Prop. 1937:242

('med förslag till förord\xad ning angående försäljning av rusdrycker m. m.',)

Kungl. Maj:ts proposition ni 242-

1

Nr 242.

Kungl. Maj.ts proposition till riksdagen med förslag till förord­

ning angående försäljning av rusdrycker m. m.; given Stockholms slott den 5 mars 1937.

Kungl. Maj:t vill härmed, under åberopande av bilajgda utdrag av stats­ rådsprotokollet över finansärenden för denna dag, föreslå riksdagen att an­ taga härvid fogade förslag till

1) förordning angående försäljning av rusdrycker; 2) förordning om införande av förordningen angående försäljning av rus­ drycker; samt

3) förordning med vissa föreskrifter i avseende å nykterhetsnämnd.

Under Hans Maj:ts

Min allernådigste Konungs och Herres frånvaro:

GUSTAF ADOLF.

Ernst Wigforss.

Bihang till riksdagens protokoll 1937. 1 sami. Nr 242.

1

2

Kungl. Maj:ts proposition nr 242.

F örslag

till

förordning angående försäljning av rusdrycker.

Härigenom förordnas som följer:

1 KAP.

Allmänna bestämmelser.

1 §■

Med spritdrycker förstås i denna förordning varje vätska som håller mer

än två och en fjärdedels volymprocent etylalkohol och som icke är att hän­

föra till vin eller maltdryck.

Med vin förstås i denna förordning varje genom alkoholisk jäsning fram­

ställd dryck, som är tillverkad av saft från druvor, bär, frukt eller andra

växtdelar och som håller mer än två och en fjärdedels men ej mer än tjugu-

två volymprocent etylalkohol.

Spritdrycker och vin benämnas gemensamt rusdrycker.

2

§•

Försäljning av rusdrycker med undantag av sådan som äger rum enligt

4 § delas i partihandel och detaljhandel.

Med partihandel förstås försäljning till återförsäljare i och för deras rörelse

ävensom försäljning för export. Med detaljhandel förstås all annan försälj­

ning.

Detaljhandel delas i försäljning till avhämtning eller försändning på rekvi­

sition (utminutering) och försäljning till förtäring på stället (utskänkning).

Vad i denna förordning är stadgat angående utskänkning skall jämväl till-

lämpas i fråga örn tillhandahållande av rusdrycker i samband med sådan

tillställning som avses i förordningen den 10 juni 1932 (nr 200) angående ut­

sträckt tillämpning av vissa bestämmelser i § 13 av ordningsstadgan för rikets

städer den 24 mars 1868 (nr 22) m. m.

3 §•

All försäljning av rusdrycker skall ordnas och handhavas så att därav

uppkommer så ringa skada som möjligt.

3

4 §•

1 mom. Rusdrycker må å apotek för medicinskt ändamål säljas på be­ hörig läkares, veterinärs eller tandläkares recept och med iakttagande av de särskilda föreskrifter som därom utfärdas.

1 avseende å försäljning av alkoholhaltiga läkemedel gäller vad därom är särskilt stadgat.

2 mom. Angående handel med skattefri sprit samt vissa alkoholhaltiga preparat m. m. gäller vad därom är särskilt stadgat.

3 mom. Angående försäljning av rusdrycker i andra fall än förut i den­ na paragraf omförmäles för vetenskapligt, medicinskt, farmaceutisk!, tek­ niskt, industriellt eller likartat ändamål samt av vin för kyrkligt behov med­ delas särskilda bestämmelser av Konungen.

5 §•

1 mom. Ledamot av styrelse för partihandels-, system- eller restaurang­ bolag som i 2, 3 och 6 kap. sägs må ej den vara som är omyndig eller i kon­ kurstillstånd, ej heller annan än den som gjort sig känd för ordentlighet samt prövas i övrigt vara lämplig för uppdraget.

2 mom. Ämbets- eller tjänsteman som till följd av sin befattning kan komma att deltaga i beslut om tillverkning eller försäljning av rusdrycker eller att däröver utöva tillsyn må ej vara ledamot av styrelse för sådant bo­ lag som i 1 mom. sägs. Samma lag vare beträffande den som till avsalu äger tillverka rusdrycker eller maltdrycker eller är ledamot av styrelse för annat företag med rätt till dylik tillverkning än partihandelsbolaget.

3 mom. Den som ej kan vara styrelseledamot i bolag som i 1 mom. av­ ses må ej bedriva trafikutskänkning enligt 3 kap. 13 § eller utskänkning till vilken tillstånd överlåtits enligt 3 kap. 16 § och ej heller vara styrelseledamot i företag med huvudsakligt syfte att bedriva utskänkning som nu sagts.

4 mom. Där utskänkning bedrives av annan än enskild person, skall för rörelsen finnas en av kontrollstyrelsen godkänd föreståndare. Till förestån­ dare må ej utses annan än den som enligt vad i 1 och 2 mom. är stadgat kan vara styrelseledamot i bolag som i 1 mom. avses. Vad nu är sagt skall ej

hava avseende å utskänkning varom i 3 kap. 13 § 3 mom. förmäles.

6

§•

/ mom. Den som erhållit tillstånd att tillverka eller försälja rusdrycker må ej i samband med rörelsens bedrivande annorledes än genom försälj­ ning avhända sig sådan dryck till annan.

2 mom. Ej må någon genom byte mot vara av annat slag avhända sig rusdrycker eller eljest använda sådan dryck som betalningsmedel.

Kungl. Maj:ts proposition nr 242-

4

Kungl. Maj:ts proposition nr 242-

2 KAP.

Om partihandel och import.

1 §•

Partihandel inom riket med rusdrycker må, där fråga ej är om försälj­

ning som i 6 och 7 §§ sägs, bedrivas allenast av ett för ändamålet bildat

aktiebolag, som av Konungen erhållit tillstånd till sådan handel (partihan­

delsbolag).

Försäljning för export må bedrivas allenast av partihandelsbolaget samt

tillverkare som avses i 6 §.

2

§•

Tillstånd för partihandelsbolaget lämnas för viss tid, högst sex år. Ansö­

kan, åtföljd av bolagsordningen, skall före ingången av året näst före det, då

försäljningen är avsedd att taga sin början, skriftligen göras hos Konungen.

Ej må tillstånd lämnas, där ej genom bestämmelse i bolagsordningen eller

på annat sätt, som finnes betryggande, åt staten beretts övervägande infly­

tande å bolagets ledning; och skall bolaget därutöver vid verksamhetens be­

drivande vara underkastat den särskilda kontroll från statens sida, som Ko­

nungen prövar nödig.

3 §•

1 mom. Partihandelsbolaget må ej bereda aktieägare vinning utöver skä­

lig ränta å de av honom tillskjutna kontanta medel.

2 mom. Av den vinst som å partihandelsbolagets rörelse årligen uppstår

må bolaget enligt Konungens medgivande använda viss del till avskrivningar

och avsättning till fonder. Återstoden skall, sedan utdelning till aktieägarna

ägt rum, efter varje kalenderårs slut inom påföljande juni månads utgång

insättas å statsverkets checkräkning i riksbanken för kontrollstyrelsens räk­

ning.

4 §•

Missbrukar bolaget sin partihandelsrätt eller varder bolaget försatt i kon­

kurs, må försäljningsrätten av Konungen återkallas att upphöra å tid som

av Konungen bestämmes. Konungen äger ock i sådant fall föreskriva viss

annan tid än i 2 § sägs för avgivande av ansökan om rätt att från den tid­

punkt, då försäljningsrätten sålunda upphör att gälla, vara partihandels­

bolag.

5 §.

Närmare bestämmelser i de i 2 § andra stycket och 3 § 2 mom. angivna

hänseenden ävensom de ytterligare föreskrifter i avseende å partihandels­

bolagets verksamhet och drift som finnas erforderliga skola intagas i avtal

som upprättas i samband med bolagets antagande.

5

6

§•

1 mom. Angående brännvinstillverkares rätt att förfoga över tillverkat

brännvin gäller vad därom är särskilt stadgat.

Den som till avsalu äger tillverka annan spritdryck än brännvin vare plik­

tig att till partihandelsbolaget försälja vad som ej utföres ur riket.

2 mom. Inom riket tillverkat vin som ej utföres ur riket må försäljas alle­

nast till partihandelsbolaget.

7 §•

Systembolag som i 3 kap. sägs må försälja rusdrycker till annan innehava­

re av rätt till detaljhandel i och för dennes rörelse.

8

§•

Tillverkare av rusdrycker skall hålla sina handelsböcker med tillhörande

verifikationer tillgängliga för särskilt förordnat ombud från kontrollstyrelsen

och har att vid utövandet försäljningsrätten ställa sig till efterrättelse de

föreskrifter, kontrollstyrelsen för tillsyn å försäljningen meddelar.

9 §.

För visst fall, såsom då fråga är örn försäljning för konkursbo eller döds­

bo eller där särskilda omständigheter eljest föreligga, må, utan hinder av vad

i denna förordning stadgas, rusdrycker försäljas till partihandelsbolaget eller

systembolag jämlikt de föreskrifter som meddelas av kontrollstyrelsen.

Kungl. Maj.ts proposition nr 242.

10

§.

1 mom. Rusdrycker må till riket införas blott av parlihandelsbolaget samt,

efter tillstånd av kontrollstyrelsen, av systembolag.

2 mom. Vid varje tullplats i riket skall över därstädes till förtullning an­

mälda rusdrycker förås särskild förteckning enligt formulär som av general­

tullstyrelsen fastställes efter kontrollstyrelsens hörande. Denna förteckning

skall vid varje års slut insändas till kontrollstyrelsen.

3 mom. Rusdrycker vilka inkommit från utlandet må utlämnas allenast

till bolag som äger rätt till införsel enligt 1 mom. eller den som erhållit så­

dant bolags medgivande att mottaga varorna.

4 morn. Utan hinder av vad i denna paragraf stadgas må

a) rusdrycker till riket införas av den som enligt särskilt stadgande äger

åtnjuta tullfrihet för varor som inkomma från utlandet;

b) prov på rusdrycker, som till riket medföras av vederbörligen legitime­

rad handelsresande, införas i vanlig ordning;

c) resande, som ankommit från utrikes ort, för eget bruk mot erläggande av

stadgad tull införa rusdrycker intill viss mindre av Konungen lastställd myc­

kenhet;

6

d) till proviant hänförliga å fartyg eller luftfartyg medförda rusdrycker

behandlas pa sätt därom är särskilt föreskrivet; dock må sådana drycker, vil­

ka förtullats såsom överskottsproviant, icke föras från fartyget eller luftfar­

tyget annorledes än för återutförsel i vederbörlig ordning;

e) rusdrycker uppläggas å provianteringsfrilager på sätt i särskild författ­

ning är stadgat; dock att å provianteringsfrilager upplagd sådan dryck ej må,

utan tillstånd av Konungen för varje särskilt fall, disponeras annorledes än

till fartygs proviantering eller utrustning i föreskriven ordning; samt

f) sändningar av rusdrycker med bantåg forslas genom riket till utrikes

ort, när de åtföljas av järnvägsfraktbrev, som utställts i enlighet med inter­

nationella fördraget om godsbefordran å järnväg.

5 mom. Angående införsel till riket av rusdrycker för vetenskapligt, me­

dicinskt, farmaceutiskt, tekniskt, industriellt eller likartat ändamål meddelas

särskilda bestämmelser av Konungen.

6 mom. Angående införsel till riket av denaturerad sprit samt vissa alko­

holhaltiga preparat gäller vad därom är särskilt stadgat.

Kungl. Maj:ts proposition nr 242.

3 KAP.

Om rätt till detaljhandel.

1 §■

För detaljhandeln med rusdrycker skall riket vara indelat i detaljhandels-

områden. Stockholms stad och län utgöra ett detaljhandelsområde. I öv­

rigt utgör varje län ett detaljhandelsområde, dock att Konungen äger bestäm­

ma, att i ett län må finnas mer än ett detaljhandelsområde, där sådant

med hänsyn till länets utsträckning eller folkmängd eller förhållandena i öv­

rigt finnes påkallat.

Om huvudort för detaljhandelsområde förordnar Konungen.

Där det med hänsyn till kommunikationsförhållanden eller andra omstän­

digheter finnes lämpligt, må kontrollstyrelsen förordna, att kommun hänfö-

res till detaljhandelsområde utom det län dit kommunen hör.

2 8

.

Rätt till detaljhandel tillkommer, med de undantag som i 13 § avses, alle­

nast för handhavande av sådan handel särskilt bildade aktiebolag (system­

bolag).

Inom ett detaljhandelsområde må ej finnas mer än ett systembolag.

3 §.

Utminutering må äga rum å ort, där utminuteringsställe funnits inrättat år

1937. Därjämte må utminutering anordnas i stad, köping eller municipal­

samhälle med minst femtusen invånare.

7

Systembolaget äger, med iakttagande av föreskrifterna i första stycket, be­ sluta angående utminuteringsställenas antal och förläggning.

Kungl. Maj:ts proposition nr 242.

4 §■

Systembolag må ej å annan överlåta rätt till utminutering.

5 §•

Utskänkning må ej äga rum, med mindre tillstånd därtill lämnats i den ordning nedan stadgas.

6

§•

1 mom. Tillstånd till annan utskänkning än sådan som omförmäles i 12 och 13 §§ meddelas av länsstyrelsen i det län, där utskänkningen skall äga rum.

2 mom. Tillstånd enligt 1 mom. må avse utskänkning som skall bedrivas året runt eller årligen under viss tidsperiod (årsutskänkning); eller

utskänkning som skall äga rum vid enstaka tillfälle eller under enstaka tidsperiod (tillfällig utskänkning).

7 §■

1 mom. Tillstånd till årsutskänkning skall avse en tid av fyra år (oktrojperiod), dock att första oktrojperioden efter denna förordnings ikraftträdan­ de skall omfatta tiden från och med den 1 oktober 1938 till och med den 30 september 1941, varefter oktrojperiod räknas från och med den 1 oktober 1941 och sedermera från och med samma dag vart fjärde följande år. Till­ stånd må jämväl, örn särskilda skäl därtill äro, meddelas för återstående del av oktrojperiod.

2 mom. Avser systembolag att i viss kommun bedriva årsutskänkning, skall ansökan därom göras hos länsstyrelsen före utgången av året innan utskänk­ ningen är avsedd att taga sin början. Inkommer bolaget ej med ansökan, må sådan göras av fullmäktige senast den 31 mars det ar utskänkningen är avsedd att taga sin början. Utan hinder av vad nu är sagt må till prövning upptagas ansökan av bolag eller kommun, som avser tillstånd allenast för återstående del av oktrojperiod.

8 §■

Ansökan örn tillstånd till årsutskänkning skall innehålla uppgift angående antalet utskänkningsställen dels för spritdrycker och vin, dels för enbart vin, samt förslag till grunder för utskänkningens bedrivande och utskänknings- ställenas förläggning.

9 §■

1 mom. över ansökan av systembolag örn tillstånd till årsutskänkning skall länsstyrelsen omedelbart inhämta yttrande av fullmäktige i kommunen.

8

Dessa hava att i ärendet höra kommunens nykterhetsnämnd ävensom i annan

stad än Stockholm magistraten samt på landet kommunalnämnden.

2 mom. Innan fullmäktige fatta beslut att söka tillstånd till årsutskänk-

ning, skola yttranden inhämtas från systembolaget, kommunens nykterhets­

nämnd ävensom i annan stad än Stockholm magistraten samt på landet kom­

munalnämnden.

Kungl. Maj-.ts proposition nr 242.

10

§.

1 mom. Har ansökan om tillstånd till årsutskänkning som gjorts av system­

bolag blivit av fullmäktige avstyrkt, må ej tillstånd av länsstyrelsen med­

delas.

2 mom. Ej må vid tillstånds meddelande utskänkningsställenas antal sät­

tas högre än det av fullmäktige föreslagna eller utskänkningsställe förläggas

i del av kommunen, där fullmäktige ansett sådan förläggning ej böra äga

rum. Hava fullmäktige föreslagit sådana inskränkningar i fråga om rörel­

sens bedrivande, som ej röra de i 5 kap. 1 och 2 §§ omförmälda ämnen och

ej heller innefatta grunder för förbud mot utskänkning till viss person, skola

dessa fastställas av länsstyrelsen, såframt de ej stå i strid med det i 1 kap. 3 §

angivna syfte eller med allmän lag eller författning.

3 mom. över meddelat tillstånd skall länsstyrelsen utfärda bevis med an­

givande av den tid tillståndet avser och de föreskrifter som fastställts att

gälla. Avskrift av beviset skall tillställas kontrollstyrelsen ävensom för annan

stad än Stockholm magistraten samt på landet kommunalnämnden och lands­

fiskalen.

Länsstyrelses beslut skall kungöras i den eller de tidningar inom orten, där

allmänna påbud för kommunen vanligen meddelas. Tiden för anförande av

besvär över sadant beslut skall räknas från dagen för första kungörandet,

vilken dag skall angivas i kungörelsen.

11

§•

1 mom. Ansökan örn tillstånd till tillfällig utskänkning må när som helst

hos länsstyrelsen göras av systembolag eller fullmäktige i den kommun, där

utskänkningen är avsedd att äga rum.

Ansökan om tillstånd till tillfällig utskänkning skall innehålla förslag till

grunder för utskänkningens bedrivande.

2 morn. Vad i 9 och 10 §§ föreskrives skall i tillämpliga delar gälla jämväl

i fråga om tillfällig utskänkning.

3 mom. Kan det antagas uppkomma behov av tillfällig utskänkning inom

en kommun under oktrojperiod eller del därav, må fullmäktige, efter höran­

de av kommunens nykterhetsnämnd ävensom i annan stad än Stockholm ma­

gistraten och på landet kommunalnämnden, uppdraga åt särskilt utsedda

personer att under berörda tid i fullmäktiges ställe avgiva yttrande över an­

sökningar från systembolaget örn tillstånd till tillfällig utskänkning. I ena­

handa ordning må fullmäktige även åt särskilt utsedda personer lämna upp­

Kungl. Maj:ts proposition nr 242.

9

drag att ansöka om dylikt tillstånd för oktrojperiod eller del därav. Lämna fullmäktige uppdrag som förut nämnts, skola de jämväl fastställa allmänna villkor för upplåtande av tillstånd till utskänkning varom nu är fråga.

12

§.

Finnes det vara av allmän betydelse, att vid hälsobrunn, badort eller annan kurort eller eljest å någon för turistväsendet i riket viktig ort årsutskänk- ning äger rum å hotell eller pensionat, må Konungen, där systembolags an­ sökan om sådan utskänkning avstyrkts av kommunens fullmäktige eller inom fullmäktige väckt fråga örn utskänkningen avslagits, meddela bolaget till­ stånd till utskänkningen (turistutskänkning). Ansökan om tillstånd skall göras av bolaget eller annan inom en månad från det fullmäktiges beslut vunnit laga kraft. Tillstånd meddelas för oktrojperiod eller del därav.

Konungen äger vid tillstånds meddelande utfärda de särskilda föreskrifter 1 avseende å utskänkningen som prövas erforderliga.

13 §.

1 mom. Tillstånd att tillsvidare för viss tid, högst ett år, utskänka vin å passagerarfartyg meddelas av länsstyrelsen i det län där fartygets rederi har sitt säte. För fartyg som förmedlar regelbunden persontrafik till utländsk hamn må tillståndet avse jämväl spritdrycker.

Sådan utskänkning må, under det fartyget ligger i hamn eller vid land, allenast ske till besättningen och till sådana passagerare som intaga måltid i fartygets restaurationslokal.

2 mom. Tillstånd att tillsvidare för viss tid, högst ett år, utskänka vin i restaurangvagn å järnvägståg meddelas av länsstyrelsen i det län, där järn­ vägens styrelse har sitt säte.

3 mom. Tillstånd att tillsvidare för viss tid, högst ett år, utskänka rus­ drycker å luftfartyg som i linjefart befordrar passagerare till eller från utländsk flygplats må av länsstyrelsen i det län, där luftfartyget har sin hemort, meddelas företag för lufttrafik, som åtnjuter statsunderstöd. Ut­ skänkning, varom nu är fråga, må äga rum endast under luftfärd.

4 mom. Har tillstånd till utskänkning enligt 1 mom. första punkten eller 2 mom. meddelats annan än systembolag, vare denne skyldig att inköpa alla för rörelsen erforderliga viner hos det systembolag länsstyrelsen be­ stämmer.

5 mom. Över tillstånd till utskänkning enligt denna paragraf (traf^ut­ skänkning) skall utfärdas bevis med angivande av den tid tillståndet avser och de föreskrifter, som fastställts att gälla. Avskrift av beviset skall till­ ställas kontrollstyrelsen.

14 §.

Länsstyrelsen äger att, vid meddelande av tillstånd till utskänkning eller ock sedermera, föreskriva de inskränkningar angående utskänkningen som finnas erforderliga.

10

Kungl. Maj:ts proposition nr 242.

15 §.

Överlåtelse av tillstånd till utskänkning som omfattar spritdrycker må icke

ske i fråga om restaurang eller avdelning av restaurang som med hänsyn

till sin allmänna beskaffenhet, varupris eller kundkrets är att beteckna såsom

folkrestaurang.

Ej heller må tillstånd till utskänkning överlåtas, där det till främjande av

nykterhet eller ordning eljest finnes påkallat, att utskänkningen handhaves

av systembolaget.

16 §.

1 moni. I andra fall än de i 15 § omförmälda må systembolag överlåta

tillstånd till utskänkning i enlighet med de föreskrifter kontrollstyrelsen

meddelar till ledning för sådan överlåtelse.

Har avtal om överlåtelse skett, skall bolaget söka fastställelse av avtalet

hos länsstyrelsen som har att med avseende å skälen och villkoren för över­

låtelsen samt lämpligheten och behörigheten hos den å vilken överlåtelsen

ifrågasättes bifalla eller avslå bolagets framställning. Meddelas fastställelse

skall avskrift av beslutet tillställas kontrollstyrelsen.

2 mom. Med överlåtelse av tillstånd till utskänkning följer skyldighet för

tillståndets innehavare att hos bolaget inköpa alla för rörelsen erforderliga

rusdrycker; och skall bolaget, med iakttagande av de föreskrifter kontroll­

styrelsen därutinnan kan utfärda, vid överlåtelse stadga sådana villkor för

dylikt inköp, att innehavarens ekonomiska fördel, så långt ske kan, ej göres

beroende på myckenheten av utskänkta spritdrycker och starkare viner.

17 §.

1 mom. Har systembolag avslagit framställning örn överlåtelse av tillstånd

till utskänkning, må klagan däröver föras hos länsstyrelsen.

2 mom. Förmenar den å vilken systembolag överlåtit tillstånd till ut­

skänkning, att bolaget vid fastställandet av villkor för överlåtelse eller vid

tillämpning av det mellan honom och bolaget ingångna avtal åsidosatt hans

enskilda rätt eller eljest förfarit olämpligt, må han hos länsstyrelsen göra

framställning örn rättelse.

3 mom. Avskrift av länsstyrelsens beslut i fall som avses i denna paragraf

skall tillställas kontrollstyrelsen.

18 §.

Bedrives icke årsutskänkning inom viss kommun, oaktat tillstånd därtill

meddelats efter ansökan av kommunens fullmäktige, må kontrollstyrelsen,

på framställning av fullmäktige och efter nykterhetsnämndens hörande, före­

skriva systembolaget, att sådan utskänkning skall anordnas i kommunen.

19 §.

1 mom. Tillstånd till trafikutskänkning må av länsstyrelsen återkallas,

örn skäl därtill äro. Över sådant beslut må ej klagan föras.

Kungl. Majlis proposition nr 242.

11

2 mom. Bryter den å vilken tillstånd till utskänkning överlåtits mot be­

stämmelserna i det mellan honom och systembolag upprättade avtal, må

länsstyrelsen, där rättelse på annat sätt ej vinnes, förklara, att avtalet skall

upphöra att gälla. Avskrift av länsstyrelsens beslut skall i sådant fall till­

ställas kontrollstyrelsen.

3 mom. Därest av detaljhandel vid upprepade tillfällen oordningar för­

anledas eller detaljhandel så bedrives, att nykterhetstillståndet å viss ort men­

ligt påverkas, må länsstyrelsen tillsvidare förbjuda försäljningens fortsatta

bedrivande eller ock återkalla meddelat tillstånd. Länsstyrelsens beslut gån­

ge i verkställighet utan hinder av anförda besvär.

20

§.

1 mom. Har den som efter överlåtelse från systembolag innehar tillstånd

till utskänkning avlidit eller råkat i konkurs, åligger det dödsbodelägarna

eller konkursboet, därest de vilja fortsätta rörelsen, att inom en månad från

dödsfallet eller första borgenärssammanträdet i konkursen göra anmälan hos

länsstyrelsen med uppgift å föreståndare för rörelsen. Till föreståndare må

ej utses annan än den som enligt vad i 1 kap. 5 § 1 och 2 mom. är stadgat

kan vara styrelseledamot i bolag som i nyssnämnda 1 mom. avses. God­

kännes föreståndaren av länsstyrelsen, må rörelsen fortsättas under högst

ett år från dödsfallet eller första borgenärssammanträdet.

Göres ej anmälan inom föreskriven tid eller godkännes icke föreståndaren,

anses utskänkningstillståndet hava upphört den dag anmälningstiden utgick

eller beslut angående föreståndaren meddelades.

Meddelande angående länsstyrelsens beslut i fall som avses i detta mo­

ment skall tillställas kontrollstyrelsen och systembolaget.

2 mom. Vad i 1 mom. sägs skall ock gälla, där tillstånd till trafikut-

skänkning meddelats annan än systembolag och tillståndsinnehavaren avli­

dit eller råkat i konkurs; dock att meddelande om länsstyrelsens beslut i så­

dant fall skall tillställas endast kontrollstyrelsen.

21

§.

Under arbetsinställelse, vid tingssammanträde, inskrivningsförrättning,

vapenövningsmöte eller annan truppsammandragning, under marknad, torg­

dag eller auktion så ock vid annan till större folksamling ledande förrätt­

ning, ävensom då eljest detaljhandel kan föranleda oordningar, må länssty­

relsen ävensom polischefen i orten så ock kommunalnämnd för visst tillfälle

förbjuda försäljningen eller föreskriva erforderliga inskränkningar med av­

seende å densamma.

22

§.

Då krig eller omedelbar krigsfara råder så ock då arbetslöshet eller nöd

i större omfattning föreligger, må Konungen, där så prövas nödigt, meddela

12

Kungl. Maj.ts proposition nr 242.

förbud mot bedrivande av detaljhandel eller föreskriva erforderliga inskränk­

ningar däri. I fall varom nu är sagt må ock sådant förordnande, även om

det ej kan anses erforderligt för ordningens upprätthållande, meddelas av

länsstyrelsen, där Konungen det medgivit.

4 KAP.

Om utminutering.

1 §•

Utminutering av rusdrycker må äga rum allenast till den vilken av sy­

stembolaget i det detaljhandelsområde som omfattar hans kyrkobokförings­

ort (hemortsbolag) erhållit tillstånd att inköpa sådana drycker.

För den som ej är kyrkobokförd inom riket är systembolaget i Stockholm

att anse såsom hemortsbolag.

2

§.

Tillstånd att inköpa rusdrycker må icke meddelas den som ej fyllt tjugu­

fem år; dock må, om särskilda skäl därtill äro, tillstånd meddelas den som

fyllt tjuguett år men ej tjugufem år.

3 §.

Kan det av särskild anledning befaras, att inköp av rusdrycker skall län­

da till skada för köparen eller annan, må inköp ej medgivas eller ock de

inskränkningar i inköpen stadgas vilka finnas påkallade.

Prövning huruvida dylik åtgärd bör företagas skall särskilt äga rum i

fråga om:

den som varit föremål för åtgärd enligt alkoholistlagen;

den som vårdats för delirium tremens eller annan sjukdom som uppstått

genom bruk av alkoholhaltiga drycker;

den som gjort sig skyldig till straffbelagd handling och därvid varit på­

verkad av alkoholhaltiga drycker eller som eljest varit överlastad av sådana

drycker;

den som, i strid mot vad i denna förordning eller eljest är stadgat, gjort

sig skyldig till olovlig befattning med alkoholhaltiga drycker eller kan befa­

ras göra sig skyldig till sådan befattning;

den som för lösdriveri ådömts tvångsarbete eller tilldelats varning; samt

den som åtnjuter understöd från allmänna fattigvården eller, genom un­

derlåtenhet att fullgöra sina ekonomiska förpliktelser gentemot närstående

eller det allmänna, ådagalagt bristande skötsamhet i ekonomiskt avseende.

Angående meddelande av erforderliga uppgifter till ledning för systembo­

lagens prövning förordnar Konungen.

13

4 §.

I fråga om spritdrycker skall hemortsbolaget, med hänsyn till köpares ål­ der och levnadsförhållanden, fastställa den högsta myckenhet som må av honom inköpas. Denna myckenhet må ej överstiga fyra liter för varje ka­ lendermånad. Den må uttagas jämväl efter månadens utgång, dock ej se­ nare än sex månader därefter.

Om särskilda skäl därtill äro, må tillstånd lämnas att vid vissa tillfällen inköpa större myckenhet än vad sålunda fastställts.

5 §•

För den som erhållit tillstånd till inköp skall bolaget utställa motbok, gällande för inköp å visst utminuteringsställe.

Vid utminutering skall i motboken verkställas anteckning om den försålda myckenheten och örn dagen för försäljningen.

6

§•

1 mom. Vill någon stadigvarande verkställa inköp å utminuteringsställe, lydande under annat bolag än hemortsbolaget, äger sistnämnda bolag härtill lämna medgivande.

2 mom. Vill någon, som äger att hos ett bolag verkställa inköp, under kor­ tare tid göra inköpen hos annat bolag, må förstnämnda bolag för viss tid, högst sex månader, utställa ett bevis som, åtföljt av motbok, berättigar till inköp hos ett eller flera i beviset angivna bolag.

3 mom. De föreskrifter angående inköpen som av hemortsbolaget medde­ lats skola lända till efterrättelse jämväl i fall som i 1 och 2 mom sägs.

7 §•

Där det finnes påkallat för ordnande av försändning av rusdrycker till ort, där utminuteringsställe ej är beläget, äger bolag att å sådan ort inrätta särskilt utlämningsställe.

Är köpare bosatt å ort, där utminuterings- eller utlämningsställe ej finnes inrättat, äger bolaget försända varan till köparens närmaste post-, järnvägs-, omnibus- eller ångbåtsstation. Kostnaden för sådan försändning skall, i en­ lighet med de föreskrifter kontrollstyrelsen meddelar, uttagas genom pris­ tillägg å utminuterade rusdrycker.

Vid försändning har bolaget att vidtaga sådana anordningar, att varan ej kommer annan än köparen tillhanda.

8

§•

Vid utminutering skall motboken uppvisas samt köparens egenhändigt un­ dertecknade rekvisition ävensom betalning för varan avlämnas, innan av­ hämtning å utminuteringsställe må ske eller försändning till utlämningsställe eller köpare äga rum.

Kungl. Maj:ts proposition nr 242.

14

Kungl. Maj:ts proposition nr 242.

9 §•

1 mom. Motbok gäller endast för den å vilken den är utställd, och må

förty ej någon tillhandagå med att å egen motbok för annans räkning an­

skaffa rusdrycker eller med att låta egen motbok av annan användas för

inköp för dennes räkning.

2 mom. Ej må någon genom särskild, för ändamålet driven rörelse eller

eljest i större omfattning och mot ersättning tillhandagå annan med anskaf­

fande av rusdrycker.

10 §.

Utlämning av rusdrycker må ej ske till den som synbarligen är berörd

av starka drycker eller beträffande vilken nykterhetsnämnd efter vad sär­

skilt stadgas meddelat förbud mot utminutering.

Avhämtning må icke äga rum genom ombud som kan antagas ej hava fyllt

aderton år.

Vid utminutering må ej tillåtas, att något av det sålda förtäres på utminu-

teringsstället.

11 §’

önskar någon inköpa visst slag av rusdrycker som ej hålles i lager av

bolaget, skall bolaget, därest köparen ställer erforderlig säkerhet för betal­

ningens fullgörande, söka anskaffa varan för försäljning på sedvanliga vill­

kor till köparen.

12

§.

Ej må någon, genom personlig hänvändelse eller genom ombud, till annan

än försäljare av rusdrycker till salu utbjuda sådana drycker eller därå upp­

taga beställningar eller eljest, för egen eller annans vinning, söka förmå nå­

gon att å utminuteringsställe inköpa rusdrycker.

13 §.

Försäljning till avhämtning må äga rum endast söckendagar mellan kloc­

kan nio förmiddagen och klockan fem eftermiddagen; dock må ej sådan för­

säljning å dag före sön- eller helgdag fortgå längre än till klockan fyra efter­

middagen. Utan hinder av vad nu stadgats må dock försäljning ske till den

som befinner sig i lokalen, då försäljningen skall upphöra.

14 §.

Å utminuteringsställe skola ett exemplar av denna förordning ävensom

prislista å rusdrycker som där tillhandahållas vara för köpare tillgängliga.

A särskilt anslag skall tydligt angivas å vilka tider försäljning av rusdryc­

ker å utminuteringsstället äger rum.

15 §.

Det åligger systembolag alt efter anfordran lämna dem som hava att taga

befattning med tillsyn över denna förordnings efterlevnad tillträde till de

försäljningsställen vilka deras tjänsteåligganden avse.

16 §.

Kontrollstyrelsen äger utfärda närmare föreskrifter i de ämnen som ovan i delta kapitel sägs.

Kungl. Maj:ts proposition nr 242.

15

17 §.

Förmenar någon, att bolag obehörigen vägrat honom inköpstillstånd eller utan tillräckliga skäl fastställt inskränkningar beträffande hans inköp, må han däröver föra klagan hos kontrollstyrelsen,

över kontrollstyrelsens beslut må ej klagan föras.

5 KAP.

Om utskänkning.

1 §•

1 mom. Utskänkning av spritdrycker må äga rum endast i samband med verklig måltid bestående av lagad mat. Spritdryck som genom utspädning med vatten eller annan alkoholfri dryck erhållit särskilt låg alkoholhalt må dock utskänkas utan samband med måltid.

2 mom. Angående lägsta pris å måltid som i 1 mom. sägs samt utskänk ning av spritdryck som enligt samma moment må utskänkas utan samband med måltid äger kontrollstyrelsen utfärda föreskrifter. Kontrollstyrelsen må jämväl föreskriva, att till gäst må vid samma besök utskänkas allenast viss högsta myckenhet spritdrycker.

2 §•

1 mom. Vid utskänkning av vin skall lagad mat vara att tillgå, där ej utskänkningen sker i samband med servering av konditorivaror.

2 mom. Där vin på grund av hög alkoholhalt eller annan anledning up­ penbarligen är ägnat att tjäna såsom ersättning för spritdrycker, äger kon­ trollstyrelsen föreskriva, att vinet må utskänkas endast i samband med mål­ tid och till viss högsta myckenhet.

3 §•

Vid offentligt skådespel, varieté- eller cirkusföreställning eller, med undan­ tag av konsert, annan föreställning till vilken allmänheten har tillträde må ej utskänkning ske i lokal eller å plats, där föreställningen äger rum, eller i an­ nan därmed i inre förbindelse stående lokal; dock må länsstyrelsen, sedan i an­ nan stad än Stockholm magistraten samt på landet kommunalnämnden avgi­ vit yttrande, för särskilda fall medgiva rätt till sådan utskänkning. Vad nu är sagt skall gälla jämväl beträffande offentlig danstillställning å lokal som ej huvudsakligen är avsedd för restaurangrörelse.

16

4 §•

1 mom. Utskänkning må ej begynna före klockan tolv middagen och ej

fortfara efter klockan tio eftermiddagen.

Länsstyrelsen må dock föreskriva, att utskänkningen skall avslutas tidigare

än klockan tio eftermiddagen, eller, efter ansökan av systembolaget, medgiva,

att utskänkningen må fortgå längre än till nämnda tidpunkt. Över sådan an­

sökan skall yttrande inhämtas i Stockholm av stadsfullmäktige, i annan stad

av magistrat och stadsfullmäktige samt på landet av kommunalnämnd och

kommunalfullmäktige. Ej må senare tid för utskänknings avslutande be­

stämmas än fullmäktige förordat.

Yppas för särskilt tillfälle behov av att utskänkningen fortgår efter kloc­

kan tio eftermiddagen eller den av länsstyrelsen enligt andra stycket bestäm­

da tiden, må länsstyrelsen, efter hörande av magistraten i annan stad än

Stockholm samt kommunalnämnden på landet, jämlikt de grunder som av

stadsfullmäktige eller kommunalfullmäktige må hava bestämts, medgiva så­

dan förlängning av utskänkningstiden.

Under högmässogudstjänst må ej utskänkning äga rum.

2 mom. Utlämning av rusdrycker till gäst skall upphöra senast en halv

timme före utskänkningstidens utgång.

3 mom. Å tid då utskänkning ej är medgiven vare det förbjudet att låta

rusdrycker å utskänkningsställe förtäras.

4 mom. Vad i denna paragraf stadgas skall ej äga tillämpning å turist-

eller trafikutskänkning.

5 §•

Har tillstånd erhållits att utskänka endast vin, vare det förbjudet att låta

spritdrycker eller ersättningsmedel därför förtäras å utskänkningsstället. Ej

heller må spritdrycker förvaras å detta ställe eller eljest på sådant sätt, att

gästerna äga tillgång till desamma. Det vare ock förbjudet för gäst att å så­

dant utskänkningsställe förtära spritdrycker eller ersättningsmedel därför.

6 §•

Den som handhar utskänkning eller någon hos honom anställd må ej till­

låta, att något av det sålda medföres från utskänkningsstället; och vare det

gäst förbjudet att därifrån medföra utskänkt rusdryck.

7 §•

Ej må den som handhar utskänkning eller någon hos honom anställd söka

förmå gäst att å utskänkningsstället inköpa rusdrycker.

8

§•

Utskänkning må ej äga rum till den som kan antagas ej hava fyllt ader­

ton år.

Ej heller må utskänkning äga rum till den som veterligen missbrukar star­

Kungl. Maj.ts proposition nr 242.

Kungl. Maj:ts proposition nr 242.

17

ka drycker eller därav synbarligen är berörd; och må person som sist nämnts ej heller tillåtas att uppehålla sig å utskänkningsställe.

9 §•

1 mom. Utskänkningsställe skall vara beläget vid öppen gata, väg eller torg eller eljest på sådant sätt att tillsyn däröver ej försvåras.

Ej må utskänkningsställe förläggas inom eller, utan Konungens tillstånd, invid kasernområde, läger eller annat område, som blivit för krigsmaktens behov upplåtet.

2 mom. Utskänkningslokal skall vara ljus och luftig, hava en i förhål­ lande till rörelsens omfattning tillräcklig storlek samt hållas i ordentligt skick.

I utskänkningslokal skall friskt dricksvatten hållas för gäst tillgängligt.

10 §.

Ombyte av utskänkningsställe må ej ske utan samtycke av den myndighet som meddelat tillstånd till utskänkningen; och skall dessförinnan yttrande inhämtas från dem som blivit hörda över tillståndsansökningen.

11

§.

Utskänkning må endast äga rum i lokal eller å plats som vid besiktning blivit godkänd; och skall, där utskänkning fortgå^ under mer än en oktroj- period, ny besiktning verkställas före ingången av varje sådan period.

Besiktning hålles i stad av stadsfiskal eller den länsstyrelsen därtill förord­ nar och på landet av landsfiskal med biträde av två personer, av vilka den ena utses av nykterhetsnämnden i kommunen samt den andra i Stockholm av Överståthållarämbetet, i annan stad av magistraten och på landet av kom­ munalnämnden.

Kostnad för besiktning gäldas av tillståndsinnehavaren enligt taxa som länsstyrelsen fastställer. Länsstyrelsen äger jämväl i övrigt meddela erfor­ derliga föreskrifter angående besiktning.

Har lokal eller plats för utskänkning ej blivit godkänd vid besiktning, må klagan däröver föras hos länsstyrelsen.

12

§.

1 mom. Utskänkning må icke vara förenad med annan handel till vars drivande särskild anmälan fordras.

2 mom. I öppen salubod för handel med andra varor än rusdrycker ävensom i de för sådan rörelse använda lägenheter, vid torghandel och auk­ tioner, vid handel med lappbefolkningen samt eljest vid yrkesmässig han­ del med andra varor än rusdrycker vare utdelning av sådana drycker även ulan betalning förbjuden.

Bihang lill riksdagens protokoll 1937. 1 sami. Nr 242.

18

13 §.

Vad i 4 kap. 14 § sägs orri utminuteringsställe skall äga motsvarande till-

lämpning å utskänkningsställe.

14 §.

Beträffande den som innehar tillstånd till utskänkning eller i dennes från­

varo ombesörjer försäljningen skall vad i 4 kap. 15 § sägs äga motsvarande

tillämpning.

Kungl. Maj:ts proposition nr 242.

6 KAP.

Örn systembolag och restaurangbolag.

1

§•

Systembolag som i 3 kap. 2 § sägs antages av länsstyrelsen för tid intill

dess länsstyrelsen annorlunda förordnar.

2

§•

Systembolag må driva restaurangrörelse och därmed sammanhängande

verksamhet, såvitt kontrollstyrelsen därtill lämnar medgivande, ävensom idka

detaljhandel med pilsnerdricka samt alkoholfria och därmed jämförliga dryc­

ker.

3 §•

Stiftare av systembolag så ock annan aktieägare i sådant bolag skall vara

här i riket bosatt svensk medborgare som av länsstyrelsen erhållit tillstånd

att äga aktie i bolaget.

Antalet aktieägare som ej må understiga tio eller överstiga tjugu skall vara

i bolagsordningen bestämt.

Aktieägare må icke äga mer än en aktie.

Tillstånd att äga aktie må ej meddelas, med mindre den som söker sådant

tillstånd till länsstyrelsen avlämnat förbindelse att på anmodan av länssty­

relsen överlåta sin aktie till behörig person mot erhållande av aktiens no<

minella belopp jämte vinstutdelning för nästföregående år, i den mån sådan

innestår hos bolaget, ävensom ränta efter fem procent å aktiebeloppet från

löpande årets början till dess betalning sker.

Å aktiebrev skola de rörande aktieägare i första, tredje och fjärde styckena

meddelade bestämmelserna finnas angivna.

Nedgår antalet aktieägare under det antal som är bestämt i bolagsordnin­

gen, skall bolaget träda i likvidation, där ej tillräckligt antal aktieägare in­

trätt inom sex månader.

19

4 §•

Systembolags styrelse skall bestå av fem ledamöter, utsedda för ett år i sänder. Av dessa utser kontrollstyrelsen en ledamot som tillika är ordfö­ rande, länsstyrelsen två ledamöter, landstinget en ledamot samt bolagsstäm­ man en ledamot. För varje ledamot utses på enahanda sätt en suppleant.

I styrelsen för systembolaget för Stockholms stad och län skola Överståt­ hållarämbetet och länsstyrelsen utse vardera en ledamot jämte suppleant.

Styrelsen för systembolag vars detaljhandelsområde omfattar Stockholm eller annan stad som ej deltager i landsting skall bestå av ytterligare en leda­ mot som, jämte suppleant för honom, utses av stadsfullmäktige i den staden.

5 §•

Då stiftelseurkunden ingives till länsstyrelsen, skall vid densamma vara fo­ gat förslag till bolagsordning som underställes länsstyrelsen för godkän­

nande.

Varder ej å konstituerande bolagsstämman förslaget till bolagsordning utan ändring antaget, vare frågan om bolagets bildande förfallen.

Ansökning om bolagets registrering, vid vilken ansökning skall finnas fogat bevis om länsstyrelsens godkännande av bolagsordningen ävensom förteckning över dem som erhållit länsstyrelsens tillstånd att vara aktieägare, må göras av den ledamot av bolagets styrelse som utsetts å bolagsstämma; och skall i avseende å detta ärende vad i lagen om aktiebolag är stadgat om styrelsen och styrelseledamöterna gälla den av stämman valda ledamoten.

Sedan övriga styrelseledamöter och suppleanter utsetts samt beslut fattats rörande befogenheten att teckna bolagets firma, skall styrelsen ofördröjligen göra anmälan härom för registrering.

6

§■

Systembolags räkenskapsår skall vara kalenderår. Av systembolags utdelningsbara årsvinst må till aktieägare utdelas högst fem procent å aktiebeloppet.

Utöver vad i lagen örn aktiebolag är föreskrivet om avsättning till reserv­ fond skall avsättning till fonder och avskrivningar företagas i enlighet med

kontrollstyrelsens föreskrifter.

Systembolags årsvinst skall, i den mån densamma ej skall användas till av­ sättning till reservfonden eller andra fonder, till avskrivningar i enlighet med vad i nästföregående moment sägs eller till utdelning åt aktieägarna, till­ komma statsverket och skall inom utgången av juni månad nästpåföljande år insättas å statsverkets checkräkning i riksbanken för kontrollstyrelsens räk­ ning.

Det överskott som vid upplösning av systembolag må finnas, sedan bolagets samtliga skulder blivit guldna och till aktieägarna utbetalats aktiernas nomi­ nella belopp jämte vinstutdelning för nästföregående år, i den mån sådan inne-

Kungl. Maj:ts proposition nr 242.

20

Kungl. Maj:ts proposition nr 242.

står hos bolaget, ävensom ränta efter fem procent å aktiebeloppet från löpande

årets början till dess betalning sker, skall tillkomma statsverket.

7 §•

Befogenhet eller skyldighet som enligt lagen om aktiebolag tillkommer bo­

lagsstämma skall i fråga om systembolag tillkomma dess styrelse; dock att

bolagsstämma skall äga besluta om ändring av bolagsordningen, fastställande

av balansräkning, beviljande å aktieägarnas vägnar av ansvarsfrihet för sty­

relsen, utdelning åt aktieägarna, val och entledigande av en styrelseledamot

och en revisor samt suppleanter för dessa.

Ändring av bolagsordningen må beslutas av bolagsstämma i den ordning

som är föreskriven i lagen om aktiebolag men skall för att bliva gällande god­

kännas av länsstyrelsen. Ej må ändringen registreras med mindre sådant god­

kännande styrkes.

Varder ej ansvarsfrihet styrelsen beviljad, må å bolagets vägnar talan å

förvaltningen efter vad i lagen örn aktiebolag är stadgat föras av aktieägare i

bolaget.

8

§•

Systembolag må ej i någon form bereda aktieägare ekonomisk fördel utöver

utdelning å aktie eller låta ersättningen till styrelseledamot eller avlöningen

till någon i bolagets tjänst anställd person utgå i förhållande till storleken av

omsättningen eller vinsten å bolagets rörelse. Ej heller må bolag vidtaga åt­

gärd som, till men för bolaget, gynnar kommun eller annan.

9 §.

Systembolag äger bilda särskilt aktiebolag (restaurangbolag) för drivande

av restaurangrörelse och därmed sammanhängande verksamhet.

10 §.

Systembolag må ej utan samtycke av kontrollstyrelsen

1) inrätta restaurang;

2) inköpa eller avhända sig fastighet;

3) inom bolaget tillhörig fastighet vidtaga annan mera omfattande föränd­

ring än sådan som påkallas av fastighetens underhåll eller rörelsens behöriga

utövande;

4) ingå viktigare hyresavtal och inom förhyrd lägenhet utföra större änd­

rings- eller reparationsarbeten;

5) ingå affärsavtal med enskilda styrelseledamöter eller aktieägare i bo­

laget;

6) bilda restaurangbolag samt förvärva eller avhända sig aktier och andelar

i bolag eller ekonomisk förening;

7) vidtaga eller biträda åtgärd som eljest är ägnad att förminska bolagets

21

inflytande å företag, där bestämmande inflytande på ledningen är tillförsäkrat bolaget genom aktieinnehav eller på annat sätt;

8) placera kapital annorledes än å bankräkning; eller 9) besluta rörande lön till befattningshavare i ledande ställning inom bo­ laget, rörande grunder för avlöning till annan personal eller för pensionering av personal samt rörande understöd till anställd person som till följd av ålder eller annan orsak är oförmögen till tjänstgöring.

11

§•

Ledamot och suppleant i systembolags styrelse ävensom revisor och supp­ leant för denne äga av bolaget åtnjuta ersättning enligt kontrollstyrelsens föreskrifter.

12

§.

Systembolag står vid utövande av sin verksamhet under överinseende av kontrollstyrelsen och har att ställa sig till efterrättelse de föreskrifter kon­ trollstyrelsen meddelar beträffande bolagets förvaltning eller eljest i denna förordning särskilt angivna hänseenden.

13 §.

Granskning av styrelsens förvaltning och bolagets räkenskaper skall varje år under tiden mars—maj å tid som av kontrollstyrelsen bestämmes verk­ ställas för nästföregående år av två revisorer, av vilka den ena förordnas av kontrollstyrelsen bland de hos styrelsen anställda revisorerna för gransk­ ning av systembolagens ekonomiska förvaltning och den andra utses av aktieägarna. På enahanda sätt tillsättas jämväl två suppleanter, över revi­ sionen skola revisorerna avgiva berättelse, vilken, utom redogörelse för bola­ gets ekonomiska ställning och förvaltning samt vad övrigt revisorerna kunna finna skäl omnämna, skall innehålla dels yttrande huruvida bolaget förvaltats

i överensstämmelse med det i 1 kap. 3 § angivna syfte, dels till- eller avstyr­ kande av ansvarsfrihet. Av revisionsberättelsen skola, sedan bolagets styrel­ se lämnats tillfälle att förklara sig över i berättelsen möjligen gjorda anmärk­ ningar, revisorerna före juni månads utgång översända exemplar till länssty­ relsen och de myndigheter som äro företrädda i bolagets styrelse. Till dem som sålunda erhålla del av revisionsberättelsen må bolagets styrelse även in­ sända sin förklaring.

Övriga föreskrifter rörande granskningen av systembolagens förvaltning och räkenskaper meddelas av Konungen eller, i den mån Konungen så för­ ordnar, av kontrollstyrelsen.

14 §.

I fråga örn systembolaget för Stockholms stad och län skall vad enligt detta kapitel ankommer på länsstyrelsen ankomma på Överståthållarämbetet och

Kungl. Maj:ts proposition nr 242.

22

länsstyrelsen i Stockholms län gemensamt; dock må tillstånd att äga aktie i

nämnda bolag meddelas beträffande den som är bosatt i staden av Överståt­

hållarämbetet och den som är bosatt inom länet av länsstyrelsen.

15 §.

/ mom. Aktierna i restaurangbolag skola vara dels stamaktier, dels prefe­

rensaktier; och skall stamaktiekapitalet utgöra lägst tio och högst tjugu pro­

cent av bolagets sammanlagda aktiekapital.

Stamaktie må ej ägas av annan än systembolaget.

Varje stamaktie medför rätt till tio röster och varje preferensaktie rätt till

en röst.

2 mom. Bolagsordning för restaurangbolag ävensom ändring i sådan bo­

lagsordning skall för att vara gällande godkännas av kontrollstyrelsen och

skall bevis därom fogas vid registreringsansökningen.

3 mom. Restaurangbolag må ej bereda preferensaktieägarna vinning ut­

över skälig utdelning å aktie, och äger vad i 8 § stadgas jämväl i övrigt mot­

svarande tillämpning å restaurangbolag.

A mom. Restaurangbolags styrelse skall bestå av fem ledamöter med lika

många suppleanter. Tre ledamöter och tre suppleanter utses av stamaktieäga­

ren, två ledamöter och två suppleanter av preferensaktieägarna.

Av stamaktieägaren utsedd ledamot och suppleant så ock verkställande di­

rektör i bolaget må ej äga preferensaktie i bolaget.

5 mom. Restaurangbolag må ej äga aktier eller andelar i bolag eller ekono­

misk förening.

6 mom. Restaurangbolag må ej utan samtycke av kontrollstyrelsen inrätta

restaurang, inga affärsavtal med enskilda styrelseledamöter eller företaga

åtgärd som i 10 § under 2)—4) eller 8)—9) sägs.

Bestämmelserna i 11 § skola äga motsvarande tillämpning å restaurang­

bolag.

7 mom. Granskning av styrelsens förvaltning och bolagets räkenskaper

skall verkställas av två revisorer för vilka skola utses suppleanter.

Å ordinarie bolagsstämma utses årligen av stamaktieägaren en revisor och

en suppleant, och ma härtill utses endast av handelskammare auktoriserad re­

visor eller någon som i avseende å lämplighet kan jämställas med sådan.

Å samma stämma utse preferensaktieägarna en revisor och en suppleant.

8 mom. Kontrollstyrelsen äger genom sin chef eller annan person som sty

reisen förordnat deltaga i revisorernas granskning av restaurangbolags för­

valtning och räkenskaper ävensom när som helst företaga särskild granskning.

t

16 §.

Konungen meddelar närmare föreskrifter angående tillämpningen av be­

stämmelserna i detta kapitel.

Kungl. Maj:ts proposition nr 242-

Kungl. Maj:ts proposition nr 242-

23

7 KAP.

Ansvarsbestämmelser m. m.

1 §•

1 mom. Den som utan att äga rätt till försäljning enligt denna förordning avyttrar rusdrycker, straffes för olovlig försäljning med dagsböter, dock ej under tio.

Beträdes någon, som förut fällts till straff för olovlig försäljning av rus­ drycker, andra gången eller oftare med sådan förbrytelse eller bedriver någon olovlig försäljning i större omfattning eller yrkesmässigt, straffes med dags­ böter, dock ej under trettio, eller med fängelse i högst ett år.

Har förbrytelse varom ovan sägs icke skett i större omfattning eller yrkes­ mässigt, må, där omständigheterna äro synnerligen mildrande, straffet ned­ sättas till fem eller, vid upprepad förbrytelse, tio dagsböter.

2 mom. Har den som beträdes med olovlig försäljning av rusdrycker förut fällts till straff för förbrytelse som avses i 30 § 1 mom. eller 31 § 2 mom. för­ ordningen angående tillverkning och beskattning av brännvin eller i 22 § 1 mom. eller 23 § 1 mom. förordningen angående handel med skattefri sprit eller i 11 § 1 mom. första stycket eller 2 mom. första stycket förordningen angående vissa alkoholhaltiga preparat m. m., straffes såsom för upprepad olovlig för­ säljning av rusdrycker.

3 mom. I fall som i denna paragraf avses vare de å försäljningsstället med därtill hörande lägenheter befintliga eller eljest för försäljning avsedda rusdrycker tillika med kärl och emballage vari de förvaras underkastade beslag och förbrutna.

4 mom. Vad i denna paragraf stadgas skall jämväl äga tillämpning, om någon i strid mot föreskrifterna i 1 kap. 6 § 2 mom. genom byteshandel av­ händer sig rusdrycker eller eljest använder sådan dryck som betalningsmedel.

2

§.

Tillhandagår någon mot föreskrifterna i 4 kap. 9 § 1 mom. med anskaffan­ de av rusdrycker, straffes med dagsböter. Sker förbrytelsen i större omfatt­ ning eller yrrkesmässigt eller beträdes någon som förut fällts till straff för för­ brytelse som nu sagts andra gången eller oftare med sådan förbrytelse, eller bryter någon mot föreskriften i 4 kap. 9 § 2 morn., vare straffet dagsböter, ej under tjugu, eller fängelse i högst sex månader.

3 §•

Har någon med motbok vidtagit åtgärd i syfte att därigenom möjliggöra inköp av rusdrycker i större myckenhet än den vartill motboken eljest be­ rättigar, och bar han eller med hans vetskap annan gjort bruk av den ändra­ de motboken, straffes, där ej gärningen eljest är belagd med straff, med dags­ böter.

24

Kungl. May.ts proposition nr 242-

4 §•

Överskrides rätt till partihandel, vare straffet dagsböter, dock ej under

fem. Äro omständigheterna försvårande eller sker överskridande andra gån­

gen eller oftare, må till fängelse dömas.

5 §.

1 mom. överskrider någon den i 1 kap. 4 § 1 mom. stadgade rättighet till

försäljning av rusdrycker i visst fall å apotek, straffes som i 1 § 1 mom. sägs.

2 mom. Har den som äger rätt att utfärda recept å rusdrycker genom miss­

bruk av denna rätt tillhandagått annan med anskaffande av dylika drycker,

straffes med dagsböter. Sker förbrytelsen i större omfattning och mot ersätt­

ning, vare straffet dagsböter, ej under tjugu, eller fängelse i högst sex må­

nader.

6

§•

1 mom. Avyttrar någon vid detaljhandel med rusdrycker sådana drycker

av annat slag än försäljningsrättigheten avser,

eller beträdes någon vid utminutering med olovlig utskänkning eller vid ut­

skänkning med olovlig utminutering,

eller idkar någon detaljhandel med rusdrycker å annat ställe än därtill

uppgivet eller medgivet är,

eller fortsätter någon, oaktat återkallelse av meddelat tillstånd till försälj­

ning eller förbud däremot delgivits honom, med försäljningen,

straffes som i 1 § 1 mom. sägs.

2 mom. Har försäljning skett av drycker av annat slag än försäljnings­

rätten avser, skall i fråga om sådana drycker med kärl och emballage tilläm­

pas även vad i 1 § 3 mom. finnes stadgat.

7 §•

Bryter någon mot 4 kap. 14 § eller 5 kap. 2 § 1 morn., 7 §, 9 § 2 mom.

andra stycket eller 13 § eller bryter gäst å utskänkningsställe mot 5 kap. 5

eller 6 §, straffes med böter fran och med fem till och med etthundra kronor.

8

§■

Bryter den som handhar tillåten försäljning av rusdrycker eller någon hos

honom anställd i andra fall än förut i detta kapitel sägs mot vad i denna

förordning är stadgat eller mot de föreskrifter som vederbörande myndighet

i enlighet med denna förordning kan hava meddelat, straffes, där ej annor­

lunda särskilt stadgas, med dagsböter.

9 §•

Dömes någon till ansvar enligt 6 eller 8 § för förbrytelse vid utskänkning,

till vilken tillstånd innehaves av annan än systembolag, och har han förut

25

undergått bestraffning för förbrytelse i samma utskänkningsrörelse mot nå­

gon av nämnda paragrafer, må tillståndsinnehavaren förklaras sin rätt till

försäljning förlustig.

10 §.

Bryter någon som ej handhar försäljning enligt denna förordning mot

4 kap. 12 § eller förbryter sig någon mot stadgandet i 5 kap. 12 § 2 morn.,

straffes med dagsböter.

11

§•

1 mom. Rusdrycker som till riket införas av annan än den vilken enligt

2 kap. 10 § är berättigad till införsel av sådana drycker må, därest varan i

behörig ordning anmälts till tullklarering, åter utföras. Sker ej återutförsel

inom fyra månader efter det varan enligt vad i tullstadgan sägs skall anses

hava mottagits av tullanstalt, hemfaller varan till kronan, och skall för dess

räkning med varan förfaras på sätt i 20 § 2 mom. är stadgat.

2 mom. Är införsel av rusdrycker belagd med straff enligt gällande be­

stämmelser örn ansvar för olovlig varuinförsel, skola de i sådant avseende

meddelade föreskrifter lända till efterrättelse. I fråga om försäljning av

olovligt införda rusdrycker skall gälla vad i 20 § 2 mom. sägs.

3 mom. Den som mot stadgandet i 2 kap. 10 § 4 mom. fran fartyg eller

luftfartyg förer rusdrycker, vilka förtullats såsom överskottsproviant, straf­

fes med dagsböter, och vare dryckerna tillika med kärl och emballage un­

derkastade beslag och förbrutna.

4 mom. Den som mot stadgandet i 2 kap. 10 § 4 mom. disponerar å pro-

vianteringsfrilager upplagda rusdrycker annorledes än till fartygs provian-

tering eller utrustning i föreskriven ordning, straffes med dagsböter.

5 mom. Erfordras i särskilt fall föreskrifter angående behandlingen av

till riket inkomna rusdrycker, äger Konungen efter anmälan av generaltull­

styrelsen förordna huru med varan skall förfaras.

12

§.

Den som i följd av bestämmelserna i 2 kap. 8 § undfått del av där avsedd

tillverkares räkenskaper och verifikationer, så ock den som haft eller har att

taga befattning med tillsyn å sådan utskänkning, vartill tillstånd överlåtits,

må icke, där det ej kan anses påkallat av tjänstens intresse, yppa affärsför­

hållanden varom han fått kunskap. Gör han detta och framgår ej av om­

ständigheterna, att han om de affärsförhållanden erhållit kännedom å tid,

då han ej innehaft dylik befattning, straffes med dagsböter. Sker det för

att göra skada eller begagnar han sig av sin kännedom till egen eller annans

fördel, må dömas till fängelse.

13 §.

Skulle den som är pliktig att åtala förbrytelser mot denna förordning själv

beträdas med olovlig försäljning av rusdrycker, vare det ansett som försvå­

rande omständighet, och vare han därjämte förlustig tjänsten.

Kungl. Maj:ts proposition nr 242.

26

14 §.

Den som under tid då han är ställd under åtal för förbrytelse mot denna

förordning fortsätter samma förbrytelse, skall för varje gång åtal därför an-

hängiggöres fällas till särskilt ansvar; dock må, där till fängelse dömes, sam­

manlagda fängelsestraffet ej överstiga två år.

15 §.

1 mom. Den som uppsåtligen förleder annan till förbrytelse varom i

1—3 §§ sägs eller vid utförande av sådan förbrytelse med råd eller dåd upp­

såtligen hjälper, så att gärningen därigenom sker, straffes som vore han själv

gärningsman. Har någon före brottets utförande eller vid utförandet, dock i

mindre mån än nyss är sagt, med råd eller dåd gärningen främjat, straffes

efter ty som han prövas hava till brottet bidragit.

Den till vilken rusdrycker avyttrats eller eljest anskaffats vare ej förfal­

len till ansvar för delaktighet i gärningen enligt vad i första stycket sägs.

2 mom. Husbonde ansvarar för förbrytelse som vid handhavande av de­

taljhandel begås av hans hustru, husfolk eller i hans arbete antagen person,

liksom vore förbrytelsen begången av honom själv, därest ej omständigheter­

na göra sannolikt, att förbrytelsen skett utan hans vetskap och vilja.

16 §.

Den som idkar detaljhandel vare pliktig tillhandagå nykterhetsnämnd eller

av nämnden utsett ombud med erforderliga upplysningar.

17 §.

Det åligger länsstyrelsen att övervaka iakttagandet av vad i denna förord­

ning är stadgat.

Polischefen i orten så ock kommunalnämnd skola tillse, att å ställe där

detaljhandel idkas ordning iakttages samt de i denna förordning meddelade

föreskrifter noga efterföljas.

För köping eller annat område å landet, för vilket ordningsstadgan för

rikets städer är i tillämpliga delar gällande, må länsstyrelsen förordna lämp­

lig polisman att fullgöra vad enligt denna förordning åligger polischef.

18

§.

Tredskas systembolag att fullgöra de i denna förordning för sådant bolag

meddelade föreskrifter eller de föreskrifter som kontrollstyrelsen för bolaget

utfärdat, äger länsstyrelsen efter omständigheterna förelägga bolagets styrel­

seledamöter vite eller förbjuda bolaget att efter utsatt skälig tid fortsätta med

försäljningen, om de åsidosatta föreskrifterna ej iakttagas.

19 §.

1 mom. Allmän åklagare samt de vilka särskilt antagits att vaka över för­

ordningens efterlevnad åligger att åtala förbrytelser mot densamma.

Kungl. Maj:ts proposition nr 242-

Kungl. Maj.ts proposition nr 242-

27

2 mom. I övrigt äger envar rättighet att för sådana förbrytelser anställa åtal, dock ej föräldrar och barn eller makar eller syskon mot varandra, ej heller annan skyldeman mot den hos vilken han njuter kost eller underhåll, ej fosterbarn mot fosterföräldrar och ej heller tjänare mot husbondefolk un­ der den tid de äro i tjänsten.

3 mom. Då åtal anställes av annan än den som är nämnd i 1 mom. give han sin talan allmän åklagare till känna så tidigt, att denne må kunna över­ vara målets utförande.

4 mom. Åtal anhängiggöres vid allmän domstol.

20

§.

1 mom. Rättighet att verkställa beslag tillkommer tulltjänsteman i fall som i 11 § sägs. I övrigt gäller angående beslag vad därom finnes särskilt stadgat.

2 mom. Rusdrycker som enligt denna förordning eller annan författning förklarats förbrutna skola, därest de äro i försäljningsdugligt skick, hem- bjudas till systembolag eller partihandelsbolaget. Kunna förbrutna drycker på grund av sin beskaffenhet ej tillhandahållas allmänheten, skola de hem- bjudas till partihandelsbolaget. Bolag till vilket rusdrycker sålunda hem­ bjudits vare skyldigt att till skäligt pris efter grunder som av kontrollstyrel­ sen fastställas inköpa den hembjudna varan. Är värdet så ringa, att det ej kan anses motsvara forslingskostnaderna, skall varan bevisligen förstöras.

Samma lag vare, där rusdrycker som ej förklaras förbrutna försäljas på grund av bestämmelser i tullstadgan eller andra författningar.

Med den erlagda köpesumman för rusdrycker som försålts på grund av stadgandet i 11 § 1 mom. eller bestämmelser i tullstadgan skall i tillämpliga delar förfaras på sätt i tullstadgan föreskrives beträffande köpesumman för gods som enligt samma stadga blivit genom tullverkets försorg försålt å auk­ tion; skolande, därest enligt tullstadgan viss tid skall räknas från auktions- dagen, tiden i stället räknas från den dag, då betalning kommit tullverket tillhanda.

21

§.

Böter som äro ådömda efter denna förordning skola, örn tillgång saknas till deras gäldande, förvandlas enligt allmän strafflag.

22

§.

Av böter som ådömas enligt denna förordning samt värdet av rusdrycker jämte kärl och emballage som enligt denna förordning dömas förbrutna till­ fälle en tredjedel, dock högst femhundra kronor, åklagaren. Lika del skall, om särskild angivare eller beslagare finnes, tillfalla denne, men om så ej al­ fallet, ställas i Stockholm till överståthållarämbetets, i annan stad till magi­ stratens samt på landet till länsstyrelsens förfogande att, i enlighet med före­ skrifter som Konungen utfärdar, användas till uppmuntran av polismän som ådagalagt synnerligt nit vid beivrande av olovlig hantering av rusdrycker. Återstoden tillfaller kronan.

28

Kungl. Maj:ts proposition nr 242.

Andel som nu sagts tillkomma dock ej angivare, då angivelse skett av för­

äldrar mot barn, barn mot föräldrar, makar eller syskon mot varandra,

annan skyldeman mot den hos vilken han njuter kost eller underhåll, foster­

barn mot fosterföräldrar eller tjänare mot husbondefolk under den tid de äro

i tjänsten.

23 §.

Ej vare någon jävig att bära vittne angående olovlig försäljning av rus­

drycker endast på den grund att han därvid tillhandlat sig eller förtärt sådana

drycker.

24 §.

Vad enligt denna förordning tillhör kommunalfullmäktiges handläggning

skall, där fullmäktige ej finnas, tillkomma kommunalstämma.

Vad enligt denna förordning tillhör magistrats handläggning tillkommer

poliskammare i stad, där sådan finnes.

Kungl. Maj:ts proposition nr 242.

29

Förslag

till

förordning om införande av förordningen angående försäljning

av rusdrycker.

Härigenom förordnas som följer:

1 §•

Den nya förordningen angående försäljning av rusdrycker skall, såvitt ej nedan annorlunda stadgas, lända till efterrättelse från och med den 1 okto­ ber 1938.

Genom nya förordningen upphävas förordningen den 14 juni 1917 (nr 340) angående försäljning av rusdryc­ ker;

förordningen den 13 maj 1846 (nr 15 sid. 8) om ansvar å den som åt fånge eller kronoarbetskarl olovligen anskaffar brännvin eller andra sprirituösa drycker; samt

kungörelsen den 21 december 1904 (nr 69 sid. 1) angående förbud mot postbefordran av paket, innehållande brännvin eller andra brända eller de­ stillerade spirituösa drycker;

tillika med alla de särskilda stadganden som innefatta ändring av vad de sålunda upphävda författningarna innehålla eller tillägg därtill;

så ock vad i övrigt finnes i lag eller särskild författning stridande mot nya förordningens bestämmelser.

2

§.

Sådan rättighet till detaljhandel med rusdrycker som avses i förordningen den 14 juni 1917 må icke meddelas för längre tid än till den 1 oktober 1938.

3 §.

Indelning av riket i detaljliandelsområden jämlikt 3 kap. 1 § nya för­ ordningen skall ske före den 1 augusti 1937 att gälla från och med den 1 ok­ tober 1938.

4 §•

Ledamöter och suppleanter i systembolags styrelser skola utses första gången enligt nya förordningen å följande tider:

de ledamöter och suppleanter, vilka skola utses av kontrollstyrelsen, läns­ styrelsen och stadsfullmäktige, före den 15 september 1937,

30

de ledamöter och suppleanter, vilka skola väljas av landstingen, vid 1937

års lagtima möte, samt

de ledamöter och suppleanter, vilka skola väljas av aktieägarna, å konsti­

tuerande bolagsstämma.

5 a.

Systembolag som ämnar bedriva verksamhet från den 1 oktober 1938 skall

söka antagande av länsstyrelsen före den 1 november 1937. Å sådant bolag

skola bestämmelserna i 6 kap. nya förordningen örn tillstånd att äga aktie

i systembolag samt om systembolags bildande och vad därmed sammanhän­

ger äga tillämpning.

6

§■

Ansökan om tillstånd till årsutskänkning som avser tiden efter den 1 okto­

ber 1938 skall göras av systembolag senast den 31 december 1937 samt av

fullmäktige eller stämma i vederbörande kommun senast den 31 mars 1938.

I fråga örn sadan ansökan skola bestämmelserna i 3 kap. nya förordningen

i tillämpliga delar lända till efterrättelse och skola därvid i förekommande

fall jämväl reglerna örn turistutskänkning träda i

tillämpning

Ansökan örn tillstånd till tillfällig utskänkning eller trafikutskänkning som

avser tiden efter den 1 oktober 1938 skall, även där ansökan göres före sist­

nämnda dag, behandlas i den ordning som föreskrives i 3 kap. nya förord­

ningen.

Ilar tillstånd till utskänkning meddelats på grund av sådan ansökan som

ovan i denna paragraf sägs, skall om överlåtelse av tillståndet gälla vad i

3 kap. nya förordningen stadgas angående sådan överlåtelse.

7 §•

I samband med likvidation av bolag som avses i 17 § förordningen den

14 juni 1917 skall upprättas skriftlig handling, innefattande överlåtelse av

tillgångar och skulder i bolaget å det i nya förordningen avsedda system­

bolag, inom vars detaljhandelsområde det förra bolagets styrelse har sitt

säte, varvid skall iakttagas ej mindre att borgenär, som icke godtager det nya

bolaget i det tidigares ställe, erhåller betalning för sin fordran än även att,

i den mån befintligt överskott därtill förslår, att delägarna i det tidigare bo­

laget tillskjutna medel återbetalas jämte ränta därå efter högst fem procent

örn året för tid, för vilken utdelning tidigare ej ägt rum.

8

§•

Ronti ollstyrelsen har att meddela närmare anvisningar angående nedläg­

gande av rörelsen å de bolag som omförmälas i 17 § förordningen den 14 juni

1917 samt angående rörelsens övertagande av systembolag som avses i nya

förordningen.

Styrelseledamöterna i sistnämnda bolag skola, sedan de utsetts jämlikt

4 § här ovan, biträda vid förberedelserna för rörelsens övertagande.

Kung], Maj:ts proposition nr 242.

31

9 §•

Bestämmelserna i 19 § 6—8 mom. förordningen den 14 juni 1917 skola till- lämpas beträffande granskning av bolags förvaltning och räkenskaper för tiden från den 1 januari till den 1 oktober 1938.

10 §.

Bestämmelserna i 6 kap. 15 § 1 mom. nya förordningen om stamaktier och preferensaktier i restaurangbolag skola icke utgöra hinder för att i dy­ lika bolag, där vid nya förordningens ikraftträdande annat förhållande mel­ lan olika slag av aktier är gällande, detta förhållande bibehålies; dock att stamaktiernas sammanlagda röstetal icke må utgöra mindre del av samtliga aktiers röstetal än vad nämnda bestämmelser medgiva.

11

§•

Där i lag eller särskild författning förekommer hänvisning till föreskrift som ersatts genom bestämmelse i nya förordningen, skall denna bestämmelse i stället tillämpas.

Kungl. Maj:ts proposition nr 242.

32

Kungl. Maj:ts proposition nr 242.

Förslag

till

förordning med vissa föreskrifter i avseende å nykterhetsnämnd.

Härigenom förordnas som följer:

1 §•

Nykterhetsnämnd i kommun har att övervaka nykterhetstillståndet inom

kommunen samt att i enlighet med vad i denna förordning sägs eller eljest

finnes stadgat vidtaga för dess höjande erforderliga åtgärder.

Det åligger nykterhetsnämnd därvid särskilt

att söka förebygga och motverka onykterhet och dryckenskap genom upp­

lysningar, råd och anvisningar till systembolag och andra försäljare av alko­

holhaltiga drycker eller ersättningsmedel härför samt genom åtgärder mot

olaglig försäljning av sådana drycker eller ersättningsmedel;

att verka för nykterhetsfrämjande åtgärder genom framställningar och

yttranden till vederbörande myndigheter; samt

att tillhandagå enskilda personer med de råd och upplysningar som äga

samband med nämndens uppgifter.

Nykterhetsnämnd skall, i stad till stadsfullmäktige och på landet till kom­

munalfullmäktige eller kommunalstämma, avgiva årlig berättelse över nyk­

terhetstillståndet inom kommunen samt angående nämndens verksamhet.

2

§•

Brukar någon som vistas inom kommunen alkoholhaltiga drycker till up­

penbar skada för sig eller annan, äger nykterhetsnämnden förordna, att un­

der viss tid, högst ett år i sänder, rusdrycker icke må till honom utminu­

teras.

över beslutet må besvär inom trettio dagar från delfåendet anföras hos

länsstyrelsen.

Denna förordning träder i kraft den 1 oktober 1938.

Kungl. May.ts proposition nr 242■

33

Utdrag av protokollet över finansärenden, hållet inför Hans Kungl.

Höghet Kronprinsen-Regenten i statsrådet å Stockholms slott den 5 mars 1937.

Närvarande:

Statsministern

Hansson,

ministern för utrikes ärendena

Sandler,

statsråden

Pehrsson-Bramstorp, Westman, Wigforss, Möller, Levinson, Engberg, Sköld, Nilsson, Quensel, Forslund.

Efter gemensam beredning med cheferna för justitie- och socialdeparte­ menten anmäler chefen för finansdepartementet, statsrådet Wigforss, fråga örn ändrade bestämmelser angående försäljning av rusdrycker samt anför därvid:

Inledning.

I skrivelse (nr 203) till Kungl. Majit anhöll 1928 års riksdag i anledning av väckta motioner, att Kungl. Majit ville låta verkställa utredning angående omläggning av lagstiftningen rörande försäljning av rusdrycker samt för riksdagen framlägga de förslag, till vilka utredningen kunde föranleda.

I anledning av denna skrivelse bemyndigade Kungl. Majit genom beslut den 24 september 1928 chefen för finansdepartementet att tillkalla högst nio sakkunniga med uppdrag att verkställa utredning och avgiva förslag angående revision av nämnda lagstiftning.

Med stöd av bemyndigandet tillkallades den 23 oktober 1928 sju sakkun­ niga, vilka antogo benämningen 1928 års revision av rusdryckslagstiftningen. Sedan en av revisionens ledamöter erhållit entledigande från uppdraget och tre nya ledamöter blivit tillsatta, anhöllo emellertid flera av de sakkun­ niga efterhand örn befrielse från utredningsuppdraget. I anledning härav återkallades den 20 juni 1930 samtliga förordnanden för revisionens dåva­ rande ledamöter, och förordnades den 4 juli 1930 såsom ledamöter i revi­ sionen landshövdingen E. A. Beskow, tillika ordförande, dåvarande jourha­ vande direktören i aktiebolaget Vin- & spritcentralen E. A. Bernström, leda­ moten av riksdagens första kammare, förrådsförmannen A. J. Bärg i Katrine­ holm, aktuarien, filosofie doktorn E. V. Englund, direktören i Karlstads sy­ stemaktiebolag G. Gräslund, ledamoten av riksdagens andra kammare, lant­ brukaren C. O. Johanson i Huskvarna, lasarettsläkaren i Malmö, medicine

Bihang till riksdagens protokoll 1937. 1 sami. Nr 242.

3

34

Kungl. Majlis proposition nr 242-

doktorn M. J. J. Ljungdahl, dåvarande ledamoten av riksdagens andra kam­

mare, redaktören E. Ljunggren i Örebro och dåvarande ledamoten av riks­

dagens första kammare, byråchefen J. E. O. .Lson Thulin. Någon ytterli­

gare ändring i revisionens sammansättning ägde därefter icke rum.

Med skrivelse den 23 oktober 1934 överlämnade revisionen till chefen för

finansdepartementet »Betänkande med förslag till spritdrycksförordning

m. m.». I skrivelsen anfördes bland annat, att revisionen på grund av det

nära sambandet mellan vissa spörsmål inom lagstiftningen rörande försälj­

ning av spritdrycker och vin samt lagen om behandling av alkoholister fun­

nit sig böra upptaga till behandling jämväl vissa delar av sistnämnda lag­

stiftning. I enlighet härmed innefattar betänkandet av motiv åtföljda för­

slag till

1) förordning angående försäljning av spritdrycker och vin (spritdrycks­

förordning) ;

2) lag om nykterhetsvård;

3) förordning örn införande av förordningen angående försäljning av sprit­

drycker och vin (spritdrycksförordningen) samt lagen om nykterhetsvård;

4) kungörelse angående meddelande av vissa uppgifter för utminuterings-

kontrollen;

5) bolagsordning för systembolag; samt

6) bolagsordning för restaurangbolag.

De under 1) samt 3)—6) omnämnda förslagen torde få fogas såsom bi­

laga till statsrådsprotokollet i detta ärende (Bilaga A). Beträffande det under

2) omförmälda förslaget hänvisas till betänkandet, vilket ingår i serien Sta­

tens offentliga utredningar (1934:39).

Efter remiss avgåvos yttranden över betänkandet av kontrollstyrelsen,

socialstyrelsen, generaltullstyrelsen, Överståthållarämbetet och samtliga läns­

styrelser, landstingens förvaltningsutskott i samtliga län utom Jönköpings,

Älvsborgs och Västernorrlands län, Svenska stadsförbundets styrelse, Sveri­

ges nykterhetsvänners landsförbund — som utan eget yttrande åberopade

ett uttalande av Nykterhetsfolkets landsmöte — landsföreningen för folk­

nykterhet utan förbud, styrelsen för Sveriges motboksinnehavares riksorga­

nisation ävensom Sveriges centrala hotell- och restaurantförening. Beträf­

fande särskilda delar av betänkandet avgåvos yttranden av medicinalstyrel­

sen, generalpoststyrelsen, järnvägsstyrelsen, lantbruksstyrelsen, statens in­

spektör för fattigvård och barnavård, Svenska landstingsförbundets styrelse,

föreningen Sveriges stadsfiskaler, Svenska trafikförbundet, Svenska kurort­

föreningen, Svenska vinberedarföreningen samt Sveriges hotell- och restau­

rangpersonals förbund. Kontrollstyrelsen överlämnade av styrelsen inford­

rade yttranden från aktiebolaget Vin- & spritcentralen, Systembolagens per­

sonalförening och Systembolagsföreningarnas förtroendenämnd. Socialsty­

relsen — som i samband med remissen fått sig ålagt att höra sammanslut­

ningar av nykterhetsnämnder och styrelser för alkoholistanstalter i den om­

fattning ämbetsverket ansåge lämplig — överlämnade yttranden från nyk-

terhetsnämndernas centralkommitté och 28 andra nykterhetsnämndssam-

Kungl Maj:ts proposition nr 242-

35

manslutningar ävensom från styrelserna för sex av de allmänna alkoholist­ anstalterna och en enskild sådan anstalt. Överståthållarämbetet överläm­ nade yttranden i ärendet från Stockholms stadsfullmäktige ävensom från polismästaren och besiktningsmännen för sprit- och vinutskänkningslokaler i Stockholm. Slutligen inkommo från länsstyrelserna — vilka anmodats höra dels de kommuner, där vid tiden för remissresolutionernas utfärdande utminutering av spritdrycker och vin ägde rum, dels övriga städer och kö­ pingar med minst 5,000 invånare, dels landskommuner med municipalsam- hällen, vilka kunde uppvisa minst samma befolkningssiffra, dels ock polis­ chefer i lämplig omfattning — yttranden från fullmäktige i omkring 160 kommuner ävensom inemot 200 yttranden från polismyndigheter m. fl.

I avseende å yttrandena från landstingens förvaltningsutskott och kommu­ nerna må framhållas, att desamma i åtskilliga fall begränsats till att avse så­ dana frågor, som. ansetts äga särskilt intresse för respektive landsting och kommuner. En begränsning har kommit till synes jämväl såvitt angår vissa yttranden från polismyndigheterna, i det att betänkandet granskats enbart eller företrädesvis ur ordningssynpunkt. Ett mindre antal yttranden avse uteslutande förslaget till lag om nykterhetsvård. I fråga örn kommunernas yttranden må slutligen nämnas, att desamma emellanåt beslutats efter vote­ ring med en mer eller mindre knapp majoritet.

Vid anmälan inför Kungl. Maj:t den 6 december 1935 av det av revisionen framlagda förslaget till spritdrycksförordning anmärkte jag, att nämnda för­ slag syntes i det stora hela ägnat att kunna läggas till grund för en lagstift­ ning i ämnet men att jag likväl ville tillstyrka att förslaget i viss del gjordes till föremål för ytterligare utredning innan proposition avlätes till riksdagen. Jag erinrade därvid, hurusom förslaget avsåge genomförande av en betydan­ de minskning av antalet systembolag men att det föreliggande utrednings­ materialet icke syntes giva tillräcklig ledning för överblickande av de ekono­ miska förutsättningarna för en dylik reform. Fördenskull hemställde jag örn bemyndigande att tillkalla högst fem sakkunniga med uppdrag att i hu­ vudsaklig överensstämmelse med av mig angivna direktiv inom finansdepar­ tementet verkställa utredning av frågan örn de ekonomiska förutsättningarna för genomförande av omorganisation av systembolagen.

Sedan nämnda hemställan av Kungl. Maj:t bifallits, tillkallade jag sagda den 6 december såsom sakkunniga dåvarande militieombudsmannen T. P. J. Petersson, tillika ordförande, verkställande direktören i aktiebolaget Stock- holmssystemet J. H. Bergvall, ledamoten av riksdagens första kammare, före­ nämnde förrådsförmannen A. J. Bärg, överdirektören J. A. Kollberg samt assessorn i Svea hovrätt E. G. Söderlund.

De sakkunniga avgåvo utlåtande i ämnet den 10 juni 1936. Över detta ut­ låtande inhämtades yttranden från kontrollstyrelsen — som i sin tur inför­ skaffade yttranden i ärendet från Systembolagens personalförening och Sy- stembolagsföreningarnas förtroendenämnd — ävensom från statskontoret och riksräkenskapsverket.

36

Kungl. Maj:ls proposition nr 242-

Min framställning kommer i det följande närmast att avse rusdryckslag-

stiftningsrevisionens förslag till ny försäljningslagstiftning jämte de däröver

avgivna yttrandena. Såsom redan anmärkts har revisionen emellertid —

utan att särskilt uppdrag i sadant hänseende lämnats densamma — funnit

sig böra framlägga förslag jämväl till lag örn nykterhetsvård. Denna lag

är avsedd att ersätta 1931 års lag örn behandling av alkoholister, och det

ankommer alltså på chefen för socialdepartementet att vidare handlägga

ärendet i denna del. Några ord angående sagda lagförslag torde dock i detta

sammanhang få anses påkallade.

Såsom motiv för framläggande av förslaget till lag örn nykterhetsvård an­

för revisionen bland annat följande:

En lagstiftning på det område, varmed revisionen haft att taga befattning,

bör väsentligen ha till uppgift att förebygga och motverka sådant bruk av

alkohol, som medför sociala eller ekonomiska skadeverkningar. Detta syfte

har man i vårt land fullföljt på två vägar. Den första av dessa är försälj-

ningslagstiftningen, genom vilken man sökt gestalta den lagliga försäljningen

av spritdrycker och vin på ett sådant sätt, att denna ger upphov till så ringa

skada som möjligt. Enbart åtgärder av detta slag äro dock icke tillfyllest.

Erfarenheterna i olika länder ha givit vid handen, att huru försäljningslag-

stiftningen än må vara utformad, denna dock icke kunnat erbjuda mer än

ett första skydd mot alkoholmissbruket, vilket i många fall är otillräckligt

och därför måste stödjas av särskilda åtgärder mot detta missbruk. Detta

har man beaktat i vårt land tidigare än i de flesta andra länder genom att

beträda den andra vägen för alkoholmissbrukets bekämpande, nämligen in­

dividuell behandling av alkoholmissbrukare med stöd av särskild lagstiftning.

Då denna lagstiftning och försäljningslagstiftningen ha samma allmänna

syfte och i olika hänseenden gripa in i varandra, har revisionen till behand­

ling upptagit jämväl spörsmålet om utveckling av lagstiftningen om den in­

dividuella nykterhetsvården till större ändamålsenlighet samt framlagt förslag

härom.

De allmänna utgångspunkterna för revisionen härvid ha varit å ena sidan,

att det i vårt land alltjämt — trots den gynnsamma utveckling av nykter-

hetstillståndet, som ovedersägligen ägt rum under de sista årtiondena — i

stor omfattning förekommer alkoholmissbruk med betydande skadeverknin­

gar både för enskilda personer och för det allmänna, samt å den andra, att

det är möjligt att väsentligt förbättra dessa förhållanden genom att göra orga­

nen för den särskilda nykterhetsvårdande verksamheten bättre skickade för

sin uppgift och i samband därmed giva dem ökade befogenheter särskilt i

fråga örn det begynnande missbruket.

I enlighet med denna uppfattning föreslår revisionen dels att i varje län

skall inrättas en de 1 okala nvkterhetsnämnderna överordnad länsnykterhets-

nämnd med uppgift bland annat att öva tillsyn över de lokala nämnderna

samt lämna dem vägledning och bistånd, dels ock att ingripande från nykter-

hetsnämndernas sida skall kunna ske, ej blott såsom nu, då fråga är om vis­

sa grövre fall av alkoholmissbruk, utan även — låt vara med viss begräns­

ning och utan interneringspåföljd — i lindrigare fall och på ett tidigare sta­

dium än som för närvarande är möjligt. Enligt förslaget bör ingripande

sålunda i princip kunna ske, så snart någon gjort sig skyldig till fylleri eller

Kungl. Maj:ts proposition nr 242.

37

eljest använt alkoholhaltiga drycker eller ersättningsmedel därför till skada

för sig eller annan.

Förslaget till lag om nykterhetsvård har i skilda hänseenden framkallat all­

varliga erinringar i ett stort antal av de ingivna yttrandena. Vägande an­

märkningar ha sålunda framställts såväl mot förslaget örn inrättande av läns-

nykterhetsnämnder som ock beträffande den ifrågasatta utvidgningen av om­

rådet för lagtillämpningen. I några av yttrandena ävensom i vissa sedermera

inkomna framställningar ha väckts förslag i syfte att få till stånd en ändring

av 1931 års alkoholistlagstiftning av mindre omfattning och jämväl i övrigt av

annan innebörd än som av revisionen föreslagits.

Under angivna omständigheter har — såsom chefen för socialdepartementet

förut haft tillfälle anmäla1 — frågan örn en mera genomgripande revision av

alkoholistlagstiftningen tillsvidare ansetts böra bliva föremål för ytterligare

överväganden inom socialdepartementet, och något förslag härutinnan kom­

mer alltså icke nu att föreläggas Kungl. Majit.2

Jag har emellertid ansett hinder icke möta att, utan avvaktan på att detta

spörsmål bringa» till sin lösning, redan nu upptaga till behandling frågan örn

genomförande av den av riksdagen begärda försäljningslagstiftningen. Detta

förutsätter emellertid, att förslaget till försäljningsförordning undergår vissa

justeringar. Det må sålunda nämnas, att rusdryckslagstiftningsrevisionen

ansett angeläget att bereda organen för den samhälleliga nykterhetsvården

ökat inflytande å systembolagens verksamhet och i sådant syfte föreslagit, att

länsnykterhetsnämnden skall äga utse två ledamöter i systembolags styrelse.

Till frågan örn den avvikelse från revisionens förslag, som i anledning härav

får anses påkallad, ävensom till de jämkningar i övrigt, som bliva erforder-

liga i händelse förslaget till försäljningsförordning skall genomföras utan sam­

band med den föreslagna lagen om nykterhetsvård, torde jag senare få

återkomma.

Jag övergår alltså till att närmare behandla frågan örn försäljningslagstift-

ningens reglering. Därvid skall jag till en början i korthet lämna en sam­

manfattande framställning rörande nu gällande ordning på förevarande

område ävensom ingå på de yrkanden, som föranlett den av rusdryckslag-

stiftningsrevisionen verkställda utredningen, och direktiven för denna ut­

redning. * 4

1 Jämför bilaga till 1937 års statsverksproposition, femte huvudtiteln, sid. 110.

4 Såsom framgår av Kungl. Majas proposition den 15 januari 1937, nr 35, har emellerti di

samband med förslag örn ändrade bestämmelser rörande verkställighet och förvandling av bötes­

straff framlagts förslag jämväl om ändring i vissa delar av alkoholistlagen. Sistnämnda förslag

torde, därest detsamma genomföres, bliva ägnat att medföra väsentligt ökad effekt i fråga örn

alkoholistlagstiftningens tillämpning beträffande återfallsfyllerislcr.

38

Kungl. Maj:ts proposition nr 242.

Gällande ordning; yrkanden om revision; direktiv för utredningen.

Enligt gällande rusdrycksförsäljningsförordning är handeln nied rusdryc­

ker inom riket såsom regel förbehållen särskilda bolag. Sålunda är parti­

handeln — varmed förstås sådan handel, som bedrives till återförsäljare i

och för deras rörelse, ävensom försäljning för export — med några undan­

tag anförtrodd åt ett för riket gemensamt partihandelsbolag. Och detalj­

handeln — varmed avses dels utminutering, d. v. s. försäljning till avhämt­

ning eller försändning på rekvisition, dels ock utskänkning, d. v. s. för­

säljning till förtäring på stället — ankommer, likaledes med vissa undantag,

på de s. k. systembolagen. Delägarna i dessa försäljningsbolag få endast

i form av tämligen snävt begränsad utdelning å tillskjutet kapital tillgodo­

göra sig vinst å bolagens rörelse; till alldeles övervägande del inlevereras

vinsten till statsverket.

Ändamålet med denna anordning har emellertid icke i främsta rummet

varit att bereda statsverket ökade inkomster utan i stället att ordna rus-

drycksförsäljningen på ett ur sociala synpunkter så betryggande sätt som

möjligt.

Redan detta syfte har ansetts påkalla en reglering som, såvitt möjligt, fri­

gör rusdryckshandeln från beroende av enskilt — och kommunalt — vinst­

intresse. Detta mål har nära nog fullständigt kunnat uppnås i fråga örn

partihandeln ävensom beträffande utminuteringen, vilken omfattar omkring

nio tiondelar av detaljhandeln. Vad åter angår utskänkningen gäller som

bekant, att den rätt, som härutinnan tillkommer systembolagen, i betydande

utsträckning överlåtes å enskilda restauranginnehavare, därvid de sistnämn­

da — såsom i annat sammanhang skall närmare utvecklas — alltjämt få

tillgodogöra sig vinst å försålda rusdrycker.

Nyssnämnda syfte, att ordna rusdrycksförsäljningen på ett ur sociala

synpunkter så betryggande sätt som möjligt, har emellertid vidare ansetts

kräva såväl bestämmelser, avsedda att garantera att de särskilda försälj-

ningsorganen bliva lämpade för sina uppgifter, som ock en närmare regle­

ring av villkoren för försäljningens, särskilt detaljhandelns, bedrivande.

Rusdrycksförsäljningsförordningen kan härutöver sägas i viss mån fullfölja

jämväl ett mera långt gående syfte än som förut angivits, i det att densamma

medgiver rätt för varje kommun att bestämma, huruvida och i vad mån

detaljhandel med rusdrycker må bedrivas inom dess område.

I enlighet med vad nu sagts gäller beträffande försälj ningsorganen

till en början, att de för sin verksamhet äro beroende av tillstånd från det

allmännas sida och att sådant tillstånd meddelas endast för begränsade tids­

perioder. Sålunda antages partihandelsbolag av Kungl. Majit för viss tid,

högst sex år; och försäljningsrätten kan av Kungl. Majit återkallas i händel­

se av missbruk. Tillstånd för systembolag meddelas av länsstyrelsen för ett

eller flera, högst tre, kalenderår. Ett avgörande inflytande härutinnan har

emellertid, såsom nyss omnämndes, tillagts jämväl kommunerna. Även i

Kungl. Maj:ts proposition nr 242-

39

vad angår tillstånd för systembolag gäller, att detsamma kan under vissa omständigheter återkallas.

Rusdrycksförsäljningsförordningen upptager vidare bestämmelser, avsed­ da att tillförsäkra det allmänna såväl möjlighet till kontroll av försäljnings- verksamheten som ock ett övervägande inflytande å försäljningsbolagens led­ ning. Sålunda föreskrives, att partihandelsbolag ej må antagas utan att staten bereus dylikt inflytande. Och vad angår systembolagen tillgodoses det allmännas anspråk i förevarande hänseenden dels genom stadganden örn styrelsens sammansättning samt om granskning av bolagens förvaltning och räkenskaper, dels ock därigenom att systembolagen ställts under kontroll­ styrelsens överinseende nied åliggande för bolagen att i åtskilliga avseenden ställa sig kontrollstyrelsens föreskrifter till efterrättelse.

Beträffande villkoren för försäljningen gäller som bekant, att dessa endast till en del kommit till uttryck i rusdrycksförsäljningsförord- ningen. Denna innehåller visserligen åtskilliga stadganden av grundläg­ gande betydelse för utminuteringens handhavande samt upptager i fråga om utskänkningen bland annat förbud mot försäljning till minderåriga och missbrukare. Men i väsentliga delar har det nuvarande systemet på detalj­ handelns område utformats enbart med stöd av föreskrifter, råd eller anvis­ ningar, som av kontrollstyrelsen utfärdats med avseende å systembolagens verksamhet. Kontrollstyrelsen har härvid kunnat stödja sig bland annat på den allmänna bestämmelsen i 63 § rusdrycksförsäljningsförordningen, att all försäljning av rusdrycker skall ordnas så, att därmed åstadkommes så ringa skada som möjligt och förty syftet med de i förordningen givna stadgandena i största möjliga utsträckning vinnes. — Utöver vad nu angivits ha på åtskil­ liga håll i samband med upplåtande av detaljhandelsrätt fastställts av ve­ derbörande kommuner föreslagna villkor för försäljningen, avsedda att tillämpas vid sidan av eller i stället för de bestämmelser, som upptagits i för­ ordningen. I ej ringa utsträckning ha bolagen därjämte i fråga örn utminu- teringen tillämpat restriktiva åtgärder, vilka funnits påkallade med hänsyn till särskilda förhållanden å de orter, där bolagen utöva sin verksamhet.

Vad beträffar innebörden av de föreskrifter som sålunda meddelats i för­ ordningen eller vid sidan av densamma, kan för utminuteringens del i korthet sägas gälla, att bolagen skola förskaffa sig kännedom örn varje enskild kund, medgiva inköp endast i den omfattning som —- med hänsyn till sålunda kän­ da förhållanden — i varje särskilt fall finnes motsvara ett måttligt behov, samt företaga inskränkningar eller fullständig avstängning från inköp så snart försäljningen anses kunna medföra skada. För att kunna på ett till­ fredsställande sätt fullgöra denna individuella kontroll äro bolagen i stor utsträckning hänvisade till att hos nykterhetsnämnder, andra kommunala myndigheter och särskilt anlitade förtroendemän inhämta upplysningar örn kundkretsen.

Såvitt angår utminutering av spritdrycker stadgar rusdrycksförsäljnings- förordningen en maximigräns av fyra liter för kalendermånad med rätt lik­ väl för bolagen att under vissa betingelser tillfälligt medgiva ytterligare till­

40

delning. I praktiken har emellertid den av bolagen verkställda behovspröv-

ningen, i åtskilliga fall i förening med kommunala särbestämmelser, lett där­

hän, att endast en mindre del av bolagens kundkrets medgives verkställa in­

köp intill den i förordningen stadgade maximigränsen.

Jämväl med avseende å utskänkningen tillämpas en direkt inköpsbegräns-

ning. Åt en och samma gäst må sålunda vid ett givet tillfälle utskänkas en­

dast viss kvantitet rusdrycker. Den högsta medgivna kvantiteten är emeller­

tid ej alltid densamma; för olika tider på dagen såväl som för olika slag av

restauranger gälla skilda kvantitetsbestämmelser.

Vid sidan av kvantitetsbegränsning tillämpas i fråga om utskänkningen det

s. k. måltidstvånget. Detta innebär, att utskänkning av spritdrycker icke får

äga rum till annan än den, som på utskänkningsstället börjat intaga eller

därstädes omedelbart förut intagit måltid, bestående av lagad mat till visst

bestämt lägsta pris. Jämväl i fråga om starka viner gälla liknande bestäm­

melser.

Beträffande den kommunala bestämmanderätten gäller

till en början, att varje kommun — genom beslut av stadsfullmäktige eller

kommunalstämma, respektive kommunalfullmäktige — äger förhindra ej

blott att systembolag kommer till stånd eller medgives fortbestå inom kom­

munen, utan även att överhuvud från försäljningsställe inom kommunen ut­

övas detaljhandel med rusdrycker. I händelse en kommun finner sig böra

medgiva, att detaljhandel med rusdrycker bedrives inom dess område, äger

densamma vidare att i nyss angiven ordning besluta om det högsta’antal

försäljningsställen, som må ifrågakomma, ävensom angående de inskränk-

ningar med hänsyn till försäljningsställenas förläggning och rörelsens bedri­

vande, som finnas erforderliga. Vad sålunda beslutats skall, om ock efter

viss prövning från länsstyrelsens sida, fastställas till efterrättelse i samband

med tillstånds beviljande.

Den kommunala vetorätten jämte vissa andra omständigheter ha föranlett,

att antalet försäljningsställen för detaljhandel med rusdrycker blivit jämfö­

relsevis starkt begränsat. Utminuteringsställen ha sålunda blivit inrättade

endast i omkring 130 kommuner, därav fyra verkliga landskommuner. Dessa

utminuteringsställen äro ojämnt fördelade; för en avsevärd del av bolagens

kundkrets är avstandet från boningsorten till närmaste inköpsställe bety­

dande. Även i fråga örn inrättande av utskänkningsställen har en restriktiv

tendens gjort sig gällande. Under senare år har sålunda rätt att under hela

året utskänka spritdrycker och vin varit medgiven i mindre än 200 kommu­

ner, därav ett 20-tal verkliga landskommuner. Säsongmässig utskänkning

av sådana drucker eller rätt till utskänkning enbart av vin har förekommit

i ytterligare omkring 150 kommuner, varav ett 90-tal landskommuner. Det

ma emellertid framhallas, att antalet kommuner med utskänkningsställen

okats avsevärt sedan tiden för rusdrycksförsäljningsförordningens ikraftträ-

dande och att denna ökning gjort sig särskilt märkbar under de senaste åren.

Jämväl utskänkningsställena äro ojämnt fördelade. Av försäljningsställen för

säsongutskänkning eller utskänkning enbart av vin äro sålunda mer än hälf­

ten belägna i Skåne eller på västkusten.

Kungl. Maj:ts proposition nr 242.

Kungl. Maj.ts proposition nr 242-

41

Utöver vad hittills berörts upptager den gällande försäljningslagstiftningen

även andra bestämmelser av allmän restriktiv inne­

börd, såsom stadganden om försäljningslokalernas belägenhet och beskaf­

fenhet samt om försäljningstider. Av liknande natur är jämväl det gällan­

de förbudet mot utskänkning i samband med olika slags offentliga föreställ­

ningar.

Förut har antytts, att rätt till försäljning av rusdrycker undantagsvis kan

tillkomma annan än de nu omnämnda försäljningsbolagen. I sådant hänse­

ende må erinras om den rätt till partihandel, som tillkommer brännvinstill­

verkare jämte vissa andra tillverkare av rusdrycker. Jämväl systembolag

äger enligt rusdrycksförsäljningsförordningen viss partihandelsrätt, i det att

sådant bolag må till annan innehavare av detaljhandelsrätt försälja rusdryc­

ker i och för dennes rörelse. Vad angår detaljhandeln medgiver rusdrycks-

försäljningsförordningen, att till enskild person må upplåtas dels rätt till

s. k. trafikutskänkning, d. v. s. utskänkning å fartyg eller järnvägståg, dels

ock rätt till vinutskänking i fall, där sådan tillfälligtvis kan vara av omstän­

digheterna påkallad. Jämväl beträffande nu omförmälda slag av detaljhan­

del gäller, att tillstånd meddelas av länsstyrelsen samt att försäljningsrätten

är till tiden begränsad. Vederbörande kommun äger vetorätt i fråga om till­

stånd till tillfällig utskänkning; rätt till trafikutskänkning är däremot undan­

dragen kommunernas bestämmanderätt.

Rusdrycksförsäljningsförordningen utfärdades den 14 juni 1917 och trädde

1 kraft den 1 januari 1919. Förordningen, som tillkom i anledning av motio­

ner vid 1917 års riksdag, är att betrakta såsom resultatet av en kompromiss

mellan skilda meningar. Härutinnan må vara tillräckligt att hänvisa till den

framställning rörande författningsfrågans behandling, som återfinnes å sid.

2 och 3 i bevillningsutskottets betänkande nr 37 vid 1928 års riksdag.

Under nu angivna förhållande är det icke ägnat att förvåna, att förord­

ningen vid upprepade tillfällen utsatts för kritik i olika hänseenden och att

krav örn ändring av densamma tid efter annan blivit framförda. På vissa

punkter ha ock betydelsefulla ändringar i förordningen kommit till stånd.

Sålunda blev exempelvis partihandeln med rusdrycker redan under år 1923

föremål för en genomgripande omreglering.1 I många avseenden, särskilt i

vad angår detaljhandeln, ha de ursprungliga bestämmelserna emellertid för­

blivit i stort sett orubbade.

På sin tid uppdrogs åt särskilda sakkunniga — 1926 års rusdryckslagstift-

ningsberedning — att verkställa utredning rörande olika spörsmål örn den

lokala organisationen av rusdrycksförsäljningen. Denna utredning hann

1 Nya undersökningar i denna del ha sedermera verkställts och såsom resultat därav genom­

fördes ytterligare ändringar i rusdrycksförsäljningsförordningen åren 1930 och 1934. Se härom

närmare Monopolutredningens betänkande angående anordnandet av den statliga kontrollen av

aktiebolaget Vin- & spritcentralens verksamhet (Statens offentliga utredningar 1928: 4) samt såvitt

angår 1930 års riksdag propositionen nr 196, bevillningsutskottets betänkande nr 21 och memo­

rial nr 27, riksdagens skrivelse nr 259 och kamrarnas protokoll för den 3 maj; jämför även

propositionen nr 232 vid 1934 års riksdag.

42

Kungl. Maj:ts proposition nr 242-

emellertid aldrig leda till åsyftat resultat, innan frågan om en allmän revision

av försäljningslagstiftningen bragtes på dagordningen.

Yrkanden i sådant syfte framfördes i särskilda motioner vid 1928 års riks­

dag. I en av dessa motioner — den av herr Lövgren i Nyborg inom andra

kammaren väckta motionen nr 348 — anmärktes, att det gällande utminu-

teringssystemet syntes ha åstadkommit en ökning i stället för en minskning

av alkoholkonsumtionen samt att detsamma visat sig ägnat att giva ökad

utbredning jämväl åt den olaga sprithanteringen. Fördenskull begärdes i mo­

tionen en undersökning av de restriktionssystem, som praktiserades i de skil­

da skandinaviska länderna, i syfte att få utrönt, örn ej för vårt land kunde

utformas ett system för rusdrycksförsäljning, vilket avskaffade den person­

liga kontrollen och höjde statens inkomster men samtidigt holle konsum­

tionen inom måttliga gränser. I två andra sinsemellan likalydande motioner

— de av herr Nils Anton Nilsson i första kammaren samt herrar Forssell

och Järte i andra kammaren väckta motionerna nr 156, respektive 268 -—

framställdes vidare åtskilliga anmärkningar mot rusdrycksförsäljningsförord-

ningens bestämmelser i fråga om detaljhandeln samt mot det sätt, varpå den­

na del av försäljningen i praktiken blivit ordnad. Dessa anmärkningar ut­

mynnade i ett yrkande om revision av rusdrycksförsäljningsförordningen

jämte därmed sammanhängande författningar.

över ifrågavarande motioner avgav kontrollstyrelsen utlåtande. Efter

att ha bemött de framställda erinringarna uttalade styrelsen därvid, att jäm­

väl styrelsen av närmare anförda orsaker funne tidpunkten vara inne

för en överarbetning av rusdrycksförsäljningsförordningen.

I sitt förenämnda, av riksdagen godkända betänkande nr 37 erinrade be­

villningsutskottet därefter bland annat, hurusom ett tidigare vid 1923 års

riksdag framställt yrkande om en allmän revision av försäljningslagstiftnin­

gen avvisats av bevillningsutskottet under motivering, att sådana erfaren­

heter rörande verkningarna av försäljningsbestämmelserna då ännu icke vun­

nits, att därav kunde dragas några säkra slutsatser rörande riktningen för ett

kommande reformarbete. Förutsättningar för ett dylikt bedömande syntes

emellertid utskottet numera föreligga. Särskilt borde det med kännedom om

den praxis, som bestämts genom de av kontrollstyrelsen utfärdade föreskrif­

terna och direktiven, låta sig göra att genom bestämmelser i författningen

reglera vissa förhållanden, vilka vid förordningens införande icke blevo före­

mål för lagstiftning utan lämnades åt kontrollorganens prövning.

Utskottet, som sålunda ansåg rusdrycksförsäljningsförordningen böra gö­

ras till föremål för revision, anförde vidare:

Den vägledande synpunkten vid en dylik revision bör enligt utskottets

mening vara strävan att vinna sådana bestämmelser, som i möjligaste mån

gagna nykterhetstillståndet i landet och genom vilkas tillämpning konsum­

tionen förorsakar minsta möjliga skada och olägenheter. Därjämte får det

anses angeläget, att genom lagstiftningen dryckesseden, framförallt i dess

mera anstötliga former, kommer att motverkas, utan att sådana ytterligare

restriktioner införas, som äro ägnade att framkalla ett mera allmänt miss­

nöje. Vidare böra sådana i författningen meddelade eller genom praxis ut­

Kungl. Maj:ts proposition nr 242-

43

bildade bestämmelser, som sakna nykterhetsfrämjande betydelse men äro ägnade att framkalla irritation, i möjligaste mån avlägsnas.

Då det icke torde vara möjligt att utan en ingående utredning av förelig­ gande spörsmål bedöma, efter vilka närmare riktlinjer de nya bestämmelserna böra utformas, har utskottet inskränkt sig till att framhålla några av de frå­ gor, som närmast böra göras till föremål för undersökning.

Till en början torde böra verkställas en utredning rörande det svenska re- striktionssystemets verkningar i nykterhetshänseende samt anställas en jäm­ förelse mellan detta system och i utlandet, särskilt i Danmark, Norge och Eng­ land prövade system för begränsning av rusdrycksmissbruket. I den av herr Lövgren i Nyborg väckta motionen har framhållits angelägenheten av att uppmärksamhet ägnas det danska systemet, enligt vilket en hög beskattning av spritdrycker införts, i avsikt bland annat att minska konsumtionen; och även utskottet har ansett önskvärt, att de i Danmark vunna erfarenheterna ägnas uppmärksamhet.

Utredningen bör omfatta såväl den individuella utminuteringskontrollen som utskänkningsbestämmelserna. Inom sistnämnda område bör göras till föremål för undersökning ställningen mellan kontrollstyrelsen och system­ bolagen, å ena sidan, samt restauratörerna, å den andra, varvid framför allt frågan örn formen för överlåtelse av rättighet till utskänkning och örn de villkor, som må förknippas med dylik rätt, bör tagas under omprövning. I samband härmed torde böra övervägas lämpligheten av att införa besvars- rätt över systembolagens beslut angående överlåtelse av utskänkningsrättig- het. Såsom kontrollstyrelsen erinrat har styrelsen hos Kungl. Maj:t gjort framställning om åvägabringande av preciserade direktiv från statsmakternas sida beträffande slutmålet för avvecklingen av det privatekonomiska intres- set i utskänkningsrörelsen och beträffande takten i avvecklingsarbetet. Den- na betydelsefulla fråga synes lämpligen kunna behandlas i samband med den allmänna revision av lagstiftningen rörande försäljning av rusdrycker, vil­ ken utskottet ansett böra företagas. .

Vidare torde även frågorna om detaljhandelsbolagens organisation och de­ ras rätt att driva verksamhet genom dotterbolag samt örn revision av dessas förvaltning ävensom rörande det inbördes förhållandet mellan dessa bolag och kontrollstyrelsen böra göras till föremål för övervägande i detta sam­ manhang.

Vid anmälan inför Kungl. Majit av 1928 års riksdagsskrivelse hänvisade föredragande departementschefen till vad utskottet sålunda uttalat samt till- lade för egen del huvudsakligen allenast, att en blivande utredning borde åsyfta en allmän översyn av bestämmelserna inom rusdryckslagstiftningen och, utan att bindas av några på förhand givna anvisningar, avse alla frågor, som berördes av sagda lagstiftning. Det åt 1926 ars rusdryckslagstiftnings- beredning lämnade uppdraget blev i samband härmed atel kallat.

Jag skall i det följande till en början lämna en allmän översikt av revi­ sionens förslag samt angiva min ståndpunkt till frågan örn behovet av en ny lagstiftning på förevarande område. Under särskilda avdelningar skall jag därefter mera ingående behandla vissa av de grundläggande reglerna i försla­ get ävensom de bestämmelser i övrigt, som kunna anses vara av större allmänt intresse. Då det nied hänsyn till omfattningen av revisionens betänkande oell den mångfald av spörsmål, som däri behandlas, torde vara lörenat med vissa

44

svårigheter att överblicka innehållet i betänkandet, anser jag det lämpligt att

i viktigare frågor tämligen utförligt redogöra för revisionens motivering. I åt­

skilliga avseenden skall jag emellertid tillåta mig att endast hänvisa till betän­

kandet. Särskilt gäller detta i vad angår det närmare förloppet av revisionens

arbete och de i samband därmed utförda undersökningarna ävensom i fråga

om den historik, som i vissa fall upptagits i betänkandet. I samband med

min redogörelse för revisionens förslag torde jag få tillfälle att ingå jämväl

på den utredning, som verkställts av förut omförmälda 1935 års sakkunniga.

Allmän översikt av revisionens förslag m. m.

Det av rusdryckslagstiftningsrevisionen framlagda förslaget till ny förscilj-

ningsförordning kan i stort sett sägas ha lämnat den nuvarande ordningen

orubbad i sina huvuddrag. Detta gäller obetingat i fråga om partihandeln.

Under erinran, att denna gren av försäljningsverksamheten för endast någ­

ra få år sedan varit föremål för en ingående undersökning och att de nu gäl­

lande reglerna i ämnet däi'efter blivit av statsmakterna godkända, har revi­

sionen härutinnan funnit sig böra föreslå allenast vissa smärre jämkningar

av delvis rent formell natur.

Men jämväl i vad angår detaljhandeln — som framför allt torde ha åsyf­

tats med de förut omförmälda kraven på en revision av försäljningslagstift-

ningen — har revisionen funnit sig böra i allmänhet godtaga principerna för

den nu gällande ordningen. Även enligt revisionens förslag skall sålunda

detaljhandeln såsom regel vara förbehållen särskilda för ändamålet inrät­

tade systembolag, vilka det skall åligga att till statsverket inleverera å rörel­

sen uppkommen vinst. Och revisionen, som ansett försäljningslagstiftningen

böra ha till huvudsyfte att förebygga missbruk av alkohol, har med denna

uppfattning icke funnit tillräckliga skäl föreligga för en övergång från nu

tillämpade försäljningsrestriktioner till ett restriktionssystem, som huvudsak­

ligen bygger på hög beskattning.

En principiell avvikelse från den gällande ordningen föreligger emellertid

salillvida, att revisionen — för ernående bland annat av större likformighet

vid lagtillämpningen -— föreslagit, att kommunernas bestämmanderätt skall

upphöra i fråga om utminuteringen samt inskränkas i fråga örn utskänknin­

gen. En kommun skall sålunda icke vidare kunna förhindra, att utminute-

ringsställe förlägges till kommunen och icke heller föreskriva särskilda vill­

kor i fråga örn utminuteringen. I princip skall däremot varje kommun allt­

jämt kunna förhindra att utskänkning anordnas inom dess område; undan­

tag härifrån göres emellertid såtillvida, att Kungl. Maj:t i vissa fall skall

kunna meddela tillstånd till s. k. turistutskänkning utan hinder av de kom­

munala myndigheternas avstyrkande. Kommunernas rätt att föreskriva vill­

kor i avseende å utskänkningen föreslås slutligen skola på visst sätt be­

gränsas.

I fråga om lagstiftningens närmare utformande innefattar förslaget åtskil­

liga i och för sig betydelsefulla ändringar på detaljhandelns område. Främst

Kungl. Maj.ts proposition nr 242.

Kungl. Maj:ts proposition nr 242.

45

må härvid nämnas, hurusom revisionen föreslår att antalet systembolag, som för närvarande uppgår till omkring 120, skall nedbringas till endast 30 eller i stort sett ett bolag för varje län. I fråga om försäljningsrestriklionerna avses, såsom redan antytts, ej att i sak göra någon väsentlig ändring i nu tillämpade grunder, men dessa grunder skola enligt förslaget i större ut­ sträckning än för närvarande komma till uttryck direkt i författningen. För­ slaget upptager i övrigt bland annat bestämmelser, vilka äro ägnade att med­ föra lättnader för konsumenterna i skilda avseenden, samtidigt som de an­ setts skola bliva till gagn ur ren nykterhetssynpunkt. Sålunda öppnas i fråga om utminuteringen möjlighet att kunna uttaga på viss månad belöpan­ de tilldelning även efter månadens utgång. För underlättande av försänd­ ning av rusdrycker skola vidare särskilda utlämningsställen kunna inrättas å orter, som sakna utminuteringsställen. Slutligen skall s. k. kostnadsfri för­ sändning kunna medgivas i fråga om köpare å ort, där utminuterings- eller utlämningsställe ej finnes anordnat. I detta sammanhang må anmärkas, att den av revisionen föreslagna minskningen av systembolagens antal ingalun­ da avser en motsvarande indragning av antalet utminuteringsställen; frågan örn inrättande av sådana försäljningsställen är i förslaget föremål för sär­ skild reglering.

Mot förslaget till försäljningsförordning ha revisionens samtliga ledamöter anfört reservationer i skilda hänseenden. Dessa reservationer avse väl i åt­ skilliga fall endast detaljfrågor av större eller mindre betydelse, men jämväl vissa centrala spörsmål ha varit föremål för väsentligt skilda uppfattningar bland revisionens ledamöter. Så ha exempelvis tre ledamöter funnit den in­ dividuella utminuteringskontrollen vara behäftad med allvarliga olägenhe­ ter och till avhjälpande härav förordat viss omläggning av gällande restrik- tionssystem, innebärande bland annat att kvantitetsbegränsning vid utminu- tering av spritdrycker skall ifrågakomma endast beträffande missbrukare. Nu berörda och övriga ändringsförslag äro emellertid ur rent formell syn­ punkt ägnade att föranleda allenast relativt obetydliga jämkningar i det framlagda författningsförslaget, och detta kan därför sägas i det stora hela lia vunnit stöd hos åtta av revisionens nio ledamöter.

En ledamot, herr Thulin, ställer sig emellertid avvisande mot förslaget i dess helhet. Enligt hans åsikt måste en allmän revision av försäljningslag- stiftningen för närvarande anses såväl obehövlig som olämplig, och betän­ kandet borde enligt hans förmenande allenast lia utmynnat i förslag örn ändring av sådana bestämmelser i gällande försäljningsförordning, som kunna sägas sakna nykterhetsfrämjande betydelse och som samtidigt visat sig ägnade att framkalla irritation.

De över betänkandet avgivna yttrandena giva i stor utsträckning vid han­ den, att det ansetts önskvärt att en ny försäljningslagstiftning kommer till stånd på grundval av revisionens förslag. Mot förslaget lia visserligen rik­ tats åtskilliga anmärkningar, men dessa avse i regel icke grundprinciperna i förslaget utan sådana, ofta i och för sig betydelsefulla, detaljspörsmål som

46

Kungl. Maj:ts proposition nr 242.

exempelvis frågan om systembolagens antal, reglerna om försändning av rus­

drycker, rätten till efterhandsköp o. s. v. I de fall, där anmärkningarna äro

av mera principiell natur, gäller för övrigt vad nyss sagts i fråga om flerta­

let reservationer, nämligen att de jämkningar, som kunde därav föranledas,

i regel icke torde förutsätta någon mera vidlyftig omarbetning av förslaget.

Endast i ett fåtal yttranden uttalas missnöje med förslaget i dess helhet

eller ifrågasättes, såsom av herr Thulin, behovet av en mera genomgripande

författningsreform på förevarande område. I allmänt ogillande riktning

uttala sig länsstyrelsen i Västerbottens län, landstingets förvaltningsutskott

i samma län, sammanslutningen av nykterhetsnämnder i Kronobergs län,

stadsfullmäktige i Motala och Askersund, kommunalfullmäktige i Lekvattnet,

landsfogden i Jönköping, ännu några polismyndigheter samt Sveriges mot-

boksinnehavares riksorganisation och en reservant inom socialstyrelsen. Tve­

kan rörande behovet av en ny lagstiftning uttalas av länsstyrelsen i Söder­

manlands län, stadsfullmäktige i sex städer, kommunalfullmäktige i fyra

kommuner, landstingens förvaltningsutskott i tre län samt i ytterligare ett

och annat utlåtande.

Länsstyrelsen i Västerbottens län anmärker, att förslaget i vissa avseenden

måste anses sträcka sig åtskilligt utanför den ram, som uppdragits i direkti­

ven, samt uttalar missnöje med förslaget i fråga om den kommunala bestäm­

manderätten, möjligheten till s. k. kostnadsfri försändning och efterhands­

köp m. m. Då länsstyrelsen jämväl i övrigt finner förslaget vara mindre

tillfredsställande, förordas en grundlig omarbetning, därvid ögonmärket allt­

jämt bör vara det av 1928 års riksdag angivna.

Landstingets förvaltningsutskott i Västerbottens län förmenar, att man i

revisionens förslag saknar anvisning på åtgärder, som kunna verksamt be­

främja dryckessedens tillbakaträngande.

Liknande synpunkter som de nu anförda ligga i allmänhet till grund jäm­

väl för de yttranden i övrigt, som kunna anses giva uttryck för ett ogillande

av förslaget i dess helhet.

Sveriges moth ok sinne hav ares riksorganisation intager emellertid en sär­

ställning, i det att densamma förordar en helt ny utredning för åvägabringan­

de av en lagstiftning, uppbyggd efter andra riktlinjer än som gälla för den

nuvarande försäljningslagstiftningen. Jämväl nyss omförmälde reservant

inom socialstyrelsen ställer sig av liknande skäl avvisande mot vissa av de

anordningar, som utmärka den gällande lagstiftningen.

I motsats till den kritik, som sålunda på några håll framkommit, uttalas

av Överståthållarämbetet, ett flertal länsstyrelser och sammanslutningar av

nykterhetsnämnder m. fl., att det framlagda förslaget synes ägnat att undan­

röja åtskilliga olägenheter, som varit förknippade med nuvarande lagstift­

ning i ämnet, samtidigt som det finnes vara präglat av en strävan att bibe­

hålla och utbygga de föreskrifter, som visat sig främja folknykterheten.

Såsom särskilt förtjänstfullt betecknas i vissa fall, att i förslaget upptagits

bestämmelser i ett flertal frågor, som hittills reglerats allenast genom före­

skrifter av kontrollorganen.

Kungl. Maj.ts proposition nr 242.

47

Redan tidigare, vid anmälan inför Kungl. Majit i december 1935 av det Departement-

chef 671»

föreliggande förslaget, har jag framhållit, hurusom enligt min mening för­ slaget i åtskilliga hänseenden innebär en förbättring i förhållande till den nu gällande ordningen och sålunda i det stora hela synes ägnat att kunna läggas till grund för en lagstiftning i ämnet. Jag får i samband med min redogörelse för de olika delarna av förslaget tillfälle att i det följande när­ mare motivera min ståndpunkt härutinnan. I detta sammanhang skall jag emellertid något uppehålla mig vid den förut berörda invändningen, att det överhuvud skulle vara olämpligt eller obehövligt att nu verkställa en mera omfattande revision av lagstiftningen på förevarande område.

Den förenämnde reservanten inom rusdryckslagstiftningsrevisionen anmär­ ker i sådant hänseende bland annat, att den framställning från riksdagen, som föranledde revisionens tillsättande, torde ha möjliggjorts därigenom att re­ presentanter för olika grupper av missnöjda förenade sig om kravet på en utredning. Under sådana förhållanden finner reservanten det ligga i sa­ kens natur, att någon enighet om de sakliga riktlinjerna för utredningen ej kunnat vinnas. Lika litet som bevillningsutskottets utlåtande givit någon led­ ning härutinnan finner reservanten de utredningar, som revisionen verkställt, lia lämnat anvisning å de punkter i lagstiftningen, som borde bliva föremål för ändring. Av revisionen infordrade yttranden hade sålunda närmast givit vid handen, att man huvudsakligen vore nöjd med den nuvarande lagstift­ ningen och att kravet på ändringar avsåge andra närliggande områden. Re­ servanten anmärker i övrigt, att ett förverkligande i större utsträckning av bevillningsutskottets krav på utformade detaljföreskrifter skulle leda till för­ svårad tillämpning av författningen.

Vad reservanten sålunda anfört rörande behovet av ändrade bestämmelser på förevarande område jävas av den uppfattning, som kommit till uttryck bland revisionens övriga ledamöter samt i ett flertal yttranden. Även för egen del finner jag det uppenbart, att den nuvarande lagstiftningen är be­ häftad med ofullkomligheter, vilka det bör vara angeläget att undanröja. Såsom en brist i lagstiftningen får exempelvis anses, att så betydelsefulla anordningar som den individuella utminuteringskontrollen och utskänk- ningsrestriktionerna endast ofullständigt eller icke alls regleras i författnin­ gen. Förslaget innebär härutinnan en given förbättring i förhållande till gäl­ lande lagstiftning. Jämväl i övrigt innehåller förslaget bestämmelser, som torde vara ägnade att undanröja vissa med den nuvarande ordningen förena­ de olägenheter.

Den omförmälde reservanten har, utöver vad förut angivits, erinrat jämväl örn nackdelen av alltför ofta återkommande ändringar i lagstiftningen på fö­ revarande område. Denna synpunkt förtjänar i och för sig helt visst att be­ aktas men torde icke med nämnvärd styrka göra sig gällande i fråga om ett förslag, vilket i likhet med det nu föreliggande i stort sett avser allenast att åvägabringa förbättringar på grundval av den bestående ordningen.

48

Kungl. Maj:ts proposition nr 242-

I enlighet med vad sålunda anförts och då härtill kommer, att förslaget i

allmänhet erhållit en avfattning, som bättre än den nu gällande förordnin­

gen tillgodoser kravet på klarhet och reda i föreskrifterna på hithörande om­

råde, har jag icke kunnat fästa avseende vid de angivna betänkligheterna

mot en ny lagstiftning i ämnet.

Valet av restriktionssystem.

Revisionens yttrande.

Revisionen har ägnat en huvuddel av sitt betänkande åt undersökningar

och överväganden i syfte att få utrönt, huruvida den individuella utminute-

ringskontrollen kan anses äga ett sådant värde, att den bör upptagas jäm­

väl i en ny försäljningslagstiftning, eller örn en dylik lagstiftning i stället

bör bygga på en mycket hög beskattning av den typ, som genomförts i Dan­

mark.

Jag torde härutinnan till en början få hänvisa till uppgifterna i betänkan­

det angående dels nedgången i alkoholkonsumtionen i Sve­

rige, Danmark och ett antal andra länder sedan tiden före kriget (sid. 75—

77, 89 och 90, 92—95 och tabellerna nr 1—3, 18, 22—24 samt 28 och 29 i

den vid betänkandet fogade tabellbilagan), dels ock förbättringen i

nykterhetstillståndet under senare tid i förstnämnda båda länder,

i den mån en sådan förbättring kan utläsas ur uppgifter angående antalet

fylleriförseelser m. m. (sid. 77—83, 603—611, 666 och 667, 95—99, 611—

615 samt tabellerna nr 9—16 och 19—21 i tabellbilagan, jämförda med ta­

bellerna nr 25—27 i samma bilaga).

Såsom en sammanfattning uttalar revisionen i anslutning till dessa upp­

gifter, att nykterhetstillståndet i Sverige och Danmark sedan tiden före kri­

get synes ha avsevärt förbättrats i den meningen, att omfattningen av olika

slags alkoholskador minskats. Vad beträffar städerna finner revisionen

denna minskning ha haft ungefär samma proportioner i de båda länderna.

Uppgifterna för landsbygden förklaras däremot vara alltför osäkra för att

någon jämförelse överhuvud skulle vara möjlig att verkställa. Revisionen

konstaterar, att förbättringen i nykterhetstillståndet i Danmark inträtt sam­

tidigt med att spritdryckskonsumtionen därstädes minskats mycket starkt

— från drygt åtta till omkring en liter per invånare — under det att mot­

svarande förbättring i Sverige inträtt jämsides med en svagare nedgång i

konsumtionen, eller från omkring sju liter per invånare till mellan fyra och

fem liter per invånare.1

Revisionen framhåller emellertid, att statistiken om alkoholskadorna icke

1 Dessa siffror avse den årliga konsumtionen av spritdrycker efter reduktion till 50 procent

alkoholstyrka. I motsats härtill utvisa uppgifterna å sid. 76 i betänkandet den faktiska sprit­

dryckskonsumtionen, oavsett alkoholstyrkan, och uppgifterna i slutet av sid. 94 konsumtionen

av alkoholhaltiga drycker reducerade till 100 procent alkohol.

Kungl. Maj.ts proposition nr 242.

49

medgiver någon direkt jämförelse i fråga om nykterhetstillstån-

dets läge i Danmark och Sverige. Härutinnan anför revisio­

nen närmare:

Dels omfattar denna statisk blott en ringa del av det verkliga antalet ifrå­

gavarande skador, dels kan denna andel icke förutsättas vara densamma,

enär omständigheterna vid statistikens tillkomst äro väsentligt olika i de

båda länderna. Det förhållandet, att exempelvis antalet fylleriförseelser per

10 000 invånare är mycket lägre i Danmark än i Sverige, kan sålunda tjäna

som bevis endast för att det av myndigheterna på något sätt, t. ex. genom

anhållande, beivrade fylleriet har betydligt mindre omfattning i det

förra landet än i det senare, men lämnar ej besked om proportionen mellan

de faktiskt inträffade fyllerifallen i de båda länderna. Konsumtionsstatisti-

kens uppgifter äro däremot jämförbara såtillvida, att de omfatta huvudpar­

ten och icke blott en mindre del av förbrukningen, men de äro av andra

skäl icke ägnade att på ett tillförligt sätt mäta nykterhetstillståndet. Det

är nämligen icke möjligt att utgå från att de av alkoholbruket härledda

missförhållandena inom ett land stå i någon bestämd proportion till den

totala konsumtionen inom landet. Av betydelse härutinnan är icke blott

huru stor konsumtionen är utan även huru den är beskaffad: huru den för­

delar sig på olika konsumentgrupper, örn konsumtionen i huvudsak är be­

gränsad till ett mindretal, som innefattar ett betydande antal missbrukare,

eller är någorlunda jämnt fördelad över hela befolkningen, om konsumtio­

nen, beroende på olika vanor, väsentligen är anknuten till måltiderna eller

motsatsen, om särskilda åtgärder vidtagits för att förebygga överdriven kon­

sumtion eller sådana åtgärder saknas o. s. v. Den omständigheten, att sprit-

dryckskonsumtionen numera är väsentligt lägre i Danmark än i Sverige, ut­

gör sålunda icke något säkert bevis för att de av denna konsumtion åstad­

komna skadeverkningarna äro mindre i det förra landet än härstädes. Det

är emellertid å andra sidan uppenbart, att en hög spritdryckskonsumtion

— under i övrigt lika förhållanden — innefattar större faror för nykterhets­

tillståndet än en låg sådan. Av uppgifterna rörande spritdryckskonsumtio-

nen i olika länder framgår, att konsumtionen av spritdrycker i vårt land

numera måste anses vara relativt hög. Det är därför av behovet påkallat,

att det allmänna beaktar den fara, som ligger i denna omständighet.

Revisionen, som grundar sin åsikt om nykterhetstillståndets förbättring i

Sverige jämväl på infordrade uppgifter från flertalet nykter-

hetsnämnder i riket (jämför sid. 83—88 i betänkandet), ingår vi­

dare på frågan örn orsakerna till denna gynnsamma ut­

veckling. Härutinnan erinrar revisionen (sid. 102—104), hurusom

förutom åtgärder från det allmännas sida jämväl åtskilliga andra omstän­

digheter varit ägnade att medverka till den inträdda förbättringen. Sa anser

revisionen den höjning i fråga om ekonomisk och social standard, som sedan

förkrigstiden inträtt beträffande stora delar av vårt lands befolkning, ha lett

till ökad reaktion mot överdrivet alkoholbruk. Nya former för förströelse

och rekreation, bilismens utveckling, ökade bildningsmöjligheter samt upp­

lysningsverksamheten i nykterhetsfrågan m. lii. antagas vidare lia verkat i

samma riktning.

Vad beträffar åtgärder från det allmännas sida i syfte att främja nyk­

terhetstillståndet uttalar revisionen, att den nykterhetsvårdande verksamhet,

Bihang till riksdagens protokoll 11)117. 1 sami. Nr 242.

4

50

Kungl. Maj:ts proposition nr 242.

som alltsedan alkoholistlagstiftningens ikraftträdande år 1916 i ständigt

ökad omfattning bedrives av nykterhetsnämnder och alkoholistanstalter,

otvivelaktigt medverkat till nedgången av det grövre alkoholmissbruket, sär­

skilt i större samhällen. Den omorganisation av partihandeln och utminute-

ringen, som genomfördes i samband med den nuvarande försäljningslagstift-

ningen och varigenom det privatekonomiska intresset utestängdes från dessa

verksamhetsområden, finner revisionen jämväl ha varit till gagn för nyk-

terhetstillståndet. Även det förhållandet att systembolagen numera i större

utsträckning själva handha rörelsen å de s. k. folkrestaurangerna, tillmätes

av revisionen en stor nykterhetsfrämjande verkan. Mera delade finner revi­

sionen meningarna vara i fråga örn den nykterhetseffekt, som må anses till­

komma den individuella utminuteringskontrollen.

Då svaret på sistnämnda spörsmål av revisionen tillagts avgörande bety­

delse för lösningen av hela det föreliggande utredningsuppdraget, har revi­

sionen i betänkandet lämnat en ingående redogörelse för den individu­

ella utminuter! ngskon trollens uppkomst och utveck­

ling (sid. 105—125) samt därefter (sid. 126—137) framlagt sin uppfatt­

ning rörande verkningarna av denna kontroll. Under hän­

visning i övrigt till den sålunda lämnade framställningen skall jag här i

korthet angiva huvuddragen av revisionens yttrande angående verkningarna

av den individuella utminuteringskontrollen.

Revisionen ingår till en början på frågan i vad mån spritdryckskonsum-

tionen och alkoholmissbruket kunna antagas ha rönt inverkan av ifråga­

varande kontroll och uttalar såsom sin uppfattning, alt den individuella ut­

minuteringskontrollen verksamt bidragit till en minskning av den totala

spritdryckskonsumtionen samt utgjort en huvudorsak till den definitiva ned­

gång i fylleriförseelsernas antal, som kan konstateras ha inträtt under åren

1921 och 1922, eller just den tid, då den individuella kontrollen över hela

landet blivit genomförd i full utsträckning. Revisionen fortsätter:

Det ligger i detta systems natur, att dess verkningar i första hand träffa

det mera skadliga alkoholbruket, d. v. s. sådan konsumtion, som leder till

mera uppenbart missbruk. Den uppfattningen, att utminuteringskontrollen

även under senare år varit ett verksamt medel mot alkoholmissbruket stödes

också i stort sett av nykterhetsnämndernas utsagor till revisionen.

I utminuteringskontrollens återhållande inverkan på det mera skadliga

alkoholbruket ligger utan tvivel denna anordnings huvudförtjänst, vilket

står i full överensstämmelse med dess syfte att bekämpa missbruket men

icke direkt angripa det lojala bruket. Det finns emellertid icke någon klar

gränslinje mellan missbruk och oskadlig! bruk och därav följer, att utminu­

teringskontrollens verkningar icke äro begränsade endast till mer eller mind­

re uppenbara missbrukare utan jämväl göra sig gällande med avseende å

alkoholvanorna hos en större del av konsumenterna. Det är i detta avseen­

de belysande att jämföra den allmänna opinionens inställning till motboken

vid tidpunkten för dess införande och under de senaste åren. Då motboken

infördes, betraktades till och med begränsningen till lagens maximikvanti-

tet, fyra liter i månaden, av mången måttlig konsument såsom ett opåkallat

ingrepp i fullt tolerabla konsumtionsvanor. Nu torde man däremot i all­

mänhet lia godtagit den uppfattningen, att även lägre tilldelningskvantiteter

Kungl. Maj:ts proposition nr 242.

51

än den nyss nämnda kunna vara fullt tillräckliga för ett måttligt behov.

Även örn denna utveckling främjats av flera omständigheter, ligger dock en­

ligt revisionens mening en bidragande orsak till densamma däri, att den in­

dividuella utminuteringskontrollen utövat ett uppfostrande inflytande jäm­

väl på sådana konsumenter, vilka alldeles icke kunna hänföras till miss­

brukarnas kategori. Denna gynnsamma verkan måste enligt revisionens

mening tagas i beaktande vid värdesättningen av detta system.

Revisionen ingår därefter på kritiken mot den individuella utminuterings­

kontrollen. Enligt en åsikt skall denna kontroll till följd av sin psykologi­

ska inverkan på allmänheten, ha utvidgat och befäst alkoholbruket i vårt

land. Mot kontrollen har jämväl anmärkts, att den främjar uppkomsten av

en omfattande olaga hantering.

Vad angår det förstnämnda påståendet erinrar revisionen, att den olika

värdesättningen av utminuteringskontrollen i många fall torde bottna i skilj­

aktiga uppfattningar om försäljningslcigstiftningens syfte. Revisionen anför

härutinnan bland annat följande:

Enligt en uppfattning är så gott som varje alkoholbruk åtföljt av skade­

verkningar. Dessa skador anses under rådande alkoholvanor i samhället

vara så betydande, att det framstår såsom en viktig uppgift för lagstiftnin­

gen att radikalt ingripa mot själva alkoholbruket, oavsett den form vari

detta framträder. Det låter sig nämligen enligt denna uppfattning icke göra

att komma till rätta med missbruket utan att inrikta sig mot själva bru­

ket. Denna meningsriktning har så mycket mindre anledning att draga nå­

gon gräns häremellan som den uppfattar skillnaden mellan det enligt gängse

mening måttliga och oskadliga bruket samt missbruket mera såsom en grad-

än som en artskillnad. Genom det måttliga alkoholbruket upprätthålles näm­

ligen den allmänna seden i samhället att använda alkohol såsom njutnings­

medel, och så länge denna sedvänja består måste de uppenbara missbruksfal-

len också förekomma. En lagstiftning, som väsentligen är inriktad på att

hålla tillbaka missbruket men är gestaltad så, att den icke samtidigt angriper

själva dryckesseden, måste från denna utgångspunkt betecknas såsom icke

tillfyllestgörande.

I motsats härtill står den uppfattning, som gör gällande, att lagstiftningens

huvudsyfte bör vara att hålla tillbaka missbruket. En utgångspunkt vid

denna inställning är, att de psykologiska förutsättningarna för att vinna

åsyftad verkan av lagstiftningen bliva långt större, om denna väsentligen be­

gränsas till angivna, förvisso mycket viktiga och maktpåliggande uppgift,

vars värde allmänt erkännes, än örn dess syfte angives vara att söka hindra

eller minska det måttliga bruket, vilket av den stora allmänheten uppfattas

såsom en angelägenhet, fallande utanför lagstiftningens uppgift. Med avse­

ende å betydelsen av allmänhetens psykologiska reaktion gentemot lagstift­

ningen hänvisa företrädarna för denna uppfattning bland annat till de ogynn­

samma erfarenheterna i de länder, som tillämpat förbudslagstiftning. Det i

och för sig önskvärda syftet att få lill stånd en minskning jämväl i den mått­

liga konsumtionen beil' enligt denna meningsriktning därför väsentligen åvila

andra krafter i samhället än lagstiftningen.

Dessa skiljaktigheter i fråga örn lagstiftningens grundläggande syfte bero

säkerligen icke enbart på olikheter i den nykterhetspolitiska uppfattningen

örn statens uppgifter på detta område utan även på en djupgående skillnad

i fråga örn uppskattningen av lagstiftningens möjligheter och förmåga att

uppnå bestående resultat med avseende å själva alkoholbrukets tillbakaträn-

gande.

Revisionen angiver härefter sin egen ståndpunkt till ifrågavarande spörs­

mål:

Enligt revisionens mening bör försäljningslagstiftningen ha till huvud­

syfte att förebygga missbruk av alkohol, detta uttryck taget i en långt vid­

sträcktare betydelse än den som ligger till grund exempelvis för alkoholist­

lagen. Det är emellertid av flera orsaker — däribland icke minst den fort­

gående utvecklingen i fråga om den allmänna inställningen gentemot alkohol­

missbruket — vanskligt att giva en bestämd definition på vad som härvid

bör förstås med missbruk, och man får därför nöja sig med att fastslå, att

gränsen mellan tolerabel! bruk och missbruk bör dragas under beaktande icke

blott av sociala utan även hygieniska och ekonomiska synpunkter. Ett så­

lunda uppfattat missbruksbegrepp är säkerligen strängare än mången måttlig

alkoholkonsuments uppfattning i frågan.

Om lagstiftningen sålunda bör lia till huvudsyfte att komma till rätta med

det skadliga bruket, innebär detta dock icke, att den måste avstå från åt­

gärder, som visserligen närmast sikta på missbruket men träffa både detta

och det lojala bruket. Exempel på sådana åtgärder äro, förutom hela den in­

dividuella utminuteringskontrollen, de s. k. generella restriktionerna, såsom

begränsning av antalet försäljningsställen, föreskrifter örn försäljningstider,

förbud mot försäljning till underåriga m. fl. 1 den mån dylika åtgärder äga

förmåga att, vid sidan av sina återhållande verkningar med avseende å miss­

bruket, bidraga till att minska det lojala alkoholbrukets plats i samhällslivet,

är detta enligt revisionens förmenande att beteckna icke såsom en brist utan

såsom en förtjänst. Svårigheten är emellertid att bedöma, i vilken omfatt­

ning det är möjligt att genom lagstiftningen förverkliga önskemålet att be­

gränsa själva bruket av alkohol. Revisionens betänksamhet i detta avseende

grundas på den uppfattningen, att det är synnerligen angeläget, att man vid

denna lagstiftnings utformning beaktar faran för att den allmänna opinionen

kan ledas in i fientlig riktning mot hela lagstiftningen — och sålunda verk­

ningarna även i fråga örn det uppenbara missbruket äventyras — örn denna

framstår såsom alltför långt gående. Det ligger i sakens natur, att det icke

är möjligt att prestera bindande bevis för att man, vid en avvägning, huru

långt lagstiftningen skall syfta, bör stanna vid en viss punkt och icke sträcka

sig längre. Man rör sig här med överväganden av huvudsakligen psyko-

giska faktorer, i fråga örn vilka bedömarens egen personliga inställning ut­

gör det icke minst utslagsgivande momentet. Revisionen kan med avseende

härå endast uttala, att den för sin del icke tilltror lagstiftningen förmåga att

utöva en avgörande inverkan på själva bruket av alkohol utan vill hänvisa

denna uppgift väsentligen till andra krafter i samhället.

Revisionen finner det i detta sammanhang påkallat att framhålla, att denna

dess uppfattning icke innebär ett underkännande av den stora betydelse abso-

lutismens idé har för det allmänna nykterhetstillståndets höjande. Den anser

det vara en angelägen uppgift för det allmänna att även framgent lämna

kraftigt stöd åt upplysningsverksamheten i nykterhetsfrågan samt främja den

organiserade nykterhetsrörelsens strävanden.

Revisionen övergår härefter till att närmare bemöta den anmärkningen, att

utminuteringskontrollen skulle ha utvidgat och befäst alkoholbruket i det

svenska samhället. Härutinnan erinrar revisionen, att det visserligen icke är

alldeles otänkbart att en inköpsrätt, som icke är fri utan underkastad viss

prövning, därmed erhåller ett värde i och för sig, som gör den eftersträvans­

värd även i fall, då inköpsmöjligheterna eljest icke skulle ha utnyttjats. Den

52

Kungl. Maj:ts proposition nr 242.

Kungl. Maj:ts proposition nr 242-

53

merkonsumtion, som tilläventyrs av sådan anledning uppkommit, anser re­

visionen dock ringa i jämförelse med den återhållande inverkan på konsum­

tionen, som utminuteringskontrollen i övrigt utövar. En ökning av antalet

motböcker har visserligen inträtt under 1920-talet. Men denna ökning, som

av revisionen — med hänsyn tagen till befolkningstillväxten och åldersför-

skjutningen — uppskattas till omkring 11 procent, vill revisionen närmast

tillskriva andra omständigheter än den individuella utminuteringskontrollen;

revisionen hänvisar sålunda bland annat till förbättringen av de ekonomiska

konjunkturerna under ifrågavarande tid. I allt fall anser revisionen det

icke ha övertygande visats, att stegringen av motboksantalet väsentligen

skulle ha sin förklaring i en tendens hos det tillämpade systemet att utbreda

bruket av spritdrycker. Å andra sidan medgiver revisionen, att kritiken så­

tillvida kan anses äga ett visst fog som gällande bestämmelser om rätt att

uttaga viss tilldelning endast under korta perioder, i regel kalendermånader,

lätt kunna föranleda större inköp än som för tillfället äro behövliga. Revi­

sionen erinrar, hurusom rättelse i avseende å detta missförhållande kan vin­

nas genom bestämmelser om s. k. efterhandsköp.

Beträffande påståendet att den individuella kontrollen skulle vara ägnad

att framkalla olaga sprithantering anmärker revisionen, att varje restriktivt

försäljningssystem innebär betingelser för en dylik hantering. Uppkomsten

av smuggling och lönnbränning i vårt land måste dock enligt revisionens

förmenande i hög grad ha främjats jämväl av andra omständigheter, såsom

allmänhetens inställning till den särskilda krislagstiftningen under de se­

nare krigsåren och tiden närmast därefter, förbudet mot försäljning av sprit­

drycker i Finland och Norge — vilket medförde, att de närmast på dessa

länder inriktade smugglingsföretagen utsträcktes jämväl till vårt land —

samt överproduktionen av spritdrycker i Europa. Revisionen finner det icke

vara möjligt att avgöra i vilken mån förekomsten av smuggling och lönn­

bränning är att tillskriva den ena eller andra av dessa ogynnsamma om­

ständigheter eller själva utminuteringskontrollen.

I en följande avdelning av betänkandet (sid. 138—145) upptager revisio­

nen slutligen till besvarande frågan, huruvida det kan föreligga anledning

att utbyta det individuella kontrollsystemet mot hög

spritdrycksbeskattning. Revisionen, som finner ett dylikt utbyte

böra ifrågakomma endast under förutsättning, alt den senare anordningen

skulle medföra gynnsammare verkningar i nykterhetsavseende än den nu

gällande lagstiftningen, erinrar härvid till en början, hurusom de icke legisla-

tiva faktorer, vilka medverkat till förbättringen av nykterhetstillståndet i vårt

land, torde lia gjort sig gällande med ungefär samma styrka i Danmark som

härstädes. Härav anser revisionen följa, att de på nykterhetstillståndet in­

verkande faktorer, vilka icke varit gemensamma för de båda länderna —

i Danmark framför allt den höga beskattningen och i Sverige särskilt det in­

dividuella kontrollsystemet — i stort sett haft likvärdig effekt, i det att ned­

gången i vissa yttringar av alkoholmissbruk varit ungefär lika utpräglad i

de båda länderna. Från den utgångspunkten, att syftet med försäljningslag-

54

Kungl. Maj:ts proposition nr 242.

stiftningen i första hand är att komma tillrätta med alkoholkonsumtionens

mera påtagliga skadeverkningar, skulle sålunda enligt revisionens mening

tillräcklig anledning icke föreligga att övergå från den individuella utminu-

teringskontrollen till ett system med hög spritdrycksbeskattning.

Med hänsyn till att konsumtionsminskningen varit långt starkare i Dan­

mark än i Sverige och att nedgången i Danmark väsentligen är att tillskriva

den höga spritdrycksbeskattningen finner revisionen likväl erforderligt ingå

på en undersökning, huruvida det skäligen kan antagas, att en dylik beskatt­

ning skulle medföra lika goda verkningar i Sverige som i Danmark.

Denna fråga besvaras emellertid av revisionen nekande; enligt dess åsikt

finnas tvärtom skäl att befara, att nykterhetstillståndet i vårt land skulle för­

sämras under en sådan ordning till följd av ökad olaga hantering. Revisionen

erinrar härutinnan bland annat, hurusom olaga hantering redan förekom­

mer i vårt land i betydande omfattning, medan det i Danmark knappast tor­

de lia bedrivits sådan verksamhet, då spritdrycksbeskattningen genomfördes

år 1917. Bortsett härifrån göra olikheter i geografiskt hänseende och i fråga

örn bebyggelsens täthet faran för olaga hantering större i Sverige än i Dan­

mark. Revisionen framhåller vidare, att en betydande förhöjning av sprit­

drycksbeskattningen i vårt land, vidtagen under nu rådande förhållanden

och huvudsakligen av nykterhetspolitiska skäl, icke lärer kunna vinna till­

börlig förståelse från allmänhetens sida. Jämväl i detta avseende voro för­

hållandena annorlunda vid spritbeskattningens införande i Danmark. Skat­

tehöjningen framstod där på sin tid såsom mer eller mindre ofrånkomlig

med hänsyn till då rådande varuknapphet m. m., vilket medförde, att den­

samma redan vid sitt framträdande erhöll stöd i den allmänna meningen.

Slutligen gör revisionen gällande, att en hög spritbeskattning icke heller

kan förväntas medföra en lika stor nedgång i den lagliga spritdryckskonsum-

tionen i Sverige som i Danmark. Till stöd härför åberopas dels att en skatte­

höjning i Sverige bomme att drabba ett försäljningspris, som till följd av

redan genomförd beskattning är väsentligt högre än motsvarande försälj­

ningspris i Danmark vid tiden före spritbeskattningens införande, dels ock

att spritdryckskonsumtionen i Danmark vid nyssnämnda tid ej hade under­

kastats någon nämnvärd reglering från det allmännas sida, under det att i

vårt land konsumtionen redan nedbringats under medverkan av en restriktiv

försäljningslagstiftning.

Revisionen, som alltså tillstyrker att nu gällande restriktionssystem på ut-

minuteringens område bibehålies i sina huvuddrag, uttalar i anslutning här­

till, att statsfinansiella hänsyn, liksom hittills, böra träda i förgrunden vid

förekommande frågor örn ändring av spritdrycksbeskattningen. Därest med

bibehållande av gällande försäljningssystem konsumtionen kunde hållas nere

och alkoholbrukets utbredning förhindras genom en lämpligt avvägd sprit­

drycksbeskattning, finner revisionen detta visserligen vara i och för sig önsk­

värt. Revisionen erinrar emellertid, att en konsumtionsminskning ingalunda

alltid får anses angiva en motsvarande förbättring av nykterhetstillståndet och

55

att faran för olaga hantering bör noggrant beaktas vid varje omreglering av

spritdryckspriserna.

Såsom ett led i den individuella utminuteringskontrollen framstår enligt

gällande ordning vad som plägar betecknas såsom ransoneringssyste-

m e t eller maximeringen, d. v. s. bestämmandet för varje köpare av

visst inköpsmaximum i fråga örn spritdrycker, undantagsvis även vin. Så­

som tidigare framhållits stadgar rusdrycksförsäljningsförordningen härut­

innan, att spritdrycker i regel ej må till någon utminuteras i större myc­

kenhet än fyra liter i kalendermånaden. Inom den salunda angivna ramen

lia systembolagen emellertid, med tillämpning av kontrollstyrelsens anvis­

ningar eller kommunala särbestämmelser, vidtagit sådana inskränkningar, att

endast omkring en femtedel av samtliga inköpsberättigade äga uttaga den i

författningen stadgade maximikvantiteten.

En obligatorisk förhandsbegränsning i fråga örn kundkretsen i allmänhet

behöver dock ingalunda anses såsom ett nödvändigt moment i den indivi­

duella kontrollen; då kontrollen från början infördes tillämpades flerstädes

icke någon förhandsbegränsning. Revisionen har också (sid. 156 ff.) till be­

handling upptagit frågan, huruvida tilläventyrs i en ny försäljningsförord-

ning inköpsrätten bör lämnas fri för den stora mängden anmärkningsfria

konsumenter med åliggande allenast för systembolagen att, örn särskild an­

ledning därtill yppas, efterhand vidtaga erforderliga inskränkningar.

En sådan anordning avvisas emellertid av revisionen på i huvudsak föl­

jande grunder. Systembolagen äga enligt revisionens asikt icke tillräcklig

kännedom om kundkretsen för att kunna pa ett tillfredsställande sätt i för­

väg avgöra, örn fri inköpsrätt skall förvägras eller ej. Därest flertalet köpare

skulle äga verkställa inköp utöver det egna legitima behovet, skulle vidare

överlåtelse av lagligen inköpta spritdrycker säkerligen komma att äga rum

i väsentligt ökad omfattning. Försäljningslagstiftningens uppgift att kraf­

tigt förebygga alkoholskadorna i samhället skulle icke heller i önskvärd

grad tillgodoses, därest begränsningar vidtogos först sedan en mer eller mindre

svårartad alkoholskada konstaterades ha inträtt. Slutligen måste en anord­

ning av nu förevarande slag medföra ökade tillämpningssvårigheter för sy­

stembolagen.

Revisionen, som håller för visst, att sistnämnda svårigheter i praktiken

skulle leda till att systembolagen nödgades tillämpa en maximering utan

direkt stöd av författningen, förordar med hänsyn till det nu anförda bibe­

hållande för kundkretsen i dess helhet av en obligatorisk förhandsbegräns­

ning inom ramen av ett i försäljningsförordningen angivet inköpsmaximum.

Vad angår utskänkningen uttalar revisionen, att den åsyftade verkan av

utminuteringsrestriktionerna kunde helt eller delvis omintetgöras, såvida ej

åtgärder med ungefär samma konsumtionsbegränsande verkan vidtoges jäm­

väl beträffande utskänkningen. Särskilda utskänkningsrestriktioner äro där­

för eldigt revisionens åsikt alltjämt erforderliga. Icke heller härutinnan lin-

Kungl. Maj.ts proposition nr 242.

56

Kungl. Maj:ts proposition nr 242-

ner revisionen emellertid det vara lämpligt att uteslutande lita till en hög

beskattning. Revisionen anför sålunda:

En synnerligen betydelsefull omständighet i det nu gällande systemet av

restriktiva anordningar är, att utskänkningspriserna ligga betydligt högre

än motsvarande utminuteringspriser. Att uteslutande eller huvudsakligen

bygga den nödiga konsumtionsbegränsningen på en förhöjning av utskänk-

mngspriserna skulle emellertid enligt revisionens mening stöta på praktiska

svårigheter, då redan den nuvarande prisskillnaden lärer ha medfört miss­

förhållanden, i det att tillställningar med förtäring av spritdrycker i ganska

stor utsträckning förläggas till restauranger utan tillstånd till utskänkning av

ifrågavarande slag, därvid förtäring av utminuteringsvis inköpta spritdrycker

äger runi i strid mot härutinnan gällande förbud. Att en viss, icke alltför

obetydlig skillnad alltjämt måste upprätthållas mellan utminuterings- och

utskänkningspriserna, ligger emellertid i sakens natur.

Enligt revisionens mening tala övervägande skäl för att regler om mål-

tidstvång och begränsning av utskänkningskvantiterna upptagas jämväl i en

ny lagstiftning. Revisionen anför härutinnan bland annat följande:

Förutom genom prissättningen regleras för närvarande utskänkningens

omfattning väsentligen genom föreskrifterna örn måltidstvång och begräns­

ning av utskänkningskvantiteterna. Dessa båda slag av restriktioner stå

i ett visst samband med varandra, i det att måltidstvånget bildar en förut­

sättning för att kvantitetsbegränsningen i praktiken skall kunna genomföras.

Örn måltidstvånget ej gällde, skulle det icke erbjuda större svårigheter åt­

minstone på platser med flera restauranger, där utskänkning äger rum,

att kringgå bestämmelserna om begränsning av utskänkningskvantiteten ge­

nom s. k. krogronder.

Tillämpningen av bestämmelserna om måltidstvång och maximikvantite-

ter har visserligen ingalunda överallt varit tillfredsställande, men den kon-

sumtionsbegränsning, som härigenom åstadkommits, torde dock ha medfört

ganska betydande verkningar i nykterhetsavseende.

Mot måltidstvånget har anmärkts, att detsamma flerstädes icke upprätt­

hållits på ett nöjaktigt sätt utan blivit åsidosatt genom medgivande av ut­

skänkning åt restauranggäster, som för formens skull beställt och betalat

s. k. restriktionsrätter utan att förtära dessa. För att dylikt slöseri med mat­

varor måtte undvikas har det föreslagits, att måltidstvånget skulle ersättas

med en viss avgift, ungefär motsvarande det fastställda lägsta priset på den

nu föreskrivna måltiden. En sådan anordning skulle emellertid innebära

ett slags beskattning och väsentligen medföra samma verkningar som en

stegring av utskänkningspriserna. Samma betänkligheter som mot sistnämn­

da åtgärd göra sig därför gällande även gentemot detta förslag, varför re­

visionen icke anser sig kunna tillstyrka detsamma. Ett annat uppslag, som

framställts i diskussionen örn måltidstvånget, går ut på att ersätta detta med

ett slags tillståndsbevis för anmärkningsfria konsumenter, så kallade restau­

rangkort, vilka skulle berättiga innehavaren att utskänkningsvis erhålla en

viss begränsad kvantitet spritdrycker. Detta förslag kan emellertid enligt

revisionens mening knappast genomföras i praktiken, då det förutsätter en

alltför vidlyftig kontroll för att förebygga överlåtelser av restaurangkorten

till misskötsamma personer. Båda dc nu behandlade förslagen sakna där­

jämte den förtjänst hos måltidstvånget, som ligger däri, att detta är ägnat

att giva alkoholkonsumtionen på restaurangerna en mindre skadlig form.

Såsom en ytterligare förtjänst hos måltidstvånget framstår, att detta synes

lia medverkat till en omläggning av driften på de med utskänkningsrätt för-

Kungl. Maj.ts proposition nr 242.

57

sedda restaurangerna i sådan riktning, att utskänkningen förlorat sin tidi­

gare dominerande betydelse och i stället matserveringsrörelsen blivit den vik­

tigaste grenen. Enligt revisionens mening har måltidstvånget även utövat en

uppfostrande inverkan på den restaurangbesökande allmänheten och där­

igenom i sin mån fördelaktigt påverkat konsumtionsvanorna. Revisionen

har vid sina överväganden icke funnit, att det står någon annan utväg till

buds, som är ägnad att utgöra fullgod ersättning för måltidstvånget i dessa

hänseenden.

Även bestämmelserna örn begränsning av utskänkningskvantiteterna ha i

flera avseenden varit föremål för kritik. Det har gjorts gällande, att fast­

ställande av dylika kvantiteter innebär ett oberättigat ingrepp i enskildas va­

nor, som lätt leder till trakasserier. Den omständigheten, att en viss maximi-

kvantitet fastställts, kan vidare enligt en uppfattning medföra benägenhet

hos restaurangbesökarna att till fullo utnyttja hela denna kvantitet och där­

för ha till följd en ökning av konsumtionen. På vissa håll har man ansett,

alt de fastställda kvantiteterna skulle vara för stora, medan från andra håll

hävdats att de skulle vara otillräckliga, särskilt med avseende å festliga till­

ställningar av avsevärt längre varaktighet än ett vanligt restaurangbesök.

Slutligen har det också framhållits, att tillämpningen av ifrågavarande be­

stämmelser på åtskilliga håll vore synnerligen bristfällig.

Gentemot de sålunda framställda anmärkningarna, vilka icke torde kunna

frånkännas ett visst fog, måste dock framhållas, att den obestridliga höjning

av restaurangsederna i nykterhetsavseende, som ägt rum under de senaste

decennierna, med största sannolikhet äger samband med de föreskrifter, som

förhindra utskänkning av alltför stora kvantiteter. Trots svårigheter vid

tillämpningen ha dessa restriktioner således enligt revisionens ^mening ett så­

dant värde i nykterhetsavseende, att de i stort sett böra bibehållas.

Reservationer.

I fråga om valet av restriktionssystem ha särskilda yttranden avgivits av

ett flertal av revisionens ledamöter.

Sålunda anföra herrar Johanson och Ljunggren bland annat följande:

Den svenska nykterhetsrörelsen lärer icke komma att släppa sitt enhälligt

uttalade krav i fråga örn rusdryckslagstiftningen, att den skall verka in­

skränkande på själva bruket av alkohol. Detta måste nämligen anses så­

som en grundförutsättning för att det allmänna nykterhetstillståndet må

kunna effektivt och varaktigt förbättras.

Den sålunda av nykterhetsfolket hävdade principen innebär emellertid

icke ett förbehållslöst utbyte av det nuvarande systemet mot fri försäljning,

om ock med hög beskattning. Tvärtom har en dylik väg avvisats av nyk­

terhetsrörelsens ansvariga organ, förbudskongressen. Skall nuvarande sy­

stem slopas, varom allmänt önskemål torde förefinnas även inom nykter­

hetsrörelsen, måste man lia det ersatt med något bättre. Man vill icke kasta

ifrån sig de befintliga verktygen förrän man lyckats få andra och bättre i

deras ställe. Man tror icke på att allenast en hög beskattning leder till åsyf­

tat resultat i nykterhetsliänseende.

Man må emellertid hysa vilken mening som tidst beträffande lämplighe­

ten av att utbyta det nuvarande systemet i vårt land mot exempelvis det

danska, i varje fall gäller, att en hög beskattning är ägnad att förminska

spritkonsumtionen under vilket system som helst. 1 valet mellan hög be­

skattning eller individuell kontroll av köpare och inköp har revisionen för-

Kungl. Maj.ts proposition nr

242.

ordat det senare alternativet. För vår del anse vi, att båda dessa alternativ

böra prövas.

Revisionen anser, att vid förekommande frågor om ändring av spritbe­

skattningen de statsfinansiella hänsynen alltjämt böra ställas i förgrunden.

Den medger emellertid, att därvid vederbörlig hänsyn må tagas jämväl till

prishöjningens betydelse i konsumtionshänseende. Enligt vår mening bör

intresset för konsumtionsminskning äga företräde.

Beträffande spritsmuggling och annan olaga hantering, som angives vara

ett hinder för genomförande av hög beskattning, torde man kunna fastslå,

att dylika olagligheter icke kunna övervinnas genom priskonkurrens. De

måste bekämpas med alla de maktmedel staten kan förfoga över. De rik­

liga spritmedlen borde ge möjlighet till avsevärt bättre föranstaltningar i så­

dant hänseende än vilka nu stå till buds i kampen mot ifrågavarande

asociala element.

Den uppfattningen, att försäljningslagstiftningen bör givas möjlighet att i

högre grad än för närvarande verka inskränkande på själva bruket av alko­

hol, företrädes inom revisionen jämväl av herrar Englund (sid. 496) och

Bernström (sid. 541). En annan av revisionens ledamöter, herr Ljungdahl,

säger sig vilja tillägga nykterhetslagstiftningen överhuvud uppgiften att leda

nykterhetsvården i landet (sid. 518) eller, med andra ord uttryckt, att

verka för bevarande av »det naturliga förhållandet mellan människan och

spriten, där det finns», samt återställande av detta förhållande, där det gått

förlorat (sid. 516). Efter detta mål bör enligt hans mening jämväl försälj­

ningslagstiftningen anpassas.

Herr Englund har utfört en omfattande undersökning (sid. 436—504) rö­

rande verkningarna av, å ena sidan, den i Sverige tillämpade individuella

utminuteringskontrollen samt, å andra sidan, det danska högbeskattnings-

systemet. Han kommer härvid till den uppfattningen, att det danska syste­

met visat sig överlägset det svenska såväl i avseende å det grövre missbru­

kets tillbakaträngande som i fråga om förbättringen i allmänhet i nykter-

hetstillståndet. Då det danska systemet av honom finnes vara att föredraga

jämväl ur andra synpunkter, förordar han principiellt en övergång till

detta system, övergången förklaras emellertid böra ske successivt, och till

en början bör endast ransoneringssystemet inom utminuteringen upphävas.

Sin ståndpunkt till hithörande spörsmål sammanfattar han sålunda:

Den i vårt land tillämpade individuella kontrollen har medverkat till

minskning av de grova alkoholskadorna i landet. Dess andel i denna minsk­

ning är emellertid överskattad och denna gynnsamma verkan motväges av

att kontrollen ostridigt spritt alkoholseden till av densamma förut oberörda

medborgare. I en tid, då spritkonsumtionen i nästan alla europeiska länder

uppvisar en avsevärd nedgång, har systemet konserverat den svenska för­

brukningen vid en höjd, som uppnås endast av ett fåtal länder. På grund

av sin komplicerade natur måste den individuella kontrollen ställa mycket

stora, ofta endast bristfälligt fyllda krav på sina handhavare. Kostnaderna

äro betydande. Något verkligt stöd av folkmeningen har kontrollen icke vun­

nit. Dess handhavare ha tvärtom gång på gång av en fientlig opinion tvin­

gats att vika från den grad av stränghet, som ett genomförande av systemet

egentligen kräver. På många håll har det numera nedsjunkit till schablon.

Det har som förbudet utlöst en omfattande smuggling och lönnbränning.

Kungl. Maj:ts proposition nr 242.

59

Å andra sidan har det i Danmark tillämpade systemet med en hög spritbe­

skattning icke endast minskat spritförbrukningen i en omfattning, som torde

sakna historiskt motstycke och som fört ned Danmark från tätplatsen bland

världens brännvinsdrickande länder till en blygsam, men mera smickrande

plats i kön. Det har därtill minskat det grövre missbruket i större omfatt­

ning, än det invecklade svenska system, som skapats enkom i detta syfte.

Den danska metoden kräver ingen kostsam förvaltningsapparat, den in­

skränker sig till ändring av en skattesats. Den åtnjuter allmän anslutning

från folket. Den har icke medfört någon olaga handel.

En undersökning av möjligheten att tillämpa denna överlägsna metod ock­

så i Sverige, ådagalägger att vissa vanskligheter äro förbundna därmed. Till

dessa vanskligheter hör emellertid icke, som revisionen föreställer sig, en

ovillkorlig stegring av smuggling och lönnbränning, och svårigheterna äro

icke oöverkomliga. Tvenne, delvis sammanfallande handlingslinjer synas

tvärtom stå till buds, vardera med sina fördelar.

För båda är det gemensamt, att övergången till en hög beskattning icke

sker genom en enda plötslig betydande skattestegring utan genom ett antal

på varandra följande, av lämpliga tidsintervall åtskilda, smärre höjningar.

Den ena linjen skulle därutöver innebära, att man redan från början avvecklade

den övervägande delen av försäljningsrestriktionerna och på en nykterhets-

nämndsorganisation med vidgade befogenheter och med utökade personliga

resurser överläte uppgiften att möta den stegring av det grövre missbruket,

som enligt mångas mening skulle följa en sådan avveckling av restriktionerna.

Detta förfarande kunde väntas erbjuda den fördelen, att smugglingen och lönn­

bränningen snabbt kommc att förintas och att den ransoneringspsykologiskt

betingade konsumtionsstegringen likaledes komme att upphöra. Linjen har

emellertid för den, som tillmäter restriktionerna en betydande förebyggande

verkan i avseende å det grövre missbruket, sin risk i den ovisshet, som förmo­

das föreligga beträffande möjligheten att åstadkomma en nykterhetsnämnds-

organisation i höjd med uppgiften.

Den andra linjen skulle innebära, att man nu upphävde endast den del av

den individuella kontrollen, till vilken denna kontrolls folkpsykologiska olä­

genheter främst är knuten, nämligen utsträckningen av maximeringen av in­

köpsrätten också till dem, som äro anmärkningsfria ur nykterhetssynpunkt.

Ett upphävande av den allmänna maximeringen skulle visserligen endast del­

vis undanröja kontrollens folkpsykologiska olägenheter och också i viss mån

bevara förutsättningarna för smuggling och lönnbränning. Denna linje drab­

bas emellertid icke i samma grad som den föregående av anmärkningen, att

den vedervågar den nuvarande kontrollens profylaktiska verkan. Den har

fördelen att ha varit praktiskt prövad. Den innebär ett mindre ingrepp i re­

dan bestående förhållanden.

Väsentligen av sistnämnda skäl har jag för närvarande ansett mig böra för­

orda sistnämnda linje.

Ransoneringssystemets slopande inom utminuteringen förordas i övrigt

jämväl av herrar Bernström och Ljungdahl.

Ben förstnämnde erinrar (sid. 511—543), hurusom förändringarna i fråga

om spritdryckskonsumtionen undergått en likartad utveckling i Frankrike

och Sverige. Då Frankrike saknar egentlig nykterhetslagstiftning samt den

svenska nykterlietslagstiftningen obestridligen innehåller åtskilliga bestäm­

melser av klart konsumtionsbegränsande verkan, finner reservanten — som

förutsätter att de icke legislativa faktorer, vilka kunna anses ha ägt hilly-

60

Kungl. Majlis proposition nr 242.

lande på ifrågavarande utveckling, varit i stort sett likvärdiga i de båda län­

derna — att den svenska nykterhetslagstiftningen måste antagas innehålla

jämväl bestämmelser, ägnade att leda till en ökning av konsumtionen. En

dylik effekt vill reservanten tillmäta ransoneringssystemet inom utminute-

ringen.

Herr Ljungdahl (sid. 511—527 samt 535—539) finner det visserligen vara

uppenbart, att den svenska försäljningslagstiftningen bidragit till nykterhets-

tillståndets förbättring i vårt land, men kan, med sin uppfattning om nyk-

terhetslagstiftningens ändamål, å andra sidan icke medgiva, att försäljnings­

lagstiftningen i det stora hela erhållit en lycklig utformning. Med stöd av

den erfarenhet, som vunnits i fråga om andra vårdformer — uppfostran,

social omvårdnad, medicinsk vård -— finner han, att följande grundsatser

kunna uppställas beträffande nykterhetsvården, nämligen dels att denna icke

i onödan bör utsträckas till de i nykterhetshänseende friska, dels att en över­

driven och alltför ensidig inriktning av vården mot sådan onykterhet, som

framkallas av yttre orsaker, kan vara ägnad att väcka slumrande anlag till liv

och därmed öka onykterheten, dels ock att en vård, som alltför mycket ta­

ger sikte på spriten, kan medföra en stegring av ett på förefintliga anlag

eller andra inre orsaker beroende begär efter sprit. Den svenska rusdrycks-

lagstiftningen behandlar enligt reservantens mening, i strid mot dessa all­

männa grundsatser, »alla, som örn spriten vore deras herre; örn man bort­

ser från alkoholistlagstiftningen riktar den sig medvetet så gott som uteslutan­

de mot spriten. De ingalunda obetydliga och kraftlösa element hos den­

samma, som äro av beskaffenhet att påverka människorna, äro därför till

övervägande del mera ägnade att skada än gagna.»

I sistnämnda hänseende erinrar reservanten, att utvecklingen i Sverige

i fråga om konsumtionen av spritdrycker icke varit sådan som man skulle

önskat, samt tillägger, att de i det svenska systemet liggande skadliga kraf­

terna verka lika långsamt som tyst.

Till förebyggande av den olyckliga verkan, som försäljningslagstiftnin-

gen sålunda skulle lia utövat, föreslår reservanten, att bestämmelsen om en

för varje individ fastslagen maximigräns upphäves. Den behandling, som

består i begränsning av spritdryckstilldelning, bör tillgripas endast i fråga

örn personer, som visat sig vara i behov därav.

Reservanten anför vidare bland annat följande:

Såsom en viktig del av nykterhetsvården bör tilldelningen i nyssnämnda

fall anförtros åt nykterhetsnämnderna, vilka dels vid ansökan om motbok,

dels vid förekommande anledning böra äga att avgöra, örn, med hänsyn

tagen till andra synpunkter och åtgärder, begränsning bör tillgripas eller

förbud ulfärdas. För underlättande av uppgiften böra, åtminstone tillsvidare,

inköpen av systembolagen registreras på samma sätt som nu och böra bola­

gen äga skyldighet att efter regler, som nyklerhetsnämnd eller länsnykter-

hetsnämnd fastställer, till nykterhetsnämnden lämna löpande rapporter an­

gående inköpen inom kundkretsen ävensom vid anfordran stå nykterhets-

nämnderna till tjänst med upplysningar i särskilda fall. — Den ordningen

att direktörer och andra tjänstemän inom försäljningsbolagen skulle äga att

Kungl. Maj.ts proposition nr 242.

61

bestämma över huru mycket man finge köpa och förtära, fattades ännu

för några få år sedan inom vida kretsar av befolkningen som en rätt stor

kränkning. Jag har det intrycket, att denna känsla i stor utsträckning är

på väg att försvinna, väl delvis beroende därpå att man vänjer sig vid allt,

men också delvis därpå att uppgiften i stort sett av bolagen skötts med takt

och urskillning. Ett annat förhållande därvid är emellertid av större bety­

delse. Genom att överföra till systembolagen en så stor och viktig del av

nykterlietsvården som tilldelningen har man fjärmat nykterhetsvården från

de vårdformer, med vilka den enligt sin natur har de flesta beröringspunk­

terna och flesta gemensamma intressena, nämligen barnavården och fattig­

vården. Ännu stadda i utformning arbeta dessa rätt mycket för sig själva.

I massor av fall lia fattigvården, barnavården och nykterhetsvården samma

objekt, inom samma familj kunna alla formerna av vård komma i fråga. Ett

intimt samarbete och enhetlighet i samarbetet, vid undersökning, vid påver­

kan av människorna, vid lämnandet av stöd och hjälp o. s. v. bör på alla

dessa håll eftersträvas. Jag förmenar därför, att det även ur organisatorisk

synpunkt vore lyckligast, örn all nykterhetsvård lämnades åt nykterhets-

nämnderna, så att också denna form i sin helhet kunde ryckas in i det en­

hetliga samarbete, som man hoppas skall utveckla sig. Vidare må framhållas,

att det genom att lägga tilldelningen i nämndernas händer blir möjligt att

fä den samlade nykterhetsvården jämte fattigvård och barnavård in under

en central uppsiktsmyndighet, under det alt nu tilldelningen och den nykter­

hetsvård, som sammanhänger därmed, måste vara ryckt undan denna cen­

trala myndighet och lagd under kontrollstyrelsen.

Reservanten anmärker slutligen, att om alltför ogynnsamma verkningar

skulle uppstå genom maximeringens slopande, rättelse bör eftersträvas ge­

nom prisförhöjningar i den mån så anses erforderligt. Härom anför han

närmare:

För de flesta människor betyda ju pengar arbete, att betala ett högt pris

mycket arbete. För en arbetande människa måste därför en prisstegring bli­

va ett starkt återhållande moment. För att prisstegringen skall ha denna ef­

fekt förutsätter den emellertid en viss grad av ansvarskänsla. Den appelle­

rar sålunda till ansvarskänslan i vida högre grad än maximeringen och är

på denna grund att föredraga framför denna såsom allmän restriktiv metod.

Den gör icke skada när det gäller människor, som ha den rätta ställningen

till spriten, ingen skada men mycken nytta långt ner på skalan av männi­

skor med rubbad balans och saknar nämnvärd effekt endast vid högre gra­

der av rubbning, alltså där människan blivit slav under spriten. Mot denna

senare grupp må maximeringen, begränsningen av tilldelningen därför kun­

na komma till användning. Att ett högt pris kan komma att ge ett högre

värde åt spriten i människors ögon kan visserligen vara möjligt, men den där­

av förorsakade dragningen till spriten torde vara försvinnande liten mot den

dragning från den, som kostnaden innebär.

Remissyttrandena.

Revisionens förslag om bibehållande av den in d i v i d u e 11 a ni­

ni inuto1 ringskontrollen har vunnit stark anslutning i remissyttran­

dena. I instämmande riktning uttala sig sålunda kontrollstyrelsen, socialsty­

relsen, Överståthållarämbetet och 21 länsstyrelser, Svenska stadsförbundets

62

Kungl. Maj:ts proposition nr 242.

styrelse, Systembolagsföreningarnas förtroendenämnd, landsföreningen för

folknykterhet utan förbud, Systembolagens personalförening, flertalet sam­

manslutningar av nykterhetsnämnder och ett stort antal kommunala repre­

sentationer, polismyndigheter m. fl. Tre länsstyrelser yttra sig ej i föreva­

rande del men torde få anses ha förutsatt, att individuell kontroll i fråga örn

utmmuteringen alltjämt skall bibehållas.

Kontrollstyrelsen anför:

Styrelsen håller i likhet med revisonen före, att försäljningslagstiftningens

huvudsyfte får anses vara att förebygga och tillhakatränga sådant alkohol­

bruk, som har sociala, moraliska, hygieniska eller ekonomiska skador till

följd, och som därför kan betecknas som missbruk. Kan lagstiftningen där­

jämte reducera alkoholbrukets omfattning och roll överhuvud taget, måste en

sådan verkan för lagstiftaren framstå såsom önskvärd och betydelsefull.

Gränsen mellan bruk och missbruk är till sin natur icke en skarpt uppdragen

linje utan ett vidsträckt gränsområde, varav med stigande upplysning och

kultur allt större delar hänförts till det icke invändningsfria brukets område.

Kraven på vad som kan anses oantastligt i fråga om alkoholnjutning lia så­

lunda under utvecklingens gång undan för undan skärpts, och området för

den socialt riskfria alkoholanvändningen har genom teknikens och samfärds-

livets omgestaltning under de senaste årtiondena allt starkare kringskurits.

I den mån lagstiftningen förmår att befästa och befrämja denna utveckling

— och man torde icke vara berättigad att frånkänna lagstiftningsåtgärderna

varje förmåga i sådan hänseende — kan detta endast vara ägnat att höja

vårt folks hälsa och hyfsning. Ä andra sidan får lagstiftningen uppenbar­

ligen icke för vinnandet av dessa värden pressas därhän, att dess fotfäste i

den ansvarskännande och besinningsfulla folkmeningen äventyras. Ty örn

så sker, kunna vunna resultat snabbt spolieras, och lagstiftningen kan kom­

ma att motverka i stället för främja sitt eget syfte även i avseende å undan­

röjandet av det mera avancerade missbruket.

I överensstämmelse med de till revisionen lämnade direktiven har denna äg­

nat en huvudpart av utredningsarbetet åt frågan örn den i vårt land gällan­

de rusdryckslagstiftningens verkningar sedda mot bakgrunden av det sålun­

da angivna syftet. Revisionen har därvid sökt fastställa dessa verkningar

dels genom en analys av ett antal statistiska data från vårt eget land, dels

genom vissa jämförande undersökningar på grundval av utländskt material.

Huvudintresset har därvid ägnats åt en jämförelse mellan verkningarna i

nyklerhetshänseende av å ena sidan den i vårt land prövade restriktionslag-

stiftningen och å andra sidan den framför allt i Danmark och Storbritannien

gällande höga spritdrycksbeskattningen. De slutsatser, revisionen dragit ur

denna jämförelse, finner kontrollstyrelsen i det väsentliga välgrundade, och

styrelsen vill för egen del endast starkare framhäva några svnpunkter på re­

visionens utredning i denna del.

Kontrollstyrelsen vill sålunda till en början understryka alkohollagstiftnin­

gens karaktär av historisk produkt, en omständighet, som innebär dels, att

erfarenheterna från ett land icke utan vidare kunna överflyttas till ett annat,

dels att alkohollagstiftningen med dess på förändring av vissa medborgar-

gruppers levnadsvanor inriktade syften måste i särskilt hög grad anknyta

tili den föregående utvecklingen inom landet och till de föreställningssätt

och normer, som äro förhärskande inom folket. Under tider av stark poli­

tisk eller social upprördhet liksom under svåra ekonomiska kriser är detta

mindre framträdande, under perioder av lugn och jämn utveckling åter gör

sig kontinuitetskravet starkare gällande. En främmande alkohollagstiftnings

Kungl. Majlis proposition nr 242-

63

lämplighet inom annat land måste därför bedömas icke endast med hänsyn

till dess verkningar på utländsk botten utan framför allt ur synvinkeln av

den inhemska jordmånens lämplighet för en omplantering. Ett lagverk, som

från vissa principiella utgångspunkter ter sig förträffligt, kan, om det icke

är lyckligt anpassat efter den levande verklighet, det vill bemästra, ohjälpligt

komma till korta. Erfarenheten bär i dessa stycken givit tydliga lärdomar.

Kontrollstyrelsen vill med dessa allmänna påpekanden icke göra gällande,

att exempelvis en bestämmelse örn en väsentlig skärpning av spritdrycksbe-

skattningen överhuvud icke skulle låta inordna sig i den svenska alkohol­

lagstiftningen. Rent tekniskt erbjuder en sådan bestämmelse den fördelen

framför åtskilliga andra former av försäljningsreglering, att den lätt kan

anknytas till en bestående försäljningsorganisation, i varje fall en sådan som

den svenska, utan att påkalla en mera genomgripande omläggning av denna.

Vanskligheterna av en övergång till ett högbeskattningssystem för spritdryc­

ker i vårt land ligga på ett helt annat plan, bland annat uti den allmänna

opinionens obenägenhet att annat än i undantagslagen acceptera den höga

beskattningen såsom en berättigad och lämplig åtgärd till alkoholbrukets reg­

lering i återhållande syfte, och de reaktioner från allmänhetens sida denna

obenägenhet är ägnad att framkalla. Det kan vid ett ytligt betraktande sy­

nas som om erfarenheterna från ett land, vilket såsom Danmark nästan i ett

slag övergått från exceptionellt låg till lika exceptionellt hög spritdrycksbe-

skattning, och som därefter behållit denna samt ostridigt funnit sig väl där­

av, skulle jäva såväl uppfattningen om en lagstiftnings nödvändiga organiska

sammanhang med dess äldre motsvarigheter som farhågorna för en ogynn­

sam reaktion mot en betydande förhöjning av spritskatterna. De danska er­

farenheterna kunna dock i själva verket ingalunda givas en sådan tolkning.

Ingen med danska förhållanden förtrogen torde nämligen göra gällande, att

Danmark, därest icke världskriget eller annan liknande katastrof inträffat,

skulle erhållit den alkoholbeskattning det nu bär. Under U-båtsblockaden

1917 blev det en nationell nödvändighet för Danmark att vidtaga drastiska

besparingsåtgärder, bland annat beträffande spannmål och bränsle. På al­

koholhanteringens område ledde detta till införande utan föregående var­

ning av det temporära förbudet i slutet av februari 1917. När detta förbud

efter mindre än en månad avlöstes av den höga spritdrycksskatten, tedde sig

denna senare, förutom att den hade karaktären av nationellt nödvärn, för

konsumenterna såsom det minst onda av två onda ting. Det är utifrån dessa för­

utsättningar den danska utvecklingen på förevarande område blir förståelig.

Liknande förutsättningar föreligga icke i Sverige. Hos oss skulle dessutom

— därest en inom revisionen reservationsvis framförd uppfattning vunne ge­

hör — den höga alkoholbeskattningen införas icke som en fiskalisk utan som

en mot alkoholmissbruket riktad socialpolitisk åtgärd. Dessa från det danska

utgångsläget avvikande omständigheter äro av betydelse icke allenast för

den politiska möjligheten av en hög alkoholbeskattnings införande utan fram­

för allt för möjligheten alt förmå den stora mängden av eljest lojala förbru­

kare att med avståndstagande från den illegala alkoholhanteringen och dess

produkter godtaga den höga skatten. Kontrollstyrelsen anser sig i detta sam­

manhang laira erinra örn att Holland —av skäl som torde lia legat på det av

styrelsen nu berörda området — icke ansett sig böra vidmakthålla den höga

spritdrycksbeskattning, som med år 1921 införts i landet. För Englands

vidkommande synas faktorer likartade med de i Danmark verksamma lia

starkt bidragit till accepterandet av den nuvarande höga alkoholbeskattningen

oell till det i socialt hänseende gynnsamma utIaIlet av densamma. Därjäm­

te torde emellertid vid bedömandet av förutsättningarna för den engelska ut­

vecklingen vissa säregenheter i det engelska beskattningssystemet i allmän-

64

Kungl. Maj.ts proposition nr 242.

het böra beaktas, särskilt relationen mellan direkta och indirekta skatter

samt alkoholskatternas andel i den totala skattebördan. Det förtjänar ock­

så uppmärksammas, att medan alkoholskatterna i England vid senaste sekel­

skil te inbragte cirka två femtedelar av hela statsintäkten, hade denna siffra

1913 sjunkit till ungefär en femtedel, vid vilken nivå den alltjämt, trots de

mellankomna skattestegringarna, torde stanna. Uppenbarligen lia således

även i England förelegat vissa förutsättningar för den höga alkoholbeskatt­

ningen, vilka sakna motsvarighet i vårt land.

En annan synpunkt, som kontrollstyrelsen ansett förtjäna särskilt beak­

tande och därför velat understryka, är den principiella olikheten i verk­

ningssätt hos det svenska restriktionssystemet och exempelvis det danska

högskattesystemet. Kontrollstyrelsen viii då till en början erinra om att

verkningarna i socialt hänseende av en viss kvantitet försåld och konsu­

merad spirituosa äro i hög grad växlande från fall till fall beroende på dryc­

kens användningssätt, förbrukningsmiljön, konsumentens moraliska, eko­

nomiska och fysiska motståndskraft m. m. När nu, såsom revisionen visat,

i huvudsak lika stor andel av förkrigstidens alkoholskador — i form av

fylleriförseelser, alkoholsjukdomar, alkohololycksfall och dylikt — kvarstår

i Danmark som i Sverige, trots att man i Danmark har kvar endast mindre

än en tiondedel mot i Sverige något över hälften av förkrigstidens sprit-

dryckskonsumtion, kan kontrollstyrelsen härav icke draga annan slutsats än

den, att man med de svenska restriktionerna relativt starkare träffat den

med framträdande sociala skador förbundna konsumtionen, med den hö­

ga skatten åter starkare den socialt sett mindre vådliga konsumtionen. Sty­

relsen förbiser härvid icke, att även andra legislativ^ åtgärder än de egent­

liga restriktionerna under jämförelseperioden varit verksamma i nykterhets-

främjande riktning i vårt land, men dels torde motsvarande i någon mån

gälla även örn Danmark, dels synes vad revisionen anfört till stöd för den

uppfattningen, att en väsentlig del av det vunna resultatet i Sverige får

tillskrivas det individuella restriktionssystemet, icke ha blivit på något sätt

jävat.

De slutsatser vissa reservanter inom revisionen velat bygga på spritdrycks-

konsumtionens utveckling i Frankrike, sådan denna utveckling tecknas av vis­

sa i tabellbilagan till revisionens betänkande anförda siffror, synas kontroll­

styrelsen alltför svagt grundade. De baseras på en konsumtionssiffra för

åren 1906/1910, vars jämförbarhet med övriga tal i serien torde kunna dra­

gas i tvivelsmål — den avviker ensam bland de anförda siffrorna väsentligt

från den officiella franska statistikens motsvarande tal. Och även örn

ifrågavarande siffra skulle vara riktig, måste hänsyn tagas dels till att

den franska statistiken lämnar så stora delar av den faktiska alkoholkon­

sumtionen utanför, att dess siffror endast med mycket stora reservationer

kunna användas som mätare på utvecklingen, dels till det förhållandet att,

medan spritdryckskonsumtionen enligt reservanterna nedgått med cirka 2.5

liter per år och invånare (1906/1910—1930), har vinkonsumtionen (1906/

1910—1928/1932) ökats med över 20 liter per år och invånare. Tages hän­

syn till den totala alkoholkonsumtionen i Frankrike (enligt den av reser­

vanterna godtagna statistiken) synes denna 1928/1932 ligga något högre än

1906/1910. I Sverige åter har under samma tid en avsevärd nedgång in­

träffat.

Vad kontrollstyrelsen sålunda anfört beträffande restriktions- och beskatt-

ningssystemens skiljaktiga verkningssätt stödes och kompletteras genom er­

farenheterna från England. Genom den kombination av höga skatter och -—

efter tidigare engelska förhållanden —- långtgående generella restriktioner,

som där kommit till tillämpning, har vunnits en starkare begränsning av

Kungl. Maj:ts proposition nr 242.

65

exempelvis det beivrade fylleriet än i Danmark men en mindre starkt accen­ tuerad konsumtionsminskning, vilken dock betydligt överträffar den i Sve­ rige registrerade. Det är förklarligt, att vissa reservanter inom revisionen uti de gynnsamma erfarenheterna av det dubbelsidiga engelska systemet sett en fingervisning om den väg man bör gå för att utan fara för ett ökat missbruk ernå en reduktion jämväl av bruket överhuvud. Genom de sena­ ste årens skärpta alkoholbeskattning i vårt land bär också i viss mån en kombination av prishinder och andra restriktioner liknande den engelska kommit till stånd. Kontrollstyrelsen finner det visserligen icke a priori ute­ slutet, att ännu något kan stå att vinna på denna väg. Av olika skäl finner emellertid kontrollstyrelsen den största försiktighet tillrådlig vid längre gå­ ende steg i denna riktning.

Kontrollstyrelsen vill i detta sammanhang med några ord särskilt beröra den betydelsefulla frågan örn den effekt på den olaga rusdryckshanteringens utbredning, som en eventuell övergång till ett system med höga spritskatter skulle kunna utöva. De relativt gynnsamma erfarenheter, som i detta avse­ ende vunnits i Danmark och England, kunna icke, av skäl som delvis fram­ gå av vad i det föregående anförts, betraktas såsom utslagsgivande för sven­ ska förhållanden. När den höga sprildrycksbeskattningen infördes i dessa länder, fanns där praktiskt taget ingen olaga rusdryckshantering av den art, som här närmast åsyftas. Utgångsläget är för Sveriges del ett annat och ogynnsammare. Aven om den olaga rusdryckshanteringen här i landet hit­ tills icke tagit alltför skrämmande proportioner, måste vi dock räkna med förekomsten av ett klientel, som vant sig vid att tillfredsställa sitt behov av alkoholhaltiga drycker i den olagliga handeln och, vad som är mera bety­ delsefullt, med ett ej alltför ringa antal personer, som ekonomiskt profite­ rat som smugglare, langare eller lönnbrännare. Dessa skulle säkerligen icke underlåta att söka utnyttja de väsentligt förbättrade förtjänstmöjligheter, som skulle erbjudas, när de efter en avsevärd förhöjning av spritskatterna icke längre behövde söka sitt klientel allenast inom samhällets bottenskikt utan även kunde finna kunder inom andra kretsar, för vilka de lagligen tillhandahållna varorna efter kraftiga prishöjningar skulle te sig alltför dy­ ra. Det lär nämligen icke lida något tvivel att smugglare, lönnbrännare och langare även i prisavseende skulle få möjlighet alt konkurrera med de lag­ liga försäljarna, därest avsevärda prisförhöjningar vidtoges. Härtill kom­ mer slutligen de särskilt stora svårigheter, som bekämpandet av den olagli­ ga rusdryckshanteringen —- vare sig denna lager formen av lönnbränning eller spritsmuggling — måste möta i vårt land. Att vi i detta avseende ha det väsentligt ogynnsammare ställt än England eller Danmark torde icke kunna bestridas. Man behöver härvid blott erinra örn t. ex. befolkningsför- delningen oell de geografiska förhållandena.

Såsom sammanfattning av det sagda vill kontrollstyrelsen anföra, att en­ ligt styrelsens uppfattning tillräckliga förutsättningar för en övergång från det svenska restriktionssystemet till ett högbeskattningssystem efter danskt eller engelskt mönster i vårt land icke äro för handen samt att det svenska systemet bättre synes motsvara lagstiftningens huvudsyfte.

Socialstyrelsen uttalar:

Vad angår det grundläggande spörsmålet, huruvida försäljningslagstiftnin- gen i främsta rummet bör syfta till att motverka missbruk av rusdrycker eller principiellt inriktas på att undantränga bruket i allmänhet av sådana drycker, ansluter sig styrelsen till revisionens uppfattning, att lagstiftningens huvudsyfte bör vara att såvitt möjligt förebygga missbruk av alkohol. Vårt nuvarande restriktionssystem är baserat på individuell kontroll och väsent-

Bihang till riksdagens protokoll 19:17. 1 saini. Nr 212.

o

66

Kungl. Maj:ts proposition nr 242.

ligen inriktat mot missbrukare, under det att restriktioner, som åsyfta att

genom en i beskattningsväg åstadkommen mera avsevärd prisstegring göra

spritdryckerna mera svåråtkomliga, visserligen torde föranleda en konsum-

tionsbegränsning i stort men en begränsning, som i första hand torde gå ut

över det socialt sett mindre betydelsefulla alkoholbruket och som blott i

andra hand lärer hålla tillbaka det skadliga missbruket. I den män så icke

sker, är ett system av senare slaget ägnat att än ytterligare skärpa de socialt

sett olyckliga ekonomiska skadeverkningar, som spritmissbruk i så många

fall har i sitt följe.

Även örn man vidare lika med revisionen bör vara försiktig i fråga om

allmänna folkpsykologiska bedömanden och jämförelser, lärer man härvid

dock beträffande den eventuella effekten av ett företrädesvis ekonomiskt

verkande restriktionssystem ej kunna bortse från vissa allmänna lynnesdrag

i fråga om ekonomiska ting, som utmärka vårt folk till skillnad från exem­

pelvis danskarna, vilka merendels torde reagera på ett mera känsligt sätt

för ekonomiskt-restriktiva åtgärder.

Frågan om folknykterheten har sedan åtminstone ett sekel tillbaka upp­

fattats såsom ett samhällsproblem av vital betydelse för nationens välfärd

och har under de senaste mansåldrarna föranlett en serie olika åtgärder i

nykterhetsfrämjande syfte från det allmännas sida. Ingen lärer våga på all­

var påstå, att förhållandena på området numera äro av beskaffenhet, att

icke sådana åtgärder alltjämt äro av behovet påkallade och i görligaste mån

böra ytterligare förkovras i riktning mot ökad effektivitet.

Jämför man nvkterhetstillståndet nu och för femtio eller hundra år se­

dan, kan ingen bestrida, att folknykterheten med stigande kultur samt på

grund av lagstiftningsåtgärder och upplysning gjort väsentliga landvinnin­

gar. Men tavlan är helt naturligt icke enbart ljus och man kan skönja vissa

mörka fläckar, beträffande vilka man frågar sig, om de icke rent av hän­

gda på en tillbakagång. I sådant hänseende påtalas bland annat ofta ett

tilltagande alkoholmissbruk i förening med fylleri bland landsbygdens ung­

dom vid nöjestillställningar. Är iakttagelsen riktig och når man med den­

samma ej blott sporadiska fall utan en mera allmän och tilltagande före­

teelse, sa later denna sig mahända väl förklara. Sammanhänger den månne

ej med det ökade sällskapliga umgängesliv överhuvud taget, som vid sti­

gande levnadsstandard och förbättrade kommunikationer kommit även lands-

befolkningen till del? Landsbefolkningen, som förr i allmänhet framlevde

sitt liv under långa mellanperioder av praktiskt taget fullständig avhållsam-

het från spritdrycker, har synbarligen med den ökade sällskapligheten, sär-

skdt bland ungdomen, i viss mån tillägnat sig bland annat de alkoholvanor,

sorn förr voro mera kännetecknande för stadsbefolkningen. Vare sig en dy­

lik förklaring är riktig eller ej, är företeelsen i och för sig likvisst ägnad

ingiva bekymmer.

Under de senaste tvenne decennierna har det så kallade motbokssvstemet

— den under perioden genomförda betydelsefulla alkoholistlagstiftningen läm­

nas i detta sammanhang åsido — intagit en mycket framskjuten, för att ej

säga dominerande ställning bland det allmännas åtgärder i nykterhetsfräm-

.lande riktning. Här ina bringas i erinran en synpunkt, som styrelsen tidi­

gare anlagt på detta system, nämligen att detsamma ej bör betraktas såsom

en plötsligt framsprungen och isolerad nykterhetspolitisk anordning utan

snaiaie såsom den hittills sista, logiskt hopfogade länken i en lång kedja av

nykterhetsfrämjande åtgärder på sprithanteringens område.

Under denna motbokssystemets ungefär tjuguåriga tillämpning har det

allmänna nykterhetstillståndet i Sverige — alla måhända påvisbara undantag

till trots — enligt statistikens vittnesbörd dock i stort sett undergått en be-

Kungl. Maj.ts proposition nr 242.

67

lydande förbättring. Att denna gynnsamma utveckling till god del får till­ skrivas restriktionslagstiftningen, lärer ej kunna bestridas. Det vore redan av denna anledning mindre välbetänkt att nu frångå detta system, låt vara att det visat sig behäftat med vissa brister. En övergång till exempelvis del s. k. danska systemet är särskilt ägnad att väcka betänklighet ur den syn­ punkten, att en mera väsentlig förhöjning av priset å spritdrycker säkerli­ gen skulle verka stimulerande på den olaga handeln med sådana drycker. Redan under nuvarande förhållanden utgör den olagliga rusdryckstrafiken i dess olika former måhända det svåraste hindret mot folknykterhetens fort­ satta höjande i vårt land, icke minst bland ungdomen. Och erfarenheten utvisar nogsamt, att vår långsträckta kust med dess säregna struktur, be­ folkningens gleshet med flera faktorer resa stora hinder i vägen för ett effek­ tivt utrotande i vårt land av detta samhällsonda. Den olaga sprithanterin­ gen — i sig själv förkastlig såsom olaglig — är ur folknykterhetssynpunkt så mycket mer beklaglig, som den torde väsentligen föranleda en spritdrycks- konsumtion, som är att beteckna såsom missbruk.

De spritdrycker, som förekomma i olaga handel, torde gemenligen betinga ett icke oväsentligt högre pris än den legaliserade handelns. Därav lärer framgå, att just sådan spritdrvckskonsumtion, som är att beteckna såsom missbruk och som man ur social synpunkt främst vill förebygga, är den, som är minst känslig för restriktiva faktorer av ekonomisk natur.

Om den olaga handeln nu företrädesvis finner sina avnämare bland ett för ekonomiska synpunkter föga tillgängligt, ofta socialt förkommet klientel av missbrukare och likvisst är svår att helt bemästra, skulle den uppenbar­ ligen få ökad vind i seglen, om den vid en kraftigare stegring av den legala handelns prissättning kunde konkurrera med denna handel jämväl i ekono­ miskt avseende. Åtgärder, som vore ägnade att befordra olaga sprithante­ ring, måste ur nykterhetssynpunkt ingiva de allvarligaste farhågor.

På nu angivna grunder synes vårt nuvarande försäljningssystem i sina hu­ vuddrag böra bibehållas.

Flera av de skäl, som åberopats av kontrollstyrelsen och socialstyrelsen till stöd för fortsatt bibehållande av den individuella utminuteringskontrol- len, återfinnas jämväl i flertalet andra yttranden, som innefatta ett uttryck­ ligt godkännande av revisionens ståndpunkt härutinnan. Sålunda anför exempelvis länsstyrelsen i Kopparbergs län:

Enligt länsstyrelsens mening är det otvivelaktigt, att i vårt land under de senaste två årtiondena inträtt en betydande förbättring i det allmänna nyk- terhetstillståndet. Den ökade ansvarskänsla, som i detta avseende framträtt inom befolkningens breda lager, är förvisso ett resultat av många samver­ kande orsaker. Det outtröttliga upplysnings- och fostringsarbete, som utföres av våra nykterhetsföreningar, frireligiösa sammanslutningar och kyrkliga or­ ganisationer, har varit av oskattbar betydelse för främjande av ett helnyktert levnadssätt och för folknykterhetens höjande i allmänhet. Arbetsrörelsens insats för kroppsarbetarnas fostran till ett nyktrare levnadssätt får icke heller förbises. Och de nya möjligheter för de broda folklagren lill förströelse och rekreation, som skapats genom biograf, radio, sport och friulftsliv, ha även verkat i nykterhetsfrämjande riktning. Vid sidan av dessa och andra före­ teelser inom samhällslivet är det enligt länsstyrelsens mening ställt utom allt tvivel, att 1917 års rusdryckslagstiftning och andra statliga och kommunala åtgärder, som vidtagits i syfte att främja den allmänna folknykterheten, varit en kraftigt bidragande orsak lill det förbättrade nykterhetstillståndet. Det torde icke kunna bestridas, alt ransonerings- och restriktionssystemet medfört

68

Kungl. Maj:ts proposition nr 242.

en minskning av alkoholmissbruket och medverkat till skapandet av en

nyktrare livsföring inom stora befolkningsgrupper. Med det sagda vill läns­

styrelsen dock ej ha uttalat den meningen, att allt är väl beställt med nyk-

terhetstillståndet inom vårt land. Behov av verksamma åtgärder från sam­

hällsmaktens sida för ett fortsatt kraftigare inskridande, i syfte att minska

alkoholkonsumtionen, förefinnes alltjämt. En betänklig företeelse är det un­

der senare åren ökade rusdrycksbruket bland ungdomen, och svårigheterna

att kunna effektivt bekämpa lönnbränning och olaga försäljning böra icke

förbises.

Länsstyrelsen är icke blind för att mot ett rusdrycksförsäljningssystem med

individuell utminuteringskontroll, beaktansvärda betänkligheter av folk-

psykologisk art kunna anföras, och systemet kan icke helt frånkännas viss

andel i orsakerna till den höga alkoholkonsumtion, som ännu förekommer

i vårt land. Det kan likväl icke vara tillrådligt, att i en så ömtålig och be­

tydelsefull samhällsangelägenhet vidtaga vittgående systemförändringar utan

att övertygande skäl föreligga för att de nya restriktionerna skulle komma

att få större nykterhetseffekt. Enligt länsstyrelsens mening är det synner­

ligen tveksamt om ett annat restriktionssystem, med utbyte av den indivi­

duella utminuteringskontrollen mot en högre spritbeskattning, skulle komma

att medföra avsett resultat i nykterhetsavseende. Förutom andra erinringar

mot ett sådant system vill länsstyrelsen framhålla, att det med stöd av hittills­

varande erfarenhet kan befaras att den höga beskattningen skulle komma att

framkalla och uppamma en synnerligen besvärande spritsmuggling, lönn­

bränning och andra lagöverträdelser.

Landsföreningen för folkngkterhet utan förbud anför bland annat:

En starkt höjd beskattning, som för den mindre bemedlade delen av befolk­

ningen verkar som ett förbud mot lojal handel, kommer otvivelaktigt att be­

traktas som en klasslag, vållande höggradig förbittring. Då dessutom smugg­

lare, hembrännare och langare vid ett mycket högt prisläge i den lagliga

handeln helt visst bliva i tillfälle att underbjuda denna, torde många med­

borgare, som nu äro laglydiga, utan större betänklighet beträda olagliga

vägar.

ökningen av spritskatterna av statsfinansiella skäl håres i regel av allmän­

heten med vida större jämnmod, än örn motivet till ökningen är rent nykter -

hetspolitiskt — detta bland annat av den anledningen, att folk inser, dels att

skattestegring av fiskaliska skäl kan vara nödvändig, dels att en sådan ej kan

drivas hur långt som helst, emedan den, då den överskridit en viss gräns,

kommer att motverka sitt eget syfte, så att statens inkomst blir mindre i stället

för större.

Liknande synpunkter som de nyss anmärkta ha kommit till uttryck jämväl

i andra yttranden. Sålunda anför exempelvis länsstyrelsen i Norrbottens län:

Ur de synpunkter länsstyrelsen har att företräda såsom ansvarig för den

allmänna ordningen måste det ses med glädje att det danska systemet och

hela den tankegång, som ligger bakom det, avvisats av revisionens flertal.

Sverige är nu en gång icke Danmark, och det skulle säkerligen icke gå att

få svenska folket att förstå och respektera ett system, som vill främja nyk­

terheten genom att göra den lagliga spriten så dyr att en fattig majoritet

icke har råd att köpa den. Hembränning och smuggling, surrogattrafik m. m.

skulle med visshet tilltaga i oerhörd grad med ty åtföljande svårigheter för

polismyndigheterna, svårigheter som skulle bliva desto svårare att bemästra

ju mindre systemet stöddes av det allmänna rättsmedvetandet. Då revisionen

talar om faran för att hembränningen skulle »bli inrotad till följd av skatte-

Kungl. Maj:ts proposition nr 242-

69

stegringen på den legala spriten», så är härtill att tillägga att hembränningen redan håller på att bli inrotad vad detta län beträffar, och detta numera till stor del som följd av de höga spritskatter som redan införts. Man kan ej höja spritpriserna utöver en viss gräns utan att motverka sitt syfte; denna gräns är troligen redan överskriden.

Utan att i allo kunna godtaga revisionens uppfattning finner även samman­ slutningen av nykterhetsnämnder i Stockholms stad och län det gällande restriktionssystemet i allt fall för närvarande böra bibehållas. Sammanslut­ ningen yttrar sålunda bland annat:

Nykterhetsnämnderna ha i sin alkoholistvårdande verksamhet funnit, att bruket av alkohol — alkoholseden i samhällslivet — utgör en allvarlig fara för uppkomsten av alkoholism. Med hänsyn härtill bör samhället inrikta sina ansträngningar på att avlägsna ej blott missbruket utan även bruket av alkohol. I den mån detta låter sig göra medelst legislativa åtgärder böra sådana tillgripas. Erfarenheterna från andra länder, förnämligast Danmark, giva lysande vittnesbörd om att lagstiftningsåtgärder kunna på ett synnerli­ gen kraftigt sätt reducera alkoholkonsumtionen och därmed minska riskerna för uppkomst av alkoholism. Då emellertid sammanslutningen för sin del icke funnit sig kunna förorda de åtgärder — en starkt höjd spritbeskattning — som känneteckna de åsyftade ländernas lagstiftning, har detta sin grund däri, att förutsättningarna för uppkomsten av en olaga rusdryckshantering äro helt andra i Sverige än i Danmark. Först när det visat sig möjligt att ge­ nom olika åtgärder, bland annat genom en förändrad lagstiftning mot olovlig införsel av spritdrycker till riket samt ändamålsenligare organisering av tull­ verket och polisen, effektivt bekämpa den olaga rusdryckshanteringen kan frågan om mera avsevärda höjningar av spritskatterna på allvar upptagas till diskussion.

Styrelsen för aktiebolaget Vin- & spritcentralen anser sig visserligen icke böra uttala någon mening i principfrågan, huruvida det individuella kon­ trollsystemet bör utbytas mot hög spritdrycksbeskattning, men vill — under hänvisning bland annat till erfarenheten från andra länder, Finland och För­ enta staterna — ej underlåta att framhålla, hurusom en ytterligare ökning av spritskatterna kan leda till en stegring av den illegala handeln av sådan stor­ leksordning, att följden bleve en kännbar inkomstminskning för statsverket.

I avseende å tullverkets uppgift att bekämpa den olovliga införseln av sprit­ drycker finner sig jämväl generaltullstyrelsen böra erinra örn risken för ökad olaga hantering i vårt land under ett system med hög beskattning.

Önskemål om en övergång till det danska beskattnings- systemet lia, mer eller mindre bestämt, framförts allenast av nykterhets- folkets landsmöte, sammanslutningen av nykterhetsnämnder i Malmöhus län, stadsfullmäktige i Torshälla och Borgholm samt ett fåtal polismyndigheter.

Nylcterhetsfolkets landsmöte uttalade vid sammanträde den 1—den 3 mars 1935:

Erfarenheten har enligt nykterhetsrörelsens mening ådagalagt, att det icke är möjligt att förhindra uppkomsten av alkoholskador i samhället, så länge dryckesseden består. Nykterhetsrörelsen har därför av ålder hävdat den upp­ fattningen, att samhället icke endast bör inskrida direkt mot det rena miss­ bruket utan även motverka själva bruket. På samhällets åtgärder måste stål-

70

Kungl. Maj:ts proposition nr 242-

las kravet, att de icke hägna och skydda utan tvärtom pressa tillbaka och så

långt möjligt undanröja dryckesseden.

Landsmötet konstaterar med tillfredsställelse, att revisionen uttryckligen

betecknar det »icke som en brist utan såsom en förtjänst», örn försäljnings-

lagstiftningen äger förmåga att, »vid sidan av sina återhållande verkningar

med avseende å missbruket, bidraga till att minska det lojala alkoholbrukets

plats i samhällslivet».

I likhet med 1932 års kongress finner landsmötet, att vårt nuvarande re-

striktionssystem icke fyller de anspråk, som man från nyss angivna utgångs­

punkt har rätt att ställa på en alkohollagstiftning. Det hägnar och normerar

dryckesseden. Under dess bestånd har bruket spritts till förut oberörda kret­

sar. Det har under en lång följd av år visat sig oförmöget att minska den

totala spritdryckskonsumtionen i vårt land. Företagna undersökningar —

icke minst revisionens egna — ge däremot vid handen, att man i de länder,

där den bärande nykterhetspolitiska reformen utgjorts av en betydande pris­

förhöjning å rusdrycker, särskilt Danmark och England, åstadkommit en av­

sevärd minskning av alkoholkonsumtionen. Vid en jämförelse mellan er­

farenheten i de olika länderna bör därjämte bemärkas, att i Sverige vid sidan

om försäljningskontrollen vidtagits vissa åtgärder med obestridlig nykterhets-

effekt — särskilt alkoholistvården och desintresseringen av spritdryckshan-

deln —■ vilka så gott som helt saknas i de andra länderna.

Landsmötet beklagar, att revisionen icke tillbörligt beaktat dessa erfaren­

heter. Denna underlåtenhet är så mycket mera anmärkningsvärd, som re­

visionen ger uttryck åt allvarliga bekymmer över det faktum, att Sverige in­

nehar en plats i täten bland länder med hög spritdryckskonsumtion. Lands­

mötet håller nämligen före, att ifrågavarande erfarenheter av hög alkohol­

beskattning måste bli av betydelse för den nykterhetspolitiska utvecklingen

också i vårt land. Därför finner landsmötet det vara tillrådligt, att statsmak­

terna genom lämpliga skattehöjningar söka minska alkoholkonsumtionens

omfattning. Samtidigt bör utrönas, huruvida förutsättningar finnas för en

avveckling av sådana lagstiftningsbestämmelser, som visat sig ha skadliga

biverkningar.

Sammanslutningen av nykterhetsnämnder i Malmöhus län anför bland

annat:

Det är en gammal erfarenhet, att alkoholkonsumtionen är nära förbunden

med ekonomiska förhållanden och närmare bestämt med medborgarnas köp-

förmåga i förhållande till gällande spritpriser. Revisionen anser, att grun­

dad anledning icke föreligger att vänta en motsvarande gynnsam effekt av

ökade spritpriser i vårt land som ernåtts i Danmark och även i England.

Sammanslutningen vill erinra om de senaste årens konsumtionssiffror, som

visa att i Sverige gälla samma lagar som i utlandet. Under 1934 har allmän­

hetens köpkraft ökats samtidigt som rusdryckskonsumtionen också ökats

och därmed jämväl alkoholskadorna. Detta samband mellan köpkraft och

spritkonsumtion låter förmoda, att en ökning av spritpriserna i vårt land

skulle ha en effekt i samma riktning som den haft i Danmark och i England.

— Revisionen avstyrker en hög spritdrycksbeskattnings genomförande under

nu rådande förhållanden och menar, att de nykterhetspolitiska skäl, som xiii

skulle betinga införandet av en sådan, icke skulle medföra allmän respekt

för den nya ordningen och lojal efterlevnad av de därav betingade lagbestäm­

melser. Dessa farhågor torde vara mindre befogade.

Polischefen i Boden uttalar, att en förbudslagstiftning är den enda effek­

tiva i syfte att vinna en verklig folknykterhet. Vill man söka andra utvägar,

Kungl. Maj.ts proposition nr 242-

71

vöre måhända — förutom annat — en mycket hög rusdrycksbeskattning, i

förening med upphävande av den individuella kontrollen och motboks-

systemet, ägnad att leda i rätt riktning.

En ändring av gällande restriktionssystem för utminuteringen i så måtto,

att tilldelningsbegränsning komme att föreskrivas endast be­

träffande missbrukare, har förordats i ett fåtal yttranden från vissa

polismyndigheter m. fl.

Länsstyrelsen i Norrbottens län — som diskuterat möjligheterna för en

sådan anordning och härvid funnit de av herr Ljungdahl anförda skälen

för en dylik lösning vara i åtskilligt beaktansvärda — avstyrker emellertid

en ändring i denna riktning. Länsstyrelsen anmärker sålunda:

Ett system med individuell kontroll samt fri inköpsrätt för alla, beträffan­

de vilka skäl till begränsning ej förelågo, praktiserades till en början av sy­

stembolaget i Göteborg. Erfarenheterna lära emellertid ha uppvisat detta

systems svårhanterlighet. När efter fall av missbruk några friinköpsrätter

måste begränsas, uppstod strax en irriterad stämning; den ena efter den

andra begärde att på förhand få veta vad man rimligen kunde få köpa, i stäl­

let för att bliva utsatt för åtgärder i efterhand. Det finns knappast skäl att

antaga, att ett nytt försök i samma riktning skulle giva något bättre resultat.

Den obegränsade inköpsrätten komme säkerligen att betraktas med sneda

och avundsamma blickar från alla deras sida som saknade den och tyckte

sig vara utan påtagliga anmärkningar i nykterhetsavseende. Irritationen hos

den stora del av spritkonsumenterna, som bleve föremål för begränsning,

skulle bliva utbredd och ett bristande förtroende för hela organisationen spri­

das i motsvarande mån.

Sammanslutningen av nykterhetsnåmnder i Stockholms stad och län

som jämväl avstyrker ransoneringssystemets upphävande — erinrar, att miss­

nöjet bos dem, som finge sin inköpsrätt begränsad på grund av bristande

skötsamhet i nykterhetshänseende eller i övrigt ådagalagda asociala egenska­

per eller — en grupp som förmodas bliva ganska talrik — på grund av bris­

tande skötsamhet i ekonomiskt hänseende, komme att bliva större, därest

den lagstadgade maximikvantiteten bortfölle för flertalet inköpsberättigade,

än under nuvarande ordning. Resultatet skulle alltså bliva ökad irritation

mot försäljningslagstiftningen.

I huvudsaklig överensstämmelse med herr Ljungdahl finner länsstyrelsen i

Blekinge län, att nykter betsnämnderna skulle vara i högre grad än

systembolagen skickade att handlägga frågor rörande tilldelning inom utmi­

nuteringen.

Jämväl länsstyrelsen i Jämtlands lån samt några polismyndigheter anse en

undersökning påkallad rörande möjligheterna för en dylik anordning.

En tidigare omnämnd reservant inom socialstyrelsen anför, att det svenska

systemet är att betrakta såsom ett icke behövligt förmynderskap och att

andra linjer bort undersökas än de två alternativ, som varit föremål för re­

visionens överväganden. Enligt reservantens mening vore det beklagligt,

örn tillämpningen av lagbestämmelserna alltjämt skulle ankomma på oan-

72

Kungl. Maj:ts proposition nr 242.

svänga personer hos enskilda företag i stället för att anförtros åt ansvariga

befattningshavare i offentlig tjänst.

Styrelsen för Sveriges motboksinnehavares riksorganisation uttalar bland

annat följande:

Den s. k. individuella kontrollen, ransoneringen, mattvånget och därmed

förbundna restriktioner, övervaknings- och spioneriukaser jämte övriga på

administrativ väg tillkomna påfund böra slopas samt kontrollstyrelsens och

systembolagens s. k. nykterhetspolitiska verksamhet avvecklas. Nykterhets-

vården och därmed sammanhängande spörsmål böra läggas i vederhäftigare

händer samt ledas och regleras efter helt andra principer än för närvarande.

Fördelaktigt vore, att ifrågavarande verksamhet underställdes socialstyrel­

sen, som redan har en särskild byrå för ärenden rörande nykterhetsvården.

För att förhindra missbrukare av sprit att göra sina inköp lika obehindrat

som anmärkningsfria förbrukare kan lämpligen legitimationsbevis utfärdas

för en var, som icke på i författningen noga angivna grunder skall förvägras

sådant.

Inköp av spritdrycker och vin bör fastslås såsom en varje oförvitlig, till

viss ålder kommen medborgares rättighet, i stället för att såsom nu vara be­

roende på systembolags eller viss myndighets gunst och nåd. Denna rättig­

het skulle förvisso kraftigt bidraga till att beröva spriten dess lockande och

förledande karaktär av förbjuden frukt och därigenom verka nykterhetsfräm-

jande.

Införandet av det s. k. danska systemet med avsevärt höjda spritpriser

skulle enligt vår uppfattning endast tjäna till att uppmuntra den nu flore­

rande smugglingen och hembränningen samt öka alla därav följande skade­

verkningar i moraliskt och socialt hänsende. Enda sättet att verkligen få

bukt med denna kräftskada i samhällskroppen torde vara att sänka priserna

på spritdrycker, särskilt de inhemska, brännvin och punsch, till sådan nivå,

att nämnda hanteringar icke längre bliva lönande.

Vad angår utskänkningsrestriktionerna framgår av det nyss

anförda, att bestämmelser om måltidstvång och kvantitetsbegränsning av­

styrkts av Sveriges motboksinnehavares riksorganisation. Förslaget om lega-

lisering av måltidstvånget har jämväl i övrigt mötts av en viss kritik i ytt­

randena. En avvisande hållning härutinnan intages sålunda av sex länssty­

relser, stadsfullmäktige i fyra städer, Sveriges hotell- och restaurangpersonals

förbund samt ett antal polismyndigheter.

Länsstyrelsen i Blekinge län anför:

Måltidstvånget och i sammanhang därmed begränsningen av utskänknings-

kvantiteterna ha vid författningsförslagets utformande ansetts vara betydelse­

fulla led i strävandet mot spritdrycksmissbruket. Det synes kunna ifrågasät­

tas, om denna åsikt, särskilt vad angår måltidstvånget, verkligen är hållbar.

Tidsandan, den allmänna uppfattningen numera rörande spritdrycksmissbru-

kets förkastlighet, de höga utskänkningspriserna och förbudet mot utskänk­

ning till gäst, som visar sig berörd av starka drycker, äro också värda beak­

tande i detta sammanhang och torde vara starka faktorer att räkna med, när

det gäller bestämmelser av nu ifrågavarande art. Med skäl har från den lojala

allmänhetens sida framförts missnöje över att, om man vid besök å restau­

rang, exempelvis för att åhöra musik, vill förtära någon spritdryck, detta icke

låter sig göra utan intagande av en besöket fördyrande måltid. Länsstyrelsen

är av den uppfattningen, att åtminstone det förkastliga måltidstvånget nu-

Kungl. Maj:ts proposition nr 242.

73

mera kan utgå ur lagstiftningen utan att nykterheten därigenom kommer att

lida någon skada. Genom en dylik lättnad skulle därjämte undvikas många

frestelser för utskänkningshandhavarna att se mellan fingrarna med iaktta­

gandet av hithörande bestämmelser. Givetvis bör dock egentligt brännvin

icke få utskänkas annat än i sammanhang med verkliga måltider.

Liknande erinringar framställas jämväl av länsstyrelserna i Kristianstads,

Skaraborgs, Gävleborgs, Västernorrlands och Norrbottens län samt av stads­

fullmäktige i Stockholm, Eskilstuna, Strängnäs och Kristianstad.

Sveriges hotell- och restaurangpersonals förbund anför:

Måltidstvånget bör slopas och en viss ranson utan detta tvång tillåtas.

Egentligt brännvin bör dock alltjämt utskänkas endast i samband med mat.

Införandet av måltidstvånget betingades på sin tid av knappheten på spiritu­

osa. När icke längre detta motiv förelåg, uppgavs såsom skäl för måltids-

tvångets bibehållande, att det fördyrade restaurangbesöken för allmänheten

och på det sättet verkade restriktivt; den enskilde hade icke råd att ofta be­

söka restaurang. Något annat godtagbart skäl har heller icke kunnat upp­

visas för måltidstvångets bibehållande. Sedan denna anordning begynte till-

lämpas 1916—1917 ha spritpriserna emellertid stigit så avsevärt, att de över­

tagit måltidstvångets fördyrande uppgift. Av kontrollstyrelsen och även

av vissa systembolag har gjorts gällande, att måltidstvånget är behövligt ur

kontrollsynpunkt. Denna synpunkt saknar realitetsvärde. Detta kan var

och en, som är insatt i det restaurangtekniska, intyga. Från vissa håll fram-

hålles med skärpa, att spritdrycker icke böra förtäras å restaurang annat än i

samband med måltid. Om brännvin undantages, intages emellertid ingen

sprit i samband med måltid, utan ettel* måltiden. Det är svårt för att inte

säga omöjligt att se, att det skulle vara mera skadligt, om en person, som för­

tärt sin middag i hemmet, därefter uppsöker en restaurang för att dricka 10

centiliter spirituosa än om han ätit sin middag på restaurangen och därefter

dricker samma kvantitet.

Måltidstvånget har sålunda icke längre någon praktisk mission att fylla.

Det hindrar emellertid folk ur medelklassen och därunder att till förströelse

besöka restaurangerna och uppfattas allmänt såsom ett av omständigheterna

icke påkallat tvång.

Förslagets bestämmelser i förevarande del tillstyrkas emellertid uttryckli­

gen på vissa håll, såsom exempelvis av kontrollstyrelsen och socialstyrelsen,

samt lämnas i flertalet yttranden utan erinran i sak.

I några yttranden framhålles vikten av, att konsumtionen av spritdrycker

ytterligare nedbringas, och förordas för sådant ändamål en viss prisför­

höjning vid sidan av de av revisionen i övrigt föreslagna restriktionerna.

Uttalanden i sådan riktning lia gjorts av bland andra länsstyrelserna i Öster­

götlands och Hallands län, sammanslutningen av nykter het snämnder i Väster­

bottens län samt en reservant inom socialstyrelsen.

Av vad jag förut anfört framgår, att jag ansett en ny försäljningslagstift-X>epar(emen<«-

ning motiverad med hänsyn till de ofullkomligheter av skilda slag, som ut­

märka den gällande rusdrycksförsäljningsförordningen. Jag har emellertid

härmed ingalunda avsett, att den nya lagstiftningen skulle medföra någon

74

mera väsentlig omläggning av de grunder, varpå den nuvarande ordningen

vilar.

Enligt min mening finnes ingen anledning att frångå det system med

individuell kontroll och på förhand begränsad tilldelning, som i vårt land

sedan snart 20 år tillbaka tillämpats i fråga om utminuteringen. Det torde

vara allmänt erkänt, att införandet av detta system på sin tid medförde en

mycket avsevärd förbättring i fråga om det grövre alkoholmissbruket. Sam­

tidigt inträdde också en betydande nedgång i konsumtionen av spritdrycker.

Man har emellertid på vissa håll velat göra gällande, att nedgången i sprit-

dryckskonsumtionen väsentligen förorsakades av andra omständigheter än

försäljningsrestriktionerna och att systemets verkningar i avseende å alko­

holmissbruket varit allenast av övergående natur. På det hela taget skulle

systemet efterhand ha visat sig ur nykterhetssynpunkt vara mera till skada

än till gagn, i det att den individuella kontrollen och det därmed förenade

ransoneringssystemet funnits ägnade att utbreda och befästa bruket av

alkohol samt att främja förekomsten av olaga hantering. Man har erinrat

om den fortgående stegringen av motboksantalet, örn det förhållandet att

spritdryckskonsumtionen i vårt land, räknat per invånare, alltjämt är högre

än i flertalet andra länder och under lång tid hållit sig på en i stort sett

oförändrad nivå, örn det under senare år tilltagande fylleriet på landsbyg­

den och bland ungdomen, om förekomsten av olaga spritdryckshantering

o. s. v. Det har också framhållits, att den betydande förbättring i nykter-

hetstillståndet, som ostridigt inträtt sedan tiden före världskriget, icke är

något enbart för vårt land utmärkande utan med ungefär samma styrka

gjort sig gällande även i länder utan nämnvärd nykterhetslagstiftning.

Det är otvivelaktigt riktigt, att den allmänna förbättringen i nykterhets-

tillståndet i vårt land under senare tid i väsentlig grad är att tillskriva änd­

rade levnadsförhållanden, förändrad inställning till alkoholbruket och åt­

skilliga andra omständigheter, vilka icke ha något samband med försälj-

ningslagstiftningen. Å andra sidan är jag emellertid också övertygad örn,

att det för utminuteringen gällande restriktionssystemet medverkat till den­

na gynnsamma utveckling och att detsamma alltjämt har en betydelsefull

uppgift att fylla, då det gäller att motverka överdrivet bruk av alkohol. Ett

upphävande av den individuella utminuteringskontrollen och det därmed

förbundna ransoneringssystemet skulle med all säkerhet medföra en icke

önskvärd tillbakagång i riktning mot tidigare förekommande missförhål­

landen. Enligt min åsikt bör en sådan åtgärd därför icke tagas under

övervägande med mindre än ett annat och bättre restriktionssystem kun­

nat utfinnas såsom ersättning för det nu tillämpade. Att ett system med myc­

ket hög alkoholbeskattning skulle ha möjligheter att i vårt land, liksom fallet

varit i Danmark och England, starkt minska den genomsnittliga konsumtio­

nen, är jag böjd för att antaga. Däremot är det tvivelaktigt, om det socialt

mest skadliga bruket i tillnärmelsevis samma grad skulle nedbringas. Då det

danska systemet dessutom rullar upp svårlösta frågor rörande skattebördans

rimliga fördelning, och då stora delar av den svenska allmänheten torde stå

Kungl. Maj:ts proposition nr 242.

Kungl. Maj:ts proposition nr 242.

75

mycket avböjande gentemot denna metod att främja folknykterheten, synas alldeles övervägande skäl tala för revisionens ståndpunkt, att en ersättning för vårt nuvarande restriktionssystem icke kan sökas i ett system med kraftigt stegrad alkoholbeskattning.

Jag vill emellertid icke bestrida, att det rådande utminuteringssystemet även kan ha varit förenat med vissa nackdelar. I detta hänseende må fram­ hållas, att det föreliggande förslaget avser att avhjälpa sådana olägenheter, som kunnat sammanhänga därmed, att utformningen av systemet tilläven­ tyrs icke varit den bästa möjliga eller att det på vissa håll kunnat brista i tillämpningen därav. Genom förändrad organisation av systembolagen, bestämmelser som möjliggöra mera enhetliga riktlinjer för den individuella kontrollen, införandet av rätt till s. k. efterhandsköp m. m. torde härutinnan kunna vinnas förbättringar i förhållande till den nu gällande ordningen.

Vad angår påståendet, att det rådande utminuteringssystemet skulla vara ägnat att utbreda och befästa bruket av alkohol, finner jag det icke alldeles uteslutet, att denna uppfattning kan äga ett visst fog. Verkningarna här­ utinnan torde emellertid stundom ha överdrivits, och i varje fall synes en dylik tendens icke böra motverkas genom ett frångående av restriktions- principen, utan fastmera genom förbättring av det nuvarande systemets ut­ formning och tillämpning. Vill man emellertid på ett mera avgörande sätt komma till rätta med själva bruket av alkohol, torde man främst ha att söka påverka allmänhetens inställning till detta bruk, och härvid torde företrädes­ vis andra utvägar böra anlitas än lagstiftningen. Det synes mig likväl icke uteslutet, att systembolagen genom en förnuftig tillämpning av restriktions- systemet och måhända också genom en lämpligt anordnad upplysnings­ verksamhet skola kunna bidraga till att bruket av alkohol erhåller min­ skad omfattning i samhället eller i allt fall inriktas mot mindre skadliga former.

Av en ledamot inom revisionen ävensom i några yttranden har fram­ hållits, att den individuella kontrollen borde handhavas av nykterhetsnämn- derna i stället för av systembolagen. En dylik omläggning skulle förutsätta en fullständig omorganisation av nykterhetsnämnderna och kan redan av sådan anledning icke komma under övervägande utan att en särskild utred­ ning härom verkställes. Då systembolagen bedriva sin ifrågavarande verk­ samhet i nära samarbete med nykterhetsnämnderna, är det för övrigt ovisst, örn överhuvud taget någon fördel skulle stå att vinna genom en omläggning i föreslagen riktning. Jag utgår fördenskull från att systembolagen även framdeles skola bibehållas vid samma uppgifter som hittills.

Vad angår utskänkningsrestriktionerna finner jag mig på de skäl, som av revisionen anförts, böra tillstyrka, att bestämmelser örn måltidstvång och kvantitetsbegränsning bibehållas jämväl under den nya ordningen.

76

Kungl. Maj:ts proposition nr 242.

Förutsättningar för rätt till ^minutering m. m.

Revisionens förslag.

Revisionens förslag förutsätter, att riket skall vara indelat i detaljhandels-

omraden, därvid varje län såsom regel skall utgöra ett detaljhandelsområde

(3 kap. 1 §). För vart och ett av dessa detaljhandelsområden skall finnas

ett systembolag (3 kap. 2 §). Sådant bolag skall antagas av länsstyrelsen för

tid intill dess länsstyrelsen annorlunda förordnar (6 kap. 1 §).

Enligt förslaget förvärvar ett bolag, som sålunda antages såsom system­

bolag, därmed ensamrätt till utminutering inom detaljhandelsområdet, och

denna rätt skall gälla tillsvidare utan särskild tidsbegränsning (3 kap. 2 och

3 §§ samt sid. 146 i betänkandet). Emellertid skall bolaget ej efter gottfia-

nande äga anordna utminutering var som helst inom detaljhandelsområdet;

förslaget stadgar härutinnan, att utminutering må äga rum i stad, köping

eller municipalsamhälle, där utminutering bedrivits under år 1934, samt

jämväl eljest i stad, köping eller municipalsamhälle, där invånarantalet upp­

går till minst 5,000. På systembolaget skall ankomma att, med iakttagande

av denna begränsning och efter kontrollstyrelsens godkännande, besluta an­

gående utminuteringsställenas antal och förläggning. (3 kap. 3 §.) Försla­

get stadgar i övrigt, att rätt till utminutering ej må överlåtas (3 kap. 4 §).

Såsom framgår vid en jämförelse med den nu gällande ordningen — var-

utinnan torde få hänvisas till min tidigare framställning — innebära de nu

återgivna bestämmelserna i förslaget en avvikelse från motsvarande före­

skrifter i rusdrycksförsäljningsförordningen bland annat såtillvida, att rätt

till utminutering icke vidare skall förutsätta annat tillstånd från länsstyrel­

sens sida än som kan sägas ligga däri, att systembolag skall antagas av läns­

styrelsen. Icke heller förutsätter förslaget i fråga om utminutering något

medgivande från de kommuner, där försäljningsställen skola vara inrättade.

Rätten till utminutering skall vidare icke längre vara begränsad till vissa

tidsperioder och icke vara underkastad sådana inskränkningar med hänsyn

till försäljningsställenas antal och förläggning eller rörelsens bedrivande, som

för närvarande kunna fastställas på förslag av vederbörande försäljningskom-

muner.

Förslaget om upphävande av den kommunala bestäm­

manderätten i fråga om utminuteringen grundas väsent­

ligen därpå, att kommunernas vetorätt icke längre ansetts ha någon nämn­

värd uppgift att fylla samt att kommunernas rätt att bestämma villkor för

utminuteringens bedrivande ansetts förenad med betydande olägenheter. Vad

angår den kommunala vetorätten anför revisionen sålunda bland annat:

I stort sett torde de förväntningar ha infriats, som man på sin tid ställde

på den kommunala vetorätten och vilka kommo till uttryck i ett uttalande

av särskilda utskottet vid 1853—1854 års riksdag, att man därigenom kunde

»från den mindre stadgade delen av befolkningen avlägsna lockelser och till-

Kungl. Maj:ts proposition nr 242.

77

fällen till missbruk av starka drycker». Förutsättningen för denna gynn­ samma verkan var, att försäljning utminuteringsvis från andra kommuner icke ägde rum i större omfattning till kommuner med försäljningsförbud. Denna förutsättning gällde också för stora delar av vårt land vid den tid­ punkt, då det kommunala vetot först infördes. Kommunikationsväsendet var outvecklat oell landsbygden hade på grund härav dåliga förbindelser med städerna, dit brännvinshandeln i regel var förlagd. Under senare hälften av 1800-talet bröts emellertid landsbygdens isolering genom utvecklingen av kommunikationsväsendet. Härvid kommer i betraktande icke blott den stör­ re lättheten för köpare på landsbygden att komma till städerna och verk­ ställa inköp utan även de ökade möjligheterna att erhålla spritdrycker ge­ nom försändning å järnväg och framför allt med posten. Efterhand upp­ kom också en betydande försändning av spritdrycker till olika delar av landsbygden från enskilda spirituosahandlare och en del systembolag, vilket föranledde upprepade klagomål och framställningar. Genom en kungörelse den 21 december 1904 (nr 69) infördes i anledning härav förbud mot post­ befordran av paket, innehållande brännvin eller, andra brända eller destille­ rade spirituösa drycker. Härigenom torde emellertid icke ha åstadkommits någon nämnvärd inskränkning i försändningen av spritdrycker till kommu­ ner med försäljningsförbud. Möjligheten att försända dylika drycker på järnväg var nämligen orubbad och utnyttjades i mycket stor utsträckning både av de enskilda spirituosahandlarna och av vissa systembolag; sålunda var det ej ovanligt, att stora partier spirituosa skickades från försäljnings­ ställena till långt avlägsna bygder. Langning och salning fingo härigenom en synnerligen stor omfattning.

Dessa förhållanden föranledde nykterhetskommittén att i det förslag, som sedermera lades till grund för nu gällande förordning, upptaga ett stadgan­ de, att systembolagen — vilka enligt förslaget ensamma ägde bedriva utmi- nutering — icke skulle få försända spritdrycker utom den kommun, där bo­ lag utövade sin verksamhet. Kommittén anförde till stöd för detta förslag, att en av de ledande grundsatserna i brännvinslagstiftningen vore, att bränn- vinsförsäljning icke finge inom en kommun utövas utan särskilt medgivande av kommunal myndighet. Härav syntes det kommittén följa, att brännvins- försäljning icke finge utövas på sådant sätt, att försäljare i strid med lag­ stiftningens anda inom annan kommun så att säga utövade filialförsäljning, ty något annat kunde man knappast kalla den regelbundna utlämning, som dagligen ägde rum vid många järnvägsstationer av dit ankomna spritdrycks- försändelser. En utväg till förekommande av detta missförhållande syntes vara, att bolagen förhindrades att i sin verksamhet gå utöver gränserna för den kommun, där de fått tillstånd att utöva försäljning. I överensstämmelse med kommitténs förslag stadgades också ett dylikt förbud i 45 § 3 mom. rus- drycksförsäljningsförordningen. Denna bestämmelse kunde emellertid upp­ rätthållas endast under några få år. Bestämmelsen ledde sålunda till att kundkretsen inom sådana delar av landet, där utminutering icke förekom och dit alltså ej heller försändning fick ske, i stor utsträckning använde ombud för inköpens verkställande. Detta ombudssystem föranledde sådana vådor genom langning av spritdrycker, att förbudet mot försändning till annan kommun än bolagskommunen upphävdes år 1922. Dock fingo bolagen icke verkställa försändning utom respektive kontrollområden, och förbudet mot postbefordran av dylika drycker bibehölls alltjämt.

Det nu anförda torde visa, att lagstiftarens strävanden att genom speciella åtgärder lokalt begränsa utminuteringen av spritdrycker och vin icke kun­ nat fullföljas på grund av k o m munikationsväsendets utvec k- i i n g, vilken så småningom undanröjt de till en början gynnsamma förut-

78

Kungl. Maj:ts proposition nr 242.

sättningarna för de kommunala utminuteringsförbuden. Denna tendens har

påskyndats och förstärkts under det sista årtiondet genom den fortgående

omvandlingen av landsbygdens kommunikationsförhållanden på grund av

bussväsendet.

En annan omständighet under senare tid, som i hög grad medverkat till

att minska det kommunala vetots betydelse i fråga örn utminuteringen, är

det individuella kontrollsystemet. Vetorätten tillkom för att

från den mindre stadgade delen av befolkningen undanröja möjligheten till

missbruk. Samma syfte ligger emellertid även till grund för den individuella

utminuteringskontrollen. En av de viktigaste anledningarna till att detta

system infördes var, att den kommunala vetorätten visat sig otillräcklig i

kampen mot missbruket och att därför mera verksamma åtgärder voro av

nöden. Örn detta var förhållandet för omkring 20 år sedan, gäller det up­

penbarligen i än högre grad numera.

I detta sammanhang må också erinras, att det för tillämpningen av det

individuella kontrollsystemet visat sig nödvändigt att hänvisa varje köpare

att göra sina inköp hos ett visst bolag, och att bolagen i följd härav fått sig

anvisade bestämda områden för sin försäljning, s. k. kontrollområden. Detta

förhållande torde kraftigt lia bidragit till att hos allmänheten utplåna den

gamla uppfattningen örn försäljningen såsom lokaliserad till en viss kommun

och i stället framkalla den åskådningen, att försäljningen är en hela kontroll­

områdets angelägenhet och bolagskommunen allenast sätet för det härför er­

forderliga organet. I överensstämmelse härmed anse sig icke blott de som

bo i bolagskommunen utan även övriga inom kontrollområdet bosatta per­

soner, vilka erhållit inköpstillstånd, ha berättigade anspråk på att få verk­

ställa sina inköp i enlighet med dessa tillstånd utan att vara underkastade

särskilda hinder och svårigheter.

Revisionen erinrar vidare, att den kommunala vetorätten under de senaste

årtiondena alltmera förlorat i betydelse såsom återhållande moment i fråga

om inrättande av utminuteringsställen. Tillämpningen av det kommunala

vetot i fråga om utminuteringen under senare tid har sålunda så långt ifrån

givit till resultat en minskning av antalet kommuner med sådan försäljning,

att det tvärtom särskilt under de sista åren kunnat förmärkas en tydlig

strömning bland kommuner, där försäljning tidigare icke fått bedrivas, att

söka få till stånd utminuteringsrätt i en eller annan form. Att utminute-

ringsorternas antal icke ökat starkare än som skett har, enligt vad revisio­

nen uppgiver, sin förklaring däri, att övriga instanser vid rättighctsfrågornas

prövning varit mera återhållsamma än de kommunala myndigheterna.1

Revisionen fortsätter:

Revisionens undersökningar ha givit vid handen, att det icke i nämnvärd

omfattning ägt rum någon växling av utminuteringskommunerna utan i stäl­

let råder en ganska fast ordning härutinnan, i det att, bortsett från en viss

stegringstendens, de kommuner, som medgivit inrättande av utminuterings-

ställe, i stort sett varit desamma under de senaste 20 åren. Av de 124 kom­

muner, där utminutering bedrevs under år 1914, lia allenast sju avstått från

utminuteringsrätt och av dessa ha fem sedermera åter blivit utminuterings-

orter. Enligt revisionens mening är alltså den prövning, som från de kom­

munala myndigheternas sida ägnas åt frågor om beviljande av oktroj för re­

dan bestående utminuteringsförsäljning, numera i allt väsentligt av endast

1 Jämför härutinnan närmare betänkandet sid. 265 och 266.

Kungl. Maj:ts proposition nr 242.

79

formell art och erbjuder icke något verkligt värde från den uppfattningen, att det är önskligt att antalet försäljningsorter inskränkes.

Revisionen konstaterar å andra sidan, att de kommunala myndigheterna på många håll ägnat ingående uppmärksamhet åt befogenheten att föreslå in­ skränkningar i fråga om utminuteringens bedrivande samt uppställt villkor i detta avseende, som inneburit restriktioner utöver de i rusdrycksförsälj- ningsförordningen angivna. De kommunala myndigheterna ha sålunda med för länsstyrelsen bindande verkan kunnat föreslå exempelvis höjning av mi­ nimiåldern för rätt till inköp, sänkning av den lagstadgade maximikvantite- ten för kundkretsen i dess helhet eller för vissa kategorier av personer, maxi- mering av vininköp samt förbud mot utminutering till kvinnor, till personer som åtnjuta understöd av allmänna medel eller som brista i försörjnings­ plikt eller som häfta för ogulden skatt till stat eller kommun eller för pen­ sionsavgifter, ävensom till militärer, som bo i logement.

Med avseende å dylika för utminuteringen stadgade särskilda villkor fram­ håller revisionen, att det ofta visat sig att dessa villkor icke motsvarat rådan­ de uppfattningar hos övriga kommuner inom kontrollområdet, i det att vill­ koren stundom ansetts vara icke tillräckligt vittgående och i andra fall klandrats såsom alltför ingripande.

Revisionen erinrar, hurusom spörsmålet örn den kommunala bestämmande­ rättens anordnande varit föremål för behandling vid flera riksdagar under 1920-talet utan att emellertid ha föranlett någon lagstiftningsåtgärd. Efter att (sid. 267—269) ha redogjort för en av 1926 års rusdryckslagstiftnings- beredning verkställd undersökning i ämnet anför revisionen för egen del:

Revisionen är ense med 1926 års beredning därutinnan, att den gällande ordningen, enligt vilken de kommunala myndigheterna i bolagskommunen äga besluta om tillstånd till utminutering och villkoren därvid icke blott för den egna kommunen utan även för andra kommuner, numera måste be­ traktas såsom synnerligen otillfredsställande. Skall den lokala bestämman­ derätten alltjämt fortbestå i dessa hänseenden, bör den tillkomma icke en enda kommun utan hela det område, som beröres härav. Enligt revisionens mening kan man emellertid icke nå fram till en mera tillfredsställande lös­ ning härutinnan genom införande av omröstningar inom kontrollområdena, oavsett den principiella inställningen till en dylik anordning. Även om frå­ gan, huruvida försäljning skulle få äga rum eller ej inom området, jämförel­ sevis lätt •— om ock med betydande kostnader —■ kunde avgöras på detta sätt, skulle det tydligen erbjuda synnerligen stora svårigheter att tillbörli­ gen beakta alla de skiftande, i vissa fall rent motsatta villkor, som kunde framställas rörande försäljningens bedrivande. Icke heller torde det kunna ifrågakomma att överflytta denna bestämmanderätt till landstingen, särskilt som härigenom de nykterhetspolitiska synpunkterna skulle komma att menligt påverka landstingens egentliga länskommunala arbetsuppgifter. Och även örn man funne en lämplig form för utövandet av den vetorätt, som direkt eller indirekt skulle tillkomma invånarna i kontrollområdena eller länen, hän- tyda erfarenheterna av vetorättens tillämpning under de sista årtiondena på att härmed icke skulle vara mycket vunnet i nykterhetsavseende med hänsyn i första hand till kommunikationsväsendets utveckling men därjämte även till det förhållandet, att man alldeles icke kan utgå från att en sådan ordning skulle gynna tillkomsten av nykterhetsfrämjande åtgärder.

80

Kungl. Maj:ts proposition nr 242.

Revisionen har på grund härav kommit till den uppfattningen, att den lo­

kala självbestämningsrätten i fråga örn utminuteringen, såsom förhållande­

na utvecklat sig, icke längre bör utövas i hittills praktiserade eller ifrågasatta

former. Den fasthet, som organisationen av utminuteringen erhållit, och

den jämförelsevis ringa betydelse, som den kommunala vetorätten numera

har såsom ett medel att framkalla nykterhetsgagnande åtgärder i fråga om

utminuteringen, föranleder revisionen att föreslå, att kommunernas hittills­

varande befogenheter i detta hänseende upphöra samt att grunderna för ut-

minuteringens organisation och bedrivande fastslås i själva förordningen och

sålunda bestämmas av Kungl. Majit och riksdagen såsom svenska folkets

representation.

Till förmån för en sådan anordning tala även andra vägande skäl. Den

kommunala bestämmanderätten innebär, att kommuner med systembolag

träffa avgöranden för egna och övriga kommuners räkning. Enligt revisio­

nens förslag skall antalet systembolag minskas från för närvarande 121 till

30. Om detta förslag genomföres och den nuvarande ordningen i fråga om

bolagskommunernas inflytande bibehålies, skulle sålunda ett 30-tal kommu­

ner äga meddela bindande föreskrifter för de övriga 2,500 kommunerna. En

sådan ordning bör enligt revisionens mening icke komma i fråga.

Vidare bör uppmärksammas, att systembolagen enligt revisionens förslag

skola omorganiseras på ett genomgripande sätt även i fråga örn styrelsens

sammansättning, varigenom de bliva än bättre skickade än hittills för sin

uppgift att vara organ för den samhälleliga nykterhetsvården. I detta sam­

manhang bör också erinras om de av revisionen föreslagna länsnykterhets-

nämnderna, vilka avses skola få ett betydande inflytande på systembolagens

verksamhet.

Det bör därjämte beaktas, att även revisionens förslag ger utrymme åt ett

kommunalt inflytande på utminuteringens handhavande, vars betydelse icke

bör underskattas. Det är visserligen icke en del primärkommuner utan lands­

tingen, som kunna göra sig gällande, och detta inflytande blir icke direkt

utan indirekt. Landstingen skola nämligen enligt revisionens förslag erhålla

befogenhet att tillsätta ledamöter såväl i systembolagen som i länsnykterhets-

nämnderna. Denna ordning behöver emellertid icke innebära försämringar

ens från den utgångspunkten, att försäljningslagstiftningen bör handhas i nära

samförstånd med de lokala myndigheterna. Landstingen mäste nämligen

anses bättre företräda de lokala önskemålen inom hela kontrollområdet än

bolagsstädernas fullmäktige, och landstingens möjligheter att _ genom sina

representanter i bolagsstyrelserna fortgående övervaka försäljningens bedri-

vande torde gott kunna uppväga den nuvarande sporadiska kommunala be­

slutanderätten vid oktrojtillfällena.

Revisionen erinrar i detta sammanhang vidare, att de i 3 kap. 3 § före­

slagna bestämmelserna erhållit en utformning, som behörigen tillgodoser de

hittillsvarande kommunala önskemålen rörande utminuteringsställenas för­

läggning. Dessa bestämmelser skulle sålunda kunna sägas innebära, att hu­

vudresultatet av utvecklingen på ifrågavarande område stadfästes genom di­

rekt i författningen upptagna regler om de orter, där utminuteringsställe må

inrättas.

Att förslaget icke inrymmer möjlighet för kommunerna att i fortsättningen

utöva ett lagstadgat inflytande på de särskilda villkoren för utminuteringens

bedrivande finner revisionen däremot mahända vara ägnat att framkalla en

81

viss tvekan. Enligt revisionens mening innebär denna omläggning emeller­

tid icke någon förlust i nykterhetsavseende. Revisionen anför sålunda:

Det finnes anledning antaga, att den föreslagna organisationen för utminu-

teringen kommer att bättre än den nuvarande tillgodose nykterhetssynpunk-

terna. Revisionen erinrar i detta hänseende örn sina förslag rörande ändring

i bolagsstyrelsernas sammansättning och inrättande av länsnykterhetsnämn-

der. Men även bortsett härifrån, synes det icke böra råda tvekan om, att

den föreslagna anordningen skänker garantier för att vid handläggningen av

ärenden om utminutering nykterhetssynpunkterna komma att för landet i

dess helhet bliva kraftigare företrädda än vad nu är fallet, även om en del

lokala bestämmelser av restriktiv karaktär komme att försvinna. Såsom

en betydande vinst av den föreslagna omläggningen måste i varje fall betrak­

tas, att det därigenom blir möjligt att undgå såväl en olikformighet i tillämp­

ningen, vilken lätt kunnat te sig såsom godtycke,^ som även mindre välbe­

tänkta villkor rörande försäljningen, vilka äro svåra eller rent av omöjliga

att genomföra, samt en mången gång alldeles icke gagnelig politisering av

ifrågavarande nykterhetsspörsmål.

Vad revisionen sålunda anfört torde böra sammanställas med ett av revi­

sionen i annat sammanhang gjort uttalande. I samband med sin undersök­

ning rörande orsakerna till förekomsten i vårt land av en utbredd olaga sprit-

hantering anför revisionen sålunda (sid. 136 och 137) bland annat följande.

En omständighet, som i sin mån torde lia bidragit till att främja olaglig

spritdryckshantering, är att man pa sina håll tillämpat avstängningsförfa-

rande i form av skattestreck eller åldersstreck med större stränghet än klok­

heten bjudit, om vederbörlig hänsyn tagits endast till vad ur nykterhetssyn-

punkt varit påkallat. Det är också möjligt, att den i olika delar av landet

praktiserade generella nedsättningen av maximitilldelningen under den i

lagen stadgade kvantiteten, fyra liter i månaden, vidgat den olagliga mark-

naden för spritvaror såväl genom den minskade tillgängen pa lagligen till-

handahållna spritdrycker som ock därigenom att den sålunda starkt fram­

trädande olikheten i fråga om tilldelningen inom olika kontrollomraden ver­

kat nedbrytande på aktningen för hela försäljningslagstiftningen.

Beträffande de i 3 kap. 3 § föreslagna grunderna för utminute-

ringsställenas förläggning framhåller revisionen närmare, att

det i och för sig kunde ha varit mera rationellt att som villkor för inrättan­

de av nytt utminuteringsställe uppställa fordran på ett visst antal motboks-

innehavare i stället för, såsom föreslagits, viss folkmängd. Av praktiska

skäl har revisionen dock stannat vid det senare alternativet. Genom verk­

ställda undersökningar säger sig revisionen ha funnit, att om befolknings­

siffran icke sättes lägre än till 5,000, garanti skulle föreligga för att ett

tillämnat utminuteringsställe från förläggningsorten och trakten däromkring

komme att tillföras så stort antal kunder, att dess inrättande blir ekono­

miskt försvarligt.

Det må framhållas, att den av revisionen föreslagna anordningen under

nuvarande befolkningsförhållanden, skulle medföra, att 13 kommuner kun­

na komma i fråga såsom nya utminuteringsorter. Sex av dessa äro förorter

eller grannsamhällen till Stockholm, Göteborg, Jönköping och Sundsvall.1

1

Djursholms stad, Hagalunds municipalsamhälle, Mölndals shill, Älvsborgs municipalsamhälle,

Huskvarna stad och Skönsbergs municipalsamhälle.

Hiliana till riksdagens protokoll 19:17. 1 sami. Nr 212.

Kungl. Maj:ts proposition nr 242.

6

82

Kungl. Maj:ts proposition nr 242.

— Enligt revisionens mening skulle det i dylika fall på grund av närheten

till utminuteringsställen i huvudorten, vara skäligen betydelselöst, om utmi-

nutering komme till stånd eller ej. De övriga sju orterna äro Tranås och

Sandviken, för vilka båda orter rätt till utminutering är meddelad och un­

der år 1937 väntas komma att tagas i bruk, samt Mjölby, Nässjö, Avesta,

Ludvika och Kiruna. I Nässjö och Kiruna var för åren 1934—1936 och i

Kiruna är för år 1937 tillstånd meddelat till inrättande av utlämningsställe,

ehuru tillståndet ej tagits i bruk. Förslaget medför i övrigt, att nu befintliga

utminuteringsställen (med utminuteringsregister och lager) skulle behöva

nedläggas å följande fyra orter, nämligen Tågarp, Dalby, Lövestad och

Östraby, alla i Malmöhus län.

Revisionen uttalar, att utöver den begränsning i fråga om inrättande av

nya utminuteringsställen, som ligger i kravet på viss folkmängd m. m., yt­

terligare villkor synas böra uppställas i syfte att en sådan åtgärd ej må före­

tagas utan att vägande skäl därför föreligga. Det kan sålunda enligt revi­

sionens mening tänkas, att förhållandena äro sådana å den ort, där utminu-

teringsställe föreslås skola inrättas, att försäljningen ej kan handhas på ett

ur social synpunkt tillfredsställande sätt. Jämväl ur ekonomisk synpunkt

kan en prövning vara befogad. Av dessa skäl förordar revisionen, att sy­

stembolags beslut om inrättande av nytt utminuteringsställe eller ändrad

förläggning av sådant försäljningsställe skall underställas kontrollstyrelsen

för godkännande. Av liknande skäl skall enligt 6 kap. 10 § första punkten i

förslaget systembolag icke heller utan kontrollstyrelsens medgivande kunna

nedlägga utminuteringsställe.

Beträffande förutsättningarna i övrigt för rätt till

utminutering yttrar revisionen:

Med hänsyn till att systembolagen enligt 3 kap. 1 och 2 §§ i förslaget

skola organiseras efter länsindelningen, har revisionen ansett sig böra för­

orda, att prövningen i avseende å antagande av systembolag fortfarande

skall tillkomma^ länsstyrelserna såsom närmast förtrogna med de personliga

och lokala förhållanden, som kunna vara av betydelse vid dessa frågors av­

görande. Kravet på att bolagen ej skola inrättas efter olika principer i skil­

da delar av landet torde i erforderlig grad bliva tillgodosett, därest Kungl.

Majit, på sätt revisionen förutsätter, med stöd av förslagets 6 kap. 16 §

kommer att fastställa gemensamma grunder för systembolagens bolagsord­

ningar.

Enligt 17 § 2 mom. rusdrycksförsäljningsförordningen meddelas för när­

varande detaljhandelsrättighet åt systembolag för ett eller flera, högst tre

kalenderår. Denna tidsbegränsning sammanhänger bland annat med att

ett systembolag enligt rusdrycksförsäljningsförordningen.i viss mån alltjämt

är knutet till viss kommun och erhåller oktroj efter medgivande från kom­

munal myndighet att under viss tid bedriva försäljning i kommunen. I

revisionens förslag är emellertid bolagets anknytning till viss kommun bort­

tagen och det kommunala inflytandet inskränkt till frågan örn ett förefint­

ligt bolags rätt att i kommunen bedriva utskänkning och vissa därmed sam­

manhängande villkor. Härtill kommer vidare, att redan under det nuva­

rande systemet möjligheten till ombyte av bolag efter en oktrojperiods ut­

gång i ganska hög grad visat sig sakna piaktisk betydelse. Denna möjlig-

83

het har nämligen blott i undantagsfall utnyttjats, och då så skett, har det

nya bolaget övertagit det gamlas organisation, så att ombildningen i själva

verket inskränkt sig till förändringar i företagets ledning. För sådant ända­

mål synes det emellertid icke vara nödvändigt, att en ny bolagsbildning äger

rum. På grund av det nu anförda och då en begränsning av bolagens verk­

samhetstid till ett visst antal år kan medföra vissa osäkerhetsmoment vid

rörelsens bedrivande, föreslår revisionen, att bolagen skola antagas för tid

intill dess länsstyrelsen annorlunda förordnar. Ett systembolag skall alltså

enligt förslaget bedriva sin verksamhet såsom en permanent institution till

dess beslut fattas om dess upphörande. Detta kan exempelvis inträffa på

grund av att Kungl. Maj:t enligt 3 kap. 1 § i förslaget förordnat örn upp­

delning av bolagets detaljhandelsområde i flera dylika områden. Däremot

har revisionen icke avsett, att ett systembolag skall upphöra med sin verk­

samhet och ersättas med ett annat av den anledningen, att bolaget icke hand­

haft sin verksamhet på ett lämpligt sätt. I sådant fall kan i stället rättelse

ske genom ändringar i bolagsstyrelsens sammansättning.

Reservationer.

Två av revisionens ledamöter ha avgivit reservationer såvitt angår förslaget

om den kommunala bestämmanderättens upphävande i fråga om utminute-

ringen.

Herr Ljunggren (sid. 566—586) finner sig sålunda icke på de skäl, som

majoriteten anfört, ha blivit övertygad om lämpligheten av att nu slopa den

kommunala bestämmanderätten vare sig helt och hållet, såsom föreslagits be­

träffande utminuteringen, eller delvis, såsom majoriteten avsett i fråga om

utskänkningen. Den anmärkningen mot gällande ordning, att den kommunala

bestämmanderätten knutits till bolagsförsäljningskommunen och att övriga av

försäljningen berörda kommuner icke erhållit medinflytande, finner reser­

vanten visserligen vara riktig, men denna brist kan och bör enligt hans me­

ning avhjälpas. Det förslag som reservanten i sådant hänseende framställer,

kan såvitt angår utminuteringen sägas innebära i huvudsak följande.

För rätt till utminutering av spritdrycker och vin skall alltjämt erfordras

särskilt tillstånd. Ansökan härom skall såsom hittills ingivas till länsstyrelsen.

Tillstånd meddelas för en tid av fyra år. På sätt majoriteten föreslagit bör

utminutering få äga rum endast i stad, köping eller municipalsamhälle, där

utminutering bedrivits under år 1934 eller där antalet invånare uppgår till

minst 5,000. Länsstyrelsen, icke systembolaget, skall äga besluta örn antalet

utminuteringsställen och deras förläggning, dock först sedan kommunerna i

stadgad ordning lämnats tillfälle att yttra sig. I sistnämnda hänseende bör

gälla, att länsstyrelsen omedelbart skall ha att infordra yttranden från full­

mäktige i den eller de kommuner, där utminutering är avsedd att äga rum.

Innan fullmäktige avgiva yttrande böra jämväl kommunens nykterhetsnämnd

samt magistrat, respektive kommunalnämnd börås. Har ansökan örn till­

stånd till utminutering inom viss kommun blivit av fullmäktige avstyrkt, skall

utminutering därstädes ej kunna medgivas. För det fall att ansökan örn till­

stånd till utminutering ej avstyrkts av fullmäktige i samtliga kommuner, som

ansökningen avser, skall det åligga länsstyrelsen att i viss ordning tillkänna-

Kungl. Mcij:ts proposition nr 242.

Kungl. Maj:ts proposition nr 242.

giva, att alla inom länet vid kommunala val röstberättigade, vilka önska örn röstning i ärendet, skola ingiva anmälan härom. Därest mer än en tiondel av hela antalet röstberättigade sålunda anmält sig, skall länsstyrelsen ha att föranstalta om omröstning, avseende frågan, huruvida utminutering under följande oktrojperiod må bedrivas inom länet eller icke. Därest mer än halva antalet röstande avstyrkt utminutering inom länet, skall tillstånd härtill ej kunna meddelas. Har icke tillräckligt antal röstberättigade anmält sig eller har vid verkställd omröstning icke mer än halva antalet röstande avstyrkt anordnande av utminutering, skall länsstyrelsen infordra yttrande över an­ sökningen från länsnykterhetsnämnden samt sedermera överlämna handlin­ garna till landstingets lagtima möte för dess yttrande. Om ansökningen där­ efter blivit av landstinget avstyrkt, må densamma icke bifallas av länssty­ relsen.

Herr Johanson (sid. 587) ansluter sig i huvudsak till vad herr Ljunggren sålunda yttrat. Beträffande landstingens befattning med frågor om utminu­ tering finner han sig emellertid ej kunna biträda förslaget, såvitt landstinget därigenom tillagts vetorätt. Däremot finner han det lämpligt, att länssty­ relsen inhämtar ett rådgivande yttrande från landstinget såväl som från läns­ nykterhetsnämnden.

Yttrandena.

Särskilda uttalanden i anledning av revisionens förslag om upphävan­ de av kommunernas bestämmanderätt i fråga om ut- minuteringen förekomma i ett 90-tal yttranden. Härvid tillstyrkes förslaget helt av kontrollstyrelsen, socialstyrelsen, 12 länsstyrelser, stadsfull­ mäktige i sex städer, landstingens förvaltningsutskott i två län, Svenska stads­ förbundets styrelse, Systembolagsföreningarnas förtroendenämnd, landsför- eningen för folknykterhet utan förbud och åtta sammanslutningar av nyk- terhetsnämnder.1

En jämkning i förslagets bestämmelser av innebörd bland annat, att full­ mäktige i vederbörande kommun bör beredas tillfälle att avgiva yttrande i fråga örn ulminuteringsställenas antal och förläggning, förordas av tre läns­ styrelser samt jämväl i några andra utlåtanden. I ett och annat fall föreslås, att vederbörande kommun skulle äga avgiva yttrande innan rätt till utminu­ tering upplåtes.

Ä andra sidan avstyrkes revisionens förslag av länsstyrelsen i Västerbottens län och Nykterhetsfolkets landsmöte samt — mer eller mindre bestämt och i större eller mindre omfattning — i 17 yttranden från stadsfullmäktige, tre yttranden från kommunalfullmäktige och 13 yttranden från nykterhets- nämndssammanslutningar. I vissa av de nu berörda yttrandena synes avstyr­ kandet närmast vara grundat på önskemål om fortsatt möjlighet för kommu­ nerna att kräva fullgjord skattebetalning såsom villkor för rätt till inköp. I ett par andra fall lägges huvudvikten vid att särskild åldersgräns alltjämt må

1 Åtta andra dylika sammanslutningar ha underlåtit att framställa någon erinran i denna del.

Kungl. Maj:ts proposition nr 242.

85

kunna föreskrivas inom viss kommun. I ett och annat yttrande göres över­

huvud intet avslagsyrkande men uttalas tvekan beträffande revisionens stånd­

punkt. På några håll slutligen — särskilt i yttranden från vissa nykterhets-

nämndssammanslutningar — uttalas, att den nuvarande ordningen ej i allo

kan anses tillfredsställande, och föreslås av sådan anledning ändringar i un­

gefärlig överensstämmelse med vad herrar Johanson och Ljunggren inom re­

visionen förordat.

Socialstyrelsen uttalar, att den olikformiga, stundom såsom godtycklig upp­

fattade tillämpning av författningsbestämmelserna, vilken möjliggjorts sär­

skilt genom den kommunala medbestämmanderätten, allt emellanåt visat sig

framkalla irritation samt missnöje med systemet överhuvud och en viss benä­

genhet även hos eljest oförvitliga medborgare att överträda givna föreskrifter.

Den fastare rättsliga reglering, som revisionen i förevarande hänseende för­

ordat, torde enligt styrelsens åsikt komma att ur nykterhetssynpunkt medföra

fördelar.

Länsstyrelsen i Västmanlands län, som anför liknande skäl för bifall till

revisionens förslag, tillägger, att försäljningsbestämmelser, fastställda i själva

förordningen eller enligt dess anvisningar av central myndighet, måste förut­

sättas bliva noggrannare övervägda och därmed också kunna göra anspråk

på större auktoritet än restriktioner, antagna av en tillfällig stadsfullmäktige­

majoritet.

Systembolagsföreningarnas förtroendenämnd gör bland annat gällande, att

den kommunala bestämmanderätten i olika avseenden visat sig utgöra hinder

för en ur nykterhets- och andra synpunkter ändamålsenlig utformning av

lagtillämpningen.

Landstingets förvaltningsutskott i Örebro län erinrar, att de enskilda eller

kommunala intressen, som höra samman med avgöranden i oktrojfrågor, fler­

städes på ett störande och stötande sätt skjutits i förgrunden vid kommunala

val. Om ett enhetligt system skapades och avgörandena träffades centralt,

skulle enligt utskottets mening en välbehövlig avspänning komma till stånd

och nykterhetsfrågan övergå till att bliva en riksfråga.

Stadsfullmäktige i Umeå uttala tillfredsställelse med förslaget, enär däri­

genom undanröjes den orättvisa, som ansetts uppstå till följd av försäljnings-

kommunens rätt att bestämma för hela kontrollområdet.

Liknande synpunkter som de nu berörda återfinnas i flera av de övriga ytt­

randen, som innefatta ett tillstyrkande av förslaget.

Länsstyrelsen i Västerbottens län anför:

Det mest anmärkningsvärda i revisionens betänkande är otvivelaktigt an­

greppet mot den kommunala självbestämningsrätten. Denna bestämmande­

rätt skulle försvinna i fråga örn utminuteringen men bibehållas när det gäller

utskänkningen. På det sättet vill revisionen förebygga »den icke gagneliga

politisering av nykterhetsfrågan», som förekommit. Samtidigt vill emellertid

revisionen i ökad utsträckning påkalla landstingens medverkan på detta om­

råde, vilket icke utesluter möjlighet för en politisering av frågan även i denna

församling.

Närmaste anledningen till revisionens förslag att kommunerna skola från­

tagas sin bestämmanderätt i utminuteringsfrågor är uppenbarligen den, att

86

Kungl. Maj.ts proposition nr 242.

åtskilliga kommuner gjort bruk av sin lagliga rätt att införa vissa begränsnin­

gar i rusdrycksförsäljningen. Dessa begränsningar anses ha åstadkommit en

ojämnhet och en olikformighet i lagstiftningens tillämpning, som revisionen

funnit mindre lämplig.

De inskränkande bestämmelser, som under flera år tillämpats vid de bå­

da västerbottniska bolagen ha vunnit gillande inom samtliga till dessa kon­

trollområden hörande landskommuner, vilka icke önskat några förändrin­

gar i berörda avseenden. Inom kommunalfullmäktige i flera socknar ha

enhälliga uttalanden till förmån för ett bibehållande av dessa begränsningar

avgivits. Länsstyrelsen kan därför icke finna det av behovet påkallat att

på detta område genomföra den uniformitet för hela landet, som revisio­

nen synes eftersträva. En sådan kommer, örn den genomföres, att lända tili

betydande skada inom detta län.

Ngkterhetsfolkets landsmöte har förklarat sig anse en bestämmelse, som

förhindrar inrättandet av utminuteringsställen på landsbygden välbetänkt,

men har bestämt velat motsätta sig, att utminuteringsställen skola kunna in­

rättas i vissa större samhällen mot dessas egen vilja.

Stadsfullmäktige i Kungälv påyrka för den händelse den kommunala be­

stämmanderätten i fråga om utminuteringen skall upphävas dels att full­

gjord skattskyldighet stadgas såsom villkor för rätt till spritinköp, dels att

staten åtager sig att svara för ordningens upprätthållande inom försäljnings-

kommunerna.

Stadsfullmäktige i Arboga åberopa såsom skäl för bibehållande av kom­

munernas bestämmanderätt i fråga örn utminuteringen, att kommunerna

själva i form av fattigvård, barnavård och nykterhetsvård få vidtaga åtgär­

der för lindrande av eventuella skadeverkningar av alkoholförtäring.

Av revisionen föreslagna grunder i fråga om inrättande av ut­

minuteringsställen ha jämväl ur andra synpunkter än som sam­

manhänga med frågan om den kommunala bestämmanderätten föranlett

vissa erinringar i yttrandena. Sålunda anför länsstyrelsen i Stockholms län:

Revisionen synes ha alltför mycket betonat den ekonomiska synpunkten

och därför förlagt godkännande i fråga om utminuteringsställens antal

och förläggning till kontrollstyrelsen, såsom varande mera förtrogen med

bolagens ekonomiska ställning. Länsstyrelsen anser, att viktiga synpunkter

i lokalt hänseende jämsides härmed böra tagas i beaktande, särskilt ord-

ningssynpunkten. Då länsstyrelsen med sin ortskännedom torde vara bättre

ägnad att överväga sistnämnda synpunkter samt det med säkerhet kan för­

väntas, att bolagen själva komma att iakttaga den ekonomiska synpunkten,

vilken givetvis jämväl kommer att beaktas av länsstyrelsen, synes godkän­

nande böra lämnas av länsstyrelsen. Vederbörande kommun bör erhålla

tillfälle att genom något sitt organ yttra sig i frågan.

Av liknande skäl finner länsstyrelsen i Skaraborgs län det böra ankomma

på länsstyrelsen att pröva beslut om inrättande, flyttande eller nedläggande

av utminuteringsställe.

Länsstyrelsen i Kristianstads län erinrar, hurusom det kan tänkas, att

systembolag underlåter att förlägga utminuteringsställe till plats, där utminu-

tering skäligen kan anses böra anordnas. För sådant fall synes det länssty-

Kungl. Maj:ts proposition nr 242.

87

reisen lämpligt, att länsstyrelsen ägde befogenhet att på framställning av

kommun eller efter dess hörande förordna örn inrättande av utminuterings-

ställe.

Polischefen i Ludvika förordar, att kontrollstyrelsen för hela riket må be­

stämma örn utminuteringsställenas antal och förläggning. Inrättande å viss

ort av utminuteringsställe drager med sig ökad handelsomsättning i allmän­

het. Enligt polischefens uppfattning lia styrelseledamöterna i systembolagen

med insikt härom motarbetat förläggning av utminuteringsställe till annan

ort än där bolaget har sitt säte.

Länsstyrelsen i Uppsala län ansluter sig till ett av stadsfullmäktige i Upp­

sala framställt förslag örn skyldighet att, innan beslut fattas örn inrättande,

flyttning eller nedläggande av utminuteringsställe, bereda fullmäktige i den

kommun, vari utminutering skall bedrivas eller bedrives, tillfälle att fram­

lägga sina synpunkter och önskemål.

Kontrollstyrelsen anför:

Kontrollstyrelsen vill påpeka, att styrelsen icke genom sin ämbetsförvalt­

ning äger särskilda förutsättningar att bedöma lämpligheten av föreslagen

förläggning av utminuteringsställe. Denna fråga synes kontrollstyrelsen vara

en angelägenhet av övervägande lokal natur, och skulle i något fall av­

görande träffas, vilket från de synpunkter och intressen, styrelsen har att

tillgodose, måste anses olämpligt, äger styrelsen såsom uppsiktsmyndighet

över bolagen möjlighet att åvägabringa rättelse. Kontrollstyuelseji finner för­

denskull ifrågavarande föreskrift om styrelsens prövning av frågor rörande

försäljningsställenas antal och förläggning icke oundgängligen erforderlig,

enär någon risk eller olägenhet icke synes vara förbunden med att ge bolagen

själva befogenhet att bestämma i dylika frågor.

I ett antal yttranden uttalas vidare missnöje med förslaget i vad däri­

genom förklarats, att utminuteringsställe kan förläggas allenast till vissa när­

mare angivna orter.

Länsstyrelsen i Gotlands län finner särskilda villkor härutinnan överhuvud

vara obehövliga. Liknande anmärkningar lia framställts jämväl från andra

håll. Sålunda anför exempelvis länsstyrelsen i Malmöhus län:

Särskilda förhållanden lia kunnat medföra, att municipalordning ej in­

förts. Att den omständigheten att orten ej är ett municipalsamhälle skall

utgöra ett absolut hinder för bibehållande och inrättande av utminutering,

synes därför vara mindre tilltalande. Länsstyrelsen kan ej anse att något

verkligt bärande skäl finnes för det ingrepp i bestående förhållanden som

ifrågavarande bestämmelse skulle medföra för därav berörda kommuner.

I andra yttranden föreslås möjlighet till undantag från förslagets bestäm­

melser, då särskilda omständigheter därtill föranleda; befogenheten härut­

innan tänkes skola ankomma antingen på länsstyrelsen, kontrollstyrelsen

eller systembolaget.

Slutligen förordas bland annat av de landskommuner i Malmöhus län, där

till indragning föreslagna utminuteringsställen finnas inrättade, att rubbning

i nu bestående förhållanden ej bör vidtagas.

I anslutning till sistnämnda yrkanden föreslår kontrollstyrelsen sådan

lindring av ifrågavarande bestämmelse, alt utminutering ma äga rum i kom-

88

Kungl. Maj:ts proposition nr 242.

Departements­

chefen.

mun, där sådan försäljning bedrivits under år 1934, samt i stad, köping

eller municipalsamhälle med minst 5,000 invånare.

Revisionen synes mig ha anfört vägande skäl för uppfattningen, att det

icke längre kan anses behövligt eller lämpligt alt upprätthålla principen örn

kommunernas bestämmanderätt i fråga om utminuteringen. Den utväg, som

två reservanter anvisat för att i viss mån tillmötesgå kritiken av den nuva­

rande ordningen, synes vara så invecklad, att den icke torde vara fram­

komlig. Med denna uppfattning och på i huvudsak de skäl, som revisionen

i övrigt anfört, är jag beredd tillstyrka, att systembolag utan särskild tids­

begränsning skall äga rätt att driva utminutering inom sitt detaljhandelsom-

råde i och med att bolaget av länsstyrelsen antagits såsom systembolag. Up­

penbart är, att rätten till utminutering icke bör kunna av bolaget överlåtas.

Jag kan även i stort sett ansluta mig till revisionens förslag rörande grun­

derna för utminuteringsställenas förläggande. I ett par avseenden synes emel­

lertid förslaget härutinnan böra underkastas jämkning. Jag anser det så­

lunda utan olägenhet ur nykterhetssynpunkt kunna medgivas, att utminute-

ringsställe alltjämt må bibehållas å ort, där sådant försäljningsställe på grund

av vederbörligt tillstånd funnits inrättat under år 1937. Stadgandet i försla­

gets 3 kap. 3 § första stycket bör alltså ändras därhän, att utminutering för­

klaras kunna äga rum å ort, där utminuteringsställe funnits inrättat år 1937,

samt därjämte i* stad, köping eller municipalsamhälle med minst 5,000 in­

vånare. Det må framhållas, att det av mig föreslagna undantaget i fråga örn

orter, där utminuteringsställen under år 1937 funnits inrättade, icke har av­

seende å orter, där under sagda år funnits s. k. ntlämningsställen, oavsett om

tilläventyrs tillstånd skulle ha meddelats att å dylik ort inrätta ett verkligt ut­

minuteringsställe. I anslutning till vad kontrollstyrelsen anfört finner jag

det vidare kunna överlämnas åt systembolagen att besluta om utminuterings­

ställenas antal och förläggning utan skyldighet för bolagen att härutinnan

inhämta kontrollstyrelsens godkännande. Då det är att förvänta, att bolagen

i hithörande frågor skola beakta såväl ordningssynpunkter som tillbörliga

önskemål från kommunernas sida, anser jag det däremot obehövligt, att

dessa frågor, på sätt i några utlåtanden föreslagits, dragas under länsstyrel­

sens prövning eller hänskjutas till kommunerna för yttrande. I överensstäm­

melse med vad jag nu anfört torde ändring böra ske jämväl beträffande före­

skrifterna i 3 kap. 3 § andra stycket samt i 6 kap. 10 § första punkten.

I vissa yttranden ha framställts önskemål om att utminuteringsställen skulle

kunna förläggas jämväl till orter av annat slag än som i förslaget angivits

ävensom att initiativ till inrättande av utminuteringsställen skulle, uteslu­

tande eller i särskilda fall, tillkomma annan än systembolag. Då något verk­

ligt behov av dylika bestämmelser mig veterligen icke förefinnes, anser jag

mig emellertid ej på denna punkt böra föreslå någon ändring i förslaget.

I anslutning till bestämmelserna i 3 kap. 3 § vill jag slutligen framhålla,

att åt dessa icke synes böra givas sådan tolkning, att ett efter år 1937 inrättat

utminuteringsställe ovillkorligen skulle behöva nedläggas enbart av den anled­

ning, att invånarantalet å orten sedermera tilläventyrs nedgår under 5,000.

Kungl. Maj:ts proposition nr 242.

89

Huvudgrunder för utminuteringens handhavande.

Revisionens förslag.

Beträffande de närmare villkoren för utminuteringens

handhavande har förut anmärkts, att gällande ordning härutinnan i be­

tydande omfattning utformats med stöd av kontrollstyrelsens anvisningar till

systembolagen. De bestämmelser, som i förevarande hänseende meddelats i

rusdrycksförsäljningsförordningen, äro också tämligen knapphändiga samt

innebära i huvudsak följande.

Det är bolagen uttryckligen förbjudet att utminutera rusdrycker till perso­

ner, som icke fyllt 21 år, ävensom till vissa angivna kategorier av alkohol­

missbrukare m. fl. (34 §). Utminutering må i övrigt äga rum endast till den,

som hos systembolag skriftligen anmält sig vilja inköpa rusdrycker (29 §).

Göres anmälan av kvinna eller av någon, som saknar stadigt hemvist, skall

bolaget pröva, huruvida och med vilka förbehåll utminutering må ske (30 §

andra stycket). I andra fall skall bolaget, »därest bolaget eljest finner ut­

minutering ------------ kunna äga rum», tillställa sökanden motbok för inköp

av rusdrycker (30 § första stycket). Spritdrycker må såsom regel ej till nå­

gon utminuteras i större myckenhet än fyra liter i kalendermånaden; dock

äger bolag, om särskilda skäl därtill äro, på skriftlig framställning medgiva

köparen rätt att för visst tillfälle inköpa större myckenhet (48 §).

I kontrollstyrelsens anvisningar till systembolagen anföres —■ under hän­

visning till det allmänna stadgandet i 63 § rusdrycksförsäljningsförordningen

örn åliggande att ordna försäljningen så, att därmed åstadkommes så ringa

skada som möjligt —- att bolagen icke endast äga rätt att i samtliga fall verk­

ställa prövning av motboksansökningar utan även måste anses förpliktade där­

till. I avseende å denna prövning framhålles, att rätten till erhållande av-

motbok måste anses »begränsad av hänsynen till de verkningar av individu­

ell eller social art, som enligt bolagets välgrundade mening bleve resultatet

av densammas utlämnande». Härvid sägas företrädesvis två synpunkter böra

vara vägledande. Dels måste såvitt möjligt utrönas, örn det är sannolikt, att

vederbörande, därest han erhåller rätt att inköpa rusdrycker, kommer att

bruka dessa på ett måttligt och ur social synpunkt anmärkningsfritt sätt, dels

bör den ungefärliga kvantitet av särskilt spritdrycker fastställas, som veder­

börande, med hänsyn till den sociala miljö i vilken han lever och hans per­

sonliga förhållanden i övrigt, rimligen kan anses behöva inköpa för sig och

sitt hushåll.

I anvisningarna utvecklas ingående de närmare grunder, som enligt kon­

trollstyrelsens mening böra följas vid prövningens verkställande. Jag torde

härutinnan få hänvisa till det utdrag ur anvisningarna, som intagits å sid.

114—117 i revisionens betänkande. Av intresse i detta sammanhang äro

jämväl de föreskrifter, som kontrollstyrelsen utfärdat angående bolagens sam­

arbete med nykterhetsnämnder m. fl., angående fortlöpande kontroll över

90

Kungl. Maj.ts proposition nr 242.

kundkretsen samt om extra tilldelning. Även i dessa avseenden torde jag få

hänvisa till betänkandet (sid. 117—122).

Betydelsen av den praxis, som sålunda utvecklats på grundval av före­

skrifter vid sidan av rusdrycksförsäljningsförordningen, framgår därav, att

avslag å motboksansökningar, respektive indragning av motböcker, i ett

alldeles övervägande antal fall plägat ske av andra orsaker än som enligt rus-

drycksförsäljningsförordningen utgöra grund för avstängning från inköp.1

Erinras må vidare om det förut berörda förhållandet, att endast en mindre

del av bolagens kundkrets medgivits verkställa inköp intill den i rusdrycks-

försäljningsförordningen angivna maximigränsen. Härutöver må nämnas,

att motböcker blott undantagsvis plägat utlämnas till personer under 25 år.2

Revisionens förslag i hithörande delar innebär i korthet följande.

Utminutering må äga rum allenast till den, som av systembolag erhållit till­

stånd att inköpa rusdrycker. Under det att motboksansökning för närvaran­

de kan göras hos vilket systembolag som helst, skall enligt förslaget tillstånd

meddelas av sökandens hemortsbolag, d. v. s. systembolaget i det detaljhan-

delsområde, som omfattar hans kyrkobokföringsort. (4 kap. 1 §.) Tillstånd

att inköpa rusdrycker må icke meddelas den, som ej fyllt 21 år (4 kap. 2 §).

Om det av särskild anledning kan befaras, att inköp av rusdrycker skall län­

da till skada för köparen eller annan, må inköp ej medgivas eller ock de in­

skränkningar i inköpen stadgas, som finnas påkallade. Prövning, huruvida

dylik åtgärd bör företagas, skall särskilt äga rum i vissa uppräknade fall,

däribland även fall, som för närvarande skola föranleda ovillkorlig avstäng­

ning. (4 kap. 3 §.) I övrigt skall hemortsbolaget i fråga om spritdrycker,

med hänsyn till köparens ålder och levnadsförhållanden, fastställa den hög­

sta myckenhet, som må av honom inköpas. Denna myckenhet må ej över­

stiga fyra liter för kalendermånad. Den må emellertid uttagas jämväl efter

månadens utgång, dock ej senare än sex månader därefter. S. k. extra till­

delning skall alltjämt kunna medgivas, om särskilda skäl därtill äro. (4 kap.

4 §.) — Gällande rusdrycksförsäljningsförordning stadgar förbud mot ut­

minutering bland annat till personer, beträffande vilka nykterhetsnämnd

förordnat örn förbud i sådant hänseende. En motsvarande föreskrift åter­

finnes jämväl i revisionens förslag, dock att befogenhet att meddela förbud

avsetts skola tillkomma länsnykterhetsnämnd (4 kap. 10 §). Enligt förslaget

skall kontrollstyrelsen äga utfärda närmare föreskrifter i de avseenden, var­

om nu är fråga (4 kap. 16 §).

Revisionen uttalar, att huvudprincipen i gällande ordning för utminuterin-

gen är, att särskilt tillstånd från systembolag erfordras för att utmi-

nuteringsvis få inköpa rusdrycker. Enligt revisionens mening ha erfarenhe­

terna av denna anordning varit övervägande goda. Revisionen finner icke

heller några bärande skäl för en ändring härutinnan ha blivit framförda.

Emellertid anmärker revisionen, att ifrågavarande huvudregel icke kommit

i Jämför härutinnan tabellen å sid. 153 i betänkandet.

8 Jämför betänkandet sid. 170.

Kungl. Maj:ts proposition nr 242.

91

till klart uttryck i gällande rusdrycksförsäljningsförordning. Denna brist

avser revisionen att avhjälpa genom stadgandet i förslagets 4 kap. 1 §. Re­

visionen säger sig därigenom vilja »fastställa, att det icke föreligger en all­

män medborgerlig rätt till inköp utminuteringsvis av spritdrycker och vin

utan att befogenheten härtill är beroende av prövning, som vederbörande

systembolag har att utöva å det allmännas vägnar».

Vad angår föreskriften att tillstånd skall meddelas av hemortsbolaget erin­

rar revisionen, att nuvarande praxis varit den, att det verkliga avgörandet i

fråga om motboksansökningar ankommit å hemortsbolaget, även där ansök­

ningen avsett inköp hos annat bolag. Denna ordning har synts revisionen

vara den mest naturliga. Och revisionen anmärker, att varje anledning att få

tillståndsprövningen verkställd av annat bolag än hemortsbolaget bortfaller,

i händelse den kommunala bestämmanderätten, såsom revisionen föreslagit,

skall upphävas i fråga om utminuteringen.

Beträffande föreskriften i 4 kap. 3 §, att inköp ej må medgivas

i den mån skada därav kan förväntas uppkomma,

anför revisionen:

Alltsedan den individuella utminuteringskontrollens tillkomst har det varit

en huvudprincip vid prövningen av inköpstillstånd, att spritdrycker och vin

icke böra tillhandahållas missbrukare. Denna grundsats är en omedelbar

konsekvens av det allmänna syfte, som angivits i 63 § rusdrycksförsäljnings-

förordningen. Emellertid har därjämte i förordningens 34 § fastställts ut­

tryckligt förbud mot utminutering till vissa särskilt angivna grupper av alko­

holmissbrukare, nämligen återfallsfyllerister — d. v. s. sådana som under

de senaste två åren dömts till ansvar för fylleri minst två gånger — samt

personer som under de senaste tre åren dömts eller undergått bestraffning

för brott, begånget under inflytande av starka drycker, eller för olaga rus-

dryckshantering eller under samma tid undergått tvångsarbete eller vårdats

å allmän alkoholistanstalt, varit föremål för beslut om tvångsinternering å

sådan anstalt eller vårdats å vissa slag av anstalter för delirium tremens eller

annan alkoholsinnessjukdom.

Det är emellertid uppenbart, att denna uppräkning icke angiver mer än en

ringa del av dem som bruka alkoholhaltiga drycker till skada för sig eller

annan. I samtliga nu uppräknade fall gäller den förutsättningen för av­

stängning, att från annat samhällsorgan än systembolaget förekommit ett

ingripande mot vederbörande, grundat på ett i de flesta fall svårartat alko­

holmissbruk. Örn avstängning från inköpsrätt på grund av uppenbart alko­

holmissbruk icke skulle lia företagits av systembolagen i andra fall än de

nu anförda, skulle bolagen få anses lia på ett mycket otillfredsställande sätt

fullgjort sin uppgift att förebygga alkoholskador.

Att de ovillkorliga avstängningsbestämmelserna dock blivit utformade på

detta sätt sammanhänger med att nykterhetskommitténs förslag utgick från

att systembolagen icke .skulle ha den uppgift att förebygga alkoholskador,

som de fingo i den slutligen antagna förordningen. Samhällets skydds-

intresse skulle i stället tillgodoses dels av s. k. kontrollnämnder och dels av

nykterhetsnämnderna. Då riksdagen sedermera ej biträdde förslaget örn in­

rättande av kontrollnämnder utan genom omläggning av systembolagssty­

relsernas sammansättning så att säga flyttade in dessa nämnder i bolagen,

kom det icke till stånd någon däremot svarande modifikation i fråga örn

92

Kungl. Maj:ts proposition nr 242.

avstängningsreglerna. Däremot bibehölls det nu i 35 § rusdrycksförsälj-

ningsförordningen intagna stadgandet om befogenhet för nykterhetsnämnd

att förordna om utminuteringsförbud i fråga örn den som brukar alkohol­

haltiga drycker till uppenbar skada för sig eller andra samt en däremot

svarande föreskrift i 34 § rusdrycksförsäljningsförordningen örn skyldighet

för systembolag att efterkomma sådant beslut av nykterhetsnämnd. Här

finnes sålunda den allmänna regeln uttalad, att den avgörande synpunkten

vid ifrågavarande prövning är, huruvida skada kan uppstå till följd av

försäljning, och den prövande myndighetens ansvar och fria bedömande är

icke inskränkt genom en på förhand fastslagen regel, att endast vissa be­

stämda slag av skador må tagas i betraktande. Dock innehåller även detta

stadgande om nykterhetsnämndens prövningsrätt en betydelsefull begräns­

ning, i det att nämnden icke kan vidtaga avstängningsåtgärd utan anmälan

från vissa angivna myndigheter, tjänstemän eller enskilda personer.

Ifrågavarande befogenhet för nykterhetsnämnderna har icke kommit att

begagnas i den omfattning, som man torde ha föreställt sig vid förordningens

tillkomst. Härvid lia säkerligen flera omständigheter gjort sig gällande. Så­

lunda har nyssnämnda hinder för självständigt initiativ av nämnderna min­

skat deras möjlighet att ingripa. Och vidare torde vissa nämnder ha av­

hållit sig från dylik åtgärd på grund av bristande handlag vid utövningen av

sin verksamhet eller rent av därför att de icke ägnat denna sida av sin nykter-

hetsvårdande uppgift tillbörligt intresse. Det viktigaste skälet är dock otvi­

velaktigt, att systembolagen fått den karaktär av organ för det samhälle­

liga skyddsintresset, som man under förarbetena till försäljningslagstiftnin-

gen trodde sig kunna påräkna endast hos kontrollnämnderna och nykterhets-

nämnderna. Systembolagen ha sålunda blivit de egentliga tillämpningsorga-

nen för den allmänna regel, som är uttalad i 35 § rusdrycksförsäljningsför-

ordningen, nämligen att avstängning skall ske beträffande den, som brukar

alkoholhaltiga drycker till uppenbar skada för sig eller andra. I de fall,

då nykterhetsnämnderna funnit tillämpning av detta stadgande påkallad, lia

de i regel icke begagnat det förfaringssätt, som där angives, utan inskränkt

sig till att lämna systembolagen föreliggande sakliga upplysningar. Häri­

genom ha nämnderna i regel vunnit samma praktiska resultat, nämligen

avstängning från inköpsrätt, ehuru denna grundats på beslut av bolaget och

icke av nämnden, något som från nämndernas synpunkt ofta framstått så­

som fördelaktigt. Detta förfaringssätt medgiver även en bättre anpassning

av åtgärderna efter föreliggande förhållanden, i det att väl systembolaget

men icke nykterhetsnämnden kan besluta örn inskränkning i inköpsrätten

i stället för indragning av densamma.

Systembolagen lia sålunda vid prövningen, huruvida avstängning skall

ifrågakomma, icke begränsat sig till de i 34 § rusdrycksförsäljningsförord-

ningen angivna fallen. Den allmänna regeln i förordningens 63 §, att all

försäljning skall ordnas så att därmed åstadkommes så ringa skada som

möjligt, har utgjort den egentliga rättsgrunden för dessa åtgöranden. Och

bolagen lia härvid erhållit särskild vägledning av kontrollstyrelsen i dess

egenskap av uppsiktsmyndighet. Såvitt revisionen kunnat finna, lämna de

av kontrollstyrelsen till systembolagens ledning meddelade anvisningarna

icke runi för erinran.

Den ordning, som på detta sätt framvuxit, bör enligt revisionens mening

bibehållas för framtiden. Vid prövningen av inköpstillstånd böra sålunda

systembolagen ha att taga hänsyn till varje slag av skada, som kan uppstå

genom missbruk av alkoholhaltiga drycker, och icke enbart till sådana skador,

som angivits i 34 § rusdrycksförsäljningsförordningen. Denna ståndpunkt

kommer till uttryck i det allmänna stadgandet i 4 kap. 3 § av revisionens för-

Kungl. Maj:ts proposition nr 242.

93

slag, att örn det av särskild anledning kan befaras, att inköp av spritdrycker

eller vin skall lända till skada för köparen eller annan, inköp ej må medgivas

eller ock de inskränkningar i inköpen stadgas, vilka finnas påkallade. För

att närmare klarlägga innebörden av denna regel bär densamma förtydligats

genom exempel, intagna i själva författningstexten.

Revisionen vill särskilt betona, att denna uppräkning ingalunda är uttöm­

mande, utan att tvärtom berörda åtgärder ofta böra vidtagas även i andra

fall. Syftet nied dessa exempel är närmast att på ett åskådligt sätt angiva

karaktären av den särskilda anledning, som angives i stadgandet såsom grund

för ingripande. Denna särskilda anledning skall nämligen utgöras därav att

det förefinnes en sannolik fara för skada av inköp. Sådan fara föreligger

tydligen örn en person låtit sig komma till last sådan oförmåga att liandha

alkoholhaltiga drycker, att skada därigenom redan uppstått och sålunda kan

befaras uppkomma ånyo. Exempel härpå äro, att vederbörande är hemfallen

under alkoholistlagen, vårdats för alkoholsjukdom, begått brott och därvid

varit påverkad av alkoholhaltiga drycker eller eljest varit överlastad av så­

dana drycker. Uppräkningen stannar emellertid icke vid fall, då denna fara

för återfall i missbruk föreligger, utan tar sikte även på en fara av ekono­

misk natur, nämligen faran för alt mera viktiga levnadsbeliov bliva eftersatta

till förmån för inköp av spritdrycker eller vin eller att tillgodoseeende av

dessa behov måste ankomma på det allmänna, om inköpsrätt medgives eller

icke begränsas i avsevärd mån. Exempel härpå äro, att vederbörande åt­

njuter understöd från allmänna fattigvården eller, genom underlåtenhet att

fullgöra sina ekonomiska förpliktelser gentemot närstående eller det allmänna,

ådagalagt bristande skötsamhet i ekonomiskt avseende. Slutligen har bland

särskilda anledningar för övervägande av nu berörda åtgärder angivits, att

vederbörande gjort sig skyldig till olovlig befattning med alkoholhaltiga dryc­

ker eller kan befaras göra sig skyldig till sådan befattning eller att han varit

ådömd tvångsarbete eller varnats för lösdriveri.

Revisionen håller före, att de individuella omständigheterna böra vara av­

görande vid tillståndsprövningen och att det icke bör på förhand fastställas

vilken åtgärd, avstängning eller individuell begränsning, som skall vidtagas

i det särskilda fallet. Den fria prövningsrätten härutinnan, som redan nu

tillkommer systembolagen i flertalet fall, torde kunna anförtros åt dem med

ökad tillit efter genomförandet av den organisationsreform, som enligt försla­

get bör komma till stånd. En dylik valfrihet i avseende å åtgärder från system­

bolagens sida torde böra gälla jämväl i fall, som avses i 34 § 2)—8) gällande

rusdrvcksförsäljningsförordning; ur nykterhetssynpunkt torde icke sällan en

begränsning av inköpsrätten även i sådana fall vara att föredraga framför

ovillkorlig avstängning. Bortsett från stadgandet örn viss åldersgräns, upp­

tager förslaget fördenskull icke någon bestämmelse, som ovillkorligen åläg­

ger bolaget att besluta örn avstängning.

Revisionen erinrar härefter, hurusom revisionen i annat sammanhang före­

slår inrättande i varje län av en länsnykterhetsnämnd, samt anför:

Denna nämnd skall äga utse två ledamöter i vederbörande systembolags

styrelse, varigenom revisionen velat sörja för att bolaget och nämnden be­

driva sin verksamhet i intimt samarbete. Vid sådant förhållande har det icke

ansetts nödigt eller lämpligt att bibehålla de kommunala nykterhelsnämnder-

nas i 35 § rusdrvcksförsäljningsförordningen angivna befogenhet att förordna

örn avstängning från utminutering. En motsvarande befogenhet har i stället

enligt 13 § förslaget till lag örn nykterhetsvård tillagts länsnykterhetsnämn-

derna. De kommunala nykterhetsnämnderna skola emellertid siven fram-

94

Kungl. Maj:ts proposition nr 242.

gent ha att genom framställningar och råd till systembolagen och andra för­

säljare söka motverka och förebygga onykterhet och dryckenskap.

Revisionen framhåller vidare, hurusom bevillningsutskottet vid 1928 års

riksdag framställde krav på att vissa förhållanden, vilka vid rusdrycksförsälj-

ningsförordningens införande lämnades åt kontrollorganens prövning, borde

regleras genom bestämmelser i författningen. Enligt revisionens mening må­

ste detta uttalande avse bland annat grunderna för beviljande av inköpstill-

stånd. Revisionen finner emellertid övervägande skäl tala för att dessa grun­

der icke böra mera fullständigt än som av revisionen förslagits komma till

uttryck direkt i författningen. Revisionen erinrar härutinnan om de vidlyf­

tiga anvisningar, som utfärdats av kontrollstyrelsen, samt anför:

Än mera vidlyftiga skulle dessa anvisningar lia blivit, om man icke i sista

hand kunnat falla tillbaka på den allmänna regeln i 63 § rusdrycksförsälj-

ningsförordningen. En någorlunda fullständig kodifikation av grunderna för

vägran av inköpsrätt skulle sålunda bliva mycket tyngande för själva lag­

texten. Man torde icke heller vinna åsyftat resultat genom att i förordningen

införa sådana detaljerade regler. Det skulle nämligen utan tvivel befinnas

omöjligt att angiva alla omständigheter och synpunkter, som böra komma i

betraktande vid denna prövning, och förordningens uppräkning av dessa

skulle därför behöva kompletteras med en regel av mera allmän, och därför

i viss mån mera obestämd innebörd. Med denna lösning hade man uppenbar­

ligen icke vunnit det avsedda principiella syftet att i själva förordningen ut­

tryckligt angiva alla de fall, då ifrågavarande åtgärder fingo vidtagas. Skulle

man å andra sidan nöja sig med att i författningstexten så fullständigt som

möjligt angiva ifrågavarande grunder och icke tillåta någon som helst utvidg­

ning med stöd av en allmän reservregel, torde dessa föreskrifter i tillämpnin­

gen komma att visa sådana ofullständigheter, att de icke kunde fylla sitt syfte.

Tillämpningsorganen bleve i detta fall så hårt bundna till formerna, att fara

förelåge för att deras verksamhet komme att utveckla sig i en icke från någon

synpunkt önskvärd eller gagnelig byråkratisk riktning.

Till motivering av de i förslagets 4 kap. 4 § första stycket angivna grun­

derna för bestämmande av spritdryck stilldelning an­

för revisionen:

Den individuella förhandsbegränsningen av samtliga konsumenters rätt att

inköpa spritdrycker har under den nu gällande ordningen för utminuterings-

kontroll genomförts efter den principen, att den till inköp medgivna kvantite­

ten spritdrycker i varje särskilt fall fastställts med ledning av det på förhand

uppskattade legitima behovet för köparen och hans hushåll. Vid den bola­

gen härutinan åliggande prövningen böra enligt kontrollstyrelsens anvisnin­

gar beaktas ett flertal omständigheter, såsom huruvida sökanden är man

eller kvinna, har eget hushåll eller icke, tillhör en befolkningsgrupp med mer

eller mindre utpräglade alkoholvanor — varvid särskilt skillnaden mellan

landsbefolkningen och stadsbefolkningen samt mellan olika delar av landet

bör komma i betraktande — vidare sökandens ålder och ekonomiska ställning

m. m.

Revisionen har icke funnit, att det inom den individuella utminuteringskon-

trollens ram gives någon lämpligare och bättre utväg för att tillgodose kravet

på en ändamålsenlig nykterhetsvård än denna anordning med förhandsbe-

gränsning i anslutning till behovet. Revisionen är därför av den uppfattnin­

gen, att denna ordning bör bibehållas för framtiden. Då konsumtionen av

Kungl. Maj:ts proposition nr 242.

95

spritdrycker och vin väl kan inskränkas till förmån för tillgodoseende av mera nödvändiga behov, kan det även vara befogat, att ekonomiska syn­ punkter tillerkännas viss betydelse vid prövningen jämväl i andra fall än då detta är betingat av en direkt påvisbar fara för alkoholskada.

I detta sammanhang föreligger anledning framhålla, att det sålunda av re­ visionen förordade hänsynstagandet till vissa ekonomiska synpunkter vid ut- minuteringskontrollens handhavande icke innebär ett godkännande av det i vissa kommuner praktiserade förfarandet att använda generella avstäng- ningsbestämmelser såsom ett medel för indrivning av skatt. Denna metod finner revisionen tvärtom av flera skäl olämplig. Revisionen har framhållit, att det icke bör på förhand fastställas vilken åtgärd, avstängning eller indi­ viduell begränsning, som skall vidtagas i det särskilda fallet utan att anpass­ ning bör kunna göras efter föreliggande individuella omständigheter. Den diskretionära prövning, som i enlighet med denna uppfattning bör förekom­ ma i varje särskilt fall, bör givetvis icke påverkas av sådana för denna lag­ stiftning ovidkommande syften som önskemålet, att medborgarna betala dem påförda utskylder.

Förut har berörts, att revisionen motiverar sitt förslag örn ett 1 a g s t a d- gat maximum för spritdryckstilldelning bland annat därmed, att bola­ gen, i avsaknad av en författningsbestämmelse härutinnan, skulle föranledas att i praktiken upprätthålla en maximigräns, vilken i princip icke komrne att skilja sig från en i författningen angiven gräns men säkerligen skulle visa sig mindre motståndskraftig än en dylik gräns. Med avseende å maximi- kvantitetens storlek erinrar revisionen, hurusom frågan om en sänkning av den nuvarande maximigränsen vid flera tillfällen — bland annat även år 1928 — varit föremål för riksdagens prövning. Revisionen anför i anslutning härtill:

Endast omkring en femtedel av samtliga inköpsberättigade åtnjuter nu­ mera full inköpsrätt. Med hänsyn till de grunder, som hittills gällt och även för framtiden böra gälla i fråga örn fastställande av den individuella till­ delningen kan man utgå från att konsumtionen av spritdrycker i dessa fall ger upphov till skada i mindre omfattning än spritdryckskonsumtionen i övrigt. Att sänka maximikvantiteten till exempelvis tre liter i månaden innebär därför så att säga en topphuggning av konsumtionen hos de mest pålitliga konsumen­ terna, medan den övriga konsumtionen lämnas oantastad. Från den utgångs­ punkten att försäljningslagstiftningen i första hand skall vara inriktad mot sådan konsumtion, som kan befaras åstadkomma skada, måste denna åtgärd därför framstå såsom föga ändamålsenlig.

Mot en minskning av maximikvantiteten tala även psykologiska skäl. Det är av största betydelse, att försäljningslagstiftningen omfattas med förtro­ ende av allmänheten och därvid icke minst av den stora mängden anmärk- ningsfria konsumenter av spritdrycker. Det måste emellertid förutsättas, att särskilt dessa senare skulle betrakta en sådan åtgärd som den nu behandlade såsom opåkallad. Visserligen är det ett obestridligt önskemål, att konsumtio­ nen av spritdrycker i vårt land nedbringas och detta även bland dem som åt­ njuta full tilldelning. Detta syfte bör man emellertid i fråga örn sådan kon­ sumtion, som icke åstadkommer påvisbar skada, enligt revisionens mening söka vinna genom åtgärder, som icke ha tvångskaraktär.

Revisionen finner sig på grund av dessa skäl icke böra ifrågasätta någon minskning av den nuvarande maximikvantiteten. Någon anledning att föran­ stalta örn höjning av densamma lärer icke förefinnas, så mycket mindre som

96

Kungl. Maj.ts proposition nr 242.

revisionens förslag om efterhandsinköp innebär betydande lättnader för sär­

skilt de konsumenter, vilka kunde tänkas komma i åtnjutande av högre in-

köpskvantitet än fyra liter i månaden. Det torde icke heller föreligga något

mera allmänt önskemål om en sådan höjning, utan man lärer kunna påstå,

att den allmänna opinionen i stor utsträckning godtagit den nu gällande ord­

ningen i fråga om inköpsrättens omfattning.

Beträffande den i förslagets 4 kap. 4 § medgivna möjligheten till

s. k. efter handsköp yttrar revisonen:

Enligt 48 § rusdrycksförsäljningsförordningen gäller, att spritdrycker ej

må till någon utminuteras i större myckenhet än fyra liter i kalendermåna­

den. Behovet av dylika drycker är däremot i allmänhet icke jämnt fördelat

över hela året utan ofta större under vissa månader och mindre under andra.

Vidare kan detta behov mången gång icke på förhand beräknas. Månadstill-

delningen bildar på grund härav ett motiv för den förtänksamme att utnyttja

inköpsrätten i större omfattning än som motsvarar det aktuella behovet för

att därigenom skaffa ett lager för oförutsedda behov. Detta psykologiska

tvång framstår otvivelaktigt för den skötsamme konsumenten såsom någon­

ting onaturligt. Det medför säkerligen också i många fall, att konsumtionen

blir större än den skulle vara, om lagringen icke behövde ske under konsu­

mentens egen vård utan kunde äga rum på det sättet, att inköpsrätten kvar-

stode under viss tid efter månadens utgång. För att motverka nämnda ten­

dens kan det komma i fråga att sätta tilldelningskvantiteten i relation till en

längre tidsperiod än månaden, såsom kvartalet eller året, eller att vidtaga

jämkningar i bestämmelserna örn förlust av inköpsrätt, som ej tagits i an­

språk under perioden.

Enligt revisionens mening vinner man emellertid icke det förelagda syftet

genom att utsträcka tilldelningsperiodens längd från en månad till exempel­

vis ett kvartal. En förlängning av tilldelningsperioden kan nämligen icke

genomföras generellt utan risker från nykterhetssynpunkt beträffande sådana

köpare, som icke kunna hushålla med de inköpta dryckerna. Ifrågavarande

syfte skulle däremot kunna ernås genom den andra av de nyss antydda ut­

vägarna, nämligen jämkning i bestämmelserna örn förlust av inköpsrätt.

I fråga om den närmare utformningen av förslagets bestämmelser härutin­

nan må framhållas, att det icke torde vara rådligt att utan vunnen erfaren­

het om verkningarna av denna nya anordning medgiva, att en under viss

månad icke inköpt kvantitet får uttagas huru lång tid som helst efter måna­

dens utgång. I detta avseende påkallar nämligen faran för överlåtelse en viss

försiktighet. Den förutsatta verkan av möjligheten till efterhandsinköp är,

att större kvantiteter komma att stå till konsumenternas förfogande vid var­

je särskild tidpunkt, varför möjligheterna att verkställa överlåtelse bliva

större än under nuvarande förhållanden. Det är också tydligt, att frestel­

sen att i vinningssyfte företaga inköp för att genom överlåtelse tillhanda­

hålla annan spritdrycker är större, örn den kvantitet som på en gång kan in­

köpas är mycket stor och sålunda den motsedda vinsten är betydande, jin

om denna kvantitet utgöres endast av några få liter. Med hänsyn härtill

torde det vara nödvändigt att begränsa den tid, under vilken den icke ut­

tagna kvantiteten kan tagas i ansoråk. Även vid en snäv begränsning här­

av tillgodoses det egna, legitima behovet vida bättre än med nu gällande be­

stämmelser. Å andra sidan kan införandet av efterhandsinköp icke antagas

utöva den gynnsamma inverkan, som därmed åsyftas, örn nyssnämnda lid

göres mycket kort. Dessa överväganden lia föranlett revisionen att föreslå,

att tiden för tillgodonjutande av inköpsrätt för icke uttagen kvantitet fast­

ställes till sex månader. I enlighet härmed skall den del av tilldelningen

Kungl. Maj.ts proposition nr 242.

97

exempelvis för januari månad, som icke uttages under denna månad, kunna

tagas i anspråk under sex månader efter januari månads utgång, d. v. s.

under tiden till och med den 31 juli.

Det behöver icke närmare utvecklas, att anordningen med efterhandsinköp

från köparnas synpunkt erbjuder fördelar framför den nuvarande ordnin­

gen. En inköpsberättigad erhåller visserligen icke härigenom tillgång till en

större sammanlagd inköpskvantitet, men han blir befriad från risken att av

glömska eller på annat ofrivilligt sätt gå miste om en del av sin tilldelnings-

kvantitet och är icke heller så bunden i fråga örn tidpunkten för inkö­

pen som hittills utan kan verkställa dessa vid de för honom i varje sär­

skilt fall lämpligaste tillfällena. Samtidigt som inköpsbegränsningens goda

verkningar med avseende å konsumtionens omfattning bibehållas under ord­

ningen med efterhandsinköp, vinner man genom densamma i allt väsentligt

det syfte, som eftersträvas av företrädarna för fri inköpsrätt för de sköt­

samma konsumenterna.

Revisionen erinrar emellertid om att systembolagen måste anses skyldiga

att föranstalta om indragning eller inskränkning av inköpsrätten, därest sär­

skild anledning förefinnes att befara skada:

Denna skyldighet avser icke blott den löpande tilldelningen utan även icke

uttagna kvantiteter från tidigare tilldelningsperioder. I praktiken lärer det

väl endast sällan komma att inträffa, att en inköpsberättigad, gentemot vil­

ken anledning till ett dylikt ingripande yppas, åstadkommer en sådan »be­

sparing». Där så emellertid i visst fall är förhållandet, t. ex. i följd därav

att för en sådan person genom bortovaro, sjukdom eller annan anledning

uppstått faktiskt hinder att begagna inköpsräten under viss tid, kan lian

icke kräva att få utbekomma sin outtagna kvantitet. För att denna in­

skränkning i den eljest obetingade förfoganderätten under sex månader av

icke uttagna tilldelningskvantiteter icke må väcka misstro mot hela denna

anordning och äventyra de väntade gynnsamma verkningarna av densam­

ma, böra emellertid systembolagen behandla dylika fall med stor varsam­

het.

En följd av bestämmelserna om efterhandsköp förmodas av revisionen bli­

va, att behovet av s. k. extra tilldelning minskas. Enligt revisio­

nens mening måste man dock räkna med att systembolagen även i framtiden

böra äga möjlighet att medgiva sådan tilldelning i vissa fall, varför ett stad­

gande härom upptagits i förslagets 4 kap. 4 § andra stycket.

Beträffande den i 4 kap. 2 § av förslaget stadgade åldersgränsen

för utminutering erinrar revisionen, att frågan örn en höjning av denna

gräns vid olika tillfällen varit föremål för riksdagens prövning. Bland an­

nat yrkades i motioner vid 1928 års riksdag, att åldersgränsen skulle bestäm­

mas till 25 år. Revisionen framhåller emellertid, hurusom 21-årsgränsen i

tillämpningen blivit i betydande utsträckning ersatt med högre åldersgrän­

ser. Åtskilliga bolag lia härvid enligt oktroj föreskrift varit förhindrade att

utlämna motbok till personer under 25 år. Men även där sådant hinder icke

förelegat, lia bolagen endast i relativt sällsynta fall utlämnat motbok till per­

soner under 25 år. I de fall, där så skett, har i regel varit fråga örn gifta per­

soner eller personer, som eljest halt eget hushåll. Revisionen finner av dessa

Bihang lill riksdagens protokoll 19117. 1 sami. Nr 242.

7

98

Kungl. Maj:ts proposition nr 242.

omständigheter framgå, att en i författningen stadgad allmän höjning av ål­

dersgränsen till exempelvis 25 år skulle ha ringa praktisk betydelse. Man

lärer enligt revisionen nämligen kunna utgå från, att bolagen även framgent

komma att iakttaga stor försiktighet vid meddelande av inköpstillstånd till

yngre personer och detta jämväl för den händelse kommunernas inflytande

på utminuteringsbestämmelserna skulle för framtiden upphöra. Å andra

sidan finner revisionen vissa skäl tala mot en lagstadgad höjning. Dels fin­

nas icke så få personer, som redan före 25 års ålder grundat eget hem och i

fråga om vilka lagstiftaren icke har anledning att föreskriva avstängning

från inköpsrätt. Dels har man sannolikt att räkna med att frånvaron av

möjlighet för yngre personer att erhålla laglig inköpsrätt är ägnad att på sina

håll främja uppkomsten av olaglig hantering. Slutligen kan enligt revisio­

nens mening tänkas, att meddelande av inköpstillstånd för yngre personer

i vissa fall kan vara ägnat att på ett gynnsamt sätt påverka dessas känsla

av ansvar för sitt uppträdande i nykterhetsavseende. Att ungdom mellan

21 och 25 år under alla förhållanden skulle vara utestängd från möjligheten

att även i ringa kvantitet verkställa inköp av spritdrycker och vin för egen

räkning finner revisionen därför icke gagneligt från nykterhetssynpunkt.

Revisionen — som, utan närmare motivering i övrigt, avvisar möjlighe­

ten att bestämma åldersgränsen till 25 år med rätt för bolagen att medgiva

undantag — erinrar emellertid, att en tillämpning av bestämmelserna i för­

slagets 4 kap. 4 § i varje fall måste föranleda, att en låg tilldelningskvantitet

bestämmes för unga personer.

Jag vill i detta sammanhang behandla även de bestämmelser i förslaget,

som avse försändning av rusdrycker. Härutinnan stadgas i 4

kap. 7 § dels att bolag, om så finnes påkallat för ordnande av försändningen

av sådana drycker till ort där utminuteringsställe ej är beläget, äger därstädes

inrätta särskilt utlämningsställe, dels ock att bolag, örn köpare är bosatt å ort,

där utminuterings- eller utlämningsställe ej finnes inrättat, äger utan kostnad

för köparen försända varan till dennes närmaste post-, järnvägs-, omnibus-

eller ångbåtsstation. I övrigt skall det åligga bolag att vid försändning vid­

taga sådana anordningar, att varan ej kommer annan än köparen tillhanda.

Redan tidigare har omnämnts, att systembolag enligt rusdrycksförsäljnings-

förordningen i dess ursprungliga lydelse ägde försända spritdrycker endast

inom bolagskommunen men att förordningen härutinnan snart nog ändrades

på det sätt, att försändning medgavs inom bolagets kontrollområde. Före­

skrifter härom återfinnas i 45 § 3 mom. rusdrycksförsäljningsförordningen.

Härigenom ålägges bolagen tillika att vid försäljning vidtaga betryggande kon­

trollanordningar i syfte att varan ej skall utbekommas av annan än den rätte

köparen.

Av revisionens betänkande sid. 171—176 framgår, att skälen för ifrågava­

rande författningsändring voro i huvudsak följande. Innan ändringen genom­

fördes hade överlåtelse av spritdrycker förekommit i stor omfattning, till

men för nykterhetstillståndet i landet. Sådan överlåtelse hade underlättats

Kungl. Maj.ts proposition nr 242.

99

genom det allmänt praktiserade förfarandet att anlita ombud vid inköpen. Ge­

nom att systembolagen lingö rätt att försända spritdrycker kunde bolagen

utöva en strängare kontroll över ombudsinköpen och sålunda minska risker­

na för överlåtelse. De med inköpen förbundna kostnaderna och besvären

för avlägset boende köpare ansågos vidare i vissa delar av landet lia främ­

jat den olagliga hanteringen och bruket av hälsovådliga surrogat för sprit­

drycker, varför det fanns påkallat att vidtaga lättnader i åtkomsten av lag­

ligen inköpta spritdrycker i sådana trakter. Svårigheterna på vissa håll att

verkställa inköp hos bolagen förmodades jämväl kunna framkalla den upp­

fattningen, att lagstiftningen på denna punkt var godtycklig. Slutligen ansågs

förbudet mot systembolagens försändning icke stå väl samman med det för­

hållandet, att en enskild person ägde försända spritdrycker med anlitande av

alla andra kommunikationsmedel än posten.

Revisionen uttalar, att av enahanda skäl fördelar alltjämt skulle stå att

vinna genom en ytterligare utvidgning av systembolagens försändningsrätt.

Förenämnda omläggning i fråga om försändningsrätten var enligt revisio­

nens mening alltför begränsad för att man skulle ernå vad därmed åsyfta­

des. Revisionen erinrar, att kontrollstyrelsen vid flera tillfällen anmodat

systembolagen att anlita försändning i större omfattning med hänsyn till de

talrika klagomålen över missbruk av inköp genom ombud. Försändnings-

köp förekomma emellertid enligt vad revisionen funnit alltjämt endast i rela­

tivt obetydlig utsträckning. Anledningen härtill anser revisonen vara, att för-

sändningsköpen, sådana de nu äro ordnade, icke erbjuda köparna så stora

fördelar, att dessa i allmänhet vilja avstå från att verkställa inköp genom om­

bud. Revisionen yttrar i anslutning härtill bland annat följande:

Försändning av spritdrycker utom bolagskommunen må jämlikt 45 §

3 mom. rusdrycksförsäljningsförordningen ske allenast där köparen till bola­

get överlämnat motbok med vederbörligen ifylld och undertecknad rekvisi-

tionsblankett ävensom betalning för varan, gottgörelse för försändnings-,

frakt- och eventuellt portokostnad samt uppgift å den plats, dit varorna skola

försändas, och sättet för försändningen. För att endast den rätte köparen

skall kunna utfå varorna, skall vid försändning å järnväg fraktsedeln angiva

bolaget — icke köparen — såsom mottagare samt köparen äga utkvittera för­

sändelsen endast med begagnande av en samtidigt översänd fullmakt av bola­

get. Dylika försiktighetsmått skola också tillämpas vid försändning med buss-

eller ångbåtslinje, som har fasta stationer med särskild varuutlämning. I

övriga fall anordnas nödig kontroll därigenom att köparen har att teckna sitt

namn å en särskild förteckning -— följesedel — som vederbörande transport­

förare har att återställa till bolaget. Vid bestämmande av ersättning för egen

försändningskostnad äger bolag debitera allenast självkostnad för emballage

och frakt till avsändningsstation jämte en expeditionsavgift av 20 öre per för­

sändelse. Härtill komma emellertid för köparen fraktkostnaderna till an-

komsstationen samt eventuella returportokostnader.

Det bör påpekas, att dessa föreskrifter icke lia avseende å försändning inom

bolagskommunen. Vid sådan försändning verkställes forslingen i allmänhet

av bolagens egen personal, och särskilda kontrollåtgärder äro därför icke på­

kallade utöver vad som allmänt tillämpas vid vanlig affärsmässig hemsänd­

ning av varor.

100

Kungl. Maj:ts proposition nr 242.

En av revisionen verkställd undersökning1 har givit vid handen, att försänd­

ning av spritdrycker och vin utom respektive bolagskommuner år 1932 före­

kom i nämnvärd omfattning endast vid 38 bolag. Köparnas utgifter för den­

na försändning uppgingo till i genomsnitt 1 krona 75 öre per försändelse,

motsvarande 70 öre för liter av de försända dryckerna. Kostnaderna förde­

lade sig emellertid mycket olika mellan de särskilda bolagen. Av några bo­

lag har anordnats massförsändning till särskilda utlämningsställen, och denna

anordning har visat sig medföra en avsevärd minskning av försändningskost-

naden.

En viktig orsak till att försändningsköpen icke erhållit någon större omfatt­

ning är enligt revisionens mening, att köparna finna kostnaderna härför allt­

för stora. Det bör därför övervägas, huruvida en minskning av dessa kost­

nader kan ske. En detaljgranskning från denna synpunkt giver vid handen,

att försändningskostnaden genom en väsentlig utvidgning av försändningsrö-

relsen skulle kunna nedbringas till i genomsnitt 60 öre för liter. Det är emel­

lertid tydligt, att en så relativt obetydlig minskning av försändningskostna-

clerna icke är ägnad att nämnvärt öka köparens benägenhet att anlita denna

inköpsform. Revisionen har därför övervägt, huruvida icke bolagen borde

svara för försändningskostnaderna.

Enligt uttrycklig föreskrift i 45 § 1 mom. rusdrycksförsäljningsförordningen

gäller för närvarande, att försändning skall ske på köparens bekostnad. Sy­

stembolag är därför lagligen förhindrat att försända spritdrycker och vin

utan att samtidigt uttaga kostnaderna härför. En utjämning av dessa kost­

nader kunde ske därigenom, att varje; bolag finge fördela samtliga försänd­

ningskostnader likformigt på alla försändningsköp. Då skulle kostnaden för

varje försändning örn viss storlek vid ett bolag vara densamma oberoende av

örn köparen vore nära eller avlägset boende. Härigenom vunne man emeller­

tid icke annat än likformighet inom varje bolags försändningsområde, me­

dan olikheterna mellan de särskilda bolagen alltjämt skulle bestå. Den

enklaste vägen för att ernå likformighet över hela landet torde vara att inbe­

gripa försändningskostnaderna i det allmänna försäljningspriset. Härigenom

komme visserligen en del av dessa kostnader att åvila köpare, som själva av­

hämta de inköpta varorna, men detta synes knappast utgöra någon mera vä­

gande invändning. Man lärer nämligen kunna utgå från att de köpare, som

skulle fortsätta att verkställa sina inköp personligen även efter den ifrågasatta

omläggningen, väsentligen äro sådana, som Ira bekväma förbindelser med ut-

minuteringsställe. Dessa köpare äro sålunda redan genom utminuteringsstäl-

lenas förläggning gynnade i förhållande till den övriga kundkretsen. Att de

finge bidraga till att bära försändningskostnaderna för de köpare, som icke

åtnjuta denna förmån, synes därför icke obilligt. Redan under gällande ord­

ning äger för övrigt rum en viss utjämning av kostnaderna mellan kundkret­

sen hos olika systembolag. Bolagens försäljningspris äro nämligen lika över

hela landet, ehuru dessa pris innefatta olika kostnader för frakt till respek­

tive bolag från Vin- & spritcentralens lager. Ifrågavarande olikheter i frakt­

kostnader äro visserligen relativt obetydliga men äga i detta sammanhang eli

visst intresse, enär förslaget egentligen endast innebär en utsträckt tillämp­

ning av samma princip, som redan tillämpas beträffande fraktkostnaderna

till systembolagen.

Den nu övervägda omläggningen innebär, att försändningskostnaderna sko­

la ingå i det för var och en gällande försäljningspriset och detta alltså höjas

så, att det täcker utgifterna för försändningsverksamheten. Det kan härvid

icke vara nödvändigt, att varje bolag för sig erhåller ersättning för sina exak-

ta försändningskostnader, utan det bör anses tillräckligt, om detta pristillägg

1 Jämför härutinnan närmare betänkandet sid. 176—179.

beräknas så, att det täcker kostnaderna för bolagens sammanlagda försänd­

ningsverksamhet.

Enligt revisionens åsikt böra kostnaderna för försändningen — av såväl

spritdrycker som vin — lämpligen uttagas genom ett pristillägg å samtliga

slag av utminuterade spritdrycker. Revisionen, som verkställt vissa beräk­

ningar rörande storleken av detta pristillägg,1 anför i anslutning härtill:

Det är uppenbarligen icke möjligt att exakt angiva huru stort detta pris­

tillägg bör vara, enär man icke på förhand känner, i vilken omfattning för­

sändningsköpen komma att ökas genom den fria försändningens införande.

Innan erfarenhet härom vunnits, måste sålunda kostnaderna för försänd­

ningsverksamheten täckas genom ett ungefärligt beräknat pristillägg. Örn

detta beräknas från den utgångspunkten, att försändningsköpen i varje fall

till en början icke komma att överstiga 25 å 30 procent av hela utminuterin-

gen, är man enligt revisionens mening på den säkra sidan. Med detta anta­

gande borde det provisoriska tillägget utgöra 15 å 20 öre per liter. Detta be­

lopp bör sedermera justeras med ledning av statistik över ifrågavarande för­

sändningskostnader.

Pristillägget bör vara detsamma för samtliga bolag. Huruvida det bör

komma till stånd genom en ökning av systembolagens bruttovinstmarginal

mellan inköpspris och utminuteringspris eller genom en förhöjning av Vin-

& spritcentralens försäljningspris till systembolagen, är närmast en tek­

nisk fråga, på vilken revisionen icke finner nödigt att närmare ingå. Den

inskränker sig till att påpeka, att enligt det senare alternativet systembola­

gens inköpspris jämväl för sådana spritdrycker, som utskänkas, skulle bliva

höjt, vilket eventuellt kunde påkalla en motsvarande minskning av utskänk-

ningsskatten. Huru ifrågavarande pristillägg än anordnades, skulle det emel­

lertid medföra förskjutningar i de särskilda systembolagens vinstbelopp. En­

ligt det första alternativet skulle vinsten för vissa bolag ökas, nämligen för

dem där försändningsköpen äro få eller kostnaderna härför ringa, medan

vinsten för andra bolag skulle minskas. Enligt det andra alternativet skulle

alla systembolagsvinster undergå minskning men däremot Vin- & sprit-

centralens vinst ökas. Därest det ansåges önskvärt, att dessa förskjutningar

utjämnades, skulle detta alternativ kunna modifieras så, att systembolagen

ägde få ersättning av partihandelsbolaget för försändningskostnaderna eller

viss del därav, vilket torde kunna ordnas genom ett avräkningsförfarande.

Huru dessa förhållanden mellan de olika försäljningsorganen inbördes än

gestaltades, skulle emellertid dessa organs sammanlagda vinster på utminu-

teringsförsäljningen, under i övrigt oförändrade omständigheter, uppgå till

samma belopp som före omläggningen, förutsatt att pristillägget är riktigt

beräknat.

Revisionen anför vidare:

I fråga örn anordnandet av den kostnadsfria försändningen bör till en bör­

jan gälla, att bolagen skola lia rätt att utan kostnad för köparen försända

de av denne rekvirerade varorna men icke skyldighet därtill. Det kan

befäl as, att örn köparen icke längre har att själv bära de verkliga försänd­

ningskostnaderna i varje särskilt fall, han icke alltid skall taga skälig hän­

syn till dessa kostnader vid sina rekvisitioner. Härvid kommer särskilt i

betraktande, att de verkliga kostnaderna för försändning av en viss kvanti­

tet äro betydligt större, örn denna försändes i flera omgångar jin örn den skic­

kas i en försändelse. Ett bolag bör med hänsyn därtill kunna vägra att utan

1 Jämför betänkandet sid. 180 oell 181.

Kungl. Maj:ts proposition nr 242.

101

102

Kungl. Maj:ts proposition nr 242.

särskild ersättning expediera försändelser till en köpare, som genom sitt sätt

att taga i anspråk den fria försändningsrätten måste anses missbruka den­

samma. Jämväl i det fall, att en köpare personligen infinner sig å försälj­

ningsstället och verkställer inköp men icke vill medföra de inköpta varorna

ulan påkallar försändning av dessa, bör bolaget, örn skäl därtill föreligga,

kunna vägra tillmötesgå ifrågavarande anspråk. Även örn stadgandet an­

gående försändningen med hänsyn till dessa och liknande fall måste ha nyss

anförda innebörd, bör å andra sidan ett systembolag icke utan giltig orsak

kunna vägra kostnadsfri försändning.

Enligt revisionens mening bör vidare kostnadsfri försändning ej verkstäl­

las till köpares bostad utan allenast till dennes närmaste post-, järnvägs-,

omnibus- eller ångbåtsstation. Längre kan av naturliga skäl anordningen

icke sträcka sig. Genom den föreslagna omläggningen sker sålunda icke

ändring i fråga om exempelvis den försändning, som äger rum till bostaden

för köpare på samma ort som försäljningsstället; kostnaden för denna för­

mån skall även framgent ankomma på köparen. En på försäljningsorten

bosatt köpare bör enligt revisionens mening icke heller kunna påkalla kost­

nadsfri försändning till närmaste kommunikalionsstation. Ett systembolag

bör vidare icke medgiva fri försändning till dylik station för köpare, bosatt

i så nära grannskap till nämnda ort, att kostnaderna för försändningen icke

stå i rimligt förhållande till besväret för köparen att personligen avhämta

de inköpta varor å försäljningsstället.

Även om försändningskostnaderna skola täckas av ett allmänt pristillägg,

bör givetvis sparsamhet iakttagas vid försändningsverksamheten. Med hän­

syn härtill torde ett systembolag i allmänhet icke böra verkställa försänd­

ning utanför kontrollområdet utan hänvisa köpare, som gör anspråk på kost­

nadsfri försändning till ort inom annat bolags kontrollområde, att överflytta

inköpsrätten till sistnämnda bolag. Sådan överflyttning kan ske både sta­

digvarande och för viss kortare tid enligt 4 kap. 6 § i revisionens förslag.

Det har emellertid för revisionen framhållits, att det hittillsvarande absoluta

förbudet mot försändning utom kontrollområdet medfört olägenheter för så­

dana köpare, som äro bosatta inom detta område men ha den bekvämaste

järnvägsförbindelsen till station, belägen utom detsamma. Någon vägande

invändning synes icke kunna resas mot att bolagen i sådana fall verkställa

försändning utom kontrollområdena. Någon mera avsevärd kostnadsökning

torde icke bliva följden av att försändningen sålunda utsträckes till kommu-

nikalionsstationer omedelbart utanför ett kontrollområde. Revisionen har

därför icke funnit sig böra förorda, att nu berörda inskränkning i fråga örn

försändningsrätten bibehålies. Det är enligt dess mening icke heller nöd­

vändigt att ersätta densamma med ett särskilt stadgande i författningstex­

ten, som skulle angiva förutsättningarna för att bolag må försända utanför

konlrollområdet, utan man torde med full trygghet kunna överlåta åt till-

lämpningen att utforma de närmare regler härutinnan, som tilläventyrs kun­

na finnas erforderliga. Erinras må i detta sammanhang, att ordningen med

kostnadsfri försändning förutsätter, att varje bolag meddelar uppsiktsmyndig-

heten detaljerade uppgifter rörande kostnaderna härför m. m. Härigenom

erhåller denna myndighet möjlighet att kontrollera, huruvida försändning

ägt rum i otillbörlig omfattning.

Revisionen anmärker i anslutning till det föreslagna stadgandet i 4 kap.

7 §, att revisionen med ordet »station» avser icke endast fast station med

särskild varuutlämning utan även vanliga hållplatser för omnibustrafik,

ångbåtsbryggor m. m. I enlighet med kontrollstyrelsens anvisningar har un-

Kungl. Maj:ts proposition nr 242.

103

der de senare åren utlämning av spritdrycker och vin på vissa villkor varit

medgiven å dylika ställen, och någon olägenhet därav har enligt revisionen

ej försports.

Revisionen erinrar vidare, att stadgandet förutsätter upphävande av det

i kungörelsen den 21 december 1904 (nr 69) meddelade förbudet mot post­

befordran av »paket, innehållande brännvin eller andra brända eller destil­

lerade spirituösa drycker».

Redan i proposition (nr 203) till 1922 års riksdag föreslogs ändring i den­

na kungörelse i syfte att bereda systembolagen möjlighet att försända sprit­

drycker med posten. Såsom skäl härför åberopades bland annat, att det

icke syntes föreligga någon principiell skillnad mellan försändande på detta

sätt och med andra kommunikationsmedel. Genom de inskränkningar i

rusdryckstilldelningen och de skärpningar i kontrollen, som efterhand ge­

nomförts, förmenades även de skäl, som på sin tid förelegat för postförsänd-

ningsförbudets införande, ha förlorat mycket av sin styrka.

Revisionen erinrar, att ifrågavarande förbud än mera förlorat i betydelse

med hänsyn till omnibusväsendets starka utveckling över hela landet samt

anför:

Med nuvarande trafikförhållanden kunna systembolagen företaga försänd­

ning av spritdrycker till ett synnerligen stort antal orter i riket genom att

anlita — förutom statens järnvägar — enskilda kommunikationsanstalter av

olika slag, såsom omnibuslinjer, enskilda järnvägar och ångbåtar. Att under

sådana omständigheter bibehålla förbudet mot försändning genom ett statens

eget kommunikationsmedel, postverket, synes icke påkallat. Enligt revisio­

nens mening bör därför förbudet mot försändning av spritdrycker med posten

icke bibehållas i fråga örn försändelser från systembolagen. Om man in­

skränker sig till denna ändring, skulle annan än systembolag alltjämt vara

förhindrad att anlita posten för försändning av dylika drycker. Revisionen

kan emellertid icke finna annat än att förbudet även i denna del numera är

skäligen betydelselöst ur nykterhetssynpunkt i betraktande av att övriga kom­

munikationsmedel erbjuda möjligheter för envar att försända spritdrycker

till praktiskt taget vilken plats som helst i riket. På grund härav har revi­

sionen ansett det riktigast, att 1904 års kungörelse i dess helhet upphäves;

förslag härom har upptagits i 1 § av den särskilda promulgationsförordnin-

gen.

Mot upphävande av postförsändningsförbudet har invänts, att försändning

av spritdrycker med posten möjliggör avhämtande av sådana drycker å tid,

då utminutering icke må förekomma. Denna invändning saknar enligt revi­

sionens mening större betydelse med hänsyn bland annat till vad nyss an­

förts rörande övriga tillbuds stående transportmedel. Det väsentliga skälet

för bestämmelsen om begränsning av tiden för utminuteringsställes öppet­

hållande, nämligen att man härigenom velat förebygga lockelser till oöver­

lagda inköp, har för övrigt icke giltighet å försändningsköp, enär ju härvid

rekvisition och insändande av betalning måste ha skett i förväg.

Att bestämmelsen örn den kostnadsfria försändningen enligt revisionens för­

slag icke har karaktären av en systembolagen åvilande skyldighet utan i stäl­

let en befogenhet, medför att ett bolag kan och bör vägra försändning till en

station, där olägenheter av försändningen göra sig gällande. I dylikt fall bör

bolaget enligt överenskommelse med köparna i stället försända varorna till

annan station.

104

Beträffande anordnandet av särskilda utlämningsställen anför revisionen

härefter:

Pa en del platser i landet ha inrättats s. k. utlämningsställen, varmed för­

stas fasta ställen, där avhämtning kan ske av förut rekvirerade spritdrycker

och viner, vilka översänts dit från vederbörande utminuteringsställe. Dessa

utlämningsställen sakna lager och register för utövande av individuell utmi-

nuteringskontroll och skilja sig från utminuteringsställena även i andra avse­

enden, såsom exempelvis i fråga om tiden för öppethållande, vilken ofta är

kortare än den för utminuteringsställena gällande. Ett utlämningsställe är

därför endast en expedition för utlämnande av varor, vilka försålts på annat

håll, nämligen på det utminuteringsställe, till vilket kunden hänförts; för kö

pernäs bekvämlighet mottagas emellertid i förväg på utlämningsstället rek­

visitioner, jämte motböckerna, samt betalning för rekvirerade varor.

Utlämningsstället fyller sålunda en uppgift likartad med den som utövas

av järnvägs-, omnibus- eller ångbåtsstationen vid systembolagens försänd­

ningsverksamhet. Det erbjuder emellertid vissa företräden framför dessa all­

männa kommunikationsanstalter. För sändningskostnaderna bliva givetvis

mindre, örn flera försändelser kunna sammanföras till en. Även om själva

utlämningsstället drager vissa kostnader, som eljest icke skulle uppkomma,

visar dock erfarenheten, att dessa nya kostnader kunna vara mindre än de

besparingar, som vinnas genom ifrågavarande anordning, och att således för-

s^nc?.n^n^.sver^sam^e^en kan göras avsevärt billigare genom organiserad mass-

törsändning till lämpligt placerade utlämningsställen.

Revisionen har därför i 4 kap. 7 § första stycket av förslaget upptagit ett

stadgande, att systembolag skall äga inrätta särskilt utlämningsställe å ort,

där utminuteringsställe ej är beläget, om så finnes påkallat för ordnande av

försändningen av spritdrycker eller vin till denna ort.

Detta stadgande utgör en naturlig konsekvens av revisionens ståndpunkt i

försändningsfrågan. Örn det är önskligt att systembolagens försändnings­

verksamhet erhåller ökad omfattning på bekostnad av ombudsköpen, böra bo­

lagen sättas i tillfälle att ombesörja försändningarna på det lämpligaste sättet.

Härvid kommer i betraktande icke endast den nyss anförda ekonomiska syn­

punkten utan även den omständigheten, att vederbörande systembolag torde

kunna utöva en noggrannare kontroll över att utlämningen av försända varor

äger rum med iakttagande av härför gällande föreskrifter, om denna äger

rum genom bolagen själva å utlämningsställen, än om den sker på vanliga

kommunikationsanstalter. I fråga om sina egna utlämningsställen kunna bo­

lagen också träffa beslut i olika avseenden, t. ex. angående lokalernas för­

läggning, tiden för öppethållande o. d., samt härvid taga tillbörlig hänsyn

till på platsen rådande förhållanden. Ehuru stadgandet icke ålägger bolag

att inhämta kännedom örn eventuella önskemål och uppfattningar på orten

rörande inrättande av utlämningsställe och vad därmed sammanhänger, för­

utsätter revisionen, att bolagen vid avgörande av dylika frågor skola beakta

jämväl omständigheter av sådan beskaffenhet.

I fråga om det närmare förfarandet vid den kostnadsfria försändningen,

därunder inbegripet anordnande av utlämningsställe, torde erfarenheten få

vara vägledande. Endast i ett hänseende har revisionen ansett lämpligt att

intaga bestämmelser härom i författningstexten. Revisionen har nämligen i

tredje stycket av nyssnämnda paragraf upptagit ett stadgande från 45 § 3

mom. rusdrycksförsäljningsförordningen, att vid försändning bolag skall vid­

taga sådana anordningar, att varan ej kommer annan än köparen tillhanda.

I övrigt torde man kunna utgå från att de praktiska detaljerna lämpligast ut­

formas av bolagen samt att kontrollstyrelsen och bolagens egna samarbets-

Kungl. Maj:ts proposition nr 242.

Kungl. Maj.ts proposition nr 242.

105

organisationer komma att i erforderlig utsträckning lämna bolagen ledning

i förevarande hänseende.

Reservationer.

I anslutning till revisionens förslag angående en allmän maximigräns för

utminutering av spritdrycker ha herrar Johanson och Ljunggren (sid. 545—

547) berört vissa enligt deras åsikt befogade önskemål örn en sänkning av den

föreslagna maximigränsen, örn upphävande av förslaget angående extra

tilldelning samt om maximering jämväl beträffande viner. Under uttalande,

att flera av de förslag, som revisionen framlagt — exempelvis i fråga om nyk-

terhetsvården och sammansättningen av systembolagens styrelser -—• skulle

vara ägnade att i avsevärd mån förbättra nykterhetstillståndet, förklara reser­

vanterna sig emellertid tillsvidare avstå från något bestämt yrkande beträf­

fande en generell sänkning av maximigränsen. Icke heller i övriga nyss-

berörda frågor har från reservanternas sida framställts något yrkande.

Sistnämnda båda reservanter ävensom herr Bärg ha anmält reservationer

jämväl beträffande den i förslaget stadgade åldersgränsen vid utminutering;

enligt deras mening bör tillstånd till utminutering icke meddelas den, som ej

fyllt 25 år, dock att örn särskilda skäl därtill äro tillstånd må kunna med­

delas den, som fyllt 21 år men ej 25 år (sid. 548 och 549 samt sid. 592 och

593).

Herrar Johanson och Ljunggren lia slutligen (sid. 550 och 551), under erin­

ran, att kommunikationsväsendets utveckling får anses göra det onödigt att

upphäva postförsändningsförbudet samt att ett dylikt upphävande kan be­

faras vara mindre välbetänkt ur nykterhetssynpunkt, föreslagit fortsatt til­

lämpning av sagda förbud samt därav påkallad jämkning av revisionens för­

slag.

Yttrandena.

Beträffande de närmare villkoren för utminuteringens

handhavande har i annat sammanhang redogjorts för de olika upp­

fattningar, som i yttrandena kommit till uttryck i fråga om försäljnings-

restriktionernas allmänna beskaffenhet m. m. De erinringar, som återstå att

att omnämna, hänföra sig mestadels till detaljerna i revisionens förslag. En

anmärkning av mera allmän innebörd framställes emellertid av länsstyrelsen

i Blekinge län, som finner att i författningstexten bör intagas en mera full­

ständig regelgivning i fråga örn grunderna för meddelande av inköpstillstånd

och indragning av sådant tillstånd. Erfarenheterna giva sålunda enligt läns­

styrelsens mening vid handen, att den åt kontrollstyrelsen i detta avseende

överlåtna vidsträckta befogenheten långt ifrån alltid utövats klanderfritt.

Polischefen i Ystad föreslår — i likhet med några andra polismyndighe­

ter — att i förordningen skall intagas stadgande därom, att varje medbor­

gare äger rätt att inköpa spritdrycker och vin, försåvittt han ej på grund

av uttrycklig föreskrift i förordningen är i sådant hänseende diskvalificerad.

106

Kungl. Maj:ts proposition nr 242.

Systembolagens personalförening finner — nied hänsyn till de direktiv för

utredningen, som lämnades av bevillningsutskottet vid 1928 års riksdag —

anmärkningsvärt, att i revisionens förslag uteslutits sådana ovillkorliga av-

stängningsbestämmelser, som upptagas i 34 § rusdrycksförsäljningsförord-

ningen. För bolagens och personalens handläggning av dylika ärenden an­

ser föreningen det vara av största betydelse, att det finnes vissa klart fast­

ställda bestämmelser att tillämpa.

Anmärkningar mot föreskrifterna i 4 kap. 3 § av förslaget förekomma

jämväl i ett antal andra yttranden. Sålunda anser en polismyndighet, att av­

stängning från inköp eller inskränkningar i tilldelningen kan tänkas före­

komma utan tillräcklig grund, därest beslutet skall stödjas på något så vagt

som att »skada kan av särskild anledning befaras». I ett annat yttrande ut­

talas motsvarande betänkligheter för de fall, då såsom grund för avstängning

skall kunna åberopas, att vederbörande »kan befaras» göra sig skyldig till

olovlig befattning med alkoholhaltiga drycker. Invändningar i båda dessa

avseenden göras jämväl av Sveriges motboksinnehavares riksorganisation.

En uttrycklig bestämmelse därom, att utminutering må ske endast till den,

som fullgjort sin skattskyldighet gentemot stat och kommun, påyrkas i ett

10-tal yttranden. I ett och annat fall anses härutöver en generell avstäng-

ningsregel erforderlig jämväl beträffande dem, som åtnjuta understöd av

allmänna medel eller brista i underhållsskyldighet gentemot anhöriga.

Å andra sidan föreslås på några håll en jämkning av förslagets bestäm­

melser i sådan riktning, att fråga örn avstängning eller inskränkningar be­

träffande den, som åtnjuter fattigvårdsunderstöd, må komma under över­

vägande endast därest fattigvården föranletts av vederbörandes lättja, lik­

nöjdhet eller försummelse eller kommit att lämnas på grund av falska eller

bedrägliga uppgifter.

Sveriges motboksinnehavares riksorganisation uttalar bland annat:

Kontrollsystemet uppdelar konsumenterna i ett otal klasser, vilkas sprit­

tilldelning är beroende av systembolagens uppfattning om vad som är skä­

ligt och lämpligt. Uppgifterna för kontrollens handhavande grunda sig i

mycket stor utsträckning på andra-, tredje- och fjärdehandsupplysningar

etc., vilka icke kunna kontrolleras av bolagens tjänstemän. Det har före­

kommit och förekommer alltjämt, att anonyma uppgifter upptagas och läg­

gas till grund för beslut, att från nykterhetsvårdande synpunkt helt ovid­

kommande förhållanden tagas som förevändning för åtgärder, att rena skval­

leruppgifter föranlett indragning eller begränsning av inköpsrätt o. s. v.

Medborgarnas rätt till inköp av ett visst njutningsmedel fastställes alltså

icke av laga förordning och icke heller av offentlig myndighet, utan är helt

beroende på gunst och nåd av de enskilda systembolagens befattningshavare,

vilkas oansvariga och oåtkomliga position illustreras av kontrollstyrelsens

och övriga myndigheters bristande förmåga att åstadkomma rättelse, till och

med i mycket svårartade fall av missförhållanden av olika slag.

I ett par andra yttranden göres gällande, att förslaget giver utrymme för

en praxis som, i likhet med den nu tillämpade, måste anses alltför sträng i

betraktande av faran för olaga spritdryckshantering.

Kungl. Maj:ts proposition nr 242.

107

Stadsfullmäktige i Skövde anföra, att systembolagen på sina håll vid för­

frågningar rörande kundkretsen förbigå nykterhetsnämnderna samt vända

sig till andra personer eller myndigheter inom respektive kommuner. Ett

uttryckligt stadgande till förebyggande av detta missförhållande synes full­

mäktige böra inflyta i förordningen.

Erinringar mot den föreslagna maximigränsen för utminutering

ha gjorts endast i ett fåtal yttranden.

Landstingets förvaltningsutskott i Västerbottens län anser skäl icke föreligga

att skapa likformighet i fråga om inköpsrätten genom att höja kvantitets-

gränsen inom områden, där den på grund av lokala särbestämmelser är läg­

re än maximum.

Stadsfullmäktige i Piteå föreslå, i händelse den kommunala bestämmande­

rätten i fråga om utminuteringen skall försvinna, att i författningen stadgas

ett maximum av en Uter för kalendermånad beträffande den, som icke upp­

nått 25 års ålder.

Stadsfullmäktige i Boden föreslå, att i 4 kap. 4 § införes en uttrycklig be­

stämmelse om maximikvantitetens storlek inom olika åldersgrupper.

I övrigt föreslås på ett håll en sänkning av maximigränsen till två liter i

månaden och på ett annat håll en höjning till sex liter i månaden.

Större intresse har i yttrandena ägnats bestämmelserna om efter-

handsköp. I princip har förslaget härutinnan vunnit allmänt godkän­

nande.

Kontrollstyrelsen anför:

Visserligen torde de konsumentgrupper, vilka kunna förutsättas begagna

den föreslagna möjligheten att förskaffa sig en outnyttjad reservkvantitet

hos systembolaget, också kunna antagas i stånd att med nuvarande bestäm­

melser förskaffa sig en sådan reserv i sin egen besittning och därefter vid

sina inköp vara relativt oberoende av tilldelningsperiodens längd. Då emel­

lertid den föreslagna rätten till efterhandsköp lärer erbjuda vissa psykolo­

giska företräden och medföra åtskilliga fördelar för kunderna, vill kon­

trollstyrelsen för sin del i princip ansluta sig till förslaget.

Socialstyrelsen erinrar, att möjligheten till efterhandsköp synes ägnad att

att stärka försäljningssystemets nykterhetseffekt genom att bereda minskat

utrymme för extra tilldelning och ombudsköp samt motverka överlåtelser

och andra olägenheter.

Länsstyrelserna i Blekinge och Värmlands län framhålla, att förslaget i

förevarande del i viss mån tillgodoser de önskemål, som ligga bakom kravet

på fri inköpsrätt för anmärkningsfria konsumenter.

Med hänsyn till risken för överlåtelse påyrkas emellertid i ett 30-tal ytt­

randen en begränsning av den tid, varunder efterhandsköp må kunna ske.

I allmänhet förordas i sådant hänseende en tid av tre månader efter ut­

gången av den månad, till vilken tilldelningen hänför sig, i ett och annat

fall en, två eller fyra månader. På ett håll föreslås å andra sidan en förläng­

ning till tolv månader. En begränsning till tre månader förordas av bland

108

Kungl. Maj.ts proposition nr 242.

andra kontrollstyrelsen, Systembolagsföreningarnas förtroendenämnd och

Systembolagens personalförening.

Nykterhetsfolkets landsmöte har funnit sig kunna godtaga förslaget örn

efterhandsköp under förväntan, att den ogynnsamma suggestion, som må-

nadsmaximeringen medfört, skall minskas, att extra tilldelningar i väsent­

lig grad skola kunna undvikas samt att systembolagen erhålla befogenhet att

vidtaga inskränkningar beträffande rätten till efterhandsinköp. De risker,

som kunna vara förenade med ifrågavarande anordning, böra emellertid en­

ligt landsmötets åsikt motverkas genom särskilda åtgärder, varvid i främsta

rummet en lämplig skattestegring bör ifrågakomma.

Bestämmelserna om efterhandsköp avstyrkas av länsstyrelsen i Västerbot­

tens län, stadsfullmäktige i tre städer samt en och annan nykterhetsnämnds-

sammanslutning.

Länsstyrelsen i Västerbottens län anför:

Den föreslagna möjligheten till efterhandsköp är ägnad att främja olag­

ligheter på^ rusdryckshandelns område. När sändningar av hopsparad sprit

tillhandahållas å postanstalter och bolagens egna utlämningsställen före

marknader eller storhelger, därvid dansbanorna i regel äro livligt besökta,

torde förhållandena i vissa fall komma att utveckla sig på ett sätt, som re­

visionen förvisso icke kan ha avsett.

Vad angår reglerna örn extra tilldelning ha dessa i allmänhet

lämnats utan erinran i yttrandena. På några håll göres emellertid gällande,

att bestämmelserna härom böra utgå ur förslaget såsom obehövliga i hän­

delse rätt till efterhandsköp varder medgiven.

Stadsfullmäktige i Halmstad framhålla, att extra tilldelning bör beviljas

endast inom snäva gränser, samt föreslå, att för sådan tilldelning skall gälla

samma priser som å restaurang av viss klass. Härigenom skulle enligt full­

mäktiges mening kunna förebyggas, att utminuterade spritdrycker, såsom

nu ofta sker, förtäras vid enskilda fester å hotell och pensionat, där utskänk­

ning av spritdrycker icke är medgiven.

Beträffande åldersgränsen för utminutering ha delade meningar

gjort sig gällande i yttrandena. I ett 70-tal fall yrkas sålunda, i anslutning

till vad som föreslagits av vissa reservanter inom revisionen, att åldersgrän­

sen skall sättas till 25 år med rätt för systembolagen att, örn särskilda om­

ständigheter föreligga, meddela inköpstillstånd för den, som fyllt 21 år.

Denna mening —- som omfattas av bland andra kontrollstyrelsen, System­

bolagsföreningarnas förtroendenämnd, Nykterhetsfolkets landsmöte, stads­

fullmäktige i ett 20-tal städer och ungefär samma antal sammanslutningar

av nykterhetsnämnder — motiveras stundom med, att den åldersgräns, som

jämväl enligt revisionens åsikt skall vara den normala, bör komma till ut­

tryck i författningen, enär svårigheter eljest kunna möta att upprätthålla

lagens andemening. I ett 10-tal yttranden förordas, att åldersgränsen skall

bestämmas till 23 år, varvid i vissa fall förutsättes rätt för systembolagen att

medgiva undantag beträffande den, som uppnått en ålder av 21 år. I flertalet

fall har emellertid revisionens förslag lämnats utan erinran.

Kungl. Maj.ts proposition nr 242.

109

Länsstyrelsen i Västmanlands län anför:

Frågan om åldersgränsen för inköpsrätt har alltid varit föremål för diver­

gerande meningar och de lokala bestämmelserna härom i nuvarande konces­

sioner äro mycket skiftande. Spörsmålet är också av den största betydelse

med hänsyn till angelägenheten av att i första hand ungdomen beredes skydd

mot alkoholens skadegörande verkningar. Kunde detta mål nås genom en

hög åldersgräns behövde man icke tveka örn lämpligheten av att tillmötes­

gå kraven på en höjning av den nuvarande minimiåldern. I praktiken har

ju också tillämpats en åldersgräns, som i de flesta fall ligger högre än 21

år, men huruvida detta varit till fördel för bekämpandet av rusdrycksmiss-

bruket bland ungdomen kan ifrågasättas. Erfarenheten giver vid handen, att

den olaga rusdryckshanteringen ofta har sin bästa kundkrets bland de års­

klasser av myndiga medborgare, vilka nu äro utestängda från rätten till in­

köp. Tvivelsutan spela psykologiska faktorer här en betydande roll, som

ofta förbises. Det är knappast ägnat att förvåna, att en till myndig ålder

kommen person som grundat självständig ekonomisk existens finner det

orättvist och för sig nedsättande att icke i fråga om rätten till spritinköp

vara likställd med andra oförvitliga medborgare. Revisionen har också fram­

hållit, att meddelandet av inköpstillstånd för yngre personer i vissa fall kan

vara ägnat att på ett gynnsamt sätt påverka dessas känsla av ansvar för sitt

uppträdande i nykterhetshänseende. Länsstyrelsen, som delar denna åsikt,

är för sin del av den uppfattningen, att en generell höjning av minimiål­

dern icke är motiverad, och att det är i folknykterhetens intresse, att vid

handhavandet av den ömtåliga frågan om inköpsrätt för de yngre årsklas­

serna största hänsyn tages till berörda psykologiska faktorer.

Polischefen i Västerås erinrar, att av dem, som under åren 1930—1932 av

rådhusrätten i Västerås fälldes till ansvar för fylleri, 15 procent eller 115

personer tillhörde åldersgruppen 21—25 år samt att flertalet av ifrågava­

rande personer på olovligt sätt åtkommit sprit. Polischefen anmärker i an­

slutning härtill, att det ur nykterhetssynpunkt synes vara ett önskemål, att

utlämnande av motböcker till yngre personer icke kringgärdas av alltför

snäva gränser.

Stadsfullmäktige i Härnösand uttala, att den för staden gällande ålders­

gränsen sedan många år tillbaka varit fastställd till 21 år samt att olägen­

heter härav icke kommit till synes.

Jämväl revisionens förslag rörande försändning av rusdrycker

har föranlett diskussion i yttrandena.

Förslaget om s. k. kostnadsfri försändning lämnas visserligen i flertalet

yttranden utan erinran och tillstyrktes uttryckligen av bland andra socialsty­

relsen, fyra länsstyrelser, Systembolagsföreningarnas förtroendenämnd,

Systembolagens personalförening, ett antal nykterhetsnämndssammanslut-

ningar samt — på vissa villkor — Nykterhetsfolkets landsmöte, men å andra

sidan avstyrkes förslaget i denna del av kontrollstyrelsen, sex länsstyrelser,

stadsfullmäktige i ett 10-tal städer m. fl.

Socialstyrelsen förväntar, att de föreslagna bestämmelserna skola medföra

minskat behov av extra tilldelning och köp genom ombud.

Länsstyrelsen i Södermanlands län uttalar, att vederbörande myndighets

Ilo

beslut angående utminuteringsställes belägenhet ej bör föranleda till att för­

värvet av spritdrycker eller vin blir högst väsentligt dyrare på vissa orter än

på andra, samt finner med hänsyn härtill förslaget både skäligt och lämp-

3g

$ir'.

Länsstyrelsen i Norrbottens län anför, att förslaget icke kan sägas vara

annat än en akt av rättvisa mot landsortsbefolkningen. Enligt länsstyrelsens

asikt är förslaget ett uttryck för den förnuftiga åskådning, som nu börjar

bliva allmän, att det här i landet icke längre så mycket är fråga om att

söka nedbringa spritförbrukningen som att undanröja hindren för hyggligt

folk att tillfredsställa sitt legala behov av sprit. Länsstyrelsen erinrar, att

det är en känd sak, att den olagliga sprittrafiken profiterar på de förhål­

landen, som förslaget i denna del avser att undanröja.

Landstingets förvaltningsutskott i Västerbottens län finner, bortsett från

frågan örn upphävande av postförsändningsförbudet, förslaget välbetänkt,

enär större likformighet för hela landet därigenom vinnes.

Systembolagsföreningarnas förtroendenämnd uttalar:

o Förslaget kommer obestridligen att medföra, att viss del av kundkretsen

får bära utgifterna för en förmån, som uteslutande kommer en annan del

av kundkretsen till godo. Härtill kommer, att man icke kan undgå att kän­

na farhågor för att vissa kunder framdeles komma att utnyttja den kost­

nadsfria försändningen i en omfattning, som icke kan anses sakligt försvarbar.

Ett visst berättigande kan ej heller frånkännas den anmärkningen, att ifrå­

gavarande anordning måste komma att framkalla irritation, då systembola­

gen förutsättas komma att i vissa fall neka kostnadsfri försändning. Trots

de betänkligheter, som sålunda kunna anföras, har nämnden, med hänsyn

till den av revisionen förebragta motiveringen, ansett sig böra, om än med

tvekan, tillstyrka förslaget i förevarande del.

Systembolagens personalförening anför:

Genom de föreslagna bestämmelserna skulle icke endast rättvisa veder­

faras den kundkrets, som för närvarande måste betala dryga kostnader för

att få hem sin tilldelning, utan även bolagens möjlighet att förhindra illojala

ombuds inköp komma att utvidgas. Det säger sig självt, att det ur alla syn­

punkter ofta måste anses lämpligare, att bolaget äger rätt försända varan

under betryggande kontroll direkt till motboksinnehavaren, än att ett om­

bud skall ombesörja inköp och transport. Säkerligen komma många frestel­

ser till överlåtelse härigenom att försvinna. Icke heller torde en fri försänd­

ning medföra några nackdelar ur nykterhetssynpunkt i det avseendet, att

varan blir något billigare för de avlägset boende kunderna.

Nykterhetsfolkets landsmöte har ansett sig kunna godkänna förslaget örn

s. k. kostnadsfri försändning, främst med tanke på att inköp genom om­

bud därmed onödiggöras. Till motverkande av de risker, som kunna vara

förbundna med förslagets genomförande, bör dock enligt landsmötets åsikt

en lämplig skattestegring åvägabringas.

Överståthållarämbetet framhåller, att förslaget medför en prisförhöjning,

vilken kommer att drabba även den del av köpekretsen, som icke är bosatt

så avlägset från utlämningsställe som i stadgandet förutsättes. Ämbetet

ifrågasätter med anledning härav, om ej motsvarande förmån skulle kunna

Kungl. Maj:ts proposition nr 242.

Kungl. Maj:ts proposition nr 242.

lil

beredas jämväl sistnämnda köpare, åtminstone såtillvida, att varan vid större

inköp hemsändes utan särskild avgift.

Länsstyrelsen i Gävleborgs län anför:

Länsstyrelsen ifrågasätter lämpligheten av, att i förordningen införas be­

stämmelser, som medföra en allmän prisförhöjning å spritdrycker och vin,

och håller före, att kostnaderna för försändningen skola såsom förut beta­

las av köparen. Länsstyrelsen finner framför allt av principiella skäl föga

tilltalande att betrakta spritdryckerna som en nödvändighetsvara av sådan

art, att det skulle utgöra en slags medborgerlig rättighet att förfoga över de­

samma på lika villkor över hela landet.

Länsstyrelsen i Blekinge län uttalar, att gängse'handelskutym är, att kö­

paren i allmänhet får betala frakten för varan. Vid hembäring inom stad de­

biterar systembolaget, i olikhet med andra affärer, särskild avgift därför; det

synes länsstyrelsen vara ännu mera befogat, att en av bolaget utgiven frakt­

kostnad påföres rekvirenten.

Kontrollstyrelsen yttrar bland annat:

I principiellt hänseende delar styrelsen den uppfattning, varåt länsstyrelsen

i Gävleborgs län givit uttryck. Vad förslagets ekonomiska innebörd angår

vill kontrollstyrelsen erinra därom, att utminuteringsvinsten per försåld liter

renat brännvin för närvarande utgör 78 öre. Åtminstone inom bolagen i övre

Norrland skulle försändningskostnaderna sluka en betydande del härav, möj­

ligen i vissa fall överstiga utminuteringsvinsten. Den prishöjning, som av re­

visionen föreslås till täckande av försändningskostnaderna, är visserligen icke

särskilt betydande, men enär som motiv till densamma varken kunna åbero­

pas statsfinansiella hänsyn eller med visshet inträffande förbättringar i nyk-

terhetstillståndet, torde densamma komma att för stora delar av kundkretsen

framstå såsom opåkallad. Slutligen kan kontrollstyrelsen icke underlåta att

framhålla, att ett bifall till det föreliggande förslaget, försåvitt överhuvud nå­

gon återhållsamhet i den fria försändningen skall av bolagen utövas, med

visshet kan antagas komma att medföra betydande praktiska svårigheter för

försäljningsorganen och talrika anledningar till irritation i förhållandet till

kundkretsen.

I ett 20-tal yttranden ha invändningar framställts mot förslaget i vad det­

samma förutsätter upphävande av postförsändningsförbudet.

Länsstyrelsen i Västerbottens län anför:

Om bestämmelser angående inrättande av särskilda utlämningsställen och

kostnadsfri försändning bliva genomförda, kommer nykterhetstillståndet på

landsbygden att bliva mycket försämrat. Det stora antalet postanstalter kom­

mer i en ej ringa utsträckning att bliva utlämningsställen för rusdrycker, där

spritrekvirenterna i trakten särskilt före större helger komma att samlas. Det

lärer icke kunna undvikas att vid sådana tillfällen omgivningarna komma att

bliva osäkra. I det tätt befolkade Skåne med dess synnerligen små kom­

muner äro 30 procent av landskommunerna utan postanstalt inom respektive

områden, men i norra Sverige med dess stora kommuner äro förhållandena

annorlunda. Lycksele socken hade år 1930 21 postanstalter, Vilhelmina 18. Då

Vilhelmina socken är till arealen lika stor sorn Skaraborgs län, lärer det icke

bliva möjligt att utan en betydande ökning av ordningsmakten upprätthålla

ordningen. Revisionen synes icke alls ha beaktat dylika synpunkter. Skall

emellertid rudsryckshandeln göras likformig över hela landet, uppkomma där­

av konsekvenser för staten, som måste tagas. Att pålägga fattiga kommuner

112

Kungl. Maj:ts proposition nr 242.

Departements­

chefen.

en avsevärt ökad börda för polisväsendet synes icke rimligen kunna ifråga­

sättas, då det icke är kommunerna som uttryckt någon önskan örn den re­

form, som av revisionen föreslås. Även vid de utlämningsställen, som sprit­

bolagen kunna komma att anordna, torde åtgärder för ordningens tryggande

visa sig behövliga.

Nyktherhetsfolkets landsmöte har uttalat, att enär omnibustrafikens utveck­

ling i betydande grad onödiggör försändning med posten samt postanstalterna

på flera håll äro inrymda i skolhus, postverket alltjämt bör vara befriat från

att taga befattning med försändning av spritdrycker.

Liknande erinringar lia framställts jämväl i några andra yttranden.

Generalpoststyrelsen uttalar, att ur postväxlingens synpunkt hinder icke

möter mot upphävande av 1904 års kungörelse. I anledning av vad herrar

Johanson och Ljunggren i revisionens betänkande (sid. 551) anfört angående

poststationerna såsom »utlämningsställen för rusdrycker» m. m. erinrar sty­

relsen, att därmed icke torde lia åsyftats att utlämnande av spritdrycksför-

sändelser skulle verka hinderligt på postarbetet. Styrelsen säger sig icke heller

ha försport, att några olägenheter i förevarande hänseende förekommit vid

järnvägsstationerna.

I fråga om villkoren för utminuteringens handhavande vill jag till en bör­

jan framhålla, att de regler, som härutinnan kunna finnas erforderliga — de

må intagas i försäljningsförordningen, meddelas av kontrollstyrelsen eller

uppställas av systembolagen — enligt min åsikt företrädesvis böra uppfattas

såsom direktiv för handhavande av försäljningen i enlighet med försäljnings-

lagstiftningens syfte. De böra med andra ord anses såsom föreskrifter, vilka

det åligger bolagen att tillämpa, däremot icke i första hand såsom stadgan­

de^ varigenom allmänheten i större eller mindre omfattning betages möj­

ligheten att efter gottfinnande inköpa rusdrycker. Med denna reservation,

som knappast i sak innebär någon avvikelse från den uppfattning, varåt re­

visionen givit uttryck, vill jag ansluta mig till revisionens förslag i 4 kap.

1 §, enligt vilket stadgande systembolag bör kunna utminutera rusdrycker

allenast till den, som erhållit tillstånd av hemortsbolaget att inköpa sådana

drycker.

Jag vill även tillstyrka förslaget i 4 kap. 3 §, att inköp må förvägras eller

inskränkningar i inköpen stadgas, där det av särskild anledning kan befaras,

att inköp skall lända till skada för köparen eller annan. Såsom en förbätt­

ring i förhållande till gällande ordning torde få anses, att systembolagen en­

ligt förslaget erhålla möjlighet att vidtaga allenast begränsning i inköpen

jämväl i fall, som enligt 34 § punkterna 2)—8) rusdrycksförsäljningsförord-

ningen ovillkorligen skola medföra avstängning från inköp. De erinringar,

som Systembolagens personalförening framställt mot förslaget härutinnan,

torde så mycket mindre förtjäna avseende som bolagen redan nu i mycket

vidsträckt omfattning besluta om avstängning eller inskränkningar utan att

härvid ha någon ledning av föreskrifter i författningen. Det må också fram­

hållas, att de förändringar i avseende å bolagens organisation, som jag i det

Kungl. Maj.ts proposition nr 242.

113

följande ämnar föreslå, torde innebära ökade förutsättningar för bolagen

att väl fylla på dem ankommande uppgifter i förevarande hänseende.

Jag förutsätter, att bolagen vid sin tillämpning av stadgandet i förslagets

4 kap. 3 § skola iakttaga tillbörlig varsamhet; beslut om avstängning eller in­

skränkningar böra sålunda icke fattas utan stöd av en verkligt tillförlitlig

utredning. Vid handläggning av hithörande frågor böra bolagen samarbeta

med nykterhetsnämnderna. I den mån något fog kan finnas för ett påstå­

ende, att dylikt samarbete icke alltid upprätthållits i nödig omfattning, bör

tillses att rättelse härutinnan åvägabringas.

De i andra stycket av 4 kap. 3 § angivna exemplen å fall, då restriktiva

åtgärder särskilt böra övervägas, synas icke giva anledning till några befo­

gade erinringar. Vad angår de fall, då det av särskild anledning kan be­

faras, att inköp av rusdrycker skall lända till skada av ekonomisk natur, vill

jag i anslutning till vissa anmärkningar i yttrandena framhålla, att fara för

dylika skadeverkningar i och för sig endast utgör en anledning för bolaget

att överväga, huruvida särskilda åtgärder äro påkallade. Det måste förvän­

tas, att bolagen även i dylika fall förvägra inköp eller stadga inskränkningar i

inköpsrätten endast i den mån så kan anses skäligt och förnuftigt. I detta

sammanhang må framhållas, att jag tillfullo delar revisionens åsikt att det

får anses ur nykterhetssynpunkt förkastligt att använda generella avstäng-

ningsbestämmelser såsom ett medel för indrivning av skatt.

Revisionen har föreslagit, att det skall kunna ankomma på länsnykterhets-

nämnd att förordna om förbud mot utminutering till viss person. Då försla­

get om inrättande av länsnykterhetsnämnder icke för närvarande avses skola

genomföras, torde ifrågavarande befogenhet böra anförtros åt de kommu­

nala nykterhetsnämnderna. Till de bestämmelser, som i anledning härav bli­

va erforderliga, torde jag senare få återkomma.

Kontrollstyrelsen bör såsom hittills äga meddela de närmare föreskrifter,

som kunna finnas erforderliga för utminuteringens handhavande. Utan att

ingå på en granskning av de anvisningar, som härutinnan utfärdats i anslut­

ning till den nu gällande förordningen, vill jag framhålla, att styrelsen vid

utarbetande av de nya föreskrifter, som bliva erforderliga i händelse den

föreslagna försäljningslagstiftningen kommer till stånd, självfallet bör finna

det angeläget att undvika bestämmelser, som kunna väcka onödig irritation

eller som eljest icke äro påkallade av omständigheterna.

Under förväntan, att nu gällande praxis jämväl i fråga om inköpsbestäm-

melser för anmärkningsfria konsumenter kommer att bliva föremål för om­

prövning från kontrollstyrelsens sida, finner jag mig kunna tillstyrka de grun­

der, som härutinnan upptagits i förslagets 4 kap. 4 § första stycket. Mot den

föreslagna maximikvantiteten för tilldelning av spritdrycker har jag intet

att erinra.

Vad angår möjligheten till s. k. efterhandsköp finner jag lika med revisio­

nen anledning antaga, att denna anordning skall visa sig vara till icke obetyd­

ligt gagn ur nykterhetssynpunkt. Jag vill därför tillstyrka förslaget i denna

de). I fråga örn utsträckningen av den tid, varunder efterhandsköp skulle

Ilihanq till riksdagens protokoll 19.17. 1 sami. Nr 242.

8

114

Kungl. Maj.ts proposition nr 242.

få ske, ha olika meningar uttalats. Om den åsyftade verkan skall åstad­

kommas, synes denna tid knappast kunna göras kortare än sex månader,

såsom revisionen föreslagit.

Revisionen har i sitt betänkande (sid. 165—167) framhållit, att bestäm­

melsen om efterhandsköp kan giva olika resultat allteftersom verkställda in­

köp i första hand skola avräknas å den löpande månadstilldelningen och icke

uttagen kvantitet från föregående månader få tagas i anspråk först sedan den

löpande tilldelningen utnyttjats till fullo, eller om i stället inköpen i första

hand skola avräknas å icke uttagna kvantiteter från föregående månader och

endast i den mån dessa icke skulle förslå belasta den löpande månadstilldel­

ningen. Revisionen har för sin del förordat det senare alternativet. Kontroll­

styrelsen, som finner att detta alternativ skulle ställa den expedierande per­

sonalen inför svårigheter som knappast skulle kunna bemästras, uttalar, att

man i praktiken endast lär ha att räkna med det förstnämnda alternativet.

Samma uppfattning har framförts av Systembolagsföreningarnas förtroende­

nämnd. I anledning av vad sålunda förekommit finner jag, i likhet med

vad kontrollstyrelsen jämväl förutsatt, det böra ankomma på styrelsen alt

jämlikt förslagets 4 kap. 16 § utfärda de närmare tillämpningsföreskrifter,

som i förevarande hänseende erfordras.

Såsom revisionen framhållit böra systembolagen uppenbarligen ha att för­

anstalta om indragning eller inskränkning i fråga om möjligheten till efter­

handsköp, därest det av särskild anledning kan befaras, att denna möjlighet

skall lända till skada för köparen eller annan. Konlrollstyrelsen har anfört,

att bolagen böra anses ha befogenhet och skyldighet att redan vid meddelande

av inköpstillstånd pröva, huruvida detta bör omfatta jämväl rätt till efter­

handsköp eller begränsas till viss myckenhet för kortare tilldelningsperiod

utan dylik rätt. I anledning härav vill jag framhålla, att det naturligtvis kan

föreligga skäl att vidtaga inskränkning i förevarande hänseende redan vid

meddelande av inköpstillstånd, men att såvitt angår övriga fall omedelbart

av stadgandet i 4 kap. 4 § följer, att efterhandsköp kan ske, varför någon sär­

skild föreskrift härutinnan icke torde böra meddelas.

Revisionen har anmärkt, att möjligheten till efterhandsköp i någon mån

kan anses motsvara ett av systembolaget i Stockholm på sin tid praktiserat

förfarande att icke medgiva inköp av större kvantitet än en liter för den, som

verkställde inköp redan under månadens första vecka, och att låta möjlig­

heten att på en gång inköpa fyra liter vara beroende av att vederbörande an­

tingen dröjde med detta inköp till senare hälften av månaden eller ock under­

låtit att tillfullo utnyttja föregående månads tilldelning. Enligt revisionens

åsikt ha erfarenheterna av denna anordning varit övervägande goda, och hin­

der böra därför icke möta att för framtiden tillämpa dylika bestämmelser.

Genom en kombination av sådana bestämmelser samt anordningen med efter­

handsköp skulle, enligt vad revisionen vidare anför, köparna komma att upp­

delas i olika kategorier på ett sätt, som skulle göra det lättare för bolagen atl

lära känna kundkretsen. Anordningen kunde även väntas medföra en jäm­

nare fördelning av inköpen samt därmed lättnad i expeditionen.

Kungl. Maj:ts proposition nr 242.

115

Utan att för egen del vilja taga ståndpunkt till frågan, huruvida någon

mera avsevärd fördel verkligen skulle stå att vinna genom en anordning av

nyss angiven art, vill jag här endast framhålla angelägenheten av, att inköps-

bestämmelserna göras så enkla som möjligt samt att anordningar, ägnade att

framkalla onödig irritation undvikas.

Mot bestämmelsen i förslagets 4 kap. 4 § andra stycket angående s. k. extra

tilldelning har jag ej funnit anledning till erinran.

Vad angår den i 4 kap. 2 § stadgade åldersgränsen vill jag, i anslutning

till vad som föreslagits av vissa reservanter inom revisionen ävensom i ett

stort antal yttranden, förorda att ifrågavarande gräns bestämmes till 25 år,

dock med rätt för systembolagen att, om särskilda skäl därtill äro, med­

dela inköpstillstånd för den, som fyllt 21 år, men ej 25 år.

På skäl, som revisionen anfört, finner jag mig böra tillstyrka, att system­

bolagen medgives verkställa s. k. kostnadsfri försändning i enlighet med vad

som angivits i förslagets 4 kap. 7 §. Det är att förvänta, att en dylik möj­

lighet skall verksamt bidraga till en nedgång i fråga om lönnbränning och

annan olaga spritdryckshantering. Kostnaderna för ifrågavarande försänd­

ning böra täckas på det sätt, att bolagen äga uttaga visst pristillägg å samtliga

utminuterade spritdrycker. Detta pristillägg bör vara detsamma över hela

landet samt lika stort för samtliga slag av utminuterade spritdrycker. Då

det för statsverkets del får anses tillräckligt, att pristillägget beräknas så, att

det täcker kostnaderna för nu berörda försändning i dess helhet, kan jag ej

finna fog för den av kontrollstyrelsen framställda invändningen, att ifråga­

varande anordning på sina håll möjligen kan tänkas medföra kostnader, vilka

överstiga utminuteringsvinsten.

I fråga örn detaljerna i förslaget och den närmare tillämpningen av be­

stämmelserna härutinnan kan jag i allt väsentligt ansluta mig till de syn­

punkter, som anförts av revisionen. Jag tillstyrker alltså även, att det nu

gällande förbudet mot försändning av spritdrycker med posten skall upp­

hävas.

Jämväl förslaget om rätt för systembolagen att inrätta särskilda utlämnings-

ställen finner jag mig kunna biträda. Det bör ankomma på kontrollstyrelsen

alt, med iakttagande av vad jag nu anfört, utfärda erforderliga föreskrifter

rörande försändningsverksamheten.

Huvudgrunder för utskänkningen m. m.

Revisionens förslag.

Såsom tidigare antytts har under nuvarande ordning kunnat upprätthållas

en relativt stark begränsning av antalet utskänkningsställen. Detta förhål­

lande torde väsentligen lia betingats av det sätt, varpå tillståndsprövningen

hittills varit anordnad. Bortsett från trafikutskänkning och tillfällig vin-

utskänkning skall enligt rusdrycksförsäljningsförordningen tillstånd till ut-

116

Kungl. Maj:ts proposition nr 242.

skänkning avse rätt att inom viss kommun bedriva utskänkning å ett bestämt

antal försäljningsställen. En garanti för att detta antal skall hållas inom

tämligen snäva gränser utgör redan den omständigheten, att tillstånd kan

sökas endast av systembolag. Härtill kommer, att vederbörande kommun

skall höras över systembolagets ansökan och därvid äger med för länsstyrel­

sen bindande verkan avstyrka ansökningen eller föreslå begränsning i fråga

om antalet utskänkningsställen. Slutligen kan i sista hand länsstyrelsen vid

tillståndsfrågornas bedömande finna skäligt ytterligare begränsa försäljnings­

ställenas antal. Enligt vad revisionen uppgiver torde det numera endast re­

lativt sällan inträffa, att kommunerna göra bruk av sin befogenhet att be­

stämma antalet utskänkningsställen lägre än systembolagen föreslagit, men

detta säges väsentligen bero på att systembolagen sökt anpassa sig efter

kommunernas önskemål. Systembolagen ha i övrigt av kontrollstyrelsen an-

manats att vid ansökningar om utskänkningsrätt särskilt beakta i vad mån

behov av utskänkning verkligen kan anses föreligga.

Enligt revisionens åsikt är det ur nykterhetssynpunkt erforderligt att allt­

jämt sörja för en begränsning av antalet utskänkningsställen. Då den nu­

varande anordningen synes revisionen i stort sett ha erbjudit tillräcklig ga­

ranti härutinnan, förordar revisionen, att i förevarande hänseende jämväl

för framtiden bibehålies en tillståndsprövning av ungefärligen samma inne­

börd som den nu gällande.

Vad särskilt angår kommunernas bestämmanderätt erinrar revisionen, att

de skäl, som funnits tala för att denna rätt beträffande utminuteringen skall

upphöra, icke äga samma giltighet i fråga om utskänkningen. I regel är

sålunda utskänkningen huvudsakligen lokalt betonad, och redan detta utgör

enligt revisionens mening ett vägande skäl för att tillerkänna vederbörande

kommun rätten att avgöra, huruvida utskänkning må äga rum inom dess

område eller ej. I vida högre grad än som gäller beträffande utminuterin­

gen finner revisionen vidare inrättandet av ett nytt utskänkningsställe vara

ägnat att påverka konsumtionen av spritdrycker och vin inom vederbörande

kommun. Kommunernas rätt att förhindra utskänkning bör därför enligt

revisionens åsikt alltjämt i huvudsak lämnas orubbad. Ej heller anser re­

visionen tillräcklig anledning föreligga att beröva kommunerna befogenhe­

ten att bestämma högsta antalet utskänkningsställen inom kommunen.

I enlighet med vad nu angivits skiljer sig förslaget såvitt angår förut­

sättningarna för rätt att bedriva utskänkning i allmän­

het endast i detaljerna från den nu gällande ordningen. Rätt till utskänkning

skall sålunda alltjämt såsom regel tillkomma endast systembolag (3 kap. 2 §).

Liksom för närvarande skall för utskänkning erfordras särskilt tillstånd, och

tillståndsprövningen skall, med visst undantag, ankomma på länsstyrelsen

(3 kap. 6 § 1 mom.). Befogenhet att söka tillstånd skall alltjämt i första hand

tillkomma systembolagen; i förslaget har emellertid viss initiativrätt tillagts

jämväl kommunerna (3 kap. 7 och 11 §§). I allmänhet skall varje kommun

alltjämt kunna förhindra, att utskänkningsställe förlägges inom kommunen,

Kungl. Maj:ts proposition nr 242.

lil

och antalet utskänkningsställen må icke sättas högre än kommunen föresla­

git (3 kap. 10 och 11 §§).

Vad angår de närmare detaljerna kan förslaget — örn tillsvidare bortses

från de särskilda slag av utskänkning, som av revisionen betecknats såsom

turistutskänkning och trafikutskänkning — sägas avvika från den nu gäl­

lande ordningen huvudsakligen i följande avseenden.

Förslaget upptager två olika typer av utskänkningstillstånd, nämligen så­

dana som avse årsutskänkning och sådana som avse tillfällig utskänkning.

Tillstånd av det förra slaget skall komma till användning i fråga om ut­

skänkning av mera stadigvarande natur eller, närmare bestämt, i fråga örn

utskänkning, som skall bedrivas året runt eller årligen under viss tidsperiod.

Tillstånd till tillfällig utskänkning skall meddelas, då fråga är örn utskänk­

ning, som skall äga rum vid enstaka tillfälle eller under enstaka tidsperiod

(3 kap. 6 § 2 mom.).

Rörande behovet av en dylik uppdelning erinrar revisionen, hurusom till­

stånd till annan utskänkning än tillfällig vinutskänkning och trafikutskänk­

ning för närvarande meddelas för längre perioder, omfattande i regel tre år.

Då enligt rusdrycksförsäljningsförordningen samtliga inom ett län medde­

lade tillstånd av detta slag skola utlöpa vid utgången av vart tredje kalender­

år, kunna ansökningar i allmänhet göras endast med långa mellanrum. Så­

dant behov av utskänkning, som icke kunnat förutses i samband med den

periodiskt återkommande tillståndsprövningen, har hittills stundom plägat

tillgodoses på det sätt, att tillstånd meddelats för ett större antal utskänk­

ningsställen än som i verkligheten förelegat, varefter tillgängliga »reservrät­

tigheter» kunnat tagas i anspråk vid förekommande behov. Enligt revisio­

nens åsikt bör emellertid tillstånd till utskänkning meddelas endast i den

omfattning, som betingas av ett visst bestämt behov, och revisionen har där­

för sökt finna en utväg, som skulle göra dylika »reservrättigheter» för fram­

tiden obehövliga. En sådan utväg avser revisionen att erbjuda genom reg­

lerna om tillfällig utskänkning. Under det att tillstånd till årsutskänkning

skall meddelas för en tid av fyra år (oktrojperiod) och ansökningar örn dy­

likt tillstånd sålunda kunna göras endast med långa mellanrum, skall till­

stånd till tillfällig utskänkning kunna sökas när som helst. Ansökningsför-

farandet underlättas i sistnämnda fall ytterligare därigenom, att kommuner­

nas fullmäktige föreslagits kunna delegera sin befogenhet att avgiva yttrande

i frågor, som kunna väntas uppkomma om anordnande av tillfällig utskänk­

ning (3 kap. 11 §).

Revisionen angiver följande exempel på fall, då tillstånd till tillfällig ut­

skänkning skall kunna meddelas, nämligen att utskänkning finnes böra

anordnas under en eller flera dagar i samband med en jubileumshögtid, ett

sammanträde eller en kapplöpning, eller att utskänkning anses böra äga rum

under en enstaka säsong, såsom under en utställning.

Om åter ett mera stadigvarande behov av utskänkning framträder under

löpande oktrojperiod, skall enligt revisionens mening tillstånd till tillfällig

utskänkning icke kunna meddelas. I stället anvisar revisionen för sådant

118

Kungl. Maj:ts proposition nr 242.

fall en annan utväg, i det att tillstånd till årsutskänkning skall kunna bevil­

jas för återstående del av oktrojperiod, om särskild anledning därtill förelig­

ger på grund av förhållande, som icke skäligen bort kunna beaktas före ut­

gången av eljest gällande ansökningstid (3 kap. 7 § 1 morn.). Jag skall i det

följande återkomma till den närmare innebörden av denna undantagsbe­

stämmelse.

Med hänsyn till förslaget örn tillstånd till tillfällig utskänkning har revi­

sionen ansett obehövligt bibehålla ett stadgande om sådan rätt till tillfällig

vinutskänkning, som för närvarande kan meddelas jämlikt 22 § rusdrycks-

försäljningsf örordningen.

Att årsutskänkning föreslagits skola avse en tid av fyra år, i stället för

såsom nu tre, motiveras av revisionen med, att innehavare av sådant tillstånd

synes böra beredas en något tryggare ställning än för närvarande. Revisionen

har vidare funnit angeläget att så långt som möjligt i tiden skilja den kom­

munala tillståndsprövningen från de kommunala valen och av sådan anled­

ning föreslagit, att samtliga tillstånd till årsutskänkning skola utlöpa samti­

digt å sådan tid, att kommunernas prövning i avseende å nya ansökningar

alltid kommer att infalla ungefär två år efter de senaste kommunala valen

(3 kap. 7 § 1 morn.).

Såsom nyss antyddes har revisionen föreslagit, att viss initiativrätt i fråga

örn sökande av utskänkningstillstånd skall tillkomma jämväl kommunerna.

I sådant hänseende stadgar förslaget, att tillstånd till årsutskänkning skall

kunna sökas av kommunen, om systembolaget underlåtit göra ansökan

före ansökningstidens utgång, samt att tillstånd till tillfällig utskänkning må

sökas av kommun såväl som av systembolag. Såvitt angår tillfällig utskänk­

ning avses kommunen jämväl skola kunna delegera sin ansökningsrätt i ena­

handa ordning som föreslagits beträffande kommunernas yttranderätt (3

kap. 7 § 2 mom. och 11 §).

Revisionen anmärker till motivering av förslaget härutinnan, hurusom den

nu gällande regeln örn initiativrätt endast för bolagen upptagits från det av

nykterhetskommittén på sin tid avgivna förslaget till försäljningslagstiftning.

Kommittén hade därvid utgått från den uppfattningen, att systembolagen vore

att betrakta såsom organ speciellt för konsumentintresset. Genom rusdrycks-

försäljningsförordningen överläts emellertid å systembolagen den uppgift att

vara det allmännas organ för övervakning av försäljningen, som enligt nykter­

hetskommitténs förslag tänkts skola ankomma på de s. k. kontrollnämn­

derna. Med hänsyn härtill och då utvecklingen gått därhän, att systembo­

lagen huvudsakligen blivit organ för det allmänna, finner revisionen tillräck­

liga skäl icke föreligga för den ordningen, att bolagen ensamma skola äga

initiativrätt i fråga om tillstånd till utskänkning. Ett sådant förhållande kan

enligt revisionens uppfattning icke heller sägas stå väl samman med det in­

flytande, som eljest tillkommer kommunerna vid utskänkningsfrågomas av­

görande.

För att den kommunala initiativrätten icke skall kunna göras örn intet där­

igenom att ett systembolag uraktlåter att taga i anspråk det utskänknings^!!-

Kungl. Maj:ts proposition nr 242.

119

stånd, som kan ha meddelats på kommunens initiativ, har revisionen vidare

i fråga om årsutskänkning föreslagit ett stadgande av innebörd, att kontroll-

styrelsen i dylikt fall skall kunna ålägga systembolaget att anordna ut­

skänkning i kommunen (3 kap. 18 §).

I samband med reglerna om initiativrätt för kommunerna har revisionen

funnit lämpligt föreslå ytterligare en avvikelse från nu gällande bestämmel­

ser. Det har sålunda synts revisionen mindre tillfredsställande att system­

bolag, då fråga är örn anordnande av utskänkning inom kommun där ut­

skänkning tidigare icke förekommit, överhuvud tillerkännes initiativrätt utan

att en bestämd önskan örn inrättande av utskänkning kommit till uttryck

från kommunens sida. Revisionen föreslår av sådan anledning — enligt vad

revisionen uppgiver, i anslutning till nu tillämpad praxis — att systembolag

icke utan att kommunen gjort framställning därom må söka tillstånd till års­

utskänkning i kommun, där sådant tillstånd icke funnits för tiden närmast

före den, som ansökningen skall avse (3 kap. 7 § 2 mom.). En motsvarande

föreskrift har föreslagits jämväl i fråga örn tillfällig utskänkning; för att

ansökan därom skall kunna göras av svstemlxdag förutsättes sålunda an­

tingen att inom kommunen funnits tillstånd till utskänkning under pågående

eller närmast föregående oktrojperiod eller ock att kommunen gjort fram­

ställning därom hos bolaget (3 kap. 11 § 1 morn.).

Revisionens förslag om turistutskänkning innebär, att årsut­

skänkning i undantagsfall skall kunna anordnas utan hinder av kommunens

avstyrkande. Tillstånd meddelas i dylikt fall av Kungl. Maj:t och må ifrå­

gakomma endast å hotell eller pensionat vid »hälsobrunn, badort eller an­

nan kurort eller eljest å någon för turistväsendet i riket viktig ort» samt

under förutsättning tillika, att det finnes vara av »allmän betydelse», att ut­

skänkningen kommer till stånd. Tillstånd, som skall kunna sökas av system­

bolag eller annan inom en månad från det fullmäktiges beslut vunnit laga

kraft, kan meddelas endast för systembolaget och må ej avse utskänkning till

»annan än gäst, med vilken avtal örn bespisning träffats för minst tre dagar».

Tillstånd skall vidare meddelas för oktrojperiod eller del därav, och Kungl.

Majit äger vid tillstånds meddelande utfärda de särskilda föreskrifter i av­

seende å utskänkningen, som prövas erforderliga. (3 kap. 12 §.)

Revisionen anför i anslutning till detta stadgande bland annat följande:

Det kan förekomma, att frågan örn inrättande av utskänkning icke vä­

sentligen är en angelägenhet av lokal beskaffenhet utan äger den allmänna

betydelse, att man icke kan stanna vid ett beslut av de kommunala myndig­

heterna örn avstyrkande av dylik utskänkning. Revisionen åsyftar härmed

sådan utskänkning, som bedrives å vissa turisthotell av större betydelse och

därmed likställda etablissemang, vilka vända sig till en publik från hela lan­

det — och jämväl från utlandet — men däremot i regel icke alls frekventeras

av hemortens befolkning.

Till revisionen lia inkommit framställningar från Svenska trafikförbundet,

Svenska kurortföreningen, Sveriges centrala hotell- och restaurantförening

samt Svenska turisthotellens riksförbund, däri bland annat framhållits, att

med kommunikationsväsendets utveckling följt ett .starkt uppsving av turist­

trafiken, som torde vara av ganska stor ekonomisk betydelse för vårt land.

120

Kungl. Maj:ts proposition nr 242.

Med hänsyn till att förefintligheten av utskänkning har en uppenbar inverkan

på denna trafik liksom på möjligheten att driva hotell eller pensionat å tu­

rist- och kurorter samt därmed likartade platser har yrkats, att den kommu­

nala vetorätten beträffande utskänkning i hithörande fall måtte upphävas.

Enligt revisionens mening är det möjligt att i behörig utsträckning tillgodo­

se dessa önskemål utan att samtidigt skapa några olägenheter ur nykterhets-

synpunkt. Örn prövningen av dessa frågor ordnas på ett ändamålsenligt sätt,

torde tvärtom kunna undanröjas en fara för överträdelser och därmed sam­

manhängande risker i nykterhetshänseende, som lätt uppstår vid en alltför

sträng tillämpning av den kommunala vetorätten å utskänkning, varom nu

är fråga.

Det har härvid för revisionen framstått såsom en första förutsättning, att

undantag från den kommunala bestämmanderätten endast bör göras i sådana

fall, då det lokala intresset icke är det väsentliga, utan, såsom förslaget har

formulerats, det finnes »vara av allmän betydelse, att vid hälsobrunn, badort

eller annan kurort eller eljest å någon för turistväsendet i riket viktig ort be-

drives utskänkning å hotell eller pensionat». Revisionen har vidare utgått

fran att den omprövning, som skulle kunna ske sedan den kommunala myn­

digheten avstyrkt en ansökan om dylik utskänkning, måste omhänderhas

av en högre myndighet, som kan anses i erfoderlig grad företräda allmänna

synpunkter. Genom förslaget att prövningen skall ankomma på Kungl.

Maj :t har revisionen velat skapa betryggande garanti för att tillstånd skall

meddelas med största urskiljning. Dessutom har revisionen kringgärdat un­

dantagsbestämmelserna om turistutskänkning med flera viktiga inskränk­

ningar. Tillstånd skall sålunda kunna meddelas endast vederbörande system­

bolag, som icke äger överlåta detsamma. Härigenom avvisas sådana intressen,

som äro inriktade på direkt vinst av själva utskänkningen, från att söka an­

lita denna väg. Med bestämmelsen att tillstånd ej må avse utskänkning till

»annan än gäst, med vilken avtal om bespisning träffats för minst tre dagar»,

åsyftas att förhindra icke blott att turistutskänkning tages i anspråk av or­

tens befolkning utan även att den utnyttjas till icke önskvärd spritkonsum­

tion av resenärer, som — kanske under förande av motorfordon — rent till­

fälligt besöka^ utskänkningsstället. Turistutskänkningen blir med andra ord i

möjligaste mån förbehållen en publik av turister, badgäster och med dem

jämställda, som äro inackorderade på det hotell eller pensionat, för vilket

tillståndet upplåtits. I detta hänseende blir alltså turistutskänkningen anord­

nad efter ungefär samma principer som den utskänkning av pilsnerdricka,

vilken utan särskilt tillstånd må utövas av »den, som i sitt hem emot betal­

ning mottager gäster till bespisning vid slutet bord, dock endast vid måltider

till gäster, med vilka avtal örn bespisning träffats för en tid av minst en

vecka».

Förslagets bestämmelser om tillstånd till trafik utskänkning (3

kap. 13 §), d. v. s. utskänkning å fartyg och järnvägståg, skilja sig huvud­

sakligen endast i formellt hänseende från motsvarande föreskrifter i rus-

drycksförsäljningsförordningen. Såsom en ändring i sak framstår emeller­

tid, att tillstånd av ifrågavarande slag skall kunna upplåtas ej blott såsom

nu at enskild fysisk person, utan jämväl åt juridisk person. Revisionen av­

ser härmed, att tillstånd skall kunna meddelas såväl rederi- eller järnvägs­

bolag som även systembolag.

Revisionens förslag förutsätter, att överlåtelse av tillstånd till

utskänkning alltjämt skall äga rum i betydande omfattning. Innan

Kungl. Maj:ts proposition nr 242.

121

jag närmare ingår på förslagets bestämmelser härutinnan, skall jag emeller

tid angiva, huru revisionen tänkt sig utskänkningsrörelsens uppdelning mel­

lan systembolag och enskilda restauratören

Revisionen omnämner i sitt betänkande (sid. 201—204), hurusom vitt skil­

da uppfattningar härutinnan kommit till synes i vissa till revisionen inkom­

na yttranden. Sålunda hade Systembolagsföreningarnas förtroendenämnd

föreslagit, att det nu gällande förbudet mot överlåtelse av utminuteringsrätt

borde kompletteras med ett förbud jämväl mot överlåtelse av utskänknings-

rätt. All utskänkning av spritdrycker och vin borde i enlighet härmed anför­

tros åt systembolagen. Emellertid åsyftades med detta förslag icke någon mo-

nopolisering av restaurangverksamheten; även efter genomförandet av nyss­

nämnda förbud borde finnas två huvudtyper av restauranger. I bägge fallen

skulle systembolagen visserligen direkt handha utskänkningen och tillgodo­

göra sig utskänkningsvinsten. Men medan rörelsen i övrigt inom den ena grup­

pen skulle drivas antingen direkt av systembolagen eller genom företag, nära

anslutna till systembolagen, skulle denna rörelse inom den andra gruppen

alltjämt drivas och ägas av privata restauratörer. Å andra sidan hade Sveri­

ges centrala hotell- och restaurantförening påyrkat, att systembolagen måtte

helt avkopplas från varje restaurangverksamhet, att sådan restaurangrörelse,

som hade socialt eller allmännyttigt ändamål, måtte omhändertagas

av särskilda socialt betonade bolag under kommunalt överinseende samt att

restaurangrörelsen i övrigt blev förbehållen de enskilda restauratörerna med

rätt för dessa att själva handha den i samband med rörelsen förekommande

utskänkningen.

För egen del anser revisionen, att utvecklingen bör fortgå efter i huvud­

sak samma linjer som hittills. Utskänkningen av spritdrycker bedrives redan

nu av systembolagen å praktiskt taget samtliga fristående restauranger av

den typ, som plägar betecknas såsom folkrestauranger. Det torde enligt re­

visionen ha ingått i det allmänna medvetandet, att denna utskänkning icke

bör vara anförtrodd åt enskilda näringsidkare utan helt bör ankomma på

allmännyttiga organ. Att frånhända systembolagen ifrågavarande utskänk­

ning synes revisionen så mycket mindre påkallat som systembolagen hand­

haft denna rörelse till allmänt gagn och ett godtagande av det av restaurang-

föreningen härutinnan framställda förslaget skulle innebära, att verksam­

heten överlämnades till nya organ av principiellt samma struktur som system­

bolagen men utan den erfarenhet och insikt, som dessa förvärvat. Enligt

revisionens åsikt bör alltså på systembolagen ankomma att handha utskänk­

ningen å folkrestauranger, i den mån denna utskänkning omfattar spritdryc­

ker. Den nu angivna regeln bör enligt revisionens uppfattning vinna till-

lämpning jämväl i de fall, då en enskild restauratör i samband med utskänk­

ning å restaurang av högre klass bedriver spritutskänkning å s. k. bakfickor

eller annex, försåvitt dylik restaurangavdelning kan sägas lia karaktären

av folkrestaurang.

I likhet med vad för närvarande plägat ske finner revisionen vidare, att sy-

122

Kungl. Maj:ts proposition nr 242-

stembolagen böra själva övertaga till enskilda restauratörer överlåten ut­

skänkning — av spritdrycker såväl som vin — så snart en dylik åtgärd kan

anses påkallad till främjande av nykterhet eller ordning. De restauranger,

som härvid närmast ifrågakomma, äro enligt vad revisionen uppgiver sådana,

som i vissa hänseenden stå folkrestaurangerna nära men som i ett eller

annat avseende avvika från denna typ. Ett annat exempel erbjuder en restau­

rang, som befinner sig i sådan utveckling, att den tenderar till att bliva en

folkrestaurang. Om denna förskjutning enbart är att tillskriva innehavarens

sätt att sköta rörelsen, bör emellertid enligt revisionens mening utskänk­

ningen icke övertagas av systembolaget, utan andra motåtgärder vidtagas,

i sista hand överlåtelse av utskänkningen till annan lämpligare person.

I de nu nämnda fallen, då systembolagen sålunda förutsättas skola ha

skyldighet att själva handha utskänkningen, angives syftet därmed vara att

ernå en fullständig avveckling av det enskilda vinstintresset. Revisionen

erinrar emellertid, att ett indirekt enskilt vinstintresse alltjämt kommer att

förefinnes, så länge systembolagen i dessa fall ej omhändertaga jämväl

själva restaurangrörelsen. Fördenskull säger sig revisionen förutsätta, att

systembolagen — antingen direkt eller genom särskilda restaurangbolag —

skola, såsom ock nu i allmänhet är fallet, driva hela restaurangrörelsen be­

träffande folkrestaurangerna. Revisionen har dock icke ansett lämpligt

föreslå en uttrycklig föreskrift härutinnan, enär särskilda omständigheter

kunna påkalla undantag från huvudregeln.

I vissa fall ha systembolagen omhändertagit restauranger av högre klass

utan att därvid kunnat åberopas sådana skäl som hittills angivits. En dylik

utvidgning av systembolagens verksamhet har stundom motiverats med att

bolagen därigenom erhölle möjlighet att motverka eu alltför hög prissättning

å de enskilda restaurangerna. Såsom ett annat skäl har anförts, att system­

bolagen, som vid överlåtelse av utskänkningsrätt ha att fastställa villkor för

utskänkningens handhavande, böra äga möjlighet att genom egen verksamhet

på området förskaffa sig erfarenhet örn de ekonomiska betingelserna för dri­

vande av restaurangrörelse av högre klass och om möjligheten att upprätt­

hålla olika utskänkningsrestriktioner med avseende å sådan rörelse.

Revisionen, som finner dylika skäl jämväl i framtiden kunna föranleda alt

systembolagen övertaga eller inrätta restaurangrörelse av nu angivet slag,

uttalar, att det enligt dess mening icke bör komma i fråga att genom lag­

stiftningen lägga hinder i vägen för en ordning, enligt vilken systembolagen

må kunna handha, förutom utskänkningen, jämväl restaurangrörelsen i

övrigt å en del restauranger av högre klass. Revisionen räknar emellertid

med, att behovet av sådan restaurangrörelse alltjämt kommer att i huvud­

sak tillgodoses genom den enskilda näringsutövningen. För det fall, då ett

systembolag avser att driva dylik rörelse, förutsätter revisionen, att skälen

härför noggrant övervägas under särskilt beaktande av såväl nyttan av

en dylik utvidgning ur nykterhetssynpunkt som ock de ekonomiska betin­

gelserna för rörelsens bedrivande. För att i dessa avseenden trygga en om­

sorgsfull prövning föreslår revisionen ett stadgande (6 kap. 2 §) om skyldig-

123

het för systembolag att inhämta medgivande av kontrollstyrelsen för drivande

av restaurangrörelse och därmed sammanhängande verksamhet ävensom

en bestämmelse (6 kap. 10 § första punkten), enligt vilken systembolag icke

må kunna inrätta restaurang utan kontroll styrelsens samtycke.

I detta sammanhang må slutligen erinras, hurusom revisionen på skäl,

som förut angivits, ansett turistutskänkning böra handhas av system­

bolagen.

I enlighet med nu angivna grunder stadgas i revisionens förslag förbud mot

överlåtelse av utskänkningstillstånd i de fall, då systembolagen ansetts skola

ha skyldighet att själva handha utskänkningen (3 kap. 15 § 1 morn.), samt

föreskrives, att systembolag i övrigt må överlåta utskänkningstillstånd i en­

lighet med de föreskrifter kontrollstyrelsen meddelar (3 kap. 16 § 1 morn.).

Vad angår förbudet mot överlåtelse i fråga om folkrestauranger anmärker

revisionen, att det knappast torde vara möjligt att giva en klar och uttömman­

de definition av begreppet folkrestaurang. Revisionen finner emellertid, att

det i allmänhet icke torde erbjuda svårighet för sakkunniga personer inom

restaurangbranschen att i varje enskilt fall med ledning av restaurangens all­

männa beskaffenhet, varupris och kundkrets avgöra, huruvida densamma

är att beteckna såsom folkrestaurang eller restaurang av högre klass. Med

anledning härav har revisionen ansett det böra ankomma på en särskild

nämnd — vilken skall utses av Kungl. Hajd och vari systembolagen och de

enskilda restauratörerna skola vara företrädda — att avgöra, huruvida en

restaurang med hänsyn till nyssnämnda omständigheter är att anse såsom

folkrestaurang.

Denna nämnd har av revisionen tillagts jämväl en annan uppgift, nämli­

gen att bestämma ersättning, som enligt förslaget i vissa fall avsetts sko­

la utgå i händelse förnyad överlåtelse av utskänknings­

tillstånd icke medgives. I sådant avseende anför revisionen bland

annat följande:

Utskänkningsrätt upplåtes för närvarande till systembolagen för en tid av

högst tre kalenderår. Härav följer att icke heller avtal om överlåtelse av

sådan rätt kan avse längre tid än tre år. Överlåtelseavtalen ha sålunda ka­

raktären av ganska snävt tidsbegränsade uppdragsavtal, vilka icke i något av­

seende binda parterna utöver den löpande avtalstiden. Om förnyelse av sådant

avtal icke medgives av systembolaget, kan restauratören icke rättsligen göra

anspråk på ersättning för det han går miste om fördelar, som avtalet tilläven-

tyrs medfört. Det är härvid likgiltigt, om anledningen till att bolaget icke

förnyat avtalet är den, att bolaget icke längre förfogar över rättigheten eller

att bolaget haft andra skäl för sitt förfarande.

I verkligheten äger emellertid förnyelse i regel rum av överlåtelseavtalen,

försåvitt bolagen själva erhålla fortsatt utskänkningsrätt. En viktig orsak

härtill är den, att antalet restauranger, där utskänkning lämpligen kan tillå­

tas förekomma, på många orter är så begränsat, att bolagen egentligen icke

lia något val. Men även på sådana håll, där detta motiv för att förnya över­

låtelseavtalen icke är för handen, förfara bolagen i allmänhet på samma sätt.

Flera skäl härför föreligga. Från systembolagens synpunkt är det en fördel,

att vederbörande utövare av en överlåten utskänkningsrörelse har erfarenhet

Kungl. Maj:ts proposition nr 242.

124

Kungl. Maj:ts proposition nr 242.

härom från tidigare år, och den restaurangbesökande allmänheten har berät­

tigade krav på att det icke sker onödiga omkastningar i fråga örn restauran­

gernas utskänkningsförhållanden. Den säkerligen mest avgörande synpunk­

ten är emellertid, att billighetsskäl mycket starkt tala för att en restaurangä­

gare. som under en följd av år på ett anmärkningsfritt sätt handhaft såväl

utskänkningen som rörelsen i övrigt å sin restaurang, får behålla utskänk-

ningsrättigheten. Innehavet av en överlåten utskänkningsrörelse utgör näm­

ligen för en restaurang en betydande ekonomisk förmån, vars förlust kan

innebära, att förutsättningarna för restaurangens bestånd bliva väsentligt

rubbade.

I första hand härrör denna förmån därav, att antalet utskänkningsrättig-

heter är begränsat. Den är sålunda en följd av den allmänna regeln, att

knappheten på en vara, nyttighet eller rättighet giver denna ett ekonomiskt

värde i och för sig. När denna knapphet avser rätten att tillhandahålla så

begärliga varor som spritdrycker och vin, kan den giva upphov till stora vär­

den. En restaurang med spritdrvcksutskänkning Ilar nämligen redan i det

avseendet ett betydande försteg i konkurrensavseende framför en restaurang

utan utskänkning, att spritdryckernas allmänna begärlighet medför, att en

stor del av den restaurangbesökande allmänheten föredrar att — under i öv­

rigt lika förhållanden — frekventera den förstnämnda restaurangen. Även

örn denna restaurang icke har någon direkt vinst på utskänkningen, erhål­

ler den till följd av nämnda förhållande ökad omsättning på andra varor,

som inga i rörelsen. Förekomsten av spritdrycker och, i mindre grad, viner

på en restaurang är sålunda ägnad att i och för sig stegra besöksfrekvensen

och tilli öra innehavaren en ökad vinst på övriga varor. Denna synpunkt äger

särskilt berättigande i vårt land nied hänsyn till det här rådande måltids-

tvanget. Ett belysande exempel på det nu anförda är, att innehavaren av

en restaurang i en kommun utan utskänkningsrätt erbjöd sig att betala kom­

munen en flera tusen kronor högre hyra, därest han bomme i åtnjutande av

fullständig utskänkningsrätt utan någon direkt vinst å utskänkningen.

Att innehavet av utskänkningsrätt är ägnat att göra en restaurang mera

frekventerad, giver annu en möjlighet att ekonomiskt utnyttja densamma,

nämligen den att hålla högre priser än de utskänkningsfria restaurangerna

utan risk att publiken skall övergå till dessa senare. Detta vinstmoment tor­

de dock endast i mindre grad kunna utnyttjas på sådana orter, där det fin­

nes ett flertal inbördes konkurrerande restauranger med utskänkningsrätt.

Vad nu sagts avser den del av det ekonomiska värdet hos en utskänknings-

rättighet, som plägar betecknas såsom utskänkningsinnehavarens indirekta

vinst av utskänkningen. .Skarpt skild härifrån är den direkta vinst å ut­

skänkningen, som en restauratör tillgodogör sig, om hans försäljningspris å

de försålda spritdryckerna och vinerna överstiga hans inköpspris. Då dessa

varor äro synnerligen goda försäljningsobjekt, kunna de direkta vinsterna

uPPffa till mycket stora belopp. Dessa vinster ha visserligen begränsats av­

sevärt genom det s. k. vinstkvantitetsystemet, men det direkta vinstintresset

inom utskänkningen har alltjämt stor omfattning.

^Med avseende å de olika slagen av utskänkningsvinst bör emellertid fram-

hallas, att dessa ingalunda oavkortade komma de enskilda näringsutövarna

till del. Själva handhavandet av utskänkningen medför kostnader __ t ex

för serveringspersonal, kontroll, glas, viss del av lokalhyran — vilka kost­

nader visserligen äro svåra att exakt fastställa men otvivelaktigt kunna med­

föra en icke obetydlig reduktion av bruttovinsten. Storleken av dessa kost­

nader i förhållande till den sammanlagda vinsten torde för närvarande växla

mycket starkt från den ena restaurangen till den andra. Men icke heller

därefter återstående nettovinst av utskänkningsrätten tillfaller utan vidare

Kungl. Maj:ts proposition nr 242

125

restaurangens innehavare. De beräknade framtida vinsterna bliva nämligen

i viss utsträckning redan på förhand diskonterade och överförda till andra

händer. Lokalhyran för en restaurang är utan tvivel högre, därest denna har

utskänkningsrätt än om den saknar sådan. En större eller mindre del av

den beräknade framtida ekonomiska fördelen av denna rätt kommer sålun­

da hyresvärden — eventuellt en föregående ägare av fastigheten -—- och icke

restauratören till godo. Örn en restaurang övergår till ny ägare, betingar den

högre pris i det,förra fallet än i det senare; en del av den framtida vinsten

stannar härigenom hos den föregående ägaren. För restaurangens inneha­

vare bliva på detta och likartade sätt kostnaderna för restaurangens drift

större än de eljest skulle vara. Om restaurangen förlorar sin utskänknings­

rätt, kommer den sålunda i sämre läge i förhållande till såväl de restauran­

ger, vilka fått behålla sådan rätt, som restauranger utan utskänkning.

I anslutning till vad sålunda anförts, har revisionen funnit sig böra över­

väga, om icke ersättning bör utgå i fall, då förnyad överlåtelse av utskänk­

ningsrätt icke medgives. Revisionen uppgiver, alt systembolagen av billig-

hetsskäl redan nu såsom regel lämnat vederbörande restauratör ersättning

i en eller annan form, i händelse dylik förnyelse på grund av särskilda för­

hållanden icke kommer till stånd. Sådan ersättning har exempelvis kunnat

utgå på det sätt, att bolaget övertagit restauranginventarier till pris, som in­

nefattat gottgörelse för mistad utskänkningsrätt. Enligt revisionens mening

tala emellertid icke endast billighetsskäl utan även lämplighetsskäl för att

det allmänna iakttager dylik hänsyn jämväl i framtiden samt att bestämt

direktiv i detta avseende lämnas i författningen. Under erinran att revisio­

nens förslag örn skyldighet för systembolagen att i vissa fall själva omhän­

dertaga överlåten utskänkning syftar till att vinna en förbättring ur nykter -

hetssynpunkt, uttalar revisionen, att detta syfte icke bör äventyras genom att

bestämmelserna i övrigt gestaltas på ett för de därav berörda intressenterna

ogynnsamt sätt.

Revisionens förslag upptager i enlighet härmed ett stadgande av innehåll,

att där beträffande viss restaurang förnyad överlåtelse av tillstånd till ut­

skänkning av spritdrycker icke meddelas, den som innehaft tillståndet skall

vara berättigad till ersättning av systembolaget, såframt ej överlåtelse väg­

rats på grund av förseelse mot försäljningsförordningen eller med stöd av

densamma meddelade föreskrifter, överträdelse av det tidigare avtalet eller

vanskötsel av rörelsen. Beloppet av ersättningen skall jämlikt de grunder

Kungl. Maj:l bestämmer fastställas av den förut omförmälda nämnden (3

kap. 15 § 2 morn.).

Angående grunderna för ersättningen erinrar revisionen, att man har

att skilja mellan fall, då systembolag övertager håde utskänkningen

och restaurangrörelsen och då övertagandet avser endast utskänknings­

rörelsen. I det förra fallet böra enligt revisionens mening villkoren för

övertagandet —- efter värdering genom särskilda sakkunniga -— fastställas

sålunda, att restauratören beredes skälig gottgörelse med hänsyn tagen lill

rörelsens avkastning i dess helhet. 1 det senare fallet, då restauratören allt­

jämt kan beräknas ha indirekt fördel av utskänkningen, bör ersättningsbe­

loppet hänföra sig endast till den vinst, som han direkt går förlustig. Om

126

Kungl. Maj:ts proposition

nr

242-

slutligen utskänkningsrätten avses skola helt bortfalla, bör ersättningen be­

räknas efter sakkunnig värdering, avseende restaurangrörelsens avkastning

före och efter utskänkningsrättens bortfallande.

Ersättning bör enligt revisionens mening kunna utgå antingen med ett en­

gångsbelopp eller i form av annuiteter. I fråga örn engångsersättning erin­

rar revisionen, att denna kan komma att uppgå till ett högre belopp än som

kan gäldas av bolagets driftsinkomster. Revisionen förordar för sådant fall

att, där bolaget driver restaurangrörelse genom särskilt restaurangbolag, er­

sättningen fastställes att utgå i form av preferensaktier i detta bolag.

Beträffande ersättningsskyldighetens omfattning anmärker revisionen, ut­

över vad som direkt angivits i författningstexten, att ersättning icke bör ifrå­

gakomma, om förnyad överlåtelse omöjliggöres på den grund, att kommu­

nen eller länsstyrelsen vägrat tillstånd till utskänkning.

Rörande överlåtelse av utskänkningsrätt upprättas för närvarande skriftligt

avtal, som enligt 25 § 2 mom. rusdrycksförsäljningsförordningen skall av

systembolaget överlämnas till länsstyrelsen för prövning och fastställelse.

Från denna ordning har revisionen föreslagit en avvikelse såtillvida, att det

skulle ankomma på kontrollstyrelsen att efter verkställd prövning meddela

fastställelse å avtal om överlåtelse av utskänkningstillstånd. Revisionen an­

för till motivering av förslaget härutinnan, att kontrollstyrelsen utfärdat in­

gående föreskrifter rörande överlåtelse av utskänkningsrätt och att länssty­

relsens prövning fördenskidl blivit delvis av formell art och närmast inriktad

på frågan om den tillämnade utskänkningsinnehavarens lämplighet. Då kon­

trollstyrelsen enligt förslaget alltjämt skall ha att meddela föreskrifter till

ledning för bolagen vid upprättande av överlåtelseavtal samt styrelsen måste

anses äga kännedom örn restauratörerna över hela landet, anser revisionen

riktigast, att fastställelseprövningen för framtiden överlämnas åt kontroll­

styrelsen.

I samband med det nu anförda torde jag få beröra jämväl stadgandet i 3

kap. 19 § 2 mom. av revisionens förslag. Enligt detta stadgande skall kon­

trollstyrelsen, där innehavare av överlåten utskänkningsrätt bryter mot be­

stämmelserna i överlåtelseavtalet och rättelse på annat sätt ej vinnes, kunna

förklara, att avtalet skall upphöra att gälla.

Revisionen anmärker beträffande förslaget härutinnan, att frågan om en

innehavare av överlåtet utskänkningstillstånd gjort sig skyldig till sådan över­

trädelse av överlåtelseavtalet, att detta må hävas, knappast bör prövas av sy­

stembolaget, som är medkontrahent i avtalet, utan hellre av en överordnad

myndighet. Med hänsyn till de befogenheter, som enligt förslaget skola till­

komma kontrollstyrelsen vid överlåtelse av utskänkningstillstånd, finner revi­

sionen naturligt, att denna prövning anförtros kontrollstyrelsen. Därest kon­

trollstyrelsen tillerkännes en dylik befogenhet, får styrelsen stora möjligheter

att endast genom föreställningar framkalla efterlevnad av bestämmelserna i

ett överlåtelseavtal, och där detta ej lyckas, kan styrelsen i sista hand för­

ordna om avtalets hävande. Detta bör enligt revisionens mening kunna ske

Kungl. Maj:ts proposition nr 242.

127

såväl efter framställning från vederbörande systembolag eller annan som på

kontrollstyrelsens eget initiativ. Revisionen anmärker, att systembolaget, då

ett överlåtelseavtal sålunda upphört att gälla, kan efter omständigheterna

söka åvägabringa ett nytt avtal med en lämpligare utövare av utskänknings-

tillståndet, för egen räkning utnyttja detta tillstånd eller helt och hållet un­

derlåta att vidare taga detsamma i anspråk.

Ett spörsmål, som särskilt uppmärksammats i de för revisionens utredning

lämnade direktiven och som lämpligen torde kunna behandlas i detta sam­

manhang, är frågan örn de enskilda restauratörernas rätt

till vinst å överlåten utskänkning.

Rusdrycksförsäljningsförordningen stadgar i sådant hänseende (25 § 2

mom. tredje stycket), att det skall åligga utskänkningsrättens innehavare att

hos systembolaget inköpa alla för rörelsen erforderliga rusdrycker samt att

bolaget skall, i enlighet med kontrollstyrelsens föreskrifter, stadga sådana

villkor för inköpen, att rättighetsinnehavarens ekonomiska fördel, så långt

ske kan, ej göres beroende på myckenheten utskänkta rusdrycker.

Revisionen har i betänkandet (sid. 217 ff.) lämnat en redogörelse för till­

komsten av detta stadgande ävensom för kontrollstyrelsens föreskrifter i äm­

net. Till denna redogörelse torde jag få hänvisa. Angående de grunder, som

i tillämpningen gälla i fråga om de enskilda restauratörernas rätt till direkt

vinst å överlåten utskänkning, må emellertid här i korthet framhållas föl­

jande.

Huvudprincipen är, att restauratören får tillgodogöra sig vinst å all för­

säljning av svaga och mousserande viner men att han äger tillgodonjuta vinst

å försäljning av starka viner och spritdrycker endast i den mån försäljningen

icke överstiger vissa i varje fall på förhand fastställda kvantiteter (vinstkvan­

titeter), särskilda för starka viner och för spritdrycker. I enlighet härmed

stadgas i avtal om överlåtelse, att restauratören vid inköp av svaga och mous­

serande viner samt, i den mån vinstkvantiteterna icke överskridas, jämväl

starka viner och spritdrycker har att till systembolaget erlägga ett pris, det

s. k. grundpriset, som är lägre än utskänkningspriset. Vid försäljning av vi­

ner och spritdrycker, inköpta på sådana villkor, uppbär restauratören alltså

ett vinstbelopp, motsvarande skillnaden mellan utskänkningspriset och grund­

priset. En mindre del av detta vinstbelopp — 15 procent för svaga viner och

25 procent för övriga viner och spritdrycker — har restauratören att inbe­

tala till systembolaget såsom ett slags partihandelsvinst å dess försäljning.

Återstående 85 procent, respektive 75 procent utgöra restauratörens direkta

bruttovinst å utskänkningen. I den mån restauratören inköper starka viner

och spritdrycker till större myckenhet än vinstkvantiteterna, har han att er­

lägga ett pris, motsvarande utskänkningspriset, och försäljningen medför allt­

så i sådant fall icke någon som helst direkt utskänkningsvinst för restaura­

tören.

Vinstkvantiteterna bestämmas av systembolagen med iakttagande av kon-

128

Kungl. Maj:ts proposition nr 242.

trollstyrelsens anvisningar. I undantagsfall kunna vinstkvantiteter jämväl

fastställas av kontrollstyrelsen.

Revisionen erinrar, att syftet med vinstkvantitetsystemet kan vinnas endast

under förutsättning, att varje vinstkvantitet är så avpassad, att den regelmäs­

sigt ligger avsevärt under den normala försäljningen. I betänkandet (sid.

224 och 225) påvisas emellertid, att vinstkvantiteterna i betydande utsträck­

ning varit så bestämda, att restauratören haft direkt vinst å all utskänkning

av starka viner och spritdrycker och kunnat bereda sig ökad vinst genom

ytterligare försäljning av dylika drycker. Detta förhållande har enligt vad

revisionen uppgiver sin förklaring däri, att vinstkvantiteterna ursprungligen

fastställdes i förhållande till restauratörernas inköp år 1919 och försäljning

år 1920 — alltså under en tid med synnerligen höga försäljningssiffror —

samt att vinstkvantiteterna därefter icke reducerats i sådan grad, att de i vä­

sentlig utsträckning kommit att understiga försäljningskvantiteterna. För

nya restauranger ha i stort sett tillämpats samma regler som beträffande

äldre.

Såsom framgår av redogörelsen för de till ledning för revisionen lämnade

direktiven hade kontrollstyrelsen hos Kungl. Majit hemställt om besked från

statsmakternas sida beträffande slutmålet för avvecklingen av det privat­

ekonomiska intresset i utskänkningsrörelsen och takten i avvecklingsarbetet,

och hade denna fråga ansetts böra bliva föremål för särskild uppmärksamhet

vid revisionens utredningar.

Revisionen har också ägnat hithörande spörsmål en ingående behandling.

Till en början ingår revisionen på frågan i vad mån det överhuvud kan anses

befogat, att innehavare av överlåten utskänkningsrätt medgives tillgodogöra

sig direkt vinst å utskänkningen. Revisionen anför i sådant hänseende i hu­

vudsak följande:

Då antalet restauranger med utskänkning av spritdrycker och vin är be­

gränsat, utgör det förhållandet att utskänkning får bedrivas på en restaurang

i och för sig en ekonomisk förmån för restaurangens innehavare, även örn

han icke åtnjuter någon direkt ersättning för utskänkningen utan själv har

att bestrida de därmed förbundna kostnaderna. Den monopolställning, som

dylika restauranger intaga, giver dem därför i skilda avseenden ett försteg

framför restauranger utan utskänkning. Den direkta utskänkningsvinsten

har i betraktande härav stundom förmenats vara ägnad att ytterligare skärpa

motsättningen i fråga örn existensvillkoren för de båda slagen av restau­

ranger. Med hänsyn härtill och då begränsningen av antalet utskänknings-

ställen kommit till stånd genom den av det allmänna skapade ordningen

på förevarande område, har det gjorts gällande, att de direkta vinsterna icke

borde komma ett fåtal enskilda till godo utan samhället i dess helhet, såsom

eljest gäller inom försäljningen av spritdrycker och vin.

Till förmån för bibehållande av det system, enligt vilket de enskilda

restauratörerna med utskänkningsrätt må tillgodogöra sig vinst å utskänk­

ningen av spritdrycker och vin, kan emellertid till en början anföras, att

dessa näringsutövare, i likhet med vad som gäller för enskilda företagare i

allmänhet, sedan ålder åtnjuta handelsvinst å sådana drycker, som utskänkas

i samband med rörelsen. En följd härav är, att denna del av restaurangrörelsen

i grunden är anpassad efter en sådan ordning och att en förändring härut-

Kungl. Mai:ts proposition nr 242.

129

innan skulle innebära en synnerligen vittgående omgestaltning av de eko­

nomiska förutsättningarna för denna näring. Det förhållandet att utskänk-

ningsvinst under lång tid utgått till en restaurang har också medfört, att

denna vinst mången gång icke obeskuren får uppbäras av restauranginne­

havaren utan tvärtom i viss utsträckning diskonteras och kommer andra till

godo i form av högre hyra, större ränteutgifter o. d. På grund härav har

en sådan restauranginnehavare i verkligheten icke så stort försteg rent eko­

nomiskt framför restauranger utan utskänkning som storleken av utskänk-

ningsvinstens bruttobelopp i och för sig antyder. Av samma anledning kan

det också befaras, att ett stort antal av de enskilda restaurangerna nied sådan

vinst icke skulle kunna drivas under nuvarande förhållanden eller i varje

fall upprätthållas å hittillsvarande nivå, därest de icke ägde åtnjuta ersätt­

ning i någon form för utskänkningen. Vid bedömande av frågan, huru­

vida ersättning för handhavande av utskänkningen bör utgå eller ej, måste

vidare beaktas, att det icke är likgiltigt från allmän synpunkt, örn ifråga­

varande del av restaurangnäringen arbetar under goda eller dåliga ekono­

miska betingelser. Enligt revisionens åsikt tyder utvecklingen i det nutida

samhället på ett ökat behov av en högtstående restaurangrörelse. Men även

från speciell nykterhetssynpunkt är det av betydelse, att restaurangerna

med utskänkningsrätt icke ha en svag ekonomi. Erfarenheten har nämligen

givit vid handen, att det ingalunda är lyckligt med hänsyn till en god tillämp­

ning av de för utskänkningen gällande bestämmelserna, att restauranginne­

havarna ha att kämpa med ekonomiska svårigheter. Även de av system­

bolagen och restaurangbolagen drivna restaurangerna av högre klass erfordra

för övrigt i allmänhet ekonomiskt bidrag för utskänkningens handhavande.

Vidare må framhållas, att de allmänna omkostnaderna tor en restaurang med

utskänkningsrätt äro högre än motsvarande kostnader för en restaurang utan

sådan rätt. Detta förhållande är visserligen en följd av att utskänknings-

vinst hittills utgått men kan dock icke förutsättas försvinna, om utskänknings-

vinsten bortfölle. Dessa omkostnader äro nämligen i betydande omfattning

bundna för framtiden, såsom exempelvis är fallet, då en restaurang med ut­

skänkningsrätt övergått till ny ägare och försäljningspriset med hänsyn till

den beräknade utskänkningsvinsten varit högre än om sådan vinst ej varit

att påräkna. En avskrivning av utskänkningsvinsterna för de enskilda restau­

rangerna med utskänkningsrätt kan därför icke undgå att för de nuvarande

innehavarna av dessa mången gång få karaktären av en konfiskations-

ätgärd.

Revisionen ingår härefter på frågan, huruvida och på vad sätt det med

utskänkningen förbundna privatekonomiska intresset kan vara ägnat alt i

ogynnsam riktning påverka den enskilde restauratören vid hans handhavande

av rörelsen. Härutinnan anför revisionen bland annat följande:

I ett fall, då restauratören åtnjuter endast indirekt vinst a utskänkningen,

är det visserligen så, att en ökning av utskänkningen icke direkt medför

stegring av vinsten utan snarare är ägnad att höja kostnaderna, eftersom

själva handhavandet av utskänkningen är förbundet med vissa utgifter. Det

vöre emellertid förhastat att därav sluta, att det där icke skulle förelinnas

något intresse av att driva upp utskänkningens omfattning. Särskilt i be­

traktande av måltidstvånget, varigenom utskänkningen är sammankopplad

nied försäljning av varor, på vilka restauratören kan påräkna direkt vinst, har

denne nämligen en fördel av att utskänkningen erhåller större omfattning

pä hans restaurang. I motsats mot en utskänkningsinnehavare nied direkt

vinst bar lian dock intresse av en stegring av utskänkningen allenast i den

Bihang till riksdagens protokoll 19.17. 1 sami. Nr 242.

9

130

Kungl. Maj.ts proposition nr 242.

mån denna utgör ett medel att höja omsättningen på andra varor. Då kost­

naderna för utskänkningen handhavande utgöra utlägg, som minska den be­

hållna vinsten å den övriga omsättningen, bör utskänkningsinnehavaren vara

angelägen att hålla dessa kostnader relativt låga. Han måste också finna

varje åtgärd, som skjuter fram utskänkningen på bekostnad av omsättningen

i övrigt, t. ex. åsidosättande av måltidstvånget, ofördelaktig från vinstsynpunkt

och tvärtom vara benägen för åtgärder, som öka den vinstgivande försälj­

ningens relativa omfattning.

Det nu sagda har även tillämplighet för det fallet, att utskänkningsinne­

havaren, förutom den indirekta vinsten på utskänkningen, åtnjuter en på

förhand fastställd, årligen utgående ersättning för de med utskänkningen

förbundna kostnaderna. En förutsättning härför är dock, att denna ersätt­

ning icke växlar med utskänkningen omfattning. 1 sådant fall är det från

nu behandlade synpunkt av mindre betydelse, om ersättningen också mot­

svarar dessa i och för sig svårberäkneliga kostnader. Därestkostnadsersätt-

ningen tillåtes växla med utskänkningen, så att den stiger örn utskänkningen

erhåller ökad omfattning och minskar i motsatt händelse, är denna ordning

däremot principiellt att likstäila med ett system, som medgiver de enskilda

utskänkningsinnehavarna vanlig handelsvinst å utskänkningen utan någon på

förhand fastställd begränsning.

Vad därefter angår sistnämnda system är det utan vidare tydligt, att den

enskilde restauratören har direkt intresse av att öka utskänkningens omfatt­

ning liksom han har fördel av att rörelsen i övrigt utvidgas. Då spritdrycker

och vin kunna betecknas såsom mycket goda försäljningsobjekt, kan det

rent ekonomiskt vara en fördel för honom att utskänkningen stiger, även

om detta sker på bekostnad av den övriga rörelsen. Det torde kunna sägas,

att ett ekonomiskt läge, som inrymmer sådana utvecklingsmöjligheter, i varje

tallet icke är gynnsamt för den enskilde näringsidkarens inställning till be-

melser, som åsyfta en inskränkning av utskänkningens omfattning, utan

tvärtom är ägnat att göra honom benägen att medvetet eller omedvetet efter­

sätta lagstiftningens krav, att utskänkningen skall handhavas så, att därmed

åstadkommes så ringa skada sorn möjligt.

Beträffande verkningarna av den nu tillämpade ordningen erinrar revisio­

nen till en början, hurusom vinstkvantitetsystemet på sätt förut anmärkts

varit ofullständigt såtillvida, att vinstkvantiteterna för ett stort antal restau­

ranger överstigit den faktiska omsättningen. Revisionen fortsätter:

Såvitt revisionen kan finna synes den omständigheten, att en restauratör

med överlåten utskänkningsrätt fått sin vinstkvantitet begränsad så att han

icke längre åtnjuter vinst å hela försäljningen, i allmänhet icke omedelbart

lia medfört några större verkningar. Restauratören har visserligen härige­

nom erhållit ett motiv att söka på sådant sätt påverka allmänhetens efter­

frågan, att konsumtionen till en del måtte gå över till annan, för honom

direkt vinstgivande försäljning. Hans möjligheter i detta avseende torde

också vara ganska betydande men förutsätta säkerligen en omläggning av

rörelsen i olika hänseenden, vilken tager viss tid i anspråk. Hans benägen­

het att företaga dessa åtgärder torde även röna inflytande av huruvida en

minskning av den faktiska konsumtionen av spritdrycker och starka viner

å hans restaurang skall komma att medföra ytterligare nedsättning av

vinstkvantiteten. Om han löper risk att förlora en större eller mindre del av

den säkra vinsten å utskänkningen genom sina strävanden att inrikta kon­

sumtionen på andra varor, måste detta givetvis vara ägnat att hämma des­

sa strävanden. Att sådana synpunkter kunnat göra sig gällande under de

Kungl. May.ts proposition nr 242.

131

sista tio åren framgår därav, att under denna tid genomförts betydande in­

skränkningar i vinstkvantiteternas storlek, nämligen från 2 054 000 liter år

1923 till 1 448 000 liter år 1932, motsvarande en minskning med omkring

30 procent. Härigenom har vinstkvantitetsystemet visserligen blivit effekti­

vare, i det att vinstkvantiteten för ett större antal restauranger kommit att

understiga den faktiska utskänkningen, men systemet är dock alltjämt ofull­

ständigt och har därför icke kunnat visa, huru det skulle verka, örn de««

grundprinciper varit genomförda.

Enligt dessa överväganden böra vinstkvantitetsystemets verkningar fram­

träda först så småningom och yttra sig i en omgestaltning av rörelsen å de

utskänkningsberättigade restaurangerna. I själva verket har utvecklingen

också gått i denna riktning. Medan å ett stort antal av dessa restauranger

utskänkningen tidigare var den dominerande försälj ningsgrenen och matser­

veringen ofta ansågs mindre betydelsefull från vinstsynpunkt, betraktas den­

ria senare gren av restaurangrörelsen numera i allmänhet såsom den vikti­

gaste. Även restauranger med utskänkningsrätt uppfattas numera i regel i

lörsta hand såsom företag för tillgodoseende av behovet av matservering,

medan utskänkningen är en mera sekundär, om också i privatekonomiskt

avseende mycket viktig gren. Säkerligen har ett flertal omständigheter sam­

verkat för att åstadkomma denna utveckling, däribland icke minst måltids-

tvånget och bestämmelserna om maximering av utskänkningskvantiteterna.

Enligt revisionens mening har en av de härvid bidragande faktorerna dock

varit, att dessa restauranger icke längre ha obegränsad vinst på utskänk­

ningen.

Vinstkvantitetsystemet har enligt denna uppfattning utövat ett gagnande

inflytande å restaurangväsendets utveckling trots att det som nämnts inga­

lunda blivit fullständigt genomfört. Den mest påtagliga betydelsen av be­

gränsningen av de direkta enskilda vinsterna å utskänkningen torde dock lig­

ga däri, att härigenom skapats en viktig förutsättning för utskänkningsbe-

stämmelsernas upprätthållande i fråga om de överlåtna utskänkningsrättig-

heterna. Den enskilde restauranginnehavarens privatekonomiska intresse så­

som enskild företagare låter sig icke alltid förena med hans plikt att bedriva

utskänkningen enligt lagstiftningens allmänna syfte. Vinstkvantitetsystemet

har otvivelaktigt starkt bidragit till att utjämna detta motsatsförhållande och

därigenom möjliggjort tillämpningen av måltidstvånget och begränsningen

av utskänkningskvantiteterna. Det råder sålunda ett mycket intimt samband

mellan utskänkningsrestriktionerna och begränsningen av de enskilda ut-

skänkningsinnehavarnas vinster.

Revisionen erinrar härefter, hurusom densamma — på sätt här tidigare

blivit anmärkt -—- förordat, att systembolagen skola handha såväl utskänk­

ningen som restaurangrörelsen å folkrestaurangerna ävensom utskänkningen

i fall, där sådant eljest kan finnas ur ordnings- eller nykterhetssynpunkt på­

kallat. Härigenom skulle enligt revisionens mening det enskilda vinstin­

tresset utestängas från just det område inom utskänkningsrörelsen, där

detta intresse främst bör hindras att göra sig gällande. Beträffande ut­

skänkningen i övrigt kunna enligt revisionens åsikt förhållandena däremot

icke anses påkalla ett uppgivande av vinstkvantitetsystemet. Den minsk­

ning i beroendet av enskilt vinstintresse, som kunde vinnas genom avskriv­

ning av den direkta utskänkningsvinsten i dess helhet för de enskilda före­

tagarna, skulle sålunda, såvitt revisionen kunnat finna, icke medföra så

132

Kungl. Maj:ts proposition

nr

242.

stora fördelar ur nykterhetssynpunkt, att därigenom uppvägdes de mycket

betydande olägenheter, som revisionen ansett förenade med en sådan ord­

ning. Revisionen tillägger, att efter en sådan omgestaltning -—- vilken en­

ligt revisionens uppfattning måste taga en lång tid i anspråk — i allt fall

komme att kvarstå ett indirekt vinstintresse för de enskilda restauratörema.

En avveckling därav finner revisionen förutsätta en så genomgripande för­

ändring av restaurangrörelsen, att den alls icke synes stå i rimlig propor­

tion till de fördelar, som kunde vinnas därmed.

Efter att (sid. 236—239) ha närmare berört vissa av Systembolagsförenin-

garnas förtroendenämnd och Sveriges centrala hotell- och restaurangförening

framställda förslag rörande de enskilda restauratörernas vinst å utskänknin­

gen, övergår revisionen till att angiva sin ståndpunkt till frågan om vinst-

kvantitets yste mets framtida gestaltning. Revisionen an­

för härutinnan bland annat:

Förtroendenämnden har framhållit, att den nuvarande ordningen på grund

av vinstkvantiteternas bristfälliga avvägning icke utgör en rättvis reglering

av de olika restaurangernas ersättningar. Revisionen underskattar icke be­

tydelsen av denna synpunkt men finner det påkallat framhålla, att ifrågava­

rande ojämnhet mellan restaurangerna har en tendens att så småningom ut­

jämna sig till följd av samma ekonomiska faktorer, som enligt vad förut an­

givits äro ägnade att åstadkomma en utjämning mellan restauranger med

och utan utskänkningsrätt. De olika restaurangernas nettovinster å utskänk­

ningen — d. v. s. skillnaden mellan den direkta vinsten å försäljningen inom

vinstkvantiteten och de omedelbara kostnaderna för utskänkningens handha-

vande — kunna därför icke betraktas såsom mått på restaurangernas verk­

liga direkta fördel av utskänkningen. Med hänsyn härtill är det vanskligt

att genom lagstiftningen vidtaga särskilda åtgärder i utjämnande syfte, se­

dan den rådande ordningen ägt bestånd under en lång följd av år. I den mån

dylika åtgärder medföra omkastningar i de rådande förhållandena, kunna

de nämligen innebära nya orättvisor i stället för, såsom åsyftats, en rättvi­

sare reglering. Från denna synpunkt bör man enligt revisionens mening

söka ernå en sådan ordning för framtiden, vilken medför så ringa inbördes

förskjutningar som möjligt i de särskilda restaurangernas ersättningsförhål-

1anden.

Tidigare har framhållits, att vinstkvantitetsystemet innebär, att vinstkvan­

titeten för en restaurang bör ligga icke oväsentligt under den faktiska ut­

skänkningen. Det bör därför i första hand undersökas, huruvida det icke

är möjligt att genomföra sådana förbättringar i vinstkvantitetsystemet att

det åtminstone bringas i överensstämmelse med sina egna principer. En

sådan förbättring bör i första rummet söka undanröja det förhållandet, att

en stor del av restaurangerna lia vinstkvantiteter, som överstiga den faktiska

utskänkningen. Härvid är det viktigt, att övergången till den framtida ord­

ningen icke i och för sig kommer att innebära nya störningar i de olika restau­

rangernas inbördes ställning genom att gynna vissa restauranger framför

andra. Med hänsyn härtill vill revisionen förorda, att restaurangernas vinst­

kvantiteter under den nya ordningen regleras med utgångspunkt från varje

restaurangs genomsnittliga utskänkning med direkt utskänkningsvinst un­

der en bestämd följd av år. Om utskänkningen under något år överstigit

vinstkvantiteten, tages den överskjutande myckenheten sålunda icke i be­

traktande. Dessa utgångsår böra väljas så att de omfatta både goda och då-

Kungl. Maj:ts proposition nr 242.

133

*

liga ekonomiska konjunkturer. De böra vidare icke ligga alltför långt till­

baka i tiden. Förslagsvis kan femårsperioden 1929—1933 komma i fråga.

Om den på detta sätt fastställda genomsnittliga utskänkningen med direkt

utskänkningsvinst finge utgöra de olika restaurangernas vinstkvantitet, för­

verkligades emellertid icke önskemålet, att vinstkvantiteterna skola ligga av­

sevärt under den sannolika utskänkningen. Med hänsyn härtill bör därför

en reduktion äga rum. Detta kan ske utan att restaurangernas direkta vinst

å utskänkningen minskas, om nämligen systembolagens andel av de olika

restaurangernas bruttovinst å utskänkningen inom vinstkvantiteten (vinstan­

delen) — för närvarande 15 procent beträffande lätta viner och 25 procent

beträffande andra viner samt spritdrycker — minskas i motsvarande mån

genom en för alla restauranger lika nedsättning av denna procentsats.

Revisionen hänför sig i detta sammanhang till följande tablå, avseende

en restaurang, vars genomsnittliga försäljning av spritdrycker med direkt

vinst under åren 1929—1933 utgjorde 1 000 liter:

Likvärdiga alternativ från den enskilde restauranginnehavarens vinstsynpunkt:

Framtida

vinstkvan-

Framtida vinstandelar

(%)

den enskilde system-

Minskning i

%

av vinstkvan­

titeten enligt

alternativ 1

titet, liter

restauratören

bolaget

Alternativ

1....................... ....................... 1,000.0

75

25

5-

2....................... ....................... 937.5

80

. 20

6 i/4

3....................... ....................... 882.3

85

15

ii3/*

4....................... ....................... 833.3

90

10

lfi 1

2/s

»

5....................... ....................... 789.5

95

5

21.0

>

6....................... ....................... 750.0

100

0

25.0

1 anslutning härtill anför revisionen:

Enligt alternativ 4, vilket förslagsvis synes böra ifrågakomma i främsta

rummet, skulle den enskilde restauratörens vinstandel inom vinstkvantite­

ten höjas från 75 procent till 90 procent eller i proportionen 5 till 6, samti­

digt som vinstkvantiteten i förhållande till alternativ 1 minskades i motsva­

rande mån, nämligen med 162/3 procent eller i proportionen 6 till 5. Ytter­

lighetsfallet är, att restauratörens vinstandel inom vinstkvantiteten höjes

från 75 procent till 100 procent eller i proportionen 3 till 4, medan vinstkvan­

titeten minskas med 25 procent eller i proportionen 4 till 3.1 detta fall försvin­

ner systembolagets andel av bruttovinsten å utskänkningen inom vinstkvan­

titeten, men å andra sidan är vinstkvantiteten lägre enligt detta alternativ än

vid något annat.

En ordning med vinstkvantiteterna bestämda i enlighet med något av de

senare alternativen tillgodoser tydligen såväl önskemålet att dessa kvanti­

teter skola ligga under den sannolika utskänkningen som kravet alt över­

gången icke skall bereda restaurangerna svårigheter. I själva verket ansluter

sig denna ordning mycket nära till de rådande förhållandena — eller rikti­

gare, till förhållandena under nämnda femårsperiod — och innebär därför

icke någon försämring för restaurangerna. I stället torde den medi öra för­

delar från den enskilde utskänkningsinnehavarens synpunkt, eftersom han

får taga in sin maximivinst på en lägre försäljningskvantitet än tidigare och

därför är mindre beroende av en nedgång av utskänkningens omfattning.

134

Kungl. Maj.ts proposition nr 242.

Detta är emellertid tydligen även en fördel från allmän synpunkt, enär det

innebär att restauratören förlorar det direkta intresset av utskänkningens

omfattning på ett tidigare skede av försäljningen än nu är fallet.

Revisionen berör härefter frågan örn de övergångsbestämmelser m. m.,

som kunna bliva erforderliga, ävensom spörsmålet, huruvida och i vad mån

direkt utskänkningsvinst efter den nya ordningens genomförande bör tiller­

kännas nytillkommande restauranger. Härutinnan yttrade revisionen:

Vissa övergångssvårigheter torde kunna inträda. Om en restaurang för

närvarande har en vinstkvantitet, som är högre än den verkliga utskänknin­

gen, så medför en ökning av utskänkningen inom denna gräns också en

motsvarande stegring av den direkta vinsten. Har en sådan ökning ägt rum

under de år, som ligga mellan den ovannämnda femårsperioden och den nya

lagstiftningens ikraftträdande, så att utskänkningen vid sistnämnda tidpunkt

betydligt överstiger den genomsnittliga utskänkningen under nämnda fem år,

skulle den nya ordningen tydligen för denna restaurang innebära en motsva­

rande minskning av den direkta utskänkningsvinsten. För dylika och därmed

likartade fall torde särskilda övergångsbestämmelser böra ifrågakomma.

Av vad tidigare anförts framgår att åtskilliga av de skäl, som tala för bi­

behållande av direkt utskänkningsvinst för redan befintliga utskänknings-

ställen, sakna giltighet beträffande nytillkomna ställen. Enligt revisionens

mening bör man, icke minst av statsfinansiella skäl, eftersträva att summan

av vinstkvantiteterna för hela landet icke ökas utan om möjligt reduceras i

den mån rörelsen å restauranger med vinstkvantitet upphör. Revisionen har

emellertid icke upptagit någon uttrycklig regel örn förbud mot meddelande av

vinstkvantitet till ny restaurang. Sålunda synes det exempelvis ej föreligga

tillräcklig anledning att lägga hinder i vägen för det förfarandet, som under­

stundom praktiserats under gällande ordning, att en ny restaurang övertager

ett äldre utskänkningsställes vinstkvantitet eller del därav efter särskild upp­

görelse med ägaren härav och under förutsättning av systembolagets god­

kännande.

Självfallet kunna jämkningar beträffande de olika restaurangernas vinst­

kvantiteter framdeles bliva nödvändiga. Detta synes emellertid böra ske en­

dast om särskilda skäl sådant påkalla, såsom att en restaurang undergår en

kraftig utveckling eller rörelsen å en restaurang stagnerar eller går tillbaka.

Slutligen må framhållas, att det tydligen är möjligt att bestämma en mot

vinstkvantiteten enligt revisionens förslag svarande ersättning i penningar,

att utgå med fast årligt belopp. Härigenom skulle sambandet mellan den di­

rekta utskänkningsvinstens storlek och utskänkningens myckenhet ytterli­

gare försvagas. Revisionen har emellertid icke upptagit förslag i denna rikt­

ning, helst som denna ordning torde kunna genomföras efter den blivande

lagstiftningens ikraftträdande, om så befinnes lämpligt, utan att härför er­

fordras någon ny lagstiftningsåtgärd.

I enlighet med det nu anförda har revisionen i fråga om de enskilda restau-

ratörernas rätt till vinst å överlåten utskänkning upptagit ett stadgande (3

kap. 16 § 2 mom.) av i huvudsak samma innebörd som de härutinnan gällan­

de föreskrifterna i 25 § 2 mom. tredje stycket rusdrycksförsäljningsförord-

ningen. En ändring i sak har emellertid föreslagits, i det att stadgandet ut­

tryckligen angivits äga tillämpning endast i fråga örn spritdrycker och star­

kare viner. Såsom framgår av den föregående framställningen innebär den­

na ändring dock allenast ett godtagande av nu rådande praxis. Någon an-

Kungl. Maj:ts proposition nr 242.

135

ledning att frångå denna praxis tiar icke synts revisionen föreligga, då kon­

sumtionsförhållandena i vårt land befunnits vara sådana, att någon regle­

ring i förevarande hänseende icke ansetts erforderlig beträffande svaga och

mousserande viner. Någon ändring har icke heller ansetts behövlig i fråga

om de vinstandelar, som för dylika viner uttagas av systembolagen.

Beträffande övriga föreskrifter att iakttagas vid över­

låtelse av tillstånd till utskänkning erinrar revisionen, att

kontrollstyrelsen i sådant hänseende meddelat anvisning om regler angående

inköp av spritdrycker och vin, prissättning å dylika drycker, kontrollåtgär­

der m. m., vilka ansetts böra inflyta i överlåtelseavtalen. Enligt revisionens

mening bör en dylik reglering genom kontrollstyrelsen alltjämt äga rum, och

revisionen har därför från 25 § 2 mom. rusdrycksförsäljningsförordningen

upptagit en bestämmelse härom (3 kap. 16 § 1 morn.).

I 3 kap. 17 § av förslaget upptagas bestämmelser angående klagan i

fråga om överlåtelse av utskänkningstillstånd m. m.

Har systembolag avslagit framställning om överlåtelse, skall klagan däröver

kunna föras hos kontrollstyrelsen. Den som fått tillstånd till utskänkning

på sig överlåtet skall vidare, om systembolaget vid fastställandet av villkor

för överlåtelsen eller vid tillämpning av överlåtelseavtalet finnes ha åsidosatt

hans enhilda rätt eller eljest förfarit olämpligt, kunna hos kontrollstyrelsen

begära rättelse.

Revisionen anför i anslutning till dessa bestämmelser:

Enligt vad 1928 års bevillningsutskott uttalade borde vid revisionens ut­

redning övervägas lämpligheten av att införa besvärsrätt över systembola­

gens beslut angående överlåtelse av utskänkningsrättighet. I 19 § 10 mom.

rusdrycksförsäljningsförordningen stadgas bland annat, att om någon för­

menar att bolag beträffande ämne, varom det tillkommer kontrollstyrelsen

att meddela föreskrift, vidtagit åtgärd, som kränker hans enskilda rätt eller

strider mot förordningens syfte, han må hos kontrollstyrelsen göra framställ­

ning örn åvägabringande av rättelse i det överklagade förhållandet. Omfatt­

ningen av denna bestämmelse synes ej vara fullt klar, men den torde ej läm­

na möjlighet för en restauranginnehavare att klaga över att bolag avslagit

en framställning örn överlåtelse av rätt till utskänkning, vare sig detta

avslag har sin grund i att bolaget på annat sätt önskar disponera rättigheten

eller det beror på att bolaget anser ifrågavarande person olämplig att utöva

densamma. I flera fall har missnöje försports över dylika beslut av system­

bolag och över bristen på möjlighet att erhålla omprövning i en högre instans.

Även om det enligt revisionens förmenande icke har anförts några sådana

förhållanden, som nödvändiggöra införandet av en dylik klagorätt, synes det

dock vara lämpligt — icke minst med hänsyn till bolagens egen ställning —

att de skäl, som varit bestämmande för avslag å ansökan om överlåtelse, må

kunna allsidigt prövas av statlig myndighet. Revisionen föreslår därför, att

örn systembolag avslagit framställning örn överlåtelse av tillstånd till utskänk­

ning, klagan däröver må föras hos kontrollstyrelsen.

Den nyss återgivna bestämmelsen örn klagorätt i 19 § 10 mom. rusdrycks-

försäljningsförordningen har i viss mån förtydligats genom en av kontroll­

styrelsen utfärdad bestämmelse att bolag, som å enskild restauratör överlåter

rätt till utskänkning, bland villkoren för överlåtelsen skall angiva, att restau-

136

Kungl. Maj:ts proposition nr 242.

ratör, som menar, att bolaget vid fastställande av vinstkvantiteterna eller vid

tillämpandet av annan bestämmelse i avtalet eller eljest i sitt förhållande till

honom förfarit partiskt eller på annat sätt olämpligt, äger göra framställning

om rättelse hos kontrollstyrelsen. Enligt revisionens mening bör en dylik

klagorätt bibehållas för framtiden, och det synes också revisionen önskvärt,

att bestämmelsen härom i förordningen erhåller en tydligare avfattning än

i rusdrycksförsäljningsförordningen. Revisionen föreslår därför ett stadgan­

de i huvudsaklig anslutning till kontrollstyrelsens ovannämnda föreskrift.

Dock bör enligt revisionens åsikt systembolagens fastställande av överlåtel­

seavtal kunna göras till föremål för omprövning icke blott beträffande vinst­

kvantiteterna utan även i fråga om övriga villkor för överlåtelsen.

I de fall, som avses i förevarande paragraf av förslaget, har revisionen an­

sett, att kontrollstyrelsens beslut böra få överklagas hos Kungl. Majit, varför

något förbud mot fullföljd av talan icke stadgats.

I fråga om de närmare grunderna för utskän k ningens

anordnande och handha van de skiljer sig förslaget från gällande

försäljningsförordning särskilt därutinnan, att stadganden om måltidstvång

och kvantitetsbegränsning upptagits i författningen samt att kommunernas

bestämmanderätt på visst sätt begränsats.

Förslagets bestämmelser örn måltidstvång och begränsning av

utskänknings^ antitete ina återfinnas i 5 kap. 1 och 2 §§.

Såvitt angår måltidstvånget skall enligt förslaget gälla, att spritdrycker må

utskänkas endast i samband med verklig måltid, bestående av lagad mat,

dock att spritdryck, som genom utspädning med vatten eller annan alkohol­

fri dryck erhållit särskilt låg alkoholhalt, skall kunna utskänkas utan sam­

band med måltid. Kontrollstyrelsen skall äga utfärda föreskrifter om lägsta

pris å måltid samt om sådan spritutskänkning, som skall kunna ske utan

samband med måltid. För de fall, då vin på grund av hög alkoholhalt eller

av annan anledning finnes uppenbarligen ägnat att tjäna såsom ersättnings­

medel för spritdrycker, skall kontrollstyrelsen jämväl äga föreskriva, att så­

dant vin må utskänkas endast i samband med måltid. Från 59 § 1 mom.

rusdrycksförsäljningsförordningen har i övrigt upptagits en föreskrift, att

lagad mat alltid skall finnas att tillgå vid utskänkning av vin, där ej ut­

skänkningen sker i samband med servering av konditorivaror.

Beträffande kvantitetsbegränsning stadgar förslaget, att kontrollstyrelsen

må föreskriva, att till gäst må vid samma besök utskänkas allenast viss hög­

sta myckenhet spritdrycker. Enahanda föreskrifter skola av kontrollstyrel­

sen kunna utfärdas jämväl i fråga om vin, vilket på grund av hög alkohol­

halt eller av annan anledning uppenbarligen är ägnat att tjäna såsom ersätt­

ning för spritdrycker.

Ifrågavarande stadganden ansluta sig nära till de föreskrifter i ämnet, som

utfärdats av kontrollstyrelsen.1 Revisionen anför, att det måste anses på­

kallat, att regeln om måltidstvånget nu kommer till tydligt uttryck i för­

fattningen. Vissa därmed sammanhängande frågor — örn utskänkning av s. k.

1 Jämför härutinnan betänkandet sid. 246 och 247.

Kungl. Maj:ts proposition nr 242.

137

lättgroggar, om måltidspris samt om måltidstvång vid vinutskänkning — fin­

ner revisionen dock vara av den art, att de lämpligen även för framtiden böra

regleras genom föreskrifter av kontrollstyrelsen. Revisionen erinrar i sådant

hänseende bland annat, hurusom variationer i fråga örn måltidspriserna

kunna bliva erforderliga med hänsyn dels till olika restaurangklasser, dels

till förändringar i varuprisnivån, samt att måltidstvång vid vinutskänkning

kan finnas erforderligt ej blott såsom nu i fråga örn starka viner utan även

i fråga om andra slags viner. En fördel med den av revisionen föreslagna

anordningen angives också vara, att jämkning i de av kontrollstyrelsen ut­

färdade bestämmelserna lätt låter sig genomföra med ledning av vunnen

erfarenhet.

Av liknande skäl som de nu berörda finner revisionen förslaget i fråga om

begränsning av utskänkningskvantiteterna allenast böra innefatta bemyn­

digande för kontrollstyrelsen att avgöra, huruvida och i vilken utsträckning

en sådan begränsning skall gälla. Revisionen anmärker, att härvid utan fara

för en försämring av nykterhetstillståndet kunde ifrågasättas vissa förenk­

lingar och lättnader i förhållande till de nu tillämpade bestämmelserna i

ämnet. Sålunda kunde exempelvis tänkas, att spritdrycker av viss beskaf­

fenhet eller till visst pris finge utskänkas utan kvantitetsbegränsning efter

viss tidpunkt på dagen. Å andra sidan framhåller revisionen, att det måste

noga övervägas, örn värdet av dylika förändringar kan anses motivera ett

upphävande av regler som, i likhet med de nu tillämpade, bestått orubbade

under en avsevärd tid.

Beträffande den kommunala bestämmanderätten gäller

för närvarande i de avseenden, varom nu är fråga, att länsstyrelsen skall vid

upplåtande av rätt till utskänkning föreskriva de inskränkningar med hän­

syn till utskänkningsställenas förläggning och rörelsens bedrivande, som

föreslagits av kommunen, såvida kommunens beslut ej finnes strida mot

allmän lag eller författning eller innebära ett överskridande av vederböran-

des befogenhet (17 § 5 mom. och 18 § rusdrycksförsäljningsförordningen).

Enligt revisionens förslag i denna del (3 kap. 10 § 2 mom.) skall vid med­

delande av utskänkningstillstånd iakttagas, att utskänkningsställe ej för-

lägges i del av kommun, där sådan förläggning enligt kommunens beslut ej

bör ske. Av fullmäktige föreslagna inskränkningar i fråga örn rörelsens be­

drivande skola vidare av länsstyrelsen fastställas endast under förutsättning

dels att de icke angå måltidstvång eller kvantitetsbegränsning, dels att de

icke innefatta grunder för förbud mot utskänkning till viss person, dels

ock att de ej stå i strid med allmän lag eller författning eller med stadgandet

i 1 kap. 3 § av revisionens förslag. — Sistnämnda författningsrum föreskri­

ver, i enlighet med det av revisionen angivna syftet med försäljningslagstift-

ningen, att all försäljning av spritdrycker och vin skall ordnas och handhas

så, att därav uppkommer så ringa skada som möjligt.

Revisionen anför till motivering av de sålunda föreslagna begränsningarna

i kommunernas bestämmanderätt:

Kungl. Maj:ts proposition nr 242.

Otvivelaktigt ligger en riktig tanke bakom den nuvarande anordningen, att en kommun då den har att yttra sig i frågan, huruvida utskänkning må äga rum eller e.j, skall kunna med säkerhet utgå från att utskänkningsställena icke bliva förlagda på olämpliga platser inom kommunen. Denna tanke har i gällande förordning kommit till uttryck i stadgandet, att de av kommunen föreslagna inskränkningarna med hänsyn till försäljningsställenas förlägg­ ning skola fastställas av länsstyrelsen. Den häri liggande kommunala befo genheten har emellertid, enligt vad erfarenheten visat, kunnat brukas för att tillgodose kommunalekonomiska synpunkter i stället för att användas till nykterhetsfrämjande åtgärder och ilar sålunda tillämpats i strid mot grund­ satsen örn kommunernas oberoende av det ekonomiska intresse, som är knu­ tet till handeln med spritdrycker oell vin. Att sådana missförhållanden kunnat förekomma visar tydligt, att kommunernas befogenhet varit alltför vidsträckt. För att tillgodose berättigade önskemål skulle det vara tillfyllest, att kommunen kunde förhindra, att utskänkningsställe förlädes till vissa an­ givna delar av kommunen. Om kommunen däremot, såsom nu är fallet, äger uppställa villkor, som i realiteten innebära att utskänkningsställe måste för­ läggas till viss fastighet, har man kommit utöver vad skälig hänsyn till kom­ munens lojala intressen kräver och lämnat utrymme för beslut av nyss an­ tydd art. Revisionen föreslår därför ett stadgande av den begränsade inne­ börd, att utskänkningsställe icke får förläggas i del av kommun, där den kommunala myndigheten ansett sådan förläggning ej böra äga rum.

Med hänsyn till utskänkningens lokala karaktär kan det anses berättigat att lämna utrymme för en kommunal medbestämmanderätt jämväl i fråga örn de närmare villkoren för rörelsens bedrivande. Härvid har man emeller­ tid även att taga hänsyn till det från åtskilliga håll framförda önskemålet, att lagstiftningen och lagtillämpningen må bliva i möjligaste mån enhetliga över hela landet. Detta önskemål har under det sista årtiondet fått ökad vikt, sär­ skilt genom kommunikationsväsendets utveckling, och dess betydelse ligger icke minst däri, att olikartade kommunala särbestämmelser, som icke mot­ svaras av skilda yttre förutsättningar, lätt kunna te sig godtyckliga och däri­ genom bidraga till att undergräva aktningen för lagstiftningen. En gransk­ ning från dessa synpunkter giver vid handen, att en begränsning av den kom­ munala bestämmanderätten är påkallad även beträffande de närmare vill­ koren för utskänkningens bedrivande.

I fråga om en viktig hithörande detalj, nämligen måltidstvånget vid ut­ skänkning, föreslår revisionen, att principen härom inskrives i författnings­ texten samt att den centrala uppsiktsmyndigheten, kontrollstyrelsen, erhåller uttrycklig befogenhet att meddela regler angående den närmare tillämpnin­ gen härav med bestämmelser om lägsta priset på måltid och örn utskänk- ningskvantitetens storlek under olika tider på dygnet. Om detta förslag ge­ nomföres, bör i denna del utrymme ej lämnas för kommunala specialregler.

Den i 59 § 3 mom. rusdrycksförsäljningsförordningen stadgade ålders­ gränsen av 18 år för person, till vilken utskänkning må äga rum, har i vissa kommuner böjts till 20, 21, 23 eller 25 år. Revisionen håller före, att värdet från nykterhetssynpunkt av dylika skärpningar icke är synnerligen stort, enär reglerna äro lätta att kringgå och svåra att tillämpa. Som de ej heller stå väl samman med önskemålet om lagstiftningens enhetlighet, har revisio­ nen icke velat bibehålla de kommunala myndigheternas befogenhet i före­ varande hänseende.

Revisionens förslag på denna punkt har emellertid erhållit en större räck­ vidd än som framgår av det sist anförda, i det att kommunerna enligt för­ slaget överhuvud taget icke skola äga att med bindande verkan föreskriva »grunder förförbud mot utskänkning till viss person». Härmed åsyftas, för-

Kungl. Maj:ts proposition nr 242.

139

utom berörda åldersbestämmelse, även sådana av vissa kommuner meddelade

föreskrifter, som avse generell avstängning från utskänkning av dem, som åt­

njuta understöd av allmänna medel, eller av sådana, som icke fullgjort laga

försörjningsplikt eller kommunal skattskyldighet eller restera för obetalda

pensionsavgifter m. m. När revisionen icke vill medgiva kommunerna befo­

genhet att uppställa dylika ulskänkningsförbud, är huvudgrunden härtill, att

bestämmelser av denna art enligt vad erfarenheten givit vid handen icke

kunna tillämpas på ett nöjaktigt sätt. Ett bidragande skäl är ock, att även på

detta område böra gälla enhetliga regler för hela landet.

Såsom en sammanfattning må framhållas, att den kommunala bestämman­

derätten i fråga om de närmare villkoren för bedrivande av utskänkning en­

ligt revisionens förslag har följande innebörd. Om en kommun föreslagit så­

dana inskränkningar i fråga om utskänkningens bedrivande, som ej röra

måltidstvånget och vad därmed sammanhänger och ej heller innefatta grun­

der för förbud mot utskänkning till viss person, skola dessa fastställas av

länsstyrelsen. Från denna skyldighet för länsstyrelsen att fastställa de kom­

munala villkoren böra dock enligt revisionens åsikt vissa undantag göras.

Först och främst måste länsstyrelsen, såsom redan nu är fallet, äga rätt och

skyldighet att pröva villkorens överensstämmelse med allmän lag och för­

fattning. Däremot har revisionen efter de föreslagna begränsningarna i kom­

munernas rätt att uppställa villkor icke ansett det nödvändigt att bibehålla

den nu gällande bestämmelsen, att länsstyrelsen icke skall fastställa sådana

beslut, som överskrida deras befogenhet, vilka fattat desamma. I stället har

revisionen gjort ett annat förbehåll. Den allmänna regeln att all försäljning

av spritdrycker och vin skall ordnas så, att därav uppkommer så ringa skada

som möjligt, har tillämpning även i fråga örn de kommunala särbestämmel­

serna. Emellertid har stadgandet om den kommunala bestämmanderätten i

dess nuvarande avfattning medfört, att den tillståndsbeviljande myndigheten

icke ingått i prövning av frågan, huruvida ett av behörig kommunal myndig­

het framställt förslag till inskränkningar i fråga om bedrivande av utskänk­

ning står i överensstämmelse med eller i varje fall icke i strid mot lagstift­

ningens allmänna syftemål. Detta utgör orsaken till att kommunala förslag

till inskränkningar, som endast eller huvudsakligen taga sikte på att gagna

rent kommunala önskemål, såsom uthyrning av kommunal fastighet till för­

säljningslokal, kunnat bliva fastställda, ehuru deras främsta syfte uppenbar­

ligen icke varit att gagna nykterhetstillståndet och de i vissa fall varit så be­

skaffade. att de rent av kunnat lända till skada. Denna ordning kan icke

anses nöjaktig, och revisionen föreslår därför, alt länsstyrelsen skal! äga

pröva de kommunala förslagen med hänsyn till deras samstämmighet med

berörda grundsats. Med hänsyn till att de områden, där missbruk av nu be­

rörda slag väsentligen gjort sig gällande, enligt revisionens förslag skulle helt

undandragas från kommunernas bestämmanderätt, torde jämkningen i fråga

örn länsstyrelsens prövningsrätt dock icke erhålla alltför stor betydelse. I de

fall, där prövning av kommunala villkor från den nu behandlade synpunk­

ten kommer i fråga, bör denna rätt enligt revisionens mening också begagnas

med varsamhet och föranleda förkastande av de föreslagna villkoren endast

örn dessa med stor sannolikhet kunna antagas få olämpliga verkningar.

Den omständigheten, att kommunerna ansetts icke vidare böra äga möjlig­

het att föreskriva generella avstängningsregler, behöver enligt revisionens

mening icke utesluta, att avstängning jämväl framdeles kan finnas böra ske

av sådana skäl, som kunnat ligga bakom dylika kommunala särbestämmel­

ser. 1 så fall bör emellerlid enligt revisionens åsikt endast ifrågakomma av-

140

Kungl. Maj:ts proposition nr 242.

stängning genom beslut, som avse viss bestämd person, och sådant beslut

bör lämpligen meddelas av den av revisionen föreslagna länsnykterhetsnämn-

den. Revisionens förslag till lag om nykterhetsvård upptager i enlighet här­

med i 13 § ett stadgande av innebörd, att där länsnykterhetsnämnd finner

någon bruka alkoholhaltiga drycker till skada för sig eller annan, nämnden

skall äga förordna, att under viss tid, högst ett år i sänder, sådana drycker

icke må av försäljare utlämnas till honom. Mot detta stadgande svarar en

föreskrift i försäljningsförordningen •— 5 kap. 8 § andra stycket — enligt

vilken utskänkning ej må äga rum till den, beträffande vilken länsnykterhets­

nämnd meddelat förbud mot utskänkning.

Sistnämnda paragraf innehåller jämväl i övrigt regler örn förbud i vissa

fall mot utskänkning. Sålunda stadgas, att utskänkning ej må äga rum till

den, som kan antagas ej ha fyllt 18 år. Och utskänkning må icke heller ske

till den, som veterligen missbrukar starka drycker eller därav synbarligen är

berörd. Förslaget ansluter sig härutinnan till motsvarande föreskrifter i 59 §

3 mom. rusdrvcksförsäljningsförordningen.

Jag skall i detta sammanhang även behandla ett par detalj spörsmål, som

särskilt uppmärksammats i yttrandena. Jag avser härmed bland annat frå­

gan örn rätt att i samband med utskänkning anordna dans, s. k. restau­

rangdans.

Enligt 55 § 2 mom. rusdrycksförsäljningsförordningen gäller i sådant hän­

seende, att utskänkning av rusdrycker är förbjuden dels vid »offentligt skå­

despel eller varieté-, cirkus- eller annan dylik föreställning» ävensom »med

undantag av konsert, vid vilken uteslutande utföres instrumentalmusik, varje

annan föreställning, till vilken allmänheten har tillträde», dels ock vid »of­

fentlig danstillställning». Förbudet avser såväl lokal eller plats, där före­

ställningen eller tillställningen äger rum, som även annan, därmed i »inre

förbindelse» stående lokal. Undantag från förbudet må emellertid »för sär­

skilt tillfälle» medgivas av länsstyrelsen efter hörande av magistraten eller

kommunalnämnden.

Angående tillkomsten av detta stadgande och motiven för detsamma torde

jag få hänvisa till den framställning därutinnan, som återfinnes å sid. 367 i

betänkandet.

Revisionen erinrar, att en verkställd utredning givit vid handen, att till­

stånd till utskänkning vid offentlig dans meddelats på de flesta orter i landet,

där härför lämpade utskänkningslokaler överhuvud funnits att tillgå. Till­

stånden, som lämnats i ett stort antal fall, ha avsett icke blott enstaka fest­

ligheter utan i avsevärd utsträckning jämväl regelbundet återkommande till­

fällen. Enligt revisionens mening kan det knappast anses försvarligt att bibe­

hålla en föreskrift med karaktär av undantagsbestämmelse, sedan den så­

lunda i tillämpningen förvandlats till en allmän regel. Antingen borde läns­

styrelsernas rätt att medgiva undantag från förbudet upphävas, eller möjligen

begränsas till att avse alldeles speciella fall, eller också borde direkt med­

givande lämnas att bedriva utskänkning i samband med danstillställningar.

Kungl. Maj:ts proposition nr 242-

141

Revisionen har för sin del funnit anledning föreslå, att särskilt medgivan­

de icke längre skall erfordras för att bedriva utskänkning i samband med

offentlig danstillställning å lokal, som huvudsakligen är avsedd för restau­

rangrörelse (5 kap. 3 §).

Till motivering av sin ståndpunkt härutinnan anför revisionen:

Vid tillkomsten av det nuvarande förbudet mot utskänkning i samband

med dans riktade sig stadgandena härom väsentligen mot s. k. danssalonger,

å vilka vid nämnda tid osedlighet och missförhållanden i nykterhetshänse-

ende synas ha framträtt i ganska stor utsträckning. Däremot förekom då

knappast någon dans på egentliga restauranger, vilket för närvarande, sedan

danssalonger numera icke bruka erhålla utskänkningstillstånd, så gott som

uteslutande utgör ifrågavarande stadgandes tillämpningsområde. De nuva­

rande dansrestaurangerna stå såväl i sedligt avseende som i nykterhetshän-

seende i regel på en så mycket högre nivå än de danssalonger med utskänk-

ningsrättigheter, som närmast föranledde nu ifrågavarande förbud, att de

förhållanden, vilka åberopades såsom grund för förbudets införande, icke

gärna kunna anföras till stöd för dess bibehållande eller utvidgande. Av

de omständigheter, vilka däremot kunna andragas såsom skäl för att inskrän­

ka eller förbjuda utskänkning i samband med dans å restauranger, torde

den viktigaste utgöras av faran för att danstillställningarna kunna locka all­

mänheten och särskilt ungdomar till restaurangerna och att de därigenom

kunna vänjas vid bruk av spritdrycker och vin. Därjämte må också erinras

om de mera direkta verkningarna av alkohol, vilka särskilt vid dylika till­

fällen kunna medföra vådor i sedligt hänseende. De nu anförda synpunkter­

na äro givetvis i hög grad värda beaktande, även om antalet danstillställnin­

gar i samband med utskänkning å restauranger knappast lärer ha medfört

någon egentlig ökning av spritdryckskonsumtionen därstädes. Å andra sidan

synes ett borttagande av möjligheten att anordna dans å restauranger kunna

medföra allvarliga vådor. Av revisionens utredning örn meddelade tillstånd

till utskänkning torde framgå, att det förefinnes ett mycket starkt intresse

bland allmänheten för dans å restauranger. Skulle bestämmelser införas,

som omöjliggöra anordnandet härav — ty det är otvivelaktigt, att ett förbud

av ifrågavarande art .skulle omintetgöra dansen, icke utskänkningen -— kan

man med säkerhet antaga, att allmänhetens dansintresse söker sig utlopp

på andra vägar. De möjligheter, som därvid stå till buds, torde närmast ut­

göras av tillställningar dels å offentliga danssalonger, dels i mer eller mindre

privata föreningslokaler. Det kommer visserligen icke i någotdera fallet att

finnas någon större möjlighet til! legal utskänkning, men enligt revisionens

mening skulle uppenbarligen riskerna för olaglig utskänkning och förtäring av

medhavd sprit vid dylika danstillställningar bliva högst betydande. En upp-

blomstring av danssalongerna, kanske i många fall förbunden med olaglig

sprithantering å dessa, skulle säkerligen medföra ett ännu sämre tillstånd

än det som rådde vid införandet av det nu ifrågavarande förbudet. Och vad

föreningssammankomster beträffar har det som bekant under de senaste

åren berett lagstiftningen och rättstillämpningen stora svårigheter att på ett

effektivt sätt reglera sådana sammanslutningar, som formellt utgöras av

föreningar men i verkligheten äro öppna för allmänheten och som just avse

att i form av s. k. nattklubbar eller eljest anordna dans. Dessa svårigheter

skulle säkerligen i hög grad ökas, liksom ock de skadliga verkningarna av

dylika tillställningar, därest man genom ett absolut förbud gjorde slut på den

nu i så hög grad anlitade möjligheten att anordna dans å restauranger, där

utskänkning pågår. Enligt revisionens åsikt skulle således ett dylikt förbud

överhuvud taget medföra risker för samhällsskadliga företeelser av betyd-

142

Kungl. Maj.ts proposition nr 242.

ligt svårare art än de faror, som enligt vad förut anförts kunna vara förenade

med restaurangdansen i dess nuvarande form. De farhågor, som revisionen

sålunda hyser beträffande verkningarna av ett fullständigt förbud, gälla även

i fråga örn en anordning med så starka inskränkningar för tillståndsbevil-

jandet, att dansen väsentligen förhindrades. Däremot skulle man visserligen

kunna bibehålla kravet på tillstånd från länsstyrelsens sida men låta detta

tillstånd erhålla en mera generell karaktär, huvudsakligen innebärande en

prövning av restaurangens allmänna beskaffenhet. Betydelsen härav bleve

emellertid ringa. Även om tillstånd för anordnande av utskänkning i sam­

band med dans icke längre skulle erfordras, komma nämligen danstillställ­

ningar å restauranger med utskänkning att i dubbla hänseenden vara bero­

ende av myndigheternas medgivande och underkastade deras övervakning.

Dels är rätten att bedriva utskänkning beroende på prövning av såväl läns­

styrelse som kommunal myndighet och dels får enligt ordningsstadgan of­

fentlig danstillställning endast anordnas efter tillstånd av polismyndighet.

Revisionen förutsätter, att sådana tillstånd endast lämnas efter noggrann

prövning. Då vidare dispensmöjligheten utnyttjats i sådan grad, att det nu

stadgade förbudet sedan ett flertal år tillbaka praktiskt taget är försatt ur

kraft, torde ett borttagande av detsamma enligt revisionens förmenande ej

medföra ökade faror i avseende å sedlighet eller nykterhet.

Revisionen erinrar vidare, att i den mån utskänkningstillstånd överhuvud

meddelas för andra lokaler än egentliga restauranger, skulle alltså danssalon-

ger, konditorier och andra etablissemang, vilka icke i främsta rummet äro

att anses såsom restauranger, alltjämt bliva underkastade sådant förbud, som

för närvarande gäller. Länsstyrelsens rätt att medgiva undantag från för­

budet härutinnan skulle enligt revisionens mening säkerligen komma att till-

lämpas allenast i sällsynta fall, enär i regel behov av att anordna dans å

sådana lokaler icke kan anses föreligga.

Förbudet mot utskänkning å varietéer och vid andra liknande föreställ­

ningar bör enligt revisionens mening alltjämt upprätthållas. Revisionen fin­

ner emellertid, att exempelvis sång till luta eller kvartettsång å restaurang­

lokaler knappast kan hänföras till sådan föreställning, under vilken restrik­

tioner av förevarande art böra ifrågakomma. På grund härav föreslår

revisionen, att utskänkningsförbudet icke skall avse något slag av »konsert»

och att alltså utskänkning skall kunna bedrivas å restauranglokaler icke blott

i samband med utförande av instrumentalmusik utan även vid »konsert» med

sångnummer (5 kap. 3 §). En föreställning, som har karaktär av varieté,

skulle däremot alltjämt medföra, att utskänkningen vore förbjuden.

Även i ett annat avseende har revisionen förordat en jämkning i de bestäm­

melser, varom nu är fråga. Såsom förut omnämnts är länsstyrelsens rätt

att medgiva undantag från förbudet begränsad till att avse »särskilt tillfälle».

Revisionen anmärker, att härmed tydligen avses, att tillstånd icke skall få

lämnas för viss tidsperiod. Mera tveksamt finner revisionen vara, örn en

tillståndsresolution må kunna omfatta ett flertal särskilda tillfällen och örn

tillstånd överhuvud må meddelas regelbundet eller blott för särskilda undan­

tagsfall. Vid verkställd utredning har befunnits att — bortsett från dans­

tillställningar och vad som kan inbegripas under konsert — antalet med-

143

delade tillstånd ej är särskilt stort. Dessa tillstånd ha avsett exempelvis ka-

bareter, ofta för välgörande ändamål, trolleriföreställningar och andra artist­

uppträdanden. Det har tämligen ofta förekommit, att samma tillståndsreso-

lution omfattat flera tillfällen.

Enligt revisionens mening kan denna praxis icke sägas ha medfört några

skadliga verkningar, och den tyder enligt revisionens uppfattning på, att

det föreligger ett praktiskt behov av en något mindre snäv formulering av

den nuvarande undantagsbestämmelsen. Revisionen föreslår därför till för­

tydligande av stadgandet, att tillstånd till utskänkning vid föreställningar,

varom nu är fråga, skall kulma lämnas »för särskilda fall». Härmed har

revisionen avsett, att en tillståndsresolution skall kunna omfatta flera be­

stämda tillfällen, och det har icke ansetts påkallat att lägga hinder i vägen

för att dylika tillstånd regelbundet meddelas för samma restaurang. Där­

emot har revisionen icke ansett lämpligt, att tillstånd skulle kunna meddelas

för en tidsperiod utan angivande av de särskilda fall, då föreställningar skola

äga rum.

Ett annat stadgande i revisionens förslag, som tilldragit sig livlig uppmärk­

samhet i yttrandena, innefattar undantag från regeln att sprit­

drycker ej må förtäras å lokal för utskänkning av

vin.

Enligt 58 § rusdrycksförsäljningsförordningen gäller för närvarande i fall,

då tillstånd erhållits att utskänka endast vin, att det är förbjudet att låta

spritdrycker förtäras å utskänkningsstället ävensom att ha spritdrycker för­

varade därstädes eller eljest på sådant sätt, att gästerna äga tillgång till de­

samma. Det är även förbjudet för gäst, att förtära spritdrycker å sådant

ulskänkningsställe. Liknande föreskrifter återfinnas i 22 § 4 moni. förord­

ningen den 11 juli 1919 angående försäljning av pilsnerdricka samt i 13 §

förordningen den 8 maj 1925 angående försäljning av vissa alkoholfria och

därmed jämförliga drycker.

I revisionens förslag har en motsvarande bestämmelse upptagits i 5 kap.

5 § 1 mom. Ett undantag från ifrågavarande förbud föreslås emellertid i

2 mom. av samma paragraf. Enligt vad där stadgas skall sålunda, örn till­

stånd till utskänkning av vin meddelats beträffande hotell eller pensionat

vid hälsobrunn, å badort eller å annan plats, där kurortsrörelse eller därmed

likartad verksamhet bedrives, länsstyrelsen, därest utskänkning av sprit­

drycker ej äger rum å orten, kunna efter magistratens eller kommunalnämn­

dens hörande medgiva, att gäst med vilken avtal örn bespisning träffats för

minst tre dagar må tillåtas att å utskänkningsstället förtära spritdrycker, som

av honom medförts. Medgivande av förevarande slag skall kunna meddelas

för högst ett år i sänder.

Till motivering av ifrågavarande stadgande anför revisionen följande:

Nu gällande regler om förbud mot förtäring av spritdrycker å lokaler, där

det endast ansetts lämpligt medgiva utskänkning av svagare drycker, synas

vara nödvändiga, enär eljest i vissa fall kunna uppstå allvarliga faror i nvk-

terhetshänseende. På dåligt skötta kaféer med utskänkningstillstånd av nyss-

Kungl. Maj:ts proposition nr 242.

144

Kungl. Maj:ts proposition nr 242.

nämnda slag förekommer det sålunda, att gästerna i samförstånd med kafé­

värdarna uppblanda de på kaféerna utskänkta dryckerna med spritdrycker,

som de antingen medfört själva eller på kaféerna erhållit genom olaglig för­

säljning. Att möjlighet bör finnas till ett verksamt ingripande mot dylika

företeelser är ganska uppenbart. I andra fall, som jämväl omfattas av be­

rörda bestämmelser, är det emellertid fråga örn förfaranden av annan art.

Det torde ganska ofta förekomma, att ett sällskap, som ämnar intaga mål­

tid med spritdrycker å restaurang, icke förlägger sitt besök till ett utskänk-

ningsställe för dylika drycker utan till en lokal, där endast svagare drycker

få serveras, och därstädes förtär medförda spritdrycker, som inköpts utminu-

teringsvis och således betydligt billigare än örn de erhållits till utskänknings-

priser. Detta kan givetvis alls ej betraktas såsom lika samhällsskadligt som

de först angivna fallen, men revisionen har dock icke trott det vara lämpligt

att legalisera förfaranden av detta slag. Slutligen finnas ytterligare fall, som

drabbas av det nu behandlade förbudet, men där det synes föreligga ännu

mindre skäl för dess bibehållande. Då en person för vila eller rekreation

under någon tid uppehåller sig å ett pensionat eller annat dylikt ställe med

utskänkningstillstånd endast för svagare drycker, kan han anse sig böra få

förtära sina lagligen i utminuteringsväg inköpta spritdrycker liksom i sitt

egentliga hem. Det torde få anses ganska säkert, att detta också sker i ett

mycket stort antal fall och att en utbredd opinion anser, att bärande skäl

saknas för det gällande förbudet häremot. Då man härvid ofta torde under­

låta att göra en sådan åtskillnad mellan olika fall, som av revisionen antytts,i

kan lätt betydelsen av de ifrågavarande bestämmelserna överhuvud förringas

i den allmänna uppfattningen och därigenom svårigheter uppkomma för de­

ras upprätthållande i mera betydelsefulla hänseenden. Revisionen har ansett

det vara att föredraga, om dessa bestämmelser kunde givas en något mindre

räckvidd, så att de icke omfattade de sist omnämnda fallen, för den händelse

de härigenom skulle kunna tillämpas mera effektivt, där deras åsidosättande

verkligen kan medföra påtagliga faror i nykterhetshänseende.

Till närmare belysande av den föreslagna undantagsbestämmelsens inne­

börd anför revisionen:

De platser, där behov av ifrågavarande anordning närmast föreligger, äro

givetvis sådana, som bruka besökas av semesterresande, samt överhuvud

taget vilo- och rekreationsorter. Revisionen har därför begränsat undantags­

bestämmelsen till att avse hotell och pensionat vid hälsobrunn, å badort eller

å annan plats där kurortsrörelse eller därmed likartad verksamhet bedrives.

För att ytterligare inskränka bestämmelsens tillämpning till enbart sådana

fall, där ett särskilt behov kan anses föreligga, föreslår revisionen, att till­

stånd endast skall kunna meddelas för sådan ort, där utskänkning av sprit­

drycker ej äger rum. Härigenom har revisionen också velat förhindra upp­

komsten av en opåkallad konkurrens med spritdrycksutskänkningen. Vid

denna begränsning har revisionen valt uttrycket »ort», i stället för det mera

vidsträckta begreppet »kommun», med tanke särskilt på förhållandena i Norr­

land, där flera rekreationsorter inom samma kommun kunna ligga på långt

avstånd från varandra och där det således icke vöre motiverat, att en ut­

skänkningsrörelse a den ena orten förhindrade tillämpning av förevarande

stadgande å den andra. Med den tillståndsprövning av länsstyrelsen och

kommunal myndighet, som skall äga rum, avser revisionen att i görligaste

mån skapa garantier för att tillstånd endast lämnas för hotell och pensionat,

där värden med säkerhet kan antagas öva tillsyn över att endast sådana gäster

mottagas, som icke kunna tänkas utnyttja tillståndet till förtäring av olag­

ligen inköpta spritdrycker. I anslutning till de föreslagna reglerna örn turist-

Kungl. Maj.ts proposition nr 242.

145

utskänkning Ilar revisionen också här sökt en garanti mot missbruk av be­

stämmelserna genom föreskriften, att tillstånd av ifrågavarande slag endast

skall avse gäst med vilken avtal om bespisning träffats för minst tre dagar.

För att lämpligheten av medgivanden, som lämnats enligt detta moment, täm­

ligen ofta skall komma under omprövning, föreslår revisionen, att dylika

medgivanden ej få meddelas för längre tid än ett år för varje gång.

Revisionen anmärker slutligen, att därest ifrågavarande undantagsbestäm­

melse kommer till stånd, det också torde böra övervägas, huruvida motsva­

rande ändringar böra vidtagas i förordningarna angående försäljning av pils-

nerdricka samt av vissa alkoholfria och därmed jämförliga drycker.

Reservationer.

Herr Ljungdahl (sid. 532—535 samt sid. 539) anför bland annat, att den

dubbelställning, som systembolagen enligt gällande ordning intaga i förhål­

lande till de enskilda restauratörerna såsom dels deras överordnade, dels ock

konkurrenter, föranlett många kontroverser och mycken bitterhet. På grund

härav samt då en dylik anordning är något i svenskt samhällsliv tämligen

enastående och måste förefalla mången opartisk betraktare anstötlig, frå­

gar sig reservanten, örn en dylik dubbelställning verkligen är påkallad av

nykterhetshänsyn. För egen del finner reservanten, att det ej skulle inne­

bära någon förlust att göra slut på gällande ordning med överlåtelse av rätt

till utskänkning. Sådan rätt bör i stället -— närmast såvitt angår årsutskänk-

ning — av länsstyrelsen kunna upplåtas direkt åt den, som skall driva rö­

relsen, det må vara fråga om systembolag eller enskild person. På samma

myndighet, som meddelat utskänkningsrätt, bör också ankomma att besluta

örn dess indragning. Systembolagen böra såsom hittills äga utöva kontroll

över all utskänkning och under kontrollstyrelsens överinseende uppställa er­

forderliga villkor. Då bolagen därjämte böra ha rätt att appellera till den

myndighet, som beslutar örn upplåtande av utskänkningsrätt, finner reser­

vanten deras ställning gentemot de enskilda restauratörerna icke komma att

försvagas under den sålunda föreslagna ordningen. Reservanten finner det

vidare otillfredsställande, att det i första hand skall ankomma på systembo­

lagen — som böra ha till uppgift att verka för en nedgång i alkoholkonsum­

tionen — att taga initiativ i fråga om rätt till utskänkning. I stället bör det

tillkomma den, som skall driva dylik rörelse, att själv genom motion eller på

annat sätt till fullmäktige i vederbörande kommun ingiva ansökan örn rätt

till utskänkning, varefter ansökningen bör behandlas i enlighet med vad som

angivits i revisionens förslag. Jämväl i sistnämnda hänseende säger sig re­

servanten närmast åsyfta rätt lill årsutskänkning.

Herr Ljunggren förklarar sig icke kunna biträda förslaget, att kommun

skall äga söka tillstånd till utskänkning i händelse systembolag underlåter

göra ansökning (sid. 582), liksom icke heller förslaget, att systembolag i vissa

fall skall kunna göra ansökning först sedan kommunen gjort framställning

därom hos bolaget (sid. 585 och 586). I övrigt böra enligt reservantens åsikt

Bihang till riksdagens protokoll 1037. 1 sami. Nr 212.

10

146

Kungl. Maj:ts proposition nr 242.

i fråga om tillstånd till årsutskänkning gälla enahanda regler som av honom

föreslagits beträffande utminutering (sid. 582—586). Jag tillåter mig härut­

innan att hänvisa till min tidigare redogörelse för reservantens förslag rö­

rande tillstånd till utminutering.

Herr Johanson (sid. 587) ansluter sig till herr Ljunggrens reservation med

samma avvikelse såvitt angår tillståndsförfarandet i fråga om årsutskänk­

ning, som av honom förordats beträffande utminuteringen. Jämväl härutin­

nan torde jag få hänvisa till min tidigare redogörelse.

Förslaget örn turistutskänkning avstyrkes av herrar Englund, Johanson

och ljunggren under uttalande, att de förmenta olägenheter som funnits på­

kalla ett genombrytande av kommunernas vetorätt i förevarande hänseende i

allt fall icke kunna anses tillräckligt betydande, att förslaget icke lärer kun­

na effektivt förhindra att ifrågavarande utskänkning kommer att beröra jäm­

väl bygdens befolkning, samt att erforderlig fasthet i prövningen av tillstånds­

frågor av förevarande slag icke är att förvänta, därest denna prövning skall

ankomma på Kungl. Maj:t (sid. 590 och 591).

Herrar Bernström och Beskow (sid. 595) anmärka, att stadgandet om tu­

ristutskänkning erhållit en alltför snäv avfattning. De hotell eller pensionat,

varom här är fråga, torde enligt deras åsikt till väsentlig del vara sådana,

som äro avsedda uteslutande för turister eller andra mera långväga resande,

vilka under längre eller kortare tid äro boende å hotellet eller pensionatet

och där intaga sina måltider. Att för dylika fall uppställa krav på att avtal

örn bespisning träffats för minst tre dagar skulle enligt reservanterna föran­

leda svårigheter i tillämpningen och medföra, att det med stadgandet avsedda

syftet endast ofullständigt vunnes. Reservanterna föreslå fördenskull, att

tillstånd till turistutskänkning i stället skall förklaras avse den, som är å

hotellet eller pensionatet boende eller med vilken avtal av nyss angivet slag

träffats. I

I fråga örn överlåtelse av tillstånd till utskänkning och övriga därmed sam­

manhängande spörsmål ha till en början herrar Bernström och Beskow ut­

talat, att tillräckliga skäl ej torde föreligga att härutinnan uppställa andra

regler för turistutskänkning än för vanlig utskänkning (sid. 595).

Herr Bernström anför härutöver (sid. 543), att då folkrestaurangrörelsen

enligt förslaget förbehållits systembolagen, bestämt förbud bör stadgas mot

att systembolag driver annan restaurangrörelse, såvida undantag ej oavvis­

ligen påkallas av sociala skäl.

Utan att vilja föreslå någon ändring i revisionens författningstext säger

sig även herr Ljungdahl (sid. 529) önska ha kraftigare betonat, att endast

mycket starka nykterhetsskäl böra få utgöra motiv för systembolagen att

driva egen restaurangrörelse.

Herrar Beskow och Gräslund framhålla (sid. 596), att då länsstyrelsen en­

ligt förslaget skall ha att bevilja tillstånd till utskänkning, skäl ej synes före­

ligga att frångå den nu gällande ordningen att länsstyrelsen är den myndig­

het, som har att meddela fastställelse å avtal om överlåtelse. I enlighet med

Kungl. Metias proposition nr 242.

147

denna uppfattning anse nämnda reservanter, att kontrollstyrelsen ej heller

bör erhålla den befogenhet, som avses i förslagets 3 kap. 19 § 2 mom. På­

följderna av överlåtelseavtalets överträdande torde enligt deras åsikt i till­

räcklig män kunna regleras genom detta avtal, och ifrågavarande stadgande

bör sålunda kunna utgå ur förslaget.

I fråga om vinstkvantitetsystemet göra nyssnämnda reservanter (sid. 596)

gällande, att vinstkvantitet även i andra fall än som berörts i majoritetens

yttrande bör kunna utmätas för nytillkommande restaurang.

Herrar Bärg, Johanson och Ljunggren (sid. 552—564) föreslå en avveck­

ling av de enskilda restauratörernas direkta vinst å utskänkningen av sprit­

drycker och starka viner, d. v. s. sådana drycker, som omfattas av vinstkvan­

titetsystemet. Ifrågavarande vinst bör enligt reservanternas mening för

framtiden tillkomma statsverket. Då revisionen icke föreslagit någon ändring

i gällande ordning, såvitt angår viner, som icke omfattas av vinstkvantitet­

systemet, ha reservanterna däremot ansett sig sakna anledning ingå på denna

fråga.

Den av reservanterna förordade avvecklingen anses emellertid böra ske

på ett för de enskilda företagarna så litet kännbart sätt som möjligt. Reser­

vanterna påpeka, att Systembolagsföreningamas förtroendenämnd framhål­

lit, att därest en avveckling av ifrågavarande slag skedde successivt under så

lång tid som 50 år, en årlig höjning av matpriset å de av avvecklingen be­

rörda restaurangerna med Vh öre för en måltid, som nu betingar ett pris av

tre kronor, skulle vara tillräcklig för att tillförsäkra restaurangernas inne­

havare samma ekonomiska resultat som vid bibehållen utskänkningsvinst.

Detta exempel visar enligt reservanternas mening, att en så lång avvecklings-

tid som 50 år icke kan anses påkallad. Om man i detta fall, liksom på sin

tid skedde vid indragningen av kommunernas och landstingens brännvins-

försäljningsmedel, låter avvecklingen äga rum under en tid av 25 år, anse

reservanterna tillräckligt rådrum vara givet för anpassning till den nya ord­

ningen. Reservanterna förorda fördenskull övergångsföreskrifter av innebörd,

att vid lagens ikraftträdande medgiven vinstkvantitet för varje år skall min­

skas med en tjugufemtedel.

Till motivering av det sålunda framställda förslaget anföra reservanterna

närmare i huvudsak följande:

Sedan gammalt har det privatekonomiska vinstintresset i rusdryckshante-

ringen ansetts vara ett hinder för en gagnelig utveckling i nykterhetsavseen-

de i vårt land. Redan tidigt ha också åtgärder vidtagits för en avveckling av

detta intresse. Principen att ingen privatekonomisk vinst bör utgå har ge­

nomförts beträffande utminuteringen. Samma skäl, som varit vägledande vid

utvecklingen härutinnan, böra anses äga giltighet även i fråga om utskänk­

ningen.

Svårigheten att förena det privatekonomiska intresset med grundprincipen

örn rusdryckshandelns handhavande så att därav uppkommer minsta möjliga

skada har allmänt framhållits i samband med verkställda utredningar. I

syfte att lösa den sålunda påvisade motsättningen lia åtskilliga systembolag

själva eller genom dotterbolag övertagit och drivit en avsevärd del av den

restaurangrörelse, som är förenad med utskänkningsrätt, och i andra fall

148

Kungl. Maj:ts proposition nr 242.

omhändertagit själva utskänkningen å enskilda restauranger. Erfarenheter­

na av systembolagens ifrågavarande verksamhet lia ur nykterhetssynpunkt

varit goda. Då denna ordning innebär, att utskänkningsvinsten helt stannar

hos systembolagen, är den även ur statsekonomisk synpunkt alt föredraga

framför systemet med enskilda utskänkningsinnehavare, som åtnjuta direkt

utskänkningsvinst.

Revisionen bär framhållit, hurusom de vinstbelopp som för närvarande

uppbäras av de enskilda restauratörerna icke komma dem oavkortade till

godo. Detta förhållande, förutom annat, synes starkt tala mot bibehållande

av det nuvarande systemet. Det kan sålunda icke vara ändmålsenligt, att

statsverket avstår från en avsevärd tillgång med påföljd att möjlighet hero­

des kommuner eller enskilda att exempelvis er-hålla högre hyresersättning

för restauranglokaler än som kunnat påräknas, därest utskänkningsvinst icke

utginge till restauranginnehavaren, eller att ägaren av ett restaurangföretag

med utskänkningsrätt vid företagets försäljning kan tillgodogöra sig det fram­

tida värdet av denna rätt, vilken i själva verket tillhör, icke honom, utan det

allmänna. Örn dylika, och andra av revisionen framhållna omständigheter

göra sig gällande, framgår härav, att den till enskild restauranginnehavare

utgående utskänkningsvinsten åtminstone icke till hela sitt belopp är nöd­

vändig för restaurangrörelsens upprätthållande.

Att vinstkvantitetsystemet i dess hittillsvarande utformning ej kunnat fö­

rebygga lockelsen för restauratörerna att söka höja omsättningen av vinst­

givande rusdrycker är tämligen uppenbart. Icke heller de förbättringar, som

revisionen föreslagit, kunna i detta hänseende anses tillfyllest. Man måste

nämligen förutse, att även om detta förslag genomföres, detsamma måste

någorlunda anpassas efter framdeles inträffande växlingar i omsättningsför-

hållandena, så att en ökning av vinstkvantiteten kan äga rum för en restau­

rang, som är stadd i framåtgående, och på motsvarande sätt en minskning

komma till stånd för en restaurang, som går tillbaka. Där så är fallet, är

emellertid tydligt, att en restauratör alltjämt har kvar intresset av att om­

sättningen av rusdrycker å hans restaurang icke minskas utan i stället ökas.

Olika anmärkningar kunna riktas mot såväl grunden för vinstkvantitet­

systemet som dettas allmänna karaktär. Den nuvarande beräkningsmetoden

för vinstkvantiteterna har sålunda underkänts av såväl Systembolagsförenin-

garnas förtroendenämnd som restaurangföreningen, icke minst med hänsyn

till förhållandena restauratörerna emellan. En undersökning för år 1933 har

utvisat, att vissa restauranger hade en vinstkvantitet, som icke utgjorde ens

40 procent av hela försäljningen, under det ett flertal restauranger åtnjöto en

vinstkvantitet, som betydligt översteg försäljningen. Även vinstkvantiteter­

nas absoluta storlek varierade i hög grad, i det att den minsta omfattade en­

dast 150 liter och den högsta utgjorde 30,000 liter. Svårigheten att i allt fall

åstadkomma en bättre metod framgår därav, att revisionen nödgats väsent­

ligen bygga på den nuvarande ordningens grund.

Vad angår nytillkommande restauranger har revisionen icke upptagit nå­

gon uttrycklig regel om förbud mot meddelande av vinstkvantitet beträf­

fande dylika restauranger. Det borde sålunda enligt vad revisionen uttalat

icke läggas hinder i vägen för det stundom praktiserade förfarandet, att en

ny restaurang övertager ett äldre utskänkningsställes vinstkvantitet eller del

därav efter särskild uppgörelse med ägaren härav och under förutsättning

av systembolagets godkännande. Det måste emellertid enligt reservanternas

åsikt bestämt avrådas från att legalisera ett system, som inbjuder företagarna

att inbördes förvärva vinstkvantiteter av varandra.

Beträffande övriga fall, då vinstkvantiteter skulle kunna meddelas nytill­

kommande restauranger, bär revisionen icke lämnat någon anvisning. Re-

Kungl. Maj-.ts proposition nr 242.

149

visionens direktiv för förfarandet vid avvecklingen av vinstintresset för så­

dana restauranger synas alltså icke giva större klarhet än de nu gällande.

Enligt nuvarande ordning tillföres utskänkningsvinsten å vissa restauran­

ger helt statsverket, medan å andra restauranger en större eller mindre del

därav tillkommer den privata innehavaren. De förra restaurangerna utgöras

väsentligen av folkrestauranger och dessa närstående, medan restauranger

av högre klass och särskilt lyxrestaurangerna få åtnjuta avsevärda belopp av

vinsten. Såsom motivering för denna olikhet framhålles, att den högre stan­

dard i olika avseenden, som restaurangerna av högre klass erbjuda sin pu­

blik, kräver större driftkostnader och därför motiverar större ekonomiska

förmåner än som påkallas för de enklare restaurangernas del. Dessa om­

ständigheter leda sålunda hän till den skillnaden dessa restaurangtyper emel­

lan, att vinsten å utskänkningen till kundkretsen å de enklare ställena helt

går till statsverket, medan motsvarande vinst såvitt angår de finare restau­

rangerna delvis kommer dessas kundkrets till godo genom högre standard i

fråga om lokal, betjäning, servis m. m. Om folkrestaurangerna och med dem

jämställda restauranger komme i åtnjutande av samma vinstförmåner som

restaurangerna av högre klass, skulle de härigenom kunna bereda sin pu­

blik värdefulla förmåner såsom bättre och billigare mat, trevligare lokaler

m. m. Nu påvisade olikheter måste anses föga tilltalande och böra så myc­

ket mindre sanktioneras som statsverket bör ha lika rätt till utskänknings­

vinsten, oavsett om den härrör från kundkretsen å en folkrestaurang eller å

en ^restaurang. Om i konsekvens nied denna uppfattning all på rusdrycks-

utskänkningen uppstående vinst tillfördes statsverket, men restauranger av

högre klass erhölle kontant subvention av sålunda inflytande medel — ett

förfarande som otvivelaktigt vore riktigare i så måtto att det åtminstone möj­

liggjorde avvägning på ett mera rationellt sätt än det av revisionen föreslagna

— så framstode berörda ojämnheter i en klarare dager än vid tillämpningen

av vinstkvantitetsystemet, där dessa förhållanden förbliva mera undan­

skymda.

Revisionen har påvisat, hurusom rätten till utskänkning i och för sig, oav­

sett örn handelsvinst utgår eller ej, giver innehavaren av sådan rätt ett för­

steg i konkurrensen med restauranger utan utskänkningsrätt. Det får anses

icke blott opåkallat utan från allmän synpunkt direkt skadligt att öka detta

försprång genom att medgiva de förra restaurangerna handelsvinst å ut­

skänkningen.

De för revisionen viktigaste skälen till bibehållande av vinstkvantitetsyste­

met torde vara dels farhågor för att en försämring av restaurangernas ekono­

mi skulle kunna leda till försämring i efterlevnaden av gällande restriktions-

föreskrifter, dels det förhållandet, att den nuvarande ordningen ägt bestånd

under långa tider, dels att en sänkning av restaurangernas nivå icke är önsk­

värd samt slutligen att »en avskrivning av utskänkningsvinsterna för de en­

skilda restaurangerna nied utskänkningsrätt icke kan undgå att för de nuva­

rande innehavarna av dessa mången gång få karaktären av en konfiskation s-

åtgärd».

Vad angår det sistnämnda skälet avses väl i allmänhet med uttrycket kon­

fiskation en åtgärd, medelst vilken någon genom ett lagligt förfarande av visst

slag frånhändes honom tillhörig egendom utan vederlag. För att det över­

huvud skall vara berättigat att tala om konfiskation i detta sammanhang må­

ste, med sagda betydelse av detta begrepp, en restaurators möjlighet till fram­

tida vinst å utskänkningen betraktas såsom en honom tillhörig egendom, vil­

ken berövades honom genom ändrad lagstiftning. Att anlägga en sådan syn

på dessa förhållanden måste emellertid anses oriktigt, litt utskänkningstill-

stånd har nämligen enligt gällande lagstiftning alldeles icke en sådan karak-

Kungl. Maj.ts proposition nr 242.

tär, att det kan betraktas såsom restauratörens egendom. Så mycket mindre kunna då de av detta tillstånd härrörande vinsterna anses vara honom till­ försäkrade för framtiden, så att de utgöra en del av hans förmögenhet. Lag­ stiftningen har tvärtom utformats så, att utskänkningstillstånden icke skola framstå såsom personliga tillhörigheter. Tillstånd att medgiva utskänkning ligger ju — med några få undantag — helt i vederbörande kommuns makt, tillståndet meddelas icke heller den enskilde restauratören personligen utan systembolaget, vilket å sin sida kan med länsstyrelsens medgivande överlåta det på den enskilde. Bolaget har vidare full rätt att icke förnya överlåtelsen, och det står kommunen och länsstyrelsen fritt att överhuvud vägra utskänk­ ning, liksom att vid tillstånds medgivande föreskriva, att detta icke får över­ låtas. Vidare föreskriver förordningen, att tillstånd icke får meddelas för läng­ re tid än tre år, bland annat för att giva de tillståndsprövande myndigheterna tillfälle att med korta mellanrum överväga, huruvida meddelat utskänknings- tillstånd skall upphöra eller förnyas. Förordningen eller gällande lag i öv­ rigt giver icke stöd för den uppfattningen att den enskilde restauratören skulle vara berättigad till ersättning, för den händelse överlåtelse av tillstånd icke förnyas. Såsom revisionen anför lära bolagen icke heller anse sig ha rätt att utgiva dylik ersättning utan ha i stället i sådana fall, då förnyelse av över­ låtelse uteblivit på grund av åtgärd från deras sida, sökt genom inköp av in­ ventarier o. d. lämna den förre innehavaren viss ersättning för verkningarna av denna åtgärd. Framhållas bör i detta sammanhang, att revisionen föror­ dar bibehållande av nu gällande ordning, att ersättning icke utgår, örn en en­ skild innehavare icke erhåller förnyelse av tillståndet på grund av kommu­ nens vägran att överhuvud medgiva utskänkning. Ehuru i sådant fall restau­ ratören går miste om icke blott den direkta handelsvinsten, utan även den in­ direkta vinst, som själva utskänkningsrätten utgör, har revisionen icke ansett skäl föreligga att föreslå ersättning för denna större förlust. Detta synes tyda på, att man icke heller från revisionens utgångspunkter kan med någon större grad av styrka giva en enskild restaurators innehav av utskänkningstillstånd sådan karaktär, att förlusten av de av detta tillstånd härflytande framtida vinsterna rimligen kan betecknas såsom en konfiskation.

Örn man emellertid ställde sig på den ståndpunkten, att en restauratör med utskänkningsrättighet ägde någon slags rätt att även för framtiden åtnjuta de vinster, som knnde vara förenade därmed, är det tydligt att det sedan flera år tillbaka praktiserade vinstkvantitetsystemet utgör en partiell konfiska­ tion av utskänkningsvinst. I de förut berörda fall, där vinstkvantiteten för år 1933 utgjorde mindre än 40 procent av den faktiska försäljningen, skulle sålunda, i jämförelse med en ordning med fri handelsvinst, innehavarna av dessa restauranger genom det nuvarande systemet lia berövats mer än 60 pro­ cent av sin utskänkningsvinst, vartill kommer att de haft att till systembola­ gen avstå jämväl 25 procent av den inom vinstkvantiteten uppkommande vinsten å spritdrycker. Motsvarande synpunkter skulle kunna anläggas be­ träffande varje jämkning nedåt av vinstkvantiteterna, önskemålet örn en fullständig avskrivning av de enskilda restauratörernas direkta vinstmöjlig­ heter kan sålunda icke principiellt sägas skilja sig från den nuvarande ord­ ningen utan innebär allenast ett fortskridande på de vägar, som lagstiftningen och tillämpningen sedan länge beträtt.

Med avseende å det skiilet mot en dylik avskrivning, att densamma sanno­ likt skulle medföra en sänkning av ifrågavarande restaurangers allmänna standard, kan en sådan sänkning alldeles icke anses i och för sig eftersträ­ vansvärd. Å andra sidan kunna de högklassiga restaurangerna icke anses äga en sådan betydelse, att särskilda förmåner böra tillerkännas dem på det

Kungl. Maj:ts proposition nr 242.

151

allmännas bekostnad; även denna näringsgren bör ha att leva på sina egna

naturliga förutsättningar.

Att den nuvarande ordningen ägt giltighet en längre tid synes icke böra

tillmätas större betydelse. Om systemet i och för sig är oriktigt och har

ogynnsamma verkningar, bör det avvecklas.

ben invändningen mot en sådan avveckling, att man genom den därav

vållade försämringen av restaurangernas ekonomi riskerar en oförmånlig

inverkan på efterlevnaden av gällande restriktioner, bör ingalunda under­

skattas. Denna risk torde dock mångfaldigt uppvägas därav, att det privat­

ekonomiska intresse, som har fördel av att omsättningen av rusdrycker å

restaurangerna ökas eller i varje fall ej minskas, för framtiden utestänges.

Reservanterna, som jämväl framhålla betydelsen ur statsekonomisk syn­

punkt av den föreslagna avvecklingen (sid. 558), erinra, att denna avveck­

ling måste beaktas vid bestämmande av sådan ersättning, som av revisionen

föreslagits skola utgå till restauratörer i vissa fall, då överlåtelse av utskänk-

ningstillstånd icke förnyas. Reservanterna — vilka säga sig såvitt angår

den föreslagna tiden för avveckling av utskänkningsvinsten vilja biträda

detta förslag för att därigenom underlätta indragningen av utskänknings-

tillstånd eller deras överförande i bolagens händer, under samma tid — an­

föra härutinnan:

Revisionens förslag innebär, att vid ett bolags uraktlåtenhet att förnya

överlåtelse av tillstånd restauratören skall av statsverket eljest tillkommande

medel ersättas för mistande av ett framtida värde, grundat på förmåner, som

statsverket avstått ifrån under överlåtelsetiden. Ju större dessa av statsver­

ket avstådda förmåner varit, desto högre blir lösesumman och ju mindre en

restauratör fått förtjäna på utskänkningen, desto mindre blir vederlaget vid

avträdet. Vid kapitalisering av framtidsvärdet å omfattande vinstkvantite­

ter kan förvisso enligt revisionens förslag så avsevärda ersättningsbelopp

uppstå, att detta tvingar till förnyad överlåtelse, även om starka skäl tala

däremot, eller ock orsakar det allmänna oskälig kostnad. Avvecklas där­

emot enligt vårt förslag successivt utskänkningsvinsten, minskas ersättnings­

beloppen i förhållande härtill för att vid avvecklingstidens slut alldeles bort­

falla. Någon ersättning därefter vid indragning av tillstånd anse vi nämligen

icke böra utgå.

Reservanterna föreslå i anslutning härtill, att bestämmelserna om ersätt­

ning av ifrågavarande slag skola utgå ur 3 kap. 15 § 2 mom. av revisionens

förslag samt att i den särskilda promulgationsförordningen intages ett stad­

gande av innebörd, att där beträffande viss restaurang icke meddelas för­

nyad överlåtelse av tillstånd till utskänkning av spritdrycker, avseende tid

mellan dagen för förordningens ikraftträdande och motsvarande dag 25 år

därefter, ersättning skall utgå under av revisionen i övrigt angivna förutsätt­

ningar.

Reservanterna anmärka beträffande den av dem föreslagna avvecklingen

av utskänkningsvinst, att någon annan utgångspunkt för denna avveckling

än nu gällande metod och nu tillerkända vinstkvantiteter icke torde vara

behövlig. Ilar systemet med alla sina brister fått fungera så länge som skett

utan att något egentligt nytt och bättre kunnat åstadkommas, lärer det så­

lunda kunna anses försvarligt att låta det gälla även under avvecklingstiden.

152

Kungl. Maj:ts proposition nr 242.

Med hänsyn till att denna tid föreslagits så lång sora 25 år kan enligt re­

servanterna möjligen föreligga behov av särbestämmelser för nytillkomman­

de restauranger. Dessa kunde eljest under övergångstiden ställas i sämre

läge än restauranger med vinsträtt. En sådan ordning bör alltså kunna tän­

kas, att nytillkommen restaurang, som med tillämpning av nu gällande

vinstkvantitetsystem skulle tillerkännas vinsträtt, må kunna tilldelas sådan,

dock med en ingångskvantitet som reducerats i samma proportion som de

äldre restaurangernas vinstkvantiteter reducerats vid detta tillfälle.

Reservanterna framhålla, att vad som från deras sida anförts angående in­

dragning av vinst har avseende å utskänkningsrättigheter, innehavda av så­

väl enskilda som systembolag eller restaurangbolag, samt att däri innefat­

tas icke allenast enligt vinstkvantitetsystemet medgiven vinst utan även and­

ra former av gottgörelse till restauranginnehavare vid utskänkning, såsom

ersättning för havda kostnader och besvär, avlöning o. s. v.

Reservanterna uttala, att ett stadgande, varigenom -—- i huvudsaklig över­

ensstämmelse med bestämmelserna i 25 § 2 mom. rusdrycksförsäljningsför-

ordningen — föreskrives, att vid överlåtelse av utskänkningstillstånd skola

stadgas sådana villkor, att tillståndsinnehavarens ekonomiska fördel sd långt

ske kan ej göres beroende på myckenheten av utskänkta spritdrycker och

starkare viner, synes kunna giva stöd icke blott för en beskäring av restau-

ratörernas utskänkningsvinster utan även för en fullständig avveckling av

desamma. Det synes reservanterna därför knappast påkallat att förorda

annan lydelse av hithörande bestämmelser än revisionen föreslagit. För den

händelse nyss angivna tolkning emellertid ej skulle anses äga giltighet, före­

slås ett stadgande i 3 kap. 16 § därom, att vid överlåtelse av utskänknings­

tillstånd sådana villkor skola föreskrivas, att innehavaren icke erhåller någon

vinst å utskänkningen av spritdrycker och starkare viner. Denna bestäm­

melse kompletteras av en föreskrift i promulgationsförordningen om rätt

till utskänkningsvinst med ett för varje år minskat belopp under en tid av

25 år, räknat från och med dagen för försäljningsförordningens ikraftträ­

dande.

Enär ifrågavarande bestämmelser avse endast den överlåtna utskänknin­

gen, förutsätta reservanterna, att kontrollstyrelsen utövar tillsyn över den

utskänkning, som systembolagen bedriva å egna eller enskilda restauranger,

så att icke någon utskänkningsvinst överföres till restaurangrörelsen. Även

i detta fall förutsättes emellertid den nuvarande ordningen böra avvecklas

successivt i överensstämmelse med vad som föreslagits beträffande den över­

låtna utskänkningen.

Herr Englund uttalar (sid. 508 och 509) i avseende å det monopolvärde,

som får anses förenat med en rätt till utskänkning, att detta värde endast

sällan torde sammanfalla med kostnaderna för utskänkningen. Ofta torde

monopolvärdet vara avsevärt större, och det är då tillbörligt, att restauratö­

ren — som bör lia att försälja spritdrycker till inköpspris — ålägges utgiva

viss ersättning för utskänkningsrätten. I andra fall torde monopolvärdet

icke uppgå till ett belopp, svarande mot kostnaderna för utskänkningen, och

Kungl. Maj:ts proposition nr 242.

153

visst bidrag bör i sådant fall lämnas till täckande av omkostnaderna. I en­

lighet härmed borde anbud få avgivas å övertagandet av rätt till utskänk­

ning med angivande av det vederlag, som kunde betingas eller bjudas. Även

med en anordning av nu angivet slag skulle emellertid, enligt vad reservan­

ten vidare anför, restauratörernas möjlighet att tillgodogöra sig indirekt

utskänkningsvinst lämnas obeskuren. Ett önskemål att helt utestänga möj­

ligheten till dylik vinst skulle kunna uppfyllas endast under förutsättning,

att systembolagen själva handha all restaurangrörelse. För egen del skulle

reservanten ha önskat en starkare begränsning av restaurangantalet och ett

överförande av restauranger från enskild drift till systembolagen i större

omfattning än revisionen föreslagit. I sådant syfte förordar reservanten, att

i författningen införes en föreskrift av innebörd, att bolag, därest det över­

huvud driver restaurangrörelse på viss ort, om icke synnerliga skäl för un­

dantag föreligga, skall vara skyldigt att driva i varje fall någon restaurang

på orten. I övrigt finner reservanten fördelar stå att vinna genom en in­

lösen av restauranger och ett nedläggande av det överflödiga antalet inlösta

restauranger.

Herr Ljungdahl (sid. 530—532) yttrar bland annat, att han icke delar ma­

joritetens åsikt att vinstkvantitetsystemet skulle i nämnvärd grad ha under­

lättat genomförandet av måltidstvång och vissa andra restriktioner. Den en­

da verkliga effekten av detta system synes reservanten ha varit, att det min­

skat restauratörernas inkomster, ett resultat som förefaller reservanten tvivel­

aktigt ur nykterhetssynpunkt. Ehuru reservanten sålunda icke funnit något

mera giltigt skäl att fasthålla vid vinstkvantitetsystemet, anser han den ba­

komliggande principen vara så viktig, att man ej gärna bör frångå densamma.

Då de av revisionen föreslagna förbättringarna ingiva förhoppningar örn att

man skall kunna få ut ur vinstkvantitetsystemet vad man från början velat

ernå, säger sig reservanten därför vilja biträda förslaget. Därest dessa för­

hoppningar emellertid ej skulle infrias, bör systemet slopas, ju förr desto

hellre. Eventuellt inträdande olägenheter böra i så fall förebyggas genom pris­

förhöjningar.

Beträffande den i förslagets 5 kap. 8 § stadgade åldersgränsen för utskänk­

ning föreslås av herrar Johanson och Ljunggren en ändring av innebörd, att

utskänkning ej må äga rum till den, som kan antagas ej ha fyllt 21 år (sid.

549).

I fråga örn stadgandet i förslagets 5 kap. 3 § angående utskänkning i sam­

band med offentliga tillställningar av skilda slag uttalar herr Bernström (sid.

543), att bestämmelser härutinnan icke vidare torde vara erforderliga i be­

fraktande av att ordningsmaktens och de nykterhetsvårdande organens skyl­

digheter och befogenheter numera äro så vidsträckta och noggrant reglerade,

att sådant missbruk, som stadgandet avser att förebygga, knappast längre kan

tänkas förekomma.

Herrar Englund, .Johanson och Ljunggren föreslå (sid. 588—590) sådan

ändring av berörda stadgande, att medgivande av rätt till utskänkning i sam-

154

Kungl. Maj:ts proposition nr 242.

band med offentlig danstillställning ej må lämnas med mindre omständig­

heterna äro sådana, att synnerliga skäl föreligga, varjämte medgivandet bör

kunna avse utskänkning endast vid enstaka danstillställning. Beträffande

de skäl, som åberopas till stöd för en sådan skärpning, torde jag få hänvisa

till betänkandet.

Vad angår stadgandet i 5 kap. 5 § 2 mom. angående tillåtelse att i vissa

falla förtära spritdrycker å lokaler för utskänkning av vin föreslås av herrar

Bårg, Johanson och Ljunggren (sid. 564 och 565), att detta stadgande skall

utgå ur förslaget. Reservanterna anföra härutinnan:

Att efterlevnaden av gällande bestämmelser i detta ämne ingalunda är till­

fredsställande är känt. Dock hålla vi före, att de överträdelser, som ske, en­

dast i mindre mån härröra från personer, som för längre tid äro inackorderade

å hotell och pensionat utan spritutskänkning. De flesta fall förekomma sä­

kerligen i samband med tillfälliga besök å sådana ställen av sällskap, där nå­

gon enligt överenskommelse är försedd med spritdrycker. Ofta torde sådant

förfarande äga rum vid festtillställningar, bröllop, begravningar o. d. Från

restauranghåll har också påtalats, att denna form för »utskänkning» prakti­

seras även å vissa lokaler, där icke ens vinutskänkning är tillåten, i en för den

legala utskänkningsrörelsen menlig omfattning. Härvid bör även den omstän­

digheten beaktas, att utminuterade spritdrycker på detta sätt realiter utskänk-

ningsvis konsumeras utan att för sådan konsumtion fastställd skatt utgår.

Vi betvivla starkt, att den föreslagna möjligheten till dispens i vissa fall

från det allmänna förbudet mot dylik spritförtäring kommer att medföra goda

verkningar i fråga om respekt för det kvarstående förbudet mot dylik förtä­

ring. Tvärtom synes det ligga nära tillhands att antaga, att den uppmjuk­

ning som förbudsbestämmelsen skulle få genom undantagsstadgandet, kom­

mer att leda till ytterligare minskad aktning för denna bestämmelse och där­

igenom underhålla en ordning, som kan leda till dess fullständiga upphävande.

Ett frigivande av »fickflasksystemet» å allmänna serveringslokaler såsom ka­

féer o. d. skulle dock innebära sådana vådor för nykterhet och ordning, att

detta icke bör riskeras. Vi föreställa oss också, att om medgivanden av före­

slagen art börja givas för vissa hotell och pensionat, det i praktiken knappast

låter sig göra att begränsa detta till enstaka undantagsfall, utan att sådana

medgivanden måste bliva ganska allmänna. Det bör även uppmärksammas,

att den föreslagna bestämmelsen endast kräver hörande av magistrat eller

kommunalnämnd — icke medgivande — och varken hörande eller medgivan­

de av de myndigheter, som äga avgörande inflytande vid beviljande av till­

stånd till utskänkning.

Herr Bernström uttalar (sid. 543), att det i förevarande stadgande upptag­

na villkoret, att utskänkning av spritdrycker ej äger rum å orten, är obilligt

samt ägnat att väsentligen motverka syftet med undantagsbestämmelsen. Det­

ta villkor föreslås följaktligen skola uteslutas ur författningstexten.

Yttrandena.

Mot förslaget örn bibehållande i princip av den kommunala veto­

rätten i fråga om utskänkningen ha erinringar framställts blott

i ett fåtal yttranden.

Kungl. Maj:ts proposition nr 242.

155

Länsstyrelsen i Blekinge län uttalar, att förslaget härutinnan måste anses orimligt när det gäller större och medelstora samhällen samt att, om konse­ kvenserna av förslaget dragas fullt ut, det skulle kunna hända, att ett helt län blir »torrlagt». Länsstyrelsen förordar fördenskull en viss inskränkning i vetorätten, exempelvis i stil med bestämmelserna om turistutskänkning.

Landsf öreningen för folknykterhet utan förbud anser, att rätten att avgöra, huruvida restaurang får inrättas i ett samhälle, bör ankomma på länsstyrelsen efter hörande av kommunal myndighet m. fl.

Sveriges centrala hotell- och restaurantförening förordar, att den kommu­ nala bestämmanderätten skall helt upphöra jämväl i fråga örn utskänknin­ gen och kommunernas befogenhet inskränkas till att avgiva yttranden. Före­ ningen gör gällande, att företag med kombinerad hotell- och restaurangrörel­ se — vilka äro flera än företag med enbart restaurangrörelse — söka sin publik endast undantagsvis från hemtrakten samt att detsamma oftast gäller även företag av sistnämnda slag. Samma skäl, som föranlett revisionen att föreslå ett avsteg från principen örn kommunernas vetorätt beträffande turistorter, kunna alltså enligt föreningens åsikt åberopas till stöd för den kommunala vetorättens upphörande beträffande utskänkningen överhuvud.

Jämväl länsstyrelsen i Östergötlands län samt några polismyndigheter fram­ ställa vissa erinringar i anledning av förslaget i denna del.

I fråga örn tillståndsför farandet ansluter sig länsstyrelsen i

Blekinge län till herr Ljungdahls reservation samt uttalar, att revisionens förslag synas vara alldeles onödigt tillkrånglade och omständliga.

Länsstyrelsen i Stockholms län gör gällande, att anledning ej föreligger, att på sätt revisionen föreslagit, bestämma vissa tider, inom vilka ansökan örn årsutskänkning skall göras för att kunna upptagas till prövning. Dylika rent formella och av behovet icke påkallade föreskrifter äro, enligt vad länsstyrel­ sen finner erfarenheten ha visat, endast ägnade att väcka irritation, därest nå­ got förbiseende skulle ifrågakomma vid deras iakttagande. Anmärkning mot bestämmelserna örn ansökningstider framställes jämväl av Sveriges centrala hotell- och restaurantförening.

Av kontr allsty reisen ävensom i några andra fall framhålles, att det icke kan anses erforderligt att, på sätt föreslagits, systembolagens initiativrätt i fråga om tillstånd till utskänkning i vissa fall skall vara beroende av framställning från de kommunala myndigheterna, enär dessa i allt fall äga begagna sin vetorätt.

l

ill vissa av de erinringar, som i övrigt framställts mot förslaget i föreva­ rande delar, skall jag senare återkomma.

Förslaget örn turistutskänkning har i stort sett hälsats med till­ fredsställelse i yttrandena. Förslaget avstyrkcs helt endast av länsstyrelsen i Västerbottens län, landstingets förvaltningsutskott i samma län, stadsfull­ mäktige i Eksjö, Kristianstad, Kungälv, Strömstad och Örnsköldsvik, kommu­ nalfullmäktige i Riittvik, Nvkterhetsfolkets landsmöte, nykterhetsnämnder-

Kungl. Maj:ts proposition nr 242.

nas centralkommitté och ett 10-tal andra nykterhetsnämndssammanslutnin- gar ävensom i ytterligare ett eller annat fall.

Länsstyrelsen i Västerbottens län anför:

Det avsteg från likformigheten, som revisionen föreslår genom undantags­ bestämmelsen rörande turisthotellen, kan icke anses lämpligt. Visserligen har revisionen icke kunnat undgå att finna, att överträdelser kunna ifrågakom­ ma, och den har därför sökt skapa garantier mot missbruk. Länsstyrelsen måste beteckna dessa garantier såsom ohållbara. Det kan för övrigt icke vara lämpligt att göra landsbygdens vägar osäkrare än de redan äro genom att bereda turistande bilsällskap de ökade tillfällen till berusning, som enligt förslaget böra kunna inrättas till och med mot ortsrepresentationens och orts- mvndigheternas uttalade mening.

Nykterhets folkets landsmöte har uttalat liknande synpunkter med tillägg, att turisternas dryckesvanor icke rimligen kunna tillmätas större hänsyn än den bofasta befolkningens önskan att undanröja rusdrycksbruket från det offentliga livet på hemorten.

Länsstyrelsen i Jönköpings lån giver uttryck åt en viss tvekan örn förslagets lämplighet såvitt angår annan ort än hälsobrunn och kurort; enligt länssty­ relsens uppfattning vore önskvärt antingen att begreppet »allmän betydelse» närmare beskreves eller ock att i lagtexten angåves, att turistutskänkning en­ dast undantagsvis må meddelas.

Å andra sidan finner länsstyrelsen i Älvsborgs län villkoret att utskänknin­ gen anordnande skall anses vara av allmän betydelse böra bortfalla.

Av kontrollstyrelsen, socialstyrelsen, Överståthållarämbetet och samtliga länsstyrelser ävensom i ett stort antal andra yttranden framställas vidare an­ märkningar mot det i förslaget upptagna villkoret, att turistutskänkning skall kunna avse allenast gäst, nied vilken avtal om bespisning träffats för minst tre dagar. Sagda villkor finnes allmänt bliva svårt att upprätthålla, samt vara ägnat att väcka irritation. I några fall framhålles också, att villkoret måste anses så mycket mindre berättigat som motsvarande restriktioner ej avses skola förekomma å turistorter, där utskänkningsrätt upplåtits med kommu­ nens samtycke.

Av skäl, som nu berörts, tillstyrkes en jämkning i överensstämmelse med vad som förordats av herrar Bernström och Beskow av bland andra sju läns­ styrelser, Systembolagsföreningarnas förtroendenämnd, Landsf öreningen för folknykterhet utan förbud och Svenska kurort föreningen.

Nio länsstyrelser, Sveriges centrala hotell- och restaurant före ning, Svenska trafikförbundet, Systembolagens personalförening m. fl. anse, att ifrågavaran­ de bestämmelse helt bör utgå ur förslaget; i vissa av dessa yttranden framhål­ les därvid, att Kungl. Majit i allt fall skall äga bestämma erforderliga villkor.

Kontrollstyrelsen uttalar, att bestämmelsen antingen bör utgå ur författ­ ningen — i vilket fall det överlämnas åt Kungl. Majit att vid meddelande av tillstånd stadga nödiga villkor —- eller ock ersättas med en smidigare och mera allmänt hållen bestämmelse. Därest det senare alternativet anses vara att föredraga, finner styrelsen det vara tillfyllest att begränsa utskänkningsrätten

Kungl. Maj.ts proposition nr 242.

157

att avse »utskänkning till fasta gäster i samband med servering av verklig mål­

tid» samt att i författningen eller motiven definiera begreppet fast gäst såsom,

förslagsvis, »sådan från annan ort ankommen gäst, som genom avtal örn

bespisning och nattlogi får anses vara boende å etablissemanget eller i av led­

ningen för detsamma förhyrda bostäder».

Länsstyrelsen i Södermanlands län föreslår, att utskänkningen skall för­

klaras avse »gäst, med vilken avtal om bespisning träffats för minst tre da­

gar eller som äger hemvist utom kommunen — eventuellt område som i till-

ståndsbeviset angivits — samt antingen haft härbärge å hotellet eller pensio­

natet under nästföregående natt eller ock där beställt härbärge för nästföl­

jande natt under sådana omständigheter, att det kan antagas som visst, att

detsamma kommer att av gästen utnyttjas».

Länsstyrelsen i Västmanlands lån tillstyrker, att utskänkningen förklaras

skola avse »resande och av dem inbjudna gäster».

Polischefen i Sala anser, att avtal örn bespisning för två dagar bör kunna

godtagas i förevarande hänseende.

Svenska trafikförbundet som på sätt förut anmärkts föreslagit, att ifråga­

varande villkor skall utgå ur författningstexten, anför bland annat:

Det må till att börja med beaktas, att särskilt avtal om bespisning i regel

icke göres med en hotellgäst. Gästen tager in på hotellet eller pensionatet,

antingen efter förut gjord beställning, som väl i allmänhet beträffande de

avsedda etablissemangen innefattar »full pension», d. v. s. logi och mat, var­

vid antalet uppehållsdagar någon gång — men ofta ej -— uppgives, eller också

anländer gästen till etablissemanget utan förut given beställning, vilket för­

faringssätt med ökad användning av motorfordon torde bliva allt vanligare.

Särskilt bespisningsavtal kan naturligtvis förekomma, därest gästen bor pri­

vat men inackorderar sig i maten å någon restaurang. Beträffande utlän­

ningar torde detta dock höra till undantagen.

Förbundet anser sig jämväl böra erinra om, att utländska resebyråföretag

i betydande utsträckning anordna dels sällskapsresor till Sverige och dels

s. k. pauschalresor, där resenärernas uppehåll (rum, mat och utfärder m. m.)

likvideras genom till resebyrån förutbetalda kuponger. Uppehållstiden å

varje plats, som besökes under åsyftade resor, är i regel kort. Den varierar

från några timmar till ett par, tre dagar. Dylika resenärer utgöra ett bety­

dande antal av de utländska turister, som särskilt under sommarsäsongen

besöka vårt land. Missnöje hos resenärerna med därav följande reklama­

tioner och klagomål hos resebyråerna är ej ägnat att främja denna mycket

vanliga form av det internationella reselivet, och gästens missnöje mot det

sätt, på vilket han ansett sig ha blivit bemött, drabbar slutligen Sverige.

Även det fallet torde kunna inträffa, att en grupp utländska gäster, med

vilka bespisningsavtal upprättats, under uppehållet å orten anlitat där boen­

de personer som sakkunniga vägledare i vetenskapligt, kulturellt eller tu­

ristiskt avseende och i anledning därav vilja avtacka sina svenska vänner

vid ett samkväm å hotellet. Utskänkning finge då äga rum till främlingarna

enligt tredagarsavtalet men icke till deras svenska gäster. Detta torde knap­

past vare sig för främlingarna eller för vederbörande svenskar framstå så­

som en berättigad restriktion.

Mot förslaget framställes i övrigt av länsstyrelsen i Malmöhus län den an­

märkningen, att det ej kan anses tillfredsställande att tillstånd till turist-

158

Kungl. Maj:ts proposition nr 242.

utskänkning ej skall kunna lämnas med mindre kommunens avstyrkande

beslut vunnit laga kraft. Enligt länsstyrelsens mening bör åt Kungl. Maj:t

kunna överlämnas jämväl att interimistiskt bevilja tillstånd till utskänk­

ningen.

1 fråga om restaurangrörelsens uppdelning mellan

systembolag och enskilda restauratörer framställas i

några utlåtanden erinringar mot den ståndpunkt, som revisionen härutinnan

intagit.

Länsstyrelsen i Kalmar län finner med hänsyn till den dubbelställning

systembolagen intaga såsom dels konkurrenter i förhållande till de enskilda

restauratörerna, dels ock bestämmande och kontrollerande organ, att det bör

förbjudas bolagen att driva restaurangrörelse av s. k. första och andra klass.

En liknande ståndpunkt intager jämväl länsstyrelsen i Blekinge län, som

uttalar sin anslutning till herr Bernströms reservation i förevarande avseende.

Länsstyrelsen i Hallands lån finner det i vissa fall betänkligt, att system­

bolagen få engagera sig i restaurangrörelse av högre klass.

Länsstyrelsen i Älvsborgs län anför:

Systembolagens nuvarande befogenhet att driva restaurangrörelse av

högre klass bör inskränkas. Kan denna begränsning endast åstadkommas

genom ett förbud för bolagen att driva sådan rörelse, bör ett sådant förbud

utfärdas. Emellertid torde denna utväg, såvitt möjligt, böra undvikas.

Systembolagen synas nämligen genom att driva kombinerad hotell- och restau­

rangrörelse på vissa platser kunna verksamt bidraga till förbättrade förhål­

landen för de resande, vilket ju ogärna bör hindras. Vad som bör förhindras

är att goda eller tillfredsställande hotellförhållanden på en plats ekonomiskt

undermineras genom restaurangkonkurrens från bolagens sida.

Länsstyrelsen i Norrbottens län uttalar:

Det får väl icke anses utan vidare klart att förbehållande åt systembolagen

att driva rörelsen på restaurangernas billigare avdelningar skall vara nöd­

vändigt för säkrande av dessas rätta utveckling. En dylik monopolism synes

tvärtom vara av tvivelaktigt värde. Såvitt känt är har icke de enskilda restau-

ratörernas handhavande av dessa enklare näringsställen berättigat till annan

förmodan än att den fria konkurrensen på detta område skulle verka till

godo för rörelsen i fråga.

Samma uppfattning uttalas jämväl av länsstyrelsen i Jönköpings lån.

Sveriges centrala hotell- och restaurantförening vidhåller sin inför revi­

sionen framförda mening, att restaurangrörelse av högre klass bör helt för­

behållas de enskilda restauratörerna. Vad särskilt angår s. k. bakfickor och

andra annex till restauranger av högre klass hävdar föreningen, att dessa an­

nex ha en stor uppgift att fylla, att de icke i något fall äro att hänföra till

folkrestauranger samt att de alltjämt böra förbehållas de enskilda restaura­

törerna.

Även landsf öreningen för folknykterhet utan förbud framställer erinran

mot att rörelsen å s. k. bakfickor skulle omhändertagas av systembolagen.

Styrelsen för Sveriges motboksinnehavares riksorganisation säger sig, om

än med tvekan, vilja avstå från att framställa invändningar beträffande med-

Kungl. Majlis proposition nr 242.

159

givandet för systembolagen att driva folkrestauranger av tredje klass. Där­ emot avråder styrelsen bestämt från förslaget att systembolagen även eljest skulle få bedriva restaurangrörelse och därmed sammanhängande verksam­ het. Styrelsen finner det kunna befaras, att allt enskilt initiativ och all en­ skild verksamhet på förevarande område skulle efterhand förkvävas, samt gör gällande, att erfarenheten visat att systembolagen icke äro kompetenta att handha restaurangrörelse av högre klass.

Liknande erinringar som de nu berörda ha framställts jämväl i några andra yttranden.

Systembolagsföreningarnas förtroendenämnd uttalar, att förslaget tydligt bör giva uttryck åt den av revisionen framförda meningen, att restauranger av högre klass i allmänhet böra drivas av enskilda näringsidkare och att systembolagens restaurangrörelse i första hand bör avse folkrestaurangerna.

Nämnden finner det vidare vara obehövligt, att systembolag skall ha att in­ hämta kontrollstyrelsens samtycke till drivande av annan restaurangrörelse än sådan av högre klass.

Ngkterhetsfolkets landsmöte har funnit det angeläget, att hela rusdrycks- utskänkningen efterhand överföres till företag, i vilka enskild vinst är ute­ sluten.

I likhet med herrar Bernström och Beskow ha vidare, bland andra, åtta länsstyrelser funnit hinder ej böra möta mot överlåtelse av tillstånd till turist- utskänkning. Länsstyrelsen i Västernorrlands län anför i sådant hänseende:

Då, såvitt länsstyrelsen förstår bedöma, det ur olika synpunkter torde vara bäst och riktigast, att hotell- och pensionatrörelsen å turist- och kurorter fortfarande såsom hittills överlåtes åt den enskilda företagsamheten, synes stadgandet, att ifrågavarande utskänkningsrörelse uteslutande skall förbe­ hållas systembolag, icke böra lagfästas. Varken nykterhetsintresset eller nå­ got annat allmänt intresse torde ha något att vinna därpå. Då för övrigt även länsstyrelse skall äga bevilja tillstånd till utskänkning jämväl å turist- eller kurort, nämligen, för det fall att vederbörande kommunalfullmäktige till­ styrkt ansökningen därom, samt förslaget icke innehåller förbud mot över­ låtelse av sådan utskänkningsrätt, synes följden bliva att en del turisthotell med utskänkningsrätt komma att drivas av enskilda under det att vid andia dylika hotell rörelsen uteslutande skall tillkomma vederbörande systembolag. En sådan olikhet på förevarande område är emellertid enligt länsstyrelsens förmenande icke lämplig. Syftet med det ifrågasatta stadgandet, nämligen avvisande av sådana intressen, som äro inriktade på direkt vinst av utskänk­ ningsrörelsen, synes bättre och enklare kunna nås genom en bestämmelse om borttagande för den s. k. turistutskänkningen av »vinstkvantitet» för ve­ derbörande restauratör.

Å andra sidan uttalar kontrollstyrelsen, att det ifrågasatta förbudet mot överlåtelse av tillstånd till turistutskänkning måste anses välbetänkt och att detsamma för styrelsens del utgjort en förutsättning för dess tillstyrkan av- bestämmelser örn turistutskänkning.

Vad angår förslaget örn inrättande av en särskild riksnämnd för pröv­ ning av frågor, som avses i 3 kap. 15 § av revisionens förslag, framhåller

160

Kungl. Maj:ts proposition nr 242.

Överståthållarämbetet att det får anses tveksamt, om en dylik nämnd verkli­

gen skall behöva tillskapas. Det synes ämbetet kunna antagas, att frågor i

vad mån en restaurang skall anses såsom folkrestaurang eller icke böra kun­

na avgöras med ledning av den praxis härutinnan, som redan utbildats. I

fall, där tvekan eventuellt uppkommer, synes det ligga närmast tillhands, att

överlåtelse icke äger rum.

Jämväl länsstyrelsen i Blekinge län anser den föreslagna riksnämnden obe­

hövlig samt uttalar, att dess funktioner säkerligen kunna anförtros åt redan

befintliga organisationer eller myndigheter.

Sveriges centrala hotell- och restaurantförening framhåller, att det visser­

ligen icke bör vara förenat med någon svårighet att avgöra, huruvida en

restaurang är att beteckna såsom folkrestaurang eller icke, men att förenin­

gen ej har något att invända mot inrättande av en riksnämnd för prövning

av dylika frågor, förutsatt att den enskilda restaurangnäringen blir tillräck­

ligt representerad i en sådan nämnd.

I fråga om den ersättning, som enligt förslagets 3 kap. 15 § 2 mom.

skulle kunna utgå i händelse överlåtelse av utskänkningsrätt

icke förnyas, anför Sveriges centrala hotell- och restaurantförening, att

rättvisa och billighet torde kräva att en var, som utan eget förvållande väg­

ras förnyad överlåtelse, bör tillerkännas skälig ersättning, vilken icke i något

fall bör understiga den direkta förlusten. Dylika ersättningsfrågor böra be­

handlas efter objektiva grunder och under beaktande av vad som i det sär­

skilda fallet kan anses skäligt. Då en restauratör under ifrågavarande om­

ständigheter i de flesta fall torde vara i behov av kontant likvid, finner för­

eningen det vidare icke vara lämpligt, att ersättning såsom föreslagits skulle

kunna utgå i form av preferensaktier i restaurangbolag.

Kontrollstyrelsen framhåller, att ersättningsskyldigheten aktualiseras en­

dast i de fall, då överlåtelse vägrats av systembolaget, men däremot icke kan

ifrågakomma vare sig då restauratören frivilligt frånträder en utskänknings­

rätt eller då hinder för fortsatt utövande av dylik rätt inträder på grund av

något förhållande, varöver bolaget icke kunnat råda. För den händelse den

föreslagna författningstexten skulle giva anledning till tvekan härutinnan,

finner styrelsen, att orden »icke meddelas» kunde utbytas mot ordet »vägras»

eller mot orden »icke medgives».

Stadsfullmäktige i Uddevalla finna det överhuvud betänkligt, att system­

bolag skall kunna åläggas utgiva ersättning i förevarande hänseende.

I åtskilliga yttranden, bland annat av kontrollstyrelsen, Överståthållaräm­

betet och 13 länsstyrelser, förordas i anslutning till förut omförmälda reserva­

tion av herrar Beskow och Gräslund, att fastställelse å avtal örn

överlåtelse av utskänkningstillstånd skall meddelas av

länsstyrelsen. Som motiv ha härvid, utöver vad reservanterna i saken anfört,

åberopats, bland annat, länsstyrelsernas större ortskännedom, deras skyldig­

het att öva kontroll över utskänkningens behöriga och lämpliga bedrivande

samt risken för opåkallad dubbelbehandling av frågan med därav följande

omgång och tidsutdräkt vid fastställelseprövningens överlämnande åt ett cen­

tralt ämbetsverk.

Kontrollstyreisen anför:

Styrelsen finner visserligen revisionens hänvisning till styrelsens större

möjligheter att lära känna landets restauratörkår välgrundad. Å andra sidan

vill emellertid styrelsen, inför den från flera håll framförda oppositionen mot

revisionens förslag på förevarande punkt, framhålla, att styrelsen, som finner

fördelar och nackdelar av den nuvarande ordningen väga tämligen jämnt med

fördelar och nackdelar av revisionens förslag, för sin del intet har att invän­

da mot, att fastställelse å överlåtelseavtal även i fortsättningen meddelas av

länsstyrelserna. Styrelsen erinrar om att fråga om överlåtelse i första hand

kommer upp till handläggning inom vederbörande systembolag, och håller

för sannolikt, att i de fall, då tvekan kan råda rörande ifrågasatt utskänk-

ningsinnehavares lämplighet, kontrollstyrelsen genom bolagets försorg kom­

mer att bliva satt i tillfälle att, innan överlåtelseavtal träffas, pröva denna

fråga. Kontrollstyrelsen förutsätter emellertid, att därest länsstyrelserna så­

lunda bibehållas vid befogenheten att fastställa överlåtelseavtal, skyldighet

stadgas att lämna kontrollstyrelsen underrättelse om varje av sådan myndig­

het träffat avgörande i dylik fråga.

I åtskilliga yttranden uttalas vidare, att därest på länsstyrelsen skall an­

komma att meddela fastställelse å avtal om överlåtelse, det också bör till­

komma länsstyrelsen att förordna örn upphörande av sådant av­

tal i fall, som avses i 3 kap. 19 § 2 mom. revisionens förslag.

Kontrollstyrelsen säger sig ej ha någon erinran mot en dylik ändring, för­

utsatt att fastställelse å avtalen skall meddelas av länsstyrelsen samt att läns­

styrelsen ålägges lämna kontrollstyrelsen meddelande om beslut av ifråga­

varande slag.

Revisionens förslag rörande de enskilda restauratörernas di­

rekta vinst å utskänkningen tillstyrktes — i flertalet fall dock

med den modifikation, som förordats av herrar Beskow och Gräslund —

av bland andra kontrollstyrelsen, länsstyrelserna i Stockholms, Kalmar, Got­

lands och Gävleborgs län, Systembolagens personalförening, landsföreningen

för folknykterhet utan förbud samt, med vissa erinringar, Systembolagsför-

eningarnas förtroendenämnd. En successiv avveckling i enlighet med vad

som föreslagits av herrar Bärg, .Johanson och Ljunggren förordas av läns­

styrelsen i Kopparbergs län, stadsfullmäktige i fyra städer, Nykterhetsfolkets

landsmöte, nykterhetsnämndernas centralkommitté och åtta sammanslutnin­

gar av nykterhetsnämnder samt jämväl eljest i några yttranden. Rätt för

restauratörerna att tillgodonjuta vinst enligt andra grunder än vinstkvanti-

tetsystemet förordas slutligen av länsstyrelserna i Blekinge och Västernorr­

lands län ävensom Sveriges centrala hotell- och restaurantförening, Svenska

trafikförbundet, styrelsen för Sveriges motboksinnebavares riksorganisation

och några polismyndigheter.

Några andra synpunkter än de av revisionen och förenämnda reservanter

berörda lia i stort sett icke framkommit i de yttranden, som innefatta ett till­

styrkande av revisionens eller reservanternas förslag i förevarande hänse-

Bihanq till riksdagens protokoll 1937. 1 sami. Nr 242.

Kungl. Maj:ts proposition nr 242.

161

11

Kungl. Maj.ts proposition nr 242.

ende. På sätt nyss anmärkts lia emellertid vissa erinringar framställts av

Systembolags föreningarnas förtroendenämnd. Nämnden anför sålunda bland annat:

Nämnden är väl medveten om huru svårlöst frågan rörande det privateko­ nomiska intresset i utskänkningsrörelsen är. Man skulle till och med må­ hända kunna våga det påståendet, att en logiskt hållbar lösning endast kan vinnas på endera av tvenne vägar, nämligen antingen därigenom, att restaura- törerna tillerkännas vinst på all försäljning av spritdrycker och viner eller ock därigenom, att det privatekonomiska intresset inom utskänkningsrörel­ sen helt avvecklas. Enighet torde emellertid icke kunna uppnås om något av dessa alternativ. Med hänsyn härtill och då nämnden även för sin del måste medgiva, att de invändningar, som resas mot de här antydda bägge alternativen, i och för sig måste tillerkännas ett ganska stort berättigande, har nämnden, om än med beklagande och trots att nämnden är väl medveten om de brister av olika slag, som vidlåda vinstkvantitetsystemet i dess nuva­ rande utformning, principiellt funnit sig böra tillstyrka revisionens förslag sådant detta närmare utvecklas i revisionens motivering.

Revisionen har förutsatt, att vid övergången till den nya ordningen en gene­ rell reglering av restaurangernas vinstkvantiteter skall äga rum. Som grund har revisionen härvid ansett böra läggas för varje enskild restaurang dess genomsnittliga utskänkning med direkt utskänkningsvinst under ett visst antal år. Nämnden har icke kunnat finna denna anordning fullt lämplig. Vid de vinstkvantitetsregleringar, som under senare år ägt rum, har hänsyn i stor utsträckning tagits till förhållandet mellan restaurangernas omsättning av mat och liknande varor och den egentliga utskänkningen. Vidare ha restaurangernas prisklass, deras storleksordning, deras löneutgifter o. s. v. ta­ gits i beaktande. Även örn nämnden icke ansett, att man direkt i förordnin­ gen bör hänvisa till dessa förhållanden, då det otvivelaktigt alltid kan påvi­ sas, att olägenheter måste vara förbundna med ett alltför stort hänsynstagan­ de till dessa faktorer, har nämnden dock ansett, att vid den generella om­ prövningen dessa faktorer borde tagas med i beräkningen och ej blott den faktor, nämligen omfattningen av försäljningen med direkt utskänkningsvinst, till vilken revisionen hänvisat.

I fråga om ordningen för den generella omprövningen har förtroendenämn­ den ansett sig kunna ansluta sig till ett av aktiebolaget Stockholmssystemet framställt förslag. Enligt detta skulle vinstkvantiteterna, innan de slutligt fastställas av kontrollstyrelsen, förberedande behandlas inom den riksnämnd, som revisionen ansett böra inrättas för handläggningen av vissa andra frågor. I denna riksnämnd äro, enligt revisionens förslag, såväl systembolagen som restauratörerna representerade. Härigenom skulle enligt förtroendenämn­ dens mening garantier vinnas för beaktande av alla de synpunkter, som lämpligen böra tagas med i bedömandet vid fastställande av vinstkvantiteterna. Förtroendenämnden har också ansett, likaledes i överensstämmelse med vad aktiebolaget Stockholmssystemet föreslagit, att framdeles uppkommande frå­ gor örn jämkningar av olika restaurangers vinstkvantiteter av kontrollstyrel­ sen för förberedande utredning böra hänskjutas till denna riksnämnd. För­ troendenämnden har härvid förutsatt, att vinstkvantitetsregleringarna under inga omständigheter böra ifrågakomma oftare än en gång årligen.

I fråga om vinstkvantiteterna för nya restauranger har revisionen icke i själva lagförslaget intagit några direkta bestämmelser. Av motiveringen att döma synes revisionen emellertid anse, att en ny restaurang icke borde kunna erhålla vinstkvantitet annat än genom övertagande av en äldre restau­ rangs vinstkvantitet elier viss del av sadan kvantitet.

Kungl. Maj.ts proposition nr 242.

163

Nämnden är för sin del av den meningen, att den av revisionen företrädda

uppfattningen på denna punkt, om förhållandena ses på längre sikt, icke är

hållbar. Så småningom skulle genom denna bestämmelses tillämpning olik­

heter uppkomma mellan olika restauranger, som skulle innebära, att den ena

restaurangen försattes i ett i konkurrensavseende väsentligt sämre läge än den.

andra. Den good-will, som innehavare av äldre restauranger fått betala vid

övertagandet av dessa restauranger, har säkerligen icke i något fall varit av

sådan omfattning, att den icke efter ett visst antal år måste anses amorterad

genom den direkta utskänkningsvinst, som dessa restauratörer erhållit. När

så skett, föreligger uppenbarligen icke längre något motiv för att dessa re­

stauranger försättas i en annan ställning än helt nya restauranger. Nämn­

den har därför funnit sig böra ansluta sig till den av herrar Beskow och Gräs­

lund avgivna reservationen och anser sålunda, att man visserligen bör tillmäta

vinstkvantiteterna för nytillkommande restauranger med stor försiktighet och

att höjningar av vinstkvantiteterna i sådana fall böra företagas allenast suc­

cessivt och med stor återhållsamhet, men att de dock ej helt böra uteslutas

från möjligheten att erhålla vinstkvantitet för sig fastställda.

Länsstyrelsen i Blekinge län anför:

Avsikten med vinstkvantitetsystemet är ju, att restauratören icke skall ha

särskilt intresse av att utskänkningen blir så omfattande som möjligt. Det

bästa sättet att nå detta syfte samtidigt som restauratören får skälig ersättning

för sitt besvär torde vara att, på sätt ifrågasättes i den av herr Englund av­

givna reservationen, utbyta vinstsystemet mot en med hänsyn till alla inver­

kande omständigheter till siffran fastställd gottgörelse för år. I detta sam­

manhang tillåter sig länsstyrelsen förklara, att den har svårt att förstå att

det från nykterhetssynpunkt skall kunna framföras någon anmärkning mot

det av revisionen påtalade förhållandet av vinstkvantiteterna för en del restau­

ranger varit fastställda så, att de icke understigit den faktiska omsättningen.

Länsstyrelsen i Västernorrlands län uttalar:

Länsstyrelsen anser sig böra ifrågasätta, huruvida vinstkvantitetsystemet

vidare bör bibehållas, då enligt länsstyrelsens förmenande en restaurangägare

icke torde äga möjlighet påverka gästernas spritförtäring. Då härtill kommer,

att restaurangnäringen fullgör en uppgift, vilken synes erhålla allt större bety­

delse i det moderna samhället, och det fördenskull är ett önskemål ur all­

män synpunkt, att den höjning av restaurangväsendet i skilda hänseenden, som

pågått sedan lång tid tillbaka, må fortgå och att strävandena i denna rikt­

ning sålunda böra främjas av lagstiftningen, synes det jämväl rimligt att låta

restaurangerna intaga samma ställning som övriga affärsföretag och förden­

skull låta dem få vanlig affärsvinst på allt vad de sälja. Någon risk för att

spritkonsumtionen härigenom skulle komma att ökas till men för det allmän­

na nykterhetstillståndet, synes enligt länsstyrelsens förmenande icke föreligga.

Sveriges centrala hotell- och restaurantförening anför bland annat:

Erfarenheten giver klart vid handen, att en mångfald enskilda restaurang­

företag, vilka icke försålt hela sin vinstkvantitet och vilkas vinstintresse så­

lunda skulle lia gagnats av en ökning i utskänkningens omfattning, skötts på

ett ur nykterhetssynpunkt tillfredsställande sätt. Föreningen nödgas alltså be­

strida vad revisionen anfört till stöd för sin uppfattning, att det vinstintresse,

som gagnas av ökad utskänkning, bör erhålla minskad betydelse.

Föreningen, som i skrivelse till revisionen bestämt avstyrkt en fortsatt till-

lämpning av systemet med i stort sett godtyckligt avvägda vinstkvantiteter, vid­

håller sin i nämnda skrivelse gjorda framställning, att den enskilde restaura-

164

Kungl. Maj:ts proposition nr 242.

tören måtte erhålla skälig handelsvinst på samtliga utskänkta myckenheter

spritdrycker och vin. En sådan ordning kan icke — med ett lagstadgat

och effektivt kontrollerat måltidstvång i samband med utskänkningsmaxime-

ring — på något sätt bliva av nykterhetsskadlig natur. Skulle denna förenin­

gens framställning icke vinna beaktande, vill föreningen bestämt protestera

mot att revisionens förslag om vinstkvantitetsberäkning antages i oförändrat

skick, enär genomförandet av detta förslag skulle medföra stora ekonomiska

besvärligheter för den enskilda restaurangnäringen. Föreningen tillåter sig

hemställa, att, därest vinstkvantitetsystemet bibehålies, frågorna om vinst­

kvantitetens storlek för restaurangerna underkastas en omsorgsfull skälighets-

prövning med hänsynstagande till alla de förhållanden, som föreligga för

varje särskild restaurang. Föreningen, som är väl medveten om de svårighe­

ter en dylik skälighetsprövning erbjuder, hemställer, att dessa ärenden —

för erhållande av så sakkunnig utredning som möjligt — före avgörandet

hänskjutas till den riksnämnd, revisionen avsett skall inrättas.

Svenska trafikförbundet framhåller, att den viktiga uppgift — bland annat

för det internationella turistlivets befrämjande — som åvilar det svenska

hotell- och restaurangväsendet, kräver att förvärvsmöjligheterna för dessa

företag icke för hårt beskäras. Enligt förbundets mening utgör vinstkvantitet­

systemet en av de till sina verkningar mest betydelsefulla inskränkningarna i

detta hänseende. Förbundet finner det önskvärt, att hotell- och restaurangfö­

retagen komma i åtnjutande av skälig handelsvinst å alla försålda varor, alltså

jämväl sprit och starkviner, då härigenom större möjligheter skulle förefin­

nas att med låga priser å mat, hotellrum och dylika nyttigheter hålla en

tillfredsställande hög standard, ett förhållande som uppenbarligen är ägnat

att befrämja turistfrekvensen. Förbundet vill därför förslagsvis hemställa,

örn ej denna fråga praktiskt kunde lösas så, att ett visst procentuellt tillägg,

eventuellt med fallande skala, medgåves å inköpspriset å alla drycker, som

nu drabbas av ifrågavarande begränsning. Förbundet anmärker, att olägen­

heter ur nykterhetssynpunkt ej torde vara att befara vid en sådan lindring,

enär måltidstvång och andra restriktioner förutsättas skola bibehållas.

Styrelsen för Sveriges motboksinnehavares riksorganisation uttalar, att det

är en oundgänglig förutsättning för upprätthållandet och utvecklingen av vår

restaurangkultur att näringens utövare medgivas erhålla skälig vinst å försälj­

ningen av spritdrycker och vin. Styrelsen anser, att den enskilda restaurang­

driften i vår tid knappast giver anledning till berättigade anmärkningar i

nykterhetshänseende, i varje fall i vida mindre grad än den av systembolagen

bedrivna restaurangrörelsen. I den mån det privata vinstintresset anses böra

begränsas, finner styrelsen detta kunna ske på ett betydligt enklare och mera

rättvist sätt än genom vinstkvantitetsystemet, exempelvis genom progressiv be­

skattning av restauratörernas förtjänst å spritdrycker och vin.

Mot bestämmelsen i 3 kap. 17 § av revisionens förslag angående klagan

i frågor om överlåtelse av utskänkningstillståndm. m.

eriniar länsstyrelsen i Blekinge län, att klagan synes böra föras hos länssty­

relsen, ej såsom föreslagits, hos kontrollstyrelsen.

Kungl. Maj:ts proposition nr 242.

165

De viktigaste erinringar, som i yttrandena anförts beträffande förslagets be­ stämmelser om måltidstvånget, ha omnämnts i annat sammanhang. Härutöver må anmärkas, att i vissa utlåtanden framställts önskemål om att i varje fall mindre kvantiteter oblandade spritdrycker, såsom punsch eller likör, finge serveras utan samband med måltid. På några håll föreslås härvid, att kontrollstyrelsen skall äga medgiva sådant undantag från måltidstvånget, i andra fall förordas, att den ifrågasatta lättnaden skall gälla beträffande restau­ ranger av s. k. första klass eller efter viss tidpunkt på dagen. Yrkanden i nu angiven riktning ha framställts av bland andra Överståthållarämbetet, länsstyrelsen i Kristianstads län, stadsfullmäktige i Stockholm, Strängnäs och

Kristianstad samt landsfogden i Blekinge län.

Länsstyrelsen i Gotlands lån finner det icke erforderligt att upprätthålla måltidstvånget beträffande starka viner samt framhåller såsom ett allmänt önskemål beträffande utskänkningen, att av kontrollstyrelsen eller eljest ut­ färdade detaljbestämmelser örn möjligt göras enhetliga och ej för tillkrång­ lade samt att man ej går längre än som ur nykterhetssynpunkt är oavvisligen nödvändigt.

Å andra sidan uttalar Sy st emb olag sförening arnäs förtroendenämnd, att lätt­ nader av nu antytt slag allenast skulle ytterligare försvåra den redan nu be­ svärliga och delvis bristfälliga kontrollen över utskänkningsbestämmelsernas handhavande.

Landsf öreningen för folknykterhet utan förbud, som tillstyrker måltids- tvångets bibehållande, finner det olämpligt, att konditorivaror i vissa fall skola få ersätta lagad mat vid utskänkning av vin.

Polischefen i Östersund anser det otillfredsställande att detaljbestämmelser om måltidspris m. m. alltjämt skola utfärdas av kontrollstyrelsen, enär all­ mänheten med en sådan ordning fortfarande kommer att i stort sett vara hän­ visad till hotellbetjäningens uppfattning om vad som skall anses vara tillåtet eller ej. Föreskrifter av förevarande slag föreslås därför skola intagas i för­ ordningen eller ock efter kontrollstyrelsens hörande, utfärdas av Kungl. Maj:t.

Jämväl länsstyrelsen i Gävleborgs län framställer erinringar av liknande in­ nebörd.

Vad angår förslaget om begränsning av utskänkningskvan- titeterna uttalar länsstyrelsen i Blekinge län, att bestämmanderätt härut­ innan icke bör tillkomma kontrollstyrelsen utan en fullständigare regelgiv- ning ske i författningstexten. Jämväl Sveriges hotell- och restaurangperso­ nals förbund giver uttryck åt samma uppfattning.

Sveriges centrala hotell- och restaurantförening finner, att de nuvarande ut- skänkningskvantiteterna blivit för knappt tillmätta samt att detta förhållande bör beaktas i samband med genomförandet av en ny försäljningslagstift- ning.

De föreslagna inskränkningarna i kommunernas befogenhet att föreslå villkor i avseende å utskänkningens anord-

nande och handhavande ha föranlett särskilda uttalanden endast i ett fåtal fall.

Stadsfullmäktige i Örnsköldsvik samt landstingets förvaltningsutskott i Jämtlands län avstyrka varje inskränkning i förevarande hänseende.

Stadsfullmäktige i Trollhättan finna förslaget otillfredsställande i vad kom­ munernas befogenhet att inverka bestämmande på utskänkningsställenas för­ läggning begränsats. Enligt fullmäktiges åsikt böra kommunerna erhålla möj­ lighet att föreskriva såsom villkor, att utskänkningsrätt skall idkas i samband med viss restaurangrörelse och att denna rörelse bedrives så att den blir att hänföra till viss bestämd klass.

Stadsfullmäktige i Trosa förorda, att kommunerna alltjämt skola erhålla möjlighet att tillse att för utskänkningsrörelse i första hand användas bygg­ nader, tillhörande kommunerna.

Länsstyrelsen i Älvsborgs län finner den föreslagna författningstexten icke kunna förebygga, att kommunerna erhålla tillfälle att bestämma om utskänk­ ningsställenas förläggning i enlighet med vad som ur kommunalekonomisk synpunkt kan anses förmånligt.

Länsstyrelsen i Malmöhus län ifrågasätter ett förtydligande av lagtexten så­ tillvida, att förslag om inskränkningar skola betraktas såsom en nullitet i hän­ delse de ej hilva godkända, enär det kan tänkas inträffa att kommunerna till­ styrkt upplåtande av utskänkningsrätt under förutsättning att inskränknin­ garna skulle bliva gällande.

Landsföreningen för folknykterhet utan förbud säger sig vilja erkänna, att »skatteskolkning» och möjlighet att erhålla tilldelning formellt ej ha med varandra att göra, men uttalar likväl tvekan beträffande förslaget, att kom­ munerna ej vidare skola äga besluta om grunder för förbud mot utskänkning till viss person.

Slutligen må erinras, att de myndigheter och sammanslutningar, som ställt sig avvisande mot förslaget om turistutskänkning, i allmänhet torde få anses ha avsett att avråda från en begränsning av den kommunala bestämmande­ rätten jämväl i nu förevarande hänseende. I

I fråga om åldersgränsen för utskänkning förordas av stadsfullmäktige i ett 30-tal städer, kommunalfullmäktige i fyra kommuner, landstingens förvaltningsutskott i två län ävensom Nykterhetsfolkets lands- möte, nykterhetsnämndernas centralkommitté och ungefär halva antalet nyk- terhetsnämndssammanslutningar en höjning till 21 år. I ett och annat fall framställes också yrkande om högre åldersgräns än 21 år, respektive ute­ slutande ur författningen av särskild åldersgräns beträffande utskänknin­ gen. Länsstyrelsen i Gävleborgs län säger sig sålunda — utan att förorda någon av de tänkbara åldersgränserna — vilja erinra om svårigheten att i praktiken upprätthålla den av revisionen föreslagna bestämmelsen.

Förslaget om ändring av gällande ordning i fråga om s. k. restaurang- dans tillstyrkes uttryckligen av kontrollstyrelsen, socialstyrelsen, länssty­ relserna i Stockholms, Östergötlands, Västernorrlands och Norrbottens län,

Kungl. Maj:ts proposition nr 242.

Kungl. Maj-.ts proposition nr 242.

167

stadsfullmäktige i Jönköping, polismästaren i Stockholm jämte vissa andra polismyndigheter, Sveriges centrala hotell- och restaurantförening ävensom två nykterhetsnämndssammanslutningar. Länsstyrelserna i Blekinge och Jämtlands län, stadsfullmäktige i Östersund och några polismyndigheter an­ se, att ett förbud mot utskänkning vid offentliga föreställningar överhuvud får anses obehövligt. Ett bibehållande av nu gällande ordning förordas av länsstyrelserna i Gotlands, Kopparbergs och Gävleborgs län, stadsfullmäktige i Visby, Kristianstad, Kungälv, Uddevalla och Sollefteå samt en nykterhets- nämndssammanslutning. Länsstyrelsen i Jönköpings län anser, att nu gäl­ lande förbud ej helt bör slopas men att dans i samband med utskänkning skall kunna anordnas vissa bestämda veckodagar med undantag för större helger. En skärpning av gällande ordning förordas slutligen av stadsfullmäk­ tige i Vaxholm, Eksjö, Växjö, Vimmerby, Karlskrona, Mölndal, Sala och Piteå ävensom av Nykterhetsfolkets landsmöte, landsföreningen för folknyk­ terhet utan förbud, Sveriges hotell- och restaurangpersonals förbund samt fem nykterhetsnämndssammanslutningar m. fl.

Kontrollstyrelsen anför:

Kontrollstyrelsen kan i viss mån underskriva den kritik, som reservanter­ na inom revisionen ägnat restaurangdansen. Den kan i vissa fall grundlägga skadliga restaurang- och alkoholvanor. Den verkar attraherande på ungdo­ men, säkerligen delvis på hemmets bekostnad. Det torde ej heller kunna bestridas, att den är en börda för personalen, där den förekommer. Mot förslaget om en effektivisering av förbudet mot restaurangdans har invänts, att man därigenom kunde riskera, att danslusten sökte sig utlopp pa mera svårkontrollerbara och moraliskt mera vådliga vägar. Såsom reservanterna framhållit, torde farhågorna i detta hänseende kunna åtskilligt reduceras. Vad som på lagstiftningens väg åtgjorts mot de s. k. nattklubbarna är i detta sammanhang av intresse. Kontrollstyrelsen har dock icke kunnat undgå att fästa en ej ringa vikt vid dena invändning.

Kontrollstyrelsen har vid övervägande av de olika synpunkter, som fram­ förts beträffande revisionens förslag i fråga om restaurangdansen, trots den vägande karaktären hos vissa av de invändningar, som rests mot förslaget, ansett sig böra stanna vid att förorda detta. Det nuvarande stadgandet i 55 § rusdrycksförsäljningsförordningen örn restaurangdansen har i^ betydande omfattning stannat på papperet. En skärpning av stadgandet på sätt reser­ vanterna föreslagit skulle med all sannolikhet röna samma öde. Det kom­ mer säkerligen icke att möta några svårigheter att i de olika fallen förete »synnerliga skäl» av ganska mångskiftande natur för det sökta tillståndet. Ett genomförande av revisionens förslag kommer å andra sidan säkerligen icke att leda till en så betydande ökning av restaurangdansen, som man på vissa håll befarat. Redan nu finnes det ju många restauranger, som icke finna med sin fördel förenligt att begära tillstånd till dans. I verkligheten torde restaurangpublikens önskemål i det långa loppet bliva i stort sett be­ stämmande för den omfattning, i vilken restaurangerna komma att anordna dans, vare sig lagrummet bibehålies i sin nuvarande avfattning eller ändras på sätt reservanterna eller revisionen föreslagit. Härtill kommer, att före­ komsten av offentlig dans å restauranger alltjämt förblir underkastad den reglering, som består däri, att polismyndighetens tillstånd enligt ordnings- stadgan erfordras.

168

Kungl. Maj-.ts proposition nr 242.

Socialstyrelsen framhåller, att övervägande skäl synas tala för ett upphä­

vande av det skäligen meningslösa och ineffektiva förbudet mot s. k. restau­

rangdans.

Polischefen i Västerås anmärker, att enär länsstyrelsen redan nu inhäm­

tar yttrande från de lokala myndigheterna och tydligen måste fästa avseende

därvid, förslaget ej kan väntas medföra någon försämring i fråga om kon­

trollen. Polischefen erinrar i övrigt, att länsstyrelsens tillstånd alltjämt blir

erforderligt, där utskänkningen skall pågå efter vanlig stängningstid.

Länsstyrelsen i Kopparbergs län anför:

Förslaget giver anledning till betänkligheter. Genom dessa danstillställ­

ningar lockas ungdomen till restaurangerna och den fara, som därigenom

uppstår för att de unga vänjas vid bruk av rusdrycker, bör icke underskat­

tas. Därtill kommer en annan omständighet, som är värd beaktande. I

mindre städer och andra samhällen med endast en eller två restauranger

som ha utskänkningsrätt skulle ett upphävande av dansförbudet kunna

komma att medföra, att dans i regel anordnades varje lördags- och sön­

dagskväll och måhända även under flera av veckans övriga dagar. Därige­

nom komme att uppstå otrevnad för restaurangbesökare, som icke önska be­

söka lokaler, där dans utövas. Vid beviljande av tillstånd att få anordna

dans å de båda hotellrestauranger i Falun, som ha utskänkningsrätt, har

länsstyrelsen endast i undantagsfall medgivit att dans finge anordnas å bå­

da hotellen samtidigt. Då länsstyrelsen icke kan finna att någon annan

olägenhet är förenad med den nuvarande ordningen på detta område än

den, att restauranginnehavarna kunna vara missnöjda med att de icke er­

hålla tillstånd att anordna dans i den omfattning de önska, förordar läns­

styrelsen, att nu gällande bestämmelser bibehållas.

Liknande erinringar ha framställts jämväl av länsstyrelserna i Gotlands

och Gävleborgs län.

Nykterhetsfolkets landsmöte har uttalat, att restaurangdansen i hög grad

medverkat till dryckessedens popularisering, varför såsom regel dans i sam­

band med alkoholförtäring bör förhindras.

Landsf öreningen för folknykterhet utan förbud anför:

Sammankopplandet av utskänkning och dans på för allmänheten tillgäng­

liga lokaler är en osund företeelse och endast för det fall, att det möter oöver­

stigliga svårigheter att hindra ur nykterhets- och sedlighetssynpunkt betänk­

ligare företeelser, anse vi, att servering må tillåtas i anslutning till restau­

rangdans. I sak synes oss dylik servering i samband med varietéföreställ-

ning icke mer betänklig än vid restaurangdans, och dock råder väl endast en

mening om, att den förra bör förbjudas.

Sveriges hotell- och restaurangpersonals förbund anför bland annat:

Dansens uppgift å restaurangerna är för närvarande att avtrubba restrik-

tionssystemets lamslående verkningar för restaurangernas ekonomi. Den

kväll en restaurang har dans är publiktillströmningen stor, och restauratö­

ren höjer avsevärt priset på den supé som serveras. En gäst som icke vill

betala detta pris betraktas som en mycket kitslig sådan. Dansen skapar vi­

dare ett synnerligen onormalt förhållande. Danskvällen är det fullt med

folk, övriga kvällar, då dans icke förekommer, äro lokalerna i stort sett utan

gäster. Denna ojämnhet är till stort men i mångahanda hänseenden. Dansen

Kungl. Maj:ts proposition nr 242.

169

bland matborden måste anses ohygienisk; icke dansande anmäla oftast sitt

missnöje med att de måste intaga sin måltid liksom i ett dammoln.

Anmärkningar ha i några fall framställts jämväl mot innehållet i övrigt i

förslagets 5 kap. 3 §.

Polismästaren i Stockholm anser önskvärt, att skillnaden mellan »konsert»

och »varieté» klarare angives; uppträdande av särskilt engagerade dansar-

tister bör enligt polismästarens mening hänföras till varietéuppträdande.

Liknande anmärkningar framställas jämväl av poliskammaren i Malmö,

polischefen i Alingsås och landsföreningen för folkngkterhet utan förbud.

Polischefen i Halmstad framhåller, att orden »inre förbindelse» kunna

vålla olägenhet i fall, där teaterlokal är inrymd i hotellfastighet, samt finner

att ifrågavarande föreskrift får anses ha förlorat sin betydelse med hänsyn

till måltidstvånget.

I ett stort antal yttranden förekomma uttalanden beträffande det i 5 kap.

5 § 2 mom. av revisionens förslag stadgade undantaget från eljest

gällande förbud mot förtäring av spritdrycker å lo­

kal för utskänkning av vin.

Utom såvitt angår de närmare villkoren för dylikt undantag tillstyrkes

förslaget i denna del i princip av Överståthållarämbetet, länsstyrelserna i

Stockholms, Östergötlands, Gotlands, Blekinge, Kristianstads, Värmlands,

Västernorrlands, Jämtlands och Norrbottens län, stadsfullmäktige i fem stä­

der, ett 30-tal polismyndigheter, Systembolagsföreningarnas förtroendenämnd

m. fl. Förslaget avstyrkes — ofta dock med viss tvekan —- av kontrollstyrel­

sen, länsstyrelserna i Jönköpings, Kronobergs och Kopparbergs län, stads­

fullmäktige i åtta städer, Nykterhetsfolkets landsmöte, landsföreningen för

folknykterhet utan förbud, nykterhetsnämndernas centralkommitté och un­

gefär halva antalet nykterhetsnämndssammanslutningar m. fl. Slutligen fö­

reslås viss utvidgning av undantagsbestämmelsen av länsstyrelserna i Got­

lands och Blekinge län samt några polismyndigheter m. fl.

Kontrollstyrelsen anför:

Det är oomtvistligt, att det nuvarande förbudet mot förtäring å ett ut-

skänkningsställe av alkoholstarkare slag av drycker än de till utskänkning

å stället medgivna i stor utsträckning överträdes. Det för ställningstagandet

till revisionens förslag avgörande måste emellertid vara, huruvida detsamma

kan anses ägnat att bidraga till ett bättre sakernas tillstånd. Enligt kontroll­

styrelsens mening kan det icke utan vidare förutsättas, att så skall bliva

fallet. Till stöd för denna sin uppfattning vill kontrollstyrelsen framhålla

följande. Här avsett tillstånd kan av nära tillhands liggande skäl endast

ifrågakomma för ställen, som äro synnerligen väl skötta, och vilkas inneha­

vare kunna förväntas komma att handha tillståndet ■—• som alltid kommer

att ställa stora krav på restauranginnehavaren — på ett klanderfritt sätt.

Syftet att förebygga olagligheter av för närvarande förekommande slag kan

den föreslagna bestämmelsen således endast i blygsam omfattning väntas

komma att tillgodose, eftersom den icke kan bringas i tillämpning i ett stort

antal av de fall, där behovet av åtgärder i angivna syfte är störst. Till detta

uteblivande av den påräknade gynnsamma effekten torde emellertid bestäm-

170

Kungl. Maj:ts proposition nr 242.

melsens verkan icke inskränka sig. Det torde i stället kunna befaras, att den

på grund av åtminstone två omständigheter torde komma att verka stegrande

på frekvensen av det slags överträdelser, vilka man avser att tränga tillbaka.

Den ena av dessa omständigheter utgöres av konkurrensens tryck i de fall,

då av flera utskänkningsrörelser på en ort någon men icke samtliga erhållit

sådant tillstånd, som i förslaget avses: det blir i dessa fall förenat med öka­

de svårigheter för innehavarna å de ställen, vilka icke erhållit dylikt tillstånd,

att förhindra överträdelser. Den andra av kontrollstyrelsen åsyftade omstän­

digheten sammanhänger med exemplets smittande makt, vilken på pensionat

och andra ställen med »fickflaskrättigheter» kommer att visa sig däri, att

den förtäring, vilken enligt revisionens förslag förbehållits vissa kategorier

av gäster, också kan befaras komma att få ökad utbredning bland övriga, av

tillståndet icke omfattade, gäster. Revisionsförslaget synes emellertid härut­

över innebära fara för utbredning av en betydligt svårare olaglighetstyp än

den lagstridiga förtäringens. Under det att denna förtäring för närvarande

regelmässigt endast avser gästens egen spirituosa, medan värdens medverkan

i det olovliga förfarandet består i exempelvis tillhandahållande av glas eller

dylikt, ligger det nämligen nära tillhands, att gästerna under den nya friare

ordningen vid förefallande behov göra hänvändelser till andra gäster eller

— och framför allt — till värden örn erhållande av spirituosa till låns eller

på annat sätt. Den om sina gästers trevnad angelägne värden kommer här­

igenom att försättas i en svår situation, och faran för uppkomsten av olovlig

utskänkning eller olovlig överlåtelse inställer sig.

Kontrollstyrelsen vill därjämte framhålla, att det med hänsyn till statens

fiskaliska intressen måste anses betänkligt att genom lagändring befordra

spritförtäring å utskänkningsställen, där den konsumerade spriten är undan­

tagen från utskänkningsskatt.

En bestämmelse sådan som den av revisionen i 5 kap. 5 § 2 mom. före­

slagna synes desto mindre påkallad som ett bifall till revisionens förslag be­

träffande turistutskänkning och tillfälliga rättigheter kan förutses medföra

en avsevärd reduktion av de olagligheter, man med fickflaskbestämmelsen

velat begränsa. Denna reduktion kan väntas komma till stånd utan upp­

ammande av nya olagligheter och utan eftersättande av statens fiskaliska

intressen.

Länsstyrelsen i Jönköpings län ifrågasätter lämpligheten ur praktisk syn­

punkt av ifrågavarande undantagsbestämmelse. Länsstyrelsen finner svå­

righeten att under föreliggande förhållanden upprätthålla stadgandet vara

uppenbar samt säger sig ha anledning antaga, att stadgandet kommer att

föranleda större skada än nytta.

Länsstyrelsen i Kopparbergs län anför:

Länsstyrelsen förbiser ingalunda, att efterlevnaden av nuvarande för-

budsbestämmelser lämnar åtskilligt övrigt att önska. Genom den föreslagna

uppmjukningen komma lagöverträdelserna på hotell och pensionat, som er­

hålla dispens, att försvinna, men det ligger nära tillhands att befara, att

därigenom framskapas minskad aktning för förbudet även å restauranger

och kaféer i allmänhet, varför länsstyrelsen är tveksam om lämpligheten av

revisionens förslag i förevarande hänseende.

Nykterhetsfolkets landsmöte har såsom skäl för avstyrkande av förslaget

åberopat, att detsamma ingalunda skulle underlätta utan tvärtom kompli­

cera kontrollen över gällande lag.

Kungl. Maj:ts proposition nr 242-

171

Landsf öreningen för folknykterhet utan förbud finner ifrågavarande stad­

gande böra ersättas av andra bestämmelser. Föreningen anför sålunda:

Det synes vida bättre, att förbudet mot — genom maximering begrän­

sad — servering å i förslaget avsedda restauranger generellt upphäves. Fick-

flasksupning kan i fråga örn de förtärda kvantiteterna ej kontrolleras eller

begränsas och bör därför ej tolereras. Ingen vana är farligare för nykter­

heten än den, att ständigt lia sprit inom armslängds avstånd. Ett direkt stöd

i lag för denna vana vore särskilt oförsvarligt i tider, då alkoholbruket ge­

nom trafikväsendets ombildning innebär ökad allmänfara. Det är, trots

allt, dock vida mindre betänkligt att underlätta tillgången till en begränsad

och kontrollerbar mängd spirituosa på restaurangerna utmed vägen och

därigenom söka förekomma ovanan att medföra fickflaska, än att upprätt­

hålla så rigorösa restaurangregler, att man därmed bringas att icke blott

tolerera utan rent av legalisera nämnda flaska.

Systembolagsföreningarnas förtroendenämnd yttrar:

Nämnden anser det föreliggande spörsmålet vara synnerligen komplicerat.

Den delar revisionens uppfattning därutinnan, att förbudet mot spritförtä­

ring å restauranger, som sakna spriträttigheter, av den allmänna opinionen

uppfattas på ett helt olika sätt i olika fall. Medan å ena sidan exempelvis

fullständig enighet torde råda örn att ett sådant förbud måste finnas för de

egentliga pilsnerdrickskaféerna, torde man i allmänhet icke reagera mot

överträdelse av förbudet på ställen av den typ, som revisionens undantags­

bestämmelse närmast åsyftar. Nämnden befara icke heller, att ett medgi­

vande av undantag från förbudet för dessa ställen skall komma att med­

föra några nämnvärda olägenheter ur nykterhetssynpunkt. Ur dessa syn­

punkter måste sålunda revisionens förslag anses fullt motiverat. Nämnden

betvivlar emellertid, att genomförandet av undantagsbestämmelsen kommer

att mera väsentligt underlätta förbudets upprätthållande i övrigt.^ I en

mycket betydande utsträckning förläggas exempelvis festligheter på olika

platser till restauranger utan spritutskänkningsrättigheter, bland annat där­

för att detta ställer sig billigare för anordnarna. Icke heller mot dessa över­

trädelser torde någon mera utbredd opinion reagera. Tvärtom torde tillväga­

gångssättet av flertalet anses klanderfritt. Även örn det blir tillätet att a vissa

turisthotell och liknande platser förtära spirituosa, kommer säkerligen denna

trafik, om ej åtgärder av annat slag vidtagas, att fortbestå.

Skall den av revisionen föreslagna undantagsbestämmelsen genomföras,

vilket nämnden för sin del med hänsyn till den allmänna opinionens inställ­

ning närmast är benägen att förorda, synes det ur kontrollsynpunkt ända­

målsenligast att föreskriva exempelvis, att rätt att förtäia spritdrycker skall

tillkomma, förutom gäster med vilka avtal örn bespisning träffats för minst

tre dagar, även alla övriga gäster, som äro boende å hotellet eller pensionatet.

Vad angår den av herr Bernström föreslagna modifikationen, att undan­

tagsbestämmelsen skall äga tillämpning, oavsett huruvida utskänkning av

spritdrycker äger rum å orten eller ej, har nämnden, örn än med tvekan,

ansett sig böra avstyrka densamma, då den skulle kunna skapa förutsätt­

ningar för en icke önskvärd konkurrens från de restaurangers sida, för vilka

undantagsbestämmelsen bomme att tillämpas, med de restauranger, vilka lia

tillstånd till utskänkning av spritdrycker. För de sistnämnda, men icke för

de förstnämnda, skulle nämligen komma att gälla måltidstvång, kvantitets-

begränsningar och särskilda prisföreskrifter.

Redan förut har framhållits, att överträdelserna av det i 5 § 1 mom om-

förmälda förbudet äro mycket omfattande. Nämnden anser med hänsyn

172

Kungl. Maj:ts proposition nr 242.

härtill, att ytterligare åtgärder måste vidtagas för stävjande av dessa över­

trädelser. Detta är av väsentlig betydelse ej blott ur sociala synpunkter, utan

även med hänsyn till restaurangnäringens legitima intressen. En särskild

utredning för undersökning av vilka åtgärder, som lämpligen kunna vidtagas

i sådant syfte, bör enligt nämndens mening komma till stånd. Nämnden vill

för närvarande allenast fästa uppmärksamheten på det förhållandet, att

man, örn den här åsyftade olaga trafiken skall kunna förhindras, eller i vart

fall starkt begränsas, uppenbarligen måste vidtaga åtgärder för att minska

de för närvarande högst betydande differenserna mellan priserna å sprit­

drycker, som försäljas utminuteringsvis, och de spritdrycker, som tillhanda­

hållas å restaurangerna. Detta torde bland annat nödvändiggöra den nu ut­

gående särskilda utskänkningsskattens borttagande.

Anmärkningar beträffande de särskilda villkoren för undantagsbestämmel­

sens tillämpning framställas i övrigt i praktiskt taget samtliga yttranden,

vilka innefatta ett tillstyrkande i princip av eftergifter i förevarande hän­

seende.

Överståthållarämbetet anför:

Det lär vara oomtvistligt, att det nuvarande förbudet öppet överträdes å

flertalet turistorter utan möjlighet för myndigheterna att ingripa effektivt

däremot. Med hänsyn härtill skulle ämbetet närmast vilja förorda, att all­

mänt tillstånd gåves att å turistorterna förtära medhavda spritdrycker, samt

att således denna möjlighet icke gjordes beroende av särskilt medgivande av

länsstyrelsen. Vill man emellertid ej sträcka sig så långt, synes i allt fall

erforderligt, att av länsstyrelsen meddelat tillstånd icke till sin verkan be­

gränsas att avse allenast sådana gäster, med vilka avtal om bespisning träf­

fats för minst tre dagar. Än vidare synes den omständigheten, att å turist­

ort finnes en lokal, varest spritutskänkning äger rum, icke böra medföra,

att tillstånd till förtärande av medhavd sprit icke skall kunna lämnas be­

träffande annan lokal å samma ort.

Länsstyrelsen i Blekinge län yttrar:

Villkoret att utskänkning av spritdrycker ej äger rum å orten synes obil­

ligt och bör utgå. En pensionatgäst skulle bliva tvingad, om han ville ha en

sup till maten eller eljest förtära någon spritdryck att begiva sig över till en

annan restaurang, än där han bor, och den avsedda bekvämligheten för pen­

sionatgäster skulle härigenom bliva omintetgjord. Det synes vidare länssty­

relsen, som örn det i denna paragraf lämnade medgivandet borde utsträckas

att gälla även hotell och pensionat å andra orter än de i paragrafen angivna.

Jämväl å dessa matställen inackorderade kunna ha berättigade anspråk på

att få till maten förtära spritdryck av medhaft förråd. Sådana omständig­

heter förekomma ofta exempelvis inom större industriorter, där tjänstemän­

nen äro inackorderade å pensionat.

Länsstyrelsen i Värmlands lån uttalar, att undantagsbestämmelsen bör för­

klaras gälla i fråga om »rekreationsorter», oavsett om spritdrycker utskän-

kas å orten eller ej, samt att i förevarande försäljningsförordning böra medde­

las bestämmelser örn motsvarande lättnader jämväl såvitt angår hotell och

pensionat med tillstånd till utskänkning av allenast pilsnerdricka samt alko­

holfria och därmed jämförliga drycker. Rätt till förtäring av spritdrycker bör

enligt länsstyrelsens mening vidare gälla alla å hotellet eller pensionatet

boende.

Kungl. Maj.ts proposition nr 242.

173

Invändningar av innebörd, att alla å hotellet eller pensionatet boende skola äga förtära medförda spritdrycker eller att särskilda villkor i sådant hänse­ ende ej alls skola gälla ävensom att undantaget bör gälla jämväl i fråga om orter med spritutskänkning, framställas även i åtskilliga andra yttranden. I några fall förordas härutöver, att undantagsbestämmelsen skall utvidgas till att avse andra orter än turistorter och med dem likställda orter.

Länsstyrelsen i Jämtlands län, som finner ett av vissa polismyndigheter inom länet framställt förslag av sist angiven innebörd lia åtskilligt fog för sig, uttalar emellertid, att eftergifter härutinnan kunna tänkas medföra mind­ re goda verkningar för nykterhetstillståndet i landet och att denna fråga där­ för bör avgöras först efter verkställd omsorgsfull utredning.

Länsstyrelsen i Gotlands län föreslår, att bestämmelser införas örn rätt för länsstyrelse att, efter hörande av kommunalnämnd och polismyndighet, meddela tillstånd för större slutet sällskap att vid enstaka tillfälle vid ge­ mensam måltid å hotell eller pensionat, där utskänkning av spritdrycker ej är tillåten, medföra sådana drycker.

Liknande förslag ha framkommit jämväl i vissa yttranden från polismyn­ digheter m. fl.

Sveriges centrala hotell- och restaurantförening påtalar det förekommande bruket att utminuterade spritdrycker förtäras vid festligheter å näringsstäl­ len utan utskänkningsrätt. Till förebyggande av dylika för den legala re­ staurangnäringen besvärande missförhållanden föreslår föreningen, att i för- säljningsförordningen stadgas förbud för systembolag att utminutera sprit­ drycker till den, som kan antagas ha för avsikt att använda dessa i samband med festligheter av nyss angivet slag.

Revisionens förslag, att särskilt tillstånd alltjämt skall erfordras för rätt

Departement*-

till utskänkning, vill jag tillstyrka. Likaså finner jag det riktigt och befo- cheten-gat, att utskänkningstillstånd såsom regel ej skall kunna beviljas utan med­ givande av den kommun, där utskänkningen skall bedrivas, samt att antalet utskänkningsställen ej må sättas högre än kommunen förordat. Någon olä­ genhet av att kommunernas vetorätt sålunda i princip lämnas orubbad i fråga om utskänkningen torde knappast vara att förvänta, därest såsom re­ visionen föreslagit och även jag vill tillstyrka möjlighet till undantag i vissa fall medgives beträffande turistorter och därmed jämställda orter.

Jag finner mig vidare böra biträda förslaget att tillstånd till utskänkning alltjämt såsom regel skall kunna meddelas endast för systembolag. Denna anordning, som förutsätter att systembolagen i viss utsträckning skola äga överlåta tillstånd till utskänkning å enskilda restauratörer, har av en reser­ vant inom revisionen liksom i vissa yttranden betecknats såsom olämplig med hänsyn till den dubbelställning, som systembolagen skulle komma att intaga i förhållande till de enskilda restauratörerna såsom på en gång kon­ kurrenter samt kontrollerande och bestämmande organ. Häremot kan emel­ lertid göras gällande, att i den mån några olägenheter härutinnan givit sig till känna under den nu rådande ordningen, dessa för framtiden torde

174

Kungl. Maj.ts proposition nr 242.

kunna undvikas därigenom att restauratörerna erhålla besvärsrätt i frågor

angående överlåtelse. Det föreliggande förslaget upptager också i 3 kap. 17 §

ett stadgande av sådan innebörd.

Även vad beträffar de närmare reglerna för tillståndsförfarandet kan jag

i stort sett ansluta mig till revisionens förslag. Vissa förenklingar torde dock

utan olägenhet kunna genomföras, och jämväl i övrigt torde några smärre

jämkningar i de föreslagna bestämmelserna bliva erforderliga.

Till en början delar jag kontrollstyrelsens uppfattning, att det med hänsyn

till kommunernas vetorätt får anses obehövligt att systembolagens rätt att

söka tillstånd till utskänkning i vissa fall göres beroende därav, att vederbö­

rande kommun i sådant syfte gjort framställning hos bolaget. De föreskrif­

ter, som i sådant hänseende intagits i förslagets 3 kap. 7 § 2 mom. och 11 §

1 morn., torde följaktligen böra utgå.

Enligt förslagets 3 kap. 7 § skall tillstånd till årsutskänkning avse en tid

av fyra år, som räknas från och med den 1 oktober 1937 och därefter från

och med samma dag vart fjärde följande år, dock att tillstånd undantagsvis

må meddelas för återstående del av oktrojperiod med början den 1 oktober.

Ansökan om tillstånd till årsutskänkning skall av systembolag göras hos

länsstyrelsen före utgången av året innan utskänkningen är avsedd att taga

sin början. Om tillstånd ej sökes av bolaget, äger kommunen göra ansökan

senast den 31 mars det år utskänkningen är avsedd att taga sin början. Dessa

ansökningstider skola gälla vare sig fråga är om tillstånd för hel oktrojperiod

eller del därav.

Revisionen har utgått från antagandet, att förslaget örn ny försäljningslag-

stiftning skulle komma att föreläggas 1936 års riksdag och att lagstiftningen

därefter skulle träda i kraft den 1 oktober 1937. För den händelse ikraftträ­

dandet skulle äga rum först ett senare år, har revisionen avsett, att den första

oktrojperioden skulle i motsvarande mån förkortas. Att oktrojperiod före­

slagits skola löpa från och med den 1 oktober och ej såsom nu från och med

ingången av kalenderår motiveras av revisionen med att förhyrandet av ut-

skänkningslokaler i allmänhet sker med tillträde den 1 oktober.

I några yttranden har anmärkts, att enär systembolags räkenskapsår enligt

förslagets 6 kap. 6 § skall vara kalenderår, oktrojperiod alltjämt bör löpa

från och med ingången av visst kalenderår. I det stora flertalet yttranden

lämnas förslaget härutinnan emellertid utan anmärkning; bland annat har

kontrollstyrelsen godtagit bestämmelserna i denna del. Med hänsyn härtill

och då den nya lagstiftningen synes böra träda i kraft den 1 oktober 1938,

finner jag mig böra, i väsentlig överensstämelse med revisionens förslag, för­

orda, att oktrojperioderna skola omfatta första gången tiden den 1 oktober

1938 den 30 september 1941 och därefter en tid av fyra år, räknat från och

med den 1 oktober 1941, respektive från och med samma dag vart fjärde

följande år.

Enligt förslaget skall tillstånd, avseende återstående del av oktrojperiod,

kunna meddelas endast när särskild anledning därtill föreligger på grund

av förhållande, som icke skäligen bort kunna beaktas före det år, under vil-

Kungl. Maj.ts proposition nr 242-

175

ket oktroj perioden börjar. Revisionen anför såsom exempel å fall, då till­

stånd sålunda skall kunna meddelas, att behov av årsutskänkning inträder i

samband med att ett nytt företag med stor personal förlagts till kommunen

eller att en ny trafikled dragits fram genom densamma. Däremot bör enligt

revisionens åsikt ett undantag från eljest gällande regler ej vara motiverat

av en omsvängning i den nykterhetspolitiska uppfattningen inom kommu­

nen.

Länsstyrelsen i Stockholms län anför gentemot den sistnämnda begräns­

ningen, att anledning ej kan föreligga att hindra en kommun att så snart ske

kan erhålla årsutskänkning, då kommunen själv önskar sådan. Till denna

uppfattning vill även jag ansluta mig. Ifrågavarande bestämmelse synes

emellertid böra göras tillämplig även i vissa andra fall, vilka jag nu skall

beröra.

Kontrollstyrelsen ävensom Systembolagsföreningarnas förtroendenämnd ha

påvisat, hurusom de i förslaget stadgade ansökningstiderna kunna föranleda

olägenheter i fråga örn sådan utskänkning, som visserligen avses skola bliva

av stadigvarande natur och sålunda enligt förslaget är att hänföra till års­

utskänkning men som skall utövas endast säsongmässigt. Om utskänkning

å en viss ort sålunda finnes böra anordnas årligen under sommartid med

början sommaren 1942, skall enligt förslaget tillstånd sökas antingen av sy­

stembolaget senast i december 1940 eller också av kommunen senast i mars

1941. Det lärer emellertid ej alltid vara möjligt att i tillräckligt god tid för­

utse behovet av dylik utskänkning.

Kontrollstyrelsen föreslår av sådan anledning införande av särskilda be­

stämmelser i fråga om säsongutskänkning. Ansökan örn tillstånd till dylik

utskänkning skulle kunna göras när som helst, i likhet med vad revisionen

föreslagit beträffande tillfällig utskänkning, och utskänkningsrätten borde

kunna tagas i bruk vid den tidpunkt, som av vederbörande myndighet fast­

ställdes. I övrigt skulle i fråga om säsongutskänkning gälla samma regler

som beträffande årsutskänkning. Härav följer bland annat, att kommuner­

na icke skulle kunna, såsom i fråga om tillfällig utskänkning, genom särskil­

da delegerade avgiva yttrande rörande ansökan om säsongutskänkning.

För egen del finner jag det icke behövligt att införa särskilda regler i fråga

om säsongutskänkning. För att tillmötesgå de av kontrollstyrelsen och för­

troendenämnden framställda önskemålen härutinnan skulle man måhända

kunna tänka sig en vidgad användning av reglerna örn tillfällig utskänkning.

Begreppet tillfällig utskänkning skulle emellertid härigenom erhålla en annan

innebörd än revisionen åsyftat, vartill kommer att kommunernas befogen­

het att delegera sin yttranderätt icke är avsedd att omfatta utskänkningsrätt

av mera stadigvarande natur. I stället synes möjligheten att bevilja tillstånd

till årsutskänkning under återstående del av oktrojperiod böra komma till

användning jämväl i nu avsedda fall.

Denna lösning torde få anses fullt tillfredsställande därest, på sätt jag även

vill förorda, ansökning om tillstånd för återstående del av oktrojperiod må

176

Kungl. Maj:ts proposition nr 242.

kunna göras när som helst och åt länsstyrelsen överlämnas att bestämma den

tid, från och med vilken tillståndet skall gälla.

I huvudsaklig överensstämmelse med det nu anförda torde ifrågavarande

undantagsbestämmelse böra ändras sålunda, att tillstånd till årsutskänkning,

örn särskilda skäl därtill äro, skall kunna meddelas för återstående del av

oktrojperiod. Ansökan bör i sådant fall kunna göras utan iakttagande av

eljest stadgad ansökningstid, och initiativrätt synes böra tillkomma såväl

systembolaget som kommunen. Jag vill emellertid framhålla, att tillstånd i

nu angiven ordning bör meddelas endast örn särskilda skäl därtill föreligga,

och att sålunda huvudregeln alltjämt bör vara, att ärenden om årsutskänk­

ning komma under behandling endast med vissa mellantider och såvitt möj­

ligt i ett sammanhang.

Kontrollstyrelsen och förtroendenämnden ha funnit det önskvärt, att jäm­

väl för framtiden måtte, såsom stundom hittills skett, kunna meddelas s. k.

reservrättigheter, avsedda att tagas i anspråk, där behov av utskänkning in-

* träder under löpande oktrojperiod. För egen del finner jag lika med revi­

sionen olämpligt, att rätt till utskänkning meddelas i annan omfattning än

som svarar mot ett direkt föreliggande behov. Då tillstånd till tillfällig ut­

skänkning och, enligt vad jag nyss föreslagit, i vissa fall även årsutskänkning

skall kunna sökas när som helst, torde för övrigt tillräckliga möjligheter före­

ligga att anordna utskänkning utan anlitande av dylika reservrättigheter.

Stadgandet i förslagets 3 kap. 18 § om viss befogenhet för kontrollstyrelsen

att ålägga systembolag att anordna årsutskänkning, vartill tillstånd erhållits

på initiativ av kommunen, har av kontrollstyrelsen befunnits ägnat att fram­

kalla irritation och motsättningar, som helst borde undvikas. Styrelsen fin­

ner det dessutom olämpligt, att ett systembolag skulle kunna påbördas en

utskänkningsrörelse, för vilken bolaget varken socialt eller ekonomiskt kan

göras ansvarigt.

Då ifrågavarande stadgande emellertid icke kan frånkännas en viss bety­

delse, har jag icke ansett mig böra föreslå någon ändring i detta avseende.

Med hänsyn till den särskilda prövning, som måste föregå ett beslut om åläg­

gande för systembolag att anordna utskänkning, har jag ej funnit mig böra

biträda ett av länsstyrelsen i Kristianstads län fx-amställt yrkande, att ifråga­

varande befogenhet skall tillkomma länsstyrelsen i stället för kontrollsty­

relsen.

Jag har redan antytt, att jag anser undantag från principen, att varje kom­

mun skall äga förhindra att utskänkning anordnas inom dess område, böra

medgivas i vissa fall i fråga örn turistorter och andra i förslaget om turist-

utskänkning avsedda orter. Dylika undantag böra emellertid förekomma

endast i begränsad omfattning. I huvudsaklig överensstämmelse med vad

revisionen uttalat finner jag till en början ett stadgande av förevai-ande slag

böra vinna tillämpning endast beträffande sådana hotell eller pensionat,

vilka redan förvärvat eller med visshet kunna väntas påräkna en publik

177

från hela landet — eventuellt från utlandet — men som däremot i regel icke

alls äro avsedda för hemortens befolkning. Såsom en ytterligare förutsätt­

ning för undantagsbestämmelsens tillämpning bör gälla, att omständighe­

terna skola vara sådana, att det med hänsyn till företagets omfattning och

befogade anspråk från gästernas sida framstår såsom en uppenbar brist, att

utskänkning icke äger rum å hotellet eller pensionatet.

I förslaget lia de sålunda angivna begränsningarna kommit till uttryck på

det sätt, att såsom förutsättning för meddelande av ifrågavarande utskänk-

ningsrätt uppställts att det skall vara »av allmän betydelse», att vid hälso­

brunn, badort eller annan kurort eller eljest å någon för turistväsendet i riket

viktig ort utskänkning bedrives å hotell eller pensionat. Ehuru uttrycket

»allmän betydelse» väl icke kan anses fullt tillfredsställande, har jag med

hänsyn till svårigheten att finna en lämpligare formulering, ansett mig böra

stanna vid att ej föreslå någon ändring på denna punkt.

Det i förslaget upptagna villkoret, att tillstånd av förevarande slag ej må

avse utskänkning till »annan än gäst, med vilken avtal om bespisning träf­

fats för minst tre dagar», finner jag mig däremot icke kunna godtaga. På

sätt i ett stort antal yttranden anmärkts torde en dylik begränsning komma

att föranleda svårigheter i tillämpningen samt dessutom vara ägnad att väcka

onödig irritation. Det av vissa reservanter inom revisionen föreslagna till­

lägget, enligt vilket utskänkning må äga rum även till gäster, som äro boende

å hotellet eller pensionatet, torde innebära en tydlig förbättring. För egen

del anser jag emellertid obehövligt, att villkor av nu angiven innebörd upp­

tagas i själva författningen. Tillstånd till turistutskänkning skall meddelas

av Kungl. Majit, som enligt förslaget härvid skall äga utfärda de särskilda

föreskrifter, som prövas erforderliga i avseende å utskänkningen. Det torde

i enlighet härmed kunna överlämnas åt Kungl. Majit att meddela de när­

mare bestämmelser, som överhuvud erfordras för att utskänkningen skall be­

drivas på ett sätt, som överensstämmer med stadgandets syfte. I samband

med tillstånds beviljande torde i förevarande hänseende lämpligen kunna

förslagsvis föreskrivas, att utskänkning ma äga rum endast till gäst, som äi

boende å hotellet eller pensionatet eller å rum, som eljest anvisats av lednin­

gen för hotellet eller pensionatet, eller med vilken avtal örn bespisning träf­

fats för minst tre dagar. I undantagsfall kunna förhållandena emellertid

tänkas påkalla, att utskänkningen medgives avse även den, som eljest till­

fälligt uppehåller sig på orten för vila eller rekreation.

Beträffande förslaget om turistutskänkning har jag i övrigt i detta sam­

manhang ej annat att erinra än att, på sätt anmärkts i ett av yttrandena,

det icke bör ifrågakomma, att tillstånd till turistutskänkning meddelas utan

samtycke av hotellets eller pensionatets innehavare.

Revisionens förslag om trafikutskänkning föranleder från min sida ej an­

nan erinran än att förslaget i viss utsträckning synes böra göras tillämpligt

även å lufttrafik. Till de närmare bestämmelserna härutinnan skall jag se­

nare återkomma.

Bihang till riksdagens protokoll 1937. 1 sami. Nr 242.

Kungl. Maj:ts proposition nr 242.

12

178

Kungl. Maj.ts proposition nr 242.

Mot revisionens förslag rörande utskänkningsrörelsens uppdelning mellan

systembolagen och de enskilda restauratörerna har jag i stort sett intet att

erinra. I likhet med revisionen finner jag sålunda, att utskänkningen å folk­

restauranger, i den mån denna utskänkning omfattar spritdrycker, bör hand­

has av systembolagen samt att utskänkningen av rusdrycker jämväl eljest

skall ankomma på bolagen, när sådant finnes påkallat till främjande av

nykterhet eller ordning. Jag ansluter mig även till revisionens uppfattning,

att systembolagen såsom regel böra driva själva restaurangrörelsen å sådana

folkrestauranger, där utskänkningen utövas av bolagen. Systembolagen bö­

ra ha möjlighet att driva utskänknings- och restaurangrörelse även av högre

klass. I likhet med revisionen förutsätter jag emellertid, att behovet av dy­

lik restaurangrörelse även för framtiden kommer att i huvudsak tillgodoses

genom enskilda näringsidkare.

I enlighet härmed kan jag i stort sett biträda revisionens förslag i 3 kap.

15 § 1 morn., i vad därigenom stadgats förbud i vissa fall mot överlåtelse av

tillstånd till utskänkning. Dylikt förbud synes emellertid icke böra gälla

i fråga om turistutskänkning; vad revisionen velat ernå med förslaget här­

utinnan, nämligen avvisande av sådana intressen, som äro inriktade på di­

rekt vinst av utskänkningsrörelsen, lärer kunna vinnas enbart därigenom,

att någon direkt vinst å utskänkningen i dessa fall icke medgives tillkomma

utövaren av utskänkningsrätten. Till övriga i nämnda paragraf upptagna

föreskrifter skall jag senare återkomma.

Vad angår de i 3 kap. 16 § 1 mom stadgade grunder för överlåtelse vill

jag, i likhet med vad som förordats i åtskilliga yttranden, tillstyrka, att fast­

ställelse å avtal örn överlåtelse, såsom hittills, meddelas av länsstyrelsen. Så­

som en följd härav torde den i förslagets 3 kap. 19 § 2 mom. omförmälda

befogenheten att förordna om upphörande av överlåtelseavtal jämväl böra

tilläggas länsstyrelsen. Med den sålunda föreslagna ordningen torde vidare

bäst överensstämma, att klagan i fall, som avses i 3 kap. 17 §, må föras hos

länsstyrelsen i stället för, såsom revisionen förordat, hos kontrollstyrelsen.

Jämväl i sistnämnda avseende torde alltså ändring i förslaget böra ske. I

I 3 kap. 16 § 2 mom. har revisionen föreslagit en bestämmelse, enligt vil­

ken vid överlåtelse skola stadgas sådana villkor för inköp av rusdrycker, att

restauratörens ekonomiska fördel, så långt ske kan, ej göres beroende på

myckenheten av utskänkta spritdrycker och starkare viner. Med stöd av

detta stadgande, vilket i stort sett överensstämmer med motsvarande före­

skrifter i gällande rusdrycksförsäljningsförordning, har revisionen förordat

bibehållande i princip av det nu tillämpade vinstkvantitetsystemet, dock med

vissa jämkningar, vilka skulle innebära att de nuvarande vinstkvantiteterna

avsevärt reducerades, samtidigt som restauratörerna skulle erhålla kompen­

sation genom rätt att uppbära ökad andel av utskänkningsvinsten å rus­

drycker, fallande inom de nya vinstkvantiteterna. Vissa reservanter inom

revisionen ha däremot föreslagit en successiv avveckling av vinstkvantitet-

systemet, innebärande att de vid den nya lagstiftningens ikraftträdande med-

Kungl. Maj:ts proposition nr 242.

179

givna vinstkvantiteterna för varje år skola minskas med en tjugufemtedel.

I enlighet härmed skulle efter en tid av tjugufem år icke vidare till restaura-

törerna utgå någon direkt vinst å sådana drycker — spritdrycker och star­

kare viner — som omfattas av vinstkvantitetsystemet. I fråga om andra vi­

ner än starka viner ha reservanterna däremot ej föreslagit någon ändring i

nu gällande ordning, enligt vilken restauratörerna åtnjuta vinst å all ut­

skänkning av dylika drycker.

För egen del finner jag övervägande skäl tala för, att en avveckling av

den direkta utskänkningsvinsten nu kommer till stånd i den omfattning, som

reservanterna föreslagit. Alltsedan i början av 1850-talet särskilda organ

inrättades för handhavande av rusdrycksförsäljning har det ansetts såsom

en förutsättning för ernående av försäljningslagstiftningens syfte, att från

försäljningen utestänges sådant vinstintresse, som kan antagas vara beroende

av omsättningens storlek. Såväl i fråga örn partihandeln som utminuterin-

gen har lagstiftningen bringats i överensstämmelse med denna uppfattning.

På sätt reservanterna uttalat torde de skäl, som varit vägledande vid utveck­

lingen härutinnan, äga sin fulla giltighet även i fråga om utskänkningen.

Om alltså principiella skäl få anses tala för att direkt utskänkningsvinst ej

vidare skall utgå, kommer härtill, att den nuvarande ordningen på förevaran­

de område visat sig i skilda avseenden förenad med uppenbara brister och

olägenheter. Jag vill i sådant hänseende i väsentliga delar ansluta mig till

den kritik, som reservanterna ägnat hithörande spörsmål. Även ur statseko-

nomisk synpunkt torde den gällande ordningen få anses otillfredsställande.

Vad angår den uppfattningen, att en avveckling av utskänkningsvinsten icke

borde ifrågakomma med hänsyn till den förlust, som härigenom skulle till­

skyndas restauratörerna, torde dylika synpunkter icke kunna tillmätas någon

avgörande betydelse, därest avvecklingen i enlighet med reservanternas för­

slag genomföres under en så lång tid som 25 år samt därjämte utskänknings­

vinst medgives kunna utgå å andra viner än som omfattas av vinstkvantite­

terna.

Jag vill alltså, i anslutning till reservanternas förslag, tillstyrka en avveck­

ling av vinstkvantitetsystemet på det sätt, att de vid den nya lagstiftningens

ikraftträdande medgivna vinstkvantiteterna under tiden från och med den 1

oktober 1938 till och med den 30 september 1963 minskas med en tjugufemte­

del för varje år. För tiden därefter bör direkt vinst icke vidare utgå å sprit­

drycker och starkare viner. Någon ändring i fråga örn utskänkningsvinsten

å övriga viner torde tillsvidare icke böra genomföras.

Lika med reservanterna finner jag någon särskild omreglering av de nuva­

rande vinstkvantiteterna icke böra ske i samband med den nya ordningens

införande.

Med hänsyn till avfattningen av hithörande stadgande i 3 kap. 16 § 2'

mom. torde den nu berörda avvecklingen icke behöva föranleda någon änd­

ring i den av revisionen föreslagna författningstexten, utan lärer det kunna

ankomma på kontrollstyrelsen att utfärda erforderliga föreskrifter i enlighet

med nu angivna direktiv.

180

Kungl. Maj:ts proposition nr 242.

I likhet med reservanterna vill jag icke motsätta mig, att under övergångsti­

den, om skäl därtill föreligga, vinstkvantiteter må tilldelas nytillkommande re­

stauranger. Dessa kvantiteter böra emellertid från början ha reducerats i sam­

ma proportion som de äldre restaurangernas vinstkvantiteter samt böra uppen­

barligen avvecklas med iakttagande i tillämpliga delar av de regler, som gälla

beträffande de äldre restaurangerna. På sätt jag tidigare anmärkt böra vinst-

kvantiteter emellertid icke ifrågakomma, där tillstånd meddelats till turistut-

skänkning. Även i dessa avseenden lärer kontrollstyrelsen lia att utfärda er­

forderliga bestämmelser.

Det torde slutligen, såsom reservanterna jämväl förutsatt, böra ankomma

på kontrollstyrelsen att i fråga om den utskänkning, som utövas av system­

bolagen å egna eller enskilda restauranger, tillse, att där i sådant fall ut-

skänkningsvinst i en eller annan form överföres till restaurangrörelsen, en

avveckling av denna ordning kommer till stånd efter enahanda grunder, som

skola gälla beträffande de enskilda restauratörerna.

I 3 kap. 15 § 2 mom. har revisionen föreslagit, att den, som på grund av

överlåtet tillstånd driver utskänkning av spritdrycker, skall under närmare

angivna villkor vara berättigad till ersättning av systembolaget i händelse för­

nyad överlåtelse av tillståndet icke meddelas. Genom dessa bestämmelser

avses bland annat att underlätta ett överförande på systembolagen av sådana

restauranger eller restaurangavdelningar, som äro att anse såsom folk-

restauranger eller beträffande vilka eljest gäller, att det ur ordnings- eller

nykterhetssynpunkt får anses påkallat att utskänkningen handhas av system­

bolag.

Ehuru förslaget härutinnan synes ägnat att ingiva vissa betänkligheter, vill

jag likväl icke motsätta mig en ordning, enligt vilken en restauratör under

nyss antydda omständigheter må erhålla ersättning av systembolaget. I an­

slutning till den uppfattning, som uttalats av de reservanter, vilka förordat

en successiv avveckling av vinstkvantitetsystemet, finner jag emellertid, att

sådan ersättning skäligen bör ifrågakomma endast såvitt angår tillstånd, som

avser tid, fallande inom den av mig för vinstkvantitetsystemets avveckling

föreslagna perioden den 1 oktober 1938—den 30 september 1963.

Revisionen har avsett, att ersättning av nu ifrågavarande slag skulle fast­

ställas av en särskild, av Kungl. Majit tillsatt nämnd, vilken jämväl skulle ha

till uppgift att angiva i vad mån en restaurang är att anse såsom folkrestau­

rang eller ej.

Förslaget härom anser jag mig dock icke böra biträda. Till en början må

erinras, att de fall, då under nu avsedda omständigheter förnyelse av överlå­

telse kan antagas bliva vägrad, torde komma att bliva relativt få. Det torde

vidare kunna antagas, att de uppgifter, som skulle ankomma på nämnden, i

allt väsentligt skulle vara slutförda inom en icke alltför lång tid efter den nya

förordningens genomförande. Behovet av den föreslagna nämnden torde allt­

så i och för sig kunna ifrågasättas. För min del anser jag, att liksom upp­

görelse i liknande fall redan nu plägat träffas mellan kontrahenterna inbor-

Kungl. Maj:ts proposition nr 242.

181

des, det jämväl för framtiden bör kunna överlämnas åt systembolagen att

efter förhandling med vederbörande restauratör bestämma ersättningens be­

lopp. Med stöd av den befogenhet att meddela föreskrifter i avseende å bola­

gens verksamhet, som jämlikt förslagets 6 kap. 12 § tillkommer kontrollstyrel­

sen, torde det böra åligga styrelsen att utfärda erforderliga direktiv för bola­

gen i hithörande hänseenden samt jämväl eljest tillse, att enhetliga grunder

vinna tillämpning. De av revisionen lämnade anvisningarna torde härvid i

sin mån kunna tjäna till ledning. På sätt uttalats av nyssnämnda reser­

vanter inom revisionen bör emellertid vid beräknande av ersättningsbeloppen

jämväl tagas hänsyn till den minskning i den direkta utskänkningsvinsten,

som skulle bliva en följd av vinstkvantitetsystemets successiva avveckling.

Vad angår prövningen av frågor i vad mån en restaurang skall anses såsom

folkrestaurang eller icke finner jag, i likhet med Överståthållarämbetet, dylika

spörsmål kunna avgöras på det sätt, att systembolaget i tveksamma fall vägrar

överlåtelse. Enligt vad förut angivits bör klagan därefter i händelse av miss­

nöje kunna föras hos länsstyrelsen.

I överensstämmelse med det nu anförda torde jämkning böra ske i 3 kap.

15 § 1 mom. av förslaget, och torde bestämmelserna i 2 mom. av samma pa­

ragraf böra utgå. De förenämnda reservanterna ha funnit erforderligt att

föreslå upptagande i den särskilda promulgationsförordningen av ett stadgande

örn rätt till ersättning för restauratör i fall, varom nu är fråga. För min del

anser jag emellertid det vara obehövligt att överhuvud meddela någon författ­

ningsbestämmelse i förevarande hänseende. Utbetalandet av ersättning i här

avsedda fall torde sålunda kunna anses såsom en förvaltningskostnad, som

vederbörande systembolag äger ikläda sig omedelbart på grund av de direktiv,

som meddelas i samband med den nya lagstiftningens antagande. På sätt jag

nyss uttalat böra emellertid bolagen härvid ha att ställa sig till efterrättelse av

kontrollstyrelsen utfärdade närmare anvisningar.

Såsom jag förut haft tillfälle framhålla torde klagan i frågor angående

överlåtelse böra förås hos länsstyrelsen i stället för, såsom i 3 kap. 17 § före­

slagits, hos kontrollstyrelsen. I övrigt har jag ej anledning till anmärkning

mot förslaget i denna del. I

I fråga om de bestämmelser, som i detta sammanhang återstå att behandla,

torde endast erfordras några korta erinringar. Vad först angår föreskrifterna

i 5 kap. 1 och 2 §§ angående måltidstvång och begränsning av utskänknings-

kvantiteterna finner jag lika med revisionen lämpligt, att åt kontrollstyrelsen

överlämnas att meddela närmare detaljföreskrifter i dessa hänseenden. I

författningen böra följaktligen endast angivas vissa allmänna riktlinjer. Mot

de av revisionen härutinnan föreslagna bestämmelserna bar jag ej funnit an­

ledning till erinran. Jag finner mig sålunda icke böra biträda de i vissa ytt­

randen framställda önskemålen, att mindre kvantiteter oblandad sprit skulle

få serveras utan samband med måltid.

Icke heller såvitt angår de i 3 kap. 10 § 2 mom. stadgade grunderna för

182

Kungl. Maj:ts proposition nr 242.

kommunernas befogenhet att föreskriva inskränkningar i avseende å utskänk-

ningsställenas förläggning eller utskänkningsrörelsens bedrivande finner jag

mig böra föreslå någon avvikelse från förslaget.

Föreskrifterna i 5 kap. 8 § angående förbud mot utskänkning till minder­

åriga m. fl. föranleder endast i ett avseende erinran från min sida. Såsom

förut anmärkts har revisionen ansett, att länsnykterhetsnämnd bör äga med­

dela förbud mot utskänkning till viss person, och har i andra stycket av

förevarande paragraf intagits en föreskrift, att utskänkning ej må äga rum till

den, som avses med sådant förbud. Någon motsvarande befogenhet att med­

dela förbud mot utskänkning har enligt gällande ordning icke tillagts de kom­

munala nykterhetsnämnderna, och ändring härutinnan torde i allt fall för

närvarande icke böra ske. I anledning härav lärer nyssnämnda föreskrift i

förslaget till försäljningsförordning böra helt utgå.

Vad angår bestämmelserna i 5 kap. 3 § angående förbud mot utskänkning

i samband med vissa offentliga föreställningar m. m. finner jag lika med re­

visionen övervägande skäl tala för, att i denna ordning icke vidare bör läggas

hinder i vägen för anordnande av dans å restaurang i samband med utskänk­

ning. Såsom revisionen påpekar skall i dylika fall enligt ordningsstadgan allt­

jämt erfordras tillstånd av polismyndighet, och det torde kunna förutsättas,

att dylikt tillstånd meddelas först efter noggrann prövning. Då vidare enligt

5 kap. 4 § i det föreliggande förslaget alltjämt skall erfordras tillstånd av

länsstyrelsen, därest för särskilt tillfälle anses behövligt att utskänkningen

fortgår efter eljest fastställd tid, lärer det icke behöva antagas, att olägenheter

skola uppkomma på grund av den lättnad, som förslaget i förevarande avse­

ende innebär i förhållande till den nu gällande ordningen.

I likhet med revisionen finner jag däremot förbudet mot utskänkning i

samband med varietéföreställningar m. m. alltjämt böra upprätthållas. De

smärre jämkningar, som revisionen härutinnan förordat, torde icke böra för­

anleda någon erinran. I några yttranden har uttalats, att skillnaden mellan

»varietéföreställning» och »konsert» borde klarare än som skett angivas i

författningstexten. Detta torde emellertid knappast låta sig göra på annat

sätt än att ordet »konsert» ersättes med en närmare beskrivning och beteck­

nas exempelvis såsom sådan musikalisk underhållning, som icke är att hän­

föra till varietéföreställning. Den väsentliga svårigheten, nämligen att av­

göra vad som skall anses såsom varietéföreställning, skulle därmed emellertid

kvarstå. Med hänsyn härtill har jag ej funnit skäl att föreslå någon ändring

i den föreliggande författningstexten, utan torde tveksamma fall få lösas i

tillämpningen.

Vad slutligen beträffar det i 5 kap. 5 § 2 mom. föreslagna stadgandet, en­

ligt vilket länsstyrelsen skulle kunna medgiva undantag i vissa fall från det

eljest gällande förbudet mot förtäring av spritdrycker å sådana lokaler, där

utskänkning av vin men icke spritdrycker är medgiven, finner jag mig icke

kunna tillstyrka en bestämmelse av angiven innebörd. Jag erinrar, att såväl

inom revisionen som bland de hörda myndigheterna och sammanslutningar­

na meningarna varit delade örn lämpligheten av förslaget härutinnan. Under

183

det att på vissa håll ansetts, att förslaget skulle vara ägnat att underlätta ett

upprätthållande av förbudet till den del detsamma alltjämt skulle kvarstå,

har i andra fall antagits, att den föreslagna eftergiften skulle komma att leda

till ett helt motsatt resultat. I vissa yttranden har också framhållits, att an­

ledning saknas att begränsa möjligheterna till undantag så snävt som revisio­

nen föreslagit, och har i anslutning härtill framställts förslag om mer eller

mindre vittgående utvidgningar i sådant hänseende.

För egen del är jag av den uppfattningen, att rådande missförhållanden

icke böra föranleda lättnader i förbudet. En författningsbestämmelse, enligt

vilken gästerna å hotell och pensionat skulle tillåtas förtära medförda sprit­

drycker måste i och för sig anses allt annat än tilltalande. I den mån en dylik

ordning kunnat vinna insteg såsom en följd av att det kommunala vetot ut­

gjort hinder mot anordnande av spritdrycksutskänkning även å vissa orter,

där ett obestridligt behov av dylik utskänkning må lia gjort sig gällande, sy­

nes det riktiga förfarandet vara att medgiva undantag från principen örn

kommunernas vetorätt; det föreliggande förslaget erbjuder också möjlighet

härtill genom bestämmelserna om turistutskänkning. Härutöver bör man

enligt min mening icke sträcka sig. Det nu ifrågavarande stadgandet skulle

väl i och för sig icke behöva medföra några nämnvärda olägenheter vare sig

ur ordnings- eller nykterhetssynpunkt. Å andra sidan kan det icke anses ute­

slutet, att en eftergift i förevarande hänseende kan inverka menligt på upp­

rätthållandet av förbudet till den del det alltjämt skulle bibehållas. Stadgan­

det torde dessutom komma att erhålla en mycket begränsad tillämpning och

alltså endast i obetydlig mån kunna medverka till en nedgång i överträdelser­

na mot förbudet. Därest man ville genom lättnader bringa överträdelserna

att upphöra, skulle det vara erforderligt att gå vida längre än revisionen an­

sett lämpligt, något som ur nykterhetssynpunkt icke kan anses tillrådligt.

Icke heller finner jag mig kunna biträda de på vissa håll framställda yrkan­

dena, att tillstånd skulle kunna meddelas att vid festligheter å hotell eller pen­

sionat, där utskänkning av spritdrycker icke är medgiven, förtära medförda

spritdrycker. Mot ett dylikt undantag kan, förutom annat, invändas, att här­

igenom skulle beredas möjlighet att undgå erläggande av stadgad utskänk-

ningsskatt. I dessa fall torde böra anlitas den utväg, som förslaget anvisar

genom bestämmelserna örn tillstånd till tillfällig utskänkning. Att anord­

nandet av dylik utskänkning på sina håll måhända kan anses uteslutet med

hänsyn till den kommunala bestämmanderätten synes mig icke utgöra till­

räcklig anledning vare sig för en ytterligare inskränkning i kommunernas

vetorätt eller för en undantagsbestämmelse av ifrågasatt slag. Jag vill

alltså i enlighet med det nu anförda tillstyrka, att stadgandet i 5 kap. 5 § 2

mom. må utgå ur förslaget.

Kungl. Maj:ts proposition nr 242-

184

Kungl. Maj:ts proposition nr 242.

Antalet systembolag m. m.

Revisionens förslag.

Bortsett från reglerna om den kommunala vetorätten m. m. upptog rus-

drycksförsäljningsförordningen ursprungligen icke något stadgande, som

direkt åsyftade en begränsning av antalet systembolag. En avsevärd ökning

av bolagens antal under åren närmast efter förordningens ikraftträdande

föranledde emellertid år 1922 införande i förordningens 17 § 5 mom. av

bestämmelser med nyss angiven innebörd. I enlighet härmed må sålunda

rätt till detaljhandel icke inom något län upplåtas till flera bolag än som

under år 1918 inom länet utövade rätt till detaljhandel med brännvin och

icke heller till större antal bolag än som motsvarar ett bolag för varje på­

börjat 50,000-tal av länets folkmängd vid utgången av året näst före det,

under vilket ansökan om rättighet senast bort ingivas. Den sistnämnda be­

gränsningen skall emellertid icke gälla beträffande län, där rätt till detalj­

handel ej upplåtes inom andra kommuner än dem, varest såväl 1918 som

1924 och hela tiden därefter utövats rätt till detaljhandel.

Till följd av dessa bestämmelser nedgick antalet bolag från omkring 150

till 122. För närvarande finnas 121 bolag, varav två emellertid bedriva en­

dast utskänkning.1

Den indelning i kontrollområden, som upprätthålles enligt gällande ord­

ning, har genomförts med stöd av 36 § rusdrycksförsäljningsförordningen;

enligt denna paragraf anses varje bolag såsom hemortsbolag för de kom­

muner, där bolaget bedriver utminutering av spritdrycker, och skall kon­

trollstyrelsen anvisa hemortsbolag för kommuner, där sådan rörelse ej be-

drives.

Revisionen meddelar å sid. 283—290 i betänkandet vissa sifferuppgifter

till belysande av bolagens fördelning inom olika län samt rörelsens omfatt­

ning vid de särskilda bolagen m. m. Dessa uppgifter hänföra sig till år 1932

men giva i stort sett uttryck för samma variationer, som kunna utläsas ur ett

motsvarande siffermaterial för senare år.

Av uppgifterna framgår, att bolagen äro mycket ojämnt fördelade på de

olika länen. Största antalet bolag — såväl absolut som i förhållande till

folkmängd och ytvidd — finnes i Malmöhus län. Även inom Stockholms,

Södermanlands, Hallands och Skaraborgs län är antalet bolag relativt stort.

De nordligaste länen ha däremot ett jämförelsevis ringa antal bolag.

Jämväl omfattningen av de olika bolagens rörelse är mycket växlande. Ut­

över de uppgifter, som därutinnan lämnats i betänkandet, må här omnäm­

nas, hurusom av kontrollstyrelsens berättelse angående rusdrycksförsäljnin-

gen m. m. år 1935 framgår, att invånarantalet i kontrollamrådena sagda år

1 Bolagen i Lidingö och Saltsjöbaden.

185

uppgick beträffande 14 bolag till mer än 100,000, beträffande 16 bolag till

mindre än 10,000 samt beträffande 21 bolag till mellan 10,000 och 20,000.

Rörande motboksantalet vid de olika bolagen kan jag hänvisa till en inom

kontrollstyrelsen upprättad tablå, avseende förhållandena den 31 december

1936. Av denna tablå, vilken torde få fogas såsom bilaga till statsrådsprotokol­

let i detta ärende (Bilaga B), framgår, att motboksantalet uppgick i ett bolag till

endast omkring 500, i ytterligare sju bolag till mindre än 2,000, i 14 bolag till

mellan 2,000 och 3,000, i 18 bolag till mellan 3,000 och 5,000, i 46 bolag till

mellan 5,000 och 10,000, i 11 bolag till mellan 10,000 och 15,000, i 12 bolag

till mellan 15,000 och 20,000 samt i sju bolag till mellan 20,000 och omkring

30,000. En särställning intaga bolagen i Stockholm, Göteborg och Malmö

med respektive omkring 230,000, 100,000 och 50,000 motböcker.

Vad angår nettovinstens storlek och beloppet av till statsverket inlevere­

rade medel kan av kontrollstyrelsens berättelse rörande rusdrycksförsälj-

ningen för år 1935 inhämtas, att nettovinsten för sagda år uppgick för 19

bolag till mindre än 25,000 kronor, för 22 bolag till mellan 25,000 och 50,000

kronor, för 32 bolag till mellan 50,000 och 100,000 kronor, för 26 bolag till

mellan 100,000 och 200,000 kronor, för 16 bolag till mellan 200,000 och

500,000 kronor, för två bolag till mellan 500,000 och en miljon kronor samt

för tre bolag till mer än en miljon kronor, ävensom att inleveransen till stats­

verket för samma år uppgick för 26 bolag till mindre än 25,000 kronor, för

likaledes 26 bolag till mellan 25,000 och 50,000 kronor, för 30 bolag till mel­

lan 50,000 och 100,000 kronor, för 22 bolag till mellan 100,000 och 200,000

kronor, för 13 bolag till mellan 200,000 och 500,000 kronor, för ett bolag till

mellan 500,000 och en miljon kronor samt för tre bolag till mer än en miljon

kronor.

Revisionen framhåller (sid. 290), hurusom den omständigheten, att det allt­

jämt finnes ett stort antal bolag med obetydlig omfattning, föranlett yrkanden

från skilda håll om en ytterligare begränsning av bolagens antal. Sålunda

hade såväl 1926 års rusdryckslagstiftningsberedning som Systembolagsför-

eningarnas förtroendenämnd — beredningen i en den 12 november 1928 till

chefen för finansdepartementet överlämnad promemoria och förtroende­

nämnden i en till revisionen avgiven framställning — uttalat sig för en minsk­

ning av antalet bolag till i stort sett ett bolag för varje län.

För egen del anmärker revisionen, att de uppgifter, som åvila systembola­

gen, äro så skiftande och tillika så krävande, att det måste förutsättas hög

duglighet hos ledningen samt möjlighet att i erforderlig utsträckning speciali­

sera personalens arbetsuppgifter. Revisionen finner uppenbart, alt ett litet

bolag icke äger lika goda förutsättningar att fylla dessa krav som ett stort

bolag. Enligt vad revisionen uppgiver råder också på sakkunnigt hall enig­

het örn, att många av de nuvarande bolagen äro alltför små ur denna syn­

punkt och att en sammanslagning av bolag fördenskull är påkallad. Där­

emot bryta sig meningarna, när det gäller att avgöra, huru långt denna kon­

centration bör drivas.

Kungl. Maj.ts proposition nr 242.

186

I sådant hänseende erinrar revisionen, att man till en början frågat sig,

huruvida det numera kan finnas anledning att överhuvud bibehålla mer än

en förvaltningsenhet, ett bolag för hela riket. En koncentration i sådan ut­

sträckning finner revisionen likväl icke kunna förordas. Häremot tala en­

ligt revisionens mening, att särskilda svårigheter under en dylik ordning måste

antagas möta med avseende å såväl den av systembolagen bedrivna utskänk­

ningen och restaurangverksamheten som ock utövandet av den individuella

kontrollen. Revisionen anför härutinnan:

Varje utskänknings- och restaurangrörelse kräver en ledning, vilken dels

äger stor rörelsefrihet i fråga om verksamhetens handhavande och dels är bo­

satt i orten eller i varje fall i sådan närhet därav att mycket täta besök kunna

göras därstädes. Dessa krav kunde måhända tillgodoses även med en centra­

liserad förvaltning, nämligen därigenom att den av det allmänna bedrivna

restaurangrördsen fördelades på ett erforderligt antal dotterbolag eller helt

självständiga utskänkningsbolag, medan övriga förvaltningsuppgifter skulle

ankomma på själva monopolorganet. Den centraliserade förvaltningen mö­

ter emellertid svårigheter jämväl med hänsyn till den individuella kontrollen.

Med avseende härå kan centraliseringen visserligen väntas utöva en gynnsam

inverkan såtillvida som lokala särregler av omstritt värde därigenom lättare

kunde undanröjas. I ett annat viktigt hänseende, nämligen i förmågan till an­

passning elter de lokala förhållandena, torde emellertid ett riksbolag med för-

valtningscentral i huvudstaden vara avgjort underlägset den nuvarande för­

säljningsorganisationen med dess starka lokala förankring. En i sin ledning

staikt centraliserad försäljningsorganisation torde i stället komma att sträva

till stor uniformitet. Betänkligheterna mot nya uppslag i fråga om åtgärder

till nykterhetstillståndets höjande komme därför säkerligen att bliva större

än vad de äro inom bolag med mindre omfattande verksamhetsområden och

därmed mera begränsat ansvar. Det kan därför icke vara att förvänta, att en

sadan riksorganisation skulle ha den initiativkraft i fråga om åtgärder av

nämnda slag, soln det nuvarande bolagssystemet visat sig äga.

Aven om de^sålunda framförda erinringarna mot centraliseringen tilläven­

tyrs skulle i någon mån försvagas genom att man inom riksbolaget bevarade

lokala förvaltningsorgan nied stor självständighet, har revisionen dock till-

mätt dessa invändningar så stor betydelse, att den icke funnit sig böra förorda

en sa stark koncentration som bildandet av ett riksbolag skulle innebära.

Revisionen, som alltså ansett sig böra stanna vid en mindre genomgripande

omläggning, omnämner härefter, hurusom från vissa håll gjorts gällande, att

man åtminstone tillsvidare borde nöja sig med en indragning av de verkligt

små bolagen, exempelvis bolag med ett motboksantal understigande 5,000.

Enligt revisionens mening bör man emellertid ej stanna härvid utan redan nu

syfta till att bolagens antal ej sättes högre än som ur olika synpunkter kan

anses mest ändamålsenligt. En prövning efter dessa grunder föranleder en­

ligt revisionens åsikt, att de förenämnda förslagen om en organisation med

ett bolag för varje län i princip böra godtagas.

Revisionen, såväl som 1926 års beredning och Systembolagsföreningarnas

förtroendenämnd, ha funnit, att i huvudsak följande skäl kunna anföras till

stöd för en sådan uppfattning. Kravet på enhetlighet i lagtillämpningen

skulle med ifrågavarande organisation bliva väl tillgodosett. Förutsättnin-

Kungl. Maj:ts proposition nr 242-

Kungl. Maj:ts proposition nr 242.

187

garna för en effektiv tillämpning av lagstiftningen skulle vidare ökas i och

med att bolagen för framtiden kunde förvärva verkligt kompetenta arbets­

krafter samt komme att stå mera obundna gentemot obehöriga lokala in­

flytelser. Slutligen skulle besparingar i förvaltningskostnaderna komma till

stånd varigenom statsverkets vinst av försäljningen skulle ökas.

Revisionen uttalar, att en med biträde av särskilt sakkunniga personer fö­

retagen undersökning av den nuvarande bolagsorganisationen — därvid be­

aktats bland annat motboksstockens storlek, kontrollområdenas omfattning,

utskänkningsförhållandena, samt kommunikationerna och de vanliga han­

delsvägarna —- givit vid handen, att länsindelningen i stort sett skulle vara

ändamålsenlig och möjlig att genomföra.

Beträffande några län har revisionen emellertid funnit, att modifikationer

kunna vara påkallade med hänsyn till länets utsträckning och folkmängd,

rådande utskänkningsförhållanden, uppdelningen på flera landstingsområden

m. m. Enligt revisionens mening borde sålunda i Malmöhus län inrättas

tre bolag, förlagda förslagsvis till Malmö, Hälsingborg och Ystad, samt i ett

vart av Östergötlands, Kalmar, Älvsborgs och Västernorrlands län två bolag,

förlagda förslagsvis till respektive Norrköping, Linköping, Kalmar, Väster­

vik, Vänersborg, Borås, Härnösand och Sundsvall. I övrigt skulle finnas en­

dast ett bolag i varje län. Då revisionen tillika förutsätter, att för Stock­

holms stad och län skall finnas ett gemensamt bolag, skulle hela antalet bo­

lag alltså komma att uppgå till 30.

I enlighet med vad nu angivits stadgar revisionens förslag till försäljnings-

förordning, att riket skall vara indelat i detaljhandelsområden med ett

systembolag inom varje detaljhandelsområde. Stockholms stad och län skola

utgöra ett sådant område. I övrigt skall varje län utgöra ett detaljhandels­

område, dock att Kungl. Majit skall äga bestämma, att i ett län må finnas

mer än ett detaljhandelsområde, där det av särskild anledning, såsom länets

utsträckning eller folkmängd, finnes nödigt. Slutligen skall kontrollstyrel­

sen, där det med hänsyn till kommunikationsförhållanden eller andra om­

ständigheter finnes lämpligt, kunna förordna, att kommun skall hänföras

till detaljhandsområde utom det län, dit kommunen hör. Om huvudort för

detaljhandelsbolag skall Kungl. Majit förordna. (3 kap. 1 och 2 §§.)

Huru den nya bolagsorganisationen i detalj skulle komma att te sig framgår

av en å sid. 296—299 i betänkandet intagen uppställning.1 Denna uppställ­

ning torde lämpligen böra kompletteras med en inom kontrollstyrelsen upp­

rättad tablå, utvisande antalet motböcker i de föreslagna nya bolagen, be­

räknat med hänsyn till förhållandena vid utgången av år 1936. Denna tablå

lärer få fogas såsom bilaga till statsrådsprotokollet i förevarande ärende

(Bilaga C).

i;

1 Det må anmärkas, att antalet motböcker för det föreslagna bolaget i Borås enligt denna

uppställning bör vara 32,198, e] såsom i betänkandet angivits 22,193; antalet motböcker för

bolaget i örebro bör likaså vara 33,933, ej 23,933.

188

Kungl. Maj:ts proposition nr 242.

Revisionen anmärker, att nedskärningen av antalet bolag icke i och för

sig skulle innebära någon minskning av antalet försäljningsställen, då näm­

ligen de hittillsvarande utminuteringsställena enligt revisionens förslag med

några få undantag skulle komma att bibehållas. Sålunda skulle den mera regel­

mässiga förbindelse mellan allmänheten och bolagen, som äger rum vid ut­

minuteringsställena, icke komma att påverkas. Endast de förbindelser mel­

lan allmänheten och bolagen komme att beröras, där särskilda beslut ifråga­

komma från bolagens sida, såsom angående inköpstillstånd eller indrag­

ning härav samt förändring av inköpstillståndens omfattning, d. v. s. i regel

beslut, som träffas en gång för alla eller i varje fall för lång tid framåt och

förekomma endast ett fåtal gånger för en och samma motboksinnehavare.

Revisionen framhåller vidare, att proceduren vid prövningen av sådana ären­

den redan med nuvarande organisation är i stor utsträckning skriftlig och

att denna prövning under alla omständigheter måste taga en viss tid på grund

av nödvändigheten för bolagen att inhämta upplysningar från nykterhets-

nämnder och andra lämpliga informationskällor i och för kontroll av sökan­

denas uppgifter.

Beträffande förslagets inverkan på skatteinkomsterna för de kommuner,

där bolag ej vidare skola finnas, erinrar revisionen, att enligt kommunal­

skattelagen 30 § 4 mom. och 57 § 1 mom. ett systembolags nettointäkt av

utminutering av rusdrycker skall anses utgöra högst sju procent å försälj­

ningssumman för de under beskattningsåret utminuterade rusdryckerna samt

att skatt för inkomst av rörelse skall utgöras till kommun, där rörelsen ut­

övats från fast driftställe. Då bolagsindragningen icke i och för sig innebär

ändring i fråga om utminuteringsställenas förläggning och sålunda icke be­

tager de hittillsvarande utminuteringsställena deras karaktär av fasta drift­

ställen samt icke heller kan föranleda någon ändring av försäljningssum­

morna å dessa ställen, finner revisionen, att förslaget icke direkt kan på­

verka de därav berörda kommunerna i skattehänseende.

De ekonomiska förutsättningarna i övrigt för den föreslagna omorganisa­

tionen ha icke blivit föremål för någon närmare undersökning i revisionens

betänkande. Revisionen anför i detta hänseende, bland annat, att det vid

en detaljerad genomgång av den nuvarande bolagsorganisationen framstått

såsom ovedersägligt att en kraftig beskäring av antalet självständiga bolag

inrymmer möjligheter till avsevärda utgiftsminskningar. Med avseende å ar­

ten och omfattningen av dessa besparingsmöjligheter hänvisar revisionen till

vissa uttalanden av 1926 års rusdryckslagstiftningsberedning och System-

bolagsföreningarnas förtroendenämnd; enligt dessa uttalanden skulle utgifts­

minskningen genom en ändamålsenlig koncentration av systembolagen kun­

na beräknas till drygt en miljon kronor örn året. För egen del konstaterar

revisionen endast, att den vid sin kontrollgranskning av dessa beräkningar

funnit att besparingsmöjligheterna icke överskattats. Revisionen uttalar

dock, att vissa besparingsåtgärder, som under senare tid företagits av system­

bolagen själva inom den nuvarande organisationens ram, möjligen påkalla

någon jämkning i beräkningarna. Slutligen framhåller revisionen, att över-

Kungl. Maj:ts proposition nr 242.

189

gången från den nuvarade till den blivande organisationsplanen bör genom­

föras på ett sätt, som tillgodoser alla rimliga krav på hänsynsfull behandling

av personalen i de indragna bolagen, samt att detta tydligen föranleder att

de ekonomiska vinsterna av omgestaltningen icke framträda till fullo under

viss övergångstid.

Såsom förut omnämnts uppdrogs emellertid i december 1935 åt sär­

skilda sakkunniga att verkställa en närmare utredning rörande de ekonomi­

ska förutsättningarna för genomförande av den av revisionen föreslagna om­

organisationen av systembolagen. Till statsrådsprotokollet för samma dag

anförde jag bland annat, att de av 1926 års beredning samt av systembolags-

föreningarnas förtroendenämnd verkställda beräkningarna knappast syntes

vara av den art, att därav kunde utvinnas tillförlitlig upplysning rörande

möjligheten till besparingar i samband med den föreslagna koncentrationen;

värdet av dessa beräkningar minskades även därav att, på sätt revisionen er­

inrat, betydande utgiftsminskningar under senare tid blivit genomförda inom

den nuvarande organisationens ram. Det måste också anses angeläget att

vinna närmare kännedom om arten och storleken av de ekonomiska förplik­

telser, som kunde anses böra drabba det allmänna på grund av personalin­

dragningar i samband med en koncentration av försäljningsverksamheten.

Jag torde nu i korthet få redogöra för de undersökningar, som i dessa hän­

seenden verkställts av 1935 års sakkunniga.

Utredning genom 19B5 års sakkunniga.

Vad först angår besparingsmöjligheterna erinra de sakunni-

ga, att systembolagens omkostnader med hänsyn till bolagens olika verksam­

hetsgrenar kunna, frånsett utskylder, uppdelas i å ena sidan kostnader, som

vila på rörelsen i dess helhet, de s. k. centrala administrationskostnaderna,

samt å andra sidan kostnader, som enbart sammanhänga med bedrivandet

av någon viss rörelsegren, exempelvis utgifter för utskänkning och restau­

rangrörelse i egen regi, utgifter för förbrukningsartiklar i utminuteringsrö-

relsen o. s. v. Enligt de sakkunnigas mening torde endast de centrala admi­

nistrationskostnaderna vara av beskaffenhet att omedelbart i någon större

omfattning påverkas av den ifrågasatta koncentrationen av försäljningsverk­

samheten. De sakkunniga ha därför vid sin utredning ansett sig kunna helt

bortse från övriga slag av omkostnader.

För bedömande av möjligheten till besparingar i fråga örn centrala admi­

nistrationskostnader ha de sakkunniga ansett erforderligt verkställa en upp­

skattning av dessa kostnader för de föreslagna systembolagen. De sakkun­

niga framhålla härvid, att de icke funnit anledning till erinran mot förslaget

örn en försäljningsorganisation, omfattande i stort sett endast ett bolag för

varje län men att de ansett sig för egen del icke ha att taga ståndpunkt vare

sig till frågan i vad mån det kan bliva erforderligt att i vissa län inrätta mer

än ett bolag, eller till det i rusdryckslagstiftningsrevisionens betänkande upp­

tagna förslaget angående förläggningsorter för de nya bolagen. Den uppskatt-

190

Kungl. Maj:ts proposition nr 242.

ning, som de sakkunniga verkställt, har fördenskull i första hand avsett en

organisation, omfattande 30 systembolag, inrättade i enlighet med rusdrycks-

lagstiftningsrevisionens förslag och förlagda till följande städer, nämligen

Stockholm, Uppsala, Eskilstuna, Linköping, Norrköping, Jönköping, Växjö,

Kalmar, Västervik, Visby, Karlskrona, Kristianstad, Malmö, Hälsingborg,

Ystad, Halmstad, Göteborg, Vänersborg, Borås, Skövde, Karlstad, Örebro,

Västerås, Falun, Gävle, Härnösand, Sundsvall, Östersund, Umeå och Luleå.

Då det emellertid ansetts vara av intresse att tillika vinna en föreställning örn

verkningarna ur kostnadssynpunkt av att antalet bolag tilläventyrs finnes

böra uppgå till något mer eller något mindre än 30, ha de sakkunniga ytter­

ligare i sådant syfte verkställt vissa alternativa beräkningar, avseende en

organisation med respektive 34, 35 och 29 bolag. Den förenämnda indelnin­

gen med 30 bolag har av de sakkunniga betecknats såsom alternativ I, de öv­

riga indelningarna såsom alternativen II, lil och IV. Enligt alternativ II skulle

särskilda bolag inrättas även i Hudiksvall, Örnsköldsvik, Skellefteå och Ha­

paranda, under det att alternativ I förutsätter att i dessa städer endast skulle

finnas filialer under bolagen i Gävle, Härnösand, Umeå och Luleå. Alternativ

lil överensstämmer med alternativ II utom såtillvida, att ett bolag förutsatts

skola inrättas även i Nyköping, vilken stad enligt alternativ I skulle tillhöra

Eskilstunabolagets detaljhandelsområde. Alternativ IV slutligen innefattar

den avvikelsen från alternativ I, att till bolaget i Malmö antagits skola läggas

jämväl vad som eljest förutsatts skola utgöra ett särskilt bolagsområde med

Ystad som huvudort.

Genom att jämföra de vid ifrågavarande beräkningar framkomna utgifts-

beloppen med de nuvarande bolagens motsvarande kostnader för år 1935 ha

de sakkunniga funnit möjligt att uppskatta utgiftsminskningen vid en kon­

centration av systembolagen i den omfattning, som i de olika fallen varit

förutsatt.

Den verkställda jämförelsen har givit vid handen, att genom en omorgani­

sation i enlighet med alternativ I kunde vinnas en årlig besparing å, i avrun­

dade tal, sammanlagt högst 1,764,000 kronor och lägst 1,048,000 kronor. Den

högre siffran förutsätter en besparing i lönekostnader å omkring 1,175,000

kronor — i vilket fall lönerna beräknats efter lägsta löneklass — den lägre

en besparing i sådant hänseende å ungefär 459,000 kronor — i detta fall ha

lönerna beräknats efter högsta löneklass. Av besparingen skulle i övrigt —

alltjämt i avrundade tal — i bägge fallen belöpa på styrelsearvoden 178,000

kronor, på kontorsomkostnader 130,000 kronor, på hyror 77,000 kronor, på

»övriga omkostnader» 57,000 kronor, på revisionskostnader 54,000 kronor,

på utdelning till bolagsmännen 44,000 kronor, på underhåll och reparationer

22.000 kronor, på bränsle och lyse 19,000 kronor och på försäkringspremier

6.000 kronor.

De sakkunniga framhålla, att därest den verkliga lönekostnaden i de nya

bolagen finge antagas motsvara medeltalet av den beräknade lägsta och

högsta lönekostnaden, besparingen i lönekostnader skulle uppgå till omkring

817.000 kronor och den totala besparingen i centrala administrationskost-

Kungl. Maj:ts proposition nr 242.

191

nader utgöra ungefärligen 1,406,000 kronor. Emellertid erinra de sakkun­

niga, att besparingen i lönekostnader måste antagas i verkligheten bliva nå­

got mindre än nyss angivna belopp, enär befattningshavarna vid bolagen

efter ett i förhållande till deras totala tjänstetid relativt mindre antal år nå

högsta löneklass.

Såsom en sammanfattning uttala de sakkunniga, att en uppskattning av kost­

naderna för de nya bolagen i åtskilliga hänseenden måste framstå såsom mer

eller mindre approximativ och att de angivna besparingssiffrorna därför en­

dast inom vissa, tämligen vida gränser kunna anses tillförlitliga. Undersök­

ningen anses dock ha givit vid handen, att en omorganisation i enlighet med

alternativ I sannolikt kan antagas komma att medföra en årlig besparing i

fråga örn centrala administrationskostnader av omkring en miljon kronor.

Vad angår de övriga alternativen framgår av de sakkunnigas utlåtande, att

inrättandet i enlighet med alternativ II av ytterligare fyra bolag i Norrland

ansetts komma att medföra en merkostnad på omkring 48,000 kronor för

år, att därest jämlikt alternativ III härutöver inrättades ytterligare ett bolag

i Södermanlands län merkostnaden beräknats stiga till över 52,000 kronor,

samt att en minskning i överensstämmelse med alternativ IV av bolagen i

Malmöhus län ansetts kunna medföra en besparing i omkostnaderna på i

runt tal 26,000 kronor örn året.

I fråga om den närmare innebörden av nu omförmälda beräkningar må

följande framhållas.

Enär ökad omsättning såsom regel medför stegrade omkostnader och å

andra sidan nedgång i omsättningen regelmässigt föranleder minskning i

omkostnaderna, ha de sakkunniga vid uppskattandet av kostnaderna för de

nya bolagen funnit sig böra räkna med en årsomsättning, vilken vid varje

sådant bolag ungefärligen svarar mot den sammanlagda omsättningen år

1935 vid den grupp av bolag, som i varje särskilt fall skall ersättas av ett

nytt bolag. De sakkunniga ha vidare vid sin berörda uppskattning ansett

sig böra utgå från antagandet, att antalet utminuteringsställen och utskänk-

ningsrättigheter ävensom förhållandena i avseende å utminuteringsställenas

förläggning och sättet för utskänkningsrättigheternas utövande jämväl efter

omorganisationen skola förbliva i stort sett oförändrade. Enligt de sak­

kunnigas åsikt torde man nämligen vid en kalkyl, som avser att med ut­

gångspunkt från det nuvarande standardläget visa möjligheten till bespa­

ringar genom en koncentration av bolagsverksamheten, helt böra bortse från

exempelvis den ökning, respektive minskning av de centrala administrations­

kostnaderna som — oberoende av nämnda koncentration — kan uppkomma

enbart på den grund, att den nya lagstiftningen medgiver möjlighet till in­

rättande av nya utminuteringsställen, respektive föranleder nedläggande av-

vissa nu befintliga sådana. Av motsvarande skäl lia de sakkunniga likaledes

ansett sig böra bortse fran möjligheten av en kommande utvidgning av restau-

rangbolagsverksamheten. Slutligen lia de sakkunniga i förevarande sam­

manhang ej heller tagit hänsyn till de övergångskostnader sorn, enligt vad ut-

192

Kungl. Maj:ts proposition nr 242.

redningen givit vid handen, torde vara att emotse i samband med ett genom­

förande av den nya ordningen.

Angående sättet för beräknande av lönekostnaderna för de nya bolagen an­

föra de sakkunniga bland annat följande:

Ehuru omorganisationen i stort sett är ägnad att åstadkomma en minskning

av befattningshavarnas antal, torde densamma å andra sidan föranleda inrät­

tandet av åtskilliga nya befattningar. Omorganisationen synes vidare i viss

utsträckning komma att medföra befattningshavares uppflyttande i högre

tjänsteställning, liksom ock förändringar i avseende å tjänstgöringsort. Under

dessa förhållanden och då en nyorganisation, som avser att sätta ett relativt

ringa antal stora bolag i de nuvarande bolagens ställe, redan i och för sig

torde medföra behov av mera enhetliga lönebestämmelser än som nu tilläm­

pas vid olika bolag, ha de sakkunniga vid sin uppskattning av lönekostnaden

för de nya bolagen icke funnit sig böra direkt utgå från de nuvarande lö­

nerna. Såsom regel ha lönerna i stället beräknats med hjälp av en för ända­

målet upprättad enhetlig löneplan, upptagande flertalet befattningar vid de

nya bolagen. De sakkunniga ha därvid sökt sålunda avpassa lönerna att så­

väl en genomgående löneförhöjning som en allmän lönesänkning undvikits.

Endast under denna förutsättning torde den jämförelse av kostnaderna för

organisationen av systembolagens verksamhet enligt olika alternativ, som

uppdragits åt de sakkunniga, kunna bliva någorlunda rättvisande. I vissa

fall — huvudsakligen i fråga om mera kvalificerade befattningar -— ha emel­

lertid lönerna bestämts individuellt för varje särskild befattningshavare.

De sakkunniga ha förutsatt, att löneplanen — vilken såsom nyss framhål­

lits såvitt möjligt ansluter sig till de nuvarande lönerna — skall utan att vara

för kontrollstyrelsen bindande kunna tjäna till ledning vid den prövning i

avseende å avlöningsfrågor, som enligt rusdryckslagstiftningsrevisionens för­

slag skall åligga styrelsen.1

Här må emellertid anmärkas, att de sakkunniga vid uppskattandet av kost­

naderna för personal i Stockholm och Göteborg icke funnit erforderligt att

utgå från den för personal å övriga orter tillämpade löneplanen. Enär per­

sonalbehovet i Stockholm och Göteborg ansetts allenast i ringa grad komma

att påverkas av den ifrågasatta omorganisationen och någon besparing på

lönekontot vid företagen därstädes ej ansetts stå att vinna, ha de sakkunniga

sålunda i vad angår nämnda orter begränsat sin uppgift till att beräkna den

förstärkning av arbetskraften, som synts bliva erforderlig i följd av omorga­

nisationen, ävensom den därigenom uppkommande ökningen i lönekostnader.

I fråga örn samtliga övriga orter, där utminutering nu bedrives, ha de sakkun­

niga däremot i detalj beräknat, huru stor personal som å varje sådan ort kan

bliva erforderlig efter genomförd omorganisation, samt, med ledning av löne­

planen m. m., uppskattat kostnaderna för den sålunda beräknade personal­

styrkan, liksom även kostnaderna för extra arbetskraft i den mån sådan

ansetts erforderlig.

Besparingen i centrala administrationskostnader skulle enligt de sakkunni­

gas utredning till en början komma att väsentligt reduceras med hänsyn till

de övergångskostnader, som ansetts bliva förenade med den nya

1 Jfr 6 kap. 10 § 9 mom. av revisionens förslag till försäljningsförordning.

Kungl. Maj:ts proposition nr 242.

193

ordningens genomförande. Den största utgiftsposten härutinnan skulle avse gottgörelse åt övertalig personal.

De sakkunniga anföra i sådant hänseende bland annat följande: Till en början må framhållas, att allmänna rättsregler ej kunna åberopas till stöd för ett yrkande om gottgörelse åt dem, som genom omorganisationen förlora sin anställning. Befattningshavarna vid systembolagen äro sålunda —- vare sig anställningen betecknats såsom ordinarie eller ej — att betrakta såsom anställda allenast tillsvidare, och ett dylikt anställningsförhållande lä­ rer av arbetsgivaren efter gottfinnande kunna bringas att upphöra antingen omedelbart på tillsägelse eller, i den mån omständigheterna därtill föranleda, efter uppsägning med iakttagande av den i varje fall tillämpliga uppsägnings­ tiden.1 Har anställningsförhållandet sålunda upplösts, kan i vanliga fall up­ penbarligen ej bliva fråga om ersättningsskyldighet för arbetsgivaren eller an­ nan som, exempelvis i samband med företagets överlåtelse, kan ha inträtt i dennes rättigheter och skyldigheter. Den omständigheten, att uppsägningar företagas i större skala i samband med omläggning av ett företags organisa­ tion, torde härvidlag, därest enbart juridiska synpunkter anläggas, icke böra tillmätas någon betydelse.

Uppenbart är emellertid, att billighetsskäl i föreliggande fall göra det på­ kallat, att omorganisationen, såsom rusdryckslagstiftningsrevisionen förut­ satt, genomföres på ett sätt, som tillgodoser alla rimliga krav på hänsynsfull behandling av den personal, som stadigvarande erfordrats för den nuvarande organisationen.

Då flertalet befattningshavare vid systembolagen torde kunna räkna med att i vanlig ordning få behålla sin anställning, därest rörelsen alltjämt kom- me att bedrivas under samma former som hittills, kunde ur nyss angivna syn­ punkter rent av ifrågasättas skyldighet för de nya bolagen att för sin rörelse övertaga samtliga dessa befattningshavare. De nya bolagen skulle väl härige­ nom till en början bliva överorganiserade, men i mån av befattningshavarnas avgång i vanlig ordning skulle personalstyrkan efterhand kunna nedbringas till den i varje fall behövliga. De sakkunniga ha emellertid funnit en dylik anordning icke vara att tillråda. En alltför riklig personaltillgång vid de nya bolagens tillblivelse kan sålunda väntas medföra att bolagen även i fortsätt­ ningen hålla större personal än organisationen oundgängligen kräver.

Om de sakkunniga alltså utgått från, att omorganisationen skall komma att medföra förlust av anställning för ett antal befattningshavare i de nuva­ rande bolagen, ha de sakkunniga å andra sidan ansett sig kunna räkna med, att detta antal ej skall bliva större än som är nödvändigt och att sålunda per­ sonalen vid de nya bolagen, såvitt möjligt, skall rekryteras i första hand bland de nuvarande bolagens personal. De sakkunniga lia härvid tillika förutsatt, att befattningshavare, som erbjudes anställning å annan ort än den nuvarande anställningsorten, skall vara skyldig underkasta sig härav betingad förflytt­ ning. Vägrar befattningshavare mottaga honom vid systembolag å annan ort erbjuden anställning, vilken kan anses ungefär likvärdig med eller förmån­ ligare än den han innehar, bör han i regel icke därefter kunna göra anspråk på att tillerkännas ersättning på grund av den anställning han till följd av bolagskoncentrationen gått förlustig.

Vad angår den personal i övrigt, som kan tänkas icke bliva anställd vid de nya bolagen, lia de sakkunniga, i enlighet med nyss angivna uppfattning att verkningarna av omorganisationen ej böra över hövan drabba den personal.

1 Jfr sid. 40—41 i betänkande med förslag tili lag om arbetsavtal (Statens offentliga utred- »ingar 1935: 18).

Anin. i utlåtandet.

Bihang till riksdagens protokoll 1937. 1 sand. Nr 242.

13

194

Kungl. Muj:ts proposition nr 242.

som stadigvarande erfordrats för de nuvarande bolagen, principiellt ansett

särskild gottgörelse böra utgå för mistad anställning.

De sakkunniga framhålla härefter, hurusom olika utvägar kunna tänkas

beträffande det närmare anordnandet av ett dylikt ersättningsförfarande. 1

sådant hänseende erinras om de ersättningsbestämmelser, som utfärdades i

samband med tobaksmonopolets införande, samt örn det förslag till reglering

av ersättningsfrågor i samband med genomförande av ett statligt kaffemo­

nopol, som under år 1936 framlagts av särskilda sakkunniga.1 De sakkun­

niga ha emellertid i föreliggande fall icke funnit sig böra förorda en tillämp­

ning av något av dessa ersättningssystem. Förhållandena ha i avseende å

systembolagspersonalen synts medgiva en lösning efter väsentligt enklare lin­

jer. De sakkunniga anföra härutinnan närmare:

För systembolagspersonalen har i allmänhet den regeln tillämpats, att an-

ställningen skolat upphöra vid en uppnådd ålder av 65 år för man och 60

år för kvinna med rätt för vederbörande att efter avgång ur tjänsten upp­

bära årligt understöd. Dylikt understöd — som är att jämställa med pen­

sionsersättning men som ej till någon del gäldas genom avdrag å befattnings­

havarens lön —■ utgår, därest vederbörande kan tillgodoräkna sig full tjän­

stetid, d. v. s. 35 år för man och 30 år för kvinna, med belopp, som i regel

motsvarar 60 procent av senaste årslön, därvid i årslönen inbegripes dyrtids-

tillägg, beräknat efter de vid varje tidpunkt gällande grunder. För den, som

ouPPnatt full tjänstetid, utgår understöd med belopp, som avkortats i

förhållande till det mindre antalet tjänstår.

En av de sakkunniga verkställd undersökning har emellertid givit vid han­

den, att vid systembolagen för närvarande finnas åtskilliga befattningsha­

vare, vilka fatt kvarsta i tjänst, oaktat de uppnatt den ålder, som enligt nyss

angivna regler skolat medföra deras avgång. Då kontrollstyrelsen med tanke

på den förestående omorganisationen av systembolagen för bolagen fram­

hållit angelägenheten av att nyanställning av personal icke äger rum i annan

mån än som för rörelsens bedrivande kan anses oundgängligen erforderlig,

torde man kunna utgå från antagandet, att nyssnämnda personer i allmän­

het komma att tillsvidare behållas i tjänst. I samband med genomförandet

av den nya ordningen — vilket kan beräknas ske tidigast den 1 januari

1938 —- borde denna personal, i den mån densamma alltjämt fått kvarstå i

tjänst, däremot kunna omedelbart entledigas med rätt att för framtiden upp­

bära understöd enligt hittills gängse grunder.2

Redan härigenom skulle ernås en viss minskning av antalet befattnings­

havare, som böra placeras i de nya bolagen eller beredas kompensation för

i förtid mistad anställning. Detta antal skulle emellertid än Ytterligare kun­

na reduceras, därest på samma sätt entledigades även de befattningshavare,

som enligt nyss anmärkta regler stå i tur att avgå under återstoden av år

1936 samt under år 1937. Hela antalet befattningshavare, som på detta sätt

skulle kunna avföras på grund av uppnådd pensionsålder,3 uppgår till ej

1 Se härutinnan sid. 108 och ff. samt sid. 46 och ff. i betänkande angående statligt kaffe­

monopol (Statens offentliga utredningar 1936:10).

8 De sakkunniga framhålla i detta sammanhang, att anställningen i några av dessa fall synes

vara att karaktärisera såsom bisyssla; i den mån rätt till understöd ej ansetts vara förenad

därmed, bör enligt de sakkunnigas mening understöd tydligen ej heller utgå efter avgång i

samband med omorganisationen.

8 I likhet med vad som skett i de sakkunnigas utlåtande begagnas i det följande uttrycken

pensionsålder, pensionering och förtidspensionering i avsaknad av lämpliga beteckningar, sva­

rande mot dessa uttryck och tillämpliga å de i fråga örn systembolagen säregna förhållandena.

Kungl. Maj:ts proposition nr 242.

195

mindre än 53, vilket utgör omkring en tredjedel av det tal, 149, vartill de

sakkunniga beräknat minskningen för hela landet av antalet befattningar i

samband med en nyorganisation, enligt vilken antalet systembolag skulle ut­

göra allenast 30.

Av det nu sagda skulle den slutsatsen kunna dragas, att förtidsavskedande

behövde tillgripas endast beträffande 96 personer (skillnaden mellan 149 och

53). I själva verket torde man emellertid få räkna med ett något större an­

tal dylika fall, enär det måste förutsättas, att de nya bolagen i viss, om^ också

obetydlig, utsträckning kunna se sig nödsakade att förvärva personal från an­

nat håll än från de nuvarande systembolagen. Huru därmed än kommer att

förhålla sig, synes frågan angående ersättning för i förtid mistad anställning

i enlighet med vad nu angivits kunna i fortsättningen anses begränsad till

att avse allena_st ett hundratal personer.

Såväl ur billighetssynpunkt som eljest har det syntes de sakkunniga önsk­

värt, att den ytterligare nedskärning av personalstyrkan, som måste bliva er­

forderlig, måtte kunna åvägabringas enbart genom förtidspensionering av be­

fattningshavare vilka, därest de vunne anställning i de nya bolagen, enligt

förut berörda regler skulle avgå under åren närmast efter omorganisationens

genomförande. De sakkunniga ha fördenskull undersökt möjligheterna för

en dylik lösning. Det har härvid befunnits, att följande antal befattnings­

havare skulle stå i tur att avgå under vart och ett av åren 1938—1942, näm­

ligen 29 år 1938, 22 år 1939, 28 år 1940, 30 år 1941 och 39 år 1942. Genom

en förtidspensionering av ifrågavarande befattningshavare i samband med

de nuvarande bolagens upplösning skulle alltså den tillgängliga personalstyr­

kan kunna nedbringas med ytterligare 148 personer.

De sakkunniga uttala, att en förtidspensionering inom nämnda gränser

torde vara fullt tillräcklig för att bereda samtliga återstående befattningsha­

vare möjlighet att erhålla anställning i de nya bolagen. Härutinnan stödja

sig de sakkunniga på en verkställd jämförelse mellan dels antalet befatt­

ningshavare inom olika yrkesgrupper, som skulle ha att lämna sin anställ­

ning i systembolagens tjänst, därest pensionering eller förtidspensionering

företoges i enlighet med nyss angivna riktlinjer, dels ock antalet befattnings­

havare som, därest dylika åtgärder ej vidtoges, beräknats bliva övertaliga vid

en omorganisation, varigenom systembolagens antal nedbringades t