medverka i alla vid rådhusrätten förekomman­ de mål, komme ett sådant deltagande att särskilt i de större städerna för den enskilde bliva i hög grad betungande. Å andra sidan skulle lekmannadomaren, därest till förebyggande av denna olägenhet tjänstgöringen fördelades å ett större antal personer och en var sålunda komme att deltaga allenast vid ett fåtal sammanträden, helt visst känna sig främmande inför de mångskiftande spörsmål, som förekomma vid en stadsdomstol. De nu antydda synpunkterna synas leda till, att lekmännens deltagande tillsvidare endast bör omfatta en sådan mera enhetlig grupp av mål, som är ägnad att i högre grad tilldraga sig allmänhetens intresse och där deras medverkan jämväl ur rätts­ skipningens synpunkt är särskilt önskvärd, nämligen de grövre brottmålen. De skäl, som jag tidigare framhållit i fråga örn rättsskipningens folkliga anknyt­ ning, äga beträffande dessa mål sin fulla tillämpning. Rättsskipningen i de grövre brottmålen rör medborgarens mest oförytterliga rättigheter. I intet fall är det mera angeläget, att allmänheten genom sina målsmän tar del i dö- mandets ansvar och så erhåller förtroende till det sätt, varpå domstolen full­ gör denna sin maktpåliggande och ömtåliga uppgift.

Ett spörsmål, som här inställer sig, är det örn sättet för lekmannaelemen- tets införlivande med domstolen. En utväg är att följa förebilden från hä­ radsrätterna och alltså låta rådhusrätten bestå av en lagfaren ledamot som ord­ förande med en nämnd av åtta personer, varvid jämväl för omröstning till dom skulle gälla samma regler som för häradsrätten. Mot en sådan lösning kan emellertid med fog anföras, att den skulle innebära ett av omständighe­ terna icke påkallat försvagande av det lagfarna elementet i domstolen. Ett beaktande av denna synpunkt leder till att jämväl vid handläggningen av nu ifrågavarande mål rådhusrätten bör utgöras av tre lagfarna ledamöter jämte nämnd. För sådant fall synes beträffande omröstningen böra gälla, att alle­ nast enhällig nämnd må fälla utslaget gent emot de lagfarna domarnas en­ hälliga votum. Till stöd för denna avvikelse från de regler, som förordats beträffande häradsnämnden, torde vara nog att framhålla den ökade garanti för rättssäkerheten, som måste anses följa därav, att det lagfarna elementet är starkare företrätt i rådhusrätten. Måhända bör härtill i fråga örn brott­ mål fogas det förbehållet, att örn den mening, som omfattas av samtliga fack­ domare, är mildare, denna mening alltid skall bliva gällande. Skulle däremot skiljaktighet föreligga mellan de lagfarna ledamöterna, kommer omröstnings­ frågan i ett annat läge. Den mening, som omfattas av majoriteten bland äm- betsdomarna, framträder ej längre med samma auktoritet, och det förefaller

128

Kungl. Maj:ts proposition nr 80.

Hov­

rätterna.

Hovrätternas

uppdelning.

sorn om tillräckliga skäl icke föreligga att i ett sådant fall frånkänna det

för häradsrätt föreslagna flertalet av sex nämndemän betydelse för utgången.

Därest detta flertal ansluter sig till den bland fackdomarna skiljaktiges me­

ning, bör denna alltså bliva utslagsgivande.

En förutsättning för den av mig nu intagna ståndpunkten till frågan örn

rådhusrätternas organisation har varit, att rådhusrätten allt framgent bibe­

håller sin dubbla funktion av domstol och förvaltningsorgan. Därest detta

samband av en eller annan anledning kommer att upplösas, förfaller det ur

organisatorisk synpunkt viktigaste hindret för rådhusrätternas förstatligande

samtidigt som större frihet vinnes i fråga örn dessa domstolars sammansätt­

ning. Från denna utgångspunkt har framställts förslag örn rådhusrättens

organisation som enmansdomstol, varvid medverkan av nämnd ifrågasatts alle­

nast för brottmålen. Redan tidigare har jag antytt, att en sådan domstol må­

ste betecknas som allt för svag särskilt med hänsyn till de anspråk, som den

fria bevisprövningen ställer å domstolen. Den vid ett fritt bevissystem ofta

vanskliga och grannlaga sanningsprövningen bör icke bero av en mans om­

döme utan dess resultat bör framgå ur en överläggning mellan flera, som

självständigt och samtidigt göra sina iakttagelser. Risken av ett förbiseende

eller ett misstag är eljest allt för stor. Med den grundläggande betydelse jäm­

väl för överrätterna, som underrättens bevisningsresultatet äger, framstår i

än högre grad vikten av, att underrättens sammansättning härutinnan erbjuder

största möjliga trygghet. Därest en sådan organisationsform anses böra

ifrågakomma, torde i rättssäkerhetens intresse böra uppställas krav å med­

verkan av nämnd i alla mål liksom vid häradsrätten. Emellertid äro, såsom

jag redan tidigare yttrat, förutsättningarna för nämnds deltagande i rätte­

gångsmål i allmänhet — särskilt i de större städerna — icke lika goda som

på landsbygden.

Redan under nuvarande rättegångsordning ha vid upprepade tillfällen

väckts förslag om uppdelning av de båda större hovrätterna. Huvudsyftet

med dessa förslag torde i allmänhet ha varit att sätta hovrätternas ledamöter

i stand att inhämta närmare kännedom örn de förhållanden, varunder rätts­

skipningen i landets olika delar verkar, och på detta sätt skapa ökad förståelse

för de särskilda synpunkter, som härvid äro av betydelse, samtidigt som ge­

nom hovrätternas större tillgänglighet allmänhetens intresse för deras rätts­

skipning skulle stärkas. Örn dessa skäl jämväl under nuvarande, rent skrift­

liga rättegångssätt måste tillmätas betydelse, framstår det vid ett system med

muntlig förhandling, där parterna i regel ha att själva eller genom ombud

komma tillstädes, som så mycket angelägnare, att anstalter vidtagas för att

denna skyldighet ej må bliva alltför betungande. Såsom jag tidigare utveck­

lat kommer också upptagande av bevisning särskilt i grövre brottmål att äga

rum inför hovrätten. Med hänsyn till såväl den enskildes som det allmännas

kostnader är det därför av stor vikt, att hovrätterna i högre grad än nu är

fallet erhålla en lokal förläggning. Hur långt denna tanke lämpligen bör

fullföljas, är uppenbarligen beroende jämväl av vissa andra förhållanden. Det

Kungl. Maj:ts proposition nr 80.

129

ligger i sakens natur, att varje hovrätts domkrets måste omfatta ett mera betydande antal underrättsdomkretsar. Hovrättens arbetsuppgifter skulle el­ jest icke bliva av tillräckligt allsidig och intresseväckande beskaffenhet. Ej heller bör hovrättens domarbestånd bliva alltför fataligt utan lämna tillfälle till utbyte av åsikter och synpunkter i föreliggande frågor mellan ett större antal ledamöter. Med en alltför snäv krets av domare, som sättas att en längre tid samarbeta under tämligen ensartade förhållanden, föreligger alltid faran av en viss ensidighet och begränsning. Från nu angivna utgångspunk­ ter torde antalet hovrätter icke böra överstiga sju eller sättas lägre än till fem. Jag utgår härvid ifrån att ur Svea hovrätt bör utbrytas åtminstone en norr­ ländsk hovrätt samt att en västsvensk hovrätt inrättas i Göteborg. Den ytter­ ligare uppdelning, som kan ifrågakomma, bör uppenbarligen i främsta rum­ met avse de norrländska länen.

Med ett mindre antal hovrätter och jämförelsevis stora hovrättsdomkretsar uppstår frågan örn andra anstalter för att minska olägenheten av hovrättens avlägsenhet. I detta syfte har förslag framställts örn anordnande av särskilda hovrättsting inom domkretsens från förläggningsorten mera avlägsna delar. Det kan ej förnekas, att skäl tala för en sådan anordning ej minst med hänsyn till den större folkliga anknytning, som rättsskipningen i överrätterna härigenom skulle vinna. I viss man innebär förslaget ett återupplivande av gamla svenska traditioner. Behovet av hovrättens större lättillgänglighet gör sig särskilt gällande i de grövre brottmålen. I dessa mål förekommer ofta en vidlyftig utredning genom vittnen, som äro bosatta i orten, ävensom personlig inställelse av den tilltalade. Därest, såsom jag i det följande kommer att förorda, nämnd skall medverka i de grövre brottmålen, ligger jämväl häri ett skäl att giva förslaget sin anslutning i denna del. Huruvida jämväl i andra mål anordningen med hovrättsting kan visa sig lämplig, är ej lätt att nu över­ blicka. Svaret på denna fråga beror i ej ringa grad på det antal, till vilket hovrätterna bestämmas. Skulle detta begränsas till fem, torde särskilt för de norrländska länen behovet av hovrättsting vara uppenbart. För sadant fall bör det tillkomma hovrätten att med hänsyn till ett måls beskaffenhet och övriga omständigheter själv avgöra, huruvida målet skall handläggas i vanlig ordning eller vid hovrättsting.

Hovrätterna utöva nu sin rättsskipande verksamhet på avdelningar. Å varje avdelning äro indelade fem ledamöter, varav dock i allmänhet allenast fyra samtidigt deltaga i målens avgörande. En förutsättning för att sa ma ske är emellertid, att tre av dem äro ense örn domslutet. Skulle sådan enighet ej kunna uppnås, överlämnas handlingarna till den femte ledamoten, som efter granskning av dessa avger sitt votum. Denna anordning kan tydligen ej bi­ behållas vid en på omedelbarhet grundad muntlig förhandling. Vid denna måste de domare, som deltaga i avgörandet, samtliga ha övervarit förhandling­ en. Att på denna grund fastställa det domföra antalet till fem, synes dock icke vara erforderligt. Å andra sidan synes ett antal av allenast tre vara väl lågt särskilt med hänsyn till att de kollegiala stadsdomstolarna skulle vara

Bihang till riksdagens protokoll 1981. 1 sami.

67

käft. (Nr 80.)

9

Hovrättsting.

Hovrätternas

samman­ sättning.

130

Kungl. Maj:ts proposition nr SO.

Medverkan

nämnd.

Högsta

domstolen.

besätta med ett lika antal domare. Härtill kommer, att vid förfall för någon

av de ordinarie ledamöterna och inträdet av en tillfällig ledamot i domstolen

dess sammansättning skulle bliva allt för svag. Sättes antalet till fyra, torde

det finnas större utsikt att upprätthålla det i hög grad beaktansvärda kravet,

att i alla mål minst tre ordinarie ledamöter skola deltaga i avgörandet. Jag

har därför stannat vid, att det domföra antalet ledamöter i hovrätt sättes

till fyra.

f Beträffande frågan om deltagande av nämnd i hovrätt kan jag i stort sett

hänvisa till vad jag i detta ämne anfört i fråga örn rådhusrätterna. De syn­

punkter, som därvid framhållits för en begränsning av nämndens medverkan

till de grövre brottmålen, äro emellertid för hovrätternas del i än högre grad

framträdande. Sålunda kan med hänsyn till olägenheter och kostnader det

knappast på allvar ifrågasättas att i hovrätt låta nämnd deltaga i alla mål.

Med den ståndpunkt jag tidigare intagit i fråga örn bevisprövningen såsom en

i främsta rummet underrätten åliggande uppgift gör sig ock behovet av nämnd

i överinstansen mindre starkt gällande. Ett undantag härifrån bilda de grövre

brottmålen, i vilka liksom vid underrätten bevisningen alltid skall omedelbart

förebringas inför domstolen. Vad därefter angår nämndens sammansättning

torde här, liksom i fråga örn rådhusrätterna, övervägande skäl tala för, att

de för häradsnämnd förordade grunderna, med vissa jämkningar, lända till

efterföljd. Det domföra antalet bör alltså sättas till åtta. I fråga örn ord­

ningen för tillsättande av hovrättsnämndemän kunna olika alternativ ifråga­

komma. Ett förslag innebär, att inom underrättsnämnderna utses en eller

flera för varje domkrets att tjänstgöra i hovrättsnämnden. Ett annat är, att

hovrättsnämnden utses länsvis av landstinget eller i städer, som ej deltaga i

landsting, av stadsfullmäktige. Jämväl i detta fall bör uppenbarligen efter­

strävas, att de utsedda såvitt möjligt jämnt fördelas å de olika tingslagen.

Vilketdera alternativet, som än väljes, är det tydligt, att det utsedda antalet

ganska väsentligt bör överstiga det domföra för att tillfälle må givas till ar­

betsfördelning inom nämnden och till komplettering vid förfall. Beträffande

hovrättsnämndens ställning och omröstning till dom torde i huvudsak de regler,

som jag nyss föreslagit i fråga om rådhusrätterna, kunna äga tillämpning.

Någon mera ingripande förändring i högsta domstolens sammansättning

torde icke föranledas av rättegångsreformen. Jag förutsätter härvid, att så­

dana anstalter träffas i fråga örn målens fullföljd till högsta domstolen, att

icke därav påkallas en bland annat ur rekryteringssynpunkt icke önskvärd utök­

ning av antalet ledamöter i högsta domstolen. Vad däremot angår målens före­

dragning inför högsta domstolen, som nu ombesörjes av revisionssekreterare,

kommer denna att i stor utsträckning ersättas av den muntliga partsförhandling-

en. Med hänsyn härtill blir ett bibehållande av nedre justitierevisionen med dess

nuvarande uppgifter icke längre erforderligt. Uppenbarligen föreligger jäm­

väl efter rättegångsreformens 'genomförande behov av ett högsta domstolens

kansli liksom ock av juridiskt utbildad personal för biträde vid målens hand­

läggning samt föredragning av vissa mål och ärenden ävensom för notariegöro-

Kungl. Maj:t& proposition nr 80.

mål. På de rent organisatoriska spörsmål, som härutinnan möta, anser jag mig

dock icke i detta sammanhang böra ingå.

Redan tidigare har jag på tal örn straffrättsskipningen framhållit de bety­

delsefulla uppgifter, som de allmänna åklagarna lia sig anförtrodda i en på

ackusatorisk grund byggd straffprocess, samt som min mening uttalat, att en i

sådan riktning genomförd reform krävde ett stärkande av de institutioner, som

skola handha dessa uppgifter. Innan jag ingår närmare på detta ämne, synes

det emellertid lämpligt att lämna en, örn ock kortfattad, framställning av åkla­

garväsendets nuvarande organisation.

Den olikhet mellan land och stad, som består i fråga örn domstolsorganisatio-

nen, har sin motsvarighet beträffande åklagarväsendet. Jämväl åklagarna i stä­

derna, stadsfiskalerna (i Stockholm dessutom polisassessorer), avlönas av sta­

den och äro dess tjänstemän. Det statliga inflytandet a dessa tjänsters tillsät­

tande är dock vida större än i fråga örn domartjänsterna. Stadsfiskalerna ut­

nämnas i allmänhet av justitiekanslern. Endast Stockholm utgör härvid un­

dantag, i det att utnämningsrätten här tillkommer Överståthållarämbetet eller,

beträffande polisassessor, Kungl. Majit. Någon kvalitativ uppdelning av åkla-

gargöromålen mellan olika befattningshavare förekommer icke i städerna. A

landet utgöras åklagarna av landsfiskalerna, envar inom sitt distrikt, och över

dessa landsfogdarna med länet som tjänstgöringsområde. Landsfogden har

tillsyn över landsfiskalerna men har dessutom att själva beivra vissa grövre

brott. De nu angivna åklagarna äro samtliga behöriga att i hovrätten full­

följa ett vid underrätten anhängiggjort åtal. Däremot tillkommer det alle­

nast justitiekanslern att från hovrätten draga mål under högsta domstolens

prövning. Vid sidan av de allmänna åklagarna finnas särskilda åklagare så­

som i fråga om ämbetsbrott hovrätternas advokatfiskaler. Allmän tillsyn över

åklagarväsendet tillkommer inom länet länsstyrelsen och för hela riket Kungl.

Majit. En fristående ställning som särskilda åklagare intaga justitieombuds­

mannen och militieombudsmannen.

De brister, som vidlåda underrätternas åklagarväsen, leda i främsta rummet

sitt upphov från åklagarnas otillräckliga utbildning och den organisatoriska

svaghet, som ligger däri, att, särskilt i fråga örn landsbygdens åklagare, med

åklagaruppgiften i betydande omfattning sammankopplats andra, för densam­

ma främmande göromål. Eör anställning som stads- eller landsfiskal kräves

icke juridisk examen. Vad angår de mindre städerna och landsbygden kunna

samma anmärkningar framställas som i fråga örn de mindre städernas rådhus­

rätter eller att arbetsuppgifterna äro allt för obetydliga och fåtaliga för att

vidmakthålla och utveckla åklagarens skicklighet och erfarenhet samt hans in­

tresse för tjänsten. Landsfiskalerna ha att i stor utsträckning ägna tid och

arbetskrafter åt andra göromål av skiftande natur. Detta förhållande har för­

anlett, att värjo landsfiskal erhållit ett ganska litet tjänstgöringsområde.

Det sammanförande av olikartade arbetsuppgifter, som ägt rum i fråga örn

landsfiskalstjänsterna, är i viss mån kännetecknande jämväl för landsfogdar­

nas tjänsteställning. Ej heller dessa ägna sig uteslutande eller ens till över-

iai

-

\ klay ar­

naner drt.

Åklagare vid

underrätt.

132

Kungl. Maj:ts proposition nr SO.

vägande del åt uppgiften som åklagare utan ha såsom länsstyrelsens tjänste­

män att fullgöra åtskilliga åligganden av administrativ beskaffenhet.

Att för genomförande av ett muntligt, koncentrerat förfarande i brottmål

ett stärkande av åklagarinstitutionen är nödvändigt, torde icke kunna bestri­

das. Ett dylikt förfarande ställer helt andra anspråk på åklagaren än det nu

rådande. Vad som brister i utredningens fullständighet kan nu i någon mån

botas genom de tillfällen till uppskov, som stå åklagaren till buds. Domarens

råd och anvisningar kunna ock ersätta en ur rättslig synpunkt otillfredsstäl­

lande utveckling av åtalet. Ett sådant tillvägagångssätt måste dock betecknas

som principiellt oriktigt. Det ger förfarandet en inkvisitorisk prägel, som kan

menligt inverka på domarens ställning eller i allt fall hos den tilltalade och

andra rubba tilltron till domarens opartiskhet. Med åtalsmyndighetens svag­

het är förenad en annan måhända ännu allvarsammare fara. Straffrättsskip­

ningen förfelar lätt sitt syfte, ett säkert och verksamt beivrande av brottslig­

heten. De för samhället skadliga verkningarna härav äro så påtagliga, att de

icke behöva närmare utvecklas. De förslag, som framställts till en reform av

åklagarväsendet, utgå i allmänhet från att åklagaruppgifterna böra fördelas

å olika tjänstemannakategorier allt efter de åtalade brottens svårhetsgrad, så

att i fråga örn lindrigare brott åtalsbefogenheten i stort sett som nu skulle till­

komma stads- och landsfiskalerna, under det att för de medelsvåra och grövre

brotten denna befogenhet skulle tilldelas en väsentligt mera kvalificerad

kår av åklagare med fullgod juridisk utbildning, de s. k. statsåklagama. En

sådan anordning överensstämmer i viss mån med de synpunkter, som tidigare

gjort sig gällande i fråga örn organisationen av åklagarväsendet å landsbygden.

Vid en reform av åklagarväsendet gäller det uppenbarligen i första hand

att taga ståndpunkt till det nu antydda spörsmålet örn göromålens fördelning

på skilda slag av befattningshavare. Till stöd för en dylik uppdelning har

framhållits, att de medelsvåra och grövre brottmålen med hänsyn till förunder­

sökningen och åtalets utförande ställa särskilt stora anspråk å åklagarens ju­

ridiska insikter, hans omdöme och erfarenhet samt att utredningen av dessa

mål i allmänhet vore av invecklad beskaffenhet. Häremot har visserligen in­

vänts, att samma förhållanden ej sällan förelåge i mål, som rörde sig örn för­

seelser eller mindre brott. Även med erkännande av det i viss mån berättigade

i denna anmärkning är det dock uppenbart, att de intressen, varom särskilt i

de grövre brottmålen är fråga, äro av den vikt ur såväl den enskildes som sam­

hällets synpunkt, att kravet å åklagarens högre kompetens här gör sig gällande

med en helt annan styrka. Helt visst skulle det vara önskvärt örn samma kom­

petensvillkor kunde uppställas för samtliga åklagarbefattningarna; ett bestämt

hinder härför torde emellertid möta med hänsyn såväl till möjligheten att till­

fredsställande rekrytera en så stor kår som ock till kostnaderna.

Därest sålunda den föreslagna grupperingen av åklagarna i stort sett bör

godtagas, kan jag å andra sidan icke finna annat än att ifrågavarande för­

slag allt för mycket underskattat den kompetens, som bör fordras av åklagarna

i de mindre brottmålen. Mellan de båda åklagargrupperna skulle enligt min

mening föreligga en klyfta, som är större än som kan anses motsvara skillnaden

Kungl. Maj:ts proposition nr 80.

133

mellan dessa gruppers arbetsuppgifter. Detta förhållande är desto mera an­ märkningsvärt som en ganska nära liggande utväg erbjuder sig för förstärk­ ning, vad landsbygden angår, av underåklagarnas kompetens genom att såsom ock föreslagits åvägabringa en lämpligare arbetsfördelning mellan de nuvarande landsfiskalerna. En sådan arbetsfördelning skulle lia till syfte att a skilda befattningshavare överflytta å ena sidan åklagar- och polisgöromålen och å den andra landsfiskalens övriga åligganden. Genom en dylik koncentrering av arbetsuppgifterna vore uppenbarligen ej oväsentligt att vinna. Någon egent­ lig kostnadsökning synes knappast behöva bliva följden av en sådan anordning. I varje fall är framkomligheten av denna väg väl förtjänt av en närmare under­ sökning. Vid en sådan undersökning böra uppenbarligen komma under över­ vägande de jämkningar i den föreslagna organisationen, som må pakallas av förhållandena i landets mera glest bebyggda delar. Till frågan örn -— såsom jämväl föreslagits —- för anställning som underåklagare bör uppställas som villkor att ha avlagt juridisk examen, anser jag mig icke i detta sammanhang böra intaga ståndpunkt. Även örn ett behörighetsvillkor av nu antydd art icke uppställes, torde det emellertid vara att vänta, att aspiranterna till dessa befattningar i åtskilliga fall komma att åberopa juridisk examen, särskilt med hänsyn till utsikten att efter väl vitsordad tjänstgöring som underåklagare vin­ na befordran till högre åklagartjänst.

En för åklagarorganisationen betydelsefull fråga är den örn det inbördes förhållandet mellan åklagarmyndigheten och polismyndigheten i avseende å förundersökningen. För närvarande saknar denna fråga praktisk betydelse, då åklagaren i regel tillika är polismyndighet. Denna anordning torde vad angår underåklagarna alltjämt böra bibehållas. Däremot kunna meningarna vara de­ lade, huruvida den är lämplig i fråga örn nästa led i åklagarorganisationen, stats åklagarna. De betänkligheter, som härvid göra sig gällande, samman­ hänga i främsta rummet därmed, att deras verksamhet som åklagare skulle komma att allt för mycket nedtyngas av göromål, som icke ägde något omedel­ bart samband med deras egentliga uppgift, samt att särskilt med hänsyn till det större antal statsåklagare, som för sådant fall skulle visa sig erforderligt, svårigheter skulle möta för en tillfredsställande rekrytering av dessa befatt­ ningar. Vad sålunda framhållits bör vid frågans fortsatta behandling ingå­ ende övervägas. Även örn ett sådant övervägande, såsom jag håller för sanno­ likt, ger till resultat, att statsåklagaren i allmänhet icke bör tillika vara polis­ myndighet, måste dock mellan honom och polismyndigheten vara rådande en nära samverkan. Övervägande skill torde tala för att, sedan det på polismyn­ digheten ankommande spaningsarbetet avslutats, statsåklagaren i regel själv under eget ansvar övertager ledningen av den fortsatta undersökningen i de mal, däri han har att utföra åtalet. Ätt polismyndigheten är skyldig härvid lämna erforderligt biträde, ligger i sakens natur.

I anslutning till den kommunala rättsskipningens bibehållande i de större och medelstora städerna böra dessa städer alltjämt ha att draga försorg om åkla­ garväsendet i den utsträckning, som hittills ägt rum. 1 fråga örn de största städerna torde jämväl statsåklagarna böra falla på stadens lott. Vad angar

134

Kungl. Maj:t& proposition nr SO.

de städer, som komma att lyda under landsrätt, bliva förhållandena i viss mån

annorlunda. Är staden av den storlek, att den anses böra bibehållas som eget

åklagardistrikt, bör intet hinder möta att i fråga örn stadsfiskalstjänsterna

låta den nuvarande ordningen forkesta. Skulle detta icke vara förhållandet,

bör en sammanslagning komma till stånd jämväl i fråga om åklagardistrikten.

För de fall, då åklagarna avlönas av staden, bör uppenbarligen tillses, att de i

lönehänseende jämställas med motsvarande statliga befattningshavare.

Åklagare vid Med den muntliga partsförhandlingens införande jämväl i hovrätterna upp-

kovrätt. kommer vid fullföljd av mål till hovrätten behov av åklagarens personliga in­

ställelse vid denna domstol. För organisationen av åtalsmyndigheten i hovrätt

kunna olika utvägar komma i fråga. Sålunda har föreslagits, att vid hovrät­

terna skulle inrättas en särskild åklagarkår med uppgift såväl att besluta örn

fullföljd av ett vid underrätt anhängiggjort åtal som ock att inför hovrätten

utföra åklagartalan i de av åklagaren eller dennes motpart fullföljda målen.

Ett annat förslag är att låta såväl frågan örn fullföljden som ock förhandlingen

i hovrätten ankomma på samme åklagare, som utfört åtalet i underrätten. Slut­

ligen har ifrågasatts en mellanståndpunkt, innebärande att beträffande de mål,

i vilka statsåklagare fört talan i underrätten, det skulle anförtros åt denne att

fullfölja och företräda åtalet jämväl i hovrätten, under det att i fråga örn öv­

riga mål en hovrättsåklagare skulle inträda i underåklagarens ställe. Till stöd

för det förstnämnda förslaget har framhållits, förutom vissa rent organisato­

riska förhållanden, olämpligheten av att frågan om åtalets fullföljande komme

att bero av samme åklagare, som fört talan i underrätten. Denne skulle vara

alltför benägen att underskatta det befogade i den lägre instansens dom och

därför komma att fullfölja talan i oträngt mål, varemot en överordnad åkla­

gare hade lättare att objektivt besluta i denna fråga. Genom den ifrågasatta

anordningen med särskild hovrättsåklagare skulle alltså vinnas en besparing i

hovrättens tid och arbetskraft. A andra sidan har hävdats, att den åklagare,

som följt målet vid den förberedande undersökningen och vid huvudförhand­

lingen i underrätten, med hänsyn till den kännedom han sålunda vunnit örn

målet vore bättre skickad för åtalets utförande jämväl i hovrätten. De sålunda

först framhållna synpunkterna torde icke kunna frånkännas avgörande bety­

delse i fråga örn de mål, i vilka underåklagare fört talan i den lägre instansen.

Mot en anordning, varigenom i dessa, det stora flertalet mål, åt underåklagarna

skulle överlämnas att fullfölja och utföra åtalet i hovrätten, tala för öv­

rigt, att en sådan skulle bliva allt för tyngande och kostsam samt medföra

allt för stor rubbning med hänsyn till de löpande göromålen. Däremot torde

'dessa, skäl icke äga samma vikt i fråga örn de mål, i vilka åtalet utförts avi

statsåklagare. I dessa mål är det med hänsyn till deras beskaffenhet och i

allmänhet större omfattning av särskild betydelse, att ett ombyte å åklagar­

sidan örn möjligt undvikes. Farhågan att statsåklagare^ skulle missbruka sin

fullföljdsrätt och härigenom ådraga överrätterna en onödig arbetsbörda är med

all sannolikhet överdriven; i varje fall står den 'icke i god överensstämmelse

med de höga krav man med rätta vill uppställa å dessa befattningshavares kom­

petens. En allt för stark beskärning av statsåklagare^ befogenheter torde

Kungl. Majlis proposition nr 80.

135

komma i strid med detta syfte, i det att härigenom skulle försvåras en till­ fredsställande rekrytering av dessa befattningar. Jämväl ur organisatorisk synpunkt kunna, särskilt vad angår de grövre brottmålen, skäl anföras för statsåklagarnas bibehållande såsom åtalsmyndighet. Dessa mål komma, såsom jag tidigare utvecklat, att i de fall, då det med hänsyn till avstånd och andra förhållanden finnes lämpligt, handläggas av hovrätten å ort inom det län, till vilken underrätten, som meddelat det överklagade utslaget, hör och där också statsåklagaren i allmänhet har sin förläggningsort. Någon större kost­ nad eller omgång vållas alltså icke genom statsåklagarens inställelse vid för­ handlingen. Huruvida statsåklagaren bör föra talan i hovrätten jämväl i de medelsvåra brottmålen, kan vara mera tveksamt. Vid besvarandet av denna fråga bör uppenbarligen komma i betraktande andra omständigheter av orga­ nisatorisk art såsom statsåklagarnas arbetsbelastning, hovrättens arbetsindel- ning och dylikt.

Då åtal i hovrätt skall fullföljas av annan än statsåklagare, erfordras här­ för särskilda, vid hovrätten anställda åklagare. I fråga örn dessa har före­ slagits, att i spetsen för dem skulle ställas en advokatfiskal, som ägde att utöva uppsikt och förmanskap jämväl över underrätternas åklagare. En sådan organisation skulle måhända vara nödvändig, därest åtalets utförande i hovrätt uti samtliga mål skulle ankomma på annan än underrättsåklagaren. Väljes åter den av mig förordade utvägen, att åtminstone i de grövre brottmålen lata åtalet i hovrätten bevakas av statsåklagaren, synes organisationen bliva allt för omfattande. För sådant fall torde vara lämpligare att at den statsåklagare, förslagsvis benämnd förste statsåklagare, som är förlagd till hovrättsstaden, inrymma förmansställning för övriga statsåklagare under hovrätten ävensom för de åklagare, hovrättsfiskaler, som ha att utföra åklagartalan i de mål, där ombyte av åklagare skall äga rum.

Vad därefter angår åtalets utförande i högsta domstolen gäller redan nu, att full följ ds rätt tillkommer allenast justitiekanslern och, i viss omfattning, justi­ tieombudsmannen och militieombudsmannen. Någon förändring härutinnan hör uppenbarligen icke äga rum. Däremot Miva förhallandena annorlunda i fråga örn de mål, i vilka talan fullföljes av den tilltalade. I dessa mål beva­ kas nu åtalet i högsta domstolen av åklagaren vid underrätten. Hed muntlig partsförhandling i högsta domstolen kan denna anordning uppenbarligen icke bibehållas utan jämväl i dessa fall bör åtalet utföras av justitiekanslern, even­ tuellt justitieombudsmannen eller militieombudsmannen, eller någon hos honom anställd, därtill behörig tjänsteman. Justitiekanslern bör intaga ställningen av åklagarväsendets närmast Kungl. Majit högste målsman och chef.

Av vad jag anfört framgår, att den nya åklagarorganisationen erhåller en ganska betydande omfattning. Det torde ock vara allmänt erkänt, att de orga­ nisatoriska brister, som vidlåda den nuvarande ordningen, på intet annat om­ råde äro så djupgående som i fråga örn åklagarväsendet. Behovet av en genom­ gripande reform gör sig här redan nu starkt gällande och en sadan torde all­ deles oavsett den mera omfattande frågan örn en rättegångsreform icke kunna undanskjutas. Uppenbarligen erbjuder det avsevärda svårigheter att pa

Åklagare i högsta dom­

stolen

Organisatio­ nens omfatt­

ning.

136

Kungl. Maj:ts proposition nr 80.

grundval av det material, som föreligger, taga bestämd ståndpunkt till

särskilda med den nya organisationen sammanhängande spörsmål såsom angå­

ende personalens antal, tjänstelokaler och dylikt. Emellertid skall jag, huvud­

sakligen med ledning av de ekonomisakkunnigas utredningar, här söka att

uppdraga vissa grundlinjer, som torde böra komma under närmare övervägande.

Yad angår åklagarna i städerna samt landsfiskalerna torde den nya organi­

sationen knappast behöva medföra något ökat personalbehov. Den koncen­

tration av åtals- och polisgöromålen, som jag föreslagit i fråga örn landsfiska­

lerna, torde sannolikt kunna genomföras utan ökning av antalet tjänstemän,

särskilt som en dylik koncentration jämväl ur arbetssynpunkt måste

antagas medföra en viss lättnad. Helt annorlunda gestalta sig förhållandena

beträffande statsåklagarna. Denna kår måste i stort sett nyuppsättas, varvid

dock uppenbarligen icke är uteslutet, att rekryteringen i viss omfattning kan

ske med de mera kvalificerade av de nuvarande åklagarna, särskilt landsfog­

darna och de större städernas åklagare. I fråga örn personalbehovet för den

nya kåren ha vissa undersökningar verkställts av förenämnda sakkunniga, och

dessa ha därvid kommit till ett antal av 47 statsåklagare. Av hela antalet torde

enligt de sakkunnigas beräkningsgrunder å de tre största städerna komma om­

kring 12, vadan det för landet i övrigt erforderliga antalet skulle begrän­

sa sig till 35. Vid sina beräkningar ha de sakkunniga utgått från en ganska

stark centralisering med stora åklagardistrikt — antalet har satts till 16

— och med ett sammanförande av flera åklagare till en gemensam kansliort,

allt i syfte att ernå en jämnare fördelning av arbetsbördan. Vidare har förut­

satts, att det skulle åligga statsåklagare att vid underrätten utföra åtal i fråga

örn alla brott, med undantag av enkel stöld, å vilka kunde följa strängare straff

än fängelse i sex månader, varemot vid fullföljd i hovrätten åtalets utförande i

alla mål skulle tillkomma särskilda hovrättsåklagare.

I de grunder, som av de sakkunniga sålunda tillämpats, kunna vid frågans

fortsatta behandling jämkningar tänkas ifrågakomma. Var gränsen mellan

underåklagarnas och statsåklagarnas befattningar skall dragas, är uppenbar­

ligen beroende på den kompetens man vill eftersträva för underåklagarnaa del.

Dennas höjande torde kunna leda till att underåklagarnas åtalsbefogenhet ut­

vidgas. Vidare synas starka skäl tala för att statsåklagarna erhålla en mera lo­

kal förläggning än den de sakkunniga åsyftat samt att länsindelningen här­

vid bör i högre grad följas. Slutligen tillkommer, såsom jag redan tidigare

utvecklat, att utförande av åklagartalan i hovrätt åtminstone i de grövre brott­

målen bör tillkomma statsåklagarna. Även med beaktande av nu angivna syn­

punkter synes sannolikt, att det av de sakkunniga angivna antalet icke skall

behöva överskridas. Frågan huruvida med inrättandet av en statsåklagarkår

de nuvarande landsfogdebefattningarna skola kunna indragas — en åtgärd, som

av de sakkunniga förordas -— torde icke i detta sammanhang böra göras till

föremål för närmare undersökning.

Vad därefter angår behovet av särskild åklagarpersonal i hovrätterna ha de

sakkunniga förutsatt, att vid varje hovrätt skulle, förutom minst en advokat­

fiskal såsom chef, anställas hovrättsfiskaler till ett antal av en för varje hov­

ra ttsavdelning. Beträffande advokatfiskalen har jag redan uttalat, att nå-

Kungl. Majlis proposition nr 80.

137

got behov av dessa tjänster knappast kan anses föreligga. Däremot måste till biträde åt förste statsåklagaren ställas visst antal hovrättsfiskaler. För utfö­ rande av åtal i högsta domstolen ha de sakkunniga föreslagit, att justitie- kanslern skulle biträdas av tre revisionsfiskaler. Med all sannolikhet torde dock detta antal vara allt för lågt.

Vad jag nu anfört angående de betydelsefulla uppgifter, som i en förbättrad rättegångsordning tillkomma åklagarna, äger i viss mån tillämpning även å parternas ombud. Jämväl å dem ställas i ett koncentrerat, muntligt förfa­ rande ökade anspråk. Visserligen kan ett dylikt förfarande ej sägas giva en annan karaktär åt de uppgifter, som åvila ombuden. De ha liksom nu att förbereda målens handläggning, att inför rätten förebringa det material, som huvudmannen vill åberopa, samt att framlägga sin uppfattning rörande det faktiska och rättsliga bedömandet därav. Det är emellertid tydligt, att ett koncentrerat, muntligt förfarande kräver av ombuden en sorgfällig förberedelse, fullständig överblick över processmaterialet samt förmåga att framlägga och belysa detsamma. Med hänsyn härtill är det nödvändigt, att tillgång finnes till en kår av väl utbildade personer, vilka i sin verksamhet för den rättssö- kande allmänhetens betjänande äga såväl förmåga som vilja att främja en god rättegång. Efter införande av en på ackusatorisk grund byggd straffprocess, måste även, för vinnande av en allsidig utredning och för tillvaratagande av den tilltalades berättigade intressen, stora anspråk ställas på de personer, vilka förordnas såsom försvarare åt anhållna eller häktade. Att vårt nuvarande ad­ vokatstånd i stort sett äger förutsättningar att fylla dessa krav, torde icke kunna betvivlas. Sålunda bär under den senaste mansåldern en betydande för­ bättring av advokatståndets rekrytering ägt rum. Det torde ock kunna an­ tagas, att ett reformerat förfarande, med de rikare möjligheter det erbjuder för ombuden att verksamt bidraga till målens utredning och ett riktigt avgörande, kommer att medverka till en höjning av advokatens intresse för sin uppgift. En utveckling i denna riktning skulle i hög grad främjas, därest erfarna, fram­ stående advokater kunna i särskilda fall ifrågakomma till domarbefattningar. Även örn advokatyrket såsom hittills bör äga karaktär av en fri verksamhet, där det nödvändiga urvalet i främsta rummet bör ske genom inbördes tävlan och med hänsyn till det förtroende, som den enskilde advokaten kan genom sin duglighet förvärva, torde dock medel icke böra saknas för ett inskridande i fall, då ett sådant ur rättsskipningens synpunkt framstår såsom angeläget. Hur denna kontroll lämpligen bör anordnas kan vara föremål för delade me­ ningar. Vid ett närmare övervägande av denna fråga torde böra undersökas, huruvida skyldighet bör föreskrivas för dem, som fylla vissa kompetenskrav och yrkesmässigt uppträda såsom ombud, att vara sammanslutna i en förening med uppgift att främja en god anda inom kåren och med rätt att utöva discipli­ när kontroll över sina medlemmar. Möjlighet torde emellertid böra finnas även för domstolarna att inskrida mot ombud, som icke äga erforderliga kvalifika­ tioner för sin uppgift. I detta sammanhang bör ock närmare utredas, huru­ vida särskilda villkor böra uppställas för rätt att uppträda såsom ombud i högsta instans, detta särskilt med hänsyn till vikten av att målen i högsta

Advokat­ väsendet.

Kungl. Majlis proposition nr 80.

Överexekutorsg öromålen.

domstolen bliva grundligt förberedda och att domstolens tid icke genom in­ dragande i förhandlingen av ovidkommande omständigheter i onödan tages i anspråk.

Jag övergår härefter till den i samband med processreformen väckta frågan örn en överflyttning av överexekutorsgöromålen å de allmänna underrätterna, ett spörsmål, vars besvarande uppenbarligen har sina återverkningar beträf­ fande organisationen såväl av underrätterna som ock av de myndigheter, sorn för närvarande handha dessa ärenden. Dessa myndigheter äro för landet och de städer, som lyda under landsrätt, länsstyrelserna och för övriga städer, med vissa undantag, magistraterna eller, efter Kungl. Maj:ts förordnande, särskild ledamot av magistraten. Till stöd för överflyttningen har anförts, att ifråga­ varande ärenden vore av övervägande rättslig natur, att de spörsmål, som upp- komme i samband med verkställigheten av en dom, enklast och säkrast kunde besvaras av den, som avkunnat domen, att särskilt prövningen av en skiljedoms giltighet och befogenhet att förordna örn dess verkställighet borde vara för­ enade på samma hand samt att domstolens handläggning av dessa ärenden bättre skulle tillgodose kreditlivets behov av enkelhet, billighet och snabbhet. Tillika har i fråga örn länsstyrelserna framhållits, att de med hänsyn till lä­ nens vidsträckthet icke vore nog lättillgängliga för allmänheten. Å andra si­ dan har gjorts gällande, att den nu rådande ordningen icke föranlett anmärk­ ningar samt att en överflyttning skulle, då förmanskapet för utmätningsmän- nen alltjämt måste bibehållas hos länsstyrelserna, förorsaka organisatoriska svårigheter.

Ifrågavarande spörsmål äga ett nära samband med frågan örn förstatligandet av rättsskipningen i städerna. Skulle ett allmänt förstatligande äga rum och magistraten i dess nuvarande sammansättning försvinna, torde någon annan utväg icke stå till buds än att överflytta överexekutorsgöromålen i de städer, som komme att utgöra egen domsaga, å domstolen. Att för ifrågava­ rande städer förlägga dessa göromål till länsstyrelserna kan uppenbarligen av- olika skäl icke ifrågakomma. Bibehålies däremot den kommunala rättsskip­ ningen, äga skälen för en överflyttning icke längre samma styrka. Någon större olägenhet av att överexekutorsgöromålen för sådant fall liksom hittills tillkomma dessa städers magistrater torde väl knappast kunna påvisas. Be­ träffande åter landsbygden och de städer, som redan nu lyda eller framdeles komma att läggas under landsrätt, äro förhållandena visserligen i någon mån annorlunda. Något större behov av en förändring torde icke i detta fall före­ ligga. En sådan förändring skulle otvivelaktigt medföra ganska avsevärda omläggningar i fråga örn såväl häradsrätterna som länsstyrelserna. I anslut­ ning till vad jag förut yttrat angående domstolens organisation i de städer, som komma att utgöra eget tingslag, anser jag mig böra framhålla möjligheten av­ en sådan organisation, att överexekutorsgöromålen överflyttas å bisittare i domstolen.

Även med erkännande av det principiellt berättigade i kravet å överexeku- torsgöromålens överflyttning till domstolarna torde tillräckliga skäl sålunda knappast föreligga att redan nu, då jämväl andra spörsmål, som äga samband

Kungl. Maj:ts proposition nr 80.

139

med denna fråga, såsom uppbördsreformen, stå på dagordningen, härutinnan skrida till en mera genomgripande reform. Vid övervägande härav och då, såsom jag tidigare framhållit, det synes angeläget att icke fördröja rättegångs- reformens genomförande genom vittgående organisatoriska ingrepp, som icke omedelbart påkallas av det nya förfarandet, har jag stannat vid, att jämväl med åtgärder å detta område tillsvidare bör anstå. Därest under tiden för det fortsatta arbetet å processlagstiftningen de förutsättningar för den nuvarande ordningens bibehållande, från vilka jag här utgått, komma att förfalla, blir ut­ gångsläget dock ett annat. Oberoende härav kan vid lagstiftningsarbetets full­ följande uppenbarligen komma under omprövning att från överexekutor över­ flytta vissa grupper av ärenden, som med hänsyn till sin beskaffenhet äro i högre grad ägnade att handläggas av domstol än av administrativ myndighet.

Hedan i början av mitt anförande bär jag framhållit de starka intressen, som äro förenade med en god rekrytering av domarkåren. En sådan är bero­ ende av åtskilliga förhållanden. Avlöningen bör så tillmätas, att dugliga samt med håg och fallenhet för domarkallet begåvade personer dragas till detsamma. Befordringsgången bör vara så anordnad, att den lämnar tillfälle till en allsidig utbildning i såväl juridiska insikter som praktiska ting. Därjämte bör tillfälle beredas till utgallring på ett såvitt möjligt tidigt skede av dem, som icke fylla måttet.

Hos oss har sedan gammalt varit brukligt, att den unge notarien efter av­ lagd examen erhåller sin första utbildning vid häradsrätterna såsom biträde åt häradshövdingen i dennes göromål. Den första tiden ägnas härvid åt kansli­ arbete, uppsättande av de s. k. småprotokollen, expedition och dylikt. Sedan vana och noggrannhet i detta arbete förvärvats, komma mera krävande uppgif­ ter på hans lott. Vid häradsrättens sammanträden överlämnas åt honom att föra memorialanteckningar angående vad som förekommer vid förhandlingen, och han är sedermera häradshövdingen behjälplig vid dombokens uppsättande. Efter denna förberedande utbildning, som tager en tid av minst ett år, anför­ tros honom att i begränsad omfattning under eget ansvar förvalta domarämbete ävensom handlägga vissa enklare mål. För behörighet att hålla allmänna tingssammanträden erfordras ytterligare ett års tjänstgöring; dock må antalet sådana sammanträden, som av notarie må hållas, i allmänhet icke överstiga tre. Eör fortsatt förordnande såsom ordförande i häradsrätt fordras numera före­ gående tjänstgöring såsom fiskal eller ledamot i hovrätt.

Sedan utbildningen vid häradsrätten efter omkring tre år avslutats, vidtager för den som vill fortsätta å domarbanan, tjänstgöring i hovrätten. Efter nå­ got års sysselsättning med expeditionsgöromål, vid hovrättens protokoll samt med utarbetande av föredragningspromemorior och rubriker i till hovrätten fullföljda mål följer någon tids provtjänstgöring såsom föredragande i be­ svärsmål. På utfallet av denna beror, huruvida fortsatt förordnande kommer att meddelas. Efter förordnanden såsom biträdande fiskal, fiskal och extra ordinarie assessor avslutas den egentliga hovrättsutbildningen med aspirantens befordran till assessor i hovrätten. Assessorsutnämning utgör numera i regel ett villkor för erhållande av ordinarie domartjänst. Vill den nyutnämnde asses-

Utbildnings

och

bcfordrinqs

gång.

140

Kungl. May.ts proposition nr 80.

sorn välja lantdomarbanan, kan lian erhålla mera stadigvarande för­

ordnanden såsom vikarie för häradshövding. Under tjänstgöringstiden i hov­

rätten äro såväl fiskaler som assessorer skyldiga att i viss ordning mottaga

dylika förordnanden. Ur assessorernas krets rekryteras jämväl hovrättsråds-

och revisionssekreterarämbetena. Med revisionssekreterare besättas i stor ut­

sträckning särskilt de större domsagornas häradshövdingbeställningar.

Från de sålunda angivna riktlinjerna för den nuvarande utbildnings- och be-

fordringsgången nödvändiggör den nya ordningen ganska väsentliga avvikel­

ser. Dessa sammanhänga i främsta rummet därmed, att såsom tidigare fram­

hållits de egentliga domarbefattningarna icke kunna i samma utsträckning

som nu tagas i anspråk för aspiranternas utbildning. Detta gäller särskilt i de

fall, då domstolen, såsom häradsrätten, består av allenast en lagfaren ledamot

och å denne alltså måste uppställas särskilt stora krav å juridisk insikt och er­

farenhet. I fråga örn de kollegiala domstolarna, rådhusrätterna och hovrätter­

na göra sig betänkligheter mot anlitande av bisittarplatserna i utbildnings-

syfte mindre gällande, även örn det är uppenbart, att jämväl härvid stor åter­

hållsamhet måste iakttagas.

Liksom nu bör domaraspirantens första utbildning vara förlagd till under­

rätten samt avse att ge honom inblick i underrättens olika arbetsuppgifter.

Han kommer härvid i första hand att biträda sekreteraren och häradshövdingen

i deras göromål. Genom att närvara vid målens förberedelse inför domaren

samt domstolens förhandlingar och därvid deltaga i protokollföringen, vinner

han förtrogenhet med domstolens arbetsmetoder. Efter detta första skede av

utbildningen bör honom kunna anförtros att vid ledighet för sekreteraren upp­

rätthålla dennes befattning; dock bör han härvid icke äga att såsom ordfö­

rande i häradsrätten handlägga rättegångsmål. Utbildningen vid underrätten,

som helst bör uppdelas å häradsrätt och rådhusrätt, torde böra taga i anspråk

en tid av omkring tre år, varefter övergången sker till hovrätten. Den första

tidens tjänstgöring i hovrätten bör liksom nu komma att avse biträde vid hov­

rättens protokoll och å hovrättens olika expeditioner samt vid uppsättande av

promemorior åt hovrättens referenter i mål, i vilka tjänstemannaföredragning

äger rum. Efter någon tid torde åt honom kunna överlämnas föredragning

inför hovrätten av sådana mål och efterhand utförande såsom fiskal av åkla-

gartalan i enklare brottmål. Tjänstgöringen i hovrätten, som bör omfatta

en tid av minst ett år, bör äga karaktären av ett prov, varigenom hans lämp­

lighet för domarkallet närmare utrönes. Genomgången härav bör berättiga

honom till förordnande som sekreterare vid häradsrätt. Sådant förordnande

bör i allmänhet avse en tid av minst tre år. Såsom sekreterare vid härads­

rätten har han att förestå kansliets expedition, deltaga i eller på eget an­

svar förrätta till inskrivningsväsendet hörande göromål samt efter härads­

hövdingens anvisning biträda vid beredandet av mål och ärenden. Dessutom

bör han kunna erhålla förordnande att handlägga enklare mål och ärenden,

för vilkas avgörande icke erfordras någon vidlyftigare handläggning eller

utredning, ävensom vid semesterledighet eller mera kortvarigt förfall för hä­

radshövding eller ledamot i rådhusrätt mottaga förordnande som dennes vikarie.

Mål vitsordad sekreterartjänstgöring bör berättiga till förordnande att under

Kungl. Majlis, proposition nr 80.

141

längre tid uppehålla befattning i hovrätt såsom föredragande eller fiskal samt att, till en början mera kortvarigt, inträda som ledamot i hovrättsråds ställe. Efter något års förlopp bör under förutsättning av aspiranter lämplighet följa utnämning som assessor. Genom denna utnämning skulle aspiranten defi­ nitivt vara godkänd för domarbanan, och den skulle för honom medföra behörig­ het till mera stadigvarande förordnanden såsom vikarie för häradshövding eller ledamot i rådhusrätt eller hovrätt ävensom till ordinarie domarbefattning i un­ derrätt och hovrätt. Den nu antydda utbildningsgången torde taga en tid av 8 till 9 år och domaraspirantens befordran till assesssor skulle alltså inträffa vid en ålder av 32 till 33 år. Yad jag här framhållit i fråga örn domaraspiranternas utbildning är uppenbarligen endast ett förslag, som icke gör anspråk på att innefatta någon definitiv lösning av detta invecklade och omstridda problem. Såtillvida anser jag mig dock böra intaga en bestämd ståndpunkt, att den hu­ vudsakliga utbildningen bör äga rum vid underrätterna men att domaraspiran­ tens tjänstgöring under någon, ej alltför kort tid bör vara förlagd till överrät­ ten. Vid detta ämnes närmare reglering torde hänsyn ock böra tagas till den utbildning, som kan erhållas genom tjänstgöring hos statsåklagare eller advokat.

Jämväl i fråga örn de ordinarie domartjänsterna torde en viss cirkulation mellan underrätt och överrätt böra eftersträvas. Att ordförande- och vice ord­ förandeposterna å hovrätternas avdelningar böra bliva sluttjänster synes ur olika synpunkter önskvärt. Däremot torde det vid utarbetande av löneplan höra över­ vägas, huruvida icke skäl föreligga för en sådan läggning av densamma, å ena sidan att häradshövdingbeställningarna liksom ordförandeplatserna i rådhusrät­ terna bliva lockande för de yngre hovrättsledamöterna samt å den andra att till ordförande- och eventuellt viceordförandeposterna i hovrätt kunna påräknas sökande ur underrättsordförandenas krets. Härigenom skulle vinnas, att å varje hovrättsavdelning förtrogenheten med och traditionerna från underrätts- förfarandet alltid skulle vara väl företrädda, på samma gång som vid under­ rätterna den ökade juridiska skolning, som hovrättsarbetet är ägnat att bi­ bringa, skulle komma till sin rätt. En motsvarighet till nu sist antydda be- fordringsgång föreligger redan i fråga örn revisionssekreterares utnämning till häradshövding.

Det ligger i sakens natur, att en utbildnings- eller befordringsplan endast kan angiva den allmänna gången samt att i särskilda fall jämväl andra syn­ punkter böra vinna beaktande. Med den ökade kännedom om såväl åklagarnas som advokaternas duglighet och skicklighet, som den muntliga partsförhand- lingen möjliggör, ligger det nära till hands att åt dessa grupper beredes ett visst utrymme vid befordran å domarbanan. Uppenbart är vidare, att en med hänsyn till en ny rättegångsordning utstakad befordringsgång endast så små­ ningom kan komma i full tillämpning. Sålunda måste under en ganska avse­ värd tid framåt efter processreformens genomförande tillbörlig hänsyn tagas till de personalgrupper, som redan tidigare ägnat sig åt domarkallet och under den nu bestående ordningen vunnit sin första anställning. Ur såväl det allmän­ nas som den enskildes synpunkt är ett betydande intresse förknippat med att övergången till den nya ordningen kan ske smidigt och med så stor anpass-

142

Kungl. Maj:ts proposition nr 80.

Rättegångs*

reformens

ekonomiska

konsekven­

ser.

ning som möjligt. I detta sammanhang inställer sig en annan och måhända

ännu angelägnare fråga, nämligen den, huru de domare, å vilka reformens ge­

nomförande kommer att vila, må kunna förberedas för denna maktpåliggande

uppgift. En utväg, som synes värd beaktande, är att genom statens medver­

kan tillfälle beredes domare att vid domstolarna i våra båda grannländer Dan­

mark och Norge, där ett muntligt rättegångsförfarande är genomfört, under

ej allt för kort tid följa förhandlingarna, varigenom förtrogenhet med de nya

förhandlingsprinciperna skulle vinnas. I detta syfte torde jämväl andra åt­

gärder böra övervägas, såsom anordnande av särskilda utbildningskurser, ut­

arbetande av anvisningar samt vidtagande av anstalter för tillhandahållande

av råd och upplysningar.

Innan jag lämnar det nu behandlade ämnet, torde utbildnings- och beford-

ringsgång inom åklagarorganisationen böra något beröras. Vad underåklagar­

na angår göra sig otvivelaktigt krav gällande å ökad utbildning i såväl krimi­

nalteknik som för deras verksamhet betydelsefulla juridiska ämnesgrupper.

Särskilt för den nyuppsättning av statsåklagarkåren, som förestår, är det an­

geläget, att personer med juridisk examen och fullgod utbildning i övrigt kunna

förvärvas för de nuvarande åklagartjänsterna. Jämväl efter reformens genom­

förande torde denna utsikt till befordran för de mest kvalificerade underåkla­

garna böra hållas öppen, ett förhållande, som helt visst skulle verka höjande

på kårens allmänna kompetensnivå. Det ligger i sakens natur, att i fråga örn

befordran till statsåklagare tjänstgöring som hovrättsfiskal bör tilläggas stor

betydelse. För att förtrogenhet skall kunna vinnas med en statsåklagares upp­

gifter och arbetsmetoder torde emellertid denna tjänstgöring böra komplettera.?

med anställning under någon tid hos statsåklagare. Vidkommande slutligen

de till justitiekanslerns biträde ställda revisionsfiskalema kommer deras be­

fattning med målen att i främsta rummet avse de rättsliga spörsmålen. För

deras kompetens måste därför uppställas krav å domarutbildning.

Uti det betänkande, som avgivits av de ekonomisakkunniga, ha framlagts

beräkningar angående de ekonomiska konsekvenser, vartill ett genomförande

av rättegångsreformen skulle leda. Dessa beräkningar grunda sig på en i vä­

sentliga stycken annan organisation av domstols- och åklagarväsendet än den

av mig förordade. Beträffande underrätterna föreligger den mest framträdan­

de skillnaden däri, att de sakkunniga utgått från ett allmänt förstatligande av

rättsskipningen i städerna att domstolarna jämväl i de större och medel­

stora städerna förutsatts skola bestå av allenast en lagfaren domare samt att

en genomgripande omreglering av landets domsagor föreslagits, åsyftande vä­

sentligt större domkretsar än de nuvarande och ett nedbringande av dessas an­

tal, städerna inräknade, från 207, därav för landsbygden 119 och för städerna

88, till 93, varav 7 skulle utgöra stadsdomsagor. Av övriga avvikelser må

nämnas, att överexekutorsgöromålen överflyttats å domstolarna, att vid hov­

rätterna särskilda hovrättsåklagare skulle utföra åtalet i alla fullföljda mål

samt att föredragningen i högsta domstolen, där partsförhandling skulle före­

komma endast i begränsad omfattning, skulle i viss utsträckning liksom nu

ombesörjas av revisionssekreterare. Från nu angivna utgångspunkter ha de

Kungl. Mciy.ts. proposition nr SO.

143

sakkunniga verkställt undersökning av personalbehovet vid en genomförd rätte-

gångsreform ävensom upprättat förslag till lönestater för de olika befattnings­

havarna, varvid förutsatts, att det nuvarande sportelsystemet skulle avskaf­

fas. De sakkunniga ha därvid kommit till det resultat, att, engångsutgifter

oräknade, det allmännas kostnader, härunder inbegripna jämväl städernas nu­

varande kostnader till domstols- och åklagarväsen, för närvarande uppgå till

ett belopp av 11,994,400 kronor samt att detta belopp i den nya organisa­

tionen skulle nedbringas till 10,946,300 kronor. Därest beräkningen verk­

ställes med hänsyn allenast till statsverkets nuvarande och framtida kostna­

der, framgå såsom nuvarande kostnader ett belopp av 8,329,200 kronor samt

såsom framtida kostnader 10,946,300 kronor, motsvarande en ökning av om­

kring 2,620,000 kronor. Vid denna sammanställning är emellertid att mär­

ka, att i nuvarande kostnader ingår ett belopp av 3 miljoner kronor, utgö­

rande befattningshavarnas behållna sportelinkomst, samt att statens verkliga

utgifter för närvarande uppgå till allenast omkring 5,300,000 kronor. Enahanda

belopp ha emellertid beräknats komma att framdeles tillföras statskassan i

lorm av rättegångsavgifter, till följd varav den verkliga kostnadsökningen an­

setts kunna begränsas till nyss angivna belopp. Denna ökning hänför sig vä­

sentligen till åklagarväsendet, som i 'nuvarande kostnader’ upptages med ett

belopp av allenast 54,000 kronor (justitiekanslersämbetet), under det att mot­

svarande post i 'framtida kostnader’ utgör 1,664,000 kronor, vari ingår även

kostnader för underåklagare i städerna men icke för övriga underåklagare. Vad

angår den nya organisationens merkostnad ha de sakkunniga framhållit, att ett

visst vederlag härför kommer att beredas statsverket genom indragen tolagser-

sättning m. m. till ett belopp av 1,840,000 kronor, vadan alltså den verkliga ut­

giftsökningen beräknas stanna vid i runt tal 800,000 kronor.

I de yttranden, som avgivits över de sakkunnigas förslag, ha anmärkningar

riktats såväl mot de grunder, å vilka själva organisationen uppbyggts, som

ock mot de verkställda kostnadsberäkningarna i och för sig. I sistnämnda

hänseende har ganska allmänt framhållits, särskilt vad angår städernas dom­

stolsväsen, att personalbeståndet tilltagits alltför snävt. Jag har desto mindre

anledning att gå in på denna del av kritiken som den av mig förordade orga­

nisationen väsentligt avviker från den av de sakkunniga föreslagna och vid

sådant förhållande en jämförelse skulle komma att sakna intresse.

Den osäkerhet, som måste vidlåda varje beräkning å detta område, samman­

hänger i främsta rummet med svårigheten att finna en tillförlitlig grund för

beräknande av den arbetsbörda, som kommer att åvila de olika befattnings­

havarna. Vad underrätterna angår torde dock knappast föreligga någon an­

ledning antaga, att denna arbetsbörda vid ett system, som syftar till en mera

koncentrerad handläggning och en lämpligare anordning av förfarandet, skulle

i nämnvärd mån ökas. Härtill kommer, att genom den reform av inskrivnings­

väsendet, som är under förberedelse, en betydande lättnad i dessa göromål är

att förvänta. I viss mån annnorlunda gestalta sig förhållandena beträffan­

de överrätterna. Vid muntlig förhandling kommer otvivelaktigt varje sär­

skilt mål att i högre grad taga domstolens tid och arbetskraft i anspråk. Å'

andra sidan kan motses, att med de ökade garantier i fråga örn rättsskip-

144

Kungl. May.ts proposition nr SO.

ningens säkerhet, som underrättsförfarandet erbjuder, antalet av de mål, som

fullföljas, skall märkbart nedgå. Övervägande skäl torde dock tala för att i

fråga örn hovrätterna räkna med en ej alltför obetydlig förstärkning av dessa

domstolar. Beträffande högsta domstolen har jag redan tidigare framhållit,

att sådana åtgärder böra vidtagas för fullföljdsrättens begränsning, att en

utökning av antalet ledamöter kan undvikas. De mera genomgripande orga­

nisatoriska förändringar, som av mig förordats, hänföra sig huvudsakligen

till åklagarväsendet. På denna punkt möta, särskilt vad angår utförande

av åklagartalan i hovrätt och högsta domstolen, nya arbetsuppgifter av ganska

svårberäknelig omfattning. Med hänsyn till nu berörda förhållanden torde det

icke låta sig göra att i frågans nuvarande läge framlägga en på siffermaterial

grundad jämförelse mellan vårt rättegångsväsendes nuvarande kostnader och

dem, som efter en genomförd reform komma att åvila det allmänna. En så­

dan jämförelse torde ej heller vara nödvändig. Vad som däremot bör utrö­

nas är huruvida reformens genomförande kan antagas medföra en sådan kost­

nadsökning, att denna i och för sig utgör ett vägande skäl mot reformen, även

örn densamma ur andra synpunkter skulle finnas önskvärd.

Vid ett övervägande av de kostnader, som äro förenade med domstolsorganisa-

tionen, möter bland annat frågan örn sportelväsendet. För rättegångsreformens

genomförande torde det icke vara oundgängligen påkallat, att detsamma avskaf­

fas. Jag utgår emellertid från att vid en allmän lönereglering för domstols­

väsendets befattningshavare denna avlöningsform icke längre kommer att bibe­

hållas.

De kostnader, som nu åligga städerna för deras rättsskipning och åklagarvä-

sen, torde enligt mitt förslag i de större och medelstora städerna böra alltjämt

stanna å staden. Att reformen för dessa städer skulle medföra någon nämnvärd

utgiftsstegring, torde vara så gott som uteslutet. Det nuvarande personalbestan-

det synes väl motsvara behovet jämväl under de nya förhållandena. Vid ett av­

skaffande av sportelväsendet och dettas ersättande med vissa till statsverket in­

gående rättegångsavgifter, bör vederlag beredas staden. Någon indragning till

statsverket av städerna tillkommande tolagsmedel kan, så länge staden bekostar

sin rättsskipning, uppenbarligen icke ifrågakomma.

Vad därefter angår domstolsväsendet å landsbygden har jag tidigare fram­

hållit, att jämväl med införlivande i judiciellt hänseende av de mindre stä­

derna med kringliggande domsagor någon utökning av dessas antal icke kan

anses erforderlig. I fråga om de i domsagorna anställda arbetskrafterna har

jag förordat, att i varje domsaga skall finnas anställd en sekreterare samt

att i mån av behov notarier skola biträda i arbetet. Då förordnande som

sekreterare skulle kunna erhållas först efter en sammanlagd tjänstetid i under­

rätt och hovrätt av minst fyra år, är det uppenbart, att avlöningen till sekre­

teraren bör sättas till ett ej obetydligt högre belopp än det som nu utgår till

förste notarie. Å andra sidan torde behovet av notarier komma att minskas, var­

jämte anställande av biträdande domare endast i undantagsfall skulle komma

i fråga. Med den föreslagna organisationen torde ock genom sammanslag­

ning av de minsta domsagorna det nuvarande antalet domsagor kunna något

nedbringas. Vissa av de största domsagorna torde liksom nu böra erhålla

Kungl. Maj.ts proposition nr 80.

145

tillgång till ytterligare arbetskraft, såsom anställande av särskild inskriv­ ningsdomare eller biträdande domare. Ett avskaffande av sportelsystemet och statens övertagande av domsagornas förvaltningskostnader föranleder visserligen, att de omedelbara utgifterna för statsverket komma att stegras. Denna kostnadsökning torde emellertid komma att uppvägas genom påläggan­ det av rättegångsavgifter till motsvarande belopp, vilka avgifter skulle ingå till statsverket. Vid fastställande av häradshövdingarnas avlöningsförmåner torde någon stel likformighet icke böra eftersträvas utan fortfarande avseende fästas vid den i olika domsagor växlande arbetsbördan. Med hänsyn till de stora krav, som vid ett muntligt, koncentrerat förfarande måste ställas å dom­ stolens ordförande, är det oeftergivligt, att avlöningen också i de mindre domsagorna hålles jämförelsevis hög. I detta sammanhang anser jag mig böra erinra därom, att rekryteringen av ordförandeposterna i underrätt i allmänhet bör ske ur de yngre hovrättsrådens krets. Då en utjämning i avlöningshän- seende mellan de olika domsagorna helt visst är möjlig, torde dock av nu nämnd anledning någon mera väsentlig kostnadsökning icke vara att motse.

Det nuvarande antalet ordinarie hovrättsdomare, hovrätternas presidenter inräknade, uppgår till för Svea hovrätt 41, för Göta hovrätt 21 och för skån­ ska hovrätten 10 eller sammanlagt 72. Hovrätterna äro indelade i samman­ lagt 14 divisioner med fem ledamöter å varje, vartill kommer en extra division örn fem ledamöter för Svea hovrätt ävensom en extra ledamot i vardera av Svea hovrätt och skånska hovrätten. Enligt den av mig förordade organisationspla­ nen skulle antalet ledamöter å varje division begränsas till fyra. Genom denna begränsning skulle i det närmaste möjliggöras en utökning av det nuvarande antalet divisioner till 20, varvid jag förutsätter att, med undantag för Svea hovrätt, presidenten tillika skall i viss omfattning tjänstgöra som ordförande å en av hovrättens divisioner. Med hänsyn till sannolikheten av, att det munt­ liga förfarandet i hovrätt kommer att medföra ökning av hovrätternas arbets­ börda, torde det icke vara att tillråda att beräkna divisionernas antal lägre än nu skett. I fråga örn hovrättsdomarnas avlöningsförhållanden har jag utgått ifrån, att de båda yngre ledamöterna å varje division skulle i regel liksom nu vinna sin befordran från assessorsgraden och att någon mera väsentlig för­ ändring i deras nuvarande löneställning icke skulle vara påkallad. Vad åter angår divisionens båda äldre ledamöter har jag på tal örn befordringsgången framhållit vikten av att åtminstone ordförandeposten göres till en särskild be­ fattning, som i allmänhet rekryteras ur underrättsdomarnas krets. Skall detta syfte kunna vinnas, måste tillses, att avlöningen till ordförande och helst även vice ordförande utmätes efter samma grunder som gälla för häradshövdingarna och i varje fall ej kommer att understiga det belopp, som i genomsnitt utgår till häradshövding. Det är uppenbarligen icke ägnat att främja en god rätts­ skipning i våra överrätter, att avlöningen till hovrätternas äldre ledamöter hål­ les så låg som nu är fallet.

Vid hovrätterna äro förutom den egentliga domarpersonalen anställda åt­ skilliga andra befattningshavare. I fråga örn advokatfiskalerna och hovrätts-

Bihang till riksdagens protokoll 1931. 1 sami- 67 haft. (Nr 80.)

10

146

Kungl. Maj:ts proposition nr 80.

fiskalema framgår av min tidigare framställning, att de förra befattningar­

na skulle upphöra samt att hovrättsfiskalerna icke längre skulle kvarstå som

tjänstemän under hovrätten utan överföras till åklagarväsendet. Vid hovrät­

terna tjänstgöra åtskilliga yngre jurister för sin utbildning eller såsom vi­

karier för ordinarie befattningshavare. Detta förhållande kommer att, om

ock i begränsad omfattning, fortfara jämväl under den nya ordningen. För

fullgörande av den föredragning, som i vissa mål skall äga rum, föreligger

behov av ett visst antal referenter. Dessa befattningar torde böra tillsättas

på förordnande. Vidare erfordras för att tillgodose behovet av vikarier för

ledamöter såväl i underrätter som i hovrätt tillgång till härför utbildad per­

sonal, assessorer. Åt dessa torde böra beredas en mera fast anställning. Vad

slutligen angår den i hovrätterna tjänstgörande kanslipersonalen torde den

nya ordningen icke medföra någon avsevärd förändring.

Såsom framgår av vad jag tidigare yttrat bör någon utökning av högsta

domstolens ledamotsantal icke ifrågakomma. Med den muntliga partsförhand-

lingen kommer däremot behovet av föredragning inför högsta domstolen att

bortfalla. En följd härav blir, att de tjänstemän, revisionssekreterarna, åt vil­

ka denna föredragning är anförtrodd, icke längre komma att erfordras för den­

na uppgift. Antalet ordinarie revisionssekreterare uppgår för närvarande till

23, vartill komma 4 förordnade revisionssekreterare. Emellertid torde jämväl

framdeles behov föreligga av vissa högt kvalificerade tjänstemän för att om-

händerha förberedelsen i de till högsta domstolen fullföljda målen ävensom

vid målens handläggning tillhandagå domstolens ledamöter. Antalet av dessa

befattningshavare torde dock kunna sättas väsentligt lägre än det nuvarande

antalet revisionssekreterare. På denna post torde en ej oväsentlig kostnads­

minskning vara att motse. Det nu sagda gäller jämväl i fråga örn nedre re­

visionens kanslipersonal.

Enligt de av mig förordade grunderna för en rättegångsreform skulle nämnd

komma att medverka ej allenast som nu i häradsrätterna utan jämväl, dock

allenast beträffande grövre brottmål, i rådhusrätterna och hovrätterna. Vad

rådhusrätterna angår böra därav föranledda kostnader, som uppenbarligen

icke kunna uppgå till något avsevärt belopp, stanna på städerna. I fråga örn

hovrätterna falla däremot dessa kostnader å statsverket. Med hänsyn till det

jämförelsevis ringa antal mål, vari medverkan av nämnd skall äga rum, torde

emellertid ej heller denna utgiftsökning bliva allt för betydande.

Beträffande skyldigheten att hålla erforderliga domstolslokaler torde någon

ändring i nu gällande grunder icke böra vidtagas. I de städer, som ha egen

jurisdiktion, bör alltså denna skyldighet fortfarande åvila staden, samt i övriga

städer ävensom å landsbygden vederbörande tingslag. Överrätternas lokal­

behov tillgodoses däremot genom statens försorg, även örn i visst fall medver­

kan erhållits från förläggningsstaden. En uppdelning av hovrätterna med­

för i detta hänseende nya kostnader. Då en sådan uppdelning, alldeles obe­

roende av rättegångsreformen, med all sannolikhet ändock skulle komma till

stånd, synas dessa kostnader icke böra föras denna reform till last i vidare

man än som följer därav, att den nya förhandlingsordningen med dess offent-

Kungl. Maj:ts proposition nr 80.

147

lighet och muntlighet otvivelaktigt kräver ökat lokalutrymme. Ur sist an­ tydda synpunkt torde behov av andra lokaler uppkomma jämväl för högsta domstolens del.

Jag övergår härefter till åklagarorganisationen. Vad då först angår under­ åklagarna, som tillika allt framgent skola utgöra polismyndighet, torde såsom hittills ägt rum denna del av organisationen vara att hänföra under polisväsen­ det. Någon väsentlig kostnadsökning bör härutinnan desto mindre föras rätte- gångsreformen till last som en omorganisation av underåklagarna, oberoende av nu ifrågavarande reform, är av behovet påkallad. I fråga örn statsåklagar- kåren äro förhållandena annorlunda. Här föreligger otvivelaktigt reformens mest betydande utgiftspost. Vad angår de tre största städerna Stockholm, Göteborg och Malmö, för vilka beräknats sammanlagt 12 statsåklagare, har förutsatts, att kostnaderna för dessa skulle bestridas av vederbörande stad. För dessa städer torde möjlighet föreligga att redan inom den nuvarande organisa­ tionens ram tillgodose behovet av statsåklagare. I fråga örn övriga städer och landsbygden har det erforderliga antalet statsåklagare beräknats till 35. Avlö­ ningen till statsåklagare torde böra uppgå till eller i varje fall ej nämnvärt understiga den, som utgår till tjänsteman i byråchef sgraden. Å statsåklagar- kontoren böra anställas biträden till erforderligt antal. Enligt vad jag tidigare framhållit skulle beträffande vissa mål åklagartalan i hovrätterna utföras av hovrättsfiskaler, vilka i sin tjänstgöring komme att underställas en förste stats­ åklagare. Hovrättsfiskalerna synas, jämväl med hänsyn till att dessa befatt­ ningar åtminstone till en del torde komma att rekryteras från domstolssekre- terarna, i lönehänseende böra intaga ställning mellan dessa och hovrättsasses­ sorerna. Hovrättsfiskälernas antal torde icke behöva överstiga en för varje hovrättsdivision eller således tillsammans 20. Vid högsta domstolen skulle justitiekanslern vara huvudåklagare med biträde av revisionsfiskaler. Antalet av de sistnämnda är uppenbarligen beroende av i vilken utsträckning fullföljd av talan i brottmål kommer att medgivas. Preliminärt har antalet beräknats till 6.

Mot den utökning av åklagarorganisationen, som sålunda komme att äga runa, svarar allenast en indragning nämligen av hovrätternas nuvarande advokat­ fiskal. Den sålunda uppkomna besparingen torde dock till någon del tagas i anspråk för tilläggsarvoden åt förste statsåklagarna. Dessutom har ifråga­ satts en indragning av landsfogdetjänsterna. Huruvida en sådan är möjlig, har jag i frågans nuvarande läge icke ansett böra bliva föremål för närmare undersökning. Tydligt är emellertid, att med åklagargöromålens överflyttan­ de på andra befattningshavare landsfogdarna i viss utsträckning frigöras för andra uppgifter och att alltså, oavsett örn en indragning av dessa tjänster kan ske eller icke, det ej kan anses oegentligt att jämväl på denna punkt räkna med en viss besparing för åklagarväsendet.

Såsom jag redan framhållit torde i frågans nuvarande läge det icke låta sig göra att framlägga en detaljerad beräkning av de kostnader, som äro förenade med en rättegångsreform. Detta utesluter dock icke att av gjorda överslags­ beräkningar kunna dragas vissa slutsatser, som göra anspråk på ganska hög

148

Kungl. Maj:ts proposition nr 80.

grad av sannolikhet. Vad den egentliga domstolsorganisationen angår torde

det sålunda icke vara alltför djärvt att påstå, att denna icke kommer att i för­

hållande till den nuvarande medföra någon mera avsevärd kostnadsökning, var­

vid dock hänsyn icke tagits till vissa engångskostnader för nya domstolsloka-

ler. I fråga örn åklagarväsendet är däremot en ej obetydlig utgiftsstegring

ofrånkomlig. Enligt verkställda överslagsberäkningar, vid vilka något avdrag

dock icke skett i anledning av landsfogdarnas befrielse från åklagargöromålen,

torde hela den av reformen föranledda årliga kostnadsökningen efter all sanno­

likhet icke komma att för statsverkets del överstiga en miljon kronor. I betrak­

tande av den i förhållande till samtliga statsutgifter ringa andel, som för när­

varande faller på rättegångsväsendet, torde detta resultat icke kunna beteck­

nas som oväntat eller allt för ogynnsamt.

Övergång

Då jag såsom nu närmare utvecklats ansluter mig till tanken på en all­

ordningen

!1

män rättegångsreform enligt här angivna riktlinjer, uppstår frågan, hur re-

Allmänna f°rmcn lämpligen bör sättas i verket. Såsom jag redan framhållit bör refor-

synpunkter men huvudsakligen taga sikte på förfarandet. Dess genomförande bör icke

göras beroende av andra förändringar i organisationen än sådana, som påkal­

las av att domstolar och andra organ skola bliva i stånd att uppbära ett

förbättrat förfarande. Därest reformen på detta sätt begränsas, är det tydligt,

att ett successivt genomförande av densamma icke är möjligt. Förfarandets

olika delar höra så nära samman, att det skulle vara förenat med betydande

svårigheter att låta någon särskild del träda i kraft för sig. Främst vill

jag erinra örn det så gott som oskiljaktiga samband, som består mellan be­

visningen och en på muntlighet, koncentration och omedelbarhet grundad för­

handlingsordning. Skulle någon del av förfarandet sättas i tillämpning före

övriga delar, förelåge risk, att den nya ordningen komme att utveckla sig i ej

önskvärd riktning.

Ehuru sålunda det föreslagna nya förfarandet, såvitt angår tiden för dess

införande måste behandlas som en enhet, är det av vikt, att, sedan grunderna

för detsamma blivit i huvudsak godkända, alla åtgärder vidtagas, som kunna

förmedla övergången till den nya ordningen. Under det att arbetet med den

allmänna rättegångsreformen pågår, böra alltså till övervägande och avgörande

upptagas sådana förslag till partiella reformer, som äro ägnade att underlätta

det nya rättegångsskickets införande och tillika kunna utan olägenhet inpassas i

den nu bestående ordningen. Frågan örn de ytterligare åtgärder, som påkallas

i anledning av lagstiftningens genomförande, böra uppenbarligen regleras i

samband med dennas antagande.

Bland de förslag, vilka böra upptagas till slutlig behandling före den nya

lagstiftningens antagande, stå i förgrunden spörsmålen örn vissa städers läg­

gande under landsrätt, reglering av domsagor, reform av inskrivningsväsendet,

fördelning av nämndemännens tjänstgöring vid häradsrätterna och ordningen

för målens handläggning vid tingen, reform av åklagarväsendet samt uppdel­

ning av hovrätterna. Vad angår den tidigare behandlingen av dessa frågor har

inom justitiedepartementet utarbetats en promemoria, vilken torde få såsom

Kungl. Maj:ts proposition nr 80.

149

bilaga fogas till protokollet i detta ärende (Bilaga B). Beträffande dessa frå­

gor vill jag här framhålla följande.

Såsom jag i annat sammanhang påpekat har jag icke ansett tillräckliga

Vissa stä-

skäl föreligga att nu skrida till ett allmänt förstatligande av rättsskip-

ningen i städerna. I de större och medelstora städerna skulle alltså den

landsrätt.

nuvarande domstolsorganisationen fortbestå, dock med iakttagande av att

rådhusrätterna i dessa städer alltid skulle bestå av tre lagfarna ledamöter.

Däremot har jag framhållit, att rådhusrätterna i de mindre städerna icke er­

bjuda fullgoda garantier för en tillfredsställande rättsskipning och därför böra

upphöra. En dylik förändring torde vara påkallad alldeles oberoende av

en allmän rättegångsreform. Under sådana förhållanden måste det ur alla

synpunkter anses vara till fördel, att åtgärder snarast möjligt vidtagas för

att efter hand bringa dessa domstolar att upphöra. Härigenom vinnes en

mjukare övergång till en förbättrad domstolsorganisation och sparas kostnader

för statsverket. Den invändning, som främst gjordes mot den år 1924 före­

slagna lagstiftningen, nämligen att det icke vore lämpligt att redan då i lag

införa sådana stadganden som de föreslagna, innan huvuddragen av den bli­

vande domstolsorganisationen vore kända, kommer, efter det grunderna för

en rättegångsreform blivit framlagda, att förfalla.

Något hinder för stads läggande under landsrätt torde ej heller möta med

hänsyn till ordnandet av städernas förvaltning. Det av särskilda sakkunniga

framlagda förslaget örn stadsstyrelsens framtida ordnande har visserligen ännu

ej kommit under omprövning, men åtgärder för statens övertagande av rätts­

skipningen i vissa städer torde kunna vidtagas oberoende av nämnda förslag.

Förslaget utgår från den förutsättningen, att de kollegiala domstolarna skola

försvinna i samtliga städer. Såsom redan berörts innebära de nu framlagda

riktlinjerna för processreformen, att de större och medelstora städerna i regel

skola behålla sina kollegiala domstolar. Härav följer, att för dem någon för­

ändring i den kommunala förvaltningen icke påkallas av rättegångsväsendets

omdaning. Vad angår de mindre städerna måste visserligen en omläggning

ske i samband med magistratens upphörande, men något behov torde icke

för dem föreligga att nu övergå till en sådan ordning för stadsstyrel­

sen, som föreslagits i omförmälda betänkande. Där föreslagna ändringar

äro icke omedelbart betingade av processreformen utan ha sin grund före­

trädesvis i framkomna önskemål om en enhetligare kommunalförvaltning.

Detta behov lärer göra sig mindre starkt gällande i de städer, varom här är

fråga. För dem torde de former för ordnande av städernas styrelse, som nu

tillämpas i städer under landsrätt, böra komma till användning. Tydligt

är emellertid, att oberoende av processreformarbetet omförmälda förslag bör

upptagas till fortsatt behandling. Skulle det därvid visa sig, att en omgestalt­

ning av den kommunala förvaltningen i enlighet med de i betänkandet an­

givna principerna bör ske, kunna åtgärder härför framdeles vidtagas. Dylika

åtgärder försvåras icke av att staten redan nu övertager rättsskipningen i

vissa städer.

150

Kungl. Maj:ts proposition nr 80.

Reglering

av dom­

sagor.

Vid angivna förhållanden synes det önskvärt, att åtgärder under den när­

maste tiden vidtagas för att de städer, som icke kunna antagas äga förutsätt­

ningar att giva sina rådhusrätter den förut nämnda sammansättningen, läggas

under landsrätt. Härvid torde kunna förutsättas, att åtskilliga städer komma

att, sedan grunddragen för den blivande domstolsorganisationen godkänts, fri­

villigt avstå från den egna jurisdiktionen. Beaktas bör, att rådhusrättens upp­

hörande i regel kommer att för staden medföra lättnad i ekonomiskt avseende.

Tydligt är, att landsrättsförläggning bör kunna beslutas även mot stads

bestridande. Denna princip har kommit till uttryck redan i 1924 års lagstift­

ning, och en utvidgning av denna princips tillämpning synes nu vara lämplig.

Sålunda torde skäl ej längre föreligga att bibehålla den gällande begränsning­

en, att stadens folkmängd skall understiga 3,000 personer. Ej heller synes

det lämpligt att bibehålla föreskriften, att landsrättsförläggning ej må äga

rum, när stadsfullmäktige med minst två tredjedels majoritet uttalat sig där­

emot. Då en dylik åtgärd är betingad av hänsyn till ett viktigt allmänt in­

tresse, bör det ej tillåtas kommunen att förhindra densamma.

Förläggning under landsrätt av de städer, varom nu är fråga, torde emeller­

tid icke böra äga rum utan undantag. Sådan åtgärd bör ej få vidtagas då den

medför ökade ekonomiska bördor eller andra för staden eller det allmänna men­

liga verkningar. Särskild hänsyn måste tagas till rådhusrätterna i residens­

städerna. Sålunda äro dessa domstolar uteslutande behöriga att upptaga bland

annat mål angående brott mot tryckfrihetsförordningen, örn skriften tryckts

i ort, som lyder under landsrätt, samt ärenden angående förlagsinteckning, då

rörelsen drives å landet. Tydligt är därför, att ett överförande till landsrätt

bör äga rum allenast efter prövning i varje särskilt fall. De närmare grun­

der, som böra vinna tillämpning vid statens övertagande av rättsskipningen

i nu ifrågavarande städer, böra så snart ske kan föreläggas riksdagen.

I det föregående har jag framhållit, att enligt min mening någon mera all­

män omreglering av våra domsagor icke bör förknippas med rättegångsrefor-

mens genomförande. Denna min ståndpunkt utesluter dock icke en omregle­

ring av de mindre domsagor, i vilka redan under nuvarande förhållanden

en sådan måste anses lämplig. Vid dylik omreglering torde enahanda synpunk­

ter böra vinna beaktande, som redan tidigare följts vid dessa frågors behand­

ling. Samtidigt måste hänsyn tagas till de förändringar, som kunna väntas

inträda vid en omgestaltning av rättegångsväsendet. Härvid bör utredning

verkställas bland annat rörande den lättnad för häradshövdingen, som kan vin­

nas genom att vissa göromål överflyttas på en sekreterare. Av stor betydelse

för omfattningen av arbetsuppgifterna i domsagorna och därmed för dessas

storlek är, huruvida en reform kommer till stånd av inskrivningsväsendet. Jäm­

väl måste beaktas i vilken utsträckning upphörandet av den särskilda juris­

diktionen i de mindre städerna kan komma att öka häradsrätternas göromål.

Tydligt är emellertid, att man vid reglering av domsagor bör framgå med

varsamhet och att hänsyn därvid måste tagas såväl till den rättssökande all­

mänhetens berättigade intressen som till de kostnader, vilka vid domsagoreg-

leringar kunna uppstå för anskaffande av domstols- och kanslilokaler.

Kungl. Maj:ts proposition nr 80.

151

Frågan om en reform av vårt inskrivningsväsen rörande fast egendom har sedan lång tid tillbaka varit föremål för övervägande. Den nu gällande ord­ ningen för behandling av inskrivningsärenden lider av betydande brister och kan näppeligen anses tillfredsställa nutida krav. Proceduren och det över hövan vidlyftiga expeditionssättet medföra för domstolarna ett betydande ar­ bete utan att bereda däremot svarande fördelar. En omläggning av förfa­ randet i inskrivningsärenden måste därför anses pakallad redan under nu gäl­ lande rättegångsordning. Fördelarna av inskrivningsväsendets förenklande framträda än mera vid processreformens genomförande. Det av mig i det före­ gående antydda förfarandet bygger i stor utsträckning pa att domaren skall kunna helt ägna sig åt de egentliga rättsskipningsuppgifterna. Med hänsyn härtill har jag föreslagit, att på landet vissa göromål, som icke äro av mera krävande beskaffenhet, överflyttas på en vid domstolen anställd sekreterare. Den betydelsefullaste åtgärden för vinnande av lättnad i domstolarnas sär­ skilt häradsrätternas — arbetsuppgifter är en omläggning av inskrivnings­ väsendet. Genom en reform på detta område torde det bliva möjligt att avse­ värt minska den arbetsbörda, som nu åvilar domstolarna. Reformen kommer även för allmänheten att medföra betydande fördelar, främst i ökad snabbhet. Tydligt är emellertid, att en ändring icke får genomföras på sådant sätt, att inskrivningsväsendets säkerhet därigenom äventyras. Såsom jag redan antytt föreligger för närvarande ett förslag till reform av inskrivningsväsendet. Se­ dan yttranden däröver inkommit, bör förslaget upptagas till fortsatt behand­ ling. Det är min avsikt att låta bedriva detta arbete på sadant sätt, att för­ slag i ämnet kan framläggas för 1932 års riksdag.

Reform av

inskriv­

nings­ väsendet.

En av de viktigaste grunderna för den blivande rättegångsreformen synes

Fördelning

mig vara, att häradsnämnden behåller sin starka ställning i rättsskipningen pa mannens landsbygden. Nämndens möjligheter att verksamt fylla sin uppgift böra ökas.

tjänst-

Yissa åtgärder i detta syfte äro redan nu påkallade och kunna vidtagas utan att föregripa en mera vittgående reform. Den på en del håll tillämpade ord­ ningen för nämndens tjänstgöring medför, att i allmänhet flertalet av de vid ett måls avgörande deltagande nämndemännen icke mer än delvis övervarit må­ lets handläggning. Det torde vara ur flera synpunkter lämpligt, att nämnde­ männens tjänstgöring ordnas pa sadant sätt, att i mals eller ärendes fortsatta handläggning och avgörande deltaga nämndemän, som förut övervarit förhand­ lingen. Tillika bör tillses, att om möjligt i nämnden sitta personer, vilka äga kännedom om de personliga och lokala förhållanden, som kunna vara av be­ tydelse för de handlagda målen eller ärendena. Huru dessa önskemål lämpli­ gen skola tillgodoses, torde komma att framgå av den nu genom en tillkallad sakkunnig igångsatta utredningen. Vid denna utredning skola även vissa andra frågor upptagas till behandling, vilka sta i samband med spörsmålet örn nämndemännens tjänstgöring. Utredningen skall salunda omfatta fragan örn ordningen för målens handläggning vid häradsrätterna. På detta område före­ ligga för närvarande betydande olägenheter, vilka torde kunna undanröjas. Förhandlingarna böra så ordnas, att —• med beaktande av de nyssnämnda syn­ punkterna i fråga örn nämndemännens deltagande i rättsskipningen — den

152

Kungl. Maj :ts proposition nr 80.

rättssökande allmänheten undgår en tidsödande väntan. Målen böra sålunda

efter ändamålsenliga grunder förläggas till olika tider på dagen och på före­

dragningslistan för en sammanträdesdag böra icke upptagas flera mål än som

den dagen kunna medhinnas. Därjämte bör tillses, att förhandlingarna icke

utsträckas till allt för sent pa kvällen. Beaktande bör även skänkas åt frågor­

na örn bestämmande av tid för tingssammanträdenas början och örn undvikande

av alla åtgärder, som kunna fördröja den egentliga handläggningen. Av be­

tydelse för de rättssökande är även, att tingssammanträdena bliva på lämp­

ligt sätt kungjorda. Den igångsatta utredningen synes böra bedrivas på så­

dant sätt, att förslag i ämnet snarast kunna framläggas. Huruvida utredningen

bör leda till lagstiftningsåtgärder eller örn det avsedda syftet kan vinnas

genom anordningar inom den nuvarande lagstiftningens ram, kan för närva­

rande icke avgöras. Det synes emellertid antagligt, att man utan nya bestäm­

melser i lag skall kunna råda bot på en del av de missförhållanden, som nu

föreligga.

Reform av

För vinnande av en förbättrad straffprocessordning är såsom jag redan fram-

väsendet. hållit en reform av åklagarväsendet oundgängligen erforderlig. Rörande rikt­

linjerna för den blivande åklagarorganisationen får jag hänvisa till vad jag

tidigare anfört. Då genomförandet av en dylik organisation tager lång tid i

anspråk, synes det nödvändigt, att åtgärder snarast möjligt vidtagas för för­

bättring av åklagarväsendet. Dessa åtgärder torde närmast böra gå ut på

att höja de nuvarande åklagarnas kompetens och att befria dem från göromål,

som äro främmande för åklagaruppgifterna. Härigenom torde vinnas, att vid

processreformens genomförande de då befintliga åklagarna kunna ingå som

ett led i den blivande organisationen. Sedan yttranden inkommit över det

framlagda förberedande förslaget till omorganisation av landsfiskalsbefatt-

ningarna m. m., torde detta böra göras till föremål för vidare utredning.

^av^hovrät9 ®asom Jag re(*an framhållit kräves för anordnande av muntlig förhandling

terna.

r hovrätterna, att dessa erhålla en mera lokal förläggning. Antalet hovrätter

har synts mig böra vara lägst fem och högst sju. En uppdelning synes så­

lunda böra ske av Svea och Göta hovrätter. Uppenbarligen måste denna

delning vara genomförd och de nya hovrätterna kunna träda i verksamhet vid

den tid, då den nya förhandlingsordningen skall tillämpas. Med hänsyn härtill

torde det vara lämpligt, att åtgärder snarast möjligt vidtagas för en delning

av nämnda hovrätter. Härigenom vinnes, att de nybildade hovrätterna hunnit

så att säga komma i gång och organisationen kunnat erhålla ökad stadga, in­

nan det nya rättegångsskicket träder i kraft. Genom vidtagande i förväg av

denna förändring torde övergången till den nya ordningen i hög grad under­

lättas.

Ehuru sålunda en uppdelning av hovrätterna är påkallad företrädesvis av

hänsyn till den blivande rättegångsreformen, får det ej förbises, att skäl tala

för en dylik delning även under nu gällande rättegångsordning. Visser­

ligen har gjorts gällande, att med det för närvarande tillämpade skriftliga för­

farandet i överrätterna det vore för parterna jämförelsevis likgiltigt var dessa

Kungl. Maj :ts proposition nr 80.

153

äro belägna. En utflyttning av hovrätterna torde dock få anses i andra hän­

seenden medföra vissa fördelar. Dessa fördelar ha närmare utvecklats vid

den tidigare behandlingen av frågan örn upprättande av en hovrätt för de

fyra nordligaste länen, och det torde icke vara nödvändigt att nu ingå här­

på. Jag vill endast erinra örn vikten av att hovrättens ledamöter erhålla till­

fälle att leva och verka under de förhållanden, som i viss utsträckning sätta

sin prägel på de till hovrätten fullföljda målen, samt örn de svårigheter, som

äro förenade med ledningen av ett verk av Svea hovrätts storlek. Beaktas

bör även, att statsmakterna i princip uttalat sig för upprättande av en norr­

ländsk hovrätt redan före genomförandet av en rättegångsreform.

Med hänsyn till det anförda finner jag lämpligt att, därest riktlinjerna för

rättegångsreformen vinna riksdagens bifall, utredning snarast igångsättes rö­

rande det antal hovrätter, som påkallas av ett reformerat förfarande, och örn

hovrätternas förläggning. Det ligger i sakens natur, att jag icke i frågans

nuvarande läge kan intaga en bestämd ståndpunkt till därmed sammanhäng­

ande spörsmål. Dock synes som jag redan berört uppenbart, att en hovrätt

bör hava sitt säte i Göteborg och att åtminstone en hovrätt bör förläggas till

Norrland.

Det har från en del håll ifrågasatts, att till förberedande av rättegångs-

Förberedan-

reformen bestämmelser borde meddelas rörande förundersökning i brottmål

samt de straffprocessuella tvångsmedlen ävensom rörande muntligt och kon-

brottmål

centrerat förfarande i tvistemål. Eör den tidigare behandlingen av dessa frå- m‘ m-

gor har redogörelse lämnats i nyssnämnda promemoria.

Med den uppfattning, åt vilken jag tidigare givit uttryck rörande samban­

det mellan förfarandets olika delar, överensstämmer att nämnda lagstiftnings­

frågor icke böra upptagas till särskild behandling.

Vad angår förundersökning i brottmål och därmed sammanhängande äm­

nen synes försiktigheten bjuda, att innan de närmare regleras i lag genom för­

bättrad åklagarorganisation och höjda kompetenskrav för åklagarna förut­

sättningar skapas för de nya bestämmelsernas riktiga tillämpning. Ett an­

nat skäl mot utbrytande av frågan om det förberedande förfarandet i brott­

mål synes mig vara, att en dylik åtgärd knappast skulle medföra någon egent­

lig tidsvinst. Nämnda lagstiftningsfråga är, såsom erfarenheten visat, av

omfattande och svårlöst beskaffenhet. Även örn arbetet med dess lösande

omedelbart igångsattes, lärer det ej kunna förväntas, att resultatet därav

skulle komma att föreligga förr än örn ett par år. Vid nämnda tid torde

emellertid arbetet på en reform av hela straffprocessen lia framskridit så långt,

att det icke längre föreligger skäl att för den tid, som återstår till rättegångs-

reformens genomförande, införa anordningar, som komma att oförändrade be­

stå allenast under en helt kort övergångstid.

Sist anförda skäl kan åberopas även mot förslaget att genom smärre par­

tiella reformer förbereda övergången till ett muntligt och koncentrerat förfa­

rande i tvistemål. Därest dylika reformer skola erhålla någon egentlig be­

tydelse, torde de böra göras så omfattande, att utarbetandet av lagbestäm-

154

Kungl. Maj:ts proposition nr 80.

Hemställan.

meker och dessas genomförande tager en avsevärd tid i anspråk. Någon tids­

vinst skulle sålunda näppeligen erhållas. Härtill kommer, att såsom jag re­

dan framhållit förfarandet måste behandlas såsom en enhet. Att bryta ut

någon del därav, till exempel förberedelsen, och låta bestämmelser därom träda

i kraft, innan reglerna örn huvudförhandlingen komme i tillämpning, torde en­

dast medföra förvirring och försvåra övergången till ett reformerat förfaran­

de. Däremot böra naturligen de möjligheter, som finnas att inom den nuva­

rande lagstiftningens ram ernå ett förbättrat förfarande, utnyttjas. Åtgär­

der i detta syfte äro påkallade med hänsyn till nu gällande rättegångsskick

och kunna genom att vänja domare, parter och ombud vid ett moderniserat för­

farande underlätta övergången till den nya ordningen.

Av vad jag nu anfört framgår, att jag anser en allmän reform av vårt rätte­

gångsväsen vara av behovet påkallad samt att en sådan bör, i huvudsaklig över­

ensstämmelse med de av mig nu angivna riktlinjerna, så snart sig göra låter

komma till stånd. För detta ändamål bör enligt min mening arbetet med ny

lagstiftning angående rättegångsväsendet och vad därmed sammanhänger utan

dröjsmål upptagas. Med hänsyn till denna lagstiftnings å olika områden djupt

ingripande betydelse, synes mig lämpligt, såsom ock tidigare ifrågasatts, att

riksdagen dessförinnan sättes i tillfälle att yttra sig över de tillämnade huvud­

grunderna för reformen. Att i ett sådant yttrande icke må inläggas den inne­

börden, att riksdagen därmed tagit slutlig ståndpunkt till de olika spörsmål,

som äro förknippade med denna lagstiftningsfråga, ligger i öppen dag. Vid

det ytterligare inträngande i ämnet, som lagstiftningsarbetet gör nödvändigt,

kunna framkomma nya synpunkter, som påkalla beaktande. Emellertid är det

av stor vikt att redan på detta skede klarhet vinnes, huruvida huvudgrunderna

för reformen uppbäras av en mera allmän åskådning inom riksdagen och den

i sinom tid färdigställda lagstiftningen alltså kan väntas då vinna riksdagens

godkännande. Skulle den nu antydda förutsättningen visa sig icke föreligga,

torde tanken på att nu skrida till ett lagstiftningsarbete av den omfattning,

varom här är fråga, böra övergivas.

Föredraganden hemställer härefter, att Kungl. Majit måtte genom propo­

sition lämna riksdagen tillfälle att avgiva yttrande angående de av föredra­

ganden angivna huvudgrunderna för en rättegångsreform.

Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter biträd­

da hemställan förordnar Hans Kungl. Höghet Kronprinsen-

Regenten, att till riksdagen skall avlåtas proposition av den

lydelse bilaga till detta protokoll utvisar.

Ur protokollet:

Gösta Tidelius.

Kungl. Maj:ts proposition nr 80.

155

Bilaga A.

Utdrag av protokollet, hållet i Kungl. Maj:ts lagråd den 3 juli 1928.

Närvarande:

justitierådet von Seth,

justitierådet Wedberg,

regeringsrådet Planting-Gyllenbåga,

justitierådet A

lexanderson

.

Enligt lagrådet tilHiandakommet utdrag av protokollet över justitiedeparte-

xnentsärenden, hållet inför Hans Maj :t Konungen i statsrådet den 23 september

1927, hade Kungl. Maj:t förordnat, att lagrådets yttrande skulle inhämtas

över processkommissionens betänkande angående rättegångsväsendets ombild­

ning, såvitt anginge betänkandets huvudgrunder.

Betänkandet hade inför lagrådet i särskilda delar föredragits av professorn

Thore Engströmer, hovrättsrådet Trygve Liljestrand, hovrättsrådet Nils Vult

von Steyern och häradshövdingen Karl Schlyter.

Lagrådets ledamöter enade sig örn följande utlåtande, dock med de förbehåll

i fråga örn lekmäns deltagande i rättsskipningen och örn fullföljdsrätt i tredje

instans, som innefattas i efteråt intagna särskilda yttranden:

Den anbefallda granskningen av processkommissionens betänkande avser al-

Cfransk-

lenast betänkandets huvudgrunder. Härmed åsyftas enligt remissprotokollet omfattning,

att erhålla lagrådets uttalande örn rättegångsreformen, sådant läget ter sig i

belysning av kommissionens betänkande och de däröver avgivna yttrandena.

Granskningens omfattning finge bestämmas av det sammanhang, som funnes

förbinda de olika spörsmålen med varandra.

I dessa anvisningar hämtar lagrådet stöd för sin uppfattning att i reform­

arbetets nuvarande skede lagrådets yttrande är bättre ägnat att bidraga till

utredningen i den mån det begränsas till att gälla de verkligt grundläggande

problemen och de visserligen mångfaldiga hänsyn, som äro att taga vid deras

lösning. Den för rättegångsreformen utstakade arbetsordningen, enligt vilken

beslut är avsett att fattas i fråga örn reformens allmänna grunder innan man

skrider till utarbetande av lagtext, är onekligen förenad med både olägen­

heter och fördelar. Till fördelarna hör i främsta rummet — örn den rätt be­

gagnas — den, att arbetet på att vinna samförstånd örn själva huvudplanen

kan fortgå utan att behöva förvirras och förryckas av meningsskiljaktigheter

rörande sådana moment, vilkas lyckliga planläggning och utformning väl kun­

na bliva av största betydelse för rättegångsväsendets verkningssätt, men vilka

dock ej äro bestämmande för grundstommens uppbyggnad. Det intima sam-

156

Kungl. Maj:ts proposition nr 80.

Allmän pro'

eessreform

eller par­

tiella re­

former?

Xuiarande

brister.

Avgivna

yttranden.

bandet mellan skenbart från varandra fristående frågor medför ändock ound­

vikligt, att även med en dylik återhållsamhet problemet är invecklat nog.

Kommissionens betänkande har väckt till nytt liv själva principfrågan, om

reformarbetet måste sträcka sig att omfatta vårt rättegångsväsen i dess hel­

het eller örn man i stället bör — såsom det uttryckts — beträda de partiella

reformernas väg. Det synes emellertid förtjäna betonas att denna fråge­

ställning är i viss mån oklar. Den är ägnad att framkalla sammanbland­

ning av två spörsmål, som måste noga hållas i sär, nämligen frågorna örn re­

formarbetets allmänna inriktning och örn den ordning, i vilken man bör söka

nå slutmålet. Den förra frågan gäller huruvida vår nuvarande rättsskipning

är behäftad med så allvarsamma brister och huruvida dessa stå i ett så vitt-

utgrenat sammanhang att reformarbetet måste från början inriktas på en

grundlig omdaning av förfarande och organisation såsom slutmål, eller om

man kan äga grundad förhoppning att åstadkomma en tillfredsställande för­

bättring genom att ingripa på ett antal enskilda punkter, t. ex. genom lämplig

arbetsfördelning å domkretsarnas arbetspersonal, genomförande av den fria

bevisprövningens grundsats, ökat bruk av parters personliga inkallande, för­

enkling i protokollsföringen, offentlighet i överrättsförhandlingen o. s. v. Det

andra spörsmålet åter, vilket får egentlig aktualitet först i händelse man be­

stämmer sig för en genomgripande reform och vilket processkommissionen i

avvaktan på hur beslutet därom utfaller ansett sig kunna tillsvidare gå förbi,

gäller huruvida en dylik reform kan och bör genomföras i ett slag, eller det är

nödvändigt eller dock lämpligt att förmedla övergången sålunda att å ena

sidan vissa förberedande anordningar tillskapas och träda i funktion i god

tid innan den nya regimen i sina huvuddelar begynner tillämpas, och å

andra sidan den planerade nyregleringen, vad vissa partier beträffar, får helt

eller delvis anstå någon tid efter det denna nya regim i princip genomförts.

Detta så att säga taktiska spörsmål kan lämpligen i detta yttrande först av­

slutningsvis behandlas.

Vad åter principfrågan örn reformplanens omfattning angår, har enligt lag­

rådets mening den hittills förekomna utredningen bekräftat riktigheten av pro­

cesskommissionens åsikt att det är nödvändigt att gripa sig an med en allmän

rättegångsreform och att försök att genom upplappning och modernisering i en­

skilda delar råda bot för befintliga missförhållanden ovillkorligen äro dömda

att väsentligen misslyckas och endast kunna förhala det angelägna verket.

De till trycket befordrade yttrandena av hovrätterna, domareföreningarna,

advokatsamfundet, professor Kallenberg m. fl. förete visserligen rätt betydande

skiftningar i betoningen av de rådande bristernas svårhetsgrad och omfatt­

ning, något som delvis lärer få anses sammanhänga med mer och mindre långt

driven betänksamhet mot så vitt syftande rubbningar i bestående förhållanden

som dem kommissionen förordat. Men detta hindrar icke att, såsom var att

vänta, det allmänt vitsordats att bristfälligheter av djupgående och omfattande

art vidlåda vårt rättegångsväsen.

Kungl. Maj:ts proposition nr 80.

157

Sålunda finner Svea hovrätt sig icke kunna såsom obefogade avvisa kom­ missionens anmärkningar, att målens handläggning vid underrätterna icke er­ bjuder garantier för fullständig och allsidig behandling, enär uppskovssyste- met hindrar erforderlig processledning och målen därför ej sällan avgöras utan behövlig utredning; att enär domen bygges på ett ofta bristfälligt protokolls­ material, den stundom endast bristfälligt motsvarar det materiellt riktiga; att överrättsförfarandet lider av alla de olägenheter, som följa av den fullständiga saknaden av muntlighet, offentlighet och tillfälle för domstolen att utöva pro­ cessledning och bidraga till sanningens utforskande; att bevissystemet på grund av varjehanda brister är ägnat att i många fall utestänga part från möjlighet att utfå sin rätt; samt att åklagarna sakna erforderliga kvalifikationer för sin uppgift, särskilt i de grövre brottmålen.

Göta hovrätt uttalar, att domstolarna till följd av brister i rättegångsväsen­ det stundom nödgas döma på ett ofullständigt och mindre tillförlitligt ma­ terial samt att även bortsett härifrån vissa faktorer föreligga, som minska rättsskipningens säkerhet. Bland dessa andra faktorer nämner hovrätten sär­ skilt, att domarebesättningen i de mindre städernas rådhusrätter ofta kvalita­ tivt ej fyller måttet, vilket inverkar såväl på utredningen som på dömandet. I fråga örn den påtalade ofullständigheten i domsmaterialet anför hovrätten som orsaker dels bristande processledning, beroende i fråga örn häradsrätterna på bristande tid för domaren att genomtränga och skärskåda den med långa mel­ lanrum successivt sammanbragta utredningen samt på personväxlingar å ord­ förandeposten, som dessutom ej sällan beklädes av alltför oerfarna krafter, dels frånvaron av effektiva regler, som kunna positivt främja koncentration, reda och planmässighet i förhandlingen, dels protokollens bristande tillförlitlighet och dels slutligen beträffande brottmålen åklagarväsendets tillstånd. Vidare erinras i fråga örn överrättsprocessen om den stelhet i hovrättsförfarandet, som praktiskt sett utesluter muntlig partsförhandling, samt beträffande rättegångs­ ordningen i dess helhet om den allvarliga svaghet, som inskränkningarna i den fria bevisprövningen medföra.

Stadsdomareföreningen anser klagomålen över den nuvarande rättsskipningen i flera avseenden överdrivna. Den allvarligaste bristen utgöres enligt för­ eningens mening av långsamheten i överrättsförfarandet. Därjämte kunde dock ej sällan med skäl anmärkas på otillräcklig utredning av målen samt bristande reda vid processmaterialets framförande och upptagande i protokollet. Härtill bidroge bl. a. svårigheterna för domaren att med nuvarande lagstiftning utöva erforderlig processledning ävensom åklagare- och advokatväsendets tillstånd. Rörande nödvändigheten att införa fri bevisprövning delar föreningen kommis­ sionens uppfattning.

Advokatsamfundet ger åter uttryck för den mening att kommissionen icke med den skärpa som vederbort framhållit gällande ordnings betänkliga brister. I fråga örn rättsskipningens kostsamhet för parterna vore det ingalunda väl beställt, i det att underrättsproceduren ställde sig relativt dyr i små mål, rela­ tivt dyrare ju mindre målet är, och icke särdeles billig i de stora, överrätts- proceduren och där gällande kostnadsregler medförde ater att det ställer sig

158

Kungl. Maj:ts proposition nr 80.

ganska dyrt att få sin rätt slutligt domfäst men ganska billigt för den, som

onödigtvis dragit målet under högre rätts prövning. Proceduren vore med andra

ord ofta dyr, där den borde vara billig, och billig, där den borde draga högre

kostnader. Därtill komme, att den dyrt vunna rätten ofta bleve illusorisk till

följd av rättsskipningens långsamhet. Denna långsamhet som jämväl vidlåder

processen i underrätt är, enligt vad samfundet utförligt söker visa, ingalunda

en fristående brist, beroende på bekvämlighet hos ombuden och svag processled­

ning från domarens sida — även örn dessa fel i viss mån inverka fördröjande

— utan sammanhänger intimt med vårt förfarandes och vår domstolsorganisa-

tions allmänna grunder och kan alltså ej bortarbetas utan verklig omläggning

av hela systemet. Det successiva framläggandet av materialet är vidare, vid

sidan av skriftligheten och ödesdigra inskränkningar i bevisrätten, en huvud­

orsak till att i det viktigaste av alla hänseenden, nämligen rättsskipningens sä­

kerhet, det brister långt mer än i allmänhet erkännes och långt mer än vad som

är rimligt och försvarligt.

Professor Kallenberg, som anser en processreform böra ske på basis av det

bestående och med vida mindre genomgripande ändringar än kommissionen

föreslagit, utgår emellertid från att åtskilliga av honom angivna brister i allt

fall måste föranleda »en omfattande omarbetning av vår rättegångslag» och

fäster uppmärksamheten på att denna måste gälla även talrika andra process­

rättens delar än dem, som stå i omedelbar förbindelse med handläggning, bevis­

ning och organisation.

Häradshövdingeföreningen slutligen har visserligen i sin omsorgsfulla gransk­

ning av kommissionsbetänkandet föga inlåtit sig på att diskutera rådande brist-

fälligheter och deras orsaker; men såväl av yttrandets inledande stycke som av

den mer eller mindre oreserverade anslutningen till åtskilliga djupt ingripande

ändringsförslag, vartill i flera fall fogats nya sådana, är det tydligt att dessa

bristfälligheter enligt föreningens mening äro högst betydande.

Lagrådet.

I ett flertal yttranden har väl å andra sidan, delvis i polemik mot kommissio­

nen, framhållits att rättsskipningen, trots sina oförnekliga brister, likväl i stort

sett uppbäres av allmänt förtroende, något som tillskrives främst den omstän­

digheten att dess allmänna grunder vila på det fasta underlaget av gammal in­

hemsk tradition. Denna erinran har närmast framställts såsom ett argument

mot alltför grundliga omstöpningar. Den gäller alltså frågan med vilken var­

samhet i sakligt avseende man måste framgå för att icke giva till spillo befint­

liga värden utan ersättning i något avgjort bättre. Detta spörsmål kan tydligen

ej behandlas i detta sammanhang; bidragen till dess belysande måste givas vid

den följande granskningen av särskilda punkter i betänkandet. Något avgöran­

de skäl mot att överhuvud skrida till en allmän reform kan däremot icke häm­

tas av den lyckligtvis säkert berättigade förtröstan att tilliten till rättsskip­

ningen är i stort sett god. Det torde emellertid förtjäna något övervägas varpå

denna bevarade tillit huvudsakligen beror. Hänvisningen till en folkkär tradi­

tion är säkerligen i viss mån riktig, men det ligger å andra sidan alltför nära till

hands att överskatta dess räckvidd. En mera allsidigt utbildad traditionskänsla

för kulturarvet på förevarande område kan förväntas nästan endast inom kretsen

Kungl. May.ts proposition nr 80.

159

av dem, som genom utbildning och dagliga värv vunnit intim förtrogenhet

därmed; den kan å andra sidan visserligen hos dem lätt stegras till en rutin-

bunden fördom mot även välbefogade nyheter. I fråga örn allmänheten ställer

sig saken annorlunda. Med all säkerhet förefinnes där icke någon traditions­

bunden förkärlek för exempelvis gällande hovrättsprocedur. Snarare måste det

sägas att man ingalunda efter förjänst uppskattar de oavlåtligt samvetsgranna

mödor, som inom våra överrätter nedläggas på processmaterialets behärskande

och målens prövning eller den stränga och omsorgsfulla skolning yngre jurister

där genomgå. Den folkkära traditionen är så gott som uteslutande knuten till

muntligheten och offentligheten i underrätterna och till nämndens deltagande i

rättsskipningen på landsbygden, och således till element, vilka det på intet håll

ifrågasatts att försvaga, utan vilka man är ense örn att en reform bör bibehålla

och i görligaste måtto förstärka.

Det förtroende, rättsskipningen åtnjuter, har tvivelsutan också sin rot i do­

marekårens anseende, ej blott för samvetsgrannhet och oväld i kallets utöv­

ning, utan därjämte — och utan tvivel med rätta — för tillfredsställande skick­

lighet i själva dömandet, d. v. s. i förmåga att draga sunda och riktiga slut­

satser örn hur rätt är att skipa parterna emellan på grund av det förebragta

materialet, sådant det föreligger i protokoll och övriga handlingar. Från sist­

nämnda omdöme måste dock, såsom särskilt av Göta hovrätt med skärpa erin­

rats, göras undantag för rådstuvurätterna i åtskilliga småstäder, vilkas do­

mare alltför ofta betänkligt brista i rättskunskap och övat juridiskt omdöme.

Men då, såsom stundom skett, dessa domarekårens kvalifikationer åberopats

såsom garanti för att vår rättsskipning arbetar med tillfredsställande grad av

säkerhet, måste det med styrka betonas, att så tyvärr ingalunda är förhållandet.

Tränger man till kärnan av de kommissionens anmärkningar, vilkas befogenhet

enligt vad ovanstående sammanställning ur de avgivna utlåtandena visar blivit

med ganska stor enstämmighet vitsordad, kommer man fast mera till det resul­

tat att, vid sidan av tidsutdräkten, just bristande säkerhet framträder såsom det

allvarsammaste onda. Kravet på »säkerhet» innebär ju att domen skall i stör­

sta möjliga utsträckning vara ett uttryck för det materiellt och icke blott for­

mellt rätta i saken. Ett nödvändigt villkor för att så skall bliva fallet är att

processen är lyckligt ägnad att giva domaren en möjligast fullständig, över­

skådlig och verkligheten motsvarande bild av det rättsligt relevanta saksam­

manhanget. Man bör visserligen icke underskatta den svenske domarens genom

flitig övning tränade förmåga att även med ledning av ett bristfälligt process­

material söka sig fram till en riktig uppfattning om det verkliga sammanhanget,

åtminstone i dess viktigaste drag. Men det säger sig självt att han endast

undantagsvis och med den yttersta tvekan vågar bygga sin dom på vad han så­

lunda anser sig ha funnit —■ mera alltså med ledning av sin allmänna erfaren­

het och därpå byggda slutsatser än i stöd av säkra fakta. Även bortsett härifrån

har naturligen denna utväg en starkt begränsad användbarhet och förmår på in­

tet sätt skänka någon verklig ersättning för en uttömmande, sakuppgifternas

verkliga innebörd och räckvidd och de förebragta bevisens tillförlitlighet klart

belysande utredning.

160

Kungl. Maj:ts proposition nr 80.

Men just härutinnan brister det uppenbarligen och obestridligen i många­

handa måtto. Vad först underrättsprocessen angår, råder enighet därom att

den lider under saknad av koncentration, att varjehanda omständigheter hind­

ra utredningens fullständighet och förringa protokollens tillförlitlighet. Ehuru

så flerstädes redan skett, såväl i kommissionens betänkande som i avgivna ytt­

randen, synes lämpligt att, örn än i korthet och begränsat till vissa huvuddrag,

utveckla huru dessa brister och deras verkningar kommit att te sig i vårt rätts-

liv. Handläggningen är i de mera krävande målen regelmässigt, i de enklare

ej sällan styckad på en rad sessioner, mången gång skilda av långa uppehåll.

Huruvida och i vilken omfattning verklig förhandling och bevisföring vid ett

visst tillfälle kommer till stånd, är för domstolen i regeln, för parten och hans

ombud esomoftast svårt eller omöjligt att på förhand bedöma. Detta förhål­

lande bidrager direkt och indirekt till att i talrika fall varken parten eller hans

med saken verkligen förtrogna huvudombud företräder inför rätten. Parterna el­

ler den ena av dem representeras då i stället av -— ofta blott tillfälligt anlitade

-— underombud, av vilka upplysningar, som från motsidan eller av domstolen

äskas, icke stå att erhålla. Framställda frågor få därför än helt förfalla, än sko­

la de enligt åtagande bäras vidare till parten eller det verkliga ombudet, var­

efter svar — örn ej saken helt får bero — lämnas vid en senare session, ofta i

skriftlig form genom samma eller ny mellanhand, och ofta ofullständigt, undvi­

kande eller behäftat med missförstånd av frågan. Parternas sakframställningar

givas i växande utsträckning skriftligt, successivt och växelvis vid skilda sessio­

ner; även örn föredragning äger rum, är vinsten härav mången gång ringa. Dels

kunna nämligen på grund av redan berörda förhållanden kompletterande förkla­

ringar eller upplysningar örn motpartens ställning till det föredragna inlägget ej

erhållas. Dels medför ofta detta inläggs tunga form och utförlighet att när­

mare övervägande av dess innebörd både för domarens och motpartens del får

anstå till dess tillfälle beretts till ett närmare studium därav, desto hellre som

innehållet ofta hänför sig till vad på ett långt tidigare stadium av rättegången

förekommit och vars detaljer för tillfället ej stå tillräckligt klara i minnet. Vitt-

nesbeviset kan ofta ej vederbörligen tillgodogöras, enär vittnena ej höras i par­

ternas personliga närvaro och vittnen örn samma tilldragelse inkallats till olika

sessioner. Dessutom höras vittnena ofta vid tidigare tillfälle än då parternas

sakframställning föreligger i slutligt skick. Just innehållet i avlagda vittnes­

mål föranleder ofta part att vid ett senare rättegångstillfälle jämka, förklara

eller komplettera sina tidigare uppgifter. Oklara punkter i vittnesmålen kom­

ma i följd av allt detta att kvarstå, viktiga uppgifter, som skulle stått till buds,

komma ej fram och möjligheten att kontrollera trovärdigheten minskas avse­

värt.

Redan av det nu sagda följer att domarens möjligheter att främja utredningen

genom sin processledning äro starkt beskurna. I samma riktning verka talrika

andra omständigheter. Från början är domaren alltför litet förtrogen med må­

let för att på ett tidigt stadium kunna leda in förhandlingen på riktigt spår.

Senare äro växlingar på ordförandeposten under målets långvariga förlopp ej

sällsynta, särskilt på landsbygden med där rådande vikariatsystem. Härads-

Kungl. Maj:ts proposition nr 80.

161

hövdingens stora börda av protokolls-, registrerings- oell expeditionsgöromål

hindrar honom ofta att ägna handläggningen vid domstolen erforderligt förbe­

redande arbete, och arbetsbrådskan under tingsdagarna med deras hopade mål

av oviss omfattning och tidsutdräkt torde ock spela en roll. I de små städerna

brister det ofta i övning och förmåga, och i de något större måste splittringen

på varjehanda administrativa och kommunala bestyr inverka ogynnsamt.

Till alla dessa hinder för riktig och fullständig utredning kommer än vidare

det föråldrade skick, vari våra bevisförings- och bevisprövningsregler befinna

sig. Vittnesjäven avskära i mycket stor utsträckning domstolen fran upplys­

ningar just från deras sida, som bäst känna fakta i saken. Den i manga fall

ytterst värdefulla kunskapskälla, som utgöres av parternas personliga avhö­

rande, kommer till minimal användning, då deras utsagor, vilka aldrig avgivas

under ansvar för osannfärdighet, ej av lagen räknas såsom bevismedel, och det

dels på grund härav, dels som en följd av den splittrade handläggningen endast

i undantagsfall förekommer — utom i grövre brottmål att parterna person­

ligen inställa sig eller av rätten inkallas. Det saknas lämpliga bestämmelser till

tryggande av parts möjlighet att få dokument, som befinnna sig i motpartens

eller tredje mans besittning, företedda inför domstolen. Yttranden av sakkun­

niga och instrument över anordnade besiktningar hava esomoftast tillkommit i

en ordning, som icke innebär tillräcklig garanti för deras opartiskhet och till­

förlitlighet.

I åtskilliga stycken äger lyckligtvis den nu givna framställningen icke

eller åtminstone blott i ringare mån — tillämpning å de grövre brottmålen. Men

dessa ställa å andra sidan i fall av mera invecklad art stora anspråk på fullgod

handläggningsordning. Och här tillkomma dessutom andra särskilt kännbara

brister. Med synnerlig enhällighet, bl. a. av samtliga hovrätter, har vitsordats

att den befintliga åklagarorganisationen icke är vuxen högre uppgifter, och

framhållits det trängande behovet av reglering i lag av frågorna rörande åtal

och förberedande undersökning, örn den tilltalades och hans försvarares ställ­

ning i processen samt örn rätt till och former för ingrepp i personlig frihet, be­

sittning, hemfridens område o. s. v.

Till grund för domen, när denna omsider gives, ligger det efterhand samlade

materialet i det skick vari det återgivits i domstolens protokoll. Men beträffande

dessa protokoll, vilka med stöd av minnesanteckningar avfattas ofta avsevärd

tid efter rättegångstillfället och icke äro underkastade effektiv kontroll från

parters och vittnens sida, är det ett erkänt förhållande att de ej sällan brista i

fullständighet och korrekthet. Den andrahandskunskap örn processförloppet,

de meddela, blir emellertid ensamt avgörande för domens innehåll särskilt i de

fall, där längre tid förflutit mellan handläggningstillfälle och dom, eller däl­

den dömande ej själv övervarit den handläggning protokollet avser.

I fråga örn de högre instanserna kan det knappast nog starkt framhävas alt

de brister i utredning och protokoll vid underrätt, som äro ägnade att förrycka

resultaten av dennas arbete, göra sig med så gott som oförminskad styrka gil­

lande även i högre rätt. Da proceduren där med sällsynta undantag år uteslu­

tande skriftlig, har domstolen ej tillfälle att genom eget initiativ komplettera

Bikung till riksdagens protokoll 1081-

1 sami. 07 höft. (hr 80.)

11

Kungl. Maj:ts proposition nr SO.

Skäl för

Allmän

reform.

Umlerrätts-

jtroceduren.

Koncen­

tration.

oell kontrollera utredningen. Parternas bemödanden att i sina inlagor och med

hjälp av obestyrkta attester giva en riktigare bild av saksammanhanget måste

i regeln bliva dömda att misslyckas. Därtill kommer att de högre instansernas

domare alltid måste grunda sina intryck och slutsatser på protokoll över för­

handlingar, som de ej själva övervarit. Denna överinstansernas bundenhet vid

protokollen torde för övrigt, såsom ej sällan framhållits, återverka även på un­

derrätterna i riktning av obenägenhet att i domen taga hänsyn till annat än

som kunnat komma till tydligt uttryck i protokollet — liksom å andra sidan det

ej lärer varit alldeles utan exempel att ett protokoll, som uppsatts först efter

domens avkunnande, i viss mån lagts till rätta efter dennas innehåll.

Huru starka medel, som äro nödvändiga för att råda tillfredsställande bot

för dessa brister, därom hava visserligen meningarna visat sig vara i många

delar rätt skiftande. Men i detta sammanhang är det av långt större intresse

att utmärka i vilken utsträckning det råder allmän eller i allt fall vitt utbredd

enighet. Med kommissionen instämma alla eller de flesta yttranden däri att

man måste eftersträva koncentration i förfarandet, återgå till muntlighet i sak­

framställningen och andra parternas anföranden samt införa fri bevisföring

med avhörande av parter under ansvar, att protokollsväsendet måste grundligt

reformeras och att muntlig förhandling i hovrätt skall göras till ett process­

institut av verklig praktisk betydelse. Men det är vidare allmänt erkänt att

själva den centrala punkten i detta program, till vilken alla de övriga stå i in­

timt beroende, nämligen koncentrationen i förfarandet, oundvikligen för med

sig vissa organisatoriska konsekvenser av ej ringa räckvidd, såsom ändrad ar­

betsfördelning för domstolspersonalen, omreglering mer eller mindre vittgående

av domkretsarna, tätare sammanträden, skilda sessioner för ringare och större

mål, förberedande förhandling för ensamdomare o. s. v. Utan tvivel måste

man även giva skånska hovrätten rätt däri, att den omnämnda hovrättsrefor-

men är outförbar utan uppdelning och utflyttning av hovrätterna. Ense är man

vidare om nödvändigheten av en omdaning av åklagarväsendet och en omfattan­

de lagreglering på straffprocessens område.

Till hela det förestående programmet kan lagrådet utan förbehåll ansluta

sig. Men detsamma innebär i själva verket, att alla rättegångsväsendets cen­

trala delar omfattas av reformarbetet och att detta särskilt i fråga örn reglerna

för målens handläggning och bevisföringen måste bliva av genomgripande art.

Att för övrigt en mängd andra, mera periferiska, men icke desto mindre prak­

tiskt viktiga processinstitut befinna sig i ett mycket föråldrat, outvecklat eller

bofälligt skick och följaktligen måste tagas med i ett nydaningsarbete av all­

männare omfattning är, såsom professor Kallenberg påpekat, för en var med

insikt i saken uppenbart. Yad kommissionens betänkande i sådant avseende

innebär har ej heller väckt några gensagor.

Lagrådet övergår nu till de mångskiftande och grannlaga spörsmålen örn

vägar och medel att, med aktsamt bevarande så långt möjligt är av det myckna

livsdugliga och värdefulla i vårt nuvarande rättegångsväsen, förverkliga detta

162

Kungl. Maj:ts proposition nr SO.

1153

allmänna reformprogram. Det kan härvid icke nog eftertryckligt betonas, att

medan man i övrigt ofta Ilar valet mer eller mindre fritt mellan olika alternativ,

vald med sina fördelar och olägenheter, gives det en ledande huvudsynpunkt

som måste oavlåtligt hållas för ögonen, nämligen nödvändigheten av en radikal

brytning med rådande uppskovssystem i underrätterna och effektivt genom­

förande av koncentration i målens handläggning. Här är kärnpunkten framför

andra. Låter man detta krav av varjehanda hänsyn nedskjunka till ett plato­

niskt önskemål, har hela reformen väsentligt förfelat sitt syfte. De allra flesta

av de faktorer, som nu bidraga att göra domens underlag bristfälligt, komma

då alltjämt att göra sig gällande. Skriftligheten tränger alltjämt fram, parter­

na finnas sällan personligen till hands och företrädas av dåligt underrättade

ombud, bevisningen förebringas successivt och sakframställningen i följd där­

av likaså, processledningen och kontrollen av vittnesutsagorna försvåras, onödi­

ga missförstånd leda till vidlyftiga utläggningar och förhandlingar och upp­

klaras för sent eller icke alls, protokollen svälla ut och kunna avfattas först ef­

teråt, överläggningen till dom kan ej äga rum under det färska och samlade to­

talintrycket av vad i målet förekommit. Härtill kommer ännu en sak, som icke

bör förbises. Man är allmänt ense om att för främjande av sanningens och den

materiella rättvisans seger det är angeläget att vittnesjäven bortfalla eller

högst väsentligt inskränkas och att parterna få avhöras örn fakta under ansvar.

Kommissionen har emellertid erinrat om att härigenom öppnas dock portarna

för en art av bevismedel, vilkas trovärdighet måste prövas med största försik­

tighet och med omsorgsfullt bruk av den kontroll, som står till buds. Under

hänvisning härtill gör kommissionen gällande att ren muntlighet och omedel­

barhet i förfarandet äro nödvändiga förutsättningar för denna bevisreform. Det­

ta kommissionens uttalande har från flera håll rönt gensagor, under hävdande att

detsamma innebär avsevärd överdrift; och denna kritik lärer ej kunna frånkän-

nas ett visst berättigande. Det .intima sambandet mellan koncentration i under-

rättsproceduren och den fria bevisföringen torde emellertid vara sa mycket mera

obestridlig. Örn parters och vittnens utsagor örn fakta avgivas vid ett och sam­

ma tillfälle och omedelbart efter det domstolen genom fullständig sakframställ­

ning blivit insatt i målet och dess tvistiga punkter, har den helt andra möjlig­

heter att bedöma utsagomas tillförlitlighet och föranleda utjämning av verkliga

eller skenbara motsägelser; och frestelsen för de avhörda att av intresse i saken

eller för parten avvika från sanningen eller förtiga den motverkas kraftigt av

vetskapen örn att utsagan omedelbart kommer att belysas av vad andra lia att

förmäla.

Nu förhåller det sig lyckligtvis så att ett genomförande av denna reform,

långt från att bryta med värdefulla traditioner, tvärtom innebär en förstärk­

ning av några av dessa traditioners bästa och av allmänhetens sympatier mest

omfattade element, nämligen muntlighet och offentlighet i handläggningen och

därmed, vad landsbygden angar, lekmännens deltagande i rättsskipningen pa

grundval av egna iakttagelser.

A andra sidan står det utom tvivel att koncentration, vad de mera krävande

målen angår, ställer ökade anspråk på både domare och ombud och att den icke förhandling

i tvistemål.

164

Kungl. Maj:ts proposition nr SO.

kan ernås, än mindre dess stadiga bevarande i praxis tryggar utan särskilda

organisatoriska anordningar ävensom mycket bestämt avfattade lagföreskrifter

samt maktmedel för domaren mot processuella försummelser. Vid huvudför­

handlingen måste i dylika mål såväl ledaren av denna förhandling vara väl in­

satt i målet som ock parterna eller deras ombud hava vunnit upplysning örn den

ståndpunkt motpart intager och således bland annat kunna vara beredda att

omedelbart framföra sin bevisning. Processkommissionens uppfattning att här­

för ej blott i brottmål, särskilt de grövre, utan jämväl i tvistemålen erfordras

ett lagreglerat förberedande förfarande bär vunnit tämligen enhällig an­

slutning. På omständigheterna får tydligen i tvistemål bero huruvida och i

vilken omfattning domaren skall anordna detta förberedande förfarande i for­

men av muntliga sammankomster inför honom —- ensam, icke domstolen i dess

helhet — eller såsom skriftväxling mellan parterna, därvid även domaren får

del av skrifterna allt eftersom de avgivas. Åtskilligt torde dock tala för ad­

vokatsamfundets åsikt, att ett sammanträde inför domaren alltid bör vara det

inledande momentet.

All erfarenhet lär emellertid att man måste, särskilt vad tvistemålen angår,

vara noga på sin vakt mot att låta utvecklingen leda därhän att handläggningens

tyngpunkt glider över från huvudförhandlingen till »förberedelsen» och man

därmed på en omväg kommer tillbaka till att skriftlighet och uppskovssystem

prägla förfarandet och detta så till vida i en mera otillfredsställande form än

nu som domstolen i sin helhet ej får övervara annat än den till nästan en ren

formalitet nedsjunkna slutakten. Det måste sålunda vara uteslutet att, bortsett

från exceptionella fall av trängande behov, upptagande av bevis i form av vitt­

nesmål och partsförliör får ske under förberedelsen; att kommissionens förslag

skulle hava annan syftning, såsom i ett yttrande förutsatts, torde icke vara fal­

let. Av andra uttalanden i avgivna utlåtanden vill det synas som örn man på

sina håll hade en viss benägenhet att tilldela förberedelsen ett större rum i rätte­

gången än som rätteligen tillkommer densamma. Dess karaktär av förberedelse

till den verkliga handläggningen måste fasthållas. I enlighet härmed bör dess

uppgift i normala fall vara i stort sett begränsad till att sätta främst parterna å

ömse sidor, därnäst förhandlingsledaren i tillfälle att vinna kännedom örn veder­

börande parts ståndpunkt, de fakta, varå han förmenar sig kunna stödja den,

vilka av motparts påståenden och uppgifter han bestrider, och vilka bevis han

arnar i fråga örn de särskilda punkterna förebringa, ävensom vidare eventuellt

att taga del av åberopade dokument och annan skriftlig bevisning. Endast

mera undantagsvis, t. ex. då möjlighet yppas att utan huvudförhandling bringa

målet till slut eller då en mera vidlyftig historisk, teknisk eller rättsvetenskap-

lig utredning åberopas, böra de nämnda gränserna i någon avsevärd mån få

överskridas.

Emellertid ställes man i allt fall inför frågan huruvida, såsom kommissionen

föreslagit, endast huvudförhandlingen och parternas där givna sakframställ-

ningar och framlagda bevis skola ligga till grund för domen, eller om hänsyn

jämväl får tagas till det material, som under förberedelsen förebragts, men un­

der huvudförhandlingen förbigåtts. Mot kommissionens ståndpunkt hava starka

Kungl. Maj:ts proposition nr 80.

betänkligheter från skilda håll kommit till orda; man befarar att den föreslagna

grundsatsen ställer alltför stora anspråk på ombuden, lefler till onödig vidlyftig­

het och tvingar domaren att i vissa fall döma emot bättre vetande om det mate­

riellt rätta i målet. Olika utvägar hava förordats för tillvaratagande av ma­

terialet från förberedelsen. Inom Svea hovrätt har sålunda den tanken haft

förespråkare, att huvudförhandlingen skulle inledas av ett referat av ordföran­

den över vad under förberedelsen förekommit. Hovrätten har dock icke ansett

en sådan anordning lycklig, och till denna mening kan lagrådet utan tvekan an­

sluta sig. Såsom hovrätten erinrat, måste den leda till att parterna ivra flir att

förlägga hela tyngdpunkten av sin processföring till förberedelsen, och doma­

rens föredragning skulle lätt kunna, låt vara med orätt, giva intrycket att han

redan tagit ståndpunkt, innan den verkliga huvudförhandlingen börjat. Där­

till kommer att det för ombuden skulle bliva en särdeles ömtålig uppgift att

ingripa korrigerande, där sådant funnes nödigt. Mången gång skulle advoka­

ten känna sig inför valet mellan en obehaglig och för partens intressen skadlig

friktion med domstolen eller att låta bero vid en efter hans mening onöjaktig

oell missvisande framställning. Dessutom kan — såsom jämväl hovrätten fram­

hållit -— för övriga ledamöter i rätten, särskilt lekmännen, ett sammanfattande

referat ingalunda på samma sätt som partsframställningarna själva halla upp­

märksamheten vid liv och skänka kunskap örn målet och dess skilda detaljer.

I en kardinalpunkt skulle i själva verket den nuvarande hovrättsprocessen tagas

till förebild för underrättsförfarandet, vartill dea visserligen icke ägnar sig.

Uppslaget i fråga bär förestavats av utpräglad misstro till ombudens för­

måga att klart och överskådligt framlägga sin sak. I anledning härav synes

dock kunna erinras att det snarast bleve en mera krävande uppgift att, efter

åhörande av domarens referat, på stående fot utan olämpliga upprepningar ut­

fylla framställningen och genom omgruppering av fakta eller starkare belys­

ning av vissa moment söka få sina synpunkter mera beaktade o. s. v., än att

själv lämna en förstahandsframställning, som kunnat på förhand noga prepa­

reras. Denna erinran har sin tillämpning även beträffande svarandens advokat,

enär han efter det förberedande förfarandet är i gott tillfälle att beräkna, huru

motpartens anförande kommer att vara lagt. Men för övrigt torde kunna till-

läggas att man icke bör låta sin mening örn ombudens förmåga av sakfram­

ställning alltför mycket påverkas av nu rådande förhållanden eller mahanda

t. o. m. av en redan förgången tids erfarenheter. Under förberedelsen till hu­

vudförhandling reduceras materialet, tvistepunkterna och skiljaktigheterna i

uppfattning begränsas, hela sakläget klarnar och förenklas, och det erbjuder ej

längre så stora svårigheter för den med ämnet väl förtrogne att klart och utan

omständlighet framlägga det i muntligt föredrag. Parter och vittnen hava

ännu ej avhörts, hela don eljest vidlyftiga och ofta svåröverskådliga framställ­

ningen örn deras utsagor rörande olika tvistiga fakta bortfaller således. Till­

gången på kvalificerade ombud befinner sig å andra sidan i rask tillväxt. An­

talet rättsbildadé yrkesadvokater närmar sig redan det halva tusendel och med

rådande dåliga befordringsmöjligheter på tjänstemannabanan skall det med sä­

kerhet havn betydligt ökats, innan räll egil ngsre f orin en kan börja tillämpas.

165

Kungl. Maj:is proposition nr SO.

Förunder­

sökning och

huvudför­

handling i

brottmål.

Med ändrad processordning och utflyttning av hovrätterna kommer också advo­

katernas fördelning på olika landsändar att bliva jämnare. Man måste äga

lull rätt att utgå från att i de mera invecklade målen parterna lära sig nöd­

vändigheten att skaffa sig dugliga ombud, rättsbildade eller icke. Hänsyn till

de fall där det förekommer bruk av undermåliga ombud kail icke få vara av­

görande för frågan örn rätta sättet att åvägabringa en tillfredsställande rätte -

gångsreform.

Från andra håll har man påyrkat befogenhet och skyldighet för förhand-

lingsledaren att vid rättens överläggning till dom komplettera det material,

som huvudförhandlingen lämnat, med vad därutöver innehålles i protokoll och

skriftväxling från det förberedande stadiet. Även en sådan regel måste emel­

lertid befaras komma att leda till förryckande av förhållandet mellan för­

beredelse och huvudförhandling; det låter t. o. m. mycket val tänka sig att

part söker på ett illojalt sätt vända den till sin fördel, i det han med avsikt

vid huvudförhandlingen med tystnad går förbi ohållbara uppgifter och svaga

argument, som han under förberedelsen åberopat, i den måhända riktiga uträk­

ningen att motparten skall härav förledas att icke begagna de möjligheter han

besitter att reducera detta material till dess rätta värde. Ytterligare blir en

följd, att rättens ledamöter med undantag för ordföranden få den verkliga

och fullständiga överblicken över partspåståendena först efter det att bevis­

förfarandet är till ända, vilket uppenbarligen är mycket olämpligt.

Mot farhågorna att, örn huvudförhandlingen ensam lägges till grund för do­

men, viktigt material kunde genom ombuds förbiseende gå till spillo, lärer

med trygghet kunna hänvisas till processledningen från den i målet väl in­

satte ordförandens sida. Genom frågor och påpekanden är han i tillfälle att

leda förhandlingen i rätt spår utan att själv direkt införa materialet. Han

är ock enligt kommissionsförslaget pliktig att, örn sakframställning avviker

från den i förberedande förfarandet givna, fästa uppmärksamheten härpå och

begära förklaring örn anledningen.

Naturligtvis vore det emellertid olyckligt om den ifrågavarande grundsatsen

att allt som får beaktas skall ha framförts i muntligt anförande vid huvud­

förhandlingen bleve driven med pedanteri och utan naturliga modifikationer.

Till utförliga specialutredningar, framlagda dokument o. dyl. från förbere­

delsen bör vid huvudförhandlingen få refereras, utan att ett fullständigt munt­

ligt återgivande behöver äga rum.

Det torde vara närmast med tvistemålen för ögonen som de ovan kriti­

serade utvägarna att tillgodogöra förberedelsematerialet förordats. Tilläm­

pade på brottmålen måste deras betänkliga sidor än starkare framträda. Si­

tuationen är där ofta synnerligen ömtålig; anordningen med domaren som liu-

vudreferent av vad under förundersökningen förelupit komme lätt att låta.

honom framstå och framställas såsom icke fri från förutfattad mening, till

allvarlig skada för tilliten till rättsskipningen. Och att ej annat material får

läggas till grund för en straffdom än det som framdragits och skärskådats

inför domstolen i offentlighetens ljus lärer vara obestridligt.

kh;

Kungl. Majlis proposition nr SO.

167

I viss måll annorlunda ställer sig frågan huruvida edligt avhörande av vitt­

nen bör tillåtas på förundersökningsstadiet i brottmål. Medan i tvistemål det

förberedande förfarandet följer efter det stämning i målet uttagits, går den

avsedda förundersökningen i brottmål före väckande av åtal och har när­

mast till uppgift att ligga till grund för bedömande huruvida atal skall väckas

och vad åtalet skall gå ut på. Och då redan en persons ställande under åtal

är en för honom högst allvarlig sak. och än mera vissa ingrepp i hans van­

liga fri- och rättigheter som eventuellt ifragasättas, t. ex. häktning, uppkom­

mer helt naturligt det spörsmålet huruvida ej berättelser av utomstående, som

avgivas under förundersökningen, böra lämnas i form av vittnesutsagor in­

för domstol och således under vittnesansvar. Kommissionen har ansett så hiöl t

mera undantagsvis böra ske; huvudsakligen i de fall då vederbörande vägrat

att uttala sig och vittnesplikt därför måste utkrävas ävensom där den avhörde

visat sig ostadig i sina uppgifter eller det av särskilda skäl är angeläget att

fastslå ett visst faktum. För övriga fall har nyttan icke ansetts uppväga det

extra besväret för vittnena — som ju ånyo måste höras vid huvudförhandlingen

— att inställa sig och för domstolen att avhöra deni. Mot denna stånd­

punkt opponerar sig justitiekansler!!, som finner ett mera regelmässigt upp­

tagande av vittnesmål redan på detta stadium erforderligt ur rättssäkerhetens

synpunkt. Till förmån för kommissionens förslag kan emellertid ytterligare

anföras risken för att vittnena vid huvudförhandlingen skulle känna sig bund­

na av vad de tidigare vittnat och därför bliva mindre villiga att där göra den

jämkning i sina utsagor, vartill de eljest skulle föranletts genom konfronta­

tion med andra vittnen och det övriga på en gång tillgängliga bevismaterialet.

Skillnaden mellan de framförda ståndpunkterna är för övrigt relativ och spörs­

målet av den art att det lärer böra överlämnas åt praxis att pa grundval av

tillräckligt mjukt avfattade lagregler och med ledning av vunna erfarenheter

utbilda en lämplig medellinje.

I samband med nyss avhandlade fråga star en annan, av organisatorisk art. Ledningen

Skall i brottmål ledningen av förundersökningen läggas i händerna på dom- a\{l™lger'

stolen eller någon dess ledamot eller på en särskild förhörsdomare eller skall

den under domstolens kontroll anförtros åt åklagaren eller slutligen åt polis­

myndighet?

Kommissionens förslag innebär att ledningen tillkommer åklagare, vilken i

sin verksamhet biträdes av polismyndigheterna, men att domaren utan

nämnd -—- skall utöva en vittgående kontroll. Den misstänkte äger få hans

prövning underställt huruvida vid förundersökningen rätteligen förfarits, t. ex.

huruvida skäl funnits för avslag a den misstänktes begäran att åklagare eliel

polis skulle föranstalta örn viss utredning. Men vidare äger endast domaren

besluta örn häktning. I regel tillkommer det också honom att bestämma örn

husrannsakans företagande; och anhållanden eller beslagsåtgärder skola oför­

dröjlig! underställas hans prövning. På domarens beslut .skulle ock i princip

ankomma huruvida yttrande från sakkunnig skall anskaffas under förunder­

sökningen. Slutligen har han i mål örn häktad att av egen drift öva uppsikt

över att förundersökningen cj utdrages för långt på tiden.

168

Kungl. Maj:ts proposition nr SO.

En principiellt avvikande ståndpunkt har utvecklats av justitiekanslem, som

förordar förhörsdomareinstitution och för den händelse denna mening ej vin­

ner beaktande föredrager att polismyndigheten har förundersökningen i sin

hand under ingående domstolskontroll, men åklagaren endast subsidiärt del­

tager. Från domstolshåll har däremot kommissionens förslag i princip vun­

nit allmänt gillande. Yad dess närmare utformning åter angår, bär Svea hov­

rätt till fullo anslutit sig till kommissionens häktningsregler — det enda, var­

på hovrätten i denna del inlåtit sig — men övriga hovrätter och häradshöv-

(lingcföreningen ansett åklagarens befogenheter höra avsevärt vidgas, bl. a. till

att omfatta häktningsrätt, och domstolskontrollen böra i det hela få bero av

initiativ från den misstänktes och hans försvarares sida.

Att hos oss utbilda ett särskilt förhörsdomareinstitut lärer av många skäl

ej böra komma i fråga. Det kan med bästa fog dragas i tvivelsmål att däri­

genom ett bättre rättsskydd komme den misstänkte till godo än örn förunder­

sökningens ledning är anförtrodd åt åklagaren, vilkens åtgärder vid dess ut­

övning kunna med mera effekt än förhörsdomarens ställas i kritisk belysning

vid huvudförhandlingen, där åklagaren är tillstädes i partsställning. Lämnas

åter denna ledning åt den som sedermera skall leda huvudförhandlingen, har

han så gott som oundvikligt kommit att först handlägga målet i viss mån in-

kvisitoriskt, och tilliten till hans opartiskhet såsom förhandlingsledare och

domstolens mest inflytelserike ledamot skulle sättas i fara. Att överlämna

utredningen i dess helhet åt polismyndigheten med undanskjutande av åklaga­

ren, som i så fall vid sitt företrädande vid huvudförhandlingen skulle äga

blott en osäker, fragmentarisk andrahandskunskap örn målet, synes avgjort

olämpligt både ur synpunkten av effektivitet i brottsbeivrandet och av åkla­

garens möjligheter att tillvarataga den tilltalades berättigade intressen.

I enlighet med opinionen på domarehåll finner lagrådet alltså kommissionens

förslag i princip lyckligt. I vad mån en mindre minutiös domstolskontroll än

den i betänkandet förordade skall befinnas möjlig och tillrådlig, torde bland

annat få bero på hur kvalificerad åklagarekåren blir och vilka garantier kunna

erhållas för att en duglig och nitisk uppsättning av försvarsadvokater är att

tillgå. Frågan sammanhänger ock med spörsmålet, vilken frihet för försva­

raren att följa förundersökningen och konferera med den misstänkte som den

slutliga avfattningen av lagbestämmelserna kommer att innebära.

Upptltov.

För att återgå till huvudförhandlingen, hotas koncentrationsgrundsatsen i

tillämpningen av en annan allvarlig fara, örn man i praxis läte förmå sig att

annat än av de mest giltiga och bindande skäl medgiva uppskov. Utan tvivel

erfordras således, såsom professor Kallenberg framhållit, synnerligen stränga

och bestämda lagbud till förhindrande av en dylik utveckling, dels riktade

till domaren och dels av innehåll bl. a. att part, vittne eller annan som genom

sin försummelse vållat uppskovet är skyldig vidkännas de åsamkade kostna­

derna. Att partsombuden förena sig i anhållan örn uppskov är tydligen en

omständighet, som icke i och för sig får vara avgörande.

Såsom en garanti mot handläggningens styckning torde kommissionen ha

Kungl. Maj:ts proposition nr 80.

1G9

betraktat de föreslagna bestämmelserna, att handläggningen i dess helhet skall

göras örn, därest den icke kunnat genast föras till slut, och att örn vid målets på­

ropande visar sig att uppskov blir nödvändigt, all handläggning därav för

dagen skall inställas. Från dessa regler medgives endast rätt snävt tillmätta

undantag. Förslaget har i denna del, efter vad det vill synas ej utan fog,,

blivit föremål för kritik, i det man gör gällande att föreskrifterna i fråga

inför erfarenheten skulle komma att te sig såsom pedantiska och i den mån

de efterlevdes vålla ändamålslöst besvär. Ett större utrymme att i förevarande

avseende laga efter lägligheten torde kunna och böra medgivas domstolarna.

Muntlighetens grundsats har kommissionen, vad underrättsproceduren angår, ^rtsjram *

velat genomföra dels genom bestämmelser om den form i vilken parternas an- *ställning.

draganden skola ske, dels genom regeln att domen har att taga hänsyn till allt

vad vid huvudförhandlingen förekommit, men att sakprotokoll endast i starkt

begränsad omfattning skall föras. Att reformer i den av kommissionen före­

slagna riktningen måste vidtagas, därom är man i yttrandena allmänt ense,

men på de flesta håll hava kommissionens närmare förslag i dessa ämnen an­

setts innefatta en alltför radikal brytning med gällande ordning och vara äg­

nade att i tillämpningen medföra olägenheter av skilda slag.

Vad parternas anföranden angår, instämmer man med kommissionen däri

att missbruket att ersätta muntliga anföranden med inräckande av skriftliga

inlagor måste energiskt stävjas; professor Kallenberg t. ex. uttalar som sin

mening att fullt otvetydiga, skarpt och bindande formulerade föreskrifter i

detta ämne, mika ej medgiva undantag annat än för alldeles oungängliga be­

hov, kanske äro av större vikt än någon annan processreform. Däremot yppas

i vissa yttranden betänkligheter mot det föreslagna förbudet för ombud och par­

ter att i andra fall än när det gäller yrkanden och ansvarspåståenden föredraga

sina inlägg från papperet. Kommissionen vill endast godtaga bruk av minnes­

anteckningar, som rådfrågas under det muntliga anförandets gång. Det bär

invänts att sådana krav överstiga ombudens förmåga och att Raken blir alltför

vidlyftigt och icke nog redigt framlagd. I denna punkt kan lagrådet icke fin­

na kritiken befogad. Föga vore vunnet, örn det bleve praxis att ombuden från

bladet uppläste sina skrifter i stället för att, som nu ofta sker, de föredragas av

domaren. Att domstolens ledamöter härav skulle vinna en klarare inblick i

sakens sammanhang än genom muntliga framställningar är helt visst ett miss­

tag. Och vidlyftigheten bleve säkert ingalunda mindre. Överhuvud är den

på sina håll rådande föreställningen att muntlighet och koncentrerad förhand­

ling skulle leda till oratoriska utsvävningar ogrundad — bortsett från vissa

typer av celebra brottmål, där emellertid företeelsen florerar oberoende av lag-

stadgad muntlighet. I andra saker är verklig muntlighet i partsframställningen,

efter vad allmän erfarenhet därav bestyrker, tvärtom ämnad att framtvinga

knapphet i uttryckssätt och klar disposition av ämnet. Det visar sig snabbt

nog att i muntlig process detta är det rätta sättet att effektivt tjäna sin parts

välförstådda intresse. Såsom förut framhållits, bär även i mera invecklade sa­

ker tvisteläget under den förberedande behandlingen så klarnat och förenklats,

170

Kungl. Maj:ts proposition nr 80.

alt det ej blir ombuden alltför svårt att sovra sin framställning och låta de av­

görande konturerna framträda för åhöraren.

otoltoll.

Långt vanskligare är att taga ställning till spörsmålet huru långt man skall

gå i beskärning av förhandlingsprotokollen —• komplicerat som detta spörsmål

är genom talrika inverkande hänsyn. På knappast någon punkt har kommis-

sionsbetänkandet mötts av så ivriga gensagor. Ehuru dessa delvis synas sam­

manhänga med att man icke tillbörligt tagit den ändrade handläggningsmeto-

den och dess verkningar med i beräkningen, måste å andra sidan erkännas att

mycket beaktansvärda synpunkter framkommit, som mana till större försiktig­

het i protokollsreformen. Betydelsen och räckvidden av den meningsmotsätt­

ning, som på detta område kommit till synes, torde emellertid förlänats alldeles

för stora proportioner, då det gjorts gällande, att här stöde striden mellan två

helt olika handläggningssystem, det »rent muntliga» och det »muntligt-proto-

kollariska», och att valet mellan dem båda måste få vittgående konsekvenser

för hela rättegångsreformens planläggning och omfattning. Huru stark över­

drift ett sådant betraktelsesätt innebär, därom vittnar i sin mån redan den om­

ständigheten, att på samma gång stora farhågor framställas för de betänkliga

verkningarna av kommissionens regler, det likvisst tillika göres gällande att i

förslaget upptagna modifikationer och undantag skulle i praktiken komma att

överväxa dessa regler. Men än mera bestyrkes denna uppfattning, då man vän­

der sig från de allmänna omdömena och talesätten till att närmare granska,

vari de sakliga meningsdifferenserna bestå.

Enligt kommissionsförslaget skall protokoll, utom redogörelse för sessionens

rent yttre form och förlopp, lämna en kort redogörelse för förhandlingens gång,

som återgiver framställda yrkanden, ansvarspåståenden, invändningar, medgi­

vanden av anspråks befogenhet o. s. v. — allt detta vare sig det avser själva

saken eller rättegången, och vare sig yrkande är framställt av part, vittne, sak­

kunnig eller annan — samt slutligen alla domstolens under rättegången medde­

lade beslut. Hålles sammanträde under förberedande stadiet, eller upptager

rätten bevisning utom huvudförhandlingen, skall häröver ock föras protokoll,

som i förra fallet giver en kort sammanfattning av vad som förekommit och i

senare fallet upptager vittnesutsagor, redogörelse för vad rätten vid anställd

syn iakttagit o. s. v.

Däremot skall i fråga örn huvudförhandlingen ej i protokollet återgivas vad å

parts vägnar anföres till närmare utveckling av hans talan eller till själva rätts-

spörsmålens belysning,- i sådana fall där det är av vikt att fastställa ordalydel­

sen av en partens utsaga skall'emellertid uppteckning ske. I fråga örn vittnes­

mål, yttranden av sakkunniga samt i brottmål av målsägare som ej är part är

upptecknandet i viss mån beroende på domstolens prövning av behovet. Proto-

kollering bör vad tvistemål angår ske i följande fall: örn vikt ligger på ordaly­

delsen, örn förhandlingen måste uppskjutas så lång tid att helt ny handlägg­

ning måste ske och den som gjort utsagan ej utan oskäligt besvär i förhållande

till sakens och utsagans betydelse kan till det nya rättegångstillfället komma

tillstädes, samt slutligen örn det är sannolikt att målet fullföljes till högre rätt

och det icke är antagligt att part önskar höra vittnet muntligen även i den högre

Kungl. Maj:ts proposition nr SO.

lil

instansen. I grövre brottmål protokollföras vittnesmålen endast i sådana fall,

där hinder kan antagas möta för vittnets hörande i hovrätten.

Det är mot de föreslagna inskränkningarna i protokollets omfattning kritiken

riktats. Man är visserligen ense örn att allt som hör till plädering och rätts­

liga deduktioner ■— alltså ombudens sammanfattande resonemang över vad som

förebragts och örn dettas juridiska betydelse — bör uteslutas. Men partens

eller ombudets framställning av det saksammanhang, varpå parten grundar sitt

yrkande eller bestridande i målet, finner man böra korteligen vid sammanträdet

upptecknas; och likaså anses allt muntligt bevismaterial, såsom utsagor av

parterna då de personligen avhöras ävensom vittnesmål m. m., böra återgivas i

protokollet. Detta skulle emellertid, på sätt kommissionen avsett, i sitt defini­

tiva skick avfattas redan under handläggningen eller möjligen i vissa fall helt

kort därefter.

Vid jämförande prövning av olika synpunkters betydelse synes det lagrådet,

att övervägande skäl tala för obligatorisk protokollering av bevisning genom

vittnesmål (och partsförhör). Visserligen kommer härigenom ett rätt störande

element att belasta förhandlingen och förtaga en del av dess intresse och frisk­

het.; och på förhandlingsledaren som skall dela sin uppmärksamhet mellan hand­

läggningen och kontrollen över protokollsföringen ställer det utan tvivel ökade

anspråk. Men det förenklar och förbilligar överrättsproceduren, och om också

protokollet i många fall är en klen ersättning för vittnets personliga hörande,

kan —- och bör — det ju föreskrivas, på sätt Svea hovrätt föreslagit, att det

skall stå part fritt att i den högre rätten ånyo inkalla vittnet, utan att behöva

för anspråket på dess förnyade avhörande anföra särskilt skäl. I olika hänseen­

den får det nog också anses innebära ett rättstrygghetsmoment att en möjligast

omedelbar och autentisk nedteckning i skrift av utsagan finnes •— förnyat av­

hörande kan ju av olika anledningar bliva omöjligt -—• och jämväl att utsagans

avgivare är medveten örn att det är sörjt för att det exakta innehållet av hans

utsaga finnes dokumenterat. Slutligen torde den bl. a. av häradshövdingeför-

eningeu uttalade förmodan ha skäl för sig att även med kommissionens bestäm­

melser nedtecknande bleve regel, på grund särskilt av svårigheten att bedöma

sannolikheten för målets fullföljande i högre rätt. Att däremot över partsombu-

dens sakframställningar föra ett protokoll, som låt vara kortfattat dock skulle

fylla anspråk på saklig fullständighet, måste ofta på det betänkligaste förryc­

ka huvudförhandlingen, och detta utan någon motsvarande nytta. Aven i den

mån ej sakinnehållet redan föreligger dokumenterat i stämning och förberedelse-

vis växlade skrifter, är ett fastställande därav i skrift föga av behovet påkallat

för överläggningen till dom, som ju skall äga rum omedelbart eller undantags­

vis med kort respit. Privata anteckningar rörande enskilda punkter böra här

vara till fyllest; och det blir naturligare att i själva domen lämna nödiga rela­

tioner av saksammanhanget än att först nedteckna det i ett protokoll. Att i och

för protokollering utskilja den rent historiska framställningen av sakförloppet

från pläderingen rörande de olika faktas betydelse i sammanhanget och för må­

let skulle dessutom ofta visa sig vara en mycket svår, ej sällan olöslig uppgift.

Emellertid borde måhända uteslutandet av förevarande processmaterial från

172

Kungl. Maj :ts proposition nr 80.

protokollering ej göras så kategoriskt som processkommissionen synes hava

tänkt sig, utan ett visst utrymme lämnas åt domarens bestämmande därutinnan.

Regeln att protokollet skall — med eftergift på anspråken beträffande språk­

riktighet och utformning •— givas definitiv avfattning redan vid förhandlingen

synes det vara av vikt att noga fasthålla.

Örerrätts-

Meningsdifferenserna i nyss avhandlade frågor Ira ett otvivelaktigd, samband

proceduren.

me(j (]em som råda beträffande den lämpliga anordningen av överrättsproee-

duren.

Offentlig

-

Kommissionens förslag innebär att jämväl i överrätt, örn klagan där förts i

muntlighet

sJ^va saken, målet obligatoriskt skall företagas till muntlig och offentlig hand-

i hovrätt,

läggning, med rätt för domstolen att inkalla part till personligt förhör och med

rätt för parterna att själva eller genom ombud muntligt yttra sig och framföra

bevisning. Kommissionen har i delina punkt minn i t starkt stöd i yttrandena;

såväl Svea hovrätt som advokatsamfundet hava som sin åsikt uttalat att om

ej denna ordning införes hela överrättsreformen måste befaras bliva illusorisk,

och jämväl häradshövdingeföreningen och professor Kallenberg hava anslutit

sig till kommissionens ståndpunkt. Skånska hovrätten har däremot i likhet

med en minoritet inom Svea hovrätt ansett lämpligare att muntlig förhandling

finge ankomma på parts eller domstolens initiativ, och Göta hovrätt går än

längre, i det att enligt dess mening parts begäran örn muntlig förhandling

måste grundas på särskilda skäl, vilkas giltighet det finge ankomma på dom­

stolen att pröva.

Kör sin del hyser lagrådet ingen tvekan vare sig örn angelägenheten av att de­

finitivt bryta med den nuvarande skriftligheten i hovrättsproceduren eller om

nödvändigheten att för detta ändamål stadga obligatorisk muntlig handlägg­

ning. Det synes som om man på sina håll ej tillräckligt beaktat de lättade möj­

ligheter i olika avseenden, som vinnas för en dylik reform i och med omda­

ningen av underrättsproceduren, och ej heller vilken avgörande betydelse det

å andra sidan måste äga för underrättsreformens tillämpning i rätt anda, att

muntlighet behärskar även överrättsförfarandet. Farhågorna att härigenom

processen i andra instans skulle för parterna alltför mycket fördyras synas

överdrivna och desto mindre böra få bestämmande verkan som den nuvarande

billigheten, såsom med rätta betonats, ingalunda är så helt av godo.

Framläggandet av processmaterialet i överrätt skall enligt betänkandet ske

genom parternas försorg efter samma princip som gäller för underrättsförfa-

randet. Efter föredragning av den överklagade domen ha alltså partenia eller

deras ombud att framställa sina yrkanden och utveckla sin talan. Bevisningen

kan emellertid, utom i grövre brottmål, förås även genom åberopande av un­

derrättens protokoll. Även i denna del har betänkandet vunnit bestämd an­

slutning av advokatsamfundet. Jämväl Göta hovrätt anser att i de fall, där

muntlig förhandling anordnas, underrättsprocessen lämpligen kari ta.gas till

förebild. De båda övriga hovrätterna förorda däremot en annan metod: förhand-

Domstols-

ref'event

eller parts-

förhand-

ling ?

Kungl. Maj:ts proposition nr 80.

173

lingen borde inledas med en fullständig föredragning av målet genom en hov­

rättens funktionär; först därefter skulle ordet lämnas åt parterna för den hän­

delse dessa önskade lämna kompletterande framställning eller göra invänd­

ningar mot referatets riktighet. En mellanståndpunkt företräder professor Kal­

lenberg, som i grövre brottmål finner en verklig partsförhandling erforderlig,

men i andra mål anser referentmetoden lämplig.

Lagrådet har redan, i anledning av en för underrättsprocessen ifrågasatt

domareföredragning, som skulle skjuta partsframställningen i andra planet,

framhållit åtskilliga synpunkter, som låta denna anordning framstå såsom

olämplig. Flera av dessa synpunkter hava sin fulla tillämpning på referent­

föredragningen i överrätten, andra i mindre mån, men nya och tungt vägande

tillkomma. Ar referenten ej själv ledamot i rätten, kommer visserligen risken

för att referatet skall ingiva part eller allmänheten intrycket av förutfattad

mening hos domaren att i viss mån försvagas; men å andra sidan kommer med

denna ordning en huvudfördel med muntligheten, nämligen omedelbarheten, att

för domstolen i dess helhet väsentligt avtrubbas. Anmärkningen att partsom-

budens uppgift, då de få ordet först i andra hand, försvåras i stället för att

lättas, kvarstår; och det ömtåliga i situationen, örn korrigeringar av referatet

anses behövliga, likaså. Det måste befaras att en anmärknings befogenhet så­

som anmärkning betraktad kommer att tilldraga sig ett obehörigt och förryc­

kande intresse på bekostnad av realitetsfrågorna hur det i saken verkligen

hänger samman och i vilket ljus detta saksammanhang rätteligen är att se. Som

följd därav uppkomma lätt friktioner mellan domstol och advokater, öppna eller

måhända oftast latenta, men i senare fallet i längden ingalunda minst skadliga.

Någon tidsvinst och minskad risk för mångordiga upprepningar skall anord­

ningen säkerligen ej visa sig medföra, utan tvärtom. Tiden måste ju också an­

ses mogen för att i överrätt ej godkänna andra ombud än rättsbildade. Dessas

kompetens att framföra saken, då uppgiften blott en gång blivit kåren anför­

trodd, skall enligt lagrådets övertygelse hos oss likaväl som i exempelvis våra

grannländer visa sig tillfredsställande. Advokaternas läggning och lust för en

roll, som huvudsakligen hänvisar dem att kontrollerande avhöra en ämbets-

mannaföredragning, är däremot enligt sakens natur och på grund av arten av

deras övriga livsverksamhet ringa, och de bäst kvalificerade skola säkert

mången gång draga sig för att personligen fullgöra detta vänn

Lagrådet ansluter sig alltså i denna viktiga punkt till kommissionens förslag.

I fråga örn domstolsorganisationen anknyter kommissionsbetänkandet i åt­

skilliga väsentliga hänseenden till det bestående. Sålunda föreslås bibehållan­

de av den för vårt land karakteristiska anordningen med gemensamma domsto­

lar för tvistemål och brottmål; instanserna skola alltjämt vara tre; i underrätt

på landsbygden skola fortfarande i såväl tvistemål som brottmål en ensam fack­

domare samverka med lekmän, och formen för lekmäns deltagande skall såsom

hittills vara nämnden. En på tidigare stadium påtänkt klyvning av underinstan­

sen i bagatelldomstolar och kollegialt sammansatta domstolar för större mål har

icke vidhållits; vissa olägenheter med nuvarande system avser man att i stället

Domstol**

organisa­

tionens

grunddrag.

174

Kungl. Maj:ts proposition nr 80.

Under­

rätterna.

Kommis­

sionen. '

Avgivna

yttranden.

avhjälpa med arbetsfördelning inom domkretsens personal oell skilda sessioner

lör olika slag av mål. I allt detta har betänkandet vunnit tillslutning i de av­

givna yttrandena, med undantag av att justitiekansler!! förordat brottmålens

fördelning på olika sammansatta domstolar och framhållit vissa företräden hos

juryinstitutet, varjämte rent principiella sympatier för kollegial domstolsform

uttalats av stadsdomareföreningen och professor Kallenberg.

Även lagrådet finner ingen vägande anledning föreligga att i dessa delar

lämna det beståendes grund.

I andra hänseenden föreslås däremot mer eller mindre djupt ingripande ny­

heter. Staten skall övertaga rättsskipningen jämväl i städerna. I samband

härmed och jämväl oberoende därav skall en omreglering äv domkretsarna äga

rum, i riktning av färre och större domkretsar än nu. Inom domsagan vidtages

en arbetsfördelning, i det att den domare, som har förberedelse, handläggning

och avdömande av de mera krävande målen örn hand, befrias från inskrivnings-

och expeditionsgöromålen och befattningen med enkla mål, vilka uppgifter till­

komma biträdande domare och kanslipersonalen. Tingssessionernas antal skall

betydligt ökas; i normala fall hålles sammanträde varje vecka. Nämndemans-

bördan lättas genom att ett större antal nämndemän väljas, med alternerande

tjänstgöring. Antalet ledamöter i fungerande nämnd reduceras från minst sju

till fem; för att nämndens mening skall gälla mot domarens, kräves icke full

enhällighet, utan blott en enig pluralitet av fyra ledamöter. I stad som utgör

egen domkrets dömer i tvistemål ensam domare, men i brottmål ställes nämnd

vid hans sida. Även i hovrätt medverkar i grövre brottmål nämnd.

Rörande dessa nyheter gå meningarna, såsom var att vänta, rätt mycket i

sär bland de hörda myndigheterna och facksammanslutningarna. Störst är

enigheten örn det principiellt riktiga och angelägna i att staten övertager stads-

rättsskipningen. Av annan åsikt är endast stadsdomareföreningen, inom vilken

dock avvikande mening i denna punkt av vissa medlemmar yttrats. Svea hov­

rätt och advokatsamfundet anse den rådande ordningen innefatta mycket be­

tänkliga vådor och reformbehovet i denna punkt vara av trängande art. Skån­

ska hovrätten betonar å andra sidan att man här har att göra med ett vid det

praktiska genomförandet synnerligen svårlöst problem och anser det på denna

grund kunna ifrågasättas örn det ej bör lösgöras från reformen i övrigt för att

ej fördröja denna.

Den föreslagna organisationen för stadsdomstolarna har däremot rönt kritik

från många håll. Ren enmansdomstol, såsom för tvistemålen föreslås, anses

allmänt för en otillfredsställande organisationsform såväl ur förhandlingens som

ur sakprövningens synpunkt. Advokatsamfundet förordar därför medverkan

av nämnd även i tvistemålen. Hovrätterna, stadsdomareföreningen och profes­

sor Kallenberg, vilka tvärtom samtliga avstyrka nämndeinstitutionens införande

i stad även vad brottmålen angår, önska ett bibehållande av den nuvarande

kollegiala formen. Häradshövdingeföreningen anser två eller åtminstone en

bisittare böra samdöma med ordföranden i tvistemål, helst även i brottmål; för-

Kungl. Maj:ts proposition nr 80.

17.3

ellingen hyser nämligen tvekan örn brottmålsnämnd i stad är lämplig. Planen

att utvidga domsagornas storlek betecknar föreningen såsom en organisatoriskt

riktig konsekvens av den avsedda och av föreningen förordade arbetsfördelning­

en inom domsagorna. Sedan domaren vunnit viss befrielse från expeditions-

och registrerirrgsaPietet samt från befattningen med handläggning av ansök-

ningsärenden och småmål, skulle nämligen bans arbetskraft ej få full syssel­

sättning i domsagor av nu vanlig typ. Även Göta hovrätt finner en dylik åt­

gärd påkallad, ehuru med varning för att härvid gå för långt. Svea hovrätt

anser däremot, efter utförlig diskussion av fördelar och olägenheter, domsagorna

icke böra ökas i storlek och arbetsfördelningen böra stanna vid att protokolls-,

expeditions- och vissa registreringsgöromål läggas på en sekreterare, med bi­

träde av statsavlönade notarier. Hovrätten befarar bl. a. att nämndens egen­

skap att företräda ortsbefolkningen och domarens personliga kontakt med dom­

sagans invånare eljest skulle taga skada.

De nu berörda frågorna hava alla ett visst samband inbördes, liksom natur­

ligtvis med underrättsprocedurens gestaltning. I sistnämnda hänseende må

erinras örn att ett lyckosamt genomförande av handläggningsreformen — och

detta oberoende av örn dess detaljer utformas i närmare anslutning till den ena

eller andra meningen —- ställer betydande anspråk på de personliga kvalifika­

tionerna hos den som i mera invecklade mål skall leda förhandlingarna och över­

läggningen till dom. Han bör, på förberedelsens stadium, hava i tvistemål lätt

för att tränga till stridslägets kärna, god förmåga att döma örn bästa utvä­

garna att föra saken framåt till klarhet och förenkling, och fallenhet för att

taktfull begagna de möjligheter som yppas att utjämna onödiga differenser i

parternas ståndpunkter, samt i brottmål äga ett moget och välbalanserat omdöme

örn behovet och befogenheten av ifrågasatta eller överklagade ingrepp mot den

misstänktes person eller i hans besittnings- och hemfridsområde. Han bör vid

huvudförhandlingen äga en noggrann kännedom örn målet, såvitt stämning,

åtalsskrift och materialet från förberedelsen därtill lämnat tillgång, och kunna

snabbt uppfatta de nyheter och avvikelser i förhållande till detta material, som

den muntliga sakframställningen innehåller; han bör ha väl orienterat sig i de

juridiska problem, vartill fakta och tvistefrågor givit eller kunna förväntas giva

upphov och äga framstående skicklighet i att vid utövning av sin förhörsledning

förmå de avhörda att så klart och otvunget som möjligt meddela sina upplys­

ningar. Och sist men icke minst bör han äga den naturliga auktoritet, som för­

mår göra sig fullt gällande utan att behöva gripa till formella maktmedel eller

verka nedtryckande på partsombudens fria verksamhet till sakens utredning

och belysning.

För att kunna på ett tillfredsställande sätt motsvara dessa fordringar krä-

ves det icke blott lyckliga naturgåvor och goda kunskaper, utan även en genom

riklig övning och omfattande erfarenhet utbildad färdighet och slutligen till­

fälle att med odelad kraft ägna sig åt uppgiften. Det vore för övrigt, såsom

med allt skäl påpekats, ett slöseri att låta så väl kvalificerade arbetskrafter,

Lagrådet:

allmänna

synpunkter.

Arbetsför­

delning och

domsago-

rcglemng.

Kungl. Maj:ts proposition nr

80.

vilka icke kunna förvärvas på andra villkor än verkligt goda löneförmåner,

splittra sin tid på diverse göromål av långt mindre krävande natur. En arbets­

fördelning enligt kommissionens plan lärer alltså vara nödvändig och lämplig,

och såsom följd därav och för att bereda domaren full sysselsättning jämväl

en avsevärd förstoring av domsagorna, på sätt häradshövdingeföreningen för­

ordat. Härav behövde visserligen icke i och för sig följa att jämväl tingslagen

utvidgades; det kunde ju tänkas att de genom nyregleringen utformade dom­

sagorna mera allmänt uppdelades i två eller möjligen t. o. m. flera tingslag.

Samma skäl som på sin tid förestavat den på 1872 års förordnings grund ge­

nomförda tingslagssammanslagningen, nämligen det allt oavvisligare behovet av

tätare domstolssessioner, lärer emellertid utgöra hinder för en sådan ordning.

En organisatorisk omläggning i nyss angiven riktning kan visserligen, såsom

mot densamma med värme erinrats, icke undgå att försvaga vissa värden, som

äro och kanske i synnerhet varit anknutna till den äldre domsagoindelningen.

Varje organisatoriskt system har sina fördelar och olägenheter. Men den före­

slagna ordningen har långt mera karaktären av ett nytt steg i en sedan länge

fortgående, av trängande behov framdriven utveckling än av någon tvär bryt­

ning med en av ålder fast vidhållen grundsats. Den gamla tingsordningens

avlösning har såsom nyss antytts efterhand medfört ett sammanförande av

tingslag, vilket för häradsrätten som helhet torde böra erkännas innefatta en

långt större omvälvning av äldre förhållanden än den nu föreslagna åtgärden.

Den intima orts- och personkännedom, som på sina håll anses alltjämt vara

nämndens viktigaste insats i rättegångsväsendet, har redan härigenom förlorat

mycket i betydelse. Manga av just de ärenden, vari denna kännedom kan för­

väntas vara av särskild nytta, avgöras för övrigt numera i talrika domsagor

med tremansnämnd och skola enligt kommissionens förslag, mot vilket i denna

del inga erinringar framställts, helt undantagas från nämndens medverkan. Om­

läggningen i näringslivets teknik, därav framkallad ökad rörlighet hos befolk­

ningen och ändringar i folkskiktens sammansättning hava även redan verkat

och måste i framtiden förväntas i ökad grad komma att verka en ändring i

nämndens traditionella karaktär och kvalifikationer. Även domsagorna äro inga

av ålder fasta storheter; särskilt på senare tid har omreglering och sammanslag­

ning i avsevärd utsträckning förekommit. Att domarens personliga kontakt med

befolkningen -—■ eller rättare med dess förtroendemän vid boutredningar, gård­

köp och liknande värv — minskas, örn domsagan vidgas och hans befattning

med inskrivnings- och andra ansökningsärenden upphör, är onekligen en olä­

genhet som måste skrivas på reformens debetsida. Men att hans auktoritet och

åtnjutna förtroende skulle härav bliva lidande behöver, örn själva domaregärnin-

. gen utövas med skicklighet, icke befaras.

Avlösning

av den leoni

wiinala

stadsjuris-

diktionen.

1 7 ti

;TJr olika synpunkter är det uppenbarligen det riktiga att förbinda denna om­

reglering med åtgärden att i stor utsträckning förena stad och landsbygd under

gemensam jurisdiktion. Principfrågan om rättsskipning skall vara en statens

eller en kommunens angelägenhet är i själva verket länge sedan utdebatterad och

behöver här ej närmare avhandlas; den i ett yttrande framställda åsikten att

Kungl. Maj:ts proposition

nr 80.

177

gällande ordning vore att respektera såsom, låt vara ej formaliter, ett städernas

privilegium förtjänar desto mindre avseende som de rättssökande i stor ut­

sträckning ej tillhöra den kommun, där jurisdiktionen utövas. Den med den

kommunala rättsskipningen förenade grundsatsen örn domarebeställningars be­

sättande genom val är dessutom av synnerligen betänklig art och kan lätt

leda utvecklingen på de farligaste avvägar. Orsakerna till att emellertid hit­

tills även i fråga örn helt små städer, som otvivelaktigt varken äro ägnade att

utgöra egen domkrets eller äga ekonomiska resurser att bereda avlöningar åt

kompetenta domare, motståndet mot en förändring framträtt med sådan styrka

som fallet är, torde vara av flera slag. Måhända har det föga lyckliga, miss­

visande och för stadens ambition sårande talesättet: »lägga stad under lands­

rätt» icke haft så litet att betyda. Dess makt över föreställningssättet borde

dock, efter vad det synes, hava minskats sedan talrika nya blomstrande stads­

samhällen utan egen jurisdiktion uppstått. Vid en omreglering i större stil av

hela landets lagsagor och domkretsar borde också en däri inbegripen samman-

föring av stads- och landsbygdsdistrikt kunna förlora åtskilligt av den för

nämnda ambition förhatliga karaktären; de nya domsagornas uppkallande efter

deras stadscentra, där sådana finnas, kunde kanske ock befinnas vara en lämp­

lig åtgärd.

Långt större inverkan måste naturligen dock tilläggas mera reala faktorer än

den nyssnämnda, och därvid väl i främsta rummet det, med undantag blott för

de största städerna, av ålder tillämpade sambruket mellan jurisdiktion och kom­

munal administration. Man torde befara att örn den förra övertages av staten,

därav skall följa en dekapitering eller fördyring av den senare. Det är också

oförnekligt att här är fråga om en i många riktningar rätt djupt ingripande

förändring, och att särskilt övergången skall vålla åtskilligt besvär och be­

kymmer. Ställd inför nödvändigheten skall man dock utan tvivel finna situa­

tionen långt bättre än obenägenheten för ändringar tidigare intalat; och ur

rättsordningens synpunkt är omläggningen ett intresse av högsta vikt. Ty just

det omförmälda sambruket har otvivelaktigt redan under nuvarande förhållan­

den ingalunda varit så lyckligt för rättsväsendet, vilket långt ifrån alltid dra­

git den bättre lotten. Hänsyn till angelägenheten att vinna en i domarevärv

erfaren och framstående kraft har, enligt vad nogsamt är känt, i talrika fall

icke varit den dominerande synpunkten vid borgmästare- och rådmansval; och

de mångahanda administrativa uppgifterna ha ofta så tagit funktionärernas

tid och intresse i anspråk, att domarevärvet framstått som en relativt under­

ordnad bisyssla. I sådana ej sällsynta fall, där skolningen varit ringa och en­

sidig och domkretsens obetydliga omfång och invånareantal giver föga tillfälle

att öva förmågan på mera krävande uppgifter, kan resultatet ej bliva tillfreds­

ställande. Men även i något större stadssamhällen bliva förutsättningarna

ogynnsamma för utdanande av sådana förhandlingsledare, som det nya rätte-

gångsskicket kräver.

Slutmålet måste därför redan ur rent organisatorisk synpunkt och således

oberoende av intresset för principfrågan örn övergång från kommunal till stat-

Bihang till riksdagens protokoll 1981. 1 sami. 67 käft. (Nr 80.)

Möjliga

övergångs­

former.

12

178

Kungl. Maj:ts proposition nr 80.

Stads-

domstolar-

nas orga­

nisation.

lig rättsskipning bliva att med samtliga de städer, som enligt den nya organi­

sationsplanens grundsatser icke äga tillräckligt invånareantal och livlig rörel­

se nog för att bilda egna domsagor, i jurisdiktionshänseende införliva kringlig­

gande landsbygd till gemensamma lagsagor. Skulle emellertid av ekonomiska

eller andra skäl alltför betydande hinder finnas möta att i ett slag realisera det­

ta program, och då man ju i så fall har att göra början nedifrån, synes det kun­

na ifrågasättas att såsom ett, låt vara ej rätt tillfredsställande, provisorium

tillsvidare inskränka sig till att låta sammanslagningen gälla sådana städer

som vid närmare utformning av den allmänna planen för den slutliga indelning­

en befinnas icke ägnade att utgöra särskilt tingslag inom lagsaga — gränsen

har, något växlande, föreslagits böra i stort sett dragas vid ett invånareantal

av 10 ä 16,000 personer.

I de städer åter, som falla ovanom denna gräns, och alltså befinnas lämpade

att utgöra självständig lagsaga eller åtminstone egen domkrets, kunde den kom­

munala rättsskipningen interimistiskt fortbestå. Så länge detta är förhållan­

det, skulle det tydligen möta svårigheter att alltför djupt ingripa i organisa­

tionsformen; att visserligen en del jämkningar i riktning av bättre arbetsför­

delning, t. ex. polismåls och bagatellartade tvistemåls hänvisande till behand­

ling av ensamdomare, lämpligen kunna vidtagas har med rätta framhållits av

stadsdomareföreningen.

En invändning mot ett dylikt arrangemang, vilken kan synas ligga nära till

hands, vore att härmed skulle alltjämt den åtminstone skenbart irrationella klyv­

ningen på två alldeles olika underrättstyper, ej efter målens beskaffenhet utan

efter territoriella grunder, fortbestå. I de domkretsar som bestode av stad och

landsbygd eller endast av landsbygd måste nämligen, i överensstämmelse med

en rätt enig opinion, domstolen organiseras efter den av kommissionen avsedda

principen: ensam fackmannadomare samdömande med nämnd. I stadslagsagor­

na åter skulle åtminstone i tvistemål och mindre brottmål en kollegialt samman­

satt domstol utan lekmäns medverkan döma. Denna invändning kan lagrådet

dock desto mindre tillerkänna någon avgörande vikt som lagrådet i olikhet med

kommissionen, men i överesstämmelse med vad i åtskilliga yttranden över

dess förslag anförts är av den mening att för de rena stadsjurisdiktionskretsarna

den kollegiala domstolstypen, allt noga övervägt, är — bortsett från grövre

brottmål, varom nedan — den för våra förhållanden lämpligaste ej blott såsom

övergångsform utan även för framtiden.

Man är i sitt val av domstolstyp ovillkorligen i viss mån beroende av histori­

ska traditioner och deras inverkan på vanor och åskådningssätt. Att, såsom i

ett yttrande förordats, pålägga de större städernas invånare den helt ovana

och där synnerligen tyngande bördan av ett deltagande i rättsskipningen även i

tvistemål, och detta i den omfattning som betingas av nämndeformen, låter sig

säkerligen icke genomföras och bleve snarare ägnat att väcka leda vid rätts­

skipningen än väcka intresse därför. Kommissionen, som är av samma uppfatt­

ning, vill i stället organisera stadsdomstolen som ren enmansdomstol. De betänk­

ligheter, som från alla håll mött detta förslag, finner lagrådet välgrundade.

Kungl. Majlis proposition nr 80.

179

Varken för handläggningen eller för den rent dömande verksamheten kan detta

vara lyckligt. I häradshövdingeföreningens yttrande påpekas — närmast i

fråga örn nämnds medverkan på landsbygden — betydelsen för domaren själv

av att det beredes honom tillfälle att för andra redogöra för sin uppfattning

örn målet och för motiven för sitt domslut samt att höra andras mening. Advo­

katsamfundet framhåller samma synpunkt och tillägger beträffande handlägg­

ningen att den allvarligt riskerar att återsjunka till skriftlighet, örn vid huvud­

förhandlingen parterna ej ha någon annan att utveckla sin talan för än den, som

redan genom förberedelsen insatts i målet. Dessa synpunkter äro i lagrådets tan­

ke både riktiga och viktiga, och de hava uppenbarligen sin betydelse icke så myc­

ket genom att de skulle hänvisa på nämndeinstitutet som fastmera därutinnan

att de tala mot den rena enmansformen. Häradshövdingeföreningen har såsom

en nödfallsutväg framkastat möjligheten att låta domstolssekreteraren fungera

såsom bisittare vid ordförandens sida. En dylik anordning, som påminner om

byråformen inom administrativa verk, med en beslutet dikterande chef och en

med reservationsbefogenhet och -skyldighet beklädd rådgivare, lärer dock få

anses vara otillfredsställande och i viss mån innebära en fara för den värdefulla

tradition, enligt vilken i domarevärv varje ledamots röst gäller så långt möjligt

lika mycket.

Lagrådet anser alltså att även örn ekonomiska hänsyn kunna vålla vissa be­

tänkligheter mot att vid en högt avlönad domstolsordförandes sida ställa till­

räckligt kvalificerade bisittare, detta blir nödvändigt i de rena stadsdomkret-

sarna såvitt mera krävande tvistemål angår. I fråga örn brottmålen framträda

däremot särskilda hänsyn, som torde påkalla en annan ordning. Det vore säker­

ligen ett missgrepp örn vid genomförandet av en allmän rättegångsreform man

underläte att beakta hurusom många faktorer i samhällsutvecklingen hava sam­

verkat att göra straffrättsskipningens uppgift ömtåligare än tillförene och man

icke läte sig angeläget vara att söka trygga och stärka den allmänna tilliten

till denna rättsskipning genom att låta förtroendemän ur lekmännens krets i än

större utsträckning än nu taga del däri; särskilt vad angår de grova brottmå­

len. Väl kan det icke nekas att även härigenom lägges på städernas invånare

ett personligt besvär, som ej har hävden för sig. Men uppgiften blir dock här

av en långt mera intresseväckande art, i det att saksammanhanget är av så att

säga mera allmänmänsklig natur och de för lekmännen på ett helt annat sätt

tillgängliga bevisfrågorna och de allmänna, icke-tekniska omdömesspörsmålen i

dessa mål spela en förstaplansroll, medan de fackligt-juridiska problemen träda

mera i bakgrunden. För de ringare brottmålen synes man icke behöva taga

lekmannadomare i anspråk, men i de grövre torde deras medverkan icke kunna

lämpligen undvaras; detta desto mindre som nämnd i dylika mål lärer böra

medverka jämväl i hovrätt. Var gränsen skall dragas mellan de grövre och

ringare målen torde så mycket mindre böra redan på detta skede av reform­

arbetet närmare fixeras som vår straffrätt är under allmän omarbetning. Det

synes vara nog att angiva att, åtminstone tillsvidare och till dess anordningen

hunnit någon tid prövas i praktiken, endast verkligt allvarsamma förbrytelser

böra komma under nämnd. Då det gäller samdömande med lekmän i under-

Nämnden.

Over-

rätterua.

Delning av

hovrätterna

rätt, lärer det vara lämpligast att ordföranden ensam representerar fackdomare-

elementet.

Kommissionens förslag att antalet ledamöter i fungerande nämnd begränsas

till fem och att regeln, att endast enhällig nämnds mening skall gälla mot do­

marens, modifieras därhän att domaren redan av fyra eniga ledamöter kan

överröstas hava rönt olika mottagande från olika granskare. Advokatsamfun­

det lämnar dem utan anmärkning. Professor Kallenberg anser dem icke giva

anledning till farhågor och finner det naturligt att frågan örn ett ökat infly­

tande för nämndemännen, vilka för närvarande framstå mindre som domare än

som rättsvittnen, får stegrad aktualitet vid en reform av själva förfarandet till

mera utpräglad muntlighet. Häradshövdingeföreningen, med vilken skånska

hovrätten instämt, uttalar den åsikt, att örn antalet reduceras till fem bör en­

hällighet fortfarande fordras för att nämnden skall kunna diktera domen; ruc­

kas på sistnämnda grundsats, böra i nämnden sitta minst sju ledamöter. Svea

hovrätt föreslår däremot att antalet ledamöter i nämnden skall fixeras till nio,

samt att, därest åtta bland dessa äro ense, deras mening skall gälla. Göta hov­

rätt anser det av kommissionen föreslagna antalet ledamöter i nämnden vara

för litet och förordar bibehållande av den kollektiva rösträttsgrundsatsen.

De synpunkter på frågan, som professor Kallenberg utvecklat, synas riktiga.

Med en så högt kvalificerad ordförande som kommissionsförslaget förutsätter

behöver man säkerligen ej hysa farhågor för att ej hans auktoritet skulle göra

sig tillbörligt gällande vid omröstning till dom. Det synes ock böra tagas i

betraktande, att det föreslagna steget är föga radikalt vid det förhållande, att

mångenstädes redan är praxis att man arbetar med minsta domföra antalet

nämndemän eller sju. Detta är utan tvivel en följd av att nämndemansbesväret

kännes rätt tryckande; det bör om möjligt något lättas, vilket synes så mycket

angelägnare örn, såsom häradshövdingeföreningen varmt förordar, arbetsordnin­

gen omlägges i riktning av tätare, låt vara å andra sidan kortare sessioner. I

detta sammanhang torde böra erinras att, om till den reformerade underrätts-

proceduren det kan sättas en befogad förhoppning att åtskilliga tvister, som

nu belasta domstolssessionerna, skola kunna förlikningsvis utjämnas utan nämn­

dens medverkan, och om denna vidare befrias från deltagande i en del ansök-

ningsärenden, så komma å andra sidan utan tvivel huvudförhandlingarna i stör­

re eller mera tvistiga mål att taga ansenlig tid i anspråk. Emellertid är skill­

naden mellan kommissionsförslaget och föreningens båda alternativ ju av rätt

relativ natur, och valet mellan dem i viss mån en smaksak. I fråga örn Svea

hovrätts ståndpunkt lärer böra beaktas, att den sammanhänger med hovrättens

förord för små domsagor med mindre täta sammanträden.

I fråga om överrättsorganisationen har lagrådet redan uttalat sin anslutning

till åsikten att hovrätternas uppdelning och utflyttning, på sätt lagkommittén

redan för mer än ett sekel sedan förordade, måste bliva den oavvisliga konse­

kvensen av muntlig handläggning i dessa domstolar. Att därmed många kära

värden och traditioner rubbas är oförnekligt; men farhågan att överrättsarbetets

kvalitet skall komma att lida kan lagrådet icke dela, då vi redan av gammalt

180

Kungl. Maj:ts proposition nr 80.

Kungl. Majlis proposition nr 80.

181

äga de bästa erfarenheter om prestationerna från en hovrätt om blott två divi­

sioner. Att man icke får gå för långt i styckning, synes dock angeläget att

betona; på mindre än två avdelningar lärer ingen hovrätt böra arbeta, i ali

synnerhet örn det finnes nödvändigt att organisera dessa avdelningar med en­

dast tre ledamöter på varje. Kommunikationernas alltjämt pågående förbätt­

ring giver också den praktiska möjligheten att hålla jurisdiktionsområdena täm­

ligen stora. Det synes icke osannolikt, att det skall befinnas lämpligt att stan­

na vid eller måhända t. o. m. under det minimiantal av sju hovrätter, som kom­

missionen nämner.

I vissa mål skulle hovrätterna enligt betänkandet kunna fungera såsom första

instans, nämligen i tvistemål, som gälla visst högre penningvärde och ej avse

fast egendom. Förutsättning är, att parterna avtalat att låta målet omedelbart

avgöras av hovrätten; meningen är att de vid utövningen av denna s. k. proro-

gationsrätt skulle äga frihet i valet mellan olika hovrätter. Man har tänkt sig,

att denna anordning skulle komma att i synnerhet begagnas av parter i handels-

mål. Hovrätten skulle i sådana mål hava en särskild sammansättning, i det

att två lagfarna ledamöter skulle samdöma med tre handelskunniga män.

I dessa punkter har betänkandet rönt mycken kritik. Förslaget att anordna

särskilda handelsdomstolsavdelningar har biträtts av Svea hovrätt, som emel­

lertid är av den mening att dessa böra förläggas till underätterna i större städer

och önskar övervikt för deras juridiska element, övriga hovrätter finna hela

institutet principiellt oriktigt och skadligt; häradshövdingeföreningen anser

speciell sakkännedom i handelsfrågor bättre tillgodogöras i sakkunnigyttran­

dets form, advokatsamfundet betvivlar, att hos oss de nödiga förutsättningarna

för goda handelsdomstolar äro för handen, och även stadsdomareföreningen av­

styrker, dock utan att närmare inlåta sig på ämnet. Kommerskollegium slut­

ligen uttalar principiella sympatier, men nödgas konstatera, att inkomna ytt­

randen från handelskorporationer utvisa, att inom handelsvärlden intresset är

påfallande matt. Sistnämnda förhållande synes utgöra ett starkt stöd för

meningen att man i allt fall för det närvarande icke bör inlåta sig på det vansk­

liga försöket att på svensk mark omplantera ett institut, som för sin trivsel och

förmåga att göra nytta utan tvivel kräver en allmänt utbredd och varaktig håg

hos handelslivets framskjutna män att offra tid och intresse på rättsskipnings-

värv.

Får denna tanke förfalla, bortfaller därmed ock ett viktigt argument för den

föreslagna prorogationsrätten. Från domarehåll hava starka betänkligheter

yppats mot införande av en sådan rätt. Hovrätterna befara att till men för

arbetets jämna gång drabbas av en ojämn och oberäknelig tillökning i arbets­

materialet; häradshövdingef öreningen delar dessa farhågor, men betonar än

mer att underrätterna därigenom skulle berövas de mest intresseväckande in­

slagen i sitt arbete och framstå såsom domstolar av lägre kvalitet. Stadsdo­

mareföreningen, som visserligen synes utgå från ett väsentligt missförstånd i

fråga örn prorogationsrättens räckvidd enligt förslaget, frambär liknande syn­

punkter. Advokatsamfundet ställer sig däremot sympatiskt till detsamma.

Prorogation

och handels­

domstol.

182

Kungl. Maj:ts proposition nr 80.

Hovrätts-

nämnd i

brottmål.

Betänkandet lider här i en ej oviktig punkt av oklarhet. Av den i detsamma

uttalade förväntan att prorogationsmöjligheten skulle minska benägenheten att

sluta skiljeavtal ledes man att antaga meningen vara, att redan vid slutande av

ett avtal kan träffas bindande prorogationsavtal för framtida tvister, förutsatt

att tvisteföremålet komme att äga ett minimivärde av 1,500 kronor. Andra

omständigheter tyda däremot på att, såsom förslaget ock blivit uttolkat, först

vid aktuell tvist dylikt avtal kunde träffas. Avses det förra alternativet, sy­

nas domareföreningarnas farhågor för verkningarna å underrätternas ställning

icke sakna fog. Och då det såsom kommissionen själv med all rätt betonat är

synnerligen angeläget att förläna dessa domstolar en stark auktoritet och låta

domaregärningen där framstå som en lockande uppgift för väl kvalificerade

krafter, torde dessa synpunkter böra tillerkännas avgörande vikt i föreva­

rande fråga. Bår åter prorogation avtalas först i aktuellt tvisteläge, synes

sannolikheten tala för, att åtminstone för flertalet hovrätters del den icke

får avsevärd användning. Vilken roll på förberedelsestadiet är tilltänkt åt

domstolen in pleno är, i förbigående sagt, knappast klargjort i betänkandet:

bestämmelserna om lagmansrätt skola i tillämpliga delar gälla, men i dessa

bestämmelser ingår som ett huvuddrag att ordföranden ensam handhar för­

beredelsen. Den i betänkandet omförmälda hovrättsreferenten avses tydligen

icke skola fylla en liknande uppgift. En farhåga för att, örn förberedelsen

handhaves av domstolen i dess helhet, skriftligheten tränger in och förkrymper

huvudförhandlingen, torde icke kunna avvisas såsom helt obefogad.

Enligt betänkandet skall i grövre brottmål jämväl i hovrätt nämnd medverka.

Vid de tre lagfarna ledamöternas sida skall, örn straffarbete kan ifrågakomma

eller ock fängelse i sex månader eller därutöver, sättas en nämnd om fem per­

soner. Detta förslag avstyrkes av de två södra hovrätterna; Svea hovrätt fin­

ner själva principen kunna godtagas, men ej i den utformning, betänkandet an­

visar. Under förutsättning att mycket vidsträckta jurisdiktionsområden för

överrätterna bibehållas, anser hovrätten brottmålsting böra av överrätten hållas

i orterna länsvis, därvid en niomannanämnd från länet borde medverka. Grän­

sen för de grövre brottmålen skulle dragas något högre än kommissionen före­

slagit. Häradshövdingeföreningen anser värdet av hovrättsnämnd överskattat;

till minskning av besvär för nämndemännen och kostnader för det allmänna

borde i varje fall dess medverkan kunna begränsas exempelvis till blott sådana

mål, där straffet kan gå upp till två års straffarbete — varvid dock ytterligare

borde undantagas t. ex. mål örn förnyat tjuvnadsbrott -—- eller ock till mål,

där omedelbar bevisning i den högre rätten framföres.

Det av kommissionen givna och av Svea hovrätt från dess utgångspunkter

vidare utförda uppslaget örn hovrättsting i orterna såsom normal form för rätts­

skipning i grövre brottmål har något mycket tilltalande. Örn en uppdelning

av hovrätterna företages i den omfattning, som ovan förordats, lärer man må­

hända dock av arbetsbesparingshänsyn nödgas låta anordningen få en mera be­

gränsad användning än kommissionen synes hava avsett. Grundsatsen örn

nämnds deltagande i dylika mål torde emellertid, i överensstämmelse med vad

Kungl. Maj:ts proposition nr 80.

183

redan yttrats om nämndeinstitutets nutida och framtida karaktär och örn beho­

vet att stärka förtroendet till brottmålsrättsskipningen, vara, oberoende av att

denna rättsskipning ej utövas på ting i orterna, förtjänt att införlivas med vårt

rättegångsväsen. Då det här är fråga örn införande av något helt nytt och oprö­

vat och av hänsyn tillika till de praktiska svårigheter, häradshövdingeförening-

en framhållit, synes man dock åtminstone tillsvidare böra stanna vid en avse­

värt snävare gräns för nämndemålen än kommissionen tänkt sig. I så fall kunde

å andra sidan komma under övervägande, om ej nämnden borde göras mera re­

presentativ genom en utökning av antalet ledamöter. Till förmån härför synes

jämväl tala att man måhända då kunde stadga enklare och även sakligt mera

tillfredsställande regler för röstberäkningen än betänkandet innehaller. Att

en friande pluralitet av fackdomare i överrätt skall överröstas av en fällande

kollega i förening med viss pluralitet inom nämnden, synes icke betryggande

mot olyckliga misstag. Utökas antalet ledamöter i hovrättsnämnden, kunde

måhända tillämpas den enkla regel, att enhällig nämnd överröstar hovrätts-

ledamöterna, även örn dessa äro ense, men att eljest det förbliver vid det resul­

tat, den kollegiala omröstningen på fackdomarnas bänk giver vid handen.

Såsom av det ovan anförda framgår är lagrådet ense med kommissionen bl. a.

rörande de allmännaste huvudgrundsatser, på vilka en rättegångsreform bör ™jusmns. 6

byggas: Vid underrätt en i regel till ett rättegångstillfälle koncentrerad huvud-

nya

förhandling, vid vilken parterna muntligen framställa sin sak, där bevisningen problemet.

i sin helhet framlägges och bevisföringen, såvitt den sker genom vittnen och

parters personliga avhörande, äger rum — med starkt begränsade undantag

-—- inför domstolen själv, så att denna vinner ett samlat och omedelbart intryck

av saksammanhanget och av bevisens värde och räckvidd. I överrätt jämväl

muntlig sakframställning; såvitt grova brottmål angår, även här omedelbar­

het i bevisföringen så långt praktiskt låter sig göra, och i andra mål effek­

tiv möjlighet för parterna, där de så önska, att komplettera protokoll över un-

derrättsbevisning med direkt bevisföring genom vittnen och partsutsagor. Slut­

ligen: fri bevisprövning.

Att i en så beskaffad rättegångsordning på ett lyckligt sätt bestämma tredje

instansens ställning och uppgift, är förenat med sina särskilda vanskligheter,

som tyvärr knappast fullt tillfredsställande låta sig övervinnas. En antydan

örn att så är förhållandet ligger i den brokiga provkarta på olika lösningar,

som främmande processlagar erbjuda, såväl i de stora staterna, där svårighe­

terna att organisera en för hela landet gemensam högsta instans onekligen äro

störst, som ock i länder, vilkas förutsättningar äro mera likställda med vara

egna.

Med vår gällande rättegångsordning har högsta domstolens ställning i in­

stanssystemet knappast utgjort något särskilt problem, annat än ur arbets-

balansens synpunkt. Nödvändigheten att begränsa tillströmningen av mål har

trängt sig på och föranlett de bekanta inskränkningarna genom 1915 års änd­

ringar i 30 kap. rättegångsbalken och 11 kap. utsökningslagen. Men i fråga

örn de mål som fått fullföljas har det fallit sig naturligt att låta likaväl för

184

Kungl. Maj:ts proposition nr 80.

högsta domstolen som för hovrätterna gälla den grundsats, att prövningen

omfattar målet i hela dess vidd, så långt den lägre instansens dom överklagats.

En olikhet, ehuru ur praktisk synpunkt av underordnad betydelse, förefanns

tidigare så till vida som nya skäl och bevis, i motsats till vad för liovrättspro-

ceduren gällde och gäller, icke kunde i högsta instansen med laga verkan åbe­

ropas. Men även denna olikhet försvann år 1901. Under förarbetena till 1915

års lagstiftning kom visserligen under omprövning jämväl den ifrågasatta ut­

väg till minskande av högsta domstolens arbetsbörda, att domstolens gransk-

ningsuppgift skulle begränsas till själva rättsfrågorna i målet, varvid den allt­

så^ hade att taga sin utgångspunkt i de resultat, vartill hovrätten kommit i

fråga om vad som av det å ömse sidor åberopade saksammanhanget finge anses

som ostridigt, resp. styrkt eller icke styrkt. Såsom en avgörande invändning

mot att beträda denna väg kunde emellertid nied framgång anföras bl. a. att

hovrätten för sin kännedom örn fakta och bevis i målet är hänvisad till alle­

nast samma kunskapskälla, som star högsta instansen till buds, nämligen pro­

tokoll och skriftväxling.

Efter en reform av under- och överrättsproceduren enligt de ovannämnda

riktlinjerna ställer sig saken väsentligt annorlunda. Att omedelbar bevisning

skulle kunna i någon avsevärd utsträckning få förebringas också i tredje in­

stansen, är uppenbarligen av många samverkande grunder alldeles uteslutet.

Det behöver i detta hänseende blott erinras, hurusom domstolens egenskap av

en enda för hela riket gemensam medför att parter och vittnen icke utan full­

komligt orimliga kostnader för parterna och’ besvär för de inkallade kunna

åläggas inställelse; och t. o. m. örn en eller annan kommit frivilligt tillstädes

i målet bör ej hans avhörande ifrågakomma, då ju detta skulle innebära en

orättvis ensidighet i utredningen. Vid en prövning av bevisningen rörande

faktiska förlopp, örn vilka parterna hava stridiga uppgifter eller i fråga örn

vilka ena parten i allt fall icke vill godtaga den andras framställning, kommer

alitsa denna tredje instans att vara hänvisad till vad örn den förda bevisningen

förmäles i protokoll, domsmotiveringar eller i processen framlagda skriftliga

dokument. I många fall ligger utan tvivel saken så till att domstolen av detta

material kan bilda sig ett fullt tillförlitligt omdöme, helst örn vittnesmål och

utsagor av personligen om fakta avhörda parter alltid protokolleras. Men i tal­

rika andra fall kan varken protokollet eller sakrelationen i domskälen — vil­

ken för övrigt ej av parten kontrollerats och av honom måhända till sin rik­

tighet bestrides — giva den exakta bilden av vad som verkligen företett sig

för den lägre domstolen av beskaffenhet att avgörande inverka på bevisvär­

deringen. Parters och vittnens personliga trovärdighet, deras förmåga att rik­

tigt uppfatta, säkert och ogrumlat minnas och rätt återgiva ett faktiskt för­

lopp örn allt detta och örn det samlade helhetsintrycket av den förda bevis­

ningen kan i många situationer endast det omedelbara övervarandet av för­

handlingen giva en rätt föreställning.

Redan under nuvarande rättegångsordning med dess ringare mått av frihet

i bevisföring och bevisprövning och i trots av den för underrätterna åtminstone

teoretiskt antagna grundsatsen att protokollet utgör grundval för domen, göra

Kungl. Majlis proposition nr SO.

185

sig dessa synpunkter ovillkorligt gällande. I våra högre instanser är man fullt

medveten om det vanskliga i att stödd på blott den kännedom om målet som pro­

tokollet giver avvika från underrättens mening i rena bevisfrågor särskilt i

sådana fall där en och samme erfarne domare handlagt målet och avdömt det­

samma. Och likväl lärer det bland underdomare vara en rätt utbredd upp­

fattning att större återhållsamhet än den som härutinnan brukas skulle vara

till gagn för det materiellt rättas seger. Ett uttryck härför torde vara att

finna i den hovsamma erinran, häradshövdingeföreningen i sitt yttrande gjort,

att därest fri bevisprövning skall komma till sin rätt erfordras att överdom­

stolarna taga någon hänsyn till att underrätten även under en reformerad

rättegångsordning alltfort står förhållandena närmare och därigenom har bätt­

re förutsättningar att bedöma vissa på saken inverkande omständigheter.

En utväg att undgå svårigheterna beträffande tredje instansen vore ju att

helt enkelt nöja sig med blott två instanser. I själva denna tanke ligger in­

tet oriktigt. Besättas de båda instanserna med tillräckligt kvalificerade do­

marekrafter, bör tillfälle att en gång få en överprövning av domen verkställd

vara ur rättstrygghetens synpunkt tillräckligt, och den större snabbhet, var­

med rättegången kommer till ett definitivt avgörande, är i och för sig en för­

del. I stor utsträckning råder ju för övrigt hos oss redan tvåinstanssystem.

Emellertid är det naturligtvis nödvändigt att bibehålla en för hela landet ge­

mensam överinstans, så vida ej enheten och konsekvensen i rättsskipningen skall

allvarligt äventyras och landet komma att sakna ett ledande organ för sund

rättsutveckling genom praxis. Det erbjuder sig då blott två utvägar för tan­

kens förverkligande. Den ena är att låta hovrätterna, på samma gång de ut­

göra andra och högsta instans för de mål, som anhängiggöras vid underrätt, till­

lika vara första instans i andra och viktigare mål, vilka få fullföljas till hög­

sta domstolen såsom överinstans. Denna anordning har av advokatsamfundet

förordats såsom en möjlig utväg. Mot densamma talar emellertid — och i

detta fall med en långt större styrka -— samma skäl, som ovan anförts mot

prorogationsrätt i större tvistemål till hovrätt, nämligen angelägenheten att

bibehålla våra underrätter vid den starka ställning de nu intaga och icke med

brytande av en värdefull tradition låta dem nedsjunka till bagatelldomstolar.

Den andra utvägen vore att med bibehållande av underrätterna såsom en för

alla slag av mål gemensam första instans låta hovrätterna fungera såsom andra

och sista instans beträffande flertalet mål, men för de övriga stadga fullföljds-

rätt direkt till högsta domstolen. Vid närmare eftertanke torde det emeller­

tid befinnas omöjligt att för denna fördelning stadga en urvalsprincip, som å

ena sidan icke ter sig rent godtycklig och låter slumpen råda, å andra sidan

sörjer för att högsta domstolens arbetsmaterial blir av tillräckligt allsidig be­

skaffenhet för att den skall kunna fylla sin ovan berörda väsentliga uppgift

som enande och ledande faktor i rättspraxis.

Tvåinstans­

system ?

Befinnes således den nu gällande instansordningen böra bestå, ställes man Begräns-

inför spörsmålen örn det är nödvändigt att vidtaga en begränsning i högsta in- ^ningen™

omfattning.

186

Kungl. Maj:ts proposition nr 80.

Kommis­

sionen.

stansens uppgift i fråga örn prövningens omfattning, var i så fall denna gräns

bör gå, huru fixt den bör uppdragas och i samband därmed örn den skall an­

givas i lagregler eller genom anvisningar av närmast instruktionell natur.

Enligt kommissionens betänkande skulle stadganden i ämnet givas av föl­

jande innehåll: Talan mot hovrätts dom i själva saken må grundas allenast

pä att hovrätten bedömt målet oriktigt i rättsligt hänseende eller att vid må­

lets behandling förelupit rättegångsfel. Hovrättens prövning av vad som skall

anses såsom bevisat angående de faktiska omständigheterna eller (i brottmål)

dess utmätning av straff inom stadgad latitud må icke dragas under högsta

domstolens prövning. Till målets bedömande i rättsligt hänseende skall (i

tvistemål) hänföras tolkning av viljeförklaring.

Kommissionen framhåller att enligt ett gängse uttryckssätt dessa bestäm­

melser innebära att endast rättsfrågan, men icke sakfrågan bleve föremål för

högsta instansens prövning, men betonar vidare att det skulle vara ett misstag

örn man föreställde sig att uppgiften härigenom vore begränsad till att blott

tolka lag och pröva tillvaron av oskrivna gällande rättsgrundsatser. Den in­

nefattar därutöver alltid, i varje mål, något helt annat, som särskilt i tviste­

målen regelmässigt utgör den viktigaste uppgift domstolen har att lösa, näm­

ligen den egentliga rättstillämpningen eller m. a. o. frågan örn de ådagalagda

faktiska omständigheterna ur rättsordningens synpunkt innebära något av

den beskaffenhet, som den ena eller andra rättsregeln förutsätter för sin an­

vändning å det föreliggande fallet; exempelvis huruvida en avgiven förkla­

ring eventuellt i förening med andra kända omständigheter får anses inne­

bära ett anbud, så att avtalslagens regler örn verkan av anbud skola gälla för

densamma; huruvida ett avtal kan anses slutet under sådana förhållanden, att

viss handelskutym bör gälla i fråga örn dess innebörd och verkningar; örn säl­

jare kan anses ha kommit i dröjsmål med varas avlämnande och alltså köp­

lagens regler örn dröjsmål å säljaresidan kunna av köparen åberopas; örn fel i

vara är att anse som ringa; örn ett anspråk får anses som oskäligt, ett kon-

traktsvite såsom med hänsyn till förhållandena obilligt, ett handlingssätt eller

en underlåtenhet bör bedömas såsom vårdslöshet och örn vårdslösheten skall

anses såsom en grov o. s. v. Den av kommissionen särskilt angivna regeln att

innebörden av en viljeförklaring hör under revisionsinstansens prövning är

avsedd att utgöra icke ett tillägg till stadgandet att rättstillämpningsfrågor-

na falla under dess domvärjo, utan en uttolkning i viss punkt örn detta stad­

gandes rätta förstånd till förekommande av ovisshet eller missförstånd på

denna punkt. Å andra sidan innebär bestämmelsen att straffmätningen ej får

komma under ny prövning en verklig inskränking i stadgandets räckvidd.

Den föreslagna begränsningen i fullföljdsrätten är visserligen enligt kom­

missionens mening en nödvändig konsekvens av den föreslagna reformen i un­

der- och hovrättsproceduren, men betecknas såsom även oberoende härav för­

tjänt att genomföras. Härigenom bleve nämligen högsta domstolen i tillfälle

att mera odelat ägna sig åt rättsenhetens vårdande, och en tidsbesparing vun­

nes, vilken möjliggjorde att ånyo tillåta fullföljd även i sådana mål, som man

Kungl. Majlis proposition nr 80.

187

efter mera godtyckliga grunder nödgats avstänga därifrån genom 1915 års lagstiftning, och vilken måhända ändock medgåve en nedsättning i domstolens ledamotsantal. Kommissionen anser därför revisionsprincipen innebära en oom­ tvistlig vinst för rättsskipningen i stort sett.

Förslaget har emellertid i denna del mötts av en allmän, ehuru icke in-

Avgivna

hördes enig kritik. Advokatsamfundet, som med eftertryck ansluter sig till kommissionens linjer i fråga örn beskärningen av underrättsprotokollet, anser det oaktat »sakprövningen» i högsta domstolen kunna bibehållas; man borde besinna att materialets prövning och sovring i två instanser gjort det mera över­ skådligt och lättare tillgängligt. Avgörande vore ej örn domstolen får mate­ rialet sig förelagt lika fullständigt och i samma omedelbara friskhet som de lägre instanserna utan huruvida den får det i så gott skick att dess sakpröv­ ning, örn hänsyn tages till dess övriga förutsättningar, kan bliva av värde för rättsskipningen. De båda södra hovrätterna samt domareföreningarna och pro­ fessor Kallenberg äro däremot ense örn att kommissionens protokollsregler föra med sig revisionsprincipen som en nödvändig följd, men finna fullföljds- rätt i målens hela vidd kunna bibehållas, örn på sätt av dessa granskare för­ ordats vittnes- och partsutsagor alltid protokollföras. Mot kommissionsför- slaget och till förmån för obegränsad fullföljdsrätt anföres från olika håll, att inskränkningen skulle innebära ett försvagande av vår rättsskipning och av tilliten till densamma och strede mot en allmän opinion. Den skulle jämväl medföra ökad arbetsbörda för hovrätterna, som tvunges att i sina domskäl upp­ taga en redogörelse för de enskilda fakta i målet och sin bevisvärdering rörande varje punkt långt mera ingående än eljest behövdes. Och även efter en dylik redogörelse kunde dock en klar skiljelinje aldrig uppdragas emellan målets faktiska och rättsliga sidor, enär dessa enligt sakens natur ofta äro intimt för­ bundna med varandra och kunna prövas blott i ett sammanhang. I följd härav komme frågor örn domstolens kompetensområde att vålla densamma mycket be­ svär och tidsutdräkt, och en god del av den åsyftade arbetsbesparingen skulle härigenom gå förlorad.

Sistnämnda invändningar hava med styrka framställts även av Svea hov-

Svea hov­

rätt

, som emellertid därav drager slutsatser i en alldeles motsatt riktning m°t

™ch vnväncl!-

övriga granskare. Med hänsyn till svårigheterna att från varandra söndra fingar bevisprövning och rättstillämpning föreslår hovrätten — som av samma skäl däremot. som processkommissionen finner angeläget att begränsa arbetsbördan och anser utestängandet av ringare mål från fullföljdsrätt olämpligt — ett lagbud av innehåll att när fråga är örn annat än rättsgrundsats eller lagtolkning ändring i hovrättens dom ej bör ske, med mindre domen prövas vara uppenbart oriktig. Denna hovrättens ståndpunkt lärer vara långt radikalare än kommissionens, och lagrådet kan icke ansluta sig till densamma. Begränsas högsta domstolens uppgift till att tolka lag och bestämma innehållet av vår rättsordnings grund­ satser i övrigt, finge den icke någon möjlighet att ledande inverka på den kon­ kreta rättstillämpningen och behandlingen av däri invävda praktiska omdömes-

188

Kungl. Maj:ts proposition nr 80.

frågor. Det angivna förbehållet om rätt att ändra uppenbart oriktig dom

kan tydligen endast få ringa betydelse, enär det ju med trygghet kan förvän­

tas att från våra överrätter framgent likasom hittills endast i mycket sällsynta

undantagsfall skola utfärdas domar, örn vilka med fog det omdöme kan fällas

att de äro uppenbart oriktiga i bevisprövning eller rättslig bedömning av ma­

terialet.

>Sakfrågan

> Följdes hovrättens linje, måste således de farhågor som uttalats rörande de

0<frågan>-

menlisa verkningarna för vårt rättsväsen av att högsta instansen icke finge ingå

i prövning av »sakfrågan» erkännas vara helt ut berättigade. Kommissionens

förslag ligger emellertid, såsom av det föregående framgår, i ett helt annat

plan. Ehuru detta förhållande naturligtvis icke kunnat vara fördolt för dem

som opponerat sig mot detta förslag, har man dock på vissa håll, därifrån de

ivrigaste och mest utförligt motiverade gensagorna avgivits, knappast gjort sig

rätt reda för huru saken verkligen ligger till. Det kan dock svårligen vara

högsta domstolens prövning av bevisvärdet hos utsagor och andra bevismedel

rörande de särskilda momenten i ett omstritt händelseförlopp, som tillägges ett

så omistligt värde för vår rättsskipning. Denna bevisprövning måste tyvärr

erkännas för närvarande i stor omfattning antingen vila på osäker grund eller

ock bliva av tämligen formell art. Det kan därvid anföras den visserligen klena

tröstegrunden, att hovrätterna och i avsevärd utsträckning även underrätterna

befinna sig i samma situation. ' I detta sistnämnda hänseende väntas nu och

på goda grunder allmänt att en väsentlig förbättring skall inträda. Fri bevis­

föring med vittnesjäven avskaffade och parter hörda personligen under ansvar,

koncentration och omedelbarhet i förhandlingen måste giva lyckligare förut­

sättningar att tränga till hela och fulla sanningen i saken. Men bevisvärdering­

en blir å andra sidan en mera ömtålig uppgift än nu. Man må, såsom ovan

förordats, protokollföra alla vittnesmål och andra utsagor, och jämväl göra an­

teckningar rörande de avhördas personer och uppträdande — det faller dock i

ögonen, att denna dokumentering i många fall aldrig kan giva mera än en

schematisk och fragmentarisk bild av bevismaterialet.

Det synes vara av ringa gagn för rättsskipningen att såsom allmän regel på­

lägga högsta instansen skyldighet att med dessa otillräckliga hjälpmedel taga

under ny omprövning frågorna i vilken utsträckning de särskilda faktiska mo­

menten i de åberopade saksammanhangen kunna anses styrkta eller icke styrkta.

Även örn överrättens resultat vid dessa frågors bedömande godtages, innebär

detta ingalunda att högsta instansens prövning icke skulle omfatta vad man

väsentligen har i sikte då man yrkar att den icke skall avstängas från »sak­

prövningen». Jämväl i sådana ofta förekommande mål då själva saksamman­

hanget helt och hållet eller nästan fullständigt är ostridigt parterna emellan,

ligger tyngdpunkten i domareprövningen just i bedömandet av saksamman­

hangets betydelse ur den uppkomna tvistefrågans synpunkt. Endast mycket

delvis kan detta bedömande äga rum med ledning av lagregler, rättsgrundsat­

ser och rättsbegrepp, vilka på grund av sin generella, abstrakta form icke

lämna någon direkt ledning för en riktig värdesättning av de från fall till fall