Ds 2019:31

Konkursförfarandet

1. Promemorians lagförslag

1.1. Förslag till lag om ändring i konkurslagen (1987:672)

Härigenom föreskrivs i fråga om konkurslagen (1987:672)

1

dels att 2 kap. 26 §, 7 kap. 7, 14 a och 29 §§, 9 kap. 14, 17 och

18 §§, 11 kap. 17 §, 12 kap. 9, 12, 16 och 18 §§, 14 kap. 10 och 15 §§ och 16 kap. ska upphöra att gälla,

dels att rubrikerna närmast före 2 kap. 26 §, 6 kap. 3 § och 7 kap.

7 § ska utgå,

dels att 1 kap. 3 och 6 §§, 2 kap. 1–4, 23 och 24 §§, 3 kap. 2, 4

och 6 §§, 4 kap. 20 §, 6 kap. 2–7, 9–11 och 14 §§, 7 kap. 3, 5, 9, 10, 12–15, 19–22, 27, 28 och 30 §§, 8 kap. 2, 7, 9 och 10 §§, 9 kap. 1–11, 13, 15, 16 och 19–21 §§, 10 kap. 1–4 §§, 11 kap. 2, 5–9, 12, 13 a, 15, 18, 20 och 21 §§, 12 kap. 1, 3, 4, 6–8, 10, 17, 20, 26 och 27 §§, 13 kap. 3–7 §§, 14 kap. 1, 3, 4, 6–9, 11, 12, 14, 17 och 18 §§, 15 kap. 1, 2 och 4 §§, 17 kap. 3 och 6 §§ och rubrikerna närmast före 6 kap. 2 § och 13 kap. 5 § ska ha följande lydelse,

dels att rubriken till 6 kap. ska lyda ”Gäldenärens skyldigheter

under boutredningen”,

dels att det ska införas ett nytt kapitel, 16 kap., tolv nya paragra-

fer, 6 kap. 2 a, 2 b, 5 a, och 6 a §§, 7 kap. 13 a, 15 a och 31 §§, 9 kap. 6 a och 6 b §§, 11 kap. 7 a §, 12 kap. 26 a § och 14 kap. 9 a §, och närmast före 6 kap. 2 a § en ny rubrik av följande lydelse.

1 Senaste lydelse av 7 kap. 14 a § 1995:308 9 kap. 14 § 1995:793 12 kap. 16 § 1990:1072 14 kap. 10 § 2005:190 16 kap. 8 § 2006:706 16 kap. 9 § 1994:1050.

Promemorians lagförslag Ds 2019:31

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

1 kap.

3 §

Förvaltningen av ett konkursbo handhas av en eller flera förvaltare.

Förvaltningen av boet står under tillsyn av tillsynsmyndigheten.

Förvaltningen av boet står under tillsyn av tillsynsmyndigheten. Tillsynsmyndigheten utför

även de andra uppgifter som anges i denna lag.

6 §

Om det i någon annan lag har

meddelats någon bestämmelse

som avviker från denna lag,

gäller den bestämmelsen.

Om en annan lag innehåller någon bestämmelse som avviker från denna lag, tillämpas den bestämmelsen.

Angående tillämpligheten av rättegångsbalken ges bestämmelser i det följande.

2 kap.

1 §

2

En ansökan om konkurs görs skriftligen hos den tingsrätt där

gäldenären bör svara i tvistemål som angår betalningsskyldighet i allmänhet. Ansökan ska vara egenhändigt undertecknad av sökanden eller sökandens ombud.

En ansökan om konkurs görs skriftligen till tingsrätten.

Sökanden ska ange och styrka de omständigheter som gör rätten behörig, om de inte är kända.

En ansökan ska avvisas, om det inte av den framgår vilken tingsrätt som är behörig och sökanden inte följer ett föreläggande att avhjälpa bristen.

2 Senaste lydelse 2017:479.

Ds 2019:31 Promemorians lagförslag

I 3 och 4 §§ lagen (2017:473) med kompletterande bestämmelser till 2015 års insolvensförordning finns ytterligare bestämmelser om ansökans innehåll.

2 §

Har en konkursansökan gjorts hos en tingsrätt som inte är behörig, skall rätten genast sända handlingarna i ärendet till den tingsrätt som enligt vad dessa visar är behörig och underrätta sökanden. Ansökan skall anses gjord, när ansökningshandlingen kom in till den förra tingsrätten.

Konkursansökan ska vara egenhändigt undertecknad av sökanden eller sökandens ombud.

Om ansökan ges in elektroniskt, ska den skrivas under med en sådan avancerad elektronisk underskrift som avses i artikel 3 i Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 910/2014 av den 23 juli 2014 om elektronisk identifiering och betrodda tjänster för elektroniska transaktioner på den inre marknaden och om upphävande av direktiv 1999/ 93/EG, i den ursprungliga lydelsen.

Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela föreskrifter om undantag från kravet på underskrift för ansökningar som ges in elektroniskt.

Promemorians lagförslag Ds 2019:31

3 §

3

Görs ansökningen av gäldenären, bör till ansökningshandlingen bifogas en av gäldenären underskriven förteckning över boets tillgångar och skulder med uppgift om varje borgenärs namn och postadress samt om det räkenskapsmaterial och de andra handlingar som rör boet.

Ansöker ett dödsbo eller en

dödsbodelägare om att boet skall försättas i konkurs, skall till

ansökningshandlingen fogas en bestyrkt kopia av bouppteck-

ningen efter den döde och, om bouppteckningen har registrerats, bevis om detta. Har inte bouppteckning förrättats, skall uppgift om varje delägares namn och postadress lämnas.

Om ett dödsbo eller en

dödsbodelägare ansöker om att

dödsboet ska försättas i konkurs, ska till ansökan bifogas boupp-

teckningen efter den döde och, om bouppteckningen har registrerats, bevis om detta. Om inte en bouppteckning har förrättats, ska uppgift om varje delägares namn och adress lämnas.

4 §

Görs ansökningen av en bor-

genär, skall han vid ansökningen lämna uppgift om sin fordran och de omständigheter i övrigt på vilka han grundar yrkandet.

Han skall även i original eller kopia bifoga de handlingar som han vill åberopa. Ansökningshandlingen och de handlingar som har bifogats denna skall ges in i två exemplar.

Om en borgenär ansöker om konkurs, ska borgenären i ansökan lämna uppgift om sin ford-

ran och de omständigheter i övrigt på vilka yrkandet grundas.

Borgenären ska till ansökan bifoga de handlingar som åberopas.

3 Senaste lydelse 2001:97.

Ds 2019:31 Promemorians lagförslag

23 §

I fråga om rätt till ersättning för kostnader vid prövning av en borgenärs konkursansökan gäller 18 kap. rättegångsbalkeni

tillämpliga delar. Bestämmelsen i

18 kap. 2 § skall dock inte tillämpas. Borgenären får utan

hinder av 14 § samma kapitel i konkursen göra gällande fordran på ersättning för sådana kostnader i den ordning som gäller för andra fordringar.

I fråga om rätt till ersättning för kostnader vid prövning av en borgenärs konkursansökan gäller 18 kap. rättegångsbalken. Bestämmelsen i 18 kap. 2 § ska dock inte tillämpas.

24 §

När ett beslut om konkurs meddelas, skall tingsrätten

När ett beslut om konkurs meddelas, ska tingsrätten snarast

utse förvaltare.

1. genast bestämma tidpunkt för det sammanträde vid vilket gäldenären skall avlägga bouppteckningsed (edgångssammanträde),

2. snarast utse förvaltare,

3. kalla gäldenären, förvaltaren, tillsynsmyndigheten och den borgenär som har gjort konkursansökningen till edgångssammanträdet.

Konkursbeslutet skall genast kungöras. Genom kungörelsen

kallas övriga borgenärer till edgångssammanträdet.

Konkursbeslutet ska genast kungöras.

Kallelsen till gäldenären enligt första stycket 3 skall delges.

Promemorians lagförslag Ds 2019:31

3 kap.

2 §

4

En rättshandling mellan gäldenären och någon annan som företas senast dagen efter den

kungörelsen om konkursbeslutet var införd i Post- och Inrikes Tidningar ska trots 1 § gälla, om

det inte visas att den andre kände till beslutet eller att det fanns omständigheter som gav honom eller henne skälig anledning att anta att gäldenären var försatt i konkurs. En överlåtelse av eller ett annat förfogande över egendom som på grund av detta ska gälla, ska dock, om konkursboet utan oskäligt uppehåll begär det, gå åter mot att boet ersätter den andre vad han eller hon har betalat jämte nödvändig eller nyttig kostnad.

En rättshandling mellan gäldenären och någon annan som företas senast dagen efter den

dag konkursbeslutet kungjordes

ska trots 1 § gälla, om det inte visas att den andre kände till beslutet eller att det fanns omständigheter som gav honom eller henne skälig anledning att anta att gäldenären var försatt i konkurs. En överlåtelse av eller ett annat förfogande över egendom som på grund av detta ska gälla, ska dock, om konkursboet utan oskäligt uppehåll begär det, gå åter mot att boet ersätter den andre vad han eller hon har betalat jämte nödvändig eller nyttig kostnad.

Första stycket andra meningen gäller inte egendom som anges i 8 kap. 10 § andra stycket.

Infriar någon en förpliktelse mot gäldenären efter den tidpunkt som anges i första stycket, ska det tillgodoräknas honom eller henne, om det av omständigheterna framgår att han eller hon var i god tro. En uppsägning eller en annan liknande rättshandling som företas mot eller av gäldenären efter sagda tidpunkt ska gälla, om det av omständigheterna framgår att den andre var i god tro och det är uppenbart oskäligt att rättshandlingen blir ogiltig mot konkursboet.

Det finns särskilda bestämmelser om verkan av gäldenärens överlåtelse eller pantsättning av löpande skuldebrev, aktiebrev eller vissa andra jämförbara värdehandlingar.

4 Senaste lydelse 2014:1456.

Ds 2019:31 Promemorians lagförslag

4 §

5

För att ta i anspråk gäldenärens lön och därmed jämställda förmåner som överstiger förbehållsbeloppet får förvaltaren för konkursboets räkning hos

kronofogdemyndigheten begära ut-

mätning enligt 7 kap. utsökningsbalken.

För att ta i anspråk gäldenärens lön och därmed jämställda förmåner som överstiger förbehållsbeloppet får förvaltaren för konkursboets räkning ansöka

om utmätning enligt 7 kap. ut-

sökningsbalken.

Att utmätning av lön som pågår vid konkursens början kan fortsätta för konkursboets räkning följer av 7 kap. 19 § andra stycket utsökningsbalken.

6 §

6

Tvister mellan förvaltaren

och gäldenären eller annan i

frågor som avses i 4 och 5 §§ skall prövas av tillsynsmyndig-

heten på ansökan av förvaltaren, en borgenär, gäldenären eller en underhållsberättigad. Myndighe-

ten skall inhämta yttranden i den omfattning som behövs för prövningen. Myndighetens beslut gäller omedelbart, även om det överklagas. Beslutet skall efter ansökan ändras, om senare upplysta omständigheter eller ändrade förhållanden motiverar det.

En tvist mellan förvaltaren

och gäldenären eller någon annan i en fråga som avses i 5 §

ska prövas av tillsynsmyndig-

heten på ansökan av förvaltaren, en borgenär, gäldenären eller en underhållsberättigad.

Tillsynsmyndighetens beslut i ett ärende som avses i första stycket får överklagas av den vars rätt berörs av beslutet. I fråga om ett sådant överklagande tillämpas bestämmelserna i utsökningsbalken om överklagande av beslut

Tillsynsmyndighetens beslut enligt första stycket ska efter ansökan ändras, om det är motiverat med hänsyn till senare anförda omständigheter eller ändrade förhållanden.

5 Senaste lydelse 1995:308. 6 Senaste lydelse 1995:793.

Promemorians lagförslag Ds 2019:31

om utmätning av lön.

4 kap.

20 §

En talan om återvinning enligt 19 § första stycket 1 eller andra stycket ska väckas genom stämning vid den tingsrätt som har beslutat om konkursen.

Talan vid allmän domstol om

återvinning får väckas inom ett år från dagen för konkursbeslutet. Talan får även väckas inom sex månader från det att

anledning därtill blev känd för

konkursboet. Har gäldenären avhänt sig fast egendom eller är

det fråga om återgång av en

bodelning, får talan även väckas inom sex månader från den dag då lagfart söktes eller bodelningshandlingen gavs in till rätten.

En talan om återvinning får

väckas inom ett år från dagen för konkursbeslutet. Talan får även väckas inom sex månader från det att anledningen till den blev känd för konkursboet. Om gäldenären har avhänt sig fast egendom eller det är fråga om återgång av en bodelning, får talan även väckas inom sex månader från den dag då lagfart söktes eller bodelningshandlingen gavs in till rätten.

En borgenär som för talan svarar för rättegångskostnaden men har rätt att få ersättning för denna av boet, i den mån kostnaden täcks av vad som har kommit boet till godo genom rättegången.

6 kap.

Upplysnings- och närvaroplikt under konkurs

Upplysnings- och närvaroplikt under boutredningen

2 §

Gäldenären skall ge rätten, tillsynsmyndigheten, förvaltare och granskningsmän de upplysningar av betydelse för konkursutredningen som de begär. Upplysningsskyldigheten omfattar

Gäldenären ska ge rätten, tillsynsmyndigheten, förvaltare och granskningsmän de upplysningar av betydelse för konkursutredningen som de begär. Upplysningsskyldigheten omfattar

Ds 2019:31 Promemorians lagförslag

även egendom, som inte ingår i boet på grund av att den finns utomlands.

även egendom som inte ingår i boet på grund av att den finns utomlands.

Gäldenären skall på begäran av förvaltaren närvara vid bouppteckningsförrättningen. Är

gäldenären en juridisk person och finns det flera ställföreträdare, gäller denna skyldighet dock inte för en sådan ställföreträdare vars närvaro förvaltaren anser sakna betydelse för boutredningen.

Gäldenären ska på begäran av förvaltaren närvara vid bouppteckningsförrättningen.

Vid förlikningssammanträde och sammanträde för prövning av ackordsförslag skall gäldenären närvara, om han inte har laga förfall eller rätten medger att han uteblir. Att gäldenären uteblir från ett sammanträde hindrar inte att de ärenden som skall förekomma på sammanträdet handläggs.

Bekräftelse av bouppteckningen och edgång

2 a §

Gäldenären ska lämna en bouppteckningsbekräftelse inför förvaltaren.

Gäldenären ska göra de tillägg till eller ändringar i bouppteckningen som han eller hon anser behövs. Gäldenären ska därefter med sin underskrift på heder och samvete bekräfta att bouppteckningens uppgifter om tillgångar, skulder och räkenskapsinformation med gjorda tillägg eller änd-

Promemorians lagförslag Ds 2019:31

ringar är riktiga och att det enligt hans eller hennes vetskap inte har oriktigt utelämnats eller tagits upp någon tillgång eller skuld.

För en underskrift enligt andra stycket tillämpas 2 kap. 2 §.

2 b §

Gäldenärens bekräftelse enligt 2 a § ska lämnas vid ett bouppteckningssammanträde. Förvaltaren ska hålla sammanträdet senast två månader efter konkursbeslutet, om det inte är nödvändigt att det hålls senare.

Förvaltaren ska till bouppteckningssammanträdet kalla gäldenären, tillsynsmyndigheten och i förekommande fall den borgenär som har gjort konkursansökan.

3 §

Gäldenären skall inför rätten

avlägga bouppteckningsed. Han

skall göra de tillägg till eller ändringar i bouppteckningen som han anser behövs och med ed betyga att bouppteckningens uppgifter om tillgångar, skulder och räkenskapsmaterial med gjorda tillägg eller ändringar är riktiga och att det inte enligt hans vetskap har oriktigt utelämnats eller tagits upp någon tillgång eller skuld.

På ansökan av förvaltaren ska gäldenären, i stället för att lämna en bekräftelse enligt 2 a §, avlägga

bouppteckningsed inför rätten.

Till ansökan ska bouppteckningen bifogas.

Är gäldenären en juridisk person och finns flera ställföreträdare, behöver bouppteckningsed inte avläggas av en sådan ställföreträ-

Eden ska avläggas vid ett edgångssammanträde. Rätten ska hålla sammanträdet så snart som möjligt. Gäldenären, förvaltaren,

Ds 2019:31 Promemorians lagförslag

dare vars edgång förvaltaren anser sakna betydelse för boutredningen.

tillsynsmyndigheten och i förekommande fall den borgenär som har gjort konkursansökan ska kallas till sammanträdet.

Gäldenären ska vid edgångssammanträdet göra de tillägg till eller ändringar i bouppteckningen som han eller hon anser behövs och under ed intyga att bouppteckningens uppgifter om tillgångar, skulder och räkenskapsinformation med gjorda tillägg eller ändringar är riktiga och att det inte enligt gäldenärens vetskap har oriktigt utelämnats eller tagits upp någon tillgång eller skuld.

4 §

Bouppteckningseden skall avläggas vid ett edgångssammanträde. Edgångssammanträdet skall hållas tidigast en och senast två månader efter konkursbeslutet. Sammanträdet får dock hållas senare, om det är nödvändigt med hänsyn till konkursboets omfattning och beskaffenhet. Om gäldenären är förhindrad av laga förfall att avlägga eden vid edgångssammanträdet eller om bouppteckningen då ännu inte har kommit in till rätten, skall rätten så snart förfallet upphör eller bouppteckningen kommer in genom delgivning kalla gäldenären att fullgöra edgången. Edgångssammanträdet skall trots det hållas på utsatt tid.

Om gäldenären är en juridisk person och det finns flera ställföreträdare, gäller skyldigheten enligt 2, 2 a och 3 §§ inte för en sådan ställföreträdare vars närvaro förvaltaren anser sakna betydelse för boutredningen.

Promemorians lagförslag Ds 2019:31

När det finns anledning till det får rätten besluta att gäldenären skall avlägga eden inför en annan tingsrätt. Är gäldenären sjuk får eden avläggas där han vistas. Edgången får inte fullgöras före edgångssammanträdet.

Om en förmyndare för gäldenären ska bekräfta bouppteckningen eller avlägga bouppteckningsed, är även den omyndige, om han eller hon har fyllt 15 år, skyldig att på förvaltarens begäran göra det. Detta gäller dock inte om det finns särskilda omständigheter som gör att det saknas anledning till bekräftelse eller edgång.

5 §

7

När det åligger en förmyndare att avlägga bouppteckningsed är även den omyndige, om han har fyllt femton år, skyldig att på yrkande av förvaltaren eller en borgenär avlägga eden. Detta gäller dock inte om det finns sådana särskilda omständigheter att anledning till edgången saknas.

Annan än gäldenären är skyldig att på yrkande av förvaltaren eller en borgenär avlägga bouppteckningsed eller beediga viss uppgift i bouppteckningen, om det kan antas att sådan edgång är av betydelse för boutredningen. Detta gäller inte den som avses i 36 kap. 5 § rättegångsbalken såvitt gäller uppgift beträffande vilken han inte får höras som vittne, såvida han inte är närstående till gäldenären.

Någon annan än gäldenären ska vid ett sammanträde lämna en bekräftelse enligt 2 a § eller bekräfta en viss uppgift i bouppteckningen, om det kan antas att en sådan bekräftelse är av bety-

delse för boutredningen. Till sammanträdet ska förvaltaren kalla den som begäran avser, tillsynsmyndigheten och i förekommande fall den borgenär som har begärt bekräftelse.

7 Senaste lydelse 1995:793.

Ds 2019:31 Promemorians lagförslag

När ett yrkande om edgång enligt denna paragraf har framställts, skall rätten kalla förvaltaren, tillsynsmyndigheten och den som avses med yrkandet till förhandling inför rätten. Har yrkandet framställts av en borgenär, skall även denne kallas. Kallelsen till den som avses med yrkandet skall delges.

På ansökan av förvaltaren ska någon annan än gäldenären, i stället för att lämna en bekräftelse enligt första stycket, vid ett sammanträde inför rätten avlägga bouppteckningsed enligt 3 § eller beediga en viss uppgift i bouppteckningen, om det kan antas att en sådan edgång är av betydelse för boutredningen. Till ansökan ska bouppteckningen bifogas. Till sammanträdet ska rätten kalla förvaltaren och de som anges i första stycket andra meningen.

Bifalls yrkandet, skall edgången fullgöras genast om det lämpligen kan ske eller vid den senare tidpunkt som rätten bestämmer. I fråga om edgångens fullgörande gäller 4 § andra stycket.

Med undantag för den som är närstående till gäldenären gäller första och andra styckena inte den som avses i 36 kap. 5 § rättegångsbalken , när det gäller en uppgift som han eller hon inte får höras som vittne om.

5 a §

Det som någon annanstans än i detta kapitel är föreskrivet om bekräftelse av bouppteckningen och om bouppteckningssammanträde ska i förekommande fall tillämpas på bouppteckningsed och edgångssammanträde.

6 §

Gäldenären får inte efter det att konkursbeslutet har meddelats och innan han har avlagt

bouppteckningsed bege sig utomlands utan rättens medgivande. Om det senare under konkursen finns skäl att befara att gälde-

Gäldenären får inte utan

medgivande bege sig utomlands

efter det att konkursbeslutet har meddelats och innan han eller

hon har bekräftat eller beedigat bouppteckningen.

Promemorians lagförslag Ds 2019:31

nären genom att lämna landet undandrar sig skyldighet som föreskrivs i denna lag, får förbud meddelas honom att resa utomlands. Byter gäldenären vistelseort, skall han meddela förvaltaren var han vistas.

Om det finns skäl att befara att gäldenären åsidosätter ett förbud att resa utomlands, får gäldenären åläggas att lämna ifrån sig sitt pass till tillsynsmyndigheten. Om gäldenären inte har något pass, får förbud att utfärda pass för honom meddelas.

Förvaltaren beslutar på ansökan av gäldenären i fråga om medgivande enligt första stycket.

Om det finns skäl att befara att gäldenären genom att lämna den ort där han är bosatt undandrar sig skyldighet som föreskrivs i denna lag, får förbud meddelas honom att lämna orten.

6 a §

Om det efter att gäldenären har bekräftat eller beedigat bouppteckningen finns skäl att befara att gäldenären genom att lämna landet undandrar sig en skyldighet som föreskrivs i denna lag, får gäldenären förbjudas att resa utomlands.

Om det finns skäl att befara att gäldenären åsidosätter ett förbud att resa utomlands, får gäldenären åläggas att lämna ifrån sig sitt pass till tillsynsmyndigheten. Om gäldenären inte har något pass, får förbud att utfärda pass för honom eller henne meddelas.

Ds 2019:31 Promemorians lagförslag

Om gäldenären byter vistelseort, ska gäldenären meddela förvaltaren var han eller hon vistas. Om det finns skäl att befara att gäldenären genom att lämna den ort där han eller hon är bosatt undandrar sig en skyldighet som föreskrivs i denna lag, får gäldenären förbjudas att lämna orten.

7 §

Ett beslut om reseförbud eller

om åläggande för gäldenären att lämna ifrån sig sitt pass eller om förbud att utfärda pass meddelas

av rätten på begäran av förvaltaren eller tillsynsmyndigheten. När det inte längre finns skäl för ett sådant beslut, skall beslutet omedelbart hävas.

Ett beslut enligt 6 a § meddelas av rätten på ansökan av förvaltaren. När det inte längre finns skäl för ett sådant beslut,

ska det omedelbart hävas.

Innan rätten meddelar beslut

i en fråga som avses i denna paragraf, skall rätten ge gälde-

nären, förvaltaren och tillsynsmyndigheten tillfälle att yttra sig, om det lämpligen kan ske och det inte är utan betydelse. Rätten får också hålla för-

handling i frågan. Till en sådan förhandling skall tillsynsmyndigheten, förvaltaren och gäldenären kallas. Kallelsen till gäldenären bör delges.

Innan ett beslut meddelas, ska rätten ge gäldenären och tillsynsmyndigheten tillfälle att yttra sig, om det lämpligen kan ske och det inte är utan betydelse.

Ett beslut om reseförbud eller skyldighet för gäldenären att lämna ifrån sig sitt pass skall delges gäldenären.

Ett beslut om reseförbud eller skyldighet för gäldenären att lämna ifrån sig sitt pass ska delges gäldenären.

Promemorians lagförslag Ds 2019:31

9 §

Om gäldenären undandrar sig

att fullgöra vad som åligger honom enligt 2, 3, 5 eller 6 § eller

överträder ett reseförbud enligt

6 §, kan han efter omständig-

heterna antingen hämtas eller häktas. Detsamma gäller om det finns skäl att befara att gäldenären kommer att undandra sig en skyldighet eller överträda ett förbud som här har angetts.

Om gäldenären inte fullgör en

skyldighet enligt 2–3 eller 5–6 a §

eller överträder ett reseförbud enligt 6 a §, får han eller hon efter omständigheterna antingen hämtas eller häktas. Detsamma gäller om det finns skäl att befara att gäldenären inte kommer att fullgöra en sådan skyldighet eller kommer att överträda ett

sådant förbud.

Om någon annan än gäldenären undandrar sig att fullgöra

edgång som har förelagts honom

enligt 5 §, kan han efter omständigheterna föreläggas vite, hämtas eller häktas.

Om någon annan än gäldenären inte fullgör en skyldighet enligt 5 § att bekräfta eller be-

ediga bouppteckningen, får han eller hon efter omständigheterna

föreläggas vite, hämtas eller häktas.

Häktning i de fall som avses i första och andra styckena får ske endast om det finns synnerliga skäl till det. Har gäldenären överträtt ett reseförbud enligt 6 §, skall han dock häktas om det inte är uppenbart att det är onödigt.

Häktning i de fall som avses i första och andra styckena får ske endast om det finns synnerliga skäl till det. Om gäldenären

har överträtt ett reseförbud

enligt 6 eller 6 a §, ska han eller

hon dock häktas om det inte är

uppenbart att det är onödigt.

Kostnaden för hämtning eller häktning betalas av staten.

10 §

Frågor om åtgärder enligt 9 § eller om utdömande av förelagt vite prövas av rätten på begäran av förvaltaren eller tillsynsmyn-

digheten.

Frågor om åtgärder enligt 9 § eller om utdömande av förelagt vite prövas av rätten på ansökan av förvaltaren.

Innan rätten beslutar i en fråga som avses i denna paragraf,

skall rätten ge den som avses

med åtgärden, förvaltaren och

Innan rätten beslutar i en fråga som avses i denna paragraf,

ska rätten ge den som avses med

åtgärden och tillsynsmyndig-

Ds 2019:31 Promemorians lagförslag

tillsynsmyndigheten tillfälle att yttra sig, om det lämpligen kan ske och det inte är utan betydelse.

heten tillfälle att yttra sig, om det lämpligen kan ske och det inte är utan betydelse.

Begärs någon häktad, skall

rätten på yrkande förordna biträde åt honom, om det inte är uppenbart att sådant inte behövs. Biträdet har rätt till ersättning av staten för arbete, tidsspillan och utlägg. Rätten kan ålägga den som häktningsyrkandet riktas mot att såsom förlorande part helt eller delvis ersätta statens kostnader för biträdet. Ogillas häktningsyrkandet och beror detta på att sökanden inte har haft godtagbara skäl för yrkandet, skall sökanden ersätta statens kostnader för biträdet.

Om någon begärs häktad, ska

rätten på yrkande förordna biträde åt honom eller henne, om det inte är uppenbart att sådant inte behövs. Biträdet har rätt till ersättning av staten för arbete, tidsspillan och utlägg. Rätten kan ålägga den som häktningsyrkandet riktas mot att såsom förlorande part helt eller delvis ersätta statens kostnader för biträdet. Om häktningsyrkandet avslås och detta beror på att sökanden inte har haft godtagbara skäl för yrkandet,

ska sökanden ersätta statens

kostnader för biträdet.

11 §

Rätten får hålla förhandling för att pröva en fråga som avses i 10 §. Har häktning begärts,

skall förhandling hållas, om det

inte är fara i dröjsmål.

Rätten får hålla förhandling för att pröva en fråga som avses i 7 eller 10 §. Om häktning har begärts, ska förhandling hållas, om det inte är fara i dröjsmål.

Till förhandlingen skall tillsynsmyndigheten, förvaltaren och, om möjligt, den som avses med åtgärden kallas. Den sistnämndes kallelse skall delges. Han får hämtas till förhandlingen, om det finns skäl till det.

Har han kallats till förhand-

lingen eller kan det antas att han har avvikit eller på annat sätt håller sig undan, hindrar hans

Till förhandlingen ska tillsynsmyndigheten, förvaltaren och, om möjligt, den som avses med åtgärden kallas. Den sistnämndes kallelse ska delges. Han eller hon får hämtas till förhandlingen, om det finns skäl till det. Om den som avses med

åtgärden har kallats till förhand-

lingen eller det kan antas att han

eller hon har avvikit eller på

Promemorians lagförslag Ds 2019:31

utevaro inte att yrkandet prövas. annat sätt håller sig undan,

hindrar hans eller hennes utevaro inte att yrkandet prövas.

Har rätten beslutat om

häktning av någon som inte var närvarande vid rätten, skall, så snart beslutet har verkställts, anmälan om detta göras hos rätten. När en sådan anmälan har gjorts, skall förhandling i häktningsfrågan hållas snarast och senast fyra dagar efter det att häktningsbeslutet verkställdes.

Om rätten har beslutat om

häktning av någon som inte var närvarande vid rätten, ska, så snart beslutet har verkställts, anmälan om detta göras hos rätten. När en sådan anmälan har gjorts, ska en förhandling i häktningsfrågan hållas snarast och senast fyra dagar efter det att häktningsbeslutet verkställdes.

Rätten skall med högst två veckors mellanrum hålla förhandling för att pröva om den som är intagen i häkte fortfarande skall vara häktad. Finns det inte längre skäl för häktning,

skall rätten omedelbart förordna

att den häktade skall friges. Ingen får under konkursen hållas häktad längre tid än tre månader.

Rätten ska med högst två veckors mellanrum hålla förhandling för att pröva om den som är häktad fortfarande ska vara det. Om det inte längre

finns skäl för häktning, ska

rätten omedelbart besluta att den häktade ska friges. Ingen får under konkursen hållas häktad längre tid än tre månader.

14 §

Om gäldenären är i behov av det, är han berättigad till skälig ersättning av konkursboet för resa och uppehälle inom landet, när han till följd av bestämmel-

serna i 2–5 §§ inställer sig hos

rätten eller någon annanstans.

Vad som har sagts nu gäller även

för en sådan person som avses i 13 §.

Om gäldenären är i behov av det, är han eller hon berättigad till skälig ersättning av konkursboet för resa och uppehälle inom landet, när han eller hon till följd av 2–5 §§ inställer sig hos rätten eller någon annanstans. Detta gäller även för en sådan person som avses i 13 §.

Har ett yrkande enligt 5 § andra stycket riktats mot någon

Om någon annan än den som

avses i 13 § ska inställa sig med

Ds 2019:31 Promemorians lagförslag

annan än den som avses i 13 §, är han berättigad till skälig ersättning av boet för inställelse

enligt 5 § tredje eller fjärde stycket.

anledning av en begäran om bekräftelse eller en ansökan om edgång enligt 5 § första eller andra stycket, är han eller hon

berättigad till skälig ersättning av konkursboet för sin inställelse.

Beslut om ersättning meddelas av rätten.

Beslut om ersättning meddelas av rätten, om ersättningen

avser inställelse inför rätten. I andra fall beslutar förvaltaren om ersättning. Förskott får beviljas på ersättningen.

7 kap.

3 §

Innan rätten utser förvaltare eller fattar beslut om att flera förvaltare skall finnas, skall tillsynsmyndigheten höras.

Innan rätten utser förvaltare eller beslutar om att det ska

finnas flera förvaltare, ska till-

synsmyndigheten höras.

Frågor om att utse flera för-

valtare eller att dela förvaltningen mellan flera förvaltare tas

upp på begäran av tillsynsmyn-

digheten, förvaltare, en granskningsman eller en borgenär. Tillsynsmyndigheten och förvaltaren skall höras. Rätten får,

om det behövs, pröva frågan vid en förhandling. Till förhandlingen skall tillsynsmyndigheten,

förvaltaren och, om frågan har

väckts av någon annan, denne

kallas.

En ansökan om att utse flera

förvaltare eller att dela förvaltningen mellan flera förvaltare

görs av tillsynsmyndigheten, för-

valtare, en granskningsman eller en borgenär. Tillsynsmyndigheten och förvaltaren ska höras.

5 §

Om en förvaltare begär att få avgå och visar skäl till det, skall rätten entlediga honom.

Om en förvaltare ansöker om att få avgå och visar skäl till det,

ska rätten entlediga honom eller henne.

Promemorians lagförslag Ds 2019:31

En förvaltare som inte är lämplig eller av någon annan orsak bör skiljas från uppdraget

skall entledigas av rätten. Frågor

om entledigande tas upp på be-

gäran av tillsynsmyndigheten,

en granskningsman, en borgenär eller gäldenären.

En förvaltare som inte är lämplig eller av någon annan orsak bör skiljas från uppdraget

ska entledigas av rätten. En ansökan om entledigande får göras av tillsynsmyndigheten, en

granskningsman, en borgenär eller gäldenären.

En förvaltare får inte entledigas utan att tillsynsmyndigheten har hörts. Om någon

annan än förvaltaren själv har begärt att förvaltaren skall entledigas, skall rätten, om det inte av särskilda skäl är onödigt, pröva frågan vid en förhandling. Till förhandlingen skall tillsynsmyndigheten, förvaltaren och, om frågan har väckts av någon annan, denne kallas. Om det är

av särskilt intresse att borgenärerna hörs, skall de kallas till för-

handlingen genom kungörelse.

En förvaltare får inte entledigas utan att tillsynsmyndigheten har hörts. Om rätten

håller sammanträde i ärendet, ska tillsynsmyndigheten alltid kallas.

Om det är av särskilt intresse att borgenärerna hörs, ska de kallas till sammanträdet genom kungörelse.

Rätten får, om den finner skäl

till det, i avvaktan på förhandlingen försätta en förvaltare ur tjänstgöring. Innan det sker skall

tillsynsmyndigheten höras. Om

en förvaltare försätts ur tjänstgöring, kan rätten utse någon

annan att under tiden fullgöra

hans åligganden.

Rätten får besluta att för-

valtaren ska skiljas från sitt uppdrag för tiden till dess ärendet om entledigande avgörs, om det finns fara i dröjsmål. Innan det sker

ska tillsynsmyndigheten höras.

Rätten får utse någon annan att

under tiden fullgöra förvaltarens åligganden.

9 §

Förvaltaren är skyldig att på begäran lämna upplysningar om boet och dess förvaltning till rätten, borgenärer, granskningsmän, gäldenären eller tillsynsmyndigheten.

Förvaltaren är dock inte

skyldig att lämna borgenärer,

Trots första stycket är förvaltaren inte skyldig att lämna

Ds 2019:31 Promemorians lagförslag

granskningsmän eller gäldenärer upplysningar om en anmälan enligt 16 § innan han avger slutredovisning.

borgenärer, granskningsmän eller gäldenären upplysningar om en underrättelse enligt 16 § innan förvaltaren lämnar sin slutredovisning.

10 §

I viktigare frågor skall förvaltaren höra tillsynsmyndigheten och särskilt berörda borgenärer, om det inte föreligger hinder mot det. Förvaltaren skall i sådana frågor höra även gäldenären, om det lämpligen kan ske.

Förvaltaren ska höra tillsyns-

myndigheten i viktigare frågor

eller inför beslut i annars svårbedömda frågor.

Förvaltaren ska i viktigare frågor ge särskilt berörda borgenärer tillfälle att yttra sig, om det inte finns något hinder mot det. Även gäldenären ska ges tillfälle att yttra sig i sådana frågor, om det lämpligen kan ske.

12 §

8

Förvaltaren skall snarast ta hand om gäldenärens bo med

det räkenskapsmaterial och de andra handlingar som rör boet. Om gäldenären är eller under det senaste året före konkursansökningen har varit bokföringsskyldig, skall förvaltaren i det omhändertagna räkenskapsmaterialet på lämpligt sätt ange dagen för omhändertagandet.

Förvaltaren ska snarast ta hand om gäldenärens bo med

dess räkenskapsinformation och annat material som rör boet.

Om gäldenären är eller under det senaste året före konkursansökan har varit bokföringsskyldig,

8 Senaste lydelse 1995:793.

Promemorians lagförslag Ds 2019:31

ska förvaltaren i den omhändertagna räkenskapsinformationen på lämpligt sätt ange dagen för omhändertagandet.

Den som på uppdrag av gäldenären har upprättat räken-

skapsmaterial rörande gäldenä-

rens bo är skyldig att lämna ut

materialet till förvaltaren i gäldenärens konkurs.

Den som på uppdrag av gäldenären har upprättat räken-

skapsinformation om gäldenärens

bo är skyldig att lämna den till förvaltaren.

13 §

9

Förvaltaren ska upprätta en bouppteckning. I denna ska boets tillgångar tas upp till noggrant uppskattade värden. Bo-

uppteckningen ska vidare innehålla uppgift om varje borgenärs

namn och postadress.

Förvaltaren ska upprätta en bouppteckning. I den ska boets tillgångar tas upp till noggrant uppskattade värden. I boupp-

teckningen ska vidare boets skulder tas upp med uppgift om varje

borgenärs namn och adress. Bo-

uppteckningen ska dessutom innehålla en bedömning av om utdelning kan förväntas i konkursen.

Om det finns anledning, ska bouppteckningen också innehålla uppgift om egendom som inte ingår i boet på grund av att den finns utomlands. Om gäldenären har uppgett att sådan egendom saknas, ska bouppteckningen innehålla uppgift om detta.

I den utsträckning det behövs ska bouppteckningen också innehålla en förteckning över dels räkenskapsmaterial, dels

andra handlingar som rör boet.

I den utsträckning det behövs ska bouppteckningen också innehålla en förteckning över boets räkenskapsinformation

och annat material som rör boet.

Bouppteckningen ska av förvaltaren ges in till rätten och tillsynsmyndigheten så snart som möjligt och senast en vecka före edgångssammanträdet.

9 Senaste lydelse 2019:745.

Ds 2019:31 Promemorians lagförslag

Har en av gäldenären underskriven bouppteckning förut getts in till rätten, behöver någon ny bouppteckning inte upprättas, om förvaltaren anser att denna är tillförlitlig. I så fall ska förvaltaren snarast anmäla det till rätten och tillsynsmyndigheten.

Om bevakningsförfarande ska äga rum och någon bouppteckning ännu inte har getts in till rätten, ska förvaltaren så snart som möjligt och senast en vecka från beslutet om bevakningsförfarandet skicka en förteckning över borgenärerna med uppgift om varje borgenärs postadress till rätten och tillsynsmyndigheten. I konkurs hos en bank, ett kreditmarknadsföretag eller ett företag som driver verksamhet enligt lagen ( 2004:299 ) om inlåningsverksamhet ska till bouppteckningen eller borgenärsförteckningen bifogas uppgift om insättningsborgenärerna och deras fordringsbelopp med upplupen ränta. Detsamma gäller i ett värdepappersbolags konkurs om bolaget har tillstånd att ta emot insättningar på konto. I ett livförsäkringsbolags eller ett tjänstepensionsföretags konkurs ska på motsvarande sätt bifogas uppgift om försäkringstagarna och deras fordringar.

Promemorians lagförslag Ds 2019:31

13 a §

Förvaltaren ska ge in bouppteckningen till tillsynsmyndigheten så snart som möjligt och senast en vecka före bouppteckningssammanträdet.

14 §

10

Förvaltaren får, om det

behövs, begära handräckning av kronofogdemyndigheten för att kunna omhänderta eller annars

få tillgång till gäldenärens bo med det räkenskapsmaterial och

de andra handlingar som rör

boet. Detsamma gäller sådant

räkenskapsmaterial som avses i

12 § andra stycket. Kronofogde-

myndigheten får då genomsöka hus, rum eller förvaringsställen och, om tillträde behövs till något utrymme som är tillslutet, låta öppna lås eller ta sig in på annat sätt. Kronofogdemyndigheten får även i övrigt använda tvång i den mån det behövs för det avsedda ändamålet och det kan anses befogat med hänsyn till omständigheterna. Våld mot person får dock brukas endast om kronofogdemyndigheten möter motstånd och i den mån det med hänsyn till ändamålet med ingripandet kan anses försvarligt.

Förvaltaren får begära handräckning av Kronofogdemyndig-

heten för att omhänderta eller

annars få tillgång till gäldenärens bo med dess räkenskaps-

information och annat material

som rör boet. Detsamma gäller

sådan räkenskapsinformation som

avses i 12 § tredje stycket.

I fråga om överklagande av kronofogdemyndighetens beslut eller åtgärd enligt första stycket

Vid handräckning gäller bestämmelserna i utsökningsbalken om verkställighet av förplik-

10 Senaste lydelse 1995:793.

Ds 2019:31 Promemorians lagförslag

tillämpas bestämmelserna i utsökningsbalken om talan mot utmätning i allmänhet.

telser som inte avser betalningsskyldighet, avhysning eller avlägsnande. Om förvaltaren begär det, ska Kronofogdemyndigheten inte i förväg underrätta den som åtgärden ska genomföras hos.

15 §

11

Förvaltaren ska snarast upprätta en skriftlig berättelse om boets tillstånd och om orsakerna till gäldenärens obestånd,

såvitt de har kunnat klarläggas,

och om möjligt ange vid vilken tidpunkt obeståndet kan antas ha inträtt. Berättelsen ska vidare

innehålla

Förvaltaren ska snarast upprätta en skriftlig berättelse

(förvaltarberättelse) om boets

tillstånd och om orsakerna till gäldenärens obestånd, i den ut-

sträckning de har kunnat klar-

läggas, och om möjligt ange vid vilken tidpunkt obeståndet kan antas ha inträtt.

Förvaltarberättelsen ska vidare innehålla

1. en översikt över tillgångar och skulder av olika slag,

2. en uppgift om huruvida det har förekommit något sådant förhållande som kan föranleda återvinning till konkursboet,

3. en uppgift om huruvida det finns skälig anledning att anta att någon enligt aktiebolagslagen (2005:551) eller lagen (2018:672) om ekonomiska föreningar är skyldig att återlämna olaglig vinstutdelning eller annan olaglig utbetalning eller att enligt dessa lagar eller lagen (1980:1102) om handelsbolag och enkla bolag utge skadestånd till ett aktiebolag, en ekonomisk förening eller ett handelsbolag,

4. en uppgift i förekommande fall om vid vilken tidpunkt skyldighet enligt 25 kap. 13 § aktiebolagslagen att upprätta en kontrollbalansräkning kan antas ha inträtt, om denna tidpunkt kan klarläggas,

5. en uppgift om vilket bokföringssystem en gäldenär som är eller under det senaste året före konkursansökan har varit bokföringsskyldig har tillämpat och hur bokföringsskyldigheten har fullgjorts.

11 Senaste lydelse 2018:713.

Promemorians lagförslag Ds 2019:31

Berättelsen ska snarast och senast sex månader från konkursbeslutet skickas till rätten, tillsynsmyndigheten och varje borgenär som begär det. När det finns särskilda omständigheter får rätten medge anstånd med avlämnandet av berättelsen. Har

gäldenären varit bokföringsskyldig, ska den av gäldenären senast uppgjorda balansräkningen bifogas berättelsen.

Om gäldenären har varit

bokföringsskyldig, ska den av gäldenären senast upprättade balansräkningen bifogas förval-

tarberättelsen.

15 a §

Förvaltaren ska snarast och senast sex månader från konkursbeslutet ge in förvaltarberättelsen till tillsynsmyndigheten och låta varje borgenär som begär det få del av den.

Tillsynsmyndigheten får på ansökan av förvaltaren medge anstånd med att ge in förvaltarberättelsen, om det finns särskilda skäl.

19 §

12

Förvaltaren ska, oavsett vad som gäller i fråga om bokföringsskyldighet för gäldenären, löpande bokföra in- och utbetalningar, om inte god redovisningssed kräver att bokföringen sker på något annat sätt.

Förvaltaren ska bevara räken-

skapsmaterialet under minst sju

år från utgången av det kalenderår då konkursen avslutades. I övrigt tillämpas 7 kap. bokföringslagen (1999:1078).

Förvaltaren ska bevara räken-

skapsinformationen under minst

sju år från utgången av det kalenderår då konkursen avslutades. I övrigt tillämpas 7 kap. bokföringslagen (1999:1078).

12 Senaste lydelse 2010:1512.

Ds 2019:31 Promemorians lagförslag

Första stycket medför inte någon inskränkning i den bokföringsskyldighet som kan vara särskilt föreskriven för att möjliggöra kontroll över viss verksamhet.

Beträffande skyldighet att sörja för underlag för deklara-

tions- och uppgiftsskyldighet och för kontroll därav finns särskilda bestämmelser.

När det gäller skyldighet att ta fram underlag för deklara-

tions- och uppgiftsskyldighet och för kontroll av sådant

underlag finns särskilda bestäm-

melser.

20 §

Om konkursen inte är avslutad då sex månader har för-

flutit efter edgångssammanträdet, skall förvaltaren inom en månad därefter till tillsynsmyndigheten avlämna en berättelse, i vilken

alla de åtgärder som har vidtagits för att avsluta konkursen

skall anges noggrant. Berättelsen skall innehålla uppgifter om in-

och utbetalningar under den

gångna perioden eller en krono-

logisk och systematisk sammanställning av boets affärshändelser. Har pengar under någon del av denna period stått inne i bank

eller kreditmarknadsföretag, skall

till berättelsen bifogas en av

banken eller kreditmarknadsföretaget bestyrkt uppgift på de insättningar och uttag som har förekommit.

Om konkursen inte är avslutad vid utgången av den sjätte

kalendermånaden efter konkursbeslutet, ska förvaltaren inom en

månad därefter till tillsynsmyndigheten ge in en berättelse

(halvårsberättelse), där alla de

åtgärder som har vidtagits och

som återstår att vidta för att

avsluta konkursen ska anges.

Halvårsberättelsen ska innehålla

uppgifter om in- och utbetalningar under perioden eller en kronologisk och systematisk sammanställning av boets affärshändelser. Om pengar under någon del av denna period har

varit insatta i ett kreditinstitut, ska till berättelsen bifogas kontoutdrag från institutet för hela perioden.

Senare under konkursen skall förvaltaren inom en månad från utgången av varje sexmånadersperiod avge en sådan berättelse

som sägs i första stycket för den

senaste perioden. Denna skall

Senare under konkursen ska förvaltaren inom en månad från utgången av varje sexmånadersperiod lämna en halvårsberättelse för den senaste perioden. Berät-

telsen ska även innehålla upp-

Promemorians lagförslag Ds 2019:31

även innehålla fullständiga upplysningar om orsakerna till att konkursen inte har avslutats.

lysningar om orsakerna till att konkursen inte har avslutats och

en bedömning av när i tid konkursen kan avslutas.

Förvaltaren skall snarast skicka en kopia av berättelsen till rätten.

21 §

13

Också sedan konkursen har

avslutats skall förvaltaren, så

länge boets medel är insatta i bank eller kreditmarknadsföretag, inom en månad från utgången av varje kalenderår till tillsynsmyn-

digheten lämna sådana uppgifter

som sägs i 20 § första stycket andra och tredje meningarna. När några medel inte längre

finns att lyfta, skall förvaltaren

anmäla det till myndigheten. Förvaltaren skall samtidigt redovisa i vad mån utbetalning av utdelningsmedel skett med stöd av 11 kap. 13 a §.

Om medel som tillhör boet har varit insatta i ett kreditinstitut efter det att konkursen har

avslutats, ska förvaltaren anmäla till tillsynsmyndigheten så snart

det inte längre finns några medel

att lyfta.

I anmälan ska förvaltaren redovisa sådana uppgifter och kontoutdrag som anges i 20 § första stycket andra och tredje meningarna. Förvaltaren ska även redovisa i vilken utsträckning utdelningsmedel har betalats ut med stöd av 11 kap. 13 a §. Förvaltarens redovisning ska endast avse uppgifter avseende period som inte omfattas av tidigare lämnad redovisning.

13 Senaste lydelse 2004:431.

Ds 2019:31 Promemorians lagförslag

Om det vid utgången av ett kalenderår fortfarande finns sådana insatta medel som anges i första stycket, ska förvaltaren till tillsynsmyndigheten lämna uppgifter som anges i andra stycket inom tre månader från utgången av året, om inte en anmälan enligt första stycket gjorts dessförinnan.

22 §

14

Om det vid konkursens avslutande finns några hinder mot att det räkenskapsmaterial

och de andra handlingar rörande boet som förvaltaren har tagit hand om återställs till gäldenären, skall de överlämnas till till-

synsmyndigheten, om inte förvaltaren anser att han bör bevara

dem. Handlingarna skall bevaras i enlighet med vad som i varje särskilt fall gäller om arkivering.

När konkursen avslutas, ska förvaltaren till gäldenären återställa räkenskapsinformation och annat material rörande boet som

förvaltaren har tagit hand om

eller, om det inte är möjligt, be-

vara dem. Materialet ska bevaras i enlighet med vad som i varje särskilt fall gäller om arkivering.

27 §

Tillsynsmyndigheten

skall

övervaka att förvaltningen bedrivs på ett ändamålsenligt sätt i överensstämmelse med denna lag och andra författningar. Den

skall då särskilt se till att av-

vecklingen av konkursen inte fördröjs i onödan. Myndigheten

får, när den finner det lämpligt, inventera konkursboets kassa och övriga tillgångar samt begära

Tillsynsmyndigheten

ska

övervaka att förvaltningen bedrivs på ett ändamålsenligt sätt i överensstämmelse med denna lag och andra författningar.

Myndigheten ska då särskilt se

till att avvecklingen av konkursen inte fördröjs i onödan.

14 Senaste lydelse 1995:793.

Promemorians lagförslag Ds 2019:31

redovisning av förvaltaren. Om särskilda omständigheter motiverar det, får myndigheten utse en eller flera revisorer för granskning av boets räkenskaper och förvaltningen i övrigt.

Tillsynsmyndigheten får, när den finner det lämpligt, inventera konkursboets kassa och övriga tillgångar samt begära redovisning av förvaltaren.

Tillsynsmyndigheten får, om särskilda omständigheter motiverar det, utse en eller flera revisorer för granskning av boets räkenskaper och förvaltningen i övrigt.

28 §

15

Tillsynsmyndigheten skall ha tillgång till det räkenskapsmate-

rial och de andra handlingar

som rör boet.

Tillsynsmyndigheten ska ha tillgång till boets räkenskaps-

information och annat material

som rör boet.

Tillsynsmyndigheten är skyldig att på begäran lämna upplysningar om boet och dess förvaltning till rätten, borgenärer, granskningsmän eller gäldenären.

30 §

Om en borgenär begär det, skall rätten förordna en gransk-

ningsman att med de befogenheter som anges i denna lag övervaka förvaltningen på borgenärens vägnar. Till granskningsman skall utses den som borgenären föreslår, om han är lämplig.

På ansökan av en borgenär ska tillsynsmyndigheten förordna

en granskningsman att med de befogenheter som anges i denna lag övervaka förvaltningen på borgenärens vägnar. Till granskningsman ska utses den som borgenären föreslår, om han

eller hon är lämplig.

15 Senaste lydelse 1995:793.

Ds 2019:31 Promemorians lagförslag

Tillsynsmyndigheten ska ge förvaltaren tillfälle att yttra sig över en ansökan enligt första stycket.

Granskningsmannen skall ha tillgång till det räkenskapsmate-

rial och de andra handlingar

som rör boet.

Granskningsmannen ska ha tillgång till boets räkenskaps-

information och annat material

som rör boet.

Om borgenären begär det, skall även en ersättare för granskningsmannen utses. Bestämmelserna om granskningsman gäller även för ersättaren.

Granskningsmannen skall entledigas om han eller borgenären gör framställning om det eller om han visar sig inte vara lämplig.

Ersättningen till granskningsmannen skall betalas av borgenären.

31 §

Tillsynsmyndigheten ska entlediga granskningsmannen, om denne eller borgenären ansöker om det eller om granskningsmannen visar sig inte vara lämplig.

Ersättningen till granskningsmannen ska betalas av borgenären.

8 kap.

2 §

Har gäldenären drivit en

rörelse, får förvaltaren, om det lagligen kan ske, fortsätta rörelsen för konkursboets räkning i

Om gäldenären har drivit en

rörelse, får förvaltaren, om det lagligen kan ske, fortsätta rörelsen för konkursboets räkning i

Promemorians lagförslag Ds 2019:31

den mån det är ändamålsenligt. Detsamma gäller om förvaltaren sedan rörelsen har lagts ned vill återuppta denna. Rörelsen får dock fortsättas längre tid än ett år från edgångssammanträdet endast om det finns särskilda skäl för det.

den utsträckning det är ändamålsenligt. Detsamma gäller om förvaltaren sedan rörelsen har lagts ned vill återuppta denna. Rörelsen får dock fortsättas längre tid än ett år från boupp-

teckningssammanträdet endast

om det finns särskilda skäl för det.

7 §

16

Försäljning av lös egendom som inte sker genom fortsättande av gäldenärens rörelse ska ske på auktion eller på annat sätt efter vad förvaltaren anser vara mest fördelaktigt för boet. Om egendom säljs till konkursgäldenären eller någon denne sådan närstående person som anges i 4 kap. 3 § ska försäljningen ha föregåtts av ett offentligt anbudsförfarande, om särskilda skäl inte gör det obehövligt.

Lös egendom i vilken en borgenär har panträtt eller någon annan särskild förmånsrätt får inte utan hans samtycke säljas på annat sätt än på auktion, om hans rätt är beroende av försäljningen. Även om samtycke inte lämnas, får egendomen säljas på annat sätt än på auktion, om det är sannolikt att högre pris uppnås därigenom och

om tillsynsmyndigheten medger det.

Lös egendom i vilken en borgenär har panträtt eller någon annan särskild förmånsrätt får inte utan borgenärens samtycke säljas på annat sätt än på auktion, om borgenärens rätt är beroende av försäljningen. Även om samtycke inte lämnas, får egendomen säljas på annat sätt än på auktion, om det är sannolikt att ett högre pris uppnås.

Samtycke enligt andra stycket krävs inte när förvaltaren säljer finansiella instrument, upptagna till handel på en reglerad marknad eller en motsvarande marknad utanför Europeiska ekonomiska samarbetsområdet, eller valuta till gällande marknadspris eller när det är fråga om försäljning av lös egendom genom fortsättande av gäldenärens rörelse.

16 Senaste lydelse 2019:745.

Ds 2019:31 Promemorians lagförslag

Särskilda bestämmelser om överlåtelse av försäkringsbestånd finns i 14 kap. 16 § försäkringsrörelselagen (2010:2043) och 11 kap. 26 § lagen (2019:742) om tjänstepensionsföretag.

9 §

Bestämmelserna i 6 § fjärde stycket tillämpas även när lös

egendom som tillhör gäldenären

skall säljas exekutivt under kon-

kursen. I ett sådant fall skall förvaltaren dessutom, i den mån det behövs, i ärendet föra talan för de borgenärer som har förmånsrätt enligt 10 § förmåns-rättslagen (1970:979) och skrift-

ligen underrätta sådan borgenär

om ett yrkande som han framställer på dennes vägnar.

När lös egendom som tillhör

gäldenären ska säljas exekutivt under konkursen tillämpas även

6 § fjärde stycket. I ett sådant fall ska förvaltaren dessutom, om

det behövs, i ärendet föra talan för de borgenärer som har förmånsrätt enligt 10 eller 10 a § förmånsrättslagen (1970:979) och underrätta en sådan borgenär om ett yrkande som för-

valtaren framställer på den borgenärens vägnar.

10 §

17

En borgenär som innehar lös egendom med handpanträtt får själv ombesörja att egendomen säljs på auktion. En sådan försäljning får dock inte utan förvaltarens samtycke äga rum tidigare än fyra veckor efter

edgångssammanträdet. Borgenä-

ren ska minst en vecka innan han vidtar åtgärd för egen-

domens försäljning ge förvaltaren

tillfälle att lösa in egendomen. Om det är fråga om ett fartyg eller gods i fartyg eller i luftfartyg eller intecknade reservdelar till luftfartyg, ska egendomen säljas exekutivt.

En borgenär som innehar lös egendom med handpanträtt får själv ombesörja att egendomen säljs på auktion. En sådan försäljning får dock inte utan förvaltarens samtycke ske tidigare än fyra veckor efter bouppteck-

ningssammanträdet. Borgenären

ska minst en vecka innan han

eller hon vidtar någon åtgärd för att sälja egendomen ge förval-

taren tillfälle att lösa in egendomen. Om det är fråga om ett fartyg eller gods i fartyg eller i luftfartyg eller intecknade reservdelar till luftfartyg, ska egendomen säljas exekutivt.

17 Senaste lydelse 2014:513.

Promemorians lagförslag Ds 2019:31

Finansiella instrument, valuta och sådant guld som har ställts som säkerhet till en central motpart och som uppfyller kraven i kommissionens delegerade förordning (EU) nr 153/2013 av den 19 december 2012 om komplettering av Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 648/2012 med avseende på tekniska tillsynsstandarder för krav på centrala motparter får omedelbart säljas eller realiseras genom avräkning av en borgenär som har egendomen som säkerhet, om det sker på ett affärsmässigt rimligt sätt. Detsamma gäller fordringar som uppkommit på grund av att ett kreditinstitut, eller ett motsvarande utländskt institut, har beviljat ett penninglån. Består säkerheten av onoterade aktier i konkursgäldenärens dotterbolag, ska borgenären dock först fråga förvaltaren om konkursboet vill lösa in aktierna.

Borgenären ska minst tre veckor i förväg underrätta förvaltaren om tid och plats för en auktion som inte hålls i exekutiv ordning.

Har egendomen sålts på

annat sätt än exekutivt, ska borgenären för förvaltaren redovisa vad som har flutit in.

Om egendomen har sålts på

annat sätt än exekutivt, ska borgenären redovisa för förvaltaren vad som har flutit in.

Vill inte borgenären själv

sälja egendomen, får förvaltaren ombesörja försäljningen. En inteckning i luftfartyg eller i reservdelar till luftfartyg som har lämnats som pant av den intecknade egendomens ägare får dock inte säljas av förvaltaren.

Han får bara låta sälja den rätt

till andel i inteckningen som enligt vad som är särskilt föreskrivet kan tillkomma gäldenären.

Om borgenären inte själv vill

sälja egendomen, får förvaltaren ombesörja försäljningen. En inteckning i luftfartyg eller i reservdelar till luftfartyg som har lämnats som pant av den intecknade egendomens ägare får dock inte säljas av förvaltaren.

Förvaltaren får bara låta sälja

den rätt till andel i inteckningen som enligt vad som är särskilt föreskrivet kan tillkomma gäldenären.

9 kap.

1 §

Rätten får efter framställning från förvaltaren besluta att be-

vakningsförfarande skall äga

rum i konkursen. Bevakning bör

Förvaltaren får besluta att ett

bevakningsförfarande ska anord-

nas i konkursen. Bevakning bör anordnas om fordringar utan

Ds 2019:31 Promemorians lagförslag

äga rum, om fordringar utan

förmånsrätt kan antas erhålla utdelning i konkursen.

förmånsrätt kan antas utdelning i konkursen.

2 §

Beslutar rätten att bevakningsförfarande skall äga rum, skall rätten bestämma inom vil-

ken tid bevakning skall ske.

Tiden för bevakning skall utgöra minst fyra och högst tio veckor

från dagen för beslutet att anordna bevakningsförfarandet.

Den tid inom vilken bevak-

ning av fordringar ska ske ska

vara fyra veckor från dagen för

beslutet att anordna bevakningsförfarandet. Om det behövs med

hänsyn till förhållandena i konkursen, får förvaltaren bestämma en längre bevakningstid, dock högst åtta veckor.

3 §

Rätten skall genast kungöra vad som har beslutats enligt 1 och 2 §§.

Förvaltaren ska genast kun-

göra att ett bevakningsförfarande

anordnas och bevakningstiden.

4 §

18

En borgenär skall inom den

tid som har bestämts för bevakning av fordringar skriftligen

hos rätten anmäla sin fordran och den förmånsrätt han vill göra gällande. Undantag från denna skyldighet följer dock av 4 kap. 21 §, 5 kap. 8 § och 17 § andra stycket samt 5 § i detta kapitel.

En borgenär ska inom bevak-

ningstiden skriftligen hos förvaltaren anmäla sin fordran och

den förmånsrätt som borgenären vill göra gällande (bevakning). Undantag från denna skyldighet följer dock av 4 kap. 21 §, 5 kap. 8 § och 17 § andra stycket samt 5 § i detta kapitel.

Att en fordran som omfattas

av lönegarantilagen (1992:497) i

vissa fall bevakas genom förvaltaren följer av den lagen.

Att en fordran i vissa fall bevakas genom förvaltaren följer av15 § lönegarantilagen

( 1992:497 ) och av 6 a och 6 b §§.

18 Senaste lydelse 1992:498.

Promemorians lagförslag Ds 2019:31

5 §

19

En borgenär som till säkerhet för sin fordran har panträtt i fast eller lös egendom behöver inte bevaka fordringen för att få rätt till betalning ur den pantsatta egendomen.

En borgenär som har en fordran hos en bank, ett kreditmarknadsföretag eller ett företag som driver verksamhet enligt lagen ( 2004:299 ) om inlåningsverksamhet på grund av en insättning på räkning behöver inte bevaka sin fordran i ett sådant instituts konkurs, om uppgift om fordringen har lämnats enligt 7 kap. 13 § sjätte stycket. Detsamma gäller beträffande värdepappersbolag som har tillstånd att ta emot insättningar på konto. En försäkringstagare behöver inte bevaka sin fordran i ett livförsäkringsbolags eller ett tjänstepensionsföretags konkurs, om uppgift om fordringen lämnats enligt det angivna lagrummet.

6 §

I bevakningsinlagan skall

fordringens belopp anges, om det

är möjligt. Grunden för ford-

ringen skall framgå tydligt. Om

förmånsrätt yrkas, skall borgenären också tydligt ange grunden för den. Inlagan skall vara egen-

händigt undertecknad av borgenären eller borgenärens ombud.

I bevakningen ska borgenären

tydligt ange fordrans belopp, om

det är möjligt, och grunden för

fordran. Om borgenären yrkar

förmånsrätt, ska även grunden för den tydligt anges.

Vid bevakningsinlagan skall

borgenären i original eller be-

Till bevakningen ska borge-

nären bifoga de handlingar som

19 Senaste lydelse 2019:745.

Ds 2019:31 Promemorians lagförslag

styrkt kopia bifoga de handlingar

som han vill åberopa till stöd för sitt anspråk.

han eller hon åberopar till stöd för sitt anspråk.

Bevakningsinlagan och de handlingar som har bifogats denna skall ges in i två exemplar.

6 a § 20

Förvaltaren ska upprätta en förteckning över insättningsborgenärers fordringar hos en bank, ett kreditmarknadsföretag eller ett företag som driver verksamhet enligt lagen ( 2004:299 ) om inlåningsverksamhet på grund av en insättning på räkning. Detsamma gäller för insättningsborgenärers fordringar hos ett värdepappersbolag som har tillstånd att ta emot insättningar på konto samt försäkringstagares och andra ersättningsberättigades fordringar hos ett livförsäkringsföretag eller ett tjänstepensionsföretag.

Förteckningen ska innehålla uppgift om borgenärerna och deras fordringsbelopp med upplupen ränta.

En borgenärs fordran som har tagits upp i förteckningen ska anses bevakad i institutets, bolagets eller företagets konkurs.

20 I promemorian Stärkt konsumentskydd på inlåningsmarknaden (dnr Fi2019/03768/B) föreslås att lagen (2004:299) om inlåningsverksamhet ska upphävas.

Promemorians lagförslag Ds 2019:31

6 b §

Förvaltaren ska upprätta en förteckning över fordringar som har förskottsbetalats enligt 11 kap. 15 §.

Förteckningen ska innehålla uppgift om borgenärerna och deras förskottsbetalade fordringsbelopp.

En borgenärs fordran som tagits upp i förteckningen ska anses bevakad i konkursen.

7 §

Genast efter bevakningstidens utgång skall rätten över-

lämna det ena exemplaret av de inkomna bevakningshandlingarna till förvaltaren.

Genast efter bevakningstidens utgång ska förvaltaren till-

ställa tillsynsmyndigheten framställda bevakningar och i förekommande fall upprättad förteckning enligt 6 a eller 6 b §. Myndigheten ska hålla handlingarna tillgängliga för granskning.

Förvaltaren skall skyndsamt upprätta en förteckning över de fordringar som har bevakats. För varje fordran anges dess belopp och, om förmånsrätt har yrkats, den åberopade grunden därför samt den plats i förmånrättsordningen som fordringen får enligt borgenärens yrkande.

Kopior av förteckningen skall skickas till rätten och tillsynsmyndigheten.

8 §

När rätten beslutar att bevakning skall äga rum, skall rätten samtidigt, efter samråd med

Den tid inom vilken anmärkning får framställas mot en bevakning ska vara två veckor från

Ds 2019:31 Promemorians lagförslag

förvaltaren, bestämma

1. den tid inom vilken anmärkningar får framställas mot bevakningarna,

2. var de till förvaltaren överlämnade bevakningshandlingarna skall hållas tillgängliga för granskning,

3. tidpunkten för det förlikningssammanträde som skall hållas inför rätten om anmärkningar framställs.

bevakningstidens utgång. Om det behövs med hänsyn till förhållandena i konkursen, får förvaltaren bestämma en längre anmärkningstid.

Om det visar sig vara lämpligare, får ett beslut enligt första

stycket fattas senare, dock senast

vid bevakningstidens utgång.

Förvaltaren ska bestämma anmärkningstiden i samband med beslutet om att anordna bevakningsförfarandet. Om det är

lämpligare, får detta ske senare, dock senast vid bevakningstidens utgång.

Anmärkningstiden skall bestämmas så att den utgör minst två och högst fyra veckor räknat från bevakningstidens utgång. Om det behövs med hänsyn till förhållandena i konkursen, får en längre anmärkningstid fastställas. Förlikningssammanträdet får inte hållas tidigare än två eller senare än fyra veckor från utgången av anmärkningstiden.

Underrättelser om vad rätten har bestämt enligt denna paragraf skall tillställas förvaltaren, till-

synsmyndigheten, gäldenären

samt de borgenärer som har be-

vakat fordringar i konkursen.

Förvaltaren ska underrätta

tillsynsmyndigheten, gäldenären

och de borgenärer som har

bevakat fordringar i konkursen om anmärkningstiden och var

bevakningarna hålls tillgängliga.

Promemorians lagförslag Ds 2019:31

9 §

Förvaltaren skall granska be-

vakningshandlingarna och, om han finner anledning till an-

märkning mot något yrkande om betalnings- eller förmånsrätt, skriftligen anmäla det till

rätten inom den tid som har bestämts enligt 8 § första stycket

1. I anmärkningsskriften skall

grunden för anmärkningen anges tydligt. Skriften skall vara

egenhändigt undertecknad av förvaltaren eller dennes ombud.

Förvaltaren ska granska be-

vakningarna. Om förvaltaren

finner anledning till anmärkning mot något yrkande om betalnings- eller förmånsrätt, ska han

eller hon göra en skriftlig anmärkning om detta inom anmärkningstiden. I anmärkningen ska grunden för den anges

tydligt.

Även en borgenär som har bevakat en fordran i konkursen och gäldenären får framställa anmärkning mot en bevakning. En sådan anmärkning skall

framställas inom den tid och på

det sätt som anges i första stycket.

Även en borgenär som har bevakat en fordran i konkursen och gäldenären får framställa anmärkning mot en bevakning. En sådan anmärkning ska ges in

till förvaltaren inom anmärkningstiden och på det sätt som

anges i första stycket.

Anmärkningsskriften och de handlingar som åberopas till stöd för anmärkningen skall ges in i två exemplar.

Förvaltaren ska tillställa tillsynsmyndigheten gjorda anmärkningar. Förvaltaren ska även underrätta gäldenären och den borgenär mot vars bevakning anmärkning har framställts.

10 §

Om en anmärkning görs av någon av dem som har rätt till det, gäller den också för de andra, även om de inte har tagit

del i anmärkningen.

En anmärkning enligt 9 §

gäller för övriga som har rätt att

anmärka, även om de inte har

tagit del i anmärkningen.

Den som har gjort en anmärkning får med bindande verkan för övriga anmärkningsberättigade frånfalla eller inskränka sin an-

Ds 2019:31 Promemorians lagförslag

märkning och med bindande verkan för de som inte har anmärkt ingå en förlikning med den borgenär mot vars bevakning anmärkning har framställts.

11 §

Den som har rätt att framställa anmärkning mot en bevakning får efter anmärkningstidens utgång till stöd för en gjord anmärkning åberopa även en annan omständighet än sådan som har angetts i anmärknings-

skriften. Efter förlikningssammanträdet får dock en ny

omständighet som innebär att grunden för anmärkningen ändras åberopas endast om omständigheten varken var eller borde ha varit känd för den anmärkningsberättigade eller om det i övrigt finns särskilda skäl för att ändå tillåta att om-

ständigheten åberopas.

Den som har rätt att framställa anmärkning mot en bevakning får efter anmärkningstidens utgång till stöd för en gjord anmärkning åberopa en omständighet som inte

tidigare har angetts. Om en ny

omständighet som innebär att grunden för anmärkningen ändras åberopas efter att tvisten

överlämnats till rätten, får den dock tillåtas endast om om-

ständigheten varken var eller borde ha varit känd för den anmärkningsberättigade eller om det i övrigt finns särskilda skäl för att ändå tillåta att den åberopas.

Om en ny omständighet åberopas i ett annat sammanhang än vid förlikningssammanträdet eller vid en förhandling, gäller i fråga om formen för åberopandet vad

som föreskrivs om anmärkning i 9 § första stycket.

Vid åberopande av en ny omständighet gäller det som

föreskrivs om anmärkning i 9 § första och tredje styckena.

13 §

Tvistefrågor som har uppkommit genom framställda anmärkningar och som inte har förlikts skall handläggas vid ett förlikningssammanträde inför

När den borgenär mot vars bevakning en anmärkning har framställts underrättas enligt 9 § tredje stycket, ska förvaltaren samtidigt uppmana honom eller

Promemorians lagförslag Ds 2019:31

rätten. Vid detta får förvaltaren, borgenärerna och gäldenären föra talan. Till sammanträdet skall förvaltaren, de borgenärer mot vars bevakningar anmärkningar riktats och de som framställt anmärkningarna kallas.

henne att inom viss tid yttra sig över anmärkningen och bifoga de handlingar som styrker fordran, om inte handlingarna i fråga har getts in tidigare.

Förvaltaren skall närvara vid sammanträdet. Att han uteblir hindrar dock inte att sammanträdet genomförs. Tillsynsmyndigheten har rätt att delta vid sammanträdet.

Förvaltaren ska verka för förlikning av de tvistefrågor som uppkommit genom framställda anmärkningar.

Rätten skall vid sammanträdet utreda tvistefrågorna och söka åstadkomma förlikning. De närvarande som har rätt att föra talan får med bindande verkan för dem som har uteblivit medge att en anmärkning förfaller eller inskränks eller uppdra åt förvaltaren att ingå förlikning med en borgenär mot vars bevakning en anmärkning har gjorts. Är både en borgenär och en borgensman eller någon annan som förutom gäldenären ansvarar för borgenärens fordran närvarande och kan de inte enas, gäller borgenärens mening om inte de andra löser ut honom eller ställer betryggande säkerhet för fordringen.

15 §

Tvistefrågor som inte har blivit förlikta skall prövas av rätten vid en förhandling. Rätten skall vid förlikningssammanträdet förbereda de återstående

Om en bevakningstvist kvarstår, ska förvaltaren senast fyra veckor efter anmärkningstidens utgång överlämna tvisten till rätten. Förvaltaren ska bifoga de

Ds 2019:31 Promemorians lagförslag

tvistefrågorna så att de kan behandlas slutligt vid förhandlingen.

handlingar som rör tvisten.

Förhandlingen skall om möjligt hållas i omedelbar anslutning till förlikningssammanträdet. Om det inte sker, skall rätten sätta ut förhandlingen till en dag inom fyra veckor efter sammanträdet eller, om det finns särskilda skäl för det, senare dag. Till en sådan förhandling skall förvaltaren, de borgenärer mot vars bevakningar anmärkningarna riktats och de som framställt anmärkningarna kallas.

16 §

Tvistefrågor angående ford-

ringar som har bevakats skall

prövas snarast och om möjligt avgöras på en gång. Kräver vissa

fordringar längre tid för att

utredas och prövas, skall rätten

besluta särskilt över de tviste-

frågor som kan avgöras tidigare. Beror någon borgenärs anspråk på prövningen i en särskild rättegång, får det inte fördröja avgörandet. I sådant fall skall rätten fastställa hans rätt i konkursen för det belopp som kan bli bestämt genom dom i den rättegången.

Ett ärende som rör tvistiga

fordringar ska handläggas skynd-

samt av rätten. Om vissa ford-

ringar kräver längre tid för att

avgöras, ska rätten besluta i de tvister som kan avgöras tidigare.

Har ett ackordsförslag tagits upp, får rättens prövning av en tvistefråga skjutas upp till dess ackordsfrågan har avgjorts, om det är ändamålsenligt.

Om någon borgenärs anspråk beror på prövningen i en särskild rättegång, får det inte fördröja ärendets avgörande. I sådant fall ska rätten fastställa borgenärens rätt i konkursen för det belopp

Promemorians lagförslag Ds 2019:31

som kan bli bestämt genom dom i den rättegången.

19 §

Ett beslut i en tvist om en bevakad fordran gäller även för övriga anmärkningsberättigade.

Genom ett beslut i en tvist

angående en bevakad fordran av-

görs endast vilken rätt som tillkommer fordringen i konkursen.

Genom ett beslut enligt första

stycket avgörs endast vilken rätt

som tillkommer fordran i konkursen.

20 §

21

Om bevakningsförfarande har ägt rum, får en borgenär som efter bevakningstidens utgång vill anmäla en fordran eller yrka förmånsrätt skriftligen göra det på det sätt som föreskrivs i 6 §.

Om ett bevakningsförfarande har anordnats, får en borgenär som efter bevakningstidens utgång vill anmäla en fordran eller yrka förmånsrätt (efterbevak-

ning) skriftligen göra det på det

sätt som föreskrivs i 6 §.

Som ersättning för de kostnader för kungörelse, kallelser och

underrättelser som föranleds av

efterbevakningen ska borgenären till staten i förskott erlägga en avgift motsvarande tre procent

av prisbasbeloppet enligt 2 kap. 6 och 7 §§ socialförsäkringsbalken .

Som ersättning för kostnader som föranleds av efterbevakningen ska borgenären i förskott betala en efterbevaknings-

avgift till staten. Regeringen får meddela föreskrifter om avgiftens storlek.

21 §

När en fordran har efterbevakats, skall rätten så snart som avgiften enligt 20 § andra stycket har betalts överlämna det ena exemplaret av bevakningshandlingarna till förvaltaren och, efter samråd med denne, bestämma

21 Senaste lydelse 2010:1239.

Ds 2019:31 Promemorians lagförslag

1. den tid inom vilken anmärkningar får framställas mot bevakningen,

2. var de till förvaltaren överlämnade bevakningshandlingarna skall hållas tillgängliga för granskning,

3. tidpunkten för det förlikningssammanträde som skall hållas inför rätten om anmärkningar framställs.

Anmärkningstiden skall bestämmas så att den utgör minst

två och högst fem veckor räknat från den dag avgiften enligt 20 § andra stycket betalades.

Den tid inom vilken anmärkning får framställas mot en efterbevakning ska vara två veckor

från den dag avgiften enligt 20 § andra stycket betalades. Om det

behövs med hänsyn till förhållandena i konkursen, får förvaltaren bestämma en längre anmärkningstid, dock högst fyra veckor.

Förlikningssammanträdet inför rätten skall hållas inom fyra veckor från anmärkningstidens utgång.

Förvaltaren ska tillställa tillsynsmyndigheten efterbevakningen och myndigheten ska hålla den tillgänglig för granskning.

Underrättelser om att en fordran har efterbevakats och vad rätten har bestämt enligt första stycket skall tillställas förvaltaren, tillsynsmyndigheten, gäldenären samt de borgenärer som har

bevakat fordringar i konkursen.

Förvaltaren ska underrätta

gäldenären och de borgenärer som har bevakat fordringar i konkursen om efterbevakningen

och var den hålls tillgänglig för granskning samt om anmärkningstiden.

10 kap.

1 §

Om rätten efter att ha hört

förvaltaren finner att konkurs-

boets tillgångar inte räcker till betalning av uppkomna och väntade konkurskostnader och

Om konkursboets tillgångar inte räcker till betalning av uppkomna och väntade konkurskostnader och andra skulder som boet har ådragit sig, ska

Promemorians lagförslag Ds 2019:31

andra skulder som boet har ådragit sig, skall rätten besluta om avskrivning av konkursen.

tillsynsmyndigheten, på ansökan av förvaltaren, besluta om av-

skrivning av konkursen.

En ansökan om avskrivning ska göras så snart det finns grund för den.

2 §

Konkursen får inte avskrivas enligt 1 § förrän bouppteckningen har beedigats och förvaltaren har fullgjort vad som

åligger honom enligt 7 kap. 15 §.

Konkursen får inte avskrivas enligt 1 § förrän bouppteckningen har bekräftats och förvaltaren har lämnat sin förvaltar-

berättelse.

Om det finns något hinder

mot att bouppteckningsed avläggs

av gäldenären eller någon annan inom skälig tid och om det saknas anledning att anta att det genom edgången skulle visa sig att tillgångar finns till betalning av konkurskostnaderna och andra skulder som boet har ådragit sig, får konkursen avskrivas trots att edgången inte har fullgjorts.

Om bouppteckningen inte kan

bekräftas av gäldenären eller

någon annan inom skälig tid och om det saknas anledning att anta att det genom bekräftelsen skulle visa sig att det finns tillgångar till betalning av konkurskostnaderna och andra skulder som boet har ådragit sig, får konkursen avskrivas trots att bekräftelse inte har lämnats.

3 §

Om någon fordran inte görs gällande och inte heller kan antas komma att göras gällande,

skall rätten efter anmälan av för-

valtaren genast besluta om avskrivning av konkursen. Om

rätten har beslutat att bevak-

ningsförfarande skall äga rum, får konkursen avskrivas först efter bevakningstidens utgång.

Om någon fordran inte görs gällande och inte heller kan antas komma att göras gällande,

ska tillsynsmyndigheten på ansökan av förvaltaren genast

besluta om avskrivning av konkursen. Om förvaltaren har beslutat att ett bevakningsförfarande ska anordnas, får konkursen avskrivas först efter bevakningstidens utgång.

Ds 2019:31 Promemorians lagförslag

En ansökan om avskrivning ska göras så snart det finns grund för den.

4 §

Om det återstår tillgångar i boet när förvaltaren har betalt konkurskostnaderna och andra skulder som boet har ådragit sig,

skall han

Om det återstår tillgångar i boet när konkurskostnaderna och andra skulder som boet har ådragit sig har betalats, ska för-

valtaren

1. om det i fall som avses i 1 § står klart hur kvarvarande tillgångar skall fördelas och om

tillsynsmyndigheten medger det,

tillställa berättigad borgenär vad som tillkommer denne,

1. om det i fall som avses i 1 § står klart hur kvarvarande tillgångar ska fördelas, tillställa

berättigade borgenärer vad som

tillkommer dem,

2. i övriga fall återställa egendomen till gäldenären.

11 kap.

2 §

Utdelning skall ske så snart som all tillgänglig egendom har förvandlats till pengar. Om egendom i sådana fall som avses i 8 kap. 6 § andra stycket eller 8 § andra stycket inte har blivit såld, utgör det inte hinder för

utdelning. Har bevakningsför-

farande ägt rum, får utdelning inte ske förrän den enligt 9 kap.

8 § bestämda anmärkningstiden

har gått ut och, om anmärkning

har framställts, förlikningssammanträde har hållits.

Utdelning ska ske så snart som all tillgänglig egendom har förvandlats till pengar. Utdel-

ning får ske trots att egendom i

sådana fall som avses i 8 kap. 6 § andra stycket eller 8 § andra stycket inte har blivit såld. Om

ett bevakningsförfarande har anordnats, får utdelning inte ske

förrän anmärkningstiden har gått ut.

5 §

När ett utdelningsförslag har upprättats, skall förvaltaren genast skicka förslaget med bifo-

När ett utdelningsförslag har upprättats, ska förvaltaren genast ge in förslaget med bifogad

Promemorians lagförslag Ds 2019:31

gad förvaltningsredogörelse till

rätten och tillsynsmyndigheten.

förvaltningsredogörelse till tillsynsmyndigheten.

6 §

Rätten skall kungöra att ett utdelningsförslag har upprättats,

så snart det utlåtande som tillsynsmyndigheten enligt 13 kap. 5 § skall avge över förvaltarens slutredovisning har kommit in till rätten.

Tillsynsmyndigheten ska kun-

göra att ett utdelningsförslag har upprättats.

Utdelningsförslaget och förvaltningsredogörelsen skall hållas tillgängliga hos rätten och tillsynsmyndigheten för den som vill ta del av handlingarna.

En uppgift om detta skall tas in i

kungörelsen.

Utdelningsförslaget och förvaltningsredogörelsen ska hållas tillgängliga hos tillsynsmyndigheten för den som vill ta del av handlingarna. Detta ska anges i kungörelsen.

Den som vill framställa invändning mot utdelningsförslaget skall göra det hos rätten senast den dag som rätten be-

stämmer och anger i kungörelsen. Denna dag skall bestämmas så att

tre veckor förflyter från den tid-

punkt då kungörelsen kan antas bli införd i Post- och Inrikes Tidningar.

Den som vill framställa en invändning mot utdelningsförslaget ska göra det hos tillsyns-

myndigheten senast tre veckor

från dagen för kungörandet.

Detta ska anges i kungörelsen.

7 §

När tiden för invändning har gått ut, skall rätten fastställa utdelningen i konkursen i enlighet med utdelningsförslaget, om det inte genom invändning eller på något annat sätt framgår att fel eller brist som inverkar på någons rätt föreligger.

När tiden för invändning har gått ut, ska utdelningen i konkursen fastställas i enlighet med utdelningsförslaget, om det inte genom invändning eller på något annat sätt framgår att det finns fel eller brister som inverkar på någons rätt.

Ds 2019:31 Promemorians lagförslag

Om en fordran eller en förmånsrätt inte har bevakats eller efterbevakats senast då utdelningsförslaget upprättades, fastän bevakningsskyldighet har förelegat, är en invändning att fordringen eller förmånsrätten borde ha tagits upp i utdelningsförslaget utan verkan.

Om rätten finner att utdelning inte bör fastställas enligt förslaget, skall rätten antingen

göra behövliga ändringar i det och fastställa det sålunda ändrade förslaget eller återförvisa ärendet

till förvaltaren. Att ett nytt utdel-

ningsförslag har upprättats skall kungöras endast om det finns skäl till det. Om kungörelse inte utfärdas, skall de borgenärer som berörs av ändringarna i utdelningsförslaget underrättas om det. I sådant fall skall invändning mot förslaget framställas inom tre veckor från dagen efter den då underrättelserna sändes ut. Slutdagen skall anges i underrättelserna.

Om utdelning inte bör fastställas enligt förslaget, ska för-

slaget fastställas efter nödvändiga

ändringar eller återförvisas till förvaltaren.

7 a §

Om det i annat fall än som anges i 7 § andra stycket har gjorts invändning mot utdelningsförslaget, ska tillsynsmyndigheten med ett eget yttrande överlämna prövningen av förslaget till rätten. I övriga fall beslutar tillsynsmyndigheten i frågan.

8 §

Om rätten anser att det finns anledning att inte fastställa utdelning enligt förslaget, skall den

När förvaltaren efter återförvisning upprättar ett nytt utdelningsförslag, ska det ges in till

Promemorians lagförslag Ds 2019:31

genom underrättelser bereda förvaltaren och den för vilken en ifrågasatt ändring skulle vara till nackdel tillfälle att yttra sig, om det inte är uppenbart obehövligt. Den som har framställt invändning mot utdelningsförslaget skall få tillfälle att ta del av ett yttrande, om det inte är obehövligt.

tillsynsmyndigheten. Det nya förslaget ska kungöras endast om det finns skäl till det. I ett sådant fall tillämpas 6 §.

Rätten får hålla förhandling för att pröva en fråga om att fastställa utdelningsförslaget. Förhandling skall hållas, om det begärs av den som har framställt invändning mot förslaget, den för vilken en ifrågasatt ändring skulle vara till nackdel eller, i fråga om återvinning, förvaltaren. Till förhandlingen skall nu nämnda personer alltid kallas.

Om kungörelse inte sker, ska de borgenärer som berörs av ändringarna i utdelningsförslaget underrättas om förslaget. I ett sådant fall ska en invändning mot förslaget framställas hos tillsynsmyndigheten inom tre veckor från dagen efter den då underrättelsen sändes ut. Detta ska anges i underrättelsen.

9 §

När beslutet att fastställa utdelningen och beslut att bestämma arvode till förvaltaren har vunnit laga kraft, skall förvaltaren snarast till borgenärerna skicka de medel som tillkommer dem, om inte hinder mot utbetalning enligt 10 § andra eller tredje stycket före-

ligger.

När beslutet att fastställa utdelningen och beslut att bestämma arvode till förvaltaren har fått laga kraft, ska förvaltaren snarast till borgenärerna skicka de medel som tillkommer dem, om det inte finns hinder mot utbetalning enligt 10 § andra eller tredje stycket.

Har förvaltaren skickat med-

len till en borgenär under dennes senast kända adress, behöver förvaltaren inte vidta någon ytterligare åtgärd för att verkställa betalningen. När med-

len har skickats till borgenärerna,

Om förvaltaren har skickat

medlen till en borgenär under dennes senast kända adress, behöver förvaltaren inte vidta någon ytterligare åtgärd för att verkställa betalningen.

Ds 2019:31 Promemorians lagförslag

skall förvaltaren anmäla det till rätten och tillsynsmyndigheten.

När medlen har skickats till borgenärerna, ska förvaltaren anmäla det till tillsynsmyndigheten.

12 §

En borgenär förlorar sin rätt till utdelning, om han inte gör anspråk på medlen inom två år räknat från

En borgenär förlorar sin rätt till utdelning, om borgenären inte gör anspråk på medlen inom ett år räknat från

1. dagen då beslutet att fastställa utdelningen vann laga kraft, eller

1. dagen då beslutet att fastställa utdelningen fick laga kraft, eller

2. den senare dag då borgenären blev berättigad att lyfta medlen utan att ställa säkerhet.

De medel som borgenär har förlorat sin rätt till skall fördelas mellan de borgenärer som har bevarat sin rätt och i andra hand överlämnas till gäldenären.

De medel som en borgenär har förlorat sin rätt till ska fördelas mellan de borgenärer som har bevarat sin rätt och i andra hand överlämnas till gäldenären.

13 a §

22

Om det sammanlagda belopp som tillkommer en borgenär understiger 100 kronor skall,

såvida särskilda skäl inte föranleder annat, beloppet inte beta-

las ut till honom, utan fördelas på övriga utdelningsberättigade som inte tillgodosetts fullt ut.

Om det sammanlagda belopp som tillkommer en borgenär understiger 300 kronor ska, om

det inte finns särskilda skäl,

beloppet inte betalas ut till

borgenären utan fördelas på öv-

riga utdelningsberättigade som inte har tillgodosetts fullt ut.

15 §

Förskottsbetalning skall utgå

för en fordran med förmånsrätt, om det lämpligen kan ske.

Förskott ska betalas ut för en

fordran med förmånsrätt, om det lämpligen kan ske.

22 Senaste lydelse 1990:1072.

Promemorians lagförslag Ds 2019:31

Förskottsbetalning skall utgå

för en fordran utan förmånsrätt, om det är uppenbart att tillgångarna räcker till betalning av tio procent av sådana fordringar och det inte finns särskilda skäl mot det. Förskottsbetalning för

en fordran utgår endast i den mån det kan antas att utdelning kommer att belöpa på denna. Är fordringen beroende av villkor eller tvistig, får förskott inte betalas ut. När bevakningsskyldighet föreligger, får förskottsbetalning ske endast till en borgenär som har bevakat sin fordran i konkursen.

Förskott ska betalas ut för en

fordran utan förmånsrätt, om det är uppenbart att tillgångarna räcker till betalning av tio procent av sådana fordringar och det inte finns särskilda skäl mot det.

Förskott för en fordran får betalas ut endast i den utsträckning det kan antas att utdelning kommer att belöpa på denna. Om fordran är beroende av villkor eller är tvistig, får förskott inte betalas ut.

18 §

En konkurs anses avslutad när tingsrätten har fastställt

utdelning enligt 7 §. Detta gäller

även om en tvist angående en fordran som har gjorts gällande i konkursen eller en fråga om underhåll åt gäldenären ännu inte är slutligt avgjord eller någon ytterligare tillgång till följd av rättegång eller på något annat sätt senare kan komma att tillföras konkursboet.

En konkurs anses avslutad när utdelning enligt 7 eller 8 § har fastställts. Detta gäller även om en tvist angående en fordran som har gjorts gällande i konkursen eller en fråga om underhåll åt gäldenären ännu inte är slutligt avgjord eller någon ytterligare tillgång till följd av rättegång eller på något annat sätt senare kan komma att tillföras konkursboet.

Ds 2019:31 Promemorians lagförslag

Även om konkursen är avslutad, får ett ackordsförslag som har getts in tidigare prövas enligt 12 kap.

20 §

Om det är oklart hur medlen

skall fördelas, skall ett förslag till

efterutdelning upprättas. I sådant fall tillämpas bestämmelserna i detta kapitel om utdelning, utbetalning av utdelningsmedel och förskottsbetalning.

Om det är oklart hur medlen

ska fördelas, ska förvaltaren upprätta ett förslag till efterutdel-

ning. I ett sådant fall tillämpas bestämmelserna i detta kapitel om utdelning, utbetalning av utdelningsmedel och förskottsbetalning.

I förslaget till efterutdelning kan utdelning beräknas även för en fordran som har blivit känd efter det att utdelningförslag enligt 4 § upprättades. En fordran får beaktas utan bevakning trots att bevakningsförfarande förut har varit anordnat i konkursen.

Har så inte varit fallet, får rätten

emellertid besluta om bevakningsförfarande inför efterutdelningen.

I förslaget till efterutdelning kan utdelning beräknas även för en fordran som har blivit känd efter det att ett utdelningsförslag enligt 4 § upprättades. En fordran får beaktas utan bevakning trots att ett bevakningsförfarande har varit anordnat i konkursen. Om så inte har varit fallet, får förvaltaren emellertid

anordna ett bevakningsförfaran-

de inför efterutdelningen.

Av nytillkomna medel skall en borgenär för en fordran som inte har tagits upp i utdelningsförslag enligt 4 § först så långt medlen räcker tilldelas så mycket som skulle ha tillagts

fordringen, om denna hade beak-

tats i utdelningsförslaget. Därefter får han tillsammans med övriga borgenärer ta del i vad som kan återstå.

Av nytillkomna medel ska en borgenär för en fordran som inte har tagits upp i ett utdelningsförslag enligt 4 § först så långt medlen räcker tilldelas så mycket som skulle ha tillagts

fordran, om denna hade beaktats

i utdelningsförslaget. Därefter får borgenären tillsammans med övriga borgenärer ta del av det som kan återstå.

Promemorians lagförslag Ds 2019:31

21 §

23

Om förvaltaren anser att de nytillkomna medlen kan fördelas utan att förslag till efterutdelning upprättas och om till-

synsmyndigheten medger det, får han dela ut medlen till berätti-

gade borgenärer utan att före-

skrifterna i det föregående i detta

kapitel iakttas. För utbetalningen gäller dock 9 § andra stycket och 13 a §. En borgenär förlorar sin rätt till utdelning, om han inte gör anspråk på medlen inom två år räknat från det att förvaltaren har anmält till

rätten att han har skickat medlen

till borgenären.

Om förvaltaren anser att de nytillkomna medlen kan fördelas utan att ett förslag till efterutdelning upprättas, får

förvaltaren dela ut medlen till

berättigade borgenärer utan att

föregående bestämmelser i detta

kapitel iakttas. För utbetalningen gäller dock 9 § andra och

tredje styckena och 13 a §. En

borgenär förlorar sin rätt till utdelning, om han eller hon inte gör anspråk på medlen inom ett år räknat från det att förvaltaren har anmält till tillsynsmyndig-

heten att medlen har skickats till

borgenären.

Första stycket tillämpas också för det fall att det finns skäl att upprätta ett utdelningsförslag men medlen inte förslår till betalning av de därmed förenade

kostnaderna.

Första stycket tillämpas också för det fall att det finns skäl att upprätta ett utdelningsförslag men medlen inte räcker till betalning av de kostnader

som är förenade med detta.

12 kap.

1 §

Visar gäldenären att han har

kommit överens om betalningen av sina skulder eller på annat sätt träffat uppgörelse med de borgenärer vars fordringar har bevakats eller, när bevakning inte behövs, vars fordringar är kända för förvaltaren, skall

rätten på ansökan av gäldenären

besluta om nedläggning av kon-

Om gäldenären visar att han eller hon har kommit överens

om betalningen av sina skulder eller på något annat sätt träffat

en uppgörelse med de borgenä-

rer vars fordringar har bevakats eller, när bevakning inte behövs, vars fordringar är kända för förvaltaren, ska tillsynsmyndig-

heten på ansökan av gäldenären

23 Senaste lydelse 1999:1072.

Ds 2019:31 Promemorians lagförslag

kursen. Innan beslut meddelas

skall förvaltaren höras.

besluta om nedläggning av konkursen. Innan ett beslut meddelas ska förvaltaren höras.

Om bevakningsförfarande

äger rum, får beslut om att lägga

ned konkursen inte meddelas före bevakningstidens utgång.

Om ett bevakningsförfarande

har anordnats, får ett beslut om

att lägga ned konkursen inte meddelas före bevakningstidens utgång.

Rätten kan förordna att boets

egendom inte får säljas innan

ansökningen har prövats, om

egendomen inte behöver säljas av någon sådan anledning som avses i 8 kap. 3 § andra stycket 2 och 3.

Tillsynsmyndigheten får besluta att boets egendom inte får

säljas innan ansökan har prövats, om egendomen inte behöver säljas av någon sådan anledning som avses i 8 kap. 3 § andra stycket 2 och 3.

3 §

Reglerna i 4–28 §§ om ackord är tillämpliga endast i en konkurs i vilken det har beslutats att bevakningsförfarande skall äga rum.

En gäldenär får ansöka om ackord i konkursen enligt vad som närmare föreskrivs i detta kapitel.

4 §

Om gäldenären vill bjuda

ackord, skall han tillställa rätten

ett ackordsförslag. I förslaget skall anges

En ansökan om ackord ska ges in till förvaltaren. Ansökan ska innehålla ett ackordsförslag som anger

1. hur mycket gäldenären

bjuder i betalning,

1. hur mycket gäldenären er-

bjuder i betalning,

2. när betalningen skall ske, 2. när betalningen ska ske,

3. om säkerhet har ställts för ackordet och vari säkerheten i så fall består.

3. om säkerhet har ställts för ackordet och vad den i så fall består av.

6 §

Ett ackordsförslag får tas upp

endast om det kommer in till

rätten före den dag då kungörelsen om utdelningsförslaget i

En ansökan om ackord får tas

upp till prövning endast om

1. den ges in till förvaltaren

före den dag utdelningsförslaget

Promemorians lagförslag Ds 2019:31

konkursen är införd i Post- och Inrikes Tidningar eller, när ut-

byte enligt 15 kap. 2 § sker, före den dag underrättelserna sändes ut.

kungjordes eller, när utbyte en-

ligt 15 kap. 2 § sker, före den dag underrättelserna sändes ut,

2. gäldenären har bekräftat bouppteckningen, och

3. ett bevakningsförfarande har varit anordnat.

Om ackordsförslaget har kommit in i rätt tid, skall rätten inhämta yttrande av förvaltaren huruvida förslaget bör föreläggas borgenärerna. Avstyrker förvaltaren att det sker, får förslaget tas upp endast om rätten finner synnerliga skäl till det.

7 §

Möter enligt 4–6 §§ hinder mot att ackordsförslaget tas upp, skall det avvisas.

En ansökan om ackord ska av-

visas, om inte de krav som anges i

3–6 §§ är uppfyllda eller om förvaltaren anser att ackordsförslaget inte ska presenteras för borgenärerna.

Om ansökan inte avvisas, ska förvaltaren överlämna ansökan med tillhörande handlingar till rätten och bifoga ett eget yttrande i frågan om huruvida ackordsförslaget bör antas av borgenärerna.

Förvaltaren ska till rätten samtidigt med ansökan ge in en förteckning över de borgenärer som har rätt att rösta i ackordsfrågan, med uppgift om de fordringsbelopp för vilka rösträtt får utövas.

Ds 2019:31 Promemorians lagförslag

8 §

Om ackordsförslaget tas upp,

skall borgenärerna genast kallas

till ett sammanträde inför rätten för att pröva förslaget. Innan

gäldenären har avlagt ed enligt 6 kap. 3 §, får kallelse utfärdas endast om det finns synnerliga skäl för det. Kallelsen till sammanträdet skall kungöras.

Om ansökan överlämnas till

rätten, ska rätten genast kalla

borgenärerna till ett sammanträde för att pröva förslaget. Kallelsen ska kungöras.

Sammanträdet får inte hållas tidigare än tre veckor efter det att ackordsförslaget togs upp och inte heller innan tvistefrågor som har uppkommit genom anmärkningar mot bevakade fordringar har handlagts vid förlikningssammanträdet.

10 §

Vid sammanträdet för prövning av ackordsförslaget bör förvaltaren närvara. Om gäldenären inte kan infinna sig personligen, bör han skicka ett ombud.

Vid sammanträdet för prövning av ackordsförslaget ska förvaltaren närvara. Även gäldenä-

ren ska närvara. Om gäldenären

inte kan infinna sig personligen, bör han eller hon inställa sig ge-

nom ombud.

Förvaltaren skall tillhandahålla en förteckning över de borgenärer som har rätt att rösta i ackordsfrågan, med uppgift om de fordringsbelopp för vilka rösträtt får utövas. Har det mot någon av dessa fordringar framställts anmärkning som inte har prövats eller har, om efterbevakning har skett, anmärkningstiden ännu inte gått ut, skall det särskilt anges i förteckningen.

Promemorians lagförslag Ds 2019:31

Om gäldenären inte har avlagt ed enligt 6 kap. 3 §, skall anledningen till det uppges vid sammanträdet.

17 §

Har ett ackordsförslag an-

tagits vid sammanträdet men

finns det enligt 19 § anledning

att inte fastställa ackordet, skall ackordsfrågan prövas av rätten

vid en förhandling. Detsamma

gäller, om det vid sammanträdet inte kan avgöras om förslaget har antagits eller förkastats av borgenärerna.

Om ett ackordsförslag har

antagits vid sammanträdet men det enligt 19 § finns anledning att inte fastställa ackordet, ska ackordsfrågan prövas av rätten. Detsamma gäller om det vid sammanträdet inte kan avgöras om förslaget har antagits eller förkastats av borgenärerna.

Om ackordsfrågan inte skall prövas vid en förhandling, skall rätten fastställa ackordet.

Om ackordsfrågan inte ska prövas enligt första stycket, ska rätten fastställa ackordet.

Beslut i ackordsfrågan skall

meddelas inom en vecka, om inte längre rådrum är nödvändigt på grund av särskilda omständigheter.

Rättens beslut i ackordsfrågan ska meddelas inom en vecka, om

inte ett längre rådrum är nödvändigt på grund av särskilda omständigheter.

20 §

En förhandling enligt 17 § skall äga rum så snart som möjligt. Till förhandlingen skall för-

valtaren, gäldenären och de borgenärer som var närvarande vid sammanträde som avses i 8 § kallas.

Om rätten håller sammanträde vid en prövning enligt 17 §, ska förvaltaren, gäldenären och

de borgenärer som var närvarande vid det sammanträde som avses i 8 § kallas.

26 §

begäran av en borgenär vars fordran omfattas av ackordet kan rätten, om det finns skäl till det, förordna förvaltaren

ansökan av en borgenär vars fordran omfattas av ackordet får tillsynsmyndigheten, om det finns skäl till det, förordna

Ds 2019:31 Promemorians lagförslag

eller någon annan lämplig person att utöva tillsyn över att gäldenären fullgör sina åtaganden enligt ackordet. Om det behövs, skall även en ersättare för tillsynsmannen förordnas.

förvaltaren eller någon annan lämplig person att utöva tillsyn över att gäldenären fullgör sina åtaganden enligt ackordet. Om det behövs, ska även en ersättare för tillsynsmannen förordnas.

Gäldenären skall ge tillsynsmannen de uppgifter som denne begär och följa de anvisningar som tillsynsmannen lämnar.

Innan ett beslut om fastställelse av ackord har fattats, får en ansökan enligt första stycket även göras hos rätten.

Tillsynsmannen skall entledigas av rätten, om det visar sig att han inte är lämplig eller att han av någon annan särskild orsak bör skiljas från uppdraget.

26 a §

Gäldenären ska ge tillsynsmannen de uppgifter som denne begär och följa de anvisningar som tillsynsmannen lämnar.

Tillsynsmannen ska entledigas av tillsynsmyndigheten, om det visar sig att han eller hon inte är lämplig eller av någon annan särskild orsak bör skiljas från uppdraget.

27 §

Arvode till tillsynsmannen och ersättning för de kostnader som uppdraget har medfört skall prövas av rätten, om tillsynsmannen eller gäldenären begär

det. Så länge ackordet inte har

fullgjorts, får en sådan begäran

framställas också av en borgenär

vars fordran omfattas av ackordet.

Arvode till tillsynsmannen och ersättning för de kostnader som uppdraget har medfört ska prövas av tillsynsmyndigheten på

ansökan av tillsynsmannen eller

gäldenären. Så länge ackordet inte har fullgjorts, får en sådan

ansökan göras även av en borge-

när vars fordran omfattas av ackordet.

Promemorians lagförslag Ds 2019:31

Ett beslut om arvode och ersättning enligt första stycket gäller när det har fått laga kraft.

13 kap.

3 §

Slutredovisningen skall avges till tillsynsmyndigheten. Till slutredovisningen skall förvaltaren bifoga de handlingar som är av betydelse för kontroll av redovisningen. Förvaltaren skall

ge in en kopia av redovisningen till rätten. I fall som avses i 2 § 1, 4 och 7 skall en kopia samtidigt lämnas till gäldenären.

Slutredovisningen ska ges in till tillsynsmyndigheten. Till slutredovisningen ska förvaltaren bifoga de handlingar som är av betydelse för kontroll av redovisningen.

I fall som avses i 2 § 1, 4 och 7 ska även gäldenären få del av slutredovisningen.

4 §

I fall som avses i 2 § 5 skall slutredovisningen avges sam-

tidigt som utdelningsförslaget

ges in till rätten. I övriga i 2 §

avsedda fall skall förvaltaren avge redovisningen så snart som

möjligt.

I fall som avses i 2 § 5 ska slutredovisningen ges in till-

sammans med utdelningsför-

slaget. I övriga fall ska förvaltaren lämna redovisningen så snart som möjligt.

Granskning av

slutredovisningen

Åtgärder för granskning av

slutredovisningen

5 §

Tillsynsmyndigheten skall i de fall som avses i 2 § 2, 3, 5, 6 och 8 granska slutredovisningen samt i de fall som avses i 2 § 2, 5 och 8 avge utlåtande över densamma.

Slutredovisningen ska hållas tillgänglig hos tillsynsmyndig-

heten för dem som vill ta del av

den.

Ds 2019:31 Promemorians lagförslag

Tillsynsmyndigheten skall skicka utlåtandet till rätten. Redovisningen och utlåtandet skall hållas tillgängliga hos rätten och till-

synsmyndigheten för dem som vill ta del av handlingarna.

6 §

I fall som avses i 2 § 5 skall av den kungörelse som rätten ut-

färdar enligt 11 kap. 6 § framgå

att slutredovisningen och utlå-

tandet är tillgängliga för gransk-

ning och var handlingarna finns.

I fall som avses i 2 § 5 ska det av den kungörelse som utfärdas enligt 11 kap. 6 § framgå att slutredovisningen är tillgänglig för granskning hos tillsynsmyn-

digheten.

I fall som avses i 2 § 2 och 8

skall rätten, när tillsynsmyndigheten har lämnat sitt utlåtande,

kungöra att slutredovisningen

och utlåtandet har avgetts samt var handlingarna är tillgängliga

för granskning.

I fall som avses i 2 § 2 och 8

ska tillsynsmyndigheten kungöra

att slutredovisningen är tillgäng-

lig för granskning hos myndigheten.

I de kungörelser som nämns i första och andra styckena skall det anges vad den som vill klandra redovisningen måste göra.

I de kungörelser som nämns i första och andra styckena ska det anges vad den som vill klandra redovisningen måste göra.

7 §

Förvaltarens slutredovisning får klandras av tillsynsmyndigheten och gäldenären. Även en borgenär får klandra redo-

visningen, om hans rätt kan vara

beroende av den.

Förvaltarens slutredovisning får klandras av tillsynsmyndigheten och gäldenären. Även en borgenär får klandra slutredovis-

ningen, om hans eller hennes rätt

kan vara beroende av den.

Talan om klander av slut-

redovisning väcks genom stämning vid den tingsrätt där kon-

kursen är eller har varit anhängig.

En talan om klander av slut-

redovisning väcks genom stämning vid den tingsrätt som har

beslutat om konkursen. Till stämningsansökan ska redovisningen bifogas.

Promemorians lagförslag Ds 2019:31

I fall som avses i 2 § 2, 5 och 8 skall talan väckas senast den

dag som rätten bestämmer och anger i kungörelsen. Denna dag skall bestämmas så att tre måna-

der förflyter från den tidpunkt då

kungörelsen kan antas bli införd i Post- och Inrikes Tidningar. I

övriga fall skall talan väckas inom tre månader från den dag

då kopian av redovisningen kom

in till rätten.

I fall som avses i 2 § 2, 5 och 8 ska talan väckas senast tre

månader från dagen för kungörandet. Detta ska anges i kungörelsen. I övriga fall ska talan

väckas inom tre månader från den dag slutredovisningen kom in till tillsynsmyndigheten.

14 kap.

1 §

Med konkurskostnad avses

1. arvode och kostnadsersättning till förvaltare,

2. arvode och kostnadsersättning till en sådan rådgivare eller förlikningsman som har utsetts enligt 7 kap. 7 §,

3. ersättning till ett sakkun-

nigt biträde som förvaltare har

anlitat med stöd av 7 kap. 11 §,

2. ersättning till ett sakkun-

nigt biträde enligt 16 §,

4. ersättning till staten för tillsynen över förvaltningen,

3. avgifter enligt 17 § första stycket, och

5. kostnad för kungörande av beslut eller åtgärd rörande konkursen,

6. kostnad för de skriftliga kallelser och underrättelser till borgenärerna som utfärdas i konkursen,

7. ersättning enligt 6 kap.

14 § till gäldenären eller någon annan för inställelse.

4. ersättning och förskott på ersättning enligt 6 kap. 14 § till

gäldenären eller någon annan för inställelse.

Som konkurskostnad anses inte de kostnader för kungörelsen,

Ds 2019:31 Promemorians lagförslag

kallelser och underrättelser som föranleds av efterbevakning.

3 §

24

Om en konkurs har uppstått på ansökan av någon annan borgenär än staten och om konkursen avskrivs enligt 10 kap. 1 §, ska, i den mån konkurskostnaderna inte kan tas ut ur boet, borgenären svara för dessa, dock högst med ett belopp som motsvarar en tiondel av det vid tiden för konkursbeslutet gällande prisbasbeloppet enligt 2 kap. 6 och 7 §§ socialförsäkringsbalken. Är flera borgenärer

betalningsskyldiga,

svarar de solidariskt. I beslutet om avskrivning ska ansvarig borgenär åläggas att betala konkurskostnaderna med den angivna begränsningen. Kan kostna-

derna inte heller tas ut av borgenären, ska de betalas av staten.

Om en konkurs har beslutats på ansökan av någon annan borgenär än staten eller en

borgenär vars fordran omfattas av statlig lönegaranti enligt lönegarantilagen (1992:497) och om

konkursen avskrivs enligt 10 kap. 1 §, ska, i den utsträck-

ning konkurskostnaderna inte

kan tas ut ur boet, borgenären svara för dessa, dock högst med ett belopp som motsvarar tre

tiondelar av det vid tiden för

konkursbeslutet gällande prisbasbeloppet enligt 2 kap.6 och 7 §§socialförsäkringsbalken.

Om flera borgenärer vid tidpunkten för konkursbeslutet har ansökt om konkurs svarar de

solidariskt. I beslutet om avskrivning ska ansvarig borgenär

förpliktas att betala konkurs-

kostnaderna med den angivna begränsningen. Beslutet får verk-

ställas enligt utsökningsbalken .

Om kostnaderna inte heller kan tas ut av borgenären, ska de betalas av staten.

4 §

Arvodet till förvaltaren bestäms av rätten. Om det har utsetts flera förvaltare, skall sär-

Arvodet till förvaltaren bestäms av tillsynsmyndigheten

eller, i fall som avses i 9 § andra

24 Senaste lydelse 2010:1239.

Promemorians lagförslag Ds 2019:31

skilt arvode bestämmas för var och en av dem.

stycket, av rätten. Om det har

utsetts flera förvaltare, ska särskilt arvode bestämmas för var och en av dem.

Arvodet får inte bestämmas till ett högre belopp än som med hänsyn till det arbete som uppdraget har krävt, den omsorg och skicklighet varmed det har utförts samt boets omfattning kan anses utgöra skälig ersättning för uppdraget.

Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer fastställer taxa som skall tillämpas vid bestämmande av arvode till förvaltaren om konkursen avskrivs enligt 10 kap. 1 §.

Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer fastställer taxa som ska tillämpas vid bestämmande av arvode till förvaltaren om konkursen avskrivs enligt 10 kap. 1 §.

6 §

Arvodet bestäms efter fram-

ställning av förvaltaren. Har det

utsetts flera förvaltare, bör deras arvoden bestämmas på en gång, om det lämpligen kan ske.

Arvodet bestäms efter an-

sökan av förvaltaren. Ansökan ges in till tillsynsmyndigheten. Om

det har utsetts flera förvaltare,

ska deras arvoden bestämmas på

en gång, om det lämpligen kan ske.

I arvodesframställningen skall förvaltaren ange det belopp som

han begär och, om det kan

komma i fråga att bestämma ett särskilt arvode för viss egendom, även det beloppet. Till framställningen skall bifogas en redo-

görelse för det arbete som uppdraget har medfört med en specificerad räkning, som utvisar det begärda beloppets fördelning på de olika förvaltningsåtgärderna. Har förvaltaren anlitat ett sådant biträde som avses

i 7 kap. 11 § och har biträdet

Förvaltaren ska i ansökan

ange det belopp som han eller

hon begär i arvode. Till ansökan ska förvaltaren bifoga en redo-

görelse för det arbete som uppdraget har medfört med en specificerad räkning, som utvisar det begärda beloppets fördelning på de olika förvaltningsåtgärderna. Om förvaltaren har anlitat ett sakkunnigt biträde

med stöd av 7 kap. 11 § och biträdet har fått ersättning eller förvaltaren har tillgodoförts er-

sättning för utgifter, ska det

Ds 2019:31 Promemorians lagförslag

erhållit gottgörelse eller har förvaltaren tillgodoförts ersättning

för utgifter, skall det anges i redogörelsen.

anges i redogörelsen.

Om det finns anledning att bestämma ett särskilt arvode för viss egendom, skall förvaltaren tillhandahålla rätten en förteckning över de kända rättsägare som har särskild förmånsrätt i egendomen.

7 §

Om det finns anledning att bestämma ett särskilt arvode för viss egendom, ska förvaltaren i ansökan enligt 6 § ange även det beloppet.

I fall som avses i första stycket ska förvaltaren till ansökan bifoga en förteckning över de kända rättsägare som har särskild förmånsrätt i egendomen.

Avser en arvodesframställning

endast att ett särskilt arvode

skall bestämmas för viss egen-

dom, får rätten avgöra om det finns skäl att ta upp yrkandet till

prövning innan arvode i övrigt

bestäms.

Om ansökan avser endast att

ett särskilt arvode ska bestämmas för viss egendom, får till-

synsmyndigheten avgöra om det

finns skäl att pröva yrkandet innan arvode i övrigt bestäms.

8 §

I andra fall än de som avses i 9 § tredje stycket och 10 § skall rätten, innan arvodesframställningen prövas, inhämta yttrande i arvodesfrågan av tillsynsmyndigheten samt ge gäldenären och de

borgenärer som hos rätten har

Tillsynsmyndigheten ska ge

gäldenären och de borgenärer som har begärt det tillfälle att yttra sig över arvodesansökan.

Om förvaltaren endast yrkar ett särskilt arvode för viss egendom, ska varje känd borgenär som har

Promemorians lagförslag Ds 2019:31

begärt det tillfälle att yttra sig över framställningen inom viss

tid, minst två och högst fyra veckor. I fall som sägs i 6 § tredje stycket skall varje känd borgenär

som har särskild förmånsrätt i egendomen ges tillfälle att yttra sig över framställningen. Om ett konkursbeslut upphävts, skall den borgenär vars ansökan lagts till grund för beslutet ges tillfälle att yttra sig över framställ-

ningen.

särskild förmånsrätt i egendomen ges tillfälle att yttra sig över ansökan. Om ett konkursbeslut har upphävts, ska den borgenär vars ansökan lagts till grund för beslutet ges tillfälle att yttra sig över ansökan.

Rätten får hålla förhandling i arvodesfrågan, om den finner skäl till det. Till förhandlingen skall förvaltaren, tillsynsmyndigheten, gäldenären samt de borgenärer som har begärt att få yttra sig över arvodesframställningen kallas. I fall som avses i 6 § tredje stycket skall varje känd borgenär som har särskild förmånsrätt i egendomen kallas. Om ett konkursbeslut upphävts, skall den borgenär vars ansökan lagts till grund för beslutet kallas.

Första stycket gäller inte i fall som avses i 9 a § eller när konkursen avskrivs eller läggs ned eller vid efterutdelning enligt 11 kap. 21 §.

9 §

I fall då tingsrätten har att

fastställa utdelning eller efter-

utdelning i konkursen skall beslut i arvodesfrågan meddelas samtidigt med beslutet om fastställelse, när inte något annat följer av 7 §.

I fall då utdelning eller efterutdelning i konkursen ska fast-

ställas, ska beslut i arvodesfrågan

meddelas samtidigt med beslutet om fastställelse, om inte något annat följer av 7 § tredje

stycket.

Om tillsynsmyndigheten enligt 11 kap. 7 a § andra stycket ska överlämna prövningen av utdel-

Ds 2019:31 Promemorians lagförslag

ningsförslaget till rätten, ska även arvodesansökan överlämnas dit. Tillsynsmyndigheten ska vid överlämnandet bifoga ett eget yttrande över ansökan.

Oberoende av om talan har

förts mot ett beslut om att fast-

ställa utdelning eller efterutdelning får högre rätt som ändrar

lägre rätts beslut i arvodesfrågan

göra den ändring i beslutet om fastställelse som föranleds därav eller, om det behövs, återförvisa utdelningsfrågan till förvaltaren.

Oberoende av om ett beslut om att fastställa utdelning eller efterutdelning har överklagats får en domstol som ändrar till-

synsmyndighetens eller lägre rätts

beslut i arvodesfrågan göra den ändring i beslutet om fastställelse som den förstnämnda änd-

ringen föranleder eller, om det

behövs, återförvisa utdelningsfrågan till förvaltaren.

Den domstol som har att pröva en fråga om utdelning eller efterutdelning får bestämma tilläggsarvode till förvaltaren för arbete i anledning av handläggningen av frågan vid domstolen.

9 a §

Tillsynsmyndigheten eller den domstol som prövar en fråga om utdelning eller efterutdelning får bestämma tilläggsarvode till förvaltaren för arbete i anledning av handläggningen av frågan vid myndigheten respektive domstolen.

11 §

Ett beslut om arvode gäller när det har fått laga kraft.

Förvaltaren har rätt till den ränta som har upplupit på medel

Promemorians lagförslag Ds 2019:31

som har avsatts för arvodet från den dag då slutredovisningen lämnades in till tillsynsmyndigheten.

En förvaltare får inte lyfta sitt arvode förrän han har avgett slutredovisningen för sin förvaltning. När arvodesframställningen

lämnats in till rätten får dock förvaltaren, utan särskilt beslut av rätten, lyfta den del av det begärda arvodet som motsvarar den mervärdesskatt som beräknats för arvodet.

När en ansökan om arvode

har lämnats in till tillsynsmyndigheten får förvaltaren, utan

särskilt beslut av myndigheten, lyfta den del av det begärda arvodet som motsvarar den mervärdesskatt som har beräknats för arvodet.

12 §

Rätten får tillerkänna förval-

taren skäligt belopp att utgå i förskott innan slutligt arvode bestäms, om det är rimligt med hänsyn till omfattningen av det arbete som uppdraget har medfört, den tid under vilken konkursen har varat och ytterligare beräknas pågå samt övriga förhållanden.

Tillsynsmyndigheten får på ansökan tillerkänna förvaltaren ett skäligt belopp att betalas ut i

förskott innan slutligt arvode bestäms, om det är rimligt med hänsyn till omfattningen av det arbete som uppdraget har medfört, den tid under vilken konkursen har varat och ytterligare beräknas pågå samt övriga förhållanden.

En framställning om förskott skall ange det belopp som begärs

och de skäl som åberopas för förskottsbetalningen. Till fram-

ställningen skall bifogas en redo-

görelse för det arbete som uppdraget har medfört och en uppgift om boets ekonomiska ställning. Rätten skall inhämta

yttrande i förskottsfrågan av tillsynsmyndigheten.

I ansökan om förskott ska förvaltaren ange det belopp som

begärs och de skäl som åberopas för förskottsbetalningen. Till

ansökan ska förvaltaren bifoga en

redogörelse för det arbete som uppdraget har medfört och en uppgift om boets ekonomiska ställning.

Ds 2019:31 Promemorians lagförslag

Ett beslut om förskott gäller omedelbart.

14 §

Avskrivs konkursen enligt

10 kap. 1 §, skall rätten bestämma kostnadsersättningen och ersättningen enligt 2 § andra stycket till förvaltaren samtidigt som arvodet bestäms.

Om konkursen avskrivs

enligt 10 kap. 1 §, ska tillsyns-

myndigheten på ansökan av förvaltaren bestämma kostnads-

ersättningen och ersättningen enligt 2 § andra stycket till förvaltaren samtidigt som arvodet bestäms.

Tillsynsmyndigheten skall höras också över begäran om ersättning för kostnader.

Ett beslut enligt första stycket gäller när det har fått laga kraft.

17 §

Ersättningen till staten för

tillsynen över förvaltningen ut-

går enligt föreskrifter som regeringen meddelar.

Avgift får tas ut för ersättning till staten för handläggning av ärenden enligt denna lag och för

tillsynen över förvaltningen.

Ersättningen till staten för sådana konkurskostnader som avses i 1 § första stycket 6 utgår enligt föreskrifter som meddelas av regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer.

Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela föreskrifter om avgifter enligt första stycket och om betalning av sådana avgifter.

I 9 kap. 20 § finns bestämmelser om avgift vid efterbevakning.

18 §

Av arvodet till förvaltaren

eller sådan rådgivare eller förlikningsman som har utsetts enligt 7 kap. 7 § ska, om det i boet

finns egendom i vilken särskild förmånsrätt gäller och i den mån det inverkar på de borgenärers rätt som inte har sådan förmåns-

Av arvodet till förvaltaren ska, om det i boet finns egendom i vilken särskild förmånsrätt gäller och i den utsträckning det inverkar på de borgenärers rätt som inte har sådan förmånsrätt i egendomen eller på statens ansvar för konkurskostnaderna,

Promemorians lagförslag Ds 2019:31

rätt i egendomen eller på statens ansvar för konkurskostnaderna, den del som avser egendomen i fråga fastställas att betalas ur egendomens avkastning och köpeskilling.

den del som avser egendomen i fråga fastställas att betalas ur egendomens avkastning och köpeskilling.

särskild förmånsrätt

gäller i boet tillhörig egendom, får inte till skada för någon med samma eller bättre förmånsrätt, av egendomens avkastning och köpeskilling betalas någon annan konkurskostnad än som

har sagts i första stycket. Sär-

skild förmånsrätt enligt 5 § förmånsrättslagen (1970:979), hindrar dock inte att egendomen används till betalning också av övriga konkurskostnader, i den mån det inte finns annan egendom i boet som kan användas till betalning.

Om särskild förmånsrätt

gäller i boet tillhörig egendom, får inte till skada för någon med samma eller bättre förmånsrätt, av egendomens avkastning och köpeskilling betalas någon annan konkurskostnad än som

anges i första stycket. Särskild

förmånsrätt enligt 5 § förmånsrättslagen (1970:979), hindrar dock inte att egendomen används till betalning också av övriga konkurskostnader, i den

utsträckning det inte finns någon

annan egendom i boet som kan användas till betalning.

Med arvode som sägs i första

stycket jämställs vid tillämp-

ningen av denna paragraf konkursboets kostnader för vård och försäljning av egendomen i fråga.

Med särskilt arvode jämställs vid tillämpningen av första och

andra styckena konkursboets

kostnader för vård och försäljning av egendomen i fråga.

15 kap.

1 §

Kungörelsen om konkursbeslutet skall införas i Post- och

Inrikes Tidningar och, enligt vad

som föreskrivs i 3 § lagen ( 1977:654 ) om kungörande i mål och ärenden hos myndighet m.m., i ortstidning.

Kungörelser enligt denna lag ska ske i Post- och Inrikes Tid-

ningar. Om det finns särskilda

skäl får en kungörelse även ske på annat sätt.

Ds 2019:31 Promemorians lagförslag

När ett beslut eller en åtgärd i något annat fall än som sägs i första stycket eller i 8 kap. 11 § skall kungöras enligt denna lag, skall kungörelsen införas i Post- och Inrikes Tidningar och den eller de ortstidningar som rätten bestämmer.

I 8 kap. 11–13 §§ finns bestämmelser om kungörande av auktion i vissa fall.

Dagen för kungörande enligt denna lag är den dag då kungörelsen infördes i Post- och Inrikes Tidningar.

2 §

I en konkurs vari bevakningsförfarande har ägt rum

skall

följande kungörelser

ersättas med skriftliga underrättelser till borgenärerna, om det saknas anledning att anta att kostnaden för tillkännagivandet med kungörelse blir lägre eller att kungörelse i övrigt är lämpligare, nämligen

I en konkurs där ett bevakningsförfarande har varit anord-

nat ska följande kungörelser

ersättas med skriftliga underrättelser till borgenärerna, om det saknas anledning att anta att kostnaden för tillkännagivandet med kungörelse blir lägre eller att kungörelse i övrigt är lämpligare, nämligen

1. kungörelse med kallelse till

förhandling angående entledi-

gande av förvaltare,

1. kungörelse med kallelse till

sammanträde om entledigande

av förvaltare,

2. kungörelse med information om att ett förslag till utdelning eller efterutdelning har upprättats samt att slutredovisningen och tillsynsmyndighetens

utlåtande över den finns tillgängliga för granskning,

2. kungörelse med information om att ett förslag till utdelning eller efterutdelning har upprättats och att slutredovisningen finns tillgänglig för granskning,

3. kungörelse av beslut om att lägga ned konkursen på grund av frivillig uppgörelse,

4. kungörelse med information om att slutredovisningen

och tillsynsmyndighetens utlåtan-

4. kungörelse med information om att slutredovisningen finns tillgänglig för granskning i

Promemorians lagförslag Ds 2019:31

de över den finns tillgängliga för

granskning i fall då förvaltare avgår före konkursens slut.

fall då förvaltare avgår före konkursens slut.

Om utbyte sker i de fall som anges i första stycket 2, 3 eller 4

skall tid som avses i 11 kap. 6 §

tredje stycket, 13 kap. 7 § tredje stycket och 16 kap. 9 § första

stycket i stället räknas från dagen

efter den då underrättelserna sändes ut.

Om utbyte sker i de fall som anges i första stycket 2, 3 eller 4,

ska den tid som avses i 11 kap.

6 § tredje stycket, 13 kap. 7 § tredje stycket och 16 kap. 15 § i stället räknas från dagen efter den då underrättelserna sändes.

4 §

Skriftliga kallelser och under-

rättelser enligt denna lag sänds med posten i vanligt brev till

mottagaren under hans senaste kända postadress, om inte något annat följer av särskilda föreskrifter om delgivning.

Kallelser och underrättelser

enligt denna lag sänds med post

eller på något annat lämpligt sätt.

Skall någon enligt en föreskrift i lagen beredas tillfälle att yttra sig i en viss fråga, får delgivning äga rum.

Om förvaltaren ska underrätta någon om innehållet i en handling eller om något annat,

får det ske genom delgivning.

16 kap. Handläggningen av konkursärenden

Handläggningen hos förvaltaren och tillsynsmyndigheten

Beslut av tillsynsmyndigheten

1 § I förvaltningslagen (2017:900) finns det bestämmelser om tillsynsmyndighetens handläggning och beslut enligt denna lag.

2 § Ett beslut av tillsynsmyndigheten som får överklagas enligt denna lag och som inte innebär att konkursen avslutas gäller omedelbart, om inte något annat förordnas eller föreskrivs i denna lag.

Ds 2019:31 Promemorians lagförslag

Beslut av förvaltaren

3 § När förvaltaren beslutar i en fråga som får överklagas enligt 16 §, ska följande bestämmelser i förvaltningslagen (2017:900) tillämpas:

– 32 § om motivering av beslut, och – 33 och 34 §§ om underrättelse om innehållet i beslut och hur ett överklagande går till.

Förvaltaren ska alltid underrätta tillsynsmyndigheten om innehållet i ett beslut enligt första stycket.

4 § Ett beslut av förvaltaren som får överklagas gäller omedelbart, om inte något annat förordnas eller föreskrivs i denna lag.

Allmänt om handläggningen i domstol

5 § En fråga som tingsrätten ska pröva enligt denna lag handläggs i ett konkursärende vid domstolen. Ett konkursärende inleds genom ansökan eller överlämnande (ansökningsärende) eller överklagande (överklagandeärende).

Som konkursärende handläggs inte en sådan talan enligt denna lag som ska väckas genom stämning.

6 § Vid rättens handläggning av ett konkursärende tillämpas lagen (1996:242) om domstolsärenden, om inte något annat anges i denna lag.

Vid rättens handläggning av frågor om säkerhetsåtgärder enligt 2 kap. och tvångsmedel enligt 6 kap. tillämpas dock rättegångsbalken, om inte något annat anges i denna lag.

Ansökningsärenden i domstol

Behörig tingsrätt

7 § Enligt 2 kap. 1 § ska en ansökan om konkurs göras till tingsrätten. Regeringen kan med stöd av 8 kap. 7 § regeringsformen meddela föreskrifter om vilka tingsrätter som får pröva en konkursansökan.

En ansökan till tingsrätt under en konkurs görs till den tingsrätt som har beslutat om konkursen.

Promemorians lagförslag Ds 2019:31

8 § En tingsrätt får, om det finns särskilda skäl och det kan göras utan avsevärd olägenhet för någon part, lämna över ett ansökningsärende till en annan tingsrätt som handlägger sådana ärenden.

När ett beslut börjar gälla

9 § Ett beslut om konkurs och om upphävande av ett konkursbeslut gäller omedelbart. Detsamma gäller i ett ansökningsärende andra beslut av rätten enligt denna lag som inte avslutar konkursen, om inte något annat förordnas eller föreskrivs i denna lag.

Ett beslut om utdömande av ett förelagt vite gäller först när beslutet har fått laga kraft.

Särskilda regler om överklagande av tingsrättens beslut

10 § Tiden för att överklaga tingsrättens konkursbeslut räknas från dagen för kungörandet av beslutet.

11 § Tillsynsmyndigheten får överklaga tingsrättens beslut i ansökningsärenden, om beslutet avser

1. att utse eller entlediga förvaltare, antalet förvaltare eller delning av förvaltningen mellan flera förvaltare,

2. arvode till förvaltare,

3. reseförbud eller skyldighet för gäldenären att lämna ifrån sig sitt pass, förbud att utfärda pass, hämtning eller häktning eller föreläggande eller utdömande av vite.

12 § Ett beslut genom vilket ett ackordsförslag har förkastats av borgenärerna får överklagas av en borgenär eller gäldenären, om han eller hon anser att beslutet inte har tillkommit på lagligt sätt.

Gäldenären får dock överklaga beslutet endast om hans eller hennes rätt kan vara beroende av det.

Ds 2019:31 Promemorians lagförslag

Överklagandeärenden i domstol

Behörig tingsrätt

13 § Ett överklagande av ett beslut av tillsynsmyndigheten eller förvaltaren görs till den tingsrätt som har beslutat om konkursen.

Överklagande av tillsynsmyndighetens beslut

14 § Tillsynsmyndighetens beslut får överklagas till tingsrätten, om det avser

1. tvist enligt 3 kap. 6 §,

2. anstånd med att lämna förvaltarberättelse enligt 7 kap. 15 a §,

3. frågor som gäller granskningsman enligt 7 kap. 30 och 31 §§,

4. avskrivning av konkurs enligt 10 kap. 1 eller 3 §,

5. fastställande av utdelning enligt 11 kap. 7 §,

6. nedläggning av konkurs eller försäljningsförbud enligt 12 kap. 1 §,

7. arvode till förvaltare enligt 14 kap. 4 §,

8. förskott på arvode enligt 14 kap. 12 §,

9. sådana ersättningar som avses i 14 kap. 14 §, eller 10. frågor som gäller tillsynsman enligt 12 kap. 26 och 27 §§. Andra beslut av tillsynsmyndigheten enligt denna lag än de som anges i första stycket får inte överklagas.

15 § Tiden för att överklaga tillsynsmyndighetens beslut om nedläggning av konkurs enligt 12 kap. 1 § räknas från dagen för kungörandet av beslutet.

Överklagande av förvaltarens beslut

16 § Förvaltarens beslut får överklagas till tingsrätten, om det avser

1. avslag på en begäran om bekräftelse enligt 6 kap. 5 §,

2. undantag från reseförbud enligt 6 kap. 6 §,

3. ersättning och förskott på ersättning till gäldenären eller någon annan enligt 6 kap. 14 §,

4. avslag på begärd förskottsbetalning enligt 11 kap. 14,

5. avvisning av en ansökan om ackord enligt 12 kap. 7 §.

Promemorians lagförslag Ds 2019:31

Andra beslut av förvaltaren enligt denna lag än de som anges i första stycket får inte överklagas.

17 § Ett beslut av förvaltaren får överklagas av den som beslutet angår, om det har gått honom eller henne emot.

Tillsynsmyndigheten får alltid överklaga förvaltarens beslut.

18 § Ett överklagande av ett beslut av förvaltaren ges in till den tingsrätt som ska pröva överklagandet inom tre veckor från den dag den som överklagar fick del av beslutet. Om det är tillsynsmyndigheten som överklagar, ska överklagandet dock ges in inom tre veckor från den dag beslutet meddelades.

19 § Om ett överklagande har getts in till förvaltaren, ska denne vidarebefordra överklagandet till tingsrätten och samtidigt ange vilken dag som överklagandet kom in till förvaltaren.

20 § Tingsrätten ska pröva om ett överklagande har kommit in i rätt tid.

Ett överklagande som har kommit in för sent ska avvisas. Detta gäller dock inte om

1. förseningen beror på att förvaltaren har lämnat en felaktig underrättelse om hur beslutet överklagas, eller

2. överklagandet har kommit in till förvaltaren inom överklagandetiden.

21 § Vid överklagande av beslut enligt 16 § är förvaltaren part i ärendet hos domstolen.

När ett beslut börjar gälla

22 § Ett beslut av rätten enligt denna lag i ett överklagandeärende gäller på det sätt som föreskrivs om tillsynsmyndighetens respektive förvaltarens överklagade beslut.

Ds 2019:31 Promemorians lagförslag

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

17 kap.

3 §

25

Om en borgenärs konkursansökan inte bifalls och om borgenären när han gav in sin

ansökan saknade skälig anled-

ning att anta att gäldenären var på obestånd, skall borgenären ersätta gäldenären den skada som skäligen kan anses ha orsakats denne genom ansökningen och dess handläggning.

Om en borgenärs konkursansökan inte bifalls och om borgenären när ansökan gavs in saknade skälig anledning att anta att gäldenären var på obestånd, ska borgenären ersätta gäldenären den skada som skäligen kan anses ha orsakats denne genom ansökan och handläggning av den.

Om ett beslut om konkurs upphävs, skall den borgenär vars ansökan lagts till grund för konkursbeslutet ersätta gäldenären för konkurskostnader som utgått ur konkursboet. Detta gäller dock inte om konkursen upphävs på grund av att gäldenären har åberopat en ny omständighet eller ett nytt bevis. Borgenären svarar inte heller för kostnader i konkursen som gäldenären har orsakat av vårdslöshet. Om flera borgenärer är ersättningsskyldiga, svarar de solidariskt för ersättningen.

Om ett beslut om konkurs upphävs, ska den borgenär vars ansökan har lagts till grund för konkursbeslutet ersätta gäldenären för konkurskostnader som har tagits ut ur konkursboet. Detta gäller dock inte om konkursen upphävs på grund av att gäldenären har åberopat en ny omständighet eller ett nytt bevis. Borgenären svarar inte heller för kostnader i konkursen som gäldenären har orsakat av vårdslöshet. Om flera borgenärer vid tidpunkten för konkurs-

beslutet har ansökt om konkurs,

svarar de solidariskt för ersättningen.

Talan om skadestånd enligt första eller ersättning enligt andra stycket skall väckas vid den tingsrätt där ärendet om gäl-

denärens försättande i konkurs är

Talan om skadestånd enligt första stycket eller talan om ersättning enligt andra stycket ska väckas vid den tingsrätt som har

beslutat om konkursen.

25 Senaste lydelse 2005:190.

Promemorians lagförslag Ds 2019:31

eller har varit anhängigt. I detta ärende får sådan talan väckas utan stämning.

6 §

Åtal mot en gäldenär för brott som avses i 11 kap. brottsbalken och åtal mot en borgenär för brott som sägs i 5 § får väckas vid den tingsrätt där kon-

kursen är eller har varit anhängig.

Åtal mot en gäldenär för brott som avses i 11 kap. brottsbalken och åtal mot en borgenär för brott som sägs i 5 § får väckas vid den tingsrätt som har

beslutat om konkursen.

1. Denna lag träder i kraft den 1 januari 2022.

2. Bestämmelserna i 2 kap. 23 och 24 §§, 6 kap. 2–5 §§, 11 kap. 12, 13 a och 21 §§, 14 kap. 3 § och 17 kap. 3 § gäller i deras äldre lydelser, om konkursen har beslutats före ikraftträdandet.

3. Bestämmelserna i 9 kap. gäller i deras äldre lydelser, om ett bevakningsförfarande har inletts före ikraftträdandet. 4 Äldre bestämmelserna i 7 kap. 7 § samt 14 kap. 1 och 15 §§ gäller, om en rådgivare eller förlikningsman har utsetts före ikraftträdandet.

5. Äldre bestämmelser gäller om en framställan om en åtgärd har getts in till tingsrätten före ikraftträdandet.

6. Om tingsrätten vid ikraftträdandet inte handlägger någon fråga som avses i 2–5, ska konkursärendet avskrivas från vidare handläggning. Detsamma gäller när tingsrätten efter ikraftträdandet avslutat handläggningen av de frågor som avses i 2–5.

7. När en fråga i en konkurs som har inletts före ikraftträdandet ska anhängiggöras i tingsrätten, ska den tingsrätt som skulle ha beslutat om konkursen enligt de nya bestämmelserna vara behörig.

Ds 2019:31 Promemorians lagförslag

1.2. Förslag till lag om ändring i lagen (1966:742) om hotell- och pensionatrörelse

Härigenom föreskrivs att 6 § lagen (1966:742) om hotell- och pensionatrörelse ska ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

6 §

1

Om en tillståndshavare avlider, försätts i konkurs eller får en förvaltare enligt 11 kap. 7 § föräldrabalken med uppdrag som omfattar rörelsen, får rörelsen fortsättas under högst ett år. Om rörelsen fortsätter, ska det finnas en föreståndare enligt 3 § för denna.

Om det inte redan finns en godkänd föreståndare, ska inom två månader från dödsfallet,

edgångssammanträdet eller be-

slutet om förvaltare ansökan göras om godkännande av föreståndare. Godkänns inte föreståndaren, ska Polismyndigheten lämna den som driver rörelsen tillfälle att inom viss tid ansöka om godkännande av en annan föreståndare. Godkänns inte heller den andra föreståndaren, anses tillståndet ha upphört att gälla tre veckor efter det att beslut i ärendet vann laga kraft.

Om det inte redan finns en godkänd föreståndare, ska inom två månader från dödsfallet,

konkursbeslutet eller beslutet om

förvaltare en ansökan göras om godkännande av föreståndare. Godkänns inte föreståndaren, ska Polismyndigheten lämna den som driver rörelsen tillfälle att inom viss tid ansöka om godkännande av en annan föreståndare. Godkänns inte heller den andra föreståndaren, anses tillståndet ha upphört att gälla tre veckor efter det att beslut i ärendet fick laga kraft.

Görs inte ansökan som avses

i andra stycket inom föreskriven tid, anses tillståndet för rörelsen ha upphört att gälla den dag då tiden gick ut.

Om inte den ansökan som

avses i andra stycket görs inom föreskriven tid, anses tillståndet för rörelsen ha upphört att gälla den dag då tiden gick ut.

1 Senaste lydelse 2014:607.

Promemorians lagförslag Ds 2019:31

1. Denna lag träder i kraft den 1 januari 2022.

2. Äldre föreskrifter gäller för en konkurs som har beslutats före ikraftträdandet.

Ds 2019:31 Promemorians lagförslag

1.3. Förslag till lag om ändring i passlagen (1978:302)

Härigenom föreskrivs att 7 § passlagen (1978:302) ska ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

7 §

1

Passansökan ska avslås, om

1. bestämmelserna i 6 § inte har iakttagits och sökanden inte har följt uppmaningen att avhjälpa bristen,

2. ansökan avser pass för barn under arton år och barnets vårdnadshavare inte har lämnat medgivande och det inte finns synnerliga skäl att ändå utfärda pass,

3. sökanden är anhållen, häktad eller underkastad övervakning enligt 24 kap. 4 § första stycket rättegångsbalken eller reseförbud eller anmälningsskyldighet enligt 25 kap. 1 § samma balk,

4. sökanden är föremål för ett beslut om övervakningsåtgärder enligt 2 kap. 1 § lagen (2015:485) om erkännande och uppföljning av beslut om övervakningsåtgärder inom Europeiska unionen och åklagare inte har lämnat medgivande,

5. sökanden är föremål för en uppföljningsförklaring som avser en övervakningsåtgärd enligt 3 kap. 3 § 3–5 lagen (2015:485) om erkännande och uppföljning av beslut om övervakningsåtgärder inom Europeiska unionen och åklagare inte har lämnat medgivande,

6. sökanden är efterlyst och ska omhändertas omedelbart vid anträffandet,

7. sökanden genom en dom som har fått laga kraft har dömts till frihetsberövande påföljd, som inte har börjat verkställas, och det finns sannolika skäl att anta att han eller hon har för avsikt att undandra sig verkställigheten,

8. sökanden avtjänar fängelsestraff och den sammanlagda tiden att avtjäna är fängelse i minst ett år och sökanden inte har villkorligt frigivits,

9. sökanden genomgår sluten ungdomsvård och den samman-

1 Senaste lydelse 2015:486.

Promemorians lagförslag Ds 2019:31

lagda vårdtiden är minst ett år,

10. sökanden genomgår rättspsykiatrisk vård med särskild utskrivningsprövning enligt lagen (1991:1129) om rättspsykiatrisk vård, eller

11. sökanden enligt 2 kap. 12 § eller 6 kap. 6 §konkurslagen (1987:672) är ålagd att lämna ifrån sig sitt pass eller förbud att utfärda pass för sökanden har meddelats enligt samma bestämmelser.

11. sökanden enligt 2 kap. 12 § eller 6 kap. 6 a §konkurslagen (1987:672) är ålagd att lämna ifrån sig sitt pass eller förbud att utfärda pass för sökanden har meddelats enligt samma bestämmelser.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 2022.

Ds 2019:31 Promemorians lagförslag

1.4. Förslag till lag om ändring i sparbankslagen (1987:619)

Härigenom föreskrivs att 6 kap.2 och 19 §§, 9 kap. 10 § och 11 kap. 1 §sparbankslagen (1987:619)

1

ska ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

6 kap.

2 §

2

Bolagsverket ska besluta att en sparbank ska gå i likvidation, om tillståndet att driva bankrörelse har återkallats. Beslutet ska fattas så snart det är praktiskt möjligt, dock senast dagen efter det att ansökan om likvidation kom in till Bolagsverket.

Rätten ska besluta att en sparbank ska gå i likvidation, om sparbanken har försatts i konkurs och denna avslutats med överskott. Beslutet ska fattas i samband med att konkursen avslutas.

Rätten ska besluta att en sparbank ska gå i likvidation, om sparbanken har försatts i konkurs och denna avslutats med överskott. Beslutet ska fattas i samband med att konkursen har avslutats.

Beslut om likvidation ska dock inte meddelas, om det styrks att likvidationsgrunden har upphört under ärendets handläggning i första instans.

En fråga om likvidation enligt första stycket prövas på ansökan av Finansinspektionen, styrelsen, styrelseledamot eller huvudman.

En fråga om likvidation enligt första stycket prövas på ansökan av Finansinspektionen, styrelsen, en styrelseledamot eller en huvudman.

19 §

3

Om en sparbank försätts i konkurs, skall tingsrätten sända en underrättelse om beslutet till

Om en sparbank försätts i konkurs, ska tingsrätten sända en underrättelse om beslutet till

1 Lagen omtryckt 1996:1005. 2 Senaste lydelse 2013:163. 3 Senaste lydelse 2000:819.

Promemorians lagförslag Ds 2019:31

registreringsmyndigheten för registrering.

registreringsmyndigheten för registrering.

Under konkursen företräds sparbanken som konkursgäldenär av den styrelse eller de likvidatorer som finns vid konkursens början. Även under konkursen gäller dock bestämmelserna i denna lag om rätt att avgå, om entledigande och om nytillsättning.

När en konkurs har avslutats

skall tingsrätten genast för re-

gistrering underrätta registreringsmyndigheten samt ange om överskott finns eller inte. Tings-

rätten skall även för registrering underrätta registreringsmyndigheten när en överrätt genom beslut som vunnit laga kraft har upphävt ett beslut att försätta sparbanken i konkurs.

När en konkurs har avslutats

ska tillsynsmyndigheten i konkurser genast för registrering un-

derrätta registreringsmyndigheten och ange om det finns något överskott.

Tingsrätten ska för registrering underrätta registreringsmyndigheten när en överrätt genom beslut som har fått laga kraft har upphävt ett beslut att försätta sparbanken i konkurs.

9 kap.

10 §

4

Om banken har försatts i konkurs efter en ansökan som gjorts innan den tid som anges i 9 § har gått ut, får konkursboet föra talan enligt 1 eller 2 § trots att frihet från skadeståndsansvar har inträtt enligt 5–7 §§. Efter utgången av den tid som anges i 9 § får en sådan talan dock inte väckas senare än sex månader från edgångssammanträde.

Om banken har försatts i konkurs efter en ansökan som gjorts innan den tid som anges i 9 § har gått ut, får konkursboet föra talan enligt 1 eller 2 § trots att frihet från skadeståndsansvar har inträtt enligt 5–7 §§. Efter utgången av den tid som anges i 9 § får en sådan talan dock inte väckas senare än sex månader från konkursbeslutet.

4 Senaste lydelse 2004:304.

Ds 2019:31 Promemorians lagförslag

11 kap.

1 §

5

Registreringsmyndigheten

skall utan dröjsmål kungöra i

Post- och Inrikes Tidningar vad som för sparbanker införs i bankregistret med undantag för registrering av underrättelse enligt

Registreringsmyndigheten

ska utan dröjsmål kungöra i

Post- och Inrikes Tidningar vad som för sparbanker införs i bankregistret med undantag för registrering av underrättelse enligt

1. 2 kap. 14 § om dagen för kungörelse om rörelsens öppnande,

2. 6 kap. 19 § från tingsrätten om att banken blivit försatt i konkurs, att beslut om konkurs upphävts eller att konkurs avslutats, och

2. 6 kap. 19 § om att banken

har blivit försatt i konkurs, att

beslut om konkurs har upphävts eller att konkurs har avslutats, och

3. 7 kap. 5 § om fusionstillstånd. En kungörelse som avser ändring i ett förhållande som tidigare har införts i registret

skall bara ange ändringens art.

En kungörelse som avser ändring i ett förhållande som tidigare har införts i registret ska bara ange ändringens art.

1. Denna lag träder i kraft den 1 januari 2022.

2. För en konkurs som har beslutats före ikraftträdandet gäller 9 kap. 10 § i den äldre lydelsen.

5 Senaste lydelse 2004:304.

Promemorians lagförslag Ds 2019:31

1.5. Förslag till lag om ändring i lönegarantilagen (1992:497)

Härigenom föreskrivs i fråga om lönegarantilagen (1992:497)

dels att 8, 15, 19, 21 och 29–33 §§ och rubriken närmast före

29 § ska ha följande lydelse,

dels att det ska införas två nya paragrafer, 31 a och 32 a §§, av

följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

8 §

Om någon på grund av en fordran som omfattas av garantin har ansökt om att gäldenären

skall försättas i konkurs, lämnas

betalning även för kostnaden för det och, om konkursen har av-

skrivits enligt 10 kap. 1 § konkurslagen (1987:672), för den kostnad som han har blivit ålagd att betala enligt 14 kap. 3 § samma lag.

Om någon på grund av en fordran som omfattas av garantin har ansökt om att gäldenären

ska försättas i konkurs, lämnas

betalning även för kostnaden för det.

15 §

1

Förvaltaren ska för arbetstagarens räkning bevaka fordringar som enligt förvaltarens bedömning är klara.

Bevakningen får ske genom att förvaltaren till rätten lämnar två kopior av en sådan underrättelse som han eller hon har lämnat till den utbetalande myndigheten enligt 11 § och anger att den avser bevakning.

Förvaltaren ska genast underrätta arbetstagaren om bevakningen.

1 Senaste lydelse 2019:530.

Ds 2019:31 Promemorians lagförslag

19 §

2

Kopia av ett beslut enligt 16 eller 18 § skall samma dag som beslutet meddelades sändas till arbetstagaren och den myndighet som har tillsyn över förvaltningen i konkurser.

När en förvaltare eller rekonstruktör meddelar ett beslut enligt 16 eller 18 §, ska följande bestämmelser i förvaltningslagen (2017:900) tillämpas:

– 32 § om motivering av beslut, och

– 33 och 34 §§ om underrättelse om innehållet i beslut och hur ett överklagande går till.

Förvaltaren eller rekonstruktören ska alltid underrätta den myndighet som har tillsyn över förvaltningen i konkurser (tillsynsmyndigheten) om innehållet i ett beslut enligt första stycket.

21 §

3

Om en arbetstagare begär betalning enligt garantin för en fordran som han eller hon har mot en arbetsgivare som har försatts i konkurs i ett annat nordiskt land eller som i ett annat EU- eller EES-land än Sverige är föremål för ett sådant insolvensförfarande som avses i 1 § 3, skall arbetstagaren ansöka om utbetalning av garantibelopp hos den myndighet som avses i

19 §.

Om en arbetstagare begär betalning enligt garantin för en fordran som han eller hon har mot en arbetsgivare som har försatts i konkurs i ett annat nordiskt land eller som i ett annat EU- eller EES-land än Sverige är föremål för ett sådant insolvensförfarande som avses i 1 § 3, ska arbetstagaren ansöka om utbetalning av garantibelopp hos tillsynsmyndigheten.

Statens talan förs av den myndighet som avses i 19 §.

2 Senaste lydelse 2006:711. 3 Senaste lydelse 2006:711.

Promemorians lagförslag Ds 2019:31

Överprövning av beslut Överklagande av beslut

29 §

4

Om en arbetstagare är missnöjd med förvaltarens eller rekonstruktörens beslut enligt 16

eller 18 §, får arbetstagaren

väcka talan mot staten inom tre veckor från det att han eller hon fick del av beslutet.

En förvaltares eller en rekonstruktörs beslut enligt 16 eller

18 § får överklagas till tingsrätten

av arbetstagaren och tillsynsmyndigheten.

Statens talan förs av den myndighet som avses i 19 §.

Det som föreskrivs om arbetstagare i första stycket gäller även den som en fordran har överlåtits till enligt 5 eller 6 §.

30 §

5

Om den myndighet som avses

i 29 § andra stycket finner att för-

valtarens eller rekonstruktörens beslut är oriktigt, får myndigheten väcka talan mot arbetstagaren inom tre veckor från det att myndigheten fick del av beslutet.

Ett överklagande enligt 29 § görs till den tingsrätt som har beslutat om konkursen eller företagsrekonstruktionen inom tre veckor från den dag då den som överklagar fick del av beslutet.

Ett överklagande ska ges in till tingsrätten. Om överklagandet har getts in till förvaltaren eller rekonstruktören, ska denne vidarebefordra överklagandet till tingsrätten och samtidigt ange vilken dag som överklagandet kom in till förvaltaren eller rekonstruktören.

4 Senaste lydelse 2006:711. 5 Senaste lydelse 2005:273.

Ds 2019:31 Promemorians lagförslag

31 §

Vad som har sagts i fråga om arbetstagare i 29 och 30 §§ gäller även den som en fordran har överlåtits till enligt 5 eller 6 §.

Tingsrätten ska pröva om ett överklagande enligt 29 § har kommit in i rätt tid.

Ett överklagande som har kommit in för sent ska avvisas. Detta gäller dock inte om

1. förseningen beror på att förvaltaren eller rekonstruktören har lämnat en felaktig underrättelse om hur beslutet överklagas, eller

2. överklagandet har kommit in till förvaltaren eller rekonstruktören inom överklagandetiden.

31 a §

Vid en domstols handläggning av ett överklagande av en arbetstagare enligt 29 § företräds staten av den förvaltare eller rekonstruktör som har meddelat det överklagade beslutet, om inte tillsynsmyndigheten har överklagat det beslutet.

Om förvaltaren eller rekonstruktören företräder staten under handläggningen i domstol, ska han eller hon höra tillsynsmyndigheten, om det finns skäl för det.

Tillsynsmyndigheten får överta en förvaltares eller rekonstruktörs uppgift att föra talan i domstol.

Promemorians lagförslag Ds 2019:31

32 §

6

Talan enligt 29 eller 30 § skall väckas vid den tingsrätt som handlägger konkursärendet eller ärendet om företagsrekonstruktion.

En arbetstagare, som är missnöjd med tillsynsmyndighetens

beslut enligt 21 §, får inom den

tid som anges i 29 § väcka talan mot staten vid den tingsrätt där

arbetstagaren skall svara i tvistemål i allmänhet.

Tillsynsmyndighetens beslut

enligt 21 § får överklagas av

arbetstagaren till den tingsrätt

där arbetstagaren ska svara i tvistemål i allmänhet.

32 a §

Vid ett överklagande enligt 29 eller 32 § tillämpas lagen (1996:242) om domstolsärenden, om inte något annat följer av denna lag.

33 §

I fråga om rättegångskostnader ska 18 kap. rättegångsbalken tillämpas.

I mål enligt 29 och 30 §§ får det beslutas att vardera parten skall bära sin rättegångskostnad,

även om arbetstagaren har förlorat målet.

Trots första stycket får domstolen besluta att vardera parten ska svara för sina rättegångskostnader, även om arbetstagaren

har förlorat ärendet.

1. Denna lag träder i kraft den 1 januari 2022.

2. För en konkurs som har beslutats före ikraftträdandet gäller 8 § i den äldre lydelsen.

3. Äldre bestämmelser om överprövning av beslut om lönegaranti gäller för mål som har inletts före ikraftträdandet.

6 Senaste lydelse 2005:273.

Ds 2019:31 Promemorians lagförslag

1.6. Förslag till lag om ändring i stiftelselagen (1994:1220)

Härigenom föreskrivs att 5 kap. 5 § stiftelselagen (1994:1220) ska ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

5 kap.

5 §

Sådan talan för stiftelsens

räkning enligt 1 eller 2 § som inte grundas på brott kan inte väckas mot

En sådan talan för stiftelsens

räkning enligt 1 eller 2 § som inte grundas på brott får inte väckas mot

1. en styrelseledamot eller förvaltaren sedan tre år har förflutit från utgången av det räkenskapsår då det beslut eller den åtgärd som ligger till grund för talan fattades eller vidtogs, eller

2. en revisor sedan tre år har förflutit från det att revisionsberättelsen kom styrelsen eller förvaltaren till handa.

Utan hinder av bestämmelserna i första stycket får stiftelsens

konkursbo väcka talan, om konkursansökan har gjorts innan den tid som anges i första stycket har gått ut. Efter utgången av nämnda tid kan sådan talan dock inte väckas senare än sex månader från edgångssam-

manträdet.

Trots första stycket får stif-

telsens konkursbo väcka talan, om konkursansökan har gjorts innan den tid som anges i första stycket har gått ut. Efter utgången av nämnda tid får en sådan talan dock inte väckas senare än sex månader från kon-

kursbeslutet.

1. Denna lag träder i kraft den 1 januari 2022.

2. Äldre föreskrifter gäller för en konkurs som har beslutats före ikraftträdandet.

Promemorians lagförslag Ds 2019:31

1.7. Förslag till lag om ändring i lagen (1995:1570) om medlemsbanker

Härigenom föreskrivs att 9 kap. 20 §, 11 kap. 12 § och 13 kap. 1 § lagen (1995:1570) om medlemsbanker

1

ska ha följande lydelse,

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

9 kap.

20 §

2

Om en medlemsbank försätts i konkurs, skall tingsrätten sända en underrättelse om beslutet till registreringsmyndigheten för registrering.

Om en medlemsbank försätts i konkurs, ska tingsrätten sända en underrättelse om beslutet till registreringsmyndigheten för registrering.

Under konkursen företräds banken som konkursgäldenär av den styrelse eller de likvidatorer som finns vid konkursens början. Även under konkursen gäller dock bestämmelserna i denna lag om rätt att avgå, om entledigande och om nytillsättning.

När en konkurs har avslutats

skall tingsrätten genast under-

rätta registreringsmyndigheten

om detta för registrering samt

ange om överskott finns eller

inte. Tingsrätten skall även för registrering underrätta registreringsmyndigheten när en överrätt genom beslut som vunnit laga kraft har upphävt ett beslut att försätta medlemsbanken i konkurs.

När en konkurs har avslutats

ska tillsynsmyndigheten i konkurser genast för registrering under-

rätta registreringsmyndigheten

och ange om det finns något

överskott.

Tingsrätten ska för registrering underrätta registreringsmyndigheten när en överrätt genom

1 I promemorian Ny associationsrättslig reglering för medlemsbanker (dnr Fi2019/00358/B) föreslås att lagen upphävs. 2 Senaste lydelse 2000:820.

Ds 2019:31 Promemorians lagförslag

beslut som har fått laga kraft har upphävt ett beslut att försätta medlemsbanken i konkurs.

11 kap.

12 §

3

Om banken har försatts i konkurs efter en ansökan som gjorts innan den tid som anges i 11 § har gått ut, får konkursboet föra talan enligt 1–3 §§ trots att frihet från skadeståndsansvar har inträtt enligt 6–9 §§. Efter utgången av den tid som anges i 11 § får en sådan talan dock inte väckas senare än sex månader från edgångssammanträde.

Om banken har försatts i konkurs efter en ansökan som gjorts innan den tid som anges i 11 § har gått ut, får konkursboet föra talan enligt 1–3 §§ trots att frihet från skadeståndsansvar har inträtt enligt 6–9 §§. Efter utgången av den tid som anges i 11 § får en sådan talan dock inte väckas senare än sex månader från konkursbeslutet.

13 kap.

1 §

4

Registreringsmyndigheten

skall utan dröjsmål kungöra i

Post- och Inrikes Tidningar vad som för medlemsbanker införs i bankregistret med undantag för registrering av underrättelse enligt

Registreringsmyndigheten

ska utan dröjsmål kungöra i

Post- och Inrikes Tidningar vad som för medlemsbanker införs i bankregistret med undantag för registrering av underrättelse enligt

1. 2 kap. 7 § om dagen för kungörelse om rörelsens öppnande,

2. 9 kap. 20 § från tingsrätten om att banken blivit försatt i konkurs, att beslut om konkurs upphävts eller att konkurs avslutats, och

2. 9 kap. 20 § om att banken

har blivit försatt i konkurs, att

beslut om konkurs har upphävts eller att konkurs har avslutats, och

3. 10 kap. 5 § om fusionstillstånd. En kungörelse som avser ändring i ett förhållande som

En kungörelse som avser ändring i ett förhållande som

3 Senaste lydelse 2004:318. 4 Senaste lydelse 2004:318.

Promemorians lagförslag Ds 2019:31

tidigare har införts i registret

skall bara ange ändringens art.

tidigare har införts i registret ska bara ange ändringens art.

1. Denna lag träder i kraft den 1 januari 2022.

2. För en konkurs som har beslutats före ikraftträdandet gäller 11 kap. 12 § i den äldre lydelsen.

Ds 2019:31 Promemorians lagförslag

1.8. Förslag till lag om ändring i lagen (1996:764) om företagsrekonstruktion

Härigenom föreskrivs i fråga om lagen (1996:764) om företagsrekonstruktion

dels att 2 kap. 1 § ska ha följande lydelse,

dels att det ska införas en ny paragraf, 2 kap. 1 a §, av följande

lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

2 kap.

1 §

1

En ansökan om företagsrekonstruktion får göras av gäldenären eller av en borgenär. Ansökan ska göras skriftligen hos den tingsrätt där gäldenären bör svara i tvistemål som angår betalningsskyldighet i allmänhet. Ansökan ska vara egenhän-

digt undertecknad av sökanden eller sökandens ombud.

En ansökan om företagsrekonstruktion får göras av gäldenären eller av en borgenär. Ansökan ska göras skriftligen hos den tingsrätt där gäldenären bör svara i tvistemål som angår betalningsskyldighet i allmänhet.

I ansökan ska sökanden ange och styrka de omständigheter som gör rätten behörig, om de inte är kända.

I 3 och 4 §§ lagen (2017:473) med kompletterande bestämmelser till 2015 års insolvensförordning finns ytterligare bestämmelser om ansökans innehåll.

1 a §

En ansökan enligt 1 § ska vara egenhändigt undertecknad av sökanden eller sökandens ombud.

Om ansökan ges in elektroniskt, ska den skrivas under med en sådan avancerad elektronisk

1 Senaste lydelse 2017:481.

Promemorians lagförslag Ds 2019:31

underskrift som avses i artikel 3 i Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 910/2014 av den 23 juli 2014 om elektronisk identifiering och betrodda tjänster för elektroniska transaktioner på den inre marknaden och om upphävande av direktiv 1999/93/ EG, i den ursprungliga lydelsen.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 2022.

Ds 2019:31 Promemorians lagförslag

1.9. Förslag till lag om ändring i rättshjälpslagen (1996:1619)

Härigenom föreskrivs att 41 § rättshjälpslagen (1996:1619) ska ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

41 §

I samband med att handläggningen avslutas i ett mål eller ärende i vilket en part har rättshjälp skall det bestämmas vilka belopp som motparter, medparter och den rättssökande eller dennes ställföreträdare skall betala enligt 30 § första stycket och 31 § första stycket. Beslut

om återbetalningsskyldighet enligt 37 § meddelas i samband med att handläggningen avslutas i ett mål eller ärende i vilket part har rättshjälp eller i samband med rättshjälpens upphörande. Om beslutet meddelas av någon annan än domstol eller Rättshjälpsmyndigheten, skall betalningsskyldigheten bestämmas till att avse kostnaderna i deras helhet eller viss kvotdel utan att ett bestämt belopp anges.

I samband med att handläggningen avslutas i ett mål eller ärende i vilket en part har rättshjälp ska det bestämmas vilka belopp som motparter, medparter och den rättssökande eller dennes ställföreträdare ska betala enligt 30 § första stycket och 31 § första stycket.

När en borgenär har beviljats rättshjälp i en angelägenhet som rör försättande i konkurs, skall beslut om ersättningsskyldighet meddelas senast i samband med att utdelningen fastställs.

Beslut om återbetalningsskyldighet enligt 37 § meddelas i samband med att handläggningen avslutas i ett mål eller ärende i vilket part har rättshjälp eller i samband med rättshjälpens upphörande.

Promemorians lagförslag Ds 2019:31

Om beslutet meddelas av någon annan än domstol eller Rättshjälpsmyndigheten, ska betalningsskyldigheten bestämmas till att avse kostnaderna i deras helhet eller viss kvotdel utan att ett bestämt belopp anges.

1. Denna lag träder i kraft den 1 januari 2022.

2. För en konkurs som har beslutats före ikraftträdandet gäller 41 § i den äldre lydelsen.

Ds 2019:31 Promemorians lagförslag

1.10. Förslag till lag om ändring i lagen (2001:184) om behandling av uppgifter i Kronofogdemyndighetens verksamhet

Härigenom föreskrivs att 2 kap.20, 22 och 23 §§ lagen (2001:184) om behandling av uppgifter i Kronofogdemyndighetens verksamhet

1

ska ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

2 kap.

20 §

2

Uppgifter får behandlas i databasen för att tillhandahålla information som behövs i Kronofogdemyndighetens verksamhet för

1. handläggningen av konkurstillsynsärenden och mål enligt lönegarantilagen (1992:497),

1. handläggningen av konkurstillsynsärenden, andra kon-

kursärenden och ärenden enligt

lönegarantilagen (1992:497),

2. förebyggande av överskuldsättning och information om skuldsanering och F-skuldsanering, och

3. tillsyn, kontroll, uppföljning och planering av verksamheten.

22 §

För de ändamål som anges i 20 § får följande uppgifter behandlas i databasen:

1. ett konkursbos identitet,

2. en fysisk persons identitet och bosättning,

3. en juridisk persons identitet, säte, firmatecknare och andra företrädare,

4. en enskilds ekonomiska förhållanden,

5. domstols eller myndighets beslut,

5. en domstols, en myndighets eller en konkursförvaltares beslut,

6. yrkanden och grunder i ett mål eller ärende, och

7. beslut och övriga åtgärder i ett mål eller ärende.

1 Senaste lydelse av lagens rubrik 2006:733. 2 Senaste lydelse 2018:230.

Promemorians lagförslag Ds 2019:31

Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer meddelar närmare föreskrifter om vilka uppgifter som får behandlas i databasen enligt första stycket.

23 §

Uppgifter och handlingar i databasen som kan hänföras till ett konkurstillsynsärende skall gallras senast fem år efter utgången av det kalenderår då ärendet avslutades, dock tidigast tio år efter utgången av det kalenderår då beslutet om konkurs fattades.

Uppgifter och handlingar i databasen som kan hänföras till ett konkurstillsynsärende eller

ett annat konkursärende ska

gallras senast fem år efter utgången av det kalenderår då ärendet avslutades, dock tidigast tio år efter utgången av det kalenderår då beslutet om konkurs fattades.

Uppgifter och handlingar som kan hänföras till mål enligt lönegarantilagen (1992:497)

skall gallras senast tre år efter

utgången av det kalenderår då handläggningen av målet avslutades.

Uppgifter och handlingar som kan hänföras till ett ärende enligt lönegarantilagen (1992:497) ska gallras senast tre år efter utgången av det kalenderår då handläggningen av

ärendet avslutades.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 2022.

Ds 2019:31 Promemorians lagförslag

1.11. Förslag till lag om ändring i aktiebolagslagen (2005:551)

Härigenom föreskrivs att 25 kap. 51 § och 29 kap. 14 §aktiebolagslagen (2005:551) ska ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

25 kap.

51 §

Om en konkurs avslutas med överskott eller läggs ned efter frivillig uppgörelse eller om egendomen i konkursboet återställs till bolaget till följd av att ackord har fastställts, skall allmän domstol i samband med att konkursen avslutas besluta att bolaget skall gå i likvidation. Ett sådant beslut gäller omedelbart.

Om en konkurs avslutas med överskott eller läggs ner efter en frivillig uppgörelse, eller om egendomen i konkursboet återställs till bolaget till följd av att ett ackord har fastställts, ska allmän domstol i samband med att konkursen har avslutats besluta att bolaget ska gå i likvidation. Ett sådant beslut gäller omedelbart.

Var bolaget i likvidation när det försattes i konkurs, skall likvidationen fortsätta enligt 44 §, om konkursen avslutas på det sätt som anges i första stycket.

Var bolaget i likvidation när det försattes i konkurs, ska likvidationen fortsätta enligt 44 §, om konkursen avslutas på det sätt som anges i första stycket.

29 kap.

14 §

Om bolaget har försatts i konkurs efter en ansökan som har gjorts innan den tid som anges i 13 § har gått ut, får konkursboet föra talan enligt 1– 3 §§ trots att frihet från skadeståndsansvar har inträtt enligt 7, 8 eller 10 §. Efter utgången av

Om bolaget har försatts i konkurs efter en ansökan som har gjorts innan den tid som anges i 13 § har gått ut, får konkursboet föra talan enligt 1– 3 §§ trots att frihet från skadeståndsansvar har inträtt enligt 7, 8 eller 10 §. Efter utgången av

Promemorians lagförslag Ds 2019:31

den tid som anges i 13 § får en sådan talan dock inte väckas senare än sex månader från ed-

gångssammanträde.

den tid som anges i 13 § får en sådan talan dock inte väckas senare än sex månader från kon-

kursbeslutet.

1. Denna lag träder i kraft den 1 januari 2022.

2. För en konkurs som har beslutats före ikraftträdandet gäller 29 kap. 14 § i den äldre lydelsen.

Ds 2019:31 Promemorians lagförslag

1.12. Förslag till lag om ändring i offentlighets- och sekretesslagen (2009:400)

Härigenom föreskrivs att bilagan till offentlighets- och sekretesslagen (2009:400) ska ha följande lydelse.

Bilaga

1

Nuvarande lydelse

I enlighet med vad som anges i 2 kap. 4 § ska vad som föreskrivs i tryckfrihetsförordningen om rätt att ta del av handlingar hos myndighet i tillämpliga delar gälla också handlingar hos något av de organ som nämns nedan i den mån handlingarna hör till där angiven verksamhet hos organet. Verksamheten anges i förekommande fall med hänvisning till numret i Svensk författningssamling (SFS) på den författning med stöd av vilken verksamheten har uppdragits åt organet.

Organ Verksamhet

– – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – Internationella Handelshögskolan i Jönköping aktiebolag

all verksamhet

Kungliga Svenska Aeroklubben besiktning och tillsyn av luftfartyg samt utfärdande och förnyande av luftvärdighetsbevis och miljövärdighetsbevis (SFS 2010:500) – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – –

Föreslagen lydelse

Organ Verksamhet

– – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – Internationella Handelshögskolan i Jönköping aktiebolag

all verksamhet

1 Senaste lydelse 2017:1076.

Promemorians lagförslag Ds 2019:31

Konkursförvaltare verksamhet i konkurs rörande bekräftelse av bouppteckning och medgivande av undantag från reseförbud

Kungliga Svenska Aeroklubben besiktning och tillsyn av luftfartyg samt utfärdande och förnyande av luftvärdighetsbevis och miljövärdighetsbevis (SFS 2010:500) – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – –

Denna lag träder i kraft den 1 januari 2022.

Ds 2019:31 Promemorians lagförslag

1.13. Förslag till lag om ändring i lagen (2014:836) om näringsförbud

Härigenom föreskrivs att 16 § lagen (2014:836) om näringsförbud ska ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

16 §

Yrkande om näringsförbud

enligt 5 eller 6 § får framställas av allmän åklagare. Om talan inte förs enligt 15 §, ska yrkandet framställas genom ansökan vid allmän domstol.

Ett yrkande om närings-

förbud enligt 5 eller 6 § får framställas av allmän åklagare. Om talan inte förs enligt 15 §, ska yrkandet framställas genom

en ansökan vid allmän domstol.

Om åklagaren har förklarat sig avstå från att ansöka om näringsförbud, får ansökan i stället göras av Kronofogdemyndigheten.

En ansökan enligt första eller andra stycket ska göras hos tingsrätten i den ort där den som yrkandet avser har sin hemvist. Om han eller hon inte har hemvist i Sverige, ska ansökan göras hos Stockholms tingsrätt. Om ärendet gäller näringsförbud enligt 5 §, är även den tingsrätt som handlägger

eller har handlagt konkursen

behörig att pröva ärendet.

En ansökan enligt första eller andra stycket ska göras hos tingsrätten i den ort där den som yrkandet avser har sin hemvist. Om han eller hon inte har sin hemvist i Sverige, ska ansökan göras hos Stockholms tingsrätt. Om ärendet gäller näringsförbud enligt 5 §, är även den tingsrätt som har beslutat

om konkursen behörig att pröva

ärendet.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 2022.

Promemorians lagförslag Ds 2019:31

1.14. Förslag till lag om ändring i lagen (2018:672) om ekonomiska föreningar

Härigenom föreskrivs att 18 kap. 14 § och 21 kap. 13 § lagen (2018:672) om ekonomiska föreningar ska ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

18 kap.

14 §

Om en konkurs avslutas med överskott eller läggs ner efter en frivillig uppgörelse, eller om egendomen i konkursboet återställs till föreningen till följd av att ett ackord har fastställts, ska allmän domstol i samband med att konkursen avslutas besluta att föreningen ska gå i likvidation. Ett sådant beslut gäller omedelbart.

Om en konkurs avslutas med överskott eller läggs ner efter en frivillig uppgörelse, eller om egendomen i konkursboet återställs till föreningen till följd av att ett ackord har fastställts, ska allmän domstol i samband med att konkursen har avslutats besluta att föreningen ska gå i likvidation. Ett sådant beslut gäller omedelbart.

Om föreningen var i likvidation när den försattes i konkurs, ska likvidationen fortsätta enligt 17 kap. 42 §.

21 kap.

13 §

Om föreningen har försatts i konkurs på en ansökan som har gjorts innan den tid som anges i 12 § har gått ut, får konkursboet föra en talan enligt 1–3 §§ trots 6, 7 och 9 §§. Efter utgången av den tid som anges i 12 § får en sådan talan dock inte väckas senare än sex månader från ed-

gångssammanträdet.

Om föreningen har försatts i konkurs på en ansökan som har gjorts innan den tid som anges i 12 § har gått ut, får konkursboet föra en talan enligt 1–3 §§ trots 6, 7 och 9 §§. Efter utgången av den tid som anges i 12 § får en sådan talan dock inte väckas senare än sex månader från kon-

kursbeslutet.

1. Denna lag träder i kraft den 1 januari 2022.

Ds 2019:31 Promemorians lagförslag

2. För en konkurs som har beslutats före ikraftträdandet gäller 21 kap. 13 § i den äldre lydelsen.

2. Ärendet

2.1. Arbetet med att modernisera konkursförfarandet

Sedan införandet av den nuvarande konkurslagen (1987:672) för drygt trettio år sedan har utformningen av konkursförfarandet och då särskilt ansvarsfördelningen mellan allmän domstol, konkursförvaltare och tillsynsmyndigheten övervägts vid flera tillfällen.

I Domstolsutredningens slutbetänkande Domstolarna inför 2000-talet (SOU 1991:106) föreslogs i januari 1992 bl.a. att ett antal handläggningsuppgifter i konkurser skulle överföras från domstol till främst tillsynsmyndigheten men även till konkursförvaltaren. Betänkandet har remissbehandlats. En förteckning över remissinstanserna och en sammanställning av remissyttrandena finns i Ds 1993:5. Utredningens förslag i denna del har inte lett till lagstiftning och ärendet avslutades 2012 (prop. 2012/13:45 s. 75 f.).

I departementspromemorian Konkursgäldenären (Ds 1994:96) lämnades 1994 vissa förslag rörande konkursgäldenärens skyldigheter och om konkursregister. Promemorians förslag har lett till lagstiftning (prop. 1994/95:189, bet. 1994/95:LU31).

I Konkurstillsynsutredningens betänkande Ny konkurstillsyn (SOU 2000:62) föreslogs i juni 2000 bl.a. att vissa uppgifter skulle flyttas från domstolarna och att tillsynen skulle utövas av en ny myndighet, Konkurstillsynsmyndigheten. Betänkandet har remissbehandlats. En förteckning över remissinstanserna och en sammanställning av remissyttrandena finns tillgängliga i Justitiedepartementet (dnr Ju2000/03207/L2). Utredningens förslag har med något undantag (se prop. 2002/03:112, bet. 2003/04:LU1) inte lett till lagstiftning.

I 2007 års Insolvensutrednings slutbetänkande Ett samlat insolvensförfarande – förslag till ny lag (SOU 2010:2) lämnades i januari 2010 flera förslag som i sak överensstämde med de tidigare

Ärendet Ds 2019:31

utredningarnas förslag. Delar av betänkandet har remissbehandlats. En förteckning över remissinstanserna och remissyttrandena finns tillgängliga i Justitiedepartementet (dnr Ju2010/00774/L2). Utredningens förslag har inte lett till lagstiftning och ärendet avslutades 2012.

I Domstolsverkets och Kronofogdemyndighetens rapport En mer rationell konkurshantering presenterades i november 2013 förslag på förändringar i syfte att effektivisera konkurshandläggningen. Myndigheterna har remitterat rapporten, som inte innehåller några författningsförslag. Rapporten och en därefter

(2015)

kompletterande konsekvensanalys finns tillgängliga i Justitiedepartementet (dnr Ju2013/07669/L2). Rekonstruktör- och Konkursförvaltarkollegiet i Sverige (Rekon) och Sveriges advokatsamfund har 2016 yttrat sig över vissa frågor som tas upp i rapporten.

Därutöver har olika myndigheter och andra gjort framställningar till Justitiedepartementet om ändringar av konkursförfarandet och i den konkursrättsliga lagstiftningen. Det handlar om skrivelser från Riksskatteverket om ändring i konkurslagen (dnr Ju2001/08607/L2), Ekobrottsmyndigheten om bouppteckningseden i konkurser (dnr Ju2002/05964/L2), en advokat om ändringar i bl.a. konkurslagen (dnr Ju2006/01850/L2), Domstolsverket om konkursförfarandet (dnr Ju2007/11101/L2), en advokat angående rapporten En mer rationell konkurshantering (dnr Ju2014/02184/ L2), två advokater om ändringar i konkurslagen (dnr Ju2015/ 00096/L2), en advokat om insolvensrätt (Ju2016/05841/L2), Rekon om reformbehov inom insolvensrätten (dnr Ju2017/07780/L2) och Kronofogdemyndigheten om ändring i konkurslagen (dnr Ju2018/04124/L2).

2.2. Annat arbete på det insolvensrättsliga området

Förutom de ovan redovisade förslagen om konkursförfarandet har andra förändringar av den insolvensrättsliga lagstiftningen övervägts kontinuerligt och i en rad olika sammanhang, både i och utanför Sverige, under de senaste tjugo åren. Dessa överväganden avser annat eller mer än själva konkursförfarandet.

När det gäller skuldsanering infördes en ny skuldsaneringslag 2006 (SFS 2006:548, prop. 2005/06:124, SOU 2004:81) som ändrades i vissa avseenden 2011 (SFS 2011:472, prop. 2010/11:31, SOU

Ds 2019:31

Ärendet

2008:82) och sedan ersattes av ytterligare en ny lag 2016, samtidigt som en lag om skuldsanering för företagare infördes (SFS 2016:675 och 2016:676, prop. 2015/16:125, SOU 2013:72, SOU 2014:44 och Ds 2015:32).

När det gäller konkurs och företagsrekonstruktion lämnade Förmånsrättskommittén 2001 förslag till ändringar i lagstiftningen i sitt slutbetänkande Gäldenärens avtal vid insolvensförfaranden (SOU 2001:80). Förslagen har inte lett till lagstiftning. 2007 års Insolvensutredning fick senare i uppdrag att med utgångspunkt i Förmånsrättskommitténs förslag ta ställning till vad som bör gälla för en gäldenärs avtal under och efter det samordnade konkurs- och rekonstruktionsrättsliga förfarande som utredningen i övrigt hade i uppdrag att överväga (dir. 2007:29). Utredningens förslag (se SOU 2010:2 ovan) har i dessa delar inte lett till lagstiftning. Flera av förslagen i 2001 och 2010 års betänkanden återkommer i någon form i Entreprenörskapsutredningens betänkande Entreprenörskap i det tjugoförsta århundradet (SOU 2016:72 del 2). Betänkandet har remissbehandlats. En förteckning över remissinstanserna och en sammanställning av remissyttrandena finns tillgängliga i Justitiedepartementet (dnr Ju2017/03483/L2). Förslagen bereds i denna del vidare i Justitiedepartementet (se även nedan).

Den 20 maj 2015 antogs Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2015/848 om insolvensförfaranden (i fortsättningen 2015 års insolvensförordning). Förordningen är en omarbetning av 2000 års insolvensförordning. 2015 års insolvensförordning innehåller främst internationellt privaträttsliga regler om domstols behörighet, tillämplig lag och erkännande av utländska insolvensförfaranden. Omarbetningen syftade till att förbättra möjligheterna till en andra chans för skuldsatta företag och privatpersoner och till att fler typer av insolvensförfaranden skulle omfattas av EU-reglerna. För svensk del innebär omarbetningen att även skuldsanering och skuldsanering för företagare, dvs. F-skuldsanering, omfattas av förordningen utöver konkurs och företagsrekonstruktion. 2015 års insolvensförordning tillämpas sedan den 26 juni 2017 med undantag för inrättande och sammankoppling av nationella insolvensregister som skett senare. Kompletterande bestämmelser har införts (SOU 2016:17, prop. 2016/17:125 och prop. 2018/19:48).

I juni 2016 presenterade det nordisk-baltiska insolvensrättsliga nätverket rapporten Nordic Baltic Recommendations on Insolven-

Ärendet Ds 2019:31

cy Law. I rapporten behandlas både materiell insolvensrätt och regler om insolvensförfarandet. Rekommendationerna omfattar regler om såväl konkurs som företagsrekonstruktion. Målsättningen är att rekommendationerna ska få betydelse både inom EU och nationellt vid framtagande av framtida insolvensrättslig lagstiftning (se Advokaten 7/2015).

Den 20 juni 2019 antogs direktivet (EU) 2019/1023 om ramverk för förebyggande rekonstruktion, om skuldavskrivning och näringsförbud, och om åtgärder för att göra förfaranden rörande rekonstruktion, insolvens och skuldavskrivning effektivare samt om ändring av direktiv (EU) 2017/1132 (i fortsättningen 2019 års insolvensdirektiv). Det rör närmare bestämt regler om dels företagsrekonstruktion, dels skuldsanering för företagare, dels effektivisering av handläggningen av alla insolvensrättsliga förfaranden, inklusive konkurs. I den senare delen föreslås krav på att domare och andra vid myndigheter som handlägger ärenden ska ha tillräcklig utbildning och erfarenhet. Det finns också vissa grundläggande krav på hur förvaltare ska utses och frågor om bl.a. tillsyn och statistik. Regeringen gav den 19 september 2019 en särskild utredare i uppdrag att lämna förslag om hur direktivet såvitt avser företagsrekonstruktion ska genomföras i svensk rätt. Uppdraget ska redovisas i februari 2021. I kommittédirektiven uttalas att utredaren kan beakta de förslag som har lämnats av tidigare utredningar (dir. 2019:60).

2.3. Vad som behandlas i promemorian

Som framgår av redovisningen ovan har ett brett och kontinuerligt arbete på det insolvensrättsliga området pågått under en längre tid. Det är inte möjligt eller lämpligt att i ett sammanhang behandla alla frågor eller typer av insolvensrättsliga förfaranden. När det gäller företagsrekonstruktion och därtill sammanhängande frågor, inklusive viss materiell insolvensrätt, behandlas dessa vid genomförandet av 2019 års insolvensdirektiv i dessa delar. Vid genomförandet av det direktivet i övrigt kommer bl.a. vissa frågor om skuldsanering att behandlas.

Denna promemoria fokuserar mot denna bakgrund i huvudsak på utformningen av konkursförfarandet. Övervägandena om för-

Ds 2019:31

Ärendet

ändringar i ansvarsfördelningen tar sin utgångspunkt i Domstolsverkets och Kronofogdemyndighetens rapport En mer rationell konkurshantering. I promemorian behandlas också vissa utestående och alltjämt relevanta frågor i Konkurstillsynsutredningens betänkande. Anledningen till att dessa frågor behandlas på nytt är att det förflutit lång tid sedan betänkandet lämnades och att det bidrar till att i promemorian kunna presentera en mer heltäckande bild av konkursförfarandet. Därutöver behandlas också frågor i ovan redovisade framställningar till Justitiedepartementet och 2019 års insolvensdirektiv i vissa delar, bl.a. avseende elektronisk kommunikation i konkursförfarandet. Slutligen övervägs ytterligare moderniseringar och förenklingar som har uppmärksammats (se även avsnitt 3.3).

Fokus i promemorian ligger på konkurslagen. Det lämnas även vissa förslag till ändringar av lönegarantilagen (1992:497) och lagen (1996:764) om företagsrekonstruktion, bl.a. när en föreslagen förändring av konkurslagen till sitt innehåll har sin motsvarighet i den lagstiftningen. Därtill kommer behov av följdändringar i ytterligare ett antal lagar.

Promemorian innehåller inte några förordningsförslag. I respektive delavsnitt görs dock i stor utsträckning bedömningar om de förordningsändringar som anses nödvändiga.

3. En modernisering av konkursförfarandet

3.1. Det svenska konkursförfarandet

En kort beskrivning av det nuvarande konkursförfarandet

En gäldenär som är på obestånd (insolvent) kan försättas i konkurs. Det gäller både fysiska och juridiska personer. Konkursförfarandet regleras framför allt i konkurslagen (1987:672) och konkursförordningen (1987:916). I konkurslagen beskrivs en konkurs som att en gäldenärs samtliga borgenärer i ett sammanhang tvångsvis tar i anspråk gäldenärens samlade tillgångar för betalning av sina fordringar. Under konkursen omhändertas gäldenärens tillgångar för borgenärernas räkning av konkursboet (1 kap. 1 § konkurslagen).

En konkurs syftar bl.a. till att under ordnade former realisera gäldenärens tillgångar för att ge borgenärerna största möjliga utdelning. Ett sätt att beskriva en konkurs är som ett förfarande i olika steg och som inleds med att gäldenären försätts i konkurs. Därefter ska bl.a. konkursboet utredas, fordringar klargöras, egendom säljas, eventuella tillgångar delas ut och konkursen sedan avslutas. Konkursregleringen beskriver vilka moment som ska eller får utföras, vem som ska utföra dem och många gånger hur och när de ska utföras.

I konkursförfarandet står konkursboet i fokus. Vid sidan av gäldenären och borgenärerna har därutöver allmän domstol (tingsrätten), konkursförvaltaren, Kronofogdemyndigheten och Domstolsverket betydelsefulla roller.

Tingsrätten beslutar att gäldenären ska försättas i konkurs, utser konkursförvaltare och har konkursärendet löpande hos sig så länge konkursen pågår. Under förfarandet fattar tingsrätten beslut i många frågor, håller edgångssammanträde, beslutar om bevaknings-

En modernisering av konkursförfarandet Ds 2019:31

förfarande och vidtar en rad andra åtgärder. Tingsrätten har även ansvaret för att avsluta konkursen, t.ex. genom att skriva av konkursen om tillgångar saknas eller fastställa utdelning i konkursen, och i samband därmed besluta om arvode till förvaltaren.

Konkursförvaltaren har hand om förvaltningen av konkursboet och tar tillvara borgenärernas gemensamma intressen. Förvaltaren ska under förfarandet vidta alla åtgärder som främjar en förmånlig och snabb avveckling av boet. Förvaltaren ska upprätta bl.a. konkursbouppteckning, utdelningsförslag och slutredovisning. Förvaltaren är legal företrädare för boet och de rättshandlingar han eller hon företar i och för konkursen sker i huvudsak på boets vägnar.

Förvaltningen av boet står under tillsyn av Kronofogdemyndigheten (tillsynsmyndigheten) som bl.a. ska övervaka att förvaltningen bedrivs på ett ändamålsenligt sätt och se till att avvecklingen av boet inte fördröjs i onödan.

Domstolsverket har ansvaret för att administrera de betalningsflöden som uppkommer till följd av att olika slags konkurskostnader och avgifter ska fastställas, bevakas, inbetalas och bokföras.

Något om utvecklingen av förfarandet och rollfördelningen

Konkursinstitutet i någon form har funnits länge i Sverige och har utvecklats successivt genom nya konkurslagar med början redan före konkursregleringen i 1734 års lag. Det nuvarande förfarandet

Konkursboet &

Förvaltaren

Domstolen

Domstolsverket

Borgenärerna

Tillsynsmyndigheten

Gäldenären

Ds 2019:31 En modernisering av konkursförfarandet

kan sägas ta avstamp i 1862 års konkurslag och dess efterföljare 1921 års konkurslag. På 1970-talet genomgick den senare lagen en successiv modernisering och 1987 beslutades den nuvarande konkurslagen som ett sista led i detta reformarbete.

Flera frågor som behandlas i denna promemoria är nästan lika gamla som själva konkursinstitutet. Konkursförfarandet har förändrats i takt med samhällsutvecklingen och delvis formats utifrån det upplevda syftet med konkurs. Vilka aktörer som ska verka i en konkurs och ansvarsfördelning dem emellan har varit en viktig fråga i detta sammanhang.

Från början hanterades en konkurs i stor utsträckning som en tvistemålsprocess under ledning av konkursdomstolen. Denna ordning övergavs i princip vid införandet av 1862 års konkurslag, då konkurs i stället beskrevs som ett likvidationsförfarande. Se Jenny Söderlund (Konkursrätten, 2009, s. 113) med citat från 1859.

Hvad åter beträffar det formella genomförandet af sjelfva konkursförfarandet, så har det billiga anspråket på snabbhet derutinnan icke vunnit tillräcklig uppmärksamhet i vår lagstiftning. Orsaken är den att man betraktat konkursförfarandet såsom en vanlig process, hviken inför domstol borde utföras. Domstolen skall döma, oaktadt ingen tvist är, – oaktadt […] konkursen endast är en liqvidationsåtgärd.

Numera beskrivs konkursinstitutet ofta som en generalexekution, dvs. i praktiken ett verkställighetsförfarande som omfattar gäldenärens samlade tillgångar och samtliga borgenärer (se prop. 1975:6 s. 111 f. och Mellqvist, Obeståndsrätten, 2017, s. 57 f.). Att förfarandet har betydande inslag av process förtar inte konkursens karaktär av generalexekution (se SOU 1983:24 s. 381).

Nuvarande konkursförfarande kan sägas vara en avvägning mellan de olika intressen som är representerade i konkursen. I tiden före 1921 års konkurslag hade borgenärerna den huvudsakliga bestämmanderätten över förfarandet. Att ansvaret för konkursen var borgenärernas har sin grund i att konkurs i huvudsak sker för deras räkning. Denna ordning visade sig dock ”i hög grad ägnat att fördröja konkursens avveckling och medföra en stegring av konkurskostnaderna utöver det rimligas gräns” (Welamson, Konkursrätt, 1961, s. 120), vilket ledde till att det allmänna tog en större och mer aktiv roll i förfarandet. Att överlåta själva förvaltningen på domstol var dock inte aktuellt. Den uppgiften har anförtrotts konkursförvaltaren, som på allvar tog plats i förfarandet vid in-

En modernisering av konkursförfarandet Ds 2019:31

förandet av 1921 års konkurslag och vars ställning stärktes ytterligare genom en reform 1979. Som tillsynsorgan infördes i 1862 års konkurslag institutet rättens ombudsman som senare ersattes av tillsynsmyndigheten. Ett annat institut som fanns i 1921 års lag men varken förr eller senare, var konkursdomaren.

3.2. Reformbehovet

Bedömning: Åtgärder bör vidtas för att skapa ett mer effektivt

och ändamålsenligt konkursförfarande.

Skälen för bedömningen

Betydelsen av en väl fungerande konkurslagstiftning

Konkurslagstiftningen fyller en viktig funktion i samhället och är en nödvändig beståndsdel i en marknadsekonomi. Den insolvensrättsliga lagstiftningen syftar till att tillhandahålla de verktyg som krävs för en effektiv hantering av företag i ekonomisk kris. Det är angeläget att konkursförvaltningen drivs med utgångspunkt i borgenärernas intresse av en snabb avveckling av konkursboet med ett så bra ekonomiskt resultat som möjligt. Konkursförfarandet har också stor betydelse för företagandets villkor, inte minst för finansiering av och kreditgivning till företag. Verksamheter som inte är konkurrenskraftiga ska avvecklas så snabbt som möjligt och under ordnade och rättssäkra former.

Frågan om förändringar i konkursförfarandet har utretts flera gånger

Konkurslagstiftningen i Sverige är i hög grad en historisk produkt som har formats av olika tidsskeden och händelser i samhället. Förändringar i lagstiftningen har skett med utgångspunkt i hur ordningen hittills har varit utformad. Det har skapat stadga och förutsebarhet samtidigt som det oundvikligen leder till att ordningen förr eller senare kommer att vila på en otidsenlig grund.

Den nuvarande konkurslagen tillkom 1987. Sedan dess har det inte gjorts några större förändringar av förfarandet. I flera avseenden finns det i lagstiftningen tydliga spår kvar av den äldre synen på

Ds 2019:31 En modernisering av konkursförfarandet

konkursinstitutet och i vissa avseenden har reglerna varit i princip oförändrade i ett sekel eller längre. Som redovisas i avsnitt 2 har frågan om utformningen av konkursförfarandet och ansvarsfördelningen mellan aktörerna i förfarandet övervägts vid flera tillfällen. Domstolsutredningen (1991), Konkurstillsynsutredningen (2000) och 2007 års Insolvensutredning (2010) har i varierande utsträckning och från delvis olika utgångspunkter samtliga varit inne på att ett antal av tingsrättens uppgifter i konkurs bör överföras till i första hand tillsynsmyndigheten men även till konkursförvaltaren. Att genomföra sådana förändringar har senast förts fram i en rapport av Domstolsverket och Kronofogdemyndigheten (2013). Alla förslagen syftar till att skapa ett mer ändamålsenligt förfarande och att renodla domstolarnas verksamhet. Såväl rapporten som tidigare utredningsförslag med samma inriktning har fått ett i huvudsak positivt remissutfall.

Även i andra sammanhang påtalas behov av en mer effektiv och ändamålsenlig konkurshantering

Inte minst efter finanskrisen 2008 har vikten av en effektiv och ändamålsenlig insolvensrätt behandlats i flera internationella fora.

Världsbanken genomför sedan ett antal år tillbaka en analys av det olika länders insolvensrättsliga system. Resultatet publiceras i rapporten ”Doing Business”. I Världsbankens rankning 2014 placerades Sverige på 20:e plats när det gäller graden av enkelhet att klara av ett insolvensförfarande. I rapporten för 2019 hade Sverige klättrat några placeringar till en 17:e plats. Det tar i Sverige längre tid att slutföra ett insolvensförfarande och till högre kostnad än i bl.a. övriga nordiska länder och Tyskland. Utdelningen till prioriterade borgenärer är, enligt Världsbanken, också lägre i Sverige. Det kan i sammanhanget konstateras att i EU-kommissionens ranking i november 2016 placeras Sverige på 12:e plats bland EU:s medlemsstater när det gäller insolvensförfarandenas effektivitet. Jfr även OECD:s rapport Going for growth (2017).

Världsbanken betonar att en konkurslagstiftning som ger högre utdelning till borgenärerna och ett förfarande som är snabbare uppmuntrar till mer utlåning och ökar företags tillgång till finansiering. Mot denna bakgrund skulle Sverige, enligt Världsbanken, kunna överväga att snabba upp insolvensförfarandet genom att

En modernisering av konkursförfarandet Ds 2019:31

eliminera dubbelarbete och onödiga steg i förfarandet. Att förkorta förfarandet kan också bidra till lägre kostnader.

I 2019 års insolvensdirektiv understryks vikten av att förkorta långa insolvensförfaranden, vilka leder till rättsosäkerhet för borgenärer, lägre utdelning och att investerare avskräcks från att göra affärer (se artikel 1.1 c och skäl 6 och 85).

En förändring är angelägen

Konkursrätten är välutvecklad och i flera avseenden välfungerande. Att överväga förändringar av själva förfarandet har inte sin grund i att domstolarnas avgöranden inte håller tillräcklig kvalitet eller att någon annan skulle uppnå ett bättre materiellt resultat. Det handlar i stället om att, med bibehållen rättssäkerhet, få till stånd en mer effektiv och i övrigt ändamålsenlig konkurshantering.

Ett effektivt, förutsebart och i övrigt väl fungerande konkursförfarande är en förutsättning för entreprenörskap, företagande och tillväxt samt ökar möjligheterna till investeringar i näringslivet. Detta har blivit allt viktigare i takt med den ökade internationaliseringen av handeln, konkurrensen och kapitalströmmarna.

Att konkursförfarandet är effektivt är till fördel för alla inblandade. Det bidrar till att borgenärerna snabbare kan få mer betalt och att gäldenärerna på nytt kan starta och driva verksamhet. Med effektivitet avses inte bara kostnadseffektivitet utan även rättseffektivitet, dvs. reglernas effektiva tillämpning. Sådan effektivitet går ofta hand i hand med rättssäkerheten (SOU 2014:76 s. 93).

Det är naturligt och nödvändigt att utformningen av konkursförfarandet förändras och utvecklas i syfte att leva upp till nya krav och förhållanden i samhället och näringslivet. Det har emellertid inte gjorts några större förändringar av konkursförfarandet på många år. Med tanke på samhällsutvecklingen är det tydligt att det finns ett behov av en modernisering. Det kan konstateras att antalet konkurser i Sverige har ökat de senaste åren. Under 2018 inkom 10 730 konkursansökningar (+14 procent jämfört med 2017) och ökningen har fortsatt under 2019.

Nuvarande ordning innebär att flera av aktörerna på ett eller annat sätt involveras i samma moment i konkursförfarandet. Man kan uttrycka det som att det i praktiken förekommer dubbla

Ds 2019:31 En modernisering av konkursförfarandet

kontrollfunktioner i och med att handlingar skickas till både tingsrätten och tillsynsmyndigheten och att båda dessa, utöver konkursförvaltaren, ska ta till sig materialet och göra en bedömning. Det innebär vidare att åtgärder som förvaltaren ska utföra först måste passera myndigheter som ska godkänna eller yttra sig över den planerade åtgärden och även utföra vissa administrativa åtgärder i samband med detta. Det bör finnas utrymme att förändra konkursförfarandet genom att ta bort sådant dubbelarbete – och i vissa fall trippelarbete – som inte är nödvändigt och även på andra sätt vidta åtgärder för att modernisera konkurshanteringen.

Sammanfattningsvis bör alltså förändringar i konkurslagstiftningen övervägas i syfte att öka effektiviteten och skapa en mer ändamålsenlig hantering.

3.3. Förändrad rollfördelning och effektivare hantering

Bedömning: Domstolarnas roll i konkursförfarandet bör ren-

odlas. Uppgifter bör flyttas till tillsynsmyndigheten och konkursförvaltaren och deras ansvar för konkurshanteringen bör därmed utökas.

Även andra förändringar bör genomföras i syfte att modernisera och effektivisera konkursförfarandet.

Skälen för bedömningen

Fokus bör ligga på att se över rollfördelningen mellan nuvarande aktörer i konkursförfarandet

Ett sätt att åstadkomma ett snabbare och mer kostnadseffektivt konkursförfarande är att se över ansvarsfördelningen mellan de olika aktörerna i förfarandet. Welamson (Konkursrätt, 1961, s. 120) beskriver det på följande sätt.

Av största betydelse för konkursinstitutets förmåga att snabbt, säkert och billigt fylla sin avsedda funktion är uppenbarligen frågan om konkursförfarandets organisation, dvs. vilka subjekt som sättas att handhava förfarandets fortgång och den inbördes kompetensfördelningen mellan dessa subjekt.

En modernisering av konkursförfarandet Ds 2019:31

Det kan konstateras att många av de förändringar av rollfördelningen som tidigare har genomförts inte synes ha grundats på principiella överväganden utan på att lösa specifika problem som har uppmärksammats. Det är naturligt eftersom hur konkursinstitutet än definieras kan detta inte avgöra vilka aktörer som ett konkursförfarande ska ha eller hur uppgifterna ska fördelas mellan dem (se avsnitt 3.1 och Jenny Söderlund, Konkursrätten, 2009, s. 247).

Genom åren har det inte bara skett förändringar i ansvarsfördelning mellan de aktörer som verkar i konkursen utan vissa aktörer har även ersatts av nya. Genomgående har sådana förändringar föregåtts av omfattande diskussioner och föranlett kritik. I det nuvarande konkursförfarandet deltar aktörer som alla fyller en viktig funktion och som har stor erfarenhet på området. Det finns därför inte skäl att överväga att ersätta eller helt ta bort någon av de huvudaktörer som agerar i konkursförfarandet i dag (se däremot avsnitt 18.2 om Domstolsverkets roll). Att, som föreslås av Konkurstillsynsutredningen, inrätta en ny fristående tillsynsmyndighet är alltså inte aktuellt (se avsnitt 14.2). Frågan om att koncentrera domstolshandläggningen till färre tingsrätter behandlas i avsnitt 15.7 och 15.8.

Frågan är därför i första hand om och i vilken utsträckning ansvarsfördelningen mellan domstolen, konkursförvaltaren och tillsynsmyndigheten bör förändras.

Det pågår sedan länge ett arbete med att renodla domstolarnas uppgifter och stärka förvaltningsmyndigheternas beslutsbefogenheter

En viktig aspekt vid utformningen av konkursförfarandet är vilken roll domstolen ska ha i handläggningen. Domstolsutredningens principiella utgångspunkt för arbetsfördelningen mellan domstolar och förvaltningsmyndigheter var att samhällets mest kvalificerade beslutsfattare i juridiska frågor är domstolarna. Medan förvaltningsmyndigheter är specialister på olika sakfrågor så är domstolarnas specialitet att under rättssäkra former slita rättsliga tvister inom olika områden. Det finns normalt inga fördelar med att låta domstolarna arbeta med frågor som inte kräver deras särskilda juridiska kompetens. Sådana frågor blir inte bättre avgjorda av domstolarna än av förvaltningsmyndigheterna (SOU 1991:106 del A s. 50).

Ds 2019:31 En modernisering av konkursförfarandet

Detta är en syn som regeringen i olika sammanhang har ställt sig bakom. Om en fråga inte är av sådan karaktär att en domstolsprövning i första instans är nödvändig, är utgångspunkten att den ska flyttas från domstol till förvaltningsmyndighet (prop. 2017/18:15 s. 23). Vissa frågor bör typiskt sett handläggas i domstol. Det gäller särskilt om det handlar om rättskipning men även i vissa andra fall, t.ex. om det blir aktuellt med bevisupptagning eller om frågan är av särskilt stor betydelse för den enskildes rättsliga status.

Ett arbete med att renodla domstolarnas arbetsuppgifter och stärka förvaltningsmyndigheternas ställning har bedrivits under en längre tid. Handläggningen av ett stort antal ärendetyper har flyttats från allmän domstol till förvaltningsmyndigheter, såsom Bolagsverket, Skatteverket, Lantmäteriet och Kronofogdemyndigheten (se prop. 2000/01:21, prop. 2000/01:150, prop. 2003/04:27, prop. 2004/05:88, prop. 2005/06:124, prop. 2007/08:54 och prop. 2010/11:119). Även i övrigt har svenska förvaltningsmyndigheter i allt större utsträckning fått beslutsbefogenheter inom sina respektive kompetensområden, inklusive möjligheten att fatta för enskilda ingripande beslut. Det gäller t.ex. beslut om sanktioner och om återkallelse av tillstånd. Parallellt med renodlingsarbetet i domstolarna och delvis på grund av det, har det också genomförts förändringar för att stärka kompetensen och effektiviteten hos förvaltningsmyndigheterna. Bland annat har flera s.k. enmyndighetsreformer genomförts, vilket har skapat robusta expertmyndigheter.

Renodling av domstolarnas uppgifter i konkurshanteringen

Domstolarna har av tradition varit huvudsakligt ansvarig för konkursförfarandet och tingsrätten är i dag på ett eller annat sätt involverad i hela handläggningskedjan. Domstolens medverkan i konkursförfarandet går i praktiken ut på att dels fatta beslut i olika frågor, dels utföra en rad formella uppgifter. Exempel på det förstnämnda är beslut om att försätta gäldenären i konkurs och senare avsluta konkursen. Exempel på det sistnämnda är att utfärda kallelser, kungörelser och underrättelser och vara mottagare av olika dokument som konkursförvaltaren upprättar.

En modernisering av konkursförfarandet Ds 2019:31

För att uppnå en mer effektiv och ändamålsenlig konkurshantering är det nödvändigt att renodla domstolens roll i handläggningskedjan. Att domstolen på ett eller annat sätt är involverad i de flesta stegen i handläggningskedjan är inte nödvändigt för att möjliggöra en rättssäker och effektiv hantering. Tvärtom är det tydligt att domstolen befattar sig med uppgifter som helt eller till största delen inte kräver dess kompetens. Flera av frågorna som handläggs av domstol är varken tvistiga eller rättsligt komplicerade. Att tingsrätten t.ex. mottar, mångfaldigar, distribuerar och kungör handlingar utan att detta är kopplat till något som kräver en mer kvalificerad rättslig prövning bör överhuvudtaget inte förekomma i ett modernt konkursförfarande.

Detta är inga nya tankar. Redan vid införandet av 1921 års konkurslag framfördes kritik mot att domstolarna och domarna skulle ägna sig åt annat än rättskipning. Exempelvis anförde Nils Alexanderson följande i en debatt i riksdagens första kammare den 12 maj 1920.

Domaren blir ännu vida mer ren ämbetsman och expeditionshavande, än han för närvarande är. Han blir konkursförfarandets postkontor.

Det finns ingen entydig förklaring till att domstolen, trots de förändringar av förfarandet som skett genom åren, alltjämt är ständigt involverad i konkursförfarandet och befattar sig med uppgifter som inte är rättskipning. Att det är så kan delvis bero på att lagstiftaren vid tidigare reformer inte har velat ta ett för stort steg på en gång men det synes även ha funnits en ovilja att släppa den kontroll som den beprövade strukturen med domstolsmedverkan utgör. Att det har blivit vanligare att i konkurser beakta olika samhälleliga intressen (t.ex. sysselsättning och brottsbekämpning) och att det allmänna ofta har stora borgenärsintressen kan ha haft betydelse i detta avseende (jfr prop. 1986/87:90 s. 108 där det något kryptiskt anges att rättens uppgifter i konkursförfarandet gör att en särskild uppsikt över konkursernas handläggning fortfarande är önskvärd). I vissa fall verkar domstolen också ha ålagts uppgifter närmast för att det inte har funnits några andra lämpliga alternativ. Det gäller t.ex. de uppgifter, varav många av formell eller administrativ natur, som tidigare låg på konkursdomaren.

Hur det än förhåller sig med detta kan det med fog hävdas att nuvarande ordning inte är effektiv. Den ger upphov till dubbel-

Ds 2019:31 En modernisering av konkursförfarandet

arbete, tidsförluster och andra olägenheter. Den skapar också en otydlighet i ansvarsfördelningen och försvårar ett effektivt resursutnyttjande.

Dessa olägenheter kan begränsas om tingsrätternas roll i förfarandet renodlas genom att ansvaret för olika uppgifter flyttas därifrån. Detta ligger i linje med det sedan länge pågående arbetet att koncentrera domstolarnas verksamhet och resurser till sådant som motiveras av deras funktion och kompetens. Erfarenheterna av de reformer som hittills har genomförts är goda.

Det finns inga generella hinder mot att flytta uppgifter från domstol

Det finns alltså tydliga skäl som talar för att renodla domstolarnas roll i konkurshanteringen. I samband med tidigare förslag och i debatten har olika invändningar förts fram mot tankar på en förändrad rollfördelning och då särskilt mot att begränsa domstolens roll i förfarandet. Många av dessa invändningar berörs nedan eller i kommande avsnitt.

En invändning som tidigare har framförts är att konkurser kan röra betydande ekonomiska värde och ha stora konsekvenser för gäldenären, borgenärerna och samhället i stort och att detta kräver att domstolen behåller det huvudsakliga beslutsansvaret. De senaste åren har mellan 9 000 och 11 000 nya konkursärenden inletts i domstol varje år. Flertalet av dessa har rimligen inte varit särskilt komplicerade eller rört betydande värden. Som redovisas i avsnitt 10.2 avslutas ca 70 procent av alla konkurserna utan överskott genom avskrivning. När ett förfarande regleras måste det som utgångspunkt utformas efter vad som närmast kan betraktas som ett normalärende och att det sedan kan finnas vissa särlösningar för de förhållandevis få ärenden som kräver det. Det förfarande som regleras i konkurslagen är i stora delar enhetligt, dvs. samma förfarande tillämpas på alla konkurser, och det är därför utformat för att fungera även på de mest komplicerade konkurserna. Det säger sig självt att ett sådant förfarande då i många fall riskerar att bli omständligt, ineffektivt och tar domstolarnas kompetens i anspråk även när det inte är motiverat.

En annan invändning som har framförts är att domstolen i ett internationellt perspektiv är det organ som ansvarar för konkurser

En modernisering av konkursförfarandet Ds 2019:31

och att Sverige inte kan eller i vart fall inte bör avvika från denna ordning. Att domstolen har huvudansvaret skulle enligt samma syn visa att Sverige tar konkursfrågorna på allvar; att domstolen närmast är en symbol för frågornas stora betydelse. Det finns dock ingen gemensam internationell syn på hur konkursförfarandet ska utformas. Skilda rättssystem har alltid i hög grad uppvisat varierande lösningar, även beträffande ansvarsfördelningen (jfr Welamson, Konkursrätt, 1961, s. 120 f., se även förarbetena till den finska konkurslagen, RP 26/2003 rd s. 15).

Varken 2015 års insolvensförordning, Uncitrals regler och rekommendationer om insolvensrätt eller andra internationella instrument ställer annat än undantagsvis krav på att domstol ska hantera konkursfrågor i första instans. När det gäller 2019 års insolvensdirektiv uppställs inte i något avseende krav på att domstol ska pröva frågor i första instans. I stället likställs i samtliga hänseenden domstol med administrativ myndighet. Att renodla domstolarnas roll i konkursförfarandet står alltså inte i strid med Sveriges internationella eller EU-rättsliga åtaganden. Borgenärer efterfrågar i första hand effektiva, förutsebara och rättssäkra förfaranden. Att det svenska konkursförfarandet uppfyller dessa krav och åtnjuter förtroende är därför mycket viktigt. Detta ska dock avgöras av hur förfarandet fungerar i praktiken och vad utfallet blir och inte av en föreställning på förhand av hur det borde vara.

Det finns inte något självändamål att förlägga prövningen till domstol. Att låta t.ex. en expertmyndighet pröva vissa frågor i första instans betyder inte att frågorna är av mindre betydelse eller vikt och som redovisas ovan förekommer det redan i stor utsträckning inom andra rättsområden. Det finns inte skäl att just för konkursförfarandet se annorlunda på denna fråga och det kan konstateras att domstolen inte heller alltid har haft ansvar för alla de uppgifter i konkursförfarandet som den har i dag.

En ytterligare invändning som har framförts är att det i sig är nödvändigt eller i vart fall värdefullt att domstolen har ett pågående konkursärende och är kontinuerligt involverad i hanteringen genom hela konkursförfarandet. I denna invändning ligger att det är mer effektivt om domstolen hela tiden är insatt i ärendet. Även om domstolen enligt nuvarande ordning har huvudansvaret och är löpande delaktig i förfarandet är det dock inte detsamma som när äldre tiders konkursdomare vakade över förfarandet. Konkursären-

Ds 2019:31 En modernisering av konkursförfarandet

den handläggs av tingsrätten och inte av enskilda domare. Både detta förhållande och att det trots allt går tid mellan de tillfällen domstolen involveras gör att en eller flera domare under förfarandet behöver sätta sig in i ärendet varje gång en ny fråga prövas.

Det bedöms inte heller problematiskt att en förändring leder till att tingsrätten administrativt inte längre skulle ha ett pågående ärende under hela förfarandet eller att notariernas arbetsuppgifter i viss utsträckning skulle påverkas (se avsnitt 15.6.5 och 20.2).

Det bör framhållas att förslag om att flytta vissa moment i konkurshanteringen från domstol inte innebär att möjligheten till domstolsprövning försvinner. Det ska i ett konkursförfarande, hur det än utformas, självfallet finnas en rätt att få frågor av betydelse prövade av rätten. Den skillnad som en förändring skulle innebära är att det blir fråga om en överprövning av domstol i de fall en sådan begärs eller annars behövs. Det bör i detta sammanhang också understrykas att överväganden om en förändrad ansvarsfördelning i konkursförfarandet inte bör innefatta rättegång i konkurs, dvs. prövningen i domstol av konkursrättsliga frågor som i dag handläggs som tvistemål, t.ex. talan om återvinning och klander av slutredovisning. Sådana processer ligger utanför själva konkursförfarandet och kommer alltså även fortsättningsvis att prövas i domstol som första instans (se avsnitt 12.4, 15.1 och 15.8).

Sammanfattningsvis bedöms det inte finnas några generella hinder mot att flytta delar av konkurshanteringen från domstol.

På senare år har Kronofogdemyndighetens ansvar utökats

En förutsättning för att flytta arbetsuppgifter från domstolarna är att det finns andra aktörer inom det nuvarande konkursförfarandet som har kompetens och förmåga att hantera den aktuella ärendetypen. Konkursförvaltarna har en central roll i konkursförfarandet. Detta bör alltjämt gälla och som utvecklas nedan bör den rollen stärkas ytterligare. I de fall en uppgift bör hanteras av det allmänna finns Kronofogdemyndigheten i dess egenskap av tillsynsmyndighet i konkurser.

Kronofogdemyndigheten blev 2006 en ny, riksomfattande, myndighet (prop. 2005/06:200). Regeringen betonade att möjlig-

En modernisering av konkursförfarandet Ds 2019:31

heterna till specialisering och koncentration av arbetsuppgifter därigenom förbättrades.

Kronofogdemyndighetens verksamheter utmärker sig inom den offentliga förvaltningen på så sätt att de ofta har ett nära samband med rättegången i allmän domstol. Handläggningen rör i stor utsträckning ärenden om civilrättsliga anspråk mellan enskilda parter och myndighetens beslut överklagas till allmän domstol (se prop. 2016/17:180 s. 35 f.).

Kronofogdemyndigheten är i dag beslutsmyndighet i ett stort antal olika ärenden. Vid införandet av utsökningsbalken 1982 fick myndigheten ensamt ansvaret för verkställighetsförfarandet och övertog då bl.a. judiciella uppgifter från dåvarande Överexekutorn. Vid införandet av lagen (1990:746) om betalningsföreläggande och handräckning övertog kronofogdemyndigheterna ansvaret för den summariska processen från domstolarna. Under 2018 handlade myndigheten drygt 2,2 miljoner utsökningsmål (och nästan tolv miljarder kronor drevs in) och drygt 1,3 miljoner mål om betalningsföreläggande och handräckning.

År 2007 blev Kronofogdemyndigheten beslutsinstans i samtliga skuldsaneringsärenden, dvs. även de tvistiga ärenden som tidigare var en uppgift för tingsrätten. Regeringen konstaterade att Kronofogdemyndigheten hade upparbetat en väl fungerande organisation för hanteringen av frågorna, att myndigheten hade en lång och bred erfarenhet av insolvensrättsliga frågor och att kvaliteten på myndighetens avgöranden i skuldsaneringsärenden överlag var mycket god (prop. 2005/06:124 s. 31 f.). Sedan hösten 2016 handlägger Kronofogdemyndigheten även ärenden om skuldsanering för företagare (prop. 2015/16:125 s. 114 f.). F-skuldsanering är ett insolvensrättsligt förfarande med tydliga inslag av rättsliga och ekonomiska överväganden.

Kronofogdemyndigheten är vidare behörig myndighet vid verkställighet av bötesstraff och förverkande inom EU. Regeringen uttalade att en lösning med Kronofogdemyndigheten som behörig myndighet skapar de bästa förutsättningarna för en effektiv hantering av frågorna (prop. 2010/11:43 s. 58, se även Ds 2019:28 s. 89 f.).

Ds 2019:31 En modernisering av konkursförfarandet

Tillsynsmyndigheten bör få ett större ansvar i konkursförfarandet

Kronofogdemyndigheten har alltså successivt fått fler och mer kvalificerade uppgifter och ett bredare ansvarsområde. Kronofogdemyndigheten, och inte minst tillsynsmyndigheten i konkurser har en väl fungerande organisation för att hantera ärenden och lång erfarenhet av att handlägga insolvensrättsliga frågor. Tillsynsmyndigheten har dessutom god insyn i konkursförvaltningen och ett stort kunnande på det konkursrättsliga området. Myndigheten bedöms därför ha förutsättningar att kunna utföra ytterligare uppgifter under konkursförfarandet på ett effektivt och kompetent sätt.

Det har i tidigare sammanhang riktats kritik mot tanken på att ge Kronofogdemyndigheten uppgifter i konkursförfarandet på den grunden att det skulle kunna leda till en verklig, eller upplevd, konflikt mellan myndighetens olika uppgifter (se närmare Hellners, Kronofogdemyndighetens dubbla roller i Festskrift till Gösta Walin, 2002, s. 139). Myndigheten var nämligen tidigare även det allmännas borgenärsföreträdare. Ett förslag om att Kronofogdemyndigheten skulle vara förvaltare i mindre konkurser antogs bl.a. av det skälet inte av riksdagen (prop. 1975/76:210, bet. LU 1976/77:11). Vid senare förändringar i såväl konkursförfarandet som i andra förfaranden ansågs däremot denna rollkonflikt inte utgöra hinder för att ge Kronofogdemyndigheten nya uppgifter, t.ex. när den blev tillsynsmyndighet (prop. 1978/79:105, bet. 1978/79:LU19) och när den fick ansvaret för verkställighetsförfarandet (prop. 1980/81:8 s. 134 f. och 156) och den summariska processen (prop. 1989/90:85 s. 30 f.).

Synen på Kronofogdemyndighetens ställning och uppgifter har därefter förändrats betydligt genom successiva omorganisationer och en överflyttning av statens s.k. offensiva borgenärsuppgifter till Skatteverket, inklusive ansökan om konkurs och bevakning av fordran i konkurs (se t.ex. prop. 2002/03:49 s. 67, prop. 2006/07:99 s. 25 f. och bet. 2006/07:SkU17 s. 9). Syftet med förändringarna har bl.a. varit att stärka förtroendet för Kronofogdemyndigheten som opartisk myndighet (se även avsnitt 14.1).

Kronofogdemyndigheten har alltså goda förutsättningar att agera oberoende och tillsynsmyndigheten har redan vissa beslutsfunktioner i konkursförfarandet. Det kan noteras att det inte är

En modernisering av konkursförfarandet Ds 2019:31

helt ovanligt att en tillsynsmyndighet har beslutsfunktioner i förhållande till sina tillsynsobjekt. Detta gäller bl.a. Finansinspektionen, Post- och telestyrelsen, som utöver sin tillsynsroll prövar tvister på bredbandsområdet (prop. 2015/16:73 s. 90), och Konkurrensverket (se prop. 2017/18:15 s. 21 f.).

Det är viktigt att tillsynsmyndigheten behåller sitt oberoende och står fristående från konkursförvaltare och boet. Det behöver finnas en tydlig uppdelning i ansvaret mellan myndigheten och förvaltaren. Detta talar för att myndigheten inte bör åläggas att utföra uppgifter tillsammans med förvaltaren eller på annat sätt dela ansvaret med förvaltaren. I konkursförfarandet ska även fortsättningsvis det huvudsakliga arbetet med att utreda boet och föra konkursen mot ett avslut skötas av konkursförvaltaren. Tillsynsmyndigheten ska då inte överta förvaltarens uppgift utan i stället se till att förvaltaren utför sitt uppdrag på ett korrekt och effektivt sätt. Som beskrivs i följande avsnitt är flera av de uppgifter som är aktuella att flytta från tingsrätt sådana som grundas på behov av kontroll och tillsyn över konkursen.

Sammanfattningsvis bedöms det finnas förutsättningar att ge tillsynsmyndigheten ett utvidgat ansvar i konkursförfarandet.

Konkursförvaltaren bör få ett utökat och mer självständigt ansvar i förfarandet

Det är angeläget att rollfördelningen i konkursförfarandet grundas på den kompetens och det ansvar som respektive aktör har. Den aktör som handlägger en fråga bör i största möjliga utsträckning vara den som också fattar beslut. För att uppnå detta behöver en förändring även omfatta konkursförvaltarens roll i konkursförfarandet. Förvaltarnas kompetens och ställning i förfarandet är avgörande för att få till stånd en väl fungerande konkurshantering, vilket redan Konkurslagskommittén kunde konstatera (SOU1974:6 s. 47):

Den bästa garantin för en effektiv och objektiv förvaltning är att förvaltaruppdragen anförtros kvalificerade personer med tillräckliga resurser för verksamheten.

Konkursförvaltarna har successivt fått en mer självständig ställning i konkursförfarandet. Kompetenskraven har höjts och förvaltar-

Ds 2019:31 En modernisering av konkursförfarandet

sysslan har professionaliserats. Konkursförvaltarens uppgifter har inte bara blivit mer omfattande utan också mer komplicerade. Förvaltaren har den centrala rollen i förfarandet med ansvar att sköta boet och driva konkursen framåt. Förvaltaren vidtar en mängd faktiska och rättsliga åtgärder under konkursförfarandets gång. I många av de konkurser som innehåller tillgångar utför förvaltaren kvalificerade arbetsuppgifter (jfr rättsfallet NJA 2003 s. 203).

Till konkursförvaltare får endast utses personer som uppfyller mycket högt ställda krav på kunskap och erfarenhet. En förvaltare behöver ha relevanta juridiska kunskaper, företagsekonomiska insikter, kunskaper om bokföring och redovisning samt straffrättsliga kunskaper. Därutöver måste en förvaltare i många fall även vara väl förtrogen med arbetsrättsliga och arbetsmarknadspolitiska frågor. Förvaltaren behöver också ha en utvecklad kontorsorganisation (prop. 1978/79:105 s. 177 f. och 280). I praktiken ges uppdragen i regel till advokater som har specialiserat sig på konkursförvaltning och därmed har sådana insikter på särskilda områden som krävs (jfr rättsfallet NJA 1998 s. 685). Även specialister anställda av Stiftelsen Ackordscentralen anlitas som konkursförvaltare. Det har från förvaltarhåll framhållits att en förklaring till att svensk konkursrätt ändå fungerar så väl är förvaltarnas ställning och kompetens.

Det finns med hänsyn till de kvalifikationskrav som gäller vid utseende av konkursförvaltare all anledning att tro att förvaltare kan hantera ett ökat ansvar i konkursförfarandet på ett sätt som uppfyller högt ställda krav på kvalitet och effektivitet. Det finns vidare redan mekanismer för att säkerställa att förvaltaren i det enskilda fallet hanterar uppgiften på ett korrekt sätt, bl.a. en skyldighet för förvaltaren att samråda med tillsynsmyndigheten och särskilt berörda borgenärer i viktigare frågor, en möjlighet att entlediga förvaltaren när han eller hon agerar olämpligt och ett skadeståndsansvar för förvaltaren. Till det kommer att ett utökat ansvar för förvaltaren måste kombineras med en möjlighet till överprövning i domstol (se avsnitt 15.4).

Att lägga ytterligare ansvar på konkursförvaltaren kan innebära att uppgifter som innefattar myndighetsutövning överlämnas åt ett privaträttsligt subjekt. En förvaltares uppdrag anses i dag inte innefatta myndighetsutövning i egentlig mening (se rättsfallet NJA

En modernisering av konkursförfarandet Ds 2019:31

2006 s. 420, jfr även Kotov mot Ryssland [GC], no. 54522/00, 3 april 2012). Förvaltaren utövar däremot myndighet vid handläggning av den statliga lönegarantin. Lagstiftaren gjorde i det fallet bedömningen att de krav som uppställs för att komma ifråga för ett uppdrag som konkursförvaltare borgar för att förvaltarna besitter den kompetens som behövs för att fatta beslut av ingripande karaktär för enskilda (prop. 1991/92:139 s. 28 f.). Det finns andra exempel på privaträttsliga organ som utövar myndighet. Ett sådant exempel är fordonsbesiktningen (se prop. 2009/10:32 s. 39 f. och 72 f.) och ett annat är Sveriges advokatsamfunds verksamhet rörande disciplinpåföljder. Förvaltningsuppgifter, som innefattar myndighetsutövning, får överlämnas till andra än myndigheter om det sker med stöd av lag (12 kap. 4 § andra stycket regeringsformen).

Sammanfattningsvis bedöms det inte finnas några hinder mot att konkursförvaltaren ges ansvar för fler kvalificerade uppgifter i konkursförfarandet. Tvärtom finns det tydliga fördelar med att ta tillvara förvaltarnas kompetens och att göra det i större utsträckning än vad tidigare utredningar föreslagit. En sådan förändring skulle stärka förvaltarnas ställning i konkursförfarandet och ge dem bättre möjligheter att agera självständigt. Att ge förvaltarna ett utökat ansvar kan förväntas leda till ett snabbare och mer resurseffektivt förfarande (se närmare bl.a. avsnitt 20).

I första hand bör konkursförvaltaren åläggas uppgifter som kan sägas vara fokuserade på att utreda förhållandena i konkursen och syfta till att effektivisera förfarandet och bättre uppnå målet med konkursen, nämligen att borgenärerna får så god utdelning som möjligt. Som utvecklas i det följande finns det därför anledning att överväga att flytta uppgifter till konkursförvaltaren och att i dessa fall ge tillsynsmyndigheten en kontrollerande funktion och domstolen en överprövande funktion.

Avslutningsvis om en förändrad ansvarsfördelning

Sammanfattningsvis bör det övervägas att flytta vissa av domstolens uppgifter i konkursförfarandet till tillsynsmyndigheten och konkursförvaltaren och därigenom ge dessa ett utökat ansvar för konkurshanteringen.

Ds 2019:31 En modernisering av konkursförfarandet

Den förändrade rollfördelning som bör övervägas kommer alltså i stor utsträckning att ta sitt avstamp i uppgifter som i dag hanteras av domstolarna. Förklaringen till detta är inte att det skulle vara mer angeläget att förbättra situationen för domstolarna (och domarna) än för andra aktörer i förfarandet, utan för att så många uppgifter av allehanda slag är koncentrerade dit. Det finns inte på samma sätt anledning att överväga att flytta de uppgifter som förvaltarna och tillsynsmyndigheten ansvarar för. Det finns däremot skäl att ifrågasätta om alla de uppgifter som dessa utför i dag är motiverade, se nedan.

Syftet med att överväga en förändrad rollfördelning är att det ska leda till en modernare och mer effektiv konkurshantering som i sin tur ger bättre förutsättningar att uppnå målet med konkursinstitutet – en snabb avveckling av boet som ger största möjliga utfall för borgenärerna. Att förändra ansvarsfördelningen är ett verktyg för att uppnå detta och inte ett mål i sig.

Även andra ändringar bör övervägas för att modernisera och effektivisera konkurshanteringen

Konkurslagen är drygt 30 år gammal. Det förfarande den reglerar framstår dock i flera avseenden som avsevärt äldre. Detta kan förklaras av att lagen till stor del har behållit de moment och den form som präglade 1921 års lag och dess förfarande, vilka i sin tur byggde på ännu äldre förhållanden. Inte minst präglas förfarandet av en omfattande pappershantering och detaljregleringen av denna hantering är betydande.

I följande avsnitt behandlas flertalet delar av konkursförfarandet och överväganden görs då om vem som lämpligen bör fatta beslut eller på annat sätt vidta nödvändiga åtgärder. Det bör i det sammanhanget övervägas om även andra förändringar av den konkursrättsliga lagstiftningen kan göras i syfte att modernisera förfarandet. Det handlar om att t.ex. ta bort onödiga formkrav, förbättra möjligheterna till elektronisk kommunikation och förkorta tidsfrister. Det handlar även om att avskaffa eller förändra vissa arbetsmoment eller uppgifter som i dag åligger olika aktörer under konkursförfarandet. Förändringar av detta slag bör kunna bidra till en mer effektiv avveckling av konkursboet.

En modernisering av konkursförfarandet Ds 2019:31

Med anledning av de förändringar som föreslås av domstolens roll i konkursförfarandet finns det även anledning att överväga hur domstolsprocessen i konkurser bör utformas.

4. Inledande av en konkurs

4.1. Beslut om konkurs och konkursförvaltare

Bedömning: Tingsrätten bör även fortsättningsvis besluta om

konkurs, utse konkursförvaltare och kungöra konkursbeslutet.

Skälen för bedömningen

Prövningen av en konkursansökan

Bestämmelser om konkursansökan och konkursbeslut finns i 2 kap. konkurslagen. En ansökan om att försätta en gäldenär i konkurs görs av gäldenären själv eller av en borgenär. Gäldenären kan medge eller bestrida en borgenärs konkursansökan. Det är tingsrätten som prövar en konkursansökan och beslutar om konkurs. För att en gäldenär ska försättas i konkurs förutsätts att han eller hon är på obestånd (insolvent). Med detta avses att gäldenären inte rätteligen kan betala sina skulder och att denna oförmåga inte är endast tillfällig (1 kap. 2 § konkurslagen).

Det kan i flera fall vara komplicerat att bedöma om en gäldenär, som menar sig vara solvent, är på obestånd. Det finns visserligen vissa hjälpregler i konkurslagen för när insolvens ska anses föreligga, men de bedömningar som måste göras är ändå av så kvalificerad art att det lämpligen är tingsrätten som bör göra dem. Tingsrätten har stor erfarenhet av att göra den här typen av kvalificerade insolvensbedömningar och att pröva invändningar som görs mot ansökan. Att konkursbeslut får ingripande verkningar för gäldenären talar också för att det är tingsrätten som bör pröva ansökningar om konkurs. Det är dessutom tingsrätten som i väntan på prövning av en konkursansökan kan besluta om säkerhetsåtgärder i form av kvarstad på gäldenärens egendom eller reseförbud för gäldenären

Inledande av en konkurs Ds 2019:31

eller ytterst häktning av honom eller henne (se avsnitt 6.1). Om ansökan är tvistig ska vidare muntlig förhandling hållas. Mot denna bakgrund bör tingsrätten även framöver besluta i fråga om en bestridd konkursansökan.

Frågan är emellertid om det är nödvändigt att tingsrätten prövar även en borgenärs obestridda konkursansökan eller gäldenärens egen konkursansökan. Prövningen av sådana konkursansökningar är ofta relativt enkel eftersom gäldenärens egen uppgift om insolvens i normalfallet ska godtas (2 kap. 7 § konkurslagen). Man skulle därför kunna tänka sig en ordning där otvistiga konkursansökningar ges in till tillsynsmyndigheten som sedan till tingsrätten får överlämna de ansökningar som ändå visar sig vara tvistiga. En viss motsvarighet till ett sådant system tillämpades enligt 1921 års konkurslag, då alla konkursansökningar inledningsvis handlades av konkursdomaren, som hade att till rätten hänskjuta de ärendena där gäldenären inte medgav borgenärens ansökan.

Det finns dock flera skäl mot en ordning där tingsrätten prövar bestridda konkursansökningar medan tillsynsmyndigheten prövar övriga ansökningar. Det skulle skapa osäkerhet för sökanden var ansökan ska ges in, särskilt i de fall det inte är klart om ansökan är tvistig eller inte. För såväl sökande borgenär som för gäldenären kan en sådan ordning också innebära svårigheter att hålla reda på vem som för tillfället handlägger ärendet. Det riskerar att leda till onödigt krångel och att kravet på skyndsamhet inte kan upprätthållas. Det finns bl.a. en risk för komplikationer och tidsförlust i samband med att tingsrätten ska ta över prövningen av en konkursansökan.

Till detta kommer att även om en insolvensprövning i otvistiga fall i regel är enkel att göra så ska den ändå göras. En gäldenär kan t.ex. förhasta sig och av den anledningen medge att han eller hon är insolvent. Det kan också finnas fall då en gäldenär av ovidkommande skäl finner det fördelaktigt att bli försatt i konkurs eller där det förekommer oenighet i saken mellan olika ställföreträdare för gäldenären (se avsnitt 4.3). Det förekommer vidare att flera ansökningar i stort sett samtidigt riktas mot en och samma gäldenär, varav kanske en från gäldenären själv. Värdet av ett enhetligt ansökningsförfarande i sådana fall bör inte underskattas.

Sammanfattningsvis talar övervägande skäl för att inte dela upp ansvaret för prövningen av frågan om att försätta en gäldenär i

Ds 2019:31 Inledande av en konkurs

konkurs. Samtliga ansökningar om konkurs bör alltså även fortsättningsvis ges in till och prövas av tingsrätten.

Utseende av konkursförvaltare

En av tingsrättens uppgifter i samband med att den beslutar att försätta en gäldenär i konkurs är att utse konkursförvaltare.

Tillsynsmyndigheten har tillsyn över alla konkurser och ska yttra sig innan rätten utser någon till konkursförvaltare (7 kap. 3 § konkurslagen). Myndigheten har därigenom en överblick över förvaltarkollektivet som ingen enskild tingsrätt kan ha, både vad gäller vilka personer som finns tillgängliga för förvaltaruppdrag och vilka som uppfyller de högt ställda kraven för att komma ifråga för ett sådant uppdrag. Tillsynsmyndigheten bör mot den bakgrunden också i sig ha förutsättningar att kunna besluta i frågan om utseende av förvaltare. Att flytta den frågan från tingsrätterna till tillsynsmyndigheten skulle leda till att visst dubbelarbete kan undvikas.

Det finns dock nackdelar med att flytta över ansvaret från tingsrätten. Det har bl.a. att göra med att det i regel är bråttom med att utse konkursförvaltare. Att ge tillsynsmyndigheten i uppgift att utse konkursförvaltare riskerar att fördröja den fortsatta handläggningen av konkursen. Om konkursförvaltare utses i samband med konkursbeslutet kräver uppgiften att utse förvaltaren relativt lite extra arbete för rätten. Det ter sig som opraktiskt och ineffektivt om rätten i samband med konkursbeslutet skulle behöva överlämna frågan om utseende av förvaltare till tillsynsmyndigheten och samtidigt också sända över samtliga handlingar i ärendet till den myndigheten. Eftersom frågan om förvaltaren inte i en sådan situation heller har behandlats vid rättens handläggning, skulle tillsynsmyndigheten också i flera fall behöva inhämta ytterligare upplysningar från parterna. Det finns helt enkelt inte mycket att vinna på att flytta denna arbetsuppgift från domstolarna.

Mot tanken på att låta tillsynsmyndigheten utse konkursförvaltare kan också framföras både principiella skäl och rättssäkerhetsskäl. Att konkursförfarandet åtnjuter ett högt förtroende är avgörande för dess funktion. Detta förutsätter att konkursförvaltaren inte bara är självständig i sitt uppdrag utan också uppfattas

Inledande av en konkurs Ds 2019:31

vara det. Det finns då ett betydande värde i att förvaltaren utses av en annan myndighet än den som har att utöva tillsyn över honom eller henne. På så sätt skapas bättre garantier mot att ovidkommande faktorer tillåts att inverka på förvaltarvalet eller på den efterföljande tillsynen. Rättssäkerhetsskäl och vikten av att upprätthålla förtroende för konkursförfarandet talar alltså med styrka för att rätten ska ansvara för valet av en så viktig aktör i konkursen som förvaltaren.

Mot denna bakgrund bör tingsrätten även framöver vara den som utser konkursförvaltare. Se nedan om val av förvaltare och avsnitt 8.1 om utseende av förvaltare under en pågående konkurs.

Val av konkursförvaltare

Det ställs med rätta stora krav på en konkursförvaltare. En förvaltare ska ha den särskilda insikt och erfarenhet som uppdraget kräver och i övrigt vara lämplig för uppdraget. Den som står i ett sådant förhållande till gäldenären, en borgenär eller någon annan att det är ägnat att rubba förtroendet för dennes opartiskhet i konkursen får inte vara förvaltare. Detsamma gäller om det i övrigt finns någon omständighet som medför att förtroendet för förvaltarens opartiskhet kan rubbas (7 kap. 1 § konkurslagen). Se vidare om de krav som uppställs och om jäv prop. 1978/79:105 s. 156 f., prop. 1986/87:90 s. 255 f. och prop. 1988/89:31 s. 6 f.).

I 2019 års insolvensdirektiv (artikel 26) föreskrivs att medlemsstaterna ska säkerställa

1. att behörighetskraven och förfarandet för hur förvaltare

utses och entledigas är tydliga, förutsebara och rättvisa,

2. att det vid utseende av en förvaltare i ett enskilt ärende tas

vederbörlig hänsyn till erfarenhet, sakkunskap och ärendets specifika egenskaper, och

3. att gäldenären och borgenärerna, i syfte att undvika

intressekonflikter, har möjlighet att invända mot valet eller begära att förvaltaren byts ut.

Artikeln kompletteras av skäl 88 som visar på att det förekommer olika sätt att hantera frågan i medlemsstaterna och att dessa sätt fortsatt ska få finnas.

Ds 2019:31 Inledande av en konkurs

Detta direktiv bör inte förhindra medlemsstaterna att föreskriva att förvaltare väljs av en gäldenär, av borgenärer eller av en borgenärskommitté från en förteckning eller en pool som på förhand har godkänts av en rättslig eller administrativ myndighet. Vid val av förvaltare bör gäldenären, borgenärerna eller borgenärskommittén ges utrymme för skönsmässig bedömning vad gäller förvaltarens sakkunskap och erfarenhet i allmänhet och kraven i ett visst ärende. Gäldenärer som är fysiska personer bör undantas helt från en sådan plikt. I ärenden med gränsöverskridande inslag bör det vid utnämningen av förvaltaren bland annat tas hänsyn till förvaltarens förmåga att efterleva skyldigheterna, enligt förordning (EU) 2015/848, att kommunicera och samarbeta med insolvensförvaltare och utländska rättsliga eller administrativa myndigheter i andra medlemsstater, samt till deras personalresurser och administrativa resurser för att handlägga potentiellt omfattande ärenden. Inget bör hindra medlemsstaterna från att föreskriva att en förvaltare ska väljas genom andra metoder, såsom slumpvist urval med hjälp av en programvara, förutsatt att det säkerställs att vid användandet av de metoderna vederbörlig hänsyn tas till förvaltarens erfarenhet och sakkunskap. Medlemsstaterna bör kunna besluta om hur man invänder mot valet eller utseendet av en förvaltare eller hur man begär att förvaltaren byts ut, till exempel genom en borgenärskommitté.

Som beskrivs ovan anges i konkurslagen och dess förarbeten de grundläggande krav som ställs för att kunna komma ifråga som konkursförvaltare. Det finns vidare en angiven beslutsordning som innebär att det är rätten och ingen annan som beslutar i frågan.

Det kan konstateras att det inte finns några hinder mot att använda sig av s.k. konkursförvaltarlistor men att det inte heller är uteslutet att utse någon som inte står på en sådan lista eller att anse någon som står på listan olämplig för nya uppdrag (se rättsfallen NJA 1981 s. 764 och NJA 2007 s. 471). Det uppställs inte några begränsningar av vem som får föreslå en viss person som förvaltare men det kan samtidigt aldrig vara annat än just ett förslag för rätten att ta ställning till. Högsta domstolen har i 2007 års rättsfall uttalat att en person som har föreslagits av en borgenär inte har något försteg vid valet av förvaltare. I fråga om förslag från en borgenär måste risken för jäv uppmärksammas särskilt. Enligt domstolen gäller detta än mer i fråga om förslag från gäldenären. Hur rättens prövning bör ske i det enskilda fallet har utvecklats i praxis, se t.ex. rättsfallen NJA 1998 s. 685, NJA 1999 s. 665 och NJA 2014 s. 922.

Hur ett rättssäkert och effektivt förfarande för att utse konkursförvaltare bör vara utformat har vid olika tillfällen varit föremål

Inledande av en konkurs Ds 2019:31

för diskussion. I dessa sammanhang har förvaltarlistorna kritiserats och bl.a. tanken på auktorisation av förvaltare förts fram. Frågorna har också behandlats av Konkurstillsynsutredningen (SOU 2000:62 del 1 s. 332 f.). Se även Mellqvist i JT 2019-20 s. 499.

Det är viktigt att konkursförvaltare i Sverige uppfyller högt ställda krav på bl.a. kompetens och opartiskhet. Rätten behöver vid utseende av förvaltare har ett fullgott underlag för sin bedömning och det bör finnas förutsättningar att på ett ändamålsenligt sätt kunna beakta önskemål och synpunkter i frågan. Det kan bl.a. med anledning av det nya insolvensdirektivet finnas skäl att överväga om nuvarande ordning bör justeras i något avseende. Det skulle t.ex. kunna övervägas att den som framför önskemål om att en viss person ska utses till förvaltare också ska ange skälen för detta önskemål och att se över förutsättningarna för att få till stånd en ändring efter överklagande (se rättsfallet NJA 2007 s. 471 och jfr SOU 1974:6 s. 178 om det sistnämnda). En utredning har emellertid nyligen tillsatts med uppdrag att genomföra 2019 års insolvensdirektiv i de delar som avser företagsrekonstruktion (se avsnitt 2). Utredaren ska överväga bl.a. om kraven på rekonstruktörer bör skärpas och vilken betydelse som borgenärers och gäldenärens önskemål ska ha när det gäller valet av rekonstruktör. Det finns inte skäl att i denna promemoria föregripa den utredningens arbete.

Kungörande av beslut om konkurs

När tingsrätten har beslutat om att försätta en gäldenär i konkurs ska rätten genast kungöra beslutet (2 kap. 24 § och 15 kap. 1 §konkurslagen). Det finns i konkursförordningen ytterligare bestämmelser om vad kungörelsen ska innehålla, bl.a. konkursbeslutet och dagen för det samt uppgifter om gäldenären. Om konkursförvaltare har utsetts ska kungörelsen även innehålla uppgift om förvaltaren (10 §).

Det framstår som naturligt att tingsrätten, när den även fortsättningsvis ska besluta om konkurs, är den som också kungör konkursbeslutet. Att det är den som fattat beslutet som också har ansvar för att kungöra det minskar risken för fel och missförstånd. Själva kungörandet bör också gå snabbare eftersom tingsrätten är insatt i ärendet och kan vidta åtgärden att kungöra utan dröjsmål.

Ds 2019:31 Inledande av en konkurs

Mot denna bakgrund bör tingsrätten även framöver vara den som har ansvaret för kungörandet av konkursbeslutet. Som redovisas i avsnitt 5.2 kommer innehållet i kungörelsen att begränsas med anledning av att det obligatoriska edgångssammanträdet avskaffas. Tingsrätten bör vidare alltjämt ombesörja underrättelser i samband med konkursbeslutet (se 12, 13, 15 och 16 §§konkursförordningen och avsnitt 17.3).

4.2. Elektronisk ansökan

4.2.1. Ansökan om konkurs

Förslag: En konkursansökan ska kunna ges in elektroniskt till

tingsrätten.

Skälen för förslaget

En utveckling i samhället och i domstol mot att ansöka elektroniskt

En ansökan om konkurs görs enligt 2 kap. 1 § konkurslagen skriftligen hos tingsrätten. Ansökan ska vara egenhändigt undertecknad av sökanden eller sökandens ombud. Kravet på undertecknande infördes först i den nuvarande konkurslagen (SOU 1983:24 s. 259 och prop. 1986/87:90 s. 188).

Ett krav på skriftlighet anses normalt inte utgöra hinder för en digital hantering (Ds 2003:29 s. 65 f. och 92 f.). Kravet på att ansökan ska egenhändigt undertecknas av sökanden innebär däremot i regel att det inte är möjligt att ansöka elektroniskt (se t.ex. prop. 2011/12:126 s. 10 och prop. 2017/18:126 s. 21 f.).

Generellt har det blivit allt viktigare i samhället att kunna kommunicera elektroniskt. Myndigheter blir i större utsträckning tillgängliga via internet och flera har inrättat rutiner för olika etjänster. Det har sedan länge uttalats att den statliga förvaltningen ska vara ett föredöme som aktiv användare av informationsteknik (se t.ex. prop. 1999/2000:86 s. 100 f. och SOU 2018:25 s. 452 f.) och regeringen har gjort bedömningen att digitalt ska vara förstahandsval i bl.a. kontakter med privatpersoner och företag (prop. 2019/20:1, Utgiftsområde 2, s. 91). För konkursförfarandets del

Inledande av en konkurs Ds 2019:31

tillkommer att 2019 års insolvensdirektiv föreskriver att medlemsstaterna ska möjliggöra elektronisk kommunikation i större omfattning (artikel 28).

Om elektroniska rutiner ska kunna införas måste kravet på egenhändigt undertecknande antingen tas bort eller anpassas. I mål och ärenden i domstol har det historiskt uppställts ett krav på att den skrift som inleder förfarandet ska vara egenhändigt undertecknad. Detta krav har dock successivt kommit att begränsas. I allmän domstol togs i mitten av 1990-talet kravet i rättegångsbalken på undertecknande av överklagande bort (prop. 1993/94:190). En kort tid därefter infördes en ny lag om domstolsärenden i allmän domstol, som inte innehåller något krav på undertecknande av vare sig ansökan eller överklagande (prop. 1995/96:115, se även avsnitt 15.6.2 om att den lagen föreslås bli tillämplig i konkursförfarandet). År 2013 togs kravet på egenhändigt undertecknande vid ansökan och överklagande bort i allmän förvaltningsdomstol (prop. 2012/13:45). I några fall finns än så länge kravet kvar. Det gäller vid stämningsansökan i brottmål och tvistemål i allmän domstol. För brottmålen kompletterades kravet 2012 med en möjlighet för åklagaren att ge in ansökan elektroniskt med en form av elektroniskt undertecknande (prop. 2011/12:126). Den 1 juli 2018 har det vidare blivit möjligt att ansöka elektroniskt om betalningsföreläggande och handräckning hos Kronofogdemyndigheten och att, om ett sådant mål sedan överlämnas till tingsrätten, kravet i rättegångsbalken på egenhändigt undertecknande inte ska gälla (prop. 2017/18:126). Dessa förändringar har fallit väl ut. I promemorian Digital kommunikation i domstolsprocesser (Ds 2019:18) har det nyligen tagits ytterligare steg mot att möjliggöra digital ingivning i domstol. Det föreslås i den bl.a. att kravet på undertecknande av åklagarens stämningsansökan i brottmål helt tas bort och att rättegångsbalkens krav på egenhändigt undertecknande anpassas så att det även kan uppfyllas med digitala medel. Promemorian har remitterats under hösten 2019.

Det har vidare successivt införts en möjlighet för enskilda att ansöka elektroniskt hos olika förvaltningsmyndigheter, t.ex. till Bolagsverket, Lantmäteriet och Skatteverket. En möjlighet att ansökan elektroniskt om skuldsanering hos Kronofogdemyndigheten infördes 2016 genom den nya skuldsaneringslagen (2016:675) (prop. 2015/16:125).

Ds 2019:31 Inledande av en konkurs

Det ska vara möjligt att ansöka elektroniskt om konkurs

Det finns fördelar med att möjliggöra elektronisk ansökan om konkurs. Genom en sådan ordning kan ansökningsförfarandet förenklas och handläggningen effektiviseras och göras mer säker. Konkurs är en mycket ingripande åtgärd för gäldenären och det är angeläget att förfarandet uppfyller högt ställda krav på rättssäkerhet. Det saknas därför skäl att nu överväga att helt ta bort kravet på underskrift. I stället bör det införas en möjlighet att skriva under en ansökan om konkurs elektroniskt. En sådan möjlighet finns i Danmark, se 237 a § konkursloven (6 januari 2014 nr 11) och i Finland, se 7 kap. 5 § konkurslagen (20.2.2004/120) och RP 26/2003 rd s. 91 f.

I samband med att det förekommit att någon förfalskat en gäldenärs ansökan och på så sätt fått gäldenären felaktigt försatt i konkurs (se vidare avsnitt 4.3) har det framförts krav på att endast tillåta ansökningar som görs med elektronisk underskrift. Att helt övergå till elektronisk ingivning och alltså förbjuda att ansökan görs på papper med traditionell underskrift skulle dock föra för långt. I de fall en enskild kan ansöka på elektronisk väg till domstolar och andra myndigheter utgör detta i regel ett alternativ till ingivning med post. Även om utvecklingen går i riktning mot att allt fler använder elektronisk kommunikation, har inte alla gäldenärer tillgång till internet och personer med betalningssvårigheter kan dessutom ha svårt att få tillgång till e-legitimation och andra elektroniska identifieringsmöjligheter. Traditionellt ingivande kan vidare behöva ske i situationer där tekniken fallerar (jfr prop. 2017/18:126).

Kravet på egenhändigt undertecknande bör därför vara kvar men det bör kompletteras med en möjlighet att elektroniskt göra en ansökan som uppfyller tillräckliga krav på säkerhet. I likhet med vad som skett på andra håll bör det föreskrivas att en ansökan då ska ske med användande av avancerad elektronisk underskrift som avses i artikel 3 i Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 910/2014 om elektronisk identifiering och betrodda tjänster för elektroniska transaktioner på den inre marknaden och om upphävande av direktiv 1999/93/EG (jfr prop. 2015/16:72 s. 33 f.; jfr även avsnitt 5.2.2 om alternativet att göra underskriftskravet teknikneutralt).

Inledande av en konkurs Ds 2019:31

Det elektroniska underskriftskravet som nu föreslås innebär att det i konkurslagen ska hänvisas till den ovan nämnda EU-förordningen. Utgångspunkten är att s.k. statisk hänvisning – till skillnad från dynamisk – bör användas vid hänvisningar till EU-förordningar. Med det menas att hänvisningen görs till bestämmelsen i sin ursprungliga lydelse. Det är också denna teknik som använts vid andra liknande hänvisningar till EU:s förordning om elektronisk identifiering (se Ds 2019:18 s. 58 f.). Det saknas anledning att nu göra på något annat sätt och hänvisningen bör därför vara statisk. Det innebär att ändringar som görs i förordningen efter den tidpunkt som pekas ut i hänvisningen inte kommer att påverka innebörden av bestämmelsen.

En möjlighet att göra undantag från kravet på underskrift för elektroniska ansökningar

Den typ av avancerad elektronisk identifiering som ovan föreslås gälla vid elektronisk ingivning av en konkursansökan är i första hand avsedd för enskilda i sina kontakter med myndigheter. När det gäller konkurs kan även det allmänna, t.ex. Skatteverket, vara sökande borgenär. Elektronisk kommunikation mellan myndigheter och domstolar förekommer i allt större utsträckning. De system som kommunicerar med varandra är dock inte nödvändigtvis alltid utformade för att uppfylla EU-förordningens krav på elektronisk identifiering. Detta bör inte hindra en företrädare för det allmänna från att ansöka elektroniskt, så länge det sker på ett sätt som uppfyller motsvarande krav på säkerhet. Att det kan göras avsteg från kravet på avancerad elektronisk underskrift förekommer redan i gällande rätt, se t.ex., 111 kap. 6 § socialförsäkringsbalken och 19 § lagen (1990:746) om betalningsföreläggande och handräckning. Mot den bakgrunden bör regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer få meddela föreskrifter om undantag från kravet på underskrift för elektroniska ansökningar.

Ds 2019:31 Inledande av en konkurs

4.2.2. Ansökan om företagsrekonstruktion

Förslag: En ansökan om företagsrekonstruktion ska kunna ges

in elektroniskt.

Skälen för förslaget: En företagsrekonstruktion inleds genom

en ansökan till tingsrätten. En ansökan får göras av gäldenären eller av en borgenär. Ansökan ska vara skriftlig och egenhändigt undertecknad av sökanden eller sökandens ombud (2 kap. 1 § lagen [1996:764] om företagsrekonstruktion, se även prop. 1995/96:5 s. 175 f.).

Inte minst mot bakgrund av den bedömning som görs i avsnitt 4.1 om att tingsrätten även fortsättningsvis bör pröva konkursansökningar, finns det inte skäl att i denna promemoria överväga en förändring av var en ansökan om företagsrekonstruktion ska göras eller vem som ska pröva den (jfr a. prop. s. 68 f. och SOU 2016:72 del 2 s. 151 f.). Som nämns i avsnitt 2 är rekonstruktionsförfarandet dessutom nu föremål för utredning och det arbetet bör inte föregripas.

Det finns däremot anledning att även för företagsrekonstruktion redan nu anpassa bestämmelserna om ansökan för att på så sätt möjliggöra en modernare och säkrare ordning. Det är mot bakgrund av de rättsverkningar ett rekonstruktionsförfarande kan få för både gäldenären och borgenärerna viktigt att endast den som är behörig kan ansöka och få till stånd ett beslut. Kravet på egenhändigt undertecknande i lagen om företagsrekonstruktion bör därför finnas kvar men, liksom föreslås i avsnitt 4.2.1 om konkurs, bör det kravet kompletteras med en möjlighet att göra ansökan elektroniskt med hjälp av en säker elektronisk underskrift.

Det finns inte som för konkursansökan något behov av att införa en möjlighet att kunna meddela föreskrifter om undantag från underskriftskravet.

Inledande av en konkurs Ds 2019:31

4.3. Falska eller obefogade konkursansökningar

Bedömning: Det är angeläget att vara vaksam på risken för

falska eller obehöriga konkursansökningar. Det är dock i nuläget inte motiverat att vidta lagstiftningsåtgärder i frågan.

Skälen för bedömningen

Förfalskade konkursansökningar

Att utge sig för att vara någon annan och använda hans eller hennes identitet i olika sammanhang har blivit ett växande problem i samhället. Den som utsätts för att någon olovligen använder hans eller hennes identitetsuppgifter kan drabbas av kostnader och obehag. Det är angeläget att komma till rätta med denna typ av brottslighet. Det pågår ett kontinuerligt arbete med att stärka skyddet mot bedrägerier och identitetskapningar. Att olovligen använda sig av någon annans identitetsuppgifter är straffbart och våren 2019 presenterade en utredning förslag som syftar till att förhindra användningen av falska id-handlingar (SOU 2019:14).

Att använda någon annans identitetsuppgifter för att försätta denne i konkurs är varken en ny företeelse eller vanligt förekommande. Det inträffar dock ibland att någon, genom att förfalska gäldenärens namnteckning, ger in en konkursansökan i hans eller hennes namn. När en gäldenär ansöker om konkurs, ska tingsrätten genast pröva ansökan och gäldenären kan då försättas i konkurs på felaktiga grunder (se bet. 2017/18:CU17 s. 17 f.). Att det är mycket ovanligt att någon med stöd av en förfalskad ansökan får någon annan försatt i konkurs hindrar inte att det för den som drabbas kan medföra både lidande och problem.

Kontrollåtgärder för att förhindra falska konkursansökningar

Att som föreslås i avsnitt 4.2.1 möjliggöra en säker elektronisk ingivning av konkursansökan till domstol hindrar inte i sig att någon ändå ger in en pappersansökan med en förfalskad underskrift. Frågan är därför om det finns behov av att vidta några

Ds 2019:31 Inledande av en konkurs

särskilda åtgärder för att i större utsträckning kunna upptäcka och förhindra förfalskade ansökningar om konkurs.

Om en gäldenär felaktigt försätts i konkurs finns det möjlighet att omedelbart överklaga beslutet och få det upphävt i högre rätt. I rättsfallet RH 2004:14 ansåg hovrätten att det inte kunde komma i fråga att ålägga konkursboet något kostnadsansvar när en konkursansökan gavs in av någon som falskeligen utgav sig för att företräda konkursgäldenären. I stället fick staten stå för kostnaderna (jfr prop. 2004/05:35 s. 32).

På konkursområdet finns motstående intressen. Det är önskvärt med en god kontroll av vem som ansöker om konkurs. Samtidigt är det nödvändigt att en konkurs beslutas så snabbt som möjligt. Det hindrar bl.a. att andra enskilda hamnar i ekonomiska problem genom att de – ovetande om motpartens ekonomiska ställning – ingår avtal med någon för vilken en konkursansökan handläggs (se även prop. 1975:6 s. 117 f. och 123 f.). En konkursansökan från en gäldenär ska enligt konkurslagen prövas genast och det finns goda skäl för den ordningen. Ska kontrollåtgärder införas får de inte fördröja handläggningen. De måste också ha förutsättningar att uppnå sitt syfte och får inte vara oproportionerliga.

En jämförelse kan i detta sammanhang göras med lagfartsansökningar. I propositionen Förfalskade fångeshandlingar vid ansökan om lagfart (prop. 2000/01:61) övervägdes olika åtgärder för att komma till rätta med dåvarande problem med lagfartsansökningar grundade på falska handlingar. Regeringen gjorde då bedömningen att det inte borde införas någon skyldighet för polis och åklagare att underrätta inskrivningsmyndigheten när förundersökning inletts om förfalskningsbrott som avser en fångeshandling för fast egendom. Inte heller bedömdes det vara ändamålsenligt att föreslå regler om att den som överlåter fast egendom alltid ska få en underrättelse om en ingiven ansökan. Vad som föreslogs var en rätt för fastighetens rätte ägare att få ersättning av staten för sina kostnader för att få tillbaka lagfarten. År 2009 infördes därutöver en skyldighet i förordning att omedelbart underrätta ägaren när lagfart väl har beviljats. Numera tillämpar Lantmäteriet i lagfartsärenden en särskild rutin vid misstanke om lagfartskapning. Vid tveksamheter tas en personlig kontakt med ägaren av fastigheten för att klara ut om det verkligen är fråga om en giltig överlåtelse.

Inledande av en konkurs Ds 2019:31

Det ställs i konkurslagen inte upp några krav på att tingsrätten ska kontrollera att det verkligen är gäldenären som skrivit under ansökan. När det gäller gäldenärens egen ansökan ser tingsrätten i regel till att denne ger in ett personbevis eller registreringsbevis beroende på om gäldenären är en fysisk eller juridisk person. Detta syftar dock till att kontrollera att tingsrätten är behörig att pröva konkursansökan.

En åtgärd skulle kunna vara att föreskriva att tingsrätten ska höra med polisen om det finns någon polisanmälan om id-kapning. Att göra en sådan kontroll är dock ett trubbigt verktyg, som skulle kräva resurser och ta tid. Det kan i det enskilda fallet inte ha gjorts en anmälan och hur som helst ger den kontrollen inget besked om huruvida den ingivna konkursansökan är falsk eller inte.

En annan åtgärd skulle kunna vara att tingsrätten tar kontakt med gäldenären innan beslut. En ansökan ska innehålla gäldenärens kontaktuppgifter, inklusive telefonnummer och e-postadress (se 33 kap. 1 § rättegångsbalken, jfr även 5 § lagen [1996:242] om domstolsärenden som i avsnitt 15.6.2 föreslås bli tillämplig vid tingsrättens handläggning). Det ställs i konkurslagen dock inte något krav på att tingsrätten ska särskilt kontrollera att det är gäldenären som skrivit under ansökan. Att införa en skyldighet att generellt göra en kontroll av konkursansökningar som görs av gäldenären (ca 5 500 ansökningar per år) är knappast en proportionerlig åtgärd när antalet falska ansökningar sannolikt är mycket få. Inte heller framstår det som lämpligt att i konkurslagen införa en bestämmelse motsvarande den rutin som Lantmäteriet tillämpar i lagfartsärenden (se ovan). Det är nämligen svårt att i författning och i förväg göra en rimlig avgränsning av i vilka situationer en kontroll ska göras och det skulle också framstå som något märkligt att just i detta fall föreskriva något som bör gälla ändå och som bör gälla i alla ärenden i domstol när det uppstår misstanke om att något är fel.

Sammanfattningsvis bedöms det i nuläget inte motiverat att i lag föreskriva en skyldighet för tingsrätten att vidta särskilda kontrollåtgärder när en gäldenär ansöker om konkurs.

Det är dock viktigt att domstolarna är vaksamma på att det trots allt kan ges in falska konkursansökningar. Skulle det uppstå misstanke om att en ansökan är förfalskad kan domstolen även utan uttryckligt lagstöd vidta åtgärder för att kontrollera identiteten hos den som ansöker. Det kan konstateras att skyndsamhets-

Ds 2019:31 Inledande av en konkurs

kravet i 2 kap. 14 § första stycket konkurslagen gäller först om en gäldenärs konkursansökan tas upp till prövning. Det förekommer att vissa tingsrätter begär legitimation om någon personligen lämnar in en konkursansökan till domstolen och i andra fall motringer och på så sätt förvissar sig om att rätt person har lämnat ansökan. Det finns även en möjlighet för rätten att pröva ansökan vid ett sammanträde, om det med hänsyn till tillgängliga upplysningar eller av någon annan anledning finns särskilda skäl att inte godta uppgiften om gäldenärens insolvens (se 2 kap. 14 § andra stycket konkurslagen och prop. 1975:6 s. 117 f.). Det framstår som lämpligt att tingsrätterna vid misstanke tar sig tid för att t.ex. på dessa sätt kontrollera sökanden.

Det bör mot denna bakgrund överlåtas åt domstolarna att med omdöme och förnuft hantera situationen och vid behov utarbeta rutiner för hur detta bäst sker i det fall det är påkallat. Det kan även finnas anledning att förbättra informationsspridningen inom Sveriges Domstolar om förekomsten av falska ansökningar.

Avslutningsvis bör framhållas att det är viktigt att gäldenären snabbt får vetskap om konkursbeslutet. I dag ska rätten i samband med beslutet kalla gäldenären till edgångssammanträde (se 2 kap. 24 § konkurslagen). Som föreslås i avsnitt 5.2 ska detta inte längre gälla eftersom rättens edgångssammanträde avskaffas till förmån för en bekräftelse av bouppteckningen hos konkursförvaltaren. Gäldenären ska dock i egenskap av part alltjämt enligt 26 § förordningen (1996:271) om mål och ärenden i allmän domstol underrättas av rätten om konkursbeslutet. Det finns därför inte behov av att införa någon särskilda underrättelseskyldighet i detta fall.

Kreditupplysningar om förfalskade konkursansökningar

Ett problem som kan uppkomma för den som har utsatts för en förfalskad konkursansökan är att uppgifter om ansökan och, om den bifalls, konkursen registreras i ett kreditupplysningsregister. Det kan i sin tur leda till att det blir svårare att ta ett lån, teckna ett abonnemang eller hyra en bostad. Frågan är om det bör vidtas några lagstiftningsåtgärder för att begränsa vilka uppgifter som får ingå i en kreditupplysning i syfte att minimera konsekvenserna som

Inledande av en konkurs Ds 2019:31

kan uppstå för gäldenären som en följd av en falsk konkursansökan.

En kreditupplysning om en privatperson får innehålla uppgift om en betalningsförsummelse som bl.a. har slagits fast genom ett domstolsavgörande (t.ex. ett konkursbeslut) eller som har föranlett en konkursansökan (7 § kreditupplysningslagen [1973:1173]).

Till ett konkursbeslut och kungörelsen om detta är knutna olika verkningar som påverkar en kreditgivare. För denne är det därför av största vikt att ett beslut om konkurs framgår av en kreditupplysning. Det saknas anledning att i kreditupplysningssammanhang behandla denna uppgift, som är så viktig för kreditgivningen, på ett annat sätt än andra domstolsbeslut.

Saken är delvis en annan när det gäller användandet av uppgifter om konkursansökningar. Att sådana uppgifter får ingå i en kreditupplysning innebär nämligen ett avsteg från huvudregeln att betalningsförsummelsen ska ha slagits fast av domstol eller annan myndighet (se prop. 1973:155 s. 98). Någon närmare motivering till att uppgifter om konkursansökningar kan få ingå i en kreditupplysning ges inte i förarbetena. Det kan dock konstateras att en uppgift om att en ansökan om konkurs har gjorts i de flesta fall utgör viktig information när någons kreditvärdighet ska bedömas i samband med ett avtal som innebär en ekonomisk risk. Om uppgifter av det slaget inte skulle få ingå i en kreditupplysning, finns det en risk för ökade kreditförluster. Det går i sammanhanget heller inte att bortse från att förfalskade konkursansökningar utgör en synnerligen liten andel av det totala antalet ansökningar. Att från kreditupplysningar utesluta uppgifter om konkursansökningar skulle därför inte vara en särskilt träffsäker åtgärd för att komma till rätta med de problem som kreditupplysningar om förfalskade konkursansökningar orsakar. Det bedöms sammantaget inte motiverat att i kreditupplysningslagen begränsa vilka uppgifter som får ingå i en kreditupplysning.

Frågan är då om det finns effektiva möjligheter att rätta kreditupplysningsuppgifter som är en följd av en förfalskad konkursansökan. Av 12 § kreditupplysningslagen framgår att om det finns anledning att misstänka att en uppgift som behandlas i kreditupplysningsverksamhet eller som har lämnats i en kreditupplysning under den senaste tolvmånadersperioden är oriktig eller missvisande, ska den som bedriver verksamheten utan dröjsmål vidta skäliga

Ds 2019:31 Inledande av en konkurs

åtgärder för att utreda förhållandet. Om det visar sig att uppgiften är oriktig eller missvisande, ska den rättas, kompletteras eller raderas. Paragrafen är tillämplig både då den som avses med en uppgift själv påstår att uppgiften är oriktig eller missvisande och då anledning till misstanke uppkommer på något annat sätt (prop. 1973:155 s. 150).

Om någon genom att förfalska gäldenärens namnteckning ansöker om att han eller hon ska försättas i konkurs, är uppgiften om att en ansökan har gjorts visserligen inte oriktig. Ansökan har dock inte gjorts av någon som är behörig att företräda gäldenären och det torde därför finnas utrymme för att anse att uppgiften är missvisande i ett kreditupplysningshänseende. Det kan som en jämförelse konstateras att uppgiften om att en borgenär har ansökt om konkurs har ansetts vara missvisande i kreditupplysningslagens mening när ansökan om konkurs var ogrundad. I det fallet hade konkursansökan återkallats av borgenären sedan denne upplysts om förutsättningarna för att försätta en gäldenär i konkurs. (Se Kammarrättens i Stockholm dom 2016-02-03 i mål 7078-15.) I fråga om motsvarande bestämmelse i 3 kap. 3 a § lagen (2001:184) om behandling av uppgifter i Kronofogdemyndighetens verksamhet har det uttalats att uppgifter om att en ansökan om betalningsföreläggande har gjorts kan rättas när ansökan har avvisats (se SOU 2015:77 s. 250).

Sammanfattningsvis finns det alltså regler som möjliggör rättelse av kreditupplysningar som uppkommit till följd av en förfalskad konkursansökan. Någon ändring i kreditupplysningslagen behöver därför inte ske.

Obefogade konkursansökningar

En ytterligare situation som har uppmärksammats i bl.a. rättstillämpningen är när en firmatecknare, med stöd av sin behörighet, ansökt om en juridisk persons konkurs utan att ha haft befogenhet i förhållande till bolaget att göra detta (se t.ex. rättsfallen NJA 1979 s. 635 och NJA 2012 s. 97, se även Karlsson Tuula/Persson, Insolvensrättslig tidskrift 2/2017 s. 10 f.).

Behörigheten att företräda ett bolag tillkommer i första hand dess styrelse. Styrelsen får bemyndiga en styrelseledamot, den

Inledande av en konkurs Ds 2019:31

verkställande direktören eller någon annan att företräda bolaget och teckna dess firma, en s.k. särskild firmatecknare (8 kap.35 och 37 §§aktiebolagslagen [2005:551]). Motsvarande gäller för ekonomiska föreningar (7 kap. 37 § lagen [2018;672] om ekonomiska föreningar).

I den firmateckningsrätt som en särskild firmatecknare har ingår normalt sett en rätt (behörighet) att ansöka om konkurs. I förarbetena till konkurslagen (prop. 1975:6 s. 117 f.) framhålls att den omständigheten att en firmatecknare är behörig att göra en ansökan inte innebär att han eller hon också har befogenhet att ensam fatta beslut om att bolaget ska begäras i konkurs samt att ett sådant beslut bör fattas av styrelsen som därefter kan uppdra åt särskild firmatecknare att verkställa beslutet att ge in konkursansökan. Om olika meningar huruvida ett bolag är på obestånd bringas till rättens kännedom finns det, enligt förarbetena, skäl för domstolen att pröva uppgiften om obestånd och ett sätt att göra detta skulle då vara att åberopa ett styrelseprotokoll eller ett protokollfört bolagsstämmobeslut som visar att ett gemensamt beslut har fattats om en ansökan om konkurs.

Att en juridisk person felaktigt försätts i konkurs efter en egen konkursansökan är självfallet olyckligt och kan leda till ekonomisk skada för den juridiska personen och dess ägare. Att, som föreslås i det särskilda tillägget till 2012 års rättsfall, i lag ställa krav på att en juridisk person som ansöker om att försättas i konkurs ska visa bolagets inställning genom ett styrelseprotokoll så snart bolaget inte företräds av styrelsen eller ett av denna befullmäktigat ombud skulle kunna bidra till minskad risk för ett kuppartat agerande vid tvist mellan olika intressenter i bolaget.

Det har emellertid inte framkommit att det skulle vara vanligt förekommande att en obehörig företrädare ansöker om konkurs. Det finns en risk för att ett krav på sökanden att styrka mer än sin behörighet omotiverat skulle fördröja handläggningen i många ärenden med de nackdelar som det för med sig för t.ex. bolagets borgenärer. Ett sådant krav hindrar inte heller att ett felaktigt konkursbeslut fattas, eftersom en obehörig firmatecknare som vill bolaget illa kan förfalska det protokoll som ges in. Det framstår också som principiellt tveksamt att ålägga tingsrätten att utan särskild anledning behöva kontrollera en behörig sökande. Att överväga åtgärder för att säkerställa att en behörig firmatecknare

Ds 2019:31 Inledande av en konkurs

alltid agerar inom ramen för sin befogenhet är under alla förhållanden en fråga som sträcker sig långt utanför konkursförfarandet.

Några ytterligare lagstadgade kontrollåtgärder bör mot denna bakgrund inte nu införas. Det framstår i stället som rimligt att den juridiska personen själv tar ställning till om någon enskild firmatecknare verkligen ska ges behörighet att ansöka om konkurs. Det är styrelsen som bemyndigar någon att vara särskild firmatecknare. I bolagsordningen får det vidare föreskrivas att styrelsen inte får lämna ett sådant bemyndigande eller att ett sådant bemyndigande får lämnas endast på vissa villkor (8 kap. 37 § fjärde stycket aktiebolagslagen och prop. 1997/98:99 s. 225 f.). Som uttalas i 1975 års förarbeten (se ovan) kan vidare rätten naturligtvis begära kompletterande upplysningar i frågan om det i ett enskilt fall finns särskild anledning till det.

4.4. Gäldenärens förteckning vid egen ansökan

Förslag: Bestämmelsen i konkurslagen om att gäldenären till-

sammans med sin konkursansökan bör ge in en undertecknad förteckning över sin ekonomi ska tas bort.

Skälen för förslaget

Ett numera onödigt krav på underskrift …

En konkursansökan ska vara egenhändigt undertecknad av sökanden eller dennes ombud (2 kap. 1 § första stycket konkurslagen). I avsnitt 4.2.1 görs bedömningen att detta krav bör finnas kvar men att det ska kompletteras med en möjlighet att underteckna ansökan elektroniskt.

För en gäldenär som ansöker om konkurs finns det ytterligare ett underskriftskrav. Till ansökan bör gäldenären bifoga en underskriven förteckning över boets tillgångar och skulder med uppgift om varje borgenärs namn och postadress samt om det räkenskapsmaterial och de andra handlingar som rör boet (2 kap. 3 § första stycket konkurslagen).

Gäldenärsförteckningen har anor från tiden före 1734 års lag, långt innan det fanns någon motsvarighet till dagens konkurs-

Inledande av en konkurs Ds 2019:31

förvaltare. Enligt 1921 års konkurslag skulle gäldenären vid egen ansökan ge in en under edsförpliktelse underskriven förteckning. Detta syftade till att i vissa konkurser underlåta en bouppteckning och en edgång, om konkursförvaltaren fann skäl att godta uppgifterna i förteckningen (NJA II 1921 s. 408). Vid införandet av nuvarande konkurslag försvann av oklar anledning skyldigheten att underteckna under edsförpliktelse (se prop. 1986/87:90 s. 190, jfr SOU 1983:24 s. 278 f. och 298 där denna edsförpliktelse behölls).

Sedan ordningen med edsförpliktelse tagits bort och gäldenären, som föreslås i avsnitt 5.2, alltid ska bekräfta konkursförvaltarens bouppteckning (eller i undantagsfall beediga den i tingsrätt) saknas det anledning att ställa krav på att förteckningen ska undertecknas. Det är alltså ett onödigt formkrav som bör tas bort.

… av en förteckning som sällan ges in

Bestämmelsen om gäldenärens ingivande av en förteckning i samband med sin konkursansökan härrör som nämns ovan från äldre tiders konkursförfarande, långt före 1921 års konkurslag. Från att ursprungligen ha varit en skyldighet blev den med tiden endast en rekommendation till gäldenären (”bör”). Av förklarliga skäl var den då inte förenad med någon påföljd (NJA 1921 II s. 409). En möjlighet att avvisa ansökan om en gäldenär inte följer rekommendationen infördes dock 1975 när lagstiftaren noterade att förteckningarna ofta uteblev. I förarbetena uttalades att avsaknaden av en förteckning i och för sig inte bör inte hindra att ansökan tas upp till prövning men att det undantagsvis kunde finnas behov av att ha förteckningen omedelbart tillgänglig (se prop. 1975:6 s. 167 f.). Bestämmelsen behölls vid införandet av nuvarande konkurslag med det tillägget att det uttryckligen angavs att ansökan får avvisas endast om bristerna är sådana att ansökan inte kan läggas till grund för en prövning i sak (2 kap. 5 § konkurslagen och prop. 1986/87:90 s. 189). Att en konkursansökan avvisas vid utebliven förteckningen lär nog aldrig ha inträffat och tillägget från 1987 innebär i praktiken att det inte heller kommer att ske.

Det kan konstateras att flera av syftena med att få del av gäldenärens förteckning numera har förlorat i relevans. Konkursförval-

Ds 2019:31 Inledande av en konkurs

taren ska alltid upprätta en egen bouppteckning (se avsnitt 5.1) och gäldenären ska alltid bekräfta eller beediga den (se avsnitt 5.2).

De uppgifter som förteckningen ska innehålla motsvarar de som ska ingå i konkursförvaltarens bouppteckning. Det kan därför hävdas att tillgången till en förteckning skulle kunna underlätta förvaltarens arbete. I undantagsfall skulle möjligen en förteckning även kunna underlätta tingsrättens prövning (se (NJA II 1921 s. 408 och prop. 1975:6 s. 167 f.). I praktiken ges dock någon förteckning inte in när gäldenärer ansöker om konkurs (se Benndorf m.fl., Vad händer vid konkurs? 2019, s. 23) och det har inte framkommit att detta skulle ha inneburit problem.

Mot den angivna bakgrunden finns det inte tillräckliga skäl att behålla rekommendationen att gäldenären bör ge in en förteckning. Eftersom det inte går att hävda att förteckningen krävs för att konkursansökan ska kunna prövas i sak är det inte heller motiverat att omvandla den till ett formkrav med den tidsutdräkt och andra konsekvenser det skulle få. Bestämmelsen bör därför tas bort. Detta hindrar naturligtvis inte att gäldenären under utredningen av boet på egen hand eller på uppmaning av konkursförvaltaren tar fram en förteckning som underlag för förvaltarens bouppteckning.

Däremot finns det inte skäl att ta bort bestämmelsen i 2 kap. 3 § andra stycket konkurslagen om ingivande av bouppteckning efter en avliden när dödsboet efter denne begärs i konkurs. Den avser en bouppteckning enligt ärvdabalken, vars syfte i konkursärendet är att utgöra underlag för behörighetsfrågan. Att inte ge in en sådan upprättad bouppteckning kan föranleda avvisning av konkursansökan (se närmare om denna bestämmelse prop. 1933:7 s. 87 och prop. 1975:6 s. 167 f.).

5. Bekräftelse av bouppteckningen

5.1. Konkursförvaltarens bouppteckning

Förslag: Det ska tydliggöras att konkursförvaltaren i boupp-

teckningen ska redovisa gäldenärens skulder. I bouppteckningen ska även förvaltarens prognos för utdelning i konkursen anges.

Möjligheten för konkursförvaltaren att underlåta att upprätta en bouppteckning när gäldenären själv har gjort det ska tas bort.

Skälen för förslaget

Konkursförvaltaren ska alltid upprätta en bouppteckning

En tidig uppgift för konkursförvaltaren under konkursförfarandet är att upprätta en bouppteckning (7 kap. 13 § konkurslagen). Bouppteckningen syftar bl.a. till att ge berörda en översikt om boets ställning. Förvaltaren och borgenärerna kan genom bouppteckningen t.ex. få en uppfattning om huruvida det kan påräknas någon utdelning i konkursen, liksom om det finns anledning anta att det kan bli aktuellt med återvinning. Bouppteckningen ska också ligga till grund för gäldenärens edgång och kan utgöra ett redskap i tillsynsmyndighetens tillsyn. Bouppteckningen fyller alltså en viktig uppgift i konkursen och bör därför upprättas även fortsättningsvis. I avsnitt 5.2.2 behandlas frågorna om till vem förvaltaren ska ge in sin bouppteckning och när det ska ske.

I 7 kap. 13 § femte stycket konkurslagen finns spår av en äldre ordning där gäldenärens egna uppgifter i vissa fall kunde ersätta konkursförvaltarens bouppteckning och avvara en edgång. Enligt den bestämmelsen behöver en förvaltare inte ge in en bouppteckning när en förteckning med motsvarande innehåll har getts in tidigare av gäldenären och förvaltaren anser den tillförlitlig.

Bekräftelse av bouppteckningen Ds 2019:31

Att förvaltaren underlåter att upprätta en bouppteckning torde numera inte förekomma (se t.ex. Ds 1994:96 s. 33 f.). Det har bl.a. sin grund i att gäldenären i praktiken aldrig ger in en förteckning och att den inte heller längre kan ersätta en edgång (se även avsnitt 4.4 där det föreslås att bestämmelsen i konkurslagen om att gäldenären bör ge in en förteckning tas bort

)

. I syfte att säkerställa en korrekt avveckling av boet är det lämpligt att konkursförvaltaren alltid upprättar en egen bouppteckning, vilken sedan ska ligga till grund för gäldenärens bekräftelse. Bestämmelsen om att gäldenärens egen förteckning kan ersätta förvaltarens bör mot denna bakgrund tas bort.

Det ska tydliggöras att skulderna ska anges i bouppteckningen

I konkurslagen anges att i bouppteckningen ska boets tillgångar tas upp till noggrant uppskattade värden. Bouppteckningen ska vidare innehålla uppgift om varje borgenärs namn och postadress (7 kap. 13 § första stycket). Det anges däremot inte uttryckligen att boets skulder, dvs. vilka fordringar borgenärerna har, ska redovisas. Enligt vad som uppges vara en etablerad praxis brukar förvaltarna ändå ange de skulder som de känner till (se Palmér/Savin, Konkurslagen, kommentaren till den aktuella paragrafen). Frågan är dock om inte en skyldighet att ange skulderna är något som borde framgå av lag (se 9 kap. 1 § finska konkurslagen, 20.2.2004/120).

I 1921 års konkurslag angavs att konkursförvaltaren i bouppteckningen skulle uppge tillgångarna och skulderna i gäldenärens bo. Genom 1979 års reform infördes en precisering om att det för skulderna skulle anges i vad mån de avsåg lön eller pension (prop. 1978/79:105 s. 16, se även prop. 1975/76:210 s. 203). I Konkurslagskommitténs förslag till konkurslag var förvaltarens skyldighet utformad på samma sätt (förslag till 7 kap. 15 § i SOU 1983:24). I den därpå följande propositionen om en ny konkurslag valde regeringen att formulera paragrafen om bouppteckningens innehåll på ett mer sparsmakat sätt. Det angavs att i bouppteckningen ska tillgångarna tas upp till noggrant uppskattade värden och att det beträffande skulderna ska anges i vad mån de avser lön eller pension. Den inledande och övergripande meningen om att bouppteckningen ska innehålla boets tillgångar och skulder togs alltså

Ds 2019:31 Bekräftelse av bouppteckningen

inte med (se prop. 1986/87:90 s. 266 där det anges att paragrafen i huvudsak överensstämmer med kommitténs förslag). Några år senare vidtog lagstiftaren en ytterligare rationalisering av lagtexten genom att ta bort preciseringen av skulderna angående lön och pension. Som skäl angavs att den var onödig eftersom förvaltaren numera handlägger och fattar beslut i lönegarantifrågor (prop. 1994/95:189 s. 56).

Kontentan av dessa successiva justeringar är att skulderna inte längre uttryckligen anges i paragrafen utan att det någonsin torde ha varit lagstiftarens avsikt att ta bort dessa från bouppteckningen. Exempelvis anges i förarbetena till den senaste ändringen (a. prop. s. 29) följande angående då gällande rätt.

Bouppteckningen skall enligt 7 kap. 13 § första stycket konkurslagen i princip innehålla en förteckning av konkursboets samtliga tillgångar och skulder. […] Beträffande skulderna skall det anges i vad mån de avser lön eller pension. I övrigt ges inga särskilda föreskrifter i 7 kap. 13 § konkurslagen beträffande hur skulderna ska anges i bouppteckningen.

Det kan konstateras att en redovisning av skulderna i bouppteckningen är något som vissa andra delar av konkurslagen närmast förutsätter. Gäldenären ska t.ex. under ed intyga att bouppteckningens uppgifter om tillgångar och skulder är riktiga (6 kap. 3 §).

Det är värdefullt för boutredningen och för den fortsatta konkurshanteringen att gäldenärens skulder i ett tidigt skede finns angivna. Med hjälp av framför allt gäldenären kan de skulder som är kända på ett relativt enkelt sätt tas fram och redovisas, vilket också redan torde ske i stor utsträckning. Det framstår som lämpligt att det i lagtexten åter tydliggörs att boets skulder ska redovisas i bouppteckningen. Någon mer ingående redovisning kan av naturliga skäl i flera fall inte ske redan i detta tidiga skede.

Bouppteckningen ska innehålla en prognos för utdelning

Tingsrätten ska snarast efter edgångssammanträdet särskilt underrätta varje känd borgenär om huruvida utdelning kan påräknas för fordringen. Innan rätten lämnar uppgifter om utdelningsprognosen ska samråd ske med konkursförvaltaren, om det behövs (31 § konkursförordningen). Detta brukar normalt ske vid edgångs-

Bekräftelse av bouppteckningen Ds 2019:31

sammanträdet genom att förvaltaren då lämnar en prognos som förs till protokollet.

Att en uppfattning om en eventuellt kommande utdelning i första hand görs av konkursförvaltaren är naturligt eftersom det är han eller hon som utreder boet och upprättar den bouppteckning som en sådan prognos i detta skede av konkursen får grundas på. I följande avsnitt föreslås att edgång inför rätten ska ersättas av en bekräftelse av gäldenären hos förvaltaren. Rätten kommer därmed inte längre att vara den som underrättar borgenärerna. I Domstolsverkets och Kronofogdemyndighetens rapport (s. 44) uttalas att en prognos framöver därför bör antecknas av förvaltaren, i första hand i bouppteckningen. I rapporten föreslås samtidigt att tillsynsmyndigheten ska underrätta borgenärerna. Förvaltarens prognos skulle enligt det förslaget därmed framför allt vara till för myndigheten. Det är dock rimligt att förvaltaren får ansvar även för underrättelserna (se närmare avsnitt 17.3 om att den som ansvarar för en viss åtgärd också ska handha underrättelserna i samband med detta).

Även om konkursförvaltaren således bör redovisa prognosen i underrättelserna framstår det som en lämplig ordning att denna uppgift kommer till uttryck i ett mer tillgängligt och allmänt dokument. Konkurstillsynsutredningen föreslår för sin del att det införs ett krav på att förvaltaren upprättar ett prognosdokument (konkursförvaltarrapport), vid konkursens början (SOU 2000:62 del 1 s. 449 f.). Syftet med detta dokument är dock ett annat, nämligen att ge underlag för att bestämma tillsynens omfattning och det förslaget bör inte genomföras (se avsnitt 14.2). För att kunna göra en utdelningsprognos krävs att boet gås igenom och en bouppteckning upprättas. Förvaltarens bedömning i utdelningsfrågan bör därför lämpligen redovisas i bouppteckningen. Detta bör anges i 7 kap. 13 § konkurslagen. Det kommer liksom i dag att vara fråga om en prognos och det är oundvikligt att denna bedömning i många fall endast kan vara preliminär. Konkursförvaltarens skyldighet att sedan underrätta kända borgenärer om prognosen bör regleras i konkursförordningen.

Ds 2019:31 Bekräftelse av bouppteckningen

5.2. Den obligatoriska edgången slopas

5.2.1. Gäldenärens bekräftelse i stället för edgång

Förslag: Den nuvarande ordningen med obligatorisk edgång i

tingsrätten ska avskaffas. Gäldenären ska i stället som huvudregel bekräfta bouppteckningen hos konkursförvaltaren.

Skälen för förslaget

Gäldenären avlägger i dag bouppteckningsed i tingsrätten

Som redovisas ovan ska konkursförvaltaren upprätta en konkursbouppteckning. Förvaltaren ska ge in bouppteckningen till såväl tingsrätten som tillsynsmyndigheten. Gäldenären ska därefter vid ett edgångssammanträde i tingsrätten avlägga bouppteckningsed (6 kap. 3 § konkurslagen). Det är rätten som bestämmer tid för sammanträdet. Detta sker i samband med konkursbeslutet (2 kap. 24 § konkurslagen). Sammanträdet hålls tidigast en och senast två månader efter konkursbeslutet, om det inte med hänsyn till konkursboets omfattning och beskaffenhet är nödvändigt att det hålls senare (6 kap. 4 § konkurslagen). Bouppteckningen ska ges in senast en vecka före sammanträdet.

Edgång innebär att gäldenären under ed inför en domare intygar att bouppteckningens uppgifter om tillgångar, skulder och räkenskapsmaterial, med gjorda tillägg eller ändringar, är riktiga. En gäldenär som uppsåtligen eller av grov oaktsamhet under ed lämnar en oriktig uppgift eller förtiger någon tillgång gör sig skyldig till brottet försvårande av konkurs (11 kap. 2 § brottsbalken). För ansvar krävs inte att den oriktiga uppgiften eller förtigandet har påverkat resultatet av konkursen.

Det finns fördelar med att flytta hantering till konkursförvaltaren

Det hålls varje år mellan 8 000 och 10 000 edgångssammanträden i tingsrätten. I många fall upplevs edgången inför rätten som en formalitet utan verklig betydelse för förfarandet. Det är också en allmän erfarenhet bland personer som är involverade i konkurser att det sällan kommer fram någon ny uppgift i samband med

Bekräftelse av bouppteckningen Ds 2019:31

edgången. Detta förhållande blir extra tydligt när gäldenären är ett bolag i likvidation. Det är då likvidatorn, som ofta är advokat, som ska fullgöra edgång i egenskap av ställföreträdare för ett aktiebolag. Konkurstillsynsutredningen konstaterade att det enbart vid Stockholms tingsrätt förekom ca 400 sådana konkurser per år (SOU 2000:62 del 1 s. 417).

Att gäldenären tar sitt ansvar för att tillgångar och skulder klargörs i konkursen är nödvändigt och utgör en viktig del av konkursförfarandet. Att överväga en ordning där gäldenärens bekräftelse kan ske på ett snabbare och mer rationellt sätt skulle bidra till att konkursen kan avslutas snabbare och till lägre kostnader för boet och det allmänna.

Att förändra ordningen med edgång innebär framför allt att uppgiften flyttas från tingsrätten. Detta är rimligt eftersom det inte är fråga om rättskipning eller normalt en tvistig fråga. Det finns mycket som talar för att det i stället bör vara konkursförvaltaren som ansvarar för den hantering som ska mynna ut i gäldenärens bekräftelse av bouppteckningen. Så är det i Finland och Domstolsutredningen, Konkurstillsynsutredningen och 2007 års Insolvensutredning har alla föreslagit en sådan förändring (jfr däremot prop. 1994/95:189 s. 22).

Konkursförvaltarens arbete med att ta fram konkursbouppteckningen sker ofta i nära samarbete med gäldenären. Det är naturligt eftersom gäldenären är den som i första hand kan bistå förvaltaren med upplysningar om boet. Sådana upplysningar är ofta av avgörande betydelse för konkursutredningen, t.ex. för att förvaltaren ska kunna fortsätta att driva gäldenärens rörelse och utreda orsakerna till gäldenärens obestånd. På förvaltarens begäran måste gäldenären också närvara vid bouppteckningsförrättningen och ge förvaltaren de upplysningar av betydelse för utredningen som efterfrågas. Inte bara att upprätta bouppteckningen utan även att överse gäldenärens bekräftelse av innehållet i den är utredningsåtgärder som det faller naturligt på förvaltaren att utföra. Med hänsyn till förvaltarnas kompetens och erfarenhet bör de ha goda förutsättningar att utföra även den senare uppgiften. Att flytta den uppgiften till förvaltaren bedöms också kunna leda till en mer effektiv hantering. Den skulle i normalfallet då kunna ske utan inblandning av tingsrätten.

Ds 2019:31 Bekräftelse av bouppteckningen

Att i stället flytta uppgiften till tillsynsmyndigheten framstår inte som ett alternativ. Det skulle innebära att ytterligare en aktör involveras och kan knappast leda till en mer effektiv ordning. I praktiken skulle nackdelarna med nuvarande ordning i stort sett behållas med den skillnaden att tillsynsmyndigheten gavs huvudansvaret i stället för tingsrätten.

Edgång i tingsrätten ersätts av en bekräftelse hos konkursförvaltaren

Förvaltningsuppgifter kan överlämnas till privata subjekt. Om uppgiften innebär myndighetsutövning krävs att överlämnandet görs med stöd av lag (se avsnitt 3.3). Frågor om konkursbouppteckningen och bekräftandet av dess riktighet regleras i konkurslagen. Det finns alltså inte något rättsligt hinder mot att konkursförvaltaren ansvarar för hanteringen rörande gäldenärens bekräftelse av uppgifterna i bouppteckningen.

Även uppgifter som inte har beedigats av gäldenären omfattas av straffansvaret för brottet försvårande av konkurs, förutsatt att de på något sätt har lagts till grund för konkursförfarandet. Även gäldenärens bekräftelse av bouppteckningen inom ramen för ett förfarande som konkursförvaltaren ansvarar för skulle alltså omfattas av straffansvaret (se prop. 2004/05:69 s. 49 och 56). Det är därför inte något bärande argument för att behålla den obligatoriska edgången att det har som främsta syfte att genom straffhot se till att gäldenären lämnar de uppgifter som är nödvändiga (se vidare avsnitt 5.4 om det straffrättsliga ansvaret).

En fråga som har behandlats i tidigare sammanhang är hur den svenska ordningen förhåller sig till den europeiska konventionen om skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna (Europakonventionen). Artikel 6 i konventionen innebär bl.a. att ingen som är anklagad för brott ska under hot om straff eller andra sanktioner behöva lämna uppgifter som kan användas mot honom eller henne själv i ett kommande straffrättsligt förfarande. Efter en lagändring 2005 gäller att en gäldenär inte ska dömas till ansvar för försvårande av konkurs, om gäldenären hade rätt att vägra yttra sig och omständigheterna innebär en skälig ursäkt för honom eller henne (11 kap. 2 § tredje stycket brottsbalken). Frågan om rätten att inte belasta sig själv i konkurs-

Bekräftelse av bouppteckningen Ds 2019:31

sammanhang har även behandlats i praxis främst vad gäller den s.k. fakultativa eden, se t.ex. rättsfallen NJA 2001 s. 563, NJA 2005 s. 407 och NJA 2006 N 86. I förarbetena till 2005 års ändring uttalades att ansvarsfrihetsgrunden gjordes oberoende av om den obligatoriska edgången i konkurs avskaffas eller inte (prop. 2004/05:69 s. 57). Mot denna bakgrund bedöms en förändring som innebär att gäldenärens bekräftelse av bouppteckningen ska ske inför konkursförvaltaren inte stå i strid med Sveriges åtaganden på grund av Europakonventionen.

Frågan om själva edsavläggelsens betydelse måste hållas isär från frågan om gäldenärens skyldighet att på ett eller annat sätt under straffansvar bekräfta riktigheten av uppgifterna i bouppteckningen. Till sitt innehåll görs sedan länge ingen åtskillnad mellan ed och annan försäkran. (Se om äldre förhållanden t.ex. rättsfallet NJA 1922 s. 388 och även prop. 1975/76:64 s. 36 f. och 46 f. om när det religiösa inslaget i svenska eder utmönstrades till förmån för en försäkran under heder och samvete men begreppet ed behölls av praktiska och traditionella skäl.)

Det kan visserligen hävdas att edgång i domstol har ett visst symbolvärde och att detta på en del gäldenärer skulle ha effekten att inskärpa vikten av att lämna korrekta uppgifter. I grunden är det dock rimligt att anta att redan påpekandet, även av en konkursförvaltare, att uppgifterna bekräftas under straffansvar, får de allra flesta att lämna fullständiga och riktiga uppgifter. Vid tillkomsten av lagen (1996:764) om företagsrekonstruktion bedömdes det inte finnas behov av en obligatorisk edgång. Det är endast på begäran av en borgenär som gäldenären ska avlägga ed (prop. 1995/96:5 s. 117 f.). Det kan vidare nämnas att regler om ed i andra sammanhang successivt har utmönstrats ur svensk rätt. Vid införandet av den nuvarande konkurslagen avskaffades institutet borgenärsed (prop. 1986/87:90 s. 149 f.). I utsökningsförfarandet fanns tidigare en utmätningsed, som avlades inför konkursdomaren. Vid införandet av utsökningsbalken ersattes denna ordning med en möjlighet till skriftlig bekräftelse. Det uttalades att det förhållande att förfarandet ska äga rum hos en kronofogdemyndighet i stället för vid domstol kan inte antas medföra att lämnade uppgifter blir mindre tillförlitliga (prop. 1980/81:8 s. 410 f. och prop. 1980/81:84 s. 115).

Ett alternativ som tidigare har diskuterats är att behålla edgångssammanträdet men med möjlighet för konkursförvaltaren att avstå

Ds 2019:31 Bekräftelse av bouppteckningen

från det om sammanträdet bedöms som obehövligt. Mot bakgrund av att frågan om att intyga riktigheten av bouppteckningen i flertalet konkurser inte kommer att vara varken tvistig eller komplicerad, framstår en sådan ordning dock inte som ändamålsenlig. Den riskerar medföra att tingsrätten i onödan involveras i alltför stor utsträckning. Det skapar också en osäkerhet hos berörda med risk för att redan utsatta sammanträden ställs in i ett relativt sent skede på den grunden att det inte finns något behov. Det framstår som rimligt att låta förvaltarens bedömning fokusera på de mindre frekventa fall då en bekräftelse inför förvaltaren inte kan ersätta edgång inför tingsrätten än att fokusera på om edgång kan undvaras i några av samtliga konkurser.

Det obligatoriska edgångssammanträdet bör mot denna bakgrund ersättas med ett förfarande som innebär att konkursförvaltaren, utan tingsrättens inblandning, som utgångspunkt hanterar frågan om gäldenärens bekräftande av bouppteckningen.

5.2.2. Skriftlig bekräftelse vid ett sammanträde

Förslag: Gäldenären ska vid ett bouppteckningssammanträde

inför konkursförvaltaren genom ett undertecknande på heder och samvete bekräfta riktigheten av bouppteckningens uppgifter om tillgångar, skulder och räkenskapsinformation.

Bouppteckningen ska ges in till tillsynsmyndigheten så snart som möjligt och inte senare än en vecka före bouppteckningssammanträdet.

Skälen för förslaget

En skriftlig bekräftelse ska lämnas hos konkursförvaltaren

När konkursförvaltaren nu föreslås ta över uppgiften att hantera gäldenärens bekräftelse av uppgifterna i bouppteckningen är frågan hur en sådan bekräftelse bör gå till.

En muntlig bekräftelse inför konkursförvaltaren skulle i praktiken innebära en edgång utom rätta. Eftersom edgång av hävd brukar vara en uppgift som är förbehållen domstolar, bedöms det inte önskvärt att låta förvaltaren ansvara för att en utomrättslig

Bekräftelse av bouppteckningen Ds 2019:31

muntlig bekräftelse under straffansvar kommer till stånd (jfr t.ex. prop. 2012/13:74 s. 54 f. och även SOU 2013:38 s. 583).

Till detta kommer att en skriftlig bekräftelse av gäldenären är förenad med flera fördelar. Skriftlighet bör kunna bidra till en enkel och effektiv ordning. Om bekräftelsen sker genom ett skriftligt undertecknande kommer det, till skillnad mot ordningen vid ett edgångssammanträde, inte att behöva upprättas något protokoll eller användas någon särskild teknisk anordning för att ta upp bekräftelsen. (Att förvaltaren naturligtvis bör dokumentera uppgifter av betydelse kan lämpligen ske på annat sätt och alltså utan krav på att upprätta protokoll.) En ordning där gäldenären skriftligen bekräftar riktigheten av uppgifterna i bouppteckningen bör vidare minska risken för missförstånd och en sådan bekräftelse kan anses mer tillförlitlig i bevishänseende.

Skriftliga försäkringar förekommer redan på andra områden. Till exempel kan, som nämns i avsnitt 5.2.1, gäldenären vid utmätning åläggas att på heder och samvete skriftligen bekräfta de uppgifter om sina tillgångar som han eller hon har lämnat vid förhör eller i förteckning (4 kap. 14 § tredje stycket utsökningsbalken). Ett annat exempel är när en bouppgivare i samband med dödsfall på bouppteckningen tecknar försäkran på heder och samvete att uppgifterna är riktiga och att inga uppgifter avsiktligt har utelämnats (20 kap. 6 § andra stycket ärvdabalken). I sammanhanget bör även nämnas att en gäldenär i en ansökan om skuldsanering ska lämna uppgifter om bl.a. sin ekonomiska situation och underteckna ansökan på heder och samvete (12 § skuldsaneringslagen [2016:675]).

Straffansvaret för brottet försvårande av konkurs förutsätter inte att gäldenären beedigat oriktiga uppgifter. I stället räcker det för straffansvar att oriktiga uppgifter lagts till grund för förfarandet. Vid bedömande av om brottet är grovt ska visserligen särskilt beaktas om gärningsmannen beedigat oriktig uppgift men det i sig bedöms inte vara ett skäl för att gäldenärens bekräftelse inte skulle kunna vara skriftlig (se närmare om straffansvaret i avsnitt 5.4).

Mot denna bakgrund föreslås att gäldenären skriftligen på heder och samvete ska bekräfta att bouppteckningens uppgifter om tillgångar, skulder och räkenskapsinformation är riktiga (se avsnitt 13.3 om att begreppet räkenskapsinformation ersätter begreppet räkenskapsmaterial). Det finns inte skäl att nu utvidga skyldigheten

Ds 2019:31 Bekräftelse av bouppteckningen

till att även avse andra uppgifter som kan ingå i en bouppteckning (se prop. 1994/95:189 s. 30 f.; jfr Mellqvist i JT 2019-20 s. 201).

Närmare om undertecknandet

Gäldenärens bekräftelse bör ske i form av ett undertecknande. Frågan är hur underskriftskravet i nu aktuellt hänseende bör komma till närmare uttryck i konkurslagen. Det är angeläget att konkursregleringen anpassas för att möta den tekniska utvecklingen och att förfarandet i dess olika delar kan fungera i en digital värld. Även om det en tid framöver inte lär vara ovanligt att gäldenären gör sin bekräftelse genom en underskrift på bouppteckningen i pappersform är det endast en tidsfråga innan en helt elektronisk hantering tar vid.

När krav på undertecknande under senare år har anpassats till digitala rutiner har olika lagtekniska konstruktioner valts. Vid införande av ny reglering har begreppet undertecknande i vissa fall ansetts vara teknikoberoende (se t.ex. prop. 2016/17:142 s. 41 och 61). I många andra fall har begreppet emellertid ansetts innebära att det endast kan uppfyllas genom namnteckning med penna på papper. Kravet har då kompletterats med en möjlighet till elektronisk underskrift, ofta med angivande av att den elektroniska underskriften ska vara av viss kvalitet (se t.ex. prop. 2017/18:126 s. 21 f.). I avsnitt 4.2.1 föreslås att underskriftskravet för konkursansökan utformas på detta sätt.

Ofta rör en reglering om elektroniskt undertecknande enskildas kontakt med myndigheter, dvs. i praktiken elektronisk ingivning. Det förekommer dock att underskriftskrav ställs upp även i relation mellan enskilda. Som exempel kan nämnas 43 § konsumentkreditlagen (2010:1846) som särskilt anger elektronisk underskrift som ett godtagbart alternativ.

Sammanfattningsvis finns det utrymme att välja olika lösningar för att reglera undertecknande av uppgifterna i bouppteckningen. Med hänsyn till att det med underskriften följer ett straffrättsligt ansvar och då det framstår som lämpligt att reglera underskriftskrav i konkursförfarandet på ett enhetligt sätt, bör det uttryckligen i konkurslagen anges att en underskrift kan ske elektroniskt och vilka krav som då ställs på en sådan underskrift. Detta kan lämp-

Bekräftelse av bouppteckningen Ds 2019:31

ligen ske genom att bestämmelsen om undertecknande av konkursansökan görs tillämplig på gäldenärens bekräftelse av bouppteckningsuppgifterna.

Bekräftelse ska göras vid ett bouppteckningssammanträde

När det gäller det förfarande som ska leda fram till den skriftliga bekräftelsen är ett alternativ att bara införa en skyldighet för gäldenären att skriftligen bekräfta bouppteckningen inom en viss tid. Enligt 1921 års konkurslag skulle gäldenären vid en egen konkursansökan ge in en under edsförpliktelse underskriven förteckning av uppgifter som i dag framgår av bouppteckningen. Om konkursförvaltaren fann skäl att godta dessa uppgifter behövdes ingen edgång (se vidare avsnitt 4.4 och 5.1). En sådan ordning vore givetvis enkel och smidig sett utifrån förvaltarens och gäldenärens perspektiv.

Det finns samtidigt skäl som talar för att förfarandet bör formaliseras genom att gäldenären gör sin bekräftelse vid ett bouppteckningssammanträde hos förvaltaren. Härigenom ges förvaltaren bättre möjligheter att erinra gäldenären om dennes sanningsplikt och om konsekvenserna av att lämna oriktiga eller ofullständiga uppgifter och därigenom inskärpa vikten av en riktig bekräftelse. Det möjliggör också för förvaltaren att säkerställa att rätt person bekräftar bouppteckningen, att bekräftelsen lämnas under förhållanden som borgar för ett riktigt resultat och att gäldenären ges möjlighet att ställa frågor och diskutera tillägg till eller ändringar av bouppteckningen. Som redovisas i avsnitt 5.2.3 bidrar ett sammanträde vidare till transparens och därmed till att skapa förtroende för ordningen bland övriga berörda.

Att en åtgärd som kan få betydande konsekvenser för en enskild sker vid ett personligt sammanträffande är inget nytt i svensk rätt. Som exempel kan nämnas ordningen vid godkännande av ordningsbotsföreläggande i närvaro av en polisman (se prop. 2017/18:126 s. 30) och ordningen vid information om att förenklad delgivning kommer att användas under den fortsatta domstolsprocessen, som ska lämnas den misstänkte vid ett personligt sammanträffande med polisen (se prop. 2009/10:237 s. 146 och prop. 2017/18:67 s. 10).

Ds 2019:31 Bekräftelse av bouppteckningen

En bekräftelse bör mot denna bakgrund ske vid ett bouppteckningssammanträde hos konkursförvaltaren.

Bouppteckningen ska endast ges in till tillsynsmyndigheten

Som föreslås ovan ska den bouppteckning som konkursförvaltaren upprättar fortsättningsvis bekräftas av gäldenären hos förvaltaren. Tingsrätten ska alltså i regel inte befatta sig med bouppteckningen och den bör därför inte längre ges in dit i samband med upprättandet. Det finns däremot fortfarande ett behov av att ge in den till tillsynsmyndigheten. Anledningen är att bouppteckningen därigenom blir offentlig och borgenärerna kommer därmed att kunna ta del av den hos myndigheten. Att få del av bouppteckningen underlättar vidare för tillsynsmyndigheten att utöva sin tillsyn över konkursen och förvaltaren.

Enligt nuvarande ordning ska konkursförvaltaren ge in bouppteckningen så snart som möjligt och senast en vecka före edgångssammanträdet (7 kap. 13 § fjärde stycket konkurslagen). Att edgångssammanträdet inför rätten som huvudregel ersätts av en bekräftelse inför förvaltaren innebär att tiden för ingivandet av bouppteckningen inte längre kan kopplas till tidpunkten för edgångssammanträdet, utan bör i stället kopplas till tidpunkten för det bouppteckningssammanträde där bekräftelse ska ske.

5.2.3. Förfarandet hos förvaltaren

Förslag: En bekräftelse av gäldenären ska lämnas så snart som

möjligt och senast två månader efter konkursbeslutet, om det inte är nödvändigt att den lämnas senare.

Konkursförvaltaren ska kalla gäldenären, tillsynsmyndigheten och sökande borgenär till bouppteckningssammanträdet.

Skälen för förslaget

Närvaro vid bouppteckningssammanträdet

Enligt nuvarande ordning ska gäldenären, konkursförvaltaren, tillsynsmyndigheten och sökande borgenär kallas i särskild ordning

Bekräftelse av bouppteckningen Ds 2019:31

till ett edgångssammanträde i tingsrätten. Övriga borgenärer kallas genom kungörelse.

När det nu föreslås att edgången ska ersättas av en bekräftelse inför konkursförvaltaren måste naturligtvis gäldenären kallas till det bouppteckningssammanträde där bekräftelse ska ske. Det är ju gäldenären som med sin underskrift ska bekräfta uppgifterna i bouppteckningen. Är gäldenären en juridisk person och finns det flera ställföreträdare, behöver inte alla bekräfta bouppteckningen, om förvaltaren anser att det saknar betydelse för boutredningen (jfr 6 kap. 3 § andra stycket konkurslagen om motsvarande för edgång enligt nuvarande ordning). Även i övrigt bör nuvarande regler om ställföreträdare för gäldenären gälla vid bekräftelse.

Frågan är sedan om andra än gäldenären också bör få delta i sammanträdet. När frågan om ett bouppteckningssammanträde hos konkursförvaltaren tidigare har övervägts har det ansetts att samtliga berörda i konkursförfarandet bör ha möjlighet att vara med på sammanträdet eftersom det erbjuder goda möjligheter till samråd mellan dem. Dessutom har det pekats på att med endast förvaltaren och gäldenären närvarande skulle bouppgivandet i sin helhet hamna utanför samhällets och borgenärernas kontroll med risk bl.a. för att borgenärerna får svårt att hävda sina intressen.

Det finns emellertid inget som hindrar konkursförvaltaren från att samråda med övriga aktörer i annan form än vid ett bouppteckningssammanträde. Möjligheten till samråd är därför inte något övertygande argument till stöd för att fler än förvaltaren och gäldenären måste vara närvarande vid sammanträdet. Riskerna med ett förfarande där endast förvaltaren och gäldenären medverkar ska inte heller överdrivas. Det är redan enligt nuvarande ordning ovanligt att borgenärer, och för all del även tillsynsmyndigheten, deltar vid edgångssammanträdet. Borgenärernas, tillsynsmyndigheten och allmänhetens insyn tillgodoses i första hand genom att bouppteckningshandlingarna kommer att vara tillgängliga för granskning hos tillsynsmyndigheten. Dessutom kommer förvaltaren, precis som hittills, att vara skyldig att dels hämta in och i bouppteckningen redovisa information från gäldenären och borgenärerna, dels besvara borgenärernas frågor. En ordning som innebär att endast konkursförvaltaren och gäldenären närvarar vid bouppteckningssammanträdet bör ha förutsättningar att bidra till en snabb, billig

Ds 2019:31 Bekräftelse av bouppteckningen

och effektiv hantering. Dessutom skulle de logistiska utmaningarna för förvaltaren begränsas.

Det finns alltså fördelar med att begränsa deltagandet på sammanträdet. Samtidigt ska inte betydelsen av insyn underskattas. Det är angeläget att hanteringen är transparant. I detta ligger att borgenärerna har förtroende för den och att det finns möjligheter att vid behov kunna kontrollera att allt går rätt till. Tillsynsmyndigheten måste också kunna utöva tillsyn.

Även om tillsynsmyndigheten eller borgenärer i dag inte särskilt ofta deltar i ett edgångssammanträde, hålls det trots allt inför tingsrätten. Att helt ta bort möjligheten för andra än gäldenären att delta i ett bouppteckningssammanträde vore mot denna bakgrund att föra för långt. Tillsynsmyndigheten och i förekommande fall sökande borgenär bör mot denna bakgrund ges möjlighet att delta i sammanträdet (jfr 2 kap. 24 § första stycket 3 konkurslagen som anger att dessa ska kallas till edgångssammanträde). Det bedöms inte finnas tillräckliga skäl att kalla några andra, om inte konkursförvaltaren bedömer att det skulle bidra till utredningen i ärendet. Detta bör naturligtvis inte hindra att andra intresserade kan få närvara i det enskilda fallet. Se även avsnitt 13.1 om att offentlighetsprincipen ska gälla hos förvaltaren för denna handläggning.

Tiden för och kallelse till sammanträdet

Enligt nuvarande ordning är det tingsrätten som genast efter konkursbeslutet bestämmer tid för edgångssammanträdet. Sammanträdet får hållas tidigast en och senast två månader efter konkursbeslutet, om det inte med hänsyn till boets omfattning och beskaffenhet är nödvändigt att hålla det senare. Tidpunkten för edgångssammanträdet anges i rättens kungörelse av konkursbeslutet.

De tidigare utredningar som föreslagit en ordning med bouppteckningssammanträde hos konkursförvaltaren har behållit ordningen med att tingsrätten i samband med konkursbeslutet ska bestämma tid för sammanträdet, kalla berörda och kungöra tiden.

Det finns vissa fördelar med att behålla en sådan ordning. Att de förberedande åtgärderna kan hanteras genast tillsammans med konkursbeslutet innebär bl.a. att berörda får snabbt besked om sammanträdet och kan förbereda sig. Det brukar vidare hävdas att

Bekräftelse av bouppteckningen Ds 2019:31

ordningen med att i förväg bestämma tiden för edgångssammanträde bidrar till att bouppteckningen snabbt blir klar. Tingsrätten har vidare rutin och verktyg till hands för att hantera kallelser.

Det finns dock även nackdelar. Ordningen skulle innebära att tingsrätten även fortsättningsvis blir inblandad i hanteringen men då endast i den rent administrativa delen. Vidare skulle det inte längre vara fråga om att tingsrättens ska boka sitt eget sammanträde utan konkursförvaltarens. Det lär kräva att en kontakt tas med den ännu inte förordnade eller insatta förvaltaren inför konkursbeslutet. En sådan ordning riskerar också att på ett olyckligt sätt innebära att det nuvarande formaliserade edgångssammanträdet bara flyttas från tingsrätten till förvaltaren.

Dessa nackdelar kan undvikas om i stället konkursförvaltaren ges ansvar för att sköta den praktiska hanteringen inför ett sammanträde. Redan i dag kan en liknande situation uppkomma när förvaltaren håller en bouppteckningsförrättning med gäldenären närvarande (6 kap. 2 § andra stycket konkurslagen). Även i vissa andra sammanhang förekommer det att privata subjekt själva sköter denna typ av frågor (se t.ex. regler för boutredningsmans kallelse till bodelningsförrättning i 17 kap. 6 § äktenskapsbalken). Att däremot flytta uppgiften till tillsynsmyndigheten framstår inte som en ordning med några tydliga fördelar.

Det är angeläget att gäldenärens bekräftelse kan ske så snart det är möjligt. Samtidigt behöver konkursförvaltaren tillräcklig tid att utreda boet (jfr prop. 1986/87:90 s. 105). Det finns därför skäl att alltjämt föreskriva att en bekräftelse ska göras senast två månader efter konkursbeslutet, om det inte är nödvändigt att det sker något senare. Detta kan undantagsvis vara motiverat med hänsyn till konkursboets omfattning och beskaffenhet men också om det inte går att få tag på gäldenären (se nedan). Med en ordning där förfarandet sköts av förvaltaren bedöms det däremot inte längre finnas något behov av att ha kvar en regel om att bekräftelse tidigast får ske en månad efter konkursbeslutet. Om förvaltaren färdigställer bouppteckningen tidigare bör det inte finnas något hinder mot att gäldenären bekräftar den så snart det kan ske.

Även med en frist för när bekräftelse senast ska ske får berörda inte någon kännedom om sammanträdet förrän konkursförvaltaren bestämmer sig för att kalla till det. Det framstår dock inte som nödvändigt att föreskriva att även bestämmandet av tidpunkten för

Ds 2019:31 Bekräftelse av bouppteckningen

sammanträdet ska ske inom en viss tid. Att tingsrätten gör det i dag har sin förklaring bl.a. i att tidpunkten för sammanträdet ska anges i kungörelsen av konkursbeslutet. Den frist inom vilken en bekräftelse ska ske och sammanträde hållas är så pass snäv att utrymmet för förvaltaren att avvakta är begränsad. Detta gäller inte minst i ljuset av att bouppteckningen ska ges in dessförinnan och att berörda måste få skälig tid på sig att förbereda sig. Tillsynsmyndigheten ska se till att förvaltaren fullgör sina åligganden och att boets avveckling inte fördröjs (se prop. 1978/79:105 s. 296 och JO 1998/99 s. 161). Om förvaltaren undantagsvis anser att det finns skäl att hålla sammanträdet efter tvåmånadersfristens utgång, bör han eller hon underrätta tillsynsmyndigheten om detta. En bestämmelse om det bör tas in i konkursförordningen. Om förvaltaren inte utför sin lagstadgade uppgift på ett korrekt och effektivt sätt kan det i förlängningen också leda till konsekvenser för honom eller henne. Det får därför, även utan en särskild frist att bestämma tid för sammanträde, anses finnas goda möjligheterna att utöva tillsyn och agera mot en förvaltare som är saktfärdig.

Eftersom gäldenären är den som ska bekräfta uppgifterna i bouppteckningen måste han eller hon naturligtvis kallas av konkursförvaltaren till bouppteckningssammanträdet. En kallelse bör inte förenas med vite (jfr 6 kap. 9 § första stycket konkurslagen och Welamson, Konkursrätt, 1961, s. 133) och det finns då inte heller anledning att ställa krav på formell delgivning av kallelsen (jfr 3 kap. 6 § utsökningsförordningen [1981:981] om motsvarande ordning vid utmätningsförhör). Detta motsvarar i princip den ordning som redan gäller när gäldenären, på förvaltarens begäran, ska närvara vid en bouppteckningsförrättning (6 kap. 2 § andra stycket konkurslagen). För att det ändå ska finnas möjlighet att delge och därigenom förbättra förutsättningarna att vid trilska hos gäldenären få till stånd t.ex. hämtning av denne bör det dock anges i konkurslagen att förvaltaren får delge gäldenären kallelsen (15 kap. 4 §).

Även tillsynsmyndigheten och sökande borgenär bör kallas till sammanträdet. Något behov av att delge dessa finns inte.

Eftersom några andra än gäldenären, tillsynsmyndigheten och sökande borgenär inte behöver delta finns det inte längre något behov av att kungöra information om sammanträdet.

Bekräftelse av bouppteckningen Ds 2019:31

Konkursförvaltaren bör få i uppgift att ombesörja bl.a. nödvändiga underrättelser i samband med bekräftelsen (se 1823 §§konkursförordningen och avsnitt 18.3).

Närmare om bouppteckningssammanträdet

En fördel med att överge edgångsinstitutet är att det skapar förutsättningar för en smidigare och effektivare ordning som är mindre formbunden. De närmare formerna för bouppteckningssammanträdet bör i möjligaste mån överlåtas åt konkursförvaltaren att bestämma. Det krav som uppställs är att bekräftelsen sker inför förvaltaren.

Även om det är naturligt att ett sammanträde hålls hos konkursförvaltaren, dvs. på dennes kontor, bör det finnas utrymme att hålla det på annan plats eller ort, t.ex. där gäldenären finns (se avsnitt 15.6.4 om tingsrättens möjligheter att låta edgång ske på annan plats, jfr 6 kap. 4 § andra stycket konkurslagen). Även hur ett deltagande sker i det enskilda fallet bör överlåtas åt förvaltaren att bestämma. Det bör t.ex. inte vara uteslutet att gäldenären undantagsvis skulle kunna delta genom medel för distanskommunikation.

Om en gäldenär har laga förfall att närvara vid det bouppteckningssammanträde han eller hon blivit kallad till, bör konkursförvaltaren kunna kalla gäldenären till ett nytt sammanträde (jfr 6 kap. 4 § första stycket konkurslagen, se även nedan). Detta bör i så fall ske så snart som förfallet har upphört. Enligt 6 kap.9 och 10 §§konkurslagen finns det möjligheter att hämta eller häkta en gäldenär som i vissa fall undandrar sig att medverka i konkursen. Detta bör kunna ske även i det fallet gäldenären inte infinner sig hos konkursförvaltaren för att bekräfta bouppteckningen (se avsnitt 6.1 om tvångsmedel). I en sådan situation får dock förvaltaren avgöra om han eller hon i stället bör påkalla edgång med gäldenären i tingsrätten (se avsnitt 5.2.4).

En gäldenär som ska bekräfta bouppteckningen kan vägra att göra det, t.ex. på den grunden att en bekräftelse skulle avslöja att han eller hon har begått ett brott och som kan användas som bevis i en kommande rättegång (jfr prop. 2004/05:69 s. 48 f. och rättsfallen NJA 2006 N 86 och RH 2007:12; jfr även RP 86/2012 om den finska ordningen i detta avseende). Om konkursförvaltaren

Ds 2019:31 Bekräftelse av bouppteckningen

inte delar den uppfattningen men inte förmår gäldenären att delta, får förvaltaren begära att tvångsmedel används för att få till stånd en bekräftelse eller begära edgång. I båda fallen innebär det att frågan kommer under rättens bedömning.

Ska ett första bouppteckningssammanträde alltid hållas?

Enligt 1921 års konkurslag avlade gäldenären ed vid det första borgenärssammanträdet, som ändå skulle hållas av andra skäl. Detta sammanträde utmönstrades vid införandet av den nuvarande konkurslagen och i stället infördes edgångssammanträdet (prop. 1986/87:90 s. 423). Ett edgångssammanträde ska hållas på utsatt tid även om gäldenären är förhindrad att avlägga eden eller om bouppteckningen då ännu inte har getts in (6 kap. 4 § första stycket konkurslagen).

Om en gäldenär har laga förfall att närvara vid ett planerat bouppteckningssammanträde bör konkursförvaltaren, som anförs ovan, kalla gäldenären till ett nytt sammanträde. Att uppställa krav på att det första sammanträdet i en sådan situation ändå måste hållas framstår inte som nödvändigt, utan tvärtom något som riskerar att leda till onödiga kostnader och olägenheter för de inblandade. Det behöver inte hållas ett sammanträde för att förvaltaren ska kunna inhämta upplysningar från t.ex. en borgenär eller kunna ge tillsynsmyndigheten en uppdatering. Fokus bör ligga på att få till stånd en bekräftelse och inte på att genomföra ett sammanträde.

I såväl konkurslagen som i annan lagstiftning finns bestämmelser om att en viss åtgärd ska ha vidtagits eller en viss rättsverkan ska inträda viss tid efter edgångssammanträdet (se t.ex. 7 kap. 20 § konkurslagen om halvårsberättelsen och 29 kap. 14 § aktiebolagslagen [2005:551]). Att låta även bouppteckningssammanträdet utgöra starttid för dessa frister skulle kräva en ordning som innebär att ett första sådant sammanträde alltid måste hållas eftersom det annars skulle kunna inträffa att fristen aldrig börjar löpa. I vissa fall är det dock redan från början klart att något bouppteckningssammanträde inte alls bör hållas, t.ex. av säkerhetsskäl (se avsnitt 5.2.4). Det innebär att det skulle behöva införas undantag och samtidigt regler om att det första edgångssammanträdet då i stället

Bekräftelse av bouppteckningen Ds 2019:31

alltid måste hållas även om det redan på förhand är klart att gäldenären inte kommer att infinna sig. Det skulle göra hanteringen mindre flexibel och effektiv. Det finns mot denna bakgrund inte anledning att införa en sådan omständlig ordning.

I stället bör konkursbeslutet kunna utgöra en lämplig startpunkt för flertalet frister. En sådan lösning har flera fördelar, inte minst att det då alltid finns en fast starttid som är tydlig för alla i ett tidigt skede. Att räkna frister från konkursbeslutet gällde tidigare vid handläggning av s.k. mindre konkurser. Anledning var att något borgenärssammanträde inte skulle hållas i dessa fall. Att i stället koppla fristen till konkursbeslutet ansågs vara den enklaste lösningen och att tiden därmed blev något kortare ansågs spela mindre roll (prop. 1978/79:105 s. 355). Det finns inte nu anledning att göra någon annan bedömning.

5.2.4. En kvarvarande möjlighet till edgång

Förslag: Om konkursförvaltaren begär det, ska gäldenären

avlägga bouppteckningsed inför tingsrätten i stället för att bekräfta bouppteckningen hos förvaltaren.

Skälen för förslaget

Konkursförvaltaren ska kunna få till stånd en edgång

Under 2014 ställdes knappt 700 edgångssammanträden in. Oftast på grund av att gäldenären inte hade delgetts kallelse till sammanträdet eller att gäldenären, trots delgivning, inte infann sig till sammanträdet. Misslyckad delgivning kan tyda på att gäldenären medvetet försöker undvika edgång. Det är därför lätt att föreställa sig att det i vissa konkurser kommer att finnas gäldenärer som vägrar att bekräfta bouppteckningen hos konkursförvaltaren. I en sådan situation måste förvaltaren ha ett effektivt påtryckningsmedel för att bouppteckningens uppgifter ska kunna bekräftas. Ibland kan möjligheten till tvångsmedel, t.ex. hämtning av gäldenären, vara tillräckligt för att en trilskande gäldenär ska bekräfta bouppteckningen. Så är dock inte alltid fallet.

Ds 2019:31 Bekräftelse av bouppteckningen

Den lösning som ligger närmast till hands är att konkursförvaltaren ska kunna få till stånd ett sedvanligt edgångssammanträde inför tingsrätten. I Finland är det möjligt. Där bestyrker gäldenären med sin underskrift att den s.k. boförteckningen är riktig, men om förvaltaren yrkar det kan domstolen bestämma att gäldenären i stället ska inställa sig i domstolen och där bestyrka att boförteckningen är riktig, se 4 kap. 6 § finska konkurslagen (20.2.2004/120).

Det kan hävdas att en sådan fakultativ möjlighet till edgång skulle kunna riskera att försätta konkursförvaltaren i ett slags motsatsställning till gäldenären. Det skulle mot den bakgrunden kunna övervägas att kräva att tingsrätten beviljar en begäran om edgång endast om det finns särskilda skäl. Att införa en sådan extra prövning bör dock komma ifråga endast om det är nödvändigt. Det finns redan vissa situationer i konkurs där förvaltaren kan behöva agera mot gäldenärens vilja. Till exempel har förvaltaren rätt att begära att gäldenären ska hämtas till bouppteckningsförrättningen (6 kap.2 och 9 §§konkurslagen). Förvaltaren kommer att vara den som har bäst förutsättningar att bedöma behovet av edgång och det framstår inte som problematiskt att förvaltaren därför ges en rätt att få till stånd en sådan i tingsrätten. En lösning som innebär att tingsrätten också prövar om edgång ska hållas, skulle då närmast övervägas som ett sätt att säkerställa att edgång inte begärs i onödan eller av fel skäl.

Det huvudsakliga skälet till att det bör finnas kvar en möjlighet till edgång i domstol är att det i vissa fall inte går att få till stånd en bekräftelse hos konkursförvaltaren på grund av att gäldenären inte går att nå eller att gäldenären annars vägrar medverka. Det bedöms dock inte ändamålsenligt att begränsa möjligheten till edgång endast till dessa situationer. Förvaltaren bör ha möjlighet att få en edgång till stånd när han eller hon bedömer att en bekräftelse av gäldenären inte kan eller bör ske. Det är svårt att uttömmande ange när edgång bör få ersätta bekräftelsen. Det bör finnas omständigheter som gör det svårt för förvaltaren att utifrån sina förutsättningar genomföra ett sammanträde eller få till stånd en bekräftelse. Utöver de situationer som nämns ovan, dvs. att gäldenären inte kan nås eller vägrar att medverka, kan exempelvis säkerhetsskäl tala för att en bekräftelse hos förvaltaren inte är lämplig. Att det i en viss konkurs finns ett särskilt intresse av offentlighet skulle också

Bekräftelse av bouppteckningen Ds 2019:31

undantagsvis kunna utgöra skäl för förvaltaren att få en edgång inför tingsrätten.

En konkursförvaltare får anses väl lämpad att själv avgöra om edgång bör ske. Det är också den ordning som gäller i Finland. Förvaltaren ska utföra sitt uppdrag i enlighet med lagstiftningens intentioner och verka för en effektiv handläggning av konkursen. I detta ligger att det inte får förflyta någon längre tid utan att gäldenären bekräftar bouppteckningen. Förvaltaren står också under tillsyn. Att det är upp till förvaltaren att avgöra om en edgång bör komma till stånd bidrar på ett önskvärt sätt till att stärka förvaltarens självständiga ställning i konkursförfarandet. Det bör inte komma ifråga att förvaltaren vänder sig till tingsrätten utan att det finns godtagbara skäl för det. Det finns emellertid inte anledning att befara att förvaltare skulle begära edgång i onödan. Det bör därför inte uppställas något krav på särskilda skäl eller att tingsrätten i övrigt ska pröva om edgång ska få ske. Det kan i sammanhanget noteras att det i rekonstruktionsförfarandet inte uppställs krav på särskilda skäl för att en borgenär ska få till stånd en edgång med gäldenären (3 kap. 18 § lagen om företagsrekonstruktion).

Endast konkursförvaltaren ska kunna begära edgång

Gäldenären ska enligt lag på ett eller annat sätt bekräfta uppgifterna i bouppteckning. Det finns därmed inte utrymme för någon annan – tillsynsmyndigheten eller en borgenär – att ha en från konkursförvaltaren avvikande uppfattning om det. Som redovisas ovan är det i stället i huvudsak närmast praktiska hänsyn som kan motivera att bekräftelsen behöver ske i tingsrätten vid ett edgångssammanträde och inte hos förvaltaren. Det är därmed svårt att se vilka från förvaltaren fristående intressen som skulle motivera att borgenärer eller tillsynsmyndigheten ges självständig rätt att begära edgång.

Visserligen ska tillsynsmyndigheten även i detta sammanhang bevaka det allmännas intresse. Detta motiverar dock inte en rätt att begära edgång. Tillsynsmyndigheten ska i sin tillsyn verka för att konkursförvaltaren utför sin lagstadgade uppgift men bör inte ges rätt att överta en förvaltaruppgift när myndigheten t.ex. anser att förvaltaren inte agerar korrekt eller tillräckligt snabbt. Myndig-

Ds 2019:31 Bekräftelse av bouppteckningen

heten kommer i stället att ha möjlighet att närvara vid det sammanträde hos antingen förvaltaren eller tingsrätten, där gäldenären bekräftar bouppteckningen. Det åligger förvaltaren att se till att gäldenären på ett eller annat sätt utför sin skyldighet i detta avseende, även om det i ett enskilt fall skulle riskera att försämra samarbetsklimatet dem emellan. Det finns därför inte heller av den anledningen skäl att ge tillsynsmyndigheten rätt att begära edgång. När det gäller borgenärerna ska förvaltaren tillvarata deras gemensamma rätt i konkursen. Det framstår därmed inte som nödvändigt att anförtro borgenärer rätt att begära edgång för att kunna bevaka sin rätt i konkursen.

Det bör mot denna bakgrund vara endast konkursförvaltaren som kan begära att tingsrätten kallar till ett edgångssammanträde. Om en borgenär eller tillsynsmyndigheten anser att en edgång behöver ske, kan ett önskemål om detta framföras till förvaltaren som får överväga om det bör göras en framställan om edgång till tingsrätten. Detsamma gäller om gäldenären själv skulle vilja få till stånd en edgång. Det finns inte behov av att särskilt reglera detta.

Närmare om edgången i tingsrätten

Att möjligheten till edgång i domstol ska finnas kvar men endast användas om det av någon anledning inte sker en bekräftelse hos konkursförvaltaren, innebär att det behöver göras vissa förändringar avseende hur ett edgångssammanträde kommer till stånd.

Konkursförvaltaren bör begära edgång genom att ge in en ansökan om det till rätten. Förvaltaren bör till ansökan bifoga den upprättade bouppteckningen. Det finns inte anledning att för rätten uppställa en särskild tidsfrist inom vilken edgångssammanträde ska hållas. I stället bör ett allmänt skyndsamhetskrav gälla mot bakgrund av det fortsatta förfarandet i flera avseenden är avhängigt att edgång kommer till stånd. Det bör därför föreskrivas att tingsrätten snarast ska bestämma tid för sammanträdet och kalla gäldenären, förvaltaren, tillsynsmyndigheten och den borgenär som har ansökt om konkurs till sammanträdet (jfr prop. 1975/76:210 s. 209). Edgången bör vid sammanträdet genomföras på samma sätt som i dag.

Bekräftelse av bouppteckningen Ds 2019:31

5.3. Den fakultativa edgången slopas

5.3.1. Annans bekräftelse i stället för edgång

Förslag: Möjligheten till fakultativ edgång i tingsrätten ska

ersättas av en fakultativ bekräftelse hos konkursförvaltaren.

Om det kan antas vara av betydelse för boutredningen ska annan än gäldenären skriftligen bekräfta riktigheten av bouppteckningens uppgifter om tillgångar, skulder och räkenskapsinformation eller någon sådan uppgift vid ett bouppteckningssammanträde. Det ska vara konkursförvaltaren som bestämmer om en bekräftelse ska lämnas.

Skälen för förslaget

Nuvarande fakultativa edgång med annan än gäldenären

Även någon annan än gäldenären kan bli skyldig att avlägga ed avseende bouppteckningen i dess helhet eller någon del av den (dvs. uppgifterna i bouppteckningen om tillgångar, skulder och räkenskapsmaterial eller någon sådan uppgift, se rättsfallet NJA 2018 s. 1151). För att sådan skyldighet ska uppkomma krävs två saker. För det första ska edgång begäras av konkursförvaltaren eller en borgenär. För det andra måste det kunna antas att sådan edgång är av betydelse för boutredningen (6 kap. 5 § andra stycket konkurslagen).

Denna s.k. fakultativa edgångsskyldighet har stor praktisk betydelse. Cirka 1 000 edgångssammanträden sker årligen med annan än gäldenären. Med ”annan” avses t.ex. en revisor, anställd i ett bolag eller styrelseledamot som avgått eller en närstående till gäldenären. Till exempel kan fakultativ ed med en avgången styrelseledamot aktualiseras om samtliga ställföreträdare har avgått före konkursen och det alltså inte finns någon som är skyldig att avlägga obligatorisk ed. Enda undantaget är personer som omfattas av den krets som anges i 36 kap. 5 § rättegångsbalken (t.ex. läkare och advokater). Dessa får normalt inte höras som vittne om något som de i sin yrkesutövning anförtrotts eller annars fått veta och de får då heller inte avlägga ed i en konkurs.

Ds 2019:31 Bekräftelse av bouppteckningen

En förutsättning är alltså att edgången kan antas ha betydelse för boutredningen. Det är i dag konkursförvaltaren eller en borgenär som initialt avgör om denna förutsättning är uppfylld eftersom endast de kan begära att en fakultativ edgång kommer till stånd. Om någon vägrar att avlägga ed måste förvaltaren eller borgenären motivera varför en edgång kan antas ha betydelse för boutredningen. Tingsrätten prövar därefter frågan. Om förvaltaren lämnar en rimlig motivering för sin begäran om fakultativ edgång torde det vara sällsynt att tingsrätten avslår begäran, annat än på formella grunder. Särskilt beträffande den som nyligen avgått som styrelseledamot kan det ofta förutsättas att eden är av betydelse.

Fakultativ edgång ersätts av en bekräftelse hos konkursförvaltaren

Fakultativ ed med annan än gäldenären fullgörs vanligen samtidigt som gäldenären avlägger sin bouppteckningsed inför tingsrätten. Om ingen ändring görs i reglerna om fakultativ ed kommer, trots att gäldenären bekräftar bouppteckningen inför konkursförvaltaren, tingsrätten ändå behöva hålla ett stort antal edgångssammanträden varje år med annan än gäldenären. Tidigare utredningar har inte föreslagit någon förändring vad gäller den fakultativa edgången. Det har bl.a. hävdats att ett slopande av den edgången inte skulle medföra någon egentlig fördel eftersom vederbörande i de flesta fall går med på att avlägga ed och att den därför kan avläggas genast.

Det kan dock konstateras att om man behåller ordningen med edgång med annan än gäldenären inför tingsrätten kommer det att hållas två sammanträden under två olika aktörers ledning avseende bekräftandet av en och samma bouppteckning. Detta framstår som mindre lämpligt. Utgångspunkten bör i stället vara att hålla båda fallen under konkursförvaltarens ledning. Att förvaltaren tar över ansvaret från tingsrätten även när det gäller bekräftelse av annan än gäldenären förutsätter dock att det inte finns några hinder eller bärande argument mot detta.

Den fakultativa edgången skiljer sig visserligen från gäldenärens edgång på så sätt att gäldenären alltid är skyldig att avlägga ed medan en prövning alltid måste ske innan någon annan än gäldenären avlägger ed. Den prövningen görs i det enskilda fallet och in-

Bekräftelse av bouppteckningen Ds 2019:31

rymmer frågor om vem som bör avlägga ed, vilka uppgifter som ska beedigas och huruvida en sådan edsavläggelse är av betydelse för utredningen. Redan i dag är det är det konkursförvaltaren som initialt gör den bedömningen och hans eller hennes yrkande om att någon annan än gäldenären ska fullgöra fakultativ edgång brukar regelmässigt bifallas av rätten. Förvaltarna bör alltså ha goda förutsättningar att kunna bedöma t.ex. om det kan antas vara av betydelse för boutredningen att andra än gäldenären medverkar genom att bekräfta uppgifterna eller viss uppgift i bouppteckningen. Att flytta hanteringen från tingsrätten till förvaltaren bedöms därför inte medföra någon beaktansvärd risk för att annan än gäldenären ska behöva bekräfta bouppteckningen i fler fall än i dag.

En fakultativ edgång inför tingsrätten är inte heller nödvändig för att vederbörandes bekräftelse av bouppteckningen ska omfattas av straffansvar. Det är alltså möjligt att även i ett förvaltarlett förfarande upprätthålla samma preventiva funktion med att lämna uppgifter under straffhot som den fakultativa edgången har i dag.

Sammanfattningsvis finns alltså inget som hindrar att någon annan än gäldenären fullgör sin eventuella skyldighet genom att skriftligen bekräfta bouppteckningen eller viss uppgift i den inför konkursförvaltaren. En fakultativ bekräftelse bör ske under samma förutsättningar och omfatta samma krets av personer som gäller för nuvarande den fakultativa eden.

Det bör vara konkursförvaltaren som bestämmer om en bekräftelse med någon annan än gäldenären ska göras. Till skillnad från bekräftelse av gäldenären, som är obligatorisk, handlar det i detta fall om att det ska göras en prövning av om en bekräftelse kan antas ha betydelse för boutredningen och det kan inte uteslutas att det finns olika uppfattningar i frågan. Liksom enligt nuvarande ordning bör därför en borgenär kunna begära att någon annan än gäldenären bekräftar bouppteckningen. Det framstår vidare som lämpligt att även ge tillsynsmyndighet en sådan rätt. En begäran görs till förvaltaren, som då får ta ställning i frågan, se vidare avsnitt 5.3.2 nedan.

Ds 2019:31 Bekräftelse av bouppteckningen

5.3.2. Förfarandet hos förvaltaren och vid edgång

Förslag: Konkursförvaltaren ska kalla annan än gäldenären som

ska bekräfta bouppteckningen eller en uppgift i den till ett sammanträde. Förvaltaren ska även kalla tillsynsmyndigheten och, i förekommande fall, den borgenär som har begärt att en bekräftelse lämnas.

Om konkursförvaltaren avslår en borgenärs eller tillsynsmyndighetens begäran om att någon annan än gäldenären ska lämna en bekräftelse, ska förvaltarens beslut få överklagas till domstol.

Konkursförvaltaren ska få begära att annan än gäldenären avlägger ed i tingsrätten i stället för att bekräfta bouppteckningen hos förvaltaren.

Skälen för förslaget

Konkursförvaltaren ska kalla till sammanträde där bekräftelsen lämnas

Den som lämnar en skriftlig bekräftelse skulle i och för sig kunna göra det när som helst inför konkursförvaltaren. De argument som anförs i avsnitt 5.2 till stöd för att gäldenärens bekräftelse ska ske vid ett sammanträde gör sig dock gällande även när någon annan än gäldenären ska lämna sin bekräftelse. Att bekräftelsen lämnas vid ett sammanträde skapar förutsättningar för en korrekt och rättssäker hantering och ger andra berörda möjlighet till insyn i förfarandet. Bekräftelsen bör med fördel kunna lämnas vid det sammanträde där gäldenären lämnar sin, men det ska inte behöva ske samtidigt.

Till en fakultativ edgång inför tingsrätten kallas, utöver konkursförvaltaren och den person som ska avlägga ed, även tillsynsmyndigheten och i förekommande fall den borgenär som begärt edgången (6 kap. 5 § tredje stycket konkurslagen). Det bedöms rimligt att denna ordning ska gälla även vid en bekräftelse hos förvaltaren. En bekräftelse med någon annan än gäldenären ska endast ske om det kan antas vara av betydelse för boutredningen Det är därför svårt att hävda att tillsynsmyndigheten eller en borge-

Bekräftelse av bouppteckningen Ds 2019:31

när inte skulle ha ett intresse av att kunna följa vad som sker. Dessa bör därför av förvaltaren också kallas till sammanträdet.

Det ska alltjämt finnas en möjlighet till edgång i tingsrätten

Som föreslås ovan är det konkursförvaltaren som i första hand ska pröva om en bekräftelse av någon annan än gäldenären ska ske. Detta gäller även om en borgenär begär en sådan bekräftelse. Om förvaltaren, i motsats till borgenären, inte skulle anse att en bekräftelse kan antas ha betydelse för boutredningen och avslår begäran, bör borgenären få överklaga förvaltarens beslut till tingsrätten. Detsamma bör gälla för tillsynsmyndigheten. Se närmare avsnitt 15.4 om överklagande av förvaltarens beslut.

I en överklagandesituation skulle man kunna tänka sig att frågan om bekräftelse faller och att tingsrätten i stället tar ställning till om edgång bör ske direkt. Det skulle emellertid kräva att tingsrätten håller ett sammanträde och kallar berörda till det. I flera fall borde dock frågan om huruvida det finns skäl att besluta om att någon annan ska bekräfta bouppteckningen kunna avgöras på handlingarna. Det finns då ingen egentlig vinst med att rätten därefter kallar till edgång i stället för att konkursförvaltaren håller ett sammanträde. Det kan inte heller uteslutas att en ordning där förvaltaren inte behöver hålla ett sammanträde i dessa fall kan leda till att förvaltare väljer att i större utsträckning ställa sig avvisande till en borgenärs begäran om bekräftelse. Tingsrätten bör alltså endast ta ställning till om en bekräftelse hos förvaltaren ska ske. Om tingsrätten går på borgenärens linje och beslutar att någon annan än gäldenären helt eller delvis ska bekräfta bouppteckningen, får alltså förvaltaren vidta nödvändiga åtgärder för att få till stånd en sådan bekräftelse.

På samma sätt som i samband med gäldenärens medverkan vid bouppteckningssammanträdet inför konkursförvaltaren kan det inträffa att den som ska lämna en bekräftelse vägrar att medverka (jfr t.ex. rättsfallen NJA 2018 s. 1151 och NJA 2006 N 86). Ibland kan tvångsmedel bidra till att bekräftelsen kommer till stånd. Så är dock inte alltid fallet. Förvaltaren bör därför ha möjlighet att påkalla edgång med annan än gäldenären inför tingsrätten. Tingsrätten ska då ta ställning till om en edgång bör ske, dvs. om det kan

Ds 2019:31 Bekräftelse av bouppteckningen

antas vara av betydelse för boutredningen. Om så bedöms vara fallet bör tingsrätten kalla berörda aktörer till ett edgångssammanträde inför tingsrätten. Som redovisas i avsnitt 5.2.4 kan det undantagsvis även finnas andra skäl än att den som ska bekräfta bouppteckningen vägrar det, t.ex. säkerhetsmässiga, som medför att förvaltaren inte anser att en bekräftelse är den mest ändamålsenliga ordningen utan i stället vill få en edgång till stånd.

5.4. Närmare om det straffrättsliga ansvaret

Bedömning: Reglerna om det straffrättsliga ansvaret för orik-

tiga uppgifter i en konkurs bör inte ändras.

Skälen för bedömningen

Ansvar för oriktiga uppgifter under konkursförfarandet

Att lämna oriktiga uppgifter i samband med konkurs straffbeläggs i regel som försvårande av konkurs (11 kap. 2 § första stycket brottsbalken). Det straffbara förfarandet utgörs av att en gäldenär vid konkurs uppsåtligen eller av grov oaktsamhet förtiger tillgång, uppger obefintlig skuld eller lämnar annan sådan oriktig uppgift. Brottsbeskrivningen tar sikte på fall då gäldenären framställer sin ekonomiska ställning som sämre än den i verkligheten är. Genom uttrycket ”annan sådan oriktig uppgift” omfattar straffansvaret även det förfarandet att gäldenären med skenavtal eller annars med oriktig handling försöker styrka en tidigare lämnad oriktig uppgift, liksom det fallet att gäldenären uppger en fordran till för lågt belopp eller en skuld till för högt belopp.

Det krävs inte att den oriktiga uppgiften har inverkat på resultatet av förrättningen. En förutsättning är dock att gäldenären inte rättar uppgiften innan den beedigas eller annars läggs till grund för förfarandet. Gäldenären kan alltså inte undgå straff genom att vägra avlägga bouppteckningsed. Om han eller hon lämnat oriktiga uppgifter till konkursförvaltaren omfattas dessa av straffansvaret, såvida de inte rättas innan de läggs till grund för förfarandet.

Grova brott mot upplysningsplikten är straffbelagda som grovt försvårande av konkurs. Bestämmelsen omfattar endast uppsåtliga

Bekräftelse av bouppteckningen Ds 2019:31

fall. Vid bedömande av om brottet är grovt ska särskilt beaktas om gäldenären beedigat oriktig uppgift eller använt falsk handling eller vilseledande bokföring eller om brottet varit av betydande omfattning. En gäldenär som lämnar osanna uppgifter eller förtiger sanningen under ed kan även dömas för mened (15 kap. 1 § brottsbalken) men bör, om brottet försvårarande av konkurs bedöms grovt, i regel endast dömas för detta brott (men att det lämpligen anges att det skett genom mened).

Brottet försvårande av konkurs riktar sig endast mot gäldenären. Andra än gäldenären som lämnar osanna uppgifter eller förtiger sanningen vid en fakultativ edgång kan dömas för mened.

Som nämns i avsnitt 5.2.1 är en gäldenär som hade rätt att vägra yttra sig i en konkurs och omständigheterna innebär en skälig ursäkt för honom eller henne, fri från ansvar (11 kap. 2 § tredje stycket brottsbalken, se även rättsfallet RH 2018:25 och 15 kap. 4 § andra stycket brottsbalken).

Ansvar för oriktiga uppgifter vid exekutiv förrättning

Straffansvaret i 11 kap. 2 § brottsbalken omfattar även oriktiga uppgifter som lämnas av gäldenären vid skuldsanering eller Fskuldsanering och vid förhandling om offentligt ackord under en företagsrekonstruktion. Brottet benämns i dessa fall försvårande av exekutiv förrättning. Grova brott mot upplysningsplikten är straffbelagda som grovt försvårande av exekutiv förrättning.

När det gäller skuldsanering och F-skuldsanering ska gäldenärens ansökan vara egenhändigt undertecknad (en avancerad elektronisk underskrift om ansökan ges in elektroniskt). Uppgifterna i ansökan ska lämnas på heder och samvete, se 11 och 12 §§ lagen (2016:675) om skuldsanering samt 12 och 13 §§ lagen (2016:676) om skuldsanering för företagare. Det innebär att straffbestämmelserna om osann respektive vårdslös försäkran i 15 kap. 10 § brottsbalken kan bli tillämpliga vid sidan om straffansvaret för försvårande av exekutiv förrättning. Den som lämnar oriktiga uppgifter vid skuldsanering eller F-skuldsanering bör dock endast dömas för försvårande av exekutiv förrättning. Vid offentligt ackord ska gäldenären på begäran av en borgenär avlägga boupp-

Ds 2019:31 Bekräftelse av bouppteckningen

teckningsed, vilket sker under straffansvar, se 3 kap. 18 § lagen (1996:764) om företagsrekonstruktion.

Straffbestämmelserna bör inte ändras med anledning av att bouppteckningen nu ska bekräftas hos förvaltaren

I avsnitt 5.2 föreslås att den obligatoriska edgången i tingsrätt ska ersättas av en skriftlig bekräftelse på heder och samvete av gäldenären vid ett bouppteckningssammanträde hos konkursförvaltaren. En möjlighet till edgång i tingsrätt ska dock finnas kvar. Förändringen innebär att de uppgifter som gäldenären lämnar som huvudregel inte kommer att lämnas under ed. Frågan är om detta bör föranleda någon ändring av straffbestämmelsen.

Som redovisas ovan är en förutsättning för att gäldenären ska kunna dömas för försvårande av konkurs att han eller hon inte rättar uppgiften innan den beedigas eller annars läggs till grund för förfarandet. Genom uttrycket ”annars läggs till grund för förfarandet” kommer bestämmelsen att träffa de uppgifter som gäldenären lämnar i den skriftliga bekräftelsen.

Motsvarande gäller redan för uppgifter som lämnas inom ramen för skuldsanering, F-skuldsanering och förhandling om offentligt ackord – samtliga förfaranden där det inte förekommer obligatorisk edgång. Detta talar för att någon ändring av bestämmelsen inte är nödvändig. Frågan har berörts i ett tidigare lagstiftningsärende (se prop. 2004/05:69 s. 49). Då gjordes bedömningen att straffbestämmelsen torde omfatta uppgifter som lämnas av gäldenären genom en skriftlig bekräftelse. Om en gäldenär lämnar oriktiga uppgifter i bekräftelsen kan även straffbestämmelserna om osann eller vårdslös försäkran i 15 kap. 10 § brottsbalken bli tillämpliga vid sidan om straffansvaret för försvårande av konkurs. Gäldenären bör dock endast dömas för det sistnämnda brottet.

Vid bedömningen av om brottet försvårarande av konkurs är grovt ska särskilt beaktas om gäldenären beedigat oriktig uppgift. Frågan är om detta bör förändras om den obligatoriska edgången avskaffas. Kravet på att gäldenären lämnar sanningsenliga upplysningar i de fall eden utnyttjas inskärps om ett beedigande av en oriktig uppgift finns kvar som försvårande omständighet. Beedigandet bör liksom för närvarande utgöra en kvalifikationsgrund som kan medföra att brottet bedöms som grovt. Att det i regel

Bekräftelse av bouppteckningen Ds 2019:31

bedöms allvarligare att fara med osanning i domstol när personen avlagt ed (jfr mened) än när det sker genom en bekräftelse hos konkursförvaltaren (jfr osann eller vårdslös försäkran) är naturligt och det finns inte anledning att ändra detta förhållande i konkursförfarandet. Det finns inte heller i övrigt något skäl att förändra straffansvarets omfattning i denna del.

Som nämns ovan kan endast gäldenären göra sig skyldig till brottet försvårande av konkurs. Om någon annan än gäldenären i en skriftlig bekräftelse hos konkursförvaltaren lämnar oriktiga uppgifter kommer han eller hon att kunna dömas för osann eller vårdslös försäkran (15 kap. 10 § brottsbalken). Om en sådan person i stället blir föremål för edgång i domstol kan han eller hon, liksom i dag, dömas för mened. Det finns inte anledning att ändra de straffrättsliga reglerna i detta avseende.

5.5. Ersättning för inställelse

Förslag: Konkursförvaltaren ska besluta om ersättning till

gäldenären, ställföreträdare för gäldenär som är juridisk person eller annan som ska inställa sig någon annanstans än vid rätten. Förskott på ersättningen ska kunna beviljas. Förvaltarens beslut ska få överklagas till domstol.

Skälen för förslaget: I konkurslagen uppställs i vissa fall krav på

gäldenären att inställa sig. På begäran av konkursförvaltaren ska gäldenären närvara vid bouppteckningsförrättningen. Även vid vissa sammanträden inför rätten ska gäldenären närvara (6 kap.24 §§konkurslagen). Detsamma gäller annan som ska avlägga ed (6 kap. 5 § konkurslagen). Är gäldenären en juridisk person gäller normalt skyldigheten att inställa sig även ställföreträdaren och i vissa fall även tidigare ställföreträdare (6 kap. 13 § konkurslagen).

Det finns en möjlighet att få ersättning för inställelse hos rätten eller någon annanstans (6 kap. 14 § konkurslagen). Om gäldenären är i behov av det, är han eller hon berättigad till skälig ersättning av konkursboet för resa och uppehälle inom landet, när gäldenären inställer sig hos rätten eller någon annanstans. Även en ställföreträdare för en gäldenär som är juridisk person och annan som ska avlägga ed har rätt till sådan ersättning. Det är tingsrätten som

Ds 2019:31 Bekräftelse av bouppteckningen

beslutar om ersättning. Enligt 16 § förordningen (1996:381) om tingsrättsinstruktion kan tingsrätten delegera till kanslipersonal att besluta i fråga om ersättning eller förskott av allmänna medel till någon som har medverkat i målet eller ärendet (se även prop. 1999/2000:26 s. 82 f.).

I avsnitt 5.2 och 5.3 föreslås att rättens edgångssammanträde ersätts av ett sammanträde hos konkursförvaltaren där bouppteckningen ska bekräftas. Det ska dock alltjämt finnas kvar en möjlighet att avlägga ed i domstol. Redan sedan tidigare är det förvaltaren som ansvarar för den bouppteckningsförrättning som gäldenären kan behöva närvara vid.

Att gäldenären och andra nu i större utsträckning ska inställa sig hos konkursförvaltaren och inte hos rätten gör att det finns anledning att överväga en förändring av vem som beslutar om ersättning för sådan inställelse. Det framstår som naturligt att ansvaret för ersättningen ligger hos den som ansvarar för den uppgift som inställelsen avser. En sådan beslutsordning framstår som mest effektiv. Det är ju rimligen den som håller i förrättningen eller sammanträdet som har bäst förutsättningar att kunna bedöma frågan om ersättning. Ersättningen utgör en konkurskostnad (14 kap. 1 § första stycket 7 konkurslagen) och det handlar alltså inte om att förvaltaren ska besluta om ersättning av allmänna medel (även om det allmänna kan behöva stå kostnader som boet inte kan täcka). Mot den bakgrunden bör förvaltaren överta rättens uppgift att besluta om ersättning för inställelse som sker hos annan än rätten, vilket är hos förvaltaren. Förslaget är i enlighet med vad Konkurstillsynsutredningens tidigare föreslagit (SOU 2000:62 del 1 s. 425); ett förslag som flertalet av remissinstanserna inte invänt mot.

Det framstår som lämpligt att konkursförvaltaren, liksom rätten, ska kunna bevilja förskott på ersättningen på motsvarande sätt som gäller vid många andra fall av inställelse, jfr t.ex. kungörelsen (1973:261) om utbetalning av vissa ersättningar i mål eller ärende vid domstol, m.m. och förordningen (1982:805) om ersättning av allmänna medel till vittnen, m.m. Det bör framgå av konkurslagen.

Det bör för ersättningsfrågor finnas en möjlighet att få till stånd en överprövning av konkursförvaltarens beslut i domstol. Detsamma gäller beslut om förskott (jfr 49 kap. 5 § 5 rättegångs-

Bekräftelse av bouppteckningen Ds 2019:31

balken). Den som är missnöjd med förvaltarens beslut bör därför kunna överklaga det till tingsrätten (se vidare avsnitt 15.4 om överklagande av förvaltarens beslut).

I de fall edgång ska ske är det lämpligt att även i fortsättningen låta rätten besluta om eventuell ersättning för inställelsen.

6. Tvångsåtgärder i en konkurs

6.1. Beslut om säkerhetsåtgärder och tvångsåtgärder

Bedömning: Säkerhetsåtgärder och tvångsåtgärder i en konkurs

bör även fortsättningsvis beslutas av domstol.

Skälen för bedömningen

Säkerhetsåtgärder och tvångsåtgärder enligt nuvarande ordning

I en konkurs kan olika former av tvångsåtgärder mot person eller egendom vidtas, såväl före som efter ett konkursbeslut. Det är gäldenären som omfattas av de flesta tvångsåtgärderna. Om gäldenären är en juridisk person kan tvångsåtgärden omfatta samtliga ställföreträdare.

Om åtgärderna avser tiden före konkursbeslutet benämns de säkerhetsåtgärder. De närmare förutsättningarna för sådana åtgärder anges i 2 kap.1113 §§konkurslagen. Dessa kan avse kvarstad på gäldenärens egendom i avvaktan på att konkursansökan prövas, förbud för gäldenären att resa utomlands i avvaktan på att konkursansökan prövas och häktning med anledning av att förhandling ska hållas för prövning av fråga om säkerhetsåtgärd eller då ett reseförbud är uppenbart otillräckligt och förutsatt att en borgenär har begärt häktning. Om ett reseförbud meddelas, får det i samband därmed eller senare beslutas att gäldenären ska lämna ifrån sig sitt pass till tillsynsmyndigheten. Om gäldenären inte har något pass, får förbud att utfärda pass för honom eller henne meddelas. Det är rätten som beslutar om säkerhetsåtgärder. Den nuvarande ordningen med säkerhetsåtgärder tillkom genom 1979 års reform (prop. 1978/79:105 s. 247 f. och 255 f.).

Tvångsåtgärder i en konkurs Ds 2019:31

Om åtgärderna avser tiden efter konkursbeslutet benämns de tvångsmedel. Gäldenären får inte efter det att konkursbeslutet har meddelats och innan han eller hon har avlagt bouppteckningsed bege sig utomlands utan rättens medgivande, det s.k. automatiska reseförbudet. Om det senare under konkursen finns skäl att befara att gäldenären genom att lämna landet undandrar sig skyldighet som föreskrivs i konkurslagen får förbud meddelas honom eller henne att resa utomlands (6 kap. 6 § första stycket konkurslagen). Även i tiden efter konkursbeslutet finns möjlighet att ålägga gäldenären att lämna ifrån sig sitt pass eller förbjuda utfärdande av pass för gäldenären. Under särskilt angivna förutsättningar kan gäldenären även förbjudas att lämna den ort där han eller hon är bosatt (6 kap. 6 § andra och tredje styckena konkurslagen).

Det finns vidare ytterligare tvångsmedel att tillgå i det fall gäldenären i den enskilda konkursen undandrar sig att fullgöra sina åligganden i vissa hänseenden. Det handlar om möjlighet att hämta eller häkta gäldenären (6 kap. 9 § första stycket konkurslagen). Detta kan bli aktuellt t.ex. om gäldenären vägrar att lämna upplysningar om konkursboet, inte inställer sig till edgångssammanträdet, vägrar att avlägga ed, överträder ett reseförbud eller det finns skäl att befara att gäldenären kommer att undandra sig en skyldighet eller överträda ett förbud. Häktning får endast ske om det finns synnerliga skäl. Om någon annan än gäldenären undandrar sig att avlägga fakultativ ed kan också dessa tvångsmedel tillgripas, liksom vite (6 kap. 9 § andra stycket konkurslagen). Det är rätten som beslutar om tvångsåtgärder efter konkursbeslutet (6 kap.612 §§konkurslagen). Nuvarande regler om tvångsmedel i konkurs tillkom genom 1979 års reform och justerades något vid införandet av 1987 års lag (prop. 1978/79:105 s. 242 f. och prop. 1986/87:90 s. 245 f.).

Rättens ska alltjämt vara den som fattar beslut

Att det är rätten som beslutar om säkerhetsåtgärder är rimligt och utgör en logisk konsekvens av att åtgärderna avser tiden före konkursbeslutet, då det varken finns någon konkursförvaltare utsedd eller någon aktiv tillsynsfunktion.

Ds 2019:31 Tvångsåtgärder i en konkurs

När det gäller tvångsåtgärder har det tidigare föreslagits en förändrad beslutsordning. Konkurslagskommittén föreslog att vissa åtgärder skulle beslutas av konkursförvaltaren men regeringen delade inte den uppfattningen (SOU 1977:29 s. 190 f. och prop. 1978/79:105 s. 244 f.). Därefter föreslog Domstolsutredningen att tillsynsmyndigheten skulle överta uppgiften att besluta om reseförbud i tiden efter gäldenären hade avlagt ed, om skyldighet för gäldenären att lämna ifrån sig pass och om förbud att utfärda pass. Utredningen föreslog vidare att tillsynsmyndigheten skulle besluta om hämtning i vissa fall (SOU 1991:106 del A s. 131).

Domstolsutredningens förslag fick kritik från remissinstanserna. Konkurstillsynsutredningen noterade att kritiken framför allt kom från domstolshåll och att den väsentligen betingades av rättssäkerhetsskäl (SOU 2000:62 del 1 s. 261). Det kan i sammanhanget noteras att 2015 års insolvensförordning ger förvaltaren rätt att använda tvångsåtgärder vid utövandet av sitt uppdrag i en annan medlemsstat men endast under förutsättning att tvångsåtgärden har beslutats av domstol (se prop. 2016/17:125 s. 24).

Vad det handlar om är tvångsåtgärder mot enskilda i ett konkursförfarande, inklusive frihetsberövande. Sådana åtgärder är av så ingripande natur och ställer så höga krav på en rättssäker hantering att prövningen bör ligga kvar på tingsrätten (se dock avsnitt 6.3). Det innebär att rätten även framöver bör besluta i frågor som rör bl.a. kvarstad, föreläggande av vite, begäran om reseförbud, hämtning och häktning. De bestämmelser som i dag utgår från att ett edgångssammanträde ska hållas, bör dock anpassas till att det framöver som utgångspunkt i stället ska hållas ett bouppteckningssammanträde hos konkursförvaltaren.

6.2. Rätten att begära tvångsmedel

Förslag: Tillsynsmyndigheten ska inte längre kunna begära att

rätten beslutar om tvångsmedel under ett konkursförfarande.

Skälen för förslaget: Som redovisas i avsnitt 6.1 bör det alltjämt

vara rätten som beslutar om tvångsmedel i en konkurs. Frågan är vem som bör kunna initiera rättens prövning i dessa fall.

Tvångsåtgärder i en konkurs Ds 2019:31

Enligt 1921 års konkurslag fick konkursdomaren på eget initiativ besluta om hämtning och häktning m.m. Några regler om vem som fick göra en framställan till domaren om en sådan åtgärd fanns inte. Detta ändrades genom 1979 års reform, då det föreskrevs att ett beslut endast kan fattas på initiativ av konkursförvaltaren eller tillsynsmyndigheten (prop. 1978/79:105 s. 244 och 304 f.). Denna ordning behölls i den nuvarande konkurslagen (6 kap. 10 §).

Att konkursförvaltaren har möjlighet att begära tvångsåtgärder är rimligt eftersom sådana åtgärder utgör verktyg för att driva konkursen framåt och möjliggöra för förvaltaren att utföra sin uppgift att utan onödigt dröjsmål utreda och sedan avveckla konkursboet med bästa möjliga utfall för borgenärerna.

När det gäller tillsynsmyndigheten är det inte lika givet att det ska finnas en initiativrätt. I förarbetena utvecklas inte närmare varför myndigheten ska ha rätt att begära tvångsmedel för att få till stånd gäldenärens medverkan. Bouppteckningsförrättningen är något som konkursförvaltaren ansvarar för. I avsnitt 5.2 föreslås att bouppteckningen framöver i första hand ska bekräftas hos förvaltaren. Det ska vara förvaltaren som ansvarar för det förfarandet, liksom för att avgöra om en ansökan om edgång i tingsrätten i stället ska göras. Det är slutligen förvaltaren som rimligen är den som kan avgöra behovet av gäldenärens fortsatta närvaro under konkursen och risken för att denne undandrar sig att medverka i förfarandet. Det har visserligen inträffat att tillsynsmyndigheten ansökt om häktning (se rättsfallet RH 1982:58) men det torde vara mycket ovanligt. Myndigheten har sällan annan information i frågan än sådan som härrör från förvaltaren och kan inte heller i övrigt ha bättre förutsättningar än förvaltaren att ta ställning till behovet av tvångsmedel (jfr prop. 1986/87:90 s. 249 f.). Det kan i sammanhanget konstateras att det i Finland krävs yrkande av boförvaltaren i motsvarande fall, se 4 kap. 11 § finska konkurslagen (20.2.2004/120).

Inte heller när det gäller reseförbud och därtill hörande frågor framstår behovet av att tillsynsmyndigheten ska ha möjlighet att initiera en sådan åtgärd som påtagligt. Det gäller även med beaktande av att tillsynsmyndigheten har i uppgift att i förekommande fall förvara gäldenärens pass och att det kan finnas även ett allmänt behov av att säkerställa att överträdelser av ett förbud beivras.

Ds 2019:31 Tvångsåtgärder i en konkurs

Tillsynsmyndigheten ska, när frågan väcks i domstol, ges tillfälle att yttra sig innan rätten beslutar i frågan (6 kap. 7 § andra stycket och 10 § andra stycket konkurslagen) och, om det skulle bli aktuellt, kallas till ett sammanträde för prövning av frågan (6 kap. 11 § andra stycket konkurslagen). Detta ger tillsynsmyndigheten nödvändig insyn i förfarandet och möjlighet till tillsyn. Som anges i avsnitt 3.3 bör inte tillsynsmyndigheten ha uppgifter tillsammans eller parallellt med konkursförvaltaren. Det skapar en otydlig ansvarsfördelning. Tillsynsmyndighetens uppgift är att kontrollera att förvaltaren utför de uppgifter som denne har ansvar för och vid behov påtala brister. Myndigheten bör däremot inte ha i uppgift att vidta åtgärder som förvaltaren borde göra. Förvaltaren ska säkerställa boets och borgenärernas bästa och han eller hon ska ha förmåga att själv kunna agera mot gäldenären och bortse från ovidkommande hänsyn när det är motiverat. Med hänsyn härtill bör möjligheten att begära tvångsåtgärder enbart åvila förvaltaren. Rättens prövning av frågor om tvångsmedel bör alltså kunna ske endast efter ansökan av förvaltaren.

Det som behandlas ovan rör frågan om att initiera en tvångsåtgärd. Det kommer även framöver inte finnas något hinder mot att tillsynsmyndigheten, gäldenären eller rätten själv agerar i syfte att avbryta en redan beslutad tvångsåtgärd. Tillsynsmyndigheten ska vidare ha rätt att överklaga ett beslut om tvångsåtgärder (se avsnitt 15.4).

6.3. Att medge undantag från reseförbudet

Förslag: Konkursförvaltaren ska, på ansökan av gäldenären,

besluta i fråga om att tillåta att gäldenären får åka utomlands trots att bouppteckningen ännu inte har bekräftats eller beedigats. Förvaltarens beslut ska få överklagas till domstol.

Skälen för förslaget

Nuvarande ordning och tidigare överväganden

I ett avseende finns det anledning att överväga en förändring av vem som beslutar i frågor om tvångsåtgärder. Det gäller frågan om

Tvångsåtgärder i en konkurs Ds 2019:31

huruvida det ska medges undantag från gäldenärens reseförbud. Det följer direkt av konkurslagen att gäldenären efter det att konkursbeslutet har meddelats och innan han eller hon har beedigat (eller framöver bekräftat) bouppteckningen inte får bege sig utomlands. Rätten får dock medge undantag från detta lagstadgade automatiska reseförbud (6 kap. 6 § första stycket första meningen konkurslagen).

Frågan om att medge undantag från reseförbudet låg enligt 1921 års konkurslag ursprungligen på rättens ombudsman. När ombudsmannarollen skulle avvecklas lämnades förslag om att flytta frågan till konkursförvaltaren, vars beslut då skulle kunna hänskjutas till rätten (prop. 1975/76:210 s. 195 f. och SOU 1977:29 s. 191). I slutändan valde dock lagstiftaren att flytta prövningen till konkursdomaren (prop. 1978/79:105 s. 243 f.). Vid införandet av den nuvarande konkurslagen flyttades prövningen till rätten. I tiden därefter har Domstolsutredningen föreslagit att tillsynsmyndigheten skulle få besluta i dessa fall (SOU 1991:106 del A s. 131) medan Konkurstillsynsutredningen inte funnit tillräckliga skäl att förändra beslutsordningen (SOU 2000:62 del 1 s. 424). Domstolsverket och Kronofogdemyndigheten föreslår i sin rapport att förvaltaren ska ges befogenhet att medge undantag från reseförbudet men att förvaltaren ska hänskjuta frågan till rätten för prövning om antingen tillsynsmyndigheten invänder mot att medgivande lämnas eller om förvaltaren inte vill lämna medgivande.

Konkursförvaltaren ska kunna medge undantag från reseförbudet …

I grunden är det inte fråga om att ålägga gäldenären ett förbud att resa. Förbudet följer nämligen direkt av lag. I stället handlar det om att besluta om huruvida undantag från detta tvångsmedel kan medges. Undantag från reseförbudet medges regelmässigt av rätten i konkurser när konkursförvaltaren gör bedömningen att gäldenären medverkar i konkursutredningen. Tillsynsmyndigheten ges i regel möjlighet att yttra sig i frågan innan gäldenären tillåts resa. Det bedöms inte nödvändigt att involvera domstolen i prövningen av dessa närmast självklara fall som dessutom är gynnande för den enskilde. Att inte flera olika aktörer alltid behöver vara inblandade kan effektivisera förfarandet. Eftersom rätten kommer att kunna

Ds 2019:31 Tvångsåtgärder i en konkurs

överpröva förvaltarens beslut (se nedan) finns det inte skäl att ifrågasätta en förändrad beslutsordning utifrån ett rättssäkerhetsperspektiv.

Med hänsyn särskilt till att konkursförvaltaren fortlöpande, inte minst initialt i samband med bouppteckningens upprättande, har kontakt med gäldenären framstår det som lämpligast att förvaltaren anförtros beslutsfattandet. Förvaltaren får anses ha goda förutsättningar att avgöra om ett medgivande kan ges. Ett sådant beslut innebär också att den enskilde befrias från en begränsning av sin rörelsefrihet. Det bedöms inte finnas anledning att särskilt föreskriva att förvaltaren måste inhämta tillsynsmyndighetens uppfattning innan ett sådant beslut fattas. Tillsynsmyndigheten uppfattning i frågan bör alltså inte vara styrande för frågans utgång. Om bedömningen i det enskilda fallet är svårbedömd kan ett hörande dock behöva ske med stöd av den allmänna höranderegeln i 7 kap. 10 § konkurslagen (se avsnitt 14.3 där det föreslås att den regeln justeras något). Förvaltarens beslut att medge undantag bör kunna överklagas till tingsrätten (se närmare avsnitt 15.4 om överklagande av förvaltarens beslut).

… men även kunna avslå en begäran om undantag

I undantagsfall kan det finnas skäl att inte tillåta gäldenären att resa och att alltså låta förbudet kvarstå. I en sådan situation är ett alternativ att konkursförvaltaren överlämnar (hänskjuter) frågan till tingsrätten för prövning. Det är dock en tveksam ordning att låta förvaltarens eller annans uppfattning i sak om utgången av en fråga avgöra om han eller hon ska få fatta beslut eller inte (jfr motsvarande resonemang i avsnitt 10.2 om tillsynsmyndigheten). Förvaltaren kommer dessutom i ett sådant fall ändå att behöva motivera sin uppfattning i samband med överlämnandet. I praktiken är det därför fråga om att fatta ett beslut utan att formellt göra det. Ett annat alternativ, som i praktiken leder till samma resultat, är att införa en ordning som innebär att förvaltaren fattar beslut även när detta innebär att medgivande inte ges och att beslutet sedan underställs tingsrätten för prövning. Ett sådant alternativ skulle göra beslutsbefogenheten och hanteringen av varje instans mer tydlig. Samtidigt innebär även en sådan ordning att förval-

Tvångsåtgärder i en konkurs Ds 2019:31

tarens roll begränsas till att göra en provisorisk bedömning och att rätten i samtliga fall behöver ta sig an frågan. Det är vidare en ordning som i övrigt inte förekommer i konkursförfarandet och det är numera även ett relativt udda rättsmedel i svensk rätt i allmänhet.

I syfte att uppnå en mer enhetlig överprövningsordning och en effektiv hantering framstår det som lämpligare att konkursförvaltaren i dessa fall fattar ett beslut och att detta får överklagas till tingsrätten (se vidare avsnitt 10.4.2 och 15.4 om överklagande). En liknande ordning gäller i de fall då åklagare har beslutat om reseförbud i ett straffrättsligt förfarande (se 25 kap. 5 § rättegångsbalken).

Det kan hävdas att en möjlighet för konkursförvaltaren att även vägra gäldenären att resa skulle kunna riskera att försätta förvaltaren i ett slags motsatsställning till gäldenären. Förvaltaren har dock redan i dag rätt att begära tvångsmedel. Förvaltaren har en skyldighet att se till att boet utreds, att boets avveckling inte fördröjs i onödan och att borgenärernas gemensamma bästa tas tillvara. Om förvaltaren vidtar åtgärder eller underlåter att vidta åtgärder som leder till att boet – och i förlängningen borgenärerna – drabbas av ekonomisk skada, kan förvaltaren bli skadeståndsskyldig. Som anförs i avsnitt 5.2.4 och 6.2 får förvaltaren ha förmåga att utföra även denna typ uppgifter.

Som anförs nedan ska det vara gäldenären som har att initialt begära ett medgivande av konkursförvaltaren och gäldenären bör själv få ta ansvar för att överväga i vilken utsträckning han eller hon vill få till stånd en överprövning av förvaltarens avslagsbeslut. En sådan ordning kan inte anses innebära några beaktansvärda nackdelar för gäldenären.

Att ansöka om undantag från reseförbudet

När det gäller hur prövningen av denna fråga alls kommer till stånd är lagstiftningen inte helt tydlig. I 6 kap. 7 § konkurslagen anges att ett beslut av rätten om reseförbud meddelas på begäran av konkursförvaltaren eller tillsynsmyndigheten och att gäldenären, förvaltaren och tillsynsmyndigheten normalt ska ges tillfälle att yttra sig. Av förarbetena framgår att frågan inte ska kunna tas upp till prövning annat än efter yrkande. Att gäldenären kan begära att få

Ds 2019:31 Tvångsåtgärder i en konkurs

medgivande till att resa har i förarbetena ansetts självklart och något som inte behöver anges i lag (prop. 1978/79:105 s. 300). Även fortsättningsvis bör gälla att prövningen endast ska ske på begäran. Förvaltaren ska alltså inte självmant kunna ta upp frågan. Som föreslås i avsnitt 6.2 ska inte heller tillsynsmyndigheten ha initiativrätt i denna fråga. I stället är det rimligt att prövningen sker på begäran av gäldenären, som är den som vill resa och kan ange varför. Detta bör framgå direkt av lag. En begäran ska ske genom ansökan.

Sammanfattningsvis om prövningen hos förvaltaren

Sammanfattningsvis föreslås alltså att konkursförvaltaren, i stället för som i dag rätten, ska ha ansvar för att besluta om huruvida undantag från gäldenärens reseförbud bör medges eller inte. Förvaltarens prövning ska ske på ansökan av gäldenären. Förvaltarens beslut ska kunna överklagas till tingsrätten.

Se även avsnitt 13.1 om att offentlighetsprincipen ska gälla hos förvaltaren vid handläggning av en ansökan om medgivande av undantag från reseförbudet.

6.4. Handräckning

Förslag: Konkursförvaltarens möjlighet att begära handräckning

ska finnas kvar men bestämmelsen om sådan handräckning i konkurslagen ska moderniseras.

Skälen för förslaget: Som en väsentlig del i konkursförvaltarens

uppdrag ligger att snarast ta hand om gäldenärens bo med det räkenskapsmaterial och de andra handlingar som rör boet (7 kap. 12 § första stycket konkurslagen). I första hand sker det genom att material hos gäldenären tas om hand. Även den som på uppdrag av gäldenären har upprättat räkenskapsmaterial rörande boet är dock skyldig att lämna ut material till förvaltaren (7 kap. 12 § andra stycket konkurslagen).

Konkursförvaltaren har rätt att om det behövs begära handräckning av Kronofogdemyndigheten för att kunna omhänderta

Tvångsåtgärder i en konkurs Ds 2019:31

eller annars få tillgång till gäldenärens bo. Det gäller även material som finns hos annan som har upprättat det (7 kap. 14 § konkurslagen).

Att tillgripa handräckning kan bli aktuellt framför allt när gäldenären eller annan inte medverkar i utredningen. Att genom handräckning få tillgång till material kan då vara nödvändigt för att konkursförvaltaren t.ex. ska kunna upprätta bouppteckningen. Denna möjlighet bör därför finnas även framöver.

Frågan om handräckning är fullständigt reglerad i konkurslagen. Med andra ord framgår det av den lagen inte bara att konkursförvaltaren får begära handräckning utan också hur Kronofogdemyndigheten därefter får genomföra en sådan. Bestämmelserna tillkom genom 1979 års reform i tiden före utsökningsbalken, där det annars finns allmänna regler om handräckning av motsvarande innehåll. Det framstår som lämpligt att nu anpassa regleringen i konkurslagen till hur mer moderna bestämmelser av motsvarande innehåll ser ut. Det innebär att det i konkurslagen bör göras en hänvisning till utsökningsbalkens regler, jfr t.ex. 12 § tredje stycket lagen (1978:599) om avbetalningsköp mellan näringsidkare m.fl., som också rör handräckning på ansökan av ett privat subjekt (prop. 1980/81:84 s. 180 f.). Det bidrar till en enhetlig tillämpning och underlättar för inte minst Kronofogdemyndigheten.

I ett avseende avviker nuvarande handräckningsregel i konkurslagen från utsökningsbalkens och det gäller möjligheten att ta sig tillträde till gäldenärens bostad i dennes frånvaro utan att först underrätta denne. Vid tillkomsten av bestämmelsen gjordes bedömningen att en sådan möjlighet i konkursfall var påkallad (prop. 1978/79:105 s. 173 f.). Det har inte framkommit anledning att omvärdera den bedömningen. Detta bör därför vara möjligt även fortsättningsvis. Ett alternativ är då att införa ett ovillkorligt undantag från underrättelseskyldigheten, jfr 5 kap. 10 § konkurrenslagen (2008:579). Det framstår dock som lämpligt att ett undantag från den normala ordningen görs endast om det är motiverat i den enskilda konkursen. Det bör därför föreskrivas att det får ske om konkursförvaltaren begär det, se motsvarande lösning i 2 kap. 2 § lagen (2019:277) med kompletterande bestämmelser till EU:s förordning om transparens i transaktioner för värdepappersfinansiering och om återanvändning (prop. 2018/19:38 s. 35 f. och 107).

7. Konkursförvaltarens berättelser

7.1. Olika redovisningar under förfarandets gång

Förvaltningen av ett konkursbo handhas av konkursförvaltaren (1 kap. 3 § konkurslagen). I uppdraget ligger att ta till vara borgenärernas gemensamma rätt och bästa och vidta alla de åtgärder som främjar en förmånlig och snabb avveckling av boet (7 kap. 8 § konkurslagen).

Det kan i en konkurs finnas många som har intresse av att kunna följa hur förvaltningen sköts och hur avvecklingen av konkursboet fortskrider. Konkursförvaltaren är av den anledningen skyldig att på begäran lämna upplysningar om boet och dess förvaltning till rätten, borgenärer, granskningsmän, gäldenären och tillsynsmyndigheten (7 kap. 9 § första stycket konkurslagen). En viktig och tidig upplysningskälla är den bouppteckning som förvaltaren ska upprätta (se avsnitt 5.1) Vidare ska förvaltaren under den fortsatta förvaltningen och även efter avslutad konkurs upprätta olika berättelser där förvaltningen, boet och dess medel närmare redovisas. Det handlar om att upprätta förvaltarberättelse, halvårsberättelser och slutanmälan. Hanteringen av dessa berättelser behandlas nedan.

Konkursförvaltaren ska utöver de nu nämnda berättelserna upprätta ytterligare redogörelser under konkursförfarandets gång, vilka berörs i andra avsnitt. Det gäller framför allt vid konkursens avslutande. Exempelvis ska förvaltaren i en utdelningskonkurs upprätta ett utdelningsförslag med en förvaltningsredogörelse samt en arvodesframställan med en arbetsredogörelse och i vissa fall en rättsägarförteckning (se avsnitt 10.3). Förvaltarens ska också i de flesta konkurser upprätta en slutredovisning med en redogörelse över vilka åtgärder som vidtagits för att efterforska brottslig gärning (se avsnitt 12.1).

Konkursförvaltarens berättelser Ds 2019:31

7.2. Förvaltarberättelsen

Förslag: Konkursförvaltarens förvaltarberättelse ska enbart ges

in till tillsynsmyndigheten.

Tillsynsmyndigheten ska ta över tingsrättens uppgift att besluta i fråga om förvaltarens begäran om anstånd med att ge in förvaltarberättelsen. Beslutet ska få överklagas till tingsrätten.

Skälen för förslaget

Konkursförvaltaren ska upprätta en förvaltarberättelse

I en konkurs ska konkursförvaltaren snarast upprätta en skriftlig berättelse (s.k. förvaltarberättelse) om boets tillstånd och orsakerna till gäldenärens obestånd, i den utsträckning de har kunnat utrönas (7 kap. 15 § konkurslagen). Om det är möjligt ska berättelsen ange tidpunkten då obeståndet uppkom. Förvaltarberättelsen ska också innehålla vissa särskilt angivna uppgifter om främst gäldenärens ekonomiska förhållanden. Om gäldenären har varit bokföringsskyldig, ska den av gäldenären senast upprättade balansräkningen bifogas.

Tidpunkten för när obeståndet kan antas ha inträtt har betydelse från återvinningssynpunkt och för frågan om utredning av vissa brott. Konkursförvaltaren ska i berättelsen av samma skäl redovisa uppgift bl.a. om huruvida det förekommit något som kan föranleda återvinning till konkursboet och i förekommande fall om vid vilken tidpunkt skyldighet att upprätta en kontrollbalansräkning kan antas ha inträtt. Berättelsen är därför viktig som grund för förvaltarens åtgärder att återvinna eller återbära egendom till konkursboet och för att vid behov bedriva en brottsutredning. Det kan nämnas att den tidigare skyldigheten att i förvaltarberättelsen ange om en brottsanmälan hade gjorts togs bort 2002 för att inte försvåra pågående brottsutredningar (prop. 2001/02:191 s. 55 f., se även 7 kap. 9 § andra stycket konkurslagen).

Syftet med förvaltarberättelsen är annars att ge berörda borgenärer och tillsynsmyndigheten en överblick över konkursboets ställning. Till exempel kan uppgiften i berättelsen om vid vilken tidpunkt en kontrollbalansräkning borde ha upprättats användas av

Ds 2019:31 Konkursförvaltarens berättelser

en borgenär som överväger att vidta åtgärder mot en företrädare för konkursgäldenären genom s.k. ansvarsgenombrott.

Förvaltarberättelsen ska snarast och senast sex månader från konkursbeslutet skickas till rätten, tillsynsmyndigheten och varje borgenär som begär det. Ett huvudsakligt skäl för denna frist är att möjliggöra ett ställningstagande till om en talan om återvinning ska väckas, vilket normalt ska ske inom ett år från konkursbeslutet.

Tingsrätten får ge anstånd med att lämna förvaltarberättelsen, om det finns särskilda omständigheter (7 kap. 15 § andra stycket andra meningen konkurslagen).

Enligt uppgift begär konkursförvaltarna i knappt 15 procent av konkurserna anstånd med att ge in förvaltarberättelsen. De anståndsskäl som ofta åberopas är att förvaltaren inte har fått kontakt med gäldenären, att förvaltaren inte har fått del av bokföringen, att ett anlitat sakkunnigt biträde inte är klar med sin utredning eller att förvaltaren har en allmänt hög arbetsbörda. Det kan i stora konkurser även förekomma att boets omfattning i sig gör ett anstånd nödvändigt.

Förvaltarberättelsen ska ges in till tillsynsmyndigheten som ska pröva konkursförvaltarens begäran om anstånd

Konkursförvaltarens skyldighet att snarast och senast sex månader efter konkursbeslutet ge in förvaltarberättelsen tillkom vid införandet av den nuvarande konkurslagen. Det ansågs angeläget att i lag betona vikten av att berättelsen inte lämnas för sent (se prop. 1986/87:90 s. 272). Syftet var alltså att förhindra förvaltaren från att ge in förvaltarberättelsen på ett mycket sent stadium av konkursen, kanske till och med så sent att fristen för att väcka talan om återvinning har gått ut. För att säkerställa en effektiv konkurshantering bör detta gälla även fortsättningsvis. Det är dock oundvikligt att tidsfristen för att ge in förvaltarberättelsen ibland inte är tillräcklig. Det gäller framför allt i konkurser som är omfattande och komplexa med ett stort utredningsbehov. Redan mot den bakgrunden bedöms det nödvändigt att behålla en möjlighet att ge in berättelsen senare när det finns särskilda omständigheter. I Finland har motsvarande anståndsförfarande vid ingivande av bouppteckningen den 1 juli 2019 ersatts av en ordning där förvaltaren anmäler förseningen i ett för aktörerna i konkursförfarandet

Konkursförvaltarens berättelser Ds 2019:31

gemensamt ärendehanteringssystem (RP 221/2018 s. 20 f. och 62). På sikt kan det vara något att överväga även i det svenska förfarandet. Tills vidare bör dock ordningen med anstånd behållas.

Konkursförvaltarens förvaltarberättelse ska enligt nuvarande ordning ges in till bl.a. tingsrätten. Rättens uppgift är att förvara berättelsen och på begäran ta ställning till en begäran om anstånd med att ge in berättelsen. Det finns fler skäl till att tingsrättens hantering av förvaltarberättelsen och förvaltarens begäran om anstånd bör flyttas till tillsynsmyndigheten.

Att tingsrätten har till uppgift att pröva om det finns skäl för anstånd innebär inte att rätten också har en skyldighet att bevaka att förvaltarberättelsen inlämnas i tid, även om det som Justitieombudsmannen uttalat kan förefalla naturligt att den som tillagts uppgiften att bevilja anstånd också har ett ansvar för att den medgivna tiden inte överskrids (JO-beslut den 18 januari 1995, dnr 3698-1994 och 3699-1994). I förarbetena görs inga uttalanden om tillsynsmyndighetens roll i sammanhanget. Det synes dock ha förutsatts att tillsynsmyndigheten ska ha till uppgift att övervaka att konkursförvaltarens berättelser kommer in i rätt tid (jfr prop. 1978/79:105 s. 285, prop. 1986/87:90 s. 280 och 7 kap. 27 § konkurslagen). Justitieombudsmannen uttalade i ovannämnda beslut att det kunde ifrågasättas om domstolen bör ha kvar uppgiften att bevilja anstånd. Konkurstillsynsutredningen har därefter föreslagit att tillsynsmyndigheten ska överta ansvaret för att ta ställning till frågan om anstånd (SOU 2000:62 del 1 s. 436 f.). Ingen remissinstans har invänt mot det förslaget.

Det kan konstateras att prövningen av en anståndsbegäran inte kan anses komplicerad. Den innefattar en bedömning av om det finns särskilda omständigheter för att medge anstånd och handläggningen är skriftlig. Prövningen av konkursförvaltarens anståndsbegäran får därför anses vara av så enkel och icke-judiciell karaktär att det inte bedöms nödvändigt att den utförs av domstolen. Tvärtom ligger uppgiften mer naturligt inom ramen för konkurstillsynen. Tillsynsmyndigheten får också i regel anses ha bättre möjligheter än rätten att bedöma om anstånd bör beviljas eller inte. Det beror på att myndigheten har bättre insyn och kännedom om förvaltarens arbetssituation och konkursens omfattning och komplexitet. Dessa förhållanden leder till att tingsrätten i

Ds 2019:31 Konkursförvaltarens berättelser

många fall inhämtar tillsynsmyndighetens uppfattning före beslutet i anståndsfrågan.

Att flytta beslutsbehörigheten i anståndsfrågan från tingsrätten till tillsynsmyndigheten kan bidra till ett enklare och snabbare förfarande och därmed till ökad effektivitet. En sådan förändring gör det vidare tydligt att det är tillsynsmyndigheten som har ansvaret för att också kontrollera att en berättelse kommer in. En sådan förändring framstår även i övrigt som lämplig.

Sammanfattningsvis bör alltså tillsynsmyndigheten i samtliga fall pröva och fatta beslut i anståndsfrågan. Det bör uttryckligen framgå att anstånd endast prövas om förvaltaren ansöker om det. Myndighetens beslut bör få överklagas till tingsrätten (se närmare avsnitt 15.4 om överklagande av tillsynsmyndighetens beslut).

Förändringen får till konsekvens att tingsrätten inte längre har någon uppgift kopplad till förvaltarberättelsen. Mot den bakgrunden bör konkursförvaltaren inte längre vara skyldig att ge in förvaltarberättelsen till tingsrätten, utan det är tillräckligt att berättelsen ges in till tillsynsmyndigheten. Därutöver ska, liksom hittills, den borgenär som begär det få del av förvaltarberättelsen.

Oförändrad möjlighet till mer än ett anstånd

Enligt nuvarande ordning finns inte någon begränsning i hur många gånger anstånd kan beviljas. Det får till konsekvens att beslutsmyndigheten i en och samma konkurs kan behöva hantera en konkursförvaltares anståndsbegäran vid flera olika tillfällen. Att det på grund av upprepade anstånd dröjer med att upprätta förvaltarberättelsen kan få negativa konsekvenser för boet, borgenärerna och de brottsutredande myndigheterna. Detta skulle kunna tala för att det bör införas någon begränsning i möjligheten till ytterligare anstånd.

Det finns redan ett slags begränsning i möjligheten till ytterligare anstånd. Det hänger samman med att konkursförvaltaren, för att kunna få ytterligare anstånd, enligt förarbetena måste åberopa nya, tidigare inte kända, omständigheter som stöd för sin begäran (prop. 1986/87:90 s. 272). I syfte att säkerställa en effektiv hantering skulle det kunna övervägas att tydliggöra detta i lag eller föreskriva att det ska krävas synnerliga skäl för mer än ett anstånd.

Konkursförvaltarens berättelser Ds 2019:31

Mot detta ska ställas att en anståndsbegäran överhuvudtaget bara förekommer i knappt 15 procent av konkurserna varje år. Det har inte heller framkommit att möjligheten att begära ytterligare anstånd missbrukas. Till det kommer vikten av att konkursen blir tillräckligt utredd och leder till ett tillfredställande resultat.

Sammantaget bedöms det inte finnas tillräckliga skäl för att skärpa kravet i konkurslagen för när ytterligare anstånd får ges. Det bör i stället åligga tillsynsmyndigheten att se till att konkursförvaltarna inte handlägger konkurser på ett sätt som i onödan medför behov av flera anstånd. Det bör också understrykas att det förhållande att det finns en möjlighet till ytterligare anstånd inte innebär att ett anstånd också alltid ska beviljas. Tillsynsmyndigheten får inom ramen för sitt nya uppdrag att pröva anståndsbegäran ta ställning till om det är motiverat i det enskilda fallet.

7.3. Halvårsberättelser

Förslag: Konkursförvaltaren ska lämna den första halvårs-

berättelsen senast en månad efter utgången av den kalendermånad i vilken sex månader har förflutit från konkursbeslutet.

Kravet på att kontoutdrag ska vara bestyrkta ska tas bort. Konkursförvaltaren ska redan i den första halvårsberättelsen redovisa de åtgärder som återstår och ska i senare berättelser göra en bedömning av när i tid konkursen kan avslutas.

Konkursförvaltaren ska inte längre ge in berättelserna till tingsrätten.

Skälen för förslaget

Tidpunkten för att lämna den första halvårsberättelsen

Konkursförvaltaren ska enligt 7 kap. 20 § konkurslagen lämna en s.k. halvårsberättelse om konkursen inte är avslutad när sex månader har förflutit från det nuvarande edgångssammanträdet. Halvårsberättelsen ska innehålla uppgift om vilka åtgärder förvaltaren vidtagit för att avsluta konkursen och om in- och utbetalningar under den gångna perioden eller en kronologisk och systematisk sammanställning av boets affärshändelser.

Ds 2019:31 Konkursförvaltarens berättelser

Berättelsen ska ges in till tillsynsmyndigheten inom en månad räknat från utgången av sexmånadersperioden. En berättelse ska därefter lämnas för varje halvår som konkursen pågår och konkursförvaltaren ska då även lämna upplysningar om varför konkursen inte har avslutats. En kopia av halvårsberättelsen ska vid varje tillfälle även ges in till rätten.

Reglerna om halvårsberättelser har tidigare kritiserats för att de tidsperioder som anges i konkurslagen inte är synkroniserade med månadsskiften. Bankernas redovisningsperioder, som avser hel kalendermånad, har medfört att förvaltarna sett sig tvungna att, trots ordalydelsens krav, utsträcka perioden för första berättelsen till närmaste månadsskifte. Att tillhandahålla kontobesked med brutna perioder är fördyrande och innebär olägenheter för konkursförvaltarens organisation. Även om detta med den digitala utvecklingen inte nödvändigtvis längre är ett stort problem framstår det som lämpligt att redovisningsperioden, som Konkurstillsynsutredningen tidigare föreslagit (SOU 2000:62 del 1 s. 575 f.), utsträcks till det månadsskifte som infaller närmast efter periodens utgång.

Även i övrigt är de tider som redovisas i paragrafen inte lätta att ta till sig. Tiden för ingivande av den första halvårsberättelsen beräknas utifrån när edgångssammanträdet hålls. Ett sådant sammanträde ska hållas tidigast en och senast två månader efter konkursbeslutet men det finns en viss möjlighet att hålla det senare än så (6 kap. 4 § konkurslagen). Vidare ska halvårsberättelsen inte ges in efter sexmånadersperiodens utgång utan inom en månad efter den, dvs. i praktiken sju månader efter edgångssammanträdet, vilket i normalfallet är nio månader efter konkursbeslutet. Senare halvårsberättelser ska ges in inom en månad från utgången av varje sexmånadersperiod, dvs. inom sju månader från det att perioden inleds.

I avsnitt 5.2 föreslås att edgångssammanträdet i tingsrätt ersätts av en bekräftelse vid ett bouppteckningssammanträde hos konkursförvaltaren. En bekräftelse ska i regel ske senast två månader efter konkursbeslutet. Det kan dock ske tidigare eller senare och det kan även i undantagsfall ersättas med ett edgångssammanträde. Det går alltså inte alltid att på förhand veta när en halvårsberättelse senast ska ges in. Även om detta gäller redan enligt nuvarande ordning blir det tydligare med den nya ordningen och det försvårar för alla

Konkursförvaltarens berättelser Ds 2019:31

inblandade att bevaka gången i konkursen. Som anförs i avsnitt 5.2.3 bör därför frister som i dag tar sin utgångspunkt i edgångssammanträdet i stället räknas från konkursbeslutet och att detta bör gälla även halvårsberättelsen.

Den föreslagna fristen för ingivandet av den första halvårsberättelsen blir mot denna bakgrund en månad efter utgången av den sjätte kalendermånaden efter konkursbeslutet. Det innebär att berättelsen kommer att ges in i någorlunda nära anslutning till att förvaltaren ger in förvaltarberättelsen. Detta torde dock inte för förvaltaren vara förenat med sådana praktiska problem att det är motiverat att förlänga fristen någon månad för just den första halvårsberättelsen.

En redovisning av vad som återstår innan konkursen kan avslutas

Det åligger konkursförvaltaren att vidta alla åtgärder som främjar en förmånlig och snabb avveckling av boet (7 kap. 8 § konkurslagen). Tillsynsmyndigheten ska i sin tur särskilt se till att avvecklingen av konkursen inte fördröjs i onödan (7 kap. 27 § konkurslagen). Ett visst gemensamt ansvar ligger alltså på förvaltaren och tillsynsmyndigheten att se till att konkursen kan avslutas så snart det är möjligt.

I den första halvårsberättelsen ska konkursförvaltaren noggrant redovisa de åtgärder som har vidtagits för att avsluta konkursen (7 kap. 20 § första stycket konkurslagen). I senare berättelser ska förvaltaren även lämna fullständiga upplysningar om orsakerna till att konkursen ännu inte har avslutats (7 kap. 20 § andra stycket konkurslagen). I dessa upplysningar torde rimligen ligga att ange vilka åtgärder som kvarstår att vidta. I syfte att ytterligare förbättra förutsättningarna för en snabb avveckling av boet och ge berörda en bättre och tidig insyn i förvaltningen finns det anledning att komplettera kravet på den första halvårsberättelsen till att inte endast avse vidtagna åtgärder utan även återstående åtgärder. Det bör alltså av berättelsen gå att utläsa vad som återstår att göra innan konkursen kan avslutas. En motsvarande ändring har tidigare föreslagits av Konkurstillsynsutredningen (SOU 2000:62 del 1 s. 615).

En redovisning av kvarstående åtgärder bör i senare berättelser dessutom kompletteras med en bedömning av konkursförvaltaren

Ds 2019:31 Konkursförvaltarens berättelser

när han eller hon kan avsluta sin handläggning, dvs. en prognos om vilken tid som återstår. Det är naturligt att en sådan prognos kan vara mer eller mindre säker beroende på omständigheterna och komplexiteten i den enskilda konkursen och i vilket skede bedömningen görs. Det är dock värdefullt för såväl tillsynsmyndigheten som gäldenären och borgenärerna att få en uppfattning om vilken tid som kan återstå innan t.ex. utdelning kan förväntas. Att förvaltaren åläggs att redovisa dessa ytterligare uppgifter kan knappast vara förenat med något nämnvärt merarbete.

Med anledning av dessa förslag till kompletteringar av halvårsberättelserna är det viktigt att samtidigt understryka att konkursförvaltarens arbete ska fokusera på att avveckla konkursboet och att orimligt mycket tid därför inte ska ägnas åt att författa berättelser. Att som i dag uttryckligen föreskriva att åtgärder ska anges ”noggrant” och upplysningar ska vara ”fullständiga” riskerar dock att leda till motsatsen. Även utan sådana pekpinnar är det självklart att berättelserna inte ska vara ofullständiga eller bristfälliga. Förvaltaren ska lämna en redovisning som innehåller den information som krävs för att kunna skapa sig en bild av förvaltningen. Berörda kan vid behov alltid begära ytterligare upplysningar av förvaltaren (7 kap. 9 § konkurslagen). En viss justering av bestämmelsens utformning bör därför ske.

Kravet på bestyrkt kopia av kontoutdrag tas bort

Konkursförvaltaren ska till halvårsberättelsen bifoga en av bank eller kreditmarknadsföretag (kreditinstitut med ett gemensamt ord) bestyrkt uppgift på de insättningar och uttag som har förekommit, dvs. ett kontoutdrag (7 kap. 20 § första stycket konkurslagen). Bestyrkandet inskränker sig i praktiken till att utdraget härrör från ett visst kreditinstitut och att saldot är riktigt. En förvaltare som skulle vilja dölja att han eller hon en viss månad har disponerat medel ur kontot, kan med nuvarande regler underlåta att foga ett utdrag för denna månad och hävda att inga transaktioner då skett. Numera torde flertalet förvaltare normalt ha direkt tillgång till konton på internet och kan själva ta fram kontoutdrag. Att ett kontoutdrag måste vara bestyrkt framstår som ett onödigt formkrav och det bör därför slopas. Det bör i stället tydligare

Konkursförvaltarens berättelser Ds 2019:31

framgå att ett kontoutdrag alltid ska bifogas halvårsberättelsen och att det ska avse hela redovisningsperioden, dvs. utdraget ska vara sammanhängande. Med en sådan ordning får bl.a. tillsynsmyndigheten ett mer fullständigt underlag för att kunna bedöma konkursförvaltarens medelshantering.

Halvårsberättelserna ska inte ges in till rätten

I enlighet med de förslag som lämnas i denna promemoria om den framtida rollfördelningen, saknas det anledning att i fortsättningen ge in en kopia av halvårsberättelsen till rätten (jfr t.ex. avsnitt 7.1 om förvaltarberättelsen). Detta krav i 7 kap. 20 § tredje stycket konkurslagen bör därför tas bort. Konkursförvaltaren ska alltså framöver ge in berättelserna enbart till tillsynsmyndigheten.

7.4. Redovisning efter avslutad konkurs

Förslag: Bestämmelsen om slutanmälan med redovisning av

konkursförvaltarens medelsförvaltning efter avslutad konkurs ska ändras när det gäller tidpunkten för redovisningen. Förvaltaren ska lämna en redovisning till tillsynsmyndigheten så snart det inte längre finns några av boets medel kvar insatta hos ett kreditinstitut och en årlig redovisning i avvaktan på att slutanmälan kan ske.

Skälen för förslaget: För att möjliggöra en effektiv och ända-

målsenlig tillsyn är det viktigt med tydliga regler om medelskontrollen. I 7 kap. 21 § konkurslagen regleras det fallet att konkursen avslutats och det finns medel kvar i boet som borgenärerna ska lyfta. Så länge sådana medel finns kvar på bank eller hos kreditmarknadsföretag (kreditinstitut med ett gemensamt ord) ska konkursförvaltaren lämna en ekonomisk redovisning motsvarande den som sker i halvårsberättelserna. Detta uttrycks i bestämmelsen så att förvaltaren inom en månad från utgången av varje kalenderår ska lämna redovisningen till tillsynsmyndigheten. När några medel inte längre finns att lyfta ska en anmälan ske till myndigheten.

Ds 2019:31 Konkursförvaltarens berättelser

Det finns inte skäl att förändra den nuvarande ordningen att konkursförvaltaren ska redovisa medelsförvaltningen efter avslutad konkurs till tillsynsmyndigheten.

Kritik har dock riktats mot att bestämmelsens utformning ger intryck av att det rör sig om en årlig redogörelse i vissa konkurser. Förslag har därför väckts om att det bör klargöras att redovisning kan ske tidigare och att den ska lämnas så snart boets bankmedel gått ned till noll. Det har även förekommit oklarheter om vilken period som redovisning omfattar, dvs. vad som avses med ”den gångna perioden” genom hänvisningen i paragrafen till 7 kap. 20 § konkurslagen.

För att bestämmelsen om konkursförvaltarens redovisningsskyldighet av medelsförvaltningen efter avslutad konkurs ska vara tillämplig krävs att det efter att konkursen avslutats fortfarande finns pengar insatta på t.ex. bank. Konkurstillsynsutredningen föreslog i förtydligande syfte en ändring som innebär att man vänder på uppräkningen av förvaltarens skyldigheter (SOU 2000:62 del 1 s. 615). Paragrafens nuvarande utformning innebär att förvaltaren ska lämna redovisning till tillsynsmyndigheten efter utgången av varje kalenderår och göra en slutanmälan när det inte längre finns några pengar kvar. Utredningens förslag innebär att bestämmelsen i stället utformas så att förvaltaren ska lämna en redovisning så snart det inte längre finns insatta pengar och dessförinnan vid utgången av varje kalenderår. Förslaget syftar till att tydliggöra redovisningsskyldigheten och innebär inte någon ändring i sak. Att tydliggöra att en redovisning ska ske så snart alla medel utbetalats framstår som lämpligt. En redovisning bör dock alltjämt ske tillsammans med en slutanmälan (se även avsnitt 10.5.3 om den därtill sammanhängande slutanmälan vid utdelning).

I avsnitt 10.4.4. föreslås att tiden för en borgenär att göra anspråk på utdelningsmedel förkortas från två till ett år. Det innebär att det i fler fall inte kommer att dröja mer än ett drygt år från konkursens avslutande till dess insatta medel kan utbetalas till någon berättigad. Det skulle kunna hävdas att det mot den bakgrunden inte längre är nödvändigt att utöver slutanmälan uppställa krav på att förvaltaren årligen ska lämna en redovisning så länge insatta medel kvarstår. Att utbetalning inte sker och medel därmed kvarstår, kan dock ha även andra orsaker, t.ex. att en domstolsprocess pågår om en tvistig fordran (se 11 kap. 10 § andra stycket

Konkursförvaltarens berättelser Ds 2019:31

konkurslagen). Det finns därför alltjämt skäl att föreskriva att förvaltaren ska göra en årlig delredovisning. Med anledning av den förkortade fristen att göra anspråk på medel som nämns ovan, bör dock tiden för när en sådan årsredovisning ska lämnas förlängas något, i syfte att undvika att årsredovisningen lämnas strax före slutanmälan. En årsredovisning bör därför lämnas inom tre månader från utgången av det gångna kalenderåret och endast om en slutanmälan då inte redan har lämnats.

I de fall bestämmelsen om redovisning av medelsförvaltningen efter avslutad konkurs tillämpas har konkursförvaltaren redan lämnat en ekonomisk redovisning för hela konkursen i slutredovisningen. För att undvika att redovisningen enligt 7 kap. 21 § konkurslagen kommer att avse samma period som slutredovisningen eller en därefter lämnad årsredovisning bör paragrafen förtydligas ytterligare.

8. Vissa uppdragstagare i en konkurs

8.1. Konkursförvaltare i en pågående konkurs

8.1.1. Att besluta i fråga om förvaltare

Bedömning: Det bör även fortsättningsvis vara tingsrätten som

i en pågående konkurs beslutar om entledigande av konkursförvaltare och om utseende av ny eller ytterligare förvaltare.

Skälen för bedömningen: I avsnitt 4.1 görs bedömningen att

tingsrätten även i fortsättningen ska besluta om konkurs, utse konkursförvaltare och kungöra konkursbeslutet. Det kan emellertid under konkursens gång bli fråga om att entlediga den av tingsrätten utsedda förvaltaren och i stället utse en ny förvaltare. Frågan är vem som bör besluta i dessa fall.

Det är rätten som i dag beslutar om entledigande av en konkursförvaltare. I konkurslagen skiljer man på två situationer (7 kap. 5 § konkurslagen). Den ena är att förvaltaren entledigas en efter att själv har begärt att få avgå och har visat skäl för det. Den andra är att rätten entledigar en förvaltare som inte är lämplig eller som av någon annan orsak bör skiljas från uppdraget. Sistnämnda situation förutsätter att frågan om entledigande väcks av tillsynsmyndigheten, en granskningsman, en borgenär eller gäldenären. Om en förvaltare entledigas ska rätten genast utse en ny förvaltare. Rätten får dock avstå från detta om det finns flera förvaltare och den, efter att ha hört tillsynsmyndigheten, inte finner det nödvändigt att utse någon ersättare (7 kap. 6 § konkurslagen).

Besluten om utseende och entledigande av en konkursförvaltare hänger ihop. Det framstår därför som en rimlig ordning att den

Vissa uppdragstagare i en konkurs Ds 2019:31

(tingsrätten) som har utsett förvaltaren även förfogar över frågan om dennes entledigande. Det är vidare viktigt för förtroendet för konkursinstitutet att frågan om huruvida förvaltaren ska entledigas eller tillåtas fortsätta sitt uppdrag avgörs av en annan myndighet än den som har att utöva tillsyn över förvaltarna. Ett beslut om entledigande mot en förvaltarens vilja kan få betydande konsekvenser för denne och bör prövas i ett kontradiktoriskt förfarande där tillsynsmyndigheten normalt fyller en viktig roll. Även rättssäkerhetsskäl talar alltså för att tingsrätten bör ha kvar ansvaret för den prövningen. Ett beslut om entledigande följs vidare normalt av ett beslut om att utse en ny förvaltare; ett beslut som av de skäl som anförs i avsnitt 4.1 bör fattas av tingsrätten.

Sammanfattningsvis talar övervägande skäl för att det även fortsättningsvis bör vara tingsrätten som i en pågående konkurs beslutar om entledigande av en konkursförvaltare och utseende av en ny förvaltare.

Det kan även bli aktuellt att under förfarandet utse ytterligare konkursförvaltare eller att dela förvaltningen mellan flera förvaltare (7 kap. 3 § konkurslagen). Denna uppgift bör också, av samma skäl som anförs ovan, ligga kvar på tingsrätten.

8.1.2. Interimistiskt entledigande

Förslag: Möjligheten att försätta en konkursförvaltare ur tjänst-

göring ska ersättas av en möjlighet att interimistiskt entlediga förvaltaren.

Skälen för förslaget: När en fråga om entledigande av en kon-

kursförvaltare uppkommer på begäran av någon annan än förvaltaren själv, finns det en möjlighet för rätten att, i avvaktan på att frågan prövas vid ett sammanträde, försätta förvaltaren ur tjänstgöring. Innan det sker ska tillsynsmyndigheten höras. Om en förvaltare försätts ur tjänstgöring, kan rätten utse någon annan att under tiden fullgöra förvaltarens åligganden (7 kap. 5 § tredje och fjärde styckena konkurslagen).

Ordningen med att försätta en förvaltare ur tjänstgöring infördes i 1921 års konkurslag. Möjligheten gällde då i avvaktan på att borgenärerna vid ett bouppteckningssammanträde hade fått tillfälle

Ds 2019:31 Vissa uppdragstagare i en konkurs

att yttra sig över frågan om entledigande. Bestämmelsen behölls i huvudsak vid införandet av den nuvarande konkurslagen (prop. 1978/79:105 s. 297 och prop. 1986/87:90 s. 260). I förarbetena anges inte vad som skulle kunna motivera att rätten fattar ett sådant provisoriskt beslut.

Försättande ur tjänstgöring är ett annars oreglerat arbetsrättsligt institut. Möjligheten att på detta sätt hindra en anställd att utöva de arbetsuppgifter som följer med anställningen grundar sig på arbetsgivarens arbetsledningsrätt och allmänna rättsgrundsatser om nöd. Det kan beskrivas med följande exempel (prop. 1993/94:65 s. 79).

Det finns ett särskilt institut kallat försättande ur tjänstgöring, som kan användas vid sidan av LOA:s regler om avstängning […]. Det är avsett att användas i akuta risksituationer, t.ex. om ett SJ-befäl upptäcker att en lokförare plötsligt har blivit olämplig att föra det tåg som just skall lämna stationen.

Det handlar alltså om en möjlighet att kortvarigt förhindra någon från att utföra sina arbetsuppgifter och beslutet ska vara föranlett av en plötsligt uppkommen situation av nödfallsliknande slag, där ett förhindrande av någon att utöva sin tjänst är nödvändigt för att undvika fara eller upprätthålla ordning i tjänsten (se t.ex. rättsfallen AD 1985 nr 75 och AD 1987 nr 143 samt SOU 1992:60 s. 178 f.).

Det finns anledning att ifrågasätta behovet av en bestämmelse av detta slag i konkurslagen. Det är tveksamt om den någonsin har tillämpats. Någon motsvarande möjlighet finns inte i våra nordiska grannländer eller för andra liknande uppdragstagare, t.ex. rekonstruktör och likvidator. Det kan noteras att bestämmelsen om entledigande i det senare fallet i övrigt är utformad med 7 kap. 5 § konkurslagen som förebild (prop. 2000/01:150 s. 189).

Trots detta kan det inte uteslutas att det skulle kunna uppstå en situation där det finns skäl att omedelbart befria förvaltaren från sina befogenheter att handha boet, t.ex. om det upptäcks eller misstänks pågående eller nära förestående brottslighet från förvaltarens sida eller om ett plötsligt förändrat hälsotillstånd hos honom eller henne riskerar att negativt påverka förvaltningen och boet. Att ett slutligt entledigande i regel inte bör komma i fråga utan att förvaltaren getts tillfälle att yttra sig (jfr rättsfallet NJA 2017 s. 25) talar för att en tillfällig åtgärd alltjämt bör finnas att tillgå. Att ett slutligt beslut inte kan fattas av det skälet att borgenärerna först

Vissa uppdragstagare i en konkurs Ds 2019:31

måste få komma till tals vid ett sammanträde är däremot i vart fall numera inte ett bärande skäl.

En möjlighet att snabbt och tillfälligt agera i förvaltarfrågan bör alltså finnas kvar. Att i konkurslagen av alla ställen reglera institutet försättande ur tjänstgöring och då för en uppdragstagare är dock tveksamt. En möjlighet att agera bör därför utformas annorlunda. Som alternativ skulle konkursförvaltaren tillfälligt kunna förbjudas vidta förvaltningsåtgärder eller stängas av (jfr det senare 9 § lagen (1980:578) om ordningsvakter och prop. 1979/80:122 s. 71). Ett lämpligare alternativ är dock att införa en möjlighet att entlediga förvaltaren interimistiskt (jfr motsvarande möjlighet i 11 kap. 20 § andra stycket föräldrabalken för förvaltare enligt den balken). Frågan kan då från början till slut hanteras inom ramen för entledigandeinstitutet.

Möjligheteten att kunna försätta en konkursförvaltare ur tjänstgöring bör alltså ersättas av en möjlighet att interimistiskt entlediga förvaltaren.

8.2. Granskningsman

Förslag: Tillsynsmyndigheten ska ta över tingsrättens uppgift

att förordna och entlediga granskningsmän. Myndighetens beslut ska få överklagas till tingsrätten.

Möjligheten att förordna ersättare till en granskningsman ska tas bort.

Skälen för förslaget

Nuvarande regler om granskningsman

Om en borgenär begär det ska tingsrätten förordna en granskningsman (7 kap. 30 § konkurslagen). Ett förordnande kan ske när som helst under konkursen. Granskningsmannen ska på borgenärens vägnar övervaka konkursförvaltningen. Syftet med en granskningsman är att ge borgenären insyn i förvaltningen och därmed kunna tillvarata sitt intresse att få bästa möjliga utdelning för sin fordran i konkursen. Granskningsmannen har rätt att bl.a. begära

Ds 2019:31 Vissa uppdragstagare i en konkurs

upplysningar av gäldenären och begära att konkursförvaltaren entledigas (6 kap. 2 § samt 7 kap.3 och 5 §§konkurslagen).

Det är inte vanligt att det begärs en granskningsman. Institutet tillkom på den tiden en borgenärsmajoritet valde konkursförvaltare och att förordna en granskningsman var då minoritetens sätt att tillförsäkra sig insyn i förvaltningen (se NJA 1921 II s. 483 f.). När denna ordning ändrades behölls institutet men justerades för att möjliggöra för en enskild borgenär, som så önskade, att få insyn i förvaltningen (prop. 1978/79:105 s. 197).

I regel förordnas en granskningsman om en borgenär begär det. Högsta domstolen har i något fall avslagit en begäran när ett förordnande bedömts som uppenbart oförenligt med regleringens ändamål (se rättsfallet NJA 1996 s. 389 och även Wenne/Flood, God sed vid obeståndssammanhang, 2019, s. 57 f.).

För att utföra sin uppgift ska granskningsmannen ges tillgång till boets räkenskapsmaterial (7 kap. 30 § andra stycket konkurslagen och prop. 1978/79:105 s. 197 f.). Till granskningsman ska förordnas den som borgenären föreslår, om den personen är lämplig (30 § första stycket). Den som föreslås ska antas vara lämplig, om det inte finns anledning att tro något annat (a. prop. s. 265 f. och rättsfallet NJA 1993 s. 517). I övrigt finns inte några särskilda kvalifikationskrav. Om borgenären begär det, ska även en ersättare för granskningsmannen förordnas. (30 § tredje stycket).

Granskningsmannen ska på egen eller borgenärens begäran entledigas. Entledigande ska även ske om granskningsmannen visar sig inte vara lämplig. Det är rätten som beslutar om entledigande (30 § fjärde stycket). Ersättningen till en granskningsman och ersättaren ska betalas av den borgenär som har begärt att en sådan förordnas (30 § femte stycket).

Frågor om granskningsman ska hanteras av tillsynsmyndigheten

Det är tingsrätten som ansvarar för att förordna och entlediga granskningsmän. Tingsrätten brukar ge tillsynsmyndigheten tillfälle att yttra sig i dessa frågor. Förfarandet skulle förenklas och effektiviseras om inte båda dessa myndigheter behöver involveras.

Det kan konstateras att prövningen av en borgenärs begäran om att en granskningsman ska förordnas i regel är av förhållandevis

Vissa uppdragstagare i en konkurs Ds 2019:31

enkel karaktär. En granskningsman ska normalt förordnas när en borgenär begär det och utrymmet för avslag är begränsat. Det bedöms inte nödvändigt att denna prövning görs av domstol. Normalt är det inte heller rättsligt komplicerat att ta ställning till om den person som har föreslagits till granskningsman ska förordnas. Den som föreslås måste vara lämplig, men i övrigt finns inte några kvalifikationskrav. Tillsynsmyndigheten bedöms ha goda förutsättningar att kunna ta ställning i frågor om granskningsmän och skulle därmed kunna överta uppgiften från rätten.

En granskningsmans uppgift är framför allt att ge en borgenär mer insyn i förvaltningen (prop. 1978/79:105 s. 197 och 266 och SOU 1977:29 s. 144). Även om det i uppdraget ligger att övervaka konkursförvaltaren och vid behov verka för att rättelse vidtas, är det knappast fråga om att i konkurrens med tillsynsmyndigheten göra en revision av förvaltningen (se Welamson, Konkursrätt, 1961, s. 189, som citerar Olivercrona, Konkursrätt, 1931, s. 31). Mot den bakgrunden och då någon behovsprövning inte ska ske finns det inte några betänkligheter att ge tillsynsmyndigheten i uppgift att förordna granskningsmän, även i det fall ett skäl bakom en borgenärs begäran skulle vara missnöje med hur tillsynen av den enskilda konkursen utförs.

Tillsynsmyndigheten bör alltså ges uppgiften att förordna en granskningsman i konkursförfarandet. Myndigheten bör då även ansvara för att i förekommande fall entlediga granskningsmannen. Myndigheten bör höra konkursförvaltaren innan ett beslut om förordnande av en granskningsman meddelas (se rättsfallet NJA 1993 s. 517). Detta bör anges uttryckligen i konkurslagen. Tillsynsmyndigheten beslut bör få överklagas till tingsrätten (se närmare avsnitt 15.4).

Möjligheten att förordna ersättare till granskningsman tas bort

Att det blir aktuellt att förordna en granskningsman är ovanligt. Det lär vara ytterst sällan, om det ens förekommer, att det då också förordnas en ersättare till granskningsmannen. Ordningen med ersättare (suppleant) härrör från 1921 års konkurslag då borgenärsminoriteten valde granskningsmän i ett särskilt omröstningsförfarande (med ofta flera omröstningar) och granskningsmännen

Ds 2019:31 Vissa uppdragstagare i en konkurs

utgjorde ett instrument i maktfördelningen mellan borgenärerna. Det fanns dessutom en särskild bestämmelse om att en borgenär som hade utsetts till granskningsman inte utan giltigt skäl fick frånträda uppdraget (NJA 1921 II s. 482 f.) och om rätten fann sådana skäl och godkände att granskningsmannen entledigades behövdes en omröstning om en ny granskningsman hållas. Behovet av att kunna anlita en ersättare var därmed tydligt.

I det nuvarande konkursförfarandet framstår däremot behovet att kunna förordna ersättare som mycket litet. Att en sådan möjlighet finns riskerar tvärtom att komplicera förfarandet och skapa en otydlighet i ansvarsfördelningen, t.ex. i vilken utsträckning och på vilket sätt en ersättare är behörig att agera. Det finns inte heller numera något som hindrar att en granskningsman entledigas och en ny förordnas i dennes ställe.

Mot denna bakgrund bör möjligheten att utse en ersättare till granskningsman tas bort.

8.3. Rådgivare

Förslag: Möjligheten att förordna en rådgivare åt konkursför-

valtaren i en konkurs ska avskaffas.

Skälen för förslaget

Nuvarande regler om rådgivare

En annan typ av uppdragstagare i konkursförfarandet är rådgivare. Rätten får, om den av särskilda skäl finner det behövligt, uppdra åt en lämplig person att vara rådgivare åt konkursförvaltaren (7 kap. 7 § första stycket konkurslagen). Uppdraget som rådgivare innebär att man bistår förvaltaren vid förvaltningen av boet. I paragrafen regleras även möjligheten att utse en förlikningsman åt rätten (se avsnitt 8.4). Om det i en konkurs finns behov av båda funktionerna, bör en person ges båda uppdragen (prop. 1978/79:105 s. 205).

Ett beslutet om att ge någon i uppdrag att vara rådgivare fattas av tingsrätten på eget initiativ eller på begäran av konkursförvaltaren, tillsynsmyndigheten eller en borgenär. Förvaltaren bör i regel höras när det är någon annan som tagit initiativet (a. prop.

Vissa uppdragstagare i en konkurs Ds 2019:31

s. 271). Tillsynsmyndigheten ska höras när någon annan har tagit initiativet. Rådgivare kan utses i samtliga konkurser och när som helst under förfarandets gång.

Rätten ska återkalla uppdraget som rådgivare när vederbörande anmäler att uppdraget är slutfört. Samtidigt med anmälan ska en redogörelse lämnas för det arbete som uppdraget har medfört. Återkallelse av uppdraget kan även ske om det annars finns skäl till det (7 § tredje och fjärde styckena konkurslagen). En rådgivares arvode bestäms av rätten efter att tillsynsmyndigheten och konkursförvaltaren har hörts (14 kap. 15 § konkurslagen). Ersättningen utgör en konkurskostnad (14 kap. 1 § 2 konkurslagen).

Institutet rådgivare åt konkursförvaltaren tas bort

Möjligheten att ge någon i uppdrag att vara konkursförvaltarens rådgivare infördes genom 1979 års reform och är avsedd att användas i speciella fall där en förvaltare har behov av råd och stöd i viktigare juridiska eller affärsmässiga frågor och det inte är aktuellt att utse en medförvaltare (prop. 1978/79:105 s. 205 f.). Rådgivarfunktionen och reglerna kring den ger närmast intryck av en oro för hur förvaltaren skulle klara av sitt uppdrag vid en tidpunkt när den tidigare stödfunktionen rättens ombudsman avskaffades och det ännu inte fanns ett åläggande för förvaltaren att höra tillsynsmyndigheten i viktigare frågor (jfr a. prop. s. 166 f., se avsnitt 14.3 om den s.k. höranderegeln i 7 kap. 10 § konkurslagen som fick sin nuvarande utformning först i 1987 års konkurslag). Förvaltaren får inte ens själv avgöra om han eller hon har behov av en rådgivare.

Med tanke på de krav på kompetens och erfarenhet som i dag ställs på förvaltarkåren kan behovet av en rådgivarfunktion ifrågasättas. Det torde i praktiken inte heller förekomma att en rådgivare utses i en konkurs och den kunskap som en rådgivare är tänkt att tillföra förvaltningen kan inhämtas på annat sätt, t.ex. genom att ytterligare konkursförvaltare förordnas eller att förvaltaren själv anlitar en sakkunnig inom ett visst område. Som utvecklas i avsnitt 14.3 åligger det dessutom tillsynsmyndigheten att vara ett stöd åt förvaltaren. Ordningen med rådgivare åt förvaltare framstår alltså som onödig och är inte längre motiverad. Möjligheten att utse en rådgivare åt konkursförvaltaren i en konkurs bör därför tas bort.

Ds 2019:31 Vissa uppdragstagare i en konkurs

8.4. Förlikningsman

Förslag: Möjligheten att uppdra åt en förlikningsman att biträda

rätten i tvistefrågor som uppkommer i anledning av ett bevakningsförfarande ska avskaffas.

Skälen för förslaget

Nuvarande regler om förlikningsman

I konkurslagen får rätten, om den av särskilda skäl finner det behövligt, uppdra åt en lämplig person att vara särskild förlikningsman. Förlikningsmannens uppgift är att biträda rätten med utredning och förlikning i tvistefrågor som uppkommer under ett bevakningsförfarande (7 kap. 7 § första stycket konkurslagen).

Rätten ska återkalla uppdraget när förlikningsmannen anmäler att det är utfört eller när det annars finns skäl till återkallelse (7 kap. 7 § fjärde stycket konkurslagen och 25 § konkursförordningen). Det är också rätten som bestämmer arvodet till förlikningsmannen efter att ha hört tillsynsmyndigheten och konkursförvaltaren (14 kap. 15 § konkurslagen). Ersättningen utgör en konkurskostnad (14 kap. 1 § 2 konkurslagen).

I förarbetena uttalas att lämpliga förlikningsmän främst bör sökas inom advokatkåren och att en förlikningsman bör ha minst samma kompetens som förvaltaren (prop. 1978/79:105 s. 205 f. och 270 och prop. 1986/87:90 s. 262). Förlikningsman regleras i konkurslagen tillsammans med rådgivare (se avsnitt 8.3).

Uppgifter kopplade till förordnande av förlikningsmän bör inte handhas av rätten

I avsnitt 9.4 föreslås att ansvaret för förlikningsfasen av ett bevakningsförfarande flyttas från rätten till konkursförvaltaren. Eftersom det vid den tidpunkt som det kan bli aktuellt att utse en förlikningsman därmed normalt inte kommer att finnas ett pågående konkursärende, skulle det krävas att rätten involveras särskilt för denna fråga. Detsamma skulle gälla vid senare beslut, t.ex. om att återkalla uppdraget eller bestämma arvode. Detta framstår inte som en ändamålsenlig ordning. Uppgifterna att förordna en förliknings-

Vissa uppdragstagare i en konkurs Ds 2019:31

man och att besluta om arvode till denne bedöms inte heller vara av sådan karaktär att de kräver domstolens kompetens. Dessa uppgifter skulle därför kunna flyttas från rätten till tillsynsmyndigheten.

Institutet förlikningsman tas bort

Frågan är dock om det överhuvudtaget finns tillräckliga skäl att behålla möjligheten att utse förlikningsmän i konkurser.

Bestämmelser om förlikningsman infördes genom 1979 års reform. Att det krävs särskilda skäl för att ett förordnande ska komma i fråga markerar att det ska övervägas med restriktivitet och i praktiken lär det knappast förekomma att en förlikningsman förordnas i konkurs. Detta kan ha sin förklaring i att förlikningsverksamheten utförs av konkursförvaltaren, både innan en tvistefråga hamnar i domstol och därefter, och även av rätten själv. Både förvaltaren och domarna har successivt blivit allt bättre på att ta sig an förlikningsfrågan och nå resultat. Till det kommer den tidsutdräkt som ett uppdrag som förlikningsman kan innebära och den kostnad det kan medföra.

Det kan konstateras att de skäl som motiverade att det infördes en möjlighet att förordna förlikningsman, i vart fall numera, inte är särskilt starka. Till det kommer att förlikningsmannen i dag har i uppgift att biträda rätten, vilket inte kommer att vara aktuellt med den ändring av förlikningsansvaret som föreslås i avsnitt 9.4.

Mot den bakgrunden finns det fog för uppfattningen att möjligheten att kunna förordna en särskild förlikningsman inte behövs. Även om det naturligtvis inte kan uteslutas att det någon gång skulle kunna uppstå en situation där en förlikningsman skulle anses användbar, är det inte tillräckligt för att motivera en omstöpning av förlikningsmannarollen och en förändring av ansvaret för att besluta i dessa frågor. Möjligheten att förordna en förlikningsman i en konkurs bör därför tas bort.

Ds 2019:31 Vissa uppdragstagare i en konkurs

8.5. Tillsynsman

Förslag: Tillsynsmyndigheten ska ta över tingsrättens uppgift

att förordna och entlediga tillsynsmän i ackord eller ersättare för dessa. Myndigheten ska även pröva frågor om arvode och ersättning till tillsynsmän. Tillsynsmyndighetens beslut ska få överklagas till domstol.

Det ska alltjämt vara möjligt för rätten förordna en tillsynsman, om frågan uppkommer redan i samband med rättens handläggning av ackordsärendet.

Skälen för förslaget

Nuvarande regler om tillsynsman i ackordsförfarandet

I en konkurs kan det inträffa att rätten fastställer ett ackord, vilket är en överenskommelse på förslag av gäldenären som en kvalificerad majoritet av borgenärerna accepterar. Ackord i konkurs regleras i 12 kap. konkurslagen och behandlas närmare i avsnitt 11.3. Ett ackord innebär normalt att gäldenären ska betala en viss procent av borgenärernas fordringar inom en närmare angiven tid. På begäran av en borgenär vars fordran omfattas av ackordet kan rätten, om det finns skäl till det, förordna konkursförvaltaren eller någon annan lämplig person att som tillsynsman utöva tillsyn över att gäldenären fullgör sina åtaganden enligt ackordet. Det kan vid behov även förordnas en ersättare för tillsynsmannen (12 kap. 26 § första stycket konkurslagen). Det är ovanligt att ackord kommer till stånd i en konkurs och än mer sällan att en tillsynsman då förordnas.

Tillsynsmannens uppgift är att övervaka om och hur gäldenären följer de betalningsåtaganden som följer av den i ackordet fastställda överenskommelsen. Tillsynsmannen har rätt att av gäldenären få de uppgifter som denne begär och gäldenären ska följa de anvisningar som tillsynsmannen lämnar (12 kap. 26 § andra stycket konkurslagen). Det är inte reglerat när uppdraget ska anses slutfört eller att tillsynsmannen då ska entledigas. Däremot anges att rätten ska entlediga en tillsynsman som är olämplig eller som av annan särskild orsak bör skiljas från uppdraget (12 kap. 26 § tredje stycket konkurslagen).

Vissa uppdragstagare i en konkurs Ds 2019:31

Slutligen finns det bestämmelser om att tillsynsmannens arvode och ersättning för uppkomna kostnader ska prövas av rätten, om tillsynsmannen eller gäldenären begär det. Så länge ackordet inte har fullgjorts, får en sådan begäran också framställas av en borgenär vars fordran omfattas av ackordet (12 kap. 27 § konkurslagen).

Den kan nämnas att det även i en företagsrekonstruktion finns en möjligt att utse en tillsynsman för att övervaka fullgörandet av ett ackord (se 3 kap. 26 § och 4 kap. 6 § lagen [1996:764] om företagsrekonstruktion och rättsfallet RH 2009:63).

Uppgiften att besluta om frågor rörande tillsynsman ska i huvudsak flyttas över till tillsynsmyndigheten

Även om det är ovanligt att det behöver förordnas en tillsynsman, kan möjligheten att ha en sådan i det enskilda fallet bidra till att ackord kommer till stånd och kan genomföras på ett bra sätt. Det finns därför anledning att behålla tillsynsmannainstitutet.

För att utse en tillsynsman krävs att det finns skäl till det. Det uppställs alltså inga höga krav och bedömningen kan inte heller i övrigt anses komplicerad. Att besluta i frågor om tillsynsman kan därför inte anses vara en uppgift som måste förbehållas domstol. En begäran om tillsynsman kan framställas även sedan tingsrätten har fastställt ackordet och alltså avslutat sin handläggning. Frågor om entledigande och om arvode sker också vid en tidpunkt då tingsrätten normalt inte längre har befattning med konkursen. Det finns därför inte heller en sådan koppling till tingsrättens handläggning som motiverar att uppgifter rörande tillsynsman ligger kvar i domstol. Detta gäller särskilt i ljuset av den renodling i övrigt av domstolens konkurshantering som föreslås i denna promemoria. Sammantaget finns det goda skäl att flytta uppgiften från tingsrätten.

Som föreslås ovan kommer tillsynsmyndigheten att få ansvar för att förordna granskningsmän i konkurs. I denna promemoria föreslås vidare att myndigheten ska få ansvar att besluta i flertalet arvodesfrågor (se bl.a. avsnitt 10.3). Att tillsynsmyndigheten mot den bakgrunden även får överta ansvaret för frågor kopplade till tillsynsmän i ackord framstår som naturligt. Tillsynsmyndigheten har betydande erfarenhet av tillsynsfrågor och det får också anses vara en fördel att myndigheten inte har en aktiv roll i ackords-

Ds 2019:31 Vissa uppdragstagare i en konkurs

förfarandet i övrigt. Eftersom konkursförvaltaren är en person som många gånger anses lämplig att förordna som tillsynsman bedöms det inte vara ett alternativ att överlåta beslutanderätten i frågan till denne.

Det föreslås mot den angivna bakgrunden att tillsynsmyndigheten övertar tingsrättens uppgift att förordna och entlediga en tillsynsman i ackord eller en ersättare för denne och att myndigheten även prövar frågan om arvode och ersättning till en tillsynsman. Tillsynsmyndighetens beslut bör få överklagas till tingsrätten (se avsnitt 15.4 om överklagande av tillsynsmyndighetens beslut). Liksom hittills bör beslut om förordnande och entledigande av tillsynsman gälla omedelbart medan beslut om arvode och ersättning bör gälla när de har fått laga kraft. (jr 16 kap. 4 § konkurslagen, se vidare avsnitt 15.5).

Även om tillsynsmyndigheten ska överta det huvudsakliga ansvaret för tillsynsmannafrågan finns det anledning att överväga om tingsrätten alltjämt ska ha kvar behörigheten att förordna en tillsynsman i det fall frågan uppkommer redan i samband med att rätten fastställer ackordet. Det framstår som en effektiv och ändamålsenlig ordning att det är möjligt att fatta dessa beslut samlat och att en borgenär inte nödvändigtvis ska behöva vänta till dess tingsrätten har avslutat ackordsärendet och då vända sig till tillsynsmyndigheten med en ansökan om att förordna en tillsynsman. Om frågan om förordnande av tillsynsman uppkommer redan under rättens handläggning bör alltså även rätten vara behörig att som första instans besluta i frågan.

Om rätten förordnar en tillsynsman bör den underrätta tillsynsmyndigheten om beslutet. Detta bör anges i konkursförordningen.

9. Bevakningsförfarandet

9.1. Ett effektivare bevakningsförfarande

Bedömning: Bevakningsförfarandet bör behållas och effektivi-

seras. Det bör i större utsträckning vara ett förvaltarlett förfarande.

Skälen för bedömningen

Det nuvarande bevakningsförfarandet

Konkursförfarandet går ut på att avveckla boet i syfte att ge utdelning till gäldenärens konkursborgenärer. Vilka fordringar som kan göras gällande i en konkurs regleras i 5 kap. konkurslagen. Huvudprincipen är att alla fordringar som har uppkommit per konkursdagen omfattas. Dessa benämns konkursfordringar.

Utdelning till borgenärerna förutsätter att deras rätt har blivit klarlagd på ett tillförlitligt sätt. Att hänvisa varje borgenär till att i vanlig ordning utverka en exekutionstitel skulle bli oproportionerligt dyrt och tidskrävande och därför prövas borgenärernas anspråk i stället inom ramen för konkursförfarandet (Welamson, Konkursrätt, 1961, s. 497).

Ett bevakningsförfarande är ett särskilt förfarande i en konkurs som går ut på att utreda vilka fordringar som finns och bestämma vilka som kan göras gällande i konkursen. Ett bevakningsförfarande bör anordnas om fordringar utan förmånsrätt kan antas erhålla utdelning i konkursen (9 kap. 1 § konkurslagen).

Bevakningsförfarandet styrs av detaljerade regler i konkurslagen. Stegen i förfarandet är i stora drag följande. Det är rätten som på begäran av konkursförvaltaren beslutar om att inleda ett bevakningsförfarande. Rätten bestämmer i samband med detta också

Bevakningsförfarandet Ds 2019:31

inom vilken tid som borgenärerna ska bevaka sina fordringar. Därefter kungörs dessa beslut. Bevakning sker sedan genom att en borgenär i rätt tid (och i två exemplar) till rätten skriftligen anmäler sin fordran och den förmånsrätt han eller hon vill göra gällande.

Genast efter bevakningstidens utgång ska rätten överlämna det ena exemplaret av de inkomna bevakningarna till konkursförvaltaren. Förvaltaren ska skyndsamt upprätta en förteckning över fordringarna och skickar en kopia av den till rätten och tillsynsmyndigheten. Anmärkning mot en bevakning kan framställas av förvaltaren, en borgenär som har bevakat en fordran i konkursen eller gäldenären inom den tid som rätten bestämmer. Även denna tid bestäms normalt när bevakningsförfarandet inleds. Rätten ska även bestämma var bevakningarna ska hållas tillgängliga för granskning och när rätten ska hålla sammanträde (förlikningssammanträde) för det fall en anmärkning framställs. I dessa frågor ska rätten samråda med förvaltaren. Rätten ska dessutom se till att förvaltaren, tillsynsmyndigheten, gäldenären och bevakande borgenärer får underrättelse om vad rätten har bestämt. Om förlikningssammanträdet inte leder till att tvisten förliks, ska en prövning ske av domstolen vid en efterföljande förhandling.

En borgenär som inte har bevakat sin fordran i bevakningsförfarandet har en möjlighet att i efterhand anmäla sin fordran, s.k. efterbevakning. En efterbevakning görs på i huvudsak samma sätt som en bevakning.

Bevakningsförfarandet bör finnas kvar men hanteras mer effektivt

Bevakningsförfarandet har tidvis ifrågasatts, t.ex. av 2007 års Insolvensutredning (SOU 2010:2 del 1 s. 221 f.). Bland annat har det framhållits att förfarandet är komplicerat och att det riskerar leda till onödigt merarbete i de fall oprioriterade borgenärer i slutändan ändå inte får någon utdelning. Det har också framhållits att förfarandet tar tid, och att det kommer för sent under förfarandet för att hjälpa konkursförvaltaren i sitt utredningsarbete.

Ett alternativ till bevakningsförfarandet skulle kunna vara att på ett annat och tidigare sätt underlätta konkursförvaltarens arbete med att utreda förekomsten av fordringar mot gäldenären. Det skulle då närmast handla om att klargöra fordringsförhållandena

Ds 2019:31 Bevakningsförfarandet

med hjälp av borgenärerna redan under boutredningsfasen. En förändring kunde vara att, med förebild i skuldsaneringsförfarandet, redan i samband med kungörandet av konkursbeslutet uppmana borgenärerna att anmäla sina fordringar. En liknande ordning finns i en del andra länder, t.ex. Norge och Tyskland. Inte minst i ljuset av att flertalet konkurser avslutas utan utdelning skulle dock en sådan förändring riskera att leda till ett merarbete för både borgenärerna och förvaltaren som inte framstår som motiverat (jfr RP 221/2018 rd s. 19 där detta nyligen anförts som skäl mot en förändring i Finland).

Ett annat alternativ skulle kunna vara att, med förebild i den finska ordningen, begränsa bevakningsförfarandet till just utredningsdelen, dvs. att inte separat inom ramen för detta förfarande slita tvister med anledning av gjorda anmärkningar. I stället skulle konkursförvaltaren, med bevakningarna som underlag, direkt upprätta ett utdelningsförslag. Redan enligt nuvarande ordning förutsätts en hel rad frågor kunna prövas i ett utdelningsförfarande (jfr rättsfallet NJA 2008 s. 805). Ett bevakningsförfarande ska också i första hand ses som förvaltarens hjälpmedel att få veta vilka borgenärer som finns och vilka fordringar dessa gör gällande (prop. 1986/87:90 s. 297). Samtidigt har som en fördel med bevakningsförfarandet lyfts fram att det lämpar sig särskilt väl för en prövning av rena rättsfrågor som påverkar rätten till utdelning i konkursen. Det kan därför i flera fall vara bättre att lösa ut sådana frågor tidigt och särskilt i ett förfarande och inte vänta till konkursen ska avslutas och riskera att utdelningsförfarandet i större utsträckning drar ut på tiden och att utdelningsförslaget kan behöva göras om (se SOU 1983:24 s. 188). Ett beslut om en fordran under bevakningsförfarandet utgör i regel hinder mot att frågan prövas senare under förfarandet.

Bevakningsförfarandet har funnits länge i Sverige och är ett väl inarbetat inslag konkursförfarandet. Enligt uppgift inleds varje år relativt många bevakningsförfaranden. Det tyder på att det finns ett behov av ett sådant förfarande. Genom ett bevakningsförfarande underlättas konkursförvaltarens arbete med att få information om vilka fordringar som är utdelningsberättigade i konkursen. Det bidrar också till att förbättra borgenärernas möjligheter att i tid hävda sin rätt. En annan fördel med förfarandet är som nämns ovan att det lämpar sig bra för prövning av rättsfrågor som påverkar rätten

Bevakningsförfarandet Ds 2019:31

till utdelning i konkursen. Dessutom är ett bevakningsförfarande en förutsättning för att kunna genomföra ett ackordsförfarande. Det finns mot denna bakgrund inte tillräckliga skäl att nu avskaffa förfarandet eller ersätta det med något annat.

Bevakningsförfarandet är i hög grad formbundet och stegen i handläggningskedjan utförs av flera olika aktörer. Det finns anledning att överväga hur både ansvarsfördelningen och förfarandet i sig kan förändras i syfte att förbättra och effektivisera förfarandet. Målsättningen bör vara att eliminera dubbelarbete och att övergå till ett mer förvaltarlett förfarande.

Bevakningsförfarandet kan sägas bestå av tre faser: En inledande fas där ställning tas till om ett bevakningsförfarande ska påbörjas och där anmälningsfrister i sådant fall bestäms, en utredningsfas där borgenärer anmäler sina fordringar och anmärker på andras, och en avslutande fas där bevakningstvister slits. Även om dessa faser i viss utsträckning går i varandra är de till sitt innehåll sådana att frågan om vem som bör ansvara för respektive fas eller uppgifter däri kan bedömas för sig.

9.2. Den inledande delen av förfarandet

9.2.1. Att anordna ett bevakningsförfarande

Förslag: Det ska vara konkursförvaltaren i stället för rätten som

ska få besluta om att anordna ett bevakningsförfarande.

Konkursförvaltaren ska också bestämma bevaknings- och anmärkningstiderna. Dessa tider ska vara så korta som möjligt.

Skälen för förslaget

Konkursförvaltaren ska besluta om att anordna bevakningsförfarande

Nuvarande ordning innebär att det är tingsrätten som beslutar om att ett bevakningsförfarande ska anordnas i konkursen. För att rätten ska kunna fatta ett sådant beslut krävs att konkursförvaltaren har gjort en framställan om det. Rätten behöver inte höra tillsynsmyndigheten inför sitt beslut.

Ds 2019:31 Bevakningsförfarandet

Konkursförvaltarens medverkan i denna fas är nödvändig. Förvaltaren har i regel bäst förutsättningar att bedöma om ett bevakningsförfarande är till fördel för konkursutredningen och om fördelarna överväger det besvär och de kostnader som ett bevakningsförfarande kan föranleda framför allt borgenärerna. Att det förhåller sig så blir också tydligt i ljuset av att förfarandet endast kan anordnas på initiativ av förvaltaren och att tingsrätten i regel accepterar förvaltarens framställan om bevakningsförfarande utan någon mer ingående analys.

Att bedöma om det finns förutsättningar att anordna ett bevakningsförfarande bedöms däremot inte vara en uppgift som kräver tingsrättens kompetens. Inte heller behöver domstolen vara involverad för att ge legitimitet åt förfarandet. Mot den bakgrunden bör ordningen ändras så att konkursförvaltaren, i stället för rätten, är den som beslutar om att inleda bevakningsförfarandet. Detta bör leda till att förfarandet kan påbörjas snabbare. Det blir också tydligare att det är förvaltaren som har det huvudsakliga ansvaret för förfarandet.

En riktlinje för när ett bevakningsförfarande bör anordnas

Ett bevakningsförfarande bör anordnas om fordringar utan förmånsrätt kan antas erhålla utdelning i konkursen (9 kap. 1 § konkurslagen). Detta utgör ett riktmärke vid bedömningen av om ett förfarande ska inledas eller inte. Det framhålls i förarbetena att en bedömning får göras av samtliga föreliggande omständigheter. Enbart den omständigheten att ett större antal oprioriterade borgenärer kan antas finnas behöver inte i sig påkalla något behov av bevakningsförfarande. I många konkurser räcker nämligen boets tillgångar inte till för utdelning till andra än prioriterade borgenärer (prop. 1986/87:90 s. 295 f.).

Det finns situationer då en konkursförvaltare bör kunna avstå från att anordna ett bevakningsförfarande trots att det vid tidpunkten för förfarandets inledande kan antas att oprioriterade borgenärer skulle kunna komma att erhålla utdelning i konkursen. Bakgrunden är att ett bevakningsförfarande ökar förvaltarens arbetsinsats med följd att förvaltararvodet därmed ökar. Ibland kan det få till konsekvens att det utdelningsbara beloppet minskar betydligt

Bevakningsförfarandet Ds 2019:31

eller kanske till och med förbrukas helt. Kostnadsökningen kan i dessa fall inte anses motivera att förfarandet fortsätter även om eventuellt någon liten del av boets behållning skulle kunna delas ut. Det påbörjade bevakningsförfarandet kan då behöva avbrytas.

I konkursförvaltarens uppdrag ligger att ta till vara borgenärernas gemensamma rätt och bästa samt vidta alla de åtgärder som främjar en förmånlig och snabb avveckling av boet (7 kap. 8 § första stycket konkurslagen). Vidare uttalas i förarbetena att rätten ska bevaka att förvaltaren inte i onödan ådrar konkursboet den ökning av konkurskostnaderna som normalt torde bli följden av ett bevakningsförfarande (prop. 1986/87:90 s. 296, se även rättsfallet RH 2008:38 där ett bevakningsförfarande inte ansågs nödvändigt trots att oprioriterade borgenärer kunde påräkna viss utdelning). Även detta talar för att ett bevakningsförfarande inte bör anordnas när kostnaderna för förfarandet riskerar medföra att tillgängliga medel för utdelningen väsentligt skulle minska.

Nuvarande riktlinje om när ett bevakningsförfarande bör anordnas kan inte anses hindra en ordning där konkursförvaltaren i den beskrivna situationen underlåter att inleda ett förfarande. Förvaltaren är väl skickad att avgöra när omständigheterna är sådana att han eller hon, med beaktande av kostnadsaspekten och tänkbara utdelningsbara medel, bör avstå från ett bevakningsförfarande. Det finns därför inte heller av den anledningen skäl att ändra bestämmelserna om när ett förfarande bör anordnas.

Konkursförvaltaren ska bestämma tid för bevakning och anmärkning

Den s.k. bevakningstiden, dvs. den tid inom vilken bevakning av fordran eller yrkad förmånsrätt ska ske, måste i dag vara minst fyra och högst tio veckor från beslutsdagen (9 kap. 2 § konkurslagen). Den s.k. anmärkningstiden, dvs. den tid inom vilken anmärkning mot en bevakning ska ske, måste vara minst två och högst fyra veckor räknat från bevakningstidens utgång, men får vara längre om förhållandena i konkursen kräver det (9 kap. 8 § konkurslagen).

Enligt nuvarande ordning är det rätten som bestämmer fristerna. Båda dessa fastställs normalt i samband med beslutet att anordna bevakningsförfarandet. När nu konkursförvaltaren föreslås överta uppgiften att besluta om att anordna bevakningsförfarandet bör det

Ds 2019:31 Bevakningsförfarandet

redan av denna anledning också vara förvaltaren som bestämmer tiden för bevakning respektive anmärkning.

Faktorer som många gånger är avgörande för vilken bevakningstid som ska bestämmas är vilken omfattning konkursboet har, hur borgenärskretsen är sammansatt och konkursförvaltarens arbetsbörda. Utgångspunkten bör vara att bevakningstiden inte får sättas längre än vad som är nödvändigt. Sådana omständigheter som att borgenärer finns i utlandet kan motivera en längre bevakningstid (jfr prop. 1986/87:90 s. 298). Sedan bevakningstiden har kungjorts kan den inte förlängas.

Det finns i dag helt andra förutsättningarna för borgenärer att följa konkursen och kommunicera sina anspråk än vad som gällde när nuvarande frister infördes. Även med beaktande av att varje borgenär måste ges rimliga möjligheter att bevaka sin rätt, bör det därför finnas utrymme att effektivisera denna del av förfarandet något (se även prop. 2016/17:125 s. 39 om att 2015 års insolvensförordning inte hindrar en kortare bevakningstid).

Det finns för närvarande ett relativt stort utrymme att bestämma tiderna för bevakning och anmärkning. Konkursförvaltaren bör visserligen ha förutsättningar att i det enskilda fallet kunna avgöra lämpliga bevaknings- och anmärkningstider. I syfte att underlätta prövningen samt skapa förutsebarhet och förutsättningar för en så enhetlig och effektiv ordning som möjligt finns det dock anledning att i konkurslagen tydliggöra att fristerna som utgångspunkten ska vara så korta som möjligt. Mot den bakgrunden föreslås att bevakningstiden ska vara fyra veckor och anmärkningstiden två veckor men att förvaltaren kan bestämma en längre tid om det är motiverat i det enskilda fallet. För bevakning bör en maxtid på åtta veckor. uppställas. Vad som ska krävas för att bestämma en längre frist bör kunna avgöras av förvaltaren (jfr bl.a. prop. 1978/79:105 s. 128 f. och 307 samt SOU 1983:24 s. 209 om bestämmande av anmärkningsfristen).

Konkursförvaltarens beslut om bevakningsförfarande ska inte vara överklagbart

Rättens beslut att anordna ett bevakningsförfarande får inte överklagas (16 kap. 6 § första stycket första meningen konkurslagen). Om rätten beslutar att inte bifalla konkursförvaltarens framställan

Bevakningsförfarandet Ds 2019:31

om ett bevakningsförfarande får däremot förvaltaren, en borgenär och tillsynsmyndigheten överklaga beslutet (16 kap. 5 och 6 §§ samt 8 § 5 konkurslagen).

När konkursförvaltaren nu föreslås ta över tingsrättens beslutsfunktion uppkommer frågan om beslut i fråga om att anordna ett bevakningsförfarande ska få överprövas. Tidigare utredningar har ansett att det inte ska få ske (SOU 1991:106 del B s. 352, SOU 2000:62 del 1 s. 427 f. och SOU 2010:2 del 1 s. 221 f.).

En konkursförvaltare vidtar redan i dag en mängd åtgärder i konkursen som i regel inte kan bli föremål för rättens prövning. Ett beslut om att anordna ett bevakningsförfarande kan inte anses vara ett särskilt ingripande beslut för enskilda, även om ett sådant förfarande i och för sig kan medföra viss tidsutdräkt och ställer krav på aktivitet av borgenärerna för att inte förlora sin rätt till utdelning. Förvaltaren är den som har bäst kännedom om förhållandena i konkursen och tingsrätten godtar förvaltarens bedömning i de flesta fall. Behovet av att kunna angripa förvaltarens beslut i domstol får mot denna bakgrund anses litet.

Det som därtill talar för att konkursförvaltarens anordnandebeslut inte bör få överklagas är att ett sådant beslut innebär att bevakningsförfarandet omedelbart inleds och att bevakningstiden kungörs och börjar löpa. Att då parallellt genomföra en domstolsprövning framstår inte som ändamålsenligt. Även om det naturligtvis inte kan uteslutas att en överprövning i något fall skulle kunna leda till ett annat resultat framstår det inte som nödvändigt att införa en sådan möjlighet. Det kan noteras att det enligt nuvarande ordning endast är förvaltaren som kan påkalla ett anordnandebeslut i tingsrätten. Borgenärer, gäldenären och tillsynsmyndigheten kan naturligtvis påtala behovet för förvaltaren men de saknar möjlighet att agera om förvaltaren ändå väljer att inte göra en framställan. Denna ordning innebär i praktiken att förvaltaren redan har ett betydande ansvar i frågan. Sammanfattningsvis bör förvaltarens beslut att anordna ett bevakningsförfarande inte få överklagas.

Som redovisas ovan är det enligt nuvarande ordning möjligt att överklaga rättens beslut att inte anordna ett bevakningsförfarande. En sådan möjlighet finns bl.a. för att motverka en oenhetlig rättstillämpning (prop. 1986/87:90 s. 410). Behovet av att överklaga får dock anses litet och ska dessutom vägas mot att konkursförvaltaren varje gång det inte är aktuellt att anordna ett bevakningsförfarande,

Ds 2019:31 Bevakningsförfarandet

dvs. i majoriteten av fallen, skulle behöva fatta ett formellt beslut om att inte vidta en sådan åtgärd. Det får mot den bakgrunden anses rimligt att förvaltaren själv får ta ansvaret för frågan om ett bevakningsförfarande behöver anordnas och att inte heller ett sådant beslut därför ska få överklagas.

Att höra tillsynsmyndigheten inför ett beslut?

Det finns inte någon skyldighet för tingsrätten att höra tillsynsmyndigheten när konkursförvaltarens begär att ett bevakningsförfarande ska inledas. Frågan är om förvaltaren nu bör göra det.

I konkurslagen finns den s.k. allmänna höranderegeln (7 kap. 10 § konkurslagen) som innebär att förvaltaren är skyldig att i viktigare frågor höra bl.a. tillsynsmyndigheten. Även om ett bevakningsförfarande innebär en viss tidsutdräkt och frågan om huruvida ett sådant förfarande ska inledas i en enskild konkurs innefattar en bedömning som kan påverka både utredningen och utdelningen är det dock knappast i vart fall typiskt sett att anse som en sådan viktigare fråga (jfr annan uppfattning Palmér/Savin, Konkurslagen, kommentaren till 9 kap. 1 §).

Som anförs ovan får konkursförvaltaren anses ha goda förutsättningar att självständigt bedöma om ett bevakningsförfarande behöver inledas eller inte. Det framstår inte som angeläget att förvaltaren då i varje fall ska behöva höra tillsynsmyndigheten i frågan. Att begränsa hörandet till de fall där förvaltaren avser att inleda ett sådant förfarande framstår inte som ändamålsenligt. Risken för att förvaltaren i onödan påbörjar ett bevakningsförfarande kan inte heller anses särskilt stor. I avsnitt 14.3 föreslås att den allmänna höranderegeln utvidgas något till att avse inte bara viktigare frågor utan även inför beslut i svårbedömda frågor. Detta skapar ett visst utrymme för att vid behov involvera tillsynsmyndigheten inför ställningstagandet om ett bevakningsförfarande ska anordnas utan att det samtidigt krävs att så sker i varje fall frågan övervägs. Mot denna bakgrund finns det inte behov av att särskilt reglera frågan om tillsynsmyndighetens hörande i bevakningssituationen.

Bevakningsförfarandet Ds 2019:31

9.2.2. Kungörelser och underrättelser

Förslag: Konkursförvaltaren ska kungöra beslutet om att anord-

na ett bevakningsförfarande och bevakningstiden.

Bedömning: Konkursförvaltaren bör ta över tingsrättens

uppgift att underrätta om att ett bevakningsförfarande anordnas och om anmärkningstiden.

Skälen för förslaget och bedömningen: Enligt nuvarande ord-

ning är det rätten som ska kungöra beslut att inleda bevakningsförfarande och bevakningstiden (9 kap. 3 § konkurslagen). Eftersom rätten inte fortsättningsvis ska besluta i dessa frågor finns det inte längre något naturligt samband mellan besluten och att rätten ser till att kungörelsen kommer till stånd. Tvärtom framstår det som en ineffektiv ordning att låta någon annan än beslutsfattaren ha ansvar för kungörelsen. Uppgiften att hantera kungörelser är av sådan karaktär att den inte kräver domstols medverkan. Mot denna bakgrund bör tingsrätten inte längre ha kvar den uppgiften.

Det finns tydliga fördelar med att anförtro konkursförvaltaren ansvaret för att kungöra de inledande besluten. Eftersom förvaltaren är den som ska besluta om ett bevakningsförfarande och bestämma bevakningstiden, kan kungörelsen komma till stånd snabbare än om tillsynsmyndigheten skulle utföra åtgärden. Även risken för fel minskar om det är samma aktör, dvs. förvaltaren, som beslutar och kungör. Det finns varken principiella eller praktiska skäl mot att en förvaltare anförtros uppgiften. Det finns redan enligt nuvarande ordning exempel på att förvaltaren har i uppgift att ombesörja kungörelser (se 8 kap. 11 § konkurslagen om försäljning av egendom på auktion). Mot denna bakgrund föreslås att konkursförvaltaren anförtros ansvaret för att kungöra de inledande besluten i bevakningsförfarandet. Sättet för kungörandet behandlas i avsnitt 17.2.

Enligt nuvarande ordning ska rätten samma dag som beslutet att anordna ett bevakningsförfarande meddelas sända en underrättelse om beslutet till Skatteverket och till länsstyrelsen i det län som tingsrätten hör till (5 § lönegarantiförordningen [1992:501]). Dessutom ska rätten genast underrätta gäldenären, konkursförvaltaren, tillsynsmyndigheten och varje känd borgenär om bl.a. beslutet och anmärkningstiden (26 § konkursförordningen).

Ds 2019:31 Bevakningsförfarandet

De ändamålsskäl som redovisas ovan för att konkursförvaltaren ska ta över tingsrättens skyldighet att utfärda kungörelse om bevakningsförfarandet gör sig gällande även när det gäller underrättelser. Mot den bakgrunden föreslås att förvaltaren tar över rättens skyldighet att underrätta berörda när ett bevakningsförfarande anordnas. Sättet för underrättelse behandlas i avsnitt 17.3.

9.3. Den utredande delen av förfarandet

9.3.1. Bevakningar

Förslag: En borgenär som vill anmäla sin fordran ska ge in en

skriftlig bevakning till konkursförvaltaren.

Konkursförvaltaren ska se till att tillsynsmyndigheten får del av bevakningarna. Dessa ska hållas tillgängliga för granskning hos myndigheten.

Konkursförvaltaren ska inte längre behöva upprätta och ge in en bevakningsförteckning.

Skälen för förslaget

Borgenärerna ska bevaka sina fordringar hos konkursförvaltaren

En borgenär ska enligt nuvarande ordning bevaka sin fordran och den förmånsrätt som han eller hon vill göra gällande genom en skriftlig anmälan till rätten. Det är tydligt att rättens kompetens inte krävs för uppgiften att ta emot bevakningar. I stället bör borgenärens bevakning ske till förvaltaren som ändå behöver få del av dessa för att kunna driva förfarandet framåt på ett ändamålsenligt sätt. Det finns inte anledning att ha en annan ordning i de fall förvaltaren själv har i uppgift att bevaka en fordran (se avsnitt 9.3.2). Som föreslås nedan ska alla bevakningar senare hållas tillgängliga för granskning hos tillsynsmyndigheten.

Enligt nuvarande ordning gäller att rätten efter bevakningstidens utgång ska överlämna ett exemplar av bevakningshandlingarna till konkursförvaltaren (9 kap. 7 § första stycket konkurslagen). Den skyldigheten bör slopas som en följd av att bevakningarna inte längre ska ges in till rätten.

Bevakningsförfarandet Ds 2019:31

Bevakningarna ska hållas tillgängliga hos tillsynsmyndigheten

De bevakningar som för närvarande ges in till rätten vidarebefordras till konkursförvaltaren men däremot inte till tillsynsmyndigheten. När det nu föreslås att borgenärernas bevakningar ska ges in till förvaltaren i stället för till rätten är frågan om det är tillräckligt att handlingarna endast finns hos förvaltaren.

Det som framför allt talar för att konkursförvaltaren bör tillställa tillsynsmyndigheten bevakningarna är vikten av att säkerställa insyn i det förvaltarledda förfarandet och möjlighet för borgenärer och andra att kunna granska bevakningarna. För närvarande gäller att förvaltaren på begäran är skyldig att lämna uppgifter om boet och dess förvaltning till rätten, borgenärer, granskningsmän, gäldenären eller tillsynsmyndigheten (7 kap. 9 § första stycket konkurslagen). I doktrin framhålls att om det finns ett befogat intresse av att ta del av handlingar som rör boet, bör förvaltaren medverka till att efterfrågade handlingar lämnas ut (Palmér/ Savin, Konkurslagen, kommentaren till 7 kap. 9 §). Förvaltaren har dock ingen generell skyldighet att låta borgenärerna ta del av handlingar som rör boet (prop. 1986/87:90 s. 273). En annan sak är att det brukar bestämmas att bevakningarna kan granskas hos förvaltaren.

Det finns en möjlighet att med stöd av 2 kap. 4 § offentlighets- och sekretesslagen (2009:400) låta offentlighetsprincipen gälla för handlingar som finns hos andra organ än myndigheter. Det vore därför möjligt att ge allmänheten och aktörerna i en konkurs rätt att ta del av bevakningshandlingar direkt hos konkursförvaltaren på samma sätt som om handlingarna begärdes ut hos en myndighet. Samtidigt är en sådan lösning långt ifrån oproblematisk. Förvaltarkåren består till mycket stor del av advokater som driver privat rörelse. Advokater driver sin verksamhet i stor utsträckning under tystnadsplikt och det är svårt att ställa lika höga krav på tillgänglighet och service på en advokatbyrå som på en myndighet. Det kan rimligen inte förväntas att en advokatbyrå ska tillmötesgå spontana besök och förfrågningar under bevakningsförfarandet. Det bedöms därför vara en lämpligare ordning att enskildas tillgång till borgenärernas och förvaltarens bevakningar säkerställs av tillsynsmyndigheten och att handlingarna alltså blir offentliga där (se även avsnitt 13.1 där frågan utvecklas ytterligare).

Ds 2019:31 Bevakningsförfarandet

Enligt nuvarande ordning ska rätten i varje enskilt fall bestämma var bevakningarna ska hållas tillgängliga för granskning (9 kap. 8 § konkurslagen). Om bevakningarna nu alltid ska finnas hos tillsynsmyndigheten framstår det som rimligt att granskning av dessa handlingarna också kan ske där. Detta bör anges i konkurslagen och det finns då inte längre något behov av att i varje fall bestämma detta. En sådan ordning hindrar givetvis inte en konkursförvaltare från att låta berörda ta del av bevakningshandlingarna hos honom eller henne, om det bedöms lämpligt.

Sammanfattningsvis föreslås att konkursförvaltaren genast efter bevakningstidens utgång se till att tillsynsmyndigheten får del av inkomna bevakningar och att handlingarna därefter hålls tillgängliga för granskning hos myndigheten.

Konkursförvaltaren ska inte längre ge in en bevakningsförteckning

Enligt konkurslagen ska konkursförvaltaren skyndsamt upprätta en förteckning över alla de fordringar som har bevakats. I den anges beloppet för bevakad fordran, eventuellt yrkad förmånsrätt med åberopade grunder och vilken plats i förmånsrättsordningen fordran får enligt borgenärens yrkande. Kopior av förteckningen ska skickas till rätten och tillsynsmyndigheten (9 kap. 7 § andra stycket konkurslagen). Med den förändrade rollfördelning som nu föreslås finns det inte längre någon anledning att skicka förteckningen till rätten. Denna skyldighet bör därför tas bort.

En lagstadgad skyldighet att skicka förteckningen till tillsynsmyndigheten infördes i samband med att den nuvarande konkurslagen tillkom, men den ordningen hade tillämpades redan före det (prop. 1986/87:90 s. 302). Som föreslås ovan kommer tillsynsmyndigheten framöver att få del av alla bevakningar. Det borde rimligen medföra att myndigheten inte längre kommer att ha samma behov av att även få del av en förteckning över dessa. Det kan visserligen hävdas att en av konkursförvaltaren upprättad sammanställning av bevakningarna underlättar för de som vill granska bevakningarna. Det framstår dock inte som motiverat att förvaltaren ska lägga ned resurser på en sådan ren serviceåtgärd. Skyldigheten för förvaltaren att upprätta och till tillsynsmyndigheten ge in en bevakningsförteckning bör därför tas bort.

Bevakningsförfarandet Ds 2019:31

9.3.2. Bevakningsfrihet

Förslag: En fordran som har betalats i förskott före bevaknings-

förfarandet inleddes ska redovisas i en av konkursförvaltaren upprättad förteckning och ska därmed anses bevakad utan att det krävs någon särskild åtgärd från borgenärens sida. Förteckningen ska tillställas tillsynsmyndigheten.

Nuvarande bestämmelser om bevakningsfrihet för insättnings- och försäkringsborgenärer ska utformas på motsvarande sätt. Bevakningsfriheten i livförsäkringsföretags och tjänstepensionsföretags konkurs ska även gälla andra ersättningsberättigade än försäkringstagare.

Skälen för förslaget

Nuvarande bevakningsfrihet för vissa borgenärer

En borgenär är berättigad till utdelning i en konkurs endast om han eller hon har bevakat sin fordran (9 kap. 4 § konkurslagen). Det finns dock vissa undantag från borgenärernas bevakningsskyldighet. De rör fordran mot gäldenären som återuppväckts på grund av återvinning (4 kap. 21 §), regressfordran som tillkommer medgäldenärs konkursbo (5 kap. 8 §), kvittningsfordran (5 kap. 17 § andra stycket andra meningen) och fordran med pant i fast eller lös egendom (9 kap. 5 § första stycket). Vidare behöver en fordran som redan har bevakats inte bevakas en gång till, om någon annan borgenär, t.ex. en borgensman, genom betalning eller på annan grund helt eller delvis skulle inträda i den bevakande borgenärens rätt (se SOU 1970:75 s. 206 och prop. 1986/87:90 s. 196).

Bevakningsfriheten för dessa fordringar innebär att konkursförvaltaren ska beakta fordringarna då utdelningsförslaget upprättas trots att de inte har bevakats (se 11 kap. 4 § första stycket andra meningen konkurslagen). Karakteristiskt för de undantagna fordringarna är att det inte finns något egentligt behov av att låta ett bevakningsförfarande omfatta dem. De är ofta otvistiga och föremål för en förmånsrätt. Dessa fordringar kan därför, utan det slag av förutredning som ett bevakningsförfarande innebär, beaktas först inom ramen för utdelningsförfarandet.

Ds 2019:31 Bevakningsförfarandet

Förutom de ovan nämnda fordringarna finns det vissa typer av fordringar som borgenärer själva inte behöver bevaka. En insättningsborgenär behöver inte bevaka sin fordran i bl.a. en banks konkurs förutsatt att konkursförvaltaren i bouppteckningen eller en särskild förteckning har lämnat uppgift om borgenärens fordran. Detsamma gäller försäkringstagare i ett livförsäkringsbolags eller tjänstepensionsföretags konkurs (7 kap. 13 § sjätte stycket och 9 kap. 5 § andra stycket konkurlagen, se även prop. 2018/19:158 s. 87 f.). Dessutom ska förvaltaren för arbetstagares räkning bevaka lönefordringar som är klara (15 § lönegarantilagen [1992:497]).

I samtliga nu redovisade fall gäller att om borgenären anser att fordran är större än det som omfattas av bevakningsfriheten eller anmäls av konkursförvaltaren måste han eller hon bevaka resten för att få utdelning på det överskjutande beloppet.

En tydligare ordning för insättningsborgenärer m.fl.

För löneborgenärer är det tydligt att deras fordringar ingår i bevakningsförfarandet (se ovan och prop. 1975/76:119 s. 68 f.). För insättningsborgenärer var detta tidigare tydligt. I 3 § lagen (1956:217) om vissa kreditinrättningars konkurs föreskrevs att en fordran som hade upptagits i konkursförvaltarens förteckning skulle anses vara bevakad i konkursen som om borgenären själv hade anmält densamma (se även Welamson, Konkursrätt, 1961, s. 512 f.). När bestämmelsen överfördes till 1987 års konkurslag formulerades den om till att språkligt överensstämma med de fordringar som är helt undantagna från bevakningsförfarandet, utan att någon ändring i sak dock synes ha varit avsedd (prop. 1986/87:90 s. 268 f. och 300, jfr SOU 1983:24 s. 84 f. där Konkurslagskommittén ansåg att tidigare ordning skulle bestå).

Den ändring i konkurslagen som gjordes innebar dels att bestämmelserna delades upp, där en del placerades i 7 kap. 13 § (sjätte stycket) om bouppteckning och en del i 9 kap. 5 § om bevakningsfrihet, dels att det som ett alternativ till att ange borgenärernas fordringar i en förteckning angavs att de kunde anges i bouppteckningen. Reglerna omfattade ursprungligen banker och vissa andra företag med inlåningsverksamhet men har successivt byggts ut till att omfatta även värdepappers- och försäkringsbolag.

Bevakningsförfarandet Ds 2019:31

Det kan konstateras att reglerna endast gäller den situation då ett bevakningsförfarande anordnas och att uppgifterna därmed behövs för det ändamålet (prop. 1986/87:90 s. 268 f.). De fordringar som anges i 7 kap. 13 § sjätte stycket ska naturligtvis ingå i bouppteckningen utan denna särskilda föreskrift, vilket nu förtydligas (se avsnitt 5.1 om att skulder ska anges i bouppteckningen) och i ett förvaltarlett bevakningsförfarande behöver varken rätten eller tillsynsmyndigheten särskilt få del av dessa borgenärers kontaktuppgifter (jfr sjätte stycket första meningen).

Det finns vidare ingen anledning att tolka den ändring som gjordes 1987 som att insättningsborgenärers fordringar är helt undantagna från bevakning utan endast att borgenärerna själva inte behöver bevaka dessa om konkursförvaltaren gör det (a. prop. s. 300, se även prop. 1989/90:34 s. 100). Att som bevakningsinlaga använda bouppteckningen bör inte komma ifråga. I stället bör förvaltaren i en situation som den nu aktuella upprätta en särskild bevakningsförteckning, och det även om en bouppteckning med uppgifterna har färdigställts. Det finns mot denna bakgrund anledning att justera och tydliggöra reglerna i konkurslagen kring dessa fordringar i bevakningsförfarandet. De bör samlas i 9 kap. och det bör, i likhet med 1956 års lag, anges att fordringarna ska anses bevakade i den utsträckning de anges i en av förvaltaren upprättad förteckning. I de aktuella institutens eller företagens konkurs ska i regel ett allmänt ombud utses, vilket torde underlätta uppgiften att upprätta en förteckning (se 7 kap. 2 § tredje stycket konkurslagen).

Det finns anledning att i detta sammanhang ersätta begreppet livförsäkringsbolag i konkurslagen med livförsäkringsföretag (se 1 kap.3 och 4 §§försäkringsrörelselagen [2010:2043] om dessa begrepp) för att reglerna även ska omfatta livförsäkringsföreningar.

Särskilt om försäkringstagare och andra ersättningsberättigade

Bevakningsfrihet för försäkringstagare i ett livförsäkringsbolags konkurs infördes i konkurslagen 1990. Samtidigt infördes i 4 a § förmånsrättslagen (1970:979) en särskild förmånsrätt för försäkringstagarnas fordringar. Förmånsrätten omfattar bl.a. de tillgångar som bolaget har avsatt till täckande av de försäkringstekniska skulderna för livförsäkring (prop. 1989/90:34 s. 73 f.).

Ds 2019:31 Bevakningsförfarandet

Ett försäkringsbelopp tillkommer ibland någon annan än försäkringstagaren, dvs. den som ingått avtal om försäkring med försäkringsgivaren. Så är fallet med t.ex. dödsfallsförsäkringar och kollektivavtalsförsäkringar. År 2000 ändrades 4 a § förmånsrättslagen (och vissa andra lagar) till att inte bara avse försäkringstagare utan även andra ersättningsberättigade. Syftet med ändringen var att skydda även de som ska ha rätt till försäkringsersättningen enligt bl.a. livförsäkringsavtal utan att själv vara försäkringstagare (prop. 1998/99:87 s. 154 f.). I förarbetena diskuterades frågan om att definiera begreppet försäkringstagare och i vilken utsträckning andra ersättningsberättigade kunde omfattas av det begreppet. Någon generell lösning lämnades inte och några särskilda överväganden kring konkurslagens bestämmelser gjordes inte då eller senare.

I samband med att regeringen nyligen föreslog att även fordringar i tjänstepensionsföretags konkurs ska omfattas av bevakningsfriheten väcktes i Lagrådet frågan om huruvida även andra ersättningsberättigade omfattas. Enligt Lagrådet är det inte säkert att ordet försäkringstagare i konkurslagen ska förstås på samma sätt som i andra lagar där ordet kompletteras med andra ersättningsberättigade och att det därför är möjligt att konkurslagen skulle kunna tolkas och tillämpas så att också en fordran som en annan ersättningsberättigad har, omfattas av undantaget när fordringen tas med i konkursförvaltarens förteckning. Lagrådet ansåg att undantaget från bevakningsskyldigheten i livförsäkrings- och tjänstepensionsföretags konkurs borde bli föremål för ytterligare överväganden. I den efterföljande propositionen uttalade regeringen att det kan finnas skäl att närmare överväga saken, men att det inte fanns förutsättningar att göra det i det lagstiftningsärendet (prop. 2018/19:158 s. 655 och 1180).

Lagrådet synes utgå från att andra ersättningsberättigade borde omfattas av bevakningsfriheten. Det är en rimlig uppfattning. Det finns i en konkurs och särskilt i ett bevakningsförfarande ingen anledning att se annorlunda på fordringar som alla härrör från ett och samma försäkringsavtal. Som redovisas ovan gäller förmånsrätten för båda kategorier borgenärer. Såvitt känt har frågan om huruvida andra ersättningsberättigade i konkurslagen innefattas i ordet försäkringstagare inte prövats. För att säkerställa ett väl fungerande bevakningsförfarande och undvika rättsförluster är det viktigt att det på förhand är tydligt för konkursförvaltaren och

Bevakningsförfarandet Ds 2019:31

fordringsägarna i vilken utsträckning en fordran måste bevakas eller inte och vem som då ska bevaka den. Detta talar med styrka för att det görs ett tillägg i bestämmelsen om bevakningsfrihet som innebär att även andra ersättningsberättigades fordringar i ett livförsäkringsföretags eller ett tjänstepensionsföretags konkurs omfattas.

Det finns inte skäl att generellt befria borgenärer med kända fordringar från sin bevakningsskyldighet

Det kan vara svårt för en borgenär att förstå att en fordran som har anmälts till konkursförvaltaren i konkursens inledningsskede, och som finns med i konkursbouppteckningen, måste bevakas. Man skulle av den anledningen kunna överväga en ordning där samtliga fordringar i konkursbouppteckningen anses som automatiskt bevakade. I Finland ska fordringar som redan har anmälts när bevakningsförfarandet inleds anses bevakade och förvaltaren kan även i viss utsträckning beakta obevakade klara fordringar (12 kap.6 och 8 §§konkurslagen [20.2.2004/120], se även RP 221/2018 rd s. 66).

Samtidigt finns det ett värde i att en borgenär bevakar sin fordran och yrkade förmånsrätt. På så sätt säkerställs att samtliga fordringar i en konkurs är aktuella och fullständiga. I bevakningen ska borgenären nämligen ange fordringen belopp och grunderna för såväl fordringen som den yrkade förmånsrätten (9 kap. 6 § konkurslagen; jfr 21 § andra stycket skuldsaneringslagen där även borgenärer med sedan tidigare kända fordringar ska anmäla dessa). Att undanta en stor mängd fordringar från bevakningsskyldigheten, försvårar möjligheterna att klargöra vilka fordringar som är tvistiga och slita sådana tvister. Mot denna bakgrund finns det inte skäl att generellt befria borgenärer med kända fordringar från sin bevakningsskyldighet.

Det finns skäl att förenkla ordningen för förskottsbetalade fordringar

Det finns anledning att särskilt överväga bevakningsskyldigheten för en förskottsbetalad fordran. Bakgrunden är att en konkursförvaltare under hela konkursförfarandet har en möjlighet att betala ut medel i förskott till en borgenär. En förskottsbetalning är preliminär på så sätt att den som har mottagit betalningen kan bli

Ds 2019:31 Bevakningsförfarandet

återbetalningsskyldig om det visar sig att mottagaren saknar rätt att i slutändan få medlen. Även om förvaltaren har betalat ut medel i förskott ska en sådan fordran tas upp i utdelningsförslaget (11 kap.1417 §§konkurslagen).

När det finns en bevakningsskyldighet förutsätter en förskottsbetalning att borgenären har bevakat sin fordran (11 kap. 15 § tredje stycket tredje meningen konkurslagen). Vad som ska anses gälla beträffande eventuell bevakningsskyldighet när förskottsbetalning har skett i tiden innan en bevakningsskyldighet uppkom framgår inte av konkurslagen. I förarbetena anges emellertid att även om en borgenär har fått en förskottsbetalning måste han eller hon bevaka samma fordran, om det senare under konkursen beslutas om bevakningsförfarande. Gör borgenären inte det blir han eller hon återbetalningsskyldig (prop. 1986/87:90 s. 342).

Frågan om bevakning av förskottsbetalad fordran har uppmärksammats i ett rättsfall från Högsta domstolen (NJA 2012 s. 155). Fallet handlade om huruvida en borgenär som inte hade bevakat en förskottsbetalad fordran skulle ha rätt till efterbevakning när utdelningsförslaget fick göras om. Enligt Högsta domstolen skulle en inte onaturlig ordning vara att de fordringar för vilka förskottsbetalning har skett betraktas som bevakade fordringar. I ett särskilt tillägg uttalar domstolen att det finns skäl för lagstiftaren att införa en ordning med förebild i vad som gäller för insättningsborgenärer.

Det finns mycket som talar för att den nuvarande ordningen bör ändras så att en förskottsbetalad fordran ska anses bevakad i konkursen utan att borgenären själv behöver bevaka den. Det måste för en borgenär som till konkursförvaltaren har anmält sin fordran, på viss grund yrkat förmånsrätt och därefter fått förskottsbetalning te sig minst sagt märkligt att också behöva bevaka den genom en särskild inlaga som hamnar hos samma förvaltare som tidigare fått och redan tagit ställning till motsvarande information. En förändring kan inte heller anses problematisk för förvaltaren. Förskottsbetalning kräver av förvaltaren att denne satt sig in i omständigheterna skapar sig en klar bild av vilka borgenärer som finns och de förmånsrätter dessa anser sig ha samt av tillgångssidan i konkursen. Det bör vara enkelt för förvaltaren att uppge vilka förskottsbetalningar som har gjorts. Därtill kommer att en missad bevakning i dag inte nödvändigtvis leder till att den undantas från utdelning utan i stället att det endast uppkommer en onödig kostnad för

Bevakningsförfarandet Ds 2019:31

borgenären och en försening av konkursavvecklingen. En förvaltare kan nämligen i normalfallet efter bevakningstidens utgång förväntas att vid återkrav av förskottsbetalning informera borgenärer om att efterbevakning kan ske av fordran. För en borgenär som därefter efterbevakar sin fordran uppkommer då en kostnad för efterbevakningsavgift och konkursens avslutande försenas.

Mot denna bakgrund föreslås att en borgenär inte ska behöva bevaka en förskottsbetalad fordran. Som Högsta domstolen är inne på framstår det dock som lämpligt att denna fordran är med i bevakningsförfarandet och att detta kan ske genom att konkursförvaltaren i en särskild förteckning anmäler den och att den därmed anses bevakad. Förteckningen bör lämnas till tillsynsmyndigheten i samband med att övriga bevakningar överlämnas dit (se avsnitt 9.3.1).

9.3.3. Anmärkningar

Förslag: Den som vill invända mot en bevakning ska ge in en

skriftlig anmärkning till konkursförvaltaren.

Konkursförvaltaren ska se till att tillsynsmyndigheten får del av anmärkningarna. Dessa ska därefter hållas tillgängliga hos myndigheten.

Bedömning: Konkursförvaltaren bör underrätta bl.a. beva-

kande borgenär om att anmärkning har framställts.

Skälen för förslaget och bedömningen

Anmärkning mot en bevakning ska ges in till konkursförvaltaren

En konkursförvaltare som efter granskning av inkomna bevakningar finner anledning att anmärka mot något yrkande om betalnings- eller förmånsrätt, ska skriftligen anmäla detta till rätten inom anmärkningstiden. Gäldenären eller en bevakande borgenär får på samma sätt framställa anmärkning (9 kap. 9 § konkurslagen).

De skäl som anförs ovan för den föreslagna förändrade hanteringen av bevakningar gör sig gällande även till stöd för en förändrad hantering av anmärkningar. I likhet med vad som gäller för bevakningar är det tydligt att rätten inte behöver vara involverad i

Ds 2019:31 Bevakningsförfarandet

uppgiften att ta emot anmärkningar. Det är konkursförvaltaren som behöver få del av handlingarna för att kunna driva förfarandet framåt. I ett förvaltarlett bevakningsförfarande är det därför lämpligt att förvaltaren övertar uppgiften att ta emot anmärkningarna.

Mot denna bakgrund föreslås att anmärkningar från gäldenären och bevakande borgenärer ska ges in till konkursförvaltaren i stället för till tingsrätten. Nuvarande skyldighet för tingsrätten att i dessa fall skicka en kopia av anmärkningen till förvaltaren (28 § konkursförordningen) kan därmed tas bort.

I flera fall är det konkursförvaltaren själv som framställer anmärkning mot bevakade fordringar. Även dessa ska i dag ges in till rätten. Det är inte önskvärt att rätten har kvar uppgiften att motta några anmärkningar. Det bedöms inte heller motiverat att tillsynsmyndigheten ska motta förvaltarens anmärkning endast i syfte att säkerställa att anmärkningen framställts på rätt sätt och i rätt tid för att sedan återsända en kopia av handlingen till förvaltaren för vidare hantering. I stället bör även förvaltarens anmärkningar hanteras av honom eller henne själv. Som föreslås nedan kommer tillsynsmyndigheten att få del av alla anmärkningar och har möjlighet att inom ramen för sin tillsyn övervaka förvaltarens hantering. Det kan tilläggas att bedömningen inte förändras av det faktum att förvaltarens anmärkning kan innebära att förvaltaren påkallar återvinning (se 4 kap. 19 § första stycket 2 konkurslagen).

Det är möjligt för en anmärkningsberättigad att efter anmärkningstidens utgång åberopa en annan omständighet än den som har angetts i anmärkningen (9 kap. 11 § konkurslagen). Som en konsekvens av att anmärkningar nu ska ges in till konkursförvaltaren är det följdenligt att även åberopandet av nya omständigheter till stöd för anmärkningen bör göras till förvaltaren, om inte bevakningstvisten är föremål för rättens prövning (se avsnitt 9.4.4).

Konkursförvaltaren ska ansvara för underrättelserna

Om en anmärkning framställs mot en bevakad fordran, ska rätten i dag snarast underrätta bevakande borgenär om anmärkningen. Detsamma gäller om det åberopas en ny omständighet till stöd för en anmärkning vid något annat tillfälle än vid ett sammanträde inför rätten (27 § konkursförordningen). Även gäldenären, tillsyns-

Bevakningsförfarandet Ds 2019:31

myndigheten och varje känd solidariskt ansvarig medgäldenär ska underrättas (28 § konkursförordningen).

För att undvika dubbelarbete och risk för fel bör den som tar emot anmärkningen också vara ansvarig för att borgenärer och andra underrättas om anmärkningen. Konkursförvaltaren bör därför ta över rättens underrättelseskyldighet. Som föreslås nedan ska alla anmärkningar sändas till tillsynsmyndigheten. Någon särskild underrättelse behöver då inte ske till myndigheten.

Konkursförvaltaren ska tillställa tillsynsmyndigheten anmärkningarna

I avsnitt 9.3.1 ovan föreslås att konkursförvaltaren ska översända inkomna bevakningar till tillsynsmyndigheten. Syftet är att ge berörda goda möjligheter att ta del av handlingarna och att i övrigt möjliggöra insyn och tillsyn. I huvudsak motsvarande skäl gör sig gällande även för framförda anmärkningar.

Det skulle kunna argumenteras för att konkursförvaltaren bör översända anmärkningarna även till rätten eftersom dessa kan behövas där om det blir aktuellt med en domstolsprövning av tvistiga fordringar. Det framstår dock inte som en helt ändamålsenlig ordning. En viktig anledning till den förändring i övrigt som nu föreslås är att flytta bort administrativ hantering i konkursförfarandet från domstolarna. I flera fall blir det i ett bevakningsförfarande aldrig aktuellt att involvera domstolen. I de fall domstolen involveras är det vidare sällan som alla anmärkningar alltjämt är aktuella, utan prövningen rör endast en eller några få tvistiga fordringar. Detta innebär att en ordning där domstolen ska motta alla anmärkningar av förvaltaren och hålla dem tillgängliga, riskerar att bli en sådan uppgift som domstolen inte ska ägna sig åt.

Det framstår som lämpligare att för anmärkningarna och i förekommande fall senare åberopade omständigheter till stöd för en anmärkning, införa en ordning som motsvarar den som gäller för bevakningar, nämligen att konkursförvaltaren ska översända dem till tillsynsmyndigheten. Härigenom skapas en enhetlig och mer förutsebar ordning genom hela förfarandet. Tillsynsmyndigheten behöver vidare ändå få del av handlingarna i sin tillsynsverksamhet; något som sker redan enligt nuvarande ordning genom att domstolen underrättar myndigheten.

Ds 2019:31 Bevakningsförfarandet

9.3.4. Undertecknande av bevakningshandlingar

Förslag: Kravet på egenhändigt undertecknande av bevakningar

och anmärkningar ska tas bort.

Skälen för förslaget: I 9 kap. 6 § konkurslagen föreskrivs att en

bevakning, dvs. den handling genom vilken en borgenär anmäler sin fordran, ska vara egenhändigt undertecknad. I 9 kap. 9 § konkurslagen föreskrivs att också en anmärkning ska vara egenhändigt undertecknad. I 9 kap. 11 § andra stycket konkurslagen anges att den som åberopar en ny omständighet i ett annat sammanhang än vid sammanträde inför rätten ska uppfylla samma formkrav som föreskrivs om anmärkning. Av 9 kap.20 och 22 §§konkurslagen följer att motsvarande krav gäller vid efterbevakning.

Ett krav på att en skrift ska vara egenhändigt undertecknad innebär att det inte är möjligt att ge in den elektroniskt (se avsnitt 4.2.1). Användning av elektronisk kommunikation ökar tillgängligheten till myndigheter och andra aktörer och skapar bättre förutsättningar för en mer flexibel och effektiv handläggning. För borgenärerna skulle det i många fall erbjuda en påtaglig förenkling om bevakningar kan ges in genom t.ex. e-post. Detta talar med styrka för att kravet bör tas bort eller kompletteras. Till det kommer att 2019 års insolvensdirektiv föreskriver att konkursförvaltare och myndigheter ska kunna ombesörja vissa uppgifter elektroniskt, bl.a. motta anmälan av fordringar (artikel 28).

Ett krav på undertecknande uppställs normalt för den skrift som inleder förfarandet, se t.ex. 2 kap. 1 § konkurslagen och 2 kap. 1 § lagen (1996:764) om företagsrekonstruktion. I detta fall handlar det om handlingar som ges in i ett redan initierat förfarande. Även det talar för att kravet inte behövs.

Det finns inte någon direkt sanktion mot den som bryter mot underskriftskravet. I förarbetena uttalas att det inte är meningen att rätten ska granska varje bevakning och avvisa de som inte uppfyller formkravet. Det är först i samband med att tvistefrågan prövas som avvisning kan ske, men då endast om bristen är så väsentlig att bevakningen är otjänlig som grund för prövning av tvisten (prop. 1986/87:90 s. 301). När det gäller anmärkningar uttalades endast att kravet på undertecknande infördes i principiell överensstämmelse med reglerna om bevakningar (a. prop. s. 304).

Bevakningsförfarandet Ds 2019:31

Ett skäl för att behålla ett krav på egenhändigt undertecknande är att det kan motverka risken för att en person obehörigen ger in en inlaga i någon annans namn. När motsvarande krav vid överklagande i domstol togs bort gjordes bedömningen att risken för att någon obehörig skulle överklaga för någon annans räkning var mycket liten (se prop. 1993/94:190 s. 108 och prop. 2012/13:45 s. 98 f.). Se även Ds 2019:18 s. 49.

Det är i praktiken omöjligt att utforma regleringen på ett sätt som helt undanröjer risken för att handlingar i bevakningsförfarandet förfalskas eller används på ett obehörigt sätt (jfr rättsfallet NJA 1928 s. 459). Risken för att ett avskaffande av kravet på undertecknande skulle leda till att bevakningar och anmärkningar obehörigen ges in i andras namn får under alla förhållanden bedömas som mycket liten. Uttalanden vid kravens tillkomst av dessa krav visar också på att en sådan risk aldrig har ansetts vara beaktansvärd.

Sammantaget får övervägande skäl anses tala för att kravet på egenhändigt undertecknande i 9 kap.6 och 9 §§konkurslagen av handlingar i bevakningsförfarandet bör tas bort. Det finns då inte anledning att närmare gå in på alternativet att komplettera kravet med att tillåta elektroniska underskrifter. Förändringen innebär att någon underskrift inte heller behövs när en ny omständighet till en anmärkning ges in eller vid efterbevakning (9 kap.11 och 2022 §§konkurslagen).

9.4. Den avslutande delen av förfarandet

9.4.1. En mer ändamålsenlig tvistlösningsprocess

Bedömning: Den avslutande delen av förfarandet bör moderni-

seras i syfte att renodla och effektivisera tvistlösningsprocessen.

Skälen för bedömningen

Nuvarande hantering av en bevakningstvist

Om ingen anmärkning framställs, får i regel borgenären den betalnings- och förmånsrätt som han eller hon har yrkat i sin bevakning (9 kap. 12 § första stycket konkurslagen). Om en anmärkning däre-

Ds 2019:31 Bevakningsförfarandet

mot framställs uppstår en bevakningstvist. Som anges i avsnitt 9.1 är syftet med den avslutande delen av förfarandet att lösa ut sådana tvister och klargöra fordringsförhållandena i konkursen.

När en bevakningstvist uppstår kan den lösas på frivillig väg. Både en bevakning och en anmärkning kan frånfallas (återkallas) eller inskränkas och en förlikning kan ingås. Medan bevakaren själv förfogar över sin bevakning och kan återkalla den eller godkänna anmärkningen, har anmärkaren inte samma utrymme. I stället krävs enighet bland de berörda i konkursen. Vidare får alla anmärkningsberättigade åberopa nya omständigheter till stöd för någon annans anmärkning. En bevakningstvist är alltså inte en angelägenhet som berör endast bevakaren och anmärkaren (prop. 1986/87:90 s. 305).

I flera fall krävs att rätten involveras i handläggningen. Denna handläggning sker vid ett förlikningssammanträde och i sista hand vid en förhandling där tvisten slits (9 kap.13 och 15 §§konkurslagen). Vid förlikningssammanträdet kan de med talerätt (gäldenären, konkursborgenärerna och konkursförvaltaren) som är närvarande förlikas eller ge förvaltaren i uppdrag att ingå förlikning med bevakaren. Eftersom enhällighet krävs är det således möjligt för en gäldenär eller en borgenär som inte själv anmärkt att infinna sig vid sammanträdet och förhindra ett sådant beslut. Vid den efterföljande förhandlingen eller utom rätta krävs att alla vars rätt berörs är överens för att en förlikning ska bli bindande.

Utgångspunkten är att ett avgörande i en bevakningstvist saknar rättskraft utom konkursen (9 kap. 19 § konkurslagen) men att det har verkan i konkursen och är normerande vid fastställande av utdelning och den fortsatta handläggningen av konkursen i övrigt (se t.ex. Welamson, Konkursrätt, 1961, s. 543, SOU 1983:24 s. 181, rättsfallet NJA 2007 s. 736 och Bodén i SvJT 1940 s. 803). Se även avsnitt 9.4.2 och 9.4.5.

Förfarandet bör moderniseras

Att alla berörda i en konkurs under bevakningsförfarandet har talerätt och måste samtycka till exempelvis en förlikning riskerar leda till ett otympligt och tungrott förfarande som gör att det kan vara svårt att avsluta en bevakningstvist på ett effektivt sätt. Konkursförvaltaren ska verka för förlikning men kan i praktiken sällan nå

Bevakningsförfarandet Ds 2019:31

resultat utan rättens inblandning. Tingsrätten måste alltså involveras samtidigt som dess möjligheter att föra handläggningen framåt är beroende av att den samlade kretsen anmärkningsberättigade är villig att medverka till detta. Därtill kommer att ett förlikningssammanträde i praktiken i flera fall endast är en formalitet utan reell betydelse, i den inte alltför ovanliga situationen att det endast är förvaltaren som infinner sig.

Tvistedelen av förfarandet är till sin utformning ålderdomlig, formbunden och komplex och bör därför moderniseras och renodlas i syfte att få till stånd en mer effektiv hantering.

9.4.2. Rätten att förfoga över en anmärkning

Förslag: Den som har anmärkt mot en bevakning ska själv få

återkalla eller inskränka anmärkningen och ingå förlikning med bevakaren.

Skälen för förslaget

Anmärkaren ska kunna frånfalla eller inskränka sin anmärkning

Som beskrivs ovan har alla anmärkningsberättigade talerätt i en bevakningstvist och en gemensam bestämmanderätt över framställda anmärkningar. Det innebär att alla borgenärer och gäldenären måste kollektivt samtycka till att t.ex. ingå en förlikning för att den ska få rättslig verkan.

Ordningen har gamla anor och har i stora delar inte förändrats nämnvärt sedan 1862 års konkurslag, då borgenärerna generellt hade en mer betydelsefull roll i konkursförfarandet än i dag och beslutade i en rad olika frågor. Bevakningsförfarandet såg tidigare ut så att när anmärkningar hade framställts hölls ett borgenärssammanträde under ledning av rättens ombudsman, till vilket bevakande borgenärer ingav skriftliga svaromål. I 74 § 1862 års konkurslag angavs följande om sammanträdet:

Ombudsmannen uppläse den förda skriftvexlingen och söke att parterna om det stridiga förlika. Medgifva samtliga tillstädesvarande parter, att gjordt jäf må förfalla eller inskränka de jäfvet: äge ej part som uteblifvit derå tala.

Ds 2019:31 Bevakningsförfarandet

Att förfarandet fortfarande ofta benämns jävsprocess, vilket är ett begrepp som lagstiftningen övergavs för länge sedan, kan ses som ett uttryck för förfarandets historiska arv.

I förarbetena uttalas att genom avgörandet i en bevakningstvist blir bevakande borgenärs rätt fastställd med bindande verkan för och emot inte bara övriga borgenärer utan också gäldenären (NJA 1921 II s. 548, se även prop. 1986/87:90 s. 405). Avgörandet har därmed s.k. allsidig rättskraftsverkan (se Lehrberg, Processgemenskap, 2 uppl., s. 243 f.). Det är i och för sig möjligt med en ordning där en borgenärs anmärkning gäller endast till hans eller hennes egen förmån, och det kan konstateras att detta gällde i 1862 års konkurslag vid fullföljd av talan mot en dom i vilken en anmärkning hade ogillats. Det vore dock knappast meningsfullt med ett avgörande som endast gäller mellan de som valt att agera under detta skede av konkursförfarandet. Utan rättskraft som omfattar även övriga konkursborgenärer skulle dessa kunna framställa invändningar mot den bevakade fordran i utdelningsförfarandet. Detta är inte en godtagbar ordning. Det skulle i hög grad urholka förfarandets syfte och därmed dess effektivitet.

För att bevakningsförfarandet ska fylla sitt syfte bör det alltså även fortsättningsvis resultera i att alla blir bundna av den lösning av tvisten som nås. Detta har hittills motiverat att alla då ska ha bestämmanderätt över anmärkningen. Denna syn har inte annat än undantagsvis varit satt ifråga (se t.ex. Welamson, Konkursrätt, 1961, s. 530 och prop. 1978/79:105 s. 204 f.). Det kan dock nämnas att det finns ett fall där det i lagstiftningen har gjorts undantag från denna ordning, om än under extraordinära förhållanden. Enligt 8 och 9 §§ lagen den 23 maj 1932 med särskilda bestämmelser om konkurs, som var en tillfällig lag i följderna av den s.k. Kreugerkraschen, kunde konkursförvaltaren ingå förlikning med samtycke endast av anmärkande borgenär (se prop. 1932:254).

Att utgången av en process mellan några gäller mot alla är inte unikt för bevakningstvister utan gäller t.ex. även vid återvinning i konkurs. En återvinningstvist förs emellertid endast mellan den som väcker talan och den som talan väcks mot. Övriga konkursborgenärers samtycke krävs inte för att en part ska kunna föra sin talan eller för att de ska bli bundna av utgången. Ett annat exempel är grupprättegång där ett avgörande förs av en part men har rätts-

Bevakningsförfarandet Ds 2019:31

kraft i förhållande till alla gruppmedlemmar som omfattas av avgörandet (29 § lagen [2002:599] om grupprättegång).

I Finland, som handlägger bevakningstvister i utdelningsfasen av en konkurs, rör tvisten endast bevakaren och bestridaren. Parterna kan ingå förlikning (13 kap. 8 §) och om den som har bestritt en fordran uteblir från domstolssammanträdet, anses bestridandet ha återkallats (13 kap. 12 §). I Norge är det endast bevakaren och anmärkaren som är parter när rätten avgör en bevakningstvist (114 §). I Tyskland får en konkursborgenär, vars fordran har bestritts i konkursförfarandet, föra talan om fastställelse av fordringen mot de borgenärer som har bestritt den.

I det svenska bevakningsförfarandet fokuserar den avslutande delen i rätt stor utsträckning på de som inte har anmärkt. Eftersom det inte har ansetts rimligt att kräva att dessa ska behöva vara involverade i alla steg har aktivitetsplikten för dem i praktiken begränsats till förlikningssammanträdet, vilket minskar utrymmet att hantera en tvist på ett flexibelt och ändamålsenligt sätt.

Frågan är dock varför förfarandet ska utformas utifrån de som själva valt att inte anmärka och alltså inte aktivt engagerat sig mot en gjord bevakning. Som redovisas ovan gäller en bevakning om ingen anmärker. Detta är rimligen en utgångspunkt som bör gälla för de borgenärer som inte anmärker, även när någon annan gör det. Att inte anmärka får i regel anses innebära att man är beredd att acceptera bevakningen och i annat fall är beredd att överlåta bestridandet av den på någon annan. Det är i sammanhanget viktigt att komma ihåg att detta inte rör konkursborgenärernas egna fordringar i sig utan i vilken utsträckning någon annans fordran ska tillåtas, vilket i så fall kan påverka övrigas utdelning. Ett beslut med anledning av en anmärkning kan för övriga konkursborgenärer inte leda till ett sämre resultat än om bevakningen hade fått gälla.

Som allmän utgångspunkt gäller i en process att varje part har rätt att bestämma över sin processföring. Den som har gjort en anmärkning i en bevakningsprocess är i linje med detta typiskt sett den som har ett befogat intresse av anmärkningen och bäst kan bedöma förutsättningarna för att låta den kvarstå oförändrad eller om någon förändring bör göras. Detta framstår som särskilt tydligt när konkursförvaltaren framställer en anmärkning, vilket också är det vanligaste. Denna grundsyn kan skönjas redan vid införandet av 1921 års konkurslag, där Lagrådet (NJA II 1921 s. 543) uttalade:

Ds 2019:31 Bevakningsförfarandet

Det torde […] vara ett ytterst sällan förekommande undantagsfall att de borgenärer som uteblir från ett förlikningssammanträde har någon önskan att vidhålla anmärkningen om den i regel bättre underrättade ursprungliga anmärkaren låter densamma förfalla.

Eftersom alla konkursborgenärer och gäldenären har rätt att framställa anmärkning, så är det också lämpligt att kräva att dessa måste göra ett aktivt val. Det bör alltså krävas att den som har intresse av att en anmärkning framställs själv gör en sådan framställan. I de fall en borgenär avstår från att anmärka är det rimligt att utgå från att frågan inte är viktigare för vederbörande än att en bevakad fordran kan godkännas inom ramen för bevakningsförfarandet.

En fördel med nuvarande ordning är visserligen att vissa besparas besväret att själv framställa en anmärkning eftersom en anmärkning, oavsett vem som gjort den, gäller för samtliga. Detta bör dock inte förhindra en ändring av en ordning som i övrigt inte är ändamålsenlig. Inte heller bör risken överdrivas för att borgenärer i fortsättningen kommer att framställa anmärkningar rutinmässigt bara för att försäkra sig om en talerätt i fall en annan anmärkare senare skulle återta sin anmärkning. I flertalet fall utnyttjar borgenärerna inte sin tale- och närvarorätt. Att förändra ordningen så att endast den som gjort anmärkningen kan förfoga över den bör inte medföra någon påtaglig risk för rättsförluster för borgenärskollektivet eller gäldenären (se Lehrberg, Processgemenskap, 2 uppl., s. 250).

Mot denna bakgrund föreslås att endast den som anmärkt mot en bevakning ska ha rätt att frånfalla eller justera anmärkningen. Förslaget bör bidra till ett effektivare och mer ändamålsenligt förfarande. Se även avsnitt 11.3 där det föreslås vissa förändringar av ackordsförfarandet som medför att nuvarande anmärkningshantering i det förfarandet tas bort.

Anmärkaren ska kunna ingå förlikning av en bevakningstvist

Att anmärkaren nu ges rätt att ensam förfoga över sin anmärkning innebär att denne genom processuella åtgärder kan komma överens med bevakaren. Exempelvis kan parterna komma överens om att bevakaren inskränker sin bevakning och att anmärkaren frånfaller sin anmärkning som en följd av detta. Vad som då återstår är en

Bevakningsförfarandet Ds 2019:31

bevakning med ett innehåll som det inte råder tvist om. Anmärkaren kan även godkänna bevakningen. Parterna är dock i viss utsträckning fria att senare återta eller justera sina processrättsliga dispositioner och bevakningstvisten kan då ändå behöva prövas och avgöras (se t.ex. rättsfallet RH 2005:24).

Som utgångspunkt innebär en parts (anmärkaren) rätt att föra talan alltså endast en processuell behörighet att vidta dispositioner som är bindande för tredje man. Någon civilrättslig dispositionsrätt har anmärkaren inte (jfr Lehrberg, Processgemenskap, 2 uppl., s. 250). Om alltjämt alla berördas medverkan krävs för att uppnå en bindande förlikning är lite vunnet. Som redovisas ovan är dock redan i dag berördas rätt begränsad genom att de som närvarar vid förlikningssammanträdet har getts rätt att för allas räkning ingå en förlikning eller ge förvaltaren i uppdrag att ingå en sådan. Steget till att låta anmärkaren ingå förlikning är inte principiellt särskilt stort. Detta gäller särskilt mot bakgrund av vad tvisten rör, vilka som tvistar och överenskommelsens begränsade räckvidd. Det finns alltså skäl att tillåta anmärkaren att träffa förlikning för boets och därmed övrigas räkning. (jfr rättsfallet NJA 1925. s. 9 om bevakning och prop. 2001/02:107 s. 83 där motsvarande syn redovisas angående grupprättegång). En bestämmelse om detta bör införas.

Konkursförvaltarens samtycke ska inte krävas

Det bör alltså vara anmärkaren som förfogar över sin anmärkning. Detta är en betydande förändring i förhållande till nuvarande och sedan länge gällande ordning, särskilt när det gäller möjligheten att förlikas utom rätta. Det kan därför finnas anledning att överväga om konkursförvaltaren ska ha inflytande i frågan.

Ett sådant inflytande skulle kunna utformas som att konkursförvaltaren ska godkänna att anmärkaren ingår en förlikning eller annars frånfaller eller inskränker sin anmärkning för att åtgärden ska bli gällande. Ett samtyckeskrav alltså.

En sådan ordning skulle, om än indirekt, behålla borgenärernas insyn och inflytande i förfarandet och kunna utgöra en garant för att tvisten hanteras på ett korrekt sätt. Konkursförvaltaren har som allmänt uppdrag att ta till vara borgenärernas gemensamma rätt och bästa samt vidta alla de åtgärder som främjar en förmånlig och

Ds 2019:31 Bevakningsförfarandet

snabb avveckling av boet (7 kap. 8 § konkurslagen). Genom införandet av 1921 års konkurslag flyttades beslutsbefogenheter från borgenärskollektivet till förvaltaren, dock inte när det gäller bevakningsförfarandet. Det vore i linje med den reformen att nu ersätta borgenärskollektivet med förvaltaren i bevakningstvisterna.

Det kan dock konstateras att behovet av att införa ett samtyckeskrav inte är stort. Det är konkursförvaltaren själv som i stor utsträckning är den som framställer anmärkningar. Därutöver bevakar förvaltaren i vissa fall fordringar. Den situation som återstår är när någon annan än förvaltaren anmärker mot en borgenärs bevakning. Att en förvaltare i praktiken skulle ha vetorätt i fråga om hur en sådan anmärkning ska hanteras framstår som tveksamt när förvaltaren genom att inte göra en egen anmärkning i princip kan uppfattas redan ha tagit ställning i frågan, dvs. godtagit bevakningen. Man kan fråga sig varför det med denna lösning alls skulle behöva finnas en rätt för andra än förvaltaren att framställa anmärkning mot en bevakad fordran. Det kan vidare konstateras att förvaltarens samtycke inte torde krävas i dag när en förlikning ingås utom förlikningssammanträdet (se Lawski, Konkurs- och ackordslagarna, 13 uppl., s. 196).

Mot bakgrund av det ovan anförda bör det inte införas ett krav på att konkursförvaltaren ska godkänna anmärkarens åtgärder för att dessa ska gälla.

Rätten att åberopa nya omständigheter till grund för en anmärkning

En anmärkningsberättigad har i dag rätt att åberopa nya omständigheter, även om det innebär att grunden för en redan framförd anmärkning ändras (9 kap. 11 § första stycket konkurslagen). Det är inte bara den som har framställt anmärkning som får ändra den. Alla som har haft rätt att framställa en anmärkning får åberopa nya omständigheter till grund för någon annans anmärkning.

Bestämmelsen tillkom först genom den nuvarande konkurslagen. Bakgrunden var att dittillsvarande ordning hade lett till materiellt oriktiga resultat i några fall. Att alla anmärkningsberättigade får åberopa nya omständigheter till stöd för andras anmärkningar motiverades av Konkurslagskommittén endast på följande sätt (SOU 1983:24 s. 213 f.):

Bevakningsförfarandet Ds 2019:31

En särskild fråga är om möjligheten att ändra grunden för anmärkningen skall vara begränsad till den som har framställt anmärkningen eller om denna möjlighet bör tillkomma samtliga anmärkningsberättigade. Härvid är att märka att rätt att föra talan som bevakandens motpart i jävsprocess tillkommer envar som har varit berättigad att framställa anmärkning mot bevakningen. Enligt kommitténs mening bör motsvarande ordning gälla i förevarande fall.

Det är framför allt konkursförvaltaren som anmärker och ibland kan han eller hon ha svårt att i tid granska bevakningarna och få fram det material som behövs för ett ställningstagande till dessa. Det finns därför inte skäl att ta bort möjligheten att åberopa nya omständigheter till stöd för en anmärkning.

Det finns däremot anledning att överväga frågan om vem som ska få åberopa nya omständigheter. Samtidigt som bevakningsförfarandet är formalistiskt och relativt omständligt reglerat med tidsfrister är det väldigt tillåtande i den meningen att en borgenär som missar att bevaka en fordran eller som avstår från att göra en anmärkning i stället har möjlighet att efterbevaka sin fordran eller, som nu behandlas, åberopa nya grunder till stöd för en anmärkning som han eller hon inte alls har varit upphov till.

Alla kommer att ha fortsatt rätt att framställa en anmärkning och då också åberopa nya omständigheter till stöd för den. Det kan hävdas att det vore rimligt att även i denna del ha en ordning som innebär att anmärkaren själv ”äger” sin anmärkning och att varje anmärkningsberättigad således under anmärkningsfristen aktivt behöver ta ställning till om en anmärkning ska framställas för att kunna ha möjlighet att senare åberopa nya omständigheter till stöd för den. Det kan konstateras att de systematiska skäl för rätten att åberopa nya omständigheter i andras anmärkningar som anfördes vid bestämmelsens tillkomst förlorar sin betydelse med de ändringar av talerätten i övrigt som föreslås ovan.

Att tillåta någon som blir bunden av rättskraften av ett avgörande att delta i processen är dock inte unikt för bevakningsförfarandet. De förhållanden som råder i en sådan process skulle i och för sig skapa förutsättningar för en konkursborgenär som inte själv anmärkt att inträda i processen genom självständig intervention enligt 14 kap. rättegångsbalken (jfr rättsfallen NJA 1988 s. 433, NJA 2005 s. 342 och NJA 2015 s. 552 samt prop. 2001/02:107 s. 102). Rättegångsbalkens regler om intervention kommer fram-

Ds 2019:31 Bevakningsförfarandet

över inte att vara direkt tillämpliga i bevakningsförfarandet (se avsnitt 15.6.2 om att lagen [1996:242] om domstolsärenden ska tillämpas samt rättsfallet RH 2009:69 och Fitger, Lagen om domstolsärenden, 2 uppl., kommentaren till 15 §). Behovet av en sådan möjlighet torde med hänsyn till förfarandets särskilda karaktär och begränsade rättskraft dock vara litet och snarast grundas på efterkloksamhet. Samtidigt kan det inte uteslutas att det i något fall kan anses angeläget för en konkursborgenär att kunna bidra till att ärendet blir mer allsidigt belyst i syfte att nå ett resultat som är till gagn för alla berörda. Detta kan tillgodoses genom att nuvarande möjlighet att kunna åberopa nya omständigheter till stöd för någon annans anmärkning behålls.

Mot denna bakgrund bör rätten att kunna åberopa nya omständigheter till stöd för en anmärkning inte begränsas till anmärkaren.

9.4.3. Förlikning av en bevakningstvist

Förslag: Konkursförvaltaren ska utreda tvistefrågorna och verka

för en förlikning av bevakningstvisten.

Rättens förlikningssammanträde ska slopas.

Skälen för förslaget: En tvist som uppkommer under ett bevak-

ningsförfarande kan lösas frivillig väg utan rättens medverkan. Det kan ske t.ex. genom att bevakaren återkallar sin bevakning eller att en förlikning ingås. Konkursförvaltaren ska redan i dag verka för att tvistefrågorna förliks (prop. 1978/79:105 s. 308). I många fall krävs dock att rätten involveras för att tvisten ska finna en lösning. Rättens handläggning sker vid ett förlikningssammanträde och kan utmynna i att förvaltaren får i uppdrag att försöka ingå förlikning (9 kap. 13 § konkurslagen). Av detta följer att förvaltarens förlikningsförutsättningar för närvarande är begränsade, om inte omvägen tas via rättens förlikningssammanträde. Att det ska hållas ett sådant sammanträde förklaras av både den rollfördelning och den gemensamma bestämmanderätten över anmärkningarna som gäller enligt nuvarande ordning. Att hålla ett förlikningssammanträde innebär ett merarbete för alla inblandade samtidigt som både närvaron vid sammanträdet och resultatet av det många gånger är magert.

Bevakningsförfarandet Ds 2019:31

Det finns flera skäl för att konkursförvaltaren framöver bör ta ett större ansvar för att utreda och framför allt försöka förlika en bevakningstvist.

Det finns tydliga fördelar med att förlikningsverksamheten kan påbörjas tidigt och att den är anförtrodd någon som är väl insatt i den enskilda konkursen samt i affärsjuridiska och ekonomiska frågor i allmänhet (prop. 1978/79:105 s. 202 f.). Konkursförvaltaren har visserligen redan enligt nuvarande ordning ett allmänt uppdrag att verka för förlikning men har samtidigt inte de verktyg som krävs för att utföra detta på ett verkningsfullt sätt.

Genom att begränsa talerätten (se avsnitt 9.4.2) och därmed också det inflytande som kretsen anmärkningsberättigade har i dag, försvinner det huvudsakliga skälet till att ha ett förlikningssammanträde som forum för kollektivet att komma till tals. Samtidigt förbättras nödvändigtvis inte rättens möjligheter att vid sammanträdet få till stånd en förlikning. Att fortsatt ha ett förlikningssammanträde enbart för att kunna ge konkursförvaltaren ett förlikningsmandat framstår inte som nödvändigt.

Tingsrättens hantering i samband med förlikningssammanträdet avser i allt väsentligt samma moment som konkursförvaltaren redan har i uppdrag att utföra. Det är inte ändamålsenligt att rätten och förvaltaren parallellt hanterar uppgifterna att utreda tvisten och söka förlikning.

Att trots allt behålla rättens förlikningssammanträde har den nackdelen att det bevarar den nuvarande ansvarsfördelningen med rätten i fokus utan att vare sig förlikningsmöjligheterna eller effektiviteten nödvändigtvis förbättras. Det kan nämnas att ca 300 förlikningssammanträden ställdes in under 2014, bl.a. på grund av delgivningsproblem. Tingsrättens uppgifter i samband med förlikningssammanträdet utgör inte rättskipning och är inte heller av andra skäl något som behöver förbehållas domstol. Det kan nämnas att enligt 1921 års konkurslag hade konkursdomaren, och före det rättens ombudsman, ansvaret för att utreda tvisten och söka förlikning medan rätten ansvarade för prövningen av tvisten.

Att som i dag redan i inledandeskedet av förfarandet bestämma en tidpunkt för ett förlikningssammanträde kan visserligen bidra till att förfarandet inte tappar tempo för det fall en utomrättslig förlikning inte är möjlig. Att säkerställa att bevakningsförfarandet handläggs effektivt kan dock uppnås på andra och bättre sätt.

Ds 2019:31 Bevakningsförfarandet

Vid sidan av att försöka få till stånd en förlikning ska ett förlikningssammanträde användas för att utreda tvistefrågorna och förbereda dessa för en prövning i sak. En sådan uppgift, liksom att rätten inför sin prövning av tvisten åter vill väcka frågan om förlikning, är dock inget som kräver att det i konkurslagen finns ett särskilt reglerat förlikningssammanträde. Om rätten anser sig behöva ytterligare utredning kommer det att finnas goda möjligheter till att inhämta det när det blir aktuellt att pröva bevakningstvisten (se nedan och avsnitt 15.4 om domstolsprocessen).

Sammanfattningsvis finns det skäl att förändra nuvarande ordning i denna del av bevakningsförfarandet. Det föreslås därför att konkursförvaltaren ges ett utökat ansvar och anförtros huvudansvaret för att klargöra parternas inställning i en bevakningstvist och söka förlika den. Det föreslås då också att förlikningssammanträdet avskaffas. En sådan ordning ligger väl i linje med ambitionen att skapa ett förvaltarlett förfarande och på så sätt bättre dra nytta av förvaltarkårens erfarenhet och kompetens. Sannolikt kan också fler bevakningstvister avslutas snabbare och förfarandet blir därmed mer effektivt. Se vidare avsnitt 9.4.6 om handläggningen hos förvaltaren och rätten.

9.4.4. Prövning av en bevakningstvist

Bedömning: En bevakningstvist som inte kan lösas på frivillig

väg bör alltjämt avgöras av rätten.

Skälen för bedömningen: Den andra uppgiften i rättens nuva-

rande hantering av den avslutande delen av ett bevakningsförfarande handlar om att pröva och avgöra bevakningstvister som inte har förlikts. Att överväga en förändrad ansvarsfördelning i denna del väcker frågor om vad domstolens uppgift är i förfarandet och om vad som bedöms vara en lämplig och rättssäker ordning som kan åtnjuta legitimitet.

Att låta konkursförvaltaren få befogenhet att avgöra bevakningstvister skulle visserligen leda till att visst dubbelarbete kan undvikas och till en snabbare och mindre omständlig handläggning. Samtidigt är en sådan förändring tveksam redan av det skälet att förvaltaren i många fall uppträder som part i sådana tvister. Det är

Bevakningsförfarandet Ds 2019:31

fallet så snart som förvaltaren själv har bevakat en fordran eller framställt en anmärkning mot en bevakning. Ett specialfall är när förvaltarens anmärkning går ut på att han eller hon påkallar återvinning av en bevakad fordran (4 kap. 19 § första stycket 2 konkurslagen). Att förvaltaren själv skulle få avgöra en sådan tvist är inte lämpligt.

Ett annat alternativ skulle vara att involvera tillsynsmyndigheten. Kronofogdemyndigheten har vissa tvistlösningsuppgifter, t.ex. i utsökningsmål (se 2 kap.22 och 23 §§ och 13 kap. 7 §utsökningsbalken). Tillsynsmyndigheten är inte part i bevakningsförfarandet och skulle därmed kunna inta en oberoende ställning i förhållande till både boet och de tvistande parterna. Samtidigt skulle en sådan förändring inte komma till rätta med den dubbla hanteringen eftersom konkursförvaltaren ändå behöver vara involverad. Eftersom tillsynsmyndigheten endast i liten utsträckning deltar i det nuvarande förfarandet är vidare vinsten med att ersätta rätten med tillsynsmyndigheten begränsad. Detta alternativ framstår mot denna bakgrund inte som ändamålsenligt.

Att slita en bevakningstvist utgör sådan tvistlösning som är att betrakta som rättskipning. Det utgör därmed en typisk domstolsuppgift (jfr prop. 2010/11:119 s. 37). En bevakningstvist kan vara komplicerad och ställa höga krav på civilrättsliga kunskaper. Det kan dessutom finnas behov av att ta upp och värdera muntlig bevisning. Dessa förhållanden är något som med styrka talar för att uppgiften förbehålls domstolen.

Mot ovan angivna bakgrunden bör tingsrätten även i framtiden vara den som har ansvaret för att pröva en bevakningstvist.

9.4.5. Rättens beslut och rättskraft

Förslag: Rättens beslut i en bevakningstvist ska gälla även för

övriga anmärkningsberättigade i konkursen.

Skälen för förslaget: Som föreslås i avsnitt 9.4.2 ska en anmär-

kare med bindande verkan för övriga anmärkningsberättigade bl.a. kunna återta sin anmärkning eller ingå en förlikning med bevakaren. Att även ett beslut av rätten i en bevakningstvist ska gälla

Ds 2019:31 Bevakningsförfarandet

mot samtliga är en självklarhet. Det anges dock inte uttryckligen i konkurslagen (jfr 17 kap. 11 § rättegångsbalken om rättskraft).

Det som finns är en särskild föreskrift om att ett beslut varigenom en anmärkning mot en fordran har ogillats ändras av högre rätt, även gäller för dem som inte har sökt ändring i beslutet (9 kap. 18 § konkurslagen). Den bestämmelsen har sitt ursprung i 1921 års lag, som avvek från vad som gällde dessförinnan, nämligen att en anmärkare som överklagade en ogillad anmärkning och vann i högre rätt, fick ensam fördel av resultatet.

Det framstår mot bakgrund av de förändringar som nu föreslås om talerätten som lämpligt att det i konkurslagen tydligare framgår att även rättens beslut i en bevakningstvist gäller mot samtliga anmärkningsberättigade. Att det föreslås att lagen (1996:242) om domstolsärenden framöver ska tillämpas vid rättens prövning (se avsnitt 15.6.2) talar också för ett sådant förtydligande. Den lagen saknar, till skillnad från rättegångsbalken, uttryckliga rättskraftsregler. Den särskilda bestämmelsen om vad som gäller vid beslut i högre rätt kan då utgå. Som redovisas i avsnitt 9.4.1 har beslutet i dag endast rättskraft i konkursen (9 kap. 19 § konkurslagen). Denna begränsning bör alltjämt gälla.

9.4.6. Handläggningen hos förvaltaren och rätten

Förslag: Konkursförvaltaren ska underrätta bevakaren om gjord

anmärkning och förelägga honom eller henne att yttra sig över den.

Om en förlikning inte kan ingås, ska konkursförvaltaren snarast och senast fyra veckor efter anmärkningstidens utgång överlämna bevakningstvisten till rättens prövning.

Skälen för förslaget

Konkursförvaltaren ska förelägga bevakaren att yttra sig

När nu handläggningen fram till dess tvisten kan behövas slitas flyttas till konkursförvaltaren, finns det anledning att överväga hur den närmare bör utformas hos respektive instans och hur övergången mellan dem bör ske. Det är viktigt att det upprätthålls

Bevakningsförfarandet Ds 2019:31

tempo i processen samtidigt som det ges utrymme att göra utredningen fullständig och att nå en frivillig överenskommelse.

Om en anmärkning görs i nuvarande förfarande, ska rätten snarast underrätta bevakaren. En sådan underrättelse ska även lämnas om det åberopas en ny omständighet till stöd för en anmärkning. Underrättelsen ska innehålla en uppmaning till bevakaren att till rätten inge ett skriftligt yttrande och bifoga de handlingar som styrker den bevakade fordran, om inte dessa har getts in tidigare (27 § konkursförordningen). Denna ordning bör alltjämt gälla med den ändringen att det ska vara konkursförvaltaren som lämnar underrättelsen. Detta bör föreskrivas i konkurslagen. Härigenom kan utredningen i ärendet kompletteras och bevakaren ges tillfälle att överväga sin situation och möjligheter att nå framgång i sak, vilket kan leda till att en del tvister kan avslutas utan att rätten skulle behöva pröva dem och andra i annat fall handläggas mer effektivt. Både i det norska och det finska konkursförfarandet har förvaltaren denna uppgift.

Det finns inte anledning att ge konkursförvaltarens föreläggande någon materiell verkan, dvs. att bevakaren i detta skede inte svarar bör inte leda till att t.ex. bevakningen förfaller. En sådan ordning skulle ställa större krav på förvaltarens hantering bl.a. i fråga om delgivning och beslut. Eftersom en anmärkning inte nödvändigtvis innebär att bevakningen i sin helhet bestrids är det vidare inte givet vad konsekvensen skulle bli av att bevakaren inte följer föreläggandet och ett beslut om detta skulle under alla förhållanden få överklagas. Det framstår inte som lämpligt att bygga ut och komplicera handläggningen hos förvaltaren på detta sätt.

Förvaltaren bör som anförs ovan i detta skede även med parterna utröna förutsättningarna för att nå en förlikning och, om förutsättningarna finns, på lämpligt sätt föra sådana förhandlingar med parterna. Formerna för detta behöver inte närmare regleras.

Konkursförvaltaren ska överlämna tvister som inte förliks till rätten

Enligt den ovan föreslagna ordningen kommer rätten inte att involveras i förfarandet förrän det blir aktuellt att pröva en bevakningstvist. Om tvisten inte kan lösas på frivillig väg, måste den anhängiggöras i domstolen. Det finns två sätt på vilket detta kan ske.

Ds 2019:31 Bevakningsförfarandet

Det ena alternativet är att bevakaren åläggs att begära att rätten sliter tvisten. Bevakaren skulle då behöva ansöka om att rätten fastställer den fordrings- eller förmånsrätt som bevakaren anser tillkommer honom eller henne. Det andra alternativet är att konkursförvaltaren åläggs att begära att rätten prövar tvisten. Förvaltaren skulle då överlämna frågan till rätten för vidare handläggning.

En fördel med att uppställa krav på aktivitet från bevakarens sida är att domstolen endast skulle behöva pröva tvister som har karaktären att vara reella. En sådan aktivitetsplikt vore inte heller främmande för den nuvarande rättsordningen. Till exempel finns i utsökningsbalken en reglering om att tredje man måste väcka talan om bättre rätt till egendom för att freda sig från utmätning.

Att ge konkursförvaltaren ansvaret för att initiera rättens prövning liknar den ordning som gällde enligt 1921 års konkurslag, då konkursdomaren (och före det rättens ombudsman) hänsköt tvistefrågan till rätten. Fördelen med en sådan lösning är att den sannolikt leder till en mer effektiv och ordnad hantering. Som föreslås ovan ska förvaltaren överta rättens uppgift att utreda tvisten och vara den som verkar för förlikning. Precis som i dag blir då tiden efter anmärkningsfristens utgång fram till dess tingsrätten involveras en sorts förberedelse som dock inte mynnar ut i ett beslut. Att förvaltaren är den som har ansvar för att föra tvisten till domstol bör säkerställa att den utredning som finns kommer rätten till godo under ordnade former. Det kan vidare i ett bevakningsförfarande finnas flera bevakningstvister och förvaltaren kan då ta ett samlat ansvar för att dessa hanteras på ett korrekt och effektivt sätt. Om någon annan än förvaltaren ska begära rättens prövning, finns det vidare en risk för att det sker innan förvaltarens förlikningsansträngningar har uttömts och att tingsrätten då skulle involveras i onödan. Att ålägga bevakaren att begära rättens prövning först sedan förvaltaren har konstaterat att det saknas förutsättningar för förlikning skulle å andra sidan göra förfarandet onödigt tungrott och närmast framstå som en administrativ formalitet.

Som framgår av det nu redovisade finns det fördelar och nackdelar med båda alternativen. Det bedöms dock som lämpligast och mest effektivt att konkursförvaltaren ges i uppgift att överlämna tvistefrågan, inklusive relevanta bevaknings- och anmärkningshandlingar, till rätten, om inte förlikning kan nås. En sådan ordning gäller i både Norge och Finland.

Bevakningsförfarandet Ds 2019:31

När ett överlämnande senast ska ske

Om det inte finns förutsättningar för en förlikning ska konkursförvaltaren alltså överlämna tvisten till tingsrätten. För att förfarandet ska vara effektivt bör det föreskrivas inom vilken tid ett sådant överlämnande senast ska göras.

Det är svårt att generellt bedöma hur mycket tid som är rimligt att ge konkursförvaltaren och parterna. Det beror bl.a. på hur många tvister som samtidigt pågår i en konkurs och hur komplicerade dessa är. Förlikningsansträngningarna kan dock inte få fortgå i all oändlighet. Till skillnad från vad som i praktiken gäller enligt nuvarande ordning kommer samtidigt ett överlämnande till rätten inte medföra att alla förlikningsansträngningar då behöver upphöra.

För närvarande ska ett förlikningssammanträde hållas två till fyra veckor efter anmärkningsfristens utgång (9 kap. 8 § tredje stycket konkurslagen). En förhandling för att slita kvarvarande tvister ska sedan hållas om möjligt i omedelbar anslutning till förlikningssammanträdet och annars inom fyra veckor efter sammanträdet eller, om det finns särskilda skäl för det, ännu senare (9 kap. 15 § andra stycket konkurslagen). Mot den bakgrunden framstår inte en frist på fyra veckor att överlämna frågan till rätten för prövning av bevakningstvisten som för lång. Det skulle kunna övervägas att korta tiden ytterligare någon vecka men det riskerar att verka hämmande på förlikningsansträngningarna och att tvisten inte blir tillräckligt utredd innan domstolen får den på sitt bord. Om det redan i ett tidigare skede står klart att någon förlikning inte kan komma till stånd, bör förvaltaren naturligtvis inte invänta tidsfristens utgång innan ett överlämnande sker. Det finns inget som hindrar att förlikningsansträngningarna fortsätter efter överlämnandet.

Något om rättens handläggning av bevakningstvisten

Även med förslaget ovan om att konkursförvaltaren ska överlämna tvisten till rätten finns det skäl att överväga om bevakaren bör åläggas en aktivitetsplikt för att en domstolsprövning också ska komma till stånd. I norsk rätt finns en ordning som innebär att förvaltaren överlämnar tvisten till domstolen, som då ska förelägga

Ds 2019:31 Bevakningsförfarandet

bevakaren att inom viss tid ”rese tvist” vid påföljd av att anmärkningen annars läggs till grund för prövningen. (114 § lov om gjeldsforhandling og konkurs, se även Ot.prp. nr 26 [1998-99]).

Att införa en sådan ordning skulle möjliggöra för bevakaren att på nytt överväga sin situation och att en del tvister därmed sannolikt inte behöver prövas. Nackdelen med en sådan ordning är att den försenar den fortsatta handläggningen i de fall bevakaren vidhåller sin bevakning. För den borgenär som efter att ha gjort en bevakning av sin fordran och efter förvaltarens föreläggande med anledning av att en anmärkning framställs anger att bevakningen kvarstår, framstår ett krav på att hos rätten behöva upprepa sitt yrkande en tredje gång dessutom som väl omständligt och som ett obefogat ifrågasättande. Något krav på att bevakaren efter överlämnande till rätten ska behöva aktivt begära en prövning bör därför inte införas. I stället bör rätten handlägga och avgöra frågan.

Under rättens fortsatta handläggning kan det finns behov av att förelägga bevakaren eller anmärkaren att förtydliga eller komplettera sin talan, t.ex. med bevisuppgift. Det kan även bli aktuellt att hålla ett sammanträde. Som föreslås i avsnitt 15.6.2 och 15.6.4 kommer detta att regleras av lagen (1996:242) om domstolsärenden.

Samtliga tvister i ett bevakningsförfarande som överlämnas till rätten bör där handläggas tillsammans i ett ärende.

9.5. Efterbevakning

Förslag: Hanteringen av ett efterbevakningsförfarande ska mot-

svara den som föreslås för bevakningsförfarandet.

Skälen för förslaget: En borgenär som inte har bevakat sin

fordran i bevakningsförfarandet har möjlighet att i efterhand anmäla sin fordran, s.k. efterbevakning (9 kap.2022 §§konkurslagen). Efterbevakning kan ske när som helst innan konkursförvaltaren upprättar ett utdelningsförslag (se rättsfallet NJA 2012 s. 155). Vid ett efterbevakningsförfarande får en borgenär skriftligen anmäla, dvs. efterbevaka, en fordran eller yrka förmånsrätt. En efterbevakning görs på samma sätt som en vanlig bevakning, men den efterbevakande måste betala en efterbevakningsavgift

Bevakningsförfarandet Ds 2019:31

motsvarande tre procent av prisbasbeloppet (1 419 kronor för 2020). Efterbevakningsförfarandet är även i övrigt uppbyggt på samma sätt som det ordinära bevakningsförfarandet. Det innebär att det är rätten som bestämmer bl.a. anmärkningstiden och var efterbevakningshandlingarna ska hållas tillgängliga för granskning. Rätten ansvarar även för underrättelser under förfarandet. Om flera efterbevakningar har gjorts, ska de om möjligt handläggas gemensamt.

De ändamålsskäl som anförs ovan till stöd för en förändrad hantering av bevakningsförfarandet gör sig även gällande till stöd för en förändrad hantering av efterbevakningsförfarandet. Att ansvarsfördelningen vid efterbevakning ändras är en förutsättning för att uppnå en enhetlig hantering och det finns inga särskilda moment i en efterbevakning som föranleder en annan bedömning än den som görs vad gäller bevakningsförfarandet.

Mot denna bakgrund föreslås följande. En borgenär som vill efterbevaka en fordran ska göra det till konkursförvaltaren i stället för som i dag till rätten. Förvaltaren ska därefter se till att tillsynsmyndigheten får del av efterbevakningen, vilken sedan ska hållas tillgängliga för granskning hos myndigheten. Som en konsekvens av förslagen slopas tingsrättens nuvarande uppgift att tillställa förvaltaren efterbevakningshandlingarna. Även för anmärknings- och tvistedelen av efterbevakningsförfarandet föreslås samma ansvarsfördelning som för bevakning, bl.a. att förvaltaren bestämmer anmärkningstiden. Se även avsnitt 9.3.4 om att kravet på egenhändigt undertecknande av efterbevakningshandlingar tas bort.

Efterbevakningsavgiften behandlas närmare i avsnitten 18.2 och 18.3. Det bör fortsättningsvis vara konkursförvaltaren, i stället för som i dag rätten, som underrättar en efterbevakare om avgiften och om konsekvenserna av att den inte betalas (se 30 § konkursförordningen).

10. Avskrivning, utdelning och arvode

10.1. Att avsluta en konkurs

Avskrivning och utdelning

En konkurs avslutas i flertalet fall genom beslut om avskrivning eller utdelning. I båda fallen är det rätten som avslutar konkursen och då även beslutar om arvode till konkursförvaltaren. Vid ett avslut ska förvaltaren ge in olika sluthandlingar. Det rör sig om slutredovisningen (se avsnitt 12), arvodesframställan, utdelningsförslag och olika till dem hörande handlingar.

Nedan övervägs en förändrad ansvarsfördelning vid en konkurs avslutande genom avskrivning eller utdelning och vissa ytterligare frågor om utdelning och arvode. I avsnitt 11 behandlas en konkurs avslutande genom nedläggning eller fastställande av ackord.

Inledningsvis något om förvaltararvodesfrågan

I följande avsnitt behandlas alltså frågan om vem som bör besluta om avskrivning respektive fastställa utdelning. Frågan om handläggningen av förvaltararvode har en sådan koppling till handläggningen av frågorna om avskrivning och utdelning att den behandlas i samband med respektive avslutningsbeslut. I viss utsträckning är dock övervägandena i arvodesfrågorna desamma. Det är också en av de frågor som har diskuterats mest i samband med tidigare förslag om en förändrad ansvarsfördelning i konkursförfarandet. Arvodesfrågor rör, till skillnad från flertalet andra frågor i konkursförfarandet, förvaltaren personligen, vilket kan påverka synen på deras

Avskrivning, utdelning och arvode Ds 2019:31

hantering (jfr Zamani i SvJT 2019 s. 50). Det finns mot denna bakgrund anledning att göra vissa inledande anmärkningar.

Även om konkursförvaltaren har i uppdrag att företräda boet och ta tillvara borgenärernas intressen, är det allmänna den formella uppdragsgivaren och har som sådan ett ansvar att granska hur arbetet har utförts och vid behov ifrågasätta begärd ersättning för det. Det gäller även i konkurser där boet står kostnaden för arvodet.

Det är rätten som beslutar om förvaltararvodet. Till skillnad från rättsliga biträden följer arvodet för förvaltare inte ett timarvoderingssystem med en timkostnadsnorm. Som redovisas i avsnitt 10.2.2 och 10.3.1 tillämpas i avskrivningskonkurser i flera fall en taxa medan det i övriga fall ska bestämmas en skälig ersättning. Hänsyn ska inte bara tas till arbetets omfattning utan också till dess kvalitet och resultatet av förvaltarens arbete. Tillsynsmyndigheten skapades bl.a. för att det ansågs att rättens arbetsuppgifter i konkursförfarandet normalt inte ger grund för några säkra slutsatser om förvaltaruppdragets natur och om de speciella förhållandena som råder i de enskilda konkurserna (se prop. 1986/87:90 s. 158 och SOU 2014:86 s. 383). Tillsynsmyndighetens uppgift är i dag alltså att bistå tingsrätten vid arvodets bestämmande.

Det är förvaltaren som har att visa att det begärda arvodesbeloppet är skäligt och alltså inte tillsynsmyndigheten som ska visa att det är oskäligt. Det finns dock en någorlunda befäst uppfattning om att en förvaltare ofta får sitt begärda arvode fastställt av tingsrätten, om inte tillsynsmyndigheten invänder mot det. Det kan då uppfattas som att det finns ett motpartsförhållande mellan förvaltaren och tillsynsmyndigheten. En sådan uppfattning skulle sedan kunna anföras som argument för att rättens roll måste bevaras. Frågan är dock om inte målsättningen bör vara att komma ifrån denna både olyckliga och felaktiga uppfattning, vilket talar för en ändrad och därmed tydligare ansvarsfördelning.

Ett alternativ som inte närmare övervägs är att skapa förutsättningar för rätten att faktiskt kunna göra en självständig bedömning av arvodets storlek. Det skulle troligen kräva att ersättningen reglerades ytterligare och att det ställdes större krav på kostnadsredogörelsen, med de nackdelar för inte minst konkursförvaltarna som det skulle innebära (jfr t.ex. SOU 2014:86 s. 378 f. angående frågan om timkostnadsnorm). Det skulle också gå på tvärs med den förändring i stort som föreslås i denna promemoria.

Ds 2019:31 Avskrivning, utdelning och arvode

10.2. Avskrivning av en konkurs

10.2.1. Beslut om avskrivning

Förslag: Tillsynsmyndigheten ska ta över tingsrättens uppgift

att besluta om avskrivning av en konkurs. Det ska ske på ansökan av konkursförvaltaren och beslutet ska få överklagas till tingsrätten. En ansökan ska ske så snart det finns grund för den.

Skälen för förslaget

Allmänt om avskrivning av en konkurs

Ett sätt att avsluta en konkurs är att den skrivs av. Avskrivning sker i ungefär 70 procent av alla konkurser. Rätten ska besluta om avskrivning i två situationer. Den ena situationen är när konkursboets tillgångar inte räcker till betalning av uppkomna och väntade konkurskostnader och andra skulder som boet har ådragit sig. För att en sådan avskrivning ska få ske krävs i regel att gäldenären har beedigat bouppteckningen och att konkursförvaltaren har gett in förvaltarberättelsen (10 kap.1 och 2 §§konkurslagen). Den andra situationen är att ingen fordran görs gällande i konkursen och inte heller kan antas komma att göras gällande. Rätten ska då efter anmälan av förvaltaren genast besluta om avskrivning av konkursen. I en konkurs med bevakningsförfarande får rätten dock inte skriva av konkursen innan bevakningstidens utgång (10 kap. 3 § konkurslagen).

Avskrivning ska ske på ansökan av konkursförvaltaren

Som framgår är bestämmelsen om avskrivning i det förstnämnda fallet (1 §) utformad så att det åligger rätten att initiera frågan om avskrivning och i sådant fall involvera konkursförvaltaren. Detta framstår inte som en rimlig ordning och det är inte heller så det går till i praktiken.

Före 1979 års reform kunde avskrivning av en konkurs endast ske efter yrkande av konkursförvaltaren. Det konstaterades att denna ordning fungerade väl men lagstiftaren ansåg att det ändå var lämpligt att dåvarande konkursdomaren skulle ges möjlighet att

Avskrivning, utdelning och arvode Ds 2019:31

kunna besluta om avskrivning på eget initiativ (utan att för den skull behöva ha uppmärksamheten riktad på frågan). Man såg närmast framför sig att domaren själv, efter påpekande av tillsynsmyndigheten, en borgenär eller gäldenären eller genom att läsa förvaltarens halvårsberättelse, i undantagsfall såg sig föranledd att undersöka förutsättningarna för avskrivning (SOU 1974:6 s. 98 f., prop. 1975/76:210 s. 175 och prop. 1978/79:105 s. 232). Ordningen behölls i 1987 års konkurslag. Detta motiverades nu av att konkurskostnaderna kunde komma att betalas av staten och att rätten därför borde bevaka att konkurser inte drivs vidare om tillgångarna inte räcker till för betalning av kostnaderna (prop. 1986/87:90 s. 316).

Oaktat goda intentioner skapar nuvarande ordning en otydlighet när den ger flera aktörer ansvar för samma fråga. Det behov av kontroll och tillsyn som kan finnas bör inte komma till uttryck genom en rätt att vidta en åtgärd som åligger någon annan. Det bör i stället ske genom att i det löpande tillsynsarbetet se till att förvaltaren utför sitt uppdrag på ett korrekt sätt.

Konkursförvaltaren är den som har ansvar för förvaltningen och den som bäst kan avgöra när det är aktuellt att överväga avskrivning av konkursen. Det är lämpligt att i konkurslagen tydliggöra detta. Att det åligger enbart förvaltaren att ansöka underlättar ett ansvarsutkrävande, i de fall en ansökan inte skulle göras. Även vid avskrivning enligt 3 § bör förvaltaren av samma skäl göra en ansökan, och inte som i dag en anmälan.

I syfte att säkerställa en effektiv hantering bör det vidare klargöras att förvaltaren ska initiera en avskrivning så snart det finns grund för detta (se motsvarande ordning i 10 kap. 2 § finska konkurslagen, 20.2.2004/120).

Tillsynsmyndigheten ska besluta om avskrivning

En fråga om avskrivning av en konkurs där boets tillgångar är otillräckliga är för det mesta okomplicerad att handlägga. Det som krävs är en bedömning av om det finns förutsättningar att skriva av konkursen. Det behöver sällan göras någon mer ingående prövning. Inte heller i övrigt finns det något som motiverar att prövningen

Ds 2019:31 Avskrivning, utdelning och arvode

måste göras av tingsrätten. Det finns t.ex. inga principiella eller andra hinder mot att någon annan än domstol avslutar en konkurs.

Det som nu anförs gör sig i än högre grad gällande vid avskrivning när ingen fordran görs gällande i konkursen.

Att överlåta uppgiften att besluta om avskrivning av konkurs på konkursförvaltaren är inte lämpligt. I stället framstår det som ändamålsenligt att uppgiften flyttas till tillsynsmyndigheten. En sådan förändring överensstämmer med vad Domstolsutredningen tidigare har föreslagit (SOU 1991:106 del A s. 134).

För att tillgodose enskildas rätt till domstolsprövning bör tillsynsmyndighetens beslut om avskrivning av en konkurs kunna överklagas till tingsrätten (se närmare avsnitt 15.4 om överklagande av tillsynsmyndighetens beslut).

10.2.2. Beslut om arvode

Förslag: Konkursförvaltarens ansökan om arvode och annan

ersättning i en avskrivningskonkurs ska ges in till tillsynsmyndigheten.

Tillsynsmyndigheten ska ta över tingsrättens uppgift att i en avskrivningskonkurs bestämma konkursförvaltarens arvode, kostnadsersättning och ersättning för sådana kostnader för försäljning av fast egendom som ska betalas av staten.

Tillsynsmyndighetens beslut ska få överklagas till tingsrätten.

Skälen för förslaget

Nuvarande regler om förvaltararvode i en avskrivningskonkurs

När en konkurs avslutas ska konkursförvaltaren ge in en arvodesframställan jämte en arbetsredogörelse till rätten, som bestämmer arvodet (14 kap.4 och 6 §§konkurslagen). Om konkursen skrivs av på grund av otillräckliga tillgångar, ska rätten samtidigt med arvodet besluta om förvaltarens ersättning för kostnader (14 kap. 14 § konkurslagen). Att sådana konkurskostnader prövas i detta, men inte andra fall (se avsnitt 18.1) sammanhänger med att staten löper risk att få stå för kostnaderna (Mellqvist/Welamson, Konkurs

Avskrivning, utdelning och arvode Ds 2019:31

och annan insolvensrätt, 12 uppl., s. 254). Tillsynsmyndigheten ska höras över anspråken (14 kap.10 och 14 §§konkurslagen).

När en konkurs skrivs av på grund av att tillgångarna är otillräckliga, ska rätten bestämma arvodet till konkursförvaltaren enligt en taxa som årligen fastställs av Domstolsverket på grundval av en timkostnadsnorm som beslutas av regeringen (14 kap. 4 § tredje stycket konkurslagen och 44 § konkursförordningen samt DVFS 2018:7). Taxebeloppet får överskridas om konkursen krävt avsevärt mer arbete än normalt och då endast när rätten finner att skälig ersättning överstiger taxan med minst hälften. Se vidare SOU 2014:86 s. 347 f. om arvodeshanteringen. Taxan får underskridas endast om förvaltaren har varit vårdslös, försumlig eller oskicklig vid utförande av sitt uppdrag.

Utöver konkursförvaltarens arbete ingår i taxan viss ersättning för tidsspillan och allmänna kontorskostnader (5 § DVFS 2018:7).

När en konkurs undantagsvis skrivs av på grund av att ingen fordran görs gällande i konkursen bestäms ett skäligt arvode utan tillämpning av någon taxa.

Tillsynsmyndigheten ska bestämma arvodet i avskrivningskonkurser

Som föreslås ovan ska tillsynsmyndigheten, och inte tingsrätten, besluta om avskrivning. Om tillsynsmyndigheten även beslutar om arvodet kan avskrivnings- och arvodeshanteringen hållas samman hos en och samma aktör. Det bidrar till en effektiv och ändamålsenlig handläggning.

Att pröva konkursförvaltarens arvode i en avskrivningskonkurs kan inte sägas vara en typisk domstolsuppgift. Det är inte heller en prövning som normalt är särskilt svår utan som i dag i många fall kan göras av en tingsnotarie eller en notariemeriterad beredningsjurist. Det handlar som utgångspunkt om s.k. taxebeslut och i vissa fall om att ta ställning till om det finns skäl att frångå taxan. Sådana bedömningar får tillsynsmyndigheten anses väl lämpad att göra med hänsyn till myndighetens erfarenhet av konkursrättsliga frågor och vana att bedöma arvodesfrågor. Tillsynsmyndigheten har också genom sin roll en god insyn i den enskilda konkursen och därmed förutsättningar att få ett tillfredställande underlag för sin bedömning. En ordning som innebär att tillsynsmyndigheten beslutar om

Ds 2019:31 Avskrivning, utdelning och arvode

arvode, i stället för att höras inför tingsrättens beslut, skulle innebära en enklare och snabbare ordning än den nuvarande. En sådan ordning kan därutöver förbättra förutsättningarna för enhetlighet och förutsebarhet över hela landet i arvodesprövningen.

Bland annat Domstolsutredningen har tidigare föreslagit att tillsynsmyndigheten ska få besluta om förvaltararvodet, men endast om myndigheten godtar yrkandet. En rimlig utgångspunkt är dock att den som får ansvar att handlägga en fråga också är den som fattar beslut. Som redovisas i avsnitt 3.3 har sedan tidigare handläggningen av ett stort antal ärendetyper flyttats från domstol till olika förvaltningsmyndigheter. Dessa myndigheter har då övertagit inte bara utredningsansvaret utan även fått beslutskompetens. Besluten får sedan vid behov överklagas till domstol.

Som anförs ovan bedöms tillsynsmyndigheten ha den kompetens och erfarenhet som krävs för att kunna besluta om arvode i en avskrivningskonkurs. Detta gäller även om tillsynsmyndigheten i vissa fall inte fullt ut skulle dela konkursförvaltarens uppfattning i arvodesfrågan. Att låta en myndighets uppfattning i sak om utgången av ett ärende få avgöra om myndigheten ska få fatta beslut eller inte är en både principiellt och praktiskt tveksam ordning. Det framstår i stället som lämpligt att tillsynsmyndigheten ges utrymme att fullt ut göra en självständig bedömning av om yrkandet är rimligt och yrkade belopp skäliga. Det leder också till en ökad tydlighet i ansvarsfördelningen.

Det kan konstateras att tingsrätternas arvodesbeslut i dag i mycket liten utsträckning avviker från tillsynsmyndighetens uppfattning i frågan. Tillsynsmyndighetens handläggning ska ske på ett ansvarsfullt och korrekt sätt. Myndigheten ska i sitt beslutsfattande vara saklig och opartisk, vilket bl.a. innebär att inga ovidkommande hänsyn får tas. Det finns inte anledning att befara att konkursförfarandets legitimitet skulle riskeras om tillsynsmyndigheten tar över beslutsfattandet (se avsnitt 14.1). Se även avsnitt 10.1 och 10.3.2.

Mot denna bakgrund föreslås att konkursförvaltaren i samtliga avskrivningskonkurser ska ge in sitt arvodesyrkande till tillsynsmyndigheten i stället för till tingsrätten och att tillsynsmyndigheten därefter beslutar om förvaltararvodet. Som en konsekvens kommer tillsynsmyndigheten även att besluta om förvaltarens kostnadsersättning och ersättning för kostnader som förvaltaren

Avskrivning, utdelning och arvode Ds 2019:31

har haft för försäljning av fast egendom och som ska betalas av staten (14 kap. 2 § andra stycket konkurslagen). Ett yrkande om arvode och annan ersättning bör framställas i en ansökan.

Tillsynsmyndighetens beslut om arvode och ersättning till konkursförvaltaren bör få överklagas till tingsrätten.

10.3. Utdelning i en konkurs

10.3.1. Hur frågorna hanteras i dag

Utdelningsförslaget

Konkursboets medel som återstår efter betalning av konkurskostnaderna och andra skulder som boet har ådragit sig ska delas ut till konkursborgenärerna (11 kap. 1 § konkurslagen). Konkursförvaltaren ska i en sådan situation upprätta ett förslag till utdelning. Förvaltaren ska skicka utdelningsförslaget, tillsammans med en redogörelse för förvaltningen, till rätten och tillsynsmyndigheten (11 kap.4 och 5 §§konkurslagen). Rätten ska därefter kungöra att ett utdelningsförslag har upprättats. Utdelningsförslaget och förvaltningsredogörelsen ska hållas tillgängliga hos rätten och tillsynsmyndigheten (11 kap. 6 § första och andra styckena konkurslagen).

Den som vill invända mot utdelningsförslaget ska göra det hos tingsrätten senast den dag som anges i kungörelsen (11 kap. 6 § tredje stycket konkurslagen). Rätt att framställa invändning tillkommer alla vars rätt berörs. Tillsynsmyndigheten har formellt sett ingen rätt att framföra invändningar mot förslaget.

Rätten fastställer efter fristens utgång utdelningsförslaget, förutsatt att det inte genom invändning eller på annat sätt framgår att det innehåller fel eller brister som inverkar på någons rätt (11 kap. 7 § konkurslagen). En invändning ska dock prövas endast om den kan föranleda ändring av utdelningen till en eller flera borgenärer. Även om ingen invändning har framställts ska rätten granska att det i förslaget inte förekommer en felaktighet som påverkar någons rätt. Normalt bör dock ett utdelningsförslag utan vidare kunna läggas till grund för utdelning om inte någon invändning har gjorts (prop. 1978/79:105 s. 335). Om rätten anser att utdelningsförslaget inte ska fastställas, ska konkursförvaltaren och den för vilken en ändring skulle vara till nackdel normalt beredas tillfälle att yttra sig.

Ds 2019:31 Avskrivning, utdelning och arvode

Rätten får, och i vissa fall ska, hålla sammanträde för att pröva utdelningsfrågan (11 kap. 8 § konkurslagen).

Förvaltararvodet

I en utdelningskonkurs ska konkursförvaltaren ge in sin framställan om arvode till rätten, som bestämmer arvodet (14 kap.4 och 6 §§konkurslagen). Till skillnad från i flertalet avskrivningskonkurser tillämpas inte någon taxa för förvaltararvodet utan en skälig ersättning bestäms i den enskilda konkursen. Bestämmelsen om arvodets bestämmande har funnit i snart hundra år. Förvaltarens arvode får inte bestämmas till ett högre belopp än som med hänsyn till det arbete som uppdraget har krävt, den omsorg och skicklighet varmed det har utförts samt boets omfattning kan anses utgöra skälig ersättning för uppdraget (14 kap. 4 § andra stycket konkurslagen). Att bestämmelsen är utformad på detta något märkliga sätt har sin förklaring i förhållandena vid tillkomsten av 1921 års konkurslag. Bestämmelsen syftade till att få bukt på det som på den tiden uppfattades som alltför höga arvoden (NJA 1921 II s. 382). Arvodet ska i regel bestämmas till ett visst belopp i ett för allt (14 kap. 5 § första stycket konkurslagen). Rätten ska inhämta ett yttrande från tillsynsmyndigheten innan arvodet prövas (14 kap. 8 § konkurslagen). Rätten ska dessutom bereda gäldenären eller borgenär som begärt det tillfälle att yttra sig i arvodesfrågan.

Det finns en omfattande och väl utvecklad praxis om hur arvodesreglerna ska tillämpas, t.ex. om vad som får anses ersättningsgillt arbete och förutsättningarna för att sätta ned arvode.

Efterutdelning

Om medel i en konkurs blir tillgängliga efter det att utdelning har skett, ska efterutdelning ske. I vissa fall kan ett utdelningsförslag behöva tas fram och då tillämpas i huvudsak reglerna för ordinär utdelning (11 kap.1921 §§konkurslagen). I andra fall kan det ske en s.k. formlös efterutdelning (se avsnitt 14.4).

Rätten ska vid efterutdelning besluta om konkursförvaltarens arvode (14 kap.9 och 10 §§konkurslagen).

Avskrivning, utdelning och arvode Ds 2019:31

10.3.2. Beslut om utdelning och arvode

Förslag: Konkursförvaltaren ska ge in utdelningsförslaget med

förvaltningsredogörelse och arvodesansökan till tillsynsmyndigheten. Myndigheten ska kungöra utdelningsförslaget.

Tillsynsmyndigheten ska i regel fastställa utdelningen och besluta om arvodet. Besluten ska få överklagas till tingsrätten.

Om det görs invändningar mot utdelningsförslaget, ska dock tingsrätten som första instans pröva frågan om utdelning och om konkursförvaltarens arvode. Tillsynsmyndigheten ska i ett sådant fall med ett eget yttrande överlämna utdelningsförslaget och arvodesansökan till rätten.

Motsvarande ordning ska gälla vid efterutdelning.

Skälen för förslaget

Beslut om utdelning och arvode ska ske samlat

Enligt nuvarande ordning ska tingsrätten besluta om konkursförvaltarens arvode och om utdelning i konkursen samtidigt (14 kap. 9 § konkurslagen). Nivån på utdelningsbara medel i konkursen påverkas direkt av nivån på förvaltararvodet. Om flera myndigheter delar på beslutsfattandet i arvodes- och utdelningsfrågorna skulle dessa därför behöva samordna sina beslut både tidsmässigt och materiellt. En sådan ordning bör undvikas eftersom det riskerar att leda till en ineffektiv och omständlig hantering. Det bör som utgångspunkt därför vara en och samma myndighet som beslutar i både arvodes- och utdelningsfrågan.

Tillsynsmyndigheten ska besluta om utdelning och arvode när ingen tvist råder i någon av dessa frågor

När det gäller frågan om att fastställa utdelning i en konkurs är det ovanligt att någon invänder mot konkursförvaltarens utdelningsförslag, vilket innebär att utdelningsförslaget fastställs utan ändring. Även om beslutsmyndigheten har att i viss utsträckning självmant pröva om förslaget är korrekt (se prop. 1986/87:90 s. 331), är prövningen inte av sådan art att den behöver ske av rätten. Att flytta hanteringen av denna fråga till tillsynsmyndig-

Ds 2019:31 Avskrivning, utdelning och arvode

heten skulle bidra till ett snabbare och billigare förfarande utan att kvaliteten kan anses bli lidande. Detta är i linje med vad som tidigare har föreslagits av bl.a. Domstolsutredningen.

De skäl som anförs i avsnitt 10.2.2 till stöd för att tillsynsmyndigheten ska anförtros uppgiften att besluta om konkursförvaltarens arvode i en avskrivningskonkurs gör sig gällande även vid bedömningen av om myndigheten borde vara den som i en utdelningskonkurs beslutar i en otvistig arvodesfråga.

Det föreslås alltså att tillsynsmyndigheten, i stället för rätten, i en utdelningskonkurs ska fastställa utdelning i enlighet med konkursförvaltarens förslag och besluta om att bevilja förvaltarens begärda arvode. Besluten bör kunna överklagas till tingsrätten (se avsnitt 15.4 om överklagande av tillsynsmyndighetens beslut).

Tillsynsmyndigheten ska besluta om utdelning och arvode även om arvodesfrågan är tvistig

Tidigare lämnade förslag har stannat vid att tillsynsmyndigheten ska få besluta om arvode endast i de fall beslutet är i enlighet med konkursförvaltarens förslag. En sådan begränsning kan ifrågasättas.

Som anförs ovan bedöms tillsynsmyndigheten ha den kompetens och erfarenhet som krävs för att kunna göra ett korrekt ställningstagande i arvodesfrågor. Det kan konstateras att tingsrätten sällan har en annan uppfattning än tillsynsmyndigheten i arvodesfrågan och denna uppfattning överensstämmer ofta även med förvaltarens. Det är endast i ca två procent av samtliga fall som myndigheten förespråkar en nedsättning av arvodet (och enligt Kronofogdemyndighetens årsredovisning 2018 delar domstolen den uppfattningen i 75 procent av fallen).

Som anförs i avsnitt 10.2.2 bör myndighetens uppfattning i sak om utgången av ett ärende inte tillåtas avgöra om myndigheten ska få fatta beslut eller inte. Att tillsynsmyndigheten kan ha en uppfattning om ett arvodes storlek som avviker från vad förvaltaren begärt bör alltså inte utgöra hinder mot att myndigheten ges beslutanderätt. Rätten till domstolsprövning säkerställs genom att myndighetens beslut kan överklagas.

Det som snarare skulle tala mot att låta tillsynsmyndigheten besluta i arvodesfrågan är om det finns en risk för att myndigheten då i mindre utsträckning än i dag väljer att ha en annan uppfattning

Avskrivning, utdelning och arvode Ds 2019:31

än konkursförvaltaren. Förvaltaren ska under konkursförfarandets gång inhämta tillsynsmyndighetens synpunkter inför viktigare åtgärder (se närmare avsnitt 14.3 om höranderegeln i 7 kap. 10 § konkurslagen). Det skulle kunna hävdas att frekventa kontakter mellan förvaltaren och tillsynsmyndigheten kan medföra att myndigheten känner sig bunden av tidigare intagna ståndpunkter och att det därmed kan vara svårare för den att vid en efterföljande arvodesprövning ifrågasätta värdet av förvaltarens arbete. Det bör emellertid noteras att syftet med höranderegeln inte är att förvaltaren ska få ett godkännande av tillsynsmyndigheten. Det är alltid förvaltaren som ansvarar för sina beslut. Det är dessutom så att tillsynsmyndigheten redan i dag tar ställning till arvodesyrkanden genom att yttra sig till tingsrätten. Som redovisas ovan har tillsynsmyndigheten sällan en uppfattning i arvodesfrågan som avviker från rättens. Det finns sammantaget inte anledning att tro att myndigheten skulle ha svårare att upprätthålla sin professionalitet om den fick beslutanderätt i frågan. I avsnitt 10.5.4 behandlas frågan om det finns anledning att låta någon som företräder allmänna intressen överklaga tillsynsmyndighetens arvodesbeslut.

Det kan inträffa att gäldenären eller en borgenär invänder mot konkursförvaltarens arvodesyrkande. Frågan blir då tvistig. Det förhållandet att ett ärende är tvistigt medför dock inte med någon automatik att prövningen blir komplicerad eller av annan anledning måste ske i domstol. Det är inte ovanligt att förvaltningsmyndigheter anförtros beslutskompetens även i frågor som är tvistiga. Som exempel kan nämnas att Kronofogdemyndigheten beslutar om skuldsanering i samtliga ärenden, dvs. även i de fall en eller flera borgenärer motsätter sig myndighetens förslag till skuldsanering.

Den sakprövning i arvodesfrågan som ska ske är i grunden densamma oavsett om någon invändning mot arvodet görs eller inte. En ordning där arvodesyrkandet ska ges in till tillsynsmyndigheten men beslutsordningen av arvodesfrågan ska göras beroende av om en invändning framställs, framstår både som ineffektiv och oförutsebar. Tillsynsmyndigheten får anses ha goda förutsättningar att handlägga frågan även när flera enskilda är inblandade. Förhållandena är redan sådana att ett sammanträde endast undantagsvis hålls i arvodesfrågan och om det ändå skulle bli aktuellt har tillsynsmyndigheten möjlighet att med stöd av förvaltningslagen (2017:900) besluta om muntlig handläggning (jfr 2 kap. 23 § utsökningsbalken

Ds 2019:31 Avskrivning, utdelning och arvode

om Kronofogdemyndighetens tvistlösning och muntlig förhandling i utsökningsärenden).

Det har från förvaltarhåll gjorts gällande att tingsrätten behöver pröva alla frågor om arvode för att ha den nödvändiga överblicken. Risken med att bara pröva vissa arvodesfrågor är, menar man, att bilden blir skev och leder till felaktiga resultat. En sådan farhåga ska inte överdrivas. En ordning där tingsrätten endast i vissa fall eller under vissa omständigheter beslutar i en fråga är inte unik. Motsvarande ordning finns i åtskilliga andra fall som domstolarna hanterar, inte minst för överrätterna men – genom den nedflyttning av beslutskompetens till förvaltningsmyndigheter som skett – även för underrätterna. Genom de förändringar som föreslås i denna promemoria kommer tingsrätterna inte längre att följa hela konkursen. Det framstår som naturligt att tingsrätten då inte heller i slutet av konkursen ska involveras för att pröva arvodesfrågor.

En prövning av arvodesfrågor kräver kompetens och erfarenhet. Det kräver god insyn i den aktuella konkursen och kunskap om vad det i olika situationer innebär att bedriva konkursförvaltning (jfr Swarting/Andersson i SvJT 2016 s. 283). Detta är egenskaper som tillsynsmyndigheten besitter, till och med i högre grad än tingsrätten (se avsnitt 10.1). I praktiken innebär en förändrad rollfördelning i denna del endast att tillsynsmyndigheten fattar beslut i arvodesfrågan i stället för att yttra sig. Tingsrätten kommer fortsatt att ha möjlighet att vid överklagande sedan ställa sig bakom eller avvika från tillsynsmyndighetens uppfattning.

Mot den ovan angivna bakgrunden föreslås att tillsynsmyndigheten ska överta uppgiften att i samband med fastställande av otvistiga utdelningsförslag besluta om konkursförvaltarens arvode, även när den frågan är tvistig. Tillsynsmyndighetens beslut bör få överklagas till domstol (se närmare avsnitt 15.4 om överklagande av tillsynsmyndighetens beslut).

Tingsrätten ska behålla uppgiften att besluta i utdelnings- och arvodesfrågorna när invändning mot utdelningsförslaget görs

Den situation som återstår att behandla är när utdelningsförslaget är tvistigt. Det är fallet när invändning görs mot förslaget på det sätt som beskrivs i avsnitt 10.3.1.

Avskrivning, utdelning och arvode Ds 2019:31

När Domstolsutredningen presenterade sitt betänkande i början av 1990-talet fanns det en rollkonflikt för Kronofogdemyndigheten. Den bestod i att myndigheten å ena sidan utövade tillsyn i konkursen och å andra sidan hade en aktiv roll som företrädare för staten som borgenär. Rollkonflikten ansågs innebära att tillsynsmyndigheten inte borde besluta i tvistiga utdelningsfrågor (SOU 1991:106 del A s. 134). Eftersom Kronofogdemyndigheten inte längre har någon borgenärsroll i konkurser kvarstår inte detta skäl mot att ge tillsynsmyndigheten beslutskompetens i denna situation (se vidare avsnitt 3.3).

Vid utdelning är regleringen mer komplex än vid avskrivning. Prövningen kan ställa krav på tvistlösning och vissa frågor kan behöva utredas närmare. I konkurslagen anges att rätten får hålla sammanträde för att pröva en fråga om att fastställa utdelningsförslaget. Därutöver finns situationer då rätten är skyldig att hålla en sådan förhandling. Det gäller om förhandling begärs av den som har framställt invändning mot förslaget, den för vilken en ifrågasatt ändring skulle vara till nackdel eller, i fråga om återvinning, konkursförvaltaren (11 kap. 8 § andra stycket konkurslagen). Vid ett sådant sammanträde finns möjlighet till bevisupptagning.

I konkurser utan bevakningsförfarande är det många gånger först i samband med utdelningsförfarandet som en borgenär gör invändning mot andra borgenärers fordringar. Den prövning som kan behöva ske i en utdelningstvist kan innefatta ställningstagande till vilka fordringar som kan göras gällande i konkursen och till förmånsrätt, dvs. vilken rätt som borgenärer har till utdelning. Prövningen har därmed likheter med den rätten även fortsättningsvis ska göra i ett bevakningsförfarande (se avsnitt 9.4.4).

Ett avgörande skäl för att tingsrätten bör behålla beslutskompetensen i dessa fall är att tvistiga utdelningsfrågor helt enkelt bör ses som en uppgift förbehållen domstolen. Tvistiga frågor om utdelning i en konkurs kan tidvis vara så komplicerade att det på goda grunder kan hävdas att uppgiften har en så utpräglad karaktär av tvistlösning att den typiskt sett är en domstolsuppgift. Under alla förhållanden kan det inte förutses att de tvistefrågor som kan uppstå i praktiken alltid är av sådan art att tillsynsmyndigheten bör avgöra dem. Det framstår inte heller som lämpligt att ha en avgränsning för svåra eller brådskande frågor (jfr 13 kap. 7 § utsökningsbalken om Kronofogdemyndighetens behörighet att pröva

Ds 2019:31 Avskrivning, utdelning och arvode

fördelningstvister efter försäljning av utmätt egendom). Det framstår mot den angivna bakgrunden som lämpligt att utdelningsfrågor där invändning görs blir föremål för rättens prövning.

Om utdelningsfrågan är tvistig bör sammanfattningsvis frågan även fortsättningsvis prövas av tingsrätten som första instans. Eftersom frågor om utdelning och arvode är så nära sammanhängande bör då också arvodesfrågan hanteras av tingsrätten.

Hanteringen av utdelningsförslaget och arvodesansökan

Som framgår av avsnitt 10.3.1 ska konkursförvaltaren i dag ge in utdelningsförslaget med en bifogad förvaltningsredogörelse till både rätten och tillsynsmyndigheten. Samtidigt ska förvaltaren ge in sin framställan om arvode och därtill hörande handlingar till tingsrätten, som låter tillsynsmyndigheten få del av dem i samband med att myndigheten föreläggs att yttra sig i arvodesfrågan.

Med en ordning där tillsynsmyndigheten beslutar om arvodet och om utdelningen när tvist inte råder i den senare frågan, är det tillsynsmyndigheten som behöver ha tillgång till konkursförvaltarens handlingar som underlag för sitt beslut. Förvaltaren bör därför ge in utdelningsförslaget endast till tillsynsmyndigheten. Vidare bör förvaltaren ge in sin arvodesansökan till tillsynsmyndigheten och alltså inte som i dag till tingsrätten.

Eftersom utdelningsförslaget ska ges in till tillsynsmyndigheten, är det ändamålsenligt att tillsynsmyndigheten också bör få ansvaret att kungöra utdelningsförslaget och hålla handlingarna tillgängliga för de som önskar ta del av dem. Se avsnitt 12.2 om att förvaltarens slutredovisning ska ges in till tillsynsmyndigheten som sedan ska kungöra den. Även underrättelser i samband med kungörelsen bör tillsynsmyndigheten ansvara för (se 32 § konkursförordningen).

Den nu beskrivna ordningen bör gälla även i de fall utdelningsförslaget är tvistigt och frågorna alltså ska prövas av tingsrätten. Att tingsrätten även fortsättningsvis beslutar i dessa fall innebär visserligen att domstolen behöver få del av förslaget och arvodesansökan. Det bör dock vara tillsynsmyndigheten som tar ställning till frågans tvistighet och i så fall överlämnar frågan till tingsrätten med ett eget yttrande. Det är nämligen först efter kungörandet som det många gånger kan konstateras om utdelningsfrågan är

Avskrivning, utdelning och arvode Ds 2019:31

tvistig eller inte. Att ingivandet alltid sker till tillsynsmyndigheten skapar en enhetlig handläggningsordning och möjliggör ett samlat ansvar för kungörandet av utdelningsförslagen. Det möjliggör också för en snabbare handläggning i tingsrätten, eftersom rätten då inte behöver inhämta tillsynsmyndighetens yttrande särskilt.

Efterutdelning

I vissa fall kan det bli aktuellt med efterutdelning (se avsnitt 10.3.1). Om det är oklart hur medlen ska fördelas behöver konkursförvaltaren ta fram ett efterutdelningsförslag. De skäl som anförs ovan för att utdelningsförslag och arvodesansökan ska ges in till tillsynsmyndigheten, som i flertalet fall sedan ska besluta i frågorna, gör sig gällande även i vid sådan efterutdelning. Samma ansvarsfördelning bör därför gälla i den situationen.

10.4. Vissa ytterligare frågor om utdelning

10.4.1. Utbetalning av små utdelningsbelopp

Förslag: Beloppsgränsen för när utbetalning av utdelning kan

ske till en borgenär ska höjas till 300 kronor.

Skälen för förslaget: När utdelningen har fastställts ska medel

utbetalas till konkursborgenärerna. Om den utdelning som en borgenär är berättigad till understiger 100 kronor ska konkursförvaltaren inte betala ut beloppet till denne utan fördela det på övriga utdelningsberättigade borgenärer som inte tillgodosetts fullt ut. En utbetalning kan dock ske om det finns särskilda skäl (11 kap. 13 a § konkurslagen). Sveriges advokatsamfund har 2016 framfört att beloppet om 100 kronor torde vara alldeles för lågt. Ett sätt att effektivisera konkursförfarandet är, enligt samfundet, att belopp understigande 500 kronor eller kanske snarare 1 000 kronor inte ska bli föremål för utdelning.

Bestämmelsen om beloppsbegränsning vid utbetalning av utdelning kom till 1991 i syfte att förenkla hanteringen vid utdelning i konkurs (se prop. 1990/91:22). Motiven bakom införandet av beloppsgränsen var att upprättande av utdelningsförslag och ut-

Ds 2019:31 Avskrivning, utdelning och arvode

betalning av medel utgör en inte obetydlig del av konkursförvaltarens arbete och att varje utbetalning är förenad med kostnader. Det konstaterades i förarbetena att det relativt ofta förekom att små belopp kom i retur.

Avsikten med en beloppsgräns är framför allt att utbetalning ska kunna undvikas när kostnaden för förfarandet överstiger det belopp som ska betalas ut. Med hänsyn till vikten av en enhetlig tillämpning ansågs det nödvändigt att ange beloppsgränsen direkt i lag. Även om det ansågs finnas skäl som talade för en basbeloppsrelaterad gräns kom det att i bestämmelsen anges ett särskilt belopp om 100 kronor, vilket bedömdes för tillräcklig tid framöver vara ett väl avvägt belopp som kunde accepteras som skäligt av de flesta.

I utsökningsbalken finns två beloppsbegränsningsregler (13 kap. 20 a §) som i korthet innebär att Kronofogdemyndigheten aldrig behöver betala ut belopp understigande 25 kronor och vid fördelning mellan flera mål i regel inte ska betala ut belopp understigande 100 kronor utan i stället fördela detta på övriga (jfr även SOU 2016:81 del 1 s. 572 f.). Vid införandet av en ny lag om skuldsanering 2016 ansåg regeringen att det inte borde införas någon beloppsgräns (prop. 2015/16:125 s. 74). Som skäl anfördes att en beloppsgräns innebär ett avsteg från principen att alla fordringar ska behandlas lika. Det kan konstateras att det i den finska konkurslagen anges att om en borgenär inte skulle få högre utdelning än 50 euro av de medel som ingår i konkursboet, kan borgenärens fordran lämnas obeaktad vid fördelningen av konkursboets medel, se 18 kap. 2 § konkurslagen (20.2.2004/120).

I konkursförfarandet finns det redan en beloppsgräns. Det kan alltjämt inte anses ekonomiskt motiverat att det i en konkurs ska behöva hanteras utbetalningar som rör alltför små belopp. En beloppsgräns framstår därför som befogad. Bestämmelsen tar sikte på förhållandena vid utbetalningstillfället och ingriper alltså inte i borgenärernas principiella rätt till utdelning (prop. 1990/91:22 s. 7 f.). Det bedöms inte finnas skäl att ändra den ordningen.

Trots att beloppsgränser på andra områden inte överstiger 100 kr bedöms det finnas utrymme att nu höja den gränsen något i konkursförfarandet. Att göra en betydande höjning framstår däremot som tveksamt eftersom det på allvar skulle åsidosätta den principiella utgångpunkten att borgenärer ska ha rätt att få utbetalt utdelning på sina fordringar, om boets tillgångar så medger.

Avskrivning, utdelning och arvode Ds 2019:31

Vid en höjning av beloppsgränsen finns det åter anledning att överväga införandet av en prisbasbeloppsrelaterad gräns. Fördelen med det alternativet är att det skapas en mer långsiktigt hållbar regel genom att gränsbeloppet automatiskt anpassas till penningvärdesförändringar i samhället. De remissinstanser som vid den nuvarande beloppsgränsens införande förordade en basbeloppsrelaterad gräns ansåg att den i så fall borde bestämmas till 0,5 % av basbeloppet. Med det prisbasbelopp som gäller för 2020 (47 300 kronor) skulle gränsbeloppet i så fall i dag uppgå till 236 kronor 50 öre. Det som dock med viss styrka talar mot en prisbasbeloppsrelaterad gräns är att den justeras varje år och att den ofrånkomligen leder till ett ojämnt belopp. Dessa omständigheter gagnar varken förutsebarheten eller tillämpningen, särskilt i konkurser som pågår under flera år. Sammantaget bedöms det inte finnas tillräckliga skäl för att införa en prisbasbeloppsrelaterad gräns i stället för en exakt beloppsangivelse i lag.

Med tanke på att det är snart 30 år sedan den nuvarande beloppsgränsen infördes bör den nu höjas tillräckligt för att svara mot den allmänna kostnadsutveckling som skett i samhället sedan början av 1990-talet. När den nuvarande beloppsgränsen infördes ansågs den vara ett för tillräcklig tid framöver väl avvägt belopp. På samma sätt bör den höjning som nu görs kunna motiveras för en tillräcklig tid framöver. Mot denna bakgrund föreslås en höjning till 300 kronor.

10.4.2. Förskottsbetalning av utdelningsmedel

Förslag: Om konkursförvaltaren beslutar att inte betala ut

förskottsbetalning med begärt belopp ska beslutet få överklagas till tingsrätten.

Skälen för förslaget

Konkursförvaltaren ska besluta i fråga om förskottsbetalning och beslutet ska kunna överprövas av domstol

I 11 kap.1417 §§konkurslagen finns bestämmelser om förskottsbetalning av utdelningsmedel. En sådan betalning kan göras själv-

Ds 2019:31 Avskrivning, utdelning och arvode

mant av konkursförvaltaren eller på begäran av en borgenär. För en fordran med förmånsrätt ska förskottsbetalning komma till stånd om det lämpligen kan ske. För en fordran utan förmånsrätt ska förskottsbetalning ske om det är uppenbart att tillgångarna räcker till betalning av tio procent av sådana fordringar och det inte finns särskilda skäl mot det. Det måste också kunna antas att utdelning kommer att belöpa på denna fordran, som inte heller får vara beroende av villkor eller vara tvistig. Om förvaltaren vägrar förskottsbetalning med begärt belopp får borgenären hänskjuta frågan till rättens prövning.

En utgångspunkt vid de överväganden som görs i denna promemoria är att den som har ansvar för att handlägga en fråga också bör vara den som fattar beslut (se t.ex. resonemang om konkursförvaltarens beslutskompetens i avsnitt 6.3). Det finns inte anledning att för frågan om förskottsbetalning göra en annan bedömning. Förvaltaren bör därför vara den som beslutar om att både bevilja förskottsbetalning och helt eller delvis vägra sådan betalning. Den tvistefråga som kan uppstå är framför allt då borgenären är missnöjd med förvaltarens beslut. Det bör därför finnas en möjlighet att få beslutet överprövat.

Som redovisas ovan innefattar prövningen en lämplighetsbedömning när det gäller fordringar med förmånsrätt och en uppenbarhetsbedömning i andra fall samt i övrigt en bedömning av vissa objektiva förhållanden. En sådan prövning får anses vara av sådant slag som tillsynsmyndigheten skulle kunna göra. Ett viktigt skäl till att konkursförvaltarens beslut ska kunna överprövas är dock att säkerställa ett rättssäkert förfarande och enskildas rätt till domstolsprövning. Genomgående i denna promemoria görs bedömningen att överprövning av beslut ska ske i domstol. Det gäller beslut av både tillsynsmyndigheten och förvaltaren.

Att i detta fall låta förvaltarens beslut om att vägra förskottsbetalning överprövas av tillsynsmyndigheten skulle innebära ytterligare en instans i prövningsordningen och att förvaltaren och tillsynsmyndigheten i praktiken får ansvar för att pröva samma fråga, vilket bör undvikas (se avsnitt 3.3). Av dessa skäl bör förvaltarens beslut inte i ett första läge överprövas av tillsynsmyndigheten. Förvaltarens beslut i fråga om förskottsbetalning bör i stället kunna överprövas av domstol.

Avskrivning, utdelning och arvode Ds 2019:31

Konkursförvaltarens beslut ska få överklagas till tingsrätten

I de fall ett beslut av konkursförvaltaren (eller tillsynsmyndigheten) ska kunna bli föremål för prövning i domstol föreslås i denna promemoria att detta ska ske genom överklagande. Eftersom det för förskottsbetalning i dag tillämpas en annan ordning finns det anledning att här utveckla något varför överklagandeinstitutet bör väljas.

Eftersom det handlar om beslut av konkursförvaltaren, ett privaträttsligt subjekt, är det inte givet att överklagandeinstitutet bör användas. Inget av de beslut av förvaltaren som i dag kan överprövas i domstol överklagas dit.

Konkursförvaltaren fattar beslut om lönegaranti enligt lönegarantilagen (1992:497). Den som är missnöjd med ett sådant beslut får dock i dag inte överklaga det utan är i stället hänvisad till att väcka talan i domstol (29 och 30 §§). Det blir då fråga om en tvistemålsprocess i tingsrätten. Att ha en motsvarande ordning i de frågor som förvaltaren nu föreslås få ansvar för under konkursförfarandet framstår inte som lämpligt. Det blir en omständlig, kostsam och tungrodd hantering som inte är motiverad med hänsyn till det saken rör (se vidare avsnitt 16.2 där det föreslås en ändring av ordningen för överprövning av lönegarantibeslut).

Ett annat sätt att få till stånd en domstolsprövning är genom hänskjutande. I konkurslagen finns det i dag endast ett exempel på detta och det är vid vägrad förskottsbetalning. En motsvarande ordning finns t.ex. i 19 kap. 16 § ärvdabalken vid oenighet bland boutredningsmän och i 11 § lagen (2017:473) med kompletterande bestämmelser till 2015 års insolvensförordning vid beslut av en samordnare.

En ordning som innebär att den som är missnöjd med ett beslut kan överklaga det till domstol är i enlighet med hur frågor om överprövning numera i huvudsak hanteras. Att hänskjuta en fråga är däremot ett något ålderdomligt sätt att få till stånd en domstolsprövning (jfr ordningen enligt 1921 års konkurslag där vissa frågor hänsköts av konkursdomaren till rätten). Det finns inte heller några tydliga fördelar med att välja det institutet i konkursförfarandet. Betydelsen av att i konkursen ha en enhetlig ordning för överprövningen i domstol ska inte heller underskattas. Tillsyns-

Ds 2019:31 Avskrivning, utdelning och arvode

myndighetens beslut föreslås kunna överklagas och det finns goda skäl att välja den lösningen även för konkursförvaltarens beslut.

Mot den angivna bakgrunden bör förvaltarens beslut om förskottsbetalning få överklagas till domstol i stället för att som hittills hänskjutas dit.

10.4.3. Ingivande av slutanmälan

Förslag: När konkursförvaltaren har utbetalat utdelningsmedel

till borgenärerna ska han eller hon anmäla detta till tillsynsmyndigheten.

Skälen för förslaget: Enligt nuvarande regler ska konkursförval-

taren snarast utbetala utdelningsmedel till borgenärerna när rättens beslut om att fastställa utdelningen och beslut om förvaltararvode har fått laga kraft. I ett fåtal fall råder dock utbetalningsförbud. Till exempel får förvaltaren inte utbetala medel i fråga om en tvistig fordran innan den har fastställts av domstol.

När utbetalning har skett ska förvaltaren anmäla detta till tillsynsmyndigheten och tingsrätten (11 kap. 9 § andra stycket andra meningen konkurslagen). Förvaltaren brukar i praktiken göra en anmälan om utbetalning i samma handling som förvaltaren är skyldig att ge in till tillsynsmyndigheten enligt 7 kap. 21 § konkurslagen. Sistnämnda lagrum innebär att förvaltaren ska ge in en anmälan till tillsynsmyndigheten med redovisning över förvaltarens medelsförvaltning efter avslutad konkurs när några medel inte längre finns att lyfta och en årlig redovisning i avvaktan på att en slutanmälan kan göras (se vidare avsnitt 7.4).

För att tillsynsmyndigheten ska kunna fullgöra sin tillsynsuppgift bedöms det bör konkursförvaltaren till myndigheten anmäla att utbetalning av utdelningsmedel har skett. Däremot finns det inte något skäl varför tingsrätten ska få del av en sådan anmälan, inte ens i de fall utdelningen har beslutats av tingsrätten. I detta skede finns inte något öppet konkursärende hos tingsrätten och det är svårt att finna något annat skäl till att tingsrätten ändå bör få del av förvaltarens anmälan.

Mot denna bakgrund föreslås att konkursförvaltarens anmälan om utbetalning av utdelningsmedel alltid ska ges in till tillsyns-

Avskrivning, utdelning och arvode Ds 2019:31

myndigheten men att en anmälan däremot inte längre ska ges in till rätten. Enligt 11 kap. 21 § konkurslagen ska förvaltaren anmäla till rätten när formlös efterutdelning skett. En sådan underrättelse bör av samma skäl i fortsättningen ske enbart till tillsynsmyndigheten.

10.4.4. Förlust av rätten till utdelningsmedel

Förslag: Tiden för en borgenär att göra anspråk på utdelnings-

medel ska kortas till ett år.

Skälen för förslaget: Det är konkursförvaltarens uppgift att

betala ut medlen till borgenärerna efter att utdelningen har fastställts. Uppgiften innebär inte att förvaltaren ska behöva lägga ned ett omfattande arbete på att lokalisera borgenärer för detta ändamål. Om förvaltaren har skickat medlen till en borgenärs senast kända adress, behöver han eller hon inte vidta någon ytterligare åtgärd för att verkställa betalningen (11 kap. 9 § andra stycket första meningen konkurslagen). Det är då i stället upp till borgenären att göra anspråk på medlen inom två år räknat från när utdelningsbeslutet fick laga kraft eller den senare dag då borgenären blev berättigad att lyfta medlen utan att ställa säkerhet. Om det inte sker, preskriberas borgenärens rätt till utdelning. Detta följer av en särskild preskriptionsbestämmelse i 11 kap. 12 § konkurslagen (jfr rättsfallet NJA 2007 s. 280 om skillnaden i detta hänseende mellan rätten till utdelning och rätten till fastställd utdelning). Medlen ska då i stället i första hand fördelas mellan övriga berättigade borgenärer (efterutdelning). En motsvarande tvåårsfrist finns också vid s.k. formlös efterutdelning (11 kap. 21 § konkurslagen). Den fristen löper från det att förvaltaren har anmält att han eller hon har skickat medlen till borgenären. Jfr 13 kap. 18 § utsökningsbalken där det finns en inte helt jämförbar ettårsfrist vid utbetalning av medel till borgenärer.

Anledning till att en frist ursprungligen infördes var att det uppmärksammades att utdelningsmedel hade blivit liggande hos konkursförvaltaren i många år i väntan på en berättigad borgenär som inte avhördes. Det kan i och för sig fortfarande inträffa att konkursförvaltaren inte lyckas få kontakt med en borgenär i samband med utbetalning av utdelningsmedel till denne, t.ex. om det är

Ds 2019:31 Avskrivning, utdelning och arvode

fråga om en svårlokaliserad utländsk borgenär. Det vore naturligtvis önskvärt att alla berättigade borgenärer kunde tillgodogöra sig sin rätt till utdelning, inklusive efterutdelning. Samtidigt är det rimligt att det även i detta hänseende läggs ett inte obetydligt ansvar på borgenärerna att bevaka sina intressen. Hela konkursförfarandet är så uppbyggt att borgenärerna – genom kungörelse och underrättelse – ska få information om olika steg och beslut. Det finns vidare ett bevakningsförfarande som förutsätter att borgenären anmäler sin fordran för att behålla sin rätt i konkursen.

Det är angeläget att konkursen kan slutföras så snart som möjligt och att berörda därmed kan få ett ekonomiskt avslut. Det framstår då som en väl lång tid att borgenären ska ha möjlighet att begära sin utdelning under två år. Att tiden ursprungligen bestämdes till två år motiverades inte särskilt i förarbetena men det bör beaktas att fristen tillkom redan 1941 och byggde då dessutom på att borgenären själv hade att ta initiativ till att lyfta medlen (se prop. 1941:46 s. 12 och även SOU 1983:24 s. 232 f.).

Sammantaget bedöms det nu finnas skäl att effektivisera ordningen. Att helt ta bort tidsgränsen skulle föra för långt och ställa större krav på konkursförvaltaren att lokalisera borgenären. Det föreslås därför att tiden för borgenärer som konkursförvaltaren inte har kunnat spåra att göra anspråk på utdelningsmedel kortas till ett år, räknat från samma tidpunkter som gäller enligt nuvarande ordning.

Som nämns ovan är förvaltarens skyldighet att hitta borgenärer för utbetalning relativt begränsade. Att tiden för borgenärer att göra sin rätt gällande nu föreslås bli kortare bör inte föranleda att det i konkurslagen föreskrivs en utökad eftersökningsplikt. Det finns dock inget som hindrar att förvaltaren ändå vidtar rimliga åtgärder för att se till att en borgenärs rätt till utdelning inte går förlorad i onödan. Inte minst i dagens informationssamhälle torde det många gånger finnas goda möjligheter att med små ansträngningar kunna lokalisera personer runt om i världen.

Avskrivning, utdelning och arvode Ds 2019:31

10.5. Vissa ytterligare frågor om arvode

10.5.1. Förskott på arvode

Förslag: Tillsynsmyndigheten ska ta över tingsrättens uppgift

att besluta om förskott på konkursförvaltarens arvode. Beslutet ska få överklagas till tingsrätten.

Skälen för förslaget: Enligt konkurslagen är det möjligt att be-

sluta om förskott på arvode. Möjligheten infördes 1960 i 1921 års konkurslag (prop. 1959:139) och utökades något i 1987 års konkurslag (prop. 1986/87:90 s. 161 f.). Den innebär att rätten får tillerkänna konkursförvaltaren ett skäligt belopp att utgå i förskott innan slutligt arvode bestäms, om ett förskott är rimligt med hänsyn till omfattningen av det arbete som uppdraget har medfört, den tid under vilken konkursen har pågått och ytterligare beräknas pågå samt övriga förhållanden (14 kap. 12 § första stycket konkurslagen).

Förskott prövas på begäran av konkursförvaltaren. I framställan om förskott ska förvaltaren ange det belopp som begärs och de skäl som åberopas för förskottsbetalningen. Till begäran ska förvaltaren bifoga en redogörelse för det arbete som uppdraget har medfört och en uppgift om boets ekonomiska ställning. Rätten ska inhämta tillsynsmyndigheten yttrande i förskottsfrågan (14 kap. 12 § andra stycket konkurslagen).

Enligt vad som uttalades i förarbetena bör förskott beslutas endast i mer omfattande konkurser och då konkursen beräknas pågå under ytterligare så lång tid att det framstår som obilligt att kräva att förvaltaren ska behöva invänta konkursens slut innan han eller hon får betalt (a. prop. s. 384). Se om förskott även rättsfallen NJA 1998 s. 10, NJA 2003 s. 203, NJA 2005 s 26 och RH 2012:46.

Det är tydligt att förfarandet vinner i effektivitet och enkelhet om tillsynsmyndigheten kan besluta om förskottsarvode. Det är fråga om beslut under en pågående konkurs. I det förändrade förfarande som nu föreslås kommer tillsynsmyndigheten, till skillnad från rätten, att i det skedet ha insyn i konkursen. Som anförs i avsnitt 10.2.2 får tillsynsmyndigheten anses vara väl lämpad att pröva arvodesfrågor. Att tillsynsmyndigheten vid sin prövning i vissa fall skulle kunna ha en annan uppfattning än konkursförval-

Ds 2019:31 Avskrivning, utdelning och arvode

taren utgör inte skäl att låta prövningen ligga kvar hos tingsrätten (se avsnitt 10.3.2). Det är inte en situation där borgenärer eller gäldenären kan invända mot yrkandet om förskott.

Mot denna bakgrund finns det skäl att föreslå en förändrad ansvarsfördelning vid prövning av förskott på arvode. Det föreslås därför att en konkursförvaltare som yrkar förskottsarvode, ska ge in sin ansökan till tillsynsmyndigheten, i stället för som i dag till tingsrätten, och att tillsynsmyndigheten sedan prövar yrkandet och fattar beslut i frågan. Tillsynsmyndigheten beslut bör kunna överklagas till tingsrätten (se närmare avsnitt 15.4 om överklagande av tillsynsmyndighetens beslut).

10.5.2. Särskilt arvode

Förslag: För bestämmande av särskilt arvode för viss egendom

som begärs i samband med att uppdraget avslutas, ska samma handläggnings- och beslutsordning gälla som för bestämmandet av konkursförvaltarens slutliga arvode. Ansökan med bifogad rättsägarförteckning ska därmed ges in till tillsynsmyndigheten.

En ansökan som endast avser ett särskilt arvode ska också ges in till tillsynsmyndigheten. Om myndigheten finner skäl att ta upp yrkandet till prövning innan arvodet i övrigt bestäms, ska det också vara myndigheten som beslutar om det särskilda arvodet. Tillsynsmyndigheten beslut ska få överklagas till tingsrätten.

Skälen för förslaget

Hantering av särskilt arvode i samband med att slutligt arvode begärs

Arvodet till konkursförvaltare ska bestämmas till ett visst belopp i ett för allt (se avsnitt 10.3.1). Undantag från detta får göras om ett särskilt arvode behöver beräknas för egendom i vilken det gäller särskild förmånsrätt (14 kap. 18 § konkurslagen). Innan en fastighet säljs exekutivt kan det vara praktiskt att det bestäms vilket arvode och vilka kostnader som ska belasta den egendomen. I praktiken torde det trots det vara relativt sällan som ett särskilt arvode bestäms.

Avskrivning, utdelning och arvode Ds 2019:31

Om det finns anledning att bestämma ett särskilt arvode för viss egendom ska förvaltaren ge in en s.k. rättsägarförteckning till rätten (14 kap. 6 § konkurslagen). Det är en förteckning över de kända rättsägare som har särskild förmånsrätt i egendomen.

Frågan om att fastställa ett särskilt arvode kan uppkomma i två situationer under konkursförfarandet. Det vanligaste är att konkursförvaltaren i samband med att han eller hon avslutar sitt uppdrag, normalt när konkursen avslutas, i sin ansökan om slutligt arvode samtidigt begära att få ett särskilt arvode för viss egendom.

Det framstår som rimligt att ett särskilt arvode som framställs tillsammans med ett slutligt arvode också prövas samtidigt med att det slutliga arvodet prövas och då alltså enligt den ordning som föreslås i avsnitt 10.2.2 och 10.3.2. Som en konsekvens av detta bör konkursförvaltaren inte längre ge in rättsägarförteckningen till rätten utan i stället till tillsynsmyndigheten.

Hantering av en begäran om särskilt arvode under konkursen

Det finns också en möjlighet för konkursförvaltaren att redan tidigare under konkursförfarandets gång ge in en ansökan som endast avser att det särskilda arvodet ska bestämmas. En sådan ansökan ska göras till rätten, som får avgöra om det finns skäl att ta upp yrkandet till prövning innan arvode i övrigt bestäms (14 kap. 7 § konkurslagen). Vid prövningen av ett sådant arvode tillämpas de grunder för arvodesberäkningen som gäller för arvode i övrigt.

Som konstateras ovan får tillsynsmyndigheten anses väl lämpad att pröva frågor om arvode. Det finns inte skäl att för särskilt arvode göra en annan bedömning. I enlighet med den bedömning som görs i fråga om hanteringen av både slutligt förvaltararvode och förskott av arvode, bör det därför vara tillsynsmyndigheten, och inte rätten, som framöver i samtliga fall prövar en begäran om särskilt arvode under en pågående konkurs.

Tillsynsmyndigheten beslut i fråga om konkursförvaltarens särskilda arvode bör få överklagas till tingsrätten (se närmare avsnitt 15.4 om överklagande av tillsynsmyndighetens beslut).

Ds 2019:31 Avskrivning, utdelning och arvode

10.5.3. Lyftning av arvode

Förslag: Bestämmelsen om att konkursförvaltaren inte får lyfta

sitt arvode förrän han eller hon har gett in slutredovisning ska tas bort. Det innebär att även ett särskilt arvode som bestämt i särskild ordning, ska få lyftas när arvodesbeslutet har fått laga kraft.

Konkursförvaltaren ska ha rätt till den ränta som har upplupit på medel som har avsatts för arvodet från den dag då slutredovisningen lämnades in till tillsynsmyndigheten.

Skälen för förslaget

Reglerna om verkställighet av beslut om arvode förenklas och samlas

Ett beslut om arvode går i verkställighet först när beslutet har fått laga kraft (16 kap. 4 § konkurslagen). Detsamma gäller beslut om kostnadsersättning till konkursförvaltare. Denna ordning fördes i 1987 års konkurslag över från 1921 års konkurslag (prop. 1986/87:90 s. 404 f.) och det har inte framkommit skäl att nu ändra den (se avsnitt 15.5 om verkställighet av beslut under konkursförfarandet).

Om det finns tillräckligt med tillgångar i boet kan konkursförvaltaren lyfta arvodet ur boet (jfr 14 kap. 2 § första stycket första meningen konkurslagen). Även om det finns medel i boet gäller dock att förvaltaren inte får lyfta arvodet förrän han eller hon har gett in slutredovisning (14 kap. 11 § konkurslagen). Denna bestämmelse har tillkommit främst i syfte att påskynda avgivandet av slutredovisningen (prop. 2002/03:112 s. 6 och Welamson, Konkursrätt, 1961, s. 646). Begränsningen gäller även om det beslutas om särskilt arvode redan under konkursen (se avsnitt 10.5.2 om sådant arvode). Förvaltaren måste alltså vänta till dess slutredovisningen ges in innan han eller hon kan lyfta ett särskilt arvode.

Konkurstillsynsutredningen har föreslagit att ett undantag görs från förbudet att lyfta arvode innan slutredovisning har getts in såvitt gäller arvode som har bestämts särskilt (SOU 2000:62 del 1 s. 548 f.). Som utredningen konstaterar sker prövningen av särskilt arvode enligt samma grunder som för den slutliga arvodesprövningen och innebär alltså en fullständig och slutlig prövning av

Avskrivning, utdelning och arvode Ds 2019:31

konkursförvaltarens arvodesyrkande såvitt avser arbetet som belöper på den berörda egendomen. Den arvodesprövning som sedan görs i samband med att konkursen avslutas kan inte påverka arvodet i den del som redan fastställts. Utredningens uppfattning att lyftning av ett särskilt arvode inte ska behöva avvakta slutredovisningen har goda skäl för sig och en ändring bör därför ske.

Frånsett de fall då arvode bestäms särskilt förekommer det inte att arvode bestäms innan slutredovisning har lämnats in (beslut om förskott räknas inte som beslut om arvode och omfattas inte av förbudet, jfr prop. 1959:139 s. 13 f.). Frågan är om det ändå finns skäl att ha kvar föreskriften om att arvodet inte får lyftas innan slutredovisningen har getts in. Föreskriften skulle kunna läsas som att arvodet får lyftas ur boet så snart slutredovisning har lämnats, alltså innan det finns ett arvodesbeslut som har fått laga kraft. Högsta domstolen har dock i rättsfallet NJA 1992 s. 887 funnit att konkurslagens bestämmelserna i 14 kap. 11 § om lyftning och 16 kap. 4 § andra stycket 1 om verkställighet bör tillämpas så att arvodet inte ska lyftas innan beslutet har fått laga kraft. Mot denna bakgrund saknas det skäl att behålla kravet på att slutredovisning måste ha getts in för att lyftning ska kunna ske.

I dag regleras frågor om giltigheten av beslut om arvode och kostnadsersättning till konkursförvaltaren och förvaltarens rätt att lyfta medel ur boet på olika ställen i konkurslagen. Mot bakgrund av att beslut i arvodes- och ersättningsfrågor inte längre enbart ska fattas av rätten och för att underlätta tillämpningen bör reglerna samlas i 14 kap. som reglerar konkurskostnader. Det bör där föreskrivas att beslut om arvode och kostnadsersättning går i verkställighet när de har fått laga kraft medan beslut om förskott gäller omedelbart (jfr prop. 1986/87:90 s. 405).

Sedan 2004 gäller att en konkursförvaltare får lyfta den del av arvodet som motsvarar den mervärdesskatt som beräknats för det yrkade arvodet redan när han eller hon lämnar in sin arvodesframställan (14 kap. 11 § andra meningen konkurslagen). Det finns inte anledning att ändra den ordningen. Eftersom bestämmelsen utgör ett undantag från verkställighetsreglerna, kommer den nu att hamna i sitt sakliga sammanhang (jfr prop. 2002/03:112 s. 8).

Ds 2019:31 Avskrivning, utdelning och arvode

Rätten till upplupen ränta

När utdelningsmedel betalas ut till en borgenär, har denne rätt också till den ränta som har upplupit på medlen från den dag utdelningsförslaget upprättades (11 kap. 13 § konkurslagen). Högsta domstolen har ansett att en motsvarande ordning bör gälla för konkursförvaltaren, som därmed ska tillgodoräknas den ränta som har upplupit på medel som avsatts för arvodet från dagen för slutredovisningen (rättsfallet NJA 1992 s. 887). Det finns ingen anledning att ändra denna ordning. Den bör dock framgå av lag. Det föreslås därför en bestämmelse med den innebörden.

10.5.4. Att bevaka allmänna intressen i arvodesfrågor

Bedömning: Det finns inte tillräckliga skäl för att införa en

ordning med allmänt ombud hos Kronofogdemyndigheten eller ge Justitiekanslern i uppdrag att bevaka det allmännas intressen i arvodesfrågor som beslutas av tillsynsmyndigheten.

Skälen för bedömningen

Konkursförvaltarens arvode betalas i vissa fall av allmänna medel

Konkursförvaltarens arvode är en konkurskostnad. Arvodesersättningen ska i första hand utgå ur konkursboet men om det inte är möjligt ska den i vissa fall betalas av staten (14 kap. 2 § konkurslagen). Förvaltararvoden som ersattes av allmänna medel uppgick 2018 till 169 miljoner kronor, vilket var en höjning jämfört med 2017 men var samtidigt lägre än åren före det. Förändringar mellan åren kan i huvudsak förklaras av förändringar i ärendetillströmningen som i sin tur påverkas av konjunkturläget, samt i vilken utsträckning någon eller några stora konkurser avslutas eller inte. Överlag är denna anslagspost relativt stabil och ökningen över tid måttlig.

Frågan om arvode till konkursförvaltaren sågs över relativt nyligen av Biträdesutredningen. Utredningen konstaterade att det i konkurshanteringen finns ett väl utbyggt system för kontroll och tillsyn som är mer utvecklat än för andra rättsliga biträden. Vidare konstaterades att statens kostnader i princip inte har ökat under de

Avskrivning, utdelning och arvode Ds 2019:31

senaste åren och att tillsynsmyndighetens till utredningen redovisade uppfattning var att arvodesnivåerna generellt sett håller sig på en godtagbar nivå. Utredningen föreslog därför inga ändringar av arvodesreglerna (SOU 2014:86 s. 383 f.).

Det är viktigt att det statliga ersättningssystemet är effektivt och tillförlitligt. Enligt nuvarande ordning har tillsynsmyndigheten i uppgift att bevaka allmänna intressen i en konkurs, bl.a. vad gäller statens kostnadsansvar. I avsnitt 10.2 och 10.3 föreslås att tillsynsmyndigheten i flertalet fall ska överta beslutsbefogenheterna när det gäller arvode. Det gäller bl.a. i de konkurser där det saknas tillgångar i boet och arvodesersättningen därmed kan komma att betalas av allmänna medel. En myndighet kan inte överklaga sina egna beslut, vilket kan innebära att många beslut inte blir föremål för domstolsprövning.

Tillsynsmyndigheten har med sin kunskap och erfarenhet på området goda förutsättningar att säkerställa att förvaltararvoden i konkurser bestäms till skäligt belopp. Som anförs i avsnitt 10.3.2 finns det inte anledning att befara att tillsynsmyndigheten genom att få beslutsbefogenheten i arvodesfrågor skulle riskera att förlora sin objektivitet och okritiskt bifaller framställningar för att inte stöta sig med förvaltarkollektivet eller för att undvika att få sina beslut överklagade och ändrade. Det är redan i dag endast i några få procent av fallen som myndigheten inte tillstyrker arvodesyrkandet.

Trots att behovet av att införa en kontrollmekanism redan med hänsyn till ovanstående kan ifrågasättas finns det skäl att närmare överväga om det allmännas intressen i dessa fall bör bevakas på något annat eller ytterligare sätt än i dag, i de fall tillsynsmyndigheten ska besluta i arvodesfrågan.

Det bör inte införas en möjlighet för Justitiekanslern att överklaga tillsynsmyndighetens arvodesbeslut

Som ett led i att skärpa kontrollinsatserna över biträdessystemen övertog 2005 Justitiekanslern från Domstolsverket uppgiften att bevaka och vid behov överklaga domstolsbeslut om ersättning i vissa fall. Detta regleras i 1 § lagen (2005:73) om rätt för Justitiekanslern att överklaga vissa beslut. Överklaganderätten ska bidra till en effektivare kostnadskontroll och enhetligare praxis och anses

Ds 2019:31 Avskrivning, utdelning och arvode

även påkallad från rättssäkerhetssynpunkt (jfr prop. 2004/05:41 s. 28). Domstolen ska underrätta Justitiekanslern om beslut där ett rättshjälpsbiträde, offentligt biträde, målsägandebiträde eller en offentlig försvarare har erhållit en sammanlagd ersättning om minst 150 000 kr inklusive mervärdesskatt (28 § DVFS 2012:15).

Den nu beskrivna ordningen gäller inte beslut om konkursförvaltares arvode. Detta är naturligt eftersom tillsynsmyndigheten har rollen som kontrollorgan i konkursförfarandet och har rätt att överklaga domstolens ersättningsbeslut.

Justitiekanslern har i dag ingen roll i konkursförfarandet. Att ge denne i uppgift att kontrollera tillsynsmyndighetens arvodesbeslut i konkurs är därför inte oproblematiskt. Tillsynsmyndigheten har, vid sidan av förvaltarna, den bästa kunskapen om de enskilda konkurserna och har en bred kunskap om arvodesprövningen. Det är då inte lätt för en extern aktör att bygga upp den expertkunskap som krävs för att på ett ändamålsenligt sätt kontrollera tillsynsmyndighetens beslut. Att ge en annan statlig aktör rätt att överklaga tillsynsmyndighetens beslut är även problematiskt med hänsyn till att tillsynsmyndigheten bör ha kvar sin roll i övriga fall och som utgångspunkt dessutom är part i domstol när dess beslut överklagas. En sådan överlappning i kontrollansvaret bör undvikas (jfr prop. 2017/18:231 s. 121 f.).

Sammantaget görs bedömningen att det inte är motiverat att ge Justitiekanslern en rätt att överklaga tillsynsmyndighetens beslut om arvode.

Det bör inte heller inrättas en funktion som allmänt ombud hos tillsynsmyndigheten

Ett annat alternativ för att säkerställa det allmännas kontroll över tillsynsmyndighetens arvodesbeslut är att hos myndigheten inrätta en funktion som allmänt ombud.

En funktion som allmänt ombud hos beslutsmyndigheten finns på vissa områden och innebär att ombudet ges rätt att överklaga myndighetens beslut. Det gäller exempelvis hos Skatteverket enligt 67 kap. 3 § skatteförfarandelagen (2011:1244) och hos Försäkringskassan enligt 113 kap. 12 § socialförsäkringsbalken (se prop. 2002/03:99 s. 252 f. och prop. 2003/04:152 s. 241). Det kan i sammanhanget nämnas att det även i vissa konkurser finns allmänna

Avskrivning, utdelning och arvode Ds 2019:31

ombud, men dessa är av ett annat slag (7 kap. 2 § konkurslagen). Se även prop. 1978/79:105 s. 155 om tidigare överväganden om att inrätta ett allmänt ombud för att bevaka arbetsmarknads- och regionalpolitiska intressen i en konkurs.

En fördel med en kontrollmöjlighet inom myndigheten är att det skapar förutsättningar att fortsatt utnyttja denna kunskap för att bevaka arvodesersättningarna. Situationen i detta fall kan dock inte jämföras med den som motiverat införandet av ett allmänt ombud i skatte- och socialförsäkringssystemen. Ombudet i dessa fall syftar till att säkerställa en god prejudikatbildning och garantera enskildas rättssäkerhet. I konkurser handlar det i stället framför allt om att säkerställa att inte myndigheten i enskilda fall och utan att det egentligen drabbar enskilda, fattar felaktiga och kostnadsdrivande beslut. Som redovisas ovan bedöms det inte finnas någon anledning att befara att tillsynsmyndigheten inte kan sköta sin uppgift på ett korrekt sätt (se även avsnitt 14.1 om denna fråga).

Att bygga upp en ny funktion bör förutsätta att det finns ett tydligt behov och att det kan förutses att ombudsfunktionen kan tillgodose det behovet. Dessa förutsättningar bedöms inte föreligga i detta fall. Tillsynsmyndigheten bör, som utvecklas i avsnitt 15.6.3, vara part i domstol när dess beslut överklagas och har därmed rätt att överklaga till högre domstol. Tillsynsmyndigheten har vidare kvar sin roll att yttra sig till tingsrätt och överklaga dess beslut, i de fall beslutanderätten ligger kvar på domstol. Därmed får såväl behovet av prejudikatbildning på området som tillräckliga garantier för en korrekt hantering vara uppfyllda.

Sammantaget görs bedömningen att det inte är motiverat att i detta fall inrätta en funktion med allmänt ombud hos Kronofogdemyndigheten.

11. Ackord i en konkurs

11.1. Ytterligare sätt att avsluta en konkurs

En konkurs kan avslutas på olika sätt. I flertalet fall avslutas konkursen genom avskrivning eller efter utdelning. Vem som i dessa fall ska besluta och hur handläggningen då ska utformas behandlas i avsnitt 10.2 och 10.3.

Det finns dock ytterligare sätt att avsluta en konkurs och det är genom nedläggning av konkursen efter frivillig överenskommelse mellan gäldenären och borgenärerna och genom fastställelse av ackord, vilket också är en form av överenskommelse mellan dessa parter. Bestämmelser om nedläggning av konkurs och ackord finns i 12 kap. konkurslagen. I det följande övervägs vilka förändringar som bör ske i hanteringen av dessa delar av konkursförfarandet. Frågor om tillsynsman i ackordsförfarandet behandlas i avsnitt 8.5.

11.2. Nedläggning av en konkurs

Förslag: Tillsynsmyndigheten ska ta över tingsrättens uppgift

att besluta om nedläggning av en konkurs efter frivillig överenskommelse, att kungöra beslutet och att bestämma konkursförvaltarens arvode.

Tillsynsmyndighetens beslut ska få överklagas till tingsrätten.

Skälen för förslaget: En möjlighet att lägga ned en konkurs

efter frivillig överenskommelse finns i 12 kap.1 och 2 §§konkurslagen. Ordningen har karaktären av ett underhandsackord (SOU 1983:24 s. 235) och härrör från tiden före 1921 års konkurslag. En konkurs kan läggas ned om gäldenären visar att han eller hon har

Ackord i en konkurs Ds 2019:31

kommit överens om betalningen av sina skulder eller på annat sätt har träffat uppgörelse med de borgenärer vars fordringar har bevakats eller, när bevakning inte behövs, vars fordringar är kända för konkursförvaltaren. Det är rätten som, på ansökan av gäldenären, beslutar om nedläggning av konkursen. Innan ett nedläggningsbeslut meddelas ska förvaltaren höras. Ett beslut att lägga ned konkursen ska kungöras.

Det är ovanligt att en konkurs läggs ned. En frivillig uppgörelse ska omfatta alla borgenärer vars fordringar är kända för konkursförvaltaren. Det är därför nödvändigt att höra förvaltaren. För att en konkurs ska nedläggas krävs att gäldenären kan visa att han eller hon har träffat en uppgörelse med sina borgenärer (se rättsfallet NJA 2002 s. 629). Vanligtvis ger gäldenären tillsammans med ansökan in intyg där borgenärerna bekräftar att en uppgörelse träffats med gäldenären och att borgenären accepterar att konkursen läggs ned. Det är inte meningen att det ska ske en granskning av vad uppgörelsen innebär (Gustafsson/Renman, Ackord, 2018, s. 146, se även Welamson, Konkursrätt, 1961, s. 702). I stället ska en kontroll ske av om det finns förutsättningar för att lägga ned konkursen.

Att rätten, tillsynsmyndigheten och konkursförvaltaren alla ska vara inblandade för att hantera en fråga om nedläggning av konkurs framstår inte som nödvändigt. Av motsvarande skäl som anförs i avsnitt 10.2.1 angående frågan om avskrivning av konkurs, får nedläggning av en konkurs anses vara en fråga som inte kräver rättens medverkan utan med fördel i stället kan hanteras av tillsynsmyndigheten. Härigenom kan en mer effektiv ordning uppnås.

En invändning mot att flytta prövningen är att det då inte blir samma myndighet som handlägger båda sätten att nå en överenskommelse (frivillig överenskommelse och tvångsackord, se avsnitt 11.3 om det senare). En gäldenär som ansöker om nedläggning bör dock redan inför ansökan ha kommit överens med alla borgenärer. Det kan naturligtvis inte uteslutas att det skulle kunna inträffa att någon borgenär sedan ångrar sig. Oavsett om det i dag skulle vara möjligt att då omvandla ansökan, utgör dock situationen inte ett tillräckligt skäl att behålla nuvarande ordning.

Sammanfattningsvis bör alltså tillsynsmyndigheten överta denna uppgift från rätten. Tillsynsmyndigheten bör då även överta uppgiften att kungöra beslutet.

Ds 2019:31 Ackord i en konkurs

Enligt 12 kap. 1 § tredje stycket konkurslagen får rätten besluta att boets egendom inte får säljas innan ansökan om nedläggning har prövats, om egendomen inte i vissa speciella fall behöver säljas. När tillsynsmyndigheten nu föreslås ta över rättens uppgifter i samband med nedläggning bör det vara myndigheten som också har att besluta om tillfälligt försäljningsförbud.

Ett beslut om nedläggning av en konkurs innebär att konkursen avslutas. I samband med att nedläggning beslutas behöver därför ställning tas även till konkursförvaltarens arvode. Det är enligt nuvarande ordning rätten som beslutar om arvode till förvaltaren. Innan arvodet bestäms ska rätten höra tillsynsmyndigheten (14 kap. 10 § konkurslagen). I avsnitt 10.2.2 och 10.3.2 föreslås att tillsynsmyndigheten ska besluta om arvode vid avskrivning och, i flertalet fall, utdelning. Det är lämpligt att motsvarande ordning gäller när det blir aktuellt att avsluta konkursen efter en frivillig överenskommelse. Tillsynsmyndigheten bör därför överta även uppgiften att besluta om förvaltarens arvode vid nedläggning av konkurs.

För att tillgodose rätten till domstolsprövning bör tillsynsmyndighetens beslut om nedläggning av en konkurs och om arvode i samband med detta kunna överklagas till domstol (se närmare avsnitt 15.4 om överklagande av tillsynsmyndighetens beslut).

Avslutningsvis något om att den frivilliga överenskommelsen mynnar ut i en nedläggning av konkursen. I 1862 års lag angavs att när en konkurs lades ned ansågs det gentemot borgenärerna som att konkursen inte hade inträffat (94 §). Vid införandet av 1921 års konkurslag togs en sådan bestämmelse inte med (NJA 1921 II s. 584). Det finns visserligen numera vissa möjligheter för ett bolag att fortsätta sin verksamhet efter ett nedläggningsbeslut men utgångspunkten är i en sådan situation att bolaget ska upplösas (prop. 2000/01:150 s. 63 f.).

Det kan mot denna bakgrund konstateras att vad som synes ha varit den ursprungliga tanken bakom en nedläggning sedan länge har övergivits och att begreppet nedläggning av konkurs därmed är något missvisande. Det finns emellertid inte tillräckliga skäl att nu överväga en namnändring.

Ackord i en konkurs Ds 2019:31

11.3. Ackordsförfarandet

11.3.1. Prövningen av ackordsförslag

Förslag: Gäldenärens ansökan om ackord ska ges in till kon-

kursförvaltaren i stället för som hittills till tingsrätten.

Om förvaltaren inte avvisar ansökan, ska han eller hon med eget yttrande överlämna frågan till tingsrätten för fortsatt handläggning. I yttrandet ska anges om förvaltaren anser att ackordsförslaget bör antas av borgenärerna. Förvaltaren ska vid detta tillfälle även ge in en borgenärsförteckning till rätten.

Skälen för förslaget

Ackord i konkurs enligt nuvarande ordning

När en överenskommelse kan ske på helt frivillig basis utom rätta kan konkursen, som redovisas ovan, läggas ned. I annat fall kan det bli aktuellt med s.k. tvångsackord i domstol. I 12 kap.328 §§konkurslagen finns regler om ett sådant ackord, vilket alltså är ett sätt att avsluta en konkurs genom en ekonomisk överenskommelse mellan gäldenären och borgenärerna. Ackord innebär typiskt sett att fordringarna reduceras till viss procent av de ursprungliga fordringsbeloppen, varvid särskilda föreskrifter ges om betalningstiden (SOU 1968:41 s. 50).

Tvångsackord i konkurs är ett formellt och detaljreglerat förfarande. Ett tvångsackord binder alla borgenärer, även den eventuella minoritet av borgenärer som motsätter sig överenskommelsen. Ett liknande ackordsförfarande finns i lagen (1996:764) om företagsrekonstruktion (där benämnt offentligt ackord).

För att ett tvångsackord ska komma till stånd krävs att gäldenären ger in ett ackordsförslag till rätten inom vissa närmare angivna tidsramar (vilket lite förenklat är efter beslut om att inleda ett bevakningsförfarande men före kungörande av utdelningsförslaget). Rätten ska förelägga konkursförvaltaren att yttra sig i frågan om huruvida förslaget bör presenteras för borgenärerna. Om förvaltaren inte anser att det bör ske, ska rätten avvisa förslaget, om det inte finns synnerliga skäl att ändå fortsätta handläggningen.

Ds 2019:31 Ackord i en konkurs

Om ackordsförslaget tas upp till behandling ska borgenärerna kallas till ett sammanträde inför rätten för prövning av förslaget. Ett sammanträde får hållas tidigast tre veckor efter det att ackordsförslaget togs upp och först när tvistiga bevakningar har behandlats vid ett förlikningssammanträde. Inför ackordssammanträdet ska konkursförvaltaren yttra sig om huruvida han eller hon anser att förslaget bör antas av borgenärerna. Vid sammanträdet ska en borgenärsomröstning ske. Om ackordsförslaget antas av borgenärerna med den kvalificerade majoritet som behövs, fastställs ackordet normalt av rätten vid eller i nära anslutning till sammanträdet. Om det finns skäl att inte fastställa ackordet ska däremot frågan prövas vid en särskild förhandling.

Ackord i konkurs – ett förfarande vars existens kan ifrågasättas

Bestämmelserna i konkurslagen om ackord är ålderdomliga. De kan i många stycken spåras tillbaka till 1862 års konkurslag, där institutet först infördes i Sverige. Ett viktigt inslag i den reformen var att särskilt beakta näringslivets speciella förhållanden och behov. Ackord i konkurs utgjorde ett första steg från avveckling, som det enda svaret på obestånd, mot rekonstruktion.

Det var dock vid den tidpunkten ett kontroversiellt inslag i konkursförfarandet, särskilt från borgenärshåll. Detta kan exemplifieras av följande upprörda uttalanden av Edvard Meijer och Ludvig Almquist i en debatt i riksdagens första kammare den 6 mars 1868.

Det fins i vår nya konkurslagstiftning icke något mera förhatligt stadgande, än det om tvångsackord.

Tvångsackordet är en […] utländsk modesak, som i konkurslagen blifvit införd till vårt land, der den, dess bättre, ej kunnat slå några djupare rötter och detta af en ganska naturlig orsak; den strider nemligen emot sjelfva begreppet om rättvisa.

Ackordsinstitutet har levt kvar i efterföljande konkurslagar och kritiken mot det har avtagit, nog inte minst av det skälet att förfarandet har fått en mycket begränsad betydelse i praktiken (se t.ex. Ds 1994:37 s. 31). Av samma skäl har det tidvis anförts att det finns anledning att överväga om förfarandet bör avskaffas (se bl.a. prop. 1970:136 s. 132). Så har dock inte skett. Vid införandet av

Ackord i en konkurs Ds 2019:31

den nuvarande konkurslagen ifrågasattes än en gång behovet av ett ackordsförfarande men bl.a. eftersom det inte medförde några direkta olägenheter behölls det tills vidare i huvudsak oförändrat (prop. 1986/87:90 s. 348 f.). Senare utredningar har valt att i stort sett ignorera förfarandet i sina överväganden om förändringar.

Ackord i konkurs är ett relativt komplicerat och omständligt förfarande. Det finns inte något som tyder på att det kommer till någon vidare användning. En huvudsaklig anledning till detta är att konkurs utgör ett avvecklingsförfarande som medför att en gäldenär som är en juridisk person i regel upphör att existera när konkursen avslutas (även om det inte längre är en ovillkorlig följd för ett aktiebolag, se 25 kap.45 och 51 §§aktiebolagslagen [2005:551], prop. 2000/01:150 s. 63 f. och 115, prop. 2004/05:85 s. 490 och SOU 1983:24 s. 235 f.). Att förfarandet inte används i konkurs innebär inte att rekonstruktionstanken har svalnat. Tvärtom är detta något som successivt har utvecklats till ett viktigt institut i svensk rätt. Det har dock skett skilt från konkursförfarandet, genom lagstiftning om offentligt ackord och numera företagsrekonstruktion. Ackord i konkurs kan därmed sägas ha förlorat sin ursprungliga betydelse i insolvensrätten.

Med anledning av de förändringar i övrigt som föreslås i denna promemoria behöver vissa ändringar även ske av bestämmelserna om ackord. Ett alternativ vore då att nu ta steget och avskaffa förfarandet. Detta torde dock förutsätta att det närmare undersöks i vilken utsträckning det faktiskt används och om dessa fåtal fall trots allt motiverar att möjligheten till ackord i någon form finns kvar. Det kan t.ex. inte uteslutas att möjligheten till tvångsackord skulle kunna utgöra ett verksamt medel att förmå enskilda borgenärer att gå med på en frivillig överenskommelse, även om sådana också är sällsynta (se äldre uppfattningar Lawski, Några konkursrättsliga spörsmål i SvJT 1940 s. 297 och Welamson, Konkurs, 2 uppl., s. 15). Ett annat alternativ är att göra en mer genomgripande reform. Frågan är dock om en sådan förändring har förutsättningar att lyckas utan att göra avkall på det grundläggande avvecklingssyftet med en konkurs. Det förutsätter hur som helst en samtidig bedömning av reglerna om offentligt ackord i lagen om företagsrekonstruktion, vilket inte kan ske inom ramen för denna promemoria. I ljuset av detta framstår lagstiftarens val 1987 att låta reglerna i huvudsak bestå som i vart fall förståeligt. Se även

Ds 2019:31 Ackord i en konkurs

Renman i Insolvensrättslig tidskrift 1/2016 s. 8 och Flood/Wenne i samma tidskrift 1/2017 s. 8, om ackord i konkurs i jämförelse med offentligt ackord.

Tvångsackord ska även fortsättningsvis fastställas av rätten

Frågan om ackord har på senare år varit föremål för överväganden när det gäller offentligt ackord i företagsrekonstruktion. Entreprenörskapsutredningen lämnar i SOU 2016:72 förslag om förändringar av detta ackordsförfarande. Även 2019 års insolvensdirektiv innehåller bestämmelser om ett förändrat förfarande vid företagsrekonstruktion. Genomförandet i Sverige av det direktivet utreds för närvarande (se avsnitt 2)

Som anförs ovan finns det inte förutsättningar att i denna promemoria särskilt överväga några motsvarande förändringar för ackord i konkurs eller föregripa beredningen av lagförslag om ett förändrat ackordsförfarande i företagsrekonstruktion. Det är vidare så att ackord i konkurs genomförs väldigt sällan (se Palmér/Savin, Konkurslagen, kommentaren till 12 kap. Inledning) och det har inte heller påtalats några direkta problem vid handläggningen när ett ackordsförfarande i konkurs trots allt blir aktuellt.

Detta innebär att ett ackordsförfarande i konkurs även fortsättningsvis bör ske genom att borgenärerna i tingsrätten tar ställning till ett gäldenärsförslag och att rätten är den som fastställer ett tvångsackord, när det finns förutsättningar för ett sådant beslut. Som redovisas nedan finns det dock vissa delar av förfarandet som bör bli föremål för förändringar och förenklingar.

Konkursförvaltaren övertar den inledande hanteringen av förfarandet

Inledningen av ett ackordsförfarande i konkurs innebär en prövning av om gäldenärens förslag ska tas upp till handläggning eller avvisas. Den nuvarande ordningen får anses relativt omständlig och innefattar visst dubbelarbete. Bland annat ska rätten förelägga konkursförvaltaren att ta ställning till om förslaget bör presenteras för borgenärerna för ställningstagande, och om så sedan sker, i nästa skede åter förelägga förvaltaren. Denna gång för att förvaltaren ska ta ställning till om borgenärerna bör anta förslaget.

Ackord i en konkurs Ds 2019:31

Förutom att rätten initialt ska göra en närmast formell prövning av förslaget och om detta framställts i rätt tid, innefattar handläggningen i denna inledande fas en bedömning av om förslagets innehåll är sådant att det bör presenteras för borgenärerna för ställningstagande. Denna bedömning görs primärt av konkursförvaltaren, som alltså redan i dag har ett betydande inflytande över frågan om huruvida en fortsatt handläggning ska komma till stånd. För att rätten ska frångå förvaltarens avstyrkande uppfattning krävs mycket starka skäl.

Handläggningen i detta inledande skede bedöms inte kräva tingsrättens kompetens och därmed inblandning. Det är konkursförvaltaren som har till uppgift att avveckla boet på bästa sätt för borgenärerna och förvaltaren får anses ha kompetens att, utöver den bedömning om förslaget han eller hon redan gör, också göra den formella prövning som inledningsvis ska ske. Genom att införa en ordning som innebär att gäldenären ger in sin ansökan med ackordsförslag till förvaltaren kan en mer effektiv hantering ske och domstolen befrias från en uppgift som inte innefattar någon egentlig tvistlösning. En avvisning behöver i dag inte föregås av något kompletteringsförfarande för att avhjälpa brister och det finns inte anledning att ändra på den ordningen. Att förvaltaren får en tydlig roll i det inledande förfarandet kan dock underlätta en dialog med gäldenären och borgenärerna och förhindra att det inleds ackordsförfaranden som inte har förutsättningar att leda till resultat. Det kan vidare tilläggas att rätten vid ett senare fastställande av ett ackord har att på nytt ta ställning till vissa delar av den initiala prövningen, särskilt om förslaget uppfyller vissa angivna villkor (12 kap. 5 § och 19 § första stycket 2 konkurslagen) men även om betryggande säkerhet för ackordets fullgörande har ställts (12 kap. 4 § 1 och 19 § andra stycket 1 konkurslagen).

Om konkursförvaltaren bedömer att det finns förutsättningar för att ta upp förslaget, bör han eller hon överlämna frågan till tingsrätten för den fortsatta hanteringen. En ytterligare effektivitetsvinst kan uppnås genom att förvaltaren då samtidigt bifogar ett yttrande med sin uppfattning om huruvida borgenärerna bör anta förslaget. Förvaltaren bör i yttrandet motivera sitt ställningstagande (SOU 1968:41 s. 142). Detta ökar förutsättningarna för att borgenärerna får del av förvaltarens uppfattning i god tid före

Ds 2019:31 Ackord i en konkurs

sammanträdet inför rätten där de själva ska ange en uppfattning i frågan.

Om det enligt konkursförvaltaren inte finns förutsättningar att ta upp ett förslag av gäldenären till handläggning, bör han eller hon avvisa ansökan. I den bedömningen ligger att förvaltaren anser att förslaget inte bör presenteras för borgenärerna. Ett sådant beslut av förvaltaren bör kunna överklagas till tingsrätten (se närmare avsnitt 15.4 om överklagande av förvaltarens beslut). Med den lösningen bedöms det inte längre nödvändigt att ställa krav på synnerliga skäl för att rätten ska kunna ta upp förslaget i strid med förvaltarens uppfattning (jfr 12 kap. 6 § andra stycket konkurslagen).

Borgenärsförteckningen ska ges in till rätten i ett tidigare skede

När rätten har tagit upp förslaget till prövning ska borgenärerna kallas till ett sammanträde (12 kap. 8 § konkurslagen). Vid detta sammanträde ska konkursförvaltaren tillhandahålla en förteckning över de borgenärer som har rätt att rösta i frågan med uppgift om de fordringsbelopp för vilka rösträtt får utövas (12 kap. 10 § andra stycket konkurslagen). Även här finns det anledning att effektivisera ordningen något. Förvaltaren bör redan när han eller hon överlämnar ackordsförslaget till rätten ge in en sådan förteckning. Härigenom får berörda viktig information tidigare, vilket gör att både rätten och borgenärerna kan förbereda sig bättre.

11.3.2. Prövningen av förvaltarens arvode

Förslag: När en konkurs avslutas genom fastställande av ackord

ska tillsynsmyndigheten i stället för tingsrätten, på ansökan, bestämma konkursförvaltarens arvode. Beslutet ska få överklagas till tingsrätten.

Skälen för förslaget: I avsnitt 10.2.2, 10.3.2 och 12.2 föreslås att

konkursförvaltarens ansökan om arvode för sitt uppdrag när konkursen avslutas genom avskrivning, utdelning eller nedläggning ska ges in till tillsyn