Prop. 1940:106
('med förslag till lag an\xad gående ändrad lydelse av 3 och 29 §§ lagen den 11 september 1936 (nr 506) örn förenings- och förhand\xad lingsrätt',)
Kungl. Maj:ts proposition nr 106.
1
Nr 106.
Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen med förslag till lag an
gående ändrad lydelse av 3 och 29 §§ lagen den 11 september 1936 (nr 506) örn förenings- och förhand lingsrätt; given Stockholms slott den 8 mars 19UO.
Under åberopande av bilagda i statsrådet och lagrådet hållna protokoll vill Kungl. Majit härmed, jämlikt § 87 regeringsformen, föreslå riksdagen att antaga härvid fogat förslag till lag angående ändrad lydelse av 3 och 29 §§ lagen den 11 september 1936 (nr 506) örn förenings- och förhandlingsrätt.
GUSTAF.
Gustav Möller.
Bihang till riksdagens protokoll 19W. 1 sami. Nr 106.
1
2
Kungl. Maj:ts proposition nr 106.
Förslag
till
Lag
angående ändrad lydelse av 3 och 29 §§ lagen den 11 september 1936
(nr 506) om förenings- och förhandlingsrätt.
Härigenom förordnas, att 3 och 29 §§ lagen den 11 september 1936 örn
förenings- och förhandlingsrätt skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan
angives:
3 §■
Med föreningsrätt förstås i denna lag rätt för arbetsgivare och arbets
tagare att tillhöra förening, varom i 2 § sägs, utnyttja medlemskap i för
ening samt verka för förening eller för bildandet av sådan.
Föreningsrätten skall lämnas okränkt; och vare förening icke skyldig
tåla sådan kränkning av föreningsrätten, som innebär intrång i dess verk
samhet. Finnes huvudorganisation, skall vad här sägs örn förening gälla
beträffande huvudorganisationen.
Kränkning av föreningsrätten föreligger, om å arbetsgivar- eller arbets
tagarsidan åtgärd vidtages mot någon å andra sidan för att förmå honom
att icke inträda i eller att utträda ur förening eller att icke utnyttja med
lemskap i förening eller att icke verka för förening eller för bildandet av så
dan, så ock örn å ena sidan, till skada för någon å andra sidan, åtgärd
vidtages på grund av hans medlemskap i förening eller utnyttjande av detta
eller hans verksamhet för förening eller för bildandet av sådan. Kränkning
av föreningsrätten skall anses föreligga, änskönt åtgärden vidtagits till upp
fyllande av bestämmelse i kollektivavtal eller annat avtal.
Sker kränkning av föreningsrätten genom avtalsuppsägning eller annan
dylik rättshandling eller genom bestämmelse i kollektivavtal eller annat av
tal, vare rättshandlingen eller bestämmelsen ogin.
Vad i denna paragraf stadgas skall icke utgöra hinder för intagande av
föreskrift i avtal, att arbetsledare ej må vara medlem i förening, som av
ser tillvaratagande av honom underställd personals intressen gentemot ar
betsgivaren. Ej heller skall stadgandet äga tillämpning å åtgärd, som grun
das på sådan föreskrift. Med arbetsledare förstås den, som är anställd att
såsom arbetsgivarens ställföreträdare leda, fördela och kontrollera arbete,
vilket utföres av honom underställd personal och i vilket han icke annat
än tillfälligtvis själv deltager.
3
29 §.
Mål, som------------allmän åklagare.
Förening, varom i 2 § sägs, åge vid arbetsdomstolen väcka och utföra ta
lan i mål rörande föreningsrätt för medlem i föreningen; och må denne själv
ej kära i sådant mål, med mindre han visar, att föreningen undandrager
sig att tala å hans vägnar. Finnes huvudorganisation, skall vad här sägs
om förening gälla beträffande huvudorganisationen.
Kungl
.
Maj:ts proposition nr 106.
Denna lag träder i kraft den 1 juli 1940; dock att mål rörande förenings
rätt, däri stämning till arbetsdomstolen dessförinnan utfärdats, skola be
handlas jämlikt äldre lag.
4
Kungl. Maj:ts proposition nr 106.
Utdrag av protokollet över socialärenden, hållet inför Hans Maj:t
Konungen i statsrådet å Stockholms slott den 1 mars
1940.
Närvarande:
Statsministern
H
ansson, ministern för utrikes ärendena
G
unther, statsråden
P
ehrsson
-B
ramstorp
, W
estman
, W
igforss
, M
öller
, S
köld
, Q
uensel
,
E
riksson
, B
ergquist
, B
agge
, A
ndersson
, D
omö
.
Departementschefen, statsrådet Möller, anmäler efter gemensam bered
ning med chefen för justitiedepartementet fråga rörande ändring i lagen den
11 september 1936 örn förenings- och förhandlingsrätt samt anför:
Inledning.
Lagen örn förenings- och förhandlingsrätt upptager i 1 kap. (1—3 §§) i n-
ledande bestämmelser. Enligt 1 § äger lagen tillämpning å för
hållandet mellan arbetsgivare och arbetstagare, dock icke beträffande sådana
arbetstagare i statens eller kommunernas tjänst, som äro underkastade äm-
betsmannaansvar. Med förening av arbetstagare förstås i lagen — på sätt i
2 § stadgas — förening, som består av arbetstagare och enligt stadgarna har
till uppgift att tillvarataga arbetstagarnas intressen rörande anställnings
villkor och förhållandet i övrigt till arbetsgivaren. Med förening av arbets
givare förstås en motsvarande sammanslutning å arbetsgivarsidan. Bestäm
melser i lagen, som ha avseende å förening av arbetsgivare eller arbetstagare,
skola äga motsvarande tillämpning å förening eller förbund av flera sådana
föreningar (huvudorganisation). Då fråga är om huvudorganisation, gäller
vad i lagen sägs beträffande medlem i förening örn de anslutna föreningarna
och örn deras medlemmar.
Bestämmelserna angående föreningsrätten äro givna i 3 §, som lyder:
Föreningsrätten skall lämnas okränkt. Sker kränkning av föreningsrät
ten genom avtalsuppsägning eller annan dylik rättshandling eller genom be
stämmelse i kollektivavtal eller annat avtal, vare rättshandlingen eller be
stämmelsen ogin.
Vad i första stycket stadgas skall icke utgöra hinder för intagande av före
skrift i avtal, att arbetsledare ej må vara medlem av förening, som avser
tillvaratagande av honom underställd personals intressen gentemot arbetsgi-
Kungl. Maj.ts proposition nr 106.
5
varén. Ej heller skall stadgandet äga tillämpning å åtgärd, som grundas på
sådan föreskrift.
Med arbetsledare förstås den, som är anställd att såsom arbetsgivarens
ställföreträdare leda, fördela och kontrollera arbete, vilket utföres av honom
underställd personal och i vilket han icke annat än tillfälligtvis själv del
tager.
I 2 kap. (4—1 §§) stadgas om förhandlingsrätt och i 3 kap.
(8—-19 §§) om förhandlingsrätts utövande i visst fall. Här
må endast beröras A §, enligt vilken med förhandlingsrätt förstås rätt att på
kalla förhandling rörande reglering av anställningsvillkoren ävensom röran
de förhållandet i övrigt mellan arbetsgivare och arbetstagare. Förhandlings
rätt tillkommer å ena sidan arbetsgivaren eller förening av arbetsgivare, vari
han är medlem, samt å andra sidan förening av arbetstagare, vari de ifråga
varande arbetstagarna äro medlemmar. Förhandlingsrätt för en part medför
skyldighet för andra parten att träda i förhandling. Denna skyldighet inne
bär åliggande att, själv eller genom ombud, inställa sig vid förhandlingssam-
manträde samt att, där så erfordras, med angivande av skäl framlägga för
slag till lösning av fråga, varom förhandling påkallats.
Om påföljd för överträdelse av lagen äro bestämmelser givna
i 4 kap. (20—28 §§). Såsom påföljd för kränkning av föreningsrätten stad
gas
i
20 §, att envar, som vidtagit åtgärd, vilken enligt 3 § ej må äga rum, är
skyldig ersätta skada, som av förfarandet kommit. Har sådan åtgärd å för
enings vägnar behörigen beslutats av dem, som äga företräda föreningen,
är jämlikt 21 § föreningen pliktig ersätta skada, som kommit av åtgärden.
Under skadestånd inbegripes, på sätt i 23 § stadgas, jämväl ersättning för
personligt lidande samt för intrång i den kränktes intresse av att ostört be
driva sin verksamhet. I sistnämnda paragraf föreskrives vidare, att under
vissa omständigheter nedsättning av skadeståndets belopp eller fullständig
befrielse från skadeståndsskyldighet må äga rum. I 2A och 25 §§ äro regler
givna angående skadeståndsskyldighetens fördelning, där flera befinnas vara
skadeståndsskyldiga, ävensom rörande tid för framställande av skadestånds
anspråk.
Lagens 5 kap. (29 §) handlar om rättegången. Mål, som avse till-
lämpning av lagen, skola — med visst undantag som i detta sammanhang
saknar intresse — upptagas och avgöras av arbetsdomstolen.
Huvudstadgandet angående föreningsrätten innebär sålunda, att förenings
rätten skall lämnas okränkt. Innebörden av begreppet föreningsrätt anges
däremot ej i lagen, som ej heller eljest lämnar någon ledning för ett fast
ställande av vad som skall anses innefatta kränkning av föreningsrätten.
Anledningen härtill är närmast den, att man vid lagens riksdagsbehandling
ansåg sig böra skrida till en närmare reglering av föreningsrätten först se
dan skilda problem rörande föreningsväsendet i allmänhet blivit underkas
tade ytterligare utredning. Andra lagutskottet yttrade i sitt i ärendet avgivna
utlåtande, vilket i denna del godkändes av riksdagen, att då skilda delar av
de stora och betydelsefulla föreningsrättsproblemen framträdde till övervä
6
Kungl. Maj:ts proposition nr 106.
gande på olika rättsområden, det för utskottet framstått som den lämpligaste
utvägen att komma till rätta med dessa problem, att en enhetlig plan för
deras behandling uppgjordes. Vad utskottet sålunda anfört behövde emel
lertid enligt utskottets mening icke föranleda därtill, att alla de lagstiftnings-
spörsmål inom skilda rättsområden, i vilka föreningsrättsproblemen berördes,
borde bringas till avgörande i ett sammanhang. Utskottet ansåg det i stället
som möjligt att, sedan en plan blivit uppgjord, huru problemen lämpligen
borde bearbetas och lösas, det kunde visa sig, att olika delar av desamma
kunde behandlas i viss ordning efter varandra samt sedermera, allteftersom
utredningen på olika punkter blivit slutförd, föreläggas riksdagen. I sin
skrivelse i ärendet hemställde riksdagen, att Kungl. Maj:t måtte låta verk
ställa utredning av frågan örn föreningsväsendets normering genom lagstift
ning samt för riksdagen framlägga de förslag, vartill denna utredning kunde
giva anledning.
Såsom en första åtgärd med anledning av riksdagens nämnda hem
ställan har inom justitiedepartementet, till vilket ärendet i förevarande del
överlämnats, upprättats en promemoria örn grunderna för en lagstiftning
angående ideella föreningar. Till reglering genom en dylik lagstiftning ha i
promemorian endast hänförts de frågor, som beröra ideella föreningars or
ganisation. Över promemorian ha utlåtanden inhämtats från myndigheter
och sammanslutningar.
Som svar på en vid 1938 års riksdag framställd interpellation har chefen
för justitiedepartementet uttalat, att i nämnda promemoria en rågång utsta
kats mellan å ena sidan de ämnen, som hörde hemma i en lag om ideella
föreningar, samt å andra sidan sådana spörsmål, som — om de också obe
stridligen ägde betydelse för föreningsväsendet — likväl på grund av sin
natur icke borde upptagas i en dylik lag. Departementschefen syftade här
vid bl. a. på frågan örn föreningsrättens tryggande. Ett närmast följande
led i det utredningsarbete, som anförtrotts justitiedepartementet, syntes de
partementschefen vara att klargöra frågan örn föreningsrätten, såväl dess
positiva som dess negativa sida. Denna fråga omspände emellertid -— på sätt
departementschefen vidare framhöll — föreningslivet ej blott på arbetsmark
naden utan även på andra viktiga områden. Departementschefen hänvisade
härvid till vad som vid tidigare utredningar framkommit rörande förhållan
dena på vissa områden av affärslivet, där ett långt drivet organisationstvång
genomförts av monopolistiska sammanslutningar. För att en utredning skulle
kunna tjäna som tillförlitlig vägledning vid ett övervägande av förenings
rättsproblemen, ansåg departementschefen vid densamma böra beaktas alla
de olika företeelser, som i skiftande former framträdde inom det vidsträck
ta område varom här vore fråga. Det förefölle departementschefen, som om
det skulle vara ett lämpligt tillvägagångssätt att inom justitiedepartementet
utarbetades en promemoria, vari samtliga de problem som här mötte uppto-
ges till belysning och bestämning med hänsyn till deras sakliga betydelse
och under framhållande av de olika möjligheter, som kunde föreligga för
deras behandling ur rättslig synpunkt. Vid 1939 års riksdag upplyste che-
Kungl. Mcij.ts proposition nr 106.
‘
fen för justitiedepartementet som svar å till honom framställd fråga, att en
utredning sådan som den sist angivna för det dåvarande påginge inom de
partementet.
I en vid 1939 års riksdag väckt motion (II: 245) framhölls, att lagen örn
förenings- och förhandlingsrätt icke gåve bestämd ledning för bedömande,
huruvida kränkning av föreningsrätten enligt lagen kunde ske genom åtgär
der, som riktades mot den fackliga organisationen eller dess verksamhet.
Det vore tvivelaktigt, huruvida en organisation, vars medlemmar utsattes för
föreningsrättskränkningar, för egen del kunde yrka skadestånd för liden ska
da på grund av det intrång i organisationsverksamlieten, som de enskilda
kränkningarna innebure. Ännu tvivelaktigare vore, huruvida organisationen
på lagen kunde grunda anspråk till följd av sådant intrång i organisations-
verksamheten, vilket icke hänförde sig till åtkomliga föreningsrättskränk
ningar mot enskilda. I motionen hemställdes örn sådan bestämning av be
greppet föreningsrätt i lagen, att detta omfattade, förutom rätt för enskild
arbetsgivare och arbetstagare att tillhöra förening, även rätt för facklig or
ganisation att fritt utöva sin verksamhet. Andra lagutskottet fann i sitt utlå
tande över motionen övertygande skäl lia anförts för att det i motionen be
rörda spörsmålet borde i lagstiftningsväg klarläggas. Visserligen måste den
i motionen berörda frågan, på sätt utskottet vidare yttrade, ses i samman
hang med de mera omfattande spörsmål på föreningsväsendets område, som
inom justitiedepartementet underkastats förberedande undersökningar. Ut
skottet fann det emellertid, såsom utskottet i sitt ovannämnda utlåtande vid
lagens tillkomst framhållit, vara möjligt att behandla olika delar av detta
frågekomplex efter varandra samt sedermera, allteftersom utredningen på
olika punkter blivit slutförd, förelägga riksdagen förslag därutinnan. En
ligt utskottets mening borde den i motionen behandlade frågan kunna bringas
till en lösning, innan resultatet av det pågående utredningsarbetet i dess
helhet förelåge. Riksdagen, som godkände utskottets utlåtande, hemställde i
skrivelse den 22 april 1939, nr 197, att Kungl. Maj:t ville låta verkställa ut
redning angående ändring av lagen om förenings- och förhandlingsrätt i syfte
att närmare bestämma begreppet föreningsrätt ävensom att för riksdagen
framlägga de förslag, vartill utredningen kunde föranleda.
Vid anmälan i statsrådet av riksdagens sistnämnda skrivelse den 22 juni
1939 förklarade min företrädare i ämbetet, statsrådet Forslund, att han i lik
het med riksdagen ansåge det i skrivelsen omnämnda spörsmålet, vilket visat
sig äga avsevärd praktisk betydelse, böra bli föremål för närmare undersök
ning. På dennes hemställan bemyndigade Kungl. Maj:t nämnda dag chefen
för socialdepartementet att tillkalla en sakkunnig för verkställande av utred
ning rörande spörsmålet. Såsom sådan tillkallades den 26 i samma månad
revisionssekreteraren Ove Hesselgren.
Den sakkunnige bär sedermera till mig avlämnat ett den 30 december 1939
dagtecknat betänkande med förslag till ändring i lagen örn förenings- och
förhandlingsrätt (statens offentliga utredningar 1939:49). Betänkandet har
varit föremål för remiss till kommerskollegium, socialstyrelsen och arbets
8
Kungl. Maj:ts proposition nr 106.
domstolens ordförande samt länsstyrelserna i Uppsala, Jönköpings, Kalmar,
Kristianstads, Hallands, Jämtlands och Norrbottens län ävensom svenska ar
betsgivareföreningen, Göteborgs köpmäns arbetsgivareförbund, köpmännens
garantiförening, svenska lantarbetsgi var ef öreningen, föreningen skogsarbe
ten, Sveriges skogsägareförbund, Sveriges bageriidkareförening, Stockholms
bageriidkareförening, svenska järnvägarnas arbetsgivareförening, Sveriges
redareförening, tidningarnas arbetsgivareförening, aktiebolaget samorganisa-
tion, Sveriges arbetsgivareförening för hotell och restauranter, restauranter-
nas arbetsgivareförening, bankernas förhandlingsorganisation, svenska för
säkringsbolags riksförbund, svenska städernas förhandlingsorganisation,
landsorganisationen i Sverige, riksförbundet landsbygdens folk, de anställ
das centralorganisation (Daco), svenska brukstjänstemannaföreningen, svens
ka journalistföreningen, svenska handelsagenters förening, handelsagenternas
yrkesförbund, bensindistributörers riksförbund, fullmäktige för svenska han
delsresandeföreningar samt föreningen Sveriges aktiva handelsresande.
Med ledning av de inkomna yttrandena har den sakkunniges förslag un
dergått viss överarbetning inom socialdepartementet. I det följande redo-
göres för departementsförslaget och i samband därmed för den sakkunniges
förslag och innehållet i avgivna yttranden. Först har jag emellertid ansett
mig böra till behandling upptaga frågan örn lämpligheten av att i det läge,
vari olika på föreningsrättens område framträdande spörsmål nu befinna sig,
skrida till lagstiftning i det hänseende, varom här kommit på tal. Till denna
fråga har jag även knutit spörsmålet rörande den omfattning, i vilken för
eningsrätten i detta sammanhang bör göras till föremål för reglering. Vad
beträffar den tidigare behandlingen av olika frågor berörande föreningsrätten
samt arbetsdomstolens rättstillämpning på området tillåter jag mig hänvisa
till den utredning, som i dessa hänseenden framlagts i den sakkunniges be
tänkande (sid. 11—62). För en av arbetsdomstolen efter betänkandets av
lämnande meddelad dom, som här är av intresse, redogöres närmare i fort
sättningen. I denna dom har arbetsdomstolen tagit ställning till den dittills
olösta frågan, huruvida en organisation kan på den gällande lagen om för
enings- och förhandlingsrätt stöda rätt till skadestånd för intrång, som för
eningen anser sig ha lidit i sin verksamhet. Denna fråga har i domen be
svarats nekande.
Bör föreningsrätten nu närmare regleras och i så fall i
vilken omfattning?
Tidigare ståndpunktstaganden.
Under förarbetena lill lagen örn förenings- och förhandlingsrätt gjorde sig
huvudsakligen tvenne meningar gällande angående föreningsrättens begrepp
och den omfattning, vari skydd borde beredas för föreningsrätten. Enligt
den ena borde genom lagstiftningen föreningsrätten på arbetsmarknadens
område erhålla en fullständig lösning. Detta innebure, alt till reglering i la
Kungl. Maj:ts proposition nr 106.
9
gen om förenings- och förhandlingsrätt borde upptagas såväl frågan om skydd för rätt att tillhöra förening av arbetsgivare eller arbetstagare (före ningsrättens positiva sida) som ock frågan om skydd för rätt att stå utanför dylik förening (föreningsrättens negativa sida). Enligt den andra mening en borde föreningsrätten i förevarande sammanhang ej regleras i vidare mån än som vore nödvändigt för tryggande av förhandlingsrätten. För detta än damål ansågs tillfyllest, att skydd tillskapades för rätt att tillhöra förening. Sådan lagen framgick ur riksdagsbehandlingen blev denna meningsskiljak tighet ej löst, i det att huvudstadgandet endast kom att innehålla föreskrift, att föreningsrätten skulle lämnas okränkt. Som motivering till detta stad gande angavs, att den föreningsrätt, vilken enligt allmänna rättsgrundsatser redan förefunnes, borde komma till uttryck i lagen. Vad dessa rättsgrund satser skulle anses innebära, antyddes däremot ej. Enligt den tolkning av la gen, som kommit till uttryck i ett flertal av arbetsdomstolens domar, har la gens föreningsrättsbestämmelse endast avseende å föreningsrättens positiva sida i vad angår förhållandet mellan arbetsgivare och arbetstagare.
Av vad i det föregående anförts framgår, att den utredning, som inom justitiedepartementet igångsatts rörande föreningsväsendets klargörande, om fattar föreningsväsendet i allmänhet. Den utredning, som påkallades i 1939 års ifrågakomna riksdagsskrivelse, var däremot begränsad till föreningsvä sendet på arbetsmarknaden och avsåg enligt den motion, som föranledde skrivelsen, främst frågan om sådan bestämning i lagen om förenings- och förhandlingsrätt av begreppet föreningsrätt, att detta komme att omfatta, för utom rätt för enskild arbetsgivare och arbetstagare att tillhöra förening, även rätt för facklig organisation att fritt utöva sin verksamhet. I yttrande över motionen uttalade arbetsdomstolens ordförande, att ovissheten örn lagens in nebörd på en så viktig punkt som den ifrågavarande måste innebära en be tydande olägenhet i organisationernas arbete, i det att de icke visste, huru vida de skulle våga påtala vissa åtgärder. Av samma mening voro landsor ganisationen och Daco. Svenska arbetsgivareföreningen påpekade i yttrande över motionen frågans samband med den inom justitiedepartementet pågåen de utredningen rörande föreningsväsendets normering. Andra lagutskottet, vars utlåtande i ärendet godkändes av riksdagen, ansåg — såsom förut nämnts — att den i motionen behandlade frågan borde kunna bringas till en lösning, innan resultatet av sagda ulredningsarbete i dess helhet förelåge. Under de batten i första kammaren i anledning av utskottets utlåtande framhöll ut skottets ordförande, då fråga uppkom rörande omfattningen av den föreslag na utredningen, att vad som syntes vara det väsentliga i detta sammanhang vore, att föreningsrättsbegreppet bleve så klarlagt i lagen örn förenings- och förhandlingsrätt, att förhandlingsrätten kunde användas av vederbörande parter.
Den sakkunnige.
Beträffande omfattningen av det skydd, som i den gällande lagen bereus för föreningsrätten, anser den sakkunnige det vara berättigat antaga, att i
Kungl. Majds proposition nr 106.
lagen allenast hänsyftas på föreningsrättens positiva sida i vad angår för hållandet mellan arbetsgivare och arbetstagare, samtidigt som frågan örn föreningsrättens negativa sida lämnas olöst. Enligt den sakkunniges me ning är det nämligen otvivelaktigt, att man vid lagens tillkomst haft i tanke de i kollektivavtal vanliga föreningsrättsklausulerna, vilka liksom lagens föreningsrättsbestämmelse föreskriva, att föreningsrätten skall lämnas okränkt, och att, på sätt dylika klausuler allmänt tolkats, de icke avse att reglera den negativa sidan av föreningsrätten utan allenast vad som kan vara att hänföra till föreningsrättens positiva sida. Emellertid kan — framhåller den sakkunnige vidare — med de i lagen givna bestämmelserna rörande föreningsrätten icke ha avsetts annat än en provisorisk lösning av de med denna rätt förknippade spörsmålen. Detta finner den sakkunnige tydligt framgå av uttalanden under riksdagsbehandlingen ävensom därav, att riks dagen vid lagens antagande hemställde örn utredning av frågan om förenings- väsendets normering genom lagstiftning. Vidare uttalar den sakkunnige:
I det läge, vari ifrågavarande lagstiftningsspörsmål sålunda befinner sig, synes det kunna ifrågasättas, huruvida icke även nu de problem rörande föreningsrättens omfattning upprullas, som inställde sig vid det tidigare lag stiftningsärendet. Även om så skulle vara fallet, måste dock de skäl, som då talade för en begränsning av lagstiftningen till att omfatta allenast så dana föranstaltningar vilka kunde erfordras för förhandlingsrättens tryg gande, alltjämt göra sig gällande. Härtill kommer, att frågan om förenings- väsendets normering genom lagstiftning numera är under utredning inom justitiedepartementet. Att innan resultatet av detta utredningsarbete före ligger söka i sin helhet lösa föreningsrättsspörsmålen på arbetsmarknadens område — d. v. s. uppnå en lösning som omfattar föreningsrättens såväl po sitiva som negativa sida — kan icke gärna vara lämpligt. Förevarande ut redning skulle härmed vara begränsad till en undersökning av de närmare föreskrifter rörande föreningsrätten, som kunna erfordras för förhandlings rättens säkerställande. Härigenom skulle den ifrågasatta lagstiftningen även komma att avse blott sådana förhållanden, som kunna uppkomma mellan arbetsgivare och arbetstagare, under det att förhållandet mellan arbetsgivare eller arbetstagare inbördes faller utanför lagstiftningen.
Yttrandena.
Det övervägande antalet av de myndigheter och sammanslutningar, vilka yttrat sig i ärendet, anser, att man nu bör skrida till en närmare reglering av föreningsrätten på arbetsmarknadens område i den utsträckning, som av den sakkunnige förordats.
Behovet av de föreslagna lagändringarna har vitsordats av bl. a. socialsty relsen, som även anser dem i stort sett ägnade att klarare än vad hittills varit fallet precisera det lagenliga föreningsrättsskyddets innebörd och omfattning.
Landsorganisationen framhåller, att de vunna erfarenheterna av lagens till- lämpning bekräfta angelägenheten av att genom en revision av hithörande bestämmelser klarhet vinnes i dessa stycken.
Å andra sidan har från ett par håll ifrågasatts, huruvida sådan ändring i lagen som den sakkunnige föreslagit vore av behovet påkallad. Länsstyrel
Kungl. Maj.ts proposition nr 106.
11
sen i Kristianstads län förklarar sig sålunda anse, att ett verkligt behov av en definiering av föreningsrättsbegreppet ej gjort sig kännbart, då genom arbetsdomstolens rättsbildande lagtillämpning en tämligen fast praxis upp kommit vid bedömande av föreningsrättsbegreppets innehåll. Svenska ar betsgivareföreningen anför bl. a.:
Att bestämma föreningsrättens omfattning och på ett uttömmande sätt an giva förutsättningarna för föreningsrättskränkning är en särdeles känslig fråga, som bättre lämpar sig för arbetsdomstolens prövning i de särskilda fallen än för en reglering i lag. Vanskligheten att genom lagregler bestämma föreningsrättsskyddet bidrog till att lagstiftarna vid lagens tillkomst avstodo från en närmare definition av föreningsrättsbegreppet. Sedan dess har ar betsdomstolen genom en serie av rättsfall givit en fullständig uttolkning av förevarande lagregler. Någon större tveksamhet rörande föreningsrättsbe- stämmelsernas innebörd föreligger därför icke längre.
Liknande synpunkter ha uttalats av svenska lantarbetsgivareföreningen, köpmännens garantiförening och Sveriges redareförening.
I en del yttranden har vidare gjorts gällande, att man borde avvakta resul tatet av den inom justitiedepartementet pågående utredningen rörande för- eningsväsendet i allmänhet, innan frågan om föreningsrättens närmare reg lering upptoges till behandling. Denna mening omfattas av länsstyrelsen i
Kristianstads län, svenska arbetsgivareföreningen, köpmännens garanti för ening, bankernas förhandlingsorganisation, svenska försäkringsbolags riks förbund, riksförbundet landsbygdens folk samt vissa handelskamrar. I mot satt riktning uttalar sig bl. a. länsstyrelsen i Kalmar län, som påpekar att, ehuru det ur principiell synpunkt kunde anses önskvärt att söka åväga bringa en allmän normering av föreningsväsendet, innan man skrede till en detaljreglering på området, de konstaterade bristerna i förevarande lag i allt fall syntes påkalla ett omedelbart ställningstagande till de frågor örn föreningsrättens innebörd, som oupphörligen uppställde sig i samband med lagens tillämpning. Skånes handelskammare har visserligen ansett, att det rättsliga problemkomplex, som sammanhänger med föreningsväsendet, hade bort upptagas till lösning i ett sammanhang, men har dock icke velat mot sätta sig de föreslagna partiella ändringarna i lagen örn förenings- och för handlingsrätt.
Från några håll har anmärkts, att den nu föreslagna regleringen borde ut sträckas att omfatta även föreningsrättens negativa sida, d. v. s. frågan örn skydd mot organisationstvång. Länsstyrelsen i Kristianstads län anser, att frågan örn skydd mot organisationstvång särskilt väl lämpar sig för ett av görande i samband med frågan örn en lösning av föreningsrättens positiva sida. De skäl, som föranlett den sakkunnige att ej ingå på förstnämnda fråga, kunde länsstyrelsen ej finna övertygande. Sveriges skogsägareförbund yttrar härutinnan:
Det utgör en brist, att den viktiga frågan örn skydd mot organisationstvång ej kommit till sakbehandling. Inom de arbetsområden, förbundet represen terar, förekomma tid efter annan företeelser, som måste betecknas som ut slag av organisationstvång eller försök till sådant. Den enskildes rätt att fritt
Kungl. Maj.ts proposition nr 106.
Departe
ments chefen.
disponera sin arbetskraft kan härav lida intrång. I anledning härav hade det bort upptagas till prövning, huruvida icke föreningsrättens negativa sida borde beredas skydd.
I samma riktning uttala sig även Sveriges redareförening, handelskamma ren i Karlstad samt Norrbottens och Västerbottens läns handelskammare.
Arbetsdomstolens ordförande, som i förevarande hänseende icke framstäl ler något yrkande, påpekar emellertid det samband, som logiskt sett före ligger mellan föreningsrättens positiva och negativa sida, samt upplyser, att arbetsdomstolen i sin verksamhet haft stark känning av det olyckliga i bris ten på lagstiftning rörande den negativa sidan.
Slutligen har framhållits, att lagen om förenings- och förhandlingsrätt jäm väl i andra avseenden än dem, som berördes av sakkunnigförslaget, vore i behov av en omarbetning och att nu föreliggande spörsmål lämpligen borde tagas upp i samband med en allmän revision av lagen. Länsstyrelsen i Upp sala län anför sålunda:
I ett av arbetsdomstolens ordförande den 28 februari 1939 till riksdagens andra lagutskott avgivet utlåtande har denne yttrat, att förevarande lag i ett flertal avseenden visat sig vara otydlig och mycket svårtillämpad, varför det från arbetsdomstolens synpunkt vöre ett önskemål, att lagen i dess helhet gjordes till föremål för en översyn. Detta förhållande bekräftas också ge nom de referat från arbetsdomstolens praxis, som intagits i betänkandet. Ge nom nämnda praxis torde visserligen i åtskilliga avseenden lagens innebörd hava blivit fastställd, men för den rättssökande allmänheten skulle det dock vara i^ hög grad behövligt att genom själva lagen erhålla klarare besked örn innehållet av gällande rätt. Det är därför önskvärt, att lagen i ett samman hang göres till föremål för översyn, varigenom det nu föreliggande förslaget i flera avseenden skulle bli lättare att tolka.
Svenska arbetsgivareföreningen framhåller:
Tillräckliga skäl föreligga ej för att just för förevarande frågas skull göra en partiell revidering av lagen om förenings- och förhandlingsrätt. Ehuru det under de tre år lagen varit i tillämpning visat sig, att den i åtskilliga delar ej bereder nöjaktig ledning för en oantastlig tolkning, kan det likväl finnas skäl att låta med en allmän revidering av lagen ytterligare anstå för att man bättre skall kunna bedöma dess praktiska verkningar. I allt fall finnes ej anledning att uttaga någon särskild fråga till tidigare behandling, såframt ej behovet av en ändring i sådan del är särskilt framträdande, vilket ej är förhållandet med den fråga, utredningen avser.
Då riksdagen år 1936 fann sig icke kunna förorda en närmare bestämning av föreningsrättsbegreppet i den av riksdagen då antagna lagen om för enings- och förhandlingsrätt, var det icke på grund därav, att sådan bestäm ning ej skulle erfordras i lagen, utan med hänsyn till det samband, som frå gan ansågs äga med vissa andra betydelsefulla föreningsrättsproblem, vilka jämväl väntade på sin lösning. Vid den utredning, som på riksdagens be gäran sedermera igångsatts inom justitiedepartementet angående förenings- väsendets normering genom lagstiftning, har det visat sig, att de berörda föreningsrättsproblemen äro synnerligen omfattande — de omspänna sållin-
Kungl. Maj:ts proposition nr 106.
13
da föreningslivet ej blott på arbetsmarknaden utan även på andra viktiga
områden — samt att de inrymma en mångfald spörsmål av mycket inveck
lad och svårbedömd natur. Det kan därför nu lika litet som vid lagens till
komst vara fråga om att reglera föreningsrätten i vidare mån än som er
fordras för förhandlingsrättens säkerställande.
Med hänsyn till det anförda torde avgörandet av frågan, om föreningsrät
ten nu bör regleras i nyssberörda omfattning, främst vara beroende av
huruvida ett behov av sådan reglering föreligger. Utan tvivel har det för
hållandet, att i lagen saknas varje närmare bestämning av det grundläggan
de begreppet föreningsrätt, föranlett betydande svårigheter vid lagens tillämp
ning. Särskilt synas olägenheter ha vållats därigenom, att lagen icke ger led
ning för bedömande, huruvida föreningsrätten kan anses kränkt genom åt
gärder, som rikta sig mot den fackliga organisationen eller dess verksamhet.
Sistnämnda förhållande gav även anledning till den motion vid 1939 års
riksdag, som föranledde riksdagen begära utredning i syfte att närmare be
stämma begreppet föreningsrätt. I motionen hemställdes om sådan ändring
i lagen, att därav framginge, att föreningsrätten även inrymde rätt för fack
lig organisation att fritt utöva sin verksamhet. Arbetsdomstolens ordföran
de, som avgav yttrande över motionen, uttalade därvid, att ovissheten örn la
gens innebörd på en så viktig punkt som den ifrågavarande måste innebära
en betydande olägenhet i organisationernas arbete, i det att de icke visste,
huruvida de skulle våga påtala vissa åtgärder. Nu har emellertid inträffat,
att arbetsdomstolen i en under detta år meddelad dom tagit ställning till här
berörda spörsmål samt därvid funnit, att en organisation icke kan på lagen
om förenings- och förhandlingsrätt grunda rätt till skadestånd för intrång,
som föreningen anser sig ha lidit i sin verksamhet. Av skäl, som jag senare
skall ange, bör ändring av lagen på denna punkt ske. Samtidigt torde det
bliva ofrånkomligt, att närmare bestämma innebörden av begreppet före
ningsrätt. Att, på sätt i några yttranden begärts, låta med sålunda ifråga
satta ändringar i lagen anstå tills en allmän revision av densamma kan ge
nomföras, kan ej gärna vara av omständigheterna betingat.
Av det anförda framgår, att föreningsrätten i förevarande lag nu synes mig
böra göras till föremål för närmare reglering samt att så bör ske i den om
fattning, som erfordras för förhandlingsrättens säkerställande.
Kungl. Maj:ts proposition nr 1C6.
Allmän motivering.
Föreningsrättens innebörd.
Den sakkunnige.
För bedömande av hithörande spörsmål har den sakkunnige under med verkan av representanter för arbetsgivar- och arbetstagarorganisationer före tagit en omfattande undersökning, därvid det främst gällde att med utgångs punkt från de fall, som kommit under arbetsdomstolens bedömande, söka utröna de olika tänkbara situationer, i vilka ett skydd för föreningsrätten kunde anses påkallat. Vad härvid först beträffar föreningsrättsskydd för arbetsgivare och arbetstagare yttrar den sakkunnige följande:
Av undersökningen har framgått, att föreningsrätten för arbetsgivare och arbetstagare i första hand bör innefatta rätt att tillhöra förening. En dylik rätt måste även anses följa av det ändamål, som i detta sammanhang tillagts föreningsrätten, nämligen att säkerställa förhandlingsrätten. Däremot har förhandlingsrättens säkerställande icke synts kräva en föreningsrätt, som tillika innefattar rätt för arbetsgivare och arbetstagare att icke tillhöra före ning, d. v. s. skydd mot organisationstvång. Följande må tjäna till belys ning härav. Den i lagen stadgade förhandlingsrätten gäller i förhållandet mellan å ena sidan arbetsgivare eller förening av arbetsgivare samt å andra sidan förening av arbetstagare. En åtgärd från ena sidan, som innebär orga nisationstvång mot någon å andra sidan, kan i första hand rikta sig mot oorganiserad arbetsgivare eller arbetstagare, och åtgärdens syfte är då att förmå arbetsgivaren eller arbetstagaren att inträda i viss organisation. I dylikt fall kan icke gärna någons förhandlingsrätt bli lidande, såvida icke den mot vilken åtgärden riktar sig skulle ha för avsikt att ansluta sig till annan organisation. För denna sistnämnda organisations del kan värdet av förhandlingsrätten visserligen förringas genom minskad medlemsanslutning, men den påverkan för vilken vederbörande utsättes berör härvid dennes rätt att tillhöra en organisation d. v. s. föreningsrättens positiva sida. Åtgärden kan emellertid även rikta sig mot organiserad arbetsgivare eller arbets tagare, och den avser då att antingen hindra denne från att utgå ur den orga nisation han tillhör eller ock förmå honom att övergå till annan organisation. Tydligt är att en åtgärd, som avser att hindra någon från att lämna en organi sation, icke kan för denna organisations del minska värdet av förhandlingsrät ten. Ej heller kan en åtgärd, som går ut på att förmå någon att övergå från en organisation till en annan, förringa värdet av förhandlingsrätten för den senare organisationen. Skulle en arbetsgivare eller arbetstagare, som utsättes för påverkan att mot sin vilja kvarstanna i en organisation, ha för avsikt att övergå till annan organisation, kan däremot för denna senare organisations del förhandlingsrätten mista i värde. Likaså kan, då arbetsgivare eller ar betstagare utsättes för påverkan att övergå från en organisation till en annan, förhandlingsrätten för den förra organisationen minska i betydelse. Emel lertid beröres i båda dessa fall arbetsgivarens eller arbetstagarens rätt att tillhöra förening; därest föreningsrätten här skulle anses kränkt, förelåge sålunda en kränkning av dess positiva sida. I detta sammanhang är att upp märksamma arbetsdomstolens dom nr 73/1937 (sid. 32) .* Häri uttalade ar betsdomstolen, att föreningsrätten enligt 1936 års lag endast omfattade den positiva sidan av denna rätt; och enligt den uppfattning, som kom till uttryck
1 Här meddelade sidhänvisningar hänföra sig till den sakkunniges betänkande.
Kungl. Maj:ts proposition nr 106.
15
i domen, skulle en arbetsgivare — vilken, efter att ha träffat avtal med en
arbetstagarorganisation örn företrädesrätt för dess medlemmar till arbete hos
honom, till uppfyllande av avtalet avskedar tidigare anställda arbetstagare
tillhörande annan organisation —• göra sig skyldig till kränkning av dessa
arbetstagares lagenliga föreningsrätt.
Undersökningen har vidare gett vid handen, att arbetsgivare och arbetsta
gare böra tillförsäkras rätt att göra bruk av de förmåner, som åtfölja med
lemskap i förening. Upplysande härutinnan äro arbetsdomstolens domar nr
51/1934, 17/1935, 28/1936, 72/1939 och 76/1939 (sid. 54—57). En rätt i före
varande hänseende torde även följa av rätten att tillhöra förening. Då ända
målet med förening som här avses är att tillvarataga medlemmarnas intres
sen rörande förhållandet till motsidan, bör medlemskap i förening i första
hand innebära rätt att påkalla föreningens stöd i sådana angelägenheter, som
falla inom området för dess verksamhet. Föreningsmedlem bör äga rätt att
själv göra de rättigheter gällande, som följa av medlemskapet; och om för
ening vare sig på eget initiativ eller på begäran av någon medlem ingriper
för tillvaratagande av medlemmars intressen rörande förhållandet till mot
sidan böra medlemmarna ej vara skyldiga tåla en såsom följd därav från
motsidan vidtagen repressalieåtgärd.
Ytterligare har undersökningen visat, att medlem av förening bör ha rätt
att bekläda funktionärskap i föreningen eller på annat sätt verka för denna.
I detta sammanhang bör uppmärksammas arbetsdomstolens domar nr 107/
1931 och 78/1936 (sid. 58); jfr även domen nr 57/1937 (sid. 42). Tillika ha
arbetsgivare och arbetstagare synts böra äga rätt att verka för bildandet av
förening; jfr arbetsdomstolens dom nr 96/1939 (sid. 44).
I enlighet med det anförda har den sakkunnige funnit arbetsgivare och
arbetstagare böra i förhållandet till motsidan tillförsäkras rätt att tillhöra
förening, utnyttja medlemskap i förening samt verka för förening eller för
bildandet av sådan. Något skäl att härutöver utsträcka föreningsrätten för
arbetsgivare och arbetstagare har enligt den sakkunniges uppgift icke vid
undersökningen kunnat påvisas. Föreningsrättens syftemål, nämligen att
trygga förhandlingsrätten, har ej heller synts den sakkunnige motivera ett
vidare innehåll av denna rätt för arbetsgivares och arbetstagares vidkom
mande.
Den sakkunnige har vidare i enlighet med det innehåll, som sålunda givits
åt arbetsgivares och arbetstagares föreningsrätt, ansett kränkning av
denna rätt föreligga, i första hand då åtgärd å ena sidan vidtages mot
någon å andra sidan för att förmå honom att icke inträda i eller utträda ur
förening eller att icke utnyttja medlemskap i förening eller att icke verka
för eller för bildandet av förening, samt dessutom då å ena sidan, till nack
del för någon å andra sidan, åtgärd vidtages på grund av den angripnes med
lemskap i förening eller utnyttjande av detta eller hans verksamhet för för
ening eller för bildandet av sådan.
Beträffande vissa särskilda spörsmål, som närmast beröra arbetstagares
föreningsrätt, yttrar den sakkunnige därjämte:
Uppmärksammas må, att då arbetstagares föreningsrätt icke torde kunna
aktualiseras annorledes än i ett anställningsförhållande, en åtgärd för att
kunna innebära kränkning av arbetstagares föreningsrätt måste beröra en
dennes anställning. Åtgärder, vilka blott ingå som ett led i förhandlingar
16
Kungl. Maj:ts proposition nr 106.
örn anställning, lära alltså ej kunna innebära föreningsrättskränkning. Det
ta betyder — för att taga ett exempel — att en arbetsgivare, som vägrar an
ställa en arbetstagare enbart därför att han är organiserad eller organiserad
i visst förbund, icke härigenom gör sig skyldig till kränkning av arbetsta
garens föreningsrätt. En annan sak är att, därest avtal om anställning kom
mer till stånd, vad som föregått avtalet kan vara av betydelse i förevarande
hänseende. Örn en arbetsgivare exempelvis i samband med anställandet av
arbetstagare förklarat sig endast vilja anställa oorganiserade sådana, bör
denna förklaring kunna betraktas som ett anställningsvillkor, vilket för den
antagne arbetstagaren innebär en förpliktelse att under anställningstiden ej
ansluta sig till någon organisation. I dylikt fall måste en kränkning av för
eningsrätten föreligga.
Vad förut sagts gäller den föreningsrätt, som enligt den sakkunniges för
slag skulle tillkomma enskilda arbetsgivare och arbetstagare. Beträffande
det rättsskydd, som i förevarande sammanhang kan vara påkallat för för
ening som sådan, yttrar den sakkunnige:
Av den företagna undersökningen har framgått, att i samtliga de fall,
däri föreningsmedlems föreningsrätt kränkes, jämväl föreningen kan lida
intrång i sin verksamhet, och detta på sådant sätt, att verklig skada för
föreningen kan uppkomma. Med hänsyn härtill och då dylikt intrång
är ägnat att förringa värdet av förhandlingsrätten för föreningens vidkom
mande bör förening som sådan tilläggas rätt att icke behöva tåla kränk
ning av medlems föreningsrätt. Emellertid har tillika framgått, att för
ening kan lida intrång i sin verksamhet ej blott då någon dess medlem
utsättes för föreningsrättskränkning utan jämväl då arbetsgivare eller ar
betstagare utanför föreningen påverkas att icke ansluta sig till föreningen.
Förening bör därför äga rätt att icke behöva tåla kränkning av arbets
givares eller arbetstagares föreningsrätt, oavsett om den kränkte är för
eningsmedlem eller ej, allt dock under förutsättning att den föreningsrätts-
kränkande åtgärden innebär intrång i föreningens verksamhet. Den för
eningsrätt, som med stöd av kollektivavtal kan göras gällande, har även
— på sätt framgår av ett flertal av arbetsdomstolens domar — ansetts
medföra en dylik rätt för förening som sådan, och någon anledning att
göra lagen såvitt nu är ifråga mindre omfattande än de på överenskom
melsens väg framsprungna kollektivavtalen kan näppeligen föreligga. Alt
utöver vad som följer av det nu sagda medge en materiell rätt på föreva
rande område för förening som sådan torde däremot icke vara tillrådligt.
Förening kan visserligen tillfogas intrång i sin verksamhet utan att någon
arbetsgivares eller arbetstagares föreningsrätt kränkes. Men de fall där så
kan ske synas enligt vad den företagna undersökningen gett vid handen icke
böra föranleda till ett fristående skydd för förening. Uppmärksamheten rik
tas här främst å det fall, då en arbetsgivare systematiskt undviker att an
ställa arbetstagare tillhörande viss förening, vilket kan leda till minskad
medlemsanslutning. Ett skydd för förening mot dylikt intrång i sin verk
samhet skulle emellertid — eftersom skillnad uppenbarligen icke kan göras
mellan det fall då arbetsgivaren till stöd för sitt berörda handlingssätt kan
åberopa en organisationsklausul och då så ej är händelsen — medföra, att
organisationsklausuler bleve ogiltiga i vad de avse åläggande för arbetsgivare
att vid anställning av arbetstagare hålla sig till viss organisation, och vad
detta skulle betyda för förhållandena på arbetsmarknaden kan blott bedö
mas i ett vidare sammanhang. Övriga fall, som här kunna komma i fråga,
lära sakna egentlig praktisk betydelse. Som exempel må nämnas, att en
Kungl. Maj:ts proposition nr 106.
17
arbetsgivare bedriver agitation mot en viss förening av arbetstagare eller re
ser hinder för sådan förening att erhålla möteslokal eller dylikt.
Med hänsyn till det anförda har den sakkunnige icke ansett förening höra
tillerkännas en självständig föreningsrätt. Sådan rätt skulle enligt den sak
kunniges förslag endast tillkomma enskild arbetsgivare och arbetstagare. En
viss accessorisk rätt skulle dock tillkomma förening, i det att förening icke
skulle vara skyldig tåla sådan kränkning av arbetsgivares och arbetstagares
föreningsrätt, som innebär intrång i föreningens verksamhet.
Yttrandena.
Den sakkunniges förslag i fråga om föreningsrättsskydd för arbetsgi
vare och arbetstagare har vunnit allmänt gillande.
Angående de fall, i vilka kränkning av föreningsrätten skulle anses
föreligga, framhåller Sveriges redareförening, att det såsom förhållandena
utvecklat sig på arbetsmarknaden och med hänsyn till de bevissvårigheter,
som i många fall måste föreligga för arbetsgivaren, framstode klart, att för
slaget härutinnan skulle få sådana verkningar för arbetsgivaren, att han
kunde bliva förhindrad uppsäga, avskeda eller vidtaga disciplinära åtgär
der mot en anställd, som på ett eller annat sätt verkat för sin organisation.
Förslaget har även i vad det berör frågan om rättsskydd för förening
som sådan i allmänhet godkänts. Arbetsdomstolens ordförande hänvi
sar i detta sammanhang till den av arbetsdomstolen nyligen meddelade do
men, nr 5/1940, däri domstolen tagit ställning till frågan, huruvida en orga
nisation kan på den nuvarande lagen grunda rätt till skadestånd för intrång,
som föreningen anser sig ha lidit i sin verksamhet. Angående denna dom
må följande nämnas. En förvaltare hos ett bolag hade blivit uppsagd från
sin tjänst. Efter stämning å bolaget gjorde förvaltaren, som var medlem
av svenska brukstjänstemannaföreningen, vid arbetsdomstolen gällande, att
uppsägningen skett därför att han vänt sig till föreningen med begäran att
denna skulle förhandla med bolaget om hans anställningsvillkor. I stäm
ningen yrkade förvaltaren bl. a., att uppsägningen måtte förklaras ogiltig
såsom innefattande kränkning av hans föreningsrätt samt att bolaget måtte
åläggas att til! honom utgiva skadestånd. Brukstjänstemannaföreningen yr
kade i särskild stämning å bolaget, att enär föreningen genom bolagets åt
gärd mot förvaltaren lidit stort avbräck i sina organisationssträvanden bola
get måtte förpliktas att till föreningen utgiva ett allmänt skadestånd.
Arbetsdomstolen — som fann uppsägningen av förvaltaren innebära en
kränkning av dennes föreningsrätt och i följd därav förklarade uppsägningen
ogin samt förpliktade bolaget att till förvaltaren utge skadestånd — yttrade
vidare beträffande brukstjänstemannaföreningens talan:
Angående föreningsrättens innehåll upptar 1936 års lag -—- bortsett från
några specialstadganden — icke annan bestämmelse än att föreningsrätten
skall lämnas okränkt. Motsvarande uttryck brukar också användas i kollek
tivavtalens organisationsklausuler.
Språkligt sett och enligt hävdvunnen terminologi torde icke med detta ut
tryck syftas på annat jin enskild persons föreningsrätt, d. v. s. hans rätt
Bihang till riksdagens protokoll 19i0. 1 sami. Nr 106.
2
18
Kungl. Maj:ts proposition nr 106.
att tillhöra en förening och vara verksam för densamma. Väl har arbets
domstolen vid flera tillfällen, när det gällt tillämpning av föreningsrättsklau-
suler i kollektivavtal, tillerkänt avlalsslutande organisation skadestånd så
väl i fall, då enskild organisationsmedlems föreningsrätt blivit kränkt, som
även i vissa särskilda fall, då detta icke varit händelsen men från andra si
dan vidtagna åtgärder varit anlagda på att hindra personer från att inträda
i organisationen. Detta har emellertid närmast berott på organisationens
ställning av part i kollektivavtalsförhållandet, en ställning som är av den
betydelse, att arbetsdomstolen ansett varje kollektivavtal innebära en förbin
delse att respektera föreningsrätten, även örn detta icke blivit uttryckligen
stipulerat.
Vid tillämpning av lagens föreningsrättsbestämmelse saknas för organisa
tionens del motsvarighet till nämnda partställning. Anledning finnes ej hel
ler att i lagens bestämmelse inlägga en vidsträcktare innebörd än den som
ovan betecknats såsom den naturliga. Tvärtom tala lagens förarbeten mot
en sådan tolkning. Den slutliga avfattningen tillkom på andra lagutskot
tets förslag. I propositionen hade emellertid föreningsrättsbegreppet erhållit
en definition, som tydligt syftade på enskild persons föreningsrätt. Utskot
tets motivering giver stöd för att man i varje fall icke ville gå längre än
propositionen.
Vid saknad av uttrycklig bestämmelse därom i lagen fann arbetsdomstolen
sålunda, att organisation icke kunde på grund av lagens föreningsrättsbe-
stämmelser grunda rätt till skadestånd för åtgärder, som förmenades inne
bära intrång i organisationens verksamhet. Brukstjänstemannaföreningens
talan blev därför ogillad.
Under framhållande av att den föreslagna tilläggsbestämmelsen i föreva
rande hänseende alltså innefattar en ändring i lagen, sådan den av arbets
domstolen tolkats, förklarar arbetsdomstolens ordförande, att han i och för
sig icke har något att erinra mot en sådan ändring, samt yttrar vidare:
Vid tillämpning av föreningsrättsklausuler i kollektivavtal har arbetsdom
stolen ansett organisation kunna för egen del göra rätt gällande, men detta
har närmast skett på grund av organisationens ställning av kontrahent i
kollektivavtalet. Det kan anses rimligt att organisationerna beredas en mot
svarande ställning, när det gäller tillämpning av lagens föreningsrättsbestäm
melse.
Enligt min mening är en självständig rätt för organisation av särskild be
tydelse, när föreningsrättskränkningen riktar sig mot någon, som står utan
för organisationen. I dylikt fall torde nämligen kränkningen eljest ofta icke
bliva påtalad. Riktar sig åter föreningsrättskränkningen mot medlem av or
ganisationen, lärer i allmänhet organisationen hava anledning att föranstalta
om anhängiggörande av talan för medlemmens räkning, och många gånger
torde det åt denne utdömda skadeståndet utgöra tillräcklig sanktion för den
kränkning som ägt rum.
Från några håll ha emellertid vissa erinringar riktats mot förslaget
i förevarande avseende, därvid å ena sidan gjorts gällande, att rättsskydd
för förening som sådan ej alls vore av behovet påkallat, medan å andra si
dan framhållits, att detta rättsskydd borde utöver förslaget utsträckas till
att avse självständig föreningsrätt.
För den förstnämnda meningen uttalar sig svenska arbetsgivareföreningen,
som därvid yttrar:
Kungl. Maj:ts proposition nr 106.
19
Några särskilda skäl för en utsträckning av föreningsrättsskyddet till att
avse även förening kunna ej förebringas. Det synes riktigast, att en lag, vars
enda syfte är att säkra den enskilde personens rätt att åberopa förening så
som ställföreträdare vid förhandlingar och uppgörelser med motparten, be
gränsar skyddsreglerna till att avse den enskilde, då det ju är denne, som
skall lämnas opåverkad och oantastad i sin frihet att välja organisation till
hjälp i sitt förhållande till motparten i arbetsförhållandet. Skyddsreglerna
böra ej sträcka sig längre än som oundgängligen erfordras för säkerställan
det av den enskildes förhandlingsrätt. Ett särskilt skydd för förening vid
sidan örn det, som lämnas den enskilde, är i stort sett överflödigt för uppnå*-
ende av det åsyftade målet, nämligen föreningsrättens hållande i helgd. Den
enskildes möjlighet till reaktion i sådant fall, då hans föreningsrätt blivit
kränkt, torde alltid — åtminstone i den mån det gäller förhandlingsrättens
säkerställande — vara till fyllest. Det är ej heller riktigt att i detta samman
hang draga en parallell med kollektivavtalens regler, då ju sådant avtal ut
gör en överenskommelse, i vilken föreningen ingår som part. Att ett för-
eningsrättsbrott i sådant sammanhang alltid måste anses drabba föreningen
såsom part följer av förhandenvaron av ett obligationsrättsligt förhållande.
I samma riktning uttala sig även länsstyrelsen i Kristianstads län, köpmän
nens garantiförening, svenska lantarbetsgivareföreningen, Sveriges skogs-
ägareförbund och Sveriges redareförening.
Socialstyrelsen anser det vara att beklaga, att självständig rätt för förening
icke befunnits möjlig att åvägabringa i detta sammanhang, samt anför vidare:
Härvid tänkes närmast på de fall, då en arbetsgivare systematiskt und
viker att anställa arbetstagare tillhörande viss förening. Med den i förslaget
uppställda principen att den enskilde organisationsmedlemmens föreningsr
rätt aktualiseras först genom anställandet synes följa, att mindre tilltalande
alternativ uppställa sig för en organisationsmedlem, som söker anställning
hos en sådan arbetsgivare. Örn han skall lia utsikt att erhålla den sökta an
ställningen, synes han ha att välja mellan att definitivt utträda ur organisa
tionen eller att hemlighålla, eventuellt att lämna osannfärdiga uppgifter be
träffande sin organisationstillhörighet. Först efter vunnen anställning aktua
liseras hans föreningsrätt och därigenom också föreningens rätt att icke be
höva tåla intrånget i dess verksamhet. En sådan konstruktion av förenings
rättsskyddet synes i praktiken kunna leda till en föga tilltalande utveckling
i förhållandet mellan en arbetsgivare och hans anställda i enskilda fall och
kan därför icke anses i längden tillfredsställande. Styrelsen beaktar till fullo
de svårigheter, närmast av lagteknisk art, som enligt den sakkunnige skulle
möta mot att i dylika fall tillerkänna föreningar en självständig förenings
rätt. Frågan är emellertid av den vikt och betydelse, att densamma bör äg
nas fortsatt uppmärksamhet.
Landsorganisationen finner visserligen en självständig föreningsrätt kunna
äga beaktansvärd praktisk betydelse men anser likväl de vanskligheter med
hänsyn till organisationsklausulernas tillämpning, vilka den sakkunnige på7
pekat, vara så svåra att genom en kompletterande lagregel förebygga, att för
eningsrättens konstruktion i enlighet med den sakkunniges förslag av denna
anledning måste godtagas. Avseende fästes härvid vid det förhållandet, att
den förening enligt förslaget tillerkända rätten att påtala kränkning av en
skilds föreningsrätt gjorts oberoende av örn den kränkte vore föreningsmed
20
Kunni. Maj:ts proposition nr 106.
lem eller ej, blott den föreningsrättskränkande åtgärden kunde anses inne
bära intrång i föreningens verksamhet.
För ett omedelbart utsträckande av rättsskyddet för förening som sådan
till att avse en självständig föreningsrätt tala Daco och svenska brukstjänste-
mannaföreningen. Härvid yttrar Daco:
Sakkunnigförslaget i dess nuvarande utformning i fråga om rätt för för
ening som sådan kommer icke att giva ett fullt effektivt föreningsrättsskydd,
då arbetstagares föreningsrätt enligt betänkandet kan aktualiseras först i och
med att ett anställningsförhållande inträtt. Daco finner det oriktigt, att man
för att icke omöjliggöra träffandet av kollektivavtal innehållande organisa
tionsklausul offrar en väsentlig del av föreningsrättsskyddet. Utrednings
mannens förslag innebär överhuvud ingen lösning av detta viktiga delproblem
inom föreningsrättens stora problemkomplex. Visserligen äger enligt försla
get en arbetsgivare icke som villkor för anställning uppställa att vederbö
rande under anställningstiden skall vara oorganiserad eller — sedan anställ
ningsförhållandet inträtt — vidtaga någon som helst åtgärd mot arbetstaga
re, därest denne inträder i en organisation. Det oaktat skulle säkerligen en
bestämmelse av det innehåll som föreslagits åstadkomma stor tvekan hos
såväl arbetsgivare som arbetstagare angående resp. parters rättigheter och
skyldigheter i berörda avseende. Varje omständighet, som lämnar arbets-
tagarparten tveksam om huruvida hans medlemskap i förening ogynnsamt
påverkar hans möjligheter att erhålla eller behålla en anställning eller vinna
befordran i sådan, innebär ett allvarligt intrång i förenings verksamhet. Med
arbetstagarpartens oftast utpräglade beroendeställning kan denna oklarhet
lili ett' verksamt hinder mot en fortsatt utbredning av organisationsverksam-
heten. Ett ur båda parters synpunkt ohållbart läge kan uppstå, örn en ar-
fjetstägaré vid tillträdandet av en anställning förnekar att han är organise
rad, ehuru så faktiskt är fallet, men sedan gör bruk av sin föreningstillhörig-
het. Det synes beklagligt, örn en konsekvens av den pågående lagrevisionen,
vilken åsyftat en effektivisering av föreningsrättsskyddet, skulle bli, att ar
betsgivaren uttryckligen medgives rätt att till arbetstagarpartens förfång skil
ja mellan organiserade och oorganiserade, vilken rätt intill nu varit obekant
för båda parter. Den bästa lösningen av här föreliggande problem torde
åstadkommas genom att föreningsrättsskyddet göres generellt. För egen del
har Daco knappast något intresse av att s. k. organisationsklausuler legalise
ras. Kari en sådan legalisering icke ske utan att en väsentlig del av för
eningsrättsskyddet uppoffras, tvingas Daco bestämt yrka, att dylika klausuler
förbjudas. För den händelse från övriga intresseorganisationers sida synner
ligen starka skäl komma att framföras för att dylika organisationsklausuler
avén i. framtiden skulle få förekomma, kan dock Daco för sin del godkänna
en sådan ordning, att från den generella föreningsrätten uttryckligen undan
tagas fall, där organisationsklausul föreligger. Det skulle sålunda ej anses
som föreningsrättskränkning, om en arbetsgivare, som är bunden av organi
sationsklausul, förfrågar sig hos en arbetssökande, örn denne är organiserad
i den organisation, varmed arbetsgivaren slutit dylikt avtal, och vid nekande
svar på: frågan, med hänvisning till organisationsklausulen, förklarar, att han
icke 'kari anställa vederbörande. Med en sådan undantagsbestämmelse torde
U huvudsak det önskemål ha tillgodosetts, som motiverat kravet på en lega
lisering: av organisationsklausuler. Ifrågasättas kan, örn icke ytterligare det
villkoret , borde uppställas, att organisationsklausul skulle kunna träffas en
das^ ay verkligt representativa arbetstagar- och arbetsgivarorganisationer.
Kungl. Maj:ts proposition nr 106.
21
Svenska brukstjänstemannaföreningen anför:
Även örn eif betydande framsteg vunnits därigenom att förslaget ger för
ening viss föreningsrätt, har emellertid denna rätt fått en utformning, som
icke i alla avseenden är tillfredsställande. Inom tjänstemannarörelsen är
det icke ovanligt, att arbetsgivare motsätta sig, att tjänstemännen .äro orga
niserade. Att en sådan arbetsgivare skulle få skapa effekt åt sin motvilja
mot organisationstanken genom att systematiskt undvika att anställa organi
serade tjänstemän, strider bestämt mot tjänstemannaorganisationernas legi-
tima intressen. Kravet alt föreningsrättskränkning kan förekomma endast i
ett anställningsförhållande leder till egendomliga konsekvenser. Enligt den
sakkunnige är en arbetsgivares vägran att anställa organiserad arbetskraft ej:
föreningsrättskränkning, medan däremot sådan kränkning skulle föreligga
om i samband med anställning arbetsgivare förklarat sig vilja anställa endast
oorganiserade. Konklusionen är, att de som äro med i en förening, sakna
föreningsrätt under det att de som ej äro med i förening lia sådan. Detta se
nare skall enligt den sakkunnige bero därpå, att förklaringen vid anställnings-
tillfället får anses innebära ett villkor för den till platsen antagne att under
anställningstiden ej organisera sig. I praktiken torde förhållandena med en
sådan lagtolkning tillsammans med förenings föreningsrätt ställa sig på så
sätt, att om en medlem ej erhållit en plats, därför att han medgivit sig varå
organiserad, måste föreningen passa på och bevaka sin rätt, därest någon an
nan blir anställd. Det kan alltid förutsättas, att denne fått platsen därför
att han är oorganiserad. En förutsättning för att förening skall lia förenings
rätt i dylika fall är sålunda, att kränkningen drabbar en icke-medlem. Det
skydd, som med en dylik rättstillämpning ges åt de framväxande tjänsteman
naorganisationerna, är otillräckligt. Sådan lagen är skriven, synes någon
ändring icke erfordras för att föreningsrättskränkning skall anses föreligga,
även då anställningsförhållande ej föreligger, om man kan lägga denna
betydelse i uttrycket att åtgärd ej får vidtagas med någon »för att förmå
honom att icke inträda i eller att utträda ur förening».
Det föreningsrättsskydd, vilket enligt den sakkunniges förslag skulle till
komma enskilda arbetsgivare och arbetstagare, överensstämmer i allt väsent
ligt med det innehåll, som i arbetsdomstolens rättstillämpning förlänats åt
gällande bestämmelser i ämnet. Förslaget härutinnan har också vunnit all
män anslutning, och för egen del bär jag icke några erinringar på denna'
punkt. Det sagda synes mig även böra gälla med avseende å de fall, i vilka:
enligt sakkunnigförslaget kränkning av föreningsrätten skulle föreligga. Vad
särskilt beträffar kränkning av arbetstagares föreningsrätt vill jag dock
framhålla följande. Såsom förutsättning för dylik kränkning synes den sak
kunnige vilja uppställa, att kränkningen berör en arbetstagarens anställning.
Häremot torde icke vara något alt erinra, örn meningen är, att saken skall
röra en anställning. Men såvitt jag kan finna bör icke för att förenings
rättskränkning skall föreligga uppställas det villkoret, att ett definitivt av
tal örn anställning kommit lill stånd. Viii bör föreningsrätten icke kunna in-:
kräkta å arbetsgivarnas fria val vid anställande av arbetskraft; en arbets
givare, vilken vägrar alt anställa sådana arbetstagare, som äro organiserade
eller organiserade i visst förbund, bör sålunda icke därigenom göra sig skyl
dig till kränkning av föreningsrätten. Men örn en arbetsgivare, då fråga är,
örn anställandet av viss arbetstagare, därvid vidtager en åtgärd direkt i:
Departe
ments
chefen.
22
Kungl. Maj:ts proposition nr 106
.
syfte att förmå arbetstagaren att icke inträda i eller att utträda ur en arbets
tagarorganisation, bör kränkning av föreningsrätten kunna anses vara för
handen.
Vidkommande förening som sådan anser jag den förebragta utredningen
ge tydliga belägg för att förening kan bli direkt indragen i tvistigheter av
förevarande natur. En viss materiell rätt i föreningsavseende torde därför
böra tillerkännas förening. Jag kan alltså icke dela deras mening, som gjort
gällande, att rättsskydd för förening ej alls vore av behovet påkallat. Enligt
den sakkunniges förslag skulle förening visserligen icke tillerkännas en
Självständig föreningsrätt. Dylik rätt skulle endast tillkomma enskild ar
betsgivare och arbetstagare. Men förening skulle icke vara skyldig tåla sådan
kränkning av arbetsgivares eller arbetstagares föreningsrätt, som innebär in
trång i föreningens verksamhet. I flertalet yttranden har man funnit denna
den sakkunniges avvägning riktig. Från några håll har däremot den me
ningen framkommit, att rättsskyddet för förening borde utsträckas att
avse en självständig föreningsrätt. Även örn en sådan rätt icke kan frånkän-
nas viss praktisk betydelse, synas dock — såsom utredningen ger vid han
den — konsekvenserna härav för förhållandena på arbetsmarknaden vara
av den art, att försiktigheten bjuder att åtnöja sig med det mera begränsade
rättsskydd, som av den sakkunnige förordats. Den anordning, som från
visst håll föreslagits, att tillskapa en självständig föreningsrätt för förening
men samtidigt förklara den utan verkan i den mån en kränkning därav från
en arbetsgivares sida har stöd i en organisationsklausul, kan ej av mig re
kommenderas, eftersom på sätt den sakkunnige framhållit skillnad uppen
barligen icke kan göras mellan det fall då arbetsgivaren till stöd för sitt
handlingssätt kan åberopa en organisationsklausul och då så ej är händel
sen.
I fråga om rätt, som i förevarande avseende bör tillkomma förening så
som sådan, ansluter jag mig alltså till den sakkunniges förslag. Dock anser
jag, att nämnda rätt i fall, där huvudorganisation finnes, endast bör tillkom
ma denna, vilket bäst synes överensstämma med förhållandena inom orga
nisationsväsendet. Ett förtydligande i denna riktning torde göras i lagen.
Begreppet huvudorganisation bör här äga samma innebörd som i lagen i
Övrigt.
Föreningsrättsskyddet i förhållande till en s. k. organisations-
■
klausul.
Den sakkunnige.
I betänkandet har den sakkunnige jämväl berört spörsmålet om den ver
kan i föreningsrättsavseende, som en organisationsklausul — d. v. s. en be
stämmelse i kollektivavtal vilken syftar till att bereda den avtalsslutande ar
betstagarorganisationens medlemmar ensam- eller företrädesrätt till arbets-
anställning hos den eller de arbetsgivare avtalet avser — medför för arbets
tagare, vilka icke tillhöra den organisation till vars förmån klausulen gäller.
Härvid har den sakkunnige till en början uttalat, att föreningsrätten icke
Kungl. Maj:ts proposition nr 106.
23
nied laga verkan bör kunna eftergivas samt att ej heller de rättsverkningar,
som knutits till rätten, böra kunna upphävas eller inskränkas genom kollek
tiva eller andra avtal. Den sakkunnige har i anslutning härtill velat beteck
na föreningsrätten som absolut och har vidare anfört följande:
I detta sammanhang må uppmärksammas de stundom i kollektivavtal före
kommande s. k. organisationsklausulerna, vilka vanligen innebära företrä
desrätt till arbete för medlemmarna i den arbetstagarorganisation som slutit
avtalet. En dylik organisationsklausul bör väl i och för sig vara giltig. Men
verkningarna av densamma böra icke kunna sträcka sig därhän, att en åtgärd
från en arbetsgivares sida, som eljest skolat vara föreningsrättskränkande,
icke blir att anse som sådan, därför alt den sker med stöd av klausulen.
Skydd för en organiserad arbetstagares föreningsrätt bör alltså med hänsyn
till föreningsrättens absoluta natur föreligga, oavsett huruvida den arbets
givare, hos vilken arbetstagaren är anställd, före eller efter arbetstagarens
anställande med annan organisation än den arbetstagaren tillhör slutit kol
lektivavtal innehållande organisationsklausul. Anmärkas må, att denna
ståndpunkt överensstämmer med den skiljaktiga mening, som i arbetsdom
stolens dom nr 24/1939 omfattades av domstolens vice ordförande (jfr
sid 39)-1
Av föreningsrättens absoluta natur torde vidare följa, alt en organisations
klausul icke kan göras gällande lill den del densamma skulle ålägga en ar
betsgivare något som strider mot hans förpliktelse att hålla föreningsrätten i
helgd. Följande fall torde härutinnan vara belysande. Situationen tänkes
vara den, att två arbetstagarorganisationer, kallade A och B, konkurrera om
arbetstillfällena hos en och samme arbetsgivare och att organisationen B
med arbetsgivaren överenskommit örn organisationsklausul. Har arbetsgi
varen inga A-medlemmar anställda, och anställer han ej heller sådana, er
bjuder situationen tydligen intet av intresse i detta sammanhang. Har ar
betsgivaren A-medlemmar anställda, kan däremot en motsättning uppstå
mellan arbetsgivarens i lag stadgade skyldighet att respektera dessas för
eningsrätt samt de åtaganden, arbetsgivaren genom organisationsklausulen
gjort. Ett dylikt åtagande kan vara att avskeda redan vid klausulens till
komst anställda A-medlemmar för att i deras ställe intaga B-medlemmar.
Föreningsrätten måste emellertid lägga hinder i vägen för arbetsgivaren att
fullgöra detta åtagande, och vid sådant förhållande kan arbetsgivaren ej bli
skadeståndsskyldig till B, örn han underlåter att avskeda A-medlemmarna.
Verkställer han dylikt avskedande för att fullgöra sitt ifrågavarande åta
gande, kränker han A-medlemmarnas föreningsrätt, och för denna kränk
ning kan han åläggas skadestånd. Anställer arbetsgivaren i strid mot orga
nisationsklausulen A-medlemmar, utgör dessas föreningsrätt väl hinder mot
åläggande för honom att på grund av organisationsklausulen avskeda de
anställda A-medlemmarna för att i deras ställe intaga B-medlemmar, men
genom anställandet av A-medlemmarna bryter arbetsgivaren mot organisa
tionsklausulen. och för avtalsbrottet härutinnan kan han förpliktas att till
B utge skadestånd.
Det anförda torde innebära, att den lagstadgade föreningsrätten städse
utgör hinder för en arbetsgivare att till uppfyllande av en organisalionsklau-
sul, som han träffat med en organisation, avskeda arbetstagare tillhörande
annan organisation samt att underlåtenhet av en arbetsgivare att till efter
kommande av en organisationsklausul verkstiilla avskedanden icke medför
skadeståndsskyldighet för honom gentemot den organisation, till vars för
mån klausulen ingåtts.
1 Sidhänvisningen hänför sif» till (Ion sakkunniges betänkande.
24
Kungl. Maj.ts proposition nr 106.
Yttrandena.
Den sakkunniges ståndpunkt till förevarande spörsmål har i allmänhet läm
nats utan erinran. Direkt tillstyrkande yttranden i denna del ha avgivits
av socialstyrelsen och länsstyrelsen i Jönköpings län. Socialstyrelsen utta
lar sålunda, att i betraktande av de i betänkandet angivna förutsättningarna
för det rättsskydd, som skulle tillkomma de enskilda organiserade arbets
givarna och arbetarna, den sakkunniges ståndpunkt synes vara följdriktig.
Länsstyrelsen i Jönköpings län säger sig anse den sakkunniges ståndpunkt
vara välbetänkt och ägnad att främja en rationell utveckling av förenings-
väsendet.
Arbetsdomstolens ordförande, som utgår från att i den gällande lagen en
dast åsyftas föreningsrättens positiva sida medan den negativa sidan lämnas
olöst, och att detta i själva verket innebär, att ekonomiska tvångsmedel i vid
sträckt omfattning kunna anlitas för att förmå personer att ansluta sig till
en organisation, anför vidare:
Otvivelaktigt föreligger ett logiskt samband mellan den positiva och den
negativa sidan, och arbetsdomstolen har i sin verksamhet haft stark känning
av det olyckliga i bristen på lagstiftning rörande den negativa sidan. Sär
skilt har följande problem uppkommit. Olika arbetstagarorganisationer kon
kurrera med varandra om arbetstillfällena. En arbetsgivare sysselsätter arbe
tare tillhörande den ena organisationen. Med anlitande av ekonomiska strids
åtgärder eller hot därom förmår den andra organisationen arbetsgivaren att
sluta ett kollektivavtal med inryckt s. k. organisationsklausul av innehåll att
arbetsgivaren skall använda uteslutande medlemmar av den senare organi
sationen. Ofta sker detta trots att arbetsgivaren redan har kollektivavtal
med den första organisationen, eventuellt innehållande organisationsklausul
till förmån för dennas medlemmar. Eftersom organisationsklausulen inne
bär förbud för arbetsgivaren att använda arbetare, som tillhöra den andra
organisationen, är arbetsgivaren enligt klausulen pliktig att avskeda dylika
arbetare, i den mån han har sådana anställda. Fråga uppkommer då, huru
vida icke ett fullgörande av klausulen i detta hänseende kommer i strid med
de berörda arbetarnas lagenliga föreningsrätt. Med hänsyn dels till andra
lagutskottets uttalande vid lagförslagets behandling, att det endast gällde att
låta den föreningsrätt, som enligt allmänna rättsgrundsatser redan förefun-
nes, komma till uttryck i lagen, och dels till att lagstiftaren icke velat rubba
organisationsklausulernas giltighet, fann arbetsdomstolen problemet ganska
tveksamt. Domstolens lösning återfinnes i domarna nris 73/1937 och 24/1939,
vilka äro refererade i betänkandet å sid. 32—40.
Beträffande omförmäla båda domar må följande nämnas.
I det mål, som avgjordes genom domen nr 7311937, hade en arbetsgivare
anställt sex arbetare, av vilka fyra voro organiserade i en avdelning av ett
till landsorganisationen anslutet fackförbund och två tillhörde en syndikalis-
tisk organisation. Arbetsgivaren blev efter någon tid av avdelningen anmo
dad att underteckna ett kollektivavtal. Arbetsgivaren förklarade sig ej lia
något att invända mot avtalets bestämmelser utom såvitt anginge en däri
intagen föreskrift, att den avtalsslutande organisationens medlemmar skulle
äga företrädesrätt till arbete. En sådan föreskrift skulle nämligen enligt ar
betsgivarens förmenande medföra skyldighet för honom att avskeda de två
syndikalistiska arbetarna, vilket skulle kränka deras föreningsrätt. Sedan
arbetet av avdelningen förklarats i blockad, instämde arbetsgivaren avdel
Kungl. Maj:ts proposition nr 106.
25
ningen till arbetsdomstolen och yrkade att domstolen måtte förklara, att
kravet på att ovannämnda föreskrift skulle intagas i kollektivavtalet vore stri
dande mot innehållet i 3 § lagen örn förenings- och förhandlingsrätt. — I
domen förklarade arbetsdomstolen, att avdelningens krav att en klausul
om företrädesrätt till arbete för avdelningens medlemmar skulle intagas i
kollektivavtal med arbetsgivaren väl icke i och för sig kunde anses stri
dande mot 3 § lagen örn förenings- och förhandlingsrätt men att — örn en
sådan klausul komme att ingå i kollektivavtal mellan arbetsgivaren och av
delningen — densamma icke finge av avdelningen åberopas till stöd för yr
kande att arbetsgivaren skulle från ifrågavarande arbete entlediga de redan
förut till den syndikalistiska organisationen anslutna båda arbetarna på den
grund att de icke tillhörde avdelningen. — Arbetarrepresentanterna i dom
stolen voro av skiljaktig mening och framhöllo, att då med 1936 års lag icke
åsyftades att göra ändring i de rättsgrundsatser, som redan före dess tillkomst
gällde på förevarande område, det icke kunde antagas, att en organisations-
klausul, som tillkommit efter lagens ikraftträdande, skulle äga mindre vitt
gående verkan än tidigare. En sådan klausul måste därför gälla också
mot medlemmar av annan organisation, oavsett att dessa före klausulens till
komst varit på grund av lagen skyddade i rätten att tillhöra viss organisa
tion. På grund härav ogillade dessa ledamöter arbetsgivarens talan.
I domen nr 2411939 har arbetsdomstolen närmare ingått på de olika frå
gor, som uppstå då två arbetstagarorganisationer konkurrera om arbetstill
fällena hos samme arbetsgivare och båda i kollektivavtal med denne lyckats
få in en organisationsklausul. Omständigheterna i målet voro följande. Mel
lan en arbetsgivare och en syndikalistisk organisation upprättades ett kollek
tivavtal innehållande såväl föreningsrätts- som organisationsklausul. Vid ti
den för avtalets upprättande sysselsatte arbetsgivaren bl. a. två arbetare W.
N. och A. N., som voro medlemmar av en fackförbundsavdelning. Sedan av
delningen förgäves sökt få tili stånd kollektivavtal med arbetsgivaren, förkla
rade avdelningen rörelsen i blockad, varvid nämnda båda arbetare nedlade
arbetet. Arbetsgivaren anställde i dessas ställe två syndikalistiska arbetare
J. och M. Efter det konflikten mellan avdelningen och arbetsgivaren seder
mera bilagts, upprättades kollektivavtal dem emellan upptagande organisa
tionsklausul till förmån för medlemmar av avdelningen. I anledning härav
avskedades J. och M., varefter W. N. och A. N. återinlogos i arbete. Dess
utom nyanställdes en avdelningsmedlem O. Vid arbetsdomstolen gjorde den
syndikalistiska organisationen gällande, att avskedandet av J. och M. inne-
bure en kränkning av dessa arbetares föreningsrätt samt yrkade alt de skulle
återanställas. Tillika yrkades att de tre avdelningsmedlemmarna skulle av
skedas och arbetsgivaren förpliktas utge skadestånd för det avtalet mellan
den syndikalistiska organisationen och arbetsgivaren ej hållits i helgd. — I
domen förklarade arbetsdomstolen, att avdelningsmedlemmarna W. N. och
A. N. enligt lagen voro på grund av sin tidigare anställning skyddade mot
varje i senare avtal med den syndikalistiska organisationen upptagen orga
nisationsklausul ävensom att arbetsgivaren genom att i arbete återtaga des
sa arbetare icke kunnat ådraga sig några förpliktelser mot nämnda organi
sation. På grund av sin skyldighet alt respektera de tidigare anställda av-
delningsmedlemmarnas föreningsrätt kunde arbetsgivaren ej heller genom sin
åtgärd alt i samband med konfliktens biläggande entlediga J. och M. anses
lia kränkt deras föreningsrätt. Vad åter anginge avdelningsmedlemmen O.
funne arbetsdomstolen, alt arbetsgivaren genom ali intaga denne i arbete
handlat i strid med organisationsklausulen i avtalet med den syndikalistiska
organisationen ävensom alt O. icke på avtalet med avdelningen, som till
kommit först efter det organisationsklausulen med den syndikalistiska or
26
Kungl. Maj:ts proposition nr 106.
ganisationen avtalats, kunde grunda anspråk att med hänsyn till förenings
rätten få kvarstå i anställningen. Arbetsgivaren förpliktades därför att av
skeda O. samt att till den syndikalistiska organisationen utge skadestånd
för avtalsbrottet. — Domstolens vice ordförande var av skiljaktig mening
och fann yrkandet om åläggande för arbetsgivaren att avskeda O. ej kunna
vinna avseende. Men då Ois anställande stått i strid mot organisations-
klausulen i avtalet med den syndikalistiska organisationen — och då den
omständigheten att arbetsgivaren följt organisationsklausulen i avtalet med
avdelningen ej kunde fritaga honom från skadeståndsskyldighet — förplik
tade ifrågavarande ledamot arbetsgivaren att till nämnda organisation utge
skadestånd. — Domstolens arbetarrepresentanter kommo av samma skäl,
som av dem anfördes i domen nr 73/1937, till samma slut som majoriteten.
Arbetsdomstolens ordförande fortsätter:
I fall då arbetare tillhörande annan organisation är anställd hos arbets
givaren redan vid organisationsklausulens tillkomst ansåg arbetsdomstolen,
att en tillämpning av klausulen skulle strida mot denne arbetares förenings
rätt. Han finge därför icke avskedas, och klausulen vore ogiltig i vad ho
nom anginge. I fall däremot då arbetare tillhörande annan organisation
anställts efter klausulens tillkomst och arbetsgivaren alltså genom anställan
det gjort sig skyldig till ett avtalsbrott, ansåg domstolens pluralitet i den se
nare av de båda åberopade domarna, att lagens föreningsrättsbestämmelse
icke gällde; hinder kunde icke antagas föreligga mot att arbetsgivaren genom
att åter avskeda arbetaren gottgjorde sitt avtalsbrott En ledamot av domsto
len var skiljaktig från nämnda domslut och ansåg att lagen även i detta
senare fall medförde skydd mot avskedande.
Den sakkunnige har nu i sin framställning uttalat sin anslutning till den
skiljaktige ledamotens uppfattning. I det sammanhang, vari uttalandet fö
rekommer, kan detsamma knappast uppfattas annorlunda än såsom en aukto
ritativ tolkning av den sakkunniges eget förslag. Då emellertid enligt min
mening den föreslagna lagtexten icke innehåller någon nyhet, som icke låter
förena sig med domstolspluralitetens mening, måste det från arbetsdomsto
lens synpunkt betecknas såsom synnerligen önskvärt, alt frågan i själva la
gen bringas till en positiv lösning.
Nyss antydda önskemål i fråga om lagtextens utformning lia även utta
lats av socialstyrelsen, som understryker vikten av att en klar regel gives till
ledning för arbetsgivare och arbetstagarorganisationer i deras handlande.
Länsstyrelsen i Uppsala län finner sig ej böra yttra sig örn, huruvida den tolk
ning i fråga örn verkan av en organisationsklausul, som arbetsdomstolens
majoritet eller den sakkunnige intagit, är den riktiga. Länsstyrelsen anser
det dock med hänsyn till allmänna rättsgrundsatser vara svårt att icke taga
hänsyn till företrädet i tid, såvitt icke en positiv lagbestämmelse finnes av
motsatt innebörd. Vare sig den ena eller andra ståndpunkten valdes borde
lagtexten lämna ledning för valet vid kommande tvister. Så syntes icke vara
förhållandet i den föreslagna lagtexten.
Landsorganisationen anser, att en organisationsklausul icke bör kunna
lida inskränkning genom föreningsrätten, samt anför till utveckling av denna
sin mening följande:
Den sakkunniges bestämning av föreningsrättsskyddets rättsverkan i avse
ende å organisationsklausul avviker från den tolkning av gällande rätt, vil
ken av arbetsdomstolen fastslagits i domen nr 24/1939, utan att en sådan av
Kungl. Maj:ts proposition nr 106.
27
vikande bestämning är föranledd av den föreslagna definitionen av för-
eningsrättsskyddet. För sin tolkning åberopar den sakkunnige endast hän
syn till föreningsrättens »absoluta natur». Föreningsrätten är emellertid i
den sakkunniges förslag icke mera absolut än i gällande lag. Vid sådant för
hållande synes någon anledning icke föreligga att auktorisera en tolkning,
som av arbetsdomstolen underkänts. Beträffande det principiella förhållan
det mellan lagens föreningsrättsregler och organisationsklausul i kollektiv
avtal delar sekretariatet den mening, som av arbetarrepresentanterna i ar
betsdomstolen tillkännagivits i deras reservationer till domarna nr 73/1937
och 24/1939. En föreningsrättslagstiftning, i vilken —- såsom enligt såväl
gällande lag som den reviderade lagen är fallet — föreningsrätten är regle
rad endast ur synpunkten av förhandlingsrättens säkerställande, synes knap
past, utan att denna lagstiftningens ram genombrytes, kunna givas tillämp
ning å organisationsklausulerna såsom föreningsrättsligt spörsmål. En rätts
tillämpning i överensstämmelse med den av den sakkunnige hävdade tolk
ningen skulle också i praktiken komma att göra organisationsklausulerna
skäligen illusoriska. Den skadeståndsskyldighet, som visserligen även enligt
den sakkunnige i princip skulle inträda för arbetsgivaren vid nyanställning
av arbetare i strid mot organisationsklausulen, komme att begränsas till ett
ur avtalsrespektens synpunkt ofta måhända betydelselöst allmänt skadestånd
till vederbörande organisation. Faktiskt innefattar såväl den sakkunniges
ståndpunkt som arbetsdomstolens praxis i denna del ett av 1936 års lagstif
tare icke förutsett partiellt föregripande av föreningsrättsfrågornas allmänna
reglering, på vilket man väl kan tillämpa den sakkunniges uttalande i sam
band med argumenteringen mot en självständig föreningsrätt för förening,
nämligen att man först i ett vidare sammanhang kan bedöma dess betydelse
för förhållandena på arbetsmarknaden.
Daco och svenska brukstjänstemannaföreningen — vilka såsom förut
nämnts lia påyrkat, att förening som sådan tillädes en självständig förenings
rätt — synas hysa den meningen, att, därest organisationsklausuler alltjämt
skola få förekomma, det uttryckligen bör stadgas, att en åtgärd i överens
stämmelse med en dylik klausul icke innefattar kränkning av föreningsrätten.
Den sakkunnige har gjort gällande, att en utfästelse eller överenskommelse,
varigenom en arbetsgivare eller arbetstagare helt eller delvis avstår från sin
lagenliga föreningsrätt, bör anses vara utan verkan. Ett dylikt ståndpunkts-
tagande synes mig naturligt och lär även överensstämma med vad som redan
gäller i fråga örn föreningsrätten. Härutinnan har ej heller någon avvikande
mening yppats. Så har däremot varit fallet beträffande den sakkunniges
ställning till frågan örn föreningsrättsskyddet i förhållande till en organisa
tionsklausul. Enligt den sakkunniges uppfattning skulle dylik klausul icke
kunna göras gällande, i den mån densamma vore anlagd på att åsidosätta nå
gons föreningsrätt. Häremot bar från landsorganisationens sida gjorts gällan
de, att vid lagens tillkomst förutsatts, att organisationsklausuler icke på något
sätt berördes av lagens föreningsrättsbestämmelse och att sålunda icke någon
som helst åtgärd, vilken företoges med stöd av en organisationsklausul, kun
de innebära föreningsrättskränkning. Denna ståndpunkt intogs även av arbe
tarrepresentanterna i arbetsdomstolen vid avgörandet av den i det föregående
återgivna domen nr 24/1939. Majoriteten inom domstolen ansåg däremot, att
Departe
ments
chefen.
28
Kungl. Majlis proposition nr 106.
föreningsrätten i visst fall kunde göra en organisationsklausul ogiltig. Detta
fall var för handen, när arbetare tillhörande annan organisation än den med
vilken klausulen ingåtts fanns anställd hos arbetsgivaren redan vid klausu
lens tillkomst. En tillämpning av klausulen vore då enligt majoritetens me
ning stridande mot denne arbetares föreningsrätt; han finge därför icke av
skedas och klausulen vore ogiltig i vad honom anginge. I fall däremot då
arbetare tillhörande annan organisation anställts efter klausulens tillkomst
och arbetsgivaren alltså genom anställandet gjort sig skyldig till ett avtals
brott, ansåg domstolsmajoriteten, att lagens föreningsrättsbestämmelse ej gäll
de; hinder kunde nämligen icke antagas föreligga mot att arbetsgivaren ge
nom att åter avskeda arbetaren gottgjorde sitt avtalsbrott. Domstolens vice
ordförande fann å sin sida, att lagen även i detta senare fall medförde skydd
mot avskedande, enär till följd av lagens allmängiltiga innebörd en arbetare
genom anställning hos en arbetsgivare vunne skydd för sin föreningsrätt,
oavsett huruvida arbetsgivaren före arbetarens anställande slutit eller där
efter slote kollektivavtal med annan organisation och organisationsklausul
inginge i detta avtal. Till den senare ståndpunkten har den sakkunnige an
slutit sig under framhållande av bl. a., att en organisationsklausul väl i och
för sig bör vara giltig men att verkningarna av en dylik klausul icke böra
kunna sträcka sig därhän, att en åtgärd från en arbetsgivares sida, som eljest
skolat vara föreningsrättskränkande, icke blir att anse som sådan, därför
att den sker med stöd av klausulen.
I förevarande ämne äro sålunda tre meningar företrädda, av vilka de två
äro varandra belt motsatta och den tredje, den av majoriteten inom arbets
domstolen omfattade, intager en mellanställning. Av de båda motsatta me
ningarna innebär den ena, för vilken landsorganisationen och arbetarrepre
sentanterna inom arbetsdomstolen gjort sig till tolk, alt i förhållandet mellan
föreningsrätten och en organisationsklausul den senare ges företräde och att
föreningsrätten alltså lider inskränkning i den mån en motsättning dem
emellan inträder. Enligt den andra av dessa meningar, till vilken bl. a. den
sakkunnige anslutit sig, skall däremot föreningsrätten gälla framför en orga
nisationsklausul. Vid ett ställningstagande till föreliggande spörsmål, synes
det mig till en början böra beaktas, att de båda sist berörda meningarna var
för sig erbjuda en lösning efter en betydligt klarare linje än den arbets
domstolens majoritet följt, varför enligt min uppfattning valet här närmast
bör stå mellan sagda meningar. Som allmän regel torde gälla, att där en
rättighet anses böra i lag tillförsäkras någon, denna rättighet också städse
bör tillkomma vederbörande. Endast där helt speciella förhållanden sådant
påkalla, bör denna ordning frångås, och såvitt jag kan finna föreligga här
icke sådana förhållanden. Det må därjämte uppmärksammas, att även en
ligt arbetsdomstolens bedömande, sådant detta kommit till uttryck i ett fler
tal domar, en arbetstagare, som anställts efter det arbetsgivaren träffat över
enskommelse om organisationsklausul med annan organisation än den ar
betstagaren tillhör, åtnjuter sin föreningsrätt utan inskränkning, om han till
stöd för denna sin rätt kan åberopa ett kollektivavtal mellan arbetsgivaren
Kungl. Maj:ts proposition nr 106.
29
och den organisation han tillhör, som ingåtts före överenskommelsen örn
organisationsklausul. Detta avgörande har visserligen sin grund i den all
männa regeln, att där någon träffat skilda avtal, det i tiden första skall gäl
la i den mån det är oförenligt med det senare tillkomna. Men enligt min me
ning finnes icke anledning bedöma fallet annorlunda, om stödet för före
ningsrätten hämtas från lagen i stället för att grundas å ett kollektivavtal.
Verkningarna av en föreskrift böra nämligen icke kunna bli mindre vittgå
ende, örn föreskriften intagits i lag än om den blott förekommer i avtal. För
egen del vill jag därför ställa mig på samma ståndpunkt som den sakkun
nige. Uppmärksammas bör att även med denna ståndpunkt en arbetsgivare,
som i sirid mot en organisationsklausul anställer annan arbetstagare än så
dan, till vars förmån klausulen gäller, gör sig skyldig till avtalsbrott och där
med ådrager sig skadeståndsskyldighet gentemot den organisation, med vil
ken han överenskommit örn klausulen. Emellertid finner jag, då arbets
domstolen i sin rättstillämpning kommit till ett annat resultat, att frågan i
lagen bör erhålla en positiv lösning. Detta har synts mig kunna ske genom
intagande i lagen av en förklaring av innehåll, att kränkning av förenings
rätten skall anses föreligga, änskönt den föreningsrättskränkande åtgärden
vidtagits till uppfyllande av bestämmelse i kollektivavtal eller annat avtal.
Rättsliga följder av föreningsrättskränkning.
Den sakkunnige.
I likhet med vad nu gäller skall även enligt den sakkunniges förslag, där
est kränkning av föreningsrätten sker genom avtalsuppsägning eller annan
dylik rättshandling eller genom bestämmelse i kollektivavtal eller annat av
tal, rättshandlingen eller bestämmelsen vara ogiltig. Vidare skall liksom
för närvarande skadeståndsskyldighet i princip inträda vid var
je föreningsrättskränkning. Härvid är dock att märka, att enligt den sak
kunniges förslag jämväl förening som sådan erhåller ställning av målsägan
de. Beträffande skadeståndsskyldigheten yttrar den sakkunnige:
Tillerkännes förening en sådan rätt som föreslagits, leder detta till att i
flertalet fall av föreningsrättskränkning rätt till skadestånd uppkommer så
väl för arbetsgivare eller arbetstagare som för förening. Att sålunda dubbelt
skadestånd skulle kunna utgå, kan emellertid icke anses oriktigt. Det torde
nämligen i åtskilliga fall av föreningsrättskränkning förhålla sig så, att icke
blott enskild arbetsgivare eller arbetstagare utan även förening som sådan
lider påtaglig skada, örn än denna för föreningens del mindre ofta är av
ekonomisk natur. Understundom synes dock endast enkelt skadestånd böra
utgå. Härvid åsyftas bl. a. det fall, att en arbetstagare av sin arbetsgivare
mottagit gottgörelse i en eller annan form för att icke ansluta sig till eller
ock utgå ur viss organisation. Att i dylikt fall — däri arbetstagaren änskönt
den erhållna gottgörelsen får anses lia lidit en föreningsrättskränkning —
arbetstagaren icke bör vara berättigad till skadestånd är uppenbart. Där
emot synes det icke uteslutet att den organisation varom fråga varit skulle
kunna tillerkännas ersättning för genom åtgärden uppkommet intrång i dess
intresse av ali ostört bedriva verksamheten (jfr arbetsdomstolens dom nr
30
Kungl. Maj:ts proposition nr 106.
Departe
ments
chefen.
78/1936, sid. 50) .* Vidare torde fall av föreningsrättskränkning kunna före
komma, där föreningens intresse av att ostört bedriva sin verksamhet icke i
sådan mån kan anses kränkt, att skäl föreligga som motivera ett särskilt
skadestånd till föreningen. 1 de fall, där föreningsrättskränkningen hänför
sig till verksamhet för bildandet av förening — en arbetsgivare förbjuder ex
empelvis sina arbetstagare att verka för bildandet av en arbetstagarorganisa
tion — kan tydligen, därest föreningen icke är avsedd att anslutas till nå
gon existerande organisation, endast enkelt skadestånd ifrågakomma. Ytter
ligare bör i detta sammanhang erinras om den befrielse från skadestånds-
skyldighet, som må äga rum jämlikt 23 § andra stycket lagen om förenings-
och förhandlingsrätt.
Yttrandena.
Den sakkunniges förslag i fråga örn de rättsliga följderna av förenings-
rättskränkning ha lämnats utan erinran. Arbetsdomstolens ordförande har
emellertid gjort vissa påpekanden i fråga örn skadeståndsskyldigheten, där
vid han framhållit följande:
Fara är att den föreslagna lagändringen kommer att tagas till intäkt för
yrkanden å dubbla skadestånd — dels till medlemmen och dels till organisa
tionen — i alla förekommande fall och således även när någon egentlig ska
da icke drabbat organisationen själv i form av försvårad verksamhet. För
jämförelses skull må nämnas att i tvister örn åsidosättande av bestämmelser
i kollektivavtal yrkanden vanligen framställas såväl om ersättning till orga
nisationsmedlem för ekonomisk förlust som även om s. k. ideellt skadestånd
till organisationen för avtalsbrottet såsom sådant. Arbetsdomstolen har emel
lertid i dylika fall varit synnerligen restriktiv och vid sidan av ersättningen
till medlemmen utdömt skadestånd till organisationen endast i sådana fall,
då detta funnits motiverat av avtalsbrottets grovhet eller andra särskilda om
ständigheter. I detta sammanhang må också framhållas, att enligt den tolk
ning av 16 § i lagen om förenings- och förhandlingsrätt, som kommit till
uttryck i arbetsdomstolens dom nr 5/1940, en föreningsrättskränkande åt
gärd, som vidtages mot organisationsmedlem i fall, då lagens 3 kap. är till-
lämpligt, oftast samtidigt är att betrakta såsom stridsåtgärd mot organisatio
nen, och att denna på grund därav kan föra talan om skadestånd för egen
räkning. Efter den föreslagna lagändringen blir situationen därför i många
fall sådan, att rätt till skadestånd kan, förutom av den kränkte medlemmen,
göras gällande av organisationen på två olika grunder.
Med de erinringar jag här gjort har jag icke velat förorda något omarbe
tande av förslaget i denna del, utan jag har endast avsett att framföra några
synpunkter, som enligt min mening kunna komma alt inverka på arbets
domstolens blivande tillämpning av det föreslagna lagstadgandet.
I de hänseenden, varom här är fråga, skulle enligt den sakkunniges för
slag nuvarande bestämmelser alltjämt gälla. Av den förening tillagda rät
ten att icke behöva tåla sådan kränkning av föreningsrätten, som innebär
intrång i dess verksamhet, skulle dock följa, att i flertalet fall av
föreningsrättskränkning jämväl förening erhåller ställning av målsägan
de och därmed även blir berättigad till skadestånd. Förslaget innebär
sålunda, såsom den sakkunnige framhållit, att i fall av föreningsrätts- 1
1 Sidhänvisningen hänför sig till den sakkunniges betänkande.
Kungl. Maj:ts proposition nr 106.
31
kränkning dubbelt skadestånd skall kunna utgå. Häremot torde några
befogade invändningar icke kunna göras, särskilt då det tages i betraktande,
att de i lagen givna bestämmelserna rörande skadestånd medge arbetsdom
stolen tillbörlig rörelsefrihet vid skadestånds utdömande. Under sådana
omständigheter lär det även vara utan egentlig praktisk betydelse, att —
såsom arbetsdomstolens ordförande påpekat — efter förslagets genomförande
situationen i många fall kan bli sådan, att rätt till skadestånd kan, för
utom av den kränkta föreningsmedlemmen, göras gällande av föreningen
på mer än en grund. .lag tillstyrker sålunda den sakkunniges förslag såvitt
angår de rättsliga följderna av föreningsrättskränkning.
Undantag från föreningsrättsbestämmelserna.
Den sakkunnige.
Frågan om och i vad mån ändring erfordras i de nuvarande föreskrifterna
rörande undantag för arbetsledare har den sakkunnige icke med an
ledning av utredningsuppdraget ansett sig böra göra till föremål för under
sökning. Sakkunnigförslaget upptager därför de nuvarande föreskrifterna
i ämnet oförändrade.
Yttrandena.
Arbetsdomstolens ordförande anser det i hög grad vara att beklaga, att en
omarbetning av ifrågavarande undantagsbestämmelse icke kunnat företagas
i detta sammanhang. Svenska arbetsgivareföreningen framhåller, att frågan
örn en sådan justering av arbetsledarbegreppet, att det fullt tydligt framgår,
att undantagsbestämmelsen rörande arbetsledare även omfattar olika chefs-
och föreståndarparter inom tjänstemannagrupperna, kräver en snar lösning.
Köpmännens garantiförening påpekar, att lagens bestämmelse om arbetsle
dare erhållit en från köpmännens synpunkt mycket otillfredsställande for
mulering. Föreningen anser det därför önskvärt, att nämnda bestämmelse
göres till föremål för översyn.
Frågan om revision av de nuvarande bestämmelserna rörande undantag
för arbetsledare har icke upptagits av den sakkunnige. Utan en närmare
undersökning av denna fråga, som utan tvivel inrymmer ett flertal spörsmål
av ömtålig natur, är jag icke beredd att föreslå någon ändring i de gäl
lande bestämmelserna.
Talerätt vid föreningsrättskränkning.
Den sakkunnige.
Enligt 13 § första stycket lagen örn arbetsdomstol skall kärandetalan i
mål rörande kollektivavtal i första hand utföras av förening, som slutit
kollektivavtal. Under påpekande av att denna bestämmelse sålunda gäller
för mål, däri fråga är örn föreningsrätt med stöd av kollektivavtal, yttrar
den sakkunnige:
Departe
ments
chefen.
32
Kungl. Majlis proposition nr 106
Flera skäl torde tala för att en liknande ordning kominer till stånd med av
seende å mål, däri talan föres med stöd av lagens föreningsrättsbestämmelser,
och detta oavsett om kollektivavtal föreligger eller ej. Man torde nämligen
städse kunna förvänta bättre utredning, när en organisation uppträder än när
enskild medlem själv utför sin talan. En viss garanti mot förhastade rätte
gångar kan säkerligen även ligga däri, att ansvaret för ett måls anhängig-
görande i första hand åvilar en organisation. Vidare torde organisations
talerätt vara av betydelse för medlemmarna ur ekonomisk synpunkt. Att
för utförandet av kärandetalan i mål örn föreningsrätt uppställa olika reg
ler allteftersom talan föres med stöd av lagen eller kollektivavtal lär jämväl
kunna vålla förbiseenden med därav följande onödigt besvär och uppskov.
Enahanda synpunkter ha föranlett en utsträckning av den för mål rörande
kollektivavtal gällande processordningen till att avse även vissa andra slag
av mål vid arbetsdomstolen. Detta gäller mål enligt lagarna den 17 juni
1938 om semester (17 §), den 19 maj 1939 om förbud mot arbetstagares
avskedande i anledning av trolovning eller äktenskap m. m. (5 §) och den
14 oktober 1939 om förbud mot arbetstagares avskedande med anledning
av värnpliktstjänstgöring m. m. (7 §). Beträffande mål, som enligt någon av
dessa tre lagar skola upptagas av arbetsdomstolen, gälla emellertid dess
utom de i 13 § andra stycket lagen om arbetsdomstol meddelade föreskrif
terna om svarandetalan, nämligen att i mål mot medlem eller förutvarande
medlem i förening, som slutit kollektivavtal, även föreningen skall instäm
mas och att föreningen äger svara å medpartens vägnar där denne ej själv
utför sin talan. Att beträffande mål om den lagstadgade föreningsrätten
göra sistnämnda regel tillämplig synes dock ej vara påkallat, då i dessa mål
arbetsavtalet ej — såsom i fråga om mål enligt nyssnämnda tre lagar —
förutsättes vara reglerat av kollektivavtal. Samma skäl lär även tala för
att vad i 13 § första stycket lagen om arbetsdomstol stadgas om rätt för
förening att i första hand utföra kärandetalan jämväl för förutvarande
medlem icke göres tillämpligt med avseende å förevarande mål.
I anslutning till det anförda föreslår den sakkunnige införande av före
skrift därom, att förening av arbetsgivare eller arbetstagare skall äga
vid arbetsdomstolen väcka och utföra talan i mål rörande föreningsrätt för
medlem i föreningen samt att föreningsmedlem ej själv skall äga kära i
sådant mål med mindre lian visar, att föreningen undandrager sig att tala
å hans vägnar.
Yttrandena.
Den sakkunniges förslag i förevarande hänseende har i allmänhet lämnats
utan erinran. Arbetsdomstolens ordförande, som förklarar sig vilja livligt
tillstyrka förslaget i denna del, framhåller, att erfarenheterna från arbets
domstolen visade, att talan i mål om föreningsrätt måste kunna föras i
samma processuella former, oavsett om talan grundats på kollektivavtal eller
på lag. Socialstyrelsen har ifrågasatt, huruvida ej samma skäl som åbe
ropats för införandet av de föreslagna bestämmelserna beträffande kärande
talan till övervägande del kunde anses gälla för tillämpning jämväl av de
i 13 § andra stycket lagen om arbetsdomstol meddelade föreskrifterna örn
svarandetalan.
Betänkligheter mot det föreslagna stadgandet ha anförts endast av Norr-
Kungl. Maj:ts proposition nr 1G6.
33
bottens och Västerbottens läns handelskammare, vilken finner en bestäm
melse, som betager den enskilde möjligheten att, på sätt han själv önskar,
göra sin rätt gällande, föga tilltalande.
Av den sakkunnige har föreslagits, att i mål rörande kränkning av den
föreningsrätt, som tillkommer medlem i förening, kärandetalan i första hand
skall, oavsett om kollektivavtal föreligger eller ej, utföras av föreningen. Den
sålunda föreslagna ordningen för kärandetalan, vilken överensstämmer med
vad som rörande mål om kollektivavtal gäller enligt 13 § första stycket la
gen örn arbetsdomstol, finner jag välgrundad. Beträffande svarandetalan
i mål om den lagstadgade föreningsrätten har den sakkunnige däremot icke
ansett, att den ordning, som enligt andra stycket nämnda lagrum gäller an
gående sådan talan i mål om kollektivavtal, borde vinna motsvarande till-
lämpning, d. v. s. att i mål mot medlem eller förutvarande medlem i förening
även föreningen skulle instämmas och att föreningen ägde svara å medpar-
tens vägnar, där denne ej själv utförde sin talan. Även härutinnan är jag
ense med den sakkunnige. I flertalet mål om föreningsrättskränkning riktas
nämligen talan mot arbetsgivare, och föreligger ej kollektivavtal kan det ej
vara något intresse att — förutsatt att arbetsgivaren är organiserad —- hans
organisation jämväl instämmes i målet.
I anslutning till det anförda föreslår jag, att ett stadgande av det innehåll
den sakkunnige förordat upptages i lagen. Dock anser jag, att då den ma
teriella rätt, som i förslaget tillagts förening, skall, där huvudorganisation
linnes, tillkomma denna, motsvarande även bör gälla med avseende å tale-
lätten. Stadgandet bör i detta hänseende förtydligas.
Specialmotivering.
Den sakkunnige.
Av den sakkunnige har upprättats ett förslag till lag örn ändrad lydelse av
3 och 29 §§ lagen om förenings- och förhandlingsrätt, vilket förslag torde få
såsom bilaga (Bilaga B) fogas vid statsrådsprotokollet i detta ärende.
Den föreslagna 3 § upptager i första till och med tredje styckena de nya
bestämmelserna angående föreningsrätten och den rätt, vilken skulle tillkom
ma förening som sådan. I fjärde stycket har oförändrat införts den gällan
de lagens stadgande om ogiltighet av sådana rättshandlingar och avtalsbe
stämmelser, som innebära föreningsrättskränkning, varjämte i femte stycket
upptagits den nuvarande lagens bestämmelser örn undantag för arbetsledare
samt rörande vad med sådan förstås.
Enligt första stycket skulle med föreningsrätt förstås rätt för ar
betsgivare och arbetstagare att tillhöra förening av arbetsgivare respektive
arbetstagare, utnyttja medlemskap i förening samt verka för förening eller
för bildande av sådan. Under begreppet föreningsrätt skulle sålunda icke
inneslutas den rätt av accessorisk karaktär, som den sakkunnige i föreva
rande hänseende velat tillägga förening av arbetsgivare eller arbetstagare.
Bihang till riksdagens protokoll 1940. 1 sami. Nr 106.
Departe
ments
chefen.
3
34
Att då här lalas om föreningsrätt blott åsyftas en rätt i förhållandet mellan
arbetsgivare och arbetstagare har icke synts den sakkunnige böra i detta sam
manhang särskilt utsägas, då lagen i sin helhet enligt vad i 1 § stadgats en
dast äger tillämpning å nämnda förhållande. Den sakkunnige anmärker tilli
ka, att för den lagstadgade föreningsrätten i intet fall förutsättes, att arbets
avtalet är reglerat genom kollektivavtal. En arbetstagare, som förmenar sig
icke ha kommit i åtnjutande av avtalsenliga förmåner, bör alltså enligt den
sakkunniges mening även om arbetsavtalet icke är kollektivav talsmässigt
reglerat äga rätt att utan hinder från motsidan vända sig till sin organisa
tion och påkalla dess hjälp i den uppkomna situationen. Vidare yttrar den
sakkunnige angående innebörden av det föreslagna stadgandet:
Rätten att utnyttja medlemskap i förening och att verka för förening eller
för bildandet av sådan bör självfallet icke kunna hänföra sig till ett utnytt
jande eller en verksamhet, som strider mot lag eller goda seder. När så
skall anses vara förhållandet får bedömas från fall till fall. I viss mån be
lysande härutinnan är arbetsdomstolens dom nr 47/1935 (sid. 61).1 Det tor
de vidare vara tydligt, att föreningsrätten icke må åberopas till skydd för
ett avtalsstridigt eller indisciplinärt förhållande från en arbetstagares sida
(se domen nr 42/1931, sid. 58). Däremot synes föreningsrätten böra resa
hinder mot att lata enskilda föreningsmedlemmar umgälla vad föreningen
avtalsstridigt företager. Har exempelvis en fackförening i strid mot gällan
de kollektivavtal ingripit mot en arbetsgivare och denne i anledning därav
vidtagit en repressalieåtgärd mot en hos honom anställd medlem av före
ningen, vilken blott i enlighet med sina förpliktelser mot föreningen ställt sig
dess direktiv lill efterrättelse, bör sålunda en kränkning kunna föreligga av
denne medlems föreningsrätt (jfr arbetsdomstolens dom nr 179/1934, sid. 59).
Andra stycket innehåller den allmänna regeln, att föreningsrätten
skall lämnas okränkt. I samband härmed har den sakkunnige upptagit stad
gandet om att förening icke skall vara skyldig tåla sådan kränkning av före
ningsrätten, som innebär intrång i dess verksamhet. Beträffande stadgandet
anför den sakkunnige:
Förening skall icke behöva tåla kränkning av vare sig medlems förenings
rätt eller den föreningsrätt, som tillkommer utanför föreningen stående arbets
givare eller arbetstagare, allt under förutsättning att kränkningen innebär
intrång i föreningens verksamhet. Sådant intrång torde kunna föreligga
såväl då den åtgärd, varigenom kränkningen sker, kan antagas leda till
minskad anslutning till föreningen som då den är ägnad att på ett eller
annat sätt försvåra för föreningen att tillvarataga sina medlemmars intressen
i förhållandet till motsidan. Vad beträffar sådana fall, där fråga är om
kränkning av utanför föreningen stående arbetsgivares eller arbetstagares
rätt, kan kränkningen tydligen innebära intrång i föreningens verksamhet
endast där den föreningsrättskränkande åtgärden går ut på att hindra arbets
givaren eller arbetstagaren att ansluta sig till föreningen.
I fråga örn tredje stycket, vari anges de fall, i vilka kränkning av
föreningsrätten föreligger, uttalar den sakkunnige:
Dessa fall ha utformats i direkt anslutning till det sätt, varpå förenings-
rätten blivit bestämd. Uppräkningen av fällen är att anse som uttömmande.
Kungl. Maj.ts proposition nr 106.
1 Här meddelade sidhänvisningar hänföra sig till den sakkunniges betänkande.
Kungl. Maj.ts proposition nr 106.
35
Däremot har det icke varit möjligt att närmare beskriva de olika slag av
åtgärder, som böra betraktas såsom kränkningar av föreningsrätten. Sätten
att kränka föreningsrätten äro nämligen alltför mångskiftande. Åtgärderna
begränsas emellertid genom kravet på att de skola ha vidtagits antingen i
visst syfte eller ock av viss anledning; i det senare fallet skall åtgärden dess
utom vara till nackdel för den därav drabbade. Till nackdel för annan
torde en åtgärd få anses vara, då den är ägnad att för honom medföra skada
i ett eller annat avseende. Att åtgärden skall ha vidtagits i syfte att skada
kräves ej. Dock måste den som vidtagit åtgärden ha insett, att skada därav
kunnat uppkomma för den angripne. I fall varom här är fråga lär åtgärden
ofta nog vara dikterad av hämndmotiv, men förefintligheten av dylikt motiv
har icke ansetts böra utgöra förutsättning för att föreningsrättskränkning
skall uppkomma. Anledningen till åtgärden skall emellertid ha varit någon
av de angivna. Då bland anledningarna upptages arbetsgivares eller arbets
tagares utnyttjande av medlemskap i förening, har närmast åsyftats det fall,
att arbetsgivaren eller arbetstagaren själv påkallat sin organisations biträde
i ett eller annat avseende. Hit böra dock även räknas sådana fall, där orga
nisationen handlat av eget initiativ för att tillvarataga en sin medlems intresse
i förhållandet till motsidan. När det säges att åtgärden skall ha vidtagits
av viss anledning, menas att det angivna förhållandet — medlemskap i för
ening, utnyttjande av sådant etc. — skall ha varit den egentliga orsaken
till åtgärdens vidtagande. Härutinnan må hänvisas till arbetsdomstolens
domar nr 94/1933 (sid. 59), 57/1937 (sid. 42) och 30/1939 (sid. 43); jfr även
domen nr 14/1935 (sid. 56). Tillika må här erinras örn den av arbetsdom
stolen tillämpade uppdelningen av bevisskyldigheten i mål rörande förenings
rättskränkning, enligt vilken kärandeparten har att visa sannolika skäl för
att en föreningsrättskränkning föreligger och att, örn sådana skäl framlagts,
svarandeparten har att styrka, att för åtgärden skälig orsak förelegat obero
ende av föreningsrättsfrågan.
Såsom ett nytt andra stycke till 29 § har upptagits de föreslagna bestäm
melserna om anhängiggörande och utförande hos arbetsdomstolen av talan i
mål rörande föreningsrätt jämlikt ifrågavarande lag. Härvid har den sak
kunnige anmärkt, att någon föreskrift motsvarande bestämmelsen i 13 §
tredje stycket lagen örn arbetsdomstol ej funnits nödig med hänsyn till den
bestämmelse, som finnes i 2 § tredje stycket lagen om förenings- och för
handlingsrätt. Den nya ordningen för kärandetalan i mål rörande förenings
rätt har synts den sakkunnige ej böra gälla mål, däri stämning till arbets
domstolen utfärdats före lagändringens ikraftträdande. Förslaget upptager
med hänsyn härtill en övergångsbestämmelse, att mål rörande föreningsrätt,
däri stämning till arbetsdomstolen utfärdats före dagen för lagens ikraftlrä-
dande, skola behandlas jämlikt äldre lag.
Yttrandena.
I fråga om den föreslagna lydelsen av 3 g första stycket lagen örn
förenings- och förhandlingsrätt lia vissa påpekanden framställts. Länssty
relsen i Uppsala län anser det sålunda tveksamt, huruvida förening, som är
ansluten till huvudorganisation enligt bestämmelserna i lagens 2 § tredje
stycket, skall i avseende å föreningsrätt och kränkning därav anses likställd
med arbetsgivare respektive arbetstagare eller örn förutsättning för sådan
36
Kungl. Maj:ts proposition nr 106.
underförenings uppträdande som part skall vara, att jämväl den enskilde
medlemmens rätt blivit berörd.
Länsstyrelsen i Kristianstads län yttrar:
I sin utläggning av de olika sätt, varpå föreningsrätten enligt lagförslaget
kan kränkas, framhåller den sakkunnige dels att rätten att utnyttja med
lemskap i förening och att verka för förening eller för bildandet av sådan
självfallet icke bör kunna hänföra sig till ett utnyttjande eller en verksamhet,
som strider mot lag eller goda seder, dels ock att det utan vidare är tydligt,
att föreningsrätten icke må åberopas till skydd för ett avtalsstridigt eller
indisciplinärt förhållande från en arbetstagares sida. Dessa synpunkter äro
enligt länsstyrelsens mening fullt riktiga och måste noga fasthållas vid be
dömandet av huruvida i det särskilda fallet föreligger föreningsrättskränk-
ning eller ej. Så mycket mer överraskande förefaller då den sakkunniges
uttalande, däri han under hänvisning till arbetsdomstolens dom nr 179 år
1934 funnit även avtalsstridiga åtgärder från föreningsmedlems sida under
viss förutsättning, nämligen då föreningsmedlemmen »blott i enlighet med
sina förpliktelser mot föreningen ställt sig dess direktiv till efterrättelse»,
innebära ett tillåtet utnyttjande av medlemmens föreningsrätt. Mot en sådan
tolkning måste länsstyrelsen bestämt reservera sig. Följden av ett dylikt
betraktelsesätt skulle ju bliva, att en arbetsgivare, som bleve föremål för en
uppenbar kränkning av mellan honom och förening träffat arbetsavtal, en
kränkning, som måhända i verkligheten bade föreningsmedlemmen ifråga
till upphovsman, skulle själv göra sig skyldig till kränkning av förenings
rätten genom att t. ex. avskeda föreningsmedlemmen ifråga. En dylik tolk
ning av föreningsrättens innebörd måste enligt länsstyrelsens mening komma
i direkt strid mot det allmänna rättsmedvetandet.
Liknande synpunkter lia framförts av svenska arbetsgivareföreningen. I
varje fall anser föreningen det ej behövligt med en uttrycklig bestämmelse
om att i föreningsrätten skall ingå rätten att utnyttja medlemskap i för
ening, då redan friheten att inträda och stå kvar i förening torde omfatta
jämväl rätten att fritt utnyttja föreningens funktioner. Detta syntes ock
ha varit departementschefens uppfattning i samband med framläggandet av
propositionen med förslag till lag om förenings- och förhandlingsrätt vid 1936
års riksdag, då i 4 § nämnda förslag rörande föreningsrättsskyddet endast
angåves friheten att inträda i förening och kvarstå i sådan samt att utöva
verksamhet för förening eller för åstadkommande av sådan.
Den av den sakkunnige i motiveringen till det föreslagna tredje styc
ke t av förevarande lagrum berörda frågan om bevisskyldigheten i
mål rörande föreningsrättskränkning har föranlett vissa påpekanden. Daco
yttrar härutinnan:
Som orsak till vidtagande av viss åtgärd mot arbetstagare bar arbetsgiva
ren i ett antal fall åberopat omständigheter beträffande arbetstagarens an
ställning, vilka ligga långt tillbaka i tiden eller som ändock icke kunna an
ses aktuella vid tidpunkten för avskedandet. Det inträffar också ibland att
en arbetstagare vid visst tillfälle eller under viss anställningsperiod sköter
sin tjänst på sådant sätt, att arbetsgivaren kan anses ha fått berättigad an
ledning att skilja honom från tjänsten, men att han av någon anledning under
låter att tillgripa en så drastisk åtgärd. Däremot vore det orimligt, om den
omständigheten, att arbetstagaren senare ansluter sig till en organisation el
Kungl. Maj:ts proposition nr 106.
37
ler tar verksam del i organisationens arbete, skulle giva arbetsgivaren rätt
att med åberopande av arbetstagarens tidigare försummelser avskeda denne.
Avgörande för bedömandet av frågan huruvida föreningsrättskränkning före
ligger borde uteslutande vara, huruvida det skäligen kan förutsättas, att ar
betsgivaren ändock skulle ha verkställt uppsägning vid samma tidpunkt och
i samma sammanhang.
Daco anser att denna synpunkt också borde kunna beaktas vid den nu
aktuella lagrevisionen, exempelvis så att det i lagtexten — eller eventuellt i
motiveringen — angåves att arbetsgivarparten, till styrkande av att viss åt
gärd tillkommit i annat än föreningsrättskränkande syfte, åtminstone icke
skulle äga åberopa omständighet rörande vederbörande arbetstagares för
hållande i tjänsten, vilken hänför sig till en tidpunkt belägen exempelvis sex
månader före det att den förmenta föreningsrättskränkande åtgärden vid
tagits.
Svenska brukstjänsteman^/öreningen, som anfört enahanda synpunkter,
anser det ej böra vara tillåtet för en arbetsgivare att till fredande mot ett på
stående örn föreningsrättskränkning åberopa förhållanden, som på grund
av omständigheterna kunna anses »förlåtna».
Av det föregående framgår, att jag kunnat ansluta mig till den sakkun
niges förslag i princip. Även den utformning den sakkunnige givit åt sina
förslag har jag i allmänhet ansett mig kunna godtaga. Departementsförsla-
get avser sålunda ändrad lydelse av 3 och 29 §§ lagen örn förenings- och
förhandlingsrätt i huvudsaklig överensstämmelse med den sakkunniges lag
förslag. På sätt jag tidigare yttrat, har jag emellertid funnit en förklaring
i lagen erforderlig därom, att kränkning av föreningsrätten skall anses före
ligga, änskönt den föreningsrättskränkande åtgärden vidtagits till uppfyllan
de av bestämmelse i kollektivavtal eller annat avtal. Tillika har jag funnit
vissa förtydliganden böra göras i lagen angående den rätt i av lagförslaget
berörda hänseenden, som skall tillkomma huvudorganisation, där sådan fin
nes. Med anledning av vissa erinringar, som i yttrandena riktats mot sak
kunnigförslagets utformning, anser jag mig böra beträffande de särskilda
bestämmelserna i lagförslaget framhålla följande.
3 §•
Den föreningsrätt, varom här stadgas, skall på sätt framgår av första
stycket blott tillkomma enskilda arbetsgivare och arbetstagare. Med dessa
skola alltså icke i förevarande avseende vara likställda sådana föreningar
av arbetsgivare eller arbetstagare, som äro anslutna till någon huvudorgani
sation. Till ett annat resultat torde ej heller bestämmelserna i lagens 2 §
tredje stycket föranleda. Emellertid har jag — på sätt jag tidigare uttalat
— ansett, att den rätt, vilken i andra stycket tillagts förening att icke be
höva tåla sådan kränkning av föreningsrätten, som innebär intrång i dess
verksamhet, i de fall, där huvudorganisation finnes, endast borde tillkomma
denna. Ett uttryckligt stadgande härom har intagits i sistnämnda stycke.
Såsom från något håll gjorts gällande skulle visserligen av en föreskrift
Departe
ments
chefen.
38
Kungl. Maj:ts proposition nr 106.
om rätt att tillhöra förening kunna anses följa även rätt att utnyttja med
lemskap i förening. Jag har emellertid i likhet med den sakkunnige funnit
det vara av betydelse, att föreningsrätten blir på sådant sätt klarlagd i lagen,
att tvekan om dess innebörd i möjligaste mån undanröjes. Tillbörligt ut
rymme för arbetsdomstolen att anpassa rättstillämpningen efter skiftande
förhållanden bör dock finnas även med den konkretisering av föreningsrät
ten, som förslaget innehåller. Det är sålunda tydligt, att föreningsrätten ej
kan berättiga en föreningsmedlem att på vad sätt som helst utnyttja sin för-
eningstillhörighet. Var gränsen härvidlag skall gå, kan likväl ej generellt an
givas utan får bero på omständigheterna i varje särskilt fall.
I tredje stycket nämnas de fall, i vilka kränkning av föreningsrätten skall
anses föreligga. Såsom en andra punkt i detta stycke bar jag låtit upptaga
den i det föregående omnämnda förklaringen, att kränkning av förenings
rätten skall anses föreligga, änskönt åtgärden vidtagits till uppfyllande av
bestämmelse i kollektivavtal eller annat avtal. Med avtal åsyftas här när
mast sådant, varav båda parterna beröras. Men vad stadgandet innehåller
torde i än högre grad böra gälla sådant avtal, som endast berör den ena
parten.
På frågan om bevisbördan i mål rörande föreningsrättskränkning anser
jag mig icke här böra ingå.
Bestämmelserna i fjärde och femte styckena lia sin motsvarighet i gäl
lande lag.
29 §.
De föreslagna reglerna för kärandetalan i mål rörande föreningsrätt skola
bilda ett nytt andra stycke i denna paragraf. Till det av den sakkunnige
härutinnan föreslagna stadgandet har jag, i enlighet med vad jag tidigare
yttrat, tillagt den förklaringen, att, där huvudorganisation finnes, vad här
sägs om förening skall gälla huvudorganisationen.
Den föreslagna lagen torde böra träda i kraft den 1 juli detta år. Såsom
den sakkunnige föreslagit bör dock i en övergångsbestämmelse stadgas, att
mål rörande föreningsrätt, däri stämning till arbetsdomstolen dessförinnan
utfärdats, skola behandlas jämlikt äldre lag. Detta stadgande hänför sig en
dast till den föreslagna nya processuella bestämmelsen i 29 §. Fråga kan
emellertid vara, huruvida de i 3 § upptagna nya materiella bestämmelserna
skola tillämpas även beträffande föreningsrättskränkande åtgärder, som ägt
rum före lagens ikraftträdande. Såvitt angår första och tredje styckena
lärer, då dessa stycken huvudsakligen endast upptaga förtydliganden av
den äldre lagtexten, en retroaktiv tillämpning ej möta betänkligheter. Med
hänsyn till den uttolkning den gällande lagen erhållit i arbetsdomstolens
rättstillämpning måste däremot vad andra stycket innehåller örn rätt för för
ening som sådan betraktas som en nyhet. Av allmänna rättsgrundsatser
synes emellertid utan särskilt stadgande följa, att förening icke äger sin nu
tillagda rätt annat än beträffande föreningsrättskränkningar, som ägt rum
efter lagens ikraftträdande.
Kungl. Majda proposition nr 106.
39
Föredragande departementschefen hemställer härefter, att lagrådets utlå
tande över ett i enlighet med det anförda upprättat förslag till lag angående
ändrad lydelse av 3 och 29 §§ lagen den 11 september 1936 (nr 506) om för
enings- och förhandlingsrätt av den lydelse bilaga (Bilaga A)1 till detta proto
koll utvisar måtte för det i § 87 regeringsformen omförmälda ändamålet in
hämtas genom utdrag av protokollet.
Denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda hemställan
bifaller Hans Majit Konungen.
Ur protokollet:
Stig Wernstedt.
1 Denna bilaga, vilken är lika lydande med det vid propositionen fogade lagförslaget, har här
uteslutits.
40
Kungl. Maj:ts proposition nr 106.
Bilaga B.
Förslag
till
Lag om ändrad lydelse av 3 och 29 §§ lagen den 11 september 1936
(nr 506) örn förenings- och förhandlingsrätt.
Härigenom förordnas, att 3 och 29 §§ lagen den 11 september 1936 örn
förenings- och förhandlingsrätt skola erhålla följande ändrade lydelse:
3 §•
Med föreningsrätt förstås i denna lag rätt för arbetsgivare och arbets
tagare att tillhöra förening, varom i 2 § sägs, utnyttja medlemskap i för
ening samt verka för förening eller för bildandet av sådan.
Föreningsrätten skall lämnas okränkt; och vare förening icke skyldig
tåla sådan kränkning av föreningrätten, som innebär intrång i dess verk
samhet.
Kränkning av föreningsrätten föreligger, om å arbetsgivar- eller arbets
tagarsidan åtgärd vidtages mot någon å andra sidan för att förmå honom
att icke inträda i eller att utträda ur förening eller att icke utnyttja med
lemskap i förening eller att icke verka för förening eller för bildandet av
sådan, så ock om å ena sidan, till nackdel för någon å andra sidan, åtgärd
vidtages på grund av hans medlemskap i förening eller utnyttjande av
detta eller hans verksamhet för förening eller för bildandet av sådan.
Sker kränkning av föreningsrätten genom avtalsuppsägning eller annan
dylik rättshandling eller genom bestämmelse i kollektivavtal eller annat av
tal, vare rättshandlingen eller bestämmelsen ogin.
Vad i denna paragraf stadgas skall icke utgöra hinder för intagande av
föreskrift i avtal, att arbetsledare ej må vara medlem i förening, som av
ser tillvaratagande av honom underställd personals intressen gentemot ar
betsgivaren. Ej heller skall stadgandet äga tillämpning å åtgärd, som grun
das på sådan föreskrift. Med arbetsledare förstås den, som är anställd att
såsom arbetsgivarens ställföreträdare leda, fördela och kontrollera arbete,
vilket utföres av honom underställd personal och i vilket han icke annat
än tillfälligtvis själv deltager.
29 §.
Mål, som------------allmän åklagare.
Förening, varom i 2 § sägs, åge vid arbetsdomstolen väcka och utföra ta
lan i mål rörande föreningsrätt för medlem i föreningen; och må denne
själv ej kära i sådant mål, med mindre han visar, att föreningen undan
drager sig att tala å hans vägnar.
Denna lag träder ikraft den------------; dock att mål rörande föreningsrätt,
däri stämning till arbetsdomstolen dessförinnan utfärdats, skola behandlas
jämlikt äldre lag.
Kungl. Maj:ts proposition nr 106.
41
Utdrag av protokollet, hållet i Kungl. Maits lagråd den 8 mars
1940.
Närvarande:
justitieråden E klund ,
L awski ,
von S teyern ,
regeringsrådet H järne .
Enligt lagrådet den 6 mars 1940 tillhandakommet utdrag av protokoll över
socialärenden, hållet inför Hans Majit Konungen i statsrådet den 1 mars 1940,
hade Kungl. Majit förordnat, att lagrådets utlåtande skulle för det i § 87 re
geringsformen omförmälda ändamålet inhämtas över upprättat förslag till
lag angående ändrad lydelse av 3 och 29 §§ lagen den 11 september 1936 (nr
b06) örn förenings- och förhandlingsrätt.
Förslaget, som finnes bilagt detta protokoll, föredrogs inför lagrådet av re
visionssekreteraren Ove Hesselgren.
Lagrådet lämnade förslaget utan erinran.
Ur protokollet:
G. Lindencrona.
Bihang lill riksdagens protokoll 1940. 1 sami. 1Vr 106.
4
42
Kungl. Maj:ts proposition nr 106.
Utdrag av protokollet över socialärenden, hållet inför Hans Maj:t
Konungen i statsrådet å Stockholms slott den 8 mars
1940.
Närvarande:
Statsministern
H ansson ,
ministern
för
utrikes ärendena
G unther ,
statsråden
P ehrsson -B ramstorp , W estman , W igforss , M öller , S köld , Q uensel ,
E riksson , B ergquist , B agge , A ndersson , D omö .
Efter gemensam beredning med chefen för justitiedepartementet anmäler
chefen för socialdepartementet, statsrådet Möller, lagrådets förut denna
dag avgivna utlåtande över det den 1 mars 1940 till lagrådet remitte
rade förslaget till lag angående ändrad lydelse av 3 och 29 §§ lagen den 11
september 1936 (nr 506) örn förenings- och förhandlingsrätt samt hemställer,
att förslaget, som av lagrådet lämnats utan erinran, måtte, jämlikt § 87 rege
ringsformen, genom proposition föreläggas riksdagen till antagande.
Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter bi
trädda hemställan förordnar Hans Majit Konungen, att till
riksdagen skall avlåtas proposition av den lydelse bilaga till
detta protokoll utvisar.
Ur protokollet:
Anders Lundstedt.
»
Stockholm 1940. Kungl. Boktryckeriet P. A. Norstedt & Söner.
400790