Prop. 1938:286

('med förslag till lag om semester m. m.',)

Kungl. Majda proposition nr 286.

1

Nr 286.

Kunkil. Maj:ts proposition till riksdagen med förslag

till lag om semester m. m.; given Stockholms slott den 22 april 1938.

Under åberopande av bilagda i statsrådet och lagrådet hållna protokoll vill Kungl. Majit härmed

dels, jämlikt § 87 regeringsformen, föreslå riksdagen att antaga härvid fogade förslag till

lag om semester samt lag örn ändring av 56 och 90 §§sjömanslagen den 15 juni 1922 (nr 270),

dels ock inhämta riksdagens yttrande beträffande å den internationella arbetsorganisationens konferenser år 1936 antagna förslag till konvention (nr 52) angående semester, rekommendation (nr 47) angående semester samt förslag till konvention (nr 54) angående årlig semester för sjömän.

Under Hans Majda

Min allernådigste Konungs och Herres frånvaro:

GUSTAF ADOLF.

Gustav Möller.

Bihang till riksdagens protokoll 1938. 1 sami. Nr 286.

070 88 1

2

Kungl. Maj:ts proposition nr 286.

Förslag

till

Lag

om semester.

Härigenom förordnas som följer:

1

§•

Denna lag äger tillämpning å arbetstagare i allmän eller enskild tjänst med

undantag av sådana arbetstagare hos staten, för vilka gälla särskilda före­

skrifter rörande semester. Från lagens tillämpning är ock undantagen arbets­

tagare, som är medlem av arbetsgivarens familj eller som avlönas uteslutande

genom andel i vinst.

2 §-

Där för arbetstagare i någon yrkesgrupp med hänsyn till anställningens

art eller varaktighet, anställningsort, levnadsålder eller andra sådana omstän­

digheter längre semester i allmänhet utgår än som föreskrives i denna lag,

skall dylik sedvänja, med beaktande av övriga bestämmelser i lagen, lända till

efterrättelse för arbetstagarna i yrkesgruppen.

Har mellan arbetsgivare och arbetstagare träffats avtal, som innefattar av­

stående från rätt till semester eller i något avseende mindre förmåner för

arbetstagaren än vad i denna lag stadgas, vare avtalet i sådan del ogillt, med

mindre annat i lagen angives.

3 §-

Arbetstagare, som innehaft sin anställning sedan minst etthundraåttio

dagar, åge rätt till semester enligt vad i 4 § stadgas.

Överlåtelse av företag eller fartyg må icke inverka på arbetstagarens rätt

till semester. Ej heller må avbrott i anställningen utöva sådan inverkan,

såframt det med hänsyn till omständigheterna skulle vara oskäligt.

Anställning, som icke kan anses utgöra arbetstagarens huvudsakliga syssel­

sättning och förvärvskälla, berättigar icke till semester.

4 §-

Semester utgår för kalenderår och omfattar en dag för varje kalendermånad

anställningen varat under närmast föregående kalenderår (kvalifikationstid);

dock må annan period av samma längd gälla såsom kvalifikationstid, såframt

överenskommelse därom träffas mellan parterna.

Kätt till semester föreligger endast för kalendermånad, under vilken arbets­

tagaren för arbetsgivarens räkning utfört arbete å minst aderton dagar. Här­

vid skall med dag, å vilken arbete utförts, jämställas dag, varunder arbets­

3

tagaren åtnjutit semester eller varit oförmögen till arbete på grund av olycks­ fall i arbetet eller sådan sjukdom, som avses i lagen örn försäkring för vissa yrkessjukdomar, eller fullgjort i värnpliktslagen föreskriven repetitions- övning, landstormsrepetitionsövning eller landstormsbefälsövning. Dag, under vilken arbetstagaren varit oförmögen till arbete eller fullgjort militär tjänst­ göring, må dock icke räknas honom till godo, därest arbete eljest uppenbar­ ligen icke kunnat beredas honom å sådan dag.

I semestern inräknas icke söndagar, helgdagar och sedvanliga fridagar.

5§-

Övergår arbetstagare hos samma arbetsgivare till sådan anställning, som medför rätt till semester med hänsyn till anställnings- och arbetsförhållan­ dena under löpande kalenderår, må semestern, med inräknande av arbets­ tagaren enligt 4 § tillkommande semesterdagar, utgå med högst det antal dagar, vartill han i den nya anställningen är berättigad för helt år.

6

§-

Arbetsgivaren åge bestämma, när semester skall utgå. Därvid skall iakt­ tagas, att semestern skall utgå i ett sammanhang, såframt icke överenskom­ melse örn annan ordning träffas med arbetstagaren.

Vad sålunda föreskrivits örn att semestern skall utgå i ett sammanhang skall icke gälla beträffande arbetstagare vid jordbruket jämte därtill hörande binäringar och trädgårdsskötseln samt beträffande hembiträde i lanthushåll.

Semestern må icke utan arbetstagarens medgivande förläggas till tid, då arbetstagaren i samband med havandeskap avhåller sig från arbete eller är oförmögen till arbete av anledning, som i 4 § andra stycket sägs, eller fullgör sådan militär tjänstgöring, varom i samma stycke förmäles.

Semester för arbetstagare å fartyg må icke utan arbetstagarens medgivande utgå annat än i svensk hamn.

7

§•

Arbetsgivaren skall senast fjorton dagar före semesterns början på lämp­ ligt sätt underrätta arbetstagaren om tiden för semestern; dock att vad så­ lunda stadgats icke skall gälla beträffande arbetstagare å fartyg.

8 §•

Under semester skall lön utgå. Arbetstagare, som är avlönad med tidion, beräknad för vecka eller längre tidsenhet, åge uppbära den å semestertiden belöpande lönen. För annan arbetstagare skall lönen för varje semesterdag utgå med belopp, motsvarande hans genomsnittliga inkomst för dag, då arbete för arbetsgivarens räkning utförts under de månader av senast förflutna kvalifikationstid, för vilka semesterrätt föreligger. Hänsyn skall därvid icke tagas till lön, som utgått för tid utöver den för arbetstagaren normala arbetstiden. Har arbetstagaren varit frånvarande från arbetet av orsak, som omförmäles i 4 § andra stycket, skall vid beräkning av semesterlönens storlek hänsyn tagas, beträffande från-

Kungl. Maj:ts proposition nr 286.

4

varö på grund av semester till den för semestertiden uppburna lönen samt

beträffande frånvaro på grund av övriga orsaker till den lön, som arbets­

tagaren sannolikt skulle hava uppburit för berörda tid, därest han utfört

arbete för arbetsgivarens räkning.

Arbetstagare, som är i arbetsgivarens kost men under semestern icke till

någon del uttager denna förmån, äge rätt till skälig ersättning för kosten. Er­

sättning för kost utgår härvid jämväl för söndag, helgdag och sedvanlig fri­

dag, som infaller under semestern.

Yid beräkning av semesterlön skall hänsyn icke tagas till förmån av fri

bostad eller till löneförmån, som är avsedd att utgöra ersättning för särskilda

kostnader.

9 §•

Arbetstagare, som utför arbetet i sitt hem eller eljest under sådana för­

hållanden, att det ej kan anses tillkomma arbetsgivaren att vaka över arbetets

anordnande, är icke berättigad till semester utan endast till semesterlön.

Sådan förmån utgår, under den i 3 § första stycket angivna förutsätt­

ningen, såframt arbetstagarens sammanlagda arbetsinkomst hos arbetsgivaren

under den kvalifikationstid, som i 4 § första stycket omförmäles, uppgår till

ett belopp, minst motsvarande etthundraåtta gånger den genomsnittliga dags-

förtjänsten å orten för arbete av den art, varom fråga är, under en arbetstid

av åtta timmar. Semesterlönen utgör fyra procent av arbetstagarens samman­

lagda arbetsinkomst hos arbetsgivaren under nämnda kvalifikationstid.

Beträffande arbetstagare, som avses i denna paragraf, skall vad i 3 §

andra och tredje styckena samt 8 § tredje och fjärde styckena är stadgat äga

motsvarande tillämpning.

10 §.

Användes arbetstagare vid jordbruk uteslutande till djurskötsel, må arbets­

givaren i stället för semester utgiva ersättning till arbetstagaren med belopp,

motsvarande vad denne skulle hava uppburit i lön under semestern.

11

§•

Å fartyg anställd arbetstagare, som önskar erhålla semester, skall göra

skriftlig ansökan därom hos arbetsgivaren. Har sådan ansökan icke gjorts,

skall arbetsgivaren i stället för semester utgiva ersättning till arbetstagaren

med belopp, motsvarande vad denne skulle hava uppburit i lön under semes­

tern; dock att arbetsgivaren i stället må, såframt överenskommelse därom

träffas med arbetstagaren, under högst ett år uppskjuta semestern.

12

§.

Arbetstagare, som lämnar sin anställning eller entledigas därifrån, innan

han åtnjutit honom enligt 4 § tillkommande semester eller enligt 9 § tillkom­

mande semesterlön, skall erhålla ersättning därför enligt de i 8 och 9 §§

stadgade grunderna. Vid beräkning av ersättningens storlek skall hänsyn

jämväl tagas, beträffande ersättningen för semester till de kalendermånader

av löpande kalenderår, för vilka semesterrätt föreligger, och till den inkomst,

Kungl. Maj:ts proposition nr 286.

som därunder åtnjutits, samt beträffande ersättningen för semesterlön till den inkomst, som åtnjutits under det löpande kalenderåret.

Yad sålunda stadgats skall icke gälla, då anställning avbrytes genom döds­ fall eller uppbör till följd av arbetstagarens pensionering.

13 §.

Arbetstagare, som under någon del av semestern utför avlönat arbete inom sitt yrke, miste rätten till lön under semestern.

14 §.

Åsidosätter arbetsgivare sina förpliktelser enligt denna lag, gälde, förutom semesterlön vartill arbetstagaren på grund av lagen kan vara berättigad, er­ sättning för uppkommen skada.

Vid bedömande örn och i vad mån skada uppstått skall hänsyn tagas även till arbetstagarens intresse av att erhålla semester och övriga sådana omstän­ digheter av annan än rent ekonomisk betydelse.

Örn det med hänsyn till den skadevållandes ringa skuld, den skadelidandes förhållande i avseende å tvistens uppkomst, skadans storlek eller omständig­ heterna i övrigt finnes skäligt, må skadeståndets belopp nedsättas; fullstän­ dig befrielse från skadeståndsskyldighet må ock äga rum.

15 §.

Ålägges skadeståndsskyldighet flera, skall den fördelas mellan dem efter den större eller mindre skuld, som prövas ligga envar till last.

16 §.

Envar, som vill fordra lön, ersättning eller skadestånd enligt denna lag, skall anhängiggöra sin talan inom två år från utgången av det år, varunder arbetstagaren enligt lagen ägt åtnjuta den förmån, till vilken anspråket hän­ för sig. Försummas det, vare talan förlorad.

17 §.

Mål, som avse tillämpningen av denna lag, upptagas och avgöras av allmän domstol; dock att mål beträffande arbetstagare, vilkas arbetsavtal regleras av kollektivavtal, skola anhängiggöras vid arbetsdomstolen.

I fråga örn anhängiggörande och utförande hos arbetsdomstolen av talan jämlikt denna lag skall gälla vad i 13 § lagen om arbetsdomstol stadgas, ändock att målet ej är sådant som i sistnämnda lag sägs.

Kungl. Maj:ts proposition nr 286.

5

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1938, från och med vilken dag semester­ rätt enligt lagen kan förvärvas. Lagen skall dock icke verka rubbning i sådant avtal mellan arbetsgivare och arbetstagare, som gäller för viss, vid lagens ikraftträdande ännu icke tilländalupen tid.

Med anledning av denna lag upphäves från och med den 1 januari 1939

5 § m) lagen den 29 juni 1912 om arbetarskydd.

Kungl. Majus proposition nr 286.

Förslag

till

Lag

om ändring av 56 och 90 §§ sjömanslagen den 15 juni 1922

(nr 270).

Härigenom förordnas, att 56 och 90 §§sjömanslagen den 15 juni 1922 skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives:

56 §.

Örn arbetstiden å fartyg och örn semester gäller vad därom är särskilt stadgat.

Å fartyg------- — tåla uppskov. Envar av------------och helgdagar.

90 §.

Befälhavaren skall tillse, att ett exemplar av denna lag och av lagen örn semester finnes tillgängligt å fartyget. Åsidosätter han skyldighet, som nu sagts, straffes med böter, högst etthundra kronor.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1938.

Kungl. Majus proposition nr 286.

7

Utdrag av protokollet över socialärenden, hållet inför

Hans Kungl. Höghet Kronprinsen-tieg euten i stats­ rådet å Stockholms slott den 12 mars 1938.

Närvarande: Statsministern

Hansson , ministern för utrikes ärendena Sandler , statsråden

Pehrsson-Bramstorp, Westman, Wigforss, Möller Levinson, Engberg, Sköld, Nilsson, Quensel, Forslund.

Chefen för socialdepartementet, statsrådet Möller, anmäler efter gemen­ sam beredning med cheferna för övriga departement frågan örn genomfö­ randet av lagstiftning angående semester samt anför:

Historik.

Rätten att årligen erhålla semester, d. v. s. ledighet utan avstående av löneförmåner, var till en början förbehållen statens högre befattningshavare. Så småningom har emellertid semestertanken vunnit allmän tillämpning såväl bland statens och kommunernas befattningshavare som bland tjänstemännen i enskild tjänst. Jämväl flertalet arbetargrupper har numera en regelbun­ den, ehuru oftast kortvarig semester.

Semesteridén har i stort sett vuxit fram utan stöd av lagstiftning. Sålunda innehåller t. ex. 1922 års sjömanslag, som reglerar anställningsvillkoren för befäl­ havare och besättning å fartyg, icke några bestämmelser örn semester. Lag­ bestämmelser örn semester finnas för närvarande endast i arbetarskydds­ lagen. Rätten till semester regleras för statens och kommunernas tjänstemän genom avlöningsreglementen, för tjänstemän i enskild tjänst genom muntliga eller skriftliga överenskommelser, tjänstereglementen eller kollektivavtal och för arbetarna huvudsakligen genom kollektivavtal.

Legostadgan och tidigare förslag till lagstiftning om arbetsavtal.

En första antydan till legal reglering av semesterfrågan kan spåras i tjänste- lijonslagstiftningens bestämmelser örn s. k. fridagar. I äldsta tider ansågs tjänstehjon, som innehade anställning, icke kunna under löpande legostäm­ ma med laga verkan sluta tjänsteavtal för tiden därefter. Tjänstehjonet, för vilket var stadgat tjänstetvång, måste därför hava viss tid på sig för att söka ny anställning. Denna tid var bestämd till sju dagar, den s. k. städjestäm- man, och därunder var tjänstehjonet fritaget från tjänstetvånget. Rättsut­ vecklingen gick sedermera i den riktningen, att tjänstehjon, som ville frånträda sin anställning, tillerkändes rätt och ålades skyldighet att före den löpande legostämmans utgång skaffa sig ny anställning. De sju fridagarna bibehöllos emellertid, ehuru de ej voro erforderliga för sitt ursprungliga ändamål, och

8

förlädes till början av nästkommande legostämma. För stad nedsattes dock

antalet till fyra. Enligt 1833 års legostadga utgjordes legostämman av tiden

den 24 oktober—den 24 oktober, i Stockholm den 24 oktober—den 24 april

och den 24 april—den 24 oktober. Tjänstehjon skulle inställa sig i tjänst,

å landet sist å sjunde dagen och i staden sist å fjärde dagen efter flytt­

ningsdagen, därest ej annorlunda vid städjandet vederbörande emellan över-

enskommits. Att märka är emellertid, att stadgandet ej var av tvingande

natur samt att det allenast gällde vid tillträde av ny anställning, däremot

ej vid fortsättande av förutvarande anställning. Legostadgan upphävdes i

sin helhet genom lag den 4 juni 1926.

Under arbetet med tillskapandet av en avtalslagstiftning har vid skilda till­

fällen semesterfrågan upptagits till behandling och föranlett förslag till lag­

bestämmelser. Sålunda innehöll ett av en särskilt tillkallad kommitté år 1900

avgivet förslag till lag örn tjänsteavtal mellan husbönder och tjänare bestäm­

melser örn semester. Enligt förslaget skulle tjänare, som vore anställd på

helt eller halvt år, äga åtnjuta ledighet, vid helårstjänst under sex och vid

halvårstjänst under tre söckendagar. I brist av åsämjande ägde husbonden

med hänsyn till göromålen bestämma, när tjänaren skulle åtnjuta denna

ledighet. Tjänaren kunde förbehålla sig att komma i åtnjutande av en eller

flera av dessa fridagar före tillträdet av tjänsten. Däremot upptogos ej be­

stämmelser örn semester i ett av samma kommitté år 1901 avgivet förslag

till lag örn vissa arbetsavtal. Ej heller funnos några bestämmelser angående

semester i de av Kungl. Majit till 1910 och 1911 års riksdagar avlåtna pro­

positionerna med förslag till lag örn vissa arbetsavtal.

Arbetstidskommitténs förslag till lag om arbetarsemester.

Erågan örn allmän arbetarsemester bragtes inför riksdagen år 1917 genom

motioner, som väcktes inom båda kamrarna (I: 92 och II: 309). I dessa mo­

tioner föreslogs skrivelse till Kungl. Majit med anhållan örn utredning och

eventuellt förslag beträffande allmän arbetarsemester. Motionerna biföllos

av riksdagen, som beslöt att hos Kungl. Majit anhålla örn utredning, huru­

vida och på vad sätt en allmän arbetarsemester skulle kunna genomföras i

vårt land, samt att Kungl. Majit ville för riksdagen framlägga de förslag,

vartill utredningen kunde föranleda.

Kiksdagens skrivelse överlämnades sedermera till arbetstidskommittén.

Denna avgav under år 1920 ett betänkande med förslag till lag örn arbetar­

semester. Lagen, som skulle vara av tvingande karaktär, hade av kommit­

tén givits enahanda tillämplighetsområde som gällde för lagen den 17 ok­

tober 1919 om arbetstidens begränsning. Detta innebar, att den föreslagna

lagen huvudsakligen skulle äga tillämpning beträffande kroppsarbetare vid

rörelse och vissa andra arbetsföretag, vari i regel flera än fyra arbetare an­

vändes till arbete för arbetsgivarens räkning, eller som, vad rörelser anginge,

bedreves i samhälle med viss större folkmängd. Enligt lagförslaget skulle

rätt till sammanhängande semester under minst åtta dygn, i vilken tid jäm­

väl skulle inräknas söndagar, å tid mellan den 15 maj och den 16 därpå

följande september föreligga för arbetare, som utan avbrott varit anställd

Kungl. Maj:ts proposition nr 286.

9

lios samma arbetsgivare eller företag från och med den 16 september när­ mast föregående år och som sedan minst en månad användes till arbete, varå lagen ägde tillämpning. Beträffande semesterlönens beräknande stad­ gade förslaget, att arbetare, där ej annorlunda vore avtalat, skulle äga att för semestern bekomma avlöning med ett belopp, motsvarande minst arbe­ tarens arbetsförtjänst för en vecka, beräknad efter den tidion, vartill arbe­ taren vid tiden för semesterns början vore berättigad. Kunde semesterav­ löning ej tillförlitligt bestämmas på dylikt sätt, skulle arbetsförtjänsten be­ räknas efter den tidion, som i orten vore gängse för sådant arbete, vartill arbetaren användes. Tillsyn å efterlevnaden av lagen skulle utövas av yrkes­ inspektionens befattningshavare. Därjämte föreslogos vissa straffbestämmelser för arbetsgivare, som visade uppenbar försumlighet i skyldigheten att bereda arbetare semester eller som i övrigt icke åtlydde lagens bestämmelser.

1930 års riksdag.

Vid 1930 års riksdag väcktes inom andra kammaren en motion (nr 260 av herr Karlsson i Grängesberg m. fl.), vari hemställdes, att riksdagen måtte antaga ett motionen bifogat förslag till lag örn arbetarsemester. Enligt detta förslag skulle den arbetare vid rörelse och annat företag, vilken från och med den 1 januari varit anställd hos samma arbetsgivare eller företag, å tid mellan den 15 maj och den 16 därpå följande september beredas semester under minst femton dagar eller, om avtalet under nämnda tid upphörde till följd av uppsägning från arbetsgivarens sida, tilldelas semesteravlöning som örn arbetaren vid tiden för anställningens upphörande erhållit semester. Arbetare, som uppsagt sin anställning, skulle däremot icke vara berättigad till semester. Under hänvisning bland annat till den pågående omarbetningen av arbetarskyddslagen hemställde andra lagutskottet (utlåtande nr 20), att motionen icke måtte till någon riksdagens åtgärd föranleda. Utskottets hem­ ställan bifölls av båda kamrarna.

Bestämmelser angående semester i arbetarskydd slagen.

Arbetstidskommitténs betänkande i semesterfrågan remitterades till, bland andra, socialstyrelsen för yttrande. Styrelsen, vilken år 1922 anbefallts att inkomma med vissa förslag till ändringar i 1912 års lag örn arbetarskydd, ansåg sig böra besvara remissen genom att upptaga frågan i samband med arbetar­ skyddslagens revidering. I ett av styrelsen år 1925 avgivet betänkande med förslag till reviderad lag om arbetarskydd (statens off. utredn. 1925: 34) ut­ talade styrelsen, att en lagstadgad verklig reglering av arbetarsemestern, åtminstone för det dåvarande, skulle möta stora svårigheter. Styrelsen hade därför trott det vara välbetänkt att gå en medelväg, som skulle stödja kravet på semester utan att alltför hårt binda parterna i avseende å semesterrätten. Styrelsen föreslog därför, att i arbetarskyddslagen skulle intagas en bestäm­ melse, att åt arbetare, som utan avsevärt uppehåll användes till arbete året runt och varit anställd hos samma arbetsgivare någon längre tid, borde, såvitt möjligt under den varmare årstiden, beredas sammanhängande ledighet (semester) under minst en vecka med i skälig män bibehållen avlöning.

Kungl. Majus proposition nr 286.

Sedan socialstyrelsens förslag till reviderad lag om arbetarskydd överar­ betats inom socialdepartementet, framlades vid 1931 års riksdag i proposi­ tionen nr 40 förslag till lag angående ändring i vissa delar av arbetarskydds­ lagen. Förslaget upptog, bland annat, den bestämmelsen [5 § m)], att åt arbetstagare, som utan avsevärt uppehåll användes till arbete året runt och varit anställd hos arbetsgivaren eller företaget någon längre tid, borde, i allmänhet under den varma årstiden, beredas semesterledighet under minst fyra söcken- dagar, vilken ledighet i regel borde vara sammanhängande och förlagd i omedelbar anslutning till sön- eller helgdag.

Förslaget bifölls i denna del oförändrat av riksdagen och lag i ämnet utfärdades den 12 juni 1931 (nr 288). Det må framhållas, att en arbetstagare icke å förevarande bestämmelse kan grunda något civilrättsligt anspråk gent­ emot arbetsgivaren, utan att det ankommer på yrkesinspektionen att tillse, att bestämmelsen efterleves.

1932—1937 års riksdagar.

Vid envar av 1932—1937 års riksdagar väcktes inom andra kammaren motioner (61/1932, 80/1933, 285/1934 och 338/1935 av herr Karlsson i Gränges­ berg m. fl. samt 16/1936 och 6/1937 av herr Olsson i Stockholm m. fl.), vari hemställdes, att riksdagen måtte vidtaga sådan ändring i den i arbetarskydds­ lagen intagna bestämmelsen angående semester, att semesterledighet under minst femton dagar skulle å tid mellan den 15 maj och den 16 därpå föl­ jande september beredas åt arbetare, som från årets början varit anställd hos samma arbetsgivare eller företag. På hemställan av andra lagutskottet (utlåtanden nr 14/1932, 15/1933, 4/1934, 6/1935, 57/1936, 3/1937) beslöt riks­ dagen, att motionerna icke skulle föranleda någon riksdagens åtgärd.

Förslag till lag om arbetsavtal.

Under år 1931 tillkallades inom socialdepartementet särskilda sakkunniga att biträda med verkställande av utredning och utarbetande av förslag örn rättslig reglering av de i enskild tjänst anställdas arbetsavtal och vad där­ med ägde samband. De sakkunniga, vilka an togo benämningen »kommittén angående privatanställda», avlämnade år 1935 betänkande med förslag till lag örn arbetsavtal (statens off. utredn. 1935: 18). Förutom rent avtalsrätts- liga regler upptog lagförslaget bestämmelser angående vissa materiella för­ måner, bland annat angående semester.

Enligt kommitténs förslag skulle lagen örn arbetsavtal äga tillämpning å avtal, varigenom ena parten (arbetstagaren) åtoge sig att mot ersättning arbeta i tjänst hos andra parten (arbetsgivaren). Med arbetstagare avsågos såväl kroppsarbetare och därmed jämställda som s. k. anställda. Från lagens tillämpning undantogs emellertid arbetsavtal i de fall, då arbetstagaren an­ ställts av riksdagen eller av en till statsförvaltningen hörande eller under riksdagen lydande myndighet eller av kommunal myndighet i kraft av sär­ skild författning. Ej heller skulle lagen gälla för avtal, varigenom arbets­ tagare av redare eller befälhavare anställdes för tjänstgöring ombord å fartyg.

Kungl. Maj:ts proposition nr 286.

11

Lagens stadganden skulle principiellt vara dispositiva, d. v. s. vad som följde av avtal eller sedvänja skulle i allmänhet gälla före lagens stadgan­ den. Endast i de fall, där så särskilt angivits, skulle de givna bestämmel­ serna vara tvingande. Även i dessa fall skulle emellertid avtalet vara gäl­ lande, i den mån dess innehåll vore bestämt genom sådant kollektivavtal, som avses i lagen den 22 juni 1928 örn kollektivavtal.

Vid avvägningen av de materiella förmåner, som genom lagen skulle till­ erkännas arbetstagarna, utgick kommittén från en uppdelning av arbets­ tagarna i tre olika kategorier. Till grund för uppdelningen lades arten av arbetstagarens befattning och arbete. Till gruppen 1 hänfördes sålunda arbetstagare, som hade till uppgift att handhava ledningen av ett företag eller del därav eller som eljest innehade befattning, som krävde särskilda kvalifikationer och högre, genom studier eller erfarenhet förvärvad utbild­ ning. Gruppen 2 skulle omfatta arbetstagare, som hade till uppgift att ut­ föra skriv-, räkne-, tecknings-, beräknings- eller annat kontorsarbete eller försäljnings-, förmedlings-, expedierings- eller annat sadant kommersiellt arbete eller arbete, som krävde genom studier förvärvad utbildning, eller husligt eller därmed jämställt arbete av mera ansvarsfull beskaffenhet eller arbete, som innefattade vakttjänstgöring av särskilt ansvarsfull beskaffenhet. Övriga arbetstagare hänfördes till gruppen 3.

Len grundläggande bestämmelsen örn semester utformades sa, att arbets­ tagare skulle, sedan ett år förflutit från det han tillträtt anställning hos arbetsgivaren eller företaget, äga rätt till årlig semester. Semesterns längd bestämdes för arbetstagare, tillhörande gruppen 1, till tre veckor samt från och med elfte anställningsåret till fyra veckor, för arbetstagare, tillhörande gruppen 2, till två veckor samt från och med elfte anställningsåret till tre veckor samt för annan arbetstagare till en vecka. Som tvingande bestäm­ melse föreskrevs, att arbetstagare, tillhörande gruppen 1 eller 2, skulle vara berättigad till semester under två veckor och arbetstagare, tillhörande gruppen 3, under en vecka. I fråga örn förlängning av semestern föreskrevs, att anställningstid före 21 års ålder icke skulle räknas. Örn arbetstagaren under året närmast före semesterns början varit i arbete mindre än elva månader, fick semestern förkortas med en tolftedel, dock endast med hela dagar, för varje månad, som arbete icke utförts.

En anställning, som kunde karakteriseras som bisyssla eller som avsåge arbete, vilket till sin natur icke vore sammanhängande, berättigade ej till erhållande av semester.

I fråga örn semesterlönens beräknande föreskrevs, att lönen skulle utgå oavkortad, varvid avdrag dock finge göras för lön, som vore avsedd att ut­ göra ersättning för särskilda kostnader. Om lönen beräknats efter annan grund än tid, skulle densamma utgå med det belopp, arbetstagaren sanno­ likt skulle hava förtjänat, om han varit i arbete. Kunde utredning därom icke vinnas, skulle lenén utgå med belopp, motsvarande arbetstagarens genomsnittsinkomst under året närmast före semesterns början eller, där avbrott i arbetet ägt rum, under den del av året, varunder arbetstagaren

Kungl. Majds proposition nr 286.

varit i arbete. Ersättning för kost skulle utgå enligt värdet å den ort, där kosten vanligen åtnjötes. Det föreskrevs vidare, att överenskommelse, att lön, som beräknades efter tid, ej skulle utgå till fullo, skulle vara ogin.

Enligt förslaget skulle arbetsgivaren äga bestämma, när under året se­ mester skulle utgå. Det föreskrevs emellertid, att semestern skulle utgå i ett sammanhang och förläggas i omedelbar anslutning till sön- eller helgdag.

Om en arbetsgivare icke berett arbetstagare honom tillkommande semester, skulle arbetsgivaren, ändå att annorlunda överenskommits, vara pliktig att antingen snarast låta arbetstagaren åtnjuta semester eller till denne utgiva ersättning med belopp, motsvarande värdet av de löneförmåner, som skulle hava utgått.

Om arbetsavtal upphört, innan arbetstagaren åtnjutit semester för sista anställningsåret, skulle arbetsgivaren vara pliktig att till arbetstagaren ut­ giva särskild ersättning, motsvarande löneförmånerna under den semester, vartill han varit berättigad. Sådan ersättning skulle emellertid utgå till fullo endast örn avtalet upphört den 1 juni eller senare. Hade avtalet upp­ hört före nämnda datum till följd av uppsägning från arbetsgivarens sida eller av anledning, som berättigade arbetstagaren att häva avtalet, skulle arbetsgivaren vara skyldig att utgiva ersättning med hälften av nämnda be­ lopp. Örn avtalet upphört på grund av omständighet, som enligt lagen be­ rättigade arbetsgivaren att häva avtalet, skulle den särskilda ersättningen för icke åtnjuten semester ej alls utgå. Bestämmelserna angående semester­ ersättning skulle vara tvingande.

Talan angående fordringsanspråk på grund av arbetsavtalet skulle enligt lagförslaget anhängiggöras inom två år från det anställningen upphörde, vid risk av talans förlust.

Betänkandet med förslag till lag örn arbetsavtal remitterades för yttrande till ett mycket stort antal myndigheter och organisationer. I vad de in­ komna yttrandena avsågo frågan örn semester har redogörelse för innehållet i yttrandena lämnats i ett av särskilda, den 10 juni 1936 tillkallade sakkun­ niga den 16 december 1937 avgivet betänkande med förslag till lag örn semester (statens off. utredn. 1937:49), till vilket jag här tillåter mig att hänvisa.

Förslaget till lag om arbetsavtal har icke föranlett någon lagstiftnings­ åtgärd.

Vid 1936 års riksdag väcktes motioner (I: 212 av herr Hamrin m. fl. och II: 474 av herr Andersson i Rasjön m. fl. samt I: 256 av herr Bagge m. fl. och II: 5^8 av herr Anderson i Norrköping m. fl.), vari hemställdes, att riks­ dagen måtte för sin del fatta beslut örn en lagstiftning örn arbetsavtal i huvudsaklig överensstämmelse med de förslag, som kommittén angående privatanställda framlagt i sitt betänkande. Ifrågavarande motioner, vilka behandlades av andra lagutskottet (utlåtande nr 57), vunno icke riksdagens bifall.

”Vid årets riksdag yrkades i motioner (I: 180 av herr Domö m. fl. och II: 286 av herr Bagge m. fl.), att riksdagen måtte hos Kungl. Maj:t hem­

Kungl. Maj:ts proposition nr 286.

13

ställa, att utredningen rörande frågan om lagstiftning angående arbetsavtal skyndsamt fullföljdes och avslutades samt att förslag till sådan lagstiftning därefter framlades för riksdagen. På hemställan av andra lagutskottet (ut­ låtande nr 16), som hänvisade bland annat därtill, att ett av de viktigaste av de av kommittén angående privatanställda behandlade problemen näm­ ligen frågan örn semester varit föremål för särskild nyligen avslutad utred­ ning, beslöt riksdagen, att motionerna icke skulle föranleda till någon riks­ dagens åtgärd.

Förslag till konvention angående semester.

Å internationella arbetskonferensens första sammanträde i Washington år 1919 framfördes på svenskt initiativ förslag, att frågan örn arbetar- semester skulle uppföras på konferensens dagordning. Sedermera har vid olika tillfällen och från skilda håll påyrkats, att denna fråga måtte upptagas till behandling av arbetskonferensen. I oktober 1933 beslöt slutligen in­ ternationella arbetsbyråns styrelse, att semesterfrågan skulle uppsättas å dagordningen för 1935 års konferenssammanträde. I januari 1934 beslöt styrelsen vidare, att arbetstagare inom lantbruket skulle undantagas samt att frågan örn semester för sjömän skulle upptagas vid ett särskilt konfe­ renssammanträde år 1936 för behandling av sjömäns arbetsvillkor.

På basis av en av internationella arbetsbyrån utarbetad rapport behand­ lades frågan örn semester vid en första diskussion vid arbetskonferensens nittonde sammanträde år 1935. Med ledning av denna diskussion utarbe­ tade arbetsbyrån härefter ett frågeformulär i ämnet, som tillställdes med­ lemsstaternas regeringar. På grundval av de inkomna svaren upprättades inom arbetsbyrån ett förslag till konvention angående semester, vilket be­ handlades av internationella arbetskonferensen vid dess tjugonde samman­ träde i juni 1936 och då med vissa ändringar antogs. Konferensen beslutade vidare antaga en rekommendation angående semester.

Texterna till nämnda konventionsförslag och rekommendation ävensom till det i det följande omförmälda förslaget till konvention angående se­ mester för sjömän torde i översättning få såsom bilaga (Bilaga C) fogas till statsrådsprotokollet i förevarande ärende.

Konventionsförslaget äger tillämpning på alla dem, som sysselsättas inom sådana offentliga eller enskilda företag eller anläggningar, vilka uppräknas i den första artikeln. Dessa äro i huvudsak företag inom industri, hantverk, skeppsbyggeri och kraftproduktion, företag inom hus-, väg- och vattenbygg­ nad samt annan anläggningsverksamliet, transportföretag av olika slag, gru­ vor, stenbrott och liknande företag, handelsföretag, företag och förvaltningar, vilkas personal huvudsakligen sysselsättes med byråarbete, tidningsföretag, anstalter för vård av sjuka, vanföra, fattiga eller sinnessjuka, hotell-, res­ taurang- och nöjesföretag. Däremot omfattar konventionsförslaget icke sjö­ fart, jordbruk, husligt arbete och hemarbete. Arbetskonferensen antog i sådant hänseende fyra resolutioner, vari arbetsbyråns styrelse uppmanades att på dagordningen för en följande konferens upptaga frågan örn semester

Kungl. Maj:ts proposition nr 286.

för vissa särskilda grupper av arbetstagare, vilka icke ansågos lämpligen kunna innefattas i det föreliggande konventionsförslaget, nämligen i husligt arbete anställda, portvakter (utom de i industriella oell kommersiella företag anställda), hemarbetare samt arbetare inom jordbruket. Frågan örn semester för sjöfolk behandlades vid konferensens tjuguförsta sammanträde under hösten 1936.

Därest tveksamhet råder, örn visst arbete faller under konventionsför- slagets tillämpningsområde, skall enligt bestämmelse i förslaget myndighet i varje land efter samråd med vederbörande arbetar- och arbetsgivarorga­ nisationer uppdraga gränsen mellan sådana företag, som avses i konven­ tionsförslaget, och sådana, som falla utom dess tillämpningsområde. Undan­ tag kunna av vederbörande myndighet göras beträffande företag, däri endast sysselsättas medlemmar av arbetsgivarens familj, samt offentliga förvalt­ ningar, vilkas tjänstgöringsvillkor berättiga till årlig semester av minst samma varaktighet, som föreskrives i konventionsförslaget.

Yarje person, på vilken konventionen äger tillämpning, skall efter ett års oavbruten tjänst vara berättigad till en årlig semester örn minst sex arbets­ dagar. För minderåriga arbetare under 16 år, lärlingar däri inbegripna, skall semestern omfatta minst tolv arbetsdagar. I semestern få icke inräknas offent­ liga eller sedvanliga fridagar eller avbrott i arbetet på grund av sjukdom. Semestern skall i allmänhet vara sammanhängande; dock må den nationella lagstiftningen medgiva semesterns uppdelning men endast beträffande sådan del av semester, som överskrider minimivaraktigheten. Förlängning av se­ mestern i visst förhållande till tjänstetiden bör föreskrivas i den nationella lagstiftningen.

Under semestern skall den anställde uppbära antingen den vanliga avlö­ ningen, beräknad på sätt den nationella lagstiftningen stadgar, jämte kon­ tant ersättning för löneförmåner in natura eller en genom kollektivavtal fast­ ställd avlöning.

Överenskommelse örn avstående från rätten till semester eller från utta­ gande av semestern skall vara ogiltig. Den nationella lagstiftningen kan föreskriva, att person, som åtager sig betalat arbete under semestern, skall mista rätten till avlöning under semestertiden.

Arbetstagare, som, innan han uttagit honom tillkommande semester, av­ skedas på grund av omständighet, som är att tillskriva arbetsgivaren, skall erhålla ersättning för varje honom tillkommande semesterdag enligt de grun­ der för beräkning av lön under semestern, som föreskrivas i konventionen.

För att underlätta tillämpningen av konventionen bör varje arbetsgivare på sätt, som godkänts av vederbörande myndighet, i en liggare föra anteck­ ningar för varje arbetstagare över tidpunkten för anställningen, semesterrätten, tiden för semesterns uttagande samt avlöningen för semestertiden.

Vidare föreskrives i konventionsförslaget, att varje medlemsstat, som ratifi­ cerar konventionen, till säkerställande av dess tillämpning skall anordna ett system av påföljder.

Det föreskrives särskilt, att intet i konventionen skall rubba en lag, dom,

Kungl. Majus proposition nr 286.

15

sedvänja eller överenskommelse mellan arbetsgivare och arbetare, vilken

tillförsäkrar förmånligare villkor än dem, som stadgas i konventionen.

Medan konventionsförslaget alltså avser att giva allmänna föreskrifter

om semesterns minimivaraktighet, villkor för semesterrättens inträdande,

semesterns kontinuitet, grunderna för beräkning av lön under semester och

dylikt, hava vissa mera detaljerade eller mera krävande regler för semester­

systemets tillämpning placerats i den rekommendation angående semester,

som antogs samtidigt med konventionsförslaget. I ingressen till denna re­

kommendation angives som konferensens uppfattning, att semesterns ändamål

är att bereda arbetstagarna tillfälle till vila, rekreation och utveckling av

deras anlag. Vidare uttalas, att konferensen anser det antagna konventions­

förslaget angiva de minimikrav, som varje semestersystem måste motsvara.

Rekommendationen kan sägas uppställa vissa önskemål, som i den natio­

nella lagstiftningen borde i görligaste mån förverkligas angående den när­

mare bestämningen av villkoren för semesterrättens förvärvande, semes­

terns kontinuitet, semesterns förlängning i förhållande till tjänstetiden, be­

räkningen av ersättning under semestern samt speciella semesterförmåner

för minderåriga arbetare.

Den för förvärvande av rätt till semester fordrade oavbrutna tjänstgöringen

bör enligt rekommendationen icke påverkas av avbrott, som orsakas av sjuk­

dom eller olyckshändelse, familjetilldragelser, militärtjänst, utövande av med­

borgerliga rättigheter, förändring i ledningen av företaget eller tidvis åter­

kommande oförvållad arbetslöshet, som icke överstiger viss angiven gräns,

allt för såvitt arbetstagaren återgår till sin tjänst. Beträffande anställning,

där arbetet icke fortgår regelbundet hela året, bör villkoret örn oavbruten

tjänst anses fyllt, då arbetstagaren fullgjort arbete visst antal dagar under

en bestämd tidrymd. Några mått angivas icke i rekommendationen på denna

punkt; rekommendationen avser endast att framhålla önskvärdheten av att

sådana mått fastställas i den nationella lagstiftningen.

I avsikt att möjliggöra att jämväl sådana arbetare, som icke äga stadig­

varande anställning under ett helt år hos samma arbetsgivare, skola komma

i åtnjutande av semester, uttalas i rekommendationen, att semester bör vara

intjänad efter ett års arbete, vare sig hos samma eller flera arbetsgivare,

samt att varje regering bör vidtaga verksamma åtgärder till förebyggande

av att de av semestern föranledda kostnaderna komma att drabba enbart

den senaste arbetsgivaren.

I fråga örn semesterns kontinuitet kompletteras konventionens föreskrift

i denna punkt med rekommendationens bestämmelse, att det bör tillses, att,

när i undantagsfall uppdelning eller överförande till ett följande år av

semester lämpligen medgives, sådant medgivande icke motverkar semesterns

ändamål att möjliggöra rekreation och att uppdelningen, utom under excep­

tionella förhållanden, begränsas till två perioder, av vilka den ena icke må

understiga den föreskrivna minimitiden.

Semesterns förlängning i förhållande till tjänstetiden bör enligt rekom­

mendationen börja så tidigt som möjligt och inträda med regelbundna mellan­

Kungl. Maj:ts proposition nr 286.

tider, så att visst minimum uppnås efter ett visst antal år, t. ex. tolv arbets­ dagar efter sju års tjänstgöring.

I fråga örn beräkning av lön under semester för arbetare, som belt eller delvis avlönas efter avkastningen eller per styck, angives i rekommendationen det rättvisaste sättet vara att beräkna den genomsnittliga arbetsförtjänsten under en någorlunda lång tidrymd, varigenom variationerna i avlöningen utjämnas.

Slutligen giver rekommendationen uttryck åt önskemålet, att i bestäm­ melserna om semester i den nationella lagstiftningen särskild hänsyn tages till de minderåriga arbetarnas behov av längre fritid för att under en period, som är av stor betydelse för den personliga utvecklingen, underlätta över­ gången från skollivet till förvärvsverksamheten.

I propositionen nr 56/1937, genom vilken riksdagens yttrande inhämtades över vissa av den internationella arbetsorganisationens konferens år 1936 vid dess tjugonde sammanträde fattade beslut, lämnades redogörelse för ifrågavarande konventionsförslag och rekommendation. Därvid erinrades örn att särskilda sakkunniga tillkallats för utredande av frågan örn laglig regle­ ring av semesterförmånen, varjämte uttalades, att beslut rörande ratifikation av konventionen angående semester vid sådant förhållande borde anstå i avvaktan på de sakkunnigas förslag och de åtgärder, som därav kunde föran­ ledas. Beträffande rekommendationen angående semester yttrades, att de synpunkter, som innehölles däri, syntes vara beaktansvärda. Med hänsyn till den pågående utredningen kunde emellertid för det dåvarande inga sär­ skilda åtgärder med anledning av rekommendationen ifrågakomma.

Andra lagutskottet anförde i utlåtande nr 14/1937 över propositionen, att utskottet anslöte sig till uppfattningen, att ratifikation av konventionsför- slaget då ej borde äga rum samt att inga särskilda åtgärder med anledning av rekommendationen för det dåvarande kunde ifrågakomma. Utskottets uttalanden godkändes av riksdagen.

Förslag till konvention angående semester för sjömän.

Såsom förut nämnts beslöt internationella arbetsbyråns styrelse i januari 1934, att frågan örn semester för sjömän skulle upptagas vid ett särskilt konferenssammanträde år 1936 för behandling av sjömäns arbetsvillkor. Där­ jämte beslöts, att frågan skulle upptagas till första behandling vid ett för­ beredande tekniskt sammanträde i november 1935 med representanter från 24 av de största sjöfartsidkande nationerna. Till detta förberedande samman­ träde utarbetade internationella arbetsbyrån en rapport angående semesterför- liallandena för sjömän i skilda länder. Med ledning av den vid sammanträdet i november 1935 förda diskussionen utarbetade arbetsbyrån härefter ett fråge­ formulär i ämnet, som tillställdes medlemsstaternas regeringar. På grund­ val av de inkomna svaren upprättades inom arbetsbyrån ett förslag till kon­ vention angående semester för sjömän, vilket behandlades av internationella arbetskonferensen vid dess tjuguförsta sammanträde i oktober 1936 och då med vissa ändringar antogs. Någon särskild rekommendation angående semester för sjömän antogs däremot icke av konferensen.

Kunell. Maj:ts proposition nr 286.

17

Konventionsförslaget äger tillämpning på befälhavare, övriga befälsper-

soner och medlemmar av manskapet, radiotelegrafister i tjänst hos bolag för

trådlös telegrafi däri inräknade, å alla havsgående fartyg, vare sig i allmän

eller enskild tjänst, som äro inregistrerade å ett område, för vilket konven­

tionen gäller, och som i kommersiellt syfte användas till transport av gods

eller passagerare. Enligt bestämmelse i konventionsförslaget skall nationell

lag giva föreskrifter örn i vilka fall fartyg skola betraktas såsom sjögående.

Konventionsförslaget äger däremot icke tillämpning å personer, som äro

anställda å fartyg, vilka användas till fiske, valfångst eller liknande ända­

mål. Ej heller äger konventionsförslaget tillämpning å personer, som äro

anställda å fartyg, vilkas besättning uteslutande består av redarens familj

eller som icke uppbära lön för sin tjänst eller endast uppbära en nominell

lön eller uteslutande avlönas med andel i vinsten eller som uteslutande

eller förnämligast arbeta för egen räkning. Slutligen föreskrives bland annat,

att resande hamnarbetare ej gå in under konventionsförslaget.

Yarje person, på vilken konventionen äger tillämpning, är efter ett års

sammanhängande tjänst hos samma företag berättigad till en årlig semester,

vilken belöper sig, för befälhavare, övriga befiilspersoner samt radiotelegra­

fister till minst 12 arbetsdagar och för övriga medlemmar av besättningen

till minst 9 arbetsdagar. För beräknande av den tidpunkt, då semesterrätt

inträder, föreskrives, att tjänst, som förrättas utan att det sker till full­

görande av anställningskontrakt, skall inräknas i tidrymden för samman­

hängande tjänst, varjämte korta avbrott i tjänsten, vilka icke kunna tillskrivas

arbetstagarens åtgöranden eller fel och tillhopa ej överstiga sex veckor, icke

skola anses avbryta sammanhanget i den tjänstetid, som föregår eller efter­

följer. Vidare skall tjänstetiden icke anses bliva avbruten genom växling

i äganderätten eller ledningen för det fartyg, å vilket vederbörande sjöman

tjänstgjort.

Liksom i den allmänna konventionen angående semester föreskrives, att

i semestern icke få inräknas offentliga eller sedvanliga fridagar eller avbrott

i tjänsten på grund av sjukdom. Ej heller skall i semestern inräknas ledig­

het, som beviljats till ersättning för veckoledighet eller för fridagar, var­

under arbete förrättas till sjöss.

I fråga örn semesterns uppdelning på flera perioder eller ersättande med

kontant betalning föreskrives i konventionsförslaget, att den nationella lag­

stiftningen eller kollektivavtal må angiva de särskilda omständigheter och

villkor, under vilka semester kan uppdelas eller sammanläggas med en

följande semester eller, under exceptionella omständigheter då tjänsten så

kräver, kan ersättas med kontant betalning, minst motsvarande den i kon­

ventionsförslaget omnämnda lön, som skall utgå under semestertid.

Semester för sjömän skall enligt förslaget alltid givas i det land, där

fartyget är registrerat, och i någon av följande hamnar, nämligen den hamn där

fartyget har sin hemort eller i vilken den till semester berättigade anställts

eller där fartygets resa slutar. Därest överenskommelse kan nås, må dock

semestern givas i annan hamn.

I konventionsförslaget angående semester för sjömän hava intagits mot-

Bihang till riksdagens protokoll 1938.

1 sami. Nr 286.

67o

88

2

Kungl. Majus proposition nr 286.

18

svarande bestämmelser som i det allmänna förslaget till konvention angående

semester beträffande semesterlönens beräknande, förbud mot avstående av

rätt till semester och ersättning för semester till den, som lämnar sin tjänst,

innan han uttagit honom tillkommande semester. Vidare lämnas samma

föreskrifter angående skyldighet för arbetsgivare att föra register rörande

semestrarna, örn införande av ett system av påföljder till säkerställande av

konventionens tillämpning och örn att konventionen icke skall medföra

någon minskning i sådana förut tillämpade villkor, som äro fördelaktigare

än de i konventionen givna.

I propositionen nr 239/1938 angående vissa av den internationella arbets­

organisationens fjärde sjöfartskonferens år 1936 fattade beslut har chefen för

handelsdepartementet anfört, att konventionsförslaget angående semester för

sjömän upptagits till behandling inom socialdepartementet i samband med

förberedelser till lag örn semester för arbetstagare i allmänhet.

Kungl. Majus proposition nr 286.

Utländsk lagstiftning’.

Beträffande den utländska lagstiftningen angående semester tillåter jag

mig att hänvisa dels till den i betänkandet med förslag till lag om semester

å sid. 23—36 intagna redogörelsen för lagstiftningen i Belgien, Frankrike

och Norge och dels till den i betänkandet med förslag till lag örn arbets­

avtal å sid. 131—135 intagna redogörelsen för lagstiftningen i Finland, Tysk­

land, Österrike, Polen, Tjeckoslovakien, Luxemburg, Italien, Spanien och

Rumänien.

Sedan sakkunnigförslaget framlagts, har i Danmark förslag till lag örn

semester underställts riksdagen. För detta lagförslag kommer jag nu att

lämna en redogörelse.

Danmark.

Enligt det framlagda förslaget skall lagen omfatta varje arbetare och an­

ställd, vare sig vederbörande är sysselsatt i offentlig eller privat tjänst.

Lagen omfattar dock icke personer, som falla under lagarna örn statens

tjänstemän, örn lärlingar och örn rättsförhållandet mellan husbonde och med­

hjälpare. För dessa grupper är nämligen semesterfrågan ordnad genom den

särskilda lagstiftningen. Vidare undantagas från semesterlagen arbetstagare

å fartyg, såvida de uteslutande avlönas genom andel i vinsten.

Huruvida viss arbetstagare omfattas av lagen eller icke skall vid tvist

avgöras av direktören för Arbejds- og Fabrikstilsynet, örn möjligt efter för­

handlingar med organisationerna på området. Beslutet kan inom fjorton

dagar överklagas hos socialministern.

Den arbetstagare, som omfattas av lagen, har rätt till semester med en

dag för varje månad, under vilken han utfört arbete. Har det utförda ar­

betet varit av kortare varaktighet än en månad, sättes semesterrätten i för­

hållande till sysselsättningens längd, därvid dock icke arbete av kortare

varaktighet än en vecka skall medräknas.

Kungl. Majlis proposition

nr 286.

19

Som avbrott i anställningen skall icke anses sådan frånvaro från arbetet,

som föranledes av sjukdom, olycksfall, militärtjänst, tillfälligt uppehåll i ar­

betet till följd av driftsmässiga hänsyn, semester samt barnsbörd. Semesterns

längd bestämmes dock i förhållande till sysselsättningstiden.

För diversearbetare inom sådana arbetsområden, där det kan vara vansk­

ligt för de sysselsatta att uppfylla kravet på en veckas arbete i samma före­

tag, kan socialministern fastställa närmare regler för rätten till semester.

Personer, som äro sysselsatta i jordbruket, ha, så snart de under ett års för­

lopp arbetat minst tjugofem dagar i samma företag, rätt till semester, därvid

semesterersättningen beräknas i förhållande till den uppburna arbetslönen.

Överlåtelse av företag eller fartyg under anställningstiden inverkar icke

på semesterrätten.

Som kvalifikationsperiod för semestern skall gälla tiden från den 1 april

föregående år till den 31 mars under löpande kalenderår.

Arbetsgivaren äger bestämma tidpunkten för semestern men är bunden

av en bestämmelse örn att semestern skall givas i ett sammanhang under

tiden från den 2 maj till den 30 september. För arbetstagare å havsgående

fartyg kan emellertid semestern, örn så av förhållandena synes påkallat, för­

läggas till annan del av året. För arbetstagare å fartyg gäller vidare, att

semestern skall givas, så snart hänsyn till tjänsten medgiver det och från

den tidpunkt, varom avtal träffas. Därest överenskommelse örn annan ord­

ning icke träffas, kan semestern lämnas, när fartyget anlöper en av följande

danska hamnar, nämligen den hamn i vilken fartyget är hemmahörande, den

hamn i vilken den semesterberättigade blivit anställd eller den hamn där

fartygets resa slutar.

För i jordbruket sysselsatta personer kan semestern delas, därvid emel­

lertid minst sex dagar skola utgå i ett sammanhang. Äger den semester­

berättigade utfå mer än sex dagars semester, behöva endast de sex sam­

manhängande semesterdagarna falla under den fastställda semesterperioden.

För den händelse en förläggning av semestern till den legala semesterperioden

till följd av yrkets säsongbetonade karaktär eller av andra grunder är uppen­

bart olämplig för företaget, kan direktören för Arbejds- og Fabrikstilsynet

efter förhandlingar med arbetsgivar- och arbetarorganisationerna inom yrket

medgiva, att semestern delas och gives å annan tid än den fastställda

semesterperioden.

Under semestern skall lön utgå med fyra procent av den under kvali-

fikationsperioden intjänade avlöningen. Semesterlönen utbetalas av arbets­

givaren i samband med semesterns början. Därest den fackliga organisation,

under vilken företaget lyder, icke utbetalar semesterlönen eller garanterat

lönen, kan utbetalning ske genom ett system med semestermärken (en se­

mesterkassa). Närmare regler härom fastställas av socialministern.

Vid beräkningen av semesterlönen skall hänsyn icke tagas till lön, som

är avsedd att utgöra ersättning för särskilda kostnader, eller till lön för

övertidsarbete. Såframt i lönen ingå kost och logi, skall värdet härav be­

räknas enligt de för olycksfallsförsäkringslagen givna bestämmelserna. För

20

den händelse ett företag inställt verksamheten under semestern, äger den

arbetstagare, som icke är berättigad till semester under alla de dagar, då

arbetet sålunda ligger nere, ej rätt till någon särskild gottgörelse utöver

semesterlönen.

Arbetstagare i statens eller kommuns tjänst, vilka i enlighet med fast­

ställda avlöningsreglementen äro tillförsäkrade semester, falla icke under

lagen, såvida direktören för Arbejds- og Fabrikstilsynet anser, att de genom

avlöningsreglementena fastställda semesterförmånerna icke äro sämre än vad

som tillförsäkrats arbetstagarna i allmänhet genom lagen. Socialministern

kan vidare efter att hava inhämtat yttrande från direktören för Arbejds- og

Fabrikstilsynet föreskriva, att lagen icke skall gälla yrkesområde, inom vilket

arbetstagarna genom särskild överenskommelse äro tillförsäkrade semester

enligt regler, som icke ställa dem sämre än örn de fallit under lagen.

Lagen gör i övrigt ingen inskränkning i sådana längre gående semester­

förmåner, som kunna utgå jämlikt andra lagar och föreskrifter, överenskom­

melse mellan arbetsgivare och arbetare, skiljedom eller sedvänja.

Den semesterberättigade är skyldig att använda de lediga dagarna till

semester. Eätten till semesterlön bortfaller under hela semesterperioden,

därest arbetstagaren under semestern åtager sig avlönat arbete.

Varje avtal, varigenom den i lagen fastställda rätten till semester efter-

gives, skall vara ogiltigt. Den arbetsgivare, som träffar ett sådant avtal,

straffas med böter. Överlåtelse av semestermärken straffas likaledes med böter.

Avgörandet av frågor enligt lagen för arbetstagare å fartyg ankommer på

ministern för handel, industri och sjöfart, sedan han inhämtat yttrande från

Statens Skibstilsyn. Ministern för handel, industri och sjöfart kan vidare

för arbetstagare å havsgående fartyg giva sådana undantag från lagens be­

stämmelser, som kunna anses vara nödvändiga och lämpliga till följd av de

för sjöfarten gällande säregna förhållandena.

Lagen är avsedd att träda i kraft den 1 juli 1938. Vid beräkningen av

semesterrätten under år 1939 skall hänsyn endast tagas till arbetsförhållandena

under tiden från den 1 juli 1938 till den 31 mars 1939, varför under 1939

semestern enligt lagen icke kan uppgå till mer än nio dagar. Inom sådant

yrkesområde, där semester hittills icke har utgått eller semestern varit

kortare än en vecka, skall den på tiden den 1 juli 1938—31 mars 1939 be­

löpande semesterlönen uppgå till två procent av lönen och semesterrätten

till hälften av det enligt lagen gällande dagantalet.

Kungl. Maj:ts proposition nr 286.

1936 års s eili ester s a Idun lii i ga.

De sakkunnigas direktiv.

Den 5 juni 1936 bemyndigade Kungl. Maj:t chefen för socialdepartementet

att tillkalla högst sex sakkunniga att inom departementet biträda med ut­

redning rörande frågan om en laglig reglering av arbetares och andra löne-

anställdas rätt till semester.

Kungl. Maj.-ts proposition nr 286.

21

Då nämnda bemyndigande begärdes, redogjorde jag i egenskap av före­

dragande departementschef till statsrådsprotokollet till en början för semes­

tertankens utveckling i vårt land samt för gällande lagstiftning örn semester

och tidigare framlagda förslag i ämnet. Härefter anförde jag följande:

Vid den ytterligare utredning av föreliggande fråga, som jag nu ansåge

böra komma till stånd, torde övervägas införandet i lagstiftningen av gene­

rella och till sin natur tvingande bestämmelser rörande semester för i princip

samtliga kategorier arbetare och andra löneanställda. Utredningen borde

sålunda omfatta jämväl sådana statens och kommunernas befattningshavare,

vilka kunde beröras av kollektivavtal och vilkas semesterförmåner ej vore

reglerade genom i administrativ väg utfärdade författningar eller andra sär­

skilda bestämmelser. Jämväl borde undersökas i vad mån förmånen av se­

mester kunde beredas säsongarbetare samt eljest icke för bestämd tid an­

ställda arbetare. Att närmare precisera utredningsuppdraget torde för när­

varande icke kunna eller böra ifrågakomma. Vid utredningen borde sam­

arbete åvägabringas med hembiträdesutredningen.

Med stöd av förutnämnda bemyndigande tillkallade jag därefter, såsom

förut nämnts, den 10 juni 1936 sex sakkunniga1). Dessa antogo benämningen

»1936 års semestersakkunniga».

I skrivelse den 23 oktober 1936 hemställde de sakkunniga, att särskilda

utredningar måtte verkställas dels genom socialstyrelsens försorg angående

den omfattning, i vilken rätt till semester för närvarande tillkomme olika

grupper av arbetstagare, ävensom angående de grundläggande villkoren för

åtnjutande av semester, dels ock genom kommerskollegii försorg angående

de kostnader för näringslivet samt staten och kommunerna, som skulle upp­

komma genom en tvingande lagstiftning örn semester enligt olika alternativ

för semesterns längd. Med anledning härav uppdrog Kungl. Majit genom

beslut den 22 januari 1937 åt socialstyrelsen att verkställa undersökning

angående semesterförhållandena enligt gällande kollektivavtal samt beträffande

kommunala befattningshavare och pri våtåns tällda och vissa särskilda kate­

gorier av anställda i allmän eller enskild tjänst. Vidare uppdrog Kungl.

Majit genom beslut den 12 februari 1937 åt kommerskollegium att verkställa

utredning angående industriens kostnader vid genomförande av lagstadgad

semester för inom industrien anställda.

De sakkunniga hava till fullföljande av sitt uppdrag avgivit det den 16

december 1937 dagtecknade, förut omförmälda betänkandet med förslag till

lag örn semester. I betänkandet framlagda lagförslag torde såsom bilaga

(Bilaga B) få fogas till statsrådsprotokollet i förevarande ärende. I be­

tänkandet hava intagits de av socialstyrelsen och kommerskollegium utarbe­

tade redogörelserna för de nyss nämnda undersökningarna. Jag tillåter mig

att beträffande dessa redogörelser hänvisa till betänkandet.

v)

Till sakkunniga utsågos ledamoten av riksdagens första kammare byråchefen Oskar

Hagman, tillika ordförande, ombudsmannen Hagnar Casparsson, ledamoten av riksdagens

andra kammare godsägaren friherre Arvid De Geer, direktören Ivar Larson, ombudsmannen

Helge Lydberg och ledamoten av riksdagens första kammare jägmästaren Gustaf Tamm.

De sakkunnigas förslag.

De sakkunnigas förslag till lag om semester kan karakteriseras som en

social skyddslagstiftning med tvingande bestämmelser av minimikaraktär.

Samma förmåner Lava utmätts för alla, som komma att omfattas av lagen.

Den i förslaget till lag örn arbetsavtal förekommande s. k. kategoriklyv­

ningen har alltså avvisats av de sakkunniga. Majoriteten av de sakkunniga

har vidare avstyrkt en bestämmelse örn att sådan sedvänja i fråga örn se­

mesterrätt, som innebure bättre förmåner för arbetstagarna än vad lagen

tillerkände dem, skulle gälla framför vad lagen i övrigt stadgade. Enligt

sakkunnigförslaget ankommer det alltså principiellt på de olika grupperna

av arbetstagare att själva med egna medel söka antingen bibehålla rätten till

en längre semester än den genom lagstiftningen bestämda eller ernå en

sådan förmånligare ställning.

Inga straffbestämmelser eller föreskrifter örn övervakning från något

statligt organ av lagens tillämpning hava intagits i förslaget. Det ankommer

i stället på löntagarna själva att genom talan hos domstol skydda den rätt,

som tillerkännes dem genom lagen. Särskilda bestämmelser föreslås örn att

arbetsgivare, som åsidosätter vad honom enligt lagen åligger, skall vara

pliktig att gälda skäligt skadestånd.

I fråga örn domstolskompetensen föreslå de sakkunniga en fördelning

mellan arbetsdomstolen och de allmänna domstolarna i så måtto, att mål

beträffande arbetstagare, vilkas arbetsavtal regleras av kollektivavtal, skola

anhängiggöras vid arbetsdomstolen, medan övriga mål, som avse tillämp­

ning av lagen, skola upptagas och avgöras av allmän domstol.

Lagen omfattar alla löneanställda i privat tjänst, d. v. s. såväl arbetare

som de s. k. anställda. Undantag har endast gjorts för vissa närstående släk­

tingar till arbetsgivaren, nämligen för den, som är anställd hos make, för­

äldrar eller adoptant, barn eller adoptivbarn. En person, som uteslutande

avlönas genom andel i vinsten, går icke heller in under lagen. Yidare

stadgas, att anställning, som är att betrakta som bisyssla, icke berättigar

till semester. Yad beträffar arbetstagare i statens eller kommuns tjänst,

föreslås undantag för dem, som äro underkastade ämbetsmannaansvar. Under

lagen skulle alltså huvudsakligen falla de i statens och kommunernas tjänst

anställda arbetarna.

Särskilda bestämmelser lämnas örn vem som enligt lagens mening skall

betraktas som arbetstagare respektive arbetsgivare. Yid utformningen av be­

stämmelserna härom hava till förebild tagits stadganden i 2 § första stycket

lagen den 17 juni 1916 örn försäkring för olycksfall i arbete. Det föreslås sålunda,

att med arbetstagare skall förstås envar, som mot avlöning användes till arbete

för annans räkning utan att i förhållande till honom vara att anse såsom

självständig företagare. Med arbetsgivare skall förstås envar, för vilkens räkning

sådan arbetstagare användes till arbete utan att mellan dem står någon

tredje person, vilken såsom självständig företagare åtagit sig att ombesörja

arbetets utförande. Enligt uttalande i motiveringen avse de sakkunniga

emellertid att med de nu anförda bestämmelserna ernå en i viss utsträck­

22

Kungl. Majus proposition nr 286.

23

ning annan tolkning än den som tillämpas enligt lagen örn försäkring för

olycksfall i arbete.

De sakkunniga hava avvisat tanken på att med lagens hjälp införa ett

system med semesterkassor, enligt vilket rätt till semester skulle kunna in­

tjänas under varje arbetsanställning, hur kortvarig den än månde vara. Det

föreslås i stället, att i lagen skola införas bestämmelser örn viss kvalifika­

tionstid, innan rätt till semester uppkommer. Denna tid har i förslaget

satts till minst fyra månader från det arbetstagare tillträtt anställning hos

arbetsgivaren. Det föreskrives särskilt, att avbrott i anställningen icke må

inverka på rätten till semester, såvida detta med hänsyn till omständig­

heterna kan anses vara oskäligt.

Semesterns längd har bestämts till en dag för varje kalendermånad, under

vilken anställningen varat. För helårsanställda uppgår semestern alltså till

tolv dagar. I fråga örn rätten till semester har en kombination gjorts mellan

anställning och utfört arbete på sådant sätt, att rätten till semester endast

föreligger för kalendermånad, under vilken arbetstagaren för arbetsgivarens

räkning utfört arbete minst aderton dagar. Utföres arbetet i arbetstagarens

hem eller eljest under sådana förhållanden, att det ej kan anses tillkomma

arbetsgivaren att vaka över arbetets anordnande, skall vid beräkning av an­

talet arbetade dagar till grund läggas det utförda arbetets mängd.

Under vissa omständigheter kan tid, under vilken arbetstagaren, trots att

anställningen fortlöper, icke utför något arbete, jämställas med arbetad tid.

Detta gäller främst semestertiden själv samt vidare frånvaro till följd av

olycksfall i arbete eller sådan yrkessjukdom, som omfattas av lagen den 14

juni 1929 örn försäkring för vissa yrkessjukdomar. Dessutom har med ar­

betad tid jämställts tjänstgöring vid repetitionsmöte men däremot icke annan

värnpliktstid. Ej heller har i förslaget privilegierats vanlig sjukdomstid

eller tid i samband med havandeskap.

Semesterrätten beräknas per kalenderår. Antalet semesterdagar under

ett löpande år bestämmes med hänsyn till arbetstagarens anställnings- och

arbetsförhållanden under närmast föregående kalenderår. Det föreskrives sär­

skilt, att överlåtelse av företag eller fartyg icke må inverka på arbetstagarens

rätt till semester. I fråga örn tidpunkten för utgivande av semester föreslås

som huvudregel, att arbetsgivaren skall äga bestämma, när semester skall

utgå. Han bindes emellertid enligt förslaget genom särskilda bestämmelser

dels örn en viss semesterperiod — tiden den 2 maj—30 september — dels ock

om att semestern skall utgå i ett sammanhang; i båda fallen så framt icke

överenskommelse örn annan ordning träffats med arbetstagaren. Från be­

stämmelserna örn att semestern skall utgå i ett sammanhang och under

viss period av året lia undantag gjorts för vissa anställda, nämligen för

arbetstagare vid jordbruket jämte därtill hörande binäringar samt trädgårds­

skötseln, för hembiträde i lanthushåll, för å fartyg anställd arbetstagare

samt för arbetstagare vid företag inom annat yrkesområde, där en förlägg­

ning av semestern till den angivna tidsperioden skulle med hänsyn till

arbetets säsongbetonade natur eller av andra omständigheter vara för arbets­

Kungl. Maj:ts proposition nr 286.

24

Kungl. Majlis proposition nr 286.

givaren uppenbart olämplig. För de sålunda angivna arbetstagarkategorierna

äger alltså arbetsgivaren frihet att uppdela semestern i flera perioder och för­

lägga den till vilken tid av året han själv finner lämplig.

Beträffande sjöfolkets rätt till semester föreslås vissa speciella bestäm­

melser. Sålunda skall semestern, såframt icke annat överenskommes mellan

parterna, utgå i någon av följande svenska hamnar, nämligen den hamn där

fartyget har sin hemort, den hamn i vilken arbetstagaren anställts eller den

hamn där fartygets resa slutar. Vidare föreslås rätt för arbetsgivaren att i

de fall, då fartyg icke anlöper svensk hamn, antingen under högst ett år

uppskjuta utgivandet av semester till de å fartyget anställda eller i stället

för semester utgiva ersättning med belopp motsvarande semesterlönen.

Arbetsgivaren skall senast en vecka före semesterns början på lämpligt

sätt underrätta arbetstagaren örn tiden för semestern.

Vid beräkningen av semestern skall enligt förslaget gälla, att i semestern

icke skola inräknas söndagar men däremot alla helgdagar eller sedvanliga

fridagar, då dessa infalla under semestern.

I fråga örn semesterlönens beräknande föreslås, att arbetstagare, som är

avlönad med tidion, beräknad per vecka eller längre tid, skall äga uppbära

den å semestern belöpande lönen. För övriga arbetstagare skall lönen för

varje semesterdag utgå med belopp, motsvarande arbetstagarens genomsnitt­

liga inkomst per dag, under vilken arbete för arbetsgivarens räkning utförts

under kvalifikationsperioden. Vid beräknande av semesterlönen skall hänsyn

icke tagas till lön, som är avsedd att utgöra ersättning för särskilda kostnader,

exempelvis felräkningspengar, ersättning för slitning av kläder och verktyg

samt resebidrag. Därjämte skall till arbetstagare, som är i arbetsgivarens

kost, under semestern utgå skälig ersättning för kosten.

Då en arbetstagare lämnar sin anställning, skall avräkning ske med arbets­

givaren i fråga örn intjänad men ännu icke åtnjuten semester. Arbetstagaren

äger i sådant hänseende för varje semesterdag, som han icke kunnat uttaga,

rätt till ersättning enligt de för semesterlönens beräknande stadgade grun­

derna. Hänsyn skall därvid tagas till förhållandena intill dagen för anställ­

ningens upphörande.

De sakkunniga hava icke framlagt förslag örn den tidpunkt, vid vilken

lagen bör träda i kraft, men hava påpekat, att semesterrätt enligt lagen icke

kan förvärvas förrän från och med dagen för ikraftträdandet.

Den i 5 § m) i arbetarskyddslagen intagna bestämmelsen angående se­

mester föreslås skola upphävas.

Särskilda yttranden hava avgivits av ledamöterna Larson, Rydberg och

Tamm. Redogörelse för vad som anförts i reservationerna kommer att

lämnas i det följande i samband med behandlingen av de särskilda frågorna.

Yttranden över de sakkunnigas förslag.

Över de sakkunnigas förslag hava infordrade yttranden avgivits av social­

styrelsen, kommerskollegium, medicinalstyrelsen, lantbruksstyrelsen, stats­

25

kontoret, arbetsdomstolens ordförande, försäkringsrådet, riksförsäkringsan-

stalten, arbetsrådet, generalpoststyrelsen, järnvägsstyrelsen, telegrafstyrelsen,

vattenfallsstyrelsen, väg- och vattenbyggnadsstyrelsen, byggnadsstyrelsen,

domänstyrelsen, rikets hovrätter, allmänna civilförvaltningens lönenämnd,

kommunikationsverkens lönenämnd, delegationen för det internationella social­

politiska samarbetet, Överståthållarämbetet och samtliga länsstyrelser.

Kommerskollegium har bifogat yttranden från samtliga handelskamrar i

riket och fullmäktige i järnkontoret. Vidare har lantbruksstyrelsen bifogat

yttranden från Sveriges allmänna lantbrukssällskap och samtliga hushåll­

ningssällskap. Genom Överståthållarämbetet och länsstyrelserna hava de

större kommunerna beretts tillfälle att avgiva yttranden. Av denna rätt har

ett stort antal kommuner begagnat sig. De avgivna yttrandena hava bifogats

överståthållarämbetets och länsstyrelsernas utlåtanden.

Yttranden hava jämväl inkommit från de flesta landstings förvaltningsutskott.

Därjämte hava följande sammanslutningar, vilka därtill beretts tillfälle,

inkommit med yttranden, nämligen landsorganisationen i Sverige, som bi­

fogat yttranden från svenska transportarbetareförbundet och samverkande

byggnadsfackförbundens centralråd, svenska arbetsgivareföreningen, som bi­

fogat yttranden från ett flertal anslutna förbund, de anställdas centralorganisa­

tion (Daco), tjänstemännens centralorganisation, svenska landstingsförbundet,

svenska stadsförbundet, svenska lantarbetsgivareföreningen, Sveriges skogs­

ägareförbund, Sveriges köpmannaförbund, svenska bankföreningen, svenska

sparbanksföreningen, svenska järnvägarnas arbetsgivareförening, Sveriges

droskbilägares riksförbund, Sveriges lasttrafikbilägares riksförbund, Sveriges

omnibusägares riksförbund, Sveriges trafikbilägares riksförbund, omnibus-

ägarnas arbetsgivareförbund, Sveriges redareförening, Sveriges husmoders­

föreningars riksförbund, kooperativa förbundet, riksförbundet landsbygdens

folk, de kvinnliga kårsammanslutningarnas centralråd, svenska lantbruks-

tjänstemannaföreningen, svenska brukstjänstemannaföreningen, föreningen

Sveriges aktiva handelsresande, svenska journalistföreningen, hembiträdes-

föreningarnas samarbetskommitté och svenska försäkringsbolags riksförbund.

Yttrande har jämväl inkommit från Sveriges industriförbund.

Redogörelse för innehållet i de avgivna yttrandena kommer att lämnas i

det följande vid behandlingen av de särskilda frågorna.

Det av de sakkunniga framlagda förslaget till lag örn semester har med

ledning av de däröver avgivna yttrandena blivit föremål för överarbetning

inom socialdepartementet. Jag övergår nu till en redogörelse för departe-

mentsförslaget, därvid jag till en början vill behandla frågan, örn en lag­

stiftning angående semester över huvud bör genomföras och vid jakande

svar å denna fråga, hur lång tid som skall bestämmas för semestern.

Kungl. Maj:ts proposition nr 286.

26

Kungl. Maj. ts proposition nr 286.

Departementsförslaget.

Frågan om lagstiftning angående semester och örn

semesterns längd.

De sakkunniga.

I fråga om semesterns natur uttala de sakkunniga, att den uppfattningen

numera torde lia stabiliserats, att semester vöre en förmån, som i likhet

med andra i arbetsavtalet ingående materiella förmåner utgjorde en rätt för

den anställde att åtnjuta, så snart de i avtalet härför uppställda förutsätt­

ningarna uppfyllts. Detta kunde också uttryckas så, anföra de sakkunniga,

att rätten till semester och jämväl till lön under semestertiden successivt

intjänades genom anställning under viss tid och det därunder utförda ar­

betet, allt i enlighet med de närmare bestämmelser, som inginge i arbets­

avtalet. Semesterlönen vore med andra ord att betrakta som en uppskjuten

del av lönen för den gångna tidens arbete.

De sakkunniga framhålla den stora betydelsen för arbetstagarna av en

årlig semester av ej allt för kort varaktighet. De uttala sålunda, att de

korta uppehåll, som vunnes genom arbetstidsförkortningen till i allmänhet

åtta timmar örn dagen samt den regelbundet återkommande söndagsvilan,

icke kunde anses vara tillräckliga för att åt den i förvärvsarbete sysselsatte

individen bevara hälsa och arbetskrafter. För detta ändamål erfordrades en

sammanhängande ledighet, varunder man helt kunde avkoppla från de eljest

förekommande arbetsuppgifterna. En tids sammanhängande ledighet hade

också visat sig hava en gynnsam inverkan på personalens arbetskraft och

arbetsglädje. Vidare vore att märka, att arbetstagarna även under en täm­

ligen kort semesterperiod finge tillfälle att ägna sig åt friluftsliv eller genom

resor skaffa sig nya intryck eller eljest tillgodose sådana intressen, sorn

under det dagliga förvärvsarbetet måste eftersättas. En ordnad semesterrätt

medförde emellertid vissa fördelar även för arbetsgivarna. En befattnings­

havare, som vore utvilad och hade arbetsglädje, förrättade ett bättre arbete

än den, som aldrig finge tillfälle att koppla av från det dagliga enahanda.

Det torde vara naturligt, att arbetsintensiteten förbättrades genom en regel­

bunden vila.

Den av socialstyrelsen efter framställning av de sakkunniga verkställda

utredningen angående de privatanställdas semesterförhållanden utvisar bland

annat följande:

Enligt de av arbetsgivarna lämnade uppgifterna, vilka berörde samman­

lagt mer än 67,200 anställda, skulle endast 2.5 procent sakna semesterrätt.

11.8 procent av de semesterberättigade hade en årlig semester örn högst

sex arbetsdagar. Under tolv dagars semester hade 16.9 procent. Enligt

uppgifterna från personalen, omfattande mer än 16,100 anställda, skulle 2.9

procent sakna semester. 8.2 procent av de semesterberättigade hade en årlig

semester om högst sex arbetsdagar, medan procenttalet av dem, som hade

en semester understigande tolv arbetsdagar, utgjorde 11.

27

Av den utav socialstyrelsen likaledes efter framställning av de sakkunniga

gjorda undersökningen av kollektivavtalens bestämmelser framgår följande:

574,000 arbetare eller 74.7 procent av hela antalet avtalsberörda arbetare

hade rätt till semester vid årsskiftet 1936/1937. De återstående 194,000

avtalsberörda arbetarna, vilka alltså saknade semesterrätt, vore till största

delen att finna inom de säsongbetonade grupperna. Av de semesterberätti-

gade arbetarna hade icke mindre än 60.3 procent en kortaste semester av

mindre än sex arbetsdagar. Med begreppet kortaste semester avsåges här­

vid den semester, som i avtalen vore stipulerad för de vanliga kategorierna

av vuxna arbetare inom respektive branscher. En kortaste semester örn

jämnt sex arbetsdagar hade 26.2 procent av de semesterberättigade arbetarna.

Detta innebure alltså, att endast 13.5 procent av de över huvud till semester

berättigade arbetarna hade en längre semestertid än sex arbetsdagar. En

kortaste semestertid om tolv arbetsdagar eller mer hade endast 3 9 procent

av de semesterberättigade arbetarna. En tendens till ökning av den kortaste

semestern till åtminstone sex arbetsdagar hade emellertid kunnat iakttagas

under de senaste åren. Detta hade speciellt varit fallet beträffande de under

år 1937 ingångna kollektivavtalen.

De sakkunniga framhålla i anslutning till en redogörelse för de huvud­

sakliga resultaten av ifrågavarande undersökningar, att orsaken till att de

anställda lyckats förvärva sig så mycket bättre semesterförmåner än vad

arbetarna förmått torde vara att söka i det förhållandet, att det för arbets­

givarna vöre väsentligt lättare rent ekonomiskt sett att giva en längre se­

mester åt denna till antalet betydligt mindre grupp av arbetstagare. Trots

att arbetarnas organisationer i regel varit starkare och mera slagkraftiga än

de anställdas, hade arbetarna därför fått nöja sig med en kortare tids se­

mester än vad som kommit de anställda till del.

Härefter anföra de sakkunniga följande:

Då det sålunda visat sig vara mycket svårt för arbetarna att genom för­

handlingar eller stridsåtgärder förvärva sig rätt till semester av tillräcklig

längd, hade det så småningom blivit allt mera klart, att samhällets hjälp

härför erfordrades. Att samhället i detta hänseende bomme arbetstagarna

till hjälp vore även motiverat av synnerligen starka skäl. Det måste näm­

ligen anses utgöra ett betydande samhällsintresse att medverka till att med­

borgarnas arbetskraft vidmakthölles. Samhället borde därför på allt sätt

söka främja, att de i förvärvslivet sysselsatta, i den män så vore löjligt,

erhölle en årligen återkommande ledighet av tillräcklig längd. Åtgärder

härför kunde jämföras med exempelvis den förebyggande sjukvården, på

vilken stora summor offrades. Även ur rent ekonomisk synpunkt vore det

för samhället fördelaktigt, att arbetstagarna erhölle regelbunden vila, då ju

samhället alltid i sista hand finge övertaga försörjningen av de medborgare,

som icke längre förmådde att sörja för sig själva. Man borde ej heller blunda

för att genom införandet av en längre tids årlig semester vikariat i manga

fall kunde åtkommas för åtskilliga eljest arbetslösa personer.

Att det trots den principiella avtalsfriheten för parterna på arbetsmark­

naden vore ett berättigat statsintresse att tillse, att såvitt möjligt alla arbets­

tagare erhölle en årlig semester av tillräcklig längd, och att lagstiftnings­

vägen vid behov måste tillgripas för att genomföra detta önskemål hade

mer och mer blivit erkänt.

Kungl. Majus proposition nr 286.

28

Sedan de sakkunniga förordat, att en lagstiftning med tvingande bestäm­

melser angående semester genomföres, framhålla de följande allmänna syn­

punkter angående lagstiftningens innebörd:

Grunden till att samhället inskrede och genom lagbestämmelser tillsåge,

att arbetstagarna erliölle viss semester, vore att söka i en rekreationssyn-

punkt, d. v. s. att samhället icke ansåge sig kunna stillatigande åse, att

arbetstagarnas hälsa och krafter försletes genom ett oavbrutet arbete utan

längre uppehåll. Samma synpunkt hade för övrigt redan tidigare föranlett,

att samhället fastställt en viss längsta tid per dygn, under vilken arbete

finge utföras. Någon annan grund än denna rekreationssynpunkt för att

samhället skulle inskrida och bereda vissa medborgare en förmån, vilken

finge bekostas av andra medborgare, vore icke heller tänkbar, då ju avtals­

frihet principiellt rådde å arbetsmarknaden. Förslag örn obligatorisk skilje­

dom i arbetstvister hade åtskilliga gånger diskuterats men hade i vårt land

ständigt avvisats. Om samhället därför lagstiftade angående rätt för arbets­

tagarna till semester av viss längd, finge denna lagstiftning endast sträcka

sig så. långt som det kunde sägas vara oundgängligen nödvändigt för att

ur sociala synpunkter bereda löntagarna erforderlig vila, varjämte nödig

hänsyn självfallet måste tagas till att lagstiftningen vore möjlig och lämplig

att genomföra ur ekonomiska synpunkter. En lagstiftning på området måste

därför uppfattas som en social skyddslagstiftning och betecknas som ett ur

rekreationssynpunkter nödvändigt undantag från den principiella avtalsfri­

heten.

Aven örn grunden till genomförandet av en lagstiftning örn semester ute­

slutande vore att söka i en rekreationssynpunkt, kunde man dock icke under­

låta att konstatera, att den med samhällets hjälp erhållna semesterrätten

komme att åtminstone i vissa fall innebära en ganska betydande ekonomisk

förmån för arbetstagarna. Detta förhållande framträdde väl icke för de

arbetstagare, vilka fortlöpande under flera år bibehölle sin anställning hos

samma arbetsgivare. För dem komme den lagstadgade semesterrätten icke

att inneböra en ökad lön utan i stället en möjlighet att med bibehållandet

av samma inkomst årligen få viss tids ledighet från det dagliga arbetet.

Däremot komme semesterrätten för alla de övriga arbetstagare, som kunde

uppfylla kvalifikationsbestämmelserna, att innebära en direkt och omasberad

löneförmån. Detta gällde samtliga grupper av arbetstagare, vare sig de hade

en anställningstid överstigande eller understigande ett år, så snart de av

någon anledning slutade sin anställning och uppfyllde de i lagen givna före­

skrifterna för erhållande av semester. Vid utformandet av semesterlagens

bestämmelser och särskilt i vad dessa gällde avgränsningen av kvalifikations­

villkoren måste man också städse utgå från att semesterrätten innebure en

ren löneförmån. Det förhållandet förelåge alltså, att grunden till lagstift­

ningen örn semester uteslutande vore att söka i en rekreationssynpunkt

men att lagen i sin utformning vore direkt avhängig av att semesterrätten

vore en löneförmån.

Det borde i detta sammanhang utsägas, att det icke skulle vara önskvärt,

örn arbetsgivarna skulle söka kompensera sig för kostnaderna för den ökade

semestern genom lönesänkningar. Meningen kunde nämligen icke vara, att

den ekonomiska standarden för exempelvis arbetare med mångårig anställ­

ning hos samma arbetsgivare skulle bliva sänkt till följd av att de av sam­

hället tillerkändes en längre semester lin de hittills lyckats tillkämpa sig.

En tvingande lagstiftning örn semester komme därför att verka såsom en

ökad belastning på produktionen. Huru långt man borde gå vid lagstiftandet

måste vid sådant förhållande, såsom också nyss antytts, bliva beroende på

Kungl. Maj:ts proposition nr 286.

en avvägning mellan vikten av vila oell produktionens förmåga att bära de

ökade kostnaderna.

Av de utav socialstyrelsen verkställda utredningarna örn semesterns

längd framgår, att den genomsnittliga längden av semestern för arbetarna

torde utgöra omkring fem ä sex dagar med en tendens till ökning intill sex

dagar för dem, som hittills erhållit kortare semester. Beträffande de anställda

är förhållandet däremot det, att flertalet av dem redan uppnått en semester

örn minst fjorton dagar.

Den av kommerskollegium utförda beräkningen av utgiftsökningen för

industrien vid en lagstadgad semester örn sex, nio eller tolv dagars längd har

med hänsyn till kostnaderna endast omfattat ett förhållandevis ringa antal

företag. De sakkunniga anse dock, att de av kommerskollegium anförda siff­

rorna för kostnadsökningen giva en tillförlitlig bild av storleksordningen.

Av kommerskollegii redogörelse för undersökningen framgår, att den pro­

centuella kostnadsökningen i genomsnitt för samtliga undersökta företag

vid en semester av sex, nio och tolv dagar utgör i förhållande till det be­

räknade produktionsvärdet (relativ kostnadsökning) respektive 0.15,0.57 och

1.02 procent samt i förhållande till räntekostnaderna respektive 2.i, 8.4 och

14.7 procent. Den absoluta kostnadsökningen vid respektive sex, nio och

tolv dagars semester skulle år 1936 för industrien hava utgjort i runt tal

respektive 6 miljoner, 30 miljoner och 55 miljoner kronor. Kommerskolle­

gium framhåller, att den med utgångspunkt från kostnadsökningen för de

undersökta företagen gjorda generaliseringen av de erhållna resultaten skedde

endast med största tvekan och under betonande av den stora osäkerhet,

som måste vidlåda en dylik kalkyl, och av att den framkalkylerade kost­

nadsökningen endast kunde giva på sin höjd en ungefärlig föreställning örn

storleksordningen av ifrågavarande merkostnad. Vidare anför kollegium

vissa omständigheter, som kunna tänkas verka höjande eller sänkande på

den kalkylerade kostnadsökningen. Det torde särskilt böra framhållas, att

kollegium vid verkställande av dessa kostnadsberäkningar utgått från att

semesterlönen skulle bestämmas i enlighet med de i kollektivavtalen före­

skrivna timlönerna, vadan alltså de i regel högre ackordsförtjänsterna ej

kunnat inverka på beräkningarna.

För jordbrukets vidkommande har någon kostnadsberäkning icke före­

tagits. För denna näring kan det emellertid endast bliva fråga örn ökning

i kostnaderna på grund av att lön skall utbetalas för flera semesterdagar.

Det torde, framhålla de sakkunniga, säkerligen ofta visa sig bliva möjligt

inom jordbruket att giva semester till de kelårsanställda utan att extra ar­

betskraft därför behövde anställas.

De sakkunniga uttala som sin uppfattning, att det, beträffande behovet

av viss tids semester ur synpunkten att arbetstagaren skulle erhålla till­

räcklig rekreation, icke vore möjligt att använda en på vetenskapliga grun­

der gjord avvägning av behovet. Det torde i stället vara nödvändigt, att

man bestämde sig för en viss tid, som kunde anses vara skälig. De sak­

kunniga ville som sin uppfattning anföra, att två veckors ledighet måste

Kungl. Maj:ts proposition nr 286.

29

.30

anses vara minimum för att en arbetstagare skulle kunna erhålla tillräcklig

vila och återvinna krafterna.

I fråga örn den ekonomiska sidan medgiva de sakkunniga, att tolv da­

gars semester komme att medföra en avsevärt ökad belastning på näringarna.

Den av kommerskollegium beräknade relativa ökningen av I.02 procent i

förhållande till det beräknade produktionsvärdet vid en semester örn tolv

dagar gåve emellertid vid handen att, örn än de sammanlagda kostnaderna

för industrien bleve stora vid genomförandet av en allmän semester örn

tolv dagar, den relativa storleksordningen för de enskilda företagen dock

ej vore sådan, att man torde behöva befara några större svårigheter för

näringslivet att anpassa sig efter lagstiftningen. De sakkunniga ville sär­

skilt hänvisa till ett uttalande från arbetsgivarhåll i Frankrike örn att de

genom den omfattande sociala lagstiftningen föranledda svårigheterna icke

vore att hänföra till den förlängda semestern utan i stället huvudsakligen

berodde på den samtidigt införda 40-timmarsveckan.

De sakkunniga anföra vidare bland annat följande:

I den allmänna diskussionen angående införandet av en lagstadgad rätt

till semester hade bland annat såsom skäl mot en förlängning av den nu

utgående semestern anförts, att bristen på yrkesutbildad arbetskraft där­

igenom skulle komma att skärpas. De sakkunniga kunde emellertid icke

anse en sådan följd av semesterlagstiftningen vara trolig, enär man torde

kunna räkna med att industrien allt mera överginge till att giva alterne­

rande semester. Vid sådant förhållande erfordrades ingen utökning av pro­

duktionsapparaten eller varaktig anställning av ett större antal arbetare.

Med hänsyn till att industrien under den tid, som semester lämnades, kunde

verkställa omplacering av den befintliga utbildade arbetskraften, torde den

under semestertiden inkallade extra arbetskraften i regel ej behöva vara

yrkesskicklig.

De sakkunniga ville särskilt framhålla ett vägande skäl för att semestern

bestämdes till tolv dagar. Intresset bland arbetarna vore för närvarande

mycket stort att erhålla en väsentlig förlängning av den nuvarande semes­

tern. Det torde kunna sägas, att en allmän folkmening nu stöde bakom

detta krav. Därest en förlängning icke skulle komma till stånd eller den

skulle anses vara otillfredsställande för arbetarna, hade man alltså att vänta

krav på en ytterligare utökning av semestern vid förhandlingar örn nya

kollektivavtal. Omfattande strider på arbetsmarknaden skulle kunna upp­

komma örn denna sak. Att frågan skjutits i bakgrunden vid den senaste

tidens avtalsförhandlingar torde helt vara beroende på vetskapen örn att

en lagstiftning förbereddes. Det måste sägas vara ett statsintresse av första

ordningen att göra strider örn semesterns längd onödiga. En lagstiftning

örn tolv dagars semester skulle säkerligen medföra som resultat, att semes­

terfrågan ej längre bleve lika aktuell vid avtalsförhandlingarna.

Det torde även böra framhållas, att Sverige icke komme att vara ensam­

stående örn en allmän semestertid av tolv dagar. I såväl Frankrike som

vårt grannland Norge utginge för närvarande semester örn denna tid. Be­

träffande Norge gällde dock, att man lagstiftningsvägen icke sträckt sig

längre än till nio dagar; den allmänna semestertiden örn tolv dagar hade

sålunda kommit till stånd genom kollektivavtal.

Därest man nu skulle åtnöja sig med en semester örn exempelvis nio

arbetsdagar, skulle, framhålla de sakkunniga slutligen, krav säkerligen ome­

delbart komma att resas på en förlängning av denna tid upp till två veckor.

Kungl. Majus proposition nr 286.

31

I avgiven reservation har herr Larson förklarat sig anse, att avvägningen

av semesterförmånerna liksom av lönerna bäst handhades av parterna själva

å arbetsmarknaden genom förefintliga organisationer. Endast på så sätt

kunde tillbörlig hänsyn tagas till alla samverkande ekonomiska och tek­

niska faktorer och utvecklingen med större smidighet anpassas efter väx­

lingarna i å ena sidan behovet och å andra sidan förmågan. Det vore där­

för enligt herr Larsons uppfattning till skada för näringslivet, att staten

ingrepe reglerande i en fråga av så betydande ekonomisk omfattning som

semestern. Överlämnades det åt organisationerna på arbetsmarknaden att

liksom tidigare även på denna punkt få leda utvecklingen efter de ekono­

miska förutsättningarna, torde även arbetstagarnas intresse av ökad ledig­

het och rekreation under trygga förhållanden i längden bäst bli tillgodo­

sedda.

Beträffande kostnadsökningen vid en semester om tolv dagar har herr

Larson anfört följande:

En utökning av semestern medförde ej endast en ökning av lönekost­

naden; därigenom beskures ock möjligheten att utnyttja de produktiva

krafterna, såväl de mänskliga som det i maskiner och andra anläggningar

nedlagda kapitalet. Häri läge den största ekonomiska uppoffringen, vars

storlek vore svår att uppskatta, särskilt då fråga vore örn följderna av

minskningen i konkurrenskraft för exportindustrierna. Att man här sam­

manlagt för vårt lands vidkommande måste räkna med en kostnad av över

hundra miljoner kronor örn året, torde dock vara otvivelaktigt.

Herr Larson har uttalat, att genomförandet utan möjlighet till längre

tids anpassning av en lagstiftning örn semester, som även för kroppsarbe­

tare i regel skulle utgå med tolv dagar, måste medföra ekonomiska svårig­

heter av sådan storleksordning, att åtgärden icke kunde försvaras trots dess

vällovliga syfte. Det kunde åtminstone tillsvidare ej vara försvarligt att

framtvinga en lagstadgad minimisemester, som vore längre än den, som nu

gällde för det stora flertalet kroppsarbetare. I enlighet härmed har herr

Larson förordat, att semesterns längd bestämdes till en dag för fulla två

månader, som anställningen varat, d. v. s. för helårsanställda till sex dagar.

Herr Tamm har i sin reservation anfört, att han trots betänkligheter

främst med avseende på den hårda ekonomiska belastning, som genom en

lagstiftning komme att påläggas vårt näringsliv, i frågans nuvarande läge

dock icke ville motsätta sig införandet av allmänna föreskrifter beträffande

en rimligt utmätt semester särskilt med hänsyn till det allmänna önskemålet,

att en nöjaktig tidsperiod av vila och omväxling måtte beredas så stora

grupper som möjligt av vårt lands arbetstagare, i den mån de kunde anses

vara i behov därav.

Herr Tamm har beträffande semesterns längd anfört, att han i detta av­

seende ansåge sig kunna — under förutsättning av viss övergångstid — god­

taga majoritetens mening.

Såsom framgår av redogörelsen för de båda av internationella arbets­

organisationen godkända förslagen till konventioner angående semester, har

Kungl. Majus proposition nr 286.

32

semesterns längd bestämts, i den allmänna konventionen till minst sex

dagar samt i konventionen för sjöfolk till minst tolv dagar för befälhavare,

övriga befälspersoner och radiotelegrafister samt till minst nio arbetsdagar

för övriga medlemmar av besättningen.

Yttrandena.

Såväl bland myndigheterna som organisationerna äro meningarna synner­

ligen delade i fråga örn lämpligheten att lagfästa rätten till viss tids se­

mester och att för helårsanställda bestämma semesterns längd till tolv

dagar. Bland myndigheterna hava följande tillstyrkt förslaget eller i vart

fall förklarat, att de icke ville motsätta sig en lagstiftning i huvudsaklig

överensstämmelse med de sakkunnigas förslag, nämligen socialstyrelsen,

kommerskollegium, medicinalstyrelsen, riksförsäkringsanstalten, generalpost­

styrelsen, telegrafstyrelsen, byggnadsstyrelsen, domänstyrelsen, Överståthållar­

ämbetet samt länsstyrelserna i Stockholms, Gotlands, Malmöhus, Hallands,

Göteborgs och Bohus, Skaraborgs, Värmlands, Kopparbergs, Västernorrlands

och Västerbottens län.

De myndigheter, som avstyrkt en lagstiftning örn semester eller anfört

starka betänkligheter däremot, äro följande, nämligen vattenfallsstyrelsen,

väg- och vattenbyggnadsstyrelsen samt länsstyrelserna i Uppsala, Söderman­

lands, Östergötlands, Jönköpings, Kronobergs, Kalmar, Blekinge, Kristian­

stads, Älvsborgs, Örebro, Västmanlands, Gävleborgs, Jämtlands och Norr­

bottens län.

Av landstingens förvaltningsutskott hava praktiskt taget samtliga och av

de hörda kommunerna det långt övervägande flertalet förklarat sig icke

hava något att erinra mot de sakkunnigas lagförslag.

Samtliga handelskamrar, Sveriges industriförbund, fullmäktige i järnkon­

toret och alla de hörda arbetsgivarorganisationerna hava bestämt avstyrkt

bifall till lagförslaget. Samtliga arbetstagarorganisationer hava däremot till­

styrkt bifall till huvudlinjerna i detsamma.

Jag övergår nu till att lämna en redogörelse för de avgivna yttrandena,

i vad dessa avse frågorna örn en lagstiftning angående semester bör genom­

föras och örn semesterns längd. Jag börjar därvid med de myndigheter

och sammanslutningar, som intagit en positiv ståndpunkt i frågan.

I princip tillstyrkande yttranden.

Socialstyrelsen förordar, att en lagstiftning örn minimisemester genomföres

i huvudsaklig överensstämmelse med sakkunnigförslaget. Styrelsen uttalar,

att den givetvis hade att bedöma det framlagda lagförslaget närmast ur

sociala synpunkter. Huruvida och i vad mån detsamma läte sig förverkliga

med hänsyn till tekniska och ekonomiska faktorer vore däremot en annan,

ganska invecklad fråga, vartill styrelsen icke hade möjlighet och ej heller

direkt anledning att taga någon bestämd ståndpunkt.

Styrelsen framhåller vidare, att erfarenheten från förhandlingar örn kol­

lektivavtal syntes hava givit vid handen, att från arbetarnas sida ofta lärn-

Kungl. Maj:ts proposition nr 286.

33

näts företräde åt löneökning framför semesterförbättring. Hade sålunda

arbetsgivarna kunnat gå med på att förbättra arbetarnas villkor, sades

arbetarna helst hava sett, att förbättringen fått form av höjda löner, även

örn de mer och mer lärt sig uppskatta semesterförmånen. Å andra sidan

torde det näppeligen kunna förnekas, att man ej heller på arbetsgivarhåll

haft ögonen tillräckligt öppna för semesterfrågans stora betydelse utan ofta,

under åberopande av ekonomiska och produktionstekniska skäl, motsatt sig

jämväl synnerligen blygsamma anspråk på semesterförbättring. Vid dessa

förhållanden måste det enligt styrelsens förmenande vara socialt berättigat,

att staten ingrepe för att ändra ett sådant betraktelsesätt. Het allmänna

hade det största intresse av att folkmaterialet, nationens förnämsta tillgång,

liölles i så gott skick som möjligt.

Styrelsen yttrar härom följande:

Yad arbetstagarna beträffade, hade man härvid bland annat att tänka på

arbetarskyddsåtgärder av olika slag, på arbetslokalernas sundhet, arbets­

tidens reglering o. s. v. Häri inginge nu också som ett väsentligt moment

att tillse det arbetstagarna — då de icke alltid själva insåge värdet av

semester i jämförelse med förhöjd lön och denna fråga ej heller syntes

tillräckligt beaktas från arbetsgivarhåll — genom statens ingripande er-

hölle möjlighet till en ur vilo- och rekreationssynpunkt tillfredsställande

semester. Härvid kunde emellertid ej nog framhävas vikten av att man

från såväl statens som respektive organisationers sida gjorde allt i upp-

lysningsavseende för att förmå arbetstagarna att även begagna semestern

för det avsedda ändamålet.

Socialstyrelsen ifrågasätter, huruvida man icke något starkare, än vad de

sakkunniga gjort, såsom skäl för en semesterlagstiftning av tvingande karak­

tär kunde åberopa vissa synpunkter, som hänförde sig till arbetsmarknaden.

Styrelsen anför härutinnan följande:

Under den senare tiden hade livligt diskuterats frågan örn arbetstidens

förkortning i syfte att i någon mån inskränka arbetslösheten samt att

minska den psykiska och fysiska påfrestning, som den mångenstädes högt

uppdrivna arbetstakten medförde. Frågan örn en lagstadgad semester för­

tjänade enligt styrelsens mening att beaktas i detta sammanhang. Ur

arbetstagarnas synpunkt borde en arbetstidsförkortning genom en skäligt

tilltagen semester vara att föredraga framför en förkortning av arbetstiden

genom en minskning av den dagliga arbetstiden. Det förhölle sig näm­

ligen i allmänhet så, att en fritid, fördelad på varje dag, icke kunde ut­

nyttjas av den enskilde på samma rationella sätt som en sammanhängande,

flera dagar omfattande fritid. Av skäl, som torde vara tämligen självklara,

vore sålunda de enskilda arbetstagarna som regel bättre betjänta av en ur

allmänna synpunkter önskvärd arbetstidsförkortning genom en lagstadgad

semester av nöjaktig omfattning än av en motsvarande reduktion åstad­

kommen genom den dagliga arbetstidens nedbringande.

Enligt styrelsens förmenande komme en lagstiftning örn minimisemester

att gynnsamt påverka arbetsmarknaden därigenom, att vid avtalsförhand­

lingar flir de stora arbetstagargrupperua efter en dylik lagstiftnings genom­

förande semesterfrågan knappast i samma utsträckning som förut skulle

påkalla avtalsmässig reglering. Styrelsen yttrar vidare följande:

Bihang lill riksdagens protokoll 1938.

1 sami. Nr 286.

Kungl. Maj:ts proposition nr 286.

670

88

3

34

Kungl. Maj:ts proposition nr 286.

Visserligen hade under senare år semesterfrågan icke i påfallande grad för­

svårat avtalsförhandlingarnas gång eller förorsakat strid på arbetsmarknaden.

Detta torde dock hava berott mindre på bristande intresse hos arbetstagar­

nas organisationer för semesterfrågan än på just den omständigheten, att

man allmänt väntat, att detta problem inom en nära framtid skulle lösas

genom en lagstiftning av tvingande karaktär. Den verkan, som den nu

föreslagna lagstiftningen haft i arbetsfredsfrämjande riktning redan innan den

kommit till stånd, borde kunna påräknas i större utsträckning efter dess

genomförande.

Socialstyrelsen yttrar, att den allmänna utvecklingen på produktions­

teknikens område kunde åberopas såsom ett ytterligare skäl för statligt in­

gripande till åstadkommande relativt snabbt av bättre semesterförhållanden

för folkets stora massa. Tack vare de vetenskapliga och tekniska hjälp­

medlen hade vår produktionsförmåga under senare tid väsentligt ökats, och

all anledning funnes att antaga, att denna utveckling komme att fortsätta.

Härigenom skapades de ekonomiska förutsättningarna för en utökad fritid.

Styrelsen fortsätter härefter:

Jämsides härmed ginge en utveckling inom de stora massornas livsföring

hän mot en ökad förståelse för och ett bättre tillvaratagande av den för­

ströelse och rekreation, som friluftsliv i olika former, folkbildning och

andra aktuella fritidssysselsättningar bjöde. Det borde ligga i det all­

männas intresse att anpassa samhällets hithörande anordningar efter denna

utveckling.

Med stöd av dessa överväganden finner socialstyrelsen, att ur de syn­

punkter, som styrelsen hade att företräda, det läte sig väl försvaras, att en

i lag reglerad, icke alltför knappt tilltagen semester tillförsäkrades dem,

som icke redan på grund av särskild författning åtnjöte en sådan förmån.

De sakkunnigas förslag torde i viss mån bidraga till att göra den stora

massan delaktig av den tekniska och kulturella utvecklingens frukter.

I fråga örn semesterns längd yttrar socialstyrelsen, att styrelsen ur de

synpunkter, ur vilka den hade att bedöma frågan, funne den av de sakkunniga

utmätta minimitiden för semestern vara skälig för tillgodoseende av vilo- och

rekreationssyftet.

Kommerskollegium yttrar, att med hänsyn till inom industrien rådande

förhållanden med avseende å semester några principiella invändningar numera

knappast kunde resas mot en lagstiftning örn semester av viss begränsad

omfattning. Kollegium ansåge sig därför böra instämma i förslagets syfte.

Vissa betänkligheter kunde dock anföras mot lagförslagets detaljbestämmel­

ser, särskilt med hänsyn till de betydligt ökade ekonomiska bördor, som

genom förslagets godkännande skulle komma att påläggas näringslivet. Att

exakt beräkna kostnaderna torde vara svårt men att det rörde sig örn avse­

värda belopp, om man toge hänsyn till landet i dess helhet, syntes vara

ofrånkomligt. Därjämte träffades säkerligen en del näringsgrenar hårdare

än andra och i många fall torde utsikterna till att genom rationaliserings-

åtgärder och dylikt neutralisera ens någon del av verkningarna vara ganska

små. Vad först beträffade den lagstadgade semesterns längd, ginge förslaget

härutinnan avsevärt utöver hittills utbildad praxis inom ett flertal viktiga

35

näringsgrenar. Kollegium funne sig icke kompetent att bedöma de folk­

hygieniska synpunkter, som härvid för de sakkunniga torde hava varit av­

görande, men ville dock giva uttryck åt vissa av hänsyn till näringslivet

förorsakade betänkligheter, som underströkes av innehållet i en stor del av

de kollegium tillhandakomna yttrandena. Kollegium ville icke förneka, att

den hittillsvarande utvecklingen av de anställdas semesterfråga kunde giva

anledning att beträffande stora delar av näringslivet antaga en utveckling i

framtiden mot den av de sakkunniga förordade minimisemestern utan in­

gripande genom lagstiftning. Kollegium ville dock samtidigt betona, att de

av den fortsatta ekonomiska utvecklingen beroende förutsättningarna härför

näppeligen kunde bedömas med någon större grad av säkerhet. Ett bak­

slag eller åtminstone ett stillestånd i den hittills i stort sett för Sverige

fördelaktiga utvecklingen av de ekonomiska förhållandena vore kanske icke

uteslutet. Kollegium ansåge sig därför icke kunna tillstyrka förslaget i

denna del annat än under förutsättning, att en ej alltför knappt tilltagen

övergångstid fastställdes, så att en så småningom skeende anpassning

bleve möjlig.

I avgiven reservation har kommerserådet Landberg förklarat, att han för

sin del ville förorda ett varsammare framgångssätt än det av kommers­

kollegium föreslagna vid tillskapandet av en lagstiftning för arbetstagare

inom näringslivet i allmänhet. Reservanten har vidare yttrat, att han an­

såge, att kollegium bort förorda den formen för näringslivets anpassning

till en lagstiftning på förevarande område, att en lag i ämnet nu finge en

begränsad giltighetstid av förslagsvis fem ä sex år samt att under denna

tid semestern utmättes till från början sex eller sju dagar för år och där­

efter, på sätt kollegium föreslagit, årligen ökades nied en dag men med

maximering under lagens giltighetstid av semestern till nio dagar.

Medicinalstyrelsen framhåller att, i den mån fråga vore örn längre tids an­

ställning, en lämplig semester, som bidroge till att bibehålla arbetarens

fulla hälsa och arbetskraft, bleve till fördel för företagets produktion. Såge

man saken ur samhällets synpunkt, torde denna sats få generell giltighet.

Medicinalstyrelsen uttalar vidare, att styrelsen från de synpunkter, som

den hade att tillgodose, icke hade anledning att framställa någon erinran

mot de sakkunnigas förslag, i vad detsamma gällde semestertidens minimi-

längd.

Riksförsäkringsanstalten yttrar, att anstalten ur de synpunkter den hade

att företräda i princip ville tillstyrka det föreliggande förslaget. Den av

kommittén föreslagna längden på semestern syntes också vara lämpligt av­

vägd, under förutsättning att vårt lands näringsliv ansåges äga ekonomisk

möjlighet att bära de ökade bördor, som genom förslagets genomförande

skulle påläggas detsamma. Därom torde det emellertid icke tillkomma riks-

försäkringsanstalten att göra något uttalande.

Generalpoststyrelsen anför, att styrelsen i princip intet hade att erinra emot

att från det allmännas sida åtgärder vidtoges, som syftade till att bereda

arbetstagare en för rekreationsändamål lämpligt avvägd semester. Frågan,

Kungl. Majus proposition nr 286.

36

huruvida den i det remitterade förslaget verkställda utformningen av semester­

bestämmelserna, särskilt beträffande semestertidens längd och lönen under

semestern, vore den ur både social och ekonomisk synpunkt riktigaste och

lämpligaste, kunde väl vara föremål för delade meningar. För postverkets

vidkommande syntes emellertid förslaget kunna i stort sett godtagas.

Telegrafstyrelsen har icke något att erinra mot att en allmän reglering av

semestern skedde i enlighet med det framlagda förslaget, dock med vissa av

styrelsen förordade ändringar. Styrelsen fäster uppmärksamheten därå, att

förslagets fulla realiserande komme att för telegrafverkets del medföra en

ökning av verkets årliga driftkostnader med i runt tal 450,000 kronor.

Byggnadsstyrelsen förklarar, att styrelsen med undantag för bestämmelserna

örn kvalifikationstidens längd och förläggning samt semesterlönens beräk­

nande icke hade någon erinran att göra mot föreliggande lagförslag. Då det

emellertid här gällde ett nytt område för statens lagstiftande verksamhet,

förutsatte styrelsen, att man med uppmärksamhet komme att följa de er­

farenheter och rön, som kunde vara ägnade att motivera ändringar eller

jämkningar i en blivande lagstiftning. Mot den i betänkandet föreslagna

längden av semestern syntes i och för sig intet vara att erinra.

Domänstyrelsen uttalar, att styrelsen efter prövning av de förhållanden,

som talade för och mot förslaget, funnit sig icke böra motsätta sig dess

genomförande. Styrelsen lämnar en approximativ beräkning angående de

ökade kostnader för domänverket, som skulle uppstå, därest förslaget genom­

fördes. Slutsumman uppgår till 408,112 kronor, varvid styrelsen angiver,

att detta belopp endast avsåge direkta merkostnader i form av semester­

avlöning.

Styrelsen anför härefter följande:

De merkostnader, som vid förslagets genomförande skulle uppstå för

domänverket, vore av den storleksordning, att styrelsen ur kostnadssynpunkt

måste ställa sig tveksam till frågan örn förslagets genomförande. Vinst­

marginalen för skogsbruket och skogsindustrien vore nämligen som regel så

ringa, att det vore nödvändigt att noga tillse, att de på produktionen vilande

kostnaderna icke stege mer än som vore oundgängligen nödvändigt, och

detta så mycket mer som ifrågavarande rörelsegrenar för sin prissättning

och avsättning vore beroende främst av förhållandena på världsmarknaden.

Ur ekonomiska synpunkter ansåge domänstyrelsen, att det skulle vara mest

ändamålsenligt, att en allmän semesterlag med tvingande lagbestämmelser

icke genomfördes, utan att i stället semestern genom kollektivavtal bestämdes

för olika rörelsegrenar efter deras ekonomiska bärkraft.

Överståthållarämbetet, som i princip varmt ansluter sig till förslaget, anser

den av de sakkunniga föreslagna utformningen av semesterlagstiftningen ut­

göra målet för reformsträvandena å ifrågavarande område samt yttrar vidare

i huvudsak följande:

Den lagstadgade obligatoriska semesterrätten för samtliga arbetstagare

komme att sätta på prov samhällets förmåga att bära den ekonomiska be­

lastningen av densamma. Arbetsgivarnas förmåga att bära belastningen vore

givetvis helt olika. Hur stor belastningen komme att bli, läte sig helt

säkert icke beräknas. Måhända kunde den medföra, att de små arbets­

Kungl. Maj:ts proposition nr 286.

Kungl. Majus proposition nr 286.

37

givarnas möjlighet att bereda arbetstagaren den lagstadgade semestern kunde

realiseras allenast genom avstående för egen del från ali semester. Härigenom

skulle en del av lagstiftningens syfte gå förlorad. Ämbetet ansåge därför,

att längden av semestern icke borde nu bestämmas till den föreslagna utan

till ett mindre antal dagar med rätt till dessas förläggande även under annan

del av året än som föreslagits och att den vidsträcktare semesterrätt för­

slaget innehölle borde genomföras genom successiv ändring av lagen, för­

slagsvis på det sätt, att giltighetstiden för lagen bestämdes till visst antal

år samt vid uppkommen fråga örn giltighetstidens förlängning antalet semester­

dagar, i mån av vunnen erfarenhet, utökades samt tiden för dessas tillgodo-

njutande inskränktes ävensom att de ytterligare ändringar vidtoges, som

kunde anses påkallade. Ett dylikt successivt tillvägagående för vinnande

av det i förslaget framlagda målet syntes tillrådligt jämväl ur den syn­

punkten, att det här gällde ett ingrepp på ett rättsområde, vilket, avseende

rättsförhållanden mellan enskilda, av ålder varit föremål för avtalsfrihet med

öppen möjlighet till smidig anpassning efter vad förhållandena tid efter

annan påkallade.

Länsstyrelsen i Stockholms län anför följande:

Att varje arbetstagare för att så länge som möjligt bibehålla hälsa och

spänstighet vore i behov icke endast av regelbunden omväxling i arbete och

vila utan även av periodvis återkommande längre tids fullständig avkoppling

från arbetet vore en sanning, som i vår tid alltmera trängt igenom och nu­

mera kunde anses hava vunnit allmänt erkännande. Härom vittnade icke

minst de senaste årtiondenas utveckling på kollektivavtalets område, som före­

tedde en fortgående utökning av semestertidens längd och utsträckning av

semesterförmånen även till arbetsområden, där den tidigare icke varit vanlig.

Betraktad ur synpunkten av samhällets intresse att bevara och skydda indi­

videns arbetskraft mot förtidig förslitning vore semesterfrågan i hög grad en

social angelägenhet, som i den mån arbetstagarna icke själva förmådde hävda

sina berättigade intressen kunde och borde regleras genom lagstiftning. Med

hänsyn till den ökade belastning för näringslivet, som varje utökning av

semesterförmånerna förde med sig, måste det emellertid anses vara av vikt,

att vid en lagstiftning på området skyddssynpunkten strängt fasthölles, så att

ingripande icke skedde i vidare mån än som vore nödvändigt för att arbets­

tagarnas oundgängliga behov av rekreation skulle bliva i möjligaste mån till­

godosett.

Vad anginge den av de sakkunniga i sådant avseende föreslagna tiden av

tolv arbetsdagar ville länsstyrelsen ingalunda bestrida, att inom flertalet

arbetsområden en semester av denna omfattning för året örn sysselsatta arbets­

tagare vore i och för sig synnerligen önskvärd och ur sociala synpunkter moti­

verad. Den borde därför också enligt länsstyrelsens mening genomföras, örn

och i den mån det kunde ske utan sådana störande inverkningar på närings­

livet, som äventyrade dess effektivitet och beskure dess möjligheter att hävda

sig i konkurrensen med utlandet. Denna sida av saken hade knappast vunnit

tillbörligt beaktande vid utredningen och det måste särskilt betecknas som

en brist, att ingen tillförlitlig utredning verkställts örn de ökade direkta och

indirekta kostnader för näringslivet, som förslagets genomförande komme att

medföra. Att dessa kostnader bleve högst betydande vore emellertid uppen­

bart, liksom även att för många industrier svårigheter uppstode att rationellt

ordna driften, örn semestertiden på en gång utökades till det dubbla. En

mjukare övergång än förslaget förutsatte torde därför under alla förhållan­

den vara nödvändig.

38

Länsstyrelsen i Gotlands län anser, att det otvivelaktigt vore rimligt, att

en arbetstagare efter ett års så gott som oavbrutet arbete under en icke allt­

för kort tid finge tillfälle till avkoppling från sitt alldagliga arbete och möjlig­

het till rekreation. Denna princip torde numera vara allmänt erkänd även

bland arbetsgivare, och även utan lagstiftning torde en förlängning av

semestertiden för anställda arbetare komma att på avtalsvägen arbeta sig

fram. Då det vore möjligt, att denna väg icke ledde till målet, hade läns­

styrelsen i princip icke något att erinra mot en lagstiftning på området. En

dylik lagstiftning borde i möjligaste mån ansluta sig till gällande sedvänja

beträffande formerna för semester och så avvägas, att den icke innebure sådan

tunga för industrien, att icke blott arbetsgivare utan även arbetstagare

bleve lidande därav. Det borde ej förbises, att det här gällde stora ekono­

miska intressen. Det vore all anledning att gå fram med en viss försiktighet,

och det vore uppenbart, att de ökade kostnaderna för industrien och de olägen­

heter, som i olika avseenden kunde följa av en alltför långt gående lagstift­

ning på detta område, ingalunda enbart drabbade industriföretagen och det

däri nedlagda kapitalet utan även såväl direkt som indirekt arbetarna.

Länsstyrelsen i Malmöhus län yttrar, att en semesterlag sådan som den

föreslagna skulle medföra betydande ekonomiska verkningar inom närings­

livet. Olägenheterna komme emellertid att göra sig mycket olika gällande

inom olika näringsgrenar. Småföretagen och alldeles särskilt hantverket

komme att få det betydligt svårare att bemästra de nya ekonomiska svårig­

heterna än de större industrierna. Yad exportindustrien anginge vore det

tydligt, att denna allenast hade att lita till ytterligare rationaliseringsmöjlig­

heter. Vid förhandlingar mellan arbetsgivare och arbetstagare angående

rätt till semester prövades varje näringsgren eller företag för sig, och det

godkända avtalet måste i stort sett byggas på ett vägande av näringens eller

företagets förmåga att påtaga sig den ekonomiska bördan av avtalet. En

lag av här ifrågasatt innebörd kunde däremot medföra, att en näringsgren

eller ett företag plötsligt försattes i ett ekonomiskt läge, som bleve ohållbart.

På grund av de anförda förhållandena skulle länsstyrelsen närmast vara

benägen för att avstyrka antagande för närvarande av en semesterlag över

huvud, men med hänsyn till att semesterfrågan för privatanställda och arbe­

tare icke syntes kunna i avtalsväg så snabbt, som med hänsyn till semesterns

betydelse för folkhälsan vore önskligt, erhålla en allmängiltig lösning, ville

länsstyrelsen icke uttala sig mot en lagstiftning i ämnet. En uppmjukning av

lagförslaget syntes dock böra göras i ett par avseenden.

Länsstyrelsen i Hallands län uttalar, att värdet av en utsträckt och tryggad

semester för landets alla arbetstagare ur social och folkhygienisk synpunkt

måste anses vara så betydande, att ett lagfästande av semesterrätten enligt

länsstyrelsens mening vore berättigat. Semesterfrågan skulle även härigenom

i stort sett föras ur stridslinjen vid träffandet av överenskommelser mellan

parterna på arbetsmarknaden, vilket länsstyrelsen vore förvissad om skulle

vara till gagn för den sociala freden. Länsstyrelsen ville sålunda i princip

tillstyrka, att rätten till viss minimisemester reglerades genom lag. Det

Kungl. May.ts proposition nr 286.

39

finge å andra sidan icke förglömmas, att de ökade kostnaderna för en utvidgad

och förlängd semester skulle bäras av näringslivet. Landet genomlevde just nu

en period av utpräglad högkonjunktur, under vilken arbetslönerna högst avse­

värt stegrats. Inom flera arbetsområden torde man därvid ha nått gränsen för

det som för närvarande vore möjligt att bära.

Länsstyrelsen anför vidare följande:

Även örn den av många väntade lågkonjunkturen utebleve, torde närings­

livet i stort icke vara vare sig ekonomiskt eller tekniskt berett att med

ett slag genomföra den stora utökning av semestern, varom här vore fråga.

Därom vittnade tillfullo de betänkligheter mot den föreslagna lagen, som från

olika håll kommit till synes. För länsstyrelsen stöde det klart, å ena sidan att

en utsträckt semester för huvudparten av vårt arbetande folk vore välbehövlig

och i det långa loppet komme att betala sig i form av ökad arbetsduglighet

och minskad utnötning hos den enskilde arbetaren och förbättrad folkhälsa

i allmänhet, å den andra sidan att dessa goda verkningar ytterst vore be­

roende av att näringslivet ej betoges möjligheterna att utveckla sig normalt

och upprätthålla arbetarnas lönestandard.

Länsstyrelsen rekommenderar, att den beramade lagstiftningen genom­

föres med all varsamhet.

Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län förklarar, att det otvivelaktigt

vore betydelsefullt för folkhälsan, att en var arbetstagare årligen kunde er­

hålla icke allt för kort ledighet. Ur denna synpunkt vore det givetvis önsk­

värt, att arbetstagarna genom lag garanterades dylik ledighet. I vad mån den

föreslagna lagen örn semester anpassade ledighetens längd på ett sådant sätt,

att den lagstadgade semestern kunde genomföras utan olägenheter för närings­

livet, vore en fråga, som i stort sett undandroge sig länsstyrelsens bedömande.

Länsstyrelsen framställer härefter erinringar mot vissa punkter i förslaget

samt förklarar sig slutligen i övrigt icke hava funnit anledning till erinran.

Länsstyrelsen i Skaraborgs län anför följande:

Att säkerställa åt de stora grupper arbetstagare, som i förevarande för­

slag avsåges, en viss, ej alltför kort tids sammanhängande, årlig ledighet

för rekreation måste såsom ägnat att motverka den förslitning av människo­

materialet, vartill vår tids högt uppdrivna arbetsintensitet ledde, anses vara

ett samhällsintresse av synnerlig vikt. Då icke genom arbetsavtalslagstift-

ning eller eljest kunnat åt arbetstagarna tryggas rätt till en semester av till­

räcklig längd, förelåge enligt länsstyrelsens mening ej bärande skäl till in­

vändning mot att samhället för ändamålet lämnade sin hjälp i form av genom­

förandet av en särskild lagstiftning angående semester, även örn därigenom

skedde ett avsteg från principen om avtalsfrihet mellan parterna på arbets­

marknaden. Mot förevarande förslags huvudgrunder, som syntes välbetänkta,

vore från länsstyrelsens sida ej något att erinra. Med hänsyn till den före­

slagna lagstiftningens djupgående ekonomiska konsekvenser för näringslivet

och särskilt exportindustrin ansåge länsstyrelsen emellertid oundgängligen

erforderligt, att den avsedda semesterrätten genomfördes allenast successivt,

så att näringslivet finge skälig tid att anpassa sig efter de genom lagen för­

ändrade förhållandena.

Länsstyrelsen tillstyrker alltså, att förevarande förslag med den jämkning,

som kunde föranledas av ett successivt genomförande av semesterrätten, måtte

läggas till grund för lagstiftning i ämnet.

Kungl. Maj:ts proposition nr 286.

40

Länsstyrelsen i Värmlands län uttalar sin anslutning till de av de sak­

kunniga anförda allmänna synpunkterna i frågan om lagstiftning angående

semester. Länsstyrelsen yttrar vidare, att det torde vara vanskligt att på

förhand fälla något omdöme örn de ekonomiska konsekvenserna av den före­

slagna semesterlagstiftningen för arbetsgivaren och näringslivet. Det måste

framhållas, att arbetsgivarnas förmåga härutinnan vore ganska skiftande.

Måhända kunde sålunda det mindre önskvärda förhållandet komma att in­

träffa, att de små arbetsgivarna bleve lidande och själva bleve nödsakade att

avstå från ledighet för att kunna giva arbetstagaren föreskriven semester.

Med hänsyn till övriga oberäkneliga ekonomiska konsekvenser för närings­

livet kunde det ifrågasättas, huruvida icke övergången borde göras så mjuk,

att arbetsgivarna erhölle nödigt rådrum för att inrätta sig efter semester­

lagens krav.

Länsstyrelsen redogör härefter för vissa punkter i de sakkunnigas förslag,

vilka för arbetstagarna vore förmånligare än vad som gällde för statens

tjänstemän. Länsstyrelsen yttrar slutligen, att den ifrågasatta lagstiftningen

ur de synpunkter, länsstyrelsen hade att företräda, i övrigt icke gåve anled­

ning till erinran.

Länsstyrelsen i Kopparbergs län anser, att det vore ett berättigat stats­

intresse att tillse, att såvitt möjligt alla arbetstagare erhölle en årlig semester

av tillräcklig längd. Då detta mål ej kunde ernås på frivillighetens väg,

syntes en lagstiftning i ämnet vara erforderlig, en åtgärd som även vidtagits

i åtskilliga andra länder. Mot det framlagda lagförslaget hade länsstyrelsen

intet att erinra.

Länsstyrelsen i Västernorrlands län, som finner, att skälig semester med

bibehållen lön för varje arbetstagare ur social synpunkt måste anses vara

synnerligen eftersträvansvärd, har principiellt sett intet att erinra mot den

av de sakkunniga föreslagna semestertidens längd. Länsstyrelsen gör an­

märkning mot vissa bestämmelser i förslaget samt förordar, att lagstiftningen

genomföres successivt.

Länsstyrelsen i Västerbottens län yttrar, att ur rekreationssynpunkt den

nu utgående semestern måste anses otillräcklig. Mot den föreslagna minimi­

tiden torde ej vara något att erinra, för såvitt den kunde genomföras utan

alltför stora ekonomiska risker för de därav berörda företagarna.

Svenska landstingsförbundet förklarar, att inga befattningshavare hos

landstingen för närvarande vore uteslutna från rätt till semester. Med något

undantag hade även den lägst avlönade personalen minst fjorton dagars

semester. Med hänsyn härtill förelåge tydligen icke något direkt be­

hov av att utsträcka den föreslagna lagstiftningen till att avse landstingens

befattningshavare. Å andra sidan syntes, för den händelse lagbestämmelserna

erhölle en tillfredsställande utformning, intet vara att erinra mot att de finge

avse även landstingens befattningshavare, detta så mycket mindre som jämväl

statens och primärkommunernas befattningshavare i viss utsträckning skulle

omfattas av lagstiftningen i fråga.

Av landstingens förvaltningsutskott hava de utskott, söm avgivit yttrande

— med undantag dock för Kalmar läns norra landstings förvaltninsgutskott —-

Kungl. Majus proposition nr 286.

41

förklarat sig icke hava något att erinra mot att den ifrågasatta lagstiftningen

finge gälla jämväl för landstingens personal.

Såsom förut anförts har det långt övervägande flertalet av de kommuner,

som yttrat sig i frågan, förklarat sig icke hava något att erinra emot en lag­

stiftning i enlighet med det av de sakkunniga framlagda förslaget.

I det av landsorganisationen i Sverige avgivna yttrandet uttalas, att lands­

organisationen såväl beträffande principerna för den ifrågasatta lagstiftningen

som i avseende å utformningen av dessa principer i allt väsentligt kunde an­

sluta sig till de sakkunnigas förslag. Yad anginge den principiella motive­

ringen understryker landsorganisationen lagstiftningens uttalade karaktär

av social skyddslagstiftning. Landsorganisationen anför härefter följande:

En rättslig reglering av här ifrågavarande innehåll betecknades i betänkan­

det såsom ett avsteg från den principiella avtalsfriheten i förhållandet mellan

arbetsmarknadens parter. Lika litet som andra fri- och rättigheter kunde

emellertid avtalsfriheten anses obetingad. Alldeles särskilt beträffande avtal

av den sociala betoning, arbetsavtalet ägde, måste friheten betingas av vissa

allmängiltiga förutsättningar i avseende å individernas skydd för vitala behov

och intressen, även örn omfattningen av detta skydd visserligen vore beroende

av en av historiska och sociala förhållanden bestämd och med dem växlande

värdering. Det rörde sig i dessa fall örn värden av den allmänt mänskliga

och samhälleliga vikt, att de under alla förhållanden borde vara oavhängiga

av de ekonomiska konjunkturernas och de fackliga maktförhållandenas skift­

ningar och därmed undandragna det fria förfogande, som den avtalsmässiga

regleringen förutsatte.

Till nu antydda förutsättningar vore i främsta rummet att hänföra dem,

vilka avsåge den enskilde arbetarens skyddande gentemot kroppslig skada,

ohälsa och överansträngning i arbetet, och vilka inom arbetsrättens område

kommit till uttryck i lagstiftningarna örn arbetarskydd och arbetstidsbegräns-

ning. Hit vore också att hänföra semesterrätten. På de olika orsaker, vilka

föranlett, att denna rätt hittills icke gjorts till föremål för laglig reglering,

skulle landsorganisationen icke närmare ingå. Här finge endast framhållas,

att lagstiftningsfrågans aktualisering under senare tid måste — särskilt för

kroppsarbetarnas vidkommande —- ses mot bakgrunden av den industriella

verksamhetens radikala omgestaltning genom produktionsmetodernas rationali­

sering med den därav följande skärpta påfrestningen och förslitningen av den

mänskliga arbetskraften. Den utveckling av ännu för ett par årtionden sedan

oanad omfattning och intensitet, som här ägt rum och alltjämt fortginge, vore

tydligen i och för sig ett tillräckligt skäl för statsmakterna att ägna semester­

frågan uppmärksamhet, liksom den bland arbetarna själva medfört en ökad

insikt om betydelsen av denna fråga och föranlett en omprövning av tidigare

ståndpunkter beträffande formerna för dess reglering.

Från landsorganisationens sida hade under årens lopp i olika samman­

hang understrukits detta av den fortskridande rationaliserings- och mekani-

seringsprocessen aktualiserade behov för kroppsarbetarna av en utsträckt

semesterledighet. Av landsorganisationens uppfattning örn semesterregle­

ringens karaktär av skyddsreglering följde, att den i likhet med de sakkun­

niga ansåge ifrågavarande behov böra tillgodoses genom tvingande lagstift­

ning, tillförsäkrande alla arbetstagare en generellt fixerad minimisemester.

Landsorganisationen meddelar, att organisationen tidigare framfört förslag

om tolv dagars semester såsom ett minimikrav. För att arbetarna skulle av

semestern utvinna verklig vila och rekreation vore det nödvändigt, att de

Kungl. Maj:ts proposition nr 286.

42

Kungl. Majus proposition nr 286.

sattes i tillfälle att uppsöka annan miljö än arbetsortens, så att icke semester­

ledigheten endast bleve ett sysslolöst vegeterande på denna ort.

Landsorganisationen framhåller tillika följande:

Det torde icke numera på allvar ifrågasättas, att kroppsarbetarna — den i

avseende å arbetsprestationens fysiska påfrestning, arbetstid och arbetshygien

sämst ställda arbetstagargruppen — skulle vara i behov av en semester av åt­

minstone samma tidslängd som den, vilken enligt praxis åtnjötes av t. ex.

lägre kontorspersonal. Att likväl detta behov icke blivit tillgodosett kunde

visserligen förklaras med de ekonomiska och arbetsorganisatoriska förhållan­

den, till vilka de sakkunniga hänvisade. Men det borde också utsägas, att

kroppsarbetarnas styvmoderliga behandling i semesterhänseende säkerligen

ytterst bottnade i den klassgruppering av arbetstagarna efter sociala linjer,

som kännetecknat och ännu i stor utsträckning kännetecknade den borgerliga

samhällsuppfattningen.

Landsorganisationen anför vidare, att förslaget örn tolvdagarssemester

enligt de sakkunniga vore grundat på en avvägning mellan å ena sidan arbets­

tagarnas skäliga behov och å andra sidan möjligheten och lämpligheten av

att genomföra lagstiftningen med hänsyn till de ekonomiska konsekvenserna.

För industrins vidkommande hade den av kommerskollegium företagna ut­

redningen givit vid handen, att den föreslagna reformen komme att innebära

en kostnadsökning av I.02 procent i förhållande till det beräknade produk­

tionsvärdet år 1936. Det vore landsorganisationens övertygelse, att denna

direkta kostnadsökning skulle väl kompenseras av de indirekta vinster, som

en utsträckt semester måste medföra i forin av ökad individuell arbetsför­

måga och arbetseffekt samt en bättre folkkraft och folkhälsa. I detta sam­

manhang borde icke heller förbises betydelsen ur arbetsfredssynpunkt av

att semesterfrågan i största utsträckning avfördes från avtalspolitikens om­

råde, där den hittills utgjort en stående tvistefråga, och där den, därest icke

lagstiftningen komme till stånd, säkerligen skulle för framtiden visa sig ut­

göra ett ännu allvarligare irritationsmoment än hittills.

Landsorganisationen vitsordade riktigheten av de sakkunnigas antagande,

att den omständigheten att semesterfrågan skjutits i bakgrunden vid den

senaste tidens avtalsförhandlingar helt varit beroende på vetskapen om att

en lagstiftning förbereddes.

Vidare yttrar landsorganisationen:

Med styrka finge framhållas, att kostnadssynpunkten icke kunde få till­

mätas utslagsgivande betydelse; ett ensidigt hävdande av denna synpunkt

skulle i själva verket leda till ett avvisande av varje krav på semester. Vid

en avvägning av de intressen, som här stöde mot varandra, borde det icke

ifrågakomma, att ett såsom nödvändigt fastslaget behov för arbetarna av

socialt skydd åsidosattes, med mindre det ådagalades, att möjlighet saknades

för vårt lands arbetsgivare att bära nu ifrågavarande kostnadsökning. Såsom

de sakkunniga uttalat vore ökningen icke av den storleksordning, att man

torde behöva befara några större svårigheter för näringslivet att anpassa sig

efter lagstiftningen.

De anställdas centralorganisation och tjänstemännens centralorganisation

anföra i gemensamt yttrande, att en på laglig väg genomförd semester örn

43

tolv dagar uppenbarligen vore av omedelbart intresse allenast för de arbets­

tagare, vilka icke vore tillförsäkrade semester av minst nämnda längd. De i

privat tjänst anställda med relativt få undantag liksom praktiskt taget samt­

liga i kommunal tjänst anställda vore redan tillförsäkrade sådan semester­

ledighet, varför lagstiftningen ur denna synpunkt icke vore av intresse för

dem. En laglig reglering av semestern finge däremot indirekt betydelse jäm­

väl för dessa arbetstagargrupper i så måtto, att en lag, förutom att göra

semestern till en samtliga arbetstagare tillkommande rätt, kodifierade vissa

med semesterrätten sammanhörande, hittills omstridda men avgörande prin­

ciper. I övrigt bleve för de anställda i stort sett frågan icke vad den före­

slagna lagstiftningen gåve, utan fast mer hur densamma kunde förmodas på­

verka för närvarande rådande förhållanden. Det stöde klart för de båda

tjänstemannakårerna, att en sådan lagstiftning, även örn den kunde beteck­

nas såsom en social skyddslagstiftning, sannolikt bleve ägnad att försämra

förmånerna åtminstone för vissa grupper av arbetstagare, vilka vid lagens

ikraftträdande befunne sig i ett bättre läge än de, för vilka lagstiftningen i

första hand vore avsedd.

Organisationerna ansluta sig till huvudtanken i de sakkunnigas förslag,

att samtliga arbetstagare skulle erhålla en lagligen garanterad semester av

minst tolv dagar. I yttrandet framhålles, att ett endast begränsat värde kunde

tillmätas de kostnadsberäkningar, som de sakkunniga låtit utföra för att er­

hålla en uppfattning örn tyngden av den ekonomiska börda genomförandet

av en lag örn tolv dagars semester för samtliga arbetstagare skulle pålägga

industrien, då man icke i dessa kunnat taga hänsyn till den ökade arbets-

effektivitet, som bleve en följd av en längre semester.

Organisationerna anföra, att de såge sig nödsakade att inlägga en gensaga

mot det sätt, på vilket majoriteten av de sakkunniga ansett sig kunna avfärda

frågan örn särskilda semesterbestämmelser för den stora gruppen av anställda.

Vidare yttra organisationerna, att en semester på tolv dagar knappast kunde

anses såsom fullt tillräcklig för någon arbetstagargrupp utan såsom en etapp

på vägen mot en ytterligare utsträckt semesterledighet. Begränsningen till

tolv dagar för arbetarna motiverades därför av hänsyn till de enskilda före­

tagens ekonomi och till en tidigare rådande dålig sedvänja. Med understrykande

av denna uppfattning ansåge organisationerna framför allt angeläget, att man

undveke att giva de nu föreslagna tolv semesterdagarna någon sakrosankt

karaktär.

Organisationerna tillstyrka lagens antagande under det uttryckliga för­

behållet, att en bestämmelse till skydd för sedvänja intages i lagen.

Kooperativa förbundet framhåller, att de kooperativa företagens anställda

redan i vida övervägande grad åtnjöte regelbunden semesterledighet av samma

längd och på minst lika gynnsamma villkor i övrigt, som föresloges av

semestersakkunniga, och att lagen därför icke torde komma att på något mera

ingripande sätt påverka arbetslivet inom de kooperativa företagen.

Svenska lantbrukstjänstemannaföreningen anser en lagstiftning på området

vara synnerligen välkommen och behövlig, då ett stort antal tjänstemän för

Kungl. Majus proposition nr 286.

44

närvarande ej alls åtnjöte någon sammanhängande semesterledighet. För­

eningen anser emellertid, att frågan örn en lagligt reglerad semester bort

lösas genom en lagstiftning, som även genomförde regler örn uppsägningstid,

lön vid sjukdom m. m.

Svenska brukstjänsteman^/öreningen har i och för sig icke något att er­

inra mot en lagstiftning om tolv dagars minimisemester för alla arbetstagare.

Föreningen meddelar, att stora grupper av dess medlemmar redan nu hade

en längre årlig semester än tolv dagar. Den föreslagna lagstiftningen komme

sålunda att blott i ringa utsträckning bliva till fördel för föreningens med­

lemmar. Föreningen uttrycker sitt beklagande över att de sakkunnigas majo­

ritet icke i något enda avseende tagit hänsyn till de synpunkter, som fram­

förts av representanten för de privatanställda. Oro på arbetsmarknaden kunde

lätteligen bliva följden, om icke hänsyn i tillräcklig utsträckning toges till

de privatanställdas förhållanden. I den utformning lagen fått i sakkunnig­

majoritetens förslag kunde den åtminstone i vad den rörde de privatanställda

få motsatt verkan till den avsedda.

Föreningen Sveriges aktiva handelsresande anser, att frågan örn en längre,

sammanhängande och i lag reglerad semester borde och måste med det sna­

raste få en tillfredsställande lösning. Endast örn den anställde finge en ledig­

het örn minst tolv dagar, kunde hans semester bliva vad den vore avsedd att

vara, nämligen ett tillfälle till rekreation och vila.

Svenska journalistföreningen meddelar, att semesterrätten för journalister

sedan många år vore reglerad genom bestämmelser i normalkontraktet för

journalister. Semesterns längd för journalisterna utgjorde minst en månad.

Fe kvinnliga kårsammanslutningarnas centralråd tillstyrker lagens an­

tagande under förutsättning, att en bestämmelse örn skydd för sedvänja in­

föres i lagen.

Sveriges husmodersföreningars riksförbund anser, att den rätt till semester

med en dag för varje månad anställningen varat, som enligt lagförslaget skulle

tillkomma arbetstagarna, ur humanitär och folkhygienisk synpunkt måste

anses fullt befogad. Förbundet meddelar vidare, att lagförslaget ej innebure

någon väsentlig förändring i redan rådande bruk för den arbetargrupp, som

förbundet närmast hade anledning att taga ställning till. Hembiträdenas

semester utginge nämligen i regel med minst två veckor per år.

Bortsett från frågan örn kvalifikationstidens förläggning har liembiträdes-

föreningarnas samarbetskommitté icke något att erinra mot lagförslaget utan

tillstyrker varmt, att en allmän semesterlag kommer till stånd.

Yttranden utan bestämt ståndpunktstagande.

Arbetsdomstolens ordförande har icke uttalat någon uppfattning, huru­

vida en lagstadgad semester över huvud eller av den längd de sakkunniga

föreslagit lämpligen borde genomföras med hänsyn till den börda, som där­

igenom pålades näringslivet. Vid granskningen av förslaget har arbetsdom­

stolens ordförande därför inskränkt sig till de mera juridiskt-tekniska frågorna

Kungl. Majus proposition nr 286.

Kungl. Maj:ts proposition nr 286.

45

I likhet med de sakkunniga finner statskontoret det i och för sig önskvärt,

att arbetstagare — för att erhålla möjlighet till vila och rekreation — mera

allmänt bereddes någon tids semesterledighet årligen. Huruvida, vad det

enskilda näringslivet beträffade, detta syfte borde vinnas genom frivilliga

överenskommelser mellan arbetsgivare och arbetstagare eller med lagstift­

ningens hjälp, vore ett spörsmål, på vilket statskontoret ej ansåge sig

böra ingå.

Länsstyrelsen i Kronobergs län anser, att det varit att föredraga, örn

semesterfrågan kunnat avgöras genom förhandlingar mellan de berörda par­

ternas organisationer, varvid utvecklingen kunnat anpassas efter företagens

bärkraft och inom olika näringsgrenar föreliggande förhållanden. Mot syftet

med det framlagda lagförslaget hade länsstyrelsen emellertid intet att erinra.

Beträffande semestertidens längd måste, såsom de sakkunniga framhållit,

en avvägning ske mellan arbetsgivarnas förmåga att bära kostnaden och de

anställdas behov av en sammanhängande ledighet.

Järnvägsstyrelsen delar till fullo de sakkunnigas uppfattning, att semestern

borde tjäna ett rekreationsändamål — vilket ju även semesteravlöning vid en

anställnings upphörande kunde göra — men finner däremot riktigheten av

de sakkunnigas ståndpunkt örn semesterlönen som en uppskjuten del av lönen

för en viss tids arbete synnerligen diskutabel. Järnvägsstyrelsen meddelar,

att ett avsevärt antal av de arbetstagare i statens järnvägars tjänst, på vilka

den föreslagna lagen skulle komma att tillämpas, redan nu vore tillförsäkrade

sådana semesterförmåner, att föreliggande förslag icke berörde dem beträf­

fande semesterns längd eller semesterlönens storlek. De övriga, rörande

vilka så icke vore förhållandet, utgjorde dock ett så stort antal, att ett genom­

förande av förslaget skulle medföra väsentliga kostnader. Enligt en approxima­

tiv beräkning torde kostnaderna belöpa sig till 600,000 å 700,000 kronor

om året.

Hovrätten för Övre Norrland citerar de sakkunnigas uttalande örn att grun

den till lagstiftningen uteslutande vore att söka ur rekreationssynpunkt men

att lagen i sin utformning vore direkt avhängig av att semestern vore en

löneförmån. Hovrätten förmenar, att denna utgångspunkt icke kunde vara

riktig, samt anför härom följande:

Grunden till lagstiftningen, lagens ratio, borde också få vara bestämmande

för lagens utformning, och det borde erfordras nytillkommande praktiska

synpunkter av stor vikt för att därav skulle påkallas jämkningar i vad som

betingades av själva grunden till lagstiftningen. Utformades lagen ur syn­

punkten av att semesterrätten skulle vara en löneförmån, och gjordes där­

igenom avvikelser från vad en skyddslagstiftning på området i och för sig

påkallade, förelåge stor fara för att lagstiftarna övergivit den grundsats

om statens neutralitet i förhållande till parterna på arbetsmarknaden, som

de sakkunniga själva proklamerat.

Avstyrkande yttranden.

Vattenfallsstyrelsen, som förklarar sig ha full förståelse för nödvändig­

heten av att arbetarna finge tillfredsställande möjligheter till rekreation, ut­

46

talar sig emellertid mot en reglering av semesterförhållandena på arbets­

marknaden genom utfärdande av en lag om semester. Till belysande av prin­

cipfrågan anför styrelsen följande:

När lagen örn arbetstidens begränsning på sin tid genomfördes, kombi­

nerades den icke med något stadgande örn kompensation i lönehänseende

för arbetstidens minskning, utan det överläts åt de avtalsslutande parterna

på arbetsmarknaden att överenskomma örn huruvida och i vad mån dylik löne­

kompensation skulle utgå.

Den nu föreslagna lagen örn semester hade motiverats med samma skäl,

företrädesvis rekreationssynpunkten, som legat till grund för förutnämnda lag,

vadan även semesterlagen avsåge en begränsning av arbetstiden. Ifråga­

varande lagförslag hade emellertid, i olikhet med arbetstidslagen, erhållit en

sådan utformning, att semesterrätten innebure en löneförmån för arbets­

tagarna. Detta förhållande framträdde tydligast beträffande säsongarbetare

och andra arbetare, vilka icke hade fortlöpande anställning hos en och samma

arbetsgivare. För dessa arbetare skulle lagförslagets förverkligande med­

föra en ren löneökning utöver de avtalade lönerna.

I hittills gällande arbetsavtal hade de olika slagen av löneförmåner, såsom

kontant lön, semester, sjukvård m. m., genom frivilliga överenskommelser

avpassats i förhållande till varandra, så att summan av dessa löneförmåner

kunde anses motsvara det ekonomiska läget inom vederbörande näringsgren

under den tid, avtalet gällde. Den föreslagna semesterlagens omedelbara

genomförande skulle alltså innebära en av statsmakterna dekreterad ökning

av arbetstagarnas löneförmåner under avtalstiden. Hittills hade ett dylikt

ingripande från statsmakternas sida i lönesättningen på arbetsmarknaden an­

setts strida mot den allmänna uppfattningen här i landet.

Skulle en semesterlag genomföras, som icke — eller i varje fall endast i

ringa grad — strede mot denna uppfattning, hade lagens bestämmelse örn

semestertidens längd bort anpassas efter den semestertid, som vore stipu­

lerad i majoriteten av n,u gällande kollektivavtal. En lämplig begränsning

syntes härvid bliva sex dagar per år.

När betänkandet med förslag till semesterlag författades, rådde högkon­

junktur och enastående goda förhållanden för näringslivet. Nu tydde många

tecken på en inbrytande depression, och den stund kunde snart vara inne, då

näringslivet finge uppbjuda alla sina krafter för att bära sina kostnader. Det

syntes därför mycket tveksamt, örn det just nu vore klok politik att i lag in­

föra en stel semesterbestämmelse, som innebure en avsevärd ökning av kost­

naderna.

För egen del hyllade sig vattenfallsstyrelsen till den uppfattningen, att

en fråga med de ekonomiska verkningar, som en avsevärt förlängd semester­

tid för alla anställda arbetare finge, bäst och lämpligast borde få arbeta sig

fram avtalsvägen. Härigenom åstadkommes den bästa anpassningen av se­

mesterförmånen i förhållande till övriga löneförmåner samt de ekonomiska

förutsättningarna och de skiftande arbetsförhållandena inom olika arbets­

områden.

Vattenfallsstyrelsen meddelar, att ett genomförande av det föreliggande

förslaget skulle för statens vattenfallsverks vidkommande medföra en kost­

nadsökning, som enbart beträffande semesterlönerna till verkets drifts- och

byggnadsarbetare kunde uppskattas till 150,000 å 200,000 kronor per år. Sty­

relsen yttrar vidare följande:

Örn man antoge, att ett kraftstationsbygge krävde en byggnadstid av

fyra år och en arbetsstyrka av i medeltal 400 man, skulle semesterkost­

Kungl. Majus proposition nr 286.

47

naderna vid ett dylikt byggnadsföretag genom den föreslagna lagen ökas

med sammanlagt cirka 140,000 kronor för hela byggnadstiden. Härtill komme

kostnadsökningar och förluster, vållade av förlängd byggnadstid och försenad

igångsättning av kraftstationen på grund av på olämpliga tider förlagda

semestrar. En semesterlagstiftning enligt de sakkunnigas förslag skulle emel­

lertid vålla fördyring jämväl av maskiner och andra konstruktioner, som vatten

fallsstyrelsen måste beställa hos privata verkstäder, samt av materialier av

olika slag, vilka erfordrades för byggnadsarbetena. En verkställd beräkning

gåve vid handen, att alla ovannämnda omständigheter tillsammans skulle,

vid oförändrade arbetsmetoder, medföra en fördyring av kraftstationen med

lågt räknat 3.5 procent. Huruvida sådan fördyring framdeles kunde begränsas

genom omläggning av arbetsmetoderna läte sig icke nu bedöma.

Semesterlagen komme även att verka fördyrande på vattenfallsverkets

distributionsanläggningar samt drift- och underhållskostnader, och detta be­

träffande såväl arbetslöner som materiel. Det sämre utnyttjande inom närings­

livet av abonnerad kraft, som följde av förlängd och olämpligt förlagd se­

mester, komme jämväl att inverka menligt på vattenfallsstyrelsens verksamhet,

men det vore ej ens tillnärmelsevis möjligt att angiva siffror härför.

Visst vore emellertid, att, om den föreslagna semesterlagen antoges, den

för statens vattenfallsverks del komme att medföra dels ökat behov av anlägg-

ningsanslag, dels ock minskning av de driftöverskott, som inlevererades till

statsverket, i båda fallen med belopp, vilka icke nu kunde angivas men säker­

ligen bleve beaktansvärda.

Väg- och vatt enby g gnadsstyr elsen framhåller, att parterna på arbetsmark­

naden hitintills själva fått avgöra sina mellanhavanden rörande löner och övriga

anställningsförmåner, ett system, som visat sig fungera på ett tillfredsstäl­

lande sätt. Det kunde därför starkt ifrågasättas, huruvida för dessa stora

medborgargruppers vidkommande det över huvud kunde anses påkallat att

införa en särskild lagstiftning örn den bland löne- och övriga anställningsför­

måner ingående förmånen av semester.

Länsstyrelsen i Uppsala län anser, att det föreliggande förslaget icke bör

godtagas. Länsstyrelsen anför, att den av de sakkunniga angivna arbetar-

skyddssynpunkten i mycket viktiga avseenden frånträtts av dem. I verklig­

heten hade innebörden av lagförslaget för mycket stora grupper blivit en

lagstiftning örn viss arbetslön. Å andra sidan hade lagförslaget icke tagit

hänsyn till det särskilda behov av arbetsledighet, som förelåge för vissa

arbetstagare, exempelvis sjuksköterskor, arbetare, som sysselsattes i särskilt

höga temperaturer, arbetare med stadigvarande nattjänst o. s. v. Anledningen

härtill vore tydligen, att de sakkunniga eftersträvat att göra lagstiftningen lika

för alla, som folie inom förslagets "tillämpningsområde.

Länsstyrelsen anför vidare följande:

Av flera inre och yttre anledningar hade under senare år, såvitt länsstyrel­

sen kunnat finna, växande förståelse funnit plats vid förhandlingarna örn kol­

lektivavtalen. Från arbetsgivarnas sida hade man varit benägen att ge arbe­

tarna deras andel av företagens inkomst, i den mån det varit förenligt med

företagens stabilitet och rimliga förräntning. Arbetarna åter hade lärt sig att

uppskatta den kontinuerliga sysselsättningen och dess beroende av företagens

stabilitet. Ur samhällssynpunkt vore denna utveckling uteslutande lycklig.

Arbetsvillkoren förbättrades, i den mån det ekonomiska läget gjorde det möj­

ligt, och det förefölle då, som örn föga anledning skulle finnas till ingrepp

Kungl. Maj:ts proposition nr 286.

48

genom lagstiftning på lönemarknaclen just under en sådan utveckling. Om

ett sådant ingripande innebure en belastning av betydande storlek, vore denna

fastlåst på ett mera orörligt sätt än genom avtal. Kanske bures belastningen

utan alltför stora svårigheter under en högkonjunktur, men örn företaget skulle

kunna hålla även vid ogynnsamma lägen, måste belastningen sannolikt leda

till att företagen sökte på annat sätt minska sina kostnader eller övervältra ut­

gifterna på konsumenterna.

Länsstyrelsen i Södermanlands lein yttrar, att det vore icke blott i arbetar­

klassens berättigade intresse utan också till hela samhällets välförstådda

bästa att, i den mån en möjlighet till ökning i det allmänna välståndet upp-

bomme som följd av ökad produktivitet inom näringslivet, arbetarna erhölle

sin beskärda del av denna välståndsökning. Länsstyrelsen uttalar härom föl­

jande:

Grunderna för denna uppfattning torde icke behöva här utvecklas, utan

den fråga, som uppställde sig, vore endast, i vilken form denna arbetarnas

rättmätiga andel i resultatet av näringslivets ökade avkastning borde komma

dem till del. Härvidlag kunde man skilja på två huvudformer: antingen kunde

arbetarna i form av högre lön få större andel i vinsten av en viss produktion,

eller också kunde deras arbete och därmed även produktionsresultatet minskas

med bibehållen avlöning. Denna distinktion kunde och borde under alla för­

hållanden upprätthållas, även örn det vore vanligt att söka blanda bort be­

greppen genom tal örn att en minskning i arbetstiden brukade leda till en

ökad rationalisering av arbetet och därmed göra produktionsminskningen

mindre än som direkt följde av arbetstidens förkortning; dessa rationalise­

ringsmöjligheter funnes uppenbarligen även med oförändrad arbetstid och

utgjorde alltså då en latent reserv att tillgripa för näringslivet i händelse av

påfrestningar av ena eller andra slaget och vore alltså ingalunda direkt för­

bundna med arbetstidens förkortning. I viss mån gällde detsamma om påstå­

endet att ökade möjligheter till rekreation för arbetarna medförde ökad inten­

sitet i arbetet och därmed uppvägde produktionsminskningen; ingen ville väl

i det nu aktuella fallet påstå, att varje utsträckning av semestertiden exempel­

vis för den redan i stor utsträckning mekaniserade exportindustrien skulle

kunna helt kompenseras genom en av arbetarnas rekreation möjliggjord ökad

arbetstakt under resten av året.

I detta läge syntes det länsstyrelsen tveksamt, huruvida det ur samhällets

och arbetarklassens sammanfallande synpunkter lände till det största gagnet

att välja att bereda arbetarna den slags förmån, som bestode i ytterligare

minskning av arbetstiden. Då ännu mycket stora arbetargrupper, kanske till

och med omfattande arbetarnas majoritet, hade en lägre inkomst än som vore

socialt önskvärt ur humanitära, befolkningspolitiska och icke minst national­

ekonomiska eller köpkraftshänsyn, måste man fråga sig, örn det kunde vara

den riktiga vägen att genom lagstiftning ens i någon mån bromsa möjlig­

heterna till löneförbättring; som nyss antytts måste man nämligen fasthålla,

att, även örn uppfattningarna växlade örn storleken av semesterförmånernas

ekonomiska innebörd, alla dock måste erkänna, att de hade en viss ekonomisk

inverkan, vilket alltså måste försvåra en i och för sig önskvärd lönehöjning.

Icke ens ur rekreationssynpunkt vore det för övrigt säkert, att en utsträckning-

av semestertiden alltid vore bättre än en däremot svarande arbetsinkomst;

säkerligen vore de arbetare många, som av ekonomiska skäl icke skulle kunna

på ett ur rekreationssynpunkt fullgott sätt utnyttja två veckors semester utan

som skulle lia större behållning av en däremot svarande löneökning, som

kunde användas till bättre utnyttjande av en kortare ledighetstid och av

lördagseftermiddagar och söndagar under den vackrare årstiden.

Kungl. Majus proposition nr 286.

49

Med fullt erkännande av önskvärdheten av att så stora grupper som möjligt

finge del av de förmåner, som en ökad semesterledighet innebure, måste läns­

styrelsen alltså helt allmänt ställa sig tveksam till frågan, huruvida man för

närvarande bäst gagnade dem man ville hjälpa genom att lagstiftningsvägen

forcera fram en utsträckning av semestertiden, som ännu icke på långt när

uppnåtts avtalsvägen. En ytterligare anledning till dylik tvekan läge för

länsstyrelsens vidkommande i erfarenheten därom, att vid avtalsförhandlingar

mellan arbetsgivare och arbetare det torde vara mycket vanligt, att från början

kravet på ökad semester framställdes från arbetarson, men att, när det i

slutuppgörelsen gällde att välja mellan ett bifall till detta yrkande och en

höjning av arbetslönerna med den eller de procent, som kunde antagas svara

däremot, arbetarparten förr släppte semesterkravet än en sådan ekonomisk

förbättring.

Det syntes därför länsstyrelsen vara väl värt övervägande, huruvida icke

anledning funnes att för närvarande begränsa sig till ett sådant lagstadgande,

som nuvarande chefen för socialstyrelsen i en reservation till det av kom­

mittén angående privatanställda avgivna utlåtandet ifrågasatt, nämligen att

arbetstagare skulle äga rätt till årlig semester under så lång tid, som med

hänsyn till anställningens art och varaktighet, anställningsorten, arbets­

tagarens ålder och andra sådana omständigheter vore brukligt i fråga örn

arbetstagarens yrke; från och med kalenderåret efter det, varunder arbets­

tagaren tillträtt sin anställning, skulle arbetstagaren dock vara berättigad till

årlig semester under minst en vecka.

Även örn man trots nu anförda betänkligheter skulle anse sig böra i princip

biträda kravet på en lagstadgad utökning av den nu sedvanliga eller avtals-

stadgade semestertiden, syntes länsstyrelsen föreliggande utredning knappast

kunna läggas till grund för en dylik lagstiftning. Detta berodde framför allt

därpå, att utredningen i sin allmänna motivering och sedan vid utbyggandet

av förslaget grundade sig på två skilda synpunkter, mellan vilka bestode en

inre motsättning.

Länsstyrelsen utvecklar sin uppfattning härom på följande sätt:

Utredningen fastsloge till en början, att grunden till genomförandet av en

lagstiftning örn semester uteslutande vore att söka i en rekreationssynpunkt,

och i det sammanhanget sades det, att för sådana arbetstagare, vilka fort­

löpande under flera år bibehölle sin anställning hos samme arbetsgivare, den

lagstadgade semesterrätten icke skulle komma att innebära en ökad lön

utan i stället en möjlighet att med bibehållandet av samma inkomst årligen

få viss tids ledighet från det dagliga arbetet. För övriga arbetstagare där­

emot — alltså endast för en del av arbetarstammen — komme semesterrätten

att innebära »en direkt och omaskerad löneförmån». Något längre fram i

betänkandet hette det, att semesterlönen i själva verket vore uppskjuten lön,

och när de sakkunniga sedermera skulle motivera förslagets närmare utform­

ning, hade de helt kommit bort från rekreationssynpunkten och uppbyggde

förslaget på den uppfattningen, att själva rätten till semester, alltså rätten

till en arbetsfri tid med bibehållen inkomst, vore en »förmån, som man

intjänar successivt genom anställning och arbete». Härtill kunde framför

allt anmärkas, dels att de sakkunnigas förslag på detta sätt kommit att, i

stället för att utgöra ett led i arbetarskyddets utveckling, få karaktären av en

lagstiftning, som ingrepe på det område rörande arbetsvillkoren och arbets­

ersättningens omfattning, som arbetsgivare och arbetare hittills varit eniga

örn att vilja förbehålla direkta förhandlingar dem emellan, och dels att de

sakkunniga, genom att sålunda som grund för lagstiftningen fastslå en sats,

Bihang till riksdagens protokoll 1938. 1 sand. Nr 286 .

070

38 4

Kungl. Maj:ts proposition nr 286.

50

som icke överensstämde med deras utgångspunkt, kommit till att kunna,

motivera stadgande av semesterrätt för sådana kategorier av arbetare, näm­

ligen säsongarbetarna, beträffande vilka de sakkunniga själva sade, att man

icke med fog kunde göra gällande, att de annat än i undantagsfall hade behov

av semester som rekreation. De sakkunniga syntes icke erinra sig, att ett

dylikt resultat stöde i direkt motsättning mot vad de tidigare sagt därom, att

för utsträckande av semestertiden utöver den tidrymd, som ur rekreations-

synpunkt kunde anses vara oundgängligen nödvändig, arbetstagarna måste lita

till sina egna krafter; samhället — sade de — ville och kunde därvid icke

inskrida till deras hjälp.

Sammanfattningsvis uttalar länsstyrelsen, att länsstyrelsen, med allt be-

hjärtande av betydelsen ur rekreationssynpunkt av en någorlunda väl till­

mätt semester för alla arbetarkategorier, icke kunde tillstyrka, att betänkan­

det lades till grund för lagstiftning i ämnet.

Länsstyrelsen i Ostergötlands län är ense med de sakkunniga därutinnan,

att, örn semestern skulle kunna fylla sitt ändamål att bereda verklig rekrea­

tion för arbetarna, den icke finge tillmätas för knappt och i största möjliga

utsträckning borde vara sammanhängande. Enligt länsstyrelsens uppfattning

kunde det emellertid icke anses såsom en självklar sak, att lösningen av

arbetstagarnas semesterfråga bäst vunnes på den av de sakkunniga anvisade

vägen. Utvecklingen under de senare åren hade visat, att arbetsgivarna

ingalunda ställde sig avvisande mot semesterkravet. Arbetarna ägde ock i

sina organisationer en god hjälp för främjande av sina intressen även på

det område, varom nu vore fråga. — De sakkunnigas förslag innehölle icke

någon fullständig utredning rörande konsekvenserna i ekonomiskt hänseende

för landets näringar av den föreslagna semesterlagen. Länsstyrelsen erkände

emellertid, att en något så när exakt utredning i detta hänseende vore svår

örn ens möjlig att åvägabringa. Dock måste länsstyrelsen ställa sig betänk­

sam inför ett förslag, vars ekonomiska konsekvenser kunde så litet över­

blickas som de sakkunnigas. Länsstyrelsen vore på de anförda grunderna

icke för närvarande och på den av de sakkunniga förebragta utredningen

beredd att tillstyrka genomförandet av den föreslagna lagstiftningen.

Länsstyrelsen i Jönköpings län anför följande:

Det differentierade behovet av ledighet hade i ringa mån blivit beaktat.

Grunden för lagstiftningen angåves visserligen vara att söka i en rekrea­

tionssynpunkt, men i utformningen av lagtexten hade man skjutit behovs-

principen åt sidan. I stället hade den ledande synpunkten blivit att i sam­

band med semesterrätten bereda såvitt möjligt alla arbetare, oavsett örn

överhuvud behov av garanterad ledighet förefunnes, en löneförmån. Anmärkas

finge, att de sakkunnigas ståndpunkt i förevarande avseende syntes vara

dikterad av föreställningen, att helårsanställda arbetare eljest skulle såsom

varande de »bäst ställda» bliva i lönehänseende gynnade i förhållande till

andra »mindre väl ställda» grupper, en föreställning, som knappast torde

vara rättvisande. Den omständigheten, att i parternas på arbetsmarknaden

mellanhavanden semestern i viss mån kommit att betraktas som en löne­

fråga, syntes icke motivera ett ytterligare accentuerande därav i samband

med en legislativ reglering av semestern. Det torde få anses mindre lyckligt,

örn i en skyddslagstiftning av ifrågavarande art den sociala innebörden finge

träda tillbaka i sådan grad, som bär skett, och den lönepolitiska synpunkten

Kungl. Majus proposition nr 286.

51

bliva dominerande. Inskärpandet av den uppfattningen, att semestern väsent­

ligen borde betraktas som en löneform, syntes icke stå i samklang med

lagens egentliga mening eller vara till gagn för semesterfrågans framtida

utveckling.

Länsstyrelsen ifrågasätter, med erkännande av det i oell för sig önskvärda

i skapandet av lätt tillämpbara regler, huruvida man icke i denna sin strä­

van drivits för långt oell därigenom fått blicken skymd för andra viktigare

intressen. Bland annat torde den grundläggande bestämmelsen rörande

semesterns längd — en dag för varje månad — och därav avhängiga kvali-

fikationsföreskrifter komma att i tillämpningen te sig onödigt formalistisk

och mången gång orättvis. Berörda huvudregel syntes för övrigt mindre

lyckad, då dess användbarhet begränsade sig till semester av viss tids längd.

En omläggning av bestämmelserna rörande förutsättningarna för semester­

rätten i sådan riktning, att ifrågavarande rätt närmare anknötes till förelig­

gande behov av ledighet som sådant, skulle enligt länsstyrelsens mening

vara ägnad att jämväl ur ekonomisk synpunkt underlätta en tillfredsställande

lösning av arbetarsemestern.

Länsstyrelsen anser sig icke kunna tillstyrka, att det föreliggande för­

slaget upphöjes till lag.

Jämväl länsstyrelsen i Kalmar län håller det för lämpligast, att liksom

hittills överlåta åt parterna att medelst avtal ordna semesterfrågan. Läns­

styrelsen pekar även på den stora ekonomiska belastning, som genom en

lagstadgad semester komme att påläggas näringslivet.

Länsstyrelsen i Blekinge län anser, att svaret på frågan örn och i vilken

utsträckning reformen nu borde genomföras måste bliva avhängigt av att

dess ekonomiska konsekvenser ej kunde beräknas bliva större, än att de

utan större olägenheter kunde av arbetsgivarna bäras icke blott under goda

konjunkturer såsom de nuvarande utan även under mindre goda tider. Från håll,

där erfarenhet funnes för ett mera säkert bedömande av hithörande spörs­

mål, hade skarpa erinringar framförts mot reformen just ur ekonomisk syn­

punkt. Skulle de framförda betänkligheterna stå sig även vid en närmare

granskning av mera ingående natur än de sakkunniga presterat, borde enligt

länsstyrelsens mening lagstiftningsvägen undvikas och spörsmålet i stället

såsom hittills finna sin lösning i samband med de allmänna kollektivavtals-

revisionerna. Det måste även betecknas som principiellt oriktigt att på lag­

stiftningens väg ingripa reglerande i en fråga, vars ordnande oftast ingått som

ett ganska väsentligt led i redan slutna löneavtal. Skulle lagförslaget i

princip vinna gillande men dess genomförande vålla olägenheter av ekono­

misk eller annan art, kunde det ifrågasättas, huruvida icke lagen skulle

kunna till en början begränsas till att gälla endast mera hälsofarliga yrken,

där arbetarskyddssynpunkten sålunda finge bliva den avgörande.

Länsstyrelsen i Kristianstads län yttrar, att behovet av semester under

skälig tid finge anses uppenbart. Länsstyrelsen vore ense med de sakkun­

niga, att förverkligandet av detta behov i högsta grad vore ett statsintresse.

Längre kunde länsstyrelsen emellertid icke följa de sakkunniga. Deras upp­

Kungl. Maj:ts proposition nr 286.

52

fattning om de konsekvenser, som borde dragas härur, och örn den närmare

utformningen av semesterinstitutet kunde länsstyrelsen icke dela.

Länsstyrelsen anför vidare följande:

Den formulering av semesterbegreppet, som de sakkunniga givit, ansåge

länsstyrelsen icke riktig. Semester innefattade enligt vanligt språkbruk och

gängse uppfattning ledighet med bibehållande av lön. Att den i och för

sig skulle vara en löneförmån, en uppskjuten del av lönen, såsom de sak­

kunniga uttryckte det, så att mistning av semester skulle berättiga till er­

sättning, ansåge länsstyrelsen icke vara annat än en ren konstruktion. Något

sådant torde åtminstone aldrig hittills hava inlagts i begreppet semester.

Såsom ett led i åtgärderna för arbetarskydd vore semestern fullt befogad,

men icke ur ren lönesynpunkt.

Med denna uppfattning örn semesterns begrepp kunde länsstyrelsen icke

heller dela de sakkunnigas uppfattning i vissa avseenden, såsom att ersätt­

ning skulle utgå för semester, som intjänats men icke kunnat utgå. Skulle

de sakkunnigas uppfattning örn semestern såsom en lönefråga vara riktig,

syntes en lagstiftning sådan som den föreslagna icke böra komma till stånd.

Därigenom skulle lagstiftarna komma att lämna den ståndpunkt av neutrali­

tet i förhållandet till parterna på arbetsmarknaden, som syntes vara den

enda riktiga.

Under åberopande av det anförda förklarar länsstyrelsen, att den icke

kunde tillstyrka de sakkunnigas förslag.

Länsstyrelsen i Älvsborgs län yttrar, att det med antagandet år 1931 av

bestämmelserna örn semester i arbetarskyddslagen hade införts en ny prin­

cip i denna lag. Måhända komme denna fråga att nu, då bestämmelsen

föresloges bliva tvingande och dessutom Hnge en ekonomiskt djupgående

betydelse, ägnas större uppmärksamhet än vad år 1931 varit fallet. Läns­

styrelsen kunde icke på allvar taga ett påstående örn att ofärden nu plöts­

ligt skulle stå för dörren, örn ej semestern omedelbart höjdes från en till

två veckor. Enligt länsstyrelsens förmenande borde statsmakterna även

hädanefter undvika att blanda sig i arbetsavtalet och icke göra något undan­

tag för semesterfrågan. Tillfället till försvagande av näringslivet syntes även

illa valt, då man samtidigt rustade sig mot följderna av nästa depression,

vars annalkande skymtades. Någon fara för undertryckande av den parts in­

tressen, vilka man ville främja, förelåge ej. Parterna i arbetsavtalet vore

varandra i styrka jämbördiga och visste själva bäst att anpassa sig efter det

ekonomiskt möjliga. Skulle lagstiftningens olämpliga väg beträdas, borde

man begränsa sig till sex dagars semester och sex månaders kvalifikations-

period.

Länsstyrelsen i Örebro län förklarar, att den icke kunde förorda en lag­

stiftning av beskaffenhet, sådan som den föreslagna. Att från det allmännas

sida tvångsvis ingripa för genomförande av vittgående stela semesterbestäm­

melser för så gott som samtliga arbetstagare måste vara olyckligt och kunde

medföra ekonomiska verkningar, som icke kunde överblickas. Den förebragta

kostnadsutredningen måste anses synnerligen bristfällig. Kostnaderna komme

säkerligen att uppgå till avsevärt högre belopp än av de sakkunniga antagits.

Vid en allmän depression kunde en ökad belastning för mindre starka före­

tag bliva ödeläggande.

Kungl. Majus proposition nr 286.

53

Länsstyrelsen i Västmanlands län anför, att det läge uti begreppet semester,

att arbetsfriheten åtnjötes med bibehållna löneförmåner. Länsstyrelsen kunde

däremot icke godtaga de sakkunnigas åtgärd att uttänja betydelsen av ordet

»löneförmån» så långt, att särskild ersättning skulle till arbetstagaren utgivas,

därest semestern icke kunnat uttagas. Enligt länsstyrelsens mening innebure

de sakkunnigas förslag härutinnan en principiell inkonsekvens, som krävde

rättelse. Då man starkt betonat vad som vore lagstiftningens grund, hade

konsekvensen fordrat, att man vid lagens utformning icke släppt utgångs­

punkten. Därest arbetstagaren vore i behov av vila, torde näppeligen hans

intresse därav tillgodoses med kontant ersättning.

Enligt länsstyrelsen i Gävleborgs län syntes intet principiellt vara att erinra

mot att rätten till semester fastställdes genom lagstiftning i ämnet. En sådan

lagstiftning finge emellertid, såsom de sakkunniga själva anfört, icke sträcka

sig längre än som kunde sägas vara oundgängligen nödvändigt för att ur

sociala synpunkter bereda löntagarna erforderlig vila med iakttagande där­

jämte, att nödig hänsyn toges till produktionens förmåga att bära de ökade

kostnader, som bleve en följd av lagstiftningen. Den utformning det fram­

lagda förslaget erhållit syntes dock icke taga tillräcklig hänsyn till dessa

utgångspunkter. Med allt erkännande av önskvärdheten att bereda löntagare

ökade möjligheter till rekreation genom längre betald ledighet, ställde sig

länsstyrelsen tveksam inför förslaget att i lagen införa stela semesterbestäm­

melser av tvingande karaktär, detta främst på grund av den ökade, i många

fall sannolikt alltför tyngande belastning för näringslivet, en lagstadgad

minimisemester av ifrågasatt längd skulle innebära. Länsstyrelsen hyste där­

till den bestämda uppfattningen, att semesterfrågan vore särskilt ägnad att

tillsvidare lösas på frivillig väg med stöd av det växande samförståndet

mellan de närmast berörda parterna. Därest emellertid semesterfrågan skulle

ordnas på lagstiftningens väg, syntes den allmänna minimitiden böra åt­

minstone till en början sättas kortare, än vad som föreslagits, för att succes­

sivt utökas till den längd, som efter hand hnge anses erforderlig och möjlig.

Länsstyrelsen i Jämtlands län framhåller, att semesterfrågan icke endast

vore ett spörsmål om beredande av behövliga vila utan även i eminent grad

en lönefråga. I de sakkunnigas förslag vore, åtminstone beträffande säsong­

arbetare och andra tillfälligt anställda, rekreationsmomentet borta, och de

avlönade semesterdagarna framstode som ett direkt tillägg till avlöningen.

Det vore under sådana förhållanden tydligt, att man vid en lagstiftning på

området måste taga den största hänsyn icke blott till de anställdas behov

av vila utan även till arbetsgivarnas och det svenska näringslivets förmåga

att bära den ökade belastning, som ett generellt stadgande örn semester och

dennas utsträckande vida utöver vad som än så länge vore vanligt i själva verket

innebure. Med hänsyn till de synnerligen auktoritativa uttalandena från större

arbetsgivare, liandelskamrar och andra måste man ställa sig mycket tveksam,

huruvida de sakkunnigas förslag lämpligen borde upphöjas till lag. Efter

allt att döma skulle ett genomförande av lagen vålla särskilt stora svårig­

heter för exportindustrierna, för vilka det av många skäl vore svårt eller

Kungl. Maj:ts proposition nr 286.

54

Kungl. Majlis proposition nr 286.

omöjligt att höja priserna på sina produkter vid leveranser till de utländska

avnämarna. Yad trävarubolagen beträffade, skulle förmodligen ökningen av

omkostnaderna komma att kompenseras genom en sänkning av inköpsprisen

för virket. Länets synnerligen betydande inkomstpost för försålt virke

skulle därigenom sjunka. Det sannolika vore, att alltför stela och oefter­

givliga lagbud, som icke smidigt kunde taga hänsyn till och på ett förnuf­

tigt och ändamålsenligt sätt reglera föreliggande situationer, i många fall

komme att verka på ett olyckligt sätt och framkalla svårigheter och miss­

nöje. Det lämpligaste syntes därför vara, att genom överenskommelser

mellan arbetsgivare och anställda särskilda regler i detta avseende fast­

ställdes för olika yrken och verksamhetsgrenar. Över huvud syntes det vara

tillrådligt — där ej till äventyrs verkliga sociala, hygieniska eller andra

missförhållanden förelåge, som så att säga med naturnödvändighet fram­

kallade ett ingripande — att staten läte sina allmänna föreskrifter på detta

vanskliga område i stort sett bliva allenast en offentligrättslig kodifiering

av de regler, som mera allmänt framgått av parternas fria förhandlingar.

Länsstyrelsen hade funnit sig icke nu kunna förorda åtgärder av sakkunnig­

förslagets innebörd.

Länsstyrelsen i Norrbottens län framhåller, att frågan örn semester vore en

angelägenhet mellan arbetsgivare och arbetstagare och såsom sådan i hög grad

beroende av förmåga å ena sidan och behov å den andra. Den läte sig följ­

aktligen icke utan stora olägenheter reglera genom generella bestämmelser av

tvingande natur. Med den utveckling, som förhandlingsväsendet mellan par­

terna på arbetsmarknaden de senaste årtiondena undergått, torde ingen med

fog kunna påstå, att arbetstagarna vore utlämnade åt arbetsgivarens godtycke.

Något skydd från statsmakternas sida i form av lagstiftning syntes sålunda

icke erforderligt. Det kunde även ifrågasättas, huruvida näringslivet kunde

tåla den ytterligare belastning, som förslagets genomförande skulle innebära.

Med kännedom örn de svårigheter, vår industri under icke allt för avlägsna

depressionstider haft att bekämpa, syntes det länsstyrelsen som om en åter­

hållsamhet vore att tillråda. I fråga örn semesterns längd syntes en bestäm­

melse örn sex dagars semester vara mera lämplig för ett lagförslag än vad de

sakkunniga förordat. Länsstyrelsen kunde icke förorda en lagstiftning på

ifrågavarande område.

Kalmar läns norra landstings förvaltningsutshott anser, att stor försiktighet

borde iakttagas med hänsyn till de vittgående konsekvenser, som ett genom­

förande av förslaget skulle medföra för näringslivet och landet i dess helhet.

Det vore odisputabelt, att olika sysselsättnings- och arbetsförhållanden med­

förde högst olika behov av avspänning. Det syntes för den skull orättvist,

att schablonmässigt likställa alla arbetstagare, oberoende av sysselsättningens

art och intensitet. Semestertiden borde åtminstone till en början begränsas

till sex dagar i avvaktan på närmare erfarenheter från lagens tillämpning.

Stockholms handelskammare framhåller, att den stora belastning, som de

en efter annan företagna sociala reformerna representerade, medförde en

näringslivets börda, som gjorde det svårt att möta oundvikliga kriser och

55

som ökade riskerna för driftnedläggelser med åtföljande arbetslöshet. Be­

tydande kategorier av personer, som rubricerades som arbetsgivare, levde

under tryckta förhållanden och kunde ofta nog icke unna sig själva någon

semester. Så vore fallet med kanske de flesta mindre jordbrukare liksom

med de mindre detaljhandlarna och hantverkarna, ej heller att förglömma

det stora antalet husmödrar. Nödgades dessa lämna sina anställda en rund­

ligt tillmätt semesterledighet, kunde följden knappast bli annan än en be­

tydande ökning av deras egen redan förut tunga arbetsbörda. Det torde

vara berättigat antaga, att semesterfrågan skulle kunna lösas med bättre an­

passning efter behov och ekonomiska möjligheter genom de förefintliga orga­

nisationerna än genom en stel lagstiftning. Enligt förslaget skulle redan

under år 1940 den fulla ledigheten med tolv dagar börja tillämpas. Såsom

en reservant i kommittén påpekat, måste en dylik snabb övergång vid ett

statligt ingripande av så djupgående art medföra betydande svårigheter. Det

vore därför ett angeläget önskemål, att, därest en längre semester än sex

dagar skulle lagfästas, övergången gjordes så mjuk som möjligt genom en

successiv förlängning av semestern.

Ostergötlands och Södermanlands handelskammare erinrar, att så sent som

år 1935, då kommittéutlåtandet angående de privatanställda framlades,

minimitiden för semester föreslogs till en vecka. Den nu föreslagna tiden

av tolv dagar, söndagar oräknade, vore godtyckligt vald. Fråga vore val, örn

vår arbetarbefolkning även under nuvarande semesterförhållanden kunde

anses lida under en skadlig fysisk eller psykisk belastning. Enligt handels­

kammarens uppfattning vore så icke händelsen. Produktionsmedlens ut­

nyttjande till full kapacitet vore för upprätthållande av industriens konkur­

renskraft gentemot utlandet av vital betydelse. Redan för närvarande vore

vår exportindustri ogynnsamt ställd i jämförelse med konkurrerande industri­

länder, där antalet arbetsdagar per år vore betydligt större än hos oss.

Örn semesterförmånen genom lagstiftning skulle fastställas, borde med hän­

syn till det mellanfolkliga handelsutbytet ett sådant fastställande ske inter­

nationellt likformigt. Kommerskollegii ekonomiska utredning hade omfattat ett

alltför litet antal företag och lämnade ej heller material för bedömande av hur

stor del av kostnadsökningen för tolv dagars semester, tillhopa 54.7 miljoner

kronor, som beräknades utgöra lönekostnad och som hade sin grund i

minskad produktion. En del industrier funnes visserligen, som även för när­

varande —- beroende på större eller mindre ordertillgång — utnyttjade pro­

duktionsapparaten mer eller mindre fullständigt, exempelvis genom att i

olika omfattning använda sig av skiftarbete. Där erforderlig arbetskraft så­

lunda redan nu funnes att tillgå, kunde visserligen på så sätt kompenseras

den eljest genom semestertidens förlängning orsakade produktionsminsk­

ningen. Men framför allt beträffande den kontinuerligt arbetande industrien

saknades denna möjlighet på grund av bristande tillgång på arbetskraft.

Ett stort bruk med kontinuerlig drift och en fackkunnig arbetarstam på

exempelvis 400 man måste under semesterperioden, 22 veckor, ständigt lia

36 ä 37 man borta. Härmed vore dock icke sagt, att icke i nu skisserade

Kungl. Maj:ts proposition nr 286.

56

fall produktionsminskning skulle kunna undvikas, vilket emellertid då finge

ske med anlitande av övertidsarbete. Framkomligheten av denna utväg vore

emellertid beroende av avtal parterna emellan och torde förutsätta, att

semestervillkoren kunde frivilligt regleras. Skulle semesterförmånerna i lag

bestämmas, bomme särskilt den kontinuerligt arbetande exportindustrien,

vars fasta kostnader uppdelade per produktionsenhet i många fall överstege

den pa samma sätt uppdelade lönekostnaden, att drabbas av en kostnadsför-

dyring, som måste äventyra konkurrenskraften. Man torde därför ha lika

stort skäl antaga, att beloppet av den beräknade kostnadsökningen upp-

ginge till den av en reservant uppgivna summan, 100 miljoner kronor, som

den av kollegium beräknade 54.7 miljoner kronor. Till jämförelse kunde

erinras därom, att den av skattekommittén föreslagna höjningen i bolagsbeskatt-

ningen utgjorde 4 miljoner kronor eller 50 miljoner kronor i stället för nu­

varande 46 miljoner kronor. Semestersakkunnigas förslag innebure sålunda

en ekonomisk belastning av industrien, som betydligt överstege hela den

statliga aktiebolagsskatten. Gentemot semestersakkunnigas uttalande örn

att en allmän folkmening stöde bakom kravet på tolv dagars semester, ville

handelskammaren framhålla, att denna för näringslivet så utomordentligt

betydelsefulla fråga måste avgöras, icke på känsloskäl utan på tillförlitlig

ekonomisk utredning. I stället för att, som av semestersakkunniga antytts,

leda till lugnare avtalsförhandlingar, skulle med all sannolikhet förslagets

godkännande förr eller senare framtvinga lönereduktioner eller i varje fall

så påverka lönenivån, att faran för allvarliga strider därigenom bleve väsent­

ligt ökad.

Näringslivets ökade bördor vid förslagets godkännande inskränkte sig,

framhåller Smålands och Blekinge handelskammare, ej endast till lönekost­

nader för den utökade semestertiden utan omfattade även den kostnads­

ökning, som en genom den minskade arbetstiden minskad produktionsbas

föranledde. Handelskammaren vore av den åsikten, att den successivt och

under en lång följd av år genom förhandlingar uppnådda, avsevärt höjda

nivån för reallönerna innebure ett så pass känsligt jämviktsläge mellan

arbetstagarnas krav och näringarnas bärkraft, att det vore farligt att genom

ett plötsligt och statligt statsingripande rubba detsamma. Under ett fåtal

år hade semestertiden genom förhandlingar ökats från fyra till sex dagar

inom stora delar av industrien. Det vore att märka, att arbetarna i regel

ej pressat fram semesterkraven med någon större kraft, säkerligen i klart

medvetande örn att semesterförmånens storlek vore en lönefråga och en

lönefråga, som för industrien medförde betydligt större kostnad än motsva­

rande ökning av semesterlönen. Enligt handelskammarens mening borde

semestertiden i varje fall ej sättas längre än till nio dagar och i sådant fall

med en successiv ökning från sex dagar till nio dagar med en dag per

kalenderår.

Gotlands handelskammare uttalar, under framhållande av den produktions-

fördyring, som förslaget komme att medföra, att en lagstiftning i ämnet

hade sina fördelar men att denna borde erhålla en mera modifierad och

Kungl. Maj:ts proposition nr 286.

Kungl. Majus proposition nr 286.

57

smidig form i huvudsaklig enlighet med den av herr Larson angivna reser­

vationen.

Skånes handelskammare erinrar, att semesterledigheten inom industrien för

närvarande växlade mellan högst två veckor, såsom i den grafiska industrien,

och lägst ingen alls, såsom i den egentliga säsongindustrien. En stel legal

reglering av semestervillkoren kunde knappast komma att motsvara denna

naturliga differentiering av semesterbehovet. Handelskammaren ville i första

hand förorda, att semesterlagstiftningen gjordes dispositiv att gälla, därest

ej i kollektivavtal andra bestämmelser träffats. Jämväl de svagast organi­

serade arbetstagarna skulle i dessa lagens dispositiva föreskrifter få ett

verkningsfullt stöd för sina anspråk på betald ledighet. Skulle emellertid

lagstiftningen erhålla tvingande karaktär måste bestämt hävdas, att densamma

utformades som en minimilagstiftning. De sakkunnigas förslag avveke

emellertid anmärkningsvärt och oroväckande från de principer, som i denna

del varit vägledande för svensk sociallagstiftning. Örn hittillsvarande prin­

ciper i stället tillämpades, borde kodifieringen inskränkas till utbildad sed­

vänja, vilken innebure, att den lagfästa semesterns längd begränsades till

sex söckendagar, att kvalifikationstiden höjdes till minst sex månader samt

att semesterlönen reglerades efter normallön eller timlön. Väl vore sant,

att semesterkravet liksom många andra krav kunde påräkna allmän sympati.

Men att därför så lättvindigt som i betänkandet skett avfärda förslagets

ekonomiska konsekvenser vore knappast försvarligt, allrahelst som de före­

slagna tvingande bestämmelserna vore lika godtyckliga och schematiska som

mången gång djupt ingripande. Inom detaljhandeln men även i grosshandeln

och vid vissa industrier torde visserligen förslaget som regel icke möta mera

allvarliga svårigheter. Men för hantverkets vidkommande syntes verkningarna

bliva väsentligt mera kännbara. Från representanter för byggnadsindustrien,

såsom byggmästare, målare, snickare, smeder, men även från tapetserare

och bilreparatörer hade med skärpa påpekats, att svårigheter förelåge redan

nu att inom dylika så utpräglat säsongbetonade verksamhetsgrenar skaffa

tillräckligt antal yrkesskickliga arbetare. Även inom industrien tydde in­

komna uppgifter på att kostnaderna inom ett flertal branscher kunde bli

betydande och verkligt kännbara. Särskilt i landskommuner med stor in­

dustri kunde ersättarproblemet skapa betydande svårigheter för den mot­

svarande sysselsättningen under vinterhalvåret. I företag med relativt

stora fasta kostnader och små produktionsvärden per arbetare kunde den

driftnedläggelse, som åtminstone tills vidare semesterledigheten nödvändig­

gjorde, bli kännbar.

Något trängande behov, som nödvändiggjorde statligt ingrepp i gällande

avtalsfrihet, förelåge icke beträffande semesterfrågan och ett lagstadgande

örn minimisemester vore principiellt lika felaktigt som en lagstiftning örn

minimilön anser handelskammaren i Göteborg. Särskilt förtjänade under­

strykas den betydande merkostnad, som driftsinställelserna under semester­

tiden medförde. Enligt inhämtade upplysningar torde ett genomförande av

förslaget komma att i mycket stor utsträckning leda till helt inställande av

58

driften under semestertiden. Kostnadsökningarna för andra näringsgrenar

än industrien, vilka ökningar ej medtagits i kommerskollegii beräkning,

torde bliva betydande. En lagstadgad semester örn tolv dagar skulle sanno­

likt nödvändiggöra ytterligare rationaliserad drift, sänkta arbetslöner oell

inskränkningar i exportindustriernas produktion. Handelskammaren måste

bestämt avråda från en obligatorisk semestertid av tolv dagar. Enligt

handelskammarens mening borde nämnda tid icke bestämmas till mer än

högst sex arbetsdagar.

Västergötlands och norra Hallands handelskammare framhåller, att arbetarna

vid kollektivuppgörelse i regel avstått från en ökad semester för att få

största möjliga lön, enär de under förhandlingarna fått fullt klart för sig,

att semesterförmånens storlek vore en ren kostnadsfråga. Produktionen

torde vid dessa uppgörelser hava i form av löneförbättringar lämnat allt,

vad den vid olika tidpunkter ansett sig mäkta bära. Då de fackliga orga­

nisationerna allt mer börjat taga hand örn lönefrågan och arbetsmarknaden,

syntes det handelskammaren vara naturligare, örn de också fått avväga se

mesterförmånerna.

Handelskammaren i Karlstad erinrar, att semesterfrågan vore en lönefråga

och att både arbetar- och arbetsgivarorganisationer hittills enigt velat hålla

statens hand borta från löneavtalsfrågor. Förslaget örn precis tolv dagars

semester såsom den lämpliga saknade, såvitt handelskammaren kände, veten­

skaplig grund och vore således godtyckligt vald. I själva verket torde be­

hovet av semester vara ganska växlande. Nyare undersökningar hade visat,

att olycksfalIsfrekvensen i hög grad sammanhängde med personlig olämp­

lighet för visst arbete. Förslagets skadliga inverkan på exportnäringarnas

konkurrenskraft torde väl belysas av det faktum, att ett stort svenskt ex­

portföretag, vars förhållanden handelskammaren kände, räknade med 295

arbetsdygn, medan t. ex. Finland och Tyskland hade 350 arbetsdygn. De

sakkunnigas önskan, att arbetsgivarna ej skulle kompensera sig för kost­

naderna genom lönesänkningar, kunde under dessa omständigheter tyvärr

inför den hårda ekonomiska nödvändigheten endast bli en from önskan.

Genom tolv dagars semester måste en ökning av personalen på upp till

femton procent ske, med i regel okvalificerad arbetskraft under den brådaste

tiden, skördetid och skeppningstid, med följande starkare arbetslöshet på

vintern. Handelskammaren ville därför bestämt avstyrka förslaget. Genom­

fördes förslaget vore det lämpligt, att — som den internationella arbets-

byrån föreslagit — den, som åtoge sig betalt arbete under semestern,

skulle mista rätten till avlöning under denna tid.

En tvångslagstiftning rörande semestern, innebärande att staten, sedan

maximala löner numera framtvingats, genom lagtvång belastade produktionen

med ytterligare kostnader för utökad semester, måste, framhåller handelskam­

maren för Orebro och Västmanlands län, medföra risk för de allvarligaste

rubbningar i näringsföretagens ekonomi samt elakartade och ödesdigra slit­

ningar vid kommande avtalsförhandlingar.' Handelskammaren ville därför

på det bestämdaste hävda, att ordnandet av semesterförhållandena borde

Kungl. Majus proposition nr 286.

59

ske på frivilliglietens väg. Skulle emellertid en lagstiftning komma till

stånd, borde den till en början icke omfatta längre tid än sex dagar med

eventuell möjlighet till en successiv höjning.

Handelskammaren i Gävle framhåller, att de svenska arbetstagarnas ställ­

ning såväl vad gällde själva lönestandarden som olika sociala anordningar

torde lia få motstycken i andra länder och knappast överträffas i något.

De goda ekonomiska förhållandena hade åstadkommit en växande avspän­

ning mellan parterna på arbetsmarknaden, en på insikt vilande vilja till

samförstånd hade blivit allt mera framträdande. Från ledande arbetarhåll

hade man förklarat, att en mera väsentlig förbättring av arbetarnas förmåner

förutsatte en växande avkastning. Gentemot talet örn förslitning av deli

mänskliga organismen ville handelskammaren framhålla, att arbetstempot

visserligen ökats men att samtidigt ökade och förbättrade tekniska hjälpmedel

gjort arbetet åtminstone fysiskt mindre betungande. Arbetstiden hade av­

sevärt förkortats. Det stora flertalet arbetare finge vid midsommarhelgen

semester, vilken faktiskt gåve en veckas ledighet från arbetet. Tvånget av

konkurrens med utlandet accentuerades genom den alltmer ökade belastning,

som lagts å näringslivet framför allt genom åtgärder, avsedda i första hand

för social omvårdnad. Ny belastning föranledde ökad intensitet, som i sin

tur medförde ökade krav. Fråga vore, örn icke detta kretslopp snart måste

upphöra, emedan de tekniska och organisatoriska möjligheterna icke längre

medgåve det forcerade utvecklingstempo, som krävdes av dessa ständigt

stegrade anspråk på näringslivet. Svårigheter av högst allvarlig art måste

inställa sig för anskaffning av yrkesskicklig arbetskraft i de för vårt land

dominerande industrier, vilka erfordrade sådant. En driftnedläggelse gjorde

de fasta kostnaderna av olika slag särskilt betungande. Från betydande

arbetargrupper torde krav komma att uppställas på semesterns förläggning

till de egentliga sommarmånaderna, medan det i arbetsgivarnas intresse

torde ligga att såvitt möjligt förlägga semestern till tidsperiodens början,

då två helgdagar i lyckligaste fall kunde inrymmas i ledigheten. Till denna

orosanledning komme en ytterligare nackdel, nämligen att större delen av

ersättningsarbetarna ökade den stora skaran arbetslösa säsongarbetare under

vintern. Kostnaderna för industrien under förutsättning av full drift kunde

uppskattas till minst 60 miljoner kronor. Under förutsättning av driftsin­

ställelse komme de med säkerhet att snarare överstiga än understiga 100 mil­

joner kronor. De allmänna omkostnadernas inverkan vore ej tillfredsställande

utredd. Förbisetts hade sålunda, att t. ex. kostnaderna för elektrisk kraft

— varav tillgången just under sommaren vore störst — liksom även för­

säljningskostnaderna borde åtminstone till en del inräknas bland fasta kost­

nader. Otvivelaktigt måste de ökade semesterkostnaderna innebära en om-

kostnadsstegring så stor, att till och med arbetstagarparten vid mången

avtalsförhandling skulle tveka att söka framtvinga så ökade förmåner. Det

växande samförståndet på arbetsmarknaden måste lida av att den part, som

gått motsidan till mötes så gott han kunnat, skulle behöva räkna med att

på andra vägar påtvingas betydligt ökade bördor. Det kanske viktigaste

Kungl. Majus ■proposition nr 286.

60

för att kunna rida igenom en kris vöre att hava ett näringsliv, som icke

pressades till eller utöver gränsen för bärförmågan.

Västernorrlands och Jämtlands läns handelskammare finner, att varje för­

längning av semestern för arbetsgivaren innebure icke blott ökade löne­

kostnader utan även annan ekonomisk belastning. Det måste väl förutsättas,

att vid hittills träffade avtalsuppgörelser semesterförmånerna jämsides med

regleringen av lönerna anpassats efter de ekonomiska förhållandena. Även

andra produktionskostnader än löner och s. k. fasta kostnader (ränta och

amortering) bleve väsentligt höjda. För pappersmasse- och trävaruindustri­

erna vore detta först och främst fallet med råvaran, som på grund av

att semesterlagen vore avsedd att omfatta även skogs- och flottningsarbetare

bomme att fördyras. Huruvida driftnedläggelse måste ske under semester­

tiden vore svårt att avgöra. I regel skulle emellertid, örn semesterperioden

begränsades till fem sommarmånader, arbetsstyrkan behöva ökas med tio

procent. Detta torde flerstädes möta stora svårigheter under en tid, då

arbetstillgången vore riklig och då industriföretagen redan nu hade behov

av ökad personal för utförande av säsongarbeten.

Norrbottens och Västerbottens läns handelskammare uttalar att, även örn det

kanske vore möjligt för näringslivet att bära de ytterligare pålagor semester­

lagstiftningen medförde, försiktigheten dock bjöde att icke skapa framtida

förpliktelser på grundval av förhållandena under en högkonjunktur, örn vars

varaktighet ingen kunde döma. Handelskammaren ansåge sig sålunda icke

kunna förorda en lagstiftning om allmän semesterrätt. Skulle en sådan

likväl övervägas, syntes det föreliggande förslaget näppeligen böra läggas

till grund härför.

I egenskap av representanter för en betydande exportindustri ha full­

mäktige i järnkontoret på det allvarligaste velat varna för en lagstiftning,

som särskilt under en lågkonjunktur kunde komma att medföra menliga

följder. Även för den för hemmamarknaden arbetande järnhanteringen med­

förde förslaget under minskad sysselsättning en väsentlig nedsättning av

konkurrensförmågan gentemot utländskt järn. En överslagsberäkning för

två större järnverk med ett sammanlagt arbetarantal av cirka 10,000 visade

en merkostnad för tolv dagars semester av över 1,400,000 kronor. Det före­

liggande förslaget avstyrktes på det kraftigaste.

Sveriges industriförbund anser det föreliggande förslaget vara utomordent­

ligt radikalt. Förbundet hade i ett under år 1935 avgivet yttrande rörande

kommitténs angående privatanställda förslag närmare yttrat sig angående

de där förekommande semesterbestämmelserna, i vad de avsåge de båda

högre arbetstagargrupperna. Förbundet hade därvid funnit sig böra avstyrka,

att tvingande bestämmelser infördes på detta område. Förbundet intoge

alltjämt denna principiella ståndpunkt.

Förbundet finner det vara uppenbart, att en så vittsyftande förändring av

hittills bestående förhållanden, som sakkunnigförslaget innebure, måste få

omfattande ekonomiska återverkningar för näringslivet. Förbundet yttrar

härom följande:

Kungl. Maj:ts proposition nr 286.

lil

Utredningens material vöre till omfattningen synnerligen torftigt, där en

del industrigrenar saknades och där de medtagna var för sig företräddes

blott av ett enstaka eller högst två företag. Vidare tillhörde de utvalda

företagen så gott som alla en storleksklass, vilken ingalunda vore represen­

tativ för svensk industri, där som bekant icke storföretagen vöre de till an­

talet dominerande utan där de medelstora och mindre fabrikerna tillsammans

sysselsatte det övervägande antalet arbetare. Utredningen lämnade intet

som helst stöd för bedömande av semesterkostnadernas storlek för denna

utslagsgivande del av industrien -— där på goda skäl såsom ock av kommers­

kollegium framhållits kunde antagas, att kostnadsökningen ställde sig rela­

tivt högre än inom storföretagen — och dess siffermässiga slutsatser bleve

redan av denna anledning av föga värde. Men även örn den totalsumma av

55 miljoner kronor, till vilken kommerskollegium med uttryckligt betonande

av siffrans osäkerhet uppskattat industriens semesterkostnader, vore i någon

mån tillförlitlig, så vore därmed icke, såsom de sakkunniga syntes antaga

eller vilja göra troligt, frågan örn kostnaderna för näringslivet av förslagets

genomförande på ett ens någorlunda tillfredsställande sätt belyst. Ty kol-

legii beräkningar av totalkostnaden hänförde sig endast till industrianlägg­

ningar med ett sammanlagt antal arbetare av 470,000, under det att den

föreslagna tvångssemestern vore avsedd att gälla för praktiskt taget alla

arbetstagare i vårt land. Att totalantalet arbetstagare, som skulle falla rinder

semesterlagens domvärjo, komme att väsentligt överstiga den dubbla siffran

av den, som omfattades av kommerskollegii kostnadsberäkningar, torde med

säkerhet kunna antagas. Det vore karakteristiskt för den bristande grirnd-

ligheten i de sakkunnigas utredning, att någon närmare undersökning icke

försökts ens rörande detta totalantal och den huvudsakliga grupperingen

därav på olika näringsgrenar. Rörande alla områden, som sålunda läge

utanför kommerskollegii undersökning, såsom jordbruk, handel, hantverk,

byggnadsverksamhet, saknades i utredningen varje antydan örn kostnads­

ökningens storlek. De sakkunnigas uppfattning, att deras förslag icke skulle

vålla näringslivet »några större svårigheter», bottnade således icke på någon

saklig grund, utan vore intet annat än en hypotes, vilken vid en närmare

undersökning sannolikt skulle visa sig vara icke hållbar.

Förbundet framhåller, att flera av de företag, som omfattats av kommers­

kollegii utredning, förklarat, att driften vid förlängning av semestertiden

måste helt inställas, samt yttrar vidare:

Bortsett från de stora svårigheter, som skulle erbjuda sig att överhuvud

kunna anskaffa tillfällig arbetskraft under den tid av 20 veckor, då dagligen

i runt tal 10 procent av den semesterberättigade arbetarstammen inom en­

bart industrin, d. v. s. omkring 50,000 personer, skulle _ åtnjuta ledighet,

skulle enligt förbundets uppfattning av inre organisatoriska skäl ett upp­

rätthållande av driften oftast ställa sig ej endast synnerligen oekonomiskt utan

i många fall till och med bli omöjligt. Detta gällde i ali synnerhet för in­

dustrier, som tillverkade styckeprodukter, en kategori som omfattade de

flesta företagen. Hit hörde sålunda t. ex. järn- och stålmanufaktur, meka­

niska verkstäder, skeppsvarv, fabriker för elektriska maskiner, metallmanu­

faktur, snickeri- och möbelfabriker, pappersbruk och pappfabriker, bomulls­

industri, ylleindustri, trikåfabriker, sömnadsfabriker, skofabriker, gummivaru­

industri lii. fl. Under förutsättning av en jämn fördelning av semestern

skulle i en sådan fabrik i genomsnitt 10 procent av den ordinarie arbetar­

stammen vara borta från arbetet under månaderna maj—september. Detta

skulle innebära, att i en fabrik med exempelvis 500 arbetare 50 arbetare

dagligen skulle vara frånvarande, vilkas arbetsplatser finge besättas med

Kungl. Majus proposition nr 28ti.

62

arbetskraft, som ifråga om de arbetsoperationer, som skulle utföras vid ar­

betsplatsen, måste betraktas såsom icke jrkesskicklig. Vid styckefabrikation,

där de olika arbetsstyckena passerade från den ena arbetsoperationen till den

andra och produktionskapaciteten vid varje arbetsplats beräknats i förhål­

lande till övriga arbetsplatser i fabriken för att möjliggöra en ekonomisk

produktion, skulle insättandet av icke yrkesskicklig arbetskraft medföra syn­

nerligen stora svårigheter. Ej nog med att en vid en viss arbetsoperation

mindre van arbetare — en viss yrkesvana måste han under alla förhållanden

besitta för att över huvud taget kunna användas — självfallet ej utförde mer

än en del av det arbete, som vore normalt för en utbildad arbetare i hans

ställe, utan därtill komme, att hans yrkeskunniga kolleger, som fullgjorde

arbetsoperationer av annat slag, icke kunde utnyttjas i samma utsträckning

som eljest. Detta bleve fallet även med de maskiner och andra produk­

tionsmedel, som betjänades av arbetarna och som representerade företagets

fasta kapitalkostnader för produktionen. Dessa förhållanden hade haft till

följd, att industrier med styckeproduktion redan med nuvarande semester­

bestämmelser — nästan utan undantag — funnit enda möjligheten vara att

nedlägga driften under semesterdagarna. Någon ändring i detta avseende

kunde så mycket mindre komma till stånd vid en förlängning av arbetar-

semestern, som ju svårigheterna för ett upprätthållande av driften i mycket

hög grad skulle accentueras. Snarare komme en semesterförlängning att

verka så, att även en del företag, som icke hade styckeproduktion och som

under nuvarande semesterbestämmelser kunnat vidmakthålla hela eller vissa

delar av driften, skulle bli nödsakade att också helt inställa denna under

semestertiden.

De sakkunnigas antagande, att industrien »Titan alltför stora svårigheter»

skulle kunna övergå till system med alternerande semester, vore sålunda

enligt förbundets åsikt dessvärre i hög grad verklighetsfrämmande. Därav

följde också, att det enligt de sakkunniga avsevärt dyrare alternativet, d. v. s.

stängning av fabrikerna under hela semestertiden, med all sannolikhet komme

att bli regel för större delen av industrien och att sålunda de förhoppningar,

som de sakkunniga uttalat örn möjligheten att anordna en alternerande

semester, icke kunde infrias. Förbundet yttrar vidare följande:

Det franninge av kommerskollegii utredning, att man vid beräkning av

kostnadsökningen i relation till företagens räntekostnader räknat med för-

räntningssiffror av 5 procent i stället förför närvarande 3 ä procent samt

att beloppet för investerat kapital uppskattats till ofta vida "högre värden

än balansräkningarnas. Från denna utgångspunkt hade kostnadsökningen

för tolv dagars semester uttryckt i procent av räntekostnaderna uppskattats

till 14.7. Denna siffra vore av angivna skäl missvisande och borde höjas

mycket avsevärt, antagligen till det dubbla. Förslaget hade uttryckligen

förutsatt, att den verkliga löneinkomsten skulle ersättas under semestern,

medan det i utredningen kalkylerats allenast med timlönerna, vilka för den

mycket stora gruppen ackordsarbetare i regel läge avsevärt under de faktiska

förtjänsterna. Den beräknade kostnadsökningen hade således även av denna

anledning blivit mycket för låg.

För dem, som avsatte sina varor på den inhemska marknaden, medförde

en generell laglig reglering av en socialreform visserligen ett enhetligt ut­

gångsläge i konkurrensen, men frågan om var den ökade belastningen slutligen

skulle läggas — örn hos företaget, arbetaren eller konsumenten — bleve

Kungl. Majus proposition nr 286.

63

ett avvägnings- och fördelningsproblem av största betydelse för folkbus­

hållet. För den del av hemmamarknadsindustrien, som arbetade under kon­

kurrens med utländska industrier, torde en sådan överflyttning icke kunna

ske utan att den inhemska industriens avsättningsmöjligheter äventyrades.

För exportindustrien vore en överflyttning av kostnadsökningen på avnämarna

i regel utesluten i alla sådana fall, där medtävlarna från andra länder icke

underkastades en i motsvarande grad skärpt belastning.

Förbundet utvecklar vidare konkurrenssynpunkten på följande sätt:

Vid bedömandet av den planerade lagstiftningens genomförbarhet borde

beaktas, att en semesterrätt i den omfattning, som där förutsattes, hittills

icke förefunnes i något annat land i världen än i Frankrike. Det svenska

näringslivet och särskilt exportindustrien skulle sålunda enligt de sakkunnigas

mening kunna bära tyngre bördor än näringslivet i andra med oss konkur­

rerande länder, en uppfattning som säkerligen vore oriktig och i varje fall

icke vittnade örn närmare insikt i hur ömtålig våra näringars ställning ur

många synpunkter vore och med vilka svårigheter de brottades. Vad nu fram­

hållits gjorde det sannolikt, att den av lagstiftningen förorsakade ökade be­

lastningen för särskilt exportnäringarna men även för andra förvärvsgrenar

kunde åtminstone på längre sikt nödvändiggöra, att också arbetarna finge

taga sin anpart av de stegrade bördorna och sålunda vidkännas en standard­

försämring.

Förbundet framhåller, att den övertro på det ekonomiska livets förmåga

att böra bördor, som gärna föddes under gynnsamma tider, icke borde vara

grundläggande, när det gällde att besluta örn åtgärder, som skulle tillämpas

icke blott under de goda utan även under de dåliga åren.

Betänkandets enda sakliga motivering för uppfattningen örn att två veckors

ledighet måste anses vara minimum för att en arbetstagare skulle kunna

erhålla tillräcklig vila och återvinna krafterna utgjordes av en hänvisning

till att intresset bland arbetarna för närvarande skulle vara mycket stort

för erhållande av en väsentlig förlängning av den nuvarande semestern,

varför risk förefunnes för omfattande strider på arbetsmarknaden rörande

denna fråga. Denna argumentering förefölle förbundet snarare ägnad att

framkalla alldeles särskilda betänkligheter mot planens genomförande. En

lagstiftning enligt de sakkunnigas förslag, där semestertidens längd lage

vida över vad på avtalsvägen hittills i regel ernåtts, skulle representera ett

lösande med lagens maktmedel av en intressekonflikt till den ena partens

ensidiga förmån. Därmed vore ett ur olika synpunkter ödesdigert prejudikat

skapat, till hinder för det fortsatta arbetet på att under fri samverkan mellan

arbetsmarknadens fackliga organ bereda förutsättningar för den avvägning

mellan olika ekonomiska intressen, som i längden bäst torde gagna både

företagare och arbetare inom vårt näringsliv.

Under åberopande av vad sålunda anförts uttalar förbundet som sin

mening, att de sakkunniga schematiskt förenklat ett till sina ekonomiska

konsekvenser synnerligen vittutseende problem och att den föreliggande

frågan för ett allsidigt bedömande tarvade en i flera hänseenden mera in­

gående undersökning och en ur olika synpunkter klarare belysning än den,

som erbjödes av de sakkunnigas betänkande. Med hänsyn härtill hemställde

Kungl. Maj:ts proposition nr 286.

64

förbundet, att någon lagstiftning icke måtte komma till stånd på grundval

av detta betänkande oell att semesterfrågan måtte underkastas en förnyad

utredning, vid vilken grundlig uppmärksamhet borde ägnas åt problemets

ekonomiska sidor.

Svenska arbetsgivareföreningen anför inledningsvis följande:

Det hade dittills mellan parterna på arbetsmarknaden rått enighet örn

värdet av att arbetsvillkorens reglering helt förbeliölles parterna själva. I

överensstämmelse härmed hade statsmakterna iakttagit neutralitet. Därmed

ville ej sägas, att det allmänna helt avhållit sig från att ingripa i förhållandet

mellan arbetsgivare och arbetare. Då så skett, hade emellertid syftet icke

varit att påverka arbetsprestationernas prissättning, utan åtgärderna hade

varit av socialvårdande natur och avsedda att förhindra sådana följder av

arbetet, som kunde äventyra de i arbetet sysselsattas liv eller hälsa.

I stället för att behandla semesterfrågan såsom en arbetarskyddssak hade

kommittén givit ett förslag, som särdeles ingripande reglerade de ekonomiska

förhållandena mellan arbetsgivare och arbetstagare. Ehuru man i början

skjutit fram rekreationssyftet såsom det väsentliga, utformades lagstiftningen

nämligen sedan så, att skyldigheten för arbetsgivaren att utbetala .semester­

lön trädde i förgrunden. De sakkunniga sökte motivera sitt avvikande från

de klart dokumenterade utgångspunkterna med förklaringen, att semestern

enligt nyare uppfattning måste betraktas som en successivt intjänad förmån.

Kommittén ginge så långt, att den uttalade, att det icke vore önskvärt, att

arbetsgivarna sökte kompensera sig för kostnaderna för den ökade semestern

genom justering av lönerna. Ingen kunde lämnas i tvivelsmål att parts­

intresset här uppträdde under samhällsmask.

Föreningen anför härefter följande:

En dylik ur arbetarskyddssynpunkt ovederhäftig uppläggning av lagstift­

ningen vore förkastlig. Lagstiftningen borde endast ha till uppgift att till­

godose rekreationssyftet. Detta kunde ske genom föreskrift örn viss ledighet

för sådana arbetare, som därförutan icke skulle komma i åtnjutande av er­

forderligt uppehåll i arbetet. Det tillkomme icke en dylik skyddslagstiftning

att bygga på löneförmånerna genom att föreskriva, att utöver den avtals-

bestämda lönen skulle utgå ytterligare ersättning att av arbetarna användas

under ledigheten. Genom de fria överenskommelserna på arbetsmarknaden

presterade arbetsgivarna i stort sett gentemot motparten de löner, som

produktionen vid varje tillfälle efter då rådande ekonomiska förhållanden

förmådde bära. Denna avvägning av lönen gjordes med hänsynstagande till

andra förmåner, av vilka arbetstagarna samtidigt bomme i åtnjutande. Det

allmänna kunde finna det nödvändigt att föreskriva en längre ledighet för

arbetskraftens vila; huruvida och i vad mån detta skulle medföra ändring i

lönen vöre en fråga, som ej borde behandlas på annat sätt än själva löne­

frågan, saframt man icke från statens sida ville övergå till ett partitagande

i fråga örn lönesättningen på arbetsmarknaden. En annan sak vore, att

lagstiftarna med utgångspunkt från att ledigheten icke kunde tillbörligen

utnyttjas i rekreation ssyfte, utan att visst mått av medel stöde vederbörande

till förfogande — kunde låta det ankomma på arbetsgivaren att i lämplig

proportion innehålla en del av intjänad arbetsförtjänst och utbetala den i

samband med semesterledigheten. Endast för det fall, att semesterlönen

på så sätt finge bestämmas som en del av lönen, kunde den betraktas som

en intjänad förmån.

Kungl. Maj:ts proposition nr 286.

65

Föreningen anser, att ett sådant ingripande i lönesättningen som det

föreslagna gjorde det svårare för parterna att vid de fria förhandlingarna

bestämma sina ståndpunkter. Fisken att statsmakterna kunde komma att

pålägga ytterligare ekonomiska bördor gjorde naturligen icke en arbets­

givare benägen att vid avtalsförhandlingarna göra de yttersta eftergifterna.

Ett ingripande från statens sida av den natur, som här föreslagits, kunde

därför medföra utomordentligt betänkliga konsekvenser för förhållandena på

arbetsmarknaden. Tvärt emot vad kommittén velat framhålla, vore därför

förslaget i allra högsta grad ägnat att försvåra fredliga avtalsuppgörelser.

Beträffande tillgodoseendet av rekreationssynpunkten anför föreningen

följande:

Vore det så, att arbetstagarna i allmänhet vore för erforderlig rekreation

i behov av ökad ledighet i form av semester, borde det allmänna liksom

hittills ingripa genom arbetarskyddsföreskrifter. Föreningen ville därvid

ifrågasätta, huruvida semestern under nu rådande arbetstidsförliållanden

hade sitt förnämsta värde som rekreationsmedel. Givetvis vore semestern

ägnad att bereda en viss återhämtning. Det syntes emellertid föreningen,

som örn den lagstadgade arbetstidsbegränsningen, vilken nedfört arbetet till

i genomsnitt åtta timmar örn dagen och säkerställt en heldags ledighet i

veckan för flertalet av arbetstagarna, betydde ojämförligt mycket mer som

rekreationsfaktor. Semestern verkade såsom källa till krafternas återställande

synnerligen olika för olika personer. Effektiviteten härutinnan vore mycket

beroende av, hur ledighetsdagarna i verkligheten utnyttjades. Föreningen

skulle därför vilja hålla före, att en sammanhängande semester hade sin

största betydelse för den enskilde på annat sätt, nämligen såsom ett medel

att låta honom utvidga innehållet i sin livsföring med resor, nöjen och

annat dylikt, som egentligen ingenting annat vore än en högre levnads­

standard. Att semestern hade en sådan karaktär och verkan gjorde den

naturligen icke mindre önskvärd. Men ur denna synpunkt vore beredandet

av semester icke längre en arbetarskyddsfråga utan en fråga om höjandet

av arbetstagarnas ekonomiska levnadsstandard. Utan tvivel hade även ar­

betarna och deras organisationer vid uppgörelserna örn arbetsvillkorens reg­

lerande betraktat semesterförmånen såsom en dylik ekonomisk förmån, vilken

måste bedömas i samband med lönefrågan. De nu gällande avtalen visade,

hur arbetarnas val mellan lön och ledighet utfallit. Arbetarna hade förstått,

vad semesterledigheten ekonomiskt betydde i fråga örn ett rationellt ut­

nyttjande av produktionsapparaten. De hade funnit, att de kunde förbättra

sin levnadsstandard effektivare och snabbare genom att pressa på lönen i

stället för på semestern, som dels betydde en lönekostnad utan motsvarande

arbetsprestation, dels därjämte tvingade ett dyrbart realkapital till sysslo­

löshet.

Sedan föreningen erinrat örn vad dåvarande chefen för socialdepartementet,

statsrådet Larsson, år 1931 anfört angående semesterfrågan i propositionen

nr 40 med förslag till ändringar av arbetarskyddslagen — vilket återgivits

å sid. 14—15 i sakkunnigbetänkandet •— framhåller föreningen, att det ej

anförts något bärande skäl för ett frångående av den väg, som statsmak­

terna för ej mer än sju år sedan slagit in på i syfte att tillgodose arbets­

tagarnas behov av semesterledighet. De då av departementschefen uttalade

synpunkterna borde vara vägledande jämväl nu vid en som behövlig an-

Bihang till riksdagens protokoll 1938. 1 sami. Nr 286.

670 ss 5

Kungl. Maj:ts proposition nr 286.

66

sedd justering av lagrummet. Semesterledigheten borde därvid ej fastställas

till mer än sex söckendagar. Örn så ansåges lämpligt, kunde även angivas,

att arbetsgivaren borde sörja för att en viss del av lönen undantoges för

utbetalande i samband med semesterledigheten.

Föreningen anser, att lagstiftningen upplagts efter felaktiga principer och

finner sig redan ur de nu anförda allmänna synpunkterna böra avstyrka det

framlagda lagförslaget.

I fråga örn längden å den semester, som skulle anses vara ett minimum

såsom rekreationsmedel. hade man enligt föreningens mening mycket få

objektiva utgångspunkter. Avgörande finge i stort sett bliva, vad livet självt

så småningom hade framskapat. Därjämte kunde en jämförelse med andra

länders lagstiftningar tjäna till ledning. Vad nu utgående semesterförmåner

beträffade, ledde mycket approximativa beräkningar till att ej mer än cirka

1.6 procent av samtliga kroppsarbetare hade en semester, som uppginge till

tolv dagar eller däröver. Det övervägande flertalet hade sex arbetsdagar eller

därunder. Flertalet s. k. privatanställda uppnådde däremot en semester, som

uppginge till tolv dagar eller därutöver. Det vore emellertid ej ovanligt, att

även för dessa arbetstagargrupper begynnelsesemestern understege tolv dagar.

Det förefölle icke för djärvt att kalkylera med att omkring 30 procent av de

privatanställda hade en begynnelsesemester, som understege tolv dagar.

Föreningen erinrar ytterligare örn att 1920 års förslag till semesterlag upp­

tagit åtta dagars semester, inklusive sön- och helgdagar, att arbetarskydds­

lagen föreskreve fyra dagars semester samt att 1935 års förslag till lag örn

arbetsavtal omfattade en veckas minimisemester för kroppsarbetare. En

överblick över de utländska lagstiftningarna och internationella reglerna på

förevarande område visade, att tyngdpunkten i fråga örn semesterns längd

vore förlagd till en vecka. I 1936 års allmänna semesterkonvention angåves

semestern till sex arbetsdagar, örn man undantoge minderåriga arbetare

under 16 år, för vilka semestern vore bestämd till minst tolv arbetsdagar.

Föreningen yttrar härefter, att man med hänsyn till de åberopade för­

hållandena icke borde, fullständigt oberoende av de ekonomiska konsekven­

serna, hava haft anledning att antaga, att en offentlig utredning i vårt land

vid nuvarande tidpunkt skulle på allvar vilja föreslå en lagstiftning, som

tvingade hela näringslivet att till årsanställda arbetare utge en semester av

minst tolv dagar. Ett sådant förslag vittnade föga örn den moderation, som

särskilt enligt utländska vittnesbörd skulle ha bidragit till det relativt gynn­

samma ekonomiska läge, i vilket vårt land för närvarande befunne sig. Det

måste sägas rent ut, att ett förslag av denna extrema karaktär vore ägnat

att föra vårt land närmare det tillstånd av oro och ekonomisk svaghet, sora

för närvarande kännetecknade Frankrike.

I fråga örn kostnadsberäkningarna anför föreningen, att den begränsade

undersökning av kommerskollegium, som de sakkunniga betjänat sig av,

icke vore ägnad att giva en fullgod bild av förslagets ekonomiska verkningar

ens för det område, som undersökningen avsåge. Så mycket mindre kunde

de siffror, som utginge ur denna utredning, vara representativa för det totala

Kungl. Majus proposition nr 286.

Kunell. Maj:ts proposition nr 286.

67

näringslivet, som ju lagstiftningen vore avsedd att omfatta. Föreningen

anför vidare följande:

Kommerskollegii utredning omfattade endast 24 företag, begränsade till

den egentliga industrien, med ett produktionsvärde av cirka 356 miljoner

kronor oell ett arbetarantal av 35,276. På varje industrigren komme i flertalet

fall endast ett företag. Det måste vara mycket osäkert, örn uppgifterna från

detta enda företag kunde vara någorlunda vägledande för hela industrigruppen.

Även örn man holle sig endast till de direkt av utredningen berörda före­

tagen, kunde exaktheten i resultatet ifrågasättas. Man hade underlåtit att

i de fasta kostnaderna medtaga försäljningskostnader. Kostnadsbesparingen

i avseende å råvaror och halvfabrikat, bränsle, elektrisk energi, smörjmedel

och andra förbrukningsartiklar hade beräknats i direkt proportion till pro­

duktionsminskningen. Detta måste, åtminstone vad beträffade kostnaderna

för elektrisk energi, vara oriktigt. Såsom en kostnadsbesparing hade upp­

tagits den löneminskning, som skulle följa av att semesterlönen beräknades

efter tidion och sålunda i regel understege den genomsnittliga förtjänsten.

Då lagförslaget utginge ifrån, att genomsnittsförtjiinsten skulle vara norme­

rande för semesterlönen, kunde man — på sätt även i betänkandet påpe­

kats — ej räkna med någon som helst kostnadsbesjtaring i denna del. Vid

beräkningen hade man i något fall utgått ifrån att kontinuerlig drift skulle

kunna uppehållas genom reservmanskap. Detta torde vara ett antagande,

som endast i ringa omfattning kunde få sin motsvarighet i verkligheten.

I stället för att i sådant fall endast räkna med ökning i lönekostnaden,

borde man därför, i motsats till vad kommerskollegium gjort, antaga en åt­

minstone proportionerlig produktionsminskning.

Den åberopade jämförelsen med industriens räntekostnader vore utan större

värde för belysande av storleksordningen av de med förslaget förenade mer­

kostnaderna. Räntekostnaderna vore för olika företag högst variabla och

gåve ingalunda någon bild av företagets produktionsförmåga. Dessutom

hade anförda relationstal blivit för små, därigenom att till grund vid beräk­

ningarna av värdet å maskiner, fastigheter, redskap, inventarier m. m. lagts

taxerings- och brandförsäkringsvärdet, vilket som regel väsentligt överstege

det verkliga värdet. Till felaktigheten i sistnämnda hänseende bidroge

jämväl, att man räknat med en räntesats å det investerade kapitalet av 5

procent.

Föreningen anser, att man för industriens del kunde beräkna den på så­

väl arbetare som olika industrier ytterst ojämnt fördelade höjningen i se­

mesterlönen, som betingades enbart av att till grund för densamma lades

genomsnittsförtjänsten i stället för tidlönen, till i medeltal 15—20 procent.

Den härav föranledda stegringen i produktionskostnadsökningen ledde —

örn man med utgångspunkt från utredningens siffror antoge, att lönekost­

naden inginge med 25 procent i den totala prodirktionskostnaden, och där­

jämte toge hänsyn till merkostnaden även för den redan nu utgående se­

mestertiden — till en förhöjning av ökningsprocenten från 1.0 2 procent

till 1.20 procent. Övriga påkallade justeringar torde ungefärligen medföra

en ytterligare stegring upp till 1.2 5 procent. Denna kostnadsökningssiffra

avsåge endast de med själva produktionsprocessen å arbetsplatsen förenade

merkostnaderna. Sålunda inginge häri ej den produktionsfördyring, som

motsvarade den av semesterökningen föranledda förhöjningen av priserna

på råvaror, halvfabrikat, förbrukningsvaror av alla slag m. m.

68

Räknade man med att arbetslönerna inginge i produktionskostnadssumman

med i medeltal 25 procent, motsvarade den genomsnittliga produktions­

kostnadsökningen 5 procent ökning på arbetslönerna. En jämförelse med

arbetslönesiffrorna i lönestatistisk årsbok gåve vid handen, att detta pro­

centtal ej vore för högt beräknat utan i stället i underkant.

Föreningen applicerar härefter den av föreningen beräknade procent­

siffran för den relativa ökningen av produktionskostnaderna eller 1.2 5 pro­

cent på hela den i industriberättelsen redovisade industrien, varigenom den

totala kostnadsökningen bleve 67 miljoner kronor. Härtill beräknar för­

eningen för byggnadsverksamheten en kostnadsökning av 14 miljoner kronor.

Återstående del av industri och hantverk, som icke upptages i industri­

berättelsen, kunde beräknas höja kostnadssumman med ytterligare omkring

14 miljoner kronor. För arbetarna inom handel och samfärdsel förorsakades

en merkostnad av omkring 6 miljoner kronor. Lönekostnadsökningen för

de 300,000 lant- och skogsarbetarna kunde beräknas till allra minst 10 miljoner

kronor. De sålunda erhållna merkostnadsbeloppen utgjorde sammanlagt

lil miljoner kronor. Ökade lönekostnader för återstående arbetstagar-

grupper bland de grupper av privatanställda, som genom förslaget finge ut­

ökad semester, kunde skäligen uppskattas till 5 miljoner kronor. Total­

summan bleve sålunda 116 miljoner kronor.

Föreningen anför, att merkostnaden för industri och hantverk betydde

detsamma som fem ä sex procents löneökning. Toges hänsyn till en ofrån­

komlig förhöjning av priset på råvaror, halvfabrikat och förbrukningsvaror,

motsvarade produktionskostnadsstegringen upp till tio procent på arbets­

lönen. Det vore kostnader av dylik storleksordning, som de sakkunniga

ville påtvinga företagen, sedan dessa nyligen vidtagit betydande löneförhöj­

ningar och då de stöde inför en begynnande konjunkturförsvagning. Att detta

icke kunde ske ostraffat borde ligga i öppen dag.

Föreningen yttrar härefter följande:

Yid ovanstående beräkningar hade ingen hänsyn tagits till de ekonomiska

verkningar, som befarades kunna följa av den genom produktionskostnads­

ökningen oundvikliga konkurrensförsvagningen särskilt för våra export­

industrier. Man hade här icke att räkna med endast en produktionskostnads-

fördyring å 1.25 procent utan snarare med nära det dubbla, då ju även rå­

varor, bränsle och material måste antagas stiga i pris i stort sett motsva­

rande produktionsvärdeminskningen. Med realiserandet av förevarande lag­

förslag stöde man sålunda inför, förutom en allmän stegring av prisnivån

inom landet, även en kostnadsfördyring av våra exportartiklar med över 2

procent. Den som vore underkunnig örn de marginaler, med vilka många

av våra exportföretag måste arbeta särskilt i mindre gynnsamma tider, in-

såge lätt vilka ödesdigra följder ett dylikt tvångsingripande innebure för

företagens räntabilitet och förmåga att över huvud taget hålla sig uppe i

världskonkurrensen. Även i tider med goda konjunkturer konsumerade an­

givna fördyring för flertalet företag åtminstone en betydande del av den på

kapitalet belöpande vinstutdelningen.

Det finge även påpekas, att lagen komme att hårdast drabba de före­

tagare, som hade den minsta förmågan att bära de med semestern förenade

ekonomiska bördorna. För dessa torde nämligen lagen som regel innebära

en utökning av semestern med mer än sex dagar.

Kungl. Majus proposition nr 286.

Kungl. Majus proposition nr 286.

69

Som en sammanfattning av sin kritik mot det föreliggande betänkandet

uttalar föreningen följande:

Att framlägga ett förslag, som, på sätt i föreningens förestående yttrande

utvecklats, skulle till ena partens förmån förändra avtalade ekonomiska vill­

kor på arbetsmarknaden, väsentligt nedsätta den industriella produktions­

kapaciteten, i motsvarande mån fördyra den återstående produktionen och

därigenom föranleda prishöjningar, äventyra exportindustriens konkurrens

kraft samt framtvinga brådstörtade rationaliseringsåtgärder med åtföljande

kastningar i arbetstillgången, vore icke förenligt med den opartiskhet och

den omtanke örn landets ekonomi, som man borde kunna fordra. Synnerligen

märkligt vore efter våra förhållanden, att förslaget förts fram, utan att de

ekonomiska konsekvenserna gjorts till föremål för noggrannare undersökning

och klarläggande. Det kunde icke vara mycket bevänt med en kommittéut­

redning, örn man därvid åsidosatte såväl logiska krav som ekonomiska hän­

syn för att komma fram till ett på förhand bestämt resultat. Hela utrednings-

förfarandet bleve då närmast en demokratisk täckmantel, med vilken man

sökte dölja ett diktatoriskt handlande.

Ett lagförslag av sådan beskaffenhet som det föreliggande, vilket även i

sina olika delar lämnade rum för så många allvarliga erinringar, kunde icke

vara. moget för genomförande. Örn förslaget icke ansåges kunna helt läggas

åt sidan, måste föreningen bestämt påyrka, att frågan gjordes till föremål

för en förnyad, allvarlig och allsidig utredning, där utredningsmännen kände

sig obundna att utforma sitt förslag med hänsyn till utredningens resultat

och under beaktande av alla konsekvenser.

Svenska lantarbetsgivareföreningen avstyrker på det bestämdaste det fram­

lagda förslaget. Föreningen anför att, örn man — med bortseende från de

ekonomiska omständigheterna — granskade semesterfrågan uteslutande ur

synpunkten av vad som kunde vara önskvärt för bevarande av arbetarnas

kroppsliga vigor och för möjliggörande för dem av resor och miljöombyte,

den föreslagna semestern om tolv betalda dagar syntes vara tämligen väl

avpassad efter behovet. Men granskades frågan också ur ekonomisk syn­

punkt — och en sådan granskning vore ofrånkomlig — bleve resultatet, att

en så avsevärt utökad semester syntes leda till en mycket farlig belastning

av företagens bärighet. Det vore föreningens uppfattning, att semestersak­

kunnigas majoritet vid förslagets upprättande tagit alltför lätt på denna

senare fråga. Örn företagarnas svårigheter skänkts det beaktande, som sakens

vikt krävde, skulle sakkunnigmajoritetens förslag med nödvändighet ha blivit

utformat på annat sätt än som skett. Sådant det nu framlagts, utgjorde för­

slaget ett allvarligt hot mot näringlivet.

Föreningen inlägger en bestämd gensaga mot att de sakkunnigas betraktelse­

sätt å semesterns natur — att man successivt intjänade rätten till semester

och att semesterlönen vore att betrakta som en uppskjuten del av den van­

liga arbetslönen, varför en arbetstagare vid anställningens upphörande skulle

ha ersättning för icke uppburen semester — skulle läggas till grund för lag­

stiftning örn semester. Örn sakkunnigmajoritetens uppfattning godkändes,

skulle man enligt föreningens mening med större rätt kunna göra gällande,

att den fritid, som uppkomme genom lantarbetstidslagens arbetstidsbegrän-

sande bestämmelser, vore att betrakta som en intjänt förmån. Alldeles givet

vore så icke förhållandet. Statsmakternas ingripande kunde motiveras allenast

70

med deras rätt att tillgodose samhällsmedlemmarnas behov av vila från

arbetets förslitande inverkan på kropps- och själskrafter, men alls icke med

någon rätt för statsmakterna att dekretera, vad den enskilde arbetaren skulle

anses lia intjänat eller icke intjänat genom sitt arbete. Sakkunnigmajoritetens

förslag örn en kvalifikationsperiod örn fyra månader gåve för övrigt vid handen,

att de sakkunniga själva ej ansett sig kunna taga konsekvenserna av sin ut­

talade åsikt örn semestern såsom en intjänt förmån. Ty örn viss semester

kunde anses intjänad under fyra månader, mötte det givetvis intet principiellt

hinder mot att anse fjärdedelen så lång semester intjänad under en månad.

Grunden till att sakkunnigmajoriteten undvikit att draga ut de praktiska

konsekvenserna av sin ovannämnda teori — och den grunden syntes före­

ningen vara mycket stark — vore otvivelaktigt, att de sakkunniga ansett det

ur saklighetens synpunkt nödvändigt att basera förslaget på principen örn

semestern såsom rekreation, ehuru de sedermera på denna bärande stam

som ett främmande skott inympat den för grundprincipen alldeles främ­

mande teori, som förvandlade hela spörsmålet till en lönefråga.

Riksförbundet landsbygdens folk yttrar, att någon principiell invändning

icke torde kunna göras mot att arbetstagarna i regel bomme i åtnjutande

av längre betald ledighet för rekreation än vad som nu i allmänhet vore fallet.

Man borde emellertid taga hänsyn till att för näringslivet semesterfrågan

utgjorde en kostnadsfråga av betydande omfattning. Förbundet vore av den

bestämda uppfattningen, att en beräkning av jordbrukets kostnader för en

lagstadgad semester örn tolv dagar måste komma till stånd, innan lagstift­

ningen genomfördes. De sakkunnigas uttalande örn att kostnadsökningen för

jordbruket icke vore av sådan karaktär, att den behövde verka avskräckande,

måste betecknas såsom ett löst antagande, då någon kostnadsberäkning icke

företagits.

Sveriges skogsägareförbund anser med hänsyn till det föreliggande för­

slagets ekonomiska återverkningar, särskilt för de arbetsgivare, som syssel­

satte säsongarbetare och andra tillfälligt anställda arbetare, att förslaget

icke borde upphöjas till lag. Förbundet beräknar, att den verkliga kostnads­

ökningen bomme att närma sig 100 miljoner kronor örn året.

Föreningen anför härefter följande:

Det vore möjligt, att de sakkunnigas förhoppning örn att arbetsgivarna

icke skulle söka kompensera sig för kostnaderna för den ökade semestern

genom lönesänkningar kunde komma att infrias under goda eller stigande

konjunkturer, då näringslivet arbetade med en god vinstmarginal, varifrån

kostnaderna för de utökade semesterlönerna och övriga med semestern för­

enade utgifter kunde täckas. Under dåliga tider däremot, då näringslivet

arbetade med ringa eller ingen vinst och då uppmärksamheten och kraf­

terna i första hand måste inriktas på att till arbetslöshetens förhindrande

hålla produktionen i gång, torde förhållandet med naturnödvändighet bliva

ett annat. Det ginge ej att bortse från de ekonomiska sammanhangen.

Skogsbruk och industri såväl som alla övriga näringsgrenar måste städse

räkna med alla på dess produktion vilande kostnader. Den omständigheten,

att ett betydande utgiftskomplex vöre föranlett av tvingande lagbestäm­

melser, innebure icke, att detsamma utan vidare kunde frånses i självkost­

Kungl. Majlis proposition nr 286.

71

nadskalkylen. De sakkunniga kade å ett flertal ställen i betänkandet ut­

talat, att staten icke borde ingripa på lönemarknaden, utan att arbetslöne-

nivån borde få utformas förhandlingsvis mellan parterna. Det vöre en utopi

att tro, att lagstadgade sociala förmåner, vilka belastade näringslivet med

höga kostnader, icke måste påverka den rörliga lönenivån. Örn dessa sociala

kostnader vore lagligt bundna, komme de måhända icke under diskussion

vid den rörliga lönenivåns utformande, men de funnes där ändå och måste

göra sig gällande, så visst som ingen produktion kunde bortse fran sina

fasta kostnader. Detta borde säkerligen stå klart även för arbetstagare­

parten under tider, då det vore angelägnare att över huvud taget ha arbete

än att ha semester.

Yad ovan sagts gällde i särskilt hög grad beträffande skogsbruket, _ som

för sin avsättning och ekonomi vore helt beroende av konjunkturläget inom

våra viktigare exportindustrier. Skogsbruket kunde icke kompensera sig för

ökade lönekostnader genom prisstegringar på hemmamarknaden utan måste

inpressa sin kostnadsram inom de yttergranser, som världsmarknadspriserna

å trävaror, massa och papper uppställde.

Svenska järnvägarnas arbetsgivareförening framhåller, att föreningen av

många skäl ställde sig betänksam till det föreliggande lagförslaget, oaktat

semesterfrågan för de enskilda järnvägarnas vidkommande till stor del vore

löst. Föreningen förmenar, att kommittén gått vida över motivets bärkraft, när

den föreslagit som minimisemester så vittomfattande förmåner, som förslaget

innehölle. Enligt av kommittén själv lämnade uppgifter skulle detta i all­

mänhet innebära för industriarbetarna — liksom ock för de enskilda järn­

vägarnas tillfälliga och extra personal — en betydlig förkortning av den

anställningstid, som vore villkoret för semesterrätt, och en fördubbling av

semestertiden. Föreningen ville ock med bestämdhet göra gällande, att kom­

mittén icke tagit tillräcklig hänsyn till de privata företagens ekonomiska

förmåga att bära de med den föreslagna obligatoriska semestern följande

väsentliga löneutgifterna.

Beträffande semesterns längd ville det synas föreningen riktigast och

lämpligast, att denna utmättes till den tid, som för närvarande vore van­

ligast förekommande eller sex dagar, och att till fri förhandling mellan

parterna överlämnades att överenskomma örn den förlängning härav, som sär­

skilda förhållanden gjorde önsklig.

Sveriges redareförening motsätter sig bestämt en lagstiftning över huvud

å förevarande område. Föreningen anför följande:

I den allmänna motiveringen till lagförslaget hade de sakkunniga anslutit

sig till den principen, att semesterförmånen vore att betrakta såsom en del

av det ekonomiska vederlag, som genom det enskilda arbetsavtalet utginge

för arbetsprestationen. Enbart en dylik inställning borde hava lett till den

slutsatsen, att reglerandet av denna förmån icke hade sin plats i lagstift­

ningen. Lika litet som man på lagstiftningsväg lämpligen kunde eller borde

reglera lönerna för de i privat tjänst anställda arbetstagarna, lika litet ^vore

det lämpligt eller möjligt att på dylikt sätt fristående reglera semesterfrågan.

Frågan om semestertidens längd måste bedömas i samband med lönesätt­

ningen. Denna uppfattning, som från arbetsgivarehåll alltid hävdats i avse­

ende å industrien, vore så mycket mera befogad, då det gällde sjöfarten, enär

inom denna näring de anställda i mycket stor omfattning föredroge att, i

stället för att taga ledighet, erhålla kontant ersättning.

Kungl. Maj:ts proposition nr 286.

72

De sakkunniga anförde å sid. 123 i betänkandet, att en lagstadgad se­

mester å tolv dagar icke skulle få så vittomfattande ekonomiska konsekven­

ser för sjöfarten, enär redarna nyligen genom kollektivavtal tillförsäkrat

manskapet en semester av sju dagar. Gentemot detta ville föreningen fram­

hålla, att redan den vid de senaste avtalsförhandlingarna medgivna utök­

ningen av semestern medfört icke oväsentligt ökade utgifter för näringen

och att de ytterligare merkostnader, som skulle bliva en följd av en för­

längning av semestern på sätt lagförslaget ifrågasatte, på intet sätt finge

bagatelliseras. Denna förlängda semester skulle, inklusive kostersättning,

för däcks- och maskinmanskapet i genomsnitt motsvara en löneförhöjning

av mellan två och tre procent. Den svenska rederinäringen vore redan nu

så över hövan betungad av en restriktiv lagstiftning, att denna ytterligare

pålaga otvivelaktigt skulle komma att påskynda den tidpunkt, då densamma

ej längre kunde bära alla sina bördor.

Då de sakkunniga åberopade Norge till förebild i semesterhänseende,

finge erinras därom, att man där icke hade någon kostersättning under

semestern. Vidare finge bemärkas, att i England, som vore världens största

sjöfartsnation, föreskrifter örn semester för manskapet saknades.

Förhållandevis skulle kostnaderna till följe förslaget bliva större för

rederinäringen än för industrien. En fabriksägare exempelvis kunde bevilja

samtliga sina anställda semester å samma tid, därvid han läte driften vid

fabriken tillfälligtvis ligga nere. På motsvarande sätt kunde man icke förfara

inom en så känslig näring som sjöfarten, som bland annat hade att till­

godose transportbehovet mellan vårt land och utlandet, i stor utsträckning

genom reguljära linjer. A kontor och i affärer beviljades vanligen de anställda

semester i viss ordning, därvid den för tillfället lediga personalens arbete

uppdelades på de kvarvarande. Semestervikarier brukade ej så ofta an­

ställas. Det motsatta vore förhållandet inom sjöfarten. På grund av arbets­

tids- och bemanningsföreskrifter fordrades städse ett visst antal ombord­

anställda, varför redaren måste anställa vikarier för att kunna hålla fartygen

i gång. De anställdas semester skulle sålunda medföra dubbla direkta kost­

nader för redaren, ett förhållande som i de flesta fall saknade motsvarighet

i land.

Sveriges köpmannaförbund yttrar, att utvecklingen, åtminstone vad be­

träffade butiksbiträden, syntes lia föregripit lagstiftningen. Man torde med

hänsyn härtill kunna ifrågasätta, huruvida för handelns del ett ingripande

lagstiftningsvägen för reglering av semestertiden kunde anses vara av be­

hovet påkallat. Frivilliga överenskommelser mellan arbetsgivaren och hans

anställda, eventuellt under medverkan av respektive organisationer, vore

enligt förbundets mening att föredraga framför en lagstiftning. När denna,

såsom fallet vore beträffande den föreslagna semesterlagen, berörde arbets­

givare och arbetstagare inom vitt skilda yrken, karakteriserades den alltid

av viss stelhet och toge icke hänsyn till skiftande arbetsförhållanden inom

olika yrken. Att behovet av semester varierade inom skilda yrken syntes

förbundet uppenbart. Någon utredning härom hade de sakkunniga emellertid

icke förebragt.

Förbundet hade tidigare förordat en semestertid örn tolv dagar men dock

först efter fyra års anställning. Då omsättningen av biträden särskilt i fråga

örn detaljaffärer vore relativt hastig, vore det uppenbart, att särskilt dessa

affärer komme att åläggas ytterligare belastning, örn de sakkunnigas förslag

Kungl. Majus proposition nr 286.

73

godtoges utan varje uppmjukning. Förbundet ansåge sig böra förorda, att,

därest en lagstiftning tomine till stånd, rätt till tolv dagars semester skulle

inträda först efter två års anställning.

I ett gemensamt yttrande anföra Svettiges droskbilägares riksförbund, Sveriges

lasttrafikbilägares riksförbund, Sveriges omnibusägares riksförbund och Sveriges

trafikbilägares riksförbund allvarliga betänkligheter mot en så lång obligatorisk

semester som den förslaget innehölle. Organisationerna föreslå att, örn en

semesterlagstiftning skulle komma till stånd, semestertiden måtte bestämmas

till åtta dagar.

Omnibusägarnas arbetsgivareförbund förklarar sig instämma i vad svenska

arbetsgivareföreningen anfört.

De intellektuella yrkenas utövare och med dem jämställda hava sedan lång

tid i allmänhet kunnat påräkna en regelbundet varje år återkommande

jämförelsevis lång sammanhängande ledighet. En längre tids avbrott i det

vanliga arbetet har ansetts behövligt för att bereda tillfälle till vila och

rekreation, framför allt emedan en sådan viloperiod visat sig fördelaktigt in­

verka på arbetsresultaten icke minst ur kvalitativ synpunkt. Lämpligheten

av en dylik vilo- och återhämtningsperiod torde numera, vad andligt arbetande

personer angår, vara så allmänt erkänd, att den står över all diskussion.

Vad kroppsarbetet beträffar, har behovet och önskvärheten av en lik­

nande sammanhängande vilo- och återhämtningsperiod icke på samma

sätt vunnit allmänt erkännande. Under senare år har visserligen ett

betydande antal kroppsarbetare i avtalen tillförsäkrats semester, men denna

är alltjämt ganska kortvarig.

Inom de intellektuella yrkena har semesterperioden i regel omfattat minst

tre veckor. Inom vissa yrken sträcker sig semestern över en längre tids­

period. Journalisterna hava sålunda tillförsäkrats en månads semester, och i

egentlig mening ledande personal inom bank-, industri- och affärsvärlden

åtnjuter likaledes en semester örn en månad eller mera. Beviljandet av år­

ligen återkommande ledighet från arbetet under en längre period torde

knappast motiveras uteslutande därav, att man velat visa välvilja mot sina

anställda. Företagen torde anse, att de själva hava fördel av att vissa grupper

av personalen åtnjuta en jämförelsevis lång semester.

En kort semester örn endast en vecka eller mindre kan naturligtvis te sig

som ett angenämt avbrott i dagens enahanda rutinarbete, men den kan

knappast medgiva sådana vilo- och rekreationsmöjligheter, som kunna väntas

verka tillräckligt uppbyggande på organismen. Härför kräves enligt min mening

ett väsentligt längre avbrott i arbetet. Det av de sakkunniga framlagda förslaget

örn en semester, omfattande tolv arbetsdagar, syftar till att som regel ge den

sammanhängande ledigheten en faktisk längd av fjorton å femton dagar. En

viloperiod av denna tidslängd torde få anses som det minimum, vid vilket

man kan förvänta påtagliga resultat ur hälsosynpunkt. Jag ansluter mig där­

för till de sakkunnigas förslag beträffande semesterns längd.

En lagstiftning, som fastställer en sammanhängande ledighet örn tolv

Kungl. Maj:ts proposition nr 2S6.

Departe­

ments­

chefen.

74

arbetsdagar, tiar sin huvudsakliga betydelse därutinnan, att den medför en

betydande ökning av den semester, som eljest skulle komma kroppsarbetarna

till godo. Övriga löntagande medborgargrupper åtnjuta, som jag förut på­

pekat, i allmänhet redan en semester av minst denna längd. Självfallet kunna

olika meningar råda därom, huruvida en dylik semesterperiod kan hava

någon betydelse för att vidmakthålla eller höja en kroppsarbetares effektivi­

tet. För min del är jag benägen att tro, att de gynnsamma erfarenheter,

som i sådant hänseende föreligga av de intellektuella yrkenas semesterför­

hållanden, i stort sett skola komma att bekräftas även beträffande kropps­

arbetarna. Behovet av en längre återhämtnings- och viloperiod blir dessutom

för stora grupper industriarbetare mera framträdande, allteftersom arbets­

takten inom företagen ökas.

Det finnes vissa tecken, som tyda på en fortgående ökning av olycks-

fallsfrekvensen liksom andra ogynnsamma verkningar av industriarbetets

moderna metoder. Den uträttning, för vilken den mänskliga organismen

utsättes, spelar härvid sannolikt en avgörande roll. Man bör lia rätt att

förvänta, att en årlig viloperiod av rimlig längd skall i icke ringa mån

motverka nyss nämnda ogynnsamma verkningar. Rätt använd borde en dylik

viloperiod ' medföra, att trötthetssymptomen försvinna och arbetaren åter­

vänder till arbetet med friska krafter. En annan synpunkt värd beaktande

är den tendens — visserligen svag men dock påtaglig — till en viss utjäm­

ning av levnadsförhållandena och förutsättningarna för livsföringen olika

medborgargrupper emellan, som utmärker utvecklingen i vårt samhälle. I

den mån denna utvecklingstendens giver resultat, komma förut missgynnade

folkgrupper att känna trivsel med sina och samhällets förhållanden, den all­

männa medborgarsolidariteten blir ökad och hela den demokratiska samhälls­

organisationen blir otvivelaktigt stärkt. Ur allmän synpunkt är den därför

icke endast värd att observera utan också att understödja. Den lagstift­

ning örn semester, som nu föreslås, skulle medföra en oftast fördubblad vilo­

period för kroppsarbetarna och alltså på förevarande område skapa ökad lik­

ställighet samt utgöra ett steg i riktning mot utjämning av arbets- och livs­

villkoren för medborgarna i vårt samhälle.

Det anförda synes mig visa, att synnerligen starka sociala skäl tala för en

semester av här förordad minimilängd. I avgivna yttranden rörande de sak­

kunnigas förslag torde man knappast heller kunna utläsa någon principiell

opposition emot den föreslagna semesterperioden. Däremot anföras andra i

och för sig — om de vore bindande -— mycket allvarliga invändningar emot

det föreliggande förslaget. Dessa invändningar äro väsentligen två, nämligen

att kostnaderna för en semesterperiod örn tolv arbetsdagar icke skulle kunna

bäras av vår produktion utan, såsom svenska lantarbetsgivareföreningen ut­

trycker det, utgöra »ett allvarligt hot mot näringslivet» samt att förslaget

ingriper på ett område, som borde vara helt förbehållet avtalsfriheten mellan

parterna på arbetsmarknaden.

Till dessa invändningar knytas i en del remissvar reflexioner och påstå­

enden, som utmynna i att förslaget örn en lagstadgad 12-dagars semester i

starka ordalag utdömes.

Kungl. Majus proposition nr 286.

Kungl. Majus proposition nr 286.

To

Ur denna kritik anhåller jag att få gripa några yttranden, som synas mig

särskilt karakteristiska.

Hovrätten för övre Norrland finner att, örn lagen utformades ur syn­

punkten av att semesterrätten skulle vara en löneförmån och avvikelser där­

igenom gjordes från vad en skyddslagstiftning på området i och för sig på­

kallade, stor fara förelåge för att lagstiftarna övergivit den grundsats örn

statens neutralitet i förhållande till parterna på arbetsmarknaden, som de

sakkunniga själva proklamerat, — Ett liknande resonemang förekommer i

yttrandet från länsstyrelsen i Kristianstads län, som förmenar att, örn de sak­

kunnigas uppfattning örn semestern såsom en lönefråga skulle vara riktig, en

lagstiftning sådan som den föreslagna icke syntes böra komma till stånd.

Därigenom skulle lagstiftarna komma att lämna den ståndpunkt av neutralitet

i förhållandet till parterna på arbetsmarknaden, som syntes vara den enda

riktiga. — Vissa handelskammare uppehålla sig särskilt vid förslagets _ eko­

nomiska konsekvenser och befarade verkningar på löne- och avtalstvister.

Sålunda yttrar Östergötlands och Södermanlands handelskammare, att för­

slagets godkännande skulle — i stället för att, såsom av semestersakkunniga

antytts, leda till lugnare avtalsförhandlingar — med all sannolikhet förr eller

senare framtvinga lönereduktioner eller i varje fall så påverka lönenivån, att

faran för allvarliga strider därigenom bleve väsentligt ökad. — Handelskam­

maren i Göteborg håller före, att en lagstadgad semester örn tolv dagar san­

nolikt skulle nödvändiggöra ytterligare rationaliserad drift, sänkta arbetslöner

och inskränkningar i exportindustriernas produktion. —- Handelskammaren

i Karlstad anför i skarp polemik mot förslaget, att dess skadliga inverkan

på exportnäringarnas konkurrenskraft väl torde belysas av det faktum, att ett

stort svenskt exportföretag, vars förhållanden handelskammaren kände,

räknade med 295 arbetsdygn, medan t, ex. Finland och Tyskland hade 350

arbetsdygn. De sakkunnigas önskan, att arbetsgivarna ej skulle kompensera

sig för kostnaderna genom lönesänkningar, kunde under dessa omständig­

heter tyvärr inför den hårda ekonomiska nödvändigheten endast bli en from

önskan. Genom tolv dagars semester måste en ökning av personalen på upp

till femton procent ske, med i regel okvalificerad arbetskraft under den brå­

daste tiden, skördetid och skeppningstid, med följande starkare arbetslöshet

på vintern. — Handelskammaren för Örebro och Västmanlands län fram­

håller, att en tvångslagstiftning rörande semestern, innebärande att staten,

sedan maximala löner numera framtvingats, genom lagtvång belastade produk­

tionen med ytterligare kostnader för utökad semester, måste medföra risk för

de allvarligaste rubbningar i näringsföretagens ekonomi samt elakartade och

ödesdigra slitningar vid kommande avtalsförhandlingar. — Sveriges industri­

förbund yttrar bland annat i sin kritik, att för den del av hemmamarknads-

industrien, som arbetade under konkurrens med utländska industrier, en sådan

överflyttning (av kostnaderna på konsumenterna) icke torde kunna ske utan

att den inhemska industriens avsättningsmöjligheter äventyrades. — Ur

svenska arbetsgivareföreningens yttrande förtjäna särskilt följande omdömen

att framhävas. Enligt föreningens åsikt gjorde ett sådant ingripande i lönesätt­

ningen som det föreslagna det svårare för parterna att vid de fria förhand­

lingarna bestämma sina ståndpunkter. Risken att statsmakterna kunde komma

att pålägga ytterligare ekonomiska bördor gjorde naturligen icke en arbets­

givare benägen att vid avtalsförhandlingarna göra de yttersta eftergifterna.

Ett ingripande från statens sida av den natur, som här föreslagits, kunde

därför medföra utomordentligt betänkliga konsekvenser för förhållandena på

arbetsmarknaden. Tvärt emot vad kommittén velat framhålla, vore därför

förslaget i allra högsta grad ägnat att försvåra fredliga avtalsuppgörelser. I

ett senare sammanhang anför föreningen, att det mäste sägas rent ut, att ett

76

förslag av elen extrema karaktär, som det av de sakkunniga framlagda, vore

ägnat att föra vårt land närmare det tillstånd av oro och ekonomisk svaghet,

som för närvarande kännetecknade Frankrike. Arbetsgivareföreningen sam-

manfattar sin kritik sålunda, att framläggandet av ett förslag, som, på sätt

föreningen utvecklat, skulle till ena partens förmån förändra avtalade eko­

nomiska villkor på arbetsmarknaden, väsentligt nedsätta den industriella

produktionskapaciteten, i motsvarande mån fördyra den återstående produk­

tionen och därigenom föranleda prishöjningar, äventyra exportindustriens

konkurrenskraft samt framtvinga brådstörtade rationaliseringsåtgärder med åt­

följande kastningar i arbetstillgången, icke vore förenligt med den opartisk­

het och den omtanke örn landets ekonomi, som man borde kunna fordra.

Synnerligen märkligt vore efter våra förhållanden, att förslaget förts fram,

utan att de ekonomiska konsekvenserna gjorts till föremål för noggrannare

undersökning och klarläggande. Det kunde icke vara mycket bevänt med en

kommittéutredning, örn man därvid åsidosatte såväl logiska krav som ekono­

miska hänsyn för att komma fram till ett på förhand bestämt resultat. Hela

utredningsförfarandet bleve då närmast en demokratisk täckmantel, med vilken

man sökte dölja ett diktatoriskt handlande. Ett lagförslag av sådan beskaffen­

het som det föreliggande, vilket även i sina olika delar lämnade rum för så

mångå allvarliga erinringar, kunde icke vara moget för genomförande. Örn

förslaget icke ansåges kunna helt läggas åt sidan, måste föreningen bestämt

påyrka, att frågan gjordes till föremål för en förnyad, allvarlig och allsidig

utredning, där utredningsmännen kände sig obundna att utforma sitt förslag

med hänsyn till utredningens resultat och under beaktande av alla konse-

kvenser.

Yad till en början frågan örn kostnaderna beträffar, torde enighet örn

produktionens förmåga eller oförmåga att bära dem icke stå att vinna förrän

livet självt, liksom beträffande 8-timmarsdagen, visat, huruvida de uttalade

farhågorna hava något fog för sig eller icke. Kommerskollegium har beräknat,

att kostnaderna för industrien skulle komma att ökas med 55 miljoner kronor

årligen, och arbetsgivareföreningen räknar, såsom framgår av dess förut

återgivna yttrande, med en ökning av 67 miljoner kronor årligen. Arbets­

givareföreningen beräknar vidare, att för hela näringslivet, omfattande

industri, handel och samfärdsel samt jordbruk och skogsbruk, kostnadsök­

ningen skulle stiga till cirka 116 miljoner kronor per år. I fråga om produk­

tionens totalkostnader kommer kommerskollegium till en ökning av I.02 pro­

cent och arbetsgivareföreningen till 1.2 5 procent. Dylika kostnadsberäkningar

kunna visserligen ge en approximativ föreställning örn den ekonomiska mer-

belastning, som en 12-dagars semester kan tänkas medföra för den industri­

ella produktionen, men deras betydelse såsom underlag för ett omdöme örn

de ekonomiska verkningarna av en semester enligt förslaget får icke över­

skattas. Enligt min mening är det alldeles icke möjligt att på förhand nied

anspråk pa någon exakthet angiva, hur den föreslagna semesterperioden kan

komma att i stort verka på näringslivet och utvecklingen inom detsamma.

Detta skulle nämligen förutsätta, att man i penningar kunde värdera infly­

tandet av alla de faktorer, även de obestridligt gynnsamma, som äro för­

bundna med en längre tids allmän semester.

Den föreslagna semestern innebär en genomsnittlig arbetstidsförkortning

av fyra procent, d. v. s. i realiteten för större delen av vår industri en för-

Kungl. Maj:ts proposition nr 286.

77

kolfning jämfört med nu rådande förhållanden av två procent. Huruvida

den kommer att medföra —- under förutsättning av oförändrat arbetareantal

— en lika stor produktionsminskning kan enligt min övertygelse endast er­

farenheten giva vid handen. Sannolikt är det icke. Det erbjuder emeller­

tid bland annat oöverkomliga svårigheter att beräkna, på vilket sätt man

inom olika industrigrenar förmår anpassa sig efter en förlängd semester.

Ovisst måste sålunda bliva, huruvida olika företagare söka ersätta den

personal, som åtnjuter semester, med vikarier, huruvida man för 12-dagars-

perioden kommer att helt inställa driften eller huruvida man vill försöka

mera permanent öka sin personalstab med de två å fyra procent, som kunna

behövas för att de årligen sysselsattas antal skall förbli lika stort som för

närvarande. Samtliga dessa metoder torde komma i tillämpning, en metod

inom vissa företag, de övriga inom andra. Jag skulle i varje fall finna det

mycket överraskande, örn semestern skulle leda till en faktisk minskning av

den årliga produktionsmängden, ty denna bestämmes uppenbarligen icke av

tillvaron eller frånvaron av semester utan av efterfrågan på de tillverkade

varorna. I den mån någon minskning i totalproduktionen icke äger rum, kom­

mer endast den kostnadsökning att inträda, som en av semestern framtvingad

ökning av arbetarantalet kan föranleda.

Yad jordbruket beträffar, torde man där lättare kunna sluta sig till hur

stor kostnadsökningen behöver bliva. För ett stort jordbruk, som sysselsätter

exempelvis tio arbetare, torde man kunna uppskatta de mera fasta löne­

utgifterna till 15,000 å 18,000 kronor per år. Förlängningen av semestern kan

här utan svårighet uppskattas till högst två procent, d. v. s. en merutgift av

300 å 360 kronor per år. En sådan ökning av löneutgifterna inträder emeller­

tid endast örn arbetsgivaren anser sig tvungen att anställa vikarier för samt­

liga arbetare under deras semester. På grund av arbetets natur inom jord­

bruket lär detta knappast bliva behövligt.

De svårigheter att beräkna kostnaderna för en förlängd semester, örn vilka

jag i det föregående erinrat, kunna enligt min mening icke undanröjas. Föga

skulle därför vara vunnet genom ett tillmötesgående av arbetsgivareföreningens

yrkande örn uppskov i syfte att åvägabringa nya, omfattande undersökningar,

vilkas resultat skulle kunna göra anspråk på större tillförlitlighet.

Dessa undersökningar skulle på sin höjd kunna leda till ett närmare preci­

serande av de maximibelopp, vartill kostnaderna kunde uppgå. Storleken av

alla de kostnadsminskande faktorer, örn vilka jag erinrat, skulle alltjämt vara

okänd. Den maximala kostnadsökningen är emellertid redan nu känd med

tillräcklig noggrannhet. Den är enligt mitt förmenande icke av den storleks­

ordning, att samhället av hänsyn till kostnadsrisken bör avstå från de fördelar,

som det föreslagna utsträckandet av semestern medför.

Frågan huruvida en 12-dagars semester bör lagligen garanteras löntagarna

i samhället låter sig för övrigt icke avgöras på grundval av pessimistiska eller

optimistiska kostnadsberäkningar. Avgörandet blir i stället beroende av det

värde ur samhällets och den enskildes synpunkt, till vilket man uppskattar

friheten för människorna under en viss minimitid från bundenhet till en

arbetsplats med de möjligheter en dylik frihet ger till vila och vederkvickelse.

Kungl. Majus proposition nr 286.

78

Den meningen kan jag omöjligen dela, att en lagstiftning om en viss mini

misemester skulle innebära ett obehörigt ingrepp i avtalsfriheten mellan

arbetsmarknadens parter, ett ingrepp sonfi mera tillspetsad form — i ett par-

yttranden, där man särskilt fäst avseende vid de sakkunnigas resonemang om

rätten till semesterersättning såsom intjänad lön — betecknas som ett brott

mot den eljest hävdade principen örn statsmakternas neutralitet på arbetsmark­

naden. Därest denna mening skulle anses befogad, betydde det, att hela vår

omfattande lagstiftning örn arbetarskydd i olika avseenden innebure neutrali-

tetsbrott. Gällande lagbestämmelser örn minimiålder, örn kvinnors nattarbete,

örn maximerad arbetstid avse i stort sett att tjäna samma syften som en semes­

terlagstiftning. Samhället har ansett sig böra inskrida till skydd för löntagares

hälsa, familjeliv, fritidsbehov o. s. v.; semesterlagstiftningen uppbäres av all­

deles likartade motiv. Den föreslås med hänsyn till hälsosynpunkter, till önsk­

värdheten av att bereda möjlighet till sammanhängande vila, till insikten att

en viss tids frihet från sedvanligt arbete är nyttig. I princip innebär en semes­

terlagstiftning ingenting annat än en utbyggnad av vårt lagliga arbetarskydd.

Den kan därför icke rimligen bekämpas med anlitande av sådana argument som

att parterna på arbetsmarknaden såmedelst berövas sin avtalsfrihet beträf­

fande de allmänna arbetsvillkoren.

Spörsmålet huruvida avlöning under semester skall bedömas ur den syn­

punkten, att den anses vara uppskjuten, förut intjänt lön har huvudsakligen

teoretiskt intresse. Med själva begreppet semester är enligt vårt språkbruk

förbunden fritid med åtnjutande av lön. Ledighet utan lön betraktas i vårt

land i regel som permittering, vare sig ledigheten är påtvungen eller fri­

villig. Att, som arbetsgivareföreningen ifrågasätter, arbetsgivaren skulle er­

hålla rätt att innehålla en viss del av arbetslönen, som skulle utbetalas först

vid semesterrättens utnyttjande, vore att giva med ena handen och taga med

den andra. Såvitt bekant är, hava heller icke bestämmelser av dylik art inta­

gits vare sig i enskilda eller kollektiva avtal, som berättiga till semester örn

längre eller kortare tid.

Att den semesterberättigade uttryckligen bör tillerkännas rätt till lön under

semestern synes nödvändigt för att förhindra eventuella försök att kringgå

semesterlagen. En arbetsgivare bör icke heller ha möjlighet att genom avsked

av arbetare vid kvalifikationsperiodens slut befria sig från plikten att utgiva

semesterersättning.

I de förut anförda yttrandena framföres mycket energiskt en rad farhågor

för verkningarna av lagstiftning örn 12-dagarssemester. Sålunda fruktar man,

att den svenska produktionen skall äventyras genom försvagning av dess kon­

kurrensförmåga, att lönereduktioner skola bliva oundgängliga och i följd härav

allvarliga slitningar vid framtida avtalstvister uppstå. Mot rimligheten av

dylika farhågor kunna uppenbarligen inga avgörande bevis framläggas. De

grunda sig på antaganden, mot vilka kunna ställas andra antaganden av mera

optimistisk innebörd. Inför alla dessa farhågor kan jag dock icke underlåta att

erinra örn de ytterst energiska varningar, som från samma håll framställdes, då

lagstiftning ifrågasattes örn en allmän förkortning av arbetstiden. Denna för-

Kungl. Majus proposition nr 286.

79

kolfning innebar ett ingrepp i näringslivets förhållanden av en helt annan

storleksordning än semesterförslaget. De då framförda allvarliga påståendena

om de ytterst olyckliga följderna av en lagstadgad 8-timmarsdag för vårt

näringsliv hava visat sig vara ganska verklighetsfrämmande. För min del

tvivlar jag icke på att vårt samhälle, liksom vårt näringsliv, betydligt lättare

kan anpassa sig efter en förlängd semester än det kunde efter 48-timmars-

veckan.

Utöver vad jag här anfört vill jag fästa uppmärksamheten på att jag, örn

ock med tvekan, i syfte att underlätta anpassningen, förordar ett par viktiga

modifikationer i de sakkunnigas förslag. Sålunda torde semesterrätten böra

begränsas till dem, som haft anställning hos samma arbetsgivare under en

period av sex månader. Vidare torde arbetsgivarna böra erhålla rätt att be­

stämma tidpunkten för semestern utan att därvid, såsom i sakkunnigförslaget,

någon begränsning göres till viss period av året. Härigenom komma helt

andra möjligheter att beredas till en anpassning än enligt de sakkunnigas

förslag.

Kungl. Maj;ts proposition nr 286.

Frågan om kriminalisering eller amira tvångsåtgärder.

De sakkunniga.

Enligt de sakkunnigas förslag skall i semesterlagen icke intagas några

straffbestämmelser för den, som åsidosätter vad honom enligt lagen åligger.

Någon övervakning från statligt eller kommunalt organ av lagens tillämpning

skall icke heller äga rum. Det ankommer alltså principiellt sett på den en­

skilde arbetstagaren att genom vanlig civilrättslig talan gentemot arbets­

givaren själv bevaka den rätt, som lagstiftningen tillerkänner honom. I

lagförslaget har icke intagits någon bestämmelse örn förlust av semester­

lönen för den arbetstagare, som missbrukar semesterrätten till att utföra

annat avlönat arbete.

De sakkunniga, som erinra örn att det av internationella arbetsorganisa­

tionen godkända konvention sförslaget angående semester uttryckligen före­

skriver, att ratificerande medlemsstat till säkerställande av konventionens

tillämpning skall anordna ett system av påföljder, anföra till stöd för sitt

förslag bland annat följande:

Ett system med straffbestämmelser gentemot arbetsgivare hade i social­

lagstiftningen i vårt land kommit till användning bland annat i lagen örn

arbetstidens begränsning. I en lagstiftning angående rätt till viss tids semester

borde det emellertid ej endast vara mot arbetsgivarna, som straffbestämmel­

ser skulle behöva införas, utan denna åtgärd borde även vidtagas mot arbets­

tagarna. Örn man nämligen under straffhot tvingade en arbetsgivare att

lämna semester av viss längd till sina arbetstagare och att utbetala avlöning

för denna tid, borde arbetsgivaren rimligen kunna kräva, att arbetstagaren

använde semestertiden till vila eller åtminstone ej till avlönat arbete på

annat håll. Som förut anförts vore ju även rekreationssynpunkten att anse

som grunden till en lagstiftning på området. Kravet på en riktig använd­

ning av semestertiden kunde därför i lika hög grad ställas ur samhällets

80

Kungl. Maj:ts proposition nr 2S6.

synpunkt. Man borde vid sådant förhållande rätteligen, åtminstone för den

händelse straffbestämmelser stadgades gentemot arbetsgivarna, införa straffbe­

stämmelser gentemot de arbetstagare, som utförde avlönat arbete under se­

mestertiden. Vid en överenskommelse mellan arbetsgivare och arbetare örn

dubbel lön i stället för semester, skulle vidare båda parterna behöva straffas,

då ju det av samhället åsyftade målet, eller att arbetstagaren finge åtnjuta

vila, icke heller i dylikt fall komme att uppnås.

Ett system med straffbestämmelser krävde i och för sig noggrann över­

vakning. Det förutsatte alltså en stor administrativ apparat. Det torde

emellertid ändock icke vara möjligt att garantera, att de givna bestämmel­

serna alltid komme att efterföljas. Man kunde härvidlag icke gärna anställa

en jämförelse med bestämmelserna i arbetstidslagen. Där gällde det näm­

ligen blott att undersöka, örn vederbörande arbetsgivare sj-sselsatt sitt folk

under längre tid än som medgåves i lagen. Denna gällde för övrigt ej för

de minsta arbetsgivarna. I en lag örn semester läge förhållandena helt

annorlunda till. Det torde väl vara möjligt att kontrollera, huruvida arbets­

givarna lämnade sina anställda semester av föreskriven längd, men beträffande

arbetstagarna torde det komma att visa sig vara omöjligt att erhålla känne­

dom örn huruvida en semesterledig arbetare mot avlöning utförde arbete

kanske på en helt annan ort lin där han eljest vore bosatt. Man torde

emellertid kunna utgå från att praktiskt taget alla arbetstagare ville komma

i åtnjutande av semester. Hedan med hänsyn därtill torde det knappast vara

erforderligt att i denna lagstiftning införa straffbestämmelser vare sig mot

arbetsgivarna eller mot arbetstagarna. Det måste i varje fall betecknas så­

som ujupenbart olämpligt att i en lagstiftning införa straffbestämmelser, örn

vilka man redan på förhand kunde med tämligen stor visshet uttala, att de

icke kunde tillämpas annat än i undantagsfall. Det torde sålunda icke under

några förhållanden vara möjligt att kontrollera, att den arbetstagare, som

vid anställningens upphörande erhölle ersättning för den semesterlön han

intjänat men ännu icke hunnit uppbära, verkligen också till vila använde så

lång tid, som motsvarade semestertiden. Det kunde för övrigt anses vara

ur psykologiska synpunkter olämpligt att med straffbestämmelser tvinga en

person att avstå från avlönat arbete, då man i varje fäll icke kunde tvinga

honom att använda tiden till vila eller rekreation. Och att införa ensidiga

straffbestämmelser gentemot arbetsgivarna ville de sakkunniga av skäl som

nyss anförts ej förorda.

Att de sakkunniga bestämt måste avstyrka en bestämmelse örn förlust av

semesterlönen för den arbetstagare, som under semestern utförde annat av­

lönat arbete, vore utan vidare klart med hänsyn till den uppfattning örn

semesterlönens natur att i själva verket vara uppskjuten lön, åt vilken de

sakkunniga tidigare givit uttryck.

En bidragande orsak till att de sakkunniga ansett sig böra stanna vid

att avstyrka alla åtgärder av kontrollerande eller straffande art i avseende

å lagens tillämpning vore följande. Som ett uppenbart missbruk av semester­

rätten måste det visserligen betecknas, örn en semesterledig person begag­

nade sig därav till att utföra avlönat arbete inom sitt eget yrke. Den som

använde semestertiden på sådant sätt måste sägas göra sig skyldig till en

illojal handling både gentemot arbetsgivaren, som genom lagbestämmelse

tvungits att giva honom semester, och mot samhället. Han erhölle icke under

sådant förhållande genom semestern den avsedda vilan eller rekreationen.

Örn arbetet under semestertiden emellertid icke utfördes mot avlöning utan

skedde antingen för eget behov eller också för att kanske hjälpa en släkting,

erhölle den semesterlediga visserligen ingen vila, men man torde dock icke

kunna beteckna hans förfaringssätt som ett missbruk av semesterrätten och

Kungl. May.ts proposition nr 286.

81

i varje fall kunde man icke tänka på att bestraffa honom. Ej heller kunde

det anses som ett missbruk av semesterrätten, örn en intellektuellt arbetande

person begagnade semestertiden till kroppsarbete, och detta vare sig arbetet

utfördes mot avlöning eller ej. I åtskilliga fall erhölle han nämligen genom

ett sådant användande av semestertiden den bästa rekreation, som kunde

stå till buds, och han kunde med stärkta krafter återgå till sitt dagliga

arbete. Det visade sig sålunda, att det näppeligen ens vore möjligt att upp­

ställa några bestämda regler örn vad som skulle kallas för ett missbruk av

semesterrätten. Härtill bomme svårigheten eller rättare sagt omöjligheten

att kontrollera de bestämmelser, som härutinnan skulle kunna givas.

De sakkunniga förordade en bestämmelse örn att arbetsgivare, som åsido­

satte lagens bestämmelser, skulle vara pliktig att till arbetstagaren utgiva

skäligt skadestånd. För arbetstagarna själva komme detta säkerligen att visa

sig vara en fullt effektiv väg. Den torde även komma att vara tillräcklig för-

att tillgodose det samhälleliga intresset av att arbetsgivarna icke åsido­

satte lagens bestämmelser. Antalet fall, då någon arbetstagare skulle kunna

av sin arbetsgivare förmås att avstå från sin semesterrätt, komme troligen

att bliva så ringa, att man kunde bortse därifrån vid diskussion av frågan,

örn några sanktioner å lagstiftningens genomförande borde införas eller ej.

Man torde kunna utgå från att de flesta arbetstagare önskade begagna sig

av den medgivna rätten till semester. Det torde vidare vara berättigat

att antaga, att arbetstagarnas fackliga sammanslutningar komme att för sina

medlemmar framhålla nödvändigheten av att de lojalt använde sig av den

genom lagstiftningen erhållna semesterledigheten till vila och rekreation och

icke till annat avlönat arbete.

Yttrandena.

Åv de myndigheter, som yttrat sig beträffande denna fråga, anse arbets-

rådet och medicinalstyrelsen, att någon kriminalisering ej bör ske.

Sålunda anför arbetsrådet, att det med hänsyn till lagens konstruktion

vore fullt konsekvent, att dess bestämmelser icke, såsom fallet varit med

arbetstidskommitténs förslag av år 1920, kombinerades med straffsanktion.

Arbetsrådet yttrar vidare följande:

Arbetsrådet insåge jämväl tillfullo de utomordentliga svårigheter, som

skulle vara förenade med en övervakning — exempelvis från yrkesinspektio­

nens sida — av lagens tillämpning, i all synnerhet med den vidsträckta

omfattning densamma erhållit. Arbetsrådet kunde dock icke underlåta att

uttala vissa betänkligheter med avseende på svårigheten för de enskilda

arbetstagarna att utfå sin semesterrätt. Särskilt gällde detta de arbetstagare,

som saknade stödet av en organisation.

Medicinalstyrelsen förklarar sig till fullo inse, att straffrättsliga påföljder

icke lämpligen borde införas i en lag av denna art och att vid sådant för­

hållande en riktig tillämpning av lagen måste bliva beroende av allenast

ekonomiska sanktioner.

Länsstyrelsen i Västerbottens län anser i motsats härtill, att avsaknaden av

kontrollerande anordningar vore en uppenbar brist i förslaget. Länsstyrelsen

yttrar, att det säkert komme att göra lagen mindre effektiv, örn man lämnade

helt åt arbetstagarna att göra semesterrätten gällande. Då det vore fråga örn

säsongarbetarna hade åtminstone bort finnas en möjlighet för understöds-

Bihang till riksdagens •protokoll 1938.

1 sami. Nr 286.

67o ss 6

82

organet att utkräva eventuell semesterfordran, som en understödsbeliövande

arbetare av någon anledning icke kunnat själv utkräva. Aven Överståthållar­

ämbetet anser, att den av de sakkunniga i denna del intagna ståndpunkten,

för vilken visserligen starka skäl talade, med hänsyn till lagstiftningens

syfte att skapa rekreation icke vore fullt tillfredsställande.

Länsstyrelsen i Södermanlands län yttrar följande:

Det kunde icke synas tillräckligt att såsom skett söka trygga lagens

effektiva genomförande allenast genom ett stadgande örn skadeståndsskyldig-

het för den arbetsgivare, som icke följde lagens semesterbestämmelser. I

de viktigaste av de fall, då en påföljd av lagens överträdande skulle vara

önskvärd, nämligen då arbetsgivare och arbetstagare i samförstånd satte

semesterbestämmelserna å sido med eller utan viss kontantersättning till

arbetaren, komme det ju icke att finnas någon målsägare, som kunde göra

ett skadeståndskrav gäliande mot arbetsgivaren. Förslagets ståndpunkt där-

utinnan syntes vara en konsekvens av den sida av motiveringen därför, som

läge i uppfattningen örn semesterrätten såsom löneförmån. Fasthölle man

däremot vid arbetarskyddssynpunkten, syntes det riktigare att stadga lik­

nande påföljder som dem, vilka gällde enligt arbetarskyddslagen.

Länsstyrelsen i Västernorrlands län anför att, då syftet med lagen vore

att bereda arbetstagare behövlig vila, det syntes kunna ifrågasättas, huruvida

icke rätten till semesterersättning borde göras beroende av att detta syfte

verkligen realiserades och sålunda annat avlönat arbete ej utfördes under

semestertiden.

Beträffande organisationernas yttranden gäller, att arbetsgivarnas organi­

sationer uttala sig angående frågan örn kontroll å det sätt, varpå arbets­

tagarna använda sin semester, medan arbetstagarnas organisationer uppe­

hålla sig vid frågan örn de tvångsåtgärder, vilka böra vidtagas mot de arbets­

givare, som ej fullgöra vad dem enligt lagen åligger.

Sålunda anför svenska arbetsgivareföreningen, att det med skyldigheten för

arbetsgivarna att betala semesterlön vid sidan örn den fulla arbetslönen

borde ha följt en garanti för arbetsgivaren, att ledigheten verkligen användes

i rekreationssyfte. Föreningen yttrar vidare, att de sakkunniga tvekade

inför sådant personligt tvång, som läge i ett förbud för individen att arbeta

under vissa dagar. Ändock vore en sådan begränsning i den personliga

friheten endast en naturlig följd av lagförslaget och visade klart hela lag-

stiftningsingripandets farliga beskaffenhet. Med en lag av föreslagen natur

måste enligt föreningens åsikt följa en föreskrift örn att arbetstagaren för­

verkade sin rätt till semesterersättning, örn och i den mån han under ledig­

heten toge annat avlönat arbete. Detta överensstämde med 1936 års se­

mesterkonvention. Enligt den franska lagstiftningen kunde en arbetare i

motsvarande läge bli dömd till skadestånd.

Svenska lantarbetsgivareföreningen yttrar att, örn arbetsgivaren skulle be­

kosta arbetarens vila, arbetsgivaren också borde lia rätt att fordra, att se­

mestern utnyttjades så, att den tjänade sitt syfte. Givetvis vore det av

betydelse för arbetsgivaren, att arbetaren, då han återvände till arbetet, vore

utvilad och stärkt till kropp och själ. En kontroll däröver läte sig dock

svårligen genomföra. Denna omständighet utgjorde ett ytterligare skäl till

Kungl. Majus proposition nr 286.

83

avstående från den ifrågasatta lagstiftningen. Möjligheten att tillse, huruvida

semestern bomme till avsedd användning, borde nämligen vara bestämmande

för statsmakterna, när det gällde att avgöra, örn lagstiftningen skulle genom­

föras på detta område eller icke.

Sveriges redareförening anför att, örn en bestämmelse örn skadestånd bomme

att inflyta i lagen, denna ovillkorligen måste kompletteras på sådant sätt, att

arbetstagare, vilken under semestern toge avlönat arbete, icke ägde rätt till

semesterlön. Föreningen yttrar härom följande:

De sakkunniga hade i sitt betänkande bestämt avstyrkt dylik bestämmelse

under motivering bland annat att man icke torde kunna bestämma, vad en

arbetstagare skulle företaga sig under sin semester. Då emell srtid de sakkun­

niga samtidigt framhold, att det finge anses såsom ett synnerligen viktigt

intresse för samhället, att detta tillsåge, att envar erhölle tillräckligt lång

semestertid för rekreation och för avkoppling från det dagliga arbetet, syntes

det i hög grad inkonsekvent, att man icke också tillsåge, att vederbörande verk­

ligen använde sin tid på ett sätt, att detta syfte tillgodosåges. Arbetsgivarna

torde, icke minst med hänsyn till de stora utgifter de anställdas semester

innebure, hava rätt att fordra, att ledigheten verkligen användes till rekreation

och icke på så sätt, att den anställde genom arbete på annat håll skaffade sig

ytterligare ekonomiska fördelar. Åtminstone borde föreskrifter införas av inne­

håll att semesterlön icke utginge till den arbetstagare, vilken under semestern

utförde annat avlönat arbete.

Sveriges köpmannaförbund anser det vara nödvändigt, att garantier skapades

för att semestern verkligen av arbetstagaren bomme att utnyttjas till rekreation.

Något generellt förbud för arbetstagare att under semestern taga annat av­

lönat arbete syntes visserligen icke erforderligt. Arbetstagarna borde emel­

lertid under sin semester icke hava rätt förrätta arbete liknande det, från

vilket han åtnjöte ledighet. Det borde i lagen uttryckligt stadgas, att se­

mestern skulle användas till rekreation.

Be anställdas centralorganisation och tjänstemännens centralorganisation för­

klara, att en bestämmelse örn skyldighet för arbetsgivare, som åsidosatte

sina förpliktelser enligt lagen, att gälda skäligt skadestånd, icke innebure

någon som helst garanti mot missbruk av lagen. Man finge nämligen förut­

sätta, att en arbetstagare, särskilt örn han saknade stöd av en tillräckligt

kraftig organisation, hade svårt att avvisa ett erbjudande från arbetsgivarens

sida att utbyta semestern mot kontant ersättning. Inför möjligheten att en

arbetsgivare kunde träffa uppgörelse med arbetstagaren örn semesterför­

månens utbytande mot kontant ersättning, varvid arbetstagaren skulle bliva

mindre benägen att vidhålla sitt krav på ledighet, ville organisationerna

påyrka, att åsidosättande av lagen skulle beläggas med böter. Organisationerna

anföra härefter följande:

De sakkunnigas motivering för sitt ståndpunkttagande i detta stycke kunde

icke tillmätas avgörande betydelse. Att påföljd icke skulle kunna stadgas

gentemot arbetsgivaren allenast av den anledningen, att semesterns utnytt­

jande av arbetstagaren icke kunde övervakas och eventuellt missbruk alltså

icke beivras, vore intet försvar för att man underläte att kräva ansvar, där

åsidosättandet av lagen vore lätt konstaterbart. Det förefölle för övrigt

alltför lättvindigt att belysa risken för ett icke avsett utnyttjande av se­

Kungl. Majus proposition nr 286.

Departe­

ments­

chefen.

mestern med en hänvisning till att en arbetstagare kunde utnyttja den­

samma till förvärvsarbete. I många fall vore utförandet av kroppsarbete,

helt bortsett från örn det vore avlönat eller icke, den bästa formen för se­

mesterledighetens utnyttjande.

Organisationerna kunde icke underlåta att upptaga den av de sakkunniga av­

visade parallellen med arbetstidslagen. I båda fallen gällde det en lagstiftning

till arbetskraftens skydd, varigenom ett väsentligt ingrepp gjordes i arbets­

givarens och arbetstagarens inbördes förhållande. I båda fallen gällde, att

en arbetstagare bröte mot lagstiftningens anda, örn han toge avlönat arbete

under den för rekreation avsedda, lagligen garanterade fritiden, och i intet­

dera fallet vore det möjligt att övervaka, att arbetstagaren verkligen använde

fritiden för rekreation. För att garantera, att arbetsgivaren ställde sig

arbetstidslagens föreskrifter till efterrättelse hade emellertid lagstiftaren

icke tvekat varken att inrätta ett särskilt kontrollorgan eller att stadga straff­

påföljd för brott mot lagen. I den år 1937 antagna lantarbetstidslagen hade

också påföljdsbestämmelserna övertagits i oförändrat skick, och samma före­

sloges för den blivande arbetstidslagen för detaljhandeln. Någon principiell

invändning mot ett stadgande örn påföljd även i semesterlagen borde sålunda

icke kunna resas.

Landsorganisationen anser däremot i likhet med de sakkunniga, att lag­

stiftningens påföljdsbestämmelser böra begränsas till regler örn skadestånd.

Samma ståndpunkt intar svenska brukstjänstemannaföreningen.

Beträffande frågan huruvida några straffbestämmelser böra stadgas för

dem, som åsidosätta lagens föreskrifter, kan jag ansluta mig till vad de

sakkunniga härom anfört. Jag vill särskilt framhålla, att jag principiellt

anser, att man i så liten utsträckning som möjligt bör kriminalisera social­

lagstiftningen. I likhet med de sakkunniga anser jag, att en skadestånds-

bestämmelse i och för sig måste anses vara tillräcklig för att förmå tredskande

arbetsgivare att efterkomma lagens påbud. Beträffande möjligheten att förmå

arbetstagarna att verkligen begagna den erhållna ledigheten till vila och

rekreation ställer jag mig tvivlande till nyttan av en tvingande bestämmelse

med straffpåföljd. Som de sakkunniga anfört, skulle det helt visst vara omöj­

ligt att kontrollera en sådan bestämmelse. Givet är, att man bör undvika

att utfärda föreskrifter, vilkas efterlevnad icke kan kontrolleras och följ­

aktligen icke av det allmänna garanteras.

Det måste emellertid betecknas som otillfredsställande, örn arbetstagarna

komma att använda semestern till att utföra annat avlönat arbete. Man torde

icke kunna bortse från att det iör personer i små ekonomiska förhållanden kan

bliva en frestelse att på sådant sätt förskaffa sig en extrainkomst. Såsom på­

pekats särskilt av svenska arbetsgivareföreningen och Sveriges redareförening,

kunna arbetsgivarna, som vid skadeståndsansvar åläggas att bereda arbets­

tagarna semester, också hava berättigade krav på att arbetstagarna verkligen an­

vända semestern till rekreation. Jag anser därför, att en bestämmelse bör in­

föras rörande förlust av semesterlön för den arbetstagare, som använder semes­

terledigheten till att utföra avlönat arbete. Det av de sakkunniga anförda prin­

cipiella skälet mot en sådan bestämmelse bör enligt min uppfattning ej få vara

avgörande, då starka moraliska och praktiska skäl tala för densamma.

84

Kungl. Majus proposition nr 286.

Kungl. Majus proposition nr 286.

85

Såsom de sakkunniga yttrat, kan man dock icke alltid som missbruk be­

teckna det förhållandet, att en semesterledig arbetstagare utför ett arbete. I

betänkandet anföres särskilt som exempel härå, att det måste innebära en

rekreation för en intellektuellt arbetande person, örn han under semestertiden

ägnar sig åt kroppsarbete. Som ytterligare exempel vill jag nämna det fallet, att

en arbetstagare begagnar sin semester till att utföra honom åliggande tjänst­

göring i krigsmaktens reserv. Yad man vill förhindra genom ett förbud mot av­

lönat arbete under semestertiden är framför allt, att de semesterberättigade

arbetstagarna mot lön utföra arbete inom samma yrke, i vilket de eljest äro

sysselsatta. Jag förordar därför, att bestämmelsen örn förlust av rätt till semes­

terlön gives den utformningen, att förlusten inträder endast då den semester­

lediga arbetstagaren utför avlönat arbete i sitt yrke.

Då det gäller att införa en bestämmelse örn förlust av rätten till semester­

lön för den, som utför avlönat arbete i sitt yrke, kunde det synas, som örn

förlusten av semesterlön, för den händelse arbetet utförts endast under någon

kortare tid av semestern, borde inskränka sig till ett belopp, som motsvarade

den tid, varunder arbetet utförts. Jag avser emellertid, att den av mig för­

ordade bestämmelsen örn förlust av semesterlön bör verka hindrande i fråga

örn de arbetstagare, som vilja begagna semesterledigheten för erhållande av

dubbelförtjänst. Med hänsyn härtill förordar jag, att förlusten alltid skall

avse hela semesterlönen, så snart avlönat arbete inom det egna yrket utförts

under semestertiden och alltså oavsett den tid, som arbetet tagit, och den för­

tjänst, som belöper därå.

Att märka är att den förordade bestämmelsen örn förlust av semesterlön

är avsedd att tillämpas endast i det fallet, då arbetstagaren erhållit semester,

och alltså ej, örn han jämlikt 4 § 2 mom. endast erhållit semesterlön eller örn

han jämlikt 11 § i stället för semester eller semesterlön erhållit särskild er­

sättning.

Jag vill särskilt framhålla, att samhället icke genom en sådan bestäm­

melse åtager sig att kontrollera det sätt, varpå arbetstagarna utnyttja sin

semester. Det ankommer på arbetsgivaren, örn han så finner lämpligt, att

inskrida och återfordra utgiven semesterersättning. I de fall, då semester

lönen ej utbetalats före semestern och arbetsgivaren innehåller lönen under

påstående örn missbruk från arbetstagarens sida, ankommer det på den sist­

nämnde att, örn han anser arbetsgivaren hava förfarit felaktigt, inför domstol

hävda sin rätt.

Yid bifall till förslaget örn att några straffbestämmelser eller tvångsåt­

gärder i övrigt icke skola föreskrivas vare sig mot den arbetsgivare, som

åsidosätter sina skyldigheter enligt lagen, eller mot den arbetstagare, som

missbrukar semesterrätten, är det tydligt, att man icke kan förhindra träf­

fandet av överenskommelse mellan arbetsgivare och arbetstagare om av­

stående från semesterrätten mot viss kontant ersättning. Emellertid torde

man här kunna förlita sig på kontrollen från arbetstagarnas organisationer

och från arbetskamraterna.

86

Kungl. Majus proposition nr 286.

Lagstiftningens omfattning.

De sakkunniga.

De sakkunniga framhålla, att en lagstiftning om semester enligt sakens

natur endast kunde avse löntagare, d. v. s. sådana personer, som mot av­

löning vore anställda i annans tjänst. Självständiga företagare måste alltså

lämnas utanför lagen. För avgörandet av frågan örn vem, som skulle be­

traktas som självständig företagare, finge man — liksom fallet vore i fråga

örn annan social lagstiftning — lita sig till praxis.

Vid övervägandet av frågan örn vilken omfattning lagen borde erhålla

beträffande löntagarna diskutera de sakkunniga först, huruvida under lagen

borde ingå i statens och kommunernas tjänst anställda personer. De sak­

kunniga förorda i sådant hänseende, att en semesterlagstiftning skulle avse

även de statens och kommunernas befattningshavare, vilkas anställningsform

vore närmast likartad med i det privata näringslivet anställda personers.

Som skäl härför anföres, att samma intressemotsättning vid förhandlingar

örn kollektivavtal för arbetare i statens och kommunernas tjänst förelåge

som vid avtalsförhandlingar på den övriga arbetsmarknaden. Utanför lagen

skulle alltså enligt förslaget falla sådana arbetstagare i statens och kommu­

nernas tjänst, vilkas avlöningsförmåner reglerades genom i administrativ väg

utfärdade författningar eller särskilda bestämmelser. Då emellertid en för-

fattningsföreskrift av sådan lydelse enligt de sakkunnigas mening icke skulle

vara lämplig, då det gällde att göra avgränsningen mellan de kommunala

tjänstemännen och de befattningshavare, som avsåges att falla under lagstift­

ningen, förorda de sakkunniga, att avgränsningen mellan de olika grupperna

av befattningshavare i statens och kommunernas tjänst skulle ske i enlighet

med strafflagens bestämmelser örn vem som vore underkastad ämbetsmanna-

ansvar. De sakkunniga erinra om att samma avgränsning använts i lagen

den 11 september 1936 örn förenings- och förhandlingsrätt samt i kungö­

relsen den 4 juni 1937 angående förhandlingsrätt för statens tjänstemän.

I betänkandet framhålles, att vissa icke-ordinarie befattningshavare i sta­

tens tjänst och, ehuru blott undantagsvis, kommunala tjänstemän icke vore

tillförsäkrade en semester örn minst tolv arbetsdagar. I samband härmed

uttala de sakkunniga, att man torde få utgå från att både staten och kom­

munerna skulle taga konsekvensen av lagstiftningen örn semester och vid­

taga sådana ändringar i gällande avlöningsreglemeuten och övriga för när­

varande tillämpade bestämmelser, att semester under tolv arbetsdagar in­

fördes för samtliga tjänstemän, vare sig de vore ordinarie eller ej.

Då något principiellt skäl varför de s. k. anställda skulle ställas utanför

lagen icke förelåge, förorda de sakkunniga, att lagen skulle göras tillämplig å

alla löntagare, vare sig de vore att hänföra till arbetare eller anställda.

Vissa undantag uppställas från den allmänna regeln örn lagens tillämp­

ning. Detta gäller främst beträffande dem, som äro anställda hos någon

närstående släkting. Vidare föreskrives, att från lagens tillämplighetsområde

87

skola undantagas sådana personer, som avlönas uteslutande genom andel i

vinsten. Därjämte stadgas, att en anställning, som är att betrakta som bi­

syssla, icke berättigar till semester.

De sakkunniga hava särskilt diskuterat lämpligheten av att låta lagen

gälla beträffande vissa speciella yrkesområden. Av vad de sakkunniga här­

utinnan anfört torde följande böra omnämnas.

Beträffande sjöfolket erinra de sakkunniga örn att å sjöfartskonferensen

år 1936 antagits en särskild konvention angående semester för sjömän, som

äro sysselsatta å havsgående fartyg.

Sedan 1936 års sjöarbetstids- och bemanningssakkunniga i anslutning

härtill utarbetat ett särskilt förslag till lag angående semester för sjöfolk,

hava semestersakkunniga genom remiss beretts tillfälle att avgiva ytt­

rande över detta lagförslag. I yttrandet avstyrkte semestersakkunniga, att

förslaget till lag angående semester för sjöfolk lades till grund för lag­

stiftning i ämnet. Till stöd härför anförde de sakkunniga särskilt, att en

lagstiftning angående semester i vårt land med fördel syntes kunna göras

gemensam för sjömän och övriga löneanställda. I vart fall kunde så ske,

örn man accepterade de sakkunnigas förslag och gåve lagstiftningen karak­

tären av en minimilagstiftning, där samma förmåner utmättes åt alla an­

ställda.

I betänkandet anföres beträffande denna fråga följande:

Att en särskild konvention av internationella arbetsorganisationen antagits

angående semester för sjöfolk å havsgående fartyg torde vara beroende på

att över huvud all social lagstiftning, som berörde sjöfolk, inom arbetsorganisa­

tionen behandlades å särskilda sjöfartskonferenser. Aven i vårt land hade det

befunnits vara lämpligt att med hänsyn till sjöfolkets i förhållande till andra

arbetstagare säregna arbetsförhållanden genomföra särskild lagstiftning i

olika avseenden. Sålunda funnes en särskild lag genomförd angående sjö­

männens arbetsavtal. Detta förhållande måste visserligen sägas innebära

ett starkt skäl för att även med avseende å lagstiftning angående semester

särställa sjöfolket. En lagstiftning angående semester för sjömän skulle

dock i huvudsak endast bliva en upprepning av de bestämmelser, som in-

toges i den allmänna lagen örn semester. Enligt de sakkunnigas uppfattning

måste det därför anses vara lämpligt att låta sjömännen ingå under en för

alla arbetstagare gemensam lag örn semester och i denna lag intaga de sär­

skilda bestämmelser, som i olika avseenden kunde vara erforderliga med

hänsyn till sjöfolkets säregna arbetsförhållanden. Det torde även böra er­

inras om att det till de sakkunniga givna utredningsuppdraget avsåge genom­

förandet av en semesterlagstiftning för i princip samtliga arbetstagare. I

vart fall kunde de sakkunniga icke godtaga vad som från arbetsgivarhåll

anförts om att sjöfarten bleve mindre stelt bunden, för den händelse en

särlagstiftning antoges för sjömännen. Vare sig den ena eller den andra

vägen valdes för genomförandet av en lagstadgad semester för sjömännen,

måste nämligen utgångspunkten vara, att man avsåge att genomföra och för

framtiden bibehålla de regler, som för närvarande kunde anses vara lämp­

liga att genomföra. Vad beträffade konkurrensen mellan sjöfarten i Sverige

och övriga länder, borde det även framhållas, att en lagstiftning om tolv

dagars semester icke kunde vara av alltför stor ekonomisk betydelse för

sjöfartsnäringen. Enligt ingånget kollektivavtal gällde nämligen redan nu

Kungl. Maj:ts proposition nr 286.

88

rätt till sju dagars semester för manskapet. I övrigt kunde det särskilt

nämnas, att redareföreningen i ett ur sjöfartssynpunkt så betydelsefullt land

som Norge genom ingånget kollektivavtal förbundit sig att utgiva två veckors

semester till sjöfolket.

Vissa särbestämmelser föreslås i lagen för sjöfolkets vidkommande.

I fråga örn hemarbetarna förorda de sakkunniga, att denna arbetstagar-

grupp principiellt skulle inbegripas under lagstiftningen om semester. Den

eljest åberopade orsaken till att dessa arbetare ofta undantoges vid den sociala

skyddslagstiftningen eller att det förelåge särskilda svårigheter att öva kon­

troll å hemarbetarnas arbetsförhållanden behövde, anföra de sakkunniga,

icke tillmätas någon betydelse vid förevarande lagstiftning. Enligt det fram­

lagda förslaget skulle nämligen någon samhällelig kontroll å lagens tillämp­

ning icke äga rum, utan det ankomme i stället på arbetstagaren själv att

tillse, att han erhölle de förmåner, som lagen tillförsäkrade honom. Härtill

bomme, att hemarbetarna inom konfektionsindustrien redan nu i kollektiv­

avtal vore tillförsäkrade viss semester.

De sakkunniga framhålla emellertid vissa svårigheter, som särskilt borde

beaktas i fråga örn hemarbetarnas inordnande under en lagstiftning örn se­

mester. Detta gällde för det första avgörandet av frågan, örn en hemarbetare

skulle anses vara anställd hos viss arbetsgivare. De sakkunniga framhålla

härom, att kravet på minst fyra månaders anställning och aderton arbets­

dagar under varje månad medförde, att inga mer eller mindre tillfälliga

arbetsuppgifter, som någon kunde åtaga sig att i hemmet utföra för annan

person, kunde föranleda semesterrätt. Vidare hade man att taga hänsyn

till att det för hemarbetarnas del icke vore möjligt att direkt avgöra antalet

arbetade dagar. De sakkunniga föreslå, att man i stället skulle evalvera det

utförda arbetets mängd till arbetade dagar för att därefter kunna avgöra, om

arbetet utförts i sådan utsträckning, att semesterrätt intjänats av veder­

börande.

Beträffande skogsarbetarna återgiva de sakkunniga vad som från arbets­

givarorganisationer inom skogsbruket anförts örn vissa betydande svårigheter

att låta en semesterlagstiftning gälla jämväl för denna arbetstagargrupp.

Sålunda hade från arbetsgivarhåll anförts, att något ovillkorligt behov av

semester icke förelåge inom en verksamhet, som icke fortginge kontinuerligt,

och där den arbetande själv bestämde tiderna för arbetets utförande. Vidare

ägde arbetsgivaren icke heller beträffande ett arbete, som skedde under så

fria former samt vore fördelat över så stora och avsides liggande skogstrak­

ter, någon som helst möjlighet att kontrollera, vare sig de tider, under vilka

arbetarna vore i skogen, eller huru många personer, som arbetade inom ett

och samma ackord. Ett arbete, som gott kunde utföras på fyra månader,

kunde utan svårighet tänjas ut att räcka i sex, utan att arbetsgivaren hade

någon möjlighet att påverka arbetstakten. Det vore ackordsarbetarens ensak,

huru effektivt han ville arbeta. En semesterrätt för skogsarbetarna komme

att utgöra en klar löneförmån.

De sakkunniga tillstyrka för sin del, att skogsarbetarna inbegripas under

Kungl. Majus proposition nr 286.

den föreslagna semesterlagen. Till stöd härför anföres i betänkandet föl­

jande :

De sakkunniga funne, att stora betänkligheter måste resas mot tanken att

utesluta en så betydande grupp av arbetstagare som skogsarbetarna från de

förmåner, som den lagstadgade semestern innebure för övriga arbetstagare.

Yäl vore det sant, att åtskilliga skogsarbetare icke komme att erhålla någon

förmån genom lagen, då de kanske icke uppnådde fyra månaders samman­

hängande arbetsanställning hos samma arbetsgivare. De skogsarbetare, som

däremot hade en så lång anställningstid som fyra månader, borde inordnas

under lagen, därest detta över huvud kunde anses vara möjligt. Så vore

fallet enligt de sakkunnigas uppfattning. Det torde böra framhållas, att de

sakkunniga ansåge, att den körare, som åtoge sig att åt skogsägaren eller

avverkningsrättens innehavare avverka visst område, i allmänhet skulle be­

traktas såsom arbetsgivare gentemot de huggare, som han anställde. Köraren

visste i de flesta fallen, huru mycket arbete som varje huggare utfört och

hur lång arbetstid det kunde anses motsvara. Ofta fördes även särskilda

dagsverkslistor av arbetsgivaren eller hans skogvaktare. De mot tillämp­

ningen av en semesterlagstiftning åt skogsarbetarna anförda svårigheterna

torde också vara överdrivna. Därest en familjemedlem utfört viss del av

arbetet och semesterrätt tillgodoräknades den huvudsaklige arbetaren även

för sådant arbete, innebure detta visserligen en liten ekonomisk förmån för

honom. För arbetsgivaren måste detta ur kostnadssynpunkt vara likgiltigt.

För jordbrukets vidkommande föreligga enligt de sakkunnigas uppfattning

inga principiella svårigheter mot ett inordnande av jordbruksarbetarna

under semesterlagen.

Yad som för detta yrkesområde skulle kunna tänkas motivera en undan­

tagsbestämmelse vore den ekonomiska belastning, som lagstiftningen komme

att medföra för jordbrukarna, och detta under tider, då statliga stödåtgärder

i stor utsträckning måste vidtagas för näringen. Det kunde ej heller för­

nekas, att åtminstone de s. k. utearbetarna i jordbruket icke i samma ut­

sträckning som arbetstagare inom övriga näringsområden vore i behov av

semester för vinnande av rekreation.

De sakkunniga, som förorda, att något undantag från lagens tillämplig­

hetsområde icke göres för arbetstagarna vid jordbruket, anföra härom i

huvudsak följande:

Yid övervägandet av frågan örn semesterlagstiftningens utsträckande jäm­

väl till jordbruksarbetarna hade de sakkunniga för sin del funnit, att den

ekonomiska belastning, som lagstiftningens genomförande medförde för jord­

brukarna, icke vore av en sådan storleksordning, att densamma i och för sig

skulle kunna motivera ett så betänkligt undantag från lagens allmängiltighet,

som det skulle innebära, örn jordbruksarbetarna ställdes utanför. Det borde

särskilt ihågkommas, att jordbruket redan nu genom ingångna kollektivavtal

förbundit sig att giva sju dagars semester åt arbetarna. Att jordbruks­

arbetarna skulle hava semester hade också gammal hävd i vårt land. Den

utsträckning av semestertiden, varom här vore fråga, eller från sju till tolv

dagar, kunde icke tänkas föranleda sådana ekonomiska konsekvenser för

näringen, att man därför borde avstå från densamma. Det förelåge vidare

det förhållandet, att jordbruket i det framlagda lagförslaget undantag^ från

skyldigheten att utgiva semester i ett sammanhang och att förlägga semestern

till de varmare månaderna på året. Inom jordbruket förekomme det vid åt­

Kungl. Majus proposition nr 286.

89

90

skilliga tillfällen under året perioder, då arbetet icke vöre så brådskande

och då alltså semester kunde givas, utan att detta behövde föranleda någon

nyanställning av arbetskraft. Detta gällde även för det minsta jordbruket.

Det borde icke heller förglömmas, att en bestämmelse i semesterlagen, var­

igenom denna icke skulle göras tillämplig för jordbruksarbetarna i allmänhet

eller för vissa grupper av dem, i sin mån skulle kunna medföra ökade svå­

righeter för jordbruket vid dess rekrytering i allmänhet av arbetskraft.

Enligt de sakkunnigas mening bör ej heller något principiellt undantag

i fråga örn semesterlagens tillämpning uppställas för säsongarbetarna. I

betänkandet anföres härom följande:

Beträffande säsongarbetare och övriga för kort tid anställda arbetare

kunde man visserligen icke med fog göra gällande, att de hade behov av

semester som rekreation i annat fall, än då anställningarna följde omedelbart

efter varandra, så att vederbörande faktiskt vore oavbrutet sysselsatt under

hela året. Med den allmänna synen på semesterrätten, att denna vore en

förmån, som man intjänade successivt genom anställning och arbete, vore

det dock väl förenligt, att semester tillerkändes även säsongarbetare och

övriga korttidsarbetare. Hade man väl accepterat denna uppfattning av

semesterförmånens innebörd, talade nämligen, såvitt de sakkunniga kunde

finna, inga principiella skäl för att något särskilt undantag gjordes för

säsongarbetarna eller någon särskild grupp av dem. Att dessa grupper av

arbetare folie under lagen syntes ock vara väl förenligt med den allmänna

läggningen av förslaget. Huruvida lagen i praktiken komme att medföra

någon förmån för säsongarbetarna vore direkt beroende på huru kvalifika­

tionsvillkoret för rätt till semester utformades och särskilt då huru lång

den anställningstid gjordes, som skulle berättiga till semester.

Herr Larson bär i sin reservation anfört, att han ansåge, att från lagens

tillämpningsområde borde undantagas de typiska säsongindustrierna. Inom

dessa yrken lämnades för närvarande ingen semester. Lönens storlek vore

där anpassad efter de säregna arbetsförhållandena och oftast bestämd med

tanke på att bereda arbetarna försörjning även under ledighetsperioderna.

Därtill komme, att inom ett sådant verksamhetsområde som t. ex. bygg­

nadsindustrien icke annat än undantagsvis skulle nås det rekreationssyfte,

som avsåges. I den mån semesterrätt komme att inträda, skulle den därför

i allmänhet komma att taga formen enbart av semesterlön. För ett sådant

verksamhetsområde som byggnadsindustrien skulle lagen i föreslaget skick

sålunda komma att verka förhöjande å en lön, som redan vore anpassad

uppåt i följd av arbetets intermittens.

Yttrandena.

Som ett allmänt omdöme angående den omfattning, som de

sakkunniga givit lagen, yttrar socialstyrelsen, att styrelsen icke funne

anledning till några väsentliga invändningar mot förslaget och dess moti­

vering.

Beträffande den omfattning, lagen borde givas med avseende å

statens och kommunernas befattningshavare, anföres i yttran­

dena följande.

Kungl. Majis proposition nr 286.

91

För sabrin g sr Ödet finner icke fog för att från lagens bestämmelser undan­

tag^ sådana arbetstagare i statens och kommunernas tjänst, som vore un­

derkastade ämbetsmannaansvar, allra helst som många av de undantagna

för närvarande i flera hänseenden åtnjöte sämre semesterförmåner än enligt

lagförslaget. Beträffande statens tjänstemän kunde sålunda anföras, att

semester finge åtnjutas, endast när det kunde ske utan hinder för göroma-

lens behöriga gång, att semestertidens längd för vissa tjänstemän under­

stege tolv dagar, att för tjänstemän i regel betydligt längre anställningstid

än fyra månader för semesters erhållande fordrades, att även söndagar in­

räknades i semestern samt att tjänstemän, vilka uppehälle vikariat, som

kunde fortfara flera år, och därför uppbure vikariatsersättning, icke åtnjöte

denna under semestern.

Stadsfullmäktige i Göteborg hava i sitt utlåtande åberopat en inom löne-

nämnden upprättad promemoria, vari beträffande lagstiftningens tillämpning

å kommunernas befattningshavare anfördes, att några bärande skäl icke

syntes föreligga för den av de sakkunniga föreslagna klyvningen av de kom­

munala befattningshavarna. Lagen syntes böra vara tillämplig jämväl å de

befattningshavare i statens och kommuns tjänst, som vore underkastade

ämbetsmannaansvar. Därest den av de sakkunniga föreslagna avgränsningen

ansåges böra bibehållas, torde bestämmelserna örn densamma icke böra

givas den formulering, som funnes i lagförslaget. Förslaget vore nämligen

i denna del mycket oklart och det bomme säkerligen att i praktiken bliva

synnerligen svårt att avgöra, i vilka fall en kommunal befattningshavare

skulle anses vara underkastad lagens bestämmelser. Den definition, som

använts, kunde möjligen vara försvarbar i en lag sådan som lagen örn för­

enings- och förhandlingsrätt men ingalunda i en lag av den beskaffenhet,

som nu ifrågasattes, där det relativt ofta gällde att avgöra, huruvida en

arbetstagare lydde under lagen eller ej.

Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län anför under åberopande av vad

sålunda yttrats av Göteborgs stads lönenämnd, att det syntes länsstyrelsen

önskvärt, att undantag icke gjordes för arbetstagare i kommuns tjänst, som

vore underkastade ämbetsmannaansvar.

Stadsfullmäktige i Stockholm hava beträffande nu förevarande avgränsning

av lagens tillämplighetsområde, under hänvisning till vad stadsjuristen i

Stockholm anfört, framhållit den föreslagna bestämmelsens svårtillämplighet,

något som med hänsyn till bestämmelserna örn semesterns förläggande

kunde bliva av betydelse för en ej ringa del av den under kommunens egen

förvaltning hörande personalen. Stadsjuristen har för sin del ansett, att

starka skäl talade mot ett användande av den föreslagna avgränsningen.

Stadsjuristen har anfört, att den av kommittén angående privatanställda

föreslagna gränslinjen bättre fyllde det i detta sammanhang svårfrånkomliga

kravet på klarhet och lätthanterlighet.

Statskontoret har i princip intet att erinra mot förslaget, att lagen skulle

ilga tillämpning å sådana arbetstagare i statens tjänst, som icke vore under­

kastade ämbetsmannaansvar. Ämbetsverket ifrågasätter emellertid, om icke

Kungl. Majus proposition nr 286.

92

föreskriften hellre borde så avfattas, att lagen skulle äga tillämpning å så­

dana arbetstagare i statens tjänst, för vilka ej i gällande avlöningsregle-

menten eller eljest särskilda bestämmelser om semester vore meddelade.

Ett genomförande av den föreslagna lagen måste som en konsekvens med­

föra, att sådana ändringar i gällande avlöningsreglementen vidtoges, att icke

för någon befattningshavare semester komrne att understiga tolv arbets­

dagar.

Hovrätten för Övre Norrland finner den föreslagna bestämmelsen vara

ägnad att väcka betänkligheter. Hovrätten anför, att tillämpningen av all­

männa strafflagens regler om vilka som vore underkastade ämbets- och

tjänstemannaansvar ofta vore förenad med svårigheter. Infördes nu den

nämnda gränsdragningen i en lag örn semester, innebure detta, att den

svåra frågan örn tjänstemannaansvarets förliandenvaro måste avgöras be­

träffande praktiskt taget samtliga statliga och kommunala arbetstagare. Det

syntes vara lämpligare att låta de nya lagbestämmelserna avse sådana sta­

tens och kommunernas befattningshavare, vilkas semesterförmåner ej vore

reglerade genom administrativa författningar eller andra särskilda bestäm­

melser.

Telegrafstyrelsen yttrar, att oklarhet torde råda örn huruvida vissa befatt-

ningshavargrupper, exempelvis de kollektivavtalsavlönade telefonisterna, vore

underkastade ämbetsmannaansvar eller ej. Styrelsen yttrar vidare, att de

sakkunniga mera tycktes ha fäst sig vid förhållandena på den enskilda ar­

betsmarknaden och icke beaktat särförhållandena vid statsverken. För den

händelse erforderliga undantagsbestämmelser för statliga företag icke an-

såges böra införas i semesterlagen, kunde frågan lösas på sådant sätt, att

statens arbetare undantoges från lagens tillämplighetsområde och att sär­

skilda föreskrifter i stället utfärdades angående semester för dem, vilka be­

stämmelser givetvis i tillämpliga delar borde vara lika gynnsamma för ar­

betstagarna som enligt den allmänna semesterlagen. Styrelsen erinrar örn

att ett motsvarande förfaringssätt på sin tid tillämpades i fråga örn lagen

örn arbetstidens begränsning.

Allmänna civilförvaltningens lönenämnd anför, att förslaget inneliölle vissa

bestämmelser, som saknade motsvarighet i de för statens befattningshavare

för närvarande gällande semesterföreskrifterna. Lönenämnden ville därvid­

lag allenast erinra om bestämmelsernas tvingande karaktär samt örn före­

skrifterna örn legal semesterperiod, skadeståndsrätt, borträknande av sön­

dagar från semestertiden, rätt att utfå ersättning för intjänad, icke uttagen

semester etc. Fråga kunde då givetvis uppkomma, huruvida de föreslagna

bestämmelserna i sin helhet borde fastställas att gälla även för befattnings­

havare i statens tjänst. Lönenämnden yttrar härom följande:

Aven örn de grundläggande synpunkterna på semesterfrågan kunde anses

vara desamma iör alla slags arbetstagare, oavsett örn de vore underkastade

ämbetsmannaansvar eller icke, kunde emellertid enligt lönenämndens för­

menande icke därav följa, att semesterbestämmelserna borde i alla avseen­

den erhålla lika utformning för såväl statens tjänstemän som andra arbets­

tagare. Yisserligen kunde det göras gällande, att staten i sin egenskap av

Kungl. Majas proposition nr 286.

93

arbetsgivare icke borde tillerkänna sina anställda sämre förmåner än vad

staten fordrade, att de enskilda arbetsgivarna skulle medgiva sina arbets­

tagare. Mot detta kunde emellertid invändas, att även örn staten i ett av­

seende skulle ge något mindre, så hade staten likväl i åtskilliga andra hän­

seenden åtagit sig väsentligt större förpliktelser, än som i allmänhet påvi­

lade en privat arbetsgivare. Därvid torde även böra beaktas den fastare an­

ställning, som statstjänsten såsom sådan innebure i jämförelse med privat­

anställning.

Lönenämnden föreslår, att frågan örn eventuellt erforderliga bestämmelser

örn semester för statstjänstemannens vidkommande upptages till övervägande

av 1936 års lönekommitté vid den förestående omarbetningen av gällande

icke-ordinariereglementen.

Kommunikationsverkens Vönenämnd framhåller, att förevarande gränsbestäm­

ning, som på förhandlingsrättens område principiellt hade betydelse allenast

för avgörandet, huruvida förhandlingsrätt förelåge enligt den ena eller den

andra av de båda författningarna därom, beträffande det nu förevarande för­

slaget vore avgörande för frågan, huruvida semesterrätt över huvud tillkomme

vederbörande.

Lönenämnden yttrar, att vid affärsverken och framförallt vid trafikverken

stora grupper arbetstagare funnes, för vilka lagen icke syntes komma att

vara tillämplig, men vilka likväl i allmänhet icke kunde anses såsom tjänste­

män i detta begrepps vedertagna betydelse. I yttrandet anföres härom föl­

jande:

Lönenämnden syftade härvid på följande arbetstagare, nämligen vid post­

verket reservpostexpeditörer, post- och brevbärare träden, kontorsvakter,

poststationsföreståndare, lant- och lådbrevbärare och vissa postförare, vid

telegrafverket reservtelegrafexpeditörer, telegrambärare och vissa andra s. k.

extra tjänstemän samt sådana växelstationsföreståndare, som avlönades av

telegrafverket, och vid statens järnvägar väg- och platsvakter samt kontors­

vakter. Sammanlagda antalet hithörande anställningshavare torde uppgå till

något över 10,000, varav likväl en stor del icke skulle vara semesterberätti-

gade, enär anställningen vore att betrakta såsom bisyssla. I den män dessa

anställningshavare icke helt saknade semesterrätt, vilket i stor utsträckning

vore fallet, vore deras semesterförmåner i allmänhet betydligt sämre, än det

föreliggande förslaget inrymde. Av sakkunnigbetänkandet syntes icke fullt

tydligt framgå, huruvida avsett vore, att staten även beträffande dessa an­

ställningshavare skulle taga konsekvenserna av en blivande semesterlag­

stiftning.

Lönenämnden diskuterar härefter frågan, huruvida de särskilda bestäm­

melserna i sakkunnigförslaget lämpligen böra överflyttas att gälla jämväl för

statstjänstemännen, och kommer till det resultatet, att genomförandet av en

semesterlagstiftning i enlighet med föreliggande förslag icke syntes behöva

medföra ändring i gällande avlöningsbestämmelser för andra statens anställ­

ningshavare i tjänstemannaställning än vissa icke-ordinarie befattnings­

havare. Då en blivande semesterlagstiftning kunde komma att praktiskt

tillämpas i full utsträckning först under år 1940, syntes frågan örn erfor­

derliga ändringar i avlöningsförfattningarna lämpligen böra upptagas till

prövning av 1936 års lönekommitté.

Kungl. Majus proposition nr 286.

94

Svenska landstingsförbundet anser det vara synnerligen vanskligt att utan

ingående utredning avgöra, vilka av ett landstings befattningshavare som

vore underkastade ämbetsmannaansvar och vilka som icke vore det. Ur

denna synpunkt hade det givetvis varit lyckligare, om man kunnat erhålla

en i praktiken mera lättillämpad indelningsgrund av de statliga och kom­

munala befattningshavarna. Då det emellertid vore svårt att finna någon

sådan och den av sakkunniga föreslagna redan kommit till användning i en

annan lag, hade styrelsen ansett sig kunna godtaga densamma.

Svenska stadsförbundet konstaterar, att kommunernas tjänstemän även efter

genomförandet av det föreliggande förslaget i det övervägande antalet fall

alltjämt skulle sakna lagfäst semesterrätt. Förbundet ingår i övrigt icke på

frågan örn avgränsningen mellan kommunernas olika befattninghavare.

Drätselkammaren i Uppsala, som av stadsfullmäktige i staden bemyndigats

att å fullmäktiges vägnar avgiva yttrande över sakkunnigförslaget, uppe­

håller sig vid frågan, örn reserv- och beredskapsarbetare skola äga

rätt till semester enligt den föreslagna lagen. Drätselkammaren anför här­

om följande:

Det framginge icke av motiveringen, huruvida personer, som på grund

av arbetslöshet efter prövning av deras behov av hjälp beretts sysselsätt­

ning vid kommunala reserv- eller beredskapsarbeten, vore att hänföra under-

lagförslagets beteckning arbetstagare i kommunens tjänst. Skulle detta vara

fallet, bleve dylika personer berättigade till semester, sedan de varit syssel­

satta vid reserv- eller beredskapsarbeten under den i lagförslaget angivna

minimitiden, därvid deras hänvisning till det kommunala reserv- (beredskaps-)

arbetet skulle vara att likställa med att de »tillträtt anställning» hos kom­

munen.

Beträffande frågan örn sjöfolkets ställning till lagstiftningen anför social­

styrelsen, att hinder icke torde möta att, såsom de sakkunniga föreslagit,

låta lagen omfatta jämväl sjöfolket. Styrelsen anför härom följande:

Socialstyrelsen hade visserligen i ett av kommerskollegium och styrelsen

gemensamt avgivet yttrande över ett förslag till lag örn semester för sjöfolk

framhållit, att frågan om semester för sjöfolk å sjögående fartyg vore av så

speciell natur, att den väl motiverade denna frågas ordnande i särskild för­

fattning. Denna synpunkt borde dock ses från vid tillfället för yttrandet

föreliggande förutsättningar. Då nu en grund syntes hava skapats för en

generell semesterlagstiftning, kunde socialstyrelsen icke finna, att tillräck­

liga skäl kunde förebringas för en fristående lagstiftning angående semester

för sjöfolk. Att styrelsen kommit till denna ståndpunkt vore beroende bland

annat på den utredning, som de sakkunniga förebragt, och på den utform­

ning, som de sakkunniga givit lagförslaget. Härigenom torde nämligen

huvudparten av de svårigheter, som kunde befaras vid en generell semester­

lagstiftning, innefattande jämväl sjömännen, vara övervunnen.

Kommerskollegium framhåller, att den på avtalsvägen numera åstadkomna

utsträckningen av semestertiden till sju dagar för de å fartyg anställda

onekligen bidroge att minska de betänkligheter mot en lagstiftning i frågan

utan avbidan på ratifikation från vissa andra länder av konventionen angå­

ende semester för sjöfolk, som av ämbetsverken tidigare framförts. Be­

träffande sjöfolkets ställning till lagstiftningen anför kollegium i övrigt

följande:

Kungl. Majus proposition nr 286.

95

Semestersakkunniga hade icke ansett erforderligt att förebringa utredning

rörande kostnaderna för sjöfartsnäringen av det föreliggande lagförslagets

realiserande. De speciella förhållanden, under vilka denna näring dreves,

kunde dock medföra, att ett inordnande av sjöfolket under en allmän semester­

lagstiftning finge jämförelsevis längre gående ekonomiska och driftstörande

verkningar än beträffande andra delar av näringslivet. En ekonomisk utredning

i förevarande hänseende skulle därför varit högeligen önskvärd i betraktande

av den utsträckning, i vilken förslaget ginge utöver nu gällande praxis. Av­

saknaden av en dylik utredning måste enligt kollegii uppfattning föranleda

tvekan örn lämpligheten av att utsträcka den allmänna semesterlagen till

sjöfartsnäringen eller att i en sådan lag för sjöfartsnäringens del gå längre

än till de förmåner i semesterhänseende, som enligt förutnämnda konvention

skulle tillförsäkras sjöfolket. Å andra sidan förefölle det kollegium, som örn

det icke gärna borde ifrågakomma, att i förevarande hänseende ställa sjö­

folket i ett sämre läge, i stort sett och på längre sikt, än som genom lag­

stiftning skulle beredas arbetstagare i allmänhet.

I avgiven reservation har kommerserådet Landberg anfört, att ej minst de

praktiska konsekvenserna av lagbestämmelser i ämnet för sjöfarten vore för­

tjänta av att, i varje fall innan längre gående föreskrifter än konventionens

ifrågakomme, ägnas större uppmärksamhet och närmare utredas än hittills

skett. Reservanten har vidhållit det av kommerskollegium och socialstyrelsen

gemensamt tidigare gjorda uttalandet, att frågan örn semester för sjöfolk å

sjögående fartyg vore av så speciell natur, att den väl motiverade denna

frågas ordnande i särskild författning.

Av Smålands och Blekinge handelskammare åberopas, att 1935 års förslag

om arbetsavtal uteslöte sjöfarten. I varje fall borde en lämplig ändring

av 8 § av nu föreliggande förslag ske. Handelskammaren i Göteborg erinrar,

att i de flesta semesterlagar sjöfarten vore undantagen samt att knappast

någon näring i vårt land vore så direkt beroende av konkurrens från andra

länder som sjöfarten. Handelskammaren i Karlstad finner det icke väl­

betänkt att indraga rederiföretagen, som i många hänseenden intoge en sär­

ställning, under den föreslagna lagstiftningen.

Sveriges redareförening anser att, för den händelse en lagstiftning över

huvud komme till stånd angående semester, det under alla förhållanden vore

nödvändigt, att regleringen av semester för sjöfolket behandlades för sig.

Den motivering, som av de sakkunniga anförts för ett sammankopplande

av sjöfolkets semester med semesterbestämmelserna för industrien, vore

synnerligen summarisk och i övrigt på intet sätt bärande. Sålunda hade

ingen hänsyn tagits till att kommerskollegium och socialstyrelsen ansett

semesterfrågan för sjöfolket böra ordnas i särskild författning.

Föreningen anför vidare:

I sin motivering för en gemensam lagstiftning framhölle de sakkunniga,

att det förhållandet, »att en särskild konvention av internationella arbets­

organisationen antagits angående semester för sjöfolk å havsgående fartyg,

torde vara beroende på att över huvud all social lagstiftning, som berör sjö­

folk, inom arbetsorganisationen behandlas å särskilda sjöfartskonferenser».

Detta vore ett märkligt uttalande mot bakgrunden av de förhållanden, som

varit orsaken till denna särbehandling. Man måste gå tillbaka till år 1919

för att vinna klarhet häri. Vid den internationella konferens, som i

Kungl. Majus proposition nr 286,

96

Kungl. Maj:ts proposition nr 286.

Washington avhölls för reglerandet av arbetstiden, undantogs sjöfarten på

den grund, att förhållandena inom denna förmenades vara av så speciell

natur, att man icke ansåge det vare sig möjligt eller lämpligt att därvid

upptaga frågan till behandling. I stället liänsköts densamma till en särskild

sjöfartskonferens år 1920 med sakkunniga representanter för såväl redare

som sjöfolk. Sedermera hade s. k. sjöfartskonferenser hållits åren 1926,

1929, 1935 och 1936, därvid skilda frågor rörande sjöfolket förekommit till

behandling, bland annat nu ifrågavarande ärende. Det hade sålunda alltid

rått en överensstämmande uppfattning därom, att sjöfartsfrågorna icke borde

sammankopplas med frågor rörande industrien. Detta hade i ifrågavarande

ämne utmynnat i att tvenne olika konventioner antagits, den ena reglerande

semestern för sjöfolket och den andra för arbetarna i land. De sakkunniga

hade emellertid icke ansett detta förhållande vara av den vikt, att det borde

föranleda till ett utbrytande av sjöfarten ur lagförslaget.

Det sade sig självt, att en tudelning av den internationella regleringen

av de sociala frågorna hade sin grund i starka sakskäl, vilka ju även för­

anlett till, att man i de flesta länder hade en speciell lagstiftning å sjö­

fartens område. Den omständigheten, att i vårt land befunnits lämpligt att

med hänsyn till sjöfolkets i förhållande till andra arbetstagare säregna ar­

betsförhållanden genomföra särskild lagstiftning i olika avseenden, ansåge

också de sakkunniga innebära ett starkt skäl för att även med avseende å

lagstiftning angående semester särställa sjöfolket. Men ej heller detta funne

de sakkunniga utgöra anledning att avstå från en gemensam lag, enär »en

lagstiftning angående semester för sjömän skulle i huvudsak endast bliva en

upprepning av de bestämmelser, som intagas i den allmänna lagen örn se­

mester», med tillägg likväl av vissa särbestämmelser.

De sakkunnigas uppfattning härutinnan vore icke riktig. En följd av

de olikartade förhållandena för sjöfolket och den i land anställde måste

med nödvändighet medföra, att i en gemensam lag infördes ett stort antal

särbestämmelser för sjöfolket. De representanter för befäl och manskap,

vilka i ärendet tillfrågats av de sakkunniga, syntes också hava förutsatt

detta. Att, såsom de sakkunniga syntes hava ansett, kunna lösa dessa

svårigheter med att på ett fåtal punkter göra undantag för sjöfarten, måste

betraktas såsom märkligt och kunde endast förklaras på så sätt, att de sak­

kunniga icke ägnat denna fråga tillräcklig uppmärksamhet.

Vid en jämförelse mellan konventionen örn sjöfolks semester och lagför­

slaget skulle man finna, att det senare å ett flertal viktiga punkter vore

väsentligt mera restriktivt än konventionen, något som man ur sjöfartssyn-

punkt bestämt måste motsätta sig. Vid införandet av föreskrifter, som med­

förde ökade utgifter för rederinäringen, vore det nämligen på grund av sjö­

fartens internationella karaktär alltid angeläget, att likartade föreskrifter

komme till stånd i olika länder, så att icke ett land ur konkurrenssynpunkt

komme att bliva sämre ställt än andra länder. Örn nu den av de sakkunniga

föreslagna lagen tillämpades även å sjöfarten, skulle denna princip icke kunna

genomföras vad Sverige anginge, utan den svenska sjöfarten skulle alltid vara

sämre ställd än sjöfarten i länder, som ratificerade konventionen och antoge

en lagstiftning i överensstämmelse därmed. Föreningen tilläte sig därut-

innan i övrigt hänvisa till vad föreningen genom sin verkställande direktör

tidigare varit i tillfälle framhålla för de sakkunniga, vilket refererats å sid.

122 i betänkandet.

Sjöfolkets semester kunde icke bedömas efter samma grunder och på

samma sätt som semester för en i land anställd person. Sjömannens arbete

vore nämligen mera omväxlande. Särskilt manskapet bytte ofta fartyg.

Dessemellan ginge sjömannen längre eller kortare tid ledig i land. När

97

fartyget regelbundet toges ur trafik för klassificering eller för reparation och

underhåll i övrigt, avmönstrades mestadels besättningen. Avmönstringar

till följe uppläggningar på grund av bristande sysselsättning vore även, i

synnerhet vad anginge trampfarten, en vanlig företeelse. Sjömannen hade

sålunda i många fall icke sådan sammanhängande tjänst som en arbetstagare

i land. En sjöman tillhörande manskapet uttoge också mera sällan sin se­

mester utan föredroge att erhålla s. k. semesterersättning. Att sjömännen

icke uttoge någon semester berodde även därpå, att de i så fall oftast skulle

gå miste örn sin anställning. Därest en sjöman å fartyg, som ginge i trafik

mellan Sverige och England och som exempelvis anlöpte svensk hamn en

gång i månaden, skulle taga semester, skulle sjömannen, som enligt kollektiv­

avtalet åtnjöte en veckas semester, bliva nödsakad gå arbetsledig omkring

tre veckor, försåvitt han önskade komma ombord igen å det fartyg, från

vilket han avmönstrat. Den avmönstrade nödgades sålunda mången gång

gå arbetslös under avsevärd tid, innan han erhölle någon anställning över

huvud taget. Därest lagbestämmelser örn obligatorisk semester skulle in­

föras utan möjlighet att kompensera densamma med viss ersättning, skulle

detta sålunda för sjöfolket medföra uppenbara nackdelar.

Svenska arbetsgivareföreningen anser, att hemarbetarna helt borde undan­

tagas från lagstiftningen, oavsett hur man behandlade annat intermittent

arbete, utav det skälet att det i fråga örn hemarbete ej kunde kontrolleras,

hur många arbetsdagar visst arbete representerade, hur dessa vore fördelade

på olika kalendermånader samt vem som utfört arbetet. Vad sålunda anförts

ägde i viss mån tillämpning jämväl å andra arbetargrupper såsom skogs­

arbetare, arbetare inom sockerbetsodlingen m. fl. De sakkunniga förutsatte,

att parterna skulle kunna komma överens om storleken av ett dagsverke.

Utom att detta på grund av varierande arbetsförhållanden särskilt inom

skogsbruket stötte på tekniska svårigheter, införde man härigenom nya an­

ledningar till tvister mellan parterna.

Ehuru de skäl, som läge till grund för lagstiftningen, eller att staten

borde tillse, att arbetstagarna komme i åtnjutande av en årlig samman­

hängande vila av sådan längd, att deras arbetskrafter i möjligaste mån be­

varades eller återställdes, icke ägde samma giltighet beträffande skogs­

arbetarna som i fråga örn andra arbetstagare, har likväl domänstyrelsen

funnit sig icke böra motsätta sig förslagets genomförande. Styrelsen fram­

håller emellertid, att skogsarbetarna beträffande arbetsförhållandena i flera

hänseenden intoge en särställning. Med avseende å denna arbetargrupp

holle styrelsen före, att lagen i föreslaget skick skulle komma att förorsaka

en mångfald svårigheter i fråga örn tolkning och tillämpning.

Sveriges skogsägareförbund anser jämväl, att betydande svårigheter skulle

uppstå vid en tillämpning å skogsarbetarna av de föreslagna bestämmelserna

örn beräknandet av semesterns längd och semesterlönens storlek.

Beträffande dessa frågor hänvisar jag till vad som i det följande an-

föres i kapitlet om de grundläggande förutsättningarna för rätt till semester.

De principer, som varit grundläggande för de sakkunnigas förslag, äro

enligt lantbruksslyrelsens mening icke i någon högre grad giltiga för och till­

lämpliga å jordbrukets arbetsförhållanden. Sålunda torde man på

grund av jordbruksarbetets speciella natur icke kunna säga, att behovet av

ISilläng till riksdagens protokoll

HISS. 1 sunil. Nr 286.

670

88

7

Kungl. Majus proposition nr 286.

98

rekreation vore något mera framträdande för arbetstagare inom jordbruket.

Jordbruksarbetarna hade också mycket små möjligheter att genom semester­

resor av någon nämnvärd varaktighet utnyttja så pass lång semester som

tolv dagar i avsett syfte, d. v. s. för erhållande av rekreation. Lantbruks­

styrelsen ville icke förneka, att det av de sakkunniga åberopade motivet för

semesterlagens utsträckande till jordbruket eller att ett undantag för jord­

bruksarbetarna i sin mån skulle medföra ökade svårigheter för jordbruket

att erhålla erforderlig arbetskraft kunde ha en viss giltighet. Dess betydelse

borde dock icke överskattas. Flykten från landet och jorden torde nämligen

vara att söka i även andra omständigheter än jordbruksarbetarnas anställ­

ningsvillkor. Yad anginge enhetligheten i semesterlagstiftningen kunde denna

i och för sig vara bra och även behjärtansvärd, men den finge dock icke

göras till självändamål, som till varje pris skulle genomföras utan hänsyn

till reella behov och därmed förenade konsekvenser.

Det syntes lantbruksstyrelsen, som örn de sakkunniga tagit väl lätt på

frågan, vilka konsekvenser ett genomförande av den föreslagna semesterlag­

stiftningen skulle få för jordbruket. Enligt styrelsens förmenande skulle

ett genomförande av detta förslag medföra icke blott mycket betydande

kostnader för jordbruket utan även stora svårigheter för driftens uppehål­

lande. Stora svårigheter mötte givetvis att få något mera siffermässigt be­

lägg för kostnaderna, enär några fasta utgångspunkter för en dylik beräkning

icke vore möjlig att erhålla. Sålunda saknades varje hållpunkt att bedöma,

i vilken utsträckning ersättare komme att påkallas för de semesterlediga.

Beträffande kostnadsökningen för jordbruket anför lantbruksstyrelsen föl­

jande:

Enligt 1932 års jorclbruksräkning vore vid jordbruket varaktigt anställda

cirka 190,000 arbetstagare. Av dessa vore något över 100,000 anställda vid

brukningsdelar med en åkerareal intill 30 hektar. Av det sammanlagda an­

talet arbetstagare vore cirka 60,000 av kvinnkön. Då man av dessa siffror

torde kunna draga den slutsatsen, att minst 100,000 av dessa arbetstagare

åtnjöte kost hos husbonden, skulle ersättningen för kost under semester

under antagande tillika, att kosten beräknades till en krona per dag, kunna

uppskattas till minst (100,000 X 12=) 1.2 miljoner kronor. Att märka vore,

att denna kostnad huvudsakligen komme att drabba det mindre och medel­

stora jordbruket och att densamma torde få betraktas såsom en minimi-

kostnad, som under alla förhållanden måste räknas bliva en följd utav

semesterlagstiftningen, därest arbetsgivaren skulle utbetala kostersättning

under semestern.

Enligt det gjorda antagandet skulle ersättare för den semesterlediga ar­

betskraften inkallas i full utsträckning. Därest vidare antoges, att sålunda

inkallad tillfällig arbetskraft betingade en dagpenning av i genomsnitt för

både mankön och kvinnkön fyra kronor för dag, skulle sålunda den sam­

manlagda kostnaden för semesterersättare vid jordbruket utgöra (190,000

X

4 X 12=) 9.12 miljoner kronor.

Under angivna förutsättningar skulle sålunda kostnaden för jordbruket

vid ett genomförande av den föreslagna semesterlagstiftningen kunna till­

hopa uppskattas till (1,200,000 + 9,120,000=) 10.32 miljoner kronor.

Såsom semestersakkunniga antytt, kunde det emellertid antagas, att någon

nyanställning av tillfällig arbetskraft i den utsträckning, som ovan antagits,

Kungl. Maj:ts proposition nr 286.

99

icke komme att äga rum. Dels komme nämligen i många fall någon arbets­

kraft för detta ändamål icke att finnas tillgänglig, dels torde också särskilt

den mindre jordbrukaren föredraga att själv påtaga sig en dubbel arbets­

börda i stället för att inkalla extra arbetskraft med därav föranledd avse­

värd kostnad. Möjligen kunde det antagas såsom sannolikt, att extra arbets­

hjälp komme att inkallas i ungefär halva antalet fall. Kostnaden för jord­

bruket skulle då under denna förutsättning kunna summariskt uppskattas

till I 1,200,000 +

~

=| 5.76 miljoner kronor.

Lantbruksstyrelsen framhåller, att de anförda siffrorna icke gjorde an­

språk på att vara på något sätt exakta och giva något tillförlitligt resultat

i fråga örn beräkningen av semesterlagstiftningens ekonomiska konsekvenser

för jordbruket. De kunde emellertid måhända vara till någon ledning för

frågans bedömande. Styrelsen anför vidare, att de anförda siffrorna avsåge

kostnaden för hela semestern och att alltså, med hänsyn till att ett antal

fridagar sedan gammalt allmänt åtnjutits av lantbrukets arbetstagare, en

reducering av merkostnaden för semesterlagstiftningens genomförande för

jordbruket uppenbarligen komme att inträda. Styrelsen framhåller emel­

lertid, att det under alla förhållanden måste förutsättas, att semesterlag­

stiftningens utsträckande till jordbruket komme att medföra betydande kost­

nader för denna näring. Förslagets genomförande måste därför, anför sty­

relsen, just nu te sig betydligt olägligt för jordbruket i betraktande av den

nyligen genomförda lantarbetstidslagen och under senare tid inträdda löne­

stegringar, vilka båda omständigheter medfört högst avsevärda kostnads­

ökningar för jordbruksdriften. Det vore därför rimligt, att jordbrukarna er-

hölle andrum för nödig anpassning.

Olägenheter av lagstiftningen komme att uppstå även i andra avseenden

än de rent ekonomiska. Det vore naturligt, att en mindre jordbrukare, som

i allo vore sin semesterberättigade arbetares arbetskamrat och själv vore

hårt tyngd av arbete och i minst lika hög grad som arbetstagaren i behov

av semesterledighet, skulle finna en dylik lagstiftning, som pålade honom

ökat arbete och kostnader för att bereda arbetstagaren semester, under det

att han själv bleve utan sådan ledighet, vara synnerligen obillig. Det vore

därför utan tvivel att befara, att genomförandet av lagstiftningen skulle

komma att uppväcka missnöje och opposition hos landets stora bondeklass

samt hos denna alstra leda vid yrket.

Lantbruksstyrelsen yttrar, att behov av och allmänna förutsättningar för

en tvingande lagstiftning örn obligatorisk semester icke kunde anses för

jordbrukets vidkommande vara i någon mera avsevärd grad för handen.

Styrelsen ansåge därför, att det borde tagas under allvarligt övervägande,

huruvida verkligen angelägenheten av en enhetlig lagstiftning å förevarande

område för alla löntagare kunde i och för sig motivera denna lagstiftnings

utsträckande till att omfatta jämväl jordbrukets arbetare trots de kännbara

ekonomiska konsekvenser och svårigheter i övrigt, den medförde för näringen.

Enligt styrelsens förmenande vore de speciella förhållandena inom jord­

bruksnäringen sådana, att fullgoda skäl kunde anses föreligga för att den­

Kungl. Majus proposition nr 286.

100

samma gåves en undantagsställning i fråga örn semesterlagstiftningen. Sty­

relsen ville dock härvidlag icke gå så långt, att styrelsen ifrågasatte, att

arbetstagarna inom jordbruket helt skulle ställas utanför en eventuell se­

mesterlagstiftning — något som sannolikt skulle visa sig medföra i psyko­

logiskt hänseende ofördelaktiga verkningar för arbetsförhållandena inom

jordbruket — men styrelsen ville dock föreslå, att antalet semesterdagar i

någon mån begränsades för arbetstagarna inom jordbruket. Ökning med

någon dag utöver de sex ä sju fridagar, som nu i allmänhet torde gälla

enligt hävd eller kollektivavtal, torde möjligen kunna gå för sig, utan att

olägenheterna härav behövde bliva allt för framträdande.

Rihsförsäkrings anstalten ifrågasätter, under åberopande av att jordbruket

icke medtagits i den av internationella arbetsorganisationen godkända se­

mesterkonventionen, huruvida vissa grupper av jordbrukets arbetare vore i

behov av lika lång semester som industriens anställda.

Länsstyrelsen i Stochholms län anför, att det för åtskilliga arbetsområden

såsom jordbruk och skogsbruk liksom även för så kallat säsongarbete måste

anses vara i hög grad diskutabelt, huruvida behovet av skyddsåtgärder i

och för sig kunde motivera en lagstadgad semester. När de sakkunniga

likväl inbegripit sådana arbetsområden under lagen hade detta, såsom även

i något fall uttryckligen utsagts, skett under intrycket av en medveten

strävan att även i ekonomiskt avseende tillgodose svagt ställda arbetar­

grupper. Hur behjärtansvärd en sådan strävan än kunde vara, måste det

dock ihågkommas, att ingrepp på förevarande område, som icke vore moti­

verat av skyddshänsyn, bleve ett steg i riktning mot statlig reglering av

arbetsmarknadens löneförhållanden och sålunda komme att främja en även

av de sakkunniga såsom icke önskvärd betecknad utveckling. Med hänsyn

härtill funne länsstyrelsen starka skäl tala för att jordbruk och skogsbruk

liksom även säsongbetonade yrken tills vidare ställdes helt utanför den

föreslagna lagstiftningen. Yad de senare beträffade torde i stort sett så

komma att bliva fallet, om kvalifikationstiden, såsom länsstyrelsen föresloge,

utökades från fyra till sex månader.

Länsstyrelsen i Uppsala län framhåller, att förslaget skulle komma att

medföra avsevärd ökning av jordbrukets omkostnader. Länsstyrelsen anför

härefter följande:

Det viktigaste önskemålet för hela lantarbetarnas befolkningsgrupp vore

att erhålla förbättrade bostäder. Åtgärder i detta syfte kunde icke genom­

föras utan medverkan av jordbrukarna själva. Deras läge vore så ömtåligt

för närvarande, att obligatoriska pålagor genom en semesterlagstiftning kunde

göra det svårare för dem att avse medel till örn- och nybyggnad av arbetar­

bostäderna, en utgift, som i och för sig i allmänhet knappast vore räntabel.

I jämförelse därmed vore en lagstadgad semesterrätt, som i verkligheten

blott föga kunde utnyttjas till egentlig rekreation, av underordnat värde.

Länsstyrelsen i Södermanlands län uttalar att, alldeles oavsett att rekrea­

tionsbehovet för jordbruksarbetarna icke kunde vara jämförligt med industri­

arbetarnas behov därav, det måste anses såsom föga välbetänkt att kort efter en

i två etapper genomförd arbetstidslagstiftning, som i varje fall för det medel­

Kungl. Majus proposition nr 286.

101

stora och större jordbruket vållat stora svårigheter och en icke obetydlig eko­

nomisk belastning, komma med ytterligare sociallagstiftning, som verkade i

samma riktning. Det syntes vidare, som örn man icke ägnat tillräcklig upp­

märksamhet åt frågan i vad mån lantarbetarna med nuvarande löneför­

måner ägde ekonomisk möjlighet att för sig nyttiggöra en utökad semester.

Den omständigheten kunde icke heller vara ägnad att öka den allmänna

trivseln på landsbygden och därmed tjäna detta ofta anförda syfte med en

sociallagstiftning för lantbruket, att arbetsgivarna för att deras arbetare

skulle få en fritid, för vilken de ofta icke hade någon produktiv användning,

skulle själva få påtaga sig en lika mycket drygare arbetsbörda.

Enligt länsstyrelsens i Gävleborgs län åsikt torde de föreslagna bestämmel­

serna för jordbruket under nuvarande förhållanden innebära svåröverskådliga

konsekvenser. Då jordbrukarna, särskilt de mindre, redan nu vore i stort

behov av stödjande åtgärder från det allmännas sida, syntes tiden knappast

vara lämplig för införande av en utsträckt semestertid på jordbrukets om­

råde. Innan ett dylikt ingripande skedde, torde åtminstone verkningarna

av den nya lantarbetstidslagen böra avvaktas.

Även länsstyrelsen i Örebro län anser det vara angeläget, att verkningarna

av lantarbetstidslagen avvaktades, innan ytterligare bördor lades å den vik­

tiga, länge missgynnade jordbruksnäringen.

Sveriges allmänna lantbrukssällskap erinrar till en början, att arbetstagare

med fast anställning inom jordbruket redan i allmänhet åtnjöte förmånen

av fridagar, motsvarande en vecka. Från jordbrukets sida skulle därför

intet vara att erinra mot att rätt till nämnda antal fridagar bleve lagfäst.

Syftet att bereda en mera omfattande semesterrätt finge ävenledes i och för

sig enligt lantbrukssällskapets åsikt anses behjärtansvärt. Emellertid tedde

sig införandet av en utsträckt semestertid på grund av den nyligen införda

arbetstidsbegränsningen inom jordbruket liksom bristen på arbetskraft samt

inträdda lönestegringar inom jordbruksnäringen just nu betydligt olägligt

för jordbruket. Yäl kunde man önska jordbruksarbetarna även denna för­

mån, men det vore dock rimligt, att jordbrukarna erli olle andrum för nödig

anpassning. En tvångsvis genomförd utsträckning av semestertiden nied

därmed förenade kostnader och svårigheter kunde även i sin mån motverka

andra åtgärder till främjande av jordbruksarbetarnas och deras familjers

hälsa och trevnad. Lantbrukssällskapet syftade härvid närmast på bostads­

förhållandena, som i betydande omfattning vore i behov av förbättringar.

Avhjälpandet av brister på detta område torde också mera värdesättas av

arbetarna själva. Under framhållande vidare av de stora svårigheter, som

ett genomförande av förslaget skulle medföra för småbrukarna men även för

brukarna av de medelstora bondgårdarna, vilka själva vore mycket hårt

bundna av arbetet och nu mindre än tidigare hade möjlighet att taga ledig­

het för egen del, vilket stöde i samband med den fortgående tendensen att

minska arbetskraften vid lantbruket samt att öka kravet på fritid för arbe­

tarna, uttalar lantbrukssällskapet som sin åsikt, att vägande skäl talade för

att det beträffande arbetarna vid jordbruket och dess binäringar icke genom

Kungl. Majus proposition nr 286.

102

tvingande lagbestämmelser genomfördes längre semestertid än sex helgfria

dagar för en tjänstetid av ett år. Därest en semestertid av tolv dagar

bomme att föreskrivas för andra yrkesområden, så torde, framhåller säll­

skapet slutligen, även vid jordbruket en utökning av semestertiden efter

hand komma att äga rum, där så kunde ske, varvid emellertid kvarstode

möjligheten till en bättre anpassning inom jordbruket efter olika förhållanden.

Bland hushållningssällskapens förvaltningsutskott äro meningarna mycket

delade i fråga örn det föreliggande förslagets antaglighet och lämplighet för

jordbrukets vidkommande. Ehuru i en del fall någon preciserad ståndpunkt

till förslaget knappast kan utläsas ur de gjorda uttala uden a, synes man dock

vara berättigad anse, att ungefär halva antalet yttranden gå i tillstyrkande

riktning, medan den andra hälften yttranden äro i övervägande grad av­

styrkande. I flera fall, då semesterförslaget tillstyrkes, har detta tillstyr­

kande förknippats med villkor, att jordbruket genom statliga stödåtgärder

beredes skälig kompensation för de genom förslagets genomförande ökade

kostnaderna för jordbruksdriften, att semesterförmånen begränsas till endast

fast anställda arbetare eller att kvalifikationstiden avsevärt ökas m. m.

Såsom skäl för avstyrkande har i huvudsak anförts, att behov utav rekreation

icke kunde anses föreligga för jordbrukets arbetare i samma grad som för

industriens, att förslagets genomförande skulle medföra ökade kostnader för

jordbruket i allmänhet samt att särskilt de mindre och även de medelstora

jordbrukarna därigenom skulle tillskyndas stora svårigheter.

Riksförbundet landsbygdens folk framhåller önskvärdheten av att jordbruket

jämte därtill hörande binäringar samt trädgårdsskötseln tills vidare skulle

bliva undantagna från lagens tillämpmingsområde. Förbundet anför att, örn

jordbruket bleve inbegripet i semesterlagen, de rådande svårigheterna att

få arbetskraften att räcka till ovillkorligen komme att ytterligare förvärras.

Det vore därför angeläget, att den anpassningsprocess, som den nya lant-

arbetstidslagen nödvändiggjorde, finge slutföras, innan nya lagstiftnings­

åtgärder beträffande arbetstiden vidtoges för jordbrukets del.

Svenska lantarbetsgivareföreningen anför följande:

Jordbrukets lönekostnader hade under de båda senaste åren höjts med

betydande belopp. Samtidigt hade övriga driftkostnader betydligt utökats.

De förnödenheter, som jordbrukarna måste köpa, hade på senare år blivit

avsevärt fördyrade. Sålunda hade priset på vissa maskiner, redskap och

material nära nog fördubblats. Med stöd av beräkningar, som gjorts för­

liden höst, sammanställda med den senare utvecklingen, ansåge sig för­

eningen kunna angiva, att fördyringen sedan år 1935 av samtliga driftskost­

nader torde uppgå till mellan 20 och 30 procent. Härigenom och på grund

av de sistlidet år genomförda ändringarna i lantarbetstidslagen, efter vilka

jordbruket ännu ej förmått anpassa sig, hade näringen kommit att pressas

utöver gränsen för sin bärighet. Även en ringa ytterligare ekonomisk be­

lastning kunde under nuvarande förhållanden bli vådlig. Den föreslagna

semesterlagen komme — om den genomfördes — att innebära en sådan

ytterligare belastning, vilken dessutom ej vore att anse såsom ringa utan

tvärtom mycket stor. Med hänsyn till att jordbruksdriften för sitt bestånd

vore hänvisad till statliga stödåtgärder, torde det för övrigt böra ifrågasättas,

örn det vore med sund socialpolitik förenligt, att staten själv lade ökade

Kungl. Majlis proposition nr 286.

Kungl. Maj:ts proposition nr 286.

103

bördor på näringen. Jordbruket vore för närvarande i behov av en åter-

hämtningsperiod, under vilken driften kunde omorganiseras oell anpassas

till de nya förhållanden, som lantarbetstidslagen och de avsevärt höjda lö­

nerna framkallat. Genomförandet av den föreslagna semesterlagen skulle

betyda nya svårigheter, innan den nödvändiga återhämtningen ens hunnit

taga sin början. Örn det trots dessa omständigheter förutsattes, att jord­

bruksnäringen skulle åläggas samma skyldigheter i form av semester, till

arbetstagarna som industrien, kunde detta till nöds försvaras, örn det med

fog kunde göras gällande, att jordbrukets arbetstagare hade ett större behov

av semester än eller i varje fall samma behov som arbetstagarna inom

industrien.

För jordbruksarbetarnas vidkommande lage saken emellertid — även örn

man granskade spörsmålet allenast ur synpunkten av deras behov — icke

till så. Förhållandet vore det motsatta. Till och med sakkunnigmajori­

teten anslöte sig till denna mening. Sakkunnigmajoriteten förebringade inga

andra skäl däremot, än att jordbrukets rekrytering av arbetskraft skulle möta

ökade svårigheter, örn semesterlagen ej gjordes tillämplig jämväl på lant­

arbetarna. Otvivelaktigt täckte detta uttalande en allvarlig realitet men i

nuvarande prekära läge för jordbruket borde denna — örn den av sakkun­

nigmajoriteten vore allvarligt menad och droges ut i sina fulla konsekvenser

— åberopas emot ett genomförande av en semesterlagstiftning som den nu

föreslagna i dess helhet. Åtgärder från statsmakternas sida att minska

spänningen mellan arbetsvillkoren inom jordbruket å ena och andra närings-

områden å andra sidan — detta syfte läge ju bakom de senare årens lag­

stiftning på jordbruksnäringens område — måste ju, om de skulle bli effek­

tiva, förenas med en avvaktande eller i varje fall en måttfull socialpolitik

för arbetsmarknaden i övrigt. Skedde icke så, måste ju jordbruket, det ville

säga jordbrukets företagare, bli över hövan pressade och de sociala fram­

steg, man berömde sig av, komma att vinnas på deras bekostnad.

Emellertid behövde omtanken örn jordbrukets arbetskraft icke med nöd­

vändighet leda till kravet på lagstadgad semester för jordbrukets del. Ty

den jordbrukare, som skulle möta svårigheter att få arbetare till följe en

semesterlag, som ej omfattade lantarbetarna, vore givetvis oförhindrad att

— örn så skulle visa sig erforderligt — överenskomma med sina arbetare

örn 12 dagars semester. Sakkunnigmajoritetens förslag innebure däremot, att

även den jordbrukare, som till äventyrs ej hade några svårigheter att få folk,

skulle nödgas anordna en utökad semester, vilket innebure, att han finge

tillgripa det föreslagna korrektivet mot svårigheter, som för honom tills

vidare saknade aktualitet. Häremot kunde genmälas, att utvecklingen än­

dock så småningom skulle göra det nödvändigt för alla jordbrukare att med

sina arbetare överenskomma örn semester av kanske samma längd som inom

industrien. Det vore emellertid just den vägen för frågans lösning som för­

eningen ville förorda. Det vore nämligen ur alla synpunkter bättre, om

semesterfrågan finge arbeta sig fram så småningom i praxis genom över­

enskommelser och avtal än om den, såsom nu föreslagits, skulle lösas genom

en stel lagstiftning.

Vare sig den planerade semesterlagen gjordes tillämplig eller icke på

jordbruket, komme den dock med ali sannolikhet att väsentligt öka jord­

brukets svårigheter att erhålla och framför allt behålla nödig arbetskraft.

Under sommarhalvåret bleve industrien nödgad anordna en avsevärt utökad

semester för samtliga sina arbetare. Givetvis komme på grund därav att

uppstå stor efterfrågan på ersättare för de semestrande arbetarna. Varifrån

komme dessa ersättare då i första hand att tagas? Frågan vore ej svår att

besvara. Hittillsvarande erfarenheter gåve nämligen med all önskvärd tyd­

104

lighet vid handen, att det komme att bli jordbruket, som finge släppa till

en betydande del av den extra arbetskraft, som industrien behövde för se­

mestervikariat. Och detta komme dessutom att ske under sommarhalvåret,

alltså under den tid, då jordbruksdriften påginge som brådast och då för­

lusten av en man kunde betyda risk för en betydande minskning i skörde­

utbytet. Det vore möjligt, att denna konsekvens av lagen för jordbrukets

vidkommande kunde bliva den farligaste av alla lagens konsekvenser.

Föreningen anser, att det framlagda förslaget med hänsyn till de åberopade

omständigheterna vore ägnat att ingiva jordbrukarna den allvarligaste oro.

Beträffande en viktig grupp av lantarbetare, nämligen djurskötarna, anser

föreningen, att förslaget gåre otydliga besked örn hur semestern skulle be­

räknas. Föreningen anför härom följande:

Enligt riksavtalet för jordbruket erhölle en djurskötare, örn hans dagliga

arbetstid vore 8 timmar 18 minuter, 27 fridagar per år, och örn hans dagliga

arbetstid vöre 9 timmar, 52 fridagar per år. Dessa 27 respektive 52 fridagar

föranledde intet avdrag på lönen för årsavlönade arbetare; timavlönade års-

anställda djurskötare över 18 år erhölle full betalning för 7 dagar. 4 respek­

tive 6 av dessa fridagar skulle för årsanställda djurskötare förläggas i ett

sammanhang.

De sakkunniga syntes ej närmare lia beaktat djurskötarnas förhållanden.

Det talades örn att jordbruket genom ingångna kollektivavtal förbundit sig

att giva sju dagars semester åt arbetarna och att den föreslagna lagen så­

lunda medförde en utsträckning av semestertiden från 7 till 12 dagar. An­

märkningen vöre riktig, såvitt den rörde årsanställda statavlönade utearbetare.

Beträffande djurskötarna förutsatte de sakkunniga möjligheten av att antalet

fridagar genom den föreslagna lagen kunde komma att »i någon mån utökas .

Detta senare uttryck syntes ägnat att förvilla begreppen.

Vid en daglig arbetstid i ladugården av 7 timmar 45 minuter fördelades

lantarbetstidslagens 108 timmar per tvåveckorsperiod på jämnt 14 arbets­

dagar. Någon fridag uppkomme därvid ej så långt året vore. Vid en daglig

arbetstid av 9 timmar föranledde lantarbetstidslagen 52 fridagar per år. Det

vore alldeles givet, att den djurskötare, som arbetade 7 timmar 45 minuter

per dag och alltså ej haft någon fridag, örn den föreslagna semesterlagen

genomfördes, komme att tillerkännas 12 fridagar per år. Men den djur­

skötare, som arbetade 9 timmar per dag, hade redan förut 52 fridagar per

år. För honom borde den föreslagna semesterlagen sålunda ej föranleda

någon utökning av fridagarnas antal. Det kunde visserligen genmälas, att

båda de nämnda djurskötarna arbetat samma antal timmar per år och att

de av denna anledning skulle vara berättigade till att på grund av den

föreslagna semesterlagen komma i åtnjutande av samma utökning av fri­

dagarnas antal. Men denna invändning holle ej streck inför de sakkunnigas

egen inställning, då de hävdat, att den dagliga arbetstidens längd eller

korthet ej finge inverka på semesterdagarnas beräkning och detta t. o. m.

örn arbetstiden ej ens uppginge till en timme per dag.

Föreningen utginge därför från att de i lagförslaget stipulerade semester­

dagarna innefattades i de 27 respektive 52 fridagar per år, som avtalet före-

skreve för djurskötare, därvid dock semesterlönen — örn lagförslaget genom­

fördes — finge omregleras.

Det kunde dock vara vanskligt att söka tolka en lag eller ett lagförslag,

särskilt på ett så tidigt stadium som i här förevarande fall. Föreningens

uppfattning vore, som nämnts, att de föreslagna 12 dagarnas semester måste

inräknas i de djurskötarna redan förut tillerkända 27 respektive 52 fridagarna

Kungl. Maj:ts proposition nr 286.

105

per år. Men föreningen kunde icke bortse ifrån att det framlagda förslaget

på denna punkt vore så dunkelt formulerat, att det — ehuru sannolikheten

ej talade därför — dock kunde ifrågasättas, örn sakkunnigmajoriteten ej rent

av avsett, att de föreslagna 12 semesterdagarna helt eller delvis skulle utgå

utöver de 27 respektive 52 fridagarna. Det vore av vikt för frågans bedö­

mande, att omnämnda punkt i förslaget närmare klarlades.

Föreningen framhåller härefter, att föreningen, örn det skulle befinnas, att

förslaget innebure en ytterligare utökning av djurskötarnas fridagar, finge in­

lägga en bestämd gensaga häremot. Hedan nu yppade sig synnerligen stora

svårigheter för jordbrukarna att anordna ledighetsvikariat. Bland icke djur­

skötare — vilka ju finge inträda som ersättare — vore stämningen på många

håll rent av upprorisk med anledning av de tätt förekommande ersättar-

tjänstgöringarna i ladugårdarna. En utökning härav kunde tänkas leda till

högst allvarliga konsekvenser.

Beträffande frågan örn säsongarbetarna principiellt skola inbegripas

under lagstiftningen eller ej anföres i åtskilliga yttranden, att dessa arbetare

till följd av deras årligen återkommande arbetslöshetsperioder icke vore i

behov av semester till rekreation, och att semesterrätten för dem därför

endast komme att bliva ett tillskott å lönen. Härvid vore att märka, att

lönen för säsongarbetarna oftast vore bestämd under hänsynstagande till de

årliga arbetslöshetsperioderna. För den händelse något principiellt undantag

i lagen icke gjordes beträffande säsongarbetarna, yrkas, att kvalifikationstiden

borde bestämmas på sådant sätt, att dessa arbetare likväl de facto komme

att falla utanför lagen. I denna riktning uttala sig följande myndigheter,

nämligen statskontoret, rilcsförsäkrings anstalten samt länsstyrelserna i Uppsala,

Södermanlands, Östergötlands, Kronobergs, Kalmar, Kristianstads, Göteborgs och

Bohus, Västernorrlands och Gävleborgs län.

Medicinalstyrelsen, som förordar en kvalifikationstid av sex månader, anför,

att styrelsen vore medveten örn att detta förslag skulle från lagens tillämp­

ning utesluta de säsongarbetare, som icke sysselsattes hos samma arbets­

givare under så lång anställningsperiod, som nu sagts. Från de synpunkter,

som styrelsen lade på frågan, förefölle det emellertid tvivelaktigt, huruvida

en semesterrätt för dessa arbetstagare skulle komma att fylla sitt ändamål.

Styrelsen fortsätter härefter:

Varje särskild anställningsperiod skulle berättiga arbetstagaren till semester­

lön för ett så ringa antal semesterdagar, att arbetstagaren för att komma i

åtnjutande av en tillräcklig semesterperiod skulle bliva nödsakad att sam­

manlägga semesterlöner från två anställningar. Under den tid, som skulle

åtgå härför, torde de uppburna semesterpenningarna i många fall konsu­

meras för andra ändamål och således syftet med desamma gå till spillo.

Uppenbart vore även, att det vore i fråga örn de längre anställningarna, som

särskilt behov av semester med därav föranledd avspänning från ett lång­

varigt och ofta enformigt arbete förelåge. Det vore också i fråga örn dessa

anställningar, som största utsikten funnes, att lagen skulle kunna vinna en till-

lämpning, som sammanfölle med dess syfte. Styrelsen hade sig bekant, att

vissa säsongarbetare såsom skogsarbetare och dylika väl kunde behöva det

extra bidrag, som semesterlön, om ock endast för fyra månader, kunde inne­

bära, men måste dock finna, att sådana arbetares eventuellt alltför ringa av­

Kungl. Majus proposition nr 286.

106

löning borde regleras på annat sätt än genom semesterlön, som dock icke

kunde komma att spela någon stor roll i sådant avseende.

Medicinalstyrelsen framhåller särskilt, att styrelsen tagit ställning till det

föreliggande spörsmålet huvudsakligen under hänsynstagande till arbets­

tagarens behov av vila och rekreation.

Många handelskamrar, Sveriges industriförbund samt flera arbetsgivar­

organisationer rikta sig vidare bestämt mot att semesterrätt skall tillerkännas

säsongarbetare.

Sålunda anför Stockholms handelskammare, att den grundläggande prin­

cipen för lagstiftningen varit rekreationssynpunkten men att denna princip

emellertid frångåtts genom att kvalifikationstiden utgjorde allenast fyra måna­

der, varigenom lagen fått en karaktär av lönetillägg. Även örn de sakkunniga som

stöd härför anfört, att säsongarbetarna på grund av längden av den tid de

varit arbetslösa vore i behov av en ekonomisk hjälp, vore det dock att märka,

att frågan örn lönesättningen icke hörde hemma i en lagstiftning örn semester

utan borde såsom hittills regleras genom fria avtal. För att belysa de orimliga

konsekvenserna på denna punkt kunde det vara tillräckligt att omnämna en för

handelskammaren välbekant grupp nämligen handelsresandena. Det vore för

visso mycket litet tilltalande, att i de här avsedda och en mångfald andra lik­

nande fall skrida till irriterande och sakligt onyttiga löneförhandlingar för

åstadkommande av skäliga regleringar med hänsyn till semesterns intvingande i

anställningsförhållandet. Östergötlands och Södermanlands handelskammare

erinrar också, att skyddssynpunkten fått träda tillbaka, då det gällde säsong­

arbetarna, för vilka det allvarligaste bekymret vore, att de alltför lång tid

av året icke hade arbete. Smålands och Blekinge handelskammare anser, att

från lagens tillämpningsområde borde helt undantagas arbete, som bedreves

intermittent eller säsongmässigt. Handelskammaren i Göteborg förmenar, att

semesterlagstiftningen borde utformas så, att principiellt endast de, som hade

arbete hela året, tillerkändes semesterrätt. Handelskammaren finge bestämt

förorda, att åtminstone verkligt säsongarbete undantoges från en lagstiftning

i ämnet. Västergötlands och norra Hallands handelskammare erinrar, att

man hittills, örn ock med vissa undantag på grund av speciella förhållanden,

i allmänhet uppställt kravet på ett års anställning som villkor för semester

samt att då, enligt de sakkunnigas egen framställning, huvudsyftet med se­

mestern vore att bevara hälsa och arbetskrafter minimitiden för arbetsanställ-

ningen ej borde sättas alltför kort. Lönens storlek för säsongarbetarna vore

avpassad efter de säregna arbetsförhållandena och oftast bestämd med tanke

på att bereda arbetarna försörjning även under ledighetsperioderna. Han­

delskammaren i Karlstad framhåller, att semester för säsongarbetare icke alls

kunde försvaras med hälsoskäl. För dylika arbetare hade kompensation för

uppehållen i arbetet redan kompenserats genom ökade löner. Även handels­

kammaren för örebro och Västmanlands län framhåller, att för säsong­

arbetarna semesterlagen uteslutande skulle bliva en ren lönelag. Lönerna

inom skogs- och flottningsarbetet komme, erinrar Västernorrlands och Jämt­

lands läns handelskammare, givetvis att i den mån arbetet påginge fyra måna­

Kungl. Majus proposition nr 286.

107

der fördyras, enligt beräkning nied fyra procent. Svårigheterna för att till-

lämpa lagen på timmerkörare och timmerhuggare måste för den i dessa

frågor initierade framstå såsom så avsevärda, att möjligheten för lagens till-

lämpning i praktiken måste ifrågasättas. De sakkunniga hade tydligen icke

tänkt sig in i de svårigheter, som skulle uppstå vid utbetalning av semester­

ersättning till körare. Det kunde ju icke förutsättas, att körare skulle erhålla

semesterersättning för hela ackordsbeloppet, d. v. s. även för den arbets­

prestation, som utfördes av hans dragare. Att lämna enhetliga föreskrifter

härom syntes icke vara möjligt, då den ersättning, som borde belöpa å köraren,

avsevärt varierade. Då ju såväl huggare som körare i ganska stor utsträck­

ning själva kunde disponera sin tid för sina arbeten, vilka i allmänhet ut­

fördes på ackord, hade de ofta möjlighet att utsträcka arbetet så, att den i

lagen som minimum för semesterersättning angivna tidslängden uppnåddes.

Det vore orimligt, att genom lagstiftning direkt inbjuda till ett dylikt för­

farande. En semesterersättning för säsongarbetarna i skogarna kunde endast

hava till resultat en ökning av arbetsförtjänsten, som direkt komme att åter­

verka å rotnettot, d. v. s. det ekonomiska utbytet av våra skogar. Norrbottens

och Västerbottens läns handelskammare anför gentemot den föreslagna rätten

till semester efter fyra månaders anställning, att påståendet att en säsong-

arbetare -— exempelvis en skogsarbetare eller en stuveriarbetare i övre Norr­

land med stadigvarande arbete under högst sju månader av året — skulle

vara i behov av rekreation i allmänhet knappast ägde fog för sig. Örn lag­

förslagets bestämmelser tillämpades på sådana fall, innebure de en löne­

ökning och en sådan borde icke påtvingas genom lag.

Sveriges industriförbund anför, att lagstiftningens eljest starkt understrukna

karaktär av social reform lämnats åt sitt öde, då det gällde säsongarbetarna,

och i stället framstode den endast som en rent lönepolitisk åtgärd.

Svenska arbetsgivareföreningen framhåller även, att man här hade helt

frångått rekreationssyftet. Det funnes icke någon som helst rimlig anled­

ning, att semesterersättning utöver lönen skulle komma delårsarbetarna till

del, i all synnerhet som dessa ju icke genom lagstiftningen ginge förlustiga

några arbetstillfällen. Deras lön vore ock i allmänhet avvägd med hänsyn

till förekomsten av arbetslöshetsperioder. Ej heller kunde det vara önsk­

värt, att dessa arbetarkategorier för semestern förmåddes att utöver den

nödtvungna ledigheten avstå från tillgängliga arbetstillfällen.

Föreningen anför härefter följande:

Att den intermittent sysselsatta arbetskraften i synnerligen stor omfatt­

ning hänförts under lagstiftningen kunde ej förklaras på annat sätt, än att

de sakkunniga utan hänsyn till alla logiska och sakliga skäl på denna punkt

avsett att enligt givna förhållningsorder tillgodose vissa gruppers rent eko­

nomiska intressen. Såsom direkt framginge av motiven, hade avsikten varit,

att det stora flertalet hemarbetare, skogsarbetare och byggnadsarbetare skulle

komma in under lagen. De sakkunniga tvekade därvid ej att framhålla

sådana renodlade lönesynpunkter, som att t. ex. skogsarbetarna och bygg­

nadsarbetarna i landsorten väl behövde en liten påökning på sin lön. Nar

man därjämte ansåge sig genom förslaget kunna undanröja brännbara an­

ledningar till arbetsstrider, ville föreningen framhålla, att dylika extra be­

Kungl. Majus proposition nr 286.

lös

Kungl. Majus proposition nr 286.

lastningar på företagarna tvärtom måste framtvinga åtgärder från dessas

sida i syfte att på andra vägar vinna lättnad, något som i stället gåve an­

ledning till ökade motsättningar på arbetsmarknaden oell snarast kunde

bliva en påfrestning på arbetsfreden.

Föreningen avstyrker bestämt, att lagen, örn den komme till stånd, gjordes

tillämplig å sådana arbetargrupper, som i följd av arbetets natur regel­

mässigt vore borta från arbetet någon tid av året. Föreningen förbisåge

därvid icke svårigheterna med att utskilja dylika verksamhetsgrenar. Ett

fullständigt undantagande av säsongyrkena från lagen borde grunda sig på

en särskild undersökning. De undantagna områdena kunde angivas i sär­

skild följ dförfattning.

Svenska lantarbetsgivareföreningen framhåller likaledes, att säsongarbetarens

lön i allmänhet vore beräknad med hänsyn till att den skulle räcka även

för de perioder av året, då han på grund av arbetsbrist åtnjöte en nöd­

tvungen vila. Aven örn inkomstsiffrorna, då fråga vore örn en skogsarbetare

eller en ackordsarbetare i jordbruket, vore andra än då det gällde byggnads­

arbetarna i Stockholm, vore det nämnda förhållandet i princip detsamma

för dessa arbetare. Yad en skogsarbetare behövde vore snarare ökade ar­

betstillfällen än ökat antal arbetsfria dagar. Att sänka kvalifikationsgränsen

för att bereda säsongarbetaren ökad ledighet vore därför att ställa saken på

huvudet.

Sveriges skogsägare/'Örlund yttrar följande:

Kortaste anställningstid, som berättigade till semester, vore fyra månader.

Därmed komme semesterrätten att sammankopplas även med säsongmässiga

eller rent tillfälliga och lösa arbetsförhållanden av alla slag. Vid dessa spe­

lade vilo- och rekreationsbehovet i de allra flesta fall ingen roll för arbets­

tagaren, enär han under dödsäsongen eller mellan de tillfälliga arbetsan-

ställningarna hade arbetsfria perioder. Rätten till semesterlön bleve här i

stället, såsom de sakkunniga själva påvisat, ett lagföreskrivet lönetillägg.

Förslagets innebörd vore beträffande säsong- och tillfällighetsarbetarna kort

och gott det, att staten föreskreve cirka fyra procents lönetillägg på alla

avtal, som för sitt genomförande krävde mer än fyra månaders arbete. Det

torde emellertid vid dylika anställningsformer och löneavtal i längden ej

kunna frånkommas, att detta statsföreskrivna lönepålägg toges i betraktande

vid ackordens bestämmande. Därigenom bleve i realiteten semestertillägget

en fiktion. För den helårsanställde bleve semesterrätten alltid en realitet,

ty den skänkte honom en viss årlig ledighet; denna förmån finge sedan hava

vilka återverkningar som helst på lönenivån. För den korttidsanställde betydde

det lagstadgade semesterlönetillägget endast, att viss del av lönen utbrötes

och gåves särskilt namn. De totala löneförmånerna torde i längden alltid

komma att regleras av starkare krafter, nämligen konjunkturläget och de

avtalsslutande parternas organisatoriskt förhandlingsmässiga slagkraft. Vid

sådant förhållande måste man beteckna förslaget örn de tillfälligt anställdas

rätt till semesterersättning i penningar såsom en fint, avsedd att låta för­

slaget omspänna alla arbetargrupper samt därigenom bliva ur psykologisk

synpunkt mer tilltalande.

Då emellertid de sakkunnigas förslag i nu avhandlade del komme att

föranleda betydande praktiska tillämpningssvårigheter samt därvid säker­

ligen även framkalla stridigheter mellan parterna, ansåge förbundet, att

säsongmässiga och tillfälliga arbetsanställningar icke borde inbegripas under

lagen. Denna komme icke att för berörda arbetare medföra någon reell

109

fördel, men väl att föranleda strider. Semesterlagstiftningen borde, i den

mån den över huvud taget funnes böra genomföras, förbehållas de arbetstagar-

grupper, som med dess hjälp kunde ernå behövlig vila och rekreation,

d. v. s. de arbetstagare, vilkas arbetsförhållande i samma arbetsgivares tjänst

vore kontinuerligt.

I motsats härtill anför socialstyrelsen att, ehuruväl icke rekreationssyn-

punkten utan endast vad de sakkunniga åberopat örn att lagen i sin ut­

formning vore direkt avhängig av att semesterrätten vore en löneförmån

ägde tillämpning å säsongarbetarna, behjärtansvärda sociala synpunkter lik­

väl kunde anföras för medtagandet av dessa arbetstagare, vilka väl huvud­

sakligen utgjordes av skogsarbetare samt byggnads- och diversearbetare. Det

måste enligt styrelsens uppfattning kännas obilligt för hithörande yrkes­

grupper att ensamma bliva uteslutna från en förmånslagstiftning, som eljest

vore avsedd att omfatta alla slag av arbetstagare. Styrelsen fortsätter här­

efter :

Särskilt måste så bliva fallet med skogsarbetarna, vilka ju hörde till våra

i löne- och ekonomiskt avseende sämst ställda arbetstagare. Semester torde

nog också numera så att säga betraktas som ett visst tecken på ernådd

mera människovärdig livsstandard, vadan det jämväl ur denna synpunkt

måste kännas otillfredsställande att ej i sådant hänsende bliva likställd med

andra samhällsgrupper. Och för övrigt, även örn vederbörande arbetare ej

skulle behöva semesterförmånen så mycket för tillgodoseende av arbetsvila,

borde de dock kimna unna sig någon slags förströelse och nöje för den intjänta

semesterlönen, alltså en viss rekreation, ägnad att i någon mån lysa upp

den gråa vardagen.

Byggnadsstyrelsen gör det principiella uttalandet, att styrelsen ansåge en

skäligt avpassad och lämpligt förlagd semester för arbetstagarna inom bygg­

nadsindustrien vara ur olika synpunkter så välmotiverad, att bestämmelser

därom borde lagfästas. Detta gällde icke allenast de egentliga arbetarna

inom denna industri utan jämväl inom densamma anställd teknisk och för­

valtningspersonal. — Utan tvivel vore arbetet inom byggnadsindustrien för

såväl befälspersonal som arbetare att anse såsom påfrestande. Detta hade

till följd, att byggnadsarbetarna, åtminstone vissa kategorier av dessa, redan

i medelåldern icke längre bleve fullt mäktiga de arbetsprestationer, som med

den högt uppdrivna arbetstakten numera krävdes. En samhällelig vinst vore

uppenbarligen att förlänga dessa arbetares möjligheter att fylla det mått,

som uppställdes för fullgoda arbetare, och sålunda fördröja tiden för deras

avgång från det produktiva arbetet.

Länsstyrelsen i Kopparbergs län anför, att vissa svårigheter visserligen

torde komma att uppstå för arbetsgivarna vid semesterrättens tillämpning

inom säsongyrkena, men länsstyrelsen ansåge icke skill föreligga att av

denna anledning utesluta dessa yrkesgrupper vid en blivande lagstiftning.

Samverkande byggnadsfackförbundens centralråd yttrar, att fackförbunden

med skärpa ville framhålla det orimliga i den meningen, att byggnadsarbe­

taren på grund av den påtvungna tidvisa arbetslösheten icke skulle vara

i behov av den rekreation smöjlighet, som semestern avsåge. Arbetslös­

heten vore ingen rekreation utan både fysiskt och psykiskt dess full­

komliga motsats. Byggnadsarbetarna önskade intet hellre än att lia leonti-

Kungl. Majus proposition nr 286.

Ilo

Departe­

ments­

chefen.

nuerlig arbetstillgång. Det kunde icke medgivas, att bristen härå skulle i

diskussionen om semesterrätten kunna betecknas som en förmån.

En skyddslagstiftning av innebörd att tillförsäkra arbetstagarna viss tids

semester bör enligt sakens natur givas vidast möjliga omfattning. Synner­

ligen starka skäl måste anföras, för den händelse undantag från lagens till-

lämpning skall stadgas beträffande visst yrkesområde. De sakkunniga hava

för sin del ansett, att några sådana skäl av tillräcklig bärighet icke kunnat före­

bringas. Lagen omfattar därför enligt deras förslag principiellt alla löntagare

med undantag — förutom för familjemedlemmar och dem som avlönas ute­

slutande genom andel i vinst — endast för statens och kommunernas

tjänstemän. Något undantag har alltså icke, såsom i lagen örn arbetstidens

begränsning, stadgats för det fall, då en arbetsgivare endast har ett visst

mindre antal arbetstagare anställda. Ett sådant undantag har för övrigt icke

heller påyrkats från något håll. Icke heller hava de sakkunniga ansett, att

något undantag borde föreskrivas för viss grupp arbetstagare av orsak, att

lagen icke skulle vara av samma behov påkallad för dem som för övriga

arbetstagare. I enlighet härmed skulle alltså lagen gälla såväl för arbetare som

för de privatanställda.

Vad beträffar undantaget för statens och kommunernas

tjänstemän, är detta enligt min uppfattning påkallat av praktiska skäl.

Dessa tjänstemän falla i allmänhet under särskilda avlöningsreglementen

eller hava sina anställningsvillkor reglerade genom i särskild ordning ut­

färdade bestämmelser. Att detta undantag göres beror på att anställnings­

förhållandena för statens och kommunernas tjänstemän äro helt andra än

för övriga löntagare. Vidare hänför sig kvalifikationsperioden för dessa

tjänstemän i allmänhet till löpande kalenderår. Lagen skulle visserligen i ett

par avseenden giva dem bättre förmåner än vad de äga enligt avlöningsregle-

mentena. Som exempel härå må nämnas, att semester enligt lagen skulle utgå

i ett sammanhang och att rätt skulle föreligga till semesterersättning vid

anställningens upphörande. De bättre förmånerna enligt lagen torde emeller­

tid mer än väl uppvägas av den i allmänhet längre semestertiden för ifråga­

varande tjänstemän och övriga med anställningen följande fördelar. Undan­

taget innebär givetvis icke, att statens och kommunernas tjänstemän icke

skulle fa komma i åtnjutande av semester av den längd, som lagen ger åt övriga

arbetstagare. Härvidlag måste både staten och kommunerna taga de fulla

konsekvenserna av lagstiftningens genomförande. Vad statstjänstemännen be­

ti äf far, lärer fragan komma att beaktas vid den förestående överarbetningen av

avlöningsreglementena för den icke-ordinarie personalen. Även i fråga örn så­

dana grupper av befattningshavare vid trafikverken, som uppmärksammats av

kommunikationsverkens lönenämnd och som icke torde komma att falla under

lagen men likväl icke kunna anses såsom tjänstemän i detta begrepps vedertagna

betydelse, är det givet, att minst motsvarande semesterförmåner skola stad­

gas, i den mån anställningen icke kan vara att betrakta såsom bisyssla. Att

även kommunerna, utan att någon laglig skyldighet för dem införes, komma

att i det mycket ringa antal fall, da semesterrätten för deras tjänstemän

Kungl. Majus proposition nr 286.

lil

understiger två veckor, bereda tjänstemännen semester av minst sådan längd

är tydligt med hänsyn till den ytterst välvilliga inställning gentemot lagför­

slaget, som genomgående intagits av de kommunala myndigheterna.

De sakkunniga hava förordat, att avgränsningen mellan de befattnings­

havare hos staten och kommunerna, som skola falla under lagen, och övriga

befattningshavare, eller alltså i allmänhet tjänstemännen, skall ske i enlig­

het med strafflagens bestämmelser örn vem som är underkastad ämbets-

mannaansvar. I vissa yttranden har kritik häremot anförts. Sålunda föreslås,

bland annat, att ifrågavarande föreskrift skall så avfattas, att lagen äger till-

lämpning å sådana arbetstagare i statens eller kommuns tjänst, för vilka ej

i gällande avlöningsreglementen eller eljest särskilda bestämmelser örn

semester äro meddelade. I likhet med de sakkunniga anser jag emellertid sist­

nämnda uttryck icke vara tillräckligt klart. I vart fall torde en avgränsning av

detta slag mellan skilda grupper av befattningshavare komma att visa sig

vara mindre lämplig för kommunernas del. Yäl är det beträffande vissa

grupper av befattningshavare ännu icke fullt klarlagt, huruvida de falla under

strafflagens bestämmelser örn tjänstemannaansvar eller ej, men med ledning

av det stora antalet rättsfall härom torde några nämnvärda svårigheter vid

tillämpningen icke behöva befaras. Jag erinrar även örn att statsmak­

terna nyligen accepterat denna form för avgränsning, då det gällt lag­

stiftningen örn förhandlingsrätt. Att avgränsningen, då det gäller semes­

terrätten, skulle vara av väsentligt större betydelse än inom den sist­

nämnda lagstiftningen kan jag icke inse. Som jag nyss anfört, kan man näm­

ligen utgå från att såväl staten som kommunerna komma att giva samtliga

sina tjänstemän semester av minst den varaktighet, som lagen föreskriver.

Skiljaktighet i fråga örn semesterrätten för de båda grupperna av befattnings­

havare torde komma att föreligga i huvudsak endast då fråga är örn semester­

ersättning i samband med anställnings upphörande. Något större antal

tvister på denna punkt torde icke vara att emotse.

Med anledning av vad av drätselkammaren i Uppsala anförts angående

semester rätten för reserv- och beredskapsarbetare

torde jag böra något beröra denna fråga. Det lär få anses vara en självklar

sak, att semesterrätt enligt lagen icke tillkommer en reservarbetare, vare sig

det arbete han utför är av statlig, statskommunal eller kommunal karaktär.

Reservarbete är nämligen en hjälpform och icke en form av anställning. Yad

beträffar beredskapsarbetarna, ligger frågan däremot annorlunda till. Dessa

arbetare äro anställda enligt den öppna marknadens vanliga regler. Lagens

föreskrifter måste anses utan vidare tillämpliga för deras del. Den om­

ständigheten, att beredskapsarbetarna numera hänvisas till arbetet genom

arbetslöshetskommittéerna, är icke av beskaffenhet att medföra någon änd­

ring i vad jag nu anfört. Denna hänvisning utgör endast en form för till­

sättandet av platserna vid beredskapsarbetet; d. v. s. man uppställer anspråk

på arbetsgivaren, att han vid utförandet av arbetet skall anställa arbetare,

som utpekats på visst sätt. Så snart någon väl blivit placerad vid ett bered­

skapsarbete, är han i vanlig ordning att betrakta såsom anställd.

Kungl. Martts proposition nr 286.

112

Sveriges redareförening har framställt yrkande örn att särskilt undantag

från lagstiftningen skulle göras för sjöfolket. Som stöd

för detta yrkande Ilar föreningen anfört, att sjöfartsnäringen icke skulle kunna

bära de genom en lagstiftning örn tolv dagars semester uppkommande kost­

naderna. Föreningen har, örn detta yrkande icke vunne bifall, i andra hand hem­

ställt, att en särlagstiftning skulle antagas för sjöfolket, i syfte att sjömännens

säregna arbets- och anställningsförhållanden måtte kunna vinna beaktande.

Örn vägen med en särlagstiftning valdes, skulle det också enligt föreningens

förmenande vara möjligt att taga hänsyn till konkurrensförhållandena. Lag­

stiftningen borde nämligen icke utsträckas längre än vad internationella

arbetsorganisationens konventionsförslag på området innebure och endast

genomföras i den mån konventionsförslaget ratificerades av de större sjöfarts-

idkande nationerna. Föreningen har vidare framställt anmärkningar i olika

hänseenden mot sakkunnigförslaget. Den viktigaste av dessa anmärkningar

torde vara den, att det för sjömännen ofta vore olämpligt att taga semester,

enär de måste avmönstra i samband med semesterns början och sedermera

icke kunde påräkna att få påmönstra omedelbart efter semesterns slut.

För sjöfartens vidkommande kunna näppeligen tänkas uppkomma andra

kostnader genom lagstiftningen än rena lönekostnader. Någon brist på

arbetskraft torde icke behöva befaras, varför någon uppläggning av far­

tyg under en semesterperiod icke kan tänkas komma att ske, därest så

ej av andra omständigheter är påkallat. Enligt det för sjöfarten gällande

riksavtalet äga sjömännen numera rätt till sju dagars semester. Genom

lagen skulle alltså en ökning för deras vidkommande ske med fem dagar

örn året. Den ekonomiska belastning, som detta medför för redarna,

uppgår icke till två procent å lönekontot. En ökning av kostnaderna

av denna mycket begränsade storleksordning lär icke försätta näringen

i något trångmål. Vad den internationella konkurrensen beträffar, vill

jag i likhet med de sakkunniga erinra örn att redarna i Norge, vilket land

har en väsentligt större sjöfart än Sverige, genom kollektivavtal förbundit sig

att utgiva tolv dagars semester till sjöfolket. Då mot detta påpekande anförts,

att de norska redarna icke betungas med kostersättning under semestern,

nödgas jag konstatera, att denna i rent ekonomiskt avseende måste anses vara

en mindre betydelsefull sak, som icke skäligen kan få bliva avgörande för

frågan, örn sjöfarten skall undantagas vid semesterlagstiftningen eller icke. Jag

vill upprepa, vad jag i detta kapitel inledningsvis anfört därom, att synnerligen

starka skäl måste anföras, innan någon särskild grupp av arbetstagare sättes

i undantagsställning vid genomförandet av en lagstiftning av förevarande art.

Jag vill vidare påpeka, att kommerskollegium icke velat motsätta sig, att sjö­

folket medtages vid semesterlagstiftningen.

Beträffande frågan örn särlagstiftning för sjöfolket kan

jag ansluta mig till vad de sakkunniga härom anfört. Bestämmelserna i

en sådan särlag måste i huvudsak bliva en uppräkning av vad som

stadgas i den allmänna lagen. Erforderliga särbestämmelser för sjöfolket

hava synts mig utan svårighet kunna infogas i den allmänna lagstift­

Kungl. Maj:ts proposition nr 286.

113

ningen. Socialstyrelsen har också numera förklarat, att med den lägg­

ning, sakkunnigförslaget erhållit, någon erinran icke kunde göras mot att sjö­

folket inbegrepes under semesterlagen. Icke heller har kommerskollegium

framställt något yrkande örn särlagstiftning. Jag förordar därför, att sjö­

folket skall inbegripas under den allmänna lagen om semester.

Uppenbart är emellertid, att de säregna arbetsförhållandena för sjö­

folket nödvändiggöra vissa speciella bestämmelser. Yad

Sveriges redareförening anfört örn att det ofta vore olämpligt för sjö­

männen att uttaga semester synes böra vinna beaktande. Enligt gällande

kollektivavtal förefinnes också möjlighet att utbyta semester mot semester­

ersättning. Jag har därför ansett lämpligt att i denna punkt vidtaga en

ändring i sakkunnigförslaget och öppna möjlighet för alla arbetstagare å

fartyg att välja mellan semester och semesterersättning. Örn en sjöman

önskar erhålla semester, skall redaren alltså vara skyldig att bereda honom

denna förmån i vanlig ordning. I övriga fall skall semesterersättning utgå.

Jag har emellertid ansett lämpligt att i lagen öppna jämväl en tredje utväg.

I de fall, då överenskommelse träffas mellan parterna, skall nämligen se­

mestern kunna uppskjutas under ett år. Sjömannen erhåller då det påföljande

året fyra veckors semester. Även i vissa andra avseenden har jag ansett,

att hänsyn bör tagas till yrkanden, som framställts av redareföreningen. Jag

återkommer till dessa frågor i specialmotiveringen.

I likhet med de sakkunniga håller jag före, att hemarbetare, skogs­

arbetare och andra arbetstagare, som icke utföra

arbetet under arbetsgivarens omedelbara kontroll,

böra falla under lagen. Något principiellt skäl, varför undantag för dessa

yrkesgrupper skulle göras, har icke förebragts. Jag vill emellertid framhålla,

att jag med tanke på svårigheterna vid tillämpningen av lagens bestäm­

melser å vissa av dessa arbetstagargrupper, speciellt betskötarna och skogs­

arbetarna, funnit mig böra förorda ändringar i sakkunnigförslaget därutinnan,

att dels kvalifikationsperioden utsträckes från fyra till sex månader, dels

rätten till semester utbytes mot en rätt till enbart semesterlön och dels be­

stämmelsen om evalvering av arbetets mängd utbytes mot en föreskrift om

att rätten till semesterlön inträder vid viss intjänad lönesumma, i samband

varmed det stadgandet föreslås, att semesterlönen för de nu avsedda arbets­

tagarna skall utgå med fyra procent å det intjänade beloppet. Denna metod

för beräknande av semesterlönen har kommit till användning i kollektiv­

avtalet för hemarbetarna inom konfektionsindustrien. Några praktiska svårig­

heter vid tillämpningen av lagens bestämmelser å berörda arbetstagargrupper

torde med hänsyn till de vidtagna jämkningarna i sakkunnigförslaget icke be­

höva befaras. Beträffande dessa frågor hänvisar jag vidare till vad jag i det

följande anför beträffande de grundläggande förutsättningarna för rätt till

semester.

För jordbrukets vidkommande har yrkande om undantag framställts från

riksförbundet landsbygdens folk. Starka betänkligheter mot ett utsträckande av

lagstiftningen till jordbruksarbetarna hava jämväl anförts av lant-

Bihang till riksdagens protokoll 1938

.

1

sand. Nr 286

.

070

88 8

Kungl. Majus proposition nr 286.

114

bruks styrelsen, ehuru därvid något direkt yrkande om undantag icke fram­

ställts. Styrelsen har däremot hemställt, att antalet semesterdagar skulle

minskas för jordbruksarbetarna. Undantag för jordbruksarbetarna har dess­

utom påyrkats av svenska lantarbetsgivareföreningen.

Yad beträffar den kostnadsökning, som skulle drabba näringen vid genom­

förandet av en semester örn tolv dagar, hava vissa beräkningar gjorts av lant­

bruksstyrelsen. Styrelsen anser, att kostnaden för jordbruket för hela semes­

tern örn tolv dagar skulle kunna uppskattas till 10.3 2 miljoner kronor. Antar

man, att extra arbetshjälp under semestern kommer att av jordbrukarna in­

kallas endast i ungefär halva antalet fall, beräknar styrelsen, att kostnaden

för jordbruket, fortfarande för hela semestern, skulle uppgå till 5.76 miljoner

kronor. Då emellertid kollektivavtalet för jordbruksarbetarna tillförsäkrar

dem sju dagars semester och då inom stora delar av landsbygden av ålder

är vanligt, att även icke kollektivavtalsberörda arbetare erhålla en årlig

ledighet av ungefär samma längd, varjämte ledighet för personliga ange­

lägenheters skötande i stor utsträckning förekommer, är det tydligt, att den

reella kostnadsökningen för jordbruket vid tolv dagars semester kommer att

väsentligen understiga de angivna siffrorna. På grund härav har jag icke

heller ansett mig böra taga hänsyn till yrkandet, att verkningarna av den nya

lantarbetstidslagen först skola avvaktas. För semesterns utsträckande till

jordbruket kunna visserligen icke hälsoskäl framföras med samma styrka som

för industri, handel och samfärdsel. Det skulle emellertid ur samhällets syn­

punkt säkerligen visa sig leda till olämpliga konsekvenser, örn jordbruket

undantoges vid en lagstiftning örn semester. Ett dylikt undantag skulle

otvivelaktigt försämra jordbrukets möjligheter att konkurrera örn arbets­

kraften, därest löntagargrupperna inom alla andra områden av näringslivet

erhölle semesterrätt.

Vid övervägandet av de synpunkter, som kunna tala för och mot ett inord­

nande av jordbruksarbetarna i allmänhet under semesterlagen, har jag efter

samråd med chefen för jordbruksdepartementet ansett, att något undantag

för dessa arbetare icke bör föreskrivas i lagen. Icke heller har jag ansett

mig kunna tillstyrka en föreskrift örn ett färre antal semesterdagar för jord­

bruksarbetarna.

Yad svenska lantarbetsgivareföreningen anfört örn djurskötarna är

emellertid av beskaffenhet att böra föranleda en särbestämmelse för denna

grupp av arbetstagare. I vissa fall lär det nämligen vid semesterledighet för

dem kunna uppstå avgörande svårigheter att erhålla vikarierande arbetskraft.

Skäl synas dock icke föreligga att helt undantaga dem från lagstiftningens

tillämpningsområde. De torde emellertid, därest de icke kunna utfå ledighet,

skäligen böra erhålla en ekonomisk kompensation därför. Med hänsyn till

det sålunda anförda föreslår jag, att i lagen intages en bestämmelse örn rätt

för arbetsgivaren att, då det gäller en arbetstagare vid jordbruket, som an

vändes uteslutande till djurskötsel, utbyta semestern mot semesterersättning.

Detta innebär alltså en motsatt anordning mot vad jag nyss förordat för sjö­

männens vidkommande. Svårigheterna att kunna uttaga semester ligga näm­

Kungl. Majus proposition nr 2S6.

115

ligen vid sjöfarten hos arbetstagaren, varför denne bör äga valfrihet. Yad

lantarbetsgivareföreningen anfört om att semesterdagarna syntes kunna

inräknas i djurskötarnas fridagar enligt kollektivavtalet föranleder mig att

erinra, att det torde vara självfallet, att de fridagar, som direkt framräknas

genom tillämpningen av lantarbetstidslagens bestämmelser, icke kunna anses

såsom semesterdagar, och detta evad arbetstiden ordnas på sådant sätt, att

fridagarnas antal uppgår till 27 eller 52 eller något annat tal, och evad några

av fridagarna enligt avtalet förläggas i en följd och bestämmelse angående

rätt till lön under dessa dagar gives eller ej.

I fråga om säsongarbetarnas rätt till semester hava

mot varandra stridande uppfattningar framkommit. De sakkunnigas majo­

ritet anser, att det med uppfattningen örn semestern som en rätt, vilken

successivt intjänas genom arbete och anställning under viss tid, är väl för­

enligt, att semesterrätt föreligger även för säsongarbetare och andra under

kortare tid anställda arbetstagare. Denna uppfattning delas av socialstyrelsen

och byggnadsstyrelsen. Å andra sidan hava åtskilliga myndigheter och arbets­

givarorganisationer anfört, att något behov av semester som rekreation icke

förelåge för säsongarbetarna och att en semesterrätt för dem därför uteslu

tande skulle komma att innebära en löneökning. Dessa myndigheter och orga­

nisationer kräva i vart fall en förlängning av kvalifikationsperioden.

Av vad jag redan anfört följer, att jag för min del icke kan medverka till

något principiellt undantag för säsongarbetare och övriga korttidsanställda.

Jag vill emellertid framhålla att, då kvalifikationsperiodens längd av andra

skäl enligt departementsförslaget fastställts till sex månader, detta såsom

en konsekvens kommer att innebära ett tillgodoseende i viss utsträckning av

nu åsyftade önskemål.

Kungl. Maj:is proposition nr 286.

Fråsan om kategoriklyvning.

I)e sakkunniga.

Det av kommittén angående privatanställda framlagda förslaget till lag örn

arbetsavtal utgick, såsom framgår av den tidigare lämnade översikten av

kommitténs förslag, vid fastställandet av de materiella förmånerna i arbets­

avtalet fiån en ujipdelning av arbetstagarna i tre grupper allt efter arten av

den befattning, som vederbörande arbetstagare innehade och det arbete han

hade att utföra. Genom denna s. k. kategoriklyvning hänfördes till en första

grupp aibetstagare i ledande ställning och innehavare av sådan befattning, som

krävde särskilda kvalifikationer och högre, genom studier eller erfarenhet

förvärvad utbildning. Till en andra grupp hänfördes arbetstagare, som hade

till uppgift att utföra kontorsarbete samt försäljnings-, förmedlings- eller

annat sådant kommersiellt arbete, ävensom arbetstagare, som hade till upp­

gift att utföra arbete, som krävde genom studier förvärvad utbildning. Den

tredje gruppen skulle omfatta övriga arbetstagare eller nied andra ord så­

dana, som vore att hänföra till arbetare och med dem jämställda. I fråga örn

semesterns längd föreslog kommittén, att den årliga semestern för de olika

116

grupperna av arbetstagare skulle omfatta respektive tre, två och en vecka,

varjämte kommittén för de två första grupperna av arbetstagare föreslog viss

förlängning av semestern från och med elfte anställningsåret.

De sakkunniga avstyrka för sin del bestämt införandet i lagstiftningen av

bestämmelser, som kunna innebära en uppdelning av arbetstagarna i sär­

skilda grupper med olika förmåner. Till stöd härför anföres i betänkandet

bland annat följande:

Skulle man vid en lagstiftning örn semester utmäta olika förmåner åt olika

arbetstagare och därvid även följa en indelning, som gynnade personer i

ledande ställning eller över huvud dem, som icke tillhörde kroppsarbetarnas led,

finge det en karaktär av undantagslagstiftning för de i samhället bäst ställda

kategorierna, medan kroppsarbetet skulle sättas i en lägre klass. Detta gällde

även de från vissa håll framkomna förslagen att lägga avlöningens storlek

till grund för utmätandet av längden å den årliga semestern. En dylik lag­

stiftning skulle enligt de sakkunnigas uppfattning sakna stöd i rättsmed­

vetandet i vårt land och i övrigt innebära en nyhet bland våra sociala skydds­

bestämmelser. Resultatet av en sådan lagstiftning komme med säkerhet att

bliva, att de personer, som erhölle de mindre förmånerna, komme att anse

sig vara utsatta för en undantagslagstiftning och känna sig vara orättvist

behandlade. Man kunde förutse ständiga tvister örn den rätta placeringen av

varje yrkesgrupp med hänsyn till de fastställda förmånernas storlek. Det

kunde ej vara lämpligt att genomföra en lagstiftning av sådan karaktär, att

man redan i förväg kunde med bestämdhet förutse, att lagstiftningen komme

att skapa allmänt missnöje.

Vidare anföres i betänkandet, att anledning icke funnes att i en social

skyddslagstiftning taga hänsyn till att vissa grupper av medborgare utan sam­

hällets hjälp lyckats förvärva sig förmåner av en storleksordning, som över­

stege vad ur sociala synpunkter måste sägas vara minimum. Det saknades

skäl att genom lagstiftning skydda sådana medborgare vid deras en gång

uppnådda förmånsställning eller att bereda andra grupper samma gynnade

ställning.

De sakkunniga framhålla emellertid, att behovet av semester otvivel­

aktigt vore växlande, beroende på det slags arbete vederbörande hade, samt

anföra härefter följande:

Vissa arbetsuppgifter vore mera pressande, och det måste därför i och

för sig anses mera behövligt för dessa arbetstagare än för andra med en

längre tids avkoppling under varje år. Ur sådana synpunkter skulle det

vara väl förenligt med en skyddslagstiftnings karaktär att införa en grade­

ring av semesterns längd för olika grupper av arbetstagare. Härvidlag vore

det dock omöjligt att gå med på en sådan uppdelning av arbetstagarna, som före­

slagits av kommittén angående privatanställda och som anslöte sig till de för

närvarande utgående semesterförmånerna för skilda grupper av arbetstagare.

Man torde nämligen ingalunda kunna säga, att det intellektuella arbetet

exempelvis inom kontorsyrket i och för sig vore mera pressande än kropps­

arbete och att därför längre semester för denna personalgrupp skulle vara

nödvändig. Det förhölle sig tvärtom så, att åtskilliga former av kroppsarbete

utfördes under sådana förhållanden och vore så betungande, att de därmed

sysselsatta därför borde sättas i en förmånligare ställning än övriga arbets­

tagare, därest man skulle genomföra en lagstiftning med semesterrätten gra­

derad efter behovet av vila. Som exempel å arbetstagare, vilka skulle vara

Kungl. Majus proposition nr 286.

Kungl. Majus proposition nr 286.

117

i behov av en längre årlig semester än övriga arbetstagare, kunde nämnas

gruvarbetare, vissa grupper av järnbruksarbetare, sjuksköterskor samt i all­

mänhet arbetstagare med nattjänstgöring.

De sakkunniga hade diskuterat möjligheten av att låta utföra en veten­

skapligt lagd undersökning av olika yrkesgruppers skilda behov av semester.

Emellertid hade de sakkunniga därvid måst stanna vid den uppfattningen,

att det icke vore möjligt att genom en sådan undersökning vinna resultat,

som kunde läggas till grund för utmätning i lagtext av skilda förmåner i av­

seende å semester för olika arbetstagargrupper.

Det av de sakkunniga framlagda lagförslaget innebär i enlighet härmed

en minimilagstiftning med lika förmåner åt alla arbetstagare. Man hade så­

lunda, enligt vad de sakkunniga anföra, måst bortse från att somliga yrkes­

grupper kunda hava större behov av semester än vad som komme att till­

erkännas dem genom lagstiftningen. På samma sätt finge man bortse från

att genom lagstiftningen åt någon arbetstagargrupp kunde bestämmas längre

semester än som kanske ur rekreationssynpunkt vore strängt nödvändig för

just denna grupp. Självfallet vore vidare, att man i en lagstiftning måste

bortse från de individuellt skiftande behoven av semester på grund av för­

sämrad hälsa.

Sammanfattningsvis anföra de sakkunniga härefter följande:

En lagstiftning med minimikaraktär och samma förmåner för alla måste

sägas vara den enda lämpliga, då fråga vore örn en social skyddslagstiftning.

Det vore nämligen här fråga örn att göra ett ingrepp i den avtalsfrihet, som

eljest principiellt tillkomme parterna på arbetsmarknaden. Ett sådant in­

grepp borde göras så litet omfattande som vore möjligt för att man ändock

skulle kunna få de synpunkter tillgodosedda, som man velat vinna genom

lagstiftningen. Såsom redan i den allmänna motiveringen framhållits måste

en lagstiftning på detta område utformas på sådant sätt, att man icke där­

igenom främjade en utveckling fram mot att staten skulle helt bestämma

anställningsvillkoren på arbetsmarknaden och att alltså den principiella av­

talsfriheten skulle upphöra. Liksom de arbetstagare, vilka vid lagstiftningens

genomförande hade längre semester än den däri föreskrivna, icke komme att

beröras därav, komme det även i fortsättningen att stå öppet för de särskilda

grupperna av arbetstagare att genom förhandlingar med arbetsgivarna för­

bättra de genom lagstiftningen tillerkända semesterförmånerna.

De sakkunniga diskutera särskilt frågan örn i lagstiftningen borde

införas en bestämmelse örn att sådan sedvänja i fråga örn semester­

rätt, som innebure bättre förmåner för arbetstagarna än vad

lagen tillerkände dem, skulle gälla framför vad lagen i övrigt

stadgade.

Härvid erinra de sakkunniga örn att arbetsdomstolens ordförande i sitt

yttrande över det av kommittén angående privatanställda framlagda be­

tänkandet med förslag till lag örn arbetsavtal ansett ett av en reservant för­

ordat förslag av samma innebörd som nyssnämnda bestämmelse icke vara

genomförbart. Arbetsdomstolens ordförande hade i nämnda yttrande anfört,

att domstolen vid prövning av talan örn längre semester än vad lagen eller

arbetsavtalet föreskreve skulle sakna allt stöd av lagen utan vara hänvisad

att följa praxis inom arbetstagarens yrke. Med hänsyn till risken att fastslå

118

praxis skulle domstolen dock oftast bliva nödsakad att gå efter vad den själv

funne skäligt. Detta skulle i själva verket innebära, att man beträffande det

enskilda arbetsavtalet införde ett domstolsförfarande i intressetvister, något

som alla intressenter så starkt motsatte sig på kollektivavtalsområdet.

För egen del anföra de sakkunniga följande:

Ifrågavarande bestämmelse betydde i praktiken två skilda saker. För det

första skulle samhället göra ett ingrepp i den principiella avtalsfriheten på

arbetsmarknaden och bestämma, att en grupp av arbetstagare, som själv

lyckats förvärva bättre materiella förmåner genom arbetsavtalet än vad samhäl­

let tillerkände övriga arbetstagare, skulle för all framtid vara tillerkänd samma

förmåner, oavsett konjunkturernas skiftning med därav följande ekonomiska

möjlighet eller omöjlighet för arbetsgivarna att utgiva dessa bättre förmåner

och vidare oavsett att förmånerna läge över vad som av samhället förklarats

vara oundgängligen nödvändigt för arbetstagarna i gemen. Ett sådant sam­

hällsingripande borde få anses vara uteslutet. För det andra skulle den

önskade bestämmelsen innebära, att samhället, örn av en viss grupp arbets­

tagare exempelvis 80 procent lyckats förvärva sig bättre förmåner än de i

lagen bestämda, skulle utsträcka dessa bättre förmåner till att gälla jämväl för

de återstående 20 procenten av ifrågavarande grupp arbetstagare. I båda de nu

nämnda avseendena skulle den av representanterna för de privatanställda

önskade lagbestämmelsen innebära en klar kategoriklyvning av arbetstagarna.

Det borde understrykas, att en lagstiftning av den sålunda ifrågasatta karak­

tären skulle direkt strida mot den neutralitet i förhållande till parterna på

arbetsmarknaden, som svenska staten traditionellt intoge. Även örn man emel­

lertid icke skulle vilja acceptera de nu anförda principiella skälen, torde det

dock icke vara möjligt att underlåta att taga hänsyn till de praktiska svårig­

heter vid genomförandet av en lagbestämmelse av den ifrågasatta karaktären,

vilka påpekats av arbetsdomstolens ordförande.

De sakkunniga framhålla slutligen, att man vid utmätandet av den semester­

tid, som genom lagbestämmelser skulle tillerkännas alla arbetstagare, icke

kunde sträcka sig så långt som ur olika synpunkter skulle kunna vara önsk­

värt. För utsträckande av semestertiden utöver den tidrymd, som ur rekrea-

tionssynpunkt kunde anses vara oundgängligen nödvändigt, måste arbets­

tagarna lita till sina egna krafter; samhället ville och kunde därvid icke in­

skrida till deras hjälp.

I avgiven reservation har herr Rydberg påyrkat, att en undersökning av

behovet av semester för olika grupper av arbetstagare skulle äga rum. Han

har härom anfört, att de sakkunniga, i det att frågan örn olika semesterbehov

för olika arbetstagargrupper helt skjutits åt sidan, icke heller sökt utmäta

skyddet i ett socialt önskvärt förhållande till det avsedda skyddsbehovet.

Herr Rydberg har i likhet med de sakkunnigas majoritet avstyrkt, att en

kategoriklyvning genomföres i lagen. Han har emellertid ansett, att de privat-

anställdas behov av en längre semester än den i lagen föreskrivna minimi-

semestern borde tillgodoses genom att i lagen intoges en bestämmelse örn

att sådan sedvänja i fråga örn semesterrätt, som innebure bättre förmåner

för arbetstagarna än vad lagen tillerkände dem, skulle gälla framför vad

lagen i övrigt stadgade samt att vid bestämmandet av sedvänjan skulle gälla

vad med hänsyn till anställningens art och varaktighet, arbetstagarens ålder

Kungl. Majus proposition nr 286.

119

och andra sådana omständigheter vore brukligt inom arbetstagarens yrke.

Genom en dylik bestämmelse skulle förhindras, att lagens stadganden om

en miniminivå för semestern skulle kunna tagas till intäkt för en försämring

av nu utgående bättre semesterförmåner.

Yttrandena.

Ingen av de hörda myndigheterna har velat förorda bestämmelser örn

sådan skiljaktig utmätning av semesterförmånerna för olika grupper av arbets­

tagare, som innefattades i det av kommittén angående privatanställda i be­

tänkandet med förslag till lag örn arbetsavtal framlagda förslaget örn k a te­

go r i k 1 y v n i n g.

Socialstyrelsen framhåller i fråga örn kategoriklyvningen att, med den

uppläggning som förslaget till semesterlag fått, tillräckligt bärande skäl

icke torde kunna förebringas för differentiering av semesterförmånens

storlek för olika arbetstagargrupper. Medicinalstyrelsen yttrar, att förslaget

örn en enhetlig minimisemester för samtliga arbetstagare enligt styrelsens

mening så till vida innebure en fördel, att därigenom undanröjdes de till-

lämpningssvårigheter, som en kategoriklyvning skulle medföra.

Av de organisationer, som yttrat sig, är det endast föreningen Sveriges

aktiva handelsresande, som direkt påyrkat införandet i lagstiftningen av en

bestämmelse örn kategoriklyvning. Föreningen anför härom, att behovet av

vila och rekreation och därmed av semester vore olika för olika kategorier.

Semesterproblemet kunde icke lösas genom en likriktning. I ett demokratiskt

samhälle måste med nödvändighet vid utmätandet av en anställds förmåner

hänsyn tagas till hans arbetsprestation och hans behov av semester. Vidare

är att märka, att de anställdas centralorganisation och tjänstemännens cent­

ralorganisation, såsom framgår av den redogörelse för organisationernas

yttrande, som i det följande kommer att lämnas, i princip synas ansluta sig till

tanken på en kategoriklyvning, ehuru organisationerna icke för närvarande

velat framställa något yrkande i sådan riktning. I övrigt må nämnas, att

landsorganisationen med tillfredsställelse konstaterar de sakkunnigas be­

stämda avvisande av principen örn en kategoriklyvning.

Frågan örn en undersökning borde verkställas till belysande a v

skilda yrkesgruppers växlande behov av semester

har berörts av länsstyrelsen i Stockholms län. Länsstyrelsen anför, att en på

skyddsprincipen byggande semesterlagstiftning teoretiskt borde anpassas

efter växlande behov inom olika arbetsområden och olika åldersklasser. De

svårigheter, som mötte mot varje försök att finna hållbara grunder för en

differentiering med hänsyn till behovet, vore emellertid så betydande, att

den av de sakkunniga förordade linjen med enhetlig minimisemester åt­

minstone för närvarande måste anses vara den enda framkomliga vägen för

frågans lösande. De anställdas centralorganisation och tjänstemännens cent­

ralorganisation yrka, såsom framgår av den i det följande lämnade redo­

görelsen för deras yttrande, att en undersökning av behovet av semester för

olika yrkesgrupper skall företagas.

Kungl.

Majus

proposition nr 286.

120

\ ad beträffar frågan om införande i lagstiftningen av en bestämmelse örn

skydd för bättre sedvänja än vad lagen i övrigt stadgar, hava

krav härå framkommit från flera organisationer. Av de hörda myndigheterna

har länsstyrelsen i Västernorrlands län förklarat sig anse, att en sådan be­

stämmelse borde givas i lagen. I samma riktning uttala sig stadsfullmäktige

i Malmö.

Medicinalstyrelsen yttrar, att i lagen syntes böra tydligt angivas, att den

minimisemester, som lagen stadgade, icke skulle giva anledning till minsk­

ning av semestertiden för de arbetstagare, som nu enligt särskild överens­

kommelse åtnjöte längre semester.

Socialstyrelsen förklarar sig icke kunna dela den mening, som uttalats i

herr Rydbergs reservation till förmån för införandet i lagstiftningen av be­

stämmelser, avsedda att stadfästa bättre sedvänja i fråga örn semesterns längd.

Styrelsen anför härom följande:

Det torde få ankomma på ifrågavarande arbetstagare och deras organisa­

tioner att försvara de förmåner, som de i detta avseende redan vore i besitt­

ning av. Den här ifrågavarande lagstiftningen torde näppeligen kunna sägas

försämra deras möjligheter härtill. Snarare torde det förhållandet, att sam­

hället genom förevarande lagstiftning förklarat arbetstagarna i gemen vara

berättigade till en relativt omfattande semester, kunna användas såsom ett

icke oväsentligt stöd vid dessa arbetstagares strävanden att bibehålla eller

förbättra deras egna semesterförmåner.

Två av socialstyrelsens ledamöter voro i denna punkt av skiljaktig mening.

Sålunda ansåg generaldirektören Hansson, att i lagen borde stadgas, att

arbetstagare skulle äga rätt att åtnjuta semester under så lång tid, som med

hänsyn till anställningens art och varaktighet, anställningsorten, arbets­

tagarens ålder och andra omständigheter vore brukligt inom arbetstagarens

yrke, dock minst under den lagstadgade minimitiden. Till stöd härför an­

förde generaldirektören Hansson följande:

Den av de sakkunniga föreslagna minimisemestern av tolv dagar komme

för stora grupper av arbetstagare, vilka hittills icke alls eller endast under

några få dagar årligen åtnjutit semester, att innebära en synnerligen betydelse­

full reform. För andra arbetstagargrupper finge denna nya gren av vår social­

lagstiftning huvudsakligen ett principiellt värde, i det att den även för dem

gåve lagligt hägn åt rätten till semester. Materiellt sett erbjöde de sakkunnigas

förslag dessa arbetstagargrupper praktiskt taget ingenting. Det kunde där-

emot befaras, att arbetsgivare toge den lagstadgade minimisemestern som

förevändning att försöka reducera längre gående semesterförmåner. En

sådan eventualitet borde förebyggas. Det torde också få anses vara väl­

motiverat, att lagstiftningen på detta område gåve stöd åt den sedvänja i

fråga örn semestertidens längd, som kunde hava utbildats inom olika yrken

och för olika arbetstagargrupper.

T. f. byråchefen Nyström anförde följande:

Man kunde befara att, om två veckors semester fastställdes i lag för alla

arbetstagare, detta komme att av ekonomiska och psykologiska skäl verka

i återhållande riktning, när det gällde att bevara och' framför allt när det

bleve fråga örn att förbättra semesterförmånerna för grupper av privatan-

ställda och dylika.

Kungl. Majds proposition nr 286.

121

Fog lunnes därför för det av en reservant bland semestersakkunniga fram­

ställda yrkandet, att i lagförslaget borde inskrivas en bestämmelse örn att

nuvarande sedvänja, som vore bättre än lagens bestämmelser, icke finge

försämras. Måhända skulle det vara lämpligt att i anslutning till en reserva­

tion till det år 1935 avgivna förslaget till lag örn arbetsavtal giva här ifråga­

varande bestämmelse sådan innebörd, att den av lagen föreskrivna minimi-

semestern icke borde för någon grupp av arbetstagare föranleda försämring

av de semesterförmåner, som med hänsyn till anställningens art och var­

aktighet, anställningsorten, arbetstagarens ålder och andra sådana omständig­

heter vore brukliga inom arbetstagarens yrke.

Lie anställdas centralorganisation och tjänstemännens centralorganisation

anföra att, då betydande grupper av anställda efter uppnående av vissa an­

ställnings- eller levnadsår normalt erhölle längre semester än tolv dagar, det

borde ha varit de sakkunniga angeläget att tillse, att även dessa mindre knappt

tillmätta semesterförmåner på ett fullt effektivt sätt skyddades. Ty örn dessa

bättre förmåner kunde bevaras ograverade, ökades förutsättningarna för ett

fortsatt utbyggande av semesterledigheten för de stora arbetstagargrupperna.

På denna punkt syntes alla arbetstagare ha identiska intressen. Från denna

allmänna utgångspunkt såge organisationerna sig nödsakade att bestämt av­

visa den av de sakkunnigas majoritet hävdade uppfattningen, att en lagstift­

ning innehållande bestämmelser örn olika långa semestertider för olika grupper

av arbetstagare, antingen dessa utmättes med hänsyn till hittillsvarande

praxis eller till rekreationsbehov, skulle innebära någon slags klasslagstift­

ning. Över huvud syntes det orimligt, att en ur vidare sammanhang så rela­

tivt obetydlig förmån som en eller två semesterveckor utöver de obligatoriska

skulle kunna verka klasskiljande. Lika orimligt vore påståendet, att kropps­

arbetet skulle sättas i en lägre klass genom en sådan lagstiftning. Hur

skulle det då kunna förklaras, att en lagstiftning med graderade semester-

förmåner beslutats i en hel rad av europeiska länder? Intill dess motsatsen

bevisats, ansåge sig organisationerna berättigade hävda, att den längre se­

mestern för de anställda berodde på ett större faktiskt behov av rekreation

hos dessa grupper i jämförelse med övriga arbetstagare.

Organisationerna framhålla ock, att det vore ägnat att väcka förvåning, att

de sakkunniga, då de medvetet avstått från att anknyta semestertidens längd

till sedvänjan, icke funnit anledning verkställa någon utredning av det fak­

tiskt konstaterbara behov av semester, som kunde föreligga för olika arbets-

tagargrupper. De sakkunnigas majoritet hade inskränkt sig till att konstatera,

att en sådan utredning skulle möta betydande svårigheter. På denna punkt

finge organisationerna helt ansluta sig till den uppfattning, som hävdats i

herr Rydbergs reservation. Det rådde ingen tvekan örn att man vid en sådan

undersökning skulle kunna konstatera, att det för exempelvis gruvarbetare

och typografer förelåge ett obestridligt behov av längre semester än för fler­

talet andra arbetargrupper. En sådan undersökning skulle säkerligen också

visa, att detta behov vore större för flertalet kontorsanställda än för de

egentliga arbetarna. En fortsatt utredning borde alltså verkställas för klar­

läggandet dels av variationerna i det faktiska semesterbehovet mellan olika

Kungl. Maj:ts proposition nr 286.

Departe­

ments*

chefen.

arbetstagargrupper, dels ock av möjligheterna att i särskilda bestämmelser fast­

ställa semestervillkor, som överensstämde med rådande god sedvänja för

skilda grupper av arbetstagare. Denna utredning skulle kunna åsyfta en ut­

byggnad av de av de sakkunniga nu föreslagna minimibestämmelserna. Härom

anföra organisationerna följande:

Ehuru de sakkunniga icke ansett sig kunna ingå på en sakprövning av

frågan örn en avvägning av semestervillkoren med hänsyn vare sig till gäl­

lande praxis eller till rekreationsbehov, försäkrade de, att de vore angelägna

om att den föreslagna lagstiftningen icke skulle föranleda, att redan utgående

bättre förmåner i något avseende försämrades. Man kunde då lia väntat, att

de åtminstone skulle ha sökt att genom en generell bestämmelse skydda

gällande sedvänja, där denna vore bättre än lagen. Som bekant byggde det

lagförslag, som framlades av kommittén angående privatanställda, helt på

sedvänjan, vilken skulle gälla, därest de faktiskt utgående semesterförmånerna

vore fördelaktigare för arbetstagarna än de i lagen bestämda minima. Denna

bestämmelse hade dock endast dispositiv karaktär. Ett sådant hänsyns­

tagande till de anställda hade sakkunnigmajoriteten beklagligt nog icke visat.

Organisationerna anföra vidare, att nödvändigheten av att den föreslagna

lagstiftningen kompletterades med en sedvanebestämmelse på ett tillräckligt

övertygande sätt belysts av herr Rydberg i dennes reservation. Organisatio­

nerna påyrkade också en bestämmelse av den karaktär reservanten föreslagit

och finge framhålla, att de anställda säkerligen skulle uppfatta avslag på denna

framställning som ett uttryck för bristande vilja från statsmakternas sida att

skydda även de anställdas intressen.

Slutligen yttra organisationerna att, då de icke i detta sammanhang velat

framlägga förslag till lagstiftning örn en avvägning av semesterförmånerna

med hänsyn till praxis och behov utan i stället påyrkat fortsatt utredning,

detta bland annat motiverats därmed, att de icke ville motsätta sig ett

omedelbart genomförande av den väsentliga sociala reform, som de sakkun­

nigas förslag ändock innebure. Organisationernas särskilda anspråk i dessa

avseenden kunde därför icke anföras som argument för ett uppskjutande av

hela reformen. För att emellertid under tiden, intill dess den påyrkade kom­

pletterande lagstiftningen antoges, reformen icke skulle bliva till direkt skada

för stora grupper av anställda, vore organisationernas tillstyrkande av lag­

stiftningen beroende av huruvida man vore beredd att tillmötesgå kravet på

att i lagen intoges en generell bestämmelse till skydd för sedvänjan.

Svenska lantbrulcstjänstemannaföreningen, svenska bruJcstjämtemannaför-

eningen och de kvinnliga kärsammanslutningarnas centralråd hemställa, att i

lagen måtte intagas en bestämmelse, innebärande att nuvarande sedvänja, som

vore bättre än vad lagen stadgade, icke finge försämras. Landsorganisationen

yttrar härom, att landsorganisationen för sin del icke hade något att erinra

mot att, därest så funnes påkallat, i lagen infördes en bestämmelse av ifråga­

varande innebörd.

Genom vad de sakkunniga anfört till belysning av frågan örn kategoriklyv­

ning och den ställning, som myndigheter och organisationer i de avgivna

122

Kungl. Maj:ts proposition nr 286.

123

yttrandena intagit, synes tanken på en lagstiftningsvis genomförd uppdel­

ning av medborgarna i olika klasser med större och mindre materiella för­

måner allt efter deras ställning i samhället kunna anses avförd från dagord­

ningen. Jag saknar anledning att uppehålla mig vid detta spörsmål.

Självfallet är, att samma principiella betänkligheter som mot en kategori­

klyvning icke kunna göras gällande, då det är fråga örn att utmäta olika semester-

förmåner för skilda grupper av arbetstagare med hänsyn till konstaterad skill

nåd i behovet av semester. Här anmäla sig i stället sådana praktiska svaiig-

heter, att problemet icke kan lösas, nied mindre man under många år i följd

verkställer ingående vetenskapliga undersökningar. Ett uppskov med en

semesterlagstiftning i avvaktan på sådana undersökningar kan icke gärna

ifrågasättas. Det låter sig måhända göra att beträffande en och annan skarpt

avgränsad yrkesgrupp, t. ex. gruvarbetare, objektivt konstatera behov a\

längre semester än för andra löntagare. Beträffande det stora fleitalet yikes-

grupper komma däremot för visso meningarna att bryta sig rörande det faktiska

behovet av semester. I vart fall kan jag icke ansluta mig till vad de anställdas

centralorganisation och tjänstemännens centralorganisation anfört örn att den

enligt praxis utgående längre semestern för kontorsanställda än för arbetarna

skulle betingas av ett större konstaterbart behov av semester för den först­

nämnda gruppen. Orsaken till att kontorsanställda lyckats förvärva sig en

längre semester än arbetarna är naturligtvis att söka dels i lent ekonomiska

omständigheter och dels däri, att med högre lön i allmänhet plägar följa en

förbättring av övriga materiella förmåner i arbetsavtalet. Men även bortsett

från svårigheten att kunna ena de skiljaktiga meningarna i fråga om det verk­

liga behovet av semester för olika huvudgrupper av arbetstagare, måste det

rent praktiskt vara omöjligt att på ett rättvist sätt differentiera semestern för

de mångtaliga befattningar, som förekomma i verkligheten. Av dessa skäl kail

jag för min del icke biträda det av de nyssnämnda organisationerna framställda

yrkandet örn verkställandet av en undersökning rörande behovet av semester

för skilda yrkesgrupper.

Om lagen alltså upptager en och samma semestertid för alla arbetstagare,

som lyckas kvalificera sig enligt de givna reglerna, innebär detta emellertid

ingalunda någon nivellering eller likriktning i fråga örn semesterförmånen. Den

verkliga innebörden av lagens bestämmelser är endast, att statsmakterna nu

förklara, att varje arbetstagare bör ha minst två veckors semester, om han

arbetar hela året, och detta oberoende av vederbörandes ställning i samhället.

Den enda framkomliga vägen lid en social skyddslagstiftning av den före­

varandes natur torde vara att giva densamma en dylik minimikaraktär. Det

står uppenbarligen även efter genomförandet av en sådan lagstiftning

fritt för olika grupper av arbetstagare att genom överenskommelse med

motparten förvärva sig bättre förmåner än vad lagen medgiver. Efter

fastställandet av en allmän miniminivå torde det också komma att visa

sig vara möjligt att genom förhandlingar mellan arbetsgivare och arbets­

tagare på ett långt smidigare sätt än som löre tänkbart i en lag till-

Kungl. Maj:ts proposition nr 286.

124

goclose vissa gruppers objektivt påvisbara behov av en ökad semester i för­

hållande till den fastställda miniminivån.

Vissa organisationer av tjänstemän hava uttryckt farhågor för att en lag­

stiftning av den nu skisserade läggningen skulle medföra risk för en försäm­

ring av för närvarande utgående bättre semesterförmåner än de i lagen fast­

slagna. För att effektivt förhindra en sådan försämring kräves, att i lagen

intages en bestämmelse örn skydd för sedvänja, som innefattar bättre förmåner

än vad lagen föreskriver som minimum.

Det är enligt min mening självfallet, att lagstiftningen örn semester ej

bör få tagas till förevändning för ett försämrande av nu utgående semester­

förmåner. Anledning antaga att så skulle komma att ske torde knappast före­

ligga annat än i ett fåtal undantagsfall. För att emellertid förebygga alla

risker i detta avseende kan det enligt min mening vara lämpligt, att skydd

föreskrives för sedvänja, som är bättre än vad lagen stadgar. Jag förordar

därför, att en föreskrift örn skydd för bättre sedvänja införes i lagen. De

principiella betänkligheter, som av de sakkunnigas majoritet anförts mot en

sådan bestämmelse, synas mig icke vara av beskaffenhet att böra förhindra

genomförandet av ett utav praktiska skäl motiverat skydd för bättre sedvänja.

Det torde visserligen icke kunna bestridas, att svårigheter kunna uppstå

för domstolarna vid tillämpningen av en bestämmelse av den nu förordade

arten. Jag anser det därför vara lämpligt, att skyddet för bättre sedvänja in-

skränkes till att endast avse semesterns längd. Vidare torde vissa föreskrifter

böra givas till ledning för domstolarna vid prövningen i det särskilda fallet

av frågan, örn sedvänja föreligger. De omständigheter, som härvid särskilt

böra beaktas, torde vara anställningens art och varaktighet, anställnings­

orten samt arbetstagarens ålder. I övrigt torde det icke vara vare sig lämp­

ligt eller möjligt att lämna några särskilda anvisningar för domstolarna vid

deras prövning av fråga örn bättre sedvänja. Om bestämmelsen emellertid ut­

formas på sätt nu förordats, lära de största svårigheterna för den praktiska

tillämpningen vara undanröjda.

Då skyddet för bättre sedvänja inskränkes till att avse endast semesterns

längd, skola lagens kvalifikationsbestämmelser tillämpas i de fall, då med

hänvisning till sedvänja krav framställes örn erhållande av längre semester

än den i lagen såsom minimum föreskrivna. Den enda föreskrift i lagen, som

icke kan tillämpas, är stadgandet om att en semesterdag skall erhållas per

kalendermånad, under vilken visst arbete utförts. En proportionell beräk-

ning får i stället komma till användning. Örn sålunda för en yrkesgrupp

konstateras en sedvänja örn aderton arbetsdagars semester, får man vid be­

räknandet av semesterrätten i det särskilda fallet utgå från att en och en halv

semesterdag skall belöpa per kalendermånad. Örn det tal, som vid denna be­

räkning erhålles, blir brutet, bör avrundning ske till närmaste hela tal.

Kungl. Maj:ts proposition nr 286.

Kungl. Maj:ts proposition nr 286.

125

De grundläggande förutsättningarna för rätt till semester.

De sakkunniga.

Som allmän förutsättning för att en arbetstagare skall erhålla rätt till

semester plägar gälla, att han oavbrutet varit anställd hos samma arbets­

givare eller vid samma företag viss tid. Ibland erfordras härutöver, att

arbetstagaren utfört arbete hos arbetsgivaren eller vid företaget viss tid. I

praktiken är skillnaden mellan dessa två system ej så stor. Örn det endast

kräves, att arbetstagaren varit anställd viss tid, brukar arbetsgivaren ofta

äga rätt att å semestern göra avdrag för längre tids frånvaro. Uppställes

jämte kravet på viss anställningstid som villkor, att arbetstagaren utfört

arbete under viss tid, brukar denne ofta få såsom tjänstgöringstid tillgodo­

räkna sig tid, då hail varit frånvarande av särskilda anledningar såsom se­

mester, sjukdom och dylikt.

De i Sverige hittills framlagda förslagen örn lagstiftning angående semester

hava utgått från skilda system vid uppställandet av kvalifikationsbestäm-

melserna. Sålunda föreslog arbetstidskommittén en bestämmelse örn att

arbetsgivare skulle vara skyldig att å tid mellan den 15 maj och den 16 därpa

följande september bereda semester åt arbetare, som utan avbrott varit

anställd hos arbetsgivaren eller företaget från och nied den 16 september

nästföregående år och som sedan minst en manad användes till arbete, varå

lagen skulle äga tillämpning. De i arbetarskyddslagen år 1931 införda be­

stämmelserna angående semester innebära, att arbetare, som utan avsevärt

uppehåll användes till arbete året runt och varit anställd hos arbetsgivaren

eller företaget någon längre tid, bör under den varmare årstiden beredas

semester under angiven tid. Kommittén angående privatanställda upptog i

sitt förslag till lag örn arbetsavtal en bestämmelse örn att arbetstagare skulle

äga rätt till årlig semester, sedan ett år förflutit från det han tillträtt an­

ställning hos arbetsgivaren.

De av internationella arbetsorganisationen antagna båda förslagen till kon­

ventioner angående semester föreskriva, att semester ärligen skall utgivas till

arbetstagare efter ett års oavbruten tjänst. I den antagna rekommendationen

angående semester uttalas dessutom, att någon skillnad i semesterrätten

icke borde uppkomma, även örn arbetet utförts hos olika arbetsgivare. I

enlighet härmed borde varje regering vidtaga effektiva åtgärder till för­

hindrande av att de kostnader, som uppkomme genom tillförsäkrande av semes­

ter, skulle falla uteslutande på elen senaste arbetsgivaren.

De sakkunniga framhålla, att det med en gången tids uppfattning om se­

mestern som en premie för välförhållande i arbetet vore förklarligt, att en

så lång kvalifikationstid som ett år föreskrivits. Enligt en numera allt vanligare

uppfattning intjänade man emellertid successivt rätten till semester genom an­

ställning och arbete. Med ett sådant betraktelsesätt vore det icke i och för sig

givet, att man vid utformandet av kvalifikationsbestämmelserna skulle bibehålla

kravet på en så lång tids anställning som ett år. Det gåves numera, utan att

126

man därmed lämnade den principiella ståndpunkten, mera spelrum för vad

som kunde anses vara lämpligt och skäligt, då man skulle fastställa de villkor,

som skulle vara fyllda för att semesterrätt skulle inträda.

Härefter anföra de sakkunniga följande:

Utformningen av den allmänna kvalifikationsbestämmelsen för rätt till

semester bleve därför beroende på vilka grupper av arbetstagare som man

önskade att lagstiftningen skulle bliva till positiv nytta för. Grunden till

att en lagstiftning angående semester nu komme till stånd vore att söka i en

önskan att bereda arbetstagarna erforderlig rekreation. Med denna utgångs­

punkt vore det naturligtvis bäst förenligt, att bestämmelserna örn kvalifika­

tionstiden utformades så, att endast de arbetstagare, som vore sysselsatta

med lönearbete oavbrutet hela året och som därför vore i behov av rekrea­

tion, erhölle rätt till semester. De grupper av arbetstagare, som icke arbetade

under hela året, hade nämligen icke samma behov av vila. Med hänsyn här­

till kunde en kvalifikationsbestämmelse örn ett års anställning anses vara

lämplig. Om lagstiftningen upplades efter en sådan linje, skulle semester-

komma att tillerkännas dem, som arbetade hela året, men, väl att märka,

blott örn arbetet utfördes hos samma arbetsgivare. Även om man ville vid

lagstiftningens genomförande bortse från de talrika arbetargrupper, som regel­

bundet icke innehade arbete oavbrutet under hela året, kunde det emeller­

tid ej gärna vara vare sig lämpligt eller rättvist att utforma lagbestämmelserna

så, att även de arbetstagare, som arbetade hela året men hos flera arbets­

givare, skulle falla utanför lagen. De nu senast nämnda arbetargrupperna

hade uppenbarligen samma behov av semester som de arbetstagare, vilka

fortlöpande hade anställning hos samma arbetsgivare. Redan med hänsyn

härtill kunde en så lång kvalifikationsperiod som ett år icke anses vara

lämplig.

Den avgörande omständigheten, när det gällde att bestämma kvalifika­

tionstidens längd, vore, framhålla de sakkunniga, emellertid följande:

Örn samhället lagstiftningsvägen tillerkände semester av viss längd åt de

arbetstagare, som hade helårsanställning hos samma arbetsgivare, komme

detta, oavsett att grunden till lagstiftningen vore att söka i en rekreations-

synpunkt, att för dessa arbetstagare i praktiken verka som en löneförmån,

ehuru detta icke komme fullt tydligt till synes förrän i samband med att de

lämnade sin anställning. Det vore emellertid ej rimligt, att samhället skulle

tillerkänna de bäst ställda grupperna av arbetstagare en löneförmån, vilken

finge bekostas av arbetsgivarna, men förvägra denna förmån åt övriga mindre

väl ställda grupper av arbetstagare. Ett sådant handlingssätt skulle med

rätta kunna uppväcka allmänt missnöje. Även örn man därigenom avveke

från den principiella grunden för lagstiftningen, måste denna därför ordnas

på sådant sätt, att så stora arbetstagargrupper som möjligt komme i åtnjutande

av den lagstadgade semestern med de förmåner densamma kunde erbjuda.

De sakkunniga hava från svenska arbetsgivareföreningen och landsorga­

nisationen sökt inhämta upplysningar till bedömande av i vilken utsträck­

ning arbetstagarna årligen växla anställning. Beträffande det material, som

av nämnda organisationer ställts till förfogande, tillåter jag mig att hänvisa

till den redogörelse, som å sid. 141—143 lämnats i de sakkunnigas betänkande.

De sakkunniga framhålla att, även örn de från organisationerna erhållna

uppgifterna örn arbetskraftens omflyttning måste anses såsom icke helt till­

förlitliga, då de i allmänhet blott vore uppskattade, däri meddelade siffror

Kungl. Maj:ts proposition nr 286.

127

likväl vore av intresse vid bedömandet av nu föreliggande fråga om huru

den grundläggande bestämmelsen angående rätten till semester borde ut­

formas. De erhållna uppgifterna bestyrkte nämligen vad som kunnat antagas,

eller att omflyttningen av arbetare vore relativt omfattande inom vissa indust­

rier. I själva verket bytte tydligen så många arbetare årligen anställning,

att det icke gärna vore möjligt att i förevarande hänseende underlåta att taga

hänsyn därtill. Det måste utan vidare sägas vara klart, att det ej vore

lämpligt med en kvalifikationsbestämmelse örn så lång anställning hos samma

arbetsgivare som under ett helt år för att rätt till semester skulle inträda.

Ett sådant villkor skulle nämligen utestänga ett mycket stort antal arbetare

från erhållandet av de förmåner, som lagen skulle tillerkänna de bäst ställda

arbetarna. Detta kunde icke anses vara skäligt,

I betänkandet lämnas härefter en redogörelse för systemet med

semesterkassor, varigenom alla arbetstagare erhålla proportionellt

sett samma förmåner, oavsett längden av anställningstiden. Beträffande den

närmare utformningen av ett sådant semestersystem och den omfattning, vari

detsamma kommit till användning i utlandet, tillåter jag mig att hänvisa

till betänkandet (sid. 143—145).

De sakkunniga förklara på anförda skäl, att de icke kunde förorda, att den

lagstadgade semestern ordnades genom ett system med semesterkassor, i

vilket fall staten själv måste omhändertaga skötseln av kassorna. Däremot

torde ur det allmännas synpunkt intet vara att erinra mot att parterna pa

arbetsmarknaden genom bestämmelser i kollektivavtal för särskilda yrkes­

områden införde systemet med semesterkassor.

De sakkunniga förorda i stället, att man accepterar systemet med

viss tids anställning såsom grundläggande kvalifikation, för att rätt

till semester skall inträda, De framhålla, att man därvidlag icke borde före­

skriva en så sträng kvalifikationsbestämmelse som ett års anställning. En före­

skrift härom skulle nämligen bliva till förman endast för de bäst ställda arbetar­

grupperna. Å andra sidan vore det icke möjligt att vid avgörandet av frågan

om kvalifikationstidens längd gå huru långt nedåt som helst. Det kunde

knappast anses vara förenligt med den allmänna uppfattningen för när­

varande, att en mycket kort anställningstid skulle berättiga arbetstagaren

till erhållande av semester eller i vart fall semesterersättning. Vid en lag­

stiftning borde gränsen i stället bestämmas på sådant sätt, att semesterrätt

endast inträdde, då det vore fråga om en anställning, som verkligen gjorde

skäl för namnet och som alltså ej blott vore av tillfällig karaktär. Innebörden

härav vore, att man vid en lagstiftning om semester medvetet borde bortse

från de arbetstagare, vilka hade en mycket kort anställningstid. Vid vilken

längd för anställningen gränsen för semesterrättens inträdande borde sättas

vore uppenbarligen en bedömningsfråga. De sakkunniga ville för sin del

förorda en bestämmelse örn att fyra månaders anställning skulle kunna

grundlägga rätt till semester. De sakkunniga hade även övervägt lämplig­

heten av att bestämma kvalifikationstiden till sex månader. Härigenom skulle

emellertid stora grupper av arbetare, vilka arbetade hela året men hade

Kungl. Majus proposition nr 286.

128

anställning inom olika yrken eller hos olika arbetsgivare inom samma yrke,

komma att falla utanför lagstiftningen. Stor hänsyn borde även tagas till

det förhållande, att ett betydande antal arbetare redan nu genom bestäm­

melser i kollektivavtal vore tillförsäkrade semester efter en anställningstid

av fyra månader. Den genom socialstyrelsens försorg verkställda utredningen

av kollektivavtalens bestämmelser örn semester utvisade nämligen, att om­

kring 40,000 arbetare vore berättigade till semester efter en kvalifikationstid

örn högst fyra månader. Bestämmelserna i en lag örn semester torde icke

böra utformas på sådant sätt, att en försämring till följd av lagen komme att

drabba många arbetstagare. Även med hänsyn härtill kunde alltså en kvali­

fikationstid örn fyra månader anses vara lämplig. Denna tid torde ej heller

vara för kort ur synpunkten, att det skulle vara fråga örn en verklig arbets-

anställning och ej endast örn ett tillfälligt arbetsuppdrag.

I fråga örn säsongarbetarnas inordnande under lagstiftningen ut­

tala de sakkunniga följande:

Bland säsongarbetarna funnes exempelvis sådana grupper som skogsarbe­

tare, vilka under olika delar av året utförde skilda arbetsuppgifter åt flera

arbetsgivare. Dessa arbetare torde mera än de flesta andra vara i behov av

ett ekonomiskt tillskott å lönen, så att de därigenom sattes i stånd att söka

någon tids vila och rekreation. Med hänsyn härtill borde kvalifikationstiden

bestämmas på ett sådant sätt, att exempelvis skogsarbetarna icke de facto folie

utanför lagens tillämplighetsområde. Detta skulle säkerligen bliva fallet,

därest man uppställde krav på en så lång tids anställning som sex. månader.

De sakkunniga betona, att bestämmelsen örn en kvalifikationstid av fyra

månader icke borde tolkas så, att därmed endast skulle avses kalendermåna­

der. En arbetstagare, som ett år anställdes den 13 januari, hade alltså grund­

lagt rätt till semester, eller kanske rättare sagt semesterersättning, därest an­

ställningen upphörde den 23 maj.

De sakkunniga påpeka i detta sammanhang, att det givetvis icke vore möj­

ligt för dem att till behandling upptaga frågan i vilka fall ett anställ­

ningsförhållande skulle anses hava upphört eller då så ej vore fallet. Detta

kunde i brist på lagstiftning örn arbetsavtal ofta vara tveksamt, exempelvis

vid permitteringar av olika längd, deltagande i arbetskonflikt, för den hän­

delse arbetstagaren icke omedelbart efter konfliktens slut finge ånyo börja

arbeta, eller under avtalslös tid i samband med ett kollektivavtals utlöpande.

Så länge i vårt land icke förefunnes en lagstiftning örn arbetsavtal, hade

man härvidlag uteslutande domstolarnas avgöranden i de enskilda fallen att

stödja sig på.

För att emellertid förebygga, att för rättskänslan stötande påföljder i

form av förlust av semesterrätt skulle inträda vid kortare avbrott i arbets-

anställningen, förorda de sakkunniga, att i lagen intages en bestämmelse örn

att avbrott i anställning icke må inverka på rätten till semester, såvida detta

med hänsyn till omständigheterna kan anses vara oskäligt.

Då en arbetsanställning enligt i praxis tillämpade regier av åtskilliga or­

saker kan fortlöpa, utan att den anställde utför något arbete för arbetsgivarens

Kungl. Majlis proposition nr 286.

129

räkning, torde det vara nödvändigt, att kravet på viss tids anställ­

ning som kvalifikation för semesterrätt kombineras med ett

krav på att arbete utförts under anställningstiden,

för att semester skall anses belöpa å densamma.

De sakkunniga förorda ett system, där rätten till semester grundlägges

genom anställning under viss tid, nämligen fyra månader, medan vid beräk­

ningen av semesterns längd hänsyn endast skall tagas till de kalendermåna­

der av anställningstiden, varunder arbetstagaren utfört arbete minst aderton

dagar. Att tiden aderton dagar eller alltså tre veckor valts, beror på att se­

mestern enligt de sakkunnigas uppfattning endast bör erhållas för månad,

under vilken arbetstagaren större delen av tiden utfört arbete. Föreskriften

örn kalendermånad är beroende på att man velat undvika att för varje arbets­

tagare räkna med en särskild, i och för sig likgiltig datum för anställningens

tillträdande.

Enligt de sakkunnigas mening bör sådan dag, varunder en arbetstagare

utfört arbete ett färre antal timmar än eljest är vanligt, i detta sammanhang

fullt ut räknas som arbetad dag, och detta även om arbetet icke tagit så lång

tid som en timme. En sådan arbetstidsförkortning kommer emellertid med

hänsyn till de föreslagna bestämmelserna örn semesterlönens beräknande, att

inverka på storleken av denna lön för alla arbetstagare, som icke äro avlönade

med tidion för vecka eller längre tid.

Därest en arbetsgivare ej direkt kan övervaka arbetstagaren vid arbetets

utförande, skall enligt förslaget en evalvering av det utförda arbetets mängd

ske till visst antal dagsverken. De sakkunniga framhålla visserligen, att denna

regel kunde medföra svårigheter inom skogsbruket, men de förmena likväl,

att ett försök borde göras med den föreslagna regeln även för skogsbrukets

vidkommande. Först» om svårigheterna skulle visa sig bliva för stora, borde

man för skogsarbetarnas del övergå till annat system. Då nämligen dessa

arbetare i allmänhet icke vore årsanställda, vore det för dem icke fråga örn

erhållandet av semesterdagar utan örn ersättning för intjänad semesterlön.

Denna ersättning kunde bestämmas till en viss procent av lönen, såframt

minst viss lön intjänats. Då den i lagen föreskrivna semestern för års­

anställda vore tolv dagar och detta dagantal utgjorde fyra procent av det

ungefärliga antalet arbetsdagar på året, eller 300, borde den nyss nämnda

procentsatsen av lönen bestämmas till fyra. Ett sådant system vore lätt att

tillämpa. De sakkunniga vore emellertid ej beredda att för närvarande till­

styrka detsamma, då det alltför mycket bröte mot den föreslagna lagens upp­

läggning i övrigt.

De sakkunniga föreslå, att vissa orsaker till bortovaro från arbete skola

privilegieras på sådant sätt, att bortovaron jämställes med arbetad tid, då

det gäller kvalificering för semester. De omständigheter, som sålunda skola

privilegieras, äro åtnjutandet av semester, oförmåga till arbete på grund av

olycksfall i arbete eller sådan yrkessjukdom, som faller under lagen den 14

juni 1929 örn försäkring för vissa yrkessjukdomar, samt fullgörandet av repe-

titionsövning enligt värnpliktslagen den 30 juni 1930. Däremot hava de sak-

Bihang till riksdagens protokoll 1938.

1 sami. Nr 286.

eto

as 9

Kungl. Majus proposition nr 286.

130

kunniga icke ansett sig kunna förorda en privilegiering av den första väm-

pliktstiden liksom ej heller av tid för havandeskap samt sådan sjukdom, som

ej förorsakats av olycksfall i arbetet och som ej kan betecknas såsom yrkes­

sjukdom. Beträffande sjukdoms- och havandeskapstid förklara de sakkun­

niga, att det icke gärna vore tänkbart, att man genom en lagbestämmelse skulle

ålägga arbetsgivarna att låta arbetstagarna åtnjuta semester, belöpande på

sjukdomstid, i vidare mån än arbetsgivarna kunde anses vara skyldiga att

utgiva lön under sjukdomen eller havandeskapstiden.

Att semestertid ej skulle kunna intjänas under permittering till följd av

arbetsbrist eller under annan arbetstidsförkortning, som icke avsåge minsk­

ning av antalet arbetade timmar per dag, eller under arbetskonflikt måste,

anföra de sakkunniga, anses vara självfallet.

Det är parterna obetaget att här liksom eljest överenskomma örn bestäm­

melser, som äro fördelaktigare för arbetstagaren.

I fråga örn kvalifikationstidens bestämmande tillämpas

enligt kollektivavtalen i huvudsak två system. Det ena systemet innebär, att

man allenast stadgar viss tids anställning såsom villkor för semesterrätts in­

trädande. Enligt det andra systemet föreskrives likaledes viss anställningstid

som kvalifikation för semesterrätten, men detta villkor förbindes med ett krav

på att anställningen skall fortfara viss i avtalet angiven kalenderdag eller hava

varit bestående under viss tid före sådan dag.

De sakkunniga framhålla härom till en början, att det av praktiska skäl

måste anses vara otänkbart att lägga det individuella anställningsåret som

grund för semesterns intjänande. Så snart en arbetstagare varit anställd

under något år, förlorade nämligen anställningsåret fullständigt sin betydelse,

och det förefölle vara konstlat att vilja tillerkänna detsamma någon rätts­

verkan i fråga örn beräknandet av de materiella förmånerna i arbetsavtalet.

De sakkunniga anföra vidare följande:

Härefter gällde det att avgöra frågan, om semesterrätten skulle förbindas

med anställning under minst den förut angivna tiden av fyra månader före

en i lagen, eller eventuellt av den enskilde arbetsgivaren för sitt företag be­

stämd dag eller örn man skulle förbinda kvalifikationstiden med kalenderåret.

Vad först beträffade systemet med en för varje företag särskilt bestämd kvali-

fikationsperiod, syntes detta icke väl lämpa sig för att införas i en lag med

tvingande bestämmelser angående semester, gällande för samtliga arbets­

tagare. Enhetliga regler syntes härvidlag vara att föredraga. Vad härefter

anginge systemet med en kvalifikationsperiod örn minst fyra månader närmast

före ett i lag angivet datum, och i så fall den 1 maj, talade onekligen vissa

skäl därför. Man vunne nämligen därigenom den fördelen, att kvalifikations-

perioden så nära som möjligt anslöte sig till den för de flesta arbetstagarna

bestämda semesterperioden. För årsanställda arbetstagare skulle kvalifika-

tionsperioden, örn detta system accepterades, sträcka sig från och med den 1

maj föregående år till och med den 30 april det år, varunder semestern skulle

uppbäras. Örn det blott varit möjligt att bereda samtliga arbetstagare inom

alla yrken semester under de varmare månaderna, skulle de sakkunniga icke

hava tvekat att förorda, att kvalifikationsperioden bestämdes på nu nämnt sätt,

Kungl. Majus proposition nr 286.

131

även om en sådan kvalifikationsperiod nog för närvarande måste sägas stå

främmande för den allmänna uppfattningen. Det vore emellertid icke tänkbart

att inom alla yrkesområden förlägga semestern till sommarmånaderna. Från

skyldigheten att giva semester under den i lagen bestämda semesterperioden

måste undantag medgivas för arbetsgivarna inom bland annat jordbruket, sjö­

farten och säsongbetonade yrken. En del arbetstagare inom sådana områden

av arbetsmarknaden komme alltså att erhålla sin semester under vintern eller

den tidiga våren. För dem måste det vara uppenbart olämpligt med en kvali­

fikationsperiod per den 1 maj.

Under sådana förhållanden hava de sakkunniga funnit sig böra förorda, att

kalenderåret bestämmes som kvalifikationsperiod för alla arbetstagare. Detta

måste, anföra de sakkunniga, även sägas vara det naturliga i en för samtliga

löntagare gällande lag och torde överensstämma med den allmänna uppfatt­

ningen. De sakkunnigas förslag innebure med hänsyn härtill, att semester skulle

utgå per kalenderår och att antalet semesterdagar skulle bestämmas med hän

syn till varje arbetstagares anställnings- och arbetsförhållanden under det när­

mast föregående kalenderåret. Detta betydde i praktiken, att en arbetstagare,

som anställdes exempelvis den 1 oktober ett år, under påföljande kalenderår

erhölle så lång semester, som belöpte på tiden oktober—december månader.

Under det därpå följande året erhölle han, örn anställningen fortfarande vore

bestående, full semester. En arbetstagare, som icke uppnått samma rätt till

semester som övriga med honom jämställda personer inom företaget, måste

enligt de sakkunnigas mening vara skyldig att finna sig i att bliva permitterad

utan någon ersättning under de återstående semesterdagarna, för den händelse

företaget tillämpade metoden att under semestern helt nedlägga rörelsen.

I fråga örn den inverkan, som arbetsavtalets upplös­

ning skall ha å semester rätten, bör man enligt de sakkunnigas

uppfattning draga den fulla konsekvensen av den valda utgångspunkten, att

man successivt intjänar semester genom anställning och arbete under viss tid,

och fastslå, att arbetstagaren vid arbetsavtalets upplösning alltid skall hava

full ersättning för intjänad men ännu icke åtnjuten semester. Tidpunkten för

anställningens upphörande och anledningen härtill skall alltså icke kunna öva

inverkan, örn blott den fastställda minimitiden av fyra månader för anställ­

ningens varaktighet uppnåtts. Semesterersättning är med andra ord enligt

sakkunnigförslaget att helt jämställa med upplupen lön.

Från tjänstemannahåll har för de sakkunniga framhållits, att arbetstagare

i samband med arbetsavtalets upphörande borde få åtnjuta den semester, som

han intjänat, och alltså ej behöva åtnöja sig med ersättning för semestern.

De sakkunniga anföra med anledning härav, att det i samband med anställ­

ningens upphörande endast kunde bliva fråga örn en rent formell semester

utan verkligt innehåll. Det måste nämligen för arbetstagaren vara lik­

giltigt, om arbetsgivaren uppsade anställningen till upphörande den 31

oktober och denna dag gåve honom kontant ersättning, motsvarande lönen

för tio semesterdagar, eller örn arbetsgivaren uppsade avtalet till den 10 no­

vember och beredde arbetstagaren tio dagars semester från den 1 i samma

Kungl. Majus proposition nr 286.

132

månad. I båda fallen komme det att bero på arbetstagaren själv, om han ville

söka och antaga en ny befattning redan från den 1 november eller örn han

ville vila under de tio dagar, för vilka han av arbetsgivaren erhölle, i det

första fallet semesterersättning och i det andra fallet semesterlön. Den om­

ständigheten, att det för vissa tjänstemannakategorier kunde vara sedvänja, att

arbetsanställning tillträddes den 1 i en månad, kunde uppenbarligen icke få

föranleda till att man i en för samtliga löntagare gällande lag skulle in­

sätta en bestämmelse av det från tjänstemannahåll antydda slaget. Skulle en

dylik bestämmelse bliva till någon nytta ens för tjänstemännen, måste den­

samma nämligen kombineras med ett förbud för arbetsgivaren att uppsäga ett

arbetsavtal till annat datum än månadsskifte. Orimligheten härav läge i

öppen dag.

De sakkunniga uttala slutligen ett önskemål örn att semesterersättningen

verkligen användes till semester. Detta vore av stor betydelse, örn icke lagen

skulle råka i vanrykte. Det vore härvidlag nödvändigt, att man kunde lita

till en kontroll från arbetarnas fackliga organisationer. Från dessa borde

därför med kraft sägas ifrån till medlemmarna, att det skulle innebära ett

missbruk av de med lagens hjälp erhållna förmånerna, därest semesterersätt-

ningen allenast användes såsom en lönefyllnad och icke till att skaffa arbets­

tagarna erforderlig vila.

I sin reservation har herr Larson anfört, att ett års fortlöpande anställning

borde fordras såsom förutsättning för semesterrätts inträde efter nyanställ­

ning. Reservanten har framhållit bland annat att, därest det av tekniska eller

andra skäl ej ansåges vara lämpligt att från lagen helt undantaga arbete, som

bedreves intermittent eller säsongmässigt, det i allt fall torde vara erforder­

ligt att undvika de otillfredsställande konsekvenser, som eljest måste upp­

komma, genom att väsentligt utöka den anställningstid, som enligt lagen vore

en förutsättning för inträdet av rätt till semester.

Beträffande förslaget att arbetstagaren skall hava varit i arbetet minst

aderton dagar under kalendermånad, för att han för denna månad skall kunna

få tillgodoräkna sig semesterrätt, har reservanten anfört, att detta syntes

kunna leda till orättvisa resultat. En arbetstagare, som på grund utav arbets­

tidsförkortning vore frånvarande en vecka varje månad under året, förlorade

enligt denna regel icke någon semesterförmån, medan en annan arbetare, som

på grund av arbetsbrist nödgades vara frånvarande t. ex. två veckor under

en var av tre månader eller sålunda sammanlagt endast hälften så länge som

den förre arbetaren, därigenom ginge förlustig tre semesterdagar. Lämpligare

vore därför att räkna ihop varje hel dag, frånvaron avsåge. Uppginge denna

därvid sammanlagt till fyra arbetsveckor, d. v. s. 24 dagar, borde det leda till

att en semesterdag bortfölle.

I fråga örn kvalifikationstidens förläggning har reservanten förordat en

bestämmelse, enligt vilken semesterledigheten hänfördes till anställnings- och

arbetsförhållandena under en period, som motsvarade — i stället för föregå­

ende kalenderår — tiden 1 maj—30 april. En sådan reglering krävde dock en

Kungl. Majus proposition nr 286.

133

kompletterande föreskrift örn att, då semestern förlädes före den 1 maj, semes­

terrätten skulle så beräknas, som örn anställningen varat fram till angivna

datum.

Herr Rydberg bär föreslagit en kvalifikationsbestämmelse av innehåll, att

rätt till semester skall för arbetstagare under 20 år föreligga, därest han till­

trätt sin anställning hos arbetsgivaren före den 1 februari. Vidare har herr

Rydberg hemställt, att i lagen måtte intagas en bestämmelse örn att arbets­

tagare, som slutade sin anställning, skulle äga rätt att i stället för semester­

ersättning utbekomma semester under så många dagar, som han intjänat

genom anställningen och det utförda arbetet.

Herr Tamm har ansett en så kort anställningstid som fyra månader knap­

past vara sakligt motiverad såsom allmän grund för semesterrättens inträ­

dande, även örn hänsyn måste tagas till vissa säsongarbetare. Han har härom

anfört följande:

Genom ett förslag i angiven riktning skulle detta komma att omfatta exem­

pelvis under några vintermånader tillfälligt anställda skogsarbetare i trots av

avsaknaden för deras del av något rekreationsbehov, vilket behov ju med

största visshet skulle komma att tillgodoses under arbetsfri del av året. En

dylik anordning måste ju i viss mån verka förryckande beträffande den egent­

liga grunden för införandet av allmän semester och den tanke, som läge till

grund för förslaget i dess helhet. Såge man vidare på arbetstagarna inom

byggnadsindustrien och därmed jämförliga företag, torde dessa arbetstagare

redan nu praktiskt taget över hela landet erhålla en avlöning, som innefattade

och även vore avsedd att innebära en ganska rikligt tilltagen ersättning för

den mer eller mindre frivilliga ledighetsperiod, som i regel plägade förefinnas

inom dessa yrken. Så torde förhållandet även i regel vara för de flesta andra

säsongarbetargrupper. Genom en utsträckning av de föreslagna fyra måna­

derna till sex skulle onekligen en icke oväsentligt bättre avvägning ur flera

synpunkter sett kunna ernås, medan samtidigt själva semesteridén komme till

sin rätt på ett mera tillfredsställande sätt. Ej heller syntes någon verkligen

påvisbar orättvisa komma att föreligga genom karantänstidens utsträckande

från fyra till sex månader.

Vidare har herr Tamm förklarat sig anse, att den föreslagna kombinationen

mellan anställningstid och arbetad tid såsom kvalifikation för semesterrätt

kunde komma att föranleda konsekvenser, vilka måste sägas vara olämpliga.

Örn exempelvis en skogsarbetare vore anställd hos samma arbetsgivare under

fyra månader men under denna tid praktiskt taget endast utförde arbete under

en månad, bleve resultatet enligt de föreslagna bestämmelserna, att han till­

erkändes ersättning, motsvarande semesterlön för en dag. I ett sådant fall

kunde man uppenbarligen icke tala om att den förmån, som bereddes honom

genom lagstiftningen, skulle giva någon rekreation i form av semester. Vad

lagen skulle giva i ett sådant fall vore allenast en viss löneökning. Den före­

slagna bestämmelsen om att semesterrätt skulle belöpa å månad, under vilken

arbete utförts minst aderton dagar, borde därför kombineras med en ytter­

ligare bestämmelse om att semesterrätt enligt lagen dock icke skulle inträda,

förrän arbetstagaren utfört arbete under så lång tid, att minst fyra dagars

semester intjänats. Visserligen hade man icke heller i sådant fall någon säker­

Kungl. Maj:ts proposition nr 286.

134

het för att arbetstagaren i samband nied arbetsavtalets upphörande använde

den erhållna semesterersättningen till vila. Han erhölle dock i detta fall lön

för så pass många dagar framåt, att han hade ekonomisk möjlighet härtill. Den

förordade bestämmelsen stöde i god överensstämmelse med vad i betänkandet

anfördes örn att det endast vore ledighet under flera på varandra följande

dagar, som kunde sägas ur fysisk och psykisk synpunkt bereda rekreation.

Yttrandena.

Arbetsdomstolens ordförande gör följande allmänna uttalande rörande

kvalifikationsgrunderna:

Onekligen förelåge vissa svårigheter att finna ett lämpligt system för

semesterrätten, särskilt i vad anginge kvalifikationsgrunderna. Detta utvisades

såväl av de talrika tvister, vilka arbetsdomstolen haft att bedöma rörande

tolkningen av kollektivavtalens sinsemellan mycket olika och ofta ytterst in­

vecklade semesterbestämmelser, som även av det förslag till lag örn arbets­

avtal, vilket den 9 mars 1935 framlades av den s. k. kommittén angående

privatanställda. Det nu föreliggande förslaget byggde på kollektivavtalens

huvudprinciper, men i fråga örn kvalifikationsgrunderna och semesterlönens

beräkning hade de sakkunniga utarbetat ett system, som arbetsdomstolens

ordförande veterligen icke tidigare tillämpats. Detta system innebure emel­

lertid en fyndig lösning och vore synnerligen klart i sina huvudlinjer. Under

förutsättning att man ville välja en så jämförelsevis långt tillbaka liggande

kvalifikationsperiod som det föregående kalenderåret och att betänklighet

icke mötte mot ett så stort antal semesterdagar som tolv, syntes systemet

alltså med fördel kunna användas. Det torde dock vara förenat med den

olägenheten, att det icke smidigt kunde påbyggas genom avtal. Antalet

semesterdagar torde nämligen svårligen kunna utökas annat än med multiplar

av tolv.

Arbetsdomstolens ordförande föreslår härefter viss omredigering av be­

stämmelserna i 2 och 3 §§ samt yttrar vidare:

En omständighet, som kunde vara ägnad att verka förbryllande, vore, att

kvalifikationsperioden utgjorde föregående kalenderår, medan däremot den

anställningstid, som berättigade till semester, kunde sträcka sig över båda

åren. Örn exempelvis en arbetstagare blivit anställd den 1 december det ena

året, bleve han semesterberättigad med mars månads utgång påföljande år, men

semestern detta år omfattade endast en dag avseende kvalifikationsmånaden

december. Det skulle möjligen vara till fördel, örn denna skillnad komme till

uttryck i lagtexten. Det skulle emellertid villigt medgivas, att saken icke

kunde fullt tydligt uttryckas utan besvärande långrandighet.

Socialstyrelsen biträder de sakkunnigas yttrande örn att lagstiftningen

måste ordnas på sådant sätt, att så stora arbetstagargrupper som möjligt

komme i åtnjutande av den lagstadgade semestern. Styrelsen finner de av de

sakkunniga föreslagna förutsättningarna för rätt till semester vara väl avvvägda

och ägnade att förverkliga det nyss angivna syftet. Styrelsen anför vidare,

att arbetstagargrupper, som nödgades räkna med mera utpräglad säsongarbets­

löshet, enligt det föreliggande förslaget icke komme i åtnjutande av lagstad-

gad semester, enär de ofta icke finge tvärstanna hos samma arbetsgivare under

den minimitid, som erfordrades för att rätt till semester skulle uppkomma.

Detta vore fallet särskilt beträffande åtskilliga av byggnadsindustriens arbe­

tare. Styrelsen, som beklagade, att så bleve förhållandet, funne emellertid, i

Kungl. Majus propositicm nr 286.

Kungl. Majus proposition nr 286.

135

likhet med de sakkunniga, att svårigheterna vid denna detaljs ordnande

icke ginge att övervinna utan att alltför betungande anordningar in­

fördes. Betydande grupper av de arbetstagare, varom här vore fråga, torde

dock hava så stark ställning på arbetsmarknaden, att de kollektivavtalsvägen

kunde tillförsäkra sig semester med tillhjälp bland annat av semesterkassor

eller liknande hjälpmedel utan lagstiftningens stöd.

I övrigt hava samtliga myndigheter och organisationer, som yttrat sig an­

gående frågan örn kvalifikationstidens längd — med undantag dock för sam­

verkande byggnadsfackförbundens centralråd — ur skilda synpunkter yrkat på

en förlängning av denna tid.

Sålunda yttrar kommerskollegium, att det knappast syntes vara fallet, att

semester i allmänhet ur ren hälsosynpunkt skulle vara erforderlig redan efter

fyra månaders anställning, ehuru givetvis speciella förhållanden härvidlag

kunde spela en roll. Den av de sakkunniga förebragta utredningen visade, att

kvalifikationstidens längd inom olika yrken vore ganska växlande, men gåve

knappast tillräckliga skäl för att en så kort period som fyra månader borde

lagfästas för alla kategorier av arbetare. Kollegium funne för sin del starka

skäl tala för en förlängning av den föreslagna kvalifikationstiden. Härigenom

skulle ytterligare vissa grupper säsongarbetare undantagas från semester­

lagens bestämmelser. Det torde emellertid vara klart, att vid säsongarbete

rekreationsbehovet näppeligen kunde vara betydande. Hälsovårdssynpunk-

terna bleve givetvis allt mindre relevanta, ju kortare kvalifikationstiden till-

toges. Ett objektivt bedömande, varest gränsen borde dragas mellan säsong­

arbete med olika perioder, vore knappast möjligt, vadan en skälighetspröv-

ning alltid måste i sista hand bliva avgörande. Med hänsyn till den ställning

till förevarande fråga, som statsmakterna ännu för ett fåtal år sedan tagit,

när det gällt statens egna tjänstemän, funne kollegium, att starkare sakliga

skäl än de av de sakkunniga anförda borde förefinnas, innan kvalifikations­

tiden nedsattes till avsevärt kortare period än ett år.

Medicinalstyrelsen anser att, då semestern icke borde understiga en vecka

eller således sex arbetsdagar, rätt till semester icke borde inträda förrän efter

sex månaders anställning.

Statskontoret framhåller, att den mellan sakkunnigförslaget och gällande

bestämmelser för befattningshavare i statens tjänst föreliggande olikheten, att

rätt till semester enligt förslaget skulle inträda redan efter fyra månaders an­

ställning, medan för icke-ordinarie befattningshavare i statens tjänst krävdes

minst ett års tjänstgöring, icke vore rimlig. Enligt statskontorets mening

borde överensstämmelse i fråga örn berörda villkor för semesterrätten så vitt

möjligt åvägabringas mellan semesterbestämmelserna i avlöningsreglemen-

tena och föreskrifterna i semesterlagen. Bland annat för att undvika, att

semesterrätt skulle tillkomma säsongarbetare, förmenar statskontoret, att

kvalifikationsbestämmelserna borde ändras.

Lantbruksstyrelsen anför, att en så kort kvalifikationstid som fyra månader

saknade varje spår av stöd i den allmänna uppfattningen eller, som man möj­

ligen kunde säga, i det sociala rättsmedvetandet. Den komme att inbjuda

till kringgående av lagen och motverka mera stabila arbetsförhållanden.

Telegrafstyrelsen ställer sig tveksam till förevarande bestämmelse samt

anför:

På grund av telegraf- och telefonarbetenas natur måste för varje år anställas

ett betydande antal tillfälliga arbetare. Enligt lagens bestämmelser komme

dessa icke att erhålla semester utan i stället semesterersättning vid arbetets

slut. För dessa arbetare innebure lagen alltså enbart en förhöjning av avtalade

löner med cirka fyra procent. Eftersom lagens syfte i främsta rummet borde

vara att genom skälig semesterledighet bereda behövlig rekreation åt för längre

tid sysselsatta arbetstagare, men de arbetare, som haft anställning endast

under fyra månader, knappast på samma sätt som andra kunde anses vara i

behov av sådan rekreation, ville det förefalla telegrafstyrelsen, som om den

föreslagna »karenstiden» av fyra månader utan större olägenhet skulle kunna

höjas. Även i kostnadshänseende spelade denna karenstid en betydande roll,

enär exempelvis en höjning från fyra till sex månader skulle för telegrafverket

innebära en besparing av 50,000 kronor för år i kostnaderna för lagens genom­

förande.

Vattenfallsstyrelsen anser det böra undvikas, att semesterförmån till­

erkändes sådana säsongmässigt eller eljest helt tillfälligt anställda arbetare,

vilkas behov av rekreation kunde anses vara tillgodosett genom de för dem i

allt fall existerande arbetsfria perioderna. Styrelsen anför vidare följande:

Ur denna synpunkt vore de av de sakkunniga föreslagna bestämmelserna

ej tillfredsställande. Såsom förutsättning för rätt till semester vore en anställ­

ningstid av fyra månader alltför kort för eliminerande av sådana tillfälligt

anställda arbetare, som skäligen ej borde tillerkännas semester. Bestämmandet

av semesterrättens omfattning med hänsyn till arbetstagarens anställnings-

och arbetsförhållanden under närmast föregående kalenderår skulle även i

stor utsträckning medföra utbetalande av semesterlön utan samband med ledig­

het. Semesterrättens hänförande till arbetets omfattning under varje särskild

kalendermånad för sig skulle, såsom vissa reservanter påpekat, kunna leda till

orättvisor mellan arbetstagarna inbördes och andra olämpliga konsekvenser.

Den föreslagna graderingen av semesterns längd efter utgjord arbetstid inne­

bure för övrigt alltför besvärliga komplikationer i praktiken.

Enligt vattenfallsstyrelsens mening borde såsom förutsättning för rätt till

semester gälla, att arbetstagaren varit i arbete hos en och samma arbets­

givare under minst åtta månader av de senast förflutna tolv månaderna, och

under följande kalenderår borde semester icke utan arbetsgivarens medgivande

få uttagas, förrän arbetstagaren varit i arbete under minst sex månader efter

semesterledighetens slut föregående år. Härvid borde i arbetstiden jämväl

inberäknas vissa ledigheter i enlighet med de sakkunnigas förslag.

Härigenom skulle visserligen icke tillgodoses sådana arbetstagare, som väl

hade praktiskt taget kontinuerligt arbete, men som bytte arbetsgivare så ofta,

att de icke uppfyllde de av styrelsen föreslagna villkoren för rätt till semester.

Men det torde för de flesta vara utan vidare fullt naturligt, att arbetare med

en sådan orolig inställning icke finge åtnjuta den förmån, som läge i rätt till

semester.

Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen yttrar, att de av de sakkunniga anförda

skälen för en kvalifikationstid av allenast fyra månader icke syntes tillräckligt

vägande, särskilt som möjligheten för parterna å arbetsmarknaden att över­

enskomma örn införande av semesterkassor alltjämt komme att hållas öppen.

Byggnadsstyrelsen framhåller, att semesterfrågan inom byggnadsindustrien,

till åtskillnad från samma fråga inom andra industriarbetsområden, i viss

136

Kungl. Majus proposition nr 286.

137

mån vore särstående med hänsyn till att byggnadsindustrien vore en ut­

präglad säsongindustri. Behovet av särskild semesterledighet framstode må­

hända icke lika starkt inom byggnadsindustrien som beträffande industrier,

inom vilka arbetet påginge mera jämnt året om. Under åberopande bland annat

av bestämmelserna i kollektivavtalet för rörledningsarbetare uttalar bygg­

nadsstyrelsen, att den föreslagna minimianställningen örn fyra månader för

rätt till semesterersättning syntes vara för kort för byggnadsindustriens vid­

kommande. Styrelsen ville föreslå, att minimitiden höjdes till sex månader,

vilken gräns även syntes vara satt för flertalet av de arbetstagare, vars se­

mesterförmåner reglerades genom frivilligt ingångna avtal.

Överståthållarämbetet finner likaledes, att en anställningstid av allenast

fyra månader vore för kort för att berättiga till lagfäst semester. Ämbetet

förordar, att en längre anställningstid borde bestämmas åtminstone till en

början, vilken tid, därest erfarenheten funnes tala därför, sedermera i samband

med en revision av lagen kunde inskränkas.

Länsstyrelsen i Stockholms län yttrar, att principen örn att semester vore

en förmån, som intjänades successivt genom anställning och arbete under

viss tid, av praktiska skäl torde böra godtagas. Härav följde dock icke, att

semester eller semesterersättning borde utgå även i sådana fall, där anställ­

ningen varit av kort varaktighet och rekreationsbehov sålunda i allmänhet

icke vore för handen. Bestämdes kvalifikationstiden för kort, innebure detta ett

åsidosättande av skyddssynpunkten, och lagstiftningens reella innebörd bleve i

många fall endast ett icke önskvärt ingripande i avlöningsförhållandena. Då

behov av rekreation i form av semester väl i allmänhet icke kunde anses vara

för handen förr än tidigast efter sex månaders anställning, borde enligt läns­

styrelsens mening kvalifikationstiden bestämmas till sex månader.

Länsstyrelsen i Kronobergs län, som anser, att från lagens tillämpnings­

område borde undantagas säsongarbetarna, framhåller, att en bestämmelse

örn fyra månaders kvalifikationstid skulle medföra ökade omkostnader sär­

skilt för det mindre jordbruket i länet, där lejd arbetskraft ofta anlitades

endast för kortare tider. För åtnjutande av lagstadgad semester syntes därför

böra fordras anställning under längre tid. Länsstyrelsen i Gotlands län

yttrar att, då syftet med semestern vore beredande av vila och rekreation,

rent tillfälliga arbetsanställningar icke syntes böra inbegripas under lagen.

Med hänsyn härtill borde minimianställningstiden för rätt till semester höjas

från föreslagna fyra till åtminstone sex månader. Liknande synpunkter fram

föras av länsstyrelsen i Malmöhus län, som emellertid yttrar, att anställnings­

tiden skäligen kunde bestämmas till ett år och att den i vart fall icke borde vara

kortare än sex månader. En kvalifikationstid av sex månader förordas vidare

av länsstyrelsen i Hallands län. Länsstyrelsen yttrar härom, att det knappast

kunde begäras, att ett företag skulle bestå semester åt arbetare, som till­

fälligt intagits för kortare tid än sex månader. I en undantagsställning stöde

härvidlag de normalt ambulerande arbetarna inom vissa fack. Lagförslaget

toge ej hänsyn till dessa arbetares särskilda förhållanden, som påkallade

särskilda regler för semesterrättens beräknande. Någon form borde finnas

Kungl. Majus proposition nr 286.

138

härför, då, för så vitt rekreationssynpunkten skulle ligga till grund för se­

mestern, sådana arbetare ej borde vara sämre ställda än andra på den grund

att de utförde arbete hos flera arbetsgivare. Länsstyrelsen i Västmanlands

län uttalar endast, att den föreslagna kvalifikationstiden syntes vara för kort,

medan länsstyrelsen i Västernorrlands län för sin del förordar en tid av sex

månader. Länsstyrelsen i Västerbottens län ifrågasätter, huruvida icke lagen

för skogsarbetarna komme att bliva endast en lag på papperet utan praktisk

betydelse. En utökning av kvalifikationstiden till minst åtta månader skulle

ställa denna grupp utanför lagens omfattning, och länsstyrelsen påyrkar en

sådan uppmjukning av bestämmelserna. Länsstyrelsen i Norrbottens län

anför, att det ingalunda torde överensstämma med den allmänna rättsupp­

fattningen, att en anställningstid av fyra månader skulle berättiga till semes­

ter. Behov av vila och rekreation, som utgjorde förutsättningen för semester,

borde icke i normala fall inträda efter så kort tids anställning. Även örn den

allmänna uppfattningen vore, att semestern intjänades successivt, måste dock

huvudsyftet med semestern fasthållas. Den naturliga kvalifikationsperioden

borde enligt länsstyrelsens förmenande vara ett år. Att säsongarbetare här­

igenom bleve utestängda innebure ingen orättvisa. Den löneförhöjning, som

för sådana kategorier av arbetstagare vore semesterbestämmelsernas enda

innebörd, borde avgöras i samma ordning som andra lönefrågor.

Av landstingens förvaltningsutskott anser Södermanlands läns, att kvali­

fikationstiden borde bestämmas till åtminstone sex månader. Älvsborgs läns

landstings förvaltningsutskott förordar likaledes en kvalifikationstid av sex

månader. Som skäl härför åberopar förvaltningsutskottet, att en provtjänst-

görande å sjukhusen redan efter fyra månader eljest skulle kunna påfordra

semesterersättning, även örn han skulle visa sig icke lämpligen böra bibehållas

i tjänsten. Tveksamhet i nu förevarande avseende anmäles av Skaraborgs

läns landstings förvaltningsutskott.

Sveriges industriförbund betecknar bestämmelserna örn fyra månaders

kvalifikationstid såsom otillfredsställande samt framhåller, att denna tid ut­

gjorde en skarp nedskärning av den tid av ett år, som eljest torde vara regel

i kollektivavtalen.

Svenska arbetsgivareföreningen anför att, för den händelse det ej skulle

anses lämpligt att undantaga vissa yrkesområden, där arbetarna icke vore

sysselsatta året runt, det likvisst vore en bjudande nödvändighet, att en ny­

reglering skedde genom att kvalifikationstiden fastställdes till en betydligt

längre period än som angåves i lagförslaget. Föreningen erinrar om att ett

års anställning uppställts som förutsättning för semesterrätt såväl i 1935 års

förslag till lag örn arbetsavtal som i 1936 års semesterkonvention. Föreningen

påpekar vidare, att en längre tid än fyra månader enligt kollektivavtalen

gällde för 92 procent av de semesterberättigade arbetarna. Därvid vore att

märka, att den sålunda angivna anställningstiden förutsattes vara en inled­

ning till en längre tids anknytning till företaget. För avtalsenlig semester­

rätt fordrades, såframt ej annat uttryckligen angåves, att arbetaren vore kvar

i sin anställning vid början av den period, inom vilken semestern enligt av­

Kungl. Majus proposition nr 286.

139

talet skulle förläggas. Dessa förhållanden stärkte föreningen i dess uppfatt­

ning, att kvalifikationstiden icke borde sättas till kortare tid än ett år. Denna

längre kvalificeringsperiod borde ej kunna anses obillig, särskilt som lagen

tilläte arbetstagare att tillfälligtvis bryta anställningen utan att det behövde

medföra någon försämring av semesterrätten. Dessutom vore det ju så, att

permittering eller annan bortovaro, som icke bröte själva anställningsför­

hållandet, icke inverkade på anställningens förmåga att kvalificera till se­

mesterrätt. De fall, då arbetare bytte anställning så gott som varje år utan

att i samband med platsbytena bliva utsatta för viss tids sysslolöshet, torde

vara så få, att ingen anledning funnes att taga hänsyn till dem vid utfor­

mandet av en semesterlagstiftning.

I ett till svenska arbetsgivareföreningen ingivet yttrande har sågverks-

förbundet anfört följande:

Vilken kvalifikationsgrund man skulle välja måste i viss mån vara av-

hängigt av den förmån, man avsåge att bereda. Ju förmånligare för arbets­

tagaren den tillmättes respektive ju mer betungande den bleve för företagaren,

desto större krav måste man ha rätt att ställa på kvalifikationsgrunden. Örn

sålunda statsmakterna exempelvis skulle stanna vid en minimibestämmelse örn

sex dagar, vore med hänsyn till redan nu i stor omfattning gällande bestäm­

melser icke mycket att invända mot förslaget i denna del. Skulle däremot en

blivande lag stipulera tolv semesterdagar, kunde man från objektiva utgångs­

punkter icke komma ifrån, att även kvalifikationsgrunden måste bliva en

annan. Att härutinnan känna sig bunden av vad som tidigare under helt andra

förutsättningar varit gällande kunde icke anses sakligt grundat. En kvali­

fikationsgrund av tolv månader hade här varit på sin plats.

Sveriges redareförening finner, att fyra månader vore en alltför kort tjänste­

tid för att den anställde skulle komma i åtnjutande av så vidsträckta se­

mesterförmåner, som förslaget innefattade. En karenstid av ett år såsom i för­

slaget till semesterkonvention vore det minimum, som man, i vart fall från

sjöfartens sida, måste påfordra. Föreningen anför vidare:

Sjömannen bytte arbetsgivare i större utsträckning än någon annan arbets­

tagare. Det vore därför nödvändigt att på tydligt sätt i lagen fastslå, att

tjänstgöringen skulle vara knuten i avseende å befälet till en och samma

redare eller huvudredare för samma rederiföretag samt beträffande manskapet

till ett och samma fartyg, såsom fallet vore i gällande kollektivavtal. Orsaken

till att befäl och manskap härutinnan behandlats olika vore den, att befälets

anställning, särskilt vad anginge linjerederierna, vore av mera varaktig art

än manskapets, vilket senare i högre grad skiftade fartyg.

Svenska järnvägarnas arbetsgivareförening framhåller, att den valda kvali­

fikationstiden innebure en betydlig förkortning i förhållande till vad som i

allmänhet gällde för industriarbetarna. Då förslaget för banarbetarna icke

komme att medföra någon semester utan endast semesterersättning och då

någon ytterligare förhöjning av deras redan nu starkt uppskruvade lönenivå

icke vore rimlig, hemställer föreningen, att som förutsättning för semester-

rättens inträde efter nyanställning skulle fordras ett års fortlöpande an­

ställning.

Sveriges köpmannaförbund erinrar, att det inom detaljhandeln före-

Kungl. Majda proposition nr 286.

140

tornine ett icke obetydligt antal säsonganställningar, varvid arbete bereddes

t. ex. gifta f. d. anställda. Dessa kunde tydligen icke på arbetsgivaren resa

anspråk om lagstadgad rekreationstid och de borde därför icke heller ha rätt

till fyra dagars lön efter fyra månaders anställning. Förbundet ville förorda,

att lagförslaget i denna punkt ändrades så, att rätt till semester inträdde

först efter ett års anställning.

I motsats till de nu nämnda myndigheterna och organisationerna anför

samverkande byggnadsfackförbundens centralråd, att det med de föreslagna

lagbestämmelserna endast bleve en mycket liten del av byggnadsarbetarna,

som kunde erhålla tolv dagars semester eller semesterersättning. Detta vore

icke tillfredsställande för den stora massan av byggnadsarbetare. Fackför­

bunden ansåge, att all arbetstid borde tagas i beaktande vid beräkningen av

semesterdagarnas antal. Byggnadsarbetarnas rätt till semester kunde bäst

ordnas genom åvägabringande av semesterkassor. Genom en bestämmelse i

lagen kunde möjlighet öppnas att i särskild förordning fastställa skyldighet

för arbetsgivare att till en i enlighet med förordningen arbetande kassa

lämna de för arbetarnas semesterlön behövliga avgifterna. Fackförbunden

påyrkade, att denna fråga skulle prövas.

Den av de sakkunniga föreslagna bestämmelsen örn att avbrott i an­

ställningen icke finge inverka på rätten till semes­

ter, såvida detta med hänsyn till omständigheterna kunde an­

ses vara oskäligt, har på sina håll betecknats såsom allt för vag.

Sålunda anse länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län samt stadsfullmäk-

tige i Göteborg, att ett förtydligande av bestämmelsen vore erforderligt.

Järnvägsstyrelsen uttalar, att formuleringen av ifrågavarande bestämmelse

knappast kunde anses vara lycklig och att bestämmelsen torde komma att

föranleda missförstånd. Likaledes befara länsstyrelsen i Västerbottens län

och väg- och vattenbyggnadsstyrelsen, att bestämmelsen kunde komma att

föranleda tvistigheter.

Sveriges redareförening anför följande:

Frånsett att en dylik bestämmelse helt säkert komme att giva upphov till

ett otal tvister, kunde densamma icke godtagas för sjöfartens vidkommande,

inom vilken till följe bestämmelsens ständiga tillämpning man på ett mera

precist sätt måste angiva vilka avbrott som finge inverka avbrytande på semes­

tern eller ej. De orsaker, för vilka sjömannen lämnade sin tjänst, vore av vitt

skilda slag, antingen det nu berodde på åtgärder från redarens eller från

den anställdes sida eller på förhållanden, över vilka ingen av dem kunde

råda. Härutinnan kunde erinras därom, att i kollektivavtalen för de ombord

anställda intagits en särskild definition angående vad som skulle avses med

»tjänstgöring i följd». Sådan tjänstgöring ansåges föreligga, även örn far­

tyget varit upplagt eller vederbörande åtnjutit semester eller ledighet på

grund av sjukdom eller annan tillfällig tjänstledighet. Tid varunder fartyget

varit upplagt medräknades emellertid endast i den mån vederbörande under

denna tid utfört arbete för fartygets räkning.

Norrlands stuvar ef örbund och södra Sveriges stuvar eförbund hava i ett till

svenska arbetsgivareföreningen avgivet yttrande framhållit följande:

Kungl. Maj:ts proposition nr 286.

141

Stuveriarbetarna vore dels ordinarie arbetare och dels extra arbetare. De

förstnämnda vore fast knutna till respektive arbetsgivare och arbetsplatser,

såtillvida att de vore namngivna och hade företrädesrätt till å den ifråga­

varande arbetsplatsen förekommande stuveriarbete. De senare däremot vöre

formellt sett och även i praktiken i stor utsträckning lösa arbetare, som till­

fälligtvis komme i fråga för stuveriarbete. De anställdes endast för ett visst

arbete, varefter deras anställning upphörde. Understundom kunde dylika

anställningar komma i tät följd, under det att det ofta bleve längre uppehåll

mellan dem. Särskilt i de större hamnarna vore rörligheten hos denna extra

arbetskraft påfallande. Där kunde det inträffa, att en arbetare utfört ett

arbete i hamnen för att sedan icke återkomma. När därtill komme, att det

icke vore allt för ovanligt, att dessa lösa arbetare använde sig av olika namn

vid olika arbetstillfällen, sade det sig självt, att det icke utan betydande

svårigheter och kostnader skulle vara möjligt för stuveriföretagen att utöva

kontroll över dem. Detta hade också ansetts omöjligt att genomföra inom

ramen för rimliga kostnader. Frågan vore nu, hur den blivande lagen kunde

komma att verka beträffande dessa arbetare. De sakkunniga hade uttalat sig

ganska svävande beträffande de tillfälliga arbetarna, men tydligt vore, att de

ansåge, att jämväl dessa arbetstagare borde i största möjliga utsträckning

inrangeras under den blivande lagen. För stuveriföretagen vore det av yttersta

vikt, att det bleve fullt klarlagt, att de nu omtalade extra arbetarna icke

komme att falla under lagens tillämplighetsområde. Det skulle nämligen

såsom nyss påpekats vara praktiskt taget omöjligt för dessa företag, särskilt

i de större hamnarna, att föra den kontroll över dem, som vore erforderlig

för ett bedömande av deras rätt till semester.

Mot bestämmelsen att semesterrätt endast skall föreligga

för månad, under vilken arbetstagaren utfört minst

aderton dagars arbete för arbetsgivarens räkning,

anföres kritik av Överståthållarämbetet. Ämbetet anser det icke påkallat, att

semesterrätt skulle inträda för en kalendermånad, under vilken arbetstagaren

utfört arbete blott aderton dagar. En person, som arbetat allenast tre veckor

under en månad, kunde ur rekreationssynpunkt icke anses hava behov av

semester. Ämbetet anför härefter följande:

Mindre väl avvägt syntes det vara, att, enligt 2 § tredje stycket i lagför­

slaget, en arbetstagare med en anställningstid av fyra månader, därav han

arbetat allenast 18 dagar under en av kalendermånaderna, skulle äga rätt till

semester, medan en arbetstagare, som arbetat de 17 sista och 17 första arbets­

dagarna under den första och den andra månaden samt under den tredje och

den fjärde månaden av anställningstiden, eller alltså med två arbetsperioder

av 34 sammanhängande arbetsdagar, skulle vara i saknad av semesterrätt.

Jämväl länsstyrelsen i Stochholms län erinrar, att regeln örn aderton dagars

arbete per kalendermånad i vissa fall syntes kunna leda till mindre tillfreds­

ställande resultat. Länsstyrelsen anser, att bestämmelsen borde omarbetas

så, att semesterns längd bestämdes med hänsyn till sammanlagda antalet

arbetsdagar under kvalifikationsperioden.

Svenska arbetsgivareföreningen anför, att berörda regel kunde leda till

sådan ojämnhet i tillämpningen, att den ej, trots fördelen i fråga örn enkel­

heten, kunde godtagas. I likhet med en av reservanterna inom de sakkunniga,

herr Larson, föredroge föreningen en föreskrift, enligt vilken i princip varje

Kungl. Majus proposition nr 286.

142

kalendermånad, varunder arbetaren till någon del varit anställd, skulle

kvalificera till en dags semester, men det så bestämda antalet semesterdagar

skulle reduceras med en dag för varje fullt antal av 24 arbetsdagar under

kvalifikationsmånaderna, å vilka arbetaren ej deltagit i arbetet. I avdraget

inginge ej blott bortovaro under anställningstiden utan även det antal arbets­

dagar, som under första kalendermånaden kunde infalla före anställnings-

dagen, respektive eventuella arbetsdagar efter anställningens upphörande i

sista månaden. Skulle den i förslaget upptagna regeln vinna bifall, borde

dock den fordran uppställas, att varje dag skulle upptaga minst 8 timmars

arbete eller månaden 8 X 18 = 144 timmar för att kvalificera till semester.

Sveriges redareförening uttalar, att bestämmelsen örn semesterrätt för

månad, under vilken arbetstagaren för arbetsgivarens räkning utfört arbete

minst aderton dagar, i och för sig syntes vara orimlig och under inga för­

hållanden kunde tillämpas å sjöfarten. De ofta återkommande uppehållen i

sjömännens tjänstgöring gjorde det påkallat, att en effektiv tjänstetid å

fartyget lades till grund för semesterns beräknande.

Svenska lantarbetsgivareföreningen opponerar sig mot de sakkunnigas ut­

talande örn att en arbetare, som någon dag utfört arbete för arbetsgivarens

räkning under ett färre antal timmar än eljest vore vanligt, skulle kunna få

en sådan dag fullt ut räknad som en arbetad dag, och detta även örn arbetet

icke tagit så lång tid som en timme. Föreningen anför härefter följande:

En daglönare eller en torpare, som användes endast ungefär halva antalet

dagar i arbetsgivarens tjänst mot lön men som hade att under söndagarna

förrätta ett obetydligt arbete, exempelvis att rykta hästar, köra ned mjölken

till hämtningsbordet vid landsvägen eller bära in ved till hushållet, skulle

alltså kunna tack vare några få timmars arbete i månaden öka antalet arbets­

dagar till 18 och därigenom bli berättigad till semester. Det föreslagna stad­

gandet vore, vad jordbruket anginge, i hög grad verklighetsfrämmande. Vid

jordbruksdriften förekomme en mängd småsysslor, vilka måste utföras under

eljest arbetsfria dagar. Det skulle vara synnerligen beklagligt och för jord­

bruksdriftens uppehållande vådligt, örn man lagstiftningsvägen lade svårig­

heter i vägen för en sådan tillämpning.

Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen anser, att som regel syntes böra gälla,

att man endast skulle räkna med dagar med normal arbetstid. Dagar med för­

kortad arbetstid borde medräknas allenast, då förkortningen skedde i sam­

förstånd mellan arbetsgivaren och arbetstagaren.

Till bestämmelsen, att arbetets mängd vid hemarbete

och i vissa andra fall skulle läggas till grund för be­

räkning av antalet arbetade dagar ställer sig arbetsdomstolens

ordförande tveksam samt anför:

Man kunde nämligen förutse, att denna bestämmelse vore ägnad att väcka

ett stort antal tvister angående beräkningsgrunderna i det särskilda fallet.

Erfarenheten från arbetsdomstolen visade också, att tvister av denna typ

vore synnerligen svårlösta, beroende på att ett rättvist avvägande icke kunde

vinnas utan ingående sakkunskap både beträffande det speciella facket och

i fråga örn arbetsförhållandena å den särskilda arbetsplatsen — en sakkun­

skap som domstolen naturligen icke besutte och som parterna i regel icke

Kungl. Majus proposition nr 286.

143

heller utredningsvägen hade förmåga att tillföra domstolen. Arbetsdomstolens

ordförande hade emellertid icke något annat förslag till lösning att fram­

lägga, och såframt rätt till semester ansåges över huvud böra tillkomma

arbetstagare i de nu åsyftade fallen, torde annat icke vara att göra än att

godtaga de sakkunnigas förslag på denna punkt. Dock ifrågasattes, huruvida

icke lagtexten skulle vinna på ett förtydligande därom, att beräkningen skulle

ske med hänsyn till den mängd arbete, som i genomsnitt kunde utföras å en

normalarbetsdag av åtta timmar.

Såsom i kapitlet örn lagstiftningens omfattning redan omnämnts, förordar

svenska arbetsgivareföreningen, att hemarbetare skola undantagas från lagens

tillämpningsområde med hänsyn till svårigheten att beräkna semesterrätten.

Domänstyrelsen uttalar, att det beträffande skogsarbetarna bomme att

bliva särskilt svårt att i kvalificeringssyfte för semester fastslå, huruvida

arbetaren varit i kontinuerligt arbete hos arbetsgivaren under den föreskrivna

minimitiden av fyra månader samt örn han arbetat minst det föreskrivna

antalet av aderton dagar i månaden. Domänstyrelsen anser för sin del, att

det av de sakkunniga alternativt framkastade förslaget, att semesterersättning

för skogsarbetarna skulle bestämmas till viss procent av lönen, såframt viss

minsta lön intjänats, vore vida att föredraga framför det i lagförslaget för­

ordade. Domänstyrelsen anför härefter följande:

I nära anslutning till vad de sakkunniga härom anfört finge domänstyrelsen

hemställa, att semesterfrågan för skogsarbetarna löstes enligt i huvudsak föl­

jande riktlinjer. En viss intjänad minimiförtjänst borde berättiga till semester­

ersättning under förutsättning, att arbetstagaren under ett kalenderår kunde

anses ha arbetat hos samma arbetsgivare under minst 100 dagar. Till grund

för minimiförtjänstens beräknande borde läggas lönebestämmelserna i kollek­

tiv- eller annat avtal eller, örn sådana icke funnes, gällande timlön å orten

för likartat arbete. Örn alltså timlönen vore 70 öre, skulle minimiförtjänsten

vid åtta timmars arbetsdag för 100 dagar uppgå till 560 kronor, som alltså

skulle kvalificera för åtnjutande av semesterersättning. Denna ersättning

skulle sedan beräknas utgå med fyra procent å verkligen intjänat belopp.

Sveriges skogsägareförbund yttrar, att de av de sakkunniga förordade grun­

derna för beräknande av semesterns längd och den sammanlagda semester­

ersättningen icke torde vara möjliga att tillämpa inom skogsbruket på grund

av de inom detta rådande speciella förhållandena. Förbundet anför härom

följande:

Därvid måste förbundet dock göra undantag för de skogsarbetare, som

stadigvarande arbetade mot tidion. Dessa utgjorde emellertid en mycket ringa

del av totala antalet skogsarbetare. .På gods och herrgårdar i södra och

mellersta Sverige utfördes en större eller mindre del av skogsarbetet vinter­

tid av de fast anställda jordbruksarbetarna. Dessas semesterfråga finge lösas

på enahanda sätt som övriga fast anställda jordbruksarbetares. Förbundet

bortsåge i det följande från denna relativt obetydliga skogsarbetarkategori.

Det överväldigande flertalet skogsarbetare i Sverige hade icke fast anställ­

ning hos arbetsgivarna. Man plägade visserligen tala örn »fasta skogs­

arbetare», men därmed avsåges endast, att till arbetarna mot arrende eller

hyra av arbetsgivaren upplåtits en jordbruks- eller bostadslägenhet, varvid

överenskommelse samtidigt träffats om att arbetaren skulle utföra viss mängd

skogsarbete. Dessa arbetsavtal, som förekomme å ett antal bruksegendomar

i Bergslagen och Värmland, stadgade icke några bestämda arbetstider eller

Kungl. Maj:ts proposition nr 286.

144

några arbetspriser, utan arbetaren disponerade helt sin arbetstid själv, och

lönevillkoren uppgjordes årligen genom kollektiva eller personliga avtal.

Beträffande möjligheten att enligt de sakkunnigas förslag på grundval av

mängden och priset å utfört skogsarbete beräkna semesterersättning skilde

sig sålunda de s. k. fasta skogsarbetarna i intet hänseende från vanliga lös­

arbetare. Förbundets diskussion av semesterproblemet kunde därför ensartat

gälla alla kategorier skogsarbetare med undantag av statare eller andra fast

anställda jordbruksarbetare, från vilka i det följande bortsåges.

Mer än 90 procent av allt skogsarbete utgjordes av avverkningar och där­

med förbundna körningar. Dessa arbeten utfördes alltid mot ackordsersätt­

ning. Av övriga skogsarbeten vore dikningar och vägarbeten de mest om­

fångsrika. Även dessa skedde mot ackord; likaså stamkvistning, vissa röj­

nings- och hyggesrensningsarbeten m. m. De enda skogsarbeten, som regel­

bundet skedde mot tim- eller dagspenning, vore skogsodlingar. Dessa ägde

emellertid rum blott under en kort period av våren och då i allmänhet med

annan arbetskraft (minderåriga och kvinnor) än som sysselsattes med övriga

skogsarbeten.

Man vore därför berättigad säga, att de skogsarbetare, som enligt lagför­

slaget skulle kunna erhålla semester, till inemot 100 procent utförde sitt

arbete på ackord.

Förbundet framhåller, att de sakkunnigas uttalande örn att dagsverkslistor

upprättades inom skogsbruket och att vid avlöningslistornas förande upp­

gifter lämnades jämväl härom och icke endast örn det utförda arbetets mängd

vore felaktigt. När avlöning skedde mot ackord, kontrollerade arbetsgivaren

icke, under vilken tid ackordet fullgjorts. Förbundet fortsätter härefter:

Vid avverkningsarbeten fastställdes priset till visst antal ören per avverkat

stycketal eller kubikenhet eller kombination därav av skilda sortiment och

grovleksklasser. När ackordet delvis eller helt slutförts, avsynade och inmätte

arbetsgivaren de avverkade, eventuellt även utkörda kvantiteterna samt ut­

räknade på basis därav den intjänade arbetslönen. Inmätningarna skedde ofta

med mycket långa mellanrum, och arbetaren erliölle för sitt livsuppehälle

förskott i avräkning på slutlig inmätning. Vid skogsdikningar beräknades

priset per grävd löpmeter av olika svårighetsgrad. Avlöningen skedde genom

förskott, till dess hela företaget vore fullbordat och slutavsynat. Det vore i

allmänhet för arbetsgivaren av kostnadsskäl omöjligt och i övrigt även helt

obehövligt att genom ombud övervaka, huru arbetet på de många och spridda

samt ofta avlägset belägna arbetsplatserna i detalj fortskrede.

Arbetsgivaren saknade sålunda både anledning och möjlighet att kontrol­

lera de tider, när ackordstagare vore i skogen. Denne sistnämnde avbröte,

när det passade honom, skogsarbetet för att arbeta inom eget jordbruk eller

för att åtaga sig annat tillfälligt förvärvsarbete eller på grund av otjänlig

väderlek. Stundom arbetade, utan att arbetsgivaren därom ägde någon som

helst kännedom, fäder och söner omväxlande på ett ackord, eller ock toge

närboende i ens namn ett ackord kooperativt.

Förbundet anför sammanfattningsvis, att varje form av direkt tidskontroll

i och för semesterkvalificering vore helt omöjlig inom skogsarbetet. Här­

efter anför förbundet följande:

Då återstode den andra av de sakkunniga anvisade utvägen, nämligen att

efter kända erfarenhetstal beräkna, huru stort antal arbetsdagar som finge

anses belöpa på fullgörandet av ett visst ackord. Även örn man ungefär kände

den normala dagsprestationen för skogsarbeten av skilda slag och svårighets-

Kungl. Maj:ts proposition nr 286.

Kungl. Maj.ts proposition nr 286.

145

graci, så funnes icke några erkända erfarenhetstal härom, som kunde förväntas

utan vidare godkännas av parterna. Uträknandet av kvalificeringstidens

längd måste därför bliva föremål för ständiga tvister mellan parterna. En

arbetare åtoge sig exempelvis ett huggningsackord på 300 lösmeter massaved.

Han gjorde gällande, att det i skog av den svårighetsgrad, varom fråga varit,

ej gått att hugga mer än fyra kubikmeter per dag, varför han nödgats arbeta

i 75 dagar eller mer än fyra gånger aderton dagar. Han ansåge sig därför

berättigad

till semester för fyra månaders

arbete. Arbetsgivaren kunde

emellertid

påvisa, att andra arbetare inom samma avverkningstrakt upp­

arbetat sex kubikmeter per dag och alltså fullgjort ackordet på 50 dagar.

Exemplet visade, att nu ifrågavarande kvalificeringsregel, tillämpad på de

inom skogsbruket vanliga stora och tidskrävande ackordsavtalen, komme att

missgynna de dugliga och lojala arbetarna till förmån för de långsamma eller

för dem, som med kännedom örn författningsbestämmelserna förstode att på

lämpligt sätt tänja ut arbetsprestationen. En frestelse till att i semester-

hvalificerande syfte direkt avpassa arbetsprestationen förelåge under alla

omständigheter för dem, som med eget jordbruk eller tillfälligt lönearbete

kunde utfylla den arbetstid, som icke ägnades åt skogsarbetsgivaren.

Systemet komme att föranleda även andra underligheter. Två arbetare

toge var sitt identiskt lika ackord. Den ena arbetade 26 dagar i månaden samt

finge arbetet färdigt och insynat efter tre månader. Den andra arbetade

aderton dagar i månaden i skogen men övriga åtta dagar vid ett vägarbete

samt komme därigenom upp till mer än fyra månaders arbetstid i skogen.

Den förre bleve ej berättigad till semesterersättning, den senare erhölle sådan

•ersättning, trots att båda arbetat lika många dagar. Man kunde ej komma

ifrån, att systemet direkt inbjöde till osympatiska manipulationer samt under

alla förhållanden missgynnade de dugliga och premierade de oskickliga.

Lika egendomliga bleve förslagets konsekvenser i fråga örn semesterersätt­

ningens storlek. Denna skulle enligt vad förut sagts beträffande ackords­

arbeten beräknas på det sätt, att de under kvalificeringsperioden intjänade

sammanlagda ackordssummorna dividerades med antalet arbetade dagar, var­

vid den genomsnittliga dagsförtjänst framkomme, vilken skulle utgöra semes­

terdaglön. Det torde näppeligen finnas någon ackordsarbetare inom skogs­

bruket, som själv förde dagbok över de tider, som han arbetade i skogen.

Enligt vad förut sagts kunde ej heller arbetsgivaren kontrollera dessa tider.

När det då gällde att för en tilländalupen fyra- eller kanske sexmånaders-

period i semestersyfte fastställa antalet arbetade dagar, torde det ligga nära

till hands, att antalet alltid uppgåves till aderton dagar per månad, varigenom

maximal semesterlön erhölles. Likaså torde det ofta kunna inträffa, att en

semesterkvalificerad arbetare finge sin semesterlön höjd genom att han vid

ackordens fullgörande tillfälligt haft hjälp av familjemedlemmar, vilka på

grund av kort arbetstid ej själva vore semesterberättigade och vilkas antal

arbetade dagar därför ej komme att ingå i det dagantal, med hjälp varav

semesterlönen uträknades.

Svenska lantarbetsgivareföreningen anser det vara uppenbart, att arbets­

givaren komme att möta stora svårigheter, när det gällde för honom att be­

räkna semesterrätten för exempelvis skogsarbetare, vilka utan någon som

helst kontroll från arbetsgivarens sida arbetade i skogen de dagar, detta

folie sig lägligt för dem, och stannade hemma eller sysslade med arbete för

egen eller annans räkning övriga dagar. Arbetsgivaren bleve i sådant fall

helt och hållet hänvisad till arbetarens egna uppgifter, vilket ur flera syn­

punkter måste anses olämpligt. Liknande vore för övrigt förhållandena vid

Bihang till riksdagens protokoll IDUS. 1 sami. Nr 286.

670 38

1 0

146

Kungl. May.ts proposition nr 286.

den mot ackordspris utförda sockerbetskötseln. Härom anför föreningen föl­

jande:

Det vanliga fallet vore, att en arbetare, vid sidan av annat arbete för arbets­

givarens räkning, tillsammans med hustru och barn åtoge sig skötseln av viss

areal sockerbetor. Det vore vid sådant arbete i regel omöjligt för arbets­

givaren att kontrollera, vilka av familjens medlemmar som utfört arbete och

vilken tid detta för en var av dem dragit. I många fall torde ej heller arbetarna

kunna lämna besked härom. Därest betskötsel mot ackord ej ställdes utan­

för semesterlagen, komme lagen att på detta område föranleda ett fullstän­

digt kaos. Arbetsgivare, arbetare och myndigheter komme alla att bli lika

oförmögna att reda upp de förvirrade förhållanden, som lagen i sådant fall

föranledde. Det vore av vikt inte minst ur synpunkten av lagrespektens bibe­

hållande, att en sådan utveckling undvekes.

De föreslagna bestämmelserna örn att med arbetad tid

skall jämställas tid för bortovaro från arbetet på

grund av vissa närmare specificerade orsaker hava

föranlett försäkringsrådet att uttala, att stadgandet syntes böra tolkas så, att

tiden finge räknas endast örn arbete kunnat beredas arbetstagare, därest de

angivna omständigheterna icke förelegat. Sålunda borde arbetstagaren icke

få tillgodoräkna den tid, han varit arbetsoförmögen till följd av olycksfall i

arbete, örn driften vid det företag, vid vilket han varit anställd, samtidigt

legat nere, så att arbete icke kunnat beredas honom, även örn han varit frisk.

Svenska arbetsgivareföreningen framhåller, att bestämmelsen örn likstäl­

lande av viss sjukdomstid m. m. med arbetad tid kunde leda till det otill­

fredsställande resultatet, att arbetare inom intermittent fack, där arbete som

regel ej förekomme aderton dagar i månaden, genom sjukdom komme i bättre

läge till semesterrätten, än om han varit frisk. Antingen borde det angivas,

att sjukdomstiden ej kunde kvalificera till semester i vidare mån än som mot­

svarade den för arbetaren normala arbetstiden, eller ock kunde den arbets-

fria tid, som kvalificerade till semester, begränsas genom angivande av visst

tidsmått.

Beträffande frågan örn vilka orsaker till bortovaro från arbetet, som böra

privilegieras, anför socialstyrelsen, att med repetitionsövning borde jäm­

ställas landstormsrepetitionsövning eller landstormsbefälsövning, som värn­

pliktiga vid ungefär 35 års ålder numera vore skyldiga att fullgöra.

Svenska försäkringsbolags riksförbund ifrågasätter, örn icke ur rekrea-

tionssynpunkt militärtjänstgöring vore mera värdefull än ett pär veckors

semester, varför det ej syntes erforderligt att tillförsäkra arbetstagare

semester under det år, han fullgjorde repetitionsmöte. Förbundet anför vidare

följande:

Därtill komme, att bestämmelsen kunde innebära en olägenhet även för

arbetstagaren. Även örn dylik tjänstgöring enligt lag ej finge föranleda upp­

sägning av arbetsavtal, kunde dock den omständigheten, att en arbetssökande

hade ett eller flera repetitionsmöten framför sig, till äventyrs försvåra möjlig­

heten för honom att erhålla anställning. Det förefölle därför knappast väl­

betänkt att utöka tiden för den beräknade frånvaron från arbetet med vissa

obligatoriska semesterdagar, vilka i och för sig icke vore av behovet påkallade.

147

De anställdas centralorganisation och tjänstemännens centralorganisation

anmärka på att de sakkunniga med hänsyn bland annat till risken för upp­

sägning icke velat privilegiera vanlig sjukdomstid. Organisationerna yttra

härom följande:

Organisationerna funne denna risk betydligt överdriven och kunde icke

heller i övrigt godkänna kommitténs resonemang utan ansåge, att en bestäm­

melse, vilken i detta avseende fullt ut jämställde varje sjukdom med de spe­

ciella yrkessjukdomarna, väl vore tänkbar utan samband med en allmän lag

örn arbetsavtal. Det syntes under alla förhållanden oegentligt, att konse­

kvensen av att en arbetstagare varit sjukledig viss tid under ena året skulle

bliva, att hans semesterförmåner minskades under ett följande. Ur arbets­

givarens intressesynpunkt kunde icke heller en ändring på denna punkt bliva

av egentligt betydelse, då den endast komme att avse någon enda semester­

dag för en ringa del av arbetstagarna.

Jämväl landsorganisationen håller före, att de sakkunniga överdrivit be­

tänkligheterna mot en privilegiering av vanlig sjukdomstid. Landsorganisa­

tionen anför sålunda, att billighetsskäl borde föranleda, att sjukdomstid, möj­

ligen med viss maximering, jämställdes med arbetad tid.

Svenska lantarbetsgivareföreningen framställer anmärkning mot att sak­

kunnigmajoriteten med arbetad tid jämställt åtnjutande av semester. Från

föreningens utgångspunkt, nämligen att semesterförmånen skulle grunda sig

på rekreationsbehovet och ej på principen om semestern som en intjänt för­

mån, bleve den nämnda uppfattningen oförståelig. Den innebure nämligen,

att en arbetare skulle få räkna själva viloperioden som grund för nästa vila.

Synpunkten vore ägnad att väcka förvåning.

Den av herr Tamm reservationsvis framförda tanken att semes­

ter rätt ej skulle inträda, förrän arbetstagaren in­

tjänat visst antal semesterdagar, har upptagits av svenska

arbetsgivareföreningen. Föreningen yttrar att, om man utginge från tolv

dagars semester vid helårsarbete, någon semesterfömån över huvud ej borde

tillkomma en arbetare, förrän denne kvalificerat sig till minst sex dagar. En

kortare ledighet borde väl enligt utgångspunkterna vara otjänlig som rekrea-

tionsmedel. Dessutom följde praktiska olägenheter med ett flertal olika

längder på personalens semestertider. Slutligen utsöndrades genom en dylik

begränsning nedåt de mera lösligt anställda arbetarna, beträffande vilka det

många gånger vore särskilt svårt att avgöra, huruvida de under perioder av

bortovaro från arbetet vore permitterade eller helt skilda från anställningen.

Det kunde även papekas, att utländsk lagstiftning i allmänhet satte en gräns

nedåt. Föreningen hänvisade särskilt till den norska lagen.

I fråga örn de sakkunnigas förslag att förlägga kva­

lifikationstiden till föregående kalenderår anför svenska

arbetsgivareföreningen, att det vore särdeles lämpligt, örn möjlighet läm­

nades öppen för parterna att i kollektivavtal bestämma örn kvalifikations­

årets förläggande intill den semesterperiod, som kunde vara fastställd i av­

talet. På så sätt komme utrymmet för semesterersättning utan samband med

ledighet att minskas.

Kungl. Majus proposition nr 286

.

148

I ett till svenska arbetsgivareföreningen ingivet yttrande understryker bygg­

nadsämnes j örbundet i anslutning till herr Larsons reservation vikten av att

rätten till semester icke hänförde sig till förhållandena under föregående

kalenderår utan till förhållandena vid tidpunkten för semesterperiodens in­

träde. Förbundet anför vidare följande:

Då säsongen vid exempelvis tegelbruken i regel slutade i oktober eller

november, varefter driften icke återupptoges förrän i mars eller april månad

påföljande år, kunde i flertalet fall först sedan driften kommit i full gång under

det löpande året avgöras, huruvida samtliga arbetare, som varit anställda före­

gående säsong och efter semesterns erhållande föregående år före säsongens

slut intjänat viss del av det löpande årets semester, över huvud taget komme

att sysselsättas vid företaget under löpande året. Att detta skulle medföra

stora besvärligheter vid avgörandet om och när semesterersättning skulle

tilldelas redan vid »anställningens lämnande» torde vara uppenbart.

Medicinalstyrelsen yttrar följande:

Sedan anställning pågått under så lång tid, att rätt till semester inträtt,

borde arbetsgivaren bereda arbetstagaren semester under det kalenderår, då

sådan rätt inträtt. Upphörde anställningen under nämnda kalenderår, skulle

arbetsgivaren till arbetstagaren utbetala semesterlön för de semesterdagar,

som intjänats under anställningen men som arbetstagaren icke utbekommit.

Fortginge däremot anställning nästa kalenderår, ålåge det arbetsgivaren att

under detta kalenderår bereda arbetstagaren det antal semesterdagar, som in­

tjänats, men ej åtnjutits under det föregående året. Försummade han detta,

skulle de uppskjutna semesterdagarnas antal utökas med 30 procent, varvid

brutet dagantal höjdes till närmast högre helt dagantal, och tilldelas arbets­

tagaren under följande kalenderår. Först örn arbetstagaren ej heller under

detta år kunde erhålla de uppskjutna semesterdagarna, skulle arbetsgivaren

vara skyldig att utgiva semesterlön för desamma med den förhöjning, som

belöpte på det förhöjda antalet semesterdagar.

Medicinalstyrelsen framhåller, att semesterlagen i tillämpningen i möj­

ligaste mån borde tjäna sitt ur hälsovårdssynpunkt viktiga ändamål och att

den därför borde tillämpas så, att semester och icke enbart semesterlön be­

reddes arbetstagarna. Styrelsen anför, att det vore viktigt, att semestern i

möjligaste mån erhölles i den anställning, vari densamma intjänades. Eljest

kunde det allt för lätt inträffa, att den semesterlön, som arbetstagaren i sam­

band med övergång till annan anställning erhölle, konsumerades för annat

ändamål. Med hänsyn till de många fall, då anställning varade endast ett

år, syntes det därför vara lämpligt att avstå från bestämmelsen, att semestern

skulle utgå per kalenderår, även om denna bestämmelse i fråga örn de lång­

variga anställningarna vore mest ändamålsenlig.

Älvsborgs läns landstings förvaltningsutskott förordar, att löpande kalen­

derår skulle läggas till grund för semesterberäkningen. Utskottet anser de

olägenheter för arbetsgivaren, som förorsakades av att en befattningshavare,

som uttagit hela årssemestern, lämnade sin befattning, vara av mindre be­

tydelse än olägenheterna för befattningshavarna med den föreslagna beräk­

ningsgrunden. Därest det icke vore lämpligt att för sjukhuspersonalen fast­

ställa särskilda bestämmelser, borde förhållandena under tiden den 1 maj—

30 april få läggas till grund för semesterberäkningen.

Kungl. Majus proposition nr 286.

Kungl. Majus proposition nr 28 ti.

149

Länsstyrelsen i Stockholms län yttrar, att det syntes föga förenligt nied

lagstiftningens huvudsyfte, att en arbetstagare, som i början av ett år eller

strax före årsskiftet anställdes hos ett företag, icke komme i åtnjutande av

semesterledighet förrän under påföljande års semesterperiod, sålunda i vissa

fall mer än IV2 år efter anställningens början. I stället för kalenderåret som

grundläggande för semesterns åtnjutande syntes därför böra bestämmas en

period, omfattande tiden den 1 juli—30 juni. Härigenom vunnes, att arbets­

tagaren redan under första anställningsåret kunde komma i åtnjutande av

skälig semester. Där semestern förlädes före den 1 juli, borde semestertiden

i så fall kunna beräknas, som örn anställningen varat fram till detta datum.

I flera yttranden yrkas, att kvalifikationsperioden skall förläggas till tiden

den 1 maj—30 april. Sålunda finner landsorganisationen några hinder icke

möta för en sådan anordning, därest kompletterande föreskrifter gåves örn

att i de fall, då semestern förlädes före den 1 maj, semesterrätten skulle be­

räknas som örn anställningen varat fram till denna dag. I yttrandet under-

strykes vidare vikten av att kvalifikationsperioden så nära som möjligt an-

slutes till den legala semesterperioden.

De anställdas centralorganisation och tjänstemännens centralorganisa­

tion framhålla, att den av de sakkunniga förordade anordningen motverkade

syftet, att semestern skulle tjäna som rekreation. Vid åtnjutandet av semester

första gången under anställningen komme nämligen arbetstagaren icke att er­

hålla den ledighet, som svarade mot hela den föregående anställningstiden.

Örn man däremot bestämde kvalifikationsperioden till tiden den 1 maj—30

april, uppnådde man, att arbetstagaren första gången erhölle en mot anställ­

ningstiden bättre svarande semester, medan semestern vid anställningens

upphörande i minskad utsträckning komme att utbytas mot kontant ersätt­

ning. En kompletterande bestämmelse örn att, då semestern förlädes före

den 1 maj, semesterrätten skulle så beräknas, som örn anställningen varat

fram till angivna datum, vore erforderlig.

Hembiträdesföreningarnas samarbetskommitté ställer sig tveksam örn lämp­

ligheten av att binda kvalifikationsperioden till det föregående kalenderåret.

Kommittén anför härom följande:

Enligt statistiken bytte hembiträdena ofta anställning och örn kvalifikations­

tiden bleve bunden till föregående kalenderår, skulle de sällan kunna komma

i åtnjutande av full semesterförmån. Ett hembiträde skulle nämligen för att

bli berättigad till full semester om tolv dagar ha innehaft anställning å samma

arbetsplats ett och trefjärdedels år, innan semesterförmånen intjänats. På

grund av den särställning hembiträdeskåren intoge genom sin långa arbetstid,

söndagsarbete och bundenheten i arbetet syntes det som om särskild hänsyn

borde tagas till dessa omständigheter vid semesterlagstiftningen och att man

alltså icke för hembiträdeskårens vidkommande borde binda kvalifikations­

tiden vid kalenderår. Skulle emellertid icke några undantagsbestämmelser

härvidlag kunna göras i lagen, borde det dock i kommentarerna till densamma

starkt understrykas vad semestersakkunniga uttalade, nämligen att lagen

naturligtvis icke motsatte sig en fortsatt praxis beträffande semestertiden för

hembiträdeskåren i överensstämmelse med de nuvarande förhållandena.

150

Sveriges redareförening förordar en individuell förläggning av kvalifika-

tionsperioden med hänsyn till varje arbetstagares anställningsdatum. För­

eningen anför, att de sakkunniga vid bestämmelsernas avvägande torde hava

tänkt på en mera stadigvarande tjänst. Förhållandena inom sjöfarten vore i

detta avseende synnerligen olikartade de inom industrien. Föreningen anför

vidare följande:

I gällande sjömanslag hade man med hänsyn till tiden reglerat fyra olika

former av anställning, varav den primära vore anställning med viss uppsäg­

ningstid, något som även vunnit reglering i de gällande kollektivavtalen. De

övriga formerna för tjänsteavtalets varaktighet vore anställning på viss tid

eller för viss resa eller med avmönstring i viss hamn. Det vore endast be­

träffande vissa linjerederier, som ständigt hade sina fartyg i trafik, där man

kunde tänka sig en mera stadigvarande tjänst och då endast beträffande

befälet. För alla övriga fartyg gällde såväl i avseende å befäl som manskap,

att anställningsavtalet måste på ett smidigt sätt anknyta sig till fartygets

sysselsättning.

Med hänsyn härtill skulle det vara mycket opraktiskt om icke helt omöjligt

att gå in för en semesterberäkning per kalenderår för sjöfolket. Det sätt, som

man hittills praktiserat, bestode däri, att envars tjänstetid med hänsyn till

beräkningen av semestern räknades från den dag han tillträdde tjänsten,

oberoende av vilken tid på året detta skedde. Örn exempelvis en sjöman

började sin tjänst den 1 juli 1937 och karenstiden för erhållande av semester

vore ett år, inträdde semesterrätten den 1 juli påföljande år o. s. v. För­

eningen hade icke bibringats den uppfattningen, att de sakkunniga haft under

tillräckligt bedömande alla detaljer i denna del av frågan, något som vore

nödvändigt för dess avgörande på ett för sjöfolket praktiskt och riktigt sätt.

Även om föreskriften i andra stycket av paragrafen därom, att antalet

semesterdagar bestämdes med hänsyn till arbetstagarens anställning och

arbetsförhållanden under närmast föregående kalenderår, under vissa om­

ständigheter vid stadigvarande tjänst kunde hava fog för sig, kunde den dock

på intet sätt tillämpas beträffande sjöfolket.

Sveriges skogsägareförbund påpekar, att sorteringen vid skiljeställena

regelbundet påginge mer än fyra månader per år. Det vore vanligt, att samma

arbetare användes år efter år. Såvitt förbundet kunnat finna, vore dessa

arbetare berättigade att under sin arbetstid ett år begära semesterdagar för

det antal månader de arbetat föregående kalenderår. Man hade anledning för­

vänta, att de av flottningsarbetarna, vilkas familjer besutte egna jordbruk,

skulle föredraga att under skördetiden uttaga formlig semester framför att

vid arbetets upphörande på hösten utfå semesterersättning. Förlust av tränad

arbetskraft under det städse synnerligen brådskande sorteringsarbetet vore

en allvarlig olägenhet.

Beträffande semester rätten för i statens tjänst anställd

befattningshavare, som fallit under, semesterlagen men

sedermera befordrats till ordinarie eller extraordi­

narie anställning, anför telegrafstyrelsen, att bestämmelsen örn be­

räkning av semesterrätten med hänsyn till förhållandena under närmast före­

gående kalenderår vid dylik befordran bomme att leda till ett orimligt resultat.

I ordinarie eller extra ordinarie anställning beräknades semestern nämligen

Kungl. Majda proposition nr 286.

efter förhållandena under löpande kalenderår. Styrelsen lämnar vidare föl­

jande exempel:

Om en linjearbetare, som varit anställd i telegrafverkets tjänst minst ett

år, den 1 januari befordrades till ordinarie reparatör, måste han enligt lagens

bokstav under det därpå följande året erhålla dels semester under tolv söcken-

dagar eller eventuellt ett tillskott till avlöningen lika med semesterersätt­

ningen för detta antal dagar, dels såsom ordinarie tjänsteman semester under

minst tjugo dagar.

Telegrafstyrelsen understryker, att kompletterande bestämmelser på det

ena eller andra sättet vore erforderliga.

Jämväl järnvägsstyrelsen framhåller, att det icke framginge av förslaget,

hur semester skulle beräknas för arbetstagare, som under anställning med

semesterrätt enligt lagen om semester till följd av befordran hos samma arbets­

givare bleve berättigad till semester enligt förmånligare grunder. Örn sålunda

exempelvis en vid statens järnvägar den 1 februari anställd tillfällig arbets­

tagare den 1 juli påföljande år antoges i extra ordinarie tjänst, varmed följde

femton dagars semester, uppstode frågan, huru många dagars semester han

skulle erhålla sammanlagt detta år.

Styrelsen anför vidare följande:

Enligt av styrelsen utfärdade bestämmelser skulle befattningshavare, för

"diken under löpande år genom befordran inträtt rätt till ökad semester, i regel

av det ökade antalet semesterdagar allenast erhålla så många, som stöde i

skäligt förhållande till den del av året, den ökade semesterrätten egentligen

omfattade. I förevarande exempel skulle arbetstagaren alltså erhålla åtta

dagars semester såsom extra ordinarie och elva dagars semester för före­

gående år enligt lagförslaget eller alltså sammanlagt nitton dagar, men då

han genom extraordinarieanställningen varken kunde sägas lämna sin tidigare

anställning eller entledigas därifrån, vore han icke berättigad vare sig enligt

2 § eller B § till någon semester under ifrågavarande år för dess sex första

månader. Man kunde då fråga sig, om det varit de sakkunnigas mening, att

han påföljande år skulle få lägga sex semesterdagar till de femton, han då

•såsom extra ordinarie hade rätt till, och sålunda erhålla tjugoen dagar eller

möjligen sex dagar till de nitton och sålunda, samma år han bleve extra ordi­

narie, erhålla tjugofem semesterdagar. Båda dessa lösningar måste anses

synnerligen otillfredsställande.

Förklaringen till det i nu anförda exempel särskilt skarpt framträdande

egendomliga resultatet, vartill en övergång från anställning med rätt till

semester enligt lagförslaget till anställning med bättre semesterförmåner

enligt vid statens järnvägar gällande bestämmelser, läge tydligen däri, att

semester enligt förslaget utginge i efterskott men att för extra ordinarie och

ordinarie tjänstemän semesterrätten inträdde omedelbart efter det vederbörande

blivit antagen i befattningen. Då emellertid —• även enligt de sakkunnigas ut­

talande •— semestern huvudsakligen vore avsedd att tillgodose rekreations­

behovet, torde någon ändring av statens järnvägars sistberörda bestäm­

melser icke kunna anses motiverad. Härvid kunde ytterligare endast fram­

hållas, vilken påföljd en dylik omläggning skulle medföra beträffande arbets­

tagare, som avginge ur tjänst med pension.

Järnvägsstyrelsen framhåller, att de erforderliga kompletterande bestäm­

melserna lämpligen syntes böra givas en sådan innebörd, att arbetstagare

under det år, då han hos samma arbetsgivare hvellinge från en anställning

Kungl. Majus proposition nr 286.

151

152

till en annan nied rätt till längre semester än tolv dagar om året, finge för

samma år, med tillgodoräknande av honom enligt förslaget tillkommande

semesterdagar, åtnjuta semester under högst det antal dagar, som den nya

anställningen medförde.

Med den uppfattning av semesterns natur, varåt länsstyrelsen i Kristian­

stads län givit uttryck, kan länsstyrelsen icke dela de sakkunnigas uppfatt­

ning örn de konsekvenser, som borde dragas därur. Att semestern i och för

sig skulle vara en löneförmån, så att mistning av semester skulle

berättiga till ersättning, ansåge länsstyrelsen icke vara annat än

en ren konstruktion. Något sådant torde åtminstone aldrig hittills ha inlagts

i begreppet semester.

Länsstyrelsen i Gotlands län yttrar, att de sakkunniga genom förslaget örn

semesterersättning efter en mycket kort anställningstid syntes ha gått avse­

värt utöver den rekreationssynpunkt, som utgjorde själva motiveringen till

semesterrätten. I praktiken torde ett sådant stadgande icke komma att verka

annorlunda än en i lag föreskriven löneökning, och statsmakterna skulle med

frångående av tidigare ståndpunkt härutinnan i viss mån komma att ingripa

på lönesättningen inom näringslivet, utan att någon garanti funnes för att av

arbetsgivare utbetald ersättning verkligen komme att användas för det ända­

mål, som därmed avsåges.

Gentemot de sakkunnigas uttalande örn att semesterersättning vid dödsfall

skulle utgivas till den avlidnes rättsinnehavare anmärker väg- och vattenbygg­

nads styr elsen, att detta skulle komma att innebära ett anmärkningsvärt avsteg

från principen, att semestern skulle bereda arbetstagaren möjlighet till rekrea­

tion. Skulle de sakkunnigas uttalande likväl godtagas, syntes den i 9 § i för­

slaget givna bestämmelsen böra kompletteras.

Jämväl järnvägsstyrelsen anmärker, att de sakkunniga med uttalandet örn

att semesterersättning vid arbetstagares dödsfall skulle utgå till dennes

dödsbodelägare helt övergivit rekreationssynpunkten och förvandlat semestern

till en renodlad avlöningsfråga. Enahanda vore förhållandet beträffande-

arbetstagare, som avginge ur tjänst med pension. Styrelsen kunde för sin del

icke finna rimligt eller riktigt, att vid anställning, som avbrötes genom döds­

fall eller som upphörde genom vederbörandes pensionering, semesterersätt­

ning skulle utgå, då en dylik ersättning måste vara att betrakta som en förmån

av uteslutande personlig art liksom semesterledigheten och avsedd att till­

godose ett rekreationsbehov. Styrelsen anför vidare följande:

Härtill komme en annan omständighet, som gjorde, att utbetalande av

semesterersättning efter dödsfall icke kunde anses lämpligt. En dylik ersätt­

ning skulle nämligen komma att utfalla synnerligen ojämnt, beroende på örn

vederbörande före sin död utfått sina semesterdagar eller icke. Skulle det

anses, att särskilt för de arbetares efterlevande, som icke ägde komma i åt­

njutande av familjepension, det vore skäligt att bereda dem viss ekonomisk

hjälp, borde sådan utgå i form av begravningshjälp, beräknad efter lönen för

bestämt antal arbetstimmar. I de för det övervägande antalet av statens järn­

vägars arbetare gällande kollektivavtalen funnes ock intagna bestämmelser,

som berättigade de efterlevande till utbekommande av begravningshjälp.

Kungl. Maj:ts proposition nr 286.

153

Järnvägsstyrelsen yrkar på det bestämdaste, att i lagen måtte tydligt an­

givas, att vid dödsfall under pågående anställning eller vid anställnings upp­

körande genom pensionering någon semesterersättning icke skulle utgå. Icke

heller torde en ackumulering av ersättning för eventuellt under en följd av år

outtagna semesterdagar lämpligen böra äga rum.

Göta hovrätt ifrågasätter, örn icke konsekvensen av kommitténs betraktelse­

sätt dragits ut för långt genom ersättningsrätten vid dödsfall. Hovrätten

yttrar, att en sådan ersättningsrätt syntes innebära en avvikelse från den

naturliga uppfattningen örn rätten till semester.

Telegrafstyrelsen däremot yttrar att, eftersom enligt lagförslagets grund­

princip semesterrätten intjänats under den föregående anställningstiden,

konsekvensen syntes fordra, att arbetares stärbhus erhölle ett belopp, mot­

svarande semesterersättningen för det antal dagar, som arbetaren ännu icke

hade satts i tillfälle att uttaga såsom semester. I så fall torde måhända sådan

förändring böra vidtagas i familjepensionsreglementet för arbetare, att familje­

pension ej skulle börja utgå förrän motsvarande antal dagar efter dödsfallet.

Vid avgång med tjänstepension, varvid tidpunkten för avgången ju i förväg

vore känd, syntes motsvarande sak kunna ordnas på så sätt, att arbetstagaren

omedelbart före avgången erhölle det intjänade men ännu ej uttagna antalet

semesterdagar.

Svenska försäkringsbolags riksförbund anför, att det syntes ligga i sakens

natur, att semesterrätt icke skulle kunna göras gällande samtidigt med pen-

sionsrätt.

Arbetsrådet ifrågasätter, huruvida icke en bestämmelse borde införas, som

gjorde det möjligt att i samband med anställningsförhållandets upphörande

låta den under det löpande kalenderåret intjänade semestern utgå i form av

ledighet och icke endast i form av semesterersättning.

De anställdas centralorganisation och tjänstemännens centralorganisation

yttra, att det syntes vara oegentligt, att lagtexten utformades på sådant sätt,

att semesterns utbyte mot kontant ersättning vid arbetstagarens avgång ur

tjänst direkt föreskreves. Organisationerna hänvisa härutinnan till den av

herr Rydberg avgivna reservationen samt yttra, att eftersom ingen garanti

kunde vinnas för att den kontanta semesterersättning en arbetstagare erhölle

vid anställningens upphörande verkligen användes i rekreationssyfte under en

mot semestern svarande tid, 9 § borde givas ett ändrat innehåll. Het borde

sålunda uttryckligen åvila arbetsgivaren att utgiva semester till arbetstagaren

under uppsägningstiden och att medgiva en motsvarande förlängning av denna.

Endast örn ledighet icke utan verkliga olägenheter skulle kunna beredas arbets­

tagaren, vilket åtminstone i det fall arbetstagaren icke själv verkställt upp­

sägningen endast i undantagsfall torde inträffa, skulle arbetsgivaren medgivas

rätt att utbyta semestern mot kontant ersättning. Jämväl svenska brulcstjänste-

mannaföreningen ansluter sig till herr Rydbergs reservation i förevarande av­

seende.

Försäkringsrådet påpekar att, därest arbetsgivaren hade försäkring enligt

olycksfallsförsäkringslagen för olycksfall utom arbetet, arbetstagaren icke om­

Kungl. Maj:ts proposition nr 286.

154

Departe­

ments*

chefen.

fattades av försäkringen efter det anställningen upphört men väl under

semestern.

\ id en lagstiftning örn semester kan man välja mellan två system för ut­

formning av de grundläggande bestämmelserna örn rätten till semester. Enligt

det ena systemet förvärvar en arbetstagare successivt denna rätt även genom

mycket kortvariga arbetsanställningar av kanske blott en veckas längd. Fol­

den praktiska utformningen av detta system får man anlita antingen en

central semesteranstalt eller ett flertal semesterkassor, vilka kunna vara av-

gransade lokalt eller efter yrkeslinjer. Då en arbetstagare enligt detta system

skall erhålla sin semester, får han från semesterkassan mottaga alla under

året från hans olika arbetsgivare dit erlagda belopp. Enligt det andra

systemet, som icke förutsätter användning av semesterkassor, kräves för

semesterrätt en viss längre kvalifikationsperiod. Denna kan bestämmas

enligt olika grunder. Vanligast torde vara en kombination av anställning

och arbetad tid. Båda systemen hava sina fördelar och nackdelar. Inför man

ett system med semesterkassor, bliva alla arbetstagare likställda i fråga örn

minimisemestern. Oavsett anställningarnas längd erhåller nämligen var och

en semester med därå belöpande semesterersättning under så lång tid, som

exakt motsvarar det under kvalifikationstiden utförda arbetet. Såsom de

sakkunniga emellertid anfört, är detta system, i vart fall örn det anbefalles

i lag, mycket svåradministrerat. Det torde nämligen förutsätta ujjprättandet

av en central statlig semesteranstalt. Systemet nied en viss längre kvalifika­

tionsperiod är däremot enkelt att tillämpa. Staten behöver icke ingripa i

administrationen. Beroende på kvalifikationsperiodens längd lämnas emel­

lertid en större eller mindre del av arbetstagarna utan rätt till semester. Skulle

sålunda som i tidigare framlagda lagförslag och i konventionsförslagen kva-

lifikationsperioden bestämmas till ett år, bomme detta att medföra, att endast

helårsanställda arbetstagare skulle kunna bliva berättigade till semester.

Sättes kvalifikationsperiodens längd till sex eller fyra månader, blir givetvis

ett större antal semesterberättigade. I vilket fall som helst komma sådana

arbetstagare, som regelbundet hava endast kortare arbetsanställningar hos

växlande arbetsgivare, att lämnas utanför genom detta system.

Jag är icke för närvarande beredd att förorda ett system med en central

semesteranstalt eller med semesterkassor. Som skäl härför får jag åberopa,

vad de sakkunniga i denna punkt anfört. Förutom samverkande byggnadsfack­

förbundens centralråd har icke heller någon av de myndigheter och organisa­

tioner, som yttrat sig över betänkandet, uttalat sig för detta system. Jag för­

ordar i stället, att lagstiftningen utformas i enlighet med systemet med viss i

lagen fixeiad minsta kvalifikationsperiod. Skulle det emellertid under lagens

tillämpning visa sig, att större olägenheter skulle uppkomma genom lagens

konstruktion, torde systemet nied semesterkassor få upptagas till omprövning.

Det av de sakkunniga föreslagna systemet med en kvalifikationsperiod,

hänförande sig till anställningen såsom sådan, och med en kombination av

kra\ på att arbete utförts under viss tid av kvalifikationsperioden samt nied

Kungl. Majda proposition nr 286.

Kungl. Majus proposition nr 286.

155

semesterrättens beräknande med hänsyn till anställnings- och arbetsförhål­

landena under föregående kalenderår är enkelt i sina huvuddrag och lätt att

tillämpa. Mot huvudtankarna i systemet hava icke heller anmärkningar fram­

ställts i yttrandena. Jag kan i princip ansluta mig till de sakkunnigas förslag.

Kvalifikationsperiodens längd har av de sakkunniga föreslagits till fyra

månader. Häremot har kritik anförts i ett flertal yttranden i samband med

yrkanden om utsträckning av periodens längd till en tid varierande i olika

yttranden mellan sex månader och ett år. För min del anser jag de sakkunnigas

förslag örn fyra månader vara i och för sig väl avvägt, och jag skulle därför

trots de framställda erinringarna hava varit beredd att tillstyrka förslaget i

denna del. Det är även att märka, att socialstyrelsen ansett den föreslagna

kvalifikationsperioden vara lämplig. Emellertid föreligga vissa omständigheter,

vilka inverka på frågans bedömande och äro så betydelsefulla, att jag icke

ansett mig böra nu ifrågasätta en så kort kvalifikationsperiod som den av de

sakkunniga föreslagna.

De omständigheter, som jag syftar på, äro svårigheterna att vid en kvali­

fikationsperiod örn fyra månader tillämpa lagen å vissa yrkesgrupper, fram­

för allt betskötarna och skogsarbetarna, Yad betskötseln beträffar äro, så­

som svenska lantarbetsgivareföreningen framhåller, förhållandena sådana,

att beting av en person tecknas i fråga om skötseln av en viss areal betor.

I arbetet deltager ofta icke blott arbetstagaren själv utan även ett flertal

familjemedlemmar. Tiden för arbetets utförande varierar, bland annat

efter väderleksförhållandena, men håller sig omkring fyra månader.

Enligt sakkunnigförslagets bestämmelser skulle mängden av det utförda

arbetet evalveras för att nian skulle få fastställt, huruvida arbetet utförts

under minst den tid, som föreskrives i förslaget. Lantarbetsgivareföreningen

har örn möjligheten att tillämpa sakkunnigförslaget å betskötseln som om­

döme uttalat, att lagen komme att medföra kaos å detta område. Inom skogs­

bruket föreligga i viss mån liknande vanskligheter. Sveriges skogsägareför­

bund har sålunda kraftigt betonat de betydande svårigheter, som skulle upp­

komma vid en evalvering av det utförda arbetets mängd till arbetade dagar.

Förbundet har bland annat framhållit, att det ofta vore direkt beroende på

vederbörande huggares gottfinnande, huruvida arbetet komme att draga ut

på tiden, så att bestämmelsen örn fyra månaders anställning bleve uppfylld.

Vidare har förbundet framhållit, att dagsverkslistor icke fördes inom skogs­

bruket och att arbetsgivarna över huvud saknade möjlighet till kontroll å

arbetet. Jämväl domänstyrelsen har understrukit de vanskligheter, som en

tillämpning av sakkunnigförslaget skulle medföra inom skogsbruket.

De gjorda anmärkningarna synas förtjäna beaktande. För att i tillfreds­

ställande grad undanröja svårigheterna anser jag mig böra förorda ett ut­

sträckande av kvalifikationsperioden från fyra till sex månader. \id bifall

härtill komma praktiskt taget alla betskötarna att falla utanför lagen liksom

även de flesta skogsarbetarna. Ehuruväl jag anser, att en kvalifikationsperiod

örn fyra månader skulle vara lämplig för sådana arbetstagare, som utföra sitt

arbete under arbetsgivarens kontroll, har jag likväl icke velat dela arbets­

156

tagarna i två grupper med skilda kvalifikationsperioder. Jag förordar därför,

att kvalifikationsperioden sex månader skall gälla för alla arbetstagare. Att

de flesta skogsarbetarna genom utsträckningen av kvalifikationsperioden

komma att falla utanför lagen är enligt min mening beklagligt men lär vara

oundvikligt, då det synes angeläget att undvika bestämmelser, som kunna för­

utses giva upphov till svårlösta tvister. Jag vill emellertid betona, att förhållan­

dena i nu berörda avseende böra följas med uppmärksamhet. Skulle det visa sig,

å ena sidan att svårigheterna vid tillämpningen av lagen å skogsarbetare, som

trots förlangningen av kvalifikationsperioden bliva berättigade till semester,

väsentligen överdrivits, och å andra sidan att allt för många arbetstagare

genom den utsträckta kvalifikationsperioden komma att gå förlustiga semester­

rätt, torde en minskning av kvalifikationsperioden böra övervägas.

Föiutom en utsträckning av kvalifikationsperioden till sex månader har jag

med hänsyn till de gjorda anmärkningarna ansett mig böra förorda en änd­

ring av bestämmelsen örn evalvering av det utförda arbetets mängd. Sådana

arbetare, som icke utföra sitt arbete under arbetsgivarens kontroll, äro med

undantag för hemarbetarna i allmänhet icke årsanställda. Det är alltså för

deras vidkommande vid tillämpningen av semesterlagen icke fråga örn se­

mester utan örn semesterlön. Det av de sakkunniga alternativt skisserade

systemet med en procentberäkning å lönen, såframt viss minimiinkomst

intjänats, har förordats av domänstyrelsen och synes även mig vara att före­

draga framför bestämmelsen örn evalvering av det utförda arbetet.

Sakkunnigförslaget har därför omarbetats på denna punkt. Enligt 3 §

första stycket andra punkten i departementsförslaget skall för nu ifråga­

varande arbetstagare icke, såsom för övriga arbetstagare, föreligga rätt till

semester utan endast rätt till semesterlön, sedan den grundläggande bestäm­

melsen om sex månaders anställningstid uppfyllts. I övrigt gäller enligt

4 § 2 mom. såsom förutsättning för inträde av rätt till semesterlön, att arbets­

tagarens sammanlagda löneförmåner under anställningstiden uppgå till ett

belopp, som minst motsvarar 108 gånger den genomsnittliga dagsförtjänsten

å orten för sådant arbete, varom fråga är, under en arbetstid av åtta timmar.

Siffran 108 har erhållits på sådant sätt, att det antal dagars arbete, som

erfordras för att semesterrätt för viss månad skall föreligga eller aderton,

multiplicerats med antalet kvalifikationsmånader eller sex. Jag har för vin­

nande av enhetliga bestämmelser ansett mig kunna förorda, att dagsför­

tjänsten skall beräknas efter en arbetstid av åtta timmar, ehuru jag är med­

veten örn att arbetstiden i skogsbruket i Norrland under de mörkaste måna­

derna icke torde vara så lång. Semesterlönen skall för de arbetstagare, som

falla under den nu förordade bestämmelsen, beräknas till fyra procent å hela

den under kvalifikationstiden intjänade lönesumman.

Genom kvalifikationsperiodens utsträckning till sex månader och omlägg­

ningen av bestämmelserna om semesterrättens beräknande för sådana arbets­

tagare, som icke utföra sitt arbete under arbetsgivarens kontroll, torde de

befarade svårigheterna med hänsyn till betskötarnas och skogsarbetarnas sär­

skilda förhållanden hava blivit i stort sett undanröjda.

Kungl. Maj.ts proposition nr 286.

157

Då kvalifikationsperioden av de sakkunniga föreslagits till fyra månader,

hava de härmed icke avsett kalendermånader, utan villkoret skulle vara upp­

fyllt genom en anställning, som varade exempelvis från den 15 maj till den 15

september. Antalet semesterdagar skulle däremot beräknas per kalendermånad

Arbetsdomstolens ordförande har i sitt yttrande anmärkt, att man därigenom i

lagen införde två olika månadsbegrepp, och har förordat, att man i stället

skulle utföra kvalifikationsperioden i visst antal dagar. I enlighet härmed har

kvalifikationsperioden i departementsförslaget bestämts till 180 dagar. Jag vill

därvid särskilt framhålla, att även en bestämmelse örn en kvalifikationsperiod

av »ett halvt år» ur samma synpunkter skulle vara olämplig, enär eljest i

lagen talas om kalenderår.

Den grundläggande bestämmelsen i lagen för rätt till semester är alltså

viss tids fortlöpande anställning. Vad som skall anses falla under en anställ­

ning eller med andra ord, när en anställning skall anses hava upphört, måste

bedömas efter vanliga arbetsavtalsrättsliga regler. Några bestämmelser härom

kunna icke givas i samband med en lagstiftning enbart örn en ur arbetsavtalet

härflytande materiell förmån. Det måste under sådana förhållanden, på sätt

de sakkunniga och jämväl arbetsdomstolens ordförande framhållit, vara lämp­

ligt att införa en bestämmelse örn att icke alla avbrott i anställningstiden

skola medföra ett brytande av kvalifikationsperioden. Den i sakkunnigförslaget

med hänsyn härtill intagna bestämmelsen örn att avbrott i anställningen icke

skall inverka å semesterrätten, såvida en sådan inverkan med hänsyn till

omständigheterna kan anses vara oskälig, har mötts av kritik i flera

yttranden. Man har därvid åberopat, att bestämmelsen vore för väg

och kunde föranleda tvister. Jag kan för min del icke finna, att den

anförda kritiken är berättigad. Avsikten med bestämmelsen är, att dom­

stolen i ett givet fall vid konstaterandet av att avbrott i anställningen

förekommit skall, örn så befinnes skäligt, kunna bestämma, att detta

avbrott icke skall inverka vid beräknandet av semesterrätten. Givet är,

att eft sådant förordnande av domstol kan lämnas endast då fråga är

örn kortare avbrott i anställningstiden på grund av särskilda omstän­

digheter. Att i en semesterlag närmare söka utforma, vilka omständig­

heter som härvidlag skola tillåtas inverka, eller att lämna en mera ingående

motivering till bestämmelsen än som kan hämtas ur vad de sakkunniga

och arbetsdomstolens ordförande anfört torde icke vara lämpligt eller

möjligt. Jag kan icke föreställa mig, att bestämmelsen kan komma att för­

anleda många tvister, och i de fall, då den kommer i tillämpning, torde man

med fullt förtroende kunna överlåta åt domstolen att träffa avgörandet.

Sveriges redareförening har förordat, att i lagen skulle intagas bestämmelser

om vad som skulle anses utgöra tjänstgöring i en följd. Sådana regler åter­

finnas i de av föreningen omnämnda kollektivavtalen. Jag vill härtill an­

märka, att föreningen härmed tydligen avser rent avtalsrättsliga regler, vilka,

Som jag nyss anfört, icke hava sin plats i en lag örn semester eller i moti­

veringen till en sådan lag. Till vad Norrlands stuvareförbund och södra

Sveriges stuvareförbund yttrat angående semesterrätten för extra stuvare vill

jag anföra, att det förefaller som örn någon sammanhängande arbetsanställning

Kungl. Majis proposition nr 286.

158

i regel icke förekommer för dessa arbetare. Under sådana förhållanden kunna

de extra stuvarna givetvis icke bliva semesterberättigade och den nu diskute­

rade bestämmelsen örn den inverkan, som avbrott i arbetsanställning får,

kommer för deras vidkommande att sakna betydelse.

Vad Sveriges redareförening anfört örn att man för de obefordrade sjö­

mannens vidkommande skulle till en anställningstid föra endast tjänstgöring

å ett och samma fartyg, kan jag omöjligen biträda. Något skäl, varför man

för sjömännens del skulle frångå bestämmelsen om anställning hos en och

samma arbetsgivare, synes mig icke föreligga,

Den av de sakkunniga förordade kombinationen mellan viss tids anställning

och det därunder utförda arbetet synes mig vara lämpligt avvägd. Uppen­

barligen bliva bestämmelserna örn att visst arbete skall hava utförts lättast

att i praktiken tillämpa, om de såsom i sakkunnigförslaget hänföra sig till

förhållandena under varje kalendermånad. Jag vill ingalunda bestrida, att

icke därigenom kan, såsom framhållits av bland annat svenska arbetsgivare­

föreningen, uppkomma vissa ojämnheter. Den av föreningen förordade be­

stämmelsen med sammanräknande under hela kvalifikationstiden av samt­

liga dagar för bortovaro från arbetet synes vara besvärligare att till­

lampa an sakkunnigförslagets enkla regel och lär dessutom i vissa fall

kunna drabba arbetstagaren för hårt. Örn nämligen antalet dagar, som skola

borträknas, under ett helt kalenderår endast uppgår till tjugofyra, eller alltså

i genomsnitt två per månad, synes arbetstagaren skäligen ej böra vidkännas

något avdrag å semesterrätten. Jag förordar därför sakkunnigförslaget i

denna del.

De sakkunniga hava i motiveringen anfört, att såsom arbetad dag bör

räknas aven dag, under vilken arbetstagaren utfört arbete för arbetsgivarens

räkning endast en del av den normala arbetstiden. Sveriges lantarbetsgivare-

förening har häremot anfört, att en sådan bestämmelse vore orimlig att till-

lämpa inom jordbruket, där det ofta förekomme, att en arbetstagare vissa

dagar finge uträtta endast någon smärre syssla, såsom mjölkkörning eller

dylikt. Jag kan för min del icke finna vad föreningen sålunda anfört vara

bärande. Jag vill nämligen erinra örn att en bisyssla enligt förslaget icke

berättigar till semester. Förutsättningen för tillämpningen av vad de sak­

kunniga anfört är alltså, att det är fråga om en arbetstagare, som är fort­

löpande anställd hos en arbetsgivare, och att denna anställning utgör arbets­

tagarens huvudsakliga sysselsättning, men att det utförda arbetet vid något

tillfälle tagit endast någon kortare tid i anspråk. Som ett praktiskt exempel

inom jordbruket kan jag välja en arbetstagare, som normalt under en kalen­

dermånad för arbetsgivarens räkning utför femton fulla dagsverken. För den

händelse han genom mjölkkörning eller eventuellt andra småsysslor skulle

kunna fylla ut antalet arbetade dagar till aderton, skulle semesterrätt för

sådan månad kunna inträda för honom. Jag kan icke anse detta vara olämpligt.

Har en hos en arbetsgivare anställd arbetstagare under viss dag verkligen

använts till arbete, synes det vara rimligt, att en sådan dag också får tillgodo­

räknas honom för beräknande av semesterrätt.

De sakkunniga hava förordat, att frånvaro från arbete under vissa örn-

Kungl. Majlis proposition nr 286.

Kungl. Majus proposition nr 286.

159

ständigheter skall jämställas med arbetad tid. Jag har icke någon erinran

härutinnan att göra mot sakunnigförslaget men förordar, att som privilegierad

tid skall räknas jämväl sådan landstormsrepetitionsövning och landstorms-

befälsövning, som omnämnes i värnpliktslagen. Jag skulle vidare gärna hava

sett, att det varit möjligt att med någon tidsbegränsning privilegiera jämväl

havandeskap ävensom annan sjukdomstid än den i sakkunnigförslaget om­

nämnda, I likhet med de sakkunniga befarar jag emellertid, att en bestäm­

melse härom skulle medföra risk för uppsägning från arbetsgivarnas sida.

Med anledning av vad svenska lantarbetsgivareföreningen anfört om att

semestertid icke borde få räknas såsom privilegierad tid, vill jag framhålla,

att en sådan privilegiering självfallet måste ske. Eljest komme ju lagen icke

att, bortsett från det första tillfälle då en arbetstagare i en anställning åt­

njuter semester, giva honom tolv dagars utan i allmänhet endast elva dagars

semester. Försäkringsrådet och svenska arbetsgivareföreningen hava anmärkt

mot att en arbetstagare, som varit frånvarande från arbetet på grund av

olycksfall i arbetet, skulle komma i en bättre ställning än övriga hos samma

arbetsgivare anställda arbetstagare, för den händelse under hans bortovaro

permittering måst äga nini. En sådan följd av de givna bestämmelserna

bör givetvis undvikas. Jag förordar därför, att i lagen intages en be­

stämmelse örn att privilegierad tid icke må medräknas, för den händelse det

är uppenbart, att arbete eljest icke kunnat beredas arbetstagaren under

sådan tid. Denna formulering av föreskriften har valts för att betona, att

arbetsgivaren måste kunna klart visa, att arbete icke kunnat beredas veder­

börande, örn hindret icke förelegat. Exempelvis en sådan omständighet som

att under hindrets fortvaro endast några få man permitterats bör alltså ej

få föranleda, att tiden för frånvaron ej skulle bliva jämställd med arbetad

tid. Den förordade särbestämmelsen synes icke böra avse semestertiden själv,

vilken alltså under alla förhållanden bör få jämställas med arbetad tid.

Förslaget om att semesterrätt över huvud icke skall inträda förrän minst

visst antal dagar intjänats, vilket förslag förordats av herr Tamm och svenska

arbetsgivareföreningen, anser jag mig icke kunna biträda. Har man väl i

lag uppställt vissa förutsättningar för inträde av semesterrätt och har en

arbetstagare uppfyllt dessa, synes skäl icke föreligga att beröva honom

semesterrätten, blott därför att han icke intjänat mera än kanske ett par

dagars semester. Jag vill även framhålla, att ett konsekvent genomförande

av den utav nämnde reservant och arbetsgivareföreningen förordade bestäm­

melsen måste medföra, att en person, som vinner anställning t. ex. den 1 okto­

ber ett år, under påföljande år icke alls skulle kunna utfå någon semester.

I fråga örn kvalifikationstidens förläggning vill jag framhålla, att det givet­

vis är lämpligt, att denna tid ligger så nära den normala semesterperioden

som möjligt. Såsom i flera yttranden anförts, vinner man därigenom mera

utrymme för semesterrätten själv och mindre för semesterersättning vid en

anställnings upphörande. Jag skulle därför ha varit benägen att tillstyrka en

förläggning av kvalifikationstiden till perioden den 1 maj—30 april. Av skäl,

som jag sedermera kommer att anföra, har emellertid i departementsförslaget

icke intagits någon bestämmelse örn en särskild semesterperiod. Under sådana

160

förhållanden synes det icke gärna vara möjligt att i lagen lämna föreskrift örn

annan kvalifikationstid än föregående kalenderår. För att likväl bereda

möjlighet att i de fall, då så kan anses vara påkallat, förlägga kvalifikations­

tiden till annan period, förordar jag, att i lagen intages en bestämmelse örn

att så skall kunna ske genom överenskommelse mellan parterna. Härigenom

torde även de från hembiträdesutredningen och hembiträdesföreningarnas

samarbetskommitté uttalade önskemålen bliva tillgodosedda. Jag vill endast

betona, att det är självfallet, att kvalifikationstiden alltid skall omfatta

tolv månader. Sveriges skogsägareförbund har uttalat farhågor för att en

arbetsgivare skulle vara skyldig att bereda en vid skiljeställe sysselsatt arbets­

tagare semester med hänsyn till anställnings- och arbetsförhållandena under

föregående kalenderår. Härtill kan anföras, att sådan skyldighet endast före­

ligger, för den händelse arbetstagarens anställning kan anses hava fortlöpt

oavbrutet under tiden från sorteringens avslutande föregående kalenderår.

Även örn så skulle vara fallet, äger emellertid arbetsgivaren enligt departe^

mentsförslaget rätt att förlägga semestern till den period av året, som han

finner lämpligast.

Telegrafstyrelsen och järnvägsstyrelsen hava påpekat, att sakkunnigför­

slaget kunde medföra vissa icke avsedda konsekvenser vid befordran av en

arbetare till sådan ordinarie eller icke-ordinarie anställning, som medför

semesterrätt med hänsyn till förhållandena under löpande kalenderår. Enligt

de sakkunnigas förslag skulle sålunda en sådan arbetstagare under året för

befordran och, beroende på tiden för hans befordran, även året efter det be­

fordran skett kunna påkalla semester under ett större antal dagar än

han skulle vara berättigad till enligt vare sig semesterlagens eller avlönings-

reglementets bestämmelser. Detta bör givetvis förhindras. Semesterrätt bör

icke kunna föreligga i större utsträckning än vad som föranledes av de för

den nya anställningen givna bestämmelserna. Särskild föreskrift härom har

intagits i departementsförslaget.

I likhet med de sakkunniga anser jag, att vid anställningens upphörande

ersättning skall utgå för de semesterdagar, som intjänats men ännu icke av

arbetstagaren åtnjutits. Vidare bör ersättning vid anställningens upphörande

utgå för icke uppburen semesterlön för sådana arbetstagare, som icke utföra

sitt arbete under arbetsgivarens kontroll. Som motivering härför vill jag an­

föra, att det måste anses vara skäligt, att en kompensation gives till de arbets­

tagare, som uppfyllt lagens bestämmelser örn anställning och arbete under

viss tid och sålunda intjänat rätt till semester eller semesterlön men på grund

av anställningens upphörande icke kommit i åtnjutande härav. Jag tillstyrker

alltså bifall till sakkunnigförslaget i denna del men vill därvid förorda

en sådan jämkning, att semesterersättning icke skall utgå i de fall, då

en anställning avbrytes genom dödsfall eller pensionering. Såsom påpekats

i vissa yttranden kan det nämligen i dessa fall icke bliva tal örn att tillgodose

ett rekreationsbehov.

Vad slutligen beträffar yrkandet örn att semester och icke semesterersätt­

ning skall lämnas vid en anställnings upphörande kan jag helt ansluta mig

till vad de sakkunniga härom anfört.

Kungl. Majus proposition nr 286.

Kungl. Majlis proposition nr 286.

161

Frågan om förlängning av semestern viel högre ålder m. m.

De sakkunniga.

I det av internationella arbetsorganisationen godkända konventionsförslaget

angående semester är semestertiden för personer under 16 år bestämd till tolv

arbetsdagar, medan den för övriga personer fastställts till sex arbetsdagar.

T

konventionen anföres särskilt, att semesterns varaktighet borde, på sätt som

fastställdes i den nationella lagstiftningen, förlängas i förhållande till tjänste­

tiden.

De sakkunniga framhålla, att en förlängning av semestern vid längre tjänst­

göringstid eller högre ålder väl måste sägas vara önskvärd för arbetstagare

med fasta anställningar. Man torde även kunna säga, att behovet av semester

vanligen stege med högre levnadsålder. De sakkunniga måste emellertid av­

styrka, att bestämmelser i lagen infördes angående en förlängning av semester­

tiden, vare sig vid längre tjänstgöringstid eller vid högre ålder.

Till stöd härför anföres i betänkandet följande:

För den händelse en sådan bestämmelse skulle kunna göras effektiv på den

allmänna arbetsmarknaden, skulle den medföra en ytterligare kraftig ekono­

misk belastning å arbetsgivarna. Det vore emellertid troligt, att en föreskrift

örn förlängd semester vid längre tjänstgöringstid eller högre ålder skulle föran­

leda, att arbetsgivarna allmänt skrede till entledigande av arbetstagarna, innan

de bleve berättigade till den förlängda semestern. Endast för en mindre del

av den äldre arbetskraften skulle yrkesskickligheten kunna tänkas motverka

den ökade kostnaden för arbetsgivaren genom en förlängning av semestern. I

varje fall skulle en bestämmelse av ifrågavarande slag ytterligare försvåra för

den äldre arbetskraften att vid arbetslöshet vinna ny anställning. Problemet

att anskaffa arbete åt de arbetslösa i de något högre åldrarna vore redan nu i

hög grad aktuellt. Med hänsyn därtill måste det sägas vara uppenbart olämp­

ligt att för kroppsarbetarnas del införa en bestämmelse i lagen angående för­

längning av semestern vid längre tjänstgöringstid eller högre levnadsålder.

För de anställdas vidkommande torde det väl redan nu ofta förekomma, att

semestern förlängdes med hänsyn till endera eller båda de nu nämnda fak­

torerna. En tvingande bestämmelse måste dock även för de anställdas del

anses vara olämplig, då det såsom bekant redan förelåge betydande svårig­

heter för en kontorist i 40—50 årsåldern att vinna en ny anställning. Alldeles

oavsett detta ville de sakkunniga emellertid icke medverka till en lagstiftning,

som skulle giva bättre förmåner åt en speciell grupp av arbetstagare. De skäl,

som anförts i kapitlet om en kategoriklyvning, gällde även, för den händelse

en uppdelning skulle ifrågasättas mellan arbetarna och de anställda med av­

seende å en förlängning av den föreskrivna minimitiden för semestern. Frågan

örn en förlängning av semestern torde liksom hittills böra bliva beroende på

överenskommelser mellan parterna.

De sakkunniga hava även övervägt, huruvida en till exempelvis tre veckor

förlängd semester borde genomföras för ungdom under 18 eller 20 års ålder.

Ehuru de sakkunniga anse vissa skäl tala för en bestämmelse om förlängd

semester för ungdom, hava de likväl icke ansett sig kunna förorda en sådan

bestämmelse med hänsyn till att den skulle kunna verka försvårande vid

sökande av anställning. De sakkunniga framhålla även, att den nu föreslagna

Bihang till riksdagens protokoll 1938.

1 sami. Nr 286.

eio

sh

11

162

lagstiftningen innebure en semestertid om tolv arbetsdagar för ungdomen,

vilket ansetts vara tillfredsställande i det av internationella arbetsorganisa­

tionen godkända konventionsförslaget.

Herr Rydberg har i sin reservation påyrkat, att i lagen skulle införas be­

stämmelser örn en förlängd semester för ungdom. Han har för sin del velat

utmäta semestern till fyra veckor till och med det kalenderår, varunder arbets­

tagaren uppnår 17 års ålder, och till tre veckor för varje år därefter till och

med det kalenderår, varunder han uppnår 20 års ålder. Vidare har herr Ryd­

berg ansett fullgoda skäl tala för en förlängning av semestern till aderton dagar

från och med det år, varunder arbetstagaren fyller 40 år. Med hänsyn till att

utvecklingen på detta område ännu icke hunnit så långt, att en dylik reform

vore genomförbar, samt till de kostnader, som skulle vara förenade därmed, har

herr Rydberg likväl ansett sig icke böra framställa ett direkt förslag örn en

sådan förlängning av semestern.

Yttrandena.

Socialstyrelsen förklarar sig dela de sakkunnigas betänkligheter mot in­

förandet av en differentiering av minimisemesterns längd för olika ålders­

grupper. Styrelsen hade en rik erfarenhet av svårigheterna att placera arbets­

lösa personer, som överskridit 45-årsåldern, och det funnes anledning att

befara, att dessa svårigheter skulle ökas, örn de lagligt bestämda semesterför­

månerna bleve större för äldre än för yngre arbetstagare.

I motsats härtill yttrar länsstyrelsen i Västerbottens län, att det måste be­

traktas som en brist i förslaget, att semestertiden icke differentierats med

hänsyn till olika åldersgrupper. För arbetstagare under 20 år och över 30 år

syntes en väsentligt längre semestertid motiverad. Länsstyrelsen ansåge icke

de av de sakkunniga mot en sådan differentiering anförda skälen vara hållbara

i praktiken.

I fråga örn semestertiden för minderåriga arbetare ansluter sig medicinal­

styrelsen till vad i herr Rydbergs reservation anförts örn nödvändigheten av

en längre semestertid för de yngsta åldersklasserna. Styrelsen finner det

emellertid böra tagas under övervägande, örn icke bestämmelser härom borde

införas i skyddslagstiftningen för minderåriga arbetare tillsammans med före­

skrifterna örn minskad arbetstid för dessa arbetare. Även vattenfallsstyrelsen

anser, att för ungdom i utvecklingsåren behov förelåge av avsevärt längre

ledighet från arbetet än den av de sakkunniga föreslagna semestertiden. Sty­

relsen yttrar emellertid, att det ej vore skäligt, att denna ledighet skulle be­

talas av arbetsgivarna såsom semester. En sådan anordning torde även verka

försvårande för ungdomen att erhålla anställning. För tillgodoseende av

nämnda behov borde i stället i första hand krävas samverkan av de försörj-

ningspliktiga föräldrarna. Därest dessa saknade förmåga därtill eller örn för­

äldrar saknades, folie denna angelägenhet under samhällets barnavårdande

verksamhet. Styrelsen anser därför, att en semesterlag borde äga tillämpning

endast å arbetstagare, som fyllt 18 år, och att frågan örn en reglering av den

årliga ledigheten från arbete för arbetstagare under nämnda ålder närmast:

Kungl. Majlis proposition nr 286.

hörde hemma i de uti lagen örn arbetarskydd ingående föreskrifterna rörande

minderårigas användande i arbete.

De anställdas centralorganisation och tjänstemännens centralorganisation

hemställa, att semestern för minderåriga arbetstagare skall fastställas i enlig­

het med herr Rydbergs förslag. Organisationerna yttra, att det syntes vara

självklart, att det vore väl förenligt med den föreslagna lagstiftningens karak­

tär av skyddslagstiftning, att den yngsta arbetstagarkategorien bereddes en

någorlunda tillräcklig semester. Jämväl de kvinnliga kårsammanslutningarnas

centralråd önskar, att semestern skall förlängas för ungdomen.

Kungl. Maj:ts proposition nr 286.

163

Den tid, som föreslås för semestern, eller tolv dagar, är uppenbar­

ligen icke utmätt på sådant sätt, att den kan anses giva en tillfredsstäl­

lande längd å semestern för alla arbetstagare. Det torde emellertid böra

ankomma på parterna själva att överenskomma örn bättre semesterförmåner.

En förlängning av semestern är sålunda för visso önskvärd för arbetstagare,

som uppnått en högre levnadsålder. Likaledes kunna fullgoda skäl anföras

för att semestern skall förlängas för de arbetstagare, som varit anställda

hos samma arbetsgivare under ett flertal år. Ehuru jag alltså livligt be-

hjärtar de skäl, vilka för sådana arbetstagare, som nu berörts, kunna tala

till förmån för en förlängning av semestern, anser jag likväl icke, att en för­

längd semester bör föreskrivas efter längre tjänstetid eller vid högre levnads­

ålder. Skälet härtill är det, som anförts såväl av de sakkunniga som

av socialstyrelsen, eller att en bestämmelse i sådan riktning skulle kunna

försvåra för arbetstagaren att bibehålla sin anställning eller vid förlust av

densamma få en ny anställning. Det är vidare tydligt, att förhållandena

härvidlag ställa sig tämligen olika, då det gäller arbetarna eller de privat-

anställda. De skäl, som föranleda, att någon kategoriklyvning med avseende

å den grundläggande bestämmelsen örn semesterrätten icke influtit i lagen,

hava emellertid giltighet även då fråga är örn en förlängning av semester­

rätten för vissa grupper av arbetstagare.

Uppenbarligen tala starka skäl för att en längre semester än två veckor

skall fastställas för de arbetstagare, som vid mycket unga år komma ut i för­

värvslivet. Jag anser därför, att det bör övervägas, huruvida icke föreskrifter

örn förlängd semester för ungdomen lämpligen böra givas. Jag är emellertid

icke för närvarande beredd att närmare ingå på detta spörsmål, detta

så mycket mer som en undersökning otvivelaktigt torde vara av be­

hovet påkallad av frågan i vad mån en förlängning av semestern för ung­

domen skulle kunna tänkas verka hämmande på dess möjligheter att vinna

arbetsanställning. Jag avser med vad jag nu anfört, att man vid en dylik

undersökning borde jämföra avlöningsvillkoren i ett antal representativa kol­

lektivavtal för de yngre arbetstagarna och för de närmast äldre årgångar,

vilka vid förlängd semester för de yngsta skulle kunna tänkas bliva föredragna

av arbetsgivarna. Något skäl att, såsom vattenfallsstyrelsen ifrågasatt, från

semesterlagens omfattning över huvud utesluta ungdomen under 18 år synes

mig icke föreligga.

Departe­

ments­

chefen.

164

Kungl. Maj-.ts proposition nr 286.

Semesterns förläggning under året.

De sakkunniga.

Huvudregeln i fråga om semesterns förläggning under året är enligt de

sakkunnigas förslag liksom enligt hittills tillämpad praxis, att arbetsgivaren

skall äga bestämma tidpunkten för semestern. Denna rätt inskränkes emeller­

tid genom föreskrifter örn att semestern skall utgå i ett sammanhang och för­

läggas under tiden den 2 maj—30 september.

Beträffande föreskriften att semestern skall utgå i ett sammanhang fram­

hålla de sakkunniga, att det just vore en sammanhängande avkoppling av en

ej alltför kort varaktighet, som erfordrades för att giva en verklig rekreation.

Den föreslagna bestämmelsen borde emellertid icke på något sätt beröva

parterna möjligheten att träffa överenskommelse örn att semestern skulle

uppdelas. En uppdelning av semestern kunde ofta vara lämplig för arbets­

tagarna, exempelvis örn de ville taga viss del av semestern i anspråk för

vintersport i fjällen.

Yad angår frågan örn införandet av en legal semesterperiod är, yttra de sak­

kunniga, även detta spörsmål av största intresse ur arbetstagarnas synpunkt.

De sakkunniga anföra härom följande:

Den bästa möjligheten att vinna rekreation under en förhållandevis kort

semester torde bestå i att idka friluftsliv och bada under den varma årstiden.

Man kunde emellertid icke undgå att hysa starka betänkligheter, örn det

över huvud vore tekniskt möjligt att koncentrera semestern för alla arbets­

tagare till sommarmånaderna. Skulle flertalet arbetstagare få semester på en

gång, bleve transportmedel, pensionat, vilohem etc. överbelastade. Redan av

denna orsak borde en alltför kort semesterperiod icke genomföras.

En annan omständighet måste emellertid härvidlag tillmätas större be­

tydelse. Hittills torde det inom vissa delar av storindustrien hava varit vanligt

att inställa fabrikationen under den för alla arbetare gemensamma semester­

perioden. Under denna period hade maskinerna översetts och smärre repara­

tioner företagits. Med den förlängda semestern bleve det för industrien ett

betydande intresse att söka ordna semestern för arbetarna på sådant sätt, att

fabrikationen icke behövde upphöra under två hela veckor utan att semestern

örn möjligt gåves alternerande. Detta förutsatte en omflyttning inom fabriken

av olika arbetare, då den i allmänhet outbildade extra personal, som måste

tagas in under semesterperioden, ej kunde placeras på poster, där yrkesutbild­

ning krävdes. Därest rörelsen skulle kunna hållas i gång fortlöpande, torde

med hänsyn härtill semester på en gång icke kunna givas till mer än relativt

få av de yrkesutbildade arbetarna. Industrien måste därför ha till sitt för­

fogande en ganska lång tid, under vilken semester skulle kunna givas. Det

syntes med hänsyn härtill vara omöjligt att villfara de önskemål, som fram­

kommit från personalhåll örn en legal semesterperiod, som endast skulle om­

fatta tiden från midsommar till augusti månads utgång. Någon anledning att

härvidlag göra någon skillnad mellan olika grupper av arbetstagare torde ej

heller förefinnas.

Vid övervägandet av frågan hade de sakkunniga funnit så starka skäl tala

för en bestämmelse örn viss semesterperiod, att de ansåge en bestämmelse

härom böra intagas i lagen. Denna semesterperiod kunde emellertid med

w

hänsyn till de omständigheter, som nyss anförts, icke göras alltför kort. De

sakkunniga hade sålunda icke ansett sig kunna förorda en semesterperiod, som

vore kortare än fem månader, nämligen från och med maj till och med sep­

tember. En tidrymd av denna längd torde få anses vara tillräcklig för att

industrien skulle kunna giva semester successivt till arbetarna. Då enligt ett

numera föreliggande lagförslag den 1 maj vore avsedd att göras till en allmän

ledighetsdag, torde semesterperioden ej böra löpa förrän från och med den

2 maj.

Liksom beträffande frågan örn semesterns uppdelning borde möjlighet före­

finnas till träffande av överenskommelse mellan parterna örn förläggning av

semestern till annan period av året än den i lagen föreskrivna.

De sakkunniga framhålla nödvändigheten av att beträffande särskilda yrkes­

områden medgiva undantag från bestämmelserna örn viss semesterperiod och

om förbud mot uppdelning av semestern.

I fråga örn jordbruket erinras sålunda, att den brådaste tiden för

denna näring vore sommaren. Under övriga delar av året förekomme däremot

ofta perioder, då arbetsuppgifterna vore mindre brådskande. Med hänsyn

härtill kunde det icke ifrågasättas, att man för jordbrukets vidkommande skulle

föreskriva en skyldighet att utgiva semestern i ett sammanhang under den

för arbetstagarna i allmänhet fastställda semesterperioden. Det torde i regel

ej heller vara önskvärt för jordbruksarbetare att erhålla semestern i ett sam­

manhang. På grund av den fortfarande relativt låga avlöningen kunde de

icke hava råd att företaga någon semesterresa och, örn en sådan resa komme

till stånd, torde den ställas exempelvis till släktingar i avsikt att stanna endast

några få dagar. Även med den nuvarande kortare semestern om sju arbets­

dagar förekomme allmänt en uppdelning. Undantaget torde böra omfatta

även jordbrukets binäringar, och detta vare sig de vore att betrakta såsom

självständiga företag eller ej. Även en sådan grupp av arbetstagare som hem­

biträden i lanthushåll syntes böra inbegripas under undantaget. Denna grupp

torde böra särskilt omnämnas, då ett hembiträde icke direkt kunde sägas vara

arbetstagare vid jordbruket. Undantaget borde slutligen även gälla för den

självständiga trädgårdsskötseln.

Med hänsyn till de särskilda arbetsförhållandena inom sjöfarten föreslå de

sakkunniga likaledes undantag för detta yrkesområde från skyldigheten att

utgiva semester i ett sammanhang och under den legala semesterperioden,

och detta vare sig sjöfarten är säsongbetonad eller icke.

Därest fartyg under ett kalenderår ej anlöper svensk hamn, skall arbets­

givaren enligt förslaget äga antingen under högst ett år uppskjuta utgivandet

av semester till de å fartyget anställda eller i stället för semester utgiva ersätt­

ning med belopp, motsvarande vad arbetstagaren skulle hava uppburit i lön

under semestern. De sakkunniga anse sålunda ej lämpligt, att lagen öppnar

möjlighet att sammanlägga mer än två års semester.

Vidare föreslå de sakkunniga undantag för säsongbetonade företag från

skyldigheten att utgiva semester i ett sammanhang och under den eljest fast­

ställda semesterperioden. I betänkandet anföres härom:

Det torde icke gärna kunna ifrågasättas, att arbetsgivare inom säsong­

betonade industrier skulle åläggas att giva arbetstagarna semester under hög­

Kungl. Maj:ts proposition nr 286.

165

166

Kungl. Majlis proposition nr 286.

säsongen, då stor svårighet förelåge att bereda tillräckliga arbetsuppgifter

under andra delar av året. Att närmare angiva de särskilda yrkesområden, för

vilka med hänsyn till säsongkaraktären undantag från skyldigheten att giva

semester under den legala semesterperioden borde stadgas, kunde icke anses

vara lämpligt. Undantagsbestämmelsen torde i stället böra generellt hänföra sig

till att yrkesområdet hade säsongkaraktär och att det för arbetsgivaren vore

olämpligt att giva en sammanhängande semester under tiden maj—september.

Örn detta kunde sägas vara fallet även inom yrke, som icke vore säsong-

betonat, syntes samma undantag böra gälla. Man torde emellertid böra upp­

ställa tämligen stränga krav på att det för arbetsgivaren skulle vara olämpligt

att giva en sammanhängande semester under den eljest föreskrivna tiden för

att undantag härifrån skulle medgivas. Med hänsyn härtill förordade de sak­

kunniga, att i lagen utsädes, att förutsättningen för undantagets tillämpning

skulle vara, att huvudregeln vore uppenbart olämplig för arbetsgivaren.

Avsikten vore alltså att snävt avgränsa undantaget.

Det torde särskilt böra framhållas, att de sakkunniga hänfört prövningen

av frågan, örn det för arbetsgivaren vore uppenbart olämpligt att utgiva

semester i ett sammanhang under den legala semesterperioden, icke till för­

hållandet inom de enskilda företagen utan till yrkesområdets karaktär. Eljest

skulle arbetstagarna aldrig kunna hava säkerhet för att de skulle få ut sin

semester i ett sammanhang under de ljusare månaderna. Hade ett företag

inom annat yrkesområde än som folie under undantaget svårigheter att giva

semester under sommarmånaderna, torde i allmänhet möjlighet förefinnas

att träffa överenskommelse med arbetstagarna örn annan tid för semestern.

De sakkunniga framhålla vidare, att hinder icke förefunnes mot att giva

semester under permitteringstid, örn så vore möjligt med hänsyn till den

föreskrivna semesterperioden. Ej heller hade de sakkunniga ansett det vara

lämpligt att föreslå en bestämmelse örn förbud mot utgivande av semester

under tid, då en arbetstagare vore sjuk. Förutsättningen för ett närmare

reglerande av dessa olika frågor måste anses vara genomförandet av en arbets-

avtalslagstiftning.

I sin reservation har herr Larson yttrat, att det vid en semester örn tolv

dagar vore nödvändigt, att den skulle kunna utbredas under en längre tid­

rymd än de fem månader, som föreslagits av majoriteten. Någon bundenhet

till en särskild del av året torde över huvud icke böra förekomma för någon

del av näringslivet.

Herr Rydberg har för sin del ansett det icke vara lämpligt, att i fråga örn

ungdom under 20 år medgiva rätt till överenskommelse av innehåll att

semestern skulle utgå annorledes än i ett sammanhang under tiden den

2 maj—30 september.

Herr Tamm har anslutit sig till herr Larsons uppfattning om att någon

legal semesterperiod icke borde föreskrivas. Skulle emellertid ett yrkande

därom icke bifallas, torde en obetingad dispensrätt böra medgivas även för

industriföretag, vilka av ekonomiska skäl icke såge sig i stånd att under en

så lång period som två veckor — örn de också kunde så förfara under en

kortare semestertid — helt stoppa driften, utan i stället nödgades fördela

semestern under en ännu längre tid än som i allmänhet vore medgiven.

Kungl. Maj-.ts proposition nr 286.

167

Yttrandena.

Förslaget om att semestern med undantag för vissa kategorier av arbets­

tagare skulle utgå under tiden den 2 maj—30 september har rönt kraftigt

motstånd bland såväl myndigheter som arbetsgivarorganisationer och andra

sammanslutningar.

Bland myndigheterna har endast socialstyrelsen uttalat sig för de sak­

kunnigas förslag. Styrelsen anför sålunda, att styrelsen delade de sakkun­

nigas uppfattning, att det vore önskvärt, att så många som möjligt av arbets­

tagarna bereddes semester under sommarmånaderna.

Kommunalfullmäktige i Timrå och Högsjö soclcnar av Västernorrlands län

hava anfört, att månaderna maj och september med hänsyn till väderleksför­

hållandena i Norrland icke lämpade sig för semester. I yttrandena tillstyrkes,

att semesterperioden bestämmes till månaderna juni, juli och augusti.

De anställdas centralorganisation och tjänstemännens centralorganisation

uttala, att följden av den valda konstruktionen för undantagsklausulen blivit

väsentligt mera vittomfattande än som kunde rent sakligt motiveras. Orga­

nisationerna anföra härom följande:

Berörd av undantagsbestämmelsen i dess av de sakkunniga föreslagna ut­

formning bleve sålunda hela den icke obetydliga grupp av arbetstagare i jord­

bruket, som innehade kontors- eller motsvarande tjänstemannaanställning,

ehuru de sakkunnigas motivering för ett undantagande av jordbrukets arbets­

tagare hänförde sig till den egentliga arbetarpersonalen. För ett stort antal

av de ovannämnda anställda gällde icke de särskilda förhållanden, som moti­

verat en undantagsbestämmelse för de egentliga arbetarnas del.

Med en strikt tolkning av den allmänna undantagsbestämmelsen under d)

i samma paragraf kunde konsekvenserna bliva desamma även för de grupper

av anställda, som vore sysselsatta vid de mera säsongbetonade företagen,

ehuru även där motiveringen för undantagsbestämmelsen uteslutande eller

nästan uteslutande hänförde sig till arbetarpersonalen.

Liknande oformligheter skulle säkerligen vara påvisbara även för den

egentliga arbetarpersonalens del, i det att stora grupper av dessa skulle

komma att inrymmas under undantagsbestämmelsen, ehuru en förläggning av

semestern inom den egentliga semestertiden i deras fall ingalunda skulle vålla

arbetsgivaren någon särskild olägenhet.

Organisationerna föreslå därför, att undantagsbestämmelsen skulle utformas

så, att den avsåge arbetstagare, för vilken en förläggning av semestern till den

föreskrivna perioden av året skulle, med hänsyn till arbetets säsongbetonade

natur eller av andra omständigheter, vara för arbetsgivaren uppenbart

olämplig.

I landsorganisationens yttrande anföres, att landsorganisationen vid sin

anslutning till de sakkunnigas förslag fäste stort avseende vid lagens minimi-

karaktär och möjligheten att genom avtal få till stånd modifierande regler.

Så vore fallet t. ex. med förslagets bestämmelser angående semesterperiodens

omfattning.

Ytterligare undantag från huvudregeln krävas i ett flertal yttranden.

Sålunda yttrar svenska landstingsförbundet följande:

Beträffande landstingens anstalter hade det tidigare varit regel, att per­

sonalen erhållit sommarsemester; i vissa fall hade dock semestern på befatt­

168

ningshavarnas egen önskan delvis förlagts till vinterhalvåret. Emellertid

hade på grund av den alltmer tilltagande bristen på kvinnlig sjukvårds­

personal — särskilt sjuksköterskor — under senare år semestrarna måst för­

delas på en avsevärt utsträckt tidsperiod. Det bleve därför svårt att vid sjuk­

husen pressa in alla semestrar under den av de sakkunniga angivna tiden.

Framhållas kunde vidare, att landstingen, i den mån rationalisering av sjuk­

husarbetet och arbetstidsreglering för befattningshavarna ägt rum, i flera

fall ansett sig böra anställa en fast kår av sjuk- och semestervikarier. För

att dessa fast anställda vikarier skulle kunna rationellt utnyttjas, måste givet­

vis semestrarna utsträckas under större delen av året. Under sådana för­

hållanden och då ett sjukhus’ drift icke kunde inställas, för att personalen

skulle erhålla semester, syntes försiktigheten bjuda, att sjukvårdsarbete in­

rymdes bland undantagen från det angivna stadgandet.

Åtskilliga landstings förvaltningsutskott hemställa likaledes, att särskilt

undantag medgives för sjukvårdspersonalen. I vissa av yttrandena hemställes

jämväl om undantag för distriktsbarnmorskor.

Svenska stadsförbundet uttalar, att det även i andra fall än det i lagen

förutsatta torde för en kommun såsom arbetsgivare vara önskvärt med annan

förläggningstid. Åtminstone i de fall, där semester av mera väsentlig ut­

sträckning medgåves utöver den lagstadgade, syntes arbetsgivaren kunna ha

befogade anspråk på rörelsefrihet i detta avseende.

Järnvägsstyrelsen yttrar, att de av de sakkunniga föreslagna undantags­

bestämmelserna näppeligen kunde få någon större praktisk betydelse vid

statens järnvägar, varför styrelsen på det bestämdaste yrkade, att paragrafen

gåves en sådan formulering, att den icke bleve tillämplig på statens järn­

vägars personal i fråga örn semesterledighetens förläggande till en viss be­

gränsad tid under året. Styrelsen anför härom följande:

Ett genomförande av den i lagförslaget angivna tidsperioden för semesters

uttagande kunde givetvis komma att medföra, att icke blott den personal,

som genom lagen komme i åtnjutande av de nya semesterförmånerna, skulle

äga få semestern förlagd till viss del av året utan att detta kunde bliva

gällande för all statens järnvägars personal. Med hänsyn till dennas stora

numerär skulle berörda begränsning av semesterperioden nödvändiggöra an­

ställning av ett högst betydligt antal tillfällig personal med åtföljande kost­

nadsökning av en storleksordning, att densamma enligt styrelsens förmenande

icke ur vare sig ekonomisk eller social synpunkt kunde anses försvarlig.

Givetvis kunde icke vid statens järnvägar, såsom möjligen inom vissa industri­

grenar, någon inskränkning i driften under viss tid ifrågakomma. Ett till-

lämpande på statens järnvägars övriga personal av lagförslagets bestämmelse

örn semesterns förläggning skulle även komma att medföra en ökad säsong­

arbetslöshet, enär behovet av tillfällig personal då skulle bliva huvudsakligen

förlagt till sommarmånaderna.

Järnvägsstyrelsen yttrar emellertid, att styrelsen, även örn en undantags­

bestämmelse infördes för statens järnvägars vidkommande, likväl liksom hit­

tills skulle låta sig angeläget vara att i möjligaste mån tillgodose personalens

intressen i fråga örn tidpunkten för semesterns åtnjutande.

Telegrafstyrelsen framhåller, att bestämmelsen örn semestertidens förlägg­

ning icke kunde genomföras utan betydande svårigheter för vissa arbets­

tagare, särskilt telefonister. Styrelsen yttrar vidare följande:

Kungl. Majits proposition nr 286.

169

Att anställa särskild vikariatspersonal för den del av året, då semester

enligt lagförslaget skulle utgå, mötte betydande svårigheter, därför att det

här gällde arbetskraft, som måste ha särskild utbildning, och även örn det

skulle vara möjligt att uppbringa kvalificerad sådan arbetskraft, vilket dock

betvivlades, måste det anses olämpligt att ytterligare utöka den del av telegraf­

verkets redan förut ganska stora reservpersonal, som icke kunde beredas

sysselsättning mer än för en del av året. Vidare måste det anses ganska

orimligt, örn exempelvis de kollektivavtalsavlönade telefonisterna skulle ha

ovillkorlig rätt till semester under den varma årstiden, under det att ordinarie

eller extra ordinarie telefonister och överordnade tjänstemän icke skulle ha

och ej heller varje år kunde få sådan förläggning av semestern. Telegraf­

styrelsen yrkade därför, att särskilt undantag skulle stadgas med avseende å

telegrafverkets personal.

Överståthållarämbetet anmärker, att semestertidens förläggning till tiden

2 maj—30 september knappast torde vara genomförbar för en del av den

kategori kommunalanställda, å vilka lagens föreskrifter skulle vara tillämp­

liga, exempelvis brandmän, renhållningsarbetare m. fl. De krav, kommunerna

måste uppställa på tillgången av dessa arbetskrafter, torde nödvändiggöra

semesterns förläggande till en ej så starkt begränsad del av året eller må­

hända under hela året.

Länsstyrelsen i Malmöhus län anser, att bland undantagen från arbets­

givarens skyldighet att bereda arbetstagare semester i ett sammanhang och

under viss period av året borde upptagas även det fallet, att industriföretag

ur ekonomisk synpunkt icke såge sig i stånd att under en så lång period som

två veckor — om de också kunde så förfara under en kortare semestertid —

helt stoppa driften.

Stadsfullmäktige i Göteborg erinra, att arbetsförhållandena inom vissa

yrkesgrenar inom den kommunala förvaltningen vore av den natur, att

semestern icke kunde förläggas till viss kortare del av kalenderåret utan måste

utsträckas över året i dess helhet. Detta gällde i särskild grad trafikpersonalen

vid spårvägarna. Den allmänna undantagsbestämmelsen borde med hänsyn

därtill icke anknytas till arbetets säsongbetonade natur utan i stället avse

arbetstagare vid företag inom annat yrkesområde än tidigare undantagits, där

en förläggning av semestern till den föreskrivna perioden vore för arbets­

givaren uppenbart olämplig.

Svenska bankföreningen anför, att det med bankverksamheten följde en

viss anhopning av arbete vid särskilda tillfällen under kalenderåret, framför

allt vid årsskiftet men även ganska framträdande vid halvårsskiftet. Sådana

omständigheter måste tagas i betraktande vid semesterplanernas uppgöiande.

Arbets- och personalförhållandena inom en bank eller avdelning av en bank

kunde även stundom vara sådana, att förläggandet av all semesterledighet till

sommarmånaderna skulle åstadkomma avsevärd olägenhet. Vintermånaderna

måste jämväl anlitas. Ibland uppdelades en semester på vintern och som­

maren. I andra fall erhölles hela semestern under vintern och medgåves i

gengäld några dagars ökning av densamma. Att det vore de sakkunnigas av­

sikt, att omständigheter sådana som de antydda borde kunna giva anledning

till skäliga jämkningar, torde få antagas, men föreningen ansåge sig dock

Kungl. Maj:ts proposition nr 286.

170

böra förorda, att för ändamålet de här avsedda bestämmelserna i den före

slagna lagen bleve något uppmjukade.

Svenska järnvägarnas arbetsgivareförening hänvisar till att järnvägarna

icke vore i stånd att vare sig inställa eller ens inskränka trafiken under de

föreslagna semestermånaderna utan i stället i allmänhet av trafikens art och

intensitet tvingades att under dessa månader insätta flera tåglägenheter än

eljest. Den av de sakkunniga anförda motiveringen för undantaget beträf­

fande sjöfarten hade giltighet även för de enskilda järnvägarnas vidkommande,

varför samma undantagsställning syntes påkallad även inom detta företagar-

område.

I åtskilliga yttranden yrkas, att bestämmelserna örn viss semesterperiod

helt skola utgå ur lagen.

Kommerskollegium, som finner det vara önskvärt, att semestern utgår i

ett sammanhang, yttrar beträffande semesterperioden, att en begränsning av

denna till fem månader av kalenderåret i åtskilliga fall skulle förorsaka svårig­

heter. Kollegium hade då närmast i tankarna de näringsföretag, som utan att

direkt arbeta säsongvis dock vore mer eller mindre säsongbetonade i sin

verksamhet. Till undvikande av att företag tvingades inställa eller inskränka

sin verksamhet under den tid produktionsförhållandena vore gynnsammast

— till nackdel för både arbetsgivare och arbetstagare — ville kollegium före­

slå, att stadgande örn att semester skulle utgå under viss del av året ej måtte

intagas i lagen. Frånvaron av dylik föreskrift vore givetvis icke hinder för

att genom kollektivavtal eller på annat sätt semesterperioden fixerades till

viss del av året för sådana näringsgrenar och företag, där så utan olägenhet

kunde ske.

Vattenfallsstyrelsen anser, att någon tvingande bestämmelse örn semes­

terns förläggning till viss del av året icke borde införas i lagen. Styrelsen

anser icke heller, att semestern, örn dennas längd bestämdes till tolv söcken-

dagar, ovillkorligen skulle behöva uttagas i ett sammanhang, utan semestern

borde vid behov kunna delas på två perioder. Styrelsen yttrar vidare följande:

De sakkunniga hade visserligen under punkt d) föreslagit en undantags­

bestämmelse, men denna hade en så oklar innebörd, att det syntes ovisst,

huruvida därpå kunde grundas dispens från huvudregeln i alla de fall, då

verkligt behov därav förelåge. Såsom exempel på svårigheterna att vid

statens vattenfallsverk sammantränga alla arbetarsemestrar inom den angivna

tidsperioden kunde anföras följande.

Vid kraftstationernas kontinuerligt pågående drift tjänstgjorde, förutom

såsom tjänstemän anställda mästare och maskinister, jämväl — ehuru till

mindre del — arbetare, vilka underginge utbildning till maskinisttjänst.

Semestrarna för personalen måste, särskilt vid de större kraftstationerna,

spridas ut över en väsentligt större tidslängd än tiden 2 maj—30 september,

detta för undvikande av övertalig personal under semesterfri tid. Beträf­

fande tjänstemännen förelåge intet hinder att ordna tjänsten på detta sätt.

Det borde då icke heller gärna ifrågakomma att bereda de såsom rekryterings-

personal fungerande arbetarna förmånligare förläggning av semestern än de

utbildade maskinisterna. På analogt sätt förhölle det sig vid kanalstationerna.

V id driften av ångkraftstationen i Västerås användes i relativt stor omfatt­

ning arbetare såsom eldare, för transport av bränsle m. m. Vid forcering av

Kungl. Majus proposition nr 286.

171

ångkraftstationens drift på grund av vattenbrist måste ali tillgänglig personal

kunna tagas i anspråk för driftarbete, även örn vattenbristen skulle inträffa

under tiden 2 maj—30 september.

Vid statens vattenfallsverks byggnadsarbeten förekomme sådana detalj­

arbeten, som krävde specialutbildade arbetare, vilka svårligen kunde ersättas

vid semestrar, och vilka arbeten måste utföras vid de tider, som dikterades

av kravet på liela det ifrågavarande byggnadsföretagets rationella bedrivande

enligt viss plan. Vissa slag av arbeten t. ex. betonggjutning, kunde dess­

utom ej lämpligen utföras vid kyla; vid norrländska kraftstationsbyggnader,

som hädanefter bleve de allmännast förekommande för att tillgodose landets

fortsatta energibehov, kunde den effektiva betonggjutningssäsongen utomhus

beräknas till sex månader eller i allmänhet tiden 15 april 15 oktober. För

kontinuerliga arbeten, såsom tunnelsprängning, bleve genom semestern

tidsförlängningen för arbetet två av 50 effektiva arbetsveckor per år,

d. v. s. fyra procent, varav två procent redan vid nu tillämpad semester,

ökningen i byggnadstiden bleve sålunda två procent. För betongarbetare,

där semestern nu plägade förläggas före eller efter den brådaste säsongen,

uppstode ingen dylik tidsförlängning genom nu gällande semesterbestäm­

melse. Örn den lagstadgade 2-veckorssemestern skulle inläggas under som­

marmånaderna, bleve för betongarbetare tidsförlängningen två av 25 effek­

tiva arbetsveckor, d. v. s. icke mindre än åtta procent i jämförelse med nu.

Tidsförlängningen genom olämplig förläggning av semestern för ett säsong­

arbete såsom betonggjutning vore sålunda fyra gånger större än för övriga

arbeten.

För tjänstemännen, d. v. s. för ingenjörer, schaktmästare och kontorsperso­

nal tillämpades semesterbestämmelser, som innebure, att semester finge uttagas

under tid, som för arbetets fortgång vore lämplig och möjlig, vilket ofta med­

förde, att tjänstemännen finge förlägga semestern till vintern och därvid sär­

skilt i samband med helger under sådan del av året, då arbetssäsongen vore

mindre utpräglad. Arbetarepersonalen skulle enligt förslaget utfå sin se­

mester sommartid, varvid man för att i möjligaste mån söka förebygga för­

seningar i arbetet borde tillse, att befälet vore i full tjänstgöring för att kon­

trollera utförandet av bland annat betonggjutningar, för vilkas utförande man

då nödgades använda mindre vana arbetare.

Byggandet av såväl kraftstationer som vattenreglerings- och distributions-

anläggningar kunde ofta behöva forceras fram till viss tidpunkt för tillgodo­

seende av ökade kraftbehov och fullgörande av kontrakterade kraftleveranser.

Försening av dylika anläggningars färdigställande kunde således hava bety­

dande ekonomiska konsekvenser.

Länsstyrelsen i Kalmar län framhåller, att arbetstillgången under måna­

derna maj—september för många yrkesgrupper, såsom jordbruksarbetare,

byggnadsarbetare och grovarbetare, redan förut vore större än under andra

tider av året, varav följde, att det oftast torde bliva omöjligt att i en hel del

företag anskaffa erforderligt ersättningsmanskap under semestertiden och till

följd därav bliva nödvändigt att där inställa driften, givetvis med stora eko­

nomiska förluster.

Länsstyrelsen i Gävleborgs län yttrar, att föreskriften örn semesterns för­

läggning i ett sammanhang under viss del av året särskilt för industrien torde

komma att bliva besvärande. 1 många fall syntes följden kunna bliva, att

driften måste inställas under hela semesterperioden. En ändring härutinnan,

innebärande rätt för arbetsgivaren att dela semestern i två perioder, förlagda

till lämplig tid under året, förordades därför.

Kungl. Maj:ts proposition nr 286.

172

Stadsfullmäktige i Stockholm framhålla först, att semesterns förläggning

till viss tid av året, med hänsyn till svårigheten att erhålla lämpliga vikarier,

vore med avseende å viss personal omöjlig att genomföra, särskilt i fråga örn

stadens sjukhus. Stadsfullmäktige yttra vidare, att tiden för semesterns för­

läggande för stadens arbetare hittills utan olägenhet för någon part helt varit

beroende på överenskommelse mellan staden och de hos staden anställda.

Denna anordning syntes vara att föredraga framför att i lagen inskriva en

viss del av året för semesterns uttagande.

Svenska arbetsgivareföreningen anför, att förslaget örn semesterns för­

läggande som regel till de fem sommarmånaderna med all säkerhet komme

att ytterligare stärka arbetarparten i dess motstånd mot att semestern helt

eller delvis spredes ut på en större del av året. Det torde för den året runt

verksamma industrien vara en omöjlighet att hålla uppe full produktion, örn

tolv dagars semester måste utgå för flertalet arbetare under de fem sommar­

månaderna. Även de verksamheter, som nu kunde drivas under sex dagars

semester, måste antagligen i stor omfattning bli nödgade att vid en utvidgning

av semestern till tolv dagar nedlägga sin verksamhet under hela semestern

i följd av brist på arbetskraft.

Arbetsgivareföreningen yttrar vidare, att det skulle innebära en väsentlig

lättnad, örn föreskrifterna rörande begränsningen i förläggningstiden samt

örn tvånget att förlägga ledigheten i ett sammanhang utginge ur lagförslaget.

Föreningen anför härefter följande:

Örn industrien i förslaget lämnades full frihet att utsprida semestern över

hela året, kunde förmodligen en stor del av den eljest nödvändiga produk­

tionsminskningen undvikas. Vad detta skulle innebära i fråga örn ekonomisk

organisation och minskad produktionsfördyring vore uppenbart. Till en

början komme man ifrån den del av kostnadsfördyringen, som belöpte sig på

de^ fasta omkostnaderna, men framför allt undvekes produktionsminskningen.

Då man kunde utgå ifrån, att producenterna omedelbart skulle söka att med

tillgängliga resurser kompensera denna minskning, för den händelse lagför­

slaget skulle gå igenom i oförändrat skick, bleve följden, att alla upptänkliga

rationaliseringsuppslag sattes i verket. Det bleve den enda utvägen, då under

flera månader örn året tillräcklig manuell arbetskraft icke stöde till för­

fogande för uppnåendet av den önskade produktionsvolymen. Förslaget skulle

därigenom framdriva just sådan hastig och mindre övertänkt rationalise­

ring, som man i andra sammanhang sökte att förhindra. Vad dessa åtgär­

der kunde komma att kosta undandroge sig föreningens bedömande, men det

torde icke röra sig om små belopp. Åtgärderna komme givetvis att sätta

sina spår på arbetsmarknaden. Vidtagna maskinella utbyggnader som ersätt­

ning för den manuella arbetskraften utnyttjades icke blott under sommar­

månaderna utan året runt. Följden bleve en kraftig och plötslig nedgång i

arbetstillfällena för arbetarna. Den ledighet, som man genom förslaget ville

tilltvinga sig under sommarmånaderna, kunde bli mindre önskvärd, påtvungen

arbetslöshet under årets återstående månader.

Sveriges köpmannaförbund yttrar, att bestämmelsen om att semestern

skulle utgå i ett sammanhang under tiden den 2 maj—30 september utgjorde

en olägenhet för detaljhandeln. Under nämnda tid infölle säsong för åt­

skilliga branscher. Arbetsgivaren borde tillerkännas rätt att bestämma, under

Kungl. Maj:ts proposition nr 286.

173

vilken tid på året semestern skulle utgå. Likaledes ville förbundet förorda,

att semestern skulle kunna uppdelas i två perioder.

Kooperativa förbundet anför följande:

I fråga om semesterns förläggning hade rörelsen kunnat ordnas så, att

semesterledigheten utgått under den tid de sakkunniga föreslagit. Svårig­

heter med semesterns förläggning under sommartiden uppstode i butikerna

endast på turistorter, och det vore uppenbart, att dessa svårigheter komma

att växa i och med att en större del av befolkningen bereddes möjlighet till

resor och uppehåll på sådana orter. Då de sakkunniga i sitt förslag tagit hän­

syn till säsongbetonade verksamhetsgrenar och då den genom den ökade

turistfrekvensen framkallade belastningen på bland annat distributionsföre-

tagen i turistområdena vore av en typisk säsongkaraktär, syntes förslaget på

denna punkt ha tillgodosett di stributionsf öre tagens önskemål.

Det vore emellertid sannolikt, att genomförandet av den föreslagna tolv-

dagarssemestern inom alla grenar av näringslivet icke vore möjlig utan

ganska vittgående tekniska och organisatoriska omläggningar och därmed

förbundna svårigheter. För övrigt skulle stora påfrestningar av olika art

komma att uppstå, därest industrien mera allmänt förläde semestern till en

gemensam tidsperiod. Olägenheterna av en sådan gemensam semestertid för

en stor del av landets befolkning torde komma att drabba även dem, som

genom semestern bereddes ledighet.

Förbundet yttrar härefter, att det med hänsyn till det anförda och under

antagande av att man genom att icke fastställa en begränsad legal semester­

period skulle dels lättare övervinna övergångstidens anpassningssvårigheter

och dels motverka tendensen att förlägga semestern till i stort sett samma

tidpunkt torde vara välbetänkt, att den av de sakkunniga föreslagna begräns­

ningen i semesterns förläggning till bestämd tid av året åtminstone icke på

detta stadium genomfördes.

Sveriges skogsägareförbund befarar, att bestämmelsen om en viss semester­

period kunde medföra brist å arbetskraft för skogsbrukets sommararbeten.

Förbundet anför härefter följande:

Beredandet av tolv dagars semester åt alla arbetstagare måste med nöd­

vändighet kräva tillgång till vikarierande arbetskraft av betydande numerär

att sätta in under den ordinarie arbetskraftens ledighet. För skogsbrukets

vidkommande behövde man måhända ej räkna med, att de nya semester­

bestämmelserna härutinnan skulle komma att vålla allt för stora svårigheter,

enär huvudparten av skogsarbetet skedde under vinterhalvåret, då industriens

arbetare enligt förslaget ej skulle ha någon semester. Skogsbrukets sommar­

arbeten komme dock säkert att röna starkt inflytande, enär redan nu brist

på arbetskraft rådde inom jordbruk och skogsbruk under sommaren. När

industrien sommartid komme att behöva tiotusentals semestervikarier över

hela landet, torde man ha att emotse, att främst jordbruket bleve utblotta!

på den extra arbetskraft, som det under den bråda säsongen hade så stort

behov av. Att allt skogsarbete då finge läggas ned, torde få anses som säkert.

Det torde ej kunna undgås, att en hel del sommararbeten i skogsvårdssyfte

härigenom måste komma till utförande i mindre omfattning än nu.

Att bestämmelserna om den legala semesterperioden äro olämpliga anse

även väg- och vattenbyggnadsstyrelsen, länsstyrelserna i Göteborg och Bohus

samt Västernorrlands län ävensom svenska försäkringsbolags riksförbund.

Kungl. Maj:ts proposition nr 286.

174

Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län anser jämväl, att någon föreskrift

örn att semestern alltid skulle utgå i ett sammanhang icke vore behövlig.

Beträffande sistnämnda spörsmål anför byggnadsstyrelsen följande:

För byggnadsindustriens vidkommande inf olle den för arbetenas utförande

gynnsammaste arbetstiden under perioden april—september och samman-

folle sålunda med den del av året, då en semesterledighet ur arbetarnas syn­

punkt bäst kunde utnyttjas. Semesterfrågans ideella lösning mötte sålunda

vissa hinder med hänsyn till nämnda båda motsatta intressen. Visserligen

mäste fördelen av en sammanhängande semester starkt betonas, men sam­

tidigt måste man taga viss hänsyn till krav på den för byggnadsarbetena

gynnsamma årstidens ändamålsenliga utnyttjande. En uppdelning av se­

mestern sålunda, att exempelvis alla arbeten vid ett byggnadsföretag inställ­

des under midsommarveckan och att resten av ledigheten senare uttoges på

lämplig tid under arbetenas fortgång efter överenskommelse mellan arbets­

givare och arbetare, vore måhända en tänkbar lösning.

I en till socialdepartementet ingiven promemoria har chefen för statens

järnvägars resebyrå anfört bland annat följande:

Bet syntes vara nödvändigt att i lagen örn semester föreskriva att, vare

sig semestern vid ett företag gåves successivt eller ordnades så, att företaget

stängdes under en gemensam semestertid, en plan uppgjordes företagen

emellan, så att ungefär lika stor del av de semesterberättigade bereddes

ledighet samtidigt. antalet semesterperioder under tiden den 2 maj—30

september kunde sättas till omkring elva, skulle alltså

omkring

en elftedel

av arbetstagarna kunna erhålla ledighet samtidigt. En dylik planmässighet

i semestertidens fördelande vore nödvändig med hänsyn till att redan nu

trafikföretag, pensionat och hotell vore så kraftigt belastade under sommaren,

att en större ökning i och för sig kunde vålla svårigheter och än värre örn

ökningen av semesterfirande skulle avsevärt koncentreras till en viss tid-

punkt. Lagen syntes icke hava fått en sådan utformning, att arbetstagarna

tillförsäkrades största möjliga praktiska glädje av den nyförvärvade ledig­

heten. Resor med olika transportmedel och fotvandringar torde vara det

effektivaste sättet att komma ifrån den vanliga miljön, men därtill fordrades

transport- och inkvarteringsmöjligheter.

En annan fråga, som syntes böra beaktas i större utsträckning än vad

som skett i betänkandet, vore frågan örn vintersemester. Bet syntes önskligt,

att lagen förtydligades så, att det klart framginge, att en uppdelning av se­

mestern med sex dagar på vintern och sex på sommaren kunde erhållas, örn

arbetstagaren sa önskade och hinder icke mötte från arbetsgivarens sida.

Ben av de sakkunniga omnämnda fragan örn förbud mot utgivande av

semester under sådan tid, då arbetstagaren till följd av sjukdom eller annan

omständighet vore oförmögen till arbete, behandlas av socialstyrelsen, som

yttrar, att det i avvaktan på genomförandet av en arbetsavtalslagstiftning borde

förbjudas, att semester förlädes till tid, då arbetstagare vore sjuk på grund

av olycksfall i arbete eller yrkessjukdom eller då arbetstagare vore förhindrad

att utföra arbete på grund av havandeskap eller repetitionsövning ävensom

landstormsrepetitionsövning och landstormsbefälsövning. Bet torde nämligen

icke rimligen böra krävas av en arbetstagare, att han skulle godtaga en se­

mester, som förlädes till en dylik tid.

De anställdas centralorganisation och tjänstemännens centralorganisation

anse det vara ur både praktisk och principiell synpunkt betänkligt, att de

Kungl. Maj:ts proposition nr 286.

175

sakkunniga icke föreslagit någon inskränkning i arbetsgivarens rätt att ut­

giva semester till en arbetstagare under den tid, denne vore sjukledig. Orga­

nisationerna yttra härom bland annat följande:

De sakkunnigas inställning på denna punkt vore helt oförenlig med den

i övrigt i betänkandet hävdade uppfattningen, att samhällets intresse av att

arbetskraften behölles i god vigor måste gå före arbetsgivarpartens privat­

ekonomiska intresse. Denna uppenbara lucka i lagen inb jode direkt den

mindre nogräknade arbetsgivaren att med begagnande av den kortaste i lagen

tillåtna varseltiden av en vecka låta semestern börja löpa, så snart arbets­

tagaren varit sjuk en vecka. Även här riskerade man att nedbryta en redan

utbildad gynnsam sedvänja. Organisationerna såge sig för den skull nöd­

sakade yrka, att det i lagtexten infördes en bestämmelse, vilken utsade, att

arbetsgivaren icke ägde rätt att fastställa tiden för semestern så, att den

helt eller delvis sammanfölle med den tid, under vilken arbetstagaren på

grund av sjukdom vore oförmögen till arbete. Möjligen kunde den inskränk­

ningen försvaras, att semestern, för den händelse arbetstagaren, då han drab­

bades av sjukdom, redan börjat åtnjuta semesterledighet, skulle löpa obe­

roende av sjukdomen. Däremot syntes det icke befogat att göra någon in­

skränkning för det fall, att arbetsgivaren på förhand fastställt tiden för veder­

börande arbetstagares semester, men denne drabbades av sjukdom,

innan semestern skulle ha utgått, och sjukdomen fortfore under den prelimi­

närt bestämda semestertiden. I sådant fall borde semestern kunna åtnjutas

vid senare tidpunkt.

Även landsorganisationen betecknar det såsom betänkligt, därest lagstift­

ningen skulle medgiva arbetsgivaren att förlägga semestern till tid, då arbets­

tagaren på grund av sjukdom vore förhindrad tillgodogöra sig densamma.

Man torde tyvärr icke kunna bortse från möjligheten av dylika inhumana

förfoganden. Landsorganisationen ville för sin del förorda, att uttryckligt för­

bud infördes i lagen mot semesterns förläggning till tid, då arbetstagaren

på grund av styrkt sjukdom icke vore i arbete. Sjukdom, som inträffat först

efter det semestern påbörjats, torde väl däremot icke kunna föranleda en

framflyttning av semestern.

Departe­

ments­

chefen.

Kungl. Maj:ts proposition nr 286.

Det måste i och för sig anses vara önskvärt, att arbetstagarna i allmänhet

erhålla sin semester under sommarmånaderna. Med hänsyn till de klimatiska

förhållandena i vårt land är det nämligen endast under denna tid, som

semestern för flertalet arbetstagare kan utnyttjas till verklig rekreation.

Emellertid är det uppenbart, att det med hänsyn till viktiga samhällsfunk­

tioner och näringslivets intressen icke är möjligt att bereda semester under

sommaren för samtliga arbetstagare. De sakkunniga hava även förordat åt­

skilliga undantag från den av dem föreslagna huvudregeln, att semestern

skall utgivas under tiden den 2 maj—30 september. Av vad som anföres

i yttrandena framgår emellertid, att dessa undantag måste högst avsevärt

utvidgas, för den händelse man önskar bibehålla bestämmelsen om en jäm­

förelsevis kort period, till vilken semestern skall förläggas. Att på ett lämp­

ligt och rättvist sätt avgränsa de yrkesområden, som skulle undantagas från

huvudregeln, bleve uppenbarligen mycket svårt. Man måste emellertid er­

känna, att det även för arbetsgivarna inom sådan del av näringslivet, för

176

vilken något speciellt undantag icke påyrkats, komme att uppstå betydande

svårigheter att inpassa semestern för samtliga arbetstagare under en period

av fem månader. Dessa svårigheter skulle kunna tänkas föranleda en benägenhet

hos industrien att i allmänhet utgiva semester på en gång till samtliga vid

ett företag anställda arbetstagare. Med hänsyn till den därav föranledda pro­

duktionsminskningen kan ett sådant system icke anses vara önskvärt. Jag

har därför efter övervägande av de olika på frågan inverkande omständig­

heterna ansett det vara lämpligast, att i lagen icke intages någon bestäm­

melse örn viss semesterperiod. Jag utgår emellertid från att frågan om semes­

terns förläggning under året upptages till förhandlingar mellan parterna och

att därvid arbetstagarna i möjligaste mån beredas semester under sommar­

månaderna.

Jag har redan tidigare uttalat min anslutning till vad de sakkunniga yttrat

örn att den bästa rekreationen nås genom en sammanhängande ledighet av ej

allt för kort varaktighet. Den av de sakkunniga förordade bestämmelsen örn

att semestern skall utgivas i ett sammanhang synes därför enligt min mening

vara välbetänkt. Några allvarliga anmärkningar mot denna bestämmelse hava

icke heller anförts i yttrandena. Särskilt må framhållas, att möjlighet till

undantag från bestämmelsen finnes, därest överenskommelse kan träffas

mellan parterna. Endast för arbetstagare vid jordbruket och dess binäringar

samt inom trädgårdsskötseln ävensom för hembiträden i lanthushåll har jag

ansett det nödvändigt att införa uttryckligt undantag i lagen.

Med hänsyn till vad byggnadsstyrelsen anfört örn lämpligheten för bygg­

nadsarbetarna att erhålla åtminstone halva semestern under sommaren, vill

jag erinra örn att byggnadsarbetarna i allmänhet icke äro årsanställda, varför

den rätt, som de kunna förvärva genom lagen, i de flesta fall torde komma att

inskränkas till semesterersättning. För de byggnadsarbetare, som äro års­

anställda, äger arbetsgivaren enligt förslaget rätt att förlägga semestern till

vilken del av året, som han finner gott. Det torde få ankomma på parterna att

genom förhandlingar överenskomma örn huruvida viss del av semestern i

dylika fall skall utgå under sommaren.

I anledning av vad som anförts från statens järnvägars resebyrå vill jag

uttala, att det visserligen icke torde vara möjligt att i en lag örn semester

meddela bestämmelse örn skyldighet för arbetsgivarna att överenskomma sins

emellan örn viss fördelning av semestertiden. Men det skulle otvivelaktigt

vara till praktiskt gagn, örn åtminstone de större företagen vidtoge åtgärder

till förekommande av att semester för de hos dem anställda i allt för stor ut­

sträckning koncentrerades till viss tidpunkt, exempelvis till midsommar­

veckan. För att förhindra en tendens i riktning mot semesterns förläggande

till de större helgerna förordar jag, såsom framgår av vad jag i ett annat

sammanhang kommer att anföra, att helgdagar och sedvanliga fridagar icke

skola inräknas i semestern. Vad beträffar frågan örn vintersemester, framgår

det av lagens bestämmelser, att semestern kan uppdelas på flera perioder, så

snart överenskommelse därom träffas mellan parterna.

Det måste betecknas såsom uppenbart olämpligt för en arbetstagare, örn

Kungl. Majlis proposition nr 286.

177

semestern för honom förlägges till sådan tid, att han av någon omständighet är

oförmögen att använda densamma till vila. Det torde därför få anses vara

skäligt, att arbetsgivarens rätt att förlägga semestern till dylik tid i någon

mån beskäres. Lämpligast synes härvid vara att acceptera samma grunder

som då det gäller att för beräkning av semesterrätt med arbetad tid jämställa

viss annan tid. Härutöver synes förbud böra meddelas mot förläggandet av

semester till tid, då arbetstagare i samband med havandeskap avhåller sig

från förvärvsarbete. Jag har däremot icke funnit mig kunna förorda den av

de anställdas centralorganisation och landsorganisationen föreslagna bestäm­

melsen örn förbud mot utgivande av semester under sådan sjukdomstid, som

icke genom den nu nämnda bestämmelsen blivit undantagen. Anledningen

härtill är, att jag ansett mig kunna utgå från att det vid sådana företag, där

samtliga arbetstagare erhålla semester på en gång, ofta vore olämpligt för

arbetsgivaren att bereda den, som varit sjuk vid tiden för utgivandet av

semester till övriga arbetstagare, semester vid ett senare tillfälle. Jag befarar

därför, att ett generellt förbud mot utgivande av semester under tid, då arbets­

tagaren är sjuk, kan göra arbetsgivaren benägen att hellre avskeda arbets­

tagaren än att uppskjuta semestern till en senare tidpunkt.

Kungl. Majus proposition nr 286.

Semesterlönens beräknande.

De sakkunniga.

I fråga örn sättet för semesterlönens beräknande anföra de sakkunniga, att

någon tvekan icke syntes kunna råda i de fall, då till arbetstagaren utginge

tidion, som beräknades per vecka eller längre tidsenhet. I dessa fall skulle

samma lön utgå under semestertiden som under tid, då arbete utfördes. För

de arbetstagare, som ej äro avlönade med sådan tidion som nu nämnts, för­

orda de sakkunniga en bestämmelse örn att semesterlönen skall för varje

semesterdag utgå med ett belopp, motsvarande arbetstagarens genomsnittliga

inkomst per dag, under vilken arbete utförts under kvalifikationsperioden.

Enligt det förordade systemet kommer alltså semesterlönen att bestämmas

individuellt med hänsyn till längden av den tid, varunder arbete utförts, och

storleken av den uppnådda arbetsinkomsten.

De sakkunniga anföra härom följande:

Då det gällde att avgöra, efter vilka grunder som semesterlönen skulle

fastställas, måste man konstatera, att det härutinnan icke funnes något allmänt

accepterat system i kollektivavtalen. Olika metoder hade kommit till använd­

ning. Den huvudsakliga skillnaden mellan de olika systemen läge i frågan,

örn den verkliga arbetsinkomsten under kvalifikationstiden skulle få öva

inverkan å semesterlönens storlek eller om denna skulle bestämmas lika för

alla i övrigt jämställda arbetstagare och alltså utgå med en fixerad timlön,

beräknad för ett angivet antal timmar och därför oberoende av örn den

enskilda arbetstagaren under kvalifikationsperioden arbetat genomsnittligt

längre eller kortare tid än detta timantal. Vartdera av dessa system hade i

vissa avseenden fördelar, i andra åter nackdelar.

Den främsta orsaken till att de sakkunniga förordade ett system med indivi­

duell beräkning av semesterlönen vore, att detta system stöde i bästa överens-

Bihang till riksdagens protokoll 1938. 1 sami. Hr 286.

C70 88

12

178

stämmelse med den grundläggande synen på begreppet semester, eller alltså

att en arbetstagare successivt intjänade rätten till semester genom anställ­

ning och arbete. I enlighet med denna grundsyn å semesterförmånen kunde

de sakkunniga icke heller godkänna det ofta anförda argumentet, att en på

grund av ackordsbetalning högt uppdriven arbetsintensitet ej skulle få av­

spegla sig i semesterlönen. Att behovet av viss lön under semestertiden skulle

vara lika för alla arbetstagare och att med hänsyn därtill olika ackordsför-

tjänst ej borde få öva inverkan vore ett argument, som icke torde kunna till­

mätas principiell betydelse.

De övriga skäl, som talade för den av de sakkunniga förordade metoden

för semesterlönens beräknande, vore följande.

I åtskilliga kollektivavtal funnes icke fastslagen någon timlön, utan arbetet

avlönades uteslutande efter vissa angivna ackordssatser. För de arbetare,

beträffande vilka sådana kollektivavtal vore gällande, kunde man i varje fall

icke undgå att bestämma semesterlönen med hänsyn till den uppnådda

ackordsförtjänsten. Den omständigheten, att viss timlön icke fastställts i

ett kollektivavtal, borde emellertid icke utgöra tillräcklig grund för att de av

sådant kollektivavtal berörda arbetarna skulle bliva väsentligt bättre ställda

än övriga arbetare, för vilka en timlön blivit bestämd.

I åtskilliga kollektivavtal hade inskrivits en bestämmelse örn viss timlön,

utan att denna timlön på något sätt övade inverkan å arbetarnas avlöning.

Även i de fall, då de av ett sådant avtal berörda arbetarna arbetade mot tim­

lön, erhölle de högre betalning än vad som skulle ha blivit fallet, örn den

angivna minimitimlönen kommit till användning. Därest man nu vid en

semesterlagstiftning skulle anknyta beräkningen av semesterlönen till en

sådan rent nominell timlön, komme detta att för arbetarna innebära, att en

förut såsom relativt betydelselös ansedd bestämmelse i kollektivavtalet skulle

bliva av den allra största betydelse. Det torde vara givet, att krav på bort­

tagande eller i vart fall en väsentlig förhöjning av en sådan nominell timlön

komme att framställas vid blivande avtalsförhandlingar.

Därest man valde systemet med en beräkning av semesterlönen efter tim­

lön, torde det vara nödvändigt att i lagen införa en bestämmelse örn att

semesterlönen skulle beräknas för ett visst antal timmar per semesterdag,

vilket timtal i enlighet med nuvarande arbetstidslagstiftning självfallet borde

bestämmas till åtta. Anledningen till att visst timtal måste fixeras vore, att

utgångspunkten för detta system för semesterlönens beräknande vore den,

att något individuellt bestämmande av lönen icke skulle ske, utan att alla av

avtalet berörda skulle erhålla samma lön för varje semesterdag, till vilken

de vore berättigade. Man kunde då icke taga hänsyn till att viss enskild

arbetare under kvalifikationsperioden arbetat längre eller kortare tid än åtta

timmar i genomsnitt per dag. Ej heller syntes man vid en allmängiltig lag­

stiftning, i vilken accepterats systemet med timlönsberäkning, böra införa

särskilda undantagsbestämmelser, för den händelse viss grupp av arbetare

eller rent av samtliga av ett kollektivavtal berörda arbetare under kvalifika­

tionsperioden genomsnittligt arbetat kortare eller längre tid än åtta timmar

per dag. Förhållandet vore emellertid det, att arbetstiden inom vissa yrkes­

områden fortfarande normalt överskrede åtta timmar per dag. Så vore fallet

exempelvis inom jordbruket och restaurangnäringen. Å andra sidan vore det

icke ovanligt, att den dagliga arbetstiden under en depression förminskades

för vissa grupper av arbetare. En bestämmelse örn beräkning av semester­

lönen enligt viss timlön och med utgående från lön för åtta timmar per

semesterdag komme alltså att medföra det resultatet, att sådana arbetstagare,

som under kvalifikationsperioden arbetat genomsnittligt längre tid än åtta

timmar per dag, komme att lida en förlust, medan däremot motsvarande vinst

Kungl. Maj:ts proposition nr 286.

179

ägde rum för arbetstagare, som under kvalifikationsperioden arbetat kortare

tid per dag än åtta timmar. Då enligt de sakkunnigas förslag den genom­

snittliga inkomsten per dag under kvalifikationsperioden skulle läggas till

grund vid beräknandet av semesterlönen, komme för varje enskild arbets­

tagare både övertidsarbete och inskränkning av den dagliga arbetstiden att

få öva inverkan, vilket måste sägas giva ett rättvist resultat. Yad beträffade

den vanligaste formen för arbetsinskränkning, eller permittering under vissa

dagar, komme denna icke att öva inverkan å semesterlönens storlek, vare sig

man valde det ena eller det andra systemet. Permitteringen inverkade i

stället på sådant sätt, att antalet semesterdagar förminskades i de fall, då

arbete icke utfördes minst aderton dagar i månaden.

Då den förordade metoden för semesterlönens bestämmande stöde i god

överensstämmelse med den valda utgångspunkten för en lagstiftning på om­

rådet och då även i övrigt starka skäl talade för densamma, borde ej heller

den omständigheten få inverka, att beräkningsmetoden kunde komma att med­

föra en kostnadsökning för arbetsgivarna. Det måste sägas innebära en mycket

stor fördel, att det för beräknandet av semesterlönen kunde givas en enhetlig

regel, som kunde tillämpas för alla arbetstagare. Något allmänt accepterat

system funnes, som förut anförts, ej heller i de nu gällande kollektivavtalen,

varför man härvidlag icke behövde känna sig bunden av hittillsvarande praxis.

De sakkunniga föreslå vidare, att en arbetstagare skall vara berättigad att

uppbära skälig ersättning för kost, som han eljest åtnjuter hos arbetsgivaren.

Däremot anse de sakkunniga icke, att ersättning under semestern skall utgå

för bostadsförmån. Anledningen härtill vore, anföra de sakkunniga, att

möjlighet i allmänhet förefunnes för arbetstagaren att även under semestern

bebo den till honom upplåtna bostaden samt att arbetsgivaren hade samma

utgifter för bostaden under arbetstagarens semester som under övriga delar

av året. Vidare yttra de sakkunniga att, örn viss del av lönen eller visst

belopp vore avsett att utgöra ersättning för särskilda kostnader, arbetstagaren

icke borde äga under semestertiden uppbära sådan del av lönen. Vad här

avsåges vore särskilt felräkningspengar, ersättning för slitning av kläder och

verktyg, resebidrag etc. Däremot kunde ett särskilt hyresbidrag icke anses

såsom ersättning för särskilda kostnader, utan sådant bidrag borde utgå

jämväl under semestern.

De sakkunniga finna det icke vara lämpligt, att i lagen intages en bestäm­

melse angående tidpunkten för semesterlönens utbetalande.

Slutligen framhålla de sakkunniga, att semesterlönen i arbetsgivarens

konkurs borde utgå med förmånsrätt enligt 17 kap. 4 § handelsbaden. Då

semesterlönen vore att betrakta som en till viss tid uppskjuten del av den

vanliga lönen, torde emellertid någon lagändring härför icke erfordras. Ej

heller torde någon lagändring vara erforderlig för att samma förmånsrätt

skulle åtnjutas för ersättning, som jämlikt 8 och 9 §§ i semesterlagen skulle

i vissa fall utgå i stället för semesterlön.

Herr Larson har i sin reservation föreslagit, att bestämmelserna örn

semesterlönens beräknande skola utformas på följande sätt:

Arbetstagare, för vilken lön finnes beräknad efter tid, äger uppbära sådan lön

i den mån den belöper sig på semestern. För övriga arbetstagare skall lönen för

varje semesterdag utgå med belopp, motsvarande arbetstagarens genomsnittliga

Kungl. Maj:ts proposition nr 286.

180

inkomst per dag, då arbete för arbetsgivarens räkning utförts under de månader

av närmast föregående kalenderår, för vilka semesterrätt föreligger.

Som motivering härtill har herr Larson anfört följande:

I det stora flertalet kollektivavtal, som gällde kroppsarbetare, räknades

semesterlönen efter den för vederbörande arbetare gällande tidlönen, oavsett

i vilken omfattning ackordsarbete hade förekommit. Detta vore en fullt natur­

lig beräkningsgrund, då ju det av ackordsarbetet föranledda överskottet ut-

ginge såsom ersättning för den särskilda kraftprestation, som ådagalades vid

arbete på ackord. Att sådant överskott även skulle komma med i beräkningen

av semesterlönens storlek vore icke motiverat. Därtill komme, att inom vissa

yrken, där arbetskraften vore särskilt rörlig och arbetet utfördes med tillämp­

ning av långvariga gemensamhetsackord, såsom inom byggnadsindustrien, det

i mångå fall — då avgång skedde före ackordsarbetets slutförande — bleve i

praktiken ogenomförbart att vid tidpunkten för avgången kunna beräkna

semesterlönen efter genomsnittsförtjänsten. Även en tilläggsbetalning i efter­

hand mötte naturligen på praktiska olägenheter.

Herr Tamm, som förklarat sig dela herr Larsons ståndpunkt i fråga örn

semesterlönens beräknande, har för sin del föreslagit följande lydelse av 7 §

i lagförslaget:

Under semester skall lön utgå.

Arbetstagare, som är avlönad med tidion, äge uppbära den å semesterdagarna

belöpande lönen. Är lönen beräknad per timme, skall för varje semesterdag lön

utgå för åtta timmar.

Är för arbetstagare, vars lön beräknas efter annan grund än tid, i kollektivavtal

eller eljest fastställd viss tidion, skall denna lön utgå under semestern, därvid vad

i andra stycket säges, skall gälla. Finnes särskild tidion icke bestämd, skall lönen

för varje semesterdag utgå med belopp, motsvarande arbetstagarens genomsnittliga

inkomst per dag, som arbete för arbetsgivarens räkning utförts under de månader,

för vilka semesterrätt föreligger.

Herr Tamm har särskilt framhållit, att kommittémajoritetens förslag, som

förutsatte en individuellt uträknad semesterersättning, vid tillämpningen

kunde leda till uppenbar orättvisa. I främsta rummet har herr Tamm dock

betonat den starkt ökade ekonomiska belastning, som ett genomförande av

majoritetsförslaget skulle medföra.

Yttrandena.

I yttrandena hava olika uppfattningar framkommit, speciellt rörande

frågan örn ackordsf ört jönsten skall få öva inverkan å semesterlönens storlek

eller örn denna lön i alla de fall, då så är möjligt, skall beräknas efter fast­

ställd tidion. Innan jag lämnar en redogörelse för innehållet i de yttranden,

som tagit ståndpunkt i denna fråga, vill jag emellertid redogöra för de

yttranden, i vilka frågan om semesterlönens beräk­

nande berörts, utan att likväl något förord lämnats

för den ena eller andra metoden.

Arbetsdomstolens ordförande yttrar, att man med det av de sakkunniga

föreslagna kvalifikationssystemet kunnat vinna även den stora fördelen, att

semesterlönen kunnat ställas i omedelbar relation till det arbete, som utförts

under kvalifikationsperioden. Därmed löstes automatiskt ett av de svåraste

Kungl. Maj:ts proposition nr 286.

181

semesterproblemen, nämligen frågan örn inverkan på semesterlönen av att

förkortad arbetstid tillämpats under kvalifikationsperioden. I yttrandet

anföres vidare följande:

Förutsättning för att de sakkunnigas system skulle kunna tillämpas vore

emellertid en individuell uträkning av genomsnittslönen för varje arbets­

tagare, som under kvalifikationsperioden avlönats med timlön eller ackords­

lön. Arbetsdomstolens ordförande hade icke någon bestämd uppfattning, i

vad mån en dylik individuell uträkning vore möjlig att genomföra, men han

föreställde sig, att den åtminstone inom vissa fack, särskilt de säsongbetonade

yrkena, skulle vara förenad med ganska stora vanskligheter.

Man måste också räkna med att semesterlönen enligt förslaget åtminstone

i vissa fall kunde komma att bliva icke oväsentligt lägre än som för när­

varande utginge på grund av kollektivavtal. Enligt många kollektivavtal

funnes icke någon annan kvalifikation för semester än viss tids anställning,

och semesterlönen utginge med exempelvis minimilön eller individuallön,

oavsett den mängd av arbete som utförts under kvalifikationsperioden. Dylika

semesterbestämmelser vore dock knappast i och för sig skäliga, och att för­

slagets regler kunde medföra en lägre semesterlön i dylika fall förefölle i och

för sig rimligt.

Arbetsdomstolens ordförande framhåller vidare, att det knappast kunde

anses följdriktigt att å ena sidan vid beräkningen av antalet semesterdagar med

arbetad tid jämställa tid av frånvaro från arbetet på grund av olycksfall eller

visst slags sjukdom ävensom tid för fullgörande av värnplikt men å andra

sidan icke låta den inkomst, som skulle hava fallit på sådan tid, örn veder­

börande varit i arbete, inverka på semesterlönens storlek. Yad anginge

semestertid såsom jämställd med arbetad tid, borde semesterlönen under alla

förhållanden sammanräknas med den intjänade arbetslönen och således in­

verka på storleken av semesterlönen för nästa år.

Arbetsdomstolens ordförande anför härefter följande:

Örn det sålunda kunde ifrågasättas, huruvida icke förslaget i visst hän­

seende medförde för låg semesterlön, kunde det däremot möjligen göras

gällande, att semesterlönen i annat hänseende beräknats för högt, då de sak­

kunniga tydligen — i motsats mot vad som för närvarande allmänt tillämpades

— utgått från att hänsyn också skulle tagas till egentlig övertidsersättning.

Örn man då skulle vilja göra gällande, att den högre beräkningsgrunden i det

senare avseendet kompenserade den lägre beräkningsgrunden i det förra, vore

däremot att invända, att denna kompensation, som under alla omständigheter

vore godtycklig, endast gällde för företaget såsom helhet men däremot icke

hade någon betydelse för de särskilda arbetstagarna. Det berodde ju tyd­

ligen på en ren tillfällighet, huruvida den, som en längre tid varit frånvarande

från arbetet exempelvis på grund av olycksfall, under den arbetade tiden av

året haft övertidsarbete, som i semesterlönshänseende kunde kompensera

honom för vad han miste på grund av sin frånvaro.

Arbetsrådet anför, att bestämmelserna örn semesterlönens beräknande

knappast syntes vara fullt konsekvent genomförda. Arbetstagare, som vore

avlönad med tidion, beräknad per vecka eller längre tid, ägde uppbära den å

semestern belöpande lönen. För övriga arbetstagare skulle lönen däremot

beräknas på den genomsnittliga inkomsten under kvalifikationsperioden.

Utfört övertidsarbete komme sålunda icke att inverka förhöjande på semester-

Kungl. Majus proposition nr 286.

182

lönen i det förra fallet men väl i det senare. — Enligt 2 § skulle vid be­

dömandet av arbetstagares rätt till semester såsom arbetad tid räknas även

tiden för semester, repetitionsövning och arbetsoförmåga på grund av olycks­

fall i arbete eller yrkessjukdom. Det syntes i någon mån oklart, huru in­

komsten i nu angivna fall skulle beräknas, exempelvis för arbetare, som under

hela kvalifikationsperioden varit oförmögen till arbete. — Beräkningen av

den genomsnittliga inkomsten för arbetstagare, som åtnjöte drickspengar,

t. ex. serveringspersonal och droskchaufförer, syntes i många fall kunna med­

föra avsevärda svårigheter. En viss avtalsfrihet vid semesterlönens bestäm­

mande skulle möjligen vara ägnad att underlätta en praktisk lösning av frågan.

Telegrafstyrelsen anmärker, att övertidsersättning komme att inräknas i

semesterlönen för en arbetstagare, som vore avlönad med tim- eller daglön,

men däremot icke för arbetstagare, som avlönades med månads- eller vecko­

lön. Styrelsen anför härtill att, eftersom det berättigade i att inräkna över­

tidsersättning vid bestämmandet av semesteravlöningen förefölle ganska

tvivelaktigt, styrelsen ville föreslå, att övertidsersättning icke skulle medräk­

nas vid beräknandet av semesterlönen.

Länsstyrelsen i Kristianstads län framhåller, att en följd av de givna be­

stämmelserna kunde bliva, att en arbetstagare, som under en del av året

åtnjutit tidion men under andra tider lön i annan form, exempelvis ackords­

lön eller övertidslön, under semesterdagarna finge åtnjuta högre avlöning

såsom arbetsfri än de dagar, han arbetat mot tidion.

Sveriges skogsägareförbund påpekar, att inom skogsbruket i ackorden för

en körare inginge även ersättning för hållandet av häst. Förbundet yttrar

härom, att någon slags uppdelning måste ske av körarackorden, då körarens

semesterlön väl icke skulle beräknas även på grundval av ersättningen för

hästens arbete. På denna punkt kunde man förvänta tvistigheter.

De myndigheter och organisationer, av vilkas yttranden direkt framgår,

att de anse, att ackordsförtjänsten bör få öva inverkan

vid beräknandet av semesterlönens storlek, äro social­

styrelsen, länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län, stadsfullmäktige i Göte­

borg, landsorganisationen och föreningen Sveriges aktiva handelsresande.

Socialstyrelsen anför sålunda, att styrelsen icke hade något att erinra mot

de sakkunnigas förslag till regler för semesterlönens beräknande.

Stadsfullmäktige i Göteborg yttra, att jämväl arbetstagare, som vore av­

lönad med tidion, beräknad per vecka eller längre tidsenhet, borde berättigas

att vid semesterlönens beräknande i inkomsten inräkna eventuellt förekom­

mande ackords- och övertidsersättning m. m. I detta yttrande har länsstyrel­

sen i Göteborgs och Bohus län instämt.

Landsorganisationen förklarar sig icke ha något att erinra mot förslagets

reglering av frågan örn semesterlön samt anför vidare, att förslaget i denna

del utgjorde en klar och konsekvent tillämpning av den för lagstiftningen

grundläggande principen örn semesterlönens karaktär av successivt intjänad

löneförmån.

Kungl. Maj:ts proposition nr 286.

183

Föreningen Sveriges aktiva handelsresande anför, att föreningen med sär­

skild tillfredsställelse noterade, att semesterlönen skulle beräknas efter genom­

snittsinkomsten under kvalifikationstiden. Speciellt för provisionsresande

vore detta av vital betydelse.

Förord för principen örn att semesterlönen skulle

beräknas efter timlön har lämnats av de i det följande nämnda

myndigheterna och organisationerna.

Kommerskollegium framhåller, att förslaget avveke från hittills tillämpad

praxis, i det att ackordsförtjänster i regel icke ansetts böra vara normerande

för semesterlönen — åtminstone icke ensamt normerande — utan i stället den

fastställda tidlönen eller liknande beräkningsgrund. I själva verket utginge,

♦såvitt av betänkandet kunde inhämtas, enligt gällande kollektivavtal semester­

lön jämlikt av de sakkunniga föreslagna grunder icke på något håll. I en del

fall hade semesterlönen avtalsvägen fastställts till vissa bestämda belopp.

Att ackordsförtjänsten toges till underlag vid semesterlönens bestämmande

innebure normalt en förhöjning mot örn annan beräkningsgrund användes.

De bördor, som skulle påläggas arbetsgivarna genom semestertidens för­

längning, bleve därigenom ytterligare ökade. De skäl, som föranlett de sak­

kunnigas ståndpunktstagande i denna fråga, syntes enligt kollegii mening ej

vara i allo bärande. Endast i de fall, då semesterlöneberäkning efter tidion

av någon orsak ej kunde förekomma, torde enligt kollegii mening ackords-

lönen böra läggas till grund.

Vattenjallsstyrelsen anser att — med hänsyn till att för det stora flertalet

semesterlönen beräknades efter den för vederbörande arbetare gällande tid­

lönen, oavsett i vilken omfattning ackordsarbete förekommit — i lagen icke

borde stadgas en för arbetstagaren förmånligare beräkning av semesterlönen,

detta främst med hänsyn till den ökade ekonomiska belastning av näringslivet,

som ett genomförande av de sakkunnigas förslag i denna del skulle innebära.

Styrelsen anför härefter följande:

Enligt det av de sakunniga föreslagna beräkningssättet skulle till och med

övertidsarbeten och helt tillfälliga ackordsarbeten inverka på semesterlönens

storlek, vilket måste betecknas såsom föga motiverat. Det kunde, ej heller

vara rimligt, att även byggnadsföretag, vilka vore av mer eller mindre till­

fällig och brådskande natur, skulle betungas med det ökade administrativa

arbete, som krävdes för den omständliga beräkningen av semesterlönerna i en­

lighet med de sakkunnigas förslag.

Förutom ökat arbete torde det också komma att uppstå många anledningar

till tvister örn semesterersättnings storlek, om, såsom de sakkunniga före­

slagit, ackordsarbete jämväl skulle läggas till grund för semesterersättningen.

Vid de flesta byggnadsarbeten vore nämligen ackordslönens uträkning be­

roende av arbetets art, arbetslagens sammansättning, använda arbetsmateriel

och dylikt. I vissa fall användes individuella ackord, för andra tillämpades

gemensamhetsackord för hela arbetslag eller grupper av arbetslag, vilka syssel­

sattes med olika delar av t. ex. ett tunnelarbete, där vissa arbetslag utförde borr­

ning, laddning, sprängning, andra lastning och slutligen ytterligare andra trans­

port och tippning. I många fall utginge premieackord, förmanspengar och andra

särskilda förmåner. Från ackordsöverskottet skulle å andra sidan i de flesta fall

avgå vissa reversal, såsom för förbrukade sprängämnen och annan materiel samt

Kungl. Majds proposition nr 286.

184

för verktygsslitning m. m. För semesterlönens uträknande skulle den så­

lunda uträknade nettoavlöningen divideras med antalet utgjorda arbetsdagar

under året, varvid oklarhet rådde, örn därvid skulle medtagas alla dagar,

under vilka arbete överhuvudtaget utförts, eller örn respektive arbetares

totala årsarbetstid i timmar skulle divideras med åtta. Det vore därför uppen­

bart, att en lagbestämmelse örn semesteravlöningens utgående jämväl efter

ackordsförtjänst under senaste året eller annan ganska lång tid komme att

föra med sig tidsödande och därför kostsamma räkneoperationer med så många

obestämda faktorer, att den med visshet komme att medföra tvister mellan

arbetsgivare och arbetstagare, vilka tvistigheter skulle bortfalla, örn den nor­

mala tidlönen lades till grund.

Vattenfallsstyrelsen anser således, att såväl för arbetstagare, vilken vore

avlönad med tidion, som för arbetstagare, vars lön helt eller delvis utginge

efter annan grund än tid men för vilken i kollektivavtal eller eljest funnes

fastställd viss tidion, semesterlönen skulle utgå med den å semesterdagarna

belöpande normala lönen. Med normal lön per semesterdag borde härvid

förstås en dagavlöning beräknad efter den för arbetstagaren gällande tid­

lönen och den för vederbörande semesterdag enligt kollektivavtalet eller

eljest fastställda ordinarie arbetstiden.

Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen yttrar, att semesterreformen genom den

av de sakkunniga förordade bestämmelsen för beräknandet av semesterlönen

komme att medföra en betydande stegring av arbetskostnaderna med därav

följande konsekvenser, varjämte en dylik bestämmelse i den praktiska till-

lämpningen i många fall torde komma att medföra komplikationer. Styrelsen

anför vidare följande:

Därest behovsprincipen tillämpades i detta sammanhang, syntes för övrigt

den arbetstagare, som åtnjutit hög ackordsförtjänst och måhända övertids­

ersättning i större omfattning, ej behöva högre semesterlön än den arbets­

tagare, som åtnjutit låg ackordsförtjänst eller vars arbetslön i huvudsak ut­

gått enligt gällande timlön. De sakkunnigas förslag till beräkningsgrund

måste med nödvändighet medföra en ojämnhet i semesterlönens storlek, som

ej kunde anses förenlig med likställigheten i övrigt mellan arbetstagarna.

Enligt väg- och vattenbyggnadsstyrelsens mening vore det därför riktigare

och rimligare, att semesterlönen beräknades efter gällande timlön vid tiden

för semestern såsom hittills i allmänhet varit vanligt.

Byggnadsstyrelsen yttrar, att förhållandet inom byggnadsbranschen mellan

daglöns- och timlönsarbete vore synnerligen växlande. Vid styrelsens arbeten

under egen regi åren 1930—1936 hade överskottsbetalningen utöver daglönen

vid ackordsarbeten i genomsnitt belöpt sig till 86.5 procent av timlönen. I

speciella fall, såsom för murare och träarbetare i Stockholm, hade genom­

snittliga ackordsöverskotten åren 1934—1936 uppgått till respektive 152.3 och

130.6 procent av timlönen, motsvarande en bruttotimförtjänst av 3 kronor

78 öre och 3 kronor 46 öre per arbetad ackordstimme. Styrelsen anför här­

efter följande:

Emellertid vore, såsom tidigare anförts, förhållandet icke det, att ute­

slutande ackordsarbete utförts under hela arbetsår, utan arbetet hade växlat

mellan dagtids- och ackordsarbete. Under år 1935 hade arbetsförtjänsten för

murare och träarbetare vid styrelsens byggnadsföretag i Stockholm utgjort i

Kungl. Maj:ts proposition nr 286.

185

genomsnitt per timme 2 kronor 82 öre, respektive 2 kronor 24 öre. Enligt

dessa inkomstsiffror skulle sålunda för tolv dagars semesterledighet varje

mureri- och träarbetare vid byggnadsföretag av liknande beskaffenhet i Stock­

holm uppbära (för 12 X 8 = 96 arbetstimmar) en semesterersättning av res­

pektive omkring 270 och 215 kronor, motsvarande 22 kronor 50 öre respektive

18 kronor per dag. Endast på dagtid arbetande murare eller träarbetare skulle

däremot för samma tid i Stockholm erhålla 144 kronor, motsvarande endast

12 kronor per dag.

Inkomsterna vore sålunda synnerligen växlande för de olika arbetarna

och under olika tider och en semesterersättning, beräknad med hänsyns­

tagande till intjänade ackordsöverskott, skulle följaktligen för de olika

arbetarnas vidkommande medföra synnerligen ojämna resultat, enär den ene

arbetaren finge nöja sig med allenast timtidsbetalning, under' det att den

andre ägde åtnjuta väsentligt högre ersättningar, beroende på att han fått

tillfälle till stora ackordsöverskott.

Med hänsyn till det anförda föreslår byggnadsstyrelsen, att semester­

ersättning för arbeten inom byggnadsindustrien skulle utgå enligt gällande

timlön.

Länsstyrelsen i Hallands län yttrar jämväl, att semesterersättningen

enligt lagförslagets bestämmelser komme att utgå synnerligen ojämnt, till

och med för arbetarna vid ett och samma företag. Fråga vore, örn icke

arbetarna själva komme att känna detta som en orättvisa. En revision i den

riktningen, att ackordsarbetarna ej för semestertiden, då de icke arbetade,

utfinge fullt ackord syntes både rimlig och ägnad att skapa större jämnhet

samt

torde även komma att underlätta semesterlagens genomförande genom

den snävare begränsning av kostnaderna ett sådant system skulle medföra.

Enahanda synpunkter anföras även av länsstyrelserna i Västmanlands, Vöster -

norrlands och Norrbottens län.

Stadsfullmäktige i Stockholm anföra, att förslagets bestämmelser angående

beräkning av semesterlönen kunde befaras medföra ojämnhet i semesterlönen

för olika arbetare av sådan storleksordning, att den icke kunde anses för­

enlig med hänsynen till principiell likställighet mellan de anställda i fråga

örn beräkningsgrunden. Förslaget beredde vidare i vissa fall svårighet och

ej ringa merkostnad vid beräkningen av semesterlönen. Stadsfullmäktige

förordade därför, att semesteravlöningen skulle ansluta sig till den normala

tidlönen under löpande år. Denna anordning, som sedan länge varit genom­

förd med avseende på stadens arbetare, hade icke visat sig förenad med någon

olägenhet eller varit föremål för kritik.

Svenska arbetsgivareföreningen framhåller gentemot de sakkunnigas moti­

vering för förslaget örn beräkning av semesterlönen efter den genomsnittliga

dagsinkomsten under kvalifikationsperioden, att inom de stora områden, där

semesterlönen för närvarande baserades på tidion, ingen oenighet rådde mellan

parterna rörande lämpligheten och skäligheten av ett dylikt beräkningssätt.

Vid sådant förhållande och då denna beräkningsmetod vore av ålder gällande

för huvuddelen av industrien, funnes ingen anledning att i förslaget utdryga

de med detsamma förenade, redan förut orimliga kostnaderna genom att före­

skriva, att semesterlönen nödvändigtvis måste motsvara den genomsnittliga

förtjänsten.

Kungl. Majlis proposition nr 286.

186

Föreningen fortsätter härefter:

Denna beräkningsmetod komme att särskilt drabba vissa yrkesområden,

såsom byggnadsindustrierna m. fl. andra, där ackordsöverskottet vore mycket

betydande. För husbyggnadsindustriens del motsvarade enbart den kostnads­

ökning, som föranleddes av semesterlönens anpassande efter genomsnitts-

förtjänsten, cirka två procent på lönen. På arbetarhåll ansåges de arbetare,

vilka hade tillgång till ackordsarbete, särskilt gynnade, och vid avtalsförhand­

lingar vore det därför numera vanligt, att krav restes på lönekompensation

till de icke ackordsarbetande. Lagförslaget skärpte den ojämnhet man

från arbetarhåll sålunda strävade att utjämna, och konsekvenserna härav,

när det gällde exempelvis byggnadsindustriens redan nu mycket gynnsamt

ställda ackordsarbetare, bleve särskilt anmärkningsvärda i ljuset av offentliga

förklaringar, att det numera gällde att tillgodose de på arbetsmarknaden

mindre gynnsamt ställda gruppernas intressen.

Som från flera håll anförts, medförde beräkningsregeln i 7 § även en

väsentligt ökad arbetsbörda inom företagens förvaltningsapparat. Nödvän­

digheten att beräkna den genomsnittliga dagsinkomsten för de kalender­

månader, under vilka arbetaren arbetat minst aderton dagar, krävde en månads­

statistik i fråga örn lönerna. Detta innebure ökade och förändrade anspråk

på kontorsarbetet, varav följde ytterligare kostnadsfördyring. Nämnas kunde

särskilt det förhållandet, att inom t. ex. byggnadsindustrien gemensamhets-

ackord tillämpades, som kunde taga i anspråk betydligt mer än en månad.

Ackordsöverskottet kunde beräknas och utbetalas, först sedan arbetet slut­

förts och detsamma uppmätts och uträknats. För arbetare, som avginge från

dylikt ackord, innebure lagförslaget, att semesterlönen många gånger icke

kunde utbetalas, förrän långt efter sedan arbetaren slutat sin tjänst.

Även inom andra näringsområden mötte praktiska svårigheter att tillämpa

den föreslagna regeln för semesterförtjänstens beräkning. Inom exempelvis

stuverifacket, där arbetet i alldeles övervägande grad utfördes på ackord,

innefattade ackordspriserna icke endast ersättning för den utförda arbets­

prestationen utan jämväl ersättning för passning och delvis annan väntetid,

transporttid till och från fartyg, merkostnad och slitning av kläder vid be­

röring med frätande varuslag m. m. Andra arbetargrupper, exempelvis ut­

körare inom bryggeri- och mineralvattenbranscherna, avlönades helt eller

delvis med provision, som innefattade ersättning för kostnader för exempel­

vis krossglas eller avlöning av biträden vid utkörningen, vilka kostnader

arbetsgivaren icke hade möjlighet att konstatera eller kontrollera.

Arbetsgivareföreningen förklarar sig icke kunna dela de sakkunnigas upp­

fattning, att semesterlönen såsom en intjänad förmån under alla omständig­

heter borde utgå i proportion till den inarbetade förtjänsten, samt yttrar

vidare:

En sådan regel kunde vara försvarlig, om man avdelade en del av den

intjänta lönen för att utbetalas vid semesterledigheten. Ansåge man emel­

lertid, att arbetsgivaren, sedan lönen en gång bestämts, därefter skulle tvingas

att utöver lönen bestrida arbetstagarens uppehälle under semestern, funnes

ingen anledning att för detta ändamål utmäta ersättningen efter skilda

grunder för olika arbetare, allt efter som dessa i vanliga fall arbetade på

ackord eller icke.

Det vore sant, att praxis icke utvisade någon enhetlighet i fråga örn dessa

normer. Man följde normallön, minimilön eller individuallön och i några

fall den verkliga eller på visst sätt uppskattade förtjänsten. Ibland toges

hänsyn till mera stadigvarande arbetstidsförkortning m. m. Med beaktande

av de i praktiken redan nu skiftande förhållandena, som tydligen vore be-

Kungl. Majus proposition nr 286.

187

tingade av de olika verksamhetsgrenarnas egenart, vöre det enligt föreningens

mening lämpligast att i en semesterlag lämna öppet för parterna att genom

kollektivavtal överenskomma örn sättet för semesterlönens beräknande. Detta

vore också nödvändigt i de fall, då det gällde att bestämma, hur stor del

av lönen, som skulle anses utgöra ersättning för vissa med arbetet förenade

kostnader för arbetaren, och då lönen helt eller delvis utginge i form av

provision eller in natura.

Sveriges industriförbund betecknar förslaget, att semesterlönen skulle

motsvara inkomsten, såsom en nyhet och en ökad belastning i jämförelse

med nu i allmänhet tillämpad praxis i de fall, där fråga vore örn ackords-

avlönade arbetare.

Svenska lantarbetsgivareföreningen anför, att en semesterersättning, som

skulle beräknas efter arbetsförtjänsten under olika tidsperioder och ställas

i beroende av sådana omständigheter som utförda särskilda kraftprestationer,

inträffad sjukdom, permittering och dylikt under kvalifikationsperioden,

kunde leda till olyckliga resultat för såväl arbetsgivare som arbetare. Där­

till komme, att beräkningsgrunden i många fall skulle bli praktiskt omöjlig

att använda, framför allt när det gällde skogsbruket men också i fråga örn

exempelvis sockerbetsskötseln och andra verksamhetsgrenar, inom vilka

ackordsbetalning förekomme. Föreningen anslöte sig i denna del helt till

den mening, som framförts i herrar Larsons och Tamms reservationer.

Svenska försäkringsbolags riksförbund yttrar, att den av de sakkunniga

föreslagna bestämmelsen för semesterlönens beräknande, som bleve tillämplig

å försäkringsbolagens talrika kår av anställda ackvisitörer, enbart eller delvis

provisionsavlönade, innebure en påtaglig nyhet gentemot rådande praxis.

Förbundet anför vidare följande:

På många håll torde denna bestämmelse endast komma att för ackyisitören

innebära en oberäknelig löneökning, som ej vöre motiverad av önskvärdheten

att bereda honom erforderlig rekreation. Ackvisitionsarbetet vöre av säsong-

betonad karaktär samt därjämte av så skiftande och personlig art, att det i

regel icke innebure någon svårighet för ackvisitören att utan nämnvärd in­

komstminskning taga sig erforderlig ledighet å tid, som för honom kunde

befinnas lämplig. Det tedde sig därför oegentligt, att för såaana lall vid

beräknande av semesterlön hänsyn skulle behöva tagas jämväl till piovisions-

inkomst.

I fråga om bestämmelsen angående ersättning under semes­

tern för kost, som åtnjötes under den tid arbete

utfördes, yttrar socialstyrelsen, att det kunde tänkas många fall, då arbets­

tagaren bodde i orten men icke önskade under semestern begagna sig av den

kost, som han kunde få åtnjuta hos arbetsgivaren, t. ex. då han hade sitt för­

äldrahem på arbetsorten. Även i dylikt fall borde ersättning för kosten utgå.

En annan formulering av här ifrågavarande bestämmelse, som gåve möjlig­

het till ersättning för kosten jämväl för den, som bodde i orten, ansåge där­

för socialstyrelsen önskvärd.

Svenska försäkringsbolags riksförbund förutsätter, att förmånen av fri

lunch, som inom försäkringsbolagen tillämpades i större eller mindre ut­

sträckning, icke skulle komma i betraktande, då semesterlönen beiäknades.

Kungl. Maj:ts proposition nr 286.

188

Departe­

ments­

chefen.

Som stöd för sin uppfattning härutinnan anför förbundet, att det med ut­

trycket »i arbetsgivarens kost» torde böra förstås, att arbetstagaren i arbets­

givarens hushåll intoge sina dagliga måltider.

Sveriges redareförening anför, att nian vid bedömandet av kostersättningens

storlek för sjömännen borde iakttaga nödig försiktighet. I princip torde den

uppfattningen hava fog för sig, att redaren icke borde vidkännas större ut­

gifter för sjömannen under semestern än då denne vore i tjänst. — Enligt

vad som framgår av en av föreningen vid dess yttrande fogad avskrift av

föreningens yttrande till kommerskollegium med anledning av det utav 1936

års sjöarbetstids- och bemanningssakkunniga upprättade förslaget till bland

annat lag angående semester för sjöfolk, har föreningen framhållit det orik­

tiga däri, att kostersättning jämväl skulle utgå i de fall semestern utbyttes

mot kontant ersättning. Föreningen har i samband därmed yttrat, att redaren

i sådant fall skulle nödgas utgiva dubbel ersättning för kost.

Länsstyrelsen i Malmöhus län anför, att det syntes ovisst, huruvida den

föreslagna bestämmelsen angående beräkning av arbetstagarens genomsnitt­

liga inkomst med den åt densamma givna avfattningen lomme att, såsom

avsett vore, givas den tolkning, att förmånen av bostad, som arbets­

givare tillliandahölle arbetstagare, ej skulle medtagas i underlaget för semes­

terlönen. Länsstyrelsen ansåge lämpligt, att i lagen uttryckligt angåves, att

förmånen av bostad icke skulle räknas som inkomst i förevarande avseende.

Liknande uttalande har även gjorts av länsstyrelsen i Hallands län.

Enligt min mening böra arbetstagarna under semestern uppbära sin van­

liga avlöning, d. v. s. de böra icke under denna tid få vidkännas någon minsk­

ning i sina inkomster. Därest denna princip icke tillämpades, skulle semestern

icke innebära ledighet nied bibehållen lön. Jag vill även påpeka, att en

arbetstagare för att kunna på lämpligaste sätt för rekreation tillgodogöra sig

sin semester måste vidkännas vissa icke obetydliga kostnader. Detta lärer

bliva fallet, även efter det åtgärder kunna hava vidtagits från det allmännas

sida i form av minskning av resekostnader och dylikt. I själva verket är det

så, att den som arbetat intensivast under den förflutna tiden bäst behöver

komma ifrån den dagliga miljön under semestern och därför också åsamkas

de största kostnaderna.

Redan med hänsyn till vad sålunda anförts anser jag, att den av arbets­

tagaren intjänade ackordsförtjänsten under kvalifikationstiden bör få öva

inflytande vid beräknandet av semesterlönens storlek. För arbetstagare, som

utföra sitt arbete mot ackord, är det i de flesta fall en normal företeelse,

att inkomsten är väsentligt högre än vad som skulle hava blivit fallet, därest

de arbetat mot timlön. Härtill kommer, såsom även de sakkunniga påpekat,

att i vissa viktiga kollektivavtal fastställts en timlön, utan att därmed av­

setts, att denna timlön i allmänhet skulle användas som basis för avlöning

till de arbetstagare, som arbeta mot timlön. Ender sådana omständigheter

kan det icke heller anses skäligt, att semesterlönen skall bestämmas med

hänsyn till en timlön av dylik art.

Kungl. Maj:ts proposition nr 286.

189

Det mot sakkunnigförslaget i denna del anförda skälet, att det ej skulle

vara lämpligt, att arbetskamrater under semestern skulle åtnjuta olika hög

lön, kan jag icke tillmäta någon betydelse. Detta förhållande kan nämligen

på intet sätt anses vara märkligare än att arbetskamraterna under den tid

de utföra samma slags arbete uppbära olika hög lön. Så vitt jag kan finna,

måste alla arbetare erkänna systemet med en beräkning av semesterlönen

efter ackordsinkomsten såsom rättvist. Mot att en arbetstagare, som om­

växlande arbetar mot timlön och mot ackord, skulle, enligt vad länsstyrelsen

i Kristianstads län påpekat, under semestern uppbära högre lön än under de

tider, han arbetat mot timlön, synes mig någon befogad erinran icke kunna

göras. I vart fall uppbär ju en sådan arbetstagare under semestern lägre lön

än under tid, då han arbetat mot ackordslön.

Till de nu anförda skälen för sakkunnigförslagets bestämmelser kommer

den mycket stora fördel, som särskilt understrukits av arbetsdomstolens ord­

förande, att med det förordade systemet utan svårigheter eller orättvisor

löses den eljest synnerligen besvärliga frågan örn vilken inverkan en för­

kortad arbetstid per dag skall få på semesterlönens storlek. Att därigenom

i vissa fall, såsom arbetsdomstolens ordförande jämväl framhållit, en minsk­

ning av semesterlönens storlek kan uppstå, faller av sig självt.

Yad beträffar frågan örn övertidsersättningens inverkan å semesterlönens

storlek kan jag ej ansluta mig till de sakkunnigas förslag. Övertidsarbete torde

i regel vara en tillfällig företeelse och falla så ojämt på olika löntagare, att

det icke kan anses vara skäligt, att ersättningen därför medräknas vid beräk­

nandet av semesterlönen. Med hänsyn härtill har jag, i anslutning till vad

telegrafstyrelsen anfört, funnit mig böra förorda, att övertidsarbete över

huvud icke må tagas i betraktande vid beräknandet av semesterlönen.

Yad arbetsdomstolens ordförande och arbetsrådet anfört örn den inverkan,

som med arbetad tid jämställd annan tid bör hava vid bestämmandet av

semesterlönen, föranleder mig att förorda en bestämmelse örn att hänsyn

vid beräkning av semesterlönens storlek skall tagas, beträffande frånvaro på

grund av semester till den för semestertiden uppburna lönen samt beträffande

frånvaro på grund av övriga orsaker, som enligt de givna bestämmelserna

föranleda, att bortovaro skall jämställas med arbetad tid, till den lön, som

arbetstagaren sannolikt skulle hava uppburit för berörda tid, därest han ut­

fört arbete för arbetsgivarens räkning.

I anledning av vad Sveriges skogsägareförbund yttrat angående beräk­

nandet av semesterlönen för en körare vill jag framhålla, att därvid självfallet

hänsyn icke skall tagas till större del av det av köraren intjänade beloppet,

än som kan anses belöpa på dennes eget arbete. Det torde vara lämpligt, att

parterna i förväg träffa överenskommelse härom. Motsvarande förfarande får

äga rum i andra likartade fall. Detta följer direkt av bestämmelsen, att hän­

syn vid beräkning av semesterlönen icke skall tagas till löneförmån, som är

avsedd att utgöra ersättning för särskilda kostnader.

Jag vill särskilt påpeka, att semesterlönen för en arbetstagare, som tidi-

Kungl. Maj:ts proposition nr 286.

190

gare arbetat mot ackord eller timlön men sedermera befordrats till sådan

anställning, varmed följer månadslön, redan under den första efter befordran

utgående semestern skall bestämmas med hänsyn till månadslönens storlek.

Någon särskild bestämmelse härom torde icke erfordras, då detta förhållande

synes klart framgå av föreskriften, att arbetstagare, som »är» avlönad med

tidion, beräknad per vecka eller längre tidsenhet, skall uppbära den å semestern

belöpande lönen.

Arbetsrådet har ansett, att en viss avtalsfrihet vid semesterlönens bestäm­

mande skulle vara ägnad att underlätta en praktisk lösning av frågan örn

beräkningen av den genomsnittliga inkomsten för arbetstagare, som åtnjuta

drickspengar. Jag utgår från att arbetsrådet härmed icke avsett en sådan

avtalsfrihet, som skulle kunna medföra en förändring av grunderna för

semesterlönens beräknande. En sådan ordning skulle jag nämligen icke

kunna förorda, då semesterlönens storlek därigenom helt bleve beroende av

styrkeförhållandet mellan parterna. Däremot är det givet att, örn i ett visst

fall svårigheter föreligga att beräkna genomsnittsinkomsten för arbetstagarna,

parterna äga överenskomma, att den genomsnittliga inkomsten skall anses

hava uppgått till visst belopp. Det måste sägas vara synnerligen lämpligt,

att sådana överenskommelser i god tid före semesterns åtnjutande träffas

mellan parterna.

Det har från flera håll anförts, att betydande administrativa svårigheter

genom bifall till sakkunnigförslaget skulle uppstå, särskilt inom byggnäds-

branschen. Dessa svårigheter skulle närmast härröra av att några individuella

avlöningslistor i allmänhet icke fördes för samtliga arbeten, utan att gemen­

samma ackord funnes. De sålunda befarade svårigheterna torde säkerligen

icke vara av den storleksordning, att därav skulle behöva föranledas någon

särskild undantagsbestämmelse. Det administrativa merbesvär, som uppstår

genom en redovisning av intjänad avlöning per arbetstagare, är med säkerhet

överkomligt. Arbetarna torde sålunda gärna stå till tjänst med uppgifter örn

fördelning av gemensamma ackord. Att någon arbetstagare efter anställ­

ningens upphörande kan få vänta viss tid, innan semesterersättningen full­

ständigt uträknats, torde icke heller kunna sägas innebära någon mera avse­

värd olägenhet.

Då, såvitt jag kan finna, alla såväl logiska som praktiska skäl tala för ett

system med beräknandet av semesterlönens storlek med hänsyn tagen även

till ackordsinkomst, kan jag ej tillmäta någon avgörande betydelse åt vad

som från olika håll anförts örn den kostnadsökning, som ett dylikt system

skulle medföra för arbetsgivarna, och örn att systemet hittills icke kommit till

allmännare användning.

Ingen erinran har i yttrandena anförts mot förslaget, att ersättning för

kost skall utgå under semestern. Att arbetstagaren skall erhålla sådan ersätt­

ning är också en given sak, då kosten ofta utgör en väsentlig del av lönen.

För egen del kan jag godtaga den av de sakkunniga föreslagna formuleringen

av beräkningsgrunden.

Kungl. Maj.is proposition nr' 286.

191

Yad Sveriges redareförening anfört om att ersättning för kost icke bör utgå

i det fall, då arbetstagare i stället för semester erhåller semesterersättning,

överensstämmer med min uppfattning. Ersättning för kost bör nämligen utgå

blott i de fall, då kosten ej åtnjutes.

Socialstyrelsen har förordat sådan jämkning av bestämmelsen örn kost­

ersättning, att därav klart framginge, att en arbetstagare, som under semestern

ej avflyttade från orten men likväl ej åtnjöte kost, skulle äga uppbära kost­

ersättning. En sådan jämkning av bestämmelsen anser även jag vara lämplig.

Med hänsyn till förhållandena inom jordbruket, där det ofta torde före­

komma, att en arbetstagare under semestern avstår från kosten endast under

vissa mål, synes bestämmelsen böra utformas så, att ersättning för kost utgår

endast i de fall, då arbetstagaren under semestern icke till någon del uttager

förmånen av fri kost.

I likhet med svenska försäkringsbolags riksförbund anser jag, att en i bank

eller försäkringsbolag anställd arbetstagare, som äger åtnjuta förmånen av fri

lunch, ej kan sägas vara i arbetsgivarens kost. Med hänsyn härtill bör någon

ersättning för lunchens värde icke utgå under semestertiden.

Då jag förordar den ändringen av sakkunnigförslaget, att varken sön­

dagar, helgdagar eller sedvanliga fridagar skola inräknas i semestern, torde

bestämmelserna örn kostersättning böra modifieras så, att sådan ersättning

skall utgå icke blott, såsom de sakkunniga förordat, för söndag utan även

för helgdag eller sedvanlig fridag, som infaller under semestern.

I likhet med de sakkunniga anser jag, att ersättning för bostadsförmån icke

bör utgå under semestern. I anledning av vad som anförts av länsstyrelserna

i Malmöhus och Hallands län har jag vidtagit en sådan jämkning i författ­

ningstexten, att detta klart kommer till uttryck.

Vidare anser jag, liksom de sakkunniga, att semesterlön och ersättning

enligt semesterlagen för sådan lön bör i arbetsgivarens konkurs utgå med

förmånsrätt enligt 17 kap. 4 § handelsbaden. Någon särskild lagändring torde

icke vara erforderlig för vinnandet av detta syfte.

Kungl. Maj:ts proposition nr 286.

Frågan om särskild preskriptionstid.

De sakkunniga.

Kommittén angående privatanställda föreslog, att i lagen örn arbetsavtal

skulle intagas en bestämmelse örn att arbetsgivare eller arbetstagare, som

ville framställa fordringsanspråk på grund av arbetsavtalet, skulle anhängig­

göra sin talan inom två år från det anställningen upphörde. Underlätes

detta, vore han sin talan förlustig.

De sakkunniga anföra, att talan örn utbekommande av skadestånd givetvis

kunde föras även efter arbetsavtalets upphörande. Detta torde kunna ske,

även örn arbetstagaren, så länge arbetsavtalet varade, utan invändning av­

stått från honom enligt lagen tillkommande förmån. Enligt gällande rätt

192

vore fordran, som grundade sig å arbetsavtal, ej underkastad annan begräns­

ning med avseende å tiden, varunder fordringen kunde göras gällande, än

den, som följde av de allmänna bestämmelserna örn tioårig preskription.

Med hänsyn härtill torde det icke vara lämpligt att införa en särskild pre­

skriptionstid i fråga örn en ur arbetsavtalet härflytande materiell förmån.

Yttrandena.

Arbetsdomstolens ordförande ifrågasätter, huruvida icke i semesterlagen

borde upptagas en bestämmelse örn en kortare preskriptionstid. I yttrandet

anföres härom följande:

När en överenskommelse örn avstående från semesterrätt eller örn sämre

semesterförmåner vore ogiltig redan från början, kunde arbetstagaren fordra

retroaktiv ersättning för den semester, varom han gått miste. Detsamma

gällde naturligen, örn arbetsgivaren utan särskild överenskommelse under­

låtit att giva semester. Huruvida rätten till semesterersättning skulle be­

traktas såsom en fordran på utfående av ogulden lön eller såsom ett skade­

ståndsanspråk vore i detta sammanhang utan betydelse. För anställande av

talan om semesterersättning gällde icke någon annan preskriptionstid än

den vanliga tioåriga (jfr betänkandet sid. 116), och ersättning kunde sålunda

retroaktivt utkrävas för en tidrymd av intill tio år. Samma förhållande gällde,

när arbetstagare icke utfått vad honom enligt kollektivavtal rätteligen tillkomme.

För egen del hade arbetsdomstolens ordförande i många fall, som förekom­

mit vid arbetsdomstolen, känt sig illa berörd av att retroaktiv ersättning

kunde på detta sätt utkrävas för så lång tid, oaktat arbetstagaren icke någon

gång protesterat utan tvärtom invaggat arbetsgivaren i säkerhet. Frågan hade

förnämligast betydelse för de små förhållandena, där arbetsgivaren syssel­

satte en eller ett par arbetare. Många gånger vore arbetsgivaren då socialt

sett tämligen jämställd med arbetstagaren och arbetade sida vid sida med

denne såsom kamrat. Örn de då hade en uttrycklig eller underförstådd över­

enskommelse sig emellan angående vissa avvikelser från den i kollektivavtal

fastställda regleringen, tillämpades denna överenskommelse år från år, så

länge de stöde på god fot med varandra. Men uppkomme en brytning, som

rubbade det personliga förhållandet, begagnade också arbetstagaren i regel

tillfället att göra gällande sin formella rätt till ersättning för vad han utfått

för litet. Arbetsdomstolens ordförande hade därför sedan länge känt det som

en stor brist i kollektivavtalslagstiftningen, att icke en kortare preskriptions­

tid stadgats, exempelvis två eller tre år, räknat från fordringens uppkomst

En sådan kortare preskriptionstid för särskilda förhållanden vore synnerligen

vanlig i modern lagstiftning, både här i landet och utomlands. För svensk

lagstiftnings del kunde exempelvis hänvisas till de nya lagarna på familj e-

och arvsrättens område.

Arbetsdomstolens ordförande yttrar vidare, att en preskriptionsbestämmelse

naturligen borde avse alla anspråk, oavsett örn de juridiskt-tekniskt kunde

hänföras till lönef or dringar eller skadeståndsanspråk. Han anser även, att

en motsvarande iindring borde göras i lagen örn kollektivavtal.

Socialstyrelsen framhåller, att det, i likhet med vad som brukade ske med

tvister örn kollektivavtals innebörd och tillämpning, måste anses såsom önsk­

värt, att arbetstagares och arbetsgivares mellanhavanden, när det gällde rätt

till semester, kunde lösas utan alltför stor tidsutdräkt. Bland annat måste

Kungl. Maj:ts proposition nr 286.

193

i detta sammanhang beaktas de stora svårigheter, som kunde uppstå, då

det gällde att efter en mera avsevärd tidrymds förlopp fastställa grunderna

för rätten till semester eller semesterlön. I avvaktan på en lagstiftning örn

arbetsavtal borde lämpligen provisoriskt i lagen örn semester föreskrivas en

förslagsvis tvåårig preskription, då fråga vore örn en fordran, som avsåge

semester, semesterersättning eller semesterlön. Helst borde denna preskrip­

tionstid räknas från den tidpunkt, då fordran uppkommit.

Svenska arbetsgivareföreningen anser, att vad de sakkunniga åberopat till

stöd för avstyrkandet av en särskild preskriptionsbestämmelse icke vore

bärande. Föreningen påpekar, att den tioåriga preskriptionstiden för övriga

ur arbetsavtalet härflytande materiella förmåner hänförde sig till frivilligt

åtagna förpliktelser, medan det enligt semesterlagen gällde tvingande på­

följder. Det torde ej heller mellan parterna på arbetsmarknaden råda annat

än enighet örn värdet av att tvister begränsades till tiden.

Uppenbarligen är det önskvärt, att arbetsgivares och arbetstagares mel-

lanhavanden lösas utan allt för lång tidsutdräkt. Det måste anses vara

olämpligt, att tvistefrågor, som hänföra sig till länge sedan förfluten tid,

föras inför domstol. Man kan även peka på de bevisningssvårigheter, som där­

igenom föranledas. Ur dessa synpunkter är en relativt kort preskriptionstid

starkt motiverad.

Såsom de sakkunniga påpekat, är en fordran, som grundar sig å arbets­

avtal, enligt gällande rätt ej underkastad annan begränsning med avseende

å tiden, varunder fordran kan göras gällande, än som följer av bestämmel­

serna örn tioårig preskription. Med hänsyn härtill är det naturligt, att

tveksamhet kan råda, örn man lämpligen bör stadga en särskild preskriptions­

tid för en viss ur arbetsavtalet härflytande materiell förmån. Det torde

nämligen i detta sammanhang icke vara lämpligt att till diskussion upptaga

frågan örn en kortare preskriptionstid för alla fordringar, som kunna härröra

ur arbetsavtal. Någon skillnad härvidlag torde icke böra göras mellan kol­

lektivavtal och enskilt arbetsavtal. Yad svenska arbetsgivareföreningen an­

fört örn skillnaden mellan frivilligt åtagna förbindelser och vad någon enligt

lagbestämmelse förbundits att utgiva förtjänar emellertid beaktande. Då

även arbetsdomstolens ordförande och socialstyrelsen funnit sig kunna för­

orda en särskild preskriptionstid för fordran, som hänför sig till semester­

lagens bestämmelser, vill jag icke motsätta mig detta önskemål utan till­

styrker, att bestämmelser örn en kortare preskriptionstid intagas i lagen.

Då det gäller införandet av en särskild preskriptionstid för fordringar,

som härleda sig ur ett arbetsavtal, kan man välja mellan två olika system. En­

ligt det ena börjar preskriptionstiden löpa vid tiden för fordrans uppkomst.

Enligt det andra systemet åter, vilket förordats av kommittén angående

privatanställda i förslaget till lag örn arbetsavtal, räknas utgångspunkten för

preskriptionstiden från tiden för anställningens upphörande. Vissa skäl tala

för en lösning av frågan efter det sistnämnda systemet. Det kan nämligen

befaras, att en arbetsgivare, medan arbetsavtalet varar, under hot örn upp-

Bihang till riksdagens protokoll 1938.

1 sami. Nr 286.

670 8 8

1 3

Kungl. Majus proposition nr 286.

Departe­

ments­

chefen.

194

sägning kan förmå arbetstagaren att avstå från den rätt, som lagen tiller­

känner honom. Örn man låter tiden för uppkomsten av en fordran bilda utgångs­

punkten för preskriptionstiden, kan på detta sätt arbetstagaren definitivt gå

förlustig sin fordran. Vid anställningens upphörande, då alltså någon på­

tryckning icke längre kan ske från arbetsgivarens sida, äger arbetstagaren

nämligen möjlighet att föra talan endast så långt tillbaka i tiden, som

preskriptionstiden medgiver. A andra sidan måste det sägas, att en preskrip­

tionstid, som börjar löpa först vid avtalets upphörande, icke blir särskilt effektiv.

Vid tvist mellan parterna kan man ju nämligen då gå hela tio år tillbaka

i tiden. En sådan preskriptionsbestämmelse innebär alltså ej någon lättnad

för domstolarna eller motparten. Jag anser därför i likhet med arbets­

domstolens ordförande och socialstyrelsen, att utgångspunkten för preskrip­

tionstiden bör sättas i förhållande till tiden för fordrans uppkomst,

Det torde emellertid ej vara lämpligt att i lagen utforma preskriptions-

bestämmelsen så, att tiden börjar löpa från uppkomsten av en fordran enligt

lagen. En sådan bestämmelse skulle kunna föranleda tveksamhet med hän­

syn till det i lagen föreskrivna sättet för semesterrättens beräknande. Se­

mesterrätten kan nämligen sägas uppkomma under det år, då den intjänas,

ehuru fordran mot arbetsgivaren icke förfaller, förrän då arbetstagaren äger

åtnjuta semestern.

Någon bestämmelse örn viss period av året, under vilken semester enligt

lagen skall utgå, har icke intagits i departementsförslaget. Arbetstagaren

kan därför ej förrän mot slutet av året avgöra, huruvida han har något krav

mot arbetsgivaren för åsidosättande av lagens bestämmelser. Jag förutsätter

givetvis härvid, att inga särskilda bestämmelser örn viss semesterperiod

intagits i avtalet. Med hänsyn till de nu anförda omständigheterna synes

det vara lämpligast att bestämma, att preskriptionstiden börjar löpa först

vid utgången av det år, varunder arbetstagaren enligt lagen ägt åtnjuta se­

mestern. Med hänsyn till de i 10 § av departementsförslaget intagna sär­

skilda bestämmelserna för sjömän kan preskriptionstiden, för den händelse

överenskommelse träffats mellan parterna örn uppskjutande av semestern

till nästkommande år, icke anses börja löpa förrän med utgången av sist-

berörda år.

Preskriptionstidens längd synes böra bestämmas till två år.

Självfallet är att arbetsgivare, som med åberopande av stadgandet i 12 §

vill återkräva utgiven semesterlön, är underkastad preskripfionsbestämmelsen.

Kungl. Maj:ts proposition nr 286.

Behandlingen av inål angående semester.

De sakkunniga.

Kommittén angående privatanställda framhöll i sitt betänkande, att det

enligt gällande rätt i processuellt hänseende rådde en olikhet mellan den,

rättsliga prövningen av ett arbetsavtal, allt efter som detta vore ett enskilt

arbetsavtal eller vore reglerat av ett kollektivavtal. Detta innebure, att för

närvarande varje tvist rörande tolkningen och tillämpningen av ett enskilt

195

arbetsavtal hade att prövas av de allmänna domstolarna enligt vanlig instans­

ordning, medan däremot ett av kollektivavtal normerat arbetsavtal kunde

komma att prövas av den såsom ensam instans anordnade arbetsdomstolen.

Detta innebure givetvis en oegentlighet därutinnan, att alldeles samma rätts­

fråga — t. ex. örn rätt till viss uppsägningstid eller till semester — kunde

bliva föremål för prövning i det ena fallet av de allmänna domstolarna och

i det andra av arbetsdomstolen. Denna risk för olika tillämpning i frågor,

som enligt sin natur krävde enhetligt avgörande, kunde bliva mera fram­

trädande i den fortsatta rättsutvecklingen. Kommittén, som ej haft till upp­

gift att utarbeta förslag rörande den rättsliga formen för prövning av tvister

rörande arbetsavtal, måste inskränka sig till att bestämt förorda en utred­

ning i syfte att en dylik dualism måtte bringas till upphörande.

I avgivet utlåtande över kommitténs betänkande behandlade arbetsdom­

stolens ordförande ingående denna fråga. Utlåtandet finnes i hithörande delar

avtryckt å sid. 186—189 i semestersakkunnigas betänkande. Jag tillåter mig

att beträffande utlåtandets innehåll hänvisa till betänkandet.

De sakkunniga uttala till en början, att frågan örn den rättsliga behand­

lingen av mål, som berörde arbetsavtalet, vore av mycket vittutseende art och

icke torde kunna lösas helt tillfredsställande annat än genom en radikal för­

ändring av den nuvarande kompetensen på förevarande område mellan de

allmänna domstolarna och arbetsdomstolen.

Härefter anföra de sakkunniga följande:

Örn en lag med tvingande bestämmelser angående rätt till semester, för

praktiskt taget samtliga grupper av arbetstagare genomfördes, vore det givet,

att bestämmelserna i lagen måste hållas så generella, att de kunde tillämpas

inom alla olika yrkesområden. Det vore med hänsyn härtill klart, att det inom

flera yrkesområden kunde komma att visa sig vara behövligt att i kollektiv­

avtal stadga kompletterande bestämmelser till lagen eller bestämmelser, som

i någon mån skilde sig från vad som föreskreves i lagen; i sistnämnda fall vore

detta dock möjligt endast för den händelse ändringarna icke medförde sämre

rätt för arbetstagarna. På sina håll torde det ej komma att erfordras några

kompletterande bestämmelser, utan man torde komma att åtnöjas med att

i kollektivavtalet allenast göra en hänvisning till vad som föreskreves i lagen

örn semester. Av det anförda framginge, att lagen och kollektivavtalen på detta

område komme att supplera varandra. Uppstode en tvist angående rätten till

semester, kunde man rent sakligt sett icke skilja på tvister, som hänförde sig

till kollektivavtalets bestämmelser, och tvister, som uppkomme angående tolk­

ningen av lagen. Då jämlikt den för arbetsdomstolen gällande lagstiftningen

denna domstol hade att bedöma tvister mellan kollektivavtalsbundna parter,

måste samma domstol jämväl komma att få upptaga mål angående tolk­

ningen av lagen örn semester. Detta bleve förhållandet jämväl i de fall, då

ett kollektivavtal icke innehölle annan bestämmelse örn semester än en direkt

hänvisning till vad lagen stadgade. Pör den händelse man liksom hittills

skulle låta mål angående icke kollektivavtalsbundna arbetstagares rätt till

semester upptagas av allmän domstol, bleve följden den, att samma lag komme

att tolkas av skilda system av domstolar, nämligen dels av de allmänna dom­

stolarna och dels av arbetsdomstolen. En sådan anordning vore av självklara

skäl icke önskvärd. Den medförde nämligen alltid risk för att en skiljaktig

praxis beträffande tolkningen av lagen kunde uppkomma.

Kungl. Maj:ts proposition nr 286.

196

Efter att hava diskuterat möjligheten att undvika en uppdelning av kompe­

tensen mellan skilda domstolar uttala de sakkunniga sig för en lösning av

denna fråga i sådan riktning, att man på det ena eller andra sättet till arbets­

domstolen skulle sammanföra alla mål, som härledde sig ur arbetsavtal.

Sammanfattningsvis anföra de sakkunniga härefter följande:

Förhållandet vore alltså det, att mål örn semester beträffande arbetstagare,

vilkas arbetsavtal reglerades av kollektivavtal, även efter genomförandet av

en lagstiftning angående semester måste upptagas av arbetsdomstolen, att mål

örn semester beträffande övriga arbetstagare icke kunde avgöras av arbetsdom­

stolen, utan att samtliga mål örn arbetsavtal jämväl överflyttades till denna

domstol, samt att detta sista spörsmål vore av så vittutseende art, att det nöd­

vändigtvis krävdes en särskild utredning av därför lämpade sakkunniga, innan

slutlig ståndpunkt i frågan kunde tagas. En sådan utredning kunde beräknas

taga Tång tid i anspråk. Det gällde vid sådant förhållande att avgöra, örn

olägenheterna av att en lag örn semester komme att tolkas såväl av de all­

männa domstolarna som av arbetsdomstolen vore så stora, att man därför

måste avstå från att genomföra en av sociala skäl såsom nödvändig ansedd

lag örn semester i avvaktan på en lösning av spörsmålet om hänförande till

arbetsdomstolen av samtliga mål angående arbetsavtal. De sakkunniga kunde

för sin del icke anse detta vara fallet.

De sakkunniga förorda, att sådana åtgärder skola vidtagas, som kunna för­

minska olägenheterna av en uppdelning av lagens tillämpning mellan skilda

system av domstolar. Emellertid anse sig de sakkunniga icke böra förorda

en skyldighet för de allmänna domstolarna att inhämta arbetsdomstolens ytt­

rande i mål angående semester. Detta skulle nämligen lätt kunna leda till att

arbetsdomstolen i själva verket bleve den avgörande instansen i alla mål

angående semester, trots det att processen komme att föras inför de allmänna

domstolarna. De sakkunniga understryka dock betydelsen av att kontakt av

de allmänna domstolarna söktes med arbetsdomstolen i sådana fall, då mål

av principiell art angående semesterlagens tillämpning förelåge. Skedde detta,

torde några större olägenheter av uppdelningen mellan skilda domstolssystem

av mål angående semester ej behöva befaras.

Vid övervägande av frågan ur de synpunkter, som nu anförts, funne sig de

sakkunniga kunna förorda en bestämmelse örn att mål, som avsåge tillämp­

ningen av semesterlagen, skulle upptagas och avgöras av allmän domstol, där­

vid emellertid det undantaget skulle göras, att mål beträffande arbetstagare,

vilkas arbetsavtal reglerades av kollektivavtal, skulle anhängiggöras vid arbets­

domstolen.

Herrar Larson och- Tamm hava i sina reservationer förklarat sig anse, att

föreskrifter rörande forum vore överflödiga i lagen. Frågan huruvida ett mål

rörande semester skulle föras till allmän domstol eller arbetsdomstolen bleve,

anföra reservanterna, enligt gällande forumregel beroende av huruvida grunden

för talan hänförde sig till lagen eller särskilda i kollektivavtal intagna semester­

bestämmelser.

Herr Rydberg har för sin del föreslagit, att sådana lagändringar omedelbart

mätte genomföras, att arbetsdomstolen gjordes till överinstans över de all­

männa underrätterna i mål angående semester.

Kungl. Maj:ts proposition nr 286.

Kungl. Majus proposition nr 286.

197

Yttrandena.

Arbetsdomstolens ordförande tillstyrker den av de sakkunniga förordade

forumbestämmelsen samt anför härom följande:

På sid. 189 i betänkandet hade de sakkunniga i sin motivering för det före­

slagna stadgandet uttalat, att arbetsdomstolen jämlikt den för domstolen

gällande lagstiftningen hade att bedöma tvister mellan kollektivavtalsbundna

parter. Denna korta sammanfattning av behörighetsreglerna i 11 § lagen örn

arbetsdomstol vore icke fullt riktig. I tvister mellan kollektivavtalsbundna

parter kunde nämligen arbetsdomstolen icke anses behörig i vidare mån än

kollektivavtalet reglerade det rättsförhållande, varom tvisten rörde sig. I en

av arbetsdomstolen meddelad dom, nr 78/1930, hade principen uttryckts på

det sättet, att arbetsdomstolens behörighet berodde på huruvida den rättighet,

som gjordes gällande, kunde anses härflyta ur kollektivavtalet eller ur det

enskilda arbetsavtalet. Visserligen kunde alla rättigheter i ett arbetsför­

hållande sägas härflyta ur det enskilda arbetsavtalet, men i den mån det

enskilda arbetsavtalet vore reglerat genom kollektivavtal, kunde man också

tala örn att en rättighet härflöte ur kollektivavtalet. Innefattade kollektiv­

avtalet icke en fullständig reglering av arbetsgivares och arbetstagares ömse­

sidiga rättigheter och skyldigheter utan vissa förhållanden hade lämnats öppna

att bedömas efter annan lag än kollektivavtalslagen eller efter allmänna rätts­

grundsatser, kunde arbetsdomstolens behörighet icke anses sträcka sig till

dessa områden. En annan sak vore, att arbetsdomstolen i många fall kunde

nödgas att i sin motivering gå in på dylika utanför kollektivavtalsförhållandet

liggande rättsfrågor för att kunna komma fram till ett domslut rörande kollek­

tivavtalets verkan i ett visst hänseende. Den angivna begränsningen i arbets­

domstolens behörighet hade hittills ytterst sällan varit av praktisk betydelse,

enär kollektivavtalen trots sin ofta stora bristfällighet i fråga örn avfatt­

ningen dock i regel vore så fullständiga, att de täckte alla spörsmål örn arbets­

avtalets reglering. De frågor, som uppkommit rörande behörighetens begräns­

ning i angivna hänseende, hade merendels hänfört sig just till sådana fall,

då arbetsavtalet i något hänseende varit reglerat genom lagstiftning (sjömans­

lagen, sjöarbetstidslagen). Men då spörsmålet någon gång varit aktuellt, hade

begränsningen åtminstone för arbetsdomstolens ordförande framstått såsom

ett opraktiskt tvång, och han hade då beklagat, att icke arbetsdomstolens

behörighet i stället bestämts på det av de sakkunniga angivna sättet, näm­

ligen så att arbetsdomstolen hade att döma i tvister rörande arbetsavtal

mellan kollektivavtalsbundna parter.

Örn den nu föreslagna lagstiftningen skulle genomföras utan den i 11 §

upptagna forumregeln, skulle frågan örn arbetsdomstolens behörighet få

en helt annan betydelse än tidigare, beroende på att arbetsavtalet för

så gott som alla arbetstagare i landet bleve i ett visst hänseende reg­

lerat genom lag och att kollektivavtalens fullständighet i detta särskilda

hänseende därefter kunde förväntas bliva högst växlande. För bedömande

av den föreslagna bestämmelsens lämplighet torde det därför vara nödvändigt

att först undersöka, i vilken omfattning arbetsdomstolen enligt behörighets­

reglerna i lagen örn arbetsdomstol skulle bliva kompetent i frågor rörande

semester. För en sådan undersökning vore det emellertid erforderligt att

först försöka klargöra, huru kollektivavtalen kunde tänkas komma att be­

handla semesterfrågorna efter den nu ifrågasatta lagstiftningens ikraft­

trädande. Man kunde då särskilja sex typfall:

1) Kollektivavtalet innehöllo en av lagen alldeles oberoende reglering av

semesterrätten.

198

2) Kollektivavtalet återgåve i sin text lagens regler i huvudsak oförändrade.

3) Kollektivavtalet reglerade semesterrätten genom en kombination av

särskilda regler och vissa lagens stadgande!!, vilka senare återgåves i texten.

4) Kollektivavtalet reglerade semesterrätten genom vissa särskilda regler

och hänvisade i övrigt till lagens stadganden.

5) Kollektivavtalet angåve endast, att i fråga örn semester skulle tillämpas

vad i lagen stadgades.

6) Kollektivavtalet berörde icke semesterrätten och underförstode sålunda,

att lagen skulle gälla i denna del.

Vad anginge fallet 1) vore arbetsdomstolen naturligen kompetent, och dom­

stolen finge aldrig tillfälle att ingå på en prövning av lagen. I fallet 2) måste

semesterrätten anses grundad på kollektivavtalet och icke på lagen. Arbets­

domstolen bleve därför kompetent. När arbetsdomstolen vore kompetent i

fallen 1) och 2), måste den vara det även i fallet 3), som ju innefattade en

kombination av de båda föregående. Beträffande fallet 4) torde det vara

klart, att man icke rimligen kunde dela på frågorna och tillerkänna allmän

domstol kompetens i de delar, däruti avtalet hänvisade till lagen, och arbets­

domstolens behörighet beträffande de självständiga föreskrifterna. Lagens

och avtalets regler kompletterade varandra, och regleringen vore att betrakta

såsom en odelbar enhet. Semesterrätten måste således även i detta fall anses

vara grundad på avtalet, och arbetsdomstolen vore därför att anse såsom ute­

slutande behörig. Detta överensstämde också med vad som antagits i några

fall, där kollektivavtal i vissa delar hänvisat till sjömanslagen eller sjöarbets­

tidslagen. Jfr arbetsdomstolens förutnämnda dom nr 78/1930 och Nytt juri­

diskt arkiv årg. 1934 sid. 156. Yad anginge fallet 5) ansåge arbetsdomstolens

ordförande frågan, örn arbetsdomstolen eller allmän domstol vore behörig,

vara ytterst tveksam, och han ville icke i detta sammanhang uttala någon be­

stämd mening därom. I fallet 6) slutligen torde arbetsdomstolen icke vara

behörig.

Av den sålunda lämnade redogörelsen framginge, att arbetsdomstolen

redan på grund av behörighetsreglerna i lagen örn arbetsdomstol skulle hava

att i en mängd fall bedöma semesterfrågor enligt den föreslagna lagens stad­

ganden. Eftersom fallen 3) och 4) från praktisk synpunkt torde vara de vik­

tigaste, kunde man till och med våga påstå, att tvister om semester, vilka

vore att bedöma efter lagen, skulle komma att falla under arbetsdomstolen

i det ojämförligt största antalet fall, där parterna vore kollektivavtalsbundna.

Den i förevarande paragraf upptagna regeln skure nu igenom hela detta

frågekomplex genom att göra arbetsdomstolen behörig, så snart arbetstaga­

rens enskilda arbetsavtal i något hänseende vore reglerat av kollektivavtal.

Det praktiska resultatet av regeln vore, att arbetsdomstolens behörighet sattes

utom diskussion respektive fastsloges i fallen 2)—6), man kunde sedan ifråga­

sätta huruvida regeln i princip avsåge alla dessa fall — i vilken händelse den

alltså innebure en partiell doublure till behörighetsreglerna i arbetsdomstols­

lagen — eller blott gällde för de fall, då kompetens för arbetsdomstolen icke

inträtt redan på grund av nämnda behörighetsregler.

Arbetsdomstolens ordförande ville med stor bestämdhet tillstyrka för­

slaget i denna del. Det skulle i och för sig vara ytterst otillfredsställande,

örn allmän domstols respektive arbetsdomstolens behörighet i semesterfrågor

bleve beroende på den tillfälliga omständigheten på vad sätt kontrahenterna

vid upprättandet av ett kollektivavtal formellt givit uttryck åt en viss tanke.

Exempelvis skulle i de ovannämnda fallen 2), 5) och 6) det sakliga resultatet

bliva detsamma, men behörighetsfrågan skulle lösas på alldeles motsatt sätt,

beroende på det tillfälliga uttryckssättet. Det viktigaste skälet vore emeller­

tid ett annat. Därest man — på sätt även arbetsdomstolens ordförande holle

Kungl. Maj:ts proposition nr 286.

199

före — nödgades böja sig för nödvändigheten av en dualism i processuellt

hänseende och sålunda läte samma slags frågor angående semesterlagens inne­

börd avgöras än av allmän domstol och än av arbetsdomstolen, vore det dock

av vikt, att man i övrigt uppdroge så fasta gränser som möjligt i fråga om

behörigheten för dessa olika domstolar. Semesterfrågorna vore ju emeller­

tid endast en detalj i det större rättsliga samband, som konstituerades av

arbetsavtalet, och erfarenheten visade, att tvister på grund av arbetsavtal

mycket ofta uppkomme i ett flertal avseenden. Sålunda vore exempelvis

semesterfrågor många gånger kombinerade med tvister örn vederbörande

arbetares rätta placering i lönehänseende eller andra lönefrågor. Det skulle

ju tydligen vara meningslöst, att en arbetstagare skulle vara skyldig att för

semesterfrågan vända sig till allmän domstol men att samtidigt nödgas draga

den andra tvistefrågan under arbetsdomstolen. Det måste med andra ord

sörjas för att alla tvister, som rörde en viss arbetstagare, kunde upptagas vid

en och samma domstol. Detta syfte vunnes med den av de sakkunniga före­

slagna regeln.

Arbetsdomstolens ordförande ifrågasätter, huruvida icke möjligen den före­

slagna regeln borde kompletteras med ett stadgande örn att 13 § lagen örn

arbetsdomstol skulle vara tillämplig också i semestertvister, där arbetsdom­

stolen vore behörig på grund av den föreslagna forumregeln men icke enligt

11 § lagen örn arbetsdomstol. Arbetsdomstolens ordförande anför härom föl­

jande:

Rättegången vid arbetsdomstolen finge i hög grad sin karaktär av den i

13 § lagen örn arbetsdomstol upptagna bestämmelsen, att kärandetalan i

första hand skulle utföras av förening, som slutit kollektivavtal, och att dylik

förening finge utföra svarandetalan för sina medlemmar. Denna regel gällde

emellertid endast, när fråga vore örn mål rörande kollektivavtal, d. v. s. när

behörighetsreglerna i 11 § lagen örn arbetsdomstol vore tillämpliga. Örn

arbetsdomstolens behörighetsområde vidgades genom den nu föreslagna

forumregeln i lagen örn semester, bomme alltså bestämmelsen i 13 § av dom­

stolslagen icke att gälla för detta vidgade behörighetsområde. Det vore emel­

lertid önskvärt att detta vore händelsen. I allmänhet kunde man nämligen

vänta bättre utredning, när organisationerna uppträdde än när de enskilda

medlemmarna själva utförde sin talan. Vidare vore organisationernas tale­

rätt av betydelse för medlemmarna ur ekonomisk synpunkt. Att 13 § icke

gällde i de åsyftade fallen skulle också lätt förbises, vilket kunde medföra

onödigt besvär och uppskov. Slutligen och icke minst viktigt vore, att arbets­

domstolen skulle för bedömande av frågan örn 13 § vore tillämplig nödgas

ibland ingå i prövning av den då merendels mycket svåra frågan, huruvida

arbetsdomstolen vore behörig redan enligt 11 §, en prövning som med den

föreslagna forumregeln eljest icke vore behövlig. Det borde dock i detta

sammanhang erinras, att 13 § icke vore tillämplig i tvister, som upptoges vid

arbetsdomstolen på grund av bestämmelserna i 1936 års lag örn förenings-

och förhandlingsrätt, vilket dock åtminstone för vissa fall framstode såsom

en brist i nämnda lag.

Arbetsdomstolens ordförande framhåller, att en sådan bestämmelse, som

den sålunda förordade, medförde den i och för sig mindre tilltalande konse­

kvensen, att på svarandesidan en organisation, som slutit det för forum­

regelns tillämpning avgörande kollektivavtalet, också måste instämmas, samt

fortsätter härefter:

Kungl. Maj:ts proposition nr 286.

200

Kvar stöde emellertid det faktum att, vare sig förslagets forumregel upp-

toges eller forumfrågan lämnades att avgöras enligt arbetsdomstolslagens be­

hörighetsregler, frågorna

örn

semesterlagens tolkning och tillämpning

kom me

att bedömas än av arbetsdomstolen och än av allmän domstol utan en gemen­

sam överinstans, som garanterade enhetlig rättstillämpning. Utan några som

helst tvivel vore detta ytterst beklagligt, och förhållandet torde hava jäm­

förelsevis få motsvarigheter i modern rätt. Det vore visserligen sant, att lik­

nande svårighet kunde uppstå även nu, i det att arbetsdomstolen kunde

nödgas ingå på bedömande av samma slags rättsfrågor, som vanligen

prövades av de allmänna domstolarna. Men detta hände i ganska sällsynta

undantagsfall. Här däremot bleve dualismen satt i system och bomme att

gälla rättsförhållanden av den största aktualitet för 100,000-tals medborgare.

Ett undanröjande av denna dualism skulle emellertid kräva mycket ingripande

åtgärder. En utväg vore att frånkänna arbetsdomstolen kompetens i alla

sådana fall, där fråga kunde bliva örn tillämpning av lagen, antingen direkt

eller indirekt (d. v. s. genom tillämpning av avtalsbestämmelser, som åter-

gåve lagens stadgandenj och i stället lägga alla sådana fall under allmän

domstol. Ett sådant ingripande skulle av de förut uppräknade sex typfallen

avse fallen 2)—4) ävensom fallet 5), i den mån arbetsdomstolen kunde enligt

de allmänna behörighetsreglerna anses äga kompetens även där. Vid en sådan

lagstiftningsåtgärd skulle det alltså vara nödvändigt att frånkänna arbets­

domstolen behörighet att döma i tvister även örn rena kollektivavtalsbestäm­

melser. Och genom åtgärden skulle man skapa dualism i ett annat hänseende,

i det att tvister rörande samma arbetstagares rättsförhållanden då i stället

skulle komma att falla under olika slag av domstolar — något som arbets­

domstolens ordförande enligt sin föregående framställning ansett det vara

angeläget att undvika. En annan utväg skulle vara att gå den motsatta vägen

och under arbetsdomstolen lägga alla tvister på grund av semesterlagen. Men

då skulle alldeles samma dualism som nyss angivits uppstå i den andra rikt­

ningen. Och så snart det över huvud bleve fråga örn att från allmän domstol

till arbetsdomstolen överflytta tvister, som gällde icke kollektivavtalsbundna

parter, kunde man icke komma förbi den mångfald av svåra processuella pro­

blem, som arbetsdomstolens ordförande försökt att skissera i sitt utlåtande

över förslaget till lag örn arbetsavtal. Men bleve man nödsakad att upptaga

dessa problem, borde man uppenbarligen gå till botten med frågorna och

taga under övervägande, huruvida icke alla tvister rörande arbetsavtal kunde

i en eller annan form läggas under arbetsdomstolen. Det vore emellertid

tydligt, att de problem, som här mötte, vore av den storleksordning, att frågan

örn en separat lag angående semester måste komma att vila under lång tid,

medan den processuella utredningen påginge. Med hänsyn till detta läge

vore arbetsdomstolens ordförande benägen att även på denna punkt instämma

med de sakkunniga och att sålunda bortse från vådorna av tvisternas uppdel­

ning på olika slag av domstolar.

Örn man icke kunde undgå denna konsekvens av den föreslagna lagstift­

ningen, vore det dock naturligen synnerligen önskvärt, att arbetsdomstolen

och de allmänna domstolarna inbördes holle kontakt med varandra för att vinna

kännedom om rättspraxis å ömse sidor, även örn man naturligen icke kunde

binda den ena domstolen att följa samma princip som den andra. De sakkun­

niga hade också uttalat sig för att en dylik kontakt borde skapas genom ad­

ministrativa regler, och till denna mening ville arbetsdomstolens ordförande

ansluta sig. Med hänsyn till det stora antalet underrätter syntes det dock

vara uteslutet att ålägga arbetsdomstolen att taga kännedom örn dessas rätts­

praxis. De åsyftade administrativa föreskrifterna torde därför lämpligen böra

innehålla, dels att de allmänna domstolarna — underrätter lika väl som över-

Kungl. Maj Hs proposition nr 286.

201

rätter — skulle vid uppkommen fråga örn tillämpningen av lagen örn semester

hos arbetsdomstolen efterfråga, huruvida något analogt fall behandlats av

denna domstol, och dels att hovrätterna respektive nedre justitierevisionen

skulle till arbetsdomstolen översända avskrifter av hovrätternas respektive

högsta domstolens domar i de mål rörande tillämpningen av lagen örn semes­

ter, som komme under dessa domstolars bedömande.

Från hovrätternas sida har någon erinran icke gjorts mot de sakkunnigas

förslag i fråga örn domstolskompetensen. Göta hovrätt hemställer emeller­

tid, att frågan örn överförandet till arbetsdomstolen, eventuellt särskilt system

av specialdomstolar, av alla tvister avseende tillämpningen av arbetsavtal

måtte göras till föremål för särskild utredning. Hovrätten för övre Norrland

uttalar härom, att det måhända vid närmare undersökning skulle visa sig

lämpligt, att samtliga arbetstvister underkastades enhetlig processuell be­

handling.

Socialstyrelsen yttrar, att styrelsen vore ense med de sakkunniga däri, att

stora svårigheter mötte för ordnandet av denna angelägenhet på ett annat sätt

än det av de sakkunniga föreslagna, men styrelsen funne dock nyss omnämnda

dualism vara mycket allvarlig. Den av de sakkunniga föreslagna anordningen

borde därför betraktas endast såsom ett provisorium, intill dess frågan örn

handläggning av mål om tillämpning av semesterlagen i likhet med arbets­

avtal blivit utredd. Socialstyrelsen ville livligt rekommendera, att en dylik

utredning företoges. Förutsättningen för att man skulle kunna nå önskade

resultat av en dylik utredning vore emellertid, att en lagstiftning örn arbets­

avtal komme till stånd.

Av de hörda organisationerna uttalar landsorganisationen önskvärdheten

av att alla tvister örn semester, oavsett örn arbetsavtalet vore reglerat genom

kollektivavtal eller icke, slutgiltigt avgjordes av arbetsdomstolen, i det att

talan mot de allmänna underrätternas utslag i semestertvister i icke kollek-

tivavtalsreglerade arbetsförhållanden fullföljdes hos denna domstol. Lands­

organisationen kunde icke finna det oundgängligt, att en sådan anordning

gjordes beroende av att arbetsdomstolens behörighet utsträcktes att omfatta

alla mål örn arbetsavtal.

Svenska arbetsgivareföreningen förordar, att samtliga mål enligt semester­

lagen hänföras till arbetsdomstolen. Föreningen anför härom följande:

För föreningen vore frågeställningen den, huruvida mål enligt lagen örn

semester kunde tänkas komma att bli så talrika, att de nödvändiggjorde en

omorganisation av arbetsdomstolen. Här bortsåge föreningen ifrån, att det

måhända vore erforderligt med en något mera mångsidig representation i

domstolen. Föreningen holle därvid före, att en utvidgning av arbetsdom­

stolens behörighet till att omfatta nämnda mål icke skulle behöva medföra

en mera ingripande omorganisation av domstolen. Föreningen ansåge även,

att i lagen reglerade frågor vore särdeles litet lämpade att överlämnas till de

allmänna domstolarnas avgörande. Det vore endast arbetsdomstolen, som

hade en för ifrågavarande måls rätta bedömande erforderlig sakkunskap. Det

vore ej tillrådligt att låta landets olika domstolar gå in i bedömande av t. ex.

huruvida avbrott i anställningen enligt 2 § andra stycket i förslaget vore av

sådan natur, att det borde inverka på rätten till semester. Ehuru med tvekan

ville föreningen därför förorda, att samtliga mål, där käromålet grundade sig

Kungl. Maj:ts proposition nr 286.

202

på lagen, avdömdes av arbetsdomstolen. På så sätt fullföljde man den tanke,

som väcktes i samband med lagen örn förenings- och förhandlingsrätt, näm­

ligen att de arbetsrättsliga speciallagarna skulle hänföras till arbetsdom­

stolen. Denna successiva utvidgning av arbetsdomstolens verksamhetsfält

kunde måhända ock vara en lämplig förberedelse till prövningen av den stora

frågan örn domstolens ombildande till ett enhetligt forum för den svenska

arbetsrätten.

Arbetsgivareföreningen påpekar vidare, att det kunde finnas kollektivavtal

med mycket begränsat innehåll, exempelvis avseende endast vissa ackords-

priser, varför den av de sakkunniga föreslagna gränsdragningen komme att

för vissa fall bliva tämligen egendomlig. Ansåges det olämpligt, att mål, som

rörde ej kollektivavtalsbundna parter, fördes till arbetsdomstolen, syntes herr

Larsons reservationsvis framförda förslag vara att föredraga framför majori­

tetens. Enligt reservationen skulle i lagen ej ingå några rättegångsbestäm-

melser och frågan örn semestermåls hänförande till allmän domstol eller

arbetsdomstol vara beroende av örn käranden till grund för kravet åberopade

lagen eller eventuella bestämmelser i förefintliga kollektivavtal. Samma situa­

tion kunde tänkas uppkomma redan med nu gällande lagar. Som exempel

kunde anföras det fall, då sjöfolkets arbete reglerades av såväl sjömanslagen

som kollektivavtal.

De anställdas centralorganisation och tjänstemännens centralorganisation

synas vilja förorda, att alla mål angående semester omedelbart förläggas till

arbetsdomstolen, oavsett att övriga mål, som hänföra sig till det enskilda

arbetsavtalet, skola handläggas vid de allmänna domstolarna. Organisa­

tionerna anföra sålunda, att det visserligen vållade vissa olägenheter, att icke

alla mål angående arbetsavtal behandlades inför samma forum, men att dessa

olägenheter syntes mindre än de, som uppkomme genom det av de sakkunniga

föreslagna arrangemanget. Arbetsdomstolen hade tillskapats för att åstad­

komma en både snabb och enhetlig bedömning av mål angående kollektiv­

avtal. Samma processförfarande vore givetvis i hög grad önskvärt och moti­

verat vid mål i anledning av den nu föreslagna lagen. Även svenska bruks-

tjänstemannaföreningen föreslår, att samtliga mål angående semester skola

handläggas vid arbetsdomstolen.

Sveriges redareförening däremot uttalar, att föreningen icke kunde finna

bestämmelserna örn att arbetsdomstolen skulle utgöra forum för mål rörande

semester åt alla arbetstagare, vilkas anställningsvillkor reglerades genom

kollektivavtal, vara på något sätt motiverade. Föreningen anför vidare härom:

Endast för det fall att kollektivavtalet innehölle bestämmelser örn semester

och alltså målet enligt lagen örn arbetsdomstol måste komma under denna

domstols prövning, ansåge föreningen, att arbetsdomstolen borde vara forum

i semestermål. Ett enhetligt forum, vilket emellertid icke förutsattes i för­

slaget, vore givetvis att föredraga. Men då dualismen vore avsedd att kvarstå,

syntes fog icke förefinnas för en ändring i de förhållanden härutinnan, som

nu vore gällande.

Slutligen torde här böra nämnas, att riksförsäkringsanstalten anser

det vara önskvärt, att ett centralt organ finge yttra sig till domstolarna vid

Kungl. Maj:ts proposition nr 286.

tillämpningen av semesterlagens bestämmelser. Som motivering härtill anför

anstalten följande:

Frågorna örn vem sorn skulle anses som arbetsgivare (respektive själv­

ständig företagare) och arbetare enligt olycksfallsförsäkringslagen vore ofta

av synnerligen svårlöst beskaffenhet. De vaga bestämmelserna i ämnet med-

gåve vittgående skiljaktigheter i tolkningen av desamma. Skulle hithörande

bestämmelser i semesterlagen bliva föremål för de allmänna domstolarnas

bedömande, kunde någon som helst enhetlighet i tillämpningen ej förväntas.

Riks försäkrings anstalten yttrar vidare, att det skulle kunna ifrågasättas

att gå ett steg längre och låta parterna, även utom rättegång, gemensamt

begära utlåtande av det centrala organet rörande viss fråga enligt semester­

lagen. Härigenom skulle dyrbara och tidsödande rättstvister i dessa ofta

obetydliga frågor kunna undvikas.

Av skäl, som anförts av de sakkunniga samt arbetsdomstolens ord­

förande, är det icke möjligt att utan ett omfattande utredningsarbete ernå

enhetlighet i domstolsbehandlingen av mål angående tillämpningen av se­

mesterlagen. Detta kan emellertid enligt min uppfattning icke få föranleda,

att lagstiftningen angående semester ställes på framtiden. Den lösning av

frågan örn domstolskompetensen, som föreslagits av de sakkunniga samt till­

styrkts av arbetsdomstolens ordförande och rikets hovrätter, synes mig

kunna godtagas trots de därmed förenade olägenheterna. Jag tillstyrker

alltså, att i semesterlagen intages en bestämmelse örn behörighet för arbets­

domstolen i alla mål angående tillämpningen av lagen, då det gäller arbets­

tagare, vilkas arbetsavtal regleras av kollektivavtal, medan övriga mål enligt

lagen skola anhängiggöras vid allmän domstol. Att arbetsdomstolens be­

hörighet, på sätt domstolens ordförande närmare utvecklat, därigenom något

utökas i förhållande till vad som för närvarande gäller torde icke medföra

någon olägenhet. Tvärtom vinnes därigenom, att åtskilliga eljest svårlösta

tvister örn kompetensen undvikas.

Självfallet är, att sådana åtgärder böra vidtagas, som kunna bidraga till

att säkerställa en enhetlig tillämpning av semesterlagens bestämmelser. Mot

den av de sakkunniga och arbetsdomstolens ordförande föreslagna anord­

ningen med administrativa föreskrifter i syfte att vinna kontakt mellan de

allmänna domstolarna och arbetsdomstolen synes i princip icke vara något

att erinra. Vid överläggningar i frågan har chefen för justitiedepartementet

förklarat sig dela denna uppfattning.

Arbetsdomstolens ordförande har ifrågasatt, huruvida icke de i 13 § lagen

örn arbetsdomstol intagna bestämmelserna — vilka innebära, bland annat,

att kärandetalan i första hand skall väckas och utföras av förening, som

slutit kollektivavtal, att, örn talan skall föras mot medlem eller förut­

varande medlem i sådan förening, föreningen även skall instämmas samt

att dylik förening må utföra svarandetalan för medlem, där denne ej själv

utför sin talan — borde föreskrivas att gälla även i semestertvister, där

arbetsdomstolen vore behörig på grund av den föreslagna forumregeln men

icke enligt 11 § lagen örn arbetsdomstol. Då genom införandet av en sådan

Kungl. Maj:ts proposition nr 286.

203

Departe­

ments­

chefen.

204

bestämmelse i semesterlagen enhetlighet vinnes i fråga örn handläggningen

vid arbetsdomstolen av samtliga mål angående semester, tillstyrker jag, att

en bestämmelse av ifrågavarande innebörd lämnas i semesterlagen. Den av

arbetsdomstolens ordförande omnämnda konsekvensen, att på svarandesidan

en organisation, som slutit det för forumregelns tillämpning avgörande kollek­

tivavtalet, också måste instämmas, synes mig icke vara av beskaffenhet att böra

förhindra genomförandet av en i övrigt lämplig processuell föreskrift.

Jag vill särskilt framhålla, att jag för närvarande icke är beredd att taga

ståndpunkt till frågan, örn samtliga mål rörande enskilda arbetsavtal böra

överföras till arbetsdomstolen.

Den av riksförsäkringsanstalten förordade anordningen med ett centralt

organ, som — i likhet med arbetsrådet beträffande vissa frågor i lagstift­

ningen örn arbetstidens begränsning — skulle hava avgörandet i frågor örn

vem som skall anses såsom arbetsgivare och arbetstagare, kan jag icke anse

vara lämplig. Såsom jag närmare kommer att utveckla i annat sammanhang,

är det nämligen icke möjligt att för semesterlagens vidkommande acceptera

den tolkning av arbetsgivar- och arbetstagarbegreppen, som tillämpas enligt

lagen örn försäkring för olycksfall i arbete. Enligt semesterlagen måste den,

som ingått ett arbetsavtal, anses såsom arbetsgivare respektive arbetstagare.

Avgörandet härav måste vid tvist självfallet tillkomma domstolarna. Vid sådant

förhållande synes det ej heller lämpligt att giva bestämn^lser örn ett centralt

organ, som utom rättegång skulle uttala sig angående dylika frågor. Några

andra frågor enligt semesterlagen, som skulle motivera inrättandet av ett

centralt organ i enlighet med riksförsäkringsanstaltens förslag, synas mig

icke föreligga.

Kungl. Maj:ts proposition nr 286.

Frågan om ratifikation av förslagen till konventioner

angående semester.

De sakkunniga.

De sakkunniga hava för sin del icke närmare ingått på frågan, örn de av

internationella arbetsorganisationen godkända bägge förslagen till konven­

tioner angående semester borde ratificeras av Sverige. Vid behandlingen av

de särskilda punkterna i sitt förslag hava de sakkunniga emellertid redo­

gjort för den ställning, som konventionsförslagen intoge, samt anfört de skäl,

som i varje särskilt fall föranledde skiljaktig bestämmelse i förhållande till

konventionerna.

Yttrandena.

På därom gjord anmodan har delegationen för det internationella social-

politiska samarbetet i sitt yttrande särskilt ingått på frågan, örn de av inter­

nationella arbetsorganisationen antagna båda konventionsförslagen rörande

semester kunde med hänsyn till sakkunnigförslagets utformning ratificeras

av Sverige. Delegationen har därvid, följande sakkunnigförslagets paragraf-

Kungl. Maj:ts proposition nr 286.

205

ordning, lämnat en översikt över de fall, där lagförslaget icke motsvarade

de krav till arbetstagarnas fördel, vilka uppställdes i den ena eller den

andra av konventionerna. I yttrandet anföres härom följande:

1

§•

Lagförslagets tillämpning vore, i olikhet med semesterkonventionernas, i

avseende å arbetstagare i statens eller kommuns tjänst begränsad till så­

dana, som icke vore underkastade ämbetsmannaansvar. Art. 1: 3 b) i den

allmänna konventionen möjliggjorde visserligen undantag för offentliga be­

fattningshavare med minst lika lång semester, som konventionen föreskreve,

men för dylika befattningshavare, som hade kortare eller ingen på annat

sätt tillförsäkrad semester, ställde sig lagförslaget oförmånligare än konven­

tionen.

Undantaget a) i lagförslaget beredde något större frihet för arbetsgivaren

än vad undantagsbestämmelsen i art. 1:3 a) av den allmänna konventionen

kunde möjliggöra eller art. 1: 3 b) av sjömanskonventionen medgåve.

Undantaget b) i lagförslaget hade motsvarighet i sjömanskonventionens

art. 1: 3 c) men ej i den allmänna konventionen. Enligt svensk rättsupp­

fattning torde en dylik arbetstagare i vissa fall vara att anse såsom arbetare,

i andra icke.

2

§■

Lagförslagets undantag för bisysslor saknade motsvarighet i den allmänna

semesterkonventionen. Att så även vore förhållandet beträffande sjömans­

konventionen syntes sakna betydelse, då några bisysslor i här åsyftad be­

märkelse knappast torde förekomma ombord å fartyg.

Beträffande andra stycket, örn avbrott i anställningen, kunde anmärkas,

att lagförslagets sätt att göra avbrottets inverkan på semesterrätten beroende

på ett tämligen godtyckligt bedömande av avbrottets skälighet icke överens­

stämde med art. 2: 2 b) i sjömanskonventionen, vilken bestämmelse närmare

fixerade förutsättningarna för ett avbrotts bristande inverkan.

Den i tredje stycket angivna förutsättningen av aderton arbetsdagar för

att respektive kalendermånad skulle vara kvalificerande för semesterrätt

hade ej motsvarighet i semesterkonventionerna och skulle möjligen vid en

följd av månader med inskränkt arbetstid kunna försätta en arbetstagare i

sämre ställning i fråga örn semester, än vad tillämpning av den ena eller

andra konventionen skulle göra.

3

§•

I lagförslaget gjordes semesterns längd beroende av arbetstagarens an­

ställnings- och arbetsförhållanden under det nästföregående kalenderåret,

under det konventionerna, så snart semesterrätt förvärvats, tillerkände ar­

betstagaren semester av minsta varaktighet. Undantagsvis skulle lagför­

slagets anordning — då arbetstiden varit särskilt kort under ett flertal ka­

lendermånader under det nästföregående året — kunna resultera i kortare

semester än vad konventionerna tillförsäkrade.

4

§.

Någon rätt för arbetsgivaren att, såsom lagförslaget stadgade, bestämma

tiden för semesterns förläggning funnes ej angiven i konventionerna — i

den allmänna semesterkonventionen sades arbetstagaren »uttaga semester».

Möjligheten till semesterns uppdelning vore i lagförslaget i allmänhet gjord

beroende av överenskommelse mellan parterna, men i avseende å vissa kate-

206

Kungl. Majlis proposition nr 286.

gomer av arbetstagare vore kravet på semesterns kontinuitet helt uppgiven.

I konventionerna vore rätten till dylik uppdelning närmare reglerad, i den

allmänna konventionen i art. 2: 4 och i sjömanskonventionen i art. 2: 4 a).

6

§-

Enligt lagförslaget skulle i semestern inräknas andra helgdagar än sön­

dagar ävensom sedvanliga fridagar. Art. 2: 3 a) i båda konventionerna före-

skreve, att i semestern ej skulle inräknas offentliga fridagar eller fridagar

på grund av _ sedvänja. Lagförslaget nämnde intet örn rätt att frånräkna

sjukdag, som infölle under semestern, men i båda konventionerna, art. 2: 3 b),

angåves, att i semestern ej skulle inräknas avbrott i arbetet på grund av

sjukdom.

1

§'

Den i lagförslaget eventuellt påbjudna beräkningen av semesterlönen efter

arbetstagarens genomsnittliga arbetsinkomst under viss del av det nästföre­

gående året motsvarade visserligen icke konventionernas regler, i art. 3

resp. art. 4, att nämnda lön skulle utgå enligt grunderna för den vanliga

avlöningen eller beträffande den förra konventionen efter beräknings­

grund i kollektivavtal, men huruvida det ena eller andra beräkningssättet

vore att anse såsom förmånligare för arbetstagarna läte sig givetvis ej

allmängiltigt avgöra.

Slutligen torde i detta sammanhang böra nämnas, att den allmänna se­

mesterkonventionen, art. 2: 5, föreskreve, att semesterns varaktighet borde

på sätt, som fastställdes i den nationella lagstiftningen, förlängas i för­

hållande till tjänstetiden —- ett stadgande, vartill lagförslaget saknade mot­

svarighet. Anmärkas kunde emellertid, att med den i lagförslaget upptagna

semestertiden, eller väl i regel tolv dagar vid stadigvarande anställning,

behovet av successiv förlängning av semestertiden givetvis vore mindre

framträdande. Vidare saknades i lagförslaget motsvarigheter till konven­

tionernas bestämmelser, i art. 4 och 8 respektive art. 5 och 9, att överens­

kommelser örn avstående från rätten till semester eller från dess uttagande

skulle vara ogiltiga samt att ratificerande medlemsstater skulle säkerställa

konventionernas tillämpning genom ett system av straffpåföljder.

Delegationen yttrar sammanfattningsvis, att de sakkunnigas lagförslag

i ett flertal avseenden avveke från semesterkonventionerna på sådant sätt,

att dess tillämpning i åsyftade avseenden skulle eller kunde komma att visa

sig oförmånligare för arbetstagarna än konventionernas. Å andra sidan

erbjöde vissa av lagförslagets bestämmelser väsentligt större förmåner för

arbetstagarsidan än vad konventionerna gjorde. Granskade man närmare

de fall av bristande överensstämmelse, som möjligen skulle kunna giva an­

ledning till klagomål från arbetstagarhåll, kunde man ej gärna undgå att finna,

att den bristande överensstämmelsen i flertalet fall praktiskt taget vore av

ganska liten betydelse. Någon avsevärd betydelse torde endast kunna till­

mätas tre fall, nämligen inräknande enligt lagförslaget men icke enligt kon­

ventionerna i semestern av helg- och offentliga fridagar samt sjukdagar, lag­

förslagets saknad av motsvarighet till den allmänna konventionens bestäm­

melse örn förlängning av semesterns varaktighet i förhållande till tjänste­

tiden samt saknaden av bestämmelser örn straffansvar. Med hänsyn till

den föreliggande ratifikationsfrågans principiellt betydelsefulla innebörd hade

delegationen ansett sig böra under hand inom utrikesdepartementet höra

207

sig för rörande möjligheten och lämpligheten av de båda semesterkonven­

tionernas ratificering för Sveriges del. Härvid hade delegationen erfarit,

att man ansåge det vara mycket tveksamt, örn vårt land, för det fall för­

slaget till lag om semester oförändrat upphöjdes till lag, kunde biträda

ifrågavarande konventioner.

I betraktande av den bristande överensstämmelsen mellan lagförslaget

och de båda semesterkonventionerna har delegationen ansett sig icke kunna

förorda anslutning från Sveriges sida till konventionerna.

Genom en lagstiftning i enlighet med departementsförslaget tillerkännas

arbetstagarna väsentligt bättre förmåner än vad som stadgas i de av inter­

nationella arbetsorganisationen godkända konventionsförslagen angående se­

mester. I vissa betydelsefulla avseenden avviker emellertid departements­

förslaget från konventionernas föreskrifter. Den viktigaste avvikelsen torde

vara, att något straffansvar icke föreslås. Delegationen för det internatio­

nella socialpolitiska samarbetet har utöver denna avvikelse särskilt pekat

på att helgdagar och sedvanliga fridagar enligt sakkunnigförslaget skulle

inräknas i semestern, medan däremot konventionsförslagen angiva, att så ej

skall vara fallet. I detta avseende ansluter sig emellertid departementsför­

slaget till konventionerna. Vidare har delegationen framhållit såsom en

avvikelse från konventionerna, att någon förlängning av semestern vid längre

anställningstid icke föreskrivits i sakkunnigförslaget. Denna omständighet

torde emellertid icke behöva tillmätas någon betydelse vid avgörandet av

frågan örn ratificering av konventionerna, enär bestämmelsen örn förlängning

av semestern icke är tvingande enligt konventionerna och semestertiden

enligt föreliggande lagförslag är längre än vad som stadgas i konventionerna.

Utöver sakkunnigförslagets avvikelser från konventionerna har i departe­

mentsförslaget tillkommit, att semestern för sjömän regelmässigt skall kunna

utbytas mot semesterersättning, vilket enligt konventionen icke medgives

annat än i undantagsfall.

Avvikelserna enligt departementsförslaget från vad som föreskrives i kon­

ventionerna synas vara så väsentliga, att jag i likhet med delegationen

anser, att någon ratificering från Sveriges sida av konventionerna icke

kan ske.

Kungl. Majlis proposition nr 286.

Specialmotivering.

Förslaget till lag om semester.

Svenska brukstjänstemannaföreningen yttrar, att kvarvarande personal

under semesterperioden i vanliga fall finge utföra både eget och de ledigas

arbete. Arbetstiden och arbetsbördan ökades ofta under semesterperioden

så mycket över det normala och skäliga, att den rekreation, som semestern

skulle giva, helt äventyrades. Med ytterst måttliga kostnader skulle dylika

olägenheter på de flesta arbetsplatser kunna väsentligt begränsas. Föreningen

hemställde därför, att i lagen måtte intagas en bestämmelse örn att arbetet

Departe­

ments­

chefen.

Departe­

ments­

chefen.

under semesterperioden skulle så fördelas, att arbetstagarna icke oskäligt

ålades utföra arbete, som förlängde den normala arbetstiden.

Beträffande denna fråga anför svenska journalistföreningen följande:

I ett avseende torde även ur journalisternas synpunkt en randanteckning

böra göras till det föreliggande förslaget. Inom yrken, som icke hade lagligt

reglerad arbetstid, förekomme det redan nu, att semestern finge betalas med

ett övertidsarbete, för vilket ingen särskild ersättning lämnades men som i

högre eller mindre grad reducerade nyttan av semestern. Inom det journa­

listiska arbetet vore av olika skäl dylikt visserligen endast möjligt i be­

gränsad omfattning. Men svenska journalistföreningen hade erfarenhet av

att för vissa grupper inom yrket rätten till semester kombinerats med krav

på förrådsarbete eller på övertagande av kamraters arbetsuppgifter på ett

sätt, som till följd av den onormalt ökade arbetstiden förringat värdet av

semesterledigheten. En närmare diskussion av dessa förhållanden hörde

möjligen mera hemma i annat sammanhang, men de torde icke heller här

böra lämnas alldeles oanmärkta.

Såsom svenska journalistföreningen anför, är det icke möjligt att i sam­

band med genomförandet av en lagstiftning örn semester närmare ingå på

frågan örn reglering av arbetstiden och eventuellt förbud mot övertidsarbete

under den av ett företag tillämpade semesterperioden.

1

§■

Denna paragraf motsvarar 1 § i sakkunnigförslaget.

Beträffande frågan örn lagens omfattning har redogörelse tidigare lämnats.

De sakkunniga.

Den i sakkunnigförslaget intagna definitiönen angående vem

som skall betraktas såsom arbetsgivare och vem som

skall anses vara arbetstagare har hämtats ur lagen den 17 juni

1916 örn försäkring för olycksfall i arbete. Härvid har dock ordet arbets­

tagare använts i stället för ordet arbetare. Vidare har i förhållande till olycks­

fallsförsäkringslagen gjorts den förändringen, att praktikanter, lärlingar och

elever, som utan avlöning utföra arbete för annans räkning, icke skola falla

under lagen örn semester.

Beträffande tolkningen i ett specialfall av de givna bestämmelserna anföra

de sakkunniga:

Vid avgörandet av frågan om någon i förhållande till en uppdragsgivare

vöre att betrakta såsom självständig företagare eller såsom arbetstagare, hade

försäkringsrådet bland annat tagit hänsyn till uppdragstagarens ekonomiska

och sociala ställning. Örn han i huvudsak vore jämställd med en arbetare

men ändock hade anställt andra arbetare, hade försäkringsrådet ansett honom

ur försäkringssynpunkt vara en osjälvständig mellanman, och detta även örn

han gentemot arbetarna civilrättsligt sett vore den allena berättigade eller

förpliktade. Försäkringsrådet hade härvidlag följt ett uttalande i frågan från

särskilda utskottet vid 1916 års riksdag.

Avgörandet av denna fråga hade stor betydelse inom skogsbruket. Det

vore speciellt i Norrland och mellan-Svenge vanligt, att en bonde eller

arrendator åtoge sig att mot visst pris verkställa en avverkning. Denne person,

208

Kungl. Maj:ts proposition nr 286.

209

vanligen kallad kolaren, anställde i sin tur skogsarbetare såsom huggare,

varjämte han själv deltoge i arbetet med timmerkörningen. Försäkringsrådet

hade vid avgörande av frågor enligt olycksfallsförsäkringslagen förklarat, att

körare icke vore att betrakta såsom självständig företagare. Detta innebure

alltså, att virkesägaren ur olycksfallsförsäkringslagens synpunkt ansåges vara

arbetsgivare gentemot huggarna.

De sakkunniga meddela vidare, att från arbetsgivarhåll uppställts som en

nödvändig förutsättning för genomförandet av en lagstiftning örn semester

inom skogsbruket, att köraren skulle betraktas såsom arbetsgivare i för­

hållande till huggarna. Det vore nämligen för skogsägarna bokföringsmässigt

omöjligt att kontrollera alla de arbetare, som från tid till annan vore anställda

hos körarna.

De sakkunniga anföra för sin del, att det icke vore möjligt att beträffande

förevarande spörsmål anställa jämförelser mellan en lagstiftning angående

viss i arbetsavtalet ingående materiell förmån och en försäkringslagstiftning.

Vid en lagstiftning örn semester borde den anses vara arbetsgivare, som enligt

allmänna civilrättsliga regler ingått arbetsavtalet med arbetstagaren. Det

kunde icke vara rimligt, att ett skogsbolag skulle betala semesterlönen

till huggarna, örn köraren i övrigt svarade för avlöningen. Den omständig­

heten, att köraren själv deltoge i arbetet, måste härvidlag sakna betydelse.

Beträffande utformningen i lagtext av bestämmelsen örn vem som skall

anses såsom arbetsgivare och vem som skall anses såsom arbetstagare anföra

de sakkunniga följande:

Den av de sakkunniga avsedda lösningen av frågan, örn en körare skulle

anses såsom en självständig företagare eller ej, anslöte sig till vad som rent

språkligt framginge av den från olycksfallsförsäkringslagen hämtade orda­

lydelsen. Visserligen bomme vid sådant förhållande samma bestämmelse att

tolkas på olika sätt i två skilda lagar. Detta måste givetvis anses vara olämp­

ligt. Det torde emellertid icke vara möjligt att på annat sätt klarare uttrycka

vad de sakkunniga avsåge än genom användande av den i olycksfallsförsäk­

ringslagen förekommande ordalydelsen. Vid sådant förhållande hade de sak­

kunniga funnit sig böra vid definitionen av begreppen arbetstagare och arbets­

givare använda Het i olycksfallsförsäkringslagen intagna stadgandet; dock

under betonande av att detta borde tolkas på sätt nu angivits.

I fråga örn undantaget för arbetstagare, som är anställd

hos viss närstående släkting, anföra de sakkunniga, att de icke

ansåge det vara lämpligt, att bestämmelsen gjordes så allmän som i arbetstids­

lagen. Där föreskreves nämligen, att såsom arbetare ej skulle räknas medlem

av arbetsgivarens familj. De sakkunniga ansåge det i stället vara lämpligt,

att man i lagtexten uppräknade de släktingar, beträffande vilka avsikten vore,

att undantaget skulle gälla. I sådant hänseende torde den i förordningen den

15 juni 1934 örn erkända arbetslöshetskassor använda definitionen örn vem

som skulle anses såsom familjeförsörjare utgöra en lämplig begränsning av

dem, som skulle undantagas från förevarande lagstiftning. Formuleringen

av undantaget gåve vid handen, att lagen skulle äga tillämpning å den, som

vore anställd hos syskon, farfader eller morfader. Undantaget vore alltså

ganska snävt avgränsat.

Bihang till riksdagens protokoll 1938.

1 sami. Nr 286.

Kungl. Majus proposition nr 286.

670 88 14

210

Beträffande undantaget för personer, som avlönas ute­

slutande genom andel i vinsten, yttra de sakkunniga följande:

Då undantaget gjorts tillämpligt allenast å dem, som »uteslutande»

avlönades genom andel av vinsten, komme de personer, som förutom en fast­

ställd lön ägde rätt till tantiem, att falla under lagen. För vissa handels­

resande torde sådana avlöningsbestämmelser gälla, att de icke ägde rätt till

någon fast lön utan att de avlönades endast genom provision. Denna provision

beräknades emellertid å omsättningen och icke å vinsten, varför lagen komme

att bliva tillämplig även å sådana arbetstagare.

Yttrandena.

Beträffande frågan örn vem som skall anses vara arbets­

givare och vem som skall betraktas som arbetstagare

anföres i yttrandena följande.

Försäkringsrådet framhåller, att de sakkunniga, ehuru definitionerna å be­

greppen arbetstagare och arbetsgivare vore hämtade från olycksfallsförsäk­

ringslagen, föresloge en annan tolkning, då semesterlagen skulle tillämpas,

än den definitionerna vid tillämpning av olycksfallsförsäkringslagen erhållit.

Enligt rådets förmenande vore det synnerligen olyckligt att i en ny lag införa

från gällande lag hämtade bestämmelser och ändå från början vara klart med­

veten örn att dessa bestämmelser skulle äga annan innebörd än i den lag,

varur de hämtats. Därest begreppen arbetstagare och arbetsgivare i semester­

lagen skulle hava den innebörd, de sakkunniga förordat, borde därför de före­

slagna definitionerna helt utgå eller möjligen ersättas med andra. I detta

hänseende kunde påpekas, att lagen örn kollektivavtal icke inneliölle någon

definition på arbetstagare och arbetsgivare.

Försäkringsrådet anför vidare följande:

Försäkringsrådet delade icke den i betänkandet uttalade åsikten, att den

uppfattning örn arbetstagar- och arbetsgivarbegreppen, som de sakkunniga

hade i fråga örn förhållandena inom skogsbruket, anslöte sig till vad rent

språkligt framginge av ordalydelsen i olycksfallsförsäkringslagen. Dessutom

kunde rådet icke finna, att med den utformning de sakkunniga i förslaget givit

semestern — en löneförmån, som successivt intjänades och ofta endast ut­

gjorde ett kontant belopp — det vid tillämpningen av semesterlagen skulle

möta allt för stora hinder att anse huggare och körare såsom arbetstagare i

förhållande till skogsbolaget. De sakkunniga läte ju semesterlagen omfatta

hemarbetare, beträffande vilka ofta motsvarande svårigheter med hänsyn till

kontroll och bedömande av semesterrätten i övrigt torde uppkomma, som då

det gällde skogsarbetarna. Rådet ville erinra örn att de sakkunnigas tolkning

komme att medföra avvikelse från olycksfallsförsäkringslagen icke endast

beträffande skogsarbete utan även vid dikningsarbete, byggnadsarbete m. m.,

där ofta personer i kroppsarbetares sociala och ekonomiska ställning åtoge sig

ett mindre arbete mot en summa i ett för allt (på entreprenad) och använde

medhjälpare vid arbetets utförande.

Riksförsäkringsanstalten erinrar likaledes örn att vid tillämpningen av 2 §

olycksfallsförsäkringslagen även i ett stort antal andra fall än det av de sak­

kunniga angivna förekomme, att annan person än den, som ingått arbets­

avtalet med en arbetstagare, betraktades såsom arbetsgivare. Så skedde —

för att blott nämna några exempel — under vissa förhållanden vid byggnads-

Kungl. Maj:ts proposition nr 286.

arbete, vägarbete, åkeriarbete, sågningsarbete med transportabel såg, skor­

stensf ejarverksamhet och restaurangrörelse.

Riksförsäkringsanstalten yttrar vidare, att de sakkunniga uppenbarligen

åsyftade, att begreppen arbetsgivare, självständig företagare och arbetstagare

i semesterlagen skulle i väsentliga hänseenden tolkas på annat sätt än som

beträffande motsvarande begrepp skett enligt olycksfallsförsäkringslagen.

Det stöde också klart för riksförsäkringsanstalten, att olycksfallsförsäkrings­

lagens praxis icke utan vidare' kunde tillämpas vid en lagstiftning rörande

semester. Yid sådant förhållande kunde det emellertid enligt anstaltens

mening icke vara försvarligt att använda olycksfallsförsäkringslagens formule­

ring å ifrågavarande definitioner, i varje fall icke utan att samtliga åsyftade

undantagsfall angåves i lagtexten.

Arbetsrådet framhåller, att de sakkunniga icke närmare redogjort för inne­

börden av angivna praxis. Enligt arbetsrådets mening skulle det vara av be­

tydelse för undvikande av missförstånd, örn i samband med lagförslagets fort­

satta behandling i en eller annan form erinrades örn vissa betydelsefulla

moment i berörda praxis, bland annat att naturaförmåner och drickspengar

ansåges utgöra avlöning.

Beträffande definitionen å vad som skall förstås med arbetsgivare utgår

telegrafstyrelsen från att telegrafverket icke vore att betrakta såsom arbets­

givare till de vid växelstation med kontraktsanställd föreståndare av denne

anställda biträdena, utan att dessa hade att göra sin semesterrätt gällande

gentemot vederbörande föreståndare, och ej heller såsom arbetsgivare till

den kontraktsanställde växelstationsföreståndaren, vilken måste betraktas så­

som självständig företagare. Den omständigheten, att telegrafverket redan

hade beviljat dessa föreståndare, i den mån de avlönades av telegrafverket

och ej av abonnenterna, viss förhöjning av det fasta arvodet för att möjlig­

göra rekreationsledighet för de vid växelstationen tjänstgörande, torde icke

kunna medföra någon förändring härutinnan.

Svenska arbetsgivareföreningen framhåller nödvändigheten av att gränsen

mellan kategorierna arbetsgivare och arbetstagare uppdroges efter allmänna

civilrättsliga rättsgrunder. Föreningen understryker att, såsom särskilt fram-

ginge av förarbetena till lagen örn kommission, handelsagentur och handels­

resande, vissa provisionsresande mycket väl kunde vara självständiga före­

tagare. De sakkunnigas riktiga uppfattning om körarnas inom skogsbruket

ställning som arbetsgivare gentemot de av dem anlitade huggarna borde äga

tillämpning även å t. ex. de utkörare, som arbetade inom bryggeriindustrien.

Dessa borde gentemot de av dem anställda biträdena ansvara för de skyldig­

heter, som en semesterlag kunde komma att lägga på arbetsgivaren.

Sveriges skogsägareförbund bestyrker riktigheten av de sakkunnigas ut­

talande örn att inom skogsbruket köraren och icke skogsbolaget måste anses

vara arbetsgivare i förhållande till huggarna. Förbundet framhåller särskilt,

att ersättningen för ett olycksfall i arbete objektivt kunde beräknas genom

att tidpunkten för detsamma alltid ginge att fastställa samt genom att

skadans art och varaktighet sedan fastställdes vid läkarundersökningar.

Kungl. Majus proposition nr 286.

211

212

Förbundet anför vidare följande:

Beträffande kvalificeringen för semester och beräknandet av semester­

lönens storlek funnes icke någon som helst motsvarande möjlighet för skogs­

ägaren att beräkna eller kontrollera de för nämnda förmån grundläggande

faktorerna. Skogsägaren kände endast det till köraren utbetalade totala

ackordet samt möjligen även huru detta fördelade sig på huggning och kör­

ning. Men antalet arbetare, som deltoge i de olika arbetena, kände han icke;

ej heller huru länge var och en av dem arbetat samt vad var och en intjänat.

Vare sig skogsägaren själv eller det allmänna kunde häröver utöva någon

som helst kontroll. Det torde, såsom de sakkunniga själva framhållit, icke

vara möjligt att rättsligt ålägga en person ekonomiska förpliktelser gentemot

en annan person enbart på grundval av den senares egna godtyckliga och helt

okontrollerbara uppgifter.

Förbundet ville därför särskilt understryka, att det under alla omständig­

heter vore otänkbart att pålägga skogsägaren semesterförpliktelser gentemot

en ackordstagares medhjälpare.

I fråga örn undantaget för vissa närstående släktingar

anför försäkringsrådet, att det av den föreslagna bestämmelsen icke fram-

ginge, huruvida undantaget omfattade det fall, att arbete utfördes åt anhörig

jämte annan person (eller andra personer) gemensamt. Lagtexten syntes

därför böra förtydligas.

Svenska lantarbetsgivareföreningen anför, att det föreslagna undantaget

för den, som vore anställd hos viss närstående släkting, vore betydligt mycket

mindre omfattande än motsvarande bestämmelse i lantarbetstidslagen. Anled­

ningen härtill syntes vara inhöljd i dunkel. Båda lagarna tjänade samma

syfte, nämligen att tillförsäkra arbetstagarna nödig vila. Det förefölle då

oförklarligt, varför ej familjebandet, när det gällde semester, skulle anses

utgöra ett lika förträffligt korrektiv mot missbruk, som när fråga vore örn

veckoarbetstidens längd. Särskilt betänkligt syntes det föreningen vara, att

undantaget ej ens omfattade alla anförvanter i rätt upp- och nedstigande led.

Tydligt vore, att de sakkunniga vid utformandet av denna bestämmelse icke

alls beaktat de patriarkaliska förhållanden, som ännu vore rådande vid jord­

bruket, särskilt då vid det egentliga bondejordbruket.

Beträffande undantaget för de personer, som avlönas ute­

slutande genom andel i vinsten, yttrar riksförsäkringsanstalten,

att enligt olycksfallsförsäkringslagens praxis handelsresande och andra

agenter, som avlönades uteslutande genom provision, ansåges såsom arbetare

endast för såvitt de på grund av avtalets bestämmelser vore förhindrade att

vid sidan av sin ifrågavarande agentur bedriva annan verksamhet av väsentlig

omfattning. Den omständigheten, att en person vore delägare i en rörelse,

uteslöte icke, att han kunde betraktas såsom arbetare. Sålunda vore delägare

i handelsbolag, vilka utförde arbete för bolagets räkning, enligt olycksfalls­

försäkringslagen i allmänhet att betrakta såsom arbetare i förhållande till

bolaget såsom arbetsgivare. Beträffande delägare i enkelt bolag, vilka utförde

arbete i den av bolaget bedrivna rörelsen, vore dessa i regel att anse såsom

arbetare, för såvitt de åtnjöte bestämd avlöning, såsom veckolön, månadslön

o. s. v. För envar dylik delägare vore de övriga delägarna att anse såsom

arbetsgivare.

Kungl. Majus proposition nr 286. •

213

I likhet med de sakkunniga anser jag det icke vara möjligt att för semester-

lagens vidkommande utgå från den tolkning av arbetgivar- och

ar betstaga r beg reppen, som enligt numera stadgad praxis tillämpas

beträffande lagen örn försäkring för olycksfall i arbete. För semesterlagens

vidkommande måste frågan örn vem som i det särskilda fallet skall betraktas

som arbetsgivare respektive arbetstagare bedömas med hänsyn till vem som

slutit arbetsavtalet.

Det måste emellertid, såsom försäkringsrådet och riksförsäkringsanstalten

yttrat, anses vara olämpligt att i semesterlagen intaga en definition å arbets-

givar- och arbetstagarbegreppen, som sammanfaller med den i olycksfallsför­

säkringslagen använda, ehuru man avser, att tolkningen av bestämmelsen i

väsentlig grad skall skilja sig från den för olycksfallsförsäkringslagen tilläm­

pade. Det synes dock ej vara nödvändigt att över huvud i semesterlagen

lämna en definition å begreppen arbetsgivare och arbetstagare, då avsikten

är, att rent avtalsrättsliga regler skola vara avgörande. Jag vill även fram­

hålla, att några andra allmänt avtalsrättsliga regler icke intagits i semester­

lagen. Ej heller har i lagen örn kollektivavtal intagits någon definition å be­

greppen arbetsgivare och arbetstagare.

En följd av slopandet av den av de sakkunniga föreslagna definitionen å

arbetstagare blir, att semester enligt lagen tillkommer jämväl praktikanter

och lärlingar, som utan avlöning utföra arbete åt en arbetsgivare. Då de emel­

lertid icke kunna utfå någon lön under semestern, kan deras semesterrätt icke

medföra någon belastning för arbetsgivaren. Det måste i övrigt anses vara

skäligt, att viss tids ledighet beredes dessa arbetstagare.

Med hänsyn till vad svenska lantarbetsgivareföreningen yttrat örn det av

de sakkunniga föreslagna undantaget för sådana arbetstagare,

som är o anställda hos viss närstående släkting, för­

ordar jag, att bestämmelsen utbytes mot en generell föreskrift örn att lagen

icke skall äga tillämpning å den, som är medlem av arbetsgivarens familj.

dag har därvid beaktat, att denna formulering av bestämmelsen återfinnes

både i den allmänna lagen örn arbetstidens begränsning och i lantarbetstids-

lagen.

Försäkringsrådet har anfört, att det av den föreslagna lydelsen av undan­

tagsbestämmelsen för den, som arbetade åt vissa anhöriga, icke framginge,

huruvida undantaget omfattade det fall, att arbete utfördes åt anhörig jämte

annan eller andra personer gemensamt. Jag vill härtill framhålla att, örn en

arbetstagare är anställd hos flera arbetsgivare gemensamt, varibland blott en

utgöres av familjemedlem, det för undantagets tillkomst avgörande skälet icke

kan anses vara gällande. Med hänsyn härtill synes en sådan arbetstagare böra

äga rätt till semester. Någon särskild bestämmelse härom torde icke vara

erforderlig. En dylik bestämmelse meddelas ej heller i arbetarskyddslagen

eller lagen örn arbetstidens begränsning.

Med anledning av vad riksförsäkringsanstalten yttrat om att handelsresande

och andra agenter, som avlönades uteslutande genom provision, enligt olycks­

fallsförsäkringslagen ansåges som arbetare endast för den händelse de vore

Kungl. Majus proposition nr 286.

Departe­

ments­

chefen.

214

förhindrade att vid sidan av agenturen bedriva annan verksamhet av väsentlig

omfattning, vill jag framhålla, att handelsresande komma att falla under

semesterlagen, så snart de kunna anses såsom anställda i huvudmannens

tjänst. Undantag för dessa personer äger enligt lagen rum,

endast såvida de avlönas uteslutande genom andel i

vinsten eller om deras arbete för arbetsgivarens räkning kan betraktas en­

dast såsom en bisyssla. Den av riksförsäkringsanstalten angivna tolkningen

av begreppet arbetstagare för delägare i handelsbolag och enkla bolag synes

vara tillämplig jämväl för semesterlagens vidkommande.

I övrigt vill jag beträffande förevarande paragraf endast nämna, att en

redaktionell jämkning vidtagits i fråga örn utformningen av undantaget för

vissa arbetstagare i statens och kommunernas tjänst, i det att orden landsting

och annan menighet tillagts. Ordet kommun torde nämligen i allmänhet icke

användas å sekundärkommuner av olika slag.

2

§■

Någon motsvarighet till förevarande paragraf finnes icke i sakkunnig­

förslaget.

Beträffande frågan örn skydd för bättre sedvänja har redogörelse tidigare

lämnats.

l>e sakkunniga.

I fråga örn de principer, efter vilka en lagstiftning örn semester

bör läggas, uttala de sakkunniga, att en lagstiftning av den dispositiva typ,

som föreslagits av kommittén angående privatanställda i dess betänkande med

förslag till lag örn arbetsavtal, icke kunde anses vara tillfredsställande. Det

hade sålunda i flera av de över sistnämnda lagförslag avgivna yttrandena,

bland annat av socialstyrelsen och arbetsdomstolens ordförande, påpekats,

att åtskilliga svårigheter skulle uppkomma vid en dylik lagstiftning genom

förhållandet mellan lagens bestämmelser och ingångna kollektivavtal. Det

skulle ju även efter genomförandet av en sådan lag vara beroende på par­

ternas styrka vid träffande av kollektivavtal, vilken nivå beträffande exem­

pelvis semesterns längd som bleve gällande. De sakkunniga förklara sig

anse, att för ernående av ett tillfredsställande resultat genom en lagstiftning

örn semesterrätt ingen annan väg vore möjlig att beträda än att införa tving­

ande bestämmelser, som skulle gälla för alla arbetstagare utan något sådant

principiellt undantag, som föreslagits i det nyss berörda betänkandet. En

lagstiftning av tvingande karaktär måste enligt de sakkunnigas mening även

sägas vara det logiskt rätta. Örn man nämligen vore på det klara med att

behovet av semester för arbetstagarna vore så starkt, att samhället skulle

medverka till att semester av tillräcklig längd ernåddes, kunde det ej vara

rätt, att vissa grupper av arbetstagare alltfort måste lita på sina egna krafter

för att nå den nivå, som samhället förklarade sig anse vara skälig och var­

till samhället förhjälpte andra arbetstagare. De sakkunniga föreslå vidare,

att lagen erhåller minimikaraktär med samma förmåner åt alla arbetstagare.

Kungl. Majus proposition nr 286.

Kungl. Majus •proposition nr 286.

215

Yttrandena.

Beträffande minimikaraktären i lagstiftningen anför arbetsdomstolens ord­

förande följande:

Den föreslagna lagen hade avsetts vara tvingande men av minimityp, så

att arbetstagare genom avtal kunde tillerkännas bättre förmåner i avseende

å semesterrätten. Detta hade icke uttalats i lagtext, utan de sakkunniga hade

tydligen utgått från att förhållandet tillräckligt tydligt framginge av omstän­

digheterna. Av den tvingande naturen följde, att överenskommelser, varigenom

arbetstagare frånsade sig semesterrätt eller åtnöjde sig med sämre förmåner

än lagen upptoge, skulle vara ogiltiga. Lagen komme att gälla för praktiskt

sett alla arbetsgivare och arbetstagare, även i de minsta förhållanden. I

motsats till vad de sakkunniga uttalat å sid. 115 måste ordföranden på grund

av erfarenheterna från arbetsdomstolen med bestämdhet hävda, att arbets­

givare och arbetstagare — särskilt utanför kollektivavtalsreglerade förhållan­

den och naturligen främst i början av lagens giltighetstid —• i ett mycket

stort antal fall komme att, ofta av rent oförstånd, försöka sätta lagen å sido

genom privata överenskommelser, vilka alltså icke hade rättslig verkan. Med

hänsyn härtill vore det önskvärt, att lagen själv i detta avseende uttalade

sig med största möjliga klarhet. I lagen borde därför upptagas uttrycklig be­

stämmelse örn lagens tvingande natur och örn verkan av överenskommelser,

vilka innefattade avstående från semesterrätt eller gåve sämre semesterför­

måner än lagen (jfr 3 § lagen örn kollektivavtal och 3 § första stycket lagen

örn förenings- och förhandlingsrätt).

I fråga örn vad som i ett avtal skall räknas såsom bättre eller sämre för­

måner än vad lagen stadgar yttrar arbetsdomstolens ordförande följande:

Semesterrätten hänförde sig till ett flertal olika faktorer, såsom minimi-

anställningstid, kvalifikationsgrunder av olika slag, antal semesterdagar,

semesterlönens storlek etc. Skulle nu dessa faktorer var för sig vara förmån­

ligare i ett avtal än enligt lagen för att avtalet skulle gälla? Eller skulle

man vid bedömandet av vad som vore förmånligast avväga dessa faktorers

större eller mindre betydelse inbördes?

Innebörden i det första alternativet skulle belysas med ett exempel. Enligt

ett kollektivavtal ägde arbetstagarna rätt till 10 semesterdagar. Lagen till­

erkände dem däremot 12. Avtalets bestämmelser gåve emellertid så mycket

högre semesterlön per dag än lagen, att arbetstagarna erhölle sammanlagt

högre semesterlön för 10 dagar enligt avtalet än för 12 dagar enligt lagen.

Såvitt arbetsdomstolens ordförande kunde förstå vore det till en början omöj­

ligt, att i detta fall lösa problemet vare sig på det sättet, att arbetstagarna skulle

åtnjuta 12 semesterdagar enligt lagen men avtalets semesterlön per dag för

alla 12 dagarna, eller på det sättet att semesterdagarna skulle utgöra 12 och

att lönen skulle utgå efter avtalet för 10 dagar. I båda fallen skulle näm­

ligen en ändring äga rum i avtalet, eftersom semesterlönens storlek kunde

vara avvägd med hänsyn till semesterdagarnas antal eller tvärtom. Det vore

alltså tydligt, att antingen lagen eller avtalet skulle följas i alla avseenden.

Men vore det lagförslagets mening, att i exemplet lagen skulle gälla, därför

att den i ett avseende vore förmånligare än avtalet? Och i fall detta varit

meningen kunde man fråga, huruvida samma princip skulle tillämpas också

om avtalet vore förmånligare icke blott i fråga örn semesterlön utan även be­

träffande minimianställningstid och kvalifikationsgrunder?

Det förefölle i och för sig naturligare att välja det andra alternativet och

bedöma vad som vore förmånligast efter en allmän avvägning. Men en sådan

innefattade icke någon egentlig rättslig prövning, eftersom omdömet i högsta

grad bleve beroende på personlig smak. I nyssnämnda exempel kunde för

elen ene arbetstagaren semesterns längd vara avgörande och semesterlönens

216

Kungl. Maj:ts proposition nr 286.

storlek av underordnad betydelse; för den andre arbetstagaren kunde förhål­

landet vara det motsatta.

Spörsmålet komplicerades ytterligare därav, att olika arbetstagare vid

samma företag enligt lagförslaget och eventuellt också efter avtalet kunde

åtnjuta vitt skilda förmåner i fråga örn både antalet semesterdagar och

semesterlönens storlek, alltefter anställningstid och intjänad lön under kvali-

fikationsperioden. Det kunde sålunda lätt hända, att även efter det första

alternativet, som möjliggjorde ett mera formellt bedömande, avtalet vore för­

månligare för den ene men lagen för den andre.

Arbetsdomstolens ordförande anser det med hänsyn till dessa svårigheter

vara synnerligen önskvärt, att lagen själv gåve någon ledning för huru det

uppkastade problemet borde bedömas av domstolarna.

Arbetsrådet ifrågasätter, huruvida icke lagens tvingande natur borde

komma till uttryck i lagtexten, särskilt med hänsyn till de sakkunnigas starka

betonande av semesterns jämställdhet med en intjänad löneförmån.

Landsorganisationen ifrågasätter, huruvida icke i lagen borde intagas en

uttrycklig bestämmelse örn minimikaraktären till motverkande av den upp­

fattningen, att lagen vore en normallagstiftning och på denna grund kunde

tagas till intäkt för en reducering av längre gående semesterförmåner.

Svensea arbetsgivareföreningen gör gällande, att i en lag som den före­

slagna större utrymme över huvud borde lämnas för en anpassning genom

kollektiva regleringar. Detta gällde icke bara semesterlönens beräknande

utan även andra i förslaget reglerade frågor. Kollektiv reglering borde kunna

gälla framför lagens bestämmelser, enär i formen för sådant avtals ingående

läge tillräcklig garanti för ett tillbörligt hänsynstagande till de intressen,

som lagförslaget avsåge att tillgodose. Den norska semesterlagstiftningen

exempelvis tilläte, att till fri reglering i kollektivavtal upptoges de olika

med semestern sammanhängande frågorna, med det undantag att semesterns

längd ej finge sättas under det lagstadgade minimum. Ehuru även lag­

bestämmelser av dispositiv natur i längden bleve avgörande för förhållandena

i praktiken, gåves genom denna mjukare form för lagstiftningen en möj­

lighet till en smidigare anpassning och modifiering under en kortare över­

gångsperiod. Föreningen kunde icke finna, att den juridiska avgränsningen

av lagens och kollektivavtalens räckvidd bleve alltför svår att fastställa, som

man i annat sammanhang velat göra gällande.

Departe- I fråga örn den allmänna läggningen av lagstiftningen kan jag instämma

chefen". i vad de sakkunniga anfört. En semesterlagstiftning bör sålunda, såsom jag

hade tillfälle att utveckla i direktiven för de sakkunnigas arbete, uppbyggas

såsom en skyddslagstiftning med tvingande bestämmelser av minimikaraktär.

Gentemot vad svenska arbetsgivareföreningen anfört örn de stora fördelarna

hos en dispositiv lagstiftning vill jag framhålla, att den gångna tidens utveck­

ling tillräckligt visat, att träffandet av kollektivavtal ingalunda inneburit en

tillräcklig garanti för ett tillbörligt hänsynstagande till de intressen, som lag­

förslaget avser att tillgodose. För att kunna med en gång höja arbetarna till

en väsentligt högre nivå med avseende å semesterförmånen, torde någon

annan väg icke vara möjlig att beträda än den, som innefattas i en tvingande

217

lagstiftning. Att lagstiftningen gives minimikaraktär innebär, att den icke på

något sätt riktar sig mot redan nu utgående bättre semesterförmåner eller

förhindrar någon arbetstagargrupp att i fortsättningen förvärva sig sådana

bättre förmåner. Däremot innebär minimikaraktären, att en överenskommelse

mellan arbetsgivare och arbetstagare om sämre förmåner än vad lagen stadgar

skall vara ogiltig. De sakkunniga hava icke ansett erforderligt att låta denna

lagstiftningens karaktär komma till ett direkt uttryck i lagen. Med hänsyn

till vad bland annat arbetsdomstolens ordförande anfört, förordar jag emeller­

tid, att så skall ske. Innebörden av den av mig härutinnan förordade bestäm­

melsen är att, örn ett avtal ingås, som innebär delvis bättre och delvis sämre

förmåner än lagen, de bättre förmånerna skola gälla, medan däremot i stället

för de i avtalet föreskrivna sämre förmånerna skall gälla vad lagen stadgar.

Man bör alltså icke, såsom arbetsdomstolens ordförande förordar, göra en

allmän avvägning av samtliga i avtalet stadgade förmåner med avseende å

semesterrätten. En sådan avvägning måste sägas vara utomordentligt svår att

utföra. Den av mig förordade bestämmelsen är däremot lätt att tillämpa. Av

densamma följer, att avtal örn bättre semesterförmåner än vad lagen stadgar

skall lända till efterrättelse, oaktat den bättre semesterförmånen icke kan

anses utgöra sedvänja.

3

§■

De i denna paragraf intagna bestämmelserna motsvaras av vissa stadganden

i sakkunnigförslagets 2 och 3 §§.

Beträffande bestämmelserna om viss tids anställning som villkor för rätt

till semester eller semesterlön och örn att avbrott i anställningen under vissa

förhållanden icke skall öva inverkan hänvisas till den vid behandlingen av de

grundläggande förutsättningarna för rätt till semester lämnade redogörelsen.

De sakkunniga.

I fråga örn den av de sakkunniga föreslagna bestämmelsen, att bisyssla

icke berättigade till semester, anföres i betänkandet, att det icke torde vara

vare sig möjligt eller lämpligt att i lagtexten närmare angiva, vad som skulle

vara att anse såsom bisyssla. Denna sak finge i stället avgöras från fall till

fall.

Bestämmelsen örn att överlåtelse av företag eller fartyg

icke må inverka på arbetstagarens rätt till semester

överensstämmer med vad som föreskrives i de av internationella arbetsorga­

nisationen godkända konventionerna. De sakkunniga yttra, att starka skäl talade

för en sådan bestämmelse. Det borde emellertid observeras, att arbetsdom­

stolen vid avsaknad av motsvarande föreskrift i kollektivavtalen i allmänhet

ansett, att en ny innehavare av ett företag icke varit skyldig att till arbetarna

utgiva semester, belöpande å tid före övertagandet av företaget.

Yttrandena.

I yttrandena anföres beträffande bestämmelsen att bisyssla icke be­

rättigar till semester följande.

Kungl. Majits proposition nr 286.

218

Socialstyrelsen framhåller, att det icke kunde undvikas, att vissa svårigheter

uppkomme, då begreppet bisyssla icke funnes fastställt i lagstiftningen. Sty­

relsen fortsätter härefter:

För mången arbetsgivare och arbetstagare torde det nämligen vara oklart,

huruvida vederbörandes anställning vore att i lagens mening betrakta såsom

bisyssla eller icke. Ofta kunde det särskilt för arbetsgivaren bliva svårt att

på ett tillfredsställande sätt utreda hithörande förhållanden för arbetstagaren

för att därmed skapa grundval för ett avgörande på denna punkt. Såsom exem­

pel ville styrelsen anföra, att skogsarbete mången gång, då det bedreves av

en småbrukare

Aud

sidan örn hans jordbruk, betraktades såsom bisyssla, åt­

minstone i den mening som vanligt språkbruk inlade i detta ord. Det torde

dock vara de sakkunnigas mening, att dylikt skogsarbete såsom regel icke

skulle betraktas såsom bisyssla.

Generalpoststyrelsen anför följande:

Frågan om innebörden av begreppet »bisyssla» skulle enligt generalpost

styrelsens uppfattning komma att giva anledning till meningsskiljaktigheter,

särskilt beträffande sådana arbetstagare, vilkas dagliga arbetstid regelmässigt

mera avsevärt understege hel arbetsdag. Från tillämpningen av kungörelsen

den 7 december 1934, nr 585, med föreskrifter angående pensionering av viss

arbetarpersonal i statens tjänst hade generalpoststyrelsen erfarenhet av, att

redan det där använda, betydligt fylligare uttrycket »huvudsakliga sysselsätt­

ning och förvärvskälla» mången gång vore vanskligt att tolka och mgåve veder­

börande arbetare en känsla av att det vaga uttryckssättet lämnade rum för

godtycke. Generalpoststyrelsen vore emellertid icke blind för att uppdra­

gande av alltför snäva gränser för semesterrätten kunde komma att medföra

\ranskligheter och kanske till och med konsekvenser i icke önskvärd riktning.

Generalpoststyrelsen ifrågasätter, om icke vid bedömandet av vad som

skulle betraktas såsom bisyssla kunde användas samma måttstock som exem­

pelvis för i arbetstagares hem utfört arbete, nämligen det utförda arbetets

mängd. I sådant fall skulle en arbetstagare bliva berättigad till semester, en­

dast under förutsättning att arbetsmängden motsvarade arbete under aderton

arbetsdagar av en kalendermånad. Ett förtydligande i sådan riktning borde

måhända närmare övervägas.

Kommunilcationsverkens lönenämnd yttrar, att det torde ligga i sakens

natur, att den dagliga arbetstidens längd borde tillmätas icke oväsentlig be­

tydelse vid avgörandet örn vad som skulle vara att anse såsom bisyssla.

Väg- och vattenhyggnads styr elsen anför, att några bestämda regler själv­

fallet icke kunde angivas för bedömandet av frågan, när anställningen skulle

betraktas som bisyssla. Till förebyggande av tvistigheter hade det därför

varit önskvärt, att de sakkunniga genom exemplifiering något belyst spörs­

målet. Inom styrelsens verksamhetsområde komme denna fråga att framträda

vid de ofta förekommande fall, då mindre jordbrukare arbetade vid vägbygg­

nader eller vägunderhåll.

Svenska arbetsgivareföreningen anser det hava varit önskvärt, att begreppet

bisyssla blivit närmare behandlat i motiven. Utan särskilt angivna känne­

tecken på detta begrepp torde det många gånger vara svårt att avgöra, örn visst

arbete vore bisyssla eller ej.

Kungl. Majus proposition nr 286.

219

Svenska sparbanksföreningen anför följande:

Beträffande de talrika mindre sparbankerna vore de villkor, under vilka

dessas personal arbetade, synnerligen skiftande. De mindre sparbankerna

hölles vanligen tillgängliga för allmänheten blott vissa dagar i veckan från

en till fyra dagar med en expeditionstid, som för olika sparbanker varierade

från en till fyra timmar örn dagen. Även örn det för sparbankens skötsel erfor­

derliga arbetet givetvis ej sällan måste taga längre tid i anspråk än som ansetts

tillräckligt för allmänhetens direkta betjänande, kunde det dock enligt sty­

relsens mening ifrågasättas, örn anställda, som t. ex. normalt hade sysselsätt­

ning fyra dagar i veckan med en daglig tjänstgöring av två timmar, skulle

genom föreskrifter av tvingande natur tillerkännas rätt till semester. Rekrea

tionssynpunkten, som enligt förslaget vore grunden till samhällets inskri­

dande genom tvingande lagbud, syntes styrelsen nämligen här icke motivera

ett sådant inskridande.

Måhända hade det icke varit de sakkunnigas mening, att en anställning av

ifrågavarande art skulle medföra semesterrätt utan att den borde betraktas

som bisyssla, även örn den anställde icke hade annan inkomstbringande syssel­

sättning. Det hade emellertid varit önskligt, örn i förslaget närmare angivits,

när en anställning skulle betraktas som bisyssla. De sakkunniga uttalade en­

dast, att denna fråga borde prövas från fall till fall. För särskilt de små spar­

bankernas vidkommande torde förekomma så många besvärliga gränsfall, att

det vore i hög grad önskligt, att örn icke i lagtexten så dock i propositionen

bestämdare direktiv lämnades i den riktning, att till bisyssla hänfördes all

anställning, som lämnade den anställde frihet att idka annan förvärvsverk­

samhet i sådan utsträckning, att, örn han begagnade sig av sina möjligheter,

denna hans övriga verksamhet kunde anses som huvudsysselsättning. Den

omständigheten, att en person icke skaffade sig annan sysselsättning, borde

icke vara avgörande för frågan, huruvida hans anställning vore att betrakta

som bisyssla eller huvudtjänst. Måhända vore farhågorna för att med det

föreliggande förslaget svårigheter skulle uppstå vid dess tillämpning över­

drivna, men det syntes dock som örn ett försök borde göras att utforma klarare

linjer.

Svenska försäkringsbolags riksförbund yttrar att, då någon anvisning icke

lämnats om vad som skulle anses såsom bisyssla, svårighet kunde tänkas upp­

komma vid bestämmandet härav. Skulle t. ex. en städerskas anställning, som

avsåge tre timmars arbete per dag, anses vara bisyssla? Förelåge i detta av­

seende någon skillnad, om hon arbetade för endast en arbetsgivare eller örn

hon hade två eller tre liknande anställningar? Eller skulle hon i sistnämnda

fallet anses som egen företagare?

I fråga örn bestämmelsen, att överlåtelse av företag eller

fartyg icke må inverka på arbetstagarens rätt till semester, yttrar

arbetsdomstolens ordförande följande:

Bestämmelsen i 3 § att överlåtelse av företag eller fartyg icke finge inverka

på arbetstagarens rätt till semester vore till sin innebörd icke fullt klar. I

och för sig kunde det visserligen synas vara en fullt skälig regel, alf arbets­

tagaren icke skulle gå förlustig sin redan intjänta rätt till semester därigenom,

att företaget överlätes på annan ägare. Ofta. vore ju dessutom den nye ägaren

i själva verket identisk med den förutvarande, ehuru han rättsligt sett vöre en

annan, exempelvis när cn enskild persons rörelse ombildades till aktiebolag

med bibehållande av huvuddelen av aktierna på samma hand. I andra fall

kunde dock överlåtelsen framstå såsom en jämförelsevis underordnad eller

Kungl. Majds proposition nr 286.

Departe­

ments­

chefen.

lent av tillfällig faktor vid sidan av den nybildning och omvandling av före­

taget, som bomme till stånd genom den nye ägaren, exempelvis när ett före­

tag) sorn gått dåligt, med tillgångar och skulder i rekonstruktionsändamål

överlätes på annan innehavare, som skapade ett nytt ekonomiskt underlag för

fortsatt rörelse. Enligt lagtexten bleve emellertid även här överlåtelsen av­

görande för semesterrättens bevarande, ehuru fallet ekonomiskt sett läge

mycket närmare det fall, att det gamla företaget trädde i likvidation och ett

nytt företag allenast tillhandlade sig de för den fortsatta rörelsen användbara

tillgångarna. I sistnämnda fall förelåge ju uppenbarligen icke någon över­

låtelse av rörelsen, och semesterrätten torde då icke vara bevarad. I detta

sammanhang borde uppmärksammas betydelsen av att arbetarna uppsades vid

äganderättens övergång och återanställdes av den nye ägaren, ett fall som

knappast kunde anses inbegripet under 2 § andra stycket.

Svenska arbetsgivareföreningen anför angående denna fråga följande:

En sådan bestämmelse kunde synas tämligen rättvis och billig, men måste

dock ur vidare synpunkt anses otillfredsställande, då föreskriften utgjorde

ett avsteg fran fundamentala civilrättsliga principer. Då en ny arbetsgivare

tillträdde, uppstode ett helt nytt rättsförhållande, som rent rättsligt måste

betraktas på samma sätt som det fall, att arbetstagaren toge anställning hos

annan arbetsgivare. En regel, varigenom semesterrätten hänförde sig till

arbetsplatsen som sådan, komme ock att till sina verkningar bli egendomlig,

då semesterrätten enligt arbetsavtalet ginge utöver den legala. Det komme

sannolikt att göras gällande, att regeln ifråga skulle tillämpas även på förhål­

landen utanför lagen. Ville man tillgodose en arbetstagares intressen i före­

varande sammanhang, vare det därför enligt föreningens mening bättre att

pålägga en öyerlåtare skyldighet att vid äventyr av skadeståndsansvar vid

överlåtelsen tillse, att arbetstagarens semesterrätt enligt lagen ej försämrades.

I likhet nied de sakkunniga anser jag, att en sysselsättning, som kan be­

tecknas som bisyssla, ej bör berättiga till semester. Uttrycket bisyssla-

kan emellertid, såsom framgår av vad som anförts i yttrandena, giva anled­

ning till tveksamhet vid tolkningen. Man synes därför böra giva företräde åt

uttrycket »huvudsaklig sysselsättning och förvärvskälla», vilket, på sätt gene­

ralpoststyrelsen påpekat, kommit till användning i kungörelsen den 7 december

1934 med föreskrifter angående pensionering av viss arbetarpersonal i statens

tjänst.

Man torde icke behöva befara, att några svårigheter skola uppstå vid till-

lämpningen av den av mig förordade bestämmelsen. Jag vill erinra örn att

villkoret om 180 dagars anställning alltid skall vara fyllt, innan semester­

rätt över huvud kan uppkomma. Vidare föreligger icke semesterrätt för

någon månad, örn ej aderton dagars arbete utförts under densamma. I an­

ledning av vad generalpoststyrelsen och svenska sparbanksföreningen yttrat,

vill jag emellertid framhålla, att bestämmelsen örn att ett arbete skall utgöra

vederbörandes huvudsakliga sysselsättning och förvärvskälla enligt min upp­

fattning icke bör tolkas så strängt, att krav uppställes på full arbetstid per

dag, eller alltså att den sammanlagda arbetstiden under en kalendermånad

skall motsvara minst aderton hela dagars arbete. Upprätthållandet av kravet

på att arbetet skall utgöra vederbörandes huvudsakliga sysselsättning

synes vara tillräckligt. Jag vill påpeka, att den, som hos samma arbetsgivare

220

Kungl. Majus proposition nr 286.

221

har en daglig arbetstid av några timmar men i övrigt icke utför lönearbete,

även behöver få tillfälle att årligen komma bort från den dagliga miljön under

någon tid. Har en person däremot flera sysselsättningar, av vilka ingen kan

betecknas som den huvudsakliga, kan han icke förvärva rätt till semester enligt

lagen, huru önskvärt detta än i och för sig vore.

Vid övergång av äganderätten till ett företag bör de

anställdas rätt i möjligaste mån skyddas. Hetta är, då det gäller semester-

rätten, väl icke möjligt i de fall, då ett företag går i likvidation och ett ny­

bildat företag icke direkt övertager rörelsen utan endast förvärvar de för

rörelsen erforderliga tillgångarna. I sådant fall föreligger rättsligt sett icke

samma rörelse. Yid överlåtelse däremot av ett företag såsom sådant är det

möjligt att skydda de anställdas rätt genom en bestämmelse av den art, som

de sakkunniga föreslagit. En sådan bestämmelse bör därför enligt min mening

lagfästas. Samma skydd bör givas de å ett fartyg anställda arbetstagarna vid

överlåtelse av fartyget. Den omständigheten, att arbetstagarna kunna ent

ledigas vid överlåtelsen av ett företag eller fartyg och omedelbart nyanställas

av den nye ägaren, bör icke få inverka på semesterrätten. Någon särskild be­

stämmelse härom synes emellertid icke vara erforderlig, då det åsyftade resul­

tatet måste vinnas redan genom den nu förordade bestämmelsen örn att över­

låtelse av företag eller fartyg icke må inverka på semesterrätten jämförd med

bestämmelsen örn att avbrott i anställningen icke må inverka på arbetstaga­

rens rätt till semester eller semesterlön, såframt det med hänsyn till om­

ständigheterna skulle vara oskäligt.

Den av svenska arbetsgivareföreningen förordade vägen med ett åläggande

av skyldighet för den, som överlåter ett företag eller fartyg, att tillse, att

arbetstagarens semesterrätt icke försämras genom överlåtelsen, synes mig

icke vara lämplig att beträda, framför allt därför att den som överlåter ett

företag ofta saknar tillgångar och måhända därför kan förmås att underlåta

att kräva, att i kontraktet örn överlåtelsen intages en bestämmelse örn skydd

för arbetstagarnas semesterrätt.

Självfallet är, att den nu berörda bestämmelsen liksom övriga i lagen in­

tagna föreskrifter icke är tillämplig å den del av utfäst semestertid, som över­

skrider den tid, som skall utgå enligt lagen.

4 §■

Bestämmelserna i denna paragraf motsvaras av vissa bestämmelser i 2, 3

och 6 §§ i sakkunnigförslaget. Vid behandlingen av de grundläggande förutsätt­

ningarna för rätt till semester har en redogörelse lämnats för de i paragrafen

intagna bestämmelserna med undantag för föreskriften, att söndagar, helg­

dagar eller sedvanliga fridagar icke skola inräknas i semestern.

I)e sakkunniga.

Beträffande sistnämnda fråga föreslå de sakkunniga, att i semestern icke

skulle inräknas söndagar men däremot andra helgdagar eller sedvanliga fri­

dagar, då dessa infölle under semestern. Till motivering för denna bestäm­

melse anföra de sakkunniga följande:

Kungl. Majds proposition nr 286.

222

En lagstiftning om tolv dagars semester tomine otvivelaktigt att innebära

en icke obetydligt ökad ekonomisk belastning för näringslivet. Detta gällde

särskilt beträffande sådana företag, som av skilda anledningar icke ansåge

sig kunna giva semester successivt utan i stället helt upphörde med tillverk­

ningen under semestertiden. För dylika företag minskades antalet effektiva

arbetsdagar under året. Därmed följde större svårigheter att pressa de all­

männa omkostnaderna och att deltaga i konkurrensen på världsmarknaden.

Inom exempelvis sågverksindustrien och cellulosaindustrien funnes kartell­

avtal med utländska producenter, i vilka årskvoten beräknades med hänsyn

till den årliga kapaciteten. I sådana fall spelade antalet effektiva arbetsdagar

per år en mycket stor roll. Därest åtgärder kunde vidtagas, som skulle kunna

underlätta för industrien att genomföra den allmänna semestern örn tolv

dagar, borde detta ske.

Att helgdagar och andra fridagar inräknades bland semesterdagarna bleve

till fördel för arbetsgivarna därigenom, att de icke förlorade så många effek­

tiva arbetsdagar. Bestämmelsen vore likaledes till fördel för alla arbets­

tagare, som avlönades per timme eller dag eller arbetade mot ackordslön.

Dessa arbetstagare erhölle nämligen avlöning för en helgdag, som infölle

under semestertiden, vilket eljest icke varit fallet. Den föreslagna bestäm­

melsen kunde däremot sägas vara till nackdel för dem, som vore avlönade

med vecko- eller månadslön, då dessa personer därigenom förlorade en eljest

arbetsfri dag. Denna omständighet torde dock icke kunna tillmätas avgörande

betydelse med hänsyn till de stora fördelar, som den föreslagna bestämmelsen

i övrigt medförde. Det borde för övrigt observeras, att en arbetstagare än­

dock aldrig kunde erhålla kortare ledighet än fjorton dagar, vilket vore vad

lagstiftningen fastställde såsom minimum. Vidare torde förhållandet inom

tjänstemannagruppen för närvarande ofta vara, att extra helgdagar inräkna­

des i semestern, då de infölle under densamma.

De sakkunniga meddela vidare i detta sammanhang, att representanter för

vissa arbetsgivarorganisationer vid överläggningar med de sakkunniga an­

gående tillämpningen av den föreslagna semesterlagstiftningen inom olika

näringsområden som ett önskemål uttalat, att vissa av de nuvarande helg-

•dagarna borde avskaffas. De helgdagar, som man därvid främst haft i åtanke,

vöre trettondagen, Marie bebådelsedag, annandag påsk, Kristi himmelsfärds­

dag och annandag pingst. Det hade anförts, att en dylik reform i viss ut­

sträckning skulle kompensera industrien för den ökade belastning, som den

lagstadgade semestern örn tolv arbetsdagar komme att innebära. De sak­

kunniga ville för egen del framhålla, att en lagstiftning örn avskaffande av

vissa helgdagar naturligtvis förutsatte en särskild utredning, varvid hänsyn

måste tagas till faktorer av religiös och psykologisk natur.

I sin reservation har herr Larson förordat, att en utredning örn avskaf­

fande av vissa helgdagar med det snaraste måtte komma till stånd. Till stöd

för detta yrkande har reservanten anfört, att de till avskaffande ifrågasatta

helgdagarna utan tvivel numera icke hade samma kyrkliga betydelse som

tidigare. Man torde utan att behöva åsidosätta det religiösa intresset kunna

fira det kyrkliga minne, som vore förbundet med dem, å intilliggande sön­

dag. Helgdagarna vore också alla förlagda till det första halvåret, då det

även efter en indragning i enlighet med de sakkunnigas yttrande skulle kvar­

stå flera helgdagar. För skolbarn skulle man vid en indragning av helgdagar

kunna erhålla ett sammanhängande sportlov av motsvarande antal dagar.

Kungl. Maj:ts proposition nr 286.

Kungl. Mäj-.ts proposition nr 286.

223

Herr Rydberg har anfört, att han vore övertygad om att det funnes en

allmän folkmening bakom kravet att bibehålla de nuvarande helgdagarna,

varför han för sin del föresloge, att någon åtgärd i denna fråga icke måtte

vidtagas. Vidare har denne reservant ifrågasatt, huruvida icke sakkunnigför­

slaget borde ändras så till vida, att helgdagar icke skulle räknas såsom

semesterdagar.

Herr Tamm har för sin del uttalat, att frågan örn indragning av vissa

helgdagar i främsta rummet måste betraktas som en kyrklig angelägenhet,

vilken ej borde bedömas ur enbart krassa materialistiska synpunkter.

Yttrandena.

Länsstyrelsen i Kristianstads län anför, att någon anledning att från­

räkna söndagar, som folie inom semestertiden, icke förefunnes, därest man

utginge från att semestern vore en rekreationsledighet med bibehållen lön.

För statens tjänstemän torde ett sådant frånräknande icke medgivas.

Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen yttrar, att det förefölle mindre lämpligt,

att arbetstagare, som icke vore avlönad med tidion, beräknad per vecka eller

längre tidsenhet, skulle erhålla lön för i semestern ingående helgdagar och

sedvanliga fridagar.

Svenska brukstjänstemannaföreningen anför, att sakkunnigförslaget inne-

bure en icke tillräckligt motiverad försämring av nu sedvanliga villkor, var­

för föreningen hemställde, att endast arbetsdagar skulle inräknas i semestern

och sålunda icke söndagar, helgdagar eller sedvanliga fridagar, som infölle

under semestern.

Svenska arbetsgivareföreningen framhåller, att bestämmelsen örn inräk­

nandet i semestern av helg- och fridagar innebure en viss ekonomisk lättnad.

Detta gällde särskilt för sådana exportindustrier, vilkas produktion på grund

av internationella överenskommelser vore beroende av produktionskapaciteten

och sålunda även antalet driftsdagar per år. Föreningen ville beträffande

denna bestämmelse dock anmärka, att den kunde giva upphov till tveksamhet

i fråga örn tolkningen av ordet fridag. Detta begrepp toges i kollektivavtalen

i två bemärkelser. Inom industrien menades med fridag vanligen de enstaka

dagar under året, vilka till följd av sin särskilda karaktär hade ansetts böra

vara helt eller delvis arbetsfria, såsom 1 maj och vissa helgdagsaftnar. Att

förslaget i 6 § omfattade sådana fridagar vore uppenbart. Dessutom före­

lä rimmö emellertid även, att begreppet fridag tillämpades på sådana vanligen

veckovis återkommande ledighetsdagar, som arbetarna tilldelades, då arbetets

natur icke tilläte regelbunden söndagsledighet. Vid kontinuerlig drift, där

arbetet måste ordnas med s. k. hoppande skift, och även t. ex. inom jord­

bruket kunde det förekomma, att sådana fridagar förlädes i en följd. Ehuru

tveksamhet kunde råda på denna punkt, syntes dylika fridagar, åtminstone

där de förekomme inom industrien, ej vara avsedda med uttrycket »sedvanliga

fridagar» i 6 §. Ett särskilt uttalande i motiven på denna punkt torde dock

vara erforderligt. Örn härovan avsedda regelbundna fridagar enligt förslaget

224

skulle utgå vid sidan av semesterledigheten — något som föreningen holle

för troligt — hade man bort angiva, att vad i 6 § vore sagt örn söndag skulle

gälla även sådana fridagar. Då därvid naturligen ej både fridagen och sön­

dagen i samma vecka skulle läggas till semestern, tarvades i denna detalj

möjligen en omredigering av 6 §.

Sveriges droskbilägares riksförbund, Sveriges lasttrafikbilägares riksför­

bund, Sveriges omnibusägares riksförbund och Sveriges trafikbilägares riks­

förbund fästa uppmärksamheten på att arbete, särskilt inom drosk- och omni-

busfacken, regelmässigt bedreves även å söndagar, medan arbetarna i stället

bereddes fridagar å andra dagar. Organisationerna anföra, att även söndagar

i dylika fall borde inräknas i semestern.

Omnibusägarnas arbetsgivareförbund anför beträffande denna fråga föl­

jande:

Beträffande 6 § syntes ett undantag eller förtydligande påkallat med hän­

syn till fack, inom vilka i likhet med omnibusfacket driften påginge även

under söndagar. Med hänsyn till detta förhållande bereddes arbetarna van­

ligen på grund av föreskrift i kollektivavtal fridagar å andra dagar. Då

sådana fridagar väl näppeligen kunde hänföras till i ifrågavarande paragraf

omförmälda »sedvanliga fridagar» och dessutom i kollektivavtalen vanligen

föreskreves, att under semestern infallande fridagar skulle tilläggas densamma,

syntes den tolkningen av paragrafen kunna befaras, att här avsedda arbetare

skulle anses berättigade att utöver det antal semesterdagar, som kunde bliva

genom lagstiftning fastställt, erhålla ledighet å såväl söndagar som avtals-

enliga fridagar, vilka infölle under semestern, något som dock tydligen icke

kunde vara avsett.

Beträffande frågan örn avskaffande av vissa helgdagar

amf öres följande.

Svenska arbetsgivareföreningen understryker den av herr Larson i hans

reservation påpekade önskvärdheten av att en lagstiftning rörande semestern

samtidigt ledde till åtgärder för indragande av vissa helgdagar. Föreningen

anför vidare, att lagförslaget ju utginge från att behovet gällde en ledighet,

som vore sammanhängande. Skulle man nu genomföra en lag med mer än

sex dagars semester, vore det nödvändigt att åtminstone i viss mån neutrali­

sera de farliga verkningarna därav genom indragande av ett flertal enstaka

helgdagar. Utredning därom borde igångsättas med det snaraste.

Stockholms handelskammare ansluter sig till kravet på en snabb utred­

ning av denna fråga under framhållande, att Sverige vore ett av de länder,

som hade det största antalet helgdagar, samt att även arbetstagarna hade ett

ekonomiskt intresse av en ökning av antalet arbetsdagar, för vilka lön åt-

njötes.

Östergötlands och Södermanlands handelskammare erinrar örn den tidi­

gare vid flera tillfällen av näringslivet förordade kalenderreformen. Även

örn genom en sådan reform de s. k. lätthelgdagarna icke borttoges, kunde

genom dessa helgdagars placering i anslutning till söndag en betydlig lättnad

beredas den kontinuerligt arbetande industrien samtidigt som vilosynpunkten

bättre tillgodosåges.

Kungl. Maj:ts proposition nr 286.

Kungl. Majus proposition nr 286.

225

Smålands och Blekinge handelskammare framhåller, att en utökning av

semestern från nio till tolv dagar ej borde ifrågakomma utom möjligen i den

mån en motsvarande indragning av helgdagar, företrädesvis trettondagen,

Marie bebådelsedag och Kristi himmelsfärdsdag, samtidigt skedde.

Handelskammaren i Göteborg erinrar, att antalet arbetsdagar under året

torde vara mindre i Sverige än i de flesta andra länder till följd av de många

helgdagar och s. k. bank holidays, som funnes hos oss.

Socialstyrelsen anser, att man icke borde i oträngt mål rubba på den

tradition, som vore förbunden med dessa helgdagar. De skänkte nämligen

i sin mån ett välbehövligt tillskott till de få tillfällen, som eljest stöde hant­

verkare och innehavare av mindre företag till buds för åtnjutande av vila

■och rekreation. I Sverige vore dessa samhällsmedlemmar relativt talrika,

och deras förhållanden borde samhället icke försämra genom en åtgärd av här

ifrågasatt slag.

Landsorganisationen uttalar, att ett tillmötesgående av de anförda önske­

målen örn avskaffande av vissa helgdagar skulle innebära en klar förfusk-

ning av hela semesterreformen och givetvis icke kunde ifrågasättas.

De anställdas centralorganisation och tjänstemännens centralorganisation

anföra i denna fråga följande:

Bland de anställda hade den omständigheten, att man inom de sakkunnigas

krets över huvud diskuterat en sådan kompensation väckt den största över­

raskning. Framläggandet av formligt förslag i frågan hade väl även legat

utanför de givna direktiven. Det vore organisationernas bestämda uppfatt­

ning, att ett förslag sådant som antytts av de sakkunniga skulle mötas av ett

kompakt motstånd från det överväldigande flertalet av vårt lands befolkning.

För de anställdas speciella del skulle en indragning av dessa extra helg­

dagar som kompensation för en lagstiftning örn tolv arbetsdagars semester

medföra en direkt försämring av nu utgående semesterförmåner. Möjligheten

ntt få eventuellt indragna helgdagar kompenserade genom ökat antal semester­

dagar måste bjuda betydande svårigheter för kårer, för vilka semesterför­

månerna icke normalt garanterats av avtal utan funnit sitt stöd i en väl

bevarad sedvänja. Det vore också att märka, att helgdagarna hade ett be­

tydligt större värde för de anställda, vilka normalt uppbure månadslön, än

för arbetarna. För de anställda hade nämligen aldrig helgdagarna medfört

något löneavdrag. Organisationerna avstyrkte för den skull bestämt en utred­

ning i frågan. Det måste betraktas som ett märkligt resultat av vår första

.stora semesterreform, örn den föranledde en beskärning av antalet helgdagar.

Jag har tidigare tillkännagivit min uppfattning, att den i lagen bestämda

ledigheten bör räcka i två veckor. Den till tolv dagar föreslagna längden å

:semestern är avpassad med hänsyn till att söndagarna icke inräknas i den­

samma. Därest söndagarna skulle anses utgöra semesterdagar såsom för stats-

tjänstemännen, finge man i stället öka antalet semesterdagar.

I och för sig måste den av de sakkunniga förordade regeln, att helgdagar

och sedvanliga fridagar skola inräknas i semestern, anses vara välgrundad.

Arbetstagarna erhålla nämligen ändock alltid minst två veckors ledighet,

vilket är ändamålet med lagstiftningen. Bestämmelsen är även fördelaktig

för industrien, som därigenom kan erhålla något flera arbetsdagar örn året.

Bihang till riksdagens protokoll 1938.

1 sami. Nr 286.

670 88

1 5

Departe­

ments­

chefen.

226

Då jag likväl icke anser mig böra förorda de sakkunnigas förslag, är det

beroende på att jag vill undvika bestämmelser, som kunna föranleda, att

semestern för flertalet arbetstagare komme att koncentreras kring de stora

högtiderna eller till midsommarveckan. En anhopning av semestern till samma

tidrymd för flertalet arbetstagare måste nämligen ur skilda synpunkter anses

vara olycklig. Med hänsyn härtill har jag funnit mig böra tillstyrka en be­

stämmelse örn att helgdagar och sedvanliga fridagar i likhet med söndagar

icke skola inräknas i semestern.

I anledning av vad som anförts i vissa yttranden beträffande frågan om

vad som skall förstås med begreppet sedvanlig fridag vill jag uttala, att

därmed avses sådan dag, som för ett flertal arbetstagare icke är arbetsdag,

ehuru dagen ej är sön- eller helgdag. Såsom exempel å en sedvanlig fridag

vill jag nämna midsommarafton. Däremot kan såsom sådan fridag ej be­

tecknas en fridag, som i det enskilda fallet gives till en arbetstagare i stället

för söndagsledighet. Någon särskild bestämmelse örn att söndagar skola ingå

i semestern inom sådana yrkesområden, där arbete regelbundet utföres å

denna dag, torde ej vara erforderlig. Svårighet kan icke föreligga att med

utbyte av den för vederbörande arbetstagare tillämpade fridagen mot sön­

dagen beräkna semesterns längd.

I anledning av diskussionen örn borttagande av vissa helgdagar vill jag

framhålla, att denna fråga för sin lösning kräver en längre tids utredning med

hänsynstagande till skilda faktorer. Jag vill även erinra örn att ett bort­

tagande av helgdagar kräver medverkan av kyrkomötet. Skäl torde icke före­

finnas att låta en lagstiftning örn semester avvakta lösandet av den nu berörda

frågan.

Kungl. Majus proposition nr 286.

5 §■

Beträffande denna paragraf, som saknar motsvarighet i sakkunnigförslaget,

må hänvisas till vad som anförts i fråga örn de grundläggande förutsätt­

ningarna för rätt till semester.

6 §■

Denna paragraf motsvaras av 4 § i de sakkunnigas förslag. Redogörelse

för bestämmelsernas innehåll har lämnats i samband med övervägandet av

frågan örn semesterns förläggning under året utom beträffande föreskriften

örn att semestern för arbetstagare å fartyg skall utgå i svensk hamn.

De sakkunniga.

De sakkunniga föreslogo i detta avseende en bestämmelse örn att semester

för å fartyg anställd arbetstagare, såframt icke annat överenskommes mellan

parterna eller föranleddes av de givna bestämmelserna örn utbyte av semester

mot semesterersättning, skulle utgå i någon av följande svenska hamnar,

nämligen den hamn där fartyget hade sin hemort, den hamn i vilken arbets-

tagaren anställts eller den hamn där fartygets resa slutade. Motsvarande

föreskrift återfinnes i konventionen angående semester för sjömän.

Yttrandena.

Sveriges redareförening anför, att föreningen förutsatte att, därest fartyg

icke anlöpte någon av de i paragrafen nämnda hamnarna, redaren icke skulle

vara skyldig att bekosta vederbörandes resa från avmönstringsorten till

någon av berörda hamnar.

Man torde vara berättigad att utgå från att överenskommelse alltid

kommer att träffas mellan sjömännen och befälhavaren å fartyget såsom

representant för arbetsgivaren örn den hamn, i vilken semestern skall utgå.

Vad som synes erforderligt att fastslå i lagen är endast, att semester icke utan

arbetstagarens medgivande må givas annat än i svensk hamn. Däremot anser

jag det icke vara lämpligt att i lagen intaga en bestämmelse örn i vilken svensk

hamn som semester skall utgå. Förhållandena torde härvidlag vara skiftande

inom olika slags farter. Därtill kommer, att tvist skulle kunna tänkas uppstå

örn resekostnader, därest den av de sakkunniga föreslagna bestämmelsen in-

toges i lagen.

Kungl. Majus proposition nr 286.

227

7

§.

Denna paragraf motsvarar 5 § i sakkunnigförslaget.

De sakkunniga.

De sakkunniga föreslogo för sin del en bestämmelse örn att arbetsgivaren

senast en vecka före semesterns början på lämpligt sätt skulle underrätta

arbetstagaren örn tiden för semestern.

Yttrandena.

Från flera håll påyrkas, att underrättelse örn semesterns förläggning skall

lämnas längre tid i förväg än en vecka.

Sålunda anför arbetsdomstolens ordförande, att det vore synnerligen önsk­

värt, att arbetstagaren hade längre tid än en vecka att bereda sig för semestern.

Örn lagen genomfördes, kunde ofantlig trängsel på billiga viloställen och på

kommunikationsmedel förutsättas uppkomma, och en tid av endast en vecka

för planerandet av hur semestern borde utnyttjas syntes vara otillfreds­

ställande.

Landsorganisationen föreslår för sin del, att underrättelsetiden fixeras till

minst fjorton dagar, samt uttalar, att någon olägenhet för arbetsgivaren av en

sådan utsträckning av tiden icke torde behöva befaras.

De anställdas centralorganisation och tjänstemännens centralorganisation

anföra, att den föreslagna bestämmelsen med all säkerhet komme att verka

nedbrytande på nu rådande fördelaktigare sedvänja. Organisationerna före­

sloge för den skull en bestämmelse om att arbetsgivaren skulle i god tid och

senast fjorton dagar före semesterns början underrätta om tidpunkten för

semestern.

Departe­

ments­

chefen.

228

Svenska brukstjänsteman^!öreningen yttrar, att underrättelse om tiden

för semestern regelmässigt plägade lämnas minst en månad före dess början.

Endast då särskilda och oförutsedda förhållanden påkallade det, tillämpades

kortare underrättelsetid. För ett effektivt utnyttjande av semestern fordrades

längsta möjliga underrättelsetid. Föreningen förordar därför en bestämmelse

örn att arbetsgivare senast en månad före semesterns början skulle på lämpligt

sätt underrätta arbetstagaren örn tiden för semestern; örn synnerliga skäl där­

till föranledde, finge dock underrättelse lämnas senast fjorton dagar före

semesterns början.

Sveriges redareförening anför, att bestämmelsen örn att arbetsgivaren skulle

vara skyldig att senast en vecka före semesterns början på lämpligt sätt under­

rätta arbetstagaren örn tiden för semestern, skulle för en redare eller för

dennes ställföreträdare ombord, nämligen befälhavaren, icke allenast medföra

olägenheter utan även i många fall vara praktiskt omöjligt att genomföra.

Detta gällde särskilt för trampfartygen, vilka dirigerades efter tillgången på

last.

Även kommerskollegium finner en undantagsbestämmelse för sjöfartens

del i detta hänseende oundgänglig. Kollegium anför, att det för sjöfarten i

många fall, särskilt för trampfarten, torde vara praktiskt omöjligt att iakt­

taga ifrågavarande bestämmelse. Kollegium erinrar örn att i det av 1936 års

sjöarbetstids- och bemanningssakkunniga utarbetade förslaget till lag örn

semester för sjöfolk intagits föreskrift allenast därom att, då rätt till

semester inträtt, densamma skulle efter överenskommelse lämnas vid det

första tillfälle, som tjänsteförhållandena gjorde möjligt.

Departe­

ments­

chefen,

Kungl. Majus proposition nr 286.

Den av de sakkunniga förordade bestämmelsen örn att underrättelse

rörande tiden för semestern skall lämnas senast en vecka före semesterns

början synes mig lämna en väl kort tid för arbetstagarna till förberedelse för

semestern. Jag föreslår därför, att tiden utsträckes till fjorton dagar.

På de av kommerskollegium och Sveriges redareförening anförda skälen

torde ett särskilt undantag från skyldigheten att inom den angivna tiden

underrätta arbetstagarna örn dagen för semesterns början böra stadgas för

sjöfartens vidkommande. Jag erinrar i detta sammanhang örn att en förutsätt­

ning för att semester skall utgå till sjöman enligt departementsförslaget är,

att han gjort skriftlig ansökan örn semester.

8

§■

Redogörelse för innehållet i denna paragraf, som motsvarar 7 § i sak­

kunnigförslaget, har lämnats, då frågan om semesterlönens beräknande be­

handlats.

5 §■

Denna paragraf saknar motsvarighet i sakkunnigförslaget. Beträffande inne­

hållet i paragrafen hänvisas till vad som anförts i samband med avhandlan­

det av spörsmålet örn lagstiftningens omfattning.

229

10 §.

I sakkunnigförslaget motsvaras denna paragraf av 8 §. I fråga om de i

paragrafen intagna bestämmelserna må hänvisas till den i kapitlet örn lag­

stiftningens omfattning lämnade redogörelsen. Därutöver torde, beträffande

föreskriften örn att sjöman, som önskar erhålla semester, skall göra skriftlig

ansökan härom, böra anföras följande.

Någon bestämmelse av den nu nämnda innebörden finnes icke i sakkunnig­

förslaget.

Sveriges redareförening framhåller betydelsen av att i en lag, varom nu

vore fråga, intoges en bestämmelse därom, att sjöfolket skulle vara skyldigt

att i en eller annan form göra hemställan örn semester, detta icke minst med

hänsyn till den i lagen stadgade skadeståndsskyldigheten för arbetsgivaren

(redaren) för det fall en arbetstagare icke erhölle de i lagen föreskrivna

semesterförmånerna. Föreningen anför vidare följande:

I företag, där arbetsgivaren icke stöde i personlig kontakt med arbetarna,

vilket särskilt vore fallet inom sjöfarten, läge det nära till hands, att sjö­

mannen på grund av förbiseende icke bleve erbjuden semester. I dylika fall

skulle sålunda skadeståndsskyldighet föreligga för arbetsgivaren. För und­

vikande härav vore det, såsom nämnts, nödvändigt, att åtminstone när det

gällde sjöfolket en bestämmelse infördes därom, att varje arbetstagare skulle

göra framställning örn semester. I samtliga de kollektivavtal, som gällde mellan

föreningen och de ombordanställdas organisationer, funnes föreskrifter av

innehåll, att ansökan örn semester skulle ske skriftligen.

Departe­

ments­

chefen.

Kungl. Majds proposition nr 286.

I samband med att valfrihet mellan semester och semesterersättning lämnas

åt arbetstagare å fartyg torde det vara lämpligt att, på sätt som yrkats av

Sveriges redareförening, införa en bestämmelse örn att arbetstagare å fartyg,

som önskar erhålla semester, skall göra skriftlig ansökan därom hos arbets­

givaren. Med den ställning, som befälhavare å fartyg intager såsom repre­

sentant för redaren gentemot de anställda, är det givet, att ansökan örn

semester skall kunna tillställas befälhavaren och därmed anses hava kommit

arbetsgivaren tillhanda.

11

§■

Redogörelse för innehållet i denna paragraf, som motsvarar 9 § i sakkunnig-

förslaget, har lämnats vid behandlingen av de grundläggande förutsättningarna

för rätt till semester.

12

§.

Någon motsvarighet till förevarande paragraf finnes icke i sakkunnigför­

slaget. Beträffande innehållet i paragrafen får jag hänvisa till vad därom an­

förts vid behandlingen av frågan om kriminalisering eller andra tvångs­

åtgärder.

230

13 §.

Denna paragraf motsvarar 10 § i sakkunnigförslaget, vari endast stadgats,

att arbetsgivare, som åsidosatte vad honom enligt lagen ålåge, skulle vara

pliktig gälda skäligt skadestånd.

Såsom tidigare omnämnts, upptager förslaget icke några straffbestämmelser

eller föreskrifter örn kontroll från något statligt organs sida. Det ankommer

i stället principiellt på arbetstagarna själva att föra talan inför domstol, för

den händelse de icke erhålla de förmåner, som föreskrivas i lagen.

De sakkunniga.

De sakkunniga föreslå i förevarande hänseende en allmän föreskrift an­

gående skadeståndsskyldighet för arbetsgivare, som åsidosätter vad honom

enligt lagen åligger. De sakkunniga uttala, att de övervägt lämpligheten av

att lämna en särskild bestämmelse örn att skadeståndet skulle utgå med ett

belopp, motsvarande femtio procents förhöjning av semesterlönen, för den

händelse en arbetsgivare icke utgåve semester till arbetstagarna. Det hade

emellertid synts de sakkunniga vara lämpligast, att domstolen fritt skulle äga

bedöma storleken av skadeståndet och att alltså i lagen allenast skulle in­

skrivas en allmän bestämmelse örn skadeståndsskyldighet vid åsidosättande

av lagens bestämmelser.

Herrar Larson och Tamm hava i sina reservationer yttrat, att de ansåge

det vara överflödigt att intaga en påföljdsbestämmelse i lagen. Även utan

särskild sådan bestämmelse torde det enligt allmänna skadeståndsregler kunna

utdömas ersättning till arbetstagare, som förvägrats sin lagliga semester.

Yttrandena.

Arbetsdomstolens ordförande anför följande beträffande den föreslagna

bestämmelsen örn skadeståndsskyldighet:

Det vore tydligt, att arbetsgivare, som underläte att lämna semester eller

lämnade semester i mindre utsträckning än lagen stadgade, bleve skyldig att

utgiva semesterlön (semesterersättning) för den semester arbetstagaren gått

förlustig. Då lagförslaget vore byggt på principen, att semester vore en löne­

förmån, som successivt intjänades, kunde det med fog göras gällande, att

denna rätt till semesterersättning icke skulle betraktas såsom ett skadestånds­

anspråk utan som en fordran på ogulden lön. Såsom jämförelse kunde nämnas,

att arbetsdomstolen tämligen strängt upprätthållit den distinktionen att, örn

en arbetare erhållit lägre lön än kollektivavtalet stadgade, hans rätt att utfå

vad som bruste vore en lönefordran och icke ett skadeståndsanspråk. Skill­

naden hade sin förnämsta betydelse däri, att skadestånd kunde jämkas enligt

8 § tredje stycket kollektivavtalslagen, vilket däremot icke vore möjligt med en

lönefordran. Emellertid vore en skyldighet att gälda skadestånd för åsido­

sättande av semesterlagen jämväl påkallad såsom sanktion, exempelvis i fråga

om stadgandena i 4 och 5 §§. Skadeståndet bleve likväl då icke en ersättning

för ekonomisk förlust utan för personligt obehag, d. v. s. skadeståndet komme

att avse ideell skada. De sakkunniga hade också varit inne på tanken att giva

rätt till ersättning för ideell skada jämväl vid sidan av ersättning för den

ekonomiska förlust, som ledes genom att semester icke fått åtnjutas eller

åtnjutas i mindre mån än lagen stadgade. Däremot hade arbetsdomstolens

ordförande för sin del icke något att invända.

Kungl. Maj:ts proposition nr 286.

231

Arbetsdomstolens ordförande yttrar vidare att, om sålunda skadestånds-

rätten väsentligen bomme att avse ideell skada, skadeståndsbestämmelsen

syntes böra omarbetas till närmare överensstämmelse med de stadganden örn

rätt till ersättning för ideell skada, som återfunnes exempelvis i kollektiv­

avtalslagen och lagen örn förenings- och förhandlingsrätt.

Arbetsrådet anför, att skadeståndsbestämmelsen, därest den skulle bibe­

hållas, syntes böra förtydligas. Det vore nämligen att märka, att den arbets­

tagare, som efter process tilldömdes semester eller semesterersättning, seder­

mera i regel icke längre torde kunna anses hava lidit någon ekonomisk skada

och att möjlighet i dylika fall näppeligen torde föreligga för domstolarna att

utan uttrycklig lagbestämmelse utdöma ett ideellt skadestånd.

Även landsorganisationen anser, att i lagen borde angivas, att under skade­

stånd skulle utom ersättning för liden ekonomisk skada inbegripas ersättning

jämväl för annat men, som arbetstagaren kunde hava tillfogats genom att han

undandragits semester.

Svenska brukstjänstemannaföreningen instämmer i förslaget, att överträ­

delser av lagens bestämmelser skulle beivras genom skadestånds utkrävande.

Föreningen anför härom bland annat följande:

Vöre semestervillkoren bestämda i kollektivavtal, hade den kollektivavtals-

slutande arbetstagarorganisationen givetvis skadeståndsrätt, örn avtalets be­

stämmelser åsidosattes. Skadeståndsrätten berodde dock i detta fall icke på

semesterlagen utan på kollektivavtalslagen. Den verkliga innebörden av lagen

vore därför blott, att en avtalsslutande organisation icke kunde »tvingas» sluta

avtal med sämre bestämmelser än lagens.

En arbetsgivare, som av något skäl åsidosatte lagens bestämmelser, kunde

ostraffat göra det under två förutsättningar: antingen hade vederbörande

arbetstagare uttryckligen avstått från sin »rätt» enligt lagen eller också kunde

arbetsgivaren räkna med, att arbetstagaren på grund av sin beroendeställning

icke vågade anhängiggöra talan med yrkanden örn skadestånd. Det första

alternativet inträdde i varje fall, där en arbetsgivare med hot örn repressalier

•—- uppsägning etc. — kunde tilltvinga sig ett medgivande. Det senare alterna­

tivet torde inträda i alla fall, där icke vederbörande arbetstagare hade möjlig­

het skaffa sig annan anställning. Den arbetsgivare, som icke ville ge sina

anställda minst tolv dagars semester, tvekade med visshet icke heller att

avskeda den arbetstagare, som stämde honom till domstol.

Föreningen ansåge, att lagen i den utformning de sakkunniga givit den

gåve skydd endast för i kollektivavtal bestämda semestervillkor, där sådant

skydd på grund av annan lagstiftning i och för sig icke behövdes, men gåve

rum för allsköns godtycklighet i övriga fall. Då detta icke kunde överens­

stämma med lagens syfte att vara »bindande», så att bestämmelserna icke

ostraffat finge åsidosättas, förmenade föreningen, att lagstiftningen borde

kompletteras.

Som förut anförts funnes garantier, att lagens bestämmelser bleve respek­

terade endast när en organisation finge medverka därtill. I själva verket vore

lagens bestämmelser av samma natur som innehållet i ett kollektivavtal: de

avsåge att gälla alla arbetstagare. De skäl, som arbetsdomstolen anfört för

att ett kollektivavtal kunde åberopas även för arbetstagare, som icke vore

medlemmar i den avtalsslutande organisationen, gällde även vid tillämp­

ningen av lagens bestämmelser. Ingen orätt skedde därför enligt föreningens

mening för den händelse arbetstagarorganisationerna finge samma befogen­

het med avseende på tillämpningen av lagen som av ett kollektivavtal.

Kungl. Maj-.ts proposition nr 286.

Departe­

ments­

chefen.

Föreningen hemställer, att i lagen måtte intagas en bestämmelse örn att

arbetstagarorganisation bleve skadeståndsberättigad, örn lagens bestäm­

melse beträffande en medlem åsidosattes även örn det skedde med dennes

medgivande. Föreningen anser alltså, att såväl organisationen som arbets­

tagaren borde vara skadeståndsberättigade.

Svenska arbetsgivareföreningen anför, att det vore ganska ovisst, vad som

kunde anses såsom skäligt skadestånd, särskilt i det fall då arbetaren genom

att kvarstå i arbetet utan avbrott ej åtnjöte lägre inkomst än vad han skulle

haft, för den händelse han uppburit semesterlön. Föreningen anför vidare

följande:

Det torde vara tämligen svårt att i penningar uppskatta värdet av den

skada, som en arbetstagare tede därigenom, att han icke beretts tillfälle till

rekreation under några dagar. Såsom motiven vore avfattade, svävade man

vidare i tvivelsmål örn i vad mån parterna kunde träffa överenskommelse örn

skadeståndets storlek eller örn helt avstående från skadestånd. Förutom be­

stämmelserna i 4 § vore lagens föreskrifter genomgående tvingande. De sak­

kunniga syntes ock utgå ifrån, att arbetstagare under arbetsavtalets bestånd

icke skulle anses genom underlåtenhet att utkräva semester ha betagit sig

rätten att sedermera utfå skadestånd, åtminstone för det fall att han icke

uttryckligen avstått från semesterförmånen. Man finge däremot ingen klarhet

örn hur förhållandet gestaltade sig, sedan arbetsavtalet utlupit.

Sveriges redareförening yttrar, att bestämmelsen örn skyldighet för arbets­

givare att gälda skadestånd, för den händelse han åsidosatte vad som enligt

semesterlagen ålåge honom, måste anses i hög grad obillig. Skulle en be­

stämmelse örn skadestånd ändock komma att inflyta i lagen, måste denna

ovillkorligen kompletteras på så sätt, att arbetstagare, vilken under semester

toge avlönat arbete, icke ägde rätt till semesterlön.

Då skadeståndsskyldigheten, såsom arbetsdomstolens ordförande anfört

och de sakkunniga även synas hava ansett, jämväl bör avse den semester-

berättigades intresse av att erhålla semester och sådana omständigheter av

annan än rent ekonomisk betydelse, har jag låtit omarbeta skadestånds-

klausulen så, att det klart framgår, att ideellt skadestånd skall kunna utdömas.

De föreslagna bestämmelserna ansluta sig nära till vad som finnes stadgat i

lagen örn kollektivavtal. I enlighet med arbetsdomstolens praxis vid tillämp­

ningen av sagda lag bör krav på semesterlön eller ersättning därför enligt

semesterlagen betraktas såsom en lönefordran och ej såsom ett skadestånds­

anspråk.

I anledning av vad svenska arbetsgivareföreningen anfört vill jag fram­

hålla, att i departementsförslaget intagits en bestämmelse örn att överens­

kommelse mellan arbetsgivare och arbetstagare, som innefattar avstående från

rätt till semester eller i något avseende mindre förmåner för arbetstagaren

än vad i lagen stadgas, skall vara ogiltig, så vida icke annat i lagen angives.

Vidare vill jag i anledning av vad svenska arbetsgivareföreningen och Sveriges

redareförening anfört erinra örn att bestämmelse införts i lagen rörande för­

lust av rätt till semesterlön för den arbetstagare, som under semestern utför

avlönat arbete inom sitt yrke.

232

Kungl. Majlis proposition nr 286.

233

Svenska brukstjänstemannaföreningen bar hemställt, att i lagen skulle

intagas en bestämmelse örn att en arbetstagarorganisation skulle bliva skade-

ståndsberättigad, örn lagens bestämmelse beträffande en medlem åsidosattes

och detta även om åsidosättandet skett med medlemmens medgivande. Jag

vill i anledning härav framhålla, att i semesterlagen intagits en föreskrift örn

att vad i 13 § i lagen örn arbetsdomstol stadgas skall gälla i fråga örn anhängig-

görande och utförande hos arbetsdomstolen av talan jämlikt semesterlagen.

Då en arbetstagarorganisation med hänsyn till denna bestämmelse äger rätt

att tala å medlemmens vägnar, är det utan särskild bestämmelse därom givet,

att föreningen även kan bliva skadeståndsberättigad. Förhållandet kommer

alltså helt att motsvara, vad som tillämpas beträffande lagen örn kollektiv­

avtal. Att skadestånd skall kunna utgå till förening, örn lagens bestämmelser

åsidosatts med medlemmens medgivande, torde följa därav, att överens­

kommelse, som innebär sämre förmåner för arbetstagare än vad lagen stadgar,

är ogiltig.

11

§■

Jämväl denna paragraf saknar motsvarighet i sakkunnigförslaget. Den

föreslagna bestämmelsen motsvarar, vad som gäller enligt 24 § första punkten

lagen örn förenings- och förhandlingsrätt.

I nämnda paragraf stadgas vidare att, örn talan, sedan skadeståndsskyldig-

het ålagts någon, av den skadelidande föres mot annan, denne, i den mån det

finnes skäligt, må förpliktas att gemensamt med den förre, en för båda och

båda för en, gälda skadestånd. En dylik bestämmelse synes emellertid icke

vara av behovet påkallad att införa i lagen örn semester med hänsyn till att

i denna lag intagits en föreskrift örn att vad i 13 § lagen örn arbetsdomstol

stadgas skall gälla i fråga örn anhängiggörande och utförande hos arbetsdom­

stolen av talan jämlikt semesterlagen, vid vilket förhållande alla de, som

kunna tänkas bliva ålagda skadeståndsskyldighet, komma att vid samma till­

fälle svara inför arbetsdomstolen.

Kungl. Maj:ts proposition nr 286.

15 §■

Paragrafen saknar motsvarighet i sakkunnigförslaget. Beträffande inne­

hållet i paragrafen hänvisas till vad som anförts angående frågan om särskild

preskriptionstid.

16 §.

Denna paragraf motsvaras av 11 § i sakkunnigförslaget. Redogörelse för

innehållet i paragrafen har lämnats i samband med frågan örn behandlingen

av mål angående semester.

ytterligare torde böra nämnas, att telegrafstyrelsen föreslagit, att de givna

bestämmelserna örn domstolskompetensen måtte kompletteras med en före­

skrift örn att, när i kollektivavtal vore föreskrivet, att tvist örn avtalets till­

ämpning skulle hänskjutas till skiljenämnd, även mål, som avsåge tillämp­

ningen av semesterlagen, borde avgöras genom skiljedom.

Departe­

ments­

chefen.

I anledning av vad telegrafstyrelsen sålunda anfört vill jag endast nämna,

att det även utan särskild bestämmelse därom torde vara givet, att en i arbets­

avtalet intagen skiljedomsklausul skall gälla i vanlig ordning,

Ikraftträdelse- och övergångsbestämmelser.

De sakkunniga.

De sakkunniga uttala, att det med hänsyn till arbetarnas intresse av att

erhålla en förlängd semester vore angeläget, att lagstiftningen trädde i kraft

snarast möjligt. Ridare anföra de, att det icke kunde anses vara nödvändigt

att bestämma tidpunkten för ikraftträdandet till ett årsskifte; vid varje tid­

punkt funnes nämligen löpande kollektivavtal, vilkas bestämmelser angående

semester komme att åsidosättas genom lagen, i den mån de innebure sämre

förmåner för arbetstagarna än vad i lagen föreskreves.

I fråga örn beräknandet av semesterrätt efter lagens ikraftträdande anföra

de sakkunniga följande:

Det vore icke tänkbart, att semesterrätt kunde börja beräknas enligt lagen

förrän från och med tidpunkten för ikraftträdandet. Det motsatta förhållan­

det skulle innebära, att man gåve lagen tillbaka verkande kraft. Örn lagen

bestämdes att träda i kraft exempelvis den 1 juli 1938, kunde arbetstagarna

under år 1939 erhålla högst sex dagars semester med stöd av lagens bestäm­

melser. Först under år 1940 skulle i dylikt fall arbetarna komma i åtnjutande

av tolv dagars semester. Vad nu anförts innebure, att industrien, även örn

man bestämde tidpunkten för lagens ikraftträdande till den tidigast tänk­

bara, komme att erhålla en övergångstid, så att den i förhållande till nu­

varande praxis i allmänhet fördubblade semestern icke behövde utgivas

förrän med ett pär års varsel. En sådan övergångstid måste även anses°vara

lämplig, enär industrien givetvis behövde

auss

tid för att kunna anpassa sig

efter de genom lagen förändrade förhållandena. Några särskilda övergångs­

bestämmelser härutöver syntes icke vara erforderliga.

Herr Tamm hemställer i sin reservation, att särskilda ÖArergångsbestäm-

melser måtte utfärdas, så att den allmänna ökningen av semesterdagarnas

antal från sex till tolv komme att genomföras successiA't under loppet av sex

eller eventuellt tre år. Reservanten anför härom följande:

I avseende å övergångsbestämmelserna ville reservanten framhålla att,

därest ett statligt ingripande av så djupgående ekonomisk art och berörande

praktiskt taget hela det enskilda näringslivet, som här blivit ifrågasatt, an-

såges böra företagas, kravet på en

auss

försiktighet vid övergången och i fråga

örn lagens ikraftträdande syntes Amra sakligt Ami motiverat. Genom en så

betydande ökning aAr semestertiden, som föreslagits,

Aud

jämförelse med

Arnd

nu i allmänhet gällde, eller till tolv arbetsdagar, måste ett stort antal företag

uppenbarligen komma att beredas betydande svårigheter aAr både ekonomisk

och teknisk art. Klokheten och hänsyn till näringslivet syntes därför mana till

ett successivt tillämpande av den längre semesterrätten. Örn ökningen utöver

sex dagar, ATilken semestertid på alla områden omedelbart syntes kunna genom­

föras, skedde med exempelvis en dag per år under sex år eller möjligen med

två dagar under tre år, skulle detta förvisso för många innebära en betydande

lättnad och även i viss man avtrubba det missnöje, som kunde förväntas upp­

stå med det föreslagna statsingripandet på detta område. Vad arbetstagarna

beträffade syntes ett dylikt förfarande böra kunna mottagas med förståelse

234

Kungl. May.ts proposition nr 286.

235

med hänsyn till den bland dem alltmera vidgade insikten örn de ekonomiska

problemen. Då den längre semestertiden i alla händelser genom lagens an­

tagande skulle bliva definitivt säkerställd, torde för övrigt dess genomförande

successivt under ett fåtal år innebära en därunder årligen ökad förmån, ett

ur psykologisk synpunkt icke alldeles oviktigt moment.

Yttrandena.

Arbetsdomstolens ordförande anför, att det under alla förhållanden syntes

nödvändigt, att avtal, som upprättats före lagens ikraftträdande, icke finge

rubbas genom lagen. Härför talade också det skälet, att ett sådant ingrepp

i redan slutna avtal torde strida mot vanliga och hittills alltid tillämpade

rättsgrundsatser. Åtminstone gällde detta omdöme, när såsom i detta fall

lagstiftningen byggde på privaträttslig grund — i det den innefattade en

tvångsreglering av arbetsavtalet — och icke såsom exempelvis arbetstids­

lagen vore konstruerad på grundval av ett övervakande från det allmännas

sida. Såsom jämförelse kunde framhållas, att kollektivavtalslagen enligt ut­

talanden i motiven icke gällde avtal slutna före lagens ikraftträdande. Örn

sålunda redan slutna avtal lämnades orubbade, torde en övergångsbestäm­

melse erfordras, som gåve arbetstagare möjlighet att, när avtalet sedermera

upphörde, erhålla semesterförmåner efter lagens regler med kvalifikation

räknad tillbaka från lagens ikraftträdande.

Vattenfallsstyrelsen yttrar, att en eventuell semesterlag, för att förebygga

att genomförandet allt för starkt finge karaktären av ett statsmakternas in­

gripande i lönesättningen på näringslivets område, borde träda i tillämpning

först efter utlöpandet av nu gällande avtalstid, så att övriga lönevillkor kunde

avpassas efter den genom lag bundna semesterbestämmelsen. Emellertid

borde icke blott ikraftträdandet fastställas till en tidpunkt, då alla nu

slutna avtal utlöpt, utan helst borde även en övergångstid på förslagsvis sex

år med successivt utökad semester föreskrivas, så att näringslivet finge tid

till anpassning under de år, som stundade och som säkerligen komme att

präglas av andra konjunkturförhållanden än de nuvarande. Enahanda syn­

punkter framföras av Överståthållarämbetet.

Länsstyrelsen i Södermanlands län yttrar, att det syntes erforderligt att

för en eventuell lagstiftning stadga en avsevärd övergångstid. Det kunde

nämligen icke vara rimligt att -— kort efter omfattande avtalsföihandlingai,

vid vilka kravet på ökad semester varit under behandling men skjutits åt

sidan till förmån för löneförhöjningar, och vid vilka sådana lönehöjningar

vid avvägning av procent och delar av procent å tidigare löner piessats fram

så långt arbetsgivarna med känslan av ansvar för företagen ansett sig kunna

gå — under avtalstiden genomföra en lagstiftning, som i ekonomiskt hän­

seende motsvarade en lönehöjning av ytterligare någon eller några procent.

Länsstyrelsen i Hallands län finner den av reservanten herr Tamm för­

ordade vägen med en successiv utökning av semestertiden vara värd allt be­

aktande. Länsstyrelsen uttalar, att en successiv utökning av den lagstadgade

semestern skulle för näringslivet liksom för de statliga, kommunala och en­

skilda institutioner, som berördes av lagen, möjliggöra en så småningom

Kungl. Maj:ts proposition nr 286.

236

skeende anpassning till de nya förhållandena; tillfälle komme att givas att

iakttaga lagens verkningar i olika avseenden, såsom i fråga om möjligheten

att undvika driftsavbrott, de mindre välställda näringarnas befarade avfolk­

ning och semestervikariernas sysselsättande under vintermånaderna; bättre

klarhet kunde vinnas örn tillräckligheten av den föreslagna semesterperioden

(2 maj 30 september) inom olika arbetsområden och differentieringar i

fråga örn lagens giltighet, vilka erfarenheten kunde komma att visa vara på­

kallade, skulle kunna genomföras. Förglömmas borde ej heller, att lagens

tillämpning i vissa fall, såsom inom jordbruket och beträffande byggnads-

och vissa transportarbetare, måste närmare regleras i kollektivavtalen, vilket

givetvis lättare skedde, örn något rådrum gåves.

En successiv utökning av semestertiden förordas vidare av kommerskolle­

gium samt läns styreis erna i Stockholms, Östergötlands, Gotlands, Blekinge,

Malmöhus, Skaraborgs, Jämtlands och Västernorrlands län.

Kollektivavtalens giltighetstid.

I avsikt att belysa frågan, örn lagen örn semester borde vinna, tillämpning

även å de arbetstagare, för vilka arbetsavtal äro gällande vid tiden för lagens

ikraftträdande, har inom socialstyrelsen utarbetats följande promemoria

rörande kollektivavtalens giltighetstid:

»P. M.

Av de i mars 1938 gällande kollektivavtalen äro endast några få, här nedan

uppräknade, träffade för tid, som sträcker sig till eller utöver den 1 juli 1940.

Huvudavtalet mellan Tidningarnas arbetsgivareförening och Svenska

typografförbundet. Gällande tiden 1 december 1937—30 juni 1946 och av­

seende 3,100 arbetare. Huvudavtalet innefattar bestämmelse örn semester i

tre veckor för den, som fyllt 23 år och varit 4 år i yrket, i två veckor för den

som fyllt 18 år samt i en vecka för den, som ej fyllt 18 år.

Avtal mellan tidningar i Göteborg och Svenska transportarbetareförbundet

(för tidningsbud). Gällande tiden 1 juli 1937—30 september 1940 och av­

seende 174 arbetare.

Avtal mellan tidningar i Göteborg och Svenska transportarbetarförbundet

(för tidningsbud). Gällande tiden 1 januari 1938—31 december 1940 och av­

seende 850 arbetare.

Avtal mellan \ atte

i Hal 1 ss ty reise n och Svenska väg- och vattenbyggnads­

arbetareförbundet för byggnadsarbeten i Porjus och Suorva. Gällande tiden

1 januari 1937—31 december 1940 och avseende 177 arbetare.

Avtal mellan Vattenfallsstyrelsen och Svenska väg- och vattenbyggnads­

arbetareförbundet för byggnadsarbeten vid Stadsforsens kraftstation. Gäl­

lande tiden 24 juli 1930—30 september 1940 och avseende 248 arbetare.

Avtal mellan vissa kolimportörer i Hälsingborg och Svenska handels-

arbetareförbundet. Gällande tiden 3 september 1937—30 juni 1940 och av­

seende 20 arbetare.

Avtal mellan två fröhandelsföretag i Hälsingborg och Svenska handels-

arbetareförbundet. Gällande tiden 1 oktober 1937—1 oktober 1940 och av­

seende 5 arbetare.

I ovanstående förteckning ha ej medtagits sådana avtal rörande allmänna

bestämmelser, vilka icke innefatta stadganden örn semester (t. ex. skogs-

avtalet för Värmland och Västra Bergslagen, gällande till 1 oktober 1940).

Kungl. Maj:ts proposition nr 286.

237

Anmärkas må, att vissa avtal, som träffats vid tiden omkring senaste års­

skiftet, innehålla avtalsbestämmelse eller protokollsanteckning därom, att

om under avtalstiden lag örn semester skulle träda i kraft, skall avtalets

stadgande rörande semester upphävas och lagens bestämmelser i stället gälla.

Så är förhållandet bland annat beträffande följande riksavtal, nämligen for

järnbruken, för de till Järnbruksförbundet anslutna gruvorna, for pappers-

masse- och pappersbruksindustrierna, för byggnadsämnesindustrien, för

chokladindustrien, för verkstadsindustrien.»

I likhet med de sakkunniga anser jag, att semesterrätt enligt lagen icke bör

kunna intjänas förrän efter lagens ikraftträdande. På de av de sakkunniga

anförda skälen förordar jag, att ikraftträdandet bestämmes till den 1 juli

1938. Vid bifall härtill komma arbetstagarna under 1939 att med stöd av

lagen bliva berättigade till högst sex dagars semester. Först under år 1940

kommer full semester örn tolv dagar att kunna utgå enligt lagen.

Genom den av socialstyrelsen verkställda utredningen av gällande kollek­

tivavtals giltighetstid är visshet vunnen örn att endast ett mycket ringa antal

kollektivavtal gälla till den normala semesterperioden år 1940, under vilket

år full semester örn tolv dagar först kan utgå enligt lagen. I det betydelse­

fullaste av de kollektivavtal, som hava så lång löptid, är för övrigt en semester

örn tre veckor stadgad. Vidare är att märka, att vid träffandet under den

senaste tiden av alla de betydelsefullaste riksavtalen hänsyn tagits till att

en lagstiftning örn semester kunde förväntas inom den närmaste framtiden.

I avtalen har sålunda intagits en bestämmelse, att en blivande lag örn semester

skulle gälla i stället för avtalens bestämmelser örn semester.

Under sådana omständigheter borde visserligen några allvarligare betänk­

ligheter icke behöva hysas mot att semesterlagen bestämdes att avse jämväl

alla arbetstagare, för vilka löpande arbetsavtal vore gällande vid lagens

ikraftträdande. Då det emellertid, såsom arbetsdomstolens ordförande på­

pekat, torde överensstämma med rådande rättsuppfattning, att vid lagens

ikraftträdande gällande avtal icke rubbas genom lagens bestämmelser, har

jag ansett mig böra införa en särskild föreskrift härom i övergångsbestäm­

melserna. Ett sådant stadgande torde dock böra avse endast tidsbegränsade

avtal. Utan att särskild föreskrift därom lämnas torde det vara klart, att

lagens bestämmelser skola gälla, så snart den för ett avtal bestämda tiden

gått till ända, även örn avtalet på grund av att uppsägning ej skett prolongeras

på viss tid. Vidare är det givet, att semesterrätt enligt lagens bestämmelser

skall kunna intjänas redan under avtalets giltighetstid. Med hänsyn till den

förordade formuleringen av förevarande övergångsbestämmelse torde någon

särskild föreskrift härom icke vara erforderlig. Den i vissa riksavtal intagna

föreskriften, att en blivande lag skulle gälla i stället för avtalens bestämmelser

om semester, kan icke anses bliva rubbad genom den förordade övergångs­

bestämmelsen, då parterna genom berörda föreskrift måste sägas hava slutit

avtal örn att lagen skall gälla för dem.

Från åtskilliga håll har påyrkats, att en särskild övergångstid måtte fast­

ställas. Yrkandena gå i allmänhet ut på att semestertiden nu borde bestämmas

till sex dagar per år för att sedermera successivt utökas med en eller möjligen

Kungl. Majus proposition nr 286.

Departe­

ments­

chefen.

238

två dagar om året, intill dess tolvdagarsgränsen nåtts. Jag anser icke en sådan

särskild övergångstid vara erforderlig. Jag vill härvid särskilt peka på det

förhållandet, att drygt två år komma att förflyta, innan arbetsgivarna behöva

bereda arbetstagarna en semester örn tolv dagar och att alltså förberedelse­

tiden för en anpassning efter en förlängd semester är betydligt längre än

samma förberedelsetid vid genomförandet av lagen örn arbetstidens begräns­

ning. Härtill kommer, att det sedan minst ett år tillbaka varit känt, att en

lagstiftning örn semester planerades och att semestertiden därvid troligen

komme att bestämmas till tolv dagar. Vidare vill jag påpeka, att de i departe-

mentsföi slaget vidtagna ändringarna i förhållande till sakkunnigförslaget

torde medföra, att behovet av en särskild övergångstid minskats.

De sakkunniga hava framlagt förslag om en särskild lag angående ändring

i arbetarskyddslagen, varigenom den i 5 § m) intagna bestämmelsen örn

semester skulle upphävas. Jag förordar, att upphävandet av ifrågavarande

bestämmelse i stället sker genom en särskild föreskrift, som intages i över­

gångsbestämmelserna till lagen örn semester.

Kungl. Majus proposition nr 286.

Förslaget till lag angående ändring i vissa delar av sjömanslagen.

Ändringarna i sjömanslagen, som i sak helt överensstämma med de sak­

kunnigas förslag och varemot ingen erinran framställts i yttrandena, innebära

dels att en hänvisning gives till semesterlagen och dels att ett exemplar

av

semesterlagen skall finnas tillgängligt å fartyg.

Departementschefens hemställan.

Departementschefen hemställer härefter, att lagrådets utlåtande över inom

socialdepartementet upprättade förslag till

lag örn semester samt

lag örn ändring av 56 och 90 §§ sjömanslagen den 15 juni 1922 (nr 270),

av den lydelse bilaga (Bilaga A) till detta protokoll utvisar, måtte för det i

§ 87 regeringsformen omförmälda ändamålet inhämtas genom utdrag av proto­

kollet.

Denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda hemställan bi­

faller Hans Kungl. Höghet Kronprinsen-Kegenten.

Ur protokollet:

Anders Lundstedt.

Kungl. Maj:ts proposition nr 286.

239

Bilaga A.

Förslag

till

Lag

om semester.

Härigenom förordnas som följer:

1

§•

Denna lag äger tillämpning å arbetstagare i enskild tjänst ävensom å

sådana arbetstagare i statens, landstings, kommuns eller annan menighets

tjänst, som icke äro underkastade ämbetsmannaansvar.

Från lagens tillämpning undantagas dock följande arbetstagare, nämligen

den som är medlem av arbetsgivarens familj samt den som avlönas ute­

slutande genom andel i vinst.

2

§-

Där för arbetstagare i någon yrkesgrupp med hänsyn till anställningens

art eller varaktighet, anställningsort, levnadsålder eller andra sådana om­

ständigheter längre semester i allmänhet utgår än som föreskrives i denna

lag, skall dylik sedvänja, med beaktande av övriga bestämmelser i lagen,

lända till efterrättelse för arbetstagarna i yrkesgruppen.

Har mellan arbetsgivare och arbetstagare träffats avtal, som innefattar

avstående från rätt till semester eller i något avseende mindre förmåner för

arbetstagaren än vad i denna lag stadgas, vare avtalet i sådan del ogillt, med

mindre annat i lagen angives.

3 §•

Arbetstagare, som innehaft sin anställning sedan minst etthundraåttio

dagar, äger rätt till semester enligt vad i 4 § 1 mom. stadgas. Utför arbets­

tagaren arbetet i sitt hem eller eljest under sådana förhållanden, att det ej

kan anses tillkomma arbetsgivaren att vaka över arbetets anordnande, är

arbetstagaren endast berättigad till semesterlön enligt vad i 4 § 2 mom. sägs.

Överlåtelse av företag eller fartyg må icke inverka på arbetstagarens rätt

till semester eller semesterlön. Ej heller må avbrott i anställningen utöva

sådan inverkan, såframt det med hänsyn till omständigheterna skulle vara

oskäligt.

Anställning, som icke kan anses utgöra arbetstagarens huvudsakliga syssel­

sättning och förvärvskälla, berättigar icke till semester eller semesterlön.

4 §•

1 morn. Semester utgår för kalenderår och omfattar en dag för varje kalen­

dermånad anställningen varat under närmast föregående kalenderår (kvali-

240

fikationstid); dock må annan period av samma längd gälla såsom kvalifika­

tionstid, såframt överenskommelse därom träffas mellan parterna.

Rätt till semester föreligger endast för kalendermånad, under vilken

arbetstagaren för arbetsgivarens räkning utfört arbete å minst aderton dagar.

Härvid skall med dag, å vilken arbete utförts, jämställas dag, varunder arbets­

tagaren åtnjutit semester eller varit oförmögen till arbete på grund av olycks­

fall i arbetet eller sådan sjukdom, som avses i lagen örn försäkring för vissa

yrkessjukdomar, eller fullgjort i ,värnpliktslagen föreskriven repetitions-

övning, landstormsrepetitionsövning eller landstormsbefälsövning. Dag,

under vilken arbetstagaren varit oförmögen till arbete eller fullgjort militär

tjänstgöring, må dock icke räknas honom till godo, därest arbete eljest uppen­

barligen icke kunnat beredas honom å sådan dag.

1 semestern inräknas icke söndagar, helgdagar och sedvanliga fridagar.

2 mom. För arbetstagare, som utför arbetet i sitt hem eller eljest under

sådana förhållanden, att det ej kan anses tillkomma arbetsgivaren att vaka

över arbetets anordnande, utgår semesterlön endast örn sammanlagda löne­

förmånerna under den kvalifikationstid, som i 1 mom. första stycket omför -

mäles, uppgå till ett belopp, minst motsvarande etthundraåtta gånger den

genomsnittliga dagsförtjänsten å orten för sådant arbete under en arbetstid

av åtta timmar.

5 §•

övergår arbetstagare hos samma arbetsgivare till sådan anställning, som

medför rätt till semester med hänsyn till anställnings- och arbetsförhållan­

dena under löpande kalenderår, må semestern, med inräknande av arbets­

tagaren enligt 4 § 1 mom. tillkommande semesterdagar, utgå med högst det

antal dagar, vartill han i den nya anställningen är berättigad för helt år.

6 §•

Arbetsgivaren åge bestämma, när semester skall utgå. Därvid skall iakt­

tagas, att semestern skall utgå i ett sammanhang, såframt icke överenskom­

melse örn annan ordning träffas med arbetstagaren.

Vad sålunda föreskrivits örn att semestern skall utgå i ett sammanhang

skall icke gälla beträffande arbetstagare vid jordbruket jämte därtill hörande

binäringar och trädgårdsskötseln samt beträffande hembiträde i lanthushåll.

Semestern må icke utan arbetstagarens medgivande förläggas till tid, då

arbetstagaren i samband med havandeskap avhåller sig från arbete eller är

oförmögen till arbete av anledning, som i 4 § 1 mom. andra stycket sägs,

eller fullgör sådan militär tjänstgöring, varom i samma stycke förmäles.

Semester för arbetstagare å fartyg må icke utan arbetstagarens medgivande

utgå annat än i svensk hamn.

7 §•

Arbetsgivaren skall senast fjorton dagar före semesterns början på lämp­

ligt sätt underrätta arbetstagaren örn tiden för semestern; dock att vad så­

lunda stadgats icke skall gälla beträffande arbetstagare å fartyg.

Kungl. Majus proposition nr 286.

241

8 §•

1 mom. Under semester skall lön utgå.

Arbetstagare, som är avlönad med tidion, beräknad för vecka eller längre

tidsenhet, åge uppbära den å semestertiden belöpande lönen. För annan

arbetstagare skall lönen för varje semesterdag utgå med belopp, motsva­

rande hans genomsnittliga inkomst för dag, då arbete för arbetsgivarens

räkning utförts under de månader av senast förflutna kvalifikationstid, för

vilka semesterrätt föreligger. Hänsyn skall därvid icke tagas till lön, som

utgått för tid utöver den för arbetstagaren normala arbetstiden. Har arbets­

tagaren varit frånvarande från arbetet av orsak, som omförmäles i 4 § 1 mom.

andra stycket, skall vid beräkning av semesterlönens storlek hänsyn tagas,

beträffande frånvaro på grund av semester till den för semestertiden upp­

burna lönen samt beträffande frånvaro på grund av övriga orsaker till den

lön, som arbetstagaren sannolikt skulle hava uppburit för berörda tid, därest

han utfört arbete för arbetsgivarens räkning.

2 mom. För arbetstagare, som avses i 4 § 2 morn., utgör semesterlönen

fyra procent av arbetstagarens sammanlagda arbetsinkomst hos arbetsgivaren

under den senast förflutna kvalifikationstiden.

3 mom. Arbetstagare, som är i arbetsgivarens kost men under semestern

icke till någon del uttager denna förmån, åge rätt till skälig ersättning för

kosten. Ersättning för kost utgår härvid jämväl för söndag, helgdag och sed­

vanlig fridag, som infaller under semestern.

Vid beräkning av semesterlön skall hänsyn icke tagas till förmån av fri

bostad eller till löneförmån, som är avsedd att utgöra ersättning för särskilda

kostnader.

9 §•

Användes arbetstagare vid jordbruk uteslutande till djurskötsel, må arbets­

givaren i stället för semester utgiva ersättning till arbetstagaren med belopp,

motsvarande vad denne skulle hava uppburit i lön under semestern.

10 §.

Å fartyg anställd arbetstagare, som önskar erhålla semester, skall göra

skriftlig ansökan därom hos arbetsgivaren. Har sådan ansökan icke gjorts,

skall arbetsgivaren i stället för semester utgiva ersättning till arbetstagaren

med belopp, motsvarande vad denne skulle hava uppburit i lön under

semestern; dock att arbetsgivaren i stället må, såframt överenskommelse

därom träffas med arbetstagaren, under högst ett år uppskjuta semestern.

11

§•

Arbetstagare, som lämnar sin anställning eller entledigas därifrån, innan

han åtnjutit honom enligt 4 § tillkommande semester eller semesterlön, skall

erhålla ersättning därför enligt de i 8 § stadgade grunderna. Vid beräkning

av ersättningens storlek skall hänsyn jämväl tagas, beträffande ersättningen

för semester till de kalendermånader av löpande kalenderår, för vilka semester-

rätt föreligger, och till den inkomst, som därunder åtnjutits, samt beträffande

Bihang till riksdagens protokoll 1938.

1 sami. Nr 286.

C7° 38

1*1

Kungl. Majits proposition nr 286.

ersättningen för semesterlön till den inkomst, som åtnjutits under det löpande

kalenderåret.

Vad sålunda stadgats skall icke gälla, då anställning avbrytes genom döds­

fall eller upphör till följd av arbetstagarens pensionering.

12

§.

Arbetstagare, som under någon del av semestern utför avlönat arbete inom

sitt yrke, miste rätten till lön under semestern.

13 §.

Åsidosätter arbetsgivare sina förpliktelser enligt denna lag, gälde därav

uppkommen skada.

Vid bedömande örn och i vad mån skada uppstått skall hänsyn tagas även

till arbetstagarens intresse av att erhålla semester och övriga sådana om­

ständigheter av annan än rent ekonomisk betydelse.

Örn det med hänsyn till den skadevållandes ringa skuld, den skadelidandes

förhållande i avseende å tvistens uppkomst, skadans storlek eller omständig­

heterna i övrigt finnes skäligt, må skadeståndets belopp nedsättas; fullständig

befrielse från skadeståndsskyldighet må ock äga rum.

14 §.

klagges skadeståndsskyldighet flera, skall den fördelas mellan dem efter

den större eller mindre skuld, som prövas ligga envar till last.

15 §.

Envar, som vill fordra lön, ersättning eller skadestånd enligt denna lag,

skall anhängiggöra sin talan inom två år från utgången av det år, varunder

arbetstagaren enligt lagen ägt åtnjuta den förmån, till vilken anspråket hän­

för sig. Försummas det, vare talan förlorad.

16 §.

Mål, som avse tillämpningen av denna lag, upptagas och avgöras av allmän

domstol; dock att mal beträffande arbetstagare, vilkas arbetsavtal regleras

av kollektivavtal, skola anhängiggöras vid arbetsdomstolen.

I fråga örn anhängiggörande och utförande hos arbetsdomstolen av talan

jämlikt denna lag skall gälla vad i 13 § lagen om arbetsdomstol stadgas.

242

Kungl. Maj:ts proposition nr 286.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1938, från och med vilken dag semester­

rätt enligt lagen kan förvärvas. Lagen skall dock icke verka rubbning i sådant

avtal mellan arbetsgivare och arbetstagare, som gäller för viss, vid lagens

ikraftträdande ännu icke tilländalupen tid.

Genom denna lag upphäves 5 § m) lagen den 29 juni 1912 örn arbetarskydd.

Kungl. Maj:ts proposition nr 286.

243

Förslag

till

Lag

om ändring av 56 och 90 §§ sjömanslagen den 15 juni 1922

(nr 270).

Härigenom förordnas, att 56 och 90 §§ sjömanslagen den 15 juni 1922

skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives:

56 §.

Örn arbetstiden å fartyg och örn semester gäller vad därom är särskilt

stadgat.

Å fartyg------------tåla uppskov.

Envar av----------- och helgdagar.

90 §.

Befälhavaren skall tillse, att ett exemplar av denna lag och av lagen örn

semester finnes tillgängligt å fartyget. Åsidosätter han skyldighet, som nu

sagts, straffes med böter, högst etthundra kronor.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1938.

244

Kungl. Maj:ts proposition nr 286.

Dc sakkunnigas förslag.

Förslag:

till

Lag om semester.

Bilaga B.

Härigenom förordnas som följer:

1

§•

Denna lag äger tillämpning å arbetstagare i enskild tjänst ävensom å

sådana arbetstagare i statens eller kommuns tjänst, som icke äro under­

kastade ämbetsmannaansvar.

Med arbetstagare förstås i denna lag envar, som mot avlöning användes

till arbete för annans räkning utan att i förhållande till honom vara att

anse såsom självständig företagare. Med arbetsgivare förstås envar, för vilkens

räkning sådan arbetstagare användes till arbete utan att mellan dem står

någon tredje person, vilken såsom självständig företagare åtagit sig att om­

besörja arbetets utförande.

Från lagens tillämpning undantagas dock följande arbetstagare, nämligen

a) den som är anställd hos make, föräldrar eller adoptant, barn eller

adoptivbarn; samt

b) den som avlönas uteslutande genom andel i vinsten.

2

§.

Arbetstagare åge, sedan minst fyra månader förflutit från det han tillträtt

anställning hos arbetsgivare, rätt till semester med en dag för varje månad

anställningen varat. Ar anställning att betrakta som bisyssla, berättigar den­

samma icke till semester.

Avbrott i anställningen må icke inverka på rätten till semester, såvida

detta med hänsyn till omständigheterna kan anses vara oskäligt.

Rätt till semester föreligger endast för kalendermånad, under vilken ar­

betstagaren för arbetsgivarens räkning utfört arbete minst aderton dagar.

Utföres arbetet i arbetstagarens hem eller eljest under sådana förhållanden,

att det ej kan anses tillkomma arbetsgivaren att vaka över arbetets anord­

nande, skall vid beräkning av antalet arbetade dagar till grund läggas det

utförda arbetets mängd.

Vid tillämpning av bestämmelserna i tredje stycket skall såsom tid, var­

under arbetstagaren varit i arbete, jämväl räknas tid, varunder han åtnjutit

semester eller varit oförmögen till arbete på grund av olycksfall i arbetet

eller sådan yrkessjukdom, som omfattas av lagen den 14 juni 1929 örn för­

säkring för vissa yrkessjukdomar, eller fullgjort i värnpliktslagen den 30

juni 1936 föreskriven repetitionsövning.

3 §•

Semester utgår per kalenderår.

Antalet semesterdagar bestämmes med hänsyn till arbetstagarens an­

ställnings- och arbetsförhållanden under närmast föregående kalenderår.

Överlåtelse av företag eller fartyg må icke inverka på arbetstagarens rätt

till semester.

Kungl. Maj:ts proposition nr 286.

245

4§-

Arbetsgivaren åge bestämma, när semester skall utgå. Därvid skall iakt­

tagas, att semestern skall utgå i ett sammanhang under tiden 2 maj—30

september, såframt icke överenskommelse örn annan ordning träffats med

arbetstagaren.

Yad sålunda föreskrivits i fråga örn semesterns förläggning i ett samman­

hang och under viss period av året skall icke gälla beträffande

a) arbetstagare vid jordbruket jämte därtill hörande binäringar samt träd­

gårdsskötseln ;

bl hembiträde i lanthushåll;

c) å fartyg anställd arbetstagare; samt

d) arbetstagare vid företag inom annat yrkesområde, där en förläggning

av semestern till nämnda period av året skulle med hänsyn till arbetets

säsongbetonade natur eller av andra omständigheter vara för arbetsgivaren

uppenbart olämplig.

Semester för å fartyg anställd arbetstagare skall, såframt icke annat över-

enskommes mellan parterna eller föranledes av bestämmelserna i 8 §, utgå

i någon av följande svenska hamnar, nämligen

a) den hamn där fartyget har sin hemort;

b) den hamn i vilken arbetstagaren anställts; eller

c) den hamn där fartygets resa slutar.

ö §•

Arbetsgivaren skall senast en vecka före semesterns början på lämpligt

sätt underrätta arbetstagaren örn tiden för semestern.

6

§-

I semestern inräknas icke söndagar men däremot andra helgdagar eller

sedvanliga fridagar, då dessa infalla under semestern.

7 §■

Under semester skall lön utgå.

Arbetstagare, som är avlönad med tidion, beräknad per vecka eller längre

tidsenhet, äge uppbära den å semestern belöpande lönen. För övriga arbets­

tagare skall lönen för varje semesterdag utgå med belopp, motsvarande

arbetstagarens genomsnittliga inkomst per dag, som arbete för arbetsgivarens

räkning utförts under de månader av närmast föregående kalenderår, för

vilka semesterrätt föreligger.

Arbetstagare, som är i arbetsgivarens kost men tillbringar semestern å

annan ort, äge rätt till skälig ersättning för kosten. Ersättning för kost

utgår jämväl för söndag, som infaller under semestern.

Vid beräknande av semesterlönen skall hänsyn icke tagas till lön, som

är avsedd att utgöra ersättning för särskilda kostnader.

8

§•

Därest fartyg under ett kalenderår icke anlöper svensk hamn, må arbets­

givaren antingen under högst ett år uppskjuta utgivandet av semester till de

å fartyget anställda eller i stället för semester utgiva ersättning med belopp,

motsvarande vad arbetstagaren skulle hava uppburit i lön under semestern.

246

Kungl. Majda proposition nr 286.

9 §•

Arbetstagare, soia lämnar sin anställning eller entledigas därifrån, innan

lian åtnjutit honom enligt 2 § tillkommande semester, skall för varje semester­

dag, vartill han är berättigad, erhålla ersättning enligt de i 7 § stadgade

grunderna, därvid hänsyn jämväl skall tagas till inkomsten under de måna­

der av löpande kalenderår, för vilka semesterrätt föreligger.

1

° §.

Åsidosätter arbetsgivare vad honom enligt denna lag åligger, vare han

pliktig gälda skäligt skadestånd.

11

§•

Mål, som avse tillämpningen av denna lag, upptagas och avgöras av allmän

domstol; dock att mål beträffande arbetstagare, vilkas arbetsavtal regleras

av kollektivavtal, skola anhängiggöras vid arbetsdomstolen.

Denna lag träder i kraft den

, från vilken dag semesterrätt

enligt 2 § kan förvärvas.

Förslag

till

Lag om ändrad lydelse av 5 § lagen den 29 juni 1912 (nr 206)

om arbetarskydd.

Härigenom förordnas, att 5 § m) lagen den 29 juni 1912 örn arbetarskydd,

sådant detta lagrum lyder enligt lag den 12 juni 1931 (nr 288), skall upp­

höra att gälla.

Denna lag träder i kraft den

Förslag

till

Lag angående ändring i vissa delar av sjömanslagen

den 15 juni 1922 (nr 270).

Härigenom förordnas, att 56 och 90 §§ sjömanslagen den 15 juni 1922

skola erhålla följande ändrade lydelse:

Kungl. Majus proposition nr 286.

247

56

§.

Om arbetstiden å fartyg och om semester gäller vad därom är särskilt

stadgat.

Å fartyg,------------tåla uppskov.

Envar av — — — och helgdagar.

.90

§.

Befälhavaren skall tillse, att ett exemplar av denna lag och av lagen den

örn semester finnes tillgängligt å fartyget. Åsidosätter han

skyldighet, som nu sagts, straffes med böter, högst etthundra kronor.

Denna lag träder i kraft den

248

Kungl. Maj:ts proposition nr 286.

Bilaga C.

1. Förslag till konvention (nr 52) angående semester.

Internationella arbetsorganisationens generalkonferens,

som av styrelsen för internationella arbetsbyrån sammankallats till

Genéve och där samlats den 4 juni 1936 till sitt tjugonde sammanträde,

och beslutit antaga vissa förslag rörande semester, vilken fråga utgör

den andra punkten på dagordningen för sammanträdet,

samt beslutit, att dessa förslag skola taga form av ett förslag till

internationell konvention,

antager denna, den tjugofjärde dagen i juni år ett tusen nio hundra trettio­

sex efterföljande förslag till konvention, som skall benämnas »konvention

angående semester, 1936»:

Artikel 1.

1. _ Denna konvention äger tillämpning å alla personer, som sysselsättas

i följande företag eller anläggningar, vare sig dessa äro offentliga eller

enskilda:

a) företag, i vilka föremål tillverkas, förändras, rengöras, repareras,

utsmyckas, färdigställas, beredas till försäljning, förstöras eller rivas

eller i vilka råämnen omgestaltas, härunder inbegripna företag för skepps­

byggeri samt företag för framställning, transformering eller överföring

av elektricitet eller drivkraft av vad slag som helst;

b) företag, som uteslutande eller förnämligast ägna sig åt uppförande,

återuppförande, underhåll, reparerande, förändrande eller rivning av:

husbyggnader, järnvägar, spårvägar, flyghamnar, hamnar, dockor, våg-

brytare, anläggningar till skydd mot vattendrag eller havet, kanaler, an­

läggningar för inre eller yttre sjöfart eller luftfart, vägar, tunnlar, broar,

viadukter, kloaker, avlopp, brunnar, anläggningar för bevattning eller

torrläggning, anläggningar för fjärrförbindelse, anläggningar för produk­

tion eller distribution av elektricitet eller gas, rörledningar, anläggningar

för distribution av vatten ävensom företag, som ägna sig åt liknande

arbeten eller åt förberedelse- eller grundläggningsarbete för något av

ovan angivna byggnadsverk;

c) företag för transport av personer eller gods på vägar, spår, inre

vattenvägar eller genom luften, härunder inbegripet handhavande av

gods i dockor, på kajer eller lastbryggor, i packhus eller flyghamnar;

d) gruvor, stenbrott och andra anläggningar för utvinnande av ämnen

ur jorden;

e) handelsföretag, härunder inbegripna post-och fjärrförbindelsetjänst;

f) företag och förvaltningar, vilkas personal huvudsakligen sysselsättes

med byråarbete;

g) tidningsföretag;

h) företag för behandling eller vård av sjuka, vanföra, fattiga eller

sinnessjuka;

i) hotell, restauranger, pensionat, klubbar, kaféer och andra företag,

vari förtäring tillhandahålles;

j) teatrar och nöjesföretag;

k) företag av blandad kommersiell och industriell karaktär, vilka icke

fullständigt motsvara någon av de förut angivna kategorierna.

2. I varje land skall vederbörande myndighet, efter samråd med de för­

nämsta befintliga arbetsgivar- och arbetarorganisationerna, som saken kan

249

angå, uppdraga gränsen mellan ovan angivna företag oell anläggningar samt

sådana, som falla utom denna konventions tillämpningsområde.

3, 1 varje land må vederbörande myndighet från tillämpningen av denna

konvention undantaga:

.

a) personer, som äro sysselsatta i företag eller anläggningar, varl

endast sysselsättas medlemmar av arbetsgivarens familj;

b) personer, som äro sysselsatta i offentliga förvaltningar, vilkas tjänst­

göringsvillkor berättiga till årlig semester av minst samma varaktighet,

som föreskrives i denna konvention.

Artikel 2.

1. Varje person, å vilken denna konvention äger tillämpning, är efter

ett års oavbruten tjänst berättigad till en årlig, betald ledighet (semester),

omfattande minst sex arbetsdagar.

2. Personer under sexton år, lärlingar därunder inbegripna, äga efter ett

års oavbruten tjänst rätt till årlig semester, omfattande minst tolv arbets­

dagar.

3. I semestern skola icke inräknas;

a) offentliga fridagar eller fridagar på grund av sedvänja;

b) avbrott i arbetet på grund av sjukdom.

4. Den nationella lagstiftningen må under särskilda omständigheter med­

giva semesterns uppdelning men endast beträffande sådan del av semestern,

som överskrider den i denna artikel föreskrivna minimivaraktigheten..

5. Semesterns varaktighet bör på sätt, som fastställes i den nationella

lagstiftningen, förlängas i förhållande till tjänstetiden.

t

Artikel 3.

Varje person, som uttager semester med stöd av artikel 2 i denna konven­

tion, skall för hela semestertiden uppbära:

.

a) antingen sin vanliga avlöning, beräknad på sätt den nationella lag­

stiftningen stadgar, jämte kontant ersättning för löneförmåner in natura;

b) eller en genom kollektivavtal fastställd avlöning.

Artikel 4.

Varje överenskommelse örn avstående från rätten till semester eller från

uttagande av semester skall anses ogiltig.

Artikel 5.

Den nationella lagstiftningen må föreskriva, att person som åtager sig

betalt arbete under sin semester, skall kvinna berövas sin avlöning för hela

semestertiden.

Artikel 6.

Varje person, som, innan han uttagit honom tillkommande semester, ent­

ledigats på grund av en omständighet, vilken är att tillskriva arbetsgivaren,

skall för varje honom enligt denna konvention tillkommande semesterdag

tillhandahållas det i artikel 3 stadgade lönebelopp.

Artikel 7.

För att underlätta tillämpningen av denna konvention bör varje arbets­

givare på sätt, som godkänts av vederbörande myndighet, i en liggare an­

teckna:

. .

a) dagen, då de hos honom anställda trätt i tjänst samt varaktigheten

av den semester, vartill var och en av dem är berättigad;

Kungl. Maj:ts proposition nr 286.

250

b) de dagar, under vilka vars och ens semester uttagits;

c) den avlöning var och en uppburit för sin semestertid.

Artikel 8.

Varje medlemsstat, som ratificerar denna konvention, skall till säker­

ställande av dess tillämpning anordna ett system av påföljder.

Artikel 9.

Intet i denna konvention skall rubba en lag, dom, sedvänja eller över­

enskommelse mellan arbetsgivare. och arbetare, vilken tillförsäkrar förmån­

ligare villkor än dem, som föreskrivas i konventionen.

Artikel 10.

De officiella ratifikationerna av denna konvention skola delgivas nationer­

nas förbunds generalsekreterare och registreras av honom.

Artikel 11.

1. Denna konvention är bindande allenast för de medlemmar av inter­

nationella arbetsorganisationen, vilkas ratifikationer registrerats av general­

sekreteraren.

2. Den träder i kraft tolv månader efter det två medlemmars ratifika­

tioner registrerats av generalsekreteraren.

3. Därefter träder denna konvention i kraft för varje medlem tolv måna­

der från den dag, då dess ratifikation registrerats.

Artikel 12.

Sa snart ratifikationerna för tva medlemmar av internationella arbets­

organisationen registrerats, skall nationernas förbunds generalsekreterare

därom notificera alla medlemmarna av internationella arbetsorganisationen.

Han skall likaledes notificera dem registreringen av ratifikationer, som senare

delgivits honom av andra medlemmar av organisationen.

Artikel 13.

1. Varje medlem, som ratificerat denna konvention, kan, sedan tio år

förflutit fran den tidpunkt, då konventionen först trädde i kraft, uppsäga

densamma genom en skrivelse, som delgives nationernas förbunds general-

sekreterare och av honom registreras. Uppsägningen träder icke i kraft

förrän ett år efter det den registrerats.

2. Varje medlem, som ratificerat denna konvention och icke inom ett år

efter utgången av den i föregående moment nämnda tioårsperioden gör bruk

av den i denna artikel stadgade uppsägningsrätten, skall vara bunden för

en ny period av tio år och kan därefter, med iakttagande av de i denna

artikel föreskrivna villkoren, uppsäga konventionen vid utgången av varje

tioårsperiod.

Artikel 14.

utgången av varje tidrymd av tio år, räknat från denna konventions

ikraftträdande, skall internationella arbetsbyråns styrelse förelägga general­

sekreteraren en redogörelse för konventionens tillämpning och taga under

övervägande, huruvida det finnes 'anledning att på konferensens dagordning

uppföra frågan örn dess revision helt eller delvis.

Artikel 15.

1. I fall konferensen skulle antaga en ny konvention, innebärande revi­

sion helt eller delvis av förevarande konvention, och den nya konventionen

icke föreskriver annat,

Kungl. Maj:ts proposition nr 286.

251

a) skall en medlems ratifikation av den nya, reviderade konventionen,

för såvitt denna trätt i kraft, medföra omedelbar uppsägning av före­

varande konvention, oberoende av vad i artikel 13 härovan stadgas;

b) skall från den dag, då den nya, reviderade konventionen träder i

kraft, förevarande konvention icke längre kunna ratificeras av medlem-

marna.

2. Förevarande konvention skall likväl förbliva gällande till form och

innehåll för de medlemmar, som ratificerat densamma och icke ratificerat

den nya, reviderade konventionen.

Artikel 16.

De franska och engelska texterna till denna konvention skola båda äga

vitsord.

Kungl. Maj:ts proposition nr 286.

2.

Rekommendation (nr 47) angående semester.

Internationella arbetsorganisationens generalkonferens,

som av styrelsen för internationella arbetsbyrån sammankallats till

Genéve och där samlats den 4 juni 1936 till sitt tjugonde sammanträde

och beslutit antaga vissa förslag angående semester, vilken fråga ut­

gör andra punkten på dagordningen för sammanträdet,

samt beslutit, att dessa förslag skola taga form av ett förslag till

internationell konvention,

antager denna, den tjugofjärde dagen i juni år ett tusen nio hundra

trettiosex efterföljande rekommendation, som skall benämnas »rekommen­

dation angående semester, 1936»:

Konferensen,

som antagit ett förslag till konvention, vilken tillförsäkrar arbetstagarna

årlig semester,

som anser, att semesterns ändamål är att bereda arbetstagarna tillfälle

till vila, rekreation och utveckling av deras anlag,

som anser, att det antagna konventionsförslaget angiver de minimikrav,

som varje semestersystem måste motsvara, och

som anser det vara önskvärt att mer i detalj behandla sätten för syste­

mets tillämpning.

hemställer till varje medlemsstat att beakta efterföljande regler:

1. (1) Den för uppkomsten av rätt till semester fordrade oavbrutna ut­

övningen av tjänsten bör icke påverkas av avbrott, som orsakas av sjukdom

eller olyckshändelse, familjetilldragelser, militärtjänst, utövande av medbor­

gerliga rättigheter, förändringen i ledningen av det företag, vari arbetstagaren

är anställd, eller tidvis återkommande ofrivillig arbetslöshet, som icke över­

skrider viss angiven begränsning, allt för såvitt arbetstagaren återgår till

sin tjänst.

(2) Beträffande anställning, där arbetet icke fortgår regelbundet hela

året, bör villkoret örn oavbruten tjänst anses fyllt, då arbetstagaren fullgjort

arbete visst antal dagar under en bestämd tidrymd.

(3) Semester bör vara intjänad efter ett års arbete vare sig hos samma

eller flera arbetsgivare. Yarje regering bör vidtaga verksamma åtgärder till

förebyggande, att de av semestern föranledda kostnaderna komma att drabba

enbart elen senaste arbetsgivaren.

2. Ehuru det kan vara lämpligt att i undantagsfall medgiva uppdelning

eller överförande till ett följande år av semester, bör det tillses, att sadant

252

medgivande icke motverkar semesterns ändamål att möjliggöra för organis­

men att återhämta under årets lopp förlorade kropps- och själskrafter. I

andra fall bör uppdelningen, utom under helt exceptionella förhållanden,

begränsas till två perioder, av vilka den ena icke må understiga den före­

skrivna minimitiden.

3. Det är önskvärt, att semesterns förlängning i förhållande till tjänste­

tiden börjar så tidigt som möjligt och inträder med regelbundna mellan­

tider, så att ett visst minimum uppnås efter ett visst antal år, t. ex. tolv

arbetsdagar efter sju års tjänst.

4. Det rättvisaste sättet för beräkning av lönen åt arbetstagare, som helt

eller delvis avlönas efter avkastningen eller per styck, består i att beräkna

den genomsnittliga arbetsförtjänsten under en någorlunda lång tidrymd,

varigenom variationerna i avlöningen utjämnas.

5- .Dst är önskvärt, att medlemsstaterna måtte taga under övervägande,

örn ej, till underlättande under en period av fysisk utveckling av övergången

från skollivet till det industriella livet, ett förmånligare system borde införas

för unga personer och lärlingar under aderton år.

Kungl. Maj:ts proposition nr 286.

3. Förslag till konvention (nr 54) angående årlig semester för sjömän.

Generalkonferensen av nationernas förbunds internationella arbetsorgani­

sation,

vilken av styrelsen för internationella arbetsbyrån sammankallats till

Genéve och där samlats den 6 oktober 1936 till sitt tjugoförsta samman­

träde,

och beslutit antaga vissa förslag angående semester för sjömän, vilken

fråga utgör femte punkten på dagordningen för sammanträdet,

samt bestämt, att dessa förslag skola taga form av ett förslag till

internationell konvention,

antager denna, den tjugofjärde dagen i oktober år ett tusen nio hundra

trettiosex efterföljande förslag till konvention, som skall benämnas »Semester-

sjöfarts-) konventionen, 1936»:

Artikel 1.

1. Denna konvention äger tillämpning å befälhavare, annat befäl och

manskap samt. radiotelegrafister i tjänst hos bolag för radiotelegrafi å sjö­

gående fartyg i allmän eller enskild ägo, vilka äro registrerade inom terri­

torier, för vilka denna konvention gäller, samt nyttjade i handelssjöfart för

transport av last eller passagerare.

2. Den nationella lagstiftningen skall bestämma, när ett fartyg med hän­

syn till tillämpningen av denna konvention skall anses såsom sjögående.

3. Konventionen äger icke tillämpning å:

a) personer anställda å fartyg, som nyttjas till fiske, valfångst eller

liknande ändamål eller till därmed omedelbart förbunden verksamhet;

b) personer anställda å fartyg, vilkas besättning uteslutande består av

medlemmar av redarens familj, sådant detta begrepp bestämts av den

nationella lagstiftningen;

c) personer, som icke äro avlönade för sin tjänst eller endast uppbära

nominell lön eller avlönas uteslutande med andel i vinsten;

d) .personer, som arbeta uteslutande eller huvudsakligen för egen

räkning;

253

e) personer anställda å träfartyg med primitivt byggnadssätt, såsom

»dhows» och »junks»;

f) personer, vilkas åligganden uteslutande avse lasten ombord och

vilka icke äro anställda vare sig hos redaren eller befälhavaren;

g) stuveriarbetare, som åtfölja fartyget.

Artikel 2.

1. Varje person, å vilken denna konvention äger tillämpning, skall efter

ett års sammanhängande tjänst hos samma företag vara berättigad till årlig

semester, vars varaktighet skall vara:

a) för befälhavare, annat befäl och radiotelegrafister minst tolv arbets­

dagar;

b) för andra medlemmar av besättningen minst nio arbetsdagar.

2. Vid bestämmande av tidpunkten för uppkomsten av rätt till semester

skall följande beaktas:

a) tjänst, som förrättas utan att grunda sig på avtalet örn anställning

ombord skall inräknas i den sammanhängande tjänstetiden;

b) korta avbrott i tjänsten, vilka icke äro att tillskriva något den an­

ställdes förhållande eller fel och sammanlagt icke översiga sex veckor,

skola icke anses bryta sammanhanget av de tjänsteperioder, som föregå

eller följa på nämnda uppehåll;

c) tjänstens sammanhang skall icke anses brutet genom förändring av

företagsledningen eller äganderätten beträffande det eller de fartyg, där

den anställde tjänstgjort.

3. I semestern må icke inräknas:

a) offentligt påbjudna eller sedvanliga helg- eller fridagar;

b) avbrott i tjänsten på grund av sjukdom;

c) fritid, vilken beviljats såsom ersättning för arbete till sjöss å dag

för veckoledigheten eller å helg- eller fridag.

4. Genom den nationella lagstiftningen eller kollektivavtal må bestämmas

de särskilda omständigheter, under vilka, i enlighet med vad därvid före­

skrivits,

a) den i konventionen stadgade semestern ma kunna uppdelas eller

sammanläggas med en senare semesterperiod;

b) semestern i undantagsfall må, då tjänsten så kräver, ersättas med

kontant betalning utgående med minst samma belopp som den ersätt­

ning varom stadgas i artikel 4.

Artikel 3.

1. Den årliga semestern skall beviljas inom det territorium, där fartyget

är registrerat, och i någon av följande hamnar:

a) den hamn, som är fartygets hemort;

b) den hamn, i vilken den till semester berättigade blivit anställd,

eller

c) den hamn, där fartygets resa slutar.

2. Efter överenskommelse må dock semester kunna givas i annan hamn.

3. Då rätt till semester inträtt, skall denna, efter överenskommelse, be­

viljas så snart tjänsten skäligen det medgiver.

Artikel 4.

1. Yar och en, som enligt artikel 2 av denna konvention' erhåller se­

mester, skall för hela den tid, semestern varar, uppbära sin vanliga av­

löning.

Kungl. May.ts proposition nr 286.

254

2. Avlöning, som utgår enligt 1 morn., skall innefatta skälig ersättning

för kosthåll, beräknad på sätt, som bestämmes av den nationella lagstift­

ningen eller genom kollektivavtal.

Artikel 5.

Överenskommelse örn uppgivande av rätt till semester eller örn avstå­

ende från dess utnyttjande skall vara utan verkan.

Artikel 6.

Av den nationella lagstiftningen må föreskrivas, att person, som åtager

sig betalt arbete under sin semester, skall gå förlustig rätten till ersättning

under semestern.

Artikel 7.

Person som lämnar tjänsten eller entledigas, innan lian uttagit honom

tillkommande semester, skall för varje semesterdag till vilken han enligt

denna konvention är berättigad, uppbära ersättning enligt artikel 4.

Artikel 8.

Varje medlemsstat som ratificerar denna konvention, skall, för att under­

lätta dess effektiva tillämpning, föreskriva skyldighet för arbetsgivarna att

föra anteckningar rörande semester för de anställda.

Artikel 9.

Varje medlemsstat, som ratificerar denna konvention, bör genom ett

system av straffpåföljder säkerställa dess tillämpning.

Artikel 10.

Intet i denna konvention skall verka ändring i någon lag, dom, sed­

vänja eller avtal mellan redare och sjömän, som tillförsäkrar förmånligare

villkor än dem som stadgas i denna konvention.

Artikel 11.

1. Beträffande, sådana territorier, som avses i artikel 35 i internatio­

nella arbetsorganisationens konstitution, skall varje medlemsstat, som rati­

ficerar denna konvention, till sin ratifikation foga en förklaring med upp­

gift örn

a) de territorier, å vilka den åtager sig att utan inskränkning tillämpa

bestämmelserna i denna konvention;

b) de territorier, å vilka den åtager sig att tillämpa bestämmelserna i

denna konvention med vissa inskränkningar, tillika med upplysning örn

innebörden av dessa inskränkningar;

c) de territorier, å vilka denna konvention icke är tillämplig och

skälen härför;

d) de territorier, beträffande vilka den förbehåller sig att framdeles

fatta beslut.

2. Åtaganden, som avses i punkt a) och b) i mom. 1 av denna artikel

skola anses utgöra en integrerande del av ratifikationen och hava samma

verkan.

3. Medlemsstat må genom senare förklaring helt eller delvis avstå från för­

behåll, som gjorts i dess ursprungliga förklaring enligt punkt b), c) eller d)

i mom. 1 av denna artikel.

Kungl. Maj:ts proposition nr 286.

Kungl. Maj:ts proposition nr 286.

255

Artikel 12.

De officiella ratifikationerna av denna konvention skola delgivas natio­

nernas förbunds generalsekreterare och registreras av honom.

Artikel 13.

1. Denna konvention är bindande allenast för de medlemmar av inter­

nationella arbetsorganisationen, vilkas ratifikationer registrerats av general­

sekreteraren.

2. Den träder i kraft sex månader efter det nationernas förbunds general­

sekreterare registrerat ratifikationer för fem medlemmar av organisationen,

vilka var för sig hava en handelsflotta med en sammanlagd dräktighet av

minst 1 miljon ton.

3. Därefter träder denna konvention i kraft för varje medlem sex må­

nader efter den dag, då dess ratifikation registrerats.

Artikel 14.

Så snart ratifikationer för fem sådana medlemmar, som nämnas i 2 mom.

av artikel 13 blivit registrerade, skall nationernas förbunds generalsekreterare

därom notificera alla medlemmarna av internationella arbetsorganisationen.

Han skall likaledes notificera dem registreringen av ratifikationer, som se­

nare delgivits honom av andra medlemmar av organisationen.

Artikel 15.

1. Yarje medlem, som ratificerat denna konvention, kan, sedan tio år

förflutit från den tidpunkt, då konventionen först trädde i kraft, uppsäga

densamma genom skrivelse, som delgives nationernas förbunds general­

sekreterare för registrering. Uppsägningen träder icke i kraft förrän ett år

efter det den blivit registrerad.

2. Varje medlem, som ratificerat denna konvention och icke inom ett

år efter utgången av den i föregående moment nämnda tioårsperioden gör

bruk av den i denna artikel stadgade uppsägningsrätten, skall vara bunden

för en ny period av tio år och kan därefter, med beaktande av de i denna

artikel föreskrivna villkoren, uppsäga konventionen vid utgången av varje

tioårsperiod.

Artikel 16.

Vid utgången av varje period av tio år, räknat från denna konventions

ikraftträdande, skall internationella arbetsbyråns styrelse förelägga general­

konferensen en redogörelse för konventionens tillämpning och taga i över­

vägande, huruvida det finnes anledning att på konferensens dagordning upp­

föra frågan örn dess revision, helt eller delvis.

Artikel 17.

1. Ifall konferensen skulle antaga en ny konvention, innebärande revision,

helt eller delvis, av förevarande konvention, och den nya konventionen

icke föreskriver annat,

a) skall en medlems ratifikation av den nya, reviderade konventionen,

för såvitt denna trätt i kraft, medföra omedelbar uppsägning av före­

varande konvention, oberoende av vad i artikel 15 härovan stadgas;

b) skall från den dag, då den nya, reviderade konventionen träder i

kraft, förevarande konvention icke längre kunna ratificeras av medlemmarna.

256

2. Förevarande konvention skall likväl förbliva gällande till form och

innehåll för de medlemmar, som ratificerat densamma och icke ratificera den

nya, reviderade konventionen.

Kungl. Maj:ts proposition nr 286.

Artikel 18.

De franska och engelska texterna till denna konvention skola båda äga

vitsord.

Kungl. Maj:ts proposition nr 286.

257

Utdrag av protokollet, hållet i Kungl. Maj:ts lagråd

den 20 april 1038.

Närvarande:

justitierådet Afzelius,

regeringsrådet Aschan,

justitieråden Forsberg,

Sandström.

Enligt lagrådet den 29 mars 1938 tillhandakommet utdrag av protokoll

över socialärenden, hållet inför hans Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten

i statsrådet den 12 mars 1938, hade Kungl. Majit förordnat, att lagrådets

utlåtande skulle för det i § 87 regeringsformen omförmälda ändamålet inhämtas

över upprättade förslag till

1) lag om semester; samt

2) lag om ändring av 56 och 90 §§ sjömanslagen den 15 juni 1922 (nr 270).

Förslagen, som finnas bilagda detta protokoll, hade inför lagrådet före­

dragits av byråchefen i socialstyrelsen Ernst Bexelius.

Förslagen föranledde följande yttranden.

Förslaget till lag om semester.

Förslaget i allmänhet.

Lagrådet:

Att arbetstagare av skilda slag må komma i åtnjutande av skälig semester

utgör förvisso ett allmänt erkänt önskemål, vars förverkligande framstår så­

som en angelägenhet av stor vikt. Syftet med det remitterade förslaget röner

därför i och för sig ingalunda någon gensaga. Med hänsyn till de oförnekliga

svårigheter, vilka vid ett närmare inträngande i ämnet snart nog befinnas vara

förbundna med frågans lösning efter större måttstock, är dock naturligt, att

mycken tvekan röjes inför en så omfattande och till sina verkningar betydelse­

full lagstiftningsåtgärd som den här föreslagna. Sålunda göres från många

håll gällande, att utvecklingen bör, såsom hittills i huvudsak skett, vara över­

lämnad åt avtalsfriheten utan ingripande av en tvångslagstiftning. Vidare

framhålles att, där en normeling i lag anses oundgänglig, den bör strängt fast­

hålla vid semesterns ändamål att tjäna till återställande av krafter, som an­

strängas i arbetet, samt att lagstiftningen därför bör genomföras under

anpassning efter olikartade behov och utan att beträda det område, som

måste vara de sociala lönestriderna förbehållet. Allvarliga invändningar och

farhågor hava ock grundats därå, att ur allmänt ekonomisk synpunkt försla­

gets godkännande har konsekvenser, vilka, även örn de endast styckevis kunnat

Bihang till riksdagens protokoll 1938. 1 sami. Nr 286.

«70 88

17

någorlunda klarläggas, dock med visshet måste beräknas äga högst betydande

mått.

Vid lagförslagets bedömande träder i förgrunden spörsmålet örn semester­

tidens utsträckning. I bestämmelsen örn ett allmänt och ovillkorligt minimum

av tolv dagar eller i verkligheten två veckor ligger förslagets kärnpunkt, efter

vilken är lämpat vad förslaget i övrigt innehåller rörande semesterförmåner.

Lagrådet lämnar öppet huruvida förslaget härutinnan får anses ha träffat det

rätta. För att fullt behärska de olika sidorna av detta ämne kräves i flera av­

seenden en särskild sakkunskap, och ytterst blir avgörandet en lämplighets-

fråga. Emellertid bör erkännas att, därest efter allsidig prövning en semester­

tid av nämnda längd anses böra godkännas, målet svårligen torde uppnås

annorledes än genom en lagstiftning av väsentligen den typ förslaget företer.

I huvudsak gäller samma omdöme åtskilliga andra förslagets bestämmelser,

av vilka en av de mest betydelsefulla avser den s. k. kvalifikationstiden. Ej

heller lärer kunna bestridas, att en lagstiftning av förslagets räckvidd måste,

för att den icke beträffande stora grupper av arbetstagare skall lämna viktiga

och oundvikligt framträdande spörsmål olösta, upptaga även åtskilliga be­

stämmelser rörande avlöningsförmåner under semestertiden. Emot det sätt,

varpå detta skett i förslaget, synes, örn dess utgångspunkter beaktas, icke

kunna riktas någon mera vägande erinran.

Den vid detta lagstiftningsärendes behandling avgörande frågan lärer gälla

huruvida den av förslaget anvisade lösningen ligger inom gränserna för det

ekonomiskt möjliga eller tillrådliga. I detta ämne har lagrådet ansett sig

icke kunna eller böra uttala något omdöme.

2

§■

Lagrådet:

För lagens tillämplighet i fråga om arbetstagare i statens eller i kommuns

tjänst kommer enligt förevarande paragraf att vara avgörande, huruvida

dylika arbetstagare äro underkastade »ämbetsmannaansvar». Såsom förebild

har här tjänat lagen den 11 september 1936 örn förenings- och förhandlings­

rätt, vilken använder sig av samma gränsdragning. Vid lagrådets granskning

av det förslag, som låg till grund för denna lag, framhölls av tre ledamöter

(jfr Nytt Juridiskt Arkiv avd. II årg. 1937 sid. 161), att ett dylikt lagstad­

gande, vilket icke kan hänvisa till en alltigenom klarlagd reglering av ifråga­

varande arbetstagares ställning i straffrättsligt avseende, knappast erbjöde

den ledning, som vore önskvärd, och ej heller kunde anses utesluta vissa

olägenheter med hänsyn till enhetlig rättstillämpning. Yad sålunda an­

märktes synes i än högre grad äga berättigande, när en liknande bestäm­

melse möter i här föreliggande lagförslag. Enligt föreningsrättslagen skola

samtliga där avsedda tvister handläggas och slutgiltigt avgöras av arbets­

domstolen, under det att mål rörande tillämpning av semesterlagen i vissa

fall gå till arbetsdomstolen, i andra till allmän domstol. Motsatta tolkningar

kunna då förekomma ej blott rörande tjänsteställningen i och för sig utan

även i vad den får direkt betydelse för rättstvister av helt likartad beskaffenhet.

258

Kungl. Maj:ts proposition nr 286.

Kungl. Maj:ts proposition nr 286.

259

över huvud har stadgandet i semesterlagen en större räckvidd än i förenings­

rättslagen. Möjligen har egenskapen att vara »ämbetsman» i straffrättslig

bemärkelse kunnat i viss mån utgöra ett användbart kriterium vid angivandet

av gränserna för förenings- och förhandlingsrätten, men en därå grundad be­

stämning blir i en allmän lagstiftning örn semester obestridligen ganska

konstlad. Att den även ur andra, rent praktiska synpunkter icke är oangriplig,

har under utredningen påvisats från flera håll, bland annat, såvitt kom­

munerna angår, i beaktansvärda uttalanden från rikets båda största städer.

Det i förslaget begagnade sättet för här ifrågavarande arbetstagares upp­

delning i skilda grupper synes fördenskull böra örn möjligt undvikas.

Förslag har framställts att beträffande stat och kommun låta lagens

tillämplighet bestämmas på det sätt, att undantagna bleve de arbetstagare,

för vilka eljest gälla särskilda föreskrifter rörande semester. Såvitt kom­

munerna angår, kan en lagregel av dylikt innehåll dock icke tillstyrkas, då

därmed skulle — i varje fall efter orden — lämnas dem ett icke avsett med­

givande att i obestämd utsträckning även till nackdel för arbetstagarna av­

vika från semesterlagens stadganden. Någon betänklighet av dylikt slag kan

tydligen ej möta att i fråga örn staten låta undantagsbestämmelsen erhålla

den angivna innebörden. Fastmera synes riktigt, att de i förvaltningsrättslig

ordning utfärdade semesterbestämmelserna för statsanställda hållas skilda

från de privaträttsliga reglerna i semesterlagen, något som icke i allo torde

bli fallet örn skiljelinjen dragés på sätt som skett i förslaget.

Enighet synes råda därom, att i den mån kommunala arbetstagare icke

redan nu åtnjuta de förmåner, som innefattas i den föreslagna semesterlagen,

de efter dess genomförande måste erhålla likställighet med dem, å vilka lagen

skall äga tillämpning. Det torde då ligga närmast att låta lagen även i formen

få gälla beträffande samtliga kommunala arbetstagare. Av den i ärendet före­

liggande utredningen kan icke slutas, att en sådan förenkling skulle vara

förenad med några praktiska svårigheter.

I enlighet med vad nu anförts synes åt lagens inledande stadgande kunna

givas ungefär den avfattning, att lagen äger tillämpning å arbetstagare i all­

män eller enskild tjänst med undantag av sådana arbetstagare hos staten, för

vilka gälla särskilda föreskrifter rörande semester. I anslutning härtill skulle

den sats, som i förslaget utgör andra stycket, kunna lyda så, att undantagen

är ock arbetstagare, som är medlem av arbetsgivarens familj eller som av­

lönas uteslutande genom andel i vinst.

2

§■

Justitierådet Afzelius, regeringsrådet Aschan och justitierådet Forsberg:

Semesterlagens bestämmelser bliva, där annat ej uttryckligen anges, av

tvingande natur och komma följaktligen att bryta avtal eller sedvänja, som

innebär inskränkning i de arbetstagaren genom lagen tillförsäkrade för­

månerna. Denna lagens karaktär framgår av bestämmelsernas avfattning och

har till yttermera visso understrukits genom ett särskilt stadgande i före­

varande paragrafs senare stycke. Att å andra sidan lagen icke berör sådan

260

längre gående rätt eller förmån, som enligt avtal eller — i saknad av bestäm­

melse i avtal — på grund av sedvänja må tillkomma en arbetstagare, är ett i

sig självt så naturligt förhållande att däråt icke behövt givas formligt uttryck

i lagtexten.

I första stycket av 2 § lämnas en regel, vilken i ett särskilt avseende åt

sedvänja vill förläna en vidsträcktare verkan än som följer av allmänna

rättsgrundsatser. Enligt detta stadgande skall nämligen, när arbetstagarna inom

viss yrkesgrupp i allmänhet åtnjuta längre semestertid än den efter lagen

obligatoriska, samma förmån bliva, oberoende av avtal som annat innehåller,

gällande för samtliga arbetstagare inom gruppen.

Inom privaträtten har sedvänjan betydelse däri, att den kan bliva norme­

rande för ett rättsförhållande, vilket icke fått sin bestämning genom lagens

regler eller kontrahenternas i avtalet uttryckta vilja. Har i ett tjänste- eller

arbetsavtal bestämmelse icke blivit träffad örn semestertiden, skulle därför

med tillämpning av denna allmänt gällande grund för bedömandet tiden kunna

komma att fastställas till den i orten för arbetstagare i likartad anställning

brukliga. Men örn avtalet inneburit, att semesterns tidslängd skall vara

exempelvis tre veckor, skulle häremot icke kunna åberopas, att fyra veckor

ostridigt utgjorde den i liknande fall vanliga tiden. Och efter tillkomsten av

en lag, som härutinnan genomför en normeling i och med fastställandet av en

minimitid, skulle otvivelaktigt denna tid anses gälla, där ej av avtalet eller

omständigheterna i övrigt tydligt framginge att en längre tid varit åsyftad.

Den nuvarande uppfattningen av sedvänjan såsom rättsbildande faktor har

alltså föga gemensamt med en lagregel, vilken fastslår att vad som är avtalat

i de flesta fallen skall emot avtal lända till efterrättelse även i de övriga

fallen, och näppeligen kan förslagets innebörd anses vara på träffande sätt

kännetecknad såsom »skydd för bättre sedvänja».

Hur långt den praktiska verkan av en dylik regel kommer att sträcka sig,

kan naturligtvis icke med säkerhet bedömas. Sannolikt kan den icke bliva

särdeles betydande. För att ett avtal, som är i och för sig fullt lagenligt, skall

kunna sättas ur kraft lärer böra antagas, att beträffande en någorlunda om­

fattande yrkesgrupp av ensartad karaktär kan påvisas en fast utbildad, allmänt

gängse uppfattning i fråga örn semestertidens regelmässiga utsträckning. Med

hänsyn till de många olika omständigheter, vilka enligt sakens natur och den

föreslagna lagtextens uttryckliga anvisning måste komma i betraktande såsom

tolkningsgrunder vid stadgandets tillämpning, torde dessa förutsättningar

endast mera sällan komma att vara för handen. Även örn utsikterna för bifall

till en talan angående längre semester än den avtalade således ofta måste vara

små, torde bestämmelsen dock lätteligen ge anledning till tvister och även

eljest vara ägnad att på detta rättsområde införa en icke ringa oklarhet.

Under det att en sedvänja i den vanliga meningen är föränderlig efter väx­

lande tider och förhållanden, leder den här föreslagna regeln till att en

semestertid, som en gång funnits äga stödet av sedvänja, blir allt framgent

gällande såsom vore den lagfäst. Mindre riktigt synes vara att, sedan lagen

Kungl. Maj:ts proposition nr 286.

261

fastställt en minimitid, söka på dylikt sätt inskränka den eljest medgivna

avtalsfriheten, vilken, denna bestämmelse förutan, torde i hög grad påverkas

av den vid olika tidpunkter rådande uppfattningen om vad för särskilda yrkes­

grupper skall anses utgöra skälig semestertid.

Under hänvisning i övrigt till de skäl, vilka under utredningen anförts till

stöd för den här uttalade uppfattningen, anse vi oss böra avstyrka, att i lagen

får ingå ett stadgande i enlighet med första stycket.

Justitierådet Sandström:

En sådan bestämmelse som den i första stycket av förevarande paragraf

föreslagna, avseende att låta inom viss yrkesgrupp allmänt gällande villkor

för arbetsavtalet med kraft av lag vara reglerande för hela yrkesgruppen,

måste erbjuda synnerligen stora svårigheter vid tillämpningen, och detta även

örn bestämmelsen, såsom här är fallet, är inskränkt till att gälla endast

semesterns längd. I praktiken lärer knappast på någon enda punkt tvekan

utebliva angående de avgörande omständigheterna, då det gäller att fastställa

huruvida inom en viss yrkesgrupp föreligger en sedvänja i fråga örn semesterns

längd, och örn den skall vara bestämmande för en viss eller vissa arbetstagare.

Det skall sålunda säkerligen i fråga örn flertalet kontorsbefattningar — sådana

torde i främsta rummet komma i betraktande — visa sig svårt nog redan att

på ett nöjaktigt sätt begränsa omfattningen av en yrkesgrupp med vilken en

jämförelse bör äga rum. I fråga örn de kontorsanställda torde uppdelningen

i yrkesgrupper icke följa samma jämförelsevis enkla linjer som i fråga örn

kroppsarbetarna, och med hänsyn till de oändligt skiftande förhållanden som

kunna förekomma i olika företag eller grupper av företag och de olika syn­

punkter som kunna läggas på frågan lära ofta naturliga gränser saknas, därest

man ej vill likställa alla befattningshavare av visst slag vid vilka företag det

än må vara. Därest man lyckats avgränsa en viss yrkesgrupp, lärer det åter

visa sig att en semester av viss varaktighet vid olika företag på en ort — även

ortsgrupperingen kan vara förenad med svårigheter — gjorts beroende av så

växlande villkor i fråga örn anställningstid, levnadsålder och andra omständig­

heter att frågan huruvida det existerar en sedvänja, åt vilken kan givas ett

bestämt rättsligt innehåll, likaledes måste bliva ytterst vansklig att bedöma

(jfr sakkunnigbetänkandet sid. 80—90). Detsamma måste bliva fallet med

frågan huruvida, där på en viss ort så är fallet, denna sedvänja absolut eller

relativt har en sådan utbredning att den bör bliva reglerande för yrkesgruppen.

Den osäkerhet som sålunda måste råda i fråga örn bedömandet av process­

materialet skall visserligen, såsom lagrådets övriga ledamöter påpekat, sanno­

likt medföra att stadgandet icke kommer att vinna någon större praktisk tillämp­

ning, men det kan icke undgå att på ifrågavarande rättsområde införa en hög

grad av ovisshet och oklarhet. Detta måste anses så mycket mera betänkligt

som förslaget utgår från en dubbel domstolskompetens och det ingalunda kan

anses uteslutet att stadgandet skall giva upphov till talrika rättegångar. Ur

praktiska synpunkter måste sålunda starka skäl anses tala mot upptagandet

i lagen av förevarande bestämmelse.

Kungl. Maj:ts proposition nr 286.

262

Från principiell ståndpunkt återigen är att beakta att bestämmelsen står i

strid med förslagets grundläggande tanke att med förkastande av den s. k.

kategoriklyvningen låta lagstiftningen utgöra en skyddslagstiftning som fast­

ställer en för alla kategorier av arbetstagare gällande minimisemester.

Föredragande departementschefen betonar i remissyttrandet att den i förslaget

för alla kvalificerade arbetstagare stadgade lika semestertiden icke innebär

någon nivellering eller likriktning i fråga om semesterförmånen. Med för­

slagets utgångspunkter kan det med skäl ifrågasättas örn större anledning

föreligger att införa en sådan nivellering och likriktning i det fall varom här

är fråga och därigenom förhindra att inom den av den allmänna regeln givna

ramen hänsyn tages exempelvis till olikheter i arbetsförhållanden och

ekonomiska omständigheter. Det är också att befara att förevarande be­

stämmelse kommer att försvåra förverkligandet av önskemålet att genom fri­

villiga överenskommelser uppnå en utbyggnad av semesterrätten på den fast­

ställda minimisemesterns grund. Då följden av en utökning av semestern kan

bliva ett fastlåsande av semestertiden vid en en gång uppnådd tidslängd oavsett

vilka omständigheter som sedan må kunna inträffa, skall arbetsgivaren eller

hans organisation säkerligen i det längsta ställa sig avvisande mot utökningen.

Såsom enda skäl för bestämmelsen har anförts att man velat effektivt för­

hindra att den föreslagna lagstiftningen, såsom på tjänstemannahåll befarats,

skulle medföra en försämring av för närvarande utgående bättre semesterför-

maner än de i lagen fastslagna. Förutom att bestämmelsen i sina verkningar

går betydligt längre än det angivna syftemålet, kan anmärkas att det skydd

den avser att giva för bättre utgående semesterförmåner är icke blott

föga behövligt — i remissyttrandet räknas säkerligen med rätta med att för­

sämring av utgående semesterförmåner torde komma i fråga endast i ett fåtal

undantagsfall — utan även allt annat än effektivt. Skydd gives endast i de

efter vad förut anförts sannolikt föga talrika fall då en sedvänja kan konsta­

teras, och man torde snarast kunna utgå från att de fåtaliga fall då arbets­

givaren skall försöka minska semestern icke skola vara att finna i de kate­

gorier där en sedvänja råder. Den fördel som i angivna hänseende står att

vinna torde därför vara -— örn någon — så obetydlig, att det icke kan anses

försvarligt att för dess skull i lagstiftningen införa en i sig själv osedvanlig

bestämmelse, som ur praktiska och principiella synpunkter på sätt angivits

måste väcka allvarliga betänkligheter.

Med stöd av det anförda hemställer jag att stadgandet i första stycket av

förevarande paragraf måtte utgå.

Lagrådet:

I andra stycket av förevarande paragraf har uttryckligen angivits att, örn

annat ej stadgas, förslagets föreskrifter örn semester såsom minimibestäm-

melser äro av tvingande natur. Stadgandet, som ej har direkt motsvarighet

i de sakkunnigas förslag, innefattar tillika reglering av ett spörsmål, som av

arbetsdomstolens ordförande närmare berörts i det av honom över nyssnämnda

Kungl. Maj-.ts proposition nr 286.

263

förslag avgivna yttrandet, nämligen vad som skall gälla i det fall att semester­

avtalet innehåller bestämmelser, som för arbetstagaren i vissa hänseenden äro

sämre och i andra avseenden förmånligare än vad i lagen stadgas. I nämnda

yttrande har uttalats, att endast två alternativ därvid syntes kunna ifråga­

komma. Enligt det ena borde en allmän avvägning göras av avtalets bestäm­

melser om semester samt därefter bedömas, huruvida bestämmelserna, sedda

såsom ett helt, för arbetstagaren medföra bättre eller sämre förmåner än denne

skulle åtnjuta, därest i stället för avtalet lagens bestämmelser vunne tillämp­

ning. I förra fallet borde avtalet och i senare fallet lagen lända till efter­

rättelse. Enligt det andra alternativet åter borde avtalet frånkännas all ver­

kan och således lagens bestämmelser i allo gälla.

I förslaget har med avseende å detta spörsmål intetdera av nämnda alter­

nativ funnits böra följas. I stället har stadgats, att därest emellan arbets­

givare och arbetstagare träffats avtal, som i något avseende innefattade mindre

förmåner för arbetstagaren än i lagen stadgades, avtalet i sådan del skall vara

o gilh. Detta innebär alltså, att i fall varom nu är fråga avtalet skall bestå

såvitt angår de semesterförmåner, vilka för arbetstagaren äro bättre än lagen

stadgar, men vara ogiltigt i fråga om bestämmelser, som för honom äro sämre,

därvid i stället för de senare lagens bestämmelser skola gälla.

En lagregel av dylikt innehåll synes dock enligt lagrådets mening näppe­

ligen kunna godtagas. De i avtalet örn semester ingående särskilda bestäm­

melserna måste nämligen anses stå i sådant beroende av varandra och utgöra

så integrerande delar av avtalet i dess helhet, att det svårligen låter sig göra

att, utan våld å allmänt gällande rättsgrundsatser, till förmån för den ena

och motsvarande skada för den andra av de kontraherande parterna utbryta

vissa bestämmelser ur avtalet och låta detta i övrigt bestå.

I likhet med arbetsdomstolens ordförande anser lagrådet annan lösning av

frågan ej böra ske än enligt ettdera av de ovan angivna alternativen. Av dessa

vill lagrådet tillstyrka det senare alternativet, eller alltså att avtalet i dess

helhet skall vara ogiltigt, varav då följer att i stället för avtalet lagens

bestämmelser i allo skola vinna tillämpning. Lagrådet hemställer, att stad­

gandet ändras i överensstämmelse med vad sålunda anförts.

Kungl. Maj:ts proposition nr 286.

5

§.

Lagrådet:

Speciella regler angående semesterlön för arbetstagare, som utför arbetet

i sitt hem eller eljest under sådana förhållanden att det ej kan anses tillkomma

arbetsgivaren att vaka över arbetets anordnande, förekomma i förslaget på

tre olika ställen (3 §, 4 § 2 mom. och 8 § 2 morn.). Dessa bestämmelser synas

med fördel kunna sammanföras under en gemensam paragraf, vilken lämp­

ligen kan erhålla plats mellan 8 och 9 §§ i förslaget.

I det av de sakkunniga avgivna förslaget hade stadgandet i tredje stycket

av förevarande paragraf sin motsvarighet i en bestämmelse, att anställning,

sorn vore att betrakta såsom bisyssla, icke berättigade till semester. I motiven

264

Kungl. Maj:ts proposition nr 286

uttalades, att det icke torde vara vare sig möjligt eller lämpligt att i lagtexten

närmare angiva vad som skulle anses såsom bisyssla, utan att detta finge bero

på avgörande från fall till fall. Sedan i yttranden över nämnda förslag an­

märkts, att det utan närmare precisering eller uttalande i motiven i åtskilliga

fall kunde uppstå tveksamhet, huruvida en anställning skulle anses såsom

bisyssla eller ej, har i det remitterade förslaget bestämmelsen utbytts mot

uttrycket »anställning, som icke kan anses utgöra arbetstagarens huvudsakliga

sysselsättning och förvärvskälla». Genom denna formulering torde dock be­

stämmelsen hava i viss mån erhållit annan innebörd än som avsågs i sakkun­

nigförslaget. Detta torde nämligen böra så förstås, att det avgörande skulle vara,

huruvida det med anställningen förenade arbetet i och för sig med hänsyn till

arbetets beskaffenhet och omfattning vore att betrakta såsom bisyssla, och så­

ledes ej huruvida arbetstagaren samtidigt med anställningen hade annan

sysselsättning, i förhållande till vilken den förra anställningen vore att anse

såsom bisyssla. Enligt lagförslaget åter är meningen att även en anställning,

som enligt förenämnda betraktelsesätt skulle anses såsom bisyssla, skall kunna

berättiga till semester. Förutsättningen skall endast vara, att anställningen

är att anse såsom arbetstagarens huvudsakliga sysselsättning. Föredragande

departementschefen har sålunda i frågan framhållit, att den, som hos samma

arbetsgivare hade en daglig arbetstid av några timmar men i övrigt icke ut­

förde lönearbete, även behövde få tillfälle att årligen komma bort från den

dagliga miljön under någon tid. Vidare har uttalats, att örn däremot en person

hade flera sysselsättningar, av vilka ingen kunde betecknas som den huvud­

sakliga, han icke kunde förvärva rätt till semester, huru önskvärt detta än i

och för sig vore.

Mot den från sakkunnigförslaget avvikande ståndpunkt, som lagförslaget

sålunda i nämnda fråga intager, synes främst kunna erinras, att huvudsyftet

med förslagets semesterbestämmelser är att tillgodose en arbetstagares behov

av vila och rekreation, men att för den, som endast utför arbete under några

få av dagens timmar, svårligen kan sägas föreligga något behov av extra vilo­

tid. Till jämförelse må hänvisas till den arbetsprestation, som enligt 4 §

2 mom. kräves för att arbetstagare med anställning, som där sägs, skall komma

i åtnjutande av semesterlön. Det mindre följdriktiga i lagförslagets stånd­

punkt framträder än mer, örn man tar i betraktande, att arbetstagaren skall

tillgodonjuta semester så länge han har sysselsättning hos blott en arbets­

givare, men att all semesterrätt skall upphöra i händelse han jämväl erhåller

likvärdigt arbete å annat håll, oaktat måhända då ett verkligt behov av semes­

ter inträder. Och med avseende å en arbetsgivare, som anställt en person i

arbete av den omfattning varom är fråga, måste det även anses såsom ett

oegentligt förhållande att frågan örn skyldigheten för honom att giva semester

skall vara beroende av, huruvida arbetstagaren samtidigt förskaffar sig annat

arbete eller ej.

På grund av vad sålunda anförts hemställes, att ifrågavarande stadgande

utbytes mot en bestämmelse i överensstämmelse med vad sakkunnigförslaget

innehåller. Ett förtydligande av bestämmelsens innebörd synes kunna ske där-

265

igenom att åt densamma gives den avfattning, att anställning, som med hän­

syn till det därmed förenade arbetets beskaffenhet är att betrakta såsom bi­

syssla, icke berättigar till semester.

6

§■

Justitierådet Afzelius och regeringsrådet Aschan:

Då denna lagstiftning sannolikt kommer att vid åtskilliga företag nödvän­

diggöra införandet av gemensam semestertid, varunder arbetet helt nedlägges,

synes angeläget att i lagen icke upptagas sådana bestämmelser, vilka äro ägnade

att förhindra eller försvåra en dylik anordning. Företrädesvis komma härvid

i betraktande de mindre företagen. Stadgandet i tredje stycket av förevarande

paragraf torde från denna synpunkt kunna för arbetsgivaren medföra större

olägenhet än som uppväges av fördel för det jämförelsevis begränsade antal

arbetstagare varå stadgandet kan erhålla tillämpning. Det vill ock synas som

skulle lagens verkningar i allmänhet kunna avvaktas, innan på denna punkt

träffas ett avgörande, vilket måhända skall visa sig hava gått i en mindre

lämplig riktning.

Av dessa skäl hemställa vi, att tredje stycket får utgå.

Justitie}'Aden Forsberg och Sandström:

Bestämmelsen i tredje stycket av förevarande paragraf utgår från den helt

säkert riktiga tanken att semestern icke kan vederbörligen fylla sin uppgift

att utgöra rekreation och återhämtning, därest den måste uttagas under om­

ständigheter som för arbetstagaren verka i samma riktning som en längre

tids fortlöpande arbete och oberoende av arbetet kräva rekreation och åter­

hämtning. Ur denna synpunkt kan det emellertid ej vara berättigat att hindra

arbetsgivaren att förlägga semestern till militär tjänstgöring som i 4 § 1 mom.

andra stycket sägs. Sådan tjänstgöring torde med avseende å krafternas åter­

ställande i regel icke vara underlägsen en semesterledighet, och med hänsyn till

de förmåner arbetstagaren åtnjuter för sådan tjänstgöring i fråga om anställnin­

gens bestånd och beräkning av semester synes det naturligt att han får under­

kasta sig att under tiden för tjänstgöringen uttaga semester, örn arbetsgivaren

så påfordrar. Å andra sidan kan sättas i fråga huruvida icke ifrågavarande före­

skrift bör utsträckas att avse jämväl vanlig sjukdom, därvid givetvis hänsyn

kan tagas endast till sjukdom som föreligger då semestertiden fastställes.

Till stöd för förslagets ståndpunkt har föredragande departementschefen

anfört att han utginge från att vid sådana företag, där samtliga arbetstagare

erhålla semester på en gång, det ofta vore olämpligt för arbetsgivaren att

bereda den, som varit sjuk vid tiden för utgivandet av semester till övriga

arbetstagare, semester vid ett senare tillfälle och att han därför befarade

att ett generellt förbud mot utgivande av semester under tid, då arbetstagaren

är sjuk, kunde göra arbetsgivaren benägen att hellre avskeda arbetstagaren

än att uppskjuta semestern till en senare tidpunkt. Häremot kan emellertid

erinras att från det ifrågasatta förbudet kan göras undantag för det fall att

arbetsgivaren, för att bereda arbetstagarna semester, för en tid helt eller

delvis inställer en av honom bedriven rörelse och arbetstagaren normalt

Kungl. Majlis proposition nr 286.

266

under sådan driftinställelse skulle lia åtnjutit semester. Med detta torde böra

likställas sådant fall då semestern skall utgå enligt en på förhand uppgjord

plan, vilket mången gång torde innebära att särskilda åtgärder vidtagits för

arbetets upprätthållande under semesterperioden. Undantag för dessa fall

synes, oavsett den ifrågasatta utsträckningen av stadgandets räckvidd, på­

kallat även då arbetstagaren i samband med havandeskap avhåller sig från

arbete eller är oförmögen till arbete på grund av olycksfall i arbetet eller

yrkessjukdom. Örn arbetsgivaren för att bereda arbetstagarna semester väljer

utvägen att helt eller delvis inställa rörelsen eller örn han kungjort en plan

för semesterns förläggning, torde hans intresse i det förra fallet att full­

ständigt få likvidera samtliga semesteranspråk, som hänföra sig till den in­

ställda rörelsen, och i det senare fallet att semesterplanen följes, böra gå före

den enskilde arbetstagarens eventuellt motsatta intresse.

På grund av vad sålunda anförts hemställa vi att ifrågavarande stadgande

omarbetas i överensstämmelse med vad som antytts.

r

10 §.

Lagrådet:

Enligt förevarande paragraf skall — bortsett från avtal om uppskov med

semester — arbetsgivaren i stället för semester utgiva ersättning, där ej

arbetstagaren gjort skriftlig ansökan örn semester. Emellertid kan det tänkas

att arbetstagaren gör sin ansökan så nära årets slut, att det i visst fall skulle

vara omöjligt eller förbundet med oskäliga svårigheter att bereda honom

semester. Jämväl i sådant fall synes arbetsgivaren böra kunna i stället för

semester låta utgå ersättning. Även örn domstolarna med ledning av all­

männa rättsgrundsatser kunna komma till sådant resultat, synes dock lag­

texten lämpligen böra innehålla en antydan i denna riktning, exempelvis på

det sätt att såsom förutsättning för arbetsgivarens rätt att i stället för semester

utgiva ersättning anges att ansökan örn semester icke gjorts inom skälig tid.

13 §.

Lagrådet:

I förevarande paragraf lämnas icke någon särskild föreskrift örn vem som

skall äga rätt till skadestånd då arbetsgivare åsidosätter sina förpliktelser

enligt lagen. Tydligen är alltid arbetstagaren skadeståndsberättigad, men där­

jämte kan, då semesterrätten får anses grundad på kollektivavtal, den arbets­

tagarorganisation som slutit avtalet äga anspråk på skadestånd.

Föredragande departementschefen synes, av hans yttrande till remissproto­

kollet att döma, utgå från att, när arbetsavtalet i någon del regleras av kol­

lektivavtal, arbetstagarsammanslutningen alltid, oberoende av huruvida semes­

terrätten grundar sig å sistnämnda slags avtal, skall vara skadeståndsberät­

tigad. För denna uppfattning skulle ligga ett stöd däri, att i angivna fall

arbetsdomstolen enligt 16 § skall vara behörig att upptaga skadeståndsmålet

samt att enligt andra stycket i samma paragraf skall i fråga örn anhängig-

görande och utförande av talan vid arbetsdomstolen lända till efterrättelse

Kungl. Maj:ts proposition nr 286.

267

13 § i lagell om arbetsdomstol. Sistnämnda stadgande i förslaget föranleder

emellertid i förevarande avseende icke till annat än att sammanslutningen

skall äga föra talan för arbetstagaren, och denna processuella anordning kan

icke utöva något inflytande på de materiellträttsliga förhallandena. Såvida

särskilt stadgande icke införes i lagen, kan denna följaktligen icke erhålla så­

dan tolkning som förutsatts. Tillräckliga skäl synas dock icke kunna åbe­

ropas för att i detta avseende införa en annan ordning än den som enligt all­

männa rättsregler kommer att gälla, och enligt lagrådets mening är därför i

nu berörda avseende ändring i den föreslagna lagtexten icke påkallad.

I ett annat hänseende synes däremot en jämkning önskvärd. Enligt före­

dragande departementschefens yttrande till remissprotokollet bör, i enlighet

med arbetsdomstolens praxis i likartade frågor vid tillämpningen av lagen örn

kollektivavtal, varje krav på lön enligt semesterlagen eller ersättning därför

betraktas såsom en lönefordran och ej såsom ett skadeståndsanspråk, bå

som första stycket i förevarande paragraf avfattats kan emellertid lätt den

föreställningen uppstå, att stadgandet avser allt vad arbetsgivaren har att vid

åsidosättande av sina förpliktelser enligt lagen utgiva, således jämväl dylik

lönefordran, och att därför också denna skall anses utgöra skadestånd. Eör

att förebygga sådan missuppfattning synes stadgandet lämpligen kunna formu­

leras t. ex. så, att om arbetsgivaren åsidosätter sina förpliktelser enligt lagen,

han må dömas att, förutom lön vartill arbetstagaren på grund av lagen kan

vara berättigad, utgiva ersättning för uppkommen skada.

16

§.

Lagrådet:

För att antyda att i många —- måhända det stora flertalet — av de mal,

som enligt förevarande paragraf skola upptagas av arbetsdomstolen, 13 § lagen

örn arbetsdomstol skall tillämpas oberoende av stadgandet i andra stycket

torde till detta böra fogas ett tillägg av t. ex. följande lydelse: »ändock att

målet ej är sådant som i sistnämnda lag sägs».

Övergångsbestämmelserna.

Lagrådet:

Enligt sista stycket i övergångsbestämmelserna skall 5 § m) lagen den

29 juni 1912 örn arbetarskydd upphöra att gälla från och med den 1 juli 1938.

Då emellertid den nya lagstiftningen icke medför någon rätt till semester

under år 1938, lärer nämnda lagrum böra äga giltighet intill 1938 års utgång.

Förslaget till lag om ändring av 56 och 90 §§ sjömanslagen

den 15 juni 1922.

Lagrådet lämnade detta förslag utan erinran.

Ur protokollet:

Wilhelm von Seino erin.

Kungl. Maj-.ts proposition nr 286.

268

Kungl. Maj:ts proposition nr 286.

Utdrag av protokollet över socialärenden

,

hållet inför

Hans Kungl. Höghet Kronprinsen-Reg euten i stats­

rådet ä Stockholms slott den 22 april 1938.

Närvarande :

Statsministern

Hansson , ministern för utrikes ärendena

Sandler , statsråden

Pehrsson-Brahstorp, Westman, Wigforss, Möller, Levinson, Engberg,

Sköld, Nilsson, Quensel, Eorslund.

Chefen för socialdepartementet, statsrådet Möller, anmäler efter gemensam

beredning med cheferna för övriga departement lagrådets den 20 april 1938

avgivna utlåtande över de den 12 mars 1938 till lagrådet remitterade förslagen

till lag om semester och lag om ändring av 56 och 90 §§ sjömanslagen den

15 juni 1922 (nr 270).

Efter redogörelse för utlåtandets innehåll anför departementschefen angå­

ende förslaget till lag örn semester:

Beträffande bestämmelserna i 1 § har lagrådet framfört erinran mot att

avgränsningen av de befattningshavare i statens och kommunernas tjänst, som

skulle falla under lagen, skett i enlighet med bestämmelserna örn vem som

ar underkastad ämbetsmannaansvar. Lagrådet förordar, att lagen skall göras

gällande å kommunernas samtliga arbetstagare samt att tillämpligheten be­

träffande statens arbetstagare bestämmes på det sätt, att undantagna bliva de

arbetstagare, för vilka eljest gälla särskilda föreskrifter rörande semester.

Vad lagiådet sålunda förordat har jag ansett mig böra godtaga, varför 1 §

omformulerats i enlighet med lagrådets hemställan.

Vid 2 § hava lagrådets samtliga ledamöter avstyrkt, att i lagen skulle in­

tagas bestämmelser angående skydd för bättre sedvänja i fråga örn semes­

terns längd än vad i lagen eljest föreskrives. Tre av lagrådets ledamöter

hava därvid anfört, att sedvänja inom privaträtten hade en annan bety­

delse än i nu förevarande stadgande. Dessa ledamöter anse väl, att den

praktiska verkan av den föreslagna regeln icke komme att bliva särdeles be-

tydande, men framhålla, att bestämmelsen lätteligen kunde giva anledning

till tvister och även eljest vara ägnad att på detta rättsområde införa en icke

ringa oklarhet. Den fjärde lagrådsledamoten har starkare betonat vissa prak­

tiska och principiella skäl, som enligt hans uppfattning talade mot lagfästan­

det av en dylik bestämmelse.

Såsom jag redan anfört i remissprotokollet, böra de principiella skäl, som

kunna tala mot lagfästandet av en regel örn skydd för bättre sedvänja, icke få

förhindra genomförandet av ett utav praktiska skäl motiverat skydd för bättre

semesterförmåner. Vad beträffar de praktiska svårigheter, som kunna upp­

komma vid lagfästandet av ifrågavarande bestämmelse, är det givet, att dessa

icke få förbises. För den händelse man hade anledning att antaga, att ett

269

större antal rättstvister skulle uppkomma till följd av en bestämmelse örn

skydd för bättre sedvänja, borde även enligt min mening en föreskrift i sådan

riktning icke genomföras. I likhet med tre av lagrådets ledamöter är jag emel­

lertid av den uppfattningen, att de angivna förutsättningarna för lagstad­

gandets tillämpning endast mera sällan komma att vara för handen. Vid

sådant förhållande torde man icke behöva befara, att stadgandet skall giva

upphov till mera omfattande tvister. Jag har därför icke ansett mig böra

vidtaga någon ändring i anledning av vad lagrådets ledamöter i denna fråga

anfört.

Lagrådet har förordat, att bestämmelsen i 2 § andra stycket måtte utbytas

mot en föreskrift örn att ett avtal, som innefattar delvis bättre och delvis

sämre förmåner för arbetstagaren än vad lagen stadgar, skulle frånkännas all

verkan och lagens bestämmelser i allo gälla.

Vid bifall till vad lagrådet sålunda förordat skulle samtliga bestämmelser

angående semester i ett avtal bliva ogiltiga, så snart avtalet i någon detalj

gåve sämre förmåner än vad lagen stadgade. En arbetstagare skulle under

sådant förhållande kunna gå miste örn en väsentligt längre semestertid än

vad som tillerkännes honom i lagen, endast därför att avtalet i en annan,

mindre väsentlig punkt icke vore lika förmånligt som lagens stadgande. Jag

vill framhålla, att — därest en bestämmelse i enlighet med vad som förordats

1 det remitterade förslaget kommer att inflyta i lagen — parterna på arbets­

marknaden komma att träffa avtal med full vetskap örn att sådana bestäm­

melser i avtalet, som äro sämre än vad lagen medgiver, bliva ogiltiga, medan

åter bättre förmåner i avtalet komma att äga giltighet. Detta förhållande

kommer med säkerhet att medföra, att avtalen efter lagens genomförande icke

komma att upptaga några bestämmelser, som innebära sämre förmåner än

lagens. Några olägenheter av en bestämmelse i enlighet med den i remiss­

protokollet förordade behöva sålunda icke befaras. Då denna regel också

måste sägas giva ett rättvisare resultat än den av lagrådet förordade, har jag

icke heller på denna punkt ansett mig böra vidtaga någon ändring i det remit­

terade förslaget.

I enlighet med lagrådets hemställan hava de i 3 §, 4 § 2 mom. och 8 §

2 mom. intagna bestämmelserna angående rätt till semesterlön för arbets­

tagare, som utföra arbetet i sitt hem eller eljest under sådana förhållanden,

att det ej kan anses tillkomma arbetsgivaren att vaka över arbetets anord­

nande, sammanförts i en gemensam paragraf, vilken erhållit sin plats mellan

8 och 9 §§. De i 3 § andra och tredje styckena samt 8 § 3 mom. givna be­

stämmelserna böra i förekommande fall äga motsvarande tillämpning å nu

förevarande arbetstagare. Särskild bestämmelse härom har införts i den nya

paragrafen. 11 § i remissförslaget har undergått erforderlig jämkning.

Med anledning av att en ny paragraf införts i lagen hava därefter följande

paragrafer erhållit ändrad numrering.

Lagrådet har vid 3 § vidare hemställt, att departementsförslagets föreskrift

örn att anställning, som icke kan anses utgöra arbetstagarens huvudsakliga

sysselsättning och förvärvskälla, icke berättigar till semester måtte utbytas

Kungl. Maj-.ts proposition nr 286.

270

mot en bestämmelse av i sak samma innebörd som det av de sakkunniga för­

ordade stadgandet, att bisyssla icke berättigar till semester.

Yad lagrådet sålunda förordat kan jag icke tillstyrka. Såsom jag redan

utvecklat i remissprotokollet, anser jag nämligen, att en arbetstagare, som,

låt vara endast en kortare tid varje dag, utför arbete för arbetsgivarens räk-

ning, bör vara berättigad till semester, för den händelse detta arbete utgör

arbetstagarens huvudsakliga sysselsättning.

Två av lagrådets ledamöter hava vid 6 § förordat, att stadgandet i tredje

stycket örn förbud mot förläggande av semester under viss tid skall utgå. Lag­

rådets två övriga ledamöter hava däremot förordat en omläggning av ifråga­

varande bestämmelse i så måtto, att förbud icke borde givas mot förläggning

av semestern till militärtjänstgöring, varjämte dessa ledamöter ifrågasatt,

huruvida icke föreskriften borde utsträckas att avse jämväl vanlig sjukdom.

Dessa ledamöter hava emellertid ansett, att ett generellt undantag från be­

stämmelsen borde föreskrivas för de fall, då arbetsgivaren antingen under

semestern helt eller delvis inställer rörelsen eller i förväg kungjort en plan

för semesterns förläggning.

Med hänsyn till de skäl, som anförts i remissprotokollet, anser jag fort­

farande, att i lagen böra intagas bestämmelser angående förbud mot ut­

givande av semester under viss för arbetstagaren särskilt ofördelaktig tid. Jag

har icke av vad lagrådets ledamöter anfört blivit övertygad om att de förordade

bestämmelserna böra jämkas. Särskilt vill jag därvid framhålla, att man torde

böra undvika bestämmelser, som kunna föranleda arbetsgivarna att utgiva

semester på en gång till samtliga vid företaget anställda arbetstagare.

Vid 10 § har lagrådet anfört, att en bestämmelse i paragrafen syntes böra

införas örn att en förutsättning för arbetsgivarens rätt att i stället för semester

till sjöman utgiva ersättning borde vara, att ansökan om semester icke gjorts

inom skälig tid före årets utgång.

En bestämmelse av denna innebörd kan enligt min uppfattning giva anled­

ning till tvister vid tillämpningen inom olika farter. Man torde även med

skäl kunna förvänta, att förevarande fråga kommer att regleras i avtalen

mellan paiterna. Särskild föreskrift i enlighet med vad lagrådet antytt synes

därför varken vara lämplig eller erforderlig.

Lagrådet har vid 13 § anfört, att en arbetstagarorganisation icke enbart

på grund av den i lagen givna bestämmelsen örn att 13 § i lagen om arbets­

domstol skall tillämpas kan bliva skadeståndsberättigad. Jag vill härtill en­

dast anföra att, därest den av lagrådet intagna ståndpunkten är riktig, rätt

till skadestånd för en arbetstagarorganisation i vart fall kan uppkomma vid

en lämplig formulering av bestämmelserna i kollektivavtalet.

I enlighet med lagrådets hemställan hava vissa jämkningar vidtagits i

formuleringarna av 13 § första stycket, 16 § andra stycket och övergångsbe-

stämmelserna.

Föredraganden hemställer härefter, under framhållande av att proposition

i ärendet jämlikt § 54 riksdagsordningen lärer kunna avlåtas utan hinder av

Kungl. Majus proposition nr 286.

271

att den för propositioners avlämnande till riksdagen i allmänhet stadgade

tiden gått till ända, att Kungl. Maj:t måtte genom proposition

dels, jämlikt § 87 regeringsformen, förelägga riksdagen till

antagande förslag till lag orri semester och lag örn ändring av

56 och 90 §§ sjömanslagen den 15 juni 1922 (nr 270),

dels ock inhämta riksdagens yttrande över förslagen till kon­

ventioner angående semester (nr 52) och angående årlig semester

för sjömän (nr 54) samt över rekommendationen angående

semester (nr 47).

Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter

biträdda hemställan, förordnar Hans Kungl. Höghet

Kronprinsen-Regenten, att till riksdagen skall avlåtas

proposition av den lydelse bilaga till detta protokoll ut­

visar.

Ur protokollet:

Nils-Sture Lindqvist.

Kungl. Majlis proposition nr 286.

272

Kungl. Majda proposition nr 286.

INNEHÅLLSFÖRTECKNING.

Sid.

Propositionm .............................................................................................................. 1

Förslag till lag om semester............................................................................................... 2

Förslag till lag örn ändring av 56 och 90 §§ sjömanslagen den 15 juni

1922 (nr 270)........................................................................................................................ 6

Utdrag av statsrådsprotokollet dm 12 mars 1938 ................................................................ 7

Historik ........................................................................................................................................

7

Legostadgan och tidigare förslag till lagstiftning om arbetsavtal sid. 7.

Arbetstidskommitténs förslag till lag om arbetarsemester sid. 8.

1930 års riksdag sid. 9.

Bestämmelser angående semester i arbetarskyddslagen sid. 9.

1932—1937 års riksdagar sid. 10.

Förslag till lag örn arbetsavtal sid. 10.

Förslag till konvention angående semester sid. 13.

Förslag till konvention angående semester för sjömän sid. 16.

Utländsk lagstiftning............................................................................................................ 18

Danmark sid. 18.

1936 års semestersakkunniga............................................................................................ 20

De sakkunnigas direktiv sid. 20.

De sakkunnigas förslag sid. 22.

Yttranden över de sakkunnigas förslag sid. 24.

Departementsförslaget............................................................................................................ 26

Frågan örn lagstiftning angående semester och örn semesterns längd.. 26

De sakkunniga sid. 26.

Yttrandena sid. 32.

I princip tillstyrkande yttranden sid. 32. — Yttranden utan bestämt stånd-

punktstagande sid. 44. — Avstyrkande yttranden sid. 45.

Departementschefen sid. 73.

Frågan örn kriminalisering eller andra tvångsåtgärder .............................. 79

De sakkunniga sid. 79.

Yttrandena sid. 81.

Departementschefen sid. 84.

Lagstiftningens omfattning ........................................................................................ 86

De sakkunniga sid. 86.

Yttrandena sid. 90.

Departementschefen sid. 110.

Frågan om kategoriklyvning........................................................................................

115

De sakkunniga sid. 115.

Yttrandena sid. 119.

Departementschefen sid. 122.

Kungl. Majus proposition nr 286.

273

Sid.

De grundläggande förutsättningarna för rätt till semester ...................... 125

De sakkunniga sid. 125.

Yttrandena sid. 134.

Departementschefen sid. 154.

Frågan om förlängning av semestern vid högre ålder m. m..................... 161

De sakkunniga sid. 161.

Yttrandena sid. 162.

Departementschefen sid. 163.

Semesterns förläggning under året ......................................................................... 164

De sakkunniga sid. 164.

Yttrandena sid. 167.

Departementschefen sid. 175.

Semesterlönens beräknande ......................................................................................... 177

De sakkunniga sid. 177.

Yttrandena sid. 180.

Departementschefen sid. 188.

Frågan örn särskild preskriptionstid ..................................................................... 191

De sakkunniga sid. 191.

Yttrandena sid. 192.

Departementschefen sid. 193.

Behandlingen av mål angående semester............................................................. 194

De sakkunniga sid. 194.

Yttrandena sid. 197.

Departementschefen sid. 203.

Frågan örn ratifikation av förslagen till konventioner angående se­

mester ................................................................................................................................ 204

De sakkunniga sid. 204.

Yttrandena sid. 204.

Departementschefen sid. 207.

Specialmotivering ............................................................................................................ 207

Förslaget till lag om semester ............................................................................... 207

Departementschefen sid. 208.

1 § ................................................................................................................................ 208

De sakkunniga sid. 208.

Yttrandena sid. 210.

Departementschefen sid. 213.

2 § ................................................................................................................................ 214

De sakkunniga sid. 214.

Yttrandena sid. 215.

Departementschefen sid. 216.

3 § ................................................................................................................................ 217

De sakkunniga sid. 217.

Yttrandena sid. 217.

Departementschefen sid. 220.

Bihang till riksdagens protokoll 1938. 1 sami.

Nr

286.

isto

b 8

18

274

Kungl. Majus proposition nr 286.

Sid.

221

4 § .....................................

De sakkunniga sid. 221.

Yttrandena sid. 223.

Departementschefen sid. 225.

5 § ................................................................................................................................ 226

6 § ................................................................................................................................ 226

De sakkunniga sid. 226.

Yttrandena sid. 227.

Departementschefen sid. 227.

7 § ................................................................................................................................ 227

De sakkunniga sid. 227.

Yttrandena sid. 227.

Departementschefen sid. 228.

8 § ................................................................................................................................ 228

9 § ............................................................................................................................... 228

10 § ................................................................................................................................ 229

Departementschefen sid. 229.

11 § ................................................................................................................................ 229

12 § ................................................................................................................................ 229

13 § ................................................................................................................................ 230

De sakkunniga sid. 230.

Yttrandena sid. 230.

Departementschefen sid. 232.

14 § ................................................................................................................................ 233

15 § ................................................................................................................................ 233

16 § ................................................................................................................................ 233

Departementschefen sid. 234.

Ikraftträdelse- och övergångsbestämmelser ............................................. 234

De sakkunniga sid. 234.

Yttrandena sid. 235.

Kollektivavtalens giltighetstid sid. 236.

Departementschefen sid. 237.

Förslaget till lag angående ändring i vissa delar av sjömanslagen.. 238

Departementschefens hemställan ............................................................................. 238

Bilaga A........................................................................................................................................ 239

Förslag till lag örn semester

................................................................................. 239

Förslag till lag örn ändring av 56 och 90 §§ sjömanslagen den 15 juni

1922 (nr 270)......................................................... 243

Bilaga B.

De sakkunnigas förslag ................................................................................................ 244

Förslag till lag om semester

................................................................................ 244

Sid.

Förslag till lag om ändrad lydelse av 5 § lagen den 29 juni 1912

(nr 206) om arbetarskydd ..................................................................................... 246

Förslag till lag angående ändring i vissa delar av sjömanslagen den

15 juni 1922 (nr 270)................................................................................................ 246

Bilaga C.

1. Förslag till konvention (nr 52) angående semester ................................. 248

2. Rekommendation (nr 47) angående semester ............................................. 251

3. Förslag till konvention (nr 54) angående årlig semester för sjömän 252

Utdrag av lagrådsprotokollet den 20 april 1938................................................................. 257

Utdrag av statsrådsprotokollet den 22 april 1938 ............................................................. 268

Kungl. Majus proposition nr 286.

275