SOU 1995:124

Ett reformerat hovrättsförfarande

Till statsrådet och chefen för Justitiedepartementet

Genom beslut den 25 mars 1993 bemyndigade regeringen dåvarande chefen för Justitiedepartementet, statsrådet Gun Hellsvik, att tillkalla en särskild utredare för att se över formerna för rättegången i hovrätt och överklagande av mål dit.

Med stöd av bemyndigandet förordnade departementschefen den 8 juni 1993 som särskild utredare justitierådet Bengt Larnbe.

Som experter förordnades samma dag professorn Gunnar Bergholtz, byråchefen Jan—Åke Bäckström, hovrättslagmannen Lars Eklycke, numera lagmannen Göran Ewerlöf, jur. dr Peter Fitger, hov- rättslagmannen Barbro Hegrelius Jonson, rådmannen Ann—Christine Lindblom, numera bitr. riksåklagaren Solveig Riberdahl och advoka- ten Claes Sjölin.

Som sekreterare förordnades den 9 augusti 1993 hovrättsassessorn Per Hall och den 1 januari 1994 hovrättsassessorn Sven Johannisson.

Utredningen har antagit namnet Hovrättsprocessutredningen. Regeringen har den 5 maj 1994 till utredningen överlämnat en skrivelse från Svea hovrätt med begäran om ändring i RB:s regler om prövningstillstånd i hovrätt.

Utredningen har den 31 januari 1994 avgivit remissyttrande över Justitiedepartementets den 29 november 1993 avgivna förslag till ändring av 49 kap. 12 a & RB.

Utredningen har samrått med 1993 års domarutredning (Ju 1993:06) och Skiljedomsutredningen (Ju 1992z04).

Till betänkandet fogas särskilda yttranden. Utredningen överlämnar härmed betänkandet Ett reformerat hov- rättsförfarande. Utredningsuppdraget är därmed slutfört.

Stockholm i december 1995

Bengt Lambe

/Per Hall Sven Johannisson

, rt '. ..;lfx. . ' fill "Quim." , ,. mar

»

.l'oW'iliT! Ull! ”

Författningsförslag och författningskomrnentar avseende utredningens förslag i avsnitt 6.2 om begränsningar i hov- rättens prövning av brottmål med utgångspunkt

från överklagandets utformning .................

399

409

415

437

441 451

505

523

Qaf-: ' '!. n' !- v '! r,_ LÅ'. ,..- .1” Jap.- i..lf bfmmhmumm ' - .-...' .. !: 11!.--.'_E:I.'J .1." ilf'm'” .'1 . 2» -" =”." 1 "' --.. ..... -.'- -.1 och Elna-tilltala. ”" .' ., . . ama I.

am» . -.'.'.__-_.'-. ' turism na; 91:11:1in ;:i

3.3». ' it...-mmm.. ? m a .an www—ma ...; A..-.; . 1 .Ww mmmum mé

-.'*'.-"-.”. ' air.- månmkwmwmwm m .' _ ”"I. _. utan .. immiw'mhmlivbnimw :=!!!

___; ...IÄ gfålibf'fiiihnnnmm gamma _; '” Punk.: . . -_1nmoagmgamjn en ___ ”.. .. mammguhmmm _'_'

nu"". . ” ” Mmmm-ananas.»; .. '.1'" 31151! . _ .”1 ”magna... mmiwmmhmm 19" ""””-i. .1. 114-1 '|-l HF

_ ' Eb 1.4. ..1- nu ppmy. 'In—EFIMIMWM & ..al'. . .. _ :a. ., & ggn _. _-'.. _g' _- _ ”MW Ef ,_____

'.'l'. ..l.. '1.. .

"'”'"”"- .. WWW Mini-finns?; .fi !! thu (""'” ' '.'” " ' i"" gravarna-m wålwlwm. _.E'J'lå

. i! ..'. =1 "ilåilälföå ”_ ” 3 ' Luna-'_' Bi! " uuäirmn'mg d'!) W.'.m5£ ff '”i.'.'-'..- _ MWMgmmemM 110 "E%" ISE . '.. __J__t—H_-1][h___ -'3 '|' a'- 1ämhm.miw

'”;

'_ äte... _ .. _. .. "| ___-| ”__|-.ru __ ___... l5 'n'-1531 U»;- -.'.1'.-å, al:-iden . . . .. ...... 313 ."_,',.','-1' : ' ”Hulk r- vii?" 1.11 latin,;ångs'r-rithmas fördt'tinim ---__ _ - maj.-:i vissa idnml'andf'rt då thrilkaimuwme '_'?" www.: .. M.”!!! | ”-.I |" " ', win-rum !;uu'r: " 47ng» rimligen . . . . . . . . ..'?!

t'."

”'&'. "EFIFMWJJF. . . .. .-.?)?! || P _|”

_L . . 235-”.:; . . 'r »»turiug..kn-ut.=1»wr . . . . . - - . !. ... -.

Forkortmngar

a. anförd/anfört a.a. anfört arbete

AD Arbetsdomstolen bet. betänkande BrB Brottsbalken BRÅ Brottsförebyggande rådet dir. Kommittédirektiv Ds Betänkande i departementsserien Ds Ju Betänkande i departementsserien från Justitiedepartementet DV Domstolsverket EES Europeiska Ekonomiska samarbetsområdet EG Europeiska Gemenskapen EU Europeiska Unionen FB Föräldrabalken HD Högsta domstolen JB Jordabalken JFT Tidskrift utgiven av Juridiska Föreningen i Finland JK Justitiekanslern JO Justitieombudsmannen eller J ustitieombudsmännens ämbetsberättelse JT Juridisk tidskrift vid Stockholms universitet Ju Justitiedepartementet JuU Justitieutskottet KU Konstitutionsutskottet MD Marknadsdomstolen NJA Nytt juridiskt arkiv, avdelning I NU Nordisk utredningsserie prop. proposition RB Rättegångsbalken RF Regeringsformen RH Rättsfall från hovrätterna RPS Rikspolisstyrelsen RSV Riksskatteverket

RÅ Riksåklagaren rskr. riksdagsskrivelse SFS Svensk författningssamling

SOU SvJT SÖ TF TSA TU UB YGL ÄktB

Statens offentliga utredningar Svensk juristtidning

Sveriges överenskommelser med främmande makter Tryckfrihetsförordningen Tidskrift för Sveriges advokatsamfund/Advokaten Trafikutskottet

Utsökningsbalken Yttrandefrihetsgrundlagen

Äktenskapsbalken

Sammanfattning

Utgångspunkter

Utredningen anser att hovrättens främsta uppgift är att, efter en kon- troll av den materiella riktigheten av ett tingsrättsavgörande, rätta eventuella felaktigheter i avgörandet. Därutöver bör hovrätten kon— trollera om tingsrätterna handlägger målen formellt korrekt och ha ett ansvar för rättsbildningen. Från denna utgångspunkt kan konstateras att det nuvarande hovrättsförfarandet med en i princip fullständig prövning i många fall är mer omfattande än som motiveras av hov— rättens uppgifter. Det finns därför ett behov av att ändra handlägg— ningsreglerna så att dessa i större utsträckning än i dag anpassas till dessa uppgifter. Detta är en förutsättning för att vid varje tidpunkt tillgängliga resurser bäst skall kunna utnyttjas för att upprätthålla och stärka rättssäkerheten. Om hovrätten kan koncentrera sin verksamhet och sina resurser till sådant som direkt motiveras av hovrättens upp- gifter blir hovrätterna effektivare och får därmed bättre förutsättningar att hantera sina uppgifter.

Utredningen har funnit att det inte är möjligt att inom nuvarande ordning åstadkomma en tillräcklig anpassning till hovrättens uppgifter. Utredningen föreslår därför att ett system med generellt krav på pröv— ningstillstånd införs i ledet mellan tingsrätt och hovrätt. En viktig fördel med ett sådant system är att resurser kan avsättas för mål med krävande rätts- och sakfrågor, vilket torde bidra till en ökad rätts— säkerhet. Vidare blir handläggningstiderna kortare. Även detta är väsentligt ur rättssäkerhetssynpunkt inte minst eftersom den muntliga bevisningen blir mindre tillförlitlig med tiden. Därtill kommer att par— terna i tvistemål snabbare kommer till sin rätt och att den tilltalade i brottmål slipper sväva i ovisshet om utgången längre än nödvändigt. I de fall den tilltalade döms kommer också den straffrättsliga reaktionen närmare tidpunkten för brottet. För parterna i tvistemål torde det även från rättegångskostnadssynpunkt vara fördelaktigt att prövningstillstånd inte meddelas i de mål tingsrättens avgörande inte skall ändras. Med ett system med generellt krav på prövningstillstånd skulle man dess— utom uppnå en förskjutning av tyngdpunkten i rättskipningen mot tingsrätterna.

Mot bakgrund av att hovrätternas arbetssituation (se närmare av- snitt 2.2) och att några ytterligare resurser inte kommer att tillföras hovrätterna (se direktiven) står det enligt utredningens mening klart att införandet av ett generellt krav på prövningstillstånd totalt sett skulle kunna innebära större garantier för riktiga domstolsavgöranden än nu— varande regler. Införandet av ett system med generellt krav på pröv— ningstillstånd förutsätter dock en betydligt mer förfinad reglering än den nu gällande vad beträffar grunder för prövningstillstånd och hand— läggningsregler.

Generellt krav på prövningstillstånd

Dispensgrunder

Vilken effekt ett system med prövningstillstånd får och hur stor den praktiska skillnaden blir för parterna i förhållande till att något sådant krav inte uppställs beror i stor utsträckning på vilka förutsättningar som ställs upp för att prövningstillstånd skall meddelas.

Den centrala dispensgrunden i ett system med generellt krav på prövningstillstånd i ledet mellan tingsrätt och hovrätt kommer, liksom enligt hovrättens nuvarande dispensregler, att vara ändringsdispens. För att upprätthålla högt ställda krav på rättssäkerhet i ett system med generellt krav på prövningstillstånd anser utredningen att beviskravet för att en prövning av saken i hovrätten skulle leda till en ändring av tingsrättsavgörandet bör vara lågt. Det bör räcka att hovrätten betviv- lar utgångens riktighet för att prövningstillstånd skall meddelas. Det innebär att alla avgöranden vilka bedöms ha en utgång som är tveksam hänförs till dem som skall tas upp till prövning. Därigenom kompense— rar man för den osäkerhet som är förbunden med en tillståndspröv- ning.

Med modern domskrivningsteknik saknas ofta referat av utsagor. Bevisbedömningen och den rättsliga bedömningen av vad som funnits utrett vävs ofta samman på ett sätt som gör det omöjligt för hovrätten att skaffa sig en fullständig bild av vad som förekommit i tingsrätten. Det förekommer också att domarna år "tendentiöst" skrivna; bara de skäl som talar för den utgång som tingsrätten kommit till tas med i domen medan skäl som talar i motsatt riktning inte redovisas. I vissa av dessa fall kan det vara omöjligt att bedöma riktigheten av det slut tingsrätten kommit till utan att omständigheterna behöver vara sådana att det finns anledning att betvivla utgångens riktighet. Vidare före— kommer det att de egentliga domskälen på annat sätt är ofullständiga eller oklara. Det kan t.ex. ibland vara omöjligt att veta om tingsrättens bevisvärdering är riktig om tingsrätten i ett mål med omfattande be—

visning i domen endast mycket kortfattat redogjort för varför man genom den åberopade bevisningen funnit åtalet styrkt eller att käro— målet skall bifallas. I andra fall kan den muntliga bevisningen vara så omfattande att det är omöjligt att bedöma tingsrättens bevisvärdering vid en tillståndsprövning oavsett hur bevisningen och övervägandena redovisats. För att man inte skall vägra prövningstillstånd i mål där avgörandet skulle ha ändrats om målet tagits upp till prövning i sak bör dessa mål prövas av hovrätten. Att omständigheterna är sådana att det är omöjligt att inom ramen för en tillståndsprövning bedöma rik— tigheten av det slut tingsrätten kommit till bör därför utgöra en själv- ständig dispensgrund (granskningsdispens).

I ett system med generellt krav på prövningstillstånd bör enligt utredningen prövningstillstånd även kunna meddelas om det är av vikt för rättstillämpningen att överklagandet prövas av högre rätt (prejudikatdispens) eller det annars finns synnerliga skäl att pröva överklagandet (extraordinär dispens).

Tillgång till juridiskt biträde

I ett system med generellt krav på prövningstillstånd är det av rätts- säkerhetsskäl väsentligt att hovrätten inte är bunden av de omständig- heter som klaganden åberopat till stöd för att prövningstillstånd skall meddelas. Hovrätten bör således även i fortsättningen, om de dispens- skäl som åberopas inte kan medföra att prövningstillstånd meddelas, vara skyldig att undersöka om det i det material som legat till grund för tingsrättens avgörande finns andra omständigheter som kan motive— ra att prövningstillstånd meddelas. Även med en sådan ordning är det dock många gånger av avgörande betydelse att parten pekar på sådana omständigheter som är av betydelse för frågan om prövningstillstånd. I de fall där det finns anledning att anta att tingsrättens avgörande är felaktigt är det också troligt att klaganden i sitt överklagande har goda möjligheter att lägga fram tillräcklig argumentation om detta på grund av det låga beviskrav som uppställs för att ändringsdispens skall med— delas. I vissa fall torde dock en advokat eller annat juridiskt utbildat ombud ha större förutsättningar än parten själv att övertyga rätten om att det finns anledning att betvivla riktigheten av det slut tingsrätten kommit till, att målet innehåller en prejudikatfråga, att domvilla före- kommit vid handläggningen i tingsrätten eller att domskälen är "ten- dentiöst" skrivna eller på annat sätt missvisande. I brottmål bör därför offentlig försvarare vid behov förordnas i samband med ett över— klagande. Detta kan ske med stöd av gällande regler. I mindre omfatt— ande brottmål torde det vara tillräckligt att den tilltalade som behöver vägledning för sitt överklagande använder sig av möjligheten till råd-

givning enligt rättshjälpslagen. I många fall torde det vara lämpligt att även part i tvistemål, som inte har och inte heller kan få allmän rätts— hjälp, utnyttjar möjligheten till rådgivning enligt rättshjälpslagen för att få hjälp att utveckla skälen för prövningstillstånd.

Möjlighet till sammanträde

Om en klagande som har svårt att uttrycka sig i skrift saknar ombud eller offentlig försvarare och inte kan få juridiskt biträde i enlighet med det nyss sagda skulle en möjlighet att muntligen utveckla skälen för prövningstillstånd vid ett sammanträde, vid vilket rätten också har möjlighet att ställa kompletterande frågor, avsevärt minska risken att en sådan klagande missgynnas av ett krav på prövningstillstånd. Ut— redningen föreslår att det införs en möjlighet för hovrätten att hålla sammanträde om det finns särskilda skäl till att en part hörs muntligen innan frågan om prövningstillstånd avgörs. En sådan möjlighet får också betydelse då part enligt Europakonventionen har rätt till för- handling i hovrätten. Även i vissa andra situationer torde en möjlighet till muntlighet kunna förbättra förutsättningarna för att klarlägga om det föreligger skäl för prövningstillstånd och därmed bidra till att minska risken för att prövningstillstånd nekas i fall som skulle ha änd- rats om de tagits upp till prövning i sak.

Förbättrade möjligheter att bedöma tingsrättens överväganden i sakfrågan

Det är ibland förenat med svårigheter att på grundval av domen och de inlagor som ingivits till hovrätten bedöma tingsrättens bevisvärde- ring. Om domskälen inte mycket utförligt redovisar omständigheter som talar till den dömdes/förpliktades fördel, kan skälen för avgöran- det komma att framstå som betydligt mera övertygande än de i själva verket är. Om domen inte innehåller utförliga referat av vad vittnen och andra hörda uppgivit och tingsrätten lagt förhörsutsagorna till grund för avgörandet bör hovrätten i flertalet fall komplettera besluts- underlaget med ytterligare uppgifter om dessa utsagor. I syfte bl.a. att underlätta denna komplettering föreslås att den tilltalades utsaga skall protokolleras och därmed kan tas upp på band. I normalfallet torde det vara tillräckligt att föredraganden ensam tar del av förhörsutskrifter eller bandupptagningar och redovisar en sammanfattning, ett referat, vid föredragningen.

En särskild tillståndsavdelning

Det är inte uteslutet att det med ett system med generellt krav på prövningstillstånd kan uppstå misstankar om att tillståndsprövningen används för att reglera arbetsmängden. Tillståndsprövningen bör där- för utföras av andra än dem som skulle delta i det slutliga avgörandet, om målet tas upp till prövning. För att uppnå en rationell handlägg- ning av tillståndsprövningen kan detta praktiskt lösas så att en särskild dispensavdelning eller, i de minsta hovrätterna, en särskild grupp ledamöter prövar frågor om prövningstillstånd i samband med att målet kommer in till hovrätten. Organiseras tillståndsprövningen på detta sätt gynnas också en enhetlig och konsekvent behandling av tillståndsfrågorna inom resp. hovrätt.

Partieut prövningstillstånd

Utredningen föreslår att partiellt prövningstillstånd skall kunna med- delas beträffande en särskiljbar del av tingsrättens dom. Det innebär bl.a. att prövningstillstånd kan meddelas ett av flera kumulerade tvistemål och i ett mål om fullgörelse, där både skyldigheten att full- göra och fullgörelsens storlek är tvistiga, prövningstillståndet kan begränsas till den senare men inte den förra frågan. Vidare kan i brottmål prövningstillståndet begränsas till något eller några brott samt påföljden eller till enbart påföljden eller till skadeståndsfrågan.

Domförhet m.m.

Rätten skall vid tillståndsprövningen bestå av tre ledamöter. Det skall räcka med att en av dessa voterar för prövningstillstånd för att sådant skall meddelas. Att rätten vid tillståndsprövningen består av tre leda- möter är dessutom en förutsättning för att färdigberedda mål som beviljas prövningstillstånd kan avgöras i sak vid samma föredragning.

Enligt utredningen framstår det som i högsta grad rimligt att avstå från en prövning i sak, även i brottmål som rör allvarlig brottslighet och tvistemål som rör stora värden, om inte någon av tre hovrättsleda— möter — på grundval av tingsrättens avgörande, det material som ligger till grund för detta, referat av muntlig bevisning, den argu- mentation som en advokat eller annat juridiskt biträde fört i tillstånds— frågan samt vad som framkommit vid ett eventuellt sammanträde där förutsättningarna för prövningstillstånd penetrerats - kan finna något som innebär att riktigheten av tingsrättens avgörande kan betvivlas. Skulle underlaget för prövningen undantagsvis vara sådant att det inte

går att bedöma tingsrättsavgörandets riktighet, är även detta enligt förslaget ett skäl för prövningstillstånd.

Generth krav på prövningstillstånd i HD

Utredningen föreslår att i huvudsak samma dispensregler som före- slagits för hovrätterna införs även i ledet mellan hovrätt och HD be- träffande de domar och beslut som för närvarande är undantagna från kravet på prövningstillstånd.

Ytterligare åtgärder för ett ändamålsenligt hovrättsförfarande

Omfattningen av hovrättens prövning med utgångspunkt från överklagandets utformning

Under förutsättning av att ett generellt krav på prövningstillstånd med möjlighet att begränsa prövningstillståndet till särskiljbar del av dom införs föreslås att nuvarande regler om begränsningar i hovrättspröv- ningen enligt 51 kap. 23 a & RB helt avskaffas. Om en ordning med generellt krav på prövningstillstånd inte skulle genomföras föreslår utredningen

— att 51 kap. 23 a & RB justeras så att det tydligare framgår i vilken utsträckning den är obligatorisk,

— att brottsrubriceringen omfattas av presumtionen i 51 kap. 23 a 5 första stycket RB så att skuldfrågan i sin helhet omfattas av presum— tionen,

— att domstolen åläggs en skyldighet att pröva om den gärning den tilltalade dömts för utgör brott,

— att en regel införs av vilken framgår vilka försvårande och för- mildrande omständigheter som omfattas av den nämnda presumtionen och

— att en regel införs enligt vilken hovrätten blir bunden av vad tings- rätten funnit utrett beträffande det som i gärningsbeskrivningen upp- givits om gärningen i den utsträckning part i överklagandet inte invänt mot detta.

För att prövningen av tvistemål i större utsträckning än i dag skall begränsas till det parterna vill ha prövat föreslås en regel om att hov-

rätten i slutet av förberedelsen i vissa fall bör göra en skriftlig sam— manfattning av parternas ståndpunkter m.m.

Förnyad bevisupptagning, m.m.

Såvitt gäller bestämmelsen i 35 kap. 13 5 andra stycket RB föreslår utredningen en återgång till vad som gällde före den 1 september 1989. Ändringen innebär att en parts begäran om förnyad bevisupptag- ning i allmänhet skall godtas utan någon mer ingående prövning från hovrättens sida. Vidare föreslår utredningen att tilltrosparagraferna mjukas upp med hänsyn till den tekniska utveckling som skett sedan RB trädde i kraft. I de fall där tilltrosparagraferna är tillämpliga före- slås att ändring utan förnyad bevisupptagning bara får ske om beviset läggs fram i hovrätten på ett sådant sätt att en tillförlitlig värdering av det ändå kan göras eller om det finns synnerliga skäl att beviset har ett annat värde än det tingsrätten kommit fram till. I brottmål får dess- utom ändring ske till den tilltalades förmån.

Vad i övrigt gäller bevisupptagning föreslår utredningen att dom- stolarna, under förutsättning av att den som skall höras samtycker och att det i övrigt är lämpligt, ges möjlighet att ta upp muntlig bevisning på videoband. Beträffande rättegången i HD föreslås en viss justering av den där gällande tilltrosregeln.

Skriftligt förfarande

När det gäller avvägningen mellan muntlighet och skriftlighet i mål där prövningstillstånd beviljats föreslår utredningen att möjligheten till skriftlighet utökas genom att hovrätten ges en generell möjlighet att avgöra tvistemål och brottmål utan huvudförhandling om parterna begär att målet skall avgöras på det sättet eller, sedan fråga väckts om avgörande på handlingarna, inte någon av dem invänder mot att målet avgörs på det sättet. Med anledning av Sveriges konventionsåtaganden föreslås att regeln i 50 kap. 13 5 första stycket fjärde punkten RB enligt vilken det är möjligt att mot ena partens vilja avgöra tvistemål på handlingarna, om värdet av det som överklagandet gäller uppenbart inte uppgår till ett basbelopp, upphävs.

Införs ett system med generellt krav på prövningstillstånd saknas behov av särregler för de fall överklagandet är uppenbart ogrundat. Dessa regler kan därför upphävas.

Domförhet

I fråga om hovrättens domförhet i målndär prövningstillstånd beviljats föreslår utredningen att tvistemål och O—mål alltid skall få avgöras av tre lagfarna domare.

Ombudstvång

Utredningen föreslår att en klagande i ett tvistemål där förlikning om saken är tillåten skall kunna föreläggas att anlita ombud, om detta är nödvändigt med hänsyn till hur parten tidigare under målets handlägg- ning utfört sin talan. Om det behövs får hovrätten föreskriva att om- budet skall vara advokat eller biträdande jurist på advokatbyrå. Följs inte föreläggandet föreslås att avvisning av överklagandet får ske. Reglerna bör inte gälla FT-mål.

Övriga förbättringar av förfarandet

Utredningen föreslår vidare en del mera detaljbetonade förbättringar av förfarandet. Genom en generell regel görs det klart att påföljd vid utevaro utan undantag skall kunna tillämpas även i de fall där ett sammanträde ställs in i förväg på grund av att en part anmält förhin- der. Kommer det inte in någon utredning som gör det sannolikt att parten hade laga förfall får hovrätten besluta om påföljd. Utredningen föreslår vidare att ett överklagande i tvistemål skall förfalla när en klagande som kallats personligen till huvudförhandlingen endast in- ställer sig genom ombud. Dessutom föreslås att ett överklagande skall förklaras förfallet även när en klagande uteblir från eller, trots att han kallats personligen, endast inställer sig genom ombud vid ett samman- träde för muntlig förberedelse i hovrätten. Utredningen föreslår också att reglerna om delgivning av överklaganden och resningsansökningar i brottmål ändras så att formell delgivning inte behöver ske med åkla— garen.

Åtgärder för att begränsa flödet av mål till hovrätterna

Överklagandeförbud

Utredningen anser att det beträffande de allra mest bagatellartade tvistemålen inte är rimligt att rättsordningen tillhandahåller prövning i mer än en instans. Utredningen föreslår därför att det införs ett förbud mot att överklaga avgöranden i dispositiva tvistemål där tvisteföre— målets värde uppenbart inte överstiger en tiondel av basbeloppet

(3 570 kr år 1995). Avgöranden i mål där part gjort sannolikt att ett framtida avgörande kan få betydelse från prejudikatsynpunkt omfattas dock inte av överklagandeförbudet.

Vidare föreslås att avtal att inte överklaga en dom som ingås före uppkomsten av en tvist skall vara giltiga även i FT—mål.

Komplettering

Beträffande domstolarnas möjligheter att i efterhand komplettera ett avgörande föreslår utredningen att den i tid inom vilken komplettering kan ske utsträcks till sex månader från det att avgörandet vann laga kraft.

Hänskjutande av prejudikatfråga till HD

Utredningen föreslår att det avtal att inte överklaga tingsrättens dom som är en förutsättning för att tingsrätt skall kunna hänskjuta en preju— dikatfråga till HD får förenas med villkoret att prövningstillstånd meddelas.

Överklagandeavgift

Utredningen föreslår vidare att överklagandeavgifter införs för samt— liga tvistemål och de Ö- mål som i tingsrätten handlagts som ärenden och för vilka ansökningsavgift utgår enligt den till avgiftsförordningen fogade avgiftslistan. Överklagandeavgift skall enligt förslaget utgå vid överklagande till hovrätt och HD. Undantagen från skyldigheten att betala överklagandeavgift och den närmare regleringen av avgiftsskyl- digheten skall vara desamma som gäller för ansökningsavgift vid allmän domstol. Avgiften betalas till hovrätten resp. HD och omfattas av den allmänna rättshjälpen. I tvistemål och i flertalet Ö—mål som i tingsrätten handlagts som ärenden i vilka det föreligger ett motparts— förhållande är överklagandeavgiften ersättningsgill som rättegångskost- nad. I övriga Ö-mål som omfattas av förslaget leder varje framgång med överklagandet till att överklagandeavgiften återbetalas.

Nedsättning av förlikningslikvid

Vidare föreslår utredningen att ett nytt institut, nedsättning av förlik- ningslikvid, införs för att skapa ytterligare incitament för parterna att ingå förlikning och för att förhindra att seriösa förlikningsbud avvisas. Reglerna är så konstruerade att svaranden, utan att detta innebär ett medgivande, kan deponera en summa pengar hos länsstyrelsen för att

tillmötesgå kärandens anspråk. Om käranden accepterar beloppet åter- kallar denne målet och tillerkänns ersättning för sina rättegångs- kostnader. I fall käranden inte accepterar det deponerade beloppet fortsätter rättegången. Om käranden vinner mer än det deponerade beloppet, får han ersättning för sina kostnader. Om käranden däremot tilldöms ett lägre belopp än det deponerade eller samma belopp som detta, får han ersättning fram till tidpunkten för deponeringen men måste ersätta svaranden dennes råttegångskostnader som uppkommit efter denna tidpunkt. På yrkande av part skall rätten besluta i huvud- saken innan den informeras om det nedsatta beloppets storlek och fattar beslut i rättegångskostnadsfrågan.

Ekonomiska konsekvenser och ikraftträdande

Sammantaget uppskattar utredningen att de reformförslag som läggs fram frigör resurser motsvarande 100 mkr per år inom domstolsväsen- det.

Av prop. 1994/95:100 framgår att utgifterna inom rättsväsendet under perioden 1995-1998 skall minskas med 600 mkr. Ett ökat an— vändande av prövningstillstånd i hovrätterna nämns som ett exempel på hur dessa utgifter skall kunna minskas. Utredningens syfte med att införa ett generellt krav på prövningstillstånd är emellertid att inom ramen för oförändrade resurser skapa förutsättningar för hovrätterna att ägna mer tid till de stora och komplicerade målen till gagn för kvaliteten i dömandet, att förkorta handläggningstiderna och att minska målbalanserna. En förutsättning för detta och för att uppnå de övriga omtalade fördelarna med en sådan reform är att de resurser som frigörs i hovrätten inte förs från dessa. De resurser som frigörs inom hovrätterna, ca 60 mkr, bör därför tills vidare bibehållas inom dessa. Detta innebär att utredningens reformförslag leder till en netto- besparing på drygt 40 mkr. För att det föreslagna systemet med gene— rellt krav på prövningstillstånd skall bli riktigt effektivt rekommende- rar utredningen att tingsrätterna förstärks med merparten av detta belopp.

Samtliga reformförslag föreslås träda i kraft den 1 januari 1997. Med hänsyn till kravet på förutsebarhet för parterna bör de nya regler- na inte gälla för sådana mål och ärenden som inletts i tingsrätt före ikraftträdandet.

Författningsförslag

1. Förslag till lag om ändring i rättegångsbalken

Härigenom föreskrivs i fråga om rättegångsbalken dels att 9 kap. 9 5, 50 kap. 11 &, 51 kap. 11 och 23 a 55, 52 kap. 10 5, 54 kap. 12 5 samt 56 kap. 10 5 skall upphöra att gälla,

dels att nuvarande 54 kap. 17 5 skall betecknas 54 kap. 8 a & dels att 2 kap. 4 5, 3 kap. 6 &, 5 kap. 9 &, 6 kap. 6 och 9 åå, 16 kap. 3 5, 17 kap. 15 5, 18 kap. 4, 5, 8 a och 14 55, 29 kap. 3 &, 30 kap. 13 5, 35 kap. 13 &, 49 kap. 2, 8 och 12—15 åå, 50 kap. 4, 7, 8, 10, 13 och 21—23 55, 51 kap. 4, 7, 8, 10, 13, 17 och 23 55, 52 kap. 3, 6 och 7 55, 54 kap. 2, 4, 9, 10 och 13-15 55, 55 kap. 3, 6-8, 14 och 15 55, 56 kap. 3, 6, 7 och 13 åå, 58 kap. 6 5 samt 59 kap. 3 & skall ha följande lydelse,

dels att det i balken skall införas nya bestämmelser 12 kap. 25 5, 18 kap. 3 b 5, 32 kap. 7 5, 49 kap. 11a och 14 a 55, 50 kap. 7 a och 12 a 55, 51 kap. 7 a 5, 52 kap. 6 å &, 54 kap. 10 a 5 samt 56 kap. 6 a 5 av följande lydelser.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

2 kap. 4 5

Hovrätten är domför med tre Hovrätten är domför med tre lagfarna domare. I mål som över— lagfarna domare. Fler än fem klagats från tingsrätt skall dock lagfarna domare får inte delta i minst fyra lagfarna domare delta hovrätten. när hovrätten avgör målet, om tingsrätten bestått av tre lagfarna domare. Flera än fem lagfarna domare får inte delta i hovrätten.

I brottmål gäller, i stället för bestämmelserna i första stycket, att hovrätten är domför med tre lagfarna domare och två nämndemän. Flera än fyra lagfarna domare och tre nämndemän får inte delta. Förekommer ej anledning att döma till svårare straff än böter och är det i målet inte fråga om företagsbot, är hovrätten dock domför även med den sammansättning som anges i första stycket. Detsamma gäller vid handläggning som ej sker vid huvudförhandling.

Vid behandling av frågor om prövningstillstånd skall hovrätten bestå av tre lagfarna domare.

Vid beslut om avskrivning av mål efter återkallelse är hovrätten domför med en lagfaren domare.

Åtgärder som avser endast beredandet av ett mål får utföras av en lagfaren domare i hovrätten eller, om de inte är av sådant slag att de bör förbehållas lagfarna domare, av en annan tjänsteman i hovrätten som har tillräcklig kunskap och erfarenhet. Närmare bestämmelser om detta meddelas av regeringen.

Bestämmelserna i 4 kap. 13 & gäller även för andra tjänstemän än domare när de utför åtgärder enligt femte stycket.

3 kap. 6 5

En avdelning av Högsta domstolen är domför med fem ledamöter. Fler än sju ledamöter får inte sitta i rätten.

Om prövningen är av enkel beskaffenhet, år avdelningen domför med tre ledamöter vid prövning av

1. frågor om förening av mål enligt 14 kap. 7 a &,

2. överklagande av hovrätts avvisningsbeslut som avses i 54 kap. 17 ä,

3. frågor om avvisning av ett överklagande hos Högsta domstolen,

4. frågor om häktning och reseförbud som avses i 55 kap. 8 & andra stycket tredje meningen,

5. ansökningar om resning eller återställande av försutten tid eller

6. klagan över domvilla. Har Högsta domstolen tidigare lärrmat en ansökan om resning från samma sökande beträffande samma avgörande utan bifall och anför sökanden inget nytt som är av betydelse för prövningen av ansök- ningen, är avdelningen domför med en ledamot, om ansökningen avslås eller avvisas.

Frågor om prövningstillstånd Vid avgörande av en fråga om får avgöras av en ledamot. Fler än tre ledamöter får inte delta. Frågor om prövningstillstånd som har förklarats vilande enligt 54 kap. 11 5 andra stycket avgörs dock av de ledamöter som prövar målet.

prövningstillstånd i fall som avses i 54 kap. 10 a &” och 14 åförsta stycket andra meningen är avdel- ningen domför med tre leda- möter. Övriga frägor om pröv- ningstillstånd får avgöras av en ledamot. Fler än tre ledamöter får inte delta. Frågor om pröv— ningstillstånd som har förklarats vilande enligt 54 kap. 11 å andra stycket avgörs dock av de leda- möter som prövar målet.

Vid beslut om avskrivning av mål efter återkallelse och vid pröv- ning av frågor som avses i 55 kap. 8 & andra stycket första och andra meningarna är avdelningen domför med en ledamot.

5 kap.

95

Det ankommer på rättens ordförande att upprätthålla ord— ningen vid rättens sammanträden och att meddela de föreskrifter som behövs. Han får utvisa den som stör förhandlingen eller på annat sätt uppträder otillbörligt. Han får också begränsa antalet åhörare i rättssalen för att und— vika trängsel. Rätten får förbjuda att annan tar upp förhör på fone— tisk väg, om det kan antas att upptagningen så besvärar den som hörs att det blir till men för utredningen. Fotografi får inte tas i rättssalen.

Det ankommer på rättens ordförande att upprätthålla ord— ningen vid rättens sammanträden och att meddela de föreskrifter som behövs. Han får utvisa den som stör förhandlingen eller på annat sätt uppträder otillbörligt. Han får också begränsa antalet åhörare i rättssalen för att und- vika trängsel. Rätten får förbjuda att annan tar upp förhör på fone— tisk väg, om det kan antas att upptagningen så besvärar den som hörs att det blir till men för utredningen. Fotografering eller annan bildupptagning får inte ske i rättssalen i annat fall än som avses i 6 kap. 9 & första stycket.

Om någon som har utvisats tränger sig in i rättssalen eller om någon i övrigt inte lyder en tillsägelse som har meddelats för att upp- rätthålla ordningen får rätten förordna att han omedelbart skall tas i häkte och kvarhållas där så länge sammanträdet varar, dock inte lång- re än tre dagar.

Om säkerhetskontroll vid domstolsförhandlingar finns särskilda föreskrifter.

6 kap.

65

I protokollet skall berättelser som lämnas under förhör i bevis- syfte antecknas i den omfattning berättelserna kan antas vara av betydelse i målet. Detsamma gäller vad rätten iakttar vid syn på stället.

Första stycket gäller inte be- rättelser av tilltalade i brottmål.

I protokollet skall berättelser som lämnas under förhör i bevis- syfte antecknas i den omfattning berättelserna kan antas vara av betydelse i målet. Detsamma gäller vad rätten iakttar vid syn på stället.

Vid huvudförhandling i hov- rätt behöver berättelser eller iakt— tagelser enligt första stycket antecknas endast om anteck- ningen kan antas bli av betydelse vid fullföljd till högsta domstolen. Vid huvudförhandling i högsta domstolen behöver sådana an- teckningar inte göras.

Vid huvudförhandling i hov- rätt behöver berättelser eller iakt- tagelser enligt första stycket antecknas endast om anteck- ningen kan antas bli av betydelse vid överklagande till Högsta domstolen. Vid huvudförhandling i Högsta domstolen behöver sådana anteckningar inte göras.

95

De berättelser som lämnas under förhör i bevissyfte får i stället för att antecknas i pro- tokollet tas upp genom stenografi eller på fonetisk väg. Detsamma gäller sådan sammanfattning av berättelse som omfattar det som kan antas vara av betydelse i målet.

De berättelser som lämnas under förhör i bevissyfte får i stället för att antecknas i pro- tokollet tas upp genom stenogra— fi, på fonetisk väg eller, om den som hörs samtycker till det, på videogram. Detsamma gäller sådan sammanfattning av berättel- se som omfattar det som kan antas vara av betydelse i målet.

Bestämmelsen i 8 5 andra stycket i detta kapitel gäller i tillämpliga delar berättelse, som tagits upp genom stenografi, och sådan samman- fattning av berättelse, som upptagits på fonetisk väg. Stenograf utses av rätten. Ej må den anlitas som stenograf, vilken till saken eller till någondera parten står i sådant förhållande, att hans tillförlitlighet därigenom kan anses förringad. Vad i 5 kap. 7 5 är stadgat om tolk äger motsvarande tillämpning beträffande stenograf, som utsetts av rätten. Sådan stenograf har rätt till skälig ersättning för arbete, tids- spillan och utlägg som uppdraget krävt. Ersättningen betalas av all- männa medel.

Bestämmelser om återgivande i vanlig skrift av vad som upptagits enligt denna paragraf meddelas av regeringen.

12 kap.

25 5

I mål i hovrätten där saken är sådan att förlikning därom är tillåten får hovrätten förelägga klaganden att ställa ombud för sig, om det är nödvändigt med hänsyn till hur klaganden tidigare under målets handläggning utfört

sin talan. Om det behövs får hovrätten förelägga denne att som ombud anlita advokat eller biträdande jurist på advokatbyrå. Följer klaganden inte ett sådant föreläggande får överklagandet avvisas.

Första stycket gäller inte i mål som avses i 1 kap. 3 d & första stycket.

16 kap. 3 5

Vid omröstning skall den mening gälla, som omfattats av mer än hälften av rättens leda- möter. Om någon mening har erhållit hälften av rösterna och ordförandens röst är bland dem, skall dock den meningen gälla.

Vid omröstning skall den mening gälla, som omfattas av mer än hälften av rättens leda— möter. Om någon mening har erhållit hälften av rösterna och ordförandens röst är bland dem, skall dock den meningen gälla.

Vid avgörande av en fråga om prövningstillstånd enligt 49 kap. 13 &, 54 kap. IOa & eller 14?) första stycket andra meningen skall, om en av ledamöterna vill bevilja prövningstillstånd, hans mening gälla som domstolens be- slut.

17 kap. 15 & Om rätten finner att en dom eller ett beslut innehåller någon upp- enbar oriktighet till följd av rättens eller någon annans skrivfel, räkne- fel eller liknande förbiseende, får rätten besluta om rättelse.

Har rätten av förbiseende underlåtit att fatta ett beslut som skulle ha meddelats i samband med en dom eller ett slutligt be— slut, får rätten komplettera sitt avgörande inom två veckor från det att avgörandet meddelades.

Har rätten av förbiseende underlåtit att fatta ett beslut som skulle ha meddelats i samband med en dom eller ett slutligt be— slut, får rätten komplettera sitt avgörande inom sex månader från det att avgörandet vann laga kraft. En komplettering senare än två veckor efter det att avgöran-

det meddelats får dock ske endast om part begär det och motparten inte motsätter sig en komplette- ring.

Innan beslut om rättelse eller komplettering fattas, skall parterna ha fått tillfälle att yttra sig, om det inte är uppenbart obehövligt. Beslutet skall om möjligt antecknas på varje exemplar av det avgörande som rättats.

18 kap. 3 b 5

Har en vinnande kärande av- visat ett förlikningserbjudande som avgivits enligt lagen (1996: 000) om nedsättning av förlik- ningslikvid och vinner han inte mer än vad som motsvarar det nedsatta beloppet, skall han er- sätta svaranden dennes rätte- gångskostnadfrån den dag förlik- ningserbjudandet avgavs. Den tappande svaranden skall ersätta den vinnande käranden hans rättegångskostnad till och med den dag förlikningserbjudandet avgavs.

Vinner käranden i fall som av- ses i första stycket mer än vad som motsvarar det nedsatta be- loppet skall svaranden ersätta käranden hans rättegångskostnad.

4 &

Äro i samma mål flera yrkanden och vinna parterna ömsom, skall vardera parten bära sin kostnad eller jämkad ersättning tilläggas en- dera eller ock, såvitt kostnaderna för olika delar av målet kunna sär— skiljas, ersättningsskyldigheten därefter bestämmas. Är vad parten tappat av allenast ringa betydelse, må han dock erhålla full ersättning för sin kostnad.

Vad nu sagts skall äga motsvarande tillämpning, om parts yrkande bifalles allenast till en del. Första och andra styckena gäller inte om förlikningserbju—

dande avgivits enligt lagen (1996:000) om nedsättning av förlikningslikvid.

5 &

Avvisas parts talan, anses parten som tappande. Avskrives mål på grund av att part återkallat sin talan eller ute- blivit, skall han ersätta motparten hans rättegångskostnad, om ej sär- skilda omständigheter föranleda, att ersättningsskyldigheten bestämmes annorledes.

Har en kärande godtagit ett förlikningserbjudande som av- givits enligt lagen (1996:000) om nedsättning av förlikningslikvid skall svaranden ersätta käranden hans rättegångskostnad.

Förlikas parterna, skall var— Förlikas parterna i annat fall dera parten bära sin kostnad, om än som avses i tredje stycket skall ej annat avtalats. vardera parten bära sin kostnad,

om ej annat avtalats.

8 a &

I mål där 1 kap. 3 d 5 första stycket tillämpas gäller följande i stället för bestämmelserna i 8 &.

Ersättning för rättegångskostnad får inte avse annat än kostnad för

1. rådgivning enligt rättshjälpslagen (1972z429) vid ett tillfälle för varje instans,

2. ansökningsavgift, 2. ansökningsavgift och över-

klagandeavgift,

3. resa och uppehälle för part eller ställföreträdare i samband med sammanträde eller, om personlig inställelse ej föreskrivits, resa och uppehälle för ombud,

4. vittnesbevisning,

5. översättning av handling. Ersättning utgår endast i den mån kostnaden varit skäligen påkallad för tillvaratagande av partens rätt.

Ersättning som anges i andra stycket 3 utgår enligt bestämmelser som regeringen meddelar.

Med kostnad som sägs i andra stycket 1 jämställs kostnad för annan rådgivning som lämnas av advokat eller biträdande jurist på advokat- byrå, i den mån den ej överstiger högsta avgift för rådgivning enligt rättshjälpslagen.

Har målet till en början handlagts i annan ordning än som gäller

för mål som avses i denna paragraf, utgår ersättning för kostnad som avser den tidigare handläggningen enligt de kostnadsregler som gäller för denna.

Har ett mål om betalningsföreläggande eller handräckning över— lämnats till tingsrätt får, om målet därefter avgörs genom tredskodom mot svaranden, ersättning även avse skälig kostnad för en rättegångs— skrift eller för inställelse vid ett sammanträde inför rätten. Sådan ytter— ligare ersättning utgår, om inte särskilda skäl föranleder annan bedöm— ning, enligt bestämmelser som regeringen meddelar.

l4å

En part, som vill ha ersättning för rättegångskostnad, skall fram- ställa sitt yrkande innan hand— läggningen avslutas. Han skall därvid uppge vari kostnaden består. Om han inte har fram— ställt sitt yrkande inom den an— givna tiden, får han inte därefter föra talan om kostnad som har uppkommit vid samma rätt. En part får dock, även om han inte har framställt något yrkande, erhålla ränta som avses i 8 å andra stycket samt ersättning för ett exemplar av rättens dom eller slutliga beslut.

Rätten skall självmant pröva frågor om tillämpningen av be— stämmelserna i 1-10 samt 12 och 13 åå, om inte sådan prövning är obehövlig på grund av särskilda

En part, som vill ha ersättning för rättegångskostnad, skall fram- ställa sitt yrkande innan hand— läggningen avslutas. Han skall därvid uppge vari kostnaderna består. Om ett förlikningserbju— dande avgivits enligt lagen (1996:000) om nedsättning av förlikningslikvid får dock rätten på yrkande av part medge att han framställer sitt yrkande om ersätt— ning för rättegångskostnad först efter det att dom meddelats. Han måste dock framställa yrkandet senast dagen efter rättens av- görande.

Om part inte har framställt sitt yrkande inom den i första stycket angivna tiden, får han inte där— efter föra talan om kostnad som har uppkommit vid samma rätt.

En part får även om han inte framställt något yrkande, erhålla ränta som avses i 8 å andra stycket samt ersättning för ett exemplar av rättens dom eller slutliga beslut.

Rätten skall självmant pröva frågor om tillämpningen av be— stämmelserna i 1-10 samt 12 och 13 åå, om inte sådan prövning är obehövlig på grund av särskilda

omständigheter. Beslut i sådan kostnadsfråga som avses i detta kapitel meddelas när rätten avgör målet. Ingår i ersättning för rätte— gångskostnad arvode till ombud eller biträde, skall arvodets be— lopp anges.

omständigheter. Beslut i sådan kostnadsfråga som avses i detta kapitel meddelas när rätten avgör målet eller i fall som avses i första stycket tredje meningen senast en vecka efter det att dom meddelats. Ingår i ersättning för rättegångskostnad arvode till om— bud eller biträde, skall arvodets belopp anges.

29 kap. 3 5

Vid omröstning skall den mening gälla som omfattas av mer än hälften av ledamöterna. Om någon mening har fått hälften av rösterna och denna är den lindrigaste eller minst ingripande för den tilltalade, skall den meningen gälla. Kan ingen mening anses som lindrigare eller mindre ingripande, gäller den mening som fått hälften av rösterna, bland dem ordförandens.

Om det framförs flera meningar än två utan att någon av dem skall gälla, skall de röster som är ogynnsammast för den tilltalade läggas samman med de röster som är därnäst minst förmånliga för honom. Om det behövs, skall sammanläggningen fortsätta till dess någon mening skall gälla. Kan inte någon mening anses som ogynnsammare för den tilltalade, skall den mening gälla som har fått flest röster. Har flera meningar fått lika många röster, gäller den som biträtts av den främste bland dem som röstat för någon av dessa meningar.

Ingen mening skall anses lindrigare eller mindre ingripande än någon annan mening vid omröstning enligt 2 å tredje stycket.

Vid avgörande av en fråga om prövningstillstånd enligt 49 kap. 13 å, 54 kap. IOa å eller 14å första stycket andra meningen skall, om en av ledamöterna vill bevilja prövningstillstånd, hans mening gälla som domstolens beslut.

30 kap. 13 å Om rätten finner att en dom eller ett beslut innehåller någon uppen- bar oriktighet till följd av rättens eller någon annans skrivfel, räknefel eller liknande förbiseende, får rätten besluta om rättelse.

Har rätten av förbiseende underlåtit att fatta ett beslut som skulle ha meddelats i samband med en dom eller ett slutligt be- slut, får rätten komplettera sitt avgörande inom två veckor från det att avgörandet meddelades.

Har rätten av förbiseende underlåtit att fatta ett beslut som skulle ha meddelats i samband med en dom eller ett slutligt be- slut, får rätten komplettera sitt avgörande inom sex månader från det att avgörandet vann laga kraft. En komplettering senare än två veckor efter det att avgöran— det meddelats får dock ske endast om part begär det och motparten inte motsätter sig en komplette— ring.

Har den dömde lämnat oriktiga uppgifter om sitt namn eller per- sonnummer utan att detta avslöjats under rättegången, får rätten på åklagarens begäran besluta om rättelse av sitt avgörande.

Innan beslut om rättelse eller komplettering fattas, skall parterna ha fått tillfälle att yttra sig, om det inte är uppenbart obehövligt. Beslutet skall om möjligt antecknas på varje exemplar av det avgörande som

rättats .

32 kap.

7 &

Om ett sammanträde ställs in i förväg därför att någon som kallats till sammanträdet anmält förhinder, kan rätten ändå be- sluta rörande påföljd som upp- tagits i föreläggandet om instäl— lelse, om han inte i efterhand kommer in med utredning som gör det sannolikt att han hade laga förfall. För att tredskodom skall meddelas krävs att ett yr- kande därom framställs.

35 kap. 13 å Vid huvudförhandlingen skall de bevis som upptagits utom huvud- förhandlingen tas upp på nytt, om rätten finner detta vara av betydelse i målet och det inte föreligger hinder mot att ta upp beviset.

Har tingsrätten i ett mål som fullföljts till hovrätten tagit upp

Har tingsrätten i ett mål som överklagats till hovrätten tagit

muntlig bevisning eller hållit syn på stället, behöver beviset tas upp på nytt endast om hovrätten finner detta vara av betydelse för utredningen. I högsta domstolen får de bevis som tagits upp av lägre rätt tas upp på nytt endast om det föreligger synnerliga skäl.

Om ett bevis inte tas upp på nytt, skall det förebringas genom protokoll eller på annat lämpligt sätt.

upp muntlig bevisning eller hållit syn på stället, behöver beviset tas upp på nytt endast om hovrätten timer detta vara av betydelse för utredningen eller om någon part yrkar det och hovrätten inte finner att det skulle sakna be- tydelse. I Högsta domstolen får de bevis som tagits upp av lägre rätt tas upp på nytt endast om det föreligger synnerliga skäl.

Om ett bevis inte tas upp på nytt, skall det läggas fram genom protokoll eller på annat lämpligt sätt.

49 kap. 2 5

Har parterna skriftligen avtalat att inte överklaga en dom som meddelas med anledning av en uppkommen tvist eller en fram- tida tvist som kan härledas till ett visst angivet rättsförhållande, gäller avtalet, om förlikning om saken är tillåten. Ett avtal som ingåtts före tvistens uppkomst gäller dock inte i mål som avses i 1 kap. 3 d å första stycket.

Har parterna skriftligen avtalat att inte överklaga en dom som meddelas med anledning av en uppkommen tvist eller en fram- tida tvist som kan härledas till ett visst angivet rättsförhållande, gäller avtalet, om förlikning om saken är tillåten.

En utfästelse att inte överklaga som har gjorts efter domen gäller,

om förlikning om saken är tillåten.

8?

Om tingsrätten förklarat en domare jävig eller bifallit en begäran om rättshjälp åt misstänkt i brottmål eller utsett målsägandebiträde, får

tingsrättens beslut inte överklagas.

Ett beslut att hänskjuta en

fråga till Högsta domstolen enligt 56 kap. 13å eller avslå en be- gäran därom får inte överklagas.

11 a å En tingsrätts dom eller beslut i

tvistemål där förlikning om saken är tillåten får inte överklagas om det värde som sägs i 1 kap. 3 d å tredje stycket uppenbart inte överstiger en tiondel av basbe- loppet enligt lagen (1962:381) om allmän försäkring.

Första stycket gäller inte om överklagandet avser

]. en dom eller ett beslut i ett mål som av tingsrätten med stöd av 1 kap. 3 då andra stycket handlagts med tillämpning av allmänna regler,

2. ett beslut genom vilket tingsrätten ogillat jäv mot en domare,

3. ett beslut om utdömande av förelagt vite,

4. ett beslut genom vilket en ansökan om återvinning avvisats eller

5. ett beslut som rör någon annan än en part eller en inter- venient.

Första stycket gäller inte heller om en part första gången han skall föra talan i målet yrkar att denna bestämmelse inte skall tillämpas och gör sannolikt att det är av vikt för ledning av rättstillämpningen att målet prö— vas av högre rätt. Har talan väckts genom ansökan om betal- ningsföreläggande, skall den part som begär att målet överlämnas till tingsrätt senast i samband därmed framställa yrkande som nyss sagts.

Har tingsrätten i en dom i brottmål prövat enskilt anspråk och överklagas domen avseende ansvarsfrågan får domen, utan

hinder av första stycket, över— klagas även avseende enskilt an- språki anledning av gärningen.

12å

I tvistemål där förlikning om saken är tillåten krävs prövnings— tillstånd för att hovrätten skall pröva tingsrättens dom eller be— slut i mål som handlagts av en lagfaren domare enligt 1 kap. 3 d å första stycket och i annat mål där det värde som sägs i 1 kap. 3 d å tredje stycket uppen- bart inte överstiger basbeloppet enligt lagen (1962:381) om all— män försäkring.

Prövningstillstånd behövs inte om överklagandet avser

I . ett avgörande i mål som skall handläggas av tingsrätt i särskild sammansättning,

2. ett beslut som rör någon annan än en part eller en inter- venient,

3. ett beslut genom vilket tingsrätten ogillat jäv mot en domare, eller

4. ett beslut genom vilket en missnöjesanmälan eller en ansö— kan om återvinning eller ett över- klagande avvisats.

I fråga om meddelade pröv- ningstillstånd skall 54 kap. 11 å tredje stycket tillämpas.

13 å

I brottmål krävs prövningstill- stånd för att hovrätten skall pröva en tingsrätts dom genom vilken den tilltalade inte dömts till annan påföljd än böter eller frikänts från ansvar för brott för

Prövningstillstånd krävs för att hovrätten skall pröva tingsrättens dom eller slutliga beslut.

vilket det inte är föreskrivet svå- rare strajf än fängelse i sex må- nader.

Om tingsrätten i en dom i brottmål även prövat enskilt an— språk mot den tilltalade, gäller i den delen bestämmelserna i 12 å. Krävs inte prövningstillstånd en— ligt första stycket, eller meddelas sådant prövningstillstånd, och av- ser överklagandet frågan om den tilltalade skall dömas för den åtalade gärningen, behövs inte prövningstillstånd för ett överkla— gande angående enskilt anspråk med anledning av gärningen.

Första stycket gäller inte om domen överklagas av Riksåklaga— ren, Justitiekanslern eller någon av Riksdagens ombudsmän.

Krav på prövningstillstånd en- ligt första eller andra stycket om- fattar även beslut som får över- klagas endast i samband med överklagande av dom.

I fråga om meddelade pröv— ningstillstånd skall 54 kap. 11 å tredje stycket tillämpas.

14 å

Prövningstillstånd får delas endast om

I. det är av vikt för ledning av rättstillämpningen att överklagan- det prövas av högre rätt,

2. anledning förekommer till ändring i det slut tingsrätten kommit till eller

3. det annars finns synnerliga skäl att pröva överklagandet.

med—

13 å

Prövningstillstånd får med- delas endast om

1. det finns anledning att betvivla riktigheten av det slut som tingsrätten kommit till,

2. det inte utan en prövning av målet är möjligt att bedöma riktigheten av det slut som tings— rätten kommit till,

3. det är av vikt för ledning av rättstillämpningen att överklagan- det prövas av högre rätt eller

4. det annars finns synnerliga skäl att pröva överklagandet.

14 å

Prövningstillståndfår begrän- sas till att gälla viss särskiljbar del av domen eller det slutliga beslutet.

Ett prövningstillstånd som meddelas utan sådan begränsning som avses i första stycket gäller

]. domen eller det slutliga be- slutet i den utsträckning parten har överklagat avgörandet,

2. överklagade beslut som tagits in i domen eller det slutliga beslutet och som inte angår ett ombud, ett vittne, en sakkunnig eller någon annan som inte var part eller intervenient i tings— rätten,

3. överklagade beslut som får överklagas endast i samband med att domen eller det slutliga beslu- tet överklagas.

14 a å

Avser överklagandet ett beslut av tingsrätten som inte är slutligt skall 12—14 åå tillämpas. Detta gäller dock inte om hovrätten med anledning av talan mot tingsrättens dom eller slutliga beslut har meddelat prövningstill— stånd som enligt 14 å andra stycket gäller även beslutet.

155

Krävs prövningstillståndi hov— rätten, skall tingsrättens dom eller beslut innehålla uppgift om detta och om innehållet i 14 å.

Om en dom eller ett beslut enligt 11 a å inte får överklagas skall avgörandet innehålla upp- gift om det.

Får en dom eller ett beslut överklagas skall avgörandet inne— hålla uppgift om att prövningstill— stånd krävs och om innehållet i 13 å.

50 kap. 4 &

Överklagandet skall innehålla uppgifter om

1. den dom som överklagas,

2. i vilken del domen överklagas och den ändring i domen som yrkas,

3. grunderna för överklagandet och i vilket avseende tingsrättens domskäl enligt klagandens mening är oriktiga,

4. de omständigheter som åbe- ropas till stöd för att prövnings— tillstånd skall meddelas, när så—

4. de omständigheter som åbe— ropas till stöd för att prövnings— tillstånd skall meddelas och

dant tillstånd krävs, och

5. de bevis som åberopas och vad som skall styrkas med varje be- v1s.

Har en omständighet eller ett bevis som åberopas i hovrätten inte lagts fram tidigare, skall klaganden i mål där förlikning om saken är tillåten förklara anledningen till det. Skriftliga bevis som inte lagts fram tidigare skall ges in samtidigt med överklagandet. Vill klaganden att det skall hållas ett förnyat förhör med ett vittne, en sakkunnig eller en part eller förnyad syn på stället, skall han ange det och skälen till detta. Han skall också ange om han vill att motparten skall infinna sig personligen vid huvudförhandling i hovrätten.

75

Uppfyller överklagandet inte föreskrifterna i 4 å eller är det på annat sätt ofullständigt, skall hov— rätten förelägga klaganden att av- hjälpa bristen.

Följer klaganden inte före— läggandet skall överklagandet av— visas, om det är så ofullständigt att det inte utan väsentlig olägen— het kan läggas till grund för en rättegång i hovrätten.

Uppfyller överklagandet inte föreskrifterna i 4 å första stycket 1-3 eller 5 eller andra stycket eller är det på annat sätt ofull— ständigt, skall hovrätten förelägga klaganden att avhjälpa bristen. Detsamma gäller om föreskriven överklagandeavgift inte har be— talats.

Följer klaganden inte före— läggandet skall överklagandet avvisas, om det är så ofullstän- digt att det inte utan väsentlig olägenhet kan läggas till grund för en rättegång i hovrätten eller om underlåtenheten avser betal— ning av överklagandeavgiften.

7a å

Om överklagandet inte avvisas enligt 7 å andra stycket skall hovrätten besluta om prövnings— tillstånd skall meddelas. Om det behövs skall beslutet föregås av skriftväxling.

Om det finns särskilda skäl att höra en part muntligen innan frågan om prövningstillstånd av- görs får hovrätten besluta att hålla sammanträde. Till ett så— dant sammanträde skall parterna kallas.

Vad som sagts om samman— träde på telefon i 42 kap. 10 å skall gälla även vid sammanträde enligt andra stycket.

55%

Om inte annat följer av andra stycket skall överklagandet delges motparten med föreläggande att svara skriftligen inom en viss tid.

Om det är uppenbart att över- klagandet är ogrundat, får hov—

Efter det att prövningstillstånd meddelats skall om skriftväxling inte ägt rum enligt 7a å över— klagandet delges motparten med föreläggande att svara skriftligen inom en viss tid.

rätten genast meddela dom i målet.

Har tingsrätten avslagit ett yrkande om kvarstad eller någon annan åtgärd enligt 15 kap. eller upphävt ett beslut om en sådan åtgärd, får hovrätten omedelbart bevilja åtgärden att gälla tills vidare. Har tings- rätten beviljat en sådan åtgärd eller förklarat att domen får verkställas även om den inte har laga kraft, får hovrätten omedelbart besluta att tingsrättens beslut tills vidare inte får verkställas.

10 å

Hovrätten skall sända över svarsskrivelsen till klaganden. Om det behövs, får hovrätten besluta om ytterligare skriftväxling under förberedelsen. Hovrätten får också meddela närmare bestämmel- ser om skriftväxlingen och därvid bestämma i vilket avseende parten skall yttra sig. En part får föreläggas att ge in mer än en skrivelse en— dast om det finns särskilda skäl.

Under förberedelsen får sam- manträde hållas, om det behövs för en ändamålsenlig handlägg- ning av målet.

Vad som sagts om samman- träde per telefon i 42 kap. 10 å skall gälla även vid sammanträde enligt denna paragraf.

Under förberedelsen får sam— manträde hållas, om det behövs för en ändamålsenlig handlägg— ning av målet. Ifråga om kallelse till sådant sammanträde, utevaro och underlåtenhet att infinna sig personligen gäller, såvitt avser klaganden, vad som i detta kapi— tel sägs om huvudförhandling i tillämpliga delar.

Vad som sagts om samman— träde på telefon i 42 kap. 10 å skall gälla även vid sammanträde enligt denna paragraf.

12 a å

Är det till fördel för hand- läggningen av målet, bör hov- rätten innan förberedelsen av— slutas göra en skriftlig samman- fattning av parternas ståndpunk-

ter, så som de uppfattas av hov— rätten. Denna bör innehålla upp- gift om klagandens yrkande, mot—

partens inställning, grunder som åberopas till stöd för klagandens yrkande och motpartens inställ- ning, vad som är ostridigt i målet samt, vad avser bevisning, upp- gift om vad som skall styrkas med varje bevis och, om förhör åbe- ropats, vad förhöret gäller. Par- terna skall beredas tillfälle att yttra sig över sammanfattningen.

13å

Hovrätten får avgöra målet utan huvudförhandling,

1. om klagandens ändrings- yrkande har medgetts,

2. om det är uppenbart att överklagandet är ogrundat,

Hovrätten får avgöra målet utan huvudförhandling om kla- gandens ändringsyrkande har medgetts.

3. om båda parter har begärt att målet skall avgöras utan huvudförhandling eller förklarat att de inte har något att invända mot det eller

4. om värdet av det som över— klagandet gäller uppenbart inte uppgår till det basbelopp enligt lagen (I962:381) om allmän försäkring som gällde vid tid- punkten för tingsrättens dom och inte båda parter har begärt hu— vudförhandling.

Vid beräkningen av värdet en— ligt första stycket 4 bortses från rättegångskostnader och sådan ränta som avser tid efter det att talan väckts.

Kan saken utredas tillfreds— ställande får hovrätten även i andra fall avgöra målet utan huvudförhandling,

]. om parterna har begärt att målet skall avgöras utan huvud-

förhandling eller

2. om ingen av parterna, sedan fråga väckts om avgörande utan huvudförhandling, haft någon invändning häremot.

Ett mål får alltid avgöras utan huvudförhandling, om det är uppen— bart att sådan förhandling är obehövlig. För prövning som inte avser själva saken behöver huvudförhand— ling inte hållas.

21å

Uteblir klaganden från sam- manträde för huvudförhandling, förfaller överklagandet.

Uteblir klaganden från sam- manträde för huvudförhandling, förfaller överklagandet. Detsam- ma gäller, om en klagande som

förelagts att infinna sig person-

ligen inställer sig endast genom ombud och hovrätten inte anser sig ändå kunna avgöra målet.

Uteblir klagandens motpart och har vite förelagts honom, får hov— rätten, när förlikning om saken inte är tillåten, i stället för att före- lägga nytt vite besluta att han skall hämtas till rätten antingen omedel— bart eller till en senare dag.

Om en part inställer sig endast genom ombud när han förelagts vid

vite att infinna sig personligen och år förlikning om saken inte tillåten, får hovrätten förelägga nytt vite eller besluta att han skall hämtas till rätten antingen omedelbart eller till en senare dag.

Har vite förelagts en part eller skall parten hämtas till rätten och kan han inte hämtas, får dock målet avgöras trots att parten inställt sig endast genom ombud eller uteblivit.

22å

Har överklagandet förfallit Har överklagandet förfallit enligt 21 å, skall hovrätten på ansökan av klaganden återuppta målet, om han för sin utevaro hade laga förfall som han inte kunde anmäla i tid.

Ansökan om återupptagande skall göras skriftligen inom tre veckor från den dag då beslutet meddelades. Om klaganden ute- blir på nytt, har han inte rätt att få målet återupptaget.

enligt 21 å skall hovrätten på ansökan av klaganden återuppta målet, om han för sin utevaro eller underlåtenhet att infinna sig personligen hade laga förfall som han inte kunde anmäla i tid. Ansökan om återupptagande skall göras skriftligen inom tre veckor från den dag då beslutet meddelades. Om klaganden sedan målet återupptagits uteblir eller inte följer ett föreläggande att infinna sig personligen, har han inte rätt att få målet återupptaget.

23å

Har vid huvudförhandling i tingsrätten rörande viss omstän- dighet vittne eller sakkunnig eller part under sanningsförsäkran hörts inför rätten eller syn på stället hållits och beror avgöran— det även i hovrätten av tilltron till den bevisningen, får tingsrättens dom inte ändras i den delen utan att beviset tagits upp på nytt vid huvudförhandling i hovrätten. En sådan ändring får dock göras, om det finns synnerliga skäl för att bevisets värde är ett annat än tingsrätten antagit.

Har det vid huvudförhandling i tingsrätten rörande en viss omständighet hållits förhör med en part, ett vittne eller en sak- kunnig eller har det hållits syn på stället och är avgörandet även i hovrätten beroende av tilltron till den bevisningen, får tings— rättens dom i den delen ändras utan att beviset tas upp på nytt vid huvudförhandling bara om

]. beviset i hovrätten läggs fram på ett sådant sätt att en till— förlitlig värdering av beviset ändå kan göras eller

2. det finns synnerliga skäl att beviset har ett annat värde än det tingsrätten kommit fram till.

51 kap. .. 4 5 Overklagandet skall innehålla uppgifter om

1. den dom som överklagas,

2. i vilken del domen överklagas och den ändring i domen som

yrkas ,

3. grunderna för överklagandet och i vilket avseende tingsrättens domskäl enligt klagandens mening är oriktiga,

4. de omständigheter som åbe— ropas till stöd för att prövnings— tillstånd skall meddelas, när så— dant tillstånd krävs, och

4. de omständigheter som åbe- ropas till stöd för att prövnings- tillstånd skall meddelas och

5. de bevis som åberopas och vad som skall styrkas med varje bevis.

Skriftliga bevis som inte lagts fram tidigare skall ges in samtidigt med överklagandet. Vill klaganden att det skall hållas ett förnyat förhör med ett vittne eller en sakkunnig eller förnyad syn på stället, skall han ange det och skälen till detta. Han skall också ange om han vill att målsäganden eller den tilltalade skall infinna sig personligen vid huvudförhandling i hovrätten.

Är den tilltalade anhållen eller häktad, skall det anges.

7?

Uppfyller överklagandet inte föreskrifterna i 4 å eller är det på annat sätt ofullständigt, skall hov— rätten förelägga klaganden att av- hjälpa bristen.

Uppfyller överklagandet inte föreskrifterna i 4 å första stycket 1-3 eller 5 eller andra stycket eller är det på annat sätt ofull— ständigt, skall hovrätten förelägga klaganden att avhjälpa bristen. Följer klaganden inte föreläggandet skall överklagandet avvisas, om det är så ofullständigt att det inte utan väsentlig olägenhet kan läggas till grund för en rättegång i hovrätten.

7 a å

Om överklagandet inte avvisas enligt 7 å andra stycket skall hov- rätten besluta om prövningstill— stånd skall meddelas. Om det be— hövs skall beslutet föregås av skriftväxling.

Om det finns särskilda skäl att höra en part muntligen innan frågan om prövningstillstånd av-

görs får hovrätten besluta att hålla sammanträde. Till ett så- dant sammanträde skall parterna kallas.

Vad som sagts om samman- träde på telefon i 42 kap. 10 å skall gälla även vid sammanträde enligt andra stycket.

85

Om inte annat följer av andra stycket skall överklagandet delges motparten med föreläggande att svara skriftligen inom en viss tid. Uppgift om målsägandes eller vittnens ålder, yrke och bostads— adress som saknar betydelse för åtalet skall inte framgå av de handlingar som delges den till- talade i mål om allmänt åtal.

Om det är uppenbart att över- klagandet är ogrundat, får hov- rätten genast meddela dom i målet.

Efter det att prövningstillstånd meddelats skall om skriftväxling inte ägt rum enligt 7aå över- klagandet delges motparten med föreläggande att svara skriftligen inom en viss tid. I mål om all— mänt åtal får överklagandet dock översändas till åklagaren utan delgivning. Uppgift om måls- ägandes eller vittnens ålder, yrke och bostadsadress som saknar betydelse för åtalet skall inte framgå av de handlingar som delges den tilltalade i mål om allmänt åtal.

Har tingsrätten avslagit ett yrkande om en åtgärd som avses i 26—28 kap. eller upphävt ett beslut om en sådan åtgärd, får hovrätten ome- delbart bevilja åtgärden att gälla tills vidare. Har tingsrätten beviljat en sådan åtgärd, får hovrätten omedelbart besluta att tingsrättens beslut tills vidare inte får verkställas. 1 frågor om häktning, reseförbud eller omhändertagande enligt 28 kap. brottsbalken får hovrätten ändra tings- rättens beslut även om motparten inte hörts.

Om hovrätten beslutat häkta någon som inte är personligen när- varande vid rätten, skall 24 kap. 17 å tredje och fjärde styckena tillämpas.

10 å Hovrätten skall sända över svarsskrivelsen till klaganden. Uppgift om målsägandes eller vittnens ålder, yrke och bostadsadress som saknar betydelse för åtalet skall inte framgå av de handlingar som sänds över till den tilltalade i mål om allmänt åtal. Om det behövs, får hovrätten besluta om ytterligare skriftväxling under förberedelsen. Hovrätten får också meddela närmare bestämmel-

ser om skriftväxlingen och därvid bestämma i vilket avseende parten skall yttra sig. En part får föreläggas att ge in mer än en skrivelse endast om det finns särskilda skäl.

Under förberedelsen får sam— manträde hållas, om det behövs för en ändamålsenlig handlägg- ning av målet. Hovrätten får besluta att den som är anhållen eller häktad skall inställas till sammanträdet.

Vad som sagts om samman- träde per telefon i 45 kap. 13 å och 47 kap. 10 å skall gälla även vid sammanträde enligt denna paragraf.

Under förberedelsen får sam- manträde hållas, om det behövs för en ändamålsenlig handlägg- ning av målet. Ifråga om kallelse till sådant sammanträde, utevaro och underlåtenhet att infinna sig personligen gäller, såvitt avser klaganden, vad vad som i detta kapitel sägs om huvudförhandling i tillämpliga delar. Hovrätten får besluta att den som är anhållen eller häktad skall inställas till sammanträdet.

Vad som sagts om samman- träde pä telefon i 45 kap. 13 å och 47 kap. 10 å skall gälla även vid sammanträde enligt denna paragraf.

13å

Hovrätten får avgöra målet utan huvudförhandling,

Kan saken utredas tillfreds- ställande får hovrätten avgöra målet utan huvudförhandling,

1. om åklagaren har överklagat endast till den tilltalades förmån, 2. om endast den tilltalade överklagat och hans ändringsyrkande godtas av motparten,

3. om det är uppenbart att överklagandet är ogrundat eller

4. om det inte finns anledning att döma den tilltalade till ansvar eller ådöma honom påföljd eller döma honom till annan påföljd än böter eller villkorlig dom eller sådana påföljder i förening.

3. om det inte finns anledning att döma den tilltalade till ansvar eller ådöma honom påföljd eller döma honom till annan påföljd än böter eller villkorlig dom eller sådana påföljder i förening,

4. om parterna har begärt att målet skall avgöras utan huvud- förhandling eller

5. om ingen av parterna, sedan fråga väckts om avgörande utan huvudförhandling, haft nå- gon invändning häremot.

Med de påföljder som anges i första stycket 4 likställs vite och, om det inte samtidigt är fråga om förverkande av villkorligt med— given frihet från fängelsestraff, förordnande enligt 34 kap. 1 å första stycket 1 brottsbalken.

Har i fall som avses i första stycket en part begärt huvud— förhandling, skall sådan hållas, om det inte är uppenbart obe— hövligt.

Har i fall som avses i första stycket 1—3 en part begärt huvud— förhandling, skall sådan hållas, om det inte är uppenbart obe- hövligt.

Med de påföljder som anges i första stycket 3 likställs vite och, om det inte samtidigt är fråga om förverkande av villkorligt med— given frihet från fängelsestraff, förordnande enligt 34 kap. 1 å första stycket 1 brottsbalken.

Avser överklagandet även annat än ansvar, får målet avgöras utan huvudförhandling endast om denna talan enligt 50 kap. 13 å får prö- vas utan huvudförhandling.

För prövning som inte avser själva saken behöver huvudförhand— ling inte hållas.

17å

I övrigt skall det som sägs i 1 kap. 9 å samt 46 kap. 1-5 åå, 6å andra stycket, 7-9, 11, 13, 16 och 17 åå tillämpas i fråga om huvudförhandling i hovrätten. Reglerna i 16 å i detta kapitel skall dock tillämpas i fråga om kallelser till uppskjuten huvudför- handling och föreläggande för parterna.

I övrigt skall det som sägs i 1 kap. 9 å samt 46 kap. 1—5 åå, 6å andra stycket, 7-9, 11, 13, 16 och 17 åå tillämpas i fråga om huvudförhandling i hovrätten. I fråga om den som avses i 36 kap. 1 å andra eller tredje stycket skall även 46 kap. 15 å första stycket tillämpas. Reglerna i 16 å i detta kapitel skall dock tillämpas i fråga om kallelser till uppskjuten huvudförhandling och föreläggande för parterna.

När ett mål sätts ut till fortsatt eller ny huvudförhandling, får hovrätten besluta om lämpliga åtgärder för att målet skall kunna slut- föras vid den förhandlingen.

I fråga om sådana åtgärder gäller 10—12 åå i detta kapitel.

23å

Har vid huvudförhandling i tingsrätten rörande viss omstän- dighet vittne eller sakkunnig hörts inför rätten eller syn på stället hållits och beror avgörandet även i hovrätten av tilltron till den bevisningen, får tingsrättens dom inte ändras i den delen utan att beviset tagits upp på nytt vid huvudförhandling i hovrätten. En sådan ändring får dock göras, om den är till förmån för den tilltalade eller om det finns syn- nerliga skäl för att bevisets värde är ett annat än tingsrätten an- tagit.

Har det vid huvudförhandling i tingsrätten rörande en viss omständighet hållits förhör med en part, ett vittne, en sakkunnig eller en målsägande som inte för talan eller har det hållits syn på stället och är avgörandet även i hovrätten beroende av tilltron till den bevisningen, får tingsrättens dom i den delen ändras utan att beviset tas upp på nytt vid huvud— förhandling bara om

1 . beviset i hovrätten läggs fram på ett sådant sätt att en till— förlitlig värdering av beviset ändå kan göras,

2. det finns synnerliga skäl att beviset har ett annat värde än det tingsrätten kommit fram till eller

3. ändringen är till förmån för den tilltalade.

52 kap.

3 & Överklagandet skall innehålla uppgifter om

1. det beslut som överklagas,

2. den ändring i beslutet som yrkas,

3. grunderna för överklagandet,

4. de omständigheter som åbe— ropas till stöd för att prövnings— tillstånd skall meddelas, när så— dant tillstånd krävs, och

4. de omständigheter som åbe- ropas till stöd för att prövnings- tillstånd skall meddelas och

5. de bevis som åberopas och vad som skall styrkas med varje be- vis.

Skriftliga bevis som inte lagts fram tidigare skall ges in samtidigt med överklagandet.

65

Uppfyller överklagandet inte föreskrifterna i 3 å eller är det på annat sätt ofullständigt, skall hov- rätten förelägga klaganden att av- hjälpa bristen.

Uppfyller överklagandet inte föreskrifterna i 3 å första stycket 1-3 eller 5 eller andra stycket eller är det på annat sätt ofull— ständigt, skall hovrätten förelägga

Med de påföljder som anges i första stycket 4 likställs vite och, om det inte samtidigt är fråga om förverkande av villkorligt med— given frihet från fängelsestraff, förordnande enligt 34 kap. 1 å första stycket 1 brottsbalken.

Har i fall som avses i första stycket en part begärt huvud— förhandling, skall sådan hållas, om det inte är uppenbart obe— hövligt.

Har i fall som avses i första stycket 1—3 en part begärt huvud— förhandling, skall sådan hållas, om det inte är uppenbart obe— hövligt.

Med de påföljder som anges i första stycket 3 likställs vite och, om det inte samtidigt är fråga om förverkande av villkorligt med— given frihet från fängelsestraff, förordnande enligt 34 kap. 1 å första stycket 1 brottsbalken.

Avser överklagandet även annat än ansvar, får målet avgöras utan huvudförhandling endast om denna talan enligt 50 kap. 13 å får prö- vas utan huvudförhandling.

För prövning som inte avser själva saken behöver huvudförhand- ling inte hållas.

17å

I övrigt skall det som sägs i 1 kap. 9 å samt 46 kap. 1-5 åå, 6å andra stycket, 7-9, 11, 13, 16 och 17 åå tillämpas i fråga om huvudförhandling i hovrätten. Reglerna i 16 å i detta kapitel skall dock tillämpas i fråga om kallelser till uppskjuten huvudför- handling och föreläggande för parterna.

I övrigt skall det som sägs i 1 kap. 9 å samt 46 kap. 1—5 åå, 6å andra stycket, 7—9, 11, 13, 16 och 17 åå tillämpas i fråga om huvudförhandling i hovrätten. I fråga om den som avses i 36 kap. ] å andra eller tredje stycket skall även 46 kap. 15 å första stycket tillämpas. Reglerna i 16 å i detta kapitel skall dock tillämpas i fråga om kallelser till uppskjuten huvudförhandling och föreläggande för parterna.

När ett mål sätts ut till fortsatt eller ny huvudförhandling, får hovrätten besluta om lämpliga åtgärder för att målet skall kunna slut- föras vid den förhandlingen.

I fråga om sådana åtgärder gäller 10—12 åå i detta kapitel.

Har tingsrätten i tvistemål avslagit ett yrkande om kvarstad eller någon annan åtgärd enligt 15 kap. eller upphävt ett beslut om en sådan åtgärd eller i brottmål avslagit yrkande om en åtgärd som avses i 26—28 kap. eller upphävt ett beslut om en sådan åtgärd, får hovrätten omedelbart bevilja åtgärden att gälla tills vidare. Har tingsrätten bevil— jat en sådan åtgärd eller förklarat att beslutet får verkställas även om det inte har laga kraft, får hovrätten omedelbart besluta att tingsrättens beslut tills vidare inte får verkställas. Hovrätten får också ändra tings— rättens beslut i fråga om häktning, tillstånd till restriktioner enligt 24 kap. 5 a å eller reseförbud utan att höra motparten.

54 kap. 2 5

Har parterna skriftligen avtalat att inte överklaga en dom som meddelas med anledning av en uppkommen tvist eller en fram- tida tvist som kan härledas till ett visst angivet rättsförhållande, gäller avtalet, om förlikning om saken är tillåten. Ett avtal som ingåtts före tvistens uppkomst gäller dock inte i mål som avses i 1 kap. 3 d å första stycket.

Har parterna skriftligen avtalat att inte överklaga en dom som meddelas med anledning av en uppkommen tvist eller en fram— tida tvist som kan härledas till ett visst angivet rättsförhållande, gäller avtalet, om förlikning om saken är tillåten.

En utfästelse att inte överklaga som har gjorts efter domen gäller, om förlikning om saken är tillåten.

415

Det som sägs i 49 kap. 4-6, 8 och 11 åå om överklagande av en tingsrätts beslut skall tillämpas vid överklagande av en hovrätts beslut, som inte är slutligt, i frågor som avses i de nämnda paragraferna och som uppkormnit i hovrätten eller överklagats dit.

17 å

Ett beslut genom vilket hov— rätten avvisat en missnöjesan— mälan, en ansökan om återvin- ning eller återupptagande eller ett

Det som sägs i 49 kap. 4—6 åå, 8å första stycket och llå om överklagande av en tingsrätts beslut skall tillämpas vid överklagande av en hovrätts beslut, som inte är slutligt, i frågor som avses i de nämnda paragraferna och som uppkommit i hovrätten eller överklagats dit.

8 a å

Ett beslut genom vilket hov- rätten avvisat en missnöjesan- mälan, en ansökan om återvin- ning eller återupptagande eller ett

överklagande av hovrätts dom eller beslut får överklagas. Frå— gan om en sådan anmälan eller ansökan gjorts eller ett överkla- gande skett inom rätt tid får annars inte prövas av Högsta domstolen.

överklagande av hovrätts dom eller beslut får överklagas. Frå— gan om en sådan anmälan eller ansökan gjorts eller ett överkla- gande skett inom rätt tid får annars inte prövas av Högsta domstolen.

95

Prövningstillstånd krävs för att Högsta domstolen skall pröva hovrättens dom eller slutliga be- slut i mål eller ärende som väckts vid tingsrätt. Detsamma gäller hovrättens slutliga beslut i ett ärende som har ett direkt sam— band med ett sådant mål eller ärende utom beslut som avses i 17 å.

Första stycket gäller inte över- klaganden av Riksåklagaren, Justitiekanslern eller någon av Riksdagens ombudsmän i mål där allmänt åtal förs.

Prövningstillstånd krävs för att Högsta domstolen skall pröva hovrättens dom eller slutliga be— slut.

lOå

Prövningstillstånd får medde— las endast om

Om överklagandet avser hov— rättens dom eller slutliga beslut i mål eller ärende som inletts i tingsrätt eller hovrättens slutliga beslut i ett ärende som har ett direkt samband med ett sådant mål eller ärende utom beslut som avses i 8a å får prövningstill- stånd meddelas endast om

1. det är av vikt för ledning av rättstillämpningen att överklagandet prövas av Högsta domstolen eller

2. det finns synnerliga skäl till sådan prövning, såsom att det finns grund för resning eller att domvilla förekommit eller att målets utgång i hovrätten uppenbarligen beror på grovt förbiseende eller grovt miss— tag.

Om prövningstillstånd fordras i två eller flera likartade mål och Högsta domstolen meddelar prövningstillstånd i ett av dem, får pröv— ningstillstånd meddelas även i övriga mål.

10 a å

Om överklagandet avser hov— rättens dom eller slutliga beslut i mål eller ärende som inletts i hov—

rätt eller sådant beslut som avses i 8 a å skall 49 kap. 13 å tilläm-

pas.

13å

Vid avgörandet av om pröv- ningstillstånd skall meddelas be- höver hänsyn tas endast till så- dana omständigheter som har åberopats av klaganden.

Vid avgörandet av om pröv— ningstillstånd skall meddelas en— ligt 10 å eller 14 å första stycket

första meningen behöver hänsyn

tas endast till sådana omständig— heter som har åberopats av kla— ganden.

l4å

Avser överklagandet ett beslut av hovrätten som inte är slutligt och som meddelats i ett mål eller ärende som väckts vid tingsrätt skall 9-13 åå tillämpas. Detta gäller dock inte om Högsta dom— stolen med anledning av talan mot hovrättens dom eller slutliga beslut har meddelat prövnings- tillstånd som enligt 11 å tredje stycket gäller även beslutet.

Avser överklagandet ett beslut av hovrätten som inte är slutligt och som meddelats i ett mål eller ärende som inletts i tingsrätt skall 9, 10, 11 och 13 åå tilläm- pas. Avser överklagandet ett beslut av hovrätten som inte är slutligt och som meddelats i ett mål eller ärende som inletts i hovrätt skall 49 kap. 13 å och 54 kap. 9 och ]] åå tillämpas.

Första stycket gäller dock inte om Högsta domstolen med anled- ning av talan mot hovrättens dom eller slutliga beslut har meddelat prövningstillstånd som enligt 11 å tredje stycket gäller även beslu- tet.

15 å Om ett beslut av en hovrätt enligt 3 å andra stycket eller 6, 7 eller 8 å inte får överklagas, skall beslutet innehålla uppgift om det.

Krävs prövningstillstånd i Högsta domstolen, skall hovrät— tens dom eller beslut innehålla

Får en dom eller ett beslut överklagas skall avgörandet inne- hålla uppgift om att prövningstill-

uppgift om detta och om inne— hållet i 10 å.

stånd krävs och om de grunder på vilka sådant tillstånd kan med— delas.

55 kap. 3 5

Överklagandet skall innehålla uppgifter om

1. den dom som överklagas,

2. i vilken del domen överklagas och den ändring i domen som yrkas,

3. grunderna för överklagandet och i vilket avseende hovrättens domskäl enligt klagandens mening är oriktiga,

4. de omständigheter som 4. de omständigheter som åberopas till stöd för att pröv— åberopas till stöd för att pröv- ningstillstånd skall meddelas, när ningstillstånd skall meddelas och sådant tillstånd krävs, och

5. de bevis som åberopas och vad som skall styrkas med varje bevis.

Har en omständighet eller ett bevis som åberopas i Högsta dom— stolen inte lagts fram tidigare, skall klaganden i tvistemål förklara an— ledningen till det. Skriftliga bevis som inte lagts fram tidigare skall ges in samtidigt med överklagandet. Klaganden skall också ange om han vill att motparten eller i brottmål målsäganden eller den tilltalade skall infinna sig personligen vid huvudförhandling i Högsta domstolen.

Är i brottmål den tilltalade anhållen eller häktad, skall det anges.

65

Uppfyller överklagandet inte föreskrifterna i 3 å första stycket 1-3 eller 5 eller andra stycket eller är det på annat sätt ofull— ständigt, skall Högsta domstolen förelägga klaganden att avhjälpa bristen.

Följer klaganden inte före— läggandet skall överklagandet av- visas, om det år så ofullständigt att det inte utan väsentlig olägen— het kan läggas till grund för en rättegång i Högsta domstolen.

Uppfyller överklagandet inte föreskrifterna i 3 å första stycket 1—3 eller 5 eller andra stycket eller är det på annat sätt ofull— ständigt, skall Högsta domstolen förelägga klaganden att avhjälpa bristen. Detsamma gäller om föreskriven överklagandeavgift inte har betalats.

Följer klaganden inte föreläg- gandet skall överklagandet avvi- sas, om det är så ofullständigt att det inte utan väsentlig olägenhet kan läggas till grund för en rätte— gång i Högsta domstolen eller om underlåtenheten avser betalning av överklagandeavgiften.

7?)

Behövs prövningstillstånd, skall Högsta domstolen besluta om sådant tillstånd skall med- delas. När det finns skäl för det, får frågan tas upp utan att skrift- växling har skett.

Om överklagandet inte avvisas enligt 6 å andra stycket skall Högsta domstolen besluta om prövningstillstånd skall meddelas. Om det behövs skall beslutet föregås av skriftväxling.

Om det finns särskilda skäl att höra en part muntligen innan frågan om prövningstillstånd av- görs får Högsta domstolen be— sluta att hålla sammanträde. Till ett sådant sammanträde skall parterna kallas.

Vad som sagts om samman— träde på telefon i 42 kap. 10 å skall gälla även vid sammanträde enligt andra stycket.

85

Om inte annat följer av 7 å, skall överklagandet delges mot- parten med föreläggande att svara skriftligen inom en viss tid. Upp— gift om målsägandes eller vitt— nens ålder, yrke och bostads— adress som saknar betydelse för åtalet skall inte framgå av de handlingar som delges den till— talade i mål om allmänt åtal.

Efter det att prövningstillstånd meddelats skall om skriftväxling inte ägt rum enligt 7å överkla- gandet delges motparten med föreläggande att svara skriftligen inom en viss tid. I mål om all— mänt åtal får överklagandet dock översändas till åklagaren utan delgivning. Uppgift om måls- ägandes eller vittnens ålder, yrke och bostadsadress som saknar be- tydelse för åtalet skall inte fram— gå av de handlingar som delges den tilltalade i mål om allmänt åtal.

Har hovrätten i tvistemål avslagit ett yrkande om kvarstad eller någon annan åtgärd enligt 15 kap. eller upphävt ett beslut om en sådan åtgärd eller i brottmål avslagit ett yrkande om en åtgärd som avses i 26-28 kap. eller upphävt ett beslut om sådan åtgärd, får Högsta dom- stolen omedelbart bevilja åtgärden att gälla tills vidare. Har hovrätten beviljat en sådan åtgärd eller förklarat att domen får verkställas även om den inte har laga kraft, eller fastställt tingsrätts beslut om det, får Högsta domstolen omedelbart besluta att tingsrättens eller hovrättens

beslut tills vidare inte får verkställas. I frågor om häktning eller rese- förbud får Högsta domstolen ändra hovrättens beslut även om mot- parten inte hörts.

145

Har vid huvudförhandling i lägre rätt rörande viss omstän— dighet vittne eller sakkunnig eller part under sanningsförsäkran hörts inför rätten eller syn på stället hållits och beror avgöran— det även i Högsta domstolen av tilltron till den bevisningen, får hovrättens dom ändras i den delen endast om hovrätten i samma del ändrat tingsrättens dom utan att ta upp beviset vid huvudförhandling. En sådan änd— ring får dock göras, om den är till förmån för den tilltalade eller om det finns synnerliga skäl för att bevisets värde är ett annat än hovrätten antagit.

Har det vid huvudförhandling i lägre rätt rörande en viss om- ständighet hållits förhör med en part, ett vittne, en sakkunnig eller en målsägande som inte för talan eller har det hållits syn på stället och är avgörandet även i Högsta domstolen beroende av tilltron till den bevisningen, får hovrättens dom i den delen ändras utan att beviset tas upp på nytt vid huvud— förhandling bara om

I. det finns synnerliga skäl att beviset har ett annat värde än det hovrätten kommit fram till eller

2. ändringen är till förmån för den tilltalade.

15 å Vid rättegången i Högsta domstolen skall i övrigt följande bestäm- melser tillämpas:

1. i tvistemål, 50 kap. 10 å tredje och fjärde styckena, 12 å, 14- 22 åå, 24 å och 25 å första och andra styckena och

2. i brottmål, 51 kap. 8 å jjärde stycket, 10 å tredje och fjärde styckena, 12 å, 14—22 åå, samt 23 a, 24, 25 och 30 åå.

2. i brottmål, 51 kap. 8 å tredje stycket, 10 å tredje och fjärde styckena, 12 å, 14—22 åå samt 24, 25 och 30 åå.

Det som sägs i 50 kap. 26—29 åå rörande tvistemål samt i 51 kap. 26-29 åå rörande brottmål om undanröjande av tingsrätts dom och om återförvisning gäller för Högsta domstolen i fråga om lägre rätts dom.

56 kap. 3 &

Överklagandet skall innehålla uppgifter om

1. det beslut som överklagas,

2. den ändring i beslutet som yrkas,

3. grunderna för överklagandet,

4. de omständigheter som åbe- ropas till stöd för att prövningstill- stånd skall meddelas, när sådant tillstånd krävs, och

4. de omständigheter som åbe- ropas till stöd för att prövnings- tillstånd skall meddelas och

5. de bevis som åberopas och vad som skall styrkas med varje be— vis.

Skriftliga bevis som inte lagts fram tidigare skall ges in samtidigt med överklagandet.

6?

Uppfyller överklagandet inte föreskrifterna i 3 å första stycket 1—3 eller 5 eller andra stycket eller är det på annat sätt ofull— ständigt, skall Högsta domstolen förelägga klaganden att avhjälpa bristen.

Följer klaganden inte före— läggandet skall överklagandet av— visas, om det är så ofullständigt att det inte utan väsentlig olägen— het kan läggas till grund för en rättegång i Högsta domstolen.

Uppfyller överklagandet inte föreskrifterna i 3 å första stycket 1-3 eller 5 eller andra stycket eller är det på annat sätt ofull— ständigt, skall Högsta domstolen förelägga klaganden att avhjälpa bristen. Detsamma gäller om föreskriven överklagandeavgift inte har betalats.

Följer klaganden inte före— läggandet skall överklagandet av- visas, om det är så ofullständigt att det inte utan väsentlig olägen— het kan läggas till grund för en rättegång i Högsta domstolen eller om underlåtenheten avser betalning av överklagandeavgif— ten.

6 a å

Om överklagandet inte avvisas enligt 6 å andra stycket skall Högsta domstolen besluta om prövningstillstånd skall meddelas. Om det behövs skall beslutet föregås av skriftväxling.

Om det finns särskilda skäl att höra en part muntligen innan frågan om prövningstillstånd av— görs får Högsta domstolen be— sluta att hålla sammanträde. Till ett sådant sammanträde skall parterna kallas.

7 5 Om Högsta domstolen finner att klagandens motpart bör höras angående överklagandet, skall överklagandet delges honom med föreläggande att svara skriftligen inom en viss tid.

13

Om parterna har ingått ett så— dant avtal som avses i 49 kap. 2 å om att inte överklaga tings- rättens dom, får tingsrätten med parternas samtycke hänskjuta en viss fråga i målet till prövning av Högsta domstolen.

Vad som sagts om samman— träde på telefon i 42 kap. 10 å skall gälla även vid sammanträde enligt andra stycket.

Efter det att prövningstillstånd meddelats skall, om Högsta dom— stolen finner att klagandens mot- part bör höras angående över- klagandet och skriftväxling inte ägt rum enligt 6 a å, överklagan- det delges honom med föreläg— gande att svara skriftligen inom en viss tid.

5

Om parterna har ingått ett så- dant avtal som avses i 49 kap. 2 å om att inte överklaga tings- rättens dom, får tingsrätten med parternas samtycke hänskjuta en viss fråga i målet till prövning av Högsta domstolen. Avtalet att inte överklaga tingsrättens dom får vara förenat med det villkoret att Högsta domstolen meddelar prövningstillstånd. Frånträder parterna avtalet medför det inte rätt att överklaga tingsrättens dom.

58 kap. 6 5

Om resningsansökningen inte avvisas, skall den tillsammans med därvid fogade handlingar delges motparten. Denne skall samtidigt föreläggas att inkomma med skriftlig förklaring. Om an— sökningen är ogrundad, får den dock avslås omedelbart.

Om resningsansökningen inte avvisas, skall den tillsammans med därvid fogade handlingar delges motparten. Gäller ansök— ningen resning i mål om allmänt åtal får den dock översändas till åklagaren utan delgivning. Denne skall samtidigt föreläggas att in— komma med skriftlig förklaring.

Om prövning av ansökningen sker i hovrätt, tillämpas 52 kap. 8-12 åå. Om ansökningen tas upp omedelbart av högsta domstolen, tillämpas 56 kap. 9, 10 och 12 åå.

Om ansökningen är ogrundad, får den dock avslås omedelbart.

Om prövning av ansökningen sker i hovrätt, tillämpas 52 kap. 8, 9, 11 och 12 åå. Om ansök- ningen tas upp omedelbart av Högsta domstolen, tillämpas 56 kap. 8, 9 och ]] åå.

Rätten får förordna att, till dess annat föreskrivs, vidare åtgärder för verkställighet av domen inte skall äga rum.

59 kap.

35

I fråga om klagan över dom- villa och överklagande av hov- rätts beslut i sådant ärende skall i övrigt 52, 54 och 56 kap. tilläm— pas. I fråga om klagan som skall prövas omedelbart av Högsta domstolen gäller dock inte be— stämmelserna om prövningstill- stånd.

I fråga om klagan över dom- villa och överklagande av hov— rätts beslut i sådant ärende skall i övrigt 52, 54 och 56 kap. tilläm- pas. Vid överklagande av hovrätts beslut skall därvid tillämpas bestämmelserna om prövningstill- stånd i 54 kap. [Då och I4å

första stycket första meningen. I

fråga om klagan som skall prövas omedelbart av Högsta domstolen gäller dock inte bestämmelserna om prövningstillstånd.

Rätten får besluta att domen tills vidare inte får verkställas. Undanröjs domen av annat skäl än att rätten varit obehörig eller annars inte bort ta upp målet till prövning, skall rätten samtidigt be- sluta att ny handläggning skall äga rum vid den rätt som meddelat domen.

I fråga om ersättning för kostnad gäller bestämmelserna om råtte-

gångskostnad.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1997. Om ett mål eller ären- de inletts före ikraftträdandet, gäller äldre bestämmelser.

2. Förslag till lag om ändring i jordabalken

Härigenom föreskrivs i fråga om jordabalken att 12 kap. 71 å skall ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse 12 kap. 71 å Ett överklagande som avses i Ett överklagande som avses i

70 å tas upp av Svea hovrätt. 70 å prövas av Svea hovrätt.

Överklagandet skall ges in till Prövningstillstånd krävs inte för hyresnämnden. att hovrätten skall pröva hyres— nämndens beslut.

Överklagandet skall ges in till hyresnämnden.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1997.

3. Förslag till lag om ändring i brottsbalken

Härigenom föreskrivs i fråga om brottsbalken att 37 kap. 8 å skall ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

37 kap. 8 &

Bestämmelserna i 7 å första stycket tillämpas på motsvarande sätt beträffande den som har dömts till skyddstillsyn.

Den som har dömts till skyddstillsyn får hos hovrätten överklaga ett beslut av övervak- ningsnämnd i frågor som avses i 26 kap. 15 å eller 28 kap. 7 eller 11 å. Skrivelsen skall ges in till övervakningsnämnden. Klago— tiden räknas från den dag då klaganden fick del av beslutet. I hovrätten tillämpas bestämmelser— na i rättegångsbalken om över- klagande av tingsrätts beslut.

Den som har dömts till skyddstillsyn får hos hovrätten överklaga ett beslut av övervak- ningsnämnd i frågor som avses i 26 kap. 15 å eller 28 kap. 7 eller 11 å. Skrivelsen skall ges in till övervakningsnämnden. Klago- tiden räknas från den dag då klaganden fick del av beslutet. I hovrätten tillämpas bestämmelser- na i rättegångsbalken om över- klagande av tingsrätts beslut. Prövningstillstånd krävs inte för att hovrätten skall pröva övervak— ningsnämndens beslut.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1997.

4. Förslag till lag om ändring i utsökningsbalken

Härigenom föreskrivs i fråga om utsökningsbalken att 18 kap. 16 a å skall upphöra att gälla.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1997. Om ett mål eller ären- de inletts före ikraftträdandet, gäller äldre bestämmelser.

5. Förslag till lag om ändring i lagen (1941:416) om arvsskatt och gåvoskatt

Härigenom föreskrivs i fråga om lagen (1941:416) om arvsskatt och gåvoskatt att 60 å skall ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

60 gl

Beskattningsmyndighetens be— slut får överklagas till hovrätten av en enskild part eller av den enligt 64 å 1 mom. förordnade granskningsmyndigheten. Vid överklagande gäller lagen (1995: 000) om domstolsärenden.

Beskattningsmyndighetens be- slut får överklagas till hovrätten av en enskild part eller av den enligt 64 å 1 mom. förordnade granskningsmyndigheten. Vid överklagande gäller lagen (1995: 000) om domstolsärenden. Pröv- ningstillstånd krävs inte för att hovrätten skall pröva ett beslut som rör beskattning av gåva.

Om beskattningsmyndighetens beslut innefattar prövning av en fråga om fastställande, eftergift eller återvinning av skatt, får över— klagande ske inom tre år från beslutets dag. När en skattskyldig vits— ordat en anmärkning, som framställts av granskningsmyndigheten, skall det vid överklagandet anses som om beskattningsmyndigheten meddelat beslut om skattens fastställande när granskningsmyndigheten fått meddelande om vitsordandet. I sådant fall skall ett överklagande ges in till hovrätten. Har ena parten överklagat beslutet och vill även motparten överklaga det, skall dock dennes överklagande ha kommit in till tingsrätten eller till hovrätten inom två månader från det att delgivning har skett av föreläggande som avses i 16 å lagen (1995: 000) om domstolsärenden. Prövningen av om motparten har över— klagat i rätt tid skall alltid göras av hovrätten.

När ett beslut som avses i andra stycket överklagas skall hovrätten, om målet tas upp till prövning, alltid ge klagandens motpart tillfälle att yttra sig.

Beslut av beskattningsmyndigheten i frågor som avses i 17 och 26 åå får inte överklagas. Har någon förelagts att vid vite fullgöra en

lLydelse enligt lagrådsremiss En ny lag om domstolsärenden.

uppgift som anges i 26 å, får dock föreläggandet komma under pröv- ning i samband med överklagande av beslut om vitets utdömande.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1997.

6. Förslag till lag om ändring i miljöskyddslagen (1969z387)

Härigenom föreskrivs i fråga om miljöskyddslagen (1969z387) att 60 å skall ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

60 å Den som vill överklaga skall göra detta skriftligen. Skrivelsen skall ges in till nämnden inom tre veckor från den dag då klaganden fick

del av beslutet.

I övrigt tillämpas vid över- klagande av ett beslut som inne- bär att saken avgörs bestämmel- serna i rättegångsbalken om överklagande av tingsrätts domar i tvistemål där förlikning om saken inte är tillåten. Vid över— klagande av annat beslut tilläm- pas bestämmelserna i rättegångs— balken om överklagande av tings- rätts beslut.

I övrigt tillämpas vid över— klagande av ett beslut som inne- bär att saken avgörs bestämmel— serna i rättegångsbalken om överklagande av tingsrätts domar i tvistemål där förlikning om saken inte är tillåten. Vid över— klagande av annat beslut tilläm— pas bestämmelserna i rättegångs- balken om överklagande av tings- rätts beslut. Prövningstillstånd krävs inte för att hovrätten skall pröva koncessionsnämndens be— slut.

I fråga om rättegångskostnaderna tillämpas rättegångsbalkens be— stämmelser om allmänt åtal. Beträffande Naturvårdsverket gäller i stället för bestämmelserna i rättegångsbalken om föreläggande för part och parts utevaro i tvistemål det som är föreskrivet för åklagare.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1997.

7. Förslag till lag om ändring i lagen (1973: 188) om arrendenärnnder och hyresnämnder

Härigenom föreskrivs i fråga om lagen (1973:]88) om arrende— närnnder och hyresnämnder att 23 å skall ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

23 å

Om fullföljd av talan mot hyresnämndens beslut i ärende enligt 12 kap. jordabalken eller hyresförhandlingslagen (1978z304) eller i ären— de angående bostadsrätt, eller särskild förvaltning eller i ärende enligt lagen (1975:1132) om förvärv av hyresfastighet m.m., eller lagen (1982:352) om rätt till fastighetsförvärv för ombildning till bostadsrätt finns bestämmelser i 12 kap. 70 å jordabalken, 31 å hyresförhand— lingslagen, 11 kap. 3 å bostadsrättslagen (1991:614), 34 å bostadsför- valtningslagen (1977:792), 25 å lagen om förvärv av hyresfastighet m.m. samt 15 å lagen om rätt till fastighetsförvärv för ombildning till bostadsrätt.

Hyresnärnndens yttrande enligt 12 a å första stycket får inte över— klagas.

Hyresnärnndens beslut får överklagas hos Svea hovrätt, om nämn- den

1. avvisat ansökan som avses i 8, 11, 14-16, 16 a, 16 c eller 16 e å, eller avvisat ett överklagande,

2. avskrivit ärende enligt 8—10, 15 a, 16, 16 a, 16 c eller 16 e å, dock ej när ärendet kan återupptagas,

3. förordnat angående ersättning för någons medverkan i ärendet,

4. utdömt vite eller annan påföljd för underlåtenhet att iaktta föreläggande eller ådömt straff för förseelse i förfarandet,

5. utlåtit sig i annat fall än som avses i 3 i fråga som gäller allmän rättshjälp.

Ett överklagande som avses i Ett överklagande som avses i tredje stycket skall ges in till tredje stycket skall ges in till hyresnämnden inom tre veckor hyresnämnden inom tre veckor från den dag beslutet meddelades. från den dag beslutet meddelades.

Prövningstillstånd krävs inte för att hovrätten skall pröva hyres— nämndens beslut.

I fråga om handläggningen hos hyresnämnden av ett överklagande som avses i första eller tredje stycket tillämpas bestämmelserna i 52 kap. 2 och 4 åå rättegångsbalken.

8. Förslag till lag om ändring i lagen (1974:371) om rättegången i arbetstvister

Härigenom föreskrivs i fråga om lagen (1974:371) om rättegång i arbetstvister att 4 kap. 12 å skall ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

4 kap. 12 å

En tingsrätts dom eller beslut får överklagas hos Arbetsdom— stolen enligt bestämmelserna i 49 kap. rättegångsbalken. Överkla- gandet skall ske inom den tid som anges i 50 kap. 1 och 2 åå eller 52 kap. 1 å rättegångsbal— ken.

En tingsrätts dom eller beslut får överklagas hos Arbetsdom— stolen enligt bestämmelserna i 49 kap. rättegångsbalken. Över- klagandet skall ske inom den tid som anges i 50 kap. 1 och 2 åå eller 52 kap. 1 å rättegångsbal- ken. Prövningstillstånd krävs inte för att Arbetsdomstolen skall pröva tingsrättens avgörande.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1997.

9. Förslag till lag om ändring i lagen (1974: 1080) om avveckling av hyresregleringen

Härigenom föreskrivs i fråga om lagen (l974:1080) om avveckling av hyresregleringen att 7 å skall ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

75

Hyresnämndens beslut enligt denna lag överklagas hos Svea hovrätt inom tre veckor från den dag beslutet meddelades. Över- klagandet skall ges in till hyres- nämnden. I övrigt tillämpas 23 å tredje stycket och 23 b å första stycket lagen (1973:188) om arrendenärnnder och hyresnämn— der.

Hyresnämndens beslut enligt denna lag överklagas hos Svea hovrätt inom tre veckor från den dag beslutet meddelades. Över— klagandet skall ges in till hyres— nämnden. Prövningstillstånd krävs inte för att hovrätten skall pröva hyresnämndens beslut. 1 övrigt tillämpas 23 å tredje styck— et och 23 b å första stycket lagen (1973:188) om arrendenämnder och hyresnämnder.

Nämndens beslut gäller, om inte hovrätten beslutar annat, även om det har överklagats. I den del beslutet avser förfluten tid gäller detta dock endast såvitt fråga är om överklagande av den som vid beslutet upphört eller sedermera upphör att vara hyresvärd eller hyresgäst

beträffande lägenheten. Vardera parten skall svara för sin rättegångskostnad i hovrätten i den mån annat ej följer av 18 kap. 6 å rättegångsbalken.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1997.

10. Förslag till lag om ändring i lagen (1975: 1 132) om förvärv av hyresfastighet

Härigenom föreskrivs i fråga om lagen (1975:1132) om förvärv av hyresfastighet att 25 å skall ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

25 å

Hyresnämndens beslut enligt Hyresnämndens beslut enligt denna lag får överklagas hos denna lag får överklagas hos Svea hovrätt inom tre veckor från Svea hovrätt inom tre veckor från den dag beslutet meddelades. den dag beslutet meddelades. Överklagandet skall ges in till Överklagandet skall ges in till hyresnämnden. hyresnämnden. Prövningstillstånd krävs inte för att hovrätten skall pröva hyresnämndens beslut.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1997.

11. Förslag till lag om ändring i lagen (1976:206) om felparkeringsavgift

Härigenom föreskrivs i fråga om lagen (1976:206) om felparke- ringsavgift att 10 a å skall ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

10aå2

Hovrätten får inte pröva ett överklagande av ett beslut av en tingsrätt, om inte hovrätten med— delat prövningstillstånd.

Prövningstillstånd behövs inte om överklagandet avser beslut som rör någon annan än en part, beslut i vilket tingsrätten ogillat jäv mot en domare eller beslut genom vilket en anmälan av bestridande avvisas.

Hovrättens beslut får inte överklagas av en enskild part. Hovrätten får dock tillåta att beslutet överklagas, om det finns särskilda skäl för en prövning om tillstånd skall ges enligt 54 kap. 10 å första stycket 1 rättegångs— balken.

Hovrättens beslut får inte överklagas av en enskild part. Hovrätten får dock tillåta att beslutet överklagas, om det finns särskilda skäl för en prövning om tillstånd skall ges enligt 54 kap. 10 å första stycket ] rättegångs— balken.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1997. Om ett ärende inletts före ikraftträdandet, gäller äldre bestämmelser.

12. Förslag till lag om ändring i lagen (1976:839) om statens va—nämnd

Härigenom föreskrivs i fråga om lagen (1976:839) om statens va— nämnd att 20 å skall ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

20 å Nämndens beslut överklagas Nämndens beslut överklagas hos Svea hovrätt. Målet prövas hOS SVC? hOVFätt- Målet prövas av hovrätten i dess sammansätt— av hovrätten 1 dess sammansatt-

nin som vattenöver d mstol ning som vattenöverdomstol. g 0 ' Prövningstillstånd krävs inte för

att hovrätten skall pröva nämn— dens beslut.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1997.

13. Förslag till lag om ändring i bostadsförvaltningslagen (1977z792)

Härigenom föreskrivs i fråga om bostadsförvaltningslagen (1977: 792) att 34 å skall ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

34 å

Hyresnämndens beslut enligt Hyresnämndens beslut enligt denna lag får överklagas hos denna lag får överklagas hos Svea hovrätt inom tre veckor från Svea hovrätt inom tre veckor från den dag beslutet meddelades. den dag beslutet meddelades. Överklagandet skall ges in till Överklagandet skall ges in till hyresnärrmden. hyresnämnden. Prövningstillstånd krävs inte för att hovrätten skall pröva hyresnämndens beslut.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1997.

14. Förslag till lag om ändring i hyresförhandlingslagen (1978z304)

Härigenom föreskrivs i fråga om hyresförhandlingslagen (1978: 304) att 31 å skall ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

31 å

Hyresnämndens beslut enligt Hyresnämndens beslut enligt denna lag får överklagas hos denna lag får överklagas hos Svea hovrätt inom tre veckor från Svea hovrätt inom tre veckor från den dag beslutet meddelades. den dag beslutet meddelades. Överklagandet skall ges in till Överklagandet skall ges in till hyresnämnden. hyresnämnden. Prövningstillstånd krävs inte för att hovrätten skall pröva hyresnämndens beslut.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1997.

15. Förslag till lag om ändring i lagen (1982:352) om rätt till fastighetsförvärv för ombildning till bostadsrätt

Härigenom föreskrivs i fråga om lagen (1982:352) om rätt till fastighetsförvärv för ombildning till bostadsrätt att 15 å skall ha föl- jande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

15 å

Hyresnämndens beslut enligt Hyresnämndens beslut enligt denna lag får överklagas hos denna lag får överklagas hos Svea hovrätt inom tre veckor från Svea hovrätt inom tre veckor från den dag beslutet meddelades. den dag beslutet meddelades. Överklagandet skall ges in till Överklagandet skall ges in till hyresnämnden. hyresnämnden. Prövningstillstånd krävs inte för att hovrätten skall pröva hyresnämndens beslut.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1997.

16. Förslag till lag om ändring i vattenlagen

(19832291)

Härigenom föreskrivs i fråga om vattenlagen (1983:291) att 21 kap. 4 å skall ha följande lydelse

21 kap.

45

I fall som avses i 3 å får kronofogdemyndigheten meddela särskild handräckning. I fråga om sådan handräckning finns be- stämmelser i lagen (1990:746) om betalningsföreläggande och handräckning. Utslag i sådant mål överklagas hos vattenöver- domstolen.

I fall som avses i 3 å får kronofogdemyndigheten meddela särskild handräckning. I fråga om sådan handräckning finns be- stämmelser i lagen (1990:746) om betalningsföreläggande och handräckning. Utslag i sådant mål överklagas hos vattenöver- domstolen. Prövningstillstånd krävs inte för att vattenöverdom— stolen skall pröva kronofogde— myndighetens utslag.

Om allmänna intressen berörs, görs ansökan om handräckning av

länsstyrelsen.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1997.

17. Förslag till lag om ändring i bostadsrättslagen (1991 :614)

Härigenom föreskrivs i fråga om bostadsrättslagen (1991:614) att 3 å skall ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse

35

Beslut av hyresnämnden i frågor angående inträde i för— eningen enligt 2 kap. 10 å, skyl- dighet att upplåta bostadsrätt enligt 4 kap. 6 å, fastställande av hyresvillkor enligt 4 kap. 9 å, godkännande av stämrnobeslut enligt 9 kap. 16 å första stycket 1 eller 2 eller utdömande av vite enligt 11 kap. 2 å får överklagas hos Svea hovrätt inom tre veckor från den dag beslutet meddelas. Överklagandet skall ges in till hyresnämnden.

Föreslagen lydelse

Beslut av hyresnämnden i frågor angående inträde i för- eningen enligt 2 kap. 10 å, skyl- dighet att upplåta bostadsrätt enligt 4 kap. 6 å, fastställande av hyresvillkor enligt 4 kap. 9 å, godkännande av stämmobeslut enligt 9 kap. 16 å första stycket 1 eller 2 eller utdömande av vite enligt 11 kap. 2 å får överklagas hos Svea hovrätt inom tre veckor från den dag beslutet meddelas. Överklagandet skall ges in till hyresnämnden. Prövningstillstånd krävs inte för att hovrätten skall pröva hyresnämndens beslut.

Beslut av hyresnämnden i frågor enligt 7 kap. 11 å får inte över-

klagas.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1997.

18. Förslag till lag om ändring i konkurrenslagen (1993 :20)

Härigenom föreskrivs i fråga om konkurrenslagen (1993z20) att 64 å skall ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

64 å3

Om något annat inte följer av denna lag tillämpas,

1. beträffande rättegången i frågor som avses i 63 å första stycket 14, vad som är föreskrivet i rättegångsbalken om tvistemål där förlik- ning inte är tillåten, och

2. beträffande handläggningen av frågor som avses i 63 å första stycket 5 och 6, lagen (1995:000) om domstolsärenden.

Vad som sägs om hovrätten i Vad som sägs om hovrätten i 49, 50 och 52 kap. rättegångs— 49, 50 och 52 kap. rättegångs- balken samt 38å första stycket balken samt 38å första stycket ärendelagen skall i stället gälla lagen om domstolsärenden skall i Marknadsdomstolen. stället gälla Marknadsdomstolen.

Prövningstillstånd krävs inte för att Marknadsdomstolen skall pröva tingsrättens avgörande.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1997.

19. Förslag till lag om ändring i skuldsaneringslagen (1994 : 334)

Härigenom föreskrivs i fråga om skuldsaneringslagen (19941334) att 31 och 32 åå skall upphöra att gälla.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1997. Om ett ärende inletts före ikraftträdandet, gäller äldre bestämmelser.

20. Förslag till lag om ändring i lagen (1994:831) om rättegången i vissa hyresmål i Svea hovrätt

Härigenom föreskrivs i fråga om lagen (1994:831) om rättegången i vissa hyresmål i Svea hovrätt att 7 å skall ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

7 5 Har ett vittne, en sakkunnig Har en part, ett vittne eller en eller en part under sanningsför— sakkunnig hörts inför hyresnämn- säkran hörts inför hyresnämnden den och är avgörandet även i och beror avgörandet även i hov— hovrätten beroende av tilltron till rätten av tilltron till den bevis— den bevisningen, får hyresnämn— ningen, får hyresnämndens beslut dens beslut i den delen ändras inte ändras i den delen utan att utan att beviset tas upp på nytt i beviset tagits upp på nytt i hov— hovrätten bara om rätten. En sådan ändring får ]. beviset i hovrätten läggs dock göras, om det finns synner— fram på ett sådant sätt att en till- liga skäl för att bevisets värde är förlitlig värdering av beviset ett annat än hyresnämnden an— ändå kan göras eller tagit. 2. det finns synnerliga skäl att beviset har ett annat värde än det hyresnämnden kommit fram till.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1997. Om ett ärende inletts före ikraftträdandet, gäller äldre bestämmelser.

21. Förslag till lag om ändring i lagen (1994z834) om upphävande av bostadssaneringslagen (1973 :53 1)

Härigenom föreskrivs att övergångsbestämmelserna till lagen (1994z834) om upphävande av bostadssaneringslagen (1973z531) skall ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

Övergångsbestämmelser

1. Den upphävda lagen gäller fortfarande i ärenden som har väckts vid hyresnämnden under lagens giltighetstid, dock inte i ärenden enligt 2 a å första stycket.

2. Om ett upprustningsåläggande eller ett användningsförbud har meddelats enligt 2 å första stycket, gäller den upphävda lagen fort— farande i frågor som rör upprustningen och användningen av den lägenhet som avses med beslutet. Detsamma gäller om ett beslut har meddelats enligt 2 å andra stycket. Har åläggandet eller förbudet förfallit, gäller inte vad som nu sagts.

3. Beslut om förbud enligt 2 a å upphör att gälla samtidigt som den upphävda lagen.

4. Den upphävda lagen gäller fortfarande i fråga om en bygglovs- pliktig åtgärd för vilken en ansökan om bygglov enligt plan— och bygglagen (1987: 10) har gjorts före lagens upphävande.

5. Hyresnänmdens beslut i 5. Hyresnämndens beslut i ärenden som avses i punkterna 1, 2 och 4 får överklagas hos Svea hovrätt inom tre veckor från den dag beslutet meddelades. Över- klagandet skall ges in till hyres— nämnden.

ärenden som avses i punkterna l, 2 och 4 får överklagas hos Svea hovrätt inom tre veckor från den dag beslutet meddelades. Över- klagandet skall ges in till hyres- nämnden. Prövningstillstånd krävs inte för att hovrätten skall pröva hyresnämndens beslut.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1997.

22. Förslag till lag om ändring i marknadsföringslagen (1995 :450)

Härigenom föreskrivs att 51 å marknadsföringslagen (l995:450) skall ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

51 å4

Vad som sägs i 49, 50 och 52 kap. rättegångsbalken och i 38 å första stycket lagen (1995:000) om domstolsärenden om hov— rätten skall i mål och ärenden enligt denna lag i stället gälla Marknadsdomstolen.

Vad som sägs i 49, 50 och 52 kap. rättegångsbalken och i 38 å första stycket lagen (1995:000) om domstolsärenden om hov- rätten skall i mål och ärenden enligt denna lag i stället gälla Marknadsdomstolen. Prövnings— tillstånd krävs inte för att Mark- nadsdomstolen skall pröva tings- rättens avgörande.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1997.

23. Förslag till lag om ändring i lagen (1995:000) om domstolsärenden

Härigenom föreskrivs i fråga om lagen om domstolsärenden (1995:000)

dels att 37, 38, 39 och 40 åå skall ha följande lydelse, dels att det i lagen skall införas nya bestämmelser, 32 a och 38 a åå av följande lydelser.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

32 a å

Part som har betalat över— klagandeavgift skall i andra fall än som avses i 31 å få avgiften återbetalad om han helt eller delvis får framgång med sitt överklagande. Rätten skall ta ställning till om återbetalning skall ske i samband med att ärendet avgörs.

37 å

Ett beslut som inte innebär att ärendet avgörs får överklagas endast i samband med överklagande av ett beslut som innebär att ärendet avgörs. Överklagande får dock ske särskilt, när domstolen

1. ogillat en invändning om jäv mot någon ledamot av domstolen eller en invändning om att det finns ett hinder för ärendets prövning,

2. avvisat ett ombud eller ett biträde,

3. beslutat om säkerställande av det som ärendet gäller eller be- slutat att ett överklagat beslut tills vidare inte får verkställas eller i övrigt beslutat rörande saken,

4. förelagt någon att medverka på annat sätt än genom inställelse inför domstolen och en underlåtenhet att följa föreläggandet kan med— föra särskild påföljd för honom eller henne,

5. vid prövning enligt 3 kap. 3 å andra stycket 4 eller 5 tryckfri— hetsförordningen eller 2 kap. 3 å andra stycket 4 eller 5 yttrandefri— hetsgrundlagen funnit det vara av synnerlig vikt att en uppgift som avses där lämnas vid vittnesförhör,

6. beslutat om undersökning eller omhändertagande av person eller egendom eller om någon annan liknande åtgärd,

7. utdömt vite eller någon annan påföljd för underlåtenhet att följa föreläggande eller straff för förseelse i förfarandet eller förklarat att någon skall ersätta en kostnad för förfarandet,

8. beslutat i en fråga som gäller ersättning för någons med- verkan i ärendet eller

9. beslutat i annat fall än som avses i 7 i en fråga som gäller rättshjälp enligt rättshjälpslagen (1972z429).

8. beslutat i en fråga som gäller ersättning för någons med— verkan i ärendet,

9. beslutat i annat fall än som avses i 7 i en fråga som gäller rättshjälp enligt rättshjälpslagen (19721429) eller

10. beslutat att inte återbetala

överklagandeavgift. Ett beslut genom vilket ärendet återförvisas till en lägre domstol eller till en förvaltningsmyndighet får överklagas endast om beslutet innefattar avgörande av någon fråga som inverkar på ärendets utgång.

38 å

Den som vill överklaga ett beslut skall göra detta skriftligen. Skri- velsen skall ha kommit in till den domstol som meddelat beslutet inom tre veckor från dagen för beslutet

1. om beslutet innebär att ärendet avgjorts,

2. om beslutet har meddelats vid ett sammanträde eller

3. om det vid ett sammanträde har angetts när beslutet kommer att meddelas.

I annat fall är klagotiden tre veckor från den dag då klaganden fick del av beslutet.

Om prövningstillstånd krävs, skall klaganden ange de omstän— digheter som åberopas till stöd för att sådant tillstånd skall med- delas.

Den domstol som meddelat beslutet prövar om överklagandet har gjorts i rätt tid och skall avvisa ett överklagande som har gjorts för sent. Om överklagandet inte avvisas, skall det tillsammans med övriga handlingar i ärendet sändas över till den domstol som skall pröva överklagandet.

Vid överklagande tillämpas i övrigt bestämmelserna i 5 å andra och tredje styckena, 8 å första stycket samt 9 och 10 åå.

Klaganden skall ange de omständigheter som åberopas till stöd för att prövningstillstånd skall meddelas.

38 a å

Om överklagandet inte avvisas enligt 10 å, skall den högre rätten besluta om prövningstill— stånd skall meddelas. Om det

behövs skall beslutet föregås av skriftväxling.

Om det finns särskilda skäl att höra en part muntligen innan frågan om prövningstillstånd av— görs får den högre rätten besluta att hålla sammanträde. Till ett sådant sammanträde skall parter— na kallas.

Vad som sagts om samman— träde på telefon i 42 kap. 10 å rättegångsbalken skall gälla även vid sammanträde enligt andra stycket.

39 å Tingsrättens beslut överklagas till hovrätten. I de fall det är särskilt före- skrivet får hovrätten pröva ett överklagande endast om hov— rätten har meddelat prövnings- tillstånd.

Prövningstillstånd får medde- las endast om

1. det är av vikt för ledning av rättstillämpningen att överkla- gandet prövas av högre domstol,

2. anledning förekommer till ändring i det slut till vilket tings- rätten kommit eller

3. det annars finns synnerliga skäl att pröva överklagandet.

I fråga om meddelade pröv- ningstillstånd skall 54 kap. 11 å tredje stycket rättegångsbalken tillämpas. Meddelas inte pröv- ningstillstånd står tingsrättens beslut fast. En upplysning om detta skall tas in i hovrättens beslut.

I fråga om prövningstillstånd skall 49 kap. 12-I4a åå och 15å andra stycket rättegångs- balken tillämpas.

40 å Hovrättens beslut överklagas till Högsta domstolen. Högsta domstolen får pröva överklagandet endast om Högsta

I fråga om prövningstillstånd skall 54 kap. 9, 10, 11 och

domstolen har meddelat pröv- ningstillstånd. Detta gäller dock inte vid överklagande av ett be- slut om avvisning av ett över— klagande av ett hovrättsbeslut.

I fråga om prövningstillstånd tillämpas bestämmelserna i 54 kap. rättegångsbalken.

13 åå, 14 å första stycket första meningen samt 15 å andra stycket rättegångsbalken tillämpas. Avser överklagandet ett beslut om av- visning av ett överklagande av ett hovrättsbeslut skall i stället 54 kap. 9 och 10a åå, 11 å tredje stycket samt 15 å andra stycket rättegångsbalken tillämpas.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1997. Om ett ärende inletts före ikraftträdandet, gäller äldre bestämmelser.

24. Förslag till lag (1996:000) om nedsättning av förlikningslikvid

Härigenom föreskrivs följande.

1 å En svarande i annat dispositivt tvistemål än sådant som avses i 1 kap. 3 d å första stycket rättegångsbalken får avge ett förlikningser- bjudande bestämt till visst belopp genom att nedsätta motsvarande belopp hos länsstyrelsen.

2å Svaranden skall vid nedsättningen uppge parternas namn och adress, domstol och målnummer.

3 å Förlikningserbjudandet anses avgivet vid den tidpunkt då svaran- den underrättat käranden om att nedsättning skett. Om förlikningser— bjudandet höjs genom att det nedsatta beloppet ökas anses det första förlikningserbjudandet som återtåget och ett nytt avgivet vid den tid— punkt då svaranden underrättat käranden om den nya nedsättningen.

4 å Svaranden får återta det nedsatta beloppet om denne företer bevis om att käranden underrättats om att det nedsatta beloppet kommer att återtas. Har käranden hos länsstyrelsen givit till känna att han gör an- språk på det nedsatta beloppet får detta inte återtas utan kärandens samtycke. Svaranden får dock alltid återta det nedsatta beloppet om domstolen avgjort målet i sak.

Om det nedsatta beloppet återtas anses inte något nedsättning enligt denna lag ha gjorts.

5 å Länsstyrelsen skall utbetala det nedsatta beloppet till käranden om denne, genom ett av båda parter undertecknat förlikningsavtal eller en av domstol stadfäst förlikning, visar att parterna ingått förlikning avseende tvisten som innebär att svaranden skall utge en förliknings- likvid motsvarande det nedsatta beloppet.

6 å Medel som är nedsatta hos länsstyrelsen skall genast placeras på ett räntebärande konto. Räntan skall betalas till den som lyfter det nedsatta beloppet.

7 å Ett beslut av länsstyrelsen får överklagas till tingsrätten på den ort där länsstyrelsen finns. Vid överklagande gäller lagen (19951000) om domstolsärenden.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1997.

1. Inledning

1 . 1 Direktiven

Enligt direktiven bör utredaren, mot bakgrund av vilka funktioner hovrätterna skall fylla och hur de lämpligast kan fullgöra dessa, göra en översyn av samt lämna förslag till vad som bör gälla för hovrätter— nas handläggning av målkategorierna tvistemål, brottmål och övriga mål. I samband därmed bör utredaren skaffa sig en bild av vilka roller den andra instansen har i jämförbara rättssystem i andra länder. Vidare måste arbetet bedrivas med beaktande av svenska internatio- nella åtaganden, och då särskilt den europeiska konventionen den 4 november 1950 angående skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna. En ledstjärna för arbetet bör vara att så långt som möjligt göra hovrättsförfarandet så flexibelt att varje särskilt mål kan handläggas på det mest ändamålsenliga sättet. Enligt direk- tiven bör utredaren också gå igenom olika tänkbara sätt att begränsa flödet av mål till hovrätterna och föreslå ändringar i dessa delar. Även i detta avseende är det viktigt att utredaren tar del av hur man i andra jämförbara länder har löst dessa frågor och att de krav som våra internationella åtaganden ställer på det svenska rättssystemet beaktas. Utredaren bör enligt direktiven även redovisa vilka konsekvenser förslagen kan få för tingsrätternas och HD:s del och i förekommande fall föreslå nödvändiga ändringar. Enligt direktiven bör utredaren dessutom utvärdera tillämpningen av det system med prövningstill— stånd i hovrätt som trädde i kraft den 1 juli 1993. Utredaren kan ha anledning att föreslå justeringar i dessa regler. I övrigt bör utredaren ha fria händer att föreslå de ändringar som kan tillgodose de syften som eftersträvas, nämligen att göra hovrättsförfarandet snabbare, effektivare och mer ändamålsenligt med hänsyn till hovrätternas roll i instansordningen. Det behöver nödvändigtvis inte bara vara fråga om åtgärder som kräver lagändringar, utan det kan också vara fråga om sådana åtgärder som innebär förändringar av arbetsformerna i hov- rätten. Utredaren bör hålla sig underrättad om arbetet inom Justitie- departementet med att utarbeta förslag om krav på prövningstillstånd för vissa måltyper inom förvaltningsrättskipningen. Det är enligt direktiven uteslutet att räkna med att domstolarna inom en överblick- bar framtid kan påräkna ökade resurser totalt sett. I direktiven fram—

hålls att det därför är angeläget att de reformer som föreslås inte medför ökade kostnader för staten utan i stället utformas så att resur— serna inom domstolsväsendet kan utnyttjas på ett effektivare sätt. Direktiven återges i sin helhet i betänkandets bilaga 1.

För utredaren gäller vidare regeringens direktiv till samtliga kom— mittéer och särskilda utredare angående beaktande av EG—aspekter i utredningsverksamheten (dir. 1988:43), angående redovisning av regionalpolitiska konsekvenser (dir. 1992z50) samt om att pröva offentliga åtaganden (dir. 1994z23). Dessutom gäller regeringens direktiv till samtliga kommittéer och särskilda utredare om att redovisa jämställdhetspolitiska konsekvenser (dir. 19941124).

1.2. Utredningsarbetet

Arbetet inleddes hösten 1993. Utredningen har sammanträtt vid 15 tillfällen. Arbetet har bedrivits under stark tidspress.

Diskussionsmöten har hållits mellan utredningen och samtliga hov- rätter. Utredningen besökte sålunda den 22 april 1994 Hovrätten över Skåne och Blekinge, den 3 juni 1994 Hovrätten för Övre Norrland, den 9 september 1994 Hovrätten för Västra Sverige, den 5 oktober 1994 Svea hovrätt, den 11 november 1994 Göta hovrätt och den 9 december 1994 Hovrätten för Nedre Norrland. Vid flertalet av dessa diskussionsmöten har advokater och åklagare varit representerade.

Genom sekretariatet har vissa frågor diskuterats med företrädare för 1993 års rättshjälpsutredning (Ju 1993:08).

Utredningen har tillsammans med Domstolsverket genomfört en målundersökning avseende tvistemål, brottmål och övriga mål, i form av en frekvensstudie. Undersökningen har omfattat ca 6 000 mål avgjorda under år 1990 och perioden 1992-07-01——1993—06—30. Under— sökningen beskrivs närmare i bilaga 4 a.

Som ett led i att utvärdera tillämpningen av det system med pröv— ningstillstånd i hovrätt som trädde i kraft den 1 juli 1993 resp. den 1 januari 1994 har utredningen genomfört en enkätundersökning som omfattat samtliga hovrättsdomare. Domstolsverket har biträtt med distribution av enkäterna och sammanställning av enkätsvaren. Sarn— manställningen finns intagen i betänkandets bilaga 4 b.

Den 15 september 1994 uppdrog regeringen åt Statskontoret att i nära samarbete med Hovrättsprocessutredningen kartlägga hur hov— rättsdomares arbetstid fördelar sig mellan olika måltyper, olika mo— ment i handläggningen av resp. måltyp samt olika uppgifter som inte kan hänföras till målhantering. Statskontoret redovisade detta uppdrag den 30 juni 1995 genom att till utredningen överlämna promemorian

Kartläggning av hovrättsdomarnas arbetstid, m.m. Promemorian finns intagen i betänkandets bilaga 4 c.

Bilaga 5, Reformarbetet i USA, England och Tyskland, har för- fattats av professorn Gunnar Bergholtz.

_ all!-'na! ,.,,, ,, "I-,,,I'llt, 'l,I,". .. """.'ll,"',."jå1'll'. "" ',.l' ". .l '

. - ' 5;

.".".']:,,. .,:1,,, 'I. ,

-,, I' .. ."i'..,;- 'l ' l " ,......'I" -,_., ,, ,,,.ILI, '

.,"',..,,',.','.'-'i,,' ,',,...» . ',',,_',,,,'l|,, ..... .I.,

. .. .. . . I.' . Ic' '." "",II' F-- .'I. i . .,.-,, , . . 11.112, ,:.,.. ”II'. II'" ". . II'IlH .'.' .'.." ,-,.l',,, ""HHJ' .'1""IH",i""I' "|" , '..'..'"I.'I_'I. " "',' ,.,.'.-,,".1 ,.I, 'II'Iii'I' ,','-'$? _i,,'.|,','I,I '.'I ,- " . ,, .,,.,."",.," .,IIIIII ',,”ii', 'j,,', "iii * , "" If'lIHHII'I'I'I-III."

..'.. .»... ' -. , .. I,, , ,,.. .. .. ,, ,. , ,,,,. _ , .. liI ,,Ir "1"'"'|11in ,,, E

, I.' .. ',..,', ,,.,, ,.'-.III', ." _. , .,,-,..',I r,1,,..-,.. , . ._ .. , . , ,II.' -- '_'Il'. I.'. .. I'1-"., '1l',|l"$",",£': — ' .. ". ,,,l,,,,,, ..I.'.I.I, '.I—,,.,|' ..'." &#'HL , ,,I! ,,,,,,,,,I,I'| T' II,,uI,_, .; ,,,,rjw , 91.1!qu ,,|_ , I.,. | 'I. II. . . . ' ..II,,,.. :, ],.1," ,' I'.

.II..,,,-,1,|

.-,.__I'_'.' ,

'_,,,II

Li

" " ' " ' " ' " "' " I.' .1 [I ' "','ll ,II-'|. ,,u_,_. .— ,,' , ._ , . _ ', , J,, , I, ,.,, . 'I, .,— ,,. _..,,,I,. ,",_,, -.,-j,_,..L,',,' " ,.I' ' -' ' , -, * ' , 'I |' _ . ' 1 . . ', '. F '. ('.. . . L". " .|'-III.. -I'.' .Il'-. ' 4' -i',|',.'u.',',,, , ,,',,. , . , ,, . .,, .-,, ,,. ., , . ,.,,,, .,,,,,,,._,,,,,.,,|, .. . ., ,. |, . . ' _, ,, ,,.. ,. .. ,, I_.,,_—, ,,',,. ,,.I,,, ,,,.,, ., . ,. ,. .,,_I. ,,,,_,,,,I,,,II,,,,, 1715"..,1-i|..,,f_-_',,""' .. ,, . ,, .,, , .- .-.,,, ,..,. .,, ., .,_ ,. .. I—",,._..' ._ ., » " II'II:'-' ,. . , ' "'-.- " .'. ' 'Ii» ..','.'.'::I.'I. H,". ... .' '. '." ' ' .' .' " '.."'.',_ "'I "..i' . | '.I"- "' - , II-.,v ,,,,,, , . ., .,,, 1 ,-.,I ,,. -' ,,,,,I ',', .::." 51- ,-, I , ,|,'F,,,,' " ,, ,'t,'. , , ,.II," ..,.I. ”,','-" , -. ,,,',, I :, ,, ' ., .,,. ,,. '._,-,,.,_-,.-,., ,,.. .I lli-".,” ,, "'.-111151”-

. , ,, ' . , * . . ,. , :.j ,,I, är"",j" .,,III, '_,',"Q,',l",...,,,' 'I, , , I,, 1,,I _ , ', r.. ,' _ ' , "-"TI.Ii',' ,,,-|, fu | , ,. . .., , .. 1.1 , .it? .".',','.I»..II. -|',, .' ',. '.:..I ,..,l' ',l"

,, .._,,,,,, ., ,,.,_ _ . i., , ,,,,,. ,,,_, ..,—, .,,,I,, , ,',, , , ,, .,,, .,,,, '.' ',,,I,I,,',,' ,, :..-_' . ""--.? » :

" " "'.._ .' ', "II" 'i'" . " '- '-.-'l.. .. ..'"—.'"' . -' 'å'. ,,,.,”, .—'. . ..I . _, . ..;I,_, .,I ,,,-.,3.-., ' , ,, , , _ ,, ,_ l _, 5,12. _,,,_,-'.,- .. ,, .,.

'i'lr: '..,I. _,,,-

,,."'..'%-"-1l". ,,

2. Nuvarande förhållanden

2.1. Handläggningen av mål i hovrätt

Hovrätten prövar överklagade domar och beslut från tingsrätt. En av hovrätterna, Svea hovrätt, är dessutom överinstans i fråga om av- göranden av vattendomstol, av hyresnämnd och av statens va-nämnd. Hovrätt är vidare första instans bl.a. i mål som avses i 2 kap. 2 & RB.

Handläggningen i hovrätten sker inom ramen för tre kategorier mål; tvistemål, brottmål och övriga mål, s.k. Ö-mål. Sådana tvistemål som i tingsrätten handlagts av en lagfaren domare enligt 1 kap. 3 d & RB betecknas FT—mål. Som Ö-mål handläggs överklaganden av dels processuella beslut, dels beslut i ärenden. Målen fördelas efter turord- ning på rotlar. Hovrätterna får själva bestämma hur fördelningen skall ske.

Tvistemål, brottmål och Ö-mål handläggs enligt bestämmelser i RB. En ny lag om domstolsärenden, som kommer att utgöra pro— cesslag även i hovrätten, förväntas träda i kraft under 1996'. Den nya lagen om domstolsärenden avses bli tillämplig på sådana rättsvårds— ärenden som skall tas upp av en tingsrätt och som inte skall hand— läggas enligt RB.

Den som vill överklaga en tingsrätts dom skall göra detta skrift- ligen inom tre veckor från det att domen meddelats (50 kap. 1 & och 51 kap. 1 & RB). Överklagandet skall lämnas in till tingsrätten. Om ena parten överklagat tingsrättens dom har motparten rätt att överklaga inom en vecka från den dag då treveckorsfristen gick ut. En sådan s.k anslutningsklagan förfaller om det första överklagandet återkallas eller av annat skäl förfaller (50 kap. 2 5 och 51 kap. 2 & RB)

Även den som vill överklaga ett beslut skall göra detta skriftligen till tingsrätten (52 kap. 1 & första stycket RB) I vissa fall skall dess— utom den som vill överklaga inom viss kortare tid anmäla missnöje (49 kap. 4 och 6 && RB). Fristen för överklagande är tre veckor och beräknas med utgångspunkt från den dag beslutet meddelas. Såvitt gäller beslut som meddelas under rättegången räknas dock fristen från när klaganden får del av beslutet om det inte meddelas vid ett sam—

manträde eller det vid ett sammanträde tillkännages när beslutet kom- mer att meddelas (52 kap. 1 & andra stycket RB).

Det är tingsrätten som prövar om ett överklagande skett i rätt tid. Har det kommit in för sent skall det avvisas (50 kap. 3 5, 51 kap. 3 5 och 52 kap. 2 & RB). I annat fall skall det, tillsammans med tings— rättens akt, sändas till hovrätten.

Hovrättens prövning av ett mål omfattar både sakfrågan och rätts— frågan. Hovrätten skall pröva varje överklagat avgörande (eller över— klagad del av avgörandet) i dess helhet. Från denna huvudregel om en fullständig prövning finns ett undantag i 51 kap. 23 a & RB. Enligt denna bestämmelse skall, i de fall där tingsrätten funnit att den till- talade skall dömas för den åtalade gärningen och domen överklagats bara beträffande annat än denna fråga, hovrätten pröva frågan bara om det föreligger något i paragrafen angivet särskilt förhållande, s.k. genombrottsrekvisit.

För att hovrätten skall överpröva ett tingsrättsavgörande krävs i vissa fall att hovrätten först meddelar prövningstillstånd (49 kap. 12 och 13 åå RB). Prövningstillstånd kan meddelas om det är av vikt för ledning av rättstillämpningen att överklagandet prövas av högre rätt, anledning förekommer till ändring i det slut tingsrätten kommit till eller det annars finns synnerliga skäl att pröva överklagandet (49 kap. 14 & RB).

Handläggning av å ena sidan tvistemål och brottmål och å andra sidan Ö—mål skiljer sig åt i flera avseenden. Såvitt gäller tvistemål och brottmål är huvudregeln den att hovrätten bara får grunda sitt avgöran— de på vad som kommit fram vid en förhandling i målet Vissa möjlig— heter att i stället avgöra dessa mål efter enbart skriftlig handläggning finns dock (50 kap. 13 å och 51 kap. 13 & RB). I Ö—mål är processen skriftlig även om hovrätten i vissa fall kan besluta att förhör skall hållas (52 kap. 11 & RB).

Det finns vissa begränsningar i parts möjlighet att ändra sin talan och att åberopa nytt processmaterial i hovrätten. I tvistemål gäller att väckt talan inte får ändras (13 kap. 3 & RB). I dispositiva tvistemål, dvs. sådana mål där förlikning om saken är tillåten, gäller dessutom att part till stöd för sin talan får åberopa nya omständigheter och nya bevis endast om han har giltig ursäkt för sin underlåtenhet att åberopa omständigheten eller lägga fram beviset i tingsrätten (50 kap. 25 & tredje stycket RB). I indispositiva tvistemål gäller endast den allmänna begränsningen att väckt talan inte får ändras. I brottmål får talan inte ändras till att gälla en annan gärning. Åklagaren får dock justera åtalet (45 kap. 5 & RB). I övrigt gäller ingen begränsning i parternas möjlig— het att komma med nya åberopanden i hovrätten. Såvitt gäller Ö-mål saknas regler som begränsar parts möjlighet att åberopa nytt process—

material i hovrätten. Eftersom reglerna för dispositiva tvistemål inte annat än undantagsvis anses kunna tillämpas analogt i detta avseende kan part i Ö-mål i stort sett utan begränsning åberopa nytt material.

I fråga om hovrättens sammansättning är huvudregeln att tre lag— farna domare deltar. I mål och ärenden där tingsrätten dömt med tre lagfarna domare skall hovrätten dock bestå av minst fyra lagfarna domare när målet avgörs. I brottmål skall nämndemän delta i hov— rätten. Kan det inte bli fråga om strängare straff än böter och är det inte samtidigt fråga om företagsbot är hovrätten dock alltid domför med tre lagfarna domare. I hovrätten skall vidare nämndemän delta i vissa familjemål. Vid avskrivning av mål efter återkallelse är hov- rätten domför med en lagfaren domare (2 kap. 4 & RB).

2.2. Hovrätternas arbetssituation

Måltillströmningen till hovrätterna har ökat kraftigt under senare tid. Ökningen av antalet inkomna mål var under perioden 1989-1993 40 %. Orsakerna till denna ökning var dels en ökad tillströmning av mål och ärenden till tingsrätterna, dels en ökad benägenhet att över— klaga tingsrätternas avgöranden. Måltillströmningen till tingsrätterna ökade under den aktuella perioden med nära 30 %2. Under samma period ökade överklagandefrekvensen för tvistemål2 och brottmål från 12,1 % till 13,3 %.

Att måltillströmningen ökar är inte någon ny företeelse. Efter införandet av RB, då antalet till underrätterna inkommande och där- med till hovrätterna överklagade tvistemål och brottmål sjönk, har sedan början av 1950—talet antalet överklagade mål ökat i betydande omfattning. Ökningstakten under perioden 1989—1993 har dock varit osedvanligt snabb. Samtidigt som måltillströmningen har ökat synes också andelen stora och komplicerade mål ha blivit större?

Att antalet processer både i första och andra instans under lång tid ökat är ett fenomen som kunnat iakttas i hela västvärlden. Flera sam- verkande faktorer torde ha bidragit till denna utveckling. Samhället har blivit alltmer komplext och den tekniska utvecklingen har varit snabb. Befintliga rättsområden har förändrats och nya har tillkommit.

2Exklusive gemensamma ansökningar om äktenskapsskillnad. 3Att andelen större och komplicerade mål blivit större är det självfallet svårt att påvisa rent statistiskt. En uppgift som dock ger visst stöd för detta än- tagande är att antalet tvistemål i tingsrätt med en huvudförhandlingstid över sex timmar och en huvudförhandlingstid över tolv timmar ökade med 55 resp. 63 % från 1990 till 1994.

Vidare har medborgarnas rörlighet ökat, vilket har inneburit en minskad social kontroll. Därtill kommer att medborgarna synes ha blivit allt mer medvetna om sina rättigheter. Möjligheten till rättshjälp eller motsvarande och tillgången till rättsskyddsförsäkringar har skapat förutsättningar att processa för ett större antal än tidigare samtidigt som det inneburit mindre känslighet för processkostnader. Dessutom har en ökande tendens att ifrågasätta beslut som fattas av myndigheter och domstolar kunnat iakttas. I Sverige kan den omständigheten att lagstiftningen de senaste decennierna i åtskilliga fall varit tämligen all- mänt hållen ha bidragit till utvecklingen. Både i Sverige och utom— lands förekommer också att överklaganden sker enbart i syfte att fördröja verkställigheten av ett slutligt avgörande i målet. Detta gäller såväl brottmål som tvistemål; i Sverige har bl.a. från advokathåll hävdats att det i allt större utsträckning förekommer okynnesöver- klaganden i tvistemål.

Varken i Sverige eller utomlands har domstolarna tillförts resurser som motsvarar den ökade måltillströmningen. I Sverige har antalet ordinarie hovrättsdomare uttryckt i årsarbetskrafter under perioden 1989-1993 varit i det närmaste oförändrat (antalet har ökat med 2 %). Sedan de obligatoriska momenten i domarutbildningen koncentrerats har dock antalet assessorer (främst t.f. assessorer) som tjänstgör i hovrätt ökat. Ökningen av antalet årsarbetskrafter inom denna perso- nalkategori har under den aktuella tidsperioden varit drygt 40 %. Totalt har antalet hovrättsdomare (ordinarie och övriga) uttryckt i årsarbetskrafter ökat med 13,5 % under denna period. I samman- hanget bör noteras att assessorerna regelmässigt har en mindre måltill— delning än ordinarie hovrättsdomare. Det ökade antalet assessorer som tjänstgör i hovrätt har emellertid lett till att flertalet hovrättsavdel— ningar samtidigt kan döma i två sammansättningar.

Den ökade måltillströmningen utan motsvarande resursökningar innebär att förutsättningarna för domstolarna att fullgöra sina uppgifter försämras. Konsekvenserna av den ökade måltillströmningen har både i Sverige och utomlands blivit särskilt påtagliga i andra instans. Att just denna instans drabbats så hårt kan förklaras av den ovan nämnda kombinationen av det ökade antalet processer i underinstanserna och en ökad överklagandefrekvens samt av att handläggningsreglerna i andra instans är mindre effektiva, mindre ändamålsenliga och inte har

reformerats i samma utsträckning som handläggningsreglerna i första instansA.

Problemen har i många länder varit så påtagliga att man talat om en överbelastning (overload) av andra instanss. En domstol brukar anses överbelastad om målen inte kan avgöras inom rimlig tid, om det föreligger inte obetydliga målbalanser eller om syftet med den aktuella instansen inte till fullo kan uppfyllas.

Vad gäller handläggningstider stadgas i art. 6:1 i Europakonven— tionen att en rättegång i mål rörande civila rättigheter och skyldigheter eller rörande anklagelser för brott skall hållas inom skälig tid. Tids- perioden beräknas i brottmål från den dag då en person kan sägas vara anklagad för brott6 och i tvistemål från den dag målet inleds vid dom- stol, till dess ett slutligt avgörande fattas. (Se närmare Danelius, Mänskliga rättigheter, 5:e uppl., s. 168 ff.) Någon ledning för be— dömandet av hur lång handläggningstid som kan anses rimlig i hovrätt kan således inte hämtas från Europakonventionen och dess tillämp- ning. Beträffande brottmålen kan det dock generellt sägas vara av väsentlig betydelse att handläggningstiderna är korta. Reaktionen på ett brott bör komma snabbt. En anklagad person bör inte under lång tid behöva sväva i ovisshet om utgången i hovrätten. Med hänsyn till att behovet av förberedande åtgärder ofta är ringa, bör ett rimligt krav vara att brottmålen avgörs inom sex månader från det att de kom in till hovrätten. Av de brottmål som avgjordes i hovrätt under år 1994 hade enligt DV:s statistik 22 % en handläggningstid överstigande sex månader. Även beträffande tvistemålen är det av avsevärd vikt att målen kan avgöras snabbt. Att så sker är av stor betydelse för många viktiga samhällsfunktioner. I tvistemålen krävs ofta mer förberedelse- arbete än i brottmålen varför man tvingas acceptera längre handlägg— ningstider än brottmålen. För tvistemålen synes nio månader kunna sättas upp som en rimlig maximitid i mål där huvudförhandling skall äga rum. Av de tvistemål som avgjordes i hovrätt under perioden 1992—07—01--l993—06—30 hade enligt den i bilaga 4 a. beskrivna mål—

4Jfr Explanatory memorandum to the Recommendation No R (95) 5 of the Committee of Ministers to member states concerning the introduction and improvement of the functioning of appeal systems and procedures in civil and commercial cases, p. 6, bilaga 3. 5Professor J.A. Jolowicz, Managing Overload in Appellate Courts: "Western" Countries, The Eighth World Conference on Procedural Law, Justice and Efficiency, General Reports and Discussions, s. 71 ff. (”Europadomstolen har ansett detta vara fallet då förundersökning mot veder- börande inletts eller då denne anhållits eller häktats som misstänkt för brottet eller då han officiellt underrättats om att han skall åtalas.

undersökningen en dryg tredjedel en handläggningstid överstigande nio månader7. Ö— mål bör i den mån de inte kräver skriftväxling avgöras direkt. Beträffande Övriga Ö— mål bör målsättningen vara att de avgörs direkt efter det att yttrande från motparten kommit in. Detta innebär att handläggningstiden normalt inte skulle behöva överstiga tre måna- der. Är 1994 hade enligt DV:s statistik 21 % av Ö-målen en hand— läggningstid överstigande tre månader. Beträffande samtliga målkate— gorier gäller självfallet att den angivna handläggningstiden i det en- skilda fallet kan vara alltför lång, t.ex. beträffande mål som kräver skyndsam handläggning och i sådana fall där handläggningen innan målet kommit till hovrätten varit osedvanligt tidskrävande.

Vad därefter beträffar målbalanserna i hovrätterna kan konstateras att under 1993 och 1994 dessa minskat såvitt avser brottmål och Ö— mål. Denna minskning, som var till 14 resp. 5 %, torde främst bero på en minskad måltillströmning till hovrätterna och på den pröv- ningstillståndsreforrn som infördes för vissa brottmål den 1 juli 1993 och för s.k. kronofogdemål den 1 januari 1994. I någon mån torde ut— vecklingen även bero på att kanslierna på grund av den effektivisering som följt av datoriseringen har kunnat ta på sig uppgifter från fiskaler— na, vilka fått mer tid att göra rättsutredningar och läsa in mål. Hov— rätternas målbalanser av tvistemål har emellertid fortsatt att öka liksom antalet till hovrätterna inkommande tvistemåls. Vid utgången av år 1994 uppgick hovrätternas sammanlagda målbalans till 8 661 målg. Trots att den totala målbalansen minskat de två senaste kalenderåren ligger målbalanserna fortfarande på en alltför hög nivå. Därtill kom- mer att målbalanserna från och med andra halvåret 1994 åter börjat öka. Se närmare bilaga 4 d. figur 3.

Den ovan redovisade utvecklingen har inneburit att varje domare avgör allt fler mål samtidigt som andelen större och komplicerade och därmed resurskrävande mål synes ha blivit allt större. En sådan ut— veckling kan innebära att avgörandenas kvalitet minskar. Om kvali— teten verkligen minskat och i så fall hur mycket är svårt att avgöra. Att generellt mäta kvaliteten på domstolsavgöranden är en i det när— maste omöjlig uppgift. Från domarhåll har emellertid uttalats att det finns ett behov av att få ägna mer tid åt mål med krävande rätts— och bevisfrågor. Enligt en enkätundersökning om domarnas arbetsförv hållanden m.m. som genomfördes av JUSEK i slutet av år 1993 och

7Uppgiften saknas i DV:s statistik. 8DV:s statistikuppgifter för första halvåret 1995 tyder dock på att antalet in- kommande tvistemål kommer att minska år 1995.

9 Exklusive vattenmål.

början av år 1994 anser domarna genomgående att deras arbetsför— hållanden blivit alltmer pressade och att de inte längre är nöjda med vad de presterar. Ett inte ringa antal av de tillfrågade ansåg sig kunna påstå att avgörandenas kvalitet sjunkit, även om få ville gå så långt att de påstod att de domar som meddelas tenderar att bli felaktiga i den meningen att domslutet är felaktigt. Enligt den i bilaga 4 b. redovisade enkätundersökningen ansåg vidare nära 70 % av dem som besvarade enkäten att den tid de lägger ned på målhantering inte är tillräcklig för att de skall vara nöjda med avgörandenas kvalitet. Av dessa ansåg knappt hälften att de behövde mer än 20 % ytterligare arbetstid för att vara nöjda med avgörandenas kvalitet. Domskrivning samt studier av praxis och doktrin var de arbetsmoment som flest angav att de skulle lägga den ytterligare tiden på. (Av Statskontorets kartläggning av hovrättsdomarnas arbetstid, m.m., vilken redovisas i bilaga 4 c., framgår att en genomsnittlig hovrättsdomare ägnar endast drygt 2 timmar per vecka åt studier av doktrin och praxis i anslutning till mål- hantering.) Mot bakgrund av det anförda torde man i vart fall kunna anta att den nuvarande situationen ligger nära en punkt där risker för menlig inverkan på dömandets kvalitet kan inställa sig.

År 1994 har antalet inkommande mål till hovrätterna minskat något. Målbalanserna har som framgått ovan minskat åren 1993 och 1994. Även om antalet mål som inte skall handläggas med förtur i många hovrätter fortfarande har för långa handläggningstider och målbalanserna allmänt sett är för stora kan numera knappast hävdas att hovrätterna, utom i något undantagsfall, är överbelastade enligt den ovan angivna definitionen"). Många europeiska länder har i detta av- seende betydligt större problem än Sverige. Det finns dock en risk för att situationen för hovrätterna återigen försämras. DV:s statistik för första halvåret 1995 tyder på att antalet inkommande mål åter börjat ökall samtidigt som antalet avgjorda mål under år 1994 minskat och synes fortsätta att minska under år 1995, se bilaga 4 d. figur 1 och 2. Målbalanserna har också fortsatt att stiga sedan halvårsskiftet 1994, se bilaga 4 d. figur 3.

10Jfr DV:s anslagsframställning för 1995/96, 5. 34 f. Enligt Statskontorets kartläggning av hovrättsdomarnas arbetstid, m.m. arbetar en hovrättsdomare i genomsnitt närmare 43 timmar per vecka. Den genomsnittliga arbetstiden varierar dock mellan hovrätterna. I Svea hovrätt är denna knappt 42 timmar per vecka och i Hovrätten för Nedre Norrland drygt 46 timmar per vecka. 11Från och med år 1994 har en minskning av antalet inkommande mål till tingsrätterna kunnat konstateras. Denna minskning torde dock få begränsad betydelse för hovrätterna eftersom överklagandefrekvensen samtidigt ökat.

Prognoser från BRÅ ger vid handen att nedgången av antalet an— mälda brott åren 1991-1994 kommer att avstanna och antalet anmälda brott ligga på en i princip konstant nivå under 1995 och 1996”. Av särskild betydelse för antalet brottmål i domstolarna är vilka resurser som polis och åklagare har tillgång till. Genom att åklagarväsendet tillförts extra resurser för bekämpning av ekobrott och genom en pågående effektivisering av åklagarmyndigheterna kan man under de närmaste åren förutse ett ökande antal brottmål i domstolarna som torde uppväga resursvinsterna av att man infört krav på prövnings— tillstånd i ledet mellan tingsrätt och hovrätt i vissa brottmål och ökat möjligheterna att utfärda strafförelägganden. Beträffande tvistemålen torde en del av de senare årens ökning av måltillströmningen kunna tillskrivas konjunkturutvecklingen och att kronofogdemyndigheterna under denna tid arbetade av den målbalans som uppkom efter omlägg- ningen av den summariska processen. Men även i ett förbättrat kon- junkturläge och med normala balanser hos kronofogdemyndigheterna torde måltillströmningen av tvistemål till hovrätterna på sikt fortsätta att öka. Utvecklingen sedd över en längre tid inger farhågor. Ökning— en av antalet inkommande tvistemål har sedan år 1950 varit drygt 200 % och några tecken på att den på längre sikt skulle upphöra har inte kunnat iakttas. Den kraftiga ökningen av Ö-mål under perioden 1989-1993 torde också till viss del vara att hänföra till konjunktur— utvecklingen, (t.ex. ökade under perioden 1989— 1992 antalet konkurs— ansökningar 1 tingsrätterna med drygt 140 %). Att antalet inkommande Ö-mål minskat år 1994 torde främst bero på att instansordningen be- träffande de s.k. kronofogdemålen ändrats så att dessa överklagas till tingsrätt i stället för till hovrätt och att krav på prövningstillstånd införts för dessa mål i ledet mellan tingsrätt och hovrätt. Inte heller beträffande Ö— målen, som år 1994 var närmare tio gånger fler än är 1950, finns dock några tecken på att ökningen av antalet inkommande mål på längre sikt skulle upphöra. DV gör också bedömningen att en fortsatt tillväxt av arbetsvolymen i domstolarna kan förväntas, DV:s anslagsframställning för 1995/96, 5. 33.

Sveriges medlemskap i EU innebär att den europeiska gemen— skapens regelverk blir gällande i Sverige, antingen direkt eller efter särskilda svenska lagstiftningsåtgärder. Det innebär också att prin— ciperna om EG—rättens företräde framför nationell lagstiftning och om dess direkta tillämpning och effekt vinner insteg i svensk rätt. Dom- stolarna har ett ansvar för att dessa regler och principer tillämpas och upprätthålls. Domstolarna kommer att behöva ägna tid och resurser i

l2BRÅ PM 1994:5 , Prognoser för brottsutvecklingen 1994-1996, 5. 42 ff.

anledning av denna uppgift, inte minst på grund av att nya rättskällor och tolkningsmetoder blir aktuella. Som framgår av avsnitt 3.3.4 skall domstolen i vissa fall även begära in förhandsavgörande om tolkning— en från EG-domstolen. Vidare är det sannolikt att antalet mål med anknytning till europeisk handel, arbetsmarknad och utbildning kom- mer att öka i anledning av EU-medlemskapet. Att Europakonventionen fr.o.m. den 1 januari 1995 gäller som svensk lag väntas också leda till en ökad belastning av domstolarna.

Det kan således konstateras att det finns en inte obetydlig risk för att den ansträngda arbetssituation som från tid till annan kunnat kon- stateras i hovrätterna i framtiden kommer att bli än mer påtaglig. Det finns därför anledning att befara att handläggningstiderna blir längre och att målbalanserna tilltar och/eller avgörandenas kvalitet försämras.

2.3. Utvärdering av den senaste prövningstillståndsreformen

2.3.1. Bakgrund

Enligt direktiven skall utredningen utvärdera tillämpningen av det system med prövningstillstånd i hovrätt som trädde i kraft den 1 juli 1993. Utredningen har därutöver funnit det lämpligt att undersöka tillämpningen av reglerna om prövningstillstånd i s.k. kronofogdemål, vilka trädde i kraft den 1 januari 1994.

Utvärderingen bör enligt utredningens mening främst syfta till att ge svar på om reformen, som avsett, varit arbetsbesparande, om den påverkat avgörandenas kvalitet samt om systemet medfört några sär- skilda tillämpningsproblem.

Som ett led i utvärderingen har utredningen tillsammans med DV genomfört en enkätundersökning. Det formulär som användes, liksom en sammanställning av svaren, redovisas i bilaga 4 b. Vidare har en del uppgifter hämtats ur Statskontorets kartläggning av hovrättsdomar— nas arbetstid, m.m. och från DV:s statistik. Resultatet av kartlägg— ningen samt de inhämtade statistiska uppgifterna redovisas i bilaga 4 c. och 4 d. Slutligen har utredningen använt vissa uppgifter ur den i bilaga 4 a. beskrivna målundersökningen.

2 . 3 .2 Reformens effekter

När det gäller reformens räckvidd kan man av DV:s statistik utläsa att av de mål som avgjordes i hovrätterna under första halvåret 1995

omfattades 19,3 % av brottmålen, 9,7 % av Ö—målen och 5,6 % av de ordinära tvistemålen av kravet på prövningstillstånd. Det har dock visat sig att DV:s statistik innehåller ett fel beträffande FT—målen”. Det är troligt att statistiken innehåller motsvarande felaktigheter be- träffande övriga måltyper. Man måste därför utgå från att en större andel mål omfattas av reformen än vad som framgår av de angivna siffrorna.

Frekvensen prövningstillstånd, dvs. andelen mål där prövnings— tillstånd beviljats i förhållande till det totala antalet mål inom det område där sådant krav gäller, var enligt DV:s statistik i brottmålen 14,5 %, i Ö—målen 18,5 % och i de ordinära tvistemålen 13,5 %. Av de skäl som anförts beträffande reformens räckvidd är det troligt att frekvensen prövningstillstånd är högre än vad som framgår av statisti— ken.

I motiven till reformen angavs att situationen för hovrätternas del var så bekymmersam på grund av det alltmer ökande antalet mål att det krävdes snabba åtgärder för att undvika att hovrätterna skulle få så stora balanser att ett stort antal mål skulle förbli oavgjorda under en oacceptabelt lång tid. Efter en genomgång av andra tänkbara åtgärder kom departementschefen fram till att det som vid den aktuella tidpunk— ten var möjligt att genomföra var Domstolsutredningens förslag om ett utökat system med prövningstillstånd i hovrätt. Det grundläggande motivet för ett sådant system var att hovrätternas resurser då används mer effektivt; enkla mål som inte behöver rättas avgörs snabbt, enkelt och billigt medan mer komplicerade mål får mer resurser. Denna koncentration av hovrätternas resurser till de mer komplicerade målen ansågs dessutom generellt sett vara till fördel för avgörandenas kvali— tet. (Prop. 1992/93:216 s. 44 ff.)

Reformen syftade alltså primärt till att undvika stora balanser så att handläggningstiderna kunde förkortas. Det bör därför undersökas om antalet balanserade mål påverkats genom reformen och om handlägg— ningstiderna förkortats. Även om det inte angavs vara själva syftet med reformen var en förhöjd kvalitet en i vart fall förväntad effekt av reformen. Det bör därför även undersökas om reformen haft någon betydelse för avgörandenas kvalitet. Vid ett studium av reformens effekter bör man dessutom — oavsett vilket värde som rättskälla man

13Felet består i att vissa mål som kräver prövningstillstånd redovisats som mål som inte kräver sådant tillstånd. En underrapportering har således skett. - I prop. 1992/93:216 s. 61 angavs att en där refererad undersökning visat att ca 26 % av brottmålen skulle komma att omfattas av det föreslagna kravet på prövningstillstånd.

vill tillerkänna motiven (jfr avsnitt 5.1) — undersöka om rättstillämp- ningen skett i överensstämmelse med lagstiftarens intentioner.

Vad först gäller målbalanserna finns det vissa skillnader mål- kategorierna emellan. Antalet balanserade brottmål och Ö—mål visade en nedåtgående trend redan före reformen; en svag uppgång syns dock första halvåret 1995. Samtidigt har antalet balanserade tvistemål ökat kontinuerligt sedan tiden före reformen men minskat något under första halvåret 1995”. Totalt sett ser dock balansläget bättre ut nu än före reformen, vilket talar för att reformen haft effekt. Att det är prövningstillståndsreformen som lett till det lägre antalet balanserade mål är dock inte helt säkert eftersom antalet inkommande mål sjunkit under är 199415. Det lägre antalet inkommande mål torde ha bidragit till att mer tid funnits att handlägga den inneliggande målbalansen. Ett rimligt antagande är emellertid att de nya reglerna om prövningstill- stånd haft viss effekt men att även andra faktorer medverkat till att antalet balanserade mål sjunkit. Statistiken ger dock inget belägg för om någon omständighet haft större betydelse än någon annan.

Vad därefter gäller handläggningstiderna kan dessa studeras med hjälp av två typer av uppgifter, nämligen dels uppgifter om åldern på avgjorda mål, dels uppgifter om den inneliggande balansens ålder. Enligt utredningens mening bör åldern på avgjorda mål användas eftersom den siffran ter sig någotsäkrare. Med den valda mätmetoden kan det konstateras att handläggningstiderna är kortare i samtliga målkategorier efter reformen jämfört med före”). En tänkbar orsak till detta är prövningstillståndsreformen. Uppgiften att den tid som går åt till handläggning aV frågor om prövningstillstånd utgör en mycket liten del av den totala arbetstiden, vilken framgår av Statskontorets kart- läggning av hovrättsdomarnas arbetstid, m.m., talar i någon män för detta. Det finns dock en del omständigheter som talar i motsatt rikt— ning. För det första har handläggningstiderna blivit kortare ända sedan år 1991 och det trots att måltillströmningen ökat fram till och med år 1993. Det fanns alltså redan en positiv trend som rimligen inte kan förklaras på annat sätt än att hovrätterna av helt andra skäl blivit effektivare. Den förbättring som kan ses i fråga om handläggnings— tiderna efter den 1 juli 1993 resp. den 1 januari 1994 är inte heller så stor att den markant avviker från den positiva trend som redan före— låg. Till det sagda skall läggas att även handläggningtidernas längd i viss mån är en produkt av antalet inkomna mål. Samma tolknings-

14Se vidare tabell 6 och figur 3 i bilaga 4 d. 15Se vidare tabell 5 och figur 1 i bilaga 4 d. lt3Närmare uppgifter om handläggningstider redovisas i tabell 2-4 i bilaga 4 d.

problem som redovisats ovan beträffande antalet balanserade mål uppkommer därför och slutsatsen blir densamma.

Statistiken ger alltså inte något otvetydigt belägg för om och i så fall i vilken utsträckning reformen haft effekt på hovrätternas arbets— börda men det får — särskilt mot bakgrund av att reformen haft en ganska betydande räckvidd när det gäller den målkategori som tar störst andel av arbetstiden i anspråk, dvs. brottmålen — anses i hög grad sannolikt att den haft effekt. I samma riktning talar också resulta— tet av den inledningsvis nämnda enkätundersökningen. Enkäten skicka— des ut till samtliga hovrättsdomare i landet under våren 1995. En överväldigande majoritet av ledamöterna anser enligt undersökningen att reformerna varit arbetsbesparande; bara ett svar går i motsatt rikt— ning. Det har inte klarlagts vilken av reformerna som haft störst effekt. Det finns en skillnad i svaren till förmån för reformen avseen- de kronofogdemål även om den inte är så starkt uttalad. Kronofogde- mål anses inte sällan som komplicerade medan däremot s.k. bötesmål kan framstå som triviala. I detta sammanhang måste man också hålla i minnet att såvitt gäller kronofogdemålen även instansordningen änd— rades i samband med att krav på prövningstillstånd infördes i hov— rätten. Sammantaget med den ovan redovisade statistiken torde man emellertid kunna vara säker på att reformen haft avsedd — låt vara inte helt klart hur stor — effekt.

I avsnitt 2.2 framhålls svårigheten att mäta förändringar i dom— stolsavgörandenas kvalitet. Att reformen varit positiv för kvaliteten i hovrätternas avgöranden är givetvis inte något som låter sig objektivt bevisas. Allt talar emellertid för att så blivit fallet, givetvis under förutsättning att de frigjorda resurserna fått behållas inom de dömande avdelningarna.

Vad härefter gäller frågan om rättstillämpningen följt lagstiftarens intentioner kan man först konstatera att det i motiven angavs att hov- rätten skall bevilja ändringsdispens om det vid en genomgång av bevisfrågorna uppkommer någon tvekan om riktigheten av utgången i tingsrätten, om tingsrättens bedömning i en rättsfråga är tveksam (a. prOp. s. 45), om det vid en granskning visar sig finnas något som tyder på att det överklagade avgörandet kan behöva ändras (a. prop. s. 46), så snart en ändring i tingsrättens domslut kan tänkas (a. prop. s. 53), så snart det finns något som ger anledning att ändra tingsrättens dom (a. prop. s. 57) eller när hovrätten hyser tvivel om tingsrättsav— görandets riktighet (a. prop. s. 57 f.). Man kan diskutera om och i så fall på vilket sätt dessa uttryckssätt skiljer sig från varandra men så mycket är klart att man avsåg att uttrycka ett lågt beviskrav. Frågan blir då om prövningstillstånd beviljats i den utsträckning som avsetts. Ett sätt att försöka besvara denna fråga är att jämföra frekvensen

meddelade prövningstillstånd inom det område som i dag kräver så- dant tillstånd med ändringsfrekvensen i motsvarande grupp av mål före reformen. Den statistik som är tillgänglig hos DV som skulle kunna användas för en sådan jämförelse avser dock endast FT-mål. Men eftersom statistiken är bristfällig (jfr not 13) är en sådan jäm— förelse inte av något större värde. En annan möjlighet är att jämföra frekvensen meddelade prövningstillstånd med uppgifter om änd- ringsfrekvens i den i bilaga 4 a. beskrivna målundersökningen. Mate- rialet i målundersökningen medger dock ingen jämförelse för tvistemål och Ö—mål. Det skulle dock vara av värde att göra jämförelsen be- träffande de brottmål som skulle ha krävt prövningstillstånd om dagens regler gällde. I de berörda brottmålen var ändringsfrekvensen i målundersökningen 28,5 % under perioden 1992-07—01—-1993—06-30.

Uppgifterna från DV beträffande frekvensen meddelade prövnings— tillstånd är dock som framgår av det tidigare sagda inte tillförlitliga och kan därför inte läggas till grund för en sådan jämförelse. Upp— gifter från vissa domstolar ger dock vid handen att prövningstillstånd på vissa håll beviljats restriktivt.

En tänkbar effekt av det utvidgade kravet på prövningstillstånd är att antalet överklaganden till HD ökat. Visst stöd för att det skett finns i DV:s statistik över inkomna mål till HD”. Det finns en viss risk att de som blivit nekade prövningstillstånd i hovrätten därigenom blivit mer benägna att klaga till HD än de skulle ha varit om hovrätten prövat målet i sak”. På så sätt skulle HD ha kunnat få något fler mål att handlägga vilket i åtminstone viss utsträckning tagit i anspråk resurser där. Sannolikt har dock HD fått in färre överklaganden av- seende hovrättsavgöranden där en prövning i sak företagits. Även om det alltså kan antas att HD får in fler mål på grund av prövningstill- ståndsreformen är det inte troligt att detta totalt sett medför en större arbetsbelastning.

|7Se vidare tabell 7 i bilaga 4 (1. 18Under perioden den 1 juli 1994 till och med den 30 juni 1995 avgjordes 929 mål i HD som gällde överklagande av hovrätts beslut i fråga om prövnings— tillstånd. I endast nio fall, dvs. mindre än en procent, meddelade HD tillstånd till prövning i HD. I tre av dem fastställdes hovrättens beslut och i de övriga meddelades tillstånd till målets prövning i hovrätten eller undanröjdes beslutet och visades målet äter för handläggning.

2.3.3. Tillämpningsproblem, m.m.

Slutligen skall i detta avsnitt sägas något om de problem som befara— des vid utvidgningen av systemet med prövningstillstånd. I motiven (a. prop. s. 46) anfördes att en förutsättning för att systemet skulle funge- ra effektivt var att tingsrätten utformat tillräckligt utförliga domskäl. I annat fall fanns det risk att hovrätten skulle hysa tvivel om avgöran— dets riktighet och därför bevilja dispens. Cirka hälften av dem som besvarade enkäten uppgav att de hade deltagit i tillståndsprövningar där det förekommit svårigheter att bedöma tingsrättens bevisvärdering. Svårigheterna hade främst att göra med ofullständiga redovisningar av bevisning samt att avgörandena i övrigt var kortfattade. Enkäten ger alltså vid handen att det i viss utsträckning förekommer att tingsrätts- avgöranden är utformade så att effektiviteten i systemet hämmas.

En annan i motiven (a. prop. s. 47 f.) befarad risk med att utvidga systemet med prövningstillstånd var att prejudikaten skulle bli färre i framtiden. Enligt utredningens uppfattning har emellertid de nya reg— lerna inte tillämpats tillräckligt länge för att det skall te sig menings- fullt att nu analysera den frågan.

Den i bilaga 4 b. redovisade enkätundersökningen har pekat på en rad olika tillämpningsproblem. I huvudsak rör det sig om två slags problem. Till största delen handlar det om gränsdragningsproblem, dvs. om det krävs prövningstillstånd eller inte. Den allra vanligaste frågeställningen var enligt undersökningen om sådant tillstånd krävs i vissa fall där tingsrätten beslutat angående särskild rättsverkan av brott, företrädesvis förverkande. Som ytterligare exempel nämndes frågan om prövningstillstånd krävs för prövning av beslut om viten av olika slag och för vissa beslut under rättegången. Vidare upplevdes beloppsgränsen som problematisk i vissa fall där mål kumulerats eller där yrkandet i tingsrätten inskränkts. Det andra huvudproblemet rör handläggningen. Viss osäkerhet tycks råda om i vilken utsträckning hovrätten skall besluta om kompletteringsföreläggande avseende de skäl som åberopas för att prövningstillstånd skall meddelas. En annan fråga har gällt i Vilken utsträckning skriftväxling skall ske före beslutet i prövningstillståndsfrågan. Vidare har osäkerhet rätt i frågan om och i så fall vem som skall lyssna på en bandinspelning från bevisupptag— ningen i tingsrätten samt i vilket skede av handläggningen detta i så fall bör ske. Som ytterligare exempel på rapporterade handläggnings— problem kan nämnas att det finns en osäkerhet om vilka frågor som kan avgöras innan tillståndsfrågan avgjorts samt vad som händer med en anslutningsklagan när huvudöverklagandet nekas prövningstillstånd.

3. Internationella förhållanden

3.1. Inledning

I avsnitt 3.2 ges en beskrivning av huvuddragen i Danmarks, Fin— lands, Norges, Englands och Wales, Frankrikes samt Tysklands instansordningar såvitt avser brottmål och tvistemål. I detta avsnitt beskrivs vidare vissa förhållanden i dessa länders processordningar som påverkar tillströmningen av mål till överinstanserna eller har betydelse för omfattningen av överinstansernas prövning av överklaga- de mål.

Konventionsåtaganden som kan få betydelse för reformarbetet redovisas i avsnitt 3.3. Endast de för utredningsarbetet intressanta artiklarna och momenten tas upp. I anslutning till resp. artikel anges översiktligt den betydelse artikeln har för tänkbara reformer. Åtagan— denas närmare betydelse för enskilda reformförslag tas upp i resp. avsnitt i kapitlen 5, 6 och 7.

I avsnitt 3.4 behandlas Europarådets nyligen antagna rekommenda- tion som har till syfte att förbättra appellationsförfarandet i tvistemål.

Som framgår av avsnitt 2.2 och som även kommer att belysas i avsnitt 3.4 har många länder haft problem med långa handläggnings— tider och stora målbalanser i andra instans till följd av en ökad måltill— strömning samt ineffektiva och mindre ändamålsenliga handläggnings— regler. I bilaga 5 görs en närmare studie av det reformarbete som bedrivits i USA, England och Tyskland för att komma till rätta med dessa problem.

3.2. Något om instans— och processordning i andra länder

3.2.1. Danmark

Brottmål

Byret är normalt första instans i brottmål. Flertalet mål avgörs av en lagfaren domare och två domsmenn (nämndemän). Mål, i vilka det

inte är aktuellt att utdöma annan påföljd än böter, avgörs i regel av en lagfaren domare. Landsret är första instans om åklagarmyndigheten yrkar fängelse i fyra år eller mer, om det är aktuellt att döma den tilltalade till internering eller att överlämna denne till institution för vård eller om målet rör "politiska" brott. I de mål som avgörs av landsret i första instans består rätten av tre lagfarna domare och tolv navninge (jurymän). Nzevningene avgör skuldfrågan och deltar också i avgörandet av påföljdsfrågan. I sistnämnda fall har de lagfarna domarna fyra röster var så att yrkesdomarna och nzevningene skall ha lika många röster. Vid lika röstetal gäller den lindrigaste meningen.

Om en misstänkt erkänner den gärning han är misstänkt för kan han dömas efter ett summariskt förfarande, s.k. tilståelsessags- behandling. Detta förutsätter dock att rätten, åklagaren och den miss— tänkte samtycker härtill. Åklagaren väcker i dessa fall inte åtal utan inkommer med en begäran om att en förhandling skall hållas med anledning av en tilståelsessag. Vid denna förhandling måste den miss— tänkte avge ett förbehållslöst erkännande. Detta skall vara tämligen detaljerat och vinna stöd av övrig utredning. Bevisupptagning är säll- synt. Vill den tilltalade erkänna det mesta men inte allt är det vanligt att åklagarmyndigheten inskränker sitt gärningspåstående så att det överensstämmer med erkännandet. Det nu beskrivna förfarandet gäller inte brott av förseelsekaraktär. Dessa brott kan behandlas summariskt enligt andra regler. Av de brottmål som inte är av förseelsekaraktär behandlas 60-70 % som tilståelsessager.

Domar som meddelats av byret överklagas till landsret genom anke. Överklagandet kan avse bevisvärderingen som ligger till grund för bedömningen av skuldfrågan (fuldstacndig anke) eller enbart rätts— tillämpningen eller målets handläggning (revisionsanke) eller enbart påföljden (strafudmålingsanke). Är överklagandet inte närmare preci— serat anses det omfatta även bevisvärderingen som legat till grund för bedömningen av skuldfrågan. En tilltalad som dömts i byret för en mindre allvarlig förseelse till en påföljd inte överstigande 20 dagsböter eller 3 000 DKK i penningböter har inte rätt att överklaga om inte Justitieministeriet ger sitt tillstånd, s.k. anneninstansbevilling. Sådant tillstånd ges endast om saken är av principiell natur eller om det i övrigt finns särskilda skäl för det. Det saknas möjlighet att överklaga byrettens avgörande direkt till högsta instans. Landsret dömer i andra instans med tre lagfarna domare. Tre domsmenn skall delta om doms- menn deltog i byrettens avgörande, om det kan bli fråga om strängare straff än böter eller om saken synes vara särskilt ingripande för den tilltalade eller är av särskilt offentligt intresse. Målet avgörs normalt efter muntlig förhandling vid vilken bevisningen tas upp på nytt.

Landsrettens domar i dit överklagade mål kan inte överklagas till

Hojesteret utan att Justitieministeriet ger tillstånd, s.k. tredjeinstans- bevilling. Sådant tillstånd ges på samma grunder som anneninstans- bevilling. Landsrettens domar i första instans, vilka avgjorts med nav- ninger, överklagas till Hojesteret utan krav på tredjeinstansbevilling. Hojesteret prövar inte sakfrågor som ligger till grund för bedömningen av skuldfrågan. Påföljdsfrågor kan bara överklagas på den grunden att straffet är strängare än vad som kan utdömas enligt lag eller att straf— fet står i uppenbart missförhållande till brottet.

Den 1 januari 1996 övertar en särskild nämnd Justitieministeriets uppgifter vad gäller prövningstillstånd. Nämnden, som skall stå fri från både den offentliga förvaltningen och domstolarna, skall bestå av tre domare, en från vardera av Hojesteret, landsret och byret, en advokat samt en rättsvetenskapsman. Regeringen skall till nämnden kunna rikta tillkännagivanden angående behovet av att det beträffande någon bestämd typ av fråga meddelas prövningstillstånd. (Lovforslag L 217 den 6 april 1995.)

Tvistemål

Första instans i flertalet tvistemål är byret. I vissa mål är dock lands- ret första instans om inte parterna är eniga om att byretten skall pröva målet. Andra mål kan på yrkande av part hänvisas till landsretten om målet innefattar en principfråga, om saken är särskilt ingripande för part, om det kan bli aktuellt att tillämpa associationsrättslig lagstiftning eller främmande rätt eller om tvisteföremålets värde överstiger 500 000 DKK. I sistnämnda fall kan talan också väckas direkt i lands— retten. I Storköpenhamn handläggs sjörättsmål, handelsrättsliga mål, mål som rör obeståndsrätt och vissa arbetsrättsliga mål i första instans av SD— och Handelsretten. Är inte tvisteföremålets värde högre än 100 000 DKK skall dock målet hänvisas till byretten om inte saken är av sådan art att målet av byretten skulle hänvisas till landsretten.

Byret är i allmänhet domför med en lagfaren domare och So— och Handelsretten med en lagfaren domare och två (eller undantagsvis fyra) sakkunniga inom sjöfart eller handel. Landsret dömer i första instans med tre lagfarna domare.

Byrettens avgöranden överklagas till landsret. Det saknas möjlighet att överklaga byrettens avgörande direkt till högsta instans. Om yrkan— det avser ett värde understigande 10 000 DKK krävs anneninstans- bevilling (se ovan). Tillstånd kan meddelas om saken är av principiell betydelse eller det i övrigt finns särskilda skäl, t.ex. om saken är in— gripande för klaganden. Landsret kan pröva både rätts- och sakfrågan. Vid prövningen av överklaganden består landsretten av minst tre

lagfarna domare. So- och Handelsrettens avgöranden överklagas i regel direkt till Hojesteret.

Landsrettens avgöranden i andra instans kan inte överklagas till Hojesteret utan tredjeinstansbevilling (se ovan). Sådant tillstånd ges under samma förutsättningar som anneninstansbevilling. Enligt det ovan nämnda lagförslaget skall tredjeinstansbevilling meddelas endast om saken är av principiell betydelse. Landsrettens avgöranden i första instans överklagas dock utan krav på prövningstillstånd. Hojesterets prövning kan omfatta både sak— och rättsfrågor. Eventuell bevisupp— tagning äger dock rum i den byret inom vars domkrets den som skall höras bor och redovisas genom protokoll från byretten. Hojesteret är sammansatt av fem, ofta sju, lagfarna domare.

En avgift utgår för att mål skall tas upp till prövning i landsret och Hojesteret. Avgiften vid överklagande av dom (ankeafgift) består av en grundavgift uppgående till 500 DKK samt 1 % av det värde över 6 000 DKK som överklagandet avser. Om målet sätts ut till huvudför- handling utgår en tilläggsavgift motsvarande 20 % av den redan er— lagda avgiften. Lägsta avgift uppgår till 750 DKK. Avgiften till Hojesteret vid överklagande av dom är 50 % högre än i landsretten och lägsta avgiften 1 500 DKK. Ankeafgiften kan Vinnande part få ersatt av sin motpart. Vid överklagande av beslut utgår en något lägre avgift (kzereafgift). Kaereafgiftens storlek påverkas inte av om det förekommer något sammanträde i målet. Avgiften för överklagande till landsret är 400 DKK och till Hojesteret 750 DKK. Får klaganden framgång helt eller delvis skall kzereafgiften återbetalas.

Ombudstvång råder inte. Om en domstol finner en parts skriftliga inlaga obegriplig eller om parten inte på ett lugnt och begripligt sätt kan uppträda inför domstolen kan dock denne föreläggas att anlita advokat. Advokat som uppträder inför landsret eller Hojesteret måste ha särskilt tillstånd (meteret) för resp. instans.

Uteblir motparten från huvudförhandling i landsret eller Hoyesteret kan rätten avgöra målet i dennes utevaro. Om motparten uteblir från ett sammanträde kan rätten på klagandens begäran avgöra målet på grundval av föreliggande skriftliga material och ytterligare en skriftlig inlaga från klaganden.

För att underlätta att förlikning kommer till stånd kan rätten göra ett tillkännagivande av vad som på grundval av befintligt material bedöms bli utgången i målet och föreslå parterna att förlikas i enlighet härmed. Ett sådant tillkännagivande kan ges när som helst under processen. För att undvika domskrivning brukar rätten regelmässigt ge ett sådant tillkännagivande omedelbart efter avslutad huvudförhand— ling. Ibland ges tillkännagivandet skriftligt och redovisar en eventuell framtida doms förväntade slut och skäl. Om någon förlikning inte

uppnås är domaren/na inte bundna av tillkännagivandet. I de fall tillkännagivandet avgivits i slutet av huvudförhandlingen år det dock mycket sällsynt att domen avviker från tillkännagivandet. Om den tappande parten vill överklaga måste han begära dom eftersom en förlikning normalt inte kan överklagas.

År 1984 infördes en möjlighet för byretterna att utfärda summa- riska domar. Dessa innehåller normalt kärandens yrkande, svarandens inställning till yrkandet och kortfattat vad parterna anfört samt dom— skäl och domslut. Överklagas domen skall rätten avge en komplette- rande redogörelse för saken. Denna skall tillställas landsretten och parterna. Redogörelsen utarbetas efter memorialanteckningar och skall särskilt återge parts— och vittnesförhör. Framstår det som sannolikt att domen kommer att överklagas bör domen avfattas på traditionellt vis.

3 .2.2 Finland

Fr.o.m. den 1 december 1993 ersattes häradsrätterna och rådstuvu— rätterna av tingsrätter. Därigenom erhöll Finland en instansordning som överensstämmer med den svenska. Vid samma tidpunkt reforme- rades rättegångsförfarandet i tvistemål. Rättegången i tvistemål är numera uppdelad i förberedelse och huvudförhandling och principerna om muntlighet, koncentration och omedelbarhet har införts. Förfaran- det i överrätterna var tidigare i stort sett skriftligt. Reforrneringen av förfarandereglerna i hovrätt är dock ännu inte avslutade, bl.a. saknas föreskrifter om målens förberedande. Rättegångsförfarandet i brottmål kommer också att reformeras. Den 1 januari 1997 förväntas nya regler träda i kraft som bl.a. innebär att även brottmålsförfarandet blir munt- ligt, omedelbart och koncentrerat.

I tingsrätt avgörs flertalet brottmål av en lagfaren domare och tre nämndemän. Mindre komplicerade brottmål, i vilka endast bötesstraff utdöms, avgörs av ensamdomare. I familjerättsliga mål och hyresmål skall tingsrätten bestå av en lagfaren domare och tre nämndemän. Övriga tvistemål avgörs av en eller tre lagfarna domare.

Tingsrättens domar överklagas till hovrätt. Det saknas möjlighet att överklaga tingsrättens avgörande direkt till högsta instans. Enligt ett förslag av en statlig utredning, Hovrättskommissionen, bör krav på prövningstillstånd uppställas för tvistemål där värdet av tvisteföremålet inte överstiger 20 000 FIM och för brottmål som avser ringa brott där där den tilltalade inte har dömts till fängelse (Kommittébetänkande l992:20). Förslaget har inte lett till lagstiftning. Prövningen i hov- rätten kan omfatta både sak— och rättsfrågan. Prövningsskyldigheten begränsas dock både i tviste— och brottmål av vad som anförs i över—

klagandet och svarsskrivelsen. I den finska rättegångsbalken infördes den 1 december 1993 en bestämmelse (26 kap. 11 a 5) enligt vilken hovrätten inte utan särskilda skäl skall pröva riktigheten av tingsrättens avgörande till andra delar än de grunder och omständigheter som framlagts i överklagandet och svarsskrivelsen. Om i ett brottmål änd- ring söks endast i fråga om straffpåföljden, får hovrätten enligt samma bestämmelse inte utan särskilda skäl pröva om den tilltalade har gjort sig skyldig till den gärning som lagts honom till last. Enligt motiven gäller begränsningen de omständigheter och bevis som omedelbart ligger till grund för yrkandet. Beträffande tvistemålen torde detta innebära bl.a. att om det inte föreligger några särskilda skäl endast sådana rättsfakta som åberopats i överklagandet resp. svarsskrivelsen beaktas vid hovrättens prövning. Av motiven framgår att det är tänkt att bestämmelsen skall vara arbetsbesparande för hovrätterna eftersom de kan koncentrera sig på de grunder och omständigheter som parterna uttryckligen nämnt. Handläggningen förväntas också bli klarare efter— som klaganden och motparten mera individualiserat än tidigare måste ange till vilka delar saken är stridig och motivera sin inställning.

Sammansättningen i hovrätt är i regel tre lagfarna domare. Mål som är betydelsefulla ur prejudikatsynpunkt kan enligt hovrättspresi— dentens bestämmande avgöras i sammansättning av fem lagfarna domare eller i plenum. I hyresmål är sammansättningen tre lagfarna domare och tre experter.

Hovrättens avgöranden överklagas till Högsta domstolen. För att Högsta domstolen skall ta upp ett mål till prövning krävs sedan år 1980 besvärstillstånd. Sådant tillstånd kan meddelas om det med av— seende på lagens tillämpning i andra liknande fall eller med hänsyn till intresset av en enhetlig rättstillämpning är av vikt att ärendet prövas av Högsta domstolen (den s.k. prejudikatgrunden), om det under handläggningen i tingsrätten eller hovrätten har inträffat ett sådant rättegångs- eller annat fel att avgörandet till följd därav borde åter— brytas eller undanröjas (den s.k. återbrytningsgrunden) eller om det "eljest föreligger vägande skäl". Ett "vägande skäl " kan t.ex. vara att avgörandet skulle leda till ett synnerligen oskäligt resultat. Högsta domstolen är i regel sammansatt av fem lagfarna domare. Viktigare mål kan avgöras i plenum.

Rättegångsavgift utgår vid överklagande till hovrätt med 800 FIM och vid överklagande till Högsta domstolen med 1 000 FIM. Det råder inte något ombudstvång.

3 .2.3 Norge Brottmål

Brottmål handläggs i första instans av herredsrett eller byrett. Dessa domstolar dömer vanligtvis sammansatta av en lagfaren domare och två meddommere (nämndemän). I mål som rör brott på vilka kan följa fängelse i mer än sex är (vilka tidigare avgjordes av lagmansrett i första instans) kan rättens ordförande, om målet är särskilt omfattande eller andra särskilda skäl föreligger, bestämma att rätten skall bestå av två lagfarna domare och tre meddommere. Mål som avser gärningar som är erkända och på vilka ej kan följa strängare straff än fängelse tio år kan handläggas enligt ett förenklat förfarande utan åtal eller huvudförhandling om den misstänkte samtycker till detta och erkän- nandet stöds av övrig utredning. Herredsretten eller byretten uppträder då som forhorsrett och är domför med en lagfaren domare. Den miss- tänkte förhörs av domaren och måste avge ett förbehållslöst erkännan- de inför rätten. Övrig utredning har rätten tillgång till genom skriftlig dokumentation från polisutredningen. Huvuddelen av brottmålen hand- läggs av forhorsretten. För att detta förenklade förfarande skall få tillämpas krävs dock att åklagarmyndigheten eller, om det för för- seelser, polismyndigheten begär det.

Domar meddelade av herredSrett eller byrett överklagas genom anke till lagmansrett. Om de tre lagfarna domare som förbereder målet till avgörande är ense om att överklagandet inte kommer att nå fram- gång kan de besluta att målet inte skall släppas fram. Ett sådant beslut kan dock inte fattas om överklagandet avser brott varpå fängelse i mer än sex år kan följa. I mål där åklagaren inte yrkat annat än böter och domstolen inte heller dömt till strängare påföljd tar lagmansretten upp målet till prövning endast om samtliga tre domare givit sitt samtycke. Sådant samtycke skall ges endast om särskilda skäl föreligger. Lag— mansrett prövar överklaganden med tre lagfarna domare och fyra meddommere om prövningen rör påföljdsfrågan eller bevisvärderingen vid bedömningen av skuldfrågan. För att skuldfrågan skall avgöras till nackdel för den tilltalade krävs fem röster. Om överklagandet endast rör handläggningsfrågor och/eller rättstillämpningsfrågor består rätten av tre lagfarna domare. I mål som rör brott på vilka kan följa fängelse i mer än sex år är huvudregeln att skuldfrågan avgörs av en tiomanna- jury. Om juryn finner den åtalade skyldig avgörs påföljdsfrågan av tre lagfarna domare, juryns ordförande och tre av juryns ledamöter. Rätten, dvs. de tre lagfarna domarna, avgör eventuella processuella spörsmål och kan avvisa målet på processuella grunder. Rätten kan också utan jury meddela frikännande dom om den åtalade gärningen

inte utgör brott eller om gärningen är preskriberad. Vidare har rätten möjlighet att åsidosätta juryns beslut i skuldfrågan. Har juryn funnit att den tilltalade är oskyldig krävs att rätten enhälligt finner det uppen- bart att den tilltalade är skyldig. Har juryn funnit att den tilltalade är skyldig är villkoret för att sätta juryns utslag åt sidan att rättens majo- ritet finner att bevisningen inte räcker för en fällande dom. Att rätten sätter juryns utslag åt sidan förekommer relativt sällan. Juryn motive- rar inte sina ställningstaganden. Domen skall dock motiveras i på- följdsdelen. De lagfarna domarna avgör själva eventuella civilrättsliga krav. I spionmål och i mål som skall handläggas på nytt därför att lagfarna domarna har satt juryns avgörande åt sidan består lagmans— retten av tre lagfarna domare och fyra meddommere. I de mål som handläggs utan jury har de lagfarna domarna och meddommerna sam— ma uppgifter och deras röster värderas lika.

Ett överklagande som skall prövas av lagmansrett kan med sam- tycke från Hoyesteretts kaeremålsutvalg överklagas direkt till Hoyeste— rett om överklagandet gäller ett spörsmål av betydelse utöver före- liggande mål eller det är av särskild betydelse att få saken snabbt avgjord.

Beträffande domar som meddelats av lagmansrett är rättsmedlet anke till Hayesterett. Bevisvärderingen som legat till grund för be— dömningen av skuldfrågan kan dock inte överklagas. När målet hand— lagts med jury är även möjligheten att klaga på rättstillämpningen starkt begränsad eftersom juryn inte motiverar sitt beslut. För att målet skall tas upp av Hayesterett krävs att samtycke lämnas av Hayesteretts kaeremålsutvalg. Sådant skall ges om den aktuella fråge- ställningen är av principiell betydelse eller det av andra skäl är av särskild vikt att saken prövas. För att samtycke skall nekas krävs enhällighet.

Tvistemål

Första instans i tvistemål är herreds— eller byrett. För att en tvist skall tas upp krävs i regel att parterna försökt att komma överens under medverkan av ett forliksråd. Forliksråd finns i varje kommun och består av tre forliksmenn, som är lekmän och väljs av kommunstyrel— sen för fyra år. Om någon förlikning inte är möjlig måste käranden väcka talan inom ett år. Under vissa förutsättningar kan rådet även avge dom. En dom som meddelats av forliksrådet överklagas till herreds— eller byrett. Herreds- och byrett är normalt domför med en lagfaren domare. Om någon av parterna begär det eller rätten finner det lämp- ligt skall två meddommere (nämndemän) ingå i rätten. Vid behov kan

meddommere med särskild fackkunskap utses.

En dom meddelad av herreds- eller byrett överklagas genom anke till lagmansrett. Överklagandet kan avse både sak— och rättsfrågor. Om anken rör ett förmögenhetsvärde under 20 000 NOK krävs samtycke av lagmannen. Sådant samtycke kan i regel endast ges om avgörandet har principiell betydelse eller när saken har särskilt stor betydelse för klaganden. Lagmansrett dömer sammansatt med tre lagfarna domare och, om någon av parterna begär det eller domstolen finner det lämp- ligt, två eller fyra meddommere.

En dom meddelad av herreds- eller byrett kan med samtycke från Hoyesteretts kjaeremålsutvalg även överklagas direkt till Hayesterett. Samtycke kan ges om avgörandet är av principiell betydelse, när domen dikterats av sådana meddommere som utsetts på grund av sin särskilda fackkunskap eller om det av särskilda skäl är påkallat att saken blir snabbt avgjord med hänsyn till partens personliga förhållan- den. Det är dock sällsynt att samtycke ges.

Domar som meddelats av lagmansrett överklagas genom anke till Hoyesterett. Även Hayesterett prövar såväl sak- som rättsfrågor. Huvudregeln är dock att någon bevisupptagning inte sker i Hoyeste— rett. Vittnesbevisning och syn redovisas genom uppläsning av skrift— liga uppteckningar. Vill part åberopa bevisning som inte upptagits i underrätterna kan bevisupptagning ske i herreds— eller byrett som sedan redovisas genom protokoll. Understiger anken ett förmögenhets- värde av 100 000 NOK krävs samtycke av Hoyesteretts kjaeremåls— utvalg. Sådant tillstånd kan i regel endast ges om avgörandet har principiell betydelse eller när saken har särskilt stor betydelse för klaganden. Även om värdet överstiger 100 000 NOK kan Kjaeremåls- utvalget efter att klaganden fått tillfälle att yttra sig neka prövning om utvalget enhälligt finner att överklagandet inte kommer att få någon framgång eller att överklagandet inte kan bifallas utan att Hayesterett avviker från den överklagade domen i en del där det antas ha väsentlig betydelse att rätten hört parter och vittnen eller kunnat företa en granskning som inte kan företas i Hoyesterett. Vidare kan Kjaeremåls- utvalget neka prövning om utvalget enhälligt finner att överklagande part inte har gjort sannolikt att denne är utan skuld till att ny åberopad bevisning inte tagits upp i underinstansen eller om utvalget enhälligt finner att varken avgörandets betydelse utanför det föreliggande målet eller annat förhållande ger skäl för att få saken prövad av Hayesterett. Dessutom kan Kjazremålsutvalget avvisa överklagandet om det är behäftat med sådana fel att det måste avvisas eller undanröja det över— klagade avgörandet om utvalget enhälligt finner att avgörandet skall undanröjas oberoende av parts yrkande. I Hoyesteretts avgöranden deltar fem lagfarna domare.

En domstolsavgift uppgående till 12 125 NOK skall erläggas vid anke till lagmansrett och Hayesterett (ankegebyr). Därtill kommer s.k. sidoutgifter, t.ex. utgifter för domsmenn (lekmannadomare), sakkun- niga och översättare. Vinnande part kan få ersättning av sin motpart för dessa kostnader. Ombudstvång råder inte.

Regler om förenklad rättegång infördes år 1986. Avsikten var att vissa mål skulle avgöras snabbare och till lägre kostnad för parterna. En förenklad rättegång förutsattes medföra ett mindre behov av advo— kat vilket skulle innebära lägre kostnader för parterna. Domstolsav— gifterna är dock desamma för de mål som handläggs i förenklad rätte— gång som för övriga tvistemål. Efter en lagändring år 1990 är för— enklad rättegång obligatorisk i mål där värdet av det som överklagan- det avser inte överstiger 20 000 NOK. Är värdet högre kan parterna avtala om förenklad rättegång. Vid förenklad rättegång är förfarandet mindre formellt och domaren har större frihet att handlägga målet på det sätt han finner mest ändamålsenligt. Kraven på domens utformning är lägre än i vanliga mål.

I lagmansrett och Hoyesterett är klaganden skyldig att utarbeta ett s.k. ankeutdrag. Utdraget skall bestå av relevanta delar av det skrift- liga materialet och det som protokollerats vid eventuell bevisupptag— ning. Materialet skall vara kronologiskt ordnat. Syftet är att presentera det relevanta materialet på ett översiktlig sätt. Ofta utarbetar klagan- den också s.k. juridiske utdrag bestående av relevant praxis, litteratur, föreskrifter m.m. Dessa utdrag är dock frivilliga.

3.2.4. England och Wales

Magistrates' Court är första instans främst i brottmål som avser lind- rigare brott, s.k. summary offences. Denna domstol består av en till tre obetalda fredsdomare utan juridisk utbildning (Justice of the Peace eller Magistrate) eller, i större städer, av en lagfaren domare (Stipen- diary Magistrate). Det förekommer ingen jury. Magistrates' Court kan normalt endast utdöma böter (inte överstigande 5 000 GBP) och/ eller maximalt sex månaders fängelse. Om en strängare påföljd blir aktuell kan målet överlämnas till Crown Court för påföljdsbestämning. Om den tilltalade erkänner gärningen kan han dömas utan bevisupp- tagning. Några Magistrates' Courts är s.k. Youth Courts där särskilt utbildade domare handlägger mål i vilka den tilltalade är under 18 år. Domar meddelade av Magistrates' Court överklagas, om överklagan- det rör handläggningen av målet eller rättstillämpningen, till Divisio— nal Court of the Queen's Bench Division (nedan benämnd Divisional Court) vilken organisatoriskt tillhör High Court of Justice. Om över—

klagandet avser handläggningen krävs att Divisional Court först med- delar prövningstillstånd. Vid prövning av överklagade brottmål består Divisional Court av tre lagfarna domare. Överklagas Magistrates Courts domar beträffande sakfrågan eller påföljden är Crown Court andra instans. Den tilltalades rätt att överklaga till Crown Court är dock starkt begränsad vid ett erkännande liksom åklagarens vid frikän- nande dom. Crown Court är också första instans i brottmål som avser allvarligare brott, s.k. indictable offences. (Beträffande vissa brott kan den tilltalade Välja om målet skall tas upp i första instans av Magistrates” Court eller av Crown Court, s.k. triable-either-way offences.) Vad gäller indictable offences avgör en eller flera domare vid Magistrates' Court vid en förberedande förhandling, vid vilken ofta bevisupptagning sker, om bevisningen räcker till åtal. I de mål som handläggs av Crown Court i första instans avgörs skuldfrågan av en tolvmannajury. Juryn måste med några få undantag fatta ett en- hälligt beslut. Finner juryn att den tilltalade är skyldig avgör den lagfarne domaren påföljden. Har den tilltalade erkänt består Crown Court, liksom när den prövar överklaganden, av en lagfaren domare och två till fyra fredsdomare.

Domar meddelade av Crown Court i andra instans kan normalt inte överklagas. I de fall Crown Court efter överlämnande från Magistrates' Court bestämt påföljden kan dock denna överklagas i samma utsträckning som om Crown Court avgjort målet i första in— stans. Vidare kan rättsfrågor och handläggningsfrågor prövas av Divisional Court enligt samma regler som gäller för domar meddelade av Magistrates Court. Ett avgörande av Divisional Court överklagas direkt till House of Lords. Överklagande får dock endast ske om Divisional Court förklarar att målet aktualiserar en rättsfråga av all- mänt intresse och prövningstillstånd meddelas av Divisional Court eller House of Lords.

Första instans i tvistemål är County Court eller High Court of Justice. Dessa domstolar har numera i stort sett samma behörighet. Vissa mål är dock förbehållna High Court of Justice. I praktiken prövas flertalet mål med ett tvisteföremål under 25 000 GBP av County Court medan flertalet mål med ett tvisteföremål överstigande 50 000 GBP prövas av High Court of Justice. County Court är dom— för med en lagfaren domare. Om ett tvistemål rör ett värde av högst 1 000 GBP hänskjuts målet automatiskt till skiljeförfarande. Domaren uppträder oftast själv som skiljedomare. För att motverka att ombud anlitas i dessa mål ersätts den vinnande partens kostnader endast i mycket begränsad utsträckning. High Court of Justice består av tre avdelningar, Chancery Division, Queen's Bench Division och Family Division. Denna domstol består i regel av en lagfaren domare. I

mycket speciella fall används jury. Vissa typer av tvistemål av familje- rättslig beskaffenhet behandlas i första instans av Magistrates' Court. Domar som meddelats av Magistrates” Court i dessa mål överklagas till High Court of Justice (Family Division).

Tvistemålsdomar meddelade av County Court och High Court of Justice samt brottmålsdomar som meddelats i första instans av Crown Court överklagas till Court of Appeal. (Domar som meddelats av County Court i konkursmål överklagas dock till High Court of Justice, Chancery Division.) Court of Appeal är uppdelad i en tvistemålsavdel— ning och en brottmålsavdelning. En prövning i Court of Appeal kan i regel avse både sak- och rättsfrågor. För vissa måltyper har dock rätten att överklaga begränsats till rättsfrågor.

I tvistemål som avgjorts av High Court of Justice krävs prövnings— tillstånd om överklagandet avser en processfråga, råttegångskostnader eller ett interimistiskt beslut. Efter en lagändring år 1993 omfattas även vissa slutliga avgöranden av kravet på prövningstillstånd (se närmare bilaga 5, not 8). Beträffande domar som meddelats av County Court råder krav på prövningstillstånd om tvisteföremålets värde understiger 5 000 GBP.

I brottmål krävs prövningstillstånd om sakfrågan eller endast på— följden överklagas. Prövningstillstånd kan meddelas antingen av underinstansen eller av Court of Appeal. Omfattar överklagandet endast påföljden är det dock bara Court Of Appeal som kan meddela prövningstillstånd. (Möjligheten att få en prövning i sakfrågan är begränsad och påföljden kan inte ändras med mindre påföljden be- stämts med utgångspunkt från felaktiga principer eller straffet är myc- ket för strängt.) Frågan om prövningstillstånd avgörs av en domare. Om denne inte meddelar prövningstillstånd kan klaganden inom 14 dagar begära att frågan om prövningstillstånd prövas av tre domare. Det är tillräckligt att en av dessa röstar för prövningstillstånd för att prövningstillstånd skall meddelas. Tillståndsprövningen kan äga rum vid en offentlig förhandling. På egen bekostnad kan klaganden låta sin advokat muntligen utveckla skälen för prövningstillstånd. Den till— talade får närvara efter tillstånd av domstolen. För att motverka grundlösa överklaganden får Court of Appeal besluta att upp till 64 dagar av den tid den tilltalade varit frihetsberövad mellan avgörandet i Crown Court och Court of Appeal inte får räknas av från straffverk- ställigheten (loss-of-time order), se närmare bilaga 5.

Prövningstillstånd nekas ca 75 % av de domar som överklagas. Sammansättningen i Court of Appeal är i regel tre domare.

High Court of Justice, Crown Court och Court of Appeal bildar tillsammans The Supreme Court of Judicature. Beteckningen är något missvisande då House of Lords är högsta instans. Dit överklagas

domar som meddelats av Court of Appeal och brottmålsdomar från High Court of Justice. Åklagaren kan inte överklaga en frikännande dom. För att House of Lords skall ta upp ett mål till prövning krävs att Court of Appeal förklarar att målet innehåller en rättsfråga av allmänt intresse och att prövningstillstånd meddelas. Både Court of Appeal och House of Lords kan meddela sådant tillstånd. I House of Lords hålls muntlig förhandling i frågan om prövningstillstånd om någon av de tre domarna som deltar i avgörandet så önskar. Pröv— ningen i House of Lords kan avse både sak— och rättsfrågor. House of Lords fungerar i praktiken som en kassationsdomstol. Upphäver dom- stolen ett avgörande återförvisas målet till en lägre instans som är skyldig att följa House of Lords uppfattning i rättsfrågan. Antalet domare som deltar i ett enskilt avgörande varierar, men understiger sällan tre.

Domstolsavgifter förekommer både i Court of Appeal och House of Lords. Det råder inte något ombudstvång.

I Court of Appeal och House of Lords hålls regelmässigt muntliga förhandlingar. Den muntliga bevisningen tas dock inte upp på nytt. Om sakfrågan omfattas av domstolens prövning redovisas den munt- liga bevisningen i stället genom anteckningar eller stenografisk upp- teckning från de lägre domstolarna. Bedömningen av sakfrågan från- gås normalt inte om inte underinstansens bedömning i denna del grun— das på felaktiga principer. Anser domstolen att en förnyad bevisupp— tagning bör ske återförvisas målet till den lägre instansen. Om ny bevisning tillåts, vilket är tämligen sällsynt, tas denna bevisning upp genom att domstolen tar del av en beedigad skriftlig redogörelse (affidavit).

l tvistemål finns det sedan år 1970 en möjlighet till språngöver- klagande (leap-frog appeal) från High Court of Justice direkt till House of Lords. Detta förutsätter dock att parterna är ense om detta, att domaren i underinstansen intygar att målet innehåller en rättsfråga av allmänt intresse och att House of Lords meddelar prövningstill- stånd. Den i målet relevanta frågeställningen skall avse en lagtolk- ningsfråga eller en fråga som Court of Appeal eller House of Lords vid ett tidigare tillfälle tagit ställning till. I sistnämnda fall anses det meningslöst att frågan prövas i Court of Appeal eftersom denna är bunden aV sina egna och House of Lords avgöranden. Språngöverkla- gande förekommer i regel endast en till två gånger per år.

Tappande part i tvistemål åläggs av domstolen att ersätta vinnande parts råttegångskostnader. (I praktiken erhåller vinnande part ersätt— ning för mellan hälften och två tredjedelar av ombudsarvodet samt ersättning för utlägg.) I tvistemål kan svaranden, utan att detta innebär ett medgivande, deponera en summa pengar hos domstolen för att

tillmötesgå kärandens anspråk. Om käranden accepterar beloppet återkallar denne målet och tillerkänns ersättning för sina rättegångs— kostnader. I fall käranden inte accepterar det nedsatta beloppet fort— sätter rättegången. Om käranden vinner mer än det nedsatta beloppet får han ersättning för sina kostnader. Om käranden däremot tilldöms ett lika stort eller ett lägre belopp än det nedsatta, får han ersättning fram till tidpunkten för nedsättningen men måste ersätta svaranden dennes råttegångskostnader som uppkommit efter tidpunkten för ned- sättningen. Att en nedsättning skett avslöjas inte för för de domare som deltar i avgörandet.

I Court of Appeal är parterna skyldiga att avge s.k. skeleton argu— ments senast två veckor före förhandlingen. Dessa skall på ett koncist sätt ange de relevanta frågeställningarna vid prövningen med hänvis— ning till de rättskällor som åberopas. (Om motparten i Court of Appeal endast hänvisar till underrättens dom behöver denne inte avge skeleton arguments.) Syftet med skeleton arguments är att skapa förut- sättningar för en effektiv inläsning, förbättrade möjligheter att bedöma tidsåtgången för den muntliga förhandlingen och få till stånd en förlik- ning i god tid före huvudförhandlingen så att ett annat mål (från dom- stolens short warned list) kan sättas ut på den inbokade tiden. Vidare kan förhandlingstiden kortas eftersom ombuden kan avstå från inled- ningsanföranden och gå direkt på grunderna för överklagandet. Klagandens skeleton arguments skall vara åtfölja av en skriftlig krono— logi av händelser relevanta för överklagandet. (Se närmare bilaga 5.)

325. Frankrike

Tribunal de Police är första instans i brottmål som avser brott på vilka inte kan följa strängare straff än böter (maximalt 12 000 FRF) eller fängelse två månader. Denna domstol är domför med en lagfaren domare. Vissa bötesmål kan på initiativ av åklagaren avgöras enligt ett förenklat förfarande. Om domaren inte har något att invända mot att det förenklade förfarandet tillämpas avgör denne målet på handlingar— na utan att avge någon motivering. Den dömde kan dock inom 30 dagar begära att få målet prövat i vanlig rättegång. Brottmål som avser brott på vilka kan följa fängelse upp till fem år avgörs i första instans av Tribunal Correctionnel, som normalt är sammansatt av tre lagfarna domare. Första instans i de mål som avser de allvarligaste brotten är Cour D'Assises. Denna domstol består av tre lagfarna domare och en niomannajury. Domare och jury avgör tillsammans både skuldfrågan och påföljdsfrågan. Åtta röster av tolv krävs för fällande dom. (Förräderi, spioneri, allvarliga brott begångna av militär

personal samt terroristrelaterad brottslighet avgörs dock utan jury av sju lagfarna domare.) De lagfarna domarna avgör själva eventuella enskilda anspråk. Domar som meddelats av Cour D'Assises kan endast överklagas till Cour de Cassation.

Första instans i tvistemål är Tribunal d'Instance om tvisteföre— målets värde understiger 30 000 FRF. Tribunal d'Instance är också första instans i vissa särskilt angivna måltyper, t.ex. hyresmål, och är domför med en lagfaren domare. Vidare kan Tribunal d'Instance anlitas för medling. Misslyckas en sådan medling får talan inledas på vanligt sätt om inte parterna är ense om att målet skall avgöras av den medlande domaren. Tribunal de Grande Instance är första instans i huvuddelen av övriga tvistemål. Sistnämnda domstol dömer i normala fall sammansatt av tre lagfarna domare.

Bland underrätterna finns vidare ett antal specialdomstolar. De mest betydelsefulla av dessa är Tribunaux de Commerce som dömer i vissa köprättsliga mål. Domare i denna domstol är köpmän som av sina kollegor valts för en period av två år. Ett annat exempel är Tribunal pour Enfants som dömer i brottmål som avser förseelser eller brott som begåtts av minderåriga. Denna domstol består av en lagfaren domare från Tribunal de Grand Instance som valts för en period av tre ar.

Domar som meddelats av Tribunal de Police, Tribunal Correc- tionnel, Tribunal d'Instance, Tribunal de Grande Instance och samt— liga specialdomstolar överklagas till Cour d'Appel. Beträffande brott- målsdomar som meddelats av Tribunal de Police och som avser brott på vilka inte strängare straff än böter 1 300 FRF eller fängelse fem dagar kan följa råder överklagandeförbud såvida inte påföljden be- stämts till fängelse eller skadestånd utdömts. För att ett tvistemål skall tas upp i Cour d'Appel krävs att tvisteföremålets värde överstiger 13 000 FRF (18 200 FRF om målet avgjorts av specialdomstolen för arbetsrätt, Conseil de Prod'hommes). Understiger tvisteföremålet detta värde råder således också överklagandeförbud. Förbud mot att överklaga gäller även för vissa ärendetyper, t.ex vissa likvidations— ärenden. (Överklagandeförbudet hindrar dock inte en prövning i Cour de Cassation.) Övriga mål kan prövas utan krav på prövningstillstånd. Prövningen kan omfatta både sak— och rättsfrågor. I brottmål anses ett överklagande omfatta hela domen. Om klaganden uttryckligen begrän- sar överklagandet till vissa delar av underrättens dom kan emellertid Cour d'Appel begränsa prövningen till dessa delar. Någon rätt att enbart överklaga påföljden finns dock inte. I brottmål avgör Cour d'Appel själv om omhörande skall ske av den muntliga bevisningen eller om domstolen skall utgå från de utsagor som lärrmats i första instans. Om den tilltalade inte når framgång med sitt överklagande får

han stå kostnaderna i Cour d'Appel. Prövningen av tvistemålsdomar är begränsad till de delar av domen mot vilka överklagandet riktats. I flertalet fall är överklagandet begränsat till vissa sak— och rättsfrågor. Domstolen prövar då endast dessa frågor. Cour d'Appel är normalt domför med tre lagfarna domare.

Överst i domstolshierarkin finns en kassationsdomstol, Cour de Cassation. Denna prövar endast rättsfrågor och anses vara bunden av den lägre instansens bedömning av de faktiska omständigheter som den överklagade domen bygger på. Cour de Cassation är indelad i sex avdelningar, fem tvistemålsavdelningar och en brottmålsavdelning. Eftersom Cour de Cassation normalt inte skall ersätta en upphävd underrättsdom med ett eget avgörande betraktas överklagandet närmast som ett extraordinärt rättsmedel. Har underinstansens dom upphävts återförvisas målet till en lägre instans för ett nytt avgörande. Återför— visningen sker dock inte till den domstol vars dom blivit kasserad utan till en annan domstol på samma nivå. Om denna domstol vägrar godta Cour de Cassations rättsliga bedömning och målet åter överklagas dit, avgörs målet av Cour de Cassation i plenum. Kasseras domen på nytt är den underinstans till vilken Cour de Cassation sänder målet skyldig att följa plenums bedömning under förutsättning att plenum gjort samma rättsliga bedömning som den avdelning av Cour de Cassation som prövade målet första gången. Överklagande till Cour de Cassation är som framgått tidigare möjlig även i sådana mindre mål som endast prövas i en instans och som inte kan bli föremål för en appellations— domstols prövning. Prövning i Cour de Cassation kräver inte pröv- ningstillstånd. Normalt deltar minst fem domare i domstolens avgöran- den.

I tvistemål tas den muntliga bevisningen normalt upp under för- beredelsen. Domstolen kan i tvistemål utse en neutral person, kallad expert, för att reda ut och redovisa ett visst sakförhållande i målet. Resultatet presenteras i en skriftlig rapport i god tid före huvudför— handlingen. Om något för rätten eller parterna framstår som oklart eller mindre övertygande kan experten höras inför domstolen. Vid sådant förhållande biträds ofta parterna av egna experter. Det är inte ovanligt att detta får till resultat att den av domstolen utsedde experten modifierar sina slutsatser. Det finns sällan behov av att domstolen utser ytterligare en expert. Domstolen är inte bunden av expertens slutsatser beträffande det ifrågavarande sakförhållandet men lägger ofta dessa till grund för avgörandet.

En tilltalad som inte inställer sig till "huvudförhandling" i brottmål kan dömas i sin frånvaro. Har han inte erhållit kallelse eller har han giltig ursäkt för att inte inställa sig kan målet tas upp på nytt i samma instans. Han måste dock begära detta inom tio dagar från domen.

3.2.6 Tyskland

Brottmål

Första instans i flertalet brottmål är Amtsgericht. Brottmål som avser allvarligare brottslighet avgörs i första instans av Landgericht som också är överinstans till Amtsgericht. Oberlandesgericht, som är högsta instans i resp. förbundsstat, är första instans i vissa fall av högförräderi.

Amtsgericht består i mål som rör brott på vilka inte kan följa strängare påföljd än fängelse ett år av en lagfaren domare och i övriga brottmål av en lagfaren domare och två Schöffen (nämndemän). Land— gericht är i brottmål sammansatt av tre lagfarna domare och två Schöffen eller, vid prövning av domar som avgjorts av ensamdomare i Amtsgericht, av en lagfaren domare och två Schöffen.

Brottmålsdomar som meddelats av Landgericht i andra instans kan överklagas till Oberlandesgericht (i Berlin Kammergericht) genom Revision. Prövningstillstånd krävs inte. Överklagandet kan dock bara avse rättsfrågor. Brottmålen avgörs av en Senat bestående av tre lag— farna domare. Under vissa förutsättningar kan en dom av Amtsgericht överklagas direkt till Oberlandesgericht (Sprungrevision). Om en Oberlandesgericht i en rättsfråga vill avvika från ett avgörande från en annan Oberlandesgericht eller från Bundesgerichtshof, som är Tysk— lands högsta instans och till skillnad från övriga domstolar är federal, måste den aktuella rättsfrågan underställas Bundesgerichtshof för av- görande.

De brottmålsdomar som meddelats av Landgericht och Oberlandes— gericht i första instans överklagas genom Revision till Bundes— gerichtshof. Prövningstillstånd krävs inte. Bundesgerichtshof prövar dock liksom Oberlandesgericht endast rättsfrågor. Överklagande till Bundesgerichtshof sker via åklagarmyndigheten. Anser åklagarmyndig— heten att överklagandet är utsiktslöst kan denna yrka att Bundes— gerichtshof avvisar överklagandet såsom uppenbart ogrundat. För— svararen har i dessa fall två veckor på sig att inkomma med bemötan- de av åklagarmyndighetens yrkande. Finner Bundesgerichtshof där— efter enhälligt att överklagandet är uppenbart ogrundat kan domstolen utan förhandling och utan att ange skäl besluta att avvisa överklagan- det. Bundesgerichtshof kan också avgöra överklaganden utan förhand- ling om den enhälligt finner att överklagandet skall bifallas. Ett sådant avgörande skall dock motiveras. Övriga brottmål avgörs efter förhand— ling. Bundesgerichtshof består av tjugotre avdelningar, varav elva civilrättsliga, fem straffrättsliga och sju specialavdelningar. Målen avgörs normalt av en Senat bestående av fem lagfarna domare.

I Tyskland faller överträdelser av vissa bestämmelser och förbud, t.ex. lindrigare trafikförseelser, utanför straffrätten. Den som över- träder en sådan bestämmelse får i stället erlägga en avgift som tas ut av den myndighet som ansvarar för det område till vilket bestämmel— sen är att hänföra. Ett beslut att ta ut avgift kan dock överklagas till domstol.

Tvistemål

Amtsgericht är första instans i förrnögenhetsrättsliga mål som rör mindre värden (tvisteföremålets värde skall understiga 6 000 DEM), hyresmål och familjerättsliga mål. Övriga tvistemål prövas i första instans av Landgericht som också är överinstans till Amtsgericht i förrnögenhetsrättsliga mål och hyresmål. Om överklagandet i ett för— mögenhetsrättsligt mål inte avser ett högre värde än 1 200 DEM råder dock överklagandeförbud. Amtsgerichts avgöranden i familjerättsliga mål överklagas till Oberlandesgericht och därefter till Bundesgerichts— hof.

Amtsgericht består i tvistemål av en lagfaren domare. Landgericht är sammansatt av en eller tre lagfarna domare beroende på målets svårighetsgrad. Vid prövning av överklaganden är dock sammansätt- ningen alltid tre lagfarna domare. Landgerichts avgöranden i andra instans kan inte överklagas.

Landgerichts avgöranden i första instans kan överklagas till Ober— landesgericht och därefter till Bundesgerichtshof. Språngöverklagande direkt till Bundesgerichtshof är möjligt om överklagandet enbart avser rättsfrågor. Det förutsätter dock att motparten ger sitt medgivande. Prövningen i Oberlandesgericht kan avse både sak- och rättsfrågor. Prövningstillstånd krävs inte för att avgörandet skall prövas av denna instans. l förrnögenhetsrättsliga mål krävs inte heller prövningstillstånd i Bundesgerichtshof om värdet av det överklagandet avser överstiger 60 000 DEM. I övriga fall krävs att Oberlandesgericht meddelar pröv— ningstillstånd. Sådant tillstånd kan t.ex. meddelas om saken är av fundamental betydelse eller om avgörandet strider mot ett tidigare avgörande av Bundesgerichtshof.

Ett överklagande i ett förmögenhetsrättsligt mål som inte kräver prövningstillstånd kan avvisas av Bundesgerichtshof om saken inte är av fundamental betydelse och inte heller har någon utsikt till fram— gång. Ett sådant överklagande kan också avvisas om det är ogrundat eller om avgörandet visserligen innehåller någon felaktig rättstillämp- ning men är korrekt av andra skäl. Ett avvisningsbeslut kräver tvåtre- djedels majoritet och skall motiveras. Bundesgerichtshof är bunden av

underinstansens bedömning i sakfrågan. Prövningen i Bundesgerichts— hof är således begränsad till rättsfrågor. I de mål som avgörs materi- ellt hålls dock förhandling.

I hyresmål finns möjlighet för Landgericht, som är sista instans i dessa mål, att underställa Oberlandesgericht en rättsfråga om Land— gericht vill avvika från ett avgörande av Bundesgerichtshof eller en Oberlandesgericht eller om rättsfrågan är av fundamental betydelse och ännu inte har prövats av de högsta instanserna. Oberlandesgericht kan i sin tur underställa Bundesgerichtshof frågan om Oberlandes- gericht själv vill avvika från tidigare avgöranden.

Domstolsavgifter (Gebiihren des Gerichts) tas ut vid överklagande. Avgifternas storlek är beroende av vad överklagandet gäller. I över— instanserna råder ombudstvång. Ombuden måste dessutom ha tillstånd att uppträda inför den Oberlandesgericht vid vilken målet handläggs eller överklagats från.

3.3. Konventionsåtaganden m.m.

3.3.1. Europakonventionen med dess ändrings— och tilläggsprotokoll

Bakgrund

Den europeiska konventionen den 4 november 1950 angående skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna (Europakonventionen) har utarbetats inom Europarådet. Utöver kon- ventionen finns elva ändrings— och tilläggsprotokoll. Sverige ratificera- de konventionen år 1952 (SÖ 1952z35). Protokollen har ratificerats fortlöpande.

Konventionens närmare innebörd preciseras genom den praxis som efter hand utbildas vid Europadomstolen som, tillsammans med Europakommissionen, övervakar konventionens efterlevnad. Denna praxisutveckling är mycket dynamisk och leder inte sällan till förskjut- ningar i rättsläget vad gäller konventionsåtagandenas innebörd varför de interna regler som vid en viss tidpunkt uppfyller gjorda åtaganden vid en senare tidpunkt kan visa sig inte vara förenliga med dessa.

Artiklar med särskild betydelse för reformarbetet

De artiklar som är aktuella återges i den lydelse de erhållit i den senaste svenska översättningen, intagen i bet. 1994/95zKU5. De kom-

mentarer som lämnas bygger till övervägande delen på Danelius, Mänskliga rättigheter, 5:e uppl.

I art. 6 regleras rätten till domstolsprövning. Vidare ställs där vissa krav på hur denna prövning skall vara utformad.

1. Var och en skall, vid prövningen av hans civila rättigheter och skyldigheter eller av en anklagelse mot honom för brott, vara berättigad till en rättvis och offentlig förhandling inom skälig tid och inför en oavhängig och opartisk domstol, som upprättats enligt lag. Domen skall avkunnas offentligt, men pressen och allmänheten får utestängas från förhandlingen eller en del därav av hänsyn till den allmänna moralen, den allmänna ordningen eller den nationella säkerheten i ett demokratiskt samhälle, eller då minderårigas intres- sen eller skyddet för parternas privatliv så kräver eller, i den mån domstolen finner det strängt nödvändigt, under särskilda omstän- digheter när offentlighet skulle skada rättvisans intresse.

3. Var och en som blivit anklagad för brott har följande minimi- rättigheter:

a) att utan dröjsmål, på ett språk som han förstår och i detalj, underrättas om innebörden av och grunden för anklagelsen mot honom,

b) att få tillräcklig tid och möjlighet att förbereda sitt försvar,

c) att försvara sig personligen eller genom rättegångsbiträde som han själv utsett eller att, när han saknar tillräckliga medel för att betala ett rättegångsbiträde, erhålla ett sådant utan kostnad, om rättvisans intresse så fordrar,

d) att förhöra eller låta förhöra vittnen som åberopas mot honom samt att själv få vittnen inkallade och förhörda under samma för— hållanden som vittnen åberopade mot honom, e) att utan kostnad bistås av tolk, om han inte förstår eller talar det språk som begagnas i domstolen.

Med uttrycket "prövning(en) av hans civila rättigheter och skyldig- heter" i art. 6:1 förstås prövning av en tvist som rör en rättighet/ skyldighet som enligt nationell rätt skall kunna göras gällande på rimliga grunder. Med uttrycket "anklagelse (mot honom) för brott" avses bl.a. de straffprocessuella förfaranden som syftar till att fast— ställa om någon är skyldig till brott och vilken påföljd som denne i så fall skall ådömas. Andra straffrättsliga förfaranden, t.ex. frågor om tvångsmedel eller om benådning, omfattas däremot inte. Den natio— nella karakteristiken på en lagöverträdelse är inte avgörande. Därut— över beaktas gärningens art och det straff som kan komma i fråga. Handlingar som enligt nationell lagstiftning utgör disciplinära förseel- ser eller ordningsförseelser kan i Vissa fall betraktas som brott vid tillämpningen av art. 6. Även vissa ekonomiska sanktioner kan göra artikeln tilllämplig (Stavros, The Guarantees for Accused Persons Under Article 6 of the European Convention on Human Rights, s.

26). I kravet på att förhandlingen skall vara rättvis ligger att parterna skall vara likställda — "equality of arms" skall råda. Rätten att höra vittnen m.fl. rättigheter i art. 6:3 syftar till att förverkliga principen om parternas likställdhet. Vidare skall förfarandet vara kontra- diktoriskt av vilket följer att part måste ges tillfälle att bemöta bevis— ning som motparten åberopar.

Den i art. 6:1 angivna rätten till förhandling måste uppmärk— sammas när reformer övervägs rörande prövningstillstånd och möjlig- heterna till avgörande av mål utan huvudförhandling. Principen om parternas likställdhet måste genomgående beaktas.

I art. 2 i det sjunde tilläggsprotokollet garanteras rätten till om— prövning1 av en dom i brottmål?

1. Var och en som dömts av domstol för brottslig gärning skall ha rätt att få skuldfrågan eller påföljden omprövad av högre domstol. Utövandet av denna rätt, inbegripet grunderna för dess utövande, skall regleras i lag.

2. Undantag från denna rätt får göras i fråga om mindre grova gärningar, enligt föreskrift i lag, eller i de fall då vederbörande har dömts i första instans av den högsta domstolen eller har dömts efter det att en frikännande dom har överklagats.

Det bör påpekas att den omständigheten att artikeln inte ger rätt till en omprövning av domar i tvistemål inte innebär att man kan införa vilka restriktioner som helst vid omprövning av dessa mål. Finns det en möjlighet till prövning i andra instans gäller art. 6 med de konsekven- ser som beskrivits ovan.

Art. 2 i det sjunde tilläggsprotokollet begränsar först och främst möjligheterna att införa överklagandeförbud. Artikeln måste emellertid beaktas även när det gäller förändringar av reglerna om prövningstill— stånd och i fråga Om omfattningen av hovrättens prövning i brottmål.

I art. 5 anges under vilka förutsättningar frihetsberövanden får äga rum.

1. Var och en har rätt till frihet och personlig säkerhet. Ingen får berövas friheten utom i följande fall och i den ordning som lagen föreskriver:

a) när någon är lagligen berövad friheten efter fällande dom av

behörig domstol,

lMed omprövning avses inte en ny prövning i samma instans utan en pröv- ning 1 högre instans (överprövning). 2I art. 1 i det sjunde tilläggsprotokollet garanteras utlänningars rätt att få beslut i frågor om utvisning omprövade.

b) när någon är lagligen arresterad eller på annat sätt berövad friheten, antingen därför att han underlåtit att uppfylla en domstols lagligen meddelade föreläggande eller i syfte att säkerställa ett fullgörande av någon i lag föreskriven skyldighet,

c) när någon är lagligen arresterad eller på annat sätt berövad friheten för att ställas inför behörig rättslig myndighet såsom skä— ligen misstänkt för att ha begått ett brott, eller när det skäligen anses nödvändigt att hindra honom från att begå ett brott eller att undkomma efter att ha gjort detta,

d) när en underårig genom ett lagligen meddelat beslut är berövad friheten för att undergå skyddsuppfostran eller för att inställas inför behörig rättslig myndighet,

e) när någon är lagligen berövad friheten för att förhindra sprid— ning av smittosam sjukdom eller därför att han är psykiskt sjuk, alkoholmissbrukare, missbrukare av droger eller lösdrivare,

f) när någon är lagligen arresterad eller på annat sätt berövad friheten för att förhindra att han obehörigen reser in i landet eller som ett led i ett förfarande som rör hans utvisning eller utlämning.

De angivna förutsättningarna för frihetsberövande måste beaktas vid en eventuell reform beträffande rätten till avräkning av anhållnings- och häktningstid.

Betydelsen av att Europakonventionen gäller som svensk lag

Sedan den 1 januari 1995 är konventionen och protokoll nr 1 t.o.m. nr 8 gällande lag i Sverige, lag (1994:1219) om den europeiska konven— tionen angående skydd för de mänskliga rättigheterna och de grund- läggande friheterna. Fr.o.m. den 1 augusti 1995 gäller även protokoll nr 9 som lag i Sverige. Vidare har i 2 kap. 23 & RF intagits ett förbud mot att meddela lag eller annan föreskrift i strid med Sveriges åtagan— den på grund av Europakonventionen. (Fri- och rättighetskommitténs delbetänkande Fri- och rättighetsfrågor, SOU 1993:40 Del B, Inkorpo— rering av Europakonventionen, prop. 1993/94:117, bet. 1993/94: KU24 och 1994/95:KU5, rskr. 1993/942246 och 1994/95:11.)

Införlivandet av konventionen har skett genom inkorporering. Tidigare kunde konventionen inte tillämpas direkt av svenska dom- stolar. I stället fick den sin betydelse genom att domstolarna som ett led i tolkningen av svensk lag beaktade konventionen och Europa— domstolens praxis.

En'effekt av inkorporeringen är att lagkonflikter nu kan uppkomma

vid rättstillämpningen. Frågan blir då hur dessa skall lösas3. I motiven redogörs för ett antal principer som kan komma till användning (a. prop. s. 37 f. och a. bet. 1993/94zKU24 s. 19 f.). Om konflikten gäller mellan konventionen och därefter utfärdad lag ger möjligheten till lagprövning visst utrymme för att lösa problemet, dock bara om det är uppenbart att den nya lagen är konventionsstridig (2 kap. 23 & jämförd med 11 kap. 14 & RF och därtill a. prop. s. 36).

Om en verklig konflikt föreligger, som inte löses genom lagpröv- ning, anges i motiven att denna kan lösas med antingen principen om lex posterior eller principen om att lex specialis går före lex generalis. Där beskrivs också en princip som HD:s ledamöter pekat på i sitt remissvar över Fri— och rättighetskommitténs betänkande. Denna tredje princip innebär "att en konvention om mänskliga rättigheter, även om den i den inhemska laghierarkin inte har högre rang än van— lig lag, ändå bör på grund av sin speciella karaktär ges en särskild vikt i fall av konflikt med inhemska lagbestämmelser" (Ds 1993:90 s. 240). I motiven tas inte ställning till om någon av dessa principer skall tillmätas större vikt än någon annan. Inte heller kan uppräkningen av tolkningsprinciper anses uttömmande.

3.3.2 1966 års FN—konvention

FN:s internationella konvention den 18 december 1966 om med- borgerliga och politiska rättigheter (1966 års FN-konvention) ratifice- rades år 1971 (sö 197142).

I art. 14 regleras bl.a. rätten till domstolsprövning i brottmål och tvistemål samt rätten till prövning i andra instans i brottmål?

1. Alla skall vara lika inför domstolarna. Envar skall, när det gäller att pröva anklagelse mot honom för brott eller hans rättig- heter och skyldigheter i tvistemål, vara berättigad till opartisk och offentlig rättegång inför en behörig, oavhängig och opartisk dom— stol, som inrättats enligt lag. Pressen och allmänheten må ute- stängas från rättegången eller en del därav av hänsyn till sedlig- heten, den allmänna ordningen ("Ordre public") eller den nationella Säkerheten i ett demokratiskt samhälle eller då hänsynen till parter- nas privatliv så kräver eller, i den mån domstolen så finner strängt

3Här bortses dels från de fall där någon egentlig lagkonflikt inte föreligger och problemet kan lösas med hjälp av en s.k. fördragskonform lagtolkning, dels från de eventuella problem som kan uppkomma till följd av att Europa- konventionen torde utgöra en del av EG—rätten (a. prop. s. 33). 4I art. 13 garanteras utlänningars rätt att bl.a. få beslut i frågor om utvisning omprövade.

nödvändigt, i fall då på grund av särskilda omständigheter offent- lighet skulle skada rättvisans intresse; dock skall domar som av- kunnats i brottmål eller tvistemål offentliggöras, utom i fall då minderårigas intressen kräver att så ej sker eller då rättegången gäller äktenskapsmål eller förrnynderskap för barn.

3. Envar skall, när det gäller att pröva anklagelse mot honom för brott, utan åtskillnad ha rätt till följande minimigarantier:

a) att ofördröjligen och i detalj och på ett språk, som han förstår, bli underrättad om innebörden av och grunden för anklagelsen mot honom; b) att åtnjuta tillräcklig tid och möjlighet att förbereda sitt försvar och att kunna rådgöra med rättegångsbiträde, som han själv utsett; e) att bli rannsakad utan oskäligt dröjsmål;

d) att bli rannsakad i sin närvaro och att försvara sig personligen eller genom rättegångsbiträde, som han själv utsett; om han ej har rättegångsbiträde, att bli underrättad om sin rätt till sådant; samt att i varje mål där rättvisans intresse så kräver kostnadsfritt få rätte— gångsbiträde sig anvisat, om han saknar erforderliga medel att betala för sådant;

e) att förhöra eller låta förhöra de Vittnen, som åberopas emot honom, och att för egen räkning få vittnen inkallade och förhörda under samma förhållanden som vittnen åberopade mot honom; f) att kostnadsfritt åtnjuta bistånd av tolk, om han icke förstår eller talar det språk som begagnas vid domstolen; g) att ej tvingas vittna mot sig själv eller erkänna sig skyldig.

5. Envar som befunnits skyldig till och dömts för ett brott skall ha rätt att få skuldfrågan och det ådömda straffet omprövade av högre instans i enlighet med lag.

De rättigheter som anges i denna artikel skiljer sig inte i något av— görande hänseende från dem som anges i art. 6 i Europakonventionen och i art. 2 i det sjunde tilläggsprotokollet. En skillnad är dock att det såvitt gäller rätten till omprövning av en brottmålsdom inte finns något uttryckligt undantag motsvarande art. 2 i det sjunde tilläggsprotokollet för bl.a. mindre allvarliga brott.

I art. 9 anges under vilka förutsättningar frihetsberövande får ske.

1. Envar har rätt till frihet och personlig säkerhet. Ingen må utsättas för godtycklig arrestering eller annat godtyckligt frihetsbe— rövande. Ingen må berövas sin frihet utom på sådana grunder och i sådan ordning som föreskrivs i lag.

Denna artikel har samma betydelse för reformarbetet som art. 5 i Europakonventionen (se föregående avsnitt).

3 .3 .3 FN:s barnkonvention

FN:s konvention den 20 november 1989 om barnets rättigheter ratifi- cerades av Sverige år 1990 (SO 1990120). Enligt art. 1 gäller konven— tionen barn under 18 år, om inte barnet blivit myndigt tidigare enligt den lag som gäller för barnet.

I art. 40 garanteras barn som misstänks för brott vissa rättigheter, bl.a. rätten till en prövning i andra instans av ett avgörande som inne— bär att barnet anses skyldigt till brott. """"""

1. Konventionsstaterna erkänner rätten för varje barn som miss- tänks eller åtalas för eller befunnits skyldigt att ha begått brott att behandlas på ett sätt som främjar barnets känsla för värdighet och värde, som stärker barnets respekt för andras mänskliga rättigheter och grundläggande friheter och som tar hänsyn till barnets ålder och önskvärdheten att främja att barnet återanpassas och tar på sig en konstruktiv roll i samhället.

2. För detta ändamål och med beaktande av tillämpliga bestämmel- ser i internationella instrument skall konventionsstaterna särskilt säkerställa att

(a) inget barn skall misstänkas för eller åtalas för eller befinnas skyldigt att ha begått brott på grund av en handling eller under- låtenhet som inte var förbjuden enligt nationell eller internationell rätt vid den tidpunkt då den begicks;

(b) varje barn som misstänks eller åtalas för att ha begått brott skall ha åtminstone följande garantier:

(i) att betraktas som oskyldigt innan barnets skuld blivit lagligen fastställd;

(ii) att snarast och direkt underrättas om anklagelserna mot sig och, om lämpligt, genom sina föräldrar eller vårdnadshavare, och att få juridiskt biträde eller annan lämplig hjälp vid förberedelse och framläggande av sitt försvar;

(iii) att få saken avgjord utan dröjsmål av en behörig, oberoende och opartisk myndighet eller rättskipande organ i en opartisk för- handling enligt lag och i närvaro av juridiskt eller annat lämpligt biträde och, såvida det inte anses strida mot barnets bästa, särskilt med beaktande av barnets ålder eller situation, barnets föräldrar eller vårdnadshavare;

(iv) att inte tvingas att avge vittnesmål eller erkänna sig skyldigt; att förhöra eller låta förhöra vittnen som åberopas mot barnet samt att på lika villkor för egen räkning få vittnen inkallade och för- hörda;

(v) att, om barnet anses ha begått brott, få detta beslut och beslut om åtgärder till följd därav omprövade av en högre behörig, obe—

roende och opartisk myndighet eller rättskipande organ enligt lag;

(vi) att utan kostnad få hjälp av tolk, om barnet inte kan förstå eller tala det språk som används;

(vii) att få sitt privatliv till fullo respekterat under alla stadier i förfarandet.

I relevanta delar av art. 40 finns motsvarigheter i Europakonventio— nen. Dessa rättigheters betydelse för reformarbetet har beskrivits i avsnitt 3.3.1.

3 .3 .4 EG-fördraget

I detta sammanhang finns det även skäl att uppmärksamma EG—för— dragets art. 177. Artikeln innehåller regler om EG—domstolens för- handsavgöranden.

Domstolen skall vara behörig att meddela förhandsavgöranden angående

a) tolkningen av detta fördrag,

b) giltigheten och tolkningen av rättsakter som beslutats av ge— menskapens institutioner,

c) tolkningen av stadgar för organ som upprättats genom rätts- akter som beslutats av rådet, när stadgarna föreskriver detta.

När en sådan fråga uppkommer vid en domstol i en medlemsstat, får den domstolen, om den anser att ett beslut i frågan är nödvän— digt för att döma i saken, begära att domstolen meddelar ett för—

handsavgörande. När en sådan fråga uppkommer i ett ärende vid en domstol i en

medlemsstat, mot vars avgöranden det inte finns något rättsmedel enligt nationell lagstiftning, skall den nationella domstolen föra frågan vidare till domstolen.

Artikeln avser inte endast domstolar i högsta instans utan är tillämplig på alla de situationer där domstolens beslut i det aktuella fallet inte kan överklagas. Enligt Norberg brukar ibland framhållas att detsamma också torde gälla för en domstol vars avgörande endast kan prövas i en högre instans efter att prövningstillstånd har meddelats. (Norberg, Vad betyder EU—medlemskapet för de svenska domstolarna?, SvJT 1995 , s. 420.) Enligt utredningens uppfattning torde dock någon skyl- dighet att inhämta förhandsavgörande inte föreligga i den lägre dom- stolen om den högre domstolen är skyldig att meddela ändrings- dispens. Däremot torde en sådan skyldighet föreligga i den lägre domstolen om den högre endast kan meddela prövningstillstånd om det

föreligger prejudikatskäl eller extraordinära skälS. Om överklagande- förbud gäller blir artikeln självfallet tillämplig i den instans vars av— görande inte får överklagas.

3.4. Europarådets rekommendation No. R (95) 5

3 .4. 1 Bakgrund

År 1991 tillsatte Europarådets styrkommitté för juridiskt samarbete (CDCJ) en expertgrupp, The Project Group on Efficiency and Fairness of Civil Justice (CJ-JU), som på grundval av nationella rapporter bl.a. skulle identifiera eventuella brister i medlemsstaternas rättskipning. Det visade sig att appellationsdomstolarna i många länder hade långa handläggningstider och höga målbalanser. Orsaken härtill ansågs främst vara en ökad måltillströmning till andra instans och in- effektiva eller mindre ändamålsenliga handläggningsregler. Expert- gruppen fann det angeläget att arbeta för att begränsa möjligheterna att överklaga till andra instans och att förbättra formerna för processen där.

I november 1993 avgav expertgruppen ett förslag till rekommenda— tion för att förbättra appellationsförfarandet i tvistemål. Efter det att förslaget till rekommendation bearbetats av Styrkommittén för juri— diskt samarbete antogs den av Europarådet den 7 februari 1995.

3.4.2. Rekommendationen

Enligt rekommendationen (art. l:a) bör det i princip vara möjligt för en part att få ett avgörande fattat av första instans kontrollerat av andra instans. Syftet med denna kontroll är att den högre instansen skall kunna rätta felaktigheter, såväl beträffande sak— och rättsfrågor som beträffande procedurfrågor, och avgöra viktiga rättsfrågor. Om det anses lämpligt att göra undantag från denna princip skall varje undantag ha stöd i lag och uppfylla rimliga krav på rättssäkerhet (art. lzb).

Enligt art. 3 bör medlemsstaterna överväga att vidtaga några eller samtliga av följande åtgärder för att säkerställa att andra instans endast

5Jfr Anne Ekblom-Wörlund, Fråga EG—domstolen. Vad, vem, när och hur?, JFT 1995, s. 213 not 9.

prövar sådant som det är lämpligt att denna prövar.

a. Utesluta vissa målkategorier från parts möjlighet att överklaga, t.ex. mål som rör små anspråk. b. Uppställa krav på prövningstillstånd. c. Bestämma specifika tidsgränser inom vilka överklagande måste ske. (1. Skjuta upp rätten att överklaga vissa beslut under handläggningen till dess det slutliga avgörandet överklagas.

För att säkerställa att endast överklagade frågor prövas av andra in— stans bör vidare medlemsstaterna enligt art. 5 överväga att vidtaga några eller samtliga av följande åtgärder.

a. Tillåta domstolen eller parterna att helt eller delvis godta under- instansens bedömning av sakfrågan. b. Tillåta parterna att begränsa överklagandet till vissa frågor i målet. c. I de fall prövningstillstånd krävs ge domstolen möjlighet att be— gränsa detta, t.ex. till rättsfrågan. d. Begränsa möjligheterna i andra instans att framställa nya yrkanden samt att åberopa nya omständigheter och bevis, om inte nya för— hållanden inträtt eller om det förelegat andra orsaker, specificerade i den nationella lagstiftningen, till varför dessa inte framställts resp. åberopats i första instans. e. Begränsa prövningen i indispositiva mål till de delar beträffande vilka det finns motiverade grunder för överklagandet.

De åtgärder som ovan redovisats har som framgått till syfte att be- gränsa flödet av mål till andra instans resp. begränsa prövningens omfattning i andra instans. Rekommendationen behandlar även åtgär- der som har till syfte att förebygga att rätten att överklaga missbrukas, åtgärder som har till syfte att göra förfarandet i andra instans effek- tivare, m.m. Rekommendationen och den därtill hörande förklarande promemorian (Explanatory memorandum) återges i sin helhet i bilaga 2 och 3.

4. Inriktningen av en reform

Sammanfattning: Utredningen anser att hovrättens främsta uppgift är att, efter en kontroll av den materiella riktigheten av ett tingsrättsavgörande, rätta eventuella felaktigheter i avgöran- det. Därutöver bör hovrätten kontrollera om tingsrätterna hand- lägger målen formellt korrekt och ha ett ansvar för rättsbild- ningen. Från denna utgångspunkt kan konstateras att det nu— varande hovrättsförfarandet med en i princip fullständig pröv— ning i många fall är mer omfattande än som motiveras av hov— rättens uppgifter. Det finns därför ett behov av att ändra hand— läggningsreglerna så att dessa i större utsträckning än i dag an- passas till dessa uppgifter. Detta är en förutsättning för att vid varje tidpunkt tillgängliga resurser bäst skall kunna utnyttjas för att upprätthålla och stärka rättssäkerheten. Utredningen har funnit att det inte är möjligt att inom nuvarande ordning med en mer eller mindre fullständig prövning i flertalet mål åstadkom- ma en tillräcklig anpassning till hovrättens uppgifter. För att detta skall vara möjligt bör enligt utredningen ett system med generellt eller väsentligt utvidgat krav på prövningstillstånd införas i ledet mellan tingsrätt och hovrätt. De närmare förut- sättningarna för en sådan reform behandlas i kapitel 5.

4.1. Utgångspunkter

Tingsrätten är första instans för praktiskt taget alla de mål— och ärendetyper som omfattas av utredningsuppdraget. Tingsrättens uppgift kan kort beskrivas så att domstolen har till uppgift att kunna slutligt avgöra samtliga tvistemål, brottmål och ärenden, oavsett storlek och svårighetsgrad och det på ett sätt som inte lämnar utrymme för tvekan angående domstolens kompetens. Med ett annat synsätt på tingsrätten skulle tingsrättsprocessen kunna komma att bli reducerad till ett för— beredande förfarande till processen i hovrätten och hovrätten bli det forum där den egentliga rättskipningen ägde rum. Principen att tyngd- punkten i en instansordning bör ligga i första instans skulle då inte

kunna upprätthållas. Detta skulle i sin tur innebära att det i princip endast är de till hovrätt överklagade målen som får en tillräckligt rätts— säker behandling. En Sådan ordning är oacceptabel; rättssäkerheten skall komma alla parter till del och inte endast dem som överklagar. Statsmakterna har också genom förfaranderegler och domarutnäm— ningar m.m. markerat att redan tingsrättsförfarandet skall uppfylla mycket höga krav på rättssäkerhet och att rättegångens tyngdpunkt skall ligga där. (Att tyngdpunkten i en instansordning skall ligga i första instans kommer också till uttryck i art. 2:a i Europarådets rekommendation för att förbättra appellationsförfarandet i tvistemål, bilaga 2.)

HD, som är sista instans, år sedan fullföljdsreforrnen år 1971 i första hand en prejudikatinstans, dvs. en instans med uppgift att åstad- komma avgöranden vilka styr senare rättstillämpning. Därutöver har HD givits möjlighet att pröva ett mål om det finns synnerliga skäl, såsom att det finns grund för resning eller att domvilla förekommit eller att målets utgång i hovrätten uppenbarligen beror på grovt för- biseende eller grovt misstag. För prövning fordras prövningstillstånd'.

Hovrätten år i instansordningen placerad mellan tingsrätt och HD?. Med hänsyn till de snävt utformade prövningstillståndsreglerna är emellertid hovrätten i praktiken slutinstans i flertalet mål. Som fram- gar av avsnitt 2.1 innebär nuvarande regler att hovrätten beträffande samtliga målkategorier — med undantag för de mål som är underkasta- de krav på prövningstillstånd och de brottmål vars prövning är be- gränsad enligt 51 kap. 23 a & RB — på nytt prövar varje överklagat avgörande (eller överklagad del av avgörandet) i sin helhet. Det kan ifrågasättas om en så omfattande prövning är befogad.

Utredningen utgår från att hovrätten har tre huvuduppgifter. Dessa ar 1. att kontrollera tingrättsavgörandenas materiella riktighet och rätta eventuella materiella oriktigheter3 i dessa avgöranden,

2. att vaka över att tingsrätterna handlägger målen formellt korrekt och

]Här bortses från att HD är första instans i vissa mål och prövar ett litet antal mål i andra instans. Beträffande de sistnämnda har HD — vid sidan av preju— dikatfunktionen — samma uppgifter som hovrätterna. Vidare bortses från HD:s uppgifter att pröva frågor om resning, om domvilla och om återställan- de av försutten tid.

2I detta sammanhang bortses från att hovrätten är första instans i vissa mål samt i vissa ärenden om resning, om klagan över domvilla och om åter- ställande av försutten tid.

3Beträffande innebörden av begreppet materiellt oriktigt, se Ekelöf/Boman, Rättegång 1, 7:e uppl., s. 44.

3. att ha ett ansvar för rättsbildningen.

Denna utgångspunkt kan knappast sägas vara särskilt kontro- versiell. Den överensstämmer väl med vad som traditionellt ansetts vara hovrättens uppgift och ligger nära vad som uttalats i anslutning till art. l:a i Europarådets rekommendation för att föbättra appella- tionsförfarandet i tvistemål (Explanatory memorandum, p. 20, bilaga 3). I den internationella diskussionen har framförts den tanken att en appellationsdomstols uppgift är att tillmötesgå redan den önskan som varje tappande part kan ha att få sin sak prövad ännu en gång? För svensk rätts del saknas det anledning att tillägga rätten att överklaga en så vid syftning.

Av de angivna uppgifterna är den främsta tveklöst att kontrollera och rätta felaktiga tingsrättsavgöranden. Hovrätten skall således i första hand vara en garant för materiellt riktiga avgöranden. Det är dock uppenbart att denna hovrättens uppgift måste ha vissa begräns- ningar. Instansordningens princip, principen att tyngdpunkten i rätt- skipningen bör ligga i första instans, m.fl. principer innebär begräns- ningar av uppgiften att kontrollera och rätta materiellt felaktiga tings- rättsavgöranden. I den utsträckning det finns anledning att närmare bestämma omfattningen av denna uppgift görs detta i samband med att de enskilda reformförslagen behandlas.

Vidare bör hovrätten även i framtiden i samband med prövning av överklaganden på eget initiativ vaka över att rättegången i tingsrätten genomförts i överensstämmelse med gällande processuella regler. Av domstolsdisciplinära skål bör hovrätten, oberoende av yrkande, vara skyldig att ingripa mot vissa allvarligare rättegångsfel även om dessa inte lett till materiellt oriktiga avgöranden.

Vad därefter beträffar ansvaret för rättsbildningen måste betydelsen av hovrätternas avgöranden som vägledande för andra fall anses mindre framträdande, dels eftersom hovrätterna är flera och avgöran- den med olika utgång därför kan förekomma parallellt, dels eftersom resp. hovrätt måste antas ha sämre överblick över det juridiska fältet än högsta instans. Hovrätternas avgöranden kan därför främst få be— tydelse för rättsbildningen när fråga är om mål i vilka hovrätten är sista instans och mål inom sådana områden där prejudikat från HD av något annat skäl saknas. Den största betydelsen för rättsbildningen torde i övrigt hovrätterna ha genom att meddela prövningstillstånd i mål som kan vara av intresse från prejudikatsynpunkt så att dessa kan överklagas till HD.

4Professor J.A. Jolowicz, Managing Overload in Appellate Courts: ”Westem* Countries, The Eighth World Conference on Procedural Law, Justice and Efficiency, General Reports and Discussions, s. 74.

Även utan att här närmare precisera var gränserna för hovrättens uppgifter går kan konstateras att nuvarande bestämmelser leder till en mer omfattande prövning än som motiveras av dessa uppgifter. En stor del av hovrätternas resurser läggs ned på prövning av mål där tingsrättens avgörande inte är materiellt oriktigt, där inget formellt fel begåtts under handläggningen i tingsrätten och där avgörandet saknar prejudikatintresse. Detta innebär att tillgängliga resurser inte utnyttjas optimalt. Att vid varje tidpunkt tillgängliga resurser används så effek- tivt som möjligt är en förutsättning för att hovrätterna på bästa sätt skall kunna upprätthålla och stärka rättssäkerheten. Om hovrätten kan koncentrera sin verksamhet och sina resurser till sådant som direkt motiveras av hovrättens uppgifter blir hovrätterna effektivare och får därmed bättre förutsättningar att hantera sina uppgifter. Detta förut- sätter att man gör avvägningar mellan insatser för skilda mål inom hovrätterna. Det är önskvärt att hovrättsförfarandet är så flexibelt att varje mål kan handläggas på det för målet mest ändamålsenliga sättet. Då läggs rättsväsendets resurser där de bäst behövs, vilket är särskilt väsentligt när resurserna är knappa.

Att hovrättens prövning är mer omfattande än som motiveras av hovrättens uppgifter innebär också nackdelar för parterna. Parternas processkostnader blir totalt sett högre än vad de behöver vara. Vidare får den berättigade parten i många tvistemål vänta längre på sin rätt än vad som är nödvändigt. Att den berättigade snabbt och med så liten ekonomisk uppoffring som möjligt kommer till sin rätt anses vara ett samhällsintresse av första ordningen (Ekelöf/Boman, Rättegång 1, 7:e uppl., s. 124)5. Vidare innebär kortare handläggningstider i brottmål att den tilltalade inte onödigt länge behöver sväva i ovisshet om ut- gången i målet. Det är också angeläget att den straffrättsliga reaktio- nen kommer så nära brottet som möjligt.

Mot bakgrund av det anförda kan således konstateras att det finns ett stort behov av att stärka hovrätterna genom att ytterligare anpassa de regler som styr handläggningen av mål i hovrätt så att dessa regler bättre svarar mot hovrättens uppgifter.

Som framgår av avsnitt 2.2 kan det befaras att arbetssituationen på sikt kan komma att bli alltmer ansträngd. Enligt direktiven är det uteslutet att hovrätterna tillförs ytterligare resurser. En ökning av hovrätternas arbetsvolym kan därför inte mötas med ökade resurser.

sEn snabbare handläggning torde även innebära att domstolsförfarandets konkurrenskraft i förhållande till skiljeförfarandet ökar till gagn för rättsbild- ningen (jfr Lindskog, Tvistemål och tidsutdräkt i allmän domstol, JT 1994—95 S. 589 ff., Ekelöf/Boman, a.a. s. 125 f. samt Skiljedomsutredningens slut— betänkande Näringslivets tvistlösning, SOU 1995:65 s. 155).

Även om hovrätterna på längre sikt skulle kunna tillföras resurser är det mycket tveksamt om en fortsatt utbyggnad av dessa skulle vara lämplig. En sådan åtgärd skulle nämligen kunna leda till en minskad kvalitet eftersom det inte finns en obegränsad tillgång på kompetent domarpersonal; hovrätternas behov av kompetent personal skall ju tillgodoses i konkurrens med motsvarande krav från andra viktiga samhällssektorer. Det finns inte heller något utrymme att omfördela resurser mellan målkategorierna tvistemål, brottmål och Ö-mål. Av Statskontorets kartläggning av hovrättsdomarnas arbetstid, m.m., vilken redovisas i bilaga 4 c., framgår att ytterligare delegering till föredragande och kanslipersonal endast skulle få begränsad effekt. Dessa förhållanden gör det särskilt angeläget att snarast få till stånd en ytterligare anpassning av hovrättsförfarandet till hovrättens uppgifter.

För att åstadkomma en sådan anpassning har utredningen undersökt vilka möjligheter som finns att uppnå en bättre överensstämmelse mellan hovrättsförfarandet och hovrättens uppgifter inom ramen för nuvarande ordning med en mer eller mindre fullständig prövning av flertalet mål. Utredningen har gått igenom möjligheterna att begränsa hovrättens prövning utifrån överklagandets utformning, att ändra reg- lerna om åberopande i hovrätten av nya omständigheter och nya bevis, att ändra reglerna om förnyad bevisupptagning samt att öka använd- ningen av skriftligt förfarande. Även med reformer på dessa områden (som inte kan bli särskilt långtgående av skäl som framgår av avsnitt 6.2—6.6) skulle hovrätterna i en inte obetydlig utsträckning företa en mer omfattande prövning än vad deras uppgifter motiverar. En juste- ring av befintliga bestämmelser är således inte tillräcklig för att hov— rättens handläggningsregler i önskvärd utsträckning skall kunna an— passas till hovrättens uppgifter. En reform enligt det sagda skulle inte heller i någon större utsträckning bidra till att på annat sätt effektivise- ra verksamheten i hovrätterna.

Utredningen har också — i enlighet med direktiven — gått igenom vissa andra förbättringsåtgärder avseende hovrättsförfarandet samt olika åtgärder som innebär att flödet av mål till hovrätterna begränsas. Gemensamt för dessa åtgärder är dock att de inte bidrar till att ytter— ligare anpassa hovrättsförfarandet till hovrättens uppgifter. De bidrar inte heller i någon större utsträckning till att på annat sätt effektivisera verksamheten i hovrätterna.

Enligt utredningens uppfattning bör man mot bakgrund av det anförda ta ett större grepp över frågan om hovrättsförfarandets utform— ning. Det som ligger närmast till hands är att försöka anpassa hov- rättsförfarandet till hovrättens uppgifter genom att införa generella begränsningar i fråga om prövningens omfattning.

I nästa avsnitt behandlas en metod som ibland förespråkats i debatten, nämligen att med vissa mer eller mindre långtgående undan- tag begränsa hovrättens prövning till rättsfrågor. Därefter övergår utredningen till att behandla möjligheten att införa ett system med generellt krav på prövningstillstånd innefattande ändringsdispens i ledet mellan tingsrätt och hovrätt.

4.2. Begränsning av hovrättens prövning till rättsfrågor

Prövningen av mål skulle — i enlighet med vad som skett på sina håll utomlands — teoretiskt sett kunna begränsas till att bara avse rätts— frågor. En sådan ordning skulle innebära att den högre instansen skulle vara bunden av vad den lägre funnit utrett om sakförhållandena. I ett sådant system kan en part genom ett överklagande bara få till stånd en ny rättslig bedömning av de sålunda utredda sakförhållan— dena. Ett appellationsförfarande som konstrueras på detta sätt kan givetvis kombineras med mer eller mindre långtgående undantag som medger en ny prövning av sakfrågan i målet.

Frågan om en begränsning av hovrättsprövningen till rättsfrågor har tidigare övervägts i flera utredningar utan att något förslag lagts fram (se Domstolsutredningens betänkande Domstolarna inför 2000- talet, SOU 1991:106 Del A 5. 298 ff., med där gjorda hänvisningar).

Det finns vissa fördelar med ett system som innebär att hovrättens prövning är begränsad till rättsfrågan i målet. För det första skulle en sådan ordning medföra att tyngdpunkten i instansordningen förlades till första instans eftersom parterna skulle tvingas att redan där ta fram all den bevisning de vill åberopa i målet. Genom att all bevisning skulle bli slutligt bedömd redan i tingsrätten, skulle för det andra risken generellt sett minska för att hovrättens avgörande skulle grun- das på ett sämre materiellt underlag än tingsrättens; detta hänger samman med det förhållandet att muntlig bevisning erfarenhetsmässigt tenderar att vara mindre tillförlitlig i hovrätten än i tingsrätten, bl.a. eftersom längre tid förflutit från den hördes iakttagelser när hovrätten handlägger målet. Det skulle för det tredje vara en fördel från effekti- vitetssynpunkt att koncentrera hovrättsprövningen till rättsfrågor på den grunden att en överprövning av just sådana frågor får anses vara hovrättprövningens styrka. Detta beror främst på att hovrätterna vid avgörande av mål består av fler lagfarna domare än tingsrätten vilket många gånger ger större utrymme för en grundlig behandling av rätts— frågorna (se vidare avsnitt 6.7). En begränsning av hovrättsprövningen

skulle för det fjärde medföra den fördelen från resurssynpunkt att avsevärt fler mål skulle kunna avgöras utan huvudförhandling.

Man kan emellertid rikta ett flertal invändningar mot en ordning där hovrättens prövning begränsas till rättsfrågor. För det första kan det hävdas att en sådan begränsning inte skiljer ut de överklagade tingsrättsavgöranden som innehåller materiella felaktigheter. Hovrätten skulle i så fall inte bli det forum för korrigering av felaktiga avgöran— den som, enligt vad som utvecklats i avsnitt 4.1, får anses vara dess främsta uppgift i instansordningen. Hovrätten skulle i stället ofta få ägna sig åt att konstatera att tingsrätterna riktigt avgjort rättsfrågor som kanske till en del är ganska enkla. Vidare skulle, vilket är ännu allvarligare, felaktiga bedömningar i sakfrågan inte kunna rättas. I de tvistemål och brottmål som avgjordes under perioden 1992-07-01-- 1993—06—30 berodde enligt den i bilaga 4 a. beskrivna målundersök- ningen ca hälften av ändringarna i resp. målkategori på att en annan bedömning av sakfrågan skett. Det kan finnas flera orsaker till att hovrätten gör en annan bedömning av en sakfråga än tingsrätten gjort. En sådan är att bevisningen blivit svagare. Detta kan dock inte ensamt förklara att ändring sker i en så stor andel av målen. Från rättssäker- hetssynpunkt är det därför nödvändigt att ett system med begränsning av hovrättsprövningen till rättsfrågor kombineras med en möjlighet att få till stånd en ny prövning av sakfrågan. Frågan blir då hur generös en sådan möjlighet skall vara. För att en reform inte skall medföra några försämringar när det gäller rättssäkerheten krävs att ribban för att ett mål skall tas upp till prövning även i sakfrågan läggs lågt. Det nuvarande systemet med prövningstillstånd innehåller en sådan låg ribba; prövningstillstånd skall ges "om anledning förekommer till ändring i det slut tingsrätten kommit till". Den närmare innebörden av denna regel är som framgår av avsnitt 5.1 omdiskuterad. Klart är dock att strängare krav för prövning av sakfrågan skulle medföra större risk för materiellt felaktiga slutliga avgöranden. Att ha samma krav för en prövning av sakfrågan som i ett system med ändringsdispens skulle visserligen vara fullt tänkbart från rättssäkerhetssynpunkt. Frågan är emellertid om det inte är bättre att löpa linan ut och införa ett system med prövningstillstånd för såväl sakfrågor som rättsfrågor. Annars hamnar man i den logiskt svårförklarliga lösningen att man tvingar hovrätten att ta upp rättsfrågor till prövning även i sådana — i prakti- ken mycket vanliga — fall där det inte förekommer anledning till änd— ring i det slut tingsrätten kommit till.

För det andra är det svårt att finna en definition som klart skiljer begreppet rättsfråga från begreppet sakfråga. Detta har visserligen inte hindrat andra länder från att använda dessa begrepp men vad som kan vinnas med en begränsning till rättsfrågor riskerar att i viss män för-

loras på grund av det ökade arbetet med att avgöra om överklagandet rör sakfrågan eller rättsfrågan.

För det tredje kan vissa handläggningsproblem uppkomma. Med hänsyn till de svårigheter att definiera vad som skall anses som en rättsfråga i ett mål uppkommer problem med hur målets handläggning skall gestaltas för att inte en part skall lida rättsförlust genom att felaktigt utgå från en annan bedömning än hovrättens när det gäller vad som är uppe till prövning. Svårigheterna accentueras av att i många fall ställning måste tas till om prövningen skall utsträckas till förhållanden utanför rättsfrågan. Risken är stor att hovrätterna skulle tvingas att lägga ned betydande resurser på processledning, något som i hög grad skulle minska de effektivitetsvinster systemet som sådant är ägnat att leda till.

Sammanfattningsvis kan alltså konstateras att vissa fördelar finns med ett system där hovrätten enbart sysslar med rättsfrågor. Mot en sådan ordning kan dock riktas flera mycket allvarliga invändningar. Först och främst kan konstateras att ett system där hovrätten i princip skall ägna sig åt rättsfrågor minskar möjligheterna att rätta till sådana felaktigheter i tingsrättsavgörandena som är hänförliga till sakfrågor. En väsentlig sänkning av den totala rättssäkerhetsnivån i dömandet blir då följden, om man inte medger överprövning av sakfrågan så snart anledning förekommer till ändring i det slut tingsrätten kommit till. En reform av hovrättsprocessen bör — som utredningen tidigare utvecklat — utgå från grundtanken att hovrätten skall koncentrera sig på sådana tingsrättsavgöranden där en förnyad prövning är av värde, nämligen på avgöranden som är felaktiga. Det finns emellertid inget som Säger att en inskränkning av hovrättsprövningen till rättsfrågor skulle med— föra en förändring i den riktningen; många rättsfrågor är enkla och korrekt bedömda av tingsrätten. Till de nu sagda huvudinvändningarna kommer att en indelning i sakfrågor och rättsfrågor är tekniskt kom- plicerad och kan förväntas skapa problem för såväl parter som dom- stolar vilket är ägnat att förringa de ekonomiska vinster som kan uppnås. Dessutom blir det i många fall nödvändigt med en prövning för att ta ställning till om sakfrågan skall prövas i hovrätten. Utred- ningen är mot denna bakgrund inte beredd att föreslå att hovrättspröv— ningen koncentreras till rättsfrågor.

4.3. Ett system med generellt krav på prövningstillstånd

Med utgångspunkt från att hovrättens främsta uppgift är att rätta materiellt felaktiga avgöranden kan det hävdas att hovrättsprocessen är

onödig i de fall då det redan från början framstår som klart att det saknas anledning att ändra tingsrättens dom. I dessa fall kan som tidigare framgått den omständigheten att hovrätten tar upp målet till prövning t.o.m. leda till nackdelar. Bl.a. får den materiellt berättigade parten i tvistemål vänta ytterligare på att få sin rätt. Vidare fördröjs i brottmål reaktionen på brottet.

När grunderna för det befintliga instanssystemet lades fast i det reformarbete som föregick tillkomsten av RB var det uppenbarligen så att uppgiften att kontrollera och rätta materiellt oriktiga avgöranden i princip ansågs kräva en fullständig prövning av de överklagade av— görandena. Mycket har emellertid hänt med underrättsförfarandet sedan dess. Särskilt kan man här peka på att kvaliteten i underrätterna generellt sett torde vara avsevärt högre och jämnare än när RB in— fördes. Det är därför befogat att ställa frågan om fullgörandet av denna hovrättens uppgift fortfarande kräver att i princip alla mål prövas mer eller mindre fullständigt.

Nuvarande ordning kan beskrivas så att hovrätten i flertalet fall undersöker om det överklagade avgörandet är felaktigt och i förekom- mande fall rättar detta inom ramen för samma förfarande. Genom ett system med generellt krav på prövningstillstånd innefattande ändrings- dispens delar man i alla mål upp förfarandet i två delar utifrån dessa båda moment. Prövningen av de mål som tingsrätten avgjort på ett sätt som inte ger anledning att överväga ändring kan då begränsas till att konstatera att målet är riktigt avgjort genom ett beslut att inte meddela prövningstillstånd. Om man även kan meddela prövningstillstånd för prejudikatvärda fall och i fall då det föreligger en resningssituation eller domvilla förekommit har man teoretiskt sett kommit mycket långt mot en anpassning av hovrättsförfarandet till hovrättens uppgifter. Visserligen innebär ett generellt krav på prövningstillstånd att samtliga mål som tas upp till prövning i sak kommer att handläggas två gånger. Utredningen gör dock bedömningen att tillståndsförfarandet för huvud- delen av målen inte kommer att vara särskilt tidskrävande. För många av överklagandena torde det komma att framstå som självklart att det överklagade avgörandet inte skall ändras. Beträffande andra överkla— ganden kan dispensgrunder utformade på annat sätt än de nuvarande medföra att det snabbt kan konstateras att prövningstillstånd skall meddelas (jfr avsnitt 5.5.4 under rubriken Föredragningen).

För att det i praktiken skall vara möjligt att införa generellt krav på prövningstillstånd krävs dock att risken för att domstolen vägrar pröv- ningstillstånd i fall som skulle ha ändrats om målet tagits upp till prövning i sak minimeras. Detta förutsätter att förfarandet ger en god— tagbar möjlighet att värdera tingsrättens bedömning av sakfrågan (bevisfrågan) i målet. Rättsfrågan vållar normalt varken några princi-

piella eller praktiska problem vid en tillståndsprövning. Hur man än konstruerar ett system med prövningstillstånd kan man dock aldrig undvika att några mål som skulle ha ändrats om de tagits upp till prövning nekas prövningstillstånd även om risken kan reduceras till ett minimum.

Den centrala frågan blir då om detta kan accepteras. I prop. 1992/93:216 om prövningstillstånd i hovrätt och instansordningen i utsökningsmål, s. 47, anförs att det inte kan komma i fråga att införa prövningstillstånd i alla måltyper i hovrätten på grund av det inte är uteslutet att prövningstillstånd inte meddelas i något fall där det, om målet tagits upp till prövning, skulle ha visat sig att det funnits skäl att ändra det överklagade avgörandet. Som närmare utvecklas i avsnitt 2.2 kan hovrätternas arbetssituation inte anses helt tillfredsställande och det kan befaras att arbetssituationen ytterligare förvärras. Enligt direktiven är det vidare uteslutet att hovrätterna tillförs ytterligare resurser. Särskilt mot bakgrund av det anförda är det synsätt som redovisas i propositionen väl snävt. Det avgörande måste vara hur rättssäkerheten, med beaktande av de angivna arbetsmässiga och eko- nomiska förutsättningarna, totalt sett kommer att påverkas av ett långt— gående krav på prövningstillstånd.

En viktig fördel med ett system med mera långtgående krav på prövningstillstånd är att resurser kan avsättas för mål med krävande rätts— och sakfrågor, något som i sin tur torde bidra till en ökad rätts— säkerhet. Särskilt betydelsefull torde en sådan omdisponering av resur— serna bli med tanke på att andelen större och komplicerade mål synes ha ökat.

Vidare blir handläggningstiderna kortare. Det gäller inte bara de mål i vilka prövningstillstånd inte meddelas. Även övriga mål torde handläggas snabbare med hänsyn till de resurser som frigörs med ett längre gående krav på prövningstillstånd. Detta är väsentligt från rätts— säkerhetssynpunkt inte minst eftersom den muntliga bevisningen blir mindre tillförlitlig med tiden. Därtill kommer att parterna i tvistemål snabbare kommer till sin rätt och i brottmål slipper den tilltalade sväva i ovisshet om utgången längre än nödvändigt. I de fall den tilltalade döms kommer också den straffrättsliga reaktionen närmare tidpunkten för brottet. För parterna i tvistemål torde det också från rättegångs- kostnadssynpunkt vara fördelaktigt att prövningstillstånd inte meddelas i de mål där tingsrättens avgörande inte skall ändras. Detta gäller särskilt de mål i vilka hovrätten skulle ha hållit huvudförhandling.

Med ett system med generellt krav på prövningstillstånd skulle man förutom en mer ändamålsenlig resursfördelning inom hovrätterna åstadkomma en förskjutning av tyngdpunkten i rättskipningen mot tingsrätterna. Från flera håll har hävdats att parterna i vissa större

brott- och tvistemål redan från början utgår från att målet skall prövas av hovrätten. Processen i tingsrätten blir då närmast att betrakta som en "transportsträcka" till den egentliga prövningen i hovrätten. Med ett krav på prövningstillstånd — även om möjligheten att erhålla sådant skulle vara större än enligt nuvarande regler — kan parterna inte räkna med att hovrätten kommer att ta upp målet till prövning, vilket inne- bär att de i första hand måste koncentrera sig på processen i tings- rätten.

I sammanhanget kan också noteras att man beträffande de allmänna förvaltningsdomstolarna successivt har fört den första domstolspröv— ningen från kammarrätt till länsrätt och beträffande i stort sett alla måltyper infört krav på prövningstillstånd i ledet mellan länsrätt och kammarrätt. Det främsta skälet för att införa ett krav på prövnings- tillstånd har varit att nedflyttningen av måltyper till länsrätt har ansetts medföra för långa instanskedjor för berörda mål samt en risk för en inte obetydlig tidsutdräkt innan ett lagakraftvunnet avgörande före- ligger. Kravet på prövningstillstånd har också ansetts skapa möjlig— heter att bättre och mer effektivt utnyttja tillgängliga resurser. (Prop. 1993/94:133, bet. 1993/94: JuU24, rskr. 1993/94:319, prop. 1994/ 95:27, bet. l994/95:JuU6, rskr. 1994/95:165 och prop. 1995/96:22.)

Sammantaget står det enligt utredningens mening klart att införan— det av ett generellt krav på prövningstillstånd totalt sett skulle kunna innebära större garantier för riktiga domstolsavgöranden än nuvarande regler och dessutom kunna åstadkomma en snabbare handläggning och en handläggning utan onödiga resursinsatser. Detta förutsätter dock en betydligt mer förfinad reglering än den nu gällande vad beträffar grun- der för prövningstillstånd och handläggningsregler.

Mot bakgrund av det anförda anser utredningen att reformarbetet primärt bör inriktas mot ett generellt eller, om ett sådant system inte kan tillgodose tillräckligt höga krav på rättssäkerhet, ett väsentligt utvidgat krav på prövningstillstånd i ledet mellan tingsrätt och hovrätt. De närmare förutsättningarna för att införa en sådan reform behandlas i kapitel 5.

mm ”m.m m zwauwmmmeummmmam-m maria-mckee timråmikttrlrlaolettmnlt tmm- Mm."!- 'tn w malmhamn-, t inglltmum W.. Mll'n- ".e'lrtltcnuquipnqnf mil initiatillikams- [mätta. www.-.mmtmmmupwm m urtima-ti mm.—. amt taigan albin-IIWH muita Im milis mr: : allena —Metallum' muhammualemiqqmm muhammed- mamman linbana Wim-nam Wightman-IM]! EM' tim-ll mänt-. '.'li'nt-ch'tkd uL'sö'l-mngmtml 11.111--.r-i"'r1uot "I-1111 Lan .'r '.1'rl'l -1eilFu-:il.m mini mamman-timma... .mmwe tr mamman-mamman. Mmmm adminen-;p dim., Mumma gamut-mi.. nit": flagnat Wan—m MMMWMW mat-in Wi; en.wiki: WMI-VEM mmwmmmmia. nu utan mmm Mättat 3.5 mmwmm Mmöjttuäim WWW ut mammut.. m. QWWMH www.mw WH- 115.109! WWW-tm HW ämm Wir. mm' ”Wi alla ,uuta.mmma.am.m1eeitant QMWIEWRHMIMI nlm 311111: i'll-Jimi Jat! få". ?.? MW MMWMW nämt allt titt; lämna? ut glimt mutat aim Ilumrttttwmm-fttmq. harm mmm WMI: MMWHWWHQMI' wwwtummm Wi namram-.. " ' ' ' _ WWMMWMMHMM kulig-målning! be': bimmlllig tm nal) nu gm'rlgst minut dam 33.11th I.' 11'. till' buwwmmääå Mt-Mmmmaäm. ammunit— man Mmmm Wim-Bmw m.m titt-hm mm mermm eget.—1511 mitt marinan 93th mtpitngtiitmhit- Mmhminq Will-flit WWWQIM WWQW matat-rail mms.... ... 'mmrt '.1' mn [.'1'. ..u:l:1h1.1 '-'11i'i'=t'.len"llt;:hhiiq|itlrt ut 1111 1.1-1 um ut;...m, |' m.m..-le I... . -: --.-..1- 1 14: fm den puma..- döm-i !..1"-11:r..:' tullen! 11-21' shaftilttte: "1 'erlut uirn armatur mittfält-" ff.; Dr.." ., jul,," |1.'|11';'[|_L|. | I.'. 11.4]:[r'|_"l ' Q'" hll'i. -' ".1'1 Hua"! TILL!", |f_m k.:-q1,.*-.>.-j--;j.npt-'..t 1. na" t'.'r..'fl-.l- [|th .. : Hmmm... i. .1...1.. Eur-- lLia'i'lf'Ll-M . ..'-:. 1.1.1 .l.-' l'hgli'äufm ".nu-"mull -' ..'1111 11" 11.13 fl.-itu .-_.11.-r sårsåil' d:: 1.61. ' kul"—4 hm'rm': ||: ditt.- .tlim. JliJ ' illum-111111”;- ML.! .;*1 h_- ult'm [|]; ' emigrant .'1' |'-.'l'1n']' ** .:tj. 'itl'lmlld sterilt F'fth Timu-rn .:.- mer ml'nt'llmnlrj .::-.it. ..-'.'.l-.-.l...i...: .'u'..1 it."-"talar... lf.t.:t.ll.ttr.|tn.'1 en l'lf'ilfjuiutuz' n": .j-Fm t'. miki-. - utnämningen mm unga—meine från fler: 11111 ”tu.. Inn -- .... 1.1 amana I time ,.wm.

5. Generellt eller väsentligt utvidgat krav på prövningstillstånd

5.1. Gällande rätt

I tvistemål krävs prövningstillstånd vid överklagande av mål som enligt 1 kap. 3 d 5 första stycket RB handlagts av en lagfaren domare, dvs. dispositiva tvistemål där tvisteföremålets värde uppenbart inte överstiger ett halvt basbelopp (17 850 kr år 1995) och som inte omfat— tas av undantagen i paragrafens andra stycke. För andra dispositiva tvistemål än dessa s.k. FT—mål krävs prövningstillstånd om tvisteföre- målets värde uppenbart inte överstiger ett basbelopp (35 700 kr år 1995). För samtliga mål beräknas tvisteföremålets värde enligt 1 kap. 3 d & tredje stycket RB. Är fråga om en fullgörelsetalan med yrkande om att utfå visst belopp är det yrkade beloppet helt avgörande för om prövningstillstånd krävs (NJA 1976 s. 470). I tvisteföremålets värde inräknas eventuell, upplupen ränta men inte råttegångskostnader. Framställs alternativa yrkanden får man bedöma om prövningstillstånd krävs utifrån det högsta belopp som yrkas. Går yrkandet ut på att svaranden skall utge viss egendom får dess värde beräknas. I den mån det är möjligt skall tvisteföremålets värde beräknas även när det är fråga om fastställelsetalan (NJA 1979 s. 591). I de sistnämnda fallen kan ett av käranden angivet värde inte utan vidare godtas eftersom det ställs krav på att värdet uppenbart inte överstiger ett halvt resp. ett helt basbelopp. I förarbetena till den senaste prövningstillståndsre- formen uttalade departementschefen att det beträffande andra tvistemål än FT—mål enbart är tvisteföremålets värde och inget annat som avgör om prövningstillstånd krävs varför bl.a. en fastställelsetalan aldrig kommer att kräva prövningstillstånd för att överprövas fullständigt av hovrätten (prop. 1992/93:216 s. 86 f.). Detta uttalande kan ifråga- sättas. Det framstår som omotiverat att bestämmelsen i 1 kap. 3 d & tredje stycket RB skall tillämpas på olika sätt beroende på om målet är ett FT—mål eller ett ordinärt tvistemål. Med hänsyn till att kravet på prövningstillstånd knutits till yrkandena i tingsrätten omfattar kravet på prövningstillstånd inte bara domen och beslut intagna i domen utan

även beslut som tingsrätten fattat innan tingsrätten avgjort målet i den mån dessa jämlikt 49 kap. 12 å andra stycket RB inte undantagits från kravet på prövningstillstånd.

Värderingstidpunkten för tvisteföremålets värde är tiden för talans väckande. Har talan väckts genom ansökan om betalningsföreläggande eller handräckning eller som enskilt anspråk i brottmål är den relevan- ta tidpunkten för värderingen i stället tiden för rättens beslut att tvisten skall handläggas som tvistemål. (1 kap. 3 d & tredje stycket RB.) Att den väckta talan återkallas till viss del eller inskränks så att tviste- föremålets värde underskrider värdegränsen medför inte enligt för— arbetena till lagen om rättegången i tvistemål om mindre värden att prövningstillstånd krävs vid ett överklagandel. Om käranden under rättegången framställer ett nytt yrkande som stöder sig på väsentligen samma grund som den ursprungligen väckta talan, t.ex. utvidgar sitt ursprungliga krav från ett visst belopp till ett annat högre belopp eller till att omfatta ytterligare förfallna periodiska prestationer vid ett avbetalningsköp, eller om käranden anhängiggör ett nytt käromål som inte stöder sig på väsentligen samma grund och målen kumuleras anknyts värderingen av tvisteföremålet till tidpunkten då talan ändra— des eller den senare talan väcktes. Motsvarande gäller då svaranden genstämningsvis gör gällande ett motkrav. (Prop. 1973:87 s. 175 f.) Av rättsfallet NJA 1983 s. 487 framgår att även en kvittningsinvänd— ning som framförs så snart svaranden haft tillfälle därtill skall beaktas vid beräkningen av det nu aktuella värdet.

Från kravet på prövningstillstånd har undantagits avgöranden i tvistemål som skall handläggas av tingsrätt i särskild sammansättning, t.ex. patentmål, tryckfrihetsmål, yttrandefrihetsmål och vissa familje- mål. Vidare har beslut som rör någon annan än en part eller en intervenient, beslut genom vilket tingsrätten ogillat jäv mot en domare och beslut genom vilken missnöjesanmålan eller en ansökan om åter- vinning eller ett överklagande avvisats undantagits från krav på pröv- ningstillstånd.

I brottmål krävs prövningstillstånd om den tilltalade inte dömts till annan påföljd än böter eller frikänts från ansvar för brott för vilket det inte är föreskrivet svårare straff än fängelse sex månader. Prövnings— tillstånd krävs dock inte om domen överklagas av RÅ, JK eller JO. Av det uppställda kravets ordalydelse följer att prövningstillstånd inte krävs om tingsrätten i en och samma dom dömt till böter för viss

'Uttalandet i förarbetena till den senaste prövningstillståndsreformen att det är det lägre beloppet som skall vara avgörande för om prövningstillstånd krävs om käranden under rättegången sätter ned sitt yrkande (prop. 1992/93:216 s. 87) torde inan kunna bortse från.

brottslighet och till annan påföljd för annan brottslighet och domen överklagas endast beträffande de brott för vilka påföljden bestämts till böter. Av ordalydelsen följer vidare att prövningstillstånd krävs om den tilltalade dömts för ett lindrigare brott än åklagaren yrkat ansvar för, t.ex. ofredande i stället för misshandel, och påföljden bestämts till böter liksom att prövningstillstånd inte krävs om tingsrätten med tillämpning av 34 kap. 1 5 första stycket första punkten BrB förordnat att tidigare ådömt fängelsestraff även skall omfatta ett brott på vilket inte kan följa annan påföljd än böter. Om den tilltalade i en och samma dom dömts till böter för ett brott och frikänts från ett annat och endast överklagar med avseende på det brott han fällts till ansvar för krävs prövningstillstånd även om det är föreskrivet svårare straff än sex månader för det brott han frikänts från (NJA 1995 s. 294). Har påföljdseftergift meddelats krävs inte prövningstillstånd (NJA 1995 s. 351 II). Omfattar domen flera tilltalade avgörs frågan om prövnings- tillstånd för varje tilltalad för sig. Om det krävs prövningstillstånd, omfattas — med undantag för enskilt anspråk — alla frågor som har avgjorts i domen av kravet på prövningstillstånd. Om tingsrätten genom en dom i brottmål även prövat enskilt anspråk mot den till— talade, gäller i den delen reglerna om prövningstillstånd för tvistemål. Prövningstillstånd krävs dock inte för ett enskilt anspråk om pröv— ningstillstånd inte krävs i brottmålsdelen eller meddelas i denna del, förutsatt att överklagandet avser frågan om den tilltalade skall dömas för den åtalade gärningen.

Till skillnad från vad som gäller för prövningstillstånd i tvistemål har kravet på prövningstillstånd inte knutits till yrkandena i tings- rätten, utan till den faktiska utgången i målet. Det innebär bl.a. att det inte föreligger något krav på prövningstillstånd för beslut som har fattats innan tingsrätten avgjort målet. Enligt en uttrycklig bestämmel- se är dock beslut som får överklagas endast i samband med över— klagande av dom underkastade krav på prövningstillstånd (49 kap. 13 & fjärde stycket RB).

Krav på prövningstillstånd gäller också alla beslut av tingsrätt i utsökningsmål, i mål om avräkning vid återbetalning av skatter och avgifter, i mål om betalningsföreläggande och handräckning (krono— fogdemål), i skuldsaneringsärenden samt i felparkeringsärenden. Pröv— ningstillstånd behövs dock inte om överklagandet avser ett beslut som rör någon annan än en part, ett beslut genom vilket tingsrätten ogillat jäv mot en domare eller ett beslut genom vilket en missnöjesanmälan eller ett överklagande — eller såvitt avser felparkeringsärenden an— mälan om bestridande — avvisats. [18 kap. 16 a & UB, 11 5 lagen (l985:146) om avräkning vid återbetalning av skatter och avgifter, 58 & lagen (1990:746) om betalningsföreläggande och handräckning,

31 & skuldsaneringslagen (19941334) samt 10 a & lagen (19762206) om felparkeringsavgift.]

Grunderna för prövningstillstånd (dispensgrunderna) är desamma för samtliga mål och ärenden som är underkastade krav på pröv— ningstillstånd i ledet mellan tingsrätt och hovrätt. Prövningstillstånd får meddelas om det är av vikt för ledning av rättstillämpningen att överklagandet prövas av högre rätt (prejudikatdispens), om anledning förekommer till ändring i det slut tingsrätten kommit till (ändrings— dispens) eller om det annars finns synnerliga skäl att pröva över— klagandet (extraordinär dispens).

Prejudikatdispens är främst avsedd att möjliggöra överklagande till HD av mål med prejudikatintresse. Som tidigare anförts är hovrättens roll som prejudikatinstans mindre framträdande. Hovrätternas av— göranden får främst betydelse för rättsbildningen när fråga är om mål i vilka hovrätten är sista instans och mål inom sådana områden där prejudikat från HD av något annat skäl saknas. Det torde inte vara särskilt vanligt att hovrätten meddelar prövningstillstånd på denna grund.

Den centrala dispensgrunden är ändringsdispens. Rent språkligt innebär uttrycket "anledning förekommer till ändring i det slut tings- rätten kommit till" att det för att prövningstillstånd skall meddelas krävs något som positivt talar för att en ändring skulle komma till stånd vid en prövning i sak. Welamson har med utgångspunkt från rättsfallen NJA 1981 s. 707 och NJA 1982 s. 27 uttalat att det ligger nära till hands att anta att uttrycket har den innebörden att en ledamot skall rösta för prövningstillstånd om han finner en övervägande sanno— likhet för att han efter prövningstillstånd kommer att rösta för ändring av domen men inte annars (Welamson, Rättegång VI, 3:e uppl. s. 139, jfr dock Ekelöf/Boman, Rättsmedlen, 11:e uppl., s. 29). I för— arbetena till 1993 års utvidgning av kravet på prövningstillstånd ges dock uttryck för en annan innebörd. Enligt departementschefen skulle det vara tillräckligt för att meddela prövningstillstånd att hovrätten hyser tvivel om tingsrättsavgörandets riktighet (prop. 1992/93:216 s. 57 f., jfr avsnitt 2.3.2). Detta torde vara ett väsentligen lägre bevis— krav än det som tidigare ansetts gälla. Enligt departementschefen kan vidare ett skäl för ändringsdispens vara att tingsrättens domskäl är så kortfattade eller otydliga att de inte tillräckligt belyser hur tingsrätten kommit fram till domslutet (prop. 1992/93:216 s. 57). Det kan dock ifrågasättas vilken vikt dessa uttalanden av departementschefen kan tillmätas eftersom de inte är knutna till någon ändring av 49 kap. 14 & RB, det lagrum där dispensgrunderna finns upptagna. — För att hov— rätten skall kunna bedöma om det förekommer anledning till ändring i det slut tingsrätten kommit till måste i de fall en ny omständighet eller

ett nytt bevis åberopats eller omförhör begärts hovrätten som ett led i tillståndsprövningen ta ställning till om den nya omständigheten eller det nya beviset skall tillåtas resp. om förnyad bevisupptagning skall äga rum.

Den extraordinära dispensen har sin motsvarighet i den dispens- grund för rättegången i HD som finns upptagen i 54 kap. 10 5 första stycket andra punkten RB. Extraordinär dispens kan enligt förarbetena till den sistnämnda bestämmelsen beviljas om det överklagade av- görandet kan göras till föremål för resning eller undanröjas på grund av domvilla samt när det överklagade avgörandet kommit till på grund av grovt förbiseende eller grovt misstag med avseende på sak- materialet. Processuella fel kan beaktas endast om de utgör domvillo- grund. I kravet på att förbiseendet eller misstaget skall vara grovt ligger enligt departementschefen att det i väsentlig grad påverkat ut- gången. Förbiseende och misstag av angivet slag förutsätts vara utom— ordentligt sällsynta. Saknas prejudikatskäl och den lagtolkning eller rättsgrundsats klaganden åberopar klart och entydigt är fastlagd genom tidigare praxis, bör Vidare prövningstillstånd kunna komma i fråga enligt den nu berörda grunden om avgörandet är uppenbart rättsstri- digt. En annan situation av extraordinär natur då prövningstillstånd enligt departementschefen bör kunna meddelas oberoende av prejudi— katintresset är då ett stort antal likartade mål samtidigt överklagats men prejudikatintresset endast motiverar att ett eller några få ges sådant tillstånd. I detta fall föreligger samma prejudikatfråga i samtliga mål. Starka rättevisekrav talar i sådant läge för att, om prejudikat— dispensen leder till ändring, samtliga avgöranden kan ändras. Departe- mentschefen anförde att det även kunde tänkas andra fall av samma extraordinära natur men att det är uppenbart att sådana fall är säll— synta. (Prop. 1971145 5. 90 ff.) — Med hänsyn till att flertalet av de beskrivna fallen torde falla under bestämmelsen om ändringsdispens är den extraordinära dispensen i ledet mellan tingsrätt och hovrätt främst aktuell i vissa fall av domvilla. Denna dispensgrund aktualiseras så— ledes inte särskilt ofta.

Utgångspunkten för tillståndsprövningen är de dispensskäl som kla- ganden anför. Om det krävs prövningstillstånd skall klaganden i över— klagandet enligt 50 kap. 4 5, 51 kap. 4 & och 52 kap. 3 & RB ange de omständigheter som han Vill åberopa till stöd för att prövningstillstånd skall meddelas. Underlåter klaganden att anföra sådana skall hovrätten förelägga denne att avhjälpa bristen (50 kap. 7 5, 51 kap. 7 5 och 52 kap. 6 & RB). Enligt den i bilaga 4 b. redovisade enkätundersök- ningen utfärdas kompletteringsföreläggande i mycket få fall. Det torde vara relativt vanligt att hovrätten i de fall det överklagade avgörandet innehåller uppgift om att prövningstillstånd krävs och klaganden inte

nämnt några omständigheter till stöd för att prövningstillstånd skall meddelas i stället presumerar att det som åberopas till stöd för ändring av tingsrättens avgörande också åberopas till stöd för ändringsdispens. Mindre än 10 % av dem som besvarade den ovan nämnda enkäten ansåg att kompletteringsföreläggande borde ges om skäl för prövnings— tillstånd inte angivits av klaganden och det av tingsrättens fullföljds- hänvisning framgick att prövningstillstånd krävdes. Denna "praxis" överensstämmer med rättsfallet NJA 1986 s. 621. Rättsfallet härrör dock från tiden innan lagen om rättegången i tvistemål om mindre Värden inarbetades i RB och torde med nuvarande lydelse av 50 kap. 4 och 7 åå, 51 kap. 4 och 7 55 samt 52 kap. 3 och 6 åå RB vara överspelat (jfr dock NJA 1995 C 6). — Med hänsyn till att det för hovrätten inte finns någon motsvarighet till bestämmelsen för HD i 54 kap. 13 & RB, enligt Vilken hänsyn endast behöver tas till sådana omständigheter som åberopats av klaganden, kan hovrätten inte enbart utgå från vad parten åberopat utan måste själv i Viss utsträckning utröna förekomsten av eventuella skäl för prövningstillstånd. Om det finns skäl för det, är det inget som hindrar att hovrätten meddelar dispens med stöd av en annan dispensgrund än den som åberopats av klaganden.

Enligt 50 kap. 11 &, 51 kap. 11 å och 52 kap. 10 & RB skall hov— rätten sedan skriftväxlingen avslutats besluta om prövningstillstånd skall meddelas. När det finns skäl för det får dock frågan tas upp utan att skriftväxling skett. Enligt den i bilaga 4 b. redovisade enkätunder- sökningen sker skriftväxling före tillståndsprövningen i en relativt liten andel av målen.

Har båda parter överklagat kan prövningstillstånd begränsas till den ena partens talan. Vidare kan i tvistemål prövningstillstånd begränsas till rättegångskostnadsfrågan (prop. 1973:87 s. 232 och 239, NJA 1992 s. 260). I övrigt finns inga möjligheter att bevilja partiellt pröv- ningstillstånd. I den proposition som föregick lagen om rättegången i tvistemål om mindre värden uttalades att det med hänsyn till karaktä— ren och omfattningen aV dessa mål inte förelåg något behov av att kunna meddela partiellt prövningstillstånd i hovrätt (prop. l973:87 s. 196). Beträffande samtliga mål— och ärendetyper omfattar enligt 54 kap. 11 & tredje stycket RB — till vilket lagrum 49 kap. 12 & fjärde stycket och 13 & femte stycket RB, 18 kap. 16 a & fjärde stycket UB, 10 a & andra stycket lagen om felparkeringsavgift och 31 & tredje stycket skuldsaneringslagen hänvisar — ett beslut att meddela pröv- ningstillstånd domen eller det överklagade beslutet i den utsträckning parten har överklagat avgörandet, överklagade beslut som tagits in i domen eller det slutliga beslutet och som inte angår ett ombud, ett Vittne, en sakkunnig eller någon annan som inte var part eller inter-

venient i hovrätten samt överklagade beslut som får överklagas endast i samband med att domen eller det slutliga beslutet överklagas. Nekas prövningstillstånd förfaller eventuell anslutningsklagan.

Avgöranden i mål som handlagts av hovrätten i första instans är inte i något avseende underkastade krav på prövningstillstånd för att överklagandet skall prövas av HD.

Vid utvärderingen av den senaste prövningstillståndsreformen har utredningen observerat ett par till synes omotiverade skillnader i kra— vet på prövningstillstånd. Det ena fallet rör förverkande och annan särskild rättsverkan på grund av brott, det andra vite.

Om ett mål i tingsrätten enbart rör förverkande eller annan särskild rättsverkan på grund av brott handläggs målet enligt lagen (1986:1009) om förfarandet i vissa fall vid förverkande m.m. För sådan talan gäller i tillämpliga delar reglerna i RB om åtal för brott på vilket inte kan följa svårare straff böter. Det innebär att sådana av— göranden enligt 49 kap. 13 & RB alltid är underkastade krav på pröv— ningstillstånd. Om i stället frågan om förverkande eller annan särskild rättsverkan på grund av brott rör någon som är tilltalad och därför handläggs i ett brottmål blir enligt samma lagrum den utdömda på— följden avgörande för om prövningstillstånd krävs och detta även om endast förverkandefrågan eller frågan om särskild rättsverkan på grund av brott överklagas. (NJA 1995 s. 351 I, RH 1994:60, RH 1994:61.)

Enligt prop. 1992/93:216 s. 88 behandlas frågor om viten som bötesmål. Detta gäller dock endast frågor om utdömande av viten efter särskild talan. Detta är inte fallet för sådana viten som förelagts part eller annan till fullgörande av en skyldighet i en rättegång, här be— tecknade utevaroviten. Ett beslut att döma ut ett utevarovite får över- klagas särskilt. Döms ett sådant ut i ett tvistemål som omfattas av 49 kap. 12% RB krävs prövningstillstånd enligt huvudregeln i denna bestämmelse. Om vitet avser annan än part eller intervenient kan emellertid beslutet överklagas utan sådant krav. Ett beslut att utdöma vite i ett brottmål kan alltid överklagas utan krav på prövningstillstånd eftersom beslut som fattas under rättegången och skall överklagas särskilt faller utanför regeln i 49 kap. 13 & RB. Denna skillnad leder till att parter behandlas olika ifråga om krav på prövningstillstånd vid utdömande av utevarovite i tingsrätt beroende på om målet är ett tvistemål eller ett brottmål.

5.2. Tidigare behandling av frågan om prövningstillstånd i ledet mellan tingsrätt och hovrätt

Vid tillkomsten av RB fanns det i princip inga begränsningar när det gällde en parts möjligheter att få ett tingsrättsavgörande överprövat av hovrätten.

Genom lagen (1974:8) om rättegången i tvistemål om mindre vär- den infördes den 1 juli 1974 en enklare processordning för tvister som avsåg värden understigande ett halvt basbelopp. I propositionen (prop. 1973:87 s. 166) anförde föredragande departementschefen att en obe— gränsad rätt till fullföljd mot tingsrättsavgöranden i tvistemål om mindre värden på ett betänkligt sätt skulle motverka den nya ord- ningens syfte, dvs. att fler personer än tidigare skulle våga processa om små värden. Förutsättningarna för att komma fram till ett snabbt avgörande skulle försämras, parts— och domstolskostnader skulle stiga Väsentligt och de ökade partskostnaderna skulle kunna användas som ett obehörigt påtryckningsmedel för att förmå part att efterge sin rätt. Dessutom skulle den kostnad, som part drar på sig genom att inleda rättegång eller låta motparten göra det, bli svår att beräkna. Departe- mentschefen menade vidare att det knappast torde kunna hävdas att risken för oriktiga avgöranden skulle vara nämnvärt större enligt lagen om rättegången i tvistemål om mindre värden än enligt RB. Mot den bakgrunden borde prövning i högre rätt ske endast om särskilda skäl talade för det. Rena bevisbedömningsfrågor och andra omdömesfrågor borde enligt departementschefen i regel inte prövas i flera instanser. Enligt propositionen skulle prövningstillstånd kunna meddelas om 1) det var av vikt för ledning av rättstillämpningen att talan prövades av högre rätt, 2) part åberopade omständighet eller bevis som ej tidigare förebragts och som sannolikt skulle ha lett till en annan utgång, 3) den rättstillämpning som låg till grund för domen eller beslutet måste antagas vara oriktig, 4) målets utgång kunde antagas ha påverkats av falsk handling som åberopats eller av falsk utsaga som avgivits under ed eller försäkran, 5) domvilla förekommit eller 6) målets utgång uppenbarligen berott på grovt förbiseende eller grovt misstag (22 5).

Under riksdagsbehandlingen av förslaget uttalade sig en minoritet inom justitieutskottet för en utvidgning av dispensgrunderna till att omfatta även ändringsdispens. Minoriteten menade att de i proposi- tionen föreslagna dispensgrunderna var alltför begränsade med hänsyn till att reglerna avsåg mål som prövats av endast en domare i första instans och detta efter ett mer eller mindre summariskt förfarande. Enligt minoriteten gjorde avvikelserna från det ordinära tvistemåls—

förfarandet det från rättssäkerhetssynpunkt angeläget att principen om tvåinstansprövning bibehölls i sådan utsträckning att materiellt oriktiga avgöranden i största möjliga mån kunde ändras. Minoriteten föreslog att 22 & sjätte punkten skulle ersättas av ett stadgande enligt vilket prövningstillstånd fick meddelas i fall då anledning förekom till änd- ring i det slut vartill tingsrätten kommit (bet. 1973:JuU36 s. 28 ff.). Riksdagen fattade efter lottning beslut i enlighet med minoritetens förslag.

Genom en lagändring som trädde i kraft den 1 januari 1988 upp- hävdes lagen om rättegången i tvistemål om mindre värden och sär— regler för mål som avser mindre värden arbetades in i RB, vilka även kom att omfatta vissa mål som handlades vid fastighetsdomstolarna (prop. 1986/87:89). Eftersom bestämmelsen i 22 & lagen om rätte- gången i tvistemål om mindre värden i åtskilliga fall innebar en dubbelreglering, det kunde t.ex. i samma mål vara aktuellt att meddela prövningstillstånd enligt såväl sjätte punkten som någon av punkterna 2 — 5, fick den en något annorlunda utformning i samband med att den överfördes till RB. I sak avsågs dock inte någon ändring. — Första och andra punkterna i nuvarande 49 kap. 14 & RB motsvarar helt andra och sjätte punkterna i 22 5 lagen om rättegången i tvistemål om mindre värden. Enligt tredje punkten skall prövningstillstånd meddelas om det föreligger synnerliga skäl. I denna del utformades bestämmel— sen med 54 kap. 10 å andra punkten RB som förebild.

Rättegångsutredningen nådde i arbetet med en översyn av hovrätts- processen enighet om att ett generellt krav på prövningstillstånd för att få ett överklagande prövat i hovrätten inte kunde uppställas (SOU 1987:46). Däremot gjorde sig delade meningar gällande i frågan huru- vida ett system med prövningstillstånd som endast gällde vissa mål borde finnas i RB. Enligt utredningens majoritet talade starka skäl mot varje form av sådant system i ledet mellan tingsrätt och hovrätt. Enligt majoritetens mening var det inte möjligt att inom ramen för ett system med prövningstillstånd skapa tillräckliga garantier för att man inte nekar prövningstillstånd i mål där avgörandet skulle ha ändrats om målet tagits upp till prövning. Att låta ett system med prövningstill- stånd avse även brottmål var enligt majoritetens mening helt uteslutet. När det gällde övriga mål ansåg majoriteten det inte möjligt att av- gränsa de mål i vilka krävs prövningstillstånd på ett sätt som tillfreds- ställer rimliga krav på precision, enhetlighet och konsekvens. Vinster— na med ett system av det slag som kunde komma ifråga ansågs dess— utom mycket begränsade. Utredningens majoritet föreslog sålunda att systemet med prövningstillstånd för tvistemål skulle avskaffas och att regler om prövningstillstånd för andra mål inte skulle införas. I en reservation av tre ledamöter, med instämmande av samtliga experter

och huvuddelen av de sakkunniga, föreslogs en viss utvidgning av systemet med prövningstillstånd i tvistemål samt nya regler om pröv— ningstillstånd för mål om ansvar för brott med endast böter i straff— skalan.

Under remissbehandlingen av betänkandet tillstyrkte knappt hälften av remissinstanserna utredningens förslag att avskaffa reglerna om prövningstillstånd i tvistemål. Återstoden tillstyrkte regler om pröv— ningstillstånd i någon form men flera av dessa var negativa till ett krav på prövningstillstånd för brottmål.

Utredningens förslag behandlades i prop. 1988/89:95. Departe- mentschefen uttalade att förslaget i reservationen låg väl i linje med önskemålet om att i högre grad än vad som då var möjligt anpassa för- farandet till vad det enskilda målet kräver och med strävanden att koncentrera hovrätternas resurser till de mera komplicerade fallen. Emellertid borde enligt departementschefen frågan om tillståndspröv— ning belysas ytterligare såväl från rättssäkerhetssynpunkt som från rent lagteknisk utgångspunkt. Departementschefen uttalade att hon hade för avsikt att inom kort låta remittera en departementspromemoria med förslag till utvidgning av systemet med prövningstillstånd på grundval av förslaget i reservationen till Rättegångsutredningens slutbetänkande och att hon därför inte tog upp frågan om prövningstillstånd i hovrätt i det aktuella lagstiftningsärendet (a. prop. s. 30 f.). Planerna på en departementspromemoria fullföljdes dock aldrig.

Parallellt med att frågan övervägdes i Justitiedepartementet ut- arbetades inom Kommunikationsdepartementet ett förslag enligt vilket ett överklagande av tingsrättens beslut i ett felparkeringsärende inte fick prövas av hovrätten utan prövningstillstånd, Ds K 1987:18. Dis— pensgrunderna överensstämde med dem i nuvarande 49 kap. 14 & RB. Förslaget antogs av riksdagen och trädde i kraft den 1 januari 1989.

Frågan om prövningstillstånd togs sedermera upp i departements- promemorian (Ds 198912) Domstolarna i framtiden — en idéskiss, varefter Domstolsutredningen fick i uppdrag att överväga frågan. Domstolsutredningen föreslog att regler om prövningstillstånd i brott— mål infördes i de fall tingsrätten inte dömt till strängare straff än böter eller meddelat frikännande dom för ett brott för vilket inte stadgas svårare straff än fängelse sex månader. Samtliga frågor som avgjorts genom domen omfattades av kravet på prövningstillstånd med undan- tag för enskilda anspråk under förutsättning att det sammanlagda värdet av vad den tilltalade ålagts betala översteg ett basbelopp. Hov- rätten skulle enligt utredningens förslag ha samma möjligheter att meddela prövningstillstånd som enligt nuvarande 49 kap. 14 & RB och 10 a 5 lagen om felparkeringsavgift. Enligt utredningen borde kravet på prövningstillstånd gälla såväl för enskilda parter som för åklagaren

med undantag för de sällsynta fall där åklagarens talan förs av RÅ, JK eller JO. I dessa fall skulle åklagaren inte vara underkastad krav på prövningstillstånd. Beträffande tvistemålen föreslog utredningen att det skulle krävas prövningstillstånd i hovrätt för dispositiva tvistemål där värdet av det som parterna tvistade om i tingsrätten inte uppgick till mer än ett basbelopp. Domstolsutredningen föreslog vidare att krono- fogdemyndighets beslut i utsökningsmål, mål om avräkning vid åter— betalning av skatter och avgifter, mål inom den sumrnariska processen samt mål om statlig lönegaranti vid konkurs skulle överklagas till tingsrätt i stället för till hovrätt och att regler om prövningstillstånd i ledet mellan tingsrätt och hovrätt skulle införas för dessa mål. Dispensgrunderna skulle vara desamma som i nuvarande 49 kap. 14 & RB och 10 a & lagen om felparkeringsavgift. Domstolsutredningen var inte enig. I den ena av två reservationer anfördes bl.a. att frågan om prövningstillstånd i brott- och tvistemål var otillräckligt utredd. Enligt den andra borde prövningstillstånd i brottmål av rättssäkerhetsskäl inte införas och frågor om bl.a. överrättsprocessens framtida utformning ses över i det vidare perspektiv som följde med Sveriges sannolika anslutning till EG. I ett särskilt yttrande betonades beträffande pröv— ningstillstånd i brottmål risken för felaktiga domar och för att allmän— hetens förtroende för verksamheten skulle försämras samt att Vinsterna av ett sådant system skulle bli mycket begränsade. — Ett stort antal remissinstanser motsatte sig förslaget om prövningstillstånd i brottmål. Enligt dessa skulle ett krav på prövningstillstånd strida mot svensk rättstradition och riskera att urholka rättssäkerheten. Flera remissin- stanser förordade en ordning med prövningstillstånd i ledet mellan tingsrätt och hovrätt som var mer begränsad än utredningens förslag. Som exempel på lämnade förslag kan nämnas a_tt kravet på prövnings— tillstånd begränsas till fall där endast böter ingår i straffskalan och ag kravet på prövningstillstånd knyts till den faktiska bötessumman som tingsrätten dömt ut eller till den ändring som begärs i hovrätten. Ett inte obetydligt antal remissinstanser, däribland de flesta hovrätterna, tillstyrkte utredningens förslag i denna del eller lämnade förslagen utan erinran. Några instanser föreslog att prövningstillstånd också borde omfatta mål där tingsrätten dömt till villkorlig dom eller skydds- tillsyn, samt i några fall också kortare fängelsestraff. — Vad beträffar tvistemålen godtog de flesta remissinstanserna utredningens förslag att utvidga systemet med prövningstillstånd. Några få instanser motsatte sig emellertid förslaget i denna del under påpekande att redan ett halvt basbelopp för många är ett icke obetydligt belopp. Några remiss— instanser föreslog att regeln om prövningstillstånd borde knytas till det värde som överklagandet avser i stället för till tvisteföremålets Värde i tingsrätten. — Förslaget att kronofogdemålen skulle överklagas till

tingsrätt och att krav på prövningstillstånd uppställdes för att hovrätten skulle pröva dessa mål tillstyrktes av flertalet remissinstanser med undantag av RSV och de kronofogdemyndigheter som avgav remiss—

yttranden.

Domstolsutredningens förslag om prövningstillstånd behandlades i prop. 1992/93:216. Propositionen avvek från Domstolsutredningens förslag i huvudsak på två punkter. Den särskilda regeln med krav på prövningstillstånd vid frikännande dom skulle gälla utan begränsning till mindre allvarliga brott och någon särregel för de fall där ett skade- ståndsanspråk handläggs tillsammans med ett brottmål föreslogs inte.

Propositionen antogs av riksdagen med det undantaget att kravet på prövningstillstånd vid frikännande dom, i enlighet med Domstolsutred— ningens förslag, begränsades till brott för vilket det inte är föreskrivet svårare straff än fängelse i sex månader (bet. 1992/93zJuU34 s. 12 f.).

Att någon särregel för de fall då ett enskilt anspråk handläggs tillsammans med ett brottmål inte infördes visade sig mycket oprak- tiskt eftersom detta innebar att alla överklagade enskilda anspråk som tagits in i en brottmålsdom och som rörde Värden under ett basbelopp var underkastade krav på prövningstillstånd oavsett om detta krävdes för brottmålet. Detta framstod som särskilt irrationellt i de mål som omfattade ett stort antal enskilda anspråk och som inte krävde pröv- ningstillstånd i brottmålsdelen. Bestämmelsen tillämpades inte heller enhetligt mellan hovrätterna. Mot denna bakgrund infördes den 1 oktober 1994 ett undantag från huvudregeln. Enligt detta krävs inte prövningstillstånd för enskilt anspråk som handläggs tillsammans med ett brottmål om det inte krävs för brottmålet eller sådant tillstånd meddelas. Undantaget från kravet på prövningstillstånd skall dock inte gälla om överklagandet endast avser annat än frågan om den tilltalade skall dömas för den åtalade gärningen eller avser annan gärning än den till Vilket det enskilda anspråket hänför sig. (Prop. 1993/942190, bet. 1993/94zJuU30, rskr. 1993/94:377.)

I propositionen som låg till grund för skuldsaneringslagen föreslog departementschefen att prövningstillstånd skulle krävas för att hov- rätten skulle pröva ett överklagat avgörande i ett skuldsaneringsären— de. Dispensgrunderna skulle överensstämma med dem i nuvarande 49 kap. 14 & RB, 10 aå lagen om felparkeringsavgift och 18 kap. 16 a & UB. Förslaget antogs av riksdagen. Skuldsaneringslagen trädde ikraft den 1 juli 1994. (Prop. 1993/94:123, bet. 1993/941LU26, rskr. 1993/94:303.)

5 .3 Internationella förhållanden

Som framgår av avsnitt 3.2 finns det utomlands många exempel på att det ställs upp krav på prövningstillstånd i ledet mellan första och andra instans. I Danmark råder krav på prövningstillstånd i ledet mellan byret och landsret i brottmål om den tilltalade dömts för en mindre allvarlig förseelse och påföljden inte överstiger 20 dagsböter eller 3 000 DKK i penningböter och i tvistemål om ändringsyrkandet avser ett värde understigande 10 000 DKK. Prövningstillstånd meddelas endast om saken är av principiell natur eller om det i övrigt finns särskilda skäl. Enligt norsk rätt kan lagmansretten besluta att inte släppa fram ett brottmål som avgjorts i herredsrett eller byrett om domstolen anser att överklagandet inte kommer att nå framgång. Enda undantaget är överklaganden som avser brott varpå fängelse i mer än sex år kan följa. I mål där åklagaren inte yrkat annat än böter och domstolen inte heller dömt till strängare påföljd tar lagmansretten upp målet till prövning endast om domstolen ger sitt samtycke. Sådant samtycke skall ges endast om särskilda skäl föreligger. För att lag— mansretten skall pröva ett överklagande i tvistemål där ändringsyrkan- det avser ett Värde understigande 20 000 NOK krävs samtycke av lagmannen. Sådant samtycke kan i regel endast ges om avgörandet har principiell betydelse eller när saken har särskilt stor betydelse för klaganden. Även England och Wales har långtgående krav på pröv— ningstillstånd i ledet mellan första och andra instans. Prövningstill— stånd krävs i alla brottmål som handlagts i första instans i Crown Court om sakfrågan eller endast påföljden överklagas. I tvistemål som avgjorts av High Court of Justice krävs bl.a. prövningstillstånd om överklagandet avser en processfråga, råttegångskostnader eller ett interimistiskt beslut. Beträffande domar som meddelats av County Court råder dessutom krav på prövningstillstånd om tvisteföremålets värde understiger 5 000 GBP.

Det bör Vidare uppmärksammas att Europarådets rekommendation för att förbättra appellationsförfarandet i tvistemål anger uppställande av krav på prövningstillstånd som en åtgärd som bör övervägas för att säkerställa att andra instans endast prövar sådant som det är lämpligt att denna prövar. Se närmare avsnitt 3.4 och bilaga 2 och 3.

5.4. Konventionsåtaganden

Sammanfattning: Utredningen anser att ett generellt krav på prövningstillstånd är förenligt med den rätt till omprövning som Sverige genom internationella åtaganden förbundit sig att garan- tera personer som dömts för brott. Vidare gör utredningen den bedömningen att gjorda konventionsåtaganden inte annat än undantagsvis innebär att klaganden har rätt till en förhandling i samband med tillståndsprövningen. Ett sådant undantag före— ligger om part begär förhandling i hovrätten när någon sådan inte hållits i tingsrätten och hovrätten har för avsikt att neka prövningstillstånd.

5.4.1. Bakgrund

I detta avsnitt undersöks om ett generellt krav på prövningstillstånd går att förena med Sveriges konventionsåtaganden. Närmare bestämt rör det sig om två frågeställningar. Den första är om ett generellt krav på prövningstillstånd är förenligt med den rätt varje person som dömts för brott har att få till stånd en omprövning i högre instansz. Sverige har gjort flera internationella åtaganden som ger dömda personer rätt till en sådan prövning, se art. 2 i det sjunde tilläggsprotokollet till Europakonventionen, art. 14:5 i 1966 års FN-konvention och art. 40:2:b:v i FN:s barnkonvention. Den andra frågan gäller hur förfaran— det vid en tillståndsprövning kan behöva utformas för att inte komma i konflikt med rätten till en "fair and public hearing" i samband med domstolsprövning. Denna andra frågeställning är inte begränsad till brottmål. De artiklar som är aktuella i denna del är art. 6 i Europa— konventionen, art. 14:1 i 1966 års FN—konvention och art. 40:2zbziii i FN:s barnkonvention.

I det följande hänvisas till vissa avgöranden från Europadomstolen och Europakommissionen. I bilaga 6 anges när avgörandena meddelats samt deras beteckning.

2Med omprövning avses inte en ny prövning i samma instans utan en pröv— ning i högre instans (överprövning).

5.4.2. Rätten till omprövning

Såvitt gäller tvistemål finns det inga konventionsåtaganden som ålägger Sverige att ens ge parterna rätt att överklaga. Det möter därför inte något hinder ur denna synvinkel att införa ett generellt krav på prövningstillstånd i tvistemål3. En annan sak är — såvitt gäller Europa- konventionen — att de stater som inrättar appellations- eller kassations- domstolar måste se till att förfarandet i dem uppfyller konventionens krav i exempelvis art. 6 (se fallet Delcourt).

Vad därefter gäller brottmål finns som framgår av avsnitt 3.3.2 en rätt till omprövning enligt art. 2 i det sjunde tilläggsprotokollet, vilket trädde i kraft den 1 november 1988. Något avgörande från Europa- domstolen som behandlar frågan om en möjlighet att ansöka om pröv- ningstillstånd är tillräcklig för att uppfylla tilläggsprotokollets krav på omprövning finns inte.

I motiven till tilläggsprotokollet (Explanatory report on Protocol No. 7 to the Convention for the Protection of Human Rights and Fundamental Freedoms) sägs bl.a. att det i vissa stater förekommer att en person som vill överklaga till en högre instans i vissa fall måste an- söka om prövningstillstånd (leave to appeal) och att rätten att ansöka om sådant tillstånd i sig själv är att betrakta som en form av rätt till omprövning i den mening som avses i artikeln4. Av detta uttalande att döma tycks alltså ett krav på prövningstillstånd vara förenligt med rätten till omprövning.

I en kommentar till Europakonventionen (van Dijk och van Hoof, Theory and Practice of the European Convention on Human Rights, 2:a uppl., s. 509) ifrågasätts om den angivna tolkningen i Explanatory report överensstämmer med artikelns ordalydelse och detta av två skäl. För det första menar författarna att ett beslut i fråga om pröv- ningstillstånd kan vara baserat på skäl som har med snabbhet i för- farandet att göra ("reasons of expediency") och att tillståndspröv— ningen inte nödvändigtvis innebär en omprövning av den fällande domen eller straffet vilket art. 2 synes garantera, utan i stället hindrar en sådan prövning. För det andra frågar sig författarna om ett sådant

3Enligt Europarådets rekommendation för att förbättra appellationsförfarandet i tvistemål bör det dock vara möjligt för en part att få ett avgörande fattat av första instans kontrollerat av andra instans. (Se vidare avsnitt 3.4 och bilaga 2 och 3.) 4I likhet med själva tilläggsprotokollet har Explanatory report utarbetats av Europarådets styrkommitté för mänskliga rättigheter. Till skillnad från proto— kollet har det dock inte antagits utan endast godkänts för publicering av Europarådets ministerkommitté.

beslut alltid kan sägas nå upp till en omprövning av "en högre in- stans". Enligt deras uppfattning borde Strasbourgorganen hellre låta sig ledas av ordalydelsen och syftet med art. 2 än av den restriktiva tolkning den givits i Explanatory report.

Inte heller utredningen anser att varje system med krav på pröv— ningstillstånd oavsett utformning skulle vara att betrakta som en om- prövning i artikelns mening. För att uppfylla kraven på en sådan prövning måste självfallet ett system med krav på prövningstillstånd utformas så att inga ovidkommande hänsyn, såsom hovrättens arbets— belastning, beaktas vid tillståndsprövningen. Vidare bör prövningen ske i högre instans och möjligheten att meddela prövningstillstånd lämnas fri från särskilda begränsningar, t.ex. att skälen för ändring skall göra sig gällande med någon viss, särskilt hög bevisstyrka eller att sakfrågan inte annat än undantagsvis kan tas upp. Några sådana särskilda begränsningar finns inte i de nuvarande svenska reglerna om prövningstillstånd i ledet mellan tingsrätt och hovrätt och enligt utred— ningens uppfattning bör det inte heller övervägas att införa några sådana. Ett system med krav på prövningstillstånd utformat med be- aktande av det sagda torde väl tillgodose artikelns syfte och även vara förenligt med de ovan nämnda författarnas uppfattning. Därtill kom- mer att Europakommissionen nyligen uttalat att de tidigare norska reglerna om överklagande i brottmål som innebar att samtliga brottmål var underkastade krav på prövningstillstånd i princip innebar att det fanns en sådan möjlighet till omprövning som avses i art. 2 i det sjunde tilläggsprotokollet (Fallet E.M. mot Norge).

På grund av det anförda är den rimligaste hållningen att ett gene— rellt krav på prövningstillstånd med möjlighet till ändringsdispens an— ses förenligt med Europakonventionen.

Vad därefter gäller 1966 års FN-konvention avviker texten i art. 14:5 i viss män från den i art. 2 i det sjunde tilläggsprotokollet men huvuddragen är desamma. Det finns dock — bortsett från några språk- liga skillnader som inte har någon praktisk betydelse i detta samman— hang — några skillnader i sak. Bl.a. ger FN—konventionen en rätt till omprövning av både skuldfrågan och det ådömda straffet; enligt tilläggsprotokollet skall medborgarna garanteras rätt till omprövning av skuldfrågan eller påföljden. Anledningen till den mer snäva skriv- ningen i tilläggsprotokollet är att det i vissa europeiska stater inte är möjligt att överklaga i skuldfrågan om den tilltalade erkänt gärningen i första instans. Någon sådan begränsning finns inte i svensk rätt och utredningen överväger inte heller att föreslå något sådant. Den på— talade skillnaden utgör därför inte något problem. En tillståndspröv- ning torde alltså även uppfylla det krav på en omprövning som avses

i 1966 års FN—konventionS. Detsamma gäller FN:s barnkonvention som i nu aktuellt hänseende överensstämmer i sak med 1966 års FN— konvention.

Sammanfattningsvis innebär det sagda att ett system med generellt krav på prövningstillstånd med möjlighet till ändringsdispens torde vara förenligt med Sveriges konventionsåtaganden.

5.4.3. Rätten till förhandling

I det följande undersöks om förfarandet vid tillståndsprövningen be— höver ha ett inslag av muntlighet för att inte komma i konflikt med rätten till en "fair and public hearing".

Art. 6 i Europakonventionen är tillämplig dels vid prövning av civila rättigheter och skyldigheter, dels vid prövning av anklagelser för brott. Att artikeln är tillämplig innebär vanligen att den domstol som gör en sådan prövning är skyldig att hålla en förhandling när det begärs av part. Art. 6 är tillämplig även i appellationsdomstolar. Det finns emellertid åtskilliga exempel i Europadomstolens praxis på att undantag från skyldigheten att hålla förhandling ansetts vara rättfärdi— gade av att prövningen i överinstansen varit begränsad. I avsnitt 6.6.2 redogörs närmare för några sådana fall men redan här är det anledning att notera — mycket kortfattat — att huvudregeln om förhandling gäller även i överinstansen om sakfrågan skall prövas där och värdet av muntlig bevisning skall bedömas samt att rätt till förhandling inte föreligger om hovrättens prövning Visserligen avser sakfrågan men dess bedömande inte fordrar ställningstagande till annat än skriftligt material eller om bara rättsfrågan i målet är tvistigö.

5FN:s kommitté för mänskliga rättigheter har uttalat att under vissa förhållan— den fråga kan uppkomma om de år 1993 införda svenska reglerna om pröv— ningstillstånd i brottmål i ledet mellan tingsrätt och hovrätt står i överens— stämmelse med art. 14:5 i 1966 års FN-konvention (Consideration of reports submitted by states parties under article 40 of the covenant, Concluding Observations of the Human Rights Committee, Sweden, punkt D. 17, CCPR/C/79/add. 58, 3 november 1995). I den svenska rapport (CCPR/C/ 95/add. 4, punkt 71) som låg till grund för uttalandet beskrevs dispens- grunderna på ett felaktigt sätt. Vid det förhör inför FN-kommitten som före— gick dess yttrande har kommittén inte uppmärksammats på den felaktiga beskrivningen. Såvitt utredningen funnit är det beskrivningen i rapporten som lagts till grund för kommitténs uttalande. Med hänsyn härtill bör enligt ut— redningens mening kommitténs uttalande inte tillmätas någon betydelse. 6Vad gäller art. 6 i förhållande till HD kan det noteras att, i de fall pröv- ningstillstånd meddelats, frågan torde få lösas efter samma principer som gäller för hovrättsförfarandet (Danelius, Europakonventionens artikel 6 och

Det kan ifrågasättas om det förhållandet att art. 6 är tillämplig i andra instans innebär att den är tillämplig där redan när en fråga om prövningstillstånd avgörs. I fallet Monnell och Morris, som gällde klagomål från två för brott dömda personer över handläggningen av en prövningstillståndsfråga i engelska Court of Appeal, var det ostridigt att övervägandet av deras ansökningar om prövningstillstånd utgjorde en del av prövningen av de anklagelser om brott som riktats mot dem. Europadomstolen uttalade att det dessutom stod i överensstämmelse med domstolens praxis att art. 6 var tillämplig på fallet. Domstolen hänvisade till ett tidigare avgörande, fallet Delcourt, där den ansett att en anklagelse om brott "is not really ”determined, as long as the ver— dict of acquittal or conviction has not become final". Vidare uttalade domstolen att straffrättsliga förfaranden utgör en helhet och måste på vanligt sätt avslutas med ett verkställbart avgörande. De angivna fallen gällde klagomål på domstols handläggning av ett brottmål. Det finns inte anledning att anta att ett mål som gäller prövningen av en civil rättighet eller skyldighet skulle komma att bli betraktat på annat sätt. Slutsatsen av det sagda blir alltså att art. 6 är tillämplig vid tillstånds- prövningar i andra instans.

Att art. 6 är tillämplig innebär, som framgått ovan, att parterna har rätt till förhandling om det inte föreligger någon undantagssituation. Frågan är då om prövningstillståndsförfarandet är av sådan karaktär att en sådan undantagssituation föreligger. Det finns bara ett avgöran— de från Europadomstolen där innebörden av att art. 6 är tillämplig på prövningstillståndsförfaranden i andra instans har prövats och det är det tidigare nämnda fallet Monnell och Morris:

Court of Appeal i England avslog klagandenas ansökningar om prövningstillstånd utan att hålla förhandling. Europadomstolen ansåg att det sätt på vilket art. 6 skall tillämpas på appellations— eller kassationsdomstolar beror på "the special features of the proceedings involved". Avseende måste fästas vid helheten, näm- ligen att förfarandet följt den inhemska rättsordningen och den roll som appellations— eller kassationsdomstolarna har i systemet. Vidare ansåg Europadomstolen att det i syfte att avgöra om kraven i art. 6 uppfyllts i det aktuella fallet, måste vägas in dels typen av prövningstillståndsförfarande och dess betydelse i det straffpro— cessuella förfarandet sett som en helhet, dels de befogenheter som domstolen har, dels det sätt på vilket klagandenas synpunkter blev

dess betydelse för det svenska rättegångsförfarandet i Festskrift till Bertil Bengtsson, s. 93). Såvitt gäller själva prövningstillståndsförfarandet i HD är det dock inte lika naturligt att anse att tillståndsprövningen utgör en del av förfarandet för prövning av civila rättigheter etc. (Danelius, Mänskliga rättig- heter, 5:e uppl., s. 148 f.). En rätt till förhandling torde därför inte kunna göras gällande i HD.

framförda och deras intressen tillvaratagna. Europadomstolen konstaterade sedan att Court of Appeal avgör frågan om prövnings— tillstånd på handlingarna och utan att vittnen kallas in, och detta även om överklagandet endast avser sakfrågor. Vidare noterade domstolen att det som skall prövas i ett sådant förfarande är om klaganden påvisat existensen av "arguable grounds which would justify hearing an appeal". Om de åberopade grunderna är lagliga grunder för överklagande och om de motiverar ytterligare argu- mentation eller övervägande ges prövningstillstånd, annars inte7. Efter att ha noterat detta uttalade Europadomstolen att som allmän princip gäller att art. 6 kräver att en person som anklagas för brott berättigas att delta i "the trial hearing", dvs. huvudförhandlingen. I det aktuella fallet konstaterade domstolen att det var ostridigt att rättegången vid första instans hade varit "fair". Vidare uttalade Europadomstolen: "The limited nature of the subsequent issue of the grant or refusal of leave to appeal did not in itself call for oral argument at a public hearing or the personal appearance of the two men before the Court of Appeal'.

Europadomstolen ansåg alltså i detta fall att frågan om att bevilja eller avslå klagandenas ansökningar om prövningstillstånd var så begränsad till sin natur att den inte i sig krävde en förhandling. Vilka slutsatser medger då fallet Monnell och Morris beträffande rätten till förhand— ling? Europadomstolens uttalande om förfarandets särdrag och dom- stolarnas roll ger inte stor vägledning. Uttalandet om prövningstill- ståndsfrågans begränsade natur kan tolkas på flera sätt. Ett alternativ är att, om tillståndsprövningen inte är av en så begränsad natur som den engelska, en rätt till förhandling kan finnas. En sådan tolkning kan sägas ligga nära till hands eftersom möjligheterna till prövnings— tillstånd i den engelska överrättsprocessen är mycket begränsade. En annan tolkning är att domstolen använde uttrycket "limited nature" för att skilja ut frågan om tillståndsprövningen skett i överensstämmelse med art. 6 från frågan om artikeln iakttagits när Court of Appeal fattat ett beslut att utfärda en s.k. loss—of—time order.

Vilket alternativ har då mest fog för sig? Mot det första tolknings- alternativet talar att Europadomstolen inte närmare angav på vilket sätt frågan var av begränsad natur. Dessutom skulle en sådan tolkning i praktiken innebära att en av konventionen garanterad rättighet skulle göras starkt beroende av nationell lagstiftning, något som Strasbourg- organen velat motverka i andra sammanhang (se för det sistnämnda van Dijk och van Hoof, a.a. s. 296 f.). Härtill kommer att avgöran— dets disposition talar för det andra alternativet, dvs. att domstolen i det

7Grunderna för överklagande av en fällande dom i skuldfrågan är begränsade i engelsk rätt.

aktuella fallet ville markera att prövningstillståndsfrågan till skillnad från prövningen av frågan om loss of time var av begränsad natur och gav mindre anledning till muntlighet än frågan om loss of time (för en liknande tolkning, se Aall, Rettergang og menneskerettigheter, s. 160 f.). Europakommissionen gjorde dessutom en likartad bedömning i fallet E.M. mot Norge. Utredningen utgår därför från denna tolkning. Med den grad av säkerhet som den dynamiska rättsutvecklingen på området medger torde det alltså enligt utredningens uppfattning vara förenligt med art. 6 att införa ett tillståndsförfarande utan någon gene- rell rätt till förhandling. En annan sak är att Europadomstolen — mot bakgrund av beslutet om utfärdande av en loss-of—time order — granskade handläggningen i Court of Appeal utifrån flera ytterligare aspekter. I detta sammanhang kan det också nämnas att Europakom— missionen i fallet Tedham ansett att "the refusal of leave to appeal itself raises no issue under Article 6 of the Convention".

Inte heller övriga konventionsåtaganden medför att en rätt till förhandling i prövningstillståndsfrågan måste ges en klagande. Vad först gäller 1966 års FN—konvention synes FN:s kommitté för mänsk— liga rättigheter inte ha fattat något beslut som ger någon vägledning i denna fråga. Då ordalydelsen i den aktuella bestämmelsen i — för denna fråga — väsentliga delar överensstämmer med den i art. 6 i Europakonventionen torde inte heller 1966 års FN—konvention inne- bära något hinder mot att införa ett system med prövningstillstånd där klaganden inte ges en rätt till förhandling vid tillståndsprövningen. Motsvarande gäller FN:s barnkonvention.

Mot bakgrund av det anförda behöver ett framtida prövningstill— ståndssystem inte på grund av våra konventionsåtaganden innehålla någon generell rätt till förhandling. Det kan emellertid beträffande samtliga nu nämnda konventionsåtaganden ifrågasättas om den om- ständigheten att förhandling inte hållits i tingsrätten men begärs av part i hovrätten medför att förhandling i det enskilda fallet ändå måste hållas vid prövningstillståndsförfarandet.

Europadomstolens praxis innebär att part anses ha rätt till åtmin- stone en förhandling (NJA 1994 s. 290 där tingsrätten inte hållit för— handling i ett mål om skadestånd och sådan ansetts, på parts begäran, böra hållas i hovrätten). Den beskrivna situationen kan uppkomma i en del tvistemål, t.ex. när tingsrätten ansett att huvudförhandling inte behövts med hänsyn till utredningen och inte heller någon av parterna begärt förhandling där (42 kap. 18 5 första stycket femte punkten RB). I brottmål torde det dock sällan eller aldrig förekomma att tings— rätten avgör målet på handlingarna. Sådana Ö—mål som bara avser processuella beslut påkallar inte tillämpning av art. 6 och utgör därför inte heller några problem. Mer problematiska är de Ö—mål som avser

beslut i ärenden. Trots de generösa regler som — i enlighet med vad som anförs i avsnitt 6.6.1 — förväntas komma att gälla i fråga om sammanträde i domstolsärenden kan det uppkomma fall där part inte begärt sammanträde i tingsrätten men vid ett överklagande begär att sammanträde hålls i hovrätten. Till antalet kommer antagligen Ö- målen att inta en särställning.

Man kan emellertid fråga sig om inte en part, som underlåtit att begära förhandling i tingsrätten trots att det varit möjligt, "förlorat" den rätten i hovrätten. Denna fråga synes inte ha blivit bedömd av Europadomstolen. Däremot har domstolen uttalat sig om effekterna av en parts underlåtenhet att begära förhandling i fall där bara en full— ständig domstolsprövning stått till buds (fallen Håkansson och Sturesson, Zumtobel, Albert och Le Compte samt H. mot Belgien). Frågan om rätten till förhandling i hovrätten skulle kunna gå förlorad på grund av underlåtenhet att begära förhandling i tingsrätten får dock inget svar i dem. Enligt utredningens mening ligger det emellertid närmast till hands att anse rätten till förhandling inte gått förlorad i de nu diskuterade fallen. För den hållningen talar att förfarandet skall betraktas som en helhet och att det inte framstår som rimligt att en part som begår förhandling, låt vara först i hovrätten, anses ha avstått från den. I den riktningen talar även det förhållandet att Europadom— stolen anser att en brist i förhållande till kraven i konventionen kan beröva en part hans rätt till förhandling om bristen inte botas under ett senare skede av förfarandet (fallet H. mot Belgien). Den uppfattningen är svår att förena med tanken att rätten kan förloras genom passivitet i underinstansen. Slutsatsen av det sagda torde med rimlig grad av säkerhet inte kunna bli annan än att det i de flesta fall där fråga är om prövningen av en civil rättighet eller skyldighet eller av en anklagelse för brott i konventionens mening föreligger en rätt till förhandling i hovrätten i de fall där tingsrätten inte hållit förhandling och part be- gärt en i hovrätten.

I de fall part inte begärt någon förhandling i andra instans kan han, oavsett om den första instansen hållit någon förhandling, anses ha av— stått från den. Detta förutsätter dock att det finns en möjlighet enligt inhemsk rätt att få till stånd en förhandling där (jfr Danelius i den ovannämnda uppsatsen i Festskrift till Bertil Bengtsson, s. 93). Det torde genomgående vara fallet enligt svensk rätt såvitt gäller hovrätts— förfarandet.

Det nu sagda har tagit sikte på konventionsåtagandenas betydelse för handläggning av mål som inte är underkastade krav på pröv— ningstillstånd. Enligt utredningens mening saknas det skäl att göra en annan bedömning av mål som är underkastade krav på sådant tillstånd. De fall där förhandling måste hållas i hovrätten av det skälet att ingen

sådan ägde rum i tingsrätten torde dock i praktiken vara mycket få. Flera olika förutsättningar skall samtidigt vara uppfyllda; tingsrätten skall inte ha hållit förhandling, art. 6 skall vara tillämplig och part skall ha begärt förhandling i hovrätten. Om de angivna förutsättningar— na är för handen är det endast aktuellt att hålla förhandling om hov- rätten avser att neka prövningstillstånd. Om hovrätten finner sig kunna meddela prövningstillstånd redan på handlingarna saknas det självfallet anledning att hålla förhandling i tillståndsfrågan. Det sagda visar att det i praktiken inte torde bli särskilt ofta som hovrätten — av hänsyn enbart till våra internationella åtaganden — blir tvungen att hålla för— handling i tillståndsfrågan. I detta sammanhang bör noteras att be— greppet civila rättigheter och skyldigheter i art. 6 innebär att klagan— den måste kunna göra sitt anspråk gällande på rimliga grunder. Såvitt gäller uppenbart ogrundade överklaganden torde hovrätten alltså alltid kunna vägra sammanträde utan att det innebär en kränkning av art. 6. Som kommer att framgå av avsnitt 5.5.3 under rubriken Möjlighet till sammanträde bör det även av andra skäl än våra internationella åtaganden finnas möjlighet att hålla sammanträde i tillståndsfrågan.

5 .5 Överväganden

5.5.1. Utgångspunkter

Som framgår av avsnitt 4.3 anser utredningen att ett generellt krav på prövningstillstånd skulle kunna innebära större garantier för riktiga domstolsavgöranden än nuvarande regler och dessutom kunna åstad- komma en snabbare handläggning och en handläggning utan onödiga resursinsatser. AV samma avsnitt framgår också att utredningen är av den uppfattningen att införandet av en sådan reform kräver en betyd- ligt mer förfinad reglering än den nu gällande vad beträffar dispens— grunder och handläggningsregler.

Den följande framställningen bygger på förutsättningen att utred- ningen kommer att föreslå att ett generellt krav på prövningstillstånd införs. Frågan om ett system med generellt krav på prövningstillstånd verkligen är förenligt med högt ställda krav på rättssäkerhet kan dock inte besvaras innan man tagit ställning till hur ett sådant system när— mare skall konstrueras. Först då finns underlag för att bedöma om ett generellt krav på prövningstillstånd kan skapa tillräckliga garantier för att prövningstillstånd inte nekas i de fall målet skulle ha ändrats om det tagits upp till prövning i sak. Utredningen tar därför först i avsnitt 5.5.6 slutlig ställning till om ett generellt eller endast ett väsentligt

utvidgat krav på prövningstillstånd bör införas i ledet mellan tingsrätt och hovrätt.

5 .5 .2 Dispensgrunder

Sammanfattning: I ett system med generellt krav på pröv- ningstillstånd bör enligt utredningen prövningstillstånd kunna meddelas om

1. det finns anledning att betvivla riktigheten av det slut som tingsrätten kommit till (ändringsdispens),

2. det inte utan en prövning av målet är möjligt att bedöma riktigheten av det slut som tingsrätten kommit till (gransknings- dispens),

3. det är av vikt för ledning av rättstillämpningen att över- klagandet prövas av högre rätt (prejudikatdispens) eller

4. det annars finns synnerliga skäl att pröva överklagandet (extraordinär dispens).

Vilken effekt ett system med prövningstillstånd får och hur stor den praktiska skillnaden blir för parterna i förhållande till att något sådant krav inte uppställs beror i stor utsträckning på vilka förutsättningar som ställs upp för att prövningstillstånd skall meddelas. Utformningen av dispensgrunderna är således av avgörande betydelse för att ett system med generellt krav på prövningstillstånd skall kunna medföra de fördelar som omtalats i kapitel 4. Dispensgrunderna bör utformas så att de bidrar till att skapa tillräckliga garantier för att prövningstill— stånd inte vägras i mål där avgörandet skulle ha ändrats om målet tagits upp till prövning i sak. I övrigt bör de enligt utredningens upp- fattning präglas av enkelhet samt vara lättöverskådliga och förutse— bara. Om möjligt bör de även i övrigt bidra till en Väl fungerande tillståndsprövning.

Den centrala dispensgrunden i ett system med generellt krav på prövningstillstånd i ledet mellan tingsrätt och hovrätt kommer, liksom enligt hovrättens nuvarande dispensregler, att vara ändringsdispens. En regel om ändringsdispens infördes i ledet mellan hovrätt och HD i samband med införandet av RB och gällde till den 1 juli 1971. Möjlig- heten att få ändringsdispens i HD på grund av oriktig bevisbedömning i hovrätten var dock mycket begränsad. Vid bedömningen av om det förelåg anledning till ändring måste nämligen de bestämmelser som rörde förfarandet i HD beaktas. Enligt 35 kap. 13 5 andra stycket RB får muntlig bevisning, som upptagits vid lägre rätt, tas upp i HD

endast om synnerliga skäl föreligger och enligt 55 kap. 14 & RB är möjligheterna att omvärdera tilltrosbevisning begränsad. Vidare får part i tvistemål enligt 55 kap. 13 & RB endast i särskilda fall åberopa ny bevisning eller nya omständigheter. Processlagberedningen uttalade att det av de nämnda reglerna följde att ändringsdispens i allmänhet inte borde meddelas då avgörandet beror på värdering av muntlig bevisning (SOU 1938:44 s. 554 f.). — Reglerna om ny bevisning och nya omständigheter är numera lika stränga både i hovrätt och HD. Med hänsyn till att det för hovrättsprocessen gäller långt mindre re— striktiva regler för förnyad bevisupptagning än i HD är utrymmet för ändringsdispens i hovrätten betydligt större än det var i HD fram till den 1 juli 1971. (Jfr NJA 1981 s. 707 och NJA 1982 s. 27.)

För att upprätthålla högt ställda krav på rättssäkerhet i ett system med generellt krav på prövningstillstånd anser utredningen att bevis- kravet för att en prövning av saken i hovrätten skulle leda till en ändring av tingsrättsavgörandet bör vara lågt. Det bör räcka att hov— rätten betvivlar utgångens riktighet för att prövningstillstånd skall meddelas. Det innebär att alla avgöranden vilka bedöms ha en utgång som är tveksam hänförs till dem som skall tas upp till prövning. Däri- genom kompenserar man för den osäkerhet som är förbunden med en tillståndsprövning. Med utgångspunkt från departementschefens ut- talande i samband med den senaste prövningstillståndsreformen skulle det angivna överensstämma med gällande rätt. Som framgår av avsnitt 5.1 får dock rättsläget i detta avseende betecknas som oklart. Tillämp- ningen är också mer restriktiv än vad departementschefen utgick från (jfr avsnitt 2.3.2). Mot bakgrund av det anförda bör dispensgrunden få en ny lydelse så att beviskravet klart framgår. Därmed torde även de mål som i dag är underkastade krav på prövningstillstånd i högre utsträckning än tidigare tas upp till prövning.

Med modern domskrivningsteknik saknas ofta referat av utsagor. Bevisbedönmingen och den rättsliga bedömningen av vad som funnits utrett vävs ofta samman på ett sätt som gör det omöjligt för hovrätten att skaffa sig en fullständig bild av vad som förekommit i tingsrätten. Det förekommer också att domarna är "tendentiöst" skrivna; bara de skäl som talar för den utgång som tingsrätten kommit till tas med i domen medan skäl som talar i motsatt riktning inte redovisas. I vissa av dessa fall kan det vara omöjligt att bedöma riktigheten av det slut tingsrätten kommit till utan att omständigheterna behöver vara sådana att det finns anledning att betvivla utgångens riktighet. Vidare före- kommer det att de egentliga domskälen är ofullständiga eller på annat sätt oklara. Det kan t.ex. många gånger vara omöjligt att veta om tingsrättens bevisvärdering är riktig om tingsrätten i ett mål med omfattande bevisning i domen endast mycket kortfattat redogjort för

varför man genom den åberopade bevisningen funnit åtalet styrkt eller att käromålet skall bifallas. I andra fall kan den muntliga bevisningen vara så omfattande att det är omöjligt att bedöma tingsrättens bevis— värdering Vid en tillståndsprövning oavsett hur bevisningen och över- vägandena redovisats. För att man inte skall vägra prövningstillstånd i mål där avgörandet skulle ha ändrats om målet tagits upp till prövning i sak bör dessa mål prövas av hovrätten. Att omständigheterna är sådana att det är omöjligt att utan en prövning av målet bedöma riktig- heten av det slut tingsrätten kommit till bör därför utgöra en själv— ständig dispensgrund (granskningsdispens). Detta ger också andra fördelar vid tillståndsprövningen vilka behandlas i avsnitt 5.5.4 under rubriken Föredragning.

En given dispensgrund i ett system med generellt krav på pröv— ningstillstånd år prejudikatdispens. Som framgår av avsnitt 4.1 finns ansvar för rättsbildningen med bland hovrättens huvuduppgifter. Utan en möjlighet att bevilja prejudikatdispens skulle en enhetlig rätts— tillämpning avsevärt kunna försvåras.

Med hänsyn till hovrättens uppgift att vaka över att tingsrätterna handlägger målen formellt korrekt bör hovrätterna vidare kunna med— dela prövningstillstånd om vissa formella fel begåtts vid handlägg- ningen i tingsrätten. Det har ifrågasatts om det för att meddela pröv— ningstillstånd skulle räcka att processen i tingsrätten på något sätt varit bristfällig. Om processen varit bristfällig på ett sätt som kan ha be— tydelse för utgången torde det ofta även finnas anledning att betvivla utgångens riktighet. I dessa fall skulle de formella felen i allt väsent- ligt föranleda ändringsdispens. En möjlighet att meddela prövningstill— stånd om formella fel begåtts utan att det finns anledning att betvivla riktigheten av det slut tingsrätten kommit till motiveras främst av domstolsdisciplinära skäl och bör därför begränsas till sådana allvarli- gare rättegångsfel som utgör domvilla. Den nuvarande extraordinära dispensen ger möjlighet att meddela dispens om det finns synnerliga skäl såsom att det finns grund för resning, om domvilla förekommit eller målets utgång uppenbarligen beror på grovt förbiseende eller grovt misstag. Om systemet med prövningstillstånd omfattar ändrings- dispens får, som nämnts i avsnitt 5.1, en dispensgrund utformad på detta sätt i första hand betydelse för vissa fall av domvilla. Det kan därför ifrågasättas om det finns anledning att bibehålla den nuvarande extraordinära dispensen i ett system med generellt krav på prövnings- tillstånd eller om en dispensgrund begränsad till domvillofallen bör införas. Enligt utredningens mening kan det inte uteslutas att det vid handläggningen i tingsrätten kan förekomma andra situationer av extraordinärt slag än sådana där domvilla förekommit som, trots att det inte finns anledning att betvivla tingsrättsavgörandets riktighet, bör

föranleda att prövningstillstånd meddelas. Utredningen anser därför att det, i enlighet med nuvarande regler om prövningstillstånd, bör vara möjligt att meddela prövningstillstånd om det finns synnerliga skäl att pröva överklagandet.

Från vissa håll har dock hävdats att det uppställda kravet i ett system med generellt krav på prövningstillstånd bör sättas lägre. Under den period det fanns möjlighet att erhålla ändringsdispens vid överklagande till HD fanns också möjlighet att erhålla prövningstill— stånd om det med hänsyn till omständigheterna i målet förekom skäl att pröva talan. En sådan dispensgrund skulle skapa Vida möjligheter att få ett mål prövat av hovrätten. Beträffande denna dispensgrund anförde Processlagberedningen att prövningstillstånd borde kunna meddelas då ett viktigt allmänt eller enskilt intresse påkallar att talan prövas av HD. Som exempel på när detta kunde inträffa nämndes att starkt delade meningar yppats i de lägre instanserna eller att målet är av stor social betydelse, liksom då målet rör grovt brott eller betydan— de ekonomiska värden eller då en förut ostraffad person dömts till ansvar för vanärande brott. Vidare anfördes beträffande denna dis— pensgrund att den omständigheten att ena parten beviljats pröv— ningstillstånd kunde vara en bidragande orsak att meddela den andra parten sådant tillstånd, så att HD kunde pröva målet i vidare omfatt— ning. (SOU 1938:44 s. 555.) Den nu behandlade dispensgrunden torde innebära en alltför begränsad förutsebarhet och ger, i vart fall innan en fast praxis utbildats, utrymme för en närmast skönsmässig bedöm— ning av tillståndsfrågan. En viss begränsning av tillämpligheten skulle uppnås om man som förutsättning för prövningstillstånd skulle kräva att det förekom särskilda skäl. En sådan dispensgrund tillämpas både i Norge och Danmark. För att i Norge lagmansrett skall ta upp ett brottmål till prövning i vilket åklagaren inte yrkat annat än böter och den lägre domstolen inte heller dömt till strängare påföljd krävs att det föreligger särskilda skäl. I Danmark kan i ledet mellan byret och landsret prövningstillstånd i brottmål beviljas, förutom om saken är av principiell natur, om det finns särskilda skäl för det. Detta gäller även i tvistemål i ledet mellan landsret och Hojesteret. Även om en sådan dispensgrund skulle vara något mer begränsad än den föregående lämnar den stort utrymme för skönsmässig bedömning. Förutse— barheten och likabehandlingen torde i alltför hög grad bli lidande också med en dispensgrund utformad på detta sätt. Båda dessa dis— pensgrunder skulle dessutom leda till att hovrätten, med de nackdelar som följer därav både för domstolarna och enskilda, prövade ett stort antal mål som tingsrätterna avgjort på ett riktigt sätt.

En annan fråga som utredningen övervägt är om det, för att uppnå tillräckliga garantier för att prövningstillstånd inte nekas i fall som

skulle ha ändrats om de tagits upp till prövning i sak, bör införas möjligheter att bevilja prövningstillstånd i vissa fall trots att hovrätten haft ett fullgott underlag för att bedöma riktigheten av det slut tings- rätten kommit till och funnit att detta inte kan betvivlas. En sådan möjlighet skulle framför allt vara aktuell beträffande brottmålsdomar som rör allvarlig brottslighet och tvistemålsdomar där tvisteföremålets värde är högt. I dessa fall är domen typiskt sett mycket ingripande för den tilltalade resp. parterna i målet. Det skulle kunna hävdas att säker- heten i dessa avgöranden därför bör vara särskilt stor.

Ett sätt att söka tillskapa sådana garantier skulle vara att införa en dispensgrund enligt vilken prövningstillstånd kan meddelas om domen för den enskilde är särskilt ingripande. I Norge kan i tvistemål pröv- ningstillstånd meddelas både i ledet mellan herredsrett/byrett och lagmansrett samt i ledet mellan lagmansrett och Hoyesterett om saken har stor betydelse för klaganden. Enligt dansk rätt kan prövningstill- stånd meddelas för prövning av tvistemål i landsret om saken är in— gripande för klaganden. Även om en sådan dispensgrund skulle vara något mer begränsad än de närmast föregående lämnar den stort ut- rymme för skönsmässig bedömning. Detta kan i vissa fall vara en fördel eftersom effekterna av en dom kan variera beroende på den enskildes ekonomiska och sociala förhållanden. Förutsebarheten och likabehandlingen skulle dock i alltför hög grad bli lidande även med en dispensgrund utformad på detta sätt. En annan möjlighet skulle vara att införa en dispensgrund enligt vilken en presumtion för pröv— ningstillstånd skulle gälla för vissa avgöranden som typiskt sett är mycket ingripande. Den skulle kunna konstrueras så, att brottmål som avser brott med ett straffvärde som överstiger en viss högre nivå och tvistemål där tvisteföremålets värde eller det värde överklagandet avser överstiger visst högre belopp, skulle meddelas prövningstillstånd om det inte var uppenbart att skäl till ändring saknades.

Kan man inte utforma ett system med generellt krav på pröv— ningstillstånd som ger tillräckliga garantier för att man hittar de mål som bör ändras är det emellertid enligt utredningens mening inte lämpligt att välja ut en grupp som man ger särskilda garantier i detta avseende. Med en sådan lösning accepterar man ju att Vissa mål får en mindre rättssäker behandling än andra. Utredningen är av den upp— fattningen att alla avgöranden som får överklagas till hovrätten bör handläggas på ett lika rättssäkert sått. Kan man inte konstruera ett system med ett generellt krav på prövningstillstånd som ger en till- räckligt hög rättssäkerhet i alla mål bör man följaktligen avstå från att införa ett sådant system. Beträffande den ovan skisserade konstruktio- nen kan det vidare framhållas att den omständigheten att målen typiskt sett är mycket ingripande inte säger mycket om hur komplicerade sak—

och rättsfrågorna är eller i vilken utsträckning det finns anledning att betvivla utgångens riktighet. Någon indelning av dispenskraven utifrån brottets svårhet eller det omtvistade beloppets storlek bör således enligt utredningens mening inte komma i fråga. Skulle man ändå välja att särbehandla vissa mål på det beskrivna sättet får man, oavsett hur man väljer att avgränsa de mål som skall omfattas av undantags— regleringen, räkna med gränsdragningsproblem, något som inte minst erfarenheterna av de nu gällande reglerna visar. Dessutom skulle hov— rätten liksom i föregående exempel, med de nackdelar som följer där— av både för domstolarna och enskilda, pröva ett stort antal mål som tingsrätterna avgjort på ett riktigt sätt. Ett enligt utredningen bättre sätt att skapa ytterligare garantier för att prövningstillstånd inte skall nekas i de fall målet skulle ha ändrats om det tagits upp till prövning i sak, är att genom andra åtgärder förbättra förutsättningarna att bedöma tingsrättens avgörande, framför allt dess bedömning av sakfrågan. Sådana åtgärder, som kommer alla mål till del, behandlas i det följan- de.

5.5.3. Handläggning av frågan om prövningstillstånd

Komplettering av dispensskäl

Sammanfattning: Om tingsrätten av misstag underlåtit att i domen upplysa om att prövningstillstånd krävs och det inte av överklagandet framgår att klaganden känner till detta krav bör denne föreläggas att komplettera överklagandet med dispens— skäl. I övriga fall då dispensskäl saknas torde hovrätten kunna avstå från komplettering. Kompletteringsföreläggande bör dock utfärdas om överklagandet innehåller argumentation i frågan om prövningstillstånd men denna är oklar och det inte kan uteslutas att prövningstillstånd kan komma att meddelas.

Utgångspunkten för tillståndsprövningen bör även i fortsättningen vara de omständigheter som klaganden anför till stöd för att prövningstill— stånd skall meddelas.

Införs ett system med generellt krav på prövningstillstånd kommer det sannolikt snabbt att bli allmänt känt att hovrätten inte prövar några domar eller beslut utan att prövningstillstånd först meddelats. Under- rättas parterna dessutom i domen eller beslutet om detta förhållande och om vad som krävs för att prövningstillstånd skall meddelas torde risken vara i det närmaste obefintlig för att parterna inte skulle känna

till förutsättningarna för en prövning i hovrätten. Om en klagande som fått föreskriven upplysning om kravet på prövningstillstånd underlåter att särskilt argumentera i denna fråga är det därför rimligt att utgå från att de omständigheter som anförs i sak också är de omständig— heter som klaganden vill anföra till stöd för att sådant tillstånd skall meddelas. Skulle tingsrättens dom eller beslut undantagsvis inte inne— hålla uppgift om att prövningstillstånd krävs i hovrätten finns det en liten risk för att klaganden inte fått detta klart för sig. Om det i ett sådant fall inte av överklagandet framgår att klaganden är medveten om kravet på prövningstillstånd bör hovrätten underrätta klaganden om att sådant tillstånd krävs och under vilka förutsättningar sådant kan meddelas samt förelägga denne att komplettera överklagandet med de omständigheter som åberopas till stöd för att tillstånd skall meddelas. Står det klart att prövningstillstånd skall meddelas torde dock kom- plettering kunna underlåtas. Den nu föreslagna ordningen torde över- ensstämma med den praxis som rådde innan lagen om rättegången i tvistemål om mindre värden arbetades in i RB (jfr NJA 1986 s. 421). I sammanhanget bör påpekas att risken för att tingsrätten av misstag underlåter att upplysa parterna om att prövningstillstånd krävs kommer att minska i ett system med generellt krav på prövningstillstånd. I ett sådant skall ju alla domar och beslut som får överklagas innehålla upplysning om att prövningstillstånd krävs.

Klaganden bör vidare ges tillfälle att komplettera överklagandet om detta innehåller argumentation i frågan om prövningstillstånd men denna är oklar och det inte kan uteslutas att prövningstillstånd kan komma att meddelas.

I ett system med generellt krav på prövningstillstånd är det av rättssäkerhetsskäl väsentligt att hovrätten inte är bunden av de om— ständigheter som klaganden åberopat till stöd för att prövningstillstånd skall meddelas. Hovrätten bör således även i fortsättningen, om de dispensskäl som åberopas inte kan medföra att prövningstillstånd meddelas, vara skyldig att undersöka om det i det material som legat till grund för tingsrättens avgörande finns andra omständigheter som kan motivera att prövningstillstånd meddelas.

Offentlig försvarare och rådgivning enligt rättshjälpslagen

Sammanfattning: Införs ett generellt krav på prövningstillstånd följer av nuvarande regler att offentlig försvarare kommer att förordnas i något större utsträckning än i dag. I mindre om- fattande brottmål torde det vara tillräckligt att den tilltalade som behöver vägledning för sitt överklagande använder sig av möj— ligheten till rådgivning enligt rättshjälpslagen. I många fall torde det vara lämpligt att även part i tvistemål, som inte har och inte heller kan få allmän rättshjälp, utnyttjar möjligheten till rådgivning enligt rättshjälpslagen för att få hjälp att utveckla skälen för prövningstillstånd.

Även om hovrätten är skyldig att granska det överklagade avgörandet för att utröna om det finns anledning att meddela prövningstillstånd är det många gånger av avgörande betydelse att parten pekar på sådana omständigheter som är av betydelse för frågan om prövningstillstånd. I de fall där det är troligt att en prövning av saken i hovrätten skulle leda till en ändring av tingsrättens avgörande är det också troligt att klaganden har goda möjligheter att visa detta på grund av det låga beviskrav som uppställs för att ändringsdispens skall meddelas. I vissa fall torde dock en advokat eller annat juridiskt utbildat ombud ha större förutsättningar än part att övertyga rätten om att det finns an- ledning att betvivla riktigheten av det slut tingsrätten kommit till, att målet innehåller en prejudikatfråga, att domvilla förekommit vid hand- läggningen i tingsrätten eller att domskälen är "tendentiöst" skrivna eller på annat sätt missvisande.

För att undvika att tilltalade i brottmål missgynnas av ett system med krav på prövningstillstånd som inte enbart omfattar ringa brott kan det således bli aktuellt att förordna offentlig försvarare på grund av att den tilltalade behöver hjälp med att ange och utveckla dispens- skälen. Att offentlig försvarare kan förordnas på denna grund framgår av prop. 1983/84:23 s. 19. Enligt den i bilaga 4 a. beskrivna mål— undersökningen hade under perioden 1992-07-01-—1993—06—30 ca 80 % av de tilltalade i hovrätten offentlig eller privat försvarare. Långt ifrån alla som saknar försvarare torde dock behöva en sådan. Utgångspunk- ten måste vara att den tilltalade, om han klarat sig utan offentlig för- svarare i tingsrätten, inte heller behöver sådan för att ange skälen för prövningstillstånd. Om den tilltalade har svårigheter med att utveckla skälen för prövningstillstånd torde det i mindre omfattande mål vara tillräckligt att denne använder sig av möjligheten till rådgivning enligt rättshjälpslagen för att få Vägledning vid överklagandet. Den maximala

rådgivningstiden, f.n. en timme, torde i flertalet av dessa fall räcka för att få hjälp att utveckla skälen för prövningstillstånd. 1993 års Rättshjälpsutredning har föreslagit att rådgivning skall kunna ges upp till två timmar (Ny rättshjälpslag och andra bestämmelser om rättsligt bistånd, SOU 1995:81). Om detta förslag genomförs torde rådgivning i samband med överklagande kunna användas i ännu högre grad. Bedömer hovrätten att den tilltalade inte kan få erforderlig hjälp genom rådgivning enligt rättshjälpslagen och det inte är uppenbart att skäl för prövningstillstånd saknas bör enligt utredningens mening offentlig försvarare förordnas för honom. Att förordna offentlig för— svarare i dessa sannolikt få fall torde inte medföra några större kost- nader och kan ske med stöd av gällande regler. I fall då hovrätten inte anser att offentlig försvarare bör förordnas men anser att det kan finnas skäl för den tilltalade att utnyttja möjligheten till rådgivning enligt rättshjälpslagen är det lämpligt att hovrätten upplyser den till- talade om denna möjlighetg.

Det torde även i många fall vara lämpligt att part utan ombud i tvistemål, som inte har och inte heller kan få allmän rättshjälp, utnytt- jar möjligheten till rådgivning enligt rättshjälpslagen för att få hjälp att utveckla skälen för prövningstillstånd.

Möjlighet till sammanträde

Sammanfattning: Utredningen föreslår att det införs en möjlig— het för hovrätten att hålla sammanträde om det finns särskilda skäl till att en part hörs muntligen innan frågan om pröv- ningstillstånd avgörs. En sådan möjlighet torde få sin största betydelse i de fall då part saknar förmåga att uttrycka sig skrift- ligen och inte har eller kan få tillgång till juridiskt biträde samt då part enligt Europakonventionen har rätt till förhandling i hovrätten. Även i vissa andra situationer torde en möjlighet till muntlighet kunna förbättra förutsättningarna för att klarlägga om det föreligger skäl för prövningstillstånd och därmed bidra till att minska risken för att prövningstillstånd nekas i fall som skulle ha ändrats om de tagits upp till prövning i sak.

8Regeringen har lämnat DV i uppdrag att undersöka tillämpningen av reglerna om offentlig försvarare. Uppdraget skall redovisas den 1 december 1995.

Tillståndsprövningen har hittills varit rent skriftlig. Som framgått ovan finns en risk att en klagande som har svårt att uttrycka sig i skrift missgynnas av ett krav på prövningstillstånd om han skulle sakna juridiskt biträde. Om en sådan klagande inte kan få juridiskt biträde i enlighet med vad som anförts i det föregående skulle en möjlighet att muntligen utveckla skälen för prövningstillstånd vid ett sammanträde, vid vilket rätten också har möjlighet att ställa kompletterande frågor, minska denna risk avsevärt. En möjlighet för rättens ledamöter och parterna/ombuden att vid ett sammanträde penetrera förutsättningarna för prövningstillstånd skulle även i vissa andra situationer kunna för— bättra förutsättningarna för att klarlägga om det föreligger skäl för prövningstillstånd och därmed minska risken för att prövningstillstånd nekas i fall som skulle ha ändrats om de tagits upp till prövning i sak. (Av avsnitt 3.2.4 framgår att det i England och Wales kan förekomma muntliga inslag vid tillståndsprövningen.)

Av avsnitt 5.4 framgår att om förhandling begärs i hovrätten och sådan inte hållits i tingsrätten sammanträde måste hållas för att Europakonventionens krav skall kunna tillgodoses om fråga är om prövning av civila rättigheter och skyldigheter eller prövning av an— klagelser för brott. Om tillståndsförfarandet är helt skriftligt skulle det i dessa fall vara nödvändigt att meddela prövningstillstånd oavsett om det i övrigt finns skäl för att meddela sådant tillstånd. Ett muntligt inslag vid handläggningen av tillståndsfrågan torde dock innebära att i de fall det saknas skäl att meddela prövningstillstånd sådant tillstånd skulle kunna nekas utan att Europakonventionen kränks.

Mot bakgrund av det anförda bör det införas en möjlighet för hovrätten att hälla sammanträde om det finns särskilda skäl till att en part hörs muntligen innan frågan om prövningstillstånd avgörs. Hålls sådant sammanträde skall samtliga parter kallas. Någon bevisupptag— ning bör dock inte få förekomma. Många gånger torde det vara ratio- nellt att sammanträdet hålls på telefon. En sådan möjlighet bör därför införas.

Skriftväxling

Sammanfattning: Skriftväxling bör ske innan frågan om pröv— ningstillstånd avgörs om det är sannolikt att prövningstillstånd kommer att meddelas och att målet kan avgöras i sak i samband med tillståndsprövningen. I vissa fall där svaret på frågan om prövningstillstånd framstår som tveksamt bör också skriftväx- ling ske, liksom i Vissa fall då klaganden åberopat nya omstän— digheter eller nya bevis eller annars lämnat nya uppgifter. I övrigt bör tillståndsprövningen normalt inte föregås av skrift- växling.

I förarbetena till RB anfördes att frågan om prövningstillstånd i all— mänhet borde tas upp av HD först sedan motparten yttrat sig (SOU 1938:44 s. 566 f.). I propositionen till lagen om rättegången i tviste— mål om mindre värden uttalade departementschefen att båda parter i regel borde beredas tillfälle att yttra sig innan prövningstillstånd med— delades. I sistnämnda lag infördes en bestämmelse om skriftväxling som överensstämde med den som gällde för HD, en bestämmelse som när lagen om rättegången i tvistemål om mindre värden inarbetades i RB överfördes dit utan närmare kommentarer. Beslut i frågan om prövningstillstånd i hovrätt skall numera enligt 50 kap. 11 5, 51 kap. 11 5 resp. 52 kap. 10 & RB meddelas sedan skriftväxlingen avslutats. När det finns skäl för det, får dock frågan om prövningstillstånd tas upp utan att skriftväxling skett. (Motsvarande gäller för tillståndspröv— ningen i HD.)

Utgångspunkten att det regelmässigt skulle vara till fördel att vänta med att avgöra frågan om prövningstillstånd till dess skriftväxlingen avslutats kan emellertid ifrågasättas. Om klaganden inte anfört någon omständighet som kan föranleda att prövningstillstånd meddelas anser utredningen att det normalt inte finns någon anledning att låta mot— parten yttra sig innan frågan om prövningstillstånd avgörs. Det finns enligt utredningens mening inte heller någon anledning att avvakta skriftväxling om det är uppenbart att prövningstillstånd skall med— delas.

De fall i vilka det kan vara aktuellt med skriftväxling är sådana där svaret på frågan om prövningstillstånd framstår som tveksamt. I så— dana fall kan det förekomma att ett yttrande från motparten ger kom- pletterande upplysningar av värde för tillståndsprövningen. Det kan också finnas anledning att låta motparten yttra sig över frågan om prövningstillstånd om klaganden åberopat nya omständigheter eller nya bevis. Detsamma gäller om klaganden i övrigt lämnar nya uppgifter,

t.ex. om han hävdar att det föreligger ett jävsförhållande mellan en part och ett av denne åberopat vittne, eller klaganden påstår att något som har betydelse för utgången i målet förekommit vid tingsrättsför- handlingen utan att framgå av handlingarna, t.ex. att ordföranden i

något avseende uppträtt partiskt.

Om det är sannolikt att prövningstillstånd kommer att meddelas och att målet kan avgöras på handlingarna bör skriftväxling alltid ske. I dessa fall är det av processekonomiska skäl lämpligt att målet år får— digberett innan frågan om prövningstillstånd avgörs eftersom det då är möjligt att avgöra målet vid samma föredragningstillfälle som det vid vilket frågan om prövningstillstånd avgörs.

Av det anförda torde följa att skriftväxling innan frågan om pröv— ningstillstånd avgörs kan underlåtas i åtskilliga fall. Enligt den i bilaga 4 b. redovisade enkätundersökningen framgår också att det endast är i en mindre andel av målen som skriftväxling sker innan frågan om prövningstillstånd avgörs. (När ändringsdispens förekom i HD torde även HD ha avgjort de allra flesta tillståndsfrågorna utan skriftväx— ling). Kan skriftväxling undvikas innebär det att motparten i många fall slipper åsamkas onödiga kostnader. Det finns därför anledning att noga överväga behovet av skriftväxling innan sådan företas och endast föranstalta om skriftväxling när detta framstår som sakligt motiverat. Mot denna bakgrund bör RB inte som huvudregel i nu berörda fall ange att skriftväxling skall ske.

Frihetsberövade tilltalade

Sammanfattning: Utredningen anser att införandet av ett gene- rellt krav på prövningstillstånd inte ensamt kan motivera en förlängning av den tid inom vilken huvudförhandling skall hållas om den tilltalade är häktad.

Enligt 51 kap. 15 5 andra stycket RB skall om den tilltalade är häktad huvudförhandling hållas inom fyra veckor från utgången av tiden för anslutningsklagan, dvs. inom åtta veckor efter tingsrättens dom, eller — om den tilltalade häktats senare — fyra veckor från häktningsbeslutet. Tiden får överskridas om längre uppskov är nödvändigt. Redan i dag kan tidsfristen medföra vissa planeringssvårigheter i hovrätterna. Om ett generellt krav på prövningstillstånd införs kommer den tid som står till förfogande för tillståndsprövning och prövning i sak i mål där den tilltalade är häktad att framstå som mycket knapp. Att regelmässigt anse att ett beslut att meddela prövningstillstånd skulle, i paragrafens

mening, göra det nödvändigt att överskrida åttaveckorsfristen torde inte vara möjligt. Detta aktualiserar frågan om tidsfristen bör för- längas.

Den rådande tidsfristen har ansetts utgöra en lämplig avvägning mellan den tilltalades intresse av att inte i onödan vara berövad fri— heten som häktad och andra intressen. Införandet av ett generellt krav på prövningstillstånd kan enligt utredningens mening inte ensamt motivera en annan intresseavvägning.

5.5.4 Prövning av frågan om prövningstillstånd

Särskild avdelning för tillståndsprövning

Sammanfattning: Tillståndsprövningen bör i ett system med generellt krav på prövningstillstånd utföras av andra än dem som deltar i det slutliga avgörandet. För att uppnå en rationell handläggning av tillståndsprövningen kan detta praktiskt lösas så att en särskild tillståndsavdelning eller, i de minsta hovrätter— na, en särskild grupp ledamöter prövar frågor om prövningstill— stånd i samband med att målet kommer in till hovrätten. Orga- niseras tillståndsprövningen på detta sätt gynnas också en enhet- lig och konsekvent behandling av tillståndsfrågorna inom resp. hovrätt.

En förutsättning för att ett system med generellt krav på prövnings— tillstånd skall ge avsedda effekter är att tillståndsprövningen anordnas på ett rationellt sätt.

Om prövningstillstånd meddelas fungerar det för närvarande så att den avdelning som prövat frågan om prövningstillstånd även därefter handlägger målet. Denna ordning har den uppenbara fördelen att den domar— och föredragandepersonal som satt sig in i målet inför till— ståndsprövningen har lätt att tränga in i materialet på nytt inför den fortsatta handläggningen.

Mot denna ordning har i olika sammanhang uttalats farhågor för att en domare, som vet att han kommer att delta i det slutliga avgörandet om målet tas upp till prövning, av hänsyn till den egna arbetsbördan skulle vägra prövningstillstånd trots att det från objektiv synpunkt vore befogat att ge sådant tillstånd. Särskilt stor, har det sagts, skulle en sådan risk vara i den situationen att den ifrågavarande hovrättsavdel— ningen under den närmaste tiden kommer att ha en mycket hög arbets-

belastning; prövningstillståndssystemet skulle då kunna användas som ett sätt att utjämna arbetsbördan (jfr SOU 1987:46 s. 84).

Ett resonemang efter dessa linjer är inte invändningsfritt. En doma— re hanterar i sin dagliga gärning ett stort antal processuella regler där utfallet, beroende på vilket beslut domaren fattar med stöd av dessa regler, kan påverka den egna arbetsbördan i positiv eller negativ riktning; domaren är van vid att fatta sina beslut på objektiva grunder och inte ta hänsyn till vilka konsekvenser beslutet får för honom per— sonligen. Det kan hävdas att en tillståndsprövning principiellt sett inte skiljer sig från fattandet av andra processuella beslut och att det därför inte borde vara något hinder mot att, om prövningstillstånd skulle meddelas, samma domare fortsätter att handlägga målet. Det finns så— vitt utredningen känner till heller inga konkreta belägg för att nuvaran- de ordning för tillståndsprövning har utnyttjats av domarpersonalen på ett icke avsett sätt för att lindra den egna arbetsbördan. Redan risken för misstanke om att ett system med generellt krav på prövningstill— stånd kan komma att användas för att reglera arbetsmängden är emellertid allvarlig. Enligt utredningens mening bör därför, om gene- rellt krav på prövningstillstånd införs, den nuvarande ordningen för prövningen av tillståndsfrågor överges. I stället bör hovrättsarbetet organiseras så att de domare som prövar tillståndsfrågan normalt inte skall ta vidare befattning med målet, om prövningstillstånd meddelas. Detta kan praktiskt lösas så att en särskild tillståndsavdelning prövar frågan om prövningstillstånd i samband med att målet kommer in till hovrätten. Om det överklagade avgörandet berör en måltyp som är föremål för speciallottning kan det i vissa fall finnas anledning att någon ledamot med särskild kompetens inom aktuellt rättsområde deltar i tillståndsprövningen. Det kan t.ex. gälla patentmål, vattenmål och vissa fastighetsmål. Meddelas prövningstillstånd lottas målet där— efter på en avdelning som har att pröva målet i sak. En sådan ordning torde vara att föredra framför en ordning där målet innan tillstånds— frågan avgörs lottas på avdelning för att därefter, om prövningstill— stånd meddelas, omlottas till en annan avdelning. Om det till till— ståndsavdelningen knyts ett stort antal föredragande kan de domare som tjänstgör vid denna arbeta mycket effektivt. Att alla tillstånds— frågor handläggs vid samma avdelning ger också föredragandena möjlighet att sortera ut likartartade mål och föredra dessa vid samma tillfälle, vilket torde bidra till att ytterligare effektivisera tillstånds- prövningen. Genom att tillståndsfrågorna handläggs vid en särskild avdelning kan de dömande avdelningarna arbeta utan äterkomrnande avbrott för att pröva tillståndsfrågor, vilka inte sällan kommer att vara av förturskaraktär. I de minsta hovrätterna kan i stället för en särskild avdelning en viss grupp ledamöter under en bestämd tidsperiod av-

delas för att pröva frågor om prövningstillstånd. Tillståndsavdelningar— na eller de särskilt avdelade domarna bör också ta ställning till vissa frågor som uppkommer i anslutning till tillståndsprövningen. T.ex. bör dessa ta ställning till s.k. frifotsyrkanden och till inhibitionsyrkan— den i utsökningsmål, vilka framställts i hovrätten, samt till yrkanden om att offentlig försvarare skall förordnas i anledning av tillstånds— prövningen. Dessa yrkanden kan prövas utan föregående till— ståndsprövning? Vidare bör tillståndsavdelningen eller de särskilt avdelade domarna avgöra sådana mål som har färdigberetts vid tid- punkten för tillståndsprövningen om dessa kan avgöras utan huvudför— handling. Detta skulle visserligen innebära att samma domare som avgjort frågan om prövningstillstånd skulle pröva målet i sak. I dessa mål blir dock skillnaden i arbetsinsats mellan att enbart pröva frågan om prövningstillstånd och att både pröva denna fråga och avgöra målet i sak mycket liten. Risken för att de domare som avgör frågan om prövningstillstånd skulle misstänkas för att neka prövningstillstånd för att minska sin arbetsbörda torde därför beträffande dessa mål vara i det närmaste obefintlig.

Att tillståndsprövningen organiseras på beskrivet sätt torde inte enbart innebära en rationell handläggning utan även gynna en enhetlig och konsekvent behandling av tillståndsfrågorna inom resp. hovrätt. Tillståndsavdelningen bör besättas med särskilt erfaren domar— och föredragandepersonal. Byten av ledamöter på tillståndsavdelningen bör ske så att den kompetens som byggts upp på dessa bibehålls. Risken för ojämnheter i praxis mellan olika hovrättsornråden kan mötas ge— nom återkommande praxisdiskussioner.

Frågan hur tillståndsprövningen skall organiseras torde inte kräva någon närmare reglering i lag. Det får ankomma på hovrätterna själva att utforma en modell som bäst passar förhållandena vid resp. hovrätt.

9Om ett i tingsrättens dom upptaget beslut om häktning överklagas i samband med att domen överklagas kan tillståndsprövning först företas separat i häkt- ningsfrågan. Motsvarande gäller andra sådana tingsrättens beslut i bifrågor som avses i 50 kap. 8 & tredje stycket och 51 kap. 8 & tredje stycket RB (jfr avsnitt 5.5.5).

Förbättrade möjligheter att bedöma tingsrättens överväganden i sakfrågan

Sammanfattning: Uppgifter om innehållet i förhörsutsagorna i tingsrätten bör tillföras målen i större utsträckning än i dag. Om domen inte innehåller utförliga referat av vad vittnen och andra hörda uppgivit och tingsrätten lagt förhörsutsagorna till grund för avgörandet bör hovrätten i regel komplettera besluts— underlaget med ytterligare uppgifter om dessa utsagor. Normalt torde det vara tillräckligt att föredraganden ensam tar del av förhörsutskrifter eller bandupptagningar och redovisar en sam- manfattning, ett referat, vid föredragningen.

När hovrätten vid tillståndsprövningen skall ta ställning till om det finns anledning att betvivla riktigheten av det slut tingsrätten kommit till är det sakfrågorna som vållar de största problemen. Att avgöra om den rättsliga bedömningen kan betvivlas föranleder normalt inga större svårigheter. Möjligheterna att bedöma rättsfrågan är knappast sämre än vid en prövning i sak. Däremot är det många gånger förenat med svårigheter att på grundval av domen och de inlagor som ingivits till hovrätten bedöma tingsrättens bevisvärdering. Om domskälen inte mycket utförligt redovisar omständigheter som talar till den dömdes/ förpliktades fördel, kan skälen för avgörandet komma att framstå som betydligt mera övertygande än de i själva verket är. I den i bilaga 4 b. beskrivna enkätundersökningen uppgav nära hälften att de deltagit i tillståndsprövningar i vilka det förekommit svårigheter att bedöma tingsrättens bevisvärdering. För att kunna bedöma sakfrågorna finns det i många mål behov av ytterligare uppgifter om innehållet i förhörs- utsagorna utöver dem som framgår av avgörandet. Av den nämnda enkätundersökningen framgår att det i en del av målen redan i dag förekommer att bandupptagningarna från tingsrätten avlyssnas innan frågan om prövningstillstånd avgörs. I dessa fall avlyssnas banden enligt samma enkätundersökning oftast vid annat tillfälle än föredrag— ningen och då av referenten eller föredraganden.

En möjlighet att generellt försöka förbättra förutsättningarna för en rättvisande bedömning av bevisningens styrka är att rättens ordförande i tingsrätten vid ett överklagande, på grundval av sina memorial— anteckningar, sammanställer referat av vad vittnen och andra hörda uppgivit vid förhandlingen och översänder dessa till hovrätten och parterna. Denna metod att komplettera ett avgörande tillämpas i Dan— mark i de fall byretterna utnyttjat möjligheten att i tvistemål avge förenklad dom. En sådan ordning innebär fördelar även om målet tas

upp till prövning i sak eftersom ledamöterna genom att ha tillgång till sådana referat får förbättrade möjligheter att avgöra om en förhörs— persons berättelse avviker från vad denne berättat i tingsrätten. Med hänsyn till att överklagandefrekvensen i tvistemål och brottmål är relativt låg (år 1994 var den i genomsnitt 14,1 %) kan uppgiften inte anses särskilt betungande för den enskilde domaren. Denne kan dess- utom vid utformningen av referaten ta hjälp av protokollföraren vid förhandlingen. En alternativ möjlighet är att protokollföraren på eget ansvar får ombesörja fristående referat vid ett överklagande. En väsentlig nackdel med att på det skisserade sättet försöka skapa ett bättre underlag för bedömningen av sakfrågan är dock att det ofta kan gå relativt lång tid mellan förhandlingen och den tidpunkt då avgöran— det överklagas. Både domare och protokollförare skulle regelmässigt ha deltagit i ett stort antal andra förhandlingar innan referaten skrivs. Det torde därför finnas en inte obetydlig risk för att den som skriver referaten inte på grundval av memorialanteckningarna kan återge förhörsutsagorna på ett rättvisande sätt.

På grund av det anförda anser utredningen att hovrätten även i fortsättningen själv måste ansvara för att ytterligare uppgifter om innehållet i förhörsutsagorna tas fram. Uppgifter om innehållet i så— dana utsagor bör tillföras målen i större utsträckning än i dag. Om domen inte innehåller utförliga referat av vad vittnen och andra hörda uppgivit och tingsrätten lagt förhörsutsagorna till grund för avgörandet måste hovrätten enligt utredningens mening komplettera beslutsunder— laget med ytterligare uppgifter om dessa utsagor. I flertalet fall kan dock detta underlåtas om det framgår att klaganden antingen godtar tingsrättens bevisvärdering eller inte har någon erinran mot den redo— visning av förhörsutsagorna som återfinns i domen eller om, i ett dispositivt tvistemål, endast rättsfrågan är tvistig. Om klaganden, Vilket torde vara relativt vanligt, i överklagandet riktat in sig på att tingsrätten gjort en felaktig bevisvärdering torde dock hovrätten endast undantagsvis kunna avgöra tillståndsfrågan utan kompletterande upp— gifter om förhörsutsagorna, såvida inte avgörandet innehåller utförliga referat. Det mest rationella sättet att göra den aktuella kompletteringen torde vara att föredraganden ensam tar del av förhörsutskrifter eller bandupptagningar och redovisar en sammanfattning, ett referat, vid föredragningen. Endast i speciella fall, t.ex. då förhörsutsagorna av något skäl är svåra att återge på ett rättvisande sätt, bör de domare som deltar i tillståndsprövningen själva gå igenom förhörsutskrifter eller lyssna på bandupptagningarna.

Enligt nuvarande regler protokolleras inte den tilltalades utsaga. Detta innebär att hovrätten i många fall till nackdel för tillståndspröv— ningen inte kan komplettera utredningen med uppgifter från den till—

talades utsaga. Om man inför ett generellt krav på prövningstillstånd bör dennes utsaga protokolleras. Denna fråga behandlas närmare i avsnitt 6.5.

Om förhörsutskrifter eller bandupptagningar inte finns tillgängliga och domen inte innehåller utförliga referat av sådana vittnes- och/eller målsägandeförhör som tingsrätten lagt till grund för avgörandet torde hovrätten i många fall ha att meddela granskningsdispens.

Åberopande av nya omständigheter eller nya bevis eller begäran om omförhör

Sammanfattning: Såvitt avser ändringsdispens måste hovrätten vid tillståndsprövningen — i förekommande fall - ta ställning till om part kan komma att tillåtas åberopa nya omständigheter eller nya bevis och om bevisning som tagits upp i tingsrätten skall tas upp på nytt.

Vid bedömningen av om det finns anledning att betvivla riktigheten av det slut tingsrätten kommit till måste hovrätten beakta i vad mån un— derlaget för hovrättens prövning i sak kommer att bli ett annat än det för tillståndsprövningen. Om klaganden i ett dispositivt tvistemål till stöd för sin talan i hovrätten åberopat en omständighet eller ett bevis som inte lagts fram i tingsrätten, har hovrätten att ta ställning till om det enligt 50 kap. 25 & tredje stycket RB finns skäl att tillåta detta och, om så är fallet, om omständigheten eller beviset får till följd att det finns anledning att betvivla riktigheten av det slut tingsrätten kom— mit till.

Motsvarande gäller om part begär att bevisning som tagits upp i tingsrätten skall tas upp på nytt i hovrätten. Hovrätten måste således vid tillståndsprövningen ta ställning till om omförhör är aktuellt. Kommer hovrätten fram till att så är fallet skall den ta ställning till om ett omförhör kan påverka utgången i målet. Vid dessa ställningstagan- den bör man ta hänsyn till att den muntliga bevisningen i hovrätten ofta tas upp under mindre gynnsamma betingelser än i tingsrätten. Det torde därför krävas något påtagligt för att man skall räkna med att ett omhörande skulle ställa saken i ny dager.

Enligt Welamson är det knappast fullt klart huruvida sådana ställ— ningstaganden som här behandlats skall, såsom avseende rättegångs— frågor, bli föremål för särskilt beslut med särskild omröstning eller om de skall avgöras av varje ledamot för sig som ett led i hans pröv- ning av om ändringsdispens skall meddelas. Welamson lutar emellertid

åt det senare alternativet, eftersom frågorna på det stadium då till- ståndsprövningen sker får anses inte omedelbart aktuella utan hänför- liga till den hypotetiska situationen att prövningstillstånd meddelas. (Welamson, Rättegång VI, 3:e uppl., s. 138 f.) Utredningen delar Welamsons uppfattning.

Föredragningen

Sammanfattning: Föredragningar vid vilka endast frågan om prövningstillstånd skall avgöras skall koncentreras till sådant som kan vara väsentligt för tillståndsfrågan.

Vid en tillståndsprövning sker inte någon prövning i sak. Prövningen går endast ut på att utröna om det finns skäl för en sådan prövning. Är det inte aktuellt att vid samma föredragning avgöra målet ] sak bör föredragningen enligt utredningens mening anpassas till tillståndspröv— ningens karaktär. I den i bilaga 4 b. redovisade enkätundersökningen har dock över 70 % av hovättsdomarna uppgivit att i de fall endast frågan om prövningstillstånd skall avgöras vid en föredragning denna föredragning går till på samma sätt som en föredragning för slutligt avgörande.

Enligt utredningens uppfattning skall föredragningar vid vilka endast frågan om prövningstillstånd skall avgöras koncentreras till sådant som kan vara väsentligt för tillståndsfrågan. Framstår det t.ex. som klart att prövningstillstånd skall meddelas på en viss grund kan föredragningen i första hand inriktas på de omständigheter som har betydelse för denna. Skulle hovrätten finna att det föreligger ett skäl att bevilja prövningstillstånd bör föredragningen genast avslutas. Om det framstår som uppenbart att prövningstillstånd inte skall meddelas kan sådana omständigheter som skulle kunna ha någon betydelse för tillståndsfrågan föredras noggrant medan övriga omständigheter redo- visas mer översiktligt.

Möjligheten att bevilja granskningsdispens kan i Vissa fall innebära mycket korta föredragningar. Om avgörandet i ett mål med omfattande bevisning endast i mycket begränsad utsträckning redovisar förhörs- utsagorna eller avgörandet inte redovisar någon närmare bedömning av sakfrågorna, torde det i många fall relativt snabbt kunna konstate— ras att prövningstillstånd på den berörda grunden skall meddelas. Detsamma torde gälla, oavsett hur den muntliga bevisningen och övervägandena i sakfrågan redovisats, om målet är särskilt omfattan- de, t.ex. om huvudförhandlingen i tingsrätten pågått i veckor eller i

månader. I dessa fall torde det typiskt sett krävas att målet tas upp till prövning för att tingsrättens överväganden i sakfrågorna skall kunna bedömas på ett rättvisande sätt.

Domförhet och omröstning

Sammanfattning: Rätten skall vid tillståndsprövningen bestå av tre ledamöter. Om en av dessa voterar för prövningstillstånd skall sådant meddelas.

Den 1 juli 1993 förändrades sammansättningen vid tillståndsprövning i hovrätt från två till tre ledamöter. I lagstiftningsärendet (prop. 1992/93:216 s. 65 f.) anförde departementschefen att en sådan föränd- ring var ägnad att skapa starka garantier för att prövningen görs under mycket kvalificerade och rättssäkra former. För att prövningstillstånd skall meddelas skall två av ledamöterna votera för prövningstillstånd. Det innebär att möjligheten att erhålla prövningstillstånd i förhållande till vad som gällde tidigare i praktiken minskat.

Om ett generellt krav på prövningstillstånd uppställs bör, för att ytterligare minska risken för att sådana avgöranden inte får pröv— ningstillstånd som skulle ha ändrats om de tagits upp till prövning i sak, omröstningsreglerna ändras så att det räcker att en av tre leda- möter vill bevilja prövningstillstånd för att sådant skall meddelas. (Såvitt avser ändringsdispens gällde motvarande regler i HD fram till den 1 juli 1971.) Det skall således vara tillräckligt att klaganden lyckas övertyga en av tre ledamöter om att riktigheten av tingsrättens avgörande kan betvivlas. Att rätten Vid tillståndsprövningen består av tre ledamöter är dessutom en förutsättning för att vissa frågor, t.ex. om en häktad tilltalad i överklagat brottmål skall försättas på fri fot eller om Vissa interimistiska förordnanden i ett överklagat familjemål skall ändras i avvaktan på att målet avgörs i hovrätten, skall kunna avgöras vid tillståndsprövningen och för att färdigberedda mål som beviljas prövningstillstånd skall kunna avgöras i sak vid samma före- dragning.

5.5.5 Beslut i frågan om prövningstillstånd

Partiellt prövningstillstånd

Sammanfattning: Utredningen föreslår att partiellt prövnings—

tillstånd skall kunna meddelas beträffande en särskiljbar del av tingsrättens dom.

Syftet med ett prövningstillståndsförfarande är att hovrätten på ett enkelt sätt skall kunna skilja sig från sådant som det från saklig syn— punkt inte finns anledning att ta upp till prövning. För att detta syfte skall tillgodoses fullt ut och för att uppnå en rationell handläggning av överklagade mål i ett system med generellt krav på prövningstillstånd bör hovrätten ges möjlighet att meddela partiella prövningstillstånd. Att hovrätten ges en sådan möjlighet stämmer också väl överens med Europarådets rekommendation för att förbättra överrättsprocessens funktion i tvistemål.

I HD kan prövningstillstånd begränsas till att gälla del av mål eller en viss fråga i målet, vars prövning är av vikt för ledning av rätts— tillämpningen (prejudikatfråga). Prejudikatfrågan är nästan alltid en rättsfråga men kan omfatta även sakfrågor. Ett partiellt prövnings— tillstånd begränsat till en prejudikatfråga förutsätter i regel att frågan om prövningstillstånd beträffande målet i övrigt vilandeförklaras. Om HD i ett sådant fall kommer fram till att hovrätten bedömt prejudikat— frågan riktigt kan prövningen stanna vid detta och något ytterligare prövningstillstånd i målet blir inte aktuellt. Har HD däremot en annan uppfattning än hovrätten såvitt avser den aktuella prejudikatfrågan måste HD utvidga prövningstillståndet för att kunna antingen meddela en dom med en annan utgång än underinstansen eller återförvisa målet till hovrätten. Om prövningstillstånd meddelas i de delar i vilka till— ståndsfrågan vilandeförklarats får HD grunda sitt avgörande i dessa delar på hovrättens bedönming.

Ordningen att meddela prövningstillstånd beträffande en viss fråga och vilandeförklara frågan om prövningstillstånd i övrigt lämpar sig väl för en prejudikatinstans. Denna ordning kan dock inte anses sär- skilt åndamålsenlig för hovrätten, vars främsta uppgift är att rätta avgöranden med felaktigt slut. En möjlighet att meddela prövnings- tillstånd beträffande en viss fråga och vilandeförklara frågan om pröv— ningstillstånd i övrigt skulle vara till fördel endast i de sannolikt få fall hovrätten trots meddelat prövningstillstånd delar tingsrättens bedöm- ning såvitt avser den aktuella frågan. I annat fall måste hovrätten trots den inledande begränsningen av prövningstillståndet ändå pröva hela

den del av målet som berörs av denna fråga för att den överklagade domen skall kunna rättas. Att lägga underinstansens bedömning helt eller delvis till grund för avgörandet av de delar som först vilande- förklarats utan att företa en egen prövning torde många gånger erbjuda betydande problem och dessutom vara mindre väl förenligt med hov— rättens uppgift att korrigera felaktiga avgöranden. Återförvisning till tingsrätten bör av processekonomiska skäl så långt möjligt undvikas.

Det kan således konstateras att behovet av att kunna meddela parti— ellt prövningstillstånd begränsat till en sådan fråga som förutsätter att frågan om prövningstillstånd i övrigt vilandeförklaras, är relativt litet på grund av hovrättens roll i instansordningen. Därtill kommer att part med den beskrivna ordningen löper risk för rättsförluster på grund av hovrättens placering i instansordningen, vilket kan illustreras med föl— jande exempel.

A väcker talan mot B och yrkar ersättning med visst belopp. A anför två alternativa grunder till stöd för sin talan. B bestrider skadeståndsskyldighet. För det fall han skulle befinnas skadestånds— skyldig har han Vissa invändningar beträffande kausalitet och skadans storlek. Tingsrätten ogillar käromålet då den inte funnit B skadeståndsskyldig enligt någon av de alternativa grunderna. A överklagar till hovrätten och yrkar bifall till käromålet. Hovrätten finner att det finns anledning att betvivla riktigheten av utgången med hänsyn till tingsrättens bedömning av A:s andra grund och beviljar prövningstillstånd beträffande frågan om B är skadestånds- skyldig på denna grund och förklarar frågan om prövningstillstånd i övriga delar vilande. Om hovrätten delar tingsrättens bedömning utmynnar prövningen av den aktuella frågan i en dom och pröv— ningstillstånd nekas i de delar som vilandeförklarats. Vill A föra målet till HD måste A överklaga både domen och beslutet att inte meddela prövningstillstånd. Underlåter A att klaga på beslutet att inte meddela prövningstillstånd skulle HD inte kunna ändra ut— gången i hovrätten. Om hovrätten i stället har en annan uppfattning än tingsrätten beträffande den andra grunden kan hovrätten gå vidare med att bedöma skadeståndets storlek. Med hänsyn till att parterna bör ges tillfälle att utveckla sin talan och föra bevisning vad gäller kausalitetfrågan och skadeståndets storlek bör hovrätten meddela slutligt beslut beträffande frågan om skadeståndsskyldighet föreligger enligt A:s andra grund (ett beslut som inte är bindande vid den senare prövningen och inte bör kunna överklagas särskilt) och i samband därmed meddela prövningstillstånd i den omfattning som krävs för att tingsrättens dom skall kunna ändras. Senast i samband med att hovrätten meddelar dom i målet måste prövnings— tillstånd nekas beträffande frågorna om B är skadeståndsskyldig enligt den första alternativa grunden. För att A:s första grund skall kunna beaktas om B överklagar krävs att A klagar på beslutet att inte meddela prövningstillstånd. För att undvika denna effekt skulle man kunna tänka sig att hovrätten meddelar prövningstillstånd för båda alternativa grunderna. Detta kan dock inte anses vara någon

lämplig lösning eftersom, om hovrätten inte skulle finna att skade— ståndsskyldighet förelåg enligt A:s andra grund, detta innebär att prövningen skulle utökas till att även omfatta en grund som hov— rätten vid tillståndsprövningen funnit riktigt bedömd.

För att ett partiellt prövningstillstånd begränsat till en viss fråga skall vara ändamålsenligt i hovrätt och för att de ovan i exemplet beskrivna olägenheterna från rättssäkerhetssynpunkt skall undvikas bör det inte vara tillåtet att meddela sådant prövningstillstånd om frågan kan på— verka den överklagade domen i övrigt, dvs. kan påverka sådan del av målet eller sådan fråga i målet som inte omfattas av prövningstillstån— det. Någon vilandeförklaring blir då inte aktuell. Hovrätten måste inledningsvis ta ställning till frågan om prövningstillstånd i dess hel- het. Om part är missnöjd med hovrättens beslut kan denna fråga av— göras av HD innan hovrätten prövar målet i sak. En begränsning till viss fråga som inte påverkar den överklagade domen i övrigt innebär att endast sådana frågor kan meddelas prövningstillstånd, som utgör sista ledet för att avgöra målet eller sådan del av målet vars bedöm- ning inte påverkar annan del av den överklagade domen. Vidare följer att den aktuella frågan kan vara en rättsfråga eller en sak- och rätts— fråga. Som exempel på frågor som skulle kunna meddelas pröv— ningstillstånd kan nämnas den rättsliga bedömningen av ett sakför- hållande som tingsrätten funnit utrett i ett tvistemål och rubriceringen av ett brott i ett brottmål där rubriceringen saknar betydelse för på- följden.

Svårigheten att överblicka konsekvenserna av olika utgångar vid prövningen av en viss fråga skall emellertid inte underskattas. Det finns en inte obetydlig risk för att hovrätten meddelar prövningstill- stånd i en alltför begränsad omfattning för att konsekvenserna av en — kanske mindre väntad — utgång fullt ut skall kunna beaktas i hov- rättens domslut. För att detta skall kunna rättas till har part att över— klaga beslutet om prövningstillstånd eller — om detta vunnit laga kraft — klaga över domvilla. De bekymmer som är förenade med partiellt prövningtillstånd är särskilt påtagliga i mål som beviljas ändringsdis— pens. Nackdelarna med att meddela partiellt prövningstillstånd be— träffande en viss fråga är måhända mindre i de fall anledning saknas att betvivla riktigheten av det slut tingsrätten kommit till men förut- sättningar för prejudikatdispens föreligger. I det stora flertalet av dessa fall skall teoretiskt sett det slut tingsrätten kommit till inte ändras. Det skulle dock innebära att hovrätten — trots att denna instans generellt sett saknar lika god överblick över det juridiska fältet som HD - avgränsar prejudikatfrågan, en avgränsning som HD vid en eventuell

överprövning kommer att vara bunden av. Detta torde vara mindre lämpligt för rättsbildningen.

Ett partiellt prövningstillstånd bör emellertid kunna meddelas för en del av domen vars utgång inte påverkar övriga delar av den överklaga- de domen. Sålunda bör partiellt prövningstillstånd kunna meddelas ett av flera kumulerade tvistemål. I ett brottmål bör prövningen kunna begränsas till skadeståndsdelen. Likaså bör i ett mål om fullgörelse, där både skyldigheten att fullgöra och fullgörelsens storlek är tvistiga, prövningstillståndet kunna begränsas till den senare men inte den förra frågan. I familjemål som överklagats både såvitt avser vårdnads— och underhållsdelen bör prövningstillståndet kunna begränsas till under— hållsdelen men inte vårdnadsdelen. Prövningstillståndet bör vidare kunna inskränkas till rättegångskostnadsfrågan. I ett brottmål bör prövningstillståndet kunna begränsas till något eller några brott samt påföljden eller till enbart påföljden eller till en fråga om förverkande. Prövningstillståndet bör dock inte kunna begränsas till skuldfrågan. I de nu uppräknade fallen som enligt utredningens mening bör kunna meddelas prövningstillstånd skulle hovrätten alltid skilja sig från målet genom avgörandet av den del som beviljats prövningstillstånd.

Hur skall då dessa fall betecknas? Uttrycket "del av mål", som används i 54 kap. 11 & RB, ger en för vid omfattning av möjligheten till partiellt prövningstillstånd. Enligt förarbetena till det nämnda lagrummet omfattar uttrycket förutom de i föregående stycke omnämn— da delfrågorna även "omständighet av omedelbar betydelse för ut- gången i målet" vilket definitionsmässigt är liktydigt med rättsfaktum (prop. 1971:45 s. 96 ff.). "Del av mål" är inte heller lämpligt av det skälet att även ett av flera kumulerade mål avgjorda genom en dom skall omfattas av uttrycket. Ett annat uttryckssätt bör därför väljas för att avgränsa de fall som utredningen anser bör kunna meddelas parti- ellt prövningstillstånd dvs. sådan del av en dom vars utgång inte på— verkar övriga delar av den överklagde domen. Enligt utredningen skulle "särskiljbar del av dom" kunna användas. I uttryckssättet ligger att en förutsättning för att bevilja partiellt prövningstillstånd är att detta i det enskilda fallet framstår som lämpligt.

Beslutets utformning

Sammanfattning: I normalfallet bör ett beslut i tillståndsfrågan ges i protokoll utan angivande av skäl.

Ett beslut att inte meddela prövningstillstånd är ett slutligt beslut me- dan ett beslut att meddela sådant tillstånd inte är slutligt. Av 17 och 30 kap. RB framgår att ingetdera av dessa beslut behöver sättas upp särskilt eller motiveras. Det är dock inget som hindrar att så sker.

Enligt utredningens uppfattning saknas det ofta anledning att sätta upp ett beslut angående prövningstillstånd särskilt. I flertalet fall torde det räcka med beslut i protokoll.

Utredningen anser vidare att ett beslut i en tillståndsfråga i normal— fallet inte skall behöva motiveras'o. För närvarande förekommer det inte heller annat än undantagsvis att så sker. I ett system med generellt krav på prövningstillstånd torde det dock i större utsträckning än tidigare kunna uppkomma fall i vilka det framstår som angeläget att förklara för part varför prövningstillstånd inte meddelas. Skäl bör emellertid inte ges enbart av den anledningen att tingsrättens domskäl i någon mån är bristfälliga, oklara eller "tendentiöst" skrivna. I Sverige liksom i många andra länder gäller principen att talan mot domskäl inte kan föras (annat än i mycket speciella situationer). Möj- ligheten att motivera beslut att inte meddela prövningstillstånd får inte bli ett sätt att i strid mot denna princip mer allmänt ingripa mot mind- re lämpligt utformade domskäl.

5.5.6 Omfattningen av kravet på prövningstillstånd

Generellt eller väsentligt utvidgat krav på prövningstillstånd

Sammanfattning: Utredningen anser att det finns förutsätt— ningar att lägga fram ett förslag om generellt krav på pröv- ningstillstånd i ledet mellan tingsrätt och hovrätt.

Ett system med prövningstillstånd konstruerat i enlighet med det ovan anförda torde enligt utredningens mening skapa tillräckliga garantier för att prövningstillstånd inte nekas i de fall målet skulle ha ändrats om det tagits upp till prövning i sak. Enligt utredningen framstår det som i högsta grad rimligt att avstå från en prövning i sak, även i brottmål som rör allvarlig brottslighet och tvistemål som rör stora Värden, om inte någon av tre hovrättsledamöter — på grundval av

IOJfr Explanatory memorandum to the recommendation No R (95) 5 of the Corrunittee of Ministers to member states concerning the introduction and improvement of the functioning of appeal systems and procedures in civil and commercial cases, p. 29, bilaga 3, och fallet E.M. mot Norge (jfr bilaga 6).

tingsrättens avgörande, det material som ligger till grund för detta, referat av muntlig bevisning, den argumentation som en advokat eller annat juridiskt biträde fört i tillståndsfrågan samt vad som framkommit vid ett eventuellt sammanträde där förutsättningarna för prövningstill— stånd penetrerats — kan finna något som innebär att riktigheten av tingsrättens avgörande kan betvivlas. Skulle underlaget för prövningen undantagvis vara sådant att det inte går att bedöma tingsrättsavgöran— dets riktighet, är även detta enligt förslaget ett skäl för prövningstill— stånd. Utredningen finner mot denna bakgrund att det finns förutsätt— ningar att lägga fram ett förslag om generellt och inte enbart ett väsentligt utvidgat krav på prövningstillstånd i ledet mellan tingsrätt och hovrätt.

Av systemets konstruktion torde följa att mål som är omfattande och rör komplicerade sakförhållanden i större utsträckning än andra mål kommer att beviljas prövningstillstånd. Omfattande mål med komplicerade sakförhållanden torde många gånger röra allvarlig brottslighet eller höga värden. Det är därför sannolikt att dessa mål- grupper kommer att beviljas prövningstillstånd i större utsträckning än mål som rör mindre allvarlig brottslighet och mindre Värden.

Om ett system med generellt krav på prövningstillstånd införs bör DV, med hjälp av förbättrad statistik (jfr avsnitt 2.3.2), följa tillämp— ningen av reglerna om prövningstillstånd så att lagstiftaren vid behov kan göra eventuella justeringar i systmet.

Den närmare omfattningen av kravet på prövningstillstånd

Sammanfattning: Samtliga domstolsavgöranden som över— klagas till hovrätt bör vara underkastade krav på prövnings- tillstånd. Inga typer av beslut under handläggningen eller kate— gorier av klagande bör vara undantagna från detta krav.

Enligt utredningens uppfattning bör samtliga tingsrättsavgöranden som överklagas till hovrätt vara underkastade krav på prövningstillstånd. För många beslut i Ö—mål innebär kravet på prövningstillstånd inte någon större arbetsbesparing. Överklagandena prövas vid en föredrag— ning som, om någon ändring inte är aktuell, inte föregås av någon skriftväxling. Av Statskontorets kartläggning av hovrättsdomarnas arbetstid, m.m., Vilken redovisas i bilaga 4 c., framgår dock att den totala tid som åtgår för att upprätta förslag och justera beslut i Ö—mål är längre än den sammanlagda föredragningstiden. Att låta processu- ella beslut och beslut i ärenden omfattas av kravet på prövningstill—

stånd torde således totalt sett innebära arbetsbesparingar för hovrätter— na. Därtill kommer att det med utgångspunkt från utredningens princi- piella inställning till utökat krav på prövningstillstånd är mest konse— kvent att även dessa beslut är underkastade krav på prövningstillstånd.

Ett system med generellt krav på prövningstillstånd bör enligt utredningens mening även omfatta andra avgöranden som prövas av hovrätt i andra instans under förutsättning att dessa i första instans avgjorts av domstol. Avgöranden fattade av fastighetsdomstol och vattendomstol bör således också omfattas av kravet på prövningstill— stånd. Med domstol bör i detta sammanhang jämställas inskrivnings— domare”, sådan inskrivningsmyndighet som avses i 19 kap. 2 & JB och 4 kap. 2 5 lagen (1984:649) om företagshypotek och sådan regis— terrnyndighet som avses i 1 kap. 2 5 sjölagen (1994:109). Beslut av skattemyndighet i gåvoskattemål, beslut av Koncessionsnämnden i mål om miljöskyddsavgift, beslut av övervakningsnämnd samt beslut av hyresnämnd och Statens va—nämnd bör däremot kunna prövas av hov- rätt på samma sätt som enligt nuvarande regler”.

För att ett system med generellt krav på prövningstillstånd skall vara så enhetligt och lättillämpat som möjligt bör inga typer av beslut under handläggningen undantas från kravet på prövningstillstånd. Inga kategorier av klagande bör heller undantas. Det sagda gäller även samtliga åklagare. Överklaganden av RÅ, JK och JO i de sällsynta fall de i hovrätten för talan i mål om allmänt åtal bör följaktligen inte prövas utan att prövningstillstånd först meddelats. Införandet av ett krav på prövningstillstånd för de sistnärrmda skulle i de flesta berörda målen vålla ett Visst dubbelarbete eftersom de sannolikt skulle få sådant tillstånd i flertalet av de mål som de överklagade. Antalet berörda mål är dock mycket litet. Vidare kan det från den enskildes synpunkt framstå som orättvist att han eller hon måste beviljas pröv— ningstillstånd för att målet skall prövas i sak trots att det inte gäller för motparten. Det är väsentligt att rättssystemet för den enskilde ter sig rättvist särskilt i de fall den enskilde står mot en part som ter sig starkare. I konventionssammanhang talas om "equality of arms" som ett element i begreppet "fair trial", vilket måste beaktas också i detta sammanhang.

Kravet på prövningstillstånd bör även omfatta anslutningsklagan.

”Se 2 & lagen (1955:227) om inskrivning av rätt till luftfartyg. l2Enligt lagrådsremiss En ny lag om domstolsärenden kommer i samband med att lagen om domstolsärenden träder i kraft instansordningen för sådana beslut av länsstyrelse som rör nedsättning av pengar och deposition av hyra att ändras så att länsstyrelsens beslut överklagas till tingsrätt i stället för till hovrätt.

Frågan om tingsrättsavgöranden som överklagas till AD eller MD skall omfattas av kravet på prövningstillstånd bör inte besvaras utan en mer allmän översyn av rättegången i arbetstvister och sådana tvister som avses i 64 & konkurrenslagen. En sådan översyn ligger utanför utredningsuppdraget.

Ett beslut att meddela prövningstillstånd bör ha samma verkan vad gäller dess omfattning som enligt nuvarande regler. Regleringen torde dock vinna i klarhet om i 49 kap. RB intas en bestämmelse om om— fattningen av hovrättens beslut att meddela prövningstillstånd i stället för att där enbart hänvisa till HD:s motsvarande bestämmelse.

5.5.7 Överklagande av beslut att inte meddela prövningstillstånd

Sammanfattning: Ett beslut att inte meddela prövningstillstånd bör även i fortsättningen kunna överklagas.

För att motverka olika praxis mellan hovrätterna bör ett beslut att inte meddela prövningstillstånd även i fortsättningen kunna överklagas. En sådan möjlighet behövs även av det skälet att HD bör ha utrymme för att beträffande ändringsdispensen närmare precisera beviskravet för att en prövning i hovrätten skall leda till en ändring av tingsrättsavgöran- det och ge närmare anvisningar om hur bevisvärderingen skall gå till.

Ett prejudikat kan normalt inte avse själva bevisvärderingen efter— som denna enligt 35 kap. 1 & RB är fri (jfr Lindell, Sakfrågor och rättsfrågor, s. 124 f.). Det förekommer emellertid att HD tar upp och prövar mål där den principiella frågan rör enbart bevisvärderingen och därvid anger riktlinjer för hur Viss bevisning bör värderas (se t.ex. NJA 1951 s. 744 och NJA 1984 s. 49). Det bör därför finnas möjlig— heter för HD att vid behov ge anvisningar om hur bevisvärderingen vid tillståndsprövningen skall gå till. En annan sak är att det kan vara svårt att hitta lämpliga mål för detta ändamål.

5.5.8 Vissa konsekvenser av förslaget för tingsrätterna

Sammanfattning: För att ett system med generellt krav på prövningstillstånd skall bli riktigt effektivt bör rättskipningen i tingsrätterna vara av så hög kvalitet att hovrätterna mera sällan finner skäl att betvivla avgörandenas riktighet.

Effektivitetsvinsterna i ett system med generellt krav på prövningstill- stånd blir större ju högre kvalitet som rättskipningen i tingsrätterna håller. Ju färre mål som tingsrätterna avgör felaktigt desto färre mål behöver meddelas prövningstillstånd. För att optimera effektivitets- vinsterna av att införa ett generellt krav på prövningstillstånd bör tingsrätterna därför på sikt förstärkas.

De förslag till organisationsförändringar som kommittén ang. dom- stolsväsendets organisation (dir. 1995:102) kommer att lägga fram kan bidra till att rättskipningens kvalitet i tingsrätterna ökar. Man kan också tänka sig olika andra åtgärder för att mer allmänt höja kvaliteten i dömandet. En åtgärd skulle kunna vara att öka antalet domare så att varje domare kunde ägna mer tid åt varje mål. En annan åtgärd skulle kunna vara att begränsa icke ordinarie domares behörighet, en tredje att ändra domförhetsreglerna så att fler lagfarna domare deltar i brott— mål och i de tvistemål som i dag avgörs av en lagfaren domare. För att skapa underlag för att avgöra vilka förstärkningsåtgärder som skulle ge störst effekt på kvaliteten i dömandet bör först förhållandena i tingsrätterna närmare studeras. En sådan studie ligger dock utanför utredningsuppdraget.

Vidare är det angeläget att tingsrättsavgöranden inte utformas så att effektiviteten i systemet hämmas (jfr avsnitt 2.3.3). För att underlätta hovrättens bedömning av tingsrättens bevisvärdering är det därför önskvärt att tingsrättens domar innehåller någon form av referat av förhörsutsagorna och att de egentliga domskälen utförligt redovisar tingsrättens överväganden i sakfrågan. Om domen innehåller referat av förhörsutsagorna minskar behovet av att lyssna på bandupptagningarna från förhören i tingsrätten. Att närmare uppgift saknas om hur tings- rätten resonerat i sakfrågan torde, oavsett hur den muntliga bevis- ningen redovisas, leda till ett större antal beviljade gransknings- dispenser eftersom det utan sådana uppgifter, särskilt i mål med om— fattande bevisning, ofta är omöjligt att veta hur tingsrätten resonerat.

5.5.9 Vissa konsekvenser av förslaget för HD

Sammanfattning: Utredningen föreslår att i huvudsak samma dispensregler som föreslagits för hovrätterna införs även i ledet mellan hovrätt och HD beträffande de domar och beslut som enligt nuvarande regler är undantagna från kravet på pröv- ningstillstånd.

Införs ett system med generellt krav på prövningstillstånd i ledet mellan tingsrätt och hovrätt framstår det som mindre konsekvent att mål som handläggs i första instans i hovrätt inte i något avseende är underkastade krav på prövningstillstånd om målet överklagas till HD. Det är enligt utredningens uppfattning rimligt att i huvudsak samma regler gäller för prövning i andra instans oavsett om första instans varit tingsrätt eller hovrätt.

Utredningen föreslår därför beträffande de domar och beslut som för närvarande inte är underkastade krav på prövningstillstånd i ledet mellan hovrätt och HD att ett sådant krav införs. Förutsättningarna för att prövningstillstånd skall beviljas bör vara desamma som gäller för att ett mål skall tas upp till prövning i hovrätt, se närmare avsnitt 5.5.2. Även de regler som styr handläggningen och prövningen av till- ståndsfrågan bör beträffande dessa mål vara desamma som för hovrätt, se närmare avsnitt 5.5.3 och 5.5.4. Möjligheten att hålla sammanträde i samband med tillståndsprövningen bör dock vara generell och gälla alla överklagade domar och beslut. Det torde dock inte finnas anled— ning att hålla sammanträde i andra fall än när det gäller att utröna om det finns förutsättningar att meddela ändringsdispens. Någon särskild tillståndsavdelning bör inte införas i HD. Eftersom HD är sista instans bör vidare nuvarande regler om partiellt prövningstillstånd i HD även gälla de ytterligare domar och beslut som enligt utredningens förslag kommer att omfattas av kravet på prövningstillstånd. Avgöranden som fattats av annat organ än domstol bör inte vara underkastade krav på prövningstillstånd. Ett överklagande enligt 8 kap. 8 & RB bör således, med hänsyn till att det överklagade beslutet fattats av advokatsam- fundets styrelse eller annat av samfundets organ, kunna prövas av HD i samma utsträckning som tidigare.

Beträffande mål som inletts i hovrätt bör av skäl som anförts i avsnitt 5.5.6 överklaganden av RÅ, JK och JO i de fall de för talan om allmänt åtal inte prövas i sak utan att prövningstillstånd först meddelats. I sådana brottmål som inletts i tingsrätt och som enligt gällande regler är underkastade krav på prövningstillstånd skall RÅ, JK och JO överklaga endast om avgörandet kan få principell betydel—

se. Antalet överklaganden är mycket litet. Detta till trots bör, för att systemet skall bli enhetligt och kravet på "equality of arms" skall tillgodoses, även överklaganden av RÅ, JK och JO i dessa mål vara underkastade krav på prövningstillstånd. RÅ bör även i fortsättningen vara den ende allmänne åklagare som är behörig att föra talan i HD. I sammanhanget kan noteras att RSV är exklusivt behörigt att inom skatteförvaltningens verksamhetsområde företräda staten i HD trots att RSV är underkastat krav på prövningstillstånd.

RÅ har genom sina kontakter med åklagarväsendet i övrigt god överblick över vilka frågeställningar som är aktuella inom straff— och straffprocessrätten. Trender i brottsligheten, tillämpningssvårigheter och variation i hovrätternas praxis kommer snabbt till RÅ:s känne— dom. Denna information är många gånger värdefull vid bedömningen av om ett mål av prejudikatskäl bör prövas av HD. Om sådan infor— mation finns tillgänglig i ett mål som RÅ vill ha prövat av HD förut— sätter utredningen att denna lämnas till HD i samband med över- klagandet.

.,..—

lim 1. Juliu'jll

41.15”-

1.1... 1.1 "-_.. ,iuii- ii: .l'.1ttiirizw_1

-— M) [EPP fl.-1.1. 'i

6. Ytterligare åtgärder för ett ändamålsenligt hovrättsförfarande

6.1. Inledning

Införandet av ett generellt krav på prövningstillstånd i ledet mellan tingsrätt och hovrätt innebär att de mål som det inte är sakligt motive— rat att pröva i hovrätt inte heller tas upp till prövning i denna instans. Beträffande de mål, eller de delar av mål, vilka meddelas pröv- ningstillstånd kommer dock prövningen att vara i det närmaste full- ständig. Det bör skapas ytterligare förutsättningar för att varje mål skall kunna handläggas på det för målet mest ändamålsenliga sättet. I detta kapitel undersöks Vilka möjligheter som finns att inom ramen för ett system med generellt krav på prövningstillstånd i större utsträck- ning än i dag anpassa hovrättsförfarandet till uppgiften att rätta fel— aktiga avgöranden. Sådana handläggningsregler kan också förbättra arbetssituationen i hovrätterna och torde också minska risken för att denna blir alltmer ansträngd (jfr avsnitt 2.2). Först behandlas begräns- ning av hovrättens prövning med utgångspunkt från överklagandets utformning (avsnitt 6.2 och 6.3), nya omständigheter och nya bevis (avsnitt 6.4), förnyad bevisupptagning (avsnitt 6.5) samt skriftligt förfarande (avsnitt 6.6).

I detta kapitel behandlas vidare vissa åtgärder som främst tar sikte på att förkorta hovrättens handläggningstider. Att hovrätten snabbt kan avgöra inkommande mål är som tidigare framhållits väsentligt från rättssäkerhetssynpunkt inte minst eftersom den muntliga bevisningen blir mindre tillförlitlig med tiden. Att handläggningstiderna blir korta- re innebär också att den materiellt berättigade parten i tvistemål snabbare får sin rätt. För parterna i tvistemål torde det också från rättegångskostnadssynpunkt vara fördelaktigt att handläggningstiderna blir kortare. Vidare innebär kortare handläggningstider i brottmål att reaktionen på brottet kommer snabbare. Det kan därför i detta sam- manhang inte anses föreligga någon motsatsställning mellan effektivitet och rättssäkerhet. Beträffande tvistemålen kan det t.o.m. hävdas att effektivitet är en förutsättning för att upprätthålla en hög rättssäkerhet.

I avsnitt 6.7 behandlas domförhet i vissa tvistemål och Ö-mål, i avsnitt 6.8 påföljder för utevaro, m.m., i avsnitt 6.9 ombudstvång och i avsnitt 6.10 delgivning av föreläggande för åklagaren att avge svars- skrivelse i brottmål, m.m.

Som framgår av avsnitt 4.1 har utredningen, mot bakgrund av den utformning utredningsuppdraget fått, i ett inledande skede undersökt frågor som behandlas i förevarande kapitel men utan att sätta dessa i samband med en genomgripande reform av prövningstillståndssyste— met. På samma sätt förhåller det sig med frågor om åtgärder för att begränsa flödet av mål till hovrätterna (kapitel 7). I avsnitt 6. 2 ges ett alternativt förslag för det fall ett generellt krav på prövningstillstånd inte införs. Övriga förslag, som presenteras som delar i ett system med generellt krav på prövningstillstånd, kan med undantag av för- slaget i avsnitt 6.6 angående uppenbart ogrundade överklaganden läggas till grund för lagändring utan samband med att ett sådant sys- tem införs.

6.2. Begränsning av hovrättens prövning av brottmål med utgångspunkt från överklagandets utformning

Sammanfattning: Under förutsättning av att ett generellt krav på prövningstillstånd med möjlighet att begränsa prövnings— tillståndet till särskiljbar del av dom införs föreslås att 51 kap. 23 a & RB helt avskaffas. I annat fall föreslår utredningen , — att 51 kap. 23 a & RB justeras så att det tydligare framgår i Vilken utsträckning den är obligatorisk, — att brottsrubriceringen omfattas av presumtionen i 51 kap. 23 a & första stycket RB så att skuldfrågan i sin helhet omfattas av presumtionen, — att domstolen åläggs en skyldighet att pröva om den gärning den tilltalade dömts för utgör brott,

— att en regel införs av vilken framgår vilka försvårande och förmildrande omständigheter som omfattas av den nämnda presumtionen och — att en regel införs enligt vilken hovrätten blir bunden av vad tingsrätten funnit utrett beträffande det som i gärningsbeskriv- ningen uppgivits om gärningen i den utsträckning klaganden i överklagandet inte invänt mot detta.

6.2.1. Bakgrund

I brottmål bestäms den yttre ramen för hovrättens prövning av den gärning för vilken ansvar yrkas enligt åtalet. Hovrätten är dock inte bunden av yrkanden beträffande rubricering och tillämpligt lagrum (30 kap. 3 å RB). Hovrätten är inte heller bunden av åklagarens yrkande beträffande påföljden. Hovrätten får emellertid inte pröva annan gär— ning än sådan som överklagats inom föreskriven tid. (51 kap. 1 och 2 åå RB jämförda med 30 kap. 3 å och 51 kap. 24 å RB.) En till- talads ändringsyrkande måste vara till dennes förmån för att kunna tas upp till prövning. En annan begränsning av hovrättens prövning ligger i förbudet mot reformatio in pejus, dvs. att den dömdes överklagande inte får föranleda någon ändring av den överklagade domen till dennes nackdel (51 kap. 25 å RB).

Före den 1 september 1989 fanns inga ytterligare begränsningar i hovrättens prövning. Beträffande varje gärning som omfattades av överklagandet var således hovrätten skyldig att oavsett parts yrkande eller medgivande pröva såväl skuld— som påföljdsfrågan. I de fall överklagandet avsåg påföljden var dock i praktiken prövningen av skuldfrågan mer summarisk. Det rådde emellertid osäkerhet om hur ingående prövningen av skuldfrågan skulle vara i dessa fall. Pröv- ningen blev därför ibland mer ingående än vad som var erforderligt. Rättegångsutredningen ansåg att en regel varigenom rättstillämpningen i detta avseende gjordes enhetlig i inte obetydlig grad kunde göra hovrättsprövningen effektivare. Enligt utredningen skulle en sådan regel också göra omfattningen av överprövningen mer förutsebar varigenom man undvek att den tilltalade drabbades av rättsförluster eller kände sig oriktigt behandlad av domstolen.

Rättegångsutredningen (SOU 1987:46 s. 101 ff.) föreslog för fall då yrkandet i hovrätten inte avsåg frågan om den tilltalade begått gärningen, att hovrättens prövning av denna fråga skulle begränsas till om det förelåg något förhållande som skulle kunna utgöra grund för resning till förmån för den tilltalade eller kunna medföra undanröjande av domen på grund av domvilla eller om målets utgång i tingsrätten uppenbarligen berodde på grovt förbiseende eller grovt misstag. Ut— redningen anförde att det i regel borde åligga parterna att initiera en pröVning av ifrågavarande slag. Flergärningsfallen torde enligt utred— ningens uppfattning kunna bedömas med utgångspunkt från en regel angående engärningsfallen. Utredningen föreslog en regel placerad i en ny paragraf, 51 kap. 23 a å RB. Regeln gavs följande lydelse.

Har tingsrätten funnit att den tilltalade begått den åtalade gärningen och överklagas domen beträffande annat än denna fråga, skall hovrätten pröva frågan endast om det i denna del föreligger något

förhållande som skulle kunna utgöra grund för resning enligt 58 kap. 2 å eller kunna medföra undanröjande av domen på grund av domvilla eller om målets utgång vid tingsrätten i samma del uppen— barligen beror på grovt förbiseende eller grovt misstag.

I stort sett samtliga remissinstanser var positiva till Rättegångsutred- ningens förslag. Ungefär en tredjedel hade dock synpunkter på be- stämmelsens utformning.

I lagstiftningsärendet (prop. 1988/89:95 s. 35 ff. och 82 f.) anförde departementschefen att man vid utformningen av en regel som går ut på att inskränka hovrättens prövningsskyldighet beträffande skuld- frågan måste se till att denna skyldighet inte inskränks i vidare mån än som är motiverat av intresset att undvika onödig bevisupptagning. Departementschefen anförde vidare att det i begreppet skuldfråga inryms flera frågor vilka förhållandevis sällan är beroende av bevis- ning, i första hand frågor om gärningens straffbarhet och brottets rättsliga beteckning, uteslutning av påföljd på grund av bristande straffmyndighet och bortfallande av påföljd på grund av preskription. Om en sådan fråga kommer upp under en rättegång trots att den inte omfattas av överklagandet, borde enligt departementschefen dåvarande ordning i fråga om hovrättens prövningsskyldighet bestå. Beträffande vissa andra frågor som inryms i begreppet skuldfråga var det enligt departementschefen inte lika ovanligt att det krävdes bevisupptagning. Som exempel nämndes effekterna av brottet, det subjektiva rekvisitet eller frågor om nödvärn eller annan nödhandling. I sådana frågor har bevisupptagningen mycket ofta även betydelse för bedömningen av påföljdsfrågan. Enligt departementschefen fanns det därför inte till- räckliga skäl att inskränka hovrättens skyldighet att pröva sådana frågor i de fall de kommer upp under en rättegång som rör påföljds- frågan. Mot denna bakgrund ansåg departementschefen att en regel om inskränkning i hovrättens skyldighet att pröva en inte överklagad skuldfråga borde begränsas till att avse den del av skuldfrågan som innefattar prövningen av frågan om den tilltalade har begått gärningen eller inte. En prövning av denna del av skuldfrågan krävde enligt departementschefen typiskt sett en överprövning av den i tingsrätten upptagna bevisningen, och en sådan överprövning borde — för att bli effektiv — helst initieras av part. Samtidigt är detta bevisning som saknar betydelse för bedömningen av påföljdsfrågan. Departements- chefen delade Rättegångsutredningens uppfattning vad gäller skyldig- heten att vid vissa undantagssituationer pröva frågan om den tilltalade begått den åtalade gärningen fastän domen inte överklagats beträffande denna fråga och att någon särskild regel för flergärningsfallen inte behövdes. Lydelsen av 51 kap. 23 a å RB i det lagförslag som remit-

terades till Lagrådet överensstämde med utredningens förslag med undantag av vissa smärre redaktionella ändringar:

Har tingsrätten funnit att den tilltalade begått den åtalade gärningen och överklagas domen beträffande annat än denna fråga, skall hovrätten pröva frågan endast om

1. det i denna del föreligger något förhållande som skulle kunna utgöra grund för resning enligt 58 kap. 2 å eller kunna medföra undanröjande av domen på grund av domvilla eller

2. om målets utgång vid tingsrätten i samma del uppenbarligen beror på grovt förbiseende eller grovt misstag.

Lagrådet var på grund av att det remitterade förslaget begränsats till situationen att tingsrätten funnit att den tilltalade "begått den åtalade gärningen" tveksamt till om en så begränsad inskränkning i fråga om hovrätts prövningsskyldighet skulle komma att innebära någon verkligt betydelsefull arbetslättnad för hovrätterna. Lagrådet väckte därför frågan om inte tiden var mogen att löpa linan ut och bygga upp regle- ringen så att den fick avse skuldfrågan i hela dess vidd. Enligt Lag— rådet skulle det säkerligen vara av värde för hovrätterna om de i sina arbetsrutiner kunde bygga på att det gällde en presumtion för att tings- rättens bedömning av skuldfrågan skulle stå sig. Prövning skulle dock ske om det i det enskilda fallet förelåg något särskilt förhållande, av Lagrådet benänmt genombrottsrekvisit. Beträffande genombrottsrek— visit framhöll Lagrådet att det fanns ett funktionellt samband mellan presumtionens sakliga omfattning och genombrottsrekvisitens räckvidd och styrka som var att beakta vid regleringens utformning. Begränsas presumtionen till att avse enklare och typiskt sett mer lättbedömda förhållanden, kan genombrottsrekvisiten ges en snäv avfattning; risken för fel är mindre. Ges presumtionen ett mer vittomfattande tillämp— ningsområde, inbegripande frågor av en typ där mer intrikata problem kan tänkas komma under bedönming, kan naturligtvis anföras skäl för att en något lägre "tröskel" bör gälla för att genombrottsrekvisit skall få utlösa överprövning. Vidare anförde Lagrådet bl.a. följande.

Lagrådet kan först som sist anvisa en lagteknisk Väg att uppnå att presumtionen ges en omfattning som inbegriper allt som brukar hänföras till den allmänt brukade, tekniska termen skuldfrågan; en ringa nyansering i utkanten därav berörs strax. Förevarande para— graf skulle i så fall ingressvis ges följande lydelse: "Har tingsrätten funnit att den tilltalade skall dömas för den åtalade gärningen och överklagas domen beträffande annat än denna fråga, skall hovrätten pröva frågan endast om — — —."

Ett uttryckssätt sådant som det nu angivna fångar in skuldfrågan såsom den företeelse Vilken står som särskiljbar från påföljds- frågan. Bestämningen såsom lagrådet utformat den inbegriper inte

brottsrubriceringen, men det är närmast en fördel att hovrätten därvidlag blir obunden av en presumtion. Med sistnämnda reserva— tion kommer att inbegripas subjektiva rekvisit och andra straffrätts- ligt inverkande omständigheter av sådan art som förut nämnts. (Med syftningen avses effekten av brottet, preskription, nödvärn och liknande — Hovrättsprocessutredningens anmärkning.)

En fördel — utöver det gynnsamma för hovrätternas arbetsrutiner som lagrådet vill eftersträva — är att den skisserade presumtionens räckvidd (med gärningsbegreppet i centrum och ej bara gärningens "begående") står i god harmoni med en del andra regleringar i RB, gällande fullföljd, rättskraft och annat. Särskilt kan framhållas 29 kap. 2 å som anger omröstningsteman i brottmål och som i punkt 1 anger såsom särskilt tema: frågan om den tilltalade begått gär— ningen och hur denna i sådant _fall skall bedömas. Med sina båda led fångar det uttrycksättet in skuldfrågan i dess helhet väsentligen i enlighet med vad lagrådet vill få fram med sin nyss angivna lokution (frånsett brottsrubricering, se i övrigt prop. 1988/892 s. 13 och särskilt s. 18).

Med en för sitt tillämpningsområde vidgad presumtionsregel blir det, såsom lagrådet förut framhållit, ett visst behov av att ej ut— forma genombrottsrekvisiten alltför snävt. Remissförslagets an- knytning till 54 kap. 10 å första stycket 2 har den fördelen att där finns en färdig lagteknisk lösning som utvisar en metod att på snävast möjliga sätt peka ut en säkerhetsventil, utgörande en sista rest av HD:s gamla ändringsdispens. Lagrådets vidare syftemål med en mer omfattande presumtionsregel gör det naturligt att utforma genombrottsrekvisiten något mer generöst. Kvalifikationer— na "grov/grovt" framför orden förbiseende respektive misstag synes därför kunna utgå.

Om också ordet "uppenbarligen" bör utgå kan vara mer tveksamt. Det spörsmålet hänger samman med det synsätt hos lagstiftaren som för HD—processen kommit till uttryck i 54 kap. 12 å, nämligen att vid dispensprövning hänsyn behöver tas endast till omständig- heter som har åberopats av sökanden. Motivledes har i remissför- slaget uttalats att samma grundsats bör gälla i nu förevarande sam- manhang. Det vore en fördel om denna grundsats vad angår hov- rättsprocessen kom till uttryck i lagtexten. Sker detta blir behovet av ordet "uppenbarligen" i den nya lagtexten måhända mindre framträdande.

På grund av det anförda föreslår lagrådet, att den nya 51 kap. 23 a å utformas enligt följande:

"Har tingsrätten funnit att den tilltalade skall dömas för den åtalade gärningen och överklagas domen beträffande annat än denna fråga, skall hovrätten pröva frågan endast om

1. det i — — — domvilla eller

2. målets utgång vid tingsrätten i samma del (uppenbarligen) beror på förbiseende eller misstag.

Beträffande fråga som avses i första stycket 1 eller 2 behöver hänsyn tas endast till omständigheter som har åberopats av part. "

Departementschefen ansåg att den lösning som Lagrådet föreslog var att föredra framför remissförslaget och förordade att den genomfördes. Enligt departementschefen var det dock inte nödvändigt att låta ordet "uppenbarligen" i första stycket andra punkten utgå.

Justitieutskottet tillstyrkte förslaget utan några närmare kommenta— rer (bet. 1988/89zJuU23 s. 33). Förslaget blev också riksdagens beslut (rskr. 1988/89:288).

Domstolsutredningen föreslog vissa justeringar av bestämmelsen mot bakgrund av den kritik som i doktrinen riktats mot denna (SOU 1991:106 Del B 5. 327 f., Ekelöf/Boman, Rättsmedlen, 11:e uppl., s. 52 ff. och Welamson i Vänbok till Robert Boman, Process och Exekution, s. 347 ff.). Enligt Domstolsutredningens förslag skulle hovrättens prövning begränsas i de fall tingsrättens dom inte över— klagats beträffande "frågan om den tilltalade begått gärningen eller frågan hur denna skall bedömas". Uttryckssättet överensstämmer i sak med det som förekommer i fråga om omröstning i brottmål. I huvud- sak avsågs med bestämmelsen vad som brukar betecknas som skuld— frågan. För att understryka bestämmelsens obligatoriska natur före- slogs att uttrycket "skall endast" skulle bytas ut mot uttrycket "får endast". Genombrottsrekvisiten borde enligt utredningen bibehållas oförändrade, eftersom ändringar av dessa skulle kunna leda till en för hovrättsstadiet inte godtagbar begränsning av prövningsskyldigheten. Domstolsutredningen föreslog att bestämmelsen skulle placeras i 51 kap. 23 å RB som dess andra och tredje stycken och erhålla följande lydelse.

Har tingsrätten funnit att den tilltalade skall dömas för den åtalade gärningen och överklagas domen bara beträffande annat än frågan om han begått gärningen eller frågan hur denna skall bedömas, får hovrätten pröva dessa frågor endast om

1. det i denna del föreligger något förhållande som skulle kunna utgöra grund för resning enligt 58 kap. 2 å eller kunna medföra undanröjande av domen på grund av domvilla eller

2. målets utgång vid tingsrätten i samma del uppenbarligen beror på förbiseende eller misstag.

Beträffande fråga som avses i andra stycket 1 eller 2 behöver hänsyn tas endast till omständigheter som har åberopats av part.

Hovrätten över Skåne och Blekinge, Hovrätten för Västra Sverige och Hovrätten för Nedre Norrland avstyrkte en reform i enlighet med Domstolsutredningens förslag. De ansåg att det även med detta förslag kvarstod oklarheter om hur bestämmelserna skulle tolkas. Hovrätten

för Nedre Norrland anförde att om den föreslagna ändringen skall tolkas så att hovrätten skall pröva skuldfrågan i hela dess vidd även för det fall den tilltalade endast klagar på rubriceringen det inte fanns skäl att tillstyrka ändringen. Enligt Hovrätten över Skåne och Blekinge och Hovrätten för Västra Sverige borde bestämmelsen inte ändras utan en mer ingående analys.

Något förslag till ändring av 51 kap. 23 a å RB som bygger på Domstolsutredningens förslag har inte avgivits.

6.2.2. Överväganden

Om förslaget att införa ett generellt krav på prövningstillstånd genomförs

Om man i brottmål skall ha en ordning som innebär att hovrättens prövning begränsas med utgångspunkt från överklagandets utformning bör denna konstrueras på det sätt som föreslås i det följande. Den föreslagna konstruktionen är dock relativt komplicerad och kan ge upphov till vissa gränsdragningsproblem — om än färre än nuvarande 51 kap. 23 a å RB. Om det i kapitel 5 föreslagna systemet med ett generellt krav på prövningstillstånd genomförs kan mot denna bak- grund ifrågasättas om behovet av att begränsa hovrättens prövning av vissa brottmål kan tillgodoses genom att begränsa prövningstillståndet till särskiljbar del av dom.

Enligt utredningens förslag i avsnitt 5.5.5 skall ett prövningstill— stånd kunna begränsas till viss eller Vissa gärningar jämte påföljden eller till enbart påföljden. Det går dock inte att begränsa prövningen av skuldfrågan till något eller några av i gärningen ingående moment (jfr nedan). Trots detta är det troligt att förslaget att begränsa pröv- ningstillståndet i allt väsentligt skulle tillgodose behovet att i Vissa fall begränsa prövningen av brottmål.

Det finns emellertid andra fördelar med att i ett system med gene- rellt krav på prövningstillstånd begränsa hovrättens prövning med utgångspunkt från överklagandets utformning. En sådan begränsning innebär att även tillståndsprövningen blir begränsad. Utan denna be- gränsning av tillståndprövningen skulle hovrätten i många fall vara tvungen att pröva om det finns skäl att meddela prövningstillstånd även beträffande sådant som part inte invänt mot i överklagandet'.

]Av den i bilaga 4 a. beskrivna målundersökningen framgår att överklagandet endast avsett påföljdsfrågan i 30 procent av de brottmål som avgjordes under perioden 1992—07—01—1993-06—30.

Därtill kommer att det från principiell utgångspunkt är motiverat att hovrätten så långt möjligt endast prövar sådant som parterna vill ha prövat. Enligt utredningens uppfattning skulle dock de ytterligare fördelar med att bibehålla 51 kap. 23 a å RB i ett system med gener— ellt krav på prövningstillstånd med möjlighet att begränsa prövnings- tillståndet till särskiljbar del av dom inte innebära lika stora fördelar som den förenkling i tillämpningen som ett avskaffande av 51 kap. 23 a å RB skulle medföra. Utredningen föreslår därför, under förut- sättning att utredningens förslag att införa ett generellt krav på pröv— ningstillstånd genomförs, att 51 kap. 23 a å RB avskaffas.

Om förslaget att införa ett generellt krav på prövningstillstånd inte genomförs2

Hovrättens skyldighet att tillämpa 51 kap. 23 a å RB

Om tingsrätten har funnit att den tilltalade skall dömas för den åtalade gärningen och domen överklagas beträffande annat än denna fråga gäller enligt 51 kap. 23 a å RB att hovrätten skall pröva frågan om den tilltalade skall dömas för den åtalade gärningen endast om något av de angivna genombrottsrekvisiten föreligger. Denna formulering ger utrymme för tolkningen att hovrätten får pröva om den tilltalade skall dömas för den åtalade gärningen även om något genombrotts- rekvisit inte föreligger. Förarbetena ger inget bestämt besked om vad som avsetts med den valda formuleringen.

Det övergripande syftet med bestämmelsen har emellertid varit att klarlägga omfattningen av hovrättens överprövning då yrkandet i hov- rätten avser enbart påföljden. Som Welamson påpekat har man dock inte kommit särskilt långt från det tidigare osäkerhetstillståndet om man uppfattar lagrummet så, att hovrätten alltid får pröva huruvida den tilltalade skall dömas för den åtalade gärningen, men endast under vissa omständigheter är skyldig att göra detta (Vänbok till Robert Boman, Process och Exekution, s. 348 f.). Avsikten måste därför ha varit att hovrätten i nu berörda fall inte skulle få pröva om den till- talade skall dömas för den åtalade gärningen om inte något genom— brottsrekvisit förelåg. Bestämmelsen torde också i allt väsentligt ha tillämpats på detta sätt. HD har också nyligen givit uttryck för detta synsätt i NJA 1995 s. 187.

Förekomsten av ett genombrottsrekvisit bör även i fortsättningen vara en förutsättning för att hovrätten vid tillämpningen av 51 kap.

2Författningsförslag och författningskommentar återfinns i bilaga 7.

23 a å RB skall få bryta presumtionen3. Med denna utgångspunkt bör omfattningen av bestämmelsens obligatoriska karaktär göras tydligare. Detta kan lämpligen ske på det sätt Domstolsutredningen föreslagit, dvs. att man i bestämmelsen byter uttrycket "skall endast" mot ut- trycket "får endast".

Omfattningen av hovrättens prövning m.m. vid tillämpningen av 5] kap. 23 a åRB

Som framgått ovan anvisade Lagrådet den befintliga lagtekniska lös- ningen för att uppnå att den i 51 kap. 23 a å RB uppställda presumtio— nen gavs en omfattning som inbegrep allt som brukar hänföras till skuldfrågan3 med undantag för rubriceringen. Lagrådet ansåg det vara en fördel att domstolen beträffande rubriceringsfrågan var obunden av en presumtion.

Att bestämmelsens formulering inte inbegriper rubriceringen har emellertid lett till viss osäkerhet vid tillämpningen. En återkommande fråga är om hovrätten vid prövningen av rubriceringen skulle finna att gärningen inte är brottslig får frikänna den tilltalade. Här bortses från möjligheten att det föreligger ett genombrottsrekvisit. Att tingsrätten dömt till ansvar för en gärning som inte konstituerar brott innebär nämligen inte alltid att något genombrottsrekvisit föreligger — se när- mare nedan. Rent semantiskt är frågan om en gärning är brottslig eller inte knappast hänförlig till rubriceringsfrågan (jfr Ekelöf/Boman, Rättsmedlen, 11:e uppl., s. 53). Om hovrätten frikänner den tilltalade därför att den åtalade gärningen inte utgör brott skulle onekligen hovrätten prövat frågan om den tilltalade skall dömas för brottet och således gå längre än bestämmelsen medger. Enligt Welamson synes det vara en orimlig ståndpunkt att hovrätten när den väl har att pröva brottsrubriceringen inte skulle vara skyldig eller rentav skulle vara förhindrad att frikänna den tilltalade om den finner att gärningen inte alls är brottslig. Welamson anser därför att man i detta fall tvingas acceptera en rättstillämpning som står i klar strid mot avfattningen av 51 kap. 23 a å RB (Vänbok till Robert Boman, Process och Exeku- tion, s. 350). Enligt Fitger kan inte hovrätten med stöd av 51 kap. 23 a å RB begränsa sin prövning när det gäller frågan om en gärning över huvud taget är brottslig (Domstolsprocessen, s. 322 f.). Boman ser frågeställningen utifrån bestämmelsens språkliga avfattning (... skall endast ...) och principen in dubio pro reo och menar att prövningsskyldigheten men inte prövningsrätten är begränsad (Ekelöf/

3Terminologin överensstämmer med den i prop. 1988/89:95.

Boman, a.a. s. 54, jfr dock utredningens uppfattning i föregående avsnitt). Uppfattningen att hovrätten inte är bunden av tingsrättens bedömning att gärningen är brottslig synes även komma till uttryck i RH 1990:48. En tilltalad, som erkänt grovt bedrägeri medelst ur— kundsförfalskning, hade överklagat endast beträffande påföljden. Hovrätten ogillade åtalet med motiveringen att åklagarens gärnings— beskrivning inte kunde anses innefatta ett påstående om vilseledande.

En annan fråga som uppkommit till följd av att rubriceringen är underkastad officialprövning är om hovrätten vid prövningen av rubri— ceringen är bunden av vad tingsrätten funnit utrett. Lagrådets ovan återgivna yttrande tyder närmast på att vad tingsrätten funnit utrett inte i något avseende skall prövas av hovrätten om inte frågan om den tilltalade skall dömas för den åtalade gärningen är föremål för hov— rättens prövning. Vid prövningen av rubriceringsfrågan skulle i så fall hovrätten endast få rättsligt kvalificera vad tingsrätten funnit utrett beträffande den åtalade gärningen och inte på nytt pröva vad som kan anses utrett. Det är också den tolkning av 51 kap. 23 a å RB som stämmer bäst överens med bestämmelsens syfte att vara ett effektivt instrument för att begränsa hovrättens prövning. Bestämmelsen torde dessutom i allt väsentligt tillämpas på detta sätt. HD har också anlagt detta synsätt i NJA 1995 s. 226. Med denna utgångspunkt skulle hovrätten — i de fall denna vid en rättslig bedömning underkänt tings— rättens brottsrubricering — vara förhindrad att ta ställning till en alter— nativ gärningsbeskrivning eller en i hovrätten företagen justering av åtalet om inte något genombrottsrekvisit föreligger. Detta kan leda till att hovrätten måste ogilla åtalet (utan att åklagaren har någon möjlig- het att på nytt väcka åtal beträffande den aktuella gärningen).

Ett annat exempel på en märklig situation som kan uppkomma till följd av att rubriceringen inte omfattas av presumtionen i 51 kap. 23 a å RB ges i RH 199427. En man åtalades för att uppsåtligen ha krossat en fönsterruta i en fastighet. De uppkomna skadorna värde— rades till ca 800 kr. Mannen erkände gärningen och dömdes för skade- görelse till dagsböter. Han överklagade domen och yrkade att bötes- straffet skulle sättas ned. Hovrätten fann vid prövningen av rubrice- ringen att gärningen med hänsyn till värdet skulle bedömas som åver- kan. Hovrätten konstaterade därefter att någon sådan åtalsprövning som krävs för att mannen skulle kunna dömas till ansvar för åverkan inte ägt rum. En fällande dom under sådana omständigheter skulle enligt hovrätten innebära att det under målets handläggning i hovrätten skulle ha förekommit ett sådant grovt rättegångsfel som kunde leda till att hovrättens dom skulle kunna undanröjas på grund av domvilla. Vid sådant förhållande ansåg sig hovrätten oförhindrad att pröva om

mannen skulle dömas för den åtalade gärningen trots att det inte före— låg något genombrottsrekvisit och ogillade åtalet.

De beskrivna Oklarheterna och olägenheterna skulle elimineras om presumtionen i 51 kap. 23 a å första stycket RB även omfattade rubri— ceringen. Detta skulle visserligen föra med sig att hovrätten i de rela- tivt få fall klaganden endast invänder mot rubriceringen, till skillnad från vad som nu gäller, också skulle vara tvungen att pröva om den tilltalade skall dömas för den åtalade gärningen. Det kan dock vara en fördel eftersom prövningen av rubriceringen i Vissa fall bör leda över i en sådan prövning. Som framgått ovan gäller detta t.ex. om dom- stolen på rättsliga grunder underkänner rubriceringen och det finns en alternativ gärningsbeskrivning eller om åklagaren justerar åtalet i hovrätten. Att rubriceringen omfattas av presumtionen innebär vidare att tillämpningen av bestämmelsen blir mer förutsebar. Det bör även noteras att utredningens förslag nedan om ytterligare begränsning av hovrättens prövning i brottmål innebär att hovrätten i de fall ett över— klagande enbart avser rubriceringen inte skall pröva vad tingsrätten funnit utrett beträffande det som i gärningsbeskrivningen uppgivits om gärningen. Det medför att hovrätten endast undantagsvis kommer att pröva sakfrågorna i målet om överklagandet endast avser rubricering— en.

Mot bakgrund av det anförda föreslår utredningen att presumtionen i 51 kap. 23 a å första stycket RB utformas så att den även omfattar rubriceringen. Detta kan i enlighet med Domstolsutredningens förslag åstadkommas genom att i bestämmelsen uttrycket "denna fråga" byts ut mot uttrycket "frågan om han begått gärningen eller frågan hur denna skall bedömas". Det torde dock bli ännu tydligare om man helt enkelt övergår till att tala om skuldfrågan (jfr Welamson i Vänbok till Robert Boman, Process och Exekution, s. 357). Begreppet skuldfråga, eller fråga om den tilltalade begått gärningen och hur denna skall bedömas, innefattar enligt prop. 1988/89:2 om omröstning i brottmål, m.m., till vilken Lagrådet hänvisat, ett antal delfrågor t.ex. vilken gärning som den tilltalade har begått, tid och plats för gärningen, de yttre omständigheterna kring gärningen, effekterna av gärningen, gärningens straffbarhet, gärningens rubricering och tillämpligt lagrum beträffande gärningen. Dessutom omfattar begreppet skuldfråga enligt propositionen vissa omständigheter som kan föranleda nedsättning eller uteslutning av påföljd och som måste beaktas före påföljdsbe- dömningen, t.ex. nödvärn och annan nödhandling, uteslutning av påföljd på grund av att den tilltalade inte var straffmyndig när gär- ningen företogs och bortfall av påföljd på grund av preskription. Av propositionen framgår Vidare att sådana försvårande och förmildrande omständigheter som enligt brottsbalken skall beaktas vid bedömningen

av påföljdsfrågan faller utanför begreppet. Enligt denna terminologi bildar skuldfrågan, påföljdsfrågan och frågor om särskild rättsverkan m.m. tillsammans ansvarsfrågan.

Vissa försvårande och förmildrande omständigheter har emellertid både betydelse för bedömningen av skuldfrågan och bedömningen av påföljdsfrågan, t.ex. att den tilltalade visat särskild hänsynslöshet eller att han blivit provocerad. Det finns således inte någon klar skiljelinje mellan skuldfråga och påföljdsfråga. Det har lett till att det inom domstolarna råder en påtaglig osäkerhet om i vilken utsträckning försvårande och förmildrande omständigheter skall beaktas när skuld- frågan inte omfattas av överklagandet. Det är därför närmast omöjligt för parterna att förutse omfattningen av hovrättens prövning, vilket i sin tur resulterar i att bevisning åberopas för säkerhets skull. En olägenhet med den av många företrädda uppfattningen att alla typer av försvårande och förmildrande omständigheter som har betydelse för påföljdsfrågan kan beaktas trots att endast påföljden omfattas av över— klagandet, är att skuldfrågan i praktiken ofta kan sägas komma in bakvägen och att behovet av att höra viss muntlig bevisning kan fram- träda mycket sent under processen. Om t.ex. den tilltalade först vid huvudförhandlingen åberopar att han blivit provocerad av målsäganden framstår det ofta som nödvändigt att höra målsäganden och eventuella vittnen, vilket kan få till följd att huvudförhandlingen måste ställas in.

Behovet av att kunna göra en klar åtskillnad mellan skuldfråga och påföljdsfråga vid tillämpningen av 51 kap. 23 a å RB framträder också i NJA 1989 s. 829. I rättsfallet uttalade HD i domskälen: De tilltalade har i HD åberopat omständigheter hänförliga till händelseförloppet som enligt deras mening skulle vara ägnade att medföra en mildare be- dömning av gärningen. Till följd av bestämmelsen i 51 kap. 23 a å RB har HD liksom HovR:n att bedöma endast rubriceringen av brottet och påföljden; frågan huruvida de tilltalade gjort sig skyldiga till den i åtalet beskrivna gärningen kan således inte prövas. De berörda om- ständigheterna står i sådant förhållande till skuldfrågan att de på grund av det sagda inte kan vinna beaktande. — Behovet av att kunna åtskilja omständigheter av betydelse för skuldfrågan resp. påföljdsfrågan illustreras också av advokaten Lars-Erik Juths artikel Om RB 51:23a, TSA 1994, s. 112 f.

Mot denna bakgrund föreslås att sådana försvårande och förmild— rande omständigheter som har betydelse för skuldfrågan omfattas av presumtionen i 51 kap. 23 a å första stycket RB även om de också kan ha betydelse för bedömningen av påföljdsfrågan. Det innebär i de fall bestämmelsen är tillämplig att endast sådana omständigheter som kan ha betydelse för påföljdsfrågan utan att samtidigt ha betydelse för skuldfrågan får beaktas om det inte föreligger något genombrotts—

rekvisit. Annorlunda uttryckt hänförs försvårande och förmildrande omständigheter som rör gärningens straffvärde (jfr 29 kap. 2 och 3 åå BrB) till skuldfrågan medan övriga försvårande och förmildrande om- ständigheter hänförs till påföljdsfrågan? Härigenom skapas förutsätt- ningar för en effektivare och mer enhetlig tillämpning av 51 kap. 23 a å RB. En enhetlig tillämpning innebär i sin tur större förutsebar— het med minskad risk för att den tilltalade drabbas av rättsförluster eller känner sig oriktigt behandlad av domstolen. Det kan inte ute— slutas att det beträffande vissa försvårande och förmildrande omstän- digheter kan vara svårt att avgöra om de är att hänföra till gärningens straffvärde eller inte. Genom att på detta sätt göra åtskillnad mellan skuldfråga och påföljdsfråga blir det emellertid i flertalet fall relativt enkelt att avgöra vilka omständigheter som får beaktas vid bedöm— ningen av påföljdsfrågan. Om enbart påföljdsfrågan är föremål för hovrättens prövning innebär förslaget bl.a. att ett påstående om att den tilltalade varit provocerad inte kan beaktas i vidare mån än vad tings- rätten gjort, såvida inte något genombrottsrekvisit är för handen. Om den tilltalade däremot redan i överklagandet anfört att han varit utsatt för provokation och därför anser att straffet bör sättas ned omfattas både skuld- och påföljdsfrågan av hovrättens prövning. Detta är natur— ligt eftersom hovrätten mycket väl kan finna provokationen vara sådan att denna bör påverka bedömningen av skuldfrågan i stället för be— dömningen av påföljdsfrågan. Att skuldfrågan i en sådan situation omfattas av hovrättens prövning medför inte något nämnvärt mer— arbete om utredningens förslag nedan om ytterligare begränsning av hovrättens prövning i brottmål genomförs eftersom prövningen av skuldfrågan då blir begränsad till provokationen. Omständigheter enbart hänförliga till den tilltalades person kan som förslaget är ut- format alltid beaktas vid påföljdsbedömningen oavsett hur överklagan- det utformats. Av förslaget följer att hovrätten i många fall kommer att bli bunden av vad tingsrätten funnit utrett beträffande försvårande och förmildrande omständigheter. Det är därför väsentligt att tings- rätten i domskälen noggrant redogör-även för sina överväganden i påföljdsdelen.

Om en brottmålsdom överklagats beträffande annat än skuldfrågan och hovrätten finner att den åtalade gärningen inte är brottslig kan hovrätten enligt nuvarande lydelse av 51 kap. 23 a å RB frikänna den

4Welamson synes mena att en motsvarande ordning skulle gälla redan genom att begreppet skuldfråga används. (Vänbok till Robert Boman, Process och Exekution, s. 353 f och 357.) Utredningen ställer sig dock tveksam till om de ovan återgivna uttalandena i prop. 1988/89:2 om omröstning i brottmål, m.m. medger en sådan tolkning.

tilltalade endast om något genombrottsrekvisit kan konstateras. Detta är dock, som nämnts tidigare, inte alltid fallet. Om tingsrätten dömt över gärningsmoment som inte finns upptagna i gärningsbeskrivningen torde detta vara att bedöma som domvilla (jfr NJA 1948 s. 584). Om tingsrätten i stället genom en oriktig rättstillämpning finner att den åtalade gärningen utgör visst brott föreligger resningsgrund endast om rättstillämpningen uppenbart strider mot lag. Detta torde dock endast undantagsvis vara fallet. En felaktig rättstillämpning som inte upp— enbart strider mot lag torde inte heller vara att anse som ett sådant förbiseende eller misstag som anges i första stycket andra punkten. Enligt förarbetena till 54 kap. 10 å RB — den bestämmelse som stått förebild till regleringen angående genombrottsrekvisiten — tar dessa fall sikte på förbiseenden och misstag med avseende på sakmaterialet (prop. 1971:45 s. 91).

Ett av skälen till att man vid tillkomsten av 51 kap. 23 a å RB Ville ge utrymme för en viss begränsad prövning av skuldfrågan var att hovrätten inte skulle tvingas utmäta en påföljd även i de fall hovrätten ansåg det uppenbart att den tilltalade var oskyldig. Det är i högsta grad stötande om hovrätten vid sin bedömning av påföljdsfrågan finner att den gärning som den tilltalade dömts för inte konstituerar brott ändå skulle vara tvungen att döma den tilltalade därför att ett frikän— nande skulle utgöra en otillåten prövning av skuldfrågan. Det borde snarare vara en skyldighet att såväl pröva om den gärning den till- talade dömts för utgör brott som att frikänna honom om så inte visar sig vara fallet. Till 51 kap. 23 a å RB bör därför fogas en regel enligt vilken domstolen har en skyldighet att pröva om den gärning tings— rätten funnit utredd utgör brott. Detta undantag från huvudregeln att skuldfrågan i sin helhet omfattas av presumtionen i första stycket bör dock inte gå längre än att prövningen i detta avseende endast omfattar rättsfrågan. Det är således endast fråga om att rättsligt bedöma om den gärning tingsrätten funnit utredd utgör brott.

I sammanhanget bör noteras att i de fall det i tingsrätten förekom— mit förbiseende eller misstag beträffande sakmaterialet och detta på— verkat utgången, genombrottsrekvisitet i 51 kap. 23 a å första stycket andra punkten RB ofta torde vara uppfyllt eftersom det inte finns någon motsvarighet till den kvalifikation ("grovt") framför orden för- biseende resp. misstag som finns i 54 kap. 10 å första stycket andra punkten RB.

Omfattningen av laga kraft i flergärningsfallen

Som framgår ovan kan i flergärningsfallen endast den eller de går— ningar som överklagats bli föremål för hovrättens prövning.

Om tingsrätten fastställt en gemensam påföljd gällde före införandet av 51 kap. 23 a å RB i de fall överklagandet innehöll ett ovillkorligt yrkande om mildring eller skärpning av den gemensamma påföljden att hovrätten skulle pröva både skuldfrågan och påföljdsfrågan beträf— fande samtliga gärningar. I de fall överklagandet uttryckligen riktade sig endast mot en av flera gärningar — eventuellt med yrkande om sådan ändring av påföljden som kunde föranledas av bifall till nämnda yrkande — gällde att hovrätten skulle pröva skuldfrågan endast beträf— fande denna gärning men att påföljdsfrågan skulle prövas beträffande samtliga gärningar (jfr Welamson, Rättegång VI, 2:a uppl., s. 72 samt NJA 1981 s. 1169, 1983 s. 789, 1984 s. 261 och 1984 s. 564). Detta innebar således att i de förstnämnda fallen domen i skuldfrågan inte vann laga kraft5 beträffande några av gärningarna medan i de senare fallen domen i skuldfrågan vann laga kraft beträffande samtliga gär— ningar utom den mot vilken riktats invändningar mot den straffrättsliga bedömningen.

Införandet av 51 kap. 23 a å RB har inte påverkat omfattningen av domens laga kraft i nu berörda avseenden. Vad beträffar de fall där överklagandet innehåller ett ovillkorligt yrkande om mildring eller skärpning av den gemensamma påföljden är visserligen huvudregeln att skuldfrågan inte skall prövas när överklagandet enbart avser på— följden. Men genom att möjligheten finns att ändock — om det före— ligger något genombrottsrekvisit — pröva skuldfrågan kan domen i detta avseende inte anses ha vunnit laga kraft. Beträffande de fall överklagandet uttryckligen riktar sig endast mot en av flera gärningar — eventuellt med yrkande om sådan ändring av påföljden som kan föranledas av bifall till nämnda yrkande — kan de gärningar mot vilka något uttryckligt yrkande inte riktats inte bli föremål för prövning ens om något genombrottsrekvisit föreligger. Detta uttalades också av departementschefen i specialmotiveringen till 51 kap. 23 a å RB. Vidare ger HD:s domskäl i NJA 1989 s. 862 uttryck för samma syn- sätt.

Mot bakgrund av det anförda kan rättsläget beträffande laga kraft i flergärningsfallen inte betecknas som oklart. Något förtydligande av 51 kap. 23 a å RB i detta avseende kan därför inte anses påkallat.

5Terminologin överensstämmer med den i prop. 1988/89:95.

Ytterligare begränsningar av hovrättens prövning av brottmål med utgångspunkt från överklagandets utformning

När det gäller hovrättsprövningens omfattning kan det diskuteras i vilken omfattning parternas yrkanden skall styra hovrättens prövning. Att ett samband råder på så sätt att det är endast i överklagad del tingsrättens avgörande prövas är självklart. Det är klagandens uppfatt- ning om tingsrättsavgörandet som på så vis sätter ramen för hovrättens uppgift i målet. Det kan mot bakgrund härav te sig mindre följdriktigt att hovrätten, inom överklagad del av målet, i princip har att pröva målet även i avseenden som inte klaganden angriper i sitt överklagan- de. Parts rätt att förfoga över överklagandet bör sträcka sig till att, i den mån det är möjligt, även förfoga över prövningens omfattning.

Från olika håll har uttryckts önskemål om att hovrättsprocessen i brottmål i än högre grad skulle anpassas till vad parterna vill ha prö— vat än vad som följer av att hovrätten utifrån parternas yrkanden begränsar prövningen i hovrätten till påföljdsfrågan. Vad som där- igenom aktualiseras är begränsningar i hovrättens prövning av skuld— frågan.

Att vid prövningen av skuldfrågan inskränka hovrättens prövning av rättsfrågan torde vara uteslutet. En sådan inskränkning skulle inne— bära att hovrätten vid bedömningen av en specifik gärning skulle vara mer eller mindre bunden av tingsrättens rättsliga bedömning. Detta skulle inge betänkligheter från rättssäkerhetssynpunkt. Dessutom skulle man därigenom begränsa den del av hovrättens prövning som anses vara dess styrka.

Det som framstår som möjligt är att utifrån överklagandets utform- ning begränsa hovrättens prövning av sakfrågan. Ett sätt att konstruera en sådan begränsning är att låta hovrätten bli bunden av vad tings- rätten funnit utrett beträffande det som i gärningsbeskrivningen upp— givits om gärningen i den utsträckning klaganden i överklagandet inte invänt mot detta. Om klagandens invändning mot vad tingsrätten funnit utrett begränsas till något eller några gärningsmoment skulle hovrätten vara bunden av vad tingsrätten funnit utrett beträffande övriga gärningsmoment. (Det skulle gälla såväl dessa gärnings- moments objektiva som subjektiva sida.) Genom en sådan konstruktion skulle hovrätten kunna koncentrera sig på det klaganden är missnöjd med. Vad gäller de gärningsmoment beträffande vilka klaganden god- tagit tingsrättens bedömning blir någon bevisupptagning inte aktuell. En begränsning av hovrättens prövning av sakfrågan som följer av parts överklagande torde inte strida mot Sveriges konventionsåtagan— den. En sådan begränsning kan inte heller anses särskilt kontroversiell och stämmer väl överens med vad utredningen nyss anfört om parter-

nas inflytande över prövningens omfattning. Det sagda kan illustreras med följande exempel.

En tilltalad, A, påstås vid ett Visst tillfälle ha gjort sig skyldig till misshandel genom att sparka målsäganden B i magen och därefter utdela ett knytnävsslag som träffat B:s ansikte. A kan varken er- känna eller förneka då han saknar minnesbilder från det aktuella tillfället. På begäran av åklagaren hörs B och vittnena C och D. B lämnar en berättelse som överensstämmer med gärningsbeskriv- ningen. C och D, som kom till platsen först sedan bråkat börjat, uppger samstämmigt att A slagit B i ansiktet med knuten näve. Tingsrätten finner målsäganden trovärdig. Med hänsyn härtill och till att hans berättelse beträffande den senare delen av händelseför— loppet vinner stöd av vittnesmålen lägger tingsrätten hans berättelse till grund för bedömningen. Genom denna finner tingsrätten åtalet mot A styrkt och dömer honom till fängelse. A känner sig genom utredningen i tingsrätten övertygad om att han givit B ett knytnävs- slag. Han känner sig dock osäker på om han verkligen sparkat denne då detta "strider mot hans natur". A överklagar därför domen och anför att tingsrätten felaktigt funnit att han sparkat B i magen. Prövningen i hovrätten kommer då enligt den beskrivna modellen att enbart gälla denna fråga. Hovrätten är bunden av att tingsrätten funnit A utdela knytnävsslaget. Bevisupptagningen kan begränsas till förhör med B angående den påstådda sparken. När hovrätten tagit ställning till om A sparkat B återstår endast den rättsliga bedömningen av det som genom tingsrättens och hov- rättens ställningstaganden är utrett samt påföljden.

Genom att hovrättens bundenhet till vad tingsrätten funnit utrett kopp- las till det som i gärningsbeskrivningen uppgivits om gärningen torde hovrätten, om skuldfrågan omfattas av hovrättens prövning, alltid vara oförhindrad att pröva invändningar om att det föreligger någon objek- tiv ansvarsfrihetsgrund samt om det föreligger försvårande eller för- mildrande omständigheter som är av betydelse för skuldfrågan. (Om en sådan omständighet tagits in i gärningsbeskrivningen krävs dock att klaganden invänt mot vad tingsrätten funnit utrett beträffande denna omständighet.) Hovrätten blir också oförhindrad att pröva gärnings— moment som tingsrätten inte prövat. Åklagaren kan således justera åtalet i hovrätten utan att han själv överklagat tingsrättens dom.

I artikeln Till frågan om innebörden av rättegångsbalken 51 kap. 23 a å (TSA 1990, s. 416 ff.) ger Borgström uttryck för uppfattningen att den beskrivna eller en liknande ordning redan gäller. Han har i anslutning till ett exempel rörande misshandel, enligt vilket en tilltalad erkänner ett av två slag, hävdat att hovrätten mot bakgrund av 51 kap. 23 a å RB i dess nuvarande lydelse inte skulle vara skyldig att över- pröva ett slag som den tilltalade erkänt både i tingsrätten och hov- rätten. Enligt Borgström talar syftet med bestämmelsen i 51 kap.

23 a å RB — att förenkla och effektivisera hovrättsförfarandet — för att paragrafen, åtminstone enligt sina grunder, bör kunna tillämpas på så sätt att en prövning i princip kan undvikas beträffande detta slag. I RH l99lz85, som ger uttryck för samma synsätt, tolkade hovrätten i ett misshandelsmål den tilltalades överklagande så, att detta inte om— fattade tingsrättens dom såvitt däri fastslagits att han utdelat ett slag mot den ena av två målsägande och att han ryckt den andre målsägan- den i håret. I dessa delar ansåg hovrätten det därmed avgjort att den tilltalade gjort sig skyldig till brott i enlighet med gärningsbeskriv— ningen. Hovrätten prövade därför endast om den tilltalade utövat visst ytterligare i gärningsbeskrivningen angivet våld mot målsägandena.

Den av hovrätten företrädda uppfattningen i det ovan refererade avgörandet står inte i överensstämmelse med gällande rätt. Att ett överklagande som rör omfattningen av det brott den tilltalade dömts för avser frågan om den tilltalade skall dömas för den åtalade gär— ningen torde stå helt klart. Genom att denna fråga är föremål för hovrättens prövning är 51 kap. 23 a å RB inte direkt tillämplig. Med hänsyn till bestämmelsens karaktär — att begränsa hovrättens prövning — bör dess tillämplighet inte utökas genom ändamålstolkning. (En annan sak är att prövningen i hovrätten i praktiken inte blir lika in- gående beträffande ett gärningsmoment som erkänts.) Att frågan om den tilltalade skall dömas för den åtalade gärningen måste prövas i hela sin vidd om överklagandet avser denna fråga framgår också av NJA 1995 s. 226. Det krävs således en ny regel i RB för att genom- föra den ovan beskrivna begränsningen av hovrättens prövning av skuldfrågan.

En lösning av här beskrivet slag förutsätter att klaganden uppger i Vilken utsträckning han har invändningar mot vad tingsrätten funnit utrett. Av 51 kap. 4 å första stycket tredje punkten RB följer att kla- ganden redan har en sådan skyldighet. Enligt detta lagrum skall kla— ganden ange i Vilket avseende tingsrättens domskäl enligt hans upp— fattning är oriktiga. Kravet efterlevs dock inte alltid. På grund härav och då utformningen av överklagandet med föreslagna förändringar i än högre grad än i dag kommer att vara avgörande för omfattningen av hovrättens prövning bör om förslaget genomförs bestämmelsen i 51 kap. 4 å första stycket tredje punkten RB preciseras.

För att hovrätten effektivt skall kunna utnyttja fördelarna med den beskrivna ordningen krävs att man i ett tidigt skede utnyttjar befintliga möjligheter att få till stånd komplettering av överklaganden av vilka

"*I artikeln Något om 51 kap. 23 a å rättegångsbalken, SvJT 1995, s. 288 ff., synes dock Borgström ge uttryck för motsatt uppfattning (s. 318).

det inte klart framgår om och i vad mån klaganden invänder mot vad tingsrätten funnit utrett i nu berört hänseende. I annat fall finns det en risk att motparten för säkerhets skull åberopar bevisning i delar som kan bli föremål för prövning.

Även med en precisering av 51 kap. 4 å första stycket tredje punk- ten RB och en mer aktiv processledning från hovrättens sida kan inte bortses från möjligheten att den tilltalade på grund av förbiseende inte invänder mot vad tingsrätten funnit utrett beträffande ett visst gär- ningsmoment trots att denne inte delar tingsrättens bedömning av detta. Om det i ett sådant fall är uppenbart att tingsrätten dragit fel— aktiga slutsatser av den framlagda bevisningen kan det ifrågasättas om det inte bör finnas en möjlighet att överpröva vad tingsrätten funnit utrett. Detsamma gäller om det framkommer ny bevisning som kastar nytt ljus över det aktuella gärningsmomentet. Man bör därför över— väga om inte en regel av här skisserat slag bör förenas med genom— brottsrekvisit av samma typ som finns i nuvarande 51 kap. 23 a å RB.

Om hovrätten kan konstatera, att det föreligger resningsgrund eller domvilla, framstår det som omotiverat att möjligheten att beakta detta förutsätter att den tilltalade ansöker om resning eller anför klagan över domvilla. Olägenheten av detta skulle möjligen mildras något om man i dessa fall tillåter ett muntligt anhängiggörande. Det är dock inga— lunda säkert att parten har klart för sig att det föreligger resningsgrund eller domvilla. Om genombrottsrekviSit efter modell av nuvarande 51 kap. 23 a å RB införs kan hovrätten beakta ett sådant förhållande även om det inte åberopas av part. Vad gäller förbiseende eller miss— tag är det omständigheter som inte kan angripas med extraordinära rättsmedel. Dessutom framstår det som lämpligt att de fall där skuld— frågan uteslutits från hovrättens prövning och de fall där ett eller flera gärningsmoment uteslutits från hovrättens prövning behandlas lika. En regel av skisserat slag bör därför kompletteras med genombrottsrek- visit motsvarande dem i nuvarande 51 kap. 23 a å RB.

Mot ett förslag i enlighet med det ovan anförda kan måhända in- vändas att domstolen redan gör en summarisk överprövning av de gärningsmoment mot Vilka klaganden inte invänt och att någon större tidsvinst därför knappast görs med ett sådant förslag. För många mål är detta i och för sig riktigt. Det synes dock råda en betydande osäker- het om hur ingående prövningen skall vara av de gärningsmoment klaganden inte närmare berört. Variationen är stor7. Den av utred—

7Vissa domare prövar målet, med eventuell bevisning, lika ingående oavsett om fråga är om gärningsmoment som klaganden inte berört eller om fråga är om gärningsmoment beträffande vilka klaganden riktat invändning. En annan teknik, som företräds bl.a. av f.d. hovrättslagmannen Rune, går ut på att

ningen ifrågasatta ordningen gör prövningen mer förutsebar och i många fall mer effektiv. Med förslaget undviker man också i många fall att huvudförhandlingen måste ställas in och ytterligare muntlig bevisning kallas därför att klaganden under huvudförhandlingen in- vänder mot vad tingsrätten funnit utrett även i andra delar än dem som angavs i överklagandet. I den mån bevisning åberopas i de delar hov— rätten är bunden av vad tingsrätten funnit utrett kan denna bevisning (om den inte är av betydelse för påföljdsfrågan) avvisas.

Beträffande mål, som rör någon eller några få okomplicerade gär— ningar och i vilka den muntliga bevisningen är begränsad, innebär emellertid det ytterligare arbete förslaget medför bl.a. i form av en mer aktiv processledning att några effektivitetsvinster inte uppnås. Om regeln utformas så att den blir obligatorisk uppnår man emellertid en principiell förändring av överrättsprocessen i brottmål. Huvudregeln blir inte längre att målet överprövas i sin helhet utan att målet, såvitt avser sakfrågan, endast överprövas i den omfattning parterna önskar. När detta synsätt vunnit insteg hos allmänheten är det troligt att det blir naturligt att utforma överklagandena med utgångspunkt från vad man är missnöjd med beträffande tingsrättens bedömning. Om så sker borde den föreslagna ordningen på sikt även vara till fördel i de mindre omfattande brottmålen. Den skisserade regeln bör dock inte gälla om åtalet beträffande en viss gärning ogillats eftersom den till- talade, om åklagaren överklagar domen, då inte skulle kunna få till stånd en prövning i hovrätten av sådana gärningsmoment som tings- rätten funnit utredda. (Den tilltalade kan ju inte överklaga den ogillade domen.)

Är man tveksam till en lösning av denna modell kan man överväga att i stället införa en regel som begränsas till mål där behovet framstår som mer påtagligt. Hovrätten skulle kunna ges en möjlighet att fast- ställa en ram för prövningen vilken ligger fast om inte något genom- brottsrekvisit är för handen. I praktiken skulle det kunna gå till så, att referenten när denne observerar att klaganden endast synes invända mot vad tingsrätten funnit utrett beträffande något eller några gär- ningsmoment, förelägger klaganden att inom viss tid ange om denne även i något annat avseende invänder mot vad tingsrättens funnit utrett beträffande det som i gärningsbeskrivningen uppgivits om gärningen.

invitera parterna till att aktivt koncentrera förhandlingen till klagandens processtema. Detta går till så att både åklagare och försvarare i var sin sakframställning ger den nödvändiga inramningen varefter förhöret med den tilltalade och övrig bevisupptagning koncentreras på det för överklagandet relevanta gämingsmomentet (Kan hovrättsprocessen rationaliseras lagändring förutan?, JT 1994-95, 5. 247).

Uppger inte klaganden inom den föreskrivna tiden att han invänder mot tingsrättens bedömning beträffande något av övriga gärnings— moment blir hovrätten bunden av vad tingsrätten funnit utrett beträf— fande dessa, såvida det inte föreligger något genombrottsrekvisit. En nackdel med en sådan ordning är att parterna inte vet vad som kom- mer att omfattas av hovrättens prövning förrän mycket sent under processen. Fram till dess hovrätten kallar till huvudförhandling kan ju parterna inte säkert veta om hovrätten kommer att utnyttja möjligheten att begränsa ramen för processen. Detta kan bl.a. innebära svårigheter att avge bevisuppgift. Genom att möjligheten att begränsa processen förutsätter initiativ från domstolens sida kan inte uteslutas att tillämp— ningen kommer att bli tämligen begränsad även i de fall där det skulle vara motiverat att använda sig av denna möjlighet. Utnyttjas möjlig— heten att meddela föreläggande kan motparten komma i en situation där omfattningen av hovrättens prövning plötsligt blir mindre än vad denne räknat med och tiden för eget överklagande eller anslutnings— klagan har gått ut. Det sistnämnda kan illustreras av ett exempel:

En tilltalad, A, påstås vid ett visst tillfälle ha gjort sig skyldig till misshandel genom att slå målsäganden B två gånger i ansiktet med knuten näve och sparka denne i huvudet och magen. A erkänner ett knytnävsslag men förnekar gärningen i övrigt. Tingsrätten finner styrkt att A slagit B två gånger med ”knuten näve i ansiktet men anser åtalet i övrigt inte vara styrkt. Aklagaren överklagar domen och yrkar att A även fälls till ansvar för att ha sparkat B i huvudet och att straffet skärps. A, som fortfarande är av den uppfattningen att han endast slagit B en gång med knuten näve, överklagar inte domen eftersom antalet slag ändå kan prövas av hovrätten då åkla— garen överklagat i skuldfrågan. Referenten i hovrätten uppfattar att åklagaren endast invänt mot vad tingsrätten funnit utrett beträffande sparken i huvudet och förelägger åklagaren att inom viss tid uppge om denne även invänder mot vad tingsrätten funnit utrett i något annat avseende, vid påföljd att ytterligare invändningar mot vad tingsrätten funnit utrett annars inte kan beaktas. Aklagaren hörs inte av inom den angivna tiden. Hovrättens prövning av sakfrågan har till följd härav blivit begränsad till frågan om A sparkat B i huvudet. A:s möjlighet att inom ramen för åklagarens överklagande få frågan om antalet knytnävsslag prövat har därigenom upphört och tiden för överklagande/anslutningsklagan har gått ut.

För att undvika detta måste en motpart som har invändningar beträf— fande bedömningen av något gärningsmoment alltid överklaga för att vara säker på att dessa kan beaktas av hovrätten trots att regeln endast undantagsvis kommer att tillämpas. Ett sätt att komma till rätta med detta skulle vara att även låta motparten få inflytande över omfatt- ningen av hovrättens prövning. Detta skulle dock göra regeln kompli— cerad och föga effektiv.

Mot bakgrund av det anförda föreslår utredningen att en obligato— risk regel införs enligt vilken hovrätten blir bunden av vad tingsrätten i en fällande dom funnit utrett beträffande det som i gärningsbeskriv— ningen uppgivits om gärningen i den utsträckning part i överklagandet inte invänt mot detta. Sådana gärningsmoment mot vilka part inte invänt får dock prövas om det föreligger något genombrottsrekvisit motsvarande dem i nuvarande 51 kap 23 a å första stycket RB. Den föreslagna regeln kan med fördel placeras i 51 kap. 23 a å RB mellan nuvarande första och andra styckena.

6.3. Begränsning av hovrättens prövning av tvistemål och O—mål med utgångspunkt från överklagandets utformning

6.3.1. Tvistemål

Sammanfattning: Någon begränsning av hovrättens prövning med utgångspunkt från överklagandets utformning föreslås inte. För att prövningen i större utsträckning än i dag skall begränsas

till det parterna vill ha prövat föreslås i stället en regel om att hovrätten i slutet av förberedelsen i vissa fall bör göra en skrift- lig sammanfattning av parternas ståndpunkter m.m.

Bakgrund

Den yttre ramen för rättegången i tingsrätten bestäms i huvudsak av kärandens yrkande ( 17 kap. 3 å första meningen RB). Svaranden kan medge eller bestrida yrkandet. Vill svaranden gå utöver den ram som är en följd av kärandens yrkande krävs i regel genståmning. Beträffan- de dispositiva tvistemål begränsas. prövningen i övrigt av de omstän- digheter som var för sig är av omedelbar betydelse för utgången och som har åberopats av käranden eller svaranden, rättsfakta (17 kap. 3 å andra meningen RB).

Kärandens yrkande i hovrätten får inte vara mera långtgående än yrkandet i tingsrätten. Han får dock på grund av omständighet som inträffat under rättegången eller först då blivit för honom känd kräva annan fullgörelse än den om vilken talan väckts (13 kap. 3 å första stycket första punkten RB).

Hovrätten får inte pröva annan del av tingsrättens dom än den som angivits i överklagandet (50 kap. 25 å andra stycket RB). En annan

begränsning av hovrättens prövning ligger i förbudet mot reformatio in pejus, dvs. att parts överklagande inte får föranleda någon ändring av den överklagade domen till dennes nackdel. Klagandens yrkande måste vidare vara till dennes förmån för att kunna tas upp till pröv— ning.

Av 17 kap. 3 å RB följer att hovrätten i dispositiva tvistemål inte får beakta andra rättsfakta än sådana som åberopats i hovrätten. Det innebär att parterna måste upprepa de rättsfakta som åberopats i tings- rätten. Rättsfakta får åberopas när som helst under målets handlägg— ning i hovrätten. (Jfr dock 18 kap. 6 å och 50 kap. 17 å jämförd med 43 kap. 10 å RB.) I huvudförhandlingsfall måste de rättsfakta som parterna vill ha beaktade alltid åberopas vid huvudförhandlingen. Rätten att åberopa nya rättsfakta i hovrätten i dispositiva tvistemål begränsas i 50 kap. 25 å tredje stycket RB. I indispositiva mål får domstolen i Viss utsträckning beakta rättsfakta som inte åberopats av part.

Klaganden skall enligt 50 kap. 4 å första stycket tredje punkten RB bl.a. uppge "grunderna" för överklagandet. Dessa grunder är inte generellt bindande för hovrätten i den mån dessa grunder inte inne— fattar åberopanden av rättsfakta. Skulle klaganden exempelvis vända sig mot tingsrättens bevisvärdering, finns det ingenting som hindrar att överklagandet bifalles på den grund att tingsrättens rättstillämpning varit oriktig eller vice versa (Ekelöf/Boman, Rättsmedlen, 11:e uppl., s. 33). Detta innebär att hovrätten beträffande den eller de delar av domen som överklagats har att — inom den ram som utgörs av parter- nas yrkanden och de rättsfakta som åberopats — pröva sak- och rätts- frågorna i deras helhet oavsett överklagandets utformning.

Överväganden

Även beträffande tvistemålen kan ifrågasättas om inte omfattningen av hovrättens prövning skulle kunna begränsas utifrån överklagandets utformning. Som framgår av avsnitt 6.2.2 bör enligt utredningens me— ning parterna i brottmål inom vissa gränser kunna förfoga över pröv- ningens omfattning.

En begränsning av hovrättens prövning med utgångspunkt från överklagandets utformning bör dock lika lite som beträffande brottmål avse rättsfrågan. Detta skulle som påpekas i föregående avsnitt inge betänkligheter från rättssäkerhetssynpunkt.

Det som kan vara aktuellt i detta sammanhang är således att be- gränsa prövningen av sakfrågan. (Jfr art. 5:a Europarådets rekommen- dation för att förbättra appellationsförfarandet i tvistemål, bilaga 2.)

En konstruktion som den som föreslagits beträffande brottmålen, dvs. att låta hovrätten i viss utsträckning bli bunden av vad tingsrätten funnit utrett, skulle måhända vara möjlig. Närmast till hands synes i så fall ligga att låta hovrätten vara bunden av de sakförhållanden tingsrätten funnit utredda vid prövningen av visst rättsfaktum i den mån klaganden i överklagandet och motparten i svarsskrivelsen inte invänt mot vad tingsrätten beträffande detta rättsfaktum funnit utrett i sakfrågan. En ordning av detta slag kan illustreras av följande exempel.

A väcker talan mot B och yrkar att denne skall förpliktas utge visst belopp. Som grund för talan åberopar A att han till C lånat ut det aktuella beloppet och att B tecknat borgen för detta lån såsom för egen skuld samt att länet i sin helhet är uppsagt till betalning. B erkänner att han undertecknat borgensåtagandet men bestrider käro- målet. Som grund för bestridandet åberopar B i första hand att borgensförbindelsen inte är bindande eftersom A vid undertecknan- det påstod att denna endast var en formalitet för att C skulle kunna få lånet. I andra hand åberopar B att förbindelsen inte är giltig eftersom det skulle strida mot tro och heder att med vetskap om omständigheterna i samband med tecknandet av borgen åberopa borgensförbindelsen. För det fall tingsrätten finner att borgens— förbindelsen kan göras gällande mot honom åberopar B att A vid ett senare tillfälle befriat honom från denna. Som bevisning åbe— ropar A förhör under sanningsförsäkran med sig själv och vittnes- förhör med en bekant D, som var med när B tecknade borgen. B åberopar förhör under sanningsförsäkran med A och sig själv samt vittnesförhör med D. Tingsrätten, som genom B:s erkännande har att utgå från att B undertecknat borgensåtagandet, finner att B genom den åberopade bevisningen inte förmått Visa att borgens— förbindelsen inte var avsedd att vara bindande. Vidare finner tings— rätten att det av de uppgifter som lämnats av B inte framgår att omständigheterna vid tecknandet av borgen varit sådana att det skulle strida mot tro och heder att med vetskap om dessa åberopa borgensförbindelsen. Slutligen anser tingsrätten att B inte Visat att A befriat honom från borgensförbindelsen och bifaller käromålet. B överklagar och yrkar att käromålet ogillas. Han åberopar tidigare anförda grunder och anför i överklagandet att det som framkommit genom förhöret med honom och A visar att A befriat honom från borgensförbindelsen. A bestrider ändring och åberopar tidigare anförd grund. Prövningen av sakfrågan kommer då att enbart avse frågan om A befriat B från borgensförbindelsen. Hovrätten är bunden av de sakförhållanden tingsrätten funnit utredda vid pröv— ningen av första- och andrahandsinvändningen. Bevisupptagningen kan begränsas till förhör under sanningsförsäkran med A och B. Finner hovrätten att A befriat B från borgensförbindelsen skall käromålet lämnas utan bifall. Om hovrätten finner detta inte vara fallet skall hovrätten pröva övriga rättsfakta. Denna prövning är dock begränsad till om resp. rättsfaktum på grundval av vad tings—

rätten funnit utrett föreligger och om så är fallet vilken rättsföljd det medför.

Vad beträffar de dispositiva tvistemålen kan emellertid invändas att den beskrivna ordningen i realiteten inte innebär någon större skillnad jämfört med vad som redan gäller. I den utsträckning inte någon av parterna invänt mot de sakförhållanden tingsrätten funnit utredda vid bedömningen av visst rättsfaktum är existensen av detta rättsfaktum ofta ostridig mellan parterna och hovrätten är därför förhindrad att ingå i prövning därav. Det kan möjligen i Vissa fall vara så att part inte invänder mot tingsrättens bedömning av visst rättsfaktum av andra skäl än att han accepterar tingsrättens bedömning av detta. Exempelvis kan parten anse aktuellt rättsfaktum irrelevant eller att det är lättare att nå framgång genom att angripa tingsrättens bedömning av ett annat rättsfaktum. Vid sådant förhållande vore det inte möjligt för hovrätten att lägga detta rättsfaktum till grund för bedömningen såsom ostridigt. Den nu skisserade ordningen innebär vidare att parterna inte kan ändra sig och i ett senare skede av processen även invända mot sakförhållan- den tingsrätten funnit utredda beträffande andra rättsfakta än dem beträffande Vilka de i överklagandet och svarsskrivelsen riktat invänd— ning mot bedönmingen i sakfrågan. Bevisning som åberopas till stöd för sådana rättsfakta skulle kunna avvisas.

En ordning enligt vad nu sagts kan möjligen få något större be- tydelse i indipositiva tvistemål. I dessa mål begränsas ju inte omfatt- ningen av hovrättens prövning om någon eller några omständigheter som ligger till grund för käromålet är ostridiga mellan parterna. I praktiken är dock skillnaden inte så stor.

En ordning av den beskrivna typen torde kräva mera av parter och domstol än den föreslagna ordningen beträffande brottmål. Risken för rättsförluster blir också större eftersom det förhållandet att hovrättens bundenhet till vad tingsrätten funnit utrett är kopplat till rättsfakta i stället för till det som upptagits i gärningsbeskrivningen sannolikt kommer att bereda parter och ombud större svårigheter än den ord— ning som föreslagits beträffande brottmålen. Det är — vilket inte minst framgår av flera refererade rättsfall — i många fall svårt att ange vad som är ett rättsfaktum. Därtill kommer att en mycket aktiv processled- ning torde krävas även i mindre omfattande mål. Som framgått ovan är det endast ett mindre antal mål i vilka den beskrivna ordningen skulle få någon praktisk betydelse. De mycket begränsade fördelarna kan därför inte anses uppväga nackdelarna.

Hovrättens prövning bör emellertid i större utsträckning än i dag begränsas till det parterna vill ha prövat. Ett sätt att uppnå detta kan vara att hovrätten utövar en mer aktiv processledning för att bidra till att processen renodlas till det som är tvistigt. En sådan renodling av

processen skulle i många fall underlättas av att en skriftlig samman- fattning upprättas över yrkanden, bestridanden, grunder som åberopas till stöd för yrkandena resp. bestridandena, vad som är ostridigt samt bevisning med angivande av bevistema och, i förekommande fall, förhörstema. Även huvudförhandlingen skulle därigenom kunna effek- tiviseras. Med utgångspunkt från innehållet i en sådan sammanfattning skulle sakframställningar och förhör kunna koncentreras. (Jfr den i avsnitt 3.2 beskrivna skyldigheten som parterna har i England att avge skeleton arguments och i Norge att avge ankeutdrag.) För att erinra om denna möjlighet och för att kunna ge vissa utgångspunkter för hur en sådan sammanfattning skall utformas kan det vara lämpligt att införa en regel om att hovrätten kan göra en sammanfattning över parternas ställningstaganden och bevisning. En sådan bestämmelse bör inte vara obligatorisk. Domstolen måste i varje enskilt fall bedöma om det är befogat att lägga ned arbete på en sådan sammanfattning. Par- terna skall självfallet få del av sammanfattningen och beredas tillfälle att yttra sig. Det skulle även vara möjligt att gå ytterligare ett steg och låta parterna vara bundna av den ram för processen som sammanfatt— ningen utgör om parterna inte invänder mot denna. Det är dock tvek— samt om en sådan ordning skulle skapa några ytterligare effektivitets— vinster. Med hänsyn härtill och till att det finns risk för att part för- biser att något, t.ex. ett rättsfaktum, inte finns med i sammanfattning— en och därigenom lider rättsförluster bör parterna inte bli bundna av sammanfattningen på det beskrivna sättet.

6.3.2 Ö—mål

Sammanfattning: Något behov av att begränsa hovrättens

prövning med utgångspunkt från överklagandets utformning föreligger inte beträffande O-målen.

Bestämmelser som rör omfattningen av hovrättens prövning av Ö-mål saknas. Sådana har enligt Processlagberedningens förslag till Rätte- gångsbalk (SOU 1938:44 s. 543) inte ansetts erforderliga. I den mån problem rörande omfattningen av hovrättens prövning ändå skulle uppkomma torde det vara förenligt med gällande rätt att i viss ut- sträckning analogivis tillämpa bestämmelser rörande prövning av överklagade domar i tvistemål. Bestämmelserna i 50 kap. 25 å tredje stycket RB om avvisning av nya omständigheter och nya bevis torde dock endast undantagsvis kunna ges en analogisk tillämpning. (Welamson, Rättegång VI, 3:e uppl., s. 135 och Fitger, Domstols-

processen, s. 327.) I förslaget till ny lag om domstolsärenden läggs inte heller fram något förslag till begränsning av möjligheten att i hovrätt åberopa nya omständigheter och nya bevis (lagrådsremiss En ny lag om domstolsärenden).

Förfarandet i Ö-mål är i allt väsentligt skriftligt. Man gör därför inte särskilt stora effektivitetsvinster genom att begränsa sak-pröv- ningen i dessa mål. Med hänsyn till att parterna ofta saknar ombud skulle vidare den processledning som följer av en begränsning enligt den modell som diskuterats för brott- och tvistemål bli mycket tids- krävande. (Enligt den i bilaga 4 a. beskrivna målundersökningen saknades ombud i nära hälften av de Ö—mål som avgjordes under perioden 1992-07-01--1993-06—30.) Mot denna bakgrund och då de aktuella målen ofta är av begränsad omfattning och med gällande regler kan handläggas relativt snabbt saknas enligt utredningens me- ning behov av att begränsa omfattningen av hovrättens prövning med utgångpunkt från överklagandets utformning.

6.4 Nya omständigheter och nya bevis

Sammanfattning: Utredningen föreslår ingen ändring av reg- lerna om parts möjlighet att åberopa nytt processmaterial i hov— rätten.

6.4.1 Gällande rätt

Tvistemål

Enligt 13 kap. 3 å RB, som gäller i alla instanser och både i disposi- tiva och indispositiva tvistemål, får väckt talan inte ändras. För hov- rättsprocessen gäller undantag bara i de fall käranden på grund av omständighet som inträffat under rättegången eller först då blivit känd för honom kräver annan fullgörelse än den varom talan väckts (13 kap. 3 å första stycket första punkten). Dessutom får käranden alltid inskränka sin talan och, under förutsättning att saken inte ändras, åberopa ny omständighet till stöd för sin talan (13 kap. 3 å tredje stycket).

Beträffande rättegången i hovrätt föreskrivs för de dispositiva tvistemålen i 50 kap. 25 å tredje stycket RB att en part får åberopa omständighet eller bevis som inte lagts fram tidigare endast om han gör sannolikt att han inte kunnat åberopa omständigheten eller beviset

i tingsrätten eller om han annars haft giltig ursäkt att inte göra det. Såvitt gäller de indispositiva målen finns inga särskilda regler som hindrar att nya omständigheter eller bevis åberopas i hovrätten. Hov- rätten är i de målen inte heller bunden av en parts åberopanden.

Bestämmelsen i 50 kap. 25 å tredje stycket RB tar sikte på om- ständigheter som åberopats av en part till stöd för dennes talan. Såväl inom doktrinen som i motiven till den senaste ändringen av bestäm— melsen utgår man från att detta uttryck avser rättsfakta (Welamson, Rättegång VI, 3:e uppl., s. 78 ff., Ekelöf/Boman, Rättsmedlen, 11:e uppl., s. 47 f., Lindell, Processuell preklusion av nya omständigheter eller bevis rörande saken, s. 226, Heuman, anmälan av sistnämnda arbete i JT 1993—94, s. 612, Boman, Om mellandom och omröstning om omständigheter i Festskrift till Lars Welamson, s. 79 ff. samt SOU 1987:46 s. 119 f. och pr0p. 1988/89:95 s. 41, jfr Gärde m.fl., Nya rättegångsbalken jämte lagen om dess införande, s. 745). Bestäm- melsen i 50 kap. 25 å tredje stycket RB anses inte innebära någon begränsning i parts rätt att påstå nya bevisfakta i ett mål i hovrätten (NJA 1975 s. 502 och därtill Heuman i den ovan nämnda anmälan av Lindells arbete, 3. 613 f.).

Individualiseringsmoment, exempelvis tidpunkten och platsen för ett avtal, omfattas av regeln i 50 kap. 25 å tredje stycket RB. Enligt Ekelöf/Boman (a.a. s. 48 f.) omfattas alla rättsfaktamoment av preklu- sionsregeln utom sådana moment som inte har betydelse för rättsfölj— den.

Begreppet bevis i 50 kap. 25 å tredje stycket RB avser bevismedel. I doktrinen råder det dessutom enighet om att nya uppgifter från ett vittne som hörts i tingsrätten kan prekluderas. Vittnets nya uppgifter har ju inte tagits upp tidigare. (Ekelöf/Boman, a.a. s. 64, Lindell, a.a. s. 240 ff., Heuman, Preklusionsrisken vid bevissäkringspassivitet, SvJT 1993, s. 252 ff. och Welamson, a.a. s. 100.) Det som nu sagts innebär att ett bevistema inte får ändras i hovrätten i alltför stor ut- sträckning. Vissa justeringar anses dock godtagbara. Lindell (aa. s. 247) har uttryckt det så att preklusion drabbar uppgifter om ett fri— stående händelseförlopp. Så länge bevistemat rör sig inom samma händelseförlopp torde alltså justeringar accepteras.

Preklusion inträder inte om parten har en giltig ursäkt. En form av giltig ursäkt har beskrivits i lagtexten, nämligen att parten sannolikt inte kunnat åberopa materialet tidigare. Att parten inte kunnat åberopa det tidigare skall läsas som att han omöjligen kunnat göra det (Heuman i den ovan angivna uppsatsen i SvJT, s. 250). Det räcker alltså inte med att ett bevis skapats först senare om parten haft möjlig- het att få fram det redan under rättegången i tingsrätten, t.ex. kan ett i hovrätten åberopat läkarintyg ha begärts redan i tingsrätten.

Även andra omständigheter som utgör giltig ursäkt kan ge en part rätt att lägga fram nytt bevis eller åberopa ny omständighet först i hovrätten. I prop. 1988/89:95 s. 45 hänvisas till motiven till mot- svarande bestämmelse för rättegången i HD (prop. 1971:45 s. 100). Av dessa motiv framgår att part som gjort rimliga efterforskningar inte bör drabbas av preklusion, att frågan om giltig ursäkt föreligger måste bedömas utifrån partens egna förutsättningar att föra processen och att giltig ursäkt kan anses föreligga om beviset eller omständig— heten inte åberopats efter noggranna och välgrundade processekono— miska överväganden. I prop. 1988/89:95 anförde departementschefen att hovrätten till skillnad från HD borde ta hänsyn till att parterna endast i en instans haft möjlighet att åberopa det nya materialet. Detta borde enligt hennes mening leda till att vad som i hovrättsprocessen skall anses vara giltig ursäkt får ett vidare utrymme än vad som anses vara giltig ursäkt i HD (5. 99). Om orsaken till att en omständighet eller ett bevis inte lagts fram är att tingsrätten brustit i sin skyldighet att bedriva materiell processledning, kan detta vara skäl för parten att få åberopa omständigheten eller beviset i hovrätten efter ett över— klagande (NJA 1985 s. 738).

Skulle en omständighet eller ett bevis som visserligen lagts fram i tingsrätten men frånfallits under skriftväxlingen i hovrätten åberopas igen vid huvudförhandlingen är den inte ny och får i princip åberopas på nytt. Kan det antas att parten därigenom handlat i otillbörligt syfte eller av grov vårdslöshet får dock hovrätten lämna det nya åberopan- det utan avseende. Ett sådant beteende kan också få betydelse från rättegångskostnadssynpunkt.

Brottmål

Enligt 45 kap. 5 å RB gäller som huvudregel att väckt åtal inte får ändras. Under vissa förutsättningar får åtal utvidgas till att avse annan gärning, dock inte i högre rätt. Aklagaren får emellertid justera åtalet i högre rätt, dvs. beträffande samma gärning åberopa ny omständighet till stöd för åtalet. Detta gäller oavsett om han är klagande eller kla- gandens motpart i hovrätten. Som ändring av åtal anses inte heller att åklagaren beträffande samma gärning inskränker sin talan eller åbero- par annat lagrum än som uppgivits i stämningsansökningen.

Det finns inga regler som begränsar en parts möjlighet att i brott— mål åberopa bevis i hovrätten som inte lagts fram i tingsrätten. Det bör dock framhållas att domstolarna har ett ansvar för att onödig bevisning inte läggs fram; sådan bevisning kan avvisas enligt 35 kap. 7 å RB.

O-mål

Ö—mål handläggs enligt reglerna i 52 kap. RB. De bestämmelser som avser handläggning av överklagade domar i tvistemål tillämpas i viss utsträckning analogt. Bestämmelsen i 50 kap. 25 å tredje stycket RB anses dock inte annat än undantagsvis kunna ges en analogisk tillämp- ning. Part är således i stort sett oförhindrad att åberopa nya bevis och nya omständigheter i hovrätten. Den nya lag om domstolsärenden som avses träda i kraft under år 1996 innebär inte heller någon begränsning i parts möjlighet att åberopa nytt processmaterial (lagrådsremiss En ny lag om domstolsärenden).

6.4.2 Överväganden Bakgrund

Vid bedömningen av frågan om parts rätt att åberopa nya omständig- heter och nya bevis i hovrätten gör sig två motstående intressen gällande. Å ena sidan kan det ibland vara avgörande för möjligheterna att ändra ett materiellt felaktigt tingsrättsavgörande att parten får åbe— ropa det nya processmaterialet. I sådana fall kan alltså tillåtligheten av det nya materialet vara en avgörande fönitsättning för att hovrätten skall kunna fullgöra sin uppgift. Om parterna hade en fullständigt fri möjlighet att åberopa nytt material i hovrätten, skulle det å andra sidan uppstå en risk för att tyngdpunkten i domstolssystemet i prak— tiken kom att förskjutas från tingsrätt till hovrätt i ett inte obetydligt antal fall. Dessutom skulle en part kunna förhala handläggningen genom att ständigt åberopa nya grunder och/eller nya bevis.

Dispositiva tvistemål

Nuvarande regler för dispositiva tvistemål, vilka innebär att en part får åberopa nytt processmaterial i hovrätten om han har giltig ursäkt för att inte ha lagt fram materialet i tingsrätten, utgör en kompromiss mellan ovanstående intressen.

Man kan på goda grunder anta att det finns många i rättegångar engagerade jurister som skulle önska att reglerna för åberopande av nytt material i hovrätten togs bort eller i vart fall liberaliserades. För ombudet för den part som förlorat målet i tingsrätten skulle det givet— vis innebära en trygghet att i hovrätten kunna reparera de misstag som gjorts i fråga om åberopanden under tingsrättsförfarandet. Och för åtskilliga hovrättsledamöter skulle det säkerligen upplevas som en stor

arbetslättnad att slippa ta ställning till de nog så frekventa frågorna om tillåtligheten av nya omständigheter och nya bevis. Det är ju dels fråga om i vad mån ett visst åberopat material är nytt, dels — om så är fallet — om det föreligger giltig ursäkt att åberopa det först i hovrätten. Dessa ställningstaganden kräver normalt att ledamöterna noga sätter sig in i målet, och det är ofta dessa preliminärfrågor som år anled- ningen till att de dispositiva tvistemålen blir liggande i hovrätterna.

När det gäller nya omständigheter talar instansordningens princip för att det som hovrätten prövar i princip skall vara detsamma som 'det tingsrätten prövat. Ett avskaffande av begränsningen i 50 kap. 25 å tredje stycket RB för part att åberopa nya omständigheter till grund för sin talan skulle kunna medföra att det som hovrätten hade att pröva skulle vara något helt annat än det som tingsrätten tagit ställning till. Skulle instansordningens princip i sådana fall upprätthållas, skulle hovrätten i många fall vara tvungen till att återförvisa målet till tings- rätten för prövning av den nya omständigheten. Detta talar för att preklusionsregeln i 50 kap. 25 å RB bibehålls.

Mot ett sådant resonemang skulle det kunna invändas att redan reglerna i 13 kap. 3 å RB innebär en tillräcklig spärr mot nya åbe- ropanden i hovrätt. Den regeln utgår från principen att det är den ursprungligen väckta talan och ingenting annat som skall prövas av domstolarna. Reglerna i 50 kap. 25 å tredje stycket RB får alltså praktisk betydelse endast i fråga om sådana nya omständigheter som inte träffas av taleändringsförbudet i 13 kap. 3 å RB, dvs. dels sådana omständigheter som inte medför att saken ändras, dels sådana om— ständigheter som inträffar under rättegången eller först då blir kända för käranden och denne kräver en annan fullgörelse än den varom talan väckts. Skulle 13 kap. 3 å RB utgöra enda spärren mot nya åberopanden skulle dock utrymmet att åberopa nya omständigheter i hovrätten bli ganska stort.

Vad först beträffar den grupp av omständigheter som inträffar först under rättegången eller som först då blir kända för käranden, motive— ras dessa av billighetsskäl; en kärande, vars ursprungligen framställda yrkande blir omöjligt eller kommit att få ett helt annat värde, bör i samma rättegång få kräva en ersättningsprestation (SOU 1938:44 s. 184). Som exempel kan nämnas att det ursprungligen framställda yrkandet gått ut på utlämnande av viss egendom och att denna gått förlorad. Talan bör då få ändras till krav på ersättning för egendomens värde. Det saknas skäl att genom en preklusionsregel inskränka käran— dens möjlighet att åberopa oförutsedda omständigheter av nu aktuellt slag först i hovrätten.

Vad därefter gäller uttrycket saken i 13 kap. 3 å tredje stycket RB har det i doktrinen givits olika innebörd? Två uppfattningar står mot varandra. Den ena, som företräds av Olivecrona, går ut på att det är saksarnmanhanget som är det avgörande. Den andra, som företräds av Ekelöf, innebär att det är rättsföljden som avgör innehållet i begreppet saken. I praktiken leder ofta men inte alltid dessa två synsätt till sam- ma resultat. Enligt Olivecrona förhåller det sig på det sättet att om det nya påståendet innebär en väsentlig förändring av det åberopade sak- sammanhanget så är det en otillåten taleändring. Modifikationer i eller tillägg till saksammanhanget godtas dock. Som exempel på modifika- tioner som anses ske inom ramen för samma enhetliga saksamman- hang i ett mål där ett avtal åberopas som grund kan nämnas modifika— tioner beträffande uppgifterna om avtalets innehåll. En annan tillåten modifikation är att part först hävdar att avtalet slutits av ombud för ena parten med stöd av skriftlig fullmakt men sedan gör gällande att ombudet hade ställningsfullmakt. Enligt Ekelöf är det i stället rätts— följden som är avgörande för om det är fråga om samma sak. Med rättsföljd avses här den juridiska betydelse som parten påstår att ett sakförhållande har enligt gällande rätt. Förhåller det sig så att en svarande inte kan bli förpliktad att först på den ena grunden åläggas en viss prestation och sedan på den andra grunden förpliktas prestera en gång till, är det fråga om samma rättsföljd. Exempel på enligt detta synsätt tillåtna taleändringar är att käranden i ett skadeståndsmål först åberopar svarandens egen vårdslöshet men senare även åberopar svarandens ansvar för anställds vårdslöshet. Det sagda visar enligt utredningens mening att utrymmet för att åberopa nya omständigheter i hovrätten skulle vara ganska stort om inte en preklusionsregel fanns. Behovet av återförvisning i syfte att upprätthålla instansordningens princip skulle bli alltför påtagligt om det t.ex. i en skadeståndstvist där talan förs mot en arbetsgivare inte skulle vara möjligt att låta påståen— den om ansvar för en anställds vårdslöshet prekluderas i mål där käranden ursprungligen endast åberopat arbetsgivarens egen vårdslös— het. Ytterligare ett tungt vägande skäl att behålla en preklusionsregel är att den träffar de invändningar som svaranden inte åberopat i tings- rätten; 13 kap. 3 å RB hindrar ju inte att svaranden under processens gång gör nya invändningar mot käromålet. Det finns således ingen anledning att avskaffa preklusionsregeln såvitt avser nya omständig- heter. Den närmare utformningen av en sådan regel behandlas nedan.

När det gäller nya bevis kan man fråga sig hur starkt argumentet om instansordningens princip egentligen är. Rubbar man på något

8Redogörelsen bygger på Fitger, Rättegångsbalken 1, s. 13:38a ff.

avgörande sätt balansen mellan tingsrätt och hovrätt i domstolssyste- met, om klaganden tillåts åberopa en ny skriftlig handling eller ett nytt vittnesförhör som måhända endast avser ett enkelt sakförhållande? Erfarenheterna från bl.a. brottmålsprocessen talar inte för det; parten har givetvis ett intresse av att redan i tingsrätten presentera så mycket material som möjligt för att vinna målet. Risken för att parterna av processekonomiska skäl skulle underlåta att åberopa Viss bevisning i tingsrätten i förhoppning om att ändå vinna målet kan emellertid antas vara något större i dispositiva tvistemål eftersom parterna i dessa generellt sett bär större kostnadsrisker än i övriga mål. Man kan där— för anta att ett upphävande av förbudet mot att annat än i undantagsfall åberopa ny bevisning skulle medföra en inte oväsentlig ökning av antalet åberopanden av ny bevisning i hovrätten, något som skulle gå i motsatt riktning mot strävandena att förlägga rättegångens tyngd- punkt till första instans. Det finns därför inte heller beträffande nya bevis någon anledning att avskaffa preklusionsregeln.

Även om det står klart att det finns behov av en preklusionsregel kan det ifrågasättas om giltig ursäkt är en lämplig nivå för att bryta igenom preklusionen. Det torde råda stor enighet om att en regel, enligt vilken åberopande av nytt material i hovrätten i princip inte är tillåtet, inte kan göras undantagslös. Det måste givetvis uppstå situa— tioner där det av olika skäl inte framstår som rimligt att parten inte skall få åberopa det nya materialet. Den kritik som riktats mot regeln har inte avsett den fastlagda nivån för möjligheterna att åberopa nytt material. En högre nivå skulle dessutom enligt utredningens mening vara svår att förena med högt ställda krav på rättsäkerhet. Den kritik som riktats mot regeln innefattar däremot att rekvisitet giltig ursäkt är otydligt och inbjuder till skiftande tillämpning. Man har med andra ord efterlyst en regel som ger mer konkreta anvisningar för i vilka fall nytt material skall tillåtas.

Självfallet vore det en fördel om man i lagtexten kunde ge mer handfasta anvisningar för bedömningen av dessa frågor. Möjligheterna till detta begränsas emellertid starkt av det förhållandet att de situatio- ner i Vilka frågan om giltig ursäkt uppkommer är av så skiftande karaktär. Vad som skulle kunna övervägas är att i en allmän regel om giltig ursäkt även ge exempel på någon eller några vanliga typsituatio- ner där giltig ursäkt kan föreligga. En sådan uppräkning skulle an— tagligen göra föredragningarna av de enkla fallen — dvs. dem där det är helt klart att giltig ursäkt föreligger — avsevärt lättare. Redan den nuvarande regeln bygger på denna teknik; den som sannolikt inte kunnat göra ett åberopande i tingsrätten anses ha en giltig ursäkt. En ny regel med ytterligare exempel på situationer där giltig ursäkt anses föreligga skulle med nödvändighet behöva innehålla någon form av

närmare beskrivning av vad som bör gälla vid bedömningar av frågan. Men detta är svårt att fixera i lagtext. Den nuvarande ordningen utgår också från synsättet att varje enskilt fall i princip skall bedömas för sig. Detta synsätt bör enligt utredningens mening gälla även i fort— sättningen. Utredningens bedömning är därför att det inte skulle stå särskilt mycket att vinna med en sådan exemplifiering. De fall som skulle kunna lyftas fram skulle bli av så självklar karaktär att de inte skulle ge något för bedömningen av de tveksamma fallen.

När det gäller frågan i vad mån bevisfakta, dvs. omständigheter som talar för eller emot att ett rättsfaktum föreligger, skall kunna pre- kluderas synes man ha anledning konstatera att den nuvarande regeln om förbud mot åberopande av nya bevis i första hand riktar sig mot nya bevismedel och inte mot bevisfakta, eftersom det är bevismedel och inte bevisfakta som skall åberopas i en process. Som framgår av åtskilliga doktrinuttalanden (se avsnitt 6.4. 1) bör dock det nu gällande förbudet inte avse endast helt nya bevismedel utan också det fallet att ett redan åberopat bevismedel används i ett nytt syfte. Detta medför exempelvis att nya bevisfakta inte kan föras in i målet genom att ett vittne hörs om något annat händelseförlopp än det han tidigare har hörts om. Att ytterligare begränsa möjligheterna att i hovrättsproces- sen införa nya bevisfakta är emellertid förenat med flera olägenheter. För det första är det med hänsyn till den för svensk bevisrätt grund- läggande principen i 35 kap. 1 å RB — att rätten skall pröva allt som har förekommit — betydande problem förenade med en ordning som innebär att rätten skall bortse från något som har sagts i processen och som inte är tillåtet att framföra i den instansen annat än vid giltig ursäkt. För det andra får man betydande problem med att avgöra vad som har sagts i den lägre instansen. Bevisfakta skall ju inte åberopas och de protokolleras inte heller alltid. Mot den nu angivna bakgrunden bör någon ändring inte göras i reglerna om tillåtande av nya bevisfakta i hovrätten.

Brottmål och indispositiva tvistemål

Den nuvarande preklusionsregeln i 50 kap. 25 å tredje stycket RB gäller endast dispositiva tvistemål. Det kan naturligtvis hävdas att de skäl som talar för en sådan regel i stor utsträckning gör sig gällande också i brottmål och i indispositiva tvistemål.

Dispositiva tvistemål skiljer sig från indispositiva tvistemål och brottmål genom att domstolens avgörande i princip får betydelse en- dast såvitt gäller parternas egna ekonomiska förhållanden varför det inte kan anses orimligt att partens egna misstag i fråga om process-

föringen drabbar honom själv. I brottmål och indispositiva tvistemål är läget i många fall ett annat. Det finns i brottmål — vid sidan av den tilltalades eget intresse av att inte bli oskyldigt dömd — ett starkt all— mänt intresse av att materiellt oriktiga domar såvitt möjligt undviks. Och de indispositiva tvistemålen karaktäriseras av att det finns intres- sen utöver parternas egna — antingen allmänna intressen eller andra enskilda rättssubjekts intressen — som skall beaktas i målet. Dessa förhållanden har också beaktats i olika sammanhang i RB, t.ex. när det gäller möjligheterna för domstolen att på egen hand föranstalta om bevisning. Enligt utredningens mening talar det sagda med styrka för att någon regel om preklusion av möjligheterna att åberopa nytt mate- rial i hovrätten — vid sidan av de allmänna begränsningarna i fråga om ändring av processföremålet i 13 kap. 3 å och 45 kap. 5 å RB — inte bör införas.

Ö-mål

Det som nyss sagts om brottmål och indispositiva tvistemål talar även mot att införa en allmän regel om preklusion i Ö- mål. Att en part kommer med nytt material I dessa mål leder dessutom sällan till några problem i hovrätten. I fråga om Ö- mål finns det därför ingen anled— ning att införa någon generell regel om förbud mot att åberopa nytt material i hovrätten. I motiven till den nya lag om domstolsärenden som förväntas träda i kraft under år 1996 har det också anförts att regler om preklusion i hovrätten inte bör införas (lagrådsremiss En ny lag om domstolsärenden, s. 121). Enligt utredningen kan det däremot finnas anledning att undersöka behovet av särskilda regler om preklu- sion för vissa målkategorier efter mönster av t.ex. den regel som nu finns i 49 c å rättshjälpslagen (1972z429) när det gäller överklagande av beslut om ersättning till rättshjälpsbiträde. En sådan genomgång har dock av tidsskäl inte kunnat genomföras inom ramen för detta utred- ningsuppdrag.

6.5 Förnyad bevisupptagning, m.m.

Sammanfattning: Utredningen föreslår att ändringsförbudet i tilltrosparagraferna mjukas upp. Ändring i tingsrättens dom utan att det äger rum en förnyad bevisupptagning skall enligt förslaget få ske, om beviset läggs fram i hovrätten på sådant sätt att en tillförlitlig värdering av beviset ändå kan göras. När det gäller reglerna om förnyad bevisupptagning i 35 kap. 13 å andra stycket RB föreslås en återgång till vad som gällde före den 1 september 1989. Ändringen innebär att en parts begäran om förnyad bevisupptagning ] allmänhet skall godtas.

I syfte att förbättra förutsättningarna för bevisvärdering utan förnyad bevisupptagning i hovrätt, särskilt i samband med tillståndsprövning, föreslås vidare att även förhör med tilltalade i tingsrätt skall protokolleras och därmed kunna tas upp på band. Dessutom föreslås att förhör med vittnen m.fl. 1 tingsrätt med den hördes samtycke skall kunna tas upp på videoband. Beträffande rättegången i HD föreslås en viss justering av den där gällande tilltrosbestämmelsen.

6.5.1 Bakgrund Allmänt om förnyad bevisupptagning

I tvistemål och brottmål som prövas vid huvudförhandling i hovrätten kan bevisning, som upptagits i tingsrätten, läggas fram på olika sätt. En möjlighet är att man återger beviset i det skick som det förelåg i tingsrätten — t.ex. genom uppspelning av bandupptagningen från ett vittnesförhör. En annan möjlighet är att höra vittnet på nytt i hov- rätten. Frågan hur avvägningen mellan de olika sätten att lägga fram bevisningen skall göras är en av de principiellt och praktiskt mest Viktiga i hela hovrättsförfarandet. I förevarande avsnitt behandlas denna fråga.

Har tingsrätten i ett mål som överklagats till hovrätten tagit upp muntlig bevisning eller hållit syn på stället, behöver enligt 35 kap. 13 å andra stycket RB beviset tas upp på nytt endast om hovrätten finner detta vara av betydelse för utredningen.

Med muntlig bevisning avses i RB inte bara förhör med vittne, sakkunnig och part under sanningsförsäkran utan även förhör med tilltalad, part i tvistemål utan sanningsförsäkran samt målsägande oavsett om denne för eller inte för talan. För parter i tvistemål, måls— ägande och tilltalade finns även regler om skyldighet att intima sig

personligen vid huvudförhandlingen i 11 kap. 5 å första stycket, 20 kap. 14 å och 21 kap. 2 å RB. När i det följande uttrycket muntlig bevisning används avses även bevismedlet syn.

Bestämmelsen i 35 kap. 13 å andra stycket RB fick sin nuvarande lydelse den 1 september 1989. Dessförinnan gällde att beviset bara behövde tas upp på nytt, om hovrätten fann det vara av betydelse för utredningen eller när part yrkade det och hovrätten inte fann att det saknade betydelse. Genom 1989 års lagändring togs den uttryckliga bestämmelsen om partsinflytande bort. Avsikten var att tydligare markera hovrättens skyldighet att ta självständig ställning till frågan om förnyad bevisupptagning skall äga rum i hovrätten. Enligt Rätte— gångsutredningen, vars slutbetänkande låg till grund för lagstiftnings— ärendet, hade det kommit fram att hovrätterna ofta inte prövade om det var nödvändigt med omförhör utan lät parternas yrkanden avgöra frågan (SOU 1987:46 s. 115). Departementschefen (prop. 1988/89:95 s. 40) ansåg att detta inte var tillfredsställande och ville genom att ta bort bestämmelsen om partsinflytande markera för hovrätterna att ansvaret för frågan om bevisningen skulle tas upp på nytt primärt åvilade hovrätten. Vidare uttalade hon att hovrätten i varje mål i god tid före huvudförhandlingen borde ta ställning till om omförhör skall ske eller om bevisningen kan läggas fram på annat sätt. Sedan Lag— rådet påpekat att hovrätten i de s.k. tilltrosfallen borde ta hänsyn till parts yrkande som om den dåvarande bestämmelsen hade stått kvar orubbad, uttalade departementschefen att den specialreglering som finns för tilltrossituationer inte avsågs att bli rubbad genom lagänd- ringen och att Lagrådet därför hade goda skäl för sin ståndpunkt. Vad departementschefen anförde föranledde ingen erinran under riksdags- behandlingen (bet. 1988/89zJuU23). Vad som förekommit i lagstift- ningsärendet torde innebära att parts yrkande om förnyad bevisupptag- ning, trots lagändringen år 1989, i princip skall godtas i de fall där hovrätten - om beviset inte tas upp på nytt — är förhindrad att ändra tingsrättens dom enligt reglerna i tilltrosparagraferna (50 kap. 23 å och 51 kap. 23 å RB). Det enda undantaget är att hovrätten finner att förnyad bevisupptagning saknar betydelse.

Förnyad bevisupptagning kan sägas vara av "betydelse för utred- ningen" i tre olika typsituationer. Den första avser de fall då ändrings- förbud kan föreligga enligt tilltrosparagraferna om beviset inte tas upp på nytt. Dessa fall behandlas nedan. Den andra typsituationen utgörs av de fall då utredningen behöver kompletteras med nya frågor till den hörde. Det kan t.ex. finnas ett behov av att klargöra vad den hörde menat med ett visst uttalande i tingsrätten. Dessutom kan någon av parterna åberopa nya omständigheter vars existens blir tvistiga och tänkas Vilja föra bevisning om dem. I sammanhanget bör påpekas att

preklusionsbestämmelsen i 50 kap. 25 å tredje stycket RB inte uteslu- ter att nya rättsfakta åberopas i brottmål och i indispositiva tvistemål. Härtill kommer att nya bevisfakta fritt får anföras även i dispositiva mål. Som framgår av avsnitt 6.4.1 får dock på grund av den nyss nämnda bestämmelsen bevistemat för ett i tingsrätten åberopat bevis inte utvidgas i hovrätten annat än i viss mindre omfattning. Den tredje typsituationen är när annan ny bevisning gör det nödvändigt att ta upp beviset på nytt. Förekommer ett nytt vittne i hovrätten, kan omförhör vara nödvändigt för att hovrätten skall få samma förutsättningar som tingsrätten att Värdera all muntlig bevisning i målet. Vidare kan upp- gifter från det nya vittnet föranleda följdfrågor till de vittnen m.fl. som hörts förut.

Särskilt om tillämpningen av tilltrosparagraferna

Såvitt gäller tvistemål föreskrivs i 50 kap. 23 å RB att, när tingsrätten vid huvudförhandling hört vittne, sakkunnig eller part under sannings— försäkran eller hållit syn rörande Viss omständighet, hovrätten inte får ändra tingsrättens dom i den delen utan att ta upp beviset på nytt vid huvudförhandling, om avgörandet även i hovrätten är beroende av tilltron till det beviset. Undantag gäller bara om det finns synnerliga skäl för att värdera beviset på annat sätt9. I 51 kap. 23 å RB finns motsvarande bestämmelse för brottmålen. Där finns dessutom ytter- ligare ett undantag från ändringsförbudet, nämligen om ändringen är till den tilltalades förmån. I tilltrosparagraferna kommer principen om det bästa bevismaterialet till uttryck; hovrätten skall för att få ändra tingsrättens dom ha ett lika gott underlag för sin bedömning som tingsrätten hade.

Tilltrosparagrafernas ändringsförbud förutsätter att det är fråga om tilltron till det aktuella beviset. Welamson anser att begreppet tilltro bör tolkas så att "till tilltrosfrågor hänförs sådana frågor som inte kan bedömas lika väl på grundval av ett skriftligt referat av en utsaga som på basis av en muntlig utsaga inför den dömande rätten" (Rättegång VI, 3:e uppl., s. 88). Han menar vidare, liksom Ekelöf/Boman (Rätts- medlen, 11:e uppl., s. 58), att avgörandet i hovrätten är beroende av tilltron till beviset i fråga i följande tre fall, nämligen (1) om det är oklart vad vittnet menat med sin i tingsrätten avgivna utsaga, (2) om det är oklart om utsagan riktigt återger Vittnets iakttagelse av det som

9En bestämmelse av motsvarande innebörd finns i 7 å lagen (1994:831) om rättegången i vissa hyresmål i Svea hovrätt.

skall bevisas, eller (3) om det är oklart om hans iakttagelse av detta varit riktig.

Ändringsförbudet i tilltrosparagraferna gäller som inledningsvis anförts inte om synnerliga skäl föreligger. Det torde inte räcka med att hovrätten gjort vad man rimligen kan kräva när det gäller att se till att tilltrosbevisning hörs på nytt för att synnerliga skäl skall föreligga. I rättsfallet NJA 1988 s. 607 vägrade en tidigare medtilltalad att, under förhöret med honom i hovrätten, yttra sig. Tillräckligt starka skäl att frångå tingsrättens bevisvärdering ansågs ändå inte föreligga. Något prejudikat där synnerliga skäl ansetts föreligga finns inte. I rättsfallet NJA 1984 s. 181 uttalade HD att undantagsregeln i 51 kap. 23 å RB bara borde tillämpas i uppenbara fall. I doktrinen har som exempel på fall där synnerliga skäl kan anses föreligga anförts att ny bevisning ställer den tidigare bevisvärderingen i en helt ny dager (Welamson, a.a. s. 92 f.).

När det är den tilltalade som överklagat hindrar inte tilltrosparagra- ferna ändring till hans förmån. Detta bör enligt gängse uppfattning emellertid inte föranleda att de målen avgörs på ett mindre tillförlitligt underlag. Frågor om förnyad bevisupptagning i dessa brottmål har därför ansetts _böra bedömas på samma sätt som om ändringsförbudet gällt även ändring till den tilltalades förmån (Welamson, a.a. s. 98 och Ekelöf/Boman, a.a. s. 60).

Utanför det område som uttryckligen regleras av tilltrosparagrafer- na tillämpas dessa analogt, om beviset utgörs av förhör med medtill— talad eller målsägande (NJA 1988 s. 607, Welamson, a.a. s. 86 f., Ekelöf/Boman, a.a. s. 61 f. och Dufwa, Om tilltrosparagraferna, s. 140 ff.). Även beträffande partsutsagor utan sanningsförsäkran gör sig grunderna för 50 kap. 23 å och 51 kap. 23 å RB gällande (Ekelöf! Boman, a.a. s. 62). Tilltrosparagrafema ändrades dock inte i samband med att partsutsagor utan sanningsförsäkran kom att bli betraktade som bevis RB: s mening. Det är emellertid tveksamt om man därav kan dra slutsatsen att sådana partsutsagor inte skulle behandlas lika med de bevismedel som omfattas av ändringsförbudet. Ändamålsskäl talar för en analog tillämpning när det gäller dessa utsagor.

Såvitt gäller dispositiva tvistemål framgår av HD:s praxis att hov— rätten är skyldig att ta initiativ till att tilltrosvittnen inkallas trots att omförhör inte begärts av klaganden (NJA 1969 s. 45 I). I doktrinen har hävdats att det knappast finns skäl att bedöma indispositiva tviste- mål och brottmål där åklagaren överklagat till den tilltalades nackdel på annat sätt (Welamson, a.a. s. 97). I rättsfallet NJA 1968 s. 188 ansåg HD att hovrättens agerande i ett brottmål att bifalla överklagan- det utan att höra ett tilltrosvittne på nytt stred mot 51 kap. 23 å RB. HD gick inte in på frågan om vem som hade ansvar för att förnyad

bevisupptagning kom till stånd. En möjlig tolkning av det sistnämnda är att det hade ankommit på hovrätten att agera för att tilltrosvittnet hördes på nytt. 1 ett annat rättsfall som avgjordes senare samma år (NJA 1968 s. 423) anmärkte dock HD att olika meningar framförts om vem som är skyldig att i brottmål kalla in tilltrosvittnen. Såvitt avser brottmål finns således inte något vägledande avgörande från HD i denna fråga. Mot att initiativskyldigheten skulle åvila hovrätten talar den omständigheten att dess opartiskhet naturligtvis kan komma att sättas i fråga, om åklagarens misstag att inte begära omförhör med ett tilltrosvittne rättades till av hovrätten. Vidare talar två refererade hovrättsavgöranden närmast för uppfattningen att man inte skall "hjälpa" åklagaren vid utförandet av överklagandet genom att själv- mant kalla in för bifall till överklagandet nödvändiga tilltrosvittnen (RH 1987:58 och 1988: 1 17). Några närmare skäl har dock inte anförts av hovrätterna i de refererade avgörandena. För att en skyldighet att självmant kalla in tilltrosvittnen skall anses åvila hovrätten talar det förhållandet att det får anses orimligt att hovrättens och övriga be- rördas tid tas i anspråk för en huvudförhandling som i regel är me— ningslös eftersom ändring inte är tillåten enligt 51 kap. 23 å RB. Enligt Welamson bör möjligen argumentet om opartiskhet inte hindra hovrätten från att verka för att processmaterialet används så att under- laget för avgörandet blir tillfredsställande (a.a. s. 97 f.). Slutsatsen av det sagda blir att rättsläget får betraktas som oklart men att det ligger närmast till hands att anse att hovrätten är skyldig att självmant kalla in tilltrosvittnen.

Vad som gäller i de fall klaganden, trots påpekande från hovrätten om tilltrosparagrafernas innehåll, av processekonomiska skäl motsätter sig omförhör är inte helt klart. Enligt Ekelöf/Boman framstår det som naturligt att hovrätten i sådana fall låter saken bero (Ekelöf/Boman a.a. s. 66) medan Welamson (a.a. s. 97) anser att så bör ske endast om hovrätten inte anser sig ha stöd för antagande att ny bevisupptag- ning skulle leda till ändrad bevisvärdering.

6.5.2 Kritiken mot nuvarande ordning

Den kritik som har riktats mot reglerna om förnyad bevisupptagning har i huvudsak gått ut på följande.

För det första har det särskilt från domarhåll hävdats att man i stor utsträckning föranstaltar om förnyad bevisupptagning utan att det nya förhöret sedan leder till någon annan bedömning än den tingsrätten gjort. Det har hävdats att det på denna punkt skulle kunna gå att " göra arbetsmässiga vinster utan att man kommer i alltför stor konflikt med

de grundläggande principerna för rättegången" (Hellners, Några fun— deringar kring förnyad bevisupptagning i hovrätt, JT 1993—94, s. 873). Den i bilaga 4 a. beskrivna målundersökningen ger ett starkt stöd för dessa påståenden. Av den framgår att av de i sak prövade mål som avgjordes i hovrätterna under perioden 1992—07—01—-1993-06—30 munt- lig bevisning, helt eller delvis, togs upp på nytt i 34 % av tvistemålen och i 62 % av brottmålen. I de fall muntlig bevisning togs upp på nytt och inget nytt processmaterial lades fram motiverades en ändring i 11,6 % av tvistemålen och i 6,4 % av brottmålen av en annan bevis— värdering. Vidare upplever ofta de som skall höras att förhöret i hov- rätten är onödigt eftersom de redan berättat om sin iakttagelse i tings- rätten och, i brottmål, dessutom inför polisen.

För det andra har kritiken gällt att hovrättsavdelningarna tillämpar reglerna olika. Tillämpningen har beskrivits med uttryck som " gung- fly" och "anarki". Ett exempel på den ojämna rättstillämpningen är att de fall som enligt ordalydelsen i tilltrosparagraferna inte omfattas av ändringsförbudet behandlas olika. Vidare förekommer det olika upp— fattningar i frågan om hur aktiv hovrätten skall vara för att kalla in muntlig bevisning på nytt i de fall där ingen av parterna har begärt det.

För det tredje har de nuvarande reglerna kritiserats för att i vissa fall leda till irrationella eller orimliga resultat (Welamson, Ny lagtext om förnyad bevisupptagning. Ett framsteg? i Festskrift till Per Olof Bolding, s. 411 ff.). Kritiken tar bl.a. sikte på parts möjlighet att genom förnyad bevisupptagning övertyga hovrätten om att tingsrättens dom är felaktig. Problem uppkommer nämligen i de lägen där hov— rätten i och för sig anser att tingsrättens bevisvärdering förefaller riktig men på handlingarna inte kan utesluta att ändring kan komma att ske efter att bevisningen hörts på nytt. I dessa fall borde inte parts möjlighet att med hjälp av ett omhörande övertyga hovrätten vara be- roende av om ändringsförbud annars råder enligt tilltrosparagraferna; partens intresse av omhörande är lika starkt oavsett vilket bevismedel det är fråga om. Welamsons kritik avser dessutom de brottmål där den tilltalade i en förnyad bevisupptagning ser sin enda chans att få bifall till sitt ändringsyrkande. I de målen skulle den tilltalade nämligen kunna nekas omhörande med motiveringen att ändring ändå får ske till hans fördel medan däremot åklagaren som klagande alltid skulle kunna få till stånd förnyad bevisupptagning eftersom ändring annars i princip vore förbjuden.

För det fjärde har från hovrättshåll framförts den uppfattningen att tilltrosparagrafernas ändringsförbud med hänsyn till dagens teknik för återgivande av i tingsrätten upptagen bevisning är onödigt stelbent. Grunderna för dagens reglering, särskilt såvitt avser tilltrosparagrafer—

na, är av äldre datum och speglar knappast dagens teknik för åter— givande av Vittnesmål som upptagits i tingsrätten. Intresset att hov— rätten skall ha bästa möjliga underlag för sitt avgörande innebär ju inte generellt att omhörande alltid är att föredra. Ett vittnesmål i tings- rätten, som avges i närmare anslutning till den aktuella händelsen än berättelsen i hovrätten, kan sålunda ge ett bättre uttryck för Vittnets verkliga iakttagelser och därmed bättre underlag för hovrättens av— görande än ett omförhör; denna synpunkt gör sig starkare gällande om man i hovrätten har tillgång till videoband eller ljudband från förhöret i tingsrätten. I motsatt riktning talar det förhållandet att hovrätten vid en direkt iakttagelse av vittnet ofta kan få ett mera fylligt och säkert underlag för bedömningen av dennes uppgifter och dessutom kan följdfrågor ställas.

6.5 .3 Överväganden

Vid övervägande av omförhörsproblematiken är det flera regler i RB som behöver granskas. En första fråga som man har anledning att ställa sig är (1) vilka tekniska möjligheter som hovrätten har — och framdeles bör ha — för att få förhör i tingsrätten återgivna för sig. Mot bakgrund av vad man kommer fram till i den delen finns sedan an- ledning att fråga sig (2) i vad mån ändringsförbudet i de s.k. tilltros- paragraferna behöver upprätthållas så strikt som enligt nuvarande regler. Först härefter kan övervägas (3) vilka ändringar som är på- kallade i reglerna i 35 kap. 13 å RB om omhörande av bevisning i hovrätt, eftersom utformningen av dessa regler delvis är beroende av tilltrosparagrafernas konstruktion.

Återgivningstekniken

Under årtiondena närmast efter RB:s ikraftträdande fanns det egent— ligen endast ett sätt att i hovrätt återge ett i underinstansen upptaget förhör, nämligen att läsa upp en utskrift från förhöret — antingen i form av ett referat eller som en fullständig utskrift i dialogform. Under senare år har det blivit mer och mer vanligt att man i stället spelar upp en bandinspelning från förhöret. Detta har väsentliga för- delar framför utskriftsalternativet, både såtillvida att möjligheterna till bedömning av den hördes trovärdighet ökar och i så måtto att kost— naderna för att få fram återgivningen minskar radikalt. En nackdel kan däremot vara att det är svårare att avgränsa återgivandet till relevanta delar av förhöret, än när man har en utskrift till hands.

RB:s regler innebär att samtliga typer av förhör i bevissyfte vid huvudförhandling i tingsrätt skall tas upp på band utom förhöret med den tilltalade. Det skulle från flera synpunkter vara till fördel i hov- rättsprocessen om även sådana förhör dokumenterades genom bandin- spelning. Det har redan nämnts (avsnitt 5.5.4) att hovrätten vid till- ståndsprövningen kan ha stor nytta av en mer fullständig redovisning av den tilltalades berättelse än vad som är möjligt att få genom ett referat i tingsrättens dom. Med tillgång till bandupptagningar kan man också i vissa fall undvika onödiga omförhör — och kanske därmed onödiga huvudförhandlingar — i ett antal fall där prövningstillstånd beviljats. Vidare säger erfarenheten att det vid huvudförhandlingen i hovrätten inte sällan blir diskussion om vad den tilltalade egentligen sagt i tingsrätten; i sådana fall kan en banduppspelning uppenbarligen vara av värde.

Anledningen till att den tilltalades berättelse inte kom att omfattas av protokolleringsskyldigheten och därmed av möjligheten till bandin- spelning torde ursprungligen ha varit att denna berättelse rent formellt inte ansågs som en berättelse av bevisningskaraktär utan som en sak- framställning (jfr prop. 1986/87:89 s. 131). Förhöret med den till- talade anses numera, efter en reform år 1988, som ett förhör i be- vissyfte. Att reglerna om protokolleringsskyldigheten inte ändrades i samband med denna reform sades ha att göra med att den frågan borde övervägas i samband med frågan om och i så fall i vilken ut— sträckning den tilltalades berättelse borde redovisas i domen (a. prop. s. 153) och att detta fick tas upp vid ett senare tillfälle. Så har emel- lertid inte skett.

Utredningen ser som nyss nämnts stora fördelar för hovrättspröv- ningen, om den tilltalades berättelse kan spelas in på band. Några konkreta nackdelar med en protokolleringsskyldighet i enlighet med det anförda är svåra att se. Utredningen föreslår därför att även den tilltalades berättelse skall protokolleras i enlighet med vad som gäller

för övriga berättelser i bevissyfte.

Ett annat område som är intressant i förevarande sammanhang är videotekniken. Det finns numera inga tekniska hinder mot att göra videoupptagningar av förhör i tingsrätten och att låta dem — på samma sätt som nu gäller för ljudupptagningar — följa med målet till hovrätten efter ett överklagande dit. Hovrätten skulle då få ett ännu bättre under- lag än vad ljudupptagningarna ger när det gäller att bedöma bevisvär— det av ett förhör. Uppenbarligen skulle förnyad bevisupptagning kunna undvikas i ytterligare ett antal fall, om en videoinspelning skulle finnas att tillgå.

Att videofilma vittnen m.fl. är emellertid inte oproblematiskt uti- från den hördes synpunkt. Dels kan det antas att inte så få vittnen kan

uppfatta en videoinspelning som integritetskränkande eller på annat sätt besvärande, något som i sin tur kan inverka negativt på förmågan och viljan att avge en klar och spontan berättelse. Dels kan den hörde — med rätt eller orätt — i Vissa fall uppleva en ökad risk för repressa- lier, eftersom han kan identifieras med hjälp av videoinspelningen. Denna blir ju på samma sätt som en ljudupptagning allmän handling. Dels får man räkna med att videoinspelningar i speciella fall kan komma i viss utsträckning att återges i massmedia, främst i TV, något som ytterligare ökar Vittnets utsatthet och minskar hans vilja att ställa upp i en rättegång.

De nu nämnda betänkligheterna mot videoinspelningar av förhör är enligt utredningens bedömning så starka att något förslag som innebär en allmän möjlighet för domstolarna att spela in förhör på video inte bör läggas fram, i vart fall inte utan en djupare analys av för— och nackdelar än vad som varit möjligt att göra inom ramen för utred— ningens uppdrag. (DV har för närvarande regeringens uppdrag att utreda de tekniska och ekonomiska förutsättningarna för användning av Videoteknik i domstolarna.) Det sagda utesluter emellertid inte att de fördelar som videotekniken ger för hovrättsprocessens del skulle kunna tas till vara redan nu genom en begränsad reform. Utredningen anser övervägande skäl tala för att en videoinspelning skulle kunna tillåtas under förutsättning dels att den hörde samtycker till att inspel- ning sker, dels att tingsrätten inte anser det olämpligt.

Tilltrosparagrafema

Tilltrosparagrafema är, som tidigare nämnts, ett uttryck för principen om det bästa bevismaterialet; hovrätten skall för att få ändra tings— rättens bedömning ha ett lika gott underlag som tingsrätten hade. En tilltrosfråga anses som tidigare sagts föreligga i tre fall, nämligen dels när det är oklart vad den hörde menat med sin berättelse i tingsrätten, dels när det är oklart om berättelsen riktigt återger vad han iakttagit, dels när det är oklart om hans iakttagelse varit riktig. I samtliga dessa situationer råder i princip ett strikt förbud att ändra tingsrättens be— dömning utan att höra om förhörspersonen i hovrätten.

Man kan enligt utredningens mening med fog fråga sig om inte den nu nämnda regleringen är onödigt sträng, i synnerhet mot bakgrund av dagens och morgondagens tekniska möjligheter till återgivande av förhör som hållits i tingsrätten. Det bästa exemplet på det sagda ger videotekniken. Det är svårt att hävda att ett videoinspelat förhör skulle utifrån möjligheterna att göra en tilltrosbedömning vara så underlägset omhörandet inför hovrätten att det finns skäl att i sådana fall upprätt—

hålla ett strikt ändringsförbud av dagens modell. Även när alternativet är uppspelning av ljudband från tingsrättsförhandlingen kan det te sig onödigt strängt att domstolen alltid är hindrad att ändra tingsrättens bedömning. Det gäller i vissa fall i den första av de ovan närrmda kategorierna av tilltrosfall, nämligen där det är oklart vad den hörde menat med sin berättelse. Här borde det inte finnas några betänklig— heter mot att hovrätten, sedan man lyssnat på vad han säger på ljud- bandet, får frihet att tolka hans uttalanden på ett annat sätt än vad tingsrätten gjort (en annan sak är att omförhör kan bli nödvändigt på grund av att det krävs kompletterande frågor, men detta regleras inte av tilltrosparagraferna). Gäller tilltrosbedömningen å andra sidan frågan om förhörspersonen har lämnat medvetet oriktiga uppgifter inför tingsrätten eller om det är oklart om hans iakttagelse är riktig torde det knappast annat än undantagsvis finnas skäl att tillåta hov— rätten att ändra tingsrättens bedömning enbart efter att ha lyssnat på ljudband. Det kan på motsvarande sätt hävdas att det ibland är mindre lämpligt — trots att det är tillåtet enligt dagens regler — att ändra tings— rättens dom i tilltrosfall när t.ex. ett vittne som hörts vid huvudför- handlingen i tingsrätten hörs om enbart på telefon i hovrätten.

Det sagda talar enligt utredningens mening för att det även i fort- sättningen är befogat med ett principiellt förbud att ändra tingsrättens tilltrosbedömning i vissa situationer, men att detta förbud inte behöver vara så rigoröst och så omfattande som nu. Det avgörande för när ändring skall tillåtas bör därvid vara att beviset i hovrätten läggs fram på ett sådant sätt att en tillförlitlig bevisvärdering kan göras i det hänseende som är aktuellt. Inom ramen för en sådan huvudprincip skulle det vara möjligt att hantera olika situationer enligt förutsätt- ningarna i det enskilda fallet. Finns videoupptagning tillgänglig, bör utrymmet vara mycket stort för bevisvärdering utan omförhör. Om bara ljudband finns att tillgå, kanske ändå bevisvärderingen — i enlig— het med vad som sagts i det föregående — kan göras utan omförhör. Finns inte ens ljudband utan bara en sammanfattning av förhöret i tingsrättens dom, torde det praktiskt taget aldrig vara möjligt att utan omhörande göra en tillförlitlig bevisvärdering av tilltron, och i sådana fall bör följaktligen ändringsförbudet slå till.

Utredningen föreslår mot denna bakgrund att reglerna i 50 kap. 23 å och 51 kap. 23 å RB ändras i enlighet med det sagda. Motsvaran- de ändring bör göras i 7 å lagen (1994:831) om rättegången i vissa hyresmål i Svea hovrätt. Även med ett på detta sätt uppmjukat änd- ringsförbud finns det — liksom i dag — behov av undantag från för- budet dels när det finns synnerliga skäl att beviset har ett annat värde än det tingsrätten kommit fram till (även om denna regel torde behöva komma till användning mer sällan än med dagens rigorösa ändrings-

förbud), dels när det gäller ändringar som är till förmån för den till- talade. I fråga om det sistnämnda undantaget finns det —- mot bakgrund av uppgifter rörande tillämpningen som kommit utredningen till del — för övrigt anledning påpeka att den omständigheten att ändringsförbud formellt sett inte råder till förmån för den tilltalade inte bör föranleda hovrätten att underlåta att kalla in tilltrosvittnen, om det finns sakliga skäl för omhörande.

Som framgår av redogörelsen för gällande rätt finns det i viss mån delade meningar när det gäller hovrättens skyldighet att kalla in till- trosvittnen utan yrkande av part. Det finns därför ett behov av att klarlägga rättsläget på den här punkten. Frågan ställs i praktiken inte på sin spets särskilt ofta; den part som yrkar ändring har givetvis i de allra flesta fall ett intresse av att genom att begära omhörande ge hovrätten en bättre möjlighet att värdera om bevisningen till hans förmån. Med en uppmjukad regel av den typ som utredningen tidigare talat om torde det bli ännu mer sällsynt att hovrätten i förväg kan säga sig att det är fråga om ett fall som helt klart faller under ändringsför- budet. I den mån det emellertid är fråga om ett sådant klart fall anser utredningen för sin del att övervägande skäl talar för att hovrätten får en skyldighet att agera ex officio; risken för en meningslös rättegång med en i förväg helt given utgång är annars överhängande. I det före- slagna systemet med generellt krav på prövningstillstånd i hovrätt kommer de mål som erhåller prövningstillstånd att i mycket stor ut— sträckning ha släppts fram till prövning just på möjligheterna till ändring av tingsrättens dom. Det är inte rationellt eller konsekvent att i ett sådant system låta hovrätterna av formella skäl vara förhindrade att vidta en befogad ändring av tingsrättens dom därför att klaganden — kanske av oförstånd — underlåter att begära omförhör med t.ex. ett tilltrosvittne. Ansvaret för att tilltrosvittnen kallas in bör alltså åvila hovrätten. Detta utgör knappast någon förändring i förhållande till vad som anses gälla i dag.

I samband med en sådan justering av tilltrosparagraferna som nu föreslagits bör även en anpassning ske till vad som allmänt tillämpas i praxis, nämligen såtillvida att även förhör med målsägande som inte för talan och partsförhör utan sanningsförsäkran explicit förs in under paragrafernas tillämpningsområde. Även förhör med sådana s.k. med- tilltalade som avses i 36 kap. lå andra eller tredje stycket RB bör givetvis falla in under detta område.

AV 55 kap. 14 å RB följer bl.a. att HD inte behöver ta upp be- visningen på nytt för att ändra i hovrättens bedömning av en tilltros- fråga om hovrätten ändrat tingsrättens dom utan förnyad bevisupptag- ning. Oavsett om bevisningen tas upp på nytt i HD eller inte får hov- rättens bevisvärdering enligt Welamson (a.a. s. 176) i princip inte

frångås annat än när det föreligger synnerliga skäl. Utredningens förslag om ändring i de tilltrosparagrafer som gäller i hovrätt innebär att hovrätten — i de fall förnyad bevisupptagning inte skett — i princip endast får frångå tingsrättens tilltrosbedömning i de fall där hovrätten har tillgång till ett fullgott substitut för förnyad bevisupptagning. Något behov av en särskild möjlighet att frångå hovrättens tilltrosbe— dömning på grund av att förnyad bevisupptagning inte skett i hovrätten torde därför inte finnas. Det nämnda undantaget från ändringsförbudet i HD kan därför upphävas. I de fall där hovrätten gjort en annan tilltrosbedömning än tingsrätten trots att hovrätten inte haft tillgång till ett fullgott substitut för förnyad bevisupptagning torde det föreligga ett rättegångsfel som ytterst kan föranleda återförvisning.

Reglerna om omhörande i 35 kap. 13 å andra stycket RB

Grundtanken med 1989 års ändring i rubricerade regel var att hov— rätten skulle ta ett större ansvar vid bedömningen av om omförhör skulle ske. Syftet var att minska antalet omförhör. Genom lagänd- ringen upphävdes den tidigare gällande presumtionen att omförhör skulle äga rum, om en part begärde det. Efter uttalanden av Lagrådet kom emellertid motivledes den gamla presumtionen att stå kvar såvitt avser tilltrosvittnen (prop. 1988/89:95 s. 91).

Den sålunda avsedda skillnaden mellan tilltrosbevisning och övrig bevisning framgår inte av lagtexten och kan dessutom — vilket på- pekats bl.a. av Welamson (Ny lagtext om förnyad bevisupptagning. Ett framsteg? i Festskrift till Per Olof Bolding, s. 411 ff.) — te sig mindre konsekvent från den åberopande partens synpunkt. Redan detta gör en förändring av paragrafen angelägen. Till detta kommer att den ovan föreslagna uppmjukningen av tilltrosparagraferna kräver ett ställningstagande till i vad mån det är befogat att längre upprätthålla någon skillnad mellan tilltrosbevisning och övrig bevisning i det nu diskuterade hänseendet.

Den skärpning av reglerna för omförhör som genomfördes år 1989 har med all säkerhet medfört att omförhör undvikits i ett flertal fall, jämfört med om tidigare regler hade gällt. Det finns naturligtvis flera fördelar med detta, särskilt sett från förhörspersonens synpunkt. Även för parterna och för hovrätten framträder uppenbara fördelar genom lägre kostnader och minskade problem med kallelser, bristande delgiv— ning m.m.

Samtidigt står det klart att lagändringen inneburit ett icke obetydligt merarbete för hovrätterna. En begäran från part om omförhör skall inte längre i princip godtas, utan kritiskt granskas inför en bedömning

av om omförhör är sakligt befogat. Denna bedömning kräver normalt att hovrätten sätter sig förhållandevis noga in i målet. Med det stora tryck från mer brådskande mål som finns på en hovrättsavdelning är det lätt att föredragningar av omförhörsfrågor prioriteras lågt, vilket resulterar i att målen blir liggande onödigt länge.

Erfarenheten visar — menar utredningen — att en föredragning av omförhörsfrågan i de allra flesta fall ändå resulterar i att det begärda omförhöret tillåts; den extra omgång och det besvär som föredrag— ningen medfört kan i dessa fall med fog sägas ha varit onödiga. Att partens yrkande om omförhör i allmänhet godtas har givetvis att göra med att parten i de allra flesta fall är den som bäst kan avgöra om omförhör är motiverat.

Utredningen anser mot den nu angivna bakgrunden att hovrätternas prövning av behovet av förnyad bevisupptagning i fortsättningen inte skall vara så omfattande som enligt gällande regler. Detta kräver en ändring av bestämmelserna i 35 kap. 13 å andra stycket RB. En sådan kan lämpligen ta formen av en återgång till den ordning som gällde före den 1 september 1989. Utredningen förordar alltså en regel enligt vilken förnyad bevisupptagning alltid skall ske på parts begäran, om hovrätten inte finner att en sådan skulle sakna betydelse. Om någon part inte begår förnyad bevisupptagning, skall det däremot liksom enligt gällande rätt vara bevisningens betydelse för utredningen som skall vara vägledande för hovrättens prövning av om denna skall tas upp på nytt; i dessa fall föreslås alltså ingen inskränkning i hovrättens prövningsskyldighet.

6.6 Skriftligt förfarande

Sammanfattning: Utredningen föreslår en utvidgning av möj— ligheten till skriftligt förfarande genom att hovrätten ges möjlig— het att avgöra tvistemål och brottmål utan huvudförhandling om båda parter begär att målet skall avgöras på det sättet eller om ingen av parterna, sedan fråga väckts om avgörande på hand- lingarna, haft något att invända häremot. Med anledning av Sveriges konventionsåtaganden föreslås vidare att den regel upphävs enligt Vilken det är möjligt att mot ena partens vilja avgöra tvistemål på handlingarna, om värdet av det som över- klagandet gäller uppenbart inte uppgår till ett basbelopp. Dess— utom föreslås att reglerna om avgörande av mål utan kommuni- kation med motparten på den grunden att överklagandet är uppenbart ogrundat, upphör att gälla. Sistnämnda regler behövs inte i ett system med generellt krav på prövningstillstånd.

6.6. 1 Gällande rätt

Tvistemål

Huvudregeln är att tvistemål i hovrätten skall avgöras efter huvudför- handling. I praktiken avgörs dock de flesta efter föredragning, dvs. i ett förfarande byggt på skriftlighet").

Från huvudregeln om muntlighet görs i 50 kap. 13 å RB flera undantag. Reglerna är fakultativa. Hovrätten måste alltid se till att målet är tillfredsställande utrett och iaktta reglerna om förnyad bevis- upptagning (Welamson, Rättegång VI, 3:e uppl., s. 112 och den— samme, Svensk rättspraxis. Civil— och straffprocessrätt 1980—1987, SvJT 1989 s. 601 samt NJA 1972 s. 578, 1981 s. 346, 1984 s. 181 och 1987 s. 74).

För det första får hovrätten avgöra målet på handlingarna om klagandens ändringsyrkande medgetts.

För det andra behöver hovrätten inte hålla huvudförhandling om det är uppenbart att överklagandet är ogrundat, dvs. då målet med stöd av 50 kap. 8 å andra stycket RB kan avgöras utan kommunika— tion. Att överklagandet skall vara uppenbart ogrundat innebär att det inte får finnas minsta tvivel om saken. Ett överklagande kan anses uppenbart ogrundat t.ex. när svaranden förpliktats av tingsrätten att utge visst belopp till käranden och svaranden överklagar med yrkande att kärandens talan skall ogillas på grund av svarandens bristande betalningsförmåga (Ds Ju 1983:1 s. 42). Kommunikation får inte underlåtas då bristerna i överklagandet är sådana att de kan avhjälpas inom ramen för hovrättens skyldighet att bedriva materiell processled— ning (NJA 1989 s. 754).

För det tredje kan målet avgöras utan huvudförhandling om båda parter begärt det eller förklarat sig inte ha något att invända mot det. Enligt Welamson (Rättegång VI, 3:e uppl., s. 114) bör denna möjlig- het att avstå från huvudförhandling tillämpas med försiktighet dels i de fall där bevisfrågor är aktuella, dels generellt i indispositiva mål.

För det jj'ärde får målet avgöras utan huvudförhandling om värdet av det som överklagandet gäller uppenbart inte uppgår till det bas—

10Enligt den i bilaga 4 a. beskrivna målundersökningen prövades 55,5 % av de mål som avgjordes under perioden 1992-07-01--1993—06-30 i sak. Andelen mål som avgjordes genom avskrivningsbeslut, varmed jämställts överklagan- den som förfallit saint stadfästa förlikningar, uppgick till 24,8 %. 14,3 % av tvistemålen avgjordes målet genom avvisningsbeslut. Hovrätten undanröjde tingsrättens avgörande och återförvisade målet i 2,4 % av tvistemålen. I 12,9 % av tvistemålen beviljades inte prövningstillstånd. Av de i sak prövade målen avgjordes endast 37,6 % efter huvudförhandling.

belopp som gällde vid tidpunkten för tingsrättens dom och inte båda parter har begärt huvudförhandling. Vid beräkningen av värdet skall hovrätten enligt 50 kap. 13 å andra stycket RB bortse från rättegångs— kostnader och sådan ränta som avser tiden efter det att talan väckts. Bestämmelsen ger intryck av att öppna en möjlighet att mot den ena partens vilja avgöra ett mål på handlingarna. En sådan tillämpning är dock inte alltid förenlig med den praxis rörande art. 6 i Europa- konventionen som utvecklats vid Europadomstolen (jfr NJA 1994 s. 290).

För det femte behöver hovrätten enligt 50 kap. 13 å tredje stycket RB inte hålla huvudförhandling om det är uppenbart att sådan för— handling är obehövlig. Så kan enligt motiven vara fallet om ena parten i rent obstruktionssyfte kräver en huvudförhandling (Ds Ju l983:1 s. 57). Det måste dock kunna uteslutas att en förhandling skulle kunna bidra till utredningen för att undantaget skall gälla (NJA 1988 s. 106). Enligt Welamson blir bestämmelsen huvudsakligen aktuell i mål som rör renodlad rättstillämpning och där förekommande rättsfrågor har givits sådan belysning i tingsrätten och/eller vid förberedelsen i hov— rätten att en huvudförhandling kan bedömas uppenbarligen inte tillföra målet något av värde (a.a. s. 115).

För det sjätte behöver inte huvudförhandling hållas för prövning som inte avser själva saken (50 kap. 13 å fjärde stycket RB). Detta undantag är tillämpligt t.ex. när mål avskrivs efter återkallelse, när hovrätten stadfäster en förlikning, när överklagandet avvisas enligt 50 kap. 6 eller 7 å RB, när hovrätten prövar en där uppkommen fråga om kvarstad eller när hovrätten finner att rättegångshinder föreligger och på den grunden undanröjer tingsrättens dom. Grunderna för 50 kap. 13 å fjärde stycket RB har tillämpats när hovrätten meddelat tredskodom efter det att käranden överklagat tingsrättens tredskodom (SvJT 1974 rf s. 28).

I SvJT 1971 rf s. 58 kombinerades grunderna för avgörande av mål på handlingarna. Målet gällde dels betalningsförpliktelse, dels skyldig- het att lämna ut viss egendom. Överklagandet ansågs uppenbart ogrun- dat beträffande betalningen och viss del av egendomen. Såvitt gällde resten av egendomen, vars värde understeg den äldre motsvarigheten till nuvarande 50 kap. 13 å första stycket fjärde punkten RB, delade hovrätten tingsrättens uppfattning samt avgjorde målet på handlingar- na.

Innan hovrätten avgör ett mål utan huvudförhandling skall parterna enligt 50 kap. 14 å RB beredas tillfälle att slutföra sin talan, om det inte är uppenbart att det redan skett. En underlåtenhet i det hänseendet utgör rättegångsfel som föranleder undanröjande och återförvisning (NJA 1981 s. 995 och 1992 s. 517 som båda avsåg brottmål).

Innehållet i en slutskrift kan föranleda behov av huvudförhandling eller ytterligare möjlighet till slutförande av talan (NJA 1980 s. 299 som dock avsåg brottmål).

Brottmål

Även i brottmål är huvudregeln att avgörandet skall ske efter huvud- förhandling”.

För brottmålens del anges undantagen från huvudregeln om huvud- förhandling i 51 kap. 13 å RB. Även dessa regler är fakultativa. Hovrätten måste liksom i tvistemålen alltid se till att målet utretts till— fredsställande och iaktta reglerna om förnyad bevisupptagning.

För det första får hovrätten avgöra ett brottmål utan huvudförhand- ling om åklagaren överklagat endast till den tilltalades förmån.

För det andra får hovrätten avgöra målet på handlingarna om endast den tilltalade överklagat och hans ändringsyrkande godtas av motparten.

För det tredje får hovrätten avgöra ett brottmål utan huvudförhand— ling om det är uppenbart att överklagandet är ogrundat, dvs. när målet kan avgöras utan kommunikation med stöd av 51 kap. 8 å andra stycket RB.

För det fjärde får målet avgöras utan huvudförhandling om det inte finns anledning att döma den tilltalade till ansvar eller att ådöma honom påföljd eller döma honom till annan påföljd än böter eller villkorlig dom eller sådana påföljder i förening. Med dessa påföljder likställs vite och, om det inte samtidigt är fråga om förverkande av villkorligt medgiven frihet från fängelsestraff, förordnande enligt 34 kap. 1 å första stycket första punkten BrB. Med att inte ådöma påföljd förstås att meddela påföljdseftergift enligt 29 kap. 6 å BrB eller att med stöd av 30 kap. 6 å BrB förklara att den tilltalade skall var fri från påföljd (jfr prop. 1983/84:78 s. 84). Även mål som endast gäller förverkande av egendom eller särskild rättsverkan av brott kan av- göras utan huvudförhandling eftersom sådana mål, enligt 2 å lagen (1986:1009) om förfarandet i vissa fall vid förverkande m.m., skall handläggas enligt samma regler som gäller beträffande åtal för brott

11Enligt den i bilaga 4 a. beskrivna målundersökningen prövades 80,5 % av de brottmål som avgjordes under periden 1992-O7-Ol--1993—06-30 i sak. Andelen mål som avgjordes genom avskrivningsbeslut, varmed jämställts överklaganden som förfallit, uppgick till 18,2 %. Andelen brottmål som avgjordes genom avvisningsbeslut eller beslut om undanröjande av tings— rättens avgörande jämte återförvisning var mindre än 1 %. Av de i sak prövade målen avgjordes 86,5 % efter huvudförhandling.

för vilket inte är föreskrivet svårare straff än böter. Även om hov- rätten inte överväger annat än ett bötesstraff kan det finnas situationer där det är uteslutet att tillämpa undantagsbestämmelsen. I rättsfallet NJA 1968 s. 188 ansåg HD att det inte var förenligt med grunderna för motsvarande äldre bestämmelse att hovrätten utan huvudförhandlig efter lägre rätts frikännande dom dömde den tilltalade till ett så strängt straff som 50 000 kr i böter.

I samtliga nu angivna fall skall dessutom huvudförhandling alltid hållas om part begär det och det inte är uppenbart att huvudförhand- ling inte behövs. Om man inte kan bortse från möjligheten att en huvudförhandling skulle kunna leda till annat resultat än det tingsrätten kommit till, är det inte uppenbart obehövligt med förhandling (NJA 1988 s. 92). En särskild restriktivitet vid tillämpningen är dessutom påkallad med hänsyn till art. 6 i Europakonventionen (NJA 1988 s. 572).

För det femte behöver hovrätten inte hålla huvudförhandling för prövning som inte avser själva saken.

Även i brottmål är det möjligt att kombinera grunderna för av- görande utan huvudförhandling (NJA 1976 s. 315 och Welamson, a.a. s. 115 f.).

Om det i brottmålet även förs talan om annat än ansvar, får målet avgöras utan huvudförhandling endast om denna talan enligt 50 kap. 13 å RB får prövas på det sättet.

Vad som tidigare sagts om slutförande av talan i tvistemål gäller även brottmål.

O-mål

Dessa mål avgörs efter föredragning. Om det är nödvändigt för ut- redningen i målet att en part eller någon annan hörs muntligen, får hovrätten enligt 52 kap. 11 å RB besluta om detta på lämpligt sätt. Genom en hänvisning i detta lagrum till 43 kap. 8 å fjärde stycket RB är det även möjligt att hålla förhöret på telefon.

Enligt 13 å andra stycket förslaget till ny lag om domstolsärenden, som förväntas träda i kraft under år 1996, bör sammanträde ingå i förfarandet när det kan antas vara till fördel för utredningen eller främja ett snabbt avgörande av ärendet. På enskild parts begäran skall sammanträde alltid hållas. Undantag gäller dock om ärendet inte skall prövas i sak, om avgörandet inte går parten emot eller om ett sam- manträde på grund av någon annan särskild omständighet inte behövs (14 å). Ett sammanträde får begränsas på det sätt domstolen finner

lämpligt (13 å tredje stycket). Vidare får sammanträdet hållas på tele— fon (19 å).

De jämfört med regeln i 52 kap. 11 å RB generösa möjligheterna till sammanträde i den föreslagna lagen om domstolsärenden kan förklaras av den rätt till förhandling som följer av art. 6 i Europa— konventionen och som HD redan tidigare ansett borde få genomslags- kraft vid tolkningen av 52 kap. 11 å RB när en konventionsskyddad rättighet berörs av överklagandet (se t.ex. rättsfallen NJA 1993 s. 109 och 111 samt lagrådsremiss En ny lag om domstolsärenden s. 107 f.).

6.6.2 Överväganden Utgångspunkter

Huvudregeln om muntlighet vid avgörandet av brottmål och tvistemål har redan i dag försetts med processekonomiskt betingade undantag. Frågan blir då om ytterligare inslag av skriftlighet kan förenas med ambitionen att ge hovrätten så goda förutsättningar som möjligt att fullgöra sin uppgift i instansordningen.

I de fall muntlig bevisning skall tas upp måste ett sammanträde äga rum. Utredningen anser att dagens system, med bevisupptagning vid en huvudförhandling i brottmål och tvistemål, bör gälla även i fort- sättningen. Alternativet är att man utformar nya regler för hanteringen i hovrätt av brottmål och tvistemål med bestämmelserna för Ö-mål som förebild. Bevisningen skulle då tas upp vid ett särskilt samman- träde men muntlighetsinslaget i övrigt upphöra. Ledamöterna skulle i stället få del av övrigt processmaterial genom föredragning. Något skäl att närmare överväga en sådan lösning saknas dock; i de fall där muntlig bevisning skall tas upp gör sig skälen bakom omedelbarhets-, muntlighets- och koncentrationsprinciperna lika starkt gällande som i tingsrätt. I dessa fall bör även i fortsättningen målet avgöras efter en huvudförhandling av samma slag som i tingsrätt.

Utöver de fall där muntlig bevisning skall tas upp behövs huvud— förhandling i regel bara i fall där hovrätten bör bilda sig en uppfatt- ning om parternas personliga egenskaper. Exempel härpå är pröv— ningen av vissa påföljdsfrågor och av frågor om vårdnad om barn. I övriga fall bör mål kunna avgöras utan huvudförhandling. De intres- sen som ligger bakom Europakonventionens reglering måste dock beaktas.

Tvistemål

Av den i bilaga 4 a. beskrivna målundersökningen framgår att av de tvistemål som avgjordes efter huvudförhandling togs muntlig bevisning upp i ca 90 %. Det är alltså ganska få huvudförhandlingsmål där muntlig bevisning inte tas upp. I en del av dessa är det rimligt att anta att huvudförhandling kan motiveras av att hovrätten är tvungen att kunna bilda sig en uppfattning om parterna personligen. Men det finns säkert ett antal fall där målet kan avgöras på ett helt tillfredsställande sätt även utan huvudförhandling.

Vissa av de åsyftade fallen torde redan nu kunna avgöras på hand— lingarna med stöd av 50 kap. 13 å tredje stycket RB, dvs. när det är uppenbart obehövligt med huvudförhandling. Men eftersom det skall vara uppenbart att huvudförhandling inte behövs torde möjligheterna att avstå från huvudförhandling vara små. Ett sätt att vidga möjlig- heterna för hovrätten att avstå från att hålla huvudförhandling är där- för att jämka regeln i 50 kap. 13 å tredje stycket RB. Frågan är dock om en sådan reform skulle komma att få någon praktisk betydelse för sådana fall i vilka en part som begär huvudförhandling gör gällande en rättighet som omfattas av art. 6 i Europakonventionen (jfr avsnitt 3.3.2 och 5.4.3). Nedan följer en redogörelse för några för denna fråga relevanta avgöranden från Europadomstolen”.

Fallet Axen: Tyska Bundesgerichtshof hade vägrat att hålla för- handling i ett mål angående skadestånd. Overklagandet dit hade grundats på rent rättslig argumentation. Enligt Europadomstolen kunde beslutet att inte hålla förhandling anses rättfärdigat av för— farandets särdrag i ett helhetsperspektiv. De två instanserna under Bundesgerichtshof hade hållit förhandling i målet. Vidare kunde Bundesgerichtshof bara pröva rättsfrågor och — om förhandling inte hölls — bara ogilla överklagandet. Skulle den däremot ha velat ändra den föregående instansens avgörande hade förhandling enligt tysk rätt varit obligatorisk. Europadomstolen ansåg att frånvaron av muntlig förhandling inte kränkte art. 6.

Fallet Sutter: Den militära kassationsdomstolen i Schweiz avslog en begäran om förhandling i ett mål angående straff för överträdelse av militära ordningsföreskrifter och ogillade Sutters överklagande. Europadomstolen noterade att kassationsdomstolen inte prövade sakförhållandena såvitt avsåg skuldfrågan eller påföljden. Avgöran- det hänförde sig enbart till tolkningen av berörda bestämmelser. Det fanns därför inte skäl att anta att rättegången vid kassations— domstolen var mindre "fair" än rättegången vid den lägre instan- sen, som ostridigt uppfyllde kraven i art. 6. En förhandling hade

12För avgörandenas fullständiga beteckning, se bilaga 6.

enligt Europadomstolen inte inneburit någon ytterligare garanti för de principer som ligger till grund för art. 6.

Fallet Ekbatani: Ekbatani hade av tingsrätten mot sitt nekande dömts till böter för hot mot tjänstemän på basis av uppgifter från målsäganden. Hovrätten förvägrade Ekbatani förhandling och fastställde tingsrättens dom. Europadomstolen ansåg att skuldfrågan inte kunde prövas i hovrätten utan en direkt bedömning av upp— gifter från den tilltalade och från målsäganden samt att huvudför— handling borde ha hållits.

Fallet Helmers: Tingsrätten hade efter att ha hållit huvudförhand- ling ogillat ett enskilt åtal som väckts av Helmers. Atalet gällde bl.a. förtal. Hovrätten nekade Helmers förhandling och fastställde tingsrättens dom. Både sak— och rättsfrågor förelåg till bedömning. Helmers påståenden i hovrätten hade enligt Europadomstolen gjort det nödvändigt att pröva dels Vilka fakta som var relevanta, dels vilka som var bevisade, dels hur frågan om skälig grund att yttra sig skulle bedömas. I Visst avseende var detta dessutom frågor som tingsrätten inte prövat. På grund av detta och då det var fråga om betydelsefulla frågor ur Helmers synvinkel, bl.a. hans rykte, borde förhandling ha hållits.

Fallet J an-Åke Andersson: Andersson hade dömts av tingsrätten för förseelse mot vägtrafikkungörelsen. Hovrätten avgjorde målet på handlingarna. Europadomstolen ansåg att frågan om avsteg från principen om förhandling skulle bedömas med hänsyn "to the nature of the Swedish appeal system, to the scope of the Court of Appeal's powers and to the manner in which the applicant's interests were actually presented and protected before the Court of Appeal particularly in the lights of the nature of the issues to be decided by it. " Europadomstolen anförde att art. 6 inte alltid kräver förhandling oberoende av den fråga som skall prövas. Andra hän— syn måste också tas vid en prövning i andra instans såsom rätten till rättegång inom skälig tid. Frånvaron av förhandling i andra och tredje instans kan enligt domstolen rättfärdigas av de speciella särdragen hos förfarandet. Sålunda kan prövningstillståndsförfaran— den och förfaranden som enbart inbegriper rättsfrågor uppfylla kraven i art. 6 även om klaganden inte ges möjlighet att bli hörd personligen. Detta fall skilde sig dock från Ekbatani med hänsyn till den typ av frågor som skulle prövas. Europadomstolen kom fram till att överklagandet inte avsåg sak- eller rättsfrågor som inte kunde bedömas adekvat på basis av aktmaterialet. Dessutom var det fråga om en mindre förseelse och därtill kom förbudet mot reformatio in pejus. Särskilda omständigheter rättfärdigade alltså frånvaron av förhandling.

De fall där Europadomstolen haft att ta ställning till om rätten till förhandling kränkts har i regel avsett brottmål. Det finns emellertid

inget som tyder på att de slutsatser som dessa rättsfall berättigar till inte skulle gälla även för tvistemål.

Genomgången ger vid handen att det ansetts förenligt med art. 6 att avgöra målet på handlingarna i situationer där överinstansens prövning varit begränsad till rättsfrågan i målet och parten inte gjort andra invändningar än sådana som lämpligen kunnat prövas på handlingarna. Gränsdragningen är dock inte helt klar. Med hänsyn härtill ter det sig tveksamt med tanke på risken för konventionskränkningar att ta bort uppenbarhetsrekvisitet i 50 kap. 13 å tredje stycket RB. Mot denna bakgrund bör något sådant förslag inte läggas fram.

En fråga som anmäler sig i sammanhanget är om regeln i 50 kap. 13 å första stycket fjärde punkten RB kan anses förenlig med Europa- konventionen. Enligt denna punkt får hovrätten avgöra målet utan huvudförhandling om värdet av det som överklagandet gäller upp- enbart inte uppgår till det basbelopp som gällde vid tidpunkten för tingsrättens dom och inte båda parter har begärt huvudförhandling. Avfattningen av bestämmelsen ger som framgår av avsnitt 6.6.1 in— tryck av att öppna en möjlighet att mot parts Vilja avgöra ett mål på handlingarna. En tillämpning efter ordalydelsen är som framgår av det föregående inte alltid förenlig med den praxis som vuxit fram i Europadomstolen (jfr NJA 1994 s. 290). Problemet skulle kunna lösas med hjälp av s.k. fördragskonform lagtolkning; hovrätten måste ju inte avgöra mål på handlingarna även om den får göra det. Det är emellertid lämpligt att lagtexten i möjligaste mån överensstämmer med Europadomstolens praxis. Den angivna regeln bör därför utgå ur lagtexten.

Det synes emellertid finnas en möjlighet att vidga utrymmet för skriftlig handläggning genom en jämkning av bestämmelsen i 50 kap. 13 å första stycket tredje punkten RB. Enligt denna punkt får hov— rätten avgöra målet utan huvudförhandling om båda parter begär att målet skall avgöras utan huvudförhandling eller förklarar att de inte har något att invända mot det. Bestämmelsen innebär alltså att bägge parter måste på något aktivt sätt ge domstolen till känna att de vill ha målet avgjort på handlingarna. Undantaget kan därmed inte utnyttjas om part underlåter att, då fråga väckts om avgörande på handlingarna, ge till känna sin mening rörande målets fortsatta handläggning. Enligt utredningens uppfattning saknas skäl att inte låta hovrätten avgöra målet utan huvudförhandling i sistnämnda fall. Det torde inte upp- komma någon kränkning av art. 6 i Europakonventionen eftersom den part, vars rätt berörs, i ett sådant fall inte begärt förhandling trots att detta varit möjligt (jfr Danelius, Mänskliga rättigheter, 5:e uppl., s. 157 f.). Utredningen föreslår därför att den nyss nämnda bestämmel- sen ändras så att målet kan avgöras på handlingarna om ingen av

parterna, sedan fråga väckts om avgörande på handlingarna, haft något att invända häremot. För att denna möjlighet att avgöra målet utan huvudförhandling skall användas bör, precis som i övriga fall, detta framstå som lämpligt. I syfte att klarare markera den förutsättningen föreslår utredningen också att i bestämmelsen uttryckligen anges att målet skall kunna utredas tillfredsställande.

I övrigt torde det saknas utrymme att utvidga möjligheterna att avgöra tvistemål på handlingarna.

Brottmål

Med de förut angivna utgångspunkterna inställer sig frågan om det finns någon grupp av brottmål där muntlig bevisning i regel inte läggs fram och som inte redan omfattas av undantagen i 51 kap. 13 å RB.

I avsnitt 6.2 föreslås att 51 kap. 23 a å RB upphävs under förut— sättning att förslaget om generellt krav på prövningstillstånd genom— förs och det därtill blir möjligt att meddela partiellt prövningstillstånd för en särskiljbar del av domen. I motsatt fall föreslås en ytterligare begränsning i hovrättens prövning med utgångspunkt från överklagan— dets utformning. Oavsett vilket förslag som genomförs kommer det att finnas mål där endast påföljden skall överprövas. I dessa mål läggs i regel muntlig bevisning inte fram. Även om det i många av de mål som nu avses kan vara nödvändigt att den tilltalade inställer sig per— sonligen för att hovrätten skall få ett fullgott underlag för att avgöra påföljdsfrågan finns det andra fall där frågor om påföljdsval, straff- mätning och liknande frågor, t.ex. om utvisning, lika väl kan avgöras på handlingarna som efter huvudförhandling. Det är inte ovanligt att huvudförhandlingen i de fall då den nuvarande bestämmelsen i 51 kap. 23 a å RB tillämpas — efter det att parterna har angett sin inställning — endast ägnas åt att gå igenom utredningen om den tilltalades levnads- omständigheter och åt parternas slutförande av talan. De kompletteran- de upplysningar om den tilltalades personliga förhållanden som kan komma fram vid en sådan huvudförhandling torde lätt kunna lämnas skriftligen. Inte heller finns det något som hindrar att parts talan slut- förs skriftligen. 1 de nu beskrivna situationerna ter det sig därför enligt utredningens mening onödigt med huvudförhandling. Möjligheterna att med dagens regler avgöra dessa mål utan huvudförhandling är dock begränsade. Andelen brottmål där den tilltalade bara överklagat i påföljdsfrågan är betydande. Av den i bilaga 4 a. beskrivna målunder— sökningen framgår att i 30 procent av de brottmål som avgjordes under perioden 1992-07—01--1993-06—30 överklagandet bara avsåg påföljdsfrågan. Hälften av dem avgjordes efter huvudförhandling. Av

målundersökningen framgår också att de sistnämnda målen hade en huvudförhandlingstid av i genomsnitt 50 minuter. Man kan alltså anta att en viss tidsvinst skulle kunna göras redan om en mindre del av de nu berörda fallen kunde avgöras på handlingarna i stället för efter huvudförhandling. Behovet av huvudförhandling kan ifrågasättas även när det gäller andra fall. Exempel på detta ger den situationen att sakfrågorna endast kräver ställningstagande till skriftlig bevisning eller att hovrätten utan olägenheter kan ta del av förhören som hållits i tingsrätten genom att lyssna på bandinspelningar. Ytterligare ett ex- empel är fall där de faktiska omständigheterna i målet är erkända och det i stort sett bara är rättsfrågor och påföljdsfrågor som återstår att pröva.

Det finns mot bakgrund av det anförda anledning att överväga en utvidgning av de möjligheter som i dag finns att avgöra brottmål på handlingarna. Av skäl som tidigare anförts avseende tvistemålen bör hovrätten inte annat än då det är uppenbart att förhandling inte behövs kunna neka en part i brottmål en förhandling. En utvidgad möjlighet att avgöra brottmål utan huvudförhandling bör alltså förutsätta någon form av samtycke från parternas sida och dessutom inte komma i fråga annat än i de fall detta framstår som lämpligt.

Det finns därför anledning att, i överensstämmelse med vad som tidigare föreslagits för tvistemålens del, ge hovrätten en generell möj- lighet att avgöra ett mål utan huvudförhandling när båda parter begär att målet skall avgöras på handlingarna eller, sedan fråga väckts om avgörande på handlingarna, inte invänder mot en sådan handläggning. Den nu angivna förändringen kan åstadkommas genom att i 51 kap. 13 å första stycket RB införs en bestämmelse med samma innehåll som den som föreslagits beträffande 50 kap. 13 å första stycket tredje punkten RB. Denna förändring kommer, av skäl som anförts beträf- fande motsvarande förändring för tvistemålen, att stå i överensstäm- melse med Europakonventionen. Även för brottmålens del bör klar- göras att målet skall kunna utredas tillfredsställande.

Utöver den nu föreslagna förändringen saknas utrymme att införa regler som ger ytterligare möjligheter att avgöra brottmål utan huvud- förhandling.

Ö-mål

Vid överprövningen av processuella beslut finns det ytterst sällan an- ledning att ta upp muntlig bevisning. Bortsett från vissa mål som gäller interimistiska beslut i familjemål finns det inte heller anledning till muntlighet för att hovrätten lika väl som tingsrätten skall kunna

bedöma parternas personliga egenskaper. Den nu gällande regeln i 52 kap. 11 å RB ger enligt utredningens mening en lämplig avvägning mellan muntlighet och skriftlighet. I sammanhanget kan påpekas att art. 6 i Europakonventionen inte kräver att förhandling hålls i dessa fall; genom det processuella beslutet prövas inte partens civila rättig- heter eller skyldigheter och inte heller anklagelse för brott. (Danelius, Europakonventionens artikel 6 och dess betydelse för det svenska rättegångsförfarandet i Festskrift till Bertil Bengtsson, s. 91).

Såvitt gäller sådana Ö-mål som rör överklagade beslut i ärenden framgår av avsnitt 5.4.3 att hovrätten torde vara skyldig att på parts begäran hålla förhandling, om tingsrätten inte hållit en sådan och målet gäller en rättighet som faller in under Europakonventionen. I annat fall torde det endast undantagsvis vara aktuellt med muntligt inslag i dessa mål.

Mot bakgrund av det anförda bör något förslag om ändring i 52 kap. 11 å RB inte läggas fram.

Uppenbart ogrundade överklaganden

Enligt 50 kap. 8 å andra stycket och 51 kap. 8 å andra stycket RB får hovrätten avgöra tvistemål resp. brottmål utan att först kommunicera överklagandet med motparten, om överklagandet är uppenbart ogrun- dat. I ett system med generellt krav på prövningstillstånd kommer överklaganden som är uppenbart ogrundade att nekas prövningstill- stånd. Som framgår av avsnitt 5.5.3 bör tillståndsprövningen i regel ske utan föregående skriftväxling. De regler som i dag ger hovrätten möjlighet att avgöra mål utan kommunikation med motparten behövs därför inte. De fall där överklagandet sedan prövningstillstånd med— delats visar sig vara uppenbart ogrundat torde vara så få att man kan bortse från dem. Reglerna om uppenbart ogrundade överklaganden bör därför upphävas. Detta förslag kan självfallet inte läggas till grund för lagändring om förslaget om generellt krav på prövningstillstånd inte genomförs.

6.7 Domförhet i vissa tvistemål och Ö—mål

Sammanfattning: Utredningen föreslår att hovrätten i tvistemål och Ö-mål skall vara domför med tre lagfarna domare, även i de fall då tingsrätten bestått av tre lagfarna domare.

6.7.1 Bakgrund

Huvudregeln är att hovrätten är domför med tre lagfarna domare (2 kap. 4 å första stycket RB). Fyra lagfarna domare skall delta om tingsrätten bestått av tre lagfarna domare. Fyra lagfarna domare krävs dock bara när målet avgörs; vid behandling av s.k. preliminärfrågor är hovrätten domför med tre lagfarna domare. När mål avgörs genom av— skrivningsbeslut efter återkallelse är hovrätten alltid domför med en lagfaren domare. Enligt 3 å i förslaget till ny lag om domstolsärenden skall såvitt gäller sammansättningen i hovrätten samma bestämmelser som för tvistemål gälla (lagrådsremiss En ny lag om domstolsären— den).

Rättegångsutredningen föreslog att hovrätten skulle vara domför med tre lagfarna domare även i de fall tingsrätten bestått av tre lag- farana domare (SOU 1987:46 s. 193 ff.). Departementschefen ansåg emellertid att en sådan förändring från resurssynpunkt inte hade någon större betydelse eftersom de mål som den tog sikte på var fåtaliga. Hon ansåg vidare att frågan borde anstå till dess att remissbehand- lingen av promemorian Domstolarna i framtiden — en idéskiss (Ds 1989z2) avslutats (prop. 1988/89:95 s. 68 f.). I de därpå följande direktiven till Domstolsutredningen (dir. 1989z56) berördes dock inte frågan på annat sätt än att där uttalades att det från kostnadssynpunkt är angeläget att målen inte prövas i tyngre sammansättning än som är sakligt motiverat (s. 15). Domstolsutredningen övervägde ändringar i domförhetsreglerna men endast som ett alternativ till bl.a. regler om prövningstillstånd (SOU 1991:106 Del A 5. 302 ff.).

6.7 .2 Överväganden

För att kunna fullgöra sin uppgift i instansordningen så väl som möj— ligt bör hovrättens prövning innebära större garantier för ett riktigt av- görande än tingsrättens. Förtroendet för rättsväsendet motiverar också en sådan ordning. Detta innebär inte med nödvändighet att fler lag— farna domare måste delta i hovrättens prövning.

När tingsrätten prövar ett mål med tre lagfarna domare rör det sig vanligen om mål där omfattande bevisning läggs fram och/eller som avser tvisteföremål rörande högre Värden. Särskilt i de förstnämnda fallen fyller det kollegiala dömandet en viktig funktion eftersom det kan innebära svårigheter för en person, som samtidigt skall vara ord— förande, att fullt ut vaka över alla i rättegången förekommande frågor. Men i hovrätten ter sig läget, som Rättegångsutredningen anfört, annorlunda. Saken har ju behandlats i första instans och prövningen i

hovrätten torde ofta vara mer begränsad än den i tingsrätten; tviste- frågorna är i regel identifierade, ofta har bara vissa delar av domen överklagats, i vissa delar har part ibland böjt sig för den bedömning tingsrätten gjort, osv. Man kan knappast påstå att den omständigheten att en fjärde lagfaren domare deltar i hovrätten ökar kvaliteten och därmed rättssäkerheten i någon märkbar grad”.

Mot bakgrund av det anförda anser utredningen att något vägande skäl inte finns för att behålla regeln om fyra lagfarna domare i vissa mål i hovrätten. Intresset av en mer kvalificerad prövning i hovrätten är enligt utredningens mening tillgodosett genom att målet prövas en andra gång. På grund härav bör hovrätten vara domför med tre lag— farna domare även då tingsrätten bestått av tre lagfarna domare. Med en sådan ordning skapas också förutsättningar för en hovrättsavdelning att samtidigt döma i två sammansättningar.

6.8 Påföljd för utevaro, m.m.

Sammanfattning: Beträffande de fall där ett sammanträde ställs in i förväg på grund av att en part eller någon annan anmält förhinder föreslår utredningen att det i lagtexten klargörs att domstolen får besluta om påföljd som upptagits i kallelsen, om utredning inte kommer in som gör det sannolikt att han hade laga förfall. Utredningen föreslår vidare att ett överklagande i tvistemål skall kunna förfalla när en klagande som kallats per- sonligen till huvudförhandlingen endast inställer sig genom ombud. Slutligen föreslås att ett överklagande skall kunna för- klaras förfallet även när en klagande uteblir från eller, trots att han kallats personligen, endast inställer sig genom ombud vid ett sammanträde för muntlig förberedelse i hovrätten.

6.8.1 Gällande rätt

Den som underlåter att enligt rättens beslut infinna sig vid rätten eller i övrigt fullgöra något i rättegången kan enligt skilda bestämmelser i RB drabbas av olika påföljder. Exempelvis kan tredskodom meddelas av tingsrätt i dispositiva tvistemål mot den part som uteblir från en förhandling och mot en svarande som underlåter att skriftligen avge

13Liknande tankegångar har också kommit till uttryck i samband med riks- dagsbehandlingen av prop. 1983/84:78 med förslag om vissa ändringar i RB:s domförhetsregler (bet. 1983/84:JuU15 s. 23).

svaromål. I 9 kap. RB finns regler om böter, vite och hämtning, som är tillämpliga i alla tre domstolsinstanserna. Vidare kan parts under— låtenhet enligt 35 kap. 4 å RB tillmätas betydelse i bevishänseende.

Regler om hovrättens avgörande av tvistemål och brottmål i parts utevaro finns i 50 kap. 21 och 22 åå resp. 51 kap. 21 och 22 åå RB. Om det är klaganden som uteblir förfaller överklagandet. Detta gäller dock inte om det är åklagaren i brottmål som uteblir. Vidare förfaller enskilds överklagande i brottmål om han ålagts att infinna sig person— ligen men bara inställer sig genom ombud och hovrätten inte anser sig kunna avgöra målet ändå.

Att överklagandet förfaller innebär att det inte prövas och att tings— rättens dom står fast. Om klaganden hade laga förfall som han inte kunde anmäla i rätt tid skall målet på hans ansökan åter tas upp till prövning. En sådan ansökan skall ges in till hovrätten inom tre veckor från den dag beslutet om att överklagandet förfallit meddelades. Part har bara rätt att få målet återupptaget en gång.

Om en klagande i tvistemål endast infinner sig genom ombud trots att han kallats personligen förfaller inte överklagandet. Hovrätten kan dock avgöra målet direkt eller förelägga nytt vite. Är målet indisposi- tivt kan hovrätten dessutom besluta om hämtning.

Uteblir klaganden från sammanträde för muntlig förberedelse i hov- rätten förfaller inte heller överklagandet. Den enda påföljd som kan inträda är, förutom ersättningsskyldighet avseende rättegångskost- nader, att vite kan dömas ut om sådant förelagts enligt 9 kap. 7 å första stycket RB.

Om det är klagandens motpart som uteblir gäller också att hov— rätten får avgöra målet direkt eller förelägga nytt vite. I indispositiva tvistemål och brottmål kan hovrätten även besluta om hämtning. Mot— svarande gäller om motparten kallats vid vite att infinna sig person- ligen men endast inställt sig genom ombud.

Om målet avgörs i motpartens utevaro skall hovrätten se till att det som denne anfört läggs fram ur handlingarna i den utsträckning det behövs (50 kap. 18 å andra stycket och 51 kap. 18 å andra stycket RB).

Om det är sannolikt att den som gjort sig skyldig till en underlåten— het haft laga förfall skall, enligt 32 kap. 6 å första stycket RB, dock underlåtenheten varken leda till påföljd för honom eller på annat sätt läggas honom till last i rättegången. I andra stycket i sagda bestäm— melse föreskrivs att, om det på gnmd av någon särskild omständighet kan antas att parten har laga förfall, han skall beredas tillfälle att komma in med utredning om detta. Rätten skall i sådana fall uppskjuta frågan om utdömande av påföljd eller om annan åtgärd på grund av

underlåtenheten. Kan det inte antas att laga förfall föreligger, skall frågan prövas direkt.

Beträffande vite gäller att i de fall ett sammanträde ställs in i för- väg därför att den som förelagts att vid vite infinna sig anmäler för- hinder, vitet kan dömas ut om han inte i efterhand kommer in med utredning som gör det sannolikt att han hade laga förfall (9 kap. 9 å RB).

Av 32 kap. 8 å RB framgår att laga förfall föreligger då någon genom avbrott i den allmänna samfärdseln, sjukdom eller annan om- ständighet, som han inte borde ha förutsett eller rätten eljest finner utgöra giltig ursäkt, hindrats att fullgöra vad som ålegat honom. Vidare anses part ha haft laga förfall, om ett vidtalat ombud fått laga förfall och annat ombud inte kunnat ställas i tid.

6.8.2 Överväganden Uppskjuten prövning av påföljd

Det är osäkert om domstolen i de fall där den påföljd som anges i föreläggandet inte är vite kan ställa in en förhandling i förväg och ändå hålla frågan om påföljd öppen till dess den som kallats fått till— fälle att komma in med utredning om sitt förhinder. Om detta inte är möjligt har domstolen, när en part hör av sig före en förhandling och anmäler förhinder, att välja mellan två alternativ. Domstolen kan på grundval av samtalet ställa in förhandlingen i förväg. Eftersom kallel— sen till förhandlingen då inte längre gäller, kan någon påföljd för parten inte dömas ut även om denne inte följer en uppmaning att styrka sitt förhinder med t.ex. läkarintyg. Det andra alternativet är att domstolen inte ställer in förhandlingen. Detta innebär att målet ropas på och att, om parten då inte inställer sig, påföljd kan dömas ut om han inte därefter visar att han haft laga förfall. Nackdelen med detta andra alternativ är att motparten och eventuella Vittnen m.fl. tvingas att inställa sig till en förhandling som med stor sannolikhet inte blir av på grund av det anmälda förhindret.

Enligt utredningens mening bör därför klargöras att vad som före- skrivs i 9 kap. 9 å RB även gäller andra påföljder som kan bli aktu— ella. Ett sådant önskemål har också framförts från hovrättshåll. Ut- redningen föreslår att en generell reglering införs i RB, motsvarande den som nu gäller för viten och som omfattar i princip alla påföljder som kan bli aktuella enligt balken. En sådan bestämmelse har sin plats i 32 kap. i anslutning till övriga regler som handlar om laga förfall.

Bestämmelsen bör lämpligen placeras som 7 å i kapitlet (en tidigare paragraf med detta nummer upphävdes år 1994).

Påföljderna tredskodom och förfallet överklagande innebär att målet blir avgjort. Med förfallet överklagande jämställs de fall där målet skrivs av på grund av att käromålet förfallit (44 kap. 3 å första stycket RB). Detta reser frågan om hur den part som inte drabbas av påföljden skall kunna få ersättning för sina råttegångskostnader samt om det skall krävas yrkande av honom för att påföljden skall dömas ut.

Såvitt gäller tredskodom förutsätts enligt gällande ordning att yrkande därom framställs i de fall tredskodomsfrågan aktualiseras på grund av att part uteblivit från sammanträde (44 kap. 2 å första stycket RB). Eftersom syftet med den föreslagna förändringen är att i praktiken likställa de fall där förhinder anmäls i förväg med de fall där utevaron faktiskt ägt rum anser utredningen att yrkande om tredskodom bör krävas för att sådan skall få meddelas. Ett sådant krav torde inte medföra några tillämpningsproblem. På ett eller annat sätt måste ju den part som inte anmält förhinder underrättas om att sam- manträdet ställts in. När han nås av underrättelsen har han möjlighet att framställa ett yrkande om tredskodom för det fall utredning om laga förfall inte inkommer. I samband med yrkandet om tredskodom kan parten också yrka ersättning för råttegångskostnader.

Såvitt gäller förklaring om att överklagandet förfaller krävs enligt nu gällande bestämmelser inget yrkande. Det finns inte heller skäl att överväga ett sådant krav. När den part som inte anmält förhinder underrättas om att sammanträdet ställts in har han möjlighet att fram- ställa sitt kostnadsanspråk.

Avgörande av mål i parts utevaro m.m.

Det är av stor Vikt att hovrätten kan avgöra mål snabbt. Frågan blir då om det finns skäl att utvidga möjligheterna att avgöra mål i parts utevaro eller personliga frånvaro för att på så sätt åstadkomma ett snabbare förfarande. En begränsning i detta sammanhang är att hov- rättens möjlighet att bedöma riktigheten av tingsrättens avgörande inte får försämras.

Nuvarande regler ger enligt utredningens mening goda möjligheter att avgöra brottmål utan att den tilltalade är närvarande. Något behov av att utvidga dem i syfte att göra det möjligt att avgöra mål snabbare föreligger inte. En utvidgning av dessa möjligheter skulle dessutom innebära att det skulle bli möjligt att avgöra målet i den tilltalades frånvaro även i sådana fall där hans närvaro är av betydelse för hand-

läggningen eller för utredningen i målet. Detta är självfallet inte god- tagbart. I detta sammanhang bör noteras att möjligheterna att avgöra mål i den tilltalades utevaro är större i hovrätten än i tingsrätten. För hovrättens del gäller vid utevarodom inte någon begränsning i fråga om påföljden motsvarande den som för tingsrätten tagits upp i 46 kap. 15 å andra stycket RB; i princip får tingsrätten inte döma till mer än fängelse tre månader.

I vissa fall är det en ändamålsenlig ordning att parterna kallas till ett sammanträde för muntlig förberedelse i hovrätten. För att kunna tvinga en klagande att inställa sig till ett sådant sammanträde behövs en effektiv sanktion. Den naturliga sanktionen är — precis som när det gäller kallelse till huvudförhandling — att överklagandet förfaller om klaganden inte kommer. En regel om detta bör införas i 51 kap. RB.

Om en klagande i tvistemål inte inställer sig personligen, trots att han kallats på det sättet, utan endast genom ombud förfaller inte hans överklagande enligt nuvarande regler. Hovrätten är hänvisad till att antingen pröva målet i föreliggande skick eller att med hjälp av vites- föreläggande — i de indispositiva målen även hämtning — få klaganden att närvara. Rättegångsutredningen ansåg att det beträffande de indis— positiva målen inte fanns något stort behov av att kunna låta över- klagandet förfalla eftersom parten ofta har ett eget intresse av att inställa sig personligen. Utredningen konstaterade vidare att det var ovanligt med personlig frånvaro i dispositiva mål och att i de fall part inte iakttog kallelsen bestämmelsen i 35 kap. 4 å RB kunde tillämpas (Ds Ju 1983:1 s. 82).

Trots att behovet av att kunna låta överklagandet förfalla är litet anser Hovrättsprocessutredningen att det i detta avseende inte finns skäl att behandla en enskild klagande i tvistemål på annat sätt än en klagande i brottmål. En regel motsvarande den som i dag gäller i brottmål bör därför införas. Sveriges konventionsåtaganden lägger inget hinder i vägen för en sådan regel. En part som, trots att han delgivits kallelse, väljer att inte infinna sig anses ha avstått från sin rätt att försvara sig vid en muntlig förhandling (Danelius, Mänskliga rättigheter, 5:e uppl., s. 160). Personlig utevaro på klagandesidan i tvistemål är dock erfarenhetsmässigt mycket ovanlig varför endast marginella effektivitetsvinster kan göras med en sådan förändring.

Såvitt gäller den situationen att det är motparten som endast in— ställer sig genom ombud trots föreläggande om personlig närvaro gör utredningen samma bedömning som gjorts för motsvarande situation i brottmålen.

Även för tvistemålens del är det lämpligt att överklagandet förfaller om klaganden inte kommer till ett sammanträde för muntlig förbe—

redelse i hovrätten. En regel motsvarande den som föreslagits för brottmål bör därför införas i 50 kap. RB.

Hämtning av medtilltalad

Beträffande en s.k. medtilltalad gäller enligt 36 kap. 1 å fjärde stycket RB i fråga om kallelse till förhandling och i fråga om påföljd för utevaro vad som sägs om tilltalad i bl.a. 46 kap. 15 å första stycket RB. Det innebär att en medtilltalad får hämtas till huvudförhandling i tingsrätten. Sistnämnda bestämmelse är dock inte direkt tillämplig i hovrätten. I 51 kap. 17 å RB, som anger vilka bestämmelser i fråga om tingsrättsförfarandet som gäller vid huvudförhandling i hovrätten, räknas inte 46 kap. 15 å RB upp.

I 36 kap. 1 å fjärde stycket RB hänvisas således till en regel som intagits i den avdelning av balken som rör förfarandet i tingsrätt. Men 36 kap. ingår i balkens tredje avdelning och den avdelningen är tillämplig även i hovrätten. I sammanhanget kan man anmärka att i den mån lagstiftaren avsett att frågor gällande bevisning skall hanteras olika beroende på vilken instans som handlägger målet så har man sörjt för detta. Som exempel kan nänmas 35 kap. 13 å angående bevisupptagning. Enligt utredningens mening är det mot denna bak- grund inte givet att en s.k. medtilltalad inte skulle kunna hämtas till hovrätten. I praktiken torde också hämtning förekomma beträffande dem. Det har emellertid inträffat att domstolen ansett sig förhindrad att besluta om hämtning. Eftersom något sakligt skäl inte finns att särbehandla en medtilltalad i detta hänseende och då hämtning är ett värdefullt tvångsmedel bör bestämmelsen i 51 kap. 17 å RB jämkas så att det klargörs att hämtning kan ske även i hovrätt.

6.9 Ombudstvång

Sammanfattning: Utredningen föreslår att en klagande i ett tvistemål där förlikning om saken är tillåten skall kunna före— läggas att anlita ombud, om detta är nödvändigt med hänsyn till hur parten utfört sin talan tidigare under målets handläggning. Hovrätten får om det behövs föreskriva att ombudet skall vara advokat eller biträdande jurist på advokatbyrå. Underlåtenhet att följa ett sådant föreläggande föreslås medföra avvisning av överklagandet. Reglerna bör inte gälla i FT-mål.

6.9.1 Bakgrund

I detta avsnitt behandlas frågan om part i hovrätten bör vara tvungen att föra sin talan genom ombud. Frågan om vilka krav som generellt skall ställas på dem som uppträder som ombud tas inte upp till be— handling.

I dag finns det inga regler som ålägger en part att i rättegång låta sig företrädas av ett ombud. Part kan dock bli förelagd att ställa om- bud för sig om det är sannolikt att det anspråk han för talan om över- låtits till honom i syfte att kringgå ett på honom tillämpligt förbud att vara ombud (12 kap. 7 å RB). Det krävs inte att den som är rätte- gångsombud har juridisk utbildning. Detta innebär emellertid inte att vem som helst får uppträda som rättegångsombud. Enligt 12 kap. 2 å RB får som rättegångsombud inte brukas annan än den som rätten med hänsyn till redbarhet, insikter och tidigare verksamhet finner lämplig att vara ombud i målet. Vidare måste ombud behärska svenska språket och ha hemvist i Sverige eller i annan stat inom det Europeiska ekono— miska samarbetsområdet (EES); om rätten finner det med hänsyn till omständigheterna lämpligen kunna ske får rätten dock medge undantag från kravet på hemvist. Den som är underårig eller försatt i konkurs eller som har förvaltare enligt 11 kap. 7 å FB får inte vara ombud. Vidare finns regler som hindrar exempelvis åklagare och lagfarna domare att utan särskilt tillstånd vara rättegångsombud (12 kap. 3 å RB).

Frågan om part bör kunna åläggas att föra sin talan genom ombud (ombudstvång) har inte övervägts tidigare. Däremot har frågan om det bör krävas av rättegångsombud att de har juridisk utbildning behand— lats förut. Även om dessa frågeställningar rent principiellt skiljer sig från varandra har de ett sådant samband att en redogörelse för den sistnämnda frågans tidigare behandling är av intresse.

Redan i det förslag som förelades riksdagen vid tillkomsten av 1734 års lag angavs att rättegångsombud skulle vara "lagfarne män". Därmed åsyftades uppenbarligen akademisk examen (Kallenberg, Svensk civilprocessrätt 1, s. 833). Syftet var att råda bot på de pro- blem som på den tiden rådde vad avsåg rättegångsombuden och som beskrivits på så sätt att yrket till stor del låg i händerna på perso- ner, som saknade för värfvet nödiga förutsättningar i kunskaper och erfarenhet, förutom att de i moraliskt hänseende stodo lågt; såsom i åtskilliga författningar uttalas, förorsakade de ofta parterna rättsförlust genom sin oskicklighet, de förledde för egen vinning folket till oskä- liga rättegångar och brukade veterlig falskhet i sin processföring" (Kallenberg, a.a. s. 831 f.). Men vid riksdagsbehandlingen stötte förslaget på motstånd och uttrycket "lagfarne" byttes ut mot "förstån-

dige". Det ansågs att det borde vara tillåtet att som ombud bruka sina vänner eller andra man kunde ha förtroende för; i annat fall skulle advokaterna komma att bilda ett skrå vilket skulle göra deras tjänster dyrare. Därtill kom att vid underinstanserna "enfaldigheten altid (var) mindre skadelig än konster" (Förarbetena till Sveriges Rikes Lag VIII s. 127).

Även under det reformarbete som föregick tillkomsten av nya RB fanns tankar på ett juristmonopol när det gällde ombudskap i rätte— gång. Mot en sådan ordning talade enligt departementschefen att det bland de icke rättsbildade ombuden otvivelaktigt fanns personer som på ett oklanderligt sätt fyllde sina uppgifter vid förhandlingarna och att det dessutom måhända skulle medföra olägenheter och intrång i gamla sedvänjor att kräva att parter representerades av rättsbildade ombud. Emellertid ansåg han att dessa synpunkter inte med tillnärmelsevis samma styrka gjorde sig gällande beträffande överrätterna där dess- utom de rättsliga momenten i rättegången intog en mer framskjuten plats. Men hur kravet på juridisk utbildning lämpligast skulle tillgodo— ses syntes honom böra bli föremål för ingående överväganden vid utarbetandet av lagstiftning i ämnet (prop. 1931:80 s. 102). Inte heller denna gång kunde riksdagen godta tanken att krav uppställdes på juridisk utbildning. Visserligen ansågs det att den förordade nya rätte— gångsordningen skulle komma att ställa stora krav på ombudens för— måga såväl att förbereda rättegången som att inför domstolen lägga fram och belysa det erforderliga processmaterialet. Utskottet höll med departementschefen om att de icke rättsbildade ombudens bristande juridiska kunskaper ibland medförde att de inte tillfredsställande kunde utföra annans talan och att denna brist särskilt gjorde sig gällande i överrätterna. En modifikation kunde enligt utskottet vara att ett icke rättsbildat ombud som fört partens talan i underrätten tick lov att göra detta även i hovrätten men bara i de fall där s.k. referentföredragning skulle ske i hovrätten. Men utskottet ansåg att kravet på juridisk ut- bildning skulle kunna medföra olägenheter bl.a. eftersom det i vissa delar av landet vid den tiden var om om rättsligt bildade sakförare. Part som låtit ett ombud utan juridisk utbildning föra sin talan i under— rätten skulle därför tvingas byta ombud i hovrätten vilket i sin tur bl.a. skulle öka processkostnaderna. Vidare ansåg utskottet att parts talan även i överrätten inte sällan skulle kunna utföras på ett tillfreds- ställande sätt trots att ombudet inte hade juridisk utbildning. Slutligen låg en fara i att inrätta ett monopol för de rättsbildade ombuden efter— som detta skulle kunna leda till ökade processkostnader. Utskottets slutsats blev att det ansåg sig böra förorda att part tilläts att även i högre rätt anlita det ombud som han hade förtroende för, även om

denne inte hade juridisk examen (bet. Särskilda utskottet l931:l s. 16 f.).

Processlagberedningen, som visserligen konstaterade att tillgången på rättsbildade ombud ökat, höll med det särskilda utskottet om att vissa svårigheter skulle komma att möta om ett allmänt krav på juri- disk utbildning uppställdes. En tänkbar lösning var att i vissa mål som inleddes i rådhusrätt införa advokatmonopol. Eftersom tillgången på advokater var störst i städerna skulle detta inte inge betänkligheter ur den synvinkeln att part inte skulle kunna anlita en advokat. Men en sådan partiell lösning ville beredningen inte förorda. Processlagbered- ningen ansåg såvitt gällde frågan om krav på rättslig utbildning för rättegångsombud i överrätt att ett sådant krav medförde vissa olägen- heter och mot bakgrund av vad det särskilda utskottet anfört 1931 an- såg sig beredningen inte böra fullfölja den tanken (SOU 1938:44 s. 20

f.).

6.9.2 Överväganden Utgångspunkter

Hovrättens möjligheter att snabbt handlägga mål motverkas ibland av parts sätt att föra processen. Detta gäller framför allt i de mål där part för sin talan själv. I en del av dem skulle det underlätta avsevärt om partens talan i stället fördes av ombud. Från hovrättshåll har det fram- hållits att det finns ett behov av att i Vissa fall kunna ålägga en part att föra sin talan genom ombud. På det viset skulle erforderlig klarhet snabbare nås beträffande partens ståndpunkt i målet och hovrätten slippa onödigt merarbete. Mot detta behov måste vägas partens intres- se av att själv få föra sin talan. Sistnämnda intresse har, som framgår av föregående avsnitt, vunnit starkt stöd hos lagstiftaren.

Brottmål

I de fall där den tilltalade biträds av offentlig försvarare blir behovet av klarhet i processen tillgodosett genom den offentlige försvararens (i princip alltid advokat) medverkan i rättegången”. Saknas försvarare ger reglerna i 21 kap. RB behövliga möjligheter att i förekommande fall förordna en offentlig försvarare för att biträda den tilltalade att

14Av den i bilaga 4 a. beskrivna målundersökningen framgår att den tilltalade i nära 80 % av brottmålen har ombud eller offentlig försvarare.

ange sin ståndpunkt i olika uppkommande frågor i målet. Anledning saknas därför att föreslå ändringar i den nuvarande ordningen utifrån de utgångspunkter som är aktuella i detta avsnitt.

FT-mål

I dessa mål för parterna i regel sin talan själva. Flera invändningar kan emellertid riktas mot att ens i undantagsfall ålägga en part i ett FT-mål att ställa ombud för sig. För det första har syftet med den nu- varande ordningen, dvs. att åstadkomma en möjlighet för flera att processa om små belopp, fortfarande fog för sig. Denna ordning upp— nås genom att part i hög utsträckning för sin talan själv. För det andra är inte behovet av förändringar i den nuvarande ordningen särskilt stort eftersom processmaterialet oftast är begränsat. Någon möjlighet att ålägga part att föra sin talan genom ombud i FT—mål bör därför inte införas.

Övriga tvistemål

Något behov i dessa mål av generellt ombudstvång föreligger inte i hovrätten. Vanligen har part redan anlitat ombud15 och i de fall han inte gjort det behövs i regel inget ombud. Mot ett generellt ombuds— tvång i hovrätten talar även att den nuvarande ordningen bygger på den sedan länge förhärskande uppfattningen att var och en själv skall kunna föra sin talan och själv avgöra om och i så fall när ett ombud av något slag skall anlitas.

Det förda resonemanget bör inte skymma det faktum att det i vissa — tämligen sällsynta — fall ändå finns ett behov av att kunna ålägga en part att föra sin talan genom ombud. Som exempel på problem som kan uppkomma kan nämnas mångordiga och svårtydda skrifter som det tar avsevärd tid att läsa igenom och försöka förstå. Det förekom- mer vidare att yrkanden, liksom uppgifter om den bevisning som åberopas, "göms" i ett svårbegripligt ordflöde. I den nu beskrivna typen av inlagor är det inte sällan omöjligt att entydigt fastställa vad som yrkas, Vilka grunderna är och vilken bevisning som åberopas. Dessa oklarheter medför vanligen kompletteringsförelägganden från hovrättens sida med — i många fall — lika långa och oklara skrifter som

lsEnligt den i bilaga 4 a. beskrivna målundersökningen fanns det i 52,3 % av de tvistemål som avgjordes under perioden 1992-07-01-—1993—06-3O ombud på bägge sidor och i ytterligare 46 % av målen ombud på ena sidan.

svar. I dessa mål blir det nödvändigt med föredragningar för att bl.a. fatta beslut om avvisning av sådana yrkanden och sådant process- material som förs fram först i hovrätten. Behovet av en möjlighet att ålägga part att processa genom ombud är i stort sett begränsat till de dispositiva tvistemålen; i de indispositiva målen företräds part i regel redan av ombud som dessutom vanligen är förordnat till biträde enligt rättshjälpslagen.

Många av de fall där de beskrivna problemen förekommer torde i ett system med generellt krav på prövningstillstånd inte tas upp till prövning. Även i mål som fått prövningstillstånd kan det dock uppstå lägen där problem av den beskrivna typen förekommer. Frågan blir då hur dessa kan hanteras. Gällande regler medger inte alltid en ända— målsenlig hantering av dessa mål. Som redan nämnts leder komplette- ringsförelägganden sällan till önskat resultat. Risken att drabbas av skyldighet att ersätta motpartens råttegångskostnader avhåller normalt inte parten från att processa på det beskrivna sättet eftersom han i regel inte inser att han för sin talan på ett inkompetent sätt. Även om antalet mål där problem av det beskrivna slaget finns är begränsat kan man knappast bortse från att de mål där de förekommer är mycket svårhanterliga. Utredningen anser därför att ett reformbehov före- ligger. Behovet kan tillgodoses genom att part i dessa fall föreläggs att anlita ombud.

Enligt utredningens mening är det rimligt att kräva av den som vill få tingsrättens dom prövad av hovrätten att han kan föra sin talan så att inte hovrätten eller motparten förorsakas onödigt merarbete. Pro- blemen torde också uteslutande gälla klaganden. Endast klaganden bör därför kunna föreläggas att ställa ombud för sig.

De alternativa sanktioner som står till buds om en klagande under- låter att följa ett föreläggande av beskrivet slag är vite och avvisning av överklagandet. Sistnämnda sanktion torde vara den mest effektiva. Vidare är avvisning att föredra ur systematisk synvinkel eftersom det är den sanktion som brukar användas som påföljd vid underlåtenhet från en parts sida att följa ett föreläggande som syftar till att bringa sådan reda i partens talan att den kan läggas till grund för en rättegång (se 42 kap. 4 å första stycket och 50 kap. 7 å RB samt 10 å förslaget till ny lag om domstolsärenden). Det kan dessutom snarast vara en fördel för klaganden i dessa mål att få sitt överklagande avvisat. Ett sådant beslut skulle vanligen bli aktuellt innan målet beretts färdigt och alltid före huvudförhandlingen i hovrätten. De parter som skulle få sin talan avvisad i de nu aktuella fallen skulle antagligen inte nå framgång med överklagandet. Däremot är det troligt att de skulle dra på sig skyldighet att ersätta motparten dennes råttegångskostnader. Genom ett tidigt avvisningsbeslut undviks detta.

Förutsättningarna för att utfärda ett föreläggande av angivet slag bör vara att det är nödvändigt med hänsyn till hur parten utfört sin talan tidigare under målets handläggning. Till skillnad från vad som anses gälla beträffande s.k. stupstocksförelägganden enligt 42 kap. 15 å RB (prop. 1983/84:78 s. 77) bör dock under det angivna rekvisi- tet i förevarande sammanhang inbegripas även de fall där parten visserligen lojalt försöker föra processen men där han saknar förmåga till det.

Beträffande kvalifikationskraven för ombudet blir frågan om det finns något behov av att klaganden alltid representeras av en jurist. Enligt utredningens mening är så inte fallet. Utgångspunkten i detta hänseende måste visserligen vara att ombudet skall kunna bidra till att handläggningen av målet går snabbare men det saknas anledning att inte acceptera ett ombud som klarar uppgiften utan att vara jurist. I den typ av mål där föreläggande att anlita ombud kan bli aktuellt torde det emellertid vanligen vara nödvändigt med en jurist. Mot en sådan lösning kan visserligen invändas att det redan finns regler som ställer vissa krav på dem som är rättegångsombud och att det finns möjlig- heter att avvisa olämpliga ombud (12 kap. 5 å RB). Men eftersom förutsättningarna för avvisning av det ställda ombudet inte torde visa sig förrän denne verkat en tid och efter avvisningen nytt föreläggande skulle få utfärdas skulle de beskrivna reglerna inte bli särskilt effek— tiva; syftet med föreläggandet är ju att handläggningen av målet skall kunna ske snabbare. Utredningen anser därför att hovrätten bör kunna förelägga klaganden, när det behövs med hänsyn till omständigheter- na, att anlita en jurist som ombud. Om det finns anledning att före- lägga parten att anlita en jurist anser utredningen att det bör krävas att denne skall vara advokat eller biträdande jurist på advokatbyrå.

Med hänsyn till hur svårhanterliga många av de mål är där före- läggande av den föreslagna typen utfärdats torde part i vissa fall kunna få svårigheter att hitta ett ombud som är berett att äta sig uppdraget. I den mån en praktiserande jurist kan påräkna ersättning för utfört arbete, antingen genom allmän rättshjälp eller genom att parten själv betalar, torde det dock inte uppkomma några sådana svårigheter. Men i övriga fall, dvs. när klaganden inte vill betala ett ombud, inte har medel att ersätta ett ombud för hans arbete eller inte kan få rättshjälp, är läget ett annat. Dessa fall torde dock utgöra en mycket liten grupp och det kan på goda grunder ifrågasättas hur skyddsvärda de egent— ligen är. Vid bedömningen av om det är rimligt att dessa klagande skall kunna förlora målet i hovrätten som en följd av underlåtenhet att följa ett föreläggande att ställa ombud för sig måste det särskilt be- aktas att fråga är om parter som inte låtit sig ledas rätt av domstolens processledning och att motparten har ett befogat intresse av att inte

drabbas av onödiga råttegångskostnader som han dessutom kan ha svårt att få ersatta av den förelagde. Dessutom bör man ha i åtanke att sannolikheten för att den förelagde kommer att förlora målet vid en prövning i sak är hög varför det snarast är till fördel för honom själv att rättegången i hovrätten inte blir alltför långvarig och därigenom kostsam. Enligt utredningens mening finns det därför inte skäl att införa regler som garanterar att part som förelagts att ställa ombud för sig får tillgång till ombud.

Sammanfattningsvis innebär det sagda att utredningen anser att klaganden i hovrätten i ordinära dispositiva tvistemål skall kunna före- läggas att vid påföljd av avvisning anlita ombud om det är nödvändigt med hänsyn till hur han utfört sin talan tidigare under målets hand- läggning. Om det behövs bör hovrätten få föreskriva att ombudet skall vara advokat eller biträdande jurist på advokatbyrå. Regeln om om- budstvång bör placeras i 12 kap. RB.

O-mål

Problem liknande dem som beskrivits ovan kan i och för sig förekom— ma även i Ö-mål. De mål som rör processuella beslut är emellertid ofta så begränsade att det saknas anledning att ens i de fall där målet i tingsrätten är ett dispositivt tvistemål som inte handläggs som FT-mål närmare överväga frågan om klaganden bör kunna föreläggas att anlita ombud. Även överklaganden rörande beslut i ärenden är i regel så begränsade till sin karaktär att det inte finns skäl att närmare överväga frågan om införande av ombudstvång.

6.10 Delgivning av föreläggande att avge svarsskrivelse i brottmål, m.m.

Sammanfattning: Utredningen föreslår att reglerna om delgiv- ning av överklagande i brottmål ändras så att formell delgivning inte behöver ske med åklagaren. Detsamma föreslås gälla be- träffande resningsansökningar.

I de fall ett överklagande inte är uppenbart ogrundat skall det i såväl brottmål som tvistemål delges motparten med föreläggande för honom att svara skriftligen inom viss tid (50 kap. 8 å första stycket och 51

kap. 8 å första stycket RB)”. Med uttrycket delges förstås att reglerna i delgivningslagen (19701428) skall iakttas.

Delgivningslagens regler sörjer för att domstolen ges underlag att bedöma om en part verkligen haft möjlighet att ta del av innehållet i olika försändelser. Mot detta måste vägas kostnaderna för delgiv- ningen. Arbetet med att göra i ordning och kontrollera delgivnings— bevis och dylikt tar en inte obetydlig del av målkansliernas arbetstid i anspråk. Av resurshänsyn bör inte krav på formell delgivning ställas om det ändå kan hållas för visst att parten får reda på innehållet i försändelsen.

En situation där behovet av formell delgivning starkt kan ifråga- sättas är den där åklagaren i brottmål föreläggs att svara på ett över- klagande. Ett sådant föreläggande skickas ju till en myndighet med säkra rutiner för inkommande post. Risken att vederbörande åklagare inte skulle få del av föreläggandet är minimal. Enligt utredningens mening finns därför inget behov av att formell delgivning sker med åklagaren i brottmål i hovrätten. Samma bedönming kan göras såvitt gäller rättegången i HD. Det räcker att handlingarna sänds i vanligt lösbrev. Domstolarnas skyldighet att delge åklagaren ett föreläggande att svara i brottmål bör därför upphöra. I fortsättningen bör de endast ange ett slutdatum för när svarsskrivelsen skall ha inkommit till dom- stolen. Motsvarande ändring bör göras såvitt gäller resningsärenden.

16I avsnitt 6.6.2 föreslås att reglerna i 50 kap. 8 å andra stycket och 51 kap. 8 å andra stycket RB, enligt vilka det är möjligt att i de fall överklagandet är uppenbart ogrundat avgöra målet utan kommunikation med motparten, upp- hävs.

QÅC'Ne. 011.101 1214-13"! ? flödade-11150 41:11... ”girl %$'l"bl”*l'l. 113111” 12 1 n?j"q SH HFI EVPCi .fi-' -...111 ligger" i.:_ |». . 1.1—...av. (133.111 .fi—5.1.1; HIM... i'. m'ai'vr'fl Mdr. . '. få! ...ilirit'nmi auk; $ÖTI£J jnhl _(1'1'; 4111... 24.15.1118 1 ?.

(in: fl,—di iåti'itin £.th.. 111.111; 1411) iii —..l.i.»l. 5: .'..j - Wwiiil'llsb mn...1m.m.. ' IHJH rasar:. gan... 13118" &R. str ..lr.:.1h.n(l.....iglati ' " nr.::ijj humant . ;11-.'. iir ttiidnblulL ” _: .hajrii.

,.hnmhv lt-t-f. 33511?

. 411

lil .t' . .";

. ,, .' .—..'.l'. i. .|.

1 | " hi lil- "':'. itu-WP ]

7. Åtgärder för att begränsa flödet av mål till hovrätterna

7.1. Inledning

Den genomgång av möjligheterna att göra hovrättsförfarandet mer ändamålsenligt som företagits i föregående kapitel ger vid handen att förutsättningarna för att åstadkomma en ytterligare anpassning av hovrättens handläggningsregler till hovrättens uppgift att rätta felaktiga avgöranden än den som följer av ett system med generellt krav på prövningstillstånd är relativt begränsade. Det finns därför ett intresse av att på annat sätt effektivisera resursanvändningen och minska hand— läggningstiderna för de mål som prövas i hovrätten. Ett sätt att åstad— komma detta är att minska måltillströmningen till hovrätterna. En minskad måltillströmning kan också begränsa risken för att hovrätter- nas arbetssituation blir alltmer ansträngd (jfr avsnitt 2.2). Störst effekt skulle uppnås om benägenheten att överklaga generellt skulle kunna minskas. I common law—länderna uppfattas ofta avgörandet i första instans som slutligt. I engelsk common law infördes först på 1800-talet en — till en början begränsad — egentlig rätt att överklaga. I Sverige råder emellertid en hävdvunnen rätt att överklaga. Det är därför inte sannolikt att intresset av att överklaga generellt sett skulle minska ens om tingsrätterna skulle förstärkas. Möjligheten att minska intresset av att överklaga försvåras ytterligare av att det som anförs i avsnitt 4.3 inte är ovanligt att parterna har den inställningen att det är i hovrätten som det egentliga avgörandet skall fällas. För att minska flödet av mål till hovrätterna torde därför krävas att regler införs som begränsar möjligheten att överklaga eller förmår parterna att avstå från att över— klaga.

Det är emellertid principiellt mycket tveksamt att utesluta någon från rätten att överklaga eller att införa regler som avhåller part från att överklaga även materiellt felaktiga avgöranden. Handlingsutrymmet när det gäller att vidta åtgärder för att begränsa flödet av mål till hovrätterna är därför begränsat.

I detta kapitel behandlas ett antal åtgärder som kan medverka till att flödet av mål till hovrätterna begränsas. De åtgärder som behandlas är antingen sådana som utredningen ansett vara förenliga med högt

ställda krav på rättssäkerhet eller sådana som i debatten ofta förts fram som lämpliga reformförslag. Först behandlas överklagandeförbud (avsnitt 7.2), därefter rättelse, komplettering och omprövning (avsnitt 7.3), hänskjutande av prejudikatfråga till HD och Språngöverklagande (avsnitt 7.4), avräkning av anhållnings— och häktningstid m.m. (avsnitt 7.5) och slutligen vissa ekonomiska styrmedel (avsnitt 7.6).

Som framgår av avsnitt 4.1 har utredningen, mot bakgrund av den utformning utredningsuppdraget fått, i ett inledande skede undersökt frågor som behandlas i förevarande kapitel men utan att sätta dessa i samband med en genomgripande reform av prövningstillstånds— systemet. På samma sätt förhåller det sig med frågor om åtgärder för att få ett mer ändamålsenligt hovrättsförfarande (kapitel 6). Samtliga förslag, som här presenteras som delar i ett reformerat prövningstill- ståndssystem, kan läggas till grund för lagändring utan samband med en sådan reform.

7.2. Överklagandeförbud

Sammanfattning: Utredningen anser att inte några avgöranden i brottmål bör vara underkastade överklagandeförbud. Vad gäller tvistemål föreslås att det införs ett förbud mot att över— klaga avgöranden i dispositiva mål där tvisteföremålets värde uppenbart inte överstiger en tiondel av basbeloppet (3 570 kr år 1995). Vidare föreslås att avtal att inte överklaga en dom som ingås före uppkomsten av en tvist även skall vara giltiga i FT- mål.

7.2.1 Gällande rätt

Regler om förbud att överklaga tingsrättsavgöranden förekommer endast i mycket begränsad omfattning. Gällande regler avser främst beslut som fattas under handläggningen av ett mål. Har tingsrätten för— klarat en domare jävig, får dess beslut inte överklagas. Detsamma gäller om tingsrätten har bifallit en begäran om rättshjälp åt misstänkt i brottmål eller förordnat målsägandebiträde (49 kap. 8 & RB). Vidare gäller att, om en tingsrätt har funnit att en anmälan om missnöje, en ansökan om återvinning eller återupptagande har gjorts i rätt tid eller att en dom eller ett beslut överklagats i rätt tid, detta ställningstagande av tingsrätten inte kan överklagas (49 kap. 10 & RB). Vissa avgöran— den, varigenom tingsrätt i egenskap av fastighetsdomstol överprövat arrendenämnds beslut, kan inte heller överklagas [8 kap. 33 åJB,

18 & lagen (1957:390) om fiskearrenden och 53 & tredje stycket jakt— lagen (1987:259)]. Dessutom saknar den mot vilken tredskodom givits möjlighet att överklaga (49 kap. l & tredje stycket RB). Denne har dock möjlighet att vid samma rätt söka återvinning om inte tredsko— domen meddelats efter en tidigare återvinning (44 kap. 9 och 10 åå RB). Förbud mot att överklaga gäller även sådana beslut om inhibition av verkställighet i samband med talan om återvinning som omtalas i 3 kap. 5, 11 och 12 åå UB (jfr Gärde m.fl., Nya Rätttegångsbalken jämte lagen om dess införande, s. 641 f.). Överklagandeförbud gäller också beslut varigenom skiljeman blivit utsedd eller skild från upp— draget eller skiljeavtal förklarats ha förfallit eller fråga om förlängning av tiden för skiljedoms meddelande avgjorts [26 & tredje stycket (lagen 1929:145) om skiljemän]'.

I dispositiva tvistemål kan överklagandeförbud gälla på grund av avtal. Det förutsätter dock att avtalet rör en uppkommen tvist eller en framtida tvist som kan härledas till ett visst angivet rättsförhållande samt att avtalet är skriftligt. I FT—mål gäller dock inte avtal som in— gåtts före tvistens uppkomst (49 kap. 2 5 första stycket RB). Slutligen kan överklagandeförbud gälla domar i dispositiva tvistemål på grund av en ensidig utfästelse att inte överklaga. En sådan utfästelse måste dock ges efter domen för att den skall vara giltig (49 kap. 2 & andra stycket RB). I övrigt finns inte några regler om förbud att överklaga ett tingsrättsavgörande.

Regler om överklagandeförbud förekommer i större utsträckning i ledet mellan hovrätt och HD. T.ex. går det inte att överklaga hovrätts beslut angående jäv mot domare i tingsrätt (54 kap. 8 5 första punkten RB) eller avgöranden i fall där hovrätten prövat interimistiska beslut av tingsrätt i familjemål (18 kap. 4 & tredje stycket ÄktB och 20 kap. 12 & tredje stycket FB). Det går inte heller att överklaga hovrätts beslut i mål som avser prövning av ärenden som först handlagts av överförrnyndaren (20 kap. 12 & tredje stycket FB). Samma förhållande gäller för hovrätts beslut i mål om överklagande av straff- och ord— ningsbotsföreläggande (59 kap. 8 & andra stycket RB) och för beslut enligt lagen (1986:644) om disciplinförseelser av krigsmän, m.m. (53 å andra stycket och 61 & första stycket). I vissa fall har reglerna om överklagandeförbud försetts med en s.k. ventil, vilket innebär att

1Enligt Skiljedomsutredningens förslag till lag om skiljeförfarande får ett beslut enligt vilket tingsrätten bifallit en ansökan om utseende av skiljeman eller hans skiljande från uppdraget inte överklagas. Prövar tingsrätten ett yrkande om skiljemans skiljande från uppdraget i andra instans råder över— klagandeförbud oberoende av utgången. (45 & tredje stycket förslaget till lag om skiljeförfarande, SOU 1994:81.)

hovrätten kan medge rätt att överklaga, om det föreligger särskilda skäl för att låta HD ta ställning till frågan om prejudikatdispens. Detta gäller i mål om underhållsbidrag till make eller barn (18 kap. 4 & första stycket ÄktB och 20 kap. 12 5 första stycket FB), mål om till hovrätten överklagad fråga om ersättning till offentlig försvarare eller till biträde enligt rättshjälpslagen [54 kap. 3 & tredje stycket RB samt 49 å andra stycket rättshjälpslagen (1972:429)] samt för enskild part i mål om felparkeringsavgift [10 a & femte stycket lagen (1976:206) om felparkeringsavgift] och i mål om förvandling av böter [23 & bötes— verkställighetslagen (1979: 189)].

7.2.2 Tidigare behandling av frågan om överklagandeförbud i ledet mellan tingsrätt och hovrätt

I prop. 1975/76:106 med förslag till lag om felparkeringsavgift före— slogs att tingsrättens beslut i ett sådant ärende inte skulle få över- klagas. Departementschefen anförde att det med hänsyn till sanktio- nens ringa storlek och arten av de frågor som kunde komma upp till bedömning syntes vara till fyllest med en prövning i två instanser utöver den informella rättelsemöjlighet som lagförslaget också inne— höll. Förslaget att införa överklagandeförbud godtogs dock inte av riksdagen. Utskottet fann att det med hänsyn till behovet av prejudikat var erforderligt att, i varje fall under en övergångstid, talan mot ifrågavarande beslut kunde föras i hovrätt. (Bet. 1975/76zTUl4 s. 13, rskr. 1975/76:240.)

Rättegångsutredningen fann med hänvisning till Sveriges förpliktel- ser enligt ingångna internationella överenskornrnelser inte anledning att diskutera överklagandeförbud i brottmål. Beträffande tvistemål och ärenden ansåg Rättegångsutredningen att det fanns ett visst utrymme för att föreskriva att tingsrättsavgöranden i vissa typer av mål och ärenden inte skulle få överklagas. Med hänsyn till att överklagande— förbud endast borde avse mål och ärenden angående närmast obetyd- liga värden stod det emellertid enligt utredningen klart att införandet av överklagandeförbud inte i märkbar omfattning kunde påverka mäl- tillströmningen till hovrätterna. Vidare menade utredningen att man med obligatoriska överklagandeförbud löpte stor risk att få problem med rättsbildningen inom det område som berördes av förbudet. Som möjliga lösningar nämndes införandet av en ventil inriktad på en omedelbar prövning i HD (Språngöverklagande) och möjligheten att hänskjuta en prejudikatvärd fråga till HD för särskilt avgörande där innan tingsrätten avgör själva målet. Dessa lösningar hade närmare

behandlats i Rättegångsutredningens delbetänkande Översyn av Rätte- gångsbalken 2, Högsta domstolen och rättsbildningen, SOU 1986:1. (SOU 1987:46 s. 73 ff.)

Det nämnda delbetänkandet ledde till att en begränsad möjlighet att hänskjuta en prejudikatfråga till HD infördes (prop. 1988/89:78, bet. 1988/89:JuU20, rskr. 1988/89:260). Tingsrätten kan sålunda under pågående rättegång i ett dispositivt tvistemål hänskjuta en prejudikat— fråga till HD för prövning under förutsättning att parterna samtycker till detta och har avtalat att inte överklaga tingsrättens dom, se när- mare avsnitt 7.4.

Domstolsutredningen framhöll att ett oinskränkt överklagandeför— bud skulle leda till nackdelar för rättstillämpningen genom att det inte skulle gå att få fram vägledande avgöranden av högre rätt (SOU 1991:106 Del A 5. 292 ff.). Införandet av ett förbud att överklaga vissa tingsrättsavgöranden borde därför enligt utredningen kombineras med ett system som garanterar att fall som är intressanta från prejudikatsynpunkt ändå kan bli prövade av HD. Ett system utformat efter förebild av det ventilsystem som gäller för vissa hovrättsavgöran- den ställde man sig dock skeptisk till. Utredningen ansåg det vara en opraktisk väg att skapa prejudikat att tillåta överklagande till hovrätt. Då måste även hovrätten bedöma målet och för att det till slut skall komma under HD:s prövning krävs att någon av parterna vill över— klaga hovrättens avgörande, vilket inte alltid är säkert. (Språngöver- klagande gick inte utredningen närmare in på.) Utredningen anförde vidare att det av den domstol som skall ta ställning till om en ventil för överklagande skall öppnas krävs en rätt god överblick över det juridiska fältet för att kunna bedöma om det aktuella fallet är lämpligt som prejudikat. I tingsrätterna handläggs många av de mål där regler om överklagandeförbud skulle kunna införas av tingsnotarier. För utredningen föreföll det mindre välbetänkt att sätta ett så pass sofisti— kerat system i händerna på dem. Mot ett system med överklagandeför- bud talade vidare enligt Domstolsutredningen att det inte kunde röra sig om annat än de allra mest bagatellartade frågorna och att hovrätter— na därför inte skulle avlastas så mycket arbete samt att en sådan ord- ning skulle innebära ett rejält ingrepp i den hävdvunna rätten att få överklaga domstolsavgöranden. Mot denna bakgrund föreslogs inte några nya regler om överklagandeförbud i ledet mellan tingsrätt och hovrätt.

7.2.3 Konventionsåtaganden och internationella förhållanden

Beträffande brottmål föreskrivs i art. 14:5 i 1966 års FN-konvention att envar som befunnits skyldig till och dömts för ett brott skall ha rätt att få skuldfrågan och det ådömda straffet omprövade av högre instans i enlighet med lag. Motsvarande bestämmelse finns i art. 40:2 i FN:s barnkonvention och i art. 2:1 i det sjunde tilläggsprotokollet till Europakonventionen. I tilläggsprotokollet görs undantag från rätten att få skuldfrågan och straffet omprövade av högre instans om veder— börande har dömts i första instans av den högsta domstolen, om han dömts efter det att en frikännande dom har överklagats eller om fråga är om mindre grova gärningar. Motsvarande undantag saknas i de båda FN—konventionerna. De två förstnämnda undantagen kan dock knappast anses stå i strid mot dessa konventioner. Då framstår det som mer tveksamt om det sistnämnda undantaget kan anses förenligt med dessa. Redan under arbetet med art. 14:5 i 1966 års FN—kon— vention framträdde emellertid den uppfattningen att mindre förseelser föll utanför bestämmelsens tillämpningsområde. Detta synsätt anses ha bekräftats av FN:s kommitté för mänskliga rättigheter i avgörandet Sagar de Montajo år 1982. I detta fall uttalades att ett ettårigt fängel- sestraff var allvarligt nog ("serious enough") för att art. 14:5 skulle vara tillämplig. (Jfr Nowak, U.N. Covenant on Civil and Political Rights, CCPR Commentary, s. 267.) Av detta avgörande torde den slutsatsen kunna dras att ett Överklagandeförbud i brottmål i ledet mellan tingsrätt och hovrätt är förenligt med Sveriges konventions- åtaganden om det begränsas till mål som avser brott med endast böter i straffskalan. Överklagandeförbud i brottmål förekommer också inter- nationellt. Som nämns i avsnitt 3.2.5 råder i Frankrike över- klagandeförbud beträffande brottmålsdomar som meddelats av Tribunal de Police och som avser brott för vilka inte strängare straff än böter 1 300 FRF eller fängelse fem dagar kan följa, under förut- sättning att påföljden inte bestämts till fängelse eller att skadestånd inte utdömts. (Överklagandeförbudet hindrar dock inte en prövning i Cour de Cassation.)

Några konventionsåtaganden som begränsar möjligheten att införa förbud att överklaga avgöranden i tvistemål finns inte. I Europarådets rekommendation för att förbättra appellationsförfarandet i tvistemål (bilaga 2, art. 1) uttalas dock att det i princip skall vara möjligt att få ett avgörande fattat av första instans kontrollerat av andra instans. Trots detta anges överklagandeförbud i rekommendationen som ett av flera exempel på åtgärder som kan tillgripas för att säkerställa att överinstanserna endast prövar sådant som det är lämpligt att dessa

prövar. Internationellt är överklagandeförbud i tvistemål vanligare än i brottmål. Som nämnts i avsnitt 3.2.6 råder i Tyskland överklagande— förbud beträffande domar meddelade av Amtsgericht i förmögen— hetsrättsliga mål om överklagandet inte avser ett högre värde än 1 200 DEM. I Frankrike krävs att tvisteföremålets värde överstiger 13 000 FRF (18 200 FRF om målet avgjorts av specialdomstolen för arbetsrätt, Conseil de Prod'hommes) för att ett mål skall tas upp i Cour d'Appel. (Överklagandeförbudet hindrar dock inte en prövning i Cour de Cassation.)

Beträffande beslut i processuella frågor och i ärenden finns inte några konventionsåtaganden som begränsar möjligheten att införa Överklagandeförbud. I Frankrike råder överklagandeförbud för vissa ärendetyper, t.ex. vissa likvidationsärenden.

7.2.4 Överväganden

Brottmål

Som anförts i inledningen till detta kapitel är det principiellt mycket tveksamt att helt utesluta vissa mål från möjligheten till överprövning. De mest bagatellartade målen kan dock i detta sammanhang sägas inta en särställning. För många av dessa kan det inte anses rimligt att rättsordningen tillhandahåller prövning i mer än en instans.

För brottmålens del innebär det sagda att endast avgöranden som rör brott av förseelsekaraktär kan komma ifråga för överklagande— förbud. Med hänsyn till att fråga är om straffrättsligt ansvar anser dock utredningen att det ur rättssäkerhetssynpunkt inte är acceptabelt att helt utesluta möjligheten att på ordinär väg få ett felaktigt domslut rättat även om målet är att betrakta som bagatellartat. Möjligheten att få ett felaktigt domslut rättat genom resning eller klagan över domvilla kan inte anses tillräcklig för att tillgodose de mycket höga krav på rättssäkerhet som bör ställas i brottmål. Enligt utredningens mening bör därför inte några avgöranden i brottmål vara underkastade över— klagandeförbud. Den principiella invändningen mot att låta avgöranden som rör brott av förseelsekaraktär vara underkastade Överklagandeför- bud skulle möjligen mildras något om de aktuella förseelserna depena— liserades. Överträdelser av vissa författningar skulle t.ex. kunna sank- tioneras av avgifter som tas ut av administrativ myndighet och beslutet att ta ut sådan avgift kunna överklagas till tingsrätt. Detta gäller redan för felparkering enligt lagen (1976:206) om felparkeringsavgifter. I Tyskland tillämpas motsvarande ordning i väsentligt större utsträck— ning än i Sverige, bl.a. vid överträdelser av vissa trafikförfattningar

(jfr avsnitt 3.2.6). Frågan om vissa förseelser bör depenaliseras ligger dock utanför utredningsuppdraget.

Tvistemål

Uppfattningen att rättsordningen inte bör tillhandahålla mer än en instans i de allra mest bagatellartade målen framstår som mer över— tygande beträffande tvistemålen eftersom rättssäkerhetsaspekten inte gör sig riktigt lika starkt gällande i dessa mål som i brottmålen. Att ställa särskilt höga krav på rättssäkerhet i brottmål är naturligt efter— som dessa mål — till skillnad från dispositiva och flertalet indispositiva tvistemål — kan sägas ge uttryck för statens maktutövning över med— borgarna.

Med hänsyn till rättsbildningen bör det emellertid inte komma i fråga att utesluta hela målkategorier från prövning i högre instans. Detta kan i allt väsentligt undvikas genom att den grupp mål vars avgöranden skall omfattas av Överklagandeförbud bestäms utifrån tvisteföremålets värde eller värdet av det överklagandet avser. Vissa målkategorier rör dock regelmässigt låga värden. En värdegräns måste därför dras på sådant sätt att möjligheten till rättsbildning inom dessa rättsområden inte påtagligt försvåras. Beträffande de indispositiva tvistemålen finns varken möjlighet att genom användande av värde- gränser eller på annat sätt urskilja en grupp mål av mer bagatellartat slag varför avgöranden i dessa mål bör undantas från regler om sådant förbud. Effektivitetsvinsterna av att införa ett överklagandeförbud som avser att träffa avgöranden i dispositiva tvistemål är visserligen be— gränsade eftersom de avgöranden som skulle omfattas av överklagan— deförbud i och med utredningens förslag i avsnitt 5.5 även i fort— sättningen kommer att vara underkastade krav på prövningstillstånd. Det är emellertid inte rimligt att hovrätten handlägger tvistemål som rör anspråk som väsentligen understiger samhällets kostnader för förfarandet och som typiskt sett har mycket begränsad ekonomisk betydelse för parterna i målet. Det kan ifrågasättas om inte hovrätterna bör prioritera mer angelägna uppgifter, särskilt som arbetssituationen inom hovrätterna på flera håll är ansträngd. Därtill kommer att en sådan begränsning i överklaganderätten som här diskuteras i många fall skulle vara till fördel för parterna eftersom anspråkets storlek ofta understiger de faktiska processkostnaderna och dessa inte annat än i mycket begränsad utsträckning ersätts av motparten. Vidare bidrar ett överklagandeförbud till en ökad förutsebarhet när det gäller kostnader och besvär för en process. Ett överklagandeförbud kan därmed antas komma att medföra att vissa parter i ökad utsträckning ges möjlighet

att processa i tingsrätt om små belopp. Det gäller särskilt parter som inte kan sprida ut sina kostnader på flera mål (one-shot-litigants). Att det faktiskt kan vara svårt för dem att processa i tingsrätt om små- belopp kan medföra att den materiella rätten inte får någon genom— slagskraft när det gäller deras fall. Från konsumentsynpunkt skulle ett överklagandeförbud således snarast vara en fördel (jfr prop. 1973:87 s. 130, prop.*1988/89:78 s. 42 f.). På grund av det anförda bör, trots relativt begränsade effektivitetsvinster, överklagandeförbud införas i de mest bagatellartade dispositiva tvistemålen i ledet mellan tingsrätt och hovrätt.

Avgränsningen av de mål som skall vara underkastade överklagan- deförbud kan, som sagts tidigare, antingen ske utifrån tvisteföremålets värde eller det värde som överklagandet avser. Det kan inte anses särskilt angeläget att tillåta en prövning i högre instans i de fall tviste- föremålets värde visserligen är högt men värdet av det som över- klagandet avser år obetydligt. För att välja tvisteföremålets värde som utgångspunkt för avgränsningen talar dock att parterna redan när målet inleds bör veta om tingsrättens dom kan överklagas. Detta inte minst på grund av den betydelse detta kan ha för intresset av att ingå en förlikning. Vidare har denna ordning valts för att avgränsa FT—målen. De tvistemål som skall omfattas av överklagandeförbud bör därför bestämmas utifrån tvisteföremålets värde.

Det värde vid vilket gränsen för överklagandeförbud bör dras måste, som tidigare framhållits, bestämmas på sådant sätt att man i möjligaste mån undviker att försvåra rättsbildningen på sådana rätts— områden där tvister regelmässigt rör låga belopp. Detta är särskilt angeläget beträffande mål som förekommer i stor omfattning. I det följande genomgås vissa frekventa rättsliga mellanhavanden som kan komma att beröras av ett överklagandeförbud.

Vad beträffar telefonabonnemang har för år 1994 den genomsnitt— liga kvartalskostnaden för en privatabonnent beräknats till 765 kr. Många privatabonnenter hade kostnader för sitt telefonabonnemang som översteg 2 000 kr per kvartal och ett mycket stort antal privat- abonnenter hade motsvarande kostnad för två kvartal. Det är vanligt att abonnemangsavgifter för två kvartal förfallit till betalning innan an— sökan om betalningsföreläggande ges in till kronofogdemyndigheten. Därtill kommer ett stort antal företagsabonnenter. Från HD har under de senaste 50 åren inte något fall refererats som rör telefonabonne— mang där det omtvistade värdet understiger 2 000 kr. — Kostnaden för hushålls—el för en familj om två vuxna och två barn i Stockholm be- räknas uppgå till 770 kr per kvartal. Ett stort antal hushåll använder dock även el för att värma upp bostad och vatten. Kostnaden för en eluppvärmd villa om 120 kvm boyta i Stockholm beräknas till 3 800

kr per kvartal. Refererad praxis från HD under de senaste 50 åren omfattar inte något fall som rör elabonnemang där det omtvistade värdet understiger 2 000 kr. — Beslut om uttagande av TV-avgifter är direkt verkställbara [17 & lagen (1989:41 om TV—avgift]. Invändningar mot uttagande av sådan avgift kommer därför i allt väsentligt att prö- vas i samband med verkställigheten. — Vad gäller barnomsorgsavgifter varierade år 1994 medelvärdet för en familj med ett barn på daghem om båda föräldrarna förvärvsarbetar mellan 1 400 kr och 2 200 kr per månad. Innan en tvist som rör debitering av barnomsorgsavgift når domstolen har i regel flera månadsavgifter förfallit till betalning. Tvisteföremålets värde skulle då regelmässigt överstiga 2 000 kr. — Renhållningsavgifter för privatpersoner, främst sophämtningsavgifter, debiteras vanligtvis per år och uppgår i regel till omkring 1 000 kr. Under de senaste 50 åren har beträffande renhållningsavgifter endast ett fall refererats från HD.

Mot bakgrund av det anförda torde ett överklagandeförbud i vart fall kunna införas för avgöranden i dispositiva tvistemål om tvisteföre- målet understiger 2 000 kr utan att detta kommer att inverka menligt på rättsbildningen. Det kan emellertid hävdas att mål där tvisteföre- målet uppgår till belopp som ligger något högre också får anses så bagatellartade att rättsväsendet endast bör tillhandahålla en prövning i en instans. Även vid en internationell jämförelse framstår den angivna gränsen som låg. Det är dock naturligt att man vid införandet av ett Överklagandeförbud väljer en låg värdegräns. Det är bättre att höja gränsen om det skulle visa sig motiverat än att i efterhand finna att den valda värdegränsen ligger för högt. Mot denna bakgrund synes en tiondel av basbeloppet (3 570 kr år 1995) vara en lämplig gräns. Ge— nom att knyta värdegränsen till basbeloppet får denna automatiskt en indexuppräkning. Med den angivna värdegränsen skulle enligt den i bilaga 4 a. beskrivna målundersökningen 9 % av de mål som avgjor- des under perioden 1992—07—01--1993—O6—30 ha omfattats av över- klagandeförbud?

Den angivna värdegränsen innebär dock att rättsbildningen kan försvåras. Att iförse bestämmelserna om överklagandeförbud med ventil för överklagande till hovrätt är inte något effektivt sätt att värna om rättsbildningen främst av det skälet att en prövning i HD förut— sätter att någon av parterna vill överklaga hovrättens avgörande. En ventil inriktad på omedelbar prövning i HD skulle från denna utgångs- punkt vara att föredra. Ett ventilsystem kräver emellertid att de som

2 I undersökningen har vid angivande av tvisteföremålets värde ränteyrkanden inte beaktats.

skall tillämpa systemet har eller skaffar sig en god överblick över det aktuella rättsområdet. På grund härav och då ställning måste tas i varje mål till om ventilen skall Öppnas kommer ett sådant system att orsaka ett visst merarbete i tingsrätterna. Det finns också risk att ett ventilsystem inriktat på omedelbar prövning i HD skulle medföra en inte obetydlig ökning av måltillströmningen till HD.

En annan "lösning är att införa en möjlighet för tingsrätten att på yrkande av part besluta att det aktuella målet inte skall vara under— kastat överklagandeförbud under förutsättning att parten gör sannolikt att det är av vikt för ledning av rättstillämpningen att målet prövas av högre rätt. Parterna vet då redan under målets handläggning om det kommande avgörandet är underkastat överklagandeförbud och kan anpassa sig därefter. Som antytts tidigare är det sannolikt att förlik- ningsbenägenheten Ökar om parterna är klara över att målet endast kommer att handläggas i en instans. Tingsrätterna blir också — jämfört med en ordning med ventil — mindre belastade eftersom frågan om att undanta ett mål från tillämpning av bestämmelsen om överklagande- förbud endast kommer upp efter yrkande av part och ställning endast behöver tas till det av parten åberopade underlaget. Även denna lös— ning kan möjligen ådra sig kritik för att vara ineffektiv eftersom den, liksom en ordning med ventil för överklagande till hovrätt, förutsätter att någon överklagar ytterligare en gång för att HD skall kunna ta ställning till prejudikatfrågan. Med hänsyn till att förfarandet förut- sätter yrkande av part torde det dock finnas utsikter att i vart fall en av parterna är intresserad av att föra målet vidare till HD. Mot denna bakgrund anser utredningen övervägande skäl tala för att låta domar och beslut i dispositiva tvistemål där tvisteföremålets värde understiger en tiondel av basbeloppet omfattas av överklagandeförbud med undan- tag för avgöranden i mål där part första gången han skall föra talan i målet framställer ett sådant yrkande och gör sannolikt att det är av vikt för rättstillämpningen att målet prövas av högre rätt.

Då överklagandeförbudet främst motiveras av att rättsordningen inte bör tillhandahålla mer än en instans i de allra mest bagatellartade målen saknas anledning att helt undanta vissa måltyper, t.ex. mål som avgörs av tingsrätt i särskild sammansättning. Om den lag om grupp— talan som föreslagits av Grupptalanutredningen (Ju l991:04) införs, bör för de fall tingsrättens dom eller beslut överklagas för en grupp föreskrivas att det värde som är avgörande för om den föreslagna regeln om Överklagandeförbud är tillämplig skall gälla hela gruppen. Beräkningssättet överensstämmer med Grupptalanutredningens förslag när det gäller att bestämma värdet vid tillämpningen av reglerna om prövningstillstånd (SOU 1994:151 5. 360 ff. och 654 f.).

Det kan ifrågasättas om inte avgöranden i mål som jämlikt 1 kap. 3 d 5 andra stycket RB undantagits från FT—reglerna bör vara undan— tagna från reglerna om Överklagandeförbud.

Enligt det nämnda lagrummet skall ett mål som annars skulle hand— lagts som ett FT—mål undantas från FT-reglerna om part första gången han skall föra talan i målet yrkar att allmänna regler skall tillämpas och därvid gör sannolikt att den bakomliggande tvisten rör ett högre värde eller att utgången annars är av synnerlig betydelse för bedöm— ningen av andra föreliggande rättsförhållanden. Detta undantag är annorlunda utformat än det undantag som föreslagits från regeln om överklagandeförbud. Det finns t.ex. inte någon möjlighet att undanta ett mål från FT-reglerna enbart av det skälet att målet är av prejudi- katintresse. För att ett mål som har prejudikatintresse skall undantas från 1 kap. 3 d & RB krävs sålunda (om den bakomliggande tvisten inte rör ett värde överstigande ett halvt basbelopp) att part gör sanno— likt att målet är av synnerlig betydelse för bedömningen av andra föreliggande rättsförhållanden. Om målet undantas från 1 kap. 3 d & RB kommer avgörandet att vara underkastat krav på prövningstill— stånd. Eftersom det är angeläget att få fram prejudikat bör enligt utredningens uppfattning inte kravet på undantag från 1 kap. 3 d & RB såvitt avser mål med prejudikatintresse vara högre än det som ställs för att få prejudikatdispens i hovrätt. Undantaget i 1 kap. 3 d % RB omfattar även mål som utan att ha prejudikatintresse har betydelse för ett stort antal fall. Intresset av att dessa inte handläggs enligt FT—reg— lerna torde kunna tillgodoses genom den lag om grupptalan som före— slagits av Grupptalanutredningen. Som redan framgått omfattar undan- taget i 1 kap. 3 d & RB också mål där den bakomliggande tvisten rör ett värde överstigande ett halvt basbelopp. Beträffande denna kategori mål är det i allmänhet möjligt för parterna att undvika FT—reglerna genom att anpassa yrkandet till värdegränsen. I vissa sådana fall kan dessa även undvikas genom att part för en fastställelsetalan. Betydel- sen av att kunna undanta mål där den bakomliggande tvisten rör ett högre värde är därför mycket begränsat.

Det anförda talar för att 1 kap. 3 d & RB undantas från tillämpning endast om det är av vikt för rättstillämpningen att målet prövas av högre rätt. En reform i enlighet härmed skulle även innebära att möj— ligheten att undanta ett mål från 1 kap. 3 d & RB skulle korrespondera med möjligheten att undanta ett mål från den föreslagna regeln om överklagandeförbud. En så långtgående förändring av bestämmelsen i 1 kap. 3 d & RB torde dock förutsätta en mer ingående analys av FT— reglerna. En sådan kan inte anses ligga inom ramen för utrednings-

uppdraget.

Trots vad som nu sagts är det angeläget att regeln i 1 kap. 3 d 5 andra stycket RB och reglerna om överklagandeförbud, så långt detta med nuvarande lydelse av 1 kap. 3 d & RB är möjligt, samordnas i de mål som har prejudikatintresse. Det skulle vara lämpligt att åstadkom— ma en automatik mellan undantag från FT—reglerna och undantag från överklagandeförbud så att ett avgörande i ett mål med prejudikatintres- se inte underkastas överklagandeförbud för att parten glömt att även framställa ett yrkande om undantag från ett sådant förbud. I avvaktan på en översyn av FT-reglerna kan samordningsbehovet, utan att skapa nya gränsdragningsproblem, tillgodoses genom att det införs en regel av innebörd att ett beslut enligt 1 kap. 3 d 5 andra stycket RB att undanta ett mål från samma paragrafs första stycke även får till följd att en dom eller ett beslut i målet är undantaget från överklagandeför- bud.

När det gäller enskilda anspråk som handläggs tillsammans med brottmål är det mindre träffande att tala om bagatellartade tvistemål som det inte är rimligt att pröva i mer än en instans. I dessa fall är skadeståndsskyldigheten regelmässigt en följd av utgången i brott- målet. Skulle hovrätten göra en annan bedömning i skuldfrågan än tingsrätten är det rimligt att skadeståndsskyldigheten bedöms 1 enlighet därmed. Överklagandeförbudet bör därför kompletteras med en regel enligt vilken ett enskilt anspråk får överklagas utan hinder av detta förbud om brottmålsdomen överklagas beträffande ansvarsfrågan (skuldfrågan om 51 kap. 23 a & RB inte avskaffas3) och överklagandet hänför sig till samma gärning som det enskilda anspråket. Om ett enskilt anspråk avskiljs i tingsrätten och brottmålet överklagas bör, om tvisteföremålets värde understiger en tiondel av basbeloppet, tviste— målet vilandeförklaras i avvaktan på att det föreligger ett lagakraft- vunnet avgörande i brottmålet.

Ett eninstansförfarande ställer höga krav på rättegången i tingsrätt. De mål som enligt förslaget omfattas av överklagandeförbud bör därför inte handläggas av notarier. Detta innebär dock inte några större förändringar av tingsrätternas handläggningsrutiner eftersom de tvistemål som skulle omfattas av överklagandeförbud endast undan- tagsvis får handläggas av notarier [jfr 19 5 första stycket tolfte punk- ten och 20 5 förordningen (1979:572) med tingsrättsinstruktion]. Att ställa krav på att endast ordinarie domare skulle få handlägga mål som är underkastade överklagandeförbud kan dock inte anses motiverat eftersom de mål som enligt förslaget skulle omfattas av överklagande- förbudet i de flesta fall är av enklare beskaffenhet.

3Jfr avsnitt 6.2.2 och bilaga 7.

Som framgår av avsnitt 7.2.1 är ett avtal varigenom parterna för— bundit sig att inte överklaga tingsrätts eller hovrätts dom inte giltigt i FT—mål om det ingåtts före tvistens uppkomst. I prop. 1988/89:78 s. 42 f. uttalade departementschefen att överklagandeförbud dittills inte ansetts vara något negativt från konsumentsynpunkt, snarare tvärtom. Trots detta ansåg departementschefen att mål om mindre värden skulle undantas från möjligheten att före tvistens uppkomst avtala om över- klagandeförbud. Då utgallringen av de mål som kunde komma under HD:s prövning redan var effektiv genom tillståndsprövningen i hov— rätterna fanns det enligt departementschefen inte skäl att ytterligare söka hindra flödet av FT—mäl till HD. Man borde i stället vara rädd om de få mål av prejudikatvärde som kunde komma under HD:s pröv- ning på den centrala civilrättens och konsumenträttens områden. Möj- ligheten att hänskjuta en prejudikatfråga till HD under pågående rätte— gång ansågs inte komma till någon större användning i FT-mål. Vidare var enligt departementschefen behovet av en förbättrad preju- dikatbildning stort i fråga om dessa mål, alldeles särskilt på konsu— menträttens område. Dessa skäl talade enligt departementschefen med styrka för att FT-mål borde undantas från möjligheten att ingå avtal om överklagandeförbud före tvistens uppkomst.

Risken för att prejudikatbildningen skulle försvåras genom att FT- mål omfattades av möjligheten att före tvistens uppkomst avtala att inte överklaga tingsrätts eller hovrätts dom skall emellertid inte över— drivas. För den svagare parten skulle det vara en fördel att kunna ingå sådana avtal. Kostnaderna kan överblickas på ett bättre sätt och den starkare parten kan, inte använda de ökade kostnader som är förenade med en prövning i högre instans som ett påtryckningsmedel för att förmå den svagare parten att efterge sin rätt. Vidare blir tvisten snabbt avgjord. Utredningen anser därför att det saknas anledning att för FT— målen bibehålla nuvarande begränsning av möjligheten att före tvistens uppkomst avtala att inte överklaga tingsrätts dom i 49 kap. 2 & första stycket andra meningen RB. Samma ordning bör gälla avtal som rör hovrätts dom.

Ö-mål

Ö-mål är av mycket skiftande karaktär. Med hänsyn till prejudikat- bildningen inte några typer av processuella frågor eller kategorier av ärenden helt uteslutas från prövning i högre instans. En beloppsgräns som föreslagits i föregående avsnitt är inte heller ändamålsenlig efter— som flera av de aktuella målen rör sådant som inte kan åsättas något värde, t.ex. tillåtande av viss bevisning, namnändring och adoption.

Även beträffande mål som har anknytning till penningbelopp eller värderbar egendom kan svårigheter uppkomma. Skall t.ex. i ett mål där part överklagat ett utmätningsbeslut värdet av den utmätta egen- domen eller det belopp för vilket utmätning sökts vara avgörande? En grupp beslut som möjligen skulle kunna omfattas av Överklagandeför— bud är de interimistiska besluten. Det är också den grupp mål som internationellt ofta framhålls som lämplig att underkasta begränsningar i rätten att överklaga (jfr art. 3:d) Europarådets rekommendation för att förbättra appellationsförfarandet i tvistemål.

Enligt gällande rätt kan i familjemål interimistiska beslut meddelas beträffande bl a. underhållsbidrag, vårdnad, umgängesrätt och kvar— boenderätt (se närmare 14 kap. 7, 15 och 16 55 ÄktB samt 6 kap. 20 å och 7 kap. 15 å FB). Tingsrätten meddelar 1 regel interimistiska beslut i dessa mål efter förhandling. Hovrätten, som nästan utan undantag avgör dessa mål på handlingarna, har vid sin prövning många gånger sämre förutsättningar att bedöma aktuella frågor. Att låta tingsrättens interimistiska beslut under rättegången i familjemål omfattas av överklagandeförbud skulle inte innebära att prejudikat— bildningen blir lidande eftersom de aktuella frågorna kan prövas utan inskränkning i samband med överklagande av dom i målet. Vidare har parterna möjlighet att få det interimistiska beslutet omprövat i tings- rätten om skäl för det skulle uppkomma. I hovrätterna förekommer ett relativt stort antal mål som avser interimistiska beslut i familjemål. Enligt den i bilaga 4 a. beskrivna målundersökningen avsåg år 1990 7 % och under perioden 1992—07-01--1993—06—30 5 % av avgörandena i Ö-mål interimistiska beslut i familjemål. Ett förbud mot att överklaga sådana beslut skulle innebära inte obetydliga effektivitetsvinster för hovrätterna, inte minst eftersom målen skall handläggas med förtur och därför många gånger inverkar menligt på avdelningens planering.

Det anförda talar för att överklagandeförbud bör införas för av tingsrätt fattade interimistiska beslut i familjemål. När det gäller interimistiska beslut om vårdnad och umgängesrätt är det dock, med hänsyn till hur stor betydelse dessa beslut kan få för den slutliga be— dömningen av vårdnadstvisten och rätten till umgänge, tveksamt om en sådan ordning är godtagbar. Utredningen anser därför att ett interimistiskt beslut om vårdnad eller umgängesrätt även i framtiden bör kunna Överklagas till hovrätt4. Detsamma bör gälla beslut som

”* Möjligheten att resningsvägen angripa ett interimistiskt beslut om vårdnad (jfr NJA 1988 s. 429) kan enligt utredningens mening inte ge parterna till- räckligt skydd mot felaktiga avgöranden om interimistiska beslut om vårdnad skulle underkastas överklagandeförbud. (Ett interimistiskt beslut om umgänge med barn kan för övrigt inte bli föremål för resning, NJA 1992 s. 420.)

avgör hos vem av två vårdnadshavare barnet skall bo. Vid sådant förhållande kan ifrågasättas om det finns anledning att införa över- klagandeförbud beträffande interimistiska beslut om kvarboenderätt och underhållsbidrag. Har makarna barn är det interimistiska beslutet om vårdnad ofta av avgörande betydelse för frågan om vem av makar- na som skall bo kvar i det gemensamma hemmet i avvaktan på bodel— ning. Ett överklagandeförbud begränsat till underhållsbidrag skulle inte innebära särskilt stora effektivitetsvinster för hovrätterna. Över— klagandeförbudet skulle inte kunna omfatta de fall där frågan om underhållsbidrag aktualiseras som en följd av att klaganden även Över— klagat en del av det interimistiska beslutet som inte är underkastat begränsningar i rätten att Överklaga, t.ex. vårdnaden. Överklagande— förbudet skulle följaktligen behöva inskränkas till de fall då klaganden enbart överklagade det interimistiska beslutet om underhållsbidrag. Sådana överklaganden är dock inte särskilt frekventa. Mot bakgrund av det anförda lägger inte utredningen fram något förslag om över— klagandeförbud i ledet mellan tingsrätt och hovrätt för interimistiska beslut i familjemål.

Från flera håll har den åsikten framförts att beslut om kvarstad som fattas utan kommunikation bör vara underkastade Överklagandeförbud. Ett sådant interimistiskt beslut kan fattas på begäran av sökanden om fara är i dröjsmål (15 kap. 5 & tredje stycket RB). Vad som i det följande anförs om interimistiska beslut om kvarstad gäller även interi- mistiska beslut om sådana åtgärder som avses i 15 kap. 3 & RB.

Ett interimistiskt beslut om kvarstad kan överklagas särskilt (49 kap. 5 & sjätte punkten RB)5. Så snart svaranden inkommit med yttran- de eller tiden härför gått ut tas yrkandet upp till förnyad prövning. Det kan tyckas omotiverat att svaranden i de fall interimistisk kvarstad beviljas skall ha möjlighet att få kvarstadsfrågan prövad både i hov- rätten och i tingsrätten, särskilt när tingsrätten tar upp kvarstadsfrågan till förnyad prövning så fort denne yttrat sig och även det senare kvarstadsbeslutet kan Överklagas till hovrätten. Vidare konnner hov—

5Motsvarande gäller sådana interimistiska beslut om vite inom den imma— terialrättsliga lagstiftningen som fattas utan kommunikation eftersom 37 a & andra stycket varumärkeslagen (1960:644), 53 a & femte stycket lagen (1960z729) om upphovsrätt till litterära och konstnärliga verk, 57 a & femte stycket patentlagen (1967:837), 35 aå femte stycket mönsterskyddslagen (19702485), 36 a & femte stycket växtförädlarrättslagen (l97lz392), 15 & sjunde stycket firmalagen (1974:156) och 9 a & femte stycket lagen (1992: 1685) om skydd för kretsmönster i halvledarprodukter beträffande överkla- gande av sådana beslut hänvisar till vad som föreskrivs om talan mot beslut enligt 15 kap. RB. Detsamma gäller interimistiska vitesförbud mot att nyttja eller röja företagshemlighet som fattas utan kommunikation [135 andra stycket lagen (1990:409) om skydd för företagshemligheter].

rätten att ha ett delvis annat material att grunda sin prövning på än vad tingsrätten hade eftersom hovrätten genom överklagandet fått del av motpartens inställning till kvarstadsyrkandet, vilket måste anses tvek— samt med hänsyn till instansordningens princip. (Det bör dock noteras att prövningen i hovrätten bara blir aktuell om hovrätten hinner ta ställning till överklagandet innan tingsrätten på nytt prövat kvarstads- frågan.) Ett Överklagandeförbud skulle inte försvåra rättsbildningen eftersom rätten att klaga på beslutet om kvarstad sedan svaranden haft tillfälle att yttra sig givetvis skulle vara kvar om överklagandeförbud infördes för det interimistiska beslutet. I de fall interimistisk kvarstad inte beviljas kan dock ett överklagandeförbud få allvarliga konsekven- ser för sökanden. Att avvakta kommunikation med motparten skulle i många fall innebära att möjligheten till kvarstad går förlorad. Mot— parten skulle få tillfälle att t.ex. överföra penningmedel på annan, undanskaffa lösöre eller låta fartyg avresa. Om kvarstadsinstitutets effektivitet skall bibehållas bör således ett Överklagandeförbud inte omfatta sökanden. Att införa ett överklagandeförbud som endast skulle omfatta den som drabbats av kvarstad kan möjligen framstå som tvek— samt från principiell utgångspunkt eftersom parterna då inte skulle ges samma formella möjligheter att ta till vara sin rätt i processen. I nor- malfallet försämras dock inte svarandens möjligheter att ta till vara sin rätt med en sådan ordning. Han kan ju omedelbart påkalla en ompröv— ning i tingsrätten och, om kvarstaden inte hävs, därefter genast över— klaga tingsrättens beslut till hovrätten som är skyldig att pröva målet med förtur. Det finns emellertid situationer då tiden från det att tings— rätten fattat det ursprungliga beslutet till dess svaranden kan få kvar— stadsbeslutet prövat av hovrätten blir för lång om tingsrätten först på nytt skall ta ställning till kvarstadsfrågan. Utredningen anser därför att inga beslut om interimistisk kvarstad bör underkastas överklagandeför— bud.

Interimistiska beslut förekommer också i olika typer av domstols- ärenden (se t.ex. 10 kap. 16 och 17 åå, 11 kap. 18 5, 20 å andra stycket och 23 & tredje stycket FB samt 19 kap. 10 & ÄB). Flera skäl talar mot att sådana beslut skall vara underkastade överklagandeför- bud. Hovrätten kan inte anses ha sämre möjligheter än tingsrätten att bedöma dessa frågor. Handläggningen är i regel skriftlig både i tings- rätten och i hovrätten. Besluten är ofta av ingripande karaktär och kan ha stor betydelse för den enskilde. Vidare torde dessa beslut över- klagas relativt sällan varför ett Överklagandeförbud skulle få mycket begränsad betydelse för hovrättens arbetssituation. Utredningen anser därför att interimistiska beslut i domstolsärenden inte bör omfattas av överklagandeförbud.

7.3 Rättelse, komplettering och omprövning

Sammanfattning: Utredningen anser att rättelseinstitutet inte bör utvidgas. Beträffande komplettering föreslås att den tid inom vilken komplettering kan ske utsträcks till sex månader från det att domen vann laga kraft. En komplettering senare än två veckor efter det att avgörandet meddelats bör dock förut— sätta initiativ av part och att motparten inte motsätter sig kom- pletteringen. Enligt utredningens uppfattning bör regler om omprövning inte införas i RB.

7.3.1 Gällande rätt

Rätten får besluta om rättelse om den finner att en dom eller ett beslut innehåller någon uppenbar oriktighet till följd av rättens eller någon annans skrivfel, räknefel eller liknande förbiseende (17 kap. 15 5 första stycket och 30 kap. 13 & första stycket RB). Oriktigheten kan avse vad som helst och det spelar ingen roll hur betydelsefull felaktig— heten är. Rättelse kan ske oavsett om avgörandet vunnit laga kraft eller inte. I motsats till vad som gäller vid domvilla finns inte någon tidsfrist inom vilken frågan måste tas upp. Rättelse kan t.ex. äga rum om domstolen beslutat viss utgång men på grund av skrivfel eller annat sådant förbiseende kommit att i avgörandet uttrycka något annat eller om rätten i avgörandet har givit ett riktigt uttryck åt sitt beslut men på grund av en felräkning eller ett annat förbiseende vid besluts- fattandet utgått från en felaktig uppfattning om ett sakförhållande. Rättelsemöjligheten kan däremot inte användas när felet har uppkom— mit genom att rätten har fÖrbisett ett visst lagrum eller rättsfall eller tillämpat en sådan rättskälla fel eller lämnat utan beaktande visst pro— cessmaterial som skulle ha lett till en annan bedömning av målet eller en viss fråga. Förenklat uttryckt kan rättelsemöjligheten sägas avse fall där domstolen, part eller annan i princip tänkt rätt men handlat fel.

I brottmål får rätten, på åklagarens begäran, även besluta om rättel- se när den dömde lämnat oriktiga uppgifter om sitt namn eller person— nummer utan att detta avslöjats under rättegången (30 kap. 13 & tredje stycket RB).

Komplettering av ett avgörande får ske om rätten av förbiseende underlåtit att fatta ett beslut som skulle ha meddelats i samband med en dom eller slutligt beslut (17 kap. 15 5 andra stycket och 30 kap. 13 å andra stycket RB). Har rätten underlåtit att uttala sig om en kvar- stad eller ett beslag som beslutats under målets handläggning kan dock komplettering inte ske eftersom sådana säkerhetsåtgärder, på grund av

att dessa inte gäller längre än till dess dom meddelas, vid sådant för— hållande anses hävda6 (JO 1993/94 s. 41 med hänvisningar). Kom— plettering kan inte ske med ett ställningstagande till en fråga som en part glömt att aktualisera på rätt sätt, t.ex. en interimistisk fråga eller en rättegångskostnadsfråga. Vidare saknas möjlighet att komplettera ett avgörande om rätten glömt ett moment i prövningen av själva saken. En komplettering måste komma till stånd inom två veckor från av— görandet. Anledningen härtill är att lagstiftaren velat ge part rimlig tid att överklaga avgörandet i sin helhet efter att komplettering ägt rum.

Bestämmelserna om rättelse och komplettering är fakultativa. Rättelse av betydelselösa felaktigheter kan således underlåtas. Innan beslut om rättelse eller komplettering fattas skall parterna ha fått tillfälle att yttra sig, om det inte är uppenbart obehövligt (17 kap. 15 5 tredje stycket och 30 kap. 13 & fjärde stycket RB). I fråga om för— biseenden av part är motpartens inställning av särskild betydelse när rätten skall ta ställning till om avgörandet skall rättas. Om motparten med godtagbara skäl motsätter sig att rättelse sker, t.ex. under åbe— ropande av att han skulle ha drivit processen på annat sätt, bör hans önskemål normalt tillgodoses. Då får det felaktiga avgörandet angripas på annat sätt. Skyldigheten att ge parterna tillfälle att yttra sig anses inte innefatta någon ovillkorlig skyldighet att delge parterna ett före— läggande på det sätt som föreskrivs i delgivningslagen (19701428). Det torde i normalfallet räcka med en telefonkontakt eller ett meddelande i lösbrev. Ett beslut om rättelse eller komplettering skall om möjligt antecknas på varje exemplar av avgörandet. Beslutet är att betrakta som ett slutligt beslut och kan överklagas.

Domstolen kan i många situationer utan uttryckligt lagstöd ompröva ett under rättegången meddelat beslut av processuell natur, t.ex. ett beslut att sätta ut ett mål till huvudförhandling eller beslut om tidpunk— ten för dom. I andra fall framgår uttryckligen av lagtext att ett icke slutligt beslut som meddelas under rättegången får omprövas, se t.ex. 24 kap. 19 & RB och 7 kap. 15 & tredje stycket FB. Vidare före— kommer regler om att domstolen under vissa förutsättningar kan om— pröva saken utan hinder av att ett avgörande har vunnit laga kraft och rättskraft. Regler av det slaget förekommer bl.a. såvitt gäller familje- rättsliga underhällsbidrag. I dessa fall ändras emellertid inte det tidiga- re beslutet utan det tillkommer ett nytt beslut, som i princip inte har tillbakaverkande kraft, men som i övrigt upphäver verkningarna av det tidigare beslutet. Domstolen är i vissa fall skyldig att i samband med

6Om part som vinner målet vid huvudförhandling framställt en begäran om säkerhetsåtgärd och domstolen glömmer bort att pröva denna begäran torde dock komplettering kunna ske.

dom ompröva beslut med interimistisk karaktär, se t.ex. 24 kap. 21 & RB samt 6 kap. 20 5 andra stycket och 7 kap. 15 å andra stycket FB. I övrigt saknas möjlighet till omprövning i brottmål och tvistemål. Beträffande ärenden är dock möjligheten till omprövning mer långt- gående. För dessa gäller fr.o.m. den 1 juli 1990 bestämmelser om omprövning i 9 a och 9 b 55 lagen (1946:807) om handläggning av domstolsärenden (ärendelagen) vilka motsvarar reglerna om ompröv- ning i förvaltningslagen (1986z223). Finner tingsrätten att ett beslut som den har meddelat som första instans är uppenbart oriktigt på grund av nya omständigheter eller av någon annan anledning, skall rätten ändra beslutet, om det kan ske snabbt och enkelt och utan att det blir till nackdel för någon enskild part. Att omprövning förutsätter att det inte uppstår nackdelar för enskild part innebär att omprövning normalt inte bör förekomma i ärenden där två enskilda parter står mot varandra och som sålunda företer stora likheter med de mål som handläggs enligt RB. Skyldigheten att ompröva gäller även om beslutet överklagas. Skyldigheten gäller dock inte, om tingsrätten har överläm- nat handlingarna i ärendet till en högre instans eller om det i annat fall finns särskilda skäl mot att rätten ändrar sitt beslut. En part har inte rätt att få beslutet omprövat om han begär omprövning sedan tiden för överklagande av beslutet har gått ut. Ett beslut om omprövning är ett slutligt beslut och kan överklagas. Motsvarande bestämmelser har upptagits i förslaget till ny lag om domstolsärenden (lagrådsremiss En ny lag om domstolsärenden).

7.3.2 Frågans tidigare behandling

RB:s bestämmelser om rättelse var ursprungligen konstruerade så, att rätten, om den fann att dom eller beslut till följd av skrivfel, miss— räkning eller något annat dylikt förbiseende innehöll uppenbar oriktig— het, fick meddela beslut om rättelse sedan parterna erhållit tillfälle att yttra sig. Den allmänna uppfattningen var att endast felaktigheter begångna av rätten kunde bli föremål för rättelse. Skyldigheten att bereda parterna tillfälle att yttra sig saknade undantag.

I Ds Ju 197618, Översyn av rättegångsförfarandet vid allmän dom- stol, som låg till grund för Rättegångsutredningens direktiv, anfördes att det förelåg behov av smidigare rättelsemöjligheter av uppenbara fel i domar och beslut än vad dåvarande bestämmelser medgav (s. 97). Direktiven till Rättegångsutredningen omfattade frågor om rättelse och omprövning (dir. 1977:10). Genom ett regeringsbeslut den 11 decem- ber 1986 uppdrog emellertid regeringen till en särskild utredare att

med utgångspunkt från Rättegångsutredningens direktiv överväga bl.a. dessa frågor.

Den särskilde utredaren föreslog att möjligheten till rättelse även skulle avse det fallet att det är en part eller annan som skrivit eller räknat fel eller gjort sig skyldig till annat sådant förbiseende och därigenom orsakat en uppenbar oriktighet i domstolens avgörande. Vidare föreslogs att en domstol skall ha möjlighet att komplettera sitt eget avgörande om domstolen av förbiseende underlåtit att i samband med sitt avgörande fatta beslut i en särskild fråga, t.ex. en interimis— tisk fråga, en kostnadsfråga eller en fråga om avräkning av häktnings— tid. Härutöver föreslogs att en speciell rättelsemöjlighet infördes för de fall där en misstänkt uppger oriktigt namn och senare står till svars för gärningen och döms under detta namn. Såvitt gällde ärenden vid domstol föreslogs att rättelse, komplettering och omprövning skulle kunna ske på sätt som överensstämde med förvaltningslagens regler. Tanken på att i övrigt införa omprövningsregler avvisades. (Några processrättsliga frågor, Ds 1988:66 s. 64 ff.)

Den särskilde utredarens förslag kom i nu berörda avseenden att leda till den lagstiftning som redogjorts för i avsnitt 7.3.1. Samtidigt infördes ett undantag från skyldigheten att bereda parterna tillfälle att yttra sig, om detta är uppenbart obehövligt. (Prop. 1989/90:71 s. 49 ff., bet. 1989/901JuU32, rskr. 1989/90:292.)

Domstolsutredningen hänvisade såvitt avser tingsrätts möjlighet att ompröva sina egna avgöranden till ovan nämnda departements— promemoria och den därpå grundade lagstiftningen (SOU 1991:106 Del A s. 308). Rättelse och komplettering berördes inte av Dom— stolsutredningen.

7.3.3 Överväganden Utgångspunkter

Rollfördelningen mellan instanserna bör enligt utredningens uppfatt— ning bygga pä principen att felaktiga avgöranden skall rättas i högre instans. (Hovrätten har till uppgift att rätta felaktiga avgöranden med- delade av tingsrätt medan HD:s uppgift att rätta felaktiga hovrätts- avgöranden i huvudsak är begränsad till fel som kan angripas med extraordinära rättsmedel.) Denna uppfattning motiveras inte minst av att det generellt sett torde vara förenat med större rättssäkerhets— garantier att en domstol som tidigare inte tagit ställning till det ifråga— satta avgörandet kontrollerar dess riktighet. Vidare är det en grund— läggande princip att ett avgörande som vunnit laga kraft skall vara

orubbligt. Mot dessa principer måste vägas behovet av att snabbt och enkelt kunna rätta vissa uppkorrma felaktigheter. Det är uppenbart att reglerna om rättelse, komplettering och omprövning tillhandahåller ett effektivare sätt att ändra felaktiga avgöranden än reglerna om över— klagande och extraordinära rättsmedel. De domare som skall tillämpa de förra reglerna är redan insatta i målet eller ärendet varför änd— ringen kan ske snabbt utan någon större arbetsinsats. Detta torde både för berörda parter och för domstolsväsendet vara till fördel ur kost— nadssynpunkt. Kan första instans själv rätta, komplettera eller om- pröva ett felaktigt avgörande leder detta också till en minskning av hovrätternas arbetsbörda. Det finns således anledning att inom ramen för detta utredningsuppdrag undersöka om det finns förutsättningar att utvidga möjligheterna att rätta, komplettera och ompröva domar och beslut. Mot bakgrund av det som ovan anförts om rollfördelningen mellan instanserna bör dock tillämpningsområdet för rättelse, kom— plettering och omprövning vara begränsat och endast avse klara fall. Vidare bör det finnas en möjlighet att överklaga sådana beslut.

Rättelse

Om man med rättelse avser korrigering av oriktighet till följd av förbiseende kan konstateras att utrymmet för att utvidga tillämpningen av detta institut inte är särskilt stort. Som framgått av föregående avsnitt är det inte enbart domstolens förbiseende som kan föranleda rättelse utan även parts eller annans förbiseende. För att generellt utöka tillämpligheten torde det vara nödvändigt att låta bestämmelser— na även omfatta oriktigheter som inte är uppenbara. Att även icke uppenbara oriktigheter rättas kan måhända inte synas vara till nackdel för enskild part eftersom domen innan rättelsen företagits inte ger uttryck för dess rätta innehåll. Om avgörandet innehåller oriktigheter som parterna inte omedelbart uppfattar som oriktiga kan parterna emellertid acceptera utgången och inrätta sig efter denna. Att dom- stolen i dessa fall efter en tid beslutar om rättelse kan inte anses lämp- ligt. Har avgörandet vunnit laga kraft saknas dessutom möjlighet att överklaga domen. Ett överklagande kanske skulle ha skett om domens rätta innehåll framgått redan från början. När felet inte är uppenbart bör därför eventuell rättelse ske på initiativ av part genom ett extra- ordinärt rättsmedel. Rättelseinstitutet bör således inte utvidgas.

Som framgår av avsnitt 7.3.1 skall parterna beredas tillfälle att yttra sig innan beslut om rättelse och komplettering fattas, om det inte är uppenbart obehövligt. Det torde inte föreligga något behov att

införa ytterligare inskränkningar i skyldigheten att bereda parterna tillfälle att yttra sig innan sådant beslut fattas.

Komplettering

Att utöka möjligheten till komplettering — dvs. att utöka möjligheterna att företa en prövning som av förbiseende inte tidigare företagits — så att den även omfattar prövning av ett moment rörande själva saken är inte praktiskt genomförbart. Som påpekats i den ovan nämnda departe— mentspromemorian är det svårt att beträffande sådana moment dra en skiljelinje mellan vad som prövats resp. inte prövats (Ds 1988:66 s. 87 f.). Även i fortsättningen bör därför kompletteringsmöjligheten vara begränsad till de övervägande processuella frågor som tas upp i beslut.

Som framgår av avsnitt 7.3.1 måste enligt gällande regler kom— plettering ske inom två veckor från det att avgörandet meddelats. Denna begränsning i tiden har motiverats av att ett beslut om kom— plettering kan förändra de förutsättningar från vilka part har att utgå när han bedömer om det tidigare avgörandet skall överklagas. Han skall därför alltid ha möjlighet att överklaga det tidigare avgörandet om detta kompletterats. Om den tid inom vilken avgörandet kan kom- pletteras gått till ända men det ännu inte vunnit laga kraft kan part få till stånd en komplettering genom att överklaga avgörandet. Har av- görandet vunnit laga kraft torde part som vill få till stånd ett beslut i en fråga som skulle ha prövats i samband med domen eller det slutliga beslutet vara hänvisad till klagan över domvilla. Det torde inte vara möjligt att väcka ny talan rörande en processuell fråga som domstolen glömt att pröva (Ds 1988:66 s. 88). Att det senare än två veckor från det att ett avgörande meddelats upptäcks att rätten av förbiseende underlåtit att fatta ett beslut som skulle ha meddelats i samband med dom eller slutligt beslut torde inte vara helt ovanligt. I förhållande till komplettering framstår både överklagande och klagan över domvilla som tämligen omständliga förfaranden. Det skulle således i enlighet med vad som ovan anförts kunna vara till fördel både för en del parter och för domstolsväsendet om komplettering kunde ske även efter den nu gällande tvåveckorsgränsen. Tingsrättens möjlighet till komplette— ring bör dock inte vara mer omfattande än de möjligheter högre rätt har att bifalla klagan över domvilla. Enligt 59 kap. 1 5 första stycket fjärde punkten jämförd med 59 kap. 2 & andra stycket RB torde kla— gan över domvilla i fall då tingsrätten av förbiseende underlåtit att fatta ett beslut som skulle ha meddelats i samband med en dom eller ett slutligt beslut behöva ske inom sex månader från laga kraft. Följ—

den av bifall till klagan över domvilla är att domen undanröjs. En dom torde kunna undanröjas partiellt även om detta inte framgår av 59 kap. RB. Enligt Gärde m.fl. bör undanröjandet, om rättegångsfelet avser allenast en del av domen som kan särskiljas från domen i övrigt, uppenbart avse allenast sådan del (Nya Rättegångsbalken jämte lagen om dess införande, s. 868). Welamson kommer till samma slutsats genom att tillämpa 50 kap. 26 & RB analogt (Domvillobesvär av tredje man, s. 66 f., jfr även Rättegång VI, 3:e uppl., s. 253). Att ett undan— röjande kan vara partiellt förutsätts också av Ekelöf/Boman (Rätts— medlen, 11:e uppl., s. 148). I de fallen domvilla består i att tings— rätten underlåtit att fatta beslut saknas det självfallet utrymme att tillämpa bestämmelsen direkt efter ordalydelsen. I dessa fall torde det dock vara förenligt med gällande rätt att hovrätten vid bifall till klagan över domvilla konstaterar att tingsrätten inte tagit ställning till en viss fråga och återförvisar målet i denna del. Att hovrätten i en sådan situation skulle vara tvungen att undanröja hela domen eller beslutet av det skälet att följden av bifall till klagan över domvilla enligt 59 kap. 1 % RB alltid är undanröjande skulle kunna leda till högst irratio— nella resultat. T.ex. kan nänmas det fallet att en tingsrätt som handlagt ett omfattande och komplicerat tvistemål med många parter skulle ha glömt att ta ställning till ett rättegångskostnadsyrkande och detta inte upptäcks förrän domen vunnit laga kraft. I ett sådant fall skulle hov- rätten, om den berättigade parten framställt en klagan över domvilla, vara tvungen att undanröja tingsrättens dom och återförvisa målet till tingsrätten som på nytt skulle få handlägga målet i sin helhet. Att det i en situation som den beskrivna skulle vara förenligt med gällande rätt att utan undanröjande återförvisa målet såvitt avser den bort— glömda frågan vinner stöd av HD:s beslut den 3 april 1986, SÖ 214, i mål Ö 1084/84. En kvinna hade överklagat ett av tingsrätten med- delat utslag i handräckningsmål. Hovrätten upphävde utslaget men tog inte upp kvinnans kostnadsyrkande eftersom man av olika skäl inte uppmärksammat kostnadsräkningen. HD fann, efter det att kvinnan anfört klagan över domvilla, att sådant rättegångsfel som avses i 59 kap. 1 5 första stycket femte punkten (nuvarande fjärde punkten) RB fick anses ha förekommit och återförvisade därför frågan om ersätt— ning för rättegångskostnader till hovrätten för prövning av det angivna kostnadsyrkandet. Det redovisade synsättet vinner också visst stöd av notisfallet NJA 1986 C 141. Ett biträde enligt rättshjälpslagen hade i hovrätten framställt ett ersättningsyrkande vilket hovrätten av misstag inte tagit ställning till. Innan tiden för överklagande gått ut yrkade hon i HD ersättning för det biträde hon lämnat sin huvudman i hovrätten. HD fann att sådant rättegångsfel som avses i 59 kap. 1 5