Prop. 1941:46

('med förslag till lag om ändring i vissa delar av konkurslagen',)

Kungl. Maj:ts proposition nr 46.

1

Kr 46.

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen med förslag till lag om

ändring i vissa delar av konkurslagen ; given Stock­ holms slott den 7 februari 19A1.

Under åberopande av bilagda i statsrådet och lagrådet förda protokoll vill Kungl. Majit härmed jämlikt § 87 regeringsformen föreslå riksdagen att antaga härvid fogade förslag till lag om ändring i vissa delar av konkurs­ lagen.

GUSTAF.

K. G. Westman.

Bihang till riksdagens protokoll 19it. 1 sami. Nr 46.

1

5

verket. Till närmare utveckling av sitt förslag har justitieombudsmannen anfört, bland annat:

Någon skyldighet för förvaltaren att till borgenärerna översända den ut­ delning, som tillkommer dem, finnes icke. Under förarbetena till gällande konkurslag ifrågasattes visserligen införandet av en sådan skyldighet. Det framhölls emellertid mot det sålunda ifrågasatta förfaringssättet, att det icke kunde användas då borgenärs fordran grundade sig på löpande förbindelse, enär i sådant fall utdelningen borde utbetalas endast mot förbindelsens åter­ ställande eller avskrivning därå. Ej heller för övriga fall ansågs skyldighet böra åläggas förvaltaren att översända utdelningsbeloppen. Det syntes näm­ ligen vara till fyllest, att borgenär erhölle särskilt meddelande örn honom tillkommande utdelning.

Av handlingarna i ett av mig nyligen behandlat ärende har framgått, att förvaltaren i två för liera år sedan avslutade konkurser fortfarande hade in- nestående medel, som enligt upprättat utdelningsförslag skulle tillkomma ett tiotal olika borgenärer. Förvaltaren har framhållit att han skulle hava tillsänt borgenärerna utdelningsbeloppen, därest de gjort framställning där­ om. Att göra det utan särskild begäran hade förvaltaren ansett olämpligt, enär det varit hans plikt tillse, att beloppen bomme rätt person tillhanda. Förvaltaren har i detta sammanhang påpekat, att det icke vöre ovanligt, att en borgenär överlåtit sin bevakade fordran eller själv blivit försatt i kon­ kurs och alltså icke längre vore rätt borgenär. Av de ifrågakomna fordring­ arna hade för övrigt åtskilliga grundat sig på i bevakningarna åberopade fordringsbevis. I dessa fall hade utbetalning kunnat ske endast mot avskriv­ ning å fordringsbeviset.

Enligt vad jag inhämtat händer det icke sällan att, såsom i förutberörda två konkurser inträffat, föi’valtare får under lång tid omhänderhava för ut­ delning avsedda medel. Det kan till och med inträffa, att sa lang tid för­ flyter utan att vederbörande borgenär låter sig avhöra, att det lill slut blå­ svart för att ej säga omöjligt att avgöra, vem som är berättigad att lyfta ut­ delningen. Ehuru det härutinnan vanligen rör sig örn mindre belopp, är det dock otillfredsställande, att medel på dylikt sätt skola bliva kvarstående utan att komma någon intressent till godo. Det må även påpekas, att kontroll över medlens förvaltning icke utövas efter konkursens avslutande. Även för förvaltaren kan det vara till olägenhet att omhänderhava medel, beträf­ fande vilka han till slut icke vet vem de skola tillkomma.

Såsom förut nämnts utgöra de utdelningar i konkurs, som icke lyftas, vanligen allenast småbelopp. Någon enstaka gång kan det emellertid röra sig örn avsevärda belopp, vilket exempelvis är fallet i Aktiebolaget Kreuger & Tolls konkurs.

På grund av vad nu anförts synes det erforderligt att genom lagbestäm­ melser regleras huru förfaras skall med medel, som i utdelningsförslag till­ lagts konkursborgenär men av honom icke lyftas. Den lämpligaste lösningen av denna fråga skulle enligt min mening vara en föreskrift om att medlen skola överlämnas till konkursgäldenären, därest de icke av borgenär lyftas inom viss tid, förslagsvis två år, från det förslag till slututdelning vunnit laga kraft eller, där klander mot förslaget väckts, klandret blivit genom laga kraftägande beslut avgjort.

Den sålunda föreslagna utvägen torde dock icke kunna användas då fråga är örn juridisk persons konkurs, enär sådan person i allmänhet skall anses upplöst i och med konkursens avslutande. För dessa fall synes en tänkbar lösning vara att medlen vid den tidpunkt, då de, om konkursgäldenären varit en fysisk person, skulle hava överlämnats till honom, i stället av förvaltaren

Kungl. Maj:ts proposition nr 46.

Kungl. Maj:ts proposition nr 46.

insättas å särskilt konto i riksbanken för att, om de icke inom viss ytter­ ligare tid lyftas av vederbörande borgenär, därefter tillfalla statsverket. ~ Sist- berörda tidsfrist kunde förslagsvis bestämmas till åtta år, vilket under ovan angivna förutsättningar skulle innebära att medlen, om den till utdelning be­ rättigade borgenären ej läte sig avhöra, tillfölle statsverket då tio år för­ flutit från det slututdelningsförslaget vunnit laga kraft eller, i händelse av klander, detta blivit genom laga kraftägande beslut avgjort.

Vad nu sagts om juridisk persons konkursbo borde äga motsvarande till- lämpning beträffande fysisk persons konkurs, örn hinder skulle möta för förvaltaren att överlämna medlen till konkursgäldenären eller hans rätts­ innehavare.

Justitieombudsmannen har även uttalat, att det syntes böra tagas under övervägande, huruvida icke förvaltaren borde åläggas att till konkursdoma­ ren avgiva redovisning, huru förfarits med medel varom nu är fråga.

över justitieombudsmannens framställning lia, efter remiss, utlåtanden av­ givits av statskontoret, föreningen Sveriges häradshövdingar, föreningen Sve­ riges stadsdomare, Stockholms handelskammare, svenska bankföreningen, Sveriges advokatsamfund, förvaltarna i Aktiebolaget Kreuger & Tolls kon­ kurs, Sveriges köpmannaförbund och Sveriges grossistförbund.

Föreningen Sveriges häradshövdingar, föreningen Sveriges stadsdomare, Stockholms handelskammare, svenska bankföreningen

och

förvaltarna i Ak­

tiebolaget Kreuger & Tolls konkurs

lia i huvudsak givit sin anslutning till

justitieombudsmannens förslag.

Föreningen Sveriges häradshövdingar — som anmärkt att det mycket ofta torde förekomma att medel icke lyftes av bevakande borgenär -— har på­ pekat, att dödsbo uti ifrågavarande hänseende icke borde jämställas med andra juridiska personer utan med fysiska personer.

Svenska bankföreningen har för sin del uttalat, att flera vägar för frågans lösning vore tänkbara, och har förordat, att beredningen av ärendet komme att ske utan bundenhet i förväg vid någon bestämd linje. Föreningen har framhållit, att det behov av lagstiftning, om vars tillgodoseende här vore fråga, icke vore begränsat till medel, som utgjorde icke lyftad utdelning i konkurs. Även på andra områden av samhällslivet framträdde eller kunde framträda snarlika svårigheter och behov, exempelvis i samband med likvi­ dation av bolag och andra juridiska personer ävensom vid svårartad oreda i följd av krig eller liknande förhållanden. Frågan hade i själva verket en betydande räckvidd, och föreningen ville förorda, att den från sådan syn­ punkt upptoges till övervägande. Dock vore det önskvärt, att därigenom icke fördröjdes den nu påkallade lagstiftningsåtgärden, vilken syntes kunna vid­ tagas särskilt.

Sveriges grossistförbund

har förordat en från justitieombudsmannens för­

slag delvis avvikande lösning av lagstiftningsfrågan samt anfört följande:

Då gällande bestämmelser icke giva någon anvisning örn huru i en kon­ kurs sådana medel, som tillagts konkursborgenär, skola disponeras, för den händelse borgenären icke begagnar sig av sin rätt att lyfta dessa, vilja vi i princip tillstyrka en lagstiftning i frågan efter de riktlinjer, som av riks­

Kungl. Mcij:ts proposition nr 46.

7

dagens justitieombudsman angivits. Det torde emellertid kunna ifrågasättas, huruvida icke, även då konkursborgenären är en fysisk person, sådana medel efter en lämplig tidsfrist borde tillfalla statsverket. De medel, som i ett laga kraft vunnet utdelningsförslag tillagts en borgenär, måste betraktas såsom dennes egendom, och några vägande skäl finnas enligt vår uppfattning knap­ past för att de skola återgå till konkursgäldenären.

Beträffande de utdelningsbelopp, som icke av konkursförvaltaren direkt utbetalas till vederbörande borgenärer, bör det förfaringssätt, som av justitie­ ombudsmannen föreslagits, vinna tillämpning. Enligt vårt förmenande bör dock konkursförvaltaren vara skyldig att viss tid före utgången av den tids­ frist, efter vars utgång deponering i riksbanken skall ske —- enligt justitie­ ombudsmannens förslag två år från det utdelningsförslaget vunnit laga kraft eller i händelse av klander detta blivit genom laga kraft ägande beslut av­ gjort — i rekommenderat brev tillställa vederbörande borgenärer ett med­ delande om, att dem tillkommande medel efter viss dag komma att insättas å särskilt konto i riksbanken för att, om de icke inom åtta år lyftas, där­ efter tillfalla statsverket. Kungörelse härom med upptagande av samtliga i utdelningsförslaget upptagna berörda borgenärer bör samtidigt inflyta i Post- och Inrikes Tidningar.

Vi skulle även finna det vara av betydelse, örn i detta sammanhang under­ sökning verkställdes beträffande förutsättningarna för att stadga åläggande för konkursförvaltaren att i de fall, där så utan olägenhet kan ske, omedel­ bart efter det slututdelningsförslaget vunnit laga kraft, respektive klander blivit genom laga kraftägande beslut avgjort, direkt till vederbörande bor­ genärer utbetala dem tillkommande belopp. Givetvis kan så ej ske, då bor­ genärens fordran grundar sig på löpande förbindelse, enär i sådant fall den­ na förbindelse måste återställas eller avskrivning ske å densamma. Vidare måste hänsyn tagas därtill, att den ursprungligen antecknade borgenären möjligen icke längre är rätt fordringsägare på grund av att han överlåtit sin fordran eller själv blivit försatt i konkurs. Konkursförvaltarens skyldighet att till borgenär, som uppgivit postadress, översända på den bevakade ford­ ran belöpande utdelning bör alltså inskränkas till de fall, där fordran icke grundar sig på en löpande förbindelse och där den rätte borgenären är för konkursförvaltaren känd.

Under åberopande av vad ovan anförts få vi sålunda dels tillstyrka, att det av riksdagens justitieombudsman framlagda förslaget med beaktande av de av oss anförda synpunkterna lägges till grund för lagstiftning i frågan, dels ock hemställa, att utredning måtte verkställas beträffande förutsättning­ arna för en lagändring, varigenom konkursförvaltare ålägges att i de fall, där rätte borgenären är av förvaltaren känd och hans fordran icke grundar sig på löpande förbindelse, direkt till denne utbetala honom tillkommande medel.

En likartad ståndpunkt har intagits av

Sveriges köpmannaförbund,

som

anfört följande:

Enligt förbundets mening torde orsakerna till att medel, som tillagts kon­ kursborgenär, icke lyftas vara dels att det ofta rör sig örn bagatellbelopp och dels att ovisshet råder om var medlen finnas tillgängliga. Den i 147 g kon­ kurslagen givna föreskriften örn förvaltares skyldighet alt till känd borgenär med posten översända meddelande örn det belopp, som må lyftas av borge­ nären, synes böra kompletteras så tillvida, att i meddelandet även lämnas klar upplysning örn var medlen finnas tillgängliga.

Förbundet vill för sin del i detta sammanhang förorda ytterligare utred­ ning örn skyldighet för förvaltare att till borgenärer översända den utdel­ ning, som tillkommer dessa. Beträffande justitieombudsmannens förslag an­

Kungl. Mcij:ts proposition nr 46.

9

Statskontoret ifrågasätter i stället, huruvida icke nu föreliggande fråga enklast löses därigenom, att i 9 § lagen den 24 mars 1927 om gälds betal­ ning genom penningars nedsättande i allmänt förvar införes en föreskrift, att vad i lagen stadgas om gäld skall äga motsvarande tillämpning å utdel­ ning i konkurs, dock att för betalning av utdelning nedsatt belopp ej må återlyftas. En erinran om detta stadgande torde i så fall böra inflyta i kon­ kurslagen.

I flera yttranden förordas, att, såsom justitieombudsmannen föreslagit, konkursförvaltaren ålägges att avgiva redovisning för konkursmedel som finnas innestående i bank när konkursen avslutas.

Statskontoret

anför:

Vid bifall till vad statskontoret förut förordat torde en sådan redovisning kunna lämnas inom en förhållandevis kort tid efter konkursens avslutande, exempelvis sex månader efter det förslaget till slututdelning vunnit laga kraft eller, där klander mot förslaget väckts, klandret blivit genom lagakraft- ägande beslut avgjort. Vid en sådan redovisning torde förvaltaren böra styrka, att medlen blivit antingen utbetalade till vederbörande borgenärer eller nedsatta i allmänt förvar.

Föreningen Sveriges stadsdomare

har i denna del uttalat följande:

För ernående av erforderlig kontroll synes det föreningen oundgängligt, att förvaltaren ålägges att till konkursdomaren avgiva redovisning rörande de till utdelning tillgängliga medel. Dylik redovisning — vid vilken givetvis skall fogas kvitton å de medel, som lyftats — synes böra avlämnas till konkurs- domaren första gången någon kortare tid, exempelvis sex månader, efter det förslaget till slututdelning vunnit laga kraft eller, där klander mot förslaget väckts, klandret blivit genom laga kraftägande beslut avgjort, samt därefter en gång årligen.

Föreningen Sveriges häradshövdingar

har ansett att endast anmälnings­

skyldighet borde stadgas. Föreningen anför:

Då förslaget uppenbarligen förutsätter att konkursdomaren har att vaka över att förvaltaren fullgör sina skyldigheter med avseende å medel av ifrå­ gavarande slag och ingripa till rättelse av eventuella missförhållanden, men konkursdomare på landet icke med nuvarande arbetskrafter i domsagorna böra belastas med ökade arbetsuppgifter, bör förvaltarens redovisningsskyl­ dighet utbytas mot en enkel anmälningsplikt.

Slutligen må nämnas, att

föreningen Sveriges stadsdomare

anmärkt, att i

det meddelande som förvaltaren jämlikt 147 § konkurslagen hade att till­ ställa borgenär borde erinras om den tid inom vilken utdelningen kunde lyf­ tas och om påföljden av underlåtenhet därutinnan.

Utredningen synes visa, att det är av praktisk betydelse att en reglering sker av frågan, huru det skall förfaras med konkursmedel som icke lyftas.

För lösning av detta spörsmål äro flera vägar tänkbara. Under det att justitieombudsmannen förordat införandet av särskilda preskriptionsregler beträffande borgenärens betalningsrätt i konkursen, har statskontoret ifrå­ gasatt, att konkursmedel som icke lyftas skola nedsättas i allmänt förvar för borgenärens räkning. En bestämmelse sådan som statskontoret förordat

Billan!) tilt riksdagens protokoll lOil. 1 sand. Nr 46.

2

Departe­

mentschefen.

11

heras, är det nödvändigt att tillse, att förpliktelsen icke ökas genom att bor­ genärens rätt till betalning ur konkursboet preskriberas. Detta skulle bliva förhållandet, om beloppet skulle tillfalla kronan, oaktat gäldenären alltjämt svarar för gälden. En sådan påföljd skulle visserligen kunna undvikas ge­ nom ett stadgande, att borgenär, som ej lyfter honom tillkommande utdel­ ning i konkursen, skall anses ha erhållit betalning med det belopp som be­ löpt på honom. Denna lösning är dock mindre tillfredsställande och skulle i allt fall svårligen låta sig genomföras beträffande löpande skuldebrev.

De synpunkter som nu framhållits äro av jämförelsevis ringa praktisk betydelse i fråga om juridiska personer. Det synes likväl icke lämpligt att i nämnda hänseende skilja mellan olika slags rättssubjekt. Vad angar t. ex. aktiebolag skall bolaget visserligen enligt 119 § lagen om aktiebolag anses upplöst då konkursen avslutas, såframt överskott ej finnes. Detta innebäi emellertid ej, att bolaget icke vidare skulle kunna vara bärare av rättigheter och förpliktelser — det kan t. ex. äga fast egendom som varit bortglömd. Att bolaget kan återupplivas, belyses också av 148 § konkurslagen, enligt vilket lagrum tillgång, som yppas efter konkursens avslutande, kan över­ lämnas till gäldenären, örn konkursdomaren med hänsyn till de med en ut­ delning till borgenärerna förenade kostnaderna finner sådan icke lämpligen böra äga rum. Då denna paragraf ej gör åtskillnad mellan fysiska och juridiska personer, kan även ett bolag efter avslutad konkurs, och sedan bolaget skall anses upplöst, på grund av stadgandet i fråga komma i be­ sittning av egendom. I ett yttrande har för övrigt med fog anmärkts, att av de rättssubjekt, som äro att beteckna såsom juridiska personer, dödsbo i det hänseende varom nu är fråga närmast bör jämföras med fysisk peison. Detsamma gäller vissa andra rättssubjekt, t. ex. handelsbolag.

Därest stadgande om preskription av betalningsrätt i konkurs införes, synes verkan därav böra vara, att de medel som genom preskriptionen bliva dis­ ponibla i första hand ställas till konkursförvaltarens förfogande för utdel­ ning till andra borgenärer. Det synes rimligt, att sådana medel betraktas på samma sätt som medel vilka lösgöras t. ex. genom att tvistig bevakning ogillas eller till följd av att föreskriven edgång icke fullgöres av borgenär. Preskriptionen betyder alltså, att medel — såsom i 148 § sägs bliva tillgängliga för utdelning. Härvid förutsättes helt naturligt, att icke alla andra fordringsägare i konkursen redan förut blivit till fullo förnöjda, i vil­ ket fall överskottet bör tillfalla gäldenären. Liksom eljest, när ny tillgång yppas, bör konkursdomaren, även om alla andra borgenärer icke äro för­ nöjda, kunna få bestämma, att medlen i stället för att utdelas skola övei- lämnas till gäldenären, örn det med hänsyn lill kostnaderna finnes att ut­ delning icke lämpligen bör äga rum. Måhända kan tillämpning av detta stadgande antagas bliva det vanliga. Någon särbestämmelse för det fall att gäldenären är juridisk person synes icke böra meddelas. Samma regel torde böra gälla som då t. ex. efter likvidation av ett bolag ny tillgång yppas.

Det må anmärkas alt örn borgenär vid den nya utdelningen icke lyftei honom tillkommande medel, den föreslagna bestämmelsen blir analogt till­

Kungl. Maj:ts proposition nr 46.

Kungl. Maj:ts proposition nr 46.

lämplig. Därvid lärer emellertid i regel ej komma i fråga annat än att över­ lämna medlen till konkursgäldenären.

Preskriptionstiden synes för vanliga fall kunna bestämmas till två år räk­ nat från det att förslag till slututdelning vunnit laga kraft eller, där klander mot förslaget väckts, klandret blivit genom laga kraftägande beslut avgjort. Om tvist angående en fordran är anhängig, synes emellertid ytterligare an­ stånd kunna vara behövligt. Detsamma gäller det fall, att borgenär har sådan villkorlig regressfordran, som avses i 136 § andra stycket konkurs- lagen. För dessa fall torde fristen böra räknas från det borgenären blivit berättigad att, utan borgen, lyfta utdelningen. Givetvis skall denna regel icke föranleda, att den förut stadgade preskriptionstiden förkortas.

För att preskriptionen skall avbrytas kan det uppenbarligen icke krävas, att borgenären lyft medlen, eftersom det av olika anledningar kan inträffa att konkursförvaltaren vägrat honom detta. Det torde böra stadgas, att bor­ genären skall — själv eller genom ombud — ha anmält sig för att lyfta medlen.

De bestämmelser som nu nämnts torde böra införas såsom 148 a §. Det synes lämpligt att, såsom i ett yttrande förordas, ålägga förvaltaren att i meddelande, som jämlikt 147 § skall avsändas till borgenär, intaga erin­ ran om preskriptionsbestämmelsen. I meddelandet bör även angivas, var medlen finnas att lyfta. I 58 § torde böra meddelas föreskrift örn skyldig­ het för förvaltaren att varje kalenderår avgiva redovisning över konkurs­ boets medel till rättens ombudsman. När medel icke vidare finnas att lyfta, torde rättens ombudsman böra göra anmälan därom hos konkursdomaren.

De nya bestämmelserna torde böra tillämpas även i äldre konkurser, dock att tid som i 148 a § sägs ej bör få räknas från tidigare tidpunkt än lagens ikraftträdande.

I överensstämmelse med det anförda har upprättats förslag till

lag om

ändring i vissa delar av konkurslagen .

Föredraganden hemställer att lagrådets utlåtande över lagförslaget, av den lydelse bilaga1 till detta protokoll utvisar, måtte för det i § 87 regeringsfor­ men omförmälda ändamålet inhämtas genom utdrag av protokollet.

Denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda hemställan bifaller Hans Majit Konungen.

Ur protokollet:

Stefan Stiernstedt.

1 Denna bilaga, som frånsett vissa redaktionella jämkningar är likalydande med det vid pro­ positionen fogade lagförslaget, har här uteslutits.

Kungl. Maj:ts proposition nr 46.

13

Utdrag av protokollet, hållet i Kungl. Maj:ts lagråd den 4 feb­

ruari 1941.

Närvarande:

justitieråden F^orssman,

B^ellinder,

regeringsrådet L^undevall, justitierådet S^terzel.

Enligt lagrådet den 31 januari 1941 tillhandakommet utdrag av protokoll över justitiedepartementsärenden, hållet inför Hans Maj:t Konungen i stats­ rådet den 17 januari 1941, hade Kungl. Majit förordnat, att lagrådets ut­ låtande skulle för det i § 87 regeringsformen omförmälda ändamålet inhäm­ tas över upprättat förslag till

lag om ändring i vissa delar av konkurslagen .

Förslaget, som finnes bilagt detta protokoll, föredrogs inför lagrådet av byråchefen för lagärenden i justitiedepartementet hovrättsrådet Gösta Walin.

Lagrådet

lämnade förslaget utan erinran.

Ur protokollet:

G. Lindencrona.

Bihang till riksdagens protokoll 1941. 1 sami. Nr 40.

3