18

Kungl. Maj:ts proposition nr 263.

Avlönings­

förmåner, å

vilka rörligt

tillägg ut­

går, m. m.

Grunder för

rörligt

tillägg.

stadgas i reglementet, på beslut av Kungl. Majit eller, efter Kungl. Majlis

bemyndigande, av vederbörande myndighet bero, i vad mån ersättningen

må för den tiden tillgodonjutas.

2 mom. Gratifikation eller belöning må kunna tilldelas tjänsteman, därest

medel för sådant ändamål finnas anvisade.

3 mom. Utöver vad i detta reglemente förutsättes eller eljest enligt beslut

av Kungl. Majit och riksdagen medgivits må tjänsteman icke för tjänstgöring

vid vederbörande verk åtnjuta ersättning eller förmån, så framt ej Kungl.

Majit för uppdrag eller arbete, vilket kan anses falla utom tjänstemannens

vanliga tjänstutövning, anvisat särskilda medel eller eljest finner skäl med­

giva särskild gottgörelse.

»

4 kap. Rörligt tillägg.

29 §.

1 mom. Å följande i 1 och 3 kap. omförmälda avlöningsförmåner, nämli­

gen lön, vikariatsersättning och vikariatslön, samt å expektansarvode, varom

förmäles i 8 kap., utgår under de förutsättningar och enligt de grunder,

som i detta kapitel angivas, rörligt tillägg i förhållande till den ökning i de

allmänna levnadskostnaderna, som må föreligga i jämförelse med de genom­

snittliga levnadskostnaderna under år 1935.

2 mom. Beräkning av levnadskostnadernas storlek i jämförelse med 1935

års genomsnittliga levnadskostnader verkställes kvartalsvis av socialstyrelsen

enligt de närmare föreskrifter, som meddelas av Kungl. Majit.

På grundval av nämnda beräkning fastställer Kungl. Majit det procenttal,

som angiver levnadskostnadernas förhållande till 1935 års genomsnittliga

levnadskostnadsnivå (levnadskostnadstalet).

Av Kungl. Majit fastställt levnadskostnadstal skall lända till efterrättelse

från och med den månad, under vilken Kungl. Majits beslut kungjorts, intill

den månad, varunder nytt sådant tal av Kungl. Majit fastställes.

30 §.

1 mom. Rörligt tillägg utgår, då levnadskostnadstalet utvisar ökning i för­

hållande till 1935 års genomsnittliga levnadskostnadsnivå nied fyra enheter

eller mera, och utgör tre procent å avlöningen för varje hel mångfald av­

fyra, vartill ökningen uppgår. Där levnadskostnadstalet, efter att hava upp­

nått sådan ökning, åter nedgår, skall dock rörligt tillägg åtnjutas efter oför­

ändrat procenttal, så länge levnadskostnadstalet överstiger närmast lägre

hela mångfald av fyra.

2 moni. Såsom begränsning av vad i 1 mom. stadgats skall gälla att, även

örn levnadskostnadstalet utvisar ökning med mer än tjugu enheter, rörligt

tillägg likväl icke må utgå efter högre procenttal än femton.

Kungl. Maj:ts proposition nr 263.

19

31 §.

1 mom. Rörligt tillägg beräknas å sammanlagda beloppet för månad av

Beräkning

de avlöningsförmåner, å vilka sådant tillägg enligt bestämmelserna i 29 § a tillägg;^

1 mom. må åtnjutas.

Härvid skall dock iakttagas,

att tillägg ej beräknas å belopp, varmed avlöningen överstiger 1 000 kro­

nor, och ej heller å i avlöningen ingående öretal, som överskjuter fullt kron­

tal,

samt att, där beräknat tillägg icke slutar å helt femtal ören, detsamma

skall jämkas till närmaste femtal.

2 mom. Till hjälp vid uträkning av rörligt tillägg utfärdar Kungl. Maj:t de

tabeller och anvisningar, som må finnas erforderliga.

5 kap. Sjukvård och begravningshjälp.

32 §.

t mom. Vid sjukdom erhåller tjänsteman på statens bekostnad läkarvård

Allmänna

jämte läkemedel samt vid skada till följd av olycksfall i tjänsten, som med- bestämmelser

fört förlust eller nedsättning av arbetsförmågan, jämväl andra till arbets­

förmågans höjande eller eljest till lindrande av menliga följder av olycks­

fallet nödiga hjälpmedel, allt i den omfattning och under de villkor, som i

detta kapitel stadgas eller av Kungl. Majit för särskilt fall bestämmas.

Där ej fråga är om olycksfall i tjänsten, må till läkarvård hänföras tand­

vård endast örn sådan vård avser botande av sjukdom i tändernas omgivnin­

gar eller prövas vara av väsentlig betydelse för botande av annan sjukdom,

vilken står i orsakssammanhang med tändernas tillstånd.

2 mom. Vad i detta kapitel stadgas i fråga om olycksfall i tjänsten gäller

även i fall, som avses i 14 § 2 mom.

3 mom. Erforderliga föreskrifter rörande tillämpningen av bestämmel­

serna i detta kapitel meddelas av Kungl. Majit.

33 §.

Läkarvård, som enligt detta reglemente bekostas av statsmedel, skall, där

Verksläkare.

ej annat följer av vad här nedan stadgas, ombesörjas av särskilda, för sådant

ändamål anställda verksläkare.

Instruktion för verksläkare utfärdas av Kungl. Majit.

34 §.

1 mom. Tjänsteman är berättigad att kostnadsfritt anlita verksläkaren

Läkarvård

för erhållande av läkarvård och intyg, som i tjänsten erfordras rörande tjän- °C^ntygar"

slemannens hälsotillstånd. Erfordras för ställande av diagnos röntgen- eller

annan undersökning, som ej lämpligen kan utföras av verksläkaren, skall

jämväl kostnaden för sådan undersökning bestridas av statsmedel.

Kostnader för erforderlig läkarvård samt för intyg och undersökning, som

nyss sagts, må bestridas av statsmedel även i de fall, då tjänsteman uppehåller

20

Kungl. Maj:ts proposition nr 263.

Sjukhusvård.

sig å sådan ort, att han icke lämpligen kan anlita verksläkaren, eller då vid

trängande behov av läkarvård verksläkaren icke hinner anlitas. I dylika fall

bör tjänstemannen i första rummet hänvända sig till annan av staten eller

av kommun anställd läkare.

2 mom. Läkarintyg, som i tjänsten åberopas, skall vara utfärdat av verks­

läkaren eller försett med dennes attest. Likaså skall räkning å kostnad för

rådfrågning eller behandling av annan läkare eller av tandläkare vara atte­

sterad av verksläkaren, innan utbetalning på grund av räkningen äger rum.

35 §.

1 mom. Kostnaderna för vård å allmänt sjukhus ersättas vid olycksfall i

tjänsten samt vid fall av tuberkulos helt och eljest till hälften av statsmedel,

under förutsättning att verksläkaren eller annan läkare, som tjänstemannen

enligt bestämmelserna i 34 § 1 mom. ägt anlita, förklarat sjukhusvård nöd­

vändig samt under de villkor i övrigt, som nedan angivas.

Vid bestämmande av ersättningens storlek skola kostnaderna beräknas:

a) i fråga om egentlig sjukhusvård enligt den för sjukhuset fastställda

legosängsavgiften för plats

å allmän sal beträffande tjänstemän, tillhörande lönegraderna A 1—8;

i halvenskilt rum eller, örn sådant ej finnes tillgängligt, enskilt rum be­

träffande tjänstemän, tillhörande lönegraderna A 9—23; samt

i enskilt rum beträffande tjänstemän, tillhörande lönegraderna A 24—34,

B 1—3 och C 1—17;

b) i fråga om vård å sinnessjukhus enligt den för sjukhuset fastställda av­

giften för vård

å allmän avdelning beträffande tjänstemän, tillhörande lönegraderna A 1—

23; samt

å avdelning för rumspatienter beträffande tjänstemän, tillhörande lönegra­

derna A 24—34, B 1—3 och C 1—17.

Där beträffande tjänsteman, tillhörande någon av lönegraderna A 1—8,

verksläkaren prövar den sjukes tillstånd kräva vård å halvenskilt rum, må,

utan hinder av vad här ovan under a) stadgas, kostnaderna för egentlig

sjukhusvård beräknas enligt fastställd legosängsavgift för plats i halvenskilt

eller, om sådant ej finnes tillgängligt, i enskilt rum.

Ersättning för vård å allmänt sjukhus må i intet fall beräknas efter dyrare

plats än den, som kommit till användning.

Till kostnader för sjukhusvård, som bestridas av statsmedel, hänföres ock

sådant arvode, som å enskilt eller halvenskilt rum vårdad tjänsteman erlagt

till för vården ansvarig sjukhusläkare. Ersättning för dylikt läkararvode må

dock icke beräknas efter större arvodesbelopp än som högst finnes angivet

i av medicinalstyrelsen utfärdad rådgivande taxa.

Med allmänt sjukhus förstås sjukhus, som tillhör eller åtnjuter bidrag av

staten, landsting eller kommun, Konung Oscar Ilis jubileumsfond tillhörigt

sanatorium ävensom kuranstalt, som disponeras för pensionsstyrelsens sjuk­

vårdande verksamhet.

22

Kungl. Maj.ts proposition nr 263.

Begravnings­

hjälp.

Skyldighet

att hebo

tjänste-

bostad m. m.

Ersättning

för

tjänste-

bostad m. m,

ligt bestämmelserna i 34 § 1 mom. ägt anlita, förklarat resan eller förflytt­

ningen nödvändig för ställande av diagnos eller för sjukdomens behöriga be­

handling. Likaledes må av statsmedel kunna ersättas skälig kostnad för

resa, som tjänsteman nödgats företaga för erhållande av specialistvård samt,

där fråga är om olycksfall i tjänsten, för erhållande av behandling, som av­

ses i 38 § 1 morn., ävensom för anskaffande av hjälpmedel, varom förmäles

i 38 § 2 mom.

Jämväl skälig kostnad för läkares, resa för besök hos den sjuke i det fall,

då denne icke utan våda kan flyttas, må kunna ersättas av statsmedel.

40 §.

1 mom. Avlider tjänsteman, skall till hans dödsbo såsom begravnings­

hjälp utbetalas ett belopp av 400 kronor. Efterlämnar tjänstemannen an­

höriga, som äro berättigade till familjepension enligt allmänna familjepen-

sionsreglementet, skall dock, där tjänstemannens lön för månad jämte därå

belöpande rörligt tillägg överstiger familjepensionen för månad, begrav­

ningshjälpen ökas med ett belopp motsvarande skillnaden. För beräkning

av lön, rörligt tillägg och familjepension skola läggas till grund förhållan­

dena under den månad, då dödsfallet inträffat.

1 begravningshjälp, varom här stadgas, skall den vid dödsfall till följd av

olycksfall i arbete enligt lag och särskild författning utgående begravnings­

hjälpen anses inbegripen.

2 mom. Vad i 1 mom. stadgas örn förhöjning i vissa fall av begrav­

ningshjälp skall, enligt de närmare bestämmelser som meddelas av Kungl.

Maj:t, äga motsvarande tillämpning beträffande tjänsteman, som på grund

av statstjänsten åtnjuter familjepensionsrätt enligt andra föreskrifter än som

innefattas i allmänna familjepensionsreglementet.

6 kap.

Tjänstebostad m. m.

41 §.

Därest åt tjänsteman anvisas tjänstebostad, är han skyldig att bebo den­

samma. Med tjänstebostad förstås av statsverket ägd eller disponerad lä­

genhet, vars upplåtande åt viss tjänsteman vid verket finnes påkallat ur

tjänstesynpunkt.

I fråga om lägenhetens begagnande och bestämmandet av ersättningen här­

för gälla de närmare föreskrifter, som i detta kapitel stadgas eller som eljest

meddelas av Kungl. Majit eller vederbörande myndighet.

42 §.

1 mom. För tjänstebostads begagnande skall tjänsteman månadsvis er­

lägga ersättning genom avdrag å avlöningen eller, i den mån honom tillkom­

mande avlöningsbelopp ej därtill förslår, genom kontant inbetalning.

Kungl. Maj:ts proposition nr 263.

23

2 mom. Ersättning för tjänstebostad, däri inbegripen i förekommande fall

gottgörelse för centraluppvärmning eller för tillhandahållande av möbler, så

ock för ladugård, planteringsland eller dylikt, som följer med bostaden, be­

stämmes med hänsyn till det pris, som å orten i allmänhet gäller för lägen­

het, vilken beträffande storlek och bekvämlighet samt beskaffenhet i övrigt

kan anses likvärdig med tjänstebostaden. Är tjänstebostad belägen å ort,

där hyresmarknad, som kan tjäna till ledning vid ersättningens bestämman­

de, saknas, må i stället skälig hänsyn tagas till det hyrestal, som för orten

beräknats i samband med dyrortsgrupperingen.

3 mom. Kan överenskommelse rörande ersättningens storlek icke träffas

mellan vederbörande myndighet och tjänsteman, som skall bebo lägenheten,

hänskjutes frågan till statens bostadsnämnd, vilken består av en opartisk

ordförande samt representanter för förvaltnings- och personalintressena,

över nämndens beslut i ärende, som hänskjutits till dess avgörande, må

klagan icke föras.

Intill dess ersättningen blivit bestämd, skall densamma utgå med det av

myndigheten fordrade beloppet, med rätt för bostadsinnehavaren att, därest

beloppet av bostadsnämnden nedsättes, återbekomma vad han erlagt för

mycket.

Jämkning av fastställd ersättning för tjänstebostad må icke påkallas, förr­

än minst ett år förflutit från det ersättningen senast fastställdes.

43 §.

1 mom. Innehavare av tjänstebostad eller, örn han avlidit, hans dödsbo

skall, såvida annat icke avtalats, avträda bostaden å fardag, som infaller bostad m. m.

näst efter tre månader från det uppsägning skett eller dödsfall timat; dock

skall, om icke annorlunda överenskommes, avflyttning ske:

a) därest bostadsinnehavaren befordras eller i annan ordning förflyttas

och ny tjänstebostad anvisas honom, inom skälig tid därefter, men då sådan

bostad ej anvisas honom, å den fardag, som inträffar näst efter tre månader

från det han erhöll kännedom örn beslutet rörande befordringen eller för­

flyttningen ;

b) därest bostadsinnehavaren avgår ur tjänst med pension, å närmaste far­

dag efter avgången;

c) därest han av annan anledning avgår ur tjänst eller entledigas, vid den

löpande månadens utgång.

2 mom. Innehavare av tjänstebostad eller, om han avlidit, hans dödsbo

skall i den omfattning, som kan finnas lämplig och skälig, mot gottgörelse

upplåta utrymme i bostaden för tjänstemannens vikarie eller efterträdare.

44 §.

Då på grund av särskilda omständigheter prövas skäligt att tillhandahålla

Ersättmng

tjänsteman bränsle eller belysning för hans bostad, skall han erlägga ersätt- ocb

belys­

ning därför, beräknad efter myndighetens självkostnadspris.

nin&’

24

Kungl. Maj-.ts proposition nr 263.

Tillhanda­

hållande av

tjänstedräkt

m. m.

Ersättning

för klädes­

persedlar och

materialier.

Brukningstid

för persedlar

och materi­

alier.

7 kap. Tjänstedräkt.

45 §.

Tjänsteman, som är pliktig att under tjänstgöring vara iförd tjänstedräkt

(uniform) eller bära tjänstetecken eller vars tjänstgöring påkallar nyttjan­

det av särskild skyddsbeklädnad, äger genom vederbörande myndighets för­

sorg bekomma för ändamålet erforderliga persedlar och materialier antin­

gen med äganderätt, mot särskild ersättning enligt de i 46 § angivna grun­

derna, eller, där så prövas lämpligt i fråga om tjänstetecken eller skydds­

beklädnad, såsom lån.

46 §.

1 mom. Ersättning för utbekomna klädespersedlar eller materialier skall

motsvara myndighetens självkostnadspris. I fråga om tjänsteman, som är

pliktig att under tjänstgöring bära fullständig uniform, skall dock vid ersätt­

ningens bestämmande avdragas ett belopp, motsvarande trettio procent av

självkostnadspriset, vederbörande myndighet likväl obetaget att, där särskilda

skäl därtill föreligga, medgiva större avdrag, dock högst femtio procent av

självkostnadspriset.

2 mom. Ersättning skall i regel erläggas kontant vid persedlarnas eller

materialiernas utbekommande. Efter lämnat medgivande må ersättningen

dock kunna erläggas genom avdrag å tjänstemannens avlöning under viss

tid.

3 mom. Smärre tjänstetecken samt tillbehör till uniform, såsom gradbe­

teckningar, mössmärken och knappar, vilka utlämnats mot ersättning, må,

efter skälig brukningstid, av myndigheten återinlösas med ett belopp, mot­

svarande hälften av den erlagda ersättningen.

47 §.

Till tjänsteman må icke utlämnas persedlar eller materialier i större om­

fattning eller av annat slag än som erfordras för hans personliga bruk i

tjänsten. Till ledning vid utlämnandet skall fastställas, vad som för olika

persedlar under skilda tjänstgöringsförhållanden skall anses motsvara nor­

mal brukningstid. Därest persedlarna på grund av olyckshändelse, stöld el­

ler dylikt förstörts, skadats eller frånhänts tjänstemannen, må utlämning av

ersättningspersedlar kunna äga rum utan hinder därav, att den fastställda

brukningstiden ej tilländalupit.

Vad sålunda stadgas gäller även i fråga om persedlar och materialier,

vilka utlämnats såsom lån.

Kungl. Maj.ts proposition nr 263.

25

8 kap. Särskilda bestämmelser.

48 §.

Såsom tillägg till eller undantag från vad i 1 avd. samt 2 avd. 1—7 kap.

Särskilda

stadgas skola för vissa i denna avdelning avsedda tjänstemän, som här nedan besfgjm™ses'8er

i 49—57 §§ angivas, gälla de särskilda bestämmelser, som i nämnda para-

tjänstemän,

grafer meddelas.

49 §.

Andra huvudtiteln.

1 moni. Rikets hovrätter.

För hovrättsråd och fiskal äger hovrätten utsträcka semestertiden utöver

Semester,

den i 11 § 1 mom. stadgade, dock att den sammanlagda semestertiden icke må

överstiga 45 dagar.

2 mom. Vattendomstolarna.

1. För vattenrättsingenjör skola i fråga om förflyttningsskyldighet gälla

För­

de i 3 § 3 mom. meddelade bestämmelserna.

skyldighet

2. Vattenrättsdomare äger uppbära avlöningsförstärkning med 1 500 kro-

Aviönings-

nor för år. Kungl. Maj:t äger bestämma, huru med avlöningsförstärkningen

förstärkning,

skall förfaras, då vattenrättsdomare åtnjuter tjänstledighet, under vilken han

är skyldig vidkännas tjänstledighetsavdrag.

50 §.

Tredje huvudtiteln.

Utrikesförvaltningen.

1. Förutom lön enligt allmänna löneplanen äger tjänsteman, som tjänst-

Ortstillägg.

gör vid beskickning eller konsulat, åtnjuta ortstillägg vid tjänst, med vilken

sådant enligt särskild stat är förenat. Ortstillägg utgår, där ej Kungl. Majit

annorlunda bestämmer, från och med den dag tjänstemannen å tjänstgö­

ringsorten inträder i utövning av tjänst, varmed sådant tillägg är förenat,

till och med den dag han upphör att utöva samma tjänst.

Kungl. Majit äger bestämma, huru med ortstillägget skall förfaras, då

tjänsteman åtnjuter tjänstledighet, under vilken han är .skyldig vidkännas

tjänstledighetsavdrag.

Beträffande åtnjutande av ortstillägg vid vikariat skall, där ej Kungl.

Majit för särskilt fall annorlunda förordnar, gälla, att vikarien äger, mot

avstående i förekommande fall av eget ortstillägg, åtnjuta, där vikariat avser

befattning såsom chef för beskickning, generalkonsulat eller konsulat, hälf-

26

Kungl. Maj:ts proposition nr 263.

ten av med denna befattning förenat ortstillägg eller motsvarande belopp

men eljest hela ortstillägget för den andra befattningen eller däremot svaran­

de belopp, dock att tjänsteman, som förordnas att under semester bestrida

annan befattning å den ort, där han är anställd, ej härför må åtnjuta förhöjt

ortstillägg.

Ortsgrnpp för ². Ort utom riket skall anses tillhöra ortsgrupp I.

ort utom

1

riket.

Avlöning

i 3. Tjänsteman, som av hänsyn till förhållandet till främmande makt

unde?"'tjänst-

hemkallas från tjänst, som han innehar utomlands, må, där Kungl. Majit

^{göring i} prövar det för tjänsten erforderligt, med bibehållna avlöningsförmåner för-

^{pårtementet.} ordnas att tjänstgöra i utrikesdepartementet för handläggning av ärenden,

som beröra hans verksamhetsområde. Vad nu nämnts skall gälla även med

avseende å tjänsteman i fall, då med hänsyn till kännedom om vissa för­

hållanden i det land, varest tjänstemannen är anställd, eller särskild sak­

kunskap, som han må äga, eller på grund av annan än ovan avsedd om­

ständighet hans tjänstgöring i utrikesdepartementet prövas vara för depar­

tementets verksamhet av synnerligt värde.

^Semester. 4^. I fråga om semester skall beträffande tjänsteman, som tjänstgör vid

beskickning eller konsulat, gälla följande:

a) Tjänsteman äger årligen, där sådant utan olägenhet kan ske, åtnjuta

semester:

Tjänsteman tillhörande lönegraderna A 12, A 16 och A 21 .... 45 dagar.

Tjänsteman tillhörande lönegraderna A 26, A 30, B 2 och B 3 . . 60 dagar.

b) Tjänsteman, som är stationerad i Nord-Amerika eller i Nord-Afrika,

må för besök i hemlandet åtnjuta i följd icke blott semester för löpande år

utan jämväl återstående semester för nästföregående år.

Tjänsteman, som är stationerad i Asien, i Syd-Amerika eller i Syd-Afrika,

må för nämnda ändamål åtnjuta i följd semester för löpande år och åter­

stående semester för nästföregående två år.

Tjänsteman, som är stationerad i Australien, må för enahanda ändamål

åtnjuta i följd semester för löpande år och återstående semester för näst­

föregående tre år.

Därjämte må i denna punkt avsedd tjänsteman ävensom tjänsteman å av­

lägset belägna orter inom Europa, därest Kungl. Maj :t prövar skäligt sådant

medgiva, utöver dem tillkommande semester åtnjuta ledighet på samma vill­

kor, som för semester äro stadgade, under den tid, som åtgår för resa till och

från hemlandet, eller del därav.

c) Har tjänsteman, som tjänstgör vid beskickning eller konsulat, för att

efter åtnjutande av semester åter inställa sig till tjänstgöring försäkrat sig

om lägenhet för avresa på sådan tid, att han enligt fastställd tidtabell och

turlista skolat inträffa å tjänstgöringsorten före ledighetens utgång, skall

det, där han prövas hava planlagt sin resa med nödig omsorg, icke föras

honom till last, örn han till följd av försening av järnvägståg eller ångfar­

tyg eller annan därmed jämförlig omständighet senare framkommer till tjänst­

göringsorten.

28

Kungl. Maj.ts proposition nr 263.

Sjukvård.

Begravnings­

hjälp.

Fri bostad.

9. I fråga om sjukvård skola beträffande tjänsteman, som tjänstgör vid

beskickning eller konsulat, gälla de särskilda bestämmelser, som av Kungl.

Maj:t utfärdas.

10. Avlider tjänsteman å ort utom riket, utgår begravningshjälp med be­

lopp, som Kungl. Majit prövar skäligt.

11. Om åtnjutande av fri bostad i staten tillhörigt hus i utlandet jämte

bidrag till täckande av kostnad för uppvärmning och belysning av sådan

bostad skall lända till efterrättelse vad i staten för ortstillägg stadgas.

51 §.

Femte huvudtiteln.

Ställföre-

trädararvode.

1 morn. Socialstyrelsen.

Till tjänsteman, som förordnats att vara generaldirektörens ställföreträ­

dare, utgår särskilt arvode med 1 200 kronor för år.

2 moni. Riksförsäkringsanstalten.

Ställföre­

trädarar vode.

Till tjänsteman, som förordnats att vara generaldirektörens ställföreträ­

dare, utgår särskilt arvode med 1 200 kronor för år.

3 mom. Pensionsstyrelsen.

Ställföre-

trädararvode.

Till tjänsteman, som förordnats att vara generaldirektörens ställföreträ­

dare, utgår särskilt arvode med 1 200 kronor för år.

Ställföre-

trädar arvode.

4 mom. Medicinalstyrelsen.

Till tjänsteman, som förordnats att vara generaldirektörens ställföreträ­

dare, utgår särskilt arvode med 1 200 kronor för år.

5 mom. Förste provinsialläkare.

^{heTförförste} ^örste Provinsialläkaren i Gotlands län skall utan särskild ersättning

^provinsial- tillika bestrida provinsialläkartjänsten i Visby distrikt.

läkaren i

Gotlands län.

Löneklass-

placering i

visst fall.

Vikariat å

medicinal-

rådsbefatt-

ning.

2. Förste provinsialläkare, som omedelbart före tillträdet till befattningen

innehaft provinsialläkartjänst och i denna tjänst åtnjutit lön enligt högsta

löneklassen, skall vid tillträdet till förste provinsialläkarbefattningen ome­

delbart placeras i 31 löneklassen.

3. Förste provinsialläkare är, om han därtill förordnas, pliktig att under

sammanlagt högst tre månader av ett och samma kalenderår såsom vikarie

bestrida sådan medicinalrådsbefattning i medicinalstyrelsen, vars innehavare

Kungl. Maj:ts proposition nr 263.

29

skall vara legitimerad läkare. Under dylikt förordnande äger förste provin­

sialläkare uppbära särskild ersättning med 6 kronor för dag.

4. Förste provinsialläkare, som åtnjuter semester eller tjänstledighet, skall

till vikarien avstå det arvode enligt provinsialläkartaxa, vilket belöper å de

av vikarien verkställda tjänstegöromålen.

5. Med de i 13 § 3 mom. omförmälda kurserna likställas medicinska fort­

sättningskurser samt för förste provinsialläkare avsedda utbildnings- och

repetitionskurser.

6. Förste provinsialläkare äger åtnjuta ersättning med av Kungl. Majit

fastställt årligt belopp för bestridande av kostnader för expeditionslokal samt

skrivhjälp och andra expenser. Sådan ersättning utgår, där ej för särskilt

fall annorlunda bestämmes, till befattningens ordinarie innehavare jämväl

för tid, varunder han åtnjuter semester eller tjänstledighet, dock med skyl­

dighet för honom att utan kostnad för vikarien tillhandahålla denne expe­

ditionslokal ävensom i erforderlig omfattning skrivhjälp, skrivmaterialier

och telefon.

Under vakans å förste provinsialläkartjänst uppbäres ersättningen av vi­

karien å tjänsten.

6 mom. Statens sinnessjukhus.

1. Överläkare är, om han därtill förordnas, pliktig att under sammanlagt

högst tre månader av ett och samma kalenderår såsom vikarie bestrida så­

dan medicinalrådsbefattning i medicinalstyrelsen, vars innehavare skall vara

legitimerad läkare. Under dylikt förordnande äger överläkare uppbära sär­

skild ersättning med 6 kronor för dag.

2. Kvinnlig sjukvårdspersonal äger åtnjuta semester under 25 dagar intill

det år, under vilket befattningshavaren fyller 40 år, samt därefter under 35

dagar.

3. Vid bestämmande av vikariatsersättning och vikariatslön enligt de i

21 § angivna grunderna skall överläkarbefattning av lia klass anses tillhöra

lönegraden A 30, överläkarbefattning av 2:a klass lönegraden A 29 samt

överläkarbefattning av 3:e klass lönegraden A 28. Utan hinder av vad så­

lunda stadgas skall dock för förste läkare, som bestrider vikariat å överläkar­

befattning av 3:e klass, vikariatsersättningen utgöra 60 öre för dag räknat.

4. För tjänstgöring å s. k. fast avdelning utgår till tjänsteman bland sjuk­

vårdspersonalen särskild ersättning, beräknad efter 210 kronor för år.

5. Överläkare äger utan hinder av föreskrifterna i 42 och 44 §§ åtnjuta

fri tjänstebostad med bränsle ävensom elektrisk belysning, där sådan an­

ordnats, dock med skyldighet för överläkaren att själv bekosta armatur och

lampor. Jämte de närmare föreskrifter, som äro eiler varda meddelade rö­

rande tjänstebostads begagnande, skola dock även beträffande överläkare

gälla de i 43 § meddelade bestämmelserna angående avträdande av tjänste­

bostad samt upplåtande av utrymme i bostaden för vikarie eller efterträdare.

Skyldighet

att till

vikarie avald

arvode.

Utbildnings-

kurser.

Ersättning

för lokal­

kostnader

lii. m.

Vikariat ä

medieinal-

rådsbcfatt-

ning.

Semester.

Vikariats­

ersättning

och vikariats-

iön i vissa

fall.

Ersättning

för tjänst­

göring å

s. k. fast

avdelning.

Tjänste­

bostad.

30

Kungl. Maj:ts proposition nr 263.

Vissa natura­

förmåner.

Tjänsted rakt.

Förening av

tjänster.

Avlönings-

förstärkning,

Vikariats-

ersättning

och. vikariats-

lön.

Reglering av

avlönings för­

stärkning.

Därest överläkare på grund av sjukdom av sådan art, att han finnes för

framtiden till tjänstgöring oförmögen, åtnjutit tjänstledighet under längre

tid än ett år i följd, skall han vara skyldig att, efter medicinalstyrelsens be­

prövande, avstå från den honom tillkommande bostad och övriga här ifråga­

varande naturaförmåner mot kontant ersättning till det belopp, som Kungl.

Majit finner skäligt.

6. Mottager tjänsteman kost in natura eller verkställes vid vederbörande

sjukhus tvätt för tjänstemans enskilda räkning, har han att härför erlägga er­

sättning genom avdrag å lönen i enlighet med bestämmelser, som meddelas

av Kungl. Majit eller, efter Kungl. Majits bemyndigande, av medicinalsty­

relsen.

7. Såsom undantag från stadgandet i 45 § skall gälla, att tjänsteman må

såsom lån från vederbörande sjukhusförråd utbekomma även andra klädes­

persedlar och materialier, än skyddsbeklädnad och tjänstetecken. I den om­

fattning, medicinalstyrelsen därom förordnar, skall för nyttjandet av dylika

persedlar och materialier erläggas ersättning enligt grunder, som av styrel­

sen fastställas.

7 mom. Barnmorskeläroanstalterna.

Med befattning såsom Överlärare eller barnmorskelärare vid läroanstalt för

barnmorskor må kunna förenas befattning vid det barnbördshus, till vilket

läroanstalten är förlagd.

8 mom. Länsstyrelserna.

1. Landssekreterare och landskamrerare äga uppbära avlöning sförstärk­

ning med följande belopp för år, nämligen i Stockholms, Malmöhus och Göte­

borgs och Bohus län 3 500 kronor, i Gotlands län 1 500 kronor samt i övriga

län 2 500 kronor. Kungl. Majit äger bestämma, huru med avlöningsförstärk-

ningen skall förfaras, då landssekreterare eller landskamrerare åtnjuter

tjänstledighet, under vilken han är skyldig vidkännas tjänstledighetsavdrag.

Varder landssekreterare eller landskamrerare utan eget förvållande för­

flyttad till annan tjänst inom samma eller lägre lönegrad, skall han bibehållas

vid den avlöningsförstärkning, han före förflyttningen ägt åtnjuta.

2.

I fråga om vikariatsersättning och vikariatslön vid vikariat å lands-

sekreterar- eller landskamrerarbefattning skola gälla de särskilda föreskrif­

ter, som av Kungl. Majit meddelas.

3. Innehavare av befattning såsom landssekreterare eller landskamrerare

är pliktig att vid en eventuell uppfattning av befattningen i högre lönegrad

underkasta sig minskning i eller upphörande av avlöningsförstärkning; dock

att sådan befattningshavare skall, därest han så önskar, i samband med en

dylik reglering av löneförmånerna i befattningen äga att återinträda på de

avlöningsbestämmelser, som före civila avlöningsreglementets ikraftträdande

voro för honom gällande enligt avlöningsreglementet den 22 juni 1921 (nr

451; jfr 1925 nr 270) samt kungörelsen den 6 juni 1925 (nr 272).

31

Kungl. Maj.ts proposition nr 263.

52 §.

Sjätte huvudtiteln.

1 mom. Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen.

Till tjänsteman, som förordnats att vara generaldirektörens ställföreträda­

re, utgår särskilt arvode med 1 200 kronor för år.

Ställföre-

trädararvode.

2 mom. Byggnadsstyrelsen.

Till tjänsteman, som förordnats att vara generaldirektörens ställföreträda­

re, utgår särskilt arvode med 1 200 kronor för år.

Ställföre-

trädararvode.

53 §.

Sjunde huvudtiteln.

1 mom. Kammarrätten.

För kammarrättsråd äger kammarrätten utsträcka semestertiden utöver

Semester,

den i 11 § 1 mom. stadgade, dock att den sammanlagda semestertiden icke

må överstiga 45 dagar.

2 mom. Generaltullstyrelsen och tullstaten.

1. Befordras tjänsteman från tjänst inom lägre lönegrad till kammar-

Löneklnss-

skrivare, må han efter generaltullstyrelsens beprövande placeras i högre löne- yj^^aiTvid

klass än den, till vilken han enligt bestämmelserna i 7 § 1 mom. eljest skolat ^befordran till

hänföras. Härvid skall dock iakttagas, dels att tjänstemannen icke må pia- g^riTOre"

ceras högre än två löneklasser över sistberörda löneklass, dels ock att be­

stämmelserna i 8 § 1—3 mom. icke må samtidigt tillämpas.

2. Tjänsteman, som bestrider tjänst å ort, tillhörande kallortsklass VI, må,

Kallortstrak-

tamente.

Särskild

ersättning.

Ställ före-

företrädare, utgår särskilt arvode med 1 200 kronor för år.

trädararvode.

54 §.

Åttonde huvudtiteln.

1 mom. Akademien för de fria konsterna

med konsthögskolan.

1. Med befattning såsom professor vid konsthögskolan, utom beträffande ^Förening av

professuren i arkitektur samt professuren i svensk arkitekturhistoria, må baster,

kunna förenas annan ordinarie befattning, befattning å extra stat eller extra

ordinarie befattning i statens tjänst eller därmed jämförlig kommunal befatt­

ning.

därest tjänstgöringen är av beskaffenhet att i särskilt hög grad utsätta ho­

nom för inverkan av ortens klimatiska förhållanden, kunna enligt av Kungl.

Maj:t meddelade bestämmelser tilldelas kallortstraktamente med 60 öre för

varje tjänstgöringsdag.

3. Angående särskild ersättning för tjänstgöring å tåg eller fartyg under

dess färd förordnar Kungl. Majit.

4. Till tjänsteman, som förordnats att vara generaltulldirektörens ställ-

32

Kungl. Maj.ts proposition nr 263.

Ferier.

Ersättning

för bostad,

bränsle och

lyse.

Förening av

tjänster.

Avlönings-

förhöjning

vid innehav

av flera

befattningar.

Ferier.

Ferier.

Semester.

Förmåner in

natura.

2. Lärare vid konsthögskolan äger årligen i stället för semester åtnjuta

ferier å tider, som i vederbörande stadgar föreskrivas.

3. Befattningshavare skall i ersättning för begagnande av honom i aka­

demiens hus anvisad bostad jämte förmån av bränsle och lyse till akademien

erlägga hyra med belopp, som fastställes enligt de i 42 och 44 §§ stadgade

grunderna.

2 mom. Musikaliska akademien med

musikkonservatoriet.

1.

Med befattning såsom lärare vid musikkonservatoriet må kunna för­

enas annan ordinarie befattning, befattning å extra stat eller extra ordinarie

befattning i statens tjänst eller därmed jämförlig kommunal befattning.

2. Den, som innehar mer än en befattning vid musikaliska akademien

eller vid musikkonservatoriet, må åtnjuta avlöningsförhöjning allenast å

en av dessa befattningar.

3. Lärare vid musikkonservatoriet äger årligen i stället för semester åt­

njuta ferier å tider, som i vederbörande stadgar föreskrivas. Akademiens

sekreterare äger efter akademiens bestämmande åtnjuta ferier under den

tid av året, då hans verksamhet i akademiens tjänst icke påfordras.

3 mom. Tandläkarinstitutet.

Lärare äger årligen i stället för semester åtnjuta ferier å tider, som i

vederbörande stadgar föreskrivas. 4

4 mom. Karolinska sjukhuset.

1. Semestertidens längd utgör årligen

a) för överläkare vid gynekologiska avdelningen av radiumhemmet vid

Konung Gustaf V:s jubileumsklinik 90 dagar,

b) för tjänsteman, som tillhör sjukvårdspersonalen vid radiumhemmet och

i sitt arbete handskas med röntgen eller radium, för reparatör vid röntgen-

och ljusavdelningen av radiumhemmet samt för tekniskt biträde för fysiska

mätningar vid forskningsavdelningarna vid nämnda jubileumsklinik 42 da­

gar, dock med rätt för sjukhusdirektionen att medgiva semester under yt­

terligare högst 18 dagar,

c) för tjänsteman, tillhörande sjukvårdspersonalen å röntgenavdelning,

såvitt ej annat följer av vad under b) sägs, 42 dagar,

d) för annan sjuksköterska än som avses under b) eller c) 25 dagar intill

det år, under vilket hon fyller 40 år, samt därefter 35 dagar.

2.

Mottager tjänsteman kost in natura eller verkställes vid sjukhuset

tvätt för tjänstemans enskilda räkning, har han att härför erlägga ersättning

genom avdrag å lönen eller på annat sätt i enlighet med bestämmelser, som

sjukhusdirektionen äger meddela.

Kungl. Majlis proposition nr 263.

33

5 moni. Serafimerlasarettet.

1.

Semestertidens längd utgör årligen

Semester.

a) för tjänsteman, tillhörande sjukvårdspersonalen å röntgenavdelning,

42 dagar,

b) för annan sjuksköterska än som avses under a) 25 dagar intill det år,

under vilket hon fyller 40 år, samt därefter 35 dagar.

2. Mottager tjänsteman kost in natura eller verkställes vid lasarettet tvätt

FSrmåner in

för tjänstemans enskilda räkning, har han att härför erlägga ersättning ge- natllra-

nom avdrag å lönen eller på annat sätt i enlighet med bestämmelser, som

sjukhusdirektionen äger meddela.

6 mom. Farmaceutiska institutet.

Lärare äger årligen i stället för semester åtnjuta ferier å tider, som i

Ferier,

vederbörande stadgar föreskrivas.

7 mom. Tekniska högskolan.

Lärare äger årligen i stället för semester åtnjuta ferier å tider, som i

Ferier,

vederbörande stadgar föreskrivas.

8 mom. Chalmers tekniska högskola.

Lärare äger årligen i stället för semester åtnjuta ferier å tider, som i

Ferier,

vederbörande stadgar föreskrivas.

9 mom. Tekniska gymnasiet i Göteborg.

Lärare äger årligen i stället för semester åtnjuta ferier å tider, som i

Ferier,

vederbörande stadgar föreskrivas.

10 mom. Vårdanstalten i Lund för blinda

med komplicerat lyte.

Översköterska äger åtnjuta semester under 25 dagar intill det år, under

Semester,

vilket hon fyller 40 år, samt därefter under 35 dagar.

11 mom. Gymnastiska centralinstitutet.

Lärare äger årligen i stället för semester åtnjuta ferier å tider, som i

Ferier,

vederbörande stadgar föreskrivas.

55 §.

Nionde huvudtiteln.

1 mom. Lantbruksstyrelsen.

Till tjänsteman, som förordnats att vara generaldirektörens ställföreträda­

re, utgår särskilt arvode med 1 200 kronor för år.

Ställföre-

trädararvode.

Bihang till riksdagens protokoll 1938. 1 sami. Nr 263.

3

34

Kungl. Maj:ts proposition nr 263.

Skyldighet

att tillhanda­

hålla vikarie

expeditions­

lokal m. m.

Ferier.

Ferier.

Förflytt-

ningsskyldig-

het för depå­

chef.

Ferier.

Förening av

tjänster.

Skyldighet

att bestrida

medicinal-

rådsbefatt-

ning m. m.

Skyldighet

att till

vikarie avstå

arvode

m. m.

Utbildnings -

kurser.

2 moni. Statens lantbruksingenjörer.

Lantbruksingenjör, som åtnjuter semester eller tjänstledighet, är skyldig

att, där sådant påkallas och enligt lantbruksstyrelsens beprövande utan stör­

re svårigheter kan ske, mot skälig ersättning tillhandahålla vikarie nödig

expeditionslokal ävensom att till vikarie avstå det arvode enligt lant-

bruksingenjörstaxa, vilket belöper å de av denne verkställda tjänstegöro-

målen.

| ,r

3 mom. Lantbrukshögskolan.

Lärare äger årligen i stället för semester åtnjuta ferier å tider, som i ve­

derbörande stadgar föreskrivas.

4 mom. Lantbruks-, mejeri- och trädgårds-

institutet vid Alnarp.

Lärare äger årligen i stället för semester åtnjuta ferier å tider, som i ve­

derbörande stadgar föreskrivas.

5 mom. Flyinge hingstdepå och stuteri

samt Strömsholms hingstdepå.

Depåchef är skyldig att underkasta sig den förflyttning till annan depå­

chefsbefattning vid stuteristaten, som kan bliva honom av Kungl. Maj:t

ålagd. Varder depåchef förflyttad till dylik befattning i lägre lönegrad, skall

han intill utgången av den period förordnandet avser åtnjuta avlöning enligt

den högre lönegraden.

6 mom. Veterinärhögskolan.

Lärare äger årligen i stället för semester åtnjuta ferier å tider, som i ve­

derbörande stadgar föreskrivas.

7 mom. Länsveterinärer.

1. Med länsveterinärtjänst må kunna förenas kommunal befattning, som

avses i 4 § 1 mom.

2. Länsveterinär är, om han därtill förordnas, pliktig att under samman­

lagt högst tre månader av ett och samma kalenderår såsom vikarie bestrida

sådan medicinalrådsbefattning i medicinalstyrelsen, vars innehavare skall

vara legitimerad veterinär. Under dylikt förordnande äger länsveterinär upp­

bära särskild ersättning med 6 kronor för dag.

3. Länsveterinär, som åtnjuter semester eller tjänstledighet, skall till vi­

karien avstå det arvode enligt veterinärtaxa, vilket belöper å de av vikarien

verkställda tjänstegöromålen. Han är ock skyldig att utan ersättning till­

handahålla vikarien nödig expeditionslokal.

4. Med de i 13 § 3 mom. omförmälda kurserna likställas för länsveteri­

närer avsedda utbildnings- och repetitionskurser.

Kungl. Maj:ts proposition nr

263

.

49

i de över förslagen avgivna yttrandena. Vid avlöningsbestämmelsernas ut­

formning borde särskild uppmärksamhet ägnas åt angelägenheten av att så

långt det vore möjligt åstadkomma enkla och för myndigheterna lätt till­

lämpliga föreskrifter. Härvid borde upptagas till allvarligt övervägande,

huruvida icke rätt till tillgodoräknande av föregående tjänstgöring för upp­

fattning i löneklass kunde slopas och i stället den s. k. sneddningsregeln —

enligt vilken befordran till tjänst i högre lönegrad automatiskt medför viss

omedelbar löneökning — kunde få vidgad användning.

Den allmänna revisionen av lönesystemet borde icke begränsas att gälla

civilförvaltningen utan omfatta alla de grenar av statsförvaltningen, inom

vilka det nya lönesystemet genomförts. Utredningen borde alltså även avse

avlöningsbestämmelserna för sådan personal vid försvarsväsendet, vars av­

löningsförhållanden vore reglerade enligt det nya lönesystemet. Däremot

skulle utredningen icke beröra de områden av statsförvaltningen, där per­

sonalen ännu åtnjöte oreglerade löner.

Till ledamöter av 1936 års lönekommitté förordnade Kungl. Majit general­

direktören G. H. Eriksson, tillika ordförande, ledamoten av riksdagens andra

kammare, ombudsmannen O. Andersson i Malmö, ledamoten av riksdagens

första kammare, numera landshövdingen D. Hansén, docenten vid Stock­

holms högskola A. H. Johansson, ledamoten av riksdagens andra kammare,

hemmansägaren G. Strindlund, ledamoten av riksdagens första kammare,

skogschefen C. G. L. H. Tamm samt expeditionschefen i finansdepartementet

E. A. Westling. Samtidigt bemyndigade Kungl. Majit chefen för finans­

departementet att tillkalla sakkunniga för att vid behandlingen av särskilda

frågor medverka vid utredningsarbetet ävensom utse representanter för av

arbetet berörda verk, institutioner och personalsammanslutningar att i er­

forderlig omfattning överlägga med kommittén.

Sedan ledamoten Strindlund utnämnts till statsråd och i anledning härav

erhållit begärt entledigande från uppdraget att vara ledamot av kommittén,

förordnade Kungl. Majit genom beslut den 17 juli 1936 till ledamot i Strind-

lunds ställe ledamoten av riksdagens andra kammare, hemmansägaren A. L.

Hansson i Rubbestad.

I anslutning till förenämnda Kungl. Majits bemyndigande förordnade

sedermera chefen för finansdepartementet genom beslut den 21 oktober

1936 särskilda delegerade för de civila lönenämnderna och statskontoret att

deltaga i kommitténs arbete med revision av gällande avlöningsbestämmel-

ser. Till delegerade utsågos ordföranden i konnnunikationsverkens och all­

männa civilförvaltningens lönenämnder, generaldirektören E. R. Stridsberg,

ledamöterna i kommunikationsverkens lönenämnd, riksgäldsfullmäktigen E.

G. E. Eriksson och byråchefen S. ti. Wold samt i allmänna civilförvaltnin­

gens lönenämnd kansliskrivaren Agnes Berta Köersner ävensom statskom-

missarien H. K. H. Tottie.

Med stöd av samma bemyndigande anmodade vidare chefen för finans­

departementet genom beslut den 27 november 1936 vissa större personalor­

ganisationer att utse representanter jämte ställföreträdare för dessa att över­

lägga med kommittén rörande dels lönesystemets allmänna utformning och

andra frågor av principiell innebörd inom kommitténs arbetsområde, dels

linning lill riksilngcns protokoll 11)38.

1 sami. Nr 283.

•t

50

Kungl. Maj:ts proposition nr 263.

ock avfattningen av detaljbestämmelserna i blivande nya avlöningsförfatt-

ningar, i den mån dessa bestämmelser anginge befattningshavare i allmän­

het. I enlighet härmed utsågos följande personer såsom personalrepresen­

tanter, nämligen för statstjänarnas centralorganisation tullkontoristen J. A.

Reinwall och förste expeditionsvakten A. J. Andersson, för svenska järn­

vägsmannaförbundet förbundsordföranden A. Löfgren och stationskarlen H.

Johansson, för svenska officersförbundet kommendören M. E. Giron, för

Sveriges statstjänstemannanämnd rektorn C. A. Sjöwall, för trafiktjänste­

männens riksförbund sekreteraren A. G. Linnäs, för svenska postmannaför-

bundet förrådsmästaren G. Mattelin, för Sveriges lokomotivmannaförbund

förbundsordföranden A. Borgstedt, för svenska underofficersförbundet fan­

junkaren A. Almroos samt för de kvinnliga kårsammanslutningarnas cen­

tralråd kansliskrivaren Maria Waller.

Såsom resultat av hittills verkställda utredningar har 1936 års lönekom-

mitté till Kungl. Maj:t avgivit två betänkanden, nämligen

dels den 16 september 1937 Betänkande med utredning och förslag angå­

ende dyrortsgrupperingen (stat. off. utredn. 1937: 32);

dels ock den 16 december 1937 Betänkande med förslag till civilt avlö­

ning sreglemente (stat. off. utredn. 1937: 48).

Under behandlingen av de i sagda betänkanden upptagna frågorna har

kommittén vid olika tillfällen haft överläggningar med de utsedda personal­

representanterna. De delegerade för de civila lönenämnderna och statskon­

toret hava deltagit i kommitténs förarbeten till civila avlöningsreglementet,

med undantag dock beträffande löneplanernas konstruktion samt vissa an­

dra frågor av mera principiell innebörd.

Lönekommitténs betänkande angående dyrortsgrupperingen har seder­

mera varit utställt för yttrande till följande ämbetsverk och myndigheter,

nämligen fångvårdsstyrelsen, socialstyrelsen, medicinalstyrelsen, Överståt­

hållarämbetet, samtliga länsstyrelser, generalpoststyrelsen, telegrafstyrelsen,

järnvägsstyrelsen, vattenfallsstyrelsen, statskontoret, generaltullstyrelsen,

domänstyrelsen, kommerskollegium, lotsstyrelsen, kommunikationsverkens

lönenämnd, allmänna civilförvaltningens lönenämnd, försvarsväsendets lö-

nenämnd samt undervisningsväsendets lönenämnd. Länsstyrelserna ha be­

rett diverse kommuner och organisationer tillfälle att yttra sig över förslaget.

Tillfälle att avgiva yttrande har vidare lämnats genom skolöverstyrelsen per­

sonalorganisationer för de lärarkårer, som beröras av förslaget, samt genom

socialstyrelsen svenska arbetsgivareföreningen och landsorganisationen i

Sverige.

över kommitténs betänkande med förslag till civilt avlöningsreglemente

hava, efter remisser, utlåtanden avgivits av Svea hovrätt, fångvårdsstyrelsen,

arméförvaltningen, socialstyrelsen, riksförsäkringsanstalten, medicinalstyrel­

sen, länsstyrelserna i Stockholms, Malmöhus samt Göteborgs och Bohus län,

generalpoststyrelsen, telegrafstyrelsen, järnvägsstyrelsen, vattenfallsstyrelsen,

statskontoret, kammarrätten, riksräkenskapsverket, generaltullstyrelsen,

Kungl. Maj:ts proposition nr 263.

51

riksarkivet, kanslern för rikets universitet — som inhämtat yttranden från

större akademiska konsistorierna vid universiteten i Uppsala och Lund samt

karolinska institutets lärarråd — skolöverstyrelsen, domänstyrelsen, lant­

bruksstyrelsen, lantmäteristyrelsen, kommerskollegium och lotsstyrelsen,

varjämte yttranden i anledning av betänkandet inkommit från direktionen

för karolinska sjukhuset ävensom från ett antal personalorganisationer.

Innan jag, efter denna översikt över lönefrågornas nuvarande allmänna

läge, övergår till att redogöra för innehållet i det av 1936 års lönekommitté

avgivna betänkandet med förslag till civilt avlöningsreglemente och för mitt

ståndpunktstagande till de däri berörda frågorna, torde jag få lämna en redo­

görelse för kommitténs förslag angående dyrortsgrupperingen.

II. Dyrortsgrupperingen.

1936 års lönekommitté. Efter en redogörelse för nuvarande dyrortsgrup-

peringssystems innebörd och de metoder, som däri ha använts, samt för de

viktigaste klagomål och erinringar, som från tjänstemannahåll riktats mot

systemet, ingår lönekommittén på en principdiskussion av vissa grund­

läggande spörsmål rörande interlokala levnadskostnadsjämförelser och

därpå grundade lönegraderingar. Kommittén utgår ifrån, att nuva­

rande dyrortsgrupperingssystem, grundat på mätningar av levnadskostna­

derna i allmänhet å olika orter, i princip skall bibehållas och att

övergång till ett system med ingen eller en endast mera summarisk gra­

dering av lönerna, t. ex. efter skillnaderna i bostads- och skattekostnaderna,

icke bör ifrågakomma. Sedan det nuvarande svenska systemet, enligt vilket

lönegraderingen i princip avväges efter de totala levnadskostnadernas varia­

tioner, länge tillämpats och, såvitt opinionsyttringar utvisa, ingått i tjänste­

männens medvetande såsom uttryck för ett allmänt rättvisekrav, skulle en­

ligt kommitténs mening sannolikt ett övergivande av de allmänna grunderna

för detta system möta starkt motstånd. En lönegradering, som gåve kom­

pensation endast för olikheter i hyra eller för olikheter i hyra och skatt,

skulle för tjänstemännen te sig som orättvis. Även objektivt sett skulle en

lönegradering efter olikheter endast i bostads- och skattekostnader vara

otillfredsställande ur synpunkten av det ändamål, som man numera allmänt

synes uppställa för dyrortsgrupperingssystemet, nämligen en interlokal ut­

jämning av reallönerna. Också andra budgetposter än bostad och skatter,

framför allt livsmedel, äro underkastade en stark — med bostadspris och

skatter icke överensstämmande — prisvariation, beroende kanske främst på

prisgeografiska olikheter i skilda delar av vårt utsträckta land. Om man

lämnade denna prisvariation obeaktad, skulle en godtycklig ojämnhet i real­

lönerna uppkomma. Det skulle dessutom ur praktisk synpunkt vara vansk­

ligt att för flertalet fall låta bostadsposten vara den avgörande faktorn, då

52

Kungl. Maj.ts proposition nr 263

denna post onekligen är den besvärligaste att vid interlokala jämförelser

statistiskt bemästra.

Kommittén stöder sig i denna uppfattning på resultaten av undersökningar

rörande livsmedelsprisernas lokala spridning, i vilka använts dels det pris-

material, som insamlats i och för senaste dyrortsgruppering, dels ett pris­

material, avseende livsmedelspriser viss tidpunkt 1934 och 1937, vilket

ställts till förfogande av Kooperativa förbundet. Den senare undersökningen

ådagalägger, att den lokala prisspridningen beträffande livsmedel under se­

nare år visserligen något minskats men dock alltjämt är så betydande, att det

icke synes kommittén kunna försvaras, att hänsyn ej tages därtill, när det

gäller att jämföra den allmänna dyrheten på olika orter. Med hänsyn till

resultaten av prisspridningsundersökningarna avvisar kommittén även tan­

ken att förenkla dyrortsgrupperingsarbetet genom nedskärning av antalet i

budgeten medtagna varuslag. Kommittén påvisar vidare, att en dyrortsgrup­

pering, baserad endast på olikheter i bostads- och skatteposterna, skulle miss­

gynna de flesta orter i förhållande till Stockholm och speciellt missgynna

Norrlandsorter, vilkas dyrhet främst beror på höga livsmedelspriser, i för­

hållande till orter i övriga delar av landet.

På dessa grunder anser sig kommittén icke kunna förorda en förenkling

av dyrortsgrupperingssystemet; kommitténs överväganden ha tvärtom — så­

som framgår av det följande — resulterat i förslag till utbyggnad av syste­

met i syfte att bättre förverkliga dess ändamål. Kommittén förbiser icke,

att den administrativa apparat och de kostnader, som den för dyrortsgrup-

peringen erforderliga pris- och hushållsstatistiken kräver, genom en sådan

utbyggnad torde behöva ökas, men anför, att den statistik, som utgör mate­

rial för dyrortsgrupperingsarbetet, i många stycken är behövlig även för­

andra ändamål än dyrortsgrupperingen och att dess förbättring motsvarar

önskemålen om en fördjupad socialstatistik i allmänhet som grund för kän­

nedomen om de materiella levnadsvillkoren, bostadsförhållanden, närings­

förhållanden o. s. v. inom olika samhällsgrupper. Kommittén påpekar vi­

dare den alltmera vidgade betydelse, som den officiella dyrortsgrupperingen

erhållit för löneavtalen å den allmänna arbetsmarknaden, vilket ökar ange­

lägenheten av att dyrortsgrupperingssystemet utformas på sådant sätt, att

det ger en verklighetstrogen bild — så långt detta är möjligt — av levnads­

kostnadernas olikheter och motiverar systemets utbyggnad, i den mån för­

bättringar därigenom kunna erhållas.

Kommittén är angelägen att betona, att man vid avvägningen av lönerna

å olika orter skäligen bör taga hänsyn även till omständigheter, vilka icke

kunna statistiskt mätas och därför icke komma till uttryck i beräkningar av­

seende dyrhetsförhållandena. Om man med lönernas dyrortsgradering åsyftar

att ge tjänstemän i viss löneklass lika reella fördelar, oavsett tjänstgöringsort,

måste utom de mätbara levnadskostnadsolikheterna jämväl beaktas sådana

med tjänstgöring å viss ort förbundna reella fördelar eller olägenheter, som

icke kunna prisstatistiskt behandlas utan endast uppskattningsvis värderas.

I viss grad torde detta kunna sägas vara gjort i och med löneskalans sam­

manpressning i förhållande till ortsindexskalan.

Kungl. Maj.ts proposition nr

263

.

53

Lönekommittén söker vidare klarlägga, hurusom enligt sakens natur varje

metod för interlokala levnadskostnadsjämförelser måste vidlådas av en obe­

stämdhet inom vissa gränser, vilken i olika hänseenden bör beaktas vid löner­

nas dyrortsgradering. Olika konsumtionssammansättningar giva olika ut­

slag i fråga om levnadskostnadsskillnadema, och om man till grund för jäm­

förelsen lägger en konsumtionsbudget, konventionellt vald bland flera möj­

liga, blir jämförelsen med nödvändighet mer eller mindre inadekvat för de

hushållsgrupper, vilkas konsumtion ej sammanfaller med den till grund för

jämförelsen lagda budgeten. Användandet av relationstal, som hänföra sig

till konsumtionen endast i ett inkomstläge, synes dock vara en praktisk nöd­

vändighet. Det kan enligt kommitténs mening icke ifrågakomma, att man

för att ernå en bättre anpassning till olika konsumtionsstrukturer skulle räk­

na med ett flertal serier av relationstal och alltså göra ett flertal dyrortsgrup-

peringar, gällande för olika inkomstlägen och hushållstyper. Tanken på en

grov differentiering i form av en dyrortsgruppering för ett lägre och en annan

gruppering för ett högre inkomstläge har övervägts men har av olika skäl fun­

nits böra avvisas. Kommittén förordar sålunda, att dyrortsgrupperingen fort­

farande för alla lönelägen göres enhetlig och grundas på en enda, närmast för

det stora flertalet löntagares konsumtionsförhållanden adekvat budget. Till

ledning för en omprövning av löneplanens dyrortsgradering i de lönelägen,

som ligga avsevärt över budgetens inkomstnivå, bör dock verkställas en sär­

skild undersökning för att belysa levnadskostnadstalens avvikande spridning

för dessa lönelägen. I fråga om den familjetyp, vars konsumtion bör läggas

till grund för dyrortsgrupperingen, har kommittén utgått från att budgeten

såsom hittills bör avpassas efter förbrukningen för en »normalfamilj» av 3.3

konsumtionsenheter. Med avseende å »normalbudgetens» inkomststandard

bär kommittén ansett självfallet, att anpassning måste ske efter det löneläge,

kring vilket det stora flertalet nyreglerade tjänster hopas. Ur denna syn­

punkt kan, även om en viss löneökning genom löneregleringen skulle komma

till stånd, någon mera avsevärd höjning av nuvarande inkomstläge — vilket

närmast motsvarar 10 löneklassen å medeldyr ort -— knappast ifråga­

komma.

Lönekommittén diskuterar ingående det förhållandet, att av den nu till-

lämpade metoden att periodvis företaga generella omgrupperingar av orterna

utan samband med allmän lönereglering följer, att en förskjutning av den

relativa dyrheten på en ort kan leda till att de utgående lönebeloppen i viss

utsträckning höjas trots sjunkande levnadskostnader och omvänt. I kom­

mitténs direktiv hade ortsdifferentiering av det rörliga tillägget angivits som

ett tänkbart alternativ till omgruppering, vilket borde underkastas prövning.

Kommittén tinner att — ehuru generella omgrupperingar under löpande löne-

regleringsperiod väl kunna anses i princip förenliga med de motiv, som ligga

till grund för systemet för lönernas anpassning efter de interlokala levnads-

kostnadsolikheterna — dock dc försök att efter mekaniska regler återställa

reallönelikheten olika orter emellan, som de periodiska omgrupperingarna in-

54

Kungl. Maj:ts proposition nr

263

.

nebära, i många avseenden medföra så otillfredsställande resultat och där­

jämte följas av så stora praktiska och psykologiska olägenheter, att kommit­

tén vill avstyrka generell omgruppering mellan löneregleringstillfällena. En

förutsättning härför är dock, att löneregleringsperioderna icke göras för

långa. Därest vid något tillfälle en omgruppering av orterna finnes böra ske,

oaktat löneplanen lämnas orubbad, bör i varje fall icke en fullständig och

automatisk omplacering ifrågakomma. Genom lämpliga spärregler bör

man förebygga löneförändringar vid smärre levnadskostnadsförskjutningar.

Beträffande enstaka orter bör överflyttning till annan ortsgrupp kunna ske,

där sådant föranledes av alldeles exceptionell prisutveckling.

Efter prövning av det alternativa systemet med ortsdifferentierade rörliga

tillägg har kommittén förklarat sig finna det tveksamt, om de förskjutningar

i levnadskostnadsspridningen, som normalt uppkomma under en icke alltför

lång löneregleringsperiod, äro av den storleksordning, att de tillräckligt mo­

tivera införandet av ett så komplicerat avvägningsinstrument, som ett orts-

differentierat levnadskostnadsindex måste innebära. Ett praktiskt genomfö­

rande av tanken skulle stöta på betydande svårigheter och förutsätta en ad­

ministrativ apparat av betänkliga proportioner. Likväl skulle den tänkta

anordningen icke kunna förväntas fungera mera friktionsfritt i förhållande

till befattningshavarna utan tvärtom vara ägnad att —- åtminstone om den

kombineras med en i kommitténs direktiv förordad trögrörlighet hos lönerna

— medföra nya irritationsmoment. På grund härav avstyrker kommittén

den ifrågasatta anordningen.

De klagomål, som från tjänstemannahåll riktats mot dyrortsgrupperingen,

ha — bortsett från detaljanmärkningar rörande de fastställda priserna på sär­

skilda orter -—- väsentligen gällt dels det förhållandet, att dyrortsberäkningar-

na grundats på en konsumtionsbudget, som icke omfattat samtliga konsum­

tionsutgifter utan varit avkortad till 60 å 65 procent av totalutgifterna i ett

»normalhushåll», dels sättet för bostadskostnadernas beräkning.

Den för dyrortsgrupperingsändamål använda budgeten har omfattat livs­

medel, bränsle och lyse, bostad, skatter och därutöver endast såpa och sko­

lagning. Att levnadskostnadsförhållandena olika orter emellan ansetts kun­

na mätas genom de relationer, som erhållits vid jämförelser av denna av­

kortade budgets kostnadssummor på olika orter, innebär antagandet, att de

i budgeten icke medtagna posterna, tillsammans representerande mer än en

tredjedel av normalhushållets utgifter, variera på samma sätt som de med­

räknade posterna, ett antagande, som icke kan sägas vara erfarenhetsmäs­

sigt grundat. Det har hävdats, att summan av de icke medräknade posterna

skulle vara i stort sett konstant, lika på olika orter oberoende av dyrhets-

förhållanden i övrigt. De stickprovsundersökningar, som lönekommittén

låtit verkställa rörande verkningarna av den hittills tillämpade avkortning

i budgeten, som ligger i att utgifter för beklädnad och flertalet till »övriga

utgifter» hänförliga kostnader uteslutits från kostnadsjämförelserna, tala

enligt kommitténs mening med styrka för att man söker i görligaste mån

fullständiga budgeten. Det är visserligen icke riktigt, att de icke medräk-

Kungl. Maj.ts proposition nr 263,

55

aade posterna äro konstanta, men de variera icke lika starkt som de med­

räknade, varför genom det nuvarande förfaringssättet levnadskostnadsolik-

heterna överdrivas. Med hänsyn till den utelämnade budgetandelens relativa

storlek kan en utbyggnad av budgeten väntas utöva ett avsevärt inflytande

på levnadskostnadstalen. Kommittén förordar därför en sådan utbyggnad,

vilken synes påkallad icke minst i betraktande av dyrortsgrupperingarnas

alltmer ökade betydelse bland annat såsom ledning vid lönesättningen på

den enskilda arbetsmarknaden. Ett utkast beträffande tänkbart förfarings­

sätt för åvägabringande av denna utbyggnad har på kommitténs föranstal­

tande uppgjorts. Detta utkast är emellertid att betrakta såsom en prelimi­

när skiss, som bör underkastas närmare utredning och prövning.

Beträffande den för befattningshavare med barn i skolåldern ofta tyngan­

de post, som utgöres av kostnader för barns skolundervisning, anser löne-

kommittén, att frågan om utjämning av den olikhet i levnadskostnaderna,

som för familjer med barn kan föreligga mellan orter med anstalter för

undervisning utöver bottenskolestadiet och orter utan dylika anstalter, icke

lämpligen kan lösas inom dyrortsgrupperingens ram. Huruvida den med

dessa omständigheter sammanhängande bristande likställigheten mellan vissa

familjeförsörjare å mindre landsbygdsorter å ena sidan samt vissa familje­

försörjare i städer och en del större landsbygdsorter å andra sidan lämp­

ligen bör i större eller mindre utsträckning hävas genom särskilda statliga

åtgärder till förbättrande av möjligheterna för tjänstemän å dylika mindre

gynnade landsbygdsorter att hålla barnen i skola å annan ort eller örn olik­

ställigheten bör angripas såsom en del av problemet att för befolkningen i

allmänhet å landsbygden skapa större jämställdhet med städerna, är en frå­

ga, på vilken kommittén ansett sig icke böra ingå.

Beträffande bostadspostens beräkning har mycken kritik riktats mot dels

den schablonmässiga uppskattningen av bostadsvärdena på orter med obe­

tydlig eller ingen hyresmarknad, dels det förhållandet, att man i fråga örn

orter med utpräglad hyresmarknad ansett sig med hänsyn till svårighe­

terna att beakta kvalitetsolikheter i bostadsbeståndet nödsakad att i jäm­

förelsen i stort sett utgå från kostnaderna för efter varje orts faktiska för­

hållanden medelgoda lägenheter. Kommittén finner kritiken delvis befo­

gad. Det hittillsvarande förfaringssättet innebär ett frångående på denna

viktiga punkt av den för interlokala levnadskostnadsjämförelser grundläg­

gande principen, att jämförelserna skola göras på basis av likvärdig stan­

dard. Med hänsyn till dels bostadspostens stora och ofta avgörande vikt

för dyrortsgrupperingsresultatet, dels de betydande olikheterna i genomsnitt­

lig kvalitetsstandard hos olika orters bostadsbestånd är det angeläget, att ett

mera rättvisande beräkningssätt kommer till användning. De åtgärder, som

kommittén ifrågasätter i syfte att i möjligaste mån undanröja föreliggande

brister i uppskattningen av bostadsposten, gå i huvudsak ut på följande.

Med avseende å orter med så utvecklad hyresmarknad, att de medtagas

vid hyresräkningarna, bör till en början utsöndring ske icke endast av det

fåtal lägenheter, som utdömts av hälsovårdsnämnd, utan även av lägen-

56

Kungl. Maj:ts proposition nr

263

-

heter, som med ledning av vissa lätt och objektivt konstaterbara kriterier

kunna anses som mindre tillfredsställande. Kommittén föreslår, att vid be­

räkningen av hyresmedeltalen icke skola medtagas sådana lägenheter, som

brista beträffande minst två av vissa väsentliga kvalitetskrav, som av kom­

mittén preliminärt skisserats men vilka böra definitivt fastställas först i

sammanhang med nästa hyresräkning. Eldstadshyran för kvarstående lä­

genheter bör därefter till förhindrande av att hyrestalen väsentligen påver­

kas av kvalitetsolikheter, som likväl föreligga i det medtagna lägenhets-

beståndet på olika orter, standardräknas med hänsyn till fördelningen å

fyra olika kvalitetsgrupper. Genom ett dylikt förfaringssätt torde man, så

långt sig göra låter, inom de statistiska möjligheternas gränser ha tillgodo­

sett det principiella kravet, att hyresmedeltalen på olika orter representera

en likvärdig kvalitetsstandard. Med hänsyn till de i senare bostadsunder­

sökningar konstaterade betydande olikheterna i genomsnittlig rums- och

lägenhetsyta i olika delar av landet anser kommittén vidare, att ett återupp­

tagande av det tidigare förfaringssättet att vid beräkning av hyrestalen multi­

plicera eldstadshyran på respektive orter med olika vikter för att utjämna

dessa olikheter i fråga om bostädernas yta bör övervägas.

Beträffande orter utan egentlig hyresmarknad bör enligt kommitténs för­

slag bostadsvärdet uppskattas med ledning av de regionvis beräknade bygg-

nadskostnaderna för en egnahemsbostad av viss storlek och med viss stan­

dardutrustning. Talen för det årliga bostadsvärdet i de icke hyresräknade

orterna skulle bestämmas i förhållande till hyrestalen på de hyresräknade

orterna i enlighet med relationer, vilka gälla beträffande byggnadskostna-

derna å de förra orterna och byggnadskostnaderna å ett antal mindre, hy­

resräknade orter. Jämförelsen mellan landsbygd utan hyresmarknad och

smärre hyresräknade orter skulle sålunda göras på basis av en bostadsform

(egen bostadsbyggnad), som är dominerande på landsbygden och vanlig på

småorter; mellan större orter och småorterna skulle jämförelsen göras på ba­

sis av en bostadsform (hyresbostad), som dominerar på de förra och är van­

lig på de senare. I båda fallen skulle jämförelsen så långt möjligt göras med

likvärdig bostadsstandard som grund, och samordningen över hela linjen

skulle åstadkommas genom en nivåanpassning på de orter, där båda be-

räkningssätten tillämpas.

Med avseende å skatteposten föreslår kommittén, att till grund för beräk­

ningen av denna post läggas inkomstbelopp, differentierade efter löneskalans

dyrortsgradering, samt skattefria avdrag, graderade enligt skattegruppe-

ringen.

Lönekommittén har prövat de skäl, som vid tidigare behandling av dyr-

ortsgrupperingsfrågan anförts för en minskning av antalet ortsgrupper. Kom­

mittén har dock icke funnit dessa skäl vara tillräckligt bärande för att i och

för sig kunna föranleda en mera snäv begränsning av gruppantalet. Enligt

kommitténs mening bör antalet ortsgrupper bestämmas med hänsyn till att

löneskillnaderna mellan de olika ortsgrupperna ej böra göras så stora, att

löneskalan kommer att förete för betydande diskontinuiteter. Gruppantalet

Kungl. Maj.ts proposition nr 263

57

bör sålunda göras i viss mån beroende av levnadskostnadssplittringens stor­

lek. Är skillnaden i levnadskostnader mellan dyraste och billigaste orter

stor, kräves för att undvika alltför kraftiga språng i lönebeloppen ett täm­

ligen stort antal grupper; är kostnadsspridningen obetydlig, kan gruppantalet

sättas jämförelsevis lågt.

Lönekommittén ifrågasätter ett övergivande av hittillsvarande förfarings­

sätt att vid dyrortsgrupperingen uträkna riksmedeldyrheten och använda på

denna grundade indextal. Indextalen äro ej behövliga för bestämmandet av

orternas relativa dyrhet, vilken lika väl eller bättre kan fastställas med led­

ning av krontalen för levnadskostnaderna. De kunna däremot lätt giva an­

ledning till missuppfattning och kunna försvåra ett bedömande av behovet

av ändringar i löneplanen. Därest det skulle anses önskvärt att även vid en

gruppering utan användande av någon riksmedeldyrhetssiffra erhålla en be­

stämd utgångspunkt för dragningen av gruppgränserna, som kan bibehållas

från ett grupperingstillfälle till ett annat, synes det lämpligast att vid gräns­

dragningen utgå från levnadskostnaderna å den dyraste ort, från vilken ett

tillfredsställande prismaterial föreligger.

I samband med diskussionen i dyrortsgrupperingsfrågan lia vid skilda till­

fällen vissa frågor rörande dyrortsgrupperingsarbetets organisation varit före­

mål för uppmärksamhet. Sålunda framhöll bland annat socialstyrelsen i

sitt betänkande angående dyrortsgrupperingsarbetet 1933 (statens off. utr.

1933: 21), att den misstro, som kommit till synes mot grupperingsarbetet,

syntes göra det i hög grad önskvärt, att granskningen av inkommande pris­

material kunde tillerkännas auktoritet, så att efterföljande ändringar i möj­

ligaste mån kunde undvikas. En möjlighet att åstadkomma en bättre ordning

härutinnan syntes vara att inskjuta en granskning genom lokala förtroende­

organ (förslagsvis benämnda länsprisnämnder), vilkas beslut icke finge

ändras annat än genom ett centralt förtroendeorgan (riksprisnämnden). Det­

ta socialstyrelsens förslag har ännu icke föranlett något avgörande. Löne­

kommittén, som haft att utreda de allmänna grunderna för dyrortsgruppe­

ringen, har ansett sig sakna anledning att ingå på de frågor av huvudsakligen

administrativ natur, som innefattas i socialstyrelsens här omförmälda orga-

nisationsförslag, detta så mycket hellre som dessa frågor icke enbart beröra

dyrortsgrupperingen utan även inhämtandet av pris- och levnadskostnads-

uppgifter för vissa andra ändamål.

Avgivna yttranden. Som allmän sammanfattning av de i remissvaren fram­

komna uppfattningarna kan sägas, att de hörda myndigheterna och organisa­

tionerna med endast få undantag i huvudsak givit sin anslutning till eller läm­

nat utan erinran de av lönekommittén framlagda förslagen. Även när tvek­

samhet i vissa punkter eller förslag till modifikationer i detaljer framföras,

har dock som regel ansetts, att de huvudprinciper, som ligga till grund för

förslaget, äro ägnade att åstadkomma en mera rättvis ordning i fråga örn

levnadskostnadsjämförelserna och den därpå grundade grupperingen av or­

terna efter dyrhetsförhållandena. När tveksamhet har yppats, har den i de

58

Kungl. Maj:ts proposition nr

263

.

flesta fallen gällt förslagen rörande bostadspostens beräkning, särskilt på

landsbygden. I många yttranden har stor vikt lagts vid de frågor rörande

dyrortsgrupperingsarbetets organisation, som lönekommittén icke ansett sig

böra taga ställning till. Socialstyrelsen har i sitt yttrande utförligt och kri­

tiskt diskuterat de olika delarna av kommitténs förslag, dock utan bestämt

avstyrkande annat än i vissa detaljfrågor. De enda direkt avstyrkande —

delvis likalydande — yttrandena ha avgivits av kollegiet vid högre allmänna

läroverket i Eksjö samt av drätselkammaren i Karlskrona.

De sistnämnda yttrandenas avstyrkande gälla emellertid icke lönekom-

mitténs förslag i och för sig utan dyrortsgrupperingssystemets bevarande

överhuvud taget. Motivet för detta avstyrkande synes vara dels den upp­

fattningen, att de högre levnadskostnaderna på dyrare orter utgöra en en­

dast skenbar dyrhet, som har sin grund i en genomsnittligt högre levnads­

standard å orter, där medelinkomsten för det stora flertalet invånare är

hög, dels det faktum, att levnadskostnaderna i Stockholm, örn hyra från-

räknas, endast relativt oväsentligt överstiga de i ett antal på måfå valda

landsortsstäder genomsnittligt gällande. Sverige säges vara det enda land

i världen, som har dyrortsgruppering, och denna infördes så sent som 1919

under då rådande ytterligt abnorma förhållanden. Läroverkskollegiet i Ek­

sjö hemställer, att frågan om dyrortsgrupperingens avveckling aktualiseras.

Grupperingen kunde för statens befattningshavare ersättas med lönetillägg i

övre Norrland och hyresbidrag å ett fåtal orter med särskilt höga hyres­

kostnader.

1 samtliga övriga remissyttranden, där frågan örn dyrortsgrupperingssy­

stemets behövlighet och framtida bestånd beröres, accepteras ståndpunkten,

att en dyrortsgruppering, baserad på olikheterna i de totala levnadskost­

naderna, bör i princip bevaras. Länsstyrelsen i Blekinge län finner det

mindre välbetänkt att av det förhållandet, att en lösning av frågan icke kan

vara i alla hänseenden ideal, draga den slutsatsen, att systemet helt och hål­

let bör slopas; ett slopande av systemet skulle enligt länsstyrelsens mening

leda till långt större orättvisor än dess bibehållande och reformerande en­

ligt de huvudsakliga riktlinjer, som lönekommittén förordat. Socialstyrel­

sen konstaterar, att dyrortsgrupperingens berättigande efter dess tillblivelse

alltmera ökat i och med att spännvidden mellan billigaste och dyraste orter

blivit allt större. Att en viss utjämning i fråga örn livsmedelspriser ägt rum

under de senaste åren synes visserligen otvivelaktigt, ehuru densamma, att

döma ej blott av socialstyrelsens egen prisstatistik utan även av de beräk­

ningar lönekommittén själv låtit utföra, icke kan vara av sådan omfattning,

att det ur rättvisesynpunkt skulle vara berättigat eller rimligt att vid grup­

peringar av orterna i dyrhetsavseende bortse från alltjämt rådande olikhe­

ter även i fråga örn livsmedelskostnaderna. Socialstyrelsen understryker

även den vidgade tillämpning och betydelse, som ortsindexberäkningama

och därpå grundade dyrortsgrupperingar erhållit jämväl inom det privata

näringslivet. Liknande synpunkter anläggas av bland andra svenska arbets­

givareföreningen och landsorganisationen.

Kungl. Majda proposition nr 263.

59

Socialstyrelsen framhåller önskvärdheten av att ändringar i dyrortsgrup-

peringssystemet vidtagas endast med den största varsamhet. Detta ute­

sluter givetvis icke att, i den mån den allmänna levnadskostnads- och bo-

stadsstatistiken utvidgas och fördjupas, resultaten härav böra såvitt möj­

ligt tillgodogöras även vid dyrortsgrupperingarna. Det av kommittén häv­

dade argumentet, att det ökade arbete och de större kostnader, som en ut­

byggnad av dyrortsgx-upperingssystemet måhända medföra, kunna försva­

ras även därmed, att de undersökningar varpå dyrortsgrupperingen grundar

sig äro av stort värde ur allmänt socialstatistisk och socialpolitisk synpunkt,

har vunnit anslutning i åtskilliga yttranden.

Till lönekommitténs förslag att slopa de periodiska omgrupperingarna un­

der löpande löneregleringsperiod, såvida icke särskilda omständigheter på­

kalla förändringar i grupperingen, varvid dock vissa spärregler skulle till-

lämpas, har anslutning givits från bland andra länsstyrelsen i Östergötlands

län, generalpoststyrelsen, socialstyrelsen, statskontoret och fångvårdsstyrel­

sen, i regel dock med uttryckligt hävdande av kommitténs förutsättning, att

löneregleringsperiodema ej göras för långa. Tvekan på denna punkt har

yppats av bland andra länsstyrelsen i Malmöhus län och kommunikations-

verkens lönenämnd. Länsstyrelsen i Kristianstads län anser det olägligt att

överge nuvarande system. Länsstyrelserna i Uppsala och Västerbottens län

finna det riktigt, att lönegrupperingar och skattegruppering göras samtidigt.

Kommerskollegium1 påpekar, att den möjlighet till flyttning av enstaka or­

ter i händelse av alldeles exceptionell prisutveckling, som kommittén velat

hålla öppen, icke är tillämplig då sådan prisutveckling inträffar å ort, som

redan är placerad i högsta dyrortsgruppen.

Frågan örn gruppantalet angår strängt taget icke frågan om grunderna

för dyrortsgrupperingen utan utgör en löneregleringsfråga; det nära sam­

band, som frågan om gruppantalet har med metoderna för ortsindextalens

beräkning och särskilt med de osäkerhetsmoment, som vidlåda dyrortsberäk-

ningama, har dock föranlett såväl kommittén som åtskilliga myndigheter och

organisationer att yttra sig i denna fråga. I samtliga yttranden utom social­

styrelsens, vari frågan om gruppantalet berörts — däribland även i yttran­

den från myndigheter, som tidigare hävdat uppfattningen, att gruppantalet

lämpligen bör minskas —- har anslutning givits till den av lönekommittén ut­

tryckta mening, att prismaterialets osäkerhet och indexberäkningarnas obe­

stämdhet inom vissa gränser icke utgöra skäl för en reduktion av antalet

grupper. Det framhålles, att ju flera ortsgrupperna äro, desto mindre

kännbara bli följderna för såväl tjänstemännen som staten av en even­

tuell felplacering i ortsgrupp, och att en minskning av gruppantalet,

som icke är sakligt motiverad av en minskning i levnadskostnadernas sprid­

ning, är principiellt oriktig och till sina verkningar orättvis gentemot befatt­

ningshavare å vissa orter. Endast socialstyrelsen hävdar, under hänvisning 1

1

I ärendets behandling inom kommerskollegium har verkets chef, generaldirektören Eriksson,

vilken tillika är ordförande i lönekommittén, icke deltagit.

60

Kungl. Maj:ts proposition nr

263

.

till sitt 1933 avgivna betänkande i dyrortsgrupperingsfrågan, att grupperings-

materialets konstaterade bräcklighet — särskilt beträffande landsbygdsor­

terna -— endast tillåter en mera grov lönerättvisa orterna emellan och följ­

aktligen endast en relativt grov gruppering.

De två viktigaste reformförslagen, som lönekommittén framfört, dyrorts-

grupperingsbudgetens fullständigande och de ändrade grunderna för bostads-

postens beräkning, lia vunnit anslutning från flertalet hörda myndigheter och

organisationer. Förslaget om budgetens komplettering framhålles i flera ytt­

randen vara av högsta vikt för att rättvisa skall kunna nås och biträdes

positivt av bland andra länsstyrelserna i Uppsala, Gotlands, Kristianstads,

Malmöhus, Älvsborgs och Västernorrlands län, statskontoret, fångvårdssty­

relsen och kommunikationsverkens lönenämnd. Folkskollärarkårens repre­

sentantskap för lönefrågor framhäver särskilt vikten av att landsbygdens

dyrortsförhållanden ägnas större uppmärksamhet och mera ingående under­

sökas. I flera yttranden understrykes angelägenheten av att förverkliga löne-

kommitténs förslag att undersöka levnadskostnadsförhållandena för befatt­

ningshavare i högre lönegrader i sammanhang med en följande dyrortsgrup-

pering.

Socialstyrelsen betonar svårigheten att införskaffa ett något så när tillför­

litligt och för respektive orter jämförbart material rörande de mera vari­

abla utgiftsposter, som hittills ej medtagits vid dyrortsberäkningarna,

men finner det dock önskvärt och berättigat att få till stånd en mera full­

ständig budget vid dyrortsberäkningarna. Det kan emellertid enligt styrel­

sens mening härvid bliva fråga om två möjligheter: antingen att beträffande

de hittills utelämnade mera variabla utgiftsposterna nöja sig med otillfreds­

ställande kostnadsuppgifter eller att beräkna deras belopp under antagande

att de växla i ungefär samma proportion som de medräknade men att i båda

fallen tillägga vissa belopp för de såsom konstanta antagna posterna. Styrel­

sen är för sin del benägen att förorda den senare, mera enkla kompletterings-

metoden, som enligt styrelsens förmenande jämväl skulle lämna ett i stort

sett mera rättvisande resultat. Det viktigaste synes styrelsen vara att få klar­

lagt, vilka budgetposter skola medtagas som konstanta, alltså lika för alla

orter, och med vilka belopp för respektive poster detta skall ske. Dels för

sistnämnda ändamål och dels för ett mera säkert utrönande av möjligheter­

na att erhålla för dyrortsgrupperingama användbara kostnadsuppgifter

å här ifrågavarande variabla utgiftsposter samt dels slutligen med hänsyn

till det stora sociala intresset av att få en mera allsidig belysning av de ge­

nomsnittliga levnadskostnaderna inom olika ortstyper och landsdelar har

styrelsen ej något att erinra mot att en särskild undersökning verkställes i

nu berörda avseende i sammanhang med nästkommande dyrortsgruppering.

I fråga om sättet för bostadspostens beräkning och den principiellt vä­

sentliga frågan, i vad mån och på vad sätt olikheter i bostädernas kva­

litet skola beaktas vid fastställande av orternas bostadskostnadstal, har från

många håll understrukits, att det nuvarande förfaringssättet innebär dyr-

ortsgrupperingssystemets måhända största brist. Den av kommittén i mot-

Kungl. Maj.ts proposition nr 263.

61

sättning till nuvarande förfaringssätt hävdade principen, att bostadskost-

nadstalen skola så beräknas, att de oavsett faktiska skillnader i genom­

snittlig bostadskvalitet på olika orter representera likvärdig bostadsstandard,

har nied endast ett par undantag ansetts riktig. Lönekommitténs förslag

betecknas som en avgjord förbättring och gives oreserverad anslutning av

bland andra länsstyrelserna i Östergötlands, Kronobergs, Kristianstads, Mal­

möhus, Västernorrlands och Kopparbergs län samt generalpoststyrelsen. Skar­

pare utgallring av sämre lägenheter och ännu längre gående åtgärder till lik-

värdighetsprincipens hävdande yrkas av bland andra länsstyrelserna i Jön­

köpings, Skaraborgs, Västernorrlands och Jämtlands län. De personalorga­

nisationer, som yttrat sig i frågan, ha som regel funnit den föreslagna ord­

ningen vara om icke idealisk så dock en förbättring i förhållande till nu­

varande.

Från ett par håll lia invändningar av principiell innebörd anförts. Läns­

styrelsen i Uppsala län anser sålunda, att alltför stor vikt lagts vid begreppet

likvärdiga bostäder. Även socialstyrelsen finner det oriktigt att driva kravet

på enhetlig standard alltför långt. Kommunikationsverkens lönenämnd vän­

der sig mot kommitténs uppfattning, att i fråga om bostaden en avsevärd

valfrihet praktiskt taget alltid föreligger, åtminstone i den meningen, att

tjänstemannen efter någon tids förlopp kan skaffa sig en bostad på en stan­

dard, som någorlunda överensstämmer med hans ekonomiska villkor, var­

för det i allmänhet är oberättigat att tala örn att tjänstemän på vissa orter

påtvingas en högre standard och därmed följande större bostadskostnader.

Lönenämnden finner icke denna argumentering övertygande utan anser, att

ett relativt tvång, som för den enskilde tjänstemannen under vissa omstän­

digheter kan i sina praktiska verkningar komma det absoluta tämligen nära,

gör sig mer eller mindre gällande på olika orter, särskilt i storstäderna.

I fråga örn det föreslagna sättet att beräkna ^stadsposten på icke hyres-

räknade orter har tveksamhet yppats av länsstyrelserna i Södermanlands,

Blekinge, Hallands och Värmlands län samt socialstyrelsen, kommunikations-

verkens lönenämnd och landsorganisationen. Socialstyrelsen delar icke den

tämligen allmänt omfattade meningen, att det nuvarande beräkningssättet

missgynnar landsbygden, och anser att den finare och mera detaljerade an­

passning av landsbygdens bostadsförhållanden efter de hyresräknade orter­

nas, som kommittén velat vinna, säkerligen kommer att lämna rum för an­

greppspunkter i mycket större skala än den hittills tillämpade grövre meto­

den. Kommunikationsverkens lönenämnd anmärker, att användandet av

två skilda objekt för jämförelsen mellan hyresräknade och icke hyresräk­

nade orter å ena sidan och mellan hyresräknade orter inbördes å andra si­

dan kan leda till ett resultat, som ur enhetlighetens synpunkt ej är tillfreds­

ställande. Jämförelsen mellan hyresräknade och icke hyresräknade orter

avser icke bostadskostnaderna utan byggnadskostnaderna, och det lärer icke

kunna antagas, att byggnads- och hyreskostnadernas utveckling och lokala

spridning följa samma regler.

Det av lönekommittén ifrågasatta återinförandet av regionalt olika vag-

62

Kungl. Maj.ts proposition nr 263.

ningstal för eldstadshyrorna med hänsyn till olikheterna i genomsnittlig

rumsstorlek avstyrkes av bland andra socialstyrelsen.

Kommitténs förslag till ändrat beräkningssätt beträffande skatteposten

har icke föranlett någon erinran; statskontoret ifrågasätter dock, örn saken

har den betydelse, att merarbetet kan motiveras.

Frågan om inrättandet av en särskild organisation för grupperings-

arbetet i form av länsprisnämnder och riksprisnämnd, såsom av social­

styrelsen föreslagits, har kommittén upptagit endast genom en refererande

framställning. Kommittén motiverar, såsom förut nämnts, sitt förbigående

av berörda organisationsförslag bland annat därmed, att det innefattar frå­

gor av huvudsakligen administrativ natur. Socialstyrelsen framför härut­

innan en avvikande uppfattning. Det är visserligen sant, att styrelsens för­

slag förutsätter vissa anordningar av administrativ natur, men det har fram­

kommit som ett viktigt led i de av styrelsen planerade åtgärderna med syfte

att i dyrortsgrupperingsarbetet tillvarataga rättvisans krav samt inge

förtroende hos allmänheten. Kommittén borde därför enligt styrelsens

mening lia upptagit förslaget till bedömande ur denna synpunkt. Så

mycket större skäl kunde ha förelegat härtill, som styrelsen starkt betonat,

att ett fullständigare och mera detaljerat införskaffande av livsmedels- och

bostadsuppgifter alldeles särskilt påkallade tillskapandet av lokala förtro­

endeorgan och i sista hand ett för hela riket centralt förtroendeorgan av

samma art.

Tanken att inrätta särskilda organ för här förevarande ändamål, i vilka

jämväl tjänstemännen skulle vara representerade, understödjes mer eller

mindre av länsstyrelserna i Östergötlands, Jönköpings, Kronobergs, Kalmar,

Gotlands, Kristianstads, Malmöhus, Värmlands, Kopparbergs och Västernorr­

lands län, generalpoststyrelsen, kommerskollegium samt landsorganisationen.

Depiriemenis-

De argument, som lönekommittén anfört för bevarande i princip av ett

chefen,

dvrortsgrupperingssystem, baserat på mätningar av de totala levnadskostna­

derna, och emot dess ersättande med ett enklare system, såsom ett där endast

olikheter i hyror och eventuellt skatter skulle beaktas, synas övertygande.

De prisstatistiska undersökningar, som kommittén utfört, visa så betydande

lokala variationer i priserna på varor av likvärdig kvalitet, att man icke

rättvisligen kan underlåta att beakta dem vid en gradering av lönerna,

som i princip syftar till utjämning av reallönerna å olika orter. Den

omständigheten, att levnadskostnaderna i Stockholm, hyran frånräknad,

icke särdeles mycket överstiga genomsnittet för andra städer i riket, saknar

givetvis i detta sammanhang intresse; det är icke genomsnittet utan de

konstaterade stora lokala och regionala variationerna, som äro avgö­

rande. I vad mån vid tidigare grupperingar den uppmätta dyrheten på

vissa orter icke varit en verklig dyrhet utan i så måtto skenbar, som den dels

givit uttryck för en högre levnadsstandard i orter, där genomsnittsinkom­

sterna äro höga, dels avsett endast starkare varierande kostnadsposter, torde

vara svårt att konstatera; de av lönekommittén föreslagna förändringarna,

Kungl. Maj:ts proposition nr 263.

63

särskilt de som avse fullständigandet av budgeten och sättet för bostadskost­

nadernas beräkning, synas emellertid vara ägnade att förhindra missvisnin­

gar av antydd art vid kommande dyrortsgrupperingar.

De ofta slumpartade och irritationsskapande resultaten av periodiska om­

grupperingar efter mekaniska regler under löpande löneregleringsperiod

jämte de praktiska, lönetekniska olägenheter, som därmed äro förbundna,

förefalla utgöra skäl för de periodiska omgrupperingarnas slopande, som

överväga de skäl, vilka ur allmän rättvisesynpunkt tala för deras bibehål­

lande. Förutsättningen är givetvis dock, att de perioder, under vilka gruppe­

ringen hålles oförändrad, icke bli för långa samt att möjlighet hålles öppen

till flyttning av särskilda orter och till allmän omgruppering även utan för­

ändring av löneplanen, om så finnes uppenbarligen påkallat.

Såsom av lönekommittén påvisats, är det stundom framförda argumentet,

att dyrortsgrupperingsmaterialets bräcklighet i vissa hänseenden endast

skulle tillåta ett mindre antal grupper, förslagsvis fem, icke logiskt hållbart.

Såsom i flera yttranden framhållits, bli följderna av eventuella felplaceringar

till följd av okända fel i prismaterialet mindre kännbara vid större grupp­

antal, och det principiella syftet med lönegraderingen efter dyrort, reallöne-

utjämningen, tillgodoses givetvis bättre vid flera grupper än vid färre. För­

ändringar i gruppantalet böra därför göras endast när så är sakligt motive­

rat av en mera betydande förändring i levnadskostnadsskalans spännvidd.

Den utbyggnad av budgeten, som lönekommittén föreslår, torde visserligen

komma att medföra ett icke oväsentligt merarbete och möjligen också en ök­

ning av antalet klagomål. Då det emellertid ådagalagts, att den hittills tilläm­

pade avkortningen av budgeten medför en icke oväsentlig felvisning, och då

därtill de undersökningar, som krävas för utbyggnaden, ha stort värde ur

socialstatistisk synpunkt, synes ifrågavarande reform värd att genomföra.

I fråga örn sättet för bostadspostens beräkning torde det av lönekommittén

föreslagna vägningsförfarandet beträffande medeltalsberäkningen på hyres-

räknade orter utan tvekan kunna betecknas som en förbättring. Förslaget

att bestämma förhållandet mellan bostadskostnaderna på icke hyresräknade

respektive hyresräknade orter utifrån förhållandet mellan byggnadskostna-

derna för en viss standardbostad har i vissa yttranden mötts med tvekan,

som till stor del synes betingad av svårigheten att på förhand beräkna verk­

ningarna av en sådan omläggning. Det har av lönekommittén själv sagts,

att det föreslagna beräkningssättet är »konstruerat», och det föreligger ingen

garanti för att faktiska bostadskostnader på olika orter variera på samma

sätt som nybyggnadskostnaderna. Med de stora olikheter i faktisk bostads­

standard, som råda i landet, måste dock varje beräkningssätt, som tillgodo­

ser det principiella kravet på likvärdig standard som jämförelsebasis, vara

i så måtto konstruerat, som det eliminerar verkan av dessa faktiska olikheter.

Det synes särskilt angeläget, att man i fråga örn det vikliga moment i dyr-

ortsgrupperingssystemct, som utgöres av jämförelserna mellan land och stad

i fråga örn bostäder, strikt tillämpar den nämnda principen, att jämförelser­

na skola avse likvärdig standard.

64

Kungl. Maj:ts proposition nr 263.

Det ligger uppenbarligen stor vikt uppå, att det material, varpå dyrorts-

grupperingen grundar sig, är så säkert som möjligt. De av socialstyrelsen

föreslagna administrativa anordningarna (länsprisnämnder och rikspris-

nämnd) och frågan om den representation, som därvid bör beredas tjänste­

männen samt arbetsgivar- och arbetstagarparterna på den allmänna arbets­

marknaden, torde emellertid tarva ytterligare överväganden i sammanhang

med planläggningen av nästföljande dyrortsgruppering.

Jag har ansett mig i detta sammanhang böra lämna en redogörelse för

lönekommitténs förslag i dyrortsgrupperingsfrågan och de i anledning av det­

samma avgivna yttrandena ävensom angiva min inställning till de mera vä­

sentliga problemen. Till de av kommittén framlagda förslagen bör emeller­

tid Kungl. Maj:t taga slutlig ståndpunkt först i samband med planläggnin­

gen av arbetet för nästa dyrortsgruppering.

III. Förslaget till civilt avlöningsreglemente.

1. Allmänna synpunkter.

Såsom framgår av de förut återgivna direktiven, har det ålegat 1936 års

lönekommitté att avgiva förslag beträffande reglering av löneställningen för

civil och militär personal vid s. k. nyreglerade verk — d. v. s. för personal,

vars avlöningsförhållanden för närvarande äro ordnade enligt det lönesy­

stem, som år 1919 fastställdes för kommunikationsverken och som därefter

genom successiva löneregleringar utsträckts att gälla för statsförvaltningens

flesta grenar — samt att verkställa en översyn och formell revision av avlö-

ningsbestämmelserna i övrigt för ifrågavarande personalgrupper. I samband

härmed har kommittén haft att taga under omprövning en rad frågor av all­

mänt principiell betydelse för lönesättningen. I fråga örn löneregleringen för

personalen vid förut omförmälda förvaltningsområden innefattar kommitténs

uppdrag dels en realprövning av lönenivån i allmänhet för de statsanställ­

da och dels en granskning av löneställningen med hänsyn till avvägningen

mellan olika statliga befattningshavargrupper inbördes, d. v. s. en revision av

de vid gällande avlöningsreglementen fogade tjänsteförteckningarna, i vad

angår befattningshavarnas inplacering i lönegrader.

Med hänsyn till den tidsödande beskaffenheten av sistnämnda fråga och

till angelägenheten av att snarast möjligt bringa arbetet med reglering av

lönenivån och översyn av avlöningsförfattningarna till resultat, har kommit­

tén funnit nödvändigt att uppdela sitt arbete på sådant sätt, att tjänstedr -

teckningsrevisionen tills vidare undanskjutits för att längre fram upptagas

såsom ett särskilt problemkomplex, medan frågan om nya löneplaner och

revision av avlöningsbestämmelserna i övrigt — däri jämväl inbegripet

ståndpunktstagande i förut berörda allmänna principspörsmål — behandlats

66

Kungl. Maj:ts proposition nr 263.

ifrågavarande, till tantiem berättigade tjänstemän, sammanhänger emeller­

tid dels med den för närvarande aktuella frågan om ändrad personalorgani­

sation för statens vattenfallsverk och dels med den prövning av olika tjän­

sters placering å tjänsteförteckningen, som lönekommittén jämlikt sina di­

rektiv har att företaga.

I avseende å reglementets uppställning har 1936 års lönekommitté i hu­

vudsak följt den i 1928 års lönekommittés reglementsförslag tillämpade

ordningen med bestämmelsernas uppdelning å olika avdelningar. Under 1

avd. hava sålunda sammanförts vissa allmänna bestämmelser, avseende

samtliga de befattningshavare, vilka skulle lyda under reglementet. 2 avd.

innefattar avlöningsbestämmelser för ordinarie tjänstemän med lön enligt

de allmänna löneplanerna. Härvid är särskilt att märka att, medan enligt nu

gällande avlöningsreglementen innehavare av ordinarie befattningar, vilka

tillsättas genom förordnande, i motsats till innehavare av fullmakts- och

konstitutorialtjänster icke åtnjuta lön enligt löneplan utan arvode, enligt

det föreliggande reglementsförslaget även förordnandetjänstemännen skulle

införas i en allmän löneplan. Under 3 avd. hava ansetts böra upptagas avlö­

ningsbestämmelser för sådana personalgrupper, för vilka de allmänna löne­

planerna icke lämpa sig. Slutligen hava under 4 och 5 avd. meddelats före­

skrifter rörande lönenämnd samt angående reglementets tillämplighet m. m.

Med avseende å de i 2 avd. innefattade bestämmelserna må framhållas,

att under avdelningens 8 kap. införts vissa för särskilda befattningar

eller grupper av befattningar avsedda specialföreskrifter, närmast mot­

svarande dem som i 1928 års lönekommittés betänkande upptagits i ett för­

slag till särskild kungörelse med tilläggsbestämmelser till allmänna avlö-

ningsreglementet. Nämnda kommitté avsåg, att dessa tilläggsbestämmelser

skulle antagas i samma ordning som själva avlöningsreglementet, d. v. s.

genom beslut av Kungl. Majit och riksdagen gemensamt, och följaktligen

icke till sin karaktär sammanfalla med de tilläggsbestämmelser till nu gäl­

lande avlöningsreglementen, vilka Kungl. Majit i kraft av vissa i dessa reg­

lementen givna bemyndiganden utfärdat i anslutning till reglementsbestäm-

melserna. För närvarande återfinnes flertalet av ifrågavarande specialföre­

skrifter dels i gällande avlöningsreglementen, dels ock i olika kungörelser

angående utsträckt tillämpning av allmänna civilförvaltningens avlöningsreg-

lemente. 1936 års lönekommitté har ansett lämpligt, att dylika av Kungl.

Majit och riksdagen gemensamt beslutade specialföreskrifter få sin plats i

själva avlöningsreglementet.

Vad 3 avd. beträffar skulle under densamma upptagas avlöningsbestäm­

melser för personal, för vilken de allmänna löneplanerna icke lämpa sig. Re­

dan för närvarande finnes inom den nyreglerade civilförvaltningen ett par

personalgrupper, för vilka särskilda löneplaner gälla, nämligen provinsial­

läkare och distriktsveterinärer. Kommittén tänker sig emellertid även and­

ra personalgrupper hänförda under ifrågavarande avdelning. Genom den så­

lunda föreslagna anordningen med avseende å reglementets uppställning

skulle möjlighet öppnas att — med bibehållande av de avvikelser i Håga örn

Kungl. Maj:ts proposition nr 263.

själva lönesättningen eller beträffande särskilda avlöningsbestämmelser, sorn

av organisatoriska skäl eller eljest kunna finnas påkallade — under avlö-

ningsreglementet inordna även sådana befattningshavargrupper, exempelvis

universitetsprofessorer, justitieråd, regeringsråd eller landshövdingar, vilka,

ehuru nyreglerade, åtnjuta avlöning enligt andra grunder än dem, som in­

nefattas i kommunikationsverkens lönesystem. Att på detta sätt samtliga

nyreglerade civila befattningshavare hänföras under civila avlöningsregle-

mentet finner kommittén i princip eftersträvansvärt. För de personalgrup­

per, vilka intagas under 3 avd., skulle löneförhållandena i särskilda för ve­

derbörande grupper avsedda kapitel regleras fullständigt antingen genom

särskilt utformade stadgandcn eller, i den mån bestämmelserna under regle­

mentets 2 avd. anses böra gälla, genom hänvisningar till vederbörande pa­

ragrafer i sistnämnda avdelning.

Ehuru jag i det följande får anledning att uppehålla mig vid olika delar

av lönekommitténs förslag till civilt avlöningsreglemente, anser jag mig dock

redan här böra lämna en kortfattad allmän översikt över reglementsförsla-

gets innebörd.

Det föreliggande reglementsförslaget innefattar till en början nya lönepla-

ner för den civila statsförvaltningens befattningshavare. I de i löneplanerna

upptagna lönebeloppen bär inarbetats viss del av nuvarande dyrtidstillägg,

varjämte de fasta lönerna uppräknats för att bereda befattningshavarna viss

löneökning. Vidare innehåller reglementsförslaget bestämmelser om rörligt

lönetillägg att under vissa förutsättningar utgå vid sidan av den fästa lönen.

Det nuvarande antalet ortsgrupper har utökats med två nya ortsgrupper, bl­

och I-grupperna, genom inläggande i löneplanen av det nu utgående provi­

soriska dyrortstillägget.

Förslaget innebär tillika en revision av de allmänna avlöningsbestämmel-

serna. Vid bestämmelsernas utformning har kommittén utgått från 1928 års

förslag till allmänt avlöningsreglemente, med beaktande av däröver avgivna

utlåtanden ävensom av eljest erfarenhetsmässigt framkomna erinringar mot

nuvarande lönebestämmelser. På vissa punkter föreslår ock kommittén be­

tydelsefulla sakliga ändringar i nuvarande avlöningsbestämmelser.

I avseende å tjänstemäns förflyttningsskyldighet går förslaget ut på enhet­

liga bestämmelser för samtliga de förvaltningsområden, för vilka reglementet

skulle bliva tillämpligt, vilka bestämmelser utformats i huvudsaklig anslut­

ning till de nu för kommunikationsverken gällande föreskrifterna. Inne­

havare av domartjänst skulle dock icke vara underkastad förflyttningsskyldig­

het, med mindre sådant påkallades av organisatoriska skäl. I anslutning till

vissa i kommittédirektiven gjorda uttalanden om önskvärdheten av en re­

vision av gällande bestämmelser örn lönetursberäkning vid befordran har

kommittén föreslagit ändrade regler på detta område. Den nuvarande rätten

till tillgodoräkning av föregående tjänstgöringstid vid befordran skulle enligt

förslaget avskaffas och ersättas med en utsträckt tillämpning av den s. k.

sneddningsprincipen. Den nuvarande begränsningen beträffande kvinnliga

befattningshavares rätt till uppfattning i löneklass föreslås upphävd, och

.skulle kvinnliga tjänstemän sålunda erhålla rätt lill samma slutlön i befatt­

ningen som manlig befattningshavare. Beloppen av vissa vid sidan av lönen

utgående särskilda ersättningar hava omreglerats. Sålunda skulle vikariats-

ersättning, kallortstillägg och övertidsersättning utgå efter något förmånligare

grunder än hittills. För en del långvariga vikariat förordar kommittén under

67

70

Kungl. Maj:ts proposition nr 263.

styrelsen vilja ansluta sig till den föreslagna anordningen. Härigenom kunde

behovet av en mera enhetlig tillämpning av avlöningsbestämmelserna för olika

grupper av tjänstemän bättre tillgodoses än hittills. Några nämnvärda prak­

tiska olägenheter vore —- såvitt styrelsen kunnat finna — icke att befara vid

en övergång till ett gemensamt reglemente. Samma uppfattning har tillkän­

nagivits av kammarrätten, statskontoret och lantbruksstyrelsen. Däremot

erinrar järnvägsstyrelsen örn sina vid flera föregående tillfällen framförda

betänkligheter mot inordnande av statens järnvägars stora personal i ett för

så gott som hela den civila statsförvaltningen gemensamt reglemente. Dessa

styrelsens betänkligheter hade icke minskats genom det föreliggande regle-

mentsförslaget.

Departements

. Det förslag till civilt avlöningsreglemente, som nu framlagts av 1936 års

chefen.

lönekommitté i dess den 16 december 1937 avgivna betänkande, bär till­

kommit efter ingående utredningar och överväganden i de hänseenden, jag

angav i samband med hemställan om kommitténs tillsättande, under sam­

arbete tillika med delegerade för de civila lönenämnderna och statskontoret

och efter överläggningar med representanter för de större personalorgani­

sationerna inom statsförvaltningen. Efter att ha tagit del av förslaget och

däröver avgivna yttranden har jag funnit mig böra förorda, att detsamma

lägges till grund för proposition i ämnet till innevarande års riksdag.

Det nya avlöningsreglementet är avsett att i och med ikraftträdandet vin­

na tillämpning å de befattningshavare, vilkas avlöningsförhållanden äro

reglerade genom avlöningsreglementena för allmänna civilförvaltningen,

kommunikationsverken, provinsialläkarstaten, domänverket samt lots- och

fyrstaten. Jag finner i likhet med kommittén ur flera synpunkter lämp­

ligt, att den civila statsförvaltningens befattningshavare på detta sätt i möj­

ligaste mån inordnas under ett och samma reglemente. Den invändning mot

en sådan anordning, som framförts av järnvägsstyrelsen, synes mig icke

övertygande i betraktande av att det föreliggande reglementsförslaget läm­

nar möjlighet för upptagande däri av de särbestämmelser beträffande be­

fattningshavare vid särskilda verk eller för särskilda grupper av befatt­

ningshavare, som kunna finnas erforderliga. Genom den uppställning, som

av kommittén givits reglementsförslaget, skulle detsamma ock kunna göras

tillämpligt å sådana grupper av tjänstemän, för vilka böra gälla speciella

löneplaner eller för vilka avlöningsförhållandena eljest behöva ordnas ge­

nom särskilda föreskrifter.

Enligt kommitténs tanke skulle sålunda under civila avlöningsreglementet

även kunna hänföras vissa andra grupper befattningshavare med nyreglerade

löner än dem, som för närvarande lyda under de nyss uppräknade avlönings­

reglementena, såsom exempelvis justitieråd, regeringsråd och landshövdin­

gar ävensom professorer m. fl. ordinarie befattningshavare vid rikets uni­

versitet och karolinska mediko-kirurgiska institutet. För dessa tjänstemän

gälla för närvarande särskilda och från gällande avlöningsreglementen täm­

ligen fristående avlöningsföreskrifter. Det synes mig i princip riktigt, att

Kungl. Majlis proposition nr 263-

71

även nu ifrågavarande tjänstemän hänföras till det nya reglementet. Med

den föreslagna uppställningen av reglementet möta inga svårigheter för en

sådan anordning, vars närmare utformning dock icke behöver prövas i detta

sammanhang.

Såsom förut nämnts har lönekommittén temporärt undantagit överdirek­

tören och kraftverksdirektörema vid statens vattenfallsverk från reglements-

förslagets tillämpning. De skäl, kommittén åberopat till stöd härför, ha

synts mig bärande.

För provinsialläkare och distriktsveterinärer, för vilka befattningshavare

för närvarande gälla särskilda löneplaner, lia i det framlagda reglements-

förslaget icke upptagits några bestämmelser. Kommittén, som avsett att

ifrågavarande tjänstemannagruppers avlöningsförhållanden skulle regleras

genom särbestämmelser under 3 avd. av civila avlöningsreglementet, har,

såsom i betänkandet anför es, för avsikt att efter slutförd utredning till

Kungl. Majit inkomma med särskild framställning härutinnan. Enligt vad

jag inhämtat torde emellertid frågan örn lönereglering för dessa grupper på

grund av vissa tidskrävande utredningar icke kunna färdigbehandlas inom

kommittén i så god tid, att förslag kan föreläggas årets riksdag. Jag förut­

sätter emellertid, att förslag i denna fråga skall kunna underställas 1939

års riksdag till prövning.

Då alltså några bestämmelser för befattningshavare med lön enligt särskild

löneplan icke nu skulle komma att införas i reglementet, lärer den i kom­

mitténs reglementsförslag upptagna rubriken »3 avd. Tjänstemän, som åt­

njuta lön enligt särskild löneplan» böra tillsvidare uteslutas och härav för­

anledd omnumrering av 4 och 5 avd. i kommitténs förslag äga rum.

Jag torde här även böra något beröra frågan om fortsatt revision av av-

löningsbestämmelserna för befattningshavare med nyreglerade löner inom

de förvaltningsområden, som icke omfattas av kommitténs nu föreliggande

förslag. Såsom jag redan anfört, pågår inom 1936 års lönekommitté arbetet

med utarbetandet av ett nytt avlöningsreglemente för ordinarie beställnings-

havare inom försvarsväsendet. Jag hyser den förhoppningen, att förslag

härutinnan skall kunna av kommittén avgivas inom sådan tid, att även för­

slag om nya avlöningsbestämmelser för detta förvaltningsområde skall kun­

na föreläggas 1939 års riksdag.

Vidare böra enligt min mening åtgärder vidtagas för en revidering i en­

lighet med de i 1936 års lönekommittés reglementsförslag tillämpade grun­

derna av de år 1937 utfärdade avlöningsbestämmelserna för det statliga un­

dervisningsväsendets befattningshavare. Det synes mig ligga närmast till

hands, att även dessa befattningshavare inordnas under civila avlönings­

reglementet. Ett ståndpunktstagande till denna fråga torde dock få bliva

beroende på, i vilken omfattning särföreskrifter såsom tillägg till eller un­

dantag från de i 2 avd. av reglementsförslaget upptagna, grundläggande be­

stämmelserna komma att visa sig behövliga för undervisningsväsendets vid­

kommande. Det synes mig i varje fall önskvärt, att även beredningen av

detta ärende kan verkställas och avslutas i så god tid, att förslag i ämnet

kan föreläggas 1939 års riksdag.

72

Kungl. Maj.ts proposition nr 263.

2

.

Vissa för lönesättningen betydelsefulla principspörsmål.

Jag torde nu få övergå till vissa av lönekommittén berörda principspörs­

mål, vilka äro av betydelse för konstruktionen av det statliga lönesystemet

och till vilka kommittén jämlikt direktiven haft att taga ståndpunkt.

Behovsprincipen. Frågan örn den s. k. behovsprincipens tillämpning vid

lönesättningen har under senare tid tilldragit sig betydande uppmärksam­

het i diskussionen om lönesystem. Med »behovsprincip» torde därvid all­

mänt hava avsetts en lönesättningsnorm, enligt vilken avlöningen differen­

tieras efter löntagarnas försörjningsbörda, eller stundom — med en något

snävare begränsning av begreppet — med hänsyn till förekomsten eller från­

varon av försörjningsplikt mot barn.

I denna mera begränsade mening, som tar sikte direkt på föreliggande

familjeförsörjningsplikt, har behovsprincipen hittills — örn man bortser från

de särskilda barntillägg, vilka utgått inom ramen av de under kristiden till­

komna dyrtidstilläggen — icke vunnit tillämpning inom statens lönesystem.

Däremot har tidigare vid den statliga lönesättningen tagits en mera all­

män hänsyn till familjeförsörjarnas behov så till vida, att manliga tjänste­

män merendels tillerkänts en högre löneställning än kvinnliga. Detta system

■— olika lön för män och kvinnor i samma eller liknande befattningar — har

nämligen främst haft sin grund i den tidigare hävdvunna utgångspunkten,

att de manliga befattningshavarna i regel äro gifta och de kvinnliga i regel

ogifta samt att fördenskull levnadsbehoven för de förra genomsnittligt äro

större än för de senare.

Med hänsyn till nu berörda förhållanden har den diskussion örn behovs­

principen såsom lönesättningsnorm, vilken vid olika tillfällen förts i offent­

liga utredningar och vid statsmakternas behandling av löneregleringsfrågor.

i stor utsträckning flätats in i debatten om den s. k. likalönsprincipen, d. v. s.

frågan om lika eller olika lön för män och kvinnor i samma slag av befatt­

ningar. Frågan om en lönedifferentiering efter föreliggande familjeförsörj-

ningsbörda, oavsett befattningshavarens kön, har emellertid under de senare

årtiondena vid åtskilliga tillfällen varit föremål för uppmärksamhet. I en

vid lönekommitténs betänkande såsom bilaga 3 fogad promemoria har läm­

nats en kortare historik rörande den tidigare behandlingen av detta spörs­

mål. För en orientering beträffande de skäl, som därvid anförts för och emot

behovsprincipen såsom lönesättningsnorm, liksom beträffande de mer eller

mindre utformade förslag, som framlagts till ett realiserande i en eller annan

form av denna princip, tillåter jag mig hänvisa till nämnda promemoria.

1936 års lönekommitté. Efter att hava erinrat örn de uttalanden och för­

slag rörande lönetillägg till familjeförsörjare, som gjordes i propositionen nr

196 till 1937 års riksdag angående provisorisk avlöningsförstärkning åt vissa

Kungl. Maj.ts proposition nr 263.

73

befattningshavare i statens tjänst, samt riksdagens härutinnan intagna stånd­

punkt och efter att hava framhållit, att tanken på en lönedifferentiering en­

ligt behovsprincipen mött ett enhälligt och kraftigt motstånd från personal­

representanternas sida vid de överläggningar i denna fråga, kommittén haft

med dem, anför kommittén bl. a. följande (Bet. sid. 20 o. f.):

Önskvärdheten av en utjämning i större omfattning än för närvarande av

de olika ekonomiska villkoren för försörjningspliktiga och icke försörjnings-

pliktiga syntes ej kunna av någon bestridas. Örn man såge denna fråga iso­

lerad för statstjänstemännens del, skulle en lönedifferentiering te sig som

den naturligaste utvägen att nå en dylik utjämning. Lönedifferentiering ef­

ter barnförsörjningsbördan skulle icke möta samma svårigheter inom det

statliga lönesystemet, där lönesättningen i betydlig grad kunde göras fri från

marknadsmässiga hänsyn, som inom den enskilda arbetsmarknaden. Den

skulle vidare harmoniera med vissa traditionella och säregna drag inom det

statliga lönesystemet. Lönesättning med hänsyn till kravet på en »anstän­

dig bärgning» hade tidigare uttryckligen angivits såsom en allmän princip

inom statens lönesystem, och i de statliga lönebestämmelserna inginge sedan

gammalt en del moment av rent sociala förmåner, vilka i själva verket med

tiden allt mer utbyggts och differentierats. Från detta allmänna hänsynsta­

gande till behovssynpunkter vid själva lönenivåns bestämmande och vid ut­

formningen av vissa avlöningsregler till en avvägning av lönebeloppen för

olika befattningshavare direkt efter försörjningsbörda vöre dock steget långt,

och vid ett sådant steg måste uppkomma åtskilliga vanskligheter. Avgräns-

ningen av den försörjningsplikt, vartill hänsyn borde tagas, erbjöde därvid

den första svårigheten. En summarisk begränsning av familjeförsörjarbe-

greppet till att avse försörjningsplikt mot barn träffade ej alltid rättvisan. I

samma mån som en vidsträcktare tolkning inlades i familjeförsörjarbegrep-

pet, uppställde sig emellertid svårigheter att ernå en tillfredsställande gräns­

dragning. Härtill bomme de utan tvivel svårlösta frågor, som sammanhäng­

de med bestämmandet av familjeförsörjartilläggens storlek, åstadkommandet

av lämpliga och ur administrativ synpunkt ej alltför svårbemästrade detalj­

regler beträffande dessa tilläggs utgående o. s. v. Viktigare än dessa vansk-

iigheter syntes likväl vara de principiella betänkligheter, vilka grundade sig

på behovsprincipens samband med det allmänna spörsmålet örn en utjäm­

ning beträffande befolkningen i gemen av familjeförsörjningsbördan. Starka

invändningar hade rests mot tanken att för statstjänstemännens vidkomman­

de på lönevägen införa ett system för en dylik utjämning, därest ej möjlig­

heter befunnes föreligga att beträda en motsvarande väg beträffande andra

medborgargrupper.

Huru än utfallet skulle bliva av en .slutlig prövning av de olika omständig­

heter, vilka talade för och emot ett uppbyggande av det statliga lönesystemet

på tillämpning av behovsprincipen, borde enligt kommitténs mening i nu­

varande läge en sådan omläggning av hittillsvarande lönesättningsprinciper

icke ifrågakomma. Kommittén hade därvid tagit hänsyn dels till det bestäm­

da motstånd, som från personalens sida upprests häremot, dels, och icke

minst, till att 1937 års riksdag i anledning av förutnämnda proposition för

sin del gjort uttalanden av innebörd, att ett bedömande, huruvida lönediffe­

rentiering efter försörjningsplikt borde utgöra en grundläggande princip inom

det statliga lönesystemet, icke borde äga rum utan ett övervägande, fristående

från frågan om utformningen av lönesystem och avseende befolkningen i dess

helhet, av frågan örn en utjämning av de olika ekonomiska villkoren för

74

Kungl. Maj:ts proposition nr 263.

försörjningsplikt iga och icke försörjningspliktiga. Ett dylikt övervägande

ankomme givetvis icke på lönekommittén.

På grund av det anförda hade lönekommittén ansett sig icke böra utarbeta

något förslag beträffande löneavvägning nr behovssynpunkt. Kommittén ha­

de i sitt förslag till avlöningsreglemente utformat lönebestämmelserna så, att

lönen i samma befattning skulle utgå med lika belopp oavsett familjeförsörj-

ningsbörda och kön. Detta gällde icke blott de fasta lönerna utan även den

lönedel, som skulle utgå i form av rörligt tillägg. Några särskilda barntill-

lägg, motsvarande de inom dyrtidstilläggets ram nu utgående, skulle alltså

enligt kommitténs förslag ej vidare förekomma.

I detta sammanhang torde jag ock böra beröra kommitténs förslag till av­

veckling av de nu utgående barntilläggen. Denna fråga har särskilt aktuali­

serats på grund av den höjning av barntilläggens belopp, som beslöts vid 1937

års riksdag. Kommittén yttrar (sid. 90):

Ett omedelbart genomförande av kommitténs likalönsprincip skulle med­

föra, att den löneökning, som löneregleringen avsåge att bereda, för befatt­

ningshavare med flera barn skulle bliva obetydlig eller ingen alls; i åtskilliga

fall skulle befattningshavarna, örn hänsyn foges till samtliga avlöningsformer,

få vidkännas direkt och betydande avlöningsminskning. Då detta syntes vara

obilligt, hade kommittén ansett sig böra ifrågasätta en övergångsanordning,

varigenom bai-ntilläggen successivt avvecklades på ett sätt, som gjorde av­

vecklingen mindre kännbar för de barnaförsörjare, vilka före det nya avlö-

ningsreglementels ikraftträdande kommit i åtnjutande av sådana tillägg. Ef­

ter övervägande och kostnadsberäkning av olika tänkbara alternativ för en

dylik övergångsanordning hade kommittén ansett sig böra föreslå en bestäm­

melse av innebörd, att de befattningshavare, vilka omedelbart före över­

gången till de nya avlöningsbestämmelserna åtnjöte barntillägg, bibehölles

vid denna förmån enligt de för innevarande budgetår gällande bestämmelser­

na, såvitt anginge barn utöver ett. Befattningshavare med allenast ett till-

läggsberättigande barn skulle sålunda icke erhålla något fortsatt barntillägg.

Bestämmelser angående ifrågavarande anordning för avveckling av barn-

tilläggen syntes böra meddelas genom särskilt beslut, fristående från avlö-

ningsreglementet.

Enligt kommitténs beräkningar skulle kostnaden för den föreslagna över-

gångsanordningen beträffande nyreglerade befattningshavare inom den civila

statsförvaltningen — med undantag av lärare vid de allmänna läroverken

m. fl. läroanstalter — under första budgetåret efter civila avlöningsreglemen-

tets ikraftträdande utgöra omkring 1,930,000 kronor, vilken summa därefter

skulle successivt nedgå med i genomsnitt 120,000 kronor för budgetår, intill

dess barntilläggen efter 16 år helt avvecklats. Till jämförelse må nämnas,

att totala kostnaden för nu utgående barntillägg beträffande samma befatt­

ningshavare beräknats uppgå till omkring 4,550,000 kronor för år.

Såsom framgår av de vid lönekommitténs betänkande fogade särskilda

yttrandena hava två av de för överläggningar med kommittén utsedda per­

sonalrepresentanterna uttalat sig för att befattningshavare, som vid civila

avlöningsreglementets ikraftträdande kommit i åtnjutande av barntillägg,

måtte övergångsvis bibehållas vid denna rätt i avseende å samtliga barn.

Fyra av de övriga personalrepresentanterna hava hemställt, att till tjänstemän

tillhörande 1—14 lönegraderna, som hava försörjningsplikt mot ett eller flera

Kungl. Maj:ts proposition nr 263.

75

barn, ett personligt lönetillägg måtte utgå med ett belopp, som täcker den

eventuella avlöningsminskning, som skulle uppstå vid övergång till civila

avlöningsreglementet, att för tjänstemän tillhörande 15—20 lönegraderna lö-

nekommitténs förslag till övergångsbestämmelser måtte tillämpas, att för tjän­

stemän tillhörande 21—25 lönegraderna barntillägg måtte utgå för barn ut­

över två samt att för tjänstemän tillhörande 26 lönegraden och däröver intet

barntillägg måtte utgå.

Avgivna yttranden. Svea hovrätt, socialstyrelsen, länsstyrelsen i Stock­

holms län, statskontoret, lantbruksstyrelsen samt kommerskollegium1 hava

uttryckligen i princip anslutit sig till den ståndpunkt, lönekommittén intagit

till frågan örn behovsprincipen, dock under vissa förutsättningar. Sålunda

betonar Svea hovrätt angelägenheten av att frågan om ekonomisk lättnad för

familjeförsörjare utan uppskov måtte vinna beaktande i ett större samman­

hang, särskilt vid skattelagstiftningen. Socialstyrelsen understryker, att ett

avskaffande av barntilläggen icke bör kunna leda till det resultatet, att löne­

läget för befattningshavare, som enligt det nya reglementet icke skulle äga

åtnjuta sådana tillägg, direkt försämrades i förhållande till nuvarande tjän­

stemän. Styrelsen finner det påkallat, att de i löneplanerna upptagna be­

loppen avvägas på sådant sätt, att möjligheten till en reell löneminskning

under alla förhållanden förebygges. Enligt statskontorets mening böra er­

forderliga åtgärder för utjämnande av de ekonomiska villkoren för försörj-

ningspliktiga och icke försörjningspliktiga erhålla en vidare syftning och

laga sikte ej endast på statens befattningshavare utan även på andra befolk­

ningslager. Ämbetsverket finner det emellertid icke billigt, att nuvarande

barntillägg avvecklas med mindre samtidigt anstalter träffas för åvägabrin­

gande av en dylik allmännare utjämning. Därest dylika åtgärder icke redan

nu skulle komma att vidtagas, ifrågasätter ämbetsverket, om icke i avvaktan

på att så sker barntilläggen böra tillsvidare bibehållas, åtminstone i den om­

fattning dessa tillägg hade före ändringarna vid 1937 års riksdag. Kom­

merskollegium framhåller, att med hänsyn till den obetydliga löneökning,

som kommitténs förslag innebure, barntilläggen borde för närvarande bibe­

hållas i full utsträckning samt med avvecklingen av desamma anstå, intill

dess staten beredde sina tjänstemän full kompensation för levnadskostnads­

ökningen efter år 1914.

Skolöverstyrelsen anmärker, att en utredning örn möjligheten att åstad­

komma ett lämpligt efter behovsprincip lagt statligt lönesystem med lika

lön för kvinnlig och manlig befattningshavare i samma tjänsteställning genom

kommitténs förslag nu ånyo skjutits åt sidan. Ehuru en dylik utredning

synts ämbetsverket äga den allra största betydelse för lösandet av förevaran­

de problem, ville ämbetsverket likväl icke av denna anledning motsätta sig,

alt lönekommitténs förslag till avlöningsreglemente förelädes innevarande 1

1 I behandlingen inom kommerskollegium av förslaget till civilt avlöningsreglemente har äm­

betsverkets chef, generaldirektören Eriksson, som tillika är ordförande i lönekommittén, icke del­

tagit.

7G

Kungl. Maj:ts proposition nr 263.

års riksdag. Överstyrelsen finner emellertid synnerligen starka skäl tala för

att barntilläggen — såsom fristående, från de egentliga löneförmånerna skil­

da tillägg av social natur — få utgå med de av 1937 års riksdag beslutade

beloppen, till dess statsmakterna genom skattelindring eller på annat sätt

berett befattningshavare med försörjningsskyldighet mot barn motsvarande

ekonomiska förmåner och dessa förmåner hunnit bliva verksamma.

Till förmån för inläggande i lönesystemet av särskilda barntillägg eller

annan särskild löneförmån åt befattningshavare, som äro familjeförsörjare,

hava uttalat sig riksförsäkringsanstalten, medicinalstyrelsen, länsstyrelsen i

Malmöhus län, riksräkenskapsverket, större akademiska konsistoriet i Lund

samt domänstyrelsen. Ur de avgivna yttrandena må följande anföras:

Medicinalstyrelsen:

Då under nuvarande förhållanden planeras statliga

åtgärder för befordrande av familjebildning, barnalstring och barnavård,

kan det starkt sättas i fråga, huruvida rätta tidpunkten nu är inne att ur det

statliga avlöningssystemet utesluta de ansatser till särskild löneförstärkning

åt familjeförsörjare, som nu äro upptagna i detta system. Det synes styrelsen

vara rimligt atl i avbidan på genomförandet av dylika åtgärder de särskilda

dyrtidstillägg, som tillkomma statliga befattningshavare med försörjnings­

plikt gentemot barn, fortfarande utgå enligt nu gällande grunder. Styrelsen

föreslår vidare att med bibehållande av den karaktär av familjeförsörjnings-

bidrag, som kollektivt sett för närvarande får anses föreligga i fråga örn den

högsta löneklassen inom varje lönegrad, full likställighet mellan manliga

och kvinnliga befattningshavare i fråga örn tillträde till denna löneklass ge­

nomföres på så sätt, att såsom villkor för rätt till uppfattning i högsta löne­

klassen inom vederbörande lönegrad härför stadgas — utöver vad i allmän­

het gäller beträffande uppflyttning i högre löneklass — att befattningshava­

ren på grund av försörjningsplikt underhåller barn. Styrelsen förutsätter

härvidlag, att då kostnaderna för barns underhåll i många fall icke upphöra,

då barnet uppnår 16 års ålder, utan tvärtom emellanåt kunna avsevärt steg­

ras, någon åldersgräns för barnet icke fastställes såsom villkor för tillträdet

till ifrågavarande löneklass och att befattningshavaren, sedan uppflyttning

i den högsta löneklassen skett, må kvarstå i densamma under sin återstående

tjänstetid.

Länsstyrelsen i Malmöhus län anser sig knappast kunna ansluta sig till

den inskränkning i behovsprincipen, som föreslagits genom barntilläggens

borttagande, oell under alla förhållanden icke till den av kommittén före­

slagna övergångsanordningen. Oaktat behovsprincipen förklarats icke böra

tillämpas inom det .statliga lönesystemet, synes dock ett strängt logiskt fast­

hållande därav knappast möjligt. Manliga befattningshavares i allmänhet

större försörjningsplikt än kvinnligas synes man icke kunna helt bortse från

vid lönesättningen. Då hänsyn tages till behovet vid den statliga lönesätt­

ningen, när det gäller att åstadkomma interlokalt lika reallön trots före­

fintlig prisskillnad skilda orter emellan, synes det länsstyrelsen blott vara

en annan aspekt av samma sak och ej något för principerna i det statliga

lönesystemet främmande, örn viss hänsyn även tages till den minskning i

reallön, som faktiskt uppkommer för befattningshavare med försörjnings­

plikt mot barn. Enligt länsstyrelsens förmenande böra barntilläggen bibe­

hållas men däremot icke inarbetas i själva lönesystemet. Vid uppgörandet

av reglerna för barntilläggens utgående bör vidare övervägas dels storleken

därav, dels frågan örn desamma borde i någon utsträckning graderas efter

befattningshavares placering i löneklass.

Kungl. Maj:ts proposition nr 263.

77

Riksräkenskapsverket: I betraktande av att barntilläggen böjdes så sent

som vid 1937 års riksdag och med hänsyn till den synnerligen försiktigt till­

mätta höjning av nuvarande lönenivå, som av kommittén föreslagits, synes

det innebära ett — minst sagt — alltför ringa hänsynstagande till familje­

försörjarna att, örn än successivt, vidtaga en total avveckling av de barntill-

lägg, som under de sista femton åren ingått som en integrerande del av löne­

systemet. Riksräkenskapsverket föreslår, att under reglementsförslagets

3 kap. »Fasta lönetillägg och särskilda ersättningar» måtte införas bestäm­

melser örn lönetillägg för barn efter mönster av vad nu i sådant hänseende

finnes stadgat i kungörelsen med allmänna grunder för dyrtidstillägg åt be­

fattningshavare i statens tjänst.

Beträffande särskilt lönekommitténs förslag till avveckling av de nuvaran­

de barntilläggen hava Svea hovrätt, arméförvaltningen, socialstyrelsen, ge­

neralpoststyrelsen, telegrafstyrelsen, kammarrätten, riksräkenskapsverket,

riksarkivet, lantmäteristyrelsen och kommerskollegium i likhet med vissa

av de i kommitténs överläggningar deltagande personalrepresentanterna häv­

dat den meningen, att de befattningshavare, som före det nya avlönings-

reglementets ikraftträdande kommit i åtnjutande av barntillägget enligt nu

gällande bestämmelser, böra övergångsvis bibehållas vid denna förmån, så­

vitt angår samtliga barn, för vilka de omedelbart före övergången blivit

tilläggsberättigade. Sålunda yttrar socialstyrelsen, att det icke syntes kunna

påvisas något bärande skäl för den övergångsvis föreslagna inskränkningen,

i synnerhet som därigenom skulle i en del fall uppstå direkt löneminskning

till och med för tjänstemän, som uppbure barntillägg enligt nu gällande

regler. Telegrafstyrelsen anför, att den föreslagna avvecklingen av barn­

tilläggen syntes för flertalet av telegrafverkets manliga tjänstemän med barn

komma att medföra minskning av de avlöningsförmåner — inklusive pro­

visorisk avlöningsförstärkning — som de uppbure närmast före övergången

till det nya reglementet. Denna löneminskning skulle i vissa fall bliva sä

stor, att försämring komme att inträda jämväl i förhållande till den avlöning,

vederbörande uppburit före tillkomsten av 1937 års provisoriska avlönings­

förstärkning. Samma synpunkter hava ock framhållits av riksräkenskaps­

verket och lantmäteristyrelsen.

Länsstyrelsen i Stockholms län anmärker, att vid ett borttagande av barn­

tilläggen komme enligt det föreliggande förslaget — bortsett från övergångs­

bestämmelserna — flertalet tjänstemän, som enligt nu gällande bestämmel­

ser vore berättigade till dyrtidstillägg för barn, att vidkännas minskning i

sina nu utgående kontanta löneförmåner, en minskning, som redan skulle

uppkomma vid förlust av dyrtidstillägg för ett barn. Detta syntes för stora

grupper av tjänstemän framstå såsom en orättvisa, och denna orättvisa kom­

me utan tvivel att uppfattas såsom i hög grad stötande genom kommitténs

förslag att utnyttja den besparing, som indragningen av barntilläggen skulle

medföra, till löneförbättringar åt ensamstående och bland dessa — genom

likalönsprincipen — särskilt kvinnliga befattningshavare. Länsstyrelsen

kunde därför icke förorda en avveckling av det nuvarande systemet efter de

grunder, som kommittén föreslagit. Enligt länsstyrelsens uppfattning måste

78

Kungl. Maj:ts proposition nr 263.

Departements­

chefen.

man vid övergång till ett lönesystem, som icke till någon del byggde på be-

hovsprincipen, noga tillse, att tjänstemännen icke drabbades av minsknin­

gar, som måste uppfattas såsom orättvisa och obilliga. Länsstyrelsen i Mal­

möhus län anser tillräckligt grundad anledning icke föreligga för att undan­

taga befattningshavare med allenast ett barn från den övergångsvis föreslag­

na förmånen av barntillägg. Dessutom borde barntilläggen ha föreslagits

kvarstå intill en tidpunkt, som läge 16 år efter det reglementet trätt i kraft.

I dylikt fall skulle barntillägg komma att utgå även för barn, som föddes

efter ikraftträdandet, men blott för det antal år, som återstode av 16-års-

perioden.

Såsom lönekommittén framhållit, lärer önskvärdheten av en utjämning i

större omfattning än för närvarande av de ekonomiska villkoren för för-

sörjningspliktiga och icke försörjningspliktiga ej av någon bestridas. I och

för sig skulle ur denna synpunkt ett uppbyggande av lönesystemet enligt

principen om en viss lönedifferentiering mellan familjeförsörjare och icke

familjeförsörjare enligt min mening hava varit att hälsa med tillfredsstäl­

lelse.

Av vad lönekommittén anfört framgår emellertid, att kommittén ansett

väsentliga hinder föreligga för införande av ett lönesystem, som innebär ett

knäsättande i en eller annan form av behovsprincipen vid utmätandet av tjän­

stemännens löner. Till en början kommer härvid i betraktande den opinion,

som förefinnes bland statstjänstemännen själva beträffande behovsprincipens

tillämpning. Vid de förhandlingar kommittén i lönefrågan haft med de till­

kallade personalrepresentanterna, har från dessas sida rests ett bestämt mot­

stånd mot tanken på en lönedifferentiering efter familjeförsörjningsbörda.

En annan omständighet, som kommittén ansett vara för sig vägledande, är

den ståndpunkt, som vid behandlingen av frågan örn provisorisk avlönings-

förstärkning intogs av 1937 års riksdag. I propositionen angående nämnda

avlöningsförstärkning erinrade jag, hurusom det i 1936 års lönekommittés

uppdrag inginge att överväga spörsmålet, om i statens lönesystem hänsyn

borde tagas till de anställdas försörjningsplikt. Detta spörsmål vöre uppen­

barligen — framhöll jag — i väsentlig grad en fråga om huru den allmänna

opinionen bland de statsanställda och bland medborgarna i övrigt ställde

sig till en differentiering av lönerna efter försörjningsplikt, och huruvida

statsmakterna vore villiga att godtaga den ökning i det allmännas utgifter,

som otvivelaktigt måste följa. Förslaget om en provisorisk avlöningsför­

stärkning, som utformats i främsta rummet med hänsyn till olika löntaga­

res behov, kunde väntas skapa ökad klarhet i dessa hänseenden. Ett prin­

cipiellt avgörande i ena eller andra riktningen vid 1937 års riksdag borde

vara till väsentlig ledning för lönekommittén vid dess fortsatta arbete. I

anslutning till dessa uttalanden upptogos i förslaget till riksdagen dels fasta

tillägg till lönen, dels ock särskilda lönetillägg efter barnantal.

I sin skrivelse i ämnet anförde riksdagen i principfrågan, att Kungl. Maj:ts

förslag om lönetillägg efter barnantal sammanhängde med det stora pro-

Kungl. Maj.ts proposition nr 263.

79

blemkomplexet om det allmännas möjligheter överhuvud att främja familje­

bildningen och berörde allenast en del av den betydelsefulla frågan örn en

utjämning av de olika ekonomiska villkoren för försörjningspliktiga och

andra. Enligt riksdagens mening borde sistnämnda spörsmål upptagas till

övervägande -— fristående från frågan om utformningen av olika lönesystem

— i ett sammanhang och därvid behandlas med hänsyn till befolkningen i

dess helhet. Huruvida differentiering av statstjänstemännens löner efter

försörjningsplikt borde utgöra en vid löneavvägningen inom det statliga lö­

nesystemet grundläggande princip kunde från denna utgångspunkt icke för

det dåvarande bedömas. Riksdagsskrivelsen innehåller sålunda icke något

direkt avvisande av tanken, att lönerna i statens tjänst i viss utsträckning

skulle kunna avvägas efter olika försörjningsplikt. Men då ett övervägande

först anses böra äga rum rörande frågan om utjämning av de olika villkoren

för försörjningspliktiga och andra inom befolkningen i dess helhet, har löne-

kommittén haft skäl för uppfattningen, att riksdagen knappast vid den nu

förestående löneregleringen förutsatte tillämpningen av den omstridda be-

hovsprincipen. Den löneplan, som av kommittén framlagts och örn vilken

enighet vunnits med personalorganisationernas representanter, är sålunda

utformad på samma grundval som den nu gällande, och lönebeloppen äro

avmätta under förutsättning av att barntillägg icke skola utgå.

Då propositionen om provisorisk avlöningsförstärkning till 1937 års riks­

dag upptog förslag om utökade barntillägg, åsyftades därmed att söka skapa

klarhet över möjligheterna att uppbygga det statliga lönesystemet på grund­

val av en lönedifferentiering efter försörjningsplikt. Denna klarhet torde i viss

män kunna anses vunnen. De starkt delade meningarna inom riksdagen

liksom inom den allmänna opinionen, tillsammans med det energiska mot­

ståndet mot varje eftergift åt »behovsprincipen» från de statsanställdas egna

organisationer göra det svårt att draga någon annan slutsats än att för när­

varande förutsättningar saknas för övergång till ett lönesystem, där hänsyn

i högre grad än förut tages till familjestorlek och försörjningsplikt. Under

dessa förhållanden anser jag mig böra biträda kommitténs förslag, att det

nuvarande, inom dyrtidstilläggets ram utgående barntillägget skall i princip

upphöra i samband med det civila avlöningsreglementets ikraftträdande.

Vid införande av ett avlöningsreglemente, uppbyggt utan hänsynstagande

till befattningshavarnas familjeförsörjning, uppstår fråga, huru förfaras skall

nied de barntillägg, som i form av dyrtidstillägg tillkomma nuvarande tjän­

stemän. Kommittén har föreslagit en övergångsanordning, varigenom de be­

fattningshavare, vilka omedelbart före övergången till det nya avlöningsreg-

lementet åtnjuta barntillägg, bibehållas vid denna förmån enligt de under

innevarande budgetår gällande bestämmelserna, såvitt angår barn utöver

ett. Beslut härom skulle emellertid meddelas fristående från avlöningsreg-

lementet.

Den av kommittén sålunda föreslagna övergångsanordningen synes mig un­

der förhandenvarande förhållanden kunna godtagas. Jag har däremot icke

ansett mig kunna biträda de yrkanden örn ett bibehållande övergångsvis av

80

Kungl. Maj.ts proposition nr 263.

barntillägg för samtliga barn, som framställts från vissa personalrepresen­

tanter ävensom från ett antal över kommittéförslaget hörda ämbetsverk.

Brutto- eller nettolönesystem. Termerna bruttolön och nettolön begagnas

i diskussionen örn avlöningssystem i olika bemärkelser. Med avseende å för­

hållandet mellan kontant lön och naturaförmåner betecknar exempelvis

bruttolönesystem ett system, enligt vilket avlöningen avvägts utan hänsyn till

naturaförmånernas värde och tjänstemannen har att å lönen vidkännas av­

drag för naturaförmånerna, under det att med nettolönesystem menas en

anordning med fria naturaförmåner utöver kontantlönen.

Benämningarna i fråga användas emellertid även med avseende å förhål­

landet mellan lön och pensionsförmåner på sådant sätt, att bruttolönesystem

betecknar ett system, enligt vilket av den i löneplan eller lönestat bestämda

lönen erlägges avgift eller göres avdrag såsom bidrag till kostnaderna för

pensioneringen. Nettolönesystem avser då åter det system, enligt vilket avlö­

ningen redan vid lönesättningen bestämts till det lägre belopp, som uppbä-

res av tjänstemannen under hans tjänstetid och till vilket utan särskilt bidrag

från tjänstemannens sida kommer en pensionsrätt. I förevarande samman­

hang användas termerna bruttolön och nettolön endast i de sistnämnda be­

märkelserna.

I en vid kommittébetänkandet såsom bilaga 4 fogad promemoria har, mot

bakgrunden av en historisk återblick på pensionsrättens utveckling med hän­

syn tagen väsentligen till den allmänna civilförvaltningens förhållanden,

lämnats dels en redogörelse för den tidigare behandlingen av frågan örn

brutto- eller nettolönesystem och dels en översikt över nu gällande bestäm­

melser rörande tjänstemännens bidrag till kostnaderna för pensionsförmå­

ner samt träffade anordningar med avseende å dessa bestämmelsers tillämp­

ning. Därjämte har å sid. 24—2G i betänkandet lämnats en kortfattad fram­

ställning av de skäl, som andragits för och emot nettolönesystemet. Jag

tillåter mig hänvisa härtill för en närmare orientering i ämnet.

Enligt för närvarande gällande bestämmelser är bruttolönesystemet rådan­

de för samtliga de personalgrupper, med vilka lönekommittén haft eller fort­

farande har att taga befattning. Lönerna äro i avlöningsreglementena upp­

tagna med bruttobelopp, från vilka tjänstemännen hava att erlägga sina

i pensionsreglementena fastställda bidrag till pensioneringen. 1 samband

med den under de senaste åren genomförda pensionslagstiftningen har man

emellertid, på sätt i nyssnämnda promemoria närmare angives, sökt förenkla

uppbörd och redovisning av dessa bidrag genom deras omvandling från den

tidigare formen pensionsavgifter till pensionsaudr«f⁷ samt genom vissa i an­

slutning därtill meddelade tillämpningsbestämmelser och verkställda dispo­

sitioner med avseende å anslags- och statbehandling.

Av den i promemorian lämnade redogörelsen framgår vidare, att frågan

örn en övergång till netlolönesystem vid flera tillfällen under de senaste

årtiondena varit föremål för diskussion i samband med behandling av för­

slag till reformer på pensionsväsendets område. Härvid har påvisats, att en

Kungl. Maj:ts proposition nr 263.

81

fullständig lösning av detta spörsmål icke kan vinnas annat än genom en

revision av avlöningsbestämmelserna. Vid de löneregleringar, som genom­

fördes vid 1920-talets början, och vid senare verkställda utredningar om re­

vision av de vid nämnda löneregleringar antagna avlöningsförfattningarna

har emellertid denna fråga icke varit under närmare omprövning.

1936 års lönekommitté. Lönekommittén har nu framhållit, att vid den

behandling av frågan om brutto- eller nettolönesystem, som ägt rum under

kommitténs överläggningar med de utsedda personalrepresentanterna, dessa

representanter enhälligt uttalat sig emot nettolönesystemet och hävdat den

meningen, att ett bruttolönesystem ur tjänstemannasynpunkt avgjort vore att

föredraga. Man hade förmenat, att det förra systemet i längden skulle ställa

sig oförmånligt för tjänstemännen ur lönepolitisk synpunkt och att därjämte

svårigheter skulle föreligga för tjänstemännen att ernå en önskvärd för­

bättring av tjänstepensionsförmånen, örn de icke betalade ett direkt bidrag till

kostnaden för denna förmån. Vidare hade framhållits de ojämnheter vid

övergången, som ett för nettolöneprincipens genomförande nödvändigt slo­

pande av avdragsbefrielsen efter 30 avdragsår skulle föranleda i samband

med löneregleringen. Slutligen hade uttalats farhågor för att en övergång

till ett nettolönesystem i nuvarande läge skulle kunna medföra, att tjänste­

männen berövades de förmåner, som nu tillkomme dem i form av övergångs­

vis medgiven lindring i avgiftsplikten till familjepensioneringen.

Beträffande sin egen ståndpunkt i ämnet uttalar sig kommittén sålunda

(sid. 26 o. f.):

Inom lönekommittén hade vid behandling av förevarande spörsmål gjort

sig gällande skilda uppfattningar i principfrågan, huruvida statens avlönings-

väsen borde uppbyggas efter netto- eller bruttosystem. Under frågans be­

handling hade dock enighet uppnåtts därom, att under för närvarande före­

liggande förhållanden ett nettolönesystem knappast syntes böra ifrågakomma

och att det därför icke vore påkallat, att statsmakterna nu toge ståndpunkt

i principfrågan. Vid kommitténs utredningar i ämnet hade det visat sig, att

betydande svårigheter för närvarande skulle vara förenade med införandet

av ett nettolönesystem. Dessa svårigheter bottnade icke i de omläggningar

av löneplanen, som skulle erfordras för systemets genomförande; det syntes

utan olägenhet låta sig göra att omräkna de nu för varje lönegrad bestäm­

da pensionsavdragen till löneklassbelopp så avvägda, att de —• vad tjänste-

pensionsavdragen beträffade — för tjänstemännens genomsnittliga hela tjän­

stetid motsvarade den pensionskostnad, som för närvarande beräknades bliva

täckt under en genomsnittlig betalningstid av 30 år, och att därefter i löne­

planen minska lönerna i de olika löneklasserna med dessa belopp. Ej heller

syntes ett slopande av avdragsbefrielsen efter 30 avdragsår i och för sig in­

nebära betänkligheter vare sig ur statens eller ur tjänstemännens synpunkt,

förutsatt att skäliga övergångsanordningar vidtoges till skyddande av tjän­

stemännens intressen; tvärtom kunde för en sådan omläggning anföras goda

skäl ur löneteknisk synpunkt. Svårigheterna vöre i stället väsentligen be­

tingade av de övergångsförhållanden, som för närvarande rådde med avseen­

de' å familjepensioneringen. övergången lill det nya allmänna familjepen-

sionsreglementet hade nämligen genom överenskommelser mellan staten och

förutvarande enskilda familjepensionskassorna så ordnats, att nuvarande

Bihang lill riksdagens protokoll 1938.

1 sami. Nr 203.

6

82

Kungl. Maj:ts proposition nr 263.

delägare berättigats att, så länge ej löneökning vunnits genom befordran,

åtnjuta de nya förmånerna mot erläggande av samma årliga avgiftsbelopp,

som före övergången betalats till familjepensionskassorna och som i all­

mänhet — särskilt för civilstatens och försvarsväsendets personalgrupper •—

avsevärt understigit de nya familjepensionsavdragen, men mot fullgörande

i förekommande fall av retroaktiv avgiftsskyldighet. Ett liknande övergångs-

förhållande förelåge för övrigt beträffande tjänstepensionsavdragen för för­

svarsväsendets personal. Då de sålunda övergångsvis för vissa nuvarande

tjänstinnehavare beviljade förmånerna i pensionsavdragshänseende rimligen

icke kunde utan vidare borttagas ens i den mån de bleve täckta av den

genom löneregleringen uppnådda löneförbättringen, skulle en övergång till

nettolönesystem med generellt avvägda avdragsbelopp, verkställda redan i lö-

neplanerna, för närvarande nödvändiggöra beviljandet av särskilda personliga

lönetillägg, som skulle beröra stora grupper av befattningshavare och utgå med

individuellt växlande belopp. De komplicerade bestämmelser, som härav

betingades, skulle under en avsevärd tid framåt göra avlöningsreglementets

tillämpning synnerligen betungande ur redogörar- och revisionssynpunkt. Då

härtill komme, att övergångsbestämmelser jämväl bleve erforderliga för kom­

penserande av den avdragsbefrielse, som för en del tjänstemän inträtt på

grund av fullgjord 30-årig avgiftsplikt. hade det synts kommittén, som om

införandet av ett nettolönesystem under nu rådande förhållanden skulle

bliva förenat med så stora svårigheter, att en åtgärd i sådant syfte tills vidare

icke kunde ifrågakomma. Kommittén hade på grund härav för sin del an­

sett, att med ståndpunktstagande till frågan om netto- eller bruttolönesystem

borde anstå, intill dess de praktiska förutsättningarna för genomförande av

en eventuell reform i detta avseende längre fram kunde te sig gynnsammare.

I enlighet med denna sin uppfattning har lönekommittén uppbyggt sitt

förslag med tillämpning av bruttolöneprincipen. Emellertid har kommittén

samtidigt förutsatt, att nuvarande ojämnhet med avseende å beräkning av

dyrtidstillägg skall upphöra. Kommittén har avfattat bestämmelserna så,

att rörligt tillägg skulle komma att utgå å bruttolönebeloppen utan frånräk-

nande av vare sig tjänstepensions- eller familjepensionsavdrag, samt tagit

hänsyn härtill vid lönebeloppens avvägning. Härigenom skulle ernås viss

förenkling ur redogörarsynpunkt. Kommittén har tillika förutsatt, att nu­

varande kollektiva redovisning av pensionsavdrag fortfarande upprätthålles.

Avlöningsanslagen skulle sålunda alltjämt beräknas netto. I den mån av­

sättning till pensionsfond äger rum, skulle denna, såsom för närvarande,

ske genom för vederbörande förvaltningsområden summariskt beräknade av-

sättningsanslag eller avsättningsposter.

Avgivna yttranden. Under erinran örn det myckna arbete, som för när­

varande kräves för avlöningshandlingarnas upprättande, och de allt större

krav, som måste ställas på den därmed sysselsatta personalen, uttrycker

medicinalstyrelsen den förhoppningen, att den förenkling, som en övergång

till nettolönesystem skulle kunna medföra, måtte genomföras så snart för­

hållandena det medgiva.

Riksräkenskapsverket yttrar följande:

De skäl, kommittén anfört mot införandet av ett nettolönesystem, hava

icke övertygat riksräkenskapsverket örn att ett ytterligare uppskov med

Kungl. ]\Iaj:ts proposition nr 263.

83

nettolönesystemets införande skulle vara av behovet påkallat. Klart är, att

vissa svårigheter av övergångsnatur äro ofrånkomliga, men riksräkenskaps-

verket finner icke sannolikt, att dessa svårigheter skulle bliva väsentligt

mindre längre fram. Övergången till ett nettolönesystem med generellt av­

vägda avdragsbelopp, verkställda redan i löneplanerna, synes icke heller

obetingat kräva beviljandet av särskilda personliga lönetillägg för att över­

gångsvis upprätthålla de olikheter i fråga örn tjänstemännens nuvarande

bidragsplikt till pensioneringen, som bland annat äro beroende på de över­

enskommelser, vilka träffats mellan staten och vissa änke- och pupillkassor

i samband med statens övertagande av familjepensioneringen. Det är näm­

ligen att märka, att dessa överenskommelser träffades utan samband med

någon lönereglering och därför fingo ett innehåll, som avsåg att så långt

möjligt förhindra en försämring i lönevillkoren genom höjda pensionsav-

drag. Under förutsättning att en blivande lönereglering icke genomföres med

så knapp marginal, att löneökningen ej täcker nu förekommande differenser

i pensionsavdragshänseende, lärer övergången till ett nettolönesystem kunna

i samband med en lönereglering genomföras utan särskilda personliga löne­

tillägg eller åtminstone utan dylika tillägg i någon större omfattning. Att

staten kompenserar sådana individuella olikheter i fråga om själva löneför­

bättringens storlek, som skulle bliva en direkt följd av ett generellt slopande

av tjänstemännens bidragsplikt till egen och familjens pensionering, torde

knappast vara behövligt. Det kan heller icke vara lämpligt att till en oviss

1 ramtid uppskjuta fullföljandet av den påbörjade reformeringen av pensions-

lagstiftningen genom att bibehålla ett bruttolöne- och avdragssystem, som

visat sig vara förenat med högst betydande praktiska olägenheter. För riks-

räkenskapsverket står det nämligen klart, att om icke den föreliggande frå­

gan vinner sin lösning i samband med den nu förestående löneregleringen,

möjlighet att övergå till ett nettolönesystem icke kommer att inträda på

mycket länge. Riksräkenskapsverket vill fördenskull bestämt förorda, att

lönekommitténs förslag i angivet avseende omarbetas, vilket torde kunna

ske utan att något uppskov med löneregleringen fördenskull skall behöva

äga rum.

För egen del har jag tidigare i olika sammanhang haft tillfälle att uttala

Departements-

mina synpunkter i fråga örn ett nettolönesystem. Sålunda framhöll jag vid che!m-

anmälan den 2 mars 1934 av förslag till civilt tjänstepensionsreglemente

(proposition nr 222 till nämnda års riksdag, sid. 53), att jag i likhet med

vissa myndigheter funne starka skäl tala för ett verkligt nettolönesystem,

d. v. s. ett system med lönerna redan i löneplanerna upptagna till de belopp,

som finge uppbäras av tjänstemännen utan att särskilda avdrag för pen-

sionsändamål behövde ifrågakomma. Av olika anledningar syntes det mig

emellertid icke möjligt att i berörda sammanhang genomföra ett dylikt

system. Den omläggning av löneplanerna, som härför bleve erforderlig,

kunde svårligen ske utan samband med en allmän omarbetning av avlö-

ningsförfattningarna. I varje fall syntes en dylik omläggning knappast böra

komma till stånd utan att möjligheterna för övergång till nettolönesystem

jämväl i fråga örn familjepensionsavgifterna kunde samtidigt tagas under

övervägande, något som då icke kunde ske, enär frågan örn familjepensione-

ringens framtida ordnande befunne sig under utredning. .Tåg nödgades där­

för inskränka mig till att förorda vissa, sedermera i samband med tjänstc-

84

Kungl. Maj:ts proposition nr 263.

pensionsreglementets ikraftträdande genomförda förändringar i sättet för ut­

tagandet av tjänstemännens bidrag till pensioneringskostnaderna.

I anslutning till denna uppfattning uttalade jag vid tillsättande av 1936 års

lönekommitté den förhoppningen, att det skulle visa sig möjligt att vid ut­

redningen komma fram till ett nettolönesystem.

I enlighet med min sålunda redan förut intagna principiella ståndpunkt

till frågan om nettolönesystemet delar jag riksräkenskapsverkets mening om

det önskvärda i och för sig av att, då nu en allmän omreglering av tjänste­

männens löner skall äga rum, även frågan om införandet av nettolönesyste­

met kunde vinna sin lösning. Det synes mig'emellertid — även med hän­

syn till erlagda retroaktivavgifter — icke skäligt, att de särskilda förmåner

i pensionsavdragshänseende, som i förhållande till andra befattningshavare

genom överenskommelser mellan staten och enskilda familjepensionskassor

tillförsäkrats i första hand förutvarande delägare i kassorna, bortfalla i sam­

band med den genom löneregleringen generellt uppnådda löneförbättringen.

Från denna utgångspunkt få enligt min mening de betänkligheter lönekom-

mittén anfört mot att för närvarande genomföra ett nettolönesystem avgö­

rande betydelse. Jag biträder således lönekommitténs förslag i denna del.

Mot den av kommittén förutsatta anordningen, att rörligt tillägg beräknas

å bruttolönebeloppet, har jag intet att erinra.

Rörligt tillägg.

Alltsedan år 1916 hava å statstjänstemännens löner utgått

särskilda tillägg, föranledda av levnadskostnadernas stegring utöver den

nivå, till vilken hänsyn tagits vid lönebeloppens avvägning. Från och med

år 1919 hava dessa tillägg utgått efter en glidande skala och benämnts dyr-

tidstillägg. Även vid fastställandet av de löneplaner, som nu äro gällande

för de förvaltningsområden, vilka lönekommitténs utredning avser, bär för­

utsatts, att rörliga tillägg skulle utgå å lönebeloppen, ehuru efter lägre pro­

centtal’ än för oreglerade verk. Vid 1919 års lönereglering för kommunika-

tionsverken utgick man nämligen icke från de prisstegringar, vilka inträtt

på grund av krisförhållandena, utan lönenivån avvägdes efter ett fingerat

prisläge, som skulle hava varit rådande i början av 1920-talet, därest lev-

nadskostnadsstegringen under krigsåren genomsnittligt per år varit densam­

ma som under perioden fran senaste allmänna lönereglering i början av 1900

talet fram till världskrigets utbrott.

En avveckling av dyrtidstilläggen och en återgång till det före världskriget

tillämpade systemet med fasta löner torde vid lönefrågornas behandling un­

der senare delen av 1920-talet allmänt hava betraktats såsom ett önskvärt

mål för en blivande revision av det statliga avlöningsväsendet. Vid tillsät­

tandet av 1928 års lönekommitté riktades särskilt uppmärksamheten på

detta spörsmål i de direktiv, som meddelades kommittén. I sitt den 21 juli

1930 avgivna betänkande med förslag till allmänt avlöningsreglemente utta­

lade sig också nämnda kommitté bestämt för en avveckling av dyrtidstilläg­

gen och upprättade, såsom förut framhållits, sitt reglementsförslag i över­

ensstämmelse med denna uppfattning.

Kungl. Maj:ts proposition nr 263.

85

1936 års lönekommitté. Då 1936 års lönekommitté jämlikt sina direktiv

nu haft att pröva frågan om fasta eller rörliga löner, har kommittén på

grund av sina utredningar i frågan för sin del kommit till den uppfattnin­

gen, att ett system med viss rörlighet hos lönerna alltjämt bör bibehållas.

Kommittén framhåller, att den utveckling av priser och levnadskostnader,

som ägt rum under tiden efter avgivandet av 1928 års lönekommittés betän­

kande — och icke minst under de allra senaste åren -— syntes i väsentlig

mån hava undanryckt grunden för det betraktelsesätt, på vilket 1928 års

lönekommitté byggde sitt förslag om dyrtidstilläggens avskaffande. En sta­

bil pris- och levnadskostnadsnivå framstode icke numera vare sig som det

enda eller ens som det sannolikaste framtidsperspektivet, och en viss auto­

matisk rörlighet hos lönerna vöre därför enligt kommitténs mening önsk­

värd. De nu gällande bestämmelserna om dyrtidstillägg ginge emellertid

tillbaka till en tid, som utmärkts av exceptionella fluktuationer i priser och

levnadskostnader, och bure i hela sin utformning prägel av dessa förhållan­

den. Åtskilliga omständigheter, främst den statliga aktiviteten i pris- och

produktionsreglerande syfte inom vissa områden av näringslivet — varibland

jordbruket i detta sammanhang ägde särskild betydelse — talade dock för

att de växlingar, med vilka man hade att räkna, icke ens i rätt kritiska lägen

kunde väntas bliva av samma omfattning som under krigs- och de närmaste

efterkrigsåren. Modifikationer i de hittillsvarande reglerna om dyrtidstill-

lägg syntes därför vara väl motiverade i syfte att ernå en ökad stabilitet i

lönenivån.

En lösning av den föreliggande frågan, som beaktade de nu antydda olika

synpunkterna, borde enligt kommitténs mening gå ut på att de rörliga till­

läggen, såsom förutsatts i kommitténs direktiv, visserligen bibehölles men

gåves en sådan teknisk utformning, som naturligt anslöte sig till de nyssbe-

rörda tendenser, vilka syntes göra sig gällande i prissystemet.

Beträffande det rörliga tilläggets syfte anför lönekommittén i huvudsak

följande (sid. 31 o. f.):

Av den historiska översikt, som i bilaga 5 till betänkandet lämnats röran­

de behandlingen av frågan om dyrtidslillägget vid olika tillfällen, fram-

ginge, att de uppfattningar, vilka från statsmakternas sida anförts beträf­

fande dyrtidstilläggets syfte, icke varit helt liktydiga och klart formulerade

utan betingade av växlande omständigheter i de situationer, då ståndpunkts-

tagande i frågan varit påkallat. Såsom en sammanfattning av den i bilagan

framlagda undersökningens resultat i denna del syntes kunna fastslås, att

visserligen från befattningshavarnas sida principen örn en under levnads­

kostnadernas växlingar bevarad reallön oavlåtligen och med styrka häv­

dats men att för statsmakternas ställningstagande önskvärdheten av en viss

anpassning efter andra medborgargruppers levnadsvillkor och särskilt efter

inkomstläget för den allmänna arbetsmarknadens löntagare vid de flesta till­

fällen, då frågan varit aktuell, framstått såsom en primär synpunkt. I den

mån en sådan anpassning av statsfinansiella hänsyn icke låtit sig till fullo

genomföra, hade i andra hand olika statstjänargruppers behov av kompen­

sation för prisstegringen uppställts som riktmärke.

Det syntes kommittén uppenbart, att av de två antydda, schematiskt upp­

ställda principerna — vilka kumle benämnas »reallöncprincipcn» och

86

Kimot- Majlis proposition nr 263.

»marknadslöneprincipen» —- ingendera kunde rigoröst hävdas. Det vore

givetvis ett önskemål, att syftet med det rörliga tillägget så klart som möjligt

angåves och att detta syfte konsekvent fullföljdes utan sådan godtycklighet,

som onekligen tidigare vidlått behandlingen av ifrågavarande lönespörsmål,

men det vore icke på något sätt givet, att syftet kunde eller borde preciseras

i form av någon enkel »princip». Det vore tvärtom all anledning att antaga,

att den praktiska funktion, som det rörliga tillägget hade att fylla, bäst ga­

ranterades med en anordning, genom vilken hänsyn toges såväl till tjänste­

männens naturliga krav på skydd inom vissa gränser mot verkningarna av

en eventuell stegring av levnadskostnaderna under löneregleringsperioden

som till önskvärdheten av en anpassning till den allmänna löneutvecklingen

i samhället under de i jämförelse med den allmänna arbetsmarknadens löne­

avtal långa löneregleringsperioderna för statstjänstemannen. Till betydande

del sammanfölle även dessa krav.

Vad särskilt »reallöneprincipen» anginge, syntes det svårt att finna något

skäl för att realvärdet av lönerna för statstjänstemännen — vilkas anställ­

ningsvillkor i de flesta avseenden utmärktes av en osedvanlig grad av stabi­

litet — skulle garanteras konstant, när någon dylik regel icke gällde för nå­

gon annan inkomsttagargrupp i samhället. Förskjutningar i levnadskostna­

derna i förhållande till penninginkomsterna gåve uttryck för förändringar i

de reala försörjningsmöjligheterna i samhället; av dessa förändringar borde

olika inkomsttagargrupper lia del såväl när detta vöre dem till godo som när

motsatsen vore fallet. Det funnes ingen anledning, varför icke statstjänste­

männen skulle bära sin del av bördan av en dyrtid av den art, som inträffa­

de såsom följd av världskriget. Ä andra sidan förelåge icke heller någon

anledning, varför icke statstjänstemännen skulle få sin del av fördelarna av

den allmänna produktivitetens utveckling, vilken lade grunden för real för­

bättring av de ekonomiska villkoren och toge sig uttryck just i en förskjut­

ning i förhållandet mellan penninginkomster och varupriser. Det funnes

icke i statstjänstemännens .ställning eller arbetsprestationer någonting, som

skulle kunna bilda ett motiv för att just för dem — i motsats till vad som

gällde andra grupper av samhällsmedlemmar — det reala innehållet i löner­

na skulle rigoröst fixeras. »Reallöneprincipen» tedde sig därför som i och

för sig helt godtycklig.

Det vore naturligt, att från tjänstemännens sida det rörliga tilläggets upp­

gift betraktades såsom i första hand den att bereda ett visst på förhand ga­

ranterat skydd mot verkningarna av levnadskostnadshöjningar inom lönereg-

leringsperioden. Det syntes även kommittén självklart, att vid det rörliga till­

läggets konstruktion en dylik synpunkt borde beaktas. Men detta innebure

icke anslutning till »reallöneprincipen» i den av kommittén fattade menin­

gen, att reallönen inom löneregleringsperioden under alla förhållanden skulle

garanteras till sitt vid löneregleringstillfället givna värde. Kommittén funne

tvärtom angeläget att framhålla, att bevarandet av reallönens värde i full

utsträckning — såväl vid prisstegring som vid prissänkning — icke borde

vara det rörliga tilläggets syfte, eftersom en sådan princip syntes så­

väl sakligt obefogad och till sina allmänna konsekvenser vansklig som

praktiskt omöjlig att helt realisera. I själva verket syntes uppgiften att

skydda tjänstemännen mot verkningarna av levnadskostnadshöjningar un­

der löneregleringsperioden lika väl eller till och med ur tjänstemännens

egen intressesynpunkt bättre fyllas, därest »marknadslöneprincipen» lades

till grund för det rörliga tilläggets konstruktion.

Det vore emellertid uppenbart, att de problem, som här uppställde sig,

icke kunde hur långt som helst lösas genom ett mer eller mindre automa­

tiskt verkande system för rörligt lönetillägg; på lång sikt måste anpassnin-

Kungl. Maj:ts proposition nr 263.

87

gen av statstjänstemannalönerna efter den allmänna sociala standardens för­

ändringar väsentligen åstadkommas genom löneregleringar, och i händelse

prisförskjutningar av mera revolutionerande och häftigt förlöpande art

skulle inträffa, torde extraordinära åtgärder — innebärande mer eller mind­

re provisoriska löneregleringar — tvinga sig fram. Men det framstode en­

ligt kommitténs uppfattning som ett principiellt önskemål, att även inom en

löneregleringsperiod av sådan längd, som kunde betraktas såsom antaglig vid

mera ordinär prisutveckling och inom vilken icke obetydliga förskjutningar

i den allmänna reallönestandarden i samhället kunde hinna komma till

stånd, anpassningen av statstjänstemännens löner kunde genom det rörliga

tilläggets konstruktion så smidigt som möjligt efterlikna den allmänna löne-

och inkomstutvecklingen, låt vara att i praktiken möjligheterna att realisera

detta önskemål vore begränsade. För detta önskemål talade till en början

en synpunkt, som från statsmakternas sida ständigt hållits som i första

hand vägledande, nämligen rekryteringssynpunkten. Men även ur tjän­

stemännens synpunkt förefölle en sådan uppfattning kunna hävdas med stör­

re fog än »reallöneprincipen»: det hade icke utan berättigande framhållits

från tjänstemannahåll, att tjänstemännens löneställning under den i förhål­

lande till den allmänna arbetsmarknadens avtalsperioder med nödvändighet

långa löneregleringsperioden för statstjänstemännen kunde komma att succes­

sivt försämras, relativt sett, och att på grund av statsfinansiella förhållanden

avståndet kunde vara svårt att inhämta vid löneregleringarna. Statstjänste­

männen skulle därför i löneregleringshänseende vara i en sämre ställning än

sådana arbetstagargrupper, som vid tätare löneförhandlingar hade möjlig­

het att smidigare utnyttja de successivt mognande möjligheterna till reallöne-

förbättringar.

Oavsett riktigheten av detta senare argument syntes det kommittén på

allmänna grunder lämpligt, att reglerna för det rörliga tillägget så långt möj­

ligt utformades i enlighet med det syftemål, som angivits av »marknadslöne-

principen».

En överblick över den industriella löneutvecklingen i Sverige i stora drag

under en längre tid gåve vid banden, att nuvarande reallöneläge uppkommit

därigenom, att penninglönerna stigit under prisstegringsperioderna men i

stort sett icke följt med nedåt under prissänkningsperioderna. Under tiden

efter 1860 hade sänkning förekommit endast tre gånger, nämligen under

senare hälften av 1870-talet, då en jordbruks- och industrikris samtidigt satte

in och ledde till en i vissa hänseenden om 1930-talets kris påminnande och.

nästan lika svår depression, vidare under åren efter 1920, då en sättning i

hela prissystemet efter krigsårens abnorma uppskruvning ägde rum och slut­

ligen under depressionen i förra hälften av innevarande decennium. Dessa

tre tillfällen vore de enda i den svenska industrialismens utveckling, då den

allmänna penninglönenivån sjunkit avsevärt. Enär lönenivån eljest under

depressionsperioder hållit sig relativt stabil och stundom t. o. m. något stigit

trots sjunkande levnadskostnader, hade löneutvecklingskurvan fått ett i stort

sett trappstegsformat utseende. Detta penninglönernas förhållningssätt inne-

bure, att reallönestegringen under det senaste halvseklet betingats såväl av

sjunkande levnadskostnader vid nedåtgående konjunkturer som av stigande

penninglöner under uppåtgående konjunkturer och i själva verket i allmänhet

i högre grad av det förra än av det senare.

Ett annat markant drag i penninglönenivåns rörelser vore dess »eftersläp­

ning» i förhållande lill levnadskostnadsnivåns förändringar. Under upp­

svings- och prisstegringsperioderna vore som regel den allmänna lönenivåns

rörelser lill en början svagare än prisnivåns, vilket hade sin naturliga för­

klaring däri, att de flesta lönesatser en lid framåt vore bundna av förut in-

88

Kungl. Maj:ts proposition nr 263.

gångna avtal och först så småningom kunde justeras uppåt. Vid nedgångs-

och prissänkningsperioder vore eftersläpningen än mera framträdande; i den

svenska utvecklingen hade i de flesta fall den allmänna lönenivån överhuvud

icke anpassats nedåt under depressionsperioderna.

Om man utginge från att det rörliga lönetillägget skulle tillgodose syftet att

så långt möjligt anpassa utvecklingen av statstjänstemännens löner efter

den allmänna löneutvecklingen, syntes följande två möjliga utvägar vara

värda diskussion:

1) det rörliga tillägget borde förändras icke efter levnadskostnadsindex

utan efter en löneindex;

2) lönerna borde göras automatiskt rörliga uppåt men rörliga nedåt en­

dast efter en prövning, som innefattade icke endast levnadskostnadernas ut­

veckling utan jämväl andra omständigheter och däribland särskilt den all­

männa lönenivåns utveckling.

I princip skulle anpassningen av statstjänstemannalönerna till den all­

männa löneutvecklingen bäst tillgodoses genom att en löneindex lades till

grund. En sådan anordning skulle dock stöta på stora praktiska svårig­

heter. I den allmänna föreställningen vore lönens rörlighet otvivelaktigt i

första hand motiverad av levnadskostnadernas förändringar, och det syntes

vara vanskligt och kunna leda till irritationer att Irnit upplösa samman­

kopplingen mellan det rörliga tillägget och levnadskostnadsindex, även om

detta i och för sig vore principiellt befogat. Härtill bomme svårigheten att

konstruera ett för ändamålet lämpligt löneindex. Den radikala lösning, som

en övergång till ett rörligt tillägg, föränderligt efter en löneindex, skulle in­

nebära, vöre därför av praktiska skäl knappast tillrådlig.

Det andra systemet — enligt vilket anknytningen till levnadskostnads­

index skulle bevaras men reduktioner av lönerna under prisfallsperioder

göras beroende av statsmakternas prövning under hänsynstagande icke en­

dast till levnadskostnadsutvecklingen utan även till den allmänna löneut­

vecklingen och andra relevanta omständigheter — kunde direkt motiveras

av erfarenheterna av den hittillsvarande allmänna löneutvecklingen. På se­

nare tid hade också ett dylikt system faktiskt tillämpats för statstjänstemän­

nens vidkommande, i det att under senaste prisfalisperiod vid ett pär tillfäl­

len — åren 1931 och 1932 — statsmakterna fastställt ett annat och högre

levnadskostnadsindextal än det gällande såsom normerande för statstjänste­

männens löner. Även örn ifrågavarande anordning sålunda sakligt och med

erfarenhetens stöd kunde i och för sig försvaras, hade kommittén dock

ansett sig icke böra förorda ett praktiskt förverkligande av detta system.

Att inom löpande löneregleringsperiod göra lönesättningen i vissa situatio­

ner beroende av diskretionär prövning kunde uppfattas som obekvämt för så­

väl statsmakterna som tjänstemännen. Det syntes även stöta på svårövervin-

neliga psykologiska hinder att i fråga örn en glidande löneskala fastställa

olika regler för anpassning uppåt och för anpassning nedåt.

Därest det rörliga tilläggets förändringar anknötes till levnadskostnads-

indexens utslag och rörligheten gjordes automatisk såväl uppåt som nedåt,

kunde uppenbarligen »marknadslöneprincipen» icke till fullo förverkligas.

I viss utsträckning kunde dock de i denna princip innefattade kraven till­

godoses i och med att lönen gjordes mera trögrörlig genom en regel, enligt

vilken lönebeloppen förändrades endast när levnadskostnadsindex förskjutits

mera betydligt. Den allmänna löneutvecklingen bomme därigenom att efter­

liknas i så måtto, att lönehöjning för statstjänstemännen komme till stånd

med en viss »eftersläpning» och att lönesänkning inträffade, först när lev­

nadskostnadsindex sjunkit avsevärt under ett tidigare för lönen normerande

läge. Man nådde därmed också större stabilitet i den statliga lönesättningen

Kungl. Maj:ts proposition nr 263.

89

och undveke de meningslösa och irritationsskapande, små och ofta inträf­

fande löneförändringarna till följd av mindre betydande och osäkra förskjut­

ningar i levnadskostnadsindex.

Kommitténs i anslutning till denna principmotivering utformade förslag

i avseende å det rörliga tilläggets konstruktion kan sammanfattas sålunda:

1. Den fasta lönen räknas upp till ett indexläge, som ungefär motsva­

rar de genomsnittliga levnadskostnaderna under år 1935, d. v. s. till index­

läget 156.

2. För beräkningen av det rörliga tillägget användes av tekniska skäl en

indexskala, där 1935 års genomsnittliga levnadskostnader, d. v. s. ungefär

indextalet 156 på nuvarande levnadskostnadsindex, sättes lika med 100.

3. Automatiskt verkande regler för lönens rörlighet få gälla endast inom

vissa gränser. Större förskjutningar i den allmänna levnadskostnadsnivån

antagas innebära så betydande förändringar i betingelserna för lönesätt­

ningen, att anpassningen till dylika förskjutningar bör underkastas stats­

makternas prövning. Såsom övre gräns för det automatiskt rörliga tillägget

föreslås ett indexläge 20 procent över utgångsläget. Såsom undre gräns bör i

första hand fungera det indexläge, till vilket den fasta lönen räknats upp.

Det anses icke sannolikt, att under den tid, för vilken lönereglering nu kan

beräknas äga rum, prisutvecklingen skulle kunna komma att föra levnads­

kostnaderna avsevärt under denna nivå, som ligger endast obetydligt över

bottenläget under föregående djupa depression. För alla eventualiteters

skull föreslås emellertid en säkerhetsklausul, innebärande att statstjänste-

männen skola vara skyldiga att efter statsmakternas prövning vidkännas en

reduktion av högst 5 procent av den fasta lönen, för den händelse levnads­

kostnaderna fallit minst 10 procent under det läge, till vilket den fasta lönen

räknats upp.

4. För stegring av levnadskostnaderna utöver utgångsläget gives i princip

75 procents kompensation. Denna kompensationsgrad anses i rimlig grad

tillgodose statstjänstemännens krav på skydd mot verkningarna av levnads-

förnödenheternas fördyring. Lägre kompensationsgrad befaras ställa tjänste­

männen i ett i förhållande till andra löntagargrupper ogynnsamt läge, särskilt

vid en levnadskostnadsstegring uppemot den övre gränsen för det rörliga

tillägget.

5. För att ernå större stabilitet i lönesättningen och större likhet med

förhållandena på den allmänna arbetsmarknaden förordas, att det rörliga

tillägget förändras icke såsom nu sker med varannan enhets förändring av

levnadskostnaderna utan nied en intervall av 4 procent. På en indexskala,

där utgångsläget betecknats med 100, motsvarar denna intervall 4 enheter;

på nuvarande indexskala skulle intervallen motsvara drygt 6 enheter.

Kommittén har härvid utgått ifrån, dels att mindre levnadskostnadsför-

ändringar äro såväl till en viss grad osäkert mätbara som föga märk­

bara för en löntagare, vilken lever icke alltför nära existensminimum, dels

att ifrågavarande intervall under vissa omständigheter giver en stabilitet i

lönesättningen, sorn väl motsvarar den på allmänna arbetsmarknaden gäl-

90

Kungl. Maj:ts proposition nr 263.

lande, dels slutligen den lönetekniskt gynnsamma omständigheten, att vid

4 procents intervall den föreslagna tre fjärdedels kompensationen kan fast­

ställas i hela procenttal av den fasta lönen.

6. Det rörliga tillägget förändras kvartalsvis, så snart levnadskostnads-

index uppnått någon av intervallgränserna. Förändringarna uppåt och

nedåt ske efter samma regel sålunda, att vid levnadskostnadsstegring till­

lägget bestämmes efter den undre intervallgränsen intill dess den övre

intervallgränsen uppnåtts, medan vid levnadskostnadssänkning tillägget be­

stämmes efter den övre intervallgränsen intill dess den nedre intervall-

gränsen uppnåtts.

Med tillämpning härav skulle rörligt tillägg å lönen komma att utgå en­

ligt följande schematiska tablå:

Då levnadskostnaderna, uttryckta 1 procent av 1935 års levnadskostnadsnivå,

äro belägna inom nedan angivna gränser, utgår rörligt tillägg

efter stegring

från lägre intervall

efter nedgång

från högre intervall

till eller

över

högst till

enligt

följande

procenttal

till eller

under

lägst till

enligt

följande

procenttal

100-103

104—107

108-111

112-115

116—119

120

—

0

3

6

9

12

15

120—117

116—113

112—109

108-105

104—101

100

—

15

12

9

6

3

0

Vid indextal av högst 90 skulle befattningshavarna vara skyldiga att efter

statsmakternas prövning vidkännas en löneminskning av högst 5 procent.

Vid indextal överstigande 120 skulle det ankomma på särskilt beslut av

Kungl. Majit och riksdagen, huruvida och efter vilka grunder rörligt tillägg

må utgå för den ytterligare levnadskostnadsstegringen. Den ytterligare kom­

pensation för levnadskostnadsökningen, som vid en sådan eventualitet skulle

ifrågakomma, finge alltså bliva beroende på prövning i samma ordning,

som hittills gällt beträffande dyrtidstilläggen.

7. Det rörliga tillägget maximeras på det sätt, att det avlöningsbelopp

för månad, å vilket rörligt tillägg högst må utgå, fastställes till 1,000 kronor.

Ur marknadslönesynpunkt anses en maximering vara väl försvarlig. De

högre och högsta lönerna i enskild tjänst äro som regel mycket stabila och

jämkas sällan av levnadskostnadshänsyn vare sig uppåt eller nedåt annat än

vid mycket betydande förskjutningar i det allmänna prisläget. Med hän­

syn härtill anses goda skäl föreligga för att även i framtiden upprätthålla

en maximering av det rörliga tillägget. Ur rekryteringssynpunkt hava större

betänkligheter häremot ansetts icke behöva möta, då en omprövning av

lönebeloppen från statsmakternas sida skulle äga rum, därest levnadskost-

Kungl. Maj.ts proposition nr 263.

91

nadsstegringen överstege 20 procent i förhållande till 1935 års allmänna lev-

nadskostnadsnivå. Ett bibehållande av nu gällande maximigräns — 700 kro­

nor — skulle emellertid i realiteten innebära en skärpning av nuvarande

maximering, enär vid inräkningen av dyrtidstillägg i de fasta lönerna förut­

satts, att rörligt tillägg skulle utgå å de inräknade beloppen. Bland annat på

grund härav anses en höjning av maximigränsen motiverad.

Enligt nuvarande bestämmelser utgår dyrtidstillägg icke blott å lön utan

därjämte å ett stort antal andra avlöningsförmåner (jfr Bilaga 6 vid betän­

kandet) . Kommittén förordar, att sådant tillägg medgives endast å följande

slag av avlöningsförmåner, nämligen dels lön, vikariatslön och vikariats-

ersättning för tjänstemän i allmänhet och dels s. k. exspektansarvode för

tjänstemän i disponibilitet vid utrikesförvaltningen. Den relativt snäva av-

gränsning av rätten till rörligt tillägg, som kommittén sålunda ansett sig av

praktiska skäl böra förorda, har föranlett kommittén att företaga en om­

prövning av storleken av de i avlöningsreglementet upptagna kontanta av-

löningsbelopp, som nu äro förenade med dyrtidstillägg men som enligt kom­

mittéförslaget skulle vara uteslutna från rörligt tillägg. Härvid har kom­

mittén icke känt sig strängt bunden av vissa procenttal utan eftersträvat en

avvägning av de olika avlöningsförmånerna till ur administrativ synpunkt

lämpliga belopp. Det förutsättes, att en omräkning verkställes jämväl av

de kontanta avlöningsförmåner, vilka fastställts och enligt kommitténs för­

slag även för framtiden skulle fastställas i tilläggsbestämmelser till avlö­

ningsreglementet, i den mån dyrtidstillägg enligt nuvarande bestämmelser

utgår å sådana ersättningsbelopp.

Bestämmelser rörande rörligt tillägg återfinnas under 29—31 §§ av kom­

mitténs reglementsförslag.

Enligt vad som framgår av de vid betänkandet fogade särskilda yttran­

dena har kommittéledamoten herr Finnsson inom kommittén påyrkat sådan

ändring i de föreslagna grunderna för rörligt tillägg att, därest socialstyrel­

sens levnadskostnadsindex skulle komma att nedgå under 1935 års genom­

snittliga levnadskostnadsnivå, tjänstemännen skulle vara skyldiga att vidkän­

nas avdrag å sin avlöning efter motsvarande beräkningsgrund, som av kom­

mittén förordats beträffande röidigt tillägg. Likaledes har denne reservant

hävdat att, även om levnadskostnadstalet skulle utvisa ökning med mer än

20 enheter, rörligt tillägg likväl icke borde utgå efter högre procenttal än

femton samt att, om levnadskostnadstalet skulle utvisa minskning med mer

än tio enheter, avdrag likväl icke borde göras efter högre procent än sex.

Samme reservant ävensom ledamoten herr Andersson hava ansett, att rör­

ligt tillägg ej bör beräknas å belopp, varmed avlöningen överstiger, enligt

den förres förmenande, 700 kronor och, enligt den senares mening, 800 kro­

nor. Även två personalrepresentanter hava uttalat sig mot en höjning av

nuvarande maximeringsgräns för det rörliga lönetillägget.

92

Kungl. Maj:ts proposition nr 263.

Avgivna yttranden. Vad kommittén anfört och föreslagit beträffande in­

förandet i lönesystemet av en rörlig lönedel har föranlett vissa av de hörda

ämbetsverken till särskilda uttalanden. I sådant hänseende må följande åter­

givas:

Socialstyrelsen: Det vore enligt styrelsens mening befogat, att ifrågavaran­

de tillägg bestämdes efter en högre procentsats av levnadskostnadsstegringen

än som angivits av kommittén. Häremot borde desto mindre betänklighet

vara att anföra, som en övre gräns för det rörliga tilläggets utgående vöre

fastställd. Beräkningarna rörande levnadskostnadsindex syntes också nu­

mera få anses så tillförlitliga, att osäkerhetsmarginalen för de verkliga lev-

nadskostnadsförändringarna, åtminstone vad beträffade statstjänstemannens

huvudmassa, endast kunde röra sig örn några få procent. Vid sådant förhål­

lande och då väl avsikten vore att så långt möjligt tillgodose statstjänstemän-

nens krav på skydd mot verkningarna av levnadskostnadernas fördyring,

borde ifrågavarande kompensationsbelopp kunna sättas åtminstone till

85 å 90 %>.

Beträffande däremot det rörliga tilläggets förändring i förhållande till

växlingarna i levnadskostnadsindex, rörande tidpunkten för förändring, rö­

rande den period, för vilket det rörliga tillägget borde fastställas samt rö­

rande det indextal, som borde vara normerande, då levnadskostnaderna un­

der fortskridande sänkning passerade genom intervall, anslöte sig styrelsen

till de av kommittén föreslagna anpassningsreglerna. Någon invändning syn­

tes styrelsen ej heller vara att göra mot de föreslagna automatiskt verkande

reglerna för lönens rörlighet allenast inom vissa gränser.

Statskontoret: Förslaget att ersätta nu utgående dyrtidstillägg, till den del

de icke skulle inarbetas i den fasta lönen, med en genom bestämmelser i

själva avlöningsreglementet reglerad rörlig lönedel funne statskontoret ur

olika synpunkter lämpligt och till sin konstruktion väl avvägt. Ur admini­

strativ synpunkt syntes det vara en påtaglig fördel, att det föreslagna rörliga

tillägget skulle utgå allenast å vissa särskilt angivna löneförmåner. Härvid

syntes, såsom jämväl kommittén framhållit, böra förutsättas, att en omräk­

ning komme till stånd av de löneförmåner, å vilka dyrtidstillägg för närva­

rande utginge men varå rörligt tillägg icke skulle beräknas.

Riksräkenskapsverket: Ämbetsverket kunde i stort sett giva sin anslutning

till den föreslagna utformningen av reglerna för det rörliga tillägget. Mera

tveksamt måste ämbetsverket ställa sig till vad som i kommitténs motivering

sagts om det rörliga tilläggets syfte. Den nya löneteori, som kommittén i och

med »marknadslöneprincipen» introducerade i det statliga lönesystemet,

hade, såsom kommitténs egen utredning tydligt gåve vid handen, visat sig

svår, för att icke säga omöjlig att omsätta i praktiken. De av kommittén

föreslagna reglerna för det rörliga tillägget innefattade även en kompromiss­

lösning, där reallöneprincipen — trots kommitténs uttalade sympatier för en

närmare anknytning till marknadslönerna — dominerade. Och detta enligt

riksräkenskapsverkets uppfattning även med rätta. Det rörliga tilläggets

uppgift borde nämligen liksom förut dyrtidstilläggets vara att inom vissa, av

praktiska och ekonomiska skäl bestämda gränser bibehålla tjänstemannen

vid den reallön, som vid löneregleringen blivit för honom utmätt. Veder­

börlig hänsyn till löneutvecklingen på den allmänna arbetsmarknaden torde

däremot böra tagas vid de periodiskt återkommande regleringarna av den

fasta lönenivån. Därest icke reallöneprincipen och marknadslöneprincipen

på dylikt sätt hölles i sär, syntes man lätt förlora sig i ett abstrakt teoretise-

rande, som knappast befordrade en praktisk lösning av löneproblemen.

Kommitténs intresse för marknadslöneprincipen hade huvudsakligen kom-