Kungl. Maj:ts proposition nr 240.

3

föreskrift i kollektivavtal, att arbetsledare eller annan i förtroendeställning

ej må vara medlem av förening, som avser tillvaratagande av honom under­

ställd personals intressen gentemot arbetsgivaren. Ej heller skall stadgandet

äga tillämpning å åtgärd, som avser att åstadkomma föreskrift, varom nu

sagts, eller grundas på sådan föreskrift.

5§-

Har arbetsgivare, arbetstagare eller förening gjort sig skyldig till kränk­

ning av föreningsrätten, på sätt i 4 § sägs, gälde därav uppkommen skada.

Angående skadeståndsskyldigheten skall vad i 8 och 9 §§ lagen örn kollek­

tivavtal stadgas äga motsvarande tillämpning.

6

§-

Var, som vill fordra skadestånd enligt detta kapitel, skall anhängiggöra

sin talan inom två år från avslutande av den åtgärd, varå ersättningsskyldig­

heten grundas. Försummas det, vare talan förlorad.

Mål, som avse tillämpning av bestämmelserna i detta kapitel, upptagas

av arbetsdomstolen.

3 kapitlet. Om förhandlingsrätten.

8 §•

Med förhandlingsrätt förstås i denna lag rätt att påkalla förhandling

rörande kollektiv reglering av anställningsvillkoren ävensom rörande förhål­

landet i övrigt mellan arbetsgivare och arbetstagare. Förhandlingsrätt till­

kommer å ena sidan arbetsgivaren eller förening av arbetsgivare, vari han

är medlem, samt å andra sidan förening av arbetstagare, vari de ifrågavarande

arbetstagarna äro medlemmar.

Förhandlingsrätt för en part medför skyldighet för andra parten att träda

i förhandling. Nämnda skyldighet innebär åliggande att, själv eller genom

ombud, inställa sig vid förhandlingssammanträde samt att, där så erfordras,

med angivande av skäl framlägga förslag till lösning av fråga, varom för­

handling påkallats.

9 §•

Vill part påkalla förhandling, som avses i 8 §, gore framställning därom

hos andra parten. Om denne så begär, skall framställningen ske skriftligen

med angivande av den eller de frågor, om vilka förhandling påkallas. Samman­

träde för förhandling skall hållas snarast möjligt; och ankommer det på par­

terna att utan dröjsmål överenskomma örn tid och plats för sammanträdet.

6

Kungl. Majlis proposition nr 240.

Förslag

till

Lag

om ändrad lydelse av 1 § lagen den 22 juni 1928

(nr 254) om arbetsdomstol.

Härigenom förordnas, att 1 § lagen den 22 juni 1928 örn arbetsdomstol

skall erhålla följande ändrade lydelse:

1

§•

För upptagande — ------- i Stockholm.

Örn skyldighet för arbetsdomstolen att i vissa fall upptaga och avgöra andra

mål än i första stycket sägs är särskilt stadgat.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1937.

Kungl. Majis proposition nr 240.

7

Utdrag av protokollet över socialärenden, kallet inför

Hans Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten i stats­

rådet a Stockholms slott dea 28 februari 1936.

Närvarande:

Statsministern

H^{ansson ,} ministern för utrikes ärendena

S^{andler ,} statsråden

U^ndén, S^chlyter, W^igforss, M^öller, L^evinson, V^ennerström, L^eo,

E^kman, S^köld.

Departementschefen, statsrådet Möller anmäler efter gemensam beredning

med chefen för justitiedepartementet frågan örn lagstiftning rörande förenings-

och förhandlingsrätt i förhållandet mellan arbetsgivare och arbetstagare samt

anför:

Historik.

Varken förenings- eller förhandlingsrätten är för närvarande uttryckligen

lagfäst i Sverige. Frågan härom har emellertid sedan länge varit aktuell.

Föreningsrätten.

Vad föreningsrätten angår, har denna såtillvida av ålder varit erkänd, att

det icke mött några lagliga hinder för enskilda att sammansluta sig i för­

eningar för tillvaratagande av gemensamma intressen. Till stöd härför har

åberopats det allmänna fastslåendet av de medborgerliga fri- och rättigheterna

i 16 § regeringsformen. Härigenom kan emellertid ej anses fastslaget, i vad

mån åtgärder från utomstående böra betraktas som föreningsrättskränk-

ningar.

Frågan om lagstiftning till tryggande av föreningsrätten har vid upprepade

tillfällen varit föremål för riksdagens prövning. Sålunda väcktes motioner

i ämnet vid 1902 års (II: 127 av David Bergström) och 1904 års riksdagar

(II: 137 av L. G. Broomé m. fl.). Motionärerna önskade en lagstiftning,

ägnad att trygga varje medborgares rätt att utan hinder från någons sida,

bilda, ingå i eller tillhöra föreningar, vilken rätt icke borde kunna genom

några slags bestämmelser eller överenskommelser bortkontraheras. I en­

lighet med hemställan av lagutskottet (utlåtanden 1902 nr 60 och 1904 nr

40) föranledde motionerna icke någon riksdagens åtgärd. Lagutskottet

anslöt sig visserligen till den meningen, att enligt svensk rättsuppfattning

föreningsrätten betraktades såsom en allmän medborgerlig rättighet, men

ansåg, att man ej hade tillräckliga skäl att förmena rättsgiltighet åt ett fri­

villigt ingånget avtal enligt vilket den ena parten förpliktat sig att ej till­

höra förening.

11

skyldighet att inför förlikningsman träda i förhandling angående tvistefrågan

med motparten. Beträffande allmänfarliga och därmed jämförliga arbets­

inställelser tänkte sig motionärerna möjligheten av tillskapandet av ett sär­

skilt organ, ett slags opinionsnämnd, som på ett sakligt och oväldigt sätt

kunde undersöka tvistefrågan och efter skäliga grunder pröva de stridandes

meningar.

I andra lagutskottets utlåtande nr 22 behandlades bland annat de i ifråga­

varande motioner framförda förslagen. Utskottet ställde sig tveksamt mot

att på detta lagstiftningsområde införa nya lagbud utan att stadga någon

påföljd för överträdelse. Att enbart lita till parternas goda vilja i detta

avseende syntes vara alltför optimistiskt. Beträffande opinionsnämnden in­

stämde utskottet i socialstyrelsens i yttrande över motionerna uttalade me­

ning, att en dylik permanent nämnd med all sannolikhet skulle verka oför­

delaktigt i avseende å förlikningsmannainstitutionen. Emellertid syntes

förslagen böra närmare prövas och beaktas i samband med det påbörjade

men avbrutna utredningsarbete angående arbetsfredsfrågan, vilket utskottet

hemställde skola återupptagas.

Till utskottsutlåtandet hade fogats två reservationer. Den ena, vilken

avgivits av herrar Linder, Sigfrid Hansson och ytterligare sex ledamöter,

utmynnade i yrkande, att motionerna icke måtte till någon riksdagens åt­

gärd föranleda.

Första kammaren godkände utskottets hemställan, men i andra kammaren

segrade det i herr Linders m. fl. reservation gjorda yrkandet. De ifråga­

varande motionerna föranledde således icke någon åtgärd från riksdagens sida.

Yid 1926 års riksdag väcktes två likalydande motioner (1:192 av C. G.

Ekman och Ernst Lyberg samt II: 283 av Eliel Löfgren m. fl.) örn åväga­

bringande av lagstiftning rörande obligatorisk skiljedom och därmed förenat

förbud mot arbetsinställelse i vissa arbetstvister m. m. I dessa motioner

framhöllo motionärerna till sist, att de förutsatte, att Kungl. Maj:t ägnade

sin uppmärksamhet åt behovet av åtgärder för åvägabringandet av en inom

skilda områden av arbetsanställning gällande, fast förhandlingsordning, var­

igenom möjlighet gåves vederbörande parter att framföra sina synpunkter

på anställningsvillkoren och stöd sålunda bereddes strävandena för en be­

stående arbetsfred.

Med hänsyn till det redan i början av nämnda år återupptagna utred­

ningsarbetet rörande åtgärder till arbetsfredens befrämjande genom den s. k.

arbetsfredsdelegationen föranledde motionerna icke någon annan åtgärd från

riksdagens sida, än att riksdagen anhöll örn förslag i ämnet så snart ske

kunde med hänsyn till den erforderliga utredningen.

I anledning av en vid 1931 års riksdag väckt motion (1:51 av Sigfrid

Hansson) beslöts det tillägg till medlingslagens 3 §, som infördes genom

förutnämnda lag den 12 juni 1931.

Slutligen må i förevarande sammanhang omnämnas, att genom Kungl.

Majis beslut den 10 maj 1935 åt särskilda sakkunniga uppdragits att ut­

reda, huruvida och i vad mån en förhandlingsordning för statens tjänste­

män bör tillskapas.

Kungl. Majus proposition nr 240.

13

Med stöd av nämnda bemyndigande tillkallades den 4 juli 1931 rektorn

vid handelshögskolan i Stockholm, professorn Martin Fehr, ombudsmannen

i Sveriges arbetsledareförbund Ernst Ahlberg, redaktören Sigfrid Hansson,

byråchefen i socialstyrelsen Otto Järte, sekreteraren i svenska kontoristför­

eningarnas förbund Edith Lindblom, vice verkställande direktören i försäk­

ringsaktiebolaget Skandia Iwar Sjögren, ordföranden i svenska arbetsgivare­

föreningen, vice häradshövdingen Hjalmar von Sydow och ombudsmannen i

svenska bankmannaföreningen V. von Zeipel, varjämte det uppdrogs åt Fehr

att såsom ordförande leda utredningsmännens arbete. Sedan von Sydow

avlidit, tillkallades den 6 april 1932 såsom utredningsman i hans ställe verk­

ställande direktören i svenska arbetsgivareföreningen Gustaf Söderlund. Den

14 juni 1935 erhöll Hansson begärt entledigande från sitt uppdrag och till­

kallades i hans ställe advokaten A. Sölvén.

Kommitténs förslag.

Kommittén angående privatanställda har till fullgörande av sitt uppdrag

avgivit dels den 9 mars 1935 ett betänkande med förslag till lag örn arbets­

avtal (statens offentliga utredningar 1935: 18), dels ock den 20 november

1935 ett betänkande med förslag till lag örn förenings- och förhandlingsrätt

(statens offentliga utredningar 1935: 59).

Här torde i korthet få lämnas en redogörelse för huvuddragen i det för­

slag, som innefattas i sistnämnda betänkande.

Kommittén föreslår erkännande i lagen av en förhandlingsrätt, som inne­

bär rätt för arbetstagarna att genom organisation förhandla med sin arbets­

givare och skyldighet för denne att träda i förhandling med arbetstagarnas

organisation. Eftersom en förhandlingsrätt av nu angiven innebörd såsom

grundval förutsätter föreningsrätten, det vill i detta sammanhang säga ar­

betstagarnas rätt att sammansluta sig till föreningar för tillvaratagande av

sina intressen i förhållande till arbetsgivaren, anser kommittén, att båda

dessa rättigheter böra göras till föremål för lagstiftning i ett sammanhang.

För att icke utanför arbetsförhållandet liggande åskådningar av politisk,

religiös och annan art skola få ett avgörande inflytande på föreningsverk­

samheten har kommittén funnit det nödvändigt, att den föreslagna lagstift­

ningen omfattar även föreningsrättens negativa sida, rätten att icke tillhöra

en förening. Kommitténs förslag innebär alltså förbud mot organisations-

tvång.

Den av kommittén föreslagna lagen örn förenings- och förhandlingsrätt

skall principiellt äga tillämplighet på all enskild tjänst (1 §). Lagen skall

alltså gälla även de grupper av arbetstagare, vilka på egen hand förmått

hävda sin förenings- och förhandlingsrätt och för vilka lagen därför är av

mindre betydelse. Någon gränsdragning mellan olika grupper av arbets­

tagare bär nämligen i detta fall ansetts icke vara möjlig eller lämplig. Emel­

lertid åsyftas ingen inskränkning i den faktiskt erkända förenings- och för­

handlingsrätt, som nu existerar. Och de grupper av arbetstagare, som önska

ställa sig utanför den föreslagna lagens tillämpningsområde, lia laglig möjlig­

Kungl. Maj-.ts proposition nr 240.

het därtill, enär lagens bestämmelser kunna helt sättas ur kraft genom

kollektivavtal (2 §).

Kommitténs förslag innefattar icke några straffstadganden. Till före­

ningsrättens sanktionerande föreslås bestämmelser dels örn skadestånd för

kränkning av denna rätt och dels örn ogiltighet av bestämmelser i individu­

ella arbetsavtal och föreningsstadgar samt av avtalsuppsägningar och andra

rättshandlingar, som kränka föreningsrätten (2 och 5 kapitlen).

Vad förhandlingsrätten beträffar, har kommittén till en början fastslagit

den allmänna principen om ömsesidig skyldighet för arbetsgivaren eller

dennes organisation, å ena, samt arbetstagarnas organisation, a andra sidan,

att träda i förhandling med varandra angående parternas inbördes förhållande

under beaktande av deras gemensamma intresse av samförstånd (3 kapitlet).

För brott mot denna allmänna regel uppställes ingen påföljd. Däremot

öppnar kommitténs förslag möjligheter till förhandlingsrättens realiserande

tvångsvis i sådana fall då något resultat icke kunnat nås annorledes (4

kapitlet). I dylika fall skall nämligen under vissa förutsättningar vardera

parten äga hos socialstyrelsen påkalla utseende av en opartisk ordförande

(eventuellt en kommission) för ledande av förhandlingen (11 och 16 §§).

Denne opartiske ordförande har därvid utrustats med maktmedel att tvinga

en förhandlingsovillig part såväl att komma till förhandlingsbordet som att

där träda i saklig förhandling med motparten (12 och 13 §§).

Åt de regler i lagförslaget, som röra förhandlingen under opartisk led­

ning, har kommittén förlänat en särställning. Dessa regler ha nämligen

icke ansetts lämpa sig för användning på sådana organisationer, som hävda

sin rätt genom stridsåtgärder (arbetsinställelse, blockad m. m.) eller hot

därom. När en arbetskonflikt av större betydelse utbrutit eller synes hota,

äro förutsättningarna givna för ett förlikningsförfarande enligt lagen örn

medling i arbetstvister och saknas utrymme för ett därmed sid oordnat för-

handlingsförfarande. Kamporganisationer torde i regel icke heller känna

något behov av lagliga tvångsmedel till förhandlingsrättens realiserande,

eftersom de anse sig äga ett tillräckligt medel därtill i möjligheten att an­

lita stridsåtgärder. Kommittén föreslår därför, att lagens regler i detta hän­

seende göras tillämpliga allenast på sådana föreningar av arbetstagare, vilka

genom en viljeakt — en anmälan till socialstyrelsen — givit tillkänna, att

de istället för att anlita stridsåtgärder vilja begagna de möjligheter, som

lagen bjuder (9 §). Denna anordning har synts kommittén särskilt lämplig

för de grupper av anställda, vilka framförallt äro i behov av en lagfäst för­

handlingsrätt med hänsyn till att de ha en stark vilja till fred. Något åt­

skiljande mellan olika slag av arbetstagare föreslås emellertid icke heller i

detta fall. Det skall stå varje förening av arbetstagare fritt att efter eget

bedömande antingen ställa sig utanför de föreslagna bestämmelsernas till-

lämpningsområde med bibehållen möjlighet att tillgripa stridsåtgärder eller

genom en anmälan till socialstyrelsen förskaffa sig de förmåner, lagen avser

att skänka, mot det den underkastar sig en viss förpliktelse till fied.

Kommittén har icke funnit det möjligt att tillerkänna arbetsgivarparten

14

Kungl. Maj:ts proposition nr 240.

IG

Överståthållarämbetet, samtliga länsstyrelser, svenska landstingsförbundet,

svenska stadsförbundet, svenska arbetsgivareföreningen, Sveriges köpmanna­

förbund, svenska lantarbetsgivarnes centralförening, Sveriges skogsägareför­

bund, föreningen skogsarbeten, Sveriges bageriidkareförening, Göteborgs köp­

mäns arbetsgivarförbund, svenska papperskandlareföreningen, Sveriges apo­

tekareförbund, svenska bankföreningen, svenska sparbanksföreningen, svenska

försäkringsföreningen, svenska livförsäkringsbolags direktörsförening, tid­

ningarnas arbetsgivareförening, svenska järnvägarnas arbetsgivareförening,

omnibusägarnas arbetsgivareförbund, Sveriges trafikbilägares riksförbund,

Sveriges droskbilägares riksförbund, Sveriges redareförening, Sveriges fastig­

hetsägareförbund, Sveriges tandläkareförbund, landsorganisationen i Sverige,

de anställdas centralorganisation (Daco), Sveriges farmacevtförbund, föreningen

jägmästare i enskild tjänst, svenska brukstjänstemannaföreningen, svenska

teknologföreningen, Norrlands förmansförbund, svenska kontoristförbundet,

riksförbundet för affärsanställda, svenska teaterförbundet, svenska kommu­

naltjänstemannaförbundet och Stockholms stads befattningshavares samarbets-

nämnd.

Kommerskollegium har bifogat yttranden från samtliga handelskamrar i

riket ävensom Sveriges industriförbund, länsstyrelsen i Kronobergs län från

landsfogden i länet, länsstyrelsen i Blekinge län från Karlskrona fackliga

centralorganisation, länsstyrelsen i Skaraborgs län från magistraterna i länets

städer ävensom stadsstyrelsen i Tidaholm samt länsstyrelsen i Västerbottens

län från länets arbetsförmedling.

Redogörelse för innehållet i de avgivna yttrandena kommer att lämnas i

det följande vid behandlingen av de särskilda frågorna.

Tillfälle att avgiva yttranden har jämväl beretts Sveriges grossistförbund,

svenska trädgårdsarbetsgivareföreningen, Sveriges hantverksorganisation,

kooperativa förbundet, Stockholms liandelsarbetsgivareförbund, svenska

handelsagenters förening, Sveriges advokatsamfund, de kvinnliga kårsamman­

slutningarnas centralråd, svenska tandteknikerförbundet, svensk sjuksköterske-

förening, Sveriges tekniska apotekspersonals förbund, svenska lantbruks-

tjänstemannaföreningen, svenska skogvaktareförbundet, fullmäktige för svenska

handelsresandeföreningar, föreningen Sveriges aktiva handelsresande, svenska

hotellportierföreningen, svenska journalistföreningen, riksförbundet för kom­

munaltjänstemän i svenska städer och Göteborgs stads tjänstemannaförbund.

Nämnda föreningar lia emellertid icke yttrat sig över förslaget.

Det av kommittén angående privatanställda framlagda förslaget till lag

om förenings- och förhandlingsrätt har med ledning av de däröver avgivna

yttrandena blivit föremål för överarbetning inom socialdepartementet. Jag

övergår nu till en redogörelse för departementsförslaget, därvid jag börjar

med vissa spörsmål av mera principiell innebörd.

Kungl. Maj:ts proposition nr 240.

16

Överståthållarämbetet, samtliga länsstyrelser, svenska landstingsförbundet,

svenska stadsförbundet, svenska arbetsgivareföreningen, Sveriges köpmanna­

förbund, svenska lantarbetsgivarnes centralförening, Sveriges skogsägareför­

bund, föreningen skogsarbeten, Sveriges bageriidkareförening, Göteborgs köp­

mäns arbetsgivarförbund, svenska pappersliandlareföreningen, Sveriges apo­

tekareförbund, svenska bankföreningen, svenska sparbanksföreningen, svenska

försäkringsföreningen, svenska livförsäkringsbolags direktörsförening, tid­

ningarnas arbetsgivareförening, svenska järnvägarnas arbetsgivareförening,

omnibusägarnas arbetsgivareförbund, Sveriges trafikbilägares riksförbund,

Sveriges droskbilägares riksförbund, Sveriges redareförening, Sveriges fastig­

hetsägareförbund, Sveriges tandläkareförbund, landsorganisationen i Sverige,

de anställdas centralorganisation (Daco), Sveriges farmacevtförbund, föreningen

jägmästare i enskild tjänst, svenska brukstjänstemannaföreningen, svenska

tekn ol nedor eron gen, Norrlands förmansförbund, svenska kontoristförbundet,

riksförbundet för affärsanställda, svenska teaterförbundet, svenska kommu­

naltjänstemannaförbundet och Stockholms stads befattningshavares samarbets-

nämnd.

Kommerskollegium har bifogat yttranden från samtliga handelskamrar i

riket ävensom Sveriges industriförbund, länsstyrelsen i Kronobergs län från

landsfogden i länet, länsstyrelsen i Blekinge län från Karlskrona fackliga

centralorganisation, länsstyrelsen i Skaraborgs län från magistraterna i länets

städer ävensom stadsstyrelsen i Tidaholm samt länsstyrelsen i Västerbottens

län från länets arbetsförmedling.

Redogörelse för innehållet i de avgivna yttrandena kommer att lämnas i

det följande vid behandlingen av de särskilda frågorna.

Tillfälle att avgiva yttranden har jämväl beretts Sveriges grossistförbund,

svenska trädgårdsarbetsgivareföreningen, Sveriges hantverksorganisation,

kooperativa förbundet, Stockholms liandelsarbetsgivareförbund, svenska

handelsagenters förening, Sveriges advokatsamfund, de kvinnliga kårsamman­

slutningarnas centralråd, svenska tandteknikerförbundet, svensk sjuksköterske-

förening, Sveriges tekniska apotekspersonals förbund, svenska lantbruks-

tjänstemannaföreningen, svenska skogvaktareförbundet, fullmäktige för svenska

handelsresandeföreningar, föreningen Sveriges aktiva handelsresande, svenska

hotellportierföreningen, svenska journalistföreningen, riksförbundet för kom­

munaltjänstemän i svenska städer och Göteborgs stads tjänstemannaförbund.

Nämnda föreningar lia emellertid icke yttrat sig över förslaget.

Det av kommittén angående privatanställda framlagda förslaget till lag

örn förenings- och förhandlingsrätt har med ledning av de däröver avgivna

yttrandena blivit föremål för överarbetning inom socialdepartementet. Jag

övergår nu till en redogörelse för departementsförslaget, därvid jag börjar

med vissa spörsmål av mera principiell innebörd.

Kungl. Majus proposition nr 240.

17

Departementsför.slaget.

Allmän motivering.

1. Bör förenings- och förhandlingsrätten lagfästas?

Kommittén.

För besvarande av denna fråga bär kommittén verkställt utredning rörande

de nuvarande förhållandena med avseende å förenings- och förhandlingsrätt

å den svenska arbetsmarknaden. Utredningen omfattar kollektivavtalsstati-

stiken, förlikningsmannens berättelser samt en av socialstyrelsen i samråd

med kommittén verkställd undersökning rörande hithörande förhållanden

för i enskild tjänst anställda med undantag för kroppsarbetare och därmed

jämställda. I sistnämnda undersökning, som baserar sig på en rundfråga

bland arbetsgivare och anställda, ingå från arbetsgivare genom deras orga­

nisationer förmedlade uppgifter beträffande 942 företag med 24,846 anställda

samt från personalhåll avgivna 5,135 individualuppgifter. Beträffande de

vid utredningen framkomna uppgifterna hänvisas till betänkandet sid. 74—100.

Kommittén har ansett resultatet av den verkställda utredningen kunna

sammanfattas så, att föreningsrätten — med undantag för fall, där speciella

omständigheter varit för handen, och tämligen isolerade fall av ganska ringa

räckvidd — i praktiken i stort sett vore erkänd mellan parterna på arbets­

marknaden, men att vad förhandlingsrätten beträffade förhållandena gestal­

tade sig olika på skilda områden av arbetsmarknaden och mellan olika typer

av organisationer. Härom anför kommittén:

För den egentliga arbetarpersonalens vidkommande inom industri, hantverk

och transportväsende m. fl. områden är förhandlingsrätten sedan länge erkänd.

Inom jordbrukets, skogsbrukets och vägarbetets områden är den visserligen

på många håll icke bestridd, men motstånd från arbetsgivarhåll — mest dock

mot införandet av kollektivavtalssystem — förekommer ej sällan.

För andra anställda än kroppsarbetare och därmed jämställda har i ganska

ringa utsträckning och endast inom speciella yrkesområden en faktisk för­

handlingsrätt i praktiken erkänts. Detta förhållande kan delvis förklaras

därav, att organisationsväsendet för dessa kategorier av anställda är betyd­

ligt yngre och hittills mindre omfattande samt har en i viss mån annan

inriktning än arbetarnas.

Medan arbetarnas organisationer utgöra kamporganisationer, som förutse

direkta stridsåtgärder såsom regelrätta medel vid hävdandet av medlemmar­

nas intressen gentemot arbetsgivarna, hava tjänstemannakategoriernas orga­

nisationer i regel icke velat anlita dylika medel i sin verksamhet. Deras tak­

tiska uppträdande i förhållandet till arbetsgivarparten blir därför i allmänhet

ett annat än arbetarorganisationernas. Diir de ej ernått ställningen såsom

avtalsslutande part, har deras verksamhet väsentligen gått ut på att till

tjänst för medlemmarna utarbeta normalkontrakt för anställning, att biträda

medlemmarna med upplysningar örn löneläget och praxis med avseende å

andra arbetsvillkor etc., att i individuella fall påtala orimliga anställnings­

villkor och omotiverade avskedanden, att tillhandahålla rättshjälp o. s. v.

I andra fall hava tariffer uppgjorts till ledning för medlemmarna, när de

skola taga anställning.

Såsom skid för förhandlingsrättens erkännande anför kommittén, att arbets­

tagarna endast på detta sätt kunde utöva ett verkligt medinflytande på löne- och

Bihang till riksdagens protokoll 1036.

1 sami. Nr 240.

n:o so 2

Kungl. Maj:ts proposition nr 240.

18

arbetsförhållandena. En viss jämställdhet i parternas rådighet vid uppgörelser

om löne- och arbetsvillkor uppnåddes, när förhandlingarna å arbetstagarsidan

fördes organisationsmässigt. Kommittén fortsätter:

Den här ovan återgivna utredningen rörande de nuvarande förhållandena

med avseende å föreningsrätt och förhandlingsrätt å den svenska arbets­

marknaden utvisar, att kroppsarbetarnas organisationer redan i stort sett på

egen hand tillförsäkrat sig en faktiskt erkänd förhandlingsrätt. Däremot har,

såsom av utredningen framgår, någon dylik rätt i regel icke blivit i praktiken

erkänd för övriga grupper av arbetstagare: affärs- och kontorsanställda, arbets­

ledare och andra tjänstemannakategorier. Denna skillnad sammanhänger otvi­

velaktigt med att arbetarnas organisationer äro kamporganisationer, beredda

att hävda sin rätt genom strejk och andra direkta stridsåtgärder, under det

att de anställdas organisationer icke inriktats på stridsåtgärder. Då det efter

en öppen konflikt mellan arbetsgivare och tjänstemän eller med dem jämställda

arbetstagare, vilka ju alltid i större eller mindre grad intaga en förtroende­

ställning, skulle bliva mycket svårt att återställa vare sig det normala för­

troendeförhållandet mellan arbetsgivare och arbetstagare eller allmänhetens

tilltro till företaget, måste den tydliga vilja till fred, som är till finnandes hos

dessa arbetstagare, räknas som en synnerligen värdefull tillgång. Få de an­

ställda den av dem eftersträvade rätten att medverka vid anställningsfrågornas

lösning, torde de lika väl som arbetsgivarparten anse med sin fördel bäst för­

enligt att bibehålla en kontinuerlig fred, vilket ju också är eftersträvansvärt

ur samhällets synpunkt. Emellertid giver den av kommittén verkställda

utredningen beträffande nu ifrågavarande områden vid handen, att — även örn

förhandlingsrättstanken i viss mån gått framåt — en tydlig obenägenhet att

erkänna de anställdas organisationer som förhandlingsberättigade motparter

dock på många håll finnes på arbetsgivarsidan. Det synes kommittén ange­

läget, att denna obenägenhet övervinnes utan att den värdefulla tillgång, som

de anställdas fredsvilja utgör, förspilles. Att förläna de grupper av anställda,

som det nu närmast gäller, en lagstadgad förhandlingsrätt är givetvis att före­

draga framför att de för att trygga sina rättigheter skola tillgripa en för sam­

hället uppslitande förenings- och förhandlingsrättskamp.

Yad sålunda framhållits, yttrar kommittén vidare, utgjorde närmast en

motivering för att förläna lagligt erkännande åt förenings- och förhandlings­

rätten endast beträffande sådana områden, där ett faktiskt erkännande icke redan

ägt rum. Det saknades emellertid anledning att lämna de grupper av kropps­

arbetare, vilka på egen hand förmått hävda sin rätt och för vilka lagen alltså

vore av mindre betydelse, utanför en lagstiftning i ämnet. Deras rätt skulle

i sådant fall lätt få ett sken av olaglighet eller åtminstone av att äga sämre

kvalitet än den i lagen erkända. Härtill komme, att det torde vara svårt att

finna något lämpligt sätt att draga en gräns mellan de privatanställda, sorn

vore i särskilt behov av en lagstiftning, och övriga arbetstagare. Kommittén

föreslår därför en lag örn förenings- och förhandlingsrätt med principiell

tillämplighet på all enskild tjänst.

I sin reservation mot kommitténs förslag har herr Söderlund avstyrkt

lagfästande av förenings- och förhandlingsrätten. Keservanten har uttalat

den uppfattningen, att om de anställda sammanslöte sig i föreningar för att

genom dessa få diskutera sina mellanhavanden med arbetsgivaren, så borde

denne icke i princip motsätta sig en sådan diskussion. Ett helt annat

Kungl. Maj:ts proposition nr 240.

19

spörsmål vore, vilka slags överenskommelser som borde framgå av dylika

förhandlingar. Det gåves otvivelaktigt områden, där exempelvis en kollek­

tiv reglering av lönerna vore ur olika synpunkter olämplig, och jämväl i

övrigt borde det stå den ena lika väl som den andra parten fritt att avvisa

en kollektiv reglering av arbetsvillkoren, örn han funne detta vara i över­

ensstämmelse med sina eller yrkets intressen. Icke heller plikten att för­

handla med arbetstagarnas organisation kunde göras ovillkorlig. Många

vore nämligen de omständigheter, som fullt ut kunde motivera en vägran

att förhandla. Så vore framför allt händelsen, örn organisationen företräddes

av olämpliga representanter eller eljest uppträdde på olämligt sätt. Vidare

kunde själva förhandlingsfrågan vara preciserad till ett ämne, varom den

ena parten under inga omständigheter ville träffa någon överenskommelse,

och förhandlingen tedde sig då redan på förhand som meningslös. Som ett

viktigt skäl mot den föreslagna lagstiftningen har reservanten slutligen an­

fört, att parterna på arbetsmarknaden icke borde låta sig förledas att för

tillfälliga fördelar åt staten överlämna någon del av sin självbestämmande­

rätt.

Yttrandena.

Avstyrkande. Av de myndigheter och organisationer, som yttrat sig över

kommitténs förslag, lia flertalet arbetsgivarorganisationer uttalat sig i

principiellt avstyrkande riktning. Därvid har i regel hänvisats till den av

herr Söderlund avgivna reservationen eller ock anförts liknande skäl, som

de av herr Söderlund åberopade. Det har sålunda gjorts gällande, att för­

enings- och förhandlingsrätten å arbetsmarknaden redan hunnit bliva i det

närmaste erkänd i tillbörlig o m fatt ni n g “gen o m den frivilliga utvecklingen,

och att ett statligt ingripande i denna utveckling icke vore lämpligt, sär­

skilt örn detta — såsom kommitténs förslag syntes innebära — skulle be­

främja en generell utbredning av kollektivavtalssystemet. Det har vidare

framhållits, att fall kunde förekomma, då en förhandlingsvägran från arbets­

givarens sida vore tillbörlig, men att dessa fall svårligen kunde fastställas

genom lagregler.

Svenska arbetsgivareföreningen, som uttryckt sin anslutning till herr Söder­

lunds reservation, har framförallt vänt sig mot tendensen till ökat statligt

inflytande vid arbetsvillkorens reglerande samt framhållit, att åt parterna

måste förbehållas frihet i förhandlingshänseende särskilt med hänsyn till att

förhandlingstvånget medförde ohemul påverkan å arbetsgivarna till förmån

för kollektiv reglering av arbetsvillkoren även i sådana frågor, där en sådan

avtalsform ej passade. Sveriges bageriidkareförening och omnibusägarnas arbets­

givareförening lia instämt i vad svenska arbetsgivareföreningen anfört. Sven­

ska lantarbetsgivarnes centralförening har ansett de anställdas och de egent­

liga arbetarnas förhållanden icke kunna på ett tillfredsställande sätt regleras

i en gemensam lag och det framlagda lagförslaget i vart fall ej vara väl till­

rättalagt för de egentliga arbetarnas förhållanden, varvid föreningen särskilt

framhållit, att ett statligt ingripande, som närmade sig det obligatoriska

Kungl. Majus proposition nr 240.

20

Kungl. Maj:ts proposition nr 240.

skiljemannaförfarandet, innebure en fara av synnerlig räckvidd för närings­

livet i dess helhet. Föreningen skogsarbeten har ansett, att utvecklingen av

förenings- och förhandlingsrätten bäst främjades, om den finge fortgå utan

ingrepp från det allmännas sida. Sveriges apotekareförbund har förklarat sig

intet ha att invända emot förhandlingsrätt men anse förhandlingstvång vara

av ondo, detta så mycket mera, som det syntes ifrågasättas, att alla för­

handlingar skulle leda till kollektivavtal. Sveriges redareförening har avstyrkt

en lagstiftning i ifrågavarande ämnen under hänvisning till de betänkligheter,

som ur principiell synpunkt måste resas mot att genom lagstiftning inverka

på parternas fria handlande på detta område. Sveriges droskbilägares riks­

förbund har förklarat sig icke kunna giva sin anslutning åt förslaget, i den

form det nu förelåge, samt framhållit, att föreningsrätt för respektive parter

å arbetsmarknaden för närvarande vore en självklar sak under det att den

allmänna förhandlingsrätten erhållit en så otvetydig statlig sanktion genom

medlingslagstiftningen, att vidare åtgärder därutöver måste anses icke endast

obehövliga utan i vissa fall rent av skadliga. Göteborgs köpmäns arbetsgivare­

förbund har som eget yttrande åberopat det av handelskammaren i Göteborg

i ärendet avgivna utlåtandet, vari lagen som sådan avstyrkts.

Vissa arbetsgivarorganisationer ha — utan att direkt avstyrka en lagstift­

ning örn förenings- och förhandlingsrätt över huvud — förklarat, att den före­

slagna lagstiftningen i allt fall icke vore lämplig eller av behovet påkallad

för de arbetsområden, som organisationerna ifråga representerade. Sålunda

har svenska bankföreningen tillkännagivit, att den icke hade något att i och

för sig erinra mot att förenings- och förhandlingsrätten gåves erkännande

genom allmän lagstiftning men att den föreslagna lagstiftningen, såvitt inne­

börden av densamma vore att främja anställningsförhållandenas reglering

genom kollektivavtal, icke vore lämplig för det arbetsområde, som föreningen

företrädde. Vårt lands bankmannakår vore helt olika de yrkesgrupper, där

den stora massan av arbetare utgjorde en kår för sig, skild från arbetsgivarnas

förtroendemän i olika ställningar genom en gräns, ATars överskridande endast

undantagsvis förekomme. Envar, som inträdde i banktjänst och besutte dug­

lighet, hade utsikt till befordran även till förtroendeposter, vilkas innehavare

representerade arbetsgivaren-banken gentemot dess personal. I den mån kol­

lektiva, fasta lönetariffer skulle tillämpas för bankpersonalen, bleve följden

snart nog en åtskillnad, som hittills icke förekommit, mellan å ena sidan en

personal med lägre kvalifikationer, som anställdes för de enkla uppgifterna

och icke vore avsedd för befordran, och å andra sidan den personal, som ut-

toges och utbildades för de krävande uppgifterna och förtroendeposterna. Ett

sådant åtskiljande skulle, oavsett örn detsamma i längden icke skulle för våra

banker rent ekonomiskt bliva ofördelaktigt, säkerligen ej vara till gagn för

vårt bankväsen i dess helhet och än mindre för bankpersonalen. Svenska

försäkringsföreningen och svenska livförsäkringsbolags direktörsförening ha

i gemensamt yttrande anfört, att den ifrågasatta lagstiftningen icke kunde

anses vara av behovet påkallad för försäkringsföretagens vidkommande. Fler­

talet ackvisitörer hade en verksamhet av så speciell art, att ett genomförande

21

av gemensamma eller likartade anställningsvillkor med nödvändighet komme

att leda till en nivellering, där den mindre dugande ackvisitören bleve otill­

börligt gynnad på den dugandes bekostnad; och vad försäkringsföretagens

kontorspersonal beträffade, hade något behov av eller önskan om kollektiva

förhandlingar örn löne- och anställningsvillkor icke gjort sig gällande.

Sveriges skogsägareförbund, som hållit före, att en lagstiftning rörande för­

enings- och förhandlingsrätt, därest densamma överhuvudtaget finge anses

erforderlig, icke borde omsluta såväl kroppsarbetarna som övriga arbetstagare,

har emellertid för skogsbrukets vidkommande funnit den föreslagna kollek­

tiva förhandlingsrätten olämplig för båda arbetstagarkategorierna. Kollektiv­

avtalet lämpade sig nämligen icke för tjänstemän och anställda inom skogs­

bruket, vilka i högre grad än inom flertalet andra yrken intoge en förtroende­

ställning; och vad kroppsarbetarna anginge, krävde det inom Norrland och

Dalarna brukliga systemet med skogsavverkningarnas bortsättande på entre­

prenad individuella avtal, ingångna vid individuella förhandlingar, enär

arbetssvårigheterna och därmed även ackordspriserna växlade från fall till

fall beroende av körvägens längd och beskaffenhet, skogens täthet och lätt-

huggenhet m. m. Sveriges tandläkareförbund har uttalat, att förhållandet

mellan den enskilde tandläkaren, som vanligen blott hade i sin tjänst antingen

tandsköterska eller tandsköterska-tandtekniker, eventuellt tandsköterska

jämte tandtekniker, och de anställda liksom hittills borde regleras genom

enskilda avtal, enär det personliga momentet gjorde en organisation såsom

mellankommande part otänkbar. Sveriges fastighetsägareförbund har ansett

den föreslagna lagen icke vara lämplig för förhållandet mellan fastighets­

ägarna och fastighetsskötarna. Svenska järnvägarnas arbetsgivareförening

har — under uppgift, att mellan föreningen och vissa arbetstagarorganisa­

tioner träffats formlig förhandlingsordning, inbegripande skiljedom —- ansett

en lag av förevarande slag från de enskilda järnvägarnas synpunkt skäligen

överflödig samt ifrågasatt, örn ej en lagstiftning i enlighet med förslaget skulle

kunna föranleda allvarliga olägenheter för det nu bestående avtals- och för-

handlingsväsendet.

Svenska stadsförbundet har bestämt avstyrkt det föreliggande förslagets

tillämpning på kommunala befattningshavare. En lagstiftning örn arbetsavtal

och förhandlingsrätt för kommunaltjänstemän borde nämligen icke kombi­

neras med lagstiftningen på området för de privatanställda utan de i offentlig

tjänst anställda få dessa förhållanden reglerade i en och samma författning.

Svenska landstingsförbundet har avstyrkt, att den föreslagna lagen gjordes

tillämplig ifråga om landstingens befattningshavare. Dessa intoge i regel en

helt annan och bättre ställning i anställningshänseende än i enskild tjänst

anställda. Deras ställning vore snarare i mångt och mycket att jämföra med

statens tjänstemän. Då frågan om beredande av förhandlingsrätt för statliga

befattningshavare för närvarande vore föremål för utredning, torde det där­

för få anses lämpligt, att resultaten av denna utredning avvaktades, innan

man sökte lagstiftningsvägen ordna förhandlingsrätten för landstingens be­

fattningshavare.

Kungl. Maj:ts proposition nr 240.

22

Ingeli arbetstagarorganisation har direkt avstyrkt förslaget.

Svenska teknologföreningen, som begränsat sitt yttrande till förslagets bety­

delse för högre utbildade ingenjörer, har emellertid förklarat en lagstiftning,

vad dessa anginge, knappast vara av behovet påkallad.

Av de i ärendet hörda myndigheterna ha kommerskollegium samt

nio länsstyrelser yttrat sig i avstyrkande riktning.

Kommerskollegium har, som förut omnämnts, inhämtat yttranden från

samtliga handelskamrar i riket ävensom Sveriges industriförbund. Dessa ha

alla uttalat sig emot lagförslaget eller uttryckt tvekan örn lämpligheten av

dess genomförande med undantag av handelskamrarna i Jönköping och

Sundsvall, som förklarat sig på grund av den korta tiden för yttrandes av­

givande icke kunna varken till- eller avstyrka förslaget. Handelskamrarna i

Stockholm, Norrköping, Visby och Luleå ha uttalat sig emot förslaget medan

handelskammaren i Göteborg direkt avstyrkt detsamma. Sveriges industri­

förbund och handelskammaren i Karlstad lia ifrågasatt örn behov av ifråga­

varande lagstiftning för närvarande förelåge. Industriförbundet har därvid

framhållit, att lagförslaget i varje fall icke borde framläggas förrän lagen om

arbetsavtal slutbehandlats. Handelskammaren i Gävle har icke heller ansett

sig övertygad örn den föreslagna lagstiftningens behövlighet men har dock

ej velat motsätta sig en kodifiering av gällande förenings- och förhandlings­

rätts grundläggande bestämmelser. Handelskammaren i Borås har icke haft

något att erinra mot att frågan förelägges riksdagen men ifrågasatt uppskov

härmed. Handelskammaren i örebro har ansett statligt ingripande ej böra

ske på ifrågavarande område. Handelskammaren i Malmö har hemställt örn

vidare utredning i ärendet i ett större sammanhang.

För egen del har kommerskollegium avstyrkt, att det remitterade förslaget

i befintligt skick gjordes till föremål för proposition till riksdagen och hem­

ställt, att förslaget i stället överlämnades till den utredning, som torde komma

att fullgöra utredningsarbetet i arbetsfredsfrågan. Kollegium har framhållit,

att något större behov av en lagstiftning örn föreningsrätt knappast gjort sig

gällande här i landet. Beträffande förhandlingsrätten har kollegium anfört,

att ifråga örn arbetarna i egentlig mening icke heller här något behov av lag-

stadgad reglering torde föreligga, då numera från arbetsgivarnas sida någon

vägran att ingå på förhandling med fackföreningarna knappast torde före­

finnas. Det vore inte heller hänsyn till denna arbetstagargrupp som föranlett

att i förslaget bestämmelser örn förhandlingsrätt upptagits, utan syftet torde

närmast vara att tillförsäkra gruppen av kontorsanställda ävensom anställd

teknisk personal möjlighet att genom sammanslutningar få sina löne- och an­

ställningsvillkor behandlade. I fråga örn dessa grupper av arbetstagare före­

låge emellertid ett behov av starkare differentiering i fråga örn anställnings-

och lönevillkoren än i fråga örn arbetarna i egentlig mening. De kontors­

anställda och den tekniska personalen intoge merendels gentemot företagen

en medarbetarställning, som svårligen läte förena sig med den generalisering

av arbetsvillkoren som kollektivavtalssystemet förde med sig. Och det måste

enligt kollegii förmenande vara mycket tvivelaktigt huruvida det ur samhälle­

Kungl. Majus proposition nr 240.

23

liga synpunkter och ur synpunkten av ett om möjligt friktionsfritt samarbete

mellan dessa arbetstagare och företagsledningen vore önskvärt, att genom

lagstiftningsåtgärder så att säga uppmana till upprättande av en kollektiv­

organisation och till dess inskjutande såsom förhandlingspart vid uppgörande

av arbetsavtalen mellan företaget och de nämnda anställda. Det föreliggande

lagförslaget ginge emellertid till hela sin tendens — såsom av motiven fram-

ginge — ut på att framdriva kollektivavtalssystemet just för dessa arbets-

tagargrupper.

Av de nio länsstyrelser, som yttrat sig i avstyrkande riktning, har läns­

styrelsen i Älvsborgs län ställt sig direkt avvisande till en lagstiftning å före­

varande område samt anfört beträffande föreningsrätten, att den veterligen

numera vore av ingen bestridd, varför en lagstiftnings vansklighet borde und­

vikas, och beträffande förhandlingsrätten, att en påtvingad förhandlingsrätts

tillämpning svårligen kunde leda till annat än ett kollektivavtal, men att varje

kollektivavtals frånsida vore utjämningstendensen mellan av avtalet berörda

och den otillfredsställande stimulans, som avtalet i och för sig beredde det

kvalificerade arbetet och arbetet av i förtroendeställning varande. Länssty­

relserna i Kalmar och Värmlands län ha funnit, att behövligheten av den före­

slagna lagstiftningen icke blivit styrkt, samt att den utformning, förslaget

erhållit, i allt fall icke vore tillfredsställande. Länsstyrelsen i Södermanlands

län har uttalat, att vad förslaget innehölle svårligen kunde innebära den slut­

liga lösningen av förhållandet mellan den fria partsförhandlingen och det

statliga förlikningsmannaväsendet, respektive av frågan örn införande av

skiljedomsinstitut på arbetsmarknaden, utan ifrågasatt, örn icke hjälpen

snarare borde sökas i ett utbyggande i vissa hänseenden av det nuvarande

förlikningsförfarandet. Länsstyrelsen i Jönköpings län har visserligen funnit

fog icke saknas att trygga de av förslaget omfattade rättigheter åt sådana an­

ställda, vilka på grund av anställningens art ej kunnat genom organisationer

av större mått eller betydenhet bereda sig förbättrade anställningsvillkor,

men likväl förklarat sig ej kunna ansluta sig till förslaget i föreliggande av-

fattning. Icke heller länsstyrelsen i Kristianstads län har ansett sig kunna

tillstyrka förslaget i befintligt skick. Länsstyrelsen i Jämtlands län har fram­

hållit, att vägande erinringar mot den ifrågasatta lagstiftningen förelåge samt

att den tid, som stått till kommitténs förfogande, icke medgivit verkställande

av vissa önskvärda och erforderliga utredningar. Länsstyrelsen i Skaraborgs

län har ansett förevarande lagstiftningsfråga lämpligen böra övervägas i det

större sammanhang, som spörsmålet örn en allmän reglering av arbetstagarnas

och arbetsgivarnas fackliga föreningsväsen kunde erbjuda. Även länssty­

relsen i Kronobergs län har funnit önskvärt, att ifrågavarande spörsmål, som

ägde nära samband med vissa andra arbetsfredslagstiftningen berörande

frågor, upptoges i ett större sammanhang.

Tillstyrkande. Ehuru flertalet arbetsgivarorganisationer —

såsom förut nämnts — avstyrkt en lagstiftning örn förenings- och förhand­

lingsrätt, saknas emellertid icke principiella tillstyrkanden från arbetsgivar­

håll. Sålunda har Sveriges köpmannaförbund anfört, att man icke kunde

Kungl. Maj:ts proposition nr 240.

24

Kungl. Maj:ts proposition nr 240.

bortse från, att stora grupper privatanställda genom sina organisationer hem­

ställt om lagstiftning rörande förenings- och förhandlingsrätt. Ett avslag på

denna framställning skulle helt visst bland de privatanställda framkalla be­

svikelse och giva ytterligare stoff åt deras agitation, som förordade desperata

åtgärder. Genom en lagstiftning örn förenings- och förhandlingsrätt undan­

röjdes en friktionsanledning. En sådan lagstiftning bleve därför freds-

befrämjande, och förbundet ville därför i princip tillstyrka densamma.

Svenska pappershandlare!örenmgen har instämt i köpmannaförbundets ytt­

rande. Vidare har Sveriges trafikbilägares riksförbund funnit en lagstiftning

på området vara av värde, ehuru lagens uppgift icke torde komma att bliva

alltför omfattande och väl även finge förutsättas ytterligare komma att minskas.

Även tidningarnas arbetsgivareförening har, ehuru med viss tvekan, tillstyrkt

en lag örn förenings- och förhandlingsrätt. Svenska sparbanksföreningen har

förklarat, att föreningsrätten i stort sett vore erkänd av landets sparbanker

i deras egenskap av arbetsgivare, varför något skäl emot dess lagfästande icke

förelåge, samt att föreningen saknade anledning avstyrka en lagstiftning på

förhandlingsrättens område, därest lagen utformades med hänsyn till spar­

bankernas förhållanden och de föreslagna lagbestämmelserna bleve mera kon­

cist utformade.

Samtliga de arbetstagarorganisationer, som inkommit med

sakligt yttrande i ärendet, — utom svenska teknologföreningen — ha ansett,

att en lagstiftning på området ur arbetstagarnas synpunkt vore önskvärd.

Landsorganisationen i Sverige har betecknat det som en brist i svensk lag­

stiftning, att föreningsrättens och förhandlingsrättens grundsatser där icke

vunnit uttryckligt erkännande, varjämte landsorganisationen uttalat önske­

mål örn att den föreslagna lagstiftningen utformades på sådant sätt, att den

icke blott lämnade förenings- och förhandlingsrätten, i den mån denna vunnit

faktiskt erkännande, oinskränkt, utan också, i den mån sådant erkännande icke

vunnits, genomförde ett effektivt rättsskydd utan sådana förbehåll, vilka i reali­

teten skulle medföra att skyddet begränsades till arbetstagargrupper utanför

kroppsarbetarnas led. De anställdas centralorganisation (Daco), som beklagat,

att kommittén icke tagit steget fullt ut och föreslagit bestämmelser angående

obligatorisk skiljedom, har likväl ansett mycket kunna vinnas redan med de

föreslagna bestämmelserna samt därför i princip och i huvudsak tillstyrkt

lagförslagets antagande. Svenska kontoristförbundet, som likaledes funnit

det beklagligt, att kommittén icke ansett sig kunna ingå på en prövning av

frågan örn genomförandet av obligatorisk skiljedom för vissa grupper arbets­

tagare, har hälsat det framlagda förslaget såsom ett viktigt steg framåt, inne­

bärande ett stöd åt tjänstemannaorganisationerna i deras strävan att utverka

rättvisa och skäliga anställningsvillkor utan uppslitande konflikter och

störande motsättningar. Sveriges farmacevt!örbund bär understrukit behovet

av en lag örn förenings- och förhandlingsrätt, alldenstund många arbetstagar­

grupper för hävdandet av denna rätt saknade det stöd, som ett fast utbildat

organisationsväsende erbjöde. Föreningen jägmästare i enskild tjänst har

ansett, att en lag örn förenings- och förhandlingsrätt på ett förtjänstfullt sätt

25

komme att fylla sin uppgift, och att en dylik borde förefinnas, ehuru för­

eningen vore val medveten om de svårigheter, som i många fall kunde komma

att föreligga vid lagens tillämpning. Svenska brukstjänstemannaföreningen

har uttalat den uppfattningen, att en lag av i huvudsak det innehåll, som för­

slaget innehölle, erbjöde arbetstagarna tillräckliga möjligheter att under rela­

tivt trygga former framföra sina synpunkter beträffande arbetsförhållandena,

synpunkter vilka eljest mången gång — på grund av arbetstagarnas mer eller

mindre välgrundade fruktan för arbetsgivaren — undanhållits denne och förty

kanske endast inneburit att vederbörande arbetstagare känt sig missmodiga

och missnöjda, ett sakförhållande, som självfallet varit till olägenhet även för

arbetsgivarintressena. Norrlands förmansförbund har förklarat en lag såväl

örn förenings- som förhandlingsrätt vara till stor nytta, i synnerhet för de

kategorier av arbetstagare, som stöde mellan arbetsgivarsammanslutningarna

å ena sidan och arbetstagare med genom kollektivavtal säkrade rättigheter å

andra sidan. Riksförbundet för affärsanställda har ansett, att för sådana an-

ställningsgrupper inom handelns arbetsområde som affärsbiträden, avdel­

ningschefer och lagerpersonal, vilka grupper i regel icke hade sina anställ­

ningsförhållanden ordnade medelst kollektivavtal och i regel icke heller vore

organiserade efter principen kamporganisationer, den föreslagna lagen vore

av ett trängande behov och ägnad att verka befrämjande till framskapandet

av ordnade arbetsförhållanden. Svenska teater förbundet har framhållit, att

det enligt dess förmenande skulle vara till största gagn för de sceniskt an­

ställda av olika kategorier och därmed även för teaterkonsten, örn den före­

slagna lagstiftningen snarast kunde genomföras, samt att redan vetskapen örn

tillvaron av en dylik lagstiftning förvisso skulle bidraga till skapandet av en

bättre ordning i rättsförhållandet mellan teaterföretag och anställda. Slut­

ligen har svenska kommunaltjänstemannaförbundet framhållit, att förslaget

i sin helhet berörde frågor, som vore i hög grad aktuella för de kommunala

befattningshavarna, samt därför funnit all anledning att tillstyrka, att för­

slagets huvudprinciper lades till grund för en slutgiltig lagstiftning på detta

för de anställda så viktiga område. I samma riktning har även Stockholms

stads befattningshavares s amar b et snämnd uttalat sig.

Följande myndigheter ha yttrat sig i tillstyrkande riktning.

Socialstyrelsen har ansett den föreslagna lagstiftningen vara av behovet

påkallad framför allt som en skyddslagstiftning till förmån för de anställda,

varmed styrelsen enligt numera rätt allmänt språkbruk åsyftade de högre och

arbetsgivarna mera närstående arbetstagarna i motsats till kroppsarbetarna

och med dem socialt likställda. De anställda hade, påpekar styrelsen, genom

sin relativa fåtalighet och sin förspriddhet på olika arbetsställen och i olika

anställningsformer på det hela taget fått stå tillbaka, när det gällt lagstift­

ningens stöd, och hade ej heller förmått att med någon större kraft på

organisationsvägen hävda sina intressen. Påpekas finge vidare, att ifråga­

varande arbetstagare och kanske synnerligast de, som befunne sig å de lägre

stadierna, i många fall intoge en särdeles ömtålig och vansklig mellanställ­

ning. För de anställda vore det också ofta ej blott på grund av bristande

Kungl. Maj:ts proposition nr 240.

26

styrka utan även med hänsyn till hela deras inställning till företagen och för­

hoppningar om befordran eller självständig verksamhet ofta mer eller mindre

omöjligt att använda arbetarnas fackliga stridsmetoder. Att den föreslagna

lagen vore avsedd att gälla jämväl för arbetstagare utom de anställdas led

rubbade ej dess skyddskaraktär. För de stora, väl organiserade arbetargrup­

perna skulle den visserligen i regel sakna betydelse, men för en del speciella,

mindre grupper av arbetare bomme den väl att spela samma roll som för de

anställda. .

Arbetsdomstolens ordförande har icke haft något att erinra mot själva

huvudprinciperna i den föreslagna lagen.

Av länsstyrelserna lia tolv, nämligen länsstyrelserna i Stockholms, Östergöt­

lands, Gotlands, Blekinge, Malmöhus, Göteborgs och Bohus, örebro, Västman­

lands, Kopparbergs, Gävleborgs, Västernorrlands och Norbottens län, förordat

ett lagfästande av förenings- och förhandlingsrätten eller ansett sig icke böra

avstyrka, att en lagstiftning i ämnet bomme till stånd. Länsstyrelserna i

Östergötlands och Norrbottens län ha framhållit, att en sådan lagstiftning

stöde i full överensstämmelse med den utveckling, organisationstanken och

hela mellanhavandet mellan arbetsgivare och arbetstagare under senare tid

tagit. Länsstyrelsen i Västernorrlands län har emellertid yppat farhågor, var

utvecklingen av den allmänna organisationstendensen på olika arbetsområden

en gång skulle sluta. Såväl sistnämnda länsstyrelse som länsstyrelserna i

Malmöhus och Gävleborgs län ha uttalat tvekan, huruvida den ifrågasatta

lagstiftningen verkligen vore av behovet påkallad. Länsstyrelserna i Got­

lands, Malmöhus samt Göteborgs och Bohus län ha beträffande förenings­

rätten ifrågasatt lämpligheten av att lagfästa densamma i detta sammanhang.

Länsstyrelserna i Blekinge, örebro och Gävleborgs län ha icke biträtt för­

slaget till förhandlingsrättsbestämmelser, i vad detsamma upptoge ett sär­

skilt förliandlingsförfarande under opartisk ledning.

Varken av- eller tillstyrkande. Flera länsstyrelser lia framhållit, att de

icke från sitt eget arbetsområde hade någon erfarenhet i det föreliggande

spörsmålet. Samma synpunkt har understrukits av Överståthållarämbetet,

som därför icke principiellt till- eller avstyrkt förslaget utan endast ur all­

männa synpunkter gjort vissa erinringar beträffande förslagets detaljer. Även

länsstyrelserna i Uppsala och Västerbottens län ha i huvudsak inskränkt sig

till att framställa detaljanmärkningar. Beträffande förslaget i dess helhet har

länsstyrelsen i Uppsala län anfört, att det till en viss grad torde få betraktas

såsom ett experiment avsett att giva nya och vägledande erfarenheter. Läns­

styrelsen i Västerbottens län har ifrågasatt, huruvida tiden ännu vore mogen

för ett lagfästande av såväl förenings- som förhandlingsrätten. Länsstyrelsen

i Hallands län har funnit sig icke ha något väsentligt att anföra rörande för­

slaget i vad det anginge föreningsrätten samt beträffande förhandlingsrätten

förklarat kommitténs förslag värt allt beaktande men framställt vissa er­

inringar. Lantbruksstyrelsen har funnit, att det framlagda förslaget icke i

och för sig hade någon direkt betydelse för jordbruket ur produktionsekono-

misk synpunkt och därför, ur synpunkten av de intressen styrelsen hade att

tillvarataga, icke borde föranleda någon erinran.

Kungl. Maj.ts proposition nr 240.

27

I likhet med kommittén anser jag arbetstagarnas anspråk på att genom

sina organisationer få medverka vid fastställande av löne- och arbetsvillkoren

vara berättigat. Endast vid kollektiva förhandlingar kan arbetstagarparten

erhålla en med arbetsgivarpartens jämförbar ställning. I och för sig synes

det därför rättvist och billigt, att arbetstagarnas rätt att genom sina organisa­

tioner förhandla med sina arbetsgivare eller deras organisationer vinner ut­

tryckligt erkännande i svensk lagstiftning.

Av de över kommitténs förslag hörda myndigheterna har också flertalet till­

styrkt en lagstiftning av nu angiven innebörd. Från arbetstagarliåll har önsk­

värdheten av en sådan praktiskt taget enstämmigt vitsordats. Yad beträffar

de arbetsgivarorganisationer, som yttrat sig i frågan, lia visserligen de flesta

ställt sig avvisande, men några, framförallt Sveriges köpmannaförbund, lia

anslutit sig till tanken på en lagstiftning i ämnet.

De skäl, som anförts emot den föreslagna lagstiftningen, synas mig icke

vara bärande.

Några myndigheter, bland deni kommerskollegium, lia ifrågasatt, om icke

frågan borde göras till föremål för ytterligare utredning och upptagas till

avgörande i ett större sammanhang tillsammans med andra arbetsfreden be­

rörande spörsmål. För min del anser jag tiden sedan länge ha varit mogen

för en lagstiftning i ämnet. En sådan lagstiftning skulle bliva av stor både

principiell och praktisk betydelse, innebärande ett betydande steg i riktning

mot arbetsfredens främjande. Efter densammas genomförande skulle svensk

rätt i stort sett kunna sägas intaga den ståndpunkten, att arbetsstrider, som

icke röra det materiella innehållet i blivande avtal utan principen örn för­

enings- och förhandlingsrätt, förklaras otillbörliga.

Mot den föreslagna lagstiftningen har i övrigt huvudsakligen anförts, att

förenings- och förhandlingsrätten redan i tillbörlig omfattning vore eller snart

kunde väntas bliva frivilligt erkänd på arbetsmarknaden samt att ett statligt

ingripande därför vore opåkallat och olämpligt. Denna invändning är i varje

fall ej riktig, när det gäller förhandlingsrätten. Av kommitténs utredning

framgår nämligen, att denna rätt i åtskilliga fall vägrats arbetstagare av skilda

kategorier.

Jag tillstyrker alltså ett lagfästande av arbetstagarnas förhandlingsrätt.

Visserligen synes den ståndpunkten lia fog för sig, att föreningsrätten lämp­

ligen borde regleras i ett större sammanhang än i förhållandet mellan arbets­

tagare och arbetsgivare. Då förhandlingsrätten emellertid som grundval

förutsätter föreningsrätten, lärer det icke kunna undgås, att sistnämnda rättig­

het göres till föremål för lagstiftning såvitt nu är ifråga. Ehuru lagstift­

ningen har sin egentliga betydelse för arbetstagarna, bör den givetvis icke

begränsas till att avse allenast dessa utan i princip läggas så att samma rätt

jämväl tillerkännes motsidan.

Jag delar socialstyrelsens åsikt, att den föreslagna lagen äger ett speciellt

berättigande såsom en skyddslag för tjänstemän och med dem jämförliga

anställda, vilkas organisationer hittills icke i större omfattning vunnit er­

kännande som förhandlingsparter å arbetsmarknaden. Å andra sidan framgår

det emellertid av kommitténs utredning, att i vissa fall motstånd rests mot

Kungl. Maj:ts proposition nr 240.

Departe­

ments­

chefen.

28

ett erkännande av förhandlingsrätten jämväl såvitt angår de egentliga kropps­

arbetarna. Det synes mig därför av vikt, att lagstiftningen utformas så att

den skapar ett effektivt skydd för förhandlingsrätten till förmån för samtliga

arbetstagargrupper.

2. I vad mån bör föreningsrätten laglastas i förevarande sammanhang?

Kommittén.

Som förut i korthet berörts, har kommittén intagit den ståndpunkten, att

i den föreslagna lagstiftningen borde upptagas ett stadgande örn förenings­

rätt, innefattande skydd såväl mot kränkningar av föreningsrätten i egentlig

mening som mot organisationstvång. Som skäl för ett förbud mot organisa-

tionstvång har kommittén anfört, att på arbetstagarsidan kunde finnas flera

föreningar med skilda uppfattningar örn mål och medel samt att utanför

arbetsförhållandet liggande åskådningar av politisk, religiös och annan art

kunde öva inflytande på föreningsverksamheten. För att arbetstagarnas för­

eningar skulle giva ett riktigt uttryck åt arbetstagarnas gemensamma in­

tressen i förhållande till arbetsgivaren borde det därför enligt kommitténs

mening stå envar fritt att icke ingå i en förening eller att när som helst ut­

träda ur en sådan. Kommittén har tillagt, att de betänkligheter mot för­

bjudande av organisationstvång, som yppats i samband med förslaget till lag

örn vissa ekonomiska stridsåtgärder, den s. k. tredjemanslagen, i väsentlig

mån torde ha hänfört sig till organisationsförhållandena inom jordbruket och

följaktligen såtillvida saknade betydelse för kommitténs förslag, vilket icke

avsåge andra ekonomiska förhållanden än det mellan arbetsgivare och arbets­

tagare. I sistnämnda avseende har kommittén anmärkt, att den form av

organisationstvång, som innefattades i de s. k. organisationsklausulerna icke

rönte inverkan av den föreslagna lagstiftningen med hänsyn till att denna icke

ägde tillämpning, i den mån annat följde av kollektivavtal.

Inom kommittén har herr Sölvén reserverat sig mot att frågan örn organi­

sationstvång upptoges till reglering i detta sammanhang. Nämnda frågas

upptagande funne reservanten oriktigt redan ur den formella synpunkten, att

i den föreslagna lagen, som reglerade förenings- och förhandlingsrätten i för­

hållandet mellan arbetsgivare och arbetstagare, rättsskyddet i avseende å för­

eningsrätten borde begränsas till att avse föreningsrättskränkningar från ena

partens sida mot andra parten. Ett sakligt starkare skäl mot att upptaga

problemet om organisationstvång till behandling i den föreslagna lagstift­

ningen, som ju endast hänförde sig till förhållandena på arbetsmarknaden,

vore, att detta skulle betyda ett partiellt föregripande av problemets allmän­

giltiga lösning.

Yttrandena.

Beträffande frågan, huruvida och i vad mån föreningsrätten bör lagfästas

i förevarande sammanhang, ha i de över kommitténs förslag avgivna ytt­

randena i huvudsak tre olika åsikter förfäktats, nämligen dels att en lagstift­

ning borde komma till stånd angående såväl föreningsrättens positiva som

dess negativa sida, d. v. s. frågan örn organisationstvång, dels att förenings­

Kungl. Maj:ts proposition nr 240.

rätten icke nu borde lagfästas vare sig i ena eller andra hänseendet, dels och

att den föreslagna lagstiftningen borde omfatta föreningsrätten i inskränkt

mening men lämna frågan örn organisationstvång å sido.

De myndigheter, som principiellt tillstyrkt den föreslagna lagstiftningen,

synas i allmänhet ha utgått ifrån, att den borde omfatta även föreningsrätten,

däri inbegripen frågan örn organisationstvång. Länsstyrelsen i Stochholms

län har ansett det självklart, att föreningsrätten jämväl borde inbegripa rätt

för den, som icke ville tillhöra en förening, att stå utanför densamma. Läns­

styrelsen i Uppsala län har funnit samma ståndpunkt nödvändig, om man verk­

ligen ville hävda de enskildas medborgerliga frihet. Socialstyrelsen har ansett

det med hänsyn till den individuella frihetens ovärderliga betydelse vara väl­

motiverat att bereda även föreningsrättens negativa sida lagens skydd men

föreslagit en särskild undantagsbestämmelse av innehåll, att organisations-

klausul i kollektivavtal icke skulle anses såsom kränkning av föreningsrätten.

Den arbetsgivarorganisation, som främst tillstyrkt den föreslagna lagstift­

ningen, nämligen Sveriges köpmannaförbund, har funnit det vara av den

största betydelse, att varje form av organisationstvång förbjödes.

De myndigheter och arbetsgivarorganisationer, som principiellt avstyrkt

den föreslagna lagstiftningen, lia i allmänhet ansett, att något behov av de

föreslagna bestämmelserna angående föreningsrätten icke förelåge eller att en

lagstiftning i ämnet i allt fall icke borde ske i detta sammanhang. Sålunda

har kommerskollegium anfört, att något aktuellt behov i och för sig av lag­

bestämmelser av den art, som innehölles i det föreslagna kapitlet örn för­

eningsrätten, knappast kunde anses föreligga, samt ifrågasatt, huruvida ej

regleringen av hela detta ömtåliga område hellre borde ske i en lagstiftning,

som gällde det s. k. tredje-mansskyddet, än i samband med den nu ifrågasatta

lagstiftningen. Svenska arbetsgivareföreningen har ansett, att föreningsrätts-

bestämmelserna näppeligen hade något självständigt berättigande i detta

sammanhang samt att det till och med i princip vore olämpligt att på före­

slaget sätt reglera föreningsrättsskyddet endast i fråga örn förhållandena å

arbetsmarknaden.

Arbetsdomstolens ordförande har ansett, att en lagstiftning örn förenings­

rätt borde omfatta såväl föreningsrätten i inskränkt mening som skydd mot

organisationstvång, men synes räkna med, att en sådan lagstiftning av formella

skäl bör få anstå. Att tillåta enskilda eller organisationer att genom ekonomiska

stridsåtgärder okontrollerat utöva tvång mot personer för att förmå dem att till­

höra en sammanslutning, kunde arbetsdomstolens ordförande icke anse förenligt

med rättssäkerheten i en kulturstat. Vore det av betydelse att personer av vissa

kategorier alla vore sammanslutna i organisationer, som fyllde en samhällelig

uppgift, finge tvånget ske genom lagstiftning. Nu kunde dock icke förnekas,

att frågan om föreningsrätt i inskränkt mening vore lättare att lösa än frågan

örn organisationstvånget. Den senare erbjöde några speciella svårigheter, och

det läge då nära till hands att skilja frågorna åt, så att man definitivt löste

den förra men läte med lösningen av den senare tills vidare anstå. Detta voro

emellertid en synnerligen motbjudande utväg. Frågorna hade ett nära inro

Kungl. Majus proposition nr 240.

29

30

Kungl. Majus proposition nr 240.

Departe­

ments­

chefen.

samband, och ett undanskjutande av frågan om organisationstvånget vore

ägnat att fördröja dennas lösning under oöverskådlig tid. Kunde en gemen­

sam lösning icke vinnas nu, vore det vida bättre, att även frågan örn förenings­

rätt i inskränkt mening finge anstå.

Åsikten, att föreningsrätten i inskränkt mening borde lagfästas i detta

sammanhang men frågan örn organisationstvång lämnas å sido, har hävdats

av landsorganisationen. Till stöd för denna åsikt har landsorganisationen

åberopat två skäl, nämligen dels att en reglering av frågan, örn eller i

vad mån organisationstvång skulle tillåtas eller ej, borde avse icke blott för­

hållandet mellan arbetsgivare och arbetstagare utan även förhållandet mellan

parter på andra områden av det ekonomiska livet, dels ock att frågan om orga­

nisationstvång näppeligen folie inom ramen av en lagstiftning, vilken åsyftade

att reglera förhållandet mellan arbetsgivare och arbetstagare, eftersom organi­

sationstvånget utgjorde ett av en organisation gentemot organisationens egna

medlemmar respektive önskade medlemmare utövat tvång.

Även Sveriges farmacevt!förbund bär ansett, att, då avsikten med den före­

slagna lagen vore att reglera förhållandet mellan arbetsgivare och arbets­

tagare, rättsskyddet i avseende å föreningsrätten borde begränsas till att avse

skydd mot föreningsrättskränkningar från ena partens sida mot andra parten.

Samma åsikt har uttalats av Daco, som emellertid ansett, att detta icke

motiverade ett uteslutande av varje bestämmelse örn skydd för den negativa

föreningsrätten. Daco har erinrat örn förekomsten av arbetstagarsammanslut-

ningar, som tillkommit på arbetsgivarpartens initiativ eller över vilka arbets­

givaren eljest förskaffat sig inflytande, samt hemställt örn begränsning av

skyddet för den negativa föreningsrätten till inbördesförhållandet mellan

arbetsgivare och arbetstagare. En av de till Daco anslutna organisationerna,

Sveriges arbetsledareförbund, har anmält avvikande mening och motsatt sig

inskränkning av skyddet för den negativa föreningsrätten. Enligt förbundets

förmenande borde den enskilde äga rätt själv avgöra, örn han skulle vara

ansluten till en viss organisation. En skarp avgränsning mellan tvenne orga­

nisationers rekryteringsområden läte sig icke alltid uppdragas, och även av

annan anledning kunde tvister om medlemsrätt uppkomma.

Bland de hörda myndigheterna har Överståthållarämbetet, som icke intagit

bestämd ståndpunkt till frågan örn organisationstvång, uttalat, att de be­

stämmelser därom, som eventuellt ansåges böra stadgas, icke borde begränsas

till att gälla allenast förhållandet mellan arbetsgivare och arbetstagare utan

utsträckas till hithörande förhållanden å övriga områden inom samhällslivet.

Länsstyrelsen i Kopparbergs län har ansett frågan örn organisationstvång

vara av så svårbedömd och ömtålig natur, att mera allsidig och klarläggande

utredning erfordrades, innan länsstyrelsen kunde taga ställning till en lag­

stiftning i denna del.

Jag har redan framhållit, att förhandlingsrätten som grundval förutsätter

föreningsrätten samt att frågan örn lagstadgat skydd för föreningsrätten så­

vitt angår förhållandet mellan arbetsgivare och arbetstagare därför måste

31

upptagas i förevarande sammanhang. Vad sålunda anförts gäller emellertid

endast föreningsrätten i egentlig mening.

Vad angår frågan örn organisationstvång, vilken av kommittén jämväl

behandlats i förevarande sammanhang, må till en början erinras örn att

propositionen till 1935 års riksdag med förslag till lag om vissa ekonomiska

stridsåtgärder icke reglerade detta spörsmål. Som motiv därför anförde jag

vid ärendets anmälan i statsrådet, att det omfattande och invecklade pro­

blemet örn organisationstvång i dess skilda former ej upptagits till allmän­

giltig lösning i trettonmannakommissionens till grund för propositionen

liggande förslag samt att en partiell reglering av hithörande spörsmål icke

kunde förordas. I sitt utlåtande i anledning av propositionen tillstyrkte

andra lagutskottet propositionens förslag i detta hänseende under fram­

hållande av, bland annat, att lagstiftningen, därest det föreslagna skyddet

mot organisationstvång icke gjordes fullständigt och allsidigt, skulle för vissa

samhällsgrupper kunna framstå såsom riktad allenast mot dem.

De skäl, som sålunda anförts mot att upptaga frågan örn organisations­

tvång i lagförslaget angående ekonomiska stridsåtgärder, äga än större gil-

tighet beträffande nu förevarande lagförslag. Detta hänför sig nämligen

endast till förhållandet mellan arbetsgivare och arbetstagare, under det att

förenämnda förslag även avsåg andra ekonomiska förhållanden. Härtill

kommer, att en reglering av frågan örn organisationstvång knappast kan anses

systematiskt höra hemma i en lag rörande förenings- och förhandlingsrätt

i förhållandet mellan arbetsgivare och arbetstagare. Organisationstvång hän­

för sig nämligen, såsom i ärendet jämväl framhållits, icke till förhållandet

mellan arbetsgivare och arbetstagare utan till förhållandet mellan arbets­

tagare inbördes, respektive arbetsgivare inbördes. Daco har i sitt yttrande

hävdat den ståndpunkten, att organisationstvång i vissa fall kan förekomma

från arbetsgivarpartens sida mot arbetstagarparten och vice versa. De fall,

som härvid åsyftas, torde emellertid vara att betrakta som kränkningar av

föreningsrätten i egentlig mening. En dylik kränkning föreligger sålunda,

om — såsom Daco befarat kunna inträffa — en arbetsgivare övar press på

sina arbetstagare att tillhöra en sammanslutning, som står under arbets­

givarens inflytande, i stället för arbetstagarnas egna organisationer.

Av det anförda framgår, att föreningsrätten enligt min mening bör regle­

ras i förevarande sammanhang endast i den mån det är nödvändigt för

tryggande av förhandlingsrätten. Frågan örn organisationstvång bör sålunda

ej upptagas i lagförslaget.

3. Böra lagens bestämmelser kunna sättas ur kraft genom kollektivavtal?

Kommittén.

Enligt 2 § i kommitténs förslag skola lagens samtliga stadganden vara

tillämpliga blott i den mån icke annat följer av kollektivavtal. Den före­

slagna lagen skall alltså såtillvida vara av dispositiv natur, att den kan

sättas ur kraft genom kollektivavtal. Härutinnan lämnas parterna full av­

talsfrihet.

Kungl. Majus proposition nr 240.

32

Beträffande verkan av denna regel för föreningsrättens del har kommittén

anfört, att kollektivavtalen brukade innehålla ett allmänt stadgande, att

nämnda rättighet å ömse sidor skulle lämnas okränkt. Da en liknande be­

stämmelse upptagits i lagen, behövde någon olikhet i den praktiska tillämp­

ningen icke förekomma. Emellertid stadgade kollektivavtalen ofta även in­

skränkningar i föreningsrätten, s. k. förmansklausuler, vilka gåve arbets­

givaren rätt att kräva, att arbetsledare icke tillhörde arbetarnas organisation.

Några motsvarande inskränkningar i föreningsrätten medgåves icke i lagen.

Arbetsgivaren finge alltså hävda vilka inskränkningar i föreningsrätten som

helst, när han fått en bestämmelse därom upptagen i kollektivavtal, men icke

annars.

Som motiv för sin ståndpunkt har kommittén anfört i huvudsak föl­

jande:

Att kommittén lämnat parterna frihet att genom kollektivavtal göra vilka

avvikelser som helst från lagen, får icke tolkas sa, att kommittén skulle hava

granskat och godkänt alla vanligen förekommande kollektivavtalsklausuler

örn förenings- och förhandlingsrätt. Lika klart som det är, att de nu brukliga

förmansklausulerna värna ett legitimt intresse hos arbetsgivaren, lika givet

är det, att i kollektivavtal kunna tänkas inflyta mindre önskvärda inskränk­

ningar i föreningsrätten. En gränsdragning härvidlag torde dock möta avse­

värda svårigheter; och kommittén har ansett sig sakna anledning att inga

härpå. Kommittén har nämligen fattat som sin uppgift endast att skapa ett

rättvist utgångsläge för uppgörelser mellan arbetsgivar- och arbetstagarparter

angående deras inbördes förhållanden. Däremot har kommittén ansett det

icke i samband härmed böra ifrågakomma att lagbinda parternas handlings­

sätt, sedan detta utgångsläge utnyttjats för träffande av kollektivavtal. Möj­

ligen förtjänar frågan, huruvida friheten att genom kollektivavtal göra in­

skränkningar i förenings- och förhandlingsrätten bör beskäras, att i annat

sammanhang göras till föremål för lagstiftarens uppmärksamhet. Skei’ det,

kunna säkerligen erfarenheterna från den nu föreslagna lagens tillämpning

därvid bliva till god vägledning.

Lämpligheten av kommitténs ståndpunktstagande har ifrågasatts i flera

av de vid betänkandet fogade reservationerna. Sålunda har herr Sjögren

anfört, att den frihetstanke, som lage bakom stadgandet, att lagens bestäm­

melser sattes ur kraft genom bestämmelser av motsatt innehåll i kollektiv­

avtal, principiellt tilltalade honom men att dess generella giltighet, när det

gällde samhällets ställningstagande till fredslagstiftning, dock vore disku­

tabel, och att man nog borde ha sin uppmärksamhet särskilt riktad på detta

spörsmål i fortsättningen. Herr Sölvén har ansett bestämmelserna i 2 § böra

begränsas att gälla reglerna örn förhandlingsrätten. Det syntes sistnämnde

reservant principiellt oriktigt att förläna en föreningsrättslagstiftning dispo­

sitiv karaktär. Praktiska skäl för en sådan anordning kunde icke keller

förebringas. Att lagens föreningsrättsregler kunde frånkommas endast genom

kollektivavtal utgjorde ingen garanti mot otillbörligt utnyttjande av dispo­

sitionsrätten. Just de arbetstagargrupper, för vilka föreningsrättens lagfästande

vore av praktiskt värde, intoge i förhållande till arbetsgivarparten en sär­

skild beroendeställning, vilken tydligen även vid kollektiva avtalsuppgörelser

kunde av arbetsgivaren utnyttjas till genomdrivande av bland annat in­

Kungl. Majus proposition nr 240.

Kungl. Majus proposition nr 240.

33

skränkningar i föreningsfriheten; detta så mycket lättare som ifrågavarande

arbetstagargrnpper oftast saknade stödet av ett fast utbildat organisations­

väsende.

Yttrandena.

I åtskilliga av de över kommitténs förslag avgivna yttrandena har den

meningen uttalats, att lagens principiella stadganden, åtminstone bestäm­

melserna angående föreningsrätten, icke borde erhålla dispositiv karaktär.

Bland arbetstagarorganisationerna ha flera instämt i herr Sölvéns

yttrande.

Sålunda har landsorganisationen, som funnit det självklart, att kollektiv­

avtalens bestämmelser rörande förhandlingsordning skulle gälla framför lagens,

anmärkt, att enligt kommitténs förslag även lagens bestämmelser örn förenings­

rätten skulle kunna försättas ur kraft genom kollektivavtal. Orsaken härtill

torde vara, att kommittén velat undvika uppställandet av en särskild s. k.

arbetsledareklausul, vars utformning alltid måste möta svårigheter, särskilt

med hänsyn till strukturen av vissa organisationer av anställda. Lands­

organisationen ansåge att den väg kommittén valt för att kringgå dessa

svårigheter vore den sämsta tänkbara. Man hade undkommit att reglera

frågan örn arbetsgivares rätt att påfordra en viss inskränkning av en viss

arbetstagares eller arbetstagargrupps föreningsrätt genom att giva honom

rätt att påfordra vilken som helst inskränkning i vilken som helst ar­

betstagares eller arbetstagargrupps föreningsrätt. Det invändes möjligen

häremot att dessa betänkligheter väsentligen vore av principiell natur och

att de praktiska skälen mot kommitténs förslag icke vore av större vikt.

Härtill finge för det första sägas att inga hållbara skäl anförts eller kunde

anföras för kommitténs förslag. Däremot saknades ingalunda skäl motför­

slaget. Detta gåve arbetsgivaren möjlighet att påfordra och, eventuellt genom

stridsåtgärder genomdriva, vilken som helst inskränkning i rätten för arbets­

tagare, inom den eller de grupper, motpartsorganisationen omfattade, att

tillhöra denna organisation. Dylika inskränkningar kunde avse individuella

arbetstagare, viss åldersgrupp, viss politisk meningsriktning o. s. v. Det

kunde ifrågasättas om icke ett föreningsrättsskydd av sådant innehåll vore

sämre än intet alls.

Daco har enhälligt anslutit sig till herr Sölvéns mening och framhållit

det oriktiga i att möjlighet öppnades för arbetstagare att avhända sig för­

eningsrätten, enär kollektivavtalslagen icke gåve någon garanti mot att

kollektivavtal tillkomme på illegitim väg.

Norrlands förmansförbund har — med instämmande i herr Sölvéns ytt­

rande — förklarat, att lagen måste avfattas så att arbetsgivarnas möjligheter

att genomdriva uppgörelser stridande mot lagens anda uteslötes.

Även arbetsgivarorganisationerna ha kritiserat kommitténs ståndpunkt.

Svenska arbetsgivareföreningen har funnit fullgoda skäl förefinnas för att

bereda parterna möjlighet att genom organisationsmässiga överenskommelser

framskapa en efter de speciella förhållandena avpassad förhandlingsordning

Bihang till riksdagens protokoll 1936. 1 sami. Nr 240.

460 sc 3

34

ävensom regler för vidtagande av stridsåtgärder, men att detta icke borde

gälla sådana kollektiva överenskommelser stridande mot lagstiftningen, som

påtvungits den ena parten genom den andras stridsåtgärder; och vore det i

något hänseende tillbörligt, att den ena parten skulle tåla viss inskränk­

ning i sin föreningsrätt, borde detta komma till uttryck direkt i lagstift­

ningen.

Sveriges köpmannaförbund har ifrågasatt, huruvida den åt kollektivavtalen

givna generella undantagsställningen vore lämplig. Man kunde befara, att

denna undantagsbestämmelse komme att användas bland annat för att in­

skränka föreningsrätten. På grund härav ville förbundet förorda, att åt­

minstone lagförslagets bestämmelser angående föreningsrätt bleve ovillkor­

ligt gällande, och att föreningsrättsinskränkningar i kollektivavtal sålunda

förbjödes.

Svenska bankföreningen har såsom en egendomlighet anmärkt, att lagen,

sådan kommittén föreslagit den, kunde sägas innerst syfta till att upphäva

sig själv, eftersom den innehölle, att, i den mån kollektivavtal träffades, lagens

bestämmelser skulle upphöra att lända till efterrättelse. Att denna prin­

cipiella gränsdragning skulle komma att i det praktiska livet ofta nog leda

till kollisioner eller icke påräknade konsekvenser, syntes föreningen uppen­

bart.

Anmärkningar mot kommitténs förslag i denna del lia också gjorts av de

hörda myndigheterna.

Sålunda har socialstyrelsen beträffande 2 § i kommitténs förslag anfört:

Den företrädesrätt, som i denna paragraf gives åt kollektivavtalens be­

stämmelser, torde kunna anses skälig och lämplig i vad angår lagens stad-

ganden rörande förhandlingsrätten. Beträffande åter föreningsrätten ställer

det sig annorlunda. Lagförslagets bestämmelser angående denna rätt måste

nämligen tillerkännas sådan grundläggande betydelse för det demokratiska

samhällslivet, att möjlighet till deras undertryckande genom ett kollektiv­

avtal — som ju kan tillkomma under föga auktoritativa förhållanden — icke

gärna kan godtagas. Ett undantag beträffande föreningsrätten torde sålunda

enligt styrelsens mening vara påkallat.

Arbetsdomstolens ordförande har ansett, att reglerna örn föreningsrätt icke

borde kunna åsidosättas genom kollektivavtal utan i rättssäkerhetens intresse

göras tvingande.

Kommerskollegium har ej funnit skäl göra annan anmärkning mot 2 § i

kommitténs förslag än att det undantag, som här stadgades, borde gälla

generellt, så att i ett kollektivavtal med viss arbetstagargrupp undantag

kunde göras från lagens tillämplighet även i fråga, som berörde en annan

arbetstagargrupp.

Bland de av kommerskollegium hörda handelskamrarna ha flera ansett, att

ifrågavarande paragraf i kommitténs förslag borde utgå. Som skäl härför

har Stockholms handelskammare anfört, att en reglering, som omfattade

föreningsrätt, förhandlingsrätt och rätten att vidtaga stridsåtgärder, syntes

till sin natur äga generell giltighet. Handelskammaren i Norrköping har

ansett, att, därest det kunde anses av behovet påkallat att i lag förbjuda

Kungl. Majus proposition nr 240.

35

varje kränkning av förenings- oell förhandlingsrätten och varje inskränkning

av densamma, ingen anledning funnes, varför i detta avseende kollektivavtal

skulle äga någon särställning. Ej heller handelskammaren i Malmö bär

ansett något skäl förefinnas att i detta sammanhang ge lagens helgd åt den

ingalunda oomstridda rättsbildning, som sker i kollektivavtalets form. Han­

delskammaren i Göteborg har framhållit, att enligt kammarens förmenande

hela föreningsrätten genom berörda dispositivitet i lagen skulle bliva en ren

illusion, då utan tvivel varje part, som funne med sin fördel förenligt att

inskränka föreningsrätten, sökte genomdriva sina krav härutinnan i ett kol­

lektivavtal. Mot en dylik principiell uppbyggnad av lagen ansåge sig kam­

maren böra göra en bestämd gensaga. Aven handelskammaren i Karlstad

har ansett, att paragrafen kunde utgå.

Liknande anmärkningar ha framställts av flera länsstyrelser. Länsstyrelsen

i Jämtlands län har ansett, att den frihet, som förslaget gåve parterna att

oberoende av lagens bestämmelser själva ordna sina mellanhavanden, visser­

ligen i och för sig vore tilltalande, men att det knappast kunde vara riktigt

att, örn staten ansåge sig böra ingripa med en reglerande lagstiftning i

dessa både för enskilda och för samhället mycket betydelsefulla frågor, över­

lämna åt parterna att i kollektivavtal helt sätta ur kraft vad lagen stadgade

till skydd för enskildas föreningsrätt. Länsstyrelsen i Jönköpings län har

förklarat den okränkbarhet av föreningsrätten, som förslaget kategoriskt

bjöde, icke vara särskilt mycket värd i betraktande av lagförslagets 2 §.

Länsstyrelserna i Västmanlands och Norrbottens län ha funnit stadgandet

i nämnda paragraf betänkligt och ansett, att åtminstone föreskrifterna an­

gående föreningsrätten borde förlänas tvingande natur. Aven länsstyrelsen

i Uppsala län har anmärkt, att ifrågavarande stadgande erhållit giltighet

även emot vissa rättsregler av principiell innebörd samt att regeln örn för­

eningsrätt icke borde äga dispositiv natur. Slutligen har länsstyrelsen i

Skaraborgs län ansett, att, därest en lagstiftning på ifrågavarande område

ansåges böra komma till stånd, den borde omfatta arbetstagarnas och arbets­

givarnas fackliga sammanslutningar utan undantag för de stora grupper,

vilka regelmässigt hade sina förhållanden ordnade genom kollektivavtal.

Mot det av kommittén föreslagna stadgandet, att samtliga bestämmelser

örn förenings- och förhandlingsrätt skulle kunna sättas ur kraft genom kol­

lektivavtal, lia anmärkningar riktats i reservationer till kommitténs betän­

kande ävensom i ett stort antal yttranden från såväl myndigheters som

arbetsgivar- och arbetstagarorganisationers sida. Vad sålunda anförts finner

jag berättigat. Då förenings- och förhandlingsrätten anses böra lagfästas, torde

det icke vara lämpligt att de principiella stadgandena därom kunna sättas ur

kraft genom överenskommelse mellan parterna, ej ens örn detta sker i kollektiv­

avtalets form. Särskilt klart synes detta, såsom också i yttrandena fram­

hållits, vara beträffande föreningsrätten. Att kommittén ansett sig böra

giva de föreningsrättsliga bestämmelserna dispositiv natur, torde bero på

önskvärdheten av att medgiva avsteg från den allmänna principen beträf-

Kungl. Maj:ts proposition nr 240.

Departe-

mentz­

el} ef en.

36

fande arbetsledares och med dem jämställdas föreningsrätt. Denna omstän­

dighet sjnes mig dock icke böra föranleda annat än en särskild undantags­

bestämmelse för nämnda arbetstagarkategorier. Till frågan härom återkom­

mer jag vid behandlingen av 4 § i departementsförslaget.

Yad förhandlingsrätten angår, sjnes genom tvingande lagbud böra fastslås

själva principen örn rätt för en part att påkalla och skyldighet för den

andra att träda i förhandling. Däremot torde — såsom svenska arbets­

givareföreningen och landsorganisationen påpekat — parterna kunna lämnas

frihet att genom kollektivavtal överenskomma örn förhandlingsordningen.

Härtill återkommer jag vid behandlingen av 9 § i departementsförslaget.

Något generellt stadgande om att lagen skall kunna sättas ur kraft genom

kollektivavtal upptages sålunda icke i lagförslaget.

4. Bör ett särskilt förhandlingsförfarande under opartisk ledning

upptagas i lagstiftningen?

Kommittén.

I 4 kapitlet av kommitténs lagförslag ha upptagits regler örn ett särskilt

förhandlingsförfarande under opartisk ledning. Dessa regler ha dock, som

förut nämnts, av kommittén förlänats en särställning. De ha gjorts till­

lämpliga endast beträffande sådana föreningar av arbetstagare, som anmält

sig hos socialstyrelsen. I 9 § givas regler örn dylik anmälan. Den skall

göras av föreningens styrelse och innefatta åtagande av föreningen att icke

vidtaga stridsåtgärder. Anmälan medför, att bestämmelserna i 4 kapitlet

bliva tillämpliga såväl å den anmälande arbetstagarföreningen som, på sätt

10 § närmare utvisar, å arbetsgivaren och dennes organisation. Att 4 kapit­

lets bestämmelser äro tillämpliga innebär dels att vardera parten kan under

förutsättningar, som angivas i 11 §, påkalla, att socialstyrelsen utser en

opartisk ordförande (eventuellt en kommission av tre personer) att leda för­

handlingar mellan parterna, dels och att båda parterna äro underkastade en

fredsförpliktelse, vars innehåll omtalas i 18 §.

Det av kommittén föreslagna förfarandet under opartisk ledning skiljer

sig i vissa avseenden från det nuvarande medlingsförfarandet. Parterna ha

ålagts uttrycklig skyldighet ej blott att sammankomma på ordförandens

kallelse utan även att på hans anmaning med angivande av skäl framlägga

förslag till förhandlingsfrågans lösning samt att lämna ordföranden nödiga

uppgifter för förhandlingsfrågans bedömande (12 §). Försummar part att

hörsamma kallelse eller anmaning enligt 12 §, kan ordföranden anmäla för­

summelsen hos arbetsdomstolen, som äger genom vite tillhålla parten att

fullgöra sitt åliggande (13 §). Kunna parternas vid förhandling inför opar­

tisk ordförande avgivna förslag icke sammanjämkas, må ordföranden upp­

mana parterna att lämna ordföranden själv eller en eller flera andra per­

soner uppdrag att avgöra förhandlingsfrågan med utfästelse, att parterna

skola ställa sig avgörandet till efterrättelse (14 § första stycket). I händelse

ordförandens uppmaning i sistnämnda syfte icke efterkommes av parterna,

skall ordföranden, därest han icke finner frågan vara av beskaffenhet att

höra under arbetsdomstolen, på begäran av endera parten avgiva förslag till

Kungl. Majus proposition nr 240.

37

förhand] ingsf rågans lösning (14 § andra stycket). Därvid skall ordföranden

tillika förelägga parterna att senast å viss dag avgiva svar på förslaget.

Vägrar någondera parten att antaga ordförandens förslag, äger ordföranden

förordna, att vad vid förhandlingen förekommit jämte ordförandens förslag-

må offentliggöras.

Den i 18 § angivna fredsplikten innebär, att, så snart 4 kapitlet är till-

lämpligt, ingendera parten får vidtaga arbetsinställelse, blockad, bojkott eller

annan stridsåtgärd. Denna fredsförpliktelse skall dock, såvitt viss förhand-

lingsfråga rörer, upphöra att gälla, örn enligt 14 § andra stycket avgivet för­

slag till frågans lösning icke blivit antaget av båda parterna inom den av

ordföranden för besvarande av förslaget fastställda tiden samt endera parten

inom en månad därefter underrättat såväl andra parten som socialstyrelsen,

att han vill anlita stridsåtgärder.

Som motiv för att 4 kapitlets tillämplighet gjorts beroende av en anmälan

från arbetstagarsidan har kommittén anfört i huvudsak följande:

Grunden för fjärde kapitlets särställning inom lagförslaget är nödvändig­

heten att hjälpa de grupper av arbetstagare, vilka äro i behov av lagens stöd

för utövande av förhandlingsrätt gentemot en förhandlingsovillig motpart,

utan att likväl inskränka den redan existerande förhandlingsrätt, som andra

grupper av arbetstagare på egen hand tryggat, i regel med användande av

stridsåtgärder eller hot därom. Att tillåta användande av såväl stridsåtgärder

som förhandling under statlig medverkan synes icke böra ifrågakomma. Då

det icke är möjligt att uppräkna alla grupper av ena eller andra slaget, har

kommittén ansett målet bäst kunna vinnas genom att lämna arbetstagarför-

eningarna valfrihet mellan fjärde kapitlets förliandlingsförfarande med freds­

förpliktelse och bibehållen möjlighet till stridsåtgärder utan rätt att påkalla

förhandling enligt fjärde kapitlet. Kommittén har härvid byggt på den starka

fredsvilja, som tinnes hos de privatanställda, för vilka förslaget särskilt är

avsett. Det står emellertid varje arbetstagarförening fritt att genom anmälan

göra 4 kapitlet tillämpligt å sig.

Genom den i 9 § stadgade anmälningsskyldigheten dragés vidare en skarp

gräns mellan medlingslagens och den nya lagens tillämpningsområden. Det

skulle ur flera synpunkter vara mindre lyckligt, örn både en förlikningsman

och en opartisk ordförande kunde komma att taga befattning med en och

samma förhandlingsfråga. Eftersom förlikningsmannen endast har att in­

gripa, då arbetskonflikt utbrutit eller hotar, men stridsåtgärder äro förbjudna

i förslagets 4 kapitel, kan i där avsedda fall något ingripande av förliknings­

man aldrig ifrågakomma.

Att kommittén låtit en anmälan enligt 9 § medföra 4 kapitlets tillämp­

lighet ej blott å den förening av arbetstagare, som gjort anmälan, utan även

å motsvarande arbetsgivarpart, har kommittén motiverat på följande sätt:

Eftersom kommitténs förslag framför allt avser att skapa möjlighet för en

arbetstagarorganisation att komma till tals med en förhandlingsovillig motpart,

har arbetstagarparten ensam tillerkänts initiativet till att göra 4 kapitlet till-

lämpligt. Såsom garanti mot missbruk av arbetstagarpartens valfrihet före­

slår kommittén, att anmälans verkningar icke skola inträda omedelbart utan

först efter en karenstid av tre hela kalendermånader. Arbetstagarparten kan

alltså icke utnyttja ett särskilt gynnsamt tidsläge till att först göra en an­

mälan och omedelbart därefter inleda förhandling under opartisk ledning.

Kungl. Majlis proposition nr 240.

38

Kungl. Maj:ts proposition nr 240.

Icke heller kan en från arbetsgivarsidan väntad stridsåtgärd förekommas ge­

nom en i all hast gjord anmälan.

För att bereda arbetsgivaren, som själv icke har möjlighet att taga initiativ,

nödig trygghet och fasthet i förhållandena föreslår kommittén vidare, att

verkningarna av en anmälan, som en gång gjorts, skola sträcka sig över en

lång tid framåt. Sedan 4 kapitlets bestämmelser en gång blivit tillämpliga,

kunna de icke — annat än efter genomförande av hel förhandling i visst

ärende (jämför 18 §) — upphöra att gälla tidigare än tre år efter anmälan

enligt 9 §. Aven i fråga örn upphörandet har initiativet tillagts arbetstagar-

parten, men härvid har föreskrivits en så lång uppsägningstid som ett år och

någon uppsägning får överhuvud icke ske under de två första åren.

Beträffande förfarandet under opartisk ledning har kommittén anfört, att

den opartiske ordföranden — liksom en förlikningsman — borde i det längsta

söka sammanjämka parternas ståndpunkter men, om sammanjämkning icke

kunde ske, uppmana parterna att anlita frivilligt skiljemannaförfarande, var­

vid den opartiske ordföranden — i motsats till en förlikningsman — själv

kunde åtaga sig skiljemannauppdrag. I fråga om ordförandens skyldighet

att, då hans uppmaning till frivilligt skiljemannaförfarande icke efterkommes

av parterna, själv avgiva förslag till förhandlingsfrågans lösning i intresse­

tvister och sådana rättstvister, som ej höra under arbetsdomstolen, har kom­

mittén anfört:

Medan ordförandens uppgift under förhandlingens lopp går ut på utjäm­

nande av motsättningar mellan parterna utan yppande av egen åsikt, skall

ordförandens slutliga förslag till frågans lösning grundas på vad han anser

vara rätt och billigt. Han skall alltså icke inskränka sig till framläggande

av det förslag, som med hänsyn till den föreliggande makt- och intresse­

konflikten förefaller lättast genomförbart, ehuru givetvis även denna synpunkt

är värd beaktande. Ordförandens uppgift är tydligen av mycket grannlaga

och maktpåliggande beskaffenhet. Kommittén har övervägt, huruvida icke

ordföranden med hänsyn till uppgiftens ofta synnerligen svårlösta beskaf­

fenhet borde åläggas angiva sin ståndpunkt endast i de fall, då han själv

efter diskretionär prövning finner det möjligt och lämpligt. Då det regel­

mässigt måste te sig mindre tilltalande för en ordförande att på eget ini­

tiativ taga parti i en intressekonflikt på arbetsmarknaden, har kommittén

emellertid funnit det riktigare att göra ordförandens skyldighet obligatorisk,

endast beroende av den formella förutsättningen, att part framställer begä­

ran därom. När endera parten uppmanat ordföranden att avgiva sitt eget

förslag, har ordföranden alltså endast att antingen omedelbart villfara partens

begäran eller uppskjuta saken genom ytterligare försök att ena parterna och

därefter, om försöket misslyckas, avge ett förslag.

Sedan ordföranden avgivit sitt slutliga förslag, måste hans vidare befatt­

ning med förhandlingen inskränka sig till frågan, huruvida förslaget antages

i befintligt skick eller ej. Ordföranden skall vid förslagets avgivande före­

lägga parterna att senast å viss dag avgiva svar på denna fråga.

Ehuru ordförandens förslag icke är en obligatorisk skiljedom och därför

icke bindande för parterna, har kommittén dock funnit det tillbörligt, att

ordföranden skall kunna öva en viss moralisk press på parterna att antaga

förslaget. Det lämpligaste tillvägagångssättet härvidlag synes vara att vädja

till allmänna opinionen. Har endera parten vägrat antaga förslaget, må ord­

föranden, örn han så finner lämpligt, förordna örn publicering av detsamma

jämte vad vid förhandlingen förekommit. Ordföranden bör avfatta en offi-

39

dell kommuniké över förhandlingen, parternas ståndpunkter oell sitt eget

förslag. Ordföranden kan därefter antingen själv låta sprida kommunikén

i dagspressen eller överlåta offentliggörandet åt den, som har intresse därav.

I sådana fall, då ordföranden icke funnit skäl förordna örn publicering, för­

utsätter kommittén, att parterna, örn ordföranden uttalar önskemål därom,

skola underlåta att offentliggöra hans förslag.

Kommittén inser väl, att allmänna opinionens dom icke är ofelbar och att

ett publiceringsförfarande ofta skall visa sig verkningslöst. Emellertid för­

menar kommittén, att själva lagstadgandet örn ett sådant påtryckningsmedel

skall göra ordföranden säkrare och öka hans möjligheter att få till stånd

uppgörelse mellan parterna.

Beträffande den i 18 § angivna fredsplikten har kommittén anfört huvud­

sakligen följande:

Fredsplikten innebär, att parterna, när anledning till tvist yppar sig, icke

få tillgripa stridsåtgärder utan skola söka lösa tvistefrågan genom ett förhand-

lingsförfarande enligt lagen. Fred skall sedan råda ända tills förhandlings-

förfarandet blivit slutfört.

När ett förhandlingsförfarande enligt lagen blivit slutfört, är ju i regel

också förhandlingsfrågan löst. Har ordföranden enligt 14 § andra stycket

avgivit ett förslag till frågans lösning men detta icke blivit antaget av båda

parterna inom den av ordföranden för besvarande av förslaget fastställda

tiden, äro emellertid lagens resurser uttömda men frågan olöst. I dylikt fall

skall fredsplikten, såvitt denna förhandlingsfråga rörer, upphöra att gälla.

Parterna äro å ömse sidor oförhindrade att vidtaga stridsåtgärder. Den, som

vill anlita stridsåtgärder, måste dock därom underrätta sin motpart och so­

cialstyrelsen inom en månad efter utgången av den för svars avgivande fast­

ställda tiden. Denna preklusionstid har införts för att det icke skall vara

möjligt att — så att säga — spara gamla stridsanledningar på hög.

Har en part, sedan förhandling strandat, förklarat sig vilja anlita strids­

åtgärder, blir medlingslagen tillämplig. Part, som vill vidtaga arbetsinstäl­

lelse, måste alltså iakttaga, vad i 3 a § medlingslagen stadgas örn varsel. Den

skyldighet att underrätta förlikningsman, som där stadgas, måste emellertid

anses fullgjord i och med att socialstyrelsen erhållit meddelande. Kommit­

tén förutsätter, att förlikningsman i regel icke kommer att ingripa efter en

förhandling enligt 4 kapitlet. En dylik förhandling skulle då lätt kulina

uppfattas såsom en försöks- eller underinstans i förhållande till det vanliga

medlingsförfarande!. Socialstyrelsen, som ju skall underrättas, får med upp­

märksamhet följa frågan och se till, vad som är att göra. En vid tvister av

större räckvidd nära till hands liggande utväg kan givetvis vara, att frågans

vidare behandling omhändertages av en av Kungl. Majit tillsatt förliknings-

kommission.

I fråga om 4 kapitlet i kommitténs förslag lia samtliga fyra reservanter

tillkännagivit avvikande mening, ehuru i olika avseenden. Herr Sjögren har

yrkat, att liela detta kapitel måtte utgå. Herr Söderlund, som avstyrkt lag­

stiftningen i dess helhet, har yppat särskilda betänkligheter mot förslaget

i nu ifrågavarande del. Herr von Zeipel har hemställt om förslagets kom­

plettering med bestämmelser örn obligatorisk skiljedom. Slutligen har herr

Sillvén, som varit ense med kommitténs majoritet örn inrättande av ett sär­

skilt förhandlingsinstitut, ansett, att behörigheten för organisation att få till

stånd opartisk förliandlingsledning icke borde göras beroende av sådana vill­

kor, som kommittén uppställt.

Kungl. Majus proposition nr 240.

40

Herr Sjögren Ilar till utveckling av sin mening anfört:

Det framlagda förslaget till lag örn förenings- och förhandlingsrätt avser

icke endast att lagfästa förenings-och förhandlingsrätten, utan kommitterades

majoritet har dessutom önskat framlägga förslag till en fredslagstiftning,

avsedd att tillämpas i sådana fall, då något resultat genom vanliga för­

handlingar icke kunnat åstadkommas och arbetstagareföreningen genom

en viss viljeakt beslutat att acceptera denna lagstiftnings särskilda be­

stämmelser.

Den första frågan, man har att taga ställning till, är örn en dylik freds­

lagstiftning är nödvändig eller önskvärd. Därefter gäller det att bedöma,

huruvida det framlagda förslaget kan anses tillfredställande.

Vad då först angår frågan örn nödvändigheten av en sådan lagstiftning,

så besvarar jag densamma nekande, och beträffande önskvärdheten blir svaret

beroende på lagstiftningens utformning. Det framlagda förslaget fyller

emellertid, enligt mitt förmenande, icke de krav, som böra ställas på en dylik

lagts tifning.

Rent principiellt anser jag, att man skall gå fram med stor försiktighet,

när det gäller här ifrågavarande slag av lagstiftning. Det förefaller mig vara

riktigare att med uppmärksamhet följa utvecklingen, sedan förenings- och

förhandlingsrätten lagfästs. Kan uppgörelsen mellan parterna ske frivilligt,

är detta givetvis mest önskvärt, och utsikterna härtill äro sannolikt större,

örn parterna veta, att ansvaret för förhandlingarnas utgång faller på dem

själva och att de icke hava möjlighet draga in någon tredje man med stor

befogenhet i konflikten. Skulle erfarenheten sedan visa, att en speciellt ut­

byggd fredslagstiftning vore erforderlig med hänsyn till båda parternas

förståelse såväl för svårigheterna att på egen hand lösa uppkommande tviste­

frågor som för vikten och behovet av en fredlig lösning av dylika frågor,

då är tiden inne för att upptaga denna fråga örn fredslagstiftning till pröv­

ning. Förutsättningarna för att åstadkomma ett acceptabelt förslag torde

då vara betydligt större än nu, då man i stort sett saknat allt erfarenhets-

material. Den arbetstid, som stått till kommitterades förfogande för för­

slagets utarbetande, har därjämte varit alltför kort. Jag står sålunda icke

oförstående inför ett framtida behov av fredslagstiftning på detta område.

Men jag anser det riktigast att nu ställa sig avvaktande och låta parterna

själva pröva olika framkomliga vägar.

Mot förslaget till fredslagstiftning har jag följande invändningar, nämligen

att institutet är ensidigt,

att det är för löst konstruerat,

att det söker vädja till pressen och allmänna opinionen i en utsträckning,

som varken är nyttig eller önskvärd, och

att det ställer alltför stora krav på förliandlingsledningen.

Enligt 9 § kommer det att bliva helt beroende av arbetstagareföreningens

gottfinnande, örn det särskilda medlingsförfarandet skall kunna tillämpas.

Det är sålunda arbetstagareföreningen ensam, som avgör, örn föreningen

och dess arbetsgivare skola vara underkastade det särskilda medlings­

förfarandet. I fall av huvudorganisation och underorganisationer kail från

arbetstagaresidan alltefter lämplighet bestämmas, vilka underorganisationer

som skola genom anmälan hos socialstyrelsen gå in för detta medlings­

förfarande och vilka underorganisationer jämte huvudorganisation, som skola

förbehålla sig fria händer. Yarthän ett dylikt system kan leda, är svårt

att säga. Att det inte verkar tilltalande eller befordrande för lagstiftningens

syfte, synes mig dock uppenbart. En fredslagstiftning, som är beroende

av blott den ena partens vilja, kan svårligen tillvinna sig ett allmänt förr

troende, och detta bör vara en förutsättning för en lagstiftning av detta slag.

Kungl. Majus proposition nr 240.

41

Hela konstruktionen med registreringsanmälan vilar på för löslig grund.

Arbetsgivaren skall enligt förslaget ej underrättas, örn bans personal är an­

sluten till en registrerad arbetstagareförening. Han kan möjligen i »Sociala

Meddelanden» inhämta, att så är fallet. Men även örn föreningen är registre­

rad, bar arbetsgivaren icke någon aning örn, huruvida den är förhandlings-

kompetent, då detta skall prövas av socialstyrelsen, först då begäran örn

utseende av opartisk ordförande framställts. Intet hindrar, att föreningen

vid registreringen varit förhandlingskompetent, men att förhållandena ut­

vecklat sig så, att arbetstagarna ansett det lämpligast utgå ur föreningen

med påföljd att kompetensen hos föreningen saknas, när arbetsgivaren på­

fordrar lagstiftningens tillämpning. En lagstiftning, som är så lösligt upp­

byggd, kan på grund av sina påtagliga brister befaras komma att verka irri­

terande snarare än lugnande.

Bakom det föreslagna förhandlingsförfarandet ligger tanken att genom

hotet om pressens opinionsbildande makt få parterna mera medgörliga. Denna

tanke att vädja till allmänna opinionen till förekommande av arbetsstrider

är ingalunda ny. Jag är fullt på det klara med betydelsen i särskilda fall

av att söka engagera pressen, men jag är lika övertygad örn, att dylika

medel icke böra tillgripas utom då stora allmänna intressen stå på spel.

Skulle man nu rent av söka legalisera pressens medvei-kan till opinions­

bildning vid alla tillfällen, då den opartiske ordföranden framlagt ett med­

lingsförslag, som icke accepteras av bägge parterna, då äro vi enligt mitt

sätt att se inne på en mycket farlig väg. Förhållandena komma lätt att

snedvridas, och pressens opinionsbildande makt måste förlora mer och mer

av värde och detta till skada för de stora viktiga frågor, där en opinions­

bildning kunde vara till gagn. Härtill kommer, att irritationen mellan arbets­

givare och arbetstagare skulle ytterligare ökas, vilket knappast torde vara

önskvärt för någondera parten, då det till sist dock är på samförståndet

dem emellan och på deras goda vilja det kommer an.

De krav, som majoriteten av kommitterade ställa på den opartiske ord­

förandens förmåga, äro jag skulle nästan vilja säga orimliga men i varje fall

alltför höga. Den opartiske ordföranden skall, sedan förhandlingarna strandat,

vara skyldig att på begäran av endera parten framlägga förslag till förhand-

lingsfrågans lösning, vilket skall vara grundat på vad han själv anser rätt

och billigt. Örn vi betänka, att förlikningsmannen enligt lagen örn medling

i arbetstvister icke är skyldig att framlägga ett förslag till lösning av tvisten,

och, örn han framlägger ett förslag, att detta är avsett vara ett medlings­

förslag, så förstå vi kanske bäst, vilka stora krav som lagförslaget ställer

på den opartiske ordförandens person. Denne tvingas till och med att fram­

lägga ett förslag, även örn han själv icke anser det möjligt finna den objektivt

rätta lösningen.

Han äger visserligen själv förordna örn publicering, men även om han

för egen del icke önskar sitt förslag publicerat, så torde det icke vara möj­

ligt att hindra parterna att, örn de så önska, föranstalta örn publicering.

Det måste bliva svårt att finna personer besittande den vidsträckta insikt

och erfarenhet, som måste förutsättas för bedömande av tvister inom så vitt

skilda verksamhetsområden, och som äro villiga åtaga sig det grannlaga

värvet som opartisk ordförande. Det antal, som erfordras, blir säkerligen

ganska stort, om man tager i betraktande, att jämväl en mycket liten tviste­

fråga kan dragas in under en opartisk ordförandes domvärjo. Förordnande

må ej vägras oavsett beskaffenheten av den uppgivna förhandlingsfrågan,

även örn den är rent bagatellartad.

Som en ytterligare svaghet i den föreslagna fredslagstiftningen vill jag

framhålla den oklarhet, som råder beträffande medlingslagens tillämplighet

Kungl. Maj:ts proposition nr 240.

42

Kungl. Maj:ts proposition nr 240.

på tvister, som gå till öppen konflikt, sedan en av parterna vägrat acceptera

den opartiske ordförandens förslag till tvistefrågans lösning. Den i 18 §

föreslagna fredsförpliktelsen kan part nämligen när som keist komma ifrån

genom att vägra acceptera den opartiske ordförandens förslag. Örn strid då

utbryter, hava kommitterade visserligen i motiven förklarat, att förliknings­

mannen i regel icke skall ingripa, men hur detta stämmer överens med

medlingslagens bestämmelser, förstår jag ej. Klarhet på denna punkt torde

vara nödvändig. Aga parterna rätt påkalla förlikningsmans ingripande, då

blir den opartiske ordförandens ställning utomordentligt vansklig, ja hela

institutets anseende måste komma att undergrävas. Äga parterna icke denna

möjlighet, då tvingas de till större betänksamhet, innan de gå till strid —

men örn konflikt likväl utbryter, kan samhället lämna dem utan hjälp med

konfliktens avveckling? I så fall måste detta klart utsägas. Kommitterade

hava icke önskat, att förhandling enligt detta kapitel i förhållande till det

vanliga medlingsförfarandet skulle hava karaktären av förhandling i en

underinstans. Men av vad jag anfört framgår, att en tillfredställande lös­

ning av denna fråga icke givits.

Herr Söderlund har ansett, att det föreslagna förfarandet utgjorde ett steg

på vägen fram emot tvångsskiljedom samt att detta icke vore en lycklig ut­

veckling. Herr Söderlund har vidare anfört:

Möjligheterna för ett lyckligt realiserande av det nya systemet och syste­

mets förhållande till det statliga förlikningsväsendet äro spörsmål, som kräva

en noggrann prövning. Meningen är ju, att förlikningsorganen i forsätt-

ningen liksom hittills endast skola vara parternas hjälpare vid arbetet med

åstadkommande av uppgörelser i föreliggande tvistefrågor och i sådan egen­

skap blott söka utforska de medlingslinjer, på vilka parterna kunna enas,

utan att för egen del ge något förslag, hur tvisten objektivt sett bör lösas.

Den opartiske ordföranden i kommitténs förslag får en principiellt annan

ställning. Visserligen lärer även han i förhandlingarnas första skede komma

att fungera närmast som förlikningsorgan, men i slutskedet förändras hans

ställning därhän, att han antingen direkt uppträder som skiljeman åt par­

terna eller också genom framläggande av ett eget förslag till tvistefrågans

lösning samt förslagets hänskjutande till den allmänna opinionens bedö­

mande får lov att göra ett ställningstagande i sak, som närmar sig skiljedom.

Det kan med allt fog ifrågasättas, örn för dylika uppdrag lämpliga personer

stå till förfogande i erforderlig utsträckning. Man må nämligen beakta, dels

att redan när det gäller förlikningsmän stora svårigheter mött att kunna för

ändamålet förvärva lämpliga personer, dels att de opartiska ordförandena

på grund av sin angivna ställning torde löpa risken att bliva förbrukade

på ett helt annat sätt än förlikningsmännen. Att den s. k. allmänna opinio­

nen och pressen skulle vara skickade att opartiskt bedöma frågor örn hur

uppgörelserna på arbetsmarknaden böra vara beskaffade är förvisso också

en illusion. Fråga är vidare, hur förhållandet mellan de opartiska ordföran­

dena och förlikningsmännen kan komma att utveckla sig, därest parterna i

praktiken skulle begagna sig av rätten att, efter förhandlingarnas miss­

lyckande, tillgripa stridsåtgärder för tvistefrågans avgörande. Skulle i en

sådan situation förlikningsman vara berättigad och kanske förpliktigad att

ingripa, så skulle ju den opartiske ordföranden nedsjunka till en betydelse­

lös underinstans till förlikningsorganen. All erfarenhet visar, att örn bara

någon möjlighet till tvistefrågors behandling i en ytterligare instans är för

handen, intet avgörande kommer till stånd utan att denna sista utväg blivit

anlitad.

Vad fredsförpliktelsen angår, synes den icke komma att få så särdeles

Kungl. Majus proposition nr 240.

43

stort värde, om parterna efter förliandlingsprocedurens genomlöpande skola

liga att tillgripa stridsåtgärder för tvistefrågans lösande. Den förening, som

i en viss situation anser sig vara betjänt av att få gå till strid, kan ju alltid

kringgå fredsförpliktelsen genom att upptaga någon ganska orimlig tviste­

fråga och hålla på sitt krav härutinnan ända till dess att fredsförpliktelsen

enligt lagförslaget upphör. Särskilt örn en huvudorganisation skall äga att

dirigera sina olika underföreningar efter olika framgångslinjer och alltså låta

vissa inregistrera sig hos socialstyrelsen för att få tillgång till förhandling

inför opartisk ordförande och därjämte i viss utsträckning få garanti gent­

emot stridsåtgärder men låta andra stå utanför registreringen och därmed

behålla sin hittillsvarande frihet att vidtaga stridsåtgärder, lärer den före­

slagna anordningens fredsvärde bliva ganska problematiskt. I varje fall synes

därför rätten att få begagna den särskilda proceduren i 4 kapitlet böra avse

huvirdorganisation och skyldigheten att följa här åsyftad ordning böra gälla

huvudorganisationens hela område.

Herr von Zeipel har förklarat, att tjänstemannaorganisationerna, som tagit

initiativ till den utredning, vars resultat nu förelåge, därmed åsyftat att

genom medverkan av lagstiftningen ernå principiell och praktisk likställighet

med arbetsgivarparten vid bestämmandet av arbetsvillkoren. Detta mål upp­

nåddes icke med det föreliggande lagförslaget. Detta lämnade alltjämt stora

möjligheter för en ovillig arbetsgivare resp. arbetsgivarförening att avböja

berättigade och välmotiverade förbättringar i anställningsvillkoren. Den efter­

strävade likställigheten kunde enligt reservantens förmenande endast nås, örn

rätt gåves arbetstagarorganisationer, vilka genom anmälan till vederbörande

myndighet förklarat sig beredda att underkasta sig därav följande konsekven­

ser, att, sedan förhandlingar ägt rum och utredning skett, påkalla och erhålla

skiljedom i föreliggande tvist. Reservanten beklagade, att majoriteten av de

sakkunniga icke ansett sig böra eller på grund av tidsbegränsning kunna

ingå på en prövning av denna fråga, och hemställde örn lagförslagets kom­

plettering i berörda avseende.

Herr Sölvén har ansett, att behörigheten för organisation att få till stånd

opartisk förhandlingsledning, med befogenhet för denna att föranstalta örn

vitesföreläggande, icke borde göras beroende av särskilda villkor, registrering

hos socialstyrelsen med åtföljande fredsförpliktelse, viss absolut och relativ

medlemsanslutning o. s. v. Herr Sölvén har vidare anfört:

Anmälnings- eller registreringsförfarandet Ilar ansetts äga sin huvudsakliga

vikt med hänsyn till den ömsesidiga fredsförpliktelse det medför för parterna.

Jag finner icke anledning att närmare ingå på frågan örn den utformning

denna fredsförpliktelse erhållit i kommitténs förslag. Såsom motiv för för­

pliktelsen i och för sig har anförts det oegentliga i att lagstiftaren medgåve

anlitande av stridsåtgärder för lösandet av en tvist, vilken vore eller kunde

göras till föremål för förhandling under medverkan av statligt organ. För

min del kan jag icke tillmäta detta motiv någon större betydelse. Den part

som påkallat förhandlingen har därmed givit uttryck åt sin önskan att få till

stånd en fredlig uppgörelse av förhandlingsfrågan, och det ligger i sakens

natur att han för sin del icke utan alldeles särskilda skäl tillgriper strids­

åtgärder, så länge förhandlingen pågår. Detsamma gäller den som biträtt

framställning av andra parten eller förenat sig med denne i gemensam an­

sökan om förhandlingsledning. Däremot kan jag icke finna det rimligt att

44

Kungl. Majlis proposition nr 240.

part, som tvångsvis indragits i ett förhandlingsförfarande, skall åläggas freds­

förpliktelse för den, icke maximerade oell alltså icke förutberäkneliga, tid

förhandlingen pågår. Men även om skäl kunde förebringas för en ömse­

sidig fredsförpliktelse under den tid, förhandling pågår, måste det anses opå­

kallat att därutöver göra behörigheten att påkalla opartisk förhandlings-

ledning beroende av ett generellt avstående av rätten att i uppkommande

tvister anlita stridsåtgärder, innan icke blott omedelbar förhandling mellan

parterna utan även förhandling enligt 4 kapitlet föregått. En generell freds­

förpliktelse har sin plats i ett system med obligatorisk skiljedom i intresse­

tvister, men örn detta är icke och bör icke vara fråga.

För arbetstagarparten har man ansett det vara av särskilt värde att äga

garantier mot stridsåtgärder från arbetsgivarens sida i anledning av en av­

talsrörelse. Detta motiv kan väl icke frånkännas betydelse. Mot detsamma

kan emellertid anföras att dylik stridsåtgärd såsom föranledd av verksamhet

för förening utgör föreningsrättskränkning och såsom sådan är förbjuden —

och detta icke blott intill dess förhandlingar ägt rum utan över huvud.

Skulle det — med hänsyn till att stridsåtgärden kan riktas även mot andra

organisationsmedlemmar än de för förhandlingen omedelbart verksamma —

anses tveksamt örn åtgärden kan åtkommas såsom dylik kränkning, bör i

5 § bland de där angivna föreningsrättskränkningarna uttryckligen upptagas

även stridsåtgärd i anledning av gjord framställning om förhandling. — Vid

bedömande av betydelsen av arbetsgivarens fredsförpliktelse förtjänar det

erinras örn den med hänsyn till bevisningssvårigheterna vid individuella

stridsåtgärder (t. ex. uppsägning av arbetsavtal) ofta nog platoniska karak­

tären av denna förpliktelse.

Därest det förhölle sig så att en lagfäst förhandlingsrätt vore ett intresse

endast för de anställdas organisationer, vore väl mindre att erinra mot freds-

förpliktelsen. Det är emellertid min övertygelse att den föreslagna lagstift­

ningen är av praktisk betydelse även för vissa grupper av kroppsarbetare,

särskilt sådana, vilkas organisationsväsende ännu är svagt utvecklat. Jag

kan icke finna det rimligt att dessa arbetaregrupper skola förvägras att

anlita den möjlighet till fredlig uppgörelse, som lagstiftningen avser att trygga,

endast därför att de icke vilja avsäga sig rätten att i lägen, då de finna för­

handlingar resp. (t. ex. vid sabotage från motpartens sida) fortsatta förhand­

lingar meningslösa, utnyttja det maktmedel de äga i den kollektiva aktionen.

Även örn det vore så att de anställdas avståndstagande från de fackliga

stridsåtgärderna mera vore betingat av en principiell obenägenhet för dylika

åtgärder än av organisatoriska svårigheter att genomföra dem, må icke för­

bises den olikhet mellan dessa arbetstagargrupper och kroppsarbetarna, som

hänför sig till de senares i allmänhet lösligare anställningsförhållanden,

omedelbarare beroende av konjunkturväxlingar och driftsförändringar o. s. v.,

allt omständigheter som måste återverka på den fackliga taktiken.

Vid varje lagstiftning inom ett förut oreglerat rättsområde blir det ound­

gängligt att i större eller mindre omfattning överlåta åt tillämpningen att

närmare uppdraga gränserna för lagens användningsområde. Men tydligen

är det angeläget att till undvikande av en osäker och oenhetlig praxis lag­

stiftaren lämnar en så tydlig och fullständig ledning som möjligt. I detta

avseende förete särskilt bestämmelserna i 4 kapitlet påfallande brister.

Herr Sölvén har angivit som sin mening, att rätt att hos socialstyrelsen

ansöka örn opartisk förhandlingsledning borde tillkomma envar part, som

ägde förhandlingsrätt, ävensom närmare redogjort för de förutsättningar,

under vilka enligt hans åsikt en sådan ansökan borde bifallas. Beträffande

bestämmelserna angående förfarandet inför den opartiske ordföranden har

45

herr Sölvén ej haft annat att erinra än att ordförandens rätt att förordna

om publicering icke borde omfatta mer än det av honom avgivna förslaget,

alltså icke »vad vid förhandlingen förekommit».

yttrandena.

I de över kommitténs förslag avgivna yttrandena ha liknande anmärk­

ningar framställts som i reservationerna.

Arbetsgivarorganisationerna ha överlag ställt sig avvisande till kom­

mitténs förslag i denna del. De organisationer, som avstyrkt förslaget i

dess helhet, lia — i likhet med reservanten Söderlund — särskilt riktat sin

kritik mot bestämmelserna i 4 kapitlet; och även de organisationer, som i

främsta rummet yttrat sig i tillstyrkande riktning, nämligen Sveriges köp­

mannaförbund och tidningarnas arbetsgivareförening, lia — liksom reser­

vanten Sjögren — ansett, att hela detta kapitel borde utgå.

Svenska arbetsgivareföreningen har förklarat sig i princip icke kunna an­

sluta sig till det syfte, som kommittén sökt förverkliga genom den skilje­

manna- och fredslagstiftning, som utarbetats i lagförslagets 4 kapitel. Mot

själva tillvägagångssättet kunde dessutom — syntes det föreningen — riktas

ett flertal anmärkningar, av vilka åtminstone ett par vore av sådan beskaffen­

het, att de i och för sig enligt föreningens förmenande utgjorde skäl nog

för ett förkastande av tanken på att upphöja 4 kapitlets bestämmelser till

lag. Härom har föreningen anfört i huvudsak följande:

Kommittén har i 4 kapitlets bestämmelser sökt finna en form för för­

handlingsrättens realiserande gentemot förhandlingsovillig motpart, samtidigt

som de mera »fredsälskande» arbetstagarkategorierna under viss arbetsfreds-

garanti bringas statlig förhandlingshjälp av effektivare slag än vad förlik-

ningsmannainstitutionen anses kunna erbjuda. Man har sålunda å ena sidan

avstått från att för här närmast avsedda arbetsförhållanden föreskriva ett

obligatoriskt skiljemannaförfarande förenat med absolut förbud mot vid­

tagande av stridsåtgärder, men å andra sidan icke låtit sig nöja med den

medverkan till konfliktfrågornas lösning, som medlingslagen erbjuder. Man

har uppnått ett mellanting, som emellertid icke, såvitt vi kunna förstå, kan

stå vid sidan örn den nu gällande förlikningsmannainstitutionen. Genom

att varje förliandlingsfråga, då förfarandet inför den opartiske ordföranden

visar sig resultatlöst, kan leda till vidtagande av stridsåtgärder från båda

parternas sida, arbetar den opartiske ordföranden under nära nog lika för­

hållanden som förlikningsmanuen enligt medlingslagens föreskrifter. Den

opartiske ordföranden skall nämligen ingripa utan hänsynstagande till den

i det särskilda fallet föreliggande konfliktriskens storlek. Denne och förlik­

ningsmannen komma sålunda enligt lagförslaget att kunna behandla tviste­

frågor å arbetsmarknaden under fullt likartade förhållanden. Man har enligt

förslaget att räkna med öppna konflikter, sedan den opartiske ordföranden

fullgjort sin arbetsuppgift. Kommittén har för sådan situation gjort det ut­

talandet, att parterna i regel icke skulle kunna påräkna förlikningsmannens

medlande ingripande, under den otvivelaktigt riktiga motiveringen att, örn

så kunde ske, förfarandet inför opartisk ordförande skulle nedsjunka till en

förberedande förhandling och därigenom komma att erbjuda ringa verkan

för tvistefrågornas lösande. Det synes oss emellertid otänkbart, att en lång­

varig konflikt under här nämnda förhållanden kan komma att lämnas full­

ständigt utan medlingshjälp. Ett sådant förhållande framstår också såsom

Kungl. Maj:ts proposition nr 240.

46

Kungl. Majus proposition nr 240.

oförenligt med den så småningom utbildade förlikningsmannaverksamlieten.

Ett helt avskiljande av denna verksamhet från de fall, som höra under

opartisk ordförande, skulle i allt fall komma att lända verksamheten till skada.

För att bereda de arbetstagarorganisationer, för vilka förhandlingsrätten för

närvarande icke innebär något problem, möjligheten att stå utanför den anord­

ning, som är fastslagen i 4 kapitlet, har tillämpningen av detta kapitel gjorts

fakultativ. Med motivering, att man endast å arbetstagarsidan har behov

av tvångsmedel för genomdrivande av förhandlingsrätten, har initiativet till

tillämpningen av 4 kapitlets bestämmelser lagts endast hos arbetstagarorga­

nisationerna. En dylik olikartad behandling av parterna å ömse sidor från

samhällets sida måste alltid i och för sig väcka betänkligheter. Det åbe­

ropade skälet härför synes oss icke heller utslagsgivande. Det är nämligen

icke så, att 4 kapitlets bestämmelser endast avse att lämna tvångsmedel för

förhandlingsrättens realiserande. De fullfölja ju även syftet att verka för

bevarande av arbetsfred och för tvistefrågornas fredliga lösande inom de

arbetsområden, där förutsättningar därtill finnas. Arbetstagarorganisationerna

lämnas sålunda möjlighet till erhållande av den samhälleliga hjälp till fredlig

lösning av förhandlingsfrågorna, som 4 kapitlets bestämmelser innebära, då

de finna sig betjänta därav, medan arbetsgivarparten vid omkastade makt­

förhållanden icke beredes samma utväg ur svårigheterna. Lagstiftningen

uppfyller uppenbarligen ej i denna del kravet på åtminstone formell rättvisa

mellan olika intressen. Yi vilja dock härvid understryka, att de principiella

invändningarna mot 4 kapitlets bestämmelser kvarstå med oförminskad styrka,

även örn dessa bestämmelsers rättsverkan göres fullt ömsesidig.

Principen att lägga initiativet till tillämpningen av 4 kapitlets bestäm­

melser uteslutande hos arbetstagarorganisationerna hade bättre kunnat för­

stås, örn bestämmelserna så utformats, att garantier därvid vunnits för att

anordningen blivit gemensam för hela yrkesskikt. Genom att varje lokal­

förening tillerkänts befogenheten att för sina medlemmars del påkalla till-

lämpning av dessa bestämmelser har denna tanke icke realiserats. Sett från

kommitténs utgångspunkter hade det enligt vårt förmenande varit mera

naturligt att låta bestämmanderätten i förevarande hänseende uteslutande

ligga hos huvudorganisationerna.

Svenska arbetsgivareföreningen har vidare understrukit vad reservanterna

Sjögren och Söderlund anfört i fråga örn såväl svårigheterna att finna lämp­

liga personer, som fyllde de högt ställda fordringarna på en opartisk ord­

förande, som det synnerligen olämpliga i att låta en nyckfull opinion utöva

påtryckning på parterna. Slutligen har föreningen funnit de i 18 § angivna

garantierna för arbetsfred icke särdeles imponerande. Uppenbarligen kunde

icke arbetsfredsfrågan lösas på annat sätt med den konstruktion, som ut­

formats i 4 kapitlet, men detta ledde till att åt hela anordningen icke kunde

tillerkännas något självständigt berättigande.

Liknande anmärkningar ha, såsom framgår av det följande, framställts

från andra arbetsgivarorganisationer.

Beträffande bestämmelserna i 9 och 10 §§ har sålunda anmärkts på

den ensidighet, som läge däri, att befogenhet att sätta den ifrågavarande

anordningen i tillämpning tillkomme endast arbetstagar- men icke arbets­

givarparten. Svenska bankföreningen har förklarat det icke vara svårt att ut­

finna, att genom denna ensidighet av anordningen arbetsgivaren under vissa

omständigheter skulle kunna tillfogas olägenheter, med vilka han skäligen

47

icke borde ha anledning att räkna. Svenska lantarbetsgivarnes centralförening

har uttalat, att de mindre, oorganiserade arbetsgivarna inom jordbruket, som

i kampen mot den mäktiga arbetarorganisationen stöde praktiskt taget makt­

lösa, hade ett påtagligt behov därav, att rätten till påkallande av förhandling

enligt 4 kapitlets regler gjordes reciprok.

Mot bestämmelserna i 14 § örn skyldighet för den opartiske ordföran­

den att avge ett eget förslag med rätt att publicera detsamma jämte vad

vid förhandlingen förekommit har kritik riktats i åtskilliga yttranden. Tid­

ningarnas arbetsgivareförening har understrukit svårigheten av att finna lämp­

liga och tillräckligt kvalificerade förliandlingsledare för de ömtåliga uppgifter

och stora befogenheter, som enligt förslaget skulle tillkomma dessa. Svenska

lantarbetsgivarnes centralförening har befarat, att tillräckligt många kunniga

och erfarna personer icke komme att kunna uppdrivas, därest den särskilda

förhandlingen komme till användning i större utsträckning, utan att upp­

draget i vissa fall måste lämnas åt mindre lämpliga personer. Bleve detta

fallet, torde den särskilda förhandlingsformen kunna föranleda allvarliga

olägenheter. Föreningen skogsarbeten har framhållit, att kommitténs förslag

förutsatte riklig tillgång på personer med omfattande kunskaper och absolut

objektivitet i erforderlig grad för att vara lämpade för den maktpåliggande

sysslan som opartiska ordförande. Emellertid kunde det ifrågasättas, om

tillgången verkligen vore så riklig. Det torde ej vara djärvt påstå, att för

varje gång en förlikningsmannasyssla skulle besättas, det erbjöde stora

svårigheter att finna rätt man. Förhållandet bleve säkert enahanda be­

träffande de opartiska ordförandena.

Sveriges köpmannaförbund har understrukit olämpligheten av att låta pressen

och den s. k. allmänna opinionen bliva den, som i sista hand skulle bedöma

vilken part, som bure ansvaret för att förhandlingarna strandat. De spörs­

mål berörande arbetsförhållandena vid ett företag, företagets ekonomi och

bärkraft m. m., som spelade in, när det gällde att bedöma den ståndpunkt,

en part intoge vid avtalsförhandlingarna, torde vara alltför ömtåliga och

svårtillgängliga för att den allmänna opinionen skulle ha möjlighet avkunna

ett uteslutande på sakliga grunder vilande domslut. Svenska försäkrings-

föreningen och svenska livförsäkringsbolags direktörs förening ha ställt sig

undrande till den betydelse kommittén tillmätt den allmänna opinionen så­

som påtryckningsmedel gentemot part, som icke accepterade den opartiske

ordförandens förslag till uppgörelse. En vädjan till pressen bleve lätt ett

tveeggat vapen. Hittillsvarande erfarenheter pekade snarast därpå, att man

endast i sällsynta undantagsfall kunde påräkna en ens något så när enhällig

pressopinion i arbetstvister. Den opartiske ordföranden riskerade ock, att

riktigheten av hans skildring av vad vid förhandlingarna förekommit bestre-

des och ledde till en pressfejd, som föga gagnade saken och i varje fall

vore ägnad att betänkligt skada ordförandens auktoritet. Sedan ett antal

kommunikéer örn misslyckade medlingsförsök av de av socialstyrelsen ut­

sedda ordförandena förekommit i pressen med därtill hörande kommentarer,

kunde ock befaras, att såväl pressens som den allmänna opinionens intresse

Kungl. Maj-.ts proposition nr 240.

48

Kungl. Maj: ts proposition nr 240.

för dylika tvister svalnade. Därmed försvunne ock den avsedda effekten.

Svenska bankföreningen har intagit samma ståndpunkt och framhållit, att vid

sidan av den officiella kommunikén subjektivt färgade redogörelser, mer

eller mindre direkt emanerande från parthåll, troligen komme att delgivas

allmänheten samt att de sistnämnda ofta nog skulle förefalla allmänheten

mera lättlästa och följaktligen mera läsvärda. Sveriges apotekareförbund har

funnit kommitténs förslag olyckligt, enär den allmänna opinionen näppe­

ligen alltid kunde förutsättas träffa objektiva avgöranden vid bedömandet

av uppkomna tvistefrågor. Svenska lantarbetsgivarnes centralförening har rest

en bestämd gensaga däremot, att publicering av vad som förekommit vid

förhandling finge användas såsom påtryckningsmedel på parterna, enär den

s. k. allmänna opinionen minst av allt syntes vara någon opartisk skilje­

domare. Sveriges redareförening har funnit tillräckligt stöd av erfarenheten

givet för huru felaktig en opinions inställning till sakläget kunde bliva,

bland annat beroende på de tendentiösa redogörelser i pressen som vid

dylika tillfällen plägade förekomma. Föreningen skogsarbeten slutligen har

framhållit, att huru stora ordförandens kunnighet och vilja till objektivitet

än vore, kunde han dock misstaga sig. Jämlikt förslaget skulle, bildlikt

talat, en part, huru litet övertygad han än vore om att han hade orätt, först

bliva dömd, sedan torterad och till sist kanske avrättad utan möjlighet att

överklaga domen trots det att den kunde vara orättvis. Det vore ej möjligt

annat än att på sådant sätt framtvingade uppgörelser skulle försvåra fort­

satt samarbete emellan arbetsgivare och arbetstagare i stället för att under­

lätta det.

Även beträffande bestämmelserna i 18 § av kommitténs förslag örn

fredsförpliktelse ha liknande anmärkningar som de av svenska arbetsgivare­

föreningen framställda gjorts av andra arbetsgivarorganisationer. Sålunda

har också svenska bankföreningen ansett den i 18 § angivna fredsplikten ej

vara mycket värd. Önskade en arbetstagarförening bliva fri från sin freds­

förpliktelse, kunde detta åstadkommas genom att föreningen igångsatte den

i förslaget angivna förhandlingsproceduren rörande en bagatellfråga, vilken

som helst, och avböjde förhandlingsordförandens förslag till frågans lösning.

En månad efter undangörandet av denna formalitet bleve arbetstagarparten

i tillfälle att tillgripa stridsåtgärder. Att enligt den föreslagna lagtexten

fredsförpliktelsen i dylikt fall upphörde endast såvitt den nyss berörda

frågan anginge, vore av föga reellt värde. Strid vore strid, oavsett örn den

formellt åberopade anledningen till densamma vore bagatellartad eller icke.

Från flera håll har uttalats, att det föreslagna nya förfarandet bleve svårt

att samordna med förlikningsförfarandet enligt medlingslagen. För att exem­

plifiera detta har Sveriges skogsägareförbund påpekat den besvärande situa­

tion, som komme att uppstå, örn en arbetstagarorganisation begärt förhand­

ling inför av socialstyrelsen tillsatt opartisk ordförande, örn enighet därvid ej

nåtts, varför ordföranden jämlikt 14 § framlagt eget förslag och offentlig­

gjort detta, samt örn strid därefter utbröte. Ett ingripande av förliknings­

man vore då synnerligen försvårat och kunde förvisso leda till, att tvenne

49

av staten tillsatta opartiska personer uppträdde med skiljaktiga förslag till

tvistens lösande. Det vore alltid en vansklig sak att anordna två i viss

mån parallella, statligt reglerade procedurer för utjämnande av motsätt­

ningar i förhållandet mellan arbetsgivare och arbetstagare. Kommitténs

försök att bortförklara de svårigheter, som härutinnan kunde förväntas upp­

stå, vore icke övertygande. Tidningarnas arbetsgivareförening har ansett, att

den föreslagna institutionen i många fall skulle kollidera med den redan

befintliga statliga förlikningsinstitutionen med antaglig påföljd, att endera

eller bägge av dessa skulle mista i auktoritet och inflytande, vilket knappast

skulle bliva till gagn för arbetsfreden i stort. Svenska jörsä/cringsföreninge»

och svenska livförsäkringsbolags direktörsförening ha befarat, att, därest man

räknade med att statens förlikningsman eller särskild förlikningskommission

kunde komma att ingripa efter proceduren inför den opartiske ordföranden,

denna nedsjönke till en betydelselös underinstans till förlikningsorganen.

Svenska bankföreningen har erinrat örn den av kommittén uttalade förutsätt­

ningen, att i dylik strid förlikningsman borde avhålla sig från att ingripa,

men framhållit, att en dylik ståndpunkt skulle kunna giva anledning till

konflikt mellan olika allmänna intressen, varvid intresset av arbetsfredens

återställande genom medling väl måste överväga. Även Sveriges köpmanna­

förbund har avstyrkt kommitténs förslag. Skulle erfarenheten visa nödvän­

digheten av en speciell fredslagstiftning, kunde man lämpligen välja mellan

två alternativ, antingen införande av ett obligatoriskt skiljedomsförfarande

eller förstärkande av den redan existerande förlikningsmannainstitutionen.

Av arbetstagarorganisationerna har landsorganisationen in­

stämt i herr Sölvéns reservation och alltså huvudsakligen anmärkt mot att an­

litandet av förhandlingsförfarandet under opartisk ledning gjorts beroende av

särskilda förutsättningar. Daco, svenska kontoristförbundet, svenska bruks-

tjänstemannaföreningen och riksförbundet för affärsanställda lia varit ense

med reservanten von Zeipel och alltså önskat ett obligatoriskt skiljemannaför-

farande.

Landsorganisationen har i detta sammanhang förklarat, att de av kom­

mittén uppställda förutsättningarna för 4 kapitlets tillämplighet innebure, att

lagstiftningens tillämpningsområde i praktiken begränsades till de anställdas

organisationer. Som skäl för att icke uppställa registrering hos socialstyrelsen

med åtföljande fredsförpliktelse som förutsättning för förfarandets anlitande

har landsorganisationen anfört i huvudsak följande:

För förslaget örn registrering kan icke ens från kommitténs ståndpunkt

förebringas annat motiv än den av registreringen följande generella freds-

förpliktelsen. Denna skulle för de anställda vara av särskilt värde. Det är

icke lätt att finna vari det värdefulla består. Kollektiva stridsåtgärder gent

emot anställda ha hitintills varit sällsynta företeelser. De stridsåtgärder, mot

vilka de främst behöva skydd, äro de individuella, främst uppsägning av

arbetsavtal. Landsorganisationen har senast i sina yttranden över förslagen

till lag om ekonomiska stridsåtgärder haft anledning uppvisa, huru ineffektivt

varje förbud mot individuella stridsåtgärder för arbetstagarnas vidkommande

är, så länge arbetsgivaren bibehålies vid sin rätt att fritt, utan angivande av

skäl, avskeda. Bevisning om stridssyfte är endast undantagsvis möjlig att

Bihang till riksdagens protokoll 1036.

1 sami. Nr 240.

4<io so 4

Kungl. Maj:ts proposition nr 240.

50

Kungl. Maj:ts proposition nr 240.

förebringa. Ännu uppenbarare gäller detta i fråga örn sådana åtgärder, som

utgöra en mera förtäckt trakassering av en misshaglig arbetstagare, t. ex.

transport till annan arbetsplats, förbigående vid befordran och dylikt. Man

frågar sig vad de anställda under sådana förhållanden vunnit. De ha avstått

från rätten att för egen del tillgripa stridsåtgärder i vederlag mot en i reali­

teten värdelös förpliktelse av motsvarande innehåll från arbetsgivarens sida.

Det kan invändas att fredsförpliktelsen icke heller för de anställdas del

betyder någon kännbarare uppoffring, då de hittills som regel icke använt

några stridsåtgärder. Örn denna invändning har någon argumentationskraft,

så är det väl dock som argument mot och icke för kommitténs förslag. Den

visar ju endast att fredsförpliktelsen även för arbetsgivarnas vidkommande är

utan reellt värde. I själva verket finge denna förpliktelse praktisk tillämp­

ning väsentligen i förhållandet mellan kroppsarbetarna och dessas arbets­

givare, i sådana fall då lagen överhuvud kommer att äga tillämpning å dem.

Men eftersom ingendera av dessa parter är beredd att avhända sig rätten till

stridsåtgärder i den utsträckning kommittén föreslagit, bleve den reella

konsekvensen av fredspliktskravet endast den att kroppsarbetarnas organisa­

tioner — och arbetsgivare — betoges möjlighet att påkalla det ifrågavarande

förhandlingsförfarandet.

I fråga örn själva den yttre formen för förhandlingsförfarandet i 4 kapitlet

har landsorganisationen förklarat sig ingenting ha att erinra mot förslaget örn

opartisk förhandlingsledning, utsedd av socialstyrelsen, ej heller mot bestäm­

melserna örn förhandlingsordning och vite. Den opartiske ordförandens rätt

att förordna örn publicering borde emellertid enligt landsorganisationens åsikt

icke omfatta mer än det av honom framlagda förslaget. Skulle offentlig­

görandet avse även »vad vid förhandlingarna förekommit», vore det fara värt,

att parterna skulle föranledas att offentligen dementera eller beriktiga ord­

förandens redogörelse och därigenom utsätta denna för en kritisk uppmärk­

samhet, som vore ägnad att undergräva förtroendet till förhandlingsledarens

opartiskhet och därmed hans auktoritet.

Daco har beklagat, att kommittén icke föreslagit bestämmelser angående

ett skiljedomsinstitut, till vilket sådana grupper av arbetstagare, vilkas för­

handlingsrätt ännu icke vore i rimlig utsträckning förverkligad, i vidrigt fall

kunde hänskjuta avgörandet av förekommande tvistefrågor. Daco ville emeller­

tid icke härmed ha sagt att icke mycket kunde vinnas redan med de föreslagna

bestämmelserna och ville av denna anledning i princip och i huvudsak till­

styrka lagförslagets antagande.

Svenska kontoristförbundet har ansett uppenbart, att den av kommittén

rekommenderade lagstiftningen icke skulle åstadkomma en full jämställdhet

mellan parterna i fråga örn de grupper, vilka icke ville tillgripa stridsåtgärder.

Ur denna synpunkt funne förbundet det beklagligt, att kommittén icke ansett

sig kunna ingå på en prövning av frågan örn genomförandet av obligatorisk

skiljedom för vissa grupper arbetstagare. Å andra sidan hade kommittén så­

som påtryckningsmedel föreslagit en hänvändelse till den allmänna opinionen,

vilken i viss mån borde kunna bliva en ersättning för den obligatoriska skilje­

domen. Örn dessa påtryckningsmedel i en framtid visade sig otillräckliga,

borde den nu ifrågasatta lagstiftningen kunna kompletteras i detta hänseende.

Kungl. Majus proposition nr 240.

51

För dagen hälsade förbundet för den skull det framlagda förslaget såsom ett

viktigt steg framåt.

Svenska brukstjänstemannaföreningen har, ehuru ej övertygad om det

lämpliga uti att tillgripa sådana publiceringsåtgärder som de i 14 § angivna,

likväl icke funnit anledning påyrka, att detta moment i förfarandet skulle

utgå, försåvitt icke det kunde bjudas något, som vore bättre. Enligt för­

eningens åsikt syntes det emellertid logiskt riktigt, att förhandlingsförfarandet

utmynnade i en obligatorisk skiljedom.

Riksförbundet för affärsanställda har ansett, att, då parterna vid förhand­

ling icke kunnat enas inför den av socialstyrelsen tillsatte opartiske ord­

föranden, arbetstagarorganisationen borde äga rätt påkalla skiljedom. Med

förbundets kännedom örn arbetsförhållandena inom handeln och med vetskap

örn parternas fredsvilja inom detta arbetsområde, kunde förbundet icke tro,

att vare sig tillsättande av opartisk ordförande eller påkallande av skiljedom

komme att äga rum i någon större omfattning, men förbundet hyste den upp­

fattningen, att möjligheter för parterna att få förhandlingsfrågor opartiskt

bedömda komme att verka fredsfrämjande.

Flertalet av de i ärendet hörda myndigheterna ha framställt an­

märkningar mot 4 kapitlet i kommitténs lagförslag.

Av de tolv länsstyrelser, som i princip tillstyrkt en lagstiftning örn förhand­

lingsrätt, ha länsstyrelserna i Kopparbergs och Västernorrlands län icke sär­

skilt yttrat sig örn kommitténs förslag i denna del. Länsstyrelserna i Östergöt­

lands, Västmanlands och Norrbottens län ha i huvudsak tillstyrkt det av kom­

mittén föreslagna förfarandet men framställt vissa detaljanmärkningar. Läns­

styrelserna i Gotlands och Malmöhus län ha framställt erinringar mot vissa be­

stämmelser i förevarande kapitel utan att angiva, huruvida de i övrigt prin­

cipiellt anslöte sig till kommitténs ståndpunkt eller ej. Länsstyrelsen i Stock­

holms län har funnit kommitténs utformning av det tvångsvisa realiserandet av

förhandlingsrätten ägnat att väcka betänkligheter. Länsstyrelsen i Göteborgs

och Bohus län har förmenat, att de i 4 kapitlet föreslagna föreskrifterna icke

vore ägnade att i oförändrat skick upphöjas till lag. Länsstyrelserna i

Blekinge, örebro och Gävleborgs län ha ansett, att hela 4 kapitlet borde utgå.

Av de tre länsstyrelser, som varken till- eller avstyrkt en lag örn förenings-

och förhandlingsrätt utan nöjt sig med att framställa detaljanmärkningar mot

kommitténs förslag, har länsstyrelsen i Västerbottens län anslutit sig till

åsikten, att hela 4 kapitlet borde utgå. De båda övriga, länsstyrelserna i

Uppsala och Hallands län, lia framställt vittgående erinringar mot kom­

mitténs förslag i denna del.

De nio länsstyrelser, som avstyrkt hela lagstiftningen, nämligen läns­

styrelserna i Södermanlands, Jönköpings, Kronobergs, Kalmar, Kristianstads,

Älvsborgs, Skaraborgs, Värmlands och Jämtlands län, ha samtliga funnit sär­

skilda anmärkningar kunna riktas mot förslaget i denna del.

Överståthållarämbetet har icke yttrat sig i denna fråga.

Följande skäl för kommitténs förslag ha anförts. Länsstyrel­

sen i Östergötlands län har funnit det självfallet vara omöjligt att förutsäga,

52

i vilken utsträckning den föreslagna förhandlingen komme att leda till

åsyftade resultat, men ansett förslaget om särskild förhandling inför opartisk

ordförande innefatta ett erkännansvärt försök från det allmännas sida att

lämna sin medverkan till lösning i godo av lönetvister eller andra dylika kon­

flikter mellan nu ifrågavarande arbetsgivare och arbetstagare. Länsstyrelsen

i Västmanlands län har framhållit, att det givetvis kunde råda delade meningar

örn lämpligheten av bestämmelserna i 4 kapitlet angående en legal förhand­

lingsordning, men hållit före, att det med hänsyn till de s. k. anställdas in­

tressen borde göras ett försök till lagstiftning i förevarande syfte och med

denna utgångspunkt funnit de föreslagna bestämmelserna kunna i stort sett

förordas. Länsstyrelsen i Norrbottens län har ansett lagutkastets centrala

del, dess fjärde kapitel, beteckna ett blott jämförelsevis blygsamt första för­

sök till reglering av hithörande förhållanden å fredlig väg i stället för genom

tvångsåtgärder.

Mot bestämmelserna i 9 och 10 §§ ha anmärkningar riktats

på grund av institutets ensidighet och därför att befogenheten att göra an­

mälan icke knutits vid huvudorganisationerna. Länsstyrelsen i Stockholms

län har funnit dessa bestämmelser betänkliga, icke så mycket därför, att det

tvångsvisa realiserandet av förhandlingsrätten vore helt beroende på huru­

vida den ena parten, arbetstagarna, funne sådant förenligt med sin fördel,

utan framför allt därför, att olika underavdelningar av en huvudorganisation

av arbetstagare i förevarande avseende kunde intaga olika ställning till arbets­

givaren. I sådana fall borde enligt länsstyrelsens åsikt arbetsgivaren med­

givas rätt att välja den väg, som bäst lämpade sig för honom. Länsstyrelsen

i Uppsala län har funnit det föga tillfredsställande, att en underordnad för­

ening, som gjort anmälan enligt 9 §, kunde med sin huvudorganisations till­

stånd upptaga en fråga till behandling enligt 4 kapitlet, under det att huvud­

organisationen själv eller andra underordnade föreningar förfore efter eljest

gällande förhandlings- och stridsregler. Länsstyrelsen i Kronobergs län har

betecknat det som en brist i förslaget, att frihet att välja mellan lagens för-

handlingsprocedur med fredsförpliktelse och ett oreglerat förfarande med

möjlighet till stridsåtgärder ej tillerkänts arbetsgivarna i lika grad som

arbetstagarna. Intresset för att arbetsfreden garanterades torde nämligen i

icke få fall vara lika stort eller större från arbetsgivarnas sida än från arbets­

tagarnas. Länsstyrelsen i Kristianstads län har funnit förslaget ensidigt till

arbetstagarpartens förmån. Länsstyrelsen i Malmöhus län har ansett arbets­

givare böra tilläggas rätt att med verkan för arbetstagarförening göra anmälan

enligt 9 §. Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län har förklarat det otill­

fredsställande, att förening av arbetstagare enligt förslaget skulle kunna

ensidigt binda arbetsgivarna till fredsförpliktelse.

Mot bestämmelserna i 14 § ha starka betänkligheter yppats.

Länsstyrelsen i Södermanlands län har framhållit, att enligt dessa bestäm­

melser ordföranden skulle framlägga ett eget förslag utan hänsyn till örn

enligt hans uppfattning tvistens lösning kunde — med hänsyn till parternas

styrkeförhållanden o. s. v. — ligga i den riktning han sålunda hade att angiva.

Kungl. Majus proposition nr 240.

53

Enligt länsstyrelsens åsikt skulle säkerligen ett dylikt förslag stundom

snarast fördröja och kanske omöjliggöra åstadkommande av en uppgörelse.

Länsstyrelsen i Kronobergs län har ansett, att ordföranden icke borde lia

skyldighet utan blott rätt att avge eget förslag. Länsstyrelsen i Norrbottens

län har ansett ordförandens befogenhet att åtaga sig skiljemannauppdrag illa

rimma med de synpunkter, som uppbure det i 8 § sista stycket medlingslagen

inryckta förbudet för förlikningsman att mottaga dylikt mandat. Läns­

styrelsen i Gotlands län har funnit ordförandens dubbla funktion som för­

likningsman och skiljeman i en tvistefråga vara svår att förena i samma

person. Även länsstyrelsen i Hallands län har framhållit, att den opartiske

ordförandens ställning bleve synnerligen vansklig. Länsstyrelsen i Kalmar

län har påpekat, att det säkerligen komme att möta stora svårigheter att finna

personer, som vore lämpliga och villiga att åtaga sig det grannlaga värvet

såsom opartisk ordförande i förhandlingstvister av de vitt skilda slag, varom

häi vore fråga. Även länsstyrelsen i Uppsala län har befarat svårigheter att

erhålla lämpliga personer till ordförande.

Särskilt starka gensagor ha gjorts mot ordförandens rätt att publicera sitt

förslag jämte vad vid förhandlingen förekommit. Länsstyrelsen i Söderman­

lands län har ansett det icke vara uteslutet, att ett anlitande av denna utväg

liksom blott ett hot därom kunde komma att leda till ytterligare skärpning

av en given konfliktsituation. Länsstyrelsen i Jönköpings län har funnit

staten knappast genom lagstiftning böra medverka till att låta den lättrörda

allmänna opinionen döma i en ekonomisk eller annan intressetvist mellan två

parter, då detta nämligen syntes vara att låta ovidkommande hänsyn få spela

alltför stor roll. Länsstyrelsen i Kronobergs län har funnit ett publicerings-

förfarande på sätt föreslagits icke böra förekomma. Länsstyrelsen i Kalmar

län har ansett det icke vara lämpligt att utnyttja pressens opinionsbildande

makt i dylika ömtåliga frågor, varigenom motsättningen mellan arbetsgivare

och arbetare i stället än mera kunde skärpas. Länsstyrelsen i Kristianstads

län har framhållit, att den press, som en vädjan till opinionen vore avsedd

att utgöra, kunde giva anledning till obehörigt och olämpligt tvång mot endera

parten. Länsstyrelsen i Älvsborgs län har förklarat, att ett lagfästande av

sådana terroristiska metoder syntes böra vara uteslutet. Länsstyrelsen i Got­

lands län har funnit det mindre tilltalande och tillika olämpligt att legalisera

ett hot örn offentliggörande av framlagt medlingsförslag, då det icke kunde

förutsättas, att pressen och allmänna opinionen utan att äga kännedom örn

alla till saken hörande omständigheter skulle på ett opartiskt sätt kunna be­

döma huru ekonomiska och andra frågor på arbetsmarknaden skulle lösas.

Länsstyrelsen i Hallands län har framhållit, att det vore alldeles påtagligt,

att den part, som ansåge sina synpunkter missgynnade, skulle karakterisera

förslaget som orättvist. Man komme att, eventuellt offentligt, försvara den

egna inställningen och söka motverka opinionsbildning för den för parten

ogynnsamma ståndpunkt ordföranden ansett sig böra intaga, och då man

visste hur olika den allmänna opinionen reagerade i dessa frågor, där klass­

synpunkter spelade en dominerande roll, vore det troligt att ordföranden på

Kungl. Maj-.ts proposition nr 240.

54

det ena eller andra hållet skulle bliva utsatt för en kritik, varav hans auktoritet

skulle lida; snart nog skulle han vara förbrukad för uppdrag av denna art.

Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län har ansett det angeläget, att för­

handlingarna icke vore beroende av pressagitation. Även länsstyrelserna i

Östergötlands, Västmanlands och Norrbottens län, som i princip tillstyrkt

det av kommittén föreslagna förfarandet, ha uttalat betänkligheter mot att till

allmänna opinionens bedömande hänskjuta tvister av detta slag. Sistnämnda

länsstyrelse har ifrågasatt, huruvida den allmänna opinionen ägde några

större förutsättningar att korrekt bedöma rättmätigheten av parternas mot

varandra riktade anspråk i den föreliggande tvisten. Åtskilligt syntes läns­

styrelsen tala för, att hela denna —- för övrigt tämligen unika — anordning

slopades. I varje fall torde ordförandens publiceringsbefogenhet böra be­

gränsas till att omfatta blott det av honom själv avgivna förslaget till för-

handlingsfrågans lösning. Länsstyrelsen i Malmöhus län har anfört, att det

visserligen kunde sägas innebära en fördel att den allmänna opinionen upp­

byggdes på ett riktigt material, men att omständigheterna i en del fall kunde

vara sådana att parts villighet att ingående diskutera sakläget under en för­

handling visade sig vara större, därest parten vore garanterad diskretion än

under motsatt förutsättning. Ordföranden borde således enligt länsstyrelsens

åsikt tilläggas ovillkorlig rätt att offentliggöra allenast sitt eget förslag.

Vissa länsstyrelser ha framställt kritik mot bestämmelserna i 18 §

örn fredsplikt för parterna och i samband därmed berört förhållandet mellan

det av kommittén föreslagna förfarandet och medlingsinstitutionen.

Länsstyrelsen i Kristianstads län har förklarat, att det föreslagna för-

handlingsförfarandet ofta — kanske oftast — torde bliva ineffektivt genom

möjligheten att efter förhandlingarnas slut tillgripa stridsåtgärder.

Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län har uttalat tvekan, huruvida

4 kapitlet i kommitténs lagförslag stöde i fullgod överensstämmelse med

medlingslagen.

Länsstyrelsen i Kalmar län har ansett, att den redan befintliga förlik-

ningsmannainstitutionen, vederbörligen utvidgad och förstärkt, borde kunna

anlitas i stället för det av kommittén föreslagna förfarandet.

Länsstyrelsen i Uppsala län har anfört, att kommittén vid genomförandet

av sin tankegång haft att balansera sig fram vid sidan av förliknings-

männens och arbetsdomstolens funktioner, vilka kommittén tydligen velat

lämna orubbade. Det torde också vara viktigt, att dessa bägge institu­

tioner, vilka var på sitt sätt främjat arbetsfreden, undginge att störas. I vad

mån som förslaget medförde verkningar för dem, vore emellertid ovisst. För­

farandet enligt 4 kapitlet i kommitténs lagförslag kunde tänkas bliva fört

till slut och därefter efterföljas av öppen konflikt med förlikningsåtgärder.

Då förfarandet vore tillämpligt även i rättsfrågor, kunde det också tänkas,

att en domstolsprocedur följde på förfarandet. Olägenheterna härav hade

icke av kommittén förbisetts men efter länsstyrelsens uppfattning under­

skattats. Det förefölle länsstyrelsen svårt att, på sätt kommittén föreslagit,

lämna en gränsdragning för 4 kapitlets tillämpningsområde åsido. Snarare

Kungl. Maj:ts proposition nr 240.

syntes det nödvändigt att verkställa en undersökning, för vilket område det

ena och det andra tillvägagångssättet bäst passade.

Länsstyrelsen i Södermanlands län Ilar framhållit, att kommittén, för att

icke förfarandet inför den opartiske ordföranden skulle få karaktären av för­

handling inför en underinstans i förhållande till det vanliga medlingsför-

farandet såsom överinstans, måst förutsätta, att en förlikningsman i regel

icke skulle komma att ingripa efter en förhanding enligt förslagets fjärde

kapitel. I anslutning härtill har länsstyrelsen anfört:

Detta skulle innebära, att -— utom i sådana tvister av större räckvidd, där

Kungl. Maj:t prövade nödigt att tillsätta en förlikningskommission — det

allmänna skulle undandraga sin medverkan till en sådan lösning, som bestode

i en sammanjämkning på hittills vanligt sätt av parternas motsatta stånd­

punkter. Länsstyrelsen har svårt' att föreställa sig, att vad förslaget i nu an­

givna hänseenden innehåller kan innebära den slutgiltiga lösningen av för­

hållandet mellan den fria partsförhandlingen och det statliga förliknings-

mannaväsendet, respektive av frågan örn införande av skiljedomsinstitut på

arbetsmarknaden. Visserligen äro de nuvarande metoderna för åstadkom­

mande av uppgörelser på arbetsmarknaden i olika hänseenden behäftade med

allvarliga brister, och länsstyrelsen håller även före, att under särskilda för­

hållanden det kan vara lämpligt, att ett skiljedomsinstitut finnes att tillgripa

såsom sista medlet att undvika arbetskonflikter med samhälleligt förödande

skadeverkningar. Men länsstyrelsen ifrågasätter, örn icke hjälpen snarare

borde sökas i ett utbyggande i vissa hänseenden av det nuvarande förlik-

ningsförfarandet. Därvid må erinras örn de projekt, som, att döma av tidnings­

referat, senast framlagts i ett sakkunnigbetänkande, som även behandlar

arbetsfredens problem; länsstyrelsen åsyftar därvid bland annat åstadkom­

mande av en rimligare förhandlingsordning i vad gäller förhandlarnas rättig­

het att träffa avtal för sina kommittenter, omröstningsinstitutets reglering

o. s. v. Härtill bör möjligen, såsom redan antytts, komma regler, som be­

rättiga statsmakterna att, när ett viktigt allmänt intresse så kräver, för ett

speciellt fall förordna örn tvångsskiljedom även i intressetvister, respektive

att stå till parternas förfogande, därest dessa i en viss förhandlingssituation

överenskomme örn att hänskjuta någon eller några tvistepunkter till skilje­

dom. Vad förslaget nu innehåller beträffande förordnande av opartisk ord­

förande och andra åtgärder för att underlätta den direkta förhandlingen mellan

parterna torde kunna inarbetas i nuvarande lag om medling i arbetstvister.

Länsstyrelsen i Hallands län slutligen har anfört i huvudsak följande:

Opartisk ordförande skall kunna anvisas arbetstagargrupp under förut­

sättning bland annat, att gruppen underkastar sig fredsförpliktelse. Om en

sådan är i och för sig icke annat än gott att säga. Det kan endast vara för

samhället gynnsamt att vissa grupper på arbetsfältet vid sina uppgörelser

beträda vägar, som ej leda till öppen strid. Men det bör beaktas att freds-

förpliktelsen ej sträcker sig längre än att den enligt lagens 18 § upphör att

gälla örn den opartiske ordförandens förslag till förhandlingsfrågans lösning

icke blir antaget av båda parterna. Det är då efter viss tidsfrist även en här

avsedd part obetaget att med stridsmedel söka tilltvinga sig en åstundad

uppgörelse. Här kommer den nya proceduren i beröring med den förut be­

stående medlingen i arbetstvister genom förlikningsman. En förlikningsman

är enligt lag förpliktad att ingripa endast under vissa omständigheter. Praxis

har emellertid varit att förlikningsmännen ingripit så snart en arbetsinstäl­

lelse, stor eller liten, hotat, och detta vare sig de direkt kallats eller icke. I

Kungl. Maj:ts proposition nr 240.

55

56

Kungl. Majus proposition nr 240.

själva verket synes detta ha varit lyckligt, och en förändring av denna praxis

förefaller icke önskvärd. Men även örn förlikningsmannaingripandena prin­

cipiellt begränsades till det lagliga minimum, skulle ingalunda sådana fall

vara uteslutna, där opartisk ordförande varit verksam och misslyckats.

Tvärtom är det troligt, att flertalet dylika tvister vore av den art att veder­

börande förlikningsman ej lagligen kan undandraga sig att övertaga medlings

arbetet. Situationen i ett dylikt fall bleve sålunda den, att en opartisk ord­

förande framlagt ett förslag till tvistens lösning, vilket skall anses vila på

objektiv grund. Detta förslag har förkastats. Givetvis bleve det då för honom

synnerligen vanskligt att komma fram med ett annat förslag. Även förlik­

ningsmannens förslag böra ju så långt möjligt vara objektivt grundade, och

hur skall han då, örn han finner sig böra avvika från den av den opartiske

ordföranden intagna ståndpunkten, kunna förmå den part, som eventuellt

antagit dennes förslag, att acceptera ett annat för parten mindre fördelaktigt?

Detta torde för var och en, som vet vad medling i arbetstvister vill säga, fram­

stå som nära nog en omöjlighet, som består ända tills en part av yttre för­

hållanden tvingas att falla till föga, och en på detta sätt tvångsvis framkallad

uppgörelse skulle givetvis ge ett sken av orättfärdighet åt förlikningsmannens

aktion. Man förstår också det olidliga förhållande, i vilket de båda medlings-

instansernas företrädare skulle komma inbördes. Härtill kommer till sist möj­

ligheten till allehanda spekulationer, till vilka dessa så närliggande proce­

durer otvivelaktigt inbjuda. Deli ene finner med sin fördel förenligt att börja

med den opartiske ordföranden för att sedan, örn så befinnes lämpligt, övergå

till förlikningsmannen, varmed den nu föreslagna nya proceduren endast

bleve ett nytt moment, ett förut obefintligt förstadium i förlikningsproce­

duren. Den andre väljer den motsatta vägen och gör förlikningsmannen till

en förinstans till den opartiske ordföranden. De båda procedurernas be­

stående sida vid sida med möjlighet till växelbruk skulle på detta sätt kunna

föranleda ett ohållbart sakernas tillstånd, och det synes icke alldeles visst

att arbetsfreden skulle vinna därpå. Länsstyrelsen, som till fullo delar de

av vissa reservanter uttalade farhågorna på denna punkt, ser intet annat sätt

att undgå den påtalade olyckliga dualismen än att, därest den nya proceduren

med opartisk ordförande vidhålles, de båda förhandlingsprocedurerna hållas

åtskilda. Part skall äga att välja emellan dem, men har en gång valet skett,

skall den andra vägen vara stängd. Detta innebär, att lagen måste ge möjlig­

het till en fortsättning av även den nya proceduren, så att — därest man ej

accepterar tanken på en nämnd redan från början — t. ex. en förliknings-

kommission skall kunna tillsättas, som under samma betingelser som gälla

för den opartiske ordföranden fullföljer dennes arbete; med andra ord med-

lingsarbetet bör kunna bringas till ett slut på den av de båda olika vägarna

som valts utan det andra institutets inblandning. En dylik utbildning av den

nya förhandlingsproceduren finner länsstyrelsen väl kunna övervägas som ett

botemedel för de brister som från här berörda synpunkt vidlåda densamma;

huruvida anordningen är lycklig eller genomförbar synes länsstyrelsen mera

ovisst.

Yad själva fredsförpliktelsen beträffar är dess roll i den föreslagna lagen

att åt denna ge den dubbla karaktären av en garanti ej blott för förhandlings­

rätten utan även för arbetsfreden. Som ovan utvecklats, är denna senare

garanti endast relativ; fredsförpliktelsen kan frånkommas blott och bart

genom att avslå det av den opartiske ordföranden framlagda förslaget.

Reservationsvis har också inom kommittén yrkande framförts att ersätta den

opartiske ordförandens förslag, till vilket parterna själva äga bestämma sin

ställning, med bindande skiljedom. Länsstyrelsen finner det överhuvud

taget nrycket tveksamt om intressetvister mellan arbetsgivare och arbets­

57

tagare böra avgöras skilj edomsvägen; i detta fall skulle dessutom lagens ut­

byggande med skilj edomsinstitut knappast vara rimligt med hänsyn till att

förhandlingsproceduren kan inledas genom åtgörande från den ena parten

utan den andras medgivande; en anordning, enligt vilken den kunde sluta i

skiljedomsförfarande, skulle sålunda allt för mycket åsidosätta likställig­

heten mellan parterna. För fredsgarantiens stärkande synes däremot kunna

krävas, att förpliktelsen att avstå från stridsåtgärder ingås för viss icke allt­

för kort tillmätt tid utan möjlighet att, förrän denna period är tilländalupen,

bringa den att upphöra. Härmed skulle arbetsfredssynpunkten bli på ett

tillfredsställande sätt tillgodosedd. Men den föreslagna lagen gäller ju när­

mast förhandlingsrätten, och med denna har fredsförpliktelsen knappast

något inre samband. Det kan till och med synas orättvist att endast den som

ikläder sig fredsförpliktelse skall äga rätt att erhålla opartisk ordförande

med vad därav följer, helst som denna fredsförpliktelse, åtminstone med den

utformning kommittén givit åt förslaget, knappast behöver tagas på allvar.

Anledning att vidtaga särskilda åtgärder för att förhjälpa en part till för­

handlingar föreligger väl egentligen endast då motparten vägrar att till­

mötesgå en framställning i denna riktning. Enligt denna tankegång skulle

rätten att erhålla opartisk ordförande vara förbehållen endast arbetsgivare

eller arbetstagarorganisationer, som kunde visa, att en motpart ej kunnat för­

mås att ingå i realförhandling med dem örn villkoren för arbetet. Man kunde

tänka sig, att en dylik förhandlingsovillighet skulle i sista hand kunna

konstateras genom socialstyrelsen eller arbetsdomstolen efter rapport från

den part, som anser sig lia blivit formellt eller reellt förvägrad förhandling

av annan part. Länsstyrelsen finner det emellertid vanskligt att rekommen­

dera en dylik utväg, och andra möjligheter att inordna fredsförpliktelsen som

organiskt element i här föreliggande lagstiftning torde vara svåra att finna.

Det försök kommittén gjort att förbinda förhandlingsrätt med en viss freds­

förpliktelse synes länsstyrelsen sålunda brista i såväl effektivitet som logiskt

sammanhang. Det föreslagna systemet är också i övrigt otvivelaktigt be­

häftat med bestämda olägenheter. Länsstyrelsen delar således vissa reser­

vanters betänkligheter mot denna del av den föreslagna lagstiftningen. Yad

här anförts talar närmast för att man skulle avskära proceduren i det sta­

dium, då vid bristande överenskommelse den opartiske ordförandens skyl­

dighet att framlägga förslag till förhandlingsfrågans lösning inträder och i

samband därmed slopa villkoret örn fredsförpliktelse. Av hela detta parti

av lagstiftningen kvarstår då endast som nyhet den opartiske ordförandens

rätt att föranstalta örn vitesföreläggande mot part som Ledskär; i övrigt är

proceduren ungefärligen densamma som den vanliga medlingen genom för­

likningsman, där, som ovan anförts, någon påföljd vid förfallolöst uteblivande

från förhandling icke finnes stadgad. Under sådana förhållanden synes det

vara enklast att falla tillbaka på lagen örn medling i arbetstvister och i den

inarbeta ett stadgande örn vite, motsvarande föreskriften i förutnämnda § 13.

Otvivelaktigt skulle detta innebära en mindre stark garanti för att förhand­

lingsrätten göres till en verklig realitet i förhållandet mellan arbetsgivare

och arbetstagare; en dylik lösning skulle emellertid ej innebära några även­

tyrligheter och vara sakligt motiverad även därav att det icke kan vara önsk­

värt eller lämpligt att förhandlingsrätten så att säga forceras fram. Utveck­

lingen har visat, att förhandlingsrätten i den betydelse den här tagits fått

starkare och starkare fotfäste. Genom en naturlig utveckling ha allt flera och

flera grupper fått sin kollektivavtalsrätt erkänd, och ingenting motsäger, att

utvecklingen skall även utan särskilda åtgärder fortsätta på detta sätt tills

man nått den gräns, utanför vilken kollektivavtalet icke längre är en lämplig

metod för arbetsvillkorens bestämmande. För förlikningsmännen själva

Kungl. Maj:ts proposition nr 240.

58

skulle måhända den här skisserade anordningen beteckna ökat arbete, men

tillägget till medlingslagen skulle å andra sidan givetvis innebära en för­

stärkning av deras auktoritet och därmed en viss lättnad i deras arbete.

De av kommerskollegium hörda handelskamrarna och Sveriges industri­

förbund ha överlag ställt sig avvisande till kommitténs förslag i denna del. De

handelskamrar, som i princip icke avstyrkt hela lagstiftningen, ha anslutit

sig till åsikten, att 4 kapitlet borde utgå. Dessutom ha liknande detaljanmärk­

ningar som från länsstyrelsernas sida framställts. Det har sålunda anmärkts

på den bristande likställigheten mellan arbetsgivare och arbetstagare, på

olämpligheten att använda medlingsförslags framläggande för allmänheten

genom pressen som påtryckningsmedel samt på utformningen av fredsplikten

enligt 18 §.

Kommerskollegium har delat den uppfattningen, att hela 4 kapitlet borde

utgå, vilket sammanhängde med att kollegium ställde sig i väsentliga delar

kritiskt mot hela lagstiftningen i fråga. Kollegium har vidare anfört:

I princip kan emot kommitténs uppläggning av hela frågan örn den tvångs­

visa förhandlingsordningen göras den erinran, att den ensidigt gynnar arbets-

tagarparten genom att det lämnats i dennas skön att genom en anmälan göra

förhandlingsordningen och fredförpliktelsen i 18 § tillämplig ävensom att

den innefattar möjlighet för samma part att ensidigt draga sig undan genom

att återkalla sin anmälan. Att de i 10 § stadgade tidsfristerna för inträde av

rättsverkningarna av anmälan, respektive återkallelse därav i någon mån äro

ägnade att neutralisera möjligheterna att spekulera i de tillfälliga fördelarna

av den ena eller den andra åtgärden må medgivas, men helt kan därmed icke

ensidigheten i förhandlingsordningens och fredsförpliktelsens inriktning

undvikas och samtidigt förringas även i någon mån värdet av hela anord­

ningen. Kollegium vill —- utan att här i detalj draga upp några riktlinjer —

hemställa, att vid lagförslagets överarbetande man söker utfinna möjligheter

till en mera neutral inställning av den tvångsvisa förhandlingsgången.

Kommerskollegium har även framhållit olämpligheten av att i lagen direkt

framhäva publiceringsvägen såsom ett påtryckningsmedel för tvistefrågans

lösning.

Socialstyrelsen har beträffande bestämmelserna i 4 kapitlet av kommitténs

lagförslag till en början anfört:

Med de i detta kapitel meddelade bestämmelserna har kommittén velat

åstadkomma en särskild, för de anställda avpassad förhandlingsordning —

detta ord här och i det följande taget såsom avseende hela det i 4 kapitlet

omtalade systemet. Med hänsyn till de anställdas svaghet i numeriskt och

organisatoriskt avseende och deras till följd härav bristande förmåga att

medelst stridsåtgärder tillvarataga sina intressen har den föreslagna förhand­

lingsordningen utrustats med vissa tvångsmedel, avsedda att såvitt möjligt

garantera ett resultat av förhandlingen. Å andra sidan medför förhandlings­

ordningens anlitande en viss fredsförpliktelse, som i betraktande av de

anställdas bristande stridsförmåga och deras förut berörda inställning till

företagsverksamheten icke lär kunna anses oskäligt krävande.

Enligt styrelsens förmenande torde berörda förhandlingsordning kunna

anses som ett beaktansvärt försök att lösa den svåra frågan örn beredande åt

de anställda av skälig medbestämmanderätt i fråga örn löne- och övriga arbets­

villkor. Emellertid giver ifrågavarande anordning i flera avseenden anledning

Kungl. Maj:ts proposition nr 240.

59

till allvarliga erinringar. Bland dessa ligger måhända närmast till hands den

anmärkningen, att förhandlingsordningen innebär ett uppseendeväckande

avsteg från den hittills i svenskt rättsväsen åtminstone formellt i regel iakt­

tagna pariteten mellan arbetsgivar- och arbetarparterna. Riktigheten av denna

anmärkning kan icke bestridas, men torde betydelsen av densamma förminskas,

när man besinnar den föreslagna lagens karaktär av en skyddslag för de an­

ställda. En annan erinran föranledes av den opartiska ordförandens med var­

andra svårförenliga uppgifter såsom både förlikningsman och i betydande mån

även faktisk skiljedomare. Den från samhällets synpunkt värdefulla fredsför-

pliktelsen —som ju även skulle gälla för arbetsgivarparten — är ej heller så

mycket att förlita sig på, framför allt av det skälet att parterna efter en miss­

lyckad förhandlingsprocedur äro oförhindrade att tillgripa stridsåtgärder. För­

handlingarnas offentliggörande, vilken åtgärd upptages såsom det yttersta joå-

tryckningsmedlet, måste anses vara av mycket tvivelaktigt värde. Slutligen

kan styrelsen i detta sammanhang icke underlåta påpeka, att den föreslagna

förhandlingsordningens tillämpning skulle i många fall på styrelsen ställa

synnerligen svåruppfyllda krav.

Ehuru styrelsen sålunda anser de sakkunnigas förslag till en särskild för­

handlingsordning giva anledning till åtskilliga betydelsefulla erinringar, vill

styrelsen icke avstyrka, att försök göres med en förhandlingsanordning av

ungefär den föreslagna typen, beträffande vilken dock, såsom i det följande

skall närmare utvecklas, vissa ändringar torde kunna ifrågasättas.

Beträffande bestämmelserna i 9 och 10 §§ har socialstyrelsen ifrågasatt

dessas kompletterande med en föreskrift, att anmälningen även skulle meddela

upplysning örn beträffande vilka arbetsgivare eller arbetsgivarorganisationer

den anmälande föreningen påkallade förhandlingsordningens tillämpning.

Socialstyrelsen skulle därefter, örn anmälningen behörigen fullgjorts, rörande

densamma på lämpligt sätt underrätta de uppgivna arbetsgivarna eller arbets­

givarorganisationerna.

Beträffande bestämmelserna i 14 § har socialstyrelsen anfört:

Bemyndigandet i 14 § 1 stycket för ordföranden att föreslå sig själv till

skiljedomare samt bestämmelserna i samma paragrafs andra stycke avvika

tydligt från reglerna för förlikningsmannaförfarandet och giva åt den senare

delen av här åsyftade procedur i mycket karaktären av skiljedomsförfarande.

Från att under den tidigare delen av förhandlingen på medlares vanliga vis

söka få till stånd en kompromiss enligt linjerna för det minsta motståndet,

kommer enligt lagförslaget den opartiska ordföranden att eventuellt under

förhandlingens senare del få bemöda sig utfinna den objektivt riktiga, rättvisa

lösningen av förhandlingsfrågan. Uppenbarligen måste denna, den opartiska

ordförandens så att säga dubbla roll vara ägnad att i avsevärd mån försvåra

hans ändock nog så vanskliga ställning samt sannolikt också mer eller mindre

misskreditera hela det föreslagna förhandlingsförfarandet.

Anmärkas må för övrigt beträffande 14 § 2 stycket, att tillämpningen av

åläggandet för ordföranden att på begäran av endera parten avgiva förslag till

förhandlingsfrågans lösning synes kunna giva upphov åt den föreställningen,

att ordföranden går den begärande partens ärenden, d. v. s. gör sig skyldig

till partiskhet. Vidkommande det föreslagna yttersta påtryckningsmedlet,

offentliggörande av en redogörelse för förhandlingen samt ordförandens för­

slag till förhandlingsfrågans lösning, kan styrelsen icke biträda kommitténs

mening. De olika pressorganen skulle, åtminstone om förhandlingsfrågan vore

av någon principiell betydelse, i regel dela upp sig efter politisk inriktning,

och efter en pressfejd skulle det möta ännu större svårigheter för parterna

att enas.

Kungl. Maj:ts proposition nr 240.

60

Kungl Majlis j)roposition nr 240.

Beträffande bestämmelserna i 18 § örn fredsförpliktelse har socialstyrelsen

framställt frågan, örn icke nämnda förpliktelse, som ju skulle bära upp det

föreslagna, kostsamma samt i vissa avseenden onekligen något betänkliga för­

handlingssystemet, borde utvecklas till större effektivitet. Med lagförslagets

regler för förhandlingen mötte inga avsevärda svårigheter för en stridslysten

part att genomgå förhandlingsproceduren på sådant sätt, att den snart vore

undanstökad och parten finge fria händer att vidtaga stridsåtgärder.

Efter framställandet av dessa detaljanmärkningar fortsätter socialstyrelsen:

Av vad förut anförts torde framgå, att styrelsen icke anser den av kom­

mittén föreslagna förhandlingsordningen kunna godtagas i oförändrat skick.

De svåraste hindren därför utgöra enligt styrelsens förmenande den opartiska

ordförandens dubbla, med varandra svårförenliga uppgifter såsom förliknings­

man och i viss mån även skiljedomare samt fredsförpliktelsens otillfreds­

ställande effektivitet.

En utväg att undanröja erinringen mot den opartiska ordförandens dubbel­

ställning vore givetvis att låta honom, i fall enighet ej kan ernås, avsluta för­

handlingen med att enligt 14 § 1 stycket uppmana parterna att hänskjuta för-

handlingsfrågan till skiljedom —• dock utan att föreslå sig själv till skilje­

domare. Beträffande denna utväg, som tydligtvis är principiellt oantastlig,

kan emellertid anmärkas, att den skulle i avsevärd mån förringa det tvång till

uppgörelse, som kommittén otvivelaktigt åsyftat med sin förhandlingsord­

ning"

Såsom en annan utväg för undanröjande av samma erinran skulle möjligen

kunna ifrågasättas att gå i motsatt riktning och fullfölja kommitténs tydliga

avsikt att, där medling icke lyckats, tillgripa skiljedom. Erfarenheter från

olika håll ha visserligen visat, att anställningsvillkors reglering genom på-

tvungen skiljedom har sina nackdelar, men i undantagsfall och såsom ett

yttersta fredsmedel synes dock sådan skiljedom kunna ifrågakomma. God-

tages denna utväg, skulle, sedan den opartiska ordföranden avslutat förhand­

lingen på sätt i nästföregående stycke angivits, förhandlingsfrågan hänskjutas

till skiljedom, även örn blott den ena parten önskade det. Lämpligt vore må­

hända då, att för skiljedomsförfarandet funnes tillgång till en särskild skilje­

nämnd, örn vars kompetens och opartiskhet ingen tvekan kunde råda. Möj­

ligen kunde det även ifrågasättas, att socialstyrelsen skulle tillsätta en dylik

nämnd för varje särskilt fall, och kunde måhända stundom den opartiska ord­

förande, som lett förhandlingen och sålunda är väl insatt i frågan, lämpligen

insättas i nämnden.

Skulle lagstiftaren stanna för den förra av de två härovan angivna ut­

vägarna, är det möjligt, att han icke kunde undgå att godtaga den i 18 § till

uttryck komna uppfattningen, att fredsförpliktelsen beträffande förhandlings­

frågan upphör, när förhandlingen måst avslutas utan resultat. En annan an­

ordning skulle nämligen lämna parterna — i regel mest kännbart för initiativ­

tagaren till förhandlingen — utan möjlighet att få till stånd en lösning av

frågan.

Yäljes åter den senare utvägen, med rätt för vardera parten att åvägabringa

skiljedom, synes något skäligt behov av möjlighet att tillgripa stridsåtgärd

icke behöva förekomma, utan torde fredsförpliktelsen kunna fortvara under

den tid, som angives i 10 §. Skulle, efter det förhandlingen inför den opartiska

ordföranden avbrutits, ingendera parten påkalla skiljedom, torde detta väl få

anses betyda, att parterna äro ense örn att avstå från förhandlingsfrågans

lösning.

61

Arbetsdomstolens ordförande Ilar anfört i huvudsak följande:

Bland bestämmelserna i 4 kapitlet om förhandlingsrättens utövande i visst

fall äro stadgandena i 14 § av särskild betydelse. På skäl, som nedan skola

anföras, kan jag icke tillstyrka, att innehållet i denna paragraf upphöjes

till lag.

Det nuvarande medlingsförfarandet i arbetstvister är grundat på att för­

likningsmannen skall söka sammanjämka parternas ståndpunkter d. v. s.

åstadkomma en kompromiss. Han skall sålunda icke söka genomdriva vad

han själv på objektiva grunder finner vara den riktigaste lösningen. Såsom

domare i tvister rörande kollektivavtal har jag många gånger funnit det be­

klagansvärt, att statliga organ på detta sätt nödgats medverka till tillkomsten

av ofta ytterst olämpliga avtalsbestämmelser. Den ovan angivna grundtanken

i gällande medlingslag måste emellertid anses utgöra en ofrånkomlig

konsekvens av att statsmakterna icke äro beredda att tvinga på parterna en

lösning av en intressetvist i strid med deras egna önskemål.

Icke heller enligt det nu framlagda lagförslaget kunna parterna tvingas att

antaga viss lösning mot sin vilja. Kommittén har likväl i 14 § upptagit regler,

enligt vilka den opartiska ordföranden avses skola kunna utöva viss moralisk

press på parterna. På begäran av endera parten skall ordföranden vara skyldig

att framlägga ett förslag till frågans lösning. Örn förslaget icke antages, skall

ordföranden hava möjlighet att offentliggöra förslaget jämte vad som före­

kommit under förhandlingarna.

Till en början finner jag det olämpligt, att ordföranden skall vara tvingad

att på begäran av ena parten framlägga ett förslag. Bortsett från att detta i

en upprörd situation kan utnyttjas av den andra parten för att söka misstänk­

liggöra ordföranden, måste man åt ordföranden bevara rätten att själv pröva,

huruvida eller vid vilken tidpunkt ett medlingsförslag skall framläggas. Ett

förslag, som framkommer i ett ur psykologisk synpunkt olämpligt ögonblick,

är ägnat att mera skada än gagna en lycklig lösning av frågan.

Kommittén har i motiven angivit, att ordförandens slutliga förslag till

frågans lösning skall grundas på vad han själv anser vara rätt och billigt,

under det att hans uppgift under den föregående förhandlingens lopp endast

bör gå ut på utjämnande av motsättningar mellan parterna utan yppande av

egen åsikt. Ett förslag av opartisk ordförande jämlikt 14 § skulle sålunda

vara av en annan karaktär än ett medlingsförslag av förlikningsman eller för-

likningskommission enligt medlingslagen. Då förslaget här lika litet som

enligt medlingslagen kan tvångsvis genomdrivas, synes anledning icke före­

ligga att söka genomföra en dylik skillnad. Örn man över huvud taget vill be­

främja framläggande av förslag, grundat på förslagsställarens egen uppfatt­

ning örn huru frågan rätteligen efter objektiva grunder bör lösas, måste för­

handlingarna redan från början vara lagda med hänsyn till detta yttersta syfte­

mål. Har däremot ordföranden från början haft skyldighet att lägga förhand­

lingarna med hänsyn till önskvärdheten att åstadkomma en kompromiss mellan

parterna, måste också hans eget förslag framträda såsom den naturliga kon­

sekvensen av förhandlingsläget. Därest han plötsligt skulle falla tillbaka på

sin egen uppfattning örn den objektivt riktiga lösningen, skulle förslaget lätte­

ligen komma att sakna organiskt sammanhang med de tidigare förhand­

lingarna, och förslaget skulle då ingalunda vara ägnat att bidraga till en

lösning.

Om ett av ordföranden framlagt förslag av någondera parten icke antagos,

ägor han enligt vad förut framhållits rätt att bestämma, att förslaget jämte en

redogörelse för vad under förhandlingarna förekommit skall offentliggöras.

Meningen härmed är att mod pressens hjälp lägga förslaget under den all­

Kungl. Maj:ts proposition nr 240.

62

manna opinionens domslut för att därmed utöva moralisk påtryckning på en

tredskande part. För min del tror jag icke, att mycket står att vinna på denna

väg. Hava parterna icke kunnat enas om förslaget, är det antagligt, att press­

organ inom olika politiska läger taga parti för var sin part. Härtill kommer

att en arbetshäst ofta rör sig örn invecklade och tekniskt betonade sakför­

hållanden, och erfarenheten visar, att en pressdiskussion örn dylika frågor är

föga givande och lätt kommer att röra sig på sidan örn vad som innefattar

den rätta frågeställningen. Blir en opartisk ordförande utsatt för att hans

förslag först avslås av den ena parten och sedermera göres till föremål för

en hätsk och missvisande offentlig diskussion, lärer han i fortsättningen icke

vilja och ofta icke heller lämpligen böra åtaga sig liknande uppdrag. Han

har nied andra ord redan blivit en förbrukad kraft. Nu kan man naturligen

invända, att det ligger i ordförandens egna händer, huruvida han vill låta

offentliggöra sitt förslag. Det finns därför också anledning att tro, att andras

dyrköpta erfarenheter skola efter någon tid verka starkt avhållande från

offentliggörande, men därmed har också förslagets tanke visat sig vara mindre

bärkraftig.

Om det likväl skulle anses lämpligt att för lösningen av arbetstvister vädja

till den allmänna opinionen genom offentliggörande av förlikningsförslag, så

fordras under alla omständigheter, att förslagsställaren skall besitta särskilt

stark auktoritet. Man kan icke förvänta, att de personer, som enligt förslaget

skulle komma att av socialstyrelsen förordnas till opartiska ordförande och

vilka med hänsyn till förslagets innehåll måste komma att tagas utanför de

tjänstgörande förlikningsmännens krets, skola komma att besitta en dylik

auktoritet. Det ligger närmare till hands att åt en förlikningskommission

eller annan motsvarande auktoritativ myndighet anförtro det vapen, som för­

slagets offentliggörande innebär.

I detta sammanhang torde ytterligare en sak förtjäna att påpekas. Sedan

ett av den opartiske ordföranden framlagt förslag fallit, upphör enligt 18 § par­

ternas fredsförpliktelse, och stridsåtgärder kunna därefter under de i nämnda

paragraf angivna förutsättningarna tillgripas. Kommittén har föreslagit, att

förhandlingsförfarande enligt 4 kapitlet skall ersätta ingripande av förlik­

ningsman enligt 3 § andra stycket medlingslagen vid konflikt av mindre be­

tydenhet, och de synas även förutsätta, att förlikningsman i regel ej heller

eljest skall ingripa efter förhandling enligt 4 kapitlet. Då stridsåtgärd är till­

låten, synes mig icke någon anledning föreligga att begränsa möjligheterna

för ingripande från förlikningsmans sida, och vad angår konflikter av större

betydenhet kvarstår under alla förhållanden förlikningsmannens lagliga

skyldighet att ingripa. Trots kommitténs uttalade önskemål örn motsatsen

måste därför förhandlingar enligt 4 kapitlet ofta komma att framstå såsom

förberedelse till förfarande enligt medlingslagen. Såsom förslaget nu är lagt

med möjlighet till stridsåtgärder såsom yttersta hjälpmedel i alla förekom­

mande fall, framstår det såsom särskilt olämpligt att lägga de kraftigare vapen,

som 14 § avser att skapa, i händerna på den, som har att upptaga en för­

beredande förhandling. Skola dylika vapen över huvud anlitas, synes det

naturligare att anförtro dem åt den myndighet, som har att göra det sista

försöket till uppgörelse, och vilken myndighet, på sätt jag förut angivit,

också får antagas hava större auktoritet.

De anmärkningar, som sålunda enligt min mening kunna framställas mot

innehållet i 14 §, peka i själva verket längre. Spörsmålet är, huruvida för-

handlingsfrågan i de fall, som förslaget särskilt tar sikte på, har ett sådant

läge, att det motiverar ett så speciellt förfaringssätt, som kommittén före­

slagit i 4 kapitlet, eller örn icke möjligen de intressen, som måste beaktas,

skulle kunna tillgodoses genom relativt enkla ändringar i medlingslagen.

Kungl. Majus proposition nr 2-40.

Kungl. Majda proposition nr 240.

63

Detta senare skulle också medföra fördelen av större sammanhang i och

bättre överblick över spörsmål, som till sin natur äro likartade.

Förslaget syftar särskilt på fall, där man understundom måste räkna med

att arbetsgivare söka undandraga sig förhandlingsplikten, men där man å

andra sidan har arbetstagarorganisationer, som helst vilja undvika strids­

åtgärder och alltså icke kunna genom hot örn dylika åtgärder tvinga arbets­

givaren till förhandling. Det praktiska behov, som föreligger, är alltså att

kunna bryta förhandlingsoviljan, och därför fordras dels rätt att erhålla ett

förhandlingsorgan och dels att detta förhandlingsorgan utrustas med tvångs­

medel. Själva förhandlingen däremot bör icke på något sätt skilja sig från

annan förhandling i arbetstvister, som sker under offentlig medverkan.

Såvitt jag kan förstå möta icke några avgörande betänkligheter mot att

tillgodose nämnda behov inom medlingslagens ram. Socialstyrelsen kan

redan nu förordna opartisk ordförande på begäran av båda parterna. Man

skulle nu bereda möjlighet att under vissa förutsättningar erhålla förord­

nande för opartisk ordförande allenast på begäran av den ena parten. Sam­

tidigt skulle upptagas föreskrifter om vitesföreläggande för part, som icke

hörsammade ordförandens kallelse eller undandroge sig att bidraga till ut­

redningen genom att lämna infordrade uppgifter. Det kan ifrågasättas, huru­

vida dessa föreskrifter av hänsyn till formell konsekvens borde utsträckas

att omfatta också förfarandet inför förlikningsman eller förlikningskommis-

sion, men detta är en bisak.

Nu föreligger emellertid ett särskilt spörsmål. Kommittén synes förut­

sätta, att rätten att erhålla förordnande av opartisk ordförande måste vara

betingad av att arbetsfred är garanterad under förhandlingarna. Någon

logiskt bindande nödvändighet därför synes icke föreligga, utan spörsmålet

är väl närmast en fråga örn god ordning och ton. Det synes emellertid vara

väl invecklat att söka denna garanti genom en förbindelse till fredsplikt en

gång för alla från de organisationer på arbetstagarsidan, som framdeles

kunna vilja söka förordnande av opartisk ordförande. Och det synes mig

också principiellt felaktigt att låta denna ensidiga förbindelse medföra tvång

till arbetsfred på den andra sidan. Sett mot bakgrunden av nu gällande

ordning kan fredssynpunkten möjligen anses tillräckligt beaktad, örn man

stadgar, att en av parterna (arbetsgivare eller arbetstagare) icke ensam kan

utverka förordnande för opartisk ordförande, med mindre han för egen del

ikläder sig fredsplikt under förhandlingarna inför denne, samt man tillika

föreskriver, att ett sålunda utverkat förordnande förfaller, örn den andra

parten under förhandlingarna vidtager stridsåtgärd. I och med att denna

situation inträffar, föreligga förutsättningar för ingripande av förlikningsman.

Att kommittén föreslagit en anordning, varigenom arbetstagarorgani­

sationer skola kunna en gång för alla förbinda sig till fredsplikt, torde i viss

mån bero på önskan att bereda tjänstemannaorganisationer tillfälle att dekla­

rera, att de icke betrakta sig såsom stridsorganisationer. Fmligt min mening

skulle det varit tänkbart att uppbygga någon fonn av särskilt förliknings-

institut på denna tanke, örn fredsplikten varit ovillkorlig. Jämlikt förslaget

förfaller emellertid fredsplikten, när förhandlingarna inför den opartiske

ordföranden icke lett till resultat. Vid sådant förhållande synes anledning

icke föreligga att i större utsträckning än ovan angivits göra skillnad mellan

arbetstvister, däri tjänstemannaorganisationer äro invecklade, och andra

arbetstvister.

Arbetsdomstolens ordförande har emellertid ifrågasatt, huruvida icke

tiden nu skulle kunna anses mogen för att i medlingslagen fastslå allmän

fredsförpliktelse, när opartisk ordförande förordnats eller förlikningsman

ingripit.

64

Departe­

ments­

chefen.

Som jag redan angivit, har kommittén i sitt lagförslag upptagit dels i tredje

kapitlet en allmän regel om förhandlingsrätt utan uppställande av någon på­

följd vid överträdelse av densamma, dels ock i fjärde kapitlet ett särskilt för­

farande för förhandlingsrättens realiserande tvångsvis i sådana fall, då något

resultat icke kunnat nås på annat sätt. Förfarandet i fjärde kapitlet är emeller­

tid tillämpligt endast under speciella förutsättningar: en anmälan till social­

styrelsen från arbetstagarsidan, förenad med fredsplikt för båda parterna

under viss tid.

Denna uppläggning av kommitténs förslag är redan ur rent principiella

synpunkter ägnad att väcka betänkligheter. Därigenom skulle nämligen

förhandlingsrätt till formen lagfästas för samtliga arbetstagare i enskild

tjänst, men reglerna örn rättens realiserande bliva tillämpliga endast å ett

fåtal bland dem. Kommittén har själv utgått ifrån, att den i fjärde kapitlet

föreslagna anordningen företrädesvis skulle anlitas av de grupper av an­

ställda, vilkas förhandlingsrätt icke blivit faktiskt erkänd från arbetsgivar­

sidan, medan de stora arbetargrupper, som på egen hand förmått skaffa sig

faktiskt erkännande av sin rätt, i regel icke skulle känna något behov av lag­

liga tvångsmedel till förhandlingsrättens realiserande, eftersom de ansåge sig

äga ett tillräckligt medel därtill i möjligheten att anlita stridsåtgärder. Inne­

börden av kommitténs förslag skulle alltså, såvitt jag kan finna, bliva, att

förhandlingsrätten i realiteten lagfästes endast för de områden, där den hit­

tills icke förekommit i praktiken, under det att de områden, där i stort sett

en faktiskt erkänd förhandlingsrätt nu finnes, lämnades utanför regleringen.

Som skäl för sitt förslag har kommittén i första hand anfört, att reglerna

i fjärde kapitlet icke lämpade sig för användning på sådana organisationer,

som hävdade sin rätt genom stridsåtgärder eller hot därom, samt att det skulle

stå varje förening av arbetstagare fritt att efter eget bedömande antingen

ställa sig utanför de föreslagna bestämmelsernas tillämpningsområde med

bibehållen möjlighet att tillgripa Stridsåtgärder eller genom en anmälan till

socialstyrelsen förskaffa sig de förmåner, lagen avsåge att skänka, mot det

att den underkastade sig en viss förpliktelse till fred. Att fredstillstånd råder

är emellertid ingen nödvändig förutsättning för användbarheten av ett sådant

förhandlingsförfarande som det föreslagna. Kommitténs tankegång får väl där­

för antagas vara den, att samhället, för att ställa lagliga tvångsmedel för reali­

serande av förhandlingsrätten till arbetstagarnas förfogande, skäligen som kom­

pensation kunde betinga sig en utfästelse om arbetsfred. Denna tankegång-

synes — från kommitténs egna utgångspunkter — vara berättigad endast under

förutsättning, att samhället garanterade lösandet av alla förekommande arbets­

tvister, vilket i sin tur skulle förutsätta införande av ett system med obligatorisk

skiljedom. Kommittén har emellertid ansett institutet obligatorisk skiljedom

falla utanför förhandlingsrätten i inskränkt mening och därför icke upptagit

detsamma till behandling. Visserligen lia Daco och några andra organisa­

tioner av anställda uttalat sitt beklagande av detta kommitténs ståndpunkts-

tagande, varjämte socialstyrelsen framhållit skiljedomssystemet som ett

tänkbart alternativ, men något positivt förslag i ämnet föreligger icke. Frågan

Kungl. Maj:ts proposition nr 240.

65

om införande av obligatorisk skiljedom torde sålunda i detta sammanhang

kunna lämnas å sido. Vid sådant förhållande föreligger icke heller någon sär­

skild anledning att kombinera reglerna örn förhandlingsrätten med en fredslag-

stiftning. Härtill kommer, att arbetsfreden icke i någon större utsträckning

skyddas genom den av kommittén föreslagna fredsplikten, eftersom densamma

upphör efter genomförandet av en förhandling utan tvistens lösning. Att den

föreslagna fredsplikten icke äger något större värde, har framhållits såväl

från arbetsgivar- och arbetstagarhåll — bland annat av svenska arbetsgivare­

föreningen och landsorganisationen — som från myndigheters sida, t. ex. av

socialstyrelsen. Då det icke gärna kan vara något självändamål att genom

uppställandet av en fredsplikt utestänga vissa arbetstagarkategorier från

lagens tillämpningsområde, anser jag, att någon fredsförpliktelse icke bör

upptagas som förutsättning för tillämpligheten av reglerna örn förhandlings­

rättens realiserande.

Eftersom det av kommittén föreslagna anmälningsinstitutet näppeligen har

något berättigande annat än som grundval för fredsplikten, bör även detta

institut, mot vars utformning i och för sig för övrigt riktats grava anmärk­

ningar, bortfalla.

Jag har icke förbisett, att kommittén för att uppställa en fredsplikt som

förutsättning för det nya förhandlingsförfarandets tillämplighet anfört ytter­

ligare ett skäl, nämligen att, då strid rådde eller syntes hota, förutsättningarna

vore givna för ett förlikningsförfarande enligt medlingslagen och utrymme

saknades för ett därmed sidoordnat förhandlingsförfarande. Givetvis är det

av vikt, att förlikningsväsendet icke rubbas genom tillkomsten av ett nytt,

därmed sidoordnat institut, men jag kan icke finna, att kommittén lyckats

undvika denna olägenhet.

Det i fjärde kapitlet av kommitténs förslag upptagna förhandlingsför-

farandet skiljer sig från det nuvarande förlikningsförfarandet väsentligen

därigenom, att förhandlingsledaren dels genom vitesbestämmelser erhållit

möjlighet att förmå parterna till att träda i förhandling med varandra, dels

ock ålagts att, då uppgörelse mellan parterna icke kunnat åstadkommas annor­

ledes, själv framlägga ett på objektiv rättvisa grundat förslag till tvistens

lösning med befogenhet att publicera förslaget som påtryckningsmedel å

parterna att antaga detsamma. Yägrar endera parten att antaga förslaget, står

det emellertid parterna fritt att tillgripa stridsåtgärder. Då äro förutsätt­

ningar för medlingslagens tillämpning givna; och det kan knappast undvikas,

att de båda förfarandena, såsom ock i yttrandena påpekats, komma i en mindre

önskvärd kollision. Jag vill i sådant hänseende endast framhålla svårigheten

för en förlikningsman att komma till rätta med en tvist, till vars lösning en

annan opartisk person tidigare framlagt ett förslag, som angivits vara det

objektivt rättvisa.

Örn alltså kommittén icke kan anses ha åstadkommit önskvärd avgränsning

av det föreslagna förfarandet under opartisk ledning i förhållande till för­

likningsväsendet, så bliva svårigheterna härutinnan icke mindre genom att

fredsplikten borttages. Det synes mig därför icke återstå annan utväg än att

Bihang till riksdagens protokoll WHO. 1 sand. Nr 240.

460 36

5

Kungl. Maj:ts proposition nr 240.

66

— såsom också från flera håll, bland annat av arbetsdomstolens ordförande,

förordats — utesluta hela det särskilda förhand] ingsförfarandet under opartisk

ledning och tillgodose de intressen, som skola tillvaratagas, genom ändringar

i medlingslagen.

På nu anförda skäl föreslår jag, att i en lag örn förenings- och förhand­

lingsrätt i fråga örn förhandlingsrätten blott upptagas de regler, som er­

fordras för fastslående av principen om rätt och skyldighet för parterna å

arbetsmarknaden att träda i förhandling med varandra. I den mån ingripande

från samhällets sida påkallas, bör detta läggas i förlikningsmännens händer

och medlingslagen därför kompletteras med bestämmelser örn förlikningsmans

medverkan i tvister av förevarande slag med befogenhet för förlikningsman­

nen att, där så erfordras, genom vitesbestämmelser förmå parterna att träda

i förhandling med varandra. Däremot kan jag icke förorda, att en förliknings­

man, som för närvarande är förbjuden att åtaga sig skiljemannauppdrag,

skulle åläggas framlägga ett på eget omdöme örn vad rättvisa och billighet

kräva grundat förslag till tvistens lösning. De skäl mot bestämmelserna i

14 § av kommitténs förslag, som anförts i ett mycket stort antal av de av­

givna yttrandena, synas mig härutinnan vara avgörande.

I enlighet med de allmänna grunder, jag i det föregående angivit, ha inom

socialdepartementet utarbetats förslag till lag örn förenings- och förhand­

lingsrätt samt till lag örn ändrad lydelse av 3, ⁶ och 11 §§ lagen den 28 maj

1920 (nr 245) örn medling i arbetstvister.

Förslaget till lag om förenings- och förhandlingsrätt — vars bestämmelser

som regel icke kunna sättas ur kraft genom kollektivavtal utan äro av

tvingande natur — innefattar dels lagfästande av föreningsrätten i egentlig

mening utan upptagande av frågan örn organisationstvång, dels ock fast­

slående av principen örn rätt och skyldighet för parterna å arbetsmarknaden

att träda i förhandling med varandra rörande kollektiv reglering av anställ­

ningsvillkoren ävensom rörande förhållandet i övrigt dem emellan.

De föreslagna ändringarna i medlingslagen avse att möjliggöra ingripande

från förlikningsmännens sida till förhandlingsrättens realiserande med möj­

lighet att genom vitesbestämmelser förmå part att fullgöra sin skyldighet att

träda i förhandling.

Som jag i det följande skall närmare utveckla har jag ansett det böra an­

komma på arbetsdomstolen att upptaga mål, som avse tillämpning av nyss­

nämnda vitesbestämmelser samt av de föreningsrättsliga bestämmelserna. I an

ledning härav har inom socialdepartementet jämväl upprättats förslag till lag

örn ändrad lydelse av 1 § lagen den 22 juni 1928 (nr 254) om arbetsdomstol.

Jag övergår nu till en detaljredogörelse för de nämnda inom departemen

tet utarbetade förslagen.

Kungl. Maj:ts proposition nr 240.

Kungl. Maj-.ts proposition nr 240.

67

Specialmotivering.

Förslaget till lag om förenings- och förhandlingsrätt.

1 kapitlet. Inledande bestämmelser.

¹ §•

Enligt ¹ § i kommitténs förslag skulle lagen äga tillämpning å

förhållandet mellan arbetsgivare och arbetstagare i enskild tjänst. Lagen

vore icke tillämplig beträffande arbetstagare, som anställdes av riksdagen

eller av en till statsförvaltningen hörande eller under riksdagen lydande

myndighet eller av kommunal myndighet i kraft av särskild författning.

Som motivering till sitt förslag har kommittén anfört följande:

Av vad förut anförts framgår, att kommittén ansett principen örn för­

enings- och förhandlingsrätt böra fastslås som en allmän regel. Det hade i

och för sig varit anledning att i detta sammanhang överväga, i vad mån den

allmänna principen bort göras tillämplig även på statlig och kommunal tjänst.

Emellertid skall kommitténs utredning enligt de meddelade direktiven endast

avse rättslig reglering av de i enskild tjänst anställdas arbetsavtal och vad

därmed äger samband. Frågan örn förhandlingsordning för statens tjänste­

män är för närvarande föremål för utredning av särskilda sakkunniga (sak­

kunniga rörande förhandlingsordning för statstjänstemän). Med hänsyn här­

till har kommittén upptagit förenings- och förhandlingsrätten till behandling

endast i vad rör förhållandet mellan arbetsgivare och arbetstagare i enskild

tjänst. I statens och riksdagens tjänst anställda ävensom sådana kommunala

befattningshavare, vilka tillsättas genom en offentligrättslig akt (d. v. s. i

kraft av särskild författning), beröras ej av kommitténs förslag. Beträffande

den närmare innebörden av denna avgränsning, vilken överensstämmer med

den i kommitténs förslag till lag örn arbetsavtal angivna, hänvisas till kom­

mitténs betänkande i sistnämnda ämne (statens offentliga utredningar

1935: 18 sid. 38).

I yttrandena har beträffande detta stadgande anförts i huvudsak

följande.

Socialstyrelsen har funnit det onödigt att bestämma lagens tillämpnings­

område såväl positivt som negativt. Paragrafens senare mening torde emel­

lertid få anses ej blott överflödig utan även ej fullt förenlig med den förra,

enär densamma, utan att framträda såsom ett undantag, syntes medgiva lagens

tillämpning å en del arbetstagare, som sysselsattes för statens räkning utan

att vara anställda på det särskilda sätt i paragrafen angåves. Beträffande

kommunernas arbetstagare vore denna divergens uppenbar. I fråga örn sist­

nämnda arbetstagare, som synts socialstyrelsen böra inbegripas under lagen,

har styrelsen i övrigt hänvisat till vad styrelsen rörande dem anfört i sitt ytt­

rande över kommitténs förslag till lag om arbetsavtal. I sistnämnda yttrande

anförde socialstyrelsen, att beträffande anställningsförhållandena för åt­

skilliga grupper av arbetstagare i kommunal tjänst någon principiell skillnad

icke rådde mot anställningsförhållandena för arbetstagare i enskild tjänst och

att de förra i många fall vore i samma behov av rättssäkerhet som de senare.

Enligt kommitténs förslag hade emellertid en uppdelning av de kommunala

befattningshavarna skett i sådana, på vilka lagen skulle bliva tillämplig, och

68

sådana, som skulle vara från densamma undantagna. Ifrågavarande uppdel­

ning hade företagits med utgångspunkt från det i förevarande sammanhang

ganska ovidkommande förhållandet, huruvida tjänsten funnes angiven i sär­

skild författning eller icke. I praktiken syntes en sådan uppdelning komma

att verka föga rationell. I allt fall syntes det påkallat, att en klarare precise­

ring erhölles än vad som lagförslaget nu innefattade.

Landsorganisationen har beträffande denna paragraf anfört:

Den gjorda avgränsningen av tillämpningsområdet har ansetts följa av de

för kommitténs utredning meddelade direktiven. Mot densamma är i och för sig

icke annat att erinra än att det beträffande kommunala arbetstagare an­

vända uttrycket »i kraft av särskild författning» är till sin räckvidd alltför

obestämt och icke heller tillfredsställande bestämmes vare sig i motiven till

det föreliggande förslaget eller i motiven till förslaget till lag örn arbets­

avtal. I dessa senare motiv framhålles beträffande arbetstagare i statens

tjänst att det inom vissa särskilda områden förekommer att staten sluter rent

privaträttsliga arbetsavtal, varvid i allmänhet är fråga örn anskaffande av till­

fällig arbetskraft för något särskilt ändamål. Enligt ordalydelsen i ¹ § av

det föreliggande förslaget är lagen icke tillämplig å dylika arbetstagare. Å

andra sidan torde de icke bliva hänförliga under den ifrågasatta lagstift­

ningen örn förhandlingsordning för statstjänstemän. Landsorganisationen

vill framhålla angelägenheten av att tillämpningsområdena för de båda lag­

stiftningarna erhålla en sådan inbördes avgränsning att ifrågavarande arbets­

tagare komma att hänföras under endera av dem.

Daco har ansett något skäl icke föreligga, varför stora grupper av anställda,

vilka visserligen vore i »offentlig tjänst» men som i fråga örn anställnings­

villkorens fastställande vore i samma läge som de i privat tjänst anställda

och därför icke heller vanligen ansåges såsom statstjänstemän i egentlig-

mening, icke skulle äga samma rätt till föreningsbildande och förhandlingar

som övriga anställda. Daco har därför föreslagit, att från lagens tillämpning

endast skulle undantagas sådana arbetstagare i offentlig tjänst, för vilka

arbetsvillkoren vore fastställda i lag eller författning.

Svenska landstingsförbundet har anfört i huvudsak följande:

Frågan örn förhandlingsrätt för landstingens befattningshavare är för när­

varande synnerligen aktuell. Redan ha femton landsting medgivit viss för­

handlingsrätt för sina befattningshavare, och i ytterligare några landstings­

områden pågå utredningar angående införande av dylik rätt. I de landsting,

där förhandlingsförfarande sålunda förekommer, har detta reglerats på olika

sätt. Två landsting hava sålunda i sina avlöningsreglementen intagit be­

stämmelser härom. Genom särskilda stadganden i instruktionerna för res­

pektive lönenämnder hava fyra landsting ordnat förevarande spörsmål.

Slutligen hava nio landsting antagit särskilda förhandlingsordningar.

Frågan örn förhandlingsrätt för landstingens befattningshavare är, såsom

av det anförda framgår, på god väg att lösas på frivillighetens väg. Det synes

därför onödigt att tillgripa tvångsmedel för att beträffande dessa befattnings­

havare åvägabringa förhandlingsrätt.

Vad angår det nu föreliggande lagförslaget skall detta i likhet med det av

kommittén tidigare avgivna förslaget till lag örn arbetsavtal bland annat icke

vara tillämpligt i fråga örn kommunala befattningshavare, som tillsättas i

kraft av särskild författning. — — — Oavsett svårigheten att i varje

särskilt fall tolka uttrycket »tillsatt i kraft av särskild författning», måste

Kungl. Maj:ts proposition nr 240.

69

(let anses olämpligt, att skilda förhandlingsförfaranden på grund av

nyssnämnda undantag skola gälla för olika grupper av ett landstings befatt­

ningshavare. Från landstingets synpunkt är det fastmera ett önskemål att få

enhetliga bestämmelser i förevarande hänseende beträffande alla dess befatt­

ningshavare.

Beaktas bör vidare, att landstingens befattningshavare i regel intaga en

helt annan och bättre ställning i anställningshänseende än i enskild tjänst

anställda, varför en för dessa senare avsedd speciallagstiftning icke utan

vidare lämpar sig eller i allt fall ej har samma berättigande för landstingens

befattningshavare. Deras ställning är snarare i mångt och mycket att jäm­

föra med statens tjänstemäns. Då frågan örn beredande av förhandlingsrätt

för statliga befattningshavare för närvarande är föremål för utredning, torde

det därför få anses lämpligt, att resultaten av denna utredning avvaktas,

innan man söker lagstiftningsvägen ordna förhandlingsrätten för landstingens

befattningshavare.

Svenska stadsförbundet har påpekat, att kommitténs förslag Itömma vid en

tidpunkt, när de organisationsmässiga förutsättningarna för en vidare utbyggd

förhandlingsrätt för städernas tjänstemän syntes ligga inom räckhåll och

städerna visat ett växande intresse för frågans lösning. Med detta förslag

fördes, såvitt förbundet kunde se, frågan för städernas vidkommande åter ut

i det ovissa. För en del av kommunaltjänstemännen skulle den föreslagna

lagstiftningen gälla, för andra icke. Lagstiftningen byggde på föreningar så­

som förhandlande parter. Med den uppdelning av kommunaltjänstemännen,

som nu föresloges, borde en mödosamt uppbyggd organisation av de kom­

munala tjänstemännen rätteligen ånyo slås sönder. Egentligen skulle näm­

ligen med hänsyn till den nya lagstiftningen tjänstemännen organisations-

mässigt uppdelas efter en så verklighetsfrämmande grund ⁵⁰m tillsättningen

»i kraft av särskild författning» och tillsättningen av kommunal myndighet i

annan ordning. Den föreslagna uppdelningen har emellertid synts förbundet

orimlig. Härom anför förbundet vidare:

Att bokhållaren på drätselkontoret skulle få en lagfästad rätt att påkalla

förhandlingar örn sina avlöningsförhållanden, men bokhållaren på ett sjukhus

eller en fattigvårdsanstalt skulle förmenas samma förmån, synes vara en tanke,

som föga hör hemma i praktisk kommunalförvaltning. Drager man — i saknad

av klara lagbestämmelser — gränsen så, att förhandlingsrätten skulle vara

förmenad en läkare eller syssloman men tillförsäkrad en bokhållare och i

praktiken redan genomförd för lägre personal på en och samma fattigvårds­

anstalt, blir förhållandet icke rimligare.

Förbundet har med tillfredsställelse iakttagit, att kommittén själv åt­

minstone ifrågasatt en förnuftigare anordning, ehuru den av de mottagna

direktiven sett sig förhindrad att utarbeta förslag i den riktningen. Kommittén

har uttalat, att det synes i och för sig vara anledning att i förevarande samman­

hang överväga, i vad mån den allmänna förhandlingsprincipen bort göras till­

lämplig även på statlig och kommunal tjänst.

Förbundet uttalade sig tidigare för en gemensam lagstiftning för dessa

grupper av tjänstemän redan i avseende å arbetsavtalen. Sedan styrelsen nu

tagit del av kommitténs förslag till lag om förhandlingsrätt, finner förbundet,

att de föreliggande utredningarna klart visat, att en lagstiftning om arbets­

avtal och förhandlingsrätt för kommunaltjänstemän icke bör kombineras med

lagstiftningen på området för de privatanställda. De i offentlig tjänst an­

Kungl. Majus proposition nr 240.

Departements­

chefen.

ställda, till vilka enligt styrelsens mening de kommunalanställda äro att hän­

föra, oavsett om de tjänstgöra på det ena eller andra kommunala kontoret,

böra få dessa förhållanden reglerade i en och samma författning.

Svenska kommunaltjänstemannaförbundet har uttalat betänkligheter mot

bestämmelsen i ¹ § av kommitténs förslag örn undantagande av vissa kom­

munala befattningshavare från lagens tillämpningsområde samt anfört:

En sådan uppdelning anse vi mindre lyckad och knappast genomförbar i

praktiken, den skulle dessutom leda till högst egendomliga konsekvenser.

Det synes, som örn områdena för kommunens egenförvaltning och självför­

valtning varit indelningsgrunden för kommitterade, när man velat avskilja

en del av de kommunala arbetstagarna. Emellertid förhåller det sig så, att

det ofta är ganska svårt att draga denna gräns och ännu svårare mången gång

att i fråga om personalen avgöra, vart vederbörande skall höra. Vår huvud-

anmärkning mot den formulering, som paragrafen fått, evad det rör de kom­

munala arbetstagarna, grundar sig emellertid på det förhållandet, att den

»särskilda författningen» sällan bestämmer något örn de villkor eller de rättig­

heter, som följa med tjänsten. Att närmare bestämma detta är uteslutande en

arbetsgivarens-kommunens angelägenhet. Även örn författningsvis angives,

att vissa kommunala tjänster skola finnas, är därmed också allt sagt. Frågor

örn t. ex. uppsägning, sjuklön, semester och pension nämner författningen icke

ett ord örn, utan har detta blivit en angelägenhet, som kommunen själv ordnar

— i bästa fall efter samråd med befattningshavarnas organisation.

När därför i praktiken kommunen och befattningshavaren stå i detta för­

hållande till varandra, få vi uttryckligen framhålla önskvärdheten av en ändrad

formulering av § ¹ i lagförslaget, och så att därav tydligt framgår, att endast

en under kommunal myndighet lydande befattningshavare, som i särskild lag

eller författning har sina anställningsvillkor reglerade, är från lagens giltig­

hetsområde undantagen.

Härigenom skulle större klarhet vinnas, vilka kommunala arbetstagare

lagen äger tillämpning på, och tvistigheter beträffande tolkningen av nu före­

slagna bestämmelser undvikas. Det stöd, som lagen om förenings- och för­

handlingsrätt avser att giva de anställda, bör också komma så många av dem

som möjligt på det kommunala området till godo.

Även Stockholms stads befattningshavares samarbetsnämnd har ansett, att

från lagens tillämpning endast borde undantagas sådana arbetstagare i offent­

lig tjänst, för vilka arbetsvillkoren vore fastställda i lag eller författning.

Enligt kommitténs förslag skulle lagen om förenings- och förhandlingsrätt

i första hand äga tillämpning å enskild tjänst. Kommittén har från lagens

tillämpningsområde helt undantagit statens och riksdagens tjänst, under det

att beträffande kommunal tjänst en uppdelning verkställts, allteftersom arbets­

tagare anställes i kraft av särskild författning eller ej.

I de avgivna yttrandena ha anmärkningar framställts mot kommitténs för­

slag såväl i form som i sak.

Yad först angår statens tjänst, är det givet, att en lag örn förenings- och

förhandlingsrätt, med därtill sig anslutande regler i medlingslagen örn rätt

för förlikningsman att ingripa i arbetstvist som medfört eller synes hota att

medföra arbetsinställelse m. m., icke bör gälla för de statsanställda, som sakna

strejkrätt, d. v. s. statens ämbets- och tjänstemän. Frågan om en förhand­

70

Kungl. Maj:ts proposition nr 240.

71

lingsordning för statstjänstemän ligger på ett helt annat plan än de privat-

anställdas och är, såsom kommittén påpekat, för närvarande föremål för ut­

redning av särskilda sakkunniga. Annorlunda ställer sig saken beträffande de

kategorier av arbetstagare, särskilt hos de affärsdrivande verken, som anställas

genom rent privaträttsliga arbetsavtal och i stort sett äro fullt jämförliga med

arbetare å den enskilda arbetsmarknaden. .De torde icke bliva hänförliga under

den ifrågasatta lagstiftningen om förhandlingsordning för statstjänstemän;

och det vore givetvis otillfredsställande, om de icke skulle komma inom någon­

dera lagens tillämpningsområde. För egen del kan jag icke finna något av­

görande skäl, varför icke lagen om förenings- och förhandlingsrätt skulle bliva

tillämplig å dem.

Vidkommande kommunernas tjänst har den av kommittén föreslagna upp­

delningen i samtliga de yttranden, vari frågan berörts, betecknats som alltför

oklar till sin innebörd. Flertalet har också ansett bestämmelsen otillfreds­

ställande i sak. Daco, svenska kommunaltjänstemannaförbundet och Stock­

holms stads befattningshavares samarbetsnämnd ha föreslagit, att från lagens

tillämpningsområde skulle undantagas icke arbetstagare, som anställas i kraft

av särskild författning, utan blott sådana, för vilka arbetsvillkoren äro fast­

ställda i lag eller författning. Svenska landstingsförbundet och svenska stads­

förbundet lia ansett, att lagen icke alls borde vara tillämplig å kommunala

arbetstagare, varvid framhållits, att dessa i regel intoge en helt annan och

bättre ställning i anställningshänseende än i enskild tjänst anställda. Lands­

tingsförbundet har därjämte framhållit, att landstingens befattningshavare i

mångt och mycket vore att jämföra med statens tjänstemän. Enligt min mening

böra de i kommunal tjänst anställda arbetstagarna i nu förevarande hänseende

underkastas samma reglering som de statsanställda. Förhandlingsrätten för

de kommunalanställda, som icke ha strejkrätt, bör sålunda icke regleras i före­

varande sammanhang, utan bör frågan om deras förhandlingsrätt upptagas i

samband med spörsmålet örn förhandlingsrätt för statens tjänstemän.

På grund av vad sålunda anförts hemställer jag, att från lagens tillämp­

ningsområde blott undantagas sådana arbetstagare i statens eller kommunernas

tjänst, som äro underkastade ämbetsmannaansvar. Beträffande den närmare

innebörden av denna avgränsning får jag hänvisa till reglerna i 25 kapitlet

strafflagen och de särskilda ansvarighetslagarna samt vid dessas tillämpning

utbildad praxis.

Under arbetstagare i statens tjänst torde innefattas jämväl arbetstagare

anställda av riksdagen eller av myndighet lydande under riksdagen. Någon

särskild bestämmelse örn arbetstagare i riksdagens tjänst synes därför icke

vara erforderlig.

²

§•

Förevarande paragraf motsvarar 3§i kommitténs förslag, som

lyder:

Med förening av arbetstagare förstås i denna lag en av arbetstagare, till­

hörande viss eller vissa arbetstagargrupper, bestående förening, vars uppgift,

enligt vad av stadgarna framgår, är att tillvarataga ifrågavarande grupps eller

Kungl. Maj:ts proposition nr 240.

72

gruppers intressen rörande anställningsvillkor oell förhållandet i övrigt till

arbetsgivaren samt i vars verksamhet ingår att sluta för sina medlemmar bin­

dande avtal i detta avseende.

Med förening av arbetsgivare förstås i lagen en motsvarande sammanslut­

ning å arbetsgivarsidan.

Bestämmelser i denna lag, som hava avseende å förening av arbetsgivare

eller arbetstagare, skola äga motsvarande tillämpning å förening eller förbund

av flera sådana föreningar (huvudorganisation); och skall, då fråga är om

huvudorganisation, vad i denna lag sägs örn medlem i förening gälla om de

anslutna föreningarna, så ock örn deras medlemmar.

Som motivering till stadgandet har kommittén anfört i huvudsak följande:

Ett mera definitivt ordnande av förenings- och förhandlingsrätten i för­

hållandet mellan arbetsgivare och arbetstagare kan näppeligen tänkas utan

någon reglering av arbetsgivarnas och arbetstagarnas organisationer. Dessa

äro emellertid att hänföra till s. k. ideella föreningar, beträffande vilkas rätts­

liga ställning svensk lag icke innehåller några allmänna regler. Det torde icke

lämpligen låta sig göra att tillgodose behovet av lagstiftning om arbetsgivarnas

och arbetstagarnas föreningar, förrän do allmänna grunderna för en lagstift­

ning beträffande ideella föreningar blivit utredda. På en dylik utredning,

vilken måste bliva av vidlyftig beskaffenhet, kan kommittén icke inlåta sig.

Kommittén måste därför — i fullt medvetande örn de svårigheter, som där­

igenom kunna uppstå vid tillämpning av bestämmelserna örn förenings- och

förhandlingsrätt — avstå från en närmare rättslig reglering av arbetsgivarnas

och arbetstagarnas organisationer. Att en lagstiftning örn förenings- och för­

handlingsrätt överhuvud är möjlig utan en dylik reglering torde framgå av

att därförutan genom lagen den 22 juni 1928 örn kollektivavtal kunnat regleras

verkningarna av avtal mellan arbetsgivare eller förening av arbetsgivare och

förening av arbetstagare om förhållandet mellan arbetsgivare och arbets­

tagare. Vid tillkomsten av sistnämnda lag anfördes, att en föreningslagstift-

ning i vårt land visserligen ur andra synpunkter vore önskvärd, men att lag­

stiftningen örn kollektivavtal icke borde uppskjutas i avbidan på lösningen av

detta vittutseende problem. Under vilka förutsättningar en sammanslutning

— vare sig den uppträdde å arbetsgivar- eller arbetstagarsidan -— ägde rätts-

personlighet, det vill i detta sammanhang säga förmåga att genom kollektiv­

avtal förvärva rättigheter och ikläda sig skyldigheter, finge bedömas efter de

regler, som i allmänhet tillämpades rörande icke ekonomiska föreningar. Be­

träffande dylika associationer rådde inom rättstillämpningen ingen tvekan

därom, att en förening ägde rättspersonlighet, såframt den antagit stadgar av

en viss fullständighet.

Yad sålunda anförts vid tillkomsten av lagen örn kollektivavtal kan i viss

mån tillämpas även å en lag om förenings- och förhandlingsrätt. Emellertid

är en reglering av föreningsförhållandena mera nödvändig såsom grundval

för en lagstiftning av sistnämnda än en av förstnämnda slag. Lagen om kollek­

tivavtal avser verkan av träffade uppgörelser, alltså fall, där de agerande

redan å ömse sidor godtagit varandra som parter. Här åter gäller det att

angiva förutsättningar för att en organisation på förhand skall kunna ställa

krav på att bliva respekterad som part av en motpart, som kanske icke alls är

villig därtill. För att ett sådant krav skall vara berättigat fordras givetvis,

att av organisationen träffade uppgörelser skola bliva bindande, vilket inne­

bär, att organisationen måste vara en förening med rättspersonlighet. Då

man för rättspersonlighet icke torde kunna fordra mer av en arbetsgivar-

eller arbetstagarorganisation än av ideella föreningar i allmänhet, d. v. s. att

föreningen konstituerat sig och antagit stadgar av en viss fullständighet samt

Kungl. Majus proposition nr 240.

73

valt styrelse, har kommittén icke uppställt några regler örn villkor för en

organisations rättspersonlighet. Kommittén har nöjt sig med att å de orga­

nisationer, som avses i lagen, använda beteckningen förening för att markera,

att det skall vara en sådan sammanslutning, som enligt gällande rättstillämp­

ning beträffande ideella föreningar äger rättspersonlighet. Härutöver har

kommittén emellertid uppställt vissa regler örn hur en organisation skall vara

beskaffad för att betraktas som en förening av arbetsgivare respektive arbets­

tagare. Dessa regler beröra icke rättspersonligheten utan äro blott villkor

för att föreningen skall få med lagens hjälp hävda krav på att bliva respek­

terad som förhandlingspart.

De allmänna regler, som kommittén föreslår beträffande själva organisa­

tionerna, skola tillämpas lika beträffande föreningar av arbetsgivare och för­

eningar av arbetstagare. Kommittén torde kunna inskränka sig till att tala

örn arbetstagarnas föreningar, beträffande vilka reglerna äro av det största

intresset.

För att en sammanslutning skall enligt den föreslagna lagen vara att be­

trakta som en förening av arbetstagare bör för det första fordras, att den

består av arbetstagare, tillhörande viss eller vissa arbetstagargrupper. Med

arbetstagargrupp förstår kommittén en samling arbetstagare, vilka på grund

av gemensamhet i fråga örn arbetsförhållanden objektivt sett framträda som

en grupp. Då det står en förening fritt att organisera hur mångå och hur in­

bördes olikartade grupper som helst, erhåller bestämmelsen i detta samman­

hang ingen annan innebörd än att det område, som föreningen avser att orga­

nisera, skall vara fixerat. I annat sammanhang är skillnaden mellan olika

grupper av vikt, i det att vid förhandlingsproceduren vad som angår varje

särskild grupps intressen skall betraktas som en fråga för sig. Härtill åter­

kommer kommittén vid 11 §. Att föreningen skall bestå av gruppens, respek­

tive gruppernas, arbetstagare behöver icke utesluta, att exempelvis arbets­

givare eller arbetstagare, som tillhört men lämnat gruppen, äro ledamöter

utan rösträtt, men det avgörande inflytandet på föreningsangelägenheterna

måste ovillkorligen tillkomma gruppens arbetstagare själva. Att såsom ^en

förening av arbetstagare godtaga en sammanslutning, där utomstående äga

avgörande inflytande, kan icke ligga i arbetstagarnas intresse; och lika litet

kan man fordra av arbetsgivaren, att han erkänner en dylik sammanslutning

såsom representant för sina arbetstagare.

I kollektivavtalslagens andra paragraf har fastslagits, att kollektivavtal,

som slutits av förening, är bindande för medlem i föreningen, vare sig han

inträtt före eller efter avtalet. Någon i stadgarna eller annorstädes uttryck­

ligen given fullmakt för föreningen att företräda sina medlemmar i för­

hållandet till arbetsgivaren erfordras alltså icke för att en av föreningen

träffad uppgörelse skall vara bindande för medlemmarna. Emellertid måste

det anses som rimligt, att en arbetsgivare, innan han godtager en förening

såsom part å arbetstagarsidan, vill se något bevis angående föreningens be­

hörighet. Det bör därför framgå av föreningens stadgar, att dess uppgift är

att tillvarataga den ifrågavarande arbetstagargruppens intressen rörande an­

ställningsvillkor och förhållandet i övrigt till arbetsgivaren. Stadgarna be­

höva väl icke upptaga en särskild paragraf, som uttryckligen angiver detta,

men av stadgarnas allmänna bestämmelser, eventuellt sammanställda med för­

eningens namn, bör det klart framgå, att föreningen är direkt inriktad på en

sådan uppgift. Detta hindrar icke, att föreningen kan hava även andra där­

med förenliga uppgifter, t. ex. understöds- och klubbverksamhet. I tillvara­

tagande av gruppens intressen ingår att i särskilda fall företräda viss eller

vissa enskilda medlemmars intressen i arbetsförhållandet, d. v. s. i förhållandet

Kungl. Majus proposition nr 24.0.

74

mellan arbetsgivare och arbetstagare i dessa deras egenskaper. För att klar­

göra att förhållanden mellan arbetsgivare och arbetstagare, som icke hänföra

sig till deras nämnda egenskaper, falla helt utanför lagstiftningen har kom­

mittén i lagtexten använt uttrycket anställningsvillkor och förhållandet i övrigt

till arbetsgivaren.

För att en sammanslutning skall betraktas som en förening av arbetstagare

i lagens mening bör slutligen fordras, att det ingår i dess verksamhet att sluta

för sina medlemmar bindande avtal i förhållande till arbetsgivaren. Någon

föreskrift härom i stadgarna behöves icke; och icke heller behöver föreningen

i handling hava ådagalagt sin verksamhetsinriktning. Villkoret bör i regel

anses uppfyllt, så. snart det icke av föreningens stadgar eller eljest framgår,

att slutande av bindande avtal faller utanför föreningens verksamhet. Har

föreningen icke till mål att uppnå bindande uppgörelser med arbetsgivaren,

äro de möjligheter, den föreslagna lagen bjuder, inga lämpliga medel i för­

eningens verksamhet; och denna bör därför anses falla helt utanför lagen.

Därest exempelvis en organisation med hänsyn till principen om full frihet

till stridsaktioner vid varje därtill lämplig tidpunkt icke ingår tidsbundna

kollektivavtal, är organisationen icke att betrakta såsom en förening av arbets­

tagare i lagens mening. En kretssammanslutning, som icke på egen hand kan

träffa avgöranden, bör icke heller betraktas som en förening av arbetstagare

utan endast som en avdelning av den överordnade förening, beslutanderätten

tillkommer.

Äro flera självständiga föreningar av arbetstagare sammanslutna i en för­

ening (huvudorganisation), bliva lagens bestämmelser tillämpliga å såväl

huvudorganisationen som de primära föreningarna. I överensstämmelse med

vad som skett i kollektivavtalslagen har kommittén avfattat de särskilda be­

stämmelserna med tanke på primärföreningarna men i ett särskilt stadgande

angivit, att bestämmelserna om primärföreningar skola äga motsvarande

tillämpning å huvudorganisationer, varvid vad som sägs örn föreningsmed­

lemmar skall gälla örn såväl de anslutna föreningarna som deras med­

lemmar.

Huruvida en förening skall betecknas såsom huvudorganisation, blir fram­

för allt att avgöra med hänsyn till stadgarnas bestämmelser. Givetvis måste

sammanslutningen hava nått en sådan fasthet, att den äger rättspersonlighet.

Därjämte skola de i 3 § första stycket uppställda kraven i tillämpliga delar

vara uppfyllda. Bland annat skall det alltså ingå i huvudorganisationens verk­

samhet att självständigt sluta bindande avtal med arbetsgivarsidan. I vad

mån huvudorganisationen skall äga befogenhet att ingripa i primärföreningar­

nas verksamhet blir en inre angelägenhet dem emellan, som bör regleras i

stadgarna.

I yttrandena Ilar handelskammaren i Malmö funnit bristfälligheten

i paragrafens behörighetskrav ligga i öppen dag. Enligt de uppställda vill­

koren skulle sålunda varje förening, omfattande arbetstagare av viss grupp,

äga oinskränkt rätt att företräda gruppen samt för dess räkning fordra för­

handling, även örn föreningen på intet sätt vore representativ för gruppen

ifråga. Efter handelskammarens mening förelåge här en så allvarlig lucka i

lagförslaget, att den, därest detsamma skulle kunna godtagas, i någon form

måste avhjälpas.

Länsstyrelsen i Malmö har ansett, att en förenings ändamål att sluta för

sina medlemmar bindande avtal borde kunna direkt utläsas ur stadgarna.

Stockholms handelskammare däremot har hemställt, att orden »samt i vars

Kungl. Maj:ts proposition nr 240.

75

verksamhet ingår att sluta för sina medlemmar bindande avtal i detta av­

seende» måtte utgå, enär lagen icke onödigtvis borde upptaga sådana före­

skrifter, som tydde på önskvärdheten av kollektiva uppgörelser. Handels­

kammaren i Göteborg har jämväl funnit de citerade orden böra utgå. Han­

delskammaren i Karlstad-, som är av samma mening, har anfört, att alla för­

eningar icke torde ha till syfte att sluta kollektivavtal samt att alla förhål­

landen ej heller kunde eller borde regleras i kollektiv form.

I detta sammanhang må anmärkas, ätt svensk sjuksköterskeförening, som

enligt sina stadgar har till ändamål, bland annat, att på lämpligt sätt tillvara­

taga och bevaka sjuksköterskekårens intressen, jämväl de ekonomiska, för­

klarat sig avstå från avgivande av yttrande över kommitténs förslag, då i

föreningens verksamhet för närvarande ej inginge att sluta för sina medlem­

mar bindande avtal rörande förhållandet till arbetsgivaren.

Dåvö har beträffande förevarande paragraf anfört:

Daco har intet att erinra mot paragrafens ordalydelse, men med vetskap

om de mångskiftande organisationsformer, som förekomma inom de anställdas

föreningsväsen, och konkurrensen dessa organisationer emellan, anser sig

Daco böra understryka, att förhandlingsrätt endast bör tillkomma verkliga

arbetstagarorganisationer, inom vilka arbetsgivarinflytande icke alls gör sig

gällande. Detta bör klart framhävas i motiveringen. Det bör vara självklart

att man i dessa arbetstagarföreningar icke bör kunna godtaga såsom passiva

medlemmar andra arbetsgivare än sådana som sedan sitt inträde i föreningen

övergått från att vara arbetstagare till att bliva arbetsgivare. Med sådana

arbetstagarföreningar kunna givetvis icke avses sammanslutningar, där arbets­

givare genom att ingå såsom understödjande medlemmar under en eller

annan form förskaffa sig ett direkt eller indirekt inflytande på sammanslut

ningen, ehuru denna utger sig för att vara en arbetstagarorganisation. Ej

heller böra såsom arbetstagarorganisationer anses sådana som tillkommit

på arbetsgivarpartens mer eller mindre dolda initiativ och därför kunna för­

väntas sakna både förmåga och vilja att hävda arbetstagarpartens intressen

gentemot arbetsgivarparten.

T likhet med kommittén anser jag det uteslutet att i en lag av förevarande

art upptaga detaljerade bestämmelser örn organisationsväsendet på arbets­

marknaden. Jag kan alltså icke biträda det av handelskammaren i Malmö fram­

ställda yrkandet på närmare reglering i detta hänseende. Man torde få nöja sig

med att kräva, att de sammanslutningar, på vilka lagen skall bliva tillämplig,

äga en viss organisatorisk fasthet, motsvarande den, som enligt praxis kräves

för ideell förenings rättssubjektivitet, ävensom att föreningens karaktär av

facklig organisation direkt eller indirekt framgår av stadgarna.

För detta ändamål synes, såvitt arbetstagarsidan angår, annan föreskrift

icke vara erforderlig än att sammanslutningen skall vara en förening, som

består av arbetstagare och enligt stadgarna har till uppgift att tillvarataga

arbetstagarnas intressen rörande anställningsvillkor och förhållandet i övrigt

till arbetsgivaren. I vad mån förekomsten i en arbetstagareförening av jämväl

arbetsgivare såsom medlemmar skall anses ändra föreningens karaktär, torde

få bedömas i varje särskilt fall.

Den av kommittén upptagna särskilda bestämningen, att föreningens med­

Kungl. Majus proposition nr 240.

76

lemmar skola tillhöra viss eller vissa arbetstagargrupper, har jag ansett kunna

utgå. Med densamma har kommittén icke velat utsäga annat än att det område,

som föreningen avser att organisera, skall vara fixerat, men något uttryckligt

stadgande därom torde näppeligen vara erforderligt.

Jag anser mig även böra biträda det av handelskamrarna i Stockholm,

Göteborg och Karlstad framställda yrkandet örn uteslutande av stadgandet,

att i föreningens verksamhet skall ingå att sluta för sina medlemmar bin­

dande avtal rörande förhållandet till arbetsgivaren. Nämnda stadgande kan

— såsom svensk sjuksköterskeförening tydligen gjort — tolkas så, att från

lagens tillämpningsområde skulle uteslutas föreningar, vilka icke ha till upp­

gift att sluta kollektivavtal. Någon anledning att icke tillerkänna dylika

föreningar det skydd i föreningsrättsligt avseende, som lagen avser att bjuda,

föreligger emellertid icke. En annan sak är, att förhandlingsrätt icke kan

tillerkännas en förening i vidare mån än den enligt stadgarna kan anses

vara behörig att förhandla å sina medlemmars vägnar. Till spörsmålet härom

återkommer jag under ⁸ § av departementsförslaget.

Ur det av kommittén föreslagna stadgandet örn huvudorganisation har jag

uteslutit själva ordet huvudorganisation, vars rätta innebörd torde kunna

föranleda till tvekan. Vidare har föreskriften att vad i lagen sägs örn med­

lem i förening, då fråga är örn huvudorganisation, skall gälla örn de anslutna

föreningarna så ock örn deras medlemmar kunnat bortfalla, enär departe­

mentsförslaget icke upptager några särskilda bestämmelser örn medlem i

förening.

2 kapitlet. Om föreningsrätten.

3§-

Enligt 4 § i kommitténs förslag skall i lagen med föreningsrätt förstås

rätt att tillhöra eller icke tillhöra sådan förening, som i ³ § (motsvarande

² § i departementsförslaget) sägs.

I motiveringen till stadgandet har kommittén anfört:

Kommitténs förslag beträffande föreningsrätten grundar sig i huvudsak å

tredjemanslagens bestämmelser i ämnet. I fråga örn motiveringen kan kom­

mittén därför i väsentliga delar inskränka sig till att hänvisa till nämnda lag­

förslags förarbeten och riksdagsbehandling. (Se särskilt andra lagutskottets

utlåtande nr 29 till 1935 års riksdag sid. ⁶⁸ med där gjorda hänvisningar.)

Emellertid betingas vissa olikheter i lagreglernas utformning därav, att tredje­

manslagens direkta syfte är att förbjuda vissa ekonomiska stridsåtgärder,

varvid föreningsrättens lagfästande framträder som en reflexverkan av de

uppställda förbuden, under det att för kommittén fastställandet av förenings­

rätten i. subjektiv mening, alltså rättigheten att tillhöra eller icke tillhöra

en förening, framträder som det primära. I följd härav har kommittén an­

sett det riktigt att inleda bestämmelserna örn föreningsrätten med en legal­

definition. Enligt denna innebär föreningsrätt i kommitténs lagförslag rätt

att tillhöra eller icke tillhöra sådan förening, som i ³ § sägs, d. v. s. för­

ening av arbetsgivare, respektive arbetstagare. Föreningsrätten är alltså

konstruerad som en den enskildes rätt att efter eget fritt val tillhöra eller

icke tillhöra en förening. Givetvis åsyftas icke att genom den valfrihet, som

sålunda lämnats den enskilde, göra någon inskränkning i föreningens rätt

Kungl. Maj:ts proposition nr 240.

77

att själv begränsa det område, inom vilket föreningen avser att förvärva

medlemmar. Skyddet för föreningsrätten sträcker sig enligt kommitténs

förslag endast till de fackliga organisationerna. Rätten att tillhöra politiska

eller andra dylika sammanslutningar har kommittén icke upptagit till be­

handling. Det har nämligen icke synts kommittén vara skäl att i detta sam­

manhang gå in på föreningsrätten annat än i den mån densamma är en nöd­

vändig grundval för förhandlingsrätten. Ett mera allmänt föreningsrättsskydd

skulle också förutsätta en föreningslagstiftning, varigenom från skyddet

undantoges sådana föreningar, vilkas syfte och verksamhet vore stridande

mot lag eller goda seder.

Reservanten herr Sölvén, som — på sätt i den allmänna motiveringen angivits

— funnit frågan örn organisationstvång icke böra upptagas i förevarande

sammanhang, har därför ansett föreningsrätten böra definieras endast såsom

»rätt att tillhöra sådan förening, som i 3 § sägs».

Samma ståndpunkt som reservanten Sölvén har i yttrandena intagits

av landsorganisationen, som därjämte anfört:

Att lagstiftningen begränsats att avse den fackliga föreningsrätten — och

alltså icke skyddar rätten att tillhöra politiska eller andra ideella samman­

slutningar — har berott på att föreningsrätten i förslaget behandlats endast

i den mån densamma utgör »en nödvändig grundval för förhandlingsrätten».

Ehuruväl ett allmänt föreningsrättsskydd i och för sig är en viktig rätts-

politisk angelägenhet, torde det få anses riktigt att frågan därom icke upp­

tagits till lösning i nu förevarande sammanhang.

Socialstyrelsen har härom anfört:

Bestämmelserna i förevarande andra kapitel, örn föreningsrätten, motsvara,

ehuru betydelsefulla, givetvis ej den mer fullständiga reglering av förenings­

rätten, som styrelsen vid upprepade tillfällen påyrkat och fortfarande anser

påkallad såsom grundläggande i flera avseenden för rättsregler på det social­

politiska området. Det här använda uttrycket »föreningsrätten» synes även

i viss mån missvisande och torde knappast kunna anses som lämplig be­

teckning å rätten att icke tillhöra förening. Med hänsyn härtill synes det

kunna ifrågasättas att utbyta detsamma mot ordet »föreningsfrihet».

Som jag redan antytt i den allmänna motiveringen, har Daco ansett

skyddet mot organisationstvång böra begränsas till inbördesförhållandet

mellan arbetsgivare och arbetstagare samt med anledning därav föreslagit,

att paragrafen skulle erhålla i huvudsak följande innehåll:

»Med föreningsrätt förstås i denna lag rätt för arbetstagare att oavhängiga

av sina arbetsgivare eller förening av arbetsgivare bilda, förvalta och repre­

sentera ävensom ingå i, tillhöra eller utgå ur sådan förening av arbetstagare,

som angives i 3 §. Med föreningsrätt förstås jämväl enahanda rätt för

arbetsgivare gentemot sina arbetstagare, respektive förening av arbetstagare.»

I likhet med kommittén finner jag lagens bestämmelser örn förenings­

rätten lämpligen böra inledas med en definition av nämnda rättighet. Att

— såsom socialstyrelsen ifrågasatt — utbyta ordet föreningsrätt mot för­

eningsfrihet torde icke vara motiverat, då föreningsrätt är en hävdvunnen

beteckning, korresponderande med uttrycket förhandlingsrätt.

I den allmänna motiveringen har jag vid behandlingen av frågan, i vad

Kungl. Maj:ts proposition nr 240.

Departements­

chefen.

78

mån föreningsrätten borde lagfästas i förevarande sammanhang, uttalat den

åsikten, att lagstiftningen icke bör avse frågan örn organisationstvång. Med

hänsyn härtill böra bestämmelserna örn rätten att icke tillhöra en förening

utgå ur förslaget. I övrigt synes mig den av kommittén föreslagna be­

stämmelsen lämplig och tillräcklig. Man torde vad angår föreningsrätten i

egentlig mening knappast vinna någon ökad klarhet genom det av Daco

föreslagna mera utförliga stadgandet.

4 §■

Första och andra styckena.

Dessa stycken motsvara första och andra styckena i 5 § av kommitté-

förslag et, som ha följande lydelse:

Föreningsrätten skall lämnas okränkt.

Såsom kränkning av föreningsrätten skall anses arbetsinställelse, blockad,

bojkott eller annan stridsåtgärd, som vidtages i syfte att förmå eller hindra

någon att inträda i eller utträda ur förening eller i anledning av verksam­

het för förening eller för åstadkommande av förening.

I motiveringen till stadgandet har kommittén till en början återgivit det

stadgande örn föreningsrätten, som i förslaget till lag örn vissa ekonomiska

stridsåtgärder (tredjemanslagen) upptogs såväl i propositionen (4 §) som i

utskottsutlåtandet (9 §). Enligt detta skulle i förhållandet mellan arbets­

givare och arbetare så ock mellan parter i andra ekonomiska förhållanden

föreningsrätten å ömse sidor lämnas okränkt. Stridsåtgärd finge sålunda ej

vidtagas från ena partens sida, såframt därmed åsyftades att hindra någon

å andra sidan att inträda i eller förmå honom att utträda ur förening eller

annan sammanslutning. Stridsåtgärd finge ej heller vidtagas från ena partens

sida mot någon å andra sidan i anledning av hans verksamhet för åstad­

kommande av sammanslutning eller kollektivavtal.

Efter återgivande av detta stadgande fortsätter kommittén:

Kommittén har — efter att i 4 § hava lämnat en definition på förenings­

rätten — i 5 § givit regler till skydd mot kränkning av denna rätt, i huvudsak

avfattade med ledning av ovan återgivna stadgande. Liksom där har så­

lunda i 5 § till en början allmänt fastslagits, att föreningsrätten skall lämnas

okränkt. Att kommitténs förslag i motsats till tredjemanslagen avser blott

förhållandet mellan arbetsgivare och arbetstagare, icke mellan parter i andra

ekonomiska förhållanden, framgår redan av 1 § och kan även utläsas av 4 ⁶,

jämförd med 3 §, varför något stadgande därom icke torde erfordras i 5 §.

Den allmänna formuleringen, att föreningsrätten skall lämnas okränkt,

ansluter sig till den i kollektivavtalens toreningsrättsklausuler brukliga; och

ledning för stadgandets tillämpning kan alltså hämtas från praxis beträffande

sådana avtalsklausuler. Till ytterligare ledning för rättstillämpningen inne­

håller emellertid andra stycket en exemplifiering av åtgärder, som skola

anses kränka föreningsrätten.

För att kunna bygga på det material, som hopbragts i och för tredjemans­

lagen, har kommittén bland åtgärder, som kränka föreningsrätten, särskilt

uppehållit sig vid stridsåtgärder. Eftersom kommitténs förslag går ut på

skydd även för föreningsrättens negativa sida, förbud mot organisationstvång,

förbjudas stridsåtgärder icke blott då de åsyfta att hindra inträde i eller

förmå till utträde ur förening, utan även då de åsyfta att förmå till inträde

Kungl. Majus proposition nr 240.

79

i eller hindra utträde ur förening. Bland förbjudna vedergällningsåtgärder

Ilar kommittén — förutom sådana, som föranledas av verksamhet för åstad­

kommande av förening, d. v. s. sammanslutning — omnämnt sådana, som

föranledas av verksamhet för förening. Sistnämnda uttryck har kommittén

ansett vara så vidsträckt, att däri bland annat ingår verksamhet för åstad­

kommande av kollektivavtal. Naturligen avses endast tillåten verksamhet.

Har en arbetstagare låtit någon brottslig eller eljest mot lag och ordning

stridande handling komma sig till last, har arbetsgivaren självfallet rätt att

i disciplinär väg beivra handlingen, även om den företagits för en förening.

Beträffande innebörden av begreppet stridsåtgärd får kommittén främst

hänvisa till den praxis, som utbildat sig inom arbetsdomstolen vid tillämp­

ning av det i 4 § lagen örn kollektivavtal stadgade förbudet mot strids­

åtgärder. Där förbjudes i åtskilliga närmare angivna fall arbetsinställelse

(lockout eller strejk), blockad, bojkott eller annan därmed jämförlig strids­

åtgärd. Förbudet omfattar alltså blott vissa slags stridsåtgärder. Kom­

mittén föreslår däremot förbud mot såväl arbetsinställelse, blockad och

bojkott som varje annan stridsåtgärd. Utöver de i kollektivavtalslagen åsyf­

tade åtgärderna falla under kommitténs förslag s. k. individuella strids­

åtgärder. Dit höra framför allt uppsägningar av arbetsavtal. Att en sådan

uppsägning, därest den vidtages i syfte eller av anledning, som angives i

andra stycket, skall anses innefatta en föreningsrättskränkning, framgår in­

direkt av tredje stycket. I övrigt hänvisas angående omfattningen av ut­

trycket stridsåtgärd till vad som anförts i samband med tredjemanslagen.

(Se andra lagutskottets utlåtande nr 29 till 1935 års riksdag, sid. 37 och föl­

jande med där gjorda hänvisningar.)

Det i 5 § första stycket stadgade förbudet mot föreningsrättskränkningar

avser icke blott stridsåtgärder utan även andra påtryckningsmedel, exempelvis

lämnande av pekuniär ersättning. Mot ett förbud av denna omfattning i

tredjemanslagen anförde lagrådet, att bestämmelsen i den del den avsåge

annat än ekonomiska stridsåtgärder folie utanför den då förevarande lag­

stiftningens ram. (Se proposition nr 31 till 1935 års riksdag, sid. 169 och

193.) I kommitténs förslag sjmes emellertid ett så vidsträckt förbud falla

inom lagstiftningens naturliga ram.

Av reservanterna lia herrar Sjögren, Söderlund och Sölvén yttrat sig

om ifrågavarande stadgande.

Herr Sjögren har känt sig oviss beträffande paragrafens räckvidd. Lag­

texten gåve icke klart svar på frågan, när en kränkning av föreningsrätten

förelåge, och reservanten vore ej övertygad örn att förslaget gåve tillräcklig

ledning för en enhetlig lagtillämpning.

Herr Söderlund har framställt krav på en mera ingående reglering av

föreningsrättskränkningarna, örn man över huvud skulle lagstifta i frågan.

Å ena sidan måste man undvika, att individuella åtgärder av vad slag som

helst kunde rubriceras som föreningsrättskränkningar, å andra sidan måste

de kollektiva stridsåtgärderna i föreningsrättskränkande syfte förhindras, örn

det skulle vara någon mening med lagstiftningen. Med avseende å de in­

dividuella åtgärderna framstode det bland annat som nödvändigt att helt

undantaga sådana av rent social eller personlig karaktär. Men vidare måste

det vara fullt befogat att helt enkelt avbryta anställningsförhållandet, örn

en i förhållandets egen natur grundad olämplighet med avseende å för-

eningstillhörighet vore för hunden.

Kungl. Maj:ts proposition nr 240.

80

Herr Sölvén bär — i anslutning till sin förut berörda åsikt angående

organisationstvång — ansett, att föreningsrättsskjddet borde bestämmas en­

dast såsom skydd mot stridsåtgärd, som vidtoges i syfte att hindra inträde

i eller förmå till utträde ur förening eller i anledning av verksamhet för

förening eller för åstadkommande av förening.

I yttrandena har landsorganisationen uttalat samma mening som reser­

vanten Sölvén.

Daco har anfört i huvudsak följande:

Paragrafen tillstyrkes i huvudsak. Dock anser Daco, att enligt vad erfa­

renheten givit vid handen föreningsrättskränkningar av allvarlig innebörd

kunna äga rum utan att det därför bry tes emot den definition på förenings-

rättskränkning, som gives i paragrafens andra stycke. Örn en arbetsgivare

exempelvis förbjuder en anställd att lämna meddelande örn sina arbetsvill­

kor till annan, d. v. s. till sin organisation, så berövas härigenom hans för­

ening möjlighet att skaffa sig den kännedom örn anställningsförhållandena,

som erfordras för att i enlighet med sin uppgift kunna överblicka läget och

eventuellt företaga ingripanden. Därför bör exempelvis dylikt förbud anses

som föreningsrättskränkning.

En föreningsrättskränkning uppstår vidare örn en person vid sökande av

anställning lämnas meddelande, att företaget icke tolererar deltagande i or­

ganisationsarbete eller att företaget icke anställer personer, som tillhöra

yrkes- eller fackförening, eller örn platssökande avfordras löfte att respek­

tera arbetsgivarens önskan i detta avseende. Visserligen saknar dylikt villkor

eller löfte laglig giltighet och kan därför av den anställde negligeras. Men

de äro dock ägnade att i hög grad motverka föreningsarbetet på grund av

den otrygghetskänsla, som måste uppstå hos anställda inom ett sådant före­

tag. Ett sådant förfarande eller ett förhör avseende sådan sak innebär icke

enligt lagen en föreningsrättskränkning, ty innan den platssökande ännu an­

ställts har icke det förhållandet inträtt de båda parterna emellan, som enligt

paragrafens ordalydelse förutsättes för att föreningsrättskränkning skall före­

ligga. Men dylika förhör eller villkor för anställningen, som här nämnts,

måste dock för varje oförvillat omdöme framstå såsom uppenbar rätts-

kränkning.

På dessa skäl hemställer Daco örn sådan omformulering av paragrafen,

att skydd jämväl beredes mot föreningsrättskränkningar av ovan angiven

natur.

Svensea arbetsgivareföreningen har framhållit, att det av kommittén före­

slagna förbudet omfattade icke blott de s. k. individuella ekonomiska strids-

åtgärderna, såsom uppsägning av arbetsavtal, förflyttning av arbetstagare

m. m., utan även varje yttring i det personliga förhållandet mellan olika

individer, som kunde tänkas lia det angivna syftet, t. o. m. sådan påverkan,

som utövades genom löfte örn förmåner. Det förefölle föreningen synner­

ligen vanskligt att med skadeståndsansvar belägga alldagliga oväsentligheter

av kanske mycket privat natur. Den personliga friheten träddes otillbörligt

för nära genom blotta förekomsten av ett dylikt ansvar. Det sagda gällde

naturligen i än högre grad den ekonomiska samvaron mellan dem, som ge­

mensamt arbetade i ett företag.

Svenska försäkringsföreningen och svenska livförsäkringsbolags direktörsför-

ening lia anfört:

Kungl. Maj:ts proposition nr 240.

81

Förhållandena synas oss i praktiken kunna komma att gestalta sig så,

att snart sagt varje förändring, vidtagen med avseende på tjänstgöringsför­

hållandena för en anställd, som visat ett mera aktivt intresse för sina för-

eningsangelägenheter, kan komma att anses som en föreningsrättskränkning.

Detta synes oss öppna oanade perspektiv av möjligheter för de anställda att

knyta sig fast inom företaget trots uppenbar olämplighet för arbetet, olämp­

ligt uppträdande o. d. Framhållas kan kanske, att inom industrin i stort sett

likartade förhållanden råda, men här torde då böra påpekas, att, även örn en

kroppsarbetare i skydd av sitt avtal understundom skulle kunna missköta

eller försumma sitt arbete och ändå hålla sig kvar, så påverkar ett dylikt

handlingssätt i allmänhet avsevärt hans arbetsförtjänst, som ofta är beroende

av ackords- eller andra bestämmelser, vilka ställa lönens storlek i mera direkt

förhållande till arbetets effektivitet. För här närmast avsedda anställda ut­

går däremot som regel en fast lön, och är deras arbete av sådan art, att det

ofta kan möta stora svårigheter för arbetsgivaren att direkt kunna påtala,

vari en eventuell misskötsel eller kanske till och med sabotering består.

Det synes oss därför uppenbart, att den rätt, som enligt alla kollektivavtal

tillkommer arbetsgivaren, nämligen att fritt antaga och entlediga arbetare

samt att leda och fördela arbetet, även måste uttryckligen tillförsäkras här

avsedda arbetsgivare, så att icke åtgärder, som i detta avseende vidtagas med

hänsyn till arbetets bästa, av de anställda kunna givas karaktären av en

föreningsrättskränkning.

Svenska lant ari) etsgivar nes centralförening har funnit en avsevärd begräns­

ning av begreppet föreningsrättskränkning vara av nöden. Förbudet mot

föreningsrättskränkningar vore så omfattande, att det kunde komma att ut­

göra ett allvarligt hinder i arbetsgivarens fria rätt att leda och fördela ar­

betet, enär snart sagt varje hans handlande kunde tagas som intäkt för på­

ståendet, att han utövade påtryckning på arbetarna i anledning av deras till­

hörighet till fackorganisationen.

Sveriges köpmannaförbund har ansett, att en mera bestämd definition av

förbjudna påtryckningsmedel måste givas.

Även Sveriges redareförening har funnit föreskrifterna i fråga vara alltför

allmänt hållna.

Flera länsstyrelser ha framställt liknande anmärkningar. Länsstyrelsen i

Södermanlands län har framhållit önskvärdheten av att paragrafen förtydli­

gades, så att därav bättre framginge att som kränkning av föreningsrätten

skulle anses även andra påtryckningsmedel än stridsåtgärder. Länsstyrelsen

i Kronobergs län har uttalat, att i själva lagtexten borde upptagas mera ut­

formade regler rörande kränkning av föreningsrätten. Även länsstyrelsen i

Blekinge län har framställt krav på en mera ingående reglering av förenings-

rättskränkningarna. Länsstyrelsen i Jämtlands län har funnit de föreslagna

stadgandena icke äga den pregnans, som borde vara en nödvändig förutsätt­

ning för att lagtillämpningen på detta osäkra och ömtåliga område skulle

utfalla tillfredsställande. Länsstyrelsen i Västerbottens län har ansett de­

finitionen på kränkning av föreningsrätten vara väl svävande och böra för­

tydligas.

Stockholms handelskammare har framhållit, att kommittén förbjudit — för­

utom de kollektiva stridsåtgärderna — även alla individuella stridsåtgärder,

Bihang till riksdagens protokoll 1030. I sami. Nr 240.

Kungl. Maj:ts proposition nr 240.

400 80

6

Departement

s-

chefen.

sålunda icke blott uppsägning av arbetsavtal. Därjämte hade man genom att

förbjuda varje stridsåtgärd gått utöver de ekonomiska åtgärderna och så­

lunda i bestämmelsen inkluderat även rent personliga reagenser. Förbudet

omfattade sålunda även den s. k. sociala bojkotten samt t. o. m. påverkan

genom lockande åtgärder. Handelskammaren funne det i princip olämpligt

att förbjuda och med påföljd förena vidtagande av åtgärder, som med hän­

syn till bevekelsegrunderna vore så obestämbara som vissa av de nu angivna.

Enligt handelskammarens förmenande borde här icke medtagas andra åt­

gärder än sådana, som med hänsyn till de omständigheter, under vilka de

vidtoges, klart manifesterade det föreningsrättskränkande syftet. Handels­

kammaren i Malmö har understrukit, att det sätt, varpå kommittén när­

mare utformat föreningsrättens princip, gåve ett omedelbart intryck av

att lagstiftningen här rörde sig på ett område, där mycket bruste i fråga

örn stadgade rättsåskådningar och genomtänkta rättsdoktriner. Jämväl han­

delskammaren i Göteborg har funnit formuleringen beträffande vad som vore

att hänföra till föreningsrättskränkande handlingar vara alltför vag samt för

undvikande av osäkerhet härutinnan förordat en omarbetning, varvid från

föreningsrättskränkande handlingar borde avföras åtgärder av rent social och

personlig karaktär. Sveriges industriförbund har också funnit den vidsträckta

omfattning, som givits åt de föreningsrättskränkande åtgärderna, vara ägnad

att ingiva betänkligheter. Kommerskollegium har ansett vad handelskamrarna

i Stockholm och Göteborg anfört förtjäna att beaktas samt för sin del för­

ordat en strängare begränsning av bestämmelsens räckvidd.

Arbetsdomstolens ordförande har ansett en definition på begreppet strids­

åtgärd nödvändig med hänsyn till att man här uppenbarligen hänförde

sig till ett vidsträcktare begrepp än det i kollektivavtalslagen använda.

Socialstyrelsen har betecknat den av kommittén angivna definitionen å

kränkning av föreningsrätten som alltför vid och obestämd. Till förekom­

mande av trakasserier med stöd av densamma skulle det möjligen vara lämp­

ligt att begränsa ifrågavarande begrepp till åtgärder av en viss intensitet,

exempelvis till sådana, som objektivt bedömda kunde anses innebära ett

möjligen verksamt tvång i fråga örn inträde i eller utträde ur förening eller

förföljelse i fråga örn verksamhet för förening eller för åstadkommande av

förening. Ifrågasättas kunde också, om ej ordet »stridsåtgärd» lämpligen

kunde ersättas med »åtgärd».

Av de allmänna grunder, som jag angivit vid behandlingen av frågan, i

vad mån föreningsrätten borde lagfästas i förevarande sammanhang, följer,

att denna paragraf icke bör innefatta något förbud mot organisationstvång.

Ur det av kommittén föreslagna stadgandet bör således uteslutas förbudet

mot åtgärder i syfte att förmå någon att inträda i eller hindra någon

att utträda ur förening. För att tydligare framhäva att lagen endast avser

föreningsrättskränkningar i förhållandet mellan arbetsgivare och arbetstagare

har därjämte i lagtexten uttryckligen angivits, att fråga endast är örn åt­

gärder från arbetsgivar- eller arbetstagarsidan mot någon å andra sidan.

82

Kungl. Majus proposition nr 240.

Kungl. Maj:ts proposition nr 240.

83

Mot kommitténs förslag Ilar anmärkts, att det föreslagna förbudet mot

föreningsrättskränkningar vore alltför vidsträckt och bestämmelserna därom

icke tillräckligt detaljerade. Det har ansetts böra klarare framgå av lagtexten,

att förbudet omfattade såväl stridsåtgärder som andra påtryckningsmedel.

Slutligen har en definition av begreppet stridsåtgärd funnits påkallad.

För att börja med sistnämnda fråga torde det icke vara lämpligt, att i

en lag, som icke direkt avser att reglera stridsåtgärder, lämna en definition

på detta begrepp. A andra sidan torde ordet knappast kunna användas

utan att dess innebörd närmare bestämmes. Jag har för min del funnit det

möjligt att undvika denna svårighet genom att -— som socialstyrelsen ifråga­

satt — utbyta ordet stridsåtgärd mot åtgärd. Härigenom skulle uttrycket

stridsåtgärd helt utgå ur den föreslagna lagen örn förenings- och förhand­

lingsrätt, vilket torde vara att betrakta som en fördel. Någon saklig ändring i

förhållande till det för riksdagen framlagda förslaget till lag örn vissa ekono­

miska stridsåtgärder skulle därigenom icke ske. Jämlikt förslagets 13 § skulle

nämligen skadestånd utgå, örn någon överhuvud vidtagit åtgärd, som kränkte

föreningsrätten. Genom omformuleringen skulle därjämte tillgodoses det i vissa

yttranden uttalade önskemålet att av lagtexten måtte klarare framgå, att såväl

stridsåtgärder som andra påtryckningsmedel omfattas av förbudet mot för­

eningsrättskränkningar. Att förbudet icke omfattar vilka åtgärder som helst

utan blott sådana, som giva uttryck åt en motsättning mellan arbetsgivar-

och arbetstagarintressen, torde tillräckligt tydligt framgå av att åtgärderna

betecknats som riktade från en parts sida mot någon å andra sidan.

Kraven på att förbudet mot föreningsrättskränkning skulle göras mindre

vidsträckt och mera detaljerat har jag icke kunnat biträda. Hur detaljerade

föreskrifterna än göras, kan någon fullständig uppräkning ändock aldrig

lämnas. En allmän formulering torde därför vara att föredraga. Vid till-

lämpning av ett mera allmänt hållet stadgande kan man bygga på arbets­

domstolens hittillsvarande praxis beträffande kollektivavtalens föreningsrätts-

klausuler. Då, såsom redan antytts, enligt departementsförslaget alla mål

örn tillämpning av hithörande bestämmelser skola upptagas av arbetsdom­

stolen, torde det icke vara någon olägenhet att överlämna åt rättstillämpningen

att bestämma den närmare innebörden av förbudet mot föreningskränkningar.

Den av kommittén föreslagna formuleringen är så till vida mera vidsträckt

än motsvarande bestämmelse i lagförslaget örn ekonomiska stridsåtgärder,

att uttrycket verksamhet för åstadkommande av kollektivavtal har ersatts

med uttrycket verksamhet för förening, varmed enligt kommitténs motiv

skall förstås bland annat verksamhet för kollektivavtal. Jag anser mig kunna

förorda kommitténs formulering.

Tredje stycket.

Enligt tredje stycket i 5 § av kommitténs förslag skall, örn kränkning

av föreningsrätten sker genom avtalsuppsägning eller annan rättshandling

eller genom bestämmelse i föreningsstadgar eller arbetsavtal, rättshandlingen

eller bestämmelsen vara

ogin.

84

Som motivering till stadgandet har kommittén anfört:

I tredje stycket av 5 § meddelas till ytterligare skydd för föreningsrätten

den regeln, att en rättshandling eller en bestämmelse, varigenom förenings­

rätten kränkes, skall vara ogill. Uppsäges en arbetstagare i anledning av

organisationsverksamhet, blir uppsägningen ogiltig och arbetstagaren be­

rättigad att fortsätta i arbete. Samma regel gäller även andra rättshand­

lingar, d. v. s. överhuvud alla åtgärder av beskaffenhet att kunna göras

ogiltiga på rättslig väg, exempelvis en förflyttning av arbetstagare till annan

tjänst eller annan tjänstgöringsort. Intages i ett individuellt arbetsavtal

föreskrift örn att arbetstagaren icke får tillhöra en arbetstagarorganisation,

blir arbetstagaren icke bunden härav, icke ens örn han mottagit kontant

ersättning för att hålla en sådan utfästelse. Bestämmelser i föreningsstadgar

om organisationstvång eller eljest till inskränkande av föreningsfriheten bliva

icke giltiga. Det torde i rättstillämpningen understundom komma att möta

svårigheter att fastställa, huruvida en stadgebestämmelse är giltig eller ej.

Härvid bör uppmärksammas, att den föreslagna lagen icke avser att inskrida

mot nödiga ordningsföreskrifter eller att överhuvud taget ingå på för­

eningarnas inre angelägenheter. Endast i den mån en stadgebestämmelse

genom tvång på de enskilda vid deras ståndpunktstagande till organisations­

frågan blir av betydelse för förhållandet mellan arbetsgivare och arbetstagare,

bör den anses ogiltig.

En motsvarighet till nu berörda stadgande örn avtalsuppsägningars ogil­

tighet finnes i tredjemanslagen. I propositionens 17 §, utskottsutlåtandets

23 §, stadgas nämligen, att uppsägning av arbetsavtal i strid mot lagen skall

vara ogill.

Reservanten herr Sölvén har funnit stagandet, att bestämmelse i förenings­

stadgar, varigenom föreningsrätten kränktes, skulle vara ogill, till sin innebörd

och räckvidd oklart. Den kränkning av föreningsrätten, som kunde innefattas i

föreningsstadgar, folie i varje fall utom komplexet av de föreningsrätts-

kränkande åtgärder, mot vilka enligt reservantens mening förevarande lag­

stiftning borde bereda skydd. Däremot borde uppräkningen i detta stycke

kompletteras med »bestämmelse i kollektivavtal».

I yttrandena har landsorganisationen ansett uttrycket »bestämmelse i

föreningsstadgar» såsom betingat av organisationstvångsförbudet böra utgå.

Av landsorganisationens yrkande, att lagens föreningsrättsregler skulle göras

tvingande, följde, att uppräkningen i detta stycke borde kompletteras med

»bestämmelse i kollektivavtal».

Även Daco har ansett, att förenämnda bestämmelse borde utgå.

Socialstyrelsen har anfört:

Stadgandet i tredje stycket örn ogiltighet av rättshandlingar och bestäm­

melser, som kränka föreningsrätten, synes med den tolkning, kommittén

givit däråt i motiveringen, kunna leda till betänklig osäkerhet i förhållandet

mellan arbetsgivare och arbetstagare samt jämväl äventyra tredje mans rätt.

Enligt nämnda tolkning skulle sålunda en arbetstagare, som blivit avskedad

och kanske avflyttat från platsen, men sedermera, t. ex. genom ett påpekande

från kamraters sida, kommit till den uppfattningen, att hans avskedande

inneburit kränkning av föreningsrätten, kunna helt enkelt åter infinna sig

på arbetsstället och fortsätta sitt arbete — oavsett örn han blivit ersatt med

annan arbetstagare, som måhända även fått övertaga hans bostad. Tydligt-

vis skulle en dylik tillämpning av ifrågavarande lagrum ofta kunna visa sig

Kungl. Majus proposition nr 240.

85

praktiskt ogenomförbar. Uppfattningen hos den ena av parterna i ett arbets­

förhållande, att han från den andra partens sida utsattes för föreningsrätts-

kränkning, torde ej heller i och för sig annat än möjligen undantagsvis få

anses berättiga den förra parten att avvika från de regler, som eljest gälla

för honom beträffande arbetsförhållandet. Han kan givetvis protestera mot

kränkningen och påyrka dess undanröjande men han kan ej anses äga att

själv taga sig rätt. Tillämpningen av en annan uppfattning skulle desorga­

nisera driftsförhållandena. I regel torde för övrigt den eventuella skade-

ståndsplikten kunna anses verka tillräckligt återhållande respektive kom­

penserande.

I likhet med kommittén anser jag, att en uppsägning av arbetsavtal, vid­

tagen i syfte eller av anledning, som i andra stycket sägs, bör vara ogiltig.

Detsamma bör också gälla bland annat — för att välja det av kommittén

anförda exemplet — en förflyttning av arbetstagare till annan tjänst eller

annan ort. För att giva bestämmelsen en skarpare avgränsning än som

skett i kommitténs förslag anser jag emellertid, att man bör använda formu­

leringen avtalsuppsägning eller annan dylik rättshandling.

Jag kan icke finna ett stadgande av denna innebörd — såsom socialsty­

relsen befarat — giva stöd för den uppfattningen, att en arbetstagare, som

ansåge sig kränkt i detta hänseende, skulle få taga sig själv rätt. Den för­

fördelade arbetstagaren måste — i likhet med varje annan rättssökande —

först vända sig till laga myndighet.

Även avtalsbestämmelser, som kränka föreningsrätten, böra vara ogiltiga.

I enlighet med de allmänna grunder, som jag angivit vid behandlingen av

frågan, huruvida lagens bestämmelser borde kunna sättas ur kraft genom

kollektivavtal, bör denna regel gälla även kollektivavtal.

Däremot bör i detta sammanhang icke förekomma något stadgande örn

ogiltighet av bestämmelser i föreningsstadgar, eftersom dylika icke avse för­

hållandet mellan arbetsgivare och arbetstagare.

Fjärde stycket.

I kommitténs förslag är icke upptaget något stadgande, motsvarande

4 § fjärde stycket i departementsförslaget. Däremot finnes en i stort sett

likalydande bestämmelse i förslaget till lag örn vissa ekonomiska stridsåt­

gärder (4 § i propositionen, 9 § i utskottsutlåtandet).

För att motivera sin ståndpunkt har kommittén anfört i huvudsak följande:

I den vid början av förevarande paragraf återgivna bestämmelsen ur

tredjemanslagen har i andra stycket medgivits vissa undantag från den i

första stycket stadgade föreningsrätten. Sålunda må genom föreskrift i

kollektivavtal arbetsledare eller annan i förtroendeställning betagas rätten

att vara medlem av förening, som avser tillvaratagande av honom under­

ställd personals intressen gentemot arbetsgivaren. En sådan undantagsbe­

stämmelse erfordras icke här, eftersom enligt kommitténs förslag vilka undan­

tag som helst från lagens regler kunna göras genom kollektivavtal. I tretton-

mannakommissionens förslag hade undantaget från föreningsrättsstadgandet

en sådan utformning, att arbetsgivaren utan stöd av kollektivavtal agde för­

mena arbetsledare och andra i förtroendeställning att tillhöra underställd

personals organisation. Kommittén har övervägt att i sitt förslag upptaga

Kungl. Maj:ts proposition nr 240.

Departements­

chefen.

86

ett motsvarande undantag men funnit det icke kunna överlämnas åt arbets­

givaren att självständigt tolka oell tillämpa ett så vagt uttryck som förtro­

endeställning. Inom kommittén har framförts tanken att i stället för arbets­

tagare i förtroendeställning undantaga arbetstagare, vilkas uppgift är att

företräda arbetsgivaren gentemot andra hos honom anställda arbetstagare.

Aven ett sådant undantagstadgande skulle emellertid kunna tänkas bliva till

men för de bland banktjänsteman, arbetsledare, industritjänstemän, kontors-

anställda m. tl. brukliga s. k. vertikala organisationerna, omfattande inbördes

över- och underordnade anställda. Kommittén har därför avstått från att

medgiva några undantag från reglerna i 5 § annorledes än genom kollektiv­

avtal. Detta har kommittén så mycket hellre ansett sig kunna göra som

förslaget därigenom kommer i överensstämmelse med den av andra lagut­

skottet härutinnan tillstyrkta propositionen till tredjemanslagen.

I sina reservationer lia herrar Sjögren, Söderlund och Sölvén fram­

hållit behovet av en särskild bestämmelse i nu förevarande hänseende.

Herr Sjögren har anfört i huvudsak följande:

Då kommitterades majoritet med tanke på den undantagsställning, som

beretts kollektivavtalen, ej ansett erforderligt att i lagen göra något undan­

tag från regeln örn föreningsrättens okränkbarhet, har man enligt mitt

förmenande förbisett, att för stora grupper av privatanställda avtalsformen

icke är och kanske ej heller kommer att bliva kollektiv — det kan nämligen

med skäl ifrågasättas, örn den kollektiva avtalsformen är den lämpligaste

för stora grupper av privatanställda — samt att även beträffande dessa

grupper — de som ej hava kollektivavtal — ett fullt legitimt behov av viss

inskränkning i föreningsrätten föreligger. Och även i sådana fall, då kollek­

tivavtal verkligen finnas men förtroendemännen ej omfattas av avtalen, har

jag svårt att förstå, hur kommitterades majoritet tänkt sig att ifrågavarande

problem skulle kunna lösas utan en undantagsbestämmelse i lagen. Jag ut­

går nämligen ifrån, att kommitterades majoritet icke tänkt sig möjligheten

av att reglera förtroendemannens föreningsrättsliga ställning i ett kollektiv­

avtal mellan arbetsgivaren och en förening, vari förtroendemannen ej är

medlem. Under sådana förhållanden skvdle en arbetsgivare, som önskade

i det enskilda arbetsavtalet med förtroendemannen få in med rättslig

verkan gällande bestämmelse örn förbud mot medlemskap i arbetstagareför­

ening, vara tvungen anhålla, att förtroendemannen inträdde i en av de på

platsen arbetande arbetstagareföreningarna för att arbetsgivaren med denna

förening skulle få tillfälle träffa kollektivavtal i avsedd riktning. Nog före­

faller det bra mycket enklare och riktigare att en gång för alla lösa denna

fråga genom en undantagsbestämmelse i lagen än att på detta sätt söka

framtvinga mer eller mindre speciellt konstruerade kollektivavtal.

Herr Söderlund har anfört:

Vid utformningen av tredjemanslagen föreslog den s. k. trettonmanna-

kommissionen en bestämmelse, varigenom arbetsgivaren ägde förhindra, att

arbetsledare och andra i förtroendeställning anslöte sig till dem underställd

personals organisation. Kommittén har icke i den nu föreslagna lagen upp­

tagit någon motsvarande bestämmelse utan trott frågan vara ordnad med

att sådan bestämmelse kan intagas i kollektivavtal. Jag kan ej finna annat,

än att detta är ett misstag. För de områden, där endast individuella avtal

äro gällande, består lagens förbud mot inskränkningar i föreningsrätten all­

deles omodifierat. För de områden, där kollektivavtal gälla, består samma

förbud, där icke i något fall en inskränkning skulle vara överenskommen

mellan arbetsgivaren och vederbörande tjänstemannaorganisation. De s. k.

Kungl. Majus proposition nr 240.

87

förmansklausuler, vilka på de flesta håll äro intagna i kollektivavtalen, gälla

nämligen endast mellan kollektivavtalsparterna och torde förty icke kunna

från lagens förbud undantaga de åtgärder, vilka med stöd av dylika klau­

suler vidtagas gentemot arbetsledarna själva. Att i förhållande till dessa

eller till andra tjänstemän framtvinga kollektivavtalsbestämmelser av an­

givna innebörd torde vara uteslutet jämväl med kommitténs åsikt örn lov­

ligheten av stridsåtgärder i dylikt syfte, enär vid alla redan existerande

företag bestämmelserna skulle få avseende å vissa bestämda personer och

förty stridsåtgärder för deras genomdrivande vara förbjudna. Skall man

över huvud lagstifta örn föreningsrätten, så måste följaktligen frågan örn

arbetsledares och övriga tjänstemäns ställning i förevarande hänseende

regleras.

Herr Sölvén, vilken — på sätt förut angivits — hemställt örn borttagande

av den av kommittén föreslagna generella föreskriften, att lagens förenings-

rättsliga bestämmelser kuncle sättas ur kraft genom kollektivavtal, har be­

träffande nu förevarande fråga anfört:

Därest bestämmelserna örn föreningsrätten göras indispositiva, torde det

med hänsyn till kollektivavtalspraxis bliva erforderligt att uppställa en un­

dantagsregel beträffande arbetsledares rätt att vara medlem av förening,

som avser tillvaratagande av honom underställd personals intressen gent­

emot arbetsgivaren. Undantaget synes böra begränsas på sätt som skett i

tredjemanslagspropositionen till 1935 års riksdag, nämligen så att den ifråga­

varande inskränkningen må ske endast genom föreskrift i kollektivavtal.

Undantaget omfattar enligt propositionen »arbetsledare eller annan i för­

troendeställning». Begreppet förtroendeställning är emellertid alltför vagt

och obestämbart. Särskilt med hänsyn till efter den vertikala organisations­

principen uppbyggda föreningar vore en bestämning av undantagsregeln till

att omfatta även »annan i förtroendeställning» olämplig. Möjligen kunde

regeln fixeras att i allmänhet gälla den, som är anställd att såsom arbets­

givarens ställföreträdare leda, fördela och kontrollera arbete, vilket utföres

av honom underställd personal och i vilket han icke annat än tillfälligtvis

själv deltager.

I gUrån (lena har svenska arbetsgivareföreningen funnit det uppenbarligen

icke vara tillfyllest för arbetsgivaren, att han hade tillfälle till att i kollektiv­

avtal få införd en s. k. förmansklausul, samt vidare anfört:

Dylika överenskommelser måste slutas med arbetsledarnas och tjänste­

männens egna organisationer, då det näppeligen kan lia varit kommitténs

mening, att de nu vanliga förmansklausulerna i kollektivavtalen med arbe­

tarorganisationerna skulle kunna giva arbetsgivaren den erforderliga friheten

gentemot hans anställda. Olämpligheten av att fordra kollektivöverenskom­

melse med arbetsledarnas och tjänstemännens organisationer i förevarande

hänseende bör ligga i öppen dag, då man besinnar i vilken ringa utsträck­

ning kollektiva överenskommelser kommit till stånd mellan arbetsgivarna

och dessa organisationer. Man har byggt upp den nuvarande ordningen på

överenskommelserna med arbetarorganisationerna. Gällande praxis skulle

sålunda helt komma att kullkastas. Därtill kommer, att det med kommitténs

inställning till tillåtligheten att vidtaga stridsåtgärder för genomdrivande i

kollektivtal av föreningsrättsinskränkande bestämmelser, då dessa rikta sig

mot vissa bestämda personer, kan ifrågasättas, huruvida dylika kollektiva

överenskommelser kunna av arbetsgivarna framtvingas genom vidtagande av

stridsåtgärder. Förmansklausulerna komma nämligen väl i regel att omedel­

Kungl. Majus proposition nr 240.

88

bart tillämpas å redan anställda arbetsledare och tjänstemän. Än mer an­

märkningsvärt är emellertid det förhållandet, att de berättigade kraven på,

att förtroendemännen icke ha något samröre med den underställda perso­

nalens organisationer, icke på det av kommittén föreslagna sättet över huvud

kunna realiseras mot de oorganiserade arbetsledarna och tjänstemännen.

Då enligt kommitténs åsikt — vilken vi dela — i föreningsrätten icke kan

inbegripas rätt för arbetsledare och tjänstemän att i organisatoriskt hän­

seende samgå med de arbetstagare, över vilka de såsom arbetsgivarens ställ­

företrädare och förtroendemän äro satta att utöva kontroll, hade det varit

naturligt, att den därav följande friheten för arbetsgivaren i valet av sina

underordnade icke gjorts beroende av förekomsten av kollektivavtal utan

direkt uttalats såsom ett undantag från 5 §:s bestämmelser.

Svenska försäkringsföreningen och svenska livförsäkringsbolags direktörsför-

ening lia anfört:

Som kränkning av föreningsrätten skulle enligt förslaget anses föreskrift

örn att förman eller arbetstagare i förtroendeställning icke får tillhöra de

underordnades sammanslutning. En dylik s. k. förman sklausul ingår ju i

så gott som alla kollektivavtal, och torde ett sådant avskiljande av per­

soner i förtroendeställning vara minst lika nödvändigt bland kontors- och

affärsanställda som inom industrin. Olämpligheten av att en arbetsgivares

förtroendeman, som kanske ofta å dennes vägnar får förhandla med de an­

ställda, samtidigt får tillhöra deras organisationer och således vid förhand­

lingar kan komma att sitta vid deras sida vid förhandlingsbordet, torde

ligga i öppen dag.

Kommittén har visserligen övervägt att i sitt förslag upptaga ett undan­

tag från bestämmelserna örn föreningsrättskränkningar, motsvarande för-

mansklausulen i kollektivavtalen, men avstått därifrån med den motiveringen,

att den icke ansett »det kunna överlåtas åt arbetsgivaren att självständigt

tolka och tillämpa ett så vagt uttryck som förtroendeställning», samt att

ett sådant undantagsstadgande skulle kunna bliva till men för de s. k. ver­

tikala organisationerna, omfattande inbördes över- och underordnade an­

ställda. Det synes oss, som örn dessa skill ingalunda äro tillräckliga för

att ställa sig avvisande mot ett för arbetsgivaren så utomordentligt viktigt

krav. Kommittén hänvisar emellertid till utvägen att sätta hela lagstift­

ningen ur spelet genom att sluta kollektivavtal med personalen och däri

införa en förmansklausul.

Till en början synes det ganska oklart, örn man ens härigenom når det

angivna syftet, ty kollektivavtalet kan väl ej från den nya lagens tillämp­

ning undantaga andra än dem, med vilka sådant avtal slutes. Såsom herr

Sjögren i sin reservation framhåller, kan detta leda till den konsekvensen,

att en arbetsgivare, som önskar i de enskilda arbetsavtalen med sina för­

troendemän få in en med rättslig verkan gällande bestämmelse örn förbud

mot medlemskap i arbetstagareförening, blir tvungen anhålla, att förtroende­

mannen först går in i denna senare förening för att arbetsgivaren därefter

skall kunna med densamma sluta kollektivavtal, vari bland annat stadgas

förbud för förtroendemännen att tillhöra sådan arbetstagareförening.

Vare sig detta är riktigt eller ej, är det emellertid att befara, att arbets­

givarna skulle anse sig tvungna att i stor omfattning taga initiativ till

kollektivavtal med förmansklausul för att söka skydda sig i nu ifrågavarande

avseende.

En dylik utveckling kan enligt vårt förmenande icke vara åsyftad eller

gagnelig. Såsom ovan redan framhållits, lider det intet tvivel äärom, att

för stora grupper av privatanställda kollektivavtalsformen är synnerligen

Kungl. Maj:ts proposition nr 240.

89

olämplig. Detta torde i alldeles särskild grad gälla försäkringsföretagen,

där arbetets mångskiftande art, växelverkan mellan kontors- och fältorgani­

sationer samt kraven på att individuell duglighet och kompetens få fullt

göra sig gällande göra det ytterst svårt att rättvist och ändamålsenligt in­

rangera de anställda i ett kollektivavtal.

Med hänsyn till det osäkerhetstillstånd och de svårigheter på detta för

företagen så betydelsefulla område, som sålunda skulle uppkomma, synes

det oss nödvändigt, att i lagen infogas en bestämmelse, som medgiver, att

en förmansklausul icke får anses innebära en kränkning av föreningsrätten.

Sveriges köpmannaförbund har påyrkat, att i lagen infördes en särskild

bestämmelse, varigenom arbetsgivaren ägde förhindra arbetsledare eller andra

i förtroendeställning att ansluta sig till dem underställd personals organi­

sation. Liknande yrkanden ha även framställts av svenska lantarbetsgivames

centralförening, svenska bankföreningen, svenska sparbanksföreningen, tidnin­

garnas arbetsgivareförening och svenska järnvägarnas arbetsgivareförening.

Landsorganisationen har förordat att, därest i lagen en särreglering skedde

av arbetsledares föreningsrätt — och detta torde väl icke kunna undgås —

denna reglering företoges i överensstämmelse med det av reservanten Sölvén

framförda förslaget. I avseende å undantagsrättens omfattning anslöte detta

förslag till kollektivavtalens arbetsledarklausuler. Att detsamma medgåve en

väsentligt skarpare avgränsning än uttrycket »arbetsledare eller annan i för­

troendeställning» vore enligt landsorganisationens åsikt uppenbart.

Daco har framhållit, att förmansklausuler vore en utomordentligt öm­

tålig punkt för Daco-föreningarna i allmänhet. Det vore nämligen svårt,

för att icke säga omöjligt, att finna en sådan generell formulering av denna

klausul, att den icke kunde användas som vapen mot sådant föreningsbil-

dande (den vertikala föreningsformen), vilken förekomme och vore nödvän­

dig bland tjänstemannagrupperna. Kunde klausulen få en sådan avfattning,

att den för att få giltighet måste accepteras i kollektivavtal mellan arbets­

tagare och arbetsgivare samt att varje rimlig och lojal tolkning av densamma

hänvisade dess tillämpning till det eller de områden, för vilka den vore av­

sedd, förf olle emellertid Dacos betänkligheter. Dano har föreslagit en un­

dantagsbestämmelse av innehåll, att som kränkning av föreningsrätten icke

skulle anses förbud för arbetstagare, vilken hade till huvudsaklig uppgift

att såsom arbetsgivarens ställföreträdare leda, fördela och kontrollera ar­

bete, i vilket han icke regelbundet deltoge, att tillhöra viss förening av

honom underställd personal, därest överenskommelse därom funnes i kollek­

tivavtal mellan arbetsgivaren och föreningen.

Kommerskollegium har förordat en undantagsbestämmelse av sådan ut­

formning, att arbetsgivaren utan stöd av kollektivavtal ägde förmena arbets­

ledare och andra i förtroendeställning att tillhöra underställd personals

organisation. I samma riktning lia Sveriges industriförbund samt flera han-

delskamrar uttalat sig.

Även länsstyrelserna i Stockholms, Uppsala, Södermanlands, Kronobergs,

Blekinge, Örebro, Västmanlands, Jämtlands och Västerbottens län lia an­

sett en bestämmelse i detta hänseende erforderlig.

Kungl. Maj:ts proposition nr 240.

90

Departements­

chefen.

Arbetsdomstolens ordförande har ansett, att frågan om arbetsledares ställ­

ning i föreningsrättsligt hänseende borde positivt lösas i lagen och icke

bliva beroende av vad därom kunde komma att stadgas i kollektivavtal. I

detta sammanhang har arbetsdomstolens ordförande anmärkt, att det vore

oklart, huruvida kommittén menade, att arbetsledarnas ställning kunde med

bindande verkan för organisation av arbetare regleras icke blott i kollektiv­

avtal med nämnda organisation utan även i kollektivavtal med organisation

av arbetsledare.

Socialstyrelsen har funnit påkallat att bereda möjlighet till fortsatt till-

lämpning av den s. k. förmansklausulen. Ett lämpligt sätt härför skulle

enligt styrelsens förmenande vara att såsom en undantagsbestämmelse i

förevarande paragraf förklara, att såsom kränkning av föreningsrätten icke

skulle anses, i fall arbetsgivare fordrade eller i avtal intoges bestämmelse

örn att arbetsledare ej finge tillhöra samma förening som honom under­

lydande arbetstagare.

I den allmänna motiveringen har jag vid behandling av frågan, huruvida

lagens bestämmelser borde kunna sättas ur kraft genom kollektivavtal, ut­

talat, att någon allmän regel av dylik innebörd icke borde upptagas i lagen.

I följd härav erfordras otvivelaktigt i förevarande paragraf en undantags­

bestämmelse för arbetsledare och med dem jämställda. I likhet med vad

jag tillstyrkte vid framläggande av förslaget till lag örn vissa ekonomiska

stridsåtgärder anser jag denna undantagsbestämmelse lämpligen kunna er­

hålla formen av tillstånd till intagande av föreskrift i kollektivavtal, att ar­

betsledare eller annan i förtroendeställning ej må vara medlem av förening,

som avser tillvaratagande av honom underställd personals intressen gent­

emot arbetsgivaren. Som jag redan då framhöll, innebär bestämmelsen i

praktiken, att en reglering, företagen under medverkan av vederbörande

organisationer, vare sig arbetarnas eller arbetsledarnas, icke anses utgöra

kränkning av föreningsrätten, även örn därigenom föreskrives en viss in­

skränkning i möjligheten för vissa kategorier av arbetsledare eller tjänstemän

att tillhöra särskilda organisationer. Har t. ex. en arbetarorganisation

genom bestämmelse i kollektivavtal godtagit, att den arbetarna tillkommande

föreningsrätten icke kränkes därigenom att vissa befattningshavare i för­

troendeställning genom personliga utfästelser till arbetsgivaren avstå från

medlemskap i fackföreningen, skall en dylik uppgörelse vara giltig. Men en

reglering av frågan kan även ske genom stadgande i ett kollektivavtal mellan

arbetsgivare och arbetsledare av motsvarande innebörd. I bägge fallen före­

ligga praktiskt taget garantier för att den stipulerade inskränkningen i för­

eningsrätten icke är alltför långtgående. Avtalsfriheten blir begränsad endast

såvitt angår en reglering enbart i individuella avtal.

Vad angår de framställda anmärkningarna örn att regeln icke skulle vara

tillfyllestgörande för sådana anställda, beträffande vilka det i stort sett icke

förekomme och knappast heller vore att förvänta att en reglering skedde

genom kollektivavtal, får jag — i anslutning till vad jag anförde redan vid

Kungl. Majus proposition nr 240.

91

framläggande av förslaget till lag angående ekonomiska stridsåtgärder —

framhålla, att enligt min mening anledning saknas att hindra olika grupper

av sådana anställda att tillhöra samma organisation.

I denna paragraf har slutligen, liksom i förslaget till lag örn vissa eko­

nomiska stridsåtgärder, upptagits en uttrycklig föreskrift örn tillåtligheten

av åtgärder, som avse att åstadkomma eller grundas på förmansklausul.

5 §•

I kommitténs förslag upptages ett särskilt kapitel, 5 kapitlet, örn skade­

stånd. 20—24 §§ däri lyda:

20

§.

Envar, som vidtagit stridsåtgärd eller annan åtgärd, vilken enligt 5 eller

18 § ej må äga rum, vare skyldig ersätta skada, som av förfarandet kommit.

21

§.

Där de, som äga företräda förening, varom i 3 § sägs, å föreningens väg­

nar behörigen besluta stridsåtgärd eller annan åtgärd, vilken enligt 5 eller

18 § ej må äga rum, vare föreningen pliktig ersätta skada, som kommer av

åtgärden.

22

§.

Har medlem i förening, varom i 3 § sägs, gjort sig skyldig till sådant

förfarande, som avses i ²⁰ §, och faller åtgärden inom föreningens verk­

samhetsområde, vare föreningen, när den erhåller kännedom örn medlem­

mens handlingssätt, pliktig att, där så ske kan, hindra honom från fort­

sättande av det olovliga förfarandet och förebygga skada av detsamma. För

sådant ändamål åge föreningen mot medlem tillämpa varje påföljd, vilken

enligt stadgarna kan inträda på grund av åsidosättande av förpliktelse, som

åligger medlem. Föreningen må jämväl, oavsett vad stadgarna innehålla,

utesluta medlem för en tid av intill ett år.

Åsidosätter föreningen vad i denna paragraf stadgas, vare föreningen

skyldig ersätta därav uppkommen skada.

23 §.

Under skadestånd skall inbegripas jämväl ersättning för personligt lidande

samt för intrång i den kränktes intresse av att ostört bedriva sin verk­

samhet.

Örn det med hänsyn till den skadevållandes ringa skuld, den skadelidan­

des förhållande i avseende å tvisten, skadans storlek i jämförelse med den

skadevållandes tillgångar eller till omständigheterna i övrigt finnes skäligt,

må skadeståndets belopp nedsättas. Fullständig befrielse från skadestånds-

skyldighet må ock äga rum.

24 §.

Ålägges skadeståndsskyldighet flera, skall den fördelas mellan dem efter

den större eller mindre skuld, som prövas ligga envar till last. Föres,

sedan skadeståndsskyldighet ålagts någon, av den skadelidande talan mot

annan, må i den mån det finnes skäligt denne förpliktas att gemensamt

med den förre, en för båda och båda för en, gälda skadestånd.

Där förening är jämte medlemmar skadeståndsskyldig, må föreningen för­

pliktas att till den, som lidit skadan, gälda även vad av skadeståndet be­

löper på medlemmarna, men åge föreningen i sådant fall att av dem söka

åter vad föreningen sålunda utgivit.

Kungl. Majus proposition nr 240.

92

Departements­

chefen.

Som motivering till sitt förslag laar kommittén anfört i huvudsak föl­

jande:

5 kapitlet innehåller bestämmelser örn sanktioner dels för föreningsrätts-

kräoikningar enligt ² kapitlet och dels för stridsåtgärder under den i ⁴

kapitlet angivna fredsperioden. Föreningsrätt.skrän kai in garn a, vilka kunna

vara antingen stridsåtgärder eller andra åtgärder, omtalas i 5 §. Freds-

plikten enligt 4 kapitlet angives i 18 §.

Som sanktion stadgas icke straff utan endast skadestånd. Enligt 20 §

är den, som vidtagit den otillåtna åtgärden, skyldig ersätta skada, som av

förfarandet kommit.

Bestämmelserna i 5 kapitlet äro till stöista delen ordagrant hämtade

från det vid 1935 års riksdag framlagda förslaget till lag örn vissa ekono­

miska stridsåtgärder (proposition nr 31; andra lagutskottets utlåtande nr 29)

eller dess förarbeten. Såsom motivering kan kommittén därför huvudsak­

ligen inskränka sig till att hänvisa till nämnda förslag. (Se särskilt andra

lagutskottets nyss angivna utlåtande sid. 109 och följande med där gjorda

hänvisningar.)

Reservan ten herr Sölvén har anfört, att, därest bestämmelserna örn förbud

mot organisationstvång, örn registreringsförfarande och fredsförpliktelse icke

upptoges i lagen, torde de ganska detaljerade skadeståndsbestämmelserna

kunna ersättas av en allmän regel i ² kapitlet om skadestånd på grund av

föreningsrättskränkning, inbegripande även bestämmelsen i 23 § första stycket

örn ideellt skadestånd.

I yttrandena har landsorganisationen biträtt herr Sölvéns mening.

T)aco har förklarat, att en föreningsrättskränkning i vår tid vore ett syn­

nerligen allvarligt ingrepp i den fria medborgarens enskilda bestämmande­

rätt och i hans möjlighet att ernå ett rimligt ekonomiskt utbyte av sin ar­

betskraft. Daco bär därför ansett skadestånd icke böra bliva den enda på­

följden i sådant fall utan straffbestämmelser vara på sin plats.

Kommerskollegium har ifrågasatt, huruvida ej skäl funnes att i likhet med

vad som skett i ⁸ § kollektivavtalslagen begränsa enskild arbetstagares

skadeståndsplikt, förslagsvis till ²⁰⁰ kronor.

Länsstyrelsen i Malmöhus län har framhållit, att enligt kommitténs förslag

flera personer, mot vilka talan fördes samtidigt, icke kunde dömas solida­

riskt men att solidariskt ansvar däremot skulle kunna åläggas person, mot

vilken dylik talan anställdes efteråt. Något skäl för en dylik skillnad i an­

svaret syntes länsstyrelsen icke kunna åberopas.

I likhet med kommittén anser jag, att lagen icke bör upptaga några

straffstadganden. Jag kan alltså icke biträda Dacos hemställan i detta

hänseende.

Yad skadeståndsreglerna angår, hänföra sig dessa i kommitténs förslag

såväl till föreningsrätten som till den av kommittén föreslagna särskilda

fredslagstiftningen. Då den sistnämnda bortfallit, torde skadeståndsbestäm­

melserna böra överflyttas till kapitlet örn föreningsrätten.

Den grundläggande regeln synes mig kunna formuleras så, att arbets­

givare, arbetstagare eller förening, som gjort sig skyldig till kränkning av

föreningsrätten på sätt i 4 § sägs, skall gälda därav uppkommen skada.

Kungl. Majus proposition nr 240.

93

De i 21 §, 22 § oell 24 § andra stycket av kommitténs förslag upptagna

detaljerade bestämmelserna örn förenings skadeståndsskyldighet torde kunna

bortfalla såsom saknande större praktisk betydelse i detta sammanhang.

Övriga bestämmelser lära kunna ersättas med en hänvisning till ⁸ och 9 §§

koll ektivavtal slagen.

Då tillämpning av lagens bestämmelser och klausuler örn föreningsrätt i

kollektivavtal kunna beräknas ofta förekomma sida vid sida, måste det anses

som en fördel, att skadeståndsreglerna bliva lika i båda fallen. Den i

kollektivavtalslagen givna regeln, att vid bedömande örn och i vad mån

skada uppstått hänsyn skall tagas även till omständigheter av annan än

rent ekonomisk betydelse, innebär i nu förevarande sammanhang, att skade­

stånd kan tilldömas såväl förening för intrång i dess organisationsverk-

samhet som enskild för honom genom föreningsrättskränkande åtgärd till­

fogat lidande. Beträffande nedsättning av och befrielse från skadestånds­

skyldighet bliva reglerna desamma som i kommitténs förslag utom att —

såsom kommerskollegium förordat — enskild arbetstagares skadestånds­

skyldighet begränsas till ²⁰⁰ kronor. I fråga örn skadeståndsskyldighetens

fördelning mellan flera blir principen om fördelning efter skuld gällande.

Det av länsstyrelsen i Malmö kritiserade specialstadgandet i kommitténs

förslag beträffande successivt anhängiggörande av talan bortfaller.

6

§.

Denna paragraf motsvarar 25 § i kommitténs förslag, som lyder:

Var, som vill fordra skadestånd enligt denna lag, skall dels inom två

månader från det han erhållit kännedom örn skadan samt örn den, mot

vilken talan skall föras, underrätta honom örn sitt anspråk, dels ock inom

två år från avslutande av den åtgärd, varå ersättningsskyldigheten grundas,

anhängiggöra sin talan. Försummas det, vare talan förlorad.

Som motivering till stadgandet har kommittén anfört:

I 25 § föreslås en preskriptionstid av två år för anhängiggörande av

talan örn skadestånd. Enahanda preskriptionsbestämmelse finnes i 22 § i

andra lagutskottets utlåtande nr 29, 16 § i propositionen nr 31. (Se sid. 116

i utskottsutlåtandet.)

För ett stadigvarande fredligt förhållande mellan parterna är det av stor

betydelse, att inga gamla skadeståndsanspråk skola kunna rivas upp vid

lägligt tillfälle och användas som påtryckningsmedel på motparten. Kom­

mittén föreslår därför — utöver tvåårstiden för talans anhängiggörande —

även en tvåmånadersfrist för skadeståndsanspråks framställande hos mot­

parten. Liknande tidsbestämmelser finnas i flera gällande lagar ävensom i

kommitténs förslag till lag om arbetsavtal §§ 39 och 40. (Se statens offent­

liga utredningar 1935: 18 sid. 195.)

I likhet nied kommittén anser jag en preskriptionstid av två år för skade­

ståndstalans anhängiggörande böra föreskrivas. Den av kommittén före­

slagna, tvåmånadersfristen för skadeståndsanspråks framställande, vilken

väsentligen torde lia tillkommit med tanke på den särskilda fredsförpliktelsen

enligt 4 kapitlet i kommitténs förslag, synes kunna undvaras, när dessa regler

bortfalla.

Kungl. Majus proposition nr 240.

Departements­

chefen.

94

7 §•

Paragrafen saknar motsvarighet i kommitténs förslag.

Beträffande forum i mål angående arbetsförhållanden har kommittén

framhållit, att målen hörde under arbetsdomstolen, om förhållandet vore

reglerat genom kollektivavtal, men annars under de allmänna domstolarna.

Kommittén har framhållit önskvärdheten av att denna dualism bringades

till upphörande men icke ansett förenligt med sin uppgift att själv utarbeta

förslag i ämnet. Kommittén har emellertid förklarat sig förutsätta, att en

omreglering med det snaraste ägde rum, så att alla dylika tvister komme

att höra under arbetsdomstolen. Vidare har kommittén förutsatt, att arbets­

domstolens sammansättning komme att ändras, så att nödig sakkunskap i

ifrågakommande fall där bleve företrädd även beträffande de grupper av

privatanställda, vilka för närvarande icke hade sina förhållanden ordnade

genom kollektivavtal.

Vid behandlingen av föreningsrätten har kommittén understrukit, att de

allmänna domstolarna icke vore särskilt lämpade att upptaga mål örn kränk­

ningar av föreningsrätten. I propositionen angående tredjemanslagen hade

föreslagits inrättande av en särskild domstol för ekonomiska stridsåtgärder.

Någon dylik specialdomstol vid sidan av arbetsdomstolen påkallades ej av

kommitténs förslag. Arbetsdomstolen torde vara fullt lämplig att upptaga

alla hithörande mål, örn den — såsom kommittén redan påyrkat — kom­

pletterades med sakkunskap beträffande de grupper av privatanställda, som

hittills icke vore representerade i domstolen.

I yttrandena har svenska arbetsgivareföreningen förklarat, att olägenheter

uppstode av att tvister rörande arbetsavtal följde olika forumbestämmelser

allteftersom arbetsavtalet vore beroende av kollektivavtal eller ej. Förenin­

gens erfarenhet gåve dock ej vid handen, att dessa olägenheter vore sådana,

att de oundgängligen krävde en ändrad ordning. Möjligen skulle man kunna

hänföra de skadeståndsmål, som följde av brott mot föreliggande lagförslags

tvingande bestämmelser till arbetsdomstolen, oaktat här vore fråga icke blott

örn kollektiva stridsåtgärder, såsom i kollektivavtalslagen, utan även örn in­

dividuella åtgärder. Ehuru föreningen ställde sig tveksam till spörsmålet,

syntes det föreningen däremot vara att föredraga, att mål, som i övrigt hän­

förde sig till det enskilda arbetsavtalet, fortfarande bibehölles under de all­

männa domstolarna.

Svenska lant arbetsgivarnes centralförening har ansett här förevarande lag

näppeligen kunna träda i kraft, förrän en omläggning skett, så att alla mål

örn skadeståndsskyldigheten komme att handläggas av arbetsdomstolen.

Stockholms handelskammare har funnit olägenheter förbundna såväl med

att anförtro arbetsdomstolen samtliga mål rörande förhållandet mellan arbets­

givare och arbetstagare som med att tillerkänna de allmänna domstolarna

behörighet i förevarande hänseende.

Länsstyrelsen i Uppsala län har ansett nödvändigt, att en utvidgning av

arbetsdomstolens kompetensområde trädde i kraft samtidigt med det lag­

förslag, som kunde föranledas av kommitténs betänkande.

Kungl. Majus proposition nr 240.

95

Arbetsdomstolens ordförande Ilar hänvisat till sitt över kommitténs förslag

till lag örn arbetsavtal avgivna yttrande, vari han förklarat det vara sakligt

mest betingat, att alla tvister örn arbetsförhållanden bedömdes av arbets­

domstolen, men ansett sig icke på detta stadium kunna intaga en definitiv

ståndpunkt till frågan, huruvida en sådan exklusiv behörighet för arbets­

domstolen medförde alltför stora tekniska svårigheter.

Jag kan icke finna det nödvändigt att i detta sammanhang till avgörande

Departements

upptaga hela frågan örn den rättsliga behandlingen av mål örn individuella chefen-

arbetsavtal, en fråga, varom — såsom yttrandena även utvisa — delade

meningar råda. Enighet synes däremot föreligga örn att mål rörande skade­

stånd på grund av föreningsrättskränkning böra handläggas av arbetsdom­

stolen. Jag föreslår därför, att mål, som avse tillämpningen av bestämmel­

serna i detta kapitel, skola upptagas av nämnda domstol. En sådan be­

gränsad utvidgning av arbetsdomstolens kompetensområde lärer icke nöd­

vändiggöra några ändringar i domstolens sammansättning.

3 kapitlet. Om förhandlingsrätten.

⁸

§•

Denna paragraf motsvarar ⁶ § i kommitténs förslag, som lyder:

Med förhandling avses i denna lag förhandling med syfte att rörande för­

hållandet mellan arbetsgivare och arbetstagare åstadkomma enighet mellan

parterna samt därav föranledda avtal.

Kätt att i frågor beträffande vissa arbetstagare och deras arbetsgivare

förhandla enligt denna lag (förhandlingsrätt) tillkommer å ena sidan arbets­

givaren eller förening av arbetsgivare, vari han är medlem, samt å andra

sidan förening av arbetstagare, vari de ifrågavarande arbetstagarna äro med­

lemmar.

I motiveringen till stadgandet har kommittén anfört:

⁶

§ i kommitténs förslag innehåller en bestämning av förhandlingsrättens

begrepp, sådant kommittén ansett detsamma böra i lag fastställas. Till en

början har angivits, att förhandlingarnas föremål är förhållandet mellan

arbetsgivare och arbetstagare, d. v. s. anställningsvillkor och arbetsförhållan­

det i övrigt. För att markera att en verklig medbestämmanderätt över löne-

och arbetsvillkor för arbetstagarnas organisationer åsyftas, så att arbetsgivaren

alltså icke blott har att inhämta upplysningar eller mottaga petitioner, har

kommittén tillagt, att förhandlingar enligt lagen hava till syfte att åstad­

komma enighet mellan parterna samt därav föranledda avtal.

Kommittén har vidare framhållit, att kommittén utgått från förhandlings­

rätten, ena partens rätt att påkalla förhandling, såsom det primära och andra

partens skyldighet att träda i förhandling såsom en följd därav. Att upp­

ställa skyldighet för part att före vissa åtgärders vidtagande göra dessa till

föremål för förhandling med andra parten har ansetts falla utanför kom­

mitténs uppgift. Genom att trygga arbetstagarnas rätt att förhandla genom

organisation avsåge kommittén att förläna arbetstagarna en med arbets­

givaren jämbördig ställning. Däremot avsåge kommittén icke att skaffa

arbetstagarna inflytande på vederbörande företags förvaltning och allmänna

utveckling. Kommittén fortsätter härefter:

Kungl. Majus proposition nr 240.

96

I enlighet nied nu angivna principer har kommittén i andra stycket av 6 §

fastslagit, att förhandlingsrätt, d. v. s. rätt att förhandla enligt lagen, skall

tillkomma å ena sidan arbetsgivaren eller dennes organisation samt å andra

sidan arbetstagarnas organisation. Rätten förekommer endast, när en för­

ening av arbetstagare finnes, men är då ömsesidig. Förening skall äga för­

handlingsrätt endast i frågor rörande egna medlemmar. Det ifrågasättes icke,

att en förening i något fall skall äga företräda andra än sina medlemmar.

För att en förening skall äga förhandlingsrätt måste den givetvis uppfylla

de i 3 § angivna kvalifikationerna för att anses vara en förening av arbets­

givare, respektive arbetstagare. Den skall alltså äga rättssubjekti vitet och

bestå av arbetsgivare, respektive arbetstagare, tillhörande viss eller vissa

grupper. Det skall av stadgarna framgå, att föreningens uppgift är att till­

varataga ifrågavarande grupps eller gruppers intressen rörande arbetsför­

hållandet. Och det skall ingå i föreningens verksamhet att sluta för sina med­

lemmar bindande avtal.

Förhandlingsrätt tillkommer givetvis också en huvudorganisation under

förutsättning, att den nått en sådan fasthet, att den äger rättssubjektivitet,

samt i övrigt i tillämpliga delar uppfyller motsvarande krav som en enskild

förening. Det naturliga är, att förhandlingar i frågor av allmän betydelse be­

drivas av huvudorganisationerna, under det att de enskilda föreningarna

behandla frågor av lokal eller eljest begränsad räckvidd.

Kommittén har övervägt, huruvida för en förenings förhandlingsrätt — ut­

över angivna villkor — borde fordras, att föreningen objektivt sett framträdde

som representativ för den grupp, som den tagit till sin uppgift att organisera.

Behörighetsregler i detta hänseende äro av ett naturligt och beaktansvärt

intresse för den förhandlingsskyldige motparten, men deras utformande stöter

på betydande svårigheter. En reglering i detta hänseende måste nämligen

lätteligen dels föra alltför långt in på föreningslagstiftningens område och

dels verka inskränkande på den fria utvecklingen inom områden, som i detta

samband böra lämnas orubbade.

Problemets behandling torde kunna inskränkas till det egentligen praktiska

fallet, nämligen att avgöra, huruvida en arbetsgivare i visst fall är skyldig

att förhandla med en arbetstagarorganisation. Att som villkor härför upp­

ställa visst medlemsantal torde redan på grund av förhållandenas mång­

skiftande beskaffenhet icke låta sig göra. Däremot förefaller det a priori

naturligt att fordra viss procentuell anslutning till organisationen. Rimligen

synes man kunna uppställa den regeln, att föreningen för att äga förhandlings­

rätt måste omfatta minst hälften av arbetstagarna inom den grupp, som för­

eningen tagit till sin uppgift att organisera. Mot ett sådant krav kan erinras,

att det icke uppfylles av vissa arbetarorganisationer på det område, där för­

handlingsrätt redan tillämpas. Visserligen skulle dessa organisationer, örn de

utestängdes från den lagligen erkända förhandlingsrätten, icke berövas möj­

ligheten att framdeles liksom hittills hävda sin rätt genom stridsåtgärder,

men lagens inställning skulle dock säkerligen skapa tvisteämnen och på ett

mindre önskligt sätt inverka på utvecklingen. Vidare är att märka, vilka be­

tydande hinder det möter att fastställa en viss arbetstagargrupps omfattning

och avgränsning gentemot andra grupper. Härutinnan råder för närvarande

icke något genomfört system. Organisationerna äro uppbyggda efter skilda

principer, och deras rekryteringsområden gripa ofta in i varandra. Även örn

femtioprocentig anslutning uppställdes som villkor för förhandlingsrätt skulle

det icke kunna undvikas, att förhandlingsrätt i ett visst fall tillkomme två

olika organisationer eller att det åtminstone svårligen läte sig avgöra, vilken

organisation förhandlingsrätten tillkomme. Fullständig reda i dessa för-

Kungl. Maj:ts proposition nr 240.

97

hållanden lärer näppeligen kunna åstadkommas annorledes än genom en

korporationslagstiftning, som indelade samtliga arbetstagare i grupper och

anvisade varje fackorganisation en sådan grupp att organisera. På en sådan

korporationslagstiftning kan kommittén av såväl formella som sakliga skäl

icke inlåta sig.

Behovet av en ordnad gruppindelning bland arbetstagarna skulle göra sig

mindre kännbart, örn kravet på femtioprocentig anslutning hänfördes icke till

gruppen utan till förhandlingsfrågan i det enskilda fallet. Regeln kunde då

tänkas erhålla den utformningen, att en arbetstagarorganisation för att äga

rätt att förhandla i en viss fråga måste omfatta minst hälften av de av frågan

berörda arbetstagarna. Det är dock icke alltid en lätt sak att avgöra, vilka

arbetstagare, som skola anses berörda av en förhandlingsfråga. Dels kan

frågan ofta icke definitivt angivas på förhand, och dels går det icke att stanna

vid de arbetstagare, som direkt beröras av frågan i den utformning den för-

handlingsvillige parten givit densamma. Då en arbetstagarorganisation endast

får förhandla i frågor rörande egna medlemmar, kommer ju föreningen alltid

att omfatta samtliga de direkt berörda arbetstagarna, men även utomstående

arbetstagare, som befinna sig i liknande ställning, måste givetvis räknas till

de av frågan berörda. Att fastställa frågans omfattning i denna mening är

visserligen enligt kommitténs åsikt icke omöjligt men kan näppeligen anför­

tros parterna själva.

Med hänsyn till nu anförda omständigheter har kommittén avstått från att

i 3 kapitlet uppställa krav på en viss anslutning såsom villkor för en förenings

förhandlingsrätt överhuvud. Däremot återkommer kommittén i 4 kapitlet till

liknande behörighetsregler som förutsättning för förhandlingsrättens utövande

under statens medverkan. Det har synts kommittén skäligt att i princip

fastslå arbetsgivarens skyldighet att förhandla med sina arbetstagares orga­

nisation, även örn organisationssträvandena icke i någon högre grad krönts

med framgång. Någon påföljd av underlåtenhet att respektera förhandlings­

rätten föreslås icke i 3 kapitlet. Endast vid sådan under offentlig medverkan

bedriven förhandling, varom stadgas i 4 kapitlet, har kommittén funnit ett

tvångsmässigt realiserande av förhandlingsrätten tänkbart, men för erhållande

av dylik offentlig medverkan anser kommittén böra krävas en viss anslutning

till organisationen. (Se 11 § 2 och 5.) De allmänna stadgandena örn förhand­

lingsrätt i 3 kapitlet har kommittén tänkt sig kunna erhålla betydelse före­

trädesvis såsom vägledande för utvecklingen. Det torde med tiden framstå

allt mera naturligt för en arbetsgivare att förhandla med en viss organisation

såsom representant för de arbetstagare, med vilka arbetsgivaren har intresse

att träda i förbindelse. Någon allmän regel örn företräde till förhandlingsrätt

för det fall, att flera föreningar tagit till uppgift att organisera samma grupp,

har kommittén icke ansett lönt att giva.

Reservanterna herrar Sjögren och Söderlund Ira ansett orden »samt därav

föranledda avtal» böra utgå ur definitionen. Herr Sjögren har ansett förhand­

lingen vara tillfredsställande definierad av första stycket exklusive detta till­

ägg. Reservanten kunde icke förstå annat än att åtgärder, som parterna före-

toge i syfte att rörande förhållandet mellan arbetsgivare och arbetstagare

åstadkomma enighet, borde täcka lagens behov av begreppet fölhandling,

oberoende av örn dessa åtgärder föranledde avtal eller ej. Även lien Söder­

lund har funnit de citerade orden fullständigt överflödiga och därför menings­

lösa.

.

.

Även i flera av yttrandena, har kommitténs definition

kritiserats.

Bihang till riksdagens protokoll URUS.

/

sami. Nr 240.

Kungl. Maj:ts proposition nr 240.

4 00 30

98

Handelskammaren i N orrköping har funnit det vara en mindre lycklig

formulering, att under förhandlingsrättsbegreppet hänförts förhandling alle­

nast med arbetstagarens organisation men icke med arbetstagaren direkt. Det

förefölle enligt lagtexten, som örn en förhandling mellan arbetsgivaren och

arbetstagaren utan förmedling av någon organisation på arbetarsidan rent av

vore otänkbar. Ett sådant betraktelsesätt vore nog tidstypiskt men innebure

likväl en betydlig överdrift. Svenska bankföreningen har ansett den enskilde

arbetstagarens rätt att under alla omständigheter förhandla med sin arbets­

givare vara självfallen, men det vore av vikt, att lagen icke så avfattades, att

något missförstånd härutinnan skulle kunna uppstå.

Sveriges köpmannaförbund har, i likhet med reservanterna, ansett förhand­

lingen tillfredsställande definierad utan tillägg av orden »samt därav för­

anledda avtal». Förhandlingens huvudsyfte vore att åstadkomma enighet

mellan parterna. Örn ett avtal skulle slutas, vore en lämplighetsfråga av

sekundär betydelse. Kommittén hade framhållit, att förhandlingsrättens er­

kännande icke i och för sig innebure införande av kollektivavtalssystem. För

att understryka detta hemställde förbundet, att de citerade orden måtte utgå.

Samma åsikt har uttalats av åtskilliga andra arbetsgivarorganisationer även­

som av flertalet handelskamrar.

Socialstyrelsen har anfört:

Orden »samt därav föranledda avtal» i första stycket synas böra utgå.

Oavsett att nämnda uttryck från språklig synpunkt torde kunna giva anled­

ning till erinran, måste detsamma anses innebära en ej blott onödig men även

oriktig bestämning. Förhandling av här åsyftad natur behöver nämligen icke

nödvändigtvis gå ut på åvägabringandet av ett avtal utan kan inskränka sig

till uppnående av enighet i något visst avseende, t. ex. i fråga om tolkningen

av viss avtalsbestämmelse eller tillrättaläggande av något förhållande, som

givit anledning till klagomål. Mot avfattningen av detta stycke synes även

kunna anmärkas, att densamma möjligen kan ingiva den föreställningen, att

förhandlingen skall ha till syfte att åstadkomma enighet rörande förhållandet

mellan arbetsgivare och arbetstagare i dess helhet.

Länsstyrelsen i Uppsala län har ifrågasatt, örn icke förslaget innebure en

utvidgning av förut vanlig förhandling, då detsamma torde medföra, att den

allmänna förhandlingsplikten skulle gälla även beträffande arbetstagares indi­

viduella förhållanden till arbetsgivaren, oberoende av deras samband med

någon på kollektivavtal grundad rätt. Det syntes ovisst, huruvida det vore

lämpligt att i en sådan försökslagstiftning som den förevarande ge förhand­

lingsrätten en så vidsträckt innebörd.

Länsstyrelsen i Hallands län har ansett i denna paragraf för klarhetens

skull böra starkare framhävas, att ett lagfästande av förhandlingsrätten syftade

till åstadkommande av ökade möjligheter att åvägabringa kollektiva upp­

görelser mellan arbetsgivare och arbetstagare rörande de arbetsvillkor, som

skulle lända till efterrättelse.

Beträffande den av kommittén i detta sammanhang diskuterade frågan örn

särskilda behörighetsregler som villkor för rätten att förhandla har

svenska arbetsgivareföreningen anfört:

Kungl. Maj:ts proposition nr 240.

99

Kommittén har funnit, att den förhandlingsskyldige har ett naturligt och

beaktansvärt intresse av att såsom villkor för förhandlingsrätt kräves, »att

föreningen objektivt sett framträdde som representativ för den grupp, som

den tagit till sin uppgift att organisera». Formella svårigheter hava emeller­

tid förhindrat kommittén att i 3 kapitlet intaga behörighetsregler av sådant

slag. Lämpligast skulle enligt kommitténs åsikt ha varit örn man kunnat

föreskriva »att en arbetstagarorganisation för att äga rätt att förhandla i en

viss fråga måste omfatta minst hälften av de av frågan berörda arbetstagarna».

Kommittén har ej ansett sig kunna förorda en sådan regel, då ett fastställande

av förhandlingsfrågans omfattning med avseende å berörda arbetare näppe­

ligen kunde anförtros parterna själva. Yi finna, att arbetsgivarens rättmätiga

intresse av att förhandlingstvånget begränsas åtminstone till sådana fall, där

arbetstagarorganisationen är representativ i här angiven mening, framträder

med sådan styrka, att det icke kan åsidosättas av endast formella anledningar.

Dessutom är kommitténs argumentering i fråga örn svårigheterna att tillämpa

nämnda behörighetsregel enligt vårt förmenande icke bindande. Enligt lag­

förslaget står ju alltid arbetsgivaren inför nödvändigheten att, örn fullgod

representativitet föreligger och 4 kapitlets bestämmelser äro tillämpliga, på

begäran från arbetstagarorganisationens sida träda i förhandling med organisa­

tionen under opartisk ordförande. Dessutom torde i flertalet fall icke före­

ligga några särskilda svårigheter att fastställa hela antalet av förhandlings-

frågan berörda arbetstagare i förhållande till berörda medlemmar av arbets­

tagarorganisationen. Vill man komma ifrån gränsfallen, skulle regeln med

femtioprocentig anslutning kunna uppmjukas t. ex. genom att såsom förutsätt­

ning för förhandlingsvägran föreskrives, att det av omständigheterna är uppen­

bart eller det klart måste framgå, att organisationen icke är representativ. Det

må dessutom erinras örn, att här angivna fordran på representativitet hos den

avtalskrävande delen av arbetstagarna har sin motsvarighet i den norska boj­

kottlagstiftningen i fråga örn behörigheten att vidtaga bojkottåtgärd för genom­

drivande av kollektivavtal vid visst företag.

Det berättigade uti att den förhandlingskrävande organisationen bör vara

representativ för den grupp, som organisationen vill företräda, framträder än

mer, då man besinnar att de kollektiva uppgörelserna, såframt ej annat fram­

går av deras ordalydelse, förplikta arbetsgivaren att icke tillämpa sämre villkor

än de avtalade även i förhållande till utomstående arbetstagare, som syssel­

sättas i det arbete, kollektivavtalet avser. Det kan starkt ifrågasättas, huru­

vida med den i lagförslaget uttalade principen örn arbetstagarorganisationens

rätt till förhandling endast för sina egna medlemmar över huvud kan förenas

skyldighet att förhandla rörande sådant kollektivavtal, som på nu nämnt sätt

får rättskraft utöver arbetsförhållandet mellan arbetsgivarna och den avtals­

slutande organisationens medlemmar. Frihet för arbetsgivaren att i sådan

situation vägra förhandling synes välmotiverad. Dylik frihet bör förefinnas

även i de utomstående arbetstagarnas intresse. Med den i lagförslaget skyddade

rätten att få stå utanför en organisation och densammas yttringar kan svår­

ligen förenas en skyldighet för arbetsgivaren att förhandla om sådant kollek­

tivavtal med dylik organisation, som skulle komma att inverka på även de

utomstående arbetstagarnas anställningsvillkor.

Svenska lantarbetsgivarnes c erit, reti förening har hemställt om begränsning

av arbetsgivarens skyldighet att träda i förhandling med motparten till fall, då

dennas organisation representerade flertalet av de berörda arbetarna.

Även kommerskollegium har funnit anmärkningsvärt, att arbetsgivarens

plikt att förhandla i princip gällde gentemot vilken sammanslutning sorn helst,

som uppfyllde de mycket vaga kraven på att vara en förening av arbetstagare.

Kungl. Majus proposition nr 210.

100

Departements-

I analogi med vad som skett beträffande föreningsrätten torde lagförslaget

chefen. böra innehålla en bestämning av begreppet förhandlingsrätt. Någon anledning

att, som kommittén föreslagit, särskilt angiva vad som förstås med förhand­

ling synes icke föreligga.

Enligt min mening ligger det i sakens natur, att i denna lag med förhand­

lingsrätt icke kan förstås annat än rätten till kollektiva, organisationsmässiga

förhandlingar. Jag kan icke finna att, såsom från vissa håll befarats, den om­

ständigheten, att lagen endast reglerar rätten till kollektiva förhandlingar,

skulle kunna tolkas som något förbud mot individuella förhandlingar. Dylika

kunna och måste naturligtvis alltid förekomma men böra lämnas helt utanför

den nu ifrågavarande lagstiftningen.

Kommittén har angivit, att syftet med förhandlingar enligt lagen skall vara

åstadkommande av enighet mellan parterna samt därav föranledda avtal. I

flera yttranden har påyrkats, att orden »samt därav föranledda avtal» måtte

utgå. Det måste medges, att, såsom i yttrandena framhållits, de citerade orden

äro något oklara till sin innebörd och kunna föranleda den uppfattningen, att

varje förhandling enligt lagen skall syfta till slutande av ett kollektivavtal. Så

är givetvis icke förhållandet. Frågor kunna förekomma, som icke kunna lösas

i kollektivavtalets form, t. ex. en fråga, huruvida ett avskedande innefattar

föreningsrättskränkning. Även sådana frågor böra kunna göras till föremål

för förhandlingar enligt lagen. Emellertid torde bakom de av kommittén an­

vända ordalagen ligga en riktig tankegång. Vid upprepade tillfällen ha kon­

flikter på arbetsmarknaden uppkommit av den anledningen, att arbetsgivar­

parten, då en kollektiv reglering av anställningsvillkoren påkallats från arbets­

tagarsidan, förklarat sig över huvud icke vilja förhandla örn en reglering i

dylik form. Sådana konflikter, som icke röra saken utan formen, äro enligt

min åsikt förkastliga ur det allmännas synpunkt. Det må stå parterna fritt

att utan inblandning från samhällets sida komma överens respektive icke

komma överens i själva sakfrågan, men de yttre formerna för förhandlings-

väsendet böra fastslås i lagen och icke få bliva föremål för stridigheter par­

terna emellan. Påkallar ena parten förhandling örn kollektiv reglering av

anställningsvillkoren, skall alltså andra parten vara skyldig att träda i för­

handling örn en sådan reglering. Däremot torde det icke låta sig göra att i

lagen angiva något örn formen för uppgörelser i sådana förhandlingar, som

röra förhållandet i övrigt mellan arbetsgivare och arbetstagare.

På nu anförda skäl föreslår jag, att förhandlingsrätt enligt denna lag defi­

nieras som rätt att påkalla förhandling rörande kollektiv reglering av anställ­

ningsvillkoren ävensom rörande förhållandet i övrigt mellan arbetsgivare och

arbetstagare.

Yad därefter angår frågan örn särskilda behörighetsregler som villkor för

rätten att förhandla, intager jag, i likhet med kommittén, den ståndpunkten,

att förhandlingsrätt skall tillkomma varje organisation, som uppfyller kvali­

fikationerna för att anses vara en förening av arbetsgivare, respektive arbets­

tagare. En förening äger givetvis förhandlingsrätt endast i den mån för­

eningen enligt sina stadgar är behörig att förhandla å sina medlemmars

Kungl. Majus proposition nr 240.

101

vägnar. Tillkommer det exempelvis inom ett organisationskomplex enligt

stadgarna överordnad organisation att besluta beträffande vissa frågor, ligger

det i sakens natur, att blott den sistnämnda äger förhandlingsrätt i dessa

frågor. Några särskilda bestämmelser med anledning härav torde emeller­

tid icke vara erforderliga.

Det lärer, såsom kommittén framhållit, icke vara lämpligt att som villkor

för en förenings förhandlingsrätt uppställa regler om att föreningen skall

vara representativ för den grupp, som föreningen vill företräda. Då reg­

lerna skulle tillämpas av parterna själva, torde de näppeligen kunna för­

anleda till annat än onyttiga och vid diskussioner parterna emellan måhända

svårlösta Dristigheten Det kan icke heller sägas innebära någon obillighet mot

arbetsgivaren, att han är skyldig att träda i förhandling med en förening, som

företräder hos honom anställda arbetstagare. Bestämmelserna örn förhandlings­

rätten, som icke i och för sig äro förbundna med några påföljder, innefatta

ju ej mer än att arbetsgivaren icke får utan saklig diskussion avvisa en fram­

ställning örn förhandling av en arbetstagarorganisation. Vill sedan organi­

sationen sätta makt bakom orden genom att vädja till förlikningsman, far

denne bedöma, i vad mån vidare förhandlingar äro påkallade.

Att förhandlingsrätt för en part medför skyldighet för andra parten att

träda i förhandling, framgår i kommitténs förslag, förutom av motiven,

endast av reglerna örn formerna för förhandlingens gång. Jag anser emeller­

tid en bestämmelse örn denna skyldighet böra knytas direkt till det grund­

läggande stadgandet om föreningsrätten. Det bör härvid utsägas, att skyl­

digheten innebär åliggande för part att, själv eller genom ombud, inställa

sig vid förhandlingssammanträde samt att, där så erfordras, med angivande

av skäl framlägga förslag till lösning av fråga, varom förhandling påkallats.

Skyldigheten att framlägga förslag till frågans lösning innebär icke mer än

att parten skall klart angiva och motivera sin ståndpunkt i sak. Rör frågan

kollektiv reglering av anställningsvillkoren, behöver parten alltså icke nöd­

vändigt själv framlägga ett fullständigt förslag i sådant hänseende utan kan

givetvis ange sin ståndpunkt genom att kritisera ett av motparten framlagt

förslg

, §

Denna paragraf motsvarar 7 § i kommitténs förslag, som lyder:

Vill part, som äger förhandlingsrätt, påkalla förhandling örn viss eller vissa

frågor, må han göra framställning därom hos andra parten. Om denne så be­

gär, skall framställningen ske skriftligen med angivande av den eller de

frågor, om vilka förhandling påkallas. Därest ej annat föranledes av om­

ständigheterna, skall den, hos vilken framställningen gjorts, senast å tredje

dagen därefter utsätta tid och plats för förhandling och därom underrätta

den, som påkallat förhandlingen. Sammanträde för förhandlings upptagande

skall hållas snarast möjligt.

Vid förhandlingen skall vardera parten angiva sin ståndpunkt till för

handlingsfrågan och skälen därför. Det åligger part att göra vad på honom

ankommer för förhandlingens skyndsamma slutförande samt att efter bästa

förmåga medverka till förhandlingsfrågans lösning under beaktande av par­

ternas gemensamma intresse av samförstånd.

Kungl. Majis proposition nr 240.

102

Om endera parten det hegar, skall över förhandlingen föras protokoll, som

justeras av båda parterna.

Som motivering till stadgandet har kommittén anfört:

. I 7 § stadgas en förhandlingsordning vid förhandlingar mellan arbets­

givare eller förening av arbetsgivare, å ena, samt förening av arbetstagare, å

andra sidan. Några påföljder av underlåtenhet att ställa sig förhandlingsord­

ningen till efterrättelse uppställas icke. Äro parterna överens, kunna de

naturligtvis förhandla på vilket sätt de själva önska. Vill ena parten förhandla

men visar den andra en deciderad motvilja mot att respektera hans förhand­

lingsrätt, lärer något resultat icke kunna åstadkommas på annat sätt än genom

offentlig medverkan. Under vilka förutsättningar sådan kan erhållas stadgas

i 4 kapitlet.. Såsom en inledning härtill torde det emellertid vara på sin plats

att i 3 kapitlet giva några allmänna regler örn ordningen för förhandlingar

parterna emellan utan statens medverkan, vilket naturligtvis måste bliva det

ojämförligt vanligaste fallet. En part bör i regel icke heller kunna påkalla

statens medverkan vid förhandlingen, därest han icke kan visa sig hava gjort

vad på honom ankommer för frågans lösning vid förhandling utan dylik med­

verkan. Ett stadgande härom har upptagits i 11 § under 1). De grunddrag

för ordningen vid den förberedande förhandlingen, som äro erforderliga för

att bedöma, huruvida part vid densamma iakttagit eller underlåtit sina skyl­

digheter, böra därför vara angivna i lagen. Eeglerna härom torde icke heller i

och för sig bliva betydelselösa. Ehuru några särskilda påföljder icke knutits

vid deras iakttagande, får säkerligen lagens blotta tillvaro en viss verkan, åt­

minstone genom att så småningom påverka allmänna opinionen.

Kommittén har konstruerat förhandlingsrätten såsom en rätt för ena parten

att påkalla förhandling, motsvarad av skyldighet för andra parten att träda i

förhandling. Den naturliga inledningen till en förhandling enligt lagen blir

därför, att ena parten påkallar förhandling genom en framställning till den

andra. Att framställningen sker i skriftlig form, kan icke generellt fastställas

såsom nödigt eller lämpligt. Den, hos vilken framställningen göres, synes

emellertid äga ett berättigat intresse av att, örn han så vill, få se svart på vitt

på vad som önskas av honom. Örn denne det begär, skall därför framställnin­

gen ske skriftligen med angivande av den eller de frågor, om vilka förhand­

ling påkallas. Någon detaljerad redogörelse för förhandlingsfrågan fordras

icke. Det kan räcka att angiva exempelvis, att förhandlingen skall röra den

och den arbetstagargruppens löne- och arbetsvillkor. Gruppen bör alltid

vara angiven, eftersom olika gruppers arbetsförhållanden icke kunna samman­

föras i en och samma förhandlingsfråga. Gör en förening framställning örn

förhandling, bör den på anmaning visa motparten sina stadgar, så att denne

kan bedöma, örn de i 3 § angivna villkoren äro uppfyllda.

I regel ankommer det på den, hos vilken framställning om förhandling

gjorts, att utsätta tid och plats för ett förhandlingssammanträde. Därest ej

annat föranledes av omständigheterna, skall han göra detta och därom under­

rätta den,, som påkallat förhandling, senast å tredje dagen efter den, då

framställningen gjordes. Med att annat föranledes av omständigheterna syftar

kommittén dels på att omedelbar förhandling ibland är påkallad och dels på

att en längre tidsfrist än tre dagar understundom kan behövas. Tredagars-

fristen får naturligtvis icke utan motpartens samtycke överskridas annat än

örn och i den mån särskilda skäl därför kunna visas.

Beträffande tiden för sammanträdets hållande föreslår kommittén endast

den bestämmelsen, att det skall hållas snarast möjligt. Om omedelbar förhand­

ling är påkallad, skall sammanträdet hållas omedelbart. Annars bör det hållas

så snart som möjligt efter den nyss angivna tredagarsfristens utgång. Ett dröjs-

Kungl. Maj:ts proposition nr 240.

103

mål på mer än några dagar därefter får icke förekomma, såvitt icke särskilda

skäl därtill föreligga.

Vid förhandlingssammanträdet skola parterna komma tillstädes, själva

eller genom ombud. Parterna äro även skyldiga att träda i förhandling med

varandra. Detta Ilar i lagtexten uttryckts så, att vardera parten skall angiva

sin ståndpunkt till förhandlingsfrågan — d. v. s. den sakfråga, örn vilken för­

handling påkallats — ävensom skälen därför. Kan förhandlingen icke slut­

föras vid ett sammanträde, få parterna gemensamt bestämma tid och plats

för nytt sammanträde. Till ytterligare vägledning för det sätt, varpå en part

skall förhandla, har i lagtexten angivits, att det åligger part att göra vad på

honom ankommer för förhandlingens skyndsamma slutförande samt att

efter bästa förmåga medverka till förhandlingsfrågans lösning under beaktande

av parternas gemensamma intresse av samförstånd. En part kan uppenbar­

ligen icke anses lojalt fullgöra sin skyldighet att träda i förhandling, örn han

visserligen inställer sig vid sammanträdena men där iakttager tystnad eller i

allt fall icke bidrager att föra förhandlingen framåt.

Åtminstone vid förhandlingar av större betydelse torde det höra till god

ordning, att protokoll föres. Kommittén föreslår den regeln, att, örn endera

parten det begär, över förhandlingen skall föras protokoll, som justeras av

båda parterna. Att ett protokoll finnes, blir givetvis av betydelse, när det vid

påkallande av statens medverkan enligt 4 kapitlet gäller att styrka, hur var­

dera parten förhållit sig vid den förberedande förhandlingen enligt 3 kapitlet.

Har ena parten vägrat att medverka till protokollföringen, är detta ett synner­

ligen starkt indicium för att förhandlingen parterna emellan genom hans

förvållande icke kunnat leda till resultat.

När en förhandling parterna emellan synes hava goda utsikter att förlöpa

lyckligt, bör en part icke stelt hålla på de i 7 § angivna formerna. Ådagalägger

däremot motparten förhandlingsovilja, blir ett strikt iakttagande av de for­

mella föreskrifterna av betydelse som inledning till ett förfarande enligt 4

kapitlet. I sistnämnda fall bör också protokollering påyrkas.

Några regler om vilken ordning, som skall iakttagas vid förhandlingsbordet,

har kommittén funnit icke kunna givas i lagtexten. Därtill äro förhållandena

alltför skiftande. Vid mindre förhandlingar mellan en arbetsgivare och en

förening bland hans arbetstagare synes det vara naturligt, att arbetsgivaren

fungerar som ordförande. Bliva förhandlingarna av något större omfattning,

kan det framträda som önskvärt, att parterna tillkalla någon opartisk person

att leda förhandlingarna.

Särskild uppmärksamhet förtjänar frågan örn användande av ombud vid

förhandlingar. Körande denna fråga har kommittén icke ansett sig kunna

föreslå några lagbestämmelser men vill här nedan giva vissa råd och anvis­

ningar. Mycket ofta är det naturligt, att arbetsgivaren icke inställer sig person­

ligen utan som sitt ombud sänder en förtroendeman inom företaget eller annan

lämplig person. En förening måste ju alltid företrädas av ombud. I synnerhet

för föreningar av arbetstagare kan det vara önskvärt att anlita icke ett utan

flera ombud. Ombuden böra dock icke vara flera än som påkallas av behovet.

Anlitande av en delegation på mer än ett fåtal personer bör endast undantags­

vis ifrågakomma. Inom flera arbotstagargrupper är det regel att utse förhand-

lingsombud bland arbetstagarna vid det företag, förhandlingen avser. På andra

områden åter undviker man att till ombud välja anställda vid det egna före­

taget. Efter genomförandet av den nu föreslagna lagen, vilken bland annat avser

att bereda skydd mot föreningsrättskränkningar, synes det böra bliva regel att

till ombud företrädesvis eller uteslutande utse arbetstagare vid det eller de

företag, förhandlingen rörer. Eörutom den otrevnad, arbetsgivaren kan känna

över att förhandla med utomstående personer, kan han ofta hava ett verkligt

Kungl. Maj:ts proposition nr 240.

104

bärande ekonomiskt intresse av att icke behöva diskutera sitt företags inre

angelägenheter med sådana personer. Yad nu är sagt bör icke hindra, att någon

funktionär inom organisationen, en ombudsman, biträder vid förhandlingen.

En annan fråga om förhandlingsombud är den, huruvida de för att vara be­

höriga ombud skola vara utrustade med en obegränsad befogenhet såväl att

förhandla som att avtala. Det förmenas icke genom någon lagregel en förening

att fordra, att ett förslag till uppgörelse skall underställas föreningsstämman

eller omröstning bland föreningens medlemmar eller att göra avtalets slutliga

antagande beroende av huvudorganisationens godkännande. För att en för­

handlingsrätt i praktiken skall fungera tillfredsställande är det dock otvivel­

aktigt av synnerlig vikt, att de förhandlande ombuden — eventuellt med vissa

på förhand angivna och begränsade undantag — äro behöriga att träffa upp­

görelse.

Yad nu anförts beträffande förhandlingsombud, är visserligen, som sagt,

endast att betrakta som råd och anvisningar men kan dock i viss mån erhålla

läglig betydelse. Kommittén har icke föreslagit någon allmän påföljd av att

part sänder olämpliga eller med otillräcklig fullmakt utrustade ombud till en

förhandling. Ett dylikt förfaringssätt måste emellertid läggas parten till last,

örn han vill begagna sig av den möjlighet till statens medverkan, som angivits

i 4 kapitlet,, nämligen att hos socialstyrelsen påkalla utseende av opartisk ord­

förande. För att en ansökan därom skall kunna bifallas måste, som nämnt,

sökanden visa sig hava gjort vad på honom ankommer för frågans lösning

vid förhandling utan dylik ordförande. Häri får även anses ligga krav på an­

vändande av lämpliga ombud vid förhandling.

Reservanten herr von Zeipel har ansett, att kommittén icke bort uttala sig på

sätt som skett i fråga örn förhandlingsombud utan lämna denna fråga öppen

att i förekommande fall göras till föremål för särskild överläggning parterna

emellan. Det förefölle reservanten vara rimligt och naturligt, att en arbets­

tagarorganisation borde ha rätt att fritt och otvunget med endast sådana in­

skränkningar, som betingades av allmänna rättsregler, utse sina ombud vid

förhandlingar. Av kommitténs uttalande, att en funktionär eller exempelvis

en ombudsman i en förening finge biträda vid förhandlingar, kunde man

också lätt få den föreställningen, att sådant biträde endast borde förekomma

i undantagsfall och att det, då det förekomme, borde begränsas till en person.

I några av yttrandena har behovet av sådana stadga n-

den som de i denna paragraf givna ifrågasatts. Sålunda har

hommer stolleginni ansett paragrafen kunna utgå, då en underlåtenhet att

efterkomma den stipulerade förhandlingsplikten icke vore belagd med någon

som helst påföljd. Överståthållarämbetet har ifrågasatt införande av någon

bestämmelse örn skadestånd som skydd för föreskrifternas iakttagande.

Landsorganisationen har däremot anfört, att det knappast vore möjligt att

redan på den omedelbara förhandlingens stadium fastställa några rättsliga

påföljder för förhandlingsovillig part. Härför erfordrades, att ovilligheten —

antingen att över huvud upptaga förhandling eller att vid förhandling ingå

i realbehandling av förhandlingsfrågan — kunde göras till föremål för be­

visning, vilket åter regelmässigt förutsatte ovillighetens konstaterande av

opartisk tredje man. Socialstyrelsen har ansett, att de i paragrafen med­

delade, detaljerade bestämmelserna rörande förhandlingsproceduren kunde

förefalla något överflödiga och kanske stundom ej i alla avseenden fullt

Kungl. Maj:ts proposition nr 240.

Kungl. Maj:ts proposition nr 240.

105

lämpliga, men att dessa bestämmelser endast vore att anse såsom välmenande

råd, då deras åsidosättande ej kunde leda till annan påföljd än att opartisk

förhandlingsledning sedan ej kunde erhållas.

Från åtskilliga håll har anmärkts, att den stadgade tidsfristen av 3

dagar för förhandlings utsättande vore alltför knappt tillmätt.

Kommerskollegium har ansett fristen skäligen böra förlängas till exempelvis

7 dagar. Stockholms handelskammare har föreslagit 14 dagar. Handelskam­

maren i Göteborg har funnit 8 dagar vara en lämplig period, och Sveriges

industriförbund har förordat någon ökning av 3-dagarsfristen. Svenska

arbetsgivareföreningen har anfört, att det ej vore lämpligt att här över huvud

fastställa viss bestämd tidrymd. Det torde bättre överensstämma med det

praktiska livets krav, att man nöjde sig med en föreskrift örn att förhan dlings-

sammanträde skulle utsättas och hållas utan oskäligt dröjsmål. Svenska lant-

arbetsgivarnes centralförening har uttalat samma åsikt som svenska arbets­

givareföreningen.

Beträffande frågan örn förhandlingsombud ha Daco, Sveriges

farmacevtförbund, svenska brukstjänstemannaföreningen, Norrlands förmans-

förbund, svenska kontoristförbundet, riksförbundet för af färs anställda och

svenska kommunaltjänstemannaförbundet instämt i syftet med herr von

Zeipels reservation. Svenska brukst jänstemannaf öreningen har tillagt:

Även örn det å ena sidan kan vara riktigt att som regel förhandlingsombud

i första hand utses bland arbetstagarna vid det företag, förhandlingen rörer,

så är det å andra sidan oriktigt att bereda arbetsgivarparten möjlighet att

efter eget gottfinnande avgöra, huruvida arbetstagarparten skall få biträdas

av en funktionär, en ombudsman, inom den organisation, arbetstagarna till­

höra. Så vitt man kan utläsa av de valda ordalagen: »Vad nu är sagt bör icke

hindra etc.» föreligger intet hinder för en arbetsgivare att förklara, att han

icke förhandlar med arbetstagarna, så vitt de biträdas av en ombudsman. En

dylik inställning ifrån arbetsgivarsidan är ju icke otänkbar, särskilt i sådana

fall, då arbetsgivaren tror sig kunna öva påtryckningar på de ombud, som

rekryterats bland arbetstagarna själva och vilka kanske till på köpet icke blott

sakna erforderlig forkandlingsvana utan även insikter rörande jämförbara för­

hållanden på andra håll.

Lagens syfte torde bäst betjänas därav att en förhandlingsvan förenings­

funktionär, en ombudsman, biträder vid alla de tillfällen, då den egna parten

så önskar.

Det torde kunna förutsättas, att denne som regel har icke blott större

förutsättningar att föra verkliga underhandlingar. Han torde dessutom bättre

kunna överblicka den förhandenvarande situationen och dess möjligheter och

torde också vara i stånd att se på förhandlingsspörsmålen mera objektivt än

vad fallet är beträffande de av förhandlingen berörda ai’betstagarna.

Under hänvisning till vad som sålunda anförts får föreningen därför föreslå,

att i lagförslaget intages en bestämmelse, som direkt utsäger, att part ej kan

förvägra motpart att vid förhandlingar anlita inom den egna organisationen

verksam funktionär.

Svenska bankföreningen har i denna fråga anfört:

Då det inom de områden av näringslivet, där förhandlingar genom för­

ening pläga äga rum, inträffar, att fackförening förhandlar med enskild arbets­

givare angående förhållanden inom hans företag, lärer det, enligt vad sty-

Departements­

chefen.

reisen meddelats, icke förekomma, att mot arbetsgivarens bestridande å arbets­

tagarsidan deltaga personer, som äro anställda hos med arbetsgivaren kon­

kurrerande företag. Förhandlingarna föras å arbetstagarnas sida av represen­

tanter för den hos arbetsgivaren anställda personalen, biträdda i förekom­

mande fall av funktionär hos vederbörande fackliga sammanslutning, önskas

öppenhet och förtroende i förhandlingen — vilken, örn den eller de ifråga-

komna personalspörsmålen skola kunna ordentligt bedömas och nöjaktigt

resultat av förhandlingen skall vinnas, ofta måste föranleda dryftandet av

varjehanda slags interna förhållanden inom företaget — är det av vikt, att

sedvänjan att såsom ombud icke ifrågasätta representanter för personalen

hos andra företag inom samma arbetsområde befästes. Kommitténs majoritet

uttalar sig med bestämdhet till förmån härför. Kommittéledamoten von Zeipel

har emellertid här anmält reservation. Det har ock i verkligheten inträffat,

att sagda reservant i egenskap av ombudsman hos bankmannaföreningen in­

funnit sig hos en eller annan bank för att överlägga örn speciella, banken

rörande personalfrågor, åtföljd av hos andra banker anställda befattnings­

havare, vilkas deltagande i överläggningen begärts. Dessa erfarenhetsrön,

vilka hava betydelse bland annat med hänsyn till bankverksamhetens särskilda

behov av diskretion men även torde äga intresse för andra områden av närings­

livet, föranleda styrelsen att yrka, att, för den händelse kommittéförslaget

skall föranleda lagstiftning, i lagen infogas ett uttryckligt stadgande, att

enskild arbetsgivare, som har att förhandla angående hos honom anställda

personers förhållanden, skall vara berättigad att icke såsom förhandlings-

ombud godkänna person, vilken är anställd hos arbetsgivare, som driver ena­

handa slags verksamhet som den förhandlande arbetsgivaren och således är

att anse såsom hans konkurrent.

Svenska försäkringsföreningen och svenska livförsäkringsbolags direktörs-

förening ha funnit det av behovet påkallat att i lagen uttryckligen fastslå,

att en arbetsgivare icke skulle vara skyldig att förhandla med person, som

icke vore berörd av den föreliggande tvisten.

Flera handelskamrar ha understrukit betydelsen av att arbetsgivaren icke

tvingades att förhandla rörande interna angelägenheter med utomstående

personer, som till äventyrs kunde vara engagerade hos konkurrentföretag.

I likhet nied kommittén och socialstyrelsen anser jag föreskrifter om ord­

ningen för förhandlingar parterna emellan utan förlikningsmans medverkan

äga ett visst värde såsom råd och anvisningar. Jag är jämväl ense med kom­

mittén därutinnan, att det icke torde vara lämpligt att stadga några direkta

påföljder för föreskrifternas åsidosättande. Yisar sig en part ovillig att full­

göra sina skyldigheter, får förlikningsmans medverkan påkallas. Det an­

kommer sedan på förlikningsmannen att bedöma, huruvida han •— med

hänsyn bland annat till vad som förekommit under föregående förhandling

parterna emellan — bör ingripa, och i så fall, örn part vidblir sin ovillighet

att förhandla, påkalla vitesföreläggande för honom att fullgöra sin skyldighet

härutinnan.

Kommitténs förslag upptager i detta sammanhang även materiella bestäm­

melser örn skyldigheten att träda i förhandling. Dessa ha i departements-

förslaget överflyttats till 8 §, så att i förevarande paragraf endast återstå

formella stadganden örn förhandlingsordningen.

106

Kungl. Maj:ts proposition nr 240.

107

Beträffande förhandlings upptagande har kommittén föreslagit, att det,

därest ej annat föranledes av omständigheterna, skall ankomma på den, hos

vilken framställning örn förhandling gjorts, att senast å tredje dagen där­

efter utsätta tid och plats för förhandling och därom underrätta den, som på­

kallat förhandling, varjämte sammanträde för förhandlings upptagande skall

hållas snarast möjligt. Jag anser det emellertid mera praktiskt, att förhand­

lings utsättande skall bero på överenskommelse mellan parterna och icke

bindas vid en bestämd tidrymd. På grund härav har bestämmelsen i departe-

mentsförslaget fått det innehållet, att sammanträde för förhandling skall

hållas snarast möjligt, samt att det ankommer på parterna att utan dröjsmål

överenskomma örn tid och plats för sammanträdet.

I övrigt torde de av kommittén föreslagna formföreskrifterna i stort sett

kunna bibehållas oförändrade.

Med hänsyn till att bestämmelserna i departementsförslaget, i motsats till

vad som gällde enligt kommitténs förslag, icke generellt kunna sättas ur kraft

genom kollektivavtal, har i denna paragraf upptagits ett stadgande, att reg­

lerna örn förhandlingsordningen icke skola lända till efterrättelse, i den mån

annat följer av kollektivavtal mellan parterna.

Yad slutligen angår frågan om användande av ombud vid förhandlingar,

anser jag i likhet med kommittén några lagbestämmelser icke kunna givas.

Vid sådant förhållande finner jag det emellertid icke lämpligt att, såsom

kommittén gjort, i motiveringen göra positiva uttalanden i frågan.

10 §.

Paragrafen saknar motsvarighet i kommitténs förslag. Enligt detta skulle

en förhandlingsfråga, i vilken enighet icke uppnåddes vid förhandling enligt

3 kapitlet, kunna bliva föremål för det i 4 kapitlet omtalade särskilda för-

handlingsförfarandet under opartisk ledning. Detta förfarande har i departe­

mentsförslaget ersatts med möjlighet för förlikningsman att ingripa. Reg­

lerna härom lia inarbetats i medlingslagen, till vilken därför en hänvisning

upptagits i förevarande paragraf.

¹¹ §•

Denna paragraf motsvarar B § i kommitténs förslag, som lyder:

Arbetsgivare må ej vägra arbetstagare ledighet för deltagande i förhand­

ling örn fråga, varav arbetstagaren beröres eller där han är utsedd att vara

representant för sin organisation.

Som motiv till stadgandet har kommittén anfört:

I 8 § fastslås, att en arbetstagare alltid är berättigad till ledighet för

deltagande i förhandling enligt lagen vare sig han själv beröres avförhand-

lingsfrågan eller eljest är utsedd till representant för sin organisation.

Stadgandet äger — i likhet med övriga stadganden i 3 kapitlet tillämp­

ning även å förhandlingar enligt 4 kapitlet. Bestämmelsen avser naturligt­

vis endast, att ett rimligt antal ombud skall beredas ledighet. En arbets­

givare är alltså icke pliktig finna sig i att en arbetstagarförening i trakasse-

ringssyfte exempelvis utsett alla arbetstagare vid företaget eller vissa för

driften oumbärliga anställda till ombud vid en förhandling.

Kungl. Maj:ts proposition nr 240.

108

Ett spörsmål, som i detta sammanhang kan uppkomma, gäller, huruvida

en arbetstagare, som deltager i förhandling under arbetstid, på sådan grund

må vidkännas löneavdrag. Någon allmän regel för spörsmålets lösning kan

knappast givas. Kommittén har ej heller ansett frågan vara av den vikt,

att icke dess reglering kan överlåtas åt praxis.

I flera av yttrandena har påkallats en begränsning av arbetsgivarens

här angivna skyldighet. Sålunda har svenska arbetsgivareföreningen anfört:

I motiven till 8 § har gjorts visst uttalande, varmed avses att förhindra,

att arbetstagare dras från sina nödvändiga arbetsuppgifter, då så icke er­

fordras för tillvaratagande av arbetstagarorganisationens legitima intressen

vid förliandlingstillfälle. Det synes oss emellertid hava varit av behovet

påkallat, att i motiven dessutom direkt förklarades, att arbetsgivaren icke

behövde tolerera, att någon hos honom anställd arbetstagare mera allmänt

utnyttjades i organisationens förhandlingsverksamhet. Sådant förhållande

kan naturligen förrycka arbetets rationella skötsel. Med hänsyn till för-

eningsrättsskyddet i 5 § kan det vara svårt för arbetsgivaren att få en dylik

arbetstagare skild ifrån tjänsten. Den mera kontinuerliga förhandlingsverk-

samheten bör handhavas av särskilda ombudsmän. Påkallas i produktionen

anlitad arbetstagares medverkan mera ofta i förhandlingsverksamheten även

i den del densamma icke rör det egna företaget, bör arbetsgivaren ock ha

full frihet att skilja sig från dylik arbetstagare.

Svenska försäkringsföreningen och svenska livförsäkringsbolags direktörsför-

ening ha anfört:

En möjlig konsekvens av bestämmelsen i § 8, att arbetsgivare ej må

vägra arbetstagare ledighet för deltagande i förhandlingar, är, att en i ett

företags tjänst anställd person, som utses till ombudsman för en organisa­

tion bland de anställda, kan finna med sin fördel förenligt att icke lämna

sin tjänst utan taga mer eller mindre täta och långvariga ledigheter därifrån

för att sköta förhandlingar. Att dylikt icke inträffat inom de områden, där

kollektivavtalsformen hittills kommit till tillämpning, torde väl i huvudsak

bero på de där tillämpade anställnings- och avlöningsformerna. Med de

fastare anställningsformer, som oftast äro förenade med kontorsanställning,

innefattande månadslön och förmåner av kostnadsfri, längre ledighet såväl

för semester som sjukdom samt pension m. m., ligger det nära till hands

att antaga, att en del personer, vilka i större omfattning kunna bliva enga­

gerade i föreningsangelägenheter, icke vilja helt lämna sina anställningar

hos företagen. Kommittén har ej ens fattat ståndpunkt till frågan, örn ar­

betsgivaren med hänsyn till innehållet i § 5 är berättigad indraga de kon­

tanta löneförmånerna under tid, då vederbörande på grund av förhandlingar

icke deltager i arbetet inom företaget. Ifrågasättas kan, huruvida icke klar­

görande bestämmelser i dessa avseenden borde ingå i lagtexten.

Svenska lantarb et sgiv arnes centralförening har anfört:

Kommittén har avstått från att uttala sig örn huruvida en arbetstagare,

som har ledigt från arbetet för förhandling, skall äga rätt fordra lön för

den tid, han varit borta. Att så icke bör vara fallet, synes emellertid vara

klart, även örn stadgande härom av lagtekniska skäl ej intagits i förslaget.

Förslaget giver en arbetare rätt att vara borta från arbetet för att såsom

ombud för andra arbetare deltaga i förhandlingar. Skulle en arbetare, som

av sådant skäl varit borta från arbetet under avsevärt antal dagar, av denna

anledning uppsägas, torde arbetarparten med framgång kunna hävda att upp-

Kungl. Majlis proposition nr 240.

109

sägningen utgjorde en kränkning av föreningsrätten. En begränsning av

rätten att lämna arbetet synes föreningen vara av behovet påkallad.

Flera handelskamrar lia ansett, att arbetsgivaren borde garderas mot miss­

bruk av ifrågavarande rätt.

Socialstyrelsen bär anfört, att till förekommande av alltför vittgående krav

på ledighet för deltagande i förhandling arbetsgivarens skyldighet att bevilja

ledighet för sådant ändamål möjligen borde pa något sätt begränsas, t. ex.

genom infogande av orden »i man så kan anses nödigt» eller dylikt.

Svenska

brukstjänstemannafGreningen har föreslagit, att ifrågavarande para­

graf kompletterades med en påföljdsbestämmelse. Da ett brott mot para­

grafen ej ledde till någon som helst påföljd, kunde det ifragasättas, huru­

vida icke arbetstagarnas rätt till ledighet bleve illusorisk. Utom det att

oberäknade svårigheter att få en förhandling till stånd förty kunde upp­

komma, läge det nära till hands att antaga att, örn ledighet vägrades, stäm­

ningen mellan parterna kunde bliva irriterad och föranleda till att senare

förhandlingar begynte under dåliga auspicier.

Länsstyrelsen i Malmöhus län har påpekat, att någon anledning att i denna

paragraf använda ordet organisation i stället för förening icke syntes före-

ligga.

Beträffande denna paragraf har å ena sidan av socialstyrelsen samt vissa Departement

arbetsgivarorganisationer och handelskamrar hemställts örn begränsning av ^

arbetsgivares skyldighet att bereda arbetstagare ledighet för deltagande i

förhandling samt å andra sidan från arbetstagarhåll föreslagits paragrafens

kompletterande med en påföljdsbestämmelse. Vid övervägande av de skäl,

som å ömse sidor anförts, har jag funnit det lämpligast att bibehålla stad­

gandet i dess av kommittén föreslagna lydelse, d. v. s. utan annan påföljd

än att arbetsgivarens vägran att ge ledighet kan falla under den allmänna

bestämmelsen i 4 § örn föreningsrättskränkningar, därest den sker i syfte

eller av anledning, som där sägs.

I paragrafens ordalydelse lia vidtagits ett par jämkningar av huvudsak­

ligen formell natur.

Förslaget till lag om ändrad lydelse av 3, O oell 11 SS lagen den 28 maj

1920 (nr 245) om medling i arbetstvister.

De i departementsförslaget upptagna ändringarna i medlingslagen avse

3, G och 11 §§. Jag kommer att behandla dessa paragrafer var för sig.

3

§■

3 § i medlingslagen har för närvarande följande lydelse:

Har inom förlikningsmans verksamhetsområde uppkommit arbetstvist,

som medfört eller synes hota att medföra arbetsinställelse av större bety­

denhet, bör förlikningsmannen genom personligt besök å den plats, där

tvisten utbrutit, eller på annat sätt träda i förbindelse med de tvistande,

göra sig noga underrättad örn, vari tvisten består, hemställa till de tvistande

att i avbidan på tvistens lösning icke vidtaga, vidhålla eller utvidga arbets-

Kungl. Maj:ts proposition nr 240.

Ilo

inställelse, kalla de tvistande att, själva eller genom utsedda ombud, å be­

stämd tid och plats sammankomma till förhandling med varandra inför för-

hknmgsmannen samt söka att under dessa förhandlingar, vilka anordnas på

satt lämpligast synes, åvägabringa tvistens lösning.

Aven örn uppkommen arbetstvist icke medfört eller synes hota att med­

föra arbetsinställelse av större betydenhet, skall förlikningsmannen kalla de

tvistande till förhandlingar på sätt här ovan stadgats, därest begäran därom

tramstalles av arbetsgivare eller organisation, omfattande minst hälften av

de av tvisten berörda arbetarna.

Sista stycket har tillagts genom lag den 12 juni 1931 (nr 202). Kom­

mittén föreslog upphävande av detta stycke, enär förfarandet enligt 4 kapit­

let i kommitténs förslag avsåg att ersätta den här stadgade ovillkorliga

skyldigheten för förlikningsman att ingripa. Enligt kommitténs förslag skulle,

därest de allmänna förutsättningarna för 4 kapitlets tillämplighet vore givna,

socialstyrelsen på begäran av part utse opartisk ordförande (eventuellt en

kommission) att leda förhandlingen. Socialstyrelsen ägde dock enligt 11 §

i kommitténs förslag vägra att utse sådan ordförande:

1) därest sökanden icke gjort vad på honom ankommer för frågans lösning

vid förhandling enligt 3 kapitlet;

2) därest sökanden är förening av arbetstagare och icke omfattar minst

hälften av de av frågan berörda arbetstagarna;

3) därest sökanden är förening, som icke står öppen för alla inom den

eller de grupper, vilkas intressen föreningen åsyftar att tillvarataga;

4) därest sökanden är förening, som tillhör huvudorganisation, och hinder

mot åtgärden möter från huvudorganisationens sida; samt

5) därest sökanden är förening av arbetstagare och icke äger minst fem­

tio medlemmar.

Som motivering till sitt förslag har kommittén anfört i huvudsak föl­

jande:

Utöver de allmänna förutsättningarna för 4 kapitlets tillämplighet till­

komma vissa särskilda förutsättningar för utseende av opartisk ordförande.

Dessa angivas i 11 § och hava fått den formen, att socialstyrelsen må vägra

att utse opartisk ordförande i de angivna fallen. Styrelsen är alltså skyldig

att utse ordförande, örn de angivna förutsättningarna äro uppfyllda, men kan

i annat fall efter diskretionär prövning utse eller icke utse. Kommittén har

valt denna utformning med hänsyn till den svårighet, det ofta måste möta

elit a\goia, nuilivida förutsättningarna äro upj3fyllda eller ej. Styrelsen bör

i största möjliga utsträckning söka undvika att "ingå på en diskretionär prov-

liing. Ar det uppenbart, att någon av de i 11 § angivna förutsättningarna

1(?o föreligger, bör framställningen om opartisk ordförande regelmässigt av-

slås. Undantagsvis kan väl dock även under sådana förhållanden tänkas, att

en framställning med hänsyn till särskilda omständigheter i det enskilda

tallet förtjänar bifall.

Kommittén vill nu ga närmare in på de i 11 § under momenten 1—5

upptagna förutsättningarna för utseende av opartisk ordförande.

Moment 1. (Förberedande förhandling.) Såsom tidigare påpekats måste

förhandlingar parterna emellan utan statens medverkan, alltså enligt 3 ka­

pitlet, hilva det ojämförligt vanligaste fallet. Lagen bör innehålla någon

Kungl. Majus proposition nr 240.

lil

bestämmelse till förhindrande av att socialstyrelsen anlitas i sådana fall

då frågan lika väl kunnat lösas av parterna vid förhandling på egen hand,

eventuellt efter privat tillkallande av en opartisk förhandlingsledare. Kom­

mittén har ansett detta kunna uttryckas så, att den, som hos socialstyrelsen

gör ansökan örn utseende av opartisk ordförande, skall hava gjort vad på

honom ankommer för frågans lösning vid förhandling enligt 3 kapitlet. Gö­

res ansökan av båda parterna, kan den otvivelaktigt i vissa fall utan vidare

bifallas. Vanligen bör dock socialstyrelsen kunna fordra, att parterna visa

sig hava gjort något försök till uppgörelse på egen hand. Ansökan av allenast

ena parten kommer troligen ofta att föreligga i sådana fall, då motparten

överhuvud icke velat förhandla. Sökanden får då styrka, att han på veder­

börligt sätt gjort framställning örn förhandling i frågan ulen blivit avvisad.

Hava förhandlingar förekommit, skall sökanden visa, att han därunder upp­

trätt formellt korrekt. I att sökanden gjort vad på honom ankommer får

däremot naturligtvis icke inläggas, att han skall hava gjort eftergifter i sak

för att få en uppgörelse till stånd, men har sökanden intagit en alldeles

orimlig och omedgörlig ståndpunkt till sakfrågan, kan ju detta likställas med

ett formellt hindrande av vidare förhandling. Nu angivna villkor får i regel

anses uppfyllt, örn sökandena följt den i 7 § angivna förhandlingsordningen,

vilken just avser att tjäna till vägledning för parter, som vilja hålla möjlig­

heten till förhandling enligt 4 kapitlet öppen för sig. För att bevis örn den

förberedande förhandling en enligt 3 kapitlet skall kunna lämnas socialsty­

relsen erfordras vanligen ett förhandlingsprotokoll. Har sökandens motpart

vägrat att medverka till protokollföring, får detta i regel jämställas med för-

handlingsvägran.

Moment 2. (50 %-regeJn.) Enligt 1931 års tillägg till medlingslagen för­

utsattes för förlikningsmans ovillkorliga skyldighet att ingripa, då begäran

därom framställts av arbetarorganisation, att denna omfattar minst hälften

av de av tvisten berörda arbetarna. Denna regel har kommittén ansett böra

överflyttas till den föreslagna nya lagen som förutsättning för utseende av-

opartisk ordförande, varvid kommittén emellertid utbytt ordet tvisten mot

förhandlingsfrågan. För en arbetstagarförenings rätt att få opartisk ord­

förande utsedd enligt den föreslagna lagen förutsättes alltså, att föreningen

omfattar minst hälften av de av frågan berörda arbetstagarna. Kommittén

har övervägt att uppställa samma förutsättning även för arbetsgivarföreningar

men funnit, att någon sådan begränsning i deras rätt att påkalla utseende

av opartisk ordförande icke är av behovet påkallad.

Tillämpningen av den nu angivna femtioprocentsregeln förutsätter fast­

ställande av dels antalet föreningsmedlemmar och dels antalet av- frågan be­

rörda. Det synes icke hava mött några svårigheter att tillämpa regeln enligt

1931 års tillägg till medlingslagen. Då kommittén förväntar, att dess förslag

skall finna större användning än 1931 års tillägg, torde emellertid några an­

visningar om regelns innebörd vara på sin plats.

För fastställande av antalet föreningsmedlemmar torde det icke vara nöd­

vändigt, att föreningen till socialstyrelsen inger en fullständig medlemsför-

teckning, vilken där kan hållas arbetsgivaren till handa för granskning. Om

föreningen önskar slippa uppge medlemmarnas namn på, sådant sätt, att de

kunna komma till arbetsgivarens kännedom, bör detta låta sig göra. För­

eningen kan exempelvis antingen förete medlemsförteckningen, d. v. s. den

ordinarie matrikeln, för någon tjänsteman i socialstyrelsen eller också åbe­

ropa intyg av notarius publicus eller andra trovärdiga personer, att de vid

granskning av förteckningen funnit föreningens uppgifter riktiga.

Finnas flera konkurrerande föreningar på samma område, kan det under-

Kungl. Majus proposition nr 240.

112

stundom inträffa, att en och samma arbetstagare är medlem i flera av för­

eningarna. _ En sådan person bör icke inräknas i medlemsantalet för någon­

dera föreningen.

För tillämpning av femtioprocentsregeln erfordras, att förliandlingsfrågan

skall vara angiven. Detta bör i regel Aava skett redan vid framställning örn

förhandling enligt 3 kapitlet (se vid 7 §) och vid framställningen enligt 11 §

styrkas med protokoll eller andra handlingar från den förberedande för­

handlingen.

Emellertid kan det icke tillkomma den, som gör framställning örn för­

handling att bestämma, vilka som skola anses berörda av förhandlings-

frågan. Detta måste fastställas efter objektiva grunder. Till en början är

det givet, att, ehuru en förening juridiskt sett endast företräder sina egna

medlemmar, även andra än dessa kunna räknas till de av frågan berörda.

En förening kan göra framställning örn förhandling beträffande en viss grupps

arbetsförhållanden och behöver icke för arbetsgivaren omtala vilka av arbets­

tagarna inom gruppen, som liro medlemmar i föreningen. Det är då klart, att

alla gruppers arbetstagare, ej blott föreningsmedlemmar, skola anses be­

rörda av frågan. A andra sidan får man icke anse frågan hava en så vid

omfattning, att icke blott den grupp, för vilken förhandling påkallats, utan

även andra grupper beröras därav. Hur arbetsförhållandena för en grupp

ordnas, återverkar vanligen i någon mån på övriga arbetstagargrupper inom

samma bransch, men detta bör ej hindra, att varje grupps organisation för­

handlar för sig. Sålunda kan t. ex. en arbetsledarförening icke betagas rätten

att förhandla örn. arbetsledarnas löne- och pensionsförhållanden därför att

denna frågas lösning kan återverka på motsvarande förhållanden bland övriga

tjänstemannagrupper.

Det har redan (se vid 3 och 7 §§) framhållits, att, örn en förening omfattar

flera arbetstagargrupper, förliandlingsfrågan icke får så angivas, att den be­

rör arbetstagare, tillhörande skilda grupper. Yarje grupps förhållande till

arbetsgivaren måste betraktas som en fråga för sig; och vid femtioprocents-

regelns tillämpning å denna fråga skola föreningsmedlemmar, tillhörande

andra grupper, icke medräknas. Det kan alltså inträffa, att föreningen är

representativ, d. v. s. har femtioprocentig anslutning, för en men icke för en

annan grupp.

Vad som är att räkna som en arbetstagargrupp, får bedömas efter gängse

åskådningssätt. I första hand får arbetets art anses avgörande. Bland indu­

striarbetare torde det även kunna förekomma att efter arbetets ändamål

sammanföra alla arbetarna inom en viss industri till en grupp. Tillämp­

ning av helt olika lönesystem markerar alltid en gruppskillnad. Anställda

med månadslön kunna aliså icke räknas till samma grupp som arbetare

med timpenning. A andra sidan får gruppindelningen icke drivas för långt.

_ Till belysande av gruppindelningens betydelse för femtioprocentsregeln

vill kommittén anföra ett exempel:

Vid visst eller vissa företag finnas följande arbetstagare, nämligen 100

handelsarbetare, 75 butiksbiträden och 50 kontorsanställda. Av dessa äro

75 handelsarbetare och 25 butiksbiträden medlemmar i organisationen A,

25 butiksbiträden och 40 kontorsanställda i organisationen B. Organisa­

tionen A är representativ för handelsarbetarna, organisationen B för de kon­

torsanställda, men ingendera organisationen är representativ för butiks­

biträdena.

Ar fråga endast örn visst företag, får femtioprocentsregeln anses innebära,

att föreningen skall omfatta minst hälften av den grupp av arbetstagare vid

företaget, som frågan gäller. Yid ett koncernföretag få i detta hänseende de

olika arbetsplatserna i regel räknas som särskilda företag.

Kungl. Maj:ts proposition nr 240.

113

Har förkandlingsfrågan allmängiltig karaktär, får man jämföra liela antalet

föreningsmedlemmar med liela antalet arbetstagare inom gruppen. Vid cen­

trala förhandlingar mellan arbetsgivar- och arbetstagarorganisationer får

arbetstagarorganisationen anses representativ, om den omfattar hälften av

arbetstagarna vid de företag, som ingå i arbetsgivarorganisationen.

På grund av sin förut berörda diskretionära prövningsrätt kan social­

styrelsen utse opartisk ordförande, även då femtioprocentig anslutning icke

föreligger. Detta bör dock icke ske i sådana fall, då flera konkurrerande

föreningar finnas. Är åter föreningen praktiskt taget ensam i sitt slag och

den bristande anslutningen beroende på särskilda organisationssvårigheter

på ifrågavarande område, bör hinder icke föreligga att godtaga föreningen

såsom representativ.

Moment 3. (Föreningens öppenhet.) Grundtanken i femtioprocentsregeln

är, att en förening skall vara representativ för den grupp, som föreningen

vill företräda. Skall föreningen kunna anses representativ för hela gruppen,

måste den emellertid icke blott omfatta minst hälften av arbetstagarna utan

även stå öppen för de återstående. Ett dylikt krav är ofrånkomligt redan på

grund av den betydelse, som förhandlingarna — ehuru icke bindande för

andra än föreningsmedlemmar — dock faktiskt kunna erhålla för utom­

stående. Arbetsdomstolen har vid upprepade tillfällen fastslagit, att en av

kollektivavtal bunden arbetsgivare, även örn ej avtalet innehåller uttrycklig

föreskrift därom, är i förhållande till den avtalsslutande organisationen för­

pliktad att icke tillämpa sämre villkor än de i avtalet angivna gentemot

arbetare, som stå utanför den avtalsslutande arbetarorganisationen men

sysselsättas i arbete, som avses med avtalet, såvitt icke annat framgår av

detta. Med hänsyn bl. a. till den betydelse ett kollektivavtal, slutet av en

organisation, faktiskt erhåller för utomstående anser kommittén det böra

fordras, att föreningen står öppen för alla inom den eller de grupper, vilkas

intressen föreningen åsyftar att tillvarataga.

Förutsättningen innebär i första hand, att föreningens stadgar icke få inne­

hålla något principiellt hinder mot allmän anslutning. Detta får dock icke

anses innefatta krav på en undantagslös regel, att ingen kan utestängas från

föreningen. Undantag äro naturligtvis tillåtna genom ordningsföreskrifter

av olika slag. Något hinder föreligger t. ex. icke att såsom påföljd för

underlåtenhet att betala föreningsavgifter eller annat åsidosättande av för-

eningsplikt i stadgarna upptaga uteslutning på viss tid eller för alltid.

Undantagen få emellertid icke förekomma i sådan omfattning, att föreningen

framstår som en i själva verket sluten förening.

I den män särskild anledning därtill förekommer, bör det även under­

sökas, huruvida föreningens föregående verksamhet kan anses utvisa, att

mot anslutning till föreningen möta andra hinder än de i stadgarna angivna.

Något generellt hinder mot allmän anslutning bör icke anses föreligga, där­

för att föreningen i enstaka fall utan stöd av särskilda ordningsföreskrifter

uteslutit en medlem eller vägrat en utomstående inträde i föreningen. Har

dylikt förekommit i så stor utsträckning, att föreningen framstår som en

organisation icke av hela arbetstagargruppen utan av viss meningsriktning

inom densamma, bör föreningen emellertid anses vara en sluten förening.

I motsats till femtioprocentsregeln har regeln örn föreningens öppenhet

funnits böra gälla såväl arbetstagar- som arbetsgivarorganisationer.

Moment 4. (Huvudorganisations godkännande.) Vid 9 § har framhållits,

att en förening, tillhörande en huvudorganisation, kan vara anmäld utan att

själva huvudorganisationen eller övriga primärföreningar äro det. För rätt

Bihang till riksdagens protokoll 1033. / sami. AV 210.

4no 36 <S

Kungl. Maj.is proposition nr 240.

114

att få opartisk ordförande utsedd bör emellertid uppställas den förutsätt­

ningen, att binder mot åtgärden icke möter från huvudorganisationens sida.

Såsom vi 3 § påpekats är dock frågan, i vad mån en huvudorganisation

skall äga befogenhet att ingripa i en primärförenings verksamhet, en inre

angelägenhet dem emellan, som bör regleras i stadgarna. Örn stadgarna ut­

visa eller socialstyrelsen eljest bär sig bekant, att föreningen kan handla

självständigt utan godkännande från huvudorganisationens sida, bör alltså

föriitsättningen utan vidare anses uppfylld. I annat fall får föreningen förete

bevis från huvudorganisationen, att åtgärden godkännes eller att dylikt god­

kännande icke erfordras.

Moment (50 medlemmar.) En så pass vidlyftig förhandlingsapparat,

som den i 4 kapitlet åsyftade, kan icke anses lämplig för en separat regle­

ring av arbetsförhållandena inom en grupp, som omfattar endast några få

arbetstagare. De små arbetstagargrupperna måste sammansluta sig med

andra närstående grupper, för att en tillräckligt kvalificerad förhandlingspart

skall bildas. Kommittén har därför uppställt den förutsättningen, att för­

ening av arbetstagare, som påkallar utseende av opartisk ordförande, skall

äga minst 50 medlemmar. Beträffande en huvudorganisation får denna för­

utsättning anses innebära blott, att primärföreningarnas sammanlagda med­

lemsantal skall uppgå till 50.

Reservanten herr Sölvén har förklarat sig icke kunna biträda den tolkning

motiven gåve av ifrågavarande bestämmelser. Det viktiga spörsmålet vilka

arbetstagare som skulle anses berörda av en viss förhandlingsfråga hade

icke vunnit någon klar lösning. Detsamma gällde frågan örn vad som skulle

förstås med en öppen förening.

I yttrandena har landsorganisationen ej funnit skäl till erinran mot de

under 1) och 4) upptagna förutsättningarna. Beträffande de under 2) och 5)

angivna förutsättningarna örn viss absolut och relativ medlemsanslutning

har landsorganisationen anfört, att det visserligen vore önskvärt att den

ifrågasatta förhandlingsinstitutionen icke anlitades för allehanda bagatell­

tvister, men att detta ändamål icke vunnes genom en begränsning av för­

handlingsrätten efter norm av den förhandlingssökande organisationens med­

lemsanslutning. Det avgörande därutinnan bleve tydligen tvistefrågans sak­

liga beskaffenhet, men en begränsning ur denna synpunkt läte sig uppen­

barligen icke fixeras i lag. Den under 3) upptagna förutsättningen örn för­

enings öppenhet har landsorganisationen ansett böra helt utgå under fram­

hållande av att den innefattade ett allmänt föreningsrättligt spörsmål, vars

rättsliga behandling icke folie inom ramen för en lagstiftning örn förhand­

lingsrätt.

Daco har kritiserat de i kommitténs motiv förekommande uttalandena,

att en arbetstagare, som vore medlem i flera konkurrerande föreningar på

samma område, icke borde inräknas i medlemsantalet för någondera för­

eningen samt att tillämpning av helt olika lönesystem alltid markerade en

gruppskillnad.

Svenska kontoristförbundet har ansett i lagtexten böra utsägas, att man vid

bestämmande av de av frågan berörda arbetstagarna hade att, oberoende av

förhållandena i det enskilda fallet, betrakta varje grupp arbetstagare för sig.

Kungl. Majas proposition nr 240.

115

Vidare bar förbundet föreslagit höjande av det i punkt 5) angivna gräns­

antalet från 50 till 200 medlemmar, enär det för organisationsväsendet som

sådant icke kunde vara gagnande, örn de anställda splittrades på ett mycket

stort antal småföreningar.

Svenska lantarbetsgivarnes centralförening har funnit det olämpligt, att social­

styrelsen lämnades en diskretionär prövningsrätt, när det gällde begäran örn

utseende av opartisk ordförande.

Socialstyrelsen bar anfört, att ett noggrant beaktande av de olika omstän­

digheter, som enligt 11 § berättigade styrelsen att vägra utse opartisk ord­

förande, tydligtvis i åtskilliga fall skulle vara förenat med avsevärda svårig­

heter. Sålunda skulle styrelsen ej sällan sakna möjlighet att med någon

avsevärd grad av säkerhet bedöma, om sökanden förut fullgjort vad som

kunde anses ankomma på honom för frågans lösning. Huruvida den sökande

föreningen omfattade minst hälften av de av frågan berörda arbetstagarna

torde styrelsen likaledes i en del fall knappast kunna utröna. Såsom lämp­

ligt vore, hade dock styrelsen icke någon egentlig skyldighet att beakta de

i 1)—5) angivna förhållandena. Ifrågasättas kunde, örn ej socialstyrelsen

även borde vara berättigad att vägra utse opartisk ordförande i det fall,

förhandlingsfrågan endast rörde en eller annan arbetstagare och icke vore

av principiell innebörd. Det måste nämligen anses oskäligt, att socialsty­

relsen skulle vara pliktig sätta i gång ifrågavarande ganska kostsamma pro­

cedur för behandling av vilken obetydlig tvistefråga som helst.

Enligt det år 1931 införda tillägget till 3 § medlingslagen skall förliknings­

man kalla till förhandlingar, därest begäran därom framställes av arbets­

givare eller organisation, omfattande minst hälften av de av tvisten berörda

arbetarna. I kommitténs förslag har detta stadgande ersatts med bestäm­

melser örn utseende av opartisk förhandlingsledning efter ansökan hos social­

styrelsen. Kommittén har uppställt en hel rad förutsättningar för bifall till

en sådan ansökan. Emellertid torde de över kommitténs förslag avgivna

yttrandena giva vid handen, att de i detta hänseende föreslagna bestäm­

melserna — trots sin detaljerade beskaffenhet — icke giva ett klart och till­

fredsställande svar på frågan, när ett opartiskt ingripande bör ske.

En styrka hos det svenska medlingsförfarandet har varit, att det i stor

utsträckning överlåtit åt förlikningsmännen att efter eget bedömande avgöra,

när ett ingripande skall ske. Enligt min mening bör denna princip bibe­

hållas även i de fall, varom nu är fråga. Efter det år 1931 införda tillägget

till 3 § medlingslagen föreligger emellertid det något egendomliga förhållan­

det, att det överlåtes åt förlikningsmannens egen prövning att avgöra, om

han skall ingripa med hänsyn till att arbetsinställelse av större betydenhet

inträffat eller synes hota, medan förlikningsmannen vid arbetsinställelse av

mindre betydenhet under viss förutsättning är skyldig att ingripa. Det torde

vara lämpligt att denna motsättning nu undanröjes.

Jag föreslår därför, att bestämmelserna i 3 § andra stycket medlingslagen

utgå och ersättas med ett stadgande av innehåll, att förlikningsman, även

Kungl. Majus proposition nr 240.

Departements­

chefen.

116

Kungl. Maj:ts proposition nr 240.

om arbetstvister! icke är av beskaffenhet som i första stycket sägs, bör in­

gripa i en arbetstvist, örn framställning göres av part, som äger förhand­

lingsrätt enligt lagen örn förenings- och förhandlingsrätt. Huruvida förlik­

ningsmannen skall ingripa eller ej, blir en omdömesfråga, som förliknings­

mannen liksom nu beträffande första styckets fall har att själv pröva.

Enligt min mening bör, örn båda parterna framställa begäran örn förlik­

ningsmans medverkan, dylik medverkan i regel icke förvägras. Har åter ena

parten framställt en begäran, som andra parten motsatt sig, bliva flera om­

ständigheter att beakta. Jag har tidigare nämnt, att en förening icke kan

anses äga förhandlingsrätt, i den män föreningen enligt sina stadgar icke är

behörig att förhandla å sina medlemmars vägnar, exempelvis på grund av

att det tillkommer en överordnad organisation att förhandla. I sådana fall

bör förlikningsmannen undandraga sig att medverka. Likaså bör ett in­

gripande från förlikningsmannens sida vara uteslutet, örn ena parten visar,

att förhandlingsfrågan enligt kollektivavtal mellan parterna skall behandlas

i annan ordning. Eall kunna också tänkas, då förlikningsman vägrar sin

medverkan åt en part, som visas lia uppträtt direkt olämpligt under före­

gående förhandling i frågan parterna emellan.

I övrigt torde den för förlikningsmannen vägledande synpunkten böra

vara, örn med hänsyn till tvistefrågans betydelse och övriga omständigheter

i saken ett ingripande av statens förlikningsman materiellt sett är påkallat

och befogat. Hittills lära förlikningsmännen i stort sett lia följt den prin­

cipen, att de ingripit i sådana fall, där de trott sig kunna uträtta något.

Denna princip bör även framdeles följas, varvid det förtjänar beaktas, att

möjligheterna för förlikningsmännen att åvägabringa förhandling i sak torde

avsevärt ökas genom de föreslagna nya vitesbestämmelserna.

Ett visst beaktande torde även de av kommittén utförligt berörda frå­

gorna örn förenings absoluta och relativa medlemsanslutning förtjäna i detta

sammanhang. Däremot kan jag icke finna, att frågan, huruvida en förening

är att betrakta som öppen eller sluten, har något samband med det spörs­

mål, som här avses.

Slutligen må anmärkas, att en förlikningsman givetvis icke får avslå en

begäran örn förhandling därför, att han är upptagen av andra uppgifter. I

dylikt fall har förlikningsmannen, enligt de särskilda bestämmelser jag före­

slår skola införas i 11 § medlingslagen, att hos socialstyrelsen göra fram­

ställning örn utseende av särskild person att leda förhandlingen ifråga.

6

§-

6 § i medlingslagen har för närvarande följande lydelse:

De förhandlingar, som av förlikningsmannen anordnas med och mellan

de tvistande, skola i främsta rummet hava till syfte att åvägabringa över­

enskommelse i enlighet med anbud eller förslag som under förhandlingarna

kunna bliva framställda från de tvistande själva; ankommande därvid på

förlikningsmannen att, örn och i den mån sådant kan anses ägnat att be­

fordra en god lösning av tvisten, hemställa örn de jämkningar eller med­

givanden, som för ändamålet kunna synas lämpliga.

117

Beträffande det av kommittén föreslagna förfarandet under opartisk led­

ning stadgas i förslagets 12 oell 13 §§:

12

§.

Ledes förhandling av opartisk ordförande, åligger det parterna att sam­

mankomma på lians kallelse. På ordförandens anmaning skall vardera par­

ten med angivande av skäl framlägga förslag till förliandlingsfrågans lösning.

Därest det är nödvändigt för att bereda ordföranden tillförlitlig grund

för förliandlingsfrågans bedömande, skall part på anmaning av ordföranden

giva honom del av räkenskaper och andra handlingar samt meddela sta­

tistiska och andra uppgifter, varöver parten förfogar, ävensom hålla veder­

börande arbetsplatser för ordföranden tillgängliga; parten likväl obetaget

att, i den omfattning han finner nödigt, göra förbehåll, att vad ordföranden

på sådant sätt erfar ej må av denne yppas.

13 §.

Försummar part att hörsamma kallelse eller anmaning enligt 12 §, må

ordföranden anmäla försummelsen hos arbetsdomstolen; och åge arbets­

domstolen att genom vite tillhålla parten att fullgöra sitt åliggande.

Som motivering till stadgandet i 13 § har kommittén anfört:

Under det att medlingslagen icke stadgar någon påföljd ens för parts

förfallolösa uteblivande från förhandling, har kommittén ansett parternas

skyldigheter vid förhandling inför opartisk ordförande böra kunna fram­

tvingas genom särskilda sanktioner. Örn part icke hörsammar ordförandens

kallelse till sammanträde eller trots anmaning försummar att framlägga för­

slag till uppgörelse eller att lämna material för förliandlingsfrågans bedö­

mande, skall arbetsdomstolen på anmälan av ordföranden genom vite till­

hålla parten att fullgöra sina åligganden. Domstolens prövning blir icke

rent formell utan får exempelvis i fall, som avses i 12 § andra stycket,

anses omfatta även frågan, huruvida ordförandens anmaning varit påkallad

till vinnande av tillförlitlig grund för förliandlingsfrågans prövning. Med

hänsyn härtill och för att uppnå nödig snabbhet i ärendenas handläggning

har kommittén till behörigt forum valt arbetsdomstolen. Det må även i

detta sammanhang erinras örn det förut berörda önskemålet, att alla mål

angående arbetsförhållanden skola handläggas av arbetsdomstolen.

Eftersom förfarandet enligt 4 kapitlet är byggt på ömsesidigt förtroende

och fredsvilja hos parterna, bör ett sådant tvångsmoment som ett vitesföre­

läggande endast i sällsynta undantagsfall införas däri. Ordföranden bör i

det längsta undvika att tillgripa en begäran om vite, enär en sådan åtgärd

från hans sida i viss mån markerar ett ståndspunktstagande emot ena parten

och ordförandens opartiskhet därigenom kan komma att förefalla tvivelaktig.

För att parterna i det stora flertalet fall skola frivilligt underkasta sig ord­

förandens förhandlingsledning är det emellertid nödvändigt, att ordföranden

har till sitt förfogande något tvångsmedel, med vilket han i nödfall skall

kunna övervinna en verkligt hårdnackad förhandlingsovilja fran en parts

sida. Då de påtryckningsmedel, som omnämnas i 14 §, knappast kunna

tänkas få åsyftad verkan på ett så tidigt stadium av förfarandet, har något

lämpligare tvångsmedel än vite icke synts stå till buds.

I yttrandena över kommitténs förslag har socialstyrelsen anmärkt, att det

syntes något omotiverat att för vites föreläggande och utdömande behöva

anlita arbetsdomstolen, då beslut i nämnda hänseende torde kunna ined­

delas av underrätt i orten eller av vederbörande länsstyrelse. Även

arbets-

Kungl. Majda proposition nr 240.

Departements­

chefen.

Departements­

chefen.

domstolens ordförande Ilar ifrågasatt, om tillräcklig anledning förelåge att välja

arbetsdomstolen såsom behörigt forum. Själva frågan örn vitesföreläggandet

måste i regel bliva av rent formell natur, och då densamma kunde gälla

parter var som helst i riket, syntes det vara förenat med mindre omgång

att för ändamålet anlita allmän domstol i orten.

Som jag förut antytt har jag ansett det lämpligt, att en förlikningsman

utrustas med enahanda befogenheter att förelägga vite som enligt kommit­

téns förslag skulle tillkomma den opartiske ordföranden. Jag föreslår där­

för införande i 6 § medlingslagen av vitesbestämmelser, i huvudsak mot­

svarande de i 13 § av kommitténs förslag upptagna. Med hänsyn till den

ömtåliga situation, i vilken en förlikningsman i vissa fall kan tänkas komma,

föreslår jag emellertid, att förlikningsmannen icke skall äga taga ett dylikt

initiativ utan att han får stöd av en hemställan från ena partens sida.

Enligt kommitténs förslag kan part genom vite tillhållas att dels inställa

sig på ordförandens kallelse, dels på hans anmaning framlägga förslag till

förhandlingsfrågans lösning, dels ock lämna ordföranden material till grund

för förhandlingsfrågans bedömande. Sistnämnda skyldighet, vilken torde få

anses betingad därav, att ordföranden kunde bliva tvungen att själv framlägga

förslag till frågans lösning, har icke upptagits i departementsförslaget. Part

kan enligt departementsförslaget genom vite tillhållas dels att inställa sig

vid förhandlingssammanträde, dels ock att, där så erfordras, med angivande

av skäl framlägga förslag till lösning av fråga, varom förhandling påkallats.

Parts skyldigheter i båda dessa hänseenden angivas i 8 § av förslaget till

lag om förenings- och förhandlingsrätt, varför i 6 § medlingslagen blott

upptagits en hänvisning till nämnda lagrum. Huruvida förslag till frågans

lösning från viss parts sida erfordras, ankommer på förlikningsmannen att

bedöma. Det ligger i sakens natur att en förlikningsman icke kan påkalla

vitesföreläggande förrän han anmodat parten att framlägga ett förslag och

denne underlåtit detta.

I likhet med kommittén har jag funnit lämpligast att göra arbetsdom­

stolen till forum för vitesbestämmelsernas tillämpning. För tydlighetens

skull har i lagtexten angivits, att det tillkommer arbetsdomstolen ej blott

att förelägga utan även att utdöma vitet, samt att sådant vite tillfaller

kronan och, örn tillgång till dess gäldande saknas, förvandlas enligt allmän

strafflag.

11

§•

II § i medlingslagen har för närvarande följande lydelse:

Berör utbruten tvist, som påkallar förlikningsmans ingripande, även

annan förlikningsmans verksamhetsområde, åligger det förlikningsmännen

att, så fort ske kan, örn tvistens utbrytande ävensom, så vitt möjligt, angå­

ende densammas omfattning insända underrättelse till socialstyrelsen, som

förordnar en av förlikningsmännen att i tvisten medla eller, där sådant finnes

påkallat, hos Konungen anhåller örn dylikt förordnande för annan person.

Som jag redan förut omnämnt är det möjligt att en förlikningsman kan

bli så betungad av andra tjänstegöromål, att han i vissa fall icke hinner

118

Kungl. Majus proposition nr 240.

119

med att leda förhandlingar, varom i 3 § sista stycket sägs. Med hänsyn

härtill synes möjlighet böra beredas att förordna annan person att leda

dylika förhandlingar. Jag föreslår därför att till 11 § i medlingslagen fogas

ett nytt stycke av innehåll, att vad i första stycket stadgas i tillämpliga

delar skall gälla, örn socialstyrelsen, efter framställning av förlikningsman,

finner särskild person böra förordnas att leda förhandling, som i 3 § sista

stycket sägs. I detta sammanhang må ock påpekas att, om erfarenheten

skulle visa att förlikningsmännen i stor utsträckning komma att tagas i an­

språk för uppdrag, varom nu är fråga, föreligger jämväl möjlighet för

Konungen att enligt 1 § medlingslagen förordna särskild förlikningsman

för visst verksamhetsområde.

Förordnar Konungen i förlikningsmans ställe särskild person att leda

förhandling, på sätt ovan sagts, torde denne vara att betrakta som förlik­

ningsman och således bestämmelserna örn ersättning i 15 § medlingslagen

bliva tillämpliga å honom. Någon ändring i sistnämnda paragraf synes där­

för icke behöva ske.

Förslaget till lag om ändrad lydelse av 1 § lagen den 22 juni 1928

(nr 254) om arbetsdomstol.

Enligt 1 § lagen om arbetsdomstol i dess nuvarande lydelse skall för

upptagande och avgörande av mål rörande kollektivavtal finnas en arbets­

domstol med säte i Stockholm.

I 11 § angives, vilka mål som äro att hänföra till mål rörande kollektiv­

avtal.

Enligt kommitténs förslag skulle i sistnämnda paragraf införas ett

stadgande av innehåll, att arbetsdomstolen jämväl skulle upptaga och avgöra

sådana ärenden, som avsåges i 13 § lagen örn förenings- och förhandlingsrätt.

Som motiv till sitt förslag har kommittén anfört:

Ärenden rörande föreläggande och utdömande av vitén enligt 13 § i kom­

mitténs förslag skola av skäl, som angivits vid nämnda §, handläggas av

arbetsdomstolen. En erinran härom bör upptagas i 11 § lagen om arbets­

domstol. Visserligen kommer 11 § därigenom formellt i strid med 1 § i

samma lag, enligt vilken arbetsdomstolen blott har att upptaga och avgöra

mål rörande kollektivavtal, men från denna oegentlighet har kommittén trott

sig kunna bortse. Kommittén utgår nämligen — såsom redan flerstädes

antytts — från att lagen örn arbetsdomstol snart skall omarbetas, så att alla

mål rörande arbetsavtal komma att höra under arbetsdomstolen.

I sitt yttrande över kommitténs förslag har arbetsdomstolens ordförande

funnit sig icke kunna tillstyrka, att den erforderliga ändringen i lagen örn

arbetsdomstol finge det innehåll, som kommittén föreslagit. Till utveckling

av sin mening har arbetsdomstolens ordförande anfört:

I 1 § av nämnda lag stadgas, att för upptagande och avgörande av mål

rörande kollektivavtal skall finnas en arbetsdomstol med säte i Stockholm.

Därmed är omfånget av domstolens verksamhet angivet. I 11 § lämnas

diirefter närmare föreskrifter om vad som är att hänföra under mål örn

kollektivavtal. Då det här gäller att under arbetsdomstolen lägga vissa

frågor, som icke äro hänförliga till mål om kollektivavtal, bör alltså bestäm-

Kungl. Maj:ts proposition nr 240.

Departements­

chefen.

melsén därom införas i 1 § och icke i 11 §. Möjligen skulle man kunna

nöja sig med att i paragrafen intaga allenast en allmän erinran att arbets­

domstolen har att jämte mål örn kollektivavtal behandla jämväl andra frågor

enligt vad därom är särskilt stadgat. Ehuru lagtekniskt kanske ej fullt

korrekt, skulle detta — förutom en mindre tung lagtext — giva den fördelen,

att man framdeles skulle kunna utan ändring i lagen örn arbetsdomstol

tillägga domstolen också andra uppgifter.

Enligt departementsförslaget skall det ankomma på arbetsdomstolen att

upptaga ej blott ärenden örn föreläggande och utdömande av vitén för part,

som försummar fullgöra sin skyldighet att träda i förhandling, utan även

mål, som avse tillämpning av bestämmelserna örn föreningsrätten. I en­

lighet med vad arbetsdomstolens ordförande föreslagit har i 1 § lagen örn

arbetsdomstol blott införts en hänvisning till att arbetsdomstolen i vissa

fall har att upptaga och avgöra mål, som ej röra kollektivavtal, enligt vad

därom särskilt är stadgat. Denna hänvisning syftar på bestämmelserna i

7 § lagen örn förenings- och förhandlingsrätt samt 6 § andra stycket med­

lingslagen.

Föredraganden hemställer härefter, att lagrådets utlåtande över ifråga­

varande förslag till lag örn förenings- och förhandlingsrätt, lag om ändrad ly­

delse av 3, 6 och 11 §§ lagen den 28 maj 1920 (nr 245) om medling i arbets­

tvister samt lag örn ändrad lydelse av 1 § lagen den 22 juni 1928 (nr 254) om

arbetsdomstol, av den lydelse bilaga till detta protokoll utvisar, måtte för det

i 87 § regeringsformen omförmälda ändamålet inhämtas genom utdrag av

protokollet.

120

Kungl. Maj:ts proposition nr 240.

Denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda hemställan

bifaller Hans Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten.

Ur protokollet:

A. Nordwall.

Kungl. Maj:ts proposition nr 240.

121

Förslag

tili

Lag

om förenings- och förhandlingsrätt.

Härigenom förordnas som följer:

1 kapitlet. Inledande bestämmelser.

1

§■

Denna lag äger tillämpning å förhållandet mellan arbetsgivare och ar­

betstagare, dock icke beträffande sådana arbetstagare i statens eller kom­

munernas tjänst, som äro underkastade ämbetsmannaansvar.

2

§•

Med förening av arbetstagare förstås i denna lag förening, som består

av arbetstagare och enligt stadgarna har till uppgift att tillvarataga arbets­

tagarnas intressen rörande anställningsvillkor och förhållandet i övrigt till

arbetsgivaren.

Med förening av arbetsgivare förstås en motsvarande sammanslutning å

arbetsgivarsidan.

Bestämmelser i denna lag, som hava avseende å förening av arbets­

givare eller arbetstagare, skola äga motsvarande tillämpning å förening

eller förbund av flera sådana föreningar.

2 kapitlet. Örn föreningsrätten.

3 §•

Med föreningsrätt förstås i denna lag rätt att tillhöra sådan förening,

som i 2 § sägs.

4 §•

Föreningsrätten skall lämnas okränkt.

Såsom föreningsrättskränkande skola anses åtgärder, som från arbets-

givar- eller arbetstagarsidan vidtagas mot någon å andra sidan i syfte att

hindra honom att inträda i eller förmå honom att utträda ur förening,

så ock åtgärder, som vidtagas från ena sidan mot någon å andra sidan

i anledning av hans verksamhet för förening eller för åstadkommande av

förening.

Sker kränkning av föreningsrätten genom avtalsuppsägning eller annan

dylik rättshandling eller genom bestämmelse i kollektivavtal eller annat

avtal, vare rättshandlingen eller bestämmelsen ogin.

122

Kungl. Majas proposition nr 240.

Yad ovan stadgas skall icke utgöra kinder för intagande av föreskrift

i kollektivavtal, att arbetsledare eller annan i förtroendeställning ej må

vara medlem av förening, som avser tillvaratagande av honom underställd

personals intressen gentemot arbetsgivaren. Ej keller skall stadgandet

äga tillämpning å åtgärd, som avser att åstadkomma föreskrift, varom nu

sagts, eller grundas på sådan föreskrift.

5 §•

Har arbetsgivare, arbetstagare eller förening gjort sig skyldig till kränk­

ning av föreningsrätten, på sätt i 4 § sägs, gähle därav uppkommen

skada.

Angående skadeståndsskyldigketen skall vad i 8 och 9 §§ lagen örn

kollektivavtal stadgas äga motsvarande tillämpning.

6

§•

Var, som vill fordra skadestånd enligt detta kapitel, skall anhängiggöra

sin talan inom två år från avslutande av den åtgärd, varå ersättnings­

skyldigheten grundas. Försummas det, vare talan förlorad.

7 §•

Mål, som avse tillämpning av bestämmelserna i detta kapitel, upptagas

av arbetsdomstolen.

3 kapitlet. Örn förhandlingsrätten.

8 §.

Med förhandlingsrätt förstås i denna lag rätt att påkalla förhandling

rörande kollektiv reglering av anställningsvillkoren ävensom rörande för­

hållandet i övrigt mellan arbetsgivare och arbetstagare. Förhandlingsrätt

tillkommer å ena sidan arbetsgivaren eller förening av arbetsgivare, vari

han är medlem, samt å andra sidan förening av arbetstagare, vari de

ifrågavarande arbetstagarna äro medlemmar.

Förhandlingsrätt för en part medför skyldighet för andra parten att träda

i förhandling. Nämnda skyldighet innebär åliggande att, själv eller genom

ombud, inställa sig vid förhandlingssammanträde samt att, där så erfordras,

med angivande av skäl framlägga förslag till lösning av fråga, varom för­

handling påkallats.

9 §•

Vill part påkalla förhandling, som avses i 8 §, gore framställning

därom hos andra parten. Örn denne så begär, skall framställningen ske

skriftligen med angivande av den eller de frågor, örn vilka förhandling

påkallas. Sammanträde för förhandling skall hållas snarast möjligt; och

ankommer det på parterna att utan dröjsmål överenskomma örn tid och

Kungl. Majus proposition nr 240.

123

plats för sammanträdet. Örn endera parten det begär, skall över för­

handlingen föras protokoll, som justeras av båda parterna.

De i denna paragraf givna stadgandena skola icke lända till efterrät­

telse, i den män annat följer av kollektivavtal mellan parterna.

10

§.

Örn befogenhet för part, som äger förhandlingsrätt, att påkalla förlik­

ningsmans medverkan stadgas i lagen örn medling i arbetstvister.

11

§•

Arbetsgivare må ej vägra arbetstagare ledighet för deltagande i förhand­

ling örn fråga, vari han är utsedd att vara representant för sin förening.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1937.

124

Kungl. Majus proposition nr 240

Förslag

till

Lag

om ändrad lydelse av 3, 6 och 11 §§ lagen den 28 maj 1920

(nr 245) örn medling i arbetstvister.

Härigenom förordnas, att 3, 6 och 11 §§ lagen den 28 maj 1920 om

medling i arbetstvister skola erhålla följande ändrade lydelse:

3 §•

Har inom — — — tvistens lösning.

Förlikningsmannen bör, även örn arbetstvisten icke är av beskaffenhet,

som i första stycket sägs, kalla de tvistande till förhandlingar, på sätt

där stadgas, örn framställning göres av part, som äger förhandlingsrätt

enligt lagen örn förenings- och förhandlingsrätt.

6 §•

De förhandlingar — — — synas lämpliga.

Försummar vid förhandling, som anordnats av förlikningsman, någon av

de tvistande parterna att fullgöra vad enligt 8 § andra stycket lagen örn

förenings- och förhandlingsrätt åligger honom, må förlikningsmannen på

hemställan av andra parten anmäla försummelsen hos arbetsdomstolen;

och äge arbetsdomstolen genom vite tillhålla parten att fullgöra sitt ålig­

gande ävensom på anmälan av förlikningsmannen utdöma vitet. Sådant

vite skall tillfalla kronan och, örn tillgång till dess gäldande saknas, för­

vandlas enligt allmän strafflag.

11 §•

Berör utbruten — — — annan person.

Yad i första stycket stadgas skall i tillämpliga delar gälla, örn social­

styrelsen, efter framställning av förlikningsman, finner särskild person

böra förordnas att leda förhandling, som i 3 § sista stycket sägs.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1937.

Kungl. Majus proposition nr 240.

125

Förslag

till

Lag

om ändrad lydelse av 1 § lagen den 22 juni 1928

(nr 254) om arbetsdomstol.

Härigenom förordnas, att 1 § lagen den 22 juni 1928 om arbets­

domstol skall erhålla följande ändrade lydelse:

¹ §•

För upptagande — — — i Stockholm.

Örn skyldighet för arbetsdomstolen att i vissa fall upptaga och avgöra

mål, som ej röra kollektivavtal, är särskilt stadgat.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1937.