Propositionens huvudsakliga innehåll

I propositionen läggs fram förslag till lagstiftning som skall öppna vä- gen för en demokratisering av arbetslivet genom att ge de anställda rätt till medbestämmande i kraft av deras arbete. Lagstiftningen syftar till att stödja strävandena till en social förnyelse av arbetslivet. Den bygger på övertygelsen att demokratiska principer, samverkan och gemensamt ansvar bör prägla förhållandena på arbetsplatsen.

De lagar som f. n. reglerar förhållandet mellan arbetsmarknadens par- ter — framför allt lagen (1928: 253) om kollektivavtal och lagen (1936: 506) om förenings- och förhandlingsrätt -— föreslås bli ersatta av en ny lag om medbestämmande :" arbetslivet.

Lagförslaget bygger — liksom gällande lagstiftning — på förenings- rättens och förhandlingsrättens grund. Arbetstagare och arbetsgivare skall ha rätt att sluta sig samman i organisationer och genom förhand- lingar reglera sina förhållanden. Kollektivavtalet är liksom hittills det främsta instrument för en sådan reglering.

Den mest betydande nyheten i lagförslaget är regler, som skall göra det möjligt för arbetstagarna att genom förhandlingar och avtal vinna inflytande över arbetslednings- och företagsledningsfrågor. Den regel som under en lång följd av år har präglat relationerna mellan arbets- marknadens parter — att arbetsgivaren ensam äger att leda och för- dela arbetet samt fritt anställa och avskeda arbetare — ersätts av en lagregel, som ger uttryck för att kollektivavtal bör träffas om medbe- stämmanderätt för de anställda. En annan viktig nyhet är att de kollek- tivavtalsbärande fackliga organisationerna får tolkningsföreträde vid .

1. Riksdagen 1975/76. ] saml. Nr 105

• Sida 2
•  Original

Prop.;1975/76: 105 . 2

tvist om arbetsskyldighet och tillämpningen av medbestämmanderätts- avtal och att en begränsning sker av arbetsgivarens tolkningsföreträde i lönetvistcr. Vidare förbättras de fackliga organisationernas ställning i frågor, som inte har reglerats i kollektivavtal, genom regler om för- stärkt förhandlingsrätt och förbättrad information.

Den förstärkta förhandlingsrätten består framför allt i regler om s.k. primär förhandlingsskyldighet för arbetsgivaren. Denne måste enligt för- slaget förhandla med de fackliga organisationerna på eget initiativ'innan han fattar beslut om viktigare förändringar på arbetsplatsen, t. ex. om- läggning av driften, organisationsförändringar, överlåtelse av företaget etc. Även viktigare förändringar av betydelse för enskild arbetstagare, t. ex. omplaceringar, berörs av den primära förhandlingsskyldigheten. I andra frågor kan arbetsgivaren bli förhandlingsskyldig om den fackliga organisationen begär förhandling. Den föreslagna förhandlingsskyldig- heten fullgörs i första hand gentemot den berörda kollektivavtalsbundna lokala arbetstagarorganisationen. Uppnås inte enighet om det beslut som arbetsgivaren avser att fatta, kan frågan tas upp på central nivå med det berörda fackförbundet. Arbetsgivaren är enligt förslaget skyl- dig att dröja med beslut eller med att verkställa den tilltänkta åtgärden till dess förhandling har slutförts. I nödsituationer och därmed jämför- liga undantagsfall befrias arbetsgivaren från uppskovsskyldigheten, men förhandlingsskyldigheten som sådan består.

Den primära förhandlingsrätten har i lagförslaget förenats med reg- ler om rätt till information. Arbetsgivaren föreslås bli skyldig att under- rätta berörda lokala kollektivavtalsbärande organisationer 'om den ekono- miska och produktionsmässiga utvecklingen av sin verksamhet samt om riktlinjerna för personalpolitiken. Organisationerna föreslås också få rätt att ta del av räkenskaper o'ch andra handlingar i den omfattning som organisationen behöver för att ta till vara medlemmarnas gemensamma" intressen i förhållandet till arbetsgivaren. Arbetsgivaren-blir enligt för-' slaget också skyldig att inom rimliga gränser biträda med sådant utred- ningsarbete som behövs för nyss angivet ändamål. Skyddet för arbets-' givarens och enskilds intressen= tillgodoses genom regler om tystnads-' plikt. Tystnadspliktcn bestäms i första hand genom förhandling mellan parterna på arbetsplatsen.

Den föreslagna lagens främsta syfte är emellertid att främja kollek- tivavtal om medbestämmanderätt för de anställda. Arbetstagarinflytan- det skall enligt förslaget kunna göras gällande i alla" frågor" som rör för— hållandet mellan arbetsgivare och arbetstagare, dvs. även frågor om före- tagsledning etc. Arbetstagarorganisationen föreslås få rätt'att använda fackliga stridsåtgärder'i den mån-kollektivavtal om 'medbestämmande— : rätt inte kommer till stånd, s.k. kVarlevande stridsrätt. En förutsättning är dock att kravet på medbestämmanderätt har'förts fr'am i'samband ' med förhandlingarna om kollektivavtal om- löner. ' I

• Sida 3
•  Original

Prop. 1975/76: 105 3

En viktig fråga i förhållandet mellan parterna på arbetsplatsen är, vems mening som skall gälla om det uppstår tvist 'om tolkningen av reg- ler som bestämmer parternas inbördes förhållanden. Detta s.k. tolk-' ningsföreträde, som f.n. anses i vid utsträckning tillkomma arbetsgiva-_ ren i kraft av rätten att leda och fördela arbetet, föreslås i fortsättningen tillkomma den kollektivavtalsbärande fackföreningen vid tvist om till— lämpningen av medbestämmanderättsavtal och vid tvist om'arbetsskyl— dighet. Arbetstagarpartens tolkningsföreträde gäller dock inte om det skulle strida mot lag eller i andra extraordinära fall. I lönetvister föreslås arbetsgivarens tolkningsföreträde bli begränsat på det sättet att arbetsta- garpartens uppfattning om löneavtalets rätta innebörd slår igenom, om ' inte arbetsgivaren omgående tar initiativet _till förhandlingar och rätte— gång.

Lagregler föreslås som ger de kollektivavtalsbärande fackliga organi- sationerna vetorätt mot entreprenader etc., som kan antas medföra åsido- sättande av lag eller kollektivavtal eller annars strider mot vad som är' allmänt godtaget inom branschen.

Beträffande föreningsrätten, _dvs. rätten att bilda och tillhöra-orga— nisationer på arbetsmarknaden och att verka i sådana organisationer, föreslås inte några mera väsentliga förändringar av gällande rätt.

I fråga om den fredsplikt som följer med ingångna kollektivavtal in- nebär lagförslagct att den s.k. ZOO-kronorsregeln, som begränsar _den enskilde arbetstagarens skadeståndsansvar vid'olovlig konflikt, behålls. Dessutom föreslås regler om skyldighet för-arbetsgivaren och den be- rörda lokala fackföreningen att ta upp" överläggningar så snart en olov- lig konflikt har brutit ut och att gemensamt. verka för. dess upphörande. Vid bedömande av påföljd för deltagande i olovlig konflikt skall sär- skild hänsyn tas till de omständigheter som har framkommit vid över-- läggningen och verkningarna av denna. Beträffande politiska strejker och fackliga sympatiåtgärder med utländsk bakgrund sker inga föränd- ringar i lagstiftningen.

Lagförslaget innehåller slutligen en rad bestämmelser av övervägande teknisk natur, t. ex. regler om tvisteförhandling och rättegång. Vidare har skett en översyn av medlingsverksamheten i arbetstvister.

Många av lagreglerna är dispositiva för att arbetsmarknadens parter genom kollektivavtal skall kunna anpassa den nya lagstiftningen till de speciella förhållanden som råder inom olika branscher. De grundläg- gande reglerna om bl. a. förenings- och förhandlingsrätt är dock tving- ande.

Propositionen innehåller vidare förslag till en ny lag om offentlig anställning. Förslaget ansluter till lagen om medbestämmande i arbets- livet. Det innehåller bl. a. de särskilda ställningstaganden som för den offentliga sektorns del har ansetts påkallade av hänsyn främst till den politiska demokratin.

• Sida 4
•  Original

Prop. 1975/76: 105 . 4

Den nya lagen om offentlig anställning föreslås ersätta de tre vik- tigaste av de författningar, som kom till genom 1965 års förhandlings- rättsreform, nämligen statstjänstemannalagen (1965:274), kommunal- tjänstemannalagcn (1965: 275) och stadgan (1965: 602) om vissa tjänste— män hos kommuner m.fl. Den nya lagen har emellertid ett vidsträck- tare tillämpningsområde. Den är sålunda avsedd att i vissa delar gälla för hela den offentliga sektorn. Det betyder att den skall omfatta olika slags anställningar både hos staten och hos kommuner m.fl., däribland anställning som kommunalarbetarc.-

Strävan att demokratisera arbetslivet inom den offentliga sektorn kommer genom förslaget att vila på'samma rättsliga grund som inöm samhället i övrigt. Medbestämmandelagen avses gälla även de offentligt anställda.

Den hittillsvarande lagkonstruktionen' — med ett särskilt förbud mot avtal i en del frågor —— har helt frångåtts i den nya lagen om of- fentlig anställning. Därigenom undgår man de problem som följer med de krav på en teoretiskt bestämd gräns som ett avtalsförbud innebär.

Genom reformen lämnas åtskilliga nya frågor över för reglering i kollektivavtal. Den nya ordningen utgår från parternas gemensamma uppfattning om den politiska demokratins suveränitet. Vidare utvidgas rätten att _— i egen sak eller som sympatiåtgärd —- använda stridsåt- gärder i arbetskonflikter. För statsanställda m.fl. har en del andra frågor också ansetts kräva fortsatt lagreglering. Som exempel kan nämnas frågor om tjänstetillsättning, bisysslor, anställnings upphörande, turordningar, disciplinansvar, avskedande, läkarundersökning m.m.

Propositionen innehåller också förslag till följdändringar i ett stort antal lagar. '

Den nya lagstiftningen föreslås träda i kraft den 1 januari 1977.

• Sida 5
•  Original

Prop. 1975/76: 105 5

Utdrag

PROTOKOLL vid regeringssammanträde 1976-03-18

Närvarande: statsministern Palme, ordförande, och statsråden Sträng, Andersson, Johansson, Holmqvist, Aspling, Lundkvist, Geijer, Bengts- son, Norling, Feldt, Zachrisson, Leijon, Hjelm-Wallén, Peterson.

Föredragande: statsministern och statsråden Bengtsson, Feldt

Proposition med förslag till arbetsrättsreform m. m.

Statsministern anför.

Reformarbetet under 70-talet har ställt människornas villkor i ar- betet i förgrunden. På bred front har åtgärder satts in för att hävda arbetets värde och värdighet i vårt tekniskt och ekonomiskt högt ut- vecklade industrisamhälle.

Industraliseringen har inneburit väldiga materiella framsteg. Förhål- landena i industriländerna präglas emellertid också av att en rad svår- bemästrade problem följt i den snabba tekniska och ekonomiska utveck- lingens spår. Inom ramen för marknadskraftcrna gör sig en stark kon- centrationsprocess gällande, varigenom näringslivet utvecklas mot större och färre enheter och kapitaltillgångarna läggs i allt färre händer. Struk- turomvandlingen i näringslivet innebär att produktion och sysselsättning får en lokalisering som motverkar regional balans. Med den indu- striella produktionen följer hårda påfrestningar på natur och miljö. I själva produktionen, i arbetslivet, möter de anställda stegrade krav och många upplever att deras arbetsmiljö innebär risk till hälsa och liv. För att möta dessa problem, som är de ekonomiska framstegens baksida i in- dustriländerna, har reformarbetet i vårt land vidgats till nya områden och alltmer kommit att gälla det ekonomiska livets förhållanden.

Sverige tillhör de länder som i sin utveckling målmedvetet sökt förena ekonomiska och sociala framsteg. Hos oss har aldrig den ekonomiska tillväxten betraktats som ett mål i sig. De stora löntagargrupperna har ställt kravet att tillväxten måste ges ett socialt innehåll. Den väldiga produktionsökning industrialiseringen möjliggjort har därför tagits i an- språk för ett brett upplagt reformarbete. Produktionsresultatct har för- delats så att välfärd och trygghet kommit de breda folklagren till del. Samhällsingripanden i marknadsekonomin har skett för att hävda sys-

• Sida 6
•  Original

Prop. 1975/76: 105 5

selsättningen, för att motverka regional obalans och för att värna vår miljö. Utvecklingen i vårt land präglas av konstruktiva samhälls- insatser för att ta till vara de stora möjligheter till socialt framåtskri- dande som skapas i industrisamhällct. Den svenska utvecklingen har också präglats av uppfattningen att sociala reformer och ekonomiska framsteg betingar varandra. Svensk industri kännetecknas av hög teknisk nivå, förmåga till förnyelse och skicklig företagsledning. Den välfärd och trygghet som människorna vunnit i samhällsomdaningen har också haft en viktig produktiv innebörd därigenom att den gjort 'det möjligt för den enskilde att godta den snabba föränderlighet som är det moderna produktionslivets främsta kännemärke. Den sociala tryggheten och en" utbyggd samhällsorganisation har varit viktiga för de enskilda män- niskornas välfärd och för styrkan i vår ekonomi. Av 'stor vikt har därvid varit att de sociala ambitionerna inte sträckts längre än vad som i varje skede varit ekonomiskt möjligt. En lugn och stabil samhällsutveckling har ställt Sverige i främsta ledet när det gäller såväl den enskildes väl— färd och valmöjligheter som industrins slagkraft och utveckling.

Vi har således goda erfarenheter av hur en framgångsrik ekonomisk utveckling går att förena 'med socialt framåtskridande på demokratisk grund. Dessa erfarenheter lägger en viktig grund för våra ansträng— ningar att komma till rätta med de problem som i dag framträder i den industriella utvecklingen. Vi bör gå vidare på den väg som innebär att de problem människorna upplever angrips i ett praktiskt, steg för steg genomfört reformarbete. Det är på den vägen vi kan'förena 'en fortsatt industriell utveckling med de ökade krav människorna ställer. Uppfatt- ningar av detta slag har hos oss lagts'till grund för en positiv "framtids- debatt. De dystra framtidsbilder som dominerar debatten i många län- der motsvaras i vårt land av en'stark vilja att värna och förnya industri— samhället. Den viljan är'förenad med en insikt om att detta endast kan åstadkommas genom att demokratins verkningskrets vidgas. Skall vi lyc- kas förhindra att det tekniskt högt utvecklade samhället blir okänsligt för sociala och mänskliga strävanden, måste- maktförhållandena omge-' staltas så att alla ges möjlighet att i demokratisk ordning öva inflytande på utvecklingen. ' '

Vad som nu kommer att föreslås ingår i' ett brett upplagt reform- arbete för att komma till rätta med'industrisamhällets grundläggande problem. Utmärkande är därvid att problemen angrips direkt i produk- tionslivet och att reformarbetet riktas in på en förnyelse och demokrati- sering av arbetslivet. ' ' '

Löntagarna har genom "sina organisationer ställt sig i spetsen för' dessa strävanden. Det är uttryck för deras bestämda vilja att ta ett vid- gat ansvar för vårt lands fortsatta utveckling som en framstående in- dustrination. Detta innebär en väldig styrka för framtiden. Det har ock- så bidragit till att ge reformerna" en klar inriktning. Dessa tar" sin u't-

• Sida 7
•  Original

Prop. 1975/76: 105 7 '

gångspunkt i uppfattningen att arbetet är grunden "för all välfärd'och att folkets vilja till arbete är nationens viktigaste tillgång. Reformerna bygger på uppfattningen att arbetet är en social rättighet och en väg till självförverkligande och ett meningsfullt liv. De präglas av insikten . att arbetet ger människorna mycket av deras identitet och självkänsla i det utvecklade industrisamhället. ,

Huvudtanken är att förnyelsen av arbetslivet skall komma till stånd genom att de anställda ges rätt till medbestämmande över förhållan- dena på arbetsplatserna. Den nya roll de anställda därigenom får i arbetslivet kommer också till uttryck i nya och vidgade uppgifter för de fackliga organisationerna. Dessa kommer som löntagarnas instrue ment för samverkan att spela en stor och viktig roll i ett arbetsliv präg— lat av medbestämmande för de anställda. _ .

Den svenska fackliga rörelsen föddes med industrialismen. Dess första. årtionden kännetecknades av kampen för rätten att existera, att organia sera löntagarna, att nå förhandlings- och strejkrätt. När dessa grund- läggande rättighctcr vunnits, vidtog en period av inre konsolidering och uppbyggnad. Sedan årtionden tillbaka är svensk fackföreningsrö- relse en utomordentligt viktig del av vårt samhälle. Arbetares och tjänstemäns fackliga organisationer har tillvunnit sig allmän respekt och erkännande för sin styrka, sin stabilitet och sin vilja och förmåga till brett ansvarstagande i sitt hävdande av löntagarnas intressen. Inter- nationellt framhålls svensk arbetsmarknad ofta som ett föredöme när det gäller att på fredlig väg och utan samhällsekonomiska störningar lösa de fackliga intressefrågorna.

Huvuduppgiften för de fackliga organisationerna är att främja sina medlemmars ekonomiska intressen och anställningsvillkor i allmänhet. Steg för steg har intressebevakningen vidgats från att huvudsakligen gälla lönefrågor till att-omfatta arbetets villkor i en vid mening —— arbetsmiljön, anställningstryggheten, hälsofrågorna, arbetarskyddct etc.

På flera av dessa områden har de fackliga organisationernas krav på inflytande över sina medlemmars arbetsvillkor tillgodosetts. I myc— ket stor utsträckning har det kunnat ske förhandlingsvägen, i andra fall har lagstiftning använts. Men oberoende av vilken väg som valts har de uppnådda lösningarna haft stöd i en utbredd uppfattning att de arbe- tande själva har rätt till medbestämmande och medinflytande i frågor, som gäller deras hälsa, trygghet och framtid.

Den reform som nu föreslås bygger på dessa grundläggande värdc— ringar av hur arbetstagarnas villkor bör avgöras i vårt samhälle. Den har sin rot i hundratusentals människors upplevelser av arbetslivets vardag, där fortfarande många av för dem viktiga beslut fattas av arbetsgivaren utan att deras önskemål och uppfattningar ges möjlighet att påverka besluten. De fackliga organisationernas krav på en utbyggd företagsdemokrati är sålunda inte något uttryck för organisationsrepre-

• Sida 8
•  Original

Prop. 1975/76: 105 3

sentanternas vilja till makt för egen del. Vad de eftersträvar är del- aktighet och engagemang hos de arbetande människorna i de beslut som rör deras dagliga arbetsmiljö. I det arbete som föregått det nu föreliggande reformförslaget har organisationerna mycket klart redo- visat denna uppfattning liksom sin insikt om det ansvar löntagarna åtar sig som medverkande i beslutsfattandet på arbetsplatserna.

Det principiellt viktigaste inslaget i strävandena mot en utbyggd före— tagsdemokrati är att de fackliga organisationerna krävt inflytande för sina medlemmar vid beslutsfattande på alla nivåer i företagen. De har hävdat att detta är nödvändigt inte bara för att 'de anställda skall kunna påverka och ta ställning till beslut som gäller deras trygghet och framtid utan också för att de skall få inflytande på de förhållan— den, som berör den enskilde arbetstagarens dagliga och nära villkor.

Statsmakterna ställs därmed inför ett principiellt viktigt val när det gäller att medverka till en fortsatt demokratisering av arbetslivet. En möjlighet är att i lag reglera formerna och omfattningen för inflytan- det. En annan möjlighet är att utforma de grundläggande arbetsrätts- liga lagarna så att de anställda får rätt att genom förhandlingar och kollektivavtal söka sig fram till de former och den omfattning för medbestämmande, som på varje särskilt område ter sig angeläget och lämpligt.

Regeringen har för sin del funnit övervägande skäl tala för att den senare linjen väljes. För det första ges därmed möjlighet att låta före- tagsdemokratin växa fram i den takt och med den inriktning, som låter sig förenas med kravet på engagemang och delaktighet i det företags- demokratiska arbetet från de anställdas sida. Löntagarorganisationerna har pekat på det stora behovet av utbildning och träning för sina med— lemmar för de nya uppgifterna och det växande ansvaret. De synes också vara beredda att ta den tid på sig som krävs för att en från både företagets och de anställdas synpunkt fungerande företagsdemokrati skall kunna utvecklas. För det andra ger avtalslinjen utrymme för den anpassning till förhållandena på skilda delar av arbetsmarknaden, som kan vara nödvändig. Den möjliggör också en fortlöpande anpassning av företagsdemokratins former och innehåll till de förändringar, som med tiden kan ske i arbetsliv och näringsliv ivårt land.

Den lagstiftning om medbestämmande i arbetslivet som de an- svariga statsråden senare kommer att presentera följer avtalslinjen. Tyngdpunkten i reformarbetet på arbetslivets område har sålunda för- lagts till den grundläggande arbetsrättsliga lagstiftningen. Såväl detta som uppfattningen att inflytandefrågorna bör regleras i kollektivavtal har brett stöd i den allmänna opinionen. Det har kommit till uttryck i den diskussion som förts under de senaste åren och i den arbetsplats- remiss som genomfördes under år 1975. '

De principiellt nya inslagen i 'den lagstiftning som nu'läggs fram

• Sida 9
•  Original

Prop. 1975/76: 105 9-

är regler, som ger de fackliga organisationerna uttryckligt stöd för att få till stånd kollektivavtal i medbestämmandefrågor. Sådana avtal bör träffas, om arbetstagarorganisationerna så begär. Organisationerna får möjlighet att vidta stridsåtgärder för att få till stånd avtal om medbestämmande även om kollektivavtal om löner och allmänna an- ställningsvillkor har ingåtts. Vidare får löntagarorganisationerna tolk- ningsföreträde såväl när det gäller tvist om arbetsskyldighet som vid tvist om rätta innebörden av medbestämmanderättsavtal.

De fackliga organisationernas förhandlingsposi-tioner förstärks även på de områden, som inte täcks av kollektivavtal. På dessa områden blir' arbetsgivaren skyldig att förhandla innan beslut fattas eller åtgärd vid- tas. Vid viktigare förändring av verksamheten och vid viktigare för- ändring av arbets- eller anställningsvillkor införs s. k. primär förhand- lingsskyldighet varigenom arbetsgivaren blir skyldig att ta initiativet till förhandling. Då arbetsgivaren är skyldig att förhandla föreligger även skyldighet att dröja med beslut eller åtgärd till dess förhandlingen har' genomförts. '

För att nå det inflytande som krävs för att effektivt kunna ta till vara medlemmarnas intressen tillförsäkras de fackliga organisationerna rätt till den information de behöver. Bland inflytandereglerna kan i övrigt nämnas att arbetsgivaren blir primärt förhandlingsskyldig innan han ingår avtal om entreprenad och att den centrala fackliga organisationen, dvs. som regel fackförbundet, får en vetorätt mot sådana avtal om de innebär risk för ett kringgående av lagar eller kollektivavtal.

Kravet på inflytande över arbetsförhållandena har självfallet samma tyngd för alla anställda. Den lagstiftning om medbestämmande i arbets- livet som kommer att föreslås omfattar därför hela arbetsmarknaden och skall i största möjliga utsträckning tillämpas också för de offentligt anställda. Den måste emellertid anpassas efter de speciella förutsätt- ningar som följer av att den offentliga verksamheten är demokratiskt uppbyggd—

Den offentliga verksamheten utgår från medborgarnas intressen så- dana de kommer till uttryck genom beslut i politiskt demokratisk ord- ning. Medan den private arbetsgivarens handlande styrs av marknads- förhållanden bestäms den offentliga verksamheten av behovsavvägningar i organ som medborgarna utser och kontrollerar. Alla röstberättigade —— alltså även de offentligt anställda arbetstagarna— kan med sin röst påverka beslut om den offentliga verksamheten. Det skulle strida mot vår demokratiska ordning 'att låta de offentligt'anställd'a avtalsvägen' få ett större inflytande än 'andra medborgare över beslut om mål, inriktning och omfattning av myndigheters verksamhet. Att genom kollektivavtal förändra de av politiska organ fattade besluten vore, även om det skulle tjäna intressen h'os större grupper anställda, inte ett bra uttryck för demokrati. Medborgarna har rätt att ställa särskilda krav

• Sida 10
•  Original

Prop. 1975/76: 105 10

på den offentliga verksamheten. Alla medborgare skall behandlas lika och den enskildes rättssäkerhet skall tryggas.

Det är av stort värde att kunna konstatera att det råder enighet mel- -' lan parterna på den offentliga arbetsmarknaden om att de anställdas särskilda intressen måste vika för det allmännas intresse att värna om den politiska demokratin sådan denna har bestämts främst genom rege- " ringsformen och övriga grundlagar och genom .kommunallagarna. Det står således oemotsagt att frågor om den offentliga verksamhetens mål, inriktning och omfattning skall avgöras genom beslut i offentligrättslig ordning av de politiskt ansvariga organen eller på deras uppdrag .av myndighet. '

Det system som infördes genom 1965 års förhandlingsrättsreform byg- ger på förtroende för organisationernas vilja och förmåga att under an-. svar utöva sin maktställning. Detta system har nu 'prövats i tio år. Den ordning för medbestämmande inom den offentliga sektorn som rege- ringen kommer att föreslå utgår från parternas gemensamma uppfatt- ning om den politiska demokratins suveränitet och skall ses som ett ut- tryck för ett fortsatt förtroende men också ett ökat ansvar för de etable- rade fackliga organisationerna inom den offentliga sektorn. I linje med detta ligger det särskilda huvudavtal som har träffats mellan arbetsgi— var- och arbetstagarparterna på den offentliga sektorn och som inne- håller regler om hur man i fredliga former skall lösa tvister mellan par- terna i fråga om vad hänsynen till den politiska demokratin kan anses kräva. ' '

I förhållande till nuvarande ordning innebär regeringens förslag att åt- skilliga nya frågor lämnas över för reglering i kollektivavtal. Den nya ' lagen omfattar i motsats till de nuvarande tjänstemannalagarna alla an- ställda på den offentliga sektorn, oberoende av om de är tjänstemän eller inte. .

I anslutning till medbestär'nmandelagen.skapar sålunda lagen om of- fentlig anställning ett nytt läge för avtalsparterna på det offentliga om- rådet. Det blir nu deras sak att inom den politiska demokratins ram i sina avtal bestämma vilket innehåll som skall ge's åt den offentliga an- ställningen. Den positiva syn regeringen har på ett ökat inflytande för de . anställda över frågor som berör dem bör också prägla statens agerande . som arbetsgivare. .

Den reform som nu föreslås innebär otvivelaktigt väsentliga föränd- ringar i arbetslivets villkor och en förskjutning i den traditionella för- delningen av makt och inflytande i arbetslivet till löntagarnas förmån. . Under remissbehandlingen av arbetsrättskommitténs förslag och i den allmänna debatten har reformens grundläggande principer, som redan nämnts, fått ett brett stöd. Men invändningar av olika slag har också . framförts. Bland annat har det från vissa håll yppats farhågor för att arbetsrättsreformen kan leda till en byråkratisering av beslutsfattan-

• Sida 11
•  Original

Prop. 1975/76: 105 11

det i företagen samt att i praktiken det ökade inflytandet kommer att vara förbehållet endast ett fåtal fackliga förtroendemän. '

Enligt min uppfattning har dessa och liknande farhågor inför arbets- rättsreformens praktiska verkningar föga stöd-i de erfa'renhetersom h'it- tills gjorts av försöken med löntagarinflytande i företagen och av' ett- ökat fackligt engagemang i företagsdemokratiska' frågor. Icke desto mindre bör stora ansträngningar göras för att de också i framtiden'skall' visa sig oberättigade.

När det gäller den befarade byråkratiseringen av företagens bcsluts- ' fattande vill jag först erinra om den insikt om sitt medansvar för att de demokratiska beslutsformerna blir både effektiva och smidiga, som lön- - tagarorganisationerna visat. Det har skett såväl i förarbetet till ar- betsrättsreformen som, enligt enstämmiga uppgifter även från arbets- ' givarhåll, i det praktiska agerandet i de fall och på de områden där sådana beslutsformer redan trängt sig fram. Vidare borde valet av för- handlings- och avtalslinjen vid arbetsrättsfrågans lösning säkerställa, att parterna finner lösningar som minimerar'risken för ett tungrott och om- ständligt beslutsförfarande. Även vid tillämpningen av den primära för- handlingsskyldighetcn och den fackliga organisationens förhandlingsrätt är det enligt min mening ett gemensamt ansvar för parterna att dessa regler tillämpas på ett—sådant sätt, att de möjliggör den snabbhet och ef- fektivitet i beslutsfattandet, som i dagens näringsliv i många fall är nöd- vändigt för att bibehålla konkurrenskraft och utvecklingsduglighet. Att detta ligger också i de anställdas intresse torde vara en självklarhet, inte ' minst för de organisationer som har att bevaka deras inkomst- och sys- selsättningstrygghet.

Också i fråga om farhågorna för att företagsdemokratin bara blir en angelägenhet för en professionell elit i de fackliga organisationerna ta- lar erfarenheten ett annat språk. '

Vi har redan en rad försök med mer demokratiska beslutsformer, som bl.a. innefattar samråd mellan arbetsgivare och fackliga organisa- tioner och ibland också direkta former för inflytandc över besluten. Ofta har inflytandet vuxit fram i kraft av styrkan och slagkraften i det fack- liga arbetet. Det har kunnat konstateras att när arbetstagarna genom sina organisationer får möjlighet att medverka till att lösa de problem som uppstår på arbetsplatserna, då skapar det också en ökad aktivitet inom de fackliga organisationerna. Ett vidgat inflytande" och ansvar för de anställda torde därför kunna öka medlemmarnas "engagemang i den fackliga organisationens arbete för att ta till vara gemensamma 'intres- sen.

, Jag vill härvid peka på en annan konsekvens av en utvidgad företags- demokrati. Den skjuter fram frågor om en decentralisering av besluten i företagen. Det lagförslag som kommer att läggas fram'förutsätter att centraliserade former för beslut och styrning ersätts med ett beslutsfat-

• Sida 12
•  Original

Prop. 1975/76: 105 12

tande, som ligger närmare dem som är berörda av' besluten. Det inne- bär en stor möjlighet att förnya den inre organisationen i 'många företag för att på så sätt ta tillvara förmågan till initiativ och' viljan till ansvar hos alla anställda. Däri ligger stora, i dag outnyttjade, resurser, vars effektiva tillvaratagande är av största betydelse för folkhushållet.

Som framgår av vad jag nu sagt innebär denna reform att en för vårt arbetsliv nödvändig utveckling inleds som kommer att innebära genomgripande förändringar. Det bör emellertid understrykas att det inte är fråga om att i ett slag lagstifta fram nya former för besluts- fattande i företag och förvaltningar. Den utformning som förslagen ges innebär att ett nytt system för de anställdas medbestämmande gradvis kommer att växa fram. 1 lag kommer inte att ges föreskrifter om tak- ten och omfattningen av demokratiseringen utan det får ankomma på parterna att genom förhandlingar och avtal bestämma härom. Därige- nom bör det vara väl sörjt för att demokratiska förhållanden i arbets- livet får växa fram i en fortlöpande efter de skiftande praktiska för- utsättningarna avpassad process. Att så kan ske bör vara ett gemen- samt intresse för såväl löntagarna, förctag som samhälle.

Det förslag som nu läggs fram markerar inte slutpunkten i strävan- dena att demokratisera arbetslivet. Flera frågor kvarstår ännu olösta. Det utredningsarbete som behövs för att lösa dem har redan inletts. Vi- dare kommer en kartläggning att ske av krav som rests om en förändring i företagsdemokratisk riktning av aktiebolagslagen och annan associa— tionsrättslig lagstiftning. Syftet är att stämma av dessa krav mot den nu föreslagna lagstiftningen och att förbereda ett ställningstagande till det fortsatta utredningsarbetet på detta område.

De reformer på arbetslivets område som hittills beslutats och den som nu är aktuell bärs upp av principen att det är de som' är verksamma i produktionen som skall tillerkännas medbestämmande och ansvar i kraft av sitt arbete. Det är genom en organiserad samverkan löntagarna kan åstadkomma den maktförskjutning i företagen som krävs för att förnya arbetslivet. Lagstiftningen innebär endast att väg röjes för demokratise- ringen. Det är genom löntagarnas aktiva medverkan som ett arbetsliv kan byggas upp präglat av samverkan och gemensamt ansvarstagande, av trygghet, meningsfulla arbetsuppgifter och arbetsglädje.

Statsråden Bengtssonoch Feldt föredrar de delar av det samlade för- slaget till arbetsrättsreform som faller inom arbetsmarknads- resp. fi-' nansdepartementets verksamhetsområde. Anförandena redovisas i under- protokollen för resp. departement.

Statsministern avslutar. . Med hänvisning till vad jag och övriga statsråd här har anfört hem- ställer jag att regeringen i en gemensam proposition

• Sida 13
•  Original

Prop. 1975/76: 105 13

dels bereder riksdagen tillfälle att ta del av vad jag nu har anfört om arbetslivets demokratisering,

dels förelägger riksdagen vad övriga föredragande har anfört för de åtgärder som de har hemställt om.

Regeringen ansluter sig till statsministerns och övriga föredragandes överväganden och beslutar att genom proposition förelägga riksdagen vad här har anförts för de åtgärder som föredragandena har hemställt om.

Regeringen föreskriver att de anföranden och förslag som har upp- tagits i arbetsmarknads- och finansdepartementens underprotokoll skall bifogas propositionen som bilagorna ] och 2.

NORSTEDTS TRYCKERI STOCKHOLM l916 750533

• Sida 14
•  Original

• Sida 15
•  Original

Bilaga 1 till regeringens proposition nr 105 år 1975/76

*” - Utdrag ARBETSMARKNADSDEPARTEMENTET PROTOKOLL ' vid regeringssammanträde 1975-12—1 ]

Närvarande: statsministern Palme. ordförande. och statsråden Sträng. An- dersson. Johansson. Holmqvist, Aspling. Lundkvist. Geijer. Bengtsson. Norling. Lidbom. Carlsson. Feldt. Sigurdsen. Gustafsson. Zachrisson. Leijon. Hjelm-Wallén. Peterson

Föredragande: statsrådet Bengtsson

Lagrådsremiss med förslag till lag om medbestämmande i arbetslivet

2. Allmän översikt 2.1 Huvuddragen i gällande lagstiftning m. m.

Arbetsrättskommitténs uppdrag har varit att göra en allmän översyn av den s. k. arbetsfredslagstiftningen och att inom den ramen lägga fram för- slag till lagstiftningsåtgärder i syfte att ge löntagarorganisationerna det stöd som behövs för att få till stånd en demokratisering av arbetslivet. Uppdraget omfattade enligt direktiven i princip alla arbetstagare. även de offentligt anställda. Därmed innefattades i kommitténs arbete även en överSyn i det nyss angivna syftet av den särskilda lagstiftningen för offent— ligt anställda tjänstemän.

Till arbetsfredslagstiftningen har brukat räknas lagen (1928: 253) om kol- lektivavtal (KAL: ändrad senast 19741373). lagen (1936: 506) om för- enings- och förhandlingsrätt (FFL; ändrad senast 1974: 374). lagen (1920z245) om medling i arbetstvister (MedlL; ändrad senast 1967: 118) och den särskilda lagstiftningen om rättegången i tvister på arbetsrättens område. dvs. tidigare lagen ( 1928: 254) om arbetsdomstol och numera lagen (1974: 371) om rättegången i arbetstvister (LRA; ändrad senast 1974: 1092). Till området kan också sägas höra vissa andra lagar och författningar med anknytning till de här nämnda centrala lagarna. t. ex. kungörelsen (1920: 898) med närmare föreskrifter angående medling i arbetstvister (ändrad senast 1967: 121 ). lagen (1920: 248) om särskilda skiljedomare i ar- betstvister. kungörelsen (1920z899) med närmare föreskrifter angående särskilda skiljedomare i arbetstvister och kungörelsen (1950: 163) angåen- de rikets indelning i distrikt för medlingi arbetstvister.

Utanför arbetsfredslagstiftningens område och därmed i princip också utanför kommitténs uppdrag. faller däremot åtskillig annan lagstiftning på det arbetsrättsliga området. Som exempel på sådan lagstiftning kan näm- nas lagstiftning av betydelse för särskilda kategorier av arbetstagare. så- som sjömanslagen(1973: 282) och lagen (l970:943) om arbetstid m.m. i husligt arbete. lagstiftningen om anställningsskydd. omfattande bl. a. lagen (1939: 727) om förbud mot uppsägning eller avskedande av arbetstagare med anledning av värnpliktstjänstgöring m.m.. lagen (1945: 844) om för- bud mot uppsägning eller avskedande av arbetstagare med anledning av äktenskap eller havandeskap m.m. och lagen (1974: 12) om anställnings- skydd och vidare den allmänna skadeståndslagen med dess regler om ar- betstagares skadeståndsansvar. arbetstidslagstiftningen. lagstiftningen om semester och om olika lönefrågor. arbetarskyddslagstiftningen. socialför- säkringslagstiftningen och arbetmarknadslagstiftningen. etc. Inte heller har kommitténs uppdrag berört viss lagstiftning utanför det arbetsrättsliga

• Sida 19
•  Original

Prop. 1975/76:105 Bilagal Arbetsmarknadsdepartementet 5

området av betydelse för utvecklingen av arbetstagarnas inflytande i ar- betslivet. t. ex. inom det associationsrättsliga tältet med den allmänna bo- Iagsrättsliga och föreningsrättsliga lagstiftningen och den särskilda lagstift- ningen om representation för de anställda i vissa företags styrelser. Under tiden för kommitténs utredningsarbete har slutligen tillkommit viss lagstift- ning. lagen (1974: 358) om facklig förtroendemans ställning på arbetsplat- sen. vilken har nära beröring med området för kommitténs arbete men som av naturliga skäl inte omfattats av lagstiftningsuppdraget. Även den nya lagstiftningen om rättegången i arbetstvister har tillkommit efter kom- mitténs tillsättande och faller som sådan utanför dess uppdrag.

KAL innehåller centrala regler om kollektivavtalet och om dettas rätts- verkningar. l l ä i lagen definieras ett kollektivavtal som ett skriftligt avtal mellan arbetsgivare eller förening av arbetsgivare samt fackförening eller annan liknande förening av arbetstagare om villkor som skall gälla för an— ställning av arbetstagare eller om förhållandet i övrigt mellan arbetsgivare Och arbetstagare. l 2 .5 fastslås principen att kollektivavtal som slutits av förening är bindande även för medlem i föreningen, medan det i 3 & före- skrivs att arbetsgivare och arbetstagare som är bundna av samma kollek- tivavtal inte ha rätt att träffa överenskommelse om avvikelse från kollek- tivavtalet om detta inte tillåter sådan avvikelse. Regler om fredsplikt under kollektivavtals giltighetspen'od finns i 4 & KAL innehåller vidare regler om förfarandet vid uppsägning av kollektivavtal (6 &) och om uppsägningsrätt för med- och motpart till part som för egen del frigjort sig från avtalet ge- nom utnyttjande av de uppsägningsregler avtalet innehåller (5 5). l 7 & ges regler om rätt för part att under vissa omständigheter utverka AD:s beslut om hävning av kollektivavtal eller om befrielse från viss förpliktelse enligt kollektivavtal eller KAL när motpart brutit mot avtalet eller lagen. Regler om skadestånd vid brott mot kollektivavtal eller KAL har tagits upp i 8 och 9 åå. [ 10 & föreskrivs slutligen att tvister om tillämpning av KAL prövas av AD. .

FFL innehåller i sina centrala delar regler om skydd för föreningsrätten och om den rätt och skyldighet som föreligger för parter på arbetsmarkna- den att förhandla med motpart. Med föreningsrätt menas enligt 3 & första stycket i lagen rätten att tillhöra förening av arbetsgivare eller arbetstaga- re. att utnyttja medlemskap i och att verka för förening eller för bildandet av sådan. Föreningsrätten skall lämnas okränkt. Detta innebär att det är förbjudet för var och en på arbetsgivar- eller arbetstagarsidan att vidta åt- gärd mot någon på andra sidan för att förmå denne att inte utnyttja sin för- eningsrätt. liksom att vidta åtgärd till skada för vederbörande för att denne utnyttjat sin rätt (3 % andra och tredje styckena). Den som kränker någons föreningsrätt kan åläggas att utge skadestånd och sker kränkningen genom rättshandling, t. ex. uppsägning, eller genom avtalsbestämmelse kan rätts- handlingen eller avtalsbestämmelsen förklaras ogiltig (3 5 fjärde stycket). Även förening kan tillerkännas skadestånd. Förening är nämligen inte

• Sida 20
•  Original

Prop. 1975/76:105 Bilagal Arbetsmarknadsdepartementet 6

skyldig att tåla sådan kränkning av någons föreningsrätt som innebär in- trång i föreningens verksamhet (3 5 andra stycket). Med förhandlingsrätt i FFL menas rätten att påkalla förhandling rörande reglering av anställ- ningsvillkoren liksom rörande förhållandet i övrigt mellan arbetsgivare och arbetstagare (4 % första stycket). Förhandlingsrätt tillkommer på ena sidan arbetsgivare eller förening av arbetsgivare och på den andra förening av 'ar- betstagare vari de ifrågavarande arbetstagarna är medlemmar. Förhand- lingsrätt för part motsvaras av förhandlingsskyldighet för motparten. La- gen innehåller vidare vissa regler om förfarandet vid förhandling. om rätt till ledighet för deltagande i förhandling m.m. Däremot finns inte någon lagstadgad sanktion mot vägran att förhandla vid sidan av att part ges möj- lighet att vända sig till förlikningsman. som kan i sin tur utverka vitesföre- läggande och utdömande av vite hos AD. Även mål enligt FFL prövas av AD (29 å).

MedlL innehåller regler om det statliga förlikningsväsendet och om för- likningsmännens uppgifter bl. a. som medlare i arbetstvister.

Vid sidan av lagstiftningen regleras rättsförhållandena mellan parterna på arbetsmarknaden i vid utsträckning i kollektivavtal. Av särskild bety- delse för frågan om arbetstagarnas inflytande i arbetslivet är vissa centrala avtal på detta område. Såsom exempel kan nämnas avtal om företags- nämnder som träffats för olika delar av arbetsmarknaden och som täcker de något större företagen på praktiskt taget hela denna. På det för SAF samt LO och "l'CO gemensamma området gäller dessa avtal. som innehål- ler regler om bland annat information och samråd. i sin nuvarande utform- ning sedan 1966. Företagsnämndema har vid sidan av sina avtalade uppgif- ter fått vissa uppgifter genom lagstiftning. t. ex. enligt lagen (1974: 325) om avsättning till arbetsmiljöfond och lagen (1972: 826) om uppgiftsskyldighet i planeringsfrågor. Även åtskilliga-andra avtal av betydelse på området gäl- ler på arbetsmarknaden. Ett förhållandevis nytt exempel härpå är den överenskommelse som i februari 1975 träffades mellan SAF samt LO och Privattjänstemannakartellen (PTK) om ekonomikommitté och arbetstagar- konsulter och som innehåller regler. som är avsedda att i nya former bere- da de anställda insyn i företagens verksamhet. Vid sidan av de här avsedda centrala avtalen förekommer i olika former en omfattande försöksverk- samhct i syfte att utveckla arbetstagarnas inflytande i arbetslivet. En över- sikt återfinns i kommitténs betänkande (SOU 1975: 1 s. 103 ff).

2.2. Kommittén

Kommittén har utarbetat ett förslag till ny lagstiftning om förhandlings— rätt och kollektivavtal som i en gemensam lag samlar de olika ämnen som nu behandlas i KAL. FFL och MedlL. Den föreslagna lagen om förhand- lingsrätt och kollektivavtal (F KL), som är avsedd att gälla för hela arbets-

• Sida 21
•  Original

Prop. 1975/76:105 Bilaga] Arbetsmarknadsdepartementet 7

marknaden, inleds med vissa allmänna bestämmelser. huvudsakligen vissa grundläggande begreppsbestämningar (1 —5 så). och upptar sedan i särskil- da avsnitt regler om föreningsrätt (6—10 55). förhandlingsrätt vari inbe- grips vissa regler om rätt till information (11—19 55). kollektivavtal (20— 30 åå) fredsplikt (31 —36 så). medling (37—44 55). skadestånd (45—50 åå). tystnadsplikt (51—53 åå) samt tvisteförhandling och rättegång (54—59 åå)-

För uppbyggnaden inom denna ram av lagregler med särskilt syfte att vidga arbetstagarnas inflytande i arbetslivet har kommittén angivit såsom utgångspunkt vissa centrala uttalanden i utredningsdirektiven. Där sägs att medbestämmanderätt för arbetstagarna i företagen på olika nivåer bör i första hand åstadkommas genom avtal och i former som inte förändrar de fackliga organisationernas ställning som fria och oberoende organisatio- ner. Men. sägs det vidare. för att förhandlingar skall kunna leda till resultat måste förhandlingsrätten byggas ut och kollektivavtalslagstiftningen änd- ras så att arbetstagarna och deras organisationer får en med arbetsgivaren merjämbördig ställning. Den utbyggda förhandlingsrätten bör i princip va- ra så vidsträckt att förhandlingar kan inledas i alla frågor på olika besluts- nivåer som det är angeläget för de anställda att få inflytande på. ] direkti- ven anges vidare en rad olika frågor av betydelse för kommitténs uppdrag och vilka bildar utgångspunkter för kommitténs utredningsarbete och för- slag.

Kommittén har fäst särskild vikt vid grundsatsen att förhandlingar och kollektivthal mellan parterna på arbetsmarknaden skall vara det främsta medlet. såvitt gäller den arbetsrättsliga delen av ämnesområdet. att stärka och vidga demokratin i arbetslivet. Lagförslaget innehåller inte heller någ- ra detaljregler om inflytande för arbetstagarna på särskilda områden eller i särskilda former. I stället har kommittén velat föreslå allmänna regler på förhandlingsrättens och kollektivavtalsrättens områden, vilka syftar till att göra det möjligt för arbetstagarsidan att få till stånd en från inflytandesyn- punkt önskvärd kollektivavtalsreglering liksom att ge arbetstagarsidan i redan träffade kollektivavtal en från samma synpunkt förstärkt ställning.

En utgångspunkt för kommitténs förslag på detta område är att i princip varje fråga som rör förhållandet mellan arbetsgivare och arbetstagare skall kunna tas upp till förhandlingar och regleras i kollektivavtal. det må sedan gälla frågor som rör företagets produktion. affärsledningen eller arbetsled- ningen eller något annat (11 och 20 55 FKL). Mot denna bakgrund föreslår kommittén på förhandlingsrättens område nya regler som syftar till att ålägga kollektivavtalsbunden arbetsgivare att förhandla med sin lokala motpart i kollektivavtalet före beslut eller åtgärder i frågor på bl. a. före- tagslednings- och arbetsledningsområdena. I viktigare fall skall arbetsgiva- ren ha skyldighet att själv ta initiativ till förhandlingar. s.k. primär för- handlingsskyldighet (13 & FKL). och i andra fall skall han förhandla på be- gäran av arbetstagarparten med skyldighet i princip att skjuta upp beslut

• Sida 22
•  Original

Prop. 1975/76:105 Bilagal Arbetsmarknadsdepartementet 8

eller åtgärd till dess förhandlingen slutförts. Till dessa regler om förhand— lingsskyldighet för kollektivavtalsbunden arbetsgivare ansluter i kom- mitténs förslag en regel om skyldighet för sådan arbetsgivare att fortlöpan- de hålla den lokala motparten underrättad om den allmänna produktions- mässiga och ekonomiska utvecklingen i företaget liksom om de allmänna riktlinjerna för personalpolitiken (18 å). Bland förhandlingsrättsreglema i förslaget finns också en allmän regel om skyldighet för förhandlande part att på begäran av motpart ge denne upplysningar och material som parten förfogar över och som erfordras för en riktig bedömning av förhandlings- frågan (17.5). På kollektivavtalsrättens område har kommittén ställt upp förslag till vissa grundläggande regleri syfte att bana väg för kollektivavtal om rätt till medbestämmande för arbetstagarna (26 och 34 åå). När sedvan- liga kollektivavtal om löner m.m. sluts skall enligt 26 5. om det påkallas av den avtalsslutande arbetstagarparten. i avtalet tas in regler om inflytande för arbetstagarsidan i frågor beträffande arbetets ledning och fördelning, ingående eller hävande av arbetsavtal och påföljder vid avtalsbrott. Till skillnad från förhandlingsrättsreglerna omfattar 26é sålunda inte frågor som ligger på området för företagsledningen. Till regeln i 265 knyter sig regler i 34 % om s.k. kvarlevande stridsrätt. Dessa har i huvudsak den inne- börden att fredsplikt inte skall gälla under avtalsperioden för avtal om lö- ner och allmänna anställningsvillkor i frågor av den art, som anges i 265. om arbetstagarsidan har påkallat avtal om inflytande men någon uttrycklig avtalslösning inte kommit till stånd. Ett viktigt syfte bakom de här senast nämnda reglerna är att det skall vara möjligt för arbetstagarparten att Själv bestämma i vilken takt och omfattning anspråk skall ställas på vidgning'av arbetstagarnas inflytande. Ett ytterligare förslag på kollektivavtalsrättens område. vilket hör samman med de regler som syftar till att vidga arbetsta- garnas inflytande. är en regel i 27.5 FKL som är avsedd att begränsa det s.k. tolkningsföreträde i arbetsskyldighetstvister som arbetsgivaren har enligt nu tillämpad praxis hos AD. Regeln innebär i princip att arbetsgivar- sidan skall vara skyldig att ta initiativ till lösning av tvister i frågor som hör till området för arbetets ledning och fördelning genom förhandlingar och rättegång, med den verkan av underlåtenhet att ta sådant initiativ att ar- betstagarpartens mening i tvisten blir gällande.

Även utanför ramen av de regler som direkt syftar till att vara en lösning av kommitténs huvuduppgift, att genom lag ge löntagarorganisationema stöd i deras strävanden att vidga arbetslivsdemokratin, har kommittén fö- reslagit åtskilliga ändringar i och tillägg till den nu gällande arbetsfredslag- stiftningen. Särskilt förekommer sådana förslag. delvis av djupgående be- tydelse. på fredspliktens och den kollektivavtalsrättsliga skadeståndsrät- tens områden. I andra delar innebär förslaget däremot i det väsentliga ett överförande av nu gällande regler till den föreslagna nya lagen. Exempel härpå är föreningsrätten och reglerna om medling i arbetstvister.

Kommitténs förslag är inte enhälliga. Åtskilliga reservationer och sär-

• Sida 23
•  Original

Prop. 1975/76:105 Bilagal Arbetsmarknadsdepartementet 9

skilda yttranden har avlåtits av olika ledamöter i kommittén. Bland dem kan särskilt nämnas en gemensam reservation av de två företrädarna för LO och TCO i kommittén. Däri ansluter sig reservantema till grund- satsen att lagstiftningen i princip skall syfta till att vidga arbetstagarin- flytandet genom förhandlingar och kollektivavtal men framställer krav på skärpningar av snart sagt alla kommittémajoritetens förslag till reg- ler i detta syfte. Till de krav på sådana skärpningar som framställs av re- servantema hör krav på utvidgning av den primära förhandlingsskyldig- heten och förstärkning även i övrigt av förhandlingsrätten enligt 12 och 13 55 FKL. bl. a. genom att arbetstagarna ges rätt att förhandla även cen- tralt i sådana fall som avses med paragraferna. krav på utvidgning av till- lämpningsområdet för 26 och 34 så till att omfatta även företagslednings- frågor och krav på mera långtgående regler till arbetstagarsidans förmån på området för det s.k. tolkningsföreträdet. Särskilt på det senare området framställs liknande krav även av andra ledamöteri kommittén.

I det följande skall först översiktligt redovisas vad remissinstansema haft att säga om den allmänna uppläggningen och inriktningen av kom- mitténs förslag och om förslagets tekniska utformning m. m. Därefter kom- mer förslagen att redovisas mera i detalj i särskilda avsnitt som följer dis- positionen av lagförslaget.

2.3. Remissyttrandena

Remissinstanserna ställer sig i princip genomgående positiva till grund- tanken i kommittéförslaget att de anställda skall ges ökade möjligheter att påverka förhållandena i arbetslivet. Uppfattningarna går däremot isär när det gäller hur långt arbetstagarnas inflytande skall sträcka sig och hur lag- stiftningen bör vara utformad för att bäst främja sina syften.

] vissa remissyttranden utvecklas ingående remissinstansemas grund- läggande syn på hithörande frågor.

LO anför att organisationens yttersta målsättning är att förverkliga de- mokratins idéer om frigörelse. jämlikhet och solidaritet inom alla delar av samhället. Av den första paragrafen i LO:s stadgar framgår att organisatio- nen skall verka för en samhällsutveckling på grundval av politisk. social och ekonomisk demokrati. Den politiska demokratin, medborgarrätten. fortsätter LO. är i dag självklar. Väsentliga delar av den sociala demo- kratin har befästs. I den situationen framstår det som alltmer orimligt att löntagarna inte effektivt kan påverka förhållandena på sina arbetsplatser. av vilka de är beroende för sin försörjning och sin framtid. Demokratin är inte delbar. Även den ekonomiska demokratin måste förverkligas. Rätten att påverka villkoren för det egna livetloch arbetet har ett egenvärde. Men

• Sida 24
•  Original

Prop. 1975/76:105 Bilaga] Arbetsmarknadsdepartementet 10

den ekonomiska demokratin är också ett instrument för förändringar. Med ekonomisk demokrati kan produktionen organiseras så att varje löntagare kan känna trygghet till liv och hälsa och trygghet mot godtycklig behand— ling. Samtidigt kan varje löntagare ges ökade möjligheter till egna initiativ och personlighetsutveckling. Löntagarnas krav på makt har av arbetsgi- varna i regel bemötts med effektivitetsargument. 1 dag borde det. enligt LO:s mening. dock stå klart för alla att ökad makt för löntagarna snarare är ett medel att höja effektivitet och produktion. Ingen behärskar arbetet bättre än den som utför det. Genom ett demokratiskt inflytande över pro- duktionen skulle hela den fond av kunskap och erfarenhet, som finns hos löntagarkollektivet. bättre kunna utnyttjas. LO:s syn på arbetet innebär att arbetet är grunden för all välfärd och att kapitalet är resultatet av allas samlade arbetsinsatser. Det är alltså arbetet som skall grundlägga rätten till medbestämmande utan att ytterligare behöva legitimeras med ägande- rätt. Reformeringen av arbetsrätten måste syfta till att stärka arbetets. lön- tagarnas ställning på arbetsplatserna. Den skall ge de fackliga organisatio- nerna bättre möjligheter att i förhandlingar hävda medlemmarnas intres- sen. Den skall också ge arbetstagarna reella möjligheter att sluta avtal i frå- gor där arbetsgivaren tidigare. i kraft av 532. haft ensam beslutanderätt. Organisationen hävdar vidare att kapital och arbete inte får betraktas som jämbördiga produktionsfaktorer utan att det mänskliga arbetet måste sät- tas främst. Trots att reformeringen av arbetsrätten är ett viktigt bidrag till den ekonomiska demokratin betonar LO vidare. att den bara utgör en del av ett stort reformarbete. Förändringar av de arbetsrättsliga förhållandena och förändringar av inkomst- och ägarstrukturen måste ses som två kom- pletterande instrument för förverkligande av ekonomisk demokrati. Det räcker inte. anför LO. med att kunna påverka det som nära och omedel- bart berör den egna arbetssituationen. På längre sikt måste demokratise- ringen också gälla makten över produktionsapparaten.

LO framhåller att den vidare målsättningen. ekonomisk demokrati. inte kan uppnås med enbart fackliga medel. Produktionsförhållandena bestäm— mer allas livsvillkor. Därför måste alla människor ha rätt att som medbor- gare genom samhället. som löntagare genom de fackliga organisationerna och som konsumenter genom sina organisationer vara med och bestämma över produktionens inriktning och omfattning. Varken behovet av en över- gripande planmässig hushållning eller hänsynen till konsumentintressena kan anses stå i strid med behovet av ökat fackligt inflytande inom ramen för en reformerad arbetsrätt. Dessa tre vägar för demokratiskt inflytande skall snarare ses som nödvändiga komplement till varandra. Det finns inte någon anledning att tro. framhåller LO. att den fackliga rörelsen skulle överge sitt samhällsansvar till förmån för en hänsynslös facklig intressepo- litik. som skulle ståi strid med ett vidare samhällsintresse.

Formerna för löntagarinflytande inom den offentliga sektorn är enligt LO en fråga som kräver särskild uppmärksamhet. Speciellt gäller det här

• Sida 25
•  Original

Prop. 1975/76:105 Bilaga] Arbetsmarknadsdepartementet ll

problemet hur medbestämmanderätten skall utformas för att inte komma i konflikt med den politiska demokratin. ] princip måste avtalsfriheten vika för den politiska demokratin. Men detta får inte betyda att inte i princip al- la arbetsrättsliga regler skall gälla över hela arbetsmarknaden. Endast frå- gan om myndighets målsättning och inriktning bör undandras avtalsregle- ring. LO fäster uppmärksamheten på att likartade avvägningar måste göras inom folkrörelser och andra organisationer. Medlemmarna måste där ha en självständig rätt att fastställa organisationens målsättning, inriktning och stadgar. Inom dessa ramar bör däremot de anställda i organisationen ges samma rätt som övriga löntagare till medbestämmande. Organisationerna. främst folkrörelserna. bör ha större möjlighetjust genom sin demokratiska förankring att ge medbestämmandet inom fastställda ramar ett verkligt in- nehåll.

LO övergår härefter till att teckna hur debatten om företagsdemokratin skjutit fart under senare delen av 1960-talet och vilka krav som framställts inom organisationen på ett fackligt reformprogram. Det har i dessa sam- manhang betonats att inflytandet måste ge omedelbara och synliga resultat i den enskildes vardag. Rätt till samråd är därför inte nog. Programmet måste syfta till en vidsträckt medbestämmanderätt. Det måste vidare byg- ga på de kunskaper och erfarenheter som arbetstagarna har. Men lagstift- ningen får inte utformas så att den låser utvecklingen mot demokrati i före- tagen genom att på olika sätt begränsa området för det fackliga inflytandet. Lagstiftningen måste göras så rymlig att den banar väg för en kontinuerlig utveckling mot allt större löntagarinflytande. Formerna för inflytandet måste vara sådana att var och en kan bli delaktig. En vidgning av den en- skildes frihet och Självständighet är ett väsentligt mål. De inflytandeformer man väljer måste emellertid också vara sådana att fackföreningsrörelsens fria och oberoende ställning garanteras. Detta bör ske genom att de tradi- tionella fackliga metoderna. kollektivavtal genom förhandlingar. sätts i centrum.

Demokratiseringen i arbetslivet måste. betonar LO, bäras upp av de fackliga organisationerna. En stark förankring av samhällsarbetet i folkrö- relserna är inte något hot mot demokratin utan i stället en fördjupning och en vidareutveckling. Att öppna nya möjligheter för de fackliga organisatio- nerna att effektivare hävda arbetarnas intressen gentemot arbetsgivarna måste därför vara en bättre metod för medbestämmande än- att i detalj reg- lera inflytandet i lag. De anställda skall själva genom sina organisationer kunna avgöra i vilken takt. i vilka frågor och i vilka former man vill ha medbestämmande. LO anser att lagen måste vara utformad så att organisa- tionerna ges möjligheter att bestämma detta från fall till fall.

TCO redovisar inledningsvis i sitt yttrande den verksamhet som på sena- re år bedrivits inom organisationen för att öka de anställdas och deras or- ganisationers möjligheter till inflytande på arbetsplatserna. I det arbetet har slagits fast att syftet med demokratisering av arbetslivet är att vidga

• Sida 26
•  Original

Prop. 1975/76:105 Bilaga] Arbetsmarknadsdepartementet 12

den enskilda människans möjligheter till inflytande i frågor som är väsent- liga för henne på arbetsplatsen. Detta medför krav på en utvidgning av det demokratiska mönstret inom alla sektorer. lnflytandet över den ekonomis- ka utvecklingen har därvid en väsentlig betydelse. För den anställde är frå- gan om att kunna utöva inflytande på den egna arbetssituationen mest nä- raliggande och påtaglig. För att kunna påverka beslutsprocessen måste de anställda få information om företagets verksamhet men också ha möjlighet att påverka företaget som helhet. Flertalet frågor är av den arten att de an- ställda direkt berörs av de beslut som fattas. Det gäller bl. a. i frågor om produktionens inriktning. inskränkningar och utvidgningar i produktionen. ekonomiska frågor. lokaliseringsfrågor. centralisering eller decentralise- ring. En avgörande betydelse har företagets personalpolitik.

I sammanhanget har enligt TCO också stor betydelse tillmätts frågan om det inflytande ägare och anställda skall kunna utöva i företaget. Det har "sagts att ägare och anställda ingår som huvudintressenter i företagets verk- samhet. Hittills har inflytandet från ägarsidan genom dess företrädare varit klart dominerande. särskilt vad gäller rätten att besluta om verksamhetens inriktning samt att leda och fördela arbetet. Tiden har emellertid kommit att mera allvarligt än hittills ta upp frågan om jämställdhet mellan ägarin- tresset och de anställdas intresse. Arbetsgivarens nuvarande rätt att ensam leda och fördela arbetet kan därför inte bestå obeskuren. En demokratise- ring måste innebära en annan fördelning av inflytandet och andra möjlighe- ter för de enskilda anställda och grupper av anställda. som nu står utanför beslutsprocessen. att medverka i denna. Åtskilliga åtgärder blir här av be- tydelse. En reformering av förhandlingsrätten måste upplösa det automa- tiska samband mellan skilda frågeområden som liggeri att avtalen om lö- ner och allmänna anställningsvillkor medför i praktiken total fredsplikt. Varje avtal måste få sin egen giltighetstid och det skall vara en fråga för parterna att nå överenskommelser om koppling av två eller flera avtal till varandra. Frågor som inte reglerats i avtal måste förbli öppna i den me- ningen att de inte faller under fredsplikt därest partema inte träffat över- enskommelse härom. Arbetsgivaren förlorar därvid möjligheten att under löpande avtalsperiod ensidigt genomföra förändringar i arbetsorganisation och beträffande arbetsformer.

Avgörande för en demokratisering blir. framhåller TCO vidare. de avtal som träffas rörande de anställdas insyn och inflytande. Ett inflytandesy- stcm måste ha former. i vilka de anställda direkt eller genom valda repre- sentanter kan aktivt medverka. Förhandlingsrätten måste i princip omfatta alla anställnings- och arbetsvillkor. Man kan inte dra gränser mellan olika kategorier av frågor, redan därför att förberedelser. beslut och verkställig- het i skilda frågor berör samtidigt flera delar av verksamheten och påver- kar de anställda och deras uppgifter oavsett var i företaget de återfinns. Förändringar på ett område får regelmässigt konsekvenser på ett eller flera andra.

• Sida 27
•  Original

Prop. 1975/76:105 Bilaga 1 Arbetsmarknadsdepartementet 13

SAF betonar att ett effektivt arbetande näringsliv utgör förutsättningen för ekonomiskt framåtskridande och därmed också för goda arbetsvillkor. Det är också förutsättningen för att företagsdemokratin skall kunna beva- ras och utvecklas. Den föreslagna arbetsrättsreformen måste ta hänsyn till det grundläggande effektivitetskravet och därvid tillgodose vissa grundsat- ser. Besluten i företagen måste fattas på ett sätt som befrämjar effektivite- ten. Härför krävs samspel mellan företagsledning. arbetsledning och övri- ga anställda. Detta samspel kan inte ersättas av ensidiga vetorättsregler el- ler externa fackförbundsbeslut. Den löpande produktionen måste kunna fortgå oavsett att olika meningar i konkreta fall gör sig gällande beträffande angelägenheten av visst arbete eller beträffande tolkningen av viss avtals- bestämmelse. lnflytandereglcr till förmån för arbetstagarsidan måste för— bindas med motsvarande regler om ansvar. Kollektivavtalet bör som hit- tills vara ett uttryck för en träffad överenskommelse och en därav följande fredsplikt. Av särskild betydelse är också att den arbetsrättsliga lagstift- ningen utformas så att den kan tillämpas vid de mindre företagen utan sär- skilda svårighetcr. Reglerna måste vara enkla och göra det möjligt för dessa företag att bestå och utvecklas.

Redan det lagförslag som kommittémajoriteten ställt sig bakom innehål- ler enligt SAF punkter som knappast är förenliga med de här angivna grundläggande kraven. Den reservation som avgetts av löntagarrepresen- tanterna strider helt mot dessa krav.

SAF säger sig av flera skäl ha en positiv syn på medinflytande för arbets— tagarna. lförsta hand beror det på erfarenheten. att inflytandet kan leda till bättre beslut genom att besltrtsunderlaget blir bättre. Medinflytandet kan äVen medföra ökad motivation då det gäller att förverkliga besluten. Det är likaså SAF:s erfarenhet att medinflytande i lämpliga former kan förbättra trivsel och arbetstillfredsställelse. Även därigenom påverkas effektiviteten indirekt genom att frånvaron och personalomsättningen minskar. Lika uppenbart är emellertid. understryker SAF. att effektiviteten i företagen kan hämmas av medinflytandeformer som innebär en trög beslutsprocess och som inte på ett ändamålsenligt sätt är anpassad till förhållandena på den enskilda arbetSplatsen. En allvarlig brist i kommitténs förslag är. enligt SAF:s mening. att kommittén inte på något sätt sökt att till det ökade infly- tandet för den fackliga organisationen knyta några däremot svarande skyl- digheter. SAF anser att i det fall då den lokala arbetstagarparten kan kom- ma att i kraft av sin rätt till medinflytande agera så att företagets intressen totalt sett skadas. måste såsom en balanserande faktor finnas möjlighet att utkräva ansvar i form av skadestånd. Det positiva i kommitténs förslag lig- ger. enligt SAF. i att man vill slå vakt om kollektivavtalet och på den grunden utveckla de anställdas inflytande i företagen. Det betänkliga är att man löper risken att på politisk väg få fastställt ett fackligt inflytande som kan äventyra de grundläggande förutsättningarna för det svenska arbets- marknadssystemet. SAF syftar då på löntagarreservanternas förslag och

• Sida 28
•  Original

Prop. 1975/76:105 Bilaga] Arhetsmarknadsdepartementet 14

den debatt som har utgått därifrån. Arbetet för ökat medinflytande och medbestämmanderätt kan enligt SAF leda till betydelsefulla vinster men också till svåra förluster för den totala effektiviteten. Vilketdera som kom- mer att bli fallet beror i hög grad på hur medinflytande- och medbestäm- mandefrågorna behandlas av de medverkande parterna. Lagstiftningen anger inom vilka ramar de har praktiska handlingsalternativ. Tenderar la- gen att styra företagens förhållande i detalj blir valfriheten ringa. Innehål- ler den å andra sidan dispositiva regler öppnas möjligheter till olika system och lösningar. Under alla förhållanden måste enligt SAF handlingsfriheten inom lagstiftningens ram vara tillräcklig för att kravet på så stor effektivitet som möjligt skall kunna tillgodoses. Lagar och kollektivavtal bör endast ge de vida ramarna och färdriktningarna. lngrepp därutöver centralt eller på förbundsplanet i det enskilda företagets organisation och verksamhet ris- kerar. framhåller SAF. att skada denna nödvändiga individualitet.

De synpunkter som framförs av SAF får stöd av Skogs- och Ianmrbels- git-'arzförr'ningen. Föreningen skogsbrukets arbetsgivare. Bankinstitutens arbetsgivureorganisation samt Tidningarnas arbersgivarcförening.

SFO stöder förslagets allmänna syfte att genom lagstiftningsåtgärder främja en fortsatt och helst påskyndad demokratisering av arbetslivet. ln- riktningen bör vara att i första hand åstadkomma ett verkligt arbetstagarin- flytande på områden som berör den enskilde arbetstagaren nära och dagli- gen. Enligt SFO:s mening skall därför lagar och på dem byggda avtal i första hand kunna tillgodose krav som grundas på förhållandena vid re- spektive företag. SFO framhåller att det är de anställda i företaget som med denna utgångspunkt normalt representerar sakkunskap och erfaren- het på arbetstagarsidan. Den aktuella lagstiftningen måste därför. anför SFO. vara en ramlagstiftning som lämnar tillräckligt utrymme för företags- anpassade lösningar av inflytandefrågorna. SFO påpekar att utvecklingen i riktning mot ökad demokrati i företagen och ökat inflytande för de anställ- da f.n. sker efter flera huvudlinjer. En utvecklingslinje är förstärkning av arbetstagarnas inflytande genom utökad förhandlings- och avtalsrätt enligt det förevarande förslaget. En annan linje representeras av den pågående försöksverksamheten med arbetstagarledamöter i företagens styrelser och en tredje synes vara på väg genom utredningsinitiativ beträffande s.k. lön-- tagarfonder. som kan leda till att de anställda erhåller ökat inflytande på en mera traditionell väg via ägan'ollen. SFO anser att det i ett mera långsiktigt perspektiv synes nödvändigt att principiellt ta ställning till om någon av dessa utvecklingslinjer skall få försteg. För dagen vill SFO endast peka på att den i och för sig eftersträvansvärda involveringen av arbetstagarna och deras fackliga organisationer i företagens ledningsfunktioner med säkerhet kommer att leda till oklarhet beträffande parternas roller och ansvar i före- taget. För att de stora inbördes olikheterna mellan skilda företag skall kun- na beaktas och ett ökat individuellt inflytande tillgodoses är. enligt SFO:s mening. de centrala fackliga organisationernas inställning av avgörande

• Sida 29
•  Original

Prop. 1975/76:105 Bilagal Arbetsmarknadsdepartementet 15

betydelse. SFO anser att det är väsentligt att de centrala organisationerna inte själva tar hand om' det ökade inflytandet utan att de i första hand stö- der och biträder den lokala fackliga verksamheten. SFO anför vidare att många av organisationens medlemsföretag har pekat på de risker som lig- ger i att det. med både företagsledningens och de fackliga organisationer- nas goda minne, utvecklas en förhandlingselit som tar hand om de reella anörandena. vilket skulle kunna leda till att i framtiden beslut som berör det dagliga arbetet fattas vid förhandlingsbordet istället för på arbetsplat- sen. Ett sätt att förebygga detta kan enligt SFO vara att arbetstagarinfly- tandet integreras med verksamheten i företagets reguljära arbetsorganisa- tion. SFO:s erfarenheter från det pågående utvecklingsarbetet inom orga- nisationens område tyder på att de bästa resultaten i företagsdemokratiskt hänseende kan nås genom företagsanpassade system. där man bygger in arbetstagarinflytandet på överenskomna punkter i företagets normala be- slutsprocess. SFO menar att denna metod att på ett naturligt sätt integrera arbetstagarna och deras lokala fackliga organisationer på olika nivåer i fö- retagets ordinarie beslutssystem innebär väsentliga fördelar både beträf- fande de anställdas möjligheter till reellt inflytande och i fråga om företa- gets effektivitet. Liknande synpunkter framförs avjuridiska fakulteten vid Uppsala universitet. som anser att det från samhällets synpunkt borde va- ra att föredra såsom medel för medinflytande att de anställda gavs rätt att genom sina företrädare direkt delta i beslutsprocessen i företagen på olika nivåer. medan det borde vara mindre lämpligt. att inflytandet åstadkom- mes genom att arbetstagarsidan under kollektivavtalets giltighetstid skall kunna hindra. försena eller försvåra produktionen.

Svea hovrätt konstaterar att kommittén ytterst tydligen syftar till att ar- betstagarinflytandet skall utvecklas till deltagande i de beslut som arbetsgi- varen fattari denna sin egenskap eller eljest såsom företagare. varvid i det senare fallet tänkes att beslutet indirekt kan påverka förhållandet mellan arbetsgivare och arbetstagare. Särskilt den långtgående syftningen väcker enligt hovrättens mening frågan om det verkligen är naturligt att göra för- handlingsrätt och kollektivavtal till hörnstenar i förevarande sammanhang. Liksom bakomliggande anställningsavtal utgår dessa företeelser med till- hörande påtryckningsmedel från ett till relationen arbetsgivare/arbets- tagare begränsat förhållande. där parterna i åtskilligt har motsatta intres- sen. Hovrätten menar att arbetstagarorganisationen kan få en dubbelroll med negativ inverkan på antingen företaget som sådant eller organisatio- nens ställning som organ för tillvaratagande av medlemmarnas intressen och med deras oinskränkta förtroende. Under alla förhållanden torde. en- ligt hovrätten. en materiell lagstiftning utanför den kollektiva arbetsrättens område krävas. om mera djupgående förändringar inom företagen skall komma till stånd.

Som allmän karakteristik av förslaget anför juridiska fakulteten vid Lunds universitet. att det visserligen innehåller viktiga nyheter men att

• Sida 30
•  Original

Prop. 1975/76:105 Bilagal Arbetsmarknadsdepartementet 16

mycket. kanske alltför mycket. hämtats från de nuvarande lagarna i nästan oförändrat skick och att motiveringarna mot vissa aktualiserade nyord- ningar i hög grad bygger på gamla välkända argument utan att någon egent- lig rättspolitisk diskussion och prövning av olika alternativ förekommer. Detta är kanske i och för sig inte så förvånande med tanke på utrednings- uppdragets stora omfattning och den korta tid som kommittén har haft till sitt förfogande. Fakulteten anser dock att förslaget öppnar vägen för av- talslösningar som på sikt kan medföra genomgripande förändringar i rela- tionema mellan parterna på arbetsmarknaden. Kanske är förslaget. fort- sätter fakulteten. som helhet en ganska välbetänkt kompromiss.

Enligt SFF:s mening utgör kommitténs förslag en nödvändig förutsätt- ning för en önskvärd utveckling av arbetslivets demokratisering. SPF an— ser att lagförslaget ger parterna stora möjligheter att komma fram till lös- ningar som är anpassade till de olika förutsättningar och förhållanden som råder på olika arbetsplatser. Det är riktigt. anför RRV. att nu genom lag- stiftning genomföra reformer som syftar till att bereda de anställda möjlig- heter att genom avtal uppnå vidgat inflytande i företags och myndigheters beslutsprocess. Riksskatteverket tillstyrker att en reform av arbetslivets demokratisering sker i huvudsak på det sätt som kommittén har föreslagit. En ramlagstiftning. med allmänna regler för ett grundläggande inflytande från de anställda. kompletterad med avtalsregler synes verket vara att föredra framför en arbetsrättslig detaljreglering. Statens industri verk fram- håller att det är betydelsefullt att försöka frigöra idag outnyttjad kapacitet i form av initiativförmåga. kunskap. verksamhetslust och ansvarskänsla hos de i produktionen verksamma människorna genom ett väsentligt ökat lön- tagarinflytande. Poststyrelsen. domänverket och AMS säger sig i huvud- sak kunna biträda kommitténs förslag.

Arbetsmiljöutredningen anför att förslaget ligger väl i linje med utred- ningens allmänna synsätt på parternas medverkan vid utformningen av ar- betsmiljön. Utredningen menar att det genom förslaget skapas ökade för- utsättningar för förhandling och avtalsreglering på detta område. som lig- ger särskilt väl till för medinflytande från de anställdas sida. SACO/SR ut- talar att organisationen har en positiv grundsyn på strävandena att demo- kratisera arbetslivet och man hälsar med stor tillfredsställelsc de förslag till lagändringar som skall göra det möjligt att fortsätta dessa strävanden.

LO och TCO understryker med skärpa att kommitténs förslag i viktiga delar inte kan läggas till grund för det fortsatta lagstiftningsarbetet. För att garantera arbetstagarna verklig makt på alla nivåer inom företaget anser organisationerna att löntagarreservanternas förslag måste tas som utgångs- punkt. [ vissa fall vill de gå längre än reservantema. TCO betonar att avgö- rande för en demokratisering av arbetslivet blir de avtal som träffas röran- de de anställdas insyn och inflytande. Ett inflytandesystcm måste enligt TCO:s mening ha former. i vilka de anställda direkt eller genom valda representanter aktivt kan medverka.

• Sida 31
•  Original

Prop. 1975/76:105 Bilagal Arhetsmarknadsdepartementet 17

Svenska kmnmun/i'irbundet anser att kommittén inte har med tillräcklig konsekvens fullföljt syftet att förändra nuvarande av obalans präglade maktstruktur. Förbundet menar att en bearbetning av förslaget är erforder- lig för att den avsedda nydaningen på arbetsrättens område ska bringas i samklang med en till nutid och framtid anpassad syn på människornas rätt till inflytande över sina arbetsförhållanden.

Varken kommittéförslaget eller löntagarreservationen leder enligt SAC:s mening fram till ett samhälle med ekonomisk och industriell demo— krati. Svenska hamnarbetarjfirbmulet finner innehållet i kommitténs för- slag vara ett befästande av arbetsgivarnas makt. Förbundet ser förslaget som ett slag riktat mot svensk fackföreningsrörelse. Förbundet förkastar såväl kommitténs förslag som löntagarreservationen.

SFO anser att lagstiftningsarbetet bör grundas på majoritetsförslaget och avstyrker därför i princip löntagarreservationen. Bakgrunden till SFO:s inställning är att redan majoritetsförslaget anses innebära betydan- de förändringar och därför leder till stora påfrestningar för arbetsmarkna- dens parter. SFO anser att reservationen i och för sig innehåller flera påpe- kanden och synpunkter som har visst fog för sig. men generellt gäller att den är så allmänt formulerad att det inte finns möjligheter att grunda vä- sentliga och långtgående arbetsrättsliga reformer enbart på detta underlag. Reservationen med sin långa rad av önskemål beträffande ytterligare åt- gärder för att öka arbetstagarinflytandet synes. enligt SFO:s mening. mera ha karaktären av utredningsdirektiv för fortsatt behandling än av konkreta förslag avsedda att ligga till grund för seriöst lagstiftningsarbete. Liknande synpunkter framförs av Landstingsförbmzdet ochjuridiska fakulteten vid Uppsala universitet.

Från flera håll efterlyses ett klarläggande av de praktiska konsekvenser- na av kommitténs förslag.

KFO och KAB menar att det är en allvarlig brist att kommittén inte be- handlar de ekonomiska och administrativa verkningar. som den föreslagna förhandlingsrätten kan komma att medföra-. KFO påpekar också att vissa delar av förslaget kommer att medföra en alltför störande påverkan av pro- duktionen och produktiviteten. vilket på sikt torde medföra svårigheter även för arbetstagarorganisationema att friktionsfritt utöva det i förslaget angivna inflytandet. Enligt SFO:s mening saknas i alltför hög grad analys och bedömning av förslagets praktiska följdverkningar.

Poststyrelsen framhåller att ett genomförande av kommitténs förslag kan få effekter som inte närmare har berörts i motivuttalandena. Så finns t.ex. risk för ett ökat personalbehov med därav betingade ökade admi- nistrationskostnader. Poststyrelsen hävdar att för de affärsdrivande ver- ken. och i synnerhet för postverket med sin geografiskt utbredda organisa- tion. kan speciella lösningar behöva tillgripas. AMS påpekar att åtgärder som vidtas i arbetslöshetsbekämpande syfte i regel är av temporär art. Be- redskapsarbetenas och arkivarbetenas speciella karaktär framgår också av

Z—Riksdagen l975/76. I saml. Nr 105. Bilaga I

• Sida 32
•  Original

Prop. 1975/76:105 Bilaga ] Arbetsmarknadsdepartementet 18

det faktum att de inte omfattas av lagen om anställningsskydd. Styrelsen finner det nödvändigt att omfattningen. påbörjandet och avvecklingen av sysselsättningsfrämjande åtgärder också i fortsättningen skall anpassas till de behov som uppkommer genom förändringar på arbetsmarknaden.

SAF påpekar att restriktioner på företagens val av organisationsform i Sverige inte påverkar företag i utlandet som svenska företag har att kon— kurrera med. SAF framhåller att en positiv samhällsutveckling i hög grad beror av att svenska företag kan hävda sig i konkurrens med utländska i fråga om nyskapande. initiativkraft och frihet för ledningen att utnyttja föreliggande internationella affärsmöjligheter. SAF konstaterar vidare att kommittén inte närmare har behandlat lagstiftningens effekter på viljan till nyföretagande och viljan att nyinvestera i befintliga företag. SAF betonar att samhället varken kan eller vill ersätta skickliga företagsledare med en ineffektiv företagsbyråkrati. Reglerna får inte. anför SAF. frambringa ett system som åstadkommer att dugande yngre människor föredrar andra karriärer framför att söka sig till företagen. SAF menar att denna synpunkt ökar i betydelse allteftersom jämlikheten bl. a. i inkomsthänseende ökar.

Av stor betydelse för den reella effekten av kommitténs förslag är. enligt SFO. huruvida det går att upprätthålla en klar distinktion mellan arbetsled- ningsfrågor och företagsledningsfrågor. SFO framhåller att en slutlig lag- stiftning som baseras på denna åtskillnad kommer att föranleda tolknings- svån'gheter. Ett önskemål från SFO är därför att lagstiftaren i motiven ytterligare utvecklar hur gränsen är avsedd att dras i tvistiga fall. SFO konstaterar att kommitténs förslag bygger på samordnade förhandlingar. vilket innebär att de fackliga organisationerna förutsätts vara beredda att sinsemellan lösa uppkommande problem. SFO påpekar att om organisatio- nerna förblir oeniga i någon fråga saknas i kommittéförslaget anvisning på en konfliktlösningsmekanism. Arbetsgivaren saknar enligt förslaget varje möjlighet att medverka, bl.a. på grund av att han inte har rätt att ta initia- tiv till avtalsreglering av inflytandefrågor. Enligt SFO:s mening kan det bli mycket svårt för företagsledningen att avgöra vilken organisation som skall ha rätt att förhandla, utöva tolkningsföreträde. kräva information etc. i de fall organisationema inte är eniga. SFO noterar vidare att kommittén inte föreslagit några metoder att komma tillrätta med organisationer eller grupper som inte svarar mot de krav som den föreslagna lagstiftningen ställer. Enligt lagförslaget skulle de lokala fackliga organisationerna få en omfattande förfoganderätt över viktiga områden. Kommittén har därvid. anför SFO. utgått från att organisationerna har en sådan vilja och förmåga till samarbete med sina motparter på arbetsgivarsidan. att resultatet blir ef- fektivt fungerande företag. SFO menar att i de flesta fall är väl detta också möjligt. SFO framhåller dock att det finns en påtaglig risk för att den kom- mande lagstiftningen kan komma att missbrukas för syften. som inte är uteslutande fackliga och som är ägnade att störa verksamheten och åstad- komma beslutsförlamning i företagen.

• Sida 33
•  Original

Prop. 1975/76: 105 Bilaga 1 Arbetsmarknadsdepartementet 19

Det sistnämnda förhållandet uppmärksammas också av Svenska kom- munförbundet som hävdar att en grundläggande förutsättning för en lag- stiftning om medinflytande är att partema på arbetsmarknaden utövar sitt inflytande på ett ansvarsfullt sätt. Erfarenheterna av den hittillsvarande ut- vecklingen inom vårt land ger enligt förbundet all anledning att betrakta detta som en realistisk förutsättning. Förbundet anser emellertid att det är erforderligt att i lagstiftningen skapa skydd mot risken för det mindre san- nolika handlandet. där endera parten låter sitt agerande helt styras av kortsiktigt bevakande av egna intressen. Enligt förbundet är det viktigt att observera. att båda parter har rätt att kräva att sådana skyddsmekanismer skapas.

Arbetsledarnas situation uppmärksammas särskilt av TCO och SALF. T('() framhåller att arbetsledarnas arbete självfallet påverkas när arbetets ledning och fördelning hänförs till det förhandlingsbara området. TCO så- ger sig emellertid föredra att inte behandla dessa frågori sitt yttrande. ef- tersom organisationen inte är övertygad om att 'de lämpar sig att lösas ge- nom lagstiftning. Det är enligt TCO:s mening möjligt att dessa frågor bättre löses genom kollektivavtalsregleting. Erfarenheterna av den nya arbetar- skyddslagen och skyddsombudsverksamheten visar. anför SALF. att den enskilde arbetstagaren har fått en bättre möjlighet att på den egna arbets- platsen påverka sin egen arbetssituation i arbetsmiljöfrågor. SALF har övervägt möjligtheterna att ge den enskilde arbetstagaren ett ökat inflytan— de på övriga frågor. som berör honom nära och dagligen. och därvid funnit att systemet med skyddsombud kan användas som modell. SALF betonar att detta inte får innebära att den lokala fackliga organisationen förlorar sin möjlighet dels att utöva inflytande på övergripande frågor. dels att ge hjälp i och __handlägga de frågor som berör de enskilda arbetstagarna nära och dagligen. Ett sådant system i lagstiftningen. menar SALF. kan utformas enligt följande principer. Ai'betstagarorganisation som är eller brukar vara bunden av kollektivavtal skall vid arbetsställe som regelbundet sysselsät- ter minst fem arbetstagare ges möjlighet att utse inflytandeombud i till- räckligt antal. med uppgift att gentemot arbetsgivarens representant på ar- betsstället företräda den grupp som han representerar. Tanken härmed är att det skall utses ett inflytandeombud för varje arbetsledarområde. efter- som arbetsledaren för arbetsgivarens räkning handlägger de flesta frågor som berör den enskilde arbetstagaren nära och dagligen. lnflytandeombu- dcts uppgift blir att vara mottagare av arbetsgivarens primära förhand- lingsskyldighet och informationsskyldighet. lnflytandeombudet skall vida- re ha rätt att ta upp förhandlingar med den arbetsledare som normalt hand- lägger de frågor som berör den grupp arbetstagare inflytandeombudet representerar. Om inflytandeombudet så begär. skall vederbörande ar- betsledare avvakta med beslut eller åtgärd som berör de arbetstagare som inflytandeombudet representerar. lnflytandeombudet skall vidare äga rätt att hänskjuta frågor till den lokala fackliga organisationen. Avsikten med

• Sida 34
•  Original

Prop. 1975/76:105 Bilagal Arhetsmarknadsdepartementet 20

denna regel är att en fråga med principiell betydelse för flera än den grupp inflytamleombudet representerar bör kunna hänskjutas till klubben eller motsvarande. Den lokala fackliga organisationen skall också äga rätt att ta upp fråga till prövning utan att detta påkallas av inflytandeombudet. Ge- nom systemet med inflytandeombud anser SALF att det skapas möjlighet för de anställda att få det inflytande, som har anvisats i direktiven till kom- mittén. på de frågor som berör dem nära och dagligen. Dessa frågor kom- meri så fall inte att handläggas och avgöras långt ifrån och över huvudet på dem som berörs. SALF understryker att detta system inte på något sätt utesluter att det lagstadgade inflytandet i företagen kommer att behöva kompletteras genom kollektivavtal för att i de medelstora och stora företa- gen kunna garantera inflytandet för större grupper av arbetstagare i de frå- ger som varken är av övergripande natur eller omfattas av systemet med inflytandeombud.

Svenska siiåfolksjörbundet framhåller att det inte kan bortses ifrån att förhållandena till sjöss i särskilda fall kan kräva helt annan reglering av re- lationerna mellan arbetsgivare och arbetstagare än vad som kan anses lämpligt och ändamålsenligt i land. Dessa av naturliga skäl förefintliga olik- heter bör. enligt förbundets mening. enklast kunna utjämnas genom att lagstiftningen till visa del görs dispositiv. Sjöfolksförbundct påpekar vida- re att det är mycket vanligt att fartyg övergår i utländsk ägo. Genom ägar- skiftet kommer i sådana fall arbetsförhållandena att lyda under utländsk lag. Sådant ägarebyte medför vittgående konsekvenser för s_iömännens so- ciala ställning och enligt förbundets uppfattning bör de ombordanställda därför få ett vidsträckt inflytande över fartygsförsäljningar.

Grafiska ku'kfc'irbumlet ställer sig frågan om de anställdas demokratiska och arbetsrättsliga intressen är tillgodosedda när data införs i företagen. Förbundet menar att det med tanke på den alltmer ökade användningen av datatekniken inom industrin är nödvändigt att införa regler som ger de an- ställda ett klart inflytande vid avgörande behandling av olika projekts ge- nomförande.

Många remissinstanser. främst sådana som företräder arbetsgivarsidan. menar att kommitténs förslag inte är lämpligt för de små och medelstora företagen. De mindre företagens konkurrensförmåga och effektivitet har i hög grad. anför Svensk industriförening, sin grund i flexibilitet och snabb anpassningsförmåga. Enligt föreningens mening skulle denna styrka till stor del förloras om den byråkratiska och regelomgärdade samarbetsform. som kommittén föreslår. skulle införas. Föreningen anser att det är nöd- vändigt med en radikal omarbetning av förslaget med inriktning på anpass- ning till de mindre företagen. KAB förespråkar en lösning som innebär att vissa regler i den föreslagna lagen görs dispositiva medan andra remissin- stanser föreslår att lagen inte skall bli tillämplig på företag med mindre än ett visst antal anställda. De små företagens problem berörs även av bl. a. SAF. SHIO. Sveriges köp/nannaförbunal. FFO. Svenskajöretagares riks-

• Sida 35
•  Original

Prop. 1975/76:105 Bilagal Arbetsmarknadsdepartementet 21

förbund. SPF och statens industriverk.

En viktig och solidarisk målsättning för samhället och fackföreningsrö- relsen är. enligt Harule/sanstiilltlas förbund. att utvecklingen av arbetsli- vets demokratisering blir likartad i stora och små företag. Förbundet un- derstryker att problemen med fackligt arbete vid små företag måste utre- das och lösas inom en snar framtid. Andra remissinstanser som tar upp problemen för den fackliga verksamheten vid de mindre företagen är Be- klädnadsarbetarnas förbund. Svenska lantarbetard'örbundet och Fastig- hetsanställdasförbund. _

Ett flertal remissinstanser framhåller att det finns risk för motsättningar mellan arbetstagarens intresse av inflytande och andra intressenters an- språk på att få fastställa inriktning och målsättningar i vissa verksamheter. även utanför den offentliga sektorn. Frågan berörs av bl. a. kammarrätten i Stockholm, länsstyrelsen i Älvsborgs län, KFO. SFO. KAB, LO och SA CO/SR. Exempel på områden där sådana intressekollisioner kan uppstå är kooperationen. folkrörelseföretagen. massmediaområdet och samhälls- ägda företag som drivs i aktiebolagsform.

Med anledning av risken för kollision mellan de egna medlemmarnas in— tressen och den föreslagna förhandlingsrätten och rätten till inflytande, an- ser KFO att det är av yttersta vikt att för konsumentkooperationens del i ett huvudavtal fastslå gränserna mellan arbetslednings- och företagsled- ningsfrågor.

Enligt SF O:s mening äger synpunkterna i reservanten Aldestams yttran- de angående bibehållande av nu gällande avtalsförbud för den offentliga sektorn giltighet även för vissa statsägda bolag. Som exempel på sådana bolag nämner SFO Statsföretag AB. ABAB. AB Vin & Spritcentralen samt AB Tipstjänst.

] några remissyttranden berörs kommittéförslagets förhållande till annan lagstiftning.

De arbetsrättsliga förändringarna kräver. enligt LO.-s mening. en över- syn av lagstiftningen inom andra områden, bl. a. aktiebolagslagen och la- gen om facklig förtroendemans ställning på arbetsplatsen. LO hävdar att medbestämmanderätt för de anställda måste garanteras även vid försälj- ning av företag eller större aktieandelar.

TCO påpekar att konsekvensändringar torde krävas, förutom i den asso- ciationsrättsliga lagstiftningen. i kommunallagarna. sjömanslagen och sek- retesslagen. Organisationen förutsätter att detta anpassningsarbete ge- nomförs med största skyndsamhet så att den av kommittén föreslagna la- gen så långt som möjligt kan tillämpas fullt ut från den ljanuari 1977. Skul- le denna anpassning inte vara helt avslutad vid nämnda tidpunkt menar TCO att detta förhållande inte får åberopas som skäl för att även uppskjuta ikraftträdandet av den nu aktuella lagen. TCO understryker särskilt vikten av att en översyn av gällande aktiebolagslag företas i samband med refor- meringen av arbetsrättslagstiftningen.

• Sida 36
•  Original

Prop. 1975/76:105 Bilagal Arhetsmarknadsdepartementet 22

Enligtjuria'iskafakulteten vid Uppsala universitet hade det i högsta grad varit önskvärt att tilltänkta arbetsrättsliga och associationsrättsliga refor— mer på företagetsdemokratins område hade samordnats och genomförts samtidigt. Liknande synpunkter framförs avjuridiskafakulteter: vid Lunds universitet och Svensk indastriförening.

Statens indastriverk påpekar att det utgör ett problem att skilda inflytan- delagar kompletterar varandra men att gränserna i vissa fall kan uppfattas som oklara. Enligt verket torde således kommitténs förslag göra frågan om styrelscreprcsentation förhandlingsbar för de anställda inom samtliga före- tag. medan den nuvarande styrelserepresentationslagstiftningen stipulerar att representation i styrelsen utgör en rättighet för de anställda i aktiebolag och ekonomiska föreningar med minst 100 anställda. Verket framhåller" att detsamma gäller den rätt till information som överenskommelsen om eko- nomikommitté och arbetstagarkonsulter ger de anställda i företag med fö- retagsnämnd.

TCO efterlyser ett klargörande av begreppet lokal organisation. speciellt när det gäller det statliga området. Den kommande lagen och motivskriv- ningarna får enligt TCO inte hindra de fackliga organisationerna från att bi- behålla sina nuvarande organisationsformer eller försvåra eller omöjliggö— ra för förbunden att i framtiden ändra sin organisationsuppbyggnad på sätt de själva finner lämpligt. TCO anser vidare att begreppen huvudorganisa- tion och centralorganisation närmare borde ha behandlats av kommittén inte minst beroende på att många lagar hänvisar till huvudorganisations- begreppet i FFL. F.nligt TCO:s mening bör FFL:s bestämmelser om hu- vudorganisation bibehållas i en ny lagstiftning. Även Al.) anser att frågan om huvudorganisationsbegreppet bör få sin lösning i förevarande samman- hang. Som utgångspunkt för fastställandet av vilka organisationer på ar- betstagarsidan som skall ha rätt att göra avsteg från annars tvingande lag genom kollektivavtal bör. enligt AD. väljas dels de uttalanden som gjordes i lagrådet i 1970 års proposition med förslag till arbetstidslagstiftning. dels vad som har anförts i ämnet i prop. 1973: 129 och 1974: 88. Det kan enligt AD övervägas att som huvudsakligt kännetecken på organisationen utnytt- ja det förhållandet att organisationen brukar sluta kollektivavtal av riksav- talskaraktär för sina medlemmar.

Vissa remissinstanser uppehåller sig vid den tekniska utformningen av kommitténs lagförslag.

Genom kapitelrubriker och förhållandevis korta paragrafer har den före- slagna lagen. enligt RRV.-s mening. blivit tämligen överskådlig och förefal- leri så måtto mer lättillämpad än de författningar som idag gäller på områ- det. RRV noterar att kommittén i sitt förslag sökt använda ett modernare och l'zittillgängligare språk än det på vilket gällande arbetsfredslagstiftning är avfattad. Här anser dock verket att ytterligare förbättringar torde kunna åstadkommas.

Synpunkter av mer kritisk natur framförs av Svea hovrätt. juridiskufa-

• Sida 37
•  Original

Prop. 1975/76:105 Bilagal Arbetsmarknadsdepartementet 33

kli/teten vid Lunds universitet. LO. TCO och SAF.

Med hänsyn till den stora och inte genomgående arbetsrättsligt skolade krets som berörs av den föreslagna lagen och till de reglerade frågornas art är det, enligt Svea hovrätt. av särskild vikt att redan lagtexten ger klarläg- gande besked om vad som skall gälla. Hovrätten menar att motivuttalan- den som är svårförenliga med eller långsökta i förhållande till lagtexten in- te är tillfyllest som reglering. Ifall av allmänt hållen lagtext på punkter där gemensamma värderingar saknas. måste enligt hovrättens uppfattning en- tydiga motivuttalanden föreligga. Dessa synpunkter är, fortsätter hovrät- ten, närmast föranledda av vad kommittén anfört i anslutning till bestäm- melserna om fredsplikt. utvidgad förhandlingsrätt och primär förhand- lingsskyldighet. skälig ursäkt vid olovlig stridsåtgärd samt rörande storle- ken av det skadestånd arbetstagare kan åläggas att utge för deltagande i olovlig stridsåtgärd.

Från formell synpunkt finns det. anför juridiska fakulteten vid Lunds universitet. en del att säga om lagtextens utformning. När sakliga ändring- ar inte åsyftats har den ofta ålderdomligt och osmidigt formulerade lagtex- ten i de lagar som nu föreslås upphävda fått ingå oförändrade i (len nya la- gen. Även den nya lagen. fortsätter fakulteten. är på sina håll tungt och otympligt formulerad. Frågan är enligt fakultetens mening om inte en språklig översyn av hela lagtexten med sikte på enklare och klarare språk vore på sin plats. Det rör sigju denna gång om en lag som bör kunna läsas och förstås långt utanförjuristcrs och andra fackkunnigas krets.

LO menar att det snåriga och onödigt tillkrånglade språket i kommitténs betänkande inte uppfyller ens de mest elementära krav på begriplighet. 1 den kommande propositionen måste därför. anför LO. språket avsevärt förenklas. Liknande synpunkter framförs av TCO.

SAF anför att den juridiska analysen av naturliga skäl präglar även de' överväganden varpå betänkandet såsom lagförslag bygger. 1 det avseendet säger sig SAF emellertid inte kunna frigöra sig från intrycket att den for- mella juridiken i vissa hänseenden har drivits väl långt. Begrepp och dis- tinktioner som teoretiskt är svåra att uppfatta har enligt SAF:s mening lagts till grund för tillämpningsregler som knappast kan iakttas i det prak- tiska livet.

Eftersom den föreslagna lagstiftningens tyngdpunkt ligger i arbetstagar- nas rätt till medbestämmande. anser LO och TCO. i likhet med löntagarre- servanterna. att lagen bör kallas "lag om medbestämmande".

SFO anser att en realistisk bedömning ger till resultat att det blir mycket svårt att hinna genomföra kommitténs förslag på ett tillfredsställande sätt fram till årsskiftet 1976/77. Om man önskar bibehålla den 1 januari 1977 som datum för ikraftträdande. kan. anför SFO. ett alternativ vara att sänka ambitionsnivån i detta reformsteg för att vid senare tidpunkt återkomma med ytterligare åtgärder. Ett successivt genomförande av arbetsrättsrefor- men förespråkas av Sveriges köpmannajörbuna' och KFO.

• Sida 38
•  Original

Prop. 1975/76:105 Bilagal Arbetsmarknadsdepartementet 24

Från arbetstagarorganisationemas sida framhålls att lagen inte får för- dröjas och att den måste träda i kraft som planerat.

Förutom de i andra avsnitt redovisade kraven på utredning av skilda frå- gor framför remissinstansema en del ytterligare förslag till frågor som de anser böra utredas vidare.

Med tanke på den snabba strukturomvandling inom svenskt näringsliv, som bl. a. innebär att fler och fler företag kommer att ingå i olika typer av koncernförhållanden. menar SPF att det är viktigt att förhållandena i dessa avseenden blir föremål för en fördjupad utredning. Vad beträffar sådana fall där ett utländskt bolag är moderbolag anser SPF det rimligt att avvakta de utredningar som arbetar på detta område.

LO. TCO, SAC ()/SR och juridiska fakulteten vid Uppsala universitet tar upp frågan om fackföreningsfunktionärers rätt att besöka arbetsplatser.

LO anser det vara anmärkningsvärt att arbetsrättskommittén, trots att det ingått i kommitténs uppdrag. inte har behandlat tillträdesrätten. LO framhåller att många av LO:s förbund kräver lagstiftning som ger fackliga funktionärer rätt till tillträde till arbetsplatsen. LO menar att denna fråga måste lösas i anslutning till det fortsatta lagstiftningsarbetet. Frågan måste enligt LO:s uppfattning lösas så att både anställda lokala och centrala fack- liga företrädare och valda fackliga företrädare får en ovillkorlig tillträdes- rätt till inte bara den egna arbetsplatsen. TCO anför liknande synpunkter och uttalar vidare att många förbund inom TCO är organiserade på ett så- dant sätt att lagen om facklig förtroendemans ställning på arbetsplatsen in- te kan tillämpas på dem i samma utsträckning som inom övriga förbund. Det är därför såväl ett rättvisekrav som en nödvändig förutsättning för dessa förbund. att frågan om de fackliga förtroendemännens ställning får en snabb. total och slutgiltig lösning. Även TCO förutsätter att detta sker i förevarande sammanhang eller åtminstone genom tilläggsdirektiv till kom- mittén. Ett annat förhållande som tas upp av LO är att varken de fackliga organisationema eller samhället utan arbetsgivarens samtycke kan komma in på arbetsplatserna för att genomföra forskningsprojekt. Som exempel nämner LO den verksamhet som bedrivs av kommittén för försöksverk- samhet med vuxenutbildning och forskning som bedrivs med anslag från arbetsmiljöfonden. LO säger sig utgå från att frågorna om betalning och fr- nansiering löses i linje med föredragande statsrådets uttalande i prop. 1974: 88.

SACO/SR anser att frågan om fackliga förtroendemän och andra funk- tionärers tillträde till arbetsplatsen bör utredas i syfte att säkerställa fritt tillträde för förtroendemän och funktionärer.

Juridiska fakulteten vid Uppsala universitet betonar att den företagsde- mokratiska reformen bör bygga på att föreningarna skall ha goda möjlighe- ter att inhämta upplysningar om rådande förhållanden på de enskilda ar- betsplatserna. Ett naturligt led i reformen synes enligt fakulteten vara att sådan besöksrätt nu lagfästs. Fakulteten anser att besöksrätten bör be-_

• Sida 39
•  Original

Prop. 1975/76:105 Bilagal Arbetsmarknadsdepartementet 25

gränsas till att avse ändamål som rör förhållandet mellan arbetsgivare och arbetstagare och vidare att det synes rimligt att varje fackförening som har medlemmar anställda på arbetsplatsen tillerkänns besöksrätt i skälig ut— sträckning.

Betydelsen av utbildning och information i samband med den nya arbets- rättsliga lagstiftningen betonas av en rad remissinstanser. Finansieringen av denna verksamhet måste enligt flera remissinstansers uppfattning bäras av produktionen.

TCO noterar med tillfredsställelse att kommittén genom tilläggsdirektiv har fått i uppdrag att framlägga förslag till riktlinjer för informations- och utbildningsinsatser från samhällets sida i anslutning till att den nya lagen träder i kraft. TCO framhåller att den kommande lagen medför ett mycket stort behov av allmän information samt av utbildning av framförallt de fackliga förtroendemän. som skall tillämpa lagen. Liknande synpunkter framförs av LO. SAC O/SR samt länsstyrelserna i Gävleborgs och Väster- bottens lätt.

LO framhåller att det. med hänsyn till att reformen kommer att få stor betydelse för både företagen och samhället samt till att företagsdemokratin måste ses som en integrerad del av företagets verksamhet. är naturligt att produktionen får bära kostnaderna för utbildnings- och informationsverk- samheten. Samma uppfattning har TCO och SACO/SR.

SALF framhåller att förbundet har mycket goda erfarenheter från den gemensamma utbildningen av skyddsombud och arbetsledare. Förbundet anser därför att arbetsledare och fackliga förtroendemän..i enlighet med vad som gäller i arbetsmiljöfrågor. bör ges erforderlig utbildning. Utbild- ningen bör så långt som det är möjligt bedrivas gemensamt. då detta ger möjlighet att diskutera bl. a. olika samarbetsfrågor på arbetsplatsen. SALF menar vidare att samtliga arbetsledare utöver denna utbildning bör få sär- skild arbetsledarutbildning till följd av den nya lagstiftningen Och inflytan- deavralen. Denna särskilda arbetsledareutbildning bör enligt förbundets mening anordnas och bekostas av företagen.

SACO/SR understryker att de genomgripande förändringarna ställer krav på problemlösningsinriktad beteendevetenskaplig forskning och ut- värderande forskning. Organisationen framhåller vikten av att forskningen på dessa områden ges omfattande resurser och stark förankringi de fackli- ga organisationerna.

Statens invandrarverk betonar att staten måste. i samarbete med de fackliga organisationerna och invandrarorganisationerna utforma en 'lätt- fattlig information om innebörden av den nya lagstiftningen också på in- vandrarspråk.

• Sida 40
•  Original

Prop. 1975/76:105 Bilagal Arbetsmarknadsdepartementet %

3. Föreningsrätt 3.1 Gällande rätt

Med termen föreningsrätt avses i FFL rätten att tillhöra och utnyttja medlemskap i arbetsgivare- och arbetstagareförening utan att bli utsatt för påtryckningar eller annan obehörig inblandning av motpart i anställnings— förhållandet. Det är med andra ord fråga om det privaträttsliga (civilrättsli— ga) begreppet föreningsrätt i förhållandet mellan arbetsgivare och arbetsta— gare. Såsom föreningsrättsliga problem betecknas ibland också problem som rör förhållandet mellan föreningar. ekonomiska eller ideella. och de- ras medlemmar eller som rör verkan gentemot utomstående av rättshand- lingar som företas på föreningens vägnar. Sådana problem är i princip inte av arbetsrättslig natur och regleras inte i FFI. Inte heller reglerar den lagen föreningsrätten (föreningsfriheten) i den mån därmed menas den allmänna medborgerliga rätten att utan hinder eller inblandning av offentlig myndig- het sammansluta sig till föreningar och att i sådana verka för gemensamma syften. '

Enligt 2 & första stycket FFL är en förening av arbetstagare i lagens me— ning en förening som består av arbetstagare och enligt stadgarna har till uppgift att ta tillvara arbetstagarnas intressen rörande anställningsvillkor och förhållandet i övrigt till arbetsgivaren. En förening av arbetsgivare är enligt 2 & andra stycket en motsvarande sammanslutning på arbetsgivarsi— dan. '

l 3 35 första stycket FFL anges närmare vad som menas med termen för— eningsrätt i lagen. Där sägs att föreningsrätt är rätten för arbetsgivare och arbetstagare att tillhöra sådan förening. som anges i 2 5 i lagen. att utnyttja medlemskap i sådan förening och att verka för förening eller för bildandet av sådan. Föreningsrätten skall enligt 3 & andra stycket lämnas okränkt. [ 3 & tredje stycket beskrivs vad som skall anses vara en kränkning av för— eningsrätten. Sammanfattningsvis kan en sådan kränkning sägas bestå i en åtgärd. som vidtas på arbetsgivar- eller arbetstagarsidan mot någon på andra sidan i ett anställningsförhållande för att förmå denne att inte utnytt— ja sin föreningsrätt eller för att skada honom för att han har utnyttjat sin rätt. Föreningarna som sådana skyddas av lagen endast indirekt på så sätt. att de enligt 3 & andra stycket inte är skyldiga att tåla sådan kränkning av enskild arbetsgivares eller arbetstagares föreningsrätt som innebär intrång i föreningens verksamhet.-Skyddet för föreningsrätten kan inte sättas åt si— dan genom avtal. Kränkning av föreningsrätten och intrång i förenings verksamhet kan föranleda skadeståndsansvar enligt närmare regler i lagen (20—25 55). Sker föreningsrättskränkning genom att avtal sägs upp eller genom annan sådan rättshandling eller genom bestämmelse i avtal, är vida— re rättshandlingen eller bestämmelsen ogiltig (3 & fjärde stycket). Talan om föreningsrättskränkning föres hos AD och prövas enligt lagen LRA (29 å).

• Sida 41
•  Original

Prop. 1975/76:105 Bilagal Arbetsmarknadsdepartementet 27

1 3 %$ femte stycket FFL stadgas särskilt att lagens bestämmelser om skydd för föreningsrätten inte hindrar föreskrifter i avtal att arbetsledare inte får vara medlem i förening. som "avser tillvaratagande av honom un- derställd personals intressen gentemot afbetsgivaren. Detta betyder med andra ord att s.k. arbetsledareklausuler-tillåts. Lagens bestämmelser om kränkning av föreningsrätten ärinte tillämpliga på åtgärder som grundas på ' sådan föreskrift i avtal. Med arbetsledare menas enligt en avslutande be- stämmelse i stycket den som är anställd att såsom arbetsgivarens ställföre- trädare leda. fördela och kontrollera arbete. vilket utföres av honom un- derställd personal och i vilket han inte annat än tillfälligtvis själv deltar.

3.2. Kommittén

l arbetsrättskommitte'ns direktiv berörs inte närmare föreningsrätten. Kommitténs utredningsuppdrag har emellertid omfattat en allmän översyn av hela det område. sorti brukar sägas höra till arbetsfredslagstiftningen. och av vilket föreningsrätten är en viktig del. Mot den bakgrunden har kommittén granskat även den föreningsrättsliga delen av FFL och invente- rat de problem som finns på det området. Därvid har kommittén tagit upp dels vissa grundläggande frågor som alla kan sägas beröra omfattningen av det lagstadgade skyddet för föreningsrätten. dels vissa problem av mindre allmän räckvidd som under senare år har aktualiserats i rättspraxis eller i andra sammanhang. Bortses frånjusteringar av närmast teknisk och redak- tionell art föreslår kommittén ändringar i den nu gällande lagstiftningen en- dast påen punkt: kommittén menar att bestämmelserna i 3 % femte stycket FFL om tillåtligheten av arbetsledareklausuler kan strykas utan att för den skull möjligheterna från föreningsrättslig synpunkt att träffa avtal med så- dana klausuler inskränks.

Vill man översiktligt beskriva omfattningen av deti FFL stadgade skyd— det för föreningsrätten kan sägas att enbart den s. k. positiva föreningsrät- ten är skyddad av lagen men däremot inte den negativa föreningsrätten. dvs. rätten att stå utanför förening. att skyddet i princip förutsätter ett an- ställningsförhållande (här bortses från 5. k. beroende uppdragstagare) eller med andra ord att lagen inte ger något skydd åt arbetssökande och i princip inte heller åt förutvarande arbetstagare och att förening inte har något "självständigt" skydd enligt lagen utan enbart skyddas mot intrång i verk- samheten genom kränkning av enskildas föreningsrätt. På alla dessa punk- ter har alltsedan sekelskiftet. då lagstiftning på föreningsrättens område först sattes i fråga. stått diskussion om hur långt det lagstadgade förenings- rättsskyddet bör sträcka sig. Förslag har tid efter annan och även på sena- re tid framställts om utvidgningar av skyddet för föreningsrätten.

Kommitténs betänkande innehåller en redogörelse för hur dessa frågor har behandlats i tidigare lagstiftningssammanhang och för de förslag som

• Sida 42
•  Original

Prop. 1975/76:105 Bilagal Arbetsmarknadsdepartementet 33

framförts på området (SOU l975: [ s. 2|3ft). Mot bakgrund därav diskute- rar kommittén önskvärdheten av ifrågasatta utvidgningar och möjligheter- na från rättsliga och andra synpunkter att genomföra dem. Resultaten av denna diskussion är i huvudsak följande.

Som nyss nämnts bereder FFL. såvitt gäller arbetstagarsidan. i princip skydd enbart för redan anställda arbetstagares anspråk på att få tillhöra facklig organisation och utnyttja medlemskap i denna (den positiva för- eningsrätten). Anställda arbetstagare kan emellertid numera. när det gäller själva anställningstryggheten. sägas ha fått ett motsvarande skydd även för rätten att utan inblandning från arbetsgivarsidan stå utanför förening: den omständigheten att arbetstagare är oorganiserad anses nämligen inte vara saklig grund för uppsägning eller avskedande enligt lagen om anställ- ningsskydd eller för att vägra företrädesrätt till ny anställning enligt samma lag. vare sig arbetsgivaren är bunden av s.k. organisationsklau- sul eller inte. Mot andra åtgärder från arbetsgivarens sida i syfte att påverka arbetstagare att organisera sig finns däremot i princip inte något rättsligt skydd. Och arbetssökande har med undantag för vissa speciella si- tuationer inte något skydd gentemot den arbetsgivare. hos vilken de söker arbete. vare sig för rätten att utan inblandning vara fackligt organiserad el- ler för rätten att stå utanför förening. Häri torde numera ligga den i prakti- ken väsentligaste begränsningen av det lagstadgade föreningsrättsskyddet.

I sin analys av hithörande frågor framhåller kommittén att en arbetsgiva- res vägran att anställa arbetssökande på grund av att denne är fackligt or- ganiserad. tillhör viss facklig organisation (i stället för en annan) eller är och vill vara oorganiserad visserligen kan bero enbart på arbetsgivarens egen inställning. I regel är skälet till arbetsgivarens handlande emellertid att söka i att han har i förhållande till viss organisation på arbetstagarsidan bundit sig för att inta en viss attityd till de anställdas organisationsförhål- landen. Frågan om tillåtligheten och de rättsliga verkningarna av organisa- tionsklausuler är med andra ord en betydelsefull aspekt. kanske den prak- tiskt viktigaste. både av problemet om rättsligt skydd för den negativa för- eningsrätten och av frågan om skydd för arbetssökandes föreningsrätt.

Kommittén konstaterar att frågan huruvida lagstiftningen bör innefatta skydd även för den negativa föreningsrätten i princip är en fristående vär- deringsfråga. Enbart därav att lagen skyddar den positiva föreningsrätten behöver inte av logiska eller rättsliga skäl följa. att även den negativa rät— ten skall skyddas. Den positiva föreningsrätten uppfattas i allmänhet som en förutsättning för en rättsligt skyddad förhandlingsrätt och skälen till stadganden i lag till dess skydd är att hämta i detta samband. De skäl som skulle kunna åberopas till stöd för ett skydd i lag för den negativa för- eningsrätten är principiellt av annan innebörd. Ytterst skulle det här vara fråga om den allmänna värderingen. att skydd bör ges åt den enskildes "ekonomiska självbestämmanderätt” i förhållandet till andra. organisatio- ner och enskilda.

• Sida 43
•  Original

Prop. 1975/76:105 Bilagal Arbetsmarknadsdepartementet 29

Utan att närmare gå in på de här aktuella värderingsfrågorna slår kom- mittén fast. att ett skydd för den negativa föreningsrätten i relationen mel- lan arbetsgivare och arbetstagare i och för sig skulle kunna komma till ut- tryck i FFL genom att den där beskrivna föreningsrätten angavs omfatta inte bara rätt att tillhöra förening utan även rätt att inte tillhöra förening. Kommittén finner emellertid att en rad omständigheter sammantagna ut- gör avgörande skäl för att inte i det här aktuella lagstiftningssammanhanget lägga fram förslag till lagreglering av den negativa föreningsrätten. Till dessa omständigheter hör enligt kommittén till en början att frågan om skydd mot organisationstvång har betydelse även utanför arbetsmarkna- dens förhållanden och att det därför kan hävdas. att den bör övervägas i ett större sammanhang. Även om man håller sig inom ramen för arbetsmark— nadens förhållanden är vidare att märka. att problemen inte enbart eller ens i första hand berör förhållandet mellan arbetsgivare och arbetstagare. Tvärtom är det främst frågor om förhållandet mellan organisationer och enskilda på vardera sidan som är de i sammanhanget betydelsefulla. Skall lagstiftning övervägas. talar därför enligt kommitténs mening flera skäl för att detta Sker med beaktande av sidor av saken som ligger utanför kom— mitténs utredningsuppdrag. Men kommittén finner dessutom att vissa sär— skilda skäl talar emot en begränsad reform. vilken enbart skulle gälla för— hållandet mellan arbetsgivare och arbetstagare. Dessa skäl berör både re- formens faktiska betydelse. främst att den skulle få praktisk effekt enbart tillsammans med en utvidgning av föreningsrättsskyddet till att omfatta även arbetssökande. och den rättsliga sidan av problemet. På den senare punkten utvecklar kommittén särskilt hur ett rättsligt skydd för den negati— va föreningsrätten efter i princip samma regler som hittills utbildats till skydd för den positiva skulle komma att innebära en knappast önskvärd utveckling i riktning mot rättslig skyldighet för arbetsgivarna att i alla-hän— seenden och oberoende av organisationstillhörighet behandla alla arbetsta— gare lika. Häri skulle. betonar kommittén. ligga verkningar för det fackliga organisationsväsendet som manar till försiktighet.

I viss mån liknande överväganden ligger bakom att kommittén avstår från att lägga fram förslag om skydd för arbetssökandes föreningsrätt. Ett effektivt skydd på detta område skulle nämligen. framhåller kommittén. inte kunna upprätthållas utan att arbetsgivarna i princip ålades att i varje fall av konkurrens om anställning styrka. att alla sökandes meriter värde— rats på ett helt objektivt sätt. Ytterst skulle resultatet bli att man tvangs in- föra obligatorisk arbetsförmedling eller något liknande system. Olika i och för sig tänkbara lösningar av mindre långtgående art skulle bli av mindre värde med hänsyn till uppenbara möjligheter till kringgående och givna be- Visningssvårigheter.

Kommittén granskar i detta sammanhang särskilt problemen kring olika slag av organisationsklausuler och kommer. efter att ha redovisat resulta- tet av vissa undersökningari frågan. till slutsatsen att det numera är en klar

• Sida 44
•  Original

Prop. 1975/761105 Bilagal Arbetsmarknadsdepartementet 30

minoritet av arbetstagarna på arbetsmarknaden i dess helhet som omfattas av kollektivavtal med sådana klausuler (vid årsskiftet l973—l974 totalt omkring 15 f?r av medlemmarna i vissa LO-förbund representerande skilda branscher och med omkring 550000 medlemmar). Kommittén anför vissa rättsliga skäl. i princip desamma som vid diskussionen av frågan om en all- män regel till skydd för den negativa föreningsrätten. mot ett förbud i lag mot organisationsklausuler. När kommittén härefter förklarar sig inte vilja lägga fram förslag till lagstiftning på området tillägger den. att den beaktar det allmänna betraktelsesätt som synes prägla arbetsmarknadens parter. nämligen att frågan om organisationstillhörighet bör i princip få fritt avgö- ras av den enskilde. I anslutning härtill uttalar kommittén vidare som sin bestämda mening att facklig anslutning principiellt bör ske frivilligt och be- ro av den enskildes bestämmanderätt: avsaknad av lagstadgat förbud får inte medföra missbruk av den avtalsfrihet som råder på området. Kom- mittén konstaterar slutligen att parterna numera i allmänhet undviker att ta med organisationsklz-rusuleri kollektivavtal och tillägger att frågan om lag- stiftning bör tas upp på nytt om framdeles menliga effekter av rådande av— talsfrihet skulle uppträda.

[ sin behandling av den lagstadgade föreningsrättens omfattning tar kommittén avslutningsvis upp frågan om ett direkt och självständigt skydd för föreningars anspråk på att ostört få bedriva sin verksamhet. Kom- mittén konstaterar att denna fråga hänger samman med frågan om skydd för arbetssökandes föreningsrätt. eftersom systematisk vägran av arbetsgi- vare att anställa facklig organisations medlemmar brukat betecknas såsom det för svenska förhållanden enda praktiskt betydelsefulla fallet av intrång i förenings verksamhet utan att enskildas föreningsrätt kränks. Detta sam- band visar enligt kommittén att en allmän regel om skydd för förenings verksamhet skulle föranleda i princip samma invändningar som ett lagstad- gat skydd för arbetssökandes föreningsrätt. Även vid sidan härav skulle emellertid en utvidgning av den föreningsrättsliga lagstiftningen till att om- fatta ett självständigt skydd för föreningars verksamhet medföra svårighe- ter. främst när det gäller gränsdragningen t. ex. till områdena för den all- männa yttrandefriheten och för rätten att vidta fackliga stridsåtgärder till stöd för en ståndpunkt i en materiell tvistefråga. Mot denna bakgrund för- klarar sig kommittén även på detta område vilja avstå från att föreslå en ut— vidgning av gällande föreningsrättslagstiftning.

Ledamoten Ekinge förklarar. att det enligt hans förmenande borde ha varit en naturlig uppgift för kommittén att bygga ut föreningsrättsskyddet till ett fullt lagligt föreningsrättsskydd för arbetssökande. Ledamoten Oskarson yttrar att han godtar kommitténs uppfattning. att avgörande skäl talar för att inte i förevarande lagstiftningssammanhang lägga fram förslag till reglering av den negativa föreningsrätten. men att han samtidigt vill framhålla att han finner denna fråga vara av mycket stor principiell bety- delse för den enskilde individen. varför den negativa föreningsrätten i hela

• Sida 45
•  Original

Prop. 1975/76:105 Bilagal Arbetsmarknadsdepartementet 31

dess vidd snarast bör göras till föremål för utredning med inriktning på lagstiftning på området.

Som redan nämnts har kommittén på föreningsrättens område också ta- git upp några ytterligare problem som visserligen knappast kan sägas ha samma allmänna räckvidd som de här senast behandlade men som dock har beröring med betydelsefulla aspekter på det lagstadgade förenings- rättsskyddet. Hit hör frågan huruvida principerna för föreningsrättsskyd- det kan under några förutsättningar föranleda skyldighet att träffa kollek- tivavtal och frågan om föreningsrättsskyddet under öppen facklig konflikt. På dessa områden redovisas gällande rätt och erinras om problemens berö- ring med andra områden av det arbetsrättsliga fältet. Såvitt gäller den se- nare frågan hänvisas särskilt till de förslag som läggs fram av kommittén rörande systemet av påföljder för deltagande i olovliga stridsåtgärder. Vidare diskuterar kommittén det s.k. mätningsmonopolet inom byggnads- industrin och redogör för den debatt som förts beträffande AD:s praxis på den punkten. Kommitténs överväganden utmynnar i omdömet att domsto- lens praxis. som bygger på kriteriet teknisk mätning. inte kan sägas vara oriktig från rättslig utgångspunkt. Kommittén avvisar tanken på lagstift- ning i syfte att komma till rätta med vissa olägenheter med nuvarande sy- stem som kritiker av detta ansett sig kunna påvisa. En lagstiftning med in- riktning enbart på problemen kring mätningsrnonopolet skulle enligt kom- mitten te sig svår att passa in i det föreningsrättsliga systemet och en mera allmänt utformad regel skulle möta i princip samma invändningar som bl. a. tanken på lagstiftning mot organisationsklausuler.

] ett särskilt avsnitt om s.k. arbetsledarklausuler redogör kommittén översiktligt för bakgrunden till 3 ä femte stycket FFL och för den faktiska förekomsten av sådana klausuler liksom för de fåtaliga avgöranden röran- de tillämpningen av lagens stadganden på området. som fällts av AD. Vidare redovisar kommittén hur frågan om behovet av regler på området bedömdes vid tillkomsten av 1965 års tjänstemannalagstiftning för den of- fentliga sektorn; med hänsyn till förhållandena inom den sektorn och till möjligheterna att falla tillbaka på allmänna jävsregler ansågs återhållsam- het böra iakttas från statens och kommunernas sida när fråga uppkom om tillämpning av undantagsregeln i 3 & femte stycket FFL på andra arbetsta- gare än dem för vilka regeln ostridigt gällde. dvs. verkmästare och förmän i industriell och liknande drift. och anledning ansågs inte föreligga att med sikte på de offentligt anställda tjänstemännen genom lagstiftning förtydliga FFL:s regler i ämnet. Kommittén har mot denna bakgrund också tagit upp frågan om avskaffande av 3 % femte stycket i det nu aktuella lagstiftnings— sarnmanhanget. Efter en analys av de rättsliga effekterna av en sådan åt- gärd. vilken bygger bl.a. på tanken att det finns vissa konfliktsituationer i vilka enligt sakens natur anspråk inte kan resas på föreningsrättsskydd en- ligt FFL eller med andra ord där åberopande av föreningsrätten skulle framstå som ett missbruk av denna. kommer kommittén till resultatet att

• Sida 46
•  Original

Prop. 1975/76:105 Bilagal Arbetsmarknadsdepartementet 32

något behov av en sådan undantagsregel som i 3 & femte stycket FFL inte finns. Kommittén föreslår därför att undantagsregeln upphävs. Mot detta förslag reserverar sig ledamötema Bratt och Lindström med motiveringen att ett bibehållande av undantagsregeln svårligen kan innebära några olä- genheter. under det att ett avskaffande innebär att man ersätter ett i hu- vudsak klart rättsläge. som ej medfört några olägenheter. med ett oklart rättsläge vars följder är svåra att överblicka.

De förpliktelser som åvilar Sverige på förenings- och förhandlingsrät- tens område till följd av åtaganden i skilda internationella sammanhang granskas av kommittén i ett avsnitt som berör både föreningsrättens och förhandlingsrättens områden. Det är främst ILO-konventionerna nr 87 angående föreningsfrihet och Skyddför organisutionsrätten och tzr 98 an— gående tillämpningen av principerna för arganisationsrätten och den kol- lektiva förhandlingsrätten. som här tilldrar sig intresse. Men även vissa andra ILO-instrument granskas liksom Europarådets kom-'ention (le/14 no- vember [950 att gående sk _vdu' för de mänskliga rättigheterna och de gruml— läggande friheter/ru. den av Europarådet utarbetade europeiska sociala stadgan den 18 oktober I 96] och 1966 års båda FN-konventioner om med- borgerliga och politiska rättigheter resp. om ekonomiska. sociala och kul- turella rättigheter. Kommittén finner efter denna granskning att dess för- slag till lagstiftning på förenings- och förhandlingsrättens område inte i nå- got hänseende strider mot de ifrågavarande internationella överenskom- melserna. Förslaget innebär liksom gällande rätt att alla föreningar. som uppfyller de relativt blygsamma krav i fråga om stadgar och styrelse som ställs upp av vår rättsordning för att en sammanslutning skall kunna be- traktas som en facklig organisation med rättspersonlighet. har en grundläg- gande rätt till förhandlingar med vederbörande motpart och tillerkänns rättslig behörighet att träffa kollektivavtal liksom rätt att med tillgängliga fackliga medel förmå motsidan att träffa sådant avtal. Dessa grundläggan- de förutsättningar för organiserad facklig vcrksamhet är desamma för alla. Och skyddet i förhållande till motpart för rätten att efter fritt val ansluta sig till och verka i föreningar på arbetsmarknaden är också detsamma för alla. Den begränsning av vissa lagstadgade rättigheter enligt kommitténs förslag (12. 13 och 18 55 i lagförslaget) till att tillkomma enbart föreningar. som står i kollektivavtalsförhållande till vederbörande motpart. berör enligt kommitténs uppfattning inte det område (närmast rätten till kollektiva för- handlingar). som åsyftas i ifrågavarande intemationella konventioner. och innefattar därför inte heller något avsteg från Sveriges här aktuella interna- tionella förpliktelser. Kommitténs förslag på dessa punkter innebär inte något ingrepp i den grundläggande rättsliga likställigheten på förenings- och förhandlingsrättens område och försämrar inte i någon mån någon facklig organisations hittillsvarande möjligheter att företräda sina medlem- mar i fackliga frågor. I sammanhanget framhåller kommittén slutligen att en motsvarande begränsning gäller enligt flera andra lagar och att detta in-

• Sida 47
•  Original

Prop. 1975/76:105 Bilagal Arbetsmarknadsdepartementet 33

te ansetts stå i strid mot Sveriges"internationella åtaganden på förenings— och förhandlingsrättens område.

3.3. Remissyttrandena

Kommitténs analyser och förslag på föreningsrätteaswområde har läm- nats utan särskilda kommentarer av de flesta remissinstansema. Några har dock tagit upp de olika aspekter på omfattningen av föreningsrättsskyddet som har diskuterats av kommittén. [ några fall har också kommitténs för— slag om strykning av 3 & femte stycket FFL blivit föremål för tillstyrkandc eller invändningar. - SAF vill behålla en uttrycklig regel i lagen om möjlighet till visst undan- tag för arbetsledarc. Några omständigheter som visar att man utan olägen- het skulle kunna undvara ifrågavarande regel föreligger enligt SAF:s tne- ning inte. såvitt gäller den privata arbetsmarknaden. Kommitténs förmo- dan. att vederbörande arbetstagare i samband med befordran till arbetsle— dare automatiskt lämnar LO-organisationen och övergår till arbetsledare- förbundet. delas inte av SAF. SAF anser att det finns risk för påtryckning- ar som går ut på att förhindra organisationsförändring och att arbetareför- bunden i framtiden kanske inte längre skulle se sig ha anledning att frivil- ligt acceptera en övergång till arbetsledareförbundet.

Bland dem som tillstyrker utredningens förslag på denna punkt kan näm- nas SPF . domänverket. KFO. Svenska transportarbetareförbundet. TC O och SAC O/SR. Under förutsättning att arbetstagareorganisationema själva löser eventuella gränsdragningsproblem anser KAB att frågan om slopande av lagens regler saknar betydelse inom KAB:s avtalsområden.

TCO understryker vikten av de uttalanden som kommittén gjort beträf- fande de 5. k. frikretsreglema. Enligt TCO torde dessa uttalanden medföra att motiven för att bibehålla frikretsen har förlorat i styrka. FF 0 sätter där- emot i fråga om inte anställda med företagsledande funktioner borde un- dantas från tillämpningen av lagens bestämmelser.

Juridiska fakulteten vid Lunds universitet påpekar att uppgifter i betän- kandet utvisar att en inte helt obetydlig del av arbetsmarknaden berörs av organisationsklausuler i kollektivavtal samt att arbetsmarknadens parter i princip är negativt inställda till sådana klausuler. Enligt fakulteten ligger det nära till hands att införa förbud mot sådana klausuler. Andra remissin- stanser som förespråkar förbud mot organisationsklausuler är K F O. KAB, SA C O/SR och SAC. Sveriges domarejörbund anser att frågan om den ne- gativa föreningsrätten snarast bör bli föremål för reglering.

Svenska transportarbetareförbundet. SACO/SR och arbetsgruppen inom juridiska fakulteten vid Stockholms universitet uttalar sig positivt angående föreningsrättsligt skydd för'arbetssökande. Svenska transportar- betareförbundet och arbetsgruppen anser vidare att det vore önskvärt med

3—Riksdagen 1975/76. ! saml. Nr 105. Bilaga 1

• Sida 48
•  Original

Prop. 1975/76:105 Bilagal Arbetsmarknadsdepartementet 34

ett självständigt föreningsrättsligt skydd för organisationer. De båda in- stanserna vill emellertid se denna fråga i samband med en allmän lagstift- ning mot diskriminering i arbetslivet och föreslår att lagen om anställnings- skydd utvidgas med skydd mot andra diskriminerande åtgärder än uppsäg— ningar och avskedanden.

I.() föreslår att bevisbördan i föreningsrättsmål helt läggs på arbetsgiva- ren. Enligt LO:s uppfattning förekommcr föreningsrättskränkningari stör- re omfattning än vad som avspeglas i AD:s domar. Det avgjort största pro- blemet för arbetstagarsidan är att styrka att en av arbetsgivaren vidtagen åtgärd utgör en kränkning av föreningsrätten. Motsvarande bevisregel bör enligt LO:s mening även införas i mål som rör brott mot 4 5 lagen om fack- lig förtroendemans ställning på arbetsplatsen. TCO framför liknande syn- punkter. Svenska transportarbetarefirbundet påpekar att det i likhet med vad utredningen framhåller finns anledning att ställa frågan om inte be- greppet "objektivt godtagbart skäl" i föreningsrättslig bemärkelse skall ha samma innebörd som termen "saklig grund" enligt lagen om anställnings- skydd. Även om förbundet är av uppfattningen att det föreningsrättsliga skyddet bör stärkas. förefaller det klart att ett sådant samband mellan FFL och lagen om anställningsskydd kan få olyckliga konsekvenser. Förbundet menar att AD med nuvarande regler har svårigheter att lösa problem som hänger samman med förhållandet mellan FFL och anställningsskydds- lagen. Regeln om den delade bevisbördan fungerar som en regel om exklu- sivt bevis. Om bevisbördan övergått på arbetsgivaren. anses han inte ha fullgjort vad som ankommer på honom med mindre han presenterar ett ob- jektivt godtagbart skäl. Däremot gäller att vid prövning av i vad mån fack- föreningen visat sannolika skäl för att arbetsgivaren haft föreningsrätts- kränkande motiv varje bevis godtas om annan än föreningsrättskränkande avsikt från arbetsgivarens sida. Här kan således processen avgöras genom att arbetsgivaren styrker att han haft ett ”subjektivt godtagbart” skäl. För att undvika otillfredsställande konsekvenser av den strängare innebörden av begreppet ”objektivt godtagbart skäl", som regeln om saklig grund medför. måste AD använda sig av denna utväg. Förbundet menar att en så- dan ordning är onödigt tillkrånglad och vill ställa frågan om inte ett system med omvänd bevisbörda vore mer tillfredsställande. 1 föreningsrättsmål skulle arbetsgivaren gå fri om han kan visa att han verkligen har haft ett an- nat skäl för sin åtgärd. Däremot skulle han inte gå fri från ansvar enligt la- gen om anställningsskydd med mindre hans motiv varit sakligt. Enligt sist- nämnda lag gäller här omvänd bevisbörda.

SAC konstaterar att föreningsrättskränkningar kan inträffa som är föran- ledda av att organisationer på samma sida är oense och därför agitatoriskt bekämpar varandra. Därför bör enligt SAC en horisontellt verkande för- eningsrätt ge sig tillkänna. inte enbart den vertikala ordningen som nu är gällande.

Några remissinstanser berör frågan om rätt att teckna kollektivavtal och

• Sida 49
•  Original

Prop. 1975/76: 105 Bilaga 1 Arbetsmarknadsdepartementet 35

minoritetsorganisationernas ställning.

SAC hävdar sålunda att förhandlingsrätten måste kompletteras med en rätt att teckna avtal om parterna i övrigt är överens om det förhandlingen gäller och om den ena parten begär att avtal skall tecknas. SAC anser vida- re att en översyn måste göras av föreningsrätten. av arbetarskyddslagen vad gäller val av skyddsombud. av lagen om facklig förtroendemans ställ— ning på arbetsplatsen och av företagsnämndsavtalen. så att fackliga mino- ritetsorganisationer inte ständigt skjuts åt sidan i sammanhang där dessa organisationer har behov av att företräda sina medlemmar och försvara de- ras intressen. Liknande åsikter framförs av Svenska lokma/maförblmdet och Svenska driftpersonalfc'irhumlet. De båda sistnämnda förbunden hän- visar dessutom till Sveriges förpliktelser enligt Europarådskonventionen och enligt Europeiska sociala stadgan.

Inte heller SACO/SR finner sig kunna acceptera att seriöst arbetande or- ganisationer utestängs från väsentliga delar av det förhandlings- och infor- mationssystem som skall bygga på den nya lagstiftningen genom att arbets- givaren vägrar att acceptera dem som avtalsparter. Kammarrätten i Stock- holm föreslår att föreningar som under viss tid har haft en fast organisation och som har ett icke obetydligt antal medlemmar på arbetsplatsen i princip bör tillerkännas samma rätt att förhandla om medinflytandefrågor som de "etablerade" organisationerna. Juridiskafakulteten vid Lunds universitet och arbetsgruppen inom juridiska fäkulteten vid Stockholms unit-'ersitet för fram tanken på en rätt för organisation att ansluta sig som part till ett redan bestående kollektivavtal. dvs. någon form av hängavtal. Arbets- gruppen menar att den avtalsslutande parten då bör bli beroende av de ur- sprungliga parternas tolkning av kollektivavtalet. I förhållande till nuva- rande rätt skulle en sådan lagändring innebära den skillnaden att minori- tetsorganisationerna fick möjlighet att kräva skadestånd för egen del när de för talan inför AD grundad på att arbetsgivaren kränkt medlems rättig- heter enligt kollektivavtalet.

lLO—kommilten harjämfört arbetsrättskommitténs förslag med bestäm- melserna i vissa av internationella arbetsorganisationen (lLO) antagna in- strutucnt som har samband med kommitténs förslag. Det gäller främst kon- ventionen nr 87 angående föreningsfrihet och skydd för organisationsrät- ten och konventionen nr 98 angående tillämpningen av principerna för or- ganisationsrätten och den kollektiva förhandlingsrätten. Förslaget berör delvis också konventionen nr 135 om arbetstagarrepresentanters skydd inom företaget och åtgärder för att underlätta deras verksamhet samt re- kommendationen nr 143 i samma ämne. ILO-kommittén finner den redo— görelse som kommittén lämnar för konventionerna nr 87 och 98 riktig. Mot bakgrund av de uttalanden som gjorts av framför allt lLO:s expertkom- mitté för tillämpning av konventioner och rekommendationer. som redovi- sas i betänkandet. ochjämförelser i övrigt mellan bestämmelserna i berör- da konventioner och kommitténs förslag. finner ILO—kommittén, utifrån

• Sida 50
•  Original

Prop. 1975/761105 Bilagal Arbetsmarknadsdepartementet 36

de synpunkter den har att beakta. inte anledning till erinran mot kom- mitténs förslag till lag om förhandlingsrätt och kollektivavtal.

4. F örhandlingsrätt 4.1 Gällande rätt

Allmänna regler i lag om förhandlingsrätt och förhandlingsskyldighet på arbetsmarknaden finns i 4—7 åå lagen FFL. 1 4 5 första stycket beskrivs inledningsvis den i lagen stadgade förhandlingsrätten som en rätt att påkal- la förhandling rörande reglering av anställningsvillkoren ävensom rörande förhållandet i övrigt mellan arbetsgivare och arbetstagare. Innebörden här- av anses vara att förhandlingsrätt enligt lagen föreligger både i s. k. intres- setvister. när part vill förhandla om avtal i en fråga som inte är reglerad i avtal mellan parterna och i rättstvister. dvs. när syftet med förhandlingen är att behandla ett mellanhavande mellan parterna som i sista hand kan av- göras på rättslig väg. Förhandlingsrätten tillkommer på ena sidan arbetsgi- varen eller förening av arbetsgivare. vari han är medlem. och på andra si- dan förening av arbetstagare. vari de ifrågavarande arbetstagarna är med- lemmar. Enligt 4 5 andra stycket medför förhandlingsrätt för en part skyl- dighet för andra parten att träda i förhandling. Skyldigheten innebär ålig- gande att själv eller genom ombud inställa sig vid förhandlingssammanträ- de och att. där så erfordras. med angivande av skäl framlägga förslag till lösning av fråga varom förhandling påkallats. [ 5 så finns vissa grundläggan- de regler om hur förhandling påkallas och hur sammanträde för förhand- ling bestäms och vidare om att protokoll skall föras när endera parten be- gär det. Enligt andra stycket i 5 % är stadgandena i paragrafen på det sättet dispositiva att avvikelse får föreskrivas i kollektivavtal. Övriga bestäm- melser om förhandlingsrätt anses vara tvingande utan att detta har uttryck- ligen angivits i lagen. Lagen innehåller vidare i 7 5 en bestämmelse enligt vilken arbetsgivare inte får vägra arbetstagare skälig ledighet för deltagan- de i förhandling om fråga. vari han är utsedd att vara representant för sin förening. Vägran att uppfylla den i lagen stadgade förhandlingsskyldighe- ten kan inte föranleda skadeståndsskyldighet och är inte heller underkas- tad någon annan direkt rättslig sanktion. Den förhandlingsberättigade par- ten kan emellertid vända sig till förlikningsman och utverka att denne kal- lar motparten till förhandlingar enligt MedlL. Härom har tagits in en erin- ran i 6 & FFL. Förlikningsmannen kan anmäla försummelse att fullgöra förhandlingsskyldighet till AD. som kan förelägga och utdöma vite (6 5 andra stycket MedlL). Lagens stadganden är såsom framgår av denna redogörelse enkla och

• Sida 51
•  Original

Prop. 1975/76:105 Bilagal Arbetsmarknadsdepartementet 37

mycket översiktliga. De innefattar bara de mest grundläggande bestäm- melserna om ämnet för förhandlingar enligt lagen. om partsställningen i så- dana förhandlingar och om vad som krävs för att part skall anses ha full- gjort sin förhandlingsskyldighet. Därutöver finns i princip inte mera än vis- sa allmänt hållna anvisningar om ordningen för förhandlingar. Ett mera detaljerat mönster av regler rörande bl. a. påkallande. genomförande och avslutande av förhandlingar har utbildats i takt med utvecklingen av för- handlingsväsendet på arbetsmarknaden — i synnerhet genom att precisera- de regler tagits in i kollektivavtalens förhandlingsordningar. Dessa inne- håller bl. a. regler om förhand]ingsframställnings form och innehåll. frister för utsättande av förhandlingssammanträde och för kallelse till förhand- ling. förutsättningar av skilda slag för att förhandlingsparts skyldighet att förhandla skall anses fullgjord och förhandling kunna betraktas såsom av- slutad. etc. Regler av denna art är förbundna med skilda slag av rättsverk- ningar utav stor betydelse för förhandlingsförfarandet. såsom t.ex. pre- skription av rätten att påkalla förhandling. rätt för part att gå vidare i avta- lad instansordning för förhandlingarna och ytterst att väcka talan hos AD. rätt att utkräva skadestånd för förhandlingsvägran. AD:s praxis på för- handlingsrättens område gäller i hög grad tolkning och tillämpning av avta- lade regler om förhandlingar. På många punkter har sådana avgöranden av domstolen dock betydelse även för tillämpningen av FFL.

Reglerna i FFL innehåller inte något om skyldighet för part att förse motparten med underlag för förhandlingarna eller eljest att tillhandahålla information. Sådana regler saknas i allmänhet också i de avtalade förhand— lingsordningarna. Däremot innehåller de s.k. samarbetsavtal — främst av— tal om företagsnämnder — som nu täcker huvuddelen av de medelstora och stora företagen åtskilliga regler härom. Genom överenskommelse våren 1975 mellan SAF samt LO och PTK om ekonomikommitté och arbetsta- garkonsulter har vidare utvecklats nya former för information och för ar- betstagarnas insyn i företagen.

Vid sidan av de allmänna lagreglerna om förhandlingsrätt upptar den nyare arbetsrättsliga lagstiftningen ibland regler om en överläggningsrätt för den lokala fackliga arbetstagarorganisationen innan beslut får genomfö- ras i vissa angivna situationer. t. ex. vid planerade uppsägningar, permitte- ringar och nyanställningar enligt 29 och 32 äs" LAS. vid ifrågasatta föränd- ringar av fackliga förtroendemäns arbetsförhållanden eller anställningsvill- kor enligt 5 5 lagen om facklig förtroendemans ställning på arbetsplatsen och vid uppskjutande av studieledigheter enligt 4 5 lagen (1974: 981) om ar- betstagares rätt till ledighet för utbildning. Vid uppsägningar och avske- danden har också den berörde arbetstagaren en motsvarande överlägg- ningsrätt innan den planerade åtgärden får genomföras. Rätten till över- läggning är skadeståndSSanktionerad.

• Sida 52
•  Original

Prop. 1975/76:105 Bilagal Arbetsmarknadsdepartementet 38 4.2 Kommittén

Kommittén tar först upp frågan om förhandlingsrättens omfattning och konstaterar att denna fråga gäller dels vilka ämnen som kan komma i fråga för förhandlingar mellan arbetsgivare och arbetstagare, dels verkan på den förhandlingsrätt som må tillkomma arbetstagarsidan av att arbetsgivaren genom tyst eller uttryckligt avtal tillförsäkrats bestämmanderätten på det aktuella området. För gällande rätts del sammanfaller det förstnämnda av dessa spörsmål med frågan om tolkningen av uttrycket "reglering av an- ställningsvillkoren ävensom rörande förhållandet i övrigt mellan arbetsgi- vare och arbetstagare" i 4 5 första stycket FFL. Det senare spörsmålet rör den från synpunkten av arbetstagarnas inflytande över sina arbetsförhål- landen mest centrala aspekten på innebörden av den lagstadgade förhand— lingsrättcn. eller med andra ord huruvida förhandlingsrätt tillkommer ar- betstagarsidan som en grundläggande form för inflytande på området för arbetsgivarens befogenheter att utöva företagsledningen och att leda och fördela arbetet.

Frågan om vidden av ämnesområdet för förhandlingar enligt FFL är i princip densamma som frågan i vilka ämnen kollektivavtal kan enligt l & KAL träffas med giltig verkan. och kommittén hänvisar därför på den punkten till sin behandling av denna senare fråga. Därvid förutskickar kommittén dock att dess eget förslag på denna punkt innebär att den grundläggande förhandlingsrätten skall, liksom de rättsliga möjligheterna att reglera förhållanden mellan arbetsgivare och arbetstagare i kollektivav- tal. ha en mycket vidsträckt tillämpning.

[ frågan huruvida den nu gällande lagen ger arbetstagarsidan rätt att för- handla på området för arbetsgivarens befogenhet att besluta om företags- ledningen och om arbetets ledning och fördelning konstaterar kommitten. att det är en utbredd uppfattning på arbetsmarknaden att någon sådan rätt inte följer av lagen men att det rent rättsliga underlaget för tolkningen av FFL på denna punkt är osäkert. Förarbetena ger. anser kommittén. när- mast intrycket att frågan om den fackliga förhandlingen såsom ett medel att bereda arbetstagarna ctt vidgat inflytande på områden. där arbetsgiva- ren om annat inte avtalats har bestämmanderätten. i det väsentliga har upplevts såsom liggande vid sidan av vad som främst åsyftades med lag- stiftningen. AD:s praxis ger inte heller någon säker vägledning. Uteslutet är inte att den lagfästa förhandlingsrätten skulle kunna anses inrymma en rätt för arbetstagarsidan att vid förhandlingar med arbetsgivaren åtminsto- ne få anlägga synpunkter och framföra klagomål eller krav i anledning av redan fattade eller förestående beslut. Enligt kommittén finns skäl både för och emot en sådan tolkning av FFL:s regler om förhandlingsrätten. Om det emellertid är tänkbart att en rätt av denna innebörd ligger i den lagstad- gade förhandlingsrätten synes det enligt kommittén däremot ganska klart. att lagen inte grundar någon skyldighet för arbetsgivaren att uppskjuta be-

• Sida 53
•  Original

Prop. 1975/76:105 Bilagal Arbetsmarknadsdepartementet 3-9

slut som han enligt avtal äger ensidigt fatta eller uppskjuta verkställighet av sådana beslut. 1 den meningen torde med andra ord saknas en rättsligt garanterad möjlighet för arbetstagarna att genom fackliga förhandlingar in— verka på avgörandet av frågor. som hör till områdena för företagsledning- en och ledningen och fördelningen av arbetet.

Med dessa anmärkningar lämnar kommittén frågan om innebörden av gällande rätt på den här aktuella punkten och övergår till att redovisa sina förslag till nya regler i lag om förhandlingsrätt såsom ett grundläggande medel att vidga arbetstagarnas inflytande.

Kommittén anger som sin huvuduppgift på förhandlingsrättens område att på grundval av den nu gällande lagens regler om förhandlingsrätt och förhandlingsskyldighet i intresse- och rättstvister utforma nya regler. som otvetydigt ger arbetstagarsidan rätt att förhandla) i frågor över vilka arbets- givaren har beslutanderätt enligt avtal. En huvudtanke bakom kommitténs lagförslag är att mera utvecklade former av inflytande för arbetstagarna. dvs. mer eller mindre långtgående rätt att delta i beslutsprocessen hos ar- betsgivaren. skall tillförsäkras dem genom kollektivavtal. Lagförslaget in- nehåller regler (främst 26 och 34 55) vilka är avsedda att ge stöd åt arbets- tagarnas anspråk på sådana kollektivavtal. I den utsträckning beslutande- rätten emellertid fortfarande tillåtes ligga kvar hos arbetsgivaren skall ar- betstagarna genom lagstiftningen om förhandlingsrätt tillerkännas i varje fall den grundläggande form av inflytande. som liggeri rätten att förhandla innan beslut fattas eller åtgärd verkställes av arbetsgivaren. Det från ar- betstagarnas synpunkt väsentliga momentet i en sådan lagstadgad förhand- lingsrätt är enligt kommitténs synsätt att arbetsgivaren åläggs. under ska- deståndsansvar. att avvakta med beslut eller åtgärd till dess förhandlingen genomförts.

Arbetsgivarens skyldighet att uppskjuta beslut och åtgärderi avvaktan på förhandlingar kan enligt kommittén konstrueras antingen så att arbets- givaren åläggs att själv ta initiativet till förhandlingar med arbetstagarsidan innan han fattar sitt beslut eller vidtar ifrågavarande åtgärd. s.k. primär förhandlingsskyldighet. eller så att arbetsgivaren åläggs uppskovsskyldig- het under förutsättning att arbetstagarsidan begär förhandlingar. Vid valet mellan dessa båda former bör enligt kommittén hänsyn tas till båda sidors intresse av att lagen inte föreskriver en alltför tungrodd och osmidig ord— ning. enligt vilken förhandlingar måste föregå varje enskilt beslut eller åt- gärd i företagslednings- eller arbetsledningsfrågor oberoende av dess bety- delse för arbetstagarsidan. Primär förhandlingsskyldighet bör med hänsyn härtill förbehållas sådana frågor. i vilka det finns skäl att generellt utgå från att arbetstagarnas fackliga organisation alltid vill förhandla. I frågor av mindre allmän betydelse bör det enligt kommittén vara tillräckligt att fast- slå en rätt för arbetstagarsidan att förhandla och en skyldighet för arbetsgi— varen att avvakta med beslut och åtgärder till efter slutförandet av för- ' handling på begäran av motparten. Det förutsätts i förslaget på denna

• Sida 54
•  Original

Prop. 1975/76: 105 Bilaga 1 Arbetsmarknadsdepartementet 40

punkt att närmare regler för utövandet av arbetstagarsidans förhandlings- rätt och arbetsgivarens uppskovsskyldighet skall utformas i kollektivavtal och att därigenom skall skapas praktiskt verkande ordningar. som ger ar- betstagarsidan alla de möjligheter att öva inflytande i förhandlingens form som kan av den sidan betraktas som önskvärda.

Mot den här angivna bakgrunden föreslår kommittén följande regler om förhandlingsrätt och förhandlingsskyldighet. upptagna i 11—13 55 av den föreslagna lagen om förhandlingsrätt och kollektivavtal (FKL).

Enligt 1 I &. som i sina huvuddrag motsvarar de centrala stadgandena i 4 & FFL. skall förening på endera arbetsgivar- eller arbetstagarsidan äga rätt att påkalla förhandling med förening på motsidan rörande villkor varom kollektivavtal kan träffas eller eljest rörande förhållande som avses med den föreslagna lagen. Sådan rätt skall tillkomma förening av arbetstagare även i förhållande till arbetsgivare. hos vilken medlem i föreningen är eller varit arbetstagare. liksom arbetsgivare i förhållande till sådan förening. Rätt för part att påkalla förhandling medför enligt en sista punkt i paragra— fen skyldighet för motparten att träda i förhandling.

[ 12 och 13 .es av förslaget anges vilken förhandlingsskyldighet som skall åvila arbetsgivare i fråga som han enligt avtal äger att slutligen bestämma över. Innebörden av paragrafema är att arbetsgivaren skall. om han är btrnden av kollektivavtal, vara skyldig att i varje sådan fråga förhandla med sin av frågan berörda lokala motpart i kollektivavtalet. Arbetsgivaren skall vidare i princip vara skyldig att avvakta med beslut eller åtgärd till dess den lokala förhandlingen hunnit genomföras. I frågor av mera allmän betydelse har arbetsgivarens förhandlings- och uppskovsskyldighet kon- struerats som en regel om primär förhandlingsskyldighet: enligt 13 5 skall den kollektivavtalsbundne arbetsgivaren träda i förhandling innan beslut fattas eller eljest åtgärd vidtas som rör av avtalet bunden arbetstagare och som innebär omläggning. nedläggning eller inskränkning av driften eller överlåtelse eller upplåtelse av företaget eller som eljest medför viktigare förändring av drifts- eller arbetsförhållandena eller av anställningsförhål- landena i övrigt. 1 frågor som enbart berör individuella fall eller som eljest är av mindre ingripande betydelse för arbetstagarkollektivet i dess helhet skall det i stället vara arbetstagarsidans sak att ta initiativet till förhand- ling. Enligt 12 5 skall kollektivavtalsbunden arbetsgivare vara skyldig att när det påkallas förhandla med lokal motpart i varje fråga. som rör förhål- landet mellan arbetsgivaren och hos honom anställd arbetstagare vilken är medlem i den avtalsslutande föreningen på arbetstagarsidan, även om frå- gan rör förhållande varöver arbetsgivaren enligt kollektivavtal äger att be- stämma. Och arbetsgivaren åläggs vidare skyldighet att avvakta med be- slut eller annan åtgärd till dess förhandlingen slutförts. om sådant uppskov skäligen kan krävas av honom.

Vad gäller ämnesområdet för förhandlingar enligt de föreslagna reglerna har detta angivits i 1 1 & genom uttrycket "rörande villkor varom kollektiv-

• Sida 55
•  Original

Prop. 1975/76:105 Bilagal Arbetsmarknadsdepartementet 41

avtal kan träffas eller eljest rörande förhållande som avses med denna lag". Enligt kommitténs motivtexter är syftet med detta sätt att bestämma tillämpningsområdet för lagens regler att markera. att förhandlingsrätten skall vara så vidsträckt att inga frågor som det är angeläget för arbetstagar- na att få inflytande över skall bli uteslutna. När fråga är om ett mellan par— terna oreglerat förhållande kommer området för förhandlingsrätten enligt kommitténs förslag att sammanfalla med det område. inom vilket uppgö- relse mellan parterna kan ges kollektivavtalets form. Liksom enligt gällan- de rätt skall förhandlingar enligt den föreslagna lagen dock även kunna ut- mynna i enskilt avtal mellan arbetsgivare och arbetstagare. Vidare omfat- tas liksom enligt 4 & FFL förhandlingari rättstvister av den föreslagna la- gens regler. vare sig tvisten rör tolkning eller tillämpning av enskilt eller kollektivt avtal eller den rör tillämpning av lag som har betydelse för för- hållandet mellan arbetsgivare och arbetstagare.

Liksom enligt gällande rätt bygger kommitténs förslag på anknytningen till ett avtalsförhållande mellan arbetsgivare och arbetstagare. En utveck- ling har dock skett i förslaget så tillvida som även ett förutvarande anställ- ningsförhållande i princip är tillräckligt för förhandlingsrätt. Däremot avvi- sar kommittén tanken att införa lagstadgad förhandlingsrätt för arbetssö- kande. Skälet härtill är i huvudsak att behovet av en sådan utvidgning av förhandlingsrätten inte anses motsvara de därav följande komplikationer- na. främst när det gäller att finna en principiellt och praktiskt någorlunda invändningsfri avgränsning av den förhandlingsskyldighet som skulle ge- nom utvidgningen åläggas arbetsgivarna.

Kommittén behandlar i sina motiv ingående avgränsningen av den för— handlingsrätt för arbetstagarsidan i företags- och arbetsledningsfrågor. som föreskrivitsi 12 och 13 55 av lagförslaget.

Vad gäller anknytningen av förhandlingsrätten till kollektivavtalsför- hållanden förklarar kommitten inledningsvis. att avsteg inte bör göras från gällande rätts princip att de grundläggande rättsliga betingelserna för fack- lig verksamhet — förhandlingsrätt och skydd för föreningsrätten. behörig- het att träffa kollektivavtal och rätt inom de ramar som dras upp i lagstift- ningen att gå till facklig strid — skall vara desamma för alla sammanslut- ningar på arbetsmarknaden oavsett målsättning och storlek. Något sådant avsteg görs emellertid enligt kommitténs åsikt inte när man förbehåller kol- lektivavtalsbundna arbetstagarorganisationer rätten att genom förhandling ingripa i beslutsprocessen hos arbetsgivaren: med regler om sådan rätt har man lämnat det hittills vedertagna området för fackliga förhandlingar och det kan då i princip. uttalar kommittén. inte finnas något hinder att. i den utsträckning som ter sig nödvändig eller lämplig. även genom rättsliga be- gränsningar ta hänsyn till det ömsesidiga intresset av att ingreppet inte får till effekt att arbetsgivarens verksamhet hindras eller väsentligt försvåras. Genom anknytningen till kollektivavtalsförhållanden bevaras likställighe- ten så till vida som alla arbetstagarsammanslutningar har från rättsliga syn—

• Sida 56
•  Original

Prop. 1975/76:105 Bilagal Arbetsmarknadsdepartementet 43

punkter samma möjligheter att tillvinna sig den ifrågavarande rätten gent- emot arbetsgivaren, ytterst genom att med fackliga maktmedel förmå ho- nom att träffa kollektivavtal.

Kommittén tillägger emellertid att de övervägande praktiska skäl. som talar för att förhandlingsrätten enligt 12 och 13 åå förbehålls arbetstagaror- ganisationer med kollektivavtal. inte nödvändiggör en så sträng gränsdrag- ning att andra arbetstagarsammanslutningar skulle vara helt avskurna från rätt att i förhandlingens form anlägga synpunkter på frågor som faller un- der arbetsgivarens bestämmanderätt. Den allmänna förhandlingsrätten en- ligt 11 få skall enligt kommittén anses grunda en skyldighet för arbetsgiva- ren åtminstone att på begäran samtala om enskilda beslut med företrädare för minoritetsorganisation till vilken av beslutet berörd arbetstagare hör. låt vara att denna skyldighet inte är förenad med något åliggande att upp- skjuta beslutet i avvaktan på förhandlingens genomförande.

Anknytningen av den här ifrågavarande förhandlingsrätten till etablera- de kollektivavtalsförhållanden motiveras enligt kommittén även av syftet att bygga vidare på redan utvecklat samarbete mellan arbetsgivarna och de arbetstagarorganisationer. med vilka de regelmässigt har kollektivavtal. Kommittén ser ett värde i anknytningen till de redan existerande kontak- terna på det lokala planet mellan arbetsgivaren och vederbörande arbetsta— garorganisationers lokala sammanslutningar. vare sig parterna väljer att genom avtal skapa särskilda formerför förhandlingarna i hithörande frågor eller de avstår därifrån. Enligt kommittén talar även intresset av samord- ning med andra former för arbetstagarinflytande i företagen. t.ex. med stöd av lagstiftningen om styrelserepresentation för de anställda eller av avtal om företagsnämnder. för att förhandlingar enligt 12 och l3 åå förläggs till det lokala planet. Förhandlingar enligt 12 och 13 åå skall enligt kom- mittén ses som ett led i det företagsdemokratiska systemet i det enskilda företaget. Som framgått är de föreslagna förhand]ingsrättsreglerna också utformade på detta sätt. Skyldighet för arbetsgivare att förhandla även på central nivå i sådana frågor som avses med 12 och 13 åå. och till äventyrs att uppskjuta beslut eller åtgärd till dess sådan central förhandling slut- förts. är enligt kommitténs förslag beroende av om avtal kan träffas därom.

De regler om skyldighet för arbetsgivaren att avvakta med beslut och åt- gärder. för vilka här redogjorts. är tillämpliga enbart i förhandlingar med stöd av I2 och 13 åå FKL. Såvitt gäller förhandlingar i rättstvister enligt den föreslagna II & saknas enligt kommitténs uppfattning behov av en motsvarande uttrycklig regel. eftersom i sådana fall samma resultat uppnås genom att arbetsgivaren bär skadeståndsansvar för att beslut inte fattas i strid mot kollektivavtal eller lag och för att oriktigt beslut inte fattas när tvist råder om innebörden av avtal. Och vid förhandlingari intressetvister uppkommer enligt sakens natur inte någon självständig fråga om behov av uppskov.

Gällande lagstiftning om förhandlingsrätt innehåller inte några regler om

• Sida 57
•  Original

Prop. 1975/76:105 Bilagal Arhetsmarknadsdepartementet 43

skyldighet för part att i förhandlingar förete material. som utgör underlag för partens eget ställningstagande i förhandlingen. eller eljest några regler om bevisningen vid tvisteförhandlingar. Inte heller finns några stadganden om rätt för arbetstagarsidan till information om företagens förhållanden el- ler till insyn i övrigt i arbetsgivarens verksamhet. Regler av den arten finns däremot i kollektivavtal. främst i de s.k. företagsnämndsavtalcn vilka fö- reskriver skyldighet för arbetsgivarna att tillhandahålla information i pro- duktionsfrågor. ekonomiska frågor och personalfrågor. Genom den förut nämnda. under våren 1975. efter det att kommittén avlämnat sitt huvudbe— tänkande. träffade överenskommelsen mellan SAF samt LO och PTK om ekonomikommitté och arbetstagarkonsulter har delvis nya former valts för strävandena att vidga arbetstagarnas insyn i företagen. Enligt överens— kommelsen skall i de därav omfattade företagen en särskilt inrättad s.k. ekonomikommitté eller en i särskild ordning utsedd ekonomisk konsult för arbetstagarna få i princip fullständig tillgång till skriftlig och muntlig infor- mation av betydelse för att bedöma företagets ekonomiska ställning och ,utveckling.

Kommittén har funnit att reglema om lagstadgad förhandlingsrätt bör kompletteras med vissa grundläggande bestämmelser om rätt till informa- tion. l kommitténs förslag ingår därför dels en regel om skyldighet för för- handlande part att på motparts begäran låta denne ta del av och. om det kan ske utan oskälig kostnad eller omgång. eller denne överlämna bestyrkt avskrift av sådana handlingar och uppgifter varöver parten förfogar och vilka erfordras för en riktig bedömning av den fråga förhandlingen avser (17 å). dels ett stadgande om skyldighet för kollektivavtalsbunden arbetsgi- vare att fortlöpande hålla motpart. gentemot vilken han är förhandlings- skyldig enligt 12 och 13 åå. underrättad om den produktionsmässiga och ekonomiska utvecklingen i företaget liksom om riktlinjerna för företagets personalpolitik (18 å).

Med hänsyn till att vid tiden för slutförandet av kommitténs uppdrag för- handlingar pågick mellan de centrala parterna på arbetsmarknaden i frågan om rätt att utse s.k. arbetstagarkonsulter i företagen. sedan förslag till sär- skild lagstiftning i det ämnet utarbetats inom industridepartementet. har kommittén förklarat sig för Sin del vilja avstå från att gå in på den frågan.

Kommittén har"-ansett att den utvidgning av förhandlingsskyldigheten och av parts skyldighet att ställa material till motparts förfogande som in- nefattas i lagförslaget kräver att part i mycket angelägna undantagsfall ges rätt till befrielse från honom eljest åliggande skyldigheter. Mot denna bak- grund har kommittén föreslagit en bestämmelse (19 å) av innehåll att vad som sägs i 13 å, om primär förhandlingsskyldighet samt i 17 och 18 åå om rätt till information inte skall gälla om parts fullgörande av där stadgad skyldighet skulle för honom eller annan medföra påtaglig risk för skada. Denna regel. som enligt vad kommittén betonar skall tillämpas mycket re- striktivt. hänger nära samman med regler i den föreslagna lagen om tyst-

• Sida 58
•  Original

Prop. 1975/76:105 Bilagal Arbetsmarknadsdepartementet 44

nadsplikt. Dessa regler (51 och 52 åå) har fått den utformningen att part. som på grund av 13. 17 eller 18 åå skall lämna motpart besked om enskilt företags eller sammanslutnings affärs- eller driftsförhållanden. skall äga göra skriftligt förbehåll om tystnadsplikt i fråga om beskedet. Göres sådant förbehåll är parten enligt förslaget inte skyldig att lämna beskedet till andra än sådana representanter för motparten vilka denne på förhand till skäligt antal utsett att ta emot beskedet. Sådan representant har tystnadsplikt. vil- ken sanktioncrats med bötcs- och skadeståndsansvar. Kontroll över att rätten att göra förbehåll om tystnadsplikt inte utnyttjas på obehörigt sätt föreslås kunna uppnås genom rätt att föra talan om hävande av tystnads- plikten. när skada inte kan anses följa av att det besked förbehållet avser yppas eller nyttjas.

Bland de av kommittén föreslagna reglerna om förhandlingsrätt ingår även vissa. delvis från FFL överförda. regler om innebörden av förhand- lingsskyldighet enligt lagen och om ordningen för påkallande och genomfö- rande av förhandlingar m.m. Nya är vissa regleri förslaget om tidsfrister för inledande av förhandlingar (15 å). vilka har till syfte att motverka de ibland avsevärda dröjsmål på den punkten som nu förekommer i prakti- ken. liksom vissa regler om rätt för arbetstagarrepresentanter i förhand- lingar till orubbade anställningsförmåner vid deltagande i förhandlingar (16 å).

De av kommittén föreslagna reglerna om förhandlingsrätt och rätt till in- formation är i den meningen tvingande att part inte kan genom avtal förbin- da sig att på förhand avstå från rättigheten som lagen ger. Dispositiva är enligt förslaget bara reglerna om vissa frister för inledande av förhandling- ari 15 å andra stycket FKL.

Till skillnad från vad som är fallet i gällande rätt har de skyldigheter. som föreslagits av kommittén i hithörande avsnitt av FKL. enligt förslaget förenats med skadeståndssanktion.

Ledamöterna Edlund. Gustafsson och Westerberg anför på en rad punk- ter annan mening när det gäller kommitténs förslag på förhandlingsrättens område. De framhåller till en början att den förhandlingsrätt för arbetsta- garsidan i frågor inom området för arbetsgivarens bestämmanderätt. som kommittén föreslagit. bör vara en fullt utbildad förhandlingsrätt av samma innebörd och med samma status som fackliga förhandlingar i allmänhet: den nya förhandlingsrätten får inte utformas på sådant sätt att den i realite- ten inte är något annat eller mera än sådan rätt till samråd eller överlägg- ningar som nu förekommer med stöd i avtal eller. på vissa områden. i sär- skild lagstiftning. Vidare betonar de att alla former av förhandlingar. vare sig de rör intresse- eller rättstvister eller de utgör sådana förhandlingar inom arbetsgivarens bcstämmandeområde som avses med kommitténs re— formförslag. bör vara grundade på enhetligt konstruerade regleri lag. Det- ta innebär att lagen inte bör innehålla någon begränsning av förhandlings- rätten till att omfatta enbart förhandlingar i förhållandet mellan arbetsgi-

• Sida 59
•  Original

Prop. 1975/76: 105 Bilaga 1 Arbetsmarknadsdepartementet 45

varna och deras lokala motparter. Vidare bör regler om skyldighet för ar- betsgivaren att uppskjuta beslut och åtgärder i avvaktan på slutförandet av förhandlingar gälla generellt och oavsett arten av den ifrågavarande för- handlingen. dvs. även om arbetstagarparten vill föra upp förhandlingen på central nivå. Vad beträffar anståndsskyldigheten för arbetsgivaren bör en- ligt dessa ledamöter huvudregeln vara att det skall tillkomma arbetstagar- parten att avgöra om arbetsgivaren skall låta anstå med beslut eller inte. Den primära förhandlingsskyldigheten bör vidare ges ett mera vidsträckt tillämpningsområde än enligt den föreslagna 13 å FKL och avse även vis- sa frågor av individuell natur. Slutligen kan enligt reservantemas mening komma i fråga att på särskilda punkter bygga ut reglerna om förhandlings— rätt och förhandlingsskyldighet med regler om en på ett eller annat sätt konstruerad vetorätt för arbetstagarparten.

Reservanterna Edlund. Gustafsson och Westerberg behandlar också frå- gan om förhandlingsrätt för pensionerade arbetstagare och understryker det önskvärda i att lagstiftningsarbetet på den punkten snarast förs till ett slut enligt de linjer som drogs upp i ett år 1972 framlagt utredningsförslag (SOU 1972: 33) Förhandlingsrätt för pensionärer.

Även på området för informationsskyldigheten och rätten till insyn anför Edlund. Gustafsson och Westerberg på en rad punkter en annan mening än kommitténs majoritet. Principiellt bör enligt deras uppfattning gälla att de anställda skall ha rätt till all den insyn i företaget och arbetsförhållandena som de finner sig ha behov av. För att informationen skall kunna användas på bästa sätt måste den också kunna föras vidare inom arbetstagarnas or- ganisation. Arbetsgivaren skall inte ha rätt att efter eget gottfinnande av- göra i vad mån information skall lämnas. Skulle företagets berättigade in- tresse kräva viss begränsning av informationen. bör den fackliga organisa- tionen likväl genom utsedda företrädare hållas underrättad. Det bör vara parternas sak att i kollektivavtal fastställa närmare regler på området. Kan därvid inte nås enighet bör arbetstagarorganisationens bedömning gälla. Mera konkret innebär dessa ledamöters ståndpunkt att lagen bör innehålla en principregel om rätt för arbetstagarna till obegränsad information om företaget och dess verksamhet. medan närmare regler om utövandet av denna rätt och om eventuella inskränkningar i rätten till vidareförande av information bör göras till föremål för förhandlingar och kollektivavtal. Vidare föreslås att den i 17 å FKL stadgade skyldigheten att lämna ut handlingar och uppgifter inte skall vara begränsad till att gälla enbart i sam- band med förhandlingar, liksom att skyldigheten skall för arbetsgivarpar- tens del byggas ut till att även omfatta åliggande att medverka till gemen- sam komplettering av utredningsmaterial. Undantagsregeln i 19 å FKL bör enligt dessa ledamöters mening vidare helt utgå ur lagen och reglerna om tystnadsplikt i princip ersättas med kollektivavtal i samma ämne. Bötespå- följd för brott mot tystnadsplikt böri varje fall inte komma i fråga. Slutli- gen anser de tre ledamöterna att vissa frågor bör underkastas ytterligare

• Sida 60
•  Original

Prop. 1975/76:105 Bilagal Arbetsmarknadsdepartementet 46

utredning. främst problemen kring bevisskyldighet i tvisteförhandlingar. frågan om förhandingsrätt och fackliga rättigheter i övrigt för pensionärer och frågan om fackliga förtroendemäns tillträde till arbetsplatserna för full- görande av sina uppdrag.

Även andra av kommitténs ledamöter tar i reservationer eller särskilda yttranden upp frågor med anknytning till förhandlingsrätten. Ledamöterna Hansson och Lindberg berör särskilt frågan om effektiviteten av förhand- lingsrätt såsom medel att skapa ett grundläggande inflytande för arbetsta- garna i frågor. som ligger inom ramen för arbetsgivarens bestämmanderätt. och tar i anslutning därtill tipp ett flertal problem som hänger samman med de lokala fackliga organisationernas resurser att förhandla effektivt. De pe- kar vidare särskilt på svårigheterna att skapa förutsättningar för ett effek- tivt fackligt arbete på små arbetsplatser och föreslår att därmed förknippa- de problem blir föremål för utredningi särskild ordning. Såvitt gäller rätten till information och insyn i arbetsgivarens verksamhet betonar de särskilt fördelarna med den lösning som liggeri rätt för arbetstagarna att utse eko- nomiska konsulter. s.k. arbetstagarkonsultcr. Ledamoten Ekinge utveck- lar i ett särskilt yttrande det samband som föreligger mellan utvidgning av förhandlingsrätten jämte andra därmed sammanhängande arbetsrättsliga reformer, å ena sidan. och ändringar i företagsdemokratiskt syfte av sådan lagstiftning som den associationsrättsliga och den kommunalrättsliga. Le- damöterna Bratt och Lindström. slutligen. föreslår i fråga om tystnads— pliktsreglerna dels den skämningen av bestämmelsen om utseende av mot— tagare av förtrolig information att dessa skall. om annat inte bestämts i så- dant partssammansatt organ som åsyftas i 26 å andra stycket FKL, utses i samråd med arbetsgivaren till ett antal av högst två. dels att ett uttalande görs om att den naturliga påföljden för den som bryter mot honom åvilande tystnadsplikt bör vara att han av sina huvudmän entledigas från sitt upp- drag och ersätts med någon annan.

4.3. Remissyttrandena

4.3 . I. Allmänt nin förhandlingsrc'inen

Kommitténs förslag och uttalanden om den lagstadgade förhandlingsrät- ten i allmänhet har fått ett i huvudsak positivt mottagande. Remissinstan- ser som företräder arbetsgivaresidan efterlyser dock på några punkter en tydligare avgränsning av skyldigheten att förhandla och föreslår regler som förhindrar missbruk av förhandlingsrätten. Några remissinstanser menar tvärtom att den allmänna lagstadgade förhandlingsrätten bör utvidgas i några avseenden.

TCO finner det positivt att kommittén på ett så klart sätt fastslagit att förhandlingsrätten gäller i alla frågor som rör förhållandet mellan arbetsgi- vare och arbetstagare. Organisationen tillstyrker också kommitténs förslag

• Sida 61
•  Original

Prop. 1975/76:105 Bilagal Arbetsmarknadsdepartementet 47

att förhandlingsskyldigheten skall vara förenad med skadeståndsansvar. Även LO uttalar sig positivt om förslaget på dessa punkter. Arbetsmiljön!- rudningen finner det vara av betydelse från utredningens utgångspunkter att det blir klarlagt att arbetsgivaren är förhandlingsskyldig beträffande ar- betsmiljöfrågorna i hela deras vidd och att skyldigheten gäller även i för- hållande till icke avtalsbundna organisationer liksom beträffande frågor som har betydelse endast för enskild arbetstagare. Även SAC hälsar med tillfredsställelse att kommittén särskilt har uttalat att förhandlingsrätten gäller i frågor som berör t. ex. en enskild medlem i en minoritetsorganisa- tion som inte har eget kollektivavtal på en arbetsplats.

SAF säger sig inte ha anledning till erinran från lagteknisk synpunkt mot kommitténs förslag till utformning av de allmänna reglerna om förhand- lingsrätt i 11 å FKL. Föreningens uppfattning är dock att det bör finnas gränser för förhandlingsrätten. Sålunda bör inte förhandlingsrätten kunna åberopas när syftet är att ändra på en redan avtalad kollektivavtalsreg- lering. Enligt SAF:s uppfattning föreligger inte några sakliga skäl för för- handlingsrätt när syftet är detta. SAF förklarar att det är angeläget att deti det fortsatta lagstiftningsarbetet blir fastslaget att det skall finnas en be- gränsning i förhandlingsrätten på denna punkt och att denna begränsning skall äga tillämpning även på frågor som är negativt reglerade i kollektivav- tal. Beträffande rättstvister är det SAF:s uppfattning att förhandlingsrätt inte rimligtvis bör föreligga om inte part som vill påkalla förhandlingar själv gör gällande att det sakligt sett föreligger en tvist. 1 den mån det rör sig om lagföreskrifter eller av myndighet utfärdade anvisningar som ar— betsgivaren är skyldig att iaktta kan det enligt SAF givetvis inte heller vara berättigat att arbetstagarsidan med åberopande av förhandlingsrätt söker ändra tillämpningen av föreskrifterna. Slutligen efterlyser SAF bättre väg- ledning i fråga om gränserna mellan den allmänna förhandlingsrätten enligt 11 å FKL och reglernai 12 och 13 åå FKL om utvidgad förhandlingsrätt.

KFO anser att regler bör tillskapas för att förhindra missbruk av för- handlingsrätten. l preventivt syfte bör skadeståndsansvar lämpligen före- skrivas för organisation som gör sig skyldig till missbruk. KFO påpekar att de föreslagna reglerna ålägger arbetstagarorganisationerna ett stort ansvar för att förhandlingsverksamheten inte får sådana proportioner att den men- ligt inkräktar på den övriga verksamheten. I den mån man inte kommer att leva tipp till detta ansvar kan enligt KFO de föreslagna reglerna komma att medföra betydande skadeverkningar. KFO hyser ingen oro för att de före- slagna reglerna skall komma att missbrukas av de etablerade organisatio- nerna. men anser att det inte kan uteslutas att en organisation av olika an- ledningar kan finna den utvidgade förhandlingsrätten vara ett hjälpmedel i strävan att vinna medlemmar från andra organisationer. KFO framhåller vidare att avsaknaden av allmän lagstiftning om ideella föreningar och oklarheten beträffande förutsättningarna för att förening skall anses ha rättskapacitet kan komma att vålla arbetsgivarna bekymmer vid ställnings-

• Sida 62
•  Original

Prop. 1975/76:1(15 Bilagal Arhetsmarknadsdepartementet 48

tagande till förhandlingsframställningar från icke etablerad organisation. Enligt KFO:s mening torde den utvidgade förhandlingsrätt som tillerkän- nes föreningar enligt förslaget kunna medföra ett ökat intresse för frak- tionsbildningar och därigenom göra förhandlingsarbetet orimligt betungan- de. Det förhållandet att förslaget. liksom flera av de under senare år tillska- pade lagarna på arbetsrättens område. erbjuder förening att med rättsver- kan gentemot medlem och motpart företa rättshandlingar i flera olika sam- manhang kräver enligt KFO att man i lag fastställer de formella förutsätt- ningarna för att fackliga organisationer skall vinna rättskapacitet. KFO sätter vidare i fråga om förhandlingsrätten bör vara obegränsad för för- eningar med ett fåtal medlemmar på en arbetsplats. KFO efterlyser slutli- gen också regler för lösande av gränslinjetvister mellan arbetstagarorgani- sationer.

Kommitténs förslag att arbetstagareförening skall ha förhandlingsrätt även i förhållande till arbetsgivare hos vilken medlem i föreningen tidigare har varit anställd lämnas utan erinran av så gott som samtliga remissinstan- ser. LO påpekar att kommitténs förslag på denna punkt innebär att de frå- gor som behandlas i betänkandet (SOU 1972: 33) Förhandlingsrätt för pen- sionärer delvis fått sin lösning. LO framhåller emellertid vikten av att ock- så övriga frågor i detta sammanhang snarast lagregleras i enlighet med vad som föreslagits i betänkandet. TCO anser det glädjande att kommittén föreslår att arbetstagarorganisationerna skall ha förhandlingsrätt och rätt att sluta kollektivavtal om förmåner som hänför sig till förutvarande an— ställning. TCO pekar dock på att förhandlingsrätten enligt förslaget till- kommer endast den arbetstagarorganisation till vilken medlemmarna vid förhandlingstillfället är anslutna och att det ofta händer att en arbetstagare övergår från ett avtalsområde till ett annat. Om arbetstagaren då byter or- ganisation skall enligt förslaget förhandling med den tidigare arbetsgivaren föras av arbetstagarens nya organisation. Detta innebär att en organisation riskerar att tvingas förhandla inom ett avtalsområde som är helt främman- de för den. TCO anser att ett sådant system inte är ändamålsenligt utan föreslår. att förhandlingsrätt också skall tillkomma förening av arbetstaga- re vari ifrågavarande arbetstagare har varit medlem. TCO framhåller dess- utom att parterna måste vara berättigade att vidta stridsåtgärder för att för- handlingsrätten skall vara meningsfull.

Förhandlingsrätten enligt 1 [ å i kommitténs förslag gäller endast för det fall att den fackliga organisationen har medlemmar anställda hos arbetsgi- varen. Srenska rransporfarberardi'irbunder finner dettna begränsning föga motiverad och anser att det är synnerligen otillfredsställande att lagen inte ger skyldighet för arbetsgivare att träda i förhandling för slutande av kol— lektivavtal även när han inte har anställda medlemmar i föreningen. För- bttndet understryker att en sådan skyldighet att träda i förhandling skulle innebära en fördel för oorganiserade arbetsgivare. Genom förhandlingen skulle de ges information om arbetets villkor och om försäkringsvillkor

• Sida 63
•  Original

Prop. 1975/76:105 Bilagal Arbetsmarknadsdepartementct 49

m.m. Förbundet förordar därför att även fackförening utan medlemmar vid ett företag skall ges rätt till förhandling med företaget. Förbundet anför vidare att det vid företag utan anställda är väsentligt att kollektivavtal finns som genast träder i tillämpning när en person anställs. Särskilt inom åkeri- branschen finns ett stort antal sådana företag, som förbundet inte har nå- gon möjlighet att kontinuerligt bevaka. LO. som instämmeri vad Svenska transportarbetareförbundet anför i denna fråga. förklarar att rätten att teckna avtal med en arbetsgivare inte får göras beroende av om arbetsgiva- ren har personal anställd i sin verksamhet. Arbetsgruppen inom juridiska fakulteten vid Stockholms universitet framför liknande synpunkter och framhåller dessutom att om arbetssökande ges föreningsrätt bör de också ha förhandlingsrätt.

Enligt H otell- och restanranganställdasförbund bör den fackliga organi- sationen ha rätt till kollektivavtal på arbetsplatser där den har eller normalt brukar ha medlemmar. Arbetsgivaren bör enligt förbundet automatiskt bli bunden av kollektivavtal två veckor efter att sådant avtal begärts. om han inte dessförinnan förhandlat med arbetstagarsidan. Svenska målarqför- bundet är mot bakgrunden av erfarenheter från sitt verksamhetsområde in- ne på liknande tankegångar och menar att arbetsgivare bör vara av lagen förhindrade att söka undgå kollektivavtal med primär arbetstagarorganisa- tion genom att sluta avtal med annan organisation på arbetstagarsidan.

4.3.2. Förlmm'llingsrätt enligt 12 och 13 N FKL Bland remissinstansema råder i huvudsak enighet om att lagen bör inne- hålla regler om förhandlingsrätt i de fall som åsyftas med 12 och 13 55 FKL. Meningarna om reglernas närmare innehåll och utformning är där- emot olika. Flertalet av de remissinstanser som företräder arbetsgivarin- tressen säger sig i stort sett kunna acceptera kommitténs förslag. medan arbetstagarorganisationerna i allmänhet ansluter sig till de lösningar som föreslås av LO:s och TCO:s representanter i kommittén. Mest omstridda är frågorna om skyldighet för arbetsgivaren att avvakta med beslut och åt- gärder till dess han förhandlat med motpart på arbetstagarsidan. omfatt- ningen av den s. k. primära förhandlingsskyldigheten och kommitténs för- slag att arbetsgivarens förhandlingsskyldighet enligt 12 och 13 55 FKL skall gälla enbart i förhållande till lokal sammanslutning av arbetstagare.

Flera remissinstanser noterar att kommitténs förslag om primär förhand- lingsskyldighet i huvudsak ansluter till gällande bestämmelser i företags- nämndsavtalen. Svenska kom/nunförbundet påpekar sålunda att den för- handlingsskyldighet som föreskrivs i 13 å FKL redan i dagi stort sett iakt- tas. eftersom i allmänhet samråd sker och hänsyn tas till de anställdas syn- punkter innan någon väsentlig förändring sker av deras anställningsförhål- landen. Kommunförbundet finner det för egen del självklart att de anställ- das synpunkter bör utgöra del av beslutsunderlaget vid viktigare föränd- ringar rörande deras arbetsförhållanden.

4—Riksdugen 1975/76. l rum!. Nr 105. Bilaga ]

• Sida 64
•  Original

Prop. 1975/761l05 Bilagal Arbetsmarknadsdepartementet 50

SAF betonar att arbetsgivarens skyldigheter förändras enligt kom- mittens förslag till att avse förhandling medan det enligt företagsnämnds- avtalen enbart rör Sig om skyldighet att informera och samråda. En utvidg- ning ligger också däri att lagförslaget är tillämpligt på alla företag medan företagsnämndsavtalen enbart gäller de större. Vid många företag har man numera. framhåller SAF. lyckats bygga upp ett gott och harmoniskt sam- arbete. Från företagens sida befarar man att detta samarbete kommer att påverkas ofördelaktigt av den förskjutning av inflytandet till de fackliga or- ganisationerna som den föreslagna reformen innebär. SAF säger sig för sin del inte kunna aeceptera en längre gående innebörd av den utvidgade för- handlingsrätten än den som kommitténs majoritet ställt sig bakom. Svea hovrätt anser att det allmänt sett framstår som i hög grad berättigat att de anställda genom sina organisationer beredes tillfälle till överläggning med arbetsgivaren innan denne vidtar tilltänkta åtgärder som innebär genomgri- pande förändringar. Detta gäller enligt hovrätten oberoende av förekoms- ten av kollektivavtal. Att generellt föreskriva förandlingsskyldighet med principiell uppskovsskyldighet när arbetsgivaren enligt avtal har rätt att slutligt bestämma ter sig däremot enligt hovrättens uppfattning mindre följdriktigt. En sådan reglering kan vid ett flitigt utnyttjande från arbetsta- garorganisationens sida innebära betydande risk för praktiska olägenheter. exempelvis en ineffektivitet vid verksamhetens bedrivande som normalt inte anses försvarbar. och ökade motsättningar mellan parterna. allt till ömsesidig nackdel. samtidigt som den inte hindrar arbetsgivaren från att i sina beslut underlåta att ta önskvärd hänsyn till arbetstagaresidan.

LO säger sig konstatera med djup besvikelse att stadgandet om primär förhandlingsskyldighet har fått en så snäv avfattning att det inte går längre än samrådsskyldigheten i gällande företagsnämndsavtal. Dessa regler är prövade under många års företagsnämndsarbete och framstår enligt LO:s mening som klart otillräckliga. LO anser det vara utomordentligt viktigt att även sådana förändringar som kan vara mycket betydelsefulla för enskilda arbetstagare omfattas av arbetsgivarens primära förhandlingsskyldighet. LO framhåller att den fortgående tekniska utvecklingen medför problem för arbetstagarna. både som kollektiv och som enskilda individer. LO erin- rar också om att flera av de nya lagarna på arbetsrättens område ger rätt till förhandlingar före beslut även vid rent individuella förändringar. LO krä- ver en regel. som innebär att det skall åvila arbetsgivaren att initiera för— handlingar i alla frågor där han önskar vidta förändringar. utom då annan lag eller avtal föreskriver annat. T("O framför liknande synpunkter och be- gär också att arbetsgivarna skall åläggas primär förhand]ingsskyldighet in- för alla förändringar som de önskar företa.

Även SACO/SR anser att den primära förhandlingsskyldighctcn bör ut— vidgas till att gälla också vid ingripande ändring i arbetsvillkoren för en- skild arbetstagare_ t.ex. långvarig förflyttning eller väsentligt och under längre tid ändrade arbetsuppgifter. I dessa fall bör enligt SACO/SR under-

• Sida 65
•  Original

Prop. 1975/76:105 Bilagal Arbetsmarknadsdepartementet 51

rättelsen lämnas både till den kollektivewtalsslutande organisationen och till den berörde individen. så att denne får tillfälle att begära biträde av sin egen organisation. om denna inte har slutit kollektivavtal med arbetsgiva- ren. Påkallar en sådan kollektivavtalslös organisation överläggningar i den aktuella frågan. vilket är möjligt enligt förslagets ll &. bör arbetsgivaren liksom enligt lZ & vara skyldig att avvakta med verkställighet av beslutet. om sådant uppskov skäligen kan krävas av honom. Statens industrirerk anför att material som verket samlat in tyder på att betydelsefulla beslut i företagen ofta fattas utan att företagsnämnden i förväg har behandlat fr. - gorna. Detta belyser enligt industriverket nämndinstitutionens begräns- ningar och behovet av att en primär förhandlingsskyldighet för arbetsgiva— ren i eentrala frågor tillskapas. Svenska tcaterji'irbrmdct anser att den ut- vidgade förhandlingsrätten skall vara en uttalad förhandlingsrätt och inte en samråds- eller överläggningsrätt samt att den skall omfatta även indivi- duella fall. Arkilt'ktji'irbmulct föreslår att icke kollektivavtalsbunden ar- betsgivare skall äläggas förhandlingsskyldighet av samma innebörd och omfattning Som den som gäller för kollektivavtalsbunden arbetsgivare. Samma åsikt framförs av Svenska haninarbetarförbrmdet.

Lt'insstyrclswr i Stockholms län påpekar att den nya förhandlingsrätten i praktiken inte torde tillföra arbetstagarsidan något mer än en vagt utfor- mad rätt till samråd. eftersom den inte innebär skyldighet för arbetsgivaren att medverka till något direkt resultat av förhandlingarna. Ett liknande synsätt kommer till luttryck i åtskilliga andra yttranden. Arbctsmil/"öutrecl- ningen framhåller att de lokala förhandlingsmöjligheterna har självständig betydelse i förhållande till den möjlighet att framtvinga medinflytande i ar- betsmiljöfl'ågor som "26 å i den föreslagna lagen erbjuder. bl. a. därigenom att förhandlingsskyldigheten också omfattar frågor som faller utanför arbe- tets ledning och fördelning. Så kan exempelvis vara fallet då beslut om själva produktionsinriktningen medför konsekvenser för arbetsmiljön. Ar- betsmiljöutredningen framhåller vidare att starka skäl talar för att förhand- lingar enligt reglerna om den utvidgade förhandlingsrätten bör samordnas med verksamheten inom skyddskommittéerna.

FFO framhåller att praktiskt taget varje förändring av drifts-. arbets- el- ler anställningsförhållandena kan sägas beröra hela arbetsstyrkan på få- mansarbetsplatserna. FFO ifrågasätter därför om inte den primära för- handlingsskyldigheten bör förbehållas frågor och situationer. som berör en större krets av arbetstagare. Möjlighet att avtala bort åtminstone delar av den primära förhandlingsskyldigheten är nödvändig för de små arbetsplat- serna. SPF ifrågasätter nödvändigheten av att inrymma individuella om- placeringsfrågor under den primära förhandlingsskyldigheten. eftersom dessa frågor kommer att falla under 26 5 i förslaget och dessas handlägg- ning alltså omfattas av en reell förhandlingsskyldighet.

Om de nya reglerna om bl. a. informationsplikt och primär förhandlings- skyldighet inte alltför lätt skall kunna kringgås är det enligt TCO:s uppfatt-

• Sida 66
•  Original

Prop. 1975/76:105 Bilagal Arbetsmarknadsdepartementet 52

ning nödvändigt att arbetsgivare som bryter mot dessa regler ådöms kraf- tigt tilltagna skadestånd. Arbetsgivarnas skadeståndsskyldighet måste va- ra så kännbar att de inte frestas att kalkylera med utgifter för skadestånd i sitt budgetarbete. En möjlighet vore enligt TCO att tillämpa ett system motsvarande det som finns i lagen om vissa anställningsfrämjande åtgär- der. Liknande synpunkter framförs av LO.

lin fråga som har tilldragit sig särskilt stor uppmärksamhet vid remissbe- handlingen är huruvida förhandlingsrätten enligt 12 och 13 55 FKL skall begränsas till lokala förhandlingar eller om förhandlingarna skall kunna föras upp på central nivå. Kommitténs förslag på denna punkt har utsatts för stark kritik från arbetstagarsidan.

LO anför att den normala förhandlingsordningen inom LO-området in- nefattar både lokala och centrala förhandlingar. Samma förhandlingsord- ning bör gälla i detta sammanhang. Samma uppfattning framförs i de flesta yttrandena från LO:s förbund. TCO framhåller att det medbestämmande. som den nya lagstiftningen har till uppgift att skapa förutsättningar för. i största utsträckning skall utövas av de lokala arbetstagarorganisationerna. Enligt TCO:s mening finns det emellertid ingen anledning att anta att de kollektivavtalsslutande parterna skulle vilja frångå det väl inarbetade för- handlingsmönster som i dag gäller enligt flertalet kollektivavtal. Det finns. förklarar TCO. inget rimligt skäl för lagstiftaren att nu försöka påverka ett system som under årtionden har fungerat utan allvarliga störningar. Enligt TCO:s mening bör lagen endast tillförsäkra parterna på arbetsmarknaden rätt att förhandla men överlåta på respektive organisation att självständigt eller genom kollektivavtal avgöra hur och av vem förhandlingsrätten skall utövas. Arbetsgruppen inom juridiska fakulteten vid Stockholms universi- tet anser det vara en naturlig målsättning att handläggningen av inflytande- frågor skall följa det ordinära förhandlingssystemet med lokala och centra- la förhandlingar. Förhandlingsrätt enligt lag bör således tillkomma avtals- slutande förbund. Det bör dock tillses att förhandlingar på det centrala pla- nct inte får föranleda uppskov med åtgärder som är brådskande. Svenska hamnar/Jetarft'irbtuulet kräver att förhandlingarna skall vara verkliga för- handlingar direkt med den lokala fackliga organisationen och anser att de skall få föras till central nivå endast om den lokala fackliga organisationen begär det. Svenska kmnmunft'irbundet anser att frågan när lokala resp. centrala förhandlingar bör föras med fördel kan överlämnas till arbets- marknadens partcr att avgöra. Förbundet föreslår därför att förhandlings- rätten inte i lag begränsas till lokala förhandlingar.

Motsatt ståndpunkt hävdas främst av remissinstanser som företräder ar- betsgivarsidan. SAF hävdar att den lösning som förespråkats av löntagar- representanterna i kommittén innebär en ordning som i normalfallen leder till skada för företaget och de anställda och att förbundspartemai normal- fallet saknar kompetens att bedöma förevarande frågor. Förslaget är enligt SAF:s åsikt dessutom oförenligt med ekonomiska realiteter.

• Sida 67
•  Original

Prop. 1975/76:105 Bilagal Arbetsmarknadsdepartementet 53

SPF anser att frågor som omfattar företagsledning och myndighetsutöv- ning inte bör föras in i den traditionella förhandlingsordningen med de ris- ker för byråkratisering och beslutsförlamning detta skulle medföra. Fram- förallt motsätter sig SPF kravet på att dessa frågor skall kunna föras vidare till centrala förhandlingar. En sådan ordning skulle innebära att företags- ledningsfrågor kunde lyftas ur det enskilda företaget och lösas i centrala förhandlingar. SPF anser det mest angeläget att arbetstagarparten får ett lagstiftningsstöd på den lokala nivån. där den enskilde individen har störst möjlighet att göra sitt inflytande gällande. Kommitténs förslag i detta avse- ende anser SPF innebära en önskvärd skärpning av arbetsgivarens sam- rådsskyldighet i företagsledningsfrågor. Uppskovsskyldigheten med beslut och åtgärder kommer enligt SPF att tvinga fram en reell underhandssam— verkan, vilket bör ge en bättre förankring av besluten och skärpa kraven på företagens planering. SACO/SR anser att syftet med den föreslagna re- formen bör vara att skapa medinflytande för de anställda genom att stärka de lokala fackliga organisationernas förhandlingsri'ittsliga ställning. Utifrån den utgångspunkten är det enligt SACO/SR:s mening naturligt att begränsa förhandlingsrätten. sådan den garanteras genom lagstiftning. till det lokala planet. KFO erinrar om att förhandlingarna torde avse frågor som hänger intimt samman med förhållandena på arbetsplatsen och att det därför inte kan anses föreligga skäl att utvidga förhandlingsverksamheten. KFO pekar också på att övergripande planeringsfrågor i företag av koncerntyp regel- mässigt handläggs centralt. Det är därför av värde att sådana frågor kan upptagas av samrådsorgan. som befinner sig på koncernnivå. SFO anser att kravet på att förhandlingar skall kunna föras till central nivå är helt oac- ceptabelt. Särskilt när det gäller förhandlingsfrågor av företagsledningska- raktär. som kan vara av helt avgörande betydelse för företagets verksam- het, framstår det enligt SFO som orimligt att de skall hänskjutas till avgö- rande genom förhandlingar mellan centrala organisationer utan naturlig förankring i företaget. lnstanser utanför företaget skulle därigenom få rätt och möjlighet att disponera över företagets resurser. Risk skulle föreligga för sådan fördröjning av beslutsförloppet att allvarliga effektivitctsförlus- ter kunde bli följden. Man skulle kunna komma att fatta beslut på central förhandlingsnivå avseende företags interna driftförhållanden som mynnar ut i för alla parter otillfredsställande kompromisslösningar. Enligt SFO är det nödvändigt att konstruera en annan lösning på problemet att ge den lo- kala förhandlingsrätten ett starkare värde. En utväg kan vara att förstärka arbetstagarinflytandet i företagens styrelser och låta styrelsen vara slut- ligt avgörande instans i de frågor som inte kan lösas genom förhandlingar mellan de lokala parterna i företaget. Enligt SFO:s åsikt bör det vara av största vikt såväl för företaget som för de anställda att konfliktslösningen i berörda frågor sker inom företagets egen beslutsapparat. Sveriges redare- förening. som säger sig inte kunna acceptera en utvidgning av förhand- lingsskyldigheten till att omfatta även centrala förhandlingar. pekar på de

• Sida 68
•  Original

Prop. 1975/76:105 Bilagal Arhetsmarknadsdepartementet 54

speciella förhållanden som råder inom rederinäringen. Rederierna har sina arbetsplatser spridda över hela världen och möjlighet till kontakt under de stundom långa sjöresorna är begränsad. Det är enligt föreningen nödvän- digt att lokal förhandling inte anses avslutad förrän rederiet konstaterat så vara fallet. Det kan inte heller vara riktigt att de anställda på varje fartyg bildar en lokal sammanslutning av arbetstagare. Sarnrådsfunktionen måste ccntraliseras och utövas i land. Föreningen anser angeläget att en särbe- stämmelse för sjöfarten införs i lagtexten.

Meningarna bryter sig även i frågan om arbetsgivarens skyldighet att av- vakta med beslut eller åtgärder till dess förhandlingar enligt 12 eller 13 % FKL slutförts. Löntagarorganisationerna bland remissinstansema kräveri allmänhet en mera långtgående uppskovsskyldighet än den av kommittén föreslagna. Flera remissinstanser stöder löntagarreservanterna på denna punkt.

LO anser att arbetsgivaren bör åläggas att skjuta upp beslut intill dess förhz-rndlingarna mellan parterna har slutförts. Det innebär att även centra- la förhandlingar skall omfattas av anståndsskyldigheten. Skyldigheten bör enligt l.('):s mening dessutom gälla förhandlingar såväl enligt 12 och 13 åå som enligt 1 1 så i kommitténs förslag. Vid förhandlingar enligt 11 & bör dock anståndsskyldigheten begränsas till sådan arbetsgivare. som är eller bru- kar vara bunden av kollektivavtal med den arbetstagarpart som förhand- lar. Svenska skagsarbeture/i'irbuntlet framhåller att det bör skapas regler som förmår arbetsgivaren att skyndsamt ta upp frågor till lokala förhand- lingar. Förbundet påpekar också att det fordras att såväl den lokala som den centrala organisationen har resurser att snabbt kunna gå in i förhand— lingar. Förbundet pekar på att problem härvidlag kan uppstå för organisa- tioner som har många små företag eller spridda arbetsplatser inom sitt verksamhetsområde. Svenska transportarbetareförhunde! anser att den nya lagstiftningen bör utformas på ett sätt som ger en verklig förhandlings- rätt. Därför bör vissa sanktioner gcs åt arbetstagarsidan. Sådana kan enligt förbundet utformas på många sätt. En möjlig lösning är att ge arbetstagar- sidan rätt att kräva att arbetsgivaren låter anstå med genomförandet av sin åtgärd under viss tid efter förhandlingarnas avslutande. varefter åtgärden får genomföras först efter ännu ett förhandlingssammanträdc på den nivå där den tidigare förhandlingen avslutades. Skulle emellertid lagstiftaren finna att förhandlingsrätten bör få karaktären av samrådsrätt. anser för- bundet att lagstiftningen bör genom angivande av tidsfrister garantera att tillräcklig tid avsätts för samrådsförfarandet.

Svenska mett:/lindastriarbetare/örbum/el anser att det måste klargöras att arbetsgivaren har att visa saklig grund för avsteg från anståndsskyldig- heten. Förbundet anser dessutom att anståndsskyldigheten skall vara till- lämplig på alla frågor. som inte uttryckligen reglerats i kollektivavtal eller som arbetsgivaren i sådant avtal har tillförsäkrats beslutanderätten i. För- bundet framhåller vidare att det bör åvila arbetsgivaren att visa att saklig

• Sida 69
•  Original

Prop. 1975/76: 105 Bilaga 1 Arbetsmarknadsdepartementet 55

grund har förelegat för åsidosättande av den primära förhandlingsskyldig- heten.

.S'ACO/SR ansluter sig till bedömningen. att arbetsgivaren på eget ansvar skall avgöra huruvida det finns grund för uppskov med beslut eller åtgärd tills förhandling är avslutad. Organisationen betonar dock. att obefogad vägran att avvakta med beslut skall medföra kännbart skadestånd.

Regler som leder till att beslut eller åtgärder uppskjuts måste enligt SAF:s mening utformas med största försiktighet för att behovet av effekti- vitet inom företaget skall kunna tillgodoses. SAF anser att en uppskovs- skyldighet som omfattar även centrala förhandlingar innebär stora risker för kompromissartadc och föga rationella lösningar i exempelvis produk- tionsledningsfrågor. Löntagarreservanternas förslag om en kraftigt utvid- gad förhandlingsrätt med uppskovs- och vetoregler som samtidigt sträcker sig till det centrala planet visar enligt SAF:s mening att de inte förstått för- handlingssystemets egentliga innebörd. Synsättet underkänner omdömet och viljan att nå fram till riktiga lösningar hos dem som är verksamma på arbetsplatserna. Den kompetens och de kunskaper som kan förbättra be- slrrtsprocesscn finns inom företagen och inte i de centrala organisationer— na. En ursprunglig avsikt att reformera arbetsrätten för att skapa ökad lik— ställighct mellan parterna har enligt SAF:s uppfattning av reservantema omformats till något som skulle kunna liknas vid fackligt envälde på det ar- betsrättsliga området. Även t/onränverket uttalar oro för att nödvändiga beslut fördröjs genom förhandlingar. Verket anser vidare att ansvarsfrågan på arbetstagarsidan bör utredas. Om lokal förhandling inte leder till en uppgörelse. bör frågan kunna föras till central förhandling endast om den kan anses ha betydelse utanför den lokala arbetsplatsen. Uppskovsskyl- digheten bör dock avse endast lokala förhandlingar.

Svea hovrätt. dmm'inverkel. Svenska komnrunförbundet och SAF anser att innebörden av uttrycket "skäligen kan krävas" i 12 & FKL bör precise- ras. Enligt SAF:s mening ger den föreslagna lagtexten inte tillräcklig väg- ledning för bedömningarna i de enskilda fall som kan uppkomma. Svea hovrätt anser att uttrycket kan ge arbetsgivaren en felaktig föreställning om rätten att motsätta sig uppskov. Enligt motiven framgår att detta får ske endast i rena undantagsfall. Lagen kan emellertid enligt hovrätten tol- kas så att en intresseavvägning från mera allmänna utgångspunkter skall göras.

Svenska transpormrbetareförbunr/et anser att den tidpunkt intill vilken arbetsgivaren har att låta anstå med beslut är otillfredsställande definierad. 1 lagförslaget anges tidpunkten vara förhandlingarnas slutförande. Det finns emellertid ingen antydan om när slutförandet skall anses ha skett. mer än vad som ligger i ett fullgörande av förhandlingsskyldigheten från ar- betsgivarens sida. Enligt förbundet förefaller det klart att arbetsgivaren kan avbryta förhandlingarna på ett relativt tidigt stadium. Möjligen kan det antas att förhandlingarna inte skall anses avslutade så länge som arbetsta-

• Sida 70
•  Original

Prop. 1975/76:105 Bilagal Arbetsmarknadsdepartementet 56

garsidan begär ytterligare information. Det kan emellertid förmodas att denna möjlighet inte är tänkt att utnyttjas som sanktion och arbetstagarsi- dan kan således inte dra ut på förhandlingarna särskilt länge. _

Från flera håll pekas särskilt på de problem som den föreslagna lagstift- ningen kan medföra för småföretagen. Statens industriverk anser att det med hänsyn till de små och medelstora företagens speciella problem är värdefullt att lagen inte ges en detaljerad utformning och framhåller att det är väsentligt att dessa företag bereds tillfälle till llexibla inflytandeformer. Bekliia'nadsarbetarnas förbund framhåller att det är viktigt att de små före- tagen kommer med och fångas in av lagstiftningen. Det kan bli nödvändigt att vederbörande avdelning får träda in och bli något slags ställföreträdan-_ de verkstadsklubb för småföretagen.

Så länge förhandlingsskyldigheten kan fullgöras gentemot de fackliga representanterna inom företaget synes enligt SAF:s uppfattning ifrågava- rande bestämmelseri och för sig vara möjliga att tillämpa även för småfö- retag. SAF framhåller dock att det i småföretagen är det vanliga att äga- rens personliga ekonomi och personliga förhållanden är integrerade i före- taget. Ägaren deltar i stor utsträckning i företagets verksamhet på samma sätt som de anställda. Det råder ett nära och personligt förhållande mellan honom och de anställda. För ägaren måste det framstå såsom någonting närmast absurt att han skulle vara underkastad primär förhandlingsskyl- dighet i sina företagsledningsfrågor gentemot någon storavdelning. Det kan med visshet sägas, tillägger SAF, att en sådan ordning inte heller skulle fungera i praktiken. Enligt föreningens uppfattning är det nödvändigt att i lagens regler om primär förhandlingsskyldighet gör undantag för de typis- ka småföretagen. SHIO framför liknande synpunkter och framhåller dess- utom att de små och medelstora företagen vanligen saknar personal med utbildning och erfarenhet av den typ av överläggningar som ryms inom den utvidgade förhandlingsrätten. En lagstiftning enligt förslaget kan därför förväntas medföra stora praktiska problem. Svensk industriförening anser att direktkontakten mellan anställda och företagsledning kommer att för- svinna om förslaget genomförs. För de fackliga ombudsmännen kan det uppstå besvärliga situationer. eftersom dessa får inblick i åtskilliga kon- kurrerande företags hemligheter. Samarbetet kan komma att i hög grad försvåras. En tänkbar lösning på detta problem vore enligt föreningen att i första hand låta de anställdas rätt till inflytande realiseras genom represen- tation även i de små företagens styrelser. Därigenom skulle de anställda få ett bättre medinflytande och problemen med olika organs kompetens och sammansättning elimineras. 1 de fall företaget inte drivs i aktiebolagsform och styrelse följaktligen saknas kunde någon form av förtroenderåd eller samrådsgrupp. vari ett visst antal anställda skulle ingå. anförtros motsva- rande uppgifter. Svenska företagares riksförbund anser att en överföring av förhandlingar och medinflytande till fackföreningsfunktionärer utanför det enskilda företaget måste verka negativt på såväl företagarens som hans

• Sida 71
•  Original

Prop. 1975/76:105 Bilagal Arbetsmarknadsdepartementet 57

medarbetares känsla av självständighet och möjlighet att påverka företa- gets skötsel. Sveriges köp/mznnaförhumi säger sig förutsätta att kontakt- män eller motsvarande vid små företag kommer att jämställas med lokal sammanslutning av arbetsgivare.

SAV ifrågasätter med tanke på den offentliga sektorns förhållanden om inte möjlighet bör öppnas för avtalsparterna att överenskomma att för- handling på arbetstagarsidan Skall föras inte av lokal sammanslutning utan i stället av huvudorganisation.

Även en rad frågor av mindre allmän betydelse i samband med förslaget till 12 och I3 && FKL har tilldragit sig remissinstansemas intresse.

Flera remissinstanser framför erinringar mot att uttrycket förhandlingar används i 12 och 13 åå och menar att det vore bättre att tala om samråd el- ler överläggningar. Bland dem som berör denna fråga kan nämnas paststv- relsen. försvarets ('it'i/j?"iri-'11hnin_i_l, Svenska kommaInför/runder och SPF.

Med tanke på den snabba strukturomvandlingen inom svenskt närings— liv. som bl. a. innebär att allt fler företag kommer att ingå i olika typer av koncernförhållanden. menar SPF att det är viktigt att förhållandena i dessa avseenden blir föremål för en fördjupad utredning. Även SFO tar upp den— na fråga och frågar sig hur stora möjligheter som skall ges de anställda i moderbolag att påverka dotterbolag.

LO och TCO anser att bestämmelserna i 12 och 13 5.5 bör vara dispositi- va, så att parterna på ett smidigt sätt kan lösa de praktiska problem som kan uppstå vid tillämpningen.

Lamlstingsyfirbunder anför att landstingen i allmänhet står i kollektivav- talsförhållande till ett tjugofemtal arbetstagarorganisationer och att flera av dessa representerar endast några få anställda. Förbundet framhåller att obegränsad skyldighet att förhandla med en mångfald minoritetsorganisa- tioncr skulle innebära en avsevärd belastning på förhandlingsorgani- sationen.

LO påpekar att tvekan kan uppstå om vad som skall gälla när flera ar- betstagarorganisationer på en arbetsplats intar olika ståndpunkter i för- handlingar med arbetsgivaren. 1 frågor som berör flera organisationer bör enligt LO den uppfattning gälla som företräds av den organisation eller de organisationer som har flest medlemmar på arbetsplatsen. 1 frågor som be- rör enbart en arbetstagarkategori bör den kollektivavtalsbundna organisa- tionens mening gälla. För varje kollektivavtalsområde bör arbetsplatsbe- greppets tillämpning i detta sammanhang närmare preciseras av de avtals- slutande organisationerna.

Tidningarnas arbetsgivare örening ifrågasätter om kommittén i sitt för- slag beaktat tryckfrihetSförordningens regler beträffande rätten att utge tryckt skrift. rätten att utse ansvarig utgivare och reglerna beträffande den- nes ställning.

SPF framhåller vikten av att den personliga integriteten skyddas. Upp- gifter av personlig natur om en enskild anställd kan nå en vidare krets än

• Sida 72
•  Original

Prop. 1975/76:105 Bilagal Arbetsmarknadsdepartementet 58

den anställde själv önskar. Det bör därför ges möjlighet för den anställde att först ta ställning till om viss information får delges den fackliga organi- sationen. Detsamma kan enligt SPF i vissa fall komma att gälla för en fack- lig organisation gentemot en annan och även i sådana fall bör möjlighet ges för den fackliga organisationen att skydda sin integritet.

LO och TCO påpekar att den primära förhandlingsskyldigheten bör gälla i förhållande till den eller de arbetstagarerganisationer som är eller brukar vara bundna av kollektivavtal och således gälla även under avtalslöst till- stånd.

Svenska tran.spartarbetardi'irbunclel framhåller" att kommittén baserar sin uppfattning om innebörden av 12 och 13 5.5 FKL på tanken att bestäm- manderätten är förbehållen arbetsgivaren så länge som inte kollektivavtal har träffats om medinflytande. Förbundet menar att kommittén därmed bygger på doktrinen om s.k. dolda klausuler. Den doktrinen bör enligt för- bundet utmönstras.

Även arbetsgruppen inom juridiska fakulteten vid Stockholms universi- tet konstaterar att kommitténs förslag bygger på att det är arbetsgivaren ensam som fattar det formella beslutet. Arbetsgruppen anför att målet lik- väl är att nå något slag av överenskommelse. eller vad man skulle kunna kalla ett sambeslut. Enligt arbetsgruppen kan man ställa sig frågan vad som kan vara den rättsliga effekten t. ex. av ett medgivande av arbetsgiva- ren att inte som avsett lägga ned en avdelning och flytta produktionen till annan ort. Det är inte säkert att sambeslutet uppfyller de krav som ställs på ett kollektivavtal. Lagen borde enligt arbetsgruppen ange att arbetsgivaren är bunden. Till lagtexten kunde måhända fogas en föreskrift att arbetsgiva- ren är skyldig att verka för beslutets genomförande om ett sambeslut fat- tas.

AMS påpekar att arbetsgivaren enligt kommitténs förslag skall inleda förhandlingar med arbetstagarparten innan varsel lämnas enligt gällande bestämmelser. AMS anser det angeläget att berörd länsarbetsnämnd infor- meras så tidigt som möjligt i anslutning till att förhandlingar inleds mellan arbetsgivar- och arbetstagarparterna rörande förändringar som får konse— kvenser för arbetsmarknaden.

Från några håll framförs synpunkter av lagteknisk karaktär. Ett par re- missinstanser anser att det är osäkert hur omfattande förhandlingsskyldig- heten enligt 13 så i kommitténs förslag är avsedd att vara. Kammarrätten i Smek/mhn påpekar att avfattningen av 13 & är mycket allmänt hållen och att det ligger en rättssäkerhetsrisk i att låta ett så allmänt hållet stadgande bilda utgångspunkt för rättsliga sanktioner. Enligt kammarrätten kan det vara svårt för en arbetsgivare att veta var gränsen går för den primära för- handlingsskyldigheten. Vad kommittéen i anslutning till 13 & anför därom att de i lagtexten angivna fallen endast är avsedda att ge en viss ledning för tolkningen av den allmänna beskrivningen men inte i och för sig bör få åbe- ropas till stöd för inskränkning av paragrafens tillämpningsområde synes å

• Sida 73
•  Original

Prop. 1975/76:105 Bilaga .] Arbetsmarknadsdepartementet 59

andra sidan. enligt SJ:s uppfattning. ägnat att betaga lagtexten det mått av precision som den eljest förefaller att erbjuda.

AD anser att betänkandet ger en oklar bild av det ämnesområde som 11. 12 och 13 åä— behandlar. AD kommer dock fram till att avsikten kan antagas vara att 1 l ä skall omfatta varje fråga som rör förhållandet mellan arbetsgi- vare och arbetstagare. alt 12 ? avser en begränsad sektor av 1 l &. nämligen sådana frågori vilka arbetsgivaren enligt kollektivavtal har tillerkänts be- stämmanderätt. och att ämnesområdet i 13 s" är detsamma som i 12 få med den ytterligare begränsningen att fråga skall vara om viktigare förändringar av drifts- eller arbetsförhållandena. Även med detta antagande kvarstår enligt AD en viss oklarhet rörande tillämpningsområdet för 12 &. nämligen i fråga om vad som ligger i att arbetsgivaren enligt kollektivavtal har be- stämmanderätt. AD menar att två betydelsefulla iakttagelser kan göras. Det ena är att arbetsgivarens bestämmanderätt kan vara mer eller mindre obunden inom vida gränser. men sällan helt fri. Den andra iakttagelsen är att det är arbetstagarsidans inställning som avgör om en förhandlingsfråga utgör en tolkningstvist eller om den endast rör det lämpliga i att fatta visst beslut. Enligt AD:s uppfattning torde tillämpningsområdet för 12 5 inte kunna uppfattas på annat sätt än att paragrafen blir tillämplig så snart ar- betstagarparten inte till stöd för sin ståndpunkt åberopar avtalshestämmel- se utan endast sätteri fråga visst besluts lämplighet. Den enda skillnaden mellan ll. l2 och 13 så synes då vara att med 12 och 13 ss följeren skyldig— het att avvakta med beslut eller besluts verkställande tills lokal förhandling har slutförts. När det gäller betydelsen av uppskovsregeln erinrar AD om kommitténs uttalande. att det vid rättstvister finns en faktisk uppskovsre- gel i det skadeståndsansvar som åvilar arbetsgivaren för en felaktig avtals- tillämpning och att därmed gränsdragningen mellan sådana tvister. som en- ligt förslaget hör till 11 å. och de frågor som avses med 12 och 13 55 torde sakna egentlig betydelse från uppskovssynpunkt. Detta uttalande är enligt AD inte realistiskt. eftersom skadeståndsregeln uppenbarligen inte funge- rar som en uppskovsregel om arbetsgivaren är säker på sin ståndpunkt. AD anser att den frågan bör ställas. om det är nödvändigt och lämpligt att begränsa tillämpningsområdet för 12 & till endast vissa typer av förhand- lingsfrågor. och att det bör undersökas om det är möjligt att ge 12 s' samma vida tillämpningsområde som I | &. Det kan enligt AD ligga nära till hands att också undersöka i vad mån uppskovsregeln kan avse även den centrala förhandlingsomgången. Arbetsgivaren skulle då vara hänvisad till att i brådskande fall tillämpa den särskilda regeln att uppskovsskyldighet en- dast gäller om uppskov skäligen kan krävas. AD sätter även i fråga ett utta- lande av kemmittén. enligt vilket arbetstagarna i ett företag inte kan med stöd av förhandlingsrätten enligt 13 5 inverka på om företaget överlåts ge- nom att aktieägare säljer aktier. AD finner det svårt att se varför arbetsgi- varen i en situation. där en förändring av ett aktiebolags ägarförhållanden är avsedd att i större utsträckning påverka drifts- eller arbetsförhållande—

• Sida 74
•  Original

Prop. 1975/76:105 Bilagal Arhetsmarknadsdepartementet 60

na. inte skulle vara skyldig att genom förhandling med arbetstagarparten föra information om förändringen vidare och bereda den parten tillfälle att framföra sina synpunkter. Det förhållandet att arbetsgivaren i vissa situa— tioner. men långt ifrån alltid. inte själv har något bestämmande inflytande över den tilltänkta aktietransaktionen. synes inte böra tillmätas någon av- görande betydelse.

Juridiska fakulteten vid Uppsala universitet konstaterar att skyldighet för arbetsgivaren enligt 12 a' att avvakta med beslut eller åtgärd föreligger endast i fall då vederbörande arbetstagarförening påkallat förhandling in- nan åtgärden har vidtagits. Enligt ett av kommittén gjort motivuttalande skulle det stå i strid med lagen att arbetsgivaren i ett enskilt fall. då han måste antaga att arbetstagarsidan vill ha förhandling och göra gällande uppskovsrätt. snabbt genomför sin åtgärd innan arbetstagarsidan har fått kännedom om frågan. Att detta är meningen framgår enligt fakulteten emellertid inte av lagtexten. som därför bör ändras. Fakulteten anser flera tekniska lösningar tänkbara. En möjlighet är att reglema i lagen om arbets- givarens skyldighet att lämna information till vederbörande arbetstagarför- ening tillförs en bestämmelse om att arbetsgivaren har att underrätta för- eningen om vissa mer betydelsefulla tilltänkta förändringar i arbetsvillko- ren för enskild arbetstagare. främst förflyttning som inte är tillfällig eller rutinmässig. En annan möjlighet är att utsträcka tillämpningsområdet för reglerna om primär förhandlingsskyldighet till att omfatta här avsedda fall.

RRV noterar att enligt lagtexten förhandling med rättsverkan enligt 12 & skall kunna påkallas i varje fråga som rör förhållandet mellan arbetsgiva- ren och hos honom anställd arbetstagare medan i specialmotiveringen utta- las att 12 &. liksom också 13 s". gäller förhandlingsskyldighet för arbetsgiva- ren i frågor beträffande vilka han enligt kollektivavtalet har befogenhet att slutligt besluta. Lagtexten bör enligt RRV göras samstämmig med moti- ven. SA V. slutligen. påpekar att 12 & bör ändras så att det tydligare fram- går att den bara gäller frågor som arbetsgivaren äger avgöra.

4.3.3. Reglerna omförhandlingsrätt i [4—16 #9" FKL

Kommittén föreslår vissa nya regler om tid inom vilken förhandling efter framställning skall påbörjas. KFO är positivt inställd till vad kommittén har föreslagit i ifrågavarande hänseende.

Enligt SAF:s uppfattning är det orimligt att en arbetstagarpart skall äga begära förhandling med uppskovsrätt i en arbetsledningsfråga utan att samtidigt ha en uttrycklig skyldighet att ställa upp till förhandling. Vägrar arbetstagarparten att medverka måste under alla förhållanden den praktis- ka huvudregeln vara att det inte är skäligt att arbetsgivaren skall uppehål- las med sitt beslut eller sin åtgärd. Även Svea hovrätt anser att uppskovs- skyldigheten utgör ett skäl att söka åstadkomma en regel om tid inom vil- ken arbetstagarorganisation är skyldig att ställa upp till förhandling. om parterna inte kommer överens på denna punkt.

• Sida 75
•  Original

Prop. 1975/76:105 Bilaga ]. Arbetsmarknadsdepartcmentet 61

Kommittén föreslår vidare regler om ledighet och betalning i samband med förhandlingar. FFO påpekar att förslaget i denna del innebär att den lokala arbetstagarorganisationen äger utse två representanter. vilket enligt ordalagen skulle innebära detta antal även på tvåmansarbetsplatser. FFO menar att ordet högst bör inskjutas före två arbetstagare. KFO framför lik- nande synpunkter.

LO delar uppfattningen att ledighet. liksom hittills. skall medges vid för- handlingar. Däremot bör enligt LO inte i lag föreskrivas med vilket antal företrädare. som den lokala arbetstagarorganisationen äger att deltaga vid förhandlingar. Det bör organisationen själv få bestämma på samma sätt som i lagen om facklig förtroendemans ställning på arbetsplatsen. Vidare anser LO att frågan om ersättning vid förhandlingar bör lösas inom ramen för den lagen. Denna åsikt delas av TCO.

Svenska skugsarbetardörbundet förutsätter att rätten att utse två repre- sentanter. som med bibehållna anställningsförmåner kan delta i förhand- lingar. tillkommer varje förening som har anställda vid företag där kollek- tivavtal saknas. Arbetsmiljöutredningen konstaterar att det i fråga om ar- betstagare som avses i förtroendemannalagen hänvisas till den lagen. För annan arbetstagare ges särskilda bestämmelser. Arbetstagare som repre- senterar organisation som inte har kollektivavtal åtnjuter exempelvis inte rätt till ersättning för förhandling som förs på fritid. Arbetsmiljöutred- ningen noterar vidare att i fråga om skyddet mot försämrade anställnings- villkor för sådana arbetstagare hänvisas i betänkandet till skyddet för för- eningsrätten. Utredningen erinrar om att en liknande situation föreligger beträffande skyddsombuden. I enlighet med uttalanden i prop. 1974z88 med förslag till lag om facklig förtroendemans ställning på arbetsplatsen överväger arbetsmiljöutredningen möjligheten att samordna reglerna om rätt till ledighet för skyddsombud och motsvarande regler för de fackliga förtroendemännen.

SACO/SR anför att åtskilliga frågor. som kan komma att aktualiseras i förhandlingar enligt bestämmelserna i 12 & FKL kan vara av den naturen att den lokala arbetstagarföreningen kan ha behov av samråd med sitt för- bund. Föreningen kan vidare önska biträde av förbundsombudsman i för- handlingarna. SACO/SR förutsätter. att bestämmelsen om möjlighet för förhandlingspart att inställa sig genom ombud också medger part att vid förhandlingen åtföljas av biträde.

4.3.4. Rätt till information. T_vsmau'splikt

Flertalet remissinstanser ansluter sig till eller lämnar utan erinran grund- tanken bakom kommitténs förslag att parter i förhandlingar skall vara skyl- diga att till motparten lämna ut sådant befintligt material som är av bety- delse för förhandlingen. Åtskilliga remissinstanser. i synnerhet löntagaror- ganisationema. begär dock utvidgningar. Särskilt ofta framställs krav att

• Sida 76
•  Original

Prop. 1975/76:105 Bilaga '] Arbetsmarknadsdepartcmentet 62

skyldigheten. den s. k. editionsplikten. inte skall vara begränsad till att gäl- la enbart vid förhandlingar. Å andra sidan förekommer åtskilliga krav på begränsning av den regel som kommittén har föreslagit (17 så FKL). Det är här särskilt hänsynen till företagens kontakter med utomstående och till enskildas personliga integritet som åberopas.

SHIO. som i princip godtar kommitténs förslag till 17 så. framhåller att förslaget medför att parterna vid en förhandling har tillgång till likalydande objektivt material. vilket kan vara väl ägnat att undanröja onödiga missför- stånd. '

Sveriges köpmannuji'irbrurrl och SFO accepterar förslaget men anför re- servationer.

Sveriges köp/nunnujörbrmd har inte några invändningar i princip mot regler som ger båda parter tillgång till likvärdigt och objektivt informa- tionsmaterial. Förbundet understryker emellertid att det förutsätts att kommitténs förslag om tystnadsplikt förverkligas. Förbundet anser vidare att den dokumentation som avses i bestämmelsen om editionsplikt bör be- gränsas till att gälla de uppgifter och fakta som finns inom företaget för dess normala administration och planering.

Grundtanken att samma faktamaterial skall stå till förfogande för båda sidor i en förhandlingssituation är även enligt SFO:s mening i princip rik- tig. Parternas ställningstagande bör i princip kunna grundas på likvärdigt underlag. SFO betonar dock att bakom faktamaterial kan dölja sig förhål- landen. varom part kan ha kännedom i egenskap av arbetsgivare men vil- kas yppande kan innebära kränkning av någons integritet. SFO konstate- rar att organisationernas informationskrav kan medföra att insyn måste ges beträffande enskilda medlemmars personliga förhållanden inom andra organisationer. så snart det påstås att en uppgift av ifrågavarande slag kan ha betydelse vid bedömningen av en förhandlirrgsfråga. SFO säger sig inte kunna acceptera sådana konsekvenser av ett informationsbehov.

Enligt SAF är en sådan skyldighet att lämna ut uppgifter som den av kommittén föreslagna inte godtagbar. Föreningen menar att det inte kan vara acceptabelt att en arbetsgivare i samband med löneförhandlingar är underkastad en editionsplikt som öppet avslöjar hela hans ekonomiska si- tuation för motparten. Antingen bör bestämmelsen helt utgå. och frågan hänvisas till arbetsmarknadens parter för avtalsmässig reglering. eller bör regeln väsentligt modifieras. En allvarlig brist är. anför SAF vidare. att nå- gon allmän förbehållsregel avseende utomstående inte finns i den föreslag- na bestämmelsen. Reglerna om tystnadsplikt ärinte tillräckliga. Förening- en anser att en kompletterande regel bör ange att part inte får lämna ut skriftlig handling som parten mottagit enligt 17 & till utomstående. exem- pelvis massmedia och konkurrenter. annat än efter att ha inhämtat uttryck- ligt samtyckc från motparten. Enligt SAF bör editionsplikten dessutom be- gränsas pågrund av parts. främst arbetsgivares. förpliktelser mot utomstå- ende. exempelvis kunder. leverantörer. am'trskontakter. offentliga myn-

• Sida 77
•  Original

Prop. 1975/76:105 Bilagal Arbetsmarknadsdepartementet 63

digheter. etc. Även utländsk lagstiftning kan föreskriva sekretess. Företa- get riskerar till följd av förslaget skadestånd antingen för brott mot edi- tionsplikten eller för avtals— eller lagbrott i förhållande till utomstående. För att undvika sådan konkurrens efterlyser SAF en regel som anger att editionsplikt inte föreligger om part på grund av lag. avtal eller annan för- pliktelse i förhållande till annan inte äger lämna ut uppgiften eller handling- en. '

Svea hovrätt uttrycker tveksamhet beträffande den uppgiftsskyldighet som föreskrivs i bestämmelsen om editionsplikt. Med paragrafens avfatt- ning kan. enligt hovrätten. denna skyldighet uppfattas som utomordentligt långtgående. Den omfattar intressefrågor utan urskillning och gäller även gentemot förhandlingsmotpart i förhållande till vilken kollektivavtalsbun- denhet inte ens brukar föreligga. l sistnämnda fall kan uppgiftsskyldighe- ten inte ses som en förpliktelse med anledning av kollektivavtal. För fall där stadgandet om editionsplikt inte utgör en lämplig intresseavvägning er- bjuder enligt hovrättens mening reglerna om rätt för part att vid påtaglig risk för skada vägra att fullgöra sin skyldighet mycket små möjligheter att nå en rättvisande lösning.

I likhet med sina representanteri kommittén kräver LO och TCO att de fackliga organisationerna skall ha en obegränsad rätt att få ta del av hand— lingar och dokument. som arbetsgivaren innehar. oavsett om förhandling pågår eller ej. Samma åsikt framförs av Lunrl.s'tin_g.s_'fi'irl)rtnde! i vad gäller dess verksamhetsområde.

LO. TCO och Luntlstingsft'irbmnlet delar även Iöntagarresewanternas uppfattning att arbetsgivare skall vara skyldig att medverka till att fråga ge- mensamt utreds när befintligt utredningsmaterial inte är tillfyllest. LO an- ser vidare att arbetsgivaren också skall vara skyldig att bereda arbetstagar- sidan möjlighet att medverka i utredningar. som han själv inleder. Alla ut- redningar på arbetsplatsen som berör intresset mellan arbetsgivare och ar- betstagare skall enligt LO bekostas av produktionen.

SHIO motsätter sig en sådan utökning av informationsplikten_ eftersom en bestämmelse i enlighet med reservantemas förslag skulle kunna tvinga företaget att ta fram uppgifter som i och för sig är helt ointressanta för dess löpande verksamhet och egen planering. I sammanhanget erinrar SHIO om det pågående utredningsarbetet beträffande företagens uppgifts- och uppbördsskyldighet. SHlO menar att det är ologiskt att samtidigt som ar- bete pågår för att minska företagens uppgiftsskyldighet nya lagar genom- förs som medverkar till en ökning av uppgiftsskyldigheten. även om skyl- digheten enligt det förevarande förslaget gälleri förhållande till facklig or- ganisation.

Kommitténs förslagi 18 å FKL om skyldighet för kollektivavtalsbunden arbetsgivare att fortlöpande informera om vissa förhållanden har också i allmänhet godtagits i princip. Även på denna punkt reses däremot invänd- ningar mot innehållet i och utformningen av förslaget. Löntagarorganisa-

• Sida 78
•  Original

Prop. 1975/761105 Bilagal Arbetsmarknadsdepartementet 64

tionerna menar praktiskt taget enhälligt att förslaget inte går tillräckligt långt. Från arbetsgivarhåll hävdas däremot att den regel som kommittén har formulerat helt allmänt innefattar otillräckliga hänsyn till den avväg- ning som måste göras mellan motstående intressen. Vidare betonas i syn- nerhet de svårigheter som alltför långtgående förpliktelser på området korrrrner att medföra för de mindre företagen.

Svea hovrätt anser att den fortlöpande underrättelseskyldigheten med hänsyn till frågornas art framstår som ett naturligt åliggande oberoende av förhandlingsskyIdigheten enligt bestämmelserna om utvidgad förhand- lingsrätt.

LO konstaterar att den informationsplikt som utredningsmajoriteten föreslår inte går längre än bestämmelserna i gällande företagsnämndsavtal. LO kräver att arbetsgivaren skall vara skyldig att informera kollektivav- talsbunden lokal arbetstagarorganisation om samtliga företagsaktuella för- hållanden så fort information finns tillgänglig. Hur informationsflödet från arbetsgivaren närmare skall ordnas bör enligt LO regleras i avtal. LO an- ser att den fortlöpande informationsskyldigheten och editionsplikten mås- te gälla även i förhållande till arbetstagarorganisation gentemot vilken ar- betsgivaren brukar vara bunden av kollektivavtal. LO understryker vidare att brott mot informationsplikten bör sanktioneras med kraftigt skade- stånd. De föreslagna informationsreglerna bör enligt LO:s uppfattning även gälla för förvaltningsbolag. investmentbolag och moderbolag i kon- cernliknande förhållanden.

F.nligt TCO:s uppfattning måste informationsplikten omfatta alla arter av frågor. 1 den mån det av praktiska skäl skulle visa sig olämpligt att följa denna huvudregel. bör det ankomma på de avtalsslutande parterna att ge- nom kollektivavtal avvika härifrån. Även TCO anser att informationsskyl- digheten bör gälla också i förhållande till arbetstagarorganisation med vil- ken arbetsgivaren brukar vara bunden av kollektivavtal. För att garantera att det medbestämmande som den nya lagen skall ge arbetstagarna är för- ankrat hos och kan återföras till den enskilde arbetstagaren. är det enligt TCO:s mening angeläget att frågan om medlemsmöten på arbetstid snarast utreds. Denna senare fråga berörs även av LO. som anser att de fackliga organisationer som är eller brukar vara bundna av kollektivavtal med ar- betsgivaren måste ges laglig rätt att bedriva viss facklig verksamhet. t. ex. arbetsplatsmöten. på betald arbetstid.

SACO/SR anser att regelsystemet bör kompletteras med en bestämmel- se om att arbetsgivaren har skyldighet att på begäran av arbetstagarför- ening lämna den information som föreningen begär.

Juridiskafakulteten vid Lunds universitet anser att det bör övervägas att skärpa de förslagna reglerna om information. Enligt fakulteten visar erfa- renheten att man inom näringslivet ofta håller skeenden inom företagen hemliga av ren slentrian. En öppen debatt om ett företags problem kan även bidra till positiva lösningari en krissituation för företaget.

• Sida 79
•  Original

Prop. 1975/76:105 Bilagal Arbetsmarknadsdepartementet 65

Svenska hmnnarbett'rrförbundet anser att de anställdas rätt till informa- tion skall vara fullständig och utan inskränkningar.

SPF framhåller att det är orimligt att kräva obegränsad information. Även med den bästa vilja i världen torde det inte vara praktiskt möjligt att realisera ett sådant krav. SPF anför vidare att eftersom såväl informations- skyldighet som primär förhandlingsskyldighet skall fullgöras gentemot den lokala fackliga organisationen kan uppgifter av personlig natur om enskild anställd nå en vidare krets är den anställde själv önskar. SPF anser att det därför bör ges möjligheter för den anställde att först ta ställning till om viss information får delges den fackliga organisationen. Detsamma kan i vissa fall komma att gälla för en facklig organisation gentemot en annan och även i sådana fall bör enligt SPF ges möjlighet för den fackliga organisatio- nen att skydda sin integritet.

SAF framhåller att företagen har ett väsentligt intresse av väl fungeran- de information såväl i förhållande till fackföreningen som till samtliga an- ställda. Samtidigt måste företagen kunna göra anspråk på tillräckliga ga- rantier för sekretess i samband med affärsförhandlingar. yrkes— och till- verkningshemligheter. patentfrågor. uppgifter som rör andra företag _eller enskilda personers förhållanden och liknande. Alla regler om informa- tionsskyldighet måste enligt föreningen bygga på en rimlig avvägning mel— lan dessa intressen.

Några remissinstanser berör särskilt de problem som informationsskyl- digheten skapar för små företag.

SAI-' kan inte tänka sig att den typiske småföretagaren skulle kunna i praktiken uppfylla en förpliktelse gentemot den lokala storavdelningen som innebär att denna skall hållas underrättad om den produktionsmässiga och ekonomiska utvecklingen i företaget liksom om riktlinjerna för företa- gets personalpolitik. FFO menar att 18 s FKL utgör ett exempel på hur kommittén har sökt kringgå svårigheterna att anpassa sina regler efter oli- ka faktiskt förhållanden. Regeln passar enligt FFO inte för många av ar- betsgivarna inom dess område. SHIO anser sig kunna konstatera att åtskil- liga av de mindre företagen redan i dag lever upp till den målsättning som anges i bestämmelserna om editionsplikt och fortlöpande informations- skyldighet i förhållande till de anställda. Som exempel nämns samråd vid nyanställningar och uppsägningar. En obegränsad informationsskyldighet beträffande familjeföretagens ekonomi skulle emellertid innebära att infor- mation också måste ges beträffande företagens egna privatekonomiska för- hållanden och dispositioner. l åtskilliga fall. anför SHIO. måste också en sådan information. om den skall vara av något värde. kompletteras med de familjerättsliga dispositioner som företagaren har vidtagit. Enligt SHIO:s uppfattning måste därför sättas en gräns för informationsskyldigheten som skyddar den. enskilde företagarens personliga integritet och privata ekono- miska förhållanden. Sveriges köpmannaförbumi framför liknande syn- punkter.

5—Riksdagen 1975/76. I saml. Nr 105. Bilaga I

• Sida 80
•  Original

Prop. 1975/76:105 Bilagal Arbetsmarknadsdepartementet 66

Kommitténs förslag till tystnadspliktsregler är föremål för delade me- ningar. lntressemotsättningarna i denna fråga har visat sig vara stora.

Enligt Svensk industrrförening innebär informationsskyldigheten att ar- betstagarsidan får en total insyn i företagets vitala affärs- och driftsförhål- landen. Föreningen efterlyser garantier för en fullständig tystnadsplikt och anser att denna skall förenas med skadeståndsansvar.

SAF anser att kommitténs förslag när det gäller tystnadsplikt ger ett nå- gorlunda fullgott skydd för afåirsförhandlingztr. tillverkningsförhållanden. patentfrågor och ekonomiska förhållanden. Däremot torde bestämmelser- na enligt föreningen inte kunna åberopas beträffande sådana uppgifter som rör arbetstagares eller andras personliga förhållanden. Förutom uppgifter om enskilda personers lön och ekonomi har företagen ofta data om arbets- tagarnas personliga och sociala förhållanden. [ den mån uppgifterna behö- ver lämnas vid kontakt med fackföreningar föreligger ett behov av tyst- nadsplikt. SAF framhåller vidare att reglerna om tystnadsplikt även bör vara tillämpliga i samband med parts allmänna skyldigheteri förhandling- ar. SAF betonar att avvägningen mellan företagens och de fackliga organi- sationernas intressen måste göras på ett rimligt sätt. Enligt föreningens mening har företaget som informationsutlämnare bättre förutsättningar att bedöma eventuella skadeverkningar än fackföreningen. Sådan bedömning förutsätter nämligen kännedom om informationens allmänna tillgänglighet. dess betydelse ijämförelse med annan information i företaget och andra förhållanden. [ övrigt instämmer SAF i vad ledamöterna Bratt och Lind- ström har anfört i sin reservation.

Domänverket anser att arbetsgivaren och den fackliga organisationen i samråd bör bestämma antalet mottagare av information. Sveriges redare- förening anser att information skall behöva lämnas till högst två fackliga företrädare. vilka utsetts i samråd med arbetsgivaren, när arbetsgivaren har gjort förbehåll om tystnadsplikt.

Landstingsförbundet anser att de fackliga företrädarna bör hållas under- rättade även när det finns skäl att begränsa informationen. Arbetstagaror- ganisationerna har annars inga möjligheter att kontrollera att arbetsgivaren verkligen följer lagen. Förbundet anser i övrigt att parterna bör kunna komma överens i avtal om närmare regler för informationens omfattning och spridning.

LO menar att reglerna om tystnadsplikt helt kan utgå. I första hand an- ser LO att det skall ankomma på parterna att i avtal reglera tystnadsplik- tens omfattning. om så anses erforderligt. Om sådant avtal inte har träf- fats. skall den lokala fackliga organisationen avgöra vilka och hur många som skall mottaga information som arbetsgivaren vill belägga med tyst- nadsplikt. Därefter bör enligt LO dessa personer och den lokala fackliga organisationen i samråd bestämma i vilken utsträckning och omfattning tystnadsplikt skall gälla.

'I'CO finner det förvånande att kommittén inte ens har föreslagit en regel

• Sida 81
•  Original

Prop. 1975/76:105 Bilagal Arbetsmarknadsdepartementet 67

motsvarande den som återfinns i arbetarskyddslagen och som ger skydds- ombud rätt att i tystnadsbelagd fråga konsultera styrelsen i sin lokala orga- nisation. Enligt TCO:s mening borde en sådan regel ha lagts till grund för ett fortsatt resonemang. TCO anser att det bör ankomma på partema att genom kollektivavtal avgöra när och i vilka former tystnadsplikt skall före- ligga. Lagen får inte innehålla regler härom. Även om TCO finner sig till nöds kunna acceptera kollektivavtalsreglering understryker organisatio- nen att den inte anser det nödvändigt med regler om tystnadsplikt. Gene— rellt sett torde." menar TCO, de anställdas intresse av det företag där de är anställda vara större än enskilda aktieägares och av dessa utsedda repre- sentanters. För det fall regler om tystnadsplikt skulle anses vara nödvändi- ga bör det i vart fall ankomma på respektive arbetstagarorganisation att vid varje särskilt tillfälle avgöra hur många och vilka som skall få ta del av be- skedet.

Även SAC hävdar att frågan om tystnadsplikt måste avgöras genom kol- lektivavtalsbestämmelser och inte genom lag. Svenska humnarheturför- bum/et anser att fackföreningens representanter själva skall avgöra om in- formationen skall föras vidare och att det enda de då skall behöva beakta är om informationen är viktig för deras arbetskamrater eller inte.

LO. TCO och SACO/SR motsätter sig förslaget om kriminalisering av brott mot tystnadsplikten och anser att det är fullt tillräckligt att sådana brott sanktioneras med skadestånd enligt bestämmelseri kollektivavtal.

Kommitténs förslag om en allmän regel om undantag från skyldigheten att lämna information och att fullgöra primär förhandlingsskyldighet (l9 & FKL) har föranlett vitt skilda meningar hos remissinstansema. En allmän uppfattning på löntagarsidan är att regeln bör helt utgå. Även andra re- missinstanser hyser den uppfattningen. På arbetsgivarsidan ser man där- emot i allmänhet regeln som ett viktigt led i regelsystemet av stor betydel- se för att en riktig avvägning av arbetsgivarnas skyldigheter skall kunna göras.

LO. TCO. SACO/SR.juridiskafakulteten vid Lunds universitet och SPF förordar att undantagsbestätnmelsen slopas.

LO anför att en motsvarande bestämmelse finns i företagsnämndsavta- len. där den har inneburit att arbetsgivarens informationsskyldighet gent- emot arbetstagarorganisationema har förlorat sitt värde. speciellt när in- formationsbehovet har varit som störst. t. ex. vid förhandlingar om överlå- telse av företag. TCO framför liknande synpunkter och erinrar dessutom om att överenskommelsen mellan SAF samt LO och PTK om ekonomi- kommitté och arbetstagarkonsulter inte innehåller någon undantagsbe- stämmelse som motsvarar den av kommittén förslagna bestämmelsen. SACO/SR anser att uppgifter som enligt arbetsgivarens bedömning är av den arten att det kan medföra skada om de sprids på olämpligt sätt kan skyddas med tillämpning av bestämmelserna om tystnadsplikt och genom skadeståndsansvar för informationsmottagaren. SPF tror att den part som

• Sida 82
•  Original

Prop. 1975/76:105 Bilagal Arbetsmarknadsdepartementet 68

vill alltid kan finna argument som motiverar en tillämpning av undantags- regeln. SPF anser att ett slopande av bestämmelsen är en förutsättning för att ett ömsesidigt förtroende mellan parterna skall kunna byggas upp.

Svea hovrätt konstaterar att undantagsregeln är avsedd att gälla endast om det står klart för den förpliktade att fullgörelse av förhandlings- cllcr in- formationsskyldighet vid visst tillfälle måste väntas medföra skada. Hov- rätten frågar sig om det inte bör vara tillfyllest med "risk för allvarlig ska— da". Enligt ett annat uttalande. anför hovrätten vidare. får beaktas endast skada genom att omständighet blir känd utanför partsförhållandet. l be- stämmelsen om tystnadsplikt ges möjlighet att göra förbehåll om tystnads- plikt vid besked om affärs- eller driftsförhållanden. Eftersom meningen in- te torde vara att part med framgång skall få åberopa risken för att motpar- tens representanter inte respektcrar ett sådant förbehåll blir enligt hovrät- ten tillämpningsområdet för undantagsregeln försvinnande litet.

FFO påpekar att formuleringen av trndantagsregeln är så sträng att re- geln i praktiken ytterst sällan torde komma att kunna tillämpas. Detta tor- de komma att gälla så mycket mer som det klart trtsägs att arbetstgivaren i första hand skall tillämpa reglerna om tystnadsplikt. Denna tillämpning är enligt FFO:s mening i sin tur så krånglig att det förefaller sannolikt att knappast någon kan begagna sig härav. FFO framhåller att arbetsgivarens position möjligen förbättras något om ordet "påtaglig" i den föreslagna lagtexten byts ut mot ordet ”sannolik".

Eftersom den enskilda arbetstagaren inte kan erhålla skydd enligt be- stämmelserna om tystnadsplikt. menar KFO att konkreta exempel bör an- ges i lagens förarbeten på sitrrationer då part med stöd av undantagsregeln kan vägra utlämna uppgifter och handlingar beträffande enskild person.

5. Kollektivavtal 5.1 Gällande rätt

I KAL finns grundläggande regler om kollektivavtalet såsom rättsligt in- stitut. främst om sådant avtals form och innehåll. om partsställningen och om rättsverkningama av att kollektivavtal träffas. om uppsägning av kol- lektivavtal och om påföljder för avtalsbrott. Lagen reglerar dock inte full- ständigt kollektivavtalet och dess rättsverkningar. Liksom för avtal i all- mänhet gäller för kollektivavtal allmänna rättsgrundsatser. närmare belys- ta och utvecklade i domstolspraxis. och i särskilda författningar intagna bestämmelser (t.ex. reglerna i den allmänna avtalslagen ). Kollektivavtal är också i skilda avseenden beroende av rättslig reglering på andra områ- den än det avtalsrättsliga. såsom exempelvis av regler om sådana förening- ar som kan uppträda såsom parter i kollektivavtal. I l & första stycket KAL finns de villkor som skall vara uppfyllda för att

• Sida 83
•  Original

Prop. 1975/76:105 Bilagal Arbetsmarknadsdepartementet 69

en överenskommelse skall utgöra kollektivavtal och omfattas av KAL. Dessa villkor är dels att överenskommelsen är träffad mellan arbetsgivare eller förening av arbetsgivare och fackförening eller annan liknande för- ening av arbetstagare. dels .att den rör villkor som skall lända till efterrät- telse för anställning av arbetstagare eller om förhållandet i övrigt mellan arbetsgivare och arbetstagare. dels att den är upprättad skriftligen (varvid skriftlighctskravet enligt lagtexten är uppfyllt även när avtalet intagits i protokoll och-när skriftligt avtalsförslag godkänts genom brev). Uppfyller ett av förening slutet avtal dessa krav är avtalet. beträffande yrkesgrupper och område som avses i avtalet. enligt 2 ?; KAL bindande även för medlem i föreningen. vare sig denne inträtt i föreningen före eller efter avtalet (dock ej i den mån han redan är bunden av annat kollektivavtal"); och utträ— der medlem ur föreningen upphör han inte enbart av det skälet att vara bunden av avtalet. Av 3 & i lagen framgår vidare att arbetsgivare och ar- betstagare. vilka är bundna av samma kollektivavtal. inte kan träffa giltig överenskommelse om avvikelse från kollektivavtalet i vidare mån än avvi- kelsen kan anses tillåten enligt detta avtal. 14 & ges reglerom fredsplikt un— der kollektivavtals giltighetstid. Dessa redovisas närmare i ett senare av- snitt (6. l ). l5 och 6 ss finns bestämmelser om uppsägning av kollektivavtal när enligt avtalet uppsägning krävs för att avtalet skall upphöra att gälla. Sådan uppsägning skall ske skriftligen eller genom telegram. Av särskilt in- tresse är här reglerna om uppsägning för det fall att det finns flera avtals- parter på ena sidan eller på båda. Har en sådan part sagt upp avtalet hos en eller flera parter på andra sidan. har alltid varje annan part på ena eller andra sidan rätt att själv säga upp avtalet. helt eller delvis. under viss för- längd uppsägningstid. I 7 5 ges regler om hävande av kollektivavtal till följd av avtalsbrott. Dessa reglerutgårfrån att part inte äger rätt att själva hä- va avtalet. Parten har i stället att vända sig till AD för att få dess förklaring att avtalet till följd av brott på motsidan mot avtalet eller mot KAL inte vidare skall vara gällande. Och sådan förklaring kan utverkas endast om brottet i synnerlig mån strider mot avtalet (eller KAL) och är av väsentlig betydelse för avtalsförhållandet i dess helhet. 7 å ger också möjlighet att i fall av brott på ena sidan mot kollektivavtal eller mot KAL erhålla förkla- ring av AD att någon på andra Sidan — arbetsgivare. arbetstagare eller för- ening — skall vara befriad från sådan förpliktelse enligt avtalet eller enligt KAL vars fullgörande inte skäligen kan påfordras så länge rättelse inte skett på motsidan. I 8 och 9 55 finns lagens regler om skadestånd såsom på- följd för brott mot kollektivavtal eller mot KAL. De reglerna behandlas i ett följande avsnitt (8.1). Lagen avslutas med ett stadgande i 10 5 av inne- håll att mål om lagens tillämpning prövas av AD och handläggs enligt LRA. — Till de här återgivna bestämmelserna ansluter vissa begreppsbestäm- ningar av intresse. l l & femte stycket stadgas sålunda. att bestämmelser- na i KAL om förening av arbetsgivare eller av arbetstagare skall gälla även förbund av flera sådana föreningar, och att lagens stadganden om medlem i

• Sida 84
•  Original

Prop. 1975/76:105 Bilagal Arbetsmarknadsdepartementet 70

förening även skall gälla om anslutna föreningar liksom om dessas med- lemmar. Dessutom utsägs i l å andra stycket att vid tillämpning av KAL såsom arbetstagare skall anses även s.k. beroende uppdragstagare. Upp- dragsgivaren skall då anses såsom arbetsgivare. I 1 % fjärde stycket, slutli- gen. finns en regel om förutsättningar för giltighet av kollektivavtal som in- nefattar avvikelse från vissa regler i jordabalken rörande hyresrätt.

5.2. Kommittén

Kommittén har gått igenom och granskat KAL:s allmänna regler om kol- lektivavtalet och dess verkningar liksom den praxis som utvecklats hos AD på hithörande område. I stort sett har kommittén funnit sig kunna till sitt lagförslag orubbade överföra bestämmelserna i l—3 och 5—7 så KAL. På några punkter ha kommittén dock ansett sig böra något närmare klar- lägga innebörden av reglerna och i några andra enskildheter harjusteringar i lagtexten ansetts påkallade. Av särskild betydelse är att nämna. att kom- mittén har föreslagit en omformulering av nu gällande beskrivning i l %? första stycket KAL av kollektivavtals innehåll i syfte att fastslå att i prin- cip varje fråga som rör förhållandet mellan ett företag och dess anställda skall kunna regleras i kollektivavtal. Enligt den föreslagna 20 & FKL skall såsom kollektivavtalsvillkor anses dels villkor rörande arbetet och lön el- ler annan ersättning härför. dels villkor i övrigt rörande förhållandet mel- lan arbetsgivare och arbetstagare. Denna beskrivning är avsedd att uttryc- ka att kollektivavtal skall kunna omfatta. förutom bestämmelser om löner och allmänna anställningsvillkor. varje typ av frågor som rör förhållandet mellan arbetsgivare och arbetstagare med avseende på arbetet och den rö- relse vari detta bedrivs. frågan må sedan gälla företagets produktion. af- färsledning. arbetsledning eller något annat. Den lagstadgade förhandlings- rätten föreslås få samma tillämpningsområde (jfr 11 & FKL).

Vid sidan av de närnndajusteringarna på enskilda punkter i hithörande delar av lagens regler om kollektivavtalet har kommittén främst ägnat sin uppmärksamhet åt några huvudfrågor med anknytning till detta rättsområ- de. nämligen problemet att genom lagstiftning främja tillkomsten av regler i kollektivavtal om inflytande för arbetstagarna. frågan om arbetsgivarens s.k. tolkningsföreträde vid tvist om arbetsskyldighet enligt avtal och frå- gan om fortsatt giltighet av kollektivavtal vid överlåtelse av företag och or- ganisationsförändringar i föreningar som är bundna av kollektivavtal.

Som tidigare nämnts (se under 2.2 och 4.2) ser kommittén sina förslag om förstärkning av den lagstadgade förhandlingsrätten som en grundläg- gande reform i syfte att bredda arbetstagarnas inflytande på arbetsplatser- na och i företagen. Mera utvecklade former av inflytande för arbetstagarsi- dan bör enligt kommitténs synsätt i princip uppnås genom att kollektivav- tal träffas därom. Och det blir då kommitténs uppgift att föreslå regleri lag

• Sida 85
•  Original

Prop. 1975/76:105 Bilagal Arbetsmarknadsdepartementet 7'

vilka är ägnade att främja tillkomsten av sådana avtal.

Kommittén inventerar olika tänkbara möjligheter att bygga upp sådan lagstiftning och diskuterar därvid både möjligheten att genom lag under- kasta parterna lvångsskiljeförfarande när enighet inte kan uppnås om infly- tanderegler i kollektivavtal och tanken att anlita skadeståndsansvar som sanktion mot part som vägrar att träffa ett av motparten önskat kollektiv- avtal om medinflytande. Båda dessa alternativ avvisas emellertid av kom- mittén. i huvudsak därför att de i realiteten inte skiljer sig från alternativet att direkt i lag ge regler om inflytande för arbetstagarna och att de därmed inte för fram till målet att verksamt främja arbetstagarnas inflytande med bibehållande av de fackliga organisationernas ställning som fria och obe- roende organisationer.

I stället föreslår kommittén en lösning som bygger på att här liksom el- jest rätten att tillgripa facklig strid skall vara arbetstagarorganisationernas medel att uppnå kollektivavtal med bestämmelser om rätt till inflytande. Utgångspunkten för kommitténs förslag är att enligt nu gällande rätt ar- betsgivarens befogenheter att utöva ledningen av företaget. att leda och fördela arbetet och att besluta om ingående och hävande av arbetsavtal normalt skyddas av fredsplikt när kollektivavtal gäller, antingen på grund av att arbetsgivaren uttryckligen har tillförsäkrats nyssnämnda befogenhe- ter genom bestämmelse i kollektivavtalet eller till följd av den rättstillämp- ning hos AD enligt vilken beslutsbefogenheterna anses skyddade av freds- plikt trots att någon sådan uttrycklig bestämmelse inte finns i avtalet. Ge- nom kommitténs förslag ändras detta rättsläge såtillvida som arbetstagar- organisationerna ges möjlighet att vid förhandlingar om vanliga kollektiv- avtal rörande löner och allmänna anställningsvillkor reservera åt sig rätt att gå till strid även under löpande kollektivavtalsperiod — vad kommittén har kallat "kvarlevande stridsrätt" — för den händelse krav som framställs vid avtalsförhandlingarna på bestämmelseri kollektivavtal om arbetstagar- inflytande inte leder till något resultat.

I förslaget till 26 få första stycket FKL har i enlighet härmed föreskrivits att när kollektivavtal slutes rörande lön och allmänna anställningsvillkor för arbetstagare som är medlem av avtalsslutande förening skall. om ar- betstagareföreningen påkallar det. i avtalet intagas regler om inflytande för arbetstagarsidan i frågor som rör arbetets ledning eller fördelning eller som rör ingående eller hävande av arbetsavtal eller eljest meddelande av på- följd för arbetstagare som begått avtalsbrott. Och i den föreslagna 34 å stadgas att vad i övrigt föreskrivits i lagens huvudregler om fredSplikt när kollektivavtal gäller inte skall utgöra hinder för den som slutit kollektivav- talet att anordna stridsåtgärd (eller för medlem i förening som slutit sådant avtal att deltaga i åtgärd som anordnats av föreningen) om syftet med åt- gärden är att vinna reglering i fråga som avses i 26 &. dock att stridsåtgär- den är olovlig om part som har rätt därtill enligt 26 5 inte påkallat regleringi frågan vid de förhandlingar som föregått avtalet eller. där sådan reglering

• Sida 86
•  Original

Prop. 1975/76:1()5 Bilagal Arbetsmarknadsdepartementet 72

påkallats. om frågan uttryckligen vunnit annan reglering i avtalet.

Kommittén har med denna uppbyggnad av sitt förslag till en början velat tillgodose intresset av att lagen innehåller en otvetydig programförklaring om arbetstagarnas rätt till inflytande över de frågor. som angivits i 26 5 första stycket. Avsikten har vidare varit att uttrycka. att arbetstagarsidan skall disponera över paragrafens tillämpning genom att efter eget bedö- mande påkalla inflytanderegleringi kollektivavtal: lagen skall inte lägga ett inflytande på arbetstagarsidan förrän denna själv är beredd att utöva det. Anknytningen till förhandlingarna om vanliga kollektivavtal rörande löner ' och allmänna anställningsvillkor och kravet att arbetstagarsidan skall "på- kalla" åsyftad inflytandereglering ser kommittén som en hanterlig metod att bestämma området för den stridsrätt under avtalsperioden. vilket yt- terst skall vara arbetstagarsidans påtryckningsmedel för att uppnå avtal om inflytande. Förslaget skall här också ses mot bakgrund av den förut- sättning som har gällt för kommitténs utredningsarbete att grunderna för nu gällande system med fredsplikt under kollektivavtalsperioderna inte skall överges. Kvarlevande stridsrätt kommer med den föreslagna kon- struktionen av reglerna att gälla inom den ram som bestäms av arbetstagar- sidans påkallande av inflytanderegler vid kollektivavtalsförhandlingarna och i den mån detta påkallande inte lett fram till uttryckliga regleri kollek- tivavtalet.

Medan det är arbetstagarsidan som har rätt enligt förslaget att vid för- handlingar om kollektivavtal rörande löner och allmänna anställningsvill- kor påkalla regler om arbetstagarinflytande har den kvarlevande stridsrät- ten i den föreslagna lagtexten gjorts ömsesidig inom det område som kan . komma att öppnas för den. Vidare har rätten att under avtalsperioden be- sluta om stridsåtgärd förbehållits avtalsparterna. dvs. på arbetstagarsidan vederbörande arbetstagarförening som ursprungligen har bestämt utrym- met för stridsrätten med sitt påkallande av inflytandereglen'ng.

Som nyss framgått har kommittén i den föreslagna 26 & valt att fastställa tillämpningsområdet för de här redovisade reglerna till att omfatta frågor som rör arbetets ledning eller fördelning eller som rör ingående eller hä- vande av arbetsavtal eller eljest meddelande av påföljd för arbetstagare som begått avtalsbrott. (Dock uteslutes frågor som rör skadestånd i anled— ning av brott mot fredsplikt.) Därmed har de särskilda bestämmelserna om inflytanderegler i kollektivavtal och om kvarlevande stridsrätt fått ett mindre vidsträckt tillämpningsområde än de allmänna reglerna om för- handlingsrätt i l l ä och om möjligheterna att med giltig verkan sluta kollek- tivavtal i 20 & FKL. Kommittén behandlari sina motiv de gränsdragnings- frågor som är förknippade med detta sätt att bestämma tillämpningsområ- det för 26 &. främst frågan om innebörden av begreppet arbetets ledning. och fördelning. och uppehåller sig i sammanhanget också vid vissa frågor rörande ordningen för bestämmandet av påföljder vid enskilda arbetstaga- res avtalsbrott. På denna senare punkt uppmärksammar kommittén sär—

• Sida 87
•  Original

Prop. 1975/76:105 Bilagal Arbetsmarknadsdepartementet 73

skilt frågan om s.k. disciplinära påföljder vid avtalsbrott av enskilda ar- betstagare. l direktiven för utredningsuppdraget har satts i fråga om ett system av dubbla påföljder (såväl skadeståndsskyldighet som disciplinär bestraffning) är en lämplig ordning och uttalats. att disciplinära åtgärder som kan uppfattas enbart som uttryck för ett auktoritärt förhållande mel- lan arbetsgivare och arbetstagare inte hör hemma i ett system som bygger på medbestämmanderätt för arbetstagarna. Kommittén redogör i kortth för nuvarande rättsläge på detta område. enligt vilket disciplinära åtgärder inte får förekomma utan stöd i avtal. och för vissa undersökningar som fö- retagits i fråga om förekomsten av bestämmelser därom i kollektivavtal. Enligt kommittén bör hithörande problem lösas genom att arbetstagarsi— dan får inflytande vid fattandet av beslut om disciplinära åtgärder. och det— ta är bakgrunden till kommitténs förslag att även andra påföljder för avtals— brott än hävande av arbetsavtalet skall omfattas av inflytandereglernai 26 och och 34 så FKL.

Den utbyggnad av den lagstadgade förhandlingsrätten i förening med viss lagfäst informationsskyldighet för arbetsgivaren som kommittén före- slår (12. 13 och 18 åå FKL) liksom det deltagande i beslutsprocessen hos arbetsgivaren i många frågor som åsyftas med kommitténs förslag till 26 och 34 &; FKL. reser enligt kommittén även frågan om tillskapande av sär- skilda fasta former för arbetstagarsidans utövande av sina nya rättigheter. Kommittén har övervägt att föreslå regler i lag om inrättande på arbets- platserna av särskilda partssammansatta organ för utövande av den nya förhandlingsrätten och den rätt till medverkan i beslut. som skall tillförsäk— ras arbetstagarsidan genom kollektivavtal. och har i betänkandet också skisserat en regelsamling i syfte att belysa vilka typer av regler som kan komma i fråga i ett sådant sammahang. Mot bakgrund av svårigheterna att finna för flertalet fall ändamålsenliga lösningar redan beträffande sådana primära frågor som vid vilka företag partssammansatta organ skall finnas inrättade och hur mandaten i organen skall fördelas mellan skilda fackliga organisationer har kommittén dock stannat för att inte lägga fram något förslag till mera utförlig reglering. ens av dispositiv art. I stället tänker sig kommittén att partssammansatta organ skall inrättas genom kollektivavtal. eftersom detta ger utrymme för en smidig anpassning av frågornas lösning till lokala och andra förhållanden. Kommittén föreslår en reglering i lag (26 å andra stycket och 34 5). vilken ansluter till de förut redovisade be— stämmelserna om skyldighet att träffa kollektivavtal om inflytanderegler och om kvarlevande stridsrätt. När kollektivavtal slutes rörande lön och allmänna anställningsvillkor skall. om därtill berättigad part påkallar det. i avtalet även tagas in regler om inrättande på arbetsplats som anges i avta— let av partssammansatta organ. vari skall fullgöras förhandling enligt de nya reglerna i D och B ss samt underrättelseskyldighet enligt l8 5: har reglering påkallats men uppgörelse inte kunnat nås i saken. skall stridsåt- gärd kunna vidtas under avtalsperiod i syfte att nå önskad reglering.

• Sida 88
•  Original

Prop. 1975/76:105 Bilagal Arbetsmarknadsdepartementet 74

I fråga om rätten att påkalla regler om partssammansatta organ anser hälften av kommittén att denna rätt bör vara ömsesidig. medan andra hälf- ten anser att rätten bör (liksom enligt 26 & första stycket) tillkomma enbart arbetstagarsidan .

Vid tvist om arbetstagares arbetsskyldighet enligt avtal gäller. enligt praxis som utbildats hos AD. i princip att arbetsgivaren har rätt att utkräva arbete av arbetstagarna i överensstämmelse med sin mening om rätta tolk- ningen av avtalet intill dess tolkningstvisten blivit rättsligt prövad. Regeln gäller dock endast om arbetsgivaren hävdar sin mening om avtalstolkning- en i god tro. dvs. arbetsgivaren har inte rätt att utkräva arbete enligt en tolkning som han vet vara oriktig eller vars oriktighet han åtminstone hade bort inse. Inte heller medför regeln skyldighet att arbeta om åtlydnad av en arbetsorder skulle innebära att arbetstagarna gör sig skyldiga till straffbar handling (t. ex. överträdelse av trafikregler). eller att arbetstagarna eljest överträdcr någon lagföreskrift som avser den allmänna säkerheten. vare sig överträdelsen är straffbelagd eller inte. Arbetstagare är i princip inte heller skyldiga att efterfölja arbetsorder som utsätter dem för fara till liv el- ler hälsa. Helt allmänt gäller också att arbetsgivaren inte får föreskriva nå-

got arbetsvillkor som visserligen inte strider mot lag men väl mot goda se- der.

Arbetstagares vägran att åtlyda en arbetsorder kan enligt denna rättstill- lämpning i princip medföra skadeståndsskyldighet. även om ordergivning- cn grundas på en felaktig avtalstolkning. Denna praxis hos AD har brukat sägas innebära att arbetsgivaren har. med avsteg från vanliga regler i av- talsförhållanden. tillerkänts tolkningsföreträde i tvister om arbetsskyldig- het. Från arbetstagarhåll har regeln kritiserats såsom ett principiellt och praktiskt betydelsefullt uttryck för bristen på jämvikt i rättsförhållandet mellan arbetsgivare och arbetstagare.

Arbetsrättskommittén framhåller att tolkningsföreträdet för arbetsgiva- ren för närvarande får sin praktiska betydelse främst när fråga uppkommer om arbetsskyldighetens mer allmänna gränser. men även när arbetsgiva- rens rätt att leda och fördela arbetet i någon viss fråga ersatts av uttryckli- ga avtalsbestämmelser som anger arbetsskyldighetens omfattning och in- nebörd. Genomföres de av kommittén föreslagna reglerna om förhand- lingsrätt och om skyldighet för arbetsgivaren att medverka till kollektivav- tal om inflytande för arbetstagarna i bland annat frågor som rör arbetets ledning och fördelning. minskar enligt kommittén i motsvarande mån bety- delsen av problemen kring arbetsgivarens tolkningsföreträde. Kommittén anser dock att en reform bör komma till stånd även i fråga om själva tolk- ningsföreträdesregeln. Såsom utgångspunkt för sitt förslag på den punkten väljer kommittén den olägenhet i processuellt hänseende som arbetsgiva- rens nuvarande företräde innebär för arbetstagarsidan därigenom. att den sidan enligt vanliga processuella regler är hänvisad att ta initiativet till rättslig prövning hos AD om den vill hävda en avtalstolkning som avviker

• Sida 89
•  Original

Prop. 1975/76:105 Bilagal Arbetsmarknadsdepartcmentet 75

från arbetsgivarsidans. 1 27 Så FKL föreslär kommittén en reglering av in- nebörd i princip att det vid tvist hos viss arbetsgivare i en fråga om inne- börden av kollektivavtal vad avser arbetets ledning och fördelning skall åvila arbetsgivarsidan att inom viss kortare tid. av kommittén bestämd till tio dagar från slutförandet av tvisteförhandlingar. föra tvisten till rättslig prövning vid äventyr att eljest arbetstagarsidans tolkning blir gällande mot den ifrågavarande arbetsgivaren. Bestämmelserna i den föreslagna para- grafen kan sägas innebära att arbetsgivaren behåller det tolkningsföreträde i hithörande tvister. som nu tillkommer honom enligt AD:s praxis. men att tolkningsföreträdet föres över till arbetstagarsidan (med reservationer motsvarande dem som nu gäller för arbetsgivarens tolkningsföreträde) om arbetsgivarsidan inte för saken till rättslig prövning eller. i förekommande fall. om saken inte inom tio dagar föres vidare av arbetsgivarsidan från lo- kal till central tvisteförhandling. De av kommittén föreslagna bestämmel- serna på denna punkt är dispositiva på så sätt. att föreskrift i kollektivavtal om bundenhet för arbetsgivare av arbetstagarpartens tolkning utöver vad som följer av lagens bestämmelser. skall vara gällande.

[ samband med sin behandling av frågor som rör kollektivavtal och dess rättsverkningar tar kommittén. som redan nämnts. slutligen upp frågan om fortsatt giltighet av kollektivavtal vid överlåtelse av företag och vid änd- ringar i fråga om organisationsstrukturen när förening står som part i kol- lektivavtal. Kommittén erinrar här inledningsvis om praxis hos AD i fråga om verkningarna på den fortsatta bundcnheten av kollektivavtal utav för- ändringar på arbetsgivarsidan. Denna praxis kan i stora drag sägas innebär att vissa slag av sådana förändringar. t. ex. när dödsbo eller konkursbo fortsätter den avlidnes resp. konkursgäldenärens rörelse. saknar betydelse för kollektivavtalets fortsatta giltighet och att vissa möjligheter också finns att på rättslig väg komma åt sådana skenförfaranden som vidtas i syfte att sätta träffade kollektivavtal ur spel. men att å andra sidan verkliga före- tagsöverlåtelser i formellt riktig ordning (däri inräknade förändringar av den rättslig formen för bedrivande av rörelse) i regel medför att kollektiv- avtal inte utan särskild överenskommelse blir gällande för den som övertar företaget resp. för det nya rättssubjektet. De olägenheter som följer härav är enligt kommittén främst att det kan förekomma. i synnerhet i kollektiv- avtalsförhållanden där arbetsgivarparten är en oorganiserad mindre ar- betsgivare. att arbetstagarsidan i kollektivavtalet inte blir underrättad om förändringen på arbetsgivarsidan och inte heller eljest observerar att en så— dan förändring förekommit. Resultatet kan då enligt erfarenhet bli att kol- lektivavtalet först lång tid efter förändringen på arbetsgivarsidan beflnnes inte längre vara gällande. Med de föreslagna reglerna i FKL ökar enligt kommittén möjligheterna att förekomma händelser av detta slag. kanske främst genom förslaget om primär förhandlingsskyldighet (l3 ä FKL) vil- ken skall gälla bland annat vid överlåtelse av företag eller del av företag. Kommittén anser sig emellertid såsom ett komplement härtill böra föreslå

• Sida 90
•  Original

Prop. 1975/76:105 Bilagal Arbetsmarknadsdepartementet 76

även en regel som mera direkt riktar in sig på en överlåtelses verkan på kollektivavtalet. Övergår företag från arbetsgivare som är bunden av kol- lektivavtal till nya arbetsgivare som inte själv är bunden av annat kollek- tivavtal skall enligt kommitténs förslag (24 s') avtalet i tillämpliga delar nor- malt gälla mellan den nye arbetsgivaren och den arbetstagareförening som slutit avtalet. Dock skall arbetstagarföreningen ha rätt att med omedelbar verkan säga upp avtalet inom trettio dagar efter det att den tidigare arbets- givaren underrättat föreningen om övergången: och före överlåtelsen skall även den tidigare arbetsgivaren kunna säga upp avtalet. dock att avtalet i sådant fall skall fortsätta att gälla i företaget under sextio dagar efter upp- sägningen. Regeln har alltså den innebörden att arbetsgivare som övertar företag blir bunden av överlåtarens kollektivavtal om ej någondera av överlåtaren och arbetstagarföreningen genom uppsägning klargör att fort- satt bundenhet inte önskas. Den ömsesidiga uppsägningsrätten motverkas av att överlåtelsen kan ge anledning tilljusteringar i avtalet eller till att det- ta avlöses av ett annat avtal. Som exempel kan nämnas det fallet att över- låtelsen sker i samband med en företagsrekonstruktion som medför att rö- relsen kommer att höra till en annan bransch. att driften lägges om eller lik- nande.

Det är emellertid inte endast byte av arbetsgivare vid företagsöverlåtelse som för närvarande kan medföra att löpande kollektivavtal upphör att gäl- la. Så kan bli fallet även när en förening upplöses. något som särskilt kan bli aktuellt när en förening upphör att existera därför att den slås samman med en annan förening. Även på denna punkt upptar lagförslaget en ny re— gel. också den intagen i 24 ;". Sammanslås två eller flera föreningar skall enligt den regeln kollektivavtal som gäller för förening som upphör att exi- stera vid sammanslagningen i stället bli gentemot motsidan i avtalet gällan- de för den sammanslagna föreningen på samma sätt som om avtalet slutits av denna.

Även på det här aktuella området har reservationer och särskilda yttran- den fogats till kommitténs betänkande. Dessa gäller dels kommitténs för- slag till Iagbcstämrnelser i syfte att främja tillkomsten av kollektivavtal med regler om inflytande för arbetstagarna (26 och 34 ss FKL). dels för- slaget till lagregler om det s.k. tolkningsföreträdet.

Ledamöterna Edlund. Gustafsson och Westerberg förklarar att det i princip inte finns något att erinra mot den teknik som valts i 26 och 34 åå för att förändra maktförhållandena i företaget. Instrumenten i lagen får dock inte vara så svagt utvecklade att det redan nu kan beräknas. att de är otillräckli— ga för att demokratiseringsprocessen skall få acceptabel bredd och djup och inte gå för långsamt. På visa områden. främst arbetsmiljön och hälso- vården. räcker det inte med medbestämmanderätt utan arbetstagarna mås- te i stället ges rätt till självbestämmande i direkt och representativa former. Här måste lagstiftningen innehålla mer direkt styrande uttalanden som ga-

• Sida 91
•  Original

Prop. 1975/76:105 Bilagal Arbetsmarknadsdepartementet 77

ranti för att avtalsreglering med avsett innehåll skall kunna genomföras utan dröjsmål. Mot kommitténs förslag till 26 och 34 N' l—"Kl. är enligt re- servantema i övrigt att invända främst att de däri intagna inflytanderegler- na bör ges samma räckvidd som den allmänna förhandlingsrätten. För den begränsning av tillämpningsområdet för 26 så. som kommitténs majoritet förslagit. saknas skäl. En annan sak är att det sedan måste ankomma på ar- betstagarorganisationerna att själva bedöma hur långtgående anspråk på avtal som bör resas och i vilken takt utbyggnaden av arbetstagarnas infly- tande bör ske. Arbetstagarorganisationerna bör ensamma avgöra om partssammansatta organ eller andra fasta anordningar bör inrättas på ar- betsplatserna för utövande av förhandlingsrz'itt och andra former för infly- tande: lagen bör inte innehålla några regler härom och i synnerhet bör inte införas någon sådan initiativrätt för arbetsgivaren på detta område som hälften av kommittén förespråkar. l blivande lagstiftning bör mer ingående än som skett i betänkandet klarläggas hur en avvägning kan ske. med bibe- hållet utrymme för stridsrätt. mellan vad som regleras centralt och vad som kan överlämnas till lokalt avtal. Det bör slutligen åligga arbetsgivaren att ta initiativet för den händelse han skulle önska tillgång till särskilda dis— ciplinpåföljder vid enskilda arbetstagares avtalsbrott. I lagen bör därför i ett särskilt stadagande. uppställas ett obetingat krav på att det för arbets- platsen gällande kollektivavtalet skall innehålla regleri detta avseende för att speciella disciplinpåföljder skall komma i fråga.

I ett särskilt yttrande med anknytning till 26 och 34 åå betonar ledamö- terna Hansson och Lindberg särskilt de problem. som rör samordningen mellan ett vidgat inflytande för de anställda och åtgärder som måste vidtas för att tillgodose intressen som samhälleti stort kan ha att vinna inflytande över produktionsbesluten. I yttrandet behandlas också de förväntade verkningarna av kommitténs förslag såvitt gäller beslut som fattas på före- tagsledningsplanet och uttalas. att lagen bör utformas så att den inte lägger hinder i vägen för strävandena att ge arbetstagarnas representanter tillträ- de till de högre beslutsfunktionema i företagen. Slutligen betonas att ar- betsgivaren inte bör med stöd av 26 å andra stycket och 34 & FKL ges möj- lighet att tvinga fram särskilda organisationsformer för medinflytandefrå- gorna.

Ledamöterna Bratt och Lindström anser i en reservation att förbud bör ställas upp mot sympatiåtgärder till förmån för part som går till strid med utnyttjande av kvarlevande stridsrätt.

[ fråga om tolkningsföreträdet förklarar ledamöterna Edlund. Gustafs- son och Westerberg att följande bör gälla såsom huvudregel i kollektivav- talstvister som rör arbetsskyldigheten. Så snart tvist uppstått på en arbets- plats och den lokala arbetstagarorganisationen. faekklubb eller annan. trätt in och ställt sig bakom en tolkning som avviker från den av arbetsgi- varen hävdade skall denna tolkning gälla intill dess annat bestäms genom förhandling eller prövning av AD (eller skiljenämnd). Arbetstagarparten bör således ha företräde för sin uppfattning redan innan frågan eventuellt

• Sida 92
•  Original

Prop. 1975/76:105 Bilagal Arbetsmarknadsdepartementet 78

kommit till lokal förhandling. Vill arbetsgivaren inte finna sig i arbetstagar— sidans tolkning får det ankomma på honom att påkalla förhandling och i sista hand rättslig prövning. I vissa fall kan dock enligt dessa ledamöter förhållandena vara sådana. att det för bägge parter kan te sig motiverat att arbetsgivaren får ha tolkningsföreträde åtminstone till dess att lokal för- handling ägt rum. Om detta sker bör å andra sidan arbetstagarparten kunna beredas tolkningsföreträde i tvister som gäller lönefrågor eller andra tviste- ämncn utan anknytning till tvist rörande arbetsskyldigheten. Eftersom emellertid förhållandena kan vara mycket skiftande och avtalsstrukturerna sammansatta och svåra att överblicka. bör ytterst beredas utrymme för reglering av hithörande frågor i avtal allt efter vad parterna finner funktio- nellt på varje avtalsfält. Till detta senaste synsätt ansluter sig ledamöterna Hansson och Lindberg i ett yttrande över frågan om tolkningsföreträdet. I detta yttrande betonar de vidare dels att disciplinära påföljder inte bör få förekomma utan föregående förhandlingar och utan att arbetsgivaren. om enighet inte kunnat uppnås vid förhandlingarna. fört frågan till rättslig prövning. dels att lagstiftningen bör innehålla särskilda regler om s.k. om- vänd bevisbörda i vissa kategorier av ackordstvister. Ledamöterna Ekinge och Fransson. slutligen. anser att kommitténs förslag rörande tolkningsfö- reträdet borde ha givits en motsvarande utformning som viss ny arbets- rättslig lagstiftning på närliggandc områden för att därigenom åstadkomma en bättre jämställdhet mellan arbcgsgivaren och den lokala fackliga orga- nistionen. Detta kunde enligt Ekinge och Fransson ha möjliggjorts genom en bestämmelse om att i avbidan på AD:s prövning av tolkningstvisten skall i alla de situationer där detta är praktiskt möjligt och där särskilda skäl inte föranleder annat. den av arbetstagarparten hävdade innebörden gälla. Den närmare tillämpningen av en sådan bestämmelse skulle sedan överlämnas till parterna att fastställas genom avtal.

5.3. Remissyttrandena

5.3.1 llt/lylantivavtal och kt'c'trlevamle stridsrätt

Kommitténs förslag till 26 och 34 55 FKL med vissa regler om kollektiv- avtal. som ger arbetstagarna inflytande över frågor som nu i allmänhet kan avgöras av arbetsgivaren ensam. och om s.k. kvarlevande stridsrätt får ses som en huvudpunkt i det framlagda lagförslaget. Hithörande frågor äg- nas också stort intresse av remissinstansema. Några ställer sig kritiska el- ler skeptiska till tanken på kvarlevande stridsrätt såsom medel att främja tillkomsten av kollektivavtal om arbetstagarinflytande. De flesta yttrande- na ger emellertid uttryck för upfattningen att man inte bör bygga upp detal- jerade regler i lag om arbetstagarinflytande i skilda former och på olika om- råden. och att det då knappast finns något egentligt alternativ till kom- mitténs förslag. Inom ramen för förslagets allmänna principer är meningar- na däremot i hög grad delade. En huvudfråga i remissinstansemas diskus-

• Sida 93
•  Original

Prop. l975/76:105 Bilagal Arbetsmarknadsdepartementet 79

sion av förslaget är den avgränsning av tillämpningsområdet för 26 och 34 åå som kommittémajoriteten föreslagit. Men även andra frågor som var föremål för meningsmotsättningar redan inom kommittén har visat sig kon- troversiella under remissinstansemas granskning.

Kritik mot att 26 och 34 5.5 FKL har begränsats till att gälla enbart ar- betsledningsfrågor och personalpolitiska frågor kommer främst från re- missinstanser på arbetstagarsidan. LO anser att de föreslagna bestämmel- serna är otillräckliga för att åstadkomma ett verkligt medbestämmande för löntagarna. Den avgränsning som kommittén har gjort mellan arbetsled- ningsfrågor och företagsledningsfrågor är enligt LO svårförståelig av både principiella och praktiska skäl. LO anser att förhandlingsrätt i medbestäm- mandefrågor. med stöd av kvarlevande stridsrätt. skall gälla alla frågor oavsett typ eller nivå. Samma ståndpunkt intas av TCO. Krav på en mer långtgående rätt att sluta kollektivavtal reses också av bl. a. Svenska bygg- n(uisurbetarefr'irbundet. Svenska _fitbriksarbetareförbuntlet. Svenska livs- medelsarheturejörbundet. Svenska hamnarbemrförbundet och juridiska fakulteten vid Lunds universitet.

Svenska fabriksarbetare/ömt:nder och Svenska livsmedelsurbelare- förbundet anser att de anställda bör ha en uttalad rätt till medbestämmande och medinflytande på alla nivåer i företaget. dvs. rätt till medverkan också i de högsta styrfunktionerna. Såvitt Svenska bygg/tadsarbetareförbunder har kunnat finna nämner kommittén inget om i vilken kategori. arbetsled- ning eller företagsledning. anlitandet av undercntreprenör hör hemma. En- ligt förbundets mening är det uppenbart attsådana dispositioner i stor tit- sträckning har företagsledande karaktär. Med hänsyn till underentrepre- nörsystemets utomordentliga betydelse anser sig förbundet ha alldeles sär- skilda skäl att kräva lagens stöd för avtalsreglering även av företagsled- ningsfrågor.

Juridiska fakulteten vid Lunds universitet pekar på att förhandlingsrätt och möjlighet till kollektivavtalsreglering föreligger i varje fråga. När det kommer till kritan skall man emellertid bara kunna genomdriva inflytandet när det gäller arbetsledningsfrågor. personalpolitiska frågor och disciplin- frågor. Mot denna begränsning åberopar fakulteten att den gör det omöjligt att på ett meningsfullt sätt knyta samman inflytandet i bolagsstyrelserna med inflytandet över företaget i övrigt. om arbetsgivaren inte intar en posi- tiv attityd. Vidare är. anför fakulteten. gränsen mellan produktionsbeslut och beslut i arbetsledningsfrågor oskarp och gränsdragningsproblemen kommer att bli legio. Fakulteten framhåller dessutom att den uppräkning av frågor som kommittén gör kan uppfattas som ett ställningstagande av lagstiftaren till var gränsen för arbetstagarnas medinflytande bör gå. En konkretisering av det område som skall omfattas av regeln rörande infly- tandeavtal torde dock. enligt fakulteten. vara ofrånkomlig med hänsyn till den kvarlevande stridsrätt som kopplats till den. Fakulteten anser att man bör välja en formulering som täcker alla frågor. som företagsledningen har

• Sida 94
•  Original

Prop. 1975/76:l05. Bilaga .1 Arbetsmarknadsdepartementet 80

att ta ställning till. men avgränsa mot den typ av frågor som redan i dag regleras kollektivavtalsvägen. Även AI.) sätter i fråga om det är möjligt att dra någon klar gräns mellan arbetsledningsfrågor och företagledningsfrå- gor.

Även en rad andra remissinstanser berör frågan om vilka områden som bör omfattas av lagens regler om inflytandeavtal.

SAF hävdar att redan de regler om medinflytande och om kvarlevande stridsrätt som kommittén föreslår ligger på gränsen till vad som är prak— tiskt möjligt att tillgodose i en förhandlingssituation. SAF avvisar tanken på en formlig tnedbestämmaderätt eller vetorätt för de anställda i rena fö- retagsledningsfrågor. Detta gäller produktionsinriktning. inköp och försälj— ning. vinstdisposition. prisfrågor. marknadsföring samt produktionsplane- ring. såväl den långsiktiga som den dagliga produktionsledningen. Enligt SAF är det omöjligt att bedriva en effektiv verksamhet om de anställdas synpunkter och godkännande skall inhämtas före varje åtgärd. SAF menar att konsekvenserna skulle bli helt förödande. om de nämnda frågorna skul- le underkastas kvarlevande stridsrätt i enlighet med reservantemas för- slag. SAF framhåller att reservantemas ståndpunkt beträffande företagled- ningsfrågor inte tar någon hänsyn till de särskilda besluts- och ansvarsreg— ler som gäller enligt aktiebolagslagstiftningen. Enligt olika slag av special- lagstif'tning av betydelse för företagens verksamhet är styrelse och verk- ställande ledning såväl straffrättsligt som ekonomiskt ansvariga för företa- gens åtgärder i olika hänseenden. Detta beaktas inte heller av reservanter- na. Föreningen framhåller vidare att arbetsgivarorganisationerna inte har mandat att förhandla om kollektivavtal som inskränker bolagsstämmans eller styrelsens befogenheter enligt aktiebolagslagen . Som exempel på vik- tiga områdcn som däremot ägnar sig för medinflytande nämner SAF de an- ställdas medverkan i företagets skyddsorganisation samt handläggande av arbetsmiljö- och vissa rationaliseringsfrågor. Ett i viss mån annorlunda ex- empel erbjuder enligt SAF personalpolitiken. Ett rimligt inflytande för de anställda bör finnas i fråga om de personalpolitiska strategierna i företaget. Den dagliga personalledningen måste däremot enligt SAF vara förenad med den direkta arbetsledningen. SAF konstaterar att avsikten med be— stämmelserna om inflytandeavtal och kvarlevande stridsrätt är att inflytan- defrågorna skall finna sin lösning i de reguljära riksavtalen. Det säger sig självt. menar föreningen. att det i praktiken inte framstår som möjligt att i traditionella riksavtal inta en sådan reglering rörande arbetsledningsfrågor att därmed åstadkommes en lösning för hela den mängd av konkreta ar- betsledningsfrågor. som hänför sig till varje enskilt företag. Det kan även betvivlas att regleringen i riksavtalen kan ske utan stöd från de centrala or- ganisationernas sida. Medverkan från dessa torde. anser SAF. också i praktiken vara erforderlig för att åstadkomma en lämplig avgränsning av arbetsledningsbegreppet.

Även SHIO motsätter sig tanken på en formell medbestämmanderätt för

• Sida 95
•  Original

Prop. 1975/76:105 Bilagal Arbetsmarknadsdepartementet 31

de anställdai företagsledningsfrågor. Också när det gäller mindre och till- fälliga inskränkningar av driften måste. enligt SHIO:s mening. företagen även i fortsättningen äga rätt att själv. efter vederbörligt samråd. bestäm- ma om en nedskärning av personalstyrkan måste ske.

SPF. som ansluter sig till kommitténs förslag. menar att de centrala för- handlingarna bör resultera i principavtal som drar upp mål och ramar. De måste emellertid lämna utrymme för de lokala parterna att träffa avtal som passar den egna enheten. Föreningen framhåller att i lokala medbestäm- mandeavtal bör kunna tas in regler för samråd vid rekrytering och anställ- ning av ledande personal. SPF påpekar även att begreppet inflytande bör bytas ut mot medbestämmande.

KAB ansluter sig i princip till att de i motiveringen till regeln om inflytan- deavtal nämnda frågorna skall anses ligga utanför arbetets ledning och för- delning. Om exempelvis medlemmarna i en bostadsrättsförcning har valt att för ett visst arbete anlita entreprenör. bör emellertid. anför KAB. klara— re regler ge vid handen att en sådan fråga ligger utanför begreppet. Arbets- miljäutredningen uttalar att även om vissa delar av arbetsmiljöområdet närmast ingår i företagsledningen. är det uppenbart att en betydande del av arbetsmiljön. främst det direkta arbetarskyddet. omfattas av arbetstagarsi- dans rätt att påfordra avtalsreglering. Utredningen uttrycker en förhopp- ning om att den av kommittén föreslagna ordningen skall leda till en fort- satt och intensif'rerad avtalsreglering på detta område. Svenska kommun- förbundet finner det naturligt att man i det fortsatta lagstiftningsarbetet ut- talar ett starkare stöd för att medinflytandeavtal kommer till stånd inom områden som arbetsmiljö och företagshälsovård.

Liksom på förhandlingsrättens område behandlar några remissinstanser särskilt möjligheterna att genomföra lagförslaget vid de små och medel- stora företagen. SHIO har efter kontakter med sina delägarorganisationer funnit att ett ökat inflytande inte kan accepteras försåvitt inte arbetstagar- na påtar sig ett motsvarande ekonomiskt ansvar. Gemensamt för egenföre- tagare är att de är personligt ansvariga för ingångna förbindelser med samt- liga personliga tillgångar. Detsamma gäller även familjeföretag som drivs i aktiebolagsform där företagaren och dennes hustru vanligen genom per- sonlig borgen påtagit sig betalningsansvar när det gäller bankåtaganden och liknande. Sveriges käpmannaförbund påpekar vidare att den anställde inte är bunden till sin arbetsplats och att han därför kan helt lämna ett före- tag utan ansvar för företagets framtid. trots att han medverkat till ett beslut som kan få klart negativa effekter.

SHIO finner ej anledning att motsätta sig utredningens förslag om med- inflytande i frågor om ingående av anställningsavtal. SHIO framhåller att samarbete redan i dag brukar förekomma i dessa frågor. Enligt SHIO:s uppfattning kan dock regler om medbestämmande när det gäller uppsäg- ning eller avskedande av arbetstagare enligt kommitténs förslag och regler- na i lagcn om anställningsskydd komma i konflikt med varandra. SHIO

6—Riksdagen 1975/76. I saml. Nr 105. Bilaga [

• Sida 96
•  Original

Prop. 1975/76:105 Bilagal Arhetsmarknadsdepartementet 82

menar att om det genomförs en lagstadgad medbestämmanderätt i dessa frågor måste i lagstiftningen samtidigt tas upp bestämmelser som reglerar den fackliga organisationens ekonomiska ansvar om skadeståndsfrågor skulle bli aktuella.

Svea hovrätt ifrågasätter om det är sakligt motiverat att i bestämmelsen om inflytandeavtal inbegripa Spörsmål rörande hävande av arbetsavtal el- ler eljest meddelande av påföljd för arbetstagare som begått avtalsbrott. På dessa områden är arbetsgivarens bestämmaderätt starkt kringskuren och hans beslut kan underkastas rättslig prövning. Det är också enligt hovrät- ten svårt att finna en lämplig samverkansform för dessa fall där motsats— ställningen arbetsgivare/arbetstagare är särskilt markerad. Hovrätten an- ser att kommittén inte heller har lyckats med den uppgiften. Särskilt viktig. menar hovrätten. är frågan om arbetsmarknadens parter över lag när det gäller det mest betydelsefulla inflytandeområdet. arbetets ledning och för- delning. kan skapa samverkansformer som innefattar en lämplig avvägning mellan de olika intressen — inte endast parternas egna — som gör sig gäl- lande i sammanhanget. Kommittén har inte gått närmare in på hur en infly- tandereglering kan utfalla i praktiken. Hovrätten tillägger att kommittén inte heller berört vad en djupt ingripande reglering kan få för följdverk- ningar på tillämpningen av rättsregler och på rättsförhållanden som byggts upp från helt andra utgångspunkter.

SFO anser att det bör övervägas att tillföra regeln om inflytandeavtal be- stämmelser om rätt också för arbetsgivarsidan att påkalla avtalsreglering i inflytandefrågor. i varje fall om det kan visas att frågorna varit föremål för lokala förhand]ingsframställningar enligt bestämmelserna om förhand- lingsrätt i l2 och 13 åå FKL. [ många fall skulle. anför SFO. säkerligen en ' avtalsreglering innebära väsentliga fördelar för det löpande arbetet i före- taget jämfört med ett tidsödande och kostnadskrävande lokalt förhand- Iingsförfarande. som dessutom genom uppskovsskyldigheten gör besluts- processen besvärande långsam.

Svenska fabriksarbetureförbunde! och arbetsgruppen inom juridiska fa- kulteten vid Stockholms universitet föreslår en regel som gör kollektivav- talsbestämmelser om inflytande slutna före den nya lagens ikraftträdande ogiltiga. En andra åtgärd som enligt arbetsgruppen bör övervägas är utfor- mandet av dispositiva regler om inflytande. Även Försökringsanställdas förbund är inne på tanken att lagen bör tillföras vissa minimibestämmelser. Svenska elektrikerfirbundet talar om en baslag vars bestämmelser bör gö- ras dispositiva så att de kan anpassas efter branschbehov. om arbetstagar- sidan begär en avvikande reglering.

Kommitténs förslag om s.k. kvarlevande stridsrätt som medel för att understödja de fackliga organisationernas krav på kollektivavtal om rätt till inflytande utsätts som redan nämnts för kritik från skilda utgångspunk- ter. Även remissinstanser som i princip accepterar konstruktionen med kvarlevande stridsrätt har invändningar att göra.

• Sida 97
•  Original

Prop. 1975/76:105 Bilagal Arbetsmarknadsdepartementet 83

De flesta remissinstanser som företräder arbetsgivarintressen kan tänka sig att acceptera kommitténs förslag om kvarlevande stridsrätt under för- utsättning att deras invändningar på särskilda punkter beaktas. Till denna kategori hör KAB. Landstingsförlnurdet. KFO. dmniinv'erket. SAF. SHIO och Sveriges köp/nunnafr'irbund.

I brist på annat lämpligt förslag säger sig KAB och KFO godta kom- mitténs lösning med kvarlevande stridsrätt. Samtidigt understryker KAB att denna stridsrätt måste kunna begränsas i nödsituationer. Landstings- ]?irhuntlel tillstyrker förslaget men anser att det behövs ytterligare precise- ringar av begreppen "påkalla" och "annan reglering" i den föreslagna tex- ten till 34 & FKL. Vidare bör enligt förbundet reglema om kvarlevande stridsrätt kompletteras med regler om samordning när en stridsfråga berör flera arbetstagarorganisationer. De steg på vägen mot en demokratisering av arbetslivet som redan tagits inom dmnänver/te! har. anför verket. varit till gagn för verksamheten. Domänverket menar att den kvarlevande stridsrätten i princip kan anses användbar. Dock bör en precisering av be- greppet ”arbetets ledning och fördelning” ske.

Enligt SAF:s mening bör regeln om kvarlevande stridsrätt gälla endast beträffande sådana inflytandefrågor som aktualiserats i samband med för- handlingarna och beträffande vilka parterna är ense om att varken någon positiv eller någon negativ lösning åstadkommits. SFO framför liknande synpunkter.

SI-IIO säger sig vara motståndare till ett system som tillåter legala strej- ker under pågående avtalsperiod. För att arbetsmarknaden och därmed också företagen skall fungera på ett tillfredsställande sätt krävs att det rå- der arbetsfred. Det kan därför förutsättas. anför SHIO. att de frågor som kan utgöra bakgrund till åberopande av kvarlevande stridsrätt tas upp till behandling i sanband med att kollektivavtal träffas och att dessa frågor därvid även löses. Endast under dessa förutsättningar och med stor tvekan accepterar organisationen kommitténs förslag om kvarlevande stridsrätt.

Samtidigt som Sveriges köpmunnafr'irbmrd anser att tanken bakom en avtalsreglering i enlighet med kommitténs förslag är riktig. uttrycker för— bundet oro inför konsekvenserna av den kvarlevande stridsrätten. Alla torde enligt förbundet vara ense om att ett kollektivavtal med kvarlevande stridsrätt saknar egentligt värde. Riskerna med den kvarlevande stridsrät- ten förutsätts kunna elimineras genom det huvudavtal. som SAF och LO- TCO förväntas träffa före den planerade tidpunkten för lagens ikraftträ- dande och som skulle dra upp riktlinjerna för parternas agerande på för- bundsplanet. Ett dylikt huvudavtal är. anser förbundet. en förutsättning för att konstruktionen med kvarlevande stridsrätt skall kunna accepteras. Förbundet anför vidare att mycket synes tala för att arbetsmarknadens parter borde ges tillfälle att söka träffa överenskommelse i inflytandefrå- gorna i samband med 1977 års avtalsförhandlingar och innan något beslut om lagstiftning över huvud taget fattas. Förbundet framhåller vidare att

• Sida 98
•  Original

Prop. l975/76:105 Bilagal Arbetsmarknadsdepartementet 84

med den utvidgning av inflytandeområdet och därmed området för den kvarlevande stridsrätten. som löntagarreservanterna begär. skulle huvud— avtalet inte täcka alla de inflytandefrågor, som arbetarpartema kunde komma att aktualisera. Därmed skulle. menar förbundet. den kvarlevande stridsrätten bli en definitiv fara för arbetsfreden och helt oacceptabel. om ett rimligt svenskt näringsliv skall kunna upprätthållas.

SFO, Svensk int/n.t'trifi'irening. Sveriges redare örening och FFO ställer sig helt avvisande till den kvarlevande stridsrätten.

SFO anser att grunderna för fredsplikten rubbas i väsentlig utsträckning om man. som kommitten föreslår. öppnar möjlighet till fackliga strider un- der tid då kollektivavtal gäller mellan parterna. Det är för övrigt. menar SFO, sannolikt att bestämmelsen om den kvarlevande stridsrätten skulle få en huvudsakligen illusorisk prägel. eftersom arbetsgivarparterna troli- gen sktrlle komma att vägra att över huvud taget sluta avtal utan att alla ak- tualiserade frågor och därmed den totala fredsplikten garanterats. SFO framhåller att inom organisationen är respektive företag avtalsslutande part på arbetsgivarsidan. vilket. redan med kommitténs förslag. skulle in- nebära en form av lokal stridsrätt på SFO-området. SFO pekar också på att det moderna samhällets effektiva nyhetsförmedling och den uppmärk- samhet som ägnas arbetsmarknadsfrågor innebär att redan varsel om kon- flikt eller ibland redan strandningssituationer är förhållanden som kan leda till starkt negativa konsekvenser för företagen. ()m trots allt någon form av kvarlevande stridsrätt införs. vill SFO framhålla att det måste utformas regler av innebörd att kvarlevande stridsrätt bara kan gälla under den av- taISperiod. som följer på den förhandling då påkallandet skett. Vill man hålla frågan levande över flera avtalsperioder. måste den alltså aktualise- ras på nytt.

Svea hovrätt framhåller att nu gällande bestämmelser inte i och för sig hindrar avtal om rätt till inflytande och att de föreslagna reglerna inte ga- ranterar tillkomsten av sådana avtal ens där så har påkallats. Det kan för- väntas att varje initierad part på arbetsgivarhåll ställer som villkor för av- talsslut att det inte lämnas utrymme för kvarlevande stridsrätt. På det psy- kologiska planet torde emellertid enligt hovrätten det nya systemet kunna få mycket stor betydelse för skapande av inflytande genom kollektivavtal. AD är inne på samma linje och konstaterar att det nu liksom tidigare är styrkan i parternas förhandlingspositioner som blir avgörande för om och i vad mån en inflytandereglering kommer till stånd.

Även från arbetstagarorganisationernas sida framförs kritik mot kom- mitténs förslag om kvarlevande stridsrätt. LO anser sålunda att konstruk- tionen och värdet av den kvarlevande stridsrätten kan diskuteras. men till- styrker ändock förslaget med vissa ändringar. Dessa innebär. i överens- stämmelse med LO:s uppfattning om tillämpningsområdet för 26 % FKL, att stridsrätten skall vara lika omfattande som den allmänna förhandlings-

• Sida 99
•  Original

Prop. 1975/76:105 Bilagal Arbetsmarknadsdeparter'nentet 85

rätten. Vidare anser LO. liksom även TCO. att lagstiftaren inte skall ange när förhandlingar om medbestämmandefrågor skall ske. Det bör vara en fråga för arbetsmarknadens parter att själva reglera. LO framhåller att det— ta inte behöver innebära att fredsplikt aldrig kommer att gälla. Organisatio- nen anser det vara ett gemensamt intresse för parterna på arbetsmarkna- den att. liksom hittills. även i framtiden få vissa fredsperioder. Slutligen framhåller LO att en stridsåtgärd får vidtas endast när den inte strider mot lag. avtal eller förbundets stadgar.

SACO/SR tillstyrker förslaget om kvarlevande stridsrätt. Svenska hamnarbetarförbundet anser att den kvarlevande stridsrätten skall gälla alla frågor som parterna inte reglerat i kollektivavtal oavsett om sådan reglering påkallats eller ej. SPF anser att kopplingen till förhandling om löne- och anställningsvillkor är olämplig. emedan företaget inte skall kunna köpa sig fritt från medinflytandet.

Den s. k. negativa regleringen i kollektivavtal kritiserats allmänt av TCO. Svenska inetallindustriarbetarcförbuna'et och Arkitektförbundet. TCO an- ser att fredsplikt skall råda endast i frågor som uttryckligen regleras i kol- lektivavtal. Organisationen konstaterar att förbud mot negativ reglering har stadgats i bestämmelsen om kvarlevande stridsrätt men att denna be- stämmelse gäller endast under vissa förutsättningar. TCO menar att regler- na om inflytandeavtal och kvarlevande stridsrätt helt kan utgå och ersättas med en bestämmelse som ger klart uttryck för ett förbud mot negativ regle- ring. Arbetsgruppen inom juridiska fakulteten vid Stockholms universitet och Svenska transportarbetartförbunder anser det olämpligt att skriva in principen om de dolda klausulema i den nya lagstiftningen. Arbetsgruppen menar att den föreslagna vägen synes bli mindre effektiv då kopplingen mellan de två avtalstyperna innebär att arbetsgivaren kan dra in inflytan- defrågorna i löneavtalen och där använda dem som bytesobjekt. Trans- portarbetareförbundet efterlyser en regel som innebär att de dolda klausu- lerna upphör att gälla och föreslår ett alternativ av skiljedomskaraktär. Liksom arbetsgruppen förordar förbundet även en lösning som innebär att inflytandeavtalen löper tills vidare med uppsägningstid. medan löneavta- len i enlighct med rådande tradition skall löpa på viss tid.

Åsikten att den kvarlevande stridsrätten tillkommit för att arbetstagarsi- dan skall tillföras ett verksamt påtryckningsmedel och därför primärt bör kunna tillgripas endast av arbetstagarsidan framförs av SACO/SR. Svens- ka elektrikerförbundet, Hotell- och reslauranganställdas förbund samt Svenska Iivnzea'elsarbetareförbundet.

Svenska lantarbetareförbundet understryker att rätten till kvarlevande stridsrätt i första hand bör tillkomma arbetstagarorganisation centralt. Det bör dock finnas möjlighet att delegera den kvarlevande stridsrätten till den lokala organisationen.

SAF och SFO anser att arbetstagarsidan bör åläggas krav på skriftlig form när den aktualiserar sina medinflytandekrav. Svea hovrätt anser att

• Sida 100
•  Original

Prop. l975/76:l()5 Bilagal Arbetsmarknadsdepartementet 86

bevisfrågor kring fredspliktens omfattning bör undvikas. Förutom skrift- lighetskravet nämner hovrätten att det bör övervägas att införa bestäm— melser om att påkallandet av inflytandereglering måste vara preciserat så- vitt gäller arten av frågor och formen för inflytandet för att kvarlevande stridsrätt skall kunna inträda.

KFO anser att frågan om sympatiåtgärderi samband med kvarlevande stridsrätt bör bli föremål för ytterligare överväganden innan lagen kan trä- da i kraft med den föreslagna lydelsen av stridsrättsreglerna. Även SFO och KAB ställer sig avvisande till sympatiåtgärderi detta sammanhang.

5.3.2. Andra formerför arbetstagarinflytande. Partssammansatta organ

Vissa av remissinstansema tar i sina yttranden upp löntagarreservanter- nas uttalanden av innebörd att lagstiftningen eventuellt bör innehålla även vissa regler om medbestämmanderätt eller självbestämmanderätt på sär- skilt angivna områden. Vidare ägnas i åtskilliga yttranden trppmärksamhet åt frågan om inrättande av partssammansatta organ på arbetsplatserna.

SAF menar att löntagarreservanternas resonemang angående förhand- lingsrätten sktrlle kunna utmynna i ett förhållande som vore liktydigt med en åtminstone temporär facklig vetorätt mot förändringar. Att påtvinga ar- betsgivarna ett sådant fackligt envälde skulle. anser SAF. inte främja den förhandlingsvilja och den samförståndsanda som med möda byggts upp i vårt land. Det skulle inte heller vara till gagn för effektiviteten i den pro- duktion som ensam skapar välstånd. SFO framhåller att en i lag stadgad vetorätt kräver ett förtydligande av vad som skall gälla som ansvarsfördel- ningen mellan parterna.

'I'('(_') understryker att kommitténs lagförslag måste kompletteras för att ge garantier för ett reellt medbestämmande. Det är nödvändigt. anför TCO. att det i lagen införs en bestämmelse av innebörd att avtalsslutande arbetstagarorganisation ges en permanent vetorätt. Som LO:s och TCO:s representanteri utredningen framhållit i sin reservation torde det vara yt- terligt svart att dra en gräns mellan vad som är företagsledningsfrågor och arbetsledningsfrågor. TCO anser att en lagbestämmelse som ger arbetsta- garna vetorätt endast i arbetsledningsfrågor skulle kunna leda till ständiga tolkningstvister om lagens innebörd. En sådan ordning är enligt TCO:s mening oacceptabel. Svenska bygelnadsarbetareförbundet framför krav på en central facklig vetorätt. Svenska teater/örbuna'et förespråkar vetorätt vid tillsättande av företags- och arbetsledning.

LO framhåller att frågan om vetorätt är otillräckligt belyst och att under- lag saknas för en bedömning av hur ett system med central facklig vetorätt skulle fungera i praktiken. LO finner dock idén vara värd att prövas i det fortsatta reformarbetet.

Arbetsmiljön och företagshälsovården. personalpolitiken. löneformer och löneutbetalning och arbetstidens förläggning är de områden som i första hand nämns i diskussionen om självbestämmanderätt för arbetsta-

• Sida 101
•  Original

Prop. 1975/76:105 Bilagal Arhetsmarknadsdepartementet 87

garna.

SPF. SFO och dontiinvcrket är positivt inställda till att arbetstagarna får ett avgörande inflytande på frågor om arbetsmiljö och företagshälsovård. Arbetsgruppen inom juridiska fakulteten vid Stock/u.;lnis universitet näm- ner arbetarskydd. arbetsmiljö. matsalar och andra sociala anordningar som tänkbara områden. Enligt arbetsgruppens uppfattning förutsätter dock en lagstiftning ytterligare utredning. De nämnda remissinstansema påpekar att självbestämmande måste ske inom fastställda budgetramar.

Frågan om ansvaret för fattade beslut vid självbestämmanderätt för ar- betstagarna berörs av SFO och arbetnrskyddsstyrelsen. SFO framhåller att självbestämmande kräver ett förtydligande av ansvarsfördelningen. Ar- betarskydddsstyrelsen menar att om en ny lagstiftning medför att bestäm- manderätten inom företagen över t. ex. planering av driften. arbetsledning eller arbetsinstruktioner förskjuts från arbetsgivaren. frågan uppkommer om detta låter sig förena med det nuvarande ansvarssystemet i arbetar- . skyddslagstiftningcn.

LO hävdar att löntagarna bör ges rätt till självbestämmande i vissa fr.— gor som berör dem dagligen och nära. Självbestämmanderätten måste en- ligt LO utövas inom i förväg uppdragna ramar och utformas som en rättig— het. som den kollektivavtalsslutande arbetstagarorganisationen kan ta i an— språk i samband med förhandlingar om medbestämmande. LO anser att självbestämmanderätt bör ges beträffande löneformen. arbetstidens för- läggning och förctagshälsovården. Löneformcn har i den företagsdemo- kratiska försöksverksamheten visat sig ha stor betydelse för de åsyftade förändringarna i arbetsorganisationen. Även inom vissa givna tidsramar är detaljregleringen av arbetstiden värdefull för arbetstagarna. När det gäller företagshälsovården understryker LO vikten av att arbetsgivarna åläggs att ställa tillräckliga ekonomiska resurser till förfogande. LO konstaterar att medlemsförbunden ställt krav på självbestämmanderätt även i frågor som rör arbetsmiljön och personalpolitiken. På dessa två områden anser emellertid LO att det krävs ytterligare underlag. innan organisationen kan ta slutgiltig ställning till självbestämmandets utformning och omfattning.

TCO anser att arbetstagarna bör ges självbestämmanderätt i arbetsmiljö- och hälsofrågor samt i bl.a. personalpolitiska frågor såsom introduktion. omplacering och utbildning och i arbetsorganisatoriska frågor såsom ar- betsutformning. arbetsutvidgning. arbetsväxling och liknande frågor.

Svenska hamnarbetarförbundet anser att den lokala fackföreningen skall ha det slutliga avgörandet åtminstone när det gäller frågor som rör hälsovård. arbetsmiljö. arbetarskydd. omflyttning och nyanställning.

[ anslutning till frågan om partssammansatta organ framhåller åtskilliga remissinstanser, främst arbetsgivarorganisationer och vissa statliga verk och myndigheter. att detär betydelsefullt att man finner fasta och praktis- ka former för den utvidgade förhandlingsverksamhet som följer av kom- mitténs förslag. Man ser detta som en förutsättning för att arbetstagarinfly-

• Sida 102
•  Original

Prop. 1975/76: 105 Bilaga 1 Arbetsmarknadsdepartementet 88

tande i förhandlingens form skall kunna förenas med rimliga effektivi- tetskrav och hävdar att arbetsgivarsidan därför bör få rätt att påkalla inrät- tande av partssammansatta organ såsom forum för fullgörande av förhand- lings- och informationsskyldigheten. Löntagarorganisationerna bland re- missinstansema anser i allmänhet att de regler i ämnet som föreslagits av kommittén bör utgå. I varje fall bör enligt deras mening arbetsgivarsidan inte ha rätt att ta initiativet till inrättande av partssammansatta organ; detta skulle innebära ett obehörigt ingrepp i deras rätt att själva bestämma for- merna för utövande av sin verksamhet.

SAF konstaterar att arbetsrättskommittén har tänkt sig att utövandet av den fördjupade förhandlingsrätten. liksom tillämpningen av medinflytan- dereglen'ngar beträffande anställningsfrågor och påföljdsfrågor. skall ske i partssammansatta organ. Möjligen har kommittén menat att detsamma skall gälla beträffande arbetsledningen. SAF framhåller att det inte torde vara möjligt att utan oskälig belastning för parterna realisera de i betänkan- det angivna förhandlings- och medinflytandereglema utan att dessa kan in- passas i rationella, företagsanpassade former. Partssammansatta organ kan vara en sådan form. SAF framhåller vidare att initiativet till inrättan- det av dylika organ inte rimligtvis kan vara förbehållet arbetstagarsidan utan även bör tillkomma arbetsgivarsidan. När det gäller initiativrätten framförs liknande åsikter av Sveriges redareförening. SPF. KFO och Lanästingsförbunde/. SFO finner löntagarreservanternas motstånd mot li- ka initiativrätt oförklarligt. särskilt mot bakgrund av att reservantema har betygat arbetstagarpartcns förmåga att med gott omdöme delta i besluts- fattandet på företagets alla nivåer. Ett tillräckligt skäl för att arbetsgivaren bör ha rätt att påkalla inrättande av partssammansatta organ är. enligt kammarrätten i Stockholm. arbetsgivarens behov av kontinuerlig kontakt med motparten i samband med fullgörandet av den primära förhandlings- skyldigheten. Svenska kommunförbundet anför att arbetsgivar- och ar— betstagarsidan skall ses som två jämbördiga parter och att medinflytande skall åstadkommas genom avtal efter regelrätta förhandlingar. Genom i denna ordning träffade avtal kan frågan om inrättande av eventuella parts- sammansatta organ regleras. liksom även sådant organs uppgifter och be- fogenheter. Någon särskild lagreglering av initiativrätten bör enligt kom- munförbundet inte vara erforderlig.

LO avstyrker beStämmelser i lagen om inrättande av partssammansatta organ. Enligt LO:s uppfattning är det inte lagstiftarens uppgift att föreskri- va i vilka former de fackliga organisationerna skall utöva bestämmande rätt. Det måste de fackliga organisationerna själva få avgöra. Det innebär inte att LO kategoriskt avvisar partssammansatta organ som metod för medbestämmande. Men om sådana organ skall inrättas är det ett krav att detta får ske endast på begäran av lokal facklig organisation. Sådant parts- sammansatt organ skall dessutom kunna upplösas endast efter begäran av lokal facklig organisation. LO anser vidare att det på arbetsplatser med fle-

• Sida 103
•  Original

Prop. 1975/76:105 Bilagal Arbetsmarknadsdepartementet 89

ra arbetstagarorganisationer bör vara den eller de kollektivavtalsbundna arbetstagarorganisationer. som företräder de flesta medlemmarna. som skall bestämma om ett partssammansatt organ skall inrättas. TCO framför liknande åsikter. SACO/SR avstyrker förslaget om partssammansatta or- gan med motiveringen att tillkomsten av sådana organ. deras arbetsuppgif- ter och sammansättning. ändå ingår i det område inom vilket den kvarle- vande stridsrätten kan utnyttjas. Juridiskafakulteten vid Lunds universitet finner det naturligt att vid inflytandeförhandlingar ta upp frågan om ett ge- mensamt organ för bl.a. förhandlingar och information. Med tanke på att regleringen främst tillkommit i arbetstagarsidans intresse. anser fakulteten att det bör ankomma på den sidan att avgöra i vilken form en intressebe- vakning effektivast kan ske. Måhända kan man. enligt fakulteten. inte ute- sluta att arbetsgivarsidan föreslår en institutionalisering för att försvaga slagkraften hos arbetstagarinflytandet.

SAF menar att vad som framför allt bör klart belysas är huruvida beslut i det partssammansatta organet är rättsligt bindande för den enskilde arbets— givaren resp. arbetstagaren. Tanken att en oorganiserad arbetstagare en- ligt fullmaktsregler skulle vara rättsligt bunden av ett beslut i det partssam- mansatta organet synes enligt SAF sakna bärande grund. När det gäller småföretagen instämmer SAF i kommitténs överväganden. att en lösning torde kunna vara att arbetstagarparten utser vederbörande fackliga för- troendeman för avtalsfrågor på arbetsplatsen att vara bärare av de rättig- heter som eljest skolat ankomma på arbetstagarsidan i ett formellt inrättat partssammansatt organ. Samtidigt som SAF således instämmer häri fram- håller föreningen att det inte är tillräckligt att denna ståndpunkt framkom- mer endast såsom en rekommendation i motiven. Ståndpunkten måste även komma till uttryck i själva lagtexten. Samtidigt påpekar SAF att den anvisade utvägen inte löser hela det aktuella småföretagsproblemet. SAF antar att det i många små företag saknas förutsättningar ens för utseende av facklig förtroendeman. Föreningen hävdar allmänt att de regler i lagen som inte i praktiken är tillämpliga på småföretagen måste göras dispositi- va. KAB. som tillstyrker kommitténs förslag. påpekar också att idén med partssammansatta organ kan vara svår att realisera i små företag.

SFO noterar att enligt förslaget mer än ett organ kan inrättas. Organisa- tionen ställer sig frågan om därmed avses att varje organ skall syssla en- bart med en viss typ av frågor och om varje fackförbund kan kräva att på varje arbetsplats få ett eget organ för varje typ av frågor. Om svaret ärja. menar SFO att man riskerar att få en mycket tungrodd och föga effektiv administration av inflytandefrågorna. Risk föreligger också att olika organ inom samma problemområde kan komma till skiljaktiga. i värsta fall mot- stridiga. beslut. SFO konstaterar vidare att inflytande genom partssam- mansatta organ kan få flera former. t. ex. samråd eller vetorätt i frågor där arbetsgivaren har beslutanderätt eller beslutsfattande i organ där båda par- ter medverkar. I. det senare fallet kan beslutanderätten i realiteten komma

• Sida 104
•  Original

Prop. 1975/76:105 Bilagal Arbetsmarknadsdepartementet 90

att ligga hos arbetstagarrepresentanterna. Både vetorätten och den till ar- betstagarsidan överflyttade beslutsrätten kräver. enligt SFO ett förtydli- gande av vad som skall gälla om ansvarsfördelningen. I båda fallen kan ar- betstagarsidan direkt styra beslut om åtgärder från företagets sida. beslut som är rättligt bindande för företaget. SFO påpekar att verkställande di- rektör formellt är ans mig för alla sådana beslut. 1 de här avsedda fallen.- då det partssammansatta organets sammansättning och befogenheter bc- stämts av utanför företaget stående avtalsslutande organisationer. anser SFO emellertid att det inte är rimligt att låta tesen om verkställande direk- törens ansvar för delegering vara gällande. Det redovisade synsättet moti- verar SFO även med att det enligt förslaget inte krävs att arbetstagarrepre- sentanterna i de partssammansatta organen skall vara anställda i företaget. SFO anser att problemet skulle kunna lösas genom att det fastslås att de anställdas representanter i partsammansatta organ medverkar i dessa or- gan i sin egenskap av företrädare för den avtalsslutande organisationen. vilken gentemot företaget bär ansvaret för deras åtgärder. Detta skulle i så fall enligt SFO innebära ett nytt synsätt på ansvarsfrågorna i företagen och SFO anser att frågan rätteligen borde regleras genom ändrade bestämmel- ser inom associationsrätten. Organisationen menar att motsvarande syn- punkter kan anföras även beträffande andra delar av kommitténs förslag.

Arbetarskyddsstyrelsen menar att förslaget kan komma att kräva änd- ringar i arbetarskyddslagstiftningen. Styrelsen vill inte i detta sammanhang ta ställning till vilken utformning sådana ändringar bör ges. Som exempel nämner styrelsen att. om beslutanderätt i arbetsmiljöfrågor skall utövas i partssammansatta organ. även medlemmarna i dessa organ bör ha ett lag- fäst ansvar för att arbetarskyddslagstiftningens regler iakttas. Det måste även slås fast i vilket förhållande sådana organ skall stå till skyddskom- mittéerna och yrkesinspektionen. Enligt styrelsens uppfattning är det an— geläget att dessa frågor blir föremål för noggranna överväganden.

Svenska kommmimrhu”det säger sig sakna en klar belysning av förhål- landet mellan de i dag befintliga företagsnämnderna och de nya partssam- mansatta organen. KFO anför att de partssammansatta organen synes kun— na överta de uppgifter som nu åvilar företagsnämnderna. Detta nödvändig- gör. enligt KFO. bl. a. omarbetning av företagsnämndavtalen och det mel- lan arbetsmarknadsparterna nyligen ingångna avtalet om ekonomikom- mitté och arbetstagarkonsulter. KFO menar att endast ett organ bör inrät- tas där representanter för samtliga kollektivavtalsbundna parter har lags- tadgad skyldighet att ingå. Juridiskafil/tulleten vid Lunds universitet anser att uppbyggandet av partssammansatta organ i praktiken bör anknytas till företagsnämnd där sådan finns.

KAB hävdar att hänsyn tas även till tredjepartsintresset. Möjlighet till representation i de partssammansatta organen måste också ges andra grup- per. exempelvis boende. som genom lag eller avtal har rätt till medbestäm- mande i hithörande frågor.

• Sida 105
•  Original

Prop. 1975/76:105 Bilagal Arbetsmarknadsdepartcmentet 91

AMS påpekar att de frågor som åvilar anpassningsgrupperna i fortsätt- ningen kan komma att behandlas också av de partssammansatta organen. Det blir därför sannolikt nödvändigt. anför AMS. att i samband med den nya lagstiftningen se över och närmare reglera anpassningsgruppernas ställning. Oavsett vilken status anpassningsgrupperna skall ha i fortsätt- ningen. understryker AMS vikten av att det nuvarande trepartssamarbetet på området bibehålls.

Lämpligheten av partssammansatta organ kan. anser Svea hovrätt. ifrå- gasättas från flera synpunkter. Hovrätten noterar att betänkandet innehål- ler en regelsamling för ett organ med såväl uppgifter enligt bestämmelserna om utvidgad förhandlingsrätt och underrättelseskyldighet som beslutande- rätt i uppsägnings-. avskedande- och disciplinfrågor. Kommittén har inte berört den Splittring som en sådan sammankoppling måste innebära för ar- betstagarledamöterna i organet. Än skall de vid förhandling enligt bestäm- melserna om utvidgad förhandlingsrätt företräda och tillvarata arbetstagar- sidans intressen gentemot arbetsgivaren. än skall de vid uppkommen fråga om skiljande från anställning inta funktionen av arbetsgivare med skyldig- het att frångå en ensidigt arbetstagarvänligt betraktelsesätt. Det är. menar hovrätten. med andra ord svårt att komma ifrån att organet får en slags dö- mande funktion i vad som kan vara tvist mellan de parter som bildar orga- net. varvid utslaget gäller vilken ståndpunkt ena parten i saken skall intai förhållande till andra parten. Hovrätten anför vidare att det är en renare linje om man vill uppnå det syfte som antagligen tänkts tillgodosett genom ifrågavarande organ att. om arbetsgivarsidan är villig till det. i kollektivav- tal föreskriva skyldighet för arbetsgivaren att under vissa omständigheter på begäran av arbetstagarorganisation avstå från den rätt att exempelvis säga upp arbetstagare som eljest tillkommer honom. Som kompletterande föreskrift kan tänkas en bestämmelse om att förhandling i frågan. lämpli- gen i hela uppsägningsfrågan. skall ske i partssammansatta organ. Arbets- givaren fattar sedan ensam beslut om hur han skall ställa sig. ett beslut om tillämpning av lag och avtal som arbetstagarsidan kan angripa i rättegång.

Svenska byggnadsarhetarefr'irbundet menar att de partssammansatta or- ganen lätt kan bli ett hot mot den lokala fackliga organisationens självstän- dighet och oberoende. Aktivitet i partssammansatta organ kan bli en er- sättning för aktivitet inom det egna facket. Förbundet hävdar att det finns alla skäl att slå vakt om den lokala fackliga organisationens roll och att det- ta kan ske bara om den är den lokala arbetsgivarens naturliga förhandlings- motpart.

Svenska jlthriksarbetartfirbumlet anser att inflytande genom partssam- mansatta organ skall vara organisatoriskt inordnat på alla nivåer i arbetsor- ganisationen. Representation skall även vara möjlig i direktion eller mot- svarande högsta verkställande ledning. I den mån annan lagstiftning lägger hinderi vägen skall denna undanröjas. Förbundet understryker att lagstift- ningen skall ge möjlighet till inflytandereglering på alla nivåer som ter sig

• Sida 106
•  Original

Prop. 1975/76:105 Bilaga .] Arbetsmarknadsdepartementet 92

ändamålsenliga.

Svenska Iantarbemrrförbundet ser som en nödvändighet att lagförslaget i sin slutgiltiga utformning ger möjlighet till partssammansatta organ om- fattande flera arbetsställen. Denna möjlighet anses vara en förutsättning för att förbundets medlemmar på små arbetsställen skall kunna utnyttja la- gens möjligheter'till förhandling. information m. m. Lantarbetareförbundet säger sig ha mycket svårt att se effekten av ett partssammansatt organ på arbetsställen med en eller två anställda. Då arbetstagarna på denna typ av arbetsställen saknar stöd från exempelvis en faekklubb. är det enligt för- bundet naturligt att dessa arbetstagare befinner sig i ett underläge i förhål- lande till arbetsgivaren.

5 ..?.3 Talk/1ingsjöreträdet

Kommitténs förslag till regler på området för det s.k. tolkningsföreträ- det i arbetsskyldighetstvister är en av de punkter i lagförslaget som har för- orsakat mest debatt och störst meningsskiljaktigheter bland remissinstan- sema. I flera yttranden från arbetsgivarföreträdare göres gällande att den praxis. som har utvecklats av AD. är den bästa och rimligaste lösningen och att den i realiteten inte har skapat några problem av betydelse för ar- betstagama. Andra remissinstanser på arbetsgivarsidan ansluter sig i prin- cip till kommitténs förslag till 27 & FKL. På arbetstagarsidan är det där- emot en allmänt spridd uppfattning att det förslaget är otillräckligt. Man vill där gå längre både i fråga om utformningen av lagens tolkningsföreträ- desregel. så att denna kommer att innebära en verklig företrädesrätt för ar- betstagarsidan vid avtalstolkning. och när det gäller de olika slag av tvister som lagens regler skall vara tillämpliga på.

Bland de remissinstanser som accepterar kommitténs förslag kan näm- nas damänverket. Sveriges redareförening. SFO, KFO och KAB. KFO menar dock att bestämmelserna om tolkningsföreträde ger utrymme för den enskilde arbetstagaren att hos sin fackliga förtroendeman begära ut- nyttjande av tolkningsföreträdet i sådan utsträckning, att risk kan förligga att denne på sikt får svårigheter att upprätthålla meningsfulla kontakter med såväl medlemmar som arbetsgivare.

Utan att ta ställning till vilken part som bör ha tolkningsföreträde till- styrker arbetsmiliöutredningen kommitténs förslag när det gäller omfatt- ningen av den enskilde arbetstagarens rätt till arbetsvägran när arbetet är farligt. Utredningen konstaterar att arbetstagaren enligt förslaget går fri från ansvar så snart hans subjektiva uppfattning av faran är berättigad med hänsyn till de omständigheter i vilka han befann sig. Att gå ett steg längre skulle innebära att man godtog arbetsvägran så snart arbetstagaren utan varje fog bedömde arbetsuppgiften som farlig. Arbetsmiljöutredningen på- pekar att bestämmelsen om tolkningsföreträde emellertid är konstruerad som en regel beträffande kollektivavtal mellan parterna. 1 det fall då ar- betsgivare och arbetstagare inte är bundna av kollektivavtal följer arbetsgi-

• Sida 107
•  Original

Pmp.1975/76:105 Bilagal Arbetsmarknadsdepartementet 93

varens tolkningsföreträde av sedvänja och domstolspraxis. Det är enligt utredningens mening önskvärt att den rätt att underlåta farligt arbete. som nu föreslås i 27 & FKL. i praxis så tidigt som möjligt kommer att gälla även när kollektivavtal saknas. Arbetsmiljöutrednngen menar att detta bör fast- slås i den kommande propositionen.

SAF. SHIO och Sveriges köpmzmnaförbund anser att det nuvarande systemet med tolkningsföreträde för arbetsgivaren och möjlighet för ar- betstagarparten att föra frågan till central förhandling och till AD i prakti- ken visat sig fungera väl. SAF hävdar att den princip för tolkningsföreträ- det som har fastslagits i rättspraxis är den enda ändamålsenliga. Man kan vidare fastslå. anför föreningen, att det i praktiken är sällan som en arbets- tagarpart haft anledning att klaga på en arbetsgivares utövning av tolk- ningsföreträdet. Trots att det kan hävdas att den ena parten är lika kompe- tent som den andra att ta ställning till en tolkningsfråga, menar SAF att det för frågan vem som skall ha tolkningsföreträde är väsentligt att det är ar- betsgivaren som bär det ekonomiska ansvaret. Det är också han som i nor- malfallet bäst kan bedöma alla konsekvenser av att en viss åtgärd företas eller inte företas. Föreningen föreslår även åtgärder för det fallet att ett re- ellt missnöje skulle föreligga med arbetsgivarsidans sätt att utöva arbets- ledningen. varav tolkningsföreträdet är en del. Den utväg SAF anvisar är att arbetsmarknadens parter själva inrättar organ som snabbt löser upp- kommande tolkningsproblem. Sådana organ behöver enligt SAF inte nöd- vändigtvis ha status av skiljenämnder. Det väsentliga är att tolkningsfrå- gan kan bli föremål för en auktoritativ och sakkunnig bedömning. Den tids- utdräkt som är förbunden med lokala och centrala förhandlingar skulle en- ligt SAF radikalt skäras ned om man på antydda sätt kunde enas om for- mer för handläggning av olika uppkommande tolkningsproblem.

Från arbetstagarorganisationernas sida framförs däremot som nämnts krav på regler som på ett mera effektivt sätt än vad kommittén föreslagit förskjuter rättsläget till arbetstagarsidans förmån. LO förklarar att kom- mitténs förslag om tolkningsföreträde inte uppfyller de facklig kraven. Se- dan utredningen tillsattes har nya lagar trätt i kraft. där tolkningsföreträdet för arbetsgivaren har starkt begränsats. Arbetsgivarens tolkning gäller en- bart om den lokala fackliga organisationen inte ställer sig bakom en annan tolkning. LO:s erfarenheter av denna lösning är mycket positiva. De fack- liga organisationerna måste. anför LO. anses vara lika kompetenta som ar- betsgivaren att tolka kollektivavtal. Dessutom medför de nya reglerna att arbetsgivarna blir mer intresserade av snabba förhandlingar. LO anser att tolkningsföreträde av den typ som finns i t.ex. lagen om facklig förtroen- demans ställning på arbetsplatsen bör införas i alla avtalsreglerade frågor. Tolkningsföreträdet skall alltså vid tvist gå över till arbetstagarsidan när den lokala fackliga organisationen ställer sig bakom en annan tolkning än arbetsgivarens. Om arbetsgivaren inte är nöjd med tolkningen måste han påkalla förhandling eller. som sista utväg. ta upp tvisten inför AD eller

• Sida 108
•  Original

Prop. 1975/76:105 Bilagal Arbetsmarknadsdepartementet 94

skiljenämnd. Enligt LO:s uppfattning bör den fackliga organisationen kun- na dömas till skadestånd endast om avtalet tolkats fel med uppsåt eller om man bort inse att tolkningen var felaktig. ] likhet med LO anser TCO att kommittéförslaget inte tillnärmelsevis når upp till den nivå som uppnåtts i senare års lagstiftning på arbetsrättens område. TCO är av den uppfatt- ningen att arbetstagarorganisationerna skall där de så finner nödvändigt. lämpligt eller ändamålsenligt ha tolkningsföreträde i alla rättstvister som kan uppkomma på arbetsplatserna. dvs. oavsett om tvisten rör en avtals- eller en lagbestämmelse. Något i lag stadgat undantag från arbetstagarnas rätt till tolkningsföreträde bör enligt TCO inte finnas. Uppkommer en si- tuation där undantag vore motiverat får det enligt TCO förutsättas att ar- betstagarna avstår från att använda sitt tolkningsföreträde. Har flera orga- nisationer skilda uppfattningar i en gemensam tolkningstvist med arbetsgi- varen bör den mening gälla som företräds av den organisation eller de organisationer som har sammanlagt mer än fyra femtedelar av antalet kol- lektivavtalsbundna arbetstagare på arbetsplatsen. såvida annat inte ha be- stämts i kollektivavtal med arbetsgivaren. När det gäller frågan om skade- stånd hävdar TCO att det enligt mönster från förtroendemannalagen bör framgå. att skadestånd kan förekomma endast när lokal arbetstagarorgani- sation avsiktligt har hävdat en oriktig tolkning.

Även Hotell— och rextauranganställdas förbund anser att arbetstagarsi- dan bör ha tolkningsföreträde i alla avtals- och lagfrågor som berör arbets- platsens förhållanden. Srunsku hamnurbc!urfr'irhmuler anser att den lokala fackföreningen bör ha tolkningsföreträde i alla frågor som berörs av över- enskommelser och avtal. Förbundet säger sig inte kunna "acceptera några undantag från denna regel. Förbundet anser vidare att tolkningsföreträdet inte får vara förenat med något skadeståndsansvar eller någon skyldighet att åberbetala lön.

Det förslag i fråga om tolkningsföreträdet som förs fram av LO:s och TCO:s representanter i kommittén stöds av en rad arbetstagarorganisa- tioner. Även Svenska kommunförbundet och Lundstingsförbundet anslu- ter sig till förslaget. När det gäller tvister rörande arbetsskyldigheten an- sluter sig vidare även SPF till resewanternas linje. Den maktförskjutning till de anställdas förmån som denna skulle innebära överensstämmer enligt SPF väl med det övriga lagstiftningsarbetet på arbetslivets område. Det kommer. hävdar föreningen. att öka arbetsgivarens respekt för den enskil- des rättigheter och skärpa kraven på förutseende och planmässigt handlan— de. Vidare menar SPF latt arbetstagarpartens tolkningsföreträde rörande arbetsskyldigheten kommer att medföra ett ökat ansvarsmedvetande hos den lokala arbetstagarparten. Erfarenheterna från de företag, där det i prak- tiken redan fungerar som om den lokala fackföreningen hade tolkningsfö- reträde. tyder enligt SPF på att risken för missbruk inte bör överdrivas. S retiska kommaly'örbumlet och Landstingsförbundet menar att tolknings- företrädet rörande arbetets ledning och fördelning bör ligga hos arbetsta-

• Sida 109
•  Original

Prop. 1975/76:105 Bilagal Arbetsmarknadsdepartementet 95

garna. Landstingsförbundet anser vidare att det även i andra tvister kan vara motiverat med tolkningsföreträde för arbetstagarparten. Båda förbun- den betonar däremot att arbetstagarsidan inte bör ha tolkningsföreträde i tvister rörande vad som skall vara att hänföra under begreppet ”myndig— hets verksamhet".

Flera remissinstanser tar med skärpa avstånd från löntagarreservanter- nas förslag. Enligt SAF ligger förslaget mycket nära en ordning som inne- bär ett direkt ingrepp i fredsplikten. Möjligheterna att med åberopande av tolkningsföreträdet stoppa arbetet skulle många gånger få samma konse- kvenser som en strejk i avsikt att påverka en betalningsfråga. Skulle mot SAF:s bestämda mening reservantemas förslag läggas till grund för någon form av lagstiftning. anser föreningen att en komplettering måste ske med regler som syftar till att förhindra missbruk. SAF anser att det ligger i öp- pen dag att tolkningsföreträdet enligt löntagarreservanternas alternativ kan utnyttjas otillbörligt som påtryckningsmedel av en mindre nogräknad fackförening. Sveriges redare/mening anför att löntagarrepresentanternas förslag kan komma att äventyra fartygens säkerhet och innebära negativa ekonomiska konsekvenser.

Skulle reservantemas förslag om tolkningsföreträde vinna bifall säger sig SHIO utgå från att den fackliga organisationen vid feltolkning. även när det gäller lönetvister, åläggs full skadeståndsskyldighet med belopp mot— svarande den skada som företaget åsamkats. SF O avstyrker reservantemas förslag bl.a. med hänsyn till det ekonomiska ansvaret för åtgärder. som skulle kunna beslutas av den fackliga organisationen med stöd av tolk— ningsföreträdet. Även Svensk indu.s'tri/iirening tar bestämt avstånd från re— servantemas förslag. Sveriges kÖpinunrmfiirbmicl anser att ett tillgodose— ende av reservantemas anspråk skulle i många fall kunna orsaka allvarlig skada när omsorgen om företagets ekonomi kräver snabba beslut och åt— gärder.

Löntagarreservanterna framför tanken att arbetstagarsidan skall ha tolk— ningsföreträde även i lönetvister. Arbetsgruppen inom juridiska fakulteten vid Stockholms universitet finner inte mycket vara vunnet med detta. En lönetvist avser vanligen skillnaden mellan den ena eller den andra tariffen eller det berättigade i ett tillägg för övertid eller för obekväm förläggning av arbetstiden. Det är fråga om ett mindre belopp jämfört med den ostridi- ga delen av lönen. Arbetsgruppen menar att löntagaren bör anses kompen— serad om han får dröismålsränta när tvisten är avgjord. l särskilda fall. an- för arbetsgruppen. skulle man kunna tänka sig ett allmänt skadestånd.

Svenska .s'kogsarbemnfärbmzdet pekar på att svårigheter kan uppstå för arbetstagarsidan vid vissa typer av ackordstvister där beräkningsgrunder förändras eller där underlag saknas för mätning i efterhand. I sådana typer av lönetvister anser förbundet att ett tolkningsföreträde för den lokala fackföreningen vore av betydelse. Svenska bleck- och plåtslagareförbun- det framhåller att den lokala fackliga organisationen bör förvalta tvistiga

• Sida 110
•  Original

Prop. 1975/76:105 Bilagal Arbetsmarknadsdepartementet 96

belopp genom insättande på räntebärande konto till dess tvisten lösts i skil- jenämnd eller av AD. Svenska bygg/tadsztrbetareförbundet förespråkar en liknande lösning och menar att det viktiga är att arbetsgivaren inte kan fritt disponera en tvistig lönesumma för andra ändamål så länge tvisten inte är löst. Även TCO anser att tvistiga lönebelopp bör insättas på räntebärande konto till dess tvisten har blivit löst.

Några remissinstanser föreslår alternativ till kommitténs bestämmelser om tolkningsföreträde.

Kommitténs förslag erbjuder inte någon praktisk lösning på problemet med rådande intressemotsättningar menar Svea hovrätt. Den föreslagna regleringen torde enligt hovrätten försvåra uppgörelse i det enskilda fallet och framkalla ett mera omfattande förhandlande och processande än nå- gon av parterna egentligen önskar. Om nuvarande rättsläge befinnes oac- ceptabelt för arbetstagarsidan och om man inte heller tilltror denna sida om att avtalsvägen kunna utverka önskvärda förbättringar bör enligt hov- rätten övervägas andra lösningar än den av kommittén förordade. Tolk- ningsföreträdet kan tänkas bestämt efter en uppdelning av de frågor som inryms i det aktuella området för arbetets ledning och fördelning på så sätt. att arbetstagarsidan ges tolkningsföreträde i vissa angivna typer av frågor — exempelvis varaktig omplacering av arbetstagare — där normalt arbets- tagarsidans faktiska intresse är framträdande och där de praktiska olägen- heterna av att den sidan ges tolkningsföreträde är måttliga. medan arbets- givarsidan får tolkningsföreträde i övriga frågor. En annan möjlighet är. menar hovrätten. att i lag föreskriva flera och oftare tillämpliga grunder för undantag än som annars skulle gälla.

AD säger sig betvivla att tillräcklig precisering av parternas ståndpunk- ter i tolkningstvister kan uppnås vid förhandlingarna. Erfarenheten från domstolens verksamhet ger vid handen att det är utomordentligt svårt att formulera ett fastställelseyrkande på sådant sätt att det på ett klargörande vis täcker den avsedda tolkningsfrågan. AD skisserar ett annat sätt att be- gränsa arbetsgivarens nuvarande tolkningsbefogenhcter. Tolkningsföre- trädet bör som huvudregel tillkomma arbetstagarorganisationen från det organisationen har anmält avvikande uppfattning i en uppkommen arbets- ledningsfråga intill dess rättslig prövning har skett. 'l'olkningsföreträdet in— nebär då att arbetstagare inte är skyldig att följa den anvisning i arbetsled- ningsfrågan som arbetsgivaren har lämnat. Arbetsgivaren berättigas dock att. i fall då ett uppskov med arbetsledningsbeslutet inte skäligen kan krä- vas av honom. genomföra beslutet utan att först avvakta rättslig prövning. I denna situation kan arbetsgivaren ådra sig skadeståndsskyldighet inte ba- ra om det visar sig att hans tolkning av avtalet är felaktig. utan också om det saknades fog för hans bedömning att ett uppskov med beslutet inte kunde ske. Det kan enligt AD också övervägas att göra uppskovsskyldig- heten absolut i vissa typer av arbetsledningsfrågor. Arbetstagare som väg- rar att efterkomma anvisning i en sådan situation som berörts sist kan bli

• Sida 111
•  Original

Prop. 1975/76:105 Bilagal Arbetsmarknadsdepartementet 97

skadeståndsskyldigi princip oberoende av hur avtalet rätteligen är att tol- ka. Vill arbetsgivaren genomföra ett arbetsledningsbeslut i ett fall när tolk- ningsföreträdet tillkommer arbetstagarorganisationen eller har han genom- fört beslutet under åberopande av att ett uppskov inte skäligen kan krävas av honom. åvilar honom att påkalla förhandling och i sista hand underkas- ta tvisten rättslig prövning. Underlåter arbetsgivaren att fullfölja ärendet blir han normalt skadeståndsskyldig om beslutet genomförs. 1 andra fall har frågan fallit och arbetstagarsidan undgår skadeståndSSkyldighet även om dess avtalstillämpning i själva verket har varit felaktig.

Arbetsgruppen inom juridiska fakulteten vid Stockholms universitet så- ger sig vilja framkasta kompletterande förslag som är avsedda att begränsa arbetsgivarens användande av tolkningsföreträdet samtidigt som produk- tionsansvaret tillgodoses när det är befogat. Vid tvist om arbetsskyldighe- ten skall. föreslår arbetsgruppen. arbetsgivaren ha en plikt att omedelbart underrätta den fackliga förtroendemannen. Kräver arbetsgivaren att arbe- te skall utföras mot fackets protest. skall arbetsgivaren i händelse av felak- tig avtalstolkning utge ett skadestånd till arbetstagaren och facket. Skade- ståndet bör vara strikt och utgå även om man skulle kunna säga att arbets- givarens tolkning haft vissa skäl för sig. 1 lagen skrives in att skadeståndet bör sättas relativt högt. Arbetsgruppen menar att effekten av en sådan re- gel bör bli att arbetsgivaren i normalfallen låter arbetet vänta till dess tvis- ten fått sin lösning förhandlingsvägen eller genom avgörande av AD. Ett annat alternativ som föreslås av arbetsgruppen är en regel som liknar 5 & köplagen: om tvist rörande arbetsskyldigheten föreligger och arbetsgiva- ren påkallar arbetets utförande skall han för den händelse det visar sig att någon arbetsskyldighet inte råder betala arbetstagaren vad denne begär. där det inte kan anses oskäligt. Ett likartat förslag framförs av Svenska transpartarbetarejörbunclet som tillägger att frågan om tolkningsföreträdet tillmätts en något överdriven betydelse såväl i debatten som av kom- mittén. Förbundet menar att en realistisk syn på tolkningsföreträdet måste utgå från att produktionsintresset har företräde och att frågor om arbets— skyldigheten lämpligen bör behandlas som lönefrågor. Förbundet föreslår en metod som förekommeri kollektivavtalet för åkerier och i stuveriavta— let. Dessa bestämmelser innebär att arbetet skall utföras även vid tvist om arbetsskyldigheten. Visar den rättsliga prövningen att någon arbetsskyl— dighet inte gällt, skall arbetsgivaren betala arbetstagaren vad denne eller den lokala fackföreningen begär. där det ej kan anses oskäligt. I avvaktan på tvistens lösning skall ett a contobelopp utbetalas.

Juridiskafakulteten vid Uppsala universitet anser att det rättstekniskt enklaste sättet att komma till rätta med problemen kring tolkningsföreträ— det skulle vara att införa de regler som i allmänhet gäller inom obligations— rätten. när tvist uppkommer om parts skyldighet att prestera och tvisten inte hinner avgöras innan prestation bör ske. Part får enligt dessa regler temporärt tolka avtalet beträffande sin egen förpliktelse vid äventyr av an-

• Sida 112
•  Original

Prop. 1975/76:105 Bilagal Arbetsmarknadsdepartementet 98

svar för kontraktsbrott. Det är naturligtvis fullt möjligt. fortsätter fakulte- ten. att som reservantema förordar konstruera regler av innebörd att tolk- ningsföreträde i princip tillerkänns den lokala arbetstagarorganisationcn. Detta för dock med sig en del komplikationer. Fakulteten framhåller att det med hänsyn inte minst till samhällsintresset av ostörd produktion är angeläget att lagen inrymmer motvikter mot att tolkningsföreträdet miss- brukas eller utnyttjas vårdslöst. Ett sätt att göra detta vore enligt fakulte- ten att införa ett särskilt strängt skadeståndsansvar för arbetsgivaren om han krävt utförande av arbete under felaktigt utnyttjande av tolkningsföre- trädet. Även SACO/SR erinrar om att det enligt allmänna civilrättsliga grundsatser tillkommer avtalspart att vid skadeståndsansvar tolka avtalets bestämmelser om sin prestationsskyldighet. Arbetsrättens regler om tolk- ningsföreträde börenligt organisationens åsikt utformas med utgångspunkt i en konsekvent tillämpning av denna princip. Detta innebär att arbetsta- garparten skall tilläggas tolkningsföreträde beträffande arbetsprestatio- nens omfattning och innehåll. vari ingår arbetets lednng och fördelning. SACO/SR menar vidare att kommitténs förslag beträffande tolkningsföre- trädets övergång till arbetstagarsidan vid arbetsgivarsidans passivitet bör gälla i tvister om löneförmåner eller andra prestationer från arbetsgivarens sida.

Grafiska fitt'kji'irbundet anser att tolkningsföreträdet bör ges till arbets- tagarsidan när det gäller arbetsskyldigheten och att man därefter kan avta- la om en fördelning av befogenheterna. Att skadestånd skall utgå när ar- betstagarna utnyttjat sitt tolkningsföreträde på ett oriktigt sätt anser för- bundet oskäligt. Svenska siöjblks/iirbunder anser att arbetstagarnas hu- vudorganisationer bör ges tolkningsföreträde även vid tvist om arbetsgiva- rens lagstadgade förhandlingsskyldighet. Svenska hIec'k- och plåtslagare- förbundet anser att de avtalsslutande organisationerna bör ges tolkningsfö- reträde i tvister om vilket avtal som skall gälla för arbetsgivaren. SHIO och Svensk industrrfiirening menar att kommitténs förslag kommer att medföra orimliga problem och en helt oacceptabel pappersexercis för de små företagen. Sveriges redarefiireniny menar att lokalt tolkningsföreträ- de för arbetstagarsidan i många fall inte lämpar sig för sjöfarten. Det måste därför enligt föreningen ges möjlighet att vid central avtalsreglering avgöra vad som skall handläggas av de avtalsslutande parterna. Svenska sjöfo/ks- förbundet påpekar bland annat att tolkningstvister ombord på fartyg enligt sakens natur ofta inte kan hänskjutas till central förhandling. l allmänhet måste sådana ärenden hänskjutas till arbetstagarnas förtroendeman om- bord. Förbundet anser därför att lagen om facklig förtroendemans ställning på arbetsplatsen bör ges en sådan utformning att även frågor rörande ar- betsledning i viss omfattning tvingas under bedömning av den fackliga or- ganisationen på arbetsplatsen.

Några av remissinstansema tar upp vissa mera speciella frågor med an- knytning till reglerna om tolkningsföreträde.

• Sida 113
•  Original

Prop. 1975/76: 105 Bilaga l Arbetsmarkrradsdepartem'entet. 99

Kamnrurriitlen i Stockholm framhåller att den part som får tolkningsfö- reträdet också rimligen bör bära konsekvenserna av en felaktig tolkning. Att denna principiella uppfattningi särskilda fall möjligen inte kan upprätt— hållas bör enligt kammarrätten bli föremål för närmare överväganden än som skett i kommitténs förslag. SFO ställer sig frågan om en tolkningstvist även kan avse en fråga som är tyst reglerad i kollektivavtal. Organisatio- nen föreslår att osäkerheten avlägsnas genom en skrivning av innebörd att bestämmelsen om tolkningsföreträde endast skall gälla fall av uttrycklig avtalsreglering rörande arbetets ledning och fördelning. FFO och Svenska eluktrikcrh'irbmrdw anser att bestämmelserna om tolkningsföreträde bör göras dispositiva. Även enligt SALF-s mening bör den närmare utform- ningen av tolkningsföreträdet kunna regleras i kollektivavtal. SALF fram- håller att det i undantagsfall. exempelvis av tidsskäl. kan vara nödvändigt att låta arbetsgivaren behålla tolkningsföreträdet.

De av kommittén föreslagna tidsfrister-na i 27.5 FKL kritiseras av SAF. KFO. KAB och dwm'invcrket. SAF anser att framför allt fristen rrrellan central förhandling och stämning till AD är för kort. Föreningen föreslår att åtminstone denna frist förlängs till 20 dagar. Dmniinverkel anser att minst två veckor är erforderligt för lokal förhandling för att ge goda möjlig- heter att nå överenskommelser och därmed minska behovet och betydel- sen av tolkningsföreträdet. KFO och KAB anser att tidsfristsreglerna bör göras dispositiva.

SAF påpekar att kommittén inte har klargjort effekten av de föreslagna reglerna när arbetsgivaren har flera arbetsplatser. SAF menar att det bör komma till klart uttryck att den bundenhet som kan uppstå för arbetsgiva- ren är begränsad till den arbetsplats där tvisten har uppkommit och be- handlats.

SFO och Lunlistingsnirbrurdct frågar sig vad som händer om flera ar- betstagarorganisationer hävdar olika uppfattningar i en tolkningsfråga där arbetstagarsidan har tolkningsföreträde.

Svcu hovrätt menar att det inte bör tillkomma arbetsgivarorganisa- tionerna att disponera över tolknir'rgsföreträdet på de enskilda arbetsgivar- nas vägnar. Kommitténs förslag på denna punkt strider enligt hovrättens åsikt mot vad som eljest gäller om förenings rätt att förfoga över medlems rättigheter.

Ett par remissinstanser berör bevisfrågor. SAF framhåller att det bör gö- ras klart att det är arbetstagarparten som har bevisbördan för att man efter lokal förhandling har vidhållit sin ståndpunkt med den konsekvensen att det har ålegat arbetsgivarparten att föra ärendet vidare till central förhand- ling. Föreningen förespråkar också en regel som ålägger arbetstagarparten "att redovisa sin ståndpunkt i skriftlig form. SHIO efterlyser bestämmelser innebärande att arbetstagarparten har att till arbetsgivaren anmäla om ar- betstagarparten anser att denne vid tvist har begagnat sig av sitt tolknings- företräde.

• Sida 114
•  Original

Prop. 1975/76:105 Bilagal Arbetsmarknadsdepartementet 100

Svea hovrätt och Al) anser att det i lagtexten bör klargöras att arbetsgi- varsidan kan väcka talan i en tolkningstvist även efter utgången av den frist. som anges i 275 FKL. och att bundenheten vid arbetstagarsidans tolkning då saknar betydelse för tvistens bedömande.

53,4 Övrigt om kollektivavtal

Några remissinstanser kommenterar de övriga bestämmelser som i kom- mitténs förslag presenteras under kollektivavtalsavsnittet.

Kommitténs uttalande att kollektivavtal kan innefatta även anställnings- villkor som avser viss eller vissa individualiserade arbetstagare finner Al) vara av särskilt intresse. I den mån detta innebär ett ändrat rättsläge frnner AD ingen anledning till erinran mot förslaget. AD anmärker dock att kon- sekvensen torde bli att man också bör anse organisationen behörig att utan särskild fullmakt från medlemmen träffa ett sådant avtal. Detta får anses följa av organisationens stadgeenliga uppgift att företräda sina medlemmar på det kollektivavtalsrättsliga området. En annan sak är att organisation inte kan förfoga genom kollektivavtal över vad som brukar kallas medlems intjänta rätt. LO finner det tillfredsställande att inte någon fråga. som berör förhållandet mellan arbetsgivare och arbetstagare. har undantagits från möjligheten till reglering i kollektivavtal. Det är. menar LO. väsentligt att även individuellaförhållanden kan reglerasi kollektivavtal.

Svenska tran.s"porturbetareh'irbundet konstaterar att kommittén inte har gått närmare in på frågan vilka regler som bör gälla när två kollektivavtal reglerar samma arbetsuppgifter. AD har i några mål år 1974 förklarat att det inte föreligger hinder mot samtidig tillämpning av två kollektivavtal när det gäller förpliktelser på organisationsplanet. Däremot skall det först träf- fade kollektivavtalet gälla beträffande förpliktelser på det individuella pla- net. Detta har. fortsätter transportarbetareförbundet. givit arbetstagarför- bund rätt att av arbetsgivare. som tillhör ett förbund som arbetstagarför- bundet inte har avtal med. kräva ut granskningsavgifter av betydande stor- lek även när avgiften inte motsvaras av något arbete. Transportarbetare- förbundet uttrycker förståelse för försök till förhindrande av kostnadskon- kurrens men anser att ett handlande som det nu beskrivna inte bör anses som rättsenligt. då det ytterst syftar till att via påverkan av arbetsgivarens organisationstillhörighet avgöra en gränsdragningstvist. Förbundet föror- dar en regel om att det först träffade kollektivavtalet i sin helhet skall gälla för arbetet i fråga. Frågan berörs också av arbetsgruppen inom juridiska

fakulteter: vid Stockholms universitet. Det enklaste synes arbetsgruppen vara att tillämpa antingen det ena eller det andra avtalet i dess helhet. Man kan tänka sig att låta avgörandet bero på en överenskommelse mellan ar- betsgivaren och den enskilde arbetstagaren om vilket av de två avtalen som skall gälla. Man kan också. anför arbetsgruppen vidare. tänka sig att låta arbetstagaren ensam bestämma vilket kollektivavtal som skall tilläm- pas. genom valet av medlemskap i den ena eller den andra av de två faek-

• Sida 115
•  Original

Prop. 1975/76:105 Bilagal Arbetsmarknadsdepartementet l01

föreningarna. Skulle det vara opraktiSkt att tillåta ett individuellt val med hänsyn till olikheterna i avlöningsformer. menar arbetsgruppen att avgö- randet i stället kan få bero på vilket fackförbund som representerar majo- riteten.

AD påpekar att kommitténs förslag rörande verkan på kollektivavtal av företagsöverlåtelse och sammanslagning av föreningar löser problem som har visat sig i AD:s praxis (245 FKL). Al) menar att förslaget synes utfor- mat pä ett ändamålsenligt sätt. LO anser att de föreslagna reglerna på den- na punkt kommer att underlätta det fackliga arbetet. i synnerhet för de or- ganisationer som har många små arbetsgivare att bevaka och i de bransch- er där överlåtelser av företag är vanliga. Svenska elekrrikerförhundet hyser farhågor om att tillärnprringsproblem kan uppstå—vid tolkningen av uttryc- ket "övergår" i den föreslagna lagtexten. Visserligen uttalar kommittén att begreppet skall ges samma innebörd som i lagen om anställningsskydd men svårigheter kan enligt förbundets mening ändå uppstå. En viss fara ligger i att det för olika rättsområden kan komma att utvecklas olika över- låtelsebegrepp vilka sedan kan kollidera med varandra. Förbundet undrar vilka konsekvenser det vidgade överlåtelsebegreppet kommer att få för t. ex. (lä semesterlagen . Fastighetmnsu'r'lhlasförbund anser att tryggheten i anställningen för fastighetsarbetare kan garanteras endast om fastigheter jämställs med andra företag vid tillämpningen av 24.5 FKL. Kritiska syn- punkter på kommitténs förslag framförs av FFO. som dock säger sig i och för sig kunna acceptera tanken bakom bestämmelsen. FFO konstaterar att kommittén inte har ansett att den nye ägaren skall ha rätt att säga upp kol- lektivavtal. Sådan rätt tillkommer enligt förslaget endast överlåtaren och arbetstagarföreningen. Många nya ägare får emellertid antas inte komma att få vetskap om lagens regel förrän efter tillträdet. Uppsägningstid för nye ägaren under begränsad tid synes därför enligt FFO:s mening böra övervägas. FFO menar vidare att det i särskilda fall kan vara olägligt att den nye ägaren kan bli bunden av kollektivavtal under helt kort tid. Svåra konsekvenser kan uppkomma om han då t. ex. underlåter att teckna AFA-försäkring enligt vad kollektivavtalet föreskriver. FFO ifrågasätter om inte i stället i en dylik situation den tidigare ägaren borde vara kollek- tivavtalsbunden under exempelvis längst 30 dagar efter överlåtelsen. Här under denna tid uppsägning inte skett av nye ägaren resp. arbetstagarsi- dan. gäller avtalet automatiskt mellan sistnämnda båda parter.

SFO berör den bestämmelse i förslaget (30? FKL motsvarande 7.5 KAL) enligt vilken part får möjlighet att genom hänvändelse till AD få kol- lektivavtal uppsagt i förtid. när motpart har gjort sig skyldig till förfarande som i synnerlig mån strider mot avtalet eller den föreslagna lagen. SFO menar att det i och för sig är förståeligt att de hävningsgrundande orsaker- na enligt bestämmelsen måstc vara av allvarlig art. Kommittén uttalar att avtalsbrott av en föreningsmedlem normalt inte bör få utgöra hävnings- grund även om det är grovt. Det är emellertid. anför SFO. väsentligt att

• Sida 116
•  Original

Prop. 1975/76:105 Bilagal Arbetsnrarknadsdepartementet lll3

detta uttalande inte tas till intäkt för en alltför restriktiv tolkning. Även av- talsstridiga handlingar av en eller ett fåtal personer kan i vissa fall vara av så allvarlig natur och medföra så allvarliga konsekvenser för arbetsgivaren att snabb hävningsrätt bör föreligga. Visserligen ger bestämmelsen möjlig— het till partiell hävning som inte omges med samma restriktioner. men ett sådant förfarande medför större tidsutdräkt. eftersom det kräver ytterliga- re en domstolsbehandling av frågan. SFO anser att det vore önskvärt om behandling av frågor enligt ifrågavarande bestämmelse kunde ske med för- tur i Al).

6. Fredsplikt 6.1 Gällande rätt

1 gällande svensk rätt finns inte någon för arbetsmarknaden i dess helhet gällande lagstiftning om rätten att vidta ekonomiska stridsåtgärder när kol- lektivavtal inte gäller. Inte heller anses allmänna rättsgrundsatser medföra några inskränkningar i rätten att vidta sådana åtgärder. 'Vid beskrivning av det rådande rättsläget brukar också vanligen sägas att frihet i princip råder på omradet. Begränsningar av mindre räckvidd finns dock. Exenrpcl härpå är vissa straffrättsliga stadganden till skydd för motstående intressen och vissa andra i lag fastställda regler av mera speciellt innehåll. Av stor bety- delse är numera vidare den särskilda reglering av rätten att gå till facklig strid vilken gäller för den offentliga tjänstemannasektorn.

Med den stora utbredningen av kollektivavtalet såsom form för reglering av rättsfi'rrhållandet mellan arbetsgivare och arbetstagare och med den grad av utveckling som även i övrigt nåtts i organisationsväsendet på den svenska arbetsmarknaden framstår emellertid frågan om innebörden av rätten att gå till facklig strid såsom i det väsentliga liktydig med frågan vil- ken fredsplikt som följer av kollektivavtal. [ det ämnet finns regler i 4 & KAL. _

Enligt 4 & första stycket KAL äger arbetsgivare eller arbetstagare som är bundna av kollektivavtal inte under tid då avtalet gäller vidta arbetsinstäl- lclse (lockout eller strejk). blockad eller bojkott eller annan därmed jäm- förlig stridsåtgärd på grund av tvist om avtalets giltighet. bestånd eller rät- ta innebörd eller på grund av tvist huruvida visst förfarande strider mot av- talet eller rnot lagen om kollektivavtal (första stycket p. 1). Stridsåtgärd får inte heller vidtas för att åstadkomma ändring i avtalet (p. 2) eller för att ge- nomföra bestämmelse som är avsedd att träda i tillämpning trär avtalet upphört att gälla (p. 3). [ paragrafen föreskrivs vidare förbud för kollektiv- avtalsbundna arbetsgivare och arbetstagare att gå till strid för att bispringa annan i fall då denne inte själv äger vidta stridsåtgärd (p. 4). Lagen ålägger i 4 å andra stycket även föreningar av arbetsgivare och arbetstagare ansvar för fredsplikten när kollektivavtal träffats. Är föreningen själv eller någon

• Sida 117
•  Original

Prop. l975/76:105 Bilagal Arbetsmarknadsdepartementet IO3

dess medlem bunden av avtalet. får föreningen inte anordna eller eljest för- anleda stridsåtgärd som enligt de reglerför vilka nyss redogjorts inte är till- låten. Föreningen får inte heller genom lämnande av understöd eller på an- nat sätt medverka vid olovlig stridsåtgärd sorn medlem vidtagit. Förening som själv är kollektivavtalsbundcn är också skyldig att vara aktivt verk- sam för att upprätthålla fredsplikten: den skall söka hindra sina medlem- mar att vidta olovlig stridsåtgärd och söka förmå dem att häva åtgärd som redan vidtagits. Enligt 45 tredje stycket KAL skall reglerna om fredsplikt gälla även om kollektivavtalet innehåller däremot stridande bestämmelse. Längre gående fredsförpliktelser än de i lagen stadgade är dock rättsligen bindande.

6.2. Kommittén

l direktiven för kommitténs utredningsarbete uttalas efter en redogörel— se för reglerna i 4s' KAL att de däri angivna grunderna för fredsplikten i princip inte bör rubbas. Fredsplikten är. förklaras det. av stor betydelse in- te bara för parterna utan också för samhället. Från arbetstagarnas syn- punkt är den betydelsefull bland annat som förutsättning för en solidarisk lönepolitik. Kommittén får emellertid i uppdrag att mot bakgrund av denna värdering av fredsplikten pröva den allmänna frågan om organisationers och enskildas ansvar för att kollektivavtal inte respekteras. Undersökning- en skall särskilt gälla hur karaktären och omfattningen av avtalstridiga konflikter bör påverka frågan om påföljder för åsidosättande av fredsplik- ten. liksom i vilkcn utsträckning det kan finnas skäl att befria enskilda ar- betstagare från skadeståndsansvar. [ direktiven tas vidare upp några mera speciella problem vilka av skilda skäl tilldragit sig intresse i senare års de- batt om det arbetsrättsliga regelsystemet. En sådan fråga är s.k. negativ reglering i kollektivavtal eller med andra ord den praxis hos AD enligt vil- ken fredsplikt anses i viss utsträckning råda även i frågor som inte blivit ut- tryckligen reglerade i kollektivavtal. Kommitte'n får på den punkten till uppgift att undersöka om det går att finna en form för att avgränsa de äm- nen som utan uttrycklig reglering skall anses omfattade av kollektivavtal. Därvid skall dock beaktas att en sådan avgränsning inte får leda till att av- talsparterna för att gardera sig mot stridsåtgärder från motpartens sida an- ser sig tvingade att i kollektivavtalen detaljreglera alla sina inbördes förhål- landen. Ett annat hithörande ämne som särskilt berörs i direktiven är fr. - gan om tillåtligheten av fackliga sympatiåtgärder i Sverige när den primära stridsåtgärden vidtagits utomlands. Kommittén får i uppdrag att med beak- tande av vissa i direktiven närmare angivna synpunkter söka finna en lös- ning på hela komplexet av problem i fråga om stridsåtgärder med interna- tionell bakgrund.

Kommittén har översiktligt gått igenom de problem som rör rätten över- huvud att vidta ekonomiska stridsåtgärder. vare sig kollektivavtal gäller el-

• Sida 118
•  Original

Prop. 1975/76:105 Bilagal Arbetsmarknadsdepartementet |04

ler inte. och konstateraratt åtskilliga frågor om innebörden av gällande rätt på detta område står obesvarade i praxis. För egen del anser sig kommittén kunnai det väsentliga avstå från att gå in på och ta ställning till enskildhe- terna i gällande rätt. Den huvudlinje i regleringen av frågan om rätten att vidta ekonomiska stridsåtgärder som innebär att stadganden om fredsplikt pågrund av kollektivavtal återfinns i lag och att det i övrigt anförtros åt ar- betsmarknadens parter att genom avtal sinsemellan och genom interna reg- ler i föreningsstadgar och dylikt utforma bruket av sådana åtgärder har en- ligt kommittén vunnit hävd och visat sig i allt väsentligt fungera väl. Hu- vudlinjen bör därför inte överges vare sig genom allmän lagstiftning om ekonomiska stridsåtgärder eller genom ingripanden i form av lagstiftning på enskilda punkter. Åtminstone tills vidare bör det överlåtas åt rättstill- lämpningen att ta ställning till de rättsliga frågor som må uppkomma på området i den mån hittills tillämpade handlingsmönster på arbetsmarkna- den skulle ändras. t.ex. genom att fackliga stridsåtgärder vidtas i andra syften eller med andra medel än som nu förekommer. Inte heller på det hit— hörande område som i vårt land tilldragit sig störst intresse. frågan om skydd mot s.k. samhällsfarliga konflikter. finner kommittén skäl att nu föreslå avsteg från de principer som hittills följts och som innebär att det anförtrotts de avtalsslutande parterna att själva finna former för att säker- ställa ett tillfredsställande skydd för tredje mans och samhällets intressen vid öppna arbetskonflikter. Med dessa ställningstaganden anser sig kom- mittén kunna rikta sin huvudsakliga uppmärksamhet på frågor som rör fredsplikt i kollektivavtalsförhållanden. Och kommittén tar här till ut- gångspunkt de uttalanden härom som gjorts i direktiven.

När det gäller den med kollektivavtal förbundna fredsplikten betonar kommittén att den inte har förelagt sig uppgiften att i alla detaljer inventera gällande rätt eller att söka göra klarlägganden på områden. där den inte i övrigt funnit anledning att föreslå ingrepp genom lagstiftning eller åtmins- tone ansett sig ha skäl att närmare granska rättstillämpningen. Med detta sätt att se på sin uppgift kan kommittén rikta in sig på vissa huvudpunkter. där den lägger fram förslag till lagändring eller där den på grund av anvis- ningari direktiven eller av andra skäl frnner anledning till särskild gransk- ning. Kommitténs översikt av vissa huvudlinjer i reglerna om fredsplikt skall då inte heller ses som något försök till fullständig redogörelse. Den är i stället avsedd att allmänt ange utgångspunkterna för tolkningen av lag- förslagets motsvarande regler.

Översikten visar enligt kommitténs mening att det råder oklarhet om in- nebörden av gällande rätt på främst två punkter av mera principiellt intres- se.

Den ena av dessa punkter rör tillåtligheten av stridsåtgärder som inte anordnas eller föranleds av facklig organisation (elleri förekommande fall av enskild arbetsgivare). Kommittén konstaterar här att det i praktiken be- tydelsefulla fallet är den s.k. vilda strejken av organiserade och kollektiv-

• Sida 119
•  Original

Prop. 1975/76:105 Bilaga 1 Arbetsmarknadsdepartementet 105

thalsbundna arbetstagare. På största delen av arbetsmarkmiden är rättslä- get dock klart eftersom de anställda inom den offentliga tjänstemannasek- torn enligt lag får delta i strejk endast efter beslut av arbetstagareförening vilken anordnat strejken och eftersom på den privata arbetsmarknaden flertalet organiserade arbetstagare är underkastade en motsvarande be- gränsning av stridsrätten på grund av bestämmelser i kollektivavtal. För oorganiserade arbetstagare synes enligt två nyligen fällda avgöranden av högsta domstolen (NJA 1974 s. 36) gälla ett liknande villkor för rätten att lägga ned arbetet utan att arbetsnedläggelsen betraktas såsom avtalsbrott. Om oorganiserade arbetstagare inställer arbetet utan att iaktta avtalad uppsägningstid betraktas deras arbetsvägran i princip som avtalsbrott. ef- tersom de rättsliga förutsättningarna för utövande av förhandlingsrätt en- ligt FFL och för träffande av kollektivavtal saknas. Mot denna bakgrund kan enligt kommittén oklarheten i fråga om tillåtligheten av stridsåtgärder utan medverkan eller sanktion av facklig organisation sägas i praktiken ha betydelse enbart i det fallet att åtgärden vidtas av organiserade arbetsgiva- re eller arbetstagare som inte är bundna av sådan särskild kollektivavtals- bestämmelse som nyss nämnts och som inte heller är underkastade tjänste- mannalagstiftningen. Frågan är därmed främsti vad mån den vilda strejken av organiserade arbetstagare är som sådan och oavsett syftet på samma sätt som oorganiserades arbetsnedläggelse i princip att betrakta såsom brott mot arbetstagarnas avtalsenliga arbetsskyldighet.

Den andra väsentliga punkten. på vilken innebörden av gällande rätt inte är klar. gäller enligt kommittén i vad mån arbetstagare äger att med eller utan stöd av facklig organisations beslut deltai strejk som har politiskt syf- te. Vad som här främst är av intresse är den såsom politisk opinionsyttring aVsedda strejken och annan strejk som är riktad mot svensk eller utländsk statsmakt eller myndighet. Efter granskning av det sparsamma rättsliga material som står till förfogande finner kommittén öven/ägande skäl tala för att deltagande i sådan strejk visserligen inte strider mot KAL:s freds- pliktsregler men däremot skulle anses utgöra avtalsbrott om frågan ställdes på sin spets inför domstol. Kommittén tillägger att det i vissa andra fall är mindre omtvistat att ekonomiska stridsåtgärder med politiska bevekelse- grunder innefattar angrepp mot kollektivavtalsenliga rättigheter och där- med skall bedömas såsom fredspliktsbrott. Såsom exempel anför kom- mittén AD:s dom i det s.k. Dagspostenmålet (AD l945:62). Den domen synes enligt kommittén inte kunna tolkas på annat sätt än att politiska skäl inte kan med ansvarsbefriandc verkan åberopas vid stridsåtgärder som in- nebär ingrepp i arbetsgivarens av kollektivavtal skyddade affärslednings- rätt.

Vid utformningen av sina förslag på fredspliktens område skiljer kom— mittén. mot bakgrund bland annat av oklarheten i gällande rätt på de här angivna två punkterna. i stora drag mellan frågan om omfattningen av den kollektivavtalsrättsliga fredsplikten och övriga frågor av mindre principiell

• Sida 120
•  Original

Prop. 1975/76:105 Bilagal Arbetsmarknadsdepartementet 106

räckvidd.

När det gäller den förra frågan tar kommittén till utgångspunkt att nu gällande lag i princip tillåter stridsåtgärder trnder löpande kollektivavtals- period endast i två fall. Stridsåtgärder får vidtas i frågor som lämnats utan- för avtalet (olösta intressefrågor) och när åtgärden vidtas i syfte att under— stödja part i annan. lovlig arbetskonflikt (facklig sympatiåtgärd). På dessa punkter är kommitténs förslag avsett att stämma överens med gällande rätt. Men härutöver bör enligt kommittén beaktas att strejkrätten i princip är att uppfatta som en av vissa bestämda förutsättningar beroende in- skränkning i den arbetsskyldighet som följer av arbetsavtal. Såsom en all- män karakteristik av rättsläget både i och utanför kollektivavtalsför- hållanden kan enligt kommittén sägas att det är den av fackliga samman- slutningar organiserade — eller av enskild arbetsgivare mot sådan sam- manslutning riktade — arbetsstr'iden i syfte att öva påtryckningar mot mot- parten i kollektiva förhandlingar som har rättsordningens stöd. Arbetsgi- vares och arbetstagares frihet att utan hinder av lag och avtal tillgripa kol- lektiva stridsåtgärder är. tillägger kommittén. i princip att se som ett led i det system av regler på arbetsmarknaden. som innehåller rätt och skyldig- het för arbetsgivare och organiserade arbetstagare att förhandla kollektivt och enligt vilket kollektivavtalet är den normala formen för uppgörelse vid sådana förhandlingar. Enligt kommitténs åsikt bör de kollektivavtals- rättsliga fredspliktsreglerna bygga på detta sätt att se på den fackliga stri- den och på dess uppgifter. Vid utformningen av lagens regler bör strävan vara att tydligt utmärka att syftet med lagstiftningen är att ange den ram inom vilken egentliga, organiserade fackliga stridsåtgärder skall få före- komma under kollektivavtals giltighetsperiod.

Det är enligt kommittén mot denna bakgrund man skall se dess förslag om ett uttryckligt stadgande i lag att i kollektivavtalsförhållanden stridsåt- gärder inte får vidtas på grund av annat än förhållandet mellan arbetsgivare och arbetstagare (31 å andra stycket FKL) eller med andra ord att stridsåt- gärder i sådana förhållanden får vidtas enbart i fackliga syften. Mot samma bakgrund skall också ses kommitténs förslag att kollektivavtalsbundna ar- betsgivare och arbetstagare. som är eller varit medlemmar i förening som slutit avtalet. inte skall få delta i facklig strid med mindre föreningen i be- hörig ordning beslutat därom (31% första stycket). I sammanhanget hör också in ett förslag att den fredsplikt som åvilar kollektivavtalsbundna skall utsträckas genom förbud för annan att delta i stridsåtgärd som de kol- lektivavtalsbundna inte har ägt vidta eller deltai (32%5 tredje stycket).

Men den förstnämnda av dessa regler har kommittén föreslagit ett ut- tryckligt ställningstagande i lagen till frågan om tillåtlighcten under löpan- de kollektivavtalsperiod av s.k. politisk strejk. [ den frågan anför kom- mittén utöver vad som följer av de allmänna utgångspunkter för förslaget som nyss nämndes i huvudsak följande.

Med termen politisk strejk kan betecknas flera olika företeelser. Dit kan

• Sida 121
•  Original

'Pr0p-1975/76:105 Bilagal Arhetsrnarknadsdepartementet 107

räknas fackliga stridsåtgärder på arbetstagarsidan t.ex. för att påverka ar- betsgivaren i en fråga om anställning av arbetstagare med viss politisk åskådning elleri syfte att av politiska skäl förmå arbetsgivaren att avbryta affärsförbindelse med visst företag eller med företag i visst land. Såvitt gäl- ler åtgärder med sådan eller liknande bakgrund är rättsläget dock i regel klart. såtillvida som stridsåtgärdema i allmänhet betraktas såsom otillåtna ingrepp i arbetsgivarens av kollektivavtal skyddade befogenheter alldeles oavsett den politiska bakgrunden. Av större intresse är åtgärder som helt eller till övervägande del är inriktade på syften som ligger utanför förhål- landet mellan arbetsgivare och arbetstagare. Hit hör sådana åtgärder som är avsedda att utöva faktiSkt politiskt tvång (i allmänhet eller i en konkret fråga med större eller mindre anknytning till de fackliga organisationernas verksamhetsområde) mot inhemsk eller utländsk statsmakt eller myndig- het och sådana åtgärder som åtminstone vidtas i syfte att demonstrera mot sådan makt eller myndighet. Vad gäller inhemska förhållanden slår kom- mittén fast att det skulle snida mot grunderna för vårt demokratiska sam- hällsskick om rättslig sanktion gavs åt fackliga stridsåtgärder som syftar till att utanför den ordinarie demokratiska beslutsordningen genomdriva politiska beslut eller att eljest direkt påverka de i demokratisk ordning ut- sedda beslutande samhällsorganen (politiska organ, förvaltningsmyndighe- ter. domstolar). Rättsordningen måste konsekvent bygga på att de politis- ka besluten skall fritt fattas inom det demokratiska styrelseskickets ramar. Såvitt gäller den korta demonstrationsstrejken. vilken är avsedd enbart så- som en opinionsyttring och inte vidtas för att utöva politiskt tvång. kan en- ligt kommittén däremOt med visst fog hävdas ett annat synsätt. Man kan då bygga på tanken att sådana åtgärder åtminstone i vissa fall har en uppgift att fylla i beslutsprocessen. i den mån de är ägnade att fästa de beslutandes uppmärksamhet på en opinion eller på omständigheter av betydelse för va- let mellan olika beslutsaltemativ. Frågan är emellertid om en särbehand- ling kan och bör komma i fråga för sådana stridsåtgärder. En tredje katego- ri av fall. där kommittén finner bättre skäl att överväga ett utrymme för fackliga stridsåtgärder under löpande kollektivavtalsperiod. är sådana där stridsåtgärder har sin bakgrund i politiska förhållanden i utlandet. När ar- betsnedläggelse eller andra fackliga stridsåtgärder undantagsvis kommer i fråga i syfte att med eller utan anknytning till internationellt organiserade åtgärder protestera t. ex. mot militära övergrepp eller eljest uttrycka soli- daritet med folk eller samhällsgrupper som förmenas grundläggande fri- och rättigheter synes det. förklarar kommittén. inte på samma sätt som el- jest påkallat att rättsordningen obetingat och undantagslöst .understödjer motpartens krav på uppfyllande av träffade avtal. [ all synnerhet gäller det- ta om genom StridSåtgärdema de normala avtalsförpliktelsema åsidosätts enbart i begränsad utsträckning.

I begreppet politisk strejk kan sålunda innefattas åtgärder av olika slag och med skilda syften. Frågan huruvida utrymme bör finnas för sådana åt-

• Sida 122
•  Original

Prop. 1975/76:105 Bilagal Arhetsmarknadsdepartementet 108

gärder kan ställa sig olika i skilda fall. Mot bakgrund bland annat härav re- ser sig frågan hur/uvida lagstiftning i ämnet över huvud bör komma i fråga. Kommittén har såsom framgått för sin del besvarat den frågan jakande. Vid redovisningen av sina motiv härför erinrar-kommittén till en början om att övervägande skäl enligt dess mening talar för att den politiska strejken enligt nu gällande rätt i regel är att anse såsom avtalsbrott, om än freds- pliktsreglerna i KAL som sådana inte generellt lägger något hinderi vägen. En uttrycklig lagreglering skulle därmed inte behöva innebära någon mate- riellt betydelsefull rättsändring. Däremot skulle enligt kommittén otvivel- aktigt ligga ett självständigt värde i den större enhetlighet (förbud i lag mot politisk strejk råder för närvarande på det offentliga tjänstemannaområdet) och klarhet i rättsläget på fredspliktsområdet. som skulle följa av en ut- trycklig reglering av hithörande frågor i en för hela arbetsmarknaden gäl- lande lag. Vidare betonar kommittén det nära sambandet mellan den all- männa frågan om den politiska strejkens lovlighet och de problem rörande ekonomiska stridsåtgärderi Sverige med bakgrund i utländska förhållan- den. som kommittén enligt uttryckliga anvisningar i direktiven satts att sö- ka lösa. ] detta senare sammanhang är oundvikligt att ta ställning till den rättsliga behandlingen av fall där inte enbart rent fackliga förhållanden i ut- landet ligger till grund vid önskemål från svenska fackliga organisationers sida att få tillfälle till sympatiåtgärder.

Av särskild betydelse för frågan huruvida lagstiftning över huvud bör ske är emellertid enligt kommittén att den rättsliga sidan av problematiken kring stridsåtgärder med politisk bakgntnd kan tänkas få större aktualitet om nuvarande handlingsmönster på arbetsmarknaden bryts och bruket av sådana åtgärder mera avsevärt tilltari omfattning. Mera uttalade motsätt- ningar kring den rättsliga bedömningen än de som nu är för handen skulle enligt kommitténs åsikt med all sannolikhet uppstå. om det i strid mot vad som i allmänhet hittills förekommit skulle komma i fråga att tillgripa orga- niserade fackliga stridsåtgärder exempelvis i syfte att ge uttryck för opi- nion eller öva påtryckningar även i rent inhemska politiska frågor. Om frå- gan lämnas oreglerad i lag skulle rättspraxis i ett sådant läge kunna komma att tvingas ta ställning till olika uppkommande fall utan stöd av en lagregle- ring som bygger på en samlad analys och värdering. Detta skulle enligt kommittén vara principiellt otillfredsställande: lagstiftaren bör inte under- låta att ta ställning och genom lag ge rättstillämpningen vägledning på detta principiellt och i framtiden kanske även praktiskt betydelsefulla område. Och kommittén tillägger att detta måste gälla oavsett vilken rättslig lösning som lagstiftaren finner böra väljas.

Vid sina överväganden om vilka regler som bör gälla på området slår kommittén till en början fast att en reglering i lag inte kan tillåtas bygga på frihet för vederbörande parter att från fall till fall själva bestämma om av- steg skall göras från de förpliktelser som följer av ingångna avtal. dvs. i detta fall den arbetsskyldighet som normalt följer av träffade arbetsavtal.

• Sida 123
•  Original

Prop. l975/76:105 Bilagal Arbetsmarknadsdepartementet 109

En lösning i lag måste innebära att det skall vara möjligt att i det enskilda fallet på rättslig väg fastställa om ett avsteg från vanliga avtalsförpliktelser varit berättigat och att i annat fall göra en bedömning efter på förhand fast- ställda kriterier vilka påföljder för avtalsbrottet som kan och bör komma i fråga. Kan lagregleringen inte genomföras på detta sätt måste någon prin- cipiellt annan lösning väljas. Vid granskningen av olika alternativ finner kommittén emellertid att det knappast låter sig göra att i lagtext på ett rim- ligt sätt avgränsa sådana fall. i vilka det kan te sig befogat med ett visst ut- rymme för politisk strejk trots att fredsplikt i princip räder. Problemet är inte enbart det mera tekniska att beskriva den kategori av fall som åsyftas. Det måste även fastställas närmare riktlinjer för bedömningen enligt vilka en värdering av det politiska syftemålet i det enskilda fallet skall ställas mot andra omständigheter. såsom de ifrågasatta stridsåtgärdernas natur. omfattning och varaktighet och storleken av den förväntade eller faktiskt uppkomna skadan för motparten. En principiellt sett ännu allvarligare svå- righet ligger emellertid enligt kommittén däri att man. om avgörandet i var- je enskilt fall skall bygga på en allsidig bedömning av detta slag. synes ha lämnat området för en i egentlig mening rättslig prövning. Uppgiften att skilja tillåtna fall från otillåtna bör då istället ligga antingen på parterna själva eller på en särskilt inrättad. icke-rättslig prövningsinstans.

Med hänsyn bland annat till dessa svårigheter att finna en direkt tillämp- bar lösning som ger Visst utrymme för vissa stridsåtgärder med politisk bakgrund har kommittén stannat för att föreslå den tidigare nämnda hu- vudregeln att stridsåtgärder. som under avtalsperiod vidtas på grund av annat än förhållandet mellan arbetsgivare och arbetstagare. inte skall vara tillåtna. Kommittén föreslår emellertid vidare att denna huvudregel skall till skillnad från vad som gäller om frcdspliktsreglerna i 4.5 KAL vara dis- positiv på sådant sätt att en längre gående stridsrätt kan grundas på avtal. Syftet härmed är att bereda utrymme för främst sådana stridsåtgärder med internationell bakgrund som nämnts i det föregående. Kommittén tillägger att problemen kring lovligheten av stridsåtgärder i icke-fackligt syfte hit- tills har haft ringa praktisk betydelse på vår arbetsmarknad och att inga tecken för närvarande tyder på en framtida utveckling i annan riktning. Detta talar enligt kommitténs mening med betydande styrka för alternati- vet att överlåta åt parterna att genom avtal skapa det utrymme för stridsåt- gärder av hithörande slag som kan te sig rimligt. Skulle hithörande frågori en framtid få ökad betydelse och skulle det då visa sig att de inte kan lösas inom ramen för de föreslagna reglerna torde lagstiftningsfrågan kunna få återupptas.

Kommitténs förslag på området för den kollektivavtalsrättsliga freds- plikten omfattar. mot den här skisserade bakgrunden. i sina centrala delar ett överförande till den nya lagstiftningen av frcdspliktsreglerna i 4 5 första stycket KAL med tillägg av de här nämnda båda reglerna att stridsåtgärder under kollektivavtalsperiod skall ha i behörig ordning beslutats av veder-

• Sida 124
•  Original

Prop. 1975/76:105 Bilagal Arbetsmarknadsdepartementet 110

hörande förening som träffat kollektivavtalet och att stridsåtgärder inte är tillåtna om de vidtas på grund av annat än förhållandet mellan arbetsgivare och arbetstagare. Till dessa centrala regler. som kan sägas röra omfatt- ningen av den fredsplikt som följer av kollektivavtal. knyter sig ett antal ytterligare tillägg till de nu gällande bestämmelserna i 4.5 KAL. Ett bety- delseftrllt sådant tillägg är den regel om s.k. kvarlevande stridsrätt i vissa frågor. för vilken har redogjorts i samband med redovisningen av kom- mitténs förslag rörande den rättsliga regleringen av kollektivavtalet (av- snitt 5.2). Ett ytterligare sådant från de centrala frcdspliktsreglerna mera fristående förslag. vilket dock hänger nära samman med frågan om rätten att vidta stridsåtgärder i annat än fackligt syfte. gäller regleringen av rätten att i Sverige vidta sympatiåtgärder till förmån för part i utländsk arbets- strid. Till detta förslag (3! 5 andra och tredje styckena FKL) skall strax återkommas. Ytterligare ett förslag rör skyldighet att uppta överläggningar på det lokala planet vid s. k. vild strejk (3355 FKL). Det förslaget skall när— mare rcdovisas i avsnitt 8.2 . Slutligen har kommittén föreslagit ett antal kompletteringar av mindre allmän räckvidd. En sådan är den redan nämn- da att inte heller "annan”" får delta i stridsåtgärd som någon vidtagit i strid mot de grundläggande fredspliktsregler som upptagits i 31 å i förslaget. En annan är en utsträckning i visst avseende av de regler om föreningars an- svar för fredsplikten. som nu finns i 45% andra stycket KAL och som i hu- vudsak har överförts till 32%& andra stycket i förslaget. Slutligen har kom- mittén i detta avsnitt av sitt förslag upptagit delvis nya regler (i 365 FKL) om skyldighet att viss tid före vidtagande av stridsåtgärd varsla motpart om åtgärden. Alla dessa tillägg skall något närmare redovisas i det följan- de.

Vid sidan av motiv för de förslag till lagändringar. som kommittén lägger fram. innehåller betänkandet i avsnittet om fredsplikt en genomgång av vissa allmänna rättsliga problem med anknytning till ämnesområdet. som kommitten har haft anledning att närmare beröra. Hit hör främst vissa pro- blem sorn kan uppkomma när det skall fastställas om en viss fråga är om- fattad av regleringen i gällande kollektivavtal eller om den är en olöst in- tressefråga och därmed fri för facklig strid under avtalsperiod. Främst är det här fråga om den i kommitténs direktiv berörda problematiken kring s.k. negativ regleringi kollektivavtal. Vidare behandlar kommittén ett an- tal problem kring rätten att utan hinder av kollektivavtalsbundenhet vidta fackliga sympatiåtgärder. Kommitténs resultat på dessa båda områden skall ocksåi korthet redovisas i det följande.

Kommittén har som redan nämnts i sina direktiv förelagts uppgiften att granska de problem som hänger samman med att fredsplikt enligt nu rå— dande praxisi viss utsträckning anses föreligga även i frågor som inte blivit uttryckligen reglerade i kollektivavtal. Uppdraget på denna punkt innefat- tar främst en undersökning om det går att finna en form för att avgränsa de ämnen som utan uttrycklig reglering skall anses omfattade av kollektivav-

• Sida 125
•  Original

Prop. l975/76:105 Bilagal Arbetsmarknadsdepartementet Ill

tal. Härvid har kommittén dock haft att beakta att en sådan avgränsning in- te får leda till att parterna för att gardera sig mot stridsåtgärder från mot- partens sida anser sig tvingade att i kollektivavtal detaljreglera alla sina in- bördes förhållanden.

Vid sin genomgång av problemen på detta område slår kommittén inled— ningsvis fast att saken gäller tolkning av kollektivavtal och metoderna för sådan tolkning. vare sig tolkningen föranleds av tvist om fredspliktens om- fattning (enligt 4.5 första stycket 1 eller 2 KAL) eller den företas i något an- nat sammanhang. Liksom vid annan avtalstolkning ter det sig enligt kom- mittén behövligt och naturligt att man vid kollektivavtalstolkning lämnar visst utrymme för att anse avtalet omfatta även moment som inte har di- rekt och omedelbart stöd i den skrivna texten. Kommittén hänvisar här till några kategorier av fall i vilka sådan kollektivavtalstolkning enligt dess mening är på sin plats och där den sannolikt är i det stora hela okontrover- siell även för dem som riktat kritik mot AD:s nuvarande rättspraxis på om- rådet. [ några fall har visst moment ansetts ha så nära anknytning till avta— lets reglcr i övrigt att det hänförts dit även utan uttrycklig bestämmelse i avtalstexten. ] några andra fall har det rört sig om vissa regler som har an- setts utgöra förutsättning för kollektivavtal i allmänhet (t.ex. principen att föreningsrätten skall lämnas okränkt) och i ytterligare några fall har tolk- ningen grundat sig på det enligt kommitténs mening numera i allmänhet rimliga antagandet att bestämmelser i kollektivavtal om lön eller andra ekonomiska förmåner har varit avsedda att vara uttömmande. I något fall har slutligen kanske också kommit i fråga att dra den slutsatsen av att part aktualiserat ett visst krav vid avtalsförhandlingarna men frånfallit kravet att parterna varit överens om att kravet skulle vara vad som brukat kallas "negativt reglerat" under avtalsperioden. Kommittén finner i stället att det är vissa. i princip väl avgränsade fall av "intolkning i kollektivavtal” utav allmänna grundsatser för arbetsavtal. som är av intresse i debatten om AD:s rättstillämpning. De grundsatser som det är fråga om är den rätt som, när annat inte avtalats, tillkommer arbetsgivaren att leda företaget och att leda och fördela arbetet, att fritt anta arbetstagare och. tidigare. att fritt säga upp resp. avskeda arbetstagare. Kommittén menar att man här bör skilja mellan två problem. Å ena sidan bör bedömas om osäkerhet kan sägas råda i gällande rätt om vilka allmänna grundsatser AD kan väntas "tolka in” i kollektivavtal med resultat att fredsplikt kommer att råda utan stöd i uttrycklig avtalsbestämmelse. Å den andra sidan gäller frågan om olägenheter kan följa av osäkerhet i praktiken rörande innebörden av de ifrågavarande grundsatsema. Enbart det förra av dessa problem har enligt kommittén direkt betydelse för domstolens kritiker på det här aktuella om- rådet. eftersom det senare uppkommer vare sig kollektivavtalet uttryckli- gen innefattar grundsatsema eller inte. Och kommittén kommer för sin del till resultatet att något fristående problem i varje fall inte kvarstår efter ett genomförande av dess förslag om kvarlevande stridsrätt (34 % FKL) i frå-

• Sida 126
•  Original

=P..rop. 1975/76:105 Bilagal Arbetsmarknadsdepartementet 112

gor som rör arbetets ledning och fördelning eller som rör ingående eller hä- vande av arbetsavtal eller eljest meddelande av påföljd för arbetstagare som begått avtalsbrott. Utanför denna ram och utanför området för arbets- givarens rätt att leda företaget och att utöva företagsledningen finns mot bakgrund av det synsätt som torde ligga bakom AD:s praxis inte skäl att räkna med att domstolen skall utan stöd i avtalstexten tolka in några all- männa grundsatseri kollektivavtalen. Enligt kommittén är det därför inte påkallat med några ytterligare åtgärder från lagstiftarens sida i syfte att. med direktivens uttryckssätt. avgränsa de ämnen som utan uttrycklig reg- lering skall anses omfattade av kollektivavtal. Detsamma torde enligt kom- mittén gälla i fråga om de antaganden som torde få ligga till grund för rätts- tillämpningen om fredsplikt i vissa frågor. som reglerats i lag men som inte uttryckligen upptagits i kollektivavtal.

Det rättsligt kanske mest svårbemästrade området inom ramen för freds- pliktsbestämmelserna i KAI. är reglerna om rätten att utan hinder av egen kollektivavtalsbundenhet vidta fackliga sympatiåtgärder. Kommittén be- handlar vissa allmänna problem på detta område mot bakgrund av en över- siktlig genomgång av gällande rätt. Med utgångspunkt i den diskussion. som föranletts av ett AD-avgörande från senare år (AD l972: 19). ägnar kommittén i synnerhet sin framställning åt frågan om lovlighcten av an— grepp med fackliga stridsåtgärder mot verksamhetsområden för vilka kol- lektivavtal redan gäller. vare sig sådana angrepp genomförs med anlitande av sympatiåtgärder eller inte. Kommittén uttalar sig härtill förmån för att gränsdragningstvister mellan konkurrerande organisationer på samma sida år sin lösning utan stridsåtgärder. som riktas mot andra sidan i arbetsgiva- re—arbetstztgareförhållandet. Särskilt gäller detta enligt kommittén när gränsdragningstvisten uppkommer mellan förbund som tillhör samma hu- vudorganisation. Däremot finner sig kommittén inte böra föreslå någon lagstiftning i syfte att förhindra stridsåtgärder i sammanhang av denna art: de i och för sig tänkbara alternativ som erbjuder sig att konstruera sådan lagstiftning för enligt kommittén för långt eller medför i övrigt icke önsk- värda verkningar på det nu tillämpade förhandlings- och avtalssystemet.

Kommittén behandlar även frågan om lovligheten av fackliga sympatiåt- gärder i Sverige till förmån för part i utländsk arbetsstrid. En granskning av de rättsliga problemen på detta område visar enligt kommittén att lag- stiftaren står inför problem. som på viktiga punkter är desamma som när det gäller att ta ställning till frågan om tillåtligheten av stridsåtgärderi an- nat än fackligt syftc. Om man i de här aktuella sympatiåtgärdsfallen helt frånfaller kravet att den primära åtgärd som åberopas såsom grund för sympatiåtgärder skall vara i någon mening rättsligen tillåten. innebär detta att man avstår från egentlig rättslig kontroll över fredsplikten. Detta bör enligt kommittén inte ske. Å andra sidan skulle ett obetingat krav att den primära åtgärden i utlandet skall vara lovlig där den företas i många fall in- nebära. att möjligheterna att vidta sympatiåtgärder i Sverige blir starkt be-

• Sida 127
•  Original

Prop. 1975/76:105 Bilagal Arbetsmarknadsdepartementet 113

gränsade eller helt uteslutna. Kommittén konstaterar att det torde bli nöd- vändigt att begränsa lagstiftarens ambition till att söka finna en i sig rättsli- gen godtagbar huvudregel. även om denna inte skulle innebära att det sak- liga resultatet blir helt tillfredsställande i varje enskilt fall. En lagreglering på området bör enligt kommittén också i princip innebära att åtskillnad görs mellan stridsåtgärder i egentligt fackligt syfte och åtgärderi annat syf- te. Iiksom att till sympatiåtgärder på samma sätt som i inhemska fall räknas enbart åtgärder som har sin grund i en primär arbetsstrid. I princip bör en- ligt kommittén gälla ett krav att den primära åtgärden skall vara lovlig. [ vissa fall. t. ex. när den primära striden är förlagd till annat nordiskt land. kan det vara naturligt att kräva att primäråtgärderna är lovliga i det land där de företas. I vissa andra fall är emellertid enligt kommittén en sådan re- gel inte godtagbar. Det kan tänkas att det enbart med mycket stora svårig- heter går att fastställa vad som är det främmande landets rätt på den aktu- ella punkten. och att därför ett krav på tillförlitlig utredning härom i realite- ten innebär hinder mot svenska sympatiåtgärder. Och i andra fall kan i det ifrågavarande landet ha uppställts rättsliga hinder mot fackliga stridsåtgär- der. som ter sig helt främmande för vår rättsuppfattning och som därför in- te kan tillåtas ytterst ligga till grund för bedömningen av svenska sympati- åtgärders lovlighet. Mot denna bakgrund föreslår kommittén att svensk sympatiåtgärd skall vara tillåten om primäråtgärden är lovlig enligt det eg- na landets lag eller. även där så inte är fallet. om den skulle ha varit att an- se som tillåten därest svensk rätt hade varit tillämplig. Med en sådan regel torde enligt kommitténs bedömning kunna uppnås ett på det stora hela godtagbart resultat såtillvida som rätten att häri landet gå till sympatistrid inte blir beroende av sådana långtgående och för vårt synsätt främmande inskränkningari rätten att vidta fackliga stridsåtgärder. som gäller i vissa länder. medan det ändå blir möjligt att på ett enkelt sätt bedöma sympatiåt- gärdens lovlighet när det står klart att den primära stridsåtgärden är lovlig där den vidtas. Enligt kommitténs synsätt har man därmed nått så långt som är möjligt i riktning mot att tillåta fackliga sympatiåtgärder i fall. där sådana ter sig från värderingsmässiga utgångspunkter legitima. utan att frånfalla kravet på rättslig kontroll av fredsplikten. Det bör vid tillämp— ningen av regeln iakttas. tillägger kommittén. att den omständigheten att en mot andra parten i ett arbetsförhållande riktad facklig stridsåtgärd sam— tidigt kan i sin egenskap av lagbrott ses som ett angrepp på statsmakten in- te bör i och för sig utesluta svenska sympatiåtgärder. om den utländska prirnäråtgärden skulle ha varit tillåten enligt svenska regleri övrigt. Frågan om det ansvar som åvilar arbetsmarknadens organisationer för den kollektivavtalsrättsliga fredspliktens upprätthållande regleras för när- varande i 4 å andra stycket KAL. Mot AD:s tillämpning av de där upptag- na reglema har riktats viss kritik. främst av innebörd att AD har varit be- nägen att kringskära styrelseledamöters och andra föreningsföreträdares fria initiativ när det gällt att finna verksamma metoder för att förmå med-

8—Riksdagen 1975/76. I saml. Nr 105. Bilaga ]

• Sida 128
•  Original

Prop. 1975/76: 105 Bilaga 1 Arbetsmarknadsdepartementet ll4 lemmar som i strid mot fredsplikten lagt ned arbetet att återgå till detta. Kommittén granskar AD:s hithörande praxis och gör vissa uttalanden och rekommendationer till förmån för en praxis som bygger på frihet i största möjliga utsträckning för de fackliga företrädarna att när arbetsfreden hotas agera efter eget omdöme och på eget ansvar. Kommittén stannar dock för att inte föreslå någon ändring i lagreglema på området.

Förslaget till FKL innefattar därmed ett överförande till den föreslagna nya lagen av 4.5 andra stycket KAL med de två tillägg som nämnts i det föregående: utvidgning av förbudet för föreningar mot aktiv medverkan vid olovlig stridsåtgärd till att omfatta alla föreningar oavsett relation till det kollektivavtal. som grundar fredsplikten, och förbud för ”annan” att delta i stridsåtgärd som någon vidtagit'i strid mot de centrala bestämmel- serna om fredsplikt i kommitténs motsvarighet till 4.5 första stycket KAL (31 & FKL). I motiven till dessa utvidgningar uttalar kommittén att det en- ligt dess meningi princip inte finns något skäl att i lagen begränsa de rätts- liga sanktionsmöjligheterna på sådant sätt att det kommer att stå vissa en- skilda eller sammanslutningar fritt att föranleda eller medverka till kollek- tivavtalsrättsligt olovliga stridsåtgärder medan ansvar utkrävs av andra. Vad gäller föreningars ansvar finner kommittén otillfredsställande att det skall vara möjligt för fackliga organisationer att genom ekonomiska bidrag eller på annat sätt understödja olovliga stridsåtgärder av andra organisatio-' ner eller deras medlemmar. när den understödjande inte själv bär ansvar för det angripna kollektivavtalet. Kommittén föreslår därför att det obe- roende av det organisatoriska sambandet skall vara varje förening otillåtet att anordna eller eljest föranleda stridsåtgärd. som enligt lagen inte är lov- lig för den som är kollektivavtalsbunden. liksom' att genom lämnande av understöd eller på annat sätt medverka vid sådan stridsåtgärd. [ motiven beskrivs närmare den avsedda innebörden av denna regel. med särskild betoning på avgränsningen mot sådant handlande som fortfarande bör vara tilllåtet av hänsyn främst till den allmänna yttrandefriheten. Dessa senare hänsyn är enligt kommittén vidare av särskild betydelse när det gäller att bestämma det ansvar för fredsplikten till följd av kollektivavtal. som kan tänkas böra åvila andra än kollektivavtalsbundna arbetsgivare och arbets— tagare. Även här är enligt kommitténs åsikt den naturliga värderingsmässi- ga utgångspunkten att det saknas anledning i och för sig att avstå från rättsliga sanktioner mot något handlande. som är inriktat på att åsidosätta lagens regler om fredsplikt. Hänsyn till den allmänna yttrandefriheten och- andra motstående intressen. liksom avgränsningssvårigheter i allmänhet. föranleder emellertid kommittén att avstå från att föreslå mera vittgående regler än den nyssnämnda om förbud för "annan" att delta i olovlig strids- åtgärd. Syftet med denna regel är främst att genom lagstiftningen bekräfta och ge stadga åt den av högsta domstolen antagna rättstillämpning. enligt vilken oorganiserades deltagande i organiserade arbetstagares olovliga ar- betsnedläggelse kan medföra skadeståndsansvar för avtalsbrott. Enligt

• Sida 129
•  Original

.Prop. 1975/76:105 Bilagal Arbetsmarknadsdepärtementet ”5

kommitténs mening bör här åstadkommas enhetlig rättslig behandling av organiserade och oorganiserade. Och i motivtexterna utvecklas närmare de tilllämpningsproblem som följer av den föreslagna regeln och som främst kommer att röra innebörden av uttrycket deltagande i den olovliga stridsåtgärden.

Ledamöterna Edlund. Gustafsson och Westerberg uttalar för sin del att det såvitt nu kan överblickas inte är erforderligt med lagstiftning om poli- tiska stridsåtgärder utan facklig bakgrund. De förklarar vidare att det en- ligt deras mening kan vara rimligt att välja den av kommittén föreslagna lösningen av problemet med rätten till fackliga sympatiåtgärder i Sverige med bakgrund i utländska förhållanden såvitt gäller primär arbetsstrid i an- nat nordiskt land. I övrigt talar enligt deras åsikt både sakliga och rättstek- niska skäl för att generellt betro de fackliga organisationerna med rätt att självständigt avgöra i vilken utsträckning och på vilket sätt de vill agera i dessa sammanhang. Det finns. förklarar de. all anledning förmoda att orga- nisationerna skall gå fram med omdöme och urskillning. När en arbetsta- garorganisation tillhör yrkesinternational kunde man emellertid tänka sig att sympatiåtgärd skall vara påkallad elleri vart fall sanktionerad av inter- nationalen. Slutligen yttrar Edlund. Gustafsson och Westerberg att kom- plexet av problem kring de internationella rättsverkningama av kollektiv- avtal snarast möjligt bör tas upp till studium.

Ledamöterna Bratt och Lindström delar inte kommittémajoritetens upp- fattning att lagstiftning inte bör föreslås i syfte att komma till rätta med problemen kring angrepp med fackliga stridsåtgärder mot redan kollektiv- avtalsreglerade områden. De förordar en lösning i lag av innebörd. att i så- dana fall den angripande organisationen skall vara i viss närmare angiven mening representativ på det åsyftade avtalsområdet. Som redan tidigare nämnts ( avsnitt 5.2 ) menar dessa ledamöter också att rätt till fackliga sym- patiåtgärder inte bör komma i fråga till stöd för part som vidtar primär stridsåtgärd med utnyttjande av kvarlevande stridsrätt enligt 345 FKL.

6.3. Remissyttrandena

På området för den kollektivavtalsrättsliga fredsplikten har särskilt kom- mitténs förslag om förbud mot stridsåtgärder i annat än fackligt syfte ("för- budet mot politisk strejk") tilldragit sig remissinstansemas intresse. En därmed delvis sammanhängande fråga som också väckt stort intresse är frågan om rätten till stridsåtgärder i Sverige när åtgärderna har sin bak- grund i utländska förhållanden. ] båda dessa frågor har arbetstagarorgani- sationerna bland remissinstansema i allmänhet ställt sig bakom löntagarre- servanternas ståndpunkt medan man på arbetsgivarsidan i regel finner sig kunna godkänna kommittémajoritetens förslag. I fråga om stridsåtgärder med utländsk bakgrund har dock från den sidan även begärts skärpningar av villkoren för tillåtlighet av åtgärdernai Sverige.

• Sida 130
•  Original

Prop. 1975/76:105 Bilaga .l Arbetsmarknadsdepartementet 116

Bland övriga punkter i kommitténs förslag på fredspliktsområdet har re- missinstansema ägnat uppmärksamhet i synnerhet åt det föreslagna kra- vet. att stridsåtgärd under avtalsperioden skall vara beslutad av facklig or- ganisation för att vara tillåten. och åt kommitténs förslag till utvidgning av fredspliktsansvaret till att omfatta även utomstående föreningar och utom- stående "deltagare" i stridsåtgärd. Dessa förslag godkänns eller lämnas utan erinran av de flesta remissinstansema. Några är dock kritiska. Även frågan om s. k. negativ reglering. som har betydelse och som också har be- handlats i samband med förhandlingsrättsreglerna och kommitténs förslag till 26 och 34 55 FKL. har tilldragit sig uppmärksamhet hos några remiss- instanser. De ställer sig kritiska till den s.k. doktrinen om dolda klausuler och menar att fredsplikten i princip bör omfatta enbart uttryckliga kollck- tivavtalsvillkor. Remissyttrandena innehåller vid sidan härav även en lång rad synpunkter på olika enskildheter i kommitténs förslag på fredsplikts- områdct. .

lnnan här redogöres för remissyttrandena mera i detalj skall inskjutas att frågor som rör förekomsten av och orsakerna till olovliga strejker. liksom problemen kring påföljderna för deltagande i sådana strejker. skall behand- las i ett senare avsnitt (8.3).

Kommitténs förslag att stridsåtgärder inte skall få vidtas annat än i fack— liga syften välkomnas som nämndes av många av de remissinstanser som företräder arbetsgivarintressen. Arbetstagarorganisationerna avvisar där- emot ett lagstadgat förbud mot sådana strejker.

SAF anser att förslaget på vissa punkter innebär ett stärkande av de hit- tillsvarande fredspliktsreglerna. Enligt SFO:s mening är det synnerligen välmotiverat att denna fråga blir lagreglerad, eftersom stridsåtgärder rimli- gen bör förbehållas de frågor som rör förhållandet parterna emellan. Andra remissinstanser som tillstyrker förslaget är Sveriges redareförening och do;_r_1är1verket.

Aven-juridiskafakultctun vid Uppsala universitet anser att bestämmel- sen är välmotiverad. I alla händelser bör enligt fakultetens mening lagstif- taren inte förbigå frågan med tystnad. utan rättsläget bör klarläggas.

LO:s och TCO:s ledamöter i kommittén. som motsätter sig en lagregle- ring av frågan om politiska strejker. får i allmänhet stöd av remissinstan- serna på arbetstagarsidan.

TCO framhåller att politiska strejkeri vårt land aldrig har varit föremål för AD:s prövning. Att mot denna bakgrund ingripa med lagstiftning före- faller TCO märkligt och helt onödigt. Lagstiftning bör inte tillgripas förrän erfarenheten har visat att det är behövligt. TCO avstyrker att det i lagen in- förs ett totalförbud mot politiska strejker. LO. som hävdar samma uppfatt- ning. pekar på att politiska strejker är mycket sällsynta i Sverige och att det senaste fallet inträffade år 1928.

Svens/tu transparrarberarcji'irbu”det anför att förbundet inte motsätter sig en tidsmässig begränsning av politiska strejker. Enligt förbundets upp- fattning bör den politiska strejken användas med stor försiktighet och inte

• Sida 131
•  Original

Prop. 1975/76:105 Bilagal Arbetsmarknadsdepartementet ”7

pågå längre tid än en till två veckor.

Även arbetsgruppen inunrjuridiskafakulteten vid Stockholms universi- tet stöder löntagarrepresentanternas uppfattning. Arbetsgruppen rrrenar dessutom att den politiska strejken inte bör anses som ett brott mot det en— skilda arbetsavtalet. Vidare hävdar arbetsgruppen att ett förbud mot poli- tiska strejker inte kan väntas bli effektivt. Det saknas i kommittéförslaget varje redovisning av erfarenheterna i denna riktning från utlandet. där den politiska strejken anses otillåten men likväl har tillgripits flitigt under sena- re år. Det föreslagna förbudet skulle också enligt arbetsgruppen vara olämpligt därför att det skulle kunna åberopas mot sympatiåtgärder med bakgrund i utländsk arbetskonflikt. Sådana sympatiåtgärder får ovillkorli— gen politisk karaktär om det främmande landet är en diktaturstat där alla strejker är förbjudna eller där fackföreningarna inte är självständiga i för- hållande till arbetsgivarna.

Förslaget om förbud mot politiska strejker tillbakavisas också av SAC och Svenska humnarlwtarjl'irbundet.

AD. som inte för egen del tar ställning till frågan om ett förbud mot poli- tiska strejker. framhåller vikten av att de principer på vilka lagreglerna vi- lar blir tydligt utformade och att de får en tillfredsställande täckning i lag- textens ordalag.

Kommitténs förslag i fråga om rätten att vidta sympatiåtgärd till förmån för part i utländsk konflikt kritiseras främst av remissinstansema på ar- betstagarsidan. I likhet med LO:s och TCO:s ledamöteri kommittén anser arbetstagarorganisationerna i allmänhet att de bör ha rätt att efter eget bc— dömande besluta om stridsåtgärd till stöd för utländska arbetstagare.

TCO hävdar att de av kommittén föreslagna reglerna inte är tillräckligt långtgående för att svenska arbetstagare skall kunna på ett effektivt sätt stödja strejkande arbetstagare i andra länder. TCO påpekar särskilt att det många gånger kan vara svårt att häri landet tillfredsställande utreda i vad mån prirnärkonflikten är att betrakta som lovlig och att den av kommittén föreslagna regeln medför att sympatiåtgärder inte får vidtas när någon pri- märåtgärd överhuvudtaget inte har kommit till stånd. Organisationen in- stämmer helt i kravet på att arbetstagarorganisationerna bör ha laglig rätt att efter eget bedömande vidta sympatiåtgärd till förmån för arbetstagar- part i annat land. LO framför liknande synpunkter och anger samtidigt att rätten att besluta om synrpatiåtgärd bör tillkomma organisationerna på för- bundsnivå. Samma uppfattning hävdas av flera av LO:s förbund.

SAC och Svenska h(mrnurhetarfi'irbundet kräver obegränsade möjlighe- ter till sympatiåtgärder till stöd för utländska arbetstagare.

Arbetsgrupper: inom juridiska fakulteten vid Stockholms universitet. som säger sig inte heller kunna ansluta sig till kommitténs förslag. anser att sympatiåtgärder till förmån för utländsk part i princip bör vara tillåtna. Ar— betsgruppen pekar särskilt på två situationer där fackliga stridsåtgärder bör vara tillåtna i konflikter med anknytning till utlandet. nämligen åtgär-

• Sida 132
•  Original

Prop. 1975/76:105 Bilagal ArbetsmarknadsdepartementetI 118

det mot fartyg under bekvämlighetsflagg och åtgärder av anställda vid ett multinationellt företag till förmån för anställda i annat land vid samma fö- retag. Juridiska fakulteten vid Uppsala universitet ser det som en brist att det i betänkandet inte behandlas hur man skall se på de speciella problem som uppkommer vid stridsåtgärder mot fartyg under bekvämlighetsflagg.

Svenska sjöhlksförbuudet är av den åsikten att det i lag bör föreskrivas, att arbetstagarorganisation generellt i händelse av tvist äger rätt att dra ut- ländsk redare inför svensk domstol så snart fartyget anlöper svensk hamn. En sådan laglig reglering skulle. anför förbundet. betyda ett viktigt avsteg från gängse uppfattning. att sympatiåtgärd endast är tillåten om en primär- konflikt är för handen i egentlig bemärkelse. I fråga om internationella kol- lektivavtal är det. fortsätter förbundet, svårt att bedöma i vad mån en pri- märkonflikt föreligger. Ett sådant avtal saknar både nationell och interna- tionell förankring såväl i lagstiftning som i doktrin. ] avsaknad av en inter- nationell konvention som likställer sådana avtal med nationella bör enligt förbundet svensk lagstiftning genomföras. Förbundet föreslår att lagen ges den utformningen ifråga om internationella kollektivavtal som berör svensk arbetsmarknad att arbetstagarorganisation alltid tillåts tillgripa fackliga stridsåtgärder när dessa bedöms vara erforderliga.

LO. T("O och arbetsgruppen i/mnrjuridiskufakulteten vid Stockholms universitet anser att frågan om kollektivavtals internationella verkningar bör utredas ytterligare. Uppgiften bör enligt arbetsgruppens mening vara att söka utpeka särskilda fall då sympatiåtgärder för utländsk part bör för- bjudas. För de nordiska länderna skulle den nordiska arbetsmarknaden och ömsesidigheten beträffande socialförmåner kunna åberopas som ett skäl för att de begränsningar som gälleri annat nordiskt land också bör gäl- la här. Utredningen bör. fortsätter arbetsgruppen. inriktas på frågan om motsvarande sympatiåtgärd skulle ha varit tillåten i det andra landet. När arbetsrättskommittén lägger avgörande vikt vid frågan om primäråtgär- dens lovlighet. har den överflyttat ett svenskt tankeschema till främmande rätt. Arbetsgruppen anser att det med hänsyn till samarbetet med det främ- mande landet är mera väsentligt att fråga om motsvarande sympatiåtgärd skulle ha varit tillåteni landet ifråga.

SAF. som accepterar grundprincipen i kommitténs förslag om sympati- åtgärder till förmån för utländsk part. anser dock att det är nödvändigt med en ytterligare begränsning av möjligheten att vidta sympatiåtgärd. För- eningen konstaterar att grundförutsättningen för sympatiåtgärderi Sverige skall vara att det föreligger primär arbetskonflikt i utlandet. Sådana åtgär— det som i realiteten inte är några sympatiåtgärder utan primära stridsåtgär- der. anbefallda av någon facklig international. godkänns sålunda inte enligt kommitténs förslag. Detta är en inställning som SAF anser helt nödvändig. Sympatiåtgärd utan primäråtgärd kan SAF inte acceptera. Konsekvenser-

• Sida 133
•  Original

Prop. 1975/76:105 Bilagal Arbetsmarknadsdepartementet ll9

na för näringslivet skulle bli allvarliga om varje internationell appell skulle få medföra sympatiåtgärder i Sverige. Däremot kan SAF inte instämma i kommitténs förslag rörande de bedömningsgrunder som skall gälla för den primära stridsåtgärdens lovlighet. Förslaget innebär att den primära strids- åtgärden ger laglig grund för sympatiåtgärder i Sverige även om stridsåt- gärden är olovlig i det land där den förekommer men är att anse som lovlig vid tillämpning av svensk rätt. SAF föreslår en regel av annorlunda inne- börd. Sympatiåtgärder bör vara förbjudna om primärätgärden är olovlig enligt vederbörande lands lag eller skulle vara det med tillämpning av svensk lag. SAF anser dessutom att en svensk kollektivavtalspart. som av- ser att vidta sympatiåtgärd till förmån för part i utländsk arbetskonflikt. bör vara skyldig att självmant gentemot sin motpart förebringa utredning om primäråtgärdens lovlighet. Varselreglema fyller enligt föreningens me— ning inte detta ändamål. SAF kan inte instämma -i löntagarrepresentan- ternas reservation som går ut på att fackförbund skall ha självständig rätt att bestämma om sympatiåtgärd i Sverige till förmån för primärkonflikt i annat än nordiskt land. Föreningen menar att en dylik linje måste sägas strida mot nationella svenska intressen och även i övrigt te sig egendomlig. Sympatiåtgärder till förmån för part i utländsk konflikt måste. anför SAF, rimligtvis vara mera naturliga i förhållande till den närmare omvärlden än till något fjärran land. Att fackförbundet diskretionärt och utan rättsliga hänsyn skulle äga vidta sympatiåtgärder till förmån för part utanför Nor- den skulle. enligt SAF:s mening. helt avvika från de grundläggande regler— na i kollektivavtalssystemet.

Sveriges redareförening framhåller att det för sjöfartens del är angelä- get. att det fastslås att ifrågavarande regler skall gälla svenska fartyg en— dast när det liggeri hamn i Sverige. Föreningen anför att förslaget annars skulle kunna få icke förutsedda konsekvenser.

Den lösning av frågan om fackliga sympatiåtgärder till stöd för utländska arbetskonflikter. som kommittén föreslår. synes SFO godtagbar. även om man kan förutse vissa svårigheter vid tillämpningen.

AD anser att det bör övervägas om inte frågan bör lämnas utan särskild reglering i lagen. Detta skulle innebära att man liksom hittills får använda huvudregeln om sympatiåtgärds tillåtlighet. [ den mån det främmande lan- det har en lagstiftning och arbetsmarknadsförhållanden i övrigt som skiljer sig från situationen här i landet. kan visserligen rättstillämpningen ställas inför svårlösta problem. AD menar dock att lagstiftningsfrågan med fördel kan vila till dess sådana problem på allvar har gjort sig gällande.

Beträffande innehållet i övrigt i remissyttrandena på fredspliktsområdet kan nämnas följande.

SAF finner att kommittén i överensstämmelse med de uttalanden som gjorts i direktiven slagit vakt om principen att kollektivavtal liksom andra avtal är till för att hållas och att fredsplikt'skall råda under kollektivavta- lets giltighetstid. Föreningen framhåller vidare att kommittén har på ett

• Sida 134
•  Original

Prop. 1975/76:105 Bilagal Arbetsmarknadsdepartementet 130

realistiskt sätt bedömt frågan. vad som i normalfallet innefattas i ett kollek— tivavtals reglering. SAF konstaterar dock att kommittén likväl har avstått från att föreslå någon särskild regel som inskränker möjligheten av strids- åtgärder mot redan kollektivavtalsregleradc områden. SAF anser att kom- mittén inte har anfört några övertygande skäl för denna ståndpunkt och föreningen instämmer helt i den reservation som har avgivits av förening- ens representantcr i kommittén. Motiveringen till reservationen visar en- ligt SAF att det är fullt möjligt att åstadkomma en entydig rättsregel som förhindrar sådana nu åsyftade stridsåtgärder. som inte uppbärs av något beaktansvärt fackligt syfte. SAF menar också att företag. som drabbas av en olovlig kontlikt. bör på ett enklare och snabbare sätt än vad den nuva- rande lagcn medger kunna befrias från sin fredsplikt (se 7s' KAL; jfr 305 FKL). SAF framhålleri detta sammanhang att tillämpningen av permitte- ringslönereglerna i lagen om anställningsskydd är en omöjlig börda för det enskilda företaget. Föreningen menar att detta gäller i alldeles särskild grad då en olovlig strejk som en nyckelgnrpp i företaget vidtagit leder till att övriga anställda inte kan beredas arbete.

AD anser att det principiellt är av betydande intresse att det för arbets- marknaden i dess helhet blir klarlagt att stridsåtgärder från kollektivavtals- rättslig synpunkt är ett medel som är förbehållet den avtalsslutande fackli- ga organisationen. Detta synsätt torde enligt AI) stå i överensstämmelse med stadgad uppfattning på arbetsmarknaden. AD hävdar att det i princip torde få antas att stridsåtgärd som inte är sanktionerad av behörig facklig organisation i fortsättningen inte kommer att anses vara förenlig med an- ställningsavtalet. AD framhåller vidare att den nu nämnda regeln har nära samband med den föreslagna bestämmelsen om förbud för den som står utanför avtalsslutande fackförening att delta i stridsåtgärd som är otillåten för kollektivavtalsslutande part. Om de nu nämnda reglerna genomförs kommer detta enligt AD:s mening med all sannolikhet att stabilisera rätts- läget även i situationer då kollektivavtal inte alls gäller.

Kommitténs förslag. att den som står utanför den avtalsslutande fack- föreningen skall vara förhindrad att delta i stridsåtgärd som är otillåten för medlem i föreningen. lämnas utan erinran av så gott som samtliga remiss- instanser. SFO och AD finner det tillfredsställande att denna fråga nu blir löst. SFO menar att det synes rättvist att alla som deltar i en olovlig strids- åtgärd kan drabbas av samma påföljder. Arbetsgruppen inom juridiska fa- kul/eten vid Stockholms universitet hävdar däremot att det inte kan vara riktigt att en arbetstagare som inte är kollektivavtalsbunden bedöms efter samma grunder som en avtalsbunden. Skulle man mena att det är felaktigt att oorganiserade och andra inte avtalsbundna går fria från ansvar. bör ansvaret bestämmas som ett ansvar för medhjälp vid kontraktsbrott. Det som enligt arbetsgruppens mening motiverar att ett sådant kontraktsbrott skall medföra påföljd. fast delaktighet i kontraktsbrott eljest inte föranle- der påföljd i svensk rätt. skulle vara att det kontraktsbrott i vilket den oor-

• Sida 135
•  Original

Prop. l975/76:105 Bilagal Arbetsmarknadsdepartementet 131

ganiserade arbetstagaren är delaktig avser ett angrepp mot den egne ar- betsgivaren. Liknande åsikter framföres av Svenska transportarbetareför— bundet.

Sveriges dtnnareförburul anser att det inte framgår otvetydigt av den fö- reslagna bestämmelsen om utomstående "deltagare" att den inte omfattar personer som arbetar för att åstadkomma fredspliktsbrott men som inte själva står i något kollektivavtalsförhållande eller anställningsförhållande till den angripne parten. Förbundet menar att regeln bör förtydligas i detta avseende.

Enligt SFO:s mening är det en angelägen och naturlig regel att utomstå— ende föreningar inte skall få stödja olovliga stridsåtgärder med penningbi- drag eller andra åtgärder. Svenska transportarbetardörbundet anser att regeln i och för sig är välmotiverad som ett komplement till förbudet mot sympatiåtgärder. För att bli effektiv måste regeln emellertid utvidgas till att omfatta alla fysiska ochjuridiska personer. Förbundet ärinte övertygat om att de praktiska betänkligheter som kommittén anför utgör tillräckliga skäl för att göra en sådan regel verkningslös.

Bestämmelsen om att förening inte får stödja olovliga stridsåtgärder av- styrkes avjuridiska fakulteten vid Lturds universitet. arbetsgruppen inom juridiska fakulteten vid Stockholms universitet. juridiska fakulteten vid Uppsala universitet. Svenska elektrikeråirbundet och Svenska hamnarbe- tarförbundet.

Juridiska fakulteten vid erds universitet anser att ingen har intresse av en sådan likriktning på arbetsmarknaden att olika åsikter inte får ta sig ut- tryck i stödåtgärder för en grupp som gått in i en olovlig konflikt. Om re- geln skulle göras effektiv. måste den enligt arbetsgruppen inom juridiska fakulteten vid Stockholms universitet innefatta förbud för enskilda indivi- der att ekonomiskt stödja arbetstagare som är indragna i en olovlig kon- flikt. men en sådan regel är av praktiska skäl otänkbar. Juridiskafakulte- ten vid Uppsala universitet ifrågasätter om inte regeln getts ett alltför vid- sträckt tillämpningsområde. Att förening. som inte alls har accepterats så- som kollektivavtalspart av arbetsgivarsidan och som därmed helt saknar åsyftade rättigheter nu skall underkastas förbud att lämna understöd åt strejkande framstår för fakulteten som i viss mån obilligt. Fakulteten me- nar också att regleringen i denna del knappast fyller någon väsentlig funk- tion. Nuvarande föreningsrättsliga regler och föreningarnas stadgar lägger. anför Svenska elektrikerförbundet. i de flesta fall hinder i vägen för en sty- relse att diSponera över föreningens medel på ett godtyckligt sätt. Förbun- det frågar sig om en förening kan ådra sig skadeståndsskyldighet genom att det på ett allmänt föreningsmöte samlas in pengar till strejkande och om to- lerans med medlems agerande kan bli att betrakta som eget handlande från styrelsens sida. Förbundet pekar även på att kontrollmöjligheterna av be- stämmelsens efterlevnad är ytterst begränsade. Svenska harnnarbetarför— bundet anser att rätten att stödja en strejk bör betraktas som en grundläg- gande demokratisk rättighet både då det gäller facklig organisation och en

• Sida 136
•  Original

_ PJ Is.)

Prop. 1975/76:105 Bilagal Arbetsmarknadsdepartementet

enskild person.

Liksom i andra sammanhang framförs även i samband med reglema om fredsplikt kritik mot den s.k. negativa regleringen i kollektivavtal. Bland de kritiska remissinstansema kan nämnas arbetsgruppen inom juridiska fakulteten vid Steu'klzoltns universitet. Svenska meta/littdustriarbe- tareförbundet och TCO.

Arbetsgruppen och Svenska transportarbetartförbundet kritiserar ock- så regler som innebär att den icke organisationsmässiga strejken skall vara olovlig. Det föreslagna systemet är oacceptabelt. menar arbetsgruppen ina/n juridiska fakulteten vid Stockholms universitet.-Arbctsgruppen häv- dar att det synes oriktigt att redan existensen av ett kollektivavtal. hur ringa del av anställningsrelationerna detta avtal än reglerar. skall ha som effekt en total fredsplikt. Liksom hittills bör. anför arbetsgruppen. freds- plikten avse ett skydd för ingångna förpliktelser. Arbetsgruppen konstate- rar vidare att fredsplikt för den enskilde arbetstagaren finns även under av- talslöst tillstånd. Man kan. hävdar arbetsgruppen. mena att bedömningen i kommitténs motivtext inte harmoniserar med förslaget om kvarlevande stridsrätt. vars syfte är att under avtalstiden delvis upphäva fredsplikten. Svenska transpttrtarbetareförbumlet framför liknande synpunkter.

TCO och Svenska meta/lindastriarbetartförbundet anser att det i lagtex- ten bör fastslås att fredsplikt råder endast i sådana frågor som uttryckligen reglerats i kollektivavtal. Förbundet hävdar vidare att det i motivtexterna bör klargöras att det är organisationens stadgar som bestämmer i vilken in- stans beslut om stridsåtgärd fattas.

Möjlighet att tillgripa stridsåtgärder vid lokala förhandlingar förespråkas av Svenska lta/nnarbetarförbundet och Svenska teaterfe't'rbundet.

Som tidigare nämnts välkomnas den föreslagna förhandlingsrätten för pensionärer av LO och TCO. De båda organisationerna understryker nu behovet av att denna förhandlingsrätt förenas med stridsrätt.

Bl.a.juridiska fakulteten vid Uppsala universitet anser att om indriv- ningsblockader alltjämt skall vara tillåtna när kollektivavtal gäller. bör det- ta tydligt framgå av lagtexten. Om aviserade reformer av lönegarantisyste- met genomförs ifrågasätter fakulteten om inte behovet av indrivningsbloc- kader reducerats så kraftigt att den typen av stridsåtgärder kan uteslutas i kolIektivavtalsreglerade förhållanden. Även Svea hovrätt påpekar att lag- texten inte utvisar att indrivningsblockader skall vara tillåtna.

Svenska tttetal/industriarbetareförbundet erinrar om att de rättsregler som nu gäller för kollektivavtal innebär att en arbetsgivare genom inträde i en avtalsbunden arbetsgivarorganisation binder sig själv och de anställda vid kollektivavtal och därmed fredsplikt. Detta kan. anför förbundet. ivis- sa fall innebära en utvidgning av kollektivavtalets giltighetsområde, som den avtalsslutande organisationen på arbetstagarsidan inte avsett vid avta- lets ingående. Förbundet anser att det i den föreslagna lagen bör anges att inträde i arbetsgivarorganisation inte medför fredsplikt beträffande facklig

• Sida 137
•  Original

Prop. l975/76:105 Bilaga ! Arhetsmarknadsdepartementet |. l23

tvist vid företaget. vilken föreligger vid inträdet i arbetsgivarorganisa- tionen.

När en vild strejk utbrutit ställs, anför LO. utomordentligt stora krav på de lokala fackliga företrädarna. De skall uppta överläggningar med arbets- givarna och samtidigt försöka förmå de strejkande att återgå till arbetet. Med tanke på de fackliga företrädarnas mycket känsliga ställning vid en vild konflikt ställer sig LO tveksam till att den fackliga organisationen och dess företrädare oupphörligt skall förmå de strejkande att återgå till arbe- tet.

Några remissinstanser berör reglerna om varsel om stridsåtgärd. KFO anser att det för att undvika tvist huruvida varsel har lämnats bör föreskri- vas i lagen att varsel skall ske skriftligen. Motivtcxterna börenligt Svenska ntetallindustriarbetarty'i'irbundet ange att utvidgning av konflikt inte skall omfattas av lagens varselrcgler. Förbundet anger att motivet för varselreg- lerna är att ge förlikningsman möjlighet att agera vid risk för konflikter. Därför bör varselskyldigheten inte göras mer vittgående än att gälla vid den ursprungligt vidtagna stridsåtgärden. TCO anser att varselskyldighet inte bör föreligga vid vidtagande av sympatiåtgärd eller då stridsåtgärd av andra skäl skulle bli verkningslös om varseltiden måste iakttas. Liknande synpunkter framförs av LO.

Svenska sjöfolksfi'irbtutdet förordar att varselskyldighct i fråga om stridsåtgärder med internationell anknytning inte görs undantagslös.

7. Medling

7.1. Gällande rätt

Det statliga förlikningsmannaväsendet och förlikningsmännens med- lingsverksamhet regleras genom lagen MedlL och kungörelsen (l920: 898) med närmare föreskrifter angående medling i arbetstvister (ändrad senast 1967: l21).

Enligt kungörelsen (l950: 163) angående rikets indelning i distrikt för medlingi arbetstvister är riket indelat i åtta distrikt för sådan medling. För varje distrikt förordnar regeringen en förlikningsman med de uppgifter som anges i MedlL. Som tillsynsmyndighet för det statliga förlikningsväsehdet fungerar statens förlikningsmannaexpedition.

MedlL innehåller i huvudsak följande regler angående förlikningsmans uppgifter och förfarandet vid medling i arbetstvister.

Förlikningsmannens centrala uppgifter anges i 3 & MedlL. l paragrafens första stycke regleras till en början det fall då förlikningsmannen kan på eget initiativ vidta åtgärder. nämligen då det uppkommer arbetstvist som medfört eller synes hota att medföra arbetsinställelsc av större betyden-

• Sida 138
•  Original

Prop. l975/76:105 Bilagal Arbetsmarknadsdepartemcntet 134

het. I sådant fall bör förlikningsmannen genom personligt besök på den plats. där tvisten utbrutit. eller på annat sätt träda i förbindelse med de tvistande. göra sig noga underrättad om. vari tvisten består. hemställa till de tvistande att i avbidan på tvistens lösning inte vidta. vidhålla eller utvid- ga arbetsinställelse. kalla de tvistande till förhandling inför förlikningsman- nen och försöka att under dessa förhandlingar åstadkomma lösning av tvis- ten.

För det fall att en uppkommen arbetstvist intc medfört eller synes hota att medföra arbetsinställelse av större betydenhet ges en särskild bestäm- melse i 3 å andra stycket MedlL. Då skall förlikningsmannen kalla de tvis- tande parterna till förhandlingar. om begäran därom framställs av arbetsgi- vare eller organisation. som omfattar minst hälften av de av tvisten berör- da arbetstagarna.

Reglerna i 3 & MedlL om förlikningsmannens förhandlingsverksamhet kompletteras med dels ett stadgande i 4 & andra stycket. att det åligger de tvistande att efterkomma förlikningsmannens kallelse. dels en bestämmel- se i 6 å andra stycket rörande det fall att någon av de tvistande parterna vid förhandling som anordnats av förlikningsman försummar att fullgöra vad enligt 4 s" andra stycket FFL åligger honom. I sådant fall äger förliknings— mannen på hemställan av andra parten anmäla försummelsen hos AD. vil- ken kan vid vite förelägga part att fullgöra sitt åliggande liksom. på anmä- lan av förlikningsmannen. döma ut sådant vite.

Enligt 3 a så MedlL föreligger skyldighet att. innan arbetsinställelse vid— tas och om giltigt hinder inte möter. varsla såväl motsidan som förliknings- mannen sist på sjunde dagen före den dag då åtgärden skall ta sin början. Varsclpliktcn. som alltså endast avser arbetsinställelse. gäller under straff- ansvari förhållande såväl till motsidan som till förlikningsmannen.

När det gäller förlikningsmans uppgift att genom förhandlingar med par- terna medverka till lösning av uppkomna arbetstvister. finns i MedlL även vissa regler om förlikningsmannens förfarande. vilka är av mera detaljerad natur eller tar sikte på speciella situationer. 14 5 första stycket finns sålun- da speciella regler för inkallande av tvistande till förhandling inför förlik- ningsmannen med angivande av alternativ till personlig kallelse då sådan ej lämpligen kan ske. Vidare ges i 5 & en särskild regel för det fall att arbetsin- ställelse inte är för handen samt de tvistande efter förhandling på ömse si- dor tillkännagivit för förlikningsmannen att de inte anser fortsatt förhand- ling vara till gagn för tvistens lösning. I sådant fall får kallelse på de tvis- tande inte vidare utfärdas av förlikningsmannen. Om ändrade förhållanden föranleder till det äger förlikningsmannen dock enligt lagrummet inbjuda de tvistande till nya förhandlingar.

l 6 & första stycket MedlL återfinns vissa regler som utgör allmänna an- visningar till förlikningsmannen i hans verksamhet. Förhandlingar som förlikningsmannen anordnar skall främst ha till syfte att åstadkomma över- enskommelse mellan parterna i enlighet med förslag som under förhand—

• Sida 139
•  Original

Prop. 1975/76:105 Bilagal Arbetsmarknadsdepartementet 125

lingama framkommer från parterna själva. Det är dock förlikningsmannen obetaget att hemställa om jämkningar och medgivanden som han anser önskvärda för en god lösning av tvisten.

7 & MedlL innehåller osanktionerade bestämmelser av innehåll att de tvistande bör dels ge förlikningsmannen del av handlingar och uppgifter varöver dc förfogar. dels hålla vederbörande arbetsplatser tillgängliga för förlikningsmannen.

l 8 % MedlL ges regler om möjlighet för förlikningsman att anmoda par- terna att utnyttja skiljeförfarande om enighet inte kan vinnas vid förhand- lingar inför t'örlikningsmannen. Till en början föreskrivs i 8 5 första styc- ket. att förlikningsmannen i sådant fall må uppmana de tvistande att låta tvisten avgöras av sådan skiljenämnd eller skiljedomare i arbetstvister. varom i lag är särskilt stadgat. Härmed åsyftas det skiljeförfarande som finns reglerat i lagen (l920: 248) om särskilda skiljedomare i arbetstvister. l 8 5 första stycket föreskrivs emellertid också. att förlikningsmannen vid resultatlösa förhandlingar kan lämna i paragrafen närmare beskrivet upp- drag åt en eller flera personer. vilkas utlåtande de tvistande utfäster sig att efterkomma. att såsom skiljemän skilja mellan de tvistande. Sker det följer av 8 & andra stycket. att förlikningsmannen bör i mån av behov lämna med- verkan för utseendc av skiljemän. underrätta dessa om uppdraget samt el- jest medverka till att åsyftat avgörande kommer till stånd. Enligt 8 & tredje stycket får förlikningsman inte själv åtaga sig skiljemannauppdragi arbets- tvister.

Enligt 12 % MedlL har regeringen möjlighet att. där arbetstvist innebär synnerlig fara för arbetsfreden eller där sådant eljest finnes påkallat. upp— dra åt sakkunniga och erfarna personer att i egenskap av särskild förlik- ningskommission.jämte förlikningsmannen eller. där han finnes inte lämp— ligen kunna ta befattning med arbetstvistcn. i hans ställe medla i den. Så- dant uppdrag kan även lämnas särskild person.

De nu redovisade reglerna har rört förlikningsmans uppgift att medverka till lösmng av uppkomna arbetstvister som medfört eller hotar att medföra stridsåtgärd. Härutöver åligger det förlikningsman enligt 2 & första stycket MedlL att eljest. på anmodan. gå arbetsgivare och arbetstagare tillhanda för att åstadkomma överenskommelser som är ägnade att främja ett gott förhållande mellan dem samt förekomma störande avbrott i arbetet. Det är alltså här fråga om en regel rörande förlikningsmans medverkan på anmo- dan av part — den ena eller båda — vid förhandling eller eljest. när öppen arbetskonflikt inte är aktuell.

Genom 2 5 andra stycket MedlL öppnas vidare möjlighet för statens för- likningsmannaexpedition att på framställning av parterna utse lämplig per- son att såsom opartisk ordförande leda förhandlingar när förlikningsmans medverkan inte kan lämnas eller anses inte böra påkallas. I det samman- hanget kan även nämnas den möjlighet som enligt ll & andra stycket MedlL föreligger för förlikningsmannaexpeditionen att efter framställning

• Sida 140
•  Original

Prop. 1975/76:105 Bilagal Arbetsmark'nadsdepartementet 126

av förlikningsman hos regeringen anhålla om meddelande av förordnande för särskild person att leda förhandling enligt 3 5 andra stycket. dvs. för- handling i fall då uppkommen arbetstvist inte medfört eller synes hota att medföra arbetsinställelse av större betydelse.

Vid sidan av de berörda uppgifterna för förlikningsman åligger det ho- nom slutligen enligt 2 & första stycket MedlL att med synnerlig uppmärk- samhet följa arbetsförhållandena inom det honom anvisade verksamhets- området.

Slutligen kan även nämnas att 3 kap. FFL ursprungligen innehöll regler om en särskild förhandlingsordning i förening med fredsplikt. vilka regler under viss i kapitlet angiven tid skulle äga tillämpning på uppkommande tvistefrågor Som rörde viss huvudorganisation eller dess underföreningar på arbetstagarsidan. om huvudorganisationen genom anmälan hos dåva- rande socialstyrelsen påkallade kapitlets tillämpning. MedlL gällde inte tvist på vilken 3 kap. FFL var tillämplig. Kapitlet upptog regler om möjlig- het för socialstyrelsen att. vid oenighet i viss förhandlingsfråga. under vis- sa förutsättningar utse opartisk ordförande att leda förhandlingen eller att tillsätta en tremannakommission inför vilken förhandlingen skulle äga rum. Blev förhandlingarna resultatlösa och accepterade parterna inte att lå- ta tvisten anöras av skiljemän. ägde den opartiske ordföranden (treman- nakommissioncn) på begäran av part hemställa hos socialstyrelsen om ut- seende av skiljenämnd med uppgift att avge förslag till förhandlingsfrågans lösning. För den tid under vilken kapitlet ägde tillämpning stadgades vida- re fredsplikt för huvudorganisationcn och dess medlemmar samt för de ar- betsgivare SOm hade arbetstagare anslutna till organisationen. en fredsplikt som beträffande viss förhandlingsfråga upphörde att gälla endast om så- dant förslag av skiljenämnd som nyss sagts inte antogs av båda parter.

De närmaste åren efter FFLzs ikraftträdande ägde 3 kap. tillämpning på ett tjugotal organisationer. närmast inom den privata tjänstemannasek- torn. Kapitlet förlorade emellertid så småningom i betydelse och upphäv- des l965 (SFS 1965: 277). Enligt vissa övergångsbestämmelser skulle emel- lertid reglerna i 3 kap. alltjämt äga tillämpning på parter som vid utgången av år l965 var underkastade bestämmelserna. dock att tillämpningen skul- le upphöra om sådan part ej inom fem år därefter begärt opartisk ordföran- de. Framställdes sådan begäran utan att ny sådan begäran gjordes inom fem år därefter skulle likaledes tillämpningen upphöra.

7.2. Kommittén

Kommittén. som enligt sina direktiv har haft att gå igenom även MedlL och därvid kartlägga erfarenheterna av medlingsförfarandet samt undersö- ka vilka ändringar i det nuvarande systemet som kan vara motiverade. har utöver den mera begränsade översyn som direktiven närmast synes ta sik- te pä funnit anledning att granska även grunderna för MedlL och det större

• Sida 141
•  Original

P/rop.1975/76:105 Bilaga _] Arhetsmarknadsdepartementet 127

sammanhangi vilket lagen bör passas in.

Med denna utgångspunkt tar kommittén till en början upp frågan huruvi- da förlikningsmannens ställning bör förstärkas genom att han i lag tilldelas något maktmedel gentemot parterna. Som exempel på teoretiskt tänkbara maktmedel för förlikningsman nämner kommittén rätt för honom att före- skriva frcdsplikt i samband med förlikningsförhandlingarna. rätt att på- fordra omröstning inom förhandlande organisationer om förlikningsförslag som han lagt fram och rätt (eller skyldighet) för honom att publicera fram- lagda förlikningsförslag.

[ och för sig anser kommittén statsingripande vara motiverat i samhälls— farliga konflikter. men då som ett yttersta medel. Kommittén erinrar om att sådana ingripanden var aktuella vid 1947 års poliskonflikt. l951 års sjuksköterskekontlikt och l955 års sjöbefälskonflikt samt att de särskilda förhållandena inom den offentliga sektorn föranlett speciella regler om be- gränsning där av stridsrätten i vissa fall. Kommittén konstaterar att det dock. alltsedan tillkomsten av huvudavtalet 1938 mellan SAF och LO. all- mänt sett rått enighet om principen att arbetsmarknadsorganisationerna i första hand ansvarar själva. även mot samhället i övrigt. för arbetsfredens upprätthållande. Denna grundinställning bör också enligt kommitténs me- ning prägla medlingslagstiftningens innehåll. De gångna årens erfarenheter torde enligt kommittén inte heller ge vid handen något behov av att förse förlikningsmännen med något maktmedel gentemot partema, utöver den möjlighet som f.n. föreligger att genom vite tillhålla part att efterkomma kallelse till förhandling och att fullgöra sin förhandlingsskyldighet. Nor- malt synes gälla att part efterkommer begäran av förlikningsman om upp- skov med vidtagande av stridsåtgärd. Enligt kommitténs åsikt bör det of- fentliga medlingsförfarandet bibehålla sin nuvarande karaktär och i princip bygga på parternas frivilliga medverkan. Kommittén föreslår alltså inte nå- gon utvidgning i lagen av förlikningsmannens formella befogenheter.

Däremot föreslår kommittén en ändrad ordning när det gäller formerna för fördelning av uppgifter mellan de olika förlikningsmännen och den nu- varande organisationen med distriktsindelning. Utan att därmed avse någ- ra mera genomgripande förändringar av förlikningsmannaväsendets nuva- rande uppbyggnad. anser kommittén att den nuvarande ordningen med förlikningsmän för fasta distrikt bör frångås och att i stället bör införas en central förlikningsmannaorganisation. Förlikningsmännen i denna organi- sation bör visserligen vara placerade med jämn spridning över landet men organisationen bör kunna från fall till fall bestämma vem som skall tjänst- göra såsom förlikningsman i en uppkommen arbetstvist. Härigenom står enligt kommitténs uppfattning åtskilliga fördelar att vinna. Man skulle und- gå den ojämnhet i fråga om antal förlikningsuppdrag som följer av varje di- striktsindelning med hänsyn till den ojämna fördelningen över landet av fö- retag och arbetsplatser. Vidare möjliggör nyordningen. att medling i tvister i skilda delar av landet men inom samma. eventuellt tekniskt komplicera-

• Sida 142
•  Original

Prop. 1975/76:105 Bilagal Arbetsmarknadsdepartementet 128

de. avtalsområde kan. i fall av behov. anförtros viss förlikningsman. Med en sådan ny organisation utan formell distriktsindelning skulle också vin- nas. att man inte låste parterna i en viss landsända till en viss förliknings- man som eventuellt saknade någon parts förtroende. Kommittén förordar alltså. att en sådan central förlikningsmannaorganisation som nu nämnts införes. Det ligger enligt kommitténs mening nära till hands att till ett så- dant organ ombilda den nuvarande tillsynsmyndigheten inom förliknings- mannaområdet. statens förlikningsmannaexpedition.

Kommitténs förslag innebär att det nya organets huvuduppgift blir att genom sina förlikningsmän följa förhållandena på arbetsmarknaden och medla i arbetstvister. Uppdrag att vara förlikningsman bör meddelas av expeditionen och skall kunna avse viss uppkommen arbetstvist men även kunna utgöra ett fortlöpande uppdrag. dock att förordnande meddelas sär- skilt för varje medlingsuppgift. De fortlöpande uppdragen bör meddelas till samma antal som f. n.. dvs. åtta stycken. Sådant uppdrag bör inte utgöra heltidsanställning utan innehas vid sidan av annan yrkesverksamhet. Dessa fortlöpande uppdrag bör ges på sådant sätt. att man får en med hän- syn till förlikningsmännens bosättningsorter jämn spridning av dem över landet. Härutöver bör dock någon eller några fasta tjänster för förliknings- män finnas inrättade vid expeditionen. Den nu föreslagna ordningen bör enligt kommittén inte påverka den möjlighet som f. n. föreligger för rege- ringen att för viss tvist tillsätta särskild förlikningskommission eller förlik- ningsman.

Vid en översyn av MedlL från den utgångspunkt som kommittén har valt. nämligen att medlingsförfarandets uppgifter och allmänna karaktär inte bör ändras. blir enligt kommittén den främsta frågan av mera allmän räckvidd att bestämma lagens tillämpningsområde. dvs. i första hand att ange den ram inom vilken förlikningsmannen har rätt eller skyldighet att ingripai tvister.

Lagen ger f. n. förlikningsmannen olika befogenheter beroende av om den ifrågakomna arbetsinställelsen är av större betydenhet eller ej. Enligt kommitténs uppfattning bör denna åtskillnad inte upprätthållas. Avgöran- de för om ett medlingsingripande skall ske eller ej bör inte vara arbetskon- fliktens storlek utan i stället om ett ingripande kan anses ägnat att främja en lösning av tvisten. [ praxis synes också ett sådant synsätt i allmänhet ha varit vägledande för förlikningsmännen. Kommittén anser vidare att det inte är nödvändigt att i lagen bibehålla den närmare beskrivning som nu finns av hur förlikningsman bör förfara. Däremot anser kommittén det va- ra av värde att i lagtexten framhålla. att förlikningsmans ingripande inte är bundet till förhandling utan att han även kan vidta annan lämplig åtgärd om den kan främja att tvisten löses. '

Reglerna i MedlL om förlikningsmannens förhandlingsverksamhet kom— pletteras med bestämmelser som innebär förpliktelse för part med förhand- lingsskyldighet enligt FFL att. vid risk av vite. hörsamma kallelse till för-

• Sida 143
•  Original

Prop. 1975/76: 105 Bilaga ] Arbetsmarknadsdepartementet 129

likningsförhandling och att vid sådan förhandling fullgöra förhandlings- skyldighet enligt 4 5 andra stycket FFL. Möjligheten att tillgripa vite tar alltså sikte på de fall då part har förhandlingsskyldighet enligt FFL. Enligt kommitténs mening bör även i de nya medlingsbestämmelserna sanktions- reglerna bibehållas vid deras nuvarande anknytning till den lagstadgade förhandlingsskyldigheten. Däremot bör förlikningsmans behörighet att ingripa vid arbetskonflikt och att kalla till förhandling inte begränsas till de fall då förhandlingsskyldighet och möjlighet att använda vite föreligger. På samma sätt som i MedlL har enligt kommitténs förslag såväl föreläggande av vite som utdömande därav lagts på AD.

Kommittén tar även upp frågan hur förlikningsman bör förhålla sig ifall av vild strejk. Enligt kommittén kommer denna fråga delvis i ett-nytt läge vid genomförande av den av kommittén föreslagna regeln om överlägg- ningar mellan arbetsgivaren och vederbörande lokala sammanslutning av arbetstagare vid vild strejk (33 %& FKL). Denna regel innebär skyldighet för båda parter att vid vild strejk gemensamt och inom ramen för gällande kol- lektivavtal verka för att orsakerna till strejken blir klarlagda och konflikten löst. Vid sådana överläggningar bör även förlikningsmannen kunna med- verka i den mån sådan medverkan kan anses ägnad att främja ett positivt resultat. Så torde dock vara fallet endast om parterna gemensamt påkallar hans medverkan. Däremot bör enligt kommitténs mening förlikningsman inte medverka vid kontakter mellan arbetsgivaren och de strejkande själva.

l samband med reglerna om förlikningsmans förhandlingsverksamhet berör kommittén även bestämmelsen i 3 a & MedlL om skyldighet att. in- nan arbetsinställelsc vidtas och om giltigt hinder inte möter. varsla såväl motsidan som förlikningsmannen sist sjunde dagen före den dag då åtgär- den skall ta sin början. Varselplikten. som alltså endast avser arbetsinstäl- lelse. gäller under straffansvari förhållande såväl till motsidan som till för- likningsman.

Kommittén erinrar om att i kommitténs lagförslag har upptagits en sär- skild regel om varsel till motsidan i arbetstvist. vilken regel i princip avser alla typer av stridsåtgärder (36 & FKL). Enligt kommitténs mening bör motsvarande utvidgning av varselskyldigheten gälla även i förhållande till förlikningsmannaväsendet. Kommittén påpekar att varselplikten uppen- barligen spelar en betydelsefull roll i det att varslet ger möjlighet att utan dröjsmål närmare undersöka tvistens beskaffenhet och överväga lämpliga förlikningsåtgärder samt att varsel i praktiken redan nu torde lämnas vid alla slag av stridsåtgärder. Något skäl att vidhålla begränsningen till ar- betsinställelse torde inte föreligga. Liksom i fråga om varsel till motpart bör enligt kommitténs åsikt varselplikt inte föreligga för enskilda arbetsta- gare i förhållande till förlikningsman. Vidare föreslår kommittén. mot bak- grund av förslaget om inrättande av en central förlikningsmannaor- ganisation. att varsel om stridsåtgärd skall lämnas till förlikningsmannaex-

9—Rikxtlagen l975/76. I saml. Nr IOS. Bilaga I

• Sida 144
•  Original

Prop. 1975/76:105 Bilagal Arbetsmarknadsdepartementet 130

peditionen. vilken därefter har att avgöra vem som skall erhålla förlik- ningsuppdrag i anledning av det lämnade varslet. Liksom f.n. föreslår kommittén att varselskyldigheten i förhållande till förlikningsman skall gäl- la under straffansvar.

I övrigt innehåller kommitténs förslag en rad bestämmelser som i stor ut- sträckning har motsvarighet i MedlL. Sålunda upptar förslaget en regel om att parterna skall kallas på lämpligt sätt till de förhandlingar som förlik- ningsmannen anordnar. Förhandlingarna skall vidare främst ha till syfte att åvägabringa överenskommelse mellan parterna i enlighet med förslag som under förhandlingarna framkommer från parterna själva. förlikningsman- nen obetaget att hemställa omjämkningar och medgivanden som han anser önskvärda för en god lösning av tvisten. Vidare föreskrivs att part skall va- ra skyldig att tillhandahålla förlikningsman handlingar och uppgifter i sam- ma utsträckning som sådan skyldighet föreligger gentemot motpart. Om enighet inte kan vinnas vid förhandlingar inför förlikningsman. ges han möjlighet att anmoda parterna att låta tvisten avgöras genom skiljemän. Om parterna godtar hans anmodan. må han lämna sin medverkan för utse- ende av lämpliga skiljemän. Förlikningsman får inte själv åtaga sig skilje- mannauppdrag i arbetstvister med mindre förlikningsmannaexpeditionen i särskilt fall medger det. Även den nuvarande möjligheten för regeringen att i vissa fall tillsätta förlikningskommission eller särskild förlikningsman bibehålls. Förutom att medverka till lösning av uppkomna arbetstvister åligger det förlikningsman att. efter förlikningsmannaexpeditionens be- stämmande och i den mån han därom anmodas av part. gå arbetsmark- nadsparterna tillhanda med råd och upplysningar rörande förhandlingar och kollektivavtal samt medverka såsom ledare av förhandlingar. Vidare upptar förslaget en bestämmelse om tystnadsplikt för förlikningsman motsvarande den som f. n. återfinns i 4 & kungörelsen med närmare före- skrifter angående medling i arbetstvister.

En del av de regler som f. n. återfinns i MedlL har i kommitténs förslag fått utgå på grund av att de befunnits överflödiga.

Kommitténs förslag innebär att de författningar som f. n. reglerar med- lingsförfarandet upphävs och ersätts av bestämmelser som upptas i den av kommittén föreslagna FKL. Även lagen om särskilda skiljedomare i ar- betstvister föreslås i detta sammanhang bli upphävd.

Slutligen föreslår kommittén att 3 kap. FFL helt upphävs. Kommittén konstaterar att kapitlet numera är tillämpligt endast beträffande en organi- sation och att det i övrigt har spelat ut sin roll. Om den av kommittén före- slagna lagstiftningcn genomföres. bör enligt kommitténs mening också 3 kap. FFL helt sättas ur kraft. Enligt kommitténs uppfattning bör nämligen den föreslagna lagstiftningen gälla lika över hela arbetsmarknaden.

• Sida 145
•  Original

Prop. 1975/76:105 Bilagal Arbetsmarknadsdepartem'entet 131

7 .3 Remissyttrandena

Kommitténs förslag i fråga om medlingsförfarandet i arbetstvister läm- nas utan erinran eller tillstyrks av så gott som samtliga remissinstanser.

Kommitténs förslag om inrättande av en central förlikningsmannaor- ganisation har fått ett positivt mottagande. Bland de remissinstanser som tillstyrker förslaget kan nämnas RRV. SAF. KFO. Svenska kommunför- bundet. Lantlslingsförbumlel LO och TCO. SAF anser sålunda förslaget i denna del vara en klar förbättring gentemot nuvarande regler. eftersom det lämnar möjlighet för förlikningsmannaexpeditionen att för handläggning av viss tvist förordna den förlikningsman som med hänsyn till omständighe- terna framstår såsom bäst skickad. Även enligt TCOJ uppfattning torde förslaget medföra ökade möjligheter att vid val av förlikningsman få den som vid ett visst förhandlingsläge är mest kvalificerad och mest bransch- kunnig. KFO betecknar det som värdefullt att förslaget inte binder förlik- ningsmännen att verka inom geografiskt begränsade områden. De möjlig- heter till branschspecialisering och specialisering till viss typ av tvister. som förslaget ger. bör enligt KFO:s mening utnyttjas i största möjliga ut- sträckning. KFO anser att de fördelar. som sådan specialisering medför. överväger den olägenheten att förlikningsmannen inte är stationerad i an- slutning till den ort där tvist uppstått. LO betonar. samtidigt som kom- mitténs förslag tillstyrks. betydelsen av att de lokala kontakterna inom nu- varande förlikningsmannainstitution tas till vara.

Endast ett par remissinstanser motsätter sig kommitténs förslag när det gäller förlikningsmannaväsendets organisation. Enligt SAC:s mening finns det sålunda ingenting som talar för en centralisering av förlikningsmännens verksamhet. Tvärtom framstår den lokala och regionala anknytningen som värdefull. lnom nuvarande ordning kan förlikningsmännen snabbt. genom personkännedom m. m.. skapa sig en riktig bild av en konflikt. .S'latwrsfi'ir- Iikningsmanmrcxpuditiwz anser att förslaget innebär en nyordning som inte kan anses vara motiverad med hänsyn till gjorda erfarenheter. Enligt för- likningsmannaexpeditioncns mening har inget av de skäl som kommittén har anfört någon större tyngd. Den föreslagna reformen synes förliknings- mannaexpeditionen onödigt tungrodd i förhållande till de fördelar som kommittén har velat uppnå. Som exempel härpå anförs att varsel om stridsåtgärd skall lämnas till förlikningsmannaexpeditionen. som därefter torde behöva ta kontakt med ett flertal förlikningsmän. innan det kan avgö— ras vilken förlikningsman som skall handlägga tvisten. Med en varseltid om en vecka blir denna omgång över förlikningsrnannaexpeditionen en tidsfaktor av betydelse. Förlikningsmannaexpcditionen påpekar vidare att förlikningsman inte har att handlägga enbart förhandlingsärenden. varmed förstås sådana fall då parterna måste kallas till överläggningar inför förlik- ningsmannen. utan även ett stort antal övriga ärenden. som oftast i bästa fall kan klaras av per telefon eller genom skriftväxling. Dessutom framhål—

• Sida 146
•  Original

Prop.l975/76:105 Bilagal Arbetsmarknadsdepartemcntet 132

ler förlikningsmannaexpeditionen att det nuvarande systemet med fasta di- strikt medför att förlikningsmannen blir känd bland parternas representan- ter och att han fungerar som rådgivare och kontaktmanli allehanda tviste- frågor av arbetsrättslig karaktär. En centralisering härvidlag kommer att medföra mycket stora olägenheteri praktiken. De fördela'r kommittén vill uppnå med sitt förslag synes enligt förlikningsmannaexpeditionens mening kunna vinnas på ett enklare sätt. om ordningen med fasta distrikt bibehålls men möjlighet för distriktsförlikningsmännen att stå till förfogande för medling även i annat distrikt införs. Förlikningsmannaexpeditionen fram- håller att det redan nu förekommer att. om viss förlikningsman på grund av anhopning av förlikningsuppdrag har svårt att hinna med de ordinarie ar- betsuppgiftema. expeditionen utverkar bemyndigande för sig att förordna annan distriktsförlikningsman eller annan person att överta arbetsuppgif- terna inom distriktet. Dessutom finns i gällande lag regler om tillsättande av s. k. fackförlikningsman. Om en tvist berör flera förlikningsmanna— distrikt skulle med en uppmjukning av nuvarande bestämmelser någon av förlikningsmännen kunna förordnas att ta hand om tvisten i dess helhet. När det gäller frågan om parternas eventuellt bristande förtroende till viss förlikningsman är detta enligt förlikningsmannaexpeditionens uppfattning en omständighet som bör beaktas vid bedömandct av om förlängt förord- nande som förlikningsman skall meddelas. F.n. förordnas förlikningsmän- nen av regeringen för ett år i sänder. Förlikningsmannaexpeditionen anser att denna ordning ger förlikningsmännen större auktoritet än kommitténs förslag att expeditionen skulle utse förlikningsmän. De nuvarande reglerna kan enligt förlikningsmannaexpeditionens mening lämpligen ändras på det sättet att expeditionen även utan särskilt bemyndigande från regeringen får rätt att förordna annan förlikningsman att ta hand om tvister från viss för- likningsmans distrikt och förordna vikarie för distriktsförlikningsman vid semester eller längre tids sjukdom. Med anledning av kommitténs förslag om inrättande av fasta tjänster för förlikningsmän vid förlikningsmannaex- peditionen väcker expeditionen tanken på utseende av någon form av riks- förlikningsman. som har vidsträckt erfarenhet av förhandlingsarbete och obestridd auktoritet och som är självskriven ledare av förlikningskommis- sioner i tvister av sådan omfattning att de berör samhällsekonomin i dess helhet.

[ övrigt har kommitténs förslag i fråga om medlingsförfarandet föranlett påpekanden endast på enstaka punkter.

Enligt SAF:s uppfattning bör förlikningsmannen ha befogenhet att åläg- ga part. som har varslat om stridsåtgärd. att under viss tid uppskjuta åtgär- dens ikraftträdande. SAF anför att ett uppskov med stridsåtgärden är en förutsättning för att medlingsarbetet skall kunna ske under lugna former. till båtnad för båda parter och för den eftersträvade uppgörelsen.

KFO ifrågasätter huruvida underlåtenhet att varsla förlikningsmannaex- peditionen bör vara kriminaliserad. ] vart fall måste den föreslagna bötes-

• Sida 147
•  Original

Prop. 1975/76:105 Bilagal Arbetsmarknadsdepartementet 133

sanktionen enligt KFO:s mening från preventiv synpunkt anses otillräcklig och verkningslös. KFO anser att nämnda underlåtenhet förutom bötes- straff även bör medföra att stridsåtgärden betraktas som olovlig så länge varselplikten inte har iakttagits. Dessutom bör enligt KFO varsel lämnas skriftligen. TCO anser att varselskyldighet gentemot förlikningsman. lik- som gentemot motpart. inte bör föreligga vid sympatiåtgärder eller när en stridsåtgärd av andra skäl skulle bli verkningslös om varseltiden måste iakttas. Statens förlikningsmannaexpedition anser att det bör klart utsägas om det är tillräckligt att förlikningsman som innehar fast uppdrag får varsel inom föreskriven tid eller om det förutsätts att varsel skall ha inkommit till expeditionen inom angiven tid för att varselskyldigheten skall vara rätteli- gen fullgjord.

Ett par remissinstanser reagerar mot ett av kommittén gjort motivutta- lande om att förlikningsman bör kunna medverka vid överläggningar mel- lan parterna med anledning av olovlig stridsåtgärd endast om parterna ge- mensamt påkallar hans medverkan. men att förlikningsman däremot inte bör medverka vid kontakter mellan arbetsgivaren och de strejkande själva. Juridiska fakulteten vid Lunds universitet anför att förlikningsman bör se som sin uppgift att främja arbetsfreden. vilken anledningen till stridsåtgär- den än är. Han bör inte hindras att ta kontakt med de strejkande. Därefter bör det ankomma på hans bedömning om han finner skäl att ta kontakt även med arbetsgivarsidan. Fakulteten. som flnner överläggningsplikten vid olovlig stridsåtgärd enligt 33 å i kommitténs lagförslag vara en lämplig lösning för öppning av låsta positioner. skulle av motsvarande skäl gärna se åtminstone en möjlighet till öppning gentemot de olovligt strejkande ge- nom förlikningsmännens medverkan. Arbetsgruppen inom juridiska fakul- teten vid Stockholms universitet anser att motivuttalandet inte harmonise- rar med förslaget i 33 5. att vid olovlig stridsåtgärd arbetsgivaren är skyldig att uppta överläggningar med den lokala fackföreningen. Skulle en arbets- givare vägra att fullgöra sin skyldighet enligt 33 5. är det enligt arbetsgrup- pens mening naturligt att förlikningsmannen skall ha rätt att erinra arbets- giVaren om hans skyldigheter. Ett sådant ingripande kan vara en lämpliga- re sanktion än tillämpning av skadeståndsregeln i 45 5.

Svenska kommunförbundet påpekar att kommittén i sitt lagförslag an- vänder begreppet arbetstvister med en annan betydelse än vad samma be- grepp har i LRA. Även'om missförstånd eller sammanblandning i prakti- ken inte torde kunna uppstå. anser kommunförbundet att det är önskvärt att arbetstvistbegreppet i förslaget ersätts med ett annat uttryck.

AD anser att de föreslagna bestämmelserna om medling inte kan anses ha sådant samband med övriga regler i den föreslagna lagen om förhand- lingsrätt och kollektivavtal att det ur den synvinkeln är motiverat att be- stämmelserna tas in i den lagen. Genom sin offentligrättsliga karaktär faller de utom ramen för den rent civilrättsliga lagstiftningen om förenings- och

• Sida 148
•  Original

. _ Prop. 1975/76: 105 Bilaga ] Arbetsmarknadsdepartementet l34

förhandlingsrätt samt kollektivavtal och bör därför enligt AD:s uppfattning liksom hittills tas upp i en särskild lag. .

8. Påföljder vid lag- och avtalsbrott

8.1. Gällande rätt

[ 7. 8 och 9ss KAL finns regler om påföljder vid brott mot lagen och mot kollektivavtal. Enligt 7.5 kan AD vid brott mot kollektivavtal eller mot la- gen på den förfördelade partens begäran och under förutsättningar som närmare anges i paragrafen (jfr avsnitt 5.1 i det föregående) antingen för- klara, att kollektivavtalet i dess helhet inte vidare skall gälla, eller befria den förfördelade parten från viss avtalsförpliktelse eller förpliktelse enligt lagen. Regler om skadestånd för brott mot lagen och mot kollektivavtal finns i 8 och 9 55. I 8 & föreskrivs att arbetsgivare, arbetstagare eller för- ening som åsidosätter sina förpliktelser enligt kollektivavtal eller enligt la- gen skall ersätta därav uppkommen skada. Vid bedömande om och i vad mån skada uppstått skall enligt paragrafen hänsyn tas även till intresset i avtalets upprätthållande eller övriga sådana omständigheter av annat än rent ekonomisk betydelse. Om det med hänsyn till den skadevållandes ringa skuld. den skadelidandes förhållande i avseende på tvistens upp- komst. skadans storlek eller omständigheterna i övrigt frnnes skäligt får. föreskrivs det vidare. skadeståndet nedsättas. Fullständig befrielse från skadeståndsskyldighet får också äga rum. Slutligen föreskriver paragrafen att enskild arbetstagare inte får i något fall ådömas skadestånd till högre belopp än 200 kr. I 9 % i lagen föreskrivs att skadeståndsskyldigheten skall. när flera är ansvariga för skada, fördelas mellan dem efter den större eller mindre skuld som prövas ligga envar till last.

Även i FFL finns regler om skadestånd. De reglerna avser kränkningar av den lagstadgade föreningsrätten. Däremot kan skadestånd inte utgå vid åsidosättande av den förhandlingsskyldighet som föreskrivs i lagen. Enligt 20% FFL skall envar som vidtagit föreningsrättskränkande åtgärd ersätta skada som uppkommit genom åtgärden. Regeln medför skadeståndsansvar även för sådant otillåtet intrång i förenings verksamhet som avses i 3 så and- ra stycket FFL. Har företrädare för förening på föreningens vägnar behöri- gen beslutat om åtgärden blir föreningen enligt 21 & skyldig att utge skade— stånd. Föreningen har vidare skyldighet att på sätt närmare anges i 22.5 hindra medlem att vidta föreningsrättskränkande åtgärd. Underlåter för- eningen att fullgöra denna skyldighet kan den åläggas skadestånd. Enligt 2.3.5 skall under skadestånd inbegripas även ersättning för personligt lidan- de och för intrång i den kränktes intresse av att ostört bedriva sin verksam- het. Samma paragraf innehåller vidare regler om jämkning av skadestånd av i princip samma innehåll somjämkningsreglerna i Så KAL. Slutligen in- nehåller 24 så regler om fördelningen av skadeståndsansvar på flera skade-

• Sida 149
•  Original

Prop. 1975/76:105 Bilagal Arbetsmarknadsdepartementet l35

vållare. vilka likaledes bygger på samma principer som KAL:s regler i äm- net (9 &? KAL).

Vid avtalsbrott på det arbetsrättsliga fältet utanför kollektivavtalsför- hållandcn gäller. liksom på andra avtalsområden. att den förfördelade par- ten kan befria sig från avtalet. i allvarliga fall omedelbart och i andra fall genom att säga upp avtalet att upphöra att gälla efter viss-tid. Vidare kan skadestånd komma i fråga. Såvitt gäller hävande av arbetsavtal har efter- hand gjorts inskränkningar genom avtal och lagstiftning i den ursprungli- gen fria rätten för part att avsluta avtalsförhållandet. Något äldre exempel på inskränkningar genom lag är förbuden mot avsked eller uppsägning av arbetstagare under särskilda omständigheter i FFL, lagen om förbud mot uppsägning eller avskedande av arbetstagare med anledning av vämpliktstjänstgöring m.m. och lagen om förbud mot uppsägning eller avskedande av arbetstagare med anledning av äktenskap eller havan- dcskap m. m., etc. Genom lagen om anställningsskydd har införts ett all- mänt krav på saklig grund för arbetsgivares beslut att säga upp arbetstaga- re från dennes anställning. krav på särskilt kvalificerad grund för omedel— bart avsked av arbetstagare. allmänt tillämpliga regler om uppsägningstid och andra regleri syfte att trygga arbetstagarnas säkerhet i anställningen. Bedömningen av huruvida arbetstagares brott mot arbetsavtal skall tillåtas leda till avsked eller uppsägning skall därmed numera i princip ske i enlig- het med denna lags regler. Vid arbetsgivares avtalsbrott gäller däremot i regel fortfarande enbart allmänna civilrättsliga grundsatser. Detsamma gäller i fråga om rätten att utkräva skadestånd vid arbetsgivares brott mot enskilt arbetsavtal. [ princip gäller skyldighet för arbetsgivare att utge fullt skadestånd för avtalsbrott. När det däremot gäller "arbetstagares skade- ståndsansvar har långtgående inskränkningar gjorts ijämförelse med tidi- gare gällande rätt genom 4 kap. l &" skadeståndslagen (1972: 207). Där före- skrivs att arbetstagare ådrager sig skadeståndsansvar för skada. som han vållar genom fel eller försummelse i tjänsten. endast i den mån synnerliga skäl föreligger med hänsyn till handlingens beskaffenhet. arbetstagarens ställning. den skadelidandes intresse och övriga omständigheter. Vid sidan av de allmänna påföljdsformema hävning av avtal och skadestånd för av- talsbrott förekommer i anställningsförhållanden i viss utsträckning även andra former av påföljder. Exempel härpå är att arbetsgivaren tillämpar suspension. löneavdrag. varning eller andra ofta såsom disciplinpåföljder betecknade sanktioner vid avtalsbrott av arbetstagare. En förutsättning för arbetsgivarens rätt att tillämpa sådana påföljder anses vara att avtal träf- fats därom. Detta har på vissa områden skett i kollektivavtal. På andra om- råden anses arbetsgivaren ha en på de enskilda arbetsavtalen grundad rätt att tillämpa disciplinära påföljder.

Inom den offentliga sektorn av arbetsmarknaden gäller delvis särskilda regler på det här aktuella området.

• Sida 150
•  Original

. Prop. 1975/76:105 Bilagal Arbetsmarknadsdepartementet- 136

8.2 Kommittén

Arbetsrättskommittén har enligt sina direktiv haft att pröva hur karaktä- ren och omfattningen av avtalsstridiga konflikter på arbetsmarknaden bör påverka frågan om påföljder för åsidosättande av fredsplikten och i vilken utsträckning det kan finnas skäl att befria enskilda arbetstagare från ska- deståndsansvar. Uppdraget på denna punkt skall ses mot bakgrund av ett uttalande i direktiven att grunden för den i KAL stadgade fredsplikten inte bör rubbas. Men det tillfogas i direktiven att fredsplikten i vissa situationer kan innebära särskilda påfrestningar på arbetstagarna och att arbetsgivar- na har ett ansvar för att påfrestningarna inte blir så stora att arbetsfreden hotas. I många fall bör, betonas det i direktiven, vilda strejker kunna före- byggas genom att arbetsgivaren i god tid undanröjer missförhållanden som kan ge upphov till irritation hos arbetstagarna. Isolerade och kortvariga strejker utlöses inte sällan av att arbetstagarna är missnöjda med sådant som att ackordsförhandlingar drar ut på tiden, att en överordnad uppträder opsykologiskt eller att förhållandena på arbetsplatsen är bristfälliga i något hänseende. Mot denna bakgrund har kommittén undersökt både den pri- mära frågan huruvida ett rättsligt ansvar överhuvud bör åvila enskild ar- betstagare som deltar i olovlig åtgärd och frågan hur ett sådant ansvar, om det anses böra föreligga, skall vara beskaffat.

Kommittén har granskat argumenten för en ordning enligt vilken det rättsliga ansvaret för fredspliktens upprätthållande koncentreras till ar- betstagarnas organisationer och skadeståndsansvaret helt eller enbart med vissa undantag avlyfts från de enskilda deltagarna i olovliga stridsåtgärder. Kommittén har emellertid för egen del kommit fram till att det är riktigast att i princip behålla den nu gällande ordningen på denna punkt. med ska- deståndsansvar både för organisationerna och för de enskilda medlemmar- na. Enligt kommittén bör man i princip hålla fast vid att part som blir angri- pen med fackliga stridsåtgärderi strid mot gällande fredsplikt skall kunna vända sig till en rättSIig instans och hos denna utverka skadestånd som sanktion mot den angripande motparten. Och kommittén finner övervä- gande skäl tala emot tanken att skadeståndsansvaret skulle undantagslöst åvila enbart organisation på den angripande sidan. Man kan enligt kom- mittén inte bortse från att personligt ansvar kan vara ett verksamt stöd för de fackliga organisationerna i deras strävan att upprätthålla respekten för fredsplikten och träffade kollektivavtal. Det kan vidare åtminstone i vissa fall utgöra en belastning för lojaliteten mellan olika medlemsgrupper att i realiteten lägga skadeståndsansvaret på hela medlemskollektivet genom att utkräva det enbart av organisationen. Det sagda innebär däremot inte. betonar kommittén, att det saknas fog för ändringar i nu gällande regler inom ramen för grundsatsen att det i fall. där det finns skäl för det, skall kunna utkrävas ett personligt skadeståndsansvar för enskilda deltagare i olovliga stridsåtgärder. Kommitténs förslag innefattar också flera sådana

• Sida 151
•  Original

Prop. 1975/76:105 Bilagal Arbetsmarknadsdepartementet 137

ändringar.

Bland de problem på påföljdsreglernas område. som mot denna bak- grund särskilt uppmärksammas av kommittén, befinner sig frågan om för- hållandet mellan de kollektivavtalsrättsliga skadeståndsreglerna och de övriga sanktioner som arbetsgivaren kan ta i anspråk vid brott mot det en- skilda arbetsavtalet: avsked eller uppsägning och i förekommande fall s.k. disciplinära påföljder. Även här har kommittén kunnat ta till utgångspunkt anvisningar i direktiven. Enligt dessa skall kommittén undersöka de pro- blem som hänger samman med att gällande rätt ger arbetsgivaren möjlighet att tillämpa dubbla påföljder, eller att välja mellan olika påföljder, vid fredspliktsbrott och andra avtalsbrott på arbetstagarsidan. Detta är en i se- nare års arbetsrättsliga debatt särskilt uppmärksammad fråga. Det har i diskussionen satts i fråga om det är lämpligt och rimligt med ett påföljds- system i vilket fredspliktsbrott av arbetstagare kan medföra både tillämp- ning av den särskilda sanktion som föreskrivs i KAL:s skadeståndsregler och. efter arbetsgivarens eget bedömande. ytterligare sanktioner av ingri— pande betydelse för arbetstagarna. Kritiker av gällande rätt på denna punkt har särskilt pekat på att det skydd för arbetstagarna som ligger i de kollektivavtalsrättsliga skadeståndsreglerna, inte minst den s.k. ZOO-kro- norsregeln, kan i realiteten sättas ur spel genom att arbetsgivaren har frihet att i stället tillämpa de påföljder som står honom till buds vid enskilda av- talsbrott. I anslutning härtill berörs i direktiven även den allmänna frågan Om arbetsgivarens disciplinära befogenheter. Kommittén ges i uppdrag att undersöka i vilken utsträckning det förekommer disciplinära påföljder som uppfattas enbart såsom uttryck för ett auktoritärt förhållande mellan ar- betsgivare och arbetstagare. Sådana åtgärder hör, framhålls det i direkti- ven, inte hemma i ett system som bygger på medbestämmanderätt för ar- betstagarna.

När kommittén ägnar sin uppmärksamhet åt påföljdsystemet vid freds- pliktsbrott och andra kollektivavtalsbrott av arbetstagare kommer den också in på den diskussion som har förts om ZOO-kronorsregeln och om denna regels berättigande mot bakgrund bland annat av förändringar i ar- betsinkomster och penningvärde efter regelns tillkomst i 1928 års lagstift- ning.

Ett ytterligare problem av större räckvidd som berör påföljdssystemet på arbetsrättens område är frågan om förhållandet mellan de kollektivav- talsrättsliga skadeståndsreglerna och den nya princip för arbetstagares skadeståndsansvar, som införts med 4 kap. l & skadeståndslagen. Denna nya regel. som bygger på att arbetstagaren skall kunna bli skadeståndsan- svarig för fel och försummelser i tjänsten enbart i särskilt kvalificerade un- dantagsfall. står åtminstone principiellt klart i motsats till den med allmän- na principer för kontraktsrättsligt skadestånd överensstämmande utgångs- punkten för skadeståndsreglerna i arbetsfredslagstiftningen, att även ar— betstagare skall i princip utge fullt skadestånd för skada som han vållar

• Sida 152
•  Original

Prop. I975/76:105 Bilagal Arbetsmarknadsdepartementet 138

motparten i anställningsförhållandet. En annan sak är att tillämpning av jämkningsreglerna i Så KAL kan tänkas närma resultatet vid utmätande av skadestånd i enskilda fall till vad som skulle ha blivit resultatet om 4 kap. l ? skadeståndslagen hade tillämpats i samma skadefall. Även om hithö- rande problem ägnades uppmärksamhet vid tillkomsten av skadeståndsla- gen. kan inte sägas att rättsläget är i alla enskildheter klart eller att man hit- tills har funnit den lämpligaste lagtekniska lösningen.

Vid sin behandling av detta sistnämnda problem. som mera konkret gäl- ler vilka skadeståndsregler som bör gälla vid olika slag av kollektiavtals- brott på arbetstagarsidan. finner sig kommittén böra skilja mellan två hu- vudkategorier av fall. Till den ena kategorin hänför kommittén sådana lag- eller avtalsbrott som kan sägas vara av typiskt kollektivavtalsrättslig na- tur. främst deltagande i olovliga stridsåtgärder och vissa andra förfaran- den. såsom kollektivavtalsstridig arbetsvägran i övrigt. Den andra katego- rin består av sådana avtalsbrott. som kan förekomma även i icke kollektiv— avtalsregleradc förhållanden. men som genom att bestämmelse i frågan ta- gits in i kollektivavtal blir att bedöma som kollektivavtalsbrott. Hit hör t. ex. vårdslöst handhavande av maskiner och verktyg. bristande redovis- ning av penningmedel. misskötsel av arbetet, utevaro från arbetet utan la- ga förfall. olämpligt uppträdandc. otillåten konkurrens. röjande av yrkes- hemlighet. brott mot bestämmelser om uppsägningstid m.m. Vid sådana avtalsbrott kommer enligt kommittén den kollektivavtalsrättsliga aSpekten i andra hand: den förpliktelse som satts åt sidan kunde lika gärna följa av det enskilda arbetsavtalet som av kollektivavtal. Vore avtalsbrottet enbart att se som ett brott mot det enskilda avtalet. vilket alltså förutsätter att kol- lektivavtalet saknar bestämmelser i frågan. skulle reglerna i skadeståndsla— gen med deras kraftiga begränsning av arbetstagares skadeståndsansvar få tillämpning på avtalsbrottet. Finns kollektivavtalsbestämmelser i frågan blir däremot avtalsbrottet att bedöma såsom kollektivavtalsbrott och de kollektivavtalsrättsliga skadeståndsreglerna tillämpliga: enligt 1 kap. lä skadeståndslagen skall nämligen den lagens regler gälla enbart om annat inte har särskilt föreskrivits.

När det gäller vad kommittén betraktar såsom avtalsbrott av typisk kol- lektivavtalsrättslig natur. dvs. främst arbetstagares brott mot fredsplikt. gör sig enligt kommittén den vägledande tanken bakom 4 kap. l ä skade- ståndslagen inte gällande. Begränsningsregeln i det lagrummet bygger näm- ligen på synsättet att arbetsgivaren bör i första hand vara den som bär an- svaret för skador som uppstår i hans verksamhet. även när skadan vållas av hans anställda. Och detta synsätt är inte tillämpligt i fall av fredsplikts- brott och liknande avtalsbrott. I de fallen vore det därför enligt kommittén främmande att genom ny lagstiftning göra skadeståndslagens regel tillämp- lig. Skadestånd som utdömes i sådana fall är i praktiken inte avsedda att reparera uppkommen skada utan tjänar ett annat syfte, nämligen att avhål- la från fredspliktsbrott. Det är med andra ord skadeståndets s. k. preventi-

• Sida 153
•  Original

Pr0p.1975/76:105 Bilagal Arbetsmarknadsdepartementel. l39

va effekt som träder i förgrunden. Då bör också därefter avpassade ska- deståndsregler gälla och 4 kap. l & skadeståndslagen kan inte göras till hu- vudregel för alla fall av avtalsbrott även på det kollektivavtalsrättsliga fäl- tet. '

Den andra kategorin av kollektivavtalsbrott bör däremot enligt kom- mitten i princip bedömas i enlighet med det synsätt som ligger bakom re- geln i skadeståndslagen. på samma sätt som avtalsbrott i icke kollektivav- talsreglerade förhållanden. Eftersom det enligt kommitténs åsikt emeller- tid inte låter sig göra att i lagstiftningen genomföra en formell åtskillnad mellan de båda kategorierna. och hänföra dem till olika skadeståndsregler, är den lösning som ter sig mest tillfredsställande att fortfarande betrakta de kollektivavtalsrättsliga skadeståndsreglerna som formellt tillämpliga på al- la avtalsbrott som rättsligen är kollektivavtalsbrott. Därvid bör dock ska- deståndslagens princip i realiteten kunna tillämpas i fall där detta ter sig riktigt mot bakgrund av den tanke som ligger bakom lagen. Detta låter sig enligt kommittén göra t. ex. genom tolkning av det ifrågavarande kollektiv- avtalet eller genom att kollektivavtalsrättsliga skadeståndsregler jämkas med beaktande av grunderna för skadeståndslagens regel. Kommittén till- lägger att problemet torde ha begränsad praktisk betydelse, inte minst där- för att även skadeståndslagen lämnar utrymme för hänsyn till preventions- intresset när detta är på sin plats. Med den fortgående rättsutvecklingen kan problemet enligt kommittén för övrigt väntas minska ytterligare i bety- delse. _

Det har redan nämnts att kommittén anser att den lagstadgade fredsplik- ten i princip bör upprätthållas med rätt till skadestånd för den angripna parten och att lagen bör innehålla regler om personligt skadeståndsansvar även för enskilda arbetstagare. Inom den ramen föreslår kommittén emel- lertid åtskilliga nya regler på påföljdsområdet, vilka enligt kommittén har till ändamål att tillsammans ge möjligheter till en mera nyanserad och rea- listisk bedömning av olovliga stridsåtgärder på arbetstagarsidan än enligt gällande rätt.

Kommittén menar att man i huvudsak kan skilja mellan två grupper av fall när det gäller olovliga stridsåtgärder av arbetstagare. Gränsen mellan deSsa grupper är inte skarp och många fall är av blandad karaktär. men åt- skillnaden kan enligt kommittén ändå tjäna som utgångspunkt vid formule- ringen av principer för den rättsliga behandlingen av olovliga stridsåtgär- der. En grupp är fall där stridsåtgärder av arbetstagarsidan företas i organi- serade former och i medvetet syfte att framtvinga ändringar i träffat kollek- tivavtal, vare sig det gäller lönebestämmelser eller andra regler i kollektiv- avtalet. I sådana fall finns enligt kommittén inte anledning att frångå gäl- lande rätts regel att arbetsgivaren skall vara berättigad till skadestånd. Den andra gruppen består av sådana fall som åsyftas i det nyss återgivna avsnit- tet av kommitténs direktiv. dvs. där den olovliga konflikten har sin grund i omständigheter för vilka annan än de i åtgärderna deltagande arbetstagar- na har en större eller mindre del i ansvaret. I sådana fall är enligt kom-

• Sida 154
•  Original

Prop. 1975/76:105 Bilagal Arbetsmarknadsdepartementet 140

mittén den mest angelägna uppgiften att undanröja missnöjesanledning- arna och få till stånd en bättre ordning för framtiden. Ett rättsligt förfaran- de med utkrävande av skadeståndsansvar ärinte det rätta medlet att åstad- komma detta. Den möjligheten bör enligt kommittén i princip anlitas först när det av något skäl inte visar sig möjligt att utom rätta återställa ett gott förhållande mellan parterna och därmed också förmå arbetstagarna att av- bryta konflikten. Ofta torde då också. förmodar kommittén. skälen för ar- betstagarnas handlande visa sig vara andra än enbart ett berättigat missnö- je med missförhållanden som kan undanröjas i samförstånd mellan parter— na.

I de fall som här åsyftas. där stridsåtgärden kan sägas ha haft en skälig ursäkt i de bakomliggande förhållandena. bör enligt kommittén de enskilda arbetstagarna inte kunna åläggas skadestånd för att de deltagit'i åtgärden. I stället bör man rikta in ansträngningarna på att komma till rätta med de för- hållanden som orsakat den olovliga konflikten. Detta bör enligt kommittén ske genom att de avtalsbundna parterna så snart konflikten brutit ut tar kontakt med varandra och gemensamt söker utreda och inom avtalets ram undanröja de förhållanden som föranlett stridsåtgärden. Först när den vä- gen inte leder fram till någon lösning bör rättsligt förfarande komma i frå—

ga. Mot denna bakgrund finns i kommitténs lagförslag en regel (33 Si) som, för det fall att olovlig stridsåtgärd vidtagits av kollektivavtalsbundna ar- betstagare. ålägger arbetsgivaren och i första hand arbetstagarnas lokala organisation att så snart de fått kännedom om åtgärden ta upp överlägg- ningar i anledning av denna. Skyldigheten att ta upp överläggningar står i nära samband med en bland lagförslagets skadeståndsregler upptagen be- stämmelse beträffande skadestånd vid olovliga stridsåtgärder av arbetsta- gare. vilken vidtas utan den kollektivavtalsbundna arbetstagarorganisa- tionens stöd (48 5). Enligt denna bestämmelse skall arbetstagare inte få åläggas skadestånd för deltagande i sådan åtgärd om åtgärden haft skälig ursäkt i de omständigheter som föranlett den. I fråga om sambandet mellan 33 och 48 5.5 uttalar kommittén att det visserligen skall vara ursäktligheten av de bakomliggande förhållandena som befriar från skadestånd men att den omständigheten. att den olovliga konflikten avbryts i samband med överläggningarna. bör tillmätas stor betydelse. Avbryts konflikten på ett sådant tidigt stadium bör detta ofta kunna tas till intäkt för att de omstän- digheter. som ligger bakom den. är av den art som avses med 48 &. En an- nan bedömning bör komma i fråga enbart om det i skadeståndsmålet kan beläggas att fredspliktsbrottct har. haft ett direkt och medvetet syfte att framtvinga ändring i kollektivavtal. t. ex. genom att det ingår i en systema— tisk aktion med upprepade stridsåtgärder i sådant syfte. Även med detta synsätt kan enligt kommittén dock i vissa fall olovliga stridsåtgärder, som har sin grund i missnöje med kollektivavtals löneregler eller annat avtalsin- nehåll. komma att falla in under 48 &. Situationen kan t. ex. vara att miss—

• Sida 155
•  Original

Prop. l975/76:105 Bilagal Arbetsmarknadsdepartementet l4|

nöjet delvis bottnar i att informationen om avtalets bakgrund och effekter för olika kategorier av arbetstagare har varit bristfällig. Å andra sidan bör' den omständigheten att den olovliga striden inte avbryts i samband med överläggningarna inte undantagslöst utesluta tillämpning av 48 5. I sakens natur ligger dock att i ett sådant läge stränga krav måste ställas för att åt- gärden alltjämt skall kunna lämnas utan skadeståndspåföljd. Och möjlighe- ten att göra en sådan bedömning blir. framhåller kommittén, hastigt mind- re allteftersom den olovliga konflikten fortfar. I kravet på skälig ursäkt i de omständigheter som föranlett den olovliga stridsåtgärden ligger enligt kommitténs tanke med andra ord också att en avvägning skall göras mellan å ena sidan de omständigheter. som med det nyss beskrivna synsättet kan göra förståeligt att stridsåtgärden vidtagits, och å den andra konfliktens omfattning och längd samt dess skadeverkningar för motparten.

Tankegångarna bakom 48% är inte tillämpliga i fall där olovlig stridsåt- gärd har anordnats eller på annat sätt föranletts av vederbörande kollektiv- avtalsbundna organisation. I sådana fall bör enligt kommittén i princip ska- destånd utdömas. Men det bör då vara den organisation som står bakom fredspliktsbrottet som står ansvaret för skadan. Skadestånd bör inte kunna utkrävas av de enskilda deltagarna i den olovliga stridsåtgärden. Här mås- te enligt kommittén beaktas att de enskilda föreningsmedlemmama ham- nar i en konflikt mellan å ena sidan kraven på lojalitet och sammanhållning inom den egna organisationen och å andra sidan skyldigheten att respekte- ra lag och avtal. Mot den bakgrunden föreslår kommittén i 47 & FKL en re- gel av innebörd, att ingen skall kunna åläggas skadestånd för att han delta- git i olovlig stridsåtgärd som hans kollektivavtalsbundna förening anordnat eller eljest föranlett, om ej synnerliga skäl föreligger för skadeståndsskyl- dighet. Denna sistnämnda undantagsmöjlighet är enligt kommittén avsedd för fall där den enskilde genom vilseledande eller eljest på ett grovt illojalt sätt förmått föreningen till åtgärd som ådragit den skadeståndsansvar för fredspliktsbrott.

Med de här återgivna reglerna har kommitten velat skapa förutsättningar för en rimlig och rättvis bedömning av arbetstagares deltagande i olovliga stridsåtgärder. Men kommittén har också velat skapa möjligheter till en mera nyanserad fördelning än enligt gällande rätt av skadeståndsansvaret, när ett sådant föreligger. mellan olika deltagare. Hänsyn skall kunna tas inte bara till stridsåtgärden som helhet. dess bakgrund. omfattning och ka— raktär i övrigt. utan även till att skillnader kan föreligga i fråga om de en— skildas bevekelsegrunder för sitt deltagande. Medlet härför bör enligt kom- mittén vara reglerna om jämkning av skadestånd. De bör enligt kommittén utnyttjas av AD till en differentiering mellan olika deltagare när en sådan kan te sig berättigad. Kommittén föreslår. med rekommendationen av den- na innebörd om tillämpningen. att jämkningsreglerna i 8.5 KAL överförs till den föreslagna nya lagen ("495 FKL).

Med de här redovisade lagreglerna kommer den enskilde arbetstagarens

• Sida 156
•  Original

Prop. 1975/76:105 Bilagal Arbetsmarknadsdepartementet 142

skadeståndsskyldighet att vara begränsad till ett område. där tyngdpunk- ten ligger vid fredspliktsbrott som utgör medvetna angrepp mot gällande kollektivavtal. För sådana särskilda fall bör enligt kommitténs mening 200-kronorsregeln inte behållas. När den regeln föreslås avskaffad är emel- lertid enligt kommittén avsikten inte att det skall ske en allmän höjning av samtliga utgående skadeståndsbelopp. eller att skadestånd skall i det en- skilda fallet utmätas med belopp som radikalt skiljer sig från de belopp som nu förekommer. Meningen är i stället att öppna möjlighet för ett mera verksamt skadestånd än vad som nu är möjligt i de fall. där skadeståndsris- ken har en preventiv effekt.

Som redan nämnts har kommittén även tagit upp till bedömning möjlig— heterna att vid en olovlig stridsåtgärd på arbetstagarsidan ingripa med av- skedanden eller uppsägningar. Frågan hör in i det större komplexet av pro- blem kring samordningen mellan de kollektivavtalsrättsliga skadestånds- reglerna och andra möjligheter som enligt gällande rätt tillkommer arbets- givare att ingripa med påföljder vid arbetstagares avtalsbrott. I den arbets- rättsliga diskussionen brukar det problemkomplexet ofta sägas ha ett nära samband med den teoretiska konstruktionen av det rättsliga förhållandet mellan kollektivavtalet och det enskilda arbetsavtalet. Och det görs ofta gällande att den i allmänhet vedertagna uppfattningen härom. vilken har innebörden att kollektivavtal och enskilt arbetsavtal gäller samtidigt och att det senare avtalet hämtar sitt innehåll från det förra (den s. k. dubbla konstruktionen) utgör grunden för otillfredsställande drag i gällande rätt. Kritikerna vänder sig särskilt mot de möjligheter att välja mellan olika på- följder som anses tillkomma arbetsgivaren och den urholkning av skyddet för arbetstagarna i bl.a. "ZOO-kronorsregeln som anses följa av dessa val- möjligheter.

Kommittén uttalar för sin del att den teoretiska frågan om förhållandet mellan kollektivavtal och enskilt arbetsavtal inte är den primära. Den splittring av påföljdssystemet som kan iakttas i gällande rätt är enligt kom- mitténs uppfattning inte någon nödvändig följd av det vanliga synsättet i denna öven/ägande teoretiska fråga. Kommittén anser att den väsentliga uppgiften är att finna en väg att samordna de olika påföljder som kan kom- ma i fråga vid fredspliktsbrott och andra kollektivavtalsbrott av arbetsta— gare. Härvidlag tänker sig kommittén i princip den lösningen att tillämp- ningen av FFL och lagen om anställningsskydd skall röna inverkan av övervägandena bakom de föreslagna skadeståndsreglerna i FKL. ] princip innebär detta enligt kommittén att avskedande och uppsägning skall vara förbjudna i fall där en otillåten stridsåtgärd vidtagits men där skadestånd enligt de föreslagna reglerna inte får åläggas arbetstagare för att han har deltagit i åtgärden. Detsamma skall enligt kommitténs förslag gälla även när skadestånd kan utgå men domstolen finner att skadeståndet bör jäm- kas till ett helt ringa belopp.

Även vissa andra frågor om samordningen av olika påföljdsregler be- handlas av kommittén. Hit här frågan om behandlingen från påföljdssyn-

• Sida 157
•  Original

Prop. 1975/76: 105 Bilaga 1 Arbetsmarknadsdepartementet 143

punkt av oorganiserades deltagande i stridsåtgärd som för organiserade och kollektivavtalsbundna deltagare är olovlig. Denna fråga är enligt gäl- lande rätt inte löst på ett helt tillfredsställande sätt. eftersom i princip skil- da skadeståndsregler gäller för organiserade och oorganiserade. Kom- mittén finner en lösning i att den föreslagna lagen ställer upp ett förbud mot oorganiserades deltagande i stridsåtgärder som utgör fredspliktsbrott och att det förbudet underkastas lagens skadeståndsregler.

Den mera allmänna frågan om arbetsgivares befogenheter att tillämpa ' disciplinära påföljder berörs av kommittén i samband med dess behandling av kollektivavtalet såsom medel att bereda arbetstagarna medbestämman- derätt. Kommittén tänker sig att kollektivavtal skall träffas om inflytande för arbetstagarna på detta område och den innefattar frågan om meddelan— de av påföljder för enskilda arbetstagares avtalsbrott i sina förslag till prin- cipregel om rätt till kollektivavtal om arbetstagareinflytande (26.5 FKL) och till regler om kvarlevande stridsrätt (34 $$).

De här redovisade skadeståndsreglerna beträffande arbetstagares brott mot lag och avtal hör in i en serie regler om skadestånd i lagförslaget ("M—50.55). vilken inleds med en grundläggande bestämmelse om skade- ståndsskyldighet (45 å) och regler om de olika slag av skadestånd som kan komma i fråga. dvs. liksom enligt gällande rätt ekonomiskt och ideellt ska- destånd. inbegripet s.k. allmänt skadestånd (46 5"). Reglerna är tillämpliga på kollektivavtalsbrott men också på brott mot den föreslagna lagen. Detta innebär en utvidgning ijämförelse med gällande rätt. främst därigenom att även den lagstadgade förhandlingsskyldigheten blir skadeståndssanktio- nerad. Såvitt gäller arbetsgivares och föreningars skadeståndsansvar inne- bär de föreslagna reglerna vid sidan härav i princip inte något nytt. Kom- mittén uttalar sig också till förmån för att den kommande rättstillämpning- en bygger vidare på den praxis som hittills utvecklats av AD och som redo- visas i översikteri betänkandet. Det är tydligt. tillägger dock kommittén. att utrymme bör finnas för ändringar t. ex. i skadeståndmätningen. om AD mot bakgrund av erfarenheter som görs på arbetsmarknaden finner detta befogat.

Slutligen bör nämnas att kommittén föreslår dels att nu gällande regler i as KAL och 245 FFL om fördelning av skadeståndsansvar mellan flera skadevållare överförs till 50.5 i den föreslagna lagen. dels att lagens skade- ståndsregler skall vara dispositiva såvitt gäller skadestånd för avtalsbrott men eljest i princip tvingande.

Ledamöterna Bratt och Lindström säger sig i ett särskilt yttrande vara beredda att acceptera den av kommittén föreslagna ordningen särskilt mot bakgrund av att skadeståndsskyldighet enligt förslaget som regel skall föreligga om olovlig konflikt inte avbryts i samband med överläggningar enligt 33 s' FKL. De tillägger att det enligt deras mening inte får ställas allt- för stora krav när det gäller att visa att det vid en olovlig konflikt förelegat ett organiserat och medvetet syfte att framtvinga ändringari gällande kol-

• Sida 158
•  Original

= Prop.1975/76:105 Bilagal Arbetsmarknadsdepartementet 144

lektivavtal. Slutligen framhåller de att stridsåtgärder av denna senare typ är betydligt vanligare än kommitténs motiv synes utvisa och att bakgrun- den till olovliga konflikter dessutom ofta är mer komplicerad än motiven låter ana. Ledamoten Oskarson uttalar sig till förmån för en restriktiv till- lämpning av uttrycket ”skälig ursäkt” i 48ä FKL. Ledamöterna Edlund. Gustafsson och Westerberg. slutligen, anser att lagen bör uppställa ett obe- tingat krav på att det för arbetsplatsen gällande kollektivavtalet skall inne- hålla regler om disciplinpåföljder för att sådana skall kunna komma i fråga. Arbetstagarparten bör ha tolkningsföreträde vid tillämpningen vid sådana kollektivavtalsbestämmelser. Dessa ledamöter uttalar vidare att det enligt deras mening skulle ha varit en värdefull nyskapande insats om kommittén hade kunnat genom en serie klarlägganden medverka till en avveckling av den dubbla konstruktionen till förmån för ett mer verklighetsbetonat och funktionellt sätt att se på ifrågavarande rättsförhållanden. Delvis skulle olägenheterna med den dubbla konstruktionen dock undanröjas om lagen krävde stöd i kollektivthal för att arbetsgivaren skall få tillämpa discipli- nära påföljder. 1 vad gäller de föreslagna skadeståndsreglerna förklarar de tre löntagarföreträdarna. att det tydligare än som skett bör göras klart att kortvarigare stridsåtgärder i regel inte skall påtalas vid domstol. att hittills- varande skadeståndspraxis. däri inbegripen tillämpningen av ZOO-kronors- regeln. inte skall kunna frångås annat än i alldeles exceptionella fall och att det bör tillses att enskild arbetstagares ersättningsskyldighet för arbetsgi- varsidans rättegångskostnader inte blir oskäligt betungande.

8.3. Remissyttranden

Kommitténs förslag till påföljdssystem har tilldragit sig stort intresse vid remissbehandlingen. Även om åtskilliga krav på justeringar framförs god- tas förslaget i sina huvuddrag av flertalet remissinstanser. Till de ämnes- områden som särskilt uppmärksammas hör den s. k. dubbla konstruktio- nen och enskild arbetstagares ansvar för deltagande i olovlig stridsåtgärd.

Den dubbla konstruktionen utsätts för kritik av flera remissinstanser. Bland dessa kan nämnas AD, arbetsgruppen inom juridiska fakulteter: vid Stockholms universitet, LO och TCO.

Även Svea hovrätt berör denna fråga. Enligt hovrättens uppfattning har huvudlinjerna i kommitténs uppbyggnad av påföljdssystemet goda skäl för sig. Emellertid förefaller det hovrätten som om kommittén i sin upplägg- ning har fast väl stort avseende vid den åtskillnad som teoretiskt kan göras mellan brott mot den av kommittén föreslagna lagen. brott mot kollektiv- avtal och brott mot enskilt arbetsavtal i fall där ett och samma förfarande strider mot bestämmelser både i lagen och i. avtal elleri både kollektivavtal och enskilt avtal. Hovrätten menar att detta har bidragit till att den avsed- da samordningen trots behovet av lättillgänglighet inte har antytts i lagtext

• Sida 159
•  Original

Prop. 1975/76:105 Bilagal Arbetsmarknadsdepartementet 145

och till att disciplinpåföljder av typ löneavdrag och suspension fått ett allt- för stort utrymme vid sidan av skadestånd. När ett påtalat förfarandes oförenlighet med enskilt arbetsavtal sammanhänger med bestämmelse i den av kommittén föreslagna lagen eller i kollektivavtal är det. enligt hov- rättens mening. naturligast att se saken enhetligt som ett brott i anställ- ningsförhållandet. Vad som däremot bör hållas isär. fortsätter hovrätten. är förfarandets betydelse i och för sig och förfarandets betydelse för frågan om anställningsförhållandets fortbestånd. Hovrätten påpekar att det i lag- förslaget inte finns någon erinran om vad som avses gälla beträffande för- farandets betydelse för frågan om anställningsförhållandets fortbestånd el- ler ens ett påpekande om att lagen i och för sig inte reglerar denna aspekt. Hovrätten menar att ett sådant klargörande skulle minska risken för miss- förstånd hos oinitierade. Även när det gäller reaktionen mot förfarandet i och för sig anser hovrätten att lagen ger en klen redovisning av det tänkta systemet. Lagens regler talar bara om skadestånd och innehåller inte nå- gon upplysning om utrymmet för påföljd av annan art på grund av avtal. Inte heller finns någon antydan i lagtexten om den roll som 4 kap. l 5 ska- deståndslagen tänkes spela vid tillämpningen av de på annat sätt utforma- de reglerna om skadestånd vid brott mot kollektivavtal. Enligt hovrätten bygger skadeståndsreglerna i den föreslagna lagen på tanken att. såvitt gäl- ler förfarande som utgör brott mot lagen. frågan om skadestånd är uttöm- mande och tvingandc reglerad i lagen även för det fall att förfarandet sam- tidigt strider mot kollektivavtal och enskilt arbetsavtal. Lagtextcn i den all- männa skadeståndsregeln kan dock inte sägas vara helt tydlig på denna punkt. Det kan därför inte vara riktigt. fortsätter hovrätten. att i dylikt fall såsom reaktion mot förfarandet såsom brott mot det enskilda arbetsavtalét ens i princip vid sidan av elleri stället för skadestånd enligt lagen tillåta så- dan disciplinär åtgärd som av den felande kan till sin verkan likställas med allmänt skadestånd. Överhuvudtaget bör. menar hovrätten. uteslutas möj- ligheten att avtalsvägen skapa påföljd för förfarandet i och för sig när detta innefattar brott mot lagen. För fall av sådant slag bör lagen innehålla en ut- tömmande reglering.

Al) säger sig bestämt bestrida att den dubbla konstruktionen skulle kun- na ha någon betydelse för lösandet av frågorna vilka påföljder som skall kunna komma i fråga vid avtalsbrott och vad som skall gälla när kollektiv- avtal upphört att gälla mellan parterna. AD pekar vidare på ett uttalande av kommittén av innehåll att den praktiska innebörden av den dubbla konstruktionen är att de enskilda parterna. då de träffar sitt anställningsav- tal. underförstår eller uttryckligen förklarar att kollektivavtalets villkor skall gälla för anställningen. AD anser att kommittén knappast kan ha me- nat detta. Vad de enskilda parterna underförstår eller uttryckligen förkla- rar har inte någon avgörande betydelse för frågan om kollektivavtalsvill- korens giltighet i förhållandet mellan dem. Kollektivavtalets anställnings- villkor blir ju under alla förhållanden gällande mellan parterna i den mån

• Sida 160
•  Original

Prop. 1975/76:105 Bilagal Arbetsmarknadsdepartementet 146

det inte är tillåtet enligt avtalet att träffa från detta avvikande överenskom- melser. Vad saken gäller är i stället om arbetsgivare och arbetstagare skall anses direkt bundna av kollektivavtalet eller om bundcnheten skall anses föreligga via anställningsavtalet. Åtminstone tidigare har i allmänhet an- setts från pedagogisk synpunkt lämpligt att beskriva kollektivavtalet som ett ramavtal för anställningsavtalen. Denna uppfattning har måhända varit befogad. Risken är emellertid. påpekar AD. att den dubbla konstruktionen blir något mera än en metod att beskriva rättsförhållandet mellan kollektiv- avtalsbundna arbetsgivare och arbetstagare. nämligen att man tror sig fin- na lösningar på rättsliga problem med utgångspunkt i den dubbla kon- struktionen som inte skulle vara tillgängliga om kollektivavtalets förhållan- de till anställningsavtalet uppfattades på annat sätt. AD anser att starka skäl talar för att nu utmönstra den dubbla konstruktionen såsom grundval för beskrivning av förhållandet mellan kollektivavtalet och anställningsav- talet. Detta innebär att man uppfattar anställningsförhållandet som i vissa delar direkt reglerat av kollektivavtalet och i andra delar av anställningsav- talet. AD tillägger att ett sådant ändrat sätt att framställa kollektivavtals- systemet inte kommer att medföra någon förändring av rättsläget. Enligt AD bör en enhetlig reglering av de arbetsrättsliga påföljderna eftersträvas. Al) anser att kommittén på ett utförligt och klarläggande sätt behandlar samspelet mellan de kollektivavtalsrättsliga påföljderna och de påföljder som i övrigt kan komma i fråga i anställningsförhållanden. AD vänder sig dock mot att det i kommitténs framställning åtminstone rubrikmässigt görs en mycket markerad åtskillnad mellan vad som kallas det kollektivavtals- rättsliga påföljdssystemet och påföljderna vid brott mot enskilt arbetsav- tal. Kommitténs egen redogörelse för samspelet mellan dc skilda slagen av påföljder ger. menar AD. vid handen att det är meningslöst att tala om två skilda påföljdssystem på det arbetsrättsliga området. Mot det sagda kan enligt AD inte med fog åberopas att den kollektivavtalsrättsliga skade- ståndspål'öljden står i en särställning genom att den är tillämplig endast på det kollektivavtalsrättsliga området. Den påföljdsreglering som har skett i lagen om anställningsskydd och som bl.a. innefattar möjlighet att döma ut allmänt skadestånd och att jämka ekonomiskt skadestånd visar. att den kollektivavtalsrättsliga regleringen är ändamålsenlig på ett vidare område. Kommitténs strävan att lösa samordningen mellan 4 kap. l & skadestånds- lagen och de kollektivavtalsrättsliga skadeståndsreglerna visar enligt AD:s mening också att en enhetlig bedömning är behövlig även på skadestånds- ornrådet. AD anser att i själva verket mycket skulle vara att vinna på att till enhetlig bedömning ta trpp de arbetsrättsliga påföljderna. Med hänsyn till att en sådan reglering knappast kan utelämna de disciplinära påföljderna. finner AD dock att tiden måhända änntr inte är mogen för ett sådant grepp på ämnet.

Arbetsgruppen i/wmjuridiska fakulteten vid Stockholms mrit'ersitet me- nar å andra sidan att den nya lagen endast bör reglera ansvaret för freds-

• Sida 161
•  Original

IProp. 1975/76:105 Bilaga ] Arbetsmarknadsdepärtem'entet |47

plikten och lämna utanför frågan om ansvaret för vanliga tjänsteavtalspå- följder. Enligt arbetsgruppen bör tjänsteavtalets sanktionssystem närmare utredas med sikte på ny lagstiftning. Det är oegentligt att som skett tilläm- pa skadeståndslagen på sådana kontraktsbrott som arbetsvägran eller ute- varo. Arbetsgruppen framhåller att en och samma handling. nämligen att en person lämnar sin arbetsplats. kan bli att bedöma efter helt olika ska- deståndsnormer beroende på hur den rubriceras. Förklarar arbetsgivaren att det är fråga om ett brott mot arbetsskyldigheten. skulle han kunna åbe- ropa skadeståndslagen. Skulle han i stället hävda att arbetstagaren har gjort sig skyldig till ett brott mot skyldigheten att iaktta uppsägningstid. blir reglerna i lagen om anställningsskydd att tillämpa. Arbetsgruppen till- lägger att kravet på ny lagstiftning också föranleds av behovet av ett ställ- ningstagande från lagstiftarens sida till vilka sanktioner som i tjänsteavtals- förhållanden bör komma i fråga utöver de tyngst verkande. Här anser ar- betsgruppen att det bör bli fråga om ett ställningstagande till om disciplinä- ra sanktioner som suspension eller omplacering alls skall få komma i fråga och till hur skadeståndsansvaret bör utformas i konsekvens med detta ställningstagande. Arbetsgruppen menar att ett skadeståndsansvar mycket väl skulle kunna fylla det behov som kan finnas av sanktioneri ett varak- tigt avtal och att de egentliga disciplinära sanktionerna därmed skulle kun- na bortfalla — också för statstjänstemän.

Svenska trans/):)rtarbtlturtjl'irbum'let anser. liksom arbetsgrrwpr'n inn/n juridiska fakulteten vid Stockholms universitet att samtliga påföljder för kollektivavtals- och fredspliktsbrott bör tas upp och avgöras av AD i ett enda sammanhang. Förbundet anser också att en lagstiftning om påföljder— na vid tjänstcavtalsbrott bör komma till stånd som ett komplement till den föreslagna lagstiftningen om fredsplikts- och kollektivavtalsbrott. En all- män lagstiftning mot diskriminering i arbetslivet. konstruerad som en på- byggnad på lagcn om anställningsskydd. borde ktrnna tjäna som en allmän lagstiftning om påföljder vid tjänsteavtalsbrott.

I sin kritik av den dubbla konstruktionen hänvisar TCO till löntagarre- servanterna. som påpekar att man erhåller en spärr mot sådana effekter som den dubbla konstruktionen kan medföra. om den ordningen uppnås att disciplinpåföljder skall vara kollektivavtalsreglerade i den mån de inte direkt regleras i lag. TCO påpekar att organisationens förslag om vetorätt i arbetsledningsfrågor skulle ytterligare minska utrymmet för missbruk av den dubbla konstruktionen. I likhet med reservantema anser TCO emel- lertid att det skulle vara värdefullt om den dubbla konstruktionen kunde helt avvecklas.

Uppfattningen att den dubbla konstruktionen har fått orimliga konsek- venser delas av LO. Organisationen sätter i fråga om den dubbla konstruk— tionen fyller något behov med tanke på den ställning som kollektivavtalen fått. Utöver skadestånd för brott mot kollektivavtal finns normalt. enligt LO:s mening. inget behov av ytterligare påföljder. LO anser att disciplin-

• Sida 162
•  Original

Prop. 1975/76:105 Bilagal Arbetsmarknadsdepartementet 148

påföljder skall få vidtas endast med stöd av uttryckliga bestämmelser i kol- lektivavtal. Arbetsgivaren får alltså i förhandlingar med arbetstagarparten begära att sådana regler införs. LO anser att denna inskränkning i rätten att besluta om disciplinära påföljder bör komma till uttryck i lagtexten. Frågan om disciplinpåföljder berörs av några ytterligre remissinstanser.

SACO/SR finner det naturligt att regler om disciplinära påföljder skall vara intagna i kollektivavtal. Det synes SACO/SR mindre konsekvent att lagstiftaren inte kräver att de regler som skall hanteras i kollektivavtalsreg- l,rade former också själva skall vara kollektivavtalsreglerade. Svenska sjäfiriksförbundet framhåller att de befogenheter av disciplinär karaktär som tillagts fartygsnämnd och sjömansnämnd inte står i full överensstäm- melse med den föreslagna lagstiftningen. Utan att vilja föregripa en framti- da separat utredning beträffande mönstringsförordningen. påpekar förbun- det att det måste anses betänkligt att även allt framgent möjligheter skall kvarstå för arbetsgivaren att påkalla disciplinära åtgärder även i fall där han är förhindrad att vidta åtgärd till följd av bestämmelserna i lagen om anställningsskydd. Dmnä/rverket framhåller att nuvarande ordning med disciplinnämnd inom verket ter sig föråldrad och bör omprövas. Erfaren- heterna av den avtalsstridiga konflikten inom skogsbruket våren 1975 talar enligt domänverket härför. Domänverket anser att samma regler bör gälla för verket som för näringslivet i övrigt.

De skilda skadeståndsbestämmelserna i kommitténs förslag har fått ett i stort sett positivt mottagande. På enskilda punkter framförs dock kritik.

Bland mera allmänna synpunkter som anförs på förslagen kan nämnas att SAC framhåller. att AD måste ha klara regler för all strafftrtmätning. I nu- varande läge förekommer straffutmätning trnder hänvisning till lagtexter som inte är direkt knutna till arbetslivet. exempelvis skadeståndslagen . SAC påvisar samtidigt förekomsten av straffutmätning genom de skilje- nämndsförfaranden som emellanåt äger rum och som lagstiftningen god- känner. Dessa partsdomstolar står enligt SAC:s mening inte i överens- stämmelse med en demokratisk rättsordning.

AD förklarar att domstolen inte väntar sig att de nya påföljdsreglema i någon avgörande grad kommer att påverka handläggningen av stridsåt- gärdsmålen i AD. Antalet mål om olovlig stridsåtgärd kommer troligen att bli mindre än tidigare. De utförliga utredningar som parterna redan nu bru- kar förebringa och domstolens bemödanden att i domskälen ingående ana- lysera orsakerna till olovliga stridsåtgärder talar för att några väsentliga ändringar inte kommer att inträda i behandlingen av mål rörande freds- pliktsbrott.

I.() och T("O berör frågan om arbetsgivares skadeståndsskyldighet. För att inte arbetsgivarna skall underlåta att följa de nya bestämmelserna om edition. information. primär förhandlingsskyldighet etc. krävs enligt LO:s uppfattning att bestämmelserna sanktioneras med mycket kraftigt tilltagna skadestånd. Skadestånden bör vara så kännbara att arbetsgivaren inte

• Sida 163
•  Original

Prop. 1975/76: 105 Bilaga ! Arbetsmarknadsdepartementet 149

frestas att kalkylera in dem i produktionskostnaderna. Ett sätt att beivra lagbrott enligt lagförslaget är. anför LO. att konstruera skadeståndsansva- ret vid underlåtenhetsbrott på samma sätt som i l7 & lagen om vissa anställ- ningsfrämjande åtgärder. Där denna konstruktion inte är lämplig menar LO att skadestånd bör utdömas med belopp som mycket kraftigt översti- ger de skadestånd. som i dag förekommer inom arbetsrätten. Dessa ska— destånd når inte alls upp till den nivå. som utgår vid avtalsbrott i andra ci- vilrättsliga sammanhang. exempelvis vid försenade leveranser. Liknande synpunkter framförs av TCO.

SHIO anser att man. om man accepterar det jämlikhetsförhållande som följer av den föreslagna lagstiftningen. också måste acceptera ett lika an- svar för arbetsgivar- och arbetstagarparten. Detta betyder att de fackliga organisationernas ansvar för att ingånga avtal hålles måste ökas i förhål- lande till samma organisationers möjligheter att genom medinflytande och medbestämmanderätt påverka besluten.

Svenska tra/rspormrbatareförbmrdw finner kommitténs förslag till ska- deståndsregleri och för sig välmotiverade tagna var för sig. Tillsamman- tagna får de dock en egendomlig effekt. Denna kan sammanfattas på så sätt att de enskilda arbetstagarnas ansvar för fredspliktsbrott bortfaller. För- bundet hyser djupa betänkligheter mot en sådan principiell nyordning. En- ligt förbundet är det. nu likaväl som tidigare. betydelsefullt att de enskilda medlemmarna känner ansvar för fredsplikten. Det bör även finnas en skill- nad mellan avtalsbundna och utomstående arbetstagare.

Juridiska fakulteten vid Uppsala universitet anser att man. utan att för den skttll försvaga pressen på arbetsmarknadsparterna att nå samför— standslösningar. bör överväga att i lagstiftningen åtminstone för begränsa- de men viktiga ämnesområden — i första hand t.ex. beträffande påföljder av arbetstagares avtalsbrott — uppställa mer detaljerade och mer säkert verkande regler om medinflytande att tillämpas när kollektivavtalsreg- lering av frågan saknas. lfrågavarande lagstiftning ktrnde enligt fakulteten göras fakultativ i den meningen att det skulle ankomma på vederbörande arbetstagarorganisation att påkalla dess tillämpning inom det berörda om- rådet av arbetsmarknaden.

En fråga som vid remissbehandlingen visat sig i särskilt hög grad vara föremål för delade meningar är kommitténs förslag om slopande av 200- kronorsregeln. Många remissinstanser vill behålla någon form av begräns- ning av arbetstagarnas skadeståndsansvar. De remissinstanser som före- träder arbctsgivarintressen ser dock i allmänhet positivt på förslaget om slopande av den begränsning i den enskilde arbetstagarens skadestånds- skyldighet som 200-kronorsregeln innebär. SAF noterar att det i betänkan- det uttalas att skadeståndsbcdömningen normalt inte skall avvika från hit- tills gällande maximum trots att begränsningsr'egeln stryks. Detta kan en- ligt SAF vara riktigt i ett övergångsskede men lika uppenbart synes vara att det här inte kan vara fråga om en bestående målsättning.

• Sida 164
•  Original

Prop. l975/76:l05 Bilagal Arbetsmarknadsdepartementet 150

SA CO/SR ansluter sig till kommitténs bedömning att den nuvarande be— gränsningen kan utgöra hinder för AD att nyansera tillräckligt vid utdö- mande av skadestånd. SACO/SR anser det dock vara angeläget att kom- mitténs mening. att slopandet av krontalsgränsen för enskild arbetstagares skadestånd inte skall medföra en allmän höjning av skadeståndsnivån. kommer till trttryck i lagmotiven.

I.() och TCO anser att skadeståndet för enskild arbetstagare aldrig skall kunna överstiga 200 kr. LO betonar att arbetsfreden skall upprätthållas ge- nom förhandlingar och avtal som medför förbättringar av arbetsvillkoren. inte genom hot om dryga skadestånd. TCO anser att skadeståndets bety— delse som en återhållande faktor vid olovliga stridsåtgärder har överdri- vits. Även Landstingsförlmndet anser att skadeståndsbeloppets storlek bör maximeras sa. att enskilda arbetstagare inte behöver drabbas hårdare än vad som följer av nuvarande regler. Vidare anser förbttndet att det tydli- gare än som skett bör göras klart trnder vilka förutsättningar och i vilken utsträckning skadestånd kan kommai fråga.

Svenska transparturbetare/örbundet anser att det inte är önskvärt att den absoluta begränsningen av skadeståndsansvaret tas bort. Förbundet förordar att beloppsgränsen höjs till 500 kr.

Enligtjuridiskafakulteten vid Lunds universitet är det tveksamt om ska- destånd överhuvudtaget är en lämplig sanktion mot enskild arbetstagare som vidtar olovlig stridsåtgärd. Svenska kommitnalurbetare/örlmndet och Svenska luunnarhetarförluuulet anser att skadestånd inte skall kttnna ådö- mas enskild arbetstagare. SAC hävdar att endast medlemmar i avtalsslu- tande organisation bör kttnna dömas för avtalsbrott. SAC gör vidare gäl- lande att inga arbetstagare bör ktrnna ådömas skadestånd för deltagande i spontan strejk. om det avtal strejken gäller har tillkommit utan att de be- rörda arbetstagarna själva har beretts tillfälle att godkänna avtalet.

Fastighetsanstäl/dasjl'irbund anser att deltidsarbetande bör ådömas läg- re skadestånd än de som arbetar på heltid.

'I'CO anser. i likhet med löntagarreservanterna. att kortvariga stridsåt- gärder inte bör kunna påtalas inför domstol. SACO/SR är däremot av den uppfattningen. att en sådan bestämmelse skulle innebära att kollektivavta- lets garanti rnot konflikt under avtalsperioden går förlorad. Härigenom skulle enligt SACO/SR arbetsgivarens incitament till att komma till en uppgörelse för att trygga arbetsfreden minska.

Svenska trunspnrtarbetarejörbundet menar att det i vissa fall kan te sig befogat med korta strejker av protestkaraktär men att man i regel bör söka finna lösningar genom förhandlingar. Förbttndet förespråkar en tämligen generös tillämpning av den föreslagna regeln om befrielse från skade- ståndsskyldighet när strejken har haft skälig ursäkt i de omständigheter som föranlett den.

Arbetsgruppen inom juridiska fakulteten vid Stockholms universitet och juridiskaji'tkulteten vid Uppsala fakultet har inga erinringar mot slopandet

• Sida 165
•  Original

Prop. 1975/76:105 Bilagal Arbetsmarknadsdepartementet l5|

av ZOO-kronorsregeln. Att hänsyn också skall tas till storleken av återbetal— ningsskyldighet för rättegångskostnad stämmer. enligtjuridiska fakulteten vid Uppsala universitet. väl med tankegången bakom jämkningsregler av den typ som kommittén har föreslagit. Om det trots allt skulle anses erfor- derligt med en särskild Spärr mot alltför omfattande ersättningsskyldighet för enskild arbetstagare synes det fakulteten närliggande att anknyta en ansvarsbegränsning till baSbeloppet enligt lagen om allmän försäkring. Större belopp skulle inte få utdömas i skadestånd än t. ex. 1/10 eller 1/20 av basbeloppet.

Al) påpekar att avskaffandet av regeln om ett högsta skadeståndsbelopp inte bör uppfattas som någOt viktigt led i det föreslagna nya påföljdssyste- met. AD anmärker att stora skadeståndsbelopp under alla förhållanden knappast torde kunna komma ifråga ens i särskilda fall. Om en belopps- gräns behålls. anser emellertid Al) att reglerna därom bör utformas annor- lunda än tidigare. Gränsen bör för det första läggas något högre än den nu- varande. Härigenom gcs ökade möjligheter för rättstillämpningen att varie- ra skadeståndets belopp med hänsyn till omständigheterna. Vidare menar även AD att det finns anledning överväga att göra maximibeloppet obe- roende av penningvärdeförsämringen. exempelvis genom en lämplig an- knytning till basbeloppet. AD ifrågasätter också om en eventuell belopps- gräns bör gälla i andra situationer än vid fredspliktsbrott.

Även SFO är inne på tanken att knyta beloppsgränsen till basbeloppet. Svea hovrätt anser att ett belopp av 200 kr. med vanligt betraktelsesätt framstår som ett i normalfallet märkligt lågt allmänt skadestånd. Om emel- lertid belopp av den storleksordningen anses vara lämpligt för flertalet fall bör övervägas att införa en viss beloppsgräns. vilken får överskridas en- dast om särskilda skäl föreligger.

Några remissinstanser tar liksom juridiska fakulteten vid Uppsala uni- versitet upp frågan om enskilda arbetstagares rättegångskostnadsansvar. 'I'CO. Svenska tmnsportarhetarefr'irbundet. Svenska elektrikerFirbundet och länsstyrelsen i Västerbottens län framhåller att garanti bör skapas för att den enskilde arbetstagaren inte belastas med oskäliga rättegångskost— nader. Elektrikerförbundet kan tänka sig att ersättning för ombudskostna- der och dylikt får utgå av allmänna medel.

Kommitténs förslag att enskild arbetsgivare eller arbetstagare inte. med mindre synnerliga Skäl föreligger. skall kunna åläggas skadestånd när kol- lektivavtalsbttnden organisation har anordnat olovlig stridsåtgärd lämnas trtan erinran av så gott som samtliga remissinstanser. Från några håll fram- förs doek synpunkter på regeln.

Enligt SAF framgår det av uttalanden i motiven att undantagsregeln är avsedd att verka när det är medlemmarna in eorpore som vid ett möte i or- ganisationsmässiga former fattar beslutet. ehuru organisationens ansvariga

• Sida 166
•  Original

Prop. 1975/76:105 Bilagal Arbetsmarknadsdepartementet 152

ledning tar avstånd därifrån. I det fallet är det dock de enskilda medlem- marna som i realiteten ensamma är ansvariga för beslutet. Den omständig- heten att den kollektiva åtgärden medför verkningar även för den fackliga organisationen som juridisk person bör då. enligt SAF. inte upphäva det enskilda skadeståndsansvaret. AD anser att ifrågavarande bestämmelse in- te kan väntas få någon större praktisk betydelse med hänsyn till att de fackliga organisationerna givetvis är angelägna om att respektera freds- plikten. AD menar dock att det ändå är av betydelse att bestämmelsen in- flyter i lagen. inte minst med tanke på att den kommer att utgöra ett tydligt uttryck för ansvarsfördelningen mellan organisationen och dess medlem- mari fall av olovlig stridsåtgärd.

Att en enskild arbetstagare skulle kunna föra sin fackliga organisation bakom ljuset på det sätt som kommittén synes tänka sig förefaller TCO. liksom även LO. uteslutet. Organisationerna anser att orden "med mindre synnerliga skäl föreligger" kan utgå under föreslagna lagtexten i 47%; FKL.

Kommitténs förslag att skadestånd inte skall få åläggas arbetstagare som deltar i olovlig stridsåtgärd om åtgärden haft skälig ursäkt i de omständig- heter som föranlett densamma. föranleder anmärkningar från några re- missinstanser. Kritiska mot bestämmelsens utformning är SAI-'. SFO. SHIO. RRV ochjuridiskafakulteten vid Lunds universitet.

Utredningens resonemang om begreppet skälig ursäkt kan enligt SAF le- da till att arbetstagarparten vid domstolsförhandlingar frestas att dölja konfliktens verkliga syfte med klagomål över de anställdas behandling i olika hänseenden. SAF menar att följden kan bli att utredningar inför AD kompliceras och i större utsträckning än nu kommer att beröra mer eller mindre perifera omständigheter i förhållande till den verkliga strejkorsa- ken. SFO hävdar att uppfattningen. att skadestånd inte bör få åläggas ar- betstagare som haft skälig ursäkt. synes bero på föreställningen att de olovliga konflikterna hittills oftare sktrlle ha haft sin grund i missförhållan- den på arbetsplatsen än i missnöje med gällande avtal. Orsaken torde dock. menar SFO. i många fall vara missnöje med den egna fackliga orga- nisationen. SFO menar att ett reellt ansvar normalt bör kunna utkrävas av den enskilde arbetstagaren när ansvaret för en olovlig stridsåtgärd inte kan hänföras till den fackliga organisationen. Även ur den fackliga organisatio- nens synvinkel borde det. anför SFO. vara av betydelse att medlemmar. som vidtar olovliga stridsåtgärder i strid mot sin organisation. kan drabbas av verksamma sanktioner.

Enligt SHIO:s uppfattning bör det vara självklart att skadestånd skall kunna ådömas facklig organisation eller arbetstagare och att ett eventuellt skadestånd skall motsvara den reella skada som ett företag åsamkas på grund av olovlig konflikt trnder gällande kollektivavtal.

Juridiska fakulteter: vid Lunds universitet anser att den enskilde arbets- tagare som vidtar stridsåtgärd utan sin förenings stöd inte skall behandlas på annat sätt än den som har sin förening bakom sig.

• Sida 167
•  Original

Prop. ].975/76:105 Bilagal Arbetsmarknadsdepartementet 153

Domänverket förmodar att den vidgade förhandlingsrätten kommer att medföra att olovliga stridsåtgärder i betydligt större utsträckning än tidiga- re riktar sig mot den egna fackliga organisationen i stället för mot arbetsgi- varen. Arbetsgivaren måste enligt domänverkets mening få möjlighet att få skadeståndsfrågan prövad och begreppet "skälig ursäkt" bör ges en re- striktiv tolkning.

RRV anser att det inte finns skäl att i lagen införa ifrågavarande bestäm- melse. De fall av vilda strejker som kommittén närmast avser ryms inom den allmänna jämkningsregeln. De ställningstaganden som kommittén gjort beträffande det föreslagna regelsystemet i övrigt borde. anför RRV vidare. ha lett till ett mera bestämt avståndstagande från vilda strejker.

Vid en bedömning med utgångspunkt i den erfarenhet som behandlingen av mål rörande olovlig stridsåtgärd ger. finns enligt AD all anledning att tillstyrka en lagändring som innebär att skadeståndspåföljd för enskild ar- betstagare kommeri fråga endast i fall av kvalificerad natur. såsom när en strejk upprätthålls under längre tid eller när den annars framstår som ett särskilt allvarligt angrepp på kollektivavtalet. AD anser att de närmare ut- talanden som kommittén gör i frågan hur bestämmelsen är avsedd att till- lämpas inte ger någon säker vägledning för rättstillämpningen. Som kom- mittén anför kan det emellertid också vara en fördel i en fråga av denna na- tur att några detaljerade riktlinjer inte uppställs.

Kommitténs förslag att överläggningar skall äga rum på det lokala planet när olovlig stridsåtgärd vidtagits har fått ett positivt mottagande.

AD antar att dessa överläggningar kommer att ge goda förutsättningar för avveckling av den otillåtna stridsåtgärden. Regeln om "skälig ursäkt" bör enligt AD i sådana fall regelmässigt leda till att något skadestånd för de i stridsåtgärden deltagande arbetstagarna inte kommer i fråga. Enligt SAF bör det slås fast att de strejkande är skyldiga att återgå i arbete i samband med att överläggningar börjar.

Det är enligt LO:s mening tillfredsställande att en överläggningsskyl- dighet införs vid otillåtna stridsåtgärder. Härigenom skapas bättre möjlig— heter att nå en snabb och smidig lösning av problemen. LO påpekar emel- lertid att överläggningsskyldigheten inte får innebära att arbetsgivaren med stöd av denna försöker undvika att diskutera konfliktens verkliga or- saker. TCO. som hälsar bestämmelsen med tillfredsställelse. menar att överläggningarna för att få avsedd effekt bör följa de formföreskrifter som gäller för den allmänna förhandlingsrätten.

Svenska metallindustriarbetarerörbundet anser att överläggningsskyl- digheten bör bytas ut mot en förhandlingskyldighet i den förslagna lagens mening. Paragrafen bör också. anför förbundet. kompletteras med en be- stämmelse. som säger att tvist som löses vid lokal förhandling skall vara utagerad och ej kunna göras till föremål för domstolsprocess. KFO fram— håller att det fordras ingående samtal mellan parterna för att överläggning- arna skall bli meningsfyllda. Enligt KFO kommer överläggningarna när-

• Sida 168
•  Original

PrOp. 1975/76:105 Bilagal Arbetsmarknadsdepartementet 154

mast att ha karaktären av förhandlingar.

Svenska bygg/tadsarhetarefin'bmtdet anser att den möjlighet att diffe- rentiera skadestånd mellan llera skadeståndsskyldiga som lämnas i kom- mitténs förslag är principiellt förkastlig. Åtminstone gäller detta olovlig stridsåtgärd som vidtas av arbetstagare. Detsamma torde gälla om olovlig stridsåtgärd vidtagen av arbetsgivare. De möjligheter som lagförslaget ger till befrielse från eller nedsättande av skadestånd anser förbundet vara till- räckliga som jämkningsregler med hänsyn till omständigheterna i det en- skilda fallet.

.luridiska fakulteten vid Uppsala universitet konstaterar att de föreslag- na skadcståndsreglerna har. såvitt gäller brott mot lagens bestämmelser. föreslagits bli tvingande inte bara mot arbetsgivare utan också i förhållan- de till arbetstagarsidan. En sådan ordning. varigenom man skulle förbjuda avtal om avvikelser också till förmån för den svagare part som lagstiftning- en annars går ut på att skydda. framstår enligt fakulteten som säregen. Fa- kulteten anmärker att regleringen avviker från bestämmelsen i 4 kap. 1 & skadeståndslagen. som är dispositiv. låt vara att man till arbetagarens för- mån bör kunna jämka alltför ofördelaktiga bestämmelser enligt allmänna regler om jämkning av obilliga avtalsvillkor. De skäl som anförs för kom- mitténs reglering synes. enligt fakulteten. inte övertygande. och man sätter i fråga om inte här. liksom i andra sammanhang. kollektivavtalsparterna bör lämnas större frihet att ordna sitt mellanhavande på sätt som synes lämpligt.

Kommitténs överväganden rörande samordningen mellan 4 kap. I så ska- deståndslagen och de kollektivavtalsrättsliga skadeståndsreglerna berörs av några remissinstanser.

KFO. som konstaterar att kommittén ansett att det bör överlämnas åt rättspraxis att avgöra denna fråga. delar kommitténs uppfattning att den praktiska betydelsen av frågan är begränsad. Enligt KFO är frågan dock av sådan principiell vikt att dess fullständiga lösning bör kttnna utläsas ur för— arbetena till lagförslaget. Juridiska fakulteter: vid Uppsala universitet an— ser att de föreslagna principerna för samordningen får anses vara den minst olämpliga lösningen i ett rättstekniskt besvärligt läge.

AD anser däremot att kommitténs sätt att lösa problemet inte kan anses tillfredsställande. Enligt AD gör kommittén en åtskillnad mellan två grup- per av lag- eller avtalsbrott. Den ena gruppen är av typiskt kollektivavtals- rättslig natur och omfattar främst deltagande i olovlig stridsåtgärd. Den andra gruppen avser sådana kollektivavtalsbrott i allmänhet som utmärks av att de kan förekomma även i icke kollektivavtalsreglerade förhållanden. AD konstaterar att bägge typerna av lag- eller avtalsbrott enligt kom- mitte'ns förslag blir att bedöma uteslutande med tillämpning av påföljdsreg- lerna i den av kommittén förslagna lagen. För den senare gruppen av förfa- randen skall emellertid grunderna för 4 kap. l ä skadeståndslagen inverka vid tillämpningen av jämkningsreglerna i den föreslagna lagen och enligt

• Sida 169
•  Original

'.Il 'JI

Prop. 1975/76:105 Bilagal Arbetsmarknadsdepartementet [

kommitten leda till att skadestånd dömes ut endast om synnerliga skäl föreligger. AD menar att det kan betvivlas att en lämplig avvägning har uppnåtts om kommitténs uttalanden skall uppfattas som innebärande att skadestånd vid den senare typen av förfaranden sotn regel inte skall utgå. Vissa förfaranden. t.ex. åsidosättande av vårdnadsskyldighet. är enligt AD otvivelaktigt sådana att en starkt restriktiv syn på skadeståndsansva- ret kan vara befogad. Situationen är emellertid annorlunda beträffande ex- empelvis bristande redovisning av uppburna medel. otillåten konkurrens. röjande av yrk—eshemlighet. olämpligt uppträdande och brott mot bestäm- melse om uppsägningstid. AD anser att två omständigheter föranleder att kommitténs behandling av de berörda samordningsproblemen ter sig otill- fredsställande. Den gruppering av de skadeståndsgrundande förfarandena på det kollektivavtalsrättsliga området. som ligger till grttnd för kom- mitténs överväganden. är inte ändamålsenlig. Det område inom vilket jämkningsreglerna i den föreslagna lagen bör vara tillämpliga utan infly- tande från grundsatser som kommer till uttryck i 4'kap. [ & skadeståndsla- gen torde vara betydligt vidsträcktare än som följer av kommitténs gräns- dragning. AD anser vidare att de uttalanden som finns i förarbetena till skadeståndslagen inte på ett klargörande sätt behandlar tillämpningen av 4 kap. I & i lagen på situationer där arbetstagares ansvarighet grundas på an- ställningsavtalet. Detta gäller särskilt när fråga är om åsidosättande av centrala avtalsförpliktelser från arbetstagarens sida. AD menar att det är nödvändigt att de motivuttalanden. som görs i denna fråga. grundas på en utförlig analys av hur man skall se på arbetstagarens ansvarighet vid åsido- sättande av skilda typer av avtalsförpliktelser. Det är enligt AD ett starkt önskemål att samspelet mellan 4 kap. l ä skadeståndslagen och de kollek- tivavtalsrättsliga skadeståndsbestämmclserna på något sätt kommer till ut- tryck i lagtexten. Även en mycket allmänt formulerad regel är av värde. in— te minst ur pedagogisk synvinkel.

Även kommitténs överväganden om tillämpning av uppsägning och av- skedande som påföljd vid olovlig stn'dsåtgärd berörs av flera remissinstan- ser.

.luridiskajakulteten vid Uppsala universitet noterar att kommittén anser att den viktigaste påföljden vid arbetstagares fredspliktsbrott. skadestån- det. bör samordnas med övriga påföljder. såsom avsked och uppsägning. Där inte skadestånd kommer i fråga. skulle arbetsgivaren inte heller få till— gripa andra sanktioner. Denna ordning skulle enligt kommittén åstadkom- mas utan uttrycklig lagregel. Tydligen är meningen. fortsätter fakulteten. att man genom ett motivuttalande skall påverka tillämpningen av lagen om anställningsskydd. Fakulteten anser att en sådan metod är olämplig. inte tninst med tanke på att det här är fråga om ett mycket väsentligt skydd för arbetstagarna. Den åsyftade tillämpningen bör därför rimligen komma till direkt uttryck i lagen. Det naturliga synes enligt fakultetens mening vara att lagen om anställningsskydd kompletteras med regler av det antydda in-

• Sida 170
•  Original

Prop. 1975/76:105 Bilagal Arhetsmarknadsdepartementet 156

nehållet. Fakulteten anser vidare att det av den föreslagna lagtexten bör framgå. att man vid skadeståndets bestämmande bör beakta också andra påföljder som den skadeståndsgrundandc handlingen kan ha medfört.

Enligt Svea hovrätts mening är kommitténs uttalanden till vägledning för tillämpningen av de nya skadeståndsreglerna. som avses få genomslags- kraft på förutsättningarna för hävande av anställningsavtal. inte tillräckligt upplysande och entydiga.

Svenska Itatnnarhetar/i'irbundet kräver att lagen om anställningsskydd omarbetas så att det i fortsättningen inte blir möjligt att säga upp eller av- skeda någon på den grunden att han aktivt deltagit i en strejk.

SACO/SR påpekar att det många gånger kan vara svårt att avgöra om tillräcklig grund föreligger för att skilja en arbetstagare från anställningen till följd av deltagande i en olovlig konflikt. SACO/SR anser att det bör övervägas att i lagen om anställningsskydd införa en regel om att arbetsgi- vares beslut om uppsägning eller avskedande till följd av deltagande i olov- lig konflikt skall prövas av Al) innan beslutet gåri verkställighet. Mål av detta slag böri så fall handläggas med förtur.

9. Tvisteförhandling och rättegång

9.1 Gällande rätt

I 4 kap. 7 & LRA har intagits en föreskrift om att förhandling mellan tvis- tande parter som regel skall ha ägt rum innan en tvist får dras under AD:s prövning. Det är alltså AD:s uppgift att rycka in först sedan en uppkom- men tvist inte har kunnat lösas genom förhandlingsuppgörelse mellan par- terna. Vid förhandlingen ankommer det på parterna själva att utreda tvis- tens bakgrund och undersöka om tvisten kan lösas. Uppnås inte någon lös- ning vid förhandlingarna. ger dessa ändå parterna tillfälle att öven/äga hur ståndpunkterna i tvisten bör preciseras och hur grunderna för dessa ständ- punkter bör anges. Förhandlingarna tjänar med andra ord också samma syfte som förberedelsen i tvistemål. nämligen att renodla tvisten inför den slutliga prövningen.

Reglerna i LRA har sedan år [928 haft sin motsvarighet i lagen om ar- betsdomstol (LAD). Det bör dock anmärkas. att förhandlingsskyldigheten enligt LRA går längre. Den omfattar inte bara parter. för vilka det förelig- ger en förhandlingsskyldighet enligt kollektivavtalens förhandlingsord- ningar. Förhandlingskravet (motsv.) enligt LRA gäller även parter som har förhandlingsrätt enligt FFL och parter som har att iaktta föreskriften i 52 % statstjänstemannalagen(1965: 274. ändrad senast 1975: 669) om överlägg- ning vid tvist i s.k. avtalsförbjudna frågor på det offentliga tjänste-manna- området. Också på det sättet går förhandlingskravet i LRA längre. att för- handlingsskyldighet föreligger inte bara i kollektivavtalstvister utan också i andra arbetstvister. som skall prövas av AD som första domstol. framför allt enskilda arbetstvister som rör organiserade arbetstagare.

• Sida 171
•  Original

Prop. 1975/76:105 Bilagal Arhetsmarknadsdepartementet 157

Vad först beträffar förhandlingsskyldighetcn enligt kollektivavtal. finns sådana bestämmelser på så gott som hela arbetsmarknaden. Som regel har förhandlingsordningen intagits i s.k. huvudavtal mellan arbetsmarknadens parter. Huvudavtalet mellan SAF och LO från år [938 har därvid stått som förebild. Huvudregeln i dessa alltjämt gällande bestämmelser är att part skall söka att genom förhandling med motparten nå uppgörelse i uppkom- mande tvistefrågor. Innan sådan förhandling har ägt rum får tvisten inte hänskjutas till AD eller till skiljemän. Både lokal och central förhandling skall äga rum om inte parterna enas om att direkt ta upp tvistefrågan till central förhandling. Lokal förhandling skall påbörjas senast två veckor från dagen för dess påkallande. medan framställning om central förhand- ling skall göras senast två månader från den dag då den lokala förhandling— en avslutades. Den centrala förhandlingen skall påbörjas senast tre veckor från dagen för dess påkallande. Särskilda regler har uppställts för det fall att part vill kräva lön. skadestånd eller annan prestation av motparten (full- görelsetalan). ] sådana fall har part förlorat rätt att påkalla förhandling rö- rande anspråket i den man det förhållande vartill anspråket hänför sig har varit känt för parten — på arbetsgivarsidan för vederbörande arbetsgivare eller hans organisation och på arbetstagarsidan för vederbörande förbund eller lokala organisation — i fyra månader utan att förhandling dessförin— nan har begärts. Oberoende av sådan kännedom inträder samma preskrip- tion i den mån förhållandet ligger mer än två år tillbaka i tiden. Har i fall som nu avses förhandling ägt rum i överensstämmelse med förhandlings- ordningen. skall stämningsansökan inges till AD eller skiljeförfarande på- kallas inom tre månader efter avslutad förhandling. Sker det ej. har parten förlorat sin rätt till talan. Det bör tilläggas att den nu beskrivna förhand- lingsordningen inte avser upprättande av kollektivavtal. vidtagande av sympatiåtgärder eller indrivande av ostridig. till betalning förfallen ford- ran. Förhandlingsordningcns särskilda preskriptionsregler för fullgörelse- talan gäller inte heller fastställelsetalan. t. ex. talan om tolkningen av kol- lektivavtal.

Förht'mdlingsordningen i huvudavtalet mellan SAF och LO har som nämnts sin motsvarighet i kollektivavtalen för arbetsmarknaden i övrigt. t.ex. på tjänstemannaområdet och på den statliga eller kommunala sek- torn. I vissa enskildheter kan dock förekomma avvikelser. såsom t. ex. i fråga om de tidsfrister som nyss har redovisats.

Förhandlingsrätt enligt kollektivavtalens förhandlingsordningar tillkom- mer de avtalsslutande parterna. dvs. på arbetsgivarsidan vederbörande ar- betsgivare eller den arbetsgivarorganisation som har slutit kollektivavta- let. Förhandlingsrätt på arbetstagarsidan tillkommer vederbörande arbets- tagarorganisation. Också förhandlingsrätten enligt FFL är begränsad på motsvarande sätt. En enskild arbetstagare har inte någon förhandlingsrätt. Vill han väcka talan vid AD och har han inte stöd av sin organisation. om— fattas han alltså inte av förhandlingskravet i 4 kap. 7 % LRA. Han harju in-

• Sida 172
•  Original

Prop. 1975/76:105 Bilagal Arbetsmarknadsdepartementet I58

te någon förhandlingsrätt. Däremot gäller förhandlingskravet en enskild arbetsgivare: denne är nämligen förhandlingsskyldig enligt FFL. Förhand- lingsskyldighetcn enligt kollektivavtalens förhandlingsordning låter sig alltså inrymmas inom den i lag föreskrivna förhandlingsskyldigheten. Men den lagfästa förhandlingssky[digheten sträcker sig längre. Den gäller t. ex. i frågor som inte regleras i kollektivavtal. t. ex. de tvingande reglerna i la- gen om anställningsskydd. och den gäller även mellan arbetsgivare och de löntagarorganisationer som. utan att stå i kollektivavtalsförhållande till ar- betsgivaren. likväl har medlemmar på den aktuella arbetsplatsen. Till skill- nad mot kollektivavtalens förhandlingsordningar gäller inte några tidsfris- ter för påkallandc av förhandling enligt FFL. 1 lagen talas inte heller om lo- kal eller central förhandling. Inte heller finns några sådana föreskrifter i LRA. Däremot kan det i särskild lagstiftning — t. ex. 37 och 40 åå lagen om anställningsskydd — finnas frister för att talan skulle få föras vid domstol! Av 4 kap. 7 % LRA följer att förhandling måste ha ägt rum innan fristen har gått till ända. om motparten gör invändning härom. Detta behandlas när- mare i det följande.

Den förut berörda överläggningsskyldigheten'enligt 52 & statstjänste- mannalagen och 7 & kommunaltjänstemannalagen innebäri sak inte någon utvidgning av förhandlingsskyldighetcn före rättegång. Den hänger sam- man med' det s.k. avtalsförbudet på det offentliga tjänstemannaområdet. Uppkommer det tvist i en avtalsförbjuden fråga och skall talan i saken handläggas enligt LRA. åligger det arbetsgivare eller arbetstagarorganisa- tion som avser att väcka talan vid AD att bereda motparten tillfälle till sär- skild överläggning i frågan. Sådan överläggning jämställs med förhandling vid tillämpning av talefristcn i 37 & lagen om anställningsskydd. Överlägg_ ningsskyldigheten gälleri likhet med förhandlingsskyldigheten enligt FFL även sådan löntagarorganisation som inte står i kollektivavtalsförhållande till den offentlige arbetsgivaren. Lika litet som förhandlingsskyldigheten drabbar enskild arbetstagare gäller någon överläggningsplikt om arbetsta- gare ensam vill väcka talan.

Reglerna om förhandlingsskyldighet eller överläggningsplikt före rätte- gång gäller endast i mål som förs till AD som första domstol. Gäller tvisten en oorganiserad arbetstagare skall talan väckas vid tingsrätt. Där gäller in- te någon förhandlings- eller överläggningsplikt. inte ens om målet sedan överklagas till AD.

Förhandlingskravet i 4 kap. 7 & LRA är också begränsat i vissa andra hänseenden. Förhandling eller överläggning behöver således inte äga rum i tvist huruvida stridsåtgärd har företagits i strid mot kollektivavtal eller fö- reskrift i särskild lag eller tvist om påföljd av sådan åtgärd. Talan får också upptas till prövning utan att förhandling eller överläggning har ägt rum. om det inte har berott på käranden att förhandlingen eller överläggningen inte har ägt rum. t. ex. vid förhandlingsvägran från motpartens sida. Av LRA framgår också att s. k. interimistiska yrkanden får prövas innan förhand-

• Sida 173
•  Original

Prop. 1975/76:105 Bilagal Arbetsmarknadsdepartementet |59

lings- eller överläggningskravet är uppfyllt. Däremot får målet inte slutligt prövas.

Frågor rörande förhandlingsskyldigheten har förts under AD:s prövning i ett inte obetydligt antal fall. Flertalet avgöranden hänför sig till tiden före tillkomsten av LRA. men de torde alltjämt äga giltighet. Beträffande om- fattningen av de förda förhandlingarna har AD exempelvis uttalat. att för- handlingskravet inte får fattas så att förhandlingar av en objektivt sett önskvärd fullständighet måste ha ägt rttm. Har parterna haft tillfälle att ytt— ra sig om föreliggande tvistefrågor på ett för ändamålet utlyst sammanträ- de är lagstadgandets syfte uppfyllt. Vad tidsfristerna beträffar har AD utta- lat att part som försitter sådan tidsfrist och således inte kan mot andra par- ters bestridande få förhandling till stånd. med hänsyn till förhandlingskra- vet förlorar möjligheten att dra saken inför AD:s prövning. Å andra sidan har AD ansett. att motpart som utan invändning går in i en för sent påkal- lad förhandling därmed har avstått från möjligheten att få talan avvisad. Så har också ansetts vara fallet då part vid förberedelse inför AD har ingått i svaromål utan att göra förhandlingsinvändning. Frågan hurtivida förhand- lingskravet är uppfyllt prövas således av AD först efter invändning av part. inte ex officio (jfr. prop. 1974: 77 s. 175). l AD:s rättstillämpning har också aktualiserats frågan om enskild organisationsmedlems bttndcnhet av de tidsfrister för påkallande av förhandling eller talans väckande som finns in- tagna i kollektivavtalens förhandlingsordningar. Stadgas sålunda i för- handlingsordning att talan skall väckas vid AD inom viss tid efter avsluta— de förhandlingar. åligger det medlem (arbetsgivare eller arbetstagare). vars förening inte vill föra tvisten till AD. att själv iakttaga tidsfristen om han på egen hand vill väcka talan vid AD. I princip åligger det vidare medlemmen att iakttaga en sådan bestämmelse i förhandlingsordningen som innebär att förhandling skall påkallas inom viss tid efter det att hans organisation har fått vetskap om det förhållande som har föranlett tvisten. [ stället för den uteblivna förhandlingsframställningen från organisationens sida åligger det då medlemmen — om han inte äger själv påkalla förhandling — att före tids- fristens utgång själv framställa anspråket till motparten. Det är givet att det med detta synsätt stundom uppkommer problem när det gäller att bestäm- ma hur de avtalade tidsfristerna skall beräknas vid tillämpning på enskild medlem. Härvid märks särskilt det fallet då enligt avtalet talan vid AD skall väckas inom viss tid efter avslutandet av central förhandling. men nå- gon central förhandling inte har ägt rum. Beträffande AD:s rättstillämpning hänvisas närmare till SOU 1975: i s. 549 ff.

9.2. Kommittén

Kommittén konstaterar inledningsvis att kollektivavtalens förhandlings— ordningar har ett betydande värde. De inte bara bidrar till att förenkla kommande processer. 'fidsfristerna skapar reda i parternas inbördes för-

• Sida 174
•  Original

-P.rop.1975/76:105 Bilagal Arbetsmarknadsdepartementet 160

hållande. Och uppkomna fullgörelsetvister tillåts inte fortleva annat än un- der begränsad tid. Kommittén anser därför att motsvarande bestämmelser nu bör lagfästas. Reglerna kommer därmed att utgöra ett komplement till det allmänna förhandlingskrav som har uppställts i 4 kap. 7 & LRA.

De nya bestämmelserna föreslås omfatta i princip varje tvist som avser den nya lagstiftningen. Kommittén föreslår också vissa ändringar av de ta- lefrister som upptas i lagen om anställningsskydd och därmed jämförlig lagstiftning. Härigenom vill kommittén uppnå ett enhetligt system för hela arbetsmarknaden. Reglerna om olika tidsfrister föreslås dock bli dispositi- va på det sättet att arbetsmarknadens parter genom kollektivavtal skall kunna göra de anpassningar som betingas av de särskilda förhållanden som kan råda inom olika verksamhetsområden.

Vad härefter gäller den närmare innebörden av kommitténs förslag kan noteras att reglerna i sina huvuddrag nära ansluter till de förhandlingsord- ningar som nu gäller på arbetsmarknaden. Till en början föreslås sålunda. att tvist om kollektivavtal eller om den föreslagna lagens tillämpning inte skall få prövas av AD förrän de avtalsslutande parterna har sökt bilägga tvisten genom förhandling (55 å). Därmed avses normalt både lokal och central förhandling.

Gäller tvisten skadestånd eller annan fullgörelse på grund av kollektiv- avtal eller förhållande som regleras i den nya lagstiftningen. föreslås vidare särskilda regler (tidsfrister) om preskription av talerätten. Olika regler föreslås därvid. beroende på om parterna är förhandlingsskyldiga eller ej.

Uppkommer tvist mellan kollektivavtalsbundna parter skall framställ- ning orn lokal förhandling göras inom fyra månader från det parten fick kännedom om det förhållande vartill fullgörelseyrkandet hänför sig. Fram- ställning om central förhandling skall göras inom två månader från avslu- tandet av den lokala förhandlingen. Också en yttersta tidpunkt anges inom vilken förhandling kan påkallas. nämligen två år efter att det förhållande inträffade vartill yrkandet i tvisten hänför sig. Påkallas inte förhandling in- om rätt tid. är motparten inte skyldig att ställa upp till förhandling (56 5). Har förhandling kommit till stånd. skall enligt förslaget fullgörelsetalan väckas vid AD inom tre månader från den dag den centrala förhandlingen avslutades. Annars går talerätten förlorad (57 å). ] klarhetens intresse har kommittén också föreslagit regler som anger när en förhandling skall anses avslutad (58 å). nämligen då part som har fullgjort sin förhandlingsskyldig- het skriftligen ger motparten besked om att han har frånträtt förhandling- en. Självfallet bör kollektivavtalspartcrna med bindande verkan kunna komma överens om andra förutsättningar för vidmakthållande av rätten till fullgörelsetalan. Detta är möjligt med den dispositivitet som förut har be- rörts.

Liksom enligt gällande rätt gör kommittén vissa undantag från förhand- lingskravet. Förbudet mot domstolsprövning utan föregående förhandling gäller t.ex. inte vid förhandlingsvägran från motpartens sida. Förhand-

• Sida 175
•  Original

Prop. 1975/76:105 Bilagal Arbetsmarknadsdepartementet l6l

lingskravet gäller inte heller vid tvist om stridsåtgärd. För s.k. vilda strej- ker föreslår kommittén emellertid ett annat förfarande — nämligen över- läggning på lokal nivå omedelbart efter det att kännedom har vunnits om den vilda strejken (33 5). Och i sådana fall fordras att överläggning skall ha ägt rum eller i varje fall ha påkallats av käranden. innan AD får pröva tvis- ten. De allmänna reglerna om förhandlingsskyldighct. tidsfrister m. m. gäl- ler vidare inte i de särskilda situationer som berörs av kommitténs förslag om tolkningsföreträde i arbetsledningsfrågor (27 s'). Där gäller andra reg- ler. vilka har redovisats i det föregående.

De nu berörda bestämmelserna har gällt kollektivavtalsbundna parter med förhandlingsskyldighet enligt 4 kap. 7 & LRA. dvs. de parter som nor- malt uppträder inför AD. Kommittén aktualiserar emellertid också frågor som hänger samman med den situationen att enskilda arbetsgivare eller ar- betstagare för talan inför AD.

Vad först gäller enskild kollektivavtalsbunden arbetstagare. vars för- ening inte har iakttagit de talefrister som föreskrivs i lagen eller i kollektiv- avtal som har trätt i lagens ställe. föreslår kommittén att medlemmen skall få en särskild tidsfrist om en månad för väckande av talan vid AD efter det att föreningens tidsfrist gick ut (59 å). Har arbetstagarens förening inte för- handlat med arbetsgivarparten. kommer tvisten att kunna föras till AD utan föregående förhandling. Det bör nämligen enligt kommittén inte kom- ma i fråga att ålägga arbetstagare någon egen förhandlingsskyldighet gente- mot arbetsgivarsidan. Den föreslagna regeln om en förlängd tidsfrist av en månad (59 &) gäller även enskild arbetsgivare. som vill föra talan utan stöd av sitt förbund. Är arbetsgivaren bunden av kollektivavtal har förhandling som regel ägt rum: detta följer av den föreslagna 55 s". För vissa undantags- fall. då förhandling likväl inte har ägt rum. skall arbetsgivaren vara berätti- gad att föra talan vid AD utan att först ha förhandlat. AD skall dock ha be- fogenhet att förelägga arbetsgivaren att träda i förhandling. om det motive- ras av utredningsskäl etc.

Även mellan parter som inte ståri kollektivavtalsförhållande till varand- ra kan tvister uppkomma som skall handläggas direkt via AD. t. ex. mål om förhandlingsskyldighet och föreningsrättskränkning enligt den före— slagna FKl.. Detsamma gäller tvister rörande t. ex. lagen om anställnings— skydd.

Enligt kommitténs mening saknas anledning att föreskriva någon sär— skild förhandlingsordning med lokal och central förhandling för parter som inte är bundna av kollektivavtal till varandra. Kommittén menar att det all— männa stadgandet i 4 kap. 7 & LRA är tillräckligt. nämligen att talan inte får upptas till prövning av AD förrän förhandling har ägt rum. Däremot anser kommittén att regler om tid för väckande av fullgörelsetalan bör gälla även för parter. som inte är bundna av kollektivavtal. Är parten berättigad att påkalla förhandling enligt de allmänna reglerna om förhandlingsrätt — dvs. fackförening eller förening av arbetsgivare liksom enskild arbetsgivare i

l l—Ri'ks'dugen 1975/76. ] sam/. Nr 105 . Bilaga 1

• Sida 176
•  Original

Prop. 1975/76:105 Bilagal Arbetsmarknadsdepartementet 162

förhållande till fackförening — föreslås dels att förhandling skall påkallas inom fyra månader från det parten fick kännedom om det förhållande var- till yrkandet hänför sig och senast inom två år från det förhållandet inträf- fade. dels att fullgörelsetalan skall väckas inom tre månader från den dag förhandlingen avslutades. [ övrigt — t. ex. i fråga om förlust av talerätten. rätt till förlängd tidsfrist för enskild föreningsmedlem osv. — föreslås sam- ma regler som för kollektivavtalsbundna parter.

För sådana undantagsfall som att enskild oorganiserad arbetstagare för en fullgörelsetalan direkt vid AD. t. ex. skadestånd för föreningsrätts— kränkning. föreslås att parten för att ej förlora talerätten skall väcka fullgö- relsetalan vid AD inom fyra månader efter det att han fick kännedom om det förhållande vartill yrkandet hänför sig och senast inom två år från det att förhållandet inträffade.

Kommittén föreslår som nämnts också regler som syftar till att samord- na de allmänna talerättsregler och de särskilda talerättsreglerna i lagen om anställningsskydd och förtroendemannalagen. Kommitténs förslag torde också få ta sikte på de motsvarande reglerna i lagen (19741981) om arbets- tagares rätt till ledighet för utbildning. Denna lag har nämligen. med hän- syn till de tidsramar som sattes upp för utredningsarbetet. kommit att falla utanför kommittéförslaget.

Att kommittén särskilt uppmärksammar talefristerna i 37 och 40 åå lagen om anställningsskydd hänger samman med att ett yrkande om ogiltigför- klaring eller skadestånd på grund av uppsägning också kan angripas med tillämpning av reglerna om skydd mot föreningsrättskränkning. För talan gäller då. liksom f. ö. enligt gällande rätt. olika regler beroende av om talan gnmdas på den ena eller andra lagen. Enligt kommitténs mening är detta olämpligt. Kommittén menar också att man så långt det är möjligt bör ef- tersträva enhetliga talerättsregler inom arbetsrättens område. Kommittén föreslår därför sådana ändringar i lagen om anställningsskydd att enhetliga regler kommer att gälla. Dessa regler omfattar också tvist om kollektivav- talsbestämmelser som har trätt i stället för reglerna i lagen om anställnings- skydd.

Vad först gäller talan om skadestånd eller annan fullgörelse menar kom- mittén att de allmänna reglerna om fullgörelsetalan bör kunna göras fullt ut tillämpliga. Visserligen utgår då den nu gällande regeln i 40 5 lagen om an- ställningsskydd om skyldighet att underrätta motparten om anspråket in- om fyra månader efter vunnen kännedom om skadan. Men enligt kom- mitténs förslag inträder inom samma fyramånaderstid en motsvarande skyldighet att påkalla förhandling. om parten är förhandlingsberättigad. el- ler att väcka talan, om förhandlingsrätt inte föreligger. [ övrigt föreligger beträffande förhandlingskravet den skillnaden. att det för påkallande av förhandling införs en förlängd frist av en månad för part. som saknar stöd av sin organisation. och även en yttersta frist av två år efter skadans upp- komst. Beträffande fristerna för väckande av talan inträder enligt förslaget

• Sida 177
•  Original

IProp. 1975/76: 105 Bilaga ] Arbetsmarknadsdepartementet [63

den ändringen att regeln om talans väckande för förhandlingsberättigad part blir tre i stället för fyra månader efter avslutad förhandling och för en icke förhand]ingsberättigad part blir fyra månader i stället för åtta måna- der. Även för dessa senare parter införs en yttersta frist för talans väckan- de av två år efter skadans uppkomst. F.nligt kommitténs mening bör änd- ringarna inte vålla någon olägenhet som motväger fördelarna av ett enhet- ligt regelsystem.

Vad härefter gäller talan om ogiltigförklaring av uppsägning eller avske- dande inträder samma problem som har berörts i det föregående. Olika ta- lerättsregler gäller beroende på vilken lag som talan grundas på. Tidsfris- terna är också avsevärt kortare i lagen om anställningsskydd. Detta moti- verades vid lagens tillkomst bl. a. med önskvärdheten av att uppsägnings- eller avskedandetvister aktualiserades snabbt och helst innan anställning- en hade upphört. "

Kommittén menar därför att det inte kan bli fråga om att utmönstt'a de regler i 37 5 lagen om anställningsskydd som innebär att arbetstagaren är skyldig att inom kortare tid. som regel två veckor efter det att uppsägning- en eller avskedandet skedde. underrätta arbetsgivaren om avsikten att föra ogiltighetstalan. ] övrigt bör emellertid enligt kommittén kunna tillämpas samma regler som har föreslagits för fullgörelsetalan i fråga om tid för för- handlingsframställning och för-talans väckande.

Kommittén konstaterar avslutningsvis att de förändringar som kom- mittén har föreslagit beträffande fullgörelsetalan också bör genomföras be- träffande de motsvarande bestämmelsernai 11 5 lagen om facklig förtroen- demans ställning på arbetsplatsen.

9.3. Remissyttrandena

Kommitténs förslag om enhetliga regler för tvisteförhandling och rätte- gång godtas av flertalet remissinstanser. Förslaget tillstyrks av Svenska kt"HmIllljöl'hlllltlfl. Lands'tingsförbunder. domänverket. RRV och Sveri- ges dumarq/"örbuml. Anmärkningar mot enskildheter i de föreslagna be- stämmelserna framförs bl. a. av SAF. AD,juridiskafakulteten vid Uppsala universitet. LO och TCO.

SAF anser att det är förståeligt och allmänt sett befogat att kommittén har sökt åstadkomma såvitt möjligt enhetliga regler beträffande talefrister- na. SAF invänder emellertid att denna strävan har kommit att medföra be— tydande ändringar till arbetsgivarens nackdel av de regler för talans utö- vande som har föreskrivits i lagen om anställningsskydd. Ändringen inne- bär bl. a. att arbetstagarsidan får sin nuvarande frist om väckande av talan senast 14 dagar efter de. centrala förhandlingarnas avslutande förlängd till tre månader. SAF kan inte finna att det är befogat med en ändring av den- na karaktär i en nyligen beslutad lag. SAF framhåller vidare att förhand- lings- och talereglerna i lagen om anställningsskydd är kopplade till ett där-

• Sida 178
•  Original

Prop. l975/76:105 Bilagal Arbetsmarknadsdepartementet 164

under gällande långtgående betalningsansvar för arbetsgivaren. Att än yt- terligare kraftigt skärpa detta betalningsansvar bör inte komma ifråga en- ligt SAFzs mening.

A!). som ingående uppehåller sig vid bl. a. de av kommittén föreslagna reglema om tvisteförhandling och tid för talans väckande. berör de olikhe- ter i regelsystemet som kommer att föreligga mellan särskilda typer av ar- betstvister. om kommitténs förslag genomförs. Arbetstvister kan enligt AD indelas i tre typer. nämligen dels tvister om kollektivavtal eller om till- lämpning av den nu föreslagna lagen (kollektivavtalstvister). dels tvister om tillämpning av anställningsskyddslagen . förtroendemannalagen m.fl. lagar (anställningsskyddstvister). dels övriga tvister. Denna uppbyggnad av regelsystemet diskuteras av AD i två hänseenden. AD ställer sålunda frågan om kravet på iakttagande av förhandlingsordning bör gälla alla ar- betstvister mellan parter som är bundna av kollektivavtal eller om detta krav i varje fall bör gälla anställningsskyddstvister mellan sådana parter. AD frågar sig vidare. om det finns anledning att göra preskriptionsreglerna tillämpliga även på andra arbetstvister utanför kollektivavtalsområdet än anställningsskyddstvister. Det synes enligt AD böra övervägas. om inte la- gens krav på iakttagande av förhandlingsordning kan utsträckas att gälla varje arbetstvist mellan parter som är bundna av kollektivavtal. Vill avtals- parterna att förhandling skall äga rum på ett från lagen avvikande sätt. bör de givetvis vara oförhindrade att träffa avtal om detta. Beträffande pre- skriptionsreglerna tnenar AD att det finns skäl att i detta sammanhang överväga. om inte enhetliga sådana regler bör införas för alla arbetstvister. En förutsättning för att en sådan ordning skall kunna genomföras torde va— ra att relativt kort preskriptionstid kan godtas även i anställningsförhål- landen i allmänhet. Den av kommittén föreslagna tidsfristen om fyra måna- der från vunnen kännedom om det förhållande vartill yrkandet hänför sig kan måhända. fortsätter AD. utsträckas till sex eller möjligen åtta måna- der. Ges bestämmelserna i kommitténs förslag om förhandlingsordning och preskription ett vidsträcktare tillämpningsområde anser AD att be- stämmelserna lämpligen bör placeras i LRA. som då får ges annan rubrik. AD kommenterar vidare reglerna som rör mål om föreningsrättskränkning resp. talan enligt lagen om anställningsskydd. Vad först gäller frågan. hu- ruvida samma talefrister bör gälla om en talan om ogiltigförklaring av upp- sägning eller avskedande stöds på föreningsrättsreglema eller om anställ- ningsskyddslagens bestämmelser åberopas, anser AD att det inte ligger nå- got orimligt i att ha en längre tidsfrist i fråga om föreningsrättskränkning med hänsyn till att en sådan regelmässigt måste bedömas som särskilt all- varlig. AD menar att det. eftersom det för föreningsrättskränkning har uppställts ett särskilt subjektivt rekvisit för arbetsgivarens del. inte finns samma anledning att ha en snäv talefrist för att skydda arbetsgivarens in- tresse som när det gäller tillämpningen av anställningsskyddslagens regler. Behovet av en samordning med reglerna i den av kommittén föreslagna la-

• Sida 179
•  Original

Prop. 1975./76:105 Bilagal Arbetsmarknadsdepartementet 165

gen rörande föreningsrättskränkning har. enligt AD. uppenbarligen inte så- dan tyngd att det ensamt motiverar den föreslagna avsevärda förlängning- en av tidsfristen i 37 äanställningsskyddslagen. Däremot menar AD att det finns anledning att ägna uppmärksamhet åt samordningen med 4 kap. 7 % LRA. AD anser att problemet kan lösas på ett enklare sätt än kommittén tänkt sig. I 37 &" anställningsskyddslagen kan göras den ändringen att för- handling måste påkallas inom tvåveckorsfristen för att organisationen skall kunna föra talan mot åtgärden. Påkallas inte förhandling. finns möjlighet för arbetstagaren att själv föra talan inom den fyraveckorsfrist som lag- rummet anger. dvs. i princip samma konstruktion som föreslås i 59 & FKL.

Juridiska _filktlln'zun vid Uppsala universitet påpekar att det av lagtexten inte klart framgår huruvida ostridiga anspråk omfattas av preskriptionsreg- lerna. Lagen bör. enligt fakultetens mening. förtydligas på denna punkt. Fakulteten erinrar därvid om att preskriptionsreglerna i huvudavtalet mel- lan SAF och l.O inte gäller ostridig fordran. Fakulteten anför vidare att preskriptionsreglerna i FKL är avsedda att gälla för oorganiserad arbetsta— gare — liksom för arbetstagare organiserad i annan förening än den som står som kollektivavtalspart på arbetsplatsen — såvitt avser anspråk grundade på den föreslagna lagen. När dylika utomstående arbetstagare arbetar på arbetsplats. där arbetsgivaren är kollektivavtalsbunden. är det vanligt att kollektivavtalet i enlighet med personligt avtal eller bruket på arbetsplatsen får ge innehåll åt de enskilda arbetsavtalen. Fakulteten me- nar att de föreslagna preskriptionsreglerna inte synes vara avsedda att gäl- la anspråk som i dylika tjänsteavtalsrelationer indirekt grundas på kollek- tivavtalet. men frågar sig om det inte vore önskvärt med en enhetlig regle- ring av preskriptionsfrågorna.

LO och TCO anser att om arbetsgivaren åsidosätter den lokala arbetsta- garorganisationens tolkningsföreträde. arbetstagarsidan bör få rätt att utan föregående förhandling väcka talan om påföljd och rättelse. Förhandlingar torde i regel ha förekommit före tolkningsföreträdets utnyttjande. Organi- sationerna är också överens om att den tidsfrist om tre månader. som före- slås för väckandc av talan. bör utökas till fyra månader. [ annat fall menar LO och TCO att förslaget ären försämring i förhållande till bestämmelser- na i lagen om anställningsskydd.

Talan om skadestånd i anledning av olovlig stridsåtgärd bör. enligt LO:s mening. väckas inom en månad från den dag stridsåtgärden avslutades. LO anser vidare att förhandling skall anses avslutad den dag justerat pro- tokoll föreligger. Med de korta talefrister som gäller menar LO att det är nödvändigt att protokollet kommer parterna till handa innan talefristcn el- ler rätten att påkalla förhandling går ut.

Svens/ta lmn.s'pormrlwmrcyförhumiet ser inga vägande skäl varför par- terna på arbetsmarknaden skall skyddas genom ytterst korta preskrip- tionstider. Enligt förbundets mening bör det vara tillräckligt med en sex- månadersfrist för påkallande av lokal förhandling. Därefter bör allmänna preskriptionsregler gälla. alltså vanlig tioårspreskription.

• Sida 180
•  Original

Prop. 1975/76:105 Bilagal Arbetsmarknadsdepartementet 166

10. Övriga frågor

I detta avsnitt behandlas frågor som berör det s. k. arbetstagarbegrep- pet. AD:s verksamhet. förhandlingsrätt för pensionärer och politisk verk- samhet på arbetsplatserna.

Härutöver kan nämnas att arbetsrättskommittén har övervägt behovet av lagstiftning beträffande arbetsmarknadsorganisationernas uppbyggnad och verksamhetsformer samt betydelsen och verkningarna av företagan- dets internationalisering.

Liksom FFL upptar kommitténs förslag regler om hur en organisation skall vara beskaffad för att betraktas såsom en förening av arbetsgivare resp. arbetstagare. Någon allmän lagstiftning om organisationernas upp- byggnad. inre förhållanden och verksamhet anser kommittén däremot inte böra övervägas nu. Först om ytterligare erfarenheter ger vid handen ett klart behov av lagstiftning. bör enligt kommitténs mening komma i fråga att den vägen göra ingrepp i utvecklingen av organisationsväsendet.

När det gäller s. k. multinationella företag konstaterar kommittén att de grundläggande regler om förenings- och förhandlingsrätt. om behörighet att sluta kollektivavtal och om rätt att vidta fackliga stridsåtgärder. som kommitten föreslår. i lika mån gäller för utlandsägda företag i Sverige och för svenska företag här i landet. 1 övrigt påpekar kommittén bl.a. att lag- förslaget bygger på att vanliga internationellt privaträttsliga regler skall gälla för rättsförhållanden med internationell anknytning och för svensk domstols behörighet att ta upp tvister med sådan anknytning.

10.1. Arbetstagarbegreppet H). I . / Gällande rätt

Den nu gällande s. k. arbetsfredslagstiftningen. varmed här avses FFL. MedlL. KAL och arbetstvistlagen. är tillämplig på förhållandet mellan ar- betsgivare och arbetstagare. Såsom arbetstagare betraktas härvid enligt ut- tryckliga stadganden i de olika lagarna även den som. utan att anställnings- förhållande föreligger. utför arbete för annans räkning och därvid till denne intar en beroende ställning av väsentligen samma art som en arbetstagares till arbetsgivaren (s.k. beroende uppdragstagare). Härvid anses den för vars räkning arbetet utförs såsom arbetsgivare.

Liksom all övrig gällande arbetsrättslig lagstiftning bygger arbetsfreds- lagstiftningen på det s.k. civilrättsliga arbetstagarbegreppet. Detta ligger till grund även i annan lagstiftning av central betydelse. såsom lagen (l9591243) om yrkesskadeförsäkring (YFL). lagen (l9621381) om allmän försäkring (AFL). förmånsrättslagen(l970: 979) och skadeståndslagen(l972: 207). Också i skatte— och exekutionslagstiftningen förekommer be- greppet arbetstagare. förenat med viktiga rättsföljder.

Kommittén har i betänkandet lämnat en utförlig redogörelse för såväl

• Sida 181
•  Original

Prop. 1975/76:105 Bilagal Arbetsmarknadsdepartementet 167

äldre som gällande rätt rörande arbetstagarbegreppet. Därvid har kom- mittén redovisat den utveckling sotn skett i lagstiftning och rättstillämp- ning och som lett bl.a. till att man inte längre har att räkna med en skillnad mellan det civilrättsliga arbetstagarbegreppet och ett tidigare i vissa sam- manhang tillämpat s. k. socialt eller socialrättsligt arbetstagarbegrepp. Rättsutvecklingen har också medfört att det civilrättsliga arbetstagarbe- greppet efter hand har fått en allt vidare omfattning. Beträffande denna rättsutveckling och för en mer ingående analys av lagstiftning. rättspraxis och doktrin rörande arbetstagarbegreppet hänvisas till betänkandet (s. 691—737). Här skall redovisas endast huvuddragen hos det civilrättsliga arbetstagarbegreppet enligt gällande rätt.

Enligt vedertagen systematik indelas arbetsavtalen. varmed förstås alla avtal som huvudsakligen går ut på arbetsprestation. i tjänsteavtal (anställ- ningsavtal. enskilda arbetsavtal) och uppdragsavtal. Parteri tjänsteavtalet är arbetsgivare och arbetstagare. Parterna i uppdragsavtalet benämns upp- dragsgivare och uppdragstagare. Allmänt sett kännetecknas uppdragsavta- let i förhållande till tjänsteavtalet av att uppdragstagaren enligt uppdrags- avtalet och eljest gentemot uppdragsgivaren har en självständigare ställ- ning än den som den genomsnittlige arbetstagaren har gentemot arbetsgi— varen. Detta återspeglas i att man såväl i domstolspraxis och litteratur som i lagtext ofta använder termen självständig företagare för att beteckna upp- dragstagare. ehuru dessa begrepp inte alltid är synonyma.

För att en person i civilrättslig mening skall vara att betrakta som arbets- tagare hos annan måste förhållandet mellan parterna vara grundat på avtal. dvs. på frivilligt åtagande. Vidare krävs att detta avtal går ut på att den ene parten. arbetstagaren. skall prestera arbete för motpartens. arbetsgiva- rens. räkning.

Till följd av kravet på avtal kommer framför allt personer som utför ar- bete på grund av offentligrättsligt tvång att falla utanför arbetstagarbegrep- pet. Till denna kategori hör värnpliktiga. vapenfria tjänstepliktiga. civilför- svarspliktiga och brandsläekningspliktiga. som utför arbete i denna egen- skap. Såsom arbetstagare kan till följd av kravet på avtal inte heller den an- ses. som utför arbete i egenskap av intagen på kriminalvårdsanstalt eller på ungdomsvårdsskola. tvångsintagen på sjukhus för sluten psykiatrisk vård. omhändertagen på allmän vårdanstalt för alkoholmissbrukare. m.fl. Inte heller torde kunna anses att ett arbetstagatförhållande kommer till stånd om någon åläggs arbete med stöd av allmänna tjänstepliktslagen (1959: 83). Däremot synes den som från början haft sitt rättsförhällande till motparten reglerat av tjänsteavtal men som sedermera i detta förhållande tillfälligt un- derkastas någon form av tjänsteplikt alltjämt vara att betrakta såsom ar- betstagare i civilrättslig mening.

För att det skall vara fråga om ett arbetstagarförhållande fordras vidare att den part som enligt avtalet har åtagit sig att utföra arbete för motpartens räkning själv åtminstone deltar — eller vid en bedömning på förhand förut-

• Sida 182
•  Original

Prop. 1975/76:105 Bilagal Arbetsmarknadsdepartementet 168

sätts skola delta — i det arbete som utgör föremål för avtalet. Ett arbetsav- tal vari juridisk person står som arbetspresterande part kan således aldrig utgöra ett tjänsteavtal (här bortses från fall (lärjuridisk person insatts som avtalspart för skens skull).

Kravet på avtal och på att detta skall gå ut på att den ena parten skall prestera arbete för motpartens räkning skiljer inte tjänsteavtalen från upp- dragsavtalen. Det är vidare inte ovanligt att den arbetspresterande parten i ett uppdragsavtal själv utför eller deltari det arbete som utgör föremål för parternas avtal. När det i sådana fall gäller att avgöra huruvida fråga är om ett arbetstagarförhållande eller ett uppdragstagarförhållande tillämpar domstolarna numera en metod enligt vilken man gör en helhetsbcdömning av samtliga omständigheter i varje enskilt fall. Härvid tas hänsyn inte en- dast till innehållet i avtalet mellan parterna utan även till omständigheter utan omedelbar anknytning till detta avtal (jfr numera — utöver de i betän- kandet nämnda rättsfallen — AD 1975133). Denna rättstillämpning har stöd i förarbetena till olika lagari vilka arbetstagarbegreppet äger betydelse.

I rättslitteraturen har man med ledning av domstolarnas praxis brukat sammanställa uppräkningar av de många omständigheter. vilka anses tala för att en arbetspresterande part i förhållande till motparten är att betrakta ' som arbetstagare respektive uppdragstagare (självständig företagare). En sådan uppräkning återfinns i betänkandet (s. 722).

Det är uppenbart att den angivna metoden för gränsdragningen mellan arbetstagare och uppdragstagare (självständig företagare) lämnar utrymme för att likartade gränsfall kan komma att bedömas på skilda sätt av olika domstolar utan att detta beror på principiella skillnader i rättsuppfattning. Härtill kommer att man på förevarande område har att räkna med en fort- gående rättsutveckling som kan medföra att ett rättsförhållande som vid en tidpunkt bedömts som ett uppdragstagarförhållande vid en senare tidpunkt bedöms som ett arbetstagarförhållande. Uttalanden av denna innebörd har upprepade gånger gjorts i förarbetena till olika lagar.

Avsaknaden av en skarp och enkel gränsdragning mellan tjänsteavtal och uppdragsavtal kan givetvis sägas innebära vissa olägenheter. 1 åtskilli- ga sammanhang har den tanken väckts att man skulle söka ge arbetstagar- begreppet en entydig definition. Detta har dock hittills inte skett.

Såsom redan har nämnts anges emellertid gränsen för arbetsfredslag- stiftningens tillämpningsområde inte gå mellan arbetstagarförhållanden och uppdra'gstagarförhållanden. Definitionsmässigt går gränsen i stället mellan å ena sidan arbetstagare i civilrättslig mening och s. k. beroende uppdragstagare. vilka kategorier omfattas av lagstiftningen. samt å andra sidan uppdragstagare i övrigt. Rörande den närmare innebörden av denna gränsdragning får hänvisas till redogörelsen i betänkandet (s. 700—705. 707—712 och 725—727). Här skall endast nämnas att även gränsdragningen mellan beroende uppdragstagare och andra uppdragstagare bygger på en helhetsbcdömning av samtliga föreliggande omständigheter. Härvid blir

• Sida 183
•  Original

Prop. 1975/76:105 Bilagal Arbetsmarknadsdepartementet 169

det ytterst fråga om att efter skälighet pröva huruvida uppdragstagaren — med hänsyn bl. a. till sin btrndenhet vid uppdragsgivaren. dennes inflytan- de och kontroll över uppdragstagarens verksamhet samt den senares so- ciala och ekonomiska ställning — bör ansesjämställd med en arbetstagare.

Av det tidigare anförda framgår att även uppdragstagarförhållandet grundas på avtal mellan parterna. Härav följer att den som utför arbete på grund av offentligrättsligt tvång eller såsom intagen eller omhändertagen på vårdanstalt inte faller under begreppet beroende uppdragstagare.

De bestämmelser varigenom de beroende uppdragstagarna inordnades under arbetsfredslagstiftningen tillkom år 1945. De skall ses mot bakgrund av att AD vid den tiden i sin rättstillämpning gav det civilrättsliga arbetsta- garbegreppet en uttolkning som medförde ett snävare tillämpningsområde för arbetsfredslagstiftningen än som följer av den numera tillämpade meto- den för avgörande av huruvida någon är att i civilrättslig mening betrakta som arbetstagare. 1 dag stämmer de bedömningsgrunder. som enligt förar- betena till 1945 års lagstiftning skall tillämpas vid gränsdragningen mellan beroende uppdragstagare och övriga uppdragstagare. nära överens med de grunder som tillämpas vid gränsdragningen mellan arbetstagare i civilrätts- lig mening och uppdragstagare (självständig företagare). Detta innebär otvivelaktigt att det civilrättsliga arbetstagarbegreppet numera omfattar en stor del av de grupper. som år 1945 avsågs med lagstiftningen om de be- roende uppdragstagarna.

Med anknytning till frågan om gränsdragningen mellan arbetstagare och uppdragstagare kan uppkomma det speciella problem. som brukar diskute— ras under beteckningen mellanmansfall. Dessa kännetecknas av att en per- son som åtagit sig arbete för annans räkning utför arbetet tillsammans med medhjälpare som anskaffats av honom. Medhjälparna är i regel att anse som arbetstagare. 1 Vissa fall kan emellertid uppkomma tvekan om vem som är medhjälparnas arbetsgivare: den person för vars räkning arbetet ut- förs (huvudmannen) eller den som gentemot huvudmannen har åtagit sig arbetet (mellanmannen).

Om mellanmannen i förhållande till huvudmannen varit att anse som självständig företagare har man i rättspraxis utgått från att mellanmannen — inte huvudmannen — är arbetsgivare i förhållande till medhjälparna (nu- mera kan hänvisas till — utöver de i betänkandet s. 728 nämnda rättsfallen — AD 1975233). Har mellanmannen däremot befunnits vara arbetstagare hos huvudmannen har domstolarna i fall. där det civilrättsliga arbetstagar- begreppet tillämpats och fråga varit huruvida av mellanmannen anskaffade medhjälpare skulle anses som arbetstagare hos huvudmannen eller mellan- mannen. med tillämpning av rent civilrättsliga normer ansett tjänsteavtal föreligga mellan huvudmannen och medhjälparna. Härvid harantingen an- setts föreligga ett skenavtal mellan huvudmannen och mellanmannen. äg- nat att dölja det verkliga förhållandet att såväl mellanman som medhjälpa- re varit arbetstagare hos huvudmannen. eller har mellanmannen uppfattats

• Sida 184
•  Original

Prop. 1975/76:105 Bilagal Arbetsmarknadsdepartementet 170

såsom fullmäktig för huvudmannen eller som representant för ett arbetslag (ackordslag). med fullmakt att genom tjänsteavtal binda huvudmannen och medhjälparna i förhållande till varandra (jfr betänkandet s. 728—730).

Såsom tidigare har nämnts kännetecknas arbetsavtalen (tjänsteavtal och uppdragsavtal) av att de går ut på att ena parten skall prestera arbete för motpartens räkning. Härigenom uppdras en gräns mot åtskilliga andra av- talstyper. Det bör emellertid uppmärksammas att man härvid måste räkna nrcd förekomsten av kombinerade avtal. Så kan exempelvis vid nyttjande- rättsavtal nyttjanderättshavaren ha åtagit sig skyldighet att utföra arbete för upplåtarens räkning. varvid rättsreglerna om arbetsavtal kan bli till— lämpliga i denna del (jfr betänkandet s. 730). Vidare har i ett fall i AD:s praxis — AD 1969z3l — bcnsinstationsinnehavare. som av oljebolag för vidareförsäljning köpte produkter i fast räkning. med hänsyn till kontrak- tcns innehåll samt omständigheterna i övrigt ansetts utföra arbete för olje- bolagets räkning samt därvid omfattas av FFL (såsom arbetstagare i civil- rättslig mening eller såsom beroende uppdragstagare).

En särskild fråga är huruvida den som är delägare i ett företag samtidigt — om han utför arbete i företaget — kan vara att betrakta som arbetstagare hos övriga delägare eller. om företaget ägs av en juridisk person. hos den- na. l denna del gälleri huvudsak följande. Att en person är aktieägare i ett aktiebolag utesluter inte att han — om han utför arbete i aktiebolagets rö- relse — kan vara att betrakta som arbetstagare i aktiebolagets tjänst. Detta gäller även om aktieägaren samtidigt är styrelseledamot och firmatecknare i aktiebolaget. Likaså kan medlem i ekonomisk eller ideell förening som ut- för arbete för föreningens räkning. vara att anse som arbetstagare hos för- eningen. Även kommanditdelägare i kommanditbolag kan vara att betrakta som arbetstagare i kommanditbolagets tjänst eller i enkelt bolag. Huvud- delägare i kommanditbolag och delägare i annat handelsbolag har däremot i praxis inte ansetts kunna betraktas såsom samtidigt anställd hos bolaget eller hos den eller de andra delägarna.

Rörande gränsdragningen mellan tjänsteavtal och bolagsavtal och här- med sammanhängande frågor får hänvisas till betänkandet (s. 732—735).

Beträffande några speciella kategorier märks följande. Den som sysselsätts i beredskapsarbcte. arkivarbete eller musikerhjälp eller i verkstad inom arbetsvården är enligt vedertagen uppfattning att be- trakta som arbetstagare i civilrättslig mening. Detsamma gäller lärlingar och praktikanter. även om de inte erhåller kontant lön för sitt arbete utan vederlaget utgörs endast av den utbildning och praktik de erhåller. Elever i yrkesskola eller annan undervisningsanstalt synes däremot i regel inte kunna betraktas som arbetstagare i civilrättslig mening. Det torde här bl. a. brista i fråga om att förhållandet skall vara grundat på avtal. Dock torde elev vid s. k. inbyggd yrkesskola — skola där undervisningen i yrkesarbetc helt är förlagd till arbetsställe utom skolan enligt därom träffad uppgörelse

• Sida 185
•  Original

Prop. 1975/76:105 Bilagal Arbetsmarknadsdepartementet 171

med vederbörande företag — anses falla under det civilrättsliga arbetsta- garbegreppet.

Innehavare av offentliga och privata s. k. förtroendcuppdrag (förtroen— desysslor) är i regel inte att anse såsom arbetstagare i civilrättslig mening. Fall han dock tänkas. där utvecklingen beträffande förtroendesyssla av visst slag gått därhän att innehavaren av sysslan kommit att — exempelvis med avseende på karaktären av arbetet och vederlag för detta — inta en ställning som i så hög grad liknar en arbetstagares att övervägande skäl ta- lar för att åtminstone i vissa hänseenden likställa honom med en sådan (jfr NJA 1971 s. 6.9).

[0.1.2 S . k. kringgående av arbeLstt'lgrlrbrgrcppt'!

Gällande rätt. med rådande principiell avtalsfrihet. innebär att den som vill få arbete utfört för sin räkning har möjlighet att välja mellan olika lös- ningar. Han kan anställa arbetstagare för arbetet. Om detta av någon an- ledning inte anscs lämpligt. kan han i stället vända sig till någon som i egen— skap av självständig företagare eller eljest på trppdrag åtar sig arbetet.

Sedan en tid förekommer i allt större omfattning att arbetsgivare. i stål— let för att anlita anställd arbetskraft. väljer att låta utföra arbete för sin verksamhets räkning under andra former. t. ex. på entreprenad eller med anlitande av andra former av uppdragsavtal. Från fackligt håll har man gett uttryck för oro och stort missnöje med anledning av denna utveckling. I och för sig accepterar man att företag och myndigheter i viss omfattning och på ett seriöst sätt anlitar utomståendes tjänster för vissa uppgifter. Med hänsyn till den fortgående specialiseringen och kraven på effektiva verksamhetsformer är detta nödvändigt och önskvärt. Missnöjet med de rådande förhållandena grundas på att den alltmer tilltagande användningen av ej anställd arbetskraft i stor utsträckning bottnar i en önskan att undgå tillämpning av kollektivavtal samt lagstiftning om arbetarskydd. semester. anställningsskydd m.m.

De företeelser mot vilka kritik riktas är i viss mån av olika natur. Stun- dom ger man genom formella avtalskonstruktioner den. som i realiteten har en arbetstagares ställning och villkor. sken av att i förhållande till ar- betsgivaren vara en självständig företagare som utför arbetet enligt upp- dragsavtal. på entreprenad. såsom kommissionär eller i liknande former. Inte sällan rör det sig därvid om personer. vilka sedan tidigare är anställda hos arbetsgivaren men som uppmanas att — med eller mot sin egen önskan — övergå till verksamhet som "självständiga företagare". Inom vissa branscher praktiseras att arbetsgivare hyr ut arbetsplatseri sin rörelse till personer som uppträder som självständiga företagare. Exempel på förfa- randen av denna art finns i FD:s praxis. Ett annat tillvägagångssätt är att man mellan den som arbetar för ett företags räkning och detta företag skju- ter in en mellanman. Denne står formellt som arbetsgivare. trots att det i realiteten är företaget som har denna funktion. Mellanmannen betecknas

• Sida 186
•  Original

Prop. 1975/76:105 Bilagal Arbetsmarknadsdepartementet 172

som entreprenör c. (1. Han är ofta inte bunden av kollektivavtal och saknar stundom både vilja och förmåga att fullgöra en arbetsgivares förpliktelser. Ibland har mellanmannen inte någon annan uppgift än att skriva ut faktura på utfört arbete. Det förekommer att man för arbete på en enda arbetsplats bildar hela kedjor av sådana mellanmansförhallanden. ibland med inslag av utländska mellanmän. Ett liknande förfarande är att alla som arbetar på en arbetsplats uppträder som entreprenörer. På detta sätt kan exempelvis ett husbygge utföras utan att någon av dem som arbetar på bygget formellt sett är anställd hos annan.

Det äri dessa och liknande fall inte alltid fråga om skenavtal i den me- ningen att avtalet inte fullgörs enligt sitt innehåll. I stället kan förhållandet vara det. att den som under rättsligen giltiga former utför arbete åt annan såsom uppdragstagare har en sådan social och ekonomisk ställning att han allmänt sett bör åtnjuta de rättigheter och det skydd som kollektivavtal och lagstiftning ger åt arbetstagare. Om en sådan person i sin tur har anställda år dessa arbeta under otrygga förhållanden. [ mellanmansfallen kan såväl enskilda som allmänna intressen komma i kläm på grund av bristande eko- nomisk bärkraft hos mellanmannen eller genom att det på andra grunder är svårt att av denne utkräva arbetsgivaransvar.

I praktiken är det ofta svårt att dra en klar gräns mellan nu angivna före- teelser. Från synpunkten att den sociala trygghetenli arbetslivet måste upprätthållas är emellertid inte någon av dem önskvärd. 1 rättstillämpning- en rörande arbetstagarbegreppet har också domstolarna. även i fall där det inte varit fråga om skenåtgärder. med beaktande av den arbetspresterande partens sociala och ekonomiska ställning stundom funnit honom vara att anse som arbetstagare. Denna rättstillämpning står i överensstämmelse med de intentioner åt vilka lagstiftaren i olika sammanhang gett uttryck.

Det är inte bara kollektivavtal och arbetsrättslig lagstiftning som kring- gås och urholkas på nu angivna och liknande sätt. Den som anlitar upp— dragstagare i stället för anställda är inte skyldig att utan anmaning lämna kontrolluppgift till ledning för taxering. och han behöver inte heller göra avdrag för preliminärskatt eller betala arbetsgivaravgifter (se dock angåen- de vissa lagförslag på dessa områden avsnitt 12.9.1 ). Detta har visat sig medföra att det allmänna undandras skatter och avgifter i en utomordent- ligt betydande omfattning. Härigenom kan såväl uppdragsgivare som upp- dragstagare göra sådana vinster att seriösa entreprenadföretag inte kan hävda sig i konkurrensen med mindre nogräknade företag. Förekomsten av s.k. svarta löner till ”'entreprenöranställda" som på en arbetsplats ar- betar tillsammans med arbetstagare hos lojala arbetsgivare har väckt kraf— tig irritation och utgiort en påfrestning på solidarisk lönepolitik.

Ett överdrivet anlitande av exempelvis entreprenadföretag med egna an- ställda kan också sägas komma i konflikt med den för arbetsfredenväsent- liga industriförbundsprincipen. Vissa händelser på arbetsmarknaden under

• Sida 187
•  Original

Prop. l975/76:.l05 Bilagal Arhetsmarknadsdepartementet 173

senare år har illustrerat. hur en kollektivavtalsbunden arbetsgivare på grund härav kan drabbas av stridsåtgärder mot en icke kollektivavtalsbun- den entreprenör.

De problem det här är fråga om har föranlett krav från olika håll på mot- åtgärder. Bl. ai kan nämnas följande. ljuni l974 överlämnade riksskatte- verket till chefen för finansdepartementet en promemoria rörande kringgå- ende av arbetstagarbegreppet (beträffande innehållet i promemorian. se betänkandet s. 737ff). Hithörande frågor har också behandlats i utred- ningsrapporten ”Rationalisering av skatteadministrationen", som utarbe- tats av en arbetsgrupp inom riksskatteverket och statskontoret. Länssty- relsen i Göteborgs oeh Bohus län hari skrivelse den l4 februari 1975 till fö- retagsskatteberedningen lämnat ett flertal exempel på olika förekommande ”'entreprenadkonstruktioner”' ägnade att medföra möjligheter att utbetala s.k. svarta löner. Handelsanställdas förbund har hos regeringen hemställt om åtgärder mot att kommissionsavtal används såsom medel att dela upp detaljhandelsföretag på flera formellt fristående företag. Handelstjänste- mannaförbundet har hemställt om åtgärder för att åstadkomma tryggare anställningstörhållanden för personal i tratikskolorna varvid förbundet i en promemoria redovisat bl.a. en tendens att tratlklärare på grund av konkur- renssituationen tvingas etablera sig som egna företagare som arbetar "på entreprenad” åt trafikskolor. Frågor om den olaga arbetsförmedlingen har varit föremål för överläggningar mellan arbetsmarknadsdepartementet och arbetsmarknadens organisationer. Flera socialdemokratiska riksdagsmän har tagit ttpp här berörda problem i en motion till l975 års riksdag (mot. 1975: 915). Denna motion har tillkommit efter omfattande kontakter med fackföreningsrörelsen. varvid ett stort antal LO-förbund har redovisat missförhållanden inom flertalet branscher.

Inom regeringen har tillsatts en interdepartemental arbetsgrupp, som under ledning av statsrådet Lidbom har övervägt åtgärder för att komma till rätta med de rådande missförhållandena. Arbetsgruppen har haft ingå- ende överläggningar med bl. a. företrädare för de fackliga organisationer- na.

[0.1.3 Kommittén

Kommittén har intagit ståndpunkten. att dess förslag till lag om förhand- lingsrätt och kollektivavtal i likhet med den nu gällande arbetsfredslag- stiftningen skall vara tillämplig dels på förhållandet mellan arbetsgivare och arbetstagare i civilrättslig mening och dels på förhållandet mellan s.k. beroende uppdragstagare och deras uppdragsgivare. Kommittéförslagets bestämmelser härom (] och 2 åå) har utformats i huvudsaklig överensstäm- melse med motsvarande bestämmelser i den gällande lagstiftningen.

I samband med sin analys av det civilrättsliga arbetstagarbegreppet i dess nuvarande utformning har kommitten bl. a. berört frågan om enhetlig- het vid tillämpningen av detta begrepp. Kommittén har därvid såsom sin

• Sida 188
•  Original

Prop. 1975/76:105 Bilagal Arbetsmarknadsdepartementet 174

uppfattning uttalat att det. med hänsyn inte minst till enskilda individers intressen. får anses angeläget med en såvitt möjligt enhetlig tillämpning av det civilrättsliga arbetstagarbegreppet om inte starka skäl. hänförliga ex- empelvis till den aktuella lagstiftningens syfte eller utformning i övrigt. i enskilda fall talar för annat.

Kommitténs förslag att det särskilda stadgandet rörande de beroende uppdragstagarna skall behållas har tillkommit i syfte att säkerställa en ge- nerös tillämpning av arbetstagarbegreppet i kommittéförslaget. [ samband härmed har kommittén uttalat. att rättsutvecklingen i fråga om det civil- rättsliga arbetstagarbegreppet visserligen har lett till att de bedömnings— grunder. som enligt förarbetena till l945 års ändringar i arbetsfredslagstift- ningen skall tillämpas vid gränsdragningen mellan beroende uppdragstaga- re och övriga uppdragstagare. stämmer nära överens med de grunder som numera tillämpas vid gränsdragningen mellan arbetstagare i civilrättslig mening och uppdragstagare. Kommittén har emellertid funnit att rättsläget är oklart beträffande vissa grupper av förvärvsarbetande (se betänkandet s. 786 f). Såsom ett exempel har kommittén nämnt. att enligt riksförsäk- ringsverkets vägledning "Vem är arbetstagare?" bensindistributör. som enligt avtal med oljebolag driver bensinstation. inte är att anse som arbets- tagare med avseende på denna verksamhet. medan bensinstationsinne- havare i AD l969: 3l ansågs omfattade av FFL.

Mot den nu angivna bakgrunden har kommittén ansett att man riskerar en inte avsedd begränsning av tillämpningsområdet för en ny lagstiftning om förhandlingsrätt och kollektivavtal m. m.. om kategorin beroende upp- dragstagare utmönstras. Kommittén har även ansett att man genom att bi— behålla stadgandet om de beroende uppdragstagarna ger större möjligheter att för arbetsfredslagstiftningens del _ utan frångående av en rent rättslig bedömning — tillämpa en sådan schablonmässig bedömning av hela yrkes- grupper som har kommit till användning på socialförsäkringsområdet.

Kommittén har i betänkandet även berört problemet med kringgående av kollektivavtal och lagstiftning genom användning av andra former för avtal om z-trbetsprestationer än tjänsteavtal. Beträffande avtalskonstruktio- ner av skenkaraktär har kommittén funnit att dessa. med hänsyn till den numera tillämpade metoden för avgörande av huruvida en person i förhål- . lande till annan är att betrakta såsom arbetstagare eller uppdragstagare (självständig företagare"). knappast vållar problem som motiverar lagstift- ning på det arbetsrättsliga området. Kommittén har härvid uppenbarligen syftat på att sådana avtalskonstruktioner inte kan antas stå sig vid en rätts- lig prövning. Enligt kommittén synes problemet i dessa fall vara att upp- täcka förfaranden av angiven natur och att utreda de faktiska förhållande- na i det enskilda fallet. I anslutning härtill har kommittén framhållit. att dess reformförslag skulle möjliggöra vissa förbättringar av arbetstagaror- ganisationernas möjligheter att förhindra eller upptäcka och redan utom rätta utreda förfaranden av nu berört slag. Eventuella ytterligare åtgärder

• Sida 189
•  Original

Prop. 1975/76:105 Bilagal Arbetsmarknadsdepartementet [75

med avseende på sådana förfaranden eller i syfte att begränsa möjligheten eller benägenheten att använda andra avtalsformer än tjänsteavtal har kommittén ansett böra övervägas i ett större sammanhang än inom ramen för kommitténs uppdrag.

l.O- och TCO-ledamöternai kommittén hari särskilt yttrande ansett be- hov föreligga av en breddad undersökning av problemen med kringgående av kollektivavtal och lagstiftning.

I(). 1.4 Remissyrtmndetta

Ett stort antal remissinstanser — bl. a. poststyrz'lsen. domänverket. LO. '1'(."() och SACO/SR — hävdar att frågan om arbetstagarbegreppets av- gränsning bör utredas ytterligare och efterlyser en mer entydig definition av begreppet. Kanmmrrärlm i Stock/mim anser att det hade varit värde— fullt om kommittén analyserat även det arbetstagarbegrepp som används vid tillämpningen av uppbördsförordningen. Enligt kammarrätten måste det vara eftersträvansvärt att nå fram till ett arbetstagarbegrepp som är så enhetligt som möjligt.

KFO anser att förutsättningar för att begränsa kringgående av arbetsta- garbegreppet torde skapas genom kommittéförslagets utvidgade möjlighe- ter för arbetstagarorganisationerna att erhålla insyn i arbetsgivarens verk- samhet. Enligt KFO:s mening bör dock större uppmärksamhet ägnas åt hithörande frågor.

LO har som sin bestämda uppfattning uttalat att den kommande lagstift- ningen måste få ett entydigt arbetstagarbegrepp. LO anser också att det bör övervägas att införa ett s. k. dubbelt arbetsgivaransvar så att huvudar- betsgivare/uppdragsgivare sekundärt svarar även för självständiga upp- dragstagare som han anlitar. Vidare efterlyser LO tolkningsföreträde för den lokala fackliga organisationen i tvist huruvida arbetstagarförhållande eller uppdragstagarförhållande föreligger. [ ett mera långsiktigt perspektiv förespråkar LO någon form av krav på tillstånd för den som önskar driva rörelse eller annan verksamhet med anställd arbetskraft. .

TCO förutsätter att en analys och definition av arbetstagarbegreppet görs i den kommande propositionen eller i kommitténs fortsatta arbete. Enligt TCO har löntagarrepresentanterna i kommittén antytt några ut- gångspunkter som tillsammans med en kartläggning av de faktiska förhål- landena på arbetsmarknaden bör kunna tjäna som vägledning i detta arbe— te. TCO anmärker att det i kommitténs förslag till lagtext (2 :$) talas om den som i förhållande till sin motpart intar en "beroende" ställning av väsentli- gen samma art som en arbetstagares till arbetsgivaren. TCO anser att ordet "beroende" inte passar i en arbetsrättslig lagstiftning som strävar mot de- mokrati och jämlikhet.

Svenska byggrtwlsarbelardi'irbundur uppger att det inom förbundets område är mycket vanligt att det formella anställningsförhållandet kring- gås. Förbundet anser att arbetstagarbegreppet bör behandlas i en särskild

• Sida 190
•  Original

-'P..-rop. 1975/76: 105 Bilaga ! Arbetsmarknadsdepartementet 176 lag. som bör drivas fram så snart som möjligt och helst träda i kraft före den nu aktuella arbetsrättslagstiftningen. En sådan lag bör enligt förbun- dets uppfattning ges bl.a. följande innehåll. Alla uppdragstagare som intar en beroendeställning till uppdragsgivaren skall betraktas som arbetstagare. Som arbetstagare bör vidare den betraktas. som inte har fullständigt juri- diskt ansvar för det arbete han åtagit sig. som i någon form är underkastad kontroll eller ledning och fördelning av arbetet eller som endast i begrän- sad omfattning håller material och maskiner. [ tvist huruvida arbetstagar- förhållande föreligger bör berörd facklig organisation ha tolkningsföreträ- det och motparten bevisbördan. Den berörda fackliga organisationen bör vid brott mot lagen vara berättigad till ideellt skadestånd. En fullständig lösning av problematiken kring arbetstagarbegreppet, van' ingår frågan om oberättigad användning av underentreprenörer. kan enligt förbundets me- ning dock inte nås utan en lösning av frågan om etableringskontroll.

] enskilda remissyttranden ges exempel på fall i vilka man anser det inte med säkerhet kunna sägas huruvida ett arbetstagarförhållande föreligger.

RRV uppger att verket i betydande utsträckning anlitar konsulter för kortvariga insatseri projekt som kräver specifik sakkunskap. Konsulterna knyts till projekten genom kontrakt. som normalt sluts med enjuridisk per- son. Enligt RRV torde samma förfarande förekomma hos andra statliga myndigheter. RRV anser att sådana konsulters rättsställning bör klargöras vid den fortsatta behandlingen av lagstiftningsärendet. Även TCO nämner som exempel konsulter samt vidare försäljare av småhus och frilansmed- arbetare i massmedia. LO och vissa av LO:s förbund nämner bl. a. kom- missionsförhållanden. underentreprenader och anlitande av s.k. grå ar- betskraft. Vidare ges exempel på vissa yrkeskategorier. i vilka tveksamma fall ofta uppkommer. såsom kategorierna frisörer. maskinförare. lastbils- chaufförer och städare.

Svenskafabriksarhemrdörbumlet uppger att det inom förbundets verk- samhetsområde är vanligt att den verklige ägaren av t. ex. en enskild firma låter i firmaregistret införa en annan person såsom ägare. Denne bulvan kan visa sig sakna möjlighet att erlägga de skadestånd. som ofta blir en följd av den verklige ägarens tillämpning av lagar och avtal. Härtill knutna frågor bör enligt förbundets mening utredas.

ÖB instämmer i kommitténs uttalanden. att den som utför arbete på grund av offentligrättsligt tvång faller utanför arbetstagarbegreppet.

[0.2 Arbetsdomstolen

[0.2.1 Gällande rätt

'l'vister rörande tolkning eller tillämpning av kollektivavtal har sedan år I929 handlagts av en särskild domstol. AD. Genom särskild lagstiftning har AD:s behörighet efter hand vidgats. Efter ikraftträdandet den I juli 1974 av LRA kommer i princip alla arbetstvister att kunna föras under

• Sida 191
•  Original

Prop. 1975/76:105 Bilagal Arbetsmarknadsdepartementet 177

AD:s prövning. Tvister rörande organiserade parter handläggs direkt vid AD som första och enda domstol, medan tvister rörande oorganiserade parter först handläggs vid tingsrätt för att därifrån kunna fullföljas till AD som sista instans.

Beträffande förfarandet i AI) gäller i huvudsak samma regler som för de allmänna domstolarna i tvistemål.

AD:s vidgade behörighet har medfört en väsentligt ökad arbetsbelast- ning. Jämfört med tidigare har antalet ledamöter därför också utökats. [ AD tjänstgör f. n. 18 ledamöter. Under det första året efter den nya lagstift- ningens ikraftträdande har verksamheten ökat till mer än det dubbla. Ut- vecklingen tyder på att verksamheten snart kommer att uppgå till det tre- dubbla. jämfört med vad som gällde före den I juli l974.

I fråga om AD:s sammansättning gäller andra regler än för de allmänna domstolarna. Vid huvudförhandling består AD normalt av sju ledamöter,

varav tre ledamöter — däribland ordföranden — har utsetts bland personer som inte kan anses företräda arbetsgivar- eller arbetstagarintressen. Övri- ga fyra ledamöter har utsetts efter förslag av'privata och offentliga arbets-

givarorganisationer resp. av de stora löntagarorganisationema. Jämfört med förhållandena före 1974 års reform är de offentliga arbetsgivarintres- sena och tjänstemannaintressena nu bättre representerade inom domstolen än tidigare. ] instruktionen (1974: 589) för arbetsdomstolen har meddelats ytterligare föreskrifter beträffande AD:s sammansättning. Gäller tvisten mål som är av allmän betydelse för förhållandena på arbetsmarknaden. ut- görs arbetsgivar- och arbetstagarorganisationema av en företrädare för vardera av SAF. de offentliga arbetsgivarna, LO och TCO. Har däremot målet huvudsakligen betydelse endast för visst förhandlingsområde utses arbetsgivar- och arbetstagarledamöterna bland dem som företräder erfa- renheter från detta område av arbetsmarknaden.

I AD:s instruktion slås också fast. att ledamöterna skall indelas för tjänstgöring på ett sätt som främjar fördelning av domstolsarbetet och cir- kulation mellan ledamöterna.

Finner AD vid överläggning att den rådande meningen avviker från rättsgrundsats eller lagtolkning som den senast antagit. kan domstolen en- ligt 3 kap. 95 LRA förordna att rättsfrågan skall avgöras av domstolen i dess helhet (plenum). I övrigt har inte några föreskrifter lämnats rörande AD:s rättsbildande verksamhet.

[0.2.2 Kommittén

Kommittén har haft i uppdrag att inom ramen för sin översyn av arbets- fredslagstiftningen uppmärksamma de grundläggande problem som hänger samman med rättsbildning genom praxis. I direktiven erinras om de in- vändningar som har riktats mot AD för bundenhet av en gång fastlagda principer. Kommittén har således haft att undersöka vilken grund som kan finnas för den framlagda kritiken och hur man eventuellt skall kunna för-

I2—Riksdagen [975/76. I saml. Nr [05. Bilaga I

• Sida 192
•  Original

Prop. 1975/76: 105 Bilaga ] Arbetsmarknadsdepartementet - 178

bättra förutsättningarna för en levande rättsbildning.

Kommittén konstaterar då till en början att synen på AD och dess verk- samhet har skiftat under olika skeden i domstolens tillvaro. Kommittén slår dock fast att det i det väsentliga råder enighet om att det bör finnas en arbetsdomstol med uppgift att vara dömande instans i rättstvister mellan parterna på arbetsmarknaden. Och AD har då enligt kommittén att lösa "tvister på enbart rättsliga grunder. inte att:söka träffa förlikning mellan parterna med ledning av vad som kan från olika synpunkter te sig skäligt.

Vad härefter beträffar den framförda kritiken, erinrar kommittén om att en motsvarande debatt förs på ett vidare fält. Liksom på arbetsrättens om- råde höjs för det allmänna domstolsväsendets del röster för en friare och aktivare rättsbildning genom praxis. i vilken ökat utrymme kan beredas för hänsyn till nya normer och värderingar i samhället på bekostnad av tradi-. tionell rättsprövningsmetod. Mot dessa rekommendationer invänds emel- lertid — framhåller kommittén — att det ofta finns starka skäl för den åter- hållsamhet som hittills präglat domstolarnas insatser som självständiga rättsbildare. Det betonas att domstolarna måste bedriva sin verksamhet så . att de behåller allmänt förtroende för opartiskhet och att de måste sträva efter att tillämpa en enhetlig och regelbunden rättsprövningsmetod som är förutsebar och möjlig att efterlikna. Ett öppet och aktivt rättsskapande vid sidan av lagen kan medföra att domstolarna löser intressekonflikter på grundval av egna värderingar som lätt kan bli kontroversiella.

Efter att ha gått igenom både äldre och nyare praxis i AD konstaterar härefter kommittén. att den framförda kritiken knappast kan åsyfta bun- denhet vid prejudikat i formell rättslig mening. Inte heller menar kom- mittén att någon kritik kan riktas mot själva den lagtolkningsmetod som AD liksom andra domstolar tillämpar. Kommittén anmärker också att AD i sin rättstillämpning oftast är bunden av hur parterna lägger upp rättegång- en. Kritiken bör enligt kommittén i stället förstås så att AD. där utrymme har funnits för en jämförelsevis fri värdering, har låtit sig i alltför hög grad styras av formella rättsliga hänsyn eller av en präxis som är ett uttryck för ett förlegat sätt att se på rättsförhållandet i stort mellan arbetsgivare och arbetstagare. _

Kommittén menar emellertid att åtminstone tills vidare några ingrepp i AD:s rättsskipningsmetoder som sådana inte bör göras genom nya pro- cessregleri lag.

Kommittén konstaterar nämligen att de olika förutsättningarna för dom- stolens arbete har förändrats. Den allmänna samhällsutvecklingen och för- ändringar i värderingar och tänkesätt på arbetsmarknaden har skapat en ny omgivning för domstolen att verka i. Ett särskilt betydelsefullt drag i ut- vecklingen är tillkomsten under i synnerhet de senaste åren av ny lagstift- ning på det arbetsrättsliga området. Detta gäller också de regler om medin- flytande för de anställda som kommittén föreslår. .

Kommittén menar också att det i första hand är genom lagstiftning som

• Sida 193
•  Original

Prop. 1975/76:105 Bilagal Arbetsmarknadsdepartem'entet 179

rättsreglernas innehåll bör ändras och utvecklas. Gäller det t.ex. frågor som berör hörnstenarna i den gällande arbetsrätten pekar också behovet av överblick och inbördes avvägning att det är lagstiftningen som bör an- vändas som medel för rättsutvecklingen. Uppgiften att leda rättsutveck- lingen ankommer enligt komittén först och främst på lagstiftaren. Denne får inte skjuta ifrån sig sin uppgift genom att lita till den rättstillämpande in- stansens förmåga att göra en självständig rättsbildande insats. Frånsett att det sålunda inte torde låta sig göra att konstatera särskilda lagregler om AD:s rättsbildning kan enligt kommittén invändas. att detta skulle kunna föranleda skiljaktigheter i förhållandet till de allmänna domstolarna. På den punkten erinrar kommittén om att AD numera är andra instans i ar- betstvister som först prövas av tingsrätt och att det är svårt att tänka sig annat än att samma regler bör gälla för båda instanserna.Vad särskilt gäller kollektivavtalstolkningsmålen tillägger kommittén att regler om avtalstolk- ningen också vore ett ingrepp i partsautonomin som arbetsmarknadspar- terna allmänt sett knappast kan vara betjänta av.

Vad härefter gäller organisatoriska reformer som motverkar läsning av praxis — möjlighet att arbeta på flera avdelningar eller hänskjuta vissa frå- gor till avgörande i plenum. en öppnare och mera varierad rekrytering av ledamöter i domstolen osv. — konstaterar kommittén att dessa krav i stort sett har tillgodosetts genom den nya arbetstvistlagen. varför formerna för AD:s verksamhet har mindre intresse än tidigare.

Syftet med det anförda har enligt kommittén inte varit att påstå vare sig att AD:s hittillsvarande praxis har varit oangripbar eller att lagstiftaren för framtiden kan räkna med en i alla detaljer invändningsfri rättstillämpning. Vad som har sagts är enligt kommittén enbart att lagstiftaren inte torde ha någon möjlighet att med regler om rättstillämpningen på förhand säkerstäl- la sig mot att den rättstillämpande instansen i någon fråga slår in på en väg som ter sig otillfredsställande av dem som berörs av avgörandena. Övervä- gande skäl talar därför enligt kommittén för att man tills vidare bör nöja sig med de nya utgångspunkter för domstolens rättstillämpning som följer av den nya lagstiftningen på arbetsrättens område och de värderingar som har kommit till uttryck i denna.

Löntagarreservanterna i kommittén anser däremot att utredningsarbetet rörande AD:s praxis bör föras vidare. De menar att AD i det stora hela har varit starkt ovillig att under hänsynstagande till de förändringar som har skett i arbetsliv och samhälle pröva om de en gång fastlagda rättsprinciper- na. Prejudikaten har alltså skapat en barriär som det i många fall inte har gått att forcera.

Även om läget har blivit ett annat genom de rättsförändringar som den nya lagstiftningen innebär. har dock en stor del av gällande lagbestämmel- ser förts över i sak oförändrade. Det kan enligt reservantema inte vara till- fredsställande att rättssystemet i vissa delar'moderniseras medan andra lämnas helt åsido. Stora avsnitt av AD:s utomordentligt betydelsefulla

• Sida 194
•  Original

Prop. 1975/76:105 Bilagal Arbetsmarknadsdepartementet 180

praxis som hänför sig till arbetsskyldigheten och normerna för arbetet i oli- ka hänseenden — har vidare lämnats åsido vad rättsbildningen beträffar.

Även om de nya lagarna otvivelaktigt innebär ett återhämtande av rätts- eftersläpningar. är det praktiskt uteslutet att lagstiftaren skall kunna rycka in på tillnärmelsevis alla de punkter där domstolspraxis ter sig otillfreds- ställande. AD kommer även framledes att ha viktiga prejudikatsfunktioner att fylla. Prejudikatsproblematiken är därför långt ifrån överspelad.

Det går enligt löntagarreservanterna mycket väl att finna ramar och medel för en öppnare. rörligare och mer progressivt anlagd rättsbildning än hittills och att söka lämna konstruktiva bidrag till tekniken för en sådan förnyelse. Man kan föreställa sig olika vägar av processrättslig och civil- rättslig art. förutom åtgärder som har att göra med domstolens yttre ar- betsformer och det sätt varpå parterna driver sina frågor i domstolen.

Nära till hands att överväga är enligt löntagarreservanterna åtminstone någon form av allmän fullmakt och rekommendation från lagstiftarens sida som stimulerar domstolen till att från fall till fall pröva behov och möjlighe- ter av förändringar'inom de gränser som gällande lagar. avtal och andra regleringar kan anses uppställa. Mycket är vunnet om man bara kan bryta den ytterst starka presumtionen för att tidigare ställningstagande skall stå orubbat. Man kan gå vidare med förstärkta eller mer preciserade anvis- ningar för speciella rättsavsnitt. Det kan också verka impulsgivande att il- lustrera det hela medelst ett antal konkreta typsituationer varigenom par- ter. domstol och lagstiftare ges perspektiv på sina roller. aktionsutrymmen och handlingsalternativ. Även principerna för avtalstolkning bör enligt löntagarreservanterna få en mer kritisk genomlysning och underkastas en sociologiskt anlagd analys. Det bör också kunna omprövas i en riktning som ger större utslag i materiellt tillfredsställande och framåtsyftande lös- ningar.

I().2.3 Remissj'rtrandena

Några remissinstanser instämmer i den uppfattning som LO:s och TCO:s representanter i kommittén har redovisat och kräver att AD:s pre- judikatsfunktioner och regler för avtalstolkning utreds närmare. Från flera håll riktas å andra sidan kritik mot löntagarreservanternas förslag. Flera remissinstanser framhåller betydelsen av att AD har konventionella dom- stolsfunktioner och använder sedvanliga rättstillämpningsmetoder.

Sveriges donrartförbund ansluter sig till kommitténs uttalanden. att det inte torde låta sig göra att genom regler om metoden för rättstillämpningen säkerställa att domstolarna i någon fråga slår in på en väg som ter sig otill- fredsställande för vissa grupper som berörs av avgörandena. Enligt för- bundet skulle det ur skilda synpunkter vara olyckligt, om i detta avseende olika regler skulle gälla för AD och andra domstolar. Vad kommittén har anfört i fråga om AD:s prejudikatbundenhet och rättstillämpningsmetoder

• Sida 195
•  Original

Prop. 1975/76:105 Bilagal Arbetsmarknadsdepartementet 181

år även stöd av Svenska kommun/Firm:nder och juridiska fakulteten vid Uppsala rmiversitt't.

Kammarrätten i Stockholm framhåller att en så klar linje som möjligt bör gå mellan de politiska organens och domstolarnas roll inom rättsbild- ningen. Domstolen skall inrikta sitt arbete på att klargöra vad som skall an- ses som gällande rätt och därifrån bedöma föreliggande frågor på ett kon- sekvent sätt. Väsentliga avvikelser från gällande ordning bör ske genom beslut av riksdag och regering. Kammarrätten menar att en annan ordning lätt kan leda till en politisering av domstolarna som är främmande för svenskt samhällsliv. Så länge AD betecknas som en domstol bör den. an- för kammarrätten. också arbeta som en domstol. Skäl saknas därför att ge AD särskilda fullmakter i fråga om rättsbildningen. Enligt kammarrätten hindrar inte det sagda att domstolen. om den föreslagna lagstiftningen ge- nomförs. kommer att få förhållandevis vida ramar för sitt handlande. Åt- skilliga av de föreslagna reglerna är nämligen så allmänt utformade att de ger ett ganska stort utrymme åt värderingar och rättspolitiska bedömning- ar.

Arbetsgruppen inom juridiska fakulteten vid Stockholms universitet an- ser att det. genom den lagstiftning som avses komma till stånd. bör finnas utrymme för tolkningsläror som i högre grad tar hänsyn till den svagare parten.

SJ konstaterar att man enligt kommittén kan räkna med direkta åter- verkningar av den föreslagna lagstiftningen såtillvida som det kommer att finnas skäl för AD att utgå från att kollektivavtalen träffas mot bakgrund av lagstiftningen och de värderingar som kommit till uttryck i denna. Tolk— ningen av kollektivavtal om inflytande för arbetstagarna i företagen kom- mer t. ex. att ske i ljuset av att ett av lagstiftningens främsta syften är att understödja sådant inflytande. Ser man detta i sammanhang med de vida latituder för en skönsmässig prövning som enligt allehanda motivuttalan- den skall tillkomma AD i dess rättsskipning är det enligt SJ svårt att undgå intrycket att domstolen härigenom hänvisas att i sina avgöranden anlägga värderingar och väga in hänsyn som eljest bör vara förbehållna de politiska organen i samhället.

LO finner däremot att kommitténs genomgång av AD:s praxis är otill- räcklig. Stora avsnitt. exempelvis om arbetsskyldighetens omfattning. har inte alls behandlats. Då kommittén inte närmare har utrett och föreslagit förändringar av AD:s rättsprövningsmetoder befarar LO att domstolens framtida rättstillämpning inte kommer att ändras. LO framhåller att AD:s rättsbildning måste präglas av en rörligare och öppnare samhällssyn och att domarna måste spegla rådande samhällsvärderingar. Att AD har följt allmänna civilrättsliga metoder för tolkning av avtal har enligt LO som re- gel lett till att den starkare parten i ett avtalsförhållande har gynnats på den svagares bekostnad. LO anser att AD i framtiden bör präglas av en moder- nare syn och en vilja att ompröva egna tidigare ställningstaganden. LO be-

• Sida 196
•  Original

Prop. 1975/76:105 Bilaga 1 ArbetsmarknadsdepartementetI 182

tonar att AD har ett avgörande ansvar för rättsutvecklingen och att detta inte minst understryks av det faktum att AD:s domar inte kan överklagas. L() är av den bestämda uppfattningen att reglerna om AD:s prejudikats- funktioner och avtalstolkning måste ses över och förändras. Samma upp- fattning framförs av TCO. SFO och SPF.

SACO/SR känner sig inte övertygad av den kritik som riktats mot AD. Det är emellertid angeläget. hävdar organisationen. att AD åtnjuter för- troende hos allmänheten och arbetsmarknadens parter. SACO/SR motsät- ter sig därför inte att AD:s rättsbildande verksamhet görs till föremål för en utredning.

SAF anser att löntagarreservanterna med påtagligt ignorerande av AD:s uppgift att fungera såsom domstol på rättslig grund och likaså med påtag- ligt bortseende från den utveckling i rättspraxis som förekommit såväl i AD som vid de allmänna domstolarna. har föreslagit åtgärder för att AD framdeles mera skall döma så att säga i takt med tiden. SA F. som på intet sätt delar reservantemas syn på AD och dess uppgift. understryker att det bör vara ett oeftergivligt krav att AD dömer självständigt i enlighet med la- gar och rättsregler och inte under inflytande av tillfälliga strömningar eller uppställda exempel.

Något behov av att. som löntagarreservanterna föreslår. frågan om AD:s prejudikatsfunktioner och regler för avtalstolkning utreds närmare anserjuridiska fakulteten vid Uppsala universitet inte föreligga.

Vissa remissinstanser berör också AD:s sammansättning och arbetsfor- mer.

Arbetsgruppen inom juridiska fakulteten vid Stockholms universitet framhåller att AD genom sin rättspraxis har en större betydelse för rätts- bildningen på sitt område än de flesta andra domstolar. AD:s avgöranden får en långsiktig betydelse. I denna verksamhet att skapa normer och byg- ga upp ett rättssystem har emellertid domstolen. enligt arbetsgruppens me- ning. en ogynnsam ställning. Domstolen befinner sig i ett eninstanssystem och samtidigt är domstolens behov av juridisk expertis sämre tillgodosett än i de allmänna domstolarna. Arbetsgruppen påpekar att ett civilmål av större betydelse. som förs till avgörande i högsta instans. på vägen blir be- dömt av i regel lZ domare. som dessutom drar fördel av instanssystemet. l AD sitter i varje mål endast två juristdomare. Arbetsgruppen menar att man inte kan bortse från risken att mindre lämpliga avgöranden kan kom- ma att träffas. Om man inte väljer att införa ett instanssystem eller att ut- öka antalet juristdomare i AD. förefaller det arbetsgruppen som om den enda möjligheten är att genomföra något slag av rotation av domare av högsta kompetens. Enligt arbetsgruppen bör det övervägas att låta ordfö- rande— och vice ordförandeskapet i AD cirkulera bland justitieråden i högsta domstolen. Dessa skulle förordnas att på två—tre år tjänstgöra i AD.

I den översyn av AD som LO anser nödvändig. bör enligt LO också

• Sida 197
•  Original

Prop. 1975/76:105 Bilaga "1 Arbetsmarknadsdepartementet 183

AD:s sammansättning prövas och då särskilt systemet med tillfälliga ersät- tare.

SACO/SR påpekar att arbetsrättsreformen kan förväntas öka arbetsbe- lastningen i AD. SACO/SR förutsätter att utvecklingen härvidlag följs no- ga och att domstolen ges tillräckliga resurser för att med önskvärd effekti- vitet fullgöra sina uppgifter.

KFO förutsätter att AD:s sammansättning skall bli föremål för ny utred- ning-och att man därvid tar upp frågan om en ,vidgad representation på ar- betsgivarsidan med utrymme för folkrörelseförctag och konsumentkoope- ration.

SAC kräver att bli representerad i AD. SAC anser dessutom att AD:s domar skall kunna överklagas. Vidare påpekar SAC att de skiljedomsför- faranden som följer av vissa kollektivavtal ställer samtliga rättsorgan åt si- dan. alltså även Al). Detta förhållande betraktar SAC som oacceptabelt. Organisationen anser att dessa skiljedomsbestämmelser måste ut- mönstras.

10.3. Förhandlingsrätt för pensionärer m. m.

Av redogörelsen i utredningens betänkande (SOU 1972: 33 Förhand— lingsrätt för pensionärer) framgår bl. a. att det på hela arbetsmarknaden fö- rekommer att de anställda tillvunnit sig pensionsförmåner utöver dem som följer av den allmänna pensioneringen. Inom den privata sektorn regleras numera sådana kompletterande pensionsförmåner på ett dominerande sätt genom kollektiva överenskommelser mellan arbetsmarknadsparterna. På tjänstemannasidan märks främst den mellan SAF och SlF/SALF/CF samt HTF överenskomna [TP-planen (industrins tilläggspension för tjänste- män). Denna har motsvarigheter inom andra arbetsgivarorganisationers områden. och enligt utredningen torde ITP-systemet ha vunnit avsevärt in- steg även hos kategorin oorganiserade arbetsgivare. När det gäller arbetar- na dominerar numera överenskommelsen mellan SAF och LO om STP (särskild tilläggspension för arbetare), som tillskapades år l 971. I fråga om metoderna för kompletterande pensionering inom den privata sektorn har utredningen i betänkandet uttalat att pensionerna efterhand har fått karak- tären av förmåner vilka grundas på utfästelse i tjänsteavtal och tryggas ge— nom avsättningar som arbetsgivaren gör för den anställdes räkning fortlö- pande under anställningstiden. Pensionen'ngen kan ordnas antingen me- delst försäkring eller så att arbetsgivaren själv svarar för pensionerna. s. k. direktpensionen'ng, vilken senare metod dock enligt utredningen har på olika sätt kommit att närma sig försäkringsmetoden (se SOU l972: 33 s. 28 ff). _ inom den statliga sektorn är den offentligrättsliga regleringen i sta- tens allmänna tjänstepensionsreglemente (l959: 287). SPR. med därtill anknytande författningar dominerande på det fält som omfattar myndighe- ter. affärsdrivande verk. kyrka och statsbidragsverksamheter. På område- na för annan statlig verksamhet är pensionsregleringen mindre likformig.

• Sida 198
•  Original

Prop. 1975/76:105 Bilagal Arbetsmarknadsdepartementet 184

Där finns utfästelser i SPR-form och liknande former samt pensionsregle- ring av privaträttslig natur, exempelvis av ITP-typ. SPR omfattar också vissa kategorier kommunalt anställda. Inom den rent kommunala sektorn gäller kommunalt pensionsreglemente för kommuner (KPR) samt för landstingskommuner (LKPR).

Beträffande förhandlingspraxis såvitt avser utgående pensioner till redan pensionerade har utredningen uttalat att förhandlingsverksamheten röran- de de redan pensionerades villkor inorn den privata sektorn är begränsad. Detta torde sammanhänga med att de privata pensionsöverenskom- melserna enligt utredningen huvudsakligen fungerar utifrån förutsättning- en att partsförhållandet mellan arbetsgivare och arbetstagare upphör med avgången ur tjänst. De dominerande systemen för privat kompletterings- pension är enligt utredningen till sin finansiella uppbyggnad anpassade till att pensionsvillkoren slutligt fastlagts under anställningstid. — Även syste- men för statlig och kommunal pensionering bygger i grundläggande hänse- enden på anställningstidens förhållanden. Utredningen har dock redovisat att man på det offentliga området gått tämligen långt mot att regelmässigt behandla de redan pensionerades villkor som ett ämne för förhandlingar mellan arbetsgivaren och de anställdas organisationer. Frågan om tillägg på utgående pensioner ingår på detta område som en förhandlingspunkt bland andra i lönerörelserna. .

I frågan huruvida FFL ger arbetstagarorganisation förhandlingsrätt för pensionerade medlemmar har utredningens undersökning inte utmynnat i något bestämt ställningstagande. Enligt utredningens uppfattning skulle dock uppbyggnaden av FFL närmast tala för att den lagstadgade förhand- lingsrätten är begränsad till anställningsvillkor under bestående anställ- ning. däribland givetvis framtida pensioner.

Utredningen har inventerat de behov som kan föreligga av att arbetsta- garorganisation har förhandlingsrätt för pensionerade medlemmar (SOU l972: 33 kap. 8). Härvid har utredningen konstaterat att man under pensio- neringstid kan behöva förhandla om tolkning och tillämpning av fastställda förmånsvillkor. Ett annat förhandlings'objekt har angetts vara skyddet för intjänad pension. De betydelsefullaste förhandlingsbehoven skulle emel- lertid enligt utredningen hänföra sig till pensionsvillkorens materiella inne- håll. .

Huvudsakligen mot denna bakgrund framlade utredningen förslag till ändringar i bl. a. FFL och KAL i syfte bl. a. att säkerställa arbetstagaror- ganisations rätt att för pensionerad medlems räkning förhandla med den- nes förutvarande arbetsgivare. Härvid vidgade utredningen emellertid per- spektivet så att den lagstadgade förhandlingsrätten föreslogs omfatta alla förmåner med anknytning till tidigare anställningsförhållanden. inte endast pension. Förhandlingsrätt skulle föreligga oberoende av om pension eller andra förmåner hade utfästs under anställningen. Vidare vidgades den per- sonkrets som skulle beröras av den föreslagna förhandlingsrätten till att

• Sida 199
•  Original

Prop. 1975/76:105 Bilagal Arbetsmarknadsdepartementet 185

avse andra kategorier än pensionerade medlemmar och dessas tidigare ar— betsgivare. Förhandlingsrätt skulle sålunda enligt förslaget tillkomma ar- betstagarorganisation — förutom för arbetstagare — för förutvarande ar- betstagare samt för efterlevande till arbetstagare eller förutvarande arbets- tagare. En förutsättning för förhandlingsrätt skulle dock vara att vederbö- rande arbetstagare. förutvarande arbetstagare eller efterlevande såsom medlem tillhörde arbetstagarorganisationen. — Arbetstagarorganisations förhandlingsrätt skulle liksom enligt gällande rätt kunna utövas endast mot arbetsgivare eller arbetsgivarorganisation (alltså inte mot exempelvis för- säkringsgivare hos vilken pensionsförsäkring tecknats). Om arbetstagare eller förutvarande arbetstagare varit anställd hos flera arbetsgivare skulle enligt förslaget förhandlingsrätten gälla i förhållande till var och en av ar- betsgivarna. Härmed sammanhänger att förhandlingsrätt för arbetstagar- organisation föreslogs föreligga även för medlem. som fortfarande var yr- kesverksam men som bytt anställning. i förhållande till den eller de tidigare arbetsgivarna. Förhandlingsrätten skulle enligt förslaget vidare gälla inte endast mot arbetsgivare som faktiskt haft arbetstagaren eller den förutva- rande arbetstagaren i sin tjänst. utan även mot arbetsgivare som genom överlåtelse av rörelse eller eljest "efterträtt" den förra. Om arbetsgivare upphört med sin verksamhet utan att denna övertagits av annan skulle för- handling enligt förslaget kunna begäras med arbetsgivarorganisation som arbetsgivaren tillhört. Detsamma föreslogs gälla om en alltjämt verksam arbetsgivare lämnat arbetsgivarorganisation vari han varit medlem. Röran- de motiveringen till dessa förslag får hänvisas till betänkandet (SOU 1972: 33. främst kap. 10).

Med hänsyn till dess förslag på förhandlingsrättsområdet ansåg utred- ningen konsekvensen bjuda att de kategorier för vilka arbetstagarorganisa- tion skulle äga förhandlingsrätt även omfattades av den lagstadgade för- eningsrätten. efterlevande "under förutsättning av facklig anslutning" (SOU l972:33 s. 88). Vidare föreslog utredningen bl.a. sådan ändring i KAL att därav skulle framgå att kollektivavtal kunde träffas beträffande nyssnämnda kategoriers villkor.

I fråga om tillåtligheten av stridsåtgärder konstaterade utredningen att det inte kunde råda tvivel om att stridsåtgärder kunde vidtas i intressetvist om pensionsförmåner åt arbetstagare i bestående anställningsförhållande. Beträffande stridsåtgärder för att genomdriva pensionsrätt över huvud ta- get eller förbättrade pensionsvillkor för personal som lämnat sin tjänst fann utredningen anledning till tvekan om innebörden av gällande rätt på vissa punkter. För den privata sektorns del avsåg denna tvekan enligt ut- redningen främst det fall. att kollektivavtal upprättats beträffande pen- sionsförhållandena för de ännu aktiva arbetstagarna medan frågan om ut- gående pensioner i avtalsrörelsen t.v. lämnats olöst. Beträffande den of- fentliga sektorn fann utredningen ovisst om stridsåtgärd kunde anses tillå- ten för regleringen av utgående pensioner. Denna tvekan samtnanhängde

• Sida 200
•  Original

Prop. 1975/76:105 Bilagal Arbetsmarknadsdepartementet 186

enligt utredningen med att det var underkastat tvivel om utgående pensio- ner kundc anses omfattade av förhandlingsrätt (ang. utredningens närmare överväganden i dessa delar SOU 1972: 33 s. 88 ff).

Utredningen fann inte anledning att föreslå speciella regler för arbets- striden med avseende på de pensionerade arbetstagarna. Utredningens överväganden gick här ut på att i princip ingen rättslörändring syntes moti— verad för den privata sektorns del. men att det genom motivuttalanden borde klarläggas att aktiva arbetstagare som var bundna av kollektivavtal som reglerade deras pensionsförhållanden skulle äga vidta stridsåtgärd för att befrämja uppgörelse för de redan pensionerade när frågan om deras villkor lämnats öppen (jfr ovan). Inom den offentliga sektorn borde enligt utredningen den föreslagna förhandlingsrätten åtföljas av rätt för parterna att tillgripa stridsåtgärd i samma utsträckning som beträffande den aktiva personalens villkor. '

I detta sammanhang berörde utredningen frågan huruvida arbetsgivaren kunde äga att såsom stridsåtgärd inhibera pensionsutbetalning som grundades på bindande utfästelse. Utredningen ansåg att så inte var fallet. i vart fall om det inte var fråga om pensionsfall som inträffat under anställ- ning (se SOU l972: 33 s. 89f).

En av utredningens experter. direktören i SAF Erik Forstadius. kritise- rade i särskilt yttrande utredningens förslag. Han ansåg i huvudsak att ut- redningen. med hänsyn till den faktiska utvecklingen för pensionärer på sikt. överdrivit betydelsen av den föreslagna lagstiftningen. Enligt Forsta- dius var det en tidsfråga innan strängt taget alla arbetstagare i Sverige skul- le komma att åtnjuta kollektivavtalsmässigt bestämd kompletteringspen- sion utöver lagfäst pension. Forstadius framhöll att de kollektivt bestämda pensionsförmånerna undan för undan skulle bli beaktade inom den kost- nadsram som förhandlingsparterna kunde förfoga över samt att det. sedan uppgörelse träffats. därför inte kunde finnas utrymme på ifrågavarande av- talsområde att i efterhand aktualisera pensionsanspråk och vidtaga strids- åtgärder i sådana frågor. Å andra sidan var det enligt Forstadius redan en- ligt gällande rätt uppenbart att det i en öppen förhandlingsrörelse var möj- ligt för vardera sidan att vidtaga stridsåtgärder för genomdrivande av öns- kade villkor i exempelvis pensionsfrågor utan någon som helst begräns- ning. Enligt Forstadius kunde sålunda inte uppställas något hinder för den fackliga organisationen att eventuellt inta den ståndpunkten att en del av det tillgängliga utrymmet skulle reserveras för pensionärer. Detta sam- manhängde enligt Forstadius med att kollektiva stridsåtgärder i princip var tillåtliga för alla de ändamål som part kunde önska uppställa: först när kol- lektivavtal träffats blev den motsatta principen tillämplig. — Även i andra hänseenden kritiserades utredningens förslag i det särskilda yttrandet (se SOU 1972: 33 s. 98f). Samtliga hörda arbetstagar- och pensionärsorganisationer, de två läns- styrelserna och statens persanalpensionsverk ställde sig i princip positiva

• Sida 201
•  Original

Prop. 1975/76:105 Bilagal Arbetsmarknadsdepartementet, 187

till utredningens förslag. Göta hovrätt och RFV förklarade att de utifrån de synpunkter de hade att beakta inte hade något att erinra mot utredningens förslag.

SAV angav i sitt yttrande att verket inte kunnat finna att ett lagfästande av arbetstagarorganisationernas rätt att förhandla om utgående pensioner skulle innebära några fördelar inom den statliga sektorn. Svenska kom- munförbundet och Landstingsförbundet fann på motsvarande sätt att förhållandena på deras förhandlinsområden inte kunde åberopas som motiv för utredningens förslag. SPP fann inte tillräckliga skäl föreligga att lägga förslaget till grund för lagstiftning. AD.-s dåvarande ordförande fram- höll att förslaget. trots sin begränsning. berörde grundvalarna för gällande arbetsrätt och kunde få följdverkningar sotn inte åsyftats. På grund härav ställde sig AD:s dåvarande ordförande i princip tveksam till utredningens förslag och i varje fall till ett genomförande av förslaget före arbetsrätts- kommitténs översyn av den arbetsrättsliga lagstiftningen. Han ställde sig emellertid inte i och för sig avvisande mot förhandlingsrätt för pensionä- rer, men utvecklade i yttrandet sin mening att redan gällande rätt gav goda möjligheter för arbetstagarorganisationema att i förhandlingar med arbets- givarsidan bevaka även sina pensionerade medlemmars och deras efterle- vandes intressen.

KFO ifrågasatte. under åberopande bl. a. av att den allmänna försäkring- en svarade för cirka 90 procent av pensionen efter 67 år. förslagets praktis- ka betydelse. Övriga hörda arbt'[Sgll'art)rg(ll1lStlfl0I1€r avstyrkte i sina ytt- randen att förslaget skulle föranleda lagstiftning. varvid de i allt väsentligt anslöt sig till experten Forstadius” särskilda yttrande.

I åtskilliga remissyttranden. även sådana som innebar ett i princip posi- tivt ställningstagande till utredningsförslaget. anfördes kritiska synpunkter och alternativa förslag i fråga om den föreslagna lagstiftningens innebörd och utformning i olika hänseenden.

Arbetsrättskommittén har i sitt förslag tagit upp vissa av de frågor som behandlats av utredningen om förhandlingsrätt för pensionärer. Beträffan- de arbetstagarorganisations rätt till förhandling för förutvarande arbetsta- gare framhåller kommitte'n att det är vanligt att part i anställningsförhål- landc har-kvar anspråk på motparten även sedan anställningen upphört. Det kan gälla exempelvis lön. semesterersättning eller skadestånd. (.)m förhandlingsordning i kollektivavtal mellan arbetsgivaren och arbetstaga- rens förening fortfarande gäller torde det enligt kommittén i regel vara klart redan enligt gällande rätt att föreningen i kraft därav har förhandlings- rätt trots att anställningsförhållandet upphört. Däremot har kommittén funnit att det möjligen kan vara föremål för tvekan haruvida 45 FFL grundar en motsvarande förhandlingsrätt. Kommittén har utformat för- slaget till 1 l ? FKL i syfte att undanröja tvivel härom. Enligt den föreslag- na bestämmelsen skall förhandlingsrätt sålunda föreligga. förutom mellan arbetsgivarförening och arbetstagarförening. även i förhållandet mellan ar- betstagarförening och arbetsgivare hos vilken medlem i arbetstagarför-

• Sida 202
•  Original

Prop. 1975/76:105 Bilagal Arbetsmarknadsdepartementet 188

eningen är eller varit arbetstagare. Kommittén framhåller att rättsläget härigenom såtillvida klarläggs. att arbetstagarförening uttryckligen tilläggs rätt att förhandla för medlem i frågor som rör förutvarande anställning hos vederbörande arbetsgivare. Däremot har kommittén inte funnit anledning att till förnyat övervägande ta upp alla de frågor rörande förhandlingsrät- tens omfattning som berörts av utredningen om förhandlingsrätt för pen- sionärer. Kommittén framhåller sålunda. att dess förslag inte medför själv- ständig förhandlingsrätt för arbetstagarförening till förmån för arbetstaga- res eller förutvarande arbetstagares efterlevande och inte heller förhand- lingsrätt i förhållande till arbetsgivarorganisation. i vilken arbetsgivaren in- te längre är medlem (jfr till det nu sagda betänkandet s. 763 f). Vidare påpe- kar kommittén att den med hänsyn till att hithörande frågor behandlats av utredningen om förhandlingsrätt för pensionärer inte har ansett sig böra gå in på frågan om föreningsrättsskydd för pensionärer.

Kommitténs förslag i fråga om vad som kan bli föremål för kollektivavtal (20.5 i kommittéförslaget) svarar mot vad nyss sagts om förhandlingsrät- tens omfattning enligt förslaget. Villkor som kan bli föremål för kollektiv- avtal enligt 205 i kommittéförslaget avser sålunda enligt kommittén inte endast bestående anställningsförhållanden utan även villkor i förhållandet mellan arbetsgivare och förutvarande arbetstagare hos denne. Komp mittéförslagets 20.5 förutsätter. framhåller kommittén. att kollektivavtal kan träffas om t. ex. pensions- eller andra förmåner till förutvarande ar- betstagare (se betänkandet s. 794). Och härvid är att märka. att villkor i kollektivavtal enligt kommittéförslaget kan ta sikte även på individuella fall (se betänkandet s. 794 f).

Med anknytning till förslaget i ll & kommittéförslaget om arbetstagar- organisations rätt till förhandling för bl. a. medlemmar. som redan lämnat verksamheten som aktiv arbetstagare bakom sig. har kommittén även be- rört frågan i vilken utsträckning stridsåtgärder får vidtas när resultat inte kan uppnås i sådan förhandling. På denna punkt är enligt kommittén av na- turliga skäl främst av intresse frågan. huruvida den förhandlande arbetsta- garorganisationen kan anordna stridsåtgärder med deltagande av de aktiva arbetstagarna när för dessa gäller kollektivavtal men pensionsfrågan för de icke-aktiva kvarstår olöst. Gäller inte kollektivavtal för de aktiva torde en- ligt kommittén stå klart. att hinder mot sådana stridsåtgärder även i pen- sionsfrågor inte föreligger.

Enligt kommitténs mening talar starka skäl för att det inte är förenligt med nu gällande fredspliktsbestämmelser. att kollektivavtalsbundna ar- betstagare går till strid vid tvist enbart om pensionsförmåner för sådana ar- betskamrater. som har sin aktiva tid bakom sig. Gällande fredspliktsbe- stämmelser bygger. framhåller kommitten. på att fredsplikten direkt åvilar de enskilda kollektivavtalsbundna medlemmarna i förening som träffat kollektivavtal. Bestämmelserna kan enligt kommitten inte ges annan tolk- ning än att sympatiåtgärder. dvs. stridsåtgärder till förmån för annan. får

• Sida 203
•  Original

Prop. 1975/76:105 Bilagal Arbetsmarknadsdepartementet l89

förekomma endast när det faktiskt föreligger en tillåten primär konflikt till vilken dessa åtgärder kan anslutas. I det diskuterade fallet kan enligt kom— mitténen sådan primär konflikt med deltagande av de närmast berörda på arbetstagarsidan inte tänkas. eftersom saken gäller sådana medlemmar i den fackliga organisationen som inte längre är arbetstagare och som inte har några egna stridsmedel. Mot denna bakgrund kan det enligt komtnittén emellertid också te sig rätt främmande att påstå att stridsrätt rent allmänt skulle föreligga för de aktiva arbetstagarna i fråga om pensioner för de icke—aktiva enbart därför. att något uttryckligt förbud inte följer av punk- terna l—3 i 4 s" första stycket KAL. Kommittén framhåller dock att frågan får beaktas såsom i hög grad oklar och att argument kan anföras även till stöd för att stridsrätt föreligger. åtminstone under vissa förutsättningar. Enligt kommitténs mening bör emellertid övervägas uttrycklig lagreglering för det fall stridsrätt för de fackliga organisationerna anses böra finnas när kollektivavtal har träffats för organisationernas aktiva medlemmar och för- handlingar bedrivs cnbart om pensionsförmåner för organisationsmedlem- tnar. som inte längre står i anställningsförhållande till part på motsidan. Frågan om en lagändring på denna punkt har dock av kommittén lämnats därhän för övervägande vid den fortsatta behandlingen av de förslag som framlades i SOU I972: 33.

10.4. Politisk verksamhet på arbetsplatserna

Som nämnts inledningsvis har en särskilt tillkallad sakkunnig undersökt under vilka förutsättningar och i vilken omfattning politisk informations- verksamhet och propaganda förekommer på arbetsplatser. Resultatet av den sakkunniges undersökning redovisas i betänkandet ("SOU 1975: 27) Po- litisk propaganda på arbetsplatser.

Den sakkunnige konstaterar bl.a. att det i gällande rätt saknas allmän" lagstiftning om politisk verksamhet på arbetsplatserna. De rättsregler som har betydelse i sammanhanget är i stället regler om arbetsgivarens ägande- rätt till företagets anläggningar och liknande liksom regler om det rättsliga förhållandet i allmänhet mellan arbetsgivare och arbetstagare. Mot bak— grund av anknytningen till allmänna regler om anställningsvillkoren och förhållandena på arbetsplatsen finner den sakkunnige naturligt att anta, att möjligheterna att bedriva politisk verksamhet på arbetsplatserna kan i motsvarande mån vara föremål för förhandlingsrätt enligt FFL och utgöra ämne för kollektivavtal.

Till möjligheterna att påyrka förhandlingar och träffa kollektivavtal om självständiga rättigheter på området för fackliga sammanslutningar. dvs. rättigheter som inte grundar sig på anställningsavtalen mellan den fackliga organisationens medlemmar och arbetsgivaren. ställer sig den sakkunnige däremot mera tveksam. Och han finner inte möjligt enligt gällande rätt att

• Sida 204
•  Original

Prop. 1975/76:105 Bilaga "1 Arbetsmarknadsdepartementet 190

träffa kollektivavtal med verkan av s.k. tredj'emansavtal till förmån för "part som står helt utanför arbetsgivar-arbetstagarförhållandet. t. ex. ett po- litiskt parti. En annan sak är att ett parti kan enligt vanliga rättsregler träffa avtal med arbetsgivaren om tillträde till arbetsplatsen för att där sprida partipolitisk information och propaganda.

Såvitt gäller den offentliga sektorn av arbetsmarknaden antar den sak- kunnige att samma rättsliga utgångspunkter gäller som inom den privata sektorn. Dock kan enligt den sakkunnige något övervägande skäl sägas ta- la för att grundlagens regler om bl. a. yttrandefrihet och rätt till information är tillämpliga även i förhållandet mellan de offentliga rättssubjekten och de offentligt anställda. Är detta fallet skulle de offentligt anställda ha ett rätts- ligt anspråk på viss frihet på området.

Arbetsrättskommittén har haft i uppdrag att på grundval av den sakkun- niges utredning överväga huruvida de av kommittén i dess huvudbetän- kande framlagda reformförslagen för en demokratisering av arbetslivet till- godoser de synpunkter som vid vissa tillfällen framförts av riksdagen rö— rande politisk verksamhet på arbetsplatserna.

Kommittén slår till en början fast att det är en förutsättning för att vårt demokratiska samhällssystem skall fungera väl att alla möjligheter tillvara- tas att sprida information och kunskap i politiska frågor och att bedriva opinionsbildning i sådana frågor. Arbetsplatserna bör inte hållas stängda för sådan verksamhet. Tvärtom är det av växande betydelse att det politis- ka meningsutbytet och informationen i samhällsfrågor kan på lämpliga vä- gar beredas insteg även där. Enligt kommittén bör det i fråga om politisk verksamhet på arbetsplatserna inte längre tillkomma arbetsgivaren att en- sidigt besluta och därmed kunna enligt eget bedömande lämna företräde åt sin uppfattning om vad som krävs för arbetets behöriga fortgång. ordning- en på arbetsplatsen etc. Utgångspunkten bör i stället vara att arbetstagarna skall vara tillförsäkrade såsom en rättighet att få utnyttja arbetsplatsen för politisk information och opinionsbildning. Denna rättighet bör såsom prin- cip tillkomma alla arbetstagare lika.

Enligt kommitténs uppfattning vore det principiellt riktigast att när man överväger rättsliga reformer på detta område inte stanna vid de möjligheter som erbjuds av sådana regler om inflytande för arbetstagarna. som åter- finns i kommitténs förslag till ny lagstiftning på arbetsrättens område. Åt- minstone borde i lag ges uttryck åt grundsatsen om rätt för arbetstagarna att bedriva politisk verksamhet på arbetsplatsen. Kommittén konstaterar att det dock är en ganska svår-uppgift att utforma sådan lagstiftning. åt- minstone om lagen skall vara avsedd som ett verksamt medel att ingripa i arbetsgivarens nuvarande beslutsbefogenheter på området. Svårigheterna med uppgiften bör vägas mot tyngden av de principiella skäl som talar för lagstiftning och det praktiska behovet av sådan. Vid avvägningen måste hänsyn också tagas till de resultat som kan nås på andra, kanske enklare vägar. Enligt kommitténs bedömning finns det inte tillräckliga skäl att nu

• Sida 205
•  Original

Prop. l975/76:105 Bilagal Arbetsmarknadsdepartementet l9l

inlåta sig på de svårigheter som skulle vara förenade med lagstiftning på området. I stället är det enligt kommittén tillräckligt att åtminstone som ett första steg lita till den vidgning av arbetstagarnas inflytande på arbetsplat- sema. som bör bli följden av den allmänna arbetsrättsliga reform som nu förbereds.

Kommittén har undersökt vilka resultat som bör kunna nås med sådana rättsliga medel som övervägs inom ramen för den arbetsrättsliga reformen. Kommittén konstaterar därvid att redan enligt gällande rätt förhandlingar kan påyrkas och kollektivavtal träffas i frågor av betydelse för möjligheter- na att bedriva politisk verksamhet på arbetsplatserna i den mån anknyt- ning till anställningsvillkoren kan åberopas. Utgångspunktema är desam- ma vid tillämpning av bestämmelserna i den av kommittén föreslagna la- gen. Alla positiva anspråk av betydelse för politisk verksamhet på arbets- platserna. vilka kan resas för arbetstagarnas egen del och vilka kan ses som en del av anställningsförmånema. torde vara ämnen som kan göras till föremål för förhandlingar och kollektivavtal. Detsamma får enligt kom- mittén anses gälla alla frågor om utfärdande av ordningsregler och andra föreskrifter av betydelse i det här aktuella sammanhanget. Även frågor om utnyttjande av lokaler. mark och annan företagets egendom torde vara för- handlingsbara och möjliga att göra till föremål för kollektivavtal. Kom- mittén anser vidare att förhandlingsrätt i princip bör kunna anses föreligga för organisationer med medlemmar på ifrågavarande arbetsplats även be- träffande t.ex. funktionärers tillträde till arbetsplatsen för politisk såväl som facklig information och propaganda. Däremot kan det enligt kom- mittén knappast anses möjligt att utan särskilda lagstiftningsåtgärder bere- da helt utomstående rättigheter på det aktuella området. De av kommittén föreslagna reglerna om utvidgad förhandlingsrätt blir enligt kommittén till- lämpliga i den utsträckning man rör sig på området för arbetsgivarens befo- genheter enligt nu gällande rätt att besluta i företags- och arbetslednings- frågor. På motsvarande sätt anser kommittén att de föreslagna reglerna om rätt till kollektivavtal och om kvarlevande stridsrätt blir möjliga att tilläm- pa.

Mot kommitténs förslag har ledamöterna Bratt och Lindström reserverat sig. De accepterar inte kommitténs skäl för att avstå från att föreslå lag- stiftning om politisk propaganda på arbetsplatserna. De menar att frågan inte lämpar sig för lagstiftning. Enligt reservantemas uppfattning har kom- mitténs majoritet förbigått det grundläggande faktum att arbetstagama po- litiskt sett inte är ett enhetligt kollektiv. Om arbetsplatserna skall öppnas för politisk propaganda. bör enligt reservantema den självklara utgångs- punkten vara att alla politiska riktningar ges samma möjligheter att fram- träda. Reservantema utvecklar vidare de svårigheter som enligt deras me- ning är förenade med en vidgning av den politiska verksamheten på arbets- platserna. Med tanke på de praktiska problem som är involverade kan dock enligt reservantema en förhandlingsbaserad överenskommelse mel—

• Sida 206
•  Original

=P.-rop. 1975/76:105 Bilagal Arbetsmarknadsdepartementet 192

lan arbetsmarknadens parter acccepteras som lösning.

Ledamötema Ekinge. Fransson och Oskarson betonar att två viktiga in- tressen bör tillgodoses vid kollektivavtalsreglering. nämligen att den an- ställdes personliga politiska integritet skyddas och att likvärdiga betingel- ser för de politiska partierna skapas. Skulle erfarenheterna visa att dessa båda förutsättningar inte blir respekterade eller att någon politisk menings- riktning på annat sätt otillbörligt favoriseras bör statsmakterna överväga lagstiftning.

Ledamoten Oskarson. slutligen. framhåller att enligt hans uppfattning utgångspunkten bör vara att arbetstagare och arbetsgivare gemensamt skall handlägga frågor om politisk verksamhet på arbetsplatsen och göra de avvägningar som kan vara nödvändiga. Han understryker dessutom att denna form av medinflytande i princip bör tillkomma alla anställda lika och att verksamheten bör bedrivas så att ingen politisk åsiktsriktning diskrimi- neras.

11. Föredraganden

11.1 Inledning Genom den s.k. decemberkompromissen mellan Landsorganisationen i Sverige (LO) och Svenska arbetsgivareföreningen (SAF) år l906 bestäm- des för lång tid framöver relationerna mellan parterna på den svenska ar- betsmarknaden. Kompromissen innebar att arbetsgivarsidan erkände ar-- betstagarnas rätt att organisera sig och att genom sina organisationer för- handla om löne- och anställningsvillkor. Arbetsgivarna förbehöll sig å and- ra sidan rättcn att — i kraft av ägandet — ensamma leda och fördela arbetet samt att fritt antaga och avskeda arbetare. Principen om denna ensamrätt fick sin plats i SAF:s stadgar där den i dag återfinns som s' 32. Även om arbetstagarna genom rätten att organisera sig och att förhandla flyttade fram sina positioner. måste kompromissen betraktas som ett ut- tryck inte bara för de då rådande styrkcförhållandena mellan arbetsmark- nadens parter utan också för den tidens förhärskande samhällsuppfattning. Det finns anledning att erinra om att genombrottet för den politiska demo- kratin skedde först senare. Det dröjde således ett par årtionden in på 1900- talet innan principen om medborgarnas lika värde och rätt till lika inflytan- de övcr statens och kommunernas verksamhet accepterades. Det tog yt- terligare tid innan denna princip kom att prägla de politiska beslutens inne- håll och lägga grunden till åtgärder. som syftade till social utjämning.

Efterhand som viktiga delar av samhällslivet har reformerats. har emel- lertid skillnaderna mellan förhållandena i arbetslivet och förhållandena i samhället i övrigt kommit att öka. När demokratins värderingar om frihet. jämlikhet och gemensamt ansvarstagande har slagit igenom i samhällslivet. har en äldre tids värderingar i arbetslivet framstått som alltmerotidsenliga.

• Sida 207
•  Original

Prop. 1975/76:105 Bilagal Arbetsmarknadsdepartementet 193

De former för att organisera och leda arbetet. som har byggt på dessa tidi- gare värderingar. har visat sig alltmer ineffektiva. De har därför successivt börjat ersättas med nya former för att organisera verksamheten i företag och förvaltningar.

Dessa förändringar i synen på förhållandena inom arbetslivet bör ses som ett uttryck för styrkan i demokratins värderingar men också som ett uttryck för insikten om att arbetsformer som bygger på dessa värderingar är överlägsna dem som utgår från ett auktoritärt synsätt.

Till detta bör läggas förändrade värderingar rörande produktionsförhål- landena. En grundläggande uppgift i det fackliga arbetet är att tillgodose arbetstagarnas krav på en rättvis del av prodtrktionsrcsultatet. Men den fackliga verksamheten har inte begränsats till denna centrala fördelnings— fråga. Verksamheten har också kommit att omfatta det sätt på vilket pro- duktionen sker för att få ett så gott produktionsresultat som möjligt och därigenom möjliggöra ökade löner och förbättrade sociala villkor. Det fackliga intresset för produktionsförhållandena innefattar såväl produktio- nens resultat och dess fördelning som de omständigheter under vilka pro- duktionen sker. Den senare aspekten har fått ökad betydelse allteftersom insikten har vuxit om att förhållandena inom arbetslivet bestämmer en stor del av människans livsvillkori övrigt. inte bara i materiellt avseende utan också i fråga om hälsa. personlig utveckling. inflytande över samhällsför- hållandena m. m. .

Arbetstagarna har genom sina organisationer alltså engagerat sig också i den ekonomiska och sociala utvecklingen i stort och där visat sig beredda att ta ansvar. Organisationerna har verkat inte bara som intressebevakare utan även som samhällsbyggare.

Men kraven på inflytande och viljan till ansvar har stött på ett motstånd som bygger på principer som utformades för snart 70 år sedan. Även om tillämpningen av principen att arbetsgivaren i kraft av ägandet ensam leder och fördelar arbetet samt antager och avskedar arbetare har undergått be- tydande förändringar under de senaste årtiondena. har den ingått som ett element i avtalen mellan arbetsgivare och arbetstagare. Den har också bil- dat utgångspunkten för rättstillämpningen på arbetsmarknaden.

Under 1960-talet började kritiken mot de rådande förhållandena inom ar- betslivet att växa i styrka. Den hade sin grund i arbetstagarnas upplevel- ser. Riskerna för olyckor och ohälsa i arbetet föreföll öka och det utlöste krav på förbättring av arbetsmiljön. Den fortgående omvandlingen av nä- ringslivet. som är en förutsättning för internationell konkurrenskraft och full sysselsättning. kom alltför ofta att ta en riktning. som ställde åtskilliga utanför arbetslivet och som skapade otrygghet för ännu fler. Detta ledde till krav på ökad insyn i företag och näringsliv och till krav på bättre möjlig- heter för arbetstagarna att ta tillvara sina intressen i denna omvandlings— process. Djupare sett innebar detta att opinionen kraftigt hade förändrats när det gällde frågan vilket inflytande. som skall tillkomma de parter som

• Sida 208
•  Original

Prop. 1975/76:105 Bilagal Arbetsmarknadsdepartementet 194

möjliggör produktionen. Det framstod som alltmer uppenbart att arbetets ledning och fördelning inte enbart är en fråga för den part som hade svarat för kapitalinsatsen i ett företag utan att den i lika hög grad angår arbetsta- garna och att de därför måste ha inflytande över dessa förhållanden.

Debatten om arbetslivets villkor resulterade i början av 1970-talet i att LO och 'ljänstemännens centralorganisation (TCO) formulerade sina pro- gram för företagsdemokratin. Organisationerna krävde att de anställda skulle tillförsäkras reellt inflytande på alla nivåer i företagen. De konstate- rade att detta inte kttnde åstadkommas enbart förhandlingsvägen och de begärde därför att regering och riksdag genom lagstiftning skulle bana väg för demokrati i arbetslivet.

På grundval av dessa program har ett omfattande reformarbete inletts. Genom beslut av riksdagen har de anställda fått ökade befogenheter på ar- betsmiljöns område. Genom lagarna om anställningsskydd och om anställ- ningsfrämjande åtgärder har de fackliga organisationerna fått inflytande över personalpolitiken och anställningstryggheten har förbättrats. För att ge löntagarna insyn i och möjlighet att påverka företagens långsiktiga pla- nering har de anställda genom lagstiftning fått representation i de större fö- retagens styrelser. En lagfäst grund har skapats för det fackliga arbetet på arbetsplatserna.

Dessa reformer framstår som viktiga led i arbetet på arbetslivets demo- kratisering. Men löntagarna begärde också lagstiftningens stöd för ett in- flytande över arbetsvillkoren i vidaste mening. Riksdagen behandlade är 1971 motionskrav av samma innebörd och uttalade sig för en översyn av den arbetsrättsliga lagstiftningen.

Det begärda utredningsarbetet påbörjades i slutet av år 1971 inom ar- betsrättskommitten. l direktiven uttalade chefen för dåvarande inrikesde- partementet bl. a. att medbestämmandet för de anställda borde i första hand åstadkommas i former som inte förändrade de fackliga organisationernas ställning som fria och oberoende organisationer. För att förhandlingar skulle kunna leda till resultat var det viktigt att förhandlingsrätten byggdes ut och att kollektivavtalslagstiftningen ändrades så att arbetstagarna och deras organisationer fick en med arbetsgivaren merjämbördig ställning. Lagstiftningsarbetet skulle i första hand inriktas på att skapa förutsättning— ar för ett verkligt arbetstagarinllytande på områden som berör den enskil- de arbetstagaren nära och dagligen. Men ramen för utredningsarbetet var vidare än så. Den nya förhandlingsrätten borde. framhölls det i direktiven. i princip vara så vidsträckt att förhandlingar kunde inledas i alla frågor och på alla beslutsnivåer där det var angeläget för de anställda att få inflytande.

Resultatet av arbetsrättskommitténs arbete redovisades i början av år 1975. Kommittén var enig om att arbetstagarinflytandet i första hand skul- le tillgodoses genom kollektivavtal. dvs. på förhandlingsrättens grund. Däremot uppnåddes inte någon enighet angående innebörden av den nya arbetsrätten. På flera väsentliga punkter ansåg löntagarnas representanter

• Sida 209
•  Original

.Prop. 1975/76:105 Bilagal Arbetsmarknadsdepartem'entet ' 195

inom kommittén att förslagen inte sktrlle möjliggöra den eftersträvade de- mokratiseringen. Även remissutfallet visar att utredningens majoritets— förslag inte uppfyller förväntningarna på fackligt håll. Därvid stöder LO och TCO sig på en arbetsplatsremiss där över 200 000 medlemmar har lagt fram sina synpunkter. De fackliga kraven har också förstärkts under den tid som utredningsarbetet har pågått.

Det förslag till lagstiftning om medbestämmande i arbetslivet som jag nu lägger fram mot bakgrund av kommitténs förslag och remissutfallct är till sin natur rent arbetsrättsligt. Det tar sikte på de centrala reglerna om för- hållandet mellan arbetsmarknadens parter.

lnnanjag presenterar huvuddragen av förslaget. vill jag framhålla att det inte bara innehåller regler om löntagarinflytz'mde i arbetslivet. Arbetsrätts- kommittén har också kommit in på en rad andra viktiga frågor. t. ex. synen på olovliga strejker. tillåtligheten av politisk strejk. rättsbildningen i ar- betsdomstolen (AD) osv. Till dessa frågor återkommerjag i det följande.

Liksom gällande lagstiftning bygger förslaget på föreningsrättens och förhandlingsrättens grund. Arbetsmarknadcns parter skall ha rätt att sluta sig samman i organisationer och genom förhandlingar söka reglera sina in— bördes förhållanden. Därvid är det liksom f. n. kollektivavtalet som träder i förgrunden. Reformens främsta syfte är att bana väg för en vidgad med- bestämmanderätt för arbetstagarna. Lagförslaget innehåller därför särskil- da regler om att kollektivavtal bör slutas i inflytandefrågor och särskilda sanktionsmöjligheter för att sådana kollektivavtal skall komma till stånd. Arbetstagarna får också s.k. tolkningsföreträde vid tvist om arbetsskyldig- het och i inflytandefrågor. [ övrigt har lagstiftningen fått en sådan utform- ning att den ger arbetstagarna en förstärkt förhandlingsrätt. när längre gå- ende medbcstämmanderätt inte har avtalats. samt rätt till information. Dessa rättigheter skall gälla alla frågor som rör förhållandet mellan arbets- givare och arbetstagare. alltså både arbetsledningsfrågor och företagsled- ningsfrågor. Den förstärkta förhandlingsrätten skall ge de anställda en med arbetsgivaren mer jämbördig ställning.

Den föreslagna lagens tillämpningsområde är inte begränsat till arbets- platser rned ett visst antal anställda. Att göra undantag från lagens tillämp- ning för de mindre arbetsplatserna. som vissa arbetsgivarorganisationer har föreslagit. kanjag inte godta. Den arbetsrättsliga lagstiftningen får inte utformas så att den inte skulle omfatta alla arbetsgivare och arbetstagare. Även sett från de mindre företagarnas synpunkt framstår det som en omöj- lighet att inte erbjuda de anställda samma villkor som andra arbetsgivare.

Ser man först till förslagets ambitionsnivå innebär det alltså att arbetsta- garinflytandet skall kunna göras gällande i alla frågor som rör förhållandet mellan arbetsgivare och arbetstagare. Arbetsgivarorganisationema har menat att löntagarna borde få rätt till medbestämmande enbart i arbetsled- ningsfrågor. Mot det har LO och TCO hävdat — och det har varit uttryck för en bred opinion i arbetsplatsremisser och från förbunden — att man inte

• Sida 210
•  Original

Prop. 1975/76:105 Bilagal Arbetsmarknadsdepartementet 196

kan dra en sådan gräns. Gränsen skulle med nödvändighet bli otydlig. Möjligheterna till inflytande i arbetsledningsfrågor skulle också allvarligt inskränkas om arbetstagarna inte skulle kunna få till stånd medbestämman- derättsavtal även i företagsledningsfrågor. Därför bör reglerna om med- bestämmanderätt i den föreslagna lagen omfatta såväl frågor om arbetsled- ning som frågor om företagsledning.

En begränsning får dock göras. Det kan enligt min mening inte bli fråga om att utsträcka arbetstagarinflytandet så långt att beslut om mål och in- riktning för cn viss verksamhet. som har fattats i demokratiska former. sätts ur spel. lnorn den offentliga sektorn måste den politiska demokratin garanteras och hänsyn tas till de särskilda förhållanden som råder där. Somjag återkommer till i det följande kommer denna fråga att anmälas av statsrådet Feldt. Det finns även utanför den offentliga sektorn exempel på verksamheter vilkas målsättningar och inriktning beslutas i former som lig- ger den politiska demokratin nära. Sådana exempel är verksamheten i poli- tiska. fackliga. religiösa. kulturella och välgörande organisationer eller samfund. I dessa fall bör ingrepp inte göras i den ordning som nu tilläm- pas för bestämmande av verksamhetens mål och inriktning. En motsvaran- de begränsning av arbetstagarnas inflytande bör göras i fråga om pressen och andra företag med opinionsbildande verksamhet. Vad företagen be- träffar finns det en omfattande lagstiftning. som reglerar deras verksamhet från andra utgångspunkter än förhållandet mellan arbetsgivare och arbets- tagare. De förhandlande parterna är givetvis också bundna av de ramar för företagens verksamhet som de offentliga myndigheterna har lagt fast. Även den gällande associationsrättsliga lagstiftningen innehåller begräns- ningar. En ekonomisk förening måste t.ex. bedrivas efter kooperativa grundsatser. .

För att lägga grunden till ett verkligt arbetstagarinflytande på alla nivåer i företagen bör lagstiftningen ge uttryck för principen att kollektivavtal bör träffas om medbestämmanderätt för de anställda. Lagstiftningen skall tol- kas som ett uttryck för uppfattningen att det inte längre är arbetsgivaren som ensam fattar beslut. utan att beslutsbefogenheterna bör fördelas mel- lan arbetsgivare och arbetstagare genom förhandling och avtal.

Det räcker emellertid inte att i lagen slå fast en sådan grundsats. Det måste vara möjligt för arbetstagarna att hävda sitt inflytande. Den möjlig- heten frnns genom att man kan gå till facklig strid. när det gällande löneav- talet har löpt ut. När det gäller att få till stånd kollektivavtal om medbe- stämmanderätt bör den möjligheten byggas ut med en s.k. kvarlevande stridsrätt på det sätt som arbetsrättskommittén har föreslagit. Den innebär att arbetstagarorganisationen får rätt att använda stridsåtgärder för att få till stånd ett sådant avtal. även om avtal har träffats om löner och andra an- ställningSförmåner. Den kvarlevande stridsrätten förutsätter dock att kra— ven har förts fram i samband med löneförhandlingarna och att stridsåtgär- dema har beslutats i stadgeenlig ordning. Syftet med lagstiftningen är att få

• Sida 211
•  Original

Prop. 1975/76:105 Bilaga 1 Arbetsmarknadsdepartementet 197

till stånd kollektivavtal och den kvarlevande stridsrätten skall ses som ett medel att främja en sådan utveckling.

1 den allmänna debatten har ibland hävdats att den nya lagstiftningen in- te helt bör lita till en reglering av inflytandefrågori kollektivavtalets form. utan att lagen också bör garantera ett visst minimum av inflytande för de anställda i olika frågor. Man har även menat att den kvarlevande stridsrät- ten är ett alltför trubbigt vapen för att få till stånd de eftersträvade avtalen.

För egen del menarjag att vi nu bör bygga vidare på beprövade metoder och att arbetsmarknadens parter bör ha friheten att finna de lämpligaste formerna för att fördela inflytandet. Arbetstagarna bör ha möjlighet att till- vinna sig intlytande och ta på sig det ansvar som följer därmed i den takt och på de områden som de själva väljer. En förstärkt förhandlingsrätt och kollektivavtalsreglering av inflytandefrågorna framstår därvid som den lämpligaste handlingslinjen. Remissvaren innebär ett brett stöd för en så- dan linje.

Mitt ställningstagande till frågan om inrättande av partssammansatta or- gan för handläggning av arbetsledningsfrågor m. in.. som har föreslagits av arbetsrättskommittén. grundas på liknande överväganden. Önskar parter- na inrätta sådana organ på en arbetsplats är det möjligt att göra det med stöd av kollektivavtal. Däremot bör lagstiftningen inte reglera denna frå- ga. En arbetstagarorganisation har fört fram tanken att lagstiftningen skall utformas så att vissa arbetstagare — inflytandeombud — skall få till uppgift att ta tillvara och förmedla de enskilda arbetstagarnas intressen på samma sätt som skyddsombuden har särskilda uppgifter i fråga om arbetarskyd— det. Inte heller detta är en fråga som enligt min mening bör regleras i lagen.

Arbetstagamas ställning i förhållande till arbetsgivaren måste stärkas också på andra sätt. En viktig fråga i förhållandet mellan parterna är vil- kendera partens mening som skall gälla när det uppstår tvist om hur man skall tolka gällande avtal om anställningsvillkor. arbetsförhållanden o.d. Hittills har det i allmänhet varit arbetsgivarens mening som har gällt. Han har i kraft av & 32-principen haft tolkningsföreträde till dess den fackliga organisationen genom förhandling och — i sista hand — genom process i AD har fått tvisten avgjord. Detta förhållande har utsatts för kritik. LO- och TCO-representanterna i arbetsrättskommittén krävde att tolkningsfö- reträdet skulle kastas om så att fackföreningens mening skulle gälla i tvis- ter orn frågor som rör arbetets ledning och fördelning. I remissyttrandena från LO och TCO ställdes kravet att tolkningsföreträdet även skulle omfat- ta tvist om lönefrågor.

Låt mig till en början konstatera att den hittills gällande principen att ar- betsgivaren har tolkningsföreträde vid tvist om den rätta innebörden av ett kollektivavtal eller enskilt anställningsavtal. t. ex. vad gäller arbetsskyldig- heten. strider mot de allmänna regler som gäller om tolkning vid andra ty- per av avtalsförhållanden. I strävan att ge arbetstagarna en med arbetsgiva- ren jämställd ställning måste därför också ingå en förskjutning av tolk-

• Sida 212
•  Original

. _ Prop. 1975/76: l05 Bilaga ] Arbetsmarknadsdepartementet_ l98

ningsföreträdet till arbetstagarnas förmån. Förutom allmänt rättsliga över- väganden talar även praktiska skäl för en sådan förskjutning. Det finns nämligen anledning att räkna med att en annan fördelning av tolkningsföre- trädet kan medverka till att öka intresset för att förhandlingsvägen finna lösningar i tolkningstvister.

När det gäller tvist om arbetsskyldighet får den kollektivavtalsbärande arbetstagarorganisationen — i första hand den lokala organisationen — tolkningsföreträde enligt lagförslaget. Kan fackföreningen och arbetsgiva- ren inte komma överens om htrr avtalet skall tillämpas gäller fackförening- ens tolkning. Om arbetsgivaren vill hävda sin tolkning. får han begära central förhandling och i sista hand gä till Al) för att hävda sin mening och få tvisten avgjord. Gäller tvisten den rätta innebörden av ett inflytandeav- tal utövas tolkningsföreträdet av den arbetstagarorganisation som är parti det omtvistade kollektivavtalet. dvs. som regel fackförbund.

Till dessa regler har fogats två undantag. Om det blir tvist om arbets- skyldigheten eller bestämmanderätten t. ex. i en företagsledningsfråga och arbetsgivaren menar att arbetet måste utföras eller beslut fattas för att fö- retaget inte skall bryta mot lag eller att det annars föreligger synnerliga skäl. t.ex. en nödsituation. kan arbetsgivaren bryta igenom fackförening- ens tolkningsföreträdc. 'l"olkningsförcträdet kan vidare inte sträckas så långt att det innebär att arbetstagarna får på arbetsgivarens vägnar ingå överenskommelse med tredje man.

När det gäller lönetvister bör arbetsgivaren vara skyldig att omedelbart ta initiativet till förhandlingar och att i sista hand gå till Al). Fristen för på- kallande av central förhandling och för väckande av talan bör vara kort. lämpligen tio dagar. Om arbetsgivaren inte följer dessa regler bör han bli skyldig att utge ersättning enligt fackföreningens tolkning.

l vissa rättstvister måste enligt min mening gälla särskilda regler. Upp- kommer t. ex. tvist huruvida en part är bunden av fredsplikt eller inte är det en fråga som AD — liksom hittills — först måste avgöra. innan stridsåt- gärder får vidtas. I annat fall skulle fredsplikten urholkas på ett sätt som in- te är avsett. Vad sedan beträffar kravet på tolkningsföreträde i tvister som gäller tillämpningen av annan arbetsrättslig lagstiftning. bör den frågan som jag ser det lösas i anslutning till att dessa lagar ses över.

Det är inte troligt att alla frågor inom medbestämmanderättens område kommer att regleras i kollektivavtal. Det är därför nödvändigt att förstärka förhandlingsrätten för de fackliga organisationerna så att de kan ta tillvara sina medlemmars intressen även i sådana frågor, som inte reglerasi infly- tandeavtal. Detta bör ske på följande sätt.

För det första bör arbetsgivaren vara skyldig att själv ta initiativet till förhandling i fråga om viktigare förändringar i verksamheten. Dit räknas t. ex. nedläggningar. omläggningar och utvidgningar av driften samt upplå- telse och överlåtelse av rörelsen. Den s. k. primära förhandlingsskyldig- heten bör emellertid som LO och TCO har föreslagit också gälla vid vikti—

• Sida 213
•  Original

Prop. 1975/76:105 Bilagal Arbetsmarknadsdepartementet 199

gare förändringar av särskild betydelse för enskilda arbetstagare, t.ex. vid omplaceringar. I förhandlingsskyldigheten ligger att arbetsgivaren är skyldig att dröja med beslut eller att verkställa den tilltänkta åtgärden till dess förhandlingen är genomförd.

Arbetsrättskommittén föreslog att arbetstagarna skulle få primär för- handlingsrätt endast på det lokala planet. Kommittén ansåg inte att lagen borde ge arbetstagarna möjlighet att gå vidare till förhandling på central ni- vå. En sådan begränsning bör enligt min mening inte ställas upp. Att lagen ger möjlighet till förhandlingar på central nivå är inte ett uttryck för en öns- kan att inflytandefrågor skall föras upp till centrala förhandlingar. Men ar- betstagama bör ha möjlighet till sådana förhandlingar när en förhandlings- fråga är av sådan betydelse att den kräver det.

Enligt arbetsrättskommitténs förslag sktrlle arbetsgivaren vara befriad från primär förhandlingsskyldighet och den trppskovsskyldighet som ligger i denna. om detta sktrlle för honom eller annan medföra påtaglig risk för skada. För att hävda sin förhandlingsrätt skulle arbetstagarsidan få gå till AD för att i efterhand få saken prövad. För egen del anserjag att lagen måste få en annan utformning. De frågor. som faller inom det primära för- handlingsfaltet. är av så avgörande betydelse för arbetstagarna att de mås- te ha starka garantier för att kunna medverka i beslutsprocessen. Det gäl- ler att förhindra att arbetstagarna. som fallet ibland är i dag. ställs inför fullbordat faktum.

Jag vill understryka att arbetsgivaren i dessa fall som regel kan i god tid förutse att en åtgärd måste vidtas eller ett beslut fattas. Han har därför ut- rymme för att ta initiativ till förhandling och att genomföra förhandlingen. Undantag bör därför inte kunna ske annat än i nödsituationer eller andra undantagsfall där en ovillkorlig uppskovsskyldighet inte kan försvaras. Men förhandlingsskyldigheten som sådan bör bestå.

För det andra bör den fackliga organisationen få möjlighet att på eget ini- tiativ få till stånd förhandlingari frågor. som inte faller under den primära förhandlingsskyldigheten. Denna regel är självfallet inte avsedd att leda till ett omfattande förhandlingsarbete om den dagliga verksamheten. Men det kan även inom detta område finnas frågor. som den fackliga organisatio- nen bedömer vara av betydelse för de anställdas förhållanden och därför vill påkalla förhandling om.

Även i sådana fall bör arbetsgivaren vara skyldig att dröja med beslut till dess förhandlingen har avslutats. Det är inte uteslutet att det ibland kan uppkomma för hela den fackliga organisationen viktiga principfrågor inom detta område. Det bör därför också här finnas möjlighet för organisationen att föra frågan vidare till central förhandling.

[ dessa frågor. där arbetsgivaren själv inte är skyldig att ta initiativ till förhandlingar. kan situationer ibland uppstå där tidsfristen till dess beslut måste fattas eller åtgärd vidtas blir kort. Regeln om uppskovsskyldighet bör utformas med hänsyn till dessa omständigheter. Föreligger sådana sär-

• Sida 214
•  Original

Prop. 1975/76:105 Bilagal Arbetsmarknadsdepartementet 200

skilda skäl att beslut måste fattas eller åtgärd vidtas omedelbart. bör un— dantag kunna medges. Det är angeläget att man får en smidig ordning för dessa förhandlingar och att man undviker att skapa situationer där företa- gets verksamhet hämmas genom att beslut som är av stor betydelse för fö- retaget blir fördröjda. Båda parter bör eftersträva att undvika att den utvid- gade förhandlingsrätten leder till byråkratisering. Det är ett gemensamt in- tresse för både arbetsgivare och arbetstagare att verksamheten kan bedri- vas effektivt.

För det tredje måste de fackliga organisationerna få rätt till insyn i verk- samheten om de på ett riktigt sätt skall kunna använda förhandlingsrätten och ta tillvara medlemmarnas intressen. Lagen bör därför innehålla regler om rätt till information.

Arbetsgivaren bör vara skyldig att underrätta den lokala kollektivavtals- bärande fackföreningen om den ekonomiska och produktionsmässiga ut— vecklingen i företaget och om riktlinjerna för företagets personalpolitik. Arbetstagarnas företrädare bör vidare — om de så begär — ha rätt att få del av företagets böcker. räkenskaper och andra handlingar som fackförening- en behöver för att rätt kunna bedöma företagets ekonomiska ställning och utveckling. Arbetsgivaren bör dessutom inom rimliga gränser biträda med sådant utredningsarbete. som fackföreningen behöver för en bedömning av företagets förhållanden. Det motsvarar i princip de rättigheter som finns i den överenskommelse om ekonomikommitté och arbetstagarkonstrlter. som nyligen har träffats mellan SAF. å ena sidan. samt LO och Privattjäns- tcmannakartellen (PTK). å den andra.

Vad jag nu har anfört innebär att jag i princip avvisar arbetsrättskom- mitténs förslag att arbetsgivaren skulle kunna vägra att lämna ut informa- tion, om han ansåg att detta kunde medföra påtaglig riSk för skada. En så- dan regel skulle kunna uppfattas som ett misstroende mot de fackliga representanterna och därmed skada relationerna mellan parterna. Intres- set av ett skydd för affärshemligheter etc. eller för enskilds personliga för- hållanden får i stället tillgodoses inom ramen för bestämmelser om tyst- nadsplikt.

F.nligt arbetsrättskommitténs förslag skulle arbetsgivaren kunna ålägga en facklig förtroendeman tystnadsplikt. Arbetsgivaren skulle vidare kunna bestämma om uppgifterna fick föras vidare inom den fackliga organisatio- nen. Faekföreningen skulle dock kunna i AD begära befrielse från arbets- givarens förbehåll.

Enligt min mening bör en annan uppläggning väljas. Menar arbetsgiva- ren att begärda uppgifter bör skyddas med tystnadsplikt får den frågan — liksom andra inflytandefrågor — göras till föremål för förhandling med fackföreningen. Kan de inte enas om tystnadsplikten och dess omfattning, bör arbetsgivaren få dra frågan inför AD. Arbetsgivaren är emellertid i princip skyldig att lämna ut informationen. som då kan förenas med tyst- nadsplikt tills AD har prövat frågan. Även om viss information är förenad

• Sida 215
•  Original

Prop. 1975/76: l05 Bilagal Arbetsmarknadsdepartementet 201

med tystnadsplikt bör den få föras vidare till styrelseledamötema i den ar- betstagarorganisation som har rätt till informationen. Härtill kommer de bestämmelser om sekretess som följer av särskild lagstiftning, inte minst de regler som avser att skydda tredje man. t. ex. patienters. klienters m.fl. enskilda intressen. På den offentliga sektorn gäller andra regler om åläg- gande av tystnadsplikt. Dessa berörs inte i detta sammanhang.

lnnanjag lämnar reglerna om rätten till förhandling och information vill jag komma in på en annan fråga som har med arbetsmarknadspanernas av- talsfrihet att göra. Somjag förut nämnde bör de nya reglerna om inflytande i arbetslivet i första hand grundas på kollektivavtal. Mot den bakgrunden bör det också vara möjligt för arbetsmarknadens parter att genom kollek- tivavtal anpassa eller komplettera de nya lagreglerna så att de passar för- hållandena inom det egna avtalsområdet eller den aktuella arbetsplatsen. De nya lagreglerna bör alltså vara dispositiva.

Det finns ett område där utvecklingen har blivit sådan att särskilda lag— regler krävs för att komma till rätta med missförhållanden på arbetsmark- naden. Jag tänker på de entreprenadavtal. uppdragsavtal. kommissionsav- tal m.m. som ingås i syfte att kringgå det anställningsbegrepp. som den ar- betsrättsliga lagstiftningcn bygger på. Brott mot annan lagstiftning — skat- teflykt. olaga arbetsförmedling. konkursbedrägerier — förekommer också. Somjag närmare skall beröra i det följande håller inom finansdepartemen- tet på att utarbetas en promemoria med förslag till regler som ger skatte- myndighetema ökad insyn i entreprenadförhållanden. Näringsidkare som anlitar entreprenörer avses i vissa fall få ett subsidiärt ansvar för skatter och liknande avgifter. Genomförs en sådan lagstiftning bör det vara möjligt att komma till rätta med vissa kringgåenden. Av de kontakter somjag haft med arbetsmarknadens parter framgår emellertid att det också krävs åtgär- der jnom arbetsrätten för att hindra missbruk. Jag vill därför föreslå lagreg- ler om facklig vetorätt mot entreprenader. uppdragsavtal etc. för de kol- lektivavtalsbärande fackförbunden inom sina avtalsområden. om en av ar- betsgivaren planerad entreprenad etc. kan antas medföra åsidosättande av lag eller kollektivavtal eller den annars strider mot vad Som är allmänt god- taget inom avtalsområdet. Även denna vetorätt är så konstruerad att den i första hand bör leda till förhandlingsuppgörelser om hur entreprenadverk- samheten etc. bör vara anordnad. Att generellt förbjuda entreprenader är det alltså inte fråga om.

Innan jag går över till de avsnitt av lagstiftningsarbetet som avser andra reformer än medbestämmanderätten för de anställda. finns det några frå- gor som ytterligare bör beröras. En sådan fråga är namnet på den nya lag- stiftningen. Arbetsrättskommitténs förslag — lag om förhandlingsrätt och kollektivavtal — är en i mitt tycke alltför formell beskrivning. Den ger inte besked om det väsentliga syftet med lagen. Jag föreslår därför att lagen i stället skall få namnet lag om medbestämmande i arbetslivet.

• Sida 216
•  Original

Prop. 1975/76:105 Bilagal Arhetsmarknadsdepartementet 202

En annan fråga gäller politisk verksamhet på arbetsplatserna. Arbets— rättskommittén hari en nyligen avgiven utrcdningsrapport (Ds A l975: ll) föreslagit att arbetstagarna skall få rätt att bestämma om sådan verksamhet på arbetsplatsen. När det gäller valet mellan olika möjligheter att säker- ställa en sådan rätt har kommittén stannat för att man t.v. bör lita till de medel som kommer att ställas till arbetstagarnas förfogande genom den nya arbetsrätten. Också jag menar att det i första hand är denna lösning som bör prövas.

Arbetsrättskommittén har också tagit upp frågan om information och ut- bildning rörande den nya arbetsrätten. [ ett senare sammanhang kommer jag att mera i detalj beröra de praktiska och ekonomiska frågorna. Jag vill nu bara slå fast att det rör sig om frågor av utomordentligt stor betydelse. Reformen gäller ett vidgat ansvarstagande för förhållandena på arbetsplat- serna och kostnaderna för dcn nödvändiga informationen och utbildningen bör därför bäras av produktionen.

Som jag har nämnt innehåller arbetsrättskommitténs förslag också ställ- ningstaganden till en rad andra viktiga frågor på arbetsrättens område. Be- träffande föreningsrätten. t. ex. rätten att bilda och tillhöra fackföreningar och att verka i sådana föreningar. föreslår kommitten inte några större för- ändringar av gällande rätt. Föreningsrätten får sitt innehåll i och med att ett anstäliningsförhållande föreligger. Arbetssökande kan t.ex. inte med stöd av sin föreningsrätt göra anspråk på att få anställning och förenings- rätten kan inte användas för att komma till rätta med t.ex. svartlistning etc. av arbetssökande. Även om jag för egen del ogillar sådana metoder. menar jag att kommittén har framfört övertygande skäl för att en lagstift- ning om föreningsrättsskydd för arbetssökande inte skulle fylla sitt syfte. Obefogadc åtgärder mot arbetssökande får angripas med andra medel. Ge— nom de regler om obligatorisk anmälan av lediga platser som riksdagen har att ta ställning till under våren l976 bör möjligheterna öka när det gäller att komma till rätta med sådana tendenser. som har lett till kravet på vidgad föreningsrätt.

Den fredsplikt som följer med ingångna kollektivavtal är av stor betydel- se inte bara för de avtalsslutande parterna utan också för samhället. Det kan inte komma i fråga att göra avsteg från denna viktiga princip. Detta bör dock inte hindra att man söker nya vägar för att komma till rätta med det problem som de olovliga strejkerna utgör. Arbetsrättskommittén har före- slagit att arbetsgivaren och den lokala fackliga organisationen skall ta kon- takt med varandra så snart en olovlig strejk har brutit ut för att gemenSamt söka lösa de problem. som ligger bakom konflikten. Jag ställer mig bakom detta förslag som bör ge goda möjligheter att komma till rätta med de låsta positioner som ofta kännetecknar en sådan situation.

En fråga som har ägnats stor uppmärksamhet i den allmänna debatten gäller skadeståndet vid olovliga strejker. Det skadestånd som i sådant fall kan drabba en enskild arbetstagare är sedan länge begränsat till 200 kro-

• Sida 217
•  Original

Prop. 1975/76: 105 Bilaga 1 Arbetsmarknadsdepartementet | 203

nor. Arbetsrättskommittén har föreslagit att denna begränsning tas bort. LO- och TCO-ledamöterna i kommittén vill behålla ZOO-kronorsregcln som huvudregel. men anser att man i vissa exceptionella fall skulle ktrnna döma trt ett högre skadestånd. Jag tror för min del inte att man kommer till rätta med olovliga strejker genom höga skadestånd. Jag har därför stannat för att inte ändra nu gällande begränsning av skadeståndet.

En annan sak somjag här skall nämna helt kort gäller den politiska strej- ken. Arbetsrättskommittén har vid behandlingen av frcdspliktsreglerna fö- reslagit att man skall införa ett lagfäst förbud mot politisk strejk. Löntagar- reprcsentanterna i kommittén har reserverat sig mot detta och menar att man inte bör göra det.

Jag har för egen del kommit fram till att det vore olämpligt att lagreglera denna fråga. Vi har byggt tipp kontakter mellan medborgarna och de poli— tiska organen för att den vägen ktrnna ge uttryck för de politiska opinioner- na. Kommer man i en situation där dessa kontaktvägar visar sig otillräckli- ga. kan man knappast med hot om skadestånd förhindra politiska strejkeri dernonstrationssyfte. .lag delar alltså den uppfattning som LO och TCO har angivit att frågan om politiska strejker inte behöver någon lagreglering. Detta gäller även strejker med utländsk bakgrund. Strejk eller annan stridsåtgärd är i åtskilliga situationer en vedertagen form för internationell sympatiyttring.

Arbetsrättskommitten har också förslagit en rad företrädesvis tekniska förbättringari den arbetsrättsliga lagstiftningen. bl. a. om tvisteförhandling och rättegång och om organisationen för medlingsverksamheten i arbets- tvister. Till dessa frågor aterkommerjag i de följande avsnitten.

Under remissbehandlingen av arbetsrättskommittens förslag har ställts krav även på ett arbetstagarinflytande i andra former och med längre gåen- de befogenheter för de anställda än vad kommittén har föreslagit. Jag tän- ker framför allt på kraven om facklig vetorätt och självbestämmanderätt i vissa frågor. bl.a. personalpolitiken. arbetsmiljön och företagshälsovår- den. arbetstidens förläggning och löneformen. De aktualiserar emellertid en rad fragor om behörighet att fatta beslut. fördelning av ansvaret för be- sluten etc.. sorn kräver ändringari annan civilrättslig lagstiftning.

Det är därför naturligt att frågorna om facklig vetorätt och självbestäm- manderätt för de anställda och de lagändringar som detta medför får över- vägas ytterligare i en ny utredning. Jag skall senare återkomma till frågan om en sådan utredning.

Kravet på självbestämmanderätt för de anställda har lett fram till över- väganden om en sådan rätt skulle kunna införas på något område redan nu. Ett område. som skulle vara lämpat för en sådan bestämmanderätt. är fö- retagshälsovården. På detta fält har emellertid förhandlingar förts en lång- re tid mellan LO och PTK. å ena sidan. och SAF. å andra sidan. Ett nytt avtal kan väntas komma till stånd. innehållande bl. a. regler om arbetsta-

• Sida 218
•  Original

Prop. 1975/76:105 Bilagal Arbetsmarknadsdepartementet 204

garinflytande. Frågan om lagstiftning rörande inflytande över företagshäl- sovården bör därför inte nu aktualiseras.

[ fråga om den nya utredningen vill jag emellertid redan nu framhålla att utredningsuppdraget inte bör omfatta enbart nyssnämnda frågor. An- nan arbetsrättslig lagstiftning behöver tas tipp. Bl. a. bör lagen (l974: 358") om facklig förtroendemans ställning på arbetsplatsen ses överi syfte att ge de fackliga förtroendemännen tillträde även till arbetsplatser där de inte har sin anställning. Utredningen bör vid behov också ta tipp frågan hur denna utvidgade verksamhet bör finansieras. Även frågan om facklig infor- mation till de anställda på betald arbetstid bör. som riksdagen har uttalat tan 1975: 15). bli föremål förutredning. Dessa frågor bör tas tipp med för- tur. ] övrigt bör det vara utredningens tippgift att utvärdera den arbets- rättsliga utveckling som följer av det pågående reformarbetet och lägga fram de förslag som följer av en sådan utvärdering. På längre sikt kan det också bli aktuellt att se över annan arbetsrättslig lagstiftning och att söka samordna arbetsrättens regler.

F.nligt direktiven hade arbetsrättskommittén även till uppgift att ta upp frågan om AD:s rättsbildande verksamhet. Kommittén menar att grunder- na fören levande rättsbildning inte bör läggas fast i regler för själva den dö- mande verksamheten utan i stället i den arbetsrättsliga lagstiftning som domstolen har att tillämpa. Löntagarorganisationerna har emellertid ut- tryckt oro för att den nya lagstiftningen inte skall räcka till för att domsto- len skall kunna frigöra sig från en gång antagna principer. Det är mot den bakgrunden naturligt att den utvärdering av arbetsrättsreformen som skall ske också får gälla rättstillämpningen på arbetsrättens område. Finner tit- redningen att den nya lagstiftningen inte förmår bryta föråldrade principer bör den komma med förslag till nya lagregler.

Det förslag till lagstiftning. som jag nu lägger fram får således inte be- traktas som ett slutligt svar på kraven om en demokratisering av arbetsli- vet. Ytterligare utredningsarbete återstår på det arbetsrättsliga området. Dessutom förbereds andra former för inflytande vid sidan av det arbets- rättsliga området. Statens industriverk har lagt fram förslag till fortsatt lagstiftning om styrelserepresentation för de anställda i aktiebolag och ekonomiska föreningar (SlND l975z4). l förarbetena till den nya aktiebo- lagslagen (prop. 1975: 103) framhålls behovet av en mera genomgripande översyn av den associationsrättsliga lagstiftningen utifrån strävandena att öka arbetstagarnas inflytande. Som där sägs är tiden ännu inte inne att fö- reta en sådan översyn. Efter samråd med statsrådet Lidbom avser jag emellertid att inom kort tillsätta en arbetsgrupp för att gå igenom de krav som har förts fram om ändringar i associationsrätten och stämma av dessa krav mot de förändringar. som nu sker på arbetsrättens område. På så sätt bör man kunna skapa ett underlag för att — när förutsättningar föreligger att inleda det utredningsarbete som nu har berörts — ta ställning till vilken inriktning som arbetet bör ges.

• Sida 219
•  Original

Prop. 1975/76:105 Bilagal Arbetsmarknadsdepartemcntet 205

Den föreslagna lagstiftningen komnter som jag har nämnt att gälla hela arbetsmarknaden. De särskilda lösningar som krävs inom den offentliga sektorn kommer att redovisas av statsrådet Feldt. Med hänsyn härtill har de konkreta exempel som redovisas i det följande företrädesvis hämtats från verksamheter. som faller utanför den offentliga förvaltningen.

11.2. Föreningsrätt

Ändamålet med reglernai lagen (1936: 506) om förenings- och förhand- lingsrätt (FFL) om skydd för föreningsrätten är att ge stöd åt arbetstagar- nas anspråk på att utan ingrepp från arbetsgivarsidan få sluta sig samman och bedriva verksamhet i fackliga organisationer. Föreningsrättsskyddet har haft till uppgift att slå fast själva principen om rätt för arbetstagarna att företrädas av fackliga organisationer i förhållandet till arbetsgivaren. Det har uppfattats som en förutsättning för eller. om man så vill. en del av den i lag fastslagna rätten för arbetstagarna och förhandla kollektivt med arbets- givaren.

I denna tanke med lagens regler om skydd för föreningsrätten ligger ut— gångspunkten för avgränsningen av föreningsrättsbegreppet. Lagen syftar inte till att begränsa rätten för arbetsmarknadens parter att med i övrigt till— låtna medel. t.ex. vedertagna fackliga stridsåtgärder. hävda sina stånd- punkter i intressefrågor. Åtgärder som i och för sig kan vara skadliga för en motpart på arbetsmarknaden blir med andra ord inte otillåtna enligt FFL enban därför att de är skadliga. De måste också vara ett angrepp på själva den fria rätten att organisera sig och vara fackligt verksam. Av syftet med lagstiftningen har också följt att lagens reglerskyddar rätten att organisera sig men inte anspråket på att få vara oorganiserad. l sambandet med för- handlingsrätten, som är knuten till förhållandet mellan arbetsgivare och ar- betstagare. har också legat att föreningsrätten har varit begränsad till att gälla mellan arbetsgivare och arbetstagare. De som inte träffat något an- ställningsavtal har inte stått i något rättsförhållande till en motpart på ar- betsmarknaden och hari den meningen inte varit arbetsgivare eller arbets- tagare. FöreningsrättSSkyddet har inte gällt för dem. Det har med andra ord inte funnits något lagstadgat föreningsrättsskydd för arbetssökande.

Arbetsrättskommittén har för sin del tagit upp och behandlat olika frågor kring avgränsningen av föreningsrättsskyddet. Kommittén har sålunda be- handlat frågan om rätt i förhållande till motpart och annan att stå utanför förening. giltigheten av organisationsklausuler. föreningsrätt för arbetssö- kande och frågan om ett ”självständigt" skydd för föreningar utöver nu gällande rätts skydd mot intrång i verksamheten genom kränkning av en— skildas föreningsrätt. Kommittén har inte funnit sig böra föreslå några ut- vidgningar i jämförelse med gällande rätt. På vissa punkter leder enligt

• Sida 220
•  Original

Prop. 1975/76:105 Bilagal Arbetsmarknadsdepartementet 206

kommitténs mening frågorna om sådana utvidgningar utanför den arbets- rättsliga lagstiftningens område. Men även om rttan begränsarperspektivet till de arbetsrättsliga frågeställningarna skulle. enligt vad kommittén har kommit fram till. utvidgningar av föreningsrättsskyddet kunna medföra svi'iröverskåt'lliga verkningar.

Jag delar i det väsentliga de bedömningar som kommittén har gjort på detta område. Jag kan inte finna att det är befogat att ändra den lagstadga- de föreningsrättens grunder och utsträcka det rättsliga skyddet utanför de gränser. som nti gäller och som har sin bakgrund i anknytningen till för- handlingsrätten. Det är viktigt att inte utan starka skäl gripa in i konkur- rensen mellan olika fackliga organisationer eller i övrigt i organisationer- nas verksamhet.

I sammanhanget bör erinras om den kritik som har riktats mot nu gällan- de rätt och viss modern arbetsrättslig lagstiftning och som går ut på att mi- noritetsorganisationer på arbetstagarsidan och medlemmar i sådana orga- nisationer försätts i en sämre situation än andra genom att organisationer- na inte lyckas förmå arbetsgivarna att teckna kollektivavtal och genom att vissa lagfästa rättigheter och befogenheter bygger på ställningen som parti ett kollektivavtal. Från nägra remissinstansers sida har föreslagits rättslig skyldighet för arbetsgivaren att sluta kollektivavtal i vissa fall. t.ex. att sluta s. k. hängavtal med organisationer som är beredda att godkänna ett redan träffat avtals villkor.

Jag skall komnta in något närmare på dessa frågor i följande avsnitt. där jag behandlar förhandlingsrätten. Här villjag bara understryka att det finns en gemensam grund för alla fackliga organisz'itioner i ett lika utformat skydd för föreningsrätten. i en grundläggande facklig förhandlingsrätt för alla. i lika behörighet att vara part i kollektivavtal och att vidta fackliga stridsåtgärder till främjande av medlemmarnas intressen.

Att vissa skillnaderi fråga om rättigheter därutöver bör göras är en följd av de skillnader i fråga om förpliktelser som föreligger mellan de kollektiv- avtalsbundna och de icke kollektivavtalsbundna organisatiortema. Valet av metod att göra den åtskillnaden är en fråga för sig. Den ntetod som valts i den här aktuella lagstiftningen är utformad i enlighet med den arbetsrätts- liga utveckling som skett i vårt land och efter förhållandena på vår arbets- marknad.

Jag förordar alltså. liksom kommitten. att nu gällande föreningsrättsliga regler överförs i princip oförändrade till ny lagstiftning på rättsområdet. På två punkter vill jag emellertid göra några särskilda anmärkningar.

Den etta av dem är frågan om bevisbördan i föreningsrättsmål. LO hari sitt remissyttrande tagit tipp den frågan och uttalat sig till förmån för att ar- betsgivaren åläggs hela bevisbördan i mål om kränkning av arbetstagares föreningsrätt. Därmed skulle åtminstone delvis rådas bot på de svårigheter som man f. n. ibland möter att effektivt inskrida mot kränkningar av för- eningsrätten. Även från några andra remissinstansers sida har problem

• Sida 221
•  Original

Prop. 1975/76:105 Bilagal Arbetsmarknadsdepartementet 207

kring bevisningen i föreningsrättsmål tagits tipp till behandling. Bl.a. har pekats på samordningen med motsvarande problem på anställningsskydds- lagens (1974: 12) område. För egen del kanjag dock inte se att det är lämp— ligt eller särskilt mycket vunnet med att på denna punkt göra ett ingrepp genom lag i de normer för bcvisprövningen som nu tillämpas. Ett sådant ingrepp skulle riskera att binda AD i dess prövning av föreningsrättsmt'ilen utan att för den skull förutsättnigarna för riktiga resultat förbättrades. Det kan enligt min mening inte heller allmänt hävdas. att ett system med om- vänd bevisbörda skulle vara lika berättigat som på anställningsskydds- lagens område. En förbättring av skyddet för arbetstagarna mot förenings- rättskränkningar i form av avskedande eller uppsägning ligger för övrigt ändå just i anställningsskyddslagens regler och i tillämpningen av dem. 1 andra fall bör enligt min mening praxis kunna bygga vidare på nuvarande i princip fria bevisprövning. Inom den ramen har AD goda möjligheter att beakta de erfarenheter. som gjorts på fackligt håll av svårigheter att tipp- rätthålla respekten för föreningsrätten. Som jag förut har anfört bör den nya utredningen på arbetsrättens område få till uppgift att undersöka hur den arbetsrättsliga reformverksamheten slår igenom i AD:s rättstillämp- ning. Skulle det därvid visa sig att ändrade regler i fråga om bevisbördan i föreningsrättsmål på någon punkt bör eftersträvas får det ankomma på ut- redningen att ta upp den frågan.

Den andra punkt som jag vill särskilt nämna är kommitténs förslag om strykning av reglerna i 3 & femte stycket FFL om tillåtlighet av s.k. arbets- ledarklausuler. Jag ställer mig bakom det förslaget. Som kommittén har tit- vecklat bör de intressen arbetsgivarna kan ha att bevaka på området kunna tillgodoses utan sådant stöd i lagen som det här nämnda lagrummet repre- senterar.

1l.3 Förhandlingsrätt

Den lagstadgade förhandlingsrätten har alltsedan tillkomsten av FFI. be- traktats som en hörnsten i lagstiftningen på arbetsrättens område. När la- gen kom till hade redan stora grupper arbetstagare av egen kraft vunnit er- kännande av rätten att bilda fackliga orgt'inisationer och att genom dem främja sina gemensamma intressen. Men andra grupper hade inte nått lika långt. De behövde lagens stöd för att kunna utan obehörig inblandning or- ganisera sig fackligt och låta sig företrädas av sina fackliga organisationer i förhandlingar med arbetsgivarna. Sedermera har föreningsrättens och för— handlingsrättens grundsatser kunnat ytterligare utbredas och ges tillämp— ning t. ex. för tjänstemännen inom den offentliga sektorn av arbetsmarkna— den.

Lagens föreskrifter behöver inte längre åberopas för att genomdriva ett erkännande av förenings— och förhandlingsrätten på nya områden av ar— betsmarknaden eller till förmån för nya grupper av arbetstagare. Men det

• Sida 222
•  Original

fP-rop. 1975/76:105 Bilaga 1 Arbetsmarknadsdepartementet 208

betyder inte att de har mist sin betydelse. De bör alltjämt finnas kvar som uttryck för grundsatser på vilka den centrala arbetsrättsliga lagstiftningen bygger. Och de behövs också från fall till fall som ett skydd mot dem som avviker från eljest allmänt omfattade synsätt och söker förvägra sin mot- part på arbetsmarknaden grundläggande rättigheter som tillkommer alla andra.

Arbetsrättskommittén har också byggt sitt förslag på att de grundläggan- de reglerna om förenings- och förhandlingsrätt skall överföras från FFL till den nya lagstiftningen på rättsområdet. Lagen bör liksom hittills innehålla grundsatsen att parterna på arbetsmarknaden. arbetsgivare och organisa- tioner av arbetsgivare på ena sidan och organisationer av arbetstagare på den andra. skall ha en lagfäst rätt till förhandlingar både när saken gäller önskemål om avtal i någon fråga av betydelse för förhållandet mellan par- terna. vad som ofta kallas förhandling i intressetvist. och när syftet är att söka nå uppgörelse i en rättslig tvist. Vidare bör lagen liksom hittills inne- hålla vissa grttndläggande regler om vad som ligger i skyldighet att för- handla deh vissa anvisningar om hur förhandling skall påkallas och sam- manträde utsättas m. m. Enligt den ordning som nu tillämpas har parterna på arbetsmarknaden sinsemellan avtalat om huvuddelen av vad som skall gälla dem emellan om den praktiska sidan av förhandlingsverksamheten och skrivit in regler därom i förhandlingsordningar. Där förekommer t. ex. regler om förhandlingsframställnings form och innehåll. om frister för ut- sättande av förhandlingssammanträden och för kallelse till förhandlingar och om rättsverkningar av olika moment i förhandlingarna. Sådana rätts- verkningar kan vara preskription av rätten att påkalla förhandling. rätt för part att gå vidare i avtalad instansordning för förhandlingarna och ytterst att väcka talan inför AD. rätt att kräva skadestånd vid förhandlingsvägran. Kommittén har tänkt sig att parterna även fortsättningsvis skall i vid ut- sträckning stå fria att komma överens om vad som på sådana punkter skall gälla mellan dem. Av närmare redovisade skäl har kommittén dock före- slagit vissa tillägg till lagens regler. bl. a. om tidpunkten för inledande av förhandlingar och om förhandlingar såsom en förutsättning för inledande av rättegång.

Jag finner att en reformerad arbetsrättslig lagstiftning bör utgå från de allmänna synpunkter som kommittén har angett. Till de kompletteringar och ändringar i förhållande till gällande ordning som kommittén har föror- dat och som jag finneri huvudsak väl motiverade och avvägda. återkom- merjagi det följande.

När det gäller förhandlingsrättens innebörd och omfattningi stort är det två aspekter som i första hand har tilldragit sig intresse. Den ena av dessa kan sägas gälla ämnesområdet för förhandlingar enligt lagen. Den andra gäller betydelsen för arbetstagarsidans rätt till förhandling av att arbetsgi- varen har rätten att besluta i den fråga som arbetstagarsidan vill förhandla om.

• Sida 223
•  Original

Prop. 1975/76:105 Bilagal Arbetsmarknadsdepartementet 209

Enligt 4 s' FFL skall förhandlingar som grundas på lagen gälla "reglering av anställningsvillkoren”' eller "förhållandet i övrigt mellan arbetsgivare och arbetstagare". Den nyss nämnda första frågan rörande förhandlings- rättens innebörd och omfattning gäller vad och hur mycket som skall läg- gas in i dessa uttryck. Vilka frågor rör med andra ord. i lagens mening. för- hållandet mellan arbetsgivare och arbetstagare och vilka gör det inte? Både enligt gällande rätt och enligt kommitténs förslag-kan detta problem sägas vara detsamma som problemet i vilka frågor man kan med rättslig verkan sluta kollektivavtal. Ämnesområdet för kollektivavtal har nämligen i gäl- lande rätt. i l 5 lagen (1928: 253) om kollektivavtal (KAL). bestämts på i princip samma sätt som ämnesområdet för förhandlingar i 4 & FFL. Och i kommitténs förslag (II och 20 ss förslaget till lag om förhandlingsrätt och kollektivavtal. FKL) har reglerna om förhandlingsrätt och om kollektivav- tal på denna punkt samordnats.

Arbetsrältskommitte'n konstaterar för sin del att läget i gällande rätt är osäkert närmast därför att varken lagförarbeten eller rättspraxis lämnar något tydligt svar på i vilken utsträckning frågor. som brukar anses höra till företagsledningens område. kan göras till föremål för förhandlingar och kollektivavtal. På denna punkt finns bara några rättsfall rörande arbetsgi- vares förhållande till tredje man. av vilka man knappast kan dra några all- männa slutsatser.

Ett vidsträckt ämnesområde för förhandlingar och kollektivavtal ses emellertid av kommittén som en första grundval för strävandena att aväga- bringa inflytande för arbetstagarsidan på alla nivåer i företagen. Kom- mittén har därför valt att i sitt förslag till lagtext beskriva ämnesområdet på ett något annat sätt än i nu gällande lag. Kollektivavtal skall enligt förslaget gälla "villkor rörande arbetet och lön eller annan ersättning härför samt villkor i övrigt rörande förhållandet mellan arbetsgivare och arbetstagare” (20.5 FKL). Och enligt förslaget skall förhandling gälla. förutom förhållan- de som avses med den föreslagna lagen. "villkor varom kollektivavtal kan träffas" (ll % FKL). Avsikten med dessa formuleringar har enligt kom- mittén varit att ge lagstiftaren möjlighet att klarlägga. att förhandlingar och kollektivavtal skall kunna gälla i princip varje fråga som rör förhållandet mellan arbetsgivare och arbetstagare med avseende på arbetet och den rö- relse van" arbetet bedrivs. frågan må sedan avse företagets produktion. af- färsledningen. arbetsledningen eller något annat.

Liksom arbetsrättskommittén finnerjag det vara av grundläggande bety- delse för den arbetsrättsliga lagstiftning. som har till främsta syfte att bred- da och förstärka arbetstagarnas inflytande i arbetslivet. att tillämpnings- området för sådana medel för arbetstagarinflytande som fackliga förhand- lingar och kollektivavtal blir vidsträckt. ljämförelse med gällande rätt är det framför allt viktigt att klart slå fast att även frågor. som gäller företa- gets skötsel och utveckling. skall kunna göras till föremål för förhandlingar och kollektivavtal. Lagstiftningen bör bygga på tanken att arbetstagarna li-

l4—Riks'a'agen l975/76. 1 rum/. Nr 105. Bilaga I

• Sida 224
•  Original

Prop. 1975/76:105 Bilagal Arbetsmarknadsdepartementet 2|0

ka väl som arbetsgivaren är beroende av hur verksamheten bedrivs och att de därför skall vara berättigade att påverka verksamheten även i stort. Detta inflytande skall utövas i förhandlingar och i andra former som be— stäms i kollektivavtal.

Det finns emellertid anledning att här erinra om en väsentlig aspekt som jag redan har berört i samband med attjag inledningsvis behandlade frågan om den här aktuella lagstiftningens tillämpningsområde. Somjag då fram- höll finns det i vissa kategorier av verksamhet ett beslutsområde. som bör vara förbehållet överväganden och beslut i andra former och i andra be- slutsorgan än sådana som bestäms av arbetsgivare och arbetstagare i dessa egenskaper. Jag tänker här på sådana allmänna målsättningsfrågor som den partipolitiska inriktningen hos tidningar eller andra opinionsbildande organ. fackliga målsättningar hos organisationer på arbetsmarknaden. verksamhetens allmänna inriktning i religiösa. vetenskapliga. konstnärliga eller andra ideella organisationer eller samfund. målsättningar av annan än företagsckonomisk innebörd i folkrörelseföretag eller kooperativa företag. etc. Beslut om formulering och fastställande av de ideella eller eljest sär- skilda målen för arbetsgivarens verksamhet böri sådana fall få fattas i de former som har tillämpats hittills. l många hithörande fall. sannolikt de all— ra flesta. fattas besluten i en demokratiskt uppbyggd beslutsprocess och fallen har då gemensamt att de anställda som grupp inte bör ha något före- träde att framför andra få inverka på besluten.

Som jag redan närmare utvecklat är det självfallet inte lätt att genom en allmän beskrivning bestämma den gräns för lagens tillämpningsområde som jag här åsyftar. Det är i stor utsträckning nödvändigt att överlåta åt rättstillämpningen att från fall till fall bedöma hur gränsen skall dras. Jag skall i specialmotiveringen återkomma till vissa ytterligare synpunkter på den här aktuella gränsdragningsfrågan. Där skalljag också ta upp vissa frå- gor rörande betydelsen av associationsrättsliga behörighetsregler för de rättsliga möjligheterna att i fackliga förhandlingar och kollektivavtal inver- ka på beslutsprocessen i företag som är underkastade dessa regler. Pro- blem av den arten fårjag också anledning att behandla närjag senare i den- na allmänna översikt kommer in på frågor om primär förhandlingsskyldig- het och om tolkningsföreträde för arbetstagarsidan i vissa tvister om av- talstillämpning.

Den andra huvudfrågan rörande innebörden och omfattningen av den i lag inskrivna förhandlingsrätten gäller betydelsen av att arbetsgivaren har rätten att besluta i den fråga. som arbetstagarsidan vill förhandla om. Ar- betsrättskommittén har på den punkten konstaterat att det åtminstone på arbetstagarsidan är en allmän uppfattning att här ligger en begränsning i förhandlingsrätten enligt FFL och att denna begränsning måste undanröjas om det skall gå att få till stånd en demokratisering av arbetslivet. Kom- mittén har för egen del funnit att det knappast finns underlag för några säk- ra och uttömmande omdömen om innebörden av gällande rätt på denna

• Sida 225
•  Original

. Prop. 1975/76:105 Bilaga 1 Arbetsrnarknadsdepartem'entet 211

punkt. Enligt kommitten är det tänkbart att förhandlingsrätten enligt FFL innefattar åtminstone en rätt för arbetstagarsidan att vid förhandlingar med arbetsgivaren anlägga synpunkter och framföra klagomål eller krav med anledning av beslut som arbetsgivaren fattar. Men kommittén finner å and- ra sidan klart att lagen inte grundar någon skyldighet för arbetsgivaren att uppskjuta beslut som han enligt avtal äger ensidigt fatta. eller uppskjuta verkställighet av sådana beslut. 1 den meningen torde enligt kommittén saknas en rättsligt garanterad möjlighet för arbetstagarsidan att genom fackliga förhandlingar inverka på avgöradet av frågor som hör till område- na för företagsledningen och ledningen och fördelningen av arbetet.

Kommittén har med dessa anmärkningar lämnat frågan om innebörden av gällande rätt på denna punkt och i stället ägnat sig åt att utarbeta förslag till nya regler, som anges syfta till att skapa en grundläggande form för ar- betstagarintlytande över sådana beslut i arbetsgivarens verksamhet som denne nu normalt är berättigad att fatta ensam. Tanken är att rätten till för- handling i sådana frågor skall vara ett slags lägstanivå för arbetstagarinfly- tandet och att ett mera långtgående inflytande skall tillförsäkras arbetsta- garna i avtal. Kommittén har betonat att den med andra ord inte har med sina förslag till förhandlingsrättsregler velat uttala sig om vilka former för arbetstagarinflytande. som är de bästa eller mest eftersträvansvärda i skil- da fall. och inte heller i och för sig velat uttala sig till förmån för uppfatt- ningen att arbetsgivaren anses ha beslutanderätten över företags- och ar- betsledningen när annat inte uttryckligen har avtalats.

Kommittén har föreslagit följande regler om förhandlingsskyldighet för arbetsgivaren i frågor som han enligt avtal äger att slutligt bestämma över (12 och 13 5.5 FKL). Arbetsgivaren skall om han är bunden av kollektivav- tal vara skyldig att i varje sådan fråga förhandla med sin av frågan berörda lokala motpart i kollektivavtalet. För att förhandlingen skall ha rccll bety- delse för beslutct skall arbetsgivaren i princip alltid vara skyldig att avvak- ta med detta till dess den lokala förhandlingen har hunnit genomföras. Här föreslår kommittén emellertid en skillnad i uppbyggnaden av lagens regler mellan å ena sidan frågor av mera allmän räckvidd — där det enligt sakens natur alltid och på alla kollcktivavtalsområden är ett intresse för arbetsta- garsidan att få förhandla — och å den andra frågor som enbart berör indivi- duella fall eller som av annan grund är av mindre ingripande betydelse för arbetstagarkollektivet i dess helhet. I de förra fallen åläggs arbetsgivaren s.k. primär förhandlingsskyldighet genom en regel (l3 &) enligt vilken ar- betsgivaren skall på eget initiativ förhandla innan beslut fattas eller åtgärd vidtas som rör av avtalet bunden arbetstagare och som innebär omlägg- ning. nedläggning eller inskränkning av driften eller överlåtelse eller upplå- telse av rörelsen eller eljest medför viktigare förändring av drifts- eller ar- betsförhållandena eller av anställningsförhållandena i övrigt. 1 de senare fallen är det arbetstagarsidans sak att ta initiativet genom att påkalla för- handling. Skcr detta är arbetsgivaren skyldig att avvakta med beslut eller

• Sida 226
•  Original

Prop. 1975/76:105 Bilagal Arbetsmarknadsdepartementet 212

annan åtgärd i frågan tills förhandlingen slutförts om. som saken har ut- tryckts i lagtexten. sådant uppskov skäligen kan krävas av honom (l! s"). Från- arbetsgivarens primära förhandlingsskyldighet skall enligt förslaget göras undantag om fullgörande av förhandlingsskyldighetcn skulle för ar- betsgivaren eller annan medföra påtaglig risk för skada (19 s').

Som framgår är det enligt kommitténs synsätt skyldigheten för arbetsgi- varen att skjuta tipp sitt beslut eller verkställigheten av detta som är det viktiga momentet i de föreslagna lagreglerna. Utan en sådan skyldighet för arbetsgivaren blir en rätt för arbetstagarsidan att komma till tals i frågor över vilka arbetsgivaren bestämmer utan egentligt värde. I debatten om kommitténs förslag har också i huvudsak rått enighet om att det är genom bestämmelser om uppskovsskyldighet för arbetsgivaren som man kan förstärka arbetstagarsidans förhandlingsrätt. Har det rätt enighet på den punkten. har däremot den närmare utformningen av förslagen väckt åtskil- lig debatt och kritik vid remissinstansemas granskning. l några yttranden har invänts att den föreslagna lagtexten och motiven inte tillräckligt tydligt anger vad som åsyftas. Det har också sagts att skillnaderna mellan de före- slagna allmänna bestämmelserna om förhandlingsrätt i I I & FKL och de nya reglernai 12 och 13 ss inte är tillräckligt klara. Men huvuddelen av an- märkningarna mot förslagen gäller dessas sakliga innehåll.

Redan i den s. k. löntagarreservationen invändes att de av kommitténs majoritet föreslagna reglerna inte kunde väntas bli tillräckligt effektiva. att de inte skulle komma att ge det eftersträvade grundläggande inflytandet för arbetstagarmt i frågor som nu i regel är förbehållna arbetsgivarnas ensidiga beslutamlcrätt. Denna kritik har understrukits och ytterligare utvecklats i remissyttranden från löntagarsidan. De väsentligaste punkterna i kritiken är begränsningen av den lagstadgade förhandlingsskyldigheten för arbets- givarna till att gälla enbart i förhållandet till lokal motpart. begränsningen av tillämpningsområdet för bestämmelserna om primär förhandlingsskyl- dighet till att gälla enbart frågor av mera allmän betydelse för ett större an- tal arbetsmgarc. och de undantag som gjorts i de föreslagna reglerna från skyldigheten för arbetsgivaren att avvakta med beslut eller åtgärd till dess arbetstagarsidan fått tillfälle att förhandla. På alla dessa punkter har be— gärts skärpningar av kommitténs förslag.

Närmast som en sammanfattning av kritiken har från arbetstagarhåll framhållits att den nya lagen måste innehålla regler som verkligen ger ar- betstagarna en förhandlingsrätt i egentlig mening och inte enbart en rätt till överläggningar eller samråd av den art som redan nu förekommer t. ex. i avtalen om företagsnämnder.

[ löntagarrcservationen framhölls också att det inte är motiverat att den uttryckliga skyldigheten för arbetsgivaren att skjuta upp beslut eller åtgärd förbehålls förhandlingar enligt de föreslagna 12 och 13 åå FKL. Enligt re- servantema bör samma regel gälla för alla slag av förhandlingar. Kom- mitténs majoritet hävdade på den punkten. i huvudsak. att uppskovsreglcr

• Sida 227
•  Original

Prop. l975/76:105 Bilagal Arbetsmarknadsdepartementet 313

inte behövs i andra fall än sådana som avses med 12 och 13 ås" FKL. efter- som i rättstvister samma funktion fylls av arbetsgivarens skadeståndsan- svar för oriktig avtalstillämpning och eftersom det i intressetvister inte upp- Slät' nagot Självständigt behov av uppskov. Löntagarrescrvanternas tipp- fattning i denna fråga har understötts av åtskilliga arbetstagarföreträdare bland remissinstansema. av LO dock i den modifierade formen att en upp- skovsregel bland de allmänna förhandlingsrättsreglerna har sagts böra gäl- la enhart till förmån för arbetstagarorganisationer som har eller brukar ha kollektivavtal med arbetsgivaren. Även AD har ställt sig i viss mån kritisk mot kommittémajoritctens motivering på denna punkt. Det står enligt Al) klart att en uttrycklig uppskovsregel är åtminstone i vissa situationer effek- tivare än det skadeståndsansvar som åvilar arbetsgivare för oriktig avtals- tillämpning.

Andra remissinstanser. främst de som företräder arbetsgivarintressen. har betonat riskerna för effektiviteten i arbetsgivarnas verksamhet med alltför långtgående regler om förhandlingsskyldighet på de områden där ar-