2

Kungl. Maj:ts proposition nr 242.

F örslag

till

förordning angående försäljning av rusdrycker.

Härigenom förordnas som följer:

1 KAP.

Allmänna bestämmelser.

1 §■

Med spritdrycker förstås i denna förordning varje vätska som håller mer

än två och en fjärdedels volymprocent etylalkohol och som icke är att hän­

föra till vin eller maltdryck.

Med vin förstås i denna förordning varje genom alkoholisk jäsning fram­

ställd dryck, som är tillverkad av saft från druvor, bär, frukt eller andra

växtdelar och som håller mer än två och en fjärdedels men ej mer än tjugu-

två volymprocent etylalkohol.

Spritdrycker och vin benämnas gemensamt rusdrycker.

2

§•

Försäljning av rusdrycker med undantag av sådan som äger rum enligt

4 § delas i partihandel och detaljhandel.

Med partihandel förstås försäljning till återförsäljare i och för deras rörelse

ävensom försäljning för export. Med detaljhandel förstås all annan försälj­

ning.

Detaljhandel delas i försäljning till avhämtning eller försändning på rekvi­

sition (utminutering) och försäljning till förtäring på stället (utskänkning).

Vad i denna förordning är stadgat angående utskänkning skall jämväl till-

lämpas i fråga örn tillhandahållande av rusdrycker i samband med sådan

tillställning som avses i förordningen den 10 juni 1932 (nr 200) angående ut­

sträckt tillämpning av vissa bestämmelser i § 13 av ordningsstadgan för rikets

städer den 24 mars 1868 (nr 22) m. m.

3 §•

All försäljning av rusdrycker skall ordnas och handhavas så att därav

uppkommer så ringa skada som möjligt.

4

Kungl. Maj:ts proposition nr 242-

2 KAP.

Om partihandel och import.

1 §•

Partihandel inom riket med rusdrycker må, där fråga ej är om försälj­

ning som i 6 och 7 §§ sägs, bedrivas allenast av ett för ändamålet bildat

aktiebolag, som av Konungen erhållit tillstånd till sådan handel (partihan­

delsbolag).

Försäljning för export må bedrivas allenast av partihandelsbolaget samt

tillverkare som avses i 6 §.

2

§•

Tillstånd för partihandelsbolaget lämnas för viss tid, högst sex år. Ansö­

kan, åtföljd av bolagsordningen, skall före ingången av året näst före det, då

försäljningen är avsedd att taga sin början, skriftligen göras hos Konungen.

Ej må tillstånd lämnas, där ej genom bestämmelse i bolagsordningen eller

på annat sätt, som finnes betryggande, åt staten beretts övervägande infly­

tande å bolagets ledning; och skall bolaget därutöver vid verksamhetens be­

drivande vara underkastat den särskilda kontroll från statens sida, som Ko­

nungen prövar nödig.

3 §•

1 mom. Partihandelsbolaget må ej bereda aktieägare vinning utöver skä­

lig ränta å de av honom tillskjutna kontanta medel.

2 mom. Av den vinst som å partihandelsbolagets rörelse årligen uppstår

må bolaget enligt Konungens medgivande använda viss del till avskrivningar

och avsättning till fonder. Återstoden skall, sedan utdelning till aktieägarna

ägt rum, efter varje kalenderårs slut inom påföljande juni månads utgång

insättas å statsverkets checkräkning i riksbanken för kontrollstyrelsens räk­

ning.

4 §•

Missbrukar bolaget sin partihandelsrätt eller varder bolaget försatt i kon­

kurs, må försäljningsrätten av Konungen återkallas att upphöra å tid som

av Konungen bestämmes. Konungen äger ock i sådant fall föreskriva viss

annan tid än i 2 § sägs för avgivande av ansökan om rätt att från den tid­

punkt, då försäljningsrätten sålunda upphör att gälla, vara partihandels­

bolag.

5 §.

Närmare bestämmelser i de i 2 § andra stycket och 3 § 2 mom. angivna

hänseenden ävensom de ytterligare föreskrifter i avseende å partihandels­

bolagets verksamhet och drift som finnas erforderliga skola intagas i avtal

som upprättas i samband med bolagets antagande.

5

6

§•

1 mom. Angående brännvinstillverkares rätt att förfoga över tillverkat

brännvin gäller vad därom är särskilt stadgat.

Den som till avsalu äger tillverka annan spritdryck än brännvin vare plik­

tig att till partihandelsbolaget försälja vad som ej utföres ur riket.

2 mom. Inom riket tillverkat vin som ej utföres ur riket må försäljas alle­

nast till partihandelsbolaget.

7 §•

Systembolag som i 3 kap. sägs må försälja rusdrycker till annan innehava­

re av rätt till detaljhandel i och för dennes rörelse.

8

§•

Tillverkare av rusdrycker skall hålla sina handelsböcker med tillhörande

verifikationer tillgängliga för särskilt förordnat ombud från kontrollstyrelsen

och har att vid utövandet försäljningsrätten ställa sig till efterrättelse de

föreskrifter, kontrollstyrelsen för tillsyn å försäljningen meddelar.

9 §.

För visst fall, såsom då fråga är örn försäljning för konkursbo eller döds­

bo eller där särskilda omständigheter eljest föreligga, må, utan hinder av vad

i denna förordning stadgas, rusdrycker försäljas till partihandelsbolaget eller

systembolag jämlikt de föreskrifter som meddelas av kontrollstyrelsen.

Kungl. Maj.ts proposition nr 242.

10

§.

1 mom. Rusdrycker må till riket införas blott av parlihandelsbolaget samt,

efter tillstånd av kontrollstyrelsen, av systembolag.

2 mom. Vid varje tullplats i riket skall över därstädes till förtullning an­

mälda rusdrycker förås särskild förteckning enligt formulär som av general­

tullstyrelsen fastställes efter kontrollstyrelsens hörande. Denna förteckning

skall vid varje års slut insändas till kontrollstyrelsen.

3 mom. Rusdrycker vilka inkommit från utlandet må utlämnas allenast

till bolag som äger rätt till införsel enligt 1 mom. eller den som erhållit så­

dant bolags medgivande att mottaga varorna.

4 morn. Utan hinder av vad i denna paragraf stadgas må

a) rusdrycker till riket införas av den som enligt särskilt stadgande äger

åtnjuta tullfrihet för varor som inkomma från utlandet;

b) prov på rusdrycker, som till riket medföras av vederbörligen legitime­

rad handelsresande, införas i vanlig ordning;

c) resande, som ankommit från utrikes ort, för eget bruk mot erläggande av

stadgad tull införa rusdrycker intill viss mindre av Konungen lastställd myc­

kenhet;

6

d) till proviant hänförliga å fartyg eller luftfartyg medförda rusdrycker

behandlas pa sätt därom är särskilt föreskrivet; dock må sådana drycker, vil­

ka förtullats såsom överskottsproviant, icke föras från fartyget eller luftfar­

tyget annorledes än för återutförsel i vederbörlig ordning;

e) rusdrycker uppläggas å provianteringsfrilager på sätt i särskild författ­

ning är stadgat; dock att å provianteringsfrilager upplagd sådan dryck ej må,

utan tillstånd av Konungen för varje särskilt fall, disponeras annorledes än

till fartygs proviantering eller utrustning i föreskriven ordning; samt

f) sändningar av rusdrycker med bantåg forslas genom riket till utrikes

ort, när de åtföljas av järnvägsfraktbrev, som utställts i enlighet med inter­

nationella fördraget om godsbefordran å järnväg.

5 mom. Angående införsel till riket av rusdrycker för vetenskapligt, me­

dicinskt, farmaceutiskt, tekniskt, industriellt eller likartat ändamål meddelas

särskilda bestämmelser av Konungen.

6 mom. Angående införsel till riket av denaturerad sprit samt vissa alko­

holhaltiga preparat gäller vad därom är särskilt stadgat.

Kungl. Maj:ts proposition nr 242.

3 KAP.

Om rätt till detaljhandel.

1 §■

För detaljhandeln med rusdrycker skall riket vara indelat i detaljhandels-

områden. Stockholms stad och län utgöra ett detaljhandelsområde. I öv­

rigt utgör varje län ett detaljhandelsområde, dock att Konungen äger bestäm­

ma, att i ett län må finnas mer än ett detaljhandelsområde, där sådant

med hänsyn till länets utsträckning eller folkmängd eller förhållandena i öv­

rigt finnes påkallat.

Om huvudort för detaljhandelsområde förordnar Konungen.

Där det med hänsyn till kommunikationsförhållanden eller andra omstän­

digheter finnes lämpligt, må kontrollstyrelsen förordna, att kommun hänfö-

res till detaljhandelsområde utom det län dit kommunen hör.

2 8

.

Rätt till detaljhandel tillkommer, med de undantag som i 13 § avses, alle­

nast för handhavande av sådan handel särskilt bildade aktiebolag (system­

bolag).

Inom ett detaljhandelsområde må ej finnas mer än ett systembolag.

3 §.

Utminutering må äga rum å ort, där utminuteringsställe funnits inrättat år

1937. Därjämte må utminutering anordnas i stad, köping eller municipal­

samhälle med minst femtusen invånare.

8

Dessa hava att i ärendet höra kommunens nykterhetsnämnd ävensom i annan

stad än Stockholm magistraten samt på landet kommunalnämnden.

2 mom. Innan fullmäktige fatta beslut att söka tillstånd till årsutskänk-

ning, skola yttranden inhämtas från systembolaget, kommunens nykterhets­

nämnd ävensom i annan stad än Stockholm magistraten samt på landet kom­

munalnämnden.

Kungl. Maj-.ts proposition nr 242.

10

§.

1 mom. Har ansökan om tillstånd till årsutskänkning som gjorts av system­

bolag blivit av fullmäktige avstyrkt, må ej tillstånd av länsstyrelsen med­

delas.

2 mom. Ej må vid tillstånds meddelande utskänkningsställenas antal sät­

tas högre än det av fullmäktige föreslagna eller utskänkningsställe förläggas

i del av kommunen, där fullmäktige ansett sådan förläggning ej böra äga

rum. Hava fullmäktige föreslagit sådana inskränkningar i fråga om rörel­

sens bedrivande, som ej röra de i 5 kap. 1 och 2 §§ omförmälda ämnen och

ej heller innefatta grunder för förbud mot utskänkning till viss person, skola

dessa fastställas av länsstyrelsen, såframt de ej stå i strid med det i 1 kap. 3 §

angivna syfte eller med allmän lag eller författning.

3 mom. över meddelat tillstånd skall länsstyrelsen utfärda bevis med an­

givande av den tid tillståndet avser och de föreskrifter som fastställts att

gälla. Avskrift av beviset skall tillställas kontrollstyrelsen ävensom för annan

stad än Stockholm magistraten samt på landet kommunalnämnden och lands­

fiskalen.

Länsstyrelses beslut skall kungöras i den eller de tidningar inom orten, där

allmänna påbud för kommunen vanligen meddelas. Tiden för anförande av

besvär över sadant beslut skall räknas från dagen för första kungörandet,

vilken dag skall angivas i kungörelsen.

11

§•

1 mom. Ansökan örn tillstånd till tillfällig utskänkning må när som helst

hos länsstyrelsen göras av systembolag eller fullmäktige i den kommun, där

utskänkningen är avsedd att äga rum.

Ansökan om tillstånd till tillfällig utskänkning skall innehålla förslag till

grunder för utskänkningens bedrivande.

2 morn. Vad i 9 och 10 §§ föreskrives skall i tillämpliga delar gälla jämväl

i fråga om tillfällig utskänkning.

3 mom. Kan det antagas uppkomma behov av tillfällig utskänkning inom

en kommun under oktrojperiod eller del därav, må fullmäktige, efter höran­

de av kommunens nykterhetsnämnd ävensom i annan stad än Stockholm ma­

gistraten och på landet kommunalnämnden, uppdraga åt särskilt utsedda

personer att under berörda tid i fullmäktiges ställe avgiva yttrande över an­

sökningar från systembolaget örn tillstånd till tillfällig utskänkning. I ena­

handa ordning må fullmäktige även åt särskilt utsedda personer lämna upp­

10

Kungl. Maj:ts proposition nr 242.

15 §.

Överlåtelse av tillstånd till utskänkning som omfattar spritdrycker må icke

ske i fråga om restaurang eller avdelning av restaurang som med hänsyn

till sin allmänna beskaffenhet, varupris eller kundkrets är att beteckna såsom

folkrestaurang.

Ej heller må tillstånd till utskänkning överlåtas, där det till främjande av

nykterhet eller ordning eljest finnes påkallat, att utskänkningen handhaves

av systembolaget.

16 §.

1 moni. I andra fall än de i 15 § omförmälda må systembolag överlåta

tillstånd till utskänkning i enlighet med de föreskrifter kontrollstyrelsen

meddelar till ledning för sådan överlåtelse.

Har avtal om överlåtelse skett, skall bolaget söka fastställelse av avtalet

hos länsstyrelsen som har att med avseende å skälen och villkoren för över­

låtelsen samt lämpligheten och behörigheten hos den å vilken överlåtelsen

ifrågasättes bifalla eller avslå bolagets framställning. Meddelas fastställelse

skall avskrift av beslutet tillställas kontrollstyrelsen.

2 mom. Med överlåtelse av tillstånd till utskänkning följer skyldighet för

tillståndets innehavare att hos bolaget inköpa alla för rörelsen erforderliga

rusdrycker; och skall bolaget, med iakttagande av de föreskrifter kontroll­

styrelsen därutinnan kan utfärda, vid överlåtelse stadga sådana villkor för

dylikt inköp, att innehavarens ekonomiska fördel, så långt ske kan, ej göres

beroende på myckenheten av utskänkta spritdrycker och starkare viner.

17 §.

1 mom. Har systembolag avslagit framställning örn överlåtelse av tillstånd

till utskänkning, må klagan däröver föras hos länsstyrelsen.

2 mom. Förmenar den å vilken systembolag överlåtit tillstånd till ut­

skänkning, att bolaget vid fastställandet av villkor för överlåtelse eller vid

tillämpning av det mellan honom och bolaget ingångna avtal åsidosatt hans

enskilda rätt eller eljest förfarit olämpligt, må han hos länsstyrelsen göra

framställning örn rättelse.

3 mom. Avskrift av länsstyrelsens beslut i fall som avses i denna paragraf

skall tillställas kontrollstyrelsen.

18 §.

Bedrives icke årsutskänkning inom viss kommun, oaktat tillstånd därtill

meddelats efter ansökan av kommunens fullmäktige, må kontrollstyrelsen,

på framställning av fullmäktige och efter nykterhetsnämndens hörande, före­

skriva systembolaget, att sådan utskänkning skall anordnas i kommunen.

19 §.

1 mom. Tillstånd till trafikutskänkning må av länsstyrelsen återkallas,

örn skäl därtill äro. Över sådant beslut må ej klagan föras.

Kungl. Majlis proposition nr 242.

11

2 mom. Bryter den å vilken tillstånd till utskänkning överlåtits mot be­

stämmelserna i det mellan honom och systembolag upprättade avtal, må

länsstyrelsen, där rättelse på annat sätt ej vinnes, förklara, att avtalet skall

upphöra att gälla. Avskrift av länsstyrelsens beslut skall i sådant fall till­

ställas kontrollstyrelsen.

3 mom. Därest av detaljhandel vid upprepade tillfällen oordningar för­

anledas eller detaljhandel så bedrives, att nykterhetstillståndet å viss ort men­

ligt påverkas, må länsstyrelsen tillsvidare förbjuda försäljningens fortsatta

bedrivande eller ock återkalla meddelat tillstånd. Länsstyrelsens beslut gån­

ge i verkställighet utan hinder av anförda besvär.

20

§.

1 mom. Har den som efter överlåtelse från systembolag innehar tillstånd

till utskänkning avlidit eller råkat i konkurs, åligger det dödsbodelägarna

eller konkursboet, därest de vilja fortsätta rörelsen, att inom en månad från

dödsfallet eller första borgenärssammanträdet i konkursen göra anmälan hos

länsstyrelsen med uppgift å föreståndare för rörelsen. Till föreståndare må

ej utses annan än den som enligt vad i 1 kap. 5 § 1 och 2 mom. är stadgat

kan vara styrelseledamot i bolag som i nyssnämnda 1 mom. avses. God­

kännes föreståndaren av länsstyrelsen, må rörelsen fortsättas under högst

ett år från dödsfallet eller första borgenärssammanträdet.

Göres ej anmälan inom föreskriven tid eller godkännes icke föreståndaren,

anses utskänkningstillståndet hava upphört den dag anmälningstiden utgick

eller beslut angående föreståndaren meddelades.

Meddelande angående länsstyrelsens beslut i fall som avses i detta mo­

ment skall tillställas kontrollstyrelsen och systembolaget.

2 mom. Vad i 1 mom. sägs skall ock gälla, där tillstånd till trafikut-

skänkning meddelats annan än systembolag och tillståndsinnehavaren avli­

dit eller råkat i konkurs; dock att meddelande om länsstyrelsens beslut i så­

dant fall skall tillställas endast kontrollstyrelsen.

21

§.

Under arbetsinställelse, vid tingssammanträde, inskrivningsförrättning,

vapenövningsmöte eller annan truppsammandragning, under marknad, torg­

dag eller auktion så ock vid annan till större folksamling ledande förrätt­

ning, ävensom då eljest detaljhandel kan föranleda oordningar, må länssty­

relsen ävensom polischefen i orten så ock kommunalnämnd för visst tillfälle

förbjuda försäljningen eller föreskriva erforderliga inskränkningar med av­

seende å densamma.

22

§.

Då krig eller omedelbar krigsfara råder så ock då arbetslöshet eller nöd

i större omfattning föreligger, må Konungen, där så prövas nödigt, meddela

12

Kungl. Maj.ts proposition nr 242.

förbud mot bedrivande av detaljhandel eller föreskriva erforderliga inskränk­

ningar däri. I fall varom nu är sagt må ock sådant förordnande, även om

det ej kan anses erforderligt för ordningens upprätthållande, meddelas av

länsstyrelsen, där Konungen det medgivit.

4 KAP.

Om utminutering.

1 §•

Utminutering av rusdrycker må äga rum allenast till den vilken av sy­

stembolaget i det detaljhandelsområde som omfattar hans kyrkobokförings­

ort (hemortsbolag) erhållit tillstånd att inköpa sådana drycker.

För den som ej är kyrkobokförd inom riket är systembolaget i Stockholm

att anse såsom hemortsbolag.

2

§.

Tillstånd att inköpa rusdrycker må icke meddelas den som ej fyllt tjugu­

fem år; dock må, om särskilda skäl därtill äro, tillstånd meddelas den som

fyllt tjuguett år men ej tjugufem år.

3 §.

Kan det av särskild anledning befaras, att inköp av rusdrycker skall län­

da till skada för köparen eller annan, må inköp ej medgivas eller ock de

inskränkningar i inköpen stadgas vilka finnas påkallade.

Prövning huruvida dylik åtgärd bör företagas skall särskilt äga rum i

fråga om:

den som varit föremål för åtgärd enligt alkoholistlagen;

den som vårdats för delirium tremens eller annan sjukdom som uppstått

genom bruk av alkoholhaltiga drycker;

den som gjort sig skyldig till straffbelagd handling och därvid varit på­

verkad av alkoholhaltiga drycker eller som eljest varit överlastad av sådana

drycker;

den som, i strid mot vad i denna förordning eller eljest är stadgat, gjort

sig skyldig till olovlig befattning med alkoholhaltiga drycker eller kan befa­

ras göra sig skyldig till sådan befattning;

den som för lösdriveri ådömts tvångsarbete eller tilldelats varning; samt

den som åtnjuter understöd från allmänna fattigvården eller, genom un­

derlåtenhet att fullgöra sina ekonomiska förpliktelser gentemot närstående

eller det allmänna, ådagalagt bristande skötsamhet i ekonomiskt avseende.

Angående meddelande av erforderliga uppgifter till ledning för systembo­

lagens prövning förordnar Konungen.

14

Kungl. Maj:ts proposition nr 242.

9 §•

1 mom. Motbok gäller endast för den å vilken den är utställd, och må

förty ej någon tillhandagå med att å egen motbok för annans räkning an­

skaffa rusdrycker eller med att låta egen motbok av annan användas för

inköp för dennes räkning.

2 mom. Ej må någon genom särskild, för ändamålet driven rörelse eller

eljest i större omfattning och mot ersättning tillhandagå annan med anskaf­

fande av rusdrycker.

10 §.

Utlämning av rusdrycker må ej ske till den som synbarligen är berörd

av starka drycker eller beträffande vilken nykterhetsnämnd efter vad sär­

skilt stadgas meddelat förbud mot utminutering.

Avhämtning må icke äga rum genom ombud som kan antagas ej hava fyllt

aderton år.

Vid utminutering må ej tillåtas, att något av det sålda förtäres på utminu-

teringsstället.

11 §’

önskar någon inköpa visst slag av rusdrycker som ej hålles i lager av

bolaget, skall bolaget, därest köparen ställer erforderlig säkerhet för betal­

ningens fullgörande, söka anskaffa varan för försäljning på sedvanliga vill­

kor till köparen.

12

§.

Ej må någon, genom personlig hänvändelse eller genom ombud, till annan

än försäljare av rusdrycker till salu utbjuda sådana drycker eller därå upp­

taga beställningar eller eljest, för egen eller annans vinning, söka förmå nå­

gon att å utminuteringsställe inköpa rusdrycker.

13 §.

Försäljning till avhämtning må äga rum endast söckendagar mellan kloc­

kan nio förmiddagen och klockan fem eftermiddagen; dock må ej sådan för­

säljning å dag före sön- eller helgdag fortgå längre än till klockan fyra efter­

middagen. Utan hinder av vad nu stadgats må dock försäljning ske till den

som befinner sig i lokalen, då försäljningen skall upphöra.

14 §.

Å utminuteringsställe skola ett exemplar av denna förordning ävensom

prislista å rusdrycker som där tillhandahållas vara för köpare tillgängliga.

A särskilt anslag skall tydligt angivas å vilka tider försäljning av rusdryc­

ker å utminuteringsstället äger rum.

15 §.

Det åligger systembolag alt efter anfordran lämna dem som hava att taga

befattning med tillsyn över denna förordnings efterlevnad tillträde till de

försäljningsställen vilka deras tjänsteåligganden avse.

16

4 §•

1 mom. Utskänkning må ej begynna före klockan tolv middagen och ej

fortfara efter klockan tio eftermiddagen.

Länsstyrelsen må dock föreskriva, att utskänkningen skall avslutas tidigare

än klockan tio eftermiddagen, eller, efter ansökan av systembolaget, medgiva,

att utskänkningen må fortgå längre än till nämnda tidpunkt. Över sådan an­

sökan skall yttrande inhämtas i Stockholm av stadsfullmäktige, i annan stad

av magistrat och stadsfullmäktige samt på landet av kommunalnämnd och

kommunalfullmäktige. Ej må senare tid för utskänknings avslutande be­

stämmas än fullmäktige förordat.

Yppas för särskilt tillfälle behov av att utskänkningen fortgår efter kloc­

kan tio eftermiddagen eller den av länsstyrelsen enligt andra stycket bestäm­

da tiden, må länsstyrelsen, efter hörande av magistraten i annan stad än

Stockholm samt kommunalnämnden på landet, jämlikt de grunder som av

stadsfullmäktige eller kommunalfullmäktige må hava bestämts, medgiva så­

dan förlängning av utskänkningstiden.

Under högmässogudstjänst må ej utskänkning äga rum.

2 mom. Utlämning av rusdrycker till gäst skall upphöra senast en halv

timme före utskänkningstidens utgång.

3 mom. Å tid då utskänkning ej är medgiven vare det förbjudet att låta

rusdrycker å utskänkningsställe förtäras.

4 mom. Vad i denna paragraf stadgas skall ej äga tillämpning å turist-

eller trafikutskänkning.

5 §•

Har tillstånd erhållits att utskänka endast vin, vare det förbjudet att låta

spritdrycker eller ersättningsmedel därför förtäras å utskänkningsstället. Ej

heller må spritdrycker förvaras å detta ställe eller eljest på sådant sätt, att

gästerna äga tillgång till desamma. Det vare ock förbjudet för gäst att å så­

dant utskänkningsställe förtära spritdrycker eller ersättningsmedel därför.

6 §•

Den som handhar utskänkning eller någon hos honom anställd må ej till­

låta, att något av det sålda medföres från utskänkningsstället; och vare det

gäst förbjudet att därifrån medföra utskänkt rusdryck.

7 §•

Ej må den som handhar utskänkning eller någon hos honom anställd söka

förmå gäst att å utskänkningsstället inköpa rusdrycker.

8

§•

Utskänkning må ej äga rum till den som kan antagas ej hava fyllt ader­

ton år.

Ej heller må utskänkning äga rum till den som veterligen missbrukar star­

Kungl. Maj.ts proposition nr 242.

18

13 §.

Vad i 4 kap. 14 § sägs orri utminuteringsställe skall äga motsvarande till-

lämpning å utskänkningsställe.

14 §.

Beträffande den som innehar tillstånd till utskänkning eller i dennes från­

varo ombesörjer försäljningen skall vad i 4 kap. 15 § sägs äga motsvarande

tillämpning.

Kungl. Maj:ts proposition nr 242.

6 KAP.

Örn systembolag och restaurangbolag.

1

§•

Systembolag som i 3 kap. 2 § sägs antages av länsstyrelsen för tid intill

dess länsstyrelsen annorlunda förordnar.

2

§•

Systembolag må driva restaurangrörelse och därmed sammanhängande

verksamhet, såvitt kontrollstyrelsen därtill lämnar medgivande, ävensom idka

detaljhandel med pilsnerdricka samt alkoholfria och därmed jämförliga dryc­

ker.

3 §•

Stiftare av systembolag så ock annan aktieägare i sådant bolag skall vara

här i riket bosatt svensk medborgare som av länsstyrelsen erhållit tillstånd

att äga aktie i bolaget.

Antalet aktieägare som ej må understiga tio eller överstiga tjugu skall vara

i bolagsordningen bestämt.

Aktieägare må icke äga mer än en aktie.

Tillstånd att äga aktie må ej meddelas, med mindre den som söker sådant

tillstånd till länsstyrelsen avlämnat förbindelse att på anmodan av länssty­

relsen överlåta sin aktie till behörig person mot erhållande av aktiens no<

minella belopp jämte vinstutdelning för nästföregående år, i den mån sådan

innestår hos bolaget, ävensom ränta efter fem procent å aktiebeloppet från

löpande årets början till dess betalning sker.

Å aktiebrev skola de rörande aktieägare i första, tredje och fjärde styckena

meddelade bestämmelserna finnas angivna.

Nedgår antalet aktieägare under det antal som är bestämt i bolagsordnin­

gen, skall bolaget träda i likvidation, där ej tillräckligt antal aktieägare in­

trätt inom sex månader.

20

Kungl. Maj:ts proposition nr 242.

står hos bolaget, ävensom ränta efter fem procent å aktiebeloppet från löpande

årets början till dess betalning sker, skall tillkomma statsverket.

7 §•

Befogenhet eller skyldighet som enligt lagen om aktiebolag tillkommer bo­

lagsstämma skall i fråga om systembolag tillkomma dess styrelse; dock att

bolagsstämma skall äga besluta om ändring av bolagsordningen, fastställande

av balansräkning, beviljande å aktieägarnas vägnar av ansvarsfrihet för sty­

relsen, utdelning åt aktieägarna, val och entledigande av en styrelseledamot

och en revisor samt suppleanter för dessa.

Ändring av bolagsordningen må beslutas av bolagsstämma i den ordning

som är föreskriven i lagen om aktiebolag men skall för att bliva gällande god­

kännas av länsstyrelsen. Ej må ändringen registreras med mindre sådant god­

kännande styrkes.

Varder ej ansvarsfrihet styrelsen beviljad, må å bolagets vägnar talan å

förvaltningen efter vad i lagen örn aktiebolag är stadgat föras av aktieägare i

bolaget.

8

§•

Systembolag må ej i någon form bereda aktieägare ekonomisk fördel utöver

utdelning å aktie eller låta ersättningen till styrelseledamot eller avlöningen

till någon i bolagets tjänst anställd person utgå i förhållande till storleken av

omsättningen eller vinsten å bolagets rörelse. Ej heller må bolag vidtaga åt­

gärd som, till men för bolaget, gynnar kommun eller annan.

9 §.

Systembolag äger bilda särskilt aktiebolag (restaurangbolag) för drivande

av restaurangrörelse och därmed sammanhängande verksamhet.

10 §.

Systembolag må ej utan samtycke av kontrollstyrelsen

1) inrätta restaurang;

2) inköpa eller avhända sig fastighet;

3) inom bolaget tillhörig fastighet vidtaga annan mera omfattande föränd­

ring än sådan som påkallas av fastighetens underhåll eller rörelsens behöriga

utövande;

4) ingå viktigare hyresavtal och inom förhyrd lägenhet utföra större änd­

rings- eller reparationsarbeten;

5) ingå affärsavtal med enskilda styrelseledamöter eller aktieägare i bo­

laget;

6) bilda restaurangbolag samt förvärva eller avhända sig aktier och andelar

i bolag eller ekonomisk förening;

7) vidtaga eller biträda åtgärd som eljest är ägnad att förminska bolagets

22

länsstyrelsen i Stockholms län gemensamt; dock må tillstånd att äga aktie i

nämnda bolag meddelas beträffande den som är bosatt i staden av Överståt­

hållarämbetet och den som är bosatt inom länet av länsstyrelsen.

15 §.

/ mom. Aktierna i restaurangbolag skola vara dels stamaktier, dels prefe­

rensaktier; och skall stamaktiekapitalet utgöra lägst tio och högst tjugu pro­

cent av bolagets sammanlagda aktiekapital.

Stamaktie må ej ägas av annan än systembolaget.

Varje stamaktie medför rätt till tio röster och varje preferensaktie rätt till

en röst.

2 mom. Bolagsordning för restaurangbolag ävensom ändring i sådan bo­

lagsordning skall för att vara gällande godkännas av kontrollstyrelsen och

skall bevis därom fogas vid registreringsansökningen.

3 mom. Restaurangbolag må ej bereda preferensaktieägarna vinning ut­

över skälig utdelning å aktie, och äger vad i 8 § stadgas jämväl i övrigt mot­

svarande tillämpning å restaurangbolag.

A mom. Restaurangbolags styrelse skall bestå av fem ledamöter med lika

många suppleanter. Tre ledamöter och tre suppleanter utses av stamaktieäga­

ren, två ledamöter och två suppleanter av preferensaktieägarna.

Av stamaktieägaren utsedd ledamot och suppleant så ock verkställande di­

rektör i bolaget må ej äga preferensaktie i bolaget.

5 mom. Restaurangbolag må ej äga aktier eller andelar i bolag eller ekono­

misk förening.

6 mom. Restaurangbolag må ej utan samtycke av kontrollstyrelsen inrätta

restaurang, inga affärsavtal med enskilda styrelseledamöter eller företaga

åtgärd som i 10 § under 2)—4) eller 8)—9) sägs.

Bestämmelserna i 11 § skola äga motsvarande tillämpning å restaurang­

bolag.

7 mom. Granskning av styrelsens förvaltning och bolagets räkenskaper

skall verkställas av två revisorer för vilka skola utses suppleanter.

Å ordinarie bolagsstämma utses årligen av stamaktieägaren en revisor och

en suppleant, och ma härtill utses endast av handelskammare auktoriserad re­

visor eller någon som i avseende å lämplighet kan jämställas med sådan.

Å samma stämma utse preferensaktieägarna en revisor och en suppleant.

8 mom. Kontrollstyrelsen äger genom sin chef eller annan person som sty

reisen förordnat deltaga i revisorernas granskning av restaurangbolags för­

valtning och räkenskaper ävensom när som helst företaga särskild granskning.

t

16 §.

Konungen meddelar närmare föreskrifter angående tillämpningen av be­

stämmelserna i detta kapitel.

Kungl. Maj:ts proposition nr 242-

24

Kungl. May.ts proposition nr 242-

4 §•

Överskrides rätt till partihandel, vare straffet dagsböter, dock ej under

fem. Äro omständigheterna försvårande eller sker överskridande andra gån­

gen eller oftare, må till fängelse dömas.

5 §.

1 mom. överskrider någon den i 1 kap. 4 § 1 mom. stadgade rättighet till

försäljning av rusdrycker i visst fall å apotek, straffes som i 1 § 1 mom. sägs.

2 mom. Har den som äger rätt att utfärda recept å rusdrycker genom miss­

bruk av denna rätt tillhandagått annan med anskaffande av dylika drycker,

straffes med dagsböter. Sker förbrytelsen i större omfattning och mot ersätt­

ning, vare straffet dagsböter, ej under tjugu, eller fängelse i högst sex må­

nader.

6

§•

1 mom. Avyttrar någon vid detaljhandel med rusdrycker sådana drycker

av annat slag än försäljningsrättigheten avser,

eller beträdes någon vid utminutering med olovlig utskänkning eller vid ut­

skänkning med olovlig utminutering,

eller idkar någon detaljhandel med rusdrycker å annat ställe än därtill

uppgivet eller medgivet är,

eller fortsätter någon, oaktat återkallelse av meddelat tillstånd till försälj­

ning eller förbud däremot delgivits honom, med försäljningen,

straffes som i 1 § 1 mom. sägs.

2 mom. Har försäljning skett av drycker av annat slag än försäljnings­

rätten avser, skall i fråga om sådana drycker med kärl och emballage tilläm­

pas även vad i 1 § 3 mom. finnes stadgat.

7 §•

Bryter någon mot 4 kap. 14 § eller 5 kap. 2 § 1 morn., 7 §, 9 § 2 mom.

andra stycket eller 13 § eller bryter gäst å utskänkningsställe mot 5 kap. 5

eller 6 §, straffes med böter fran och med fem till och med etthundra kronor.

8

§■

Bryter den som handhar tillåten försäljning av rusdrycker eller någon hos

honom anställd i andra fall än förut i detta kapitel sägs mot vad i denna

förordning är stadgat eller mot de föreskrifter som vederbörande myndighet

i enlighet med denna förordning kan hava meddelat, straffes, där ej annor­

lunda särskilt stadgas, med dagsböter.

9 §•

Dömes någon till ansvar enligt 6 eller 8 § för förbrytelse vid utskänkning,

till vilken tillstånd innehaves av annan än systembolag, och har han förut

25

undergått bestraffning för förbrytelse i samma utskänkningsrörelse mot nå­

gon av nämnda paragrafer, må tillståndsinnehavaren förklaras sin rätt till

försäljning förlustig.

¹⁰ §.

Bryter någon som ej handhar försäljning enligt denna förordning mot

4 kap. 12 § eller förbryter sig någon mot stadgandet i 5 kap. 12 § 2 morn.,

straffes med dagsböter.

11

§•

1 mom. Rusdrycker som till riket införas av annan än den vilken enligt

2 kap. 10 § är berättigad till införsel av sådana drycker må, därest varan i

behörig ordning anmälts till tullklarering, åter utföras. Sker ej återutförsel

inom fyra månader efter det varan enligt vad i tullstadgan sägs skall anses

hava mottagits av tullanstalt, hemfaller varan till kronan, och skall för dess

räkning med varan förfaras på sätt i 20 § 2 mom. är stadgat.

2 mom. Är införsel av rusdrycker belagd med straff enligt gällande be­

stämmelser örn ansvar för olovlig varuinförsel, skola de i sådant avseende

meddelade föreskrifter lända till efterrättelse. I fråga om försäljning av

olovligt införda rusdrycker skall gälla vad i 20 § 2 mom. sägs.

3 mom. Den som mot stadgandet i 2 kap. 10 § 4 mom. fran fartyg eller

luftfartyg förer rusdrycker, vilka förtullats såsom överskottsproviant, straf­

fes med dagsböter, och vare dryckerna tillika med kärl och emballage un­

derkastade beslag och förbrutna.

4 mom. Den som mot stadgandet i 2 kap. 10 § 4 mom. disponerar å pro-

vianteringsfrilager upplagda rusdrycker annorledes än till fartygs provian-

tering eller utrustning i föreskriven ordning, straffes med dagsböter.

5 mom. Erfordras i särskilt fall föreskrifter angående behandlingen av

till riket inkomna rusdrycker, äger Konungen efter anmälan av generaltull­

styrelsen förordna huru med varan skall förfaras.

12

§.

Den som i följd av bestämmelserna i 2 kap. 8 § undfått del av där avsedd

tillverkares räkenskaper och verifikationer, så ock den som haft eller har att

taga befattning med tillsyn å sådan utskänkning, vartill tillstånd överlåtits,

må icke, där det ej kan anses påkallat av tjänstens intresse, yppa affärsför­

hållanden varom han fått kunskap. Gör han detta och framgår ej av om­

ständigheterna, att han om de affärsförhållanden erhållit kännedom å tid,

då han ej innehaft dylik befattning, straffes med dagsböter. Sker det för

att göra skada eller begagnar han sig av sin kännedom till egen eller annans

fördel, må dömas till fängelse.

13 §.

Skulle den som är pliktig att åtala förbrytelser mot denna förordning själv

beträdas med olovlig försäljning av rusdrycker, vare det ansett som försvå­

rande omständighet, och vare han därjämte förlustig tjänsten.

Kungl. Maj:ts proposition nr 242.

26

14 §.

Den som under tid då han är ställd under åtal för förbrytelse mot denna

förordning fortsätter samma förbrytelse, skall för varje gång åtal därför an-

hängiggöres fällas till särskilt ansvar; dock må, där till fängelse dömes, sam­

manlagda fängelsestraffet ej överstiga två år.

15 §.

1 mom. Den som uppsåtligen förleder annan till förbrytelse varom i

1—3 §§ sägs eller vid utförande av sådan förbrytelse med råd eller dåd upp­

såtligen hjälper, så att gärningen därigenom sker, straffes som vore han själv

gärningsman. Har någon före brottets utförande eller vid utförandet, dock i

mindre mån än nyss är sagt, med råd eller dåd gärningen främjat, straffes

efter ty som han prövas hava till brottet bidragit.

Den till vilken rusdrycker avyttrats eller eljest anskaffats vare ej förfal­

len till ansvar för delaktighet i gärningen enligt vad i första stycket sägs.

2 mom. Husbonde ansvarar för förbrytelse som vid handhavande av de­

taljhandel begås av hans hustru, husfolk eller i hans arbete antagen person,

liksom vore förbrytelsen begången av honom själv, därest ej omständigheter­

na göra sannolikt, att förbrytelsen skett utan hans vetskap och vilja.

16 §.

Den som idkar detaljhandel vare pliktig tillhandagå nykterhetsnämnd eller

av nämnden utsett ombud med erforderliga upplysningar.

17 §.

Det åligger länsstyrelsen att övervaka iakttagandet av vad i denna förord­

ning är stadgat.

Polischefen i orten så ock kommunalnämnd skola tillse, att å ställe där

detaljhandel idkas ordning iakttages samt de i denna förordning meddelade

föreskrifter noga efterföljas.

För köping eller annat område å landet, för vilket ordningsstadgan för

rikets städer är i tillämpliga delar gällande, må länsstyrelsen förordna lämp­

lig polisman att fullgöra vad enligt denna förordning åligger polischef.

18

§.

Tredskas systembolag att fullgöra de i denna förordning för sådant bolag

meddelade föreskrifter eller de föreskrifter som kontrollstyrelsen för bolaget

utfärdat, äger länsstyrelsen efter omständigheterna förelägga bolagets styrel­

seledamöter vite eller förbjuda bolaget att efter utsatt skälig tid fortsätta med

försäljningen, om de åsidosatta föreskrifterna ej iakttagas.

19 §.

1 mom. Allmän åklagare samt de vilka särskilt antagits att vaka över för­

ordningens efterlevnad åligger att åtala förbrytelser mot densamma.

Kungl. Maj:ts proposition nr 242-

28

Kungl. Maj:ts proposition nr 242.

Andel som nu sagts tillkomma dock ej angivare, då angivelse skett av för­

äldrar mot barn, barn mot föräldrar, makar eller syskon mot varandra,

annan skyldeman mot den hos vilken han njuter kost eller underhåll, foster­

barn mot fosterföräldrar eller tjänare mot husbondefolk under den tid de äro

i tjänsten.

23 §.

Ej vare någon jävig att bära vittne angående olovlig försäljning av rus­

drycker endast på den grund att han därvid tillhandlat sig eller förtärt sådana

drycker.

24 §.

Vad enligt denna förordning tillhör kommunalfullmäktiges handläggning

skall, där fullmäktige ej finnas, tillkomma kommunalstämma.

Vad enligt denna förordning tillhör magistrats handläggning tillkommer

poliskammare i stad, där sådan finnes.

30

de ledamöter och suppleanter, vilka skola väljas av landstingen, vid 1937

års lagtima möte, samt

de ledamöter och suppleanter, vilka skola väljas av aktieägarna, å konsti­

tuerande bolagsstämma.

5 a.

Systembolag som ämnar bedriva verksamhet från den 1 oktober 1938 skall

söka antagande av länsstyrelsen före den 1 november 1937. Å sådant bolag

skola bestämmelserna i 6 kap. nya förordningen örn tillstånd att äga aktie

i systembolag samt om systembolags bildande och vad därmed sammanhän­

ger äga tillämpning.

6

§■

Ansökan om tillstånd till årsutskänkning som avser tiden efter den 1 okto­

ber 1938 skall göras av systembolag senast den 31 december 1937 samt av

fullmäktige eller stämma i vederbörande kommun senast den 31 mars 1938.

I fråga örn sadan ansökan skola bestämmelserna i 3 kap. nya förordningen

i tillämpliga delar lända till efterrättelse och skola därvid i förekommande

fall jämväl reglerna örn turistutskänkning träda i

tillämpning

Ansökan örn tillstånd till tillfällig utskänkning eller trafikutskänkning som

avser tiden efter den 1 oktober 1938 skall, även där ansökan göres före sist­

nämnda dag, behandlas i den ordning som föreskrives i 3 kap. nya förord­

ningen.

Ilar tillstånd till utskänkning meddelats på grund av sådan ansökan som

ovan i denna paragraf sägs, skall om överlåtelse av tillståndet gälla vad i

3 kap. nya förordningen stadgas angående sådan överlåtelse.

7 §•

I samband med likvidation av bolag som avses i 17 § förordningen den

14 juni 1917 skall upprättas skriftlig handling, innefattande överlåtelse av

tillgångar och skulder i bolaget å det i nya förordningen avsedda system­

bolag, inom vars detaljhandelsområde det förra bolagets styrelse har sitt

säte, varvid skall iakttagas ej mindre att borgenär, som icke godtager det nya

bolaget i det tidigares ställe, erhåller betalning för sin fordran än även att,

i den mån befintligt överskott därtill förslår, att delägarna i det tidigare bo­

laget tillskjutna medel återbetalas jämte ränta därå efter högst fem procent

örn året för tid, för vilken utdelning tidigare ej ägt rum.

8

§•

Ronti ollstyrelsen har att meddela närmare anvisningar angående nedläg­

gande av rörelsen å de bolag som omförmälas i 17 § förordningen den 14 juni

1917 samt angående rörelsens övertagande av systembolag som avses i nya

förordningen.

Styrelseledamöterna i sistnämnda bolag skola, sedan de utsetts jämlikt

4 § här ovan, biträda vid förberedelserna för rörelsens övertagande.

Kung], Maj:ts proposition nr 242.

32

Kungl. Maj:ts proposition nr 242.

Förslag

till

förordning med vissa föreskrifter i avseende å nykterhetsnämnd.

Härigenom förordnas som följer:

1 §•

Nykterhetsnämnd i kommun har att övervaka nykterhetstillståndet inom

kommunen samt att i enlighet med vad i denna förordning sägs eller eljest

finnes stadgat vidtaga för dess höjande erforderliga åtgärder.

Det åligger nykterhetsnämnd därvid särskilt

att söka förebygga och motverka onykterhet och dryckenskap genom upp­

lysningar, råd och anvisningar till systembolag och andra försäljare av alko­

holhaltiga drycker eller ersättningsmedel härför samt genom åtgärder mot

olaglig försäljning av sådana drycker eller ersättningsmedel;

att verka för nykterhetsfrämjande åtgärder genom framställningar och

yttranden till vederbörande myndigheter; samt

att tillhandagå enskilda personer med de råd och upplysningar som äga

samband med nämndens uppgifter.

Nykterhetsnämnd skall, i stad till stadsfullmäktige och på landet till kom­

munalfullmäktige eller kommunalstämma, avgiva årlig berättelse över nyk­

terhetstillståndet inom kommunen samt angående nämndens verksamhet.

2

§•

Brukar någon som vistas inom kommunen alkoholhaltiga drycker till up­

penbar skada för sig eller annan, äger nykterhetsnämnden förordna, att un­

der viss tid, högst ett år i sänder, rusdrycker icke må till honom utminu­

teras.

över beslutet må besvär inom trettio dagar från delfåendet anföras hos

länsstyrelsen.

Denna förordning träder i kraft den 1 oktober 1938.

34

Kungl. Majlis proposition nr 242-

doktorn M. J. J. Ljungdahl, dåvarande ledamoten av riksdagens andra kam­

mare, redaktören E. Ljunggren i Örebro och dåvarande ledamoten av riks­

dagens första kammare, byråchefen J. E. O. .Lson Thulin. Någon ytterli­

gare ändring i revisionens sammansättning ägde därefter icke rum.

Med skrivelse den 23 oktober 1934 överlämnade revisionen till chefen för

finansdepartementet »Betänkande med förslag till spritdrycksförordning

m. m.». I skrivelsen anfördes bland annat, att revisionen på grund av det

nära sambandet mellan vissa spörsmål inom lagstiftningen rörande försälj­

ning av spritdrycker och vin samt lagen om behandling av alkoholister fun­

nit sig böra upptaga till behandling jämväl vissa delar av sistnämnda lag­

stiftning. I enlighet härmed innefattar betänkandet av motiv åtföljda för­

slag till

1) förordning angående försäljning av spritdrycker och vin (spritdrycks­

förordning) ;

2) lag om nykterhetsvård;

3) förordning örn införande av förordningen angående försäljning av sprit­

drycker och vin (spritdrycksförordningen) samt lagen om nykterhetsvård;

4) kungörelse angående meddelande av vissa uppgifter för utminuterings-

kontrollen;

5) bolagsordning för systembolag; samt

6) bolagsordning för restaurangbolag.

De under 1) samt 3)—6) omnämnda förslagen torde få fogas såsom bi­

laga till statsrådsprotokollet i detta ärende (Bilaga A). Beträffande det under

2) omförmälda förslaget hänvisas till betänkandet, vilket ingår i serien Sta­

tens offentliga utredningar (1934:39).

Efter remiss avgåvos yttranden över betänkandet av kontrollstyrelsen,

socialstyrelsen, generaltullstyrelsen, Överståthållarämbetet och samtliga läns­

styrelser, landstingens förvaltningsutskott i samtliga län utom Jönköpings,

Älvsborgs och Västernorrlands län, Svenska stadsförbundets styrelse, Sveri­

ges nykterhetsvänners landsförbund — som utan eget yttrande åberopade

ett uttalande av Nykterhetsfolkets landsmöte — landsföreningen för folk­

nykterhet utan förbud, styrelsen för Sveriges motboksinnehavares riksorga­

nisation ävensom Sveriges centrala hotell- och restaurantförening. Beträf­

fande särskilda delar av betänkandet avgåvos yttranden av medicinalstyrel­

sen, generalpoststyrelsen, järnvägsstyrelsen, lantbruksstyrelsen, statens in­

spektör för fattigvård och barnavård, Svenska landstingsförbundets styrelse,

föreningen Sveriges stadsfiskaler, Svenska trafikförbundet, Svenska kurort­

föreningen, Svenska vinberedarföreningen samt Sveriges hotell- och restau­

rangpersonals förbund. Kontrollstyrelsen överlämnade av styrelsen inford­

rade yttranden från aktiebolaget Vin- & spritcentralen, Systembolagens per­

sonalförening och Systembolagsföreningarnas förtroendenämnd. Socialsty­

relsen — som i samband med remissen fått sig ålagt att höra sammanslut­

ningar av nykterhetsnämnder och styrelser för alkoholistanstalter i den om­

fattning ämbetsverket ansåge lämplig — överlämnade yttranden från nyk-

terhetsnämndernas centralkommitté och 28 andra nykterhetsnämndssam-

36

Kungl. Maj:ls proposition nr 242-

Min framställning kommer i det följande närmast att avse rusdryckslag-

stiftningsrevisionens förslag till ny försäljningslagstiftning jämte de däröver

avgivna yttrandena. Såsom redan anmärkts har revisionen emellertid —

utan att särskilt uppdrag i sadant hänseende lämnats densamma — funnit

sig böra framlägga förslag jämväl till lag örn nykterhetsvård. Denna lag

är avsedd att ersätta 1931 års lag örn behandling av alkoholister, och det

ankommer alltså på chefen för socialdepartementet att vidare handlägga

ärendet i denna del. Några ord angående sagda lagförslag torde dock i detta

sammanhang få anses påkallade.

Såsom motiv för framläggande av förslaget till lag örn nykterhetsvård an­

för revisionen bland annat följande:

En lagstiftning på det område, varmed revisionen haft att taga befattning,

bör väsentligen ha till uppgift att förebygga och motverka sådant bruk av

alkohol, som medför sociala eller ekonomiska skadeverkningar. Detta syfte

har man i vårt land fullföljt på två vägar. Den första av dessa är försälj-

ningslagstiftningen, genom vilken man sökt gestalta den lagliga försäljningen

av spritdrycker och vin på ett sådant sätt, att denna ger upphov till så ringa

skada som möjligt. Enbart åtgärder av detta slag äro dock icke tillfyllest.

Erfarenheterna i olika länder ha givit vid handen, att huru försäljningslag-

stiftningen än må vara utformad, denna dock icke kunnat erbjuda mer än

ett första skydd mot alkoholmissbruket, vilket i många fall är otillräckligt

och därför måste stödjas av särskilda åtgärder mot detta missbruk. Detta

har man beaktat i vårt land tidigare än i de flesta andra länder genom att

beträda den andra vägen för alkoholmissbrukets bekämpande, nämligen in­

dividuell behandling av alkoholmissbrukare med stöd av särskild lagstiftning.

Då denna lagstiftning och försäljningslagstiftningen ha samma allmänna

syfte och i olika hänseenden gripa in i varandra, har revisionen till behand­

ling upptagit jämväl spörsmålet om utveckling av lagstiftningen om den in­

dividuella nykterhetsvården till större ändamålsenlighet samt framlagt förslag

härom.

De allmänna utgångspunkterna för revisionen härvid ha varit å ena sidan,

att det i vårt land alltjämt — trots den gynnsamma utveckling av nykter-

hetstillståndet, som ovedersägligen ägt rum under de sista årtiondena — i

stor omfattning förekommer alkoholmissbruk med betydande skadeverknin­

gar både för enskilda personer och för det allmänna, samt å den andra, att

det är möjligt att väsentligt förbättra dessa förhållanden genom att göra orga­

nen för den särskilda nykterhetsvårdande verksamheten bättre skickade för

sin uppgift och i samband därmed giva dem ökade befogenheter särskilt i

fråga örn det begynnande missbruket.

I enlighet med denna uppfattning föreslår revisionen dels att i varje län

skall inrättas en de 1 okala nvkterhetsnämnderna överordnad länsnykterhets-

nämnd med uppgift bland annat att öva tillsyn över de lokala nämnderna

samt lämna dem vägledning och bistånd, dels ock att ingripande från nykter-

hetsnämndernas sida skall kunna ske, ej blott såsom nu, då fråga är om vis­

sa grövre fall av alkoholmissbruk, utan även — låt vara med viss begräns­

ning och utan interneringspåföljd — i lindrigare fall och på ett tidigare sta­

dium än som för närvarande är möjligt. Enligt förslaget bör ingripande

sålunda i princip kunna ske, så snart någon gjort sig skyldig till fylleri eller

Kungl. Maj:ts proposition nr 242.

37

eljest använt alkoholhaltiga drycker eller ersättningsmedel därför till skada

för sig eller annan.

Förslaget till lag om nykterhetsvård har i skilda hänseenden framkallat all­

varliga erinringar i ett stort antal av de ingivna yttrandena. Vägande an­

märkningar ha sålunda framställts såväl mot förslaget örn inrättande av läns-

nykterhetsnämnder som ock beträffande den ifrågasatta utvidgningen av om­

rådet för lagtillämpningen. I några av yttrandena ävensom i vissa sedermera

inkomna framställningar ha väckts förslag i syfte att få till stånd en ändring

av 1931 års alkoholistlagstiftning av mindre omfattning och jämväl i övrigt av

annan innebörd än som av revisionen föreslagits.

Under angivna omständigheter har — såsom chefen för socialdepartementet

förut haft tillfälle anmäla1 — frågan örn en mera genomgripande revision av

alkoholistlagstiftningen tillsvidare ansetts böra bliva föremål för ytterligare

överväganden inom socialdepartementet, och något förslag härutinnan kom­

mer alltså icke nu att föreläggas Kungl. Majit.2

Jag har emellertid ansett hinder icke möta att, utan avvaktan på att detta

spörsmål bringa» till sin lösning, redan nu upptaga till behandling frågan örn

genomförande av den av riksdagen begärda försäljningslagstiftningen. Detta

förutsätter emellertid, att förslaget till försäljningsförordning undergår vissa

justeringar. Det må sålunda nämnas, att rusdryckslagstiftningsrevisionen

ansett angeläget att bereda organen för den samhälleliga nykterhetsvården

ökat inflytande å systembolagens verksamhet och i sådant syfte föreslagit, att

länsnykterhetsnämnden skall äga utse två ledamöter i systembolags styrelse.

Till frågan örn den avvikelse från revisionens förslag, som i anledning härav

får anses påkallad, ävensom till de jämkningar i övrigt, som bliva erforder-

liga i händelse förslaget till försäljningsförordning skall genomföras utan sam­

band med den föreslagna lagen om nykterhetsvård, torde jag senare få

återkomma.

Jag övergår alltså till att närmare behandla frågan örn försäljningslagstift-

ningens reglering. Därvid skall jag till en början i korthet lämna en sam­

manfattande framställning rörande nu gällande ordning på förevarande

område ävensom ingå på de yrkanden, som föranlett den av rusdryckslag-

stiftningsrevisionen verkställda utredningen, och direktiven för denna ut­

redning. * 4

1 Jämför bilaga till 1937 års statsverksproposition, femte huvudtiteln, sid. 110.

4 Såsom framgår av Kungl. Majas proposition den 15 januari 1937, nr 35, har emellerti di

samband med förslag örn ändrade bestämmelser rörande verkställighet och förvandling av bötes­

straff framlagts förslag jämväl om ändring i vissa delar av alkoholistlagen. Sistnämnda förslag

torde, därest detsamma genomföres, bliva ägnat att medföra väsentligt ökad effekt i fråga örn

alkoholistlagstiftningens tillämpning beträffande återfallsfyllerislcr.

38

Kungl. Maj:ts proposition nr 242.

Gällande ordning; yrkanden om revision; direktiv för utredningen.

Enligt gällande rusdrycksförsäljningsförordning är handeln nied rusdryc­

ker inom riket såsom regel förbehållen särskilda bolag. Sålunda är parti­

handeln — varmed förstås sådan handel, som bedrives till återförsäljare i

och för deras rörelse, ävensom försäljning för export — med några undan­

tag anförtrodd åt ett för riket gemensamt partihandelsbolag. Och detalj­

handeln — varmed avses dels utminutering, d. v. s. försäljning till avhämt­

ning eller försändning på rekvisition, dels ock utskänkning, d. v. s. för­

säljning till förtäring på stället — ankommer, likaledes med vissa undantag,

på de s. k. systembolagen. Delägarna i dessa försäljningsbolag få endast

i form av tämligen snävt begränsad utdelning å tillskjutet kapital tillgodo­

göra sig vinst å bolagens rörelse; till alldeles övervägande del inlevereras

vinsten till statsverket.

Ändamålet med denna anordning har emellertid icke i främsta rummet

varit att bereda statsverket ökade inkomster utan i stället att ordna rus-

drycksförsäljningen på ett ur sociala synpunkter så betryggande sätt som

möjligt.

Redan detta syfte har ansetts påkalla en reglering som, såvitt möjligt, fri­

gör rusdryckshandeln från beroende av enskilt — och kommunalt — vinst­

intresse. Detta mål har nära nog fullständigt kunnat uppnås i fråga örn

partihandeln ävensom beträffande utminuteringen, vilken omfattar omkring

nio tiondelar av detaljhandeln. Vad åter angår utskänkningen gäller som

bekant, att den rätt, som härutinnan tillkommer systembolagen, i betydande

utsträckning överlåtes å enskilda restauranginnehavare, därvid de sistnämn­

da — såsom i annat sammanhang skall närmare utvecklas — alltjämt få

tillgodogöra sig vinst å försålda rusdrycker.

Nyssnämnda syfte, att ordna rusdrycksförsäljningen på ett ur sociala

synpunkter så betryggande sätt som möjligt, har emellertid vidare ansetts

kräva såväl bestämmelser, avsedda att garantera att de särskilda försälj-

ningsorganen bliva lämpade för sina uppgifter, som ock en närmare regle­

ring av villkoren för försäljningens, särskilt detaljhandelns, bedrivande.

Rusdrycksförsäljningsförordningen kan härutöver sägas i viss mån fullfölja

jämväl ett mera långt gående syfte än som förut angivits, i det att densamma

medgiver rätt för varje kommun att bestämma, huruvida och i vad mån

detaljhandel med rusdrycker må bedrivas inom dess område.

I enlighet med vad nu sagts gäller beträffande försälj ningsorganen

till en början, att de för sin verksamhet äro beroende av tillstånd från det

allmännas sida och att sådant tillstånd meddelas endast för begränsade tids­

perioder. Sålunda antages partihandelsbolag av Kungl. Majit för viss tid,

högst sex år; och försäljningsrätten kan av Kungl. Majit återkallas i händel­

se av missbruk. Tillstånd för systembolag meddelas av länsstyrelsen för ett

eller flera, högst tre, kalenderår. Ett avgörande inflytande härutinnan har

emellertid, såsom nyss omnämndes, tillagts jämväl kommunerna. Även i

40

delning. I praktiken har emellertid den av bolagen verkställda behovspröv-

ningen, i åtskilliga fall i förening med kommunala särbestämmelser, lett där­

hän, att endast en mindre del av bolagens kundkrets medgives verkställa in­

köp intill den i förordningen stadgade maximigränsen.

Jämväl med avseende å utskänkningen tillämpas en direkt inköpsbegräns-

ning. Åt en och samma gäst må sålunda vid ett givet tillfälle utskänkas en­

dast viss kvantitet rusdrycker. Den högsta medgivna kvantiteten är emeller­

tid ej alltid densamma; för olika tider på dagen såväl som för olika slag av

restauranger gälla skilda kvantitetsbestämmelser.

Vid sidan av kvantitetsbegränsning tillämpas i fråga om utskänkningen det

s. k. måltidstvånget. Detta innebär, att utskänkning av spritdrycker icke får

äga rum till annan än den, som på utskänkningsstället börjat intaga eller

därstädes omedelbart förut intagit måltid, bestående av lagad mat till visst

bestämt lägsta pris. Jämväl i fråga om starka viner gälla liknande bestäm­

melser.

Beträffande den kommunala bestämmanderätten gäller

till en början, att varje kommun — genom beslut av stadsfullmäktige eller

kommunalstämma, respektive kommunalfullmäktige — äger förhindra ej

blott att systembolag kommer till stånd eller medgives fortbestå inom kom­

munen, utan även att överhuvud från försäljningsställe inom kommunen ut­

övas detaljhandel med rusdrycker. I händelse en kommun finner sig böra

medgiva, att detaljhandel med rusdrycker bedrives inom dess område, äger

densamma vidare att i nyss angiven ordning besluta om det högsta’antal

försäljningsställen, som må ifrågakomma, ävensom angående de inskränk-

ningar med hänsyn till försäljningsställenas förläggning och rörelsens bedri­

vande, som finnas erforderliga. Vad sålunda beslutats skall, om ock efter

viss prövning från länsstyrelsens sida, fastställas till efterrättelse i samband

med tillstånds beviljande.

Den kommunala vetorätten jämte vissa andra omständigheter ha föranlett,

att antalet försäljningsställen för detaljhandel med rusdrycker blivit jämfö­

relsevis starkt begränsat. Utminuteringsställen ha sålunda blivit inrättade

endast i omkring 130 kommuner, därav fyra verkliga landskommuner. Dessa

utminuteringsställen äro ojämnt fördelade; för en avsevärd del av bolagens

kundkrets är avstandet från boningsorten till närmaste inköpsställe bety­

dande. Även i fråga örn inrättande av utskänkningsställen har en restriktiv

tendens gjort sig gällande. Under senare år har sålunda rätt att under hela

året utskänka spritdrycker och vin varit medgiven i mindre än 200 kommu­

ner, därav ett 20-tal verkliga landskommuner. Säsongmässig utskänkning

av sådana drucker eller rätt till utskänkning enbart av vin har förekommit

i ytterligare omkring 150 kommuner, varav ett 90-tal landskommuner. Det

ma emellertid framhallas, att antalet kommuner med utskänkningsställen

okats avsevärt sedan tiden för rusdrycksförsäljningsförordningens ikraftträ-

dande och att denna ökning gjort sig särskilt märkbar under de senaste åren.

Jämväl utskänkningsställena äro ojämnt fördelade. Av försäljningsställen för

säsongutskänkning eller utskänkning enbart av vin äro sålunda mer än hälf­

ten belägna i Skåne eller på västkusten.

Kungl. Maj:ts proposition nr 242.

Kungl. Maj.ts proposition nr 242-

41

Utöver vad hittills berörts upptager den gällande försäljningslagstiftningen

även andra bestämmelser av allmän restriktiv inne­

börd, såsom stadganden om försäljningslokalernas belägenhet och beskaf­

fenhet samt om försäljningstider. Av liknande natur är jämväl det gällan­

de förbudet mot utskänkning i samband med olika slags offentliga föreställ­

ningar.

Förut har antytts, att rätt till försäljning av rusdrycker undantagsvis kan

tillkomma annan än de nu omnämnda försäljningsbolagen. I sådant hänse­

ende må erinras om den rätt till partihandel, som tillkommer brännvinstill­

verkare jämte vissa andra tillverkare av rusdrycker. Jämväl systembolag

äger enligt rusdrycksförsäljningsförordningen viss partihandelsrätt, i det att

sådant bolag må till annan innehavare av detaljhandelsrätt försälja rusdryc­

ker i och för dennes rörelse. Vad angår detaljhandeln medgiver rusdrycks-

försäljningsförordningen, att till enskild person må upplåtas dels rätt till

s. k. trafikutskänkning, d. v. s. utskänkning å fartyg eller järnvägståg, dels

ock rätt till vinutskänking i fall, där sådan tillfälligtvis kan vara av omstän­

digheterna påkallad. Jämväl beträffande nu omförmälda slag av detaljhan­

del gäller, att tillstånd meddelas av länsstyrelsen samt att försäljningsrätten

är till tiden begränsad. Vederbörande kommun äger vetorätt i fråga om till­

stånd till tillfällig utskänkning; rätt till trafikutskänkning är däremot undan­

dragen kommunernas bestämmanderätt.

Rusdrycksförsäljningsförordningen utfärdades den 14 juni 1917 och trädde

1 kraft den 1 januari 1919. Förordningen, som tillkom i anledning av motio­

ner vid 1917 års riksdag, är att betrakta såsom resultatet av en kompromiss

mellan skilda meningar. Härutinnan må vara tillräckligt att hänvisa till den

framställning rörande författningsfrågans behandling, som återfinnes å sid.

2 och 3 i bevillningsutskottets betänkande nr 37 vid 1928 års riksdag.

Under nu angivna förhållande är det icke ägnat att förvåna, att förord­

ningen vid upprepade tillfällen utsatts för kritik i olika hänseenden och att

krav örn ändring av densamma tid efter annan blivit framförda. På vissa

punkter ha ock betydelsefulla ändringar i förordningen kommit till stånd.

Sålunda blev exempelvis partihandeln med rusdrycker redan under år 1923

föremål för en genomgripande omreglering.1 I många avseenden, särskilt i

vad angår detaljhandeln, ha de ursprungliga bestämmelserna emellertid för­

blivit i stort sett orubbade.

På sin tid uppdrogs åt särskilda sakkunniga — 1926 års rusdryckslagstift-

ningsberedning — att verkställa utredning rörande olika spörsmål örn den

lokala organisationen av rusdrycksförsäljningen. Denna utredning hann

1 Nya undersökningar i denna del ha sedermera verkställts och såsom resultat därav genom­

fördes ytterligare ändringar i rusdrycksförsäljningsförordningen åren 1930 och 1934. Se härom

närmare Monopolutredningens betänkande angående anordnandet av den statliga kontrollen av

aktiebolaget Vin- & spritcentralens verksamhet (Statens offentliga utredningar 1928: 4) samt såvitt

angår 1930 års riksdag propositionen nr 196, bevillningsutskottets betänkande nr 21 och memo­

rial nr 27, riksdagens skrivelse nr 259 och kamrarnas protokoll för den 3 maj; jämför även

propositionen nr 232 vid 1934 års riksdag.

42

Kungl. Maj:ts proposition nr 242-

emellertid aldrig leda till åsyftat resultat, innan frågan om en allmän revision

av försäljningslagstiftningen bragtes på dagordningen.

Yrkanden i sådant syfte framfördes i särskilda motioner vid 1928 års riks­

dag. I en av dessa motioner — den av herr Lövgren i Nyborg inom andra

kammaren väckta motionen nr 348 — anmärktes, att det gällande utminu-

teringssystemet syntes ha åstadkommit en ökning i stället för en minskning

av alkoholkonsumtionen samt att detsamma visat sig ägnat att giva ökad

utbredning jämväl åt den olaga sprithanteringen. Fördenskull begärdes i mo­

tionen en undersökning av de restriktionssystem, som praktiserades i de skil­

da skandinaviska länderna, i syfte att få utrönt, örn ej för vårt land kunde

utformas ett system för rusdrycksförsäljning, vilket avskaffade den person­

liga kontrollen och höjde statens inkomster men samtidigt holle konsum­

tionen inom måttliga gränser. I två andra sinsemellan likalydande motioner

— de av herr Nils Anton Nilsson i första kammaren samt herrar Forssell

och Järte i andra kammaren väckta motionerna nr 156, respektive 268 -—

framställdes vidare åtskilliga anmärkningar mot rusdrycksförsäljningsförord-

ningens bestämmelser i fråga om detaljhandeln samt mot det sätt, varpå den­

na del av försäljningen i praktiken blivit ordnad. Dessa anmärkningar ut­

mynnade i ett yrkande om revision av rusdrycksförsäljningsförordningen

jämte därmed sammanhängande författningar.

över ifrågavarande motioner avgav kontrollstyrelsen utlåtande. Efter

att ha bemött de framställda erinringarna uttalade styrelsen därvid, att jäm­

väl styrelsen av närmare anförda orsaker funne tidpunkten vara inne

för en överarbetning av rusdrycksförsäljningsförordningen.

I sitt förenämnda, av riksdagen godkända betänkande nr 37 erinrade be­

villningsutskottet därefter bland annat, hurusom ett tidigare vid 1923 års

riksdag framställt yrkande om en allmän revision av försäljningslagstiftnin­

gen avvisats av bevillningsutskottet under motivering, att sådana erfaren­

heter rörande verkningarna av försäljningsbestämmelserna då ännu icke vun­

nits, att därav kunde dragas några säkra slutsatser rörande riktningen för ett

kommande reformarbete. Förutsättningar för ett dylikt bedömande syntes

emellertid utskottet numera föreligga. Särskilt borde det med kännedom om

den praxis, som bestämts genom de av kontrollstyrelsen utfärdade föreskrif­

terna och direktiven, låta sig göra att genom bestämmelser i författningen

reglera vissa förhållanden, vilka vid förordningens införande icke blevo före­

mål för lagstiftning utan lämnades åt kontrollorganens prövning.

Utskottet, som sålunda ansåg rusdrycksförsäljningsförordningen böra gö­

ras till föremål för revision, anförde vidare:

Den vägledande synpunkten vid en dylik revision bör enligt utskottets

mening vara strävan att vinna sådana bestämmelser, som i möjligaste mån

gagna nykterhetstillståndet i landet och genom vilkas tillämpning konsum­

tionen förorsakar minsta möjliga skada och olägenheter. Därjämte får det

anses angeläget, att genom lagstiftningen dryckesseden, framförallt i dess

mera anstötliga former, kommer att motverkas, utan att sådana ytterligare

restriktioner införas, som äro ägnade att framkalla ett mera allmänt miss­

nöje. Vidare böra sådana i författningen meddelade eller genom praxis ut­

44

svårigheter att överblicka innehållet i betänkandet, anser jag det lämpligt att

i viktigare frågor tämligen utförligt redogöra för revisionens motivering. I åt­

skilliga avseenden skall jag emellertid tillåta mig att endast hänvisa till betän­

kandet. Särskilt gäller detta i vad angår det närmare förloppet av revisionens

arbete och de i samband därmed utförda undersökningarna ävensom i fråga

om den historik, som i vissa fall upptagits i betänkandet. I samband med

min redogörelse för revisionens förslag torde jag få tillfälle att ingå jämväl

på den utredning, som verkställts av förut omförmälda 1935 års sakkunniga.

Allmän översikt av revisionens förslag m. m.

Det av rusdryckslagstiftningsrevisionen framlagda förslaget till ny förscilj-

ningsförordning kan i stort sett sägas ha lämnat den nuvarande ordningen

orubbad i sina huvuddrag. Detta gäller obetingat i fråga om partihandeln.

Under erinran, att denna gren av försäljningsverksamheten för endast någ­

ra få år sedan varit föremål för en ingående undersökning och att de nu gäl­

lande reglerna i ämnet däi'efter blivit av statsmakterna godkända, har revi­

sionen härutinnan funnit sig böra föreslå allenast vissa smärre jämkningar

av delvis rent formell natur.

Men jämväl i vad angår detaljhandeln — som framför allt torde ha åsyf­

tats med de förut omförmälda kraven på en revision av försäljningslagstift-

ningen — har revisionen funnit sig böra i allmänhet godtaga principerna för

den nu gällande ordningen. Även enligt revisionens förslag skall sålunda

detaljhandeln såsom regel vara förbehållen särskilda för ändamålet inrät­

tade systembolag, vilka det skall åligga att till statsverket inleverera å rörel­

sen uppkommen vinst. Och revisionen, som ansett försäljningslagstiftningen

böra ha till huvudsyfte att förebygga missbruk av alkohol, har med denna

uppfattning icke funnit tillräckliga skäl föreligga för en övergång från nu

tillämpade försäljningsrestriktioner till ett restriktionssystem, som huvudsak­

ligen bygger på hög beskattning.

En principiell avvikelse från den gällande ordningen föreligger emellertid

salillvida, att revisionen — för ernående bland annat av större likformighet

vid lagtillämpningen -— föreslagit, att kommunernas bestämmanderätt skall

upphöra i fråga om utminuteringen samt inskränkas i fråga örn utskänknin­

gen. En kommun skall sålunda icke vidare kunna förhindra, att utminute-

ringsställe förlägges till kommunen och icke heller föreskriva särskilda vill­

kor i fråga örn utminuteringen. I princip skall däremot varje kommun allt­

jämt kunna förhindra att utskänkning anordnas inom dess område; undan­

tag härifrån göres emellertid såtillvida, att Kungl. Maj:t i vissa fall skall

kunna meddela tillstånd till s. k. turistutskänkning utan hinder av de kom­

munala myndigheternas avstyrkande. Kommunernas rätt att föreskriva vill­

kor i avseende å utskänkningen föreslås slutligen skola på visst sätt be­

gränsas.

I fråga om lagstiftningens närmare utformande innefattar förslaget åtskil­

liga i och för sig betydelsefulla ändringar på detaljhandelns område. Främst

Kungl. Maj.ts proposition nr 242.

46

Kungl. Maj:ts proposition nr 242.

exempelvis frågan om systembolagens antal, reglerna om försändning av rus­

drycker, rätten till efterhandsköp o. s. v. I de fall, där anmärkningarna äro

av mera principiell natur, gäller för övrigt vad nyss sagts i fråga om flerta­

let reservationer, nämligen att de jämkningar, som kunde därav föranledas,

i regel icke torde förutsätta någon mera vidlyftig omarbetning av förslaget.

Endast i ett fåtal yttranden uttalas missnöje med förslaget i dess helhet

eller ifrågasättes, såsom av herr Thulin, behovet av en mera genomgripande

författningsreform på förevarande område. I allmänt ogillande riktning

uttala sig länsstyrelsen i Västerbottens län, landstingets förvaltningsutskott

i samma län, sammanslutningen av nykterhetsnämnder i Kronobergs län,

stadsfullmäktige i Motala och Askersund, kommunalfullmäktige i Lekvattnet,

landsfogden i Jönköping, ännu några polismyndigheter samt Sveriges mot-

boksinnehavares riksorganisation och en reservant inom socialstyrelsen. Tve­

kan rörande behovet av en ny lagstiftning uttalas av länsstyrelsen i Söder­

manlands län, stadsfullmäktige i sex städer, kommunalfullmäktige i fyra

kommuner, landstingens förvaltningsutskott i tre län samt i ytterligare ett

och annat utlåtande.

Länsstyrelsen i Västerbottens län anmärker, att förslaget i vissa avseenden

måste anses sträcka sig åtskilligt utanför den ram, som uppdragits i direkti­

ven, samt uttalar missnöje med förslaget i fråga om den kommunala bestäm­

manderätten, möjligheten till s. k. kostnadsfri försändning och efterhands­

köp m. m. Då länsstyrelsen jämväl i övrigt finner förslaget vara mindre

tillfredsställande, förordas en grundlig omarbetning, därvid ögonmärket allt­

jämt bör vara det av 1928 års riksdag angivna.

Landstingets förvaltningsutskott i Västerbottens län förmenar, att man i

revisionens förslag saknar anvisning på åtgärder, som kunna verksamt be­

främja dryckessedens tillbakaträngande.

Liknande synpunkter som de nu anförda ligga i allmänhet till grund jäm­

väl för de yttranden i övrigt, som kunna anses giva uttryck för ett ogillande

av förslaget i dess helhet.

Sveriges moth ok sinne hav ares riksorganisation intager emellertid en sär­

ställning, i det att densamma förordar en helt ny utredning för åvägabringan­

de av en lagstiftning, uppbyggd efter andra riktlinjer än som gälla för den

nuvarande försäljningslagstiftningen. Jämväl nyss omförmälde reservant

inom socialstyrelsen ställer sig av liknande skäl avvisande mot vissa av de

anordningar, som utmärka den gällande lagstiftningen.

I motsats till den kritik, som sålunda på några håll framkommit, uttalas

av Överståthållarämbetet, ett flertal länsstyrelser och sammanslutningar av

nykterhetsnämnder m. fl., att det framlagda förslaget synes ägnat att undan­

röja åtskilliga olägenheter, som varit förknippade med nuvarande lagstift­

ning i ämnet, samtidigt som det finnes vara präglat av en strävan att bibe­

hålla och utbygga de föreskrifter, som visat sig främja folknykterheten.

Såsom särskilt förtjänstfullt betecknas i vissa fall, att i förslaget upptagits

bestämmelser i ett flertal frågor, som hittills reglerats allenast genom före­

skrifter av kontrollorganen.

48

Kungl. Maj:ts proposition nr 242-

I enlighet med vad sålunda anförts och då härtill kommer, att förslaget i

allmänhet erhållit en avfattning, som bättre än den nu gällande förordnin­

gen tillgodoser kravet på klarhet och reda i föreskrifterna på hithörande om­

råde, har jag icke kunnat fästa avseende vid de angivna betänkligheterna

mot en ny lagstiftning i ämnet.

Valet av restriktionssystem.

Revisionens yttrande.

Revisionen har ägnat en huvuddel av sitt betänkande åt undersökningar

och överväganden i syfte att få utrönt, huruvida den individuella utminute-

ringskontrollen kan anses äga ett sådant värde, att den bör upptagas jäm­

väl i en ny försäljningslagstiftning, eller örn en dylik lagstiftning i stället

bör bygga på en mycket hög beskattning av den typ, som genomförts i Dan­

mark.

Jag torde härutinnan till en början få hänvisa till uppgifterna i betänkan­

det angående dels nedgången i alkoholkonsumtionen i Sve­

rige, Danmark och ett antal andra länder sedan tiden före kriget (sid. 75—

77, 89 och 90, 92—95 och tabellerna nr 1—3, 18, 22—24 samt 28 och 29 i

den vid betänkandet fogade tabellbilagan), dels ock förbättringen i

nykterhetstillståndet under senare tid i förstnämnda båda länder,

i den mån en sådan förbättring kan utläsas ur uppgifter angående antalet

fylleriförseelser m. m. (sid. 77—83, 603—611, 666 och 667, 95—99, 611—

615 samt tabellerna nr 9—16 och 19—21 i tabellbilagan, jämförda med ta­

bellerna nr 25—27 i samma bilaga).

Såsom en sammanfattning uttalar revisionen i anslutning till dessa upp­

gifter, att nykterhetstillståndet i Sverige och Danmark sedan tiden före kri­

get synes ha avsevärt förbättrats i den meningen, att omfattningen av olika

slags alkoholskador minskats. Vad beträffar städerna finner revisionen

denna minskning ha haft ungefär samma proportioner i de båda länderna.

Uppgifterna för landsbygden förklaras däremot vara alltför osäkra för att

någon jämförelse överhuvud skulle vara möjlig att verkställa. Revisionen

konstaterar, att förbättringen i nykterhetstillståndet i Danmark inträtt sam­

tidigt med att spritdryckskonsumtionen därstädes minskats mycket starkt

— från drygt åtta till omkring en liter per invånare — under det att mot­

svarande förbättring i Sverige inträtt jämsides med en svagare nedgång i

konsumtionen, eller från omkring sju liter per invånare till mellan fyra och

fem liter per invånare.1

Revisionen framhåller emellertid, att statistiken om alkoholskadorna icke

1 Dessa siffror avse den årliga konsumtionen av spritdrycker efter reduktion till 50 procent

alkoholstyrka. I motsats härtill utvisa uppgifterna å sid. 76 i betänkandet den faktiska sprit­

dryckskonsumtionen, oavsett alkoholstyrkan, och uppgifterna i slutet av sid. 94 konsumtionen

av alkoholhaltiga drycker reducerade till 100 procent alkohol.

Kungl. Maj.ts proposition nr 242.

49

medgiver någon direkt jämförelse i fråga om nykterhetstillstån-

dets läge i Danmark och Sverige. Härutinnan anför revisio­

nen närmare:

Dels omfattar denna statisk blott en ringa del av det verkliga antalet ifrå­

gavarande skador, dels kan denna andel icke förutsättas vara densamma,

enär omständigheterna vid statistikens tillkomst äro väsentligt olika i de

båda länderna. Det förhållandet, att exempelvis antalet fylleriförseelser per

10 000 invånare är mycket lägre i Danmark än i Sverige, kan sålunda tjäna

som bevis endast för att det av myndigheterna på något sätt, t. ex. genom

anhållande, beivrade fylleriet har betydligt mindre omfattning i det

förra landet än i det senare, men lämnar ej besked om proportionen mellan

de faktiskt inträffade fyllerifallen i de båda länderna. Konsumtionsstatisti-

kens uppgifter äro däremot jämförbara såtillvida, att de omfatta huvudpar­

ten och icke blott en mindre del av förbrukningen, men de äro av andra

skäl icke ägnade att på ett tillförligt sätt mäta nykterhetstillståndet. Det

är nämligen icke möjligt att utgå från att de av alkoholbruket härledda

missförhållandena inom ett land stå i någon bestämd proportion till den

totala konsumtionen inom landet. Av betydelse härutinnan är icke blott

huru stor konsumtionen är utan även huru den är beskaffad: huru den för­

delar sig på olika konsumentgrupper, örn konsumtionen i huvudsak är be­

gränsad till ett mindretal, som innefattar ett betydande antal missbrukare,

eller är någorlunda jämnt fördelad över hela befolkningen, om konsumtio­

nen, beroende på olika vanor, väsentligen är anknuten till måltiderna eller

motsatsen, om särskilda åtgärder vidtagits för att förebygga överdriven kon­

sumtion eller sådana åtgärder saknas o. s. v. Den omständigheten, att sprit-

dryckskonsumtionen numera är väsentligt lägre i Danmark än i Sverige, ut­

gör sålunda icke något säkert bevis för att de av denna konsumtion åstad­

komna skadeverkningarna äro mindre i det förra landet än härstädes. Det

är emellertid å andra sidan uppenbart, att en hög spritdryckskonsumtion

— under i övrigt lika förhållanden — innefattar större faror för nykterhets­

tillståndet än en låg sådan. Av uppgifterna rörande spritdryckskonsumtio-

nen i olika länder framgår, att konsumtionen av spritdrycker i vårt land

numera måste anses vara relativt hög. Det är därför av behovet påkallat,

att det allmänna beaktar den fara, som ligger i denna omständighet.

Revisionen, som grundar sin åsikt om nykterhetstillståndets förbättring i

Sverige jämväl på infordrade uppgifter från flertalet nykter-

hetsnämnder i riket (jämför sid. 83—88 i betänkandet), ingår vi­

dare på frågan örn orsakerna till denna gynnsamma ut­

veckling. Härutinnan erinrar revisionen (sid. 102—104), hurusom

förutom åtgärder från det allmännas sida jämväl åtskilliga andra omstän­

digheter varit ägnade att medverka till den inträdda förbättringen. Sa anser

revisionen den höjning i fråga om ekonomisk och social standard, som sedan

förkrigstiden inträtt beträffande stora delar av vårt lands befolkning, ha lett

till ökad reaktion mot överdrivet alkoholbruk. Nya former för förströelse

och rekreation, bilismens utveckling, ökade bildningsmöjligheter samt upp­

lysningsverksamheten i nykterhetsfrågan m. lii. antagas vidare lia verkat i

samma riktning.

Vad beträffar åtgärder från det allmännas sida i syfte att främja nyk­

terhetstillståndet uttalar revisionen, att den nykterhetsvårdande verksamhet,

Bihang till riksdagens protokoll 11)117. 1 sami. Nr 242.

4

50

Kungl. Maj:ts proposition nr 242.

som alltsedan alkoholistlagstiftningens ikraftträdande år 1916 i ständigt

ökad omfattning bedrives av nykterhetsnämnder och alkoholistanstalter,

otvivelaktigt medverkat till nedgången av det grövre alkoholmissbruket, sär­

skilt i större samhällen. Den omorganisation av partihandeln och utminute-

ringen, som genomfördes i samband med den nuvarande försäljningslagstift-

ningen och varigenom det privatekonomiska intresset utestängdes från dessa

verksamhetsområden, finner revisionen jämväl ha varit till gagn för nyk-

terhetstillståndet. Även det förhållandet att systembolagen numera i större

utsträckning själva handha rörelsen å de s. k. folkrestaurangerna, tillmätes

av revisionen en stor nykterhetsfrämjande verkan. Mera delade finner revi­

sionen meningarna vara i fråga örn den nykterhetseffekt, som må anses till­

komma den individuella utminuteringskontrollen.

Då svaret på sistnämnda spörsmål av revisionen tillagts avgörande bety­

delse för lösningen av hela det föreliggande utredningsuppdraget, har revi­

sionen i betänkandet lämnat en ingående redogörelse för den individu­

ella utminuter! ngskon trollens uppkomst och utveck­

ling (sid. 105—125) samt därefter (sid. 126—137) framlagt sin uppfatt­

ning rörande verkningarna av denna kontroll. Under hän­

visning i övrigt till den sålunda lämnade framställningen skall jag här i

korthet angiva huvuddragen av revisionens yttrande angående verkningarna

av den individuella utminuteringskontrollen.

Revisionen ingår till en början på frågan i vad mån spritdryckskonsum-

tionen och alkoholmissbruket kunna antagas ha rönt inverkan av ifråga­

varande kontroll och uttalar såsom sin uppfattning, alt den individuella ut­

minuteringskontrollen verksamt bidragit till en minskning av den totala

spritdryckskonsumtionen samt utgjort en huvudorsak till den definitiva ned­

gång i fylleriförseelsernas antal, som kan konstateras ha inträtt under åren

1921 och 1922, eller just den tid, då den individuella kontrollen över hela

landet blivit genomförd i full utsträckning. Revisionen fortsätter:

Det ligger i detta systems natur, att dess verkningar i första hand träffa

det mera skadliga alkoholbruket, d. v. s. sådan konsumtion, som leder till

mera uppenbart missbruk. Den uppfattningen, att utminuteringskontrollen

även under senare år varit ett verksamt medel mot alkoholmissbruket stödes

också i stort sett av nykterhetsnämndernas utsagor till revisionen.

I utminuteringskontrollens återhållande inverkan på det mera skadliga

alkoholbruket ligger utan tvivel denna anordnings huvudförtjänst, vilket

står i full överensstämmelse med dess syfte att bekämpa missbruket men

icke direkt angripa det lojala bruket. Det finns emellertid icke någon klar

gränslinje mellan missbruk och oskadlig! bruk och därav följer, att utminu­

teringskontrollens verkningar icke äro begränsade endast till mer eller mind­

re uppenbara missbrukare utan jämväl göra sig gällande med avseende å

alkoholvanorna hos en större del av konsumenterna. Det är i detta avseen­

de belysande att jämföra den allmänna opinionens inställning till motboken

vid tidpunkten för dess införande och under de senaste åren. Då motboken

infördes, betraktades till och med begränsningen till lagens maximikvanti-

tet, fyra liter i månaden, av mången måttlig konsument såsom ett opåkallat

ingrepp i fullt tolerabla konsumtionsvanor. Nu torde man däremot i all­

mänhet lia godtagit den uppfattningen, att även lägre tilldelningskvantiteter

Kungl. Maj:ts proposition nr 242.

51

än den nyss nämnda kunna vara fullt tillräckliga för ett måttligt behov.

Även örn denna utveckling främjats av flera omständigheter, ligger dock en­

ligt revisionens mening en bidragande orsak till densamma däri, att den in­

dividuella utminuteringskontrollen utövat ett uppfostrande inflytande jäm­

väl på sådana konsumenter, vilka alldeles icke kunna hänföras till miss­

brukarnas kategori. Denna gynnsamma verkan måste enligt revisionens

mening tagas i beaktande vid värdesättningen av detta system.

Revisionen ingår därefter på kritiken mot den individuella utminuterings­

kontrollen. Enligt en åsikt skall denna kontroll till följd av sin psykologi­

ska inverkan på allmänheten, ha utvidgat och befäst alkoholbruket i vårt

land. Mot kontrollen har jämväl anmärkts, att den främjar uppkomsten av

en omfattande olaga hantering.

Vad angår det förstnämnda påståendet erinrar revisionen, att den olika

värdesättningen av utminuteringskontrollen i många fall torde bottna i skilj­

aktiga uppfattningar om försäljningslcigstiftningens syfte. Revisionen anför

härutinnan bland annat följande:

Enligt en uppfattning är så gott som varje alkoholbruk åtföljt av skade­

verkningar. Dessa skador anses under rådande alkoholvanor i samhället

vara så betydande, att det framstår såsom en viktig uppgift för lagstiftnin­

gen att radikalt ingripa mot själva alkoholbruket, oavsett den form vari

detta framträder. Det låter sig nämligen enligt denna uppfattning icke göra

att komma till rätta med missbruket utan att inrikta sig mot själva bru­

ket. Denna meningsriktning har så mycket mindre anledning att draga nå­

gon gräns häremellan som den uppfattar skillnaden mellan det enligt gängse

mening måttliga och oskadliga bruket samt missbruket mera såsom en grad-

än som en artskillnad. Genom det måttliga alkoholbruket upprätthålles näm­

ligen den allmänna seden i samhället att använda alkohol såsom njutnings­

medel, och så länge denna sedvänja består måste de uppenbara missbruksfal-

len också förekomma. En lagstiftning, som väsentligen är inriktad på att

hålla tillbaka missbruket men är gestaltad så, att den icke samtidigt angriper

själva dryckesseden, måste från denna utgångspunkt betecknas såsom icke

tillfyllestgörande.

I motsats härtill står den uppfattning, som gör gällande, att lagstiftningens

huvudsyfte bör vara att hålla tillbaka missbruket. En utgångspunkt vid

denna inställning är, att de psykologiska förutsättningarna för att vinna

åsyftad verkan av lagstiftningen bliva långt större, om denna väsentligen be­

gränsas till angivna, förvisso mycket viktiga och maktpåliggande uppgift,

vars värde allmänt erkännes, än örn dess syfte angives vara att söka hindra

eller minska det måttliga bruket, vilket av den stora allmänheten uppfattas

såsom en angelägenhet, fallande utanför lagstiftningens uppgift. Med avse­

ende å betydelsen av allmänhetens psykologiska reaktion gentemot lagstift­

ningen hänvisa företrädarna för denna uppfattning bland annat till de ogynn­

samma erfarenheterna i de länder, som tillämpat förbudslagstiftning. Det i

och för sig önskvärda syftet att få lill stånd en minskning jämväl i den mått­

liga konsumtionen beil' enligt denna meningsriktning därför väsentligen åvila

andra krafter i samhället än lagstiftningen.

Dessa skiljaktigheter i fråga örn lagstiftningens grundläggande syfte bero

säkerligen icke enbart på olikheter i den nykterhetspolitiska uppfattningen

örn statens uppgifter på detta område utan även på en djupgående skillnad

i fråga örn uppskattningen av lagstiftningens möjligheter och förmåga att

uppnå bestående resultat med avseende å själva alkoholbrukets tillbakaträn-

gande.

Revisionen angiver härefter sin egen ståndpunkt till ifrågavarande spörs­

mål:

Enligt revisionens mening bör försäljningslagstiftningen ha till huvud­

syfte att förebygga missbruk av alkohol, detta uttryck taget i en långt vid­

sträcktare betydelse än den som ligger till grund exempelvis för alkoholist­

lagen. Det är emellertid av flera orsaker — däribland icke minst den fort­

gående utvecklingen i fråga om den allmänna inställningen gentemot alkohol­

missbruket — vanskligt att giva en bestämd definition på vad som härvid

bör förstås med missbruk, och man får därför nöja sig med att fastslå, att

gränsen mellan tolerabel! bruk och missbruk bör dragas under beaktande icke

blott av sociala utan även hygieniska och ekonomiska synpunkter. Ett så­

lunda uppfattat missbruksbegrepp är säkerligen strängare än mången måttlig

alkoholkonsuments uppfattning i frågan.

Om lagstiftningen sålunda bör lia till huvudsyfte att komma till rätta med

det skadliga bruket, innebär detta dock icke, att den måste avstå från åt­

gärder, som visserligen närmast sikta på missbruket men träffa både detta

och det lojala bruket. Exempel på sådana åtgärder äro, förutom hela den in­

dividuella utminuteringskontrollen, de s. k. generella restriktionerna, såsom

begränsning av antalet försäljningsställen, föreskrifter örn försäljningstider,

förbud mot försäljning till underåriga m. fl. 1 den mån dylika åtgärder äga

förmåga att, vid sidan av sina återhållande verkningar med avseende å miss­

bruket, bidraga till att minska det lojala alkoholbrukets plats i samhällslivet,

är detta enligt revisionens förmenande att beteckna icke såsom en brist utan

såsom en förtjänst. Svårigheten är emellertid att bedöma, i vilken omfatt­

ning det är möjligt att genom lagstiftningen förverkliga önskemålet att be­

gränsa själva bruket av alkohol. Revisionens betänksamhet i detta avseende

grundas på den uppfattningen, att det är synnerligen angeläget, att man vid

denna lagstiftnings utformning beaktar faran för att den allmänna opinionen

kan ledas in i fientlig riktning mot hela lagstiftningen — och sålunda verk­

ningarna även i fråga örn det uppenbara missbruket äventyras — örn denna

framstår såsom alltför långt gående. Det ligger i sakens natur, att det icke

är möjligt att prestera bindande bevis för att man, vid en avvägning, huru

långt lagstiftningen skall syfta, bör stanna vid en viss punkt och icke sträcka

sig längre. Man rör sig här med överväganden av huvudsakligen psyko-

giska faktorer, i fråga örn vilka bedömarens egen personliga inställning ut­

gör det icke minst utslagsgivande momentet. Revisionen kan med avseende

härå endast uttala, att den för sin del icke tilltror lagstiftningen förmåga att

utöva en avgörande inverkan på själva bruket av alkohol utan vill hänvisa

denna uppgift väsentligen till andra krafter i samhället.

Revisionen finner det i detta sammanhang påkallat att framhålla, att denna

dess uppfattning icke innebär ett underkännande av den stora betydelse abso-

lutismens idé har för det allmänna nykterhetstillståndets höjande. Den anser

det vara en angelägen uppgift för det allmänna att även framgent lämna

kraftigt stöd åt upplysningsverksamheten i nykterhetsfrågan samt främja den

organiserade nykterhetsrörelsens strävanden.

Revisionen övergår härefter till att närmare bemöta den anmärkningen, att

utminuteringskontrollen skulle ha utvidgat och befäst alkoholbruket i det

svenska samhället. Härutinnan erinrar revisionen, att det visserligen icke är

alldeles otänkbart att en inköpsrätt, som icke är fri utan underkastad viss

prövning, därmed erhåller ett värde i och för sig, som gör den eftersträvans­

värd även i fall, då inköpsmöjligheterna eljest icke skulle ha utnyttjats. Den

52

Kungl. Maj:ts proposition nr 242.

Kungl. Maj:ts proposition nr 242-

53

merkonsumtion, som tilläventyrs av sådan anledning uppkommit, anser re­

visionen dock ringa i jämförelse med den återhållande inverkan på konsum­

tionen, som utminuteringskontrollen i övrigt utövar. En ökning av antalet

motböcker har visserligen inträtt under 1920-talet. Men denna ökning, som

av revisionen — med hänsyn tagen till befolkningstillväxten och åldersför-

skjutningen — uppskattas till omkring 11 procent, vill revisionen närmast

tillskriva andra omständigheter än den individuella utminuteringskontrollen;

revisionen hänvisar sålunda bland annat till förbättringen av de ekonomiska

konjunkturerna under ifrågavarande tid. I allt fall anser revisionen det

icke ha övertygande visats, att stegringen av motboksantalet väsentligen

skulle ha sin förklaring i en tendens hos det tillämpade systemet att utbreda

bruket av spritdrycker. Å andra sidan medgiver revisionen, att kritiken så­

tillvida kan anses äga ett visst fog som gällande bestämmelser om rätt att

uttaga viss tilldelning endast under korta perioder, i regel kalendermånader,

lätt kunna föranleda större inköp än som för tillfället äro behövliga. Revi­

sionen erinrar, hurusom rättelse i avseende å detta missförhållande kan vin­

nas genom bestämmelser om s. k. efterhandsköp.

Beträffande påståendet att den individuella kontrollen skulle vara ägnad

att framkalla olaga sprithantering anmärker revisionen, att varje restriktivt

försäljningssystem innebär betingelser för en dylik hantering. Uppkomsten

av smuggling och lönnbränning i vårt land måste dock enligt revisionens

förmenande i hög grad ha främjats jämväl av andra omständigheter, såsom

allmänhetens inställning till den särskilda krislagstiftningen under de se­

nare krigsåren och tiden närmast därefter, förbudet mot försäljning av sprit­

drycker i Finland och Norge — vilket medförde, att de närmast på dessa

länder inriktade smugglingsföretagen utsträcktes jämväl till vårt land —

samt överproduktionen av spritdrycker i Europa. Revisionen finner det icke

vara möjligt att avgöra i vilken mån förekomsten av smuggling och lönn­

bränning är att tillskriva den ena eller andra av dessa ogynnsamma om­

ständigheter eller själva utminuteringskontrollen.

I en följande avdelning av betänkandet (sid. 138—145) upptager revisio­

nen slutligen till besvarande frågan, huruvida det kan föreligga anledning

att utbyta det individuella kontrollsystemet mot hög

spritdrycksbeskattning. Revisionen, som finner ett dylikt utbyte

böra ifrågakomma endast under förutsättning, alt den senare anordningen

skulle medföra gynnsammare verkningar i nykterhetsavseende än den nu

gällande lagstiftningen, erinrar härvid till en början, hurusom de icke legisla-

tiva faktorer, vilka medverkat till förbättringen av nykterhetstillståndet i vårt

land, torde lia gjort sig gällande med ungefär samma styrka i Danmark som

härstädes. Härav anser revisionen följa, att de på nykterhetstillståndet in­

verkande faktorer, vilka icke varit gemensamma för de båda länderna —

i Danmark framför allt den höga beskattningen och i Sverige särskilt det in­

dividuella kontrollsystemet — i stort sett haft likvärdig effekt, i det att ned­

gången i vissa yttringar av alkoholmissbruk varit ungefär lika utpräglad i

de båda länderna. Från den utgångspunkten, att syftet med försäljningslag-

54

Kungl. Maj:ts proposition nr 242.

stiftningen i första hand är att komma tillrätta med alkoholkonsumtionens

mera påtagliga skadeverkningar, skulle sålunda enligt revisionens mening

tillräcklig anledning icke föreligga att övergå från den individuella utminu-

teringskontrollen till ett system med hög spritdrycksbeskattning.

Med hänsyn till att konsumtionsminskningen varit långt starkare i Dan­

mark än i Sverige och att nedgången i Danmark väsentligen är att tillskriva

den höga spritdrycksbeskattningen finner revisionen likväl erforderligt ingå

på en undersökning, huruvida det skäligen kan antagas, att en dylik beskatt­

ning skulle medföra lika goda verkningar i Sverige som i Danmark.

Denna fråga besvaras emellertid av revisionen nekande; enligt dess åsikt

finnas tvärtom skäl att befara, att nykterhetstillståndet i vårt land skulle för­

sämras under en sådan ordning till följd av ökad olaga hantering. Revisionen

erinrar härutinnan bland annat, hurusom olaga hantering redan förekom­

mer i vårt land i betydande omfattning, medan det i Danmark knappast tor­

de lia bedrivits sådan verksamhet, då spritdrycksbeskattningen genomfördes

år 1917. Bortsett härifrån göra olikheter i geografiskt hänseende och i fråga

örn bebyggelsens täthet faran för olaga hantering större i Sverige än i Dan­

mark. Revisionen framhåller vidare, att en betydande förhöjning av sprit­

drycksbeskattningen i vårt land, vidtagen under nu rådande förhållanden

och huvudsakligen av nykterhetspolitiska skäl, icke lärer kunna vinna till­

börlig förståelse från allmänhetens sida. Jämväl i detta avseende voro för­

hållandena annorlunda vid spritbeskattningens införande i Danmark. Skat­

tehöjningen framstod där på sin tid såsom mer eller mindre ofrånkomlig

med hänsyn till då rådande varuknapphet m. m., vilket medförde, att den­

samma redan vid sitt framträdande erhöll stöd i den allmänna meningen.

Slutligen gör revisionen gällande, att en hög spritbeskattning icke heller

kan förväntas medföra en lika stor nedgång i den lagliga spritdryckskonsum-

tionen i Sverige som i Danmark. Till stöd härför åberopas dels att en skatte­

höjning i Sverige bomme att drabba ett försäljningspris, som till följd av

redan genomförd beskattning är väsentligt högre än motsvarande försälj­

ningspris i Danmark vid tiden före spritbeskattningens införande, dels ock

att spritdryckskonsumtionen i Danmark vid nyssnämnda tid ej hade under­

kastats någon nämnvärd reglering från det allmännas sida, under det att i

vårt land konsumtionen redan nedbringats under medverkan av en restriktiv

försäljningslagstiftning.

Revisionen, som alltså tillstyrker att nu gällande restriktionssystem på ut-

minuteringens område bibehålies i sina huvuddrag, uttalar i anslutning här­

till, att statsfinansiella hänsyn, liksom hittills, böra träda i förgrunden vid

förekommande frågor örn ändring av spritdrycksbeskattningen. Därest med

bibehållande av gällande försäljningssystem konsumtionen kunde hållas nere

och alkoholbrukets utbredning förhindras genom en lämpligt avvägd sprit­

drycksbeskattning, finner revisionen detta visserligen vara i och för sig önsk­

värt. Revisionen erinrar emellertid, att en konsumtionsminskning ingalunda

alltid får anses angiva en motsvarande förbättring av nykterhetstillståndet och

55

att faran för olaga hantering bör noggrant beaktas vid varje omreglering av

spritdryckspriserna.

Såsom ett led i den individuella utminuteringskontrollen framstår enligt

gällande ordning vad som plägar betecknas såsom ransoneringssyste-

m e t eller maximeringen, d. v. s. bestämmandet för varje köpare av

visst inköpsmaximum i fråga örn spritdrycker, undantagsvis även vin. Så­

som tidigare framhållits stadgar rusdrycksförsäljningsförordningen härut­

innan, att spritdrycker i regel ej må till någon utminuteras i större myc­

kenhet än fyra liter i kalendermånaden. Inom den salunda angivna ramen

lia systembolagen emellertid, med tillämpning av kontrollstyrelsens anvis­

ningar eller kommunala särbestämmelser, vidtagit sådana inskränkningar, att

endast omkring en femtedel av samtliga inköpsberättigade äga uttaga den i

författningen stadgade maximikvantiteten.

En obligatorisk förhandsbegränsning i fråga örn kundkretsen i allmänhet

behöver dock ingalunda anses såsom ett nödvändigt moment i den indivi­

duella kontrollen; då kontrollen från början infördes tillämpades flerstädes

icke någon förhandsbegränsning. Revisionen har också (sid. 156 ff.) till be­

handling upptagit frågan, huruvida tilläventyrs i en ny försäljningsförord-

ning inköpsrätten bör lämnas fri för den stora mängden anmärkningsfria

konsumenter med åliggande allenast för systembolagen att, örn särskild an­

ledning därtill yppas, efterhand vidtaga erforderliga inskränkningar.

En sådan anordning avvisas emellertid av revisionen på i huvudsak föl­

jande grunder. Systembolagen äga enligt revisionens asikt icke tillräcklig

kännedom om kundkretsen för att kunna pa ett tillfredsställande sätt i för­

väg avgöra, örn fri inköpsrätt skall förvägras eller ej. Därest flertalet köpare

skulle äga verkställa inköp utöver det egna legitima behovet, skulle vidare

överlåtelse av lagligen inköpta spritdrycker säkerligen komma att äga rum

i väsentligt ökad omfattning. Försäljningslagstiftningens uppgift att kraf­

tigt förebygga alkoholskadorna i samhället skulle icke heller i önskvärd

grad tillgodoses, därest begränsningar vidtogos först sedan en mer eller mindre

svårartad alkoholskada konstaterades ha inträtt. Slutligen måste en anord­

ning av nu förevarande slag medföra ökade tillämpningssvårigheter för sy­

stembolagen.

Revisionen, som håller för visst, att sistnämnda svårigheter i praktiken

skulle leda till att systembolagen nödgades tillämpa en maximering utan

direkt stöd av författningen, förordar med hänsyn till det nu anförda bibe­

hållande för kundkretsen i dess helhet av en obligatorisk förhandsbegräns­

ning inom ramen av ett i försäljningsförordningen angivet inköpsmaximum.

Vad angår utskänkningen uttalar revisionen, att den åsyftade verkan av

utminuteringsrestriktionerna kunde helt eller delvis omintetgöras, såvida ej

åtgärder med ungefär samma konsumtionsbegränsande verkan vidtoges jäm­

väl beträffande utskänkningen. Särskilda utskänkningsrestriktioner äro där­

för eldigt revisionens åsikt alltjämt erforderliga. Icke heller härutinnan lin-

Kungl. Maj.ts proposition nr 242.

56

Kungl. Maj:ts proposition nr 242-

ner revisionen emellertid det vara lämpligt att uteslutande lita till en hög

beskattning. Revisionen anför sålunda:

En synnerligen betydelsefull omständighet i det nu gällande systemet av

restriktiva anordningar är, att utskänkningspriserna ligga betydligt högre

än motsvarande utminuteringspriser. Att uteslutande eller huvudsakligen

bygga den nödiga konsumtionsbegränsningen på en förhöjning av utskänk-

mngspriserna skulle emellertid enligt revisionens mening stöta på praktiska

svårigheter, då redan den nuvarande prisskillnaden lärer ha medfört miss­

förhållanden, i det att tillställningar med förtäring av spritdrycker i ganska

stor utsträckning förläggas till restauranger utan tillstånd till utskänkning av

ifrågavarande slag, därvid förtäring av utminuteringsvis inköpta spritdrycker

äger runi i strid mot härutinnan gällande förbud. Att en viss, icke alltför

obetydlig skillnad alltjämt måste upprätthållas mellan utminuterings- och

utskänkningspriserna, ligger emellertid i sakens natur.

Enligt revisionens mening tala övervägande skäl för att regler om mål-

tidstvång och begränsning av utskänkningskvantiterna upptagas jämväl i en

ny lagstiftning. Revisionen anför härutinnan bland annat följande:

Förutom genom prissättningen regleras för närvarande utskänkningens

omfattning väsentligen genom föreskrifterna örn måltidstvång och begräns­

ning av utskänkningskvantiteterna. Dessa båda slag av restriktioner stå

i ett visst samband med varandra, i det att måltidstvånget bildar en förut­

sättning för att kvantitetsbegränsningen i praktiken skall kunna genomföras.

Örn måltidstvånget ej gällde, skulle det icke erbjuda större svårigheter åt­

minstone på platser med flera restauranger, där utskänkning äger rum,

att kringgå bestämmelserna om begränsning av utskänkningskvantiteten ge­

nom s. k. krogronder.

Tillämpningen av bestämmelserna om måltidstvång och maximikvantite-

ter har visserligen ingalunda överallt varit tillfredsställande, men den kon-

sumtionsbegränsning, som härigenom åstadkommits, torde dock ha medfört

ganska betydande verkningar i nykterhetsavseende.

Mot måltidstvånget har anmärkts, att detsamma flerstädes icke upprätt­

hållits på ett nöjaktigt sätt utan blivit åsidosatt genom medgivande av ut­

skänkning åt restauranggäster, som för formens skull beställt och betalat

s. k. restriktionsrätter utan att förtära dessa. För att dylikt slöseri med mat­

varor måtte undvikas har det föreslagits, att måltidstvånget skulle ersättas

med en viss avgift, ungefär motsvarande det fastställda lägsta priset på den

nu föreskrivna måltiden. En sådan anordning skulle emellertid innebära

ett slags beskattning och väsentligen medföra samma verkningar som en

stegring av utskänkningspriserna. Samma betänkligheter som mot sistnämn­

da åtgärd göra sig därför gällande även gentemot detta förslag, varför re­

visionen icke anser sig kunna tillstyrka detsamma. Ett annat uppslag, som

framställts i diskussionen örn måltidstvånget, går ut på att ersätta detta med

ett slags tillståndsbevis för anmärkningsfria konsumenter, så kallade restau­

rangkort, vilka skulle berättiga innehavaren att utskänkningsvis erhålla en

viss begränsad kvantitet spritdrycker. Detta förslag kan emellertid enligt

revisionens mening knappast genomföras i praktiken, då det förutsätter en

alltför vidlyftig kontroll för att förebygga överlåtelser av restaurangkorten

till misskötsamma personer. Båda dc nu behandlade förslagen sakna där­

jämte den förtjänst hos måltidstvånget, som ligger däri, att detta är ägnat

att giva alkoholkonsumtionen på restaurangerna en mindre skadlig form.

Såsom en ytterligare förtjänst hos måltidstvånget framstår, att detta synes

lia medverkat till en omläggning av driften på de med utskänkningsrätt för-

Kungl. Maj.ts proposition nr 242.

57

sedda restaurangerna i sådan riktning, att utskänkningen förlorat sin tidi­

gare dominerande betydelse och i stället matserveringsrörelsen blivit den vik­

tigaste grenen. Enligt revisionens mening har måltidstvånget även utövat en

uppfostrande inverkan på den restaurangbesökande allmänheten och där­

igenom i sin mån fördelaktigt påverkat konsumtionsvanorna. Revisionen

har vid sina överväganden icke funnit, att det står någon annan utväg till

buds, som är ägnad att utgöra fullgod ersättning för måltidstvånget i dessa

hänseenden.

Även bestämmelserna örn begränsning av utskänkningskvantiteterna ha i

flera avseenden varit föremål för kritik. Det har gjorts gällande, att fast­

ställande av dylika kvantiteter innebär ett oberättigat ingrepp i enskildas va­

nor, som lätt leder till trakasserier. Den omständigheten, att en viss maximi-

kvantitet fastställts, kan vidare enligt en uppfattning medföra benägenhet

hos restaurangbesökarna att till fullo utnyttja hela denna kvantitet och där­

för ha till följd en ökning av konsumtionen. På vissa håll har man ansett,

alt de fastställda kvantiteterna skulle vara för stora, medan från andra håll

hävdats att de skulle vara otillräckliga, särskilt med avseende å festliga till­

ställningar av avsevärt längre varaktighet än ett vanligt restaurangbesök.

Slutligen har det också framhållits, att tillämpningen av ifrågavarande be­

stämmelser på åtskilliga håll vore synnerligen bristfällig.

Gentemot de sålunda framställda anmärkningarna, vilka icke torde kunna

frånkännas ett visst fog, måste dock framhållas, att den obestridliga höjning

av restaurangsederna i nykterhetsavseende, som ägt rum under de senaste

decennierna, med största sannolikhet äger samband med de föreskrifter, som

förhindra utskänkning av alltför stora kvantiteter. Trots svårigheter vid

tillämpningen ha dessa restriktioner således enligt revisionens ^mening ett så­

dant värde i nykterhetsavseende, att de i stort sett böra bibehållas.

Reservationer.

I fråga om valet av restriktionssystem ha särskilda yttranden avgivits av

ett flertal av revisionens ledamöter.

Sålunda anföra herrar Johanson och Ljunggren bland annat följande:

Den svenska nykterhetsrörelsen lärer icke komma att släppa sitt enhälligt

uttalade krav i fråga örn rusdryckslagstiftningen, att den skall verka in­

skränkande på själva bruket av alkohol. Detta måste nämligen anses så­

som en grundförutsättning för att det allmänna nykterhetstillståndet må

kunna effektivt och varaktigt förbättras.

Den sålunda av nykterhetsfolket hävdade principen innebär emellertid

icke ett förbehållslöst utbyte av det nuvarande systemet mot fri försäljning,

om ock med hög beskattning. Tvärtom har en dylik väg avvisats av nyk­

terhetsrörelsens ansvariga organ, förbudskongressen. Skall nuvarande sy­

stem slopas, varom allmänt önskemål torde förefinnas även inom nykter­

hetsrörelsen, måste man lia det ersatt med något bättre. Man vill icke kasta

ifrån sig de befintliga verktygen förrän man lyckats få andra och bättre i

deras ställe. Man tror icke på att allenast en hög beskattning leder till åsyf­

tat resultat i nykterhetsliänseende.

Man må emellertid hysa vilken mening som tidst beträffande lämplighe­

ten av att utbyta det nuvarande systemet i vårt land mot exempelvis det

danska, i varje fall gäller, att en hög beskattning är ägnad att förminska

spritkonsumtionen under vilket system som helst. 1 valet mellan hög be­

skattning eller individuell kontroll av köpare och inköp har revisionen för-

5°

Kungl. Maj.ts proposition nr

242.

ordat det senare alternativet. För vår del anse vi, att båda dessa alternativ

böra prövas.

Revisionen anser, att vid förekommande frågor om ändring av spritbe­

skattningen de statsfinansiella hänsynen alltjämt böra ställas i förgrunden.

Den medger emellertid, att därvid vederbörlig hänsyn må tagas jämväl till

prishöjningens betydelse i konsumtionshänseende. Enligt vår mening bör

intresset för konsumtionsminskning äga företräde.

Beträffande spritsmuggling och annan olaga hantering, som angives vara

ett hinder för genomförande av hög beskattning, torde man kunna fastslå,

att dylika olagligheter icke kunna övervinnas genom priskonkurrens. De

måste bekämpas med alla de maktmedel staten kan förfoga över. De rik­

liga spritmedlen borde ge möjlighet till avsevärt bättre föranstaltningar i så­

dant hänseende än vilka nu stå till buds i kampen mot ifrågavarande

asociala element.

Den uppfattningen, att försäljningslagstiftningen bör givas möjlighet att i

högre grad än för närvarande verka inskränkande på själva bruket av alko­

hol, företrädes inom revisionen jämväl av herrar Englund (sid. 496) och

Bernström (sid. 541). En annan av revisionens ledamöter, herr Ljungdahl,

säger sig vilja tillägga nykterhetslagstiftningen överhuvud uppgiften att leda

nykterhetsvården i landet (sid. 518) eller, med andra ord uttryckt, att

verka för bevarande av »det naturliga förhållandet mellan människan och

spriten, där det finns», samt återställande av detta förhållande, där det gått

förlorat (sid. 516). Efter detta mål bör enligt hans mening jämväl försälj­

ningslagstiftningen anpassas.

Herr Englund har utfört en omfattande undersökning (sid. 436—504) rö­

rande verkningarna av, å ena sidan, den i Sverige tillämpade individuella

utminuteringskontrollen samt, å andra sidan, det danska högbeskattnings-

systemet. Han kommer härvid till den uppfattningen, att det danska syste­

met visat sig överlägset det svenska såväl i avseende å det grövre missbru­

kets tillbakaträngande som i fråga om förbättringen i allmänhet i nykter-

hetstillståndet. Då det danska systemet av honom finnes vara att föredraga

jämväl ur andra synpunkter, förordar han principiellt en övergång till

detta system, övergången förklaras emellertid böra ske successivt, och till

en början bör endast ransoneringssystemet inom utminuteringen upphävas.

Sin ståndpunkt till hithörande spörsmål sammanfattar han sålunda:

Den i vårt land tillämpade individuella kontrollen har medverkat till

minskning av de grova alkoholskadorna i landet. Dess andel i denna minsk­

ning är emellertid överskattad och denna gynnsamma verkan motväges av

att kontrollen ostridigt spritt alkoholseden till av densamma förut oberörda

medborgare. I en tid, då spritkonsumtionen i nästan alla europeiska länder

uppvisar en avsevärd nedgång, har systemet konserverat den svenska för­

brukningen vid en höjd, som uppnås endast av ett fåtal länder. På grund

av sin komplicerade natur måste den individuella kontrollen ställa mycket

stora, ofta endast bristfälligt fyllda krav på sina handhavare. Kostnaderna

äro betydande. Något verkligt stöd av folkmeningen har kontrollen icke vun­

nit. Dess handhavare ha tvärtom gång på gång av en fientlig opinion tvin­

gats att vika från den grad av stränghet, som ett genomförande av systemet

egentligen kräver. På många håll har det numera nedsjunkit till schablon.

Det har som förbudet utlöst en omfattande smuggling och lönnbränning.

Kungl. Maj:ts proposition nr 242.

59

Å andra sidan har det i Danmark tillämpade systemet med en hög spritbe­

skattning icke endast minskat spritförbrukningen i en omfattning, som torde

sakna historiskt motstycke och som fört ned Danmark från tätplatsen bland

världens brännvinsdrickande länder till en blygsam, men mera smickrande

plats i kön. Det har därtill minskat det grövre missbruket i större omfatt­

ning, än det invecklade svenska system, som skapats enkom i detta syfte.

Den danska metoden kräver ingen kostsam förvaltningsapparat, den in­

skränker sig till ändring av en skattesats. Den åtnjuter allmän anslutning

från folket. Den har icke medfört någon olaga handel.

En undersökning av möjligheten att tillämpa denna överlägsna metod ock­

så i Sverige, ådagalägger att vissa vanskligheter äro förbundna därmed. Till

dessa vanskligheter hör emellertid icke, som revisionen föreställer sig, en

ovillkorlig stegring av smuggling och lönnbränning, och svårigheterna äro

icke oöverkomliga. Tvenne, delvis sammanfallande handlingslinjer synas

tvärtom stå till buds, vardera med sina fördelar.

För båda är det gemensamt, att övergången till en hög beskattning icke

sker genom en enda plötslig betydande skattestegring utan genom ett antal

på varandra följande, av lämpliga tidsintervall åtskilda, smärre höjningar.

Den ena linjen skulle därutöver innebära, att man redan från början avvecklade

den övervägande delen av försäljningsrestriktionerna och på en nykterhets-

nämndsorganisation med vidgade befogenheter och med utökade personliga

resurser överläte uppgiften att möta den stegring av det grövre missbruket,

som enligt mångas mening skulle följa en sådan avveckling av restriktionerna.

Detta förfarande kunde väntas erbjuda den fördelen, att smugglingen och lönn­

bränningen snabbt kommc att förintas och att den ransoneringspsykologiskt

betingade konsumtionsstegringen likaledes komme att upphöra. Linjen har

emellertid för den, som tillmäter restriktionerna en betydande förebyggande

verkan i avseende å det grövre missbruket, sin risk i den ovisshet, som förmo­

das föreligga beträffande möjligheten att åstadkomma en nykterhetsnämnds-

organisation i höjd med uppgiften.

Den andra linjen skulle innebära, att man nu upphävde endast den del av

den individuella kontrollen, till vilken denna kontrolls folkpsykologiska olä­

genheter främst är knuten, nämligen utsträckningen av maximeringen av in­

köpsrätten också till dem, som äro anmärkningsfria ur nykterhetssynpunkt.

Ett upphävande av den allmänna maximeringen skulle visserligen endast del­

vis undanröja kontrollens folkpsykologiska olägenheter och också i viss mån

bevara förutsättningarna för smuggling och lönnbränning. Denna linje drab­

bas emellertid icke i samma grad som den föregående av anmärkningen, att

den vedervågar den nuvarande kontrollens profylaktiska verkan. Den har

fördelen att ha varit praktiskt prövad. Den innebär ett mindre ingrepp i re­

dan bestående förhållanden.

Väsentligen av sistnämnda skäl har jag för närvarande ansett mig böra för­

orda sistnämnda linje.

Ransoneringssystemets slopande inom utminuteringen förordas i övrigt

jämväl av herrar Bernström och Ljungdahl.

Ben förstnämnde erinrar (sid. 511—543), hurusom förändringarna i fråga

om spritdryckskonsumtionen undergått en likartad utveckling i Frankrike

och Sverige. Då Frankrike saknar egentlig nykterhetslagstiftning samt den

svenska nykterlietslagstiftningen obestridligen innehåller åtskilliga bestäm­

melser av klart konsumtionsbegränsande verkan, finner reservanten — som

förutsätter att de icke legislativa faktorer, vilka kunna anses ha ägt hilly-

60

Kungl. Majlis proposition nr 242.

lande på ifrågavarande utveckling, varit i stort sett likvärdiga i de båda län­

derna — att den svenska nykterhetslagstiftningen måste antagas innehålla

jämväl bestämmelser, ägnade att leda till en ökning av konsumtionen. En

dylik effekt vill reservanten tillmäta ransoneringssystemet inom utminute-

ringen.

Herr Ljungdahl (sid. 511—527 samt 535—539) finner det visserligen vara

uppenbart, att den svenska försäljningslagstiftningen bidragit till nykterhets-

tillståndets förbättring i vårt land, men kan, med sin uppfattning om nyk-

terhetslagstiftningens ändamål, å andra sidan icke medgiva, att försäljnings­

lagstiftningen i det stora hela erhållit en lycklig utformning. Med stöd av

den erfarenhet, som vunnits i fråga om andra vårdformer — uppfostran,

social omvårdnad, medicinsk vård -— finner han, att följande grundsatser

kunna uppställas beträffande nykterhetsvården, nämligen dels att denna icke

i onödan bör utsträckas till de i nykterhetshänseende friska, dels att en över­

driven och alltför ensidig inriktning av vården mot sådan onykterhet, som

framkallas av yttre orsaker, kan vara ägnad att väcka slumrande anlag till liv

och därmed öka onykterheten, dels ock att en vård, som alltför mycket ta­

ger sikte på spriten, kan medföra en stegring av ett på förefintliga anlag

eller andra inre orsaker beroende begär efter sprit. Den svenska rusdrycks-

lagstiftningen behandlar enligt reservantens mening, i strid mot dessa all­

männa grundsatser, »alla, som örn spriten vore deras herre; örn man bort­

ser från alkoholistlagstiftningen riktar den sig medvetet så gott som uteslutan­

de mot spriten. De ingalunda obetydliga och kraftlösa element hos den­

samma, som äro av beskaffenhet att påverka människorna, äro därför till

övervägande del mera ägnade att skada än gagna.»

I sistnämnda hänseende erinrar reservanten, att utvecklingen i Sverige

i fråga om konsumtionen av spritdrycker icke varit sådan som man skulle

önskat, samt tillägger, att de i det svenska systemet liggande skadliga kraf­

terna verka lika långsamt som tyst.

Till förebyggande av den olyckliga verkan, som försäljningslagstiftnin-

gen sålunda skulle lia utövat, föreslår reservanten, att bestämmelsen om en

för varje individ fastslagen maximigräns upphäves. Den behandling, som

består i begränsning av spritdryckstilldelning, bör tillgripas endast i fråga

örn personer, som visat sig vara i behov därav.

Reservanten anför vidare bland annat följande:

Såsom en viktig del av nykterhetsvården bör tilldelningen i nyssnämnda

fall anförtros åt nykterhetsnämnderna, vilka dels vid ansökan om motbok,

dels vid förekommande anledning böra äga att avgöra, örn, med hänsyn

tagen till andra synpunkter och åtgärder, begränsning bör tillgripas eller

förbud ulfärdas. För underlättande av uppgiften böra, åtminstone tillsvidare,

inköpen av systembolagen registreras på samma sätt som nu och böra bola­

gen äga skyldighet att efter regler, som nyklerhetsnämnd eller länsnykter-

hetsnämnd fastställer, till nykterhetsnämnden lämna löpande rapporter an­

gående inköpen inom kundkretsen ävensom vid anfordran stå nykterhets-

nämnderna till tjänst med upplysningar i särskilda fall. — Den ordningen

att direktörer och andra tjänstemän inom försäljningsbolagen skulle äga att

Kungl. Maj.ts proposition nr 242.

61

bestämma över huru mycket man finge köpa och förtära, fattades ännu

för några få år sedan inom vida kretsar av befolkningen som en rätt stor

kränkning. Jag har det intrycket, att denna känsla i stor utsträckning är

på väg att försvinna, väl delvis beroende därpå att man vänjer sig vid allt,

men också delvis därpå att uppgiften i stort sett av bolagen skötts med takt

och urskillning. Ett annat förhållande därvid är emellertid av större bety­

delse. Genom att överföra till systembolagen en så stor och viktig del av

nykterlietsvården som tilldelningen har man fjärmat nykterhetsvården från

de vårdformer, med vilka den enligt sin natur har de flesta beröringspunk­

terna och flesta gemensamma intressena, nämligen barnavården och fattig­

vården. Ännu stadda i utformning arbeta dessa rätt mycket för sig själva.

I massor av fall lia fattigvården, barnavården och nykterhetsvården samma

objekt, inom samma familj kunna alla formerna av vård komma i fråga. Ett

intimt samarbete och enhetlighet i samarbetet, vid undersökning, vid påver­

kan av människorna, vid lämnandet av stöd och hjälp o. s. v. bör på alla

dessa håll eftersträvas. Jag förmenar därför, att det även ur organisatorisk

synpunkt vore lyckligast, örn all nykterhetsvård lämnades åt nykterhets-

nämnderna, så att också denna form i sin helhet kunde ryckas in i det en­

hetliga samarbete, som man hoppas skall utveckla sig. Vidare må framhållas,

att det genom att lägga tilldelningen i nämndernas händer blir möjligt att

fä den samlade nykterhetsvården jämte fattigvård och barnavård in under

en central uppsiktsmyndighet, under det alt nu tilldelningen och den nykter­

hetsvård, som sammanhänger därmed, måste vara ryckt undan denna cen­

trala myndighet och lagd under kontrollstyrelsen.

Reservanten anmärker slutligen, att om alltför ogynnsamma verkningar

skulle uppstå genom maximeringens slopande, rättelse bör eftersträvas ge­

nom prisförhöjningar i den mån så anses erforderligt. Härom anför han

närmare:

För de flesta människor betyda ju pengar arbete, att betala ett högt pris

mycket arbete. För en arbetande människa måste därför en prisstegring bli­

va ett starkt återhållande moment. För att prisstegringen skall ha denna ef­

fekt förutsätter den emellertid en viss grad av ansvarskänsla. Den appelle­

rar sålunda till ansvarskänslan i vida högre grad än maximeringen och är

på denna grund att föredraga framför denna såsom allmän restriktiv metod.

Den gör icke skada när det gäller människor, som ha den rätta ställningen

till spriten, ingen skada men mycken nytta långt ner på skalan av männi­

skor med rubbad balans och saknar nämnvärd effekt endast vid högre gra­

der av rubbning, alltså där människan blivit slav under spriten. Mot denna

senare grupp må maximeringen, begränsningen av tilldelningen därför kun­

na komma till användning. Att ett högt pris kan komma att ge ett högre

värde åt spriten i människors ögon kan visserligen vara möjligt, men den där­

av förorsakade dragningen till spriten torde vara försvinnande liten mot den

dragning från den, som kostnaden innebär.

Remissyttrandena.

Revisionens förslag om bibehållande av den in d i v i d u e 11 a ni­

ni inuto1 ringskontrollen har vunnit stark anslutning i remissyttran­

dena. I instämmande riktning uttala sig sålunda kontrollstyrelsen, socialsty­

relsen, Överståthållarämbetet och 21 länsstyrelser, Svenska stadsförbundets

62

Kungl. Maj:ts proposition nr 242.

styrelse, Systembolagsföreningarnas förtroendenämnd, landsföreningen för

folknykterhet utan förbud, Systembolagens personalförening, flertalet sam­

manslutningar av nykterhetsnämnder och ett stort antal kommunala repre­

sentationer, polismyndigheter m. fl. Tre länsstyrelser yttra sig ej i föreva­

rande del men torde få anses ha förutsatt, att individuell kontroll i fråga örn

utmmuteringen alltjämt skall bibehållas.

Kontrollstyrelsen anför:

Styrelsen håller i likhet med revisonen före, att försäljningslagstiftningens

huvudsyfte får anses vara att förebygga och tillhakatränga sådant alkohol­

bruk, som har sociala, moraliska, hygieniska eller ekonomiska skador till

följd, och som därför kan betecknas som missbruk. Kan lagstiftningen där­

jämte reducera alkoholbrukets omfattning och roll överhuvud taget, måste en

sådan verkan för lagstiftaren framstå såsom önskvärd och betydelsefull.

Gränsen mellan bruk och missbruk är till sin natur icke en skarpt uppdragen

linje utan ett vidsträckt gränsområde, varav med stigande upplysning och

kultur allt större delar hänförts till det icke invändningsfria brukets område.

Kraven på vad som kan anses oantastligt i fråga om alkoholnjutning lia så­

lunda under utvecklingens gång undan för undan skärpts, och området för

den socialt riskfria alkoholanvändningen har genom teknikens och samfärds-

livets omgestaltning under de senaste årtiondena allt starkare kringskurits.

I den mån lagstiftningen förmår att befästa och befrämja denna utveckling

— och man torde icke vara berättigad att frånkänna lagstiftningsåtgärderna

varje förmåga i sådan hänseende — kan detta endast vara ägnat att höja

vårt folks hälsa och hyfsning. Ä andra sidan får lagstiftningen uppenbar­

ligen icke för vinnandet av dessa värden pressas därhän, att dess fotfäste i

den ansvarskännande och besinningsfulla folkmeningen äventyras. Ty örn

så sker, kunna vunna resultat snabbt spolieras, och lagstiftningen kan kom­

ma att motverka i stället för främja sitt eget syfte även i avseende å undan­

röjandet av det mera avancerade missbruket.

I överensstämmelse med de till revisionen lämnade direktiven har denna äg­

nat en huvudpart av utredningsarbetet åt frågan örn den i vårt land gällan­

de rusdryckslagstiftningens verkningar sedda mot bakgrunden av det sålun­

da angivna syftet. Revisionen har därvid sökt fastställa dessa verkningar

dels genom en analys av ett antal statistiska data från vårt eget land, dels

genom vissa jämförande undersökningar på grundval av utländskt material.

Huvudintresset har därvid ägnats åt en jämförelse mellan verkningarna i

nyklerhetshänseende av å ena sidan den i vårt land prövade restriktionslag-

stiftningen och å andra sidan den framför allt i Danmark och Storbritannien

gällande höga spritdrycksbeskattningen. De slutsatser, revisionen dragit ur

denna jämförelse, finner kontrollstyrelsen i det väsentliga välgrundade, och

styrelsen vill för egen del endast starkare framhäva några svnpunkter på re­

visionens utredning i denna del.

Kontrollstyrelsen vill sålunda till en början understryka alkohollagstiftnin­

gens karaktär av historisk produkt, en omständighet, som innebär dels, att

erfarenheterna från ett land icke utan vidare kunna överflyttas till ett annat,

dels att alkohollagstiftningen med dess på förändring av vissa medborgar-

gruppers levnadsvanor inriktade syften måste i särskilt hög grad anknyta

tili den föregående utvecklingen inom landet och till de föreställningssätt

och normer, som äro förhärskande inom folket. Under tider av stark poli­

tisk eller social upprördhet liksom under svåra ekonomiska kriser är detta

mindre framträdande, under perioder av lugn och jämn utveckling åter gör

sig kontinuitetskravet starkare gällande. En främmande alkohollagstiftnings

Kungl. Majlis proposition nr 242-

63

lämplighet inom annat land måste därför bedömas icke endast med hänsyn

till dess verkningar på utländsk botten utan framför allt ur synvinkeln av

den inhemska jordmånens lämplighet för en omplantering. Ett lagverk, som

från vissa principiella utgångspunkter ter sig förträffligt, kan, om det icke

är lyckligt anpassat efter den levande verklighet, det vill bemästra, ohjälpligt

komma till korta. Erfarenheten bär i dessa stycken givit tydliga lärdomar.

Kontrollstyrelsen vill med dessa allmänna påpekanden icke göra gällande,

att exempelvis en bestämmelse örn en väsentlig skärpning av spritdrycksbe-

skattningen överhuvud icke skulle låta inordna sig i den svenska alkohol­

lagstiftningen. Rent tekniskt erbjuder en sådan bestämmelse den fördelen

framför åtskilliga andra former av försäljningsreglering, att den lätt kan

anknytas till en bestående försäljningsorganisation, i varje fall en sådan som

den svenska, utan att påkalla en mera genomgripande omläggning av denna.

Vanskligheterna av en övergång till ett högbeskattningssystem för spritdryc­

ker i vårt land ligga på ett helt annat plan, bland annat uti den allmänna

opinionens obenägenhet att annat än i undantagslagen acceptera den höga

beskattningen såsom en berättigad och lämplig åtgärd till alkoholbrukets reg­

lering i återhållande syfte, och de reaktioner från allmänhetens sida denna

obenägenhet är ägnad att framkalla. Det kan vid ett ytligt betraktande sy­

nas som om erfarenheterna från ett land, vilket såsom Danmark nästan i ett

slag övergått från exceptionellt låg till lika exceptionellt hög spritdrycksbe-

skattning, och som därefter behållit denna samt ostridigt funnit sig väl där­

av, skulle jäva såväl uppfattningen om en lagstiftnings nödvändiga organiska

sammanhang med dess äldre motsvarigheter som farhågorna för en ogynn­

sam reaktion mot en betydande förhöjning av spritskatterna. De danska er­

farenheterna kunna dock i själva verket ingalunda givas en sådan tolkning.

Ingen med danska förhållanden förtrogen torde nämligen göra gällande, att

Danmark, därest icke världskriget eller annan liknande katastrof inträffat,

skulle erhållit den alkoholbeskattning det nu bär. Under U-båtsblockaden

1917 blev det en nationell nödvändighet för Danmark att vidtaga drastiska

besparingsåtgärder, bland annat beträffande spannmål och bränsle. På al­

koholhanteringens område ledde detta till införande utan föregående var­

ning av det temporära förbudet i slutet av februari 1917. När detta förbud

efter mindre än en månad avlöstes av den höga spritdrycksskatten, tedde sig

denna senare, förutom att den hade karaktären av nationellt nödvärn, för

konsumenterna såsom det minst onda av två onda ting. Det är utifrån dessa för­

utsättningar den danska utvecklingen på förevarande område blir förståelig.

Liknande förutsättningar föreligga icke i Sverige. Hos oss skulle dessutom

— därest en inom revisionen reservationsvis framförd uppfattning vunne ge­

hör — den höga alkoholbeskattningen införas icke som en fiskalisk utan som

en mot alkoholmissbruket riktad socialpolitisk åtgärd. Dessa från det danska

utgångsläget avvikande omständigheter äro av betydelse icke allenast för

den politiska möjligheten av en hög alkoholbeskattnings införande utan fram­

för allt för möjligheten alt förmå den stora mängden av eljest lojala förbru­

kare att med avståndstagande från den illegala alkoholhanteringen och dess

produkter godtaga den höga skatten. Kontrollstyrelsen anser sig i detta sam­

manhang laira erinra örn att Holland —av skäl som torde lia legat på det av

styrelsen nu berörda området — icke ansett sig böra vidmakthålla den höga

spritdrycksbeskattning, som med år 1921 införts i landet. För Englands

vidkommande synas faktorer likartade med de i Danmark verksamma lia

starkt bidragit till accepterandet av den nuvarande höga alkoholbeskattningen

oell till det i socialt hänseende gynnsamma utIaIlet av densamma. Därjäm­

te torde emellertid vid bedömandet av förutsättningarna för den engelska ut­

vecklingen vissa säregenheter i det engelska beskattningssystemet i allmän-

64

Kungl. Maj.ts proposition nr 242.

het böra beaktas, särskilt relationen mellan direkta och indirekta skatter

samt alkoholskatternas andel i den totala skattebördan. Det förtjänar ock­

så uppmärksammas, att medan alkoholskatterna i England vid senaste sekel­

skil te inbragte cirka två femtedelar av hela statsintäkten, hade denna siffra

1913 sjunkit till ungefär en femtedel, vid vilken nivå den alltjämt, trots de

mellankomna skattestegringarna, torde stanna. Uppenbarligen lia således

även i England förelegat vissa förutsättningar för den höga alkoholbeskatt­

ningen, vilka sakna motsvarighet i vårt land.

En annan synpunkt, som kontrollstyrelsen ansett förtjäna särskilt beak­

tande och därför velat understryka, är den principiella olikheten i verk­

ningssätt hos det svenska restriktionssystemet och exempelvis det danska

högskattesystemet. Kontrollstyrelsen viii då till en början erinra om att

verkningarna i socialt hänseende av en viss kvantitet försåld och konsu­

merad spirituosa äro i hög grad växlande från fall till fall beroende på dryc­

kens användningssätt, förbrukningsmiljön, konsumentens moraliska, eko­

nomiska och fysiska motståndskraft m. m. När nu, såsom revisionen visat,

i huvudsak lika stor andel av förkrigstidens alkoholskador — i form av

fylleriförseelser, alkoholsjukdomar, alkohololycksfall och dylikt — kvarstår

i Danmark som i Sverige, trots att man i Danmark har kvar endast mindre

än en tiondedel mot i Sverige något över hälften av förkrigstidens sprit-

dryckskonsumtion, kan kontrollstyrelsen härav icke draga annan slutsats än

den, att man med de svenska restriktionerna relativt starkare träffat den

med framträdande sociala skador förbundna konsumtionen, med den hö­

ga skatten åter starkare den socialt sett mindre vådliga konsumtionen. Sty­

relsen förbiser härvid icke, att även andra legislativ^ åtgärder än de egent­

liga restriktionerna under jämförelseperioden varit verksamma i nykterhets-

främjande riktning i vårt land, men dels torde motsvarande i någon mån

gälla även örn Danmark, dels synes vad revisionen anfört till stöd för den

uppfattningen, att en väsentlig del av det vunna resultatet i Sverige får

tillskrivas det individuella restriktionssystemet, icke ha blivit på något sätt

jävat.

De slutsatser vissa reservanter inom revisionen velat bygga på spritdrycks-

konsumtionens utveckling i Frankrike, sådan denna utveckling tecknas av vis­

sa i tabellbilagan till revisionens betänkande anförda siffror, synas kontroll­

styrelsen alltför svagt grundade. De baseras på en konsumtionssiffra för

åren 1906/1910, vars jämförbarhet med övriga tal i serien torde kunna dra­

gas i tvivelsmål — den avviker ensam bland de anförda siffrorna väsentligt

från den officiella franska statistikens motsvarande tal. Och även örn

ifrågavarande siffra skulle vara riktig, måste hänsyn tagas dels till att

den franska statistiken lämnar så stora delar av den faktiska alkoholkon­

sumtionen utanför, att dess siffror endast med mycket stora reservationer

kunna användas som mätare på utvecklingen, dels till det förhållandet att,

medan spritdryckskonsumtionen enligt reservanterna nedgått med cirka 2.5

liter per år och invånare (1906/1910—1930), har vinkonsumtionen (1906/

1910—1928/1932) ökats med över 20 liter per år och invånare. Tages hän­

syn till den totala alkoholkonsumtionen i Frankrike (enligt den av reser­

vanterna godtagna statistiken) synes denna 1928/1932 ligga något högre än

1906/1910. I Sverige åter har under samma tid en avsevärd nedgång in­

träffat.

Vad kontrollstyrelsen sålunda anfört beträffande restriktions- och beskatt-

ningssystemens skiljaktiga verkningssätt stödes och kompletteras genom er­

farenheterna från England. Genom den kombination av höga skatter och -—

efter tidigare engelska förhållanden —- långtgående generella restriktioner,

som där kommit till tillämpning, har vunnits en starkare begränsning av

66

Kungl. Maj:ts proposition nr 242.

ligen inriktat mot missbrukare, under det att restriktioner, som åsyfta att

genom en i beskattningsväg åstadkommen mera avsevärd prisstegring göra

spritdryckerna mera svåråtkomliga, visserligen torde föranleda en konsum-

tionsbegränsning i stort men en begränsning, som i första hand torde gå ut

över det socialt sett mindre betydelsefulla alkoholbruket och som blott i

andra hand lärer hålla tillbaka det skadliga missbruket. I den män så icke

sker, är ett system av senare slaget ägnat att än ytterligare skärpa de socialt

sett olyckliga ekonomiska skadeverkningar, som spritmissbruk i så många

fall har i sitt följe.

Även örn man vidare lika med revisionen bör vara försiktig i fråga om

allmänna folkpsykologiska bedömanden och jämförelser, lärer man härvid

dock beträffande den eventuella effekten av ett företrädesvis ekonomiskt

verkande restriktionssystem ej kunna bortse från vissa allmänna lynnesdrag

i fråga om ekonomiska ting, som utmärka vårt folk till skillnad från exem­

pelvis danskarna, vilka merendels torde reagera på ett mera känsligt sätt

för ekonomiskt-restriktiva åtgärder.

Frågan om folknykterheten har sedan åtminstone ett sekel tillbaka upp­

fattats såsom ett samhällsproblem av vital betydelse för nationens välfärd

och har under de senaste mansåldrarna föranlett en serie olika åtgärder i

nykterhetsfrämjande syfte från det allmännas sida. Ingen lärer våga på all­

var påstå, att förhållandena på området numera äro av beskaffenhet, att

icke sådana åtgärder alltjämt äro av behovet påkallade och i görligaste mån

böra ytterligare förkovras i riktning mot ökad effektivitet.

Jämför man nvkterhetstillståndet nu och för femtio eller hundra år se­

dan, kan ingen bestrida, att folknykterheten med stigande kultur samt på

grund av lagstiftningsåtgärder och upplysning gjort väsentliga landvinnin­

gar. Men tavlan är helt naturligt icke enbart ljus och man kan skönja vissa

mörka fläckar, beträffande vilka man frågar sig, om de icke rent av hän­

gda på en tillbakagång. I sådant hänseende påtalas bland annat ofta ett

tilltagande alkoholmissbruk i förening med fylleri bland landsbygdens ung­

dom vid nöjestillställningar. Är iakttagelsen riktig och når man med den­

samma ej blott sporadiska fall utan en mera allmän och tilltagande före­

teelse, sa later denna sig mahända väl förklara. Sammanhänger den månne

ej med det ökade sällskapliga umgängesliv överhuvud taget, som vid sti­

gande levnadsstandard och förbättrade kommunikationer kommit även lands-

befolkningen till del? Landsbefolkningen, som förr i allmänhet framlevde

sitt liv under långa mellanperioder av praktiskt taget fullständig avhållsam-

het från spritdrycker, har synbarligen med den ökade sällskapligheten, sär-

skdt bland ungdomen, i viss mån tillägnat sig bland annat de alkoholvanor,

sorn förr voro mera kännetecknande för stadsbefolkningen. Vare sig en dy­

lik förklaring är riktig eller ej, är företeelsen i och för sig likvisst ägnad

ingiva bekymmer.

Under de senaste tvenne decennierna har det så kallade motbokssvstemet

— den under perioden genomförda betydelsefulla alkoholistlagstiftningen läm­

nas i detta sammanhang åsido — intagit en mycket framskjuten, för att ej

säga dominerande ställning bland det allmännas åtgärder i nykterhetsfräm-

.lande riktning. Här ina bringas i erinran en synpunkt, som styrelsen tidi­

gare anlagt på detta system, nämligen att detsamma ej bör betraktas såsom

en plötsligt framsprungen och isolerad nykterhetspolitisk anordning utan

snaiaie såsom den hittills sista, logiskt hopfogade länken i en lång kedja av

nykterhetsfrämjande åtgärder på sprithanteringens område.

Under denna motbokssystemets ungefär tjuguåriga tillämpning har det

allmänna nykterhetstillståndet i Sverige — alla måhända påvisbara undantag

till trots — enligt statistikens vittnesbörd dock i stort sett undergått en be-

68

Kungl. Maj:ts proposition nr 242.

en minskning av alkoholmissbruket och medverkat till skapandet av en

nyktrare livsföring inom stora befolkningsgrupper. Med det sagda vill läns­

styrelsen dock ej ha uttalat den meningen, att allt är väl beställt med nyk-

terhetstillståndet inom vårt land. Behov av verksamma åtgärder från sam­

hällsmaktens sida för ett fortsatt kraftigare inskridande, i syfte att minska

alkoholkonsumtionen, förefinnes alltjämt. En betänklig företeelse är det un­

der senare åren ökade rusdrycksbruket bland ungdomen, och svårigheterna

att kunna effektivt bekämpa lönnbränning och olaga försäljning böra icke

förbises.

Länsstyrelsen är icke blind för att mot ett rusdrycksförsäljningssystem med

individuell utminuteringskontroll, beaktansvärda betänkligheter av folk-

psykologisk art kunna anföras, och systemet kan icke helt frånkännas viss

andel i orsakerna till den höga alkoholkonsumtion, som ännu förekommer

i vårt land. Det kan likväl icke vara tillrådligt, att i en så ömtålig och be­

tydelsefull samhällsangelägenhet vidtaga vittgående systemförändringar utan

att övertygande skäl föreligga för att de nya restriktionerna skulle komma

att få större nykterhetseffekt. Enligt länsstyrelsens mening är det synner­

ligen tveksamt om ett annat restriktionssystem, med utbyte av den indivi­

duella utminuteringskontrollen mot en högre spritbeskattning, skulle komma

att medföra avsett resultat i nykterhetsavseende. Förutom andra erinringar

mot ett sådant system vill länsstyrelsen framhålla, att det med stöd av hittills­

varande erfarenhet kan befaras att den höga beskattningen skulle komma att

framkalla och uppamma en synnerligen besvärande spritsmuggling, lönn­

bränning och andra lagöverträdelser.

Landsföreningen för folkngkterhet utan förbud anför bland annat:

En starkt höjd beskattning, som för den mindre bemedlade delen av befolk­

ningen verkar som ett förbud mot lojal handel, kommer otvivelaktigt att be­

traktas som en klasslag, vållande höggradig förbittring. Då dessutom smugg­

lare, hembrännare och langare vid ett mycket högt prisläge i den lagliga

handeln helt visst bliva i tillfälle att underbjuda denna, torde många med­

borgare, som nu äro laglydiga, utan större betänklighet beträda olagliga

vägar.

ökningen av spritskatterna av statsfinansiella skäl håres i regel av allmän­

heten med vida större jämnmod, än örn motivet till ökningen är rent nykter -

hetspolitiskt — detta bland annat av den anledningen, att folk inser, dels att

skattestegring av fiskaliska skäl kan vara nödvändig, dels att en sådan ej kan

drivas hur långt som helst, emedan den, då den överskridit en viss gräns,

kommer att motverka sitt eget syfte, så att statens inkomst blir mindre i stället

för större.

Liknande synpunkter som de nyss anmärkta ha kommit till uttryck jämväl

i andra yttranden. Sålunda anför exempelvis länsstyrelsen i Norrbottens län:

Ur de synpunkter länsstyrelsen har att företräda såsom ansvarig för den

allmänna ordningen måste det ses med glädje att det danska systemet och

hela den tankegång, som ligger bakom det, avvisats av revisionens flertal.

Sverige är nu en gång icke Danmark, och det skulle säkerligen icke gå att

få svenska folket att förstå och respektera ett system, som vill främja nyk­

terheten genom att göra den lagliga spriten så dyr att en fattig majoritet

icke har råd att köpa den. Hembränning och smuggling, surrogattrafik m. m.

skulle med visshet tilltaga i oerhörd grad med ty åtföljande svårigheter för

polismyndigheterna, svårigheter som skulle bliva desto svårare att bemästra

ju mindre systemet stöddes av det allmänna rättsmedvetandet. Då revisionen

talar om faran för att hembränningen skulle »bli inrotad till följd av skatte-

70

Kungl. Maj:ts proposition nr 242-

las kravet, att de icke hägna och skydda utan tvärtom pressa tillbaka och så

långt möjligt undanröja dryckesseden.

Landsmötet konstaterar med tillfredsställelse, att revisionen uttryckligen

betecknar det »icke som en brist utan såsom en förtjänst», örn försäljnings-

lagstiftningen äger förmåga att, »vid sidan av sina återhållande verkningar

med avseende å missbruket, bidraga till att minska det lojala alkoholbrukets

plats i samhällslivet».

I likhet med 1932 års kongress finner landsmötet, att vårt nuvarande re-

striktionssystem icke fyller de anspråk, som man från nyss angivna utgångs­

punkt har rätt att ställa på en alkohollagstiftning. Det hägnar och normerar

dryckesseden. Under dess bestånd har bruket spritts till förut oberörda kret­

sar. Det har under en lång följd av år visat sig oförmöget att minska den

totala spritdryckskonsumtionen i vårt land. Företagna undersökningar —

icke minst revisionens egna — ge däremot vid handen, att man i de länder,

där den bärande nykterhetspolitiska reformen utgjorts av en betydande pris­

förhöjning å rusdrycker, särskilt Danmark och England, åstadkommit en av­

sevärd minskning av alkoholkonsumtionen. Vid en jämförelse mellan er­

farenheten i de olika länderna bör därjämte bemärkas, att i Sverige vid sidan

om försäljningskontrollen vidtagits vissa åtgärder med obestridlig nykterhets-

effekt — särskilt alkoholistvården och desintresseringen av spritdryckshan-

deln —■ vilka så gott som helt saknas i de andra länderna.

Landsmötet beklagar, att revisionen icke tillbörligt beaktat dessa erfaren­

heter. Denna underlåtenhet är så mycket mera anmärkningsvärd, som re­

visionen ger uttryck åt allvarliga bekymmer över det faktum, att Sverige in­

nehar en plats i täten bland länder med hög spritdryckskonsumtion. Lands­

mötet håller nämligen före, att ifrågavarande erfarenheter av hög alkohol­

beskattning måste bli av betydelse för den nykterhetspolitiska utvecklingen

också i vårt land. Därför finner landsmötet det vara tillrådligt, att statsmak­

terna genom lämpliga skattehöjningar söka minska alkoholkonsumtionens

omfattning. Samtidigt bör utrönas, huruvida förutsättningar finnas för en

avveckling av sådana lagstiftningsbestämmelser, som visat sig ha skadliga

biverkningar.

Sammanslutningen av nykterhetsnämnder i Malmöhus län anför bland

annat:

Det är en gammal erfarenhet, att alkoholkonsumtionen är nära förbunden

med ekonomiska förhållanden och närmare bestämt med medborgarnas köp-

förmåga i förhållande till gällande spritpriser. Revisionen anser, att grun­

dad anledning icke föreligger att vänta en motsvarande gynnsam effekt av

ökade spritpriser i vårt land som ernåtts i Danmark och även i England.

Sammanslutningen vill erinra om de senaste årens konsumtionssiffror, som

visa att i Sverige gälla samma lagar som i utlandet. Under 1934 har allmän­

hetens köpkraft ökats samtidigt som rusdryckskonsumtionen också ökats

och därmed jämväl alkoholskadorna. Detta samband mellan köpkraft och

spritkonsumtion låter förmoda, att en ökning av spritpriserna i vårt land

skulle ha en effekt i samma riktning som den haft i Danmark och i England.

— Revisionen avstyrker en hög spritdrycksbeskattnings genomförande under

nu rådande förhållanden och menar, att de nykterhetspolitiska skäl, som xiii

skulle betinga införandet av en sådan, icke skulle medföra allmän respekt

för den nya ordningen och lojal efterlevnad av de därav betingade lagbestäm­

melser. Dessa farhågor torde vara mindre befogade.

Polischefen i Boden uttalar, att en förbudslagstiftning är den enda effek­

tiva i syfte att vinna en verklig folknykterhet. Vill man söka andra utvägar,

Kungl. Maj.ts proposition nr 242-

71

vöre måhända — förutom annat — en mycket hög rusdrycksbeskattning, i

förening med upphävande av den individuella kontrollen och motboks-

systemet, ägnad att leda i rätt riktning.

En ändring av gällande restriktionssystem för utminuteringen i så måtto,

att tilldelningsbegränsning komme att föreskrivas endast be­

träffande missbrukare, har förordats i ett fåtal yttranden från vissa

polismyndigheter m. fl.

Länsstyrelsen i Norrbottens län — som diskuterat möjligheterna för en

sådan anordning och härvid funnit de av herr Ljungdahl anförda skälen

för en dylik lösning vara i åtskilligt beaktansvärda — avstyrker emellertid

en ändring i denna riktning. Länsstyrelsen anmärker sålunda:

Ett system med individuell kontroll samt fri inköpsrätt för alla, beträffan­

de vilka skäl till begränsning ej förelågo, praktiserades till en början av sy­

stembolaget i Göteborg. Erfarenheterna lära emellertid ha uppvisat detta

systems svårhanterlighet. När efter fall av missbruk några friinköpsrätter

måste begränsas, uppstod strax en irriterad stämning; den ena efter den

andra begärde att på förhand få veta vad man rimligen kunde få köpa, i stäl­

let för att bliva utsatt för åtgärder i efterhand. Det finns knappast skäl att

antaga, att ett nytt försök i samma riktning skulle giva något bättre resultat.

Den obegränsade inköpsrätten komme säkerligen att betraktas med sneda

och avundsamma blickar från alla deras sida som saknade den och tyckte

sig vara utan påtagliga anmärkningar i nykterhetsavseende. Irritationen hos

den stora del av spritkonsumenterna, som bleve föremål för begränsning,

skulle bliva utbredd och ett bristande förtroende för hela organisationen spri­

das i motsvarande mån.

Sammanslutningen av nykterhetsnåmnder i Stockholms stad och län —

som jämväl avstyrker ransoneringssystemets upphävande — erinrar, att miss­

nöjet bos dem, som finge sin inköpsrätt begränsad på grund av bristande

skötsamhet i nykterhetshänseende eller i övrigt ådagalagda asociala egenska­

per eller — en grupp som förmodas bliva ganska talrik — på grund av bris­

tande skötsamhet i ekonomiskt hänseende, komme att bliva större, därest

den lagstadgade maximikvantiteten bortfölle för flertalet inköpsberättigade,

än under nuvarande ordning. Resultatet skulle alltså bliva ökad irritation

mot försäljningslagstiftningen.

I huvudsaklig överensstämmelse med herr Ljungdahl finner länsstyrelsen i

Blekinge län, att nykter betsnämnderna skulle vara i högre grad än

systembolagen skickade att handlägga frågor rörande tilldelning inom utmi­

nuteringen.

Jämväl länsstyrelsen i Jämtlands lån samt några polismyndigheter anse en

undersökning påkallad rörande möjligheterna för en dylik anordning.

En tidigare omnämnd reservant inom socialstyrelsen anför, att det svenska

systemet är att betrakta såsom ett icke behövligt förmynderskap och att

andra linjer bort undersökas än de två alternativ, som varit föremål för re­

visionens överväganden. Enligt reservantens mening vore det beklagligt,

örn tillämpningen av lagbestämmelserna alltjämt skulle ankomma på oan-

72

Kungl. Maj:ts proposition nr 242.

svänga personer hos enskilda företag i stället för att anförtros åt ansvariga

befattningshavare i offentlig tjänst.

Styrelsen för Sveriges motboksinnehavares riksorganisation uttalar bland

annat följande:

Den s. k. individuella kontrollen, ransoneringen, mattvånget och därmed

förbundna restriktioner, övervaknings- och spioneriukaser jämte övriga på

administrativ väg tillkomna påfund böra slopas samt kontrollstyrelsens och

systembolagens s. k. nykterhetspolitiska verksamhet avvecklas. Nykterhets-

vården och därmed sammanhängande spörsmål böra läggas i vederhäftigare

händer samt ledas och regleras efter helt andra principer än för närvarande.

Fördelaktigt vore, att ifrågavarande verksamhet underställdes socialstyrel­

sen, som redan har en särskild byrå för ärenden rörande nykterhetsvården.

För att förhindra missbrukare av sprit att göra sina inköp lika obehindrat

som anmärkningsfria förbrukare kan lämpligen legitimationsbevis utfärdas

för en var, som icke på i författningen noga angivna grunder skall förvägras

sådant.

Inköp av spritdrycker och vin bör fastslås såsom en varje oförvitlig, till

viss ålder kommen medborgares rättighet, i stället för att såsom nu vara be­

roende på systembolags eller viss myndighets gunst och nåd. Denna rättig­

het skulle förvisso kraftigt bidraga till att beröva spriten dess lockande och

förledande karaktär av förbjuden frukt och därigenom verka nykterhetsfräm-

jande.

Införandet av det s. k. danska systemet med avsevärt höjda spritpriser

skulle enligt vår uppfattning endast tjäna till att uppmuntra den nu flore­

rande smugglingen och hembränningen samt öka alla därav följande skade­

verkningar i moraliskt och socialt hänsende. Enda sättet att verkligen få

bukt med denna kräftskada i samhällskroppen torde vara att sänka priserna

på spritdrycker, särskilt de inhemska, brännvin och punsch, till sådan nivå,

att nämnda hanteringar icke längre bliva lönande.

Vad angår utskänkningsrestriktionerna framgår av det nyss

anförda, att bestämmelser om måltidstvång och kvantitetsbegränsning av­

styrkts av Sveriges motboksinnehavares riksorganisation. Förslaget om lega-

lisering av måltidstvånget har jämväl i övrigt mötts av en viss kritik i ytt­

randena. En avvisande hållning härutinnan intages sålunda av sex länssty­

relser, stadsfullmäktige i fyra städer, Sveriges hotell- och restaurangpersonals

förbund samt ett antal polismyndigheter.

Länsstyrelsen i Blekinge län anför:

Måltidstvånget och i sammanhang därmed begränsningen av utskänknings-

kvantiteterna ha vid författningsförslagets utformande ansetts vara betydelse­

fulla led i strävandet mot spritdrycksmissbruket. Det synes kunna ifrågasät­

tas, om denna åsikt, särskilt vad angår måltidstvånget, verkligen är hållbar.

Tidsandan, den allmänna uppfattningen numera rörande spritdrycksmissbru-

kets förkastlighet, de höga utskänkningspriserna och förbudet mot utskänk­

ning till gäst, som visar sig berörd av starka drycker, äro också värda beak­

tande i detta sammanhang och torde vara starka faktorer att räkna med, när

det gäller bestämmelser av nu ifrågavarande art. Med skäl har från den lojala

allmänhetens sida framförts missnöje över att, om man vid besök å restau­

rang, exempelvis för att åhöra musik, vill förtära någon spritdryck, detta icke

låter sig göra utan intagande av en besöket fördyrande måltid. Länsstyrelsen

är av den uppfattningen, att åtminstone det förkastliga måltidstvånget nu-

Kungl. Maj:ts proposition nr 242.

73

mera kan utgå ur lagstiftningen utan att nykterheten därigenom kommer att

lida någon skada. Genom en dylik lättnad skulle därjämte undvikas många

frestelser för utskänkningshandhavarna att se mellan fingrarna med iaktta­

gandet av hithörande bestämmelser. Givetvis bör dock egentligt brännvin

icke få utskänkas annat än i sammanhang med verkliga måltider.

Liknande erinringar framställas jämväl av länsstyrelserna i Kristianstads,

Skaraborgs, Gävleborgs, Västernorrlands och Norrbottens län samt av stads­

fullmäktige i Stockholm, Eskilstuna, Strängnäs och Kristianstad.

Sveriges hotell- och restaurangpersonals förbund anför:

Måltidstvånget bör slopas och en viss ranson utan detta tvång tillåtas.

Egentligt brännvin bör dock alltjämt utskänkas endast i samband med mat.

Införandet av måltidstvånget betingades på sin tid av knappheten på spiritu­

osa. När icke längre detta motiv förelåg, uppgavs såsom skäl för måltids-

tvångets bibehållande, att det fördyrade restaurangbesöken för allmänheten

och på det sättet verkade restriktivt; den enskilde hade icke råd att ofta be­

söka restaurang. Något annat godtagbart skäl har heller icke kunnat upp­

visas för måltidstvångets bibehållande. Sedan denna anordning begynte till-

lämpas 1916—1917 ha spritpriserna emellertid stigit så avsevärt, att de över­

tagit måltidstvångets fördyrande uppgift. Av kontrollstyrelsen och även

av vissa systembolag har gjorts gällande, att måltidstvånget är behövligt ur

kontrollsynpunkt. Denna synpunkt saknar realitetsvärde. Detta kan var

och en, som är insatt i det restaurangtekniska, intyga. Från vissa håll fram-

hålles med skärpa, att spritdrycker icke böra förtäras å restaurang annat än i

samband med måltid. Om brännvin undantages, intages emellertid ingen

sprit i samband med måltid, utan ettel* måltiden. Det är svårt för att inte

säga omöjligt att se, att det skulle vara mera skadligt, om en person, som för­

tärt sin middag i hemmet, därefter uppsöker en restaurang för att dricka 10

centiliter spirituosa än om han ätit sin middag på restaurangen och därefter

dricker samma kvantitet.

Måltidstvånget har sålunda icke längre någon praktisk mission att fylla.

Det hindrar emellertid folk ur medelklassen och därunder att till förströelse

besöka restaurangerna och uppfattas allmänt såsom ett av omständigheterna

icke påkallat tvång.

Förslagets bestämmelser i förevarande del tillstyrkas emellertid uttryckli­

gen på vissa håll, såsom exempelvis av kontrollstyrelsen och socialstyrelsen,

samt lämnas i flertalet yttranden utan erinran i sak.

I några yttranden framhålles vikten av, att konsumtionen av spritdrycker

ytterligare nedbringas, och förordas för sådant ändamål en viss prisför­

höjning vid sidan av de av revisionen i övrigt föreslagna restriktionerna.

Uttalanden i sådan riktning lia gjorts av bland andra länsstyrelserna i Öster­

götlands och Hallands län, sammanslutningen av nykter het snämnder i Väster­

bottens län samt en reservant inom socialstyrelsen.

Av vad jag förut anfört framgår, att jag ansett en ny försäljningslagstift-X>epar(emen<«-

ning motiverad med hänsyn till de ofullkomligheter av skilda slag, som ut­

märka den gällande rusdrycksförsäljningsförordningen. Jag har emellertid

härmed ingalunda avsett, att den nya lagstiftningen skulle medföra någon

74

mera väsentlig omläggning av de grunder, varpå den nuvarande ordningen

vilar.

Enligt min mening finnes ingen anledning att frångå det system med

individuell kontroll och på förhand begränsad tilldelning, som i vårt land

sedan snart 20 år tillbaka tillämpats i fråga om utminuteringen. Det torde

vara allmänt erkänt, att införandet av detta system på sin tid medförde en

mycket avsevärd förbättring i fråga om det grövre alkoholmissbruket. Sam­

tidigt inträdde också en betydande nedgång i konsumtionen av spritdrycker.

Man har emellertid på vissa håll velat göra gällande, att nedgången i sprit-

dryckskonsumtionen väsentligen förorsakades av andra omständigheter än

försäljningsrestriktionerna och att systemets verkningar i avseende å alko­

holmissbruket varit allenast av övergående natur. På det hela taget skulle

systemet efterhand ha visat sig ur nykterhetssynpunkt vara mera till skada

än till gagn, i det att den individuella kontrollen och det därmed förenade

ransoneringssystemet funnits ägnade att utbreda och befästa bruket av

alkohol samt att främja förekomsten av olaga hantering. Man har erinrat

om den fortgående stegringen av motboksantalet, örn det förhållandet att

spritdryckskonsumtionen i vårt land, räknat per invånare, alltjämt är högre

än i flertalet andra länder och under lång tid hållit sig på en i stort sett

oförändrad nivå, örn det under senare år tilltagande fylleriet på landsbyg­

den och bland ungdomen, om förekomsten av olaga spritdryckshantering

o. s. v. Det har också framhållits, att den betydande förbättring i nykter-

hetstillståndet, som ostridigt inträtt sedan tiden före världskriget, icke är

något enbart för vårt land utmärkande utan med ungefär samma styrka

gjort sig gällande även i länder utan nämnvärd nykterhetslagstiftning.

Det är otvivelaktigt riktigt, att den allmänna förbättringen i nykterhets-

tillståndet i vårt land under senare tid i väsentlig grad är att tillskriva änd­

rade levnadsförhållanden, förändrad inställning till alkoholbruket och åt­

skilliga andra omständigheter, vilka icke ha något samband med försälj-

ningslagstiftningen. Å andra sidan är jag emellertid också övertygad örn,

att det för utminuteringen gällande restriktionssystemet medverkat till den­

na gynnsamma utveckling och att detsamma alltjämt har en betydelsefull

uppgift att fylla, då det gäller att motverka överdrivet bruk av alkohol. Ett

upphävande av den individuella utminuteringskontrollen och det därmed

förbundna ransoneringssystemet skulle med all säkerhet medföra en icke

önskvärd tillbakagång i riktning mot tidigare förekommande missförhål­

landen. Enligt min åsikt bör en sådan åtgärd därför icke tagas under

övervägande med mindre än ett annat och bättre restriktionssystem kun­

nat utfinnas såsom ersättning för det nu tillämpade. Att ett system med myc­

ket hög alkoholbeskattning skulle ha möjligheter att i vårt land, liksom fallet

varit i Danmark och England, starkt minska den genomsnittliga konsumtio­

nen, är jag böjd för att antaga. Däremot är det tvivelaktigt, om det socialt

mest skadliga bruket i tillnärmelsevis samma grad skulle nedbringas. Då det

danska systemet dessutom rullar upp svårlösta frågor rörande skattebördans

rimliga fördelning, och då stora delar av den svenska allmänheten torde stå

Kungl. Maj:ts proposition nr 242.

76

Kungl. Maj:ts proposition nr 242.

Förutsättningar för rätt till ^minutering m. m.

Revisionens förslag.

Revisionens förslag förutsätter, att riket skall vara indelat i detaljhandels-

omraden, därvid varje län såsom regel skall utgöra ett detaljhandelsområde

(3 kap. 1 §). För vart och ett av dessa detaljhandelsområden skall finnas

ett systembolag (3 kap. 2 §). Sådant bolag skall antagas av länsstyrelsen för

tid intill dess länsstyrelsen annorlunda förordnar (6 kap. 1 §).

Enligt förslaget förvärvar ett bolag, som sålunda antages såsom system­

bolag, därmed ensamrätt till utminutering inom detaljhandelsområdet, och

denna rätt skall gälla tillsvidare utan särskild tidsbegränsning (3 kap. 2 och

3 §§ samt sid. 146 i betänkandet). Emellertid skall bolaget ej efter gottfia-

nande äga anordna utminutering var som helst inom detaljhandelsområdet;

förslaget stadgar härutinnan, att utminutering må äga rum i stad, köping

eller municipalsamhälle, där utminutering bedrivits under år 1934, samt

jämväl eljest i stad, köping eller municipalsamhälle, där invånarantalet upp­

går till minst 5,000. På systembolaget skall ankomma att, med iakttagande

av denna begränsning och efter kontrollstyrelsens godkännande, besluta an­

gående utminuteringsställenas antal och förläggning. (3 kap. 3 §.) Försla­

get stadgar i övrigt, att rätt till utminutering ej må överlåtas (3 kap. 4 §).

Såsom framgår vid en jämförelse med den nu gällande ordningen — var-

utinnan torde få hänvisas till min tidigare framställning — innebära de nu

återgivna bestämmelserna i förslaget en avvikelse från motsvarande före­

skrifter i rusdrycksförsäljningsförordningen bland annat såtillvida, att rätt

till utminutering icke vidare skall förutsätta annat tillstånd från länsstyrel­

sens sida än som kan sägas ligga däri, att systembolag skall antagas av läns­

styrelsen. Icke heller förutsätter förslaget i fråga om utminutering något

medgivande från de kommuner, där försäljningsställen skola vara inrättade.

Rätten till utminutering skall vidare icke längre vara begränsad till vissa

tidsperioder och icke vara underkastad sådana inskränkningar med hänsyn

till försäljningsställenas antal och förläggning eller rörelsens bedrivande, som

för närvarande kunna fastställas på förslag av vederbörande försäljningskom-

muner.

Förslaget om upphävande av den kommunala bestäm­

manderätten i fråga om utminuteringen grundas väsent­

ligen därpå, att kommunernas vetorätt icke längre ansetts ha någon nämn­

värd uppgift att fylla samt att kommunernas rätt att bestämma villkor för

utminuteringens bedrivande ansetts förenad med betydande olägenheter. Vad

angår den kommunala vetorätten anför revisionen sålunda bland annat:

I stort sett torde de förväntningar ha infriats, som man på sin tid ställde

på den kommunala vetorätten och vilka kommo till uttryck i ett uttalande

av särskilda utskottet vid 1853—1854 års riksdag, att man därigenom kunde

»från den mindre stadgade delen av befolkningen avlägsna lockelser och till-

78

Kungl. Maj:ts proposition nr 242.

sättningarna för de kommunala utminuteringsförbuden. Denna tendens har

påskyndats och förstärkts under det sista årtiondet genom den fortgående

omvandlingen av landsbygdens kommunikationsförhållanden på grund av

bussväsendet.

En annan omständighet under senare tid, som i hög grad medverkat till

att minska det kommunala vetots betydelse i fråga örn utminuteringen, är

det individuella kontrollsystemet. Vetorätten tillkom för att

från den mindre stadgade delen av befolkningen undanröja möjligheten till

missbruk. Samma syfte ligger emellertid även till grund för den individuella

utminuteringskontrollen. En av de viktigaste anledningarna till att detta

system infördes var, att den kommunala vetorätten visat sig otillräcklig i

kampen mot missbruket och att därför mera verksamma åtgärder voro av

nöden. Örn detta var förhållandet för omkring 20 år sedan, gäller det up­

penbarligen i än högre grad numera.

I detta sammanhang må också erinras, att det för tillämpningen av det

individuella kontrollsystemet visat sig nödvändigt att hänvisa varje köpare

att göra sina inköp hos ett visst bolag, och att bolagen i följd härav fått sig

anvisade bestämda områden för sin försäljning, s. k. kontrollområden. Detta

förhållande torde kraftigt lia bidragit till att hos allmänheten utplåna den

gamla uppfattningen örn försäljningen såsom lokaliserad till en viss kommun

och i stället framkalla den åskådningen, att försäljningen är en hela kontroll­

områdets angelägenhet och bolagskommunen allenast sätet för det härför er­

forderliga organet. I överensstämmelse härmed anse sig icke blott de som

bo i bolagskommunen utan även övriga inom kontrollområdet bosatta per­

soner, vilka erhållit inköpstillstånd, ha berättigade anspråk på att få verk­

ställa sina inköp i enlighet med dessa tillstånd utan att vara underkastade

särskilda hinder och svårigheter.

Revisionen erinrar vidare, att den kommunala vetorätten under de senaste

årtiondena alltmera förlorat i betydelse såsom återhållande moment i fråga

om inrättande av utminuteringsställen. Tillämpningen av det kommunala

vetot i fråga om utminuteringen under senare tid har sålunda så långt ifrån

givit till resultat en minskning av antalet kommuner med sådan försäljning,

att det tvärtom särskilt under de sista åren kunnat förmärkas en tydlig

strömning bland kommuner, där försäljning tidigare icke fått bedrivas, att

söka få till stånd utminuteringsrätt i en eller annan form. Att utminute-

ringsorternas antal icke ökat starkare än som skett har, enligt vad revisio­

nen uppgiver, sin förklaring däri, att övriga instanser vid rättighctsfrågornas

prövning varit mera återhållsamma än de kommunala myndigheterna.1

Revisionen fortsätter:

Revisionens undersökningar ha givit vid handen, att det icke i nämnvärd

omfattning ägt rum någon växling av utminuteringskommunerna utan i stäl­

let råder en ganska fast ordning härutinnan, i det att, bortsett från en viss

stegringstendens, de kommuner, som medgivit inrättande av utminuterings-

ställe, i stort sett varit desamma under de senaste 20 åren. Av de 124 kom­

muner, där utminutering bedrevs under år 1914, lia allenast sju avstått från

utminuteringsrätt och av dessa ha fem sedermera åter blivit utminuterings-

orter. Enligt revisionens mening är alltså den prövning, som från de kom­

munala myndigheternas sida ägnas åt frågor om beviljande av oktroj för re­

dan bestående utminuteringsförsäljning, numera i allt väsentligt av endast

1 Jämför härutinnan närmare betänkandet sid. 265 och 266.

80

Kungl. Maj:ts proposition nr 242.

Revisionen har på grund härav kommit till den uppfattningen, att den lo­

kala självbestämningsrätten i fråga örn utminuteringen, såsom förhållande­

na utvecklat sig, icke längre bör utövas i hittills praktiserade eller ifrågasatta

former. Den fasthet, som organisationen av utminuteringen erhållit, och

den jämförelsevis ringa betydelse, som den kommunala vetorätten numera

har såsom ett medel att framkalla nykterhetsgagnande åtgärder i fråga om

utminuteringen, föranleder revisionen att föreslå, att kommunernas hittills­

varande befogenheter i detta hänseende upphöra samt att grunderna för ut-

minuteringens organisation och bedrivande fastslås i själva förordningen och

sålunda bestämmas av Kungl. Majit och riksdagen såsom svenska folkets

representation.

Till förmån för en sådan anordning tala även andra vägande skäl. Den

kommunala bestämmanderätten innebär, att kommuner med systembolag

träffa avgöranden för egna och övriga kommuners räkning. Enligt revisio­

nens förslag skall antalet systembolag minskas från för närvarande 121 till

30. Om detta förslag genomföres och den nuvarande ordningen i fråga om

bolagskommunernas inflytande bibehålies, skulle sålunda ett 30-tal kommu­

ner äga meddela bindande föreskrifter för de övriga 2,500 kommunerna. En

sådan ordning bör enligt revisionens mening icke komma i fråga.

Vidare bör uppmärksammas, att systembolagen enligt revisionens förslag

skola omorganiseras på ett genomgripande sätt även i fråga örn styrelsens

sammansättning, varigenom de bliva än bättre skickade än hittills för sin

uppgift att vara organ för den samhälleliga nykterhetsvården. I detta sam­

manhang bör också erinras om de av revisionen föreslagna länsnykterhets-

nämnderna, vilka avses skola få ett betydande inflytande på systembolagens

verksamhet.

Det bör därjämte beaktas, att även revisionens förslag ger utrymme åt ett

kommunalt inflytande på utminuteringens handhavande, vars betydelse icke

bör underskattas. Det är visserligen icke en del primärkommuner utan lands­

tingen, som kunna göra sig gällande, och detta inflytande blir icke direkt

utan indirekt. Landstingen skola nämligen enligt revisionens förslag erhålla

befogenhet att tillsätta ledamöter såväl i systembolagen som i länsnykterhets-

nämnderna. Denna ordning behöver emellertid icke innebära försämringar

ens från den utgångspunkten, att försäljningslagstiftningen bör handhas i nära

samförstånd med de lokala myndigheterna. Landstingen mäste nämligen

anses bättre företräda de lokala önskemålen inom hela kontrollområdet än

bolagsstädernas fullmäktige, och landstingens möjligheter att _ genom sina

representanter i bolagsstyrelserna fortgående övervaka försäljningens bedri-

vande torde gott kunna uppväga den nuvarande sporadiska kommunala be­

slutanderätten vid oktrojtillfällena.

Revisionen erinrar i detta sammanhang vidare, att de i 3 kap. 3 § före­

slagna bestämmelserna erhållit en utformning, som behörigen tillgodoser de

hittillsvarande kommunala önskemålen rörande utminuteringsställenas för­

läggning. Dessa bestämmelser skulle sålunda kunna sägas innebära, att hu­

vudresultatet av utvecklingen på ifrågavarande område stadfästes genom di­

rekt i författningen upptagna regler om de orter, där utminuteringsställe må

inrättas.

Att förslaget icke inrymmer möjlighet för kommunerna att i fortsättningen

utöva ett lagstadgat inflytande på de särskilda villkoren för utminuteringens

bedrivande finner revisionen däremot mahända vara ägnat att framkalla en

81

viss tvekan. Enligt revisionens mening innebär denna omläggning emeller­

tid icke någon förlust i nykterhetsavseende. Revisionen anför sålunda:

Det finnes anledning antaga, att den föreslagna organisationen för utminu-

teringen kommer att bättre än den nuvarande tillgodose nykterhetssynpunk-

terna. Revisionen erinrar i detta hänseende örn sina förslag rörande ändring

i bolagsstyrelsernas sammansättning och inrättande av länsnykterhetsnämn-

der. Men även bortsett härifrån, synes det icke böra råda tvekan om, att

den föreslagna anordningen skänker garantier för att vid handläggningen av

ärenden om utminutering nykterhetssynpunkterna komma att för landet i

dess helhet bliva kraftigare företrädda än vad nu är fallet, även om en del

lokala bestämmelser av restriktiv karaktär komme att försvinna. Såsom

en betydande vinst av den föreslagna omläggningen måste i varje fall betrak­

tas, att det därigenom blir möjligt att undgå såväl en olikformighet i tillämp­

ningen, vilken lätt kunnat te sig såsom godtycke,^ som även mindre välbe­

tänkta villkor rörande försäljningen, vilka äro svåra eller rent av omöjliga

att genomföra, samt en mången gång alldeles icke gagnelig politisering av

ifrågavarande nykterhetsspörsmål.

Vad revisionen sålunda anfört torde böra sammanställas med ett av revi­

sionen i annat sammanhang gjort uttalande. I samband med sin undersök­

ning rörande orsakerna till förekomsten i vårt land av en utbredd olaga sprit-

hantering anför revisionen sålunda (sid. 136 och 137) bland annat följande.

En omständighet, som i sin mån torde lia bidragit till att främja olaglig

spritdryckshantering, är att man pa sina håll tillämpat avstängningsförfa-

rande i form av skattestreck eller åldersstreck med större stränghet än klok­

heten bjudit, om vederbörlig hänsyn tagits endast till vad ur nykterhetssyn-

punkt varit påkallat. Det är också möjligt, att den i olika delar av landet

praktiserade generella nedsättningen av maximitilldelningen under den i

lagen stadgade kvantiteten, fyra liter i månaden, vidgat den olagliga mark-

naden för spritvaror såväl genom den minskade tillgängen pa lagligen till-

handahållna spritdrycker som ock därigenom att den sålunda starkt fram­

trädande olikheten i fråga om tilldelningen inom olika kontrollomraden ver­

kat nedbrytande på aktningen för hela försäljningslagstiftningen.

Beträffande de i 3 kap. 3 § föreslagna grunderna för utminute-

ringsställenas förläggning framhåller revisionen närmare, att

det i och för sig kunde ha varit mera rationellt att som villkor för inrättan­

de av nytt utminuteringsställe uppställa fordran på ett visst antal motboks-

innehavare i stället för, såsom föreslagits, viss folkmängd. Av praktiska

skäl har revisionen dock stannat vid det senare alternativet. Genom verk­

ställda undersökningar säger sig revisionen ha funnit, att om befolknings­

siffran icke sättes lägre än till 5,000, garanti skulle föreligga för att ett

tillämnat utminuteringsställe från förläggningsorten och trakten däromkring

komme att tillföras så stort antal kunder, att dess inrättande blir ekono­

miskt försvarligt.

Det må framhållas, att den av revisionen föreslagna anordningen under

nuvarande befolkningsförhållanden, skulle medföra, att 13 kommuner kun­

na komma i fråga såsom nya utminuteringsorter. Sex av dessa äro förorter

eller grannsamhällen till Stockholm, Göteborg, Jönköping och Sundsvall.1

1

Djursholms stad, Hagalunds municipalsamhälle, Mölndals shill, Älvsborgs municipalsamhälle,

Huskvarna stad och Skönsbergs municipalsamhälle.

Hiliana till riksdagens protokoll 19:17. 1 sami. Nr 212.

Kungl. Maj:ts proposition nr 242.

6

82

Kungl. Maj:ts proposition nr 242.

— Enligt revisionens mening skulle det i dylika fall på grund av närheten

till utminuteringsställen i huvudorten, vara skäligen betydelselöst, om utmi-

nutering komme till stånd eller ej. De övriga sju orterna äro Tranås och

Sandviken, för vilka båda orter rätt till utminutering är meddelad och un­

der år 1937 väntas komma att tagas i bruk, samt Mjölby, Nässjö, Avesta,

Ludvika och Kiruna. I Nässjö och Kiruna var för åren 1934—1936 och i

Kiruna är för år 1937 tillstånd meddelat till inrättande av utlämningsställe,

ehuru tillståndet ej tagits i bruk. Förslaget medför i övrigt, att nu befintliga

utminuteringsställen (med utminuteringsregister och lager) skulle behöva

nedläggas å följande fyra orter, nämligen Tågarp, Dalby, Lövestad och

Östraby, alla i Malmöhus län.

Revisionen uttalar, att utöver den begränsning i fråga om inrättande av

nya utminuteringsställen, som ligger i kravet på viss folkmängd m. m., yt­

terligare villkor synas böra uppställas i syfte att en sådan åtgärd ej må före­

tagas utan att vägande skäl därför föreligga. Det kan sålunda enligt revi­

sionens mening tänkas, att förhållandena äro sådana å den ort, där utminu-

teringsställe föreslås skola inrättas, att försäljningen ej kan handhas på ett

ur social synpunkt tillfredsställande sätt. Jämväl ur ekonomisk synpunkt

kan en prövning vara befogad. Av dessa skäl förordar revisionen, att sy­

stembolags beslut om inrättande av nytt utminuteringsställe eller ändrad

förläggning av sådant försäljningsställe skall underställas kontrollstyrelsen

för godkännande. Av liknande skäl skall enligt 6 kap. 10 § första punkten i

förslaget systembolag icke heller utan kontrollstyrelsens medgivande kunna

nedlägga utminuteringsställe.

Beträffande förutsättningarna i övrigt för rätt till

utminutering yttrar revisionen:

Med hänsyn till att systembolagen enligt 3 kap. 1 och 2 §§ i förslaget

skola organiseras efter länsindelningen, har revisionen ansett sig böra för­

orda, att prövningen i avseende å antagande av systembolag fortfarande

skall tillkomma^ länsstyrelserna såsom närmast förtrogna med de personliga

och lokala förhållanden, som kunna vara av betydelse vid dessa frågors av­

görande. Kravet på att bolagen ej skola inrättas efter olika principer i skil­

da delar av landet torde i erforderlig grad bliva tillgodosett, därest Kungl.

Majit, på sätt revisionen förutsätter, med stöd av förslagets 6 kap. 16 §

kommer att fastställa gemensamma grunder för systembolagens bolagsord­

ningar.

Enligt 17 § 2 mom. rusdrycksförsäljningsförordningen meddelas för när­

varande detaljhandelsrättighet åt systembolag för ett eller flera, högst tre

kalenderår. Denna tidsbegränsning sammanhänger bland annat med att

ett systembolag enligt rusdrycksförsäljningsförordningen.i viss mån alltjämt

är knutet till viss kommun och erhåller oktroj efter medgivande från kom­

munal myndighet att under viss tid bedriva försäljning i kommunen. I

revisionens förslag är emellertid bolagets anknytning till viss kommun bort­

tagen och det kommunala inflytandet inskränkt till frågan örn ett förefint­

ligt bolags rätt att i kommunen bedriva utskänkning och vissa därmed sam­

manhängande villkor. Härtill kommer vidare, att redan under det nuva­

rande systemet möjligheten till ombyte av bolag efter en oktrojperiods ut­

gång i ganska hög grad visat sig sakna piaktisk betydelse. Denna möjlig-

83

het har nämligen blott i undantagsfall utnyttjats, och då så skett, har det

nya bolaget övertagit det gamlas organisation, så att ombildningen i själva

verket inskränkt sig till förändringar i företagets ledning. För sådant ända­

mål synes det emellertid icke vara nödvändigt, att en ny bolagsbildning äger

rum. På grund av det nu anförda och då en begränsning av bolagens verk­

samhetstid till ett visst antal år kan medföra vissa osäkerhetsmoment vid

rörelsens bedrivande, föreslår revisionen, att bolagen skola antagas för tid

intill dess länsstyrelsen annorlunda förordnar. Ett systembolag skall alltså

enligt förslaget bedriva sin verksamhet såsom en permanent institution till

dess beslut fattas om dess upphörande. Detta kan exempelvis inträffa på

grund av att Kungl. Maj:t enligt 3 kap. 1 § i förslaget förordnat örn upp­

delning av bolagets detaljhandelsområde i flera dylika områden. Däremot

har revisionen icke avsett, att ett systembolag skall upphöra med sin verk­

samhet och ersättas med ett annat av den anledningen, att bolaget icke hand­

haft sin verksamhet på ett lämpligt sätt. I sådant fall kan i stället rättelse

ske genom ändringar i bolagsstyrelsens sammansättning.

Reservationer.

Två av revisionens ledamöter ha avgivit reservationer såvitt angår förslaget

om den kommunala bestämmanderättens upphävande i fråga om utminute-

ringen.

Herr Ljunggren (sid. 566—586) finner sig sålunda icke på de skäl, som

majoriteten anfört, ha blivit övertygad om lämpligheten av att nu slopa den

kommunala bestämmanderätten vare sig helt och hållet, såsom föreslagits be­

träffande utminuteringen, eller delvis, såsom majoriteten avsett i fråga om

utskänkningen. Den anmärkningen mot gällande ordning, att den kommunala

bestämmanderätten knutits till bolagsförsäljningskommunen och att övriga av

försäljningen berörda kommuner icke erhållit medinflytande, finner reser­

vanten visserligen vara riktig, men denna brist kan och bör enligt hans me­

ning avhjälpas. Det förslag som reservanten i sådant hänseende framställer,

kan såvitt angår utminuteringen sägas innebära i huvudsak följande.

För rätt till utminutering av spritdrycker och vin skall alltjämt erfordras

särskilt tillstånd. Ansökan härom skall såsom hittills ingivas till länsstyrelsen.

Tillstånd meddelas för en tid av fyra år. På sätt majoriteten föreslagit bör

utminutering få äga rum endast i stad, köping eller municipalsamhälle, där

utminutering bedrivits under år 1934 eller där antalet invånare uppgår till

minst 5,000. Länsstyrelsen, icke systembolaget, skall äga besluta örn antalet

utminuteringsställen och deras förläggning, dock först sedan kommunerna i

stadgad ordning lämnats tillfälle att yttra sig. I sistnämnda hänseende bör

gälla, att länsstyrelsen omedelbart skall ha att infordra yttranden från full­

mäktige i den eller de kommuner, där utminutering är avsedd att äga rum.

Innan fullmäktige avgiva yttrande böra jämväl kommunens nykterhetsnämnd

samt magistrat, respektive kommunalnämnd börås. Har ansökan örn till­

stånd till utminutering inom viss kommun blivit av fullmäktige avstyrkt, skall

utminutering därstädes ej kunna medgivas. För det fall att ansökan örn till­

stånd till utminutering ej avstyrkts av fullmäktige i samtliga kommuner, som

ansökningen avser, skall det åligga länsstyrelsen att i viss ordning tillkänna-

Kungl. Mcij:ts proposition nr 242.

Kungl. Maj:ts proposition nr 242.

85

kunna föreskrivas inom viss kommun. I ett och annat yttrande göres över­

huvud intet avslagsyrkande men uttalas tvekan beträffande revisionens stånd­

punkt. På några håll slutligen — särskilt i yttranden från vissa nykterhets-

nämndssammanslutningar — uttalas, att den nuvarande ordningen ej i allo

kan anses tillfredsställande, och föreslås av sådan anledning ändringar i un­

gefärlig överensstämmelse med vad herrar Johanson och Ljunggren inom re­

visionen förordat.

Socialstyrelsen uttalar, att den olikformiga, stundom såsom godtycklig upp­

fattade tillämpning av författningsbestämmelserna, vilken möjliggjorts sär­

skilt genom den kommunala medbestämmanderätten, allt emellanåt visat sig

framkalla irritation samt missnöje med systemet överhuvud och en viss benä­

genhet även hos eljest oförvitliga medborgare att överträda givna föreskrifter.

Den fastare rättsliga reglering, som revisionen i förevarande hänseende för­

ordat, torde enligt styrelsens åsikt komma att ur nykterhetssynpunkt medföra

fördelar.

Länsstyrelsen i Västmanlands län, som anför liknande skäl för bifall till

revisionens förslag, tillägger, att försäljningsbestämmelser, fastställda i själva

förordningen eller enligt dess anvisningar av central myndighet, måste förut­

sättas bliva noggrannare övervägda och därmed också kunna göra anspråk

på större auktoritet än restriktioner, antagna av en tillfällig stadsfullmäktige­

majoritet.

Systembolagsföreningarnas förtroendenämnd gör bland annat gällande, att

den kommunala bestämmanderätten i olika avseenden visat sig utgöra hinder

för en ur nykterhets- och andra synpunkter ändamålsenlig utformning av

lagtillämpningen.

Landstingets förvaltningsutskott i Örebro län erinrar, att de enskilda eller

kommunala intressen, som höra samman med avgöranden i oktrojfrågor, fler­

städes på ett störande och stötande sätt skjutits i förgrunden vid kommunala

val. Om ett enhetligt system skapades och avgörandena träffades centralt,

skulle enligt utskottets mening en välbehövlig avspänning komma till stånd

och nykterhetsfrågan övergå till att bliva en riksfråga.

Stadsfullmäktige i Umeå uttala tillfredsställelse med förslaget, enär däri­

genom undanröjes den orättvisa, som ansetts uppstå till följd av försäljnings-

kommunens rätt att bestämma för hela kontrollområdet.

Liknande synpunkter som de nu berörda återfinnas i flera av de övriga ytt­

randen, som innefatta ett tillstyrkande av förslaget.

Länsstyrelsen i Västerbottens län anför:

Det mest anmärkningsvärda i revisionens betänkande är otvivelaktigt an­

greppet mot den kommunala självbestämningsrätten. Denna bestämmande­

rätt skulle försvinna i fråga örn utminuteringen men bibehållas när det gäller

utskänkningen. På det sättet vill revisionen förebygga »den icke gagneliga

politisering av nykterhetsfrågan», som förekommit. Samtidigt vill emellertid

revisionen i ökad utsträckning påkalla landstingens medverkan på detta om­

råde, vilket icke utesluter möjlighet för en politisering av frågan även i denna

församling.

Närmaste anledningen till revisionens förslag att kommunerna skola från­

tagas sin bestämmanderätt i utminuteringsfrågor är uppenbarligen den, att

86

Kungl. Maj.ts proposition nr 242.

åtskilliga kommuner gjort bruk av sin lagliga rätt att införa vissa begränsnin­

gar i rusdrycksförsäljningen. Dessa begränsningar anses ha åstadkommit en

ojämnhet och en olikformighet i lagstiftningens tillämpning, som revisionen

funnit mindre lämplig.

De inskränkande bestämmelser, som under flera år tillämpats vid de bå­

da västerbottniska bolagen ha vunnit gillande inom samtliga till dessa kon­

trollområden hörande landskommuner, vilka icke önskat några förändrin­

gar i berörda avseenden. Inom kommunalfullmäktige i flera socknar ha

enhälliga uttalanden till förmån för ett bibehållande av dessa begränsningar

avgivits. Länsstyrelsen kan därför icke finna det av behovet påkallat att

på detta område genomföra den uniformitet för hela landet, som revisio­

nen synes eftersträva. En sådan kommer, örn den genomföres, att lända tili

betydande skada inom detta län.

Ngkterhetsfolkets landsmöte har förklarat sig anse en bestämmelse, som

förhindrar inrättandet av utminuteringsställen på landsbygden välbetänkt,

men har bestämt velat motsätta sig, att utminuteringsställen skola kunna in­

rättas i vissa större samhällen mot dessas egen vilja.

Stadsfullmäktige i Kungälv påyrka för den händelse den kommunala be­

stämmanderätten i fråga om utminuteringen skall upphävas dels att full­

gjord skattskyldighet stadgas såsom villkor för rätt till spritinköp, dels att

staten åtager sig att svara för ordningens upprätthållande inom försäljnings-

kommunerna.

Stadsfullmäktige i Arboga åberopa såsom skäl för bibehållande av kom­

munernas bestämmanderätt i fråga örn utminuteringen, att kommunerna

själva i form av fattigvård, barnavård och nykterhetsvård få vidtaga åtgär­

der för lindrande av eventuella skadeverkningar av alkoholförtäring.

Av revisionen föreslagna grunder i fråga om inrättande av ut­

minuteringsställen ha jämväl ur andra synpunkter än som sam­

manhänga med frågan om den kommunala bestämmanderätten föranlett

vissa erinringar i yttrandena. Sålunda anför länsstyrelsen i Stockholms län:

Revisionen synes ha alltför mycket betonat den ekonomiska synpunkten

och därför förlagt godkännande i fråga om utminuteringsställens antal

och förläggning till kontrollstyrelsen, såsom varande mera förtrogen med

bolagens ekonomiska ställning. Länsstyrelsen anser, att viktiga synpunkter

i lokalt hänseende jämsides härmed böra tagas i beaktande, särskilt ord-

ningssynpunkten. Då länsstyrelsen med sin ortskännedom torde vara bättre

ägnad att överväga sistnämnda synpunkter samt det med säkerhet kan för­

väntas, att bolagen själva komma att iakttaga den ekonomiska synpunkten,

vilken givetvis jämväl kommer att beaktas av länsstyrelsen, synes godkän­

nande böra lämnas av länsstyrelsen. Vederbörande kommun bör erhålla

tillfälle att genom något sitt organ yttra sig i frågan.

Av liknande skäl finner länsstyrelsen i Skaraborgs län det böra ankomma

på länsstyrelsen att pröva beslut om inrättande, flyttande eller nedläggande

av utminuteringsställe.

Länsstyrelsen i Kristianstads län erinrar, hurusom det kan tänkas, att

systembolag underlåter att förlägga utminuteringsställe till plats, där utminu-

tering skäligen kan anses böra anordnas. För sådant fall synes det länssty-

Kungl. Maj:ts proposition nr 242.

87

reisen lämpligt, att länsstyrelsen ägde befogenhet att på framställning av

kommun eller efter dess hörande förordna örn inrättande av utminuterings-

ställe.

Polischefen i Ludvika förordar, att kontrollstyrelsen för hela riket må be­

stämma örn utminuteringsställenas antal och förläggning. Inrättande å viss

ort av utminuteringsställe drager med sig ökad handelsomsättning i allmän­

het. Enligt polischefens uppfattning lia styrelseledamöterna i systembolagen

med insikt härom motarbetat förläggning av utminuteringsställe till annan

ort än där bolaget har sitt säte.

Länsstyrelsen i Uppsala län ansluter sig till ett av stadsfullmäktige i Upp­

sala framställt förslag örn skyldighet att, innan beslut fattas örn inrättande,

flyttning eller nedläggande av utminuteringsställe, bereda fullmäktige i den

kommun, vari utminutering skall bedrivas eller bedrives, tillfälle att fram­

lägga sina synpunkter och önskemål.

Kontrollstyrelsen anför:

Kontrollstyrelsen vill påpeka, att styrelsen icke genom sin ämbetsförvalt­

ning äger särskilda förutsättningar att bedöma lämpligheten av föreslagen

förläggning av utminuteringsställe. Denna fråga synes kontrollstyrelsen vara

en angelägenhet av övervägande lokal natur, och skulle i något fall av­

görande träffas, vilket från de synpunkter och intressen, styrelsen har att

tillgodose, måste anses olämpligt, äger styrelsen såsom uppsiktsmyndighet

över bolagen möjlighet att åvägabringa rättelse. Kontrollstyuelseji finner för­

denskull ifrågavarande föreskrift om styrelsens prövning av frågor rörande

försäljningsställenas antal och förläggning icke oundgängligen erforderlig,

enär någon risk eller olägenhet icke synes vara förbunden med att ge bolagen

själva befogenhet att bestämma i dylika frågor.

I ett antal yttranden uttalas vidare missnöje med förslaget i vad däri­

genom förklarats, att utminuteringsställe kan förläggas allenast till vissa när­

mare angivna orter.

Länsstyrelsen i Gotlands län finner särskilda villkor härutinnan överhuvud

vara obehövliga. Liknande anmärkningar lia framställts jämväl från andra

håll. Sålunda anför exempelvis länsstyrelsen i Malmöhus län:

Särskilda förhållanden lia kunnat medföra, att municipalordning ej in­

förts. Att den omständigheten att orten ej är ett municipalsamhälle skall

utgöra ett absolut hinder för bibehållande och inrättande av utminutering,

synes därför vara mindre tilltalande. Länsstyrelsen kan ej anse att något

verkligt bärande skäl finnes för det ingrepp i bestående förhållanden som

ifrågavarande bestämmelse skulle medföra för därav berörda kommuner.

I andra yttranden föreslås möjlighet till undantag från förslagets bestäm­

melser, då särskilda omständigheter därtill föranleda; befogenheten härut­

innan tänkes skola ankomma antingen på länsstyrelsen, kontrollstyrelsen

eller systembolaget.

Slutligen förordas bland annat av de landskommuner i Malmöhus län, där

till indragning föreslagna utminuteringsställen finnas inrättade, att rubbning

i nu bestående förhållanden ej bör vidtagas.

I anslutning till sistnämnda yrkanden föreslår kontrollstyrelsen sådan

lindring av ifrågavarande bestämmelse, alt utminutering ma äga rum i kom-

88

Kungl. Maj:ts proposition nr 242.

Departements­

chefen.

mun, där sådan försäljning bedrivits under år 1934, samt i stad, köping

eller municipalsamhälle med minst 5,000 invånare.

Revisionen synes mig ha anfört vägande skäl för uppfattningen, att det

icke längre kan anses behövligt eller lämpligt alt upprätthålla principen örn

kommunernas bestämmanderätt i fråga om utminuteringen. Den utväg, som

två reservanter anvisat för att i viss mån tillmötesgå kritiken av den nuva­

rande ordningen, synes vara så invecklad, att den icke torde vara fram­

komlig. Med denna uppfattning och på i huvudsak de skäl, som revisionen

i övrigt anfört, är jag beredd tillstyrka, att systembolag utan särskild tids­

begränsning skall äga rätt att driva utminutering inom sitt detaljhandelsom-

råde i och med att bolaget av länsstyrelsen antagits såsom systembolag. Up­

penbart är, att rätten till utminutering icke bör kunna av bolaget överlåtas.

Jag kan även i stort sett ansluta mig till revisionens förslag rörande grun­

derna för utminuteringsställenas förläggande. I ett par avseenden synes emel­

lertid förslaget härutinnan böra underkastas jämkning. Jag anser det så­

lunda utan olägenhet ur nykterhetssynpunkt kunna medgivas, att utminute-

ringsställe alltjämt må bibehållas å ort, där sådant försäljningsställe på grund

av vederbörligt tillstånd funnits inrättat under år 1937. Stadgandet i försla­

gets 3 kap. 3 § första stycket bör alltså ändras därhän, att utminutering för­

klaras kunna äga rum å ort, där utminuteringsställe funnits inrättat år 1937,

samt därjämte i* stad, köping eller municipalsamhälle med minst 5,000 in­

vånare. Det må framhållas, att det av mig föreslagna undantaget i fråga örn

orter, där utminuteringsställen under år 1937 funnits inrättade, icke har av­

seende å orter, där under sagda år funnits s. k. ntlämningsställen, oavsett om

tilläventyrs tillstånd skulle ha meddelats att å dylik ort inrätta ett verkligt ut­

minuteringsställe. I anslutning till vad kontrollstyrelsen anfört finner jag

det vidare kunna överlämnas åt systembolagen att besluta om utminuterings­

ställenas antal och förläggning utan skyldighet för bolagen att härutinnan

inhämta kontrollstyrelsens godkännande. Då det är att förvänta, att bolagen

i hithörande frågor skola beakta såväl ordningssynpunkter som tillbörliga

önskemål från kommunernas sida, anser jag det däremot obehövligt, att

dessa frågor, på sätt i några utlåtanden föreslagits, dragas under länsstyrel­

sens prövning eller hänskjutas till kommunerna för yttrande. I överensstäm­

melse med vad jag nu anfört torde ändring böra ske jämväl beträffande före­

skrifterna i 3 kap. 3 § andra stycket samt i 6 kap. 10 § första punkten.

I vissa yttranden ha framställts önskemål om att utminuteringsställen skulle

kunna förläggas jämväl till orter av annat slag än som i förslaget angivits

ävensom att initiativ till inrättande av utminuteringsställen skulle, uteslu­

tande eller i särskilda fall, tillkomma annan än systembolag. Då något verk­

ligt behov av dylika bestämmelser mig veterligen icke förefinnes, anser jag

mig emellertid ej på denna punkt böra föreslå någon ändring i förslaget.

I anslutning till bestämmelserna i 3 kap. 3 § vill jag slutligen framhålla,

att åt dessa icke synes böra givas sådan tolkning, att ett efter år 1937 inrättat

utminuteringsställe ovillkorligen skulle behöva nedläggas enbart av den anled­

ning, att invånarantalet å orten sedermera tilläventyrs nedgår under 5,000.

Kungl. Maj:ts proposition nr 242.

89

Huvudgrunder för utminuteringens handhavande.

Revisionens förslag.

Beträffande de närmare villkoren för utminuteringens

handhavande har förut anmärkts, att gällande ordning härutinnan i be­

tydande omfattning utformats med stöd av kontrollstyrelsens anvisningar till

systembolagen. De bestämmelser, som i förevarande hänseende meddelats i

rusdrycksförsäljningsförordningen, äro också tämligen knapphändiga samt

innebära i huvudsak följande.

Det är bolagen uttryckligen förbjudet att utminutera rusdrycker till perso­

ner, som icke fyllt 21 år, ävensom till vissa angivna kategorier av alkohol­

missbrukare m. fl. (34 §). Utminutering må i övrigt äga rum endast till den,

som hos systembolag skriftligen anmält sig vilja inköpa rusdrycker (29 §).

Göres anmälan av kvinna eller av någon, som saknar stadigt hemvist, skall

bolaget pröva, huruvida och med vilka förbehåll utminutering må ske (30 §

andra stycket). I andra fall skall bolaget, »därest bolaget eljest finner ut­

minutering ------------ kunna äga rum», tillställa sökanden motbok för inköp

av rusdrycker (30 § första stycket). Spritdrycker må såsom regel ej till nå­

gon utminuteras i större myckenhet än fyra liter i kalendermånaden; dock

äger bolag, om särskilda skäl därtill äro, på skriftlig framställning medgiva

köparen rätt att för visst tillfälle inköpa större myckenhet (48 §).

I kontrollstyrelsens anvisningar till systembolagen anföres —■ under hän­

visning till det allmänna stadgandet i 63 § rusdrycksförsäljningsförordningen

örn åliggande att ordna försäljningen så, att därmed åstadkommes så ringa

skada som möjligt —- att bolagen icke endast äga rätt att i samtliga fall verk­

ställa prövning av motboksansökningar utan även måste anses förpliktade där­

till. I avseende å denna prövning framhålles, att rätten till erhållande av-

motbok måste anses »begränsad av hänsynen till de verkningar av individu­

ell eller social art, som enligt bolagets välgrundade mening bleve resultatet

av densammas utlämnande». Härvid sägas företrädesvis två synpunkter böra

vara vägledande. Dels måste såvitt möjligt utrönas, örn det är sannolikt, att

vederbörande, därest han erhåller rätt att inköpa rusdrycker, kommer att

bruka dessa på ett måttligt och ur social synpunkt anmärkningsfritt sätt, dels

bör den ungefärliga kvantitet av särskilt spritdrycker fastställas, som veder­

börande, med hänsyn till den sociala miljö i vilken han lever och hans per­

sonliga förhållanden i övrigt, rimligen kan anses behöva inköpa för sig och

sitt hushåll.

I anvisningarna utvecklas ingående de närmare grunder, som enligt kon­

trollstyrelsens mening böra följas vid prövningens verkställande. Jag torde

härutinnan få hänvisa till det utdrag ur anvisningarna, som intagits å sid.

114—117 i revisionens betänkande. Av intresse i detta sammanhang äro

jämväl de föreskrifter, som kontrollstyrelsen utfärdat angående bolagens sam­

arbete med nykterhetsnämnder m. fl., angående fortlöpande kontroll över

90

Kungl. Maj.ts proposition nr 242.

kundkretsen samt om extra tilldelning. Även i dessa avseenden torde jag få

hänvisa till betänkandet (sid. 117—122).

Betydelsen av den praxis, som sålunda utvecklats på grundval av före­

skrifter vid sidan av rusdrycksförsäljningsförordningen, framgår därav, att

avslag å motboksansökningar, respektive indragning av motböcker, i ett

alldeles övervägande antal fall plägat ske av andra orsaker än som enligt rus-

drycksförsäljningsförordningen utgöra grund för avstängning från inköp.1

Erinras må vidare om det förut berörda förhållandet, att endast en mindre

del av bolagens kundkrets medgivits verkställa inköp intill den i rusdrycks-

försäljningsförordningen angivna maximigränsen. Härutöver må nämnas,

att motböcker blott undantagsvis plägat utlämnas till personer under 25 år.2

Revisionens förslag i hithörande delar innebär i korthet följande.

Utminutering må äga rum allenast till den, som av systembolag erhållit till­

stånd att inköpa rusdrycker. Under det att motboksansökning för närvaran­

de kan göras hos vilket systembolag som helst, skall enligt förslaget tillstånd

meddelas av sökandens hemortsbolag, d. v. s. systembolaget i det detaljhan-

delsområde, som omfattar hans kyrkobokföringsort. (4 kap. 1 §.) Tillstånd

att inköpa rusdrycker må icke meddelas den, som ej fyllt 21 år (4 kap. 2 §).

Om det av särskild anledning kan befaras, att inköp av rusdrycker skall län­

da till skada för köparen eller annan, må inköp ej medgivas eller ock de in­

skränkningar i inköpen stadgas, som finnas påkallade. Prövning, huruvida

dylik åtgärd bör företagas, skall särskilt äga rum i vissa uppräknade fall,

däribland även fall, som för närvarande skola föranleda ovillkorlig avstäng­

ning. (4 kap. 3 §.) I övrigt skall hemortsbolaget i fråga om spritdrycker,

med hänsyn till köparens ålder och levnadsförhållanden, fastställa den hög­

sta myckenhet, som må av honom inköpas. Denna myckenhet må ej över­

stiga fyra liter för kalendermånad. Den må emellertid uttagas jämväl efter

månadens utgång, dock ej senare än sex månader därefter. S. k. extra till­

delning skall alltjämt kunna medgivas, om särskilda skäl därtill äro. (4 kap.

4 §.) — Gällande rusdrycksförsäljningsförordning stadgar förbud mot ut­

minutering bland annat till personer, beträffande vilka nykterhetsnämnd

förordnat örn förbud i sådant hänseende. En motsvarande föreskrift åter­

finnes jämväl i revisionens förslag, dock att befogenhet att meddela förbud

avsetts skola tillkomma länsnykterhetsnämnd (4 kap. 10 §). Enligt förslaget

skall kontrollstyrelsen äga utfärda närmare föreskrifter i de avseenden, var­

om nu är fråga (4 kap. 16 §).

Revisionen uttalar, att huvudprincipen i gällande ordning för utminuterin-

gen är, att särskilt tillstånd från systembolag erfordras för att utmi-

nuteringsvis få inköpa rusdrycker. Enligt revisionens mening ha erfarenhe­

terna av denna anordning varit övervägande goda. Revisionen finner icke

heller några bärande skäl för en ändring härutinnan ha blivit framförda.

Emellertid anmärker revisionen, att ifrågavarande huvudregel icke kommit

i Jämför härutinnan tabellen å sid. 153 i betänkandet.

8 Jämför betänkandet sid. 170.

Kungl. Maj:ts proposition nr 242.

91

till klart uttryck i gällande rusdrycksförsäljningsförordning. Denna brist

avser revisionen att avhjälpa genom stadgandet i förslagets 4 kap. 1 §. Re­

visionen säger sig därigenom vilja »fastställa, att det icke föreligger en all­

män medborgerlig rätt till inköp utminuteringsvis av spritdrycker och vin

utan att befogenheten härtill är beroende av prövning, som vederbörande

systembolag har att utöva å det allmännas vägnar».

Vad angår föreskriften att tillstånd skall meddelas av hemortsbolaget erin­

rar revisionen, att nuvarande praxis varit den, att det verkliga avgörandet i

fråga om motboksansökningar ankommit å hemortsbolaget, även där ansök­

ningen avsett inköp hos annat bolag. Denna ordning har synts revisionen

vara den mest naturliga. Och revisionen anmärker, att varje anledning att få

tillståndsprövningen verkställd av annat bolag än hemortsbolaget bortfaller,

i händelse den kommunala bestämmanderätten, såsom revisionen föreslagit,

skall upphävas i fråga om utminuteringen.

Beträffande föreskriften i 4 kap. 3 §, att inköp ej må medgivas

i den mån skada därav kan förväntas uppkomma,

anför revisionen:

Alltsedan den individuella utminuteringskontrollens tillkomst har det varit

en huvudprincip vid prövningen av inköpstillstånd, att spritdrycker och vin

icke böra tillhandahållas missbrukare. Denna grundsats är en omedelbar

konsekvens av det allmänna syfte, som angivits i 63 § rusdrycksförsäljnings-

förordningen. Emellertid har därjämte i förordningens 34 § fastställts ut­

tryckligt förbud mot utminutering till vissa särskilt angivna grupper av alko­

holmissbrukare, nämligen återfallsfyllerister — d. v. s. sådana som under

de senaste två åren dömts till ansvar för fylleri minst två gånger — samt

personer som under de senaste tre åren dömts eller undergått bestraffning

för brott, begånget under inflytande av starka drycker, eller för olaga rus-

dryckshantering eller under samma tid undergått tvångsarbete eller vårdats

å allmän alkoholistanstalt, varit föremål för beslut om tvångsinternering å

sådan anstalt eller vårdats å vissa slag av anstalter för delirium tremens eller

annan alkoholsinnessjukdom.

Det är emellertid uppenbart, att denna uppräkning icke angiver mer än en

ringa del av dem som bruka alkoholhaltiga drycker till skada för sig eller

annan. I samtliga nu uppräknade fall gäller den förutsättningen för av­

stängning, att från annat samhällsorgan än systembolaget förekommit ett

ingripande mot vederbörande, grundat på ett i de flesta fall svårartat alko­

holmissbruk. Örn avstängning från inköpsrätt på grund av uppenbart alko­

holmissbruk icke skulle lia företagits av systembolagen i andra fall än de

nu anförda, skulle bolagen få anses lia på ett mycket otillfredsställande sätt

fullgjort sin uppgift att förebygga alkoholskador.

Att de ovillkorliga avstängningsbestämmelserna dock blivit utformade på

detta sätt sammanhänger med att nykterhetskommitténs förslag utgick från

att systembolagen icke .skulle ha den uppgift att förebygga alkoholskador,

som de fingo i den slutligen antagna förordningen. Samhällets skydds-

intresse skulle i stället tillgodoses dels av s. k. kontrollnämnder och dels av

nykterhetsnämnderna. Då riksdagen sedermera ej biträdde förslaget örn in­

rättande av kontrollnämnder utan genom omläggning av systembolagssty­

relsernas sammansättning så att säga flyttade in dessa nämnder i bolagen,

kom det icke till stånd någon däremot svarande modifikation i fråga örn

92

Kungl. Maj:ts proposition nr 242.

avstängningsreglerna. Däremot bibehölls det nu i 35 § rusdrycksförsälj-

ningsförordningen intagna stadgandet om befogenhet för nykterhetsnämnd

att förordna om utminuteringsförbud i fråga örn den som brukar alkohol­

haltiga drycker till uppenbar skada för sig eller andra samt en däremot

svarande föreskrift i 34 § rusdrycksförsäljningsförordningen örn skyldighet

för systembolag att efterkomma sådant beslut av nykterhetsnämnd. Här

finnes sålunda den allmänna regeln uttalad, att den avgörande synpunkten

vid ifrågavarande prövning är, huruvida skada kan uppstå till följd av

försäljning, och den prövande myndighetens ansvar och fria bedömande är

icke inskränkt genom en på förhand fastslagen regel, att endast vissa be­

stämda slag av skador må tagas i betraktande. Dock innehåller även detta

stadgande om nykterhetsnämndens prövningsrätt en betydelsefull begräns­

ning, i det att nämnden icke kan vidtaga avstängningsåtgärd utan anmälan

från vissa angivna myndigheter, tjänstemän eller enskilda personer.

Ifrågavarande befogenhet för nykterhetsnämnderna har icke kommit att

begagnas i den omfattning, som man torde ha föreställt sig vid förordningens

tillkomst. Härvid lia säkerligen flera omständigheter gjort sig gällande. Så­

lunda har nyssnämnda hinder för självständigt initiativ av nämnderna min­

skat deras möjlighet att ingripa. Och vidare torde vissa nämnder ha av­

hållit sig från dylik åtgärd på grund av bristande handlag vid utövningen av

sin verksamhet eller rent av därför att de icke ägnat denna sida av sin nykter-

hetsvårdande uppgift tillbörligt intresse. Det viktigaste skälet är dock otvi­

velaktigt, att systembolagen fått den karaktär av organ för det samhälle­

liga skyddsintresset, som man under förarbetena till försäljningslagstiftnin-

gen trodde sig kunna påräkna endast hos kontrollnämnderna och nykterhets-

nämnderna. Systembolagen ha sålunda blivit de egentliga tillämpningsorga-

nen för den allmänna regel, som är uttalad i 35 § rusdrycksförsäljningsför-

ordningen, nämligen att avstängning skall ske beträffande den, som brukar

alkoholhaltiga drycker till uppenbar skada för sig eller andra. I de fall,

då nykterhetsnämnderna funnit tillämpning av detta stadgande påkallad, lia

de i regel icke begagnat det förfaringssätt, som där angives, utan inskränkt

sig till att lämna systembolagen föreliggande sakliga upplysningar. Häri­

genom ha nämnderna i regel vunnit samma praktiska resultat, nämligen

avstängning från inköpsrätt, ehuru denna grundats på beslut av bolaget och

icke av nämnden, något som från nämndernas synpunkt ofta framstått så­

som fördelaktigt. Detta förfaringssätt medgiver även en bättre anpassning

av åtgärderna efter föreliggande förhållanden, i det att väl systembolaget

men icke nykterhetsnämnden kan besluta örn inskränkning i inköpsrätten

i stället för indragning av densamma.

Systembolagen lia sålunda vid prövningen, huruvida avstängning skall

ifrågakomma, icke begränsat sig till de i 34 § rusdrycksförsäljningsförord-

ningen angivna fallen. Den allmänna regeln i förordningens 63 §, att all

försäljning skall ordnas så att därmed åstadkommes så ringa skada som

möjligt, har utgjort den egentliga rättsgrunden för dessa åtgöranden. Och

bolagen lia härvid erhållit särskild vägledning av kontrollstyrelsen i dess

egenskap av uppsiktsmyndighet. Såvitt revisionen kunnat finna, lämna de

av kontrollstyrelsen till systembolagens ledning meddelade anvisningarna

icke runi för erinran.

Den ordning, som på detta sätt framvuxit, bör enligt revisionens mening

bibehållas för framtiden. Vid prövningen av inköpstillstånd böra sålunda

systembolagen ha att taga hänsyn till varje slag av skada, som kan uppstå

genom missbruk av alkoholhaltiga drycker, och icke enbart till sådana skador,

som angivits i 34 § rusdrycksförsäljningsförordningen. Denna ståndpunkt

kommer till uttryck i det allmänna stadgandet i 4 kap. 3 § av revisionens för-

Kungl. Maj:ts proposition nr 242.

93

slag, att örn det av särskild anledning kan befaras, att inköp av spritdrycker

eller vin skall lända till skada för köparen eller annan, inköp ej må medgivas

eller ock de inskränkningar i inköpen stadgas, vilka finnas påkallade. För

att närmare klarlägga innebörden av denna regel bär densamma förtydligats

genom exempel, intagna i själva författningstexten.

Revisionen vill särskilt betona, att denna uppräkning ingalunda är uttöm­

mande, utan att tvärtom berörda åtgärder ofta böra vidtagas även i andra

fall. Syftet nied dessa exempel är närmast att på ett åskådligt sätt angiva

karaktären av den särskilda anledning, som angives i stadgandet såsom grund

för ingripande. Denna särskilda anledning skall nämligen utgöras därav att

det förefinnes en sannolik fara för skada av inköp. Sådan fara föreligger

tydligen örn en person låtit sig komma till last sådan oförmåga att liandha

alkoholhaltiga drycker, att skada därigenom redan uppstått och sålunda kan

befaras uppkomma ånyo. Exempel härpå äro, att vederbörande är hemfallen

under alkoholistlagen, vårdats för alkoholsjukdom, begått brott och därvid

varit påverkad av alkoholhaltiga drycker eller eljest varit överlastad av så­

dana drycker. Uppräkningen stannar emellertid icke vid fall, då denna fara

för återfall i missbruk föreligger, utan tar sikte även på en fara av ekono­

misk natur, nämligen faran för alt mera viktiga levnadsbeliov bliva eftersatta

till förmån för inköp av spritdrycker eller vin eller att tillgodoseeende av

dessa behov måste ankomma på det allmänna, om inköpsrätt medgives eller

icke begränsas i avsevärd mån. Exempel härpå äro, att vederbörande åt­

njuter understöd från allmänna fattigvården eller, genom underlåtenhet att

fullgöra sina ekonomiska förpliktelser gentemot närstående eller det allmänna,

ådagalagt bristande skötsamhet i ekonomiskt avseende. Slutligen har bland

särskilda anledningar för övervägande av nu berörda åtgärder angivits, att

vederbörande gjort sig skyldig till olovlig befattning med alkoholhaltiga dryc­

ker eller kan befaras göra sig skyldig till sådan befattning eller att han varit

ådömd tvångsarbete eller varnats för lösdriveri.

Revisionen håller före, att de individuella omständigheterna böra vara av­

görande vid tillståndsprövningen och att det icke bör på förhand fastställas

vilken åtgärd, avstängning eller individuell begränsning, som skall vidtagas

i det särskilda fallet. Den fria prövningsrätten härutinnan, som redan nu

tillkommer systembolagen i flertalet fall, torde kunna anförtros åt dem med

ökad tillit efter genomförandet av den organisationsreform, som enligt försla­

get bör komma till stånd. En dylik valfrihet i avseende å åtgärder från system­

bolagens sida torde böra gälla jämväl i fall, som avses i 34 § 2)—8) gällande

rusdrvcksförsäljningsförordning; ur nykterhetssynpunkt torde icke sällan en

begränsning av inköpsrätten även i sådana fall vara att föredraga framför

ovillkorlig avstängning. Bortsett från stadgandet örn viss åldersgräns, upp­

tager förslaget fördenskull icke någon bestämmelse, som ovillkorligen åläg­

ger bolaget att besluta örn avstängning.

Revisionen erinrar härefter, hurusom revisionen i annat sammanhang före­

slår inrättande i varje län av en länsnykterhetsnämnd, samt anför:

Denna nämnd skall äga utse två ledamöter i vederbörande systembolags

styrelse, varigenom revisionen velat sörja för att bolaget och nämnden be­

driva sin verksamhet i intimt samarbete. Vid sådant förhållande har det icke

ansetts nödigt eller lämpligt att bibehålla de kommunala nykterhelsnämnder-

nas i 35 § rusdrvcksförsäljningsförordningen angivna befogenhet att förordna

örn avstängning från utminutering. En motsvarande befogenhet har i stället

enligt 13 § förslaget till lag örn nykterhetsvård tillagts länsnykterhetsnämn-

derna. De kommunala nykterhetsnämnderna skola emellertid siven fram-

94

Kungl. Maj:ts proposition nr 242.

gent ha att genom framställningar och råd till systembolagen och andra för­

säljare söka motverka och förebygga onykterhet och dryckenskap.

Revisionen framhåller vidare, hurusom bevillningsutskottet vid 1928 års

riksdag framställde krav på att vissa förhållanden, vilka vid rusdrycksförsälj-

ningsförordningens införande lämnades åt kontrollorganens prövning, borde

regleras genom bestämmelser i författningen. Enligt revisionens mening må­

ste detta uttalande avse bland annat grunderna för beviljande av inköpstill-

stånd. Revisionen finner emellertid övervägande skäl tala för att dessa grun­

der icke böra mera fullständigt än som av revisionen förslagits komma till

uttryck direkt i författningen. Revisionen erinrar härutinnan om de vidlyf­

tiga anvisningar, som utfärdats av kontrollstyrelsen, samt anför:

Än mera vidlyftiga skulle dessa anvisningar lia blivit, om man icke i sista

hand kunnat falla tillbaka på den allmänna regeln i 63 § rusdrycksförsälj-

ningsförordningen. En någorlunda fullständig kodifikation av grunderna för

vägran av inköpsrätt skulle sålunda bliva mycket tyngande för själva lag­

texten. Man torde icke heller vinna åsyftat resultat genom att i förordningen

införa sådana detaljerade regler. Det skulle nämligen utan tvivel befinnas

omöjligt att angiva alla omständigheter och synpunkter, som böra komma i

betraktande vid denna prövning, och förordningens uppräkning av dessa

skulle därför behöva kompletteras med en regel av mera allmän, och därför

i viss mån mera obestämd innebörd. Med denna lösning hade man uppenbar­

ligen icke vunnit det avsedda principiella syftet att i själva förordningen ut­

tryckligt angiva alla de fall, då ifrågavarande åtgärder fingo vidtagas. Skulle

man å andra sidan nöja sig med att i författningstexten så fullständigt som

möjligt angiva ifrågavarande grunder och icke tillåta någon som helst utvidg­

ning med stöd av en allmän reservregel, torde dessa föreskrifter i tillämpnin­

gen komma att visa sådana ofullständigheter, att de icke kunde fylla sitt syfte.

Tillämpningsorganen bleve i detta fall så hårt bundna till formerna, att fara

förelåge för att deras verksamhet komme att utveckla sig i en icke från någon

synpunkt önskvärd eller gagnelig byråkratisk riktning.

Till motivering av de i förslagets 4 kap. 4 § första stycket angivna grun­

derna för bestämmande av spritdryck stilldelning an­

för revisionen:

Den individuella förhandsbegränsningen av samtliga konsumenters rätt att

inköpa spritdrycker har under den nu gällande ordningen för utminuterings-

kontroll genomförts efter den principen, att den till inköp medgivna kvantite­

ten spritdrycker i varje särskilt fall fastställts med ledning av det på förhand

uppskattade legitima behovet för köparen och hans hushåll. Vid den bola­

gen härutinan åliggande prövningen böra enligt kontrollstyrelsens anvisnin­

gar beaktas ett flertal omständigheter, såsom huruvida sökanden är man

eller kvinna, har eget hushåll eller icke, tillhör en befolkningsgrupp med mer

eller mindre utpräglade alkoholvanor — varvid särskilt skillnaden mellan

landsbefolkningen och stadsbefolkningen samt mellan olika delar av landet

bör komma i betraktande — vidare sökandens ålder och ekonomiska ställning

m. m.

Revisionen har icke funnit, att det inom den individuella utminuteringskon-

trollens ram gives någon lämpligare och bättre utväg för att tillgodose kravet

på en ändamålsenlig nykterhetsvård än denna anordning med förhandsbe-

gränsning i anslutning till behovet. Revisionen är därför av den uppfattnin­

gen, att denna ordning bör bibehållas för framtiden. Då konsumtionen av

96

Kungl. Maj.ts proposition nr 242.

revisionens förslag om efterhandsinköp innebär betydande lättnader för sär­

skilt de konsumenter, vilka kunde tänkas komma i åtnjutande av högre in-

köpskvantitet än fyra liter i månaden. Det torde icke heller föreligga något

mera allmänt önskemål om en sådan höjning, utan man lärer kunna påstå,

att den allmänna opinionen i stor utsträckning godtagit den nu gällande ord­

ningen i fråga om inköpsrättens omfattning.

Beträffande den i förslagets 4 kap. 4 § medgivna möjligheten till

s. k. efter handsköp yttrar revisonen:

Enligt 48 § rusdrycksförsäljningsförordningen gäller, att spritdrycker ej

må till någon utminuteras i större myckenhet än fyra liter i kalendermåna­

den. Behovet av dylika drycker är däremot i allmänhet icke jämnt fördelat

över hela året utan ofta större under vissa månader och mindre under andra.

Vidare kan detta behov mången gång icke på förhand beräknas. Månadstill-

delningen bildar på grund härav ett motiv för den förtänksamme att utnyttja

inköpsrätten i större omfattning än som motsvarar det aktuella behovet för

att därigenom skaffa ett lager för oförutsedda behov. Detta psykologiska

tvång framstår otvivelaktigt för den skötsamme konsumenten såsom någon­

ting onaturligt. Det medför säkerligen också i många fall, att konsumtionen

blir större än den skulle vara, om lagringen icke behövde ske under konsu­

mentens egen vård utan kunde äga rum på det sättet, att inköpsrätten kvar-

stode under viss tid efter månadens utgång. För att motverka nämnda ten­

dens kan det komma i fråga att sätta tilldelningskvantiteten i relation till en

längre tidsperiod än månaden, såsom kvartalet eller året, eller att vidtaga

jämkningar i bestämmelserna örn förlust av inköpsrätt, som ej tagits i an­

språk under perioden.

Enligt revisionens mening vinner man emellertid icke det förelagda syftet

genom att utsträcka tilldelningsperiodens längd från en månad till exempel­

vis ett kvartal. En förlängning av tilldelningsperioden kan nämligen icke

genomföras generellt utan risker från nykterhetssynpunkt beträffande sådana

köpare, som icke kunna hushålla med de inköpta dryckerna. Ifrågavarande

syfte skulle däremot kunna ernås genom den andra av de nyss antydda ut­

vägarna, nämligen jämkning i bestämmelserna örn förlust av inköpsrätt.

I fråga om den närmare utformningen av förslagets bestämmelser härutin­

nan må framhållas, att det icke torde vara rådligt att utan vunnen erfaren­

het om verkningarna av denna nya anordning medgiva, att en under viss

månad icke inköpt kvantitet får uttagas huru lång tid som helst efter måna­

dens utgång. I detta avseende påkallar nämligen faran för överlåtelse en viss

försiktighet. Den förutsatta verkan av möjligheten till efterhandsinköp är,

att större kvantiteter komma att stå till konsumenternas förfogande vid var­

je särskild tidpunkt, varför möjligheterna att verkställa överlåtelse bliva

större än under nuvarande förhållanden. Det är också tydligt, att frestel­

sen att i vinningssyfte företaga inköp för att genom överlåtelse tillhanda­

hålla annan spritdrycker är större, örn den kvantitet som på en gång kan in­

köpas är mycket stor och sålunda den motsedda vinsten är betydande, jin

om denna kvantitet utgöres endast av några få liter. Med hänsyn härtill

torde det vara nödvändigt att begränsa den tid, under vilken den icke ut­

tagna kvantiteten kan tagas i ansoråk. Även vid en snäv begränsning här­

av tillgodoses det egna, legitima behovet vida bättre än med nu gällande be­

stämmelser. Å andra sidan kan införandet av efterhandsinköp icke antagas

utöva den gynnsamma inverkan, som därmed åsyftas, örn nyssnämnda lid

göres mycket kort. Dessa överväganden lia föranlett revisionen att föreslå,

att tiden för tillgodonjutande av inköpsrätt för icke uttagen kvantitet fast­

ställes till sex månader. I enlighet härmed skall den del av tilldelningen

Kungl. Maj.ts proposition nr 242.

97

exempelvis för januari månad, som icke uttages under denna månad, kunna

tagas i anspråk under sex månader efter januari månads utgång, d. v. s.

under tiden till och med den 31 juli.

Det behöver icke närmare utvecklas, att anordningen med efterhandsinköp

från köparnas synpunkt erbjuder fördelar framför den nuvarande ordnin­

gen. En inköpsberättigad erhåller visserligen icke härigenom tillgång till en

större sammanlagd inköpskvantitet, men han blir befriad från risken att av

glömska eller på annat ofrivilligt sätt gå miste om en del av sin tilldelnings-

kvantitet och är icke heller så bunden i fråga örn tidpunkten för inkö­

pen som hittills utan kan verkställa dessa vid de för honom i varje sär­

skilt fall lämpligaste tillfällena. Samtidigt som inköpsbegränsningens goda

verkningar med avseende å konsumtionens omfattning bibehållas under ord­

ningen med efterhandsinköp, vinner man genom densamma i allt väsentligt

det syfte, som eftersträvas av företrädarna för fri inköpsrätt för de sköt­

samma konsumenterna.

Revisionen erinrar emellertid om att systembolagen måste anses skyldiga

att föranstalta om indragning eller inskränkning av inköpsrätten, därest sär­

skild anledning förefinnes att befara skada:

Denna skyldighet avser icke blott den löpande tilldelningen utan även icke

uttagna kvantiteter från tidigare tilldelningsperioder. I praktiken lärer det

väl endast sällan komma att inträffa, att en inköpsberättigad, gentemot vil­

ken anledning till ett dylikt ingripande yppas, åstadkommer en sådan »be­

sparing». Där så emellertid i visst fall är förhållandet, t. ex. i följd därav

att för en sådan person genom bortovaro, sjukdom eller annan anledning

uppstått faktiskt hinder att begagna inköpsräten under viss tid, kan lian

icke kräva att få utbekomma sin outtagna kvantitet. För att denna in­

skränkning i den eljest obetingade förfoganderätten under sex månader av

icke uttagna tilldelningskvantiteter icke må väcka misstro mot hela denna

anordning och äventyra de väntade gynnsamma verkningarna av densam­

ma, böra emellertid systembolagen behandla dylika fall med stor varsam­

het.

En följd av bestämmelserna om efterhandsköp förmodas av revisionen bli­

va, att behovet av s. k. extra tilldelning minskas. Enligt revisio­

nens mening måste man dock räkna med att systembolagen även i framtiden

böra äga möjlighet att medgiva sådan tilldelning i vissa fall, varför ett stad­

gande härom upptagits i förslagets 4 kap. 4 § andra stycket.

Beträffande den i 4 kap. 2 § av förslaget stadgade åldersgränsen

för utminutering erinrar revisionen, att frågan örn en höjning av denna

gräns vid olika tillfällen varit föremål för riksdagens prövning. Bland an­

nat yrkades i motioner vid 1928 års riksdag, att åldersgränsen skulle bestäm­

mas till 25 år. Revisionen framhåller emellertid, hurusom 21-årsgränsen i

tillämpningen blivit i betydande utsträckning ersatt med högre åldersgrän­

ser. Åtskilliga bolag lia härvid enligt oktroj föreskrift varit förhindrade att

utlämna motbok till personer under 25 år. Men även där sådant hinder icke

förelegat, lia bolagen endast i relativt sällsynta fall utlämnat motbok till per­

soner under 25 år. I de fall, där så skett, har i regel varit fråga örn gifta per­

soner eller personer, som eljest halt eget hushåll. Revisionen finner av dessa

Bihang lill riksdagens protokoll 19117. 1 sami. Nr 242.

7

98

Kungl. Maj:ts proposition nr 242.

omständigheter framgå, att en i författningen stadgad allmän höjning av ål­

dersgränsen till exempelvis 25 år skulle ha ringa praktisk betydelse. Man

lärer enligt revisionen nämligen kunna utgå från, att bolagen även framgent

komma att iakttaga stor försiktighet vid meddelande av inköpstillstånd till

yngre personer och detta jämväl för den händelse kommunernas inflytande

på utminuteringsbestämmelserna skulle för framtiden upphöra. Å andra

sidan finner revisionen vissa skäl tala mot en lagstadgad höjning. Dels fin­

nas icke så få personer, som redan före 25 års ålder grundat eget hem och i

fråga om vilka lagstiftaren icke har anledning att föreskriva avstängning

från inköpsrätt. Dels har man sannolikt att räkna med att frånvaron av

möjlighet för yngre personer att erhålla laglig inköpsrätt är ägnad att på sina

håll främja uppkomsten av olaglig hantering. Slutligen kan enligt revisio­

nens mening tänkas, att meddelande av inköpstillstånd för yngre personer

i vissa fall kan vara ägnat att på ett gynnsamt sätt påverka dessas känsla

av ansvar för sitt uppträdande i nykterhetsavseende. Att ungdom mellan

21 och 25 år under alla förhållanden skulle vara utestängd från möjligheten

att även i ringa kvantitet verkställa inköp av spritdrycker och vin för egen

räkning finner revisionen därför icke gagneligt från nykterhetssynpunkt.

Revisionen — som, utan närmare motivering i övrigt, avvisar möjlighe­

ten att bestämma åldersgränsen till 25 år med rätt för bolagen att medgiva

undantag — erinrar emellertid, att en tillämpning av bestämmelserna i för­

slagets 4 kap. 4 § i varje fall måste föranleda, att en låg tilldelningskvantitet

bestämmes för unga personer.

Jag vill i detta sammanhang behandla även de bestämmelser i förslaget,

som avse försändning av rusdrycker. Härutinnan stadgas i 4

kap. 7 § dels att bolag, om så finnes påkallat för ordnande av försändningen

av sådana drycker till ort där utminuteringsställe ej är beläget, äger därstädes

inrätta särskilt utlämningsställe, dels ock att bolag, örn köpare är bosatt å ort,

där utminuterings- eller utlämningsställe ej finnes inrättat, äger utan kostnad

för köparen försända varan till dennes närmaste post-, järnvägs-, omnibus-

eller ångbåtsstation. I övrigt skall det åligga bolag att vid försändning vid­

taga sådana anordningar, att varan ej kommer annan än köparen tillhanda.

Redan tidigare har omnämnts, att systembolag enligt rusdrycksförsäljnings-

förordningen i dess ursprungliga lydelse ägde försända spritdrycker endast

inom bolagskommunen men att förordningen härutinnan snart nog ändrades

på det sätt, att försändning medgavs inom bolagets kontrollområde. Före­

skrifter härom återfinnas i 45 § 3 mom. rusdrycksförsäljningsförordningen.

Härigenom ålägges bolagen tillika att vid försäljning vidtaga betryggande kon­

trollanordningar i syfte att varan ej skall utbekommas av annan än den rätte

köparen.

Av revisionens betänkande sid. 171—176 framgår, att skälen för ifrågava­

rande författningsändring voro i huvudsak följande. Innan ändringen genom­

fördes hade överlåtelse av spritdrycker förekommit i stor omfattning, till

men för nykterhetstillståndet i landet. Sådan överlåtelse hade underlättats

Kungl. Maj.ts proposition nr 242.

99

genom det allmänt praktiserade förfarandet att anlita ombud vid inköpen. Ge­

nom att systembolagen lingö rätt att försända spritdrycker kunde bolagen

utöva en strängare kontroll över ombudsinköpen och sålunda minska risker­

na för överlåtelse. De med inköpen förbundna kostnaderna och besvären

för avlägset boende köpare ansågos vidare i vissa delar av landet lia främ­

jat den olagliga hanteringen och bruket av hälsovådliga surrogat för sprit­

drycker, varför det fanns påkallat att vidtaga lättnader i åtkomsten av lag­

ligen inköpta spritdrycker i sådana trakter. Svårigheterna på vissa håll att

verkställa inköp hos bolagen förmodades jämväl kunna framkalla den upp­

fattningen, att lagstiftningen på denna punkt var godtycklig. Slutligen ansågs

förbudet mot systembolagens försändning icke stå väl samman med det för­

hållandet, att en enskild person ägde försända spritdrycker med anlitande av

alla andra kommunikationsmedel än posten.

Revisionen uttalar, att av enahanda skäl fördelar alltjämt skulle stå att

vinna genom en ytterligare utvidgning av systembolagens försändningsrätt.

Förenämnda omläggning i fråga om försändningsrätten var enligt revisio­

nens mening alltför begränsad för att man skulle ernå vad därmed åsyfta­

des. Revisionen erinrar, att kontrollstyrelsen vid flera tillfällen anmodat

systembolagen att anlita försändning i större omfattning med hänsyn till de

talrika klagomålen över missbruk av inköp genom ombud. Försändnings-

köp förekomma emellertid enligt vad revisionen funnit alltjämt endast i rela­

tivt obetydlig utsträckning. Anledningen härtill anser revisonen vara, att för-

sändningsköpen, sådana de nu äro ordnade, icke erbjuda köparna så stora

fördelar, att dessa i allmänhet vilja avstå från att verkställa inköp genom om­

bud. Revisionen yttrar i anslutning härtill bland annat följande:

Försändning av spritdrycker utom bolagskommunen må jämlikt 45 §

3 mom. rusdrycksförsäljningsförordningen ske allenast där köparen till bola­

get överlämnat motbok med vederbörligen ifylld och undertecknad rekvisi-

tionsblankett ävensom betalning för varan, gottgörelse för försändnings-,

frakt- och eventuellt portokostnad samt uppgift å den plats, dit varorna skola

försändas, och sättet för försändningen. För att endast den rätte köparen

skall kunna utfå varorna, skall vid försändning å järnväg fraktsedeln angiva

bolaget — icke köparen — såsom mottagare samt köparen äga utkvittera för­

sändelsen endast med begagnande av en samtidigt översänd fullmakt av bola­

get. Dylika försiktighetsmått skola också tillämpas vid försändning med buss-

eller ångbåtslinje, som har fasta stationer med särskild varuutlämning. I

övriga fall anordnas nödig kontroll därigenom att köparen har att teckna sitt

namn å en särskild förteckning -— följesedel — som vederbörande transport­

förare har att återställa till bolaget. Vid bestämmande av ersättning för egen

försändningskostnad äger bolag debitera allenast självkostnad för emballage

och frakt till avsändningsstation jämte en expeditionsavgift av 20 öre per för­

sändelse. Härtill komma emellertid för köparen fraktkostnaderna till an-

komsstationen samt eventuella returportokostnader.

Det bör påpekas, att dessa föreskrifter icke lia avseende å försändning inom

bolagskommunen. Vid sådan försändning verkställes forslingen i allmänhet

av bolagens egen personal, och särskilda kontrollåtgärder äro därför icke på­

kallade utöver vad som allmänt tillämpas vid vanlig affärsmässig hemsänd­

ning av varor.

100

Kungl. Maj:ts proposition nr 242.

En av revisionen verkställd undersökning1 har givit vid handen, att försänd­

ning av spritdrycker och vin utom respektive bolagskommuner år 1932 före­

kom i nämnvärd omfattning endast vid 38 bolag. Köparnas utgifter för den­

na försändning uppgingo till i genomsnitt 1 krona 75 öre per försändelse,

motsvarande 70 öre för liter av de försända dryckerna. Kostnaderna förde­

lade sig emellertid mycket olika mellan de särskilda bolagen. Av några bo­

lag har anordnats massförsändning till särskilda utlämningsställen, och denna

anordning har visat sig medföra en avsevärd minskning av försändningskost-

naden.

En viktig orsak till att försändningsköpen icke erhållit någon större omfatt­

ning är enligt revisionens mening, att köparna finna kostnaderna härför allt­

för stora. Det bör därför övervägas, huruvida en minskning av dessa kost­

nader kan ske. En detaljgranskning från denna synpunkt giver vid handen,

att försändningskostnaden genom en väsentlig utvidgning av försändningsrö-

relsen skulle kunna nedbringas till i genomsnitt 60 öre för liter. Det är emel­

lertid tydligt, att en så relativt obetydlig minskning av försändningskostna-

clerna icke är ägnad att nämnvärt öka köparens benägenhet att anlita denna

inköpsform. Revisionen har därför övervägt, huruvida icke bolagen borde

svara för försändningskostnaderna.

Enligt uttrycklig föreskrift i 45 § 1 mom. rusdrycksförsäljningsförordningen

gäller för närvarande, att försändning skall ske på köparens bekostnad. Sy­

stembolag är därför lagligen förhindrat att försända spritdrycker och vin

utan att samtidigt uttaga kostnaderna härför. En utjämning av dessa kost­

nader kunde ske därigenom, att varje; bolag finge fördela samtliga försänd­

ningskostnader likformigt på alla försändningsköp. Då skulle kostnaden för

varje försändning örn viss storlek vid ett bolag vara densamma oberoende av

örn köparen vore nära eller avlägset boende. Härigenom vunne man emeller­

tid icke annat än likformighet inom varje bolags försändningsområde, me­

dan olikheterna mellan de särskilda bolagen alltjämt skulle bestå. Den

enklaste vägen för att ernå likformighet över hela landet torde vara att inbe­

gripa försändningskostnaderna i det allmänna försäljningspriset. Härigenom

komme visserligen en del av dessa kostnader att åvila köpare, som själva av­

hämta de inköpta varorna, men detta synes knappast utgöra någon mera vä­

gande invändning. Man lärer nämligen kunna utgå från att de köpare, som

skulle fortsätta att verkställa sina inköp personligen även efter den ifrågasatta

omläggningen, väsentligen äro sådana, som Ira bekväma förbindelser med ut-

minuteringsställe. Dessa köpare äro sålunda redan genom utminuteringsstäl-

lenas förläggning gynnade i förhållande till den övriga kundkretsen. Att de

finge bidraga till att bära försändningskostnaderna för de köpare, som icke

åtnjuta denna förmån, synes därför icke obilligt. Redan under gällande ord­

ning äger för övrigt rum en viss utjämning av kostnaderna mellan kundkret­

sen hos olika systembolag. Bolagens försäljningspris äro nämligen lika över

hela landet, ehuru dessa pris innefatta olika kostnader för frakt till respek­

tive bolag från Vin- & spritcentralens lager. Ifrågavarande olikheter i frakt­

kostnader äro visserligen relativt obetydliga men äga i detta sammanhang eli

visst intresse, enär förslaget egentligen endast innebär en utsträckt tillämp­

ning av samma princip, som redan tillämpas beträffande fraktkostnaderna

till systembolagen.

Den nu övervägda omläggningen innebär, att försändningskostnaderna sko­

la ingå i det för var och en gällande försäljningspriset och detta alltså höjas

så, att det täcker utgifterna för försändningsverksamheten. Det kan härvid

icke vara nödvändigt, att varje bolag för sig erhåller ersättning för sina exak-

ta försändningskostnader, utan det bör anses tillräckligt, om detta pristillägg

1 Jämför härutinnan närmare betänkandet sid. 176—179.

beräknas så, att det täcker kostnaderna för bolagens sammanlagda försänd­

ningsverksamhet.

Enligt revisionens åsikt böra kostnaderna för försändningen — av såväl

spritdrycker som vin — lämpligen uttagas genom ett pristillägg å samtliga

slag av utminuterade spritdrycker. Revisionen, som verkställt vissa beräk­

ningar rörande storleken av detta pristillägg,1 anför i anslutning härtill:

Det är uppenbarligen icke möjligt att exakt angiva huru stort detta pris­

tillägg bör vara, enär man icke på förhand känner, i vilken omfattning för­

sändningsköpen komma att ökas genom den fria försändningens införande.

Innan erfarenhet härom vunnits, måste sålunda kostnaderna för försänd­

ningsverksamheten täckas genom ett ungefärligt beräknat pristillägg. Örn

detta beräknas från den utgångspunkten, att försändningsköpen i varje fall

till en början icke komma att överstiga 25 å 30 procent av hela utminuterin-

gen, är man enligt revisionens mening på den säkra sidan. Med detta anta­

gande borde det provisoriska tillägget utgöra 15 å 20 öre per liter. Detta be­

lopp bör sedermera justeras med ledning av statistik över ifrågavarande för­

sändningskostnader.

Pristillägget bör vara detsamma för samtliga bolag. Huruvida det bör

komma till stånd genom en ökning av systembolagens bruttovinstmarginal

mellan inköpspris och utminuteringspris eller genom en förhöjning av Vin-

& spritcentralens försäljningspris till systembolagen, är närmast en tek­

nisk fråga, på vilken revisionen icke finner nödigt att närmare ingå. Den

inskränker sig till att påpeka, att enligt det senare alternativet systembola­

gens inköpspris jämväl för sådana spritdrycker, som utskänkas, skulle bliva

höjt, vilket eventuellt kunde påkalla en motsvarande minskning av utskänk-

ningsskatten. Huru ifrågavarande pristillägg än anordnades, skulle det emel­

lertid medföra förskjutningar i de särskilda systembolagens vinstbelopp. En­

ligt det första alternativet skulle vinsten för vissa bolag ökas, nämligen för

dem där försändningsköpen äro få eller kostnaderna härför ringa, medan

vinsten för andra bolag skulle minskas. Enligt det andra alternativet skulle

alla systembolagsvinster undergå minskning men däremot Vin- & sprit-

centralens vinst ökas. Därest det ansåges önskvärt, att dessa förskjutningar

utjämnades, skulle detta alternativ kunna modifieras så, att systembolagen

ägde få ersättning av partihandelsbolaget för försändningskostnaderna eller

viss del därav, vilket torde kunna ordnas genom ett avräkningsförfarande.

Huru dessa förhållanden mellan de olika försäljningsorganen inbördes än

gestaltades, skulle emellertid dessa organs sammanlagda vinster på utminu-

teringsförsäljningen, under i övrigt oförändrade omständigheter, uppgå till

samma belopp som före omläggningen, förutsatt att pristillägget är riktigt

beräknat.

Revisionen anför vidare:

I fråga örn anordnandet av den kostnadsfria försändningen bör till en bör­

jan gälla, att bolagen skola lia rätt att utan kostnad för köparen försända

de av denne rekvirerade varorna men icke skyldighet därtill. Det kan

befäl as, att örn köparen icke längre har att själv bära de verkliga försänd­

ningskostnaderna i varje särskilt fall, han icke alltid skall taga skälig hän­

syn till dessa kostnader vid sina rekvisitioner. Härvid kommer särskilt i

betraktande, att de verkliga kostnaderna för försändning av en viss kvanti­

tet äro betydligt större, örn denna försändes i flera omgångar jin örn den skic­

kas i en försändelse. Ett bolag bör med hänsyn därtill kunna vägra att utan

1 Jämför betänkandet sid. 180 oell 181.

Kungl. Maj:ts proposition nr 242.

101

102

Kungl. Maj:ts proposition nr 242.

särskild ersättning expediera försändelser till en köpare, som genom sitt sätt

att taga i anspråk den fria försändningsrätten måste anses missbruka den­

samma. Jämväl i det fall, att en köpare personligen infinner sig å försälj­

ningsstället och verkställer inköp men icke vill medföra de inköpta varorna

ulan påkallar försändning av dessa, bör bolaget, örn skäl därtill föreligga,

kunna vägra tillmötesgå ifrågavarande anspråk. Även örn stadgandet an­

gående försändningen med hänsyn till dessa och liknande fall måste ha nyss

anförda innebörd, bör å andra sidan ett systembolag icke utan giltig orsak

kunna vägra kostnadsfri försändning.

Enligt revisionens mening bör vidare kostnadsfri försändning ej verkstäl­

las till köpares bostad utan allenast till dennes närmaste post-, järnvägs-,

omnibus- eller ångbåtsstation. Längre kan av naturliga skäl anordningen

icke sträcka sig. Genom den föreslagna omläggningen sker sålunda icke

ändring i fråga om exempelvis den försändning, som äger rum till bostaden

för köpare på samma ort som försäljningsstället; kostnaden för denna för­

mån skall även framgent ankomma på köparen. En på försäljningsorten

bosatt köpare bör enligt revisionens mening icke heller kunna påkalla kost­

nadsfri försändning till närmaste kommunikalionsstation. Ett systembolag

bör vidare icke medgiva fri försändning till dylik station för köpare, bosatt

i så nära grannskap till nämnda ort, att kostnaderna för försändningen icke

stå i rimligt förhållande till besväret för köparen att personligen avhämta

de inköpta varor å försäljningsstället.

Även om försändningskostnaderna skola täckas av ett allmänt pristillägg,

bör givetvis sparsamhet iakttagas vid försändningsverksamheten. Med hän­

syn härtill torde ett systembolag i allmänhet icke böra verkställa försänd­

ning utanför kontrollområdet utan hänvisa köpare, som gör anspråk på kost­

nadsfri försändning till ort inom annat bolags kontrollområde, att överflytta

inköpsrätten till sistnämnda bolag. Sådan överflyttning kan ske både sta­

digvarande och för viss kortare tid enligt 4 kap. 6 § i revisionens förslag.

Det har emellertid för revisionen framhållits, att det hittillsvarande absoluta

förbudet mot försändning utom kontrollområdet medfört olägenheter för så­

dana köpare, som äro bosatta inom detta område men ha den bekvämaste

järnvägsförbindelsen till station, belägen utom detsamma. Någon vägande

invändning synes icke kunna resas mot att bolagen i sådana fall verkställa

försändning utom kontrollområdena. Någon mera avsevärd kostnadsökning

torde icke bliva följden av att försändningen sålunda utsträckes till kommu-

nikalionsstationer omedelbart utanför ett kontrollområde. Revisionen har

därför icke funnit sig böra förorda, att nu berörda inskränkning i fråga örn

försändningsrätten bibehålies. Det är enligt dess mening icke heller nöd­

vändigt att ersätta densamma med ett särskilt stadgande i författningstex­

ten, som skulle angiva förutsättningarna för att bolag må försända utanför

konlrollområdet, utan man torde med full trygghet kunna överlåta åt till-

lämpningen att utforma de närmare regler härutinnan, som tilläventyrs kun­

na finnas erforderliga. Erinras må i detta sammanhang, att ordningen med

kostnadsfri försändning förutsätter, att varje bolag meddelar uppsiktsmyndig-

heten detaljerade uppgifter rörande kostnaderna härför m. m. Härigenom

erhåller denna myndighet möjlighet att kontrollera, huruvida försändning

ägt rum i otillbörlig omfattning.

Revisionen anmärker i anslutning till det föreslagna stadgandet i 4 kap.

7 §, att revisionen med ordet »station» avser icke endast fast station med

särskild varuutlämning utan även vanliga hållplatser för omnibustrafik,

ångbåtsbryggor m. m. I enlighet med kontrollstyrelsens anvisningar har un-

Kungl. Maj:ts proposition nr 242.

103

der de senare åren utlämning av spritdrycker och vin på vissa villkor varit

medgiven å dylika ställen, och någon olägenhet därav har enligt revisionen

ej försports.

Revisionen erinrar vidare, att stadgandet förutsätter upphävande av det

i kungörelsen den 21 december 1904 (nr 69) meddelade förbudet mot post­

befordran av »paket, innehållande brännvin eller andra brända eller destil­

lerade spirituösa drycker».

Redan i proposition (nr 203) till 1922 års riksdag föreslogs ändring i den­

na kungörelse i syfte att bereda systembolagen möjlighet att försända sprit­

drycker med posten. Såsom skäl härför åberopades bland annat, att det

icke syntes föreligga någon principiell skillnad mellan försändande på detta

sätt och med andra kommunikationsmedel. Genom de inskränkningar i

rusdryckstilldelningen och de skärpningar i kontrollen, som efterhand ge­

nomförts, förmenades även de skäl, som på sin tid förelegat för postförsänd-

ningsförbudets införande, ha förlorat mycket av sin styrka.

Revisionen erinrar, att ifrågavarande förbud än mera förlorat i betydelse

med hänsyn till omnibusväsendets starka utveckling över hela landet samt

anför:

Med nuvarande trafikförhållanden kunna systembolagen företaga försänd­

ning av spritdrycker till ett synnerligen stort antal orter i riket genom att

anlita — förutom statens järnvägar — enskilda kommunikationsanstalter av

olika slag, såsom omnibuslinjer, enskilda järnvägar och ångbåtar. Att under

sådana omständigheter bibehålla förbudet mot försändning genom ett statens

eget kommunikationsmedel, postverket, synes icke påkallat. Enligt revisio­

nens mening bör därför förbudet mot försändning av spritdrycker med posten

icke bibehållas i fråga örn försändelser från systembolagen. Om man in­

skränker sig till denna ändring, skulle annan än systembolag alltjämt vara

förhindrad att anlita posten för försändning av dylika drycker. Revisionen

kan emellertid icke finna annat än att förbudet även i denna del numera är

skäligen betydelselöst ur nykterhetssynpunkt i betraktande av att övriga kom­

munikationsmedel erbjuda möjligheter för envar att försända spritdrycker

till praktiskt taget vilken plats som helst i riket. På grund härav har revi­

sionen ansett det riktigast, att 1904 års kungörelse i dess helhet upphäves;

förslag härom har upptagits i 1 § av den särskilda promulgationsförordnin-

gen.

Mot upphävande av postförsändningsförbudet har invänts, att försändning

av spritdrycker med posten möjliggör avhämtande av sådana drycker å tid,

då utminutering icke må förekomma. Denna invändning saknar enligt revi­

sionens mening större betydelse med hänsyn bland annat till vad nyss an­

förts rörande övriga tillbuds stående transportmedel. Det väsentliga skälet

för bestämmelsen om begränsning av tiden för utminuteringsställes öppet­

hållande, nämligen att man härigenom velat förebygga lockelser till oöver­

lagda inköp, har för övrigt icke giltighet å försändningsköp, enär ju härvid

rekvisition och insändande av betalning måste ha skett i förväg.

Att bestämmelsen örn den kostnadsfria försändningen enligt revisionens för­

slag icke har karaktären av en systembolagen åvilande skyldighet utan i stäl­

let en befogenhet, medför att ett bolag kan och bör vägra försändning till en

station, där olägenheter av försändningen göra sig gällande. I dylikt fall bör

bolaget enligt överenskommelse med köparna i stället försända varorna till

annan station.

104

Beträffande anordnandet av särskilda utlämningsställen anför revisionen

härefter:

Pa en del platser i landet ha inrättats s. k. utlämningsställen, varmed för­

stas fasta ställen, där avhämtning kan ske av förut rekvirerade spritdrycker

och viner, vilka översänts dit från vederbörande utminuteringsställe. Dessa

utlämningsställen sakna lager och register för utövande av individuell utmi-

nuteringskontroll och skilja sig från utminuteringsställena även i andra avse­

enden, såsom exempelvis i fråga om tiden för öppethållande, vilken ofta är

kortare än den för utminuteringsställena gällande. Ett utlämningsställe är

därför endast en expedition för utlämnande av varor, vilka försålts på annat

håll, nämligen på det utminuteringsställe, till vilket kunden hänförts; för kö

pernäs bekvämlighet mottagas emellertid i förväg på utlämningsstället rek­

visitioner, jämte motböckerna, samt betalning för rekvirerade varor.

Utlämningsstället fyller sålunda en uppgift likartad med den som utövas

av järnvägs-, omnibus- eller ångbåtsstationen vid systembolagens försänd­

ningsverksamhet. Det erbjuder emellertid vissa företräden framför dessa all­

männa kommunikationsanstalter. För sändningskostnaderna bliva givetvis

mindre, örn flera försändelser kunna sammanföras till en. Även om själva

utlämningsstället drager vissa kostnader, som eljest icke skulle uppkomma,

visar dock erfarenheten, att dessa nya kostnader kunna vara mindre än de

besparingar, som vinnas genom ifrågavarande anordning, och att således för-

s^nc?.n^n^.sver^sam^e^en kan göras avsevärt billigare genom organiserad mass-

törsändning till lämpligt placerade utlämningsställen.

Revisionen har därför i 4 kap. 7 § första stycket av förslaget upptagit ett

stadgande, att systembolag skall äga inrätta särskilt utlämningsställe å ort,

där utminuteringsställe ej är beläget, om så finnes påkallat för ordnande av

försändningen av spritdrycker eller vin till denna ort.

Detta stadgande utgör en naturlig konsekvens av revisionens ståndpunkt i

försändningsfrågan. Örn det är önskligt att systembolagens försändnings­

verksamhet erhåller ökad omfattning på bekostnad av ombudsköpen, böra bo­

lagen sättas i tillfälle att ombesörja försändningarna på det lämpligaste sättet.

Härvid kommer i betraktande icke endast den nyss anförda ekonomiska syn­

punkten utan även den omständigheten, att vederbörande systembolag torde

kunna utöva en noggrannare kontroll över att utlämningen av försända varor

äger rum med iakttagande av härför gällande föreskrifter, om denna äger

rum genom bolagen själva å utlämningsställen, än om den sker på vanliga

kommunikationsanstalter. I fråga om sina egna utlämningsställen kunna bo­

lagen också träffa beslut i olika avseenden, t. ex. angående lokalernas för­

läggning, tiden för öppethållande o. d., samt härvid taga tillbörlig hänsyn

till på platsen rådande förhållanden. Ehuru stadgandet icke ålägger bolag

att inhämta kännedom örn eventuella önskemål och uppfattningar på orten

rörande inrättande av utlämningsställe och vad därmed sammanhänger, för­

utsätter revisionen, att bolagen vid avgörande av dylika frågor skola beakta

jämväl omständigheter av sådan beskaffenhet.

I fråga om det närmare förfarandet vid den kostnadsfria försändningen,

därunder inbegripet anordnande av utlämningsställe, torde erfarenheten få

vara vägledande. Endast i ett hänseende har revisionen ansett lämpligt att

intaga bestämmelser härom i författningstexten. Revisionen har nämligen i

tredje stycket av nyssnämnda paragraf upptagit ett stadgande från 45 § 3

mom. rusdrycksförsäljningsförordningen, att vid försändning bolag skall vid­

taga sådana anordningar, att varan ej kommer annan än köparen tillhanda.

I övrigt torde man kunna utgå från att de praktiska detaljerna lämpligast ut­

formas av bolagen samt att kontrollstyrelsen och bolagens egna samarbets-

Kungl. Maj:ts proposition nr 242.

Kungl. Maj.ts proposition nr 242.

105

organisationer komma att i erforderlig utsträckning lämna bolagen ledning

i förevarande hänseende.

Reservationer.

I anslutning till revisionens förslag angående en allmän maximigräns för

utminutering av spritdrycker ha herrar Johanson och Ljunggren (sid. 545—

547) berört vissa enligt deras åsikt befogade önskemål örn en sänkning av den

föreslagna maximigränsen, örn upphävande av förslaget angående extra

tilldelning samt om maximering jämväl beträffande viner. Under uttalande,

att flera av de förslag, som revisionen framlagt — exempelvis i fråga om nyk-

terhetsvården och sammansättningen av systembolagens styrelser -—• skulle

vara ägnade att i avsevärd mån förbättra nykterhetstillståndet, förklara reser­

vanterna sig emellertid tillsvidare avstå från något bestämt yrkande beträf­

fande en generell sänkning av maximigränsen. Icke heller i övriga nyss-

berörda frågor har från reservanternas sida framställts något yrkande.

Sistnämnda båda reservanter ävensom herr Bärg ha anmält reservationer

jämväl beträffande den i förslaget stadgade åldersgränsen vid utminutering;

enligt deras mening bör tillstånd till utminutering icke meddelas den, som ej

fyllt 25 år, dock att örn särskilda skäl därtill äro tillstånd må kunna med­

delas den, som fyllt 21 år men ej 25 år (sid. 548 och 549 samt sid. 592 och

593).

Herrar Johanson och Ljunggren lia slutligen (sid. 550 och 551), under erin­

ran, att kommunikationsväsendets utveckling får anses göra det onödigt att

upphäva postförsändningsförbudet samt att ett dylikt upphävande kan be­

faras vara mindre välbetänkt ur nykterhetssynpunkt, föreslagit fortsatt til­

lämpning av sagda förbud samt därav påkallad jämkning av revisionens för­

slag.

Yttrandena.

Beträffande de närmare villkoren för utminuteringens

handhavande har i annat sammanhang redogjorts för de olika upp­

fattningar, som i yttrandena kommit till uttryck i fråga om försäljnings-

restriktionernas allmänna beskaffenhet m. m. De erinringar, som återstå att

att omnämna, hänföra sig mestadels till detaljerna i revisionens förslag. En

anmärkning av mera allmän innebörd framställes emellertid av länsstyrelsen

i Blekinge län, som finner att i författningstexten bör intagas en mera full­

ständig regelgivning i fråga örn grunderna för meddelande av inköpstillstånd

och indragning av sådant tillstånd. Erfarenheterna giva sålunda enligt läns­

styrelsens mening vid handen, att den åt kontrollstyrelsen i detta avseende

överlåtna vidsträckta befogenheten långt ifrån alltid utövats klanderfritt.

Polischefen i Ystad föreslår — i likhet med några andra polismyndighe­

ter — att i förordningen skall intagas stadgande därom, att varje medbor­

gare äger rätt att inköpa spritdrycker och vin, försåvittt han ej på grund

av uttrycklig föreskrift i förordningen är i sådant hänseende diskvalificerad.

106

Kungl. Maj:ts proposition nr 242.

Systembolagens personalförening finner — nied hänsyn till de direktiv för

utredningen, som lämnades av bevillningsutskottet vid 1928 års riksdag —

anmärkningsvärt, att i revisionens förslag uteslutits sådana ovillkorliga av-

stängningsbestämmelser, som upptagas i 34 § rusdrycksförsäljningsförord-

ningen. För bolagens och personalens handläggning av dylika ärenden an­

ser föreningen det vara av största betydelse, att det finnes vissa klart fast­

ställda bestämmelser att tillämpa.

Anmärkningar mot föreskrifterna i 4 kap. 3 § av förslaget förekomma

jämväl i ett antal andra yttranden. Sålunda anser en polismyndighet, att av­

stängning från inköp eller inskränkningar i tilldelningen kan tänkas före­

komma utan tillräcklig grund, därest beslutet skall stödjas på något så vagt

som att »skada kan av särskild anledning befaras». I ett annat yttrande ut­

talas motsvarande betänkligheter för de fall, då såsom grund för avstängning

skall kunna åberopas, att vederbörande »kan befaras» göra sig skyldig till

olovlig befattning med alkoholhaltiga drycker. Invändningar i båda dessa

avseenden göras jämväl av Sveriges motboksinnehavares riksorganisation.

En uttrycklig bestämmelse därom, att utminutering må ske endast till den,

som fullgjort sin skattskyldighet gentemot stat och kommun, påyrkas i ett

10-tal yttranden. I ett och annat fall anses härutöver en generell avstäng-

ningsregel erforderlig jämväl beträffande dem, som åtnjuta understöd av

allmänna medel eller brista i underhållsskyldighet gentemot anhöriga.

Å andra sidan föreslås på några håll en jämkning av förslagets bestäm­

melser i sådan riktning, att fråga örn avstängning eller inskränkningar be­

träffande den, som åtnjuter fattigvårdsunderstöd, må komma under över­

vägande endast därest fattigvården föranletts av vederbörandes lättja, lik­

nöjdhet eller försummelse eller kommit att lämnas på grund av falska eller

bedrägliga uppgifter.

Sveriges motboksinnehavares riksorganisation uttalar bland annat:

Kontrollsystemet uppdelar konsumenterna i ett otal klasser, vilkas sprit­

tilldelning är beroende av systembolagens uppfattning om vad som är skä­

ligt och lämpligt. Uppgifterna för kontrollens handhavande grunda sig i

mycket stor utsträckning på andra-, tredje- och fjärdehandsupplysningar

etc., vilka icke kunna kontrolleras av bolagens tjänstemän. Det har före­

kommit och förekommer alltjämt, att anonyma uppgifter upptagas och läg­

gas till grund för beslut, att från nykterhetsvårdande synpunkt helt ovid­

kommande förhållanden tagas som förevändning för åtgärder, att rena skval­

leruppgifter föranlett indragning eller begränsning av inköpsrätt o. s. v.

Medborgarnas rätt till inköp av ett visst njutningsmedel fastställes alltså

icke av laga förordning och icke heller av offentlig myndighet, utan är helt

beroende på gunst och nåd av de enskilda systembolagens befattningshavare,

vilkas oansvariga och oåtkomliga position illustreras av kontrollstyrelsens

och övriga myndigheters bristande förmåga att åstadkomma rättelse, till och

med i mycket svårartade fall av missförhållanden av olika slag.

I ett par andra yttranden göres gällande, att förslaget giver utrymme för

en praxis som, i likhet med den nu tillämpade, måste anses alltför sträng i

betraktande av faran för olaga spritdryckshantering.

Kungl. Maj:ts proposition nr 242.

107

Stadsfullmäktige i Skövde anföra, att systembolagen på sina håll vid för­

frågningar rörande kundkretsen förbigå nykterhetsnämnderna samt vända

sig till andra personer eller myndigheter inom respektive kommuner. Ett

uttryckligt stadgande till förebyggande av detta missförhållande synes full­

mäktige böra inflyta i förordningen.

Erinringar mot den föreslagna maximigränsen för utminutering

ha gjorts endast i ett fåtal yttranden.

Landstingets förvaltningsutskott i Västerbottens län anser skäl icke föreligga

att skapa likformighet i fråga om inköpsrätten genom att höja kvantitets-

gränsen inom områden, där den på grund av lokala särbestämmelser är läg­

re än maximum.

Stadsfullmäktige i Piteå föreslå, i händelse den kommunala bestämmande­

rätten i fråga om utminuteringen skall försvinna, att i författningen stadgas

ett maximum av en Uter för kalendermånad beträffande den, som icke upp­

nått 25 års ålder.

Stadsfullmäktige i Boden föreslå, att i 4 kap. 4 § införes en uttrycklig be­

stämmelse om maximikvantitetens storlek inom olika åldersgrupper.

I övrigt föreslås på ett håll en sänkning av maximigränsen till två liter i

månaden och på ett annat håll en höjning till sex liter i månaden.

Större intresse har i yttrandena ägnats bestämmelserna om efter-

handsköp. I princip har förslaget härutinnan vunnit allmänt godkän­

nande.

Kontrollstyrelsen anför:

Visserligen torde de konsumentgrupper, vilka kunna förutsättas begagna

den föreslagna möjligheten att förskaffa sig en outnyttjad reservkvantitet

hos systembolaget, också kunna antagas i stånd att med nuvarande bestäm­

melser förskaffa sig en sådan reserv i sin egen besittning och därefter vid

sina inköp vara relativt oberoende av tilldelningsperiodens längd. Då emel­

lertid den föreslagna rätten till efterhandsköp lärer erbjuda vissa psykolo­

giska företräden och medföra åtskilliga fördelar för kunderna, vill kon­

trollstyrelsen för sin del i princip ansluta sig till förslaget.

Socialstyrelsen erinrar, att möjligheten till efterhandsköp synes ägnad att

att stärka försäljningssystemets nykterhetseffekt genom att bereda minskat

utrymme för extra tilldelning och ombudsköp samt motverka överlåtelser

och andra olägenheter.

Länsstyrelserna i Blekinge och Värmlands län framhålla, att förslaget i

förevarande del i viss mån tillgodoser de önskemål, som ligga bakom kravet

på fri inköpsrätt för anmärkningsfria konsumenter.

Med hänsyn till risken för överlåtelse påyrkas emellertid i ett 30-tal ytt­

randen en begränsning av den tid, varunder efterhandsköp må kunna ske.

I allmänhet förordas i sådant hänseende en tid av tre månader efter ut­

gången av den månad, till vilken tilldelningen hänför sig, i ett och annat

fall en, två eller fyra månader. På ett håll föreslås å andra sidan en förläng­

ning till tolv månader. En begränsning till tre månader förordas av bland

108

Kungl. Maj.ts proposition nr 242.

andra kontrollstyrelsen, Systembolagsföreningarnas förtroendenämnd och

Systembolagens personalförening.

Nykterhetsfolkets landsmöte har funnit sig kunna godtaga förslaget örn

efterhandsköp under förväntan, att den ogynnsamma suggestion, som må-

nadsmaximeringen medfört, skall minskas, att extra tilldelningar i väsent­

lig grad skola kunna undvikas samt att systembolagen erhålla befogenhet att

vidtaga inskränkningar beträffande rätten till efterhandsinköp. De risker,

som kunna vara förenade med ifrågavarande anordning, böra emellertid en­

ligt landsmötets åsikt motverkas genom särskilda åtgärder, varvid i främsta

rummet en lämplig skattestegring bör ifrågakomma.

Bestämmelserna om efterhandsköp avstyrkas av länsstyrelsen i Västerbot­

tens län, stadsfullmäktige i tre städer samt en och annan nykterhetsnämnds-

sammanslutning.

Länsstyrelsen i Västerbottens län anför:

Den föreslagna möjligheten till efterhandsköp är ägnad att främja olag­

ligheter på^ rusdryckshandelns område. När sändningar av hopsparad sprit

tillhandahållas å postanstalter och bolagens egna utlämningsställen före

marknader eller storhelger, därvid dansbanorna i regel äro livligt besökta,

torde förhållandena i vissa fall komma att utveckla sig på ett sätt, som re­

visionen förvisso icke kan ha avsett.

Vad angår reglerna örn extra tilldelning ha dessa i allmänhet

lämnats utan erinran i yttrandena. På några håll göres emellertid gällande,

att bestämmelserna härom böra utgå ur förslaget såsom obehövliga i hän­

delse rätt till efterhandsköp varder medgiven.

Stadsfullmäktige i Halmstad framhålla, att extra tilldelning bör beviljas

endast inom snäva gränser, samt föreslå, att för sådan tilldelning skall gälla

samma priser som å restaurang av viss klass. Härigenom skulle enligt full­

mäktiges mening kunna förebyggas, att utminuterade spritdrycker, såsom

nu ofta sker, förtäras vid enskilda fester å hotell och pensionat, där utskänk­

ning av spritdrycker icke är medgiven.

Beträffande åldersgränsen för utminutering ha delade meningar

gjort sig gällande i yttrandena. I ett 70-tal fall yrkas sålunda, i anslutning

till vad som föreslagits av vissa reservanter inom revisionen, att åldersgrän­

sen skall sättas till 25 år med rätt för systembolagen att, örn särskilda om­

ständigheter föreligga, meddela inköpstillstånd för den, som fyllt 21 år.

Denna mening —- som omfattas av bland andra kontrollstyrelsen, System­

bolagsföreningarnas förtroendenämnd, Nykterhetsfolkets landsmöte, stads­

fullmäktige i ett 20-tal städer och ungefär samma antal sammanslutningar

av nykterhetsnämnder — motiveras stundom med, att den åldersgräns, som

jämväl enligt revisionens åsikt skall vara den normala, bör komma till ut­

tryck i författningen, enär svårigheter eljest kunna möta att upprätthålla

lagens andemening. I ett 10-tal yttranden förordas, att åldersgränsen skall

bestämmas till 23 år, varvid i vissa fall förutsättes rätt för systembolagen att

medgiva undantag beträffande den, som uppnått en ålder av 21 år. I flertalet

fall har emellertid revisionens förslag lämnats utan erinran.

Kungl. Maj.ts proposition nr 242.

109

Länsstyrelsen i Västmanlands län anför:

Frågan om åldersgränsen för inköpsrätt har alltid varit föremål för diver­

gerande meningar och de lokala bestämmelserna härom i nuvarande konces­

sioner äro mycket skiftande. Spörsmålet är också av den största betydelse

med hänsyn till angelägenheten av att i första hand ungdomen beredes skydd

mot alkoholens skadegörande verkningar. Kunde detta mål nås genom en

hög åldersgräns behövde man icke tveka örn lämpligheten av att tillmötes­

gå kraven på en höjning av den nuvarande minimiåldern. I praktiken har

ju också tillämpats en åldersgräns, som i de flesta fall ligger högre än 21

år, men huruvida detta varit till fördel för bekämpandet av rusdrycksmiss-

bruket bland ungdomen kan ifrågasättas. Erfarenheten giver vid handen, att

den olaga rusdryckshanteringen ofta har sin bästa kundkrets bland de års­

klasser av myndiga medborgare, vilka nu äro utestängda från rätten till in­

köp. Tvivelsutan spela psykologiska faktorer här en betydande roll, som

ofta förbises. Det är knappast ägnat att förvåna, att en till myndig ålder

kommen person som grundat självständig ekonomisk existens finner det

orättvist och för sig nedsättande att icke i fråga om rätten till spritinköp

vara likställd med andra oförvitliga medborgare. Revisionen har också fram­

hållit, att meddelandet av inköpstillstånd för yngre personer i vissa fall kan

vara ägnat att på ett gynnsamt sätt påverka dessas känsla av ansvar för sitt

uppträdande i nykterhetshänseende. Länsstyrelsen, som delar denna åsikt,

är för sin del av den uppfattningen, att en generell höjning av minimiål­

dern icke är motiverad, och att det är i folknykterhetens intresse, att vid

handhavandet av den ömtåliga frågan om inköpsrätt för de yngre årsklas­

serna största hänsyn tages till berörda psykologiska faktorer.

Polischefen i Västerås erinrar, att av dem, som under åren 1930—1932 av

rådhusrätten i Västerås fälldes till ansvar för fylleri, 15 procent eller 115

personer tillhörde åldersgruppen 21—25 år samt att flertalet av ifrågava­

rande personer på olovligt sätt åtkommit sprit. Polischefen anmärker i an­

slutning härtill, att det ur nykterhetssynpunkt synes vara ett önskemål, att

utlämnande av motböcker till yngre personer icke kringgärdas av alltför

snäva gränser.

Stadsfullmäktige i Härnösand uttala, att den för staden gällande ålders­

gränsen sedan många år tillbaka varit fastställd till 21 år samt att olägen­

heter härav icke kommit till synes.

Jämväl revisionens förslag rörande försändning av rusdrycker

har föranlett diskussion i yttrandena.

Förslaget om s. k. kostnadsfri försändning lämnas visserligen i flertalet

yttranden utan erinran och tillstyrktes uttryckligen av bland andra socialsty­

relsen, fyra länsstyrelser, Systembolagsföreningarnas förtroendenämnd,

Systembolagens personalförening, ett antal nykterhetsnämndssammanslut-

ningar samt — på vissa villkor — Nykterhetsfolkets landsmöte, men å andra

sidan avstyrkes förslaget i denna del av kontrollstyrelsen, sex länsstyrelser,

stadsfullmäktige i ett 10-tal städer m. fl.

Socialstyrelsen förväntar, att de föreslagna bestämmelserna skola medföra

minskat behov av extra tilldelning och köp genom ombud.

Länsstyrelsen i Södermanlands län uttalar, att vederbörande myndighets

Ilo

beslut angående utminuteringsställes belägenhet ej bör föranleda till att för­

värvet av spritdrycker eller vin blir högst väsentligt dyrare på vissa orter än

på andra, samt finner med hänsyn härtill förslaget både skäligt och lämp-

3g

$ir'.

Länsstyrelsen i Norrbottens län anför, att förslaget icke kan sägas vara

annat än en akt av rättvisa mot landsortsbefolkningen. Enligt länsstyrelsens

asikt är förslaget ett uttryck för den förnuftiga åskådning, som nu börjar

bliva allmän, att det här i landet icke längre så mycket är fråga om att

söka nedbringa spritförbrukningen som att undanröja hindren för hyggligt

folk att tillfredsställa sitt legala behov av sprit. Länsstyrelsen erinrar, att

det är en känd sak, att den olagliga sprittrafiken profiterar på de förhål­

landen, som förslaget i denna del avser att undanröja.

Landstingets förvaltningsutskott i Västerbottens län finner, bortsett från

frågan örn upphävande av postförsändningsförbudet, förslaget välbetänkt,

enär större likformighet för hela landet därigenom vinnes.

Systembolagsföreningarnas förtroendenämnd uttalar:

o Förslaget kommer obestridligen att medföra, att viss del av kundkretsen

får bära utgifterna för en förmån, som uteslutande kommer en annan del

av kundkretsen till godo. Härtill kommer, att man icke kan undgå att kän­

na farhågor för att vissa kunder framdeles komma att utnyttja den kost­

nadsfria försändningen i en omfattning, som icke kan anses sakligt försvarbar.

Ett visst berättigande kan ej heller frånkännas den anmärkningen, att ifrå­

gavarande anordning måste komma att framkalla irritation, då systembola­

gen förutsättas komma att i vissa fall neka kostnadsfri försändning. Trots

de betänkligheter, som sålunda kunna anföras, har nämnden, med hänsyn

till den av revisionen förebragta motiveringen, ansett sig böra, om än med

tvekan, tillstyrka förslaget i förevarande del.

Systembolagens personalförening anför:

Genom de föreslagna bestämmelserna skulle icke endast rättvisa veder­

faras den kundkrets, som för närvarande måste betala dryga kostnader för

att få hem sin tilldelning, utan även bolagens möjlighet att förhindra illojala

ombuds inköp komma att utvidgas. Det säger sig självt, att det ur alla syn­

punkter ofta måste anses lämpligare, att bolaget äger rätt försända varan

under betryggande kontroll direkt till motboksinnehavaren, än att ett om­

bud skall ombesörja inköp och transport. Säkerligen komma många frestel­

ser till överlåtelse härigenom att försvinna. Icke heller torde en fri försänd­

ning medföra några nackdelar ur nykterhetssynpunkt i det avseendet, att

varan blir något billigare för de avlägset boende kunderna.

Nykterhetsfolkets landsmöte har ansett sig kunna godkänna förslaget örn

s. k. kostnadsfri försändning, främst med tanke på att inköp genom om­

bud därmed onödiggöras. Till motverkande av de risker, som kunna vara

förbundna med förslagets genomförande, bör dock enligt landsmötets åsikt

en lämplig skattestegring åvägabringas.

Överståthållarämbetet framhåller, att förslaget medför en prisförhöjning,

vilken kommer att drabba även den del av köpekretsen, som icke är bosatt

så avlägset från utlämningsställe som i stadgandet förutsättes. Ämbetet

ifrågasätter med anledning härav, om ej motsvarande förmån skulle kunna

Kungl. Maj:ts proposition nr 242.

Kungl. Maj:ts proposition nr 242.

lil

beredas jämväl sistnämnda köpare, åtminstone såtillvida, att varan vid större

inköp hemsändes utan särskild avgift.

Länsstyrelsen i Gävleborgs län anför:

Länsstyrelsen ifrågasätter lämpligheten av, att i förordningen införas be­

stämmelser, som medföra en allmän prisförhöjning å spritdrycker och vin,

och håller före, att kostnaderna för försändningen skola såsom förut beta­

las av köparen. Länsstyrelsen finner framför allt av principiella skäl föga

tilltalande att betrakta spritdryckerna som en nödvändighetsvara av sådan

art, att det skulle utgöra en slags medborgerlig rättighet att förfoga över de­

samma på lika villkor över hela landet.

Länsstyrelsen i Blekinge län uttalar, att gängse'handelskutym är, att kö­

paren i allmänhet får betala frakten för varan. Vid hembäring inom stad de­

biterar systembolaget, i olikhet med andra affärer, särskild avgift därför; det

synes länsstyrelsen vara ännu mera befogat, att en av bolaget utgiven frakt­

kostnad påföres rekvirenten.

Kontrollstyrelsen yttrar bland annat:

I principiellt hänseende delar styrelsen den uppfattning, varåt länsstyrelsen

i Gävleborgs län givit uttryck. Vad förslagets ekonomiska innebörd angår

vill kontrollstyrelsen erinra därom, att utminuteringsvinsten per försåld liter

renat brännvin för närvarande utgör 78 öre. Åtminstone inom bolagen i övre

Norrland skulle försändningskostnaderna sluka en betydande del härav, möj­

ligen i vissa fall överstiga utminuteringsvinsten. Den prishöjning, som av re­

visionen föreslås till täckande av försändningskostnaderna, är visserligen icke

särskilt betydande, men enär som motiv till densamma varken kunna åbero­

pas statsfinansiella hänsyn eller med visshet inträffande förbättringar i nyk-

terhetstillståndet, torde densamma komma att för stora delar av kundkretsen

framstå såsom opåkallad. Slutligen kan kontrollstyrelsen icke underlåta att

framhålla, att ett bifall till det föreliggande förslaget, försåvitt överhuvud nå­

gon återhållsamhet i den fria försändningen skall av bolagen utövas, med

visshet kan antagas komma att medföra betydande praktiska svårigheter för

försäljningsorganen och talrika anledningar till irritation i förhållandet till

kundkretsen.

I ett 20-tal yttranden ha invändningar framställts mot förslaget i vad det­

samma förutsätter upphävande av postförsändningsförbudet.

Länsstyrelsen i Västerbottens län anför:

Om bestämmelser angående inrättande av särskilda utlämningsställen och

kostnadsfri försändning bliva genomförda, kommer nykterhetstillståndet på

landsbygden att bliva mycket försämrat. Det stora antalet postanstalter kom­

mer i en ej ringa utsträckning att bliva utlämningsställen för rusdrycker, där

spritrekvirenterna i trakten särskilt före större helger komma att samlas. Det

lärer icke kunna undvikas att vid sådana tillfällen omgivningarna komma att

bliva osäkra. I det tätt befolkade Skåne med dess synnerligen små kom­

muner äro 30 procent av landskommunerna utan postanstalt inom respektive

områden, men i norra Sverige med dess stora kommuner äro förhållandena

annorlunda. Lycksele socken hade år 1930 21 postanstalter, Vilhelmina 18. Då

Vilhelmina socken är till arealen lika stor sorn Skaraborgs län, lärer det icke

bliva möjligt att utan en betydande ökning av ordningsmakten upprätthålla

ordningen. Revisionen synes icke alls ha beaktat dylika synpunkter. Skall

emellertid rudsryckshandeln göras likformig över hela landet, uppkomma där­

av konsekvenser för staten, som måste tagas. Att pålägga fattiga kommuner

112

Kungl. Maj:ts proposition nr 242.

Departements­

chefen.

en avsevärt ökad börda för polisväsendet synes icke rimligen kunna ifråga­

sättas, då det icke är kommunerna som uttryckt någon önskan örn den re­

form, som av revisionen föreslås. Även vid de utlämningsställen, som sprit­

bolagen kunna komma att anordna, torde åtgärder för ordningens tryggande

visa sig behövliga.

Nyktherhetsfolkets landsmöte har uttalat, att enär omnibustrafikens utveck­

ling i betydande grad onödiggör försändning med posten samt postanstalterna

på flera håll äro inrymda i skolhus, postverket alltjämt bör vara befriat från

att taga befattning med försändning av spritdrycker.

Liknande erinringar lia framställts jämväl i några andra yttranden.

Generalpoststyrelsen uttalar, att ur postväxlingens synpunkt hinder icke

möter mot upphävande av 1904 års kungörelse. I anledning av vad herrar

Johanson och Ljunggren i revisionens betänkande (sid. 551) anfört angående

poststationerna såsom »utlämningsställen för rusdrycker» m. m. erinrar sty­

relsen, att därmed icke torde lia åsyftats att utlämnande av spritdrycksför-

sändelser skulle verka hinderligt på postarbetet. Styrelsen säger sig icke heller

ha försport, att några olägenheter i förevarande hänseende förekommit vid

järnvägsstationerna.

I fråga om villkoren för utminuteringens handhavande vill jag till en bör­

jan framhålla, att de regler, som härutinnan kunna finnas erforderliga — de

må intagas i försäljningsförordningen, meddelas av kontrollstyrelsen eller

uppställas av systembolagen — enligt min åsikt företrädesvis böra uppfattas

såsom direktiv för handhavande av försäljningen i enlighet med försäljnings-

lagstiftningens syfte. De böra med andra ord anses såsom föreskrifter, vilka

det åligger bolagen att tillämpa, däremot icke i första hand såsom stadgan­

de^ varigenom allmänheten i större eller mindre omfattning betages möj­

ligheten att efter gottfinnande inköpa rusdrycker. Med denna reservation,

som knappast i sak innebär någon avvikelse från den uppfattning, varåt re­

visionen givit uttryck, vill jag ansluta mig till revisionens förslag i 4 kap.

1 §, enligt vilket stadgande systembolag bör kunna utminutera rusdrycker

allenast till den, som erhållit tillstånd av hemortsbolaget att inköpa sådana

drycker.

Jag vill även tillstyrka förslaget i 4 kap. 3 §, att inköp må förvägras eller

inskränkningar i inköpen stadgas, där det av särskild anledning kan befaras,

att inköp skall lända till skada för köparen eller annan. Såsom en förbätt­

ring i förhållande till gällande ordning torde få anses, att systembolagen en­

ligt förslaget erhålla möjlighet att vidtaga allenast begränsning i inköpen

jämväl i fall, som enligt 34 § punkterna 2)—8) rusdrycksförsäljningsförord-

ningen ovillkorligen skola medföra avstängning från inköp. De erinringar,

som Systembolagens personalförening framställt mot förslaget härutinnan,

torde så mycket mindre förtjäna avseende som bolagen redan nu i mycket

vidsträckt omfattning besluta om avstängning eller inskränkningar utan att

härvid ha någon ledning av föreskrifter i författningen. Det må också fram­

hållas, att de förändringar i avseende å bolagens organisation, som jag i det

Kungl. Maj.ts proposition nr 242.

113

följande ämnar föreslå, torde innebära ökade förutsättningar för bolagen

att väl fylla på dem ankommande uppgifter i förevarande hänseende.

Jag förutsätter, att bolagen vid sin tillämpning av stadgandet i förslagets

4 kap. 3 § skola iakttaga tillbörlig varsamhet; beslut om avstängning eller in­

skränkningar böra sålunda icke fattas utan stöd av en verkligt tillförlitlig

utredning. Vid handläggning av hithörande frågor böra bolagen samarbeta

med nykterhetsnämnderna. I den mån något fog kan finnas för ett påstå­

ende, att dylikt samarbete icke alltid upprätthållits i nödig omfattning, bör

tillses att rättelse härutinnan åvägabringas.

De i andra stycket av 4 kap. 3 § angivna exemplen å fall, då restriktiva

åtgärder särskilt böra övervägas, synas icke giva anledning till några befo­

gade erinringar. Vad angår de fall, då det av särskild anledning kan be­

faras, att inköp av rusdrycker skall lända till skada av ekonomisk natur, vill

jag i anslutning till vissa anmärkningar i yttrandena framhålla, att fara för

dylika skadeverkningar i och för sig endast utgör en anledning för bolaget

att överväga, huruvida särskilda åtgärder äro påkallade. Det måste förvän­

tas, att bolagen även i dylika fall förvägra inköp eller stadga inskränkningar i

inköpsrätten endast i den mån så kan anses skäligt och förnuftigt. I detta

sammanhang må framhållas, att jag tillfullo delar revisionens åsikt att det

får anses ur nykterhetssynpunkt förkastligt att använda generella avstäng-

ningsbestämmelser såsom ett medel för indrivning av skatt.

Revisionen har föreslagit, att det skall kunna ankomma på länsnykterhets-

nämnd att förordna om förbud mot utminutering till viss person. Då försla­

get om inrättande av länsnykterhetsnämnder icke för närvarande avses skola

genomföras, torde ifrågavarande befogenhet böra anförtros åt de kommu­

nala nykterhetsnämnderna. Till de bestämmelser, som i anledning härav bli­

va erforderliga, torde jag senare få återkomma.

Kontrollstyrelsen bör såsom hittills äga meddela de närmare föreskrifter,

som kunna finnas erforderliga för utminuteringens handhavande. Utan att

ingå på en granskning av de anvisningar, som härutinnan utfärdats i anslut­

ning till den nu gällande förordningen, vill jag framhålla, att styrelsen vid

utarbetande av de nya föreskrifter, som bliva erforderliga i händelse den

föreslagna försäljningslagstiftningen kommer till stånd, självfallet bör finna

det angeläget att undvika bestämmelser, som kunna väcka onödig irritation

eller som eljest icke äro påkallade av omständigheterna.

Under förväntan, att nu gällande praxis jämväl i fråga om inköpsbestäm-

melser för anmärkningsfria konsumenter kommer att bliva föremål för om­

prövning från kontrollstyrelsens sida, finner jag mig kunna tillstyrka de grun­

der, som härutinnan upptagits i förslagets 4 kap. 4 § första stycket. Mot den

föreslagna maximikvantiteten för tilldelning av spritdrycker har jag intet

att erinra.

Vad angår möjligheten till s. k. efterhandsköp finner jag lika med revisio­

nen anledning antaga, att denna anordning skall visa sig vara till icke obetyd­

ligt gagn ur nykterhetssynpunkt. Jag vill därför tillstyrka förslaget i denna

de). I fråga örn utsträckningen av den tid, varunder efterhandsköp skulle

Ilihanq till riksdagens protokoll 19.17. 1 sami. Nr 242.

8

114

Kungl. Maj.ts proposition nr 242.

få ske, ha olika meningar uttalats. Om den åsyftade verkan skall åstad­

kommas, synes denna tid knappast kunna göras kortare än sex månader,

såsom revisionen föreslagit.

Revisionen har i sitt betänkande (sid. 165—167) framhållit, att bestäm­

melsen om efterhandsköp kan giva olika resultat allteftersom verkställda in­

köp i första hand skola avräknas å den löpande månadstilldelningen och icke

uttagen kvantitet från föregående månader få tagas i anspråk först sedan den

löpande tilldelningen utnyttjats till fullo, eller om i stället inköpen i första

hand skola avräknas å icke uttagna kvantiteter från föregående månader och

endast i den mån dessa icke skulle förslå belasta den löpande månadstilldel­

ningen. Revisionen har för sin del förordat det senare alternativet. Kontroll­

styrelsen, som finner att detta alternativ skulle ställa den expedierande per­

sonalen inför svårigheter som knappast skulle kunna bemästras, uttalar, att

man i praktiken endast lär ha att räkna med det förstnämnda alternativet.

Samma uppfattning har framförts av Systembolagsföreningarnas förtroende­

nämnd. I anledning av vad sålunda förekommit finner jag, i likhet med

vad kontrollstyrelsen jämväl förutsatt, det böra ankomma på styrelsen alt

jämlikt förslagets 4 kap. 16 § utfärda de närmare tillämpningsföreskrifter,

som i förevarande hänseende erfordras.

Såsom revisionen framhållit böra systembolagen uppenbarligen ha att för­

anstalta om indragning eller inskränkning i fråga om möjligheten till efter­

handsköp, därest det av särskild anledning kan befaras, att denna möjlighet

skall lända till skada för köparen eller annan. Konlrollstyrelsen har anfört,

att bolagen böra anses ha befogenhet och skyldighet att redan vid meddelande

av inköpstillstånd pröva, huruvida detta bör omfatta jämväl rätt till efter­

handsköp eller begränsas till viss myckenhet för kortare tilldelningsperiod

utan dylik rätt. I anledning härav vill jag framhålla, att det naturligtvis kan

föreligga skäl att vidtaga inskränkning i förevarande hänseende redan vid

meddelande av inköpstillstånd, men att såvitt angår övriga fall omedelbart

av stadgandet i 4 kap. 4 § följer, att efterhandsköp kan ske, varför någon sär­

skild föreskrift härutinnan icke torde böra meddelas.

Revisionen har anmärkt, att möjligheten till efterhandsköp i någon mån

kan anses motsvara ett av systembolaget i Stockholm på sin tid praktiserat

förfarande att icke medgiva inköp av större kvantitet än en liter för den, som

verkställde inköp redan under månadens första vecka, och att låta möjlig­

heten att på en gång inköpa fyra liter vara beroende av att vederbörande an­

tingen dröjde med detta inköp till senare hälften av månaden eller ock under­

låtit att tillfullo utnyttja föregående månads tilldelning. Enligt revisionens

åsikt ha erfarenheterna av denna anordning varit övervägande goda, och hin­

der böra därför icke möta att för framtiden tillämpa dylika bestämmelser.

Genom en kombination av sådana bestämmelser samt anordningen med efter­

handsköp skulle, enligt vad revisionen vidare anför, köparna komma att upp­

delas i olika kategorier på ett sätt, som skulle göra det lättare för bolagen atl

lära känna kundkretsen. Anordningen kunde även väntas medföra en jäm­

nare fördelning av inköpen samt därmed lättnad i expeditionen.

Kungl. Maj:ts proposition nr 242.

115

Utan att för egen del vilja taga ståndpunkt till frågan, huruvida någon

mera avsevärd fördel verkligen skulle stå att vinna genom en anordning av

nyss angiven art, vill jag här endast framhålla angelägenheten av, att inköps-

bestämmelserna göras så enkla som möjligt samt att anordningar, ägnade att

framkalla onödig irritation undvikas.

Mot bestämmelsen i förslagets 4 kap. 4 § andra stycket angående s. k. extra

tilldelning har jag ej funnit anledning till erinran.

Vad angår den i 4 kap. 2 § stadgade åldersgränsen vill jag, i anslutning

till vad som föreslagits av vissa reservanter inom revisionen ävensom i ett

stort antal yttranden, förorda att ifrågavarande gräns bestämmes till 25 år,

dock med rätt för systembolagen att, om särskilda skäl därtill äro, med­

dela inköpstillstånd för den, som fyllt 21 år, men ej 25 år.

På skäl, som revisionen anfört, finner jag mig böra tillstyrka, att system­

bolagen medgives verkställa s. k. kostnadsfri försändning i enlighet med vad

som angivits i förslagets 4 kap. 7 §. Det är att förvänta, att en dylik möj­

lighet skall verksamt bidraga till en nedgång i fråga om lönnbränning och

annan olaga spritdryckshantering. Kostnaderna för ifrågavarande försänd­

ning böra täckas på det sätt, att bolagen äga uttaga visst pristillägg å samtliga

utminuterade spritdrycker. Detta pristillägg bör vara detsamma över hela

landet samt lika stort för samtliga slag av utminuterade spritdrycker. Då

det för statsverkets del får anses tillräckligt, att pristillägget beräknas så, att

det täcker kostnaderna för nu berörda försändning i dess helhet, kan jag ej

finna fog för den av kontrollstyrelsen framställda invändningen, att ifråga­

varande anordning på sina håll möjligen kan tänkas medföra kostnader, vilka

överstiga utminuteringsvinsten.

I fråga örn detaljerna i förslaget och den närmare tillämpningen av be­

stämmelserna härutinnan kan jag i allt väsentligt ansluta mig till de syn­

punkter, som anförts av revisionen. Jag tillstyrker alltså även, att det nu

gällande förbudet mot försändning av spritdrycker med posten skall upp­

hävas.

Jämväl förslaget om rätt för systembolagen att inrätta särskilda utlämnings-

ställen finner jag mig kunna biträda. Det bör ankomma på kontrollstyrelsen

alt, med iakttagande av vad jag nu anfört, utfärda erforderliga föreskrifter

rörande försändningsverksamheten.

Huvudgrunder för utskänkningen m. m.

Revisionens förslag.

Såsom tidigare antytts har under nuvarande ordning kunnat upprätthållas

en relativt stark begränsning av antalet utskänkningsställen. Detta förhål­

lande torde väsentligen lia betingats av det sätt, varpå tillståndsprövningen

hittills varit anordnad. Bortsett från trafikutskänkning och tillfällig vin-

utskänkning skall enligt rusdrycksförsäljningsförordningen tillstånd till ut-

116

Kungl. Maj:ts proposition nr 242.

skänkning avse rätt att inom viss kommun bedriva utskänkning å ett bestämt

antal försäljningsställen. En garanti för att detta antal skall hållas inom

tämligen snäva gränser utgör redan den omständigheten, att tillstånd kan

sökas endast av systembolag. Härtill kommer, att vederbörande kommun

skall höras över systembolagets ansökan och därvid äger med för länsstyrel­

sen bindande verkan avstyrka ansökningen eller föreslå begränsning i fråga

om antalet utskänkningsställen. Slutligen kan i sista hand länsstyrelsen vid

tillståndsfrågornas bedömande finna skäligt ytterligare begränsa försäljnings­

ställenas antal. Enligt vad revisionen uppgiver torde det numera endast re­

lativt sällan inträffa, att kommunerna göra bruk av sin befogenhet att be­

stämma antalet utskänkningsställen lägre än systembolagen föreslagit, men

detta säges väsentligen bero på att systembolagen sökt anpassa sig efter

kommunernas önskemål. Systembolagen ha i övrigt av kontrollstyrelsen an-

manats att vid ansökningar om utskänkningsrätt särskilt beakta i vad mån

behov av utskänkning verkligen kan anses föreligga.

Enligt revisionens åsikt är det ur nykterhetssynpunkt erforderligt att allt­

jämt sörja för en begränsning av antalet utskänkningsställen. Då den nu­

varande anordningen synes revisionen i stort sett ha erbjudit tillräcklig ga­

ranti härutinnan, förordar revisionen, att i förevarande hänseende jämväl

för framtiden bibehålies en tillståndsprövning av ungefärligen samma inne­

börd som den nu gällande.

Vad särskilt angår kommunernas bestämmanderätt erinrar revisionen, att

de skäl, som funnits tala för att denna rätt beträffande utminuteringen skall

upphöra, icke äga samma giltighet i fråga om utskänkningen. I regel är

sålunda utskänkningen huvudsakligen lokalt betonad, och redan detta utgör

enligt revisionens mening ett vägande skäl för att tillerkänna vederbörande

kommun rätten att avgöra, huruvida utskänkning må äga rum inom dess

område eller ej. I vida högre grad än som gäller beträffande utminuterin­

gen finner revisionen vidare inrättandet av ett nytt utskänkningsställe vara

ägnat att påverka konsumtionen av spritdrycker och vin inom vederbörande

kommun. Kommunernas rätt att förhindra utskänkning bör därför enligt

revisionens åsikt alltjämt i huvudsak lämnas orubbad. Ej heller anser re­

visionen tillräcklig anledning föreligga att beröva kommunerna befogenhe­

ten att bestämma högsta antalet utskänkningsställen inom kommunen.

I enlighet med vad nu angivits skiljer sig förslaget såvitt angår förut­

sättningarna för rätt att bedriva utskänkning i allmän­

het endast i detaljerna från den nu gällande ordningen. Rätt till utskänkning

skall sålunda alltjämt såsom regel tillkomma endast systembolag (3 kap. 2 §).

Liksom för närvarande skall för utskänkning erfordras särskilt tillstånd, och

tillståndsprövningen skall, med visst undantag, ankomma på länsstyrelsen

(3 kap. 6 § 1 mom.). Befogenhet att söka tillstånd skall alltjämt i första hand

tillkomma systembolagen; i förslaget har emellertid viss initiativrätt tillagts

jämväl kommunerna (3 kap. 7 och 11 §§). I allmänhet skall varje kommun

alltjämt kunna förhindra, att utskänkningsställe förlägges inom kommunen,

Kungl. Maj:ts proposition nr 242.

lil

och antalet utskänkningsställen må icke sättas högre än kommunen föresla­

git (3 kap. 10 och 11 §§).

Vad angår de närmare detaljerna kan förslaget — örn tillsvidare bortses

från de särskilda slag av utskänkning, som av revisionen betecknats såsom

turistutskänkning och trafikutskänkning — sägas avvika från den nu gäl­

lande ordningen huvudsakligen i följande avseenden.

Förslaget upptager två olika typer av utskänkningstillstånd, nämligen så­

dana som avse årsutskänkning och sådana som avse tillfällig utskänkning.

Tillstånd av det förra slaget skall komma till användning i fråga om ut­

skänkning av mera stadigvarande natur eller, närmare bestämt, i fråga örn

utskänkning, som skall bedrivas året runt eller årligen under viss tidsperiod.

Tillstånd till tillfällig utskänkning skall meddelas, då fråga är örn utskänk­

ning, som skall äga rum vid enstaka tillfälle eller under enstaka tidsperiod

(3 kap. 6 § 2 mom.).

Rörande behovet av en dylik uppdelning erinrar revisionen, hurusom till­

stånd till annan utskänkning än tillfällig vinutskänkning och trafikutskänk­

ning för närvarande meddelas för längre perioder, omfattande i regel tre år.

Då enligt rusdrycksförsäljningsförordningen samtliga inom ett län medde­

lade tillstånd av detta slag skola utlöpa vid utgången av vart tredje kalender­

år, kunna ansökningar i allmänhet göras endast med långa mellanrum. Så­

dant behov av utskänkning, som icke kunnat förutses i samband med den

periodiskt återkommande tillståndsprövningen, har hittills stundom plägat

tillgodoses på det sätt, att tillstånd meddelats för ett större antal utskänk­

ningsställen än som i verkligheten förelegat, varefter tillgängliga »reservrät­

tigheter» kunnat tagas i anspråk vid förekommande behov. Enligt revisio­

nens åsikt bör emellertid tillstånd till utskänkning meddelas endast i den

omfattning, som betingas av ett visst bestämt behov, och revisionen har där­

för sökt finna en utväg, som skulle göra dylika »reservrättigheter» för fram­

tiden obehövliga. En sådan utväg avser revisionen att erbjuda genom reg­

lerna om tillfällig utskänkning. Under det att tillstånd till årsutskänkning

skall meddelas för en tid av fyra år (oktrojperiod) och ansökningar örn dy­

likt tillstånd sålunda kunna göras endast med långa mellanrum, skall till­

stånd till tillfällig utskänkning kunna sökas när som helst. Ansökningsför-

farandet underlättas i sistnämnda fall ytterligare därigenom, att kommuner­

nas fullmäktige föreslagits kunna delegera sin befogenhet att avgiva yttrande

i frågor, som kunna väntas uppkomma om anordnande av tillfällig utskänk­

ning (3 kap. 11 §).

Revisionen angiver följande exempel på fall, då tillstånd till tillfällig ut­

skänkning skall kunna meddelas, nämligen att utskänkning finnes böra

anordnas under en eller flera dagar i samband med en jubileumshögtid, ett

sammanträde eller en kapplöpning, eller att utskänkning anses böra äga rum

under en enstaka säsong, såsom under en utställning.

Om åter ett mera stadigvarande behov av utskänkning framträder under

löpande oktrojperiod, skall enligt revisionens mening tillstånd till tillfällig

utskänkning icke kunna meddelas. I stället anvisar revisionen för sådant

118

Kungl. Maj:ts proposition nr 242.

fall en annan utväg, i det att tillstånd till årsutskänkning skall kunna bevil­

jas för återstående del av oktrojperiod, om särskild anledning därtill förelig­

ger på grund av förhållande, som icke skäligen bort kunna beaktas före ut­

gången av eljest gällande ansökningstid (3 kap. 7 § 1 morn.). Jag skall i det

följande återkomma till den närmare innebörden av denna undantagsbe­

stämmelse.

Med hänsyn till förslaget örn tillstånd till tillfällig utskänkning har revi­

sionen ansett obehövligt bibehålla ett stadgande om sådan rätt till tillfällig

vinutskänkning, som för närvarande kan meddelas jämlikt 22 § rusdrycks-

försäljningsf örordningen.

Att årsutskänkning föreslagits skola avse en tid av fyra år, i stället för

såsom nu tre, motiveras av revisionen med, att innehavare av sådant tillstånd

synes böra beredas en något tryggare ställning än för närvarande. Revisionen

har vidare funnit angeläget att så långt som möjligt i tiden skilja den kom­

munala tillståndsprövningen från de kommunala valen och av sådan anled­

ning föreslagit, att samtliga tillstånd till årsutskänkning skola utlöpa samti­

digt å sådan tid, att kommunernas prövning i avseende å nya ansökningar

alltid kommer att infalla ungefär två år efter de senaste kommunala valen

(3 kap. 7 § 1 morn.).

Såsom nyss antyddes har revisionen föreslagit, att viss initiativrätt i fråga

örn sökande av utskänkningstillstånd skall tillkomma jämväl kommunerna.

I sådant hänseende stadgar förslaget, att tillstånd till årsutskänkning skall

kunna sökas av kommunen, om systembolaget underlåtit göra ansökan

före ansökningstidens utgång, samt att tillstånd till tillfällig utskänkning må

sökas av kommun såväl som av systembolag. Såvitt angår tillfällig utskänk­

ning avses kommunen jämväl skola kunna delegera sin ansökningsrätt i ena­

handa ordning som föreslagits beträffande kommunernas yttranderätt (3

kap. 7 § 2 mom. och 11 §).

Revisionen anmärker till motivering av förslaget härutinnan, hurusom den

nu gällande regeln örn initiativrätt endast för bolagen upptagits från det av

nykterhetskommittén på sin tid avgivna förslaget till försäljningslagstiftning.

Kommittén hade därvid utgått från den uppfattningen, att systembolagen vore

att betrakta såsom organ speciellt för konsumentintresset. Genom rusdrycks-

försäljningsförordningen överläts emellertid å systembolagen den uppgift att

vara det allmännas organ för övervakning av försäljningen, som enligt nykter­

hetskommitténs förslag tänkts skola ankomma på de s. k. kontrollnämn­

derna. Med hänsyn härtill och då utvecklingen gått därhän, att systembo­

lagen huvudsakligen blivit organ för det allmänna, finner revisionen tillräck­

liga skäl icke föreligga för den ordningen, att bolagen ensamma skola äga

initiativrätt i fråga om tillstånd till utskänkning. Ett sådant förhållande kan

enligt revisionens uppfattning icke heller sägas stå väl samman med det in­

flytande, som eljest tillkommer kommunerna vid utskänkningsfrågomas av­

görande.

För att den kommunala initiativrätten icke skall kunna göras örn intet där­

igenom att ett systembolag uraktlåter att taga i anspråk det utskänknings^!!-

Kungl. Maj:ts proposition nr 242.

119

stånd, som kan ha meddelats på kommunens initiativ, har revisionen vidare

i fråga om årsutskänkning föreslagit ett stadgande av innebörd, att kontroll-

styrelsen i dylikt fall skall kunna ålägga systembolaget att anordna ut­

skänkning i kommunen (3 kap. 18 §).

I samband med reglerna om initiativrätt för kommunerna har revisionen

funnit lämpligt föreslå ytterligare en avvikelse från nu gällande bestämmel­

ser. Det har sålunda synts revisionen mindre tillfredsställande att system­

bolag, då fråga är örn anordnande av utskänkning inom kommun där ut­

skänkning tidigare icke förekommit, överhuvud tillerkännes initiativrätt utan

att en bestämd önskan örn inrättande av utskänkning kommit till uttryck

från kommunens sida. Revisionen föreslår av sådan anledning — enligt vad

revisionen uppgiver, i anslutning till nu tillämpad praxis — att systembolag

icke utan att kommunen gjort framställning därom må söka tillstånd till års­

utskänkning i kommun, där sådant tillstånd icke funnits för tiden närmast

före den, som ansökningen skall avse (3 kap. 7 § 2 mom.). En motsvarande

föreskrift har föreslagits jämväl i fråga örn tillfällig utskänkning; för att

ansökan därom skall kunna göras av svstemlxdag förutsättes sålunda an­

tingen att inom kommunen funnits tillstånd till utskänkning under pågående

eller närmast föregående oktrojperiod eller ock att kommunen gjort fram­

ställning därom hos bolaget (3 kap. 11 § 1 morn.).

Revisionens förslag om turistutskänkning innebär, att årsut­

skänkning i undantagsfall skall kunna anordnas utan hinder av kommunens

avstyrkande. Tillstånd meddelas i dylikt fall av Kungl. Maj:t och må ifrå­

gakomma endast å hotell eller pensionat vid »hälsobrunn, badort eller an­

nan kurort eller eljest å någon för turistväsendet i riket viktig ort» samt

under förutsättning tillika, att det finnes vara av »allmän betydelse», att ut­

skänkningen kommer till stånd. Tillstånd, som skall kunna sökas av system­

bolag eller annan inom en månad från det fullmäktiges beslut vunnit laga

kraft, kan meddelas endast för systembolaget och må ej avse utskänkning till

»annan än gäst, med vilken avtal örn bespisning träffats för minst tre dagar».

Tillstånd skall vidare meddelas för oktrojperiod eller del därav, och Kungl.

Majit äger vid tillstånds meddelande utfärda de särskilda föreskrifter i av­

seende å utskänkningen, som prövas erforderliga. (3 kap. 12 §.)

Revisionen anför i anslutning till detta stadgande bland annat följande:

Det kan förekomma, att frågan örn inrättande av utskänkning icke vä­

sentligen är en angelägenhet av lokal beskaffenhet utan äger den allmänna

betydelse, att man icke kan stanna vid ett beslut av de kommunala myndig­

heterna örn avstyrkande av dylik utskänkning. Revisionen åsyftar härmed

sådan utskänkning, som bedrives å vissa turisthotell av större betydelse och

därmed likställda etablissemang, vilka vända sig till en publik från hela lan­

det — och jämväl från utlandet — men däremot i regel icke alls frekventeras

av hemortens befolkning.

Till revisionen lia inkommit framställningar från Svenska trafikförbundet,

Svenska kurortföreningen, Sveriges centrala hotell- och restaurantförening

samt Svenska turisthotellens riksförbund, däri bland annat framhållits, att

med kommunikationsväsendets utveckling följt ett .starkt uppsving av turist­

trafiken, som torde vara av ganska stor ekonomisk betydelse för vårt land.

120

Kungl. Maj:ts proposition nr 242.

Med hänsyn till att förefintligheten av utskänkning har en uppenbar inverkan

på denna trafik liksom på möjligheten att driva hotell eller pensionat å tu­

rist- och kurorter samt därmed likartade platser har yrkats, att den kommu­

nala vetorätten beträffande utskänkning i hithörande fall måtte upphävas.

Enligt revisionens mening är det möjligt att i behörig utsträckning tillgodo­

se dessa önskemål utan att samtidigt skapa några olägenheter ur nykterhets-

synpunkt. Örn prövningen av dessa frågor ordnas på ett ändamålsenligt sätt,

torde tvärtom kunna undanröjas en fara för överträdelser och därmed sam­

manhängande risker i nykterhetshänseende, som lätt uppstår vid en alltför

sträng tillämpning av den kommunala vetorätten å utskänkning, varom nu

är fråga.

Det har härvid för revisionen framstått såsom en första förutsättning, att

undantag från den kommunala bestämmanderätten endast bör göras i sådana

fall, då det lokala intresset icke är det väsentliga, utan, såsom förslaget har

formulerats, det finnes »vara av allmän betydelse, att vid hälsobrunn, badort

eller annan kurort eller eljest å någon för turistväsendet i riket viktig ort be-

drives utskänkning å hotell eller pensionat». Revisionen har vidare utgått

fran att den omprövning, som skulle kunna ske sedan den kommunala myn­

digheten avstyrkt en ansökan om dylik utskänkning, måste omhänderhas

av en högre myndighet, som kan anses i erfoderlig grad företräda allmänna

synpunkter. Genom förslaget att prövningen skall ankomma på Kungl.

Maj :t har revisionen velat skapa betryggande garanti för att tillstånd skall

meddelas med största urskiljning. Dessutom har revisionen kringgärdat un­

dantagsbestämmelserna om turistutskänkning med flera viktiga inskränk­

ningar. Tillstånd skall sålunda kunna meddelas endast vederbörande system­

bolag, som icke äger överlåta detsamma. Härigenom avvisas sådana intressen,

som äro inriktade på direkt vinst av själva utskänkningen, från att söka an­

lita denna väg. Med bestämmelsen att tillstånd ej må avse utskänkning till

»annan än gäst, med vilken avtal om bespisning träffats för minst tre dagar»,

åsyftas att förhindra icke blott att turistutskänkning tages i anspråk av or­

tens befolkning utan även att den utnyttjas till icke önskvärd spritkonsum­

tion av resenärer, som — kanske under förande av motorfordon — rent till­

fälligt besöka^ utskänkningsstället. Turistutskänkningen blir med andra ord i

möjligaste mån förbehållen en publik av turister, badgäster och med dem

jämställda, som äro inackorderade på det hotell eller pensionat, för vilket

tillståndet upplåtits. I detta hänseende blir alltså turistutskänkningen anord­

nad efter ungefär samma principer som den utskänkning av pilsnerdricka,

vilken utan särskilt tillstånd må utövas av »den, som i sitt hem emot betal­

ning mottager gäster till bespisning vid slutet bord, dock endast vid måltider

till gäster, med vilka avtal örn bespisning träffats för en tid av minst en

vecka».

Förslagets bestämmelser om tillstånd till trafik utskänkning (3

kap. 13 §), d. v. s. utskänkning å fartyg och järnvägståg, skilja sig huvud­

sakligen endast i formellt hänseende från motsvarande föreskrifter i rus-

drycksförsäljningsförordningen. Såsom en ändring i sak framstår emeller­

tid, att tillstånd av ifrågavarande slag skall kunna upplåtas ej blott såsom

nu at enskild fysisk person, utan jämväl åt juridisk person. Revisionen av­

ser härmed, att tillstånd skall kunna meddelas såväl rederi- eller järnvägs­

bolag som även systembolag.

Revisionens förslag förutsätter, att överlåtelse av tillstånd till

utskänkning alltjämt skall äga rum i betydande omfattning. Innan

Kungl. Maj:ts proposition nr 242.

121

jag närmare ingår på förslagets bestämmelser härutinnan, skall jag emeller

tid angiva, huru revisionen tänkt sig utskänkningsrörelsens uppdelning mel­

lan systembolag och enskilda restauratören

Revisionen omnämner i sitt betänkande (sid. 201—204), hurusom vitt skil­

da uppfattningar härutinnan kommit till synes i vissa till revisionen inkom­

na yttranden. Sålunda hade Systembolagsföreningarnas förtroendenämnd

föreslagit, att det nu gällande förbudet mot överlåtelse av utminuteringsrätt

borde kompletteras med ett förbud jämväl mot överlåtelse av utskänknings-

rätt. All utskänkning av spritdrycker och vin borde i enlighet härmed anför­

tros åt systembolagen. Emellertid åsyftades med detta förslag icke någon mo-

nopolisering av restaurangverksamheten; även efter genomförandet av nyss­

nämnda förbud borde finnas två huvudtyper av restauranger. I bägge fallen

skulle systembolagen visserligen direkt handha utskänkningen och tillgodo­

göra sig utskänkningsvinsten. Men medan rörelsen i övrigt inom den ena grup­

pen skulle drivas antingen direkt av systembolagen eller genom företag, nära

anslutna till systembolagen, skulle denna rörelse inom den andra gruppen

alltjämt drivas och ägas av privata restauratörer. Å andra sidan hade Sveri­

ges centrala hotell- och restaurantförening påyrkat, att systembolagen måtte

helt avkopplas från varje restaurangverksamhet, att sådan restaurangrörelse,

som hade socialt eller allmännyttigt ändamål, måtte omhändertagas

av särskilda socialt betonade bolag under kommunalt överinseende samt att

restaurangrörelsen i övrigt blev förbehållen de enskilda restauratörerna med

rätt för dessa att själva handha den i samband med rörelsen förekommande

utskänkningen.

För egen del anser revisionen, att utvecklingen bör fortgå efter i huvud­

sak samma linjer som hittills. Utskänkningen av spritdrycker bedrives redan

nu av systembolagen å praktiskt taget samtliga fristående restauranger av

den typ, som plägar betecknas såsom folkrestauranger. Det torde enligt re­

visionen ha ingått i det allmänna medvetandet, att denna utskänkning icke

bör vara anförtrodd åt enskilda näringsidkare utan helt bör ankomma på

allmännyttiga organ. Att frånhända systembolagen ifrågavarande utskänk­

ning synes revisionen så mycket mindre påkallat som systembolagen hand­

haft denna rörelse till allmänt gagn och ett godtagande av det av restaurang-

föreningen härutinnan framställda förslaget skulle innebära, att verksam­

heten överlämnades till nya organ av principiellt samma struktur som system­

bolagen men utan den erfarenhet och insikt, som dessa förvärvat. Enligt

revisionens åsikt bör alltså på systembolagen ankomma att handha utskänk­

ningen å folkrestauranger, i den mån denna utskänkning omfattar spritdryc­

ker. Den nu angivna regeln bör enligt revisionens uppfattning vinna till-

lämpning jämväl i de fall, då en enskild restauratör i samband med utskänk­

ning å restaurang av högre klass bedriver spritutskänkning å s. k. bakfickor

eller annex, försåvitt dylik restaurangavdelning kan sägas lia karaktären

av folkrestaurang.

I likhet med vad för närvarande plägat ske finner revisionen vidare, att sy-

122

Kungl. Maj:ts proposition nr 242-

stembolagen böra själva övertaga till enskilda restauratörer överlåten ut­

skänkning — av spritdrycker såväl som vin — så snart en dylik åtgärd kan

anses påkallad till främjande av nykterhet eller ordning. De restauranger,

som härvid närmast ifrågakomma, äro enligt vad revisionen uppgiver sådana,

som i vissa hänseenden stå folkrestaurangerna nära men som i ett eller

annat avseende avvika från denna typ. Ett annat exempel erbjuder en restau­

rang, som befinner sig i sådan utveckling, att den tenderar till att bliva en

folkrestaurang. Om denna förskjutning enbart är att tillskriva innehavarens

sätt att sköta rörelsen, bör emellertid enligt revisionens mening utskänk­

ningen icke övertagas av systembolaget, utan andra motåtgärder vidtagas,

i sista hand överlåtelse av utskänkningen till annan lämpligare person.

I de nu nämnda fallen, då systembolagen sålunda förutsättas skola ha

skyldighet att själva handha utskänkningen, angives syftet därmed vara att

ernå en fullständig avveckling av det enskilda vinstintresset. Revisionen

erinrar emellertid, att ett indirekt enskilt vinstintresse alltjämt kommer att

förefinnes, så länge systembolagen i dessa fall ej omhändertaga jämväl

själva restaurangrörelsen. Fördenskull säger sig revisionen förutsätta, att

systembolagen — antingen direkt eller genom särskilda restaurangbolag —

skola, såsom ock nu i allmänhet är fallet, driva hela restaurangrörelsen be­

träffande folkrestaurangerna. Revisionen har dock icke ansett lämpligt

föreslå en uttrycklig föreskrift härutinnan, enär särskilda omständigheter

kunna påkalla undantag från huvudregeln.

I vissa fall ha systembolagen omhändertagit restauranger av högre klass

utan att därvid kunnat åberopas sådana skäl som hittills angivits. En dylik

utvidgning av systembolagens verksamhet har stundom motiverats med att

bolagen därigenom erhölle möjlighet att motverka eu alltför hög prissättning

å de enskilda restaurangerna. Såsom ett annat skäl har anförts, att system­

bolagen, som vid överlåtelse av utskänkningsrätt ha att fastställa villkor för

utskänkningens handhavande, böra äga möjlighet att genom egen verksamhet

på området förskaffa sig erfarenhet örn de ekonomiska betingelserna för dri­

vande av restaurangrörelse av högre klass och om möjligheten att upprätt­

hålla olika utskänkningsrestriktioner med avseende å sådan rörelse.

Revisionen, som finner dylika skäl jämväl i framtiden kunna föranleda alt

systembolagen övertaga eller inrätta restaurangrörelse av nu angivet slag,

uttalar, att det enligt dess mening icke bör komma i fråga att genom lag­

stiftningen lägga hinder i vägen för en ordning, enligt vilken systembolagen

må kunna handha, förutom utskänkningen, jämväl restaurangrörelsen i

övrigt å en del restauranger av högre klass. Revisionen räknar emellertid

med, att behovet av sådan restaurangrörelse alltjämt kommer att i huvud­

sak tillgodoses genom den enskilda näringsutövningen. För det fall, då ett

systembolag avser att driva dylik rörelse, förutsätter revisionen, att skälen

härför noggrant övervägas under särskilt beaktande av såväl nyttan av

en dylik utvidgning ur nykterhetssynpunkt som ock de ekonomiska betin­

gelserna för rörelsens bedrivande. För att i dessa avseenden trygga en om­

sorgsfull prövning föreslår revisionen ett stadgande (6 kap. 2 §) om skyldig-

123

het för systembolag att inhämta medgivande av kontrollstyrelsen för drivande

av restaurangrörelse och därmed sammanhängande verksamhet ävensom

en bestämmelse (6 kap. 10 § första punkten), enligt vilken systembolag icke

må kunna inrätta restaurang utan kontroll styrelsens samtycke.

I detta sammanhang må slutligen erinras, hurusom revisionen på skäl,

som förut angivits, ansett turistutskänkning böra handhas av system­

bolagen.

I enlighet med nu angivna grunder stadgas i revisionens förslag förbud mot

överlåtelse av utskänkningstillstånd i de fall, då systembolagen ansetts skola

ha skyldighet att själva handha utskänkningen (3 kap. 15 § 1 morn.), samt

föreskrives, att systembolag i övrigt må överlåta utskänkningstillstånd i en­

lighet med de föreskrifter kontrollstyrelsen meddelar (3 kap. 16 § 1 morn.).

Vad angår förbudet mot överlåtelse i fråga om folkrestauranger anmärker

revisionen, att det knappast torde vara möjligt att giva en klar och uttömman­

de definition av begreppet folkrestaurang. Revisionen finner emellertid, att

det i allmänhet icke torde erbjuda svårighet för sakkunniga personer inom

restaurangbranschen att i varje enskilt fall med ledning av restaurangens all­

männa beskaffenhet, varupris och kundkrets avgöra, huruvida densamma

är att beteckna såsom folkrestaurang eller restaurang av högre klass. Med

anledning härav har revisionen ansett det böra ankomma på en särskild

nämnd — vilken skall utses av Kungl. Hajd och vari systembolagen och de

enskilda restauratörerna skola vara företrädda — att avgöra, huruvida en

restaurang med hänsyn till nyssnämnda omständigheter är att anse såsom

folkrestaurang.

Denna nämnd har av revisionen tillagts jämväl en annan uppgift, nämli­

gen att bestämma ersättning, som enligt förslaget i vissa fall avsetts sko­

la utgå i händelse förnyad överlåtelse av utskänknings­

tillstånd icke medgives. I sådant avseende anför revisionen bland

annat följande:

Utskänkningsrätt upplåtes för närvarande till systembolagen för en tid av

högst tre kalenderår. Härav följer att icke heller avtal om överlåtelse av

sådan rätt kan avse längre tid än tre år. Överlåtelseavtalen ha sålunda ka­

raktären av ganska snävt tidsbegränsade uppdragsavtal, vilka icke i något av­

seende binda parterna utöver den löpande avtalstiden. Om förnyelse av sådant

avtal icke medgives av systembolaget, kan restauratören icke rättsligen göra

anspråk på ersättning för det han går miste om fördelar, som avtalet tilläven-

tyrs medfört. Det är härvid likgiltigt, om anledningen till att bolaget icke

förnyat avtalet är den, att bolaget icke längre förfogar över rättigheten eller

att bolaget haft andra skäl för sitt förfarande.

I verkligheten äger emellertid förnyelse i regel rum av överlåtelseavtalen,

försåvitt bolagen själva erhålla fortsatt utskänkningsrätt. En viktig orsak

härtill är den, att antalet restauranger, där utskänkning lämpligen kan tillå­

tas förekomma, på många orter är så begränsat, att bolagen egentligen icke

lia något val. Men även på sådana håll, där detta motiv för att förnya över­

låtelseavtalen icke är för handen, förfara bolagen i allmänhet på samma sätt.

Flera skäl härför föreligga. Från systembolagens synpunkt är det en fördel,

att vederbörande utövare av en överlåten utskänkningsrörelse har erfarenhet

Kungl. Maj:ts proposition nr 242.

124

Kungl. Maj:ts proposition nr 242.

härom från tidigare år, och den restaurangbesökande allmänheten har berät­

tigade krav på att det icke sker onödiga omkastningar i fråga örn restauran­

gernas utskänkningsförhållanden. Den säkerligen mest avgörande synpunk­

ten är emellertid, att billighetsskäl mycket starkt tala för att en restaurangä­

gare. som under en följd av år på ett anmärkningsfritt sätt handhaft såväl

utskänkningen som rörelsen i övrigt å sin restaurang, får behålla utskänk-

ningsrättigheten. Innehavet av en överlåten utskänkningsrörelse utgör näm­

ligen för en restaurang en betydande ekonomisk förmån, vars förlust kan

innebära, att förutsättningarna för restaurangens bestånd bliva väsentligt

rubbade.

I första hand härrör denna förmån därav, att antalet utskänkningsrättig-

heter är begränsat. Den är sålunda en följd av den allmänna regeln, att

knappheten på en vara, nyttighet eller rättighet giver denna ett ekonomiskt

värde i och för sig. När denna knapphet avser rätten att tillhandahålla så

begärliga varor som spritdrycker och vin, kan den giva upphov till stora vär­

den. En restaurang med spritdrvcksutskänkning Ilar nämligen redan i det

avseendet ett betydande försteg i konkurrensavseende framför en restaurang

utan utskänkning, att spritdryckernas allmänna begärlighet medför, att en

stor del av den restaurangbesökande allmänheten föredrar att — under i öv­

rigt lika förhållanden — frekventera den förstnämnda restaurangen. Även

örn denna restaurang icke har någon direkt vinst på utskänkningen, erhål­

ler den till följd av nämnda förhållande ökad omsättning på andra varor,

som inga i rörelsen. Förekomsten av spritdrycker och, i mindre grad, viner

på en restaurang är sålunda ägnad att i och för sig stegra besöksfrekvensen

och tilli öra innehavaren en ökad vinst på övriga varor. Denna synpunkt äger

särskilt berättigande i vårt land nied hänsyn till det här rådande måltids-

tvanget. Ett belysande exempel på det nu anförda är, att innehavaren av

en restaurang i en kommun utan utskänkningsrätt erbjöd sig att betala kom­

munen en flera tusen kronor högre hyra, därest han bomme i åtnjutande av

fullständig utskänkningsrätt utan någon direkt vinst å utskänkningen.

Att innehavet av utskänkningsrätt är ägnat att göra en restaurang mera

frekventerad, giver annu en möjlighet att ekonomiskt utnyttja densamma,

nämligen den att hålla högre priser än de utskänkningsfria restaurangerna

utan risk att publiken skall övergå till dessa senare. Detta vinstmoment tor­

de dock endast i mindre grad kunna utnyttjas på sådana orter, där det fin­

nes ett flertal inbördes konkurrerande restauranger med utskänkningsrätt.

Vad nu sagts avser den del av det ekonomiska värdet hos en utskänknings-

rättighet, som plägar betecknas såsom utskänkningsinnehavarens indirekta

vinst av utskänkningen. .Skarpt skild härifrån är den direkta vinst å ut­

skänkningen, som en restauratör tillgodogör sig, om hans försäljningspris å

de försålda spritdryckerna och vinerna överstiga hans inköpspris. Då dessa

varor äro synnerligen goda försäljningsobjekt, kunna de direkta vinsterna

^uPPffa till mycket stora belopp. Dessa vinster ha visserligen begränsats av­

sevärt genom det s. k. vinstkvantitetsystemet, men det direkta vinstintresset

inom utskänkningen har alltjämt stor omfattning.

^Med avseende å de olika slagen av utskänkningsvinst bör emellertid fram-

hallas, att dessa ingalunda oavkortade komma de enskilda näringsutövarna

till del. Själva handhavandet av utskänkningen medför kostnader __ t ex

för serveringspersonal, kontroll, glas, viss del av lokalhyran — vilka kost­

nader visserligen äro svåra att exakt fastställa men otvivelaktigt kunna med­

föra en icke obetydlig reduktion av bruttovinsten. Storleken av dessa kost­

nader i förhållande till den sammanlagda vinsten torde för närvarande växla

mycket starkt från den ena restaurangen till den andra. Men icke heller

därefter återstående nettovinst av utskänkningsrätten tillfaller utan vidare

Kungl. Maj:ts proposition nr 242

125

restaurangens innehavare. De beräknade framtida vinsterna bliva nämligen

i viss utsträckning redan på förhand diskonterade och överförda till andra

händer. Lokalhyran för en restaurang är utan tvivel högre, därest denna har

utskänkningsrätt än om den saknar sådan. En större eller mindre del av

den beräknade framtida ekonomiska fördelen av denna rätt kommer sålun­

da hyresvärden — eventuellt en föregående ägare av fastigheten -—- och icke

restauratören till godo. Örn en restaurang övergår till ny ägare, betingar den

högre pris i det,förra fallet än i det senare; en del av den framtida vinsten

stannar härigenom hos den föregående ägaren. För restaurangens inneha­

vare bliva på detta och likartade sätt kostnaderna för restaurangens drift

större än de eljest skulle vara. Om restaurangen förlorar sin utskänknings­

rätt, kommer den sålunda i sämre läge i förhållande till såväl de restauran­

ger, vilka fått behålla sådan rätt, som restauranger utan utskänkning.

I anslutning till vad sålunda anförts, har revisionen funnit sig böra över­

väga, om icke ersättning bör utgå i fall, då förnyad överlåtelse av utskänk­

ningsrätt icke medgives. Revisionen uppgiver, alt systembolagen av billig-

hetsskäl redan nu såsom regel lämnat vederbörande restauratör ersättning

i en eller annan form, i händelse dylik förnyelse på grund av särskilda för­

hållanden icke kommer till stånd. Sådan ersättning har exempelvis kunnat

utgå på det sätt, att bolaget övertagit restauranginventarier till pris, som in­

nefattat gottgörelse för mistad utskänkningsrätt. Enligt revisionens mening

tala emellertid icke endast billighetsskäl utan även lämplighetsskäl för att

det allmänna iakttager dylik hänsyn jämväl i framtiden samt att bestämt

direktiv i detta avseende lämnas i författningen. Under erinran att revisio­

nens förslag örn skyldighet för systembolagen att i vissa fall själva omhän­

dertaga överlåten utskänkning syftar till att vinna en förbättring ur nykter -

hetssynpunkt, uttalar revisionen, att detta syfte icke bör äventyras genom att

bestämmelserna i övrigt gestaltas på ett för de därav berörda intressenterna

ogynnsamt sätt.

Revisionens förslag upptager i enlighet härmed ett stadgande av innehåll,

att där beträffande viss restaurang förnyad överlåtelse av tillstånd till ut­

skänkning av spritdrycker icke meddelas, den som innehaft tillståndet skall

vara berättigad till ersättning av systembolaget, såframt ej överlåtelse väg­

rats på grund av förseelse mot försäljningsförordningen eller med stöd av

densamma meddelade föreskrifter, överträdelse av det tidigare avtalet eller

vanskötsel av rörelsen. Beloppet av ersättningen skall jämlikt de grunder

Kungl. Maj:l bestämmer fastställas av den förut omförmälda nämnden (3

kap. 15 § 2 morn.).

Angående grunderna för ersättningen erinrar revisionen, att man har

att skilja mellan fall, då systembolag övertager håde utskänkningen

och restaurangrörelsen och då övertagandet avser endast utskänknings­

rörelsen. I det förra fallet böra enligt revisionens mening villkoren för

övertagandet —- efter värdering genom särskilda sakkunniga -— fastställas

sålunda, att restauratören beredes skälig gottgörelse med hänsyn tagen lill

rörelsens avkastning i dess helhet. 1 det senare fallet, då restauratören allt­

jämt kan beräknas ha indirekt fördel av utskänkningen, bör ersättningsbe­

loppet hänföra sig endast till den vinst, som han direkt går förlustig. Om

126

Kungl. Maj:ts proposition

nr

242-

slutligen utskänkningsrätten avses skola helt bortfalla, bör ersättningen be­

räknas efter sakkunnig värdering, avseende restaurangrörelsens avkastning

före och efter utskänkningsrättens bortfallande.

Ersättning bör enligt revisionens mening kunna utgå antingen med ett en­

gångsbelopp eller i form av annuiteter. I fråga örn engångsersättning erin­

rar revisionen, att denna kan komma att uppgå till ett högre belopp än som

kan gäldas av bolagets driftsinkomster. Revisionen förordar för sådant fall

att, där bolaget driver restaurangrörelse genom särskilt restaurangbolag, er­

sättningen fastställes att utgå i form av preferensaktier i detta bolag.

Beträffande ersättningsskyldighetens omfattning anmärker revisionen, ut­

över vad som direkt angivits i författningstexten, att ersättning icke bör ifrå­

gakomma, om förnyad överlåtelse omöjliggöres på den grund, att kommu­

nen eller länsstyrelsen vägrat tillstånd till utskänkning.

Rörande överlåtelse av utskänkningsrätt upprättas för närvarande skriftligt

avtal, som enligt 25 § 2 mom. rusdrycksförsäljningsförordningen skall av

systembolaget överlämnas till länsstyrelsen för prövning och fastställelse.

Från denna ordning har revisionen föreslagit en avvikelse såtillvida, att det

skulle ankomma på kontrollstyrelsen att efter verkställd prövning meddela

fastställelse å avtal om överlåtelse av utskänkningstillstånd. Revisionen an­

för till motivering av förslaget härutinnan, att kontrollstyrelsen utfärdat in­

gående föreskrifter rörande överlåtelse av utskänkningsrätt och att länssty­

relsens prövning fördenskidl blivit delvis av formell art och närmast inriktad

på frågan om den tillämnade utskänkningsinnehavarens lämplighet. Då kon­

trollstyrelsen enligt förslaget alltjämt skall ha att meddela föreskrifter till

ledning för bolagen vid upprättande av överlåtelseavtal samt styrelsen måste

anses äga kännedom örn restauratörerna över hela landet, anser revisionen

riktigast, att fastställelseprövningen för framtiden överlämnas åt kontroll­

styrelsen.

I samband med det nu anförda torde jag få beröra jämväl stadgandet i 3

kap. 19 § 2 mom. av revisionens förslag. Enligt detta stadgande skall kon­

trollstyrelsen, där innehavare av överlåten utskänkningsrätt bryter mot be­

stämmelserna i överlåtelseavtalet och rättelse på annat sätt ej vinnes, kunna

förklara, att avtalet skall upphöra att gälla.

Revisionen anmärker beträffande förslaget härutinnan, att frågan om en

innehavare av överlåtet utskänkningstillstånd gjort sig skyldig till sådan över­

trädelse av överlåtelseavtalet, att detta må hävas, knappast bör prövas av sy­

stembolaget, som är medkontrahent i avtalet, utan hellre av en överordnad

myndighet. Med hänsyn till de befogenheter, som enligt förslaget skola till­

komma kontrollstyrelsen vid överlåtelse av utskänkningstillstånd, finner revi­

sionen naturligt, att denna prövning anförtros kontrollstyrelsen. Därest kon­

trollstyrelsen tillerkännes en dylik befogenhet, får styrelsen stora möjligheter

att endast genom föreställningar framkalla efterlevnad av bestämmelserna i

ett överlåtelseavtal, och där detta ej lyckas, kan styrelsen i sista hand för­

ordna om avtalets hävande. Detta bör enligt revisionens mening kunna ske

Kungl. Maj:ts proposition nr 242.

127

såväl efter framställning från vederbörande systembolag eller annan som på

kontrollstyrelsens eget initiativ. Revisionen anmärker, att systembolaget, då

ett överlåtelseavtal sålunda upphört att gälla, kan efter omständigheterna

söka åvägabringa ett nytt avtal med en lämpligare utövare av utskänknings-

tillståndet, för egen räkning utnyttja detta tillstånd eller helt och hållet un­

derlåta att vidare taga detsamma i anspråk.

Ett spörsmål, som särskilt uppmärksammats i de för revisionens utredning

lämnade direktiven och som lämpligen torde kunna behandlas i detta sam­

manhang, är frågan örn de enskilda restauratörernas rätt

till vinst å överlåten utskänkning.

Rusdrycksförsäljningsförordningen stadgar i sådant hänseende (25 § 2

mom. tredje stycket), att det skall åligga utskänkningsrättens innehavare att

hos systembolaget inköpa alla för rörelsen erforderliga rusdrycker samt att

bolaget skall, i enlighet med kontrollstyrelsens föreskrifter, stadga sådana

villkor för inköpen, att rättighetsinnehavarens ekonomiska fördel, så långt

ske kan, ej göres beroende på myckenheten utskänkta rusdrycker.

Revisionen har i betänkandet (sid. 217 ff.) lämnat en redogörelse för till­

komsten av detta stadgande ävensom för kontrollstyrelsens föreskrifter i äm­

net. Till denna redogörelse torde jag få hänvisa. Angående de grunder, som

i tillämpningen gälla i fråga om de enskilda restauratörernas rätt till direkt

vinst å överlåten utskänkning, må emellertid här i korthet framhållas föl­

jande.

Huvudprincipen är, att restauratören får tillgodogöra sig vinst å all för­

säljning av svaga och mousserande viner men att han äger tillgodonjuta vinst

å försäljning av starka viner och spritdrycker endast i den mån försäljningen

icke överstiger vissa i varje fall på förhand fastställda kvantiteter (vinstkvan­

titeter), särskilda för starka viner och för spritdrycker. I enlighet härmed

stadgas i avtal om överlåtelse, att restauratören vid inköp av svaga och mous­

serande viner samt, i den mån vinstkvantiteterna icke överskridas, jämväl

starka viner och spritdrycker har att till systembolaget erlägga ett pris, det

s. k. grundpriset, som är lägre än utskänkningspriset. Vid försäljning av vi­

ner och spritdrycker, inköpta på sådana villkor, uppbär restauratören alltså

ett vinstbelopp, motsvarande skillnaden mellan utskänkningspriset och grund­

priset. En mindre del av detta vinstbelopp — 15 procent för svaga viner och

25 procent för övriga viner och spritdrycker — har restauratören att inbe­

tala till systembolaget såsom ett slags partihandelsvinst å dess försäljning.

Återstående 85 procent, respektive 75 procent utgöra restauratörens direkta

bruttovinst å utskänkningen. I den mån restauratören inköper starka viner

och spritdrycker till större myckenhet än vinstkvantiteterna, har han att er­

lägga ett pris, motsvarande utskänkningspriset, och försäljningen medför allt­

så i sådant fall icke någon som helst direkt utskänkningsvinst för restaura­

tören.

Vinstkvantiteterna bestämmas av systembolagen med iakttagande av kon-

128

Kungl. Maj:ts proposition nr 242.

trollstyrelsens anvisningar. I undantagsfall kunna vinstkvantiteter jämväl

fastställas av kontrollstyrelsen.

Revisionen erinrar, att syftet med vinstkvantitetsystemet kan vinnas endast

under förutsättning, att varje vinstkvantitet är så avpassad, att den regelmäs­

sigt ligger avsevärt under den normala försäljningen. I betänkandet (sid.

224 och 225) påvisas emellertid, att vinstkvantiteterna i betydande utsträck­

ning varit så bestämda, att restauratören haft direkt vinst å all utskänkning

av starka viner och spritdrycker och kunnat bereda sig ökad vinst genom

ytterligare försäljning av dylika drycker. Detta förhållande har enligt vad

revisionen uppgiver sin förklaring däri, att vinstkvantiteterna ursprungligen

fastställdes i förhållande till restauratörernas inköp år 1919 och försäljning

år 1920 — alltså under en tid med synnerligen höga försäljningssiffror —

samt att vinstkvantiteterna därefter icke reducerats i sådan grad, att de i vä­

sentlig utsträckning kommit att understiga försäljningskvantiteterna. För

nya restauranger ha i stort sett tillämpats samma regler som beträffande

äldre.

Såsom framgår av redogörelsen för de till ledning för revisionen lämnade

direktiven hade kontrollstyrelsen hos Kungl. Majit hemställt om besked från

statsmakternas sida beträffande slutmålet för avvecklingen av det privat­

ekonomiska intresset i utskänkningsrörelsen och takten i avvecklingsarbetet,

och hade denna fråga ansetts böra bliva föremål för särskild uppmärksamhet

vid revisionens utredningar.

Revisionen har också ägnat hithörande spörsmål en ingående behandling.

Till en början ingår revisionen på frågan i vad mån det överhuvud kan anses

befogat, att innehavare av överlåten utskänkningsrätt medgives tillgodogöra

sig direkt vinst å utskänkningen. Revisionen anför i sådant hänseende i hu­

vudsak följande:

Då antalet restauranger med utskänkning av spritdrycker och vin är be­

gränsat, utgör det förhållandet att utskänkning får bedrivas på en restaurang

i och för sig en ekonomisk förmån för restaurangens innehavare, även örn

han icke åtnjuter någon direkt ersättning för utskänkningen utan själv har

att bestrida de därmed förbundna kostnaderna. Den monopolställning, som

dylika restauranger intaga, giver dem därför i skilda avseenden ett försteg

framför restauranger utan utskänkning. Den direkta utskänkningsvinsten

har i betraktande härav stundom förmenats vara ägnad att ytterligare skärpa

motsättningen i fråga örn existensvillkoren för de båda slagen av restau­

ranger. Med hänsyn härtill och då begränsningen av antalet utskänknings-

ställen kommit till stånd genom den av det allmänna skapade ordningen

på förevarande område, har det gjorts gällande, att de direkta vinsterna icke

borde komma ett fåtal enskilda till godo utan samhället i dess helhet, såsom

eljest gäller inom försäljningen av spritdrycker och vin.

Till förmån för bibehållande av det system, enligt vilket de enskilda

restauratörerna med utskänkningsrätt må tillgodogöra sig vinst å utskänk­

ningen av spritdrycker och vin, kan emellertid till en början anföras, att

dessa näringsutövare, i likhet med vad som gäller för enskilda företagare i

allmänhet, sedan ålder åtnjuta handelsvinst å sådana drycker, som utskänkas

i samband med rörelsen. En följd härav är, att denna del av restaurangrörelsen

i grunden är anpassad efter en sådan ordning och att en förändring härut-

Kungl. Mai:ts proposition nr 242.

129

innan skulle innebära en synnerligen vittgående omgestaltning av de eko­

nomiska förutsättningarna för denna näring. Det förhållandet att utskänk-

ningsvinst under lång tid utgått till en restaurang har också medfört, att

denna vinst mången gång icke obeskuren får uppbäras av restauranginne­

havaren utan tvärtom i viss utsträckning diskonteras och kommer andra till

godo i form av högre hyra, större ränteutgifter o. d. På grund härav har

en sådan restauranginnehavare i verkligheten icke så stort försteg rent eko­

nomiskt framför restauranger utan utskänkning som storleken av utskänk-

ningsvinstens bruttobelopp i och för sig antyder. Av samma anledning kan

det också befaras, att ett stort antal av de enskilda restaurangerna nied sådan

vinst icke skulle kunna drivas under nuvarande förhållanden eller i varje

fall upprätthållas å hittillsvarande nivå, därest de icke ägde åtnjuta ersätt­

ning i någon form för utskänkningen. Vid bedömande av frågan, huru­

vida ersättning för handhavande av utskänkningen bör utgå eller ej, måste

vidare beaktas, att det icke är likgiltigt från allmän synpunkt, örn ifråga­

varande del av restaurangnäringen arbetar under goda eller dåliga ekono­

miska betingelser. Enligt revisionens åsikt tyder utvecklingen i det nutida

samhället på ett ökat behov av en högtstående restaurangrörelse. Men även

från speciell nykterhetssynpunkt är det av betydelse, att restaurangerna

med utskänkningsrätt icke ha en svag ekonomi. Erfarenheten har nämligen

givit vid handen, att det ingalunda är lyckligt med hänsyn till en god tillämp­

ning av de för utskänkningen gällande bestämmelserna, att restauranginne­

havarna ha att kämpa med ekonomiska svårigheter. Även de av system­

bolagen och restaurangbolagen drivna restaurangerna av högre klass erfordra

för övrigt i allmänhet ekonomiskt bidrag för utskänkningens handhavande.

Vidare må framhållas, att de allmänna omkostnaderna tor en restaurang med

utskänkningsrätt äro högre än motsvarande kostnader för en restaurang utan

sådan rätt. Detta förhållande är visserligen en följd av att utskänknings-

vinst hittills utgått men kan dock icke förutsättas försvinna, om utskänknings-

vinsten bortfölle. Dessa omkostnader äro nämligen i betydande omfattning

bundna för framtiden, såsom exempelvis är fallet, då en restaurang med ut­

skänkningsrätt övergått till ny ägare och försäljningspriset med hänsyn till

den beräknade utskänkningsvinsten varit högre än om sådan vinst ej varit

att påräkna. En avskrivning av utskänkningsvinsterna för de enskilda restau­

rangerna med utskänkningsrätt kan därför icke undgå att för de nuvarande

innehavarna av dessa mången gång få karaktären av en konfiskations-

ätgärd.

Revisionen ingår härefter på frågan, huruvida och på vad sätt det med

utskänkningen förbundna privatekonomiska intresset kan vara ägnat alt i

ogynnsam riktning påverka den enskilde restauratören vid hans handhavande

av rörelsen. Härutinnan anför revisionen bland annat följande:

I ett fall, då restauratören åtnjuter endast indirekt vinst a utskänkningen,

är det visserligen så, att en ökning av utskänkningen icke direkt medför

stegring av vinsten utan snarare är ägnad att höja kostnaderna, eftersom

själva handhavandet av utskänkningen är förbundet med vissa utgifter. Det

vöre emellertid förhastat att därav sluta, att det där icke skulle förelinnas

något intresse av att driva upp utskänkningens omfattning. Särskilt i be­

traktande av måltidstvånget, varigenom utskänkningen är sammankopplad

nied försäljning av varor, på vilka restauratören kan påräkna direkt vinst, har

denne nämligen en fördel av att utskänkningen erhåller större omfattning

pä hans restaurang. I motsats mot en utskänkningsinnehavare nied direkt

vinst bar lian dock intresse av en stegring av utskänkningen allenast i den

Bihang till riksdagens protokoll 19.17. 1 sami. Nr 242.

9