2

Kungl. Maj.ts proposition nr 12.

Förslag

till

Lag

angående ändring i lagen den 19 juni 1919 (nr 367) om fri rättegång.

Härigenom förordnas, att 1—6, 8, 10, 11, 13 och 14 §§ lagen den 19 juni

1919 om fri rättegång1 skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

1 §•

Vid allmän underrätt, polisdomstol och krigsrätt samt första domstol i

jorddelningsmål och i vattenmål må på de villkor och i den omfattning, som

här nedan stadgas, fri rättegång i visst mål beviljas den, som icke äger till­

gång till gäldande av de med rättegången därstädes förenade kostnader eller

efter deras utgivande skulle sakna nödiga medel för eget uppehälle och för

fullgörande av honom åliggande underhållsskyldighet.

Fri rättegång må ej beviljas part, där det måste anses vara av ringa bety­

delse för honom, att hans talan vinner prövning, ej heller part, vilkens talan

grundar sig på överlåtelse, som kan antagas hava skett i syfte att därmed

vinna fri rättegång.

I brottmål,----------- i målet.

2 §•

Beslut om fri rättegång meddelas av rätten eller, då rätten ej sitter, av dess

ordförande.

Ansökan om fri rättegång göres muntligen eller skriftligen och skall åt­

följas av skriftlig, på heder och samvete avgiven uppgift å sökandens förmö-

genhetsvillkor och omfånget av honom åliggande underhållsskyldighet; äro

sagda förhållanden ej kända, skall uppgiften vara styrkt genom offentlig

myndighet, som Konungen bestämmer.

3 §.

Part, som åtnjuter fri rättegång, vare befriad från erläggande av stämpel­

avgift i malet och njute tillika den förmån att av allmänna medel skola gäl­

das expeditionslösen, kostnad för delgivning av stämning och sådant rättens

beslut, av vilket motparten skall erhålla del, samt för inkallelse av och

ersättning till sådana av parten åberopade vittnen, vilkas hörande i målet

ej utan skäl pakallats, sa ock ersättning till tjänsteman för särskild förrätt-

‘ len^stLlycdoiSe,’aoeffblrFfande 4- 4’ 5’ 8 och 14 §§ SFS 1929: 158, 2 § SFS 1934: 269 samt

1U och 11 §§ SFS 1936: 221.

3

ning eller å tjänstens vägnar förskjuten kostnad. Frihet från avgift för pro­

tokoll, som ej utfärdas utan särskild begäran, må jämväl efter det rätten

skilt sig från målet åtnjutas, såframt begäran därom göres innan tiden för

bevarande av talan mot utslaget, genom vad eller besvär, gått till ända.

Av allmänna medel skall ock gäldas ersättning till sakkunnig som utsetts av

rätten, om ersättningen enligt lag skall utgivas av parten. Har i det slutliga

utslaget förordnats att ersättning, vars gäldande ålegat båda parterna, skall

stanna å parten, skall denna kostnad, även där ersättningen till den sakkun­

nige helt eller delvis utgivits av motparten, utgå av allmänna medel.

Har i mål om faderskap till barn utom äktenskap, däri den uppgivne fa­

dern åtnjuter fri rättegång, eller i mål om äktenskaplig börd, däri käranden

åtnjuter sådan förmån, i statens eller kommuns tjänst anställd läkare tagit

blodprov för undersökning av faderns samt moderns och barnets blodgrupps-

egenskaper, skall ersättning härför gäldas av allmänna medel. Stämpel skall

ej åsättas utlåtande som i anledning av undersökningen avgives.

4 §•

Är part, som åtnjuter fri rättegång, enligt lag skyldig eller har han eljest

av rättens ordförande anmodats att komma personligen tillstädes vid rätten,

eller har rätten ålagt honom personlig inställelse, åge rätten med anledning

av sådan inställelse på begäran tillerkänna parten gottgörelse av allmänna

medel för resekostnad enligt lägsta reseklass i allmänna resereglemente!, örn

han finnes icke själv kunna svara för kostnaden. Är avståndet till samman­

trädesorten mindre än tio mil, må dock sådan gottgörelse utgå allenast så­

framt synnerliga skäl därtill äro. Rätten eller, då rätten ej sitter, dess ord­

förande äger besluta om förskott av allmänna medel, därest parten måste

antagas sakna medel för resan.

Om synnerliga skäl föreligga, må utöver resekostnaden traktamentser-

sättning tillerkännas parten med högst åtta kronor för varje dag, som er­

fordras för resan och vistelsen vid domstolen.

Har part, som åtnjuter fri rättegång, haft andra nödvändiga utgifter för

rättegången, som icke avses i 3 § men äro jämförliga med där angivna kost­

nader, äge rätten ock tillerkänna honom ersättning därför med skäligt be­

lopp, om han finnes icke själv kunna svara för utgifterna. 5

5 §•

Finnes part, som åtnjuter fri rättegång, icke kunna själv eller genom nå­

gon, som i tjänsteställning eller eljest lämnar honom bistånd, behörigen till­

varataga sina intressen vid talans anhängiggörande eller utförande, må på

hans begäran lämplig person förordnas att därvid mot ersättning av allmänna

medel biträda honom.

Rättegångsbiträde förordnas — --------biträde föreligger.

Till rättegångsbiträde bör, örn målets beskaffenhet det fordrar, förordnas

någon som avlagt för utövande av domarämbete föreskrivna kunskapsprov.

Kungl. Maj.ts proposition nr 12.

4

Kungl. Maj.ts proposition nr 12.

Företrädesvis bör därvid anlitas befattningshavare vid rättshjälpsanstalt

eller annan som vid rätten yrkesmässigt utövar advokatverksamhet och ej är

avlägset boende; har sådan person av parten föreslagits till biträde, bör av­

vikelse från förslaget ej ske, såframt ej särskilda skäl därtill äro.

Vid förordnande------------ sitt ställe.

6

§■

Örn delgivning och inkallelse, som i 3 § sägs, föranstalte, såframt parten

därom framställer begäran, rätten eller dess ordförande.

8

§•

När rätten från sig skiljer mål, vari part åtnjutit fri rättegång, skall rät­

ten, där parten jämlikt 7 § förklarats förlustig sagda förmån, förplikta

honom att ersätta statsverket kostnad, som enligt 3, 4 eller 5 § skolat gäldas

av allmänna medel; dock ankomme på rätten att pröva, om och i vad mån

sådant åläggande bör ske i fall, då beslutet örn förmånens upphörande grun­

dats därpå, att det för parten funnits vara av ringa betydelse, att hans talan

vinner prövning.

Har part,------------ parts rättegångskostnad.

Vinna makar efter gemensam ansökan boskillnad, hemskillnad eller äk­

tenskapsskillnad och har ena maken åtnjutit fri rättegång, skall rätten, där

det icke med hänsyn till omständigheterna finnes obilligt, ålägga andra ma­

ken att ersätta statsverket hälften av de kostnader, som i första stycket avses.

¹⁰ §.

Har part vid underrätt åtnjutit fri rättegång, vare han, då målet fullföl­

jes till hovrätten, berättigad att jämväl med avseende å rättegången därstä­

des tillgodonjuta de i 3 § omförmälda förmåner, såframt ej under tiden par­

tens förmögenhetsförhållanden veterligen så ändrats, att han utan intrång i

de medel, som äro nödiga för hans eget uppehälle och för fullgörande av

honom åliggande underhållsskyldighet, kan gälda kostnaderna för rätte­

gången i hovrätten. Part äge ock eljest i hovrätten komma i åtnjutande av

fri rättegång enligt vad nu sagts, där han, på sätt i 2 § andra stycket före-

skrives, styrker, att han icke äger tillgång till gäldande av de med rätte­

gången i hovrätten förenade kostnader eller efter deras utgivande skulle

sakna nödiga medel för eget uppehälle och för fullgörande av honom ålig­

gande underhållsskyldighet.

Har tilltalad, som i hovrätten åtnjuter fri rättegång, personligen inställt

sig vid muntligt förhör, eller har hovrätten ålagt annan part, som åtnjuter

fri rättegång, att komma personligen tillstädes vid sådant förhör, skall vad

i 4 § första och andra styckena stadgas äga motsvarande tillämpning. Be­

stämmelsen i 4 § tredje stycket skall ock gälla med avseende å rättegången

i hovrätten.

Där part, som i hovrätten åtnjuter fri rättegång, anlitat biträde för rätte­

6

Kungl. Maj:ts proposition nr 12.

rättegångsdag i annat mål. Finnes talan hava anhängiggjorts eller fullföljts

utan skäl, må, där biträdet brustit i nödig aktsamhet, ersättningen till honom

efter omständigheterna nedsättas under vad som eljest bort utgå eller ock bi­

trädet förklaras ej äga rätt till ersättning.

Ej må — — — utan verkan.

Beslut om----------- tillhandahållas biträdet.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1944.

Vad i 13 § nya lagen stadgas skall ej gälla, där motparten förpliktats att

ersätta statsverkets kostnad genom utslag, som vunnit laga kraft före den

1 juli 1944.

Förslag

till

Lag

om ändrad lydelse av 16 kap. 10 § rättegångsbalken i 1734 års lag.

Härigenom förordnas, att 16 kap. 10 § rättegångsbalken1 i 1734 års lag skall

erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

16 KAP.

¹⁰ §.

Har underrätt genom beslut under rättegången dömt någon till utgivande

av vite eller till ansvar för uteblivande eller annan förseelse i målet; eller

ogillat yrkande örn ansvar för förseelse, som nu är sagd, eller om ådömande av

förelagt vite för uteblivande; eller utlåtit sig angående kvarstad, beslag, sking-

ringsförbud eller därmed jämförlig åtgärd eller angående ersättning åt förun­

dersökare eller läkare, som förordnats jämlikt lagen om särskild förundersök­

ning i brottmål, eller åt vittne eller annan, som kallats att meddela upplysning

i målet, eller åt part, som åtnjuter fri rättegång, eller åt någon, som förordnats

att biträda part i rättegången eller att i visst mål eller ärende biträda såsom

tolk; eller skilt fullmäktig från fullmäktigskapet: mot det beslut skall, i hän­

delse av missnöje, särskild talan föras; och skall underrättelse härom i sam­

manhang med beslutet av rätten meddelas.

Vad i----------- partens klagan.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1944.

1 Senaste lydelse se SFS 1941: 813.

8

Kungl. Maj.ts proposition nr 12.

I samband med ansökan om fri rättegång skall skriftlig uppgift lämnas örn

partens förmögenhetsvillkor och omfattningen av honom åliggande under­

hållsskyldighet. Äro dessa förhållanden ej kända, skall uppgiften vara styrkt

av offentlig myndighet (4 §). Ansökan om fri rättegång prövas av rätten

eller, da rätten ej sitter, av dess ordförande (3 §). Förmånen av fri rättegång

kan vidare beviljas i hovrätt och högsta domstolen (10 och 11 §§).

Förmånen av fri rättegång kan beviljas såväl i tvistemål som i brottmål.

I båda fallen gäller dock den begränsningen att fri rättegång ej må beviljas,

där det måste anses vara av synnerligen ringa betydelse för parten att hans

talan vinner prövning, ej heller då partens talan grundar sig på överlåtelse,

som kan antagas lia skett i syfte att därmed vinna fri rättegång (1 § 2 st.).

För brottmålens del är vidare stadgat att, därest brottet hör under allmänt

åtal eller efter angivelse må åtalas av allmän åklagare, fri rättegång ej må

beviljas målsägande i annat fall än då åklagaren anhängiggjort talan i målet

(1 § 3 st.).

Förmånen av fri rättegång innebär befrielse från flertalet av de med

rättegången förenade kostnaderna, såsom stämpelavgift, expeditionslösen och

kostnad för stämnings delgivning eller för inkallelse av och ersättning till

de av parten åberopade vittnen, vilkas hörande rätten prövar erforderligt för

målets utredning. Befrielsen från stämpelavgift medför, att sådan överhuvud

ej skall debiteras, övriga kostnader, från vilka parten befrias, skola gäldas

av allmänna medel (2 § 1 st.).

I den fria rättegången ingår även förmånen att på det allmännas bekostnad

erhålla biträde i fall då parten icke själv eller genom någon, som i tjänste­

ställning eller eljest lämnar honom bistånd, kan tillvarataga sina intressen

(2 § 2 st. och 5 § 1 st.). I fråga örn biträdesförordnandets omfattning göres

en åtskillnad mellan förordnande för rättegångens anhängiggörande och för­

ordnande för talans utförande. Med förordnande att biträda med talans utfö­

rande bör i regel anstå till dess parten varit personligen tillstädes i målet och

rätten därvid funnit att behov av biträde föreligger (5 § 2 st.). Rörande bi­

trädes person är stadgat att till uppdraget, om målets beskaffenhet det

fordrar, bör förordnas någon som avlagt för utövande av domarämbete före­

skrivna kunskapsprov samt att därvid företrädesvis bör anlitas den som

vid rätten yrkesmässig) utövar advokatverksamhet och ej är avlägset boende.

Har sådan person av parten föreslagits till biträde, bör avvikelse från för­

slaget ej ske utan särskild orsak (5 § 3 st.). — I 14 § givas bestämmelser om

biträdets rätt till ersättning. — För mål i hovrätt och högsta domstolen gälla

i så måtto särregler som biträde ej särskilt förordnas. Den som parten utan

förordnande anlitat för rättegången kan emellertid erhålla ersättning av all­

männa medel, om domstolen i allo eller huvudsakliga delar bifaller partens

ändringssökande (10 § 2 st.).

I fri rättegång ingår även, att kostnaderna för av rätten utsedd sakkunnig

(2 § 3 st.) samt för blodprovsundersökning i faderskapsmål (2 § 4 st.) gäldas

av allmänna medel.

Kungl. Maj:ts proposition nr 12.

9

Har tilltalad, som i hovrätt åtnjuter fri rättegång, personligen inställt sig

vid muntligt förhör inför hovrätten, kan han erhålla goltgörelse av allmänna

medel för inställelsen. Gottgörelsen må avse traktamentsersättning med högst

5 kronor för dag och resekostnad enligt lägsta reseklass i allmänna reseregle-

mentet. Ersättningen utgår ej annat än då den tilltalades hemvist är beläget

på minst fem mils avstånd från hovrättens sammanträdesort. Saknar han

medel att bekosta sin inställelse, kan han i den ordning, som i 3 § lagen den

4 juni 1886 angående ersättning av allmänna medel till vittnen i brottmål är

stadgad, erhålla förskott av allmänna medel å resekostnaden (10 § 3 st.).

Part med fri rättegång åtnjuter även fri verkställighet av dom eller utslag

i målet, dock ej vid mer än ett verkställighetsförsök (12 §).

Förmånen av fri rättegång kan förklaras upphöra, dels då parts förmögen­

hetsförhållanden så mycket förbättrats att han utan intrång i för eget uppe­

hälle och underhållsskyldighet erforderliga medel kan gälda kostnaderna, dels

också då hans talan befinnes vara sådan som avses i 1 § andra stycket av

lagen (7 §).

Part, som gått förlustig förmånen av fri rättegång, skall förpliktas ersätta

statsverket kostnad som skolat gäldas av allmänna medel. Har parten själv

icke förklarats ersättningsskyldig, skall betalningsplikt åläggas tappande mot­

part, såvida denne enligt lag är pliktig gälda vinnande parts rättegångskost­

nader (8 §). Hava parts förmögenhetsförhållanden efter rättegångens slut för­

bättrats i så hög grad, att han kan återgälda av allmänna medel guldna rätte­

gångskostnader, kan parten på talan inom viss kortare tid av kronans om­

budsman i orten förpliktas återgälda statsverket dess kostnader, dock ej örn

dylik ersättningsskyldighet ålagts motparten (13 §).

Tillämpningsföreskrifter till lagen äro meddelade i kungörelsen den 19 de­

cember 1919 (nr 790).

Lagens tillämpning.

Antalet genom slutligt utslag avgjorda mål, vari fri rättegång förekommit

vid de allmänna underrätterna, var under perioden 1921—1925 årligen om­

kring 3,000, under åren 1926—1930 omkring 4,500, under perioden 1931—1935

omkring 5,000 och under perioden 1936—1940 omkring 5,500. År 1939 — det

sista med hänsyn till målfrekvensen någorlunda normala året — var antalet

5,708. Antalet har således undan för undan stigit. Även vid överrälterna har

den omfattning, vari fri rättegång åtnjutits, ökats.

I det betänkande, som låg till grund för 1919 års lag, beräknades statsver­

kets årliga nettoutgift för fri rättegång komma alt uppgå till 75,000 kronor.

Endast under det första året av lagens tillämpning synes denna beräkning ha

hållit streck. Då genom beslut av 1926 års riksdag för första gången särskilt

anslag blev i riksstaten uppfört för fri rättegång, bestämdes anslagsbeloppet

lill 260,000 kronor. Emellertid visade sig detta belopp långt ifrån tillräckligt.

De i riksstaten upptagna anslagen respektive nettobelastningen å desamma un­

der de olika budgetåren från och med budgetåret 1926/27 lia varit

10

Kungl. Majlis proposition nr 12.

I riksstaten

Nettobelastningen

uppfört anslag:

under budgetåret:

1926/27............................................................ 260,000

445,000

1927/28............................................................ 260,000

516,000

1928 29 ............................................................ 300,000

565,000

1929/30............................................................ 300,000

522,000

1930/31............................................................ 300,000

425,000

1931/32 ............................................................ 400,000

425,000

1932/33 ............................................................ 400,000

498,000

1933/34 ............................................................ 400,000

454,000

1934/35 ............................................................ 450,000

495,000

1935/36............................................................ 450,000

487,000

1936/37 ............................................................ 475,000

500,000

1937/38 ............................................................ 475,000

551,000

1938/39 ............................................................ 475,000

600,000

1939/40 ............................................................ 500,000

502,000

1940/41............................................................ 525,000

411,000

1941/42 ............................................................ 500,000

456,000

1942/43 ............................................................ 500,000

417,000

1943/44 ............................................................ 500,000

I syfte att vinna närmare utredning om institutets användning lät min fö­

reträdare i ämbetet verkställa en statistisk undersökning rörande tillämpning­

en av den fria rättegången vid häradsrätter, rådhusrätter och polisdomstolar

under tiden 1 januari 1939—30 juni 1940 (SOU 1941:21).

Enligt denna undersökning utgjorde antalet bifallna ansökningar örn fri

rättegång under redogörelsetiden omkring 10,000. Antalet avslagna ansök­

ningar under perioden uppgavs till ej fullt 300. Grunden till att ansökningen

avslagits har i c:a 90 °/o av dessa fall varit, att fattigdom ej styrkts för sökan­

den. I aderton fall har såsom skäl för avslag åberopats, att det ansetts vara av

synnerligen ringa betydelse för parten att få sin talan prövad. Några få an­

sökningar örn fri rättegång i brottmål ha avslagits av den anledningen att

allmän åklagare icke anhängiggjort talan. Intet avslagsbeslut har redovisats

såsom föranlett av att talan grundats på överlåtelse, som antagits ha skett i

syfte att därmed vinna fri rättegång. Såsom förklaring till att antalet genom

formligt beslut avslagna ansökningar är så obetydligt hänvisas bl. a. till

det sedvanliga tillvägagångssättet i fall då fri rättegång anses ej böra beviljas.

I dylika fall synes vederbörande domhavande vanligen under hand lämna

besked, att fri rättegång icke kan påräknas, varefter gjord ansökning i regel

icke vidhålles.

Det är till övervägande del i civila mål som fri rättegång under pe­

rioden förekommit. Antalet parter med fri rättegång i sådana mål, som un­

der perioden slutligt avgjorts av underrätt, utgjorde omkring 8,200, mot om­

kring 1,100 parter i brottmål. Bland de civila målen folio under första halv­

året 1940 85.4 % av målen vid häradsrätterna och 90.9 % av målen vid råd­

husrätterna under rubriken »familjerättsliga förhållanden och avlidens kvar-

låtenskap». För tre särskilt redovisade underavdelningar till denna rubrik,

»hemskillnad», »äktenskapsskillnad» och »underhåll åt barn utom äkten­

Kungl. Majlis proposition nr 12.

11

skap», vörö procenttalen, i fråga om häradsrätterna 20.3, 21.1 och 38.3 samt

beträffande rådhusrätterna 35.1, 33.3 och 16.1. Fri rättegång har åtnjutits av

kärande i c:a 90 % av samtliga civila mål, vari förmånen beviljats, av sva­

rande i c:a 20 %> av målen och av såväl kärande som svarande i c:a 10 °/o.

Ej mindre än c:a 90 %> av de kärande som haft fri rättegång i civila mål

vunno bifall till sin talan. För hem- och äktenskapsskillnadsmålen enbart,

ofta icke tvistiga, är procenttalet ännu högre, c:a 98—99 %>. Mot c:a 86 °/o

av svarandena med fri rättegång förd talan bifölls helt eller delvis.

I det övervägande antalet hithörande mål förordnades rättegångsbiträde.

Inemot 90 % av de kärande som åtnjöto fri rättegång och c:a 80 °/o av

svarande med fri rättegång erhöllo sålunda biträdeshjälp på det allmännas

bekostnad. Det förordnade biträdet var för 50 °/o av nämnda parter rätts-

bildad advokat, för c:a 38 %> biträde å rättshjälpsanstalt, för c:a 7 % lands­

fiskal eller stadsfiskal och för endast 2.4 % icke rättsbildad sakförare. I de

områden, för vilka rättshjälpsanstalt funnits inrättad, ha flertalet biträdes-

uppdrag anförtrotts befattningshavare vid sådan anstalt, beträffande samtliga

dessa områden c:a 73 % av uppdragen. Relativa antalet vinnande kärande­

parter med fri rättegång är större bland dem som vid sin sida haft förord­

nat biträde än bland dem som icke haft sådant biträde (respektive 90.6 och

84.6 %).

Huruvida fri rättegång lagligen kan medgivas i ansökningsärenden, har va­

rit föremål för tvekan. Efter ett avgörande av Svea hovrätt år 1934, varigenom

fri rättegång medgavs vid talan örn hemskillnad som anhängiggjorts genom

ansökan, torde fri rättegång ofta ha fått tillgodonjutas i mål om hemskill­

nad, äktenskapsskillnad och boskillnad, även om ansökningsvägen valts. I

de av mig tidigare för civila mål omnämnda talen ingå även ansökningsären­

den. Bortsett från äktenskaps- och boskillnadsmålen är emellertid fri rätte­

gång i ansökningsärenden ännu något tämligen ovanligt.

Sammanlagda antalet personer som åtnjöto fri rättegång i brottmål,

vilka under perioden i fråga slutligt avgjorts av underrätt, utgjorde 1,077,

varav 195 målsägande och 882 tilltalade. Bland de tilltalade utgjordes en be­

tydande grupp av svarande i trafikmål (394). Talrika voro även de för brott

mot 22, 20 och 14 kap. strafflagen åtalade (respektive 138, 130 och 100). De

flesta målsägande med fri rättegång förde talan i mål om överträdelse av

trafikförfattningarna (119) samt 14 och 16 kap. strafflagen (respektive 59

och 27).

Omkring 80 % av målsägande med fri rättegång under perioden vunno bi­

fall till förd skadeståndstalan. Av tilltalade, som åtnjölo sådan förmån, blevo

83 % sakfällda.

Också i brottmålen lia de parter, som erhållit fri rättegång, i flertalet fall

— över 80 %> — haft förordnat rättegångsbiträde. I närmare 90 °/o av dessa

fall har biträdet varit advokat. Inom områden, för vilka rättshjälpsanstalt

funnits inrättad, förordnades anstaltsjurist såsom biträde åt omkring 20 °/o

av brottmålsparter med fri rättegång.

Av statsverkets utgifter för den fria rättegången un­

12

Kungl. Maj:ts proposition nr 12.

der redogörelseperioden avsågo 73 % arvode och reseersättning åt rättegångs­

biträde. De därnäst största posterna utgjordes av expeditionslösen (14 %) och

vittnesersättning (6 °/o). Part hade ålagts ersätta statsverket förskjutna kost­

nader med, i avrundade tal, 89,000 kronor under första halvåret av perioden,

81,000 kronor under andra halvåret och 80,000 kronor under tredje halvåret

eller, i procent av statsverkets kostnader under respektive halvår, 28.9, 32.1

och 35.1. Det allmännas utgifter för varje person med fri rättegång utgjorde

under redogörelsetiden i genomsnitt 85 kronor.

Den återkravsrätt, som statsverket enligt lagen örn fri rättegång (13 §)

äger mot part vilken efter rättegångens avslutande befinnes kunna själv gälda

statsverkets förskjutna kostnader, synes ha erhållit endast ringa tillämpning.

Under de senaste åren ha blott mycket obetydliga belopp uttagits på denna

väg, under budgetåret 1939/40 för hela riket c:a 1,500 kronor och under bud­

getåret 1940/41 c:a 2,250 kronor, alltså mindre än en halv procent av de i

riksstaten under motsvarande tid för den fria rättegången uppförda anslagen.

1929 års lagändringar och därefter väckta reformförslag.

Kostnaderna för den fria rättegången ha vid åtskilliga tillfällen varit före­

mål för uppmärksamhet.

Redan år 1927 igångsattes sålunda inom justitiedepartementet en utred­

ning för att utröna, huruvida icke genom ändrade grunder för åtnjutande av

fri rättegång eller eljest statsverkets kostnader skulle kunna nedbringas. I an­

slutning härtill infordrades genom skrivelse den 24 februari 1928 från hä­

radshövdingar och rådhusrätter vissa uppgifter angående kostnaderna för

mål, däri fri rättegång varit part beviljad m. m., varjämte vederbörande an­

modades att uttala sig rörande möjligheterna att vinna begränsning i stats­

verkets utgifter. Med ledning bl. a. av de avgivna yttrandena utarbetades

inom justitiedepartementet utkast till lag om ändring i vissa delar av lagen

örn fri rättegång, vilket efter remissbehandling förelädes 1928 års riksdag.

Riksdagen godkände i huvudsak de föreslagna lagändringarna.

De viktigaste bland de år 1929 tillkomna bestämmelserna voro följan­

de. I 1 § andra stycket i lagen insköts stadgandet att fri rättegång ej må be­

viljas part, där det måste anses vara av synnerligen ringa betydelse för

honom att hans talan vinner prövning. I 5 § tillkom föreskriften att med

beslut angående biträdesförordnande för talans utförande regelmässigt skall

anstå till dess parten varit personligen tillstädes i målet och rätten där­

vid funnit, att behov av biträde föreligger. I samma lagrum insköts vidare

det stadgande, enligt vilket före förordnande av biträde skall bedömas, huru­

vida parten möjligen kan få sina intressen behörigen tillvaratagna genom

någon som i tjänsteställning eller eljest lämnar honom bistånd. Härmed

har avsetts sådana fall då t. ex. i ett mål om barnuppfostringsbidrag kärande­

talan kan utföras av barnavårdsmannen eller i ett brottmål målsägande!!

kan få sina intressen behörigen tillgodosedda genom åklagarens försorg. I

5 § infördes slutligen — till förebyggande av att biträdesförordnande utver­

kas för avlägset boende advokat oaktat lämpligt rättegångsbiträde står till

Kungl. Maj:ts proposition nr 12.

13

buds på orten — bestämmelsen att till biträde företrädesvis bör anlitas den

som vid rätten yrkesmässigt utövar advokatverksamhet och ej är avlägset

boende. Till 14 § fogades föreskrift att vid bestämmande av biträdets ersätt­

ning hänsyn skall tagas till hans inställelse vid rätten å samma rättegångs­

dag i annat mål och att, örn talan utan skäl anhängiggjorts eller fullföljts

samt biträdet brustit i nödig aktsamhet, ersättningen efter omständigheter­

na må nedsättas under vad som eljest bort utgå eller ock biträdet förklaras

ej äga rätt till ersättning.

Efter de år 1929 företagna lagändringarna voro statsverkets kostnader för

den fria rättegången under flera år avsevärt lägre. Sedan nettobelastningen

på anslaget ånyo stigit, ha åter krav rests på förmånens begränsning.

I sin berättelse till 1940 års riksdag gjorde riksdagens revisorer vissa ut­

talanden angående det allmännas kostnader för den fria rättegången m. m.

Den alltmer ökade omfattning, i vilken fri rättegång beviljades, syntes re­

visorerna i första hand bero på gällande lagstiftning, vilken med sin täm­

ligen allmänt hållna avfattning icke upptoge några egentliga korrektiv mot

missbruk. Enligt revisorernas mening borde i lag införas bestämmelser, som

medgåve en strängare gallring av ansökningar örn fri rättegång. Innan denna

förmån beviljades, borde en närmare prövning äga rum, vilket syntes kunna

ske utan att åsidosätta tillbörliga krav på saklighet och objektivitet, efter­

som beslut därom fattades av rätten eller dess ordförande. Övervägas borde

vidare, om icke rätten att erhålla en sådan förmån borde inskränkas i vissa

mål, såsom för svarande i rattfyllerimål och i mål om langning och lönn­

bränning. Revisorerna hade vidare ej kunnat undgå att finna att biträde

enligt lagen om fri rättegång av domstolarna förordnades även i mål av myc­

ket enkel beskaffenhet. Vidare hade iakttagits, att i mål rörande underhålls­

bidrag till barn utom äktenskap biträde förordnats åt kärande med fri rätte­

gång, även där barnavårdsman icke kunde anses ha saknat kompetens att

själv uppträda i rättegången. Revisorerna hade ytterligare kommit till den

uppfattningen att de utdömda arvodena till biträden i fri rättegång i en del

fall varit väl höga. Enligt revisorernas mening borde vidare övervägas, huru­

vida icke uppdrag att vara biträde i fri rättegång i större utsträckning borde

mot ersättning enligt lägre taxa kunna anförtros personal vid de statsunder­

stödda rättshjälpsanstalterna.

Genom cirkulär den 26 januari 1940 meddelades domstolarna vissa av de

sålunda framställda anmärkningarna till kännedom och beaktande.

I sin berättelse hade revisorerna också framställt erinran rörande förfa­

randet vid avkortning av rättegångskostnader, som i mål, vari fri rättegång

beviljats, tappande part ålagts att återgälda till statsverket. Genom ett sär­

skilt cirkulär den 26 januari 1940 erinrade Kungl. Majit i anslutning här­

till länsstyrelserna örn nödvändigheten att, innan avkortning av sålunda ut­

dömda belopp verkställdes, med största noggrannhet pröva huruvida förut­

sättningarna för dylik åtgärd vore för handen.

Genom cirkulärskrivelse den 21 oktober 1940 från chefen för justitiede­

14

Kunell

.

Maj:ts proposition nr 12.

partementet anmodades domhavandena i rikets domsagor samt rådhusrät­

terna att till justitiedepartementet inkomma med vissa statistiska uppgifter

angående tillämpningen av lagen om fri rättegång ävensom att samtidigt

avgiva yttrande om åtskilliga närliggande spörsmål. I anledning härav in-

kommo yttranden från 115 domhavande och 73 rådhusrätter. I cirkuläret

begärdes yttrande rörande spörsmålet, huruvida gällande lagstiftning är äg­

nad att effektivt förhindra missbruk av den fria rättegången. Denna fråga

besvarades jakande av 36 domhavande och 30 rådhusrätter, antingen direkt

eller i den form att det uttalades, att missbruk ej iakttagits. I åtskilliga ytt­

randen, 16 från domhavande och 10 från rådhusrätter, lämnades däremot

nekande svar. I cirkuläret begärdes vidare ett uttalande angående möjlig­

heten att, utan åsidosättande av obemedlade parters berättigade intressen,

nedbringa statsverkets kostnader för den fria rättegången. 33 domhavande

och 25 rådhusrätter ha ansett att sådana möjligheter icke föreligga, medan

22 domhavande och 10 rådhusrätter varit av motsatt uppfattning.

I sin berättelse till 1942 års riksdag upptogo riksdagens revisorer ånyo

frågan örn statsverkets kostnader för den fria rättegången. De gjorde därvid

vissa erinringar mot praxis beträffande avkortning av sådana statsverkets

utgifter för kärandes eller målsägandes fria rättegång, som förlorande sva­

randepart (förare, ägare eller brukare av motorfordon) i mål om skadestånd

till följd av motorfordonstrafik ålagts återgälda statsverket, och hävdade med

hänvisning till stadganden i lagen den 10 maj 1929 örn trafikförsäkring å

motorfordon samt till infordrat utlåtande från trafikförsäkringsföreningen,

att vederbörande försäkringsanstalt i dylika fall vore pliktig att ersätta stats­

verkets förenämnda kostnader. Avkortning av kostnader i anledning av fri

rättegång hade emellertid i ett avsevärt antal fall medgivits trots att veder­

börande försäkringsanstalt varit villig att — blott krav därå framställts —

gälda dessa utgifter. Då avkortning i dylika fall givetvis ej borde ifrågakom­

ma, syntes enligt revisorernas mening föreskrift böra meddelas om att till

avkortningsbeslut av ifrågavarande slag skulle fogas utredning att ersätt­

ning ej kunnat erhållas av vederbörande försäkringsanstalt.

Genom cirkulär den 30 december 1941 meddelades den sålunda framställ­

da anmärkningen länsstyrelserna till kännedom och beaktande.

Också i ett annat hänseende berörde riksdagens revisorer i sin berättelse

till 1942 års riksdag den fria rättegången i trafikskadeståndsmål. Revisorer­

na hade iakttagit, alt det allmännas kostnader stannat å statsverket i ett

antal sådana mål, i vilka svaranden beviljats fri rättegång. Denne hade av

domstolen förklarats skadeståndsskyldig. Vid sådan utgång av målet skulle

kostnaderna för den fria rättegången stanna å statsverket. Enligt revisorer­

nas mening hade i dessa fall den försäkringsanstalt, där det av svaranden

förda fordonet varit försäkrat, bort gottgöra statsverket dess kostnader fol­

den fria rättegången med det belopp som skäligen kunde anses betingat av

försäkringsanstaltens intresse i rättegången.

Å andra sidan ha under de senare åren till Kungl. Majit inkommit vissa

framställningar rörande partiella utvidgningar av frirätlegångsförmånerna.

Kunni. Maj.ts proposition nr 12.

15

Sålunda har riksdagen i skrivelse den 24 april 1937 på förslag av första

lagutskottet (uti. nr 33) anhållit, att Kungl. Majit måtte låta verkställa ut­

redning om sådan ändring av gällande lag om fri rättegång, att medellös

part må, utöver vad för närvarande gäller, av allmänna medel kunna erhålla

hjälp till sin inställelse inför domstol.

Första lagutskottet yttrade i sitt utlåtande bl. a.:

För framtvingande av svarandens inställelse i mål örn ansvar äger domsto­

len tillgripa, förutom de även i tvistemål användbara tvångsmedlen vite och

böter, jämväl hämtningsinstitutet. När en persons underlåtenhet att inställa

sig icke har någon annan grund än ekonomisk oförmåga, måste det emeller­

tid te sig stötande att inställa honom inför domstolen genom kronobetjäning-

ens försorg. Av naturliga skäl draga sig domstolarna också i det längsta för

en sådan åtgärd. Med nu gällande ordning kan likväl hämtningsinstitutets

användande i dylika fall emellanåt icke undvikas. Erinras må här om stad­

gandet i 15 kap. 1 § rättegångsbalken att i brottmål, där efter lag straff­

arbete kan följa å brottet, den som är anklagad själv skall svara. Även i

andra fall, t. ex. då fråga är om tillämpande av villkorlig straffdom och över

huvud örn frihetsstraff eller högre bötesstraff ifrågakonuner, kan domstolen

anse det nödigt att höra den tilltalade personligen. Och denne kan själv ha

befogade anspråk på att få muntligen inför rätten framlägga sin sak. Möj­

lighet för den tilltalade att av allmänna medel erhålla hjälp till sin personliga

inställelse föreligger emellertid endast i ett fall, nämligen enligt 10 § tredje

stycket i lagen om fri rättegång vid muntligt förhör i hovrätt. Av det anförda

framgår emellertid att ett ej mindre starkt behov av dylik ekonomisk hjälp

understundom måste anses föreligga när det gäller en fattig persons instäl­

lelse inför en från hans hemort avlägset belägen underrätt.

Utskottet uttalade såsom sin mening, att då fråga vöre om ringare brott­

mål en tilltalad icke borde tillerkännas rätt till kostnadsfri inställelse annat

än i sällsynta undantagsfall, samt anförde vidare:

Å andra sidan anser utskottet att rätten till fri inställelse icke bör begränsas

till att avse allenast tilltalad i brottmål; ett stort behov av en sådan rätt kan

nämligen understundom föreligga även då fråga är om målsägande i brott­

mål eller örn part i tvistemål (t. ex. i mål angående fastställande av faderskap

till barn utom äktenskap). Den nödiga garantien mot missbruk skulle kunna

erhållas genom en bestämmelse att rätt för medellös part till fri inställelse

endast medgåves då domstol eller dess ordförande, efter verkställd prövning,

funne det föreligga ett verkligt behov av att parten personligen komme till­

städes inför rätten.

När utskottet sålunda förordar en reform av lagen om fri rättegång i enlig­

het med de av utskottet antydda riktlinjerna, förbiser utskottet icke att där­

igenom komme alt ställas i viss mån ökade anspråk på statsverket i ekono­

miskt avseende. Utskottet bär även beaktat att riksdagen vid upprepade till­

fällen understrukit vikten av all största möjliga sparsamhet iaktages vid hand-

havande av statens medel för bestridande av kostnader enligt lagen örn fri

rättegång. Emellertid håller utskottet före att den kostnadsökning, som skulle

föranledas av den av utskottet förordade reformen oell vilken för övrigt sä­

kerligen i tämligen stor omfattning skulle kompenseras såväl genom en

minskning av de stundom mycket dryga utgifterna för vederbörandes hämt­

ning till rätten som ock genom minskade utgifter för rättegångsbiträde!!, icke

lärer bliva av sådan storleksgrad all den bör hindra genomförandet av eli så

angeläget önskemål som det förevarande.

16

Kungl. Maj:ts proposition nr 12.

Vidare har riksdagens justiiieombudsman i skrivelse till Kungl. Majit den

31 december 1937 upptagit frågan om rätt för svarandepart, som åtnjutit fri

rättegång, att kostnadsfritt erhålla protokoll i målet, även om begäran därom

framställes först efter det utslag meddelats.

Justitieombudsmannen har i sin skrivelse framhållit, att av de i 8 § lagen

om fri rättegång givna bestämmelserna örn att rätten i det slutliga utslaget

skall under vissa förutsättningar ålägga endera av parterna att ersätta stats­

verkets kostnader för den fria rättegången, torde få anses följa, att rätten

efter det utslag meddelats icke ägde upptaga och pröva av den fria rätte­

gången härrörande kostnadsfrågor. Då sådan kostnad borde vara bestämd

redan när rätten skilde sig från målet, syntes domstolen icke vara pliktig

att till svarandepart, som åtnjutit fri rättegång men underlåtit att före ut­

slagets avkunnande begära protokoll i målet, avgiftsfritt utlämna sådana.

Detta förhållande kunde understundom lända parten till avsevärt men. Ef­

ter att ha redogjort för ett exempel härpå, vilket dragits under hans pröv­

ning, har justitieombudsmannen anfört i huvudsak följande.

I det stora flertalet fall torde väl för svarandepart, som åtnjuter fri rätte­

gång, protokoll utskrivas redan under rättegångens förlopp. Har emellertid

parten av förbiseende eller därför att han icke ansett sig behöva tillgång till

protokoll underlåtit att begära sådana, med påföljd att protokoll för honom

icke utskrivits, kan dock situationen för hans vidkommande så ändras, att han

finner sig behöva protokoll. Detta inträffar alltid, om utslaget går honom emot

och han därför vill överklaga detsamma. I dessa fall torde dock saken kunna

så ordnas, alt parten, om han visar att han fullföljt talan i hovrätten och att

han där åtnjuter fri rättegång, kostnadsfritt utfår protokollen av expeditions-

havanden vid underrätten, vilken därefter efter rekvisition erhåller lösen för

protokollen av den befattningshavare vid hovrätten, som har att förvalta de

för fri rättegång därstädes avsedda medel. Enligt stadgad praxis tillämpas

detta förfaringssätt i de fall då part, vilken i underrätten ej åtnjutit fri rätte­

gång, beviljas sådan förmån efter det målet dragits under hovrättens pröv­

ning.

o Av det nu sagda framgår visserligen att svarandepart, som åtnjutit fri rätte­

gång men underlåtit alt före utslagets meddelande begära protokoll, kan efter

talans fullföljande till hovrätten kostnadsfritt erhålla underrättens protokoll.

Emellerid kan parten behöva dessa, även örn han icke dragit målet under

hovrättens prövning, exempelvis för att parten själv eller någon av honom

anlitad person skall kunna så tillförlitligt som möjligt bedöma, huruvida skäl

för överklagande föreligger. Att parten i ett dylikt fall icke skall kunna av­

giftsfritt erhålla protokoll synes mig vara ett missförhållande. För avhjäl­

pande därav skulle kunna föreskrivas att protokoll, oavsett därom framställd

begäran, städse skall utskrivas åt svarandepart, som åtnjuter fri rättegång.

En lämpligare lösning av frågan synes mig dock kunna ernås genom en

bestämmelse av innebörd att^ svarandepart, som beviljats fri rättegång, skall

äga rätt att kostnadsfritt erhålla protokoll, därest begäran därom framställes

senast viss tid efter det slutligt utslag meddelats.

Slutligen har riksdagen i skrivelse den 1 mars 1939 på förslag av första

lagutskottet (uti. nr 7) anhållit, att Kungl. Majit ville låta verkställa utred­

ning örn ändrade bestämmelser med syfte att i vidgad utsträckning bereda

möjlighet lill ersättning åt biträde i fri rättegång i överrätt.

18

Kungl. Maj:ts proposition nr 12.

De sakkunniga ha till en början berört frågan i vad mån lagen om fri rätte­

gång erhållit en alltför vidsträckt tillämpning. De lia därvid velat för sin del

bestämt hävda, att den fria rättegången i stort sett icke erhållit en annan

eller vidsträcktare användning än som överensstämmer med dess av lagstif­

taren fixerade ändamål. Flera omständigheter kunde anföras, vilka komme

utgiftsökningen att framstå såsom förklarlig och försvarlig.

De sakkunniga anföra i detta hänseende följande.

Statsmakterna lia med den fria rättegången avsett att sörja för att

principen örn allas likhet inför lagen icke lider inskränkning till följd

av de mindre bemedlades oförmåga att bestrida de i en process upp­

kommande utgifterna. Likställighet i fråga om rättsskydd mellan den

välställde, å ena, den mindre bemedlade eller obemedlade, å andra si­

dan, kan icke uppnås utan att den senare helt eller till viss del befrias

från rättegångsavgifter och dylika kostnader samt erhåller bistånd för

andra med rättegången förenade utgifter, särskilt arvodet till rättegångsbi­

träde. Det stöd, som det allmänna medelst den fria rättegången lämnar, är i

princip en art av socialhjälp bland många hithörande understödsformer. Med

hänsyn till den sociala utvecklingen i vår tid ter sig den processuella rätts­

hjälpen som någonting ofrånkomligt. Tänker man på de medellösa ogifta möd­

rarnas rättegångar mot nekande eller försumliga barnafäder — en i samman­

hanget synnerligen vanlig kategori — framstår institutets behövlighet och soci­

ala syfte med särskild tydlighet. I så måtto skiljer sig emellertid den fria rät­

tegången rent praktiskt från andra slag av social omvårdnad, som det vid

bedömandet, huruvida förmånen skall få åtnjutas, är svårare än eljest att på

förhand avgöra, örn vederbörandes talan verkligen är förtjänt av det allmän­

nas stöd. I princip borde naturligtvis bistånd lämnas blott de sökande, vilkas

sak är rättmätig, men tillförlitligt besked örn det befogade i en talan kan tyd­

ligen i allmänhet erhållas först vid rättegångens slut — genom domstolens av­

görande. Örn man ej vill från förmånen utesluta åtskilliga vid första anblic­

ken oklara men kanske i grunden högst befogade anspråk, kan det icke und­

vikas, att fri rättegång emellanåt kommer att beviljas rättssökande, vilkas ta­

lan man, i belysning av målets utgång, helst velat se undandragen det allmän­

nas stöd. Det har förefallit de sakkunniga som om man vid kritiken av den

fria rättegången ej sällan förbisett, alt i och för sig tänkbara inskränkningar

lätt kunna allvarligt motverka institutets syfte — att bereda de mindre bemed­

lade samma möjligheter att få sin talan prövad av domstol som stå bättre lot­

tade medborgare till buds. Med det nu sagda vilja de sakkunniga självfallet

icke bestrida att såväl gällande lagregler som dessas tillämpning under decen­

niet efter 1929 års reform i olika hänseenden kunnat ge anledning till erinran.

I den mån på grund härav lagändringar eller andra åtgärder måste vidtagas,

är det emellertid angeläget, att justeringarna verkställas med varsamhet.

Ovan har antytts, att åtskilliga förklaringsgrunder kunna åberopas beträf­

fande ökningen av det allmännas utgifter för den fria rättegången. Härvidlag

må först framhållas, att det av lätt insedda skäl måste taga åtskillig tid innan

den fria rättegångens existens och de möjligheter den erbjuder blivit kända

för den stora allmänheten. Då ju medborgarna i gemen ytterst sällan komma

i beröring med rättsskipningen är det ej förvånansvärt, att kännedomen om

förmånen endast långsamt spritt sig inom de befolkningslager varom här är

fråga.

Såsom en ytterligare förklaringsgrund till kostnadsökningen må nämnas,

att målens antal över huvud uppvisat en avsevärd stegring under de båda se­

naste decennierna — vid härads- och rådhusrätterna från i runt tal 120,000

19

år 1923 till 162,000 år 1939. ökningen ur särskilt stark beträffande vissa ka­

tegorier av mål, vari fri rättegång är vanlig. Mål under rubriken »familje-

rättsliga förhållanden och avlidens kvarlatenskap» till vilka ju enligt den

statistiska utredningen 85—90 % av samtliga civila frirättegångsfall under

första halvåret 1940 hörde — ha sålunda ökats från 7,011 år 1923 lill 10,304

år 1939. För den fria rättshjälpens del är det ju inom denna grupp särskilt

äktenskap smålen som äga intresse. Bland de kriminella målen förete trafik­

målen — vilka enligt den statistiska utredningen uppvisade största antalet

parter med fri rättegång under utredningsperioden — en stegring från om­

kring 12,000 i första instans sakfällda år 1924, då 1923 års vägtrafikstadga

och motorfordonsförordning trädde i kraft, till ungefär 61,000 år 1939. Även

om flertalet trafikmål äro av mycket enkel beskaffenhet och kostnadsfri rätts­

hjälp därför merendels knappast påkallad, ingå dock i denna kategori mångå

mål örn skadestånd till följd av olycksfall, som äro en följd av motorismens

utveckling och som måste komma att belasta den fria rättegången. Vad angår

fri rättegång i kriminella mål kan vidare antagas, att en tendens hos åklagar­

myndigheterna att mer än tidigare, också vid jämförelsevis svåra brott, avstå

från häktning bidragit till ökad användning av institutet — i det ju en tillta­

lad på fri fot erhåller nödig biträdeshjälp med stöd av lagen örn fri rättegång

medan de häktades behov av försvarare tillgodoses genom lagen den 19 juni

1919 angående förordnande av rättegångsbiträde åt häktad.

Vid bedömande av statsverkets utgifter för den fria rättegången bör slut­

ligen icke förglömmas att institutet under perioden i så måtto utvidgats, som

år 1933 blodprovskostnad, år 1934 kostnad för sakkunnigs hörande och år

1936 kostnad för parts personliga inställelse i hovrätt fogats till de process­

utgifter som det allmänna genom medgivande av fri rättegång kan komma

att bestrida.

De sakkunniga lia övervägt lämpligheten av och formerna för ett närmare

samarbete mellan domstolarna och de offentliga

rättshjälps anstalterna i ärenden rörande fri rättegång. Härutin­

nan erinras bl. a., att anstaltsorganisationen visserligen hittills blivit endast

ofullständigt utbyggd men att enligt ett den 20 mars 1940 avgivet betänkan­

de med förslag rörande offentliga rättshjälpsanstalter (SOU 1940:11) sådan

anstalt som regel skulle inrättas för varje landstingsområde och för varje

stad som icke deltager i landsting. De sakkunniga utgå från att antalet rätts­

hjälpsanstalter kommer att öka i avsevärd omfattning och att man i det stora

hela kan räkna med samma anstaltstyp som hittills. De lia under sådana

förhållanden ansett lämpligt att i stora drag klargöra, huru enligt deras upp­

fattning rättshjälpsanstalterna och den fria rättegången efter anstaltssystemets

utbyggnad böra samordnas. Däretter angivas de praktiska åtgärder som an­

sas redan nu böra genomföras till främjande av en sådan samordning.

De sakkunniga lia ansett det önskvärt att domstolarna och rättshjälpsan­

stalterna efter anstaltssystemets utbyggnad samverka nied avseende ä pröv­

ningen av ansökningar örn fri rättegång. De sakkunniga erinra, alt det helt

naturligt måste vara ett önskemål att förhindra missbruk av den fria rätts­

hjälpen men att statsmakterna såväl vid tillkomsten av 1919 års lag som vid

1929 års reform avböjt att giva domstolen befogenhet att pröva ansökningar

örn fri rättegång med hänsyn till befogenheten av partens talan. De invänd­

ningar som gjorts mot cn sådan lörprövning mäste enligt deras mening mista

Kunni. Maj:ts proposition nr 12.

20

åtskilligt av sin tyngd vid en ordning, där ansökningarna som regel finge

passera ett utanför domstolen stående kvalificerat organ och hos detta under­

kastas utredning och granskning. Rättshjälpsanstalterna syntes de sakkun­

niga väl lämpade för uppgiften att verkställa en sådan granskning. En med­

verkan av rättshjälpsanstalterna vid prövningen av ansökningarna skulle

emellertid erbjuda även andra fördelar. Anstalternas granskning kunde så­

lunda många gånger antagas leda till att part avstode från ohemula anspråk

eller bestridanden eller till att tvisten i fråga gjordes upp och det allmänna

besparades kostnaden för en rättegång. Även om det icke skulle vara möjligt

för anstalten att förlika parterna, borde det arbete som av dess befattnings­

havare nedlagts å saken bliva till nytta i den följande rättegången. En för­

beredande granskning å rättshjälpsanstalt skulle slutligen också möjliggöra

större likformighet vid bedömandet av medellöshetskravet.

Sedan anstaltsväsendet utbyggts, bör enligt de sakkunnigas mening ansö­

kan om fri rättegång, som icke göres i redan anhängigt mål, på förhand

granskas av vederbörande rättshjälpsanstalt. Regeln om förhandsgransk­

ning borde emellertid underkastas vissa inskränkningar. Undantag borde så­

lunda gälla för vissa vattenmål, sjömål och andra kategorier av tvister, vil­

ka sällan förekomme i en anstalts praktik. I faderskapsmål, som anhängig-

gjordes under medverkan av barnavårdsman, skulle sådan granskning ej

heller krävas. Slutligen borde rättens ordförande tillerkännas en allmän be­

fogenhet att dispensera från anstaltsgranskningen. Rimlighetsskäl syntes vi­

dare tala för att, där enskild advokat före de nya reglernas ikraftträdande i

större utsträckning och på ett tillfredsställande sätt omhänderhaft mål med

fri rättegång, anstaltsbehandling icke skulle krävas för mål som anhängig-

gjordes under hans medverkan.

De sakkunniga framhålla, att uppgiften att förhandsgranska ansökningar

om fri rättegång måste göra en decentralisering av anstalternas arbete på­

kallad.

Jämväl med avseende å biträdesuppdragen är enligt de sakkunnigas me­

ning ett utsträckt anlitande av rättshjälpsanstalterna förbundet med för­

delar. En ordning, enligt vilken rättshjälpsanstalternas jurister anlitas för

biträdesuppdragen i alla fall där så lämpligen kan ske, vore ägnad att ned­

bringa kostnaderna för biträdeshjälpen. Undantag från regeln om anstalts-

jurists företräde borde gälla för de fall, då enligt vad tidigare sagts förhands­

granskning å anstalt icke ansetts erforderlig. Jämväl då sådan granskning

skett kunde det emellertid vara anledning att till biträde utse annan än jurist

vid anstalten. Den nu stadgade valrätten för part beträffande biträdets per­

son (5 § 3 st.) borde begränsas för att möjliggöra ett ökat anlitande av rätts­

hjälpsanstalternas befattningshavare. Gentemot kravet att parten borde få

anlita den advokat, för vilken han hade särskilt förtroende, framhålles, att

det i allmänhet stöde klart för parten, att hans intresse bleve fullt tillgodosett

även genom bistånd av annan kvalificerad jurist.

De sakkunniga finna det ej för närvarande kunna komma ifråga att över

hela linjen förverkliga det program, till vilket grundlinjerna sålunda upp-

Kungl. Maj.ts proposition nr 12.

Kungl. Maj:ts proposition nr 12.

21

dragits. De anse emellertid, att den av dem i princip förordade ordningen

redan nu i begränsad omfattning och på några punkter borde bringas i till-

lämpning. Sålunda föreslås ett tillägg till 4 § i lagen av innehåll, att rätten

eller dess ordförande skall vara berättigad hänvisa sökande av fri rättegång

till rättshjälpsanstalt för närmare utredning av sin sak. — De sakkunniga

finna det icke lämpligt att för närvarande i lagen giva anvisning, i vilken

utsträckning anstaltsjuristema borde anförtros biträdesuppdrag, men ha

föreslagit, att i 5 § tredje stycket befattningshavarna vid de offentliga rätts-

hjälpsanstalterna uttryckligen borde nämnas såsom utgörande en lämplig

biträdeskategori. — Slutligen föreslås, att parts valrätt i fråga om biträdets

person på det sätt inskränktes, att det i sådant hänseende i lagen allenast

föreskreves att skäligt avseende skulle fästas vid partens önskemål.

Kretsen av de domstolar, vid vilka fri rättegång kan medgivas, har i sak­

kunnigförslaget ej undergått annan ändring än att poliskammare uteslutits.

Någon poliskammare med domsrätt finnes nämligen ej längre.

De sakkunniga ha ägnat en utförlig framställning åt frågan om fri rätte­

gång i ansökningsärenden och finna sig här med stöd av uttalanden

i förarbetena kunna fastslå, att lagen icke varit avsedd att, såvitt angår

underrättsprocessen, vinna tillämpning på annat än »mål». Efter att ha redo­

gjort för det avgörande av Svea hovrätt år 1934, på grundval av vilket —

såsom tidigare berörts — fri rättegång ofta kommit att medgivas i ansök­

ningsärenden, uttala de sakkunniga emellertid, att det icke syntes strida vare

sig mot ordalagen i 1 § av lagen eller mot institutets allmänna karaktär att

medgiva fri rättegång i sådana genom ansökan inför rätta bragta saker, där

ansökningen berörde även annan än sökanden och tvist i det särskilda fallet

förelåge mellan flera parter. I sådant fall måste nämligen rättegång, i den

bemärkelse ordet hade i 1 § av lagen, anses ha kommit till stånd. Såsom

exempel på dylika fall nämnes ansökan om omyndigförklaring av person,

som motsatte sig bifall till ansökningen. Långt mer tvivelsamt bleve enligt

de sakkunnigas mening bedömandet i sådana ansökningsärenden, där något

verkligt tvåpartsförhållande icke uppstode eller ens kunde uppstå, t. ex. vid

ansökan om tillstånd till adoption, vid makars gemensamma ansökan om

hem-, äktenskaps- eller boskillnad, vid egen ansökan om försättande i kon­

kurs eller om omyndigförklaring m. m. Ehuru det enligt deras mening bäst

skulle överensstämma med lagstiftningens principer att ej medgiva fri rätte­

gång i dylika fall, funné de sig med hänsyn till de fördelar, som särskilt i

områden utan rättshjälpsanstalt vore förenade med rådande praxis att med­

giva fri rättegång även då hemskillnad, äktenskapsskillnad och boskillnad be­

gärdes ansökningsvägen, icke böra föreslå någon ändring i lagen i syfte att

utesluta icke tvistiga ansökningsärenden från dess tillämpningsområde. De

förutsätta emellertid, att frågan upptages till förnyat övervägande, när rätts-

hjälpsanstaltsorganisationen mera allmänt utbyggts.

De sakkunniga ha i detta sammanhang även behandlat det förhållandet

att då av två makar i olika ekonomisk ställning, som ansöka om hem- eller

22

Kungl. Maj:ts proposition nr 12.

äktenskapsskillnad, blott den ene erhåller fri rättegång, den andre enligt

nuvarande ordning i stort sett kommer i åtnjutande av medsökandens för­

måner och besparas alla utgifter, även om han i och för sig är i stånd att

bära desamma. De sakkunniga lia övervägt flera utvägar till undanröjande

av detta missförhållande, bl. a. ett av domhavanden i Östbo och Västbo

domsaga föreslaget stadgande att det vid skillnad efter gemensam ansökan

skulle åligga make, som ej hade fri rättegång, att återgälda statsverket kost­

naderna för fri rättegång som åtnjutits av medparten. Det befaras emeller­

tid att en sådan regel — som enligt de sakkunnigas mening ej kunde göras

undantagslös — kunde föranleda till eljest onödiga undersökningar örn den

eventuellt betalningspliktige makens ekonomiska ställning och annan om­

gång. Vid övervägande av samtliga omständigheter ha de sakkunniga, ehuru

med tvekan, ansett sig böra avstå från att föreslå särskilda bestämmelser

rörande det behandlade spörsmålet.

Beträffande frågan örn förprövning ha de sakkunniga icke velat till­

styrka, att vid behandling av ansökningar om fri rättegång en förberedande

prövning skulle ske av de skäl sökanden kunde åberopa till stöd för sin talan.

De sakkunniga framhålla, att en förprövning av sökandens talan i princip

framstode som naturlig och önskvärd. Mot en sådan prövning hade emeller­

tid åberopats, att den med hänsyn till processmaterialets knapphet måste bli­

va av summarisk beskaffenhet och till följd därav mindre tillförlitlig. Den

obemedlade parten kunde linder processens gång åstadkomma en utredning

som måhända gåve stöd åt en talan vilken vid en förprövning kunnat fram­

stå som obefogad. Införandet av förprövning av den innebörd som här av-

såges kunde komma att rubba förtroendet för domarens eller rättens opar­

tiskhet och lätt giva anledning till en känsla av rättsosäkerhet och godtycke

för den medellöse som sökte utfå sin rätt. Dessa invändningar kunde enligt

de sakkunnigas mening icke frånkännas berättigande.

De sakkunniga ha icke heller ansett sig böra föreslå, att fri rättegång ej

skulle få förekomma i vissa grupper av mål, där partens talan i regel ej

kunde anses vara värd det allmännas stöd. I detta avseende ha de sakkun­

niga framhållit, att möjligheten att utesluta vissa mål från fri rättegång ut­

förligt dryftats i samband med 1929 års reform. Departementschefen av­

böjde då olika hithörande uppslag och framhöll närmast nied tanke på äre-

kränkningsmålen, att även här intressen av sådan betydenhet kunde stå på

spel att möjlighet till fri rättegång ej borde beskäras. De sakkunniga ha icke

funnit skäl att frångå den ståndpunkt som statsmakterna intogo år 1929.

Vad särskilt anginge de av riksdagens revisorer nämnda »rattfylleri-, lang­

nings- och lönnbränningsmålen» förtjänade erinras, att den omständigheten

att det åtalade brottet måste framstå såsom speciellt osympatiskt icke borde

få lända till inskränkning i den obemedlades möjligheter att erhålla rätts­

hjälp. Alldeles bortsett från att den åtalade kunde vara oskyldig hotades

han i dessa mål av så allvarliga straff, att det ingalunda kunde anses orim­

ligt att han bereddes tillfälle att föra sin talan på ett effektivt sätt.

Betänkligheter mot den ifrågasatta vidgade förprövningen skulle enligt vad

23

de sakkunniga framhålla uppenbarligen minskas, örn denna kunde förläg­

gas till en annan instans än domstolen eller dess ordförande, t. ex. rättshjälps-

anstalt. Anstaltsorganisationen vore emellertid alltjämt så ofullständigt ut­

byggd att det icke läte sig göra att generellt stadga förprövning genom rätts-

hjälpsanstalt.

I nuvarande läge ha de sakkunniga fördenskull ansett icke kunna ifråga­

komma att för beviljande av fri rättegång kräva förprövning av annan natur

än den som avser villkoret att fri rättegång skall vägras om det måste anses

vara av synnerligen ringa betydelse för parten att hans talan vinner pröv­

ning. För att skänka något vidare tillämplighet åt detta villkor föreslå de

sakkunniga, att fri rättegång skall vägras, när saken »kan antagas vara av

ringa betydelse». Beträffande innebörden härav anföra de sakkunniga.

Såsom exempel på fall, då fri rättegång på grund av talans ringa betydelse

icke bör medgivas, nämndes i 1929 års proposition, att sökanden ville tora

process om krav mot någon som saknade utmåtningsbara tillgångar. Ett an-

nät åberopat exempel avsåg den situation, att den tilltänkta rättegången

väsentligen framstod som ett utslag av trakasseringslusta. Första lagutskot­

tet vid 1929 års riksdag framhöll i sitt utlåtande över propositionen, att

man genom ifrågavarande stadgande bereddes möjlighet att förhindra ett pro-

cessande på statens bekostnad, som skulle kunna betecknas som meningslöst

eller nära nog anstötligt. Att processföremålets värde vore ringa skulle, iram-

höll utskottet, naturligen icke utesluta, att fri rättegång kunde beviljas en

part. Endast om värdet vore så obetydligt, att det måste anses vara av synner­

ligen ringa betydelse för honom, att hans talan vunne prövning, kunde enligt

utskottets mening fri rättegång vägras. Ett under senare år förekommet fall,

som blivit olika bedömt i underrätt och hovrätt, avsåg talan örn utbekomman­

de av ett pär stolar, värda 25 kronor. I detta fall vägrade underrätten men be­

viljade hovrätten fri rättegång. Med den av de sakkunniga föreslagna regeln

bör fri rättegång kunna vägras för en sådan talan. I ersättningstvister, där det

fordrade beloppet ej överstiger 25—30 kronor, torde likaledes sökandens in­

tresse att få sin sak prövad i allmänhet kunna anses ringa. Det förtjänar i det­

ta sammanhang nämnas, att Stockholms stads rättshjälpsanstalt enligt vad

de sakkunniga inhämtat — redan nu i regel vägrar sitt bistånd för stäm­

ning vid anspråk på belopp, understigande 30 kronor. Talan i anledning av

sådan ärekränkning, som ej synes kunna bedömas enligt svarare lagrum än

16 kap. 11 § strafflagen, torde också i många fall på grund av villkoret

»ringa betydelse» kunna uteslutas tran fri rättegång. Sa torde likaledes ej

sällan vara förhållandet med målsägandetalan i anledning av misshandel,

varå ingen skada följt.

För alt giva prövningsmyndigheten bättre material för bedömandet av sa­

kens betydelse lia de sakkunniga vidare förordat stadgande örn rätt all an­

moda sökanden att lämna närmare upplysningar örn sin sak. I samma syfte

föreslås att prövningsmyndigheten skulle äga alt, när skäl därtill förelage, höra

motparten över ansökningen samt att hänvisa sökande att för närmare ut­

redning av sin sak vända sig till närbelägen rättshjälpsanstalt. De sakkunniga

lia emellertid understrukit, ali kommunikation med motparten icke linge bli­

va någon bakväg för skapande av en förprövning på skälighetens grund. En­

dast i så måtto kunde motpartens yttrande tillmätas vikt som sökandens rent

Kungl. Maj:ts proposition nr 12.

24

objektiva intresse att få sin talan prövad vunne belysning av innehållet i ytt­

randet.

I detta sammanhang må nämnas, att de sakkunniga föreslagit, att rätten i

samband med målets avgörande skulle kunna återkalla förmånen

av fri rättegång i fall, då pallen funnes ha saknat skälig anledning

att föra talan. Genom återkallelsen vunnes, att parten vid fullföljd av talan

i hovrätt icke — såsom eljest skulle bliva fallet — utan vidare komme i åt­

njutande av fri rättegång också i överrätten. Vidare vore det enligt de sak­

kunnigas mening av stort värde att i fall, då en talan enligt rättens bedö­

mande uppenbarligen icke förtjänat det allmännas stöd, denna domstolens

uppfattning komme till klart uttryck genom förmånens återkallande.

Beträffande de olika delförmånerna i fri rättegång föreslå de sakkunniga,

att möjlighet att även efter målets avgörande avgiftsfritt erhålla proto­

koll skall finnas, om parten inom viss tid efter målets avgörande fram­

ställer begäran därom. Vid bestämmande av denna tid anse de sakkunniga

övervägande skäl tala för, att part skulle äga ovillkorlig rätt därtill, örn fram­

ställning därom gjordes före utgången av tiden för erläggande av vad respek­

tive anförande av besvär. Örn han visade att målet vore föremål för överrätls

prövning, skulle han jämväl senare kunna utan avgift erhålla utdrag av pro­

tokollet.

Kostnaderna för protokoll, som av part begärts efter det att dom eller

utslag meddelats i målet, skola enligt förslaget ersättas i enlighet med eljest i

lagen om fri rättegång angivna grunder. Förlorande part som enligt lag är

pliktig att gälda vinnande parts rättegångskostnader skall sålunda förpliktas

ersätta statsverket, förutom redan uppkomna kostnader, jämväl vad på grund

av nyssnämnda bestämmelse kan komma att utgå till lösen för protokoll åt

den vinnande parten.

Stadgandet örn rätt att erhålla protokoll efter målets avgörande har av de

sakkunniga upptagits såsom första stycke i 14 §. I 8 § andra stycket har in­

förts bestämmelse om skyldighet för tappande part att gottgöra statsverket

även nu ifrågavarande kostnad.

De sakkunniga erinra, att enligt det förslag till lag om fri rättegång som

framlades genom proposition (nr 118) till 1919 års riksdag ersättning till av

parten åberopade vittnen skulle utgå, såvida deras hörande ej utan skäl

påkallats. Enligt det av riksdagen antagna förslaget skall ersättning utgå till

sådana vittnen vilkas hörande rätten prövar för målets utredning erforder­

ligt. Den utformning, stadgandet sålunda slutligen erhöll, avsåg att förebygga,

att part med fri rättegång onödigtvis ådroge statsverket kostnader för vittnens

instämmande och inställelse. I praxis hade emellertid de avsedda garantierna

icke blivit verksamma. Att upprätthålla ett krav på inhämtande på förhand

av rättens tillstånd till vittnens inkallande skulle också enligt de sakkun­

nigas mening bliva tidsödande och omständligt samt motverka önskemålet

om koncentration i rättegången och ej sällan föranleda ökade kostnader för

statsverket. De sakkunniga ha därför förordat en återgång till den lydelse som

Kungl. Maj:ts proposition nr 12.

Kungl. Maj:ts proposition nr 12.

25

innefattades i 1919 års proposition. Kostnaden för vittnesinkallelser skall en­

ligt de sakkunnigas förslag, likaledes i överensstämmelse med 1919 års pro­

position, utgå utan någon prövning av vittnesmålets behövlighet.

De sakkunniga ha i det hela instämt i de synpunkter som av första lag­

utskottet vid 1937 års riksdag åberopats till stöd för önskemålet att part med

fri rättegång även vid underrätt måtte kunna medgivas ersättning för

personlig inställelse. De framhålla emellertid, att något mera allmänt

behov att lämna part sådan gottgörelse icke yppat sig. Den av utskottet be­

rörda situationen, då rätten funne sig nödsakad att medelst hämtning inställa

en medellös svarande, vore enligt de sakkunnigas mening mera sällan före­

kommande, och i fråga om part i bamuppfostringsmål erinras, att de kommu­

nala myndigheterna ej sällan bekostade kärandes inställelse, över huvud

funne de sakkunniga det icke kunna antagas, att det ofta inträffat att part

med fri rättegång, vars personliga närvaro verkligen varit påkallad, ej på

ett eller annat sätt — emellanåt givetvis med vissa uppoffringar — blivit i

tillfälle att själv komma för rätta.

Enligt de sakkunnigas förslag skall ersättning för personlig inställelse kun­

na utgå, då tilltalad, som åtnjuter fri rättegång, enligt lag är skyldig att kom­

ma personligen för rätta eller då part med sådan förmån av rätten ålagts att

personligen inställa sig eller då, när rätten ej sitter, dess ordförande förkla­

rat partens personliga inställelse påkallad. Vad särskilt angår rättens ordfö­

randes befattning med frågan framhålles, att denne icke — såsom fallet vore

med domstolen själv — ägde behörighet att ålägga part att inställa sig per­

sonligen men att det i praktiken ej sällan inträffade att rättens ordförande,

om han vid sin förhandsgenomgång av handlingarna i ett mål funne parts

personliga närvaro vid nästa rättegångstillfälle erforderlig, under hand an­

modade parten att själv komma tillstädes. Det hade icke synts erforderligt

att bestämma särskild form för rättens ordförandes förklaring att parten bor­

de komma personligen.

De sakkunniga lia framhållit, att ersättning icke borde medgivas utan nog­

grann prövning av det enskilda fallet. Innan närmare erfarenhet vunnits av

de nya bestämmelsernas tillämpning och med hänsyn till sparsamhetskra-

vet vöre det lämpligt att i vanliga fall medgiva ersättning blott om partens

vistelseort vore belägen minst fem mil från det ställe, där rätten samman­

trädde. Då särskilda omständigheter — såsom t. ex. invaliditet eller sjukdom

eller mycket besvärliga samfärdselförhållanden — därtill föranledde, borde

dock gottgörelse kunna medgivas även vid mindre avstånd än fem mil. Gott-

görelsen för resekostnad skall avse lägsta reseklass i allmänna reseregle-

mentet. I fråga om traktamentsersättningen uttala de sakkunniga, att de

utlägg, som denna avsåge att täcka, merendels torde vara så jämförelsevis

ringa att dylik ersättning vore erforderlig mindre ofta än gottgörelse för

resekostnad. Dylik ersättning borde därför utgå blott när synnerliga skäl

förelåge, t. ex. därför att parten nödgades länge uppehålla sig vid domstolen

och ådroge sig utgifter för logi m. m. I fråga örn traktamentsersättningens

26

Kungl. Maj:ts proposition nr 12.

belopp föreslå de sakkunniga, att detta skulle utgöra högst åtta kronor för

varje dag som erfordrades för resan och vistelsen vid domstolen.

De sakkunniga ha vidare föreslagit, att latten eller, när den ej sitter, dess

ordförande skall erhålla befogenhet att på vederbörandes begäran i förväg

tillerkänna parten för resan till rätten erforderligt belopp.

Med avseende å muntligt förhör i hovrätt erinra de sakkunniga, att redan

gällande bestämmelser — i 10 § tredje stycket — i så måtto innefatta vid­

sträcktare möjlighet till ersättning, som tilltalad i hovrätt kan erhålla sådan

ersättning, även om han icke enligt lag varit skyldig att komma tillstädes

personligen eller hovrätten föreskrivit personlig inställelse. Någon ändring i

denna del syntes icke erforderlig. Beträffande annan part med fri rättegång

syntes det lämpligt att för hovrättsprocessens del, i analogi med vad som

föreslagits för rättegång i underrätt, inskränka möjligheten till gotlgörelse

till de fall, då partens personliga närvaro vid förhör på förhand befunnits

påkallad. Å andra sidan borde, när särskilda omständigheter förelåge, liksom

i underrätt ersättning kunna utgå, också vid mindre avstånd än fem mil.

Beträffande traktamenlsersättningen lia de för hovrättsförhör gällande be­

stämmelserna i övrigt ändrats i överensstämmelse med vad som före­

slås skola gälla för underrätt. I fråga om möjligheten för part alt erhålla

förhandshidrag till resekostnads bestridande skall likaledes gälla den för

underrättsprocessen föreslagna ordningen. Med hänsyn till hovrätternas täta

sammanträden syntes icke något praktiskt behov föreligga att tillerkänna di-

visionsordförande sådan befogenhet som enligt det föregående tillagts ord­

förande i underrätt.

Reglerna om ersättning för personlig inställelse vid underrätt lia upptagits

i en ny paragraf, betecknad 4 a §.

De sakkunniga uttala beträffande biträdesförmånen, att då biträ-

deskostnaderna utgjorde den större delen av samtliga kostnader för fri rät­

tegång, det väl framstode som synnerligen angeläget, att biträde förordnades

endast i den mån sådan hjälp vore oundgängligen påkallad. Gentemot de

stundom framförda kraven på inskränkningar i förevarande hänseende an­

föra de sakkunniga emellertid följande.

Enligt de sakkunnigas bestämda mening är det skäl att varna för alltför

stor stränghet vid bedömandet av parternas behov av sakkunnig hjälp. Såsom

flera av remissmyndigheterna framhållit, lia enskilda parter i allmänhet och

personer ur de befolkningslager, varom här är fråga, i synnerhet regelmässigt

stora svårigheter att utan bistånd föra sin talan i andra mål än de allra enk­

laste. Vill man undvika att de i rättegången skola bliva ogynnsamt ställda i

förhållande till välsituerade, av advokat biträdda motparter måste det ofta bli

svårt att vägra biträdesförordnande. Det kan visserligen invändas, att dom­

stolen genom en kraftfull processledning i någon mån kan hjälpa en oer­

faren part till rätta, men uppenbarligen kan domstolen ej, utan att äventyra

sitt anseende för opartiskhet, gå långt på denna väg.

De sakkunniga lia övervägt det av riksdagens revisorer berörda önske­

målet att i mål om underhållsbidrag till barn utom äktenskap biträde icke måtte

förordnas, då barnavårdsman kan anses äga kompetens att själv uppträda

Kunni. Maj.ts proposition nr 12.

-1

i rättegången. Efter en redogörelse för de olika tillfällen, då delta spörsmål

tidigare varit föremål för uppmärksamhet, anföra de sakkunniga:

Den lämnade redogörelsen ger vid handen, att det e.j sällan mött svårig­

heter att låta barnavårdsmännen utan biträde föra talan i faderskapsmål.

Detta sammanhänger givetvis med det förhållandet alt vederbörande i åtskil­

liga fall, i synnerhet på landsbygden och i mindre samhällen, sakna kompetens

för den stundom ganska krävande uppgift som processföringen utgör. Till­

gången på för barnavårdsmannaskap i alla avseenden kompetenta personer

är uppenbarligen på många håll begränsad. Det må i detta sammanhang an­

märkas, att tyngdpunkten av barnavårdsmannens arbete måste anses ligga

i uppgiften att bistå barnets moder med råd och upplysningar samt att tillse

att barnets bästa behörigen tillvaratages, och barnavårdsmannens förmåga att

föra talan i rättegång synes härvidlag icke kunna tillmätas avgörande bety­

delse. Innan betydligt skärpta kompetenskrav av lagstiftningen uppställts för

innehavare av ifrågavarande uppdrag, vilket torde möta svårigheter med

hänsyn till den begränsade tillgången på kompetenta arbetskrafter, synes

det vara ogörligt att såsom en allmän regel fastslå, att biträde enligt lagen om

fri rättegång ej må förordnas åt kärande i faderskapsmål. Enligt vad de sak­

kunniga inhämtat torde från socialvårdskommittén vara att vänta vissa för­

slag beträffande organisationen av kommunernas sociala verksamhet, berö­

rande även barnavårdsmännens arbetsuppgifter. Då dessa förslag framlagts

och eventuellt föranlett åtgärder, torde frågan örn biträdesförordnande i fa­

derskapsmål kunna upptagas till mera slutgiltigt övervägande.

De sakkunniga uttala, att spörsmålet huruvida särskilt rättegångsbiträde

bör förordnas i barnuppfostringsmål enligt deras mening tills vidare måste

bedömas från fall till fall. Något lagsladgande rörande detta ämne föreslås icke.

De sakkunniga ha givit sin anslutning till förslaget att ersättning åt biträ­

de i över rätt borde kunna medgivas i vidare utsträckning än för när­

varande. Rörande de förutsättningar, under vilka ersättning bör förekomma,

anföra de sakkunniga:

Vad först angår biträde åt ändringssökande parl kan sådant biträde enligt

gällande bestämmelser erhålla gottgörelse, därest partens talan i huvudsak­

liga delar bifalles. Även örn ändringssökandet i ingen eller blott obetydlig

del vinner bifall, kan parten emellertid ha haft goda skäl att draga målet

under överrättens prövning och därvid anlita biträde. Även i dylikt lall synes

möjlighet böra finnas att tillerkänna biträdet ersättning. Vad sedan angår bi­

träde åt svarande i hovrätt synes ersättningsmöjligheten böra helt allmänt

knytas till det förhållande, att behov av biträde för avgivande av svaromålet

erfordrats. Den omständigheten att i besvärsmål kommunikation skett bör

givetvis icke utan vidare anses lia nödvändiggjort biträde vid svaromålets

avgivande.

Regler av nu angivet innehåll lia inarbetats i 10 §.

Särskilt övervägande har signals den av riksdagens revisorer i berättelse

till 1942 års riksdag väckta frågan örn skyldighet för försäkringsanstalt att

gottgöra statsverket dess kostnader för fri rättegång ål svarande i sådana t r a-

fik skadeståndsmål, där anstalten har intresse av partens talan. Efter

en granskning av olika hithörande lagbestämmelser framhålla de sakkunniga,

att svaranden i dessa mål, särskilt då ej blott skadestånds- utan även ansvars-

talan fördes mot honom, syntes lia eli så stort eget intresse av sakens utgång

28

Kungl. Maj.ts proposition nr 12.

att det ej kunde ifrågakomma att helt utesluta målen från fri rättegång. Med

hänsyn till att försäkringsanstalten regelmässigt kunde antagas helt dirigera

svarandens talan i den del, där biträdeshjälp företrädesvis vore påkallad, näm­

ligen skadeståndsfrågorna, borde det enligt de sakkunnigas mening dock ofta

kunna inträffa, att domstolen kunde vägra svaranden biträde. 1 vissa fall då

parten behövde hjälp icke blott för bemötande av en mot honom förd skade­

ståndstalan utan även för utförande av egen skadeståndstalan mot medsva-

rande på grund av liden skada — i vilket hänseende anstalten saknade anled­

ning att bistå honom — syntes enligt de sakkunnigas mening ett jämlikt

lagen om fri rättegång påkallat biträdesförordnande kunna inskränkas att

avse sistnämnda talan. Örn biträdesförordnanden i hithörande mål meddela­

des först efter noggrann prövning av omständigheterna i det enskilda fallet,

eventuellt med begränsning till viss talan, ansåge de sakkunniga, att det icke

vore erforderligt att träffa särskilda anordningar för att -— på sätt riksdags-

revisorerna ifrågasatt — av försäkringsanstalterna utkräva viss gottgörelse

för statsverkets kostnader för fri rättegång i målen. De sakkunniga föreslå

emellertid, att i ett cirkulär till underrätterna erinrades örn betydelsen av var­

samhet vid beviljande av fri rättegång och biträde i dessa mål.

De sakkunniga ha såsom en brist påtalat, att enligt gällande lag möjlighet

saknas att avväga den fria rättegångens innehåll med hänsyn till .skilda par­

ters olika förmåga alt bära rättegångskostnader. Örn en part över huvud

funnits vara i behov av det allmännas bistånd och erhållit fri rättegång, kun­

de han för närvarande utan ytterligare prövning av sin ekonomiska ställ­

ning erhålla alla i fri rättegång ingående förmåner. För åtnjutande av biträ­

deshjälp erfordrades visserligen särskilt beslut men därvid prövades ej, huru­

vida parten till äventyrs förmådde själv bestrida kostnaden för biträde. En­

ligt de sakkunnigas mening skulle bland dem som erhölle fri rättegång ett

ej ringa antal vara i stånd att själva svara för vissa med rättegången förena­

de utgifter. Både ur besparingssynpunkt och med hänsyn till önskemålet att

motverka en stundom förekommande processlystnad vore det angeläget, att

denna så att säga partiella betalningsförmåga foges i anspråk. Att så skedde

vore även ägnat att åstadkomma en viss utjämning i fråga om processkostna­

derna för personer med tämligen likartade förmögenhetsförhållanden, något

som ur rättvisesynpunkt tedde sig önskvärt. På grund av det anförda borde

införas en differentiering av den fria rättegången. Vid genomförandet av

en sådan differentiering läge det närmast till hands att söka åstadkomma

en uppdelning av de i fri rättegång ingående delförmånerna som någorlunda

kunde antagas svara mot skilda inkomstlägen. Endast de sämst ställda inom

klientelet borde komma i åtnjutande av samtliga delförmåner. I fråga om

parter, som kunde tänkas i stånd att till viss del bestrida processkostnader­

na, borde däremot deras partiella betalningsförmåga tagas i anspråk och

den fria rättegången följaktligen begränsas till att omfatta blott viss eller

vissa delförmåner. Enligt de sakkunnigas mening borde särskiljas tre grup­

per av parter med fri rättegång. Bestämmelser härom ha upptagits såsom

2 a §. Den ekonomiskt bäst ställda gruppen skulle omfatta sådana sökan­

Kungl. Maj.ts proposition nr 12.

29

de, som vöre i stånd att svara för andra med rättegången föi-enade utgifter än

den ofta dryga biträdeskostnaden och som därför borde erhålla fri rättegång

med avseende enbart å förmånen av biträde (2 a § 2 st.). De sakkunniga

åsyftade härvidlag en grupp av parter — särskilt på svarandesidan — vilka

själva kunde bära processkostnaderna, så länge biträde ej erfordrades, men

hade svårt att bestrida ett stundom drygt advokatarvode. Härefter följde en

grupp, som bestode av parter, vilka själva vöre i stånd att gälda stämpel

och expeditionslösen men icke övriga rättegångskostnader (2 a § 1 st.). Där­

med avsåges personer, vilka hade en visserligen låg men dock regelbunden

inkomst och ingen eller föga betungande försörjningsplikt mot familj eller

andra närstående. För denna grupps vidkommande undantoges stämpel och

expeditionslösen (alltså väsentligen kostnader för protokollsutskrifter) från

den fria rättegången. Den tredje gruppen omfattade slutligen de minst be­

medlade, vilka icke arisåges i stånd att i något avseende bidraga till process­

utgifterna. Differentieringen borde gälla även i överrättsprocessen. Genom

en differentiering som den föreslagna komme enligt de sakkunnigas mening

möjligheterna att undvika missbruk av den fria rättshjälpen att icke oväsent­

ligt ökas.

Part, som åtnjutit fri rättegång och som efter rättegångens avslutande kom­

mer i bättre ekonomiska förhållanden, kan enligt gällande lag icke förplik­

tas att återgälda statsverket dess kostnader för rättegången,

såframt motparten i utslaget ålagts dylik ersättningsskyldighet. Då det ej

sällan förekomme att kostnaden i fråga ej kunde uttagas hos motparten, före­

slå de sakkunniga under 13 §, att den som åtnjutit fri rättegång skall kunna

förpliktas att återgälda statsverkets kostnader även örn motparten i utslaget

ålagts gälda kostnaden i fråga. I dylika fall skulle emellertid talan om

åläggande för parten att själv gälda kostnaden icke få väckas förrän det visats

att denna icke kunnat uttagas av motparten.

De sakkunniga lia även behandlat riksdagens revisorers uttalande, att de

utdömda arvodena till biträden i fri rättegång i en del fall varit

väl höga, att några enhetliga grunder för beräkning av dessa arvoden icke

syntes tillämpas och att det vore angeläget att, för nedbringande av de dryga

kostnaderna, vidtaga åtgärder till vinnande av en enhetlig reglering av dessa

biträdesersättningar. De sakkunniga uttala icke någon bestämd mening om

de utdömda arvodenas skälighet men erinra, att i flera yttranden, som av­

givits före utredningens igångsättande, starka betänkligheter framförts mot

att ytterligare begränsa ersättningen åt biträdena i fri rättegång. Såsom be­

tecknande för åtskilliga domares syn på problemet anföres domhavandens i

Södertörns domsaga uttalande att, örn man väl godkänt den princip örn allas

likhet inför lagen, varpå den fria rättegången byggde, det ur rättssäkerhe­

tens synpunkt ej vöre tillrådligt att pressa ned biträdesersättningarna till en

nivå, som skulle kunna medföra att mål med fri rättegång bleve ställda i

en så att säga lägre klass än övriga.

Vidkommande kravet på en enhetlig reglering av arvodesbeloppen fram­

hålla de sakkunniga, att syftet med nuvarande ersättningsbestämmelser i 14 §

30

Kunni. Maj.ts proposition nr 12.

andra stycket av lagen varit, att ersättning till biträde skulle fastställas icke

efter antalet inställelser utan efter det arbete som biträdet nedlagt å rätte­

gången. De sakkunniga anse, att berörda stadgande borde omformuleras så

att denna lagstiftarens mening tydligare framginge, därvid föreskrifterna i

82 och 84 §§ konkurslagen i viss mån kunde tjäna till ledning. 1 lagen borde

enligt de sakkunnigas mening bringas till uttryck, att avgörande vid arvodets

bestämmande skulle vara det arbete uppdraget krävt samt den omsorg och

skicklighet varmed det utförts. För att domstolen skulle erhålla erforderlig

ledning för sitt beslut i ersättningsfrågan föreslås, att biträdet vid begäran

örn ersättning skall lämna en redogörelse för det arbete och de utgifter upp­

draget medfört. I anledning av framförda önskemål att rättens beslut om bi-

trädesersättning måtte innefatta ett mera specificerat besked om det angivna

beloppets sammansättning föreslå de sakkunniga vidare, att arvode och gott-

görelse för utgifter skola fastställas var för sig.

Yttranden.

Över sakkunnigförslaget ha yttranden avgivits av statskontoret, riksräken-

skapsverket, rikets hovrätter, Överståthållarämbetet, länsstyrelserna i Stock­

holms, Östergötlands, Malmöhus, Göteborgs och Bohus, Älvsborgs, örebro,

Västmanlands, Jämtlands och Norrbottens län, Stockholms rådhusrätt, råd­

husrätterna i Norrköping, Malmö, Hälsingborg, Göteborg, Borås, Örebro och

Västerås, styrelserna för Stockholms stads, Stockholms läns, Norrköpings

stads, Malmö stads, Hälsingborgs stads, Göteborgs stads, Älvsborgs läns, Öre­

bro läns och Västmanlands läns rättshjälpsanstalter ävensom styrelserna för

föreningen Sveriges häradshövdingar, föreningen Sveriges stadsdomare, för­

eningen Sveriges landsfiskaler och Sveriges advokatsamfund.

Beträffande förhållandet mellan rättshjälpsanstalter-

n a och den fria rättegången har de sakkunnigas principprogram

i flertalet remissvar lämnats utan erinran eller uttryckligen gillats.

Svea hovrätt finner, att programmet, i vad angår förhandsgranskningen av

ansökningar om fri rättegång, redan nu borde kunna förverkligas i fråga

om .sådana orter där rättshjälpsanstalt finnes eller deras närhet.

A andra sidan ha betänkligheter anförts i vissa yttranden.

Länsstyrelsen i Västmanlands län ställer sig sålunda tveksam till ett stad­

gande om förhandsgranskning å rättshjälpsanstalt och yttrar:

En sådan förhandsgranskning skulle visserligen komma att medföra vissa

fördelar. Framförallt får länsstyrelsen framhålla de härigenom ökade möj­

ligheterna att få tvister avgjorda förlikningsvis. Enligt länsstyrelsens förme­

nande torde dock samma fördelar kunna vinnas genom den av de sakkun­

niga till omedelbart genomförande föreslagna bestämmelsen, som berättigar

rätten eller dess ordförande att i tveksamma fall hänvisa sökanden till rätts­

hjälpsanstalt för närmare utredning av dennes sak. Då dessutom regeln här­

om, på sätt de sakkunniga framhållit, måste lida betydande inskränkningar

och de sakkunniga även funnit sig böra tillerkänna rättens ordförande en

allmän befogenhet att dispensera från anstaltsgranskningen, anser länsstyrel­

sen införandet av regeln onödigt, särskilt som densamma kan komma att med­

föra vissa icke önskade intressemotsättningar.

31

Styrelsen för föreningen Sveriges häradshövdingar anför mera allmänna

betänkligheter mot de sakkunnigas program.

Den av de sakkunniga för framtida tillämpning föreslagna ordningen skulle

otvivelaktigt komma att medföra, att statens utgifter för den fria rättegången

ej oväsentligt minskades. Denna minskning skulle emellertid huvudsakligen

ske på kommunernas bekostnad och därför från allmän synpunkt sett sakna

verklig betydelse. Ordningens lämplighet bör följaktligen bedömas enbart

från praktiska och juridiska synpunkter.

Det synes härvid till en början tveksamt, om det är riktigt, att en förhands-

utredning genom rättshjälpsanstalts försorg skall tjäna domstolen till led­

ning för prövning av sakens betydelse för parten. Den fattiges rätt kommer

då i själva verket att bliva helt beroende av anstaltens utredning. Prövningen

och avgörandet skulle följaktligen i flertalet fall bliva av rent formell karak­

tär och i de allra flesta fall vara överflödig. Den bör då ej heller äga runi.

Man måste vidare utgå ifrån att, om anstalts juristerna skola ha^ företräde till

biträdesuppdrag, enskild advokat icke längre blir i stånd att åtaga sig den

fattiges sak i andra fall, än då det är uppenbart, att han och icke vid an­

stalten anställd jurist kommer att förordnas till partens biträde i målet. Den

ifrågasatta ordningen förutsätter därför en lagstadgad skyldighet för rätts­

hjälpsanstalt att verkställa de förhandsutredningar, varom här är fråga. Bli­

ver dessutom den fattiges rätt, såsom förut sagts, faktiskt beroende av an­

staltens utredning och yttrande, måste även fordras, att utredningen göres

och yttrandet avgives under tjänstemannaansvar. Då rättshjälpsanstalterna

därigenom skulle få karaktär av offentliga myndigheter, saknas anledning

att därefter förlägga det formella avgörandet till domstolen.

Då domstolsprövningen sålunda varken är lämplig eller erforderlig, bör

enligt styrelsens mening den föreslagna ordningen givas den utformning,

processlagberedningen i sitt yttrande över 1940 års betänkande (angående

offentliga rättshjälpsanstalter) synes förutsätta, nämligen att varje ansökan

om fri rättegång, som göres före målets anhängiggörande, skall ingivas till

vederbörande rättshjälpsanstalt, som beslutar i ärendet.

Med hänsyn till vikten av att de förvaltningsärenden, varom här är fråga,

framdeles, då så ske kan, överflyttas från domstolarna till annan myndighet

och då enskild advokat ej gärna kan konstitueras därtill, måste tanken att i

detta hänseende jämställa advokat med rättshjälpsanstalt vara utesluten.

De övriga skäl däremot, som anförts till stöd för rättshjälpsanstaltemas

företräde framför advokaterna och som av de sakkunniga ansetts motivera

ett genomförande redan nu »på några punkter och i begränsad omfattning»

av den skisserade ordningen, kan styrelsen icke finna bärande.

Efter att ha erinrat om den nytta som de sakkunniga ansett följa av rätts­

hjälpsanstalts hörande fortsätter styrelsen:

Tanken att utredningen skulle bliva till nytta i den följande rättegången

synes vara en överdriven förhoppning. Den torde från domstolens synpunkt

närmast få karaktären av en förundersökning eller förberedande förhand­

ling som i varje fall måste i .sin helhet återupptagas inför rätten och som,

där så ej skett, enligt nya rättegångsbalken ej får utgöra domsmaterial.

■— --------Vad i betänkandet anförts giver i varje fall icke vid handen, att

något mera eller bättre skulle vara att vinna, örn utredningen verkställdes

genom rättshjälpsanstalt, än örn den göres av enskild advokat.------------Den

erfarenhet ifråga örn bedömande av partens ekonomiska ställning, som an-

staltsjurist på grund av sin praktik siiges besitta, förvärvar även enskild

advokat, som verkställer utredningar i dylika ärenden. Det är ett känt för­

Kungl. Maj:ts proposition nr 12.

o2

Kungl. Maj:ts proposition nr 12.

hållande, att även advokaterna, då de anlitas av ifrågavarande klientel, ofta

förmå parten att avstå från ohemula anspråk eller bestridanden, ehuru de

icke få någon ersättning därför. Det är visserligen riktigt att i mål med fri

rättegång förlikningsmöjligheterna ej alltid bliva ordentligt tillvaratagna av

advokaterna, innan saken bringas inför rätta, och att av sådant skäl an-

staltsutredningen nu är att föredraga. Detta torde dock icke vara beroende

av någon oförmåga i detta hänseende hos advokaten utan sammanhänga med

det förhållandet, att denne för närvarande, i motsats till anstaltsadvokaten,

icke kan erhålla någon ersättning för det arbete, han i sådant hänseende

nedlägger.

Det gäller således här i själva verket icke en lämplighetsfråga utan en

kostnadsfråga, som skulle kunna ordnas genom att den enskilde advokaten

erhölle domstolens uppdrag att verkställa utredningen och för sitt arbete

tillerkändes ersättning. Den ökade kostnad för statsverket, som därigenom

uppstode, skulle motsvaras av en minskad arbetsbörda för den av kom­

munen anställde och följaktligen från allmän synpunkt sett sakna ekono­

misk betydelse.

Det nu anförda synes styrelsen giva vid handen, att skäl icke anförts, som

kunna föranleda, att företräde till utredningar varom här är fråga, kan givas

anstaltsjurist framför advokat, förr än framdeles efter anstaltsväsendets full­

ständiga utbyggande förfarandet i dess helhet överflyttas från domstolarna

till rättshjälpsanstalterna.

Det är uppenbart, att, därest prövningen av ansökning om fri rättegång så­

lunda förlägges till rättshjälpsanstalterna, därav kommer att följa, att där

anställda jurister i regel komma att förordnas till partens biträde i rätte­

gången. Endast undantagsvis lärer den, som sålunda tvingats att i första hand

vända sig till sådan myndighet, anse sig ha skäl att önska sig annan advokat.

Men även om detta framdeles kan antagas bliva en faktisk följd av förfaran­

dets natur, följer icke därav att detta, som de sakkunniga tänkt sig, skall

givas form av ett lagstadgat företräde för rättshjälpsanstalternas jurister att

framför enskild advokat, även mot partens önskan, förordnas till hans rätte­

gångsbiträde.

Enligt styrelsens mening kunna således varken ekonomiska eller sakliga

skäl berättiga till företräde för anstaltsjurist framför advokat, och detta för­

hållande blir detsamma, även om framdeles såväl utredningen som avgöran­

det i dessa ärenden anförtros rättshjälpsanstalterna.

Styrelsen för Sveriges advokatsamfund bestrider likaledes, att rättshjälps­

anstalterna i förevarande sammanhang skulle vara överlägsna de enskilda

advokaterna, samt anför följande.

De fördelar, som stå att vinna genom en förberedande behandling av ären­

dena hos rättshjälpsanstalt, kunna i lika mån uppnås genom en förberedande

behandling hos advokat. När de sakkunniga sålunda uttala, att det är an­

ledning förmoda, att anstalternas granskning många gånger skulle leda till att

part avstode från ohemula anspråk eller bestridanden eller till att tvisten i frå­

ga gjordes upp och det allmänna besparades kostnaden för en rättegång, så

är detta ingenting annat än vad som likaväl vinnes, örn ärendet handlägges

av en kunnig och ansvarskännande advokat.------------ Att en önskvärd kon­

centration av rättegången främjas genom en förberedande behandling av

ärendet, under vilken material framskaffas och partsståndpunkterna fixeras,

är något som gäller vare sig behandlingen äger rum hos rättshjälpsanstalt

eller hos advokat.

Det viktigaste skälet mot en monopolisering av den processuella rättshjäl­

pen för rättshjälpsanstalternas räkning är den omständigheten, att en dylik

M

Kungl. Alaj:ts proposition nr 12.

Hovrätten över Skåne och Blekinge, hovrätten för Övre Norrland samt

styrelsen för Västmanlands läns rättshjålpsanstalt ha särskilt understrukit

angelägenheten av att organisationen av rättshjälp sanstalter utan dröjsmål

utbygges.

De sakkunnigas ståndpunkt i fråga om fri rättegångs användning i ansök-

ningsärenden har i stort sett lämnats utan erinran av remissinstanserna.

Rådhusrätten i Norrköping och styrelsen för föreningen Sveriges häradshöv­

dingar ha dock påyrkat, att möjligheten att i ansökningsärenden erhålla fri

rättegång i den omfattning de sakkunniga funnit rimlig måtte uttryckligen

lagfästas.

Styrelsen för föreningen Sveriges häradshövdingar har vidare uttalat, att

fri rättegång borde kunna åtnjutas även i inål som vore anhängigt hos 1 a g-

sökningsdomaren.

Den föreslagna utvidgningen av möjligheten till förprövning, enligt

vilken fri rättegång skulle kunna vägras då det vore av ringa — i stället för

nu »synnerligen ringa» — betydelse för parten att få sin talan prövad, har

av flertalet remissmyndigheter tillstyrkts eller lämnats utan invändning. Hov­

rätten över Skåne och Blekinge har därvid understrukit, att enligt dess upp­

fattning vid värderingen av talans betydelse för den obemedlade parten av­

görande vikt icke finge fästas vid t. ex. ett fordrat belopps storlek i och för

sig. För en obemedlad part kunde även en ringa fordran vara av stor bety­

delse och behovet av kostnadsfri rättshjälp för dess indrivande kunde vara

väl så stort som när fråga vore örn ett större ekonomiskt värde. Det borde

emellertid erinras, alt även när det gällde indrivning av små fordringar en

lätt tillgänglig rättshjälpsorganisation vore viktigare än fri rättegång. Läns­

styrelsen i Stockholms län finner förslaget i denna del för långtgående och

säger sig befara, att ändringen kunde komma att gå ut även över fall, där en

vägran av fri rättegång icke skulle låta sig väl förenas med lagens principiella

grund.

Från ett par håll yrkas däremot strängare restriktioner än de sakkunniga

föreslagit.

Göta hovrätt yttrar sålunda, att det måste betecknas såsom en brist i lag­

stiftningen, att från fri rättegång ej kunde uteslutas fall, där det på förhand

framstode såsom uppenbart, att sökandens talan ej vore rättsligt hållbar.

Exempel härpå erbjöde ett fall, däri partens talan avvisats i alla tre instan­

serna på grund av att res judicata förelåg. I ett sådant och liknande fall borde

fri rättegång kunna vägras. Hovrätten hemställde därför, att i 1 § andra

stycket infördes ett tillägg av innehåll att fri rättegång ej finge beviljas, där

sökandens talan uppenbarligen ej kunde vinna bifall. Mot en sådan regel, rätt

tillämpad, behövde enligt hovrättens uppfattning några betänkligheter ej

möta. Länsstyrelsen i Älvsborgs län anser, att fri rättegång borde beviljas blott

om det kunde antagas vara av avsevärd betydelse för sökanden att hans talan

vunne prövning.

36

Kungl. Maj:ts proposition nr 12.

A andra sidan anser länsstyrelsen i Norrbottens län önskvärt, att motpar­

tens hörande gjordes obligatoriskt med hänsyn till utsikterna att möjligen

vinna en förprocessuell förlikning.

Beträffande det föreslagna stadgandet om befogenhet för rättens ordföran­

de att hänvisa sökanden till rättshjälpsanstalt lia gensagor framförts av

styrelserna för Älvsborgs läns rättshjälpsanstalt, föreningen Sveriges härads­

hövdingar och Sveriges advokatsamfund, vilka alla finna en sådan hänvis­

ning lämplig blott då part personligen söker fri rättegång och ej dessförin­

nan anlitat till biträdesförordnande behörig advokat. De två sistnämnda

styrelserna ifrågasätta därjämte, att hänvisning skulle kunna ske ej blott

till rättshjälpsanstalt utan även till lämplig advokat.

I detta sammanhang må nämnas, att Svea hovrätt finner det böra över­

vägas om ej för vinnande av enhetligare tillämpning advokatfiskal i hov­

rätt eller annan befattningshavare borde äga rätt att å kronans vägnar föra

talan mot beslut varigenom fri rättegång beviljas.

Såsom förut nämnts ha de sakkunniga även föreslagit, att rätten i sam­

band med målets avgörande skall kunna återkalla den fria rätte­

gången, om rätten finner parten hava saknat skälig anledning att föra sin

talan. Detta stadgande har i allmänhet icke föranlett något uttalande i de

avgivna yttrandena. Styrelsen för Sveriges advokatsamfund har emellertid

framhållit, att det rent principiellt måste anses innebära en viss oegentlig-

het, att innan saken blivit rättskraftigt avgjord meddela ett dylikt beslut,

som förutsatte en materiell prövning. Styrelsen avstyrkte därför stadgandet.

Göta hovrätt anför mot den föreslagna omredigeringen av bestämmelsen

om ersättning till vittnen, att ehuru den nuvarande lydelsen

ställde alltför stora krav på vittnesmålets behövlighet och genom anord­

ningen med förprövning kunde vara ägnad att motverka önskemålet om

koncentration i rättegången, man dock icke, såsom de sakkunniga tänkt sig,

borde helt avstå från varje möjlighet att på förhand pröva vittnesmåls be­

hövlighet. Såsom förutsättning för att kostnaden för vittnena skulle utgå av

allmänna medel borde därför uppställas, att rätten eller, när rätten ej sitter,

dess ordförande funne vittnenas hörande kunna äga betydelse för målets

erforderliga utredning. Även styrelsen för föreningen Sveriges häradshöv­

dingar och rådhusrätten i Norrköping finna en förprövning av vittnesmålens

erforderlighet påkallad, rådhusrätten särskilt med hänsyn till vittnenas be­

rättigade intressen.

Göteborgs rådhusrätt finner önskvärt, att vad i lagen stadgas rörande er­

sättning för tagande och undersökning av blodprov i mål om faderskap

till barn utom äktenskap finge tillämpas även i fråga örn blodprov i mål

örn äktenskaplig börd, däri part åtnjöte fri rättegång.

Allmänna betänkligheter mot att, såsom de sakkunniga föreslagit, medgiva

ersättning för personlig inställelse vid underrätt ha

kunut. Majda proposition nr 12.

37

yppats endast av statskontoret. I dess yttrande anföres, att det knappast syn­

tes försvarligt att ulan starka skäl införa nya kostnadskrävande förmåner.

Statskontoret måste därför framföra sina betänkligheter mot förslagen att be­

reda parter med fri rättegång vidgade möjligheter till ersättning för personlig

inställelse samt att tillerkänna biträde i överrätt ersättning utöver vad som nu

kunde ifrågakomma enligt 10 § andra stycket av lagen. Ehuru statskontoret

icke ville bestrida att vissa billighetsskäl kunde anföras till stöd för en upp­

mjukning av nuvarande ersättningsbestämmelser, hade dock det statsfinan-

siella läget, sedan 1937 och 1939 års riksdagar avlåtit sina av de sakkunniga

åberopade skrivelser i ämnet, undergått sådan ändring att den största åter­

hållsamhet inför nya utgiftsökningar måste anses påkallad.

Överståthållarämbetet har icke något att erinra mot att medgiva ersättning

åt part för själva resan men finner det föga överensstämma med rättsupp­

fattningen, att en tilltalad, som sedermera sakfälles för en jämförelsevis grov

lagöverträdelse, skulle av det allmänna erhålla jämväl traktamentsersättning

för fullgörandet av sin skyldighet att avgiva svaromål vid domstol. Ämbetet

avstyrker därför att förslaget i denna del upphöjes till lag. Stockholms råd­

husrätt finner det oegentligt, att rättens ordförandes förklaring örn önskvärd­

heten av parts inställelse i förslaget tillagts betydelse för partens rätt till er­

sättning, och styrelsen för föreningen Sveriges häradshövdingar anser likale­

des, att detta stadgande bör utgå. I stället ifrågasättes, att rätten skulle äga

bevilja parten ersättning för hans personliga inställelse -— utom då han en­

ligt lag eller rättens beslut varit skyldig komma personligen för rätta — där

rätten funne inställelsen påkallad, ehuru skyldighet till densamma icke före­

legat.

Beträffande storleken av den föreslagna traktamentsersättningen föreslår

länsstyrelsen i Norrbottens län, att sådan ersättning skall utgå med 6 kronor

för dag överstigande åtta timmar samt 4 kronor för natt överstigande en

timme.

I fråga om möjligheten att bevilja förskott för resan har rådhusrätten i

Västerås ävensom åtskilliga andra remissinstanser anmärkt, att förhands-

beslutet borde avse kostnaden för resa fram och åter och ej blott till rätten,

enär eljest tur- och returbiljett ej kunde komma till användning. Hovrätten

för övre Norrland anmärker beträffande sättet för utbekommande av för-

handsersättning, att det i de många fall, då parten bodde avlägset från dom­

stolens kansliort, vore lämpligt att parten, sedan han från domstolen eller

dess ordförande erhållit skriftligt besked örn rätt till förskott, finge vända sig

till landsfiskalen respektive magistraten i sin hemort för att utfå förskottet.

Styrelsen för föreningen Sveriges häradshövdingar har givit uttryck åt en lik­

nande uppfattning. Styrelsen för föreningen Sveriges stadsdomare finner det

stundom vara olämpligt med kontanta förskott och föreslår därför en bestäm­

melse, enligt vilken parten skulle medelst förskott av allmänna medel å rese­

kostnaden eller på annat lämpligt sätt beredas tillfälle att inställa sig vid dom­

stolen.

Hovrätten för övre Norrland erinrar, alt enligt gällande lag tilltalad som

38

Kunut. Majus proposition nr 12.

åtnjuter fri rättegång och som personligen inställt sig vid muntligt förhör i

hovrätten kan erhålla gottgörelse för inställelsen av allmänna medel, även örn

han ej varit skyldig att komma personligen tillstädes. Hovrätten anser att

detta stadgande, som av de sakkunniga lämnats oförändrat, bör jämkas till

överensstämmelse med de föreslagna reglerna om ersättning för inställelse

i underrätt.

I flera yttranden yrkas, att bestämmelser måtte meddelas om ersättning för

vissa småutgifter som nu icke avsåges i 2 § av lagen.

Styrelsen för Göteborgs stads rätishjälpsanstalt anför härom följande.

Utgifter för mantalsbevis, intyg om barnets utvecklingsgrad i faderskaps-

processen, blodprovsundersökningar i bördsmål o. d. kunna möjligen vara

svåra att pressa in under de förmåner, som en frirättegångspart är berättigad

åtnjuta enligt ordalydelsen av 2 §. De nu angivna handlingarna kunna vara

absolut nödvändiga för en fullständig utredning av målet, och det har ej hel­

ler från domstolarnas sida ifrågasatts annat än att kostnaderna*härför skola

utgå av allmänna medel. I de fall då biträde förordnas i målet och biträdet

förskjutit kostnaderna har domstolen med stöd av bestämmelsen i 14 § till­

erkänt biträdet ersättning härför såsom »kostnadsutlägg». I frirättegångsmål

däremot där biträde ej förordnats, såsom i mål angående faderskap till barn

utom äktenskap och bördsmål däri godemannen för talan, ha domstolarna va­

rit tveksamma efter vilket lagrum ersättningen skulle tillerkännas barnavårds-

man eller part för dessa nödvändiga utgifter. Det finnes givetvis ej någon

rimlig anledning att beträffande ersättning av allmänna medel för dessa ut­

gifter skilja på de mål, där biträde förordnats, och de mål, där så ej är för­

hållandet.

Styrelsen för Västmanlands läns rättshjålpsanstalt har fäst uppmärksamhe­

ten på i huvudsak samma kategori av utgifter och styrelsen för Norrköpings

stads rättshjålpsanstalt nämner kommissionärskostnader i hovrätt. Rådhusrät­

ten i Örebro, styrelsen för örebro läns rättshjålpsanstalt och styrelsen för före­

ningen Sveriges häradshövdingar föreslå sådant tillägg till 2 §, att möjlighet

beredes domstolen att av allmänna medel gottgöra part kostnad för läkarintyg

som part varit nödsakad anskaffa i målet. Sistnämnda styrelse föreslår där­

jämte, att den fria rättegången utsträckes att omfatta ersättning för annan

med de i 2 § andra och följande stycken avsedda utgifterna jämförlig utgift

för utredning som rätten funnit erforderlig i målet. I

I fråga om rätten att erhålla biträde vid underrätt har länssty­

relsen i Norrbottens län påyrkat införandet av mera restriktiva bestämmel­

ser och anför i denna del:

I mål, som röra åtal för förande av motorfordon under påverkan av starka

drycker samt olovlig befattning med tillverkning av spritdrycker, borde sva­

randen allenast, då synnerligen starka skäl föreligga, erhålla förmånen av

biträde i den fria rättegången. Det kan vidare ifrågasättas, huruvida icke

förmånen av biträde i den fria rättegången borde vara helt utesluten i så­

dana fall. där kostnaderna för utredning och genomdrivande av den obe­

medlades förmögenhetsrättsliga anspråk kunna antagas bliva så stora att de

icke stå i rimlig proportion till värdet av hans intresse i saken. Den fria

rättegången bör sålunda överhuvud taget icke stimulera till att det på statens

40

Kungl. Maj:ts proposition nr 12.

Mot de sakkunnigas förslag beträffande ersättning åt biträde i hov­

rätt har statskontoret framställt de erinringar ur statsfinansiell synpunkt,

som återgivits vid behandlingen av förslaget örn ersättning för personlig in­

ställelse.

Hovrätten över Skåne och Blekinge uttalar farhågor att ersättningsrätten

enligt förslaget blivit för vidsträckt samt anför härom:

Örn den föreslagna bestämmelsen rörande ersättning åt ändring ssökande

parts biträde upphöjes till lag, synes det endast i undantagsfall komma att

inträffa, att hovrätten förklarar en part ha saknat skälig orsak att fullfölja

talan och på grund härav underlåter att tillerkänna biträdet ersättning. Detta

skulle i sin ordning medföra, att i ett avsevärt antal fall mål komme att

fullföljas i hovrätten, även om den ändringssökande parten och hans biträde

måste inse, att möjligheterna att vinna bifall till ändringssökandet äro ringa

om ens några, om det blott icke kan sägas, att parten saknat skälig anled­

ning att fullfölja talan. Med hänsyn härtill skulle kostnaderna för biträdes-

ersättning i hovrätt med största sannolikhet komma att stiga synnerligen

avsevärt. Därigenom skulle ett av huvudsyftena med förslaget —- nedbring­

ande av statsverkets kostnader för fri rättegång — förfelas. Dessutom skulle

hovrättens arbetsbörda komma att ökas i avsevärd omfattning. Skälig hän­

syn till vederbörande motpart, som i regel icke kan få sina rättegångskost­

nader i hovrätten ersatta av den ändringssökande parten, kräver även, att

part, som åtnjuter fri rättegång, icke utan verkligt bärande skäl får mot er­

sättning av allmänna medel till biträdet fullfölja talan i hovrätt. På grund

av vad sålunda anförts tillstyrker hovrätten, att den nu gällande bestämmel­

sen i 10 § lagen om fri rättegång i denna del får kvarstå oförändrad.

10 § i förslaget upptager som förutsättning för att gottgörelse skall utgå till

biträde för avgivande av svaromål i hovrätt att part haft behov av biträdet.

Enligt hovrättens mening har denna bestämmelse, som saknar motsvarighet

i gällande lag, erhållit en alltför vidsträckt avfattning. Hovrätten skulle näm­

ligen, om förslaget i denna del genomfördes, endast i undantagsfall kunna

underlåta att tillerkänna biträdet ersättning. Även här göra sig emellertid

statsfinansiella synpunkter gällande, örn ock ej i samma utsträckning som

beträffande ersättning till klagande part. Mera sällan torde part hava ett be­

hov av att utförligt bemöta ett ändringssökande. Skulle i något särskilt fall

part ha ett verkligt behov av att anlita biträde för avgivande av svaromål,

synes hovrätten emellertid böra erhålla möjlighet att tillerkänna biträdet

ersättning. Med hänsyn därtill får hovrätten föreslå, att bestämmelsen er­

håller sådan avfattning, att hovrätten, om särskilda skäl därtill äro, må till­

erkänna biträde, som av part anlitas för avgivande av svaromål, ersättning

av allmänna medel.

Däremot anser hovrätten, att biträde, som av part anlitas vid muntligt för­

hör inför hovrätt, städse bör erhålla ersättning av allmänna medel.

Hovrättens president var skiljaktig och lämnade sakkunnigförslaget i den­

na del utan erinran.

Jämväl Svea hovrätt har fäst uppmärksamheten på behovet av biträde vid

muntligt förhör i hovrätt och föreslår, att hovrätt, då muntligt förhör ut-

sättes, skall äga förordna någon att mot ersättning av allmänna medel bi­

träda part vid förhöret. I

I åtskilliga remissvar ha särskilda bestämmelser påkallats mot det ofta

berörda missförhållandet att, då av två makar i olika ekonomisk ställning,

Kanal. Maj:ts

proposition nr 12.

41

som söka hemskillnad, äktenskapsskillnad eller boskillnad, blott den ene kan

erhålla fri rättegång, enligt nuvarande ordning den andre i stort sett kom­

mer i åtnjutande av medsökandens förmåner och besparas alla utgifter, även

om han i och för sig är i stånd att bära desamma.

Styrelsen för föreningen Sveriges staclsdomare yttrar sålunda:

Ett mycket stort antal inål med fri rättegång utgöra hemskillnads- och

äktenskapsskillnadsmålen. I regel är det hustrun, som stämmer mannen, och

den förstnämnda beviljas fri rättegång, även om mannen har en relativt god

inkomst. Det kan nämligen förutsättas, att mannen icke ställer erforderliga

medel till förfogande för anhängiggörande av en talan mot honom själv i

dylika fall. Ofta torde parterna lia träffat överenskommelse om att hustrun

skall taga initiativet till skilsmässan och mannen har intet annat att erinra

än att underhållsfrågan blir föremål för närmare behandling vid domstolen

och där avgjord. I dessa mål pläga domstolarna icke förplikta någondera

parten att återgälda statsverket kostnaderna för fri rättegång. I ansöknings-

ärende, där hustrun åtnjuter fri rättegång, finnes för närvarande icke någon

möjlighet att ålägga mannen återbetalningsskyldighet. Styrelsen vill ifråga­

sätta om det icke vore lämpligt att genom en specialbestämmelse stadga att

i dylika mål och ansökningsärenden, däri hustrun — i mål såsom kärande

— beviljats fri rättegång, mannen, därest hans ekonomiska ställning det

medgiver, skall förpliktas att till statsverket återgälda hälften av det belopp

som utdömes såsom ersättning för hustruns fria rättegång. En dylik anord­

ning framstår såsom synnerligen rättvis, om det betänkes, att den biträdes-

hjälp som lämnas av hustruns rättegångsbiträde, i stort sett särskilt i fråga

om ansökningsärendena kommer båda makarna till godo. Statsverket skulle

säkerligen kunna återbekomma betydande belopp i dessa fall, ehuru indriv­

ningen är förenad med avsevärda besvär.

Svea hovrätt, hovrätten för Övre Norrland och Stockholms rådhusrätt

finna ej heller det böra ifrågakomma att lämna det berörda missförhållan­

det ulan åtgärd och tillstyrka för dess undanröjande en regel i överensstäm­

melse med det tidigare nämnda förslaget av domhavanden i Östbo och Väst-

bo domsaga. Svea hovrätt finner i detta sammanhang anledning att såsom

felaktig beteckna den nyss berörda praxis, enligt vilken i sådana hemskill­

nads- och äktenskapsskillnadsmål som anhängiggjörts genom stämning fler­

talet underrätter så gott som undantagslöst kvittar kostnaderna parterna emel­

lan.

Göta hovrätt finner jämväl åtgärder böra vidtagas till undanröjande av

det anmärkta missförhållandet men anbefaller en av rådhusrätten i Västerås

föreslagen lösning enligt vilken ersättningen till det förordnade biträdet, med

hänsyn till att biträdet får anses ha bistått även andra parten, skulle sältas

lägre än eljest.

De sakkunnigas uttalanden om fri rättegång och biträde i trafikskade­

ståndsmål lia föranlett i stort sett instämmande yttranden av stgrelsen för

föreningen Sveriges häradshövdingar samt stgrelsen för Sveriges advokat­

samfund. Sistämnda .styrelse tillägger:

Ansvarsfrågan är visserligen stundom av sådan art alt svaranden kan själv

behörigen tillvarataga sina intressen, men mycket ofta ligger saken så till,

Kungl. Maj.ts proposition nr 12.

att svaranden för utförande av sin talan i ansvarsfrågan är i behov av rätte­

gångsbiträde. Konsekvenserna av en fällande dom kunna för svaranden bli

mycket allvarliga (mistning av körkort m. m.). Fall kunna förekomma, där

försäkringsanstalten, måhända endast efter genomgång av polisrapporten,

kommit till den uppfattningen att saken i ansvarsfrågan är hopplös, varför

försäkringsanstalten endast intresserar sig för skadeståndets storlek, vilket

icke hindrar att en jurist som närmare salt sig in i ansvarsfrågan kunnat

verksamt bidraga till en för svaranden gynnsam utgång av målet. Vidare

måste observeras, att förhållandena kunna vara sådana att i själva verket

en intressekonflikt föreligger mellan försäkringsanstalten och svaranden-

försäkringstagaren. Så kan vara fallet, när en för svaranden ogynnsam ut­

gång i ansvarsfrågan leder till att försäkringsanstalten får regressrätt. Enligt

styrelsens mening är det av vikt att domstolarna beakta dessa synpunkter

vid prövningen av ifrågavarande ärenden.

Länsstyrelsen i Västmanlands län uttalar ali, även örn ett cirkulär möjli­

gen skulle kunna anses vara tillräckligt, länsstyrelsen helst sett, att bestäm-

melser örn varsamhet vid beviljande av fri rättegång och biträde för dessa

mål bleve i en eller annan form införda i lagen eller dess tillämpningsför-

ordning.

Ett flertal remissinstanser har uttryckligen anslutit sig till den differen­

tiering av den fria rättegången som föreslås av de sakkunniga.

Hovrätten över Skäne och Blekinge yttrar sålunda:

Den ur besparingssynpunkt betydelsefullaste nyheten i förslaget torde vara

den som fått uttryck i den föreslagna nya 2 a § i lagen örn fri rättegång. Här­

igenom har förmånen av fri rättegång uppdelats i tre grader. Det förefaller

icke osannolikt att åtskilliga parter, om förslaget upphöjes till lag, skola fin­

nas kunna själva bestrida kostnader för stämpelavgift och expeditionslösen.

Härigenom torde statsverkets kostnader för den fria rättegången i någon män

kunna nedbringas. Det synes icke heller i princip förkastligt att personer med

relativt små inkomster få underkasta sig åtminstone några uppoffringar vid

anlitande av statens rättsmaskineri. Även för personer med relativt god

ekonomi torde en rättegång ofta medföra kännbara uppoffringar.

Svea hovrätt tillstyrker likaledes den föreslagna differentieringen och för­

modar att den omständigheten, att även en part med fri rättegång genom an-

hängiggörandet av en process ådrager sig vissa ekonomiska risker, säkerligen

komme att medföra, att han före talans anhängiggörande underkastade sin

sak en noggrannare prövning. Hovrätten yttrar vidare:

Vad angår överrättsprocessen torde en differentiering av den fria rättegång­

en komma att medföra en minskning av antalet parter, vilka först i över­

rätten erhålla förmånen av fri rättegång, överrätten får genom de av de sak­

kunniga föreslagna bestämmelserna möjlighet att vägra bifall till en ansökan

om fri rättegång av part, som kan antagas vara i stånd att själv bestrida alla

kostnader utom biträdeshjälpen, utan att överrätten genom denna sin vägran,

såsom nu är fallet, blir berövad möjligheten att senare, sedan saken prövats

och parten befunnits lia haft skälig orsak att fullfölja sin talan, tillerkänna

det av parten anlitade biträdet ersättning av allmänna medel.

Länsstyrelsen i Västmanlands län finner icke något att erinra mot differen­

tieringen och uttalar, att även om statsverkets utgifter härigenom icke komme

44

Kunni. Maj:ts proposition nr 12.

organisation, vilken lätt kunde komma att medföra, att vid tillämpningen av

bestämmelserna, därest de bleve verklighet, handläggningen bleve rent scha­

blonmässig. Styrelsen funne det därför angeläget att förslaget förenklades på

nu ifrågavarande punkt.

Styrelsen har avstyrkt den föreslagna mellanformen av fri rättegång, som

upptagits i 2 a § första stycket, och vill åt den inskränkta fria rättegången

enligt 2 a § andra stycket giva en annan omfattning än de sakkunniga före­

slagit. Styrelsen yttrar härom följande.

Det är klart att varje uppdelning måste bliva mer eller mindre godtycklig.

Någon verklig precision vid avgörandet av graden av partens betalningsför­

måga kan säkerligen icke uppnås. Detta gäller särskilt, då frågan skall prövas

före rättegångens anhängiggörande. Bortsett från den alltid föreliggande osä­

kerheten i bedömande av partens ekonomiska ställning, tillkommer svårig­

heten att på förhand beräkna kostnadernas sannolika belopp. -------------Att

värdesätta partens ekonomiska ställning så noggrant, att man förklarar ho­

nom i stånd att betala stämpelavgift och expeditionslösen, men ingenting an­

nat, synes icke rimligt och är dessutom från statsfinansiell synpunkt ulan

värde.

Styrelsen anser därför det föreslagna stadgandet i 2 a § första stycket, som

meddelar bestämmelse örn sådan differentiering, böra utgå.

Vad däremot angår utgifterna för advokatarvode, ersättning åt sakkunnig

samt kostnaden för blodundersökning och för partens personliga inställelse

inför rätten, kan ej sällan inträffa, att det med tillfredsställande säkerhet

kan påstås, att de icke kunna av parten gäldas utan intrång i hans möjlig­

het att nödtorftigt försörja sig eller fullgöra honom åliggande underhållsskyl­

dighet. Beträffande dessa utgifter gäller emellertid, dels att behovet av dem

måste prövas, innan statsverket kan ha anledning ersätta deni, dels att denna

prövning endast undantagsvis kan ske redan före målets anhängiggörande.

Det är emellertid ej heller alltid säkert, att parten efter angivna grunder fin­

nes vara i behov av rättshjälp i fråga om varje sådan utgiftspost, som kan

under rättegången erfordras, eller ens att behovet kan anses gälla viss ut­

giftspost i dess helhet. Part som ansetts vara i stånd att själv betala exem­

pelvis arvodet till biträde för talans anhängiggörande kan, då därefter biträde

anses behövligt jämväl för utförandet av partens talan, efter grunderna i 1 §

befinnas sakna medel till gäldande även av arvodet härför. Även andra utgif­

ter än de nu nämnda kunna understundom bliva så betydande, att de enligt

grunderna för lagen måste anses med deln jämställda. Detta gäller exempel­

vis ersättning till avlägset boende vittne, vars hörande finnes erforderligt,

och kostnader för blodundersökning i mål örn äktenskaplig börd m. fl.

Under dessa förhållanden synes skäl saknas att, på sätt de sakkunniga före­

slagit,^ hänföra flertalet av dessa större utgifter till den stora gruppen, fri

rättegång för alla kostnader, och därur endast utbryta kostnad för rättegångs­

biträde. De i 2 § andra, tredje och fjärde styckena avsedda utgifter äro ofta

lika betungande som advokatarvodet.------------ Med hänsyn till de särskilda

bestämmelser, som meddelats till begränsning av förmånen av ersättningen

för partens personliga inställelse, bör presumtionen även gälla denna post,

liksom överhuvud taget varje, med nu nämnda, till storleken jämförlig ut­

gift.

Därest nu av styrelsen anförda synpunkter vinna beaktande torde följ­

aktligen

_ dels bland de förmåner, som enligt 2 § skola, utöver vad i första stycket

sägs, vara förenade med fri rättegång, upptagas ej blott, liksom nu, ersätt­

Kungl. Maj.ts proposition nr 12.

45

ning till biträde i rättegången, utan även ersättning för annan med de i para­

grafens andra och följande stycken jämförlig utgift tor utredning, som rät­

ten funnit erforderlig i målet,

dels i 2 a § stadgas att örn part, som ej enligt de i 1 § stadgade grunder

är berättigad till fri rättegång, som i 2 § avses, finnes efter samma grunder

sakna tillgång till gäldande av de ersättningar och utgifter, som avses i 2 §

andra och följande stycken, rätten eller domaren må bevilja parten fri rätte­

gång med avseende endast å dessa ersättningar och utgifter eller, där om­

ständigheterna därtill föranleda, någon av dem.

Styrelsen för föreningen Sveriges stadsdomare avstyrker differentieringen

såsom, ehuru teoretiskt berättigad, mycket svår att praktiskt genomföra. Sty­

relsen yttrar vidare att det enligt styrelsens föl-menande vöre enklare och

mera rättvist att bibehålla de nuvarande bestämmelserna om när fri rätte­

gång finge beviljas samt allenast skärpa villkoren för förordnande av rätte­

gångsbiträde för talans utförande. Därjämte borde de parter, som stöde pa

gränsen till att få fri rättegång men ansåges kunna själva utföra sin talan,

icke beviljas förmånen av fri rättegång utan allenast tillerkännas fria pro­

tokoll.

Styrelsen för föreningen Sveriges landsfiskaler påyrkar i fråga örn reglerna

om fri verkställighet bättre kontroll över att den fria rättegången

ej får åtnjutas vid mer än ett verkställighetsförsök. Styrelsen yttrar:

Erfarenheten har visat, att det för utmätningsmännen är svårt för att icke

säga omöjligt att avgöra huruvida dom eller utslag tidigare varit föremål för

verkställighet och sålunda icke må verkställas på statsverkets bekostnad. Vid

första verkställigheten kan utslaget hava ingivits i original, medan som exe-

kutionsurkund senare använts en avskrift därav. Utmätningsmannen saknar

då ledning av den påteckning, som skett å den första urkunden därom, att

den varit föremål för verkställighet.------------Praktiska skäl tala därför för,

att den, som till följd av fri rättegång beredes förmånen av fri verkställighet,

ålägges att som villkor för denna förmåns åtnjutande vid ärendets ingivande

till utmätningsman avgiva en skriftlig försäkran, att detsamma icke tidigare

varit föremål för exekutiv verkställighet på bekostnad av allmänna medel.

Styrelsen för föreningen Sveriges häradshövdingar förordar en helt ny

ordning för indrivningsförfarandet vid återkrävande jämlikt 13 § av stats­

verkets utgifter för fri rättegång och anför i denna del:

Stadgandet i 13 § synes förutsätta, att då fråga uppkommer att av part,

som beviljats fri rättegång, återkräva vad av statsmedel för hans räkning

guldits, särskild talan skall föras därom. Det naturligaste synes vara, att de

uppgifter, som enligt 14 § i tillämpningsförordningen skola sändas till kro­

nans ombudsman, äro exegibla i samma ordning som i saköreslängd förteck­

nade böter. Att återbetalningsskyldigheten ej skall inträda så länge den skulle

medföra intrång i de medel, som för parten fordras för hans eget uppehälle

och för fullgörande av honom åliggande underhållsskyldighet, synes icke be­

höva utgöra hinder härför. Prövningen av denna förutsättning torde utan fara

för rättsosäkerhet kunna anförtros denne kronans ombudsman, särskilt om

därvid stadgas, att frågan örn återbetalningsskyldigheten icke skall upptagas

till prövning, där ej särskild omständighet framkommit, som kan föranleda

till antagande, att parten på grund av ändrad förmögenhetsställning är i stånd

att fullgöra densamma.

46

Kungl. Maj:ts proposition nr 12.

Vad angår reglerna om bestämmandet av biträdesersätt-

n i n g finner styrelsen för föreningen Sveriges stadsdomare specifikation av

biträdesersättningen ej vara att tillråda, medan styrelsen för Sveriges advo­

katsamfund tvärtom anser, att beslut om biträdets ersättning borde i större

utsträckning än för närvarande vara specificerat. Sistnämnda styrelse påyr­

kar vidare sådan jämkning av regeln om hänsyn till biträdets inställelse i

annat mål, sådan denna utformats i sakkunnigförslaget, att det klart fram-

ginge att allenast ersättningen för resekostnader, vivre och tidsspillan träf­

fades av bestämmelsen.

Styrelsen för föreningen Sveriges stadsdomare uttalar vidare beträffande

arvodessättningen i mål med fri rättegång att rådhusrätterna i regel torde

vara försiktiga vid fastställande av ersättningsbeloppen i frirättegångsmål.

En

lägre taxa

än

i andra mal brukade ofta tillämpas, och detta syntes kunna

vara försvarbart närmast på den grund, att utdömd rättegångskostnad i fri­

rättegångsmål omedelbart kunde utkvitteras och vederbörande advokat så­

ledes ej behövde räkna med någon förlust.

Departementschefen.

Som den lämnade redogörelsen visar har stegringen av det allmännas ut­

gifter för fri rättegång upprepade gånger föranlett yrkanden om ändrade

bestämmelser. Åtgärder i denna riktning vidtogos också genom 1929 års lag­

ändringar. Utgifterna ha därefter ånyo stigit ända intill de allra senaste åren,

då en ganska avsevärd nedgång inträtt. Huruvida denna endast är tillfällig,

kan givetvis icke med säkerhet bedömas.

Det ligger i sakens natur, att det möter stora svårigheter att förekomma

allt missbruk av fri rättegång. I stort sett synas emellertid de verkställda ut­

redningarna giva vid handen, att efter 1929 års lagändringar några anmärk­

ningsvärda missförhållanden knappast föreligga. Jag vill erinra örn de svar

som domhavande och rådhusrätter lämnat på vissa i den förutnämnda cir­

kulärskrivelsen den 21 oktober 1940 framställda spörsmål. Ett stort antal

av de tillfrågade har uttalat, att gällande lagstiftning är ägnad alt effektivt

förhindra missbruk av den fria rättegången. I allmänhet har det icke ansetts

möjligt att utan åsidosättande av obemedlade parters berättigade intressen

nedbringa statsverkets kostnader för ändamålet. Beträffande de svar, där ve­

derbörande funnit sig kunna påvisa besparingsmöjligheter, kan man säga, att

kritiken är väsentligt mildare än i de före 1929 års reform inkomna yttran­

dena.

De sakkunniga ha för sin del bestämt hävdat, att den fria rättegången i

stort sett icke erhållit en annan eller vidsträcktare användning än som över­

ensstämmer med dess ändamål. De ha därvid framhållit, att målens antal

och särskilt antalet av de mål där fri rättegång är vanlig, t. ex. familjerälts-

och trafikmål, företett en avsevärd ökning på senare tid. Vidare lia de sak­

kunniga erinrat örn att de i lagen angivna förmånerna för den som åtnjuter

fri rättegång efter hand utvidgats lill att avse vissa nya förmåner, såsom blod-

provskostnad i mål angående faderskapet till barn utom äktenskap, kostnad

Kunyi. Maj:ts proposition ur 12.

47

för sakkunnigs hörande och kostnad för tilltalads personliga inställelse i hov­

rätt. De sakkunniga lia likväl i sitt betänkande prövat olika vägar att, utan

åsidosättande av de mindre bemedlades intressen, tillgodose kravet på en be­

gränsning av det allmännas utgifter för den fria rättegången. De ha vidare

även, med beaktande av gjorda framställningar, föreslagit vissa utvidgningar

av de med fri rättegång förenade förmånerna.

Såsom en utväg att framdeles rationellt reglera den fria rättegången lia de

sakkunniga anvisat att, sedan rättshjälpsanstalter blivit inrättade i större de­

len av landet, regelmässigt anlita dessa för granskning av ansökningar om fri

rättegång samt att såsom biträden åt dem som erhållit denna förmån före­

trädesvis utse befattningshavare vid sådana anstalter. Hittills ha endast nio

rättshjälpsanstalter som understödjas med statsmedel inrättats. En tionde

kommer att träda i verksamhet med ingången av år 1944. Det är otvivelaktigt

angeläget att rättshjälpsanstalter inrättas i de delar av landet som ännu äro i

avsaknad därav. Enligt det år 1940 framlagda förslaget rörande offentliga

rättshjälpsanstalter skulle i regel sådan anstalt finnas i varje landstingsområde

och varje stad, som icke deltager i landsting. På grund av det statsfinansiella

läget kan jag emellertid icke för närvarande upptaga denna fråga. Med hän­

syn härtill synes även böra anstå med att taga ställning till de sakkunnigas

program för samarbetet mellan domstolarna och rättshjälpsanstalterna, vilket

varit föremål för gensagor i vissa yttranden.

I fråga örn möjligheterna alt på andra vägar i besparingssyfte reformera

den fria rättegången torde utredningen ådagalägga att de äro mycket be­

gränsade. Att genom lagändring i någon avsevärd mån inskränka använd­

ningen av institutet torde icke vara möjligt utan att syftet med detsamma för­

felas. Statsverkets utgifter för ändamålet kunna dock enligt min mening icke

sägas stå i disproportion till det stora värde institutet representerar som ett

medel i rättsvårdens tjänst. Såsom de sakkunniga jämväl föreslagit, synes

det vara angeläget att i vissa hänseenden något utvidga de förmåner som

lagen örn fri rättegång erbjuder. De jämkningar som jag fördenskull ämnar

förorda torde emellertid i förhållande till sammanlagda beloppet av kostnader­

na för den fria rättegången vara av underordnad betydelse.

Av de olika spörsmål som behandlas i betänkandet vill jag till en början

i korthet beröra frågan om fri rättegång i ansökningsärenden. I

vissa yttranden har påkallats, att uttryckliga bestämmelser härom måtte

meddelas. Jag finner dock icke lämpligt att upptaga denna fråga till regle­

ring, innan gränsen mellan mål och ärenden blivit bättre klarlagd. Denna

gränsdragning kommer att belysas i samband med utarbetandet av följdför-

fattningar till den nya rättegångsbalken. Alt fri rättegång i viss utsträckning

kan beviljas även när en sak anhängiggjorts genom ansökan torde få anses

fastslaget.

Föreningen Sveriges häradshövdingar har föreslagit, att fri rättegång skulle

kunna åtnjutas även i mål hos la g söknings domare. Något nämnvärt

praktiskt behov av en sådan utvidgning torde dock icke föreligga.

48

Kungl. Maj:ts proposition nr 12.

Såsom de sakkunniga föreslagit bör poliskammare uteslutas ur uppräk­

ningen av domstolar, där fri rättegång kan åtnjutas, i 1 § av lagen, enär nå­

gon poliskammare med domsrätt ej längre finnes.

I syfte att förebygga missbruk av den fria rättegången övervägdes såväl

vid lagens tillkomst som vid 1929 års reform, huruvida icke en närmare

förprövning borde äga rum av det berättigade i sökandens talan, innan

förmånen av fri rättegång beviljades. Ehuru tanken vid båda tillfällena av­

böjdes, har den även senare framförts, så i riksdagens revisorers berättelse

till 1940 års riksdag. De sakkunniga ha ingående diskuterat denna fråga men

funnit sig icke kunna tillstyrka en förprövning av nämnda natur. Mot in­

förandet av bestämmelser härom har främst åberopats svårigheten att före

målets handläggning, då processmaterialet vanligen är ofullständigt, med

någon säkerhet avgöra det befogade i partens talan. Härmed sammanhänger

farhågan, att domstolen genom att på ett tidigt stadium taga ståndpunkt i

denna fråga kan vedervåga det anseende för opartiskhet och objektivitet som

den bör äga.

Den ståndpunkt som de sakkunniga intagit i nu nämnda hänseende har i

allmänhet vunnit anslutning i yttrandena. Göta hovrätt har emellertid förordat

en regel av innehåll att fri rättegång ej må beviljas, där sökandens talan

uppenbarligen ej kan vinna bifall. Att införa en sådan bestämmelse synes

mig dock ej lämpligt. Såsom jag förut nämnt ha utredningarna icke styrkt

något sådant missbruk av den fria rättegången som skulle nödvändiggöra ett

principiellt avsteg från lagens nuvarande ståndpunkt.

I nära samband med förslaget örn en allmän förprövning står tanken, att

vissa mål, där partens sak i regel icke skulle vara värd det allmännas stöd,

borde mer eller mindre generellt uteslutas från området för den fria rätte­

gången. Riksdagens revisorer ha i detta hänseende nämnt »rattfylleri-, lang­

nings- och lönnbränningsmålen». I de sakkunnigas betänkande erinras om

att uppslag av denna art övervägts redan vid 1929 års reform men då avböjts.

Den omständigheten att det åtalade brottet måste framstå som speciellt osym­

patiskt borde enligt de sakkunnigas mening icke få lända till inskränkning i

den obemedlades möjligheter att erhålla rättshjälp. Han hotades i mål av

nämnda slag med så allvarliga straff, att det ingalunda kunde anses orimligt

att medelst den fria rättegången hjälpa honom att utföra sin talan. Även i

denna del har de sakkunnigas ståndpunkt så gott som enhälligt godtagits i ytt­

randena. För egen del finner jag de sakkunnigas ställningstagande välgrun­

dat. Ej heller de förslag av likartad innebörd som framkommit i vissa ytt­

randen över de sakkunnigas betänkande kan jag biträda.

Såsom förut nämnts stadgas i 1 § gällande lag, att fri rättegång skall väg­

ras, där det måste anses vara av synnerligen ringa betydelse för sökanden att

hans talan vinner prövning. Enligt de sakkunnigas förslag skulle i stället gäl­

la, att fri rättegång skulle vägras sökanden, örn det »kan antagas vara av

ringa betydelse för honom, att hans talan vinner prövning». Jag finner det

lämpligt att såsom de sakkunniga föreslagit utesluta ordet »synnerligen». I

Kungl. Mcij:ts proposition nr 12.

49

övrigt torde de nuvarande ordalagen böra bibehållas. Med anledning av vad

de sakkunniga uttalat angående innebörden av ändringen vill jag anmärka,

att penningvärdet enbart icke får vara utslagsgivande, utan hänsyn måste

i varje särskilt fall tagas till sökandens intresse av sakens prövning.

De sakkunniga ha även förordat vissa bestämmelser av innebörd, att rät­

ten eller dess ordförande i tvivelsamma fall skall kunna införskaffa ytterli­

gare material för bedömandet av sakens betydelse för sökanden. I sådant hän­

seende föreslås, att sökanden skall kunna anmodas att lämna närmare upp­

lysningar om sin sak. Vidare skall motparten kunna höras över ansökningen

och sökanden kunna hänvisas till rättshjälpsanstalt för närmare utredning.

Beträffande förslaget att kunna hänvisa sökanden till sådan anstalt finner jag

av förut anförda skäl icke lämpligt att i detta sammanhang upptaga någon

bestämmelse härom. Det ligger dock i sakens natur att det, när sökanden

ej redan förut vänt sig till rättsbildat biträde, ofta är lämpligt att råda sökan­

den att hänvända sig till rättshjälpsanstalt. Bestämmelser i de andra hänse­

enden som nu berörts torde vara av alltför speciell natur för att införas i

lagen men kunna efter vissa jämkningar med fördel införas i tillämpnings-

förordningen.

I syfte att vinna en enhetligare tillämpning av den fria rättegången har

Svea hovrätt ifrågasatt att giva advokatfiskal i hovrätt eller annan befatt­

ningshavare befogenhet att å kronans vägnar föra talan mot beslut, varigenom

fri rättegång beviljats. En bestämmelse härom torde dock icke bliva av nå­

gon praktisk betydelse.

Med frågan örn förprövning sammanhänger i viss mån de sakkunnigas

förslag, att rätten skulle vid målets slutliga avgörande äga återkalla för­

månen av fri rättegång, därest rätten funne att parten saknat skä­

lig anledning att föra sin talan, samt efter omständigheterna förplikta parten

att återgälda statsverket dess kostnader. Ett dylikt stadgande skulle möjligen

kunna tänkas verka som ett avhållande moment. Då emellertid domstolarna

torde bliva obenägna att samtidigt med domen avgiva ett sådant omdöme

som förslaget förutsätter, lärer stadgandet icke kunna antagas bliva av någon

praktisk betydelse. För övrigt må framhållas, att en part, som icke har biträ­

de, mången gång saknar förutsättningar att bedöma huruvida hans talan är

befogad eller ej. Örn parten åter har biträde har domstolen enligt 14 § i la­

gen möjlighet att vägra biträdet ersättning, därest partens talan finnes ha

anhängiggjorts eller fullföljts utan skäl och biträdet brustit i nödig aktsam­

het. De föreslagna bestämmelserna synas därför ej böra upptagas i lagen.

Under 14 § Ira de sakkunniga upptagit ett stadgande, att om part, som er­

hållit fri rättegång och för vilken protokoll icke utan särskild begäran

utfärdats, vill avgiftsfritt erhålla protokoll, begäran därom skall framställas

före utgången av tiden för erläggande av vad eller anförande av besvär, dock

att sådan anhållan må göras jämväl senare, därest parten visar att målet

är föremål för överrätts prövning. Ett stadgande i detta ämne synes lämpligen

böra upptagas bland bestämmelserna örn de förmåner som automatiskt följa

takäng till riksdagens protokoll 19U. 1 sami. Nr 12.

4

50

Kungl. Maj:ts proposition nr 12.

av fri rättegång. Stadgandet torde böra innehålla, att frihet från avgift för

protokoll, som ej utfärdas utan särskild begäran, skall jämväl efter det rät­

ten skilt sig från målet åtnjutas såframt sådan begäran göres innan tiden för

bevarande av talan mot utslaget, genom vad eller besvär, gått till ända. Den

lösen som vid stadsdomstol skall påföras statsverket för utskrift av protokol­

let bör härvid betraktas såsom en kostnad med anledning av den vid under­

rätten åtnjutna förmånen av fri rättegång. Är målet anhängig! i högre instans,

äger part, som där åtnjuter fri rättegång, även efter utgången av nämnda lid

avgiftsfritt erhålla utskrift av protokollet vid underrätten. I detta fall bör

eventuell kostnad för lösen anses hänföra sig till den fria rättegången i över­

rätten. Någon föreskrift i dessa hänseenden erfordras ej.

Jag vill i anslutning till vad nu anförts upptaga till behandling ett spörsmål

som sammanhänger dels med möjligheten för part att efter det utslag med­

delats begära protokoll dels ock med befogenheten för biträden och vittnen

m. fl. att överklaga rättens beslut angående beloppet av dem tillkommande

ersättning. De sakkunniga ha uttalat, att det vore oriktigt att, då hovrätt i

anledning av förd talan höjde beloppet av utdömd biträdesersättning, en jäm­

likt 8 § andra stycket ersättningsskyldig motpart ej förpliktades återgälda

statsverket även ökningen. En förutsättning för att så skulle kunna ske

vore på grund av innehållet i 27 kap. 5 § rättegångsbalken att parten i fråga

hördes över besvären. Med anledning av detta uttalande vill jag framhålla,

att frågan om åläggande av ersättningsskyldighet enligt 8 § andra stycket

hör till själva domen i målet. Denna* dom kan icke ändras med anledning

av besvär som biträde, vittne eller annan må anföra över beslut om belop­

pet av den ersättning av allmänna medel som tillkommer honom. För att sä­

kerställa att vederbörande part blir ersättningsskyldig även för de ökade be­

lopp, som högre rätt kan tänkas komma att utdöma, bör i stället enligt min

mening iakttagas, att domen formuleras så att den omfattar allt vad som

enligt lagen skolat gäldas av allmänna medel. Denna fråga torde böra be­

aktas vid utfärdande av tillämpningsföreskrifter. Iakttages vad nyss sagts,

kommer även att inbegripas statsverkets kostnad för protokoll som med

anledning av fri rättegång i underrätt utskrivas för parten efter det utslag

meddelats.

Vad härefter angår övriga förmåner som enligt 2 § automatiskt omfattas

av fri rättegång har som förut nämnts den föreslagna omredigeringen av

bestämmelsen om ersättning till vittnen i några yttranden utsatts

för kritik. Därvid har hemställts, att den i gällande lag avsedda förpröv­

ningen av vittnesmålens behövlighet i någon form skulle bibehållas. Då

en sådan förprövning, som den nuvarande bestämmelsen synes förutsätta,

hittills i allmänhet icke synes ha ägt rum och till sitt värde ter sig tvivelak­

tig, synes bestämmelsen böra ändras i den riktning de sakkunniga föresla­

git. I fråga om ersättning av allmänna medel för vittnenas inkallande torde

emellertid förslaget böra jämkas så att rätten därtill blir underkastad sam­

ma villkor som ersättningen för vittnes inställelse, d. v. s. att vittnets hö­

rande ej påkallats utan skäl. Genom en sådan jämkning möjliggöres även

Kungl. Maj:ts proposition nr 12.

51

för rätten eller dess ordförande att vägra sin medverkan enligt 6 § till in­

kallelse av vittnen, vilkas hörande uppenbarligen ej är erforderligt.

I likhet med Göteborgs rådhusrätt finner jag vad i lagen stadgas rörande

b lodprovs kostnad i mål om faderskapet till barn utom äktenskap böra

ulvidgas att gälla även i mål örn äktenskaplig börd, däri käranden åtnjuter

fri rättegång. Ersättning för blodprovskostnad bör även utgå i överrätt.

De sakkunniga lia -—- i anslutning till riksdagens framställning i ämnet —

föreslagit, att ersättning för parts personliga inställelse

skall kunna utgå ej blott, såsom för närvarande, åt tilltalad vid muntligt

förhör i hovrätt utan även i underrätt och jämväl till andra parter än tilltalad

som åtnjuta fri rättegång. Enligt förslaget skall beträffande underrätt gälla,

att tilltalad, som enligt lag är skyldig att komma personligen tillstädes, eller

part, som enligt beslut av rätten skall inställa sig personligen, skall kunna

erhålla gottgörelse av allmänna medel för inställelse, om han finnes icke kunna

bestrida kostnaderna därför. Detsamma skall gälla, om rättens ordförande,

när rätten ej sitter, förklarat partens personliga inställelse påkallad. Ersätt­

ningen må enligt de sakkunnigas förslag omfatta resekostnad enligt lägsta

reseklass i allmänna resereglementet samt, när synnerliga skäl därtill äro,

jämväl traktamentsersättning med högst åtta kronor om dagen. Om partens

uppehållsort är belägen på mindre än fem mils avstånd från det ställe där

rätten sammanträder, skall gottgörelse utgå endast om särskilda omständig­

heter därtill föranleda. Rätten eller dess ordförande skall i fall, då partens

ekonomiska ställning gör det omöjligt för honom alt ens tillfälligt förskjuta

kostnaden för resan till rätten, kunna på förhand tillerkänna honom härför

erforderligt belopp.

Erfarenheten har tydligt visat, att det är önskvärt att i viss utsträckning

kunna bereda part ersättning för inställelse vid underrätt på sätt nu för vissa

fall gäller beträffande rättegången i hovrätt. Såväl i tvistemål som i brott­

mål är det ej sällan för sakens behöriga utredning oundgängligt att part

kommer personligen tillstädes. Det kan emellerlid inträffa, att parten av

brist på medel är ur stånd att hörsamma en kallelse till rätten. I dylikt

lall måste det anses håde stötande och opraktiskt, alt han -— på sätt nu

emellanåt sker — hämtas till domstolen. Jag finner fördenskull lämpligt att

införa möjlighet att tillerkänna obemedlad part gottgörelse av allmänna me­

del för inställelse i huvudsaklig anslutning till vad de sakkunniga föreslagit.

Genom alt på detta sätt underlätta för parten att personligen inställa sig kan

emellanåt undvikas att biträde behöver förordnas, varjämte uppskov i viss

utsträckning torde kunna förekommas. Ersättning torde såsom de sakkun­

niga förordat höra utgå efter behovsprövning i varje särskilt fall. Endast om

det finnes alt parten icke rimligen kan själv vidkännas kostnaden bör ersätt­

ning utgå av allmänna medel. Fri rättegång bör alltså ej automatiskt med­

föra ersättning för personlig inställelse.

Behovet av att kunna medgiva ersättning har närmast gjort sig kännbart i

sådana fall, då parten haft mycket långt lill sammanträdesorten. I den mo­

tion sorn gav anledning till riksdagens framställning åberopades det fallet,

52

Kungl. Maj:ts proposition nr 12.

att en i Stockholm bosatt person ej ägt medel för resa till Göteborg och därför

medelst hämtning inställts inför domstol i sistnämnda stad. De sakkunniga

ha i sitt förslag medtagit sådana fall, då kostnaden för inställelse tydligen

är ganska ringa. Deras förslag ansluter i denna del till vad som redan nu gäl­

ler med avseende å tilltalad vid muntligt förhör i hovrätten. Det torde emeller­

tid möta betänkligheter att, när förmånen utvidgas till underdomstolarna och

andra parter än tilltalade, som huvudregel meddela ett så vidsträckt stadgande.

Därest möjlighet beredes att på grund av synnerliga skäl göra undantag, torde

man utan att förfela syftet med förmånen kunna öka det reseavstånd', som

enligt de sakkunnigas förslag i vanliga fall förutsättes för ersättning. Rese­

ersättning synes i regel ej böra förekomma, örn partens uppehållsort ligger

mindre än tio mil från rättens sammanträdesort. Till belysning av innebörden

av en sådan gränsdragning må nämnas, att en tur- och returbiljett tredje

klass å statens järnvägar för en sträcka av tio mil kostar 9 kronor 80 öre en­

ligt zontaxa A.

Beträffande traktamentsersättning synes de sakkunnigas förslag, alt sådan

ersättning skall kunna utgå med högst åtta kronor per dygn, örn synnerliga

skäl därtill äro, böra godtagas. Jag vill emellertid särskilt framhålla, att den

största återhållsamhet bör iakttagas i detta avseende. Synnerliga skäl torde

kunna föreligga, om parten nödgas använda två eller flera dagar för resan

och vistelsen vid domstolen och icke har möjlighet att bestrida kostnaden

t. ex. för natthärbärge.

I anledning av framställda anmärkningar torde bestämmelsen örn möjlighet

att utbetala reseersättning i förskott böra jämkas så att den kommer att om­

fatta jämväl kostnaden för återresa och följaktligen tur- och returbiljett kan

inköpas. De önskemål som hovrätten för övre Norrland samt föreningarna

Sveriges häradshövdingar och Sveriges stadsdomare framställt om sättet för

förskottets tillhandahållande torde böra beaktas vid den kommande omarbet­

ningen av tillämpningsförordningen.

Bestämmelserna örn ersättning för personlig inställelse vid underrätt torde

böra upptagas under 4 §. Den nuvarande 4 § synes jämte 3 § böra införas

såsom 2 §. Bestämmelserna i 2 § kunna lämpligen flyttas till 3 §.

Nu gällande bestämmelser i 10 § om gottgörelse för personlig inställelse

vid muntligt förhör i hovrätt torde böra ändras till huvudsaklig överens­

stämmelse med vad jag föreslagit beträffande rättegången i första instans.

De böra alltså ej gälla endast tilltalade i brottmål utan även andra parter

som åtnjuta fri rättegång. Beträffande tilltalad bör liksom för närvarande

föreskrivas, att ersättning må utgå även om han ej varit skyldig att komma

personligen tillstädes. I fråga örn annan part torde böra stadgas, att ersätt­

ning må utgå allenast om hovrätten ålagt honom att komma personligen till­

städes. I övrigt böra de för underrätt stadgade villkoren för rätt till ersätt­

ning gälla jämväl i hovrätt. Bestämmelserna böra utformas så att de bliva

tillämpliga även om hovrätten utsätter muntligt förhör att hållas av under­

rätt.

Även vid fullföljd till högsta instans kan understundom förhör förekomma,

Kunc/1. Maj:ts proposition

nr

12.

53

därvid part bör vara personligen tillstädes. Det synes påkallat, att i sådant

fall ersättning kan tillerkännas part liksom vid hovrätt. Jag vill därför för­

orda, att möjlighet därtill införes genom en ändring ilig.

I åtskilliga yttranden har påpekats, att part som åtnjuter fri rättegång kan

ha vissa särskilda utgifter av skiftande natur, vilka enligt gällande

lag kunna bestridas av allmänna medel endast såsom biträdes »nödvändiga ut­

gifter» (14 § andra stycket). Exempel därpå utgöra avgifter för mantalsbevis,

ersättning för intyg om barns utvecklingsgrad vid födelsen och för läkarintyg

samt kommissionärsarvoden. Det har betecknats såsom oegentligt, all ersätt­

ning för dylika kostnader ej kan beredas när — såsom fallet ofta är i t. ex.

faderskapsmål — förordnat biträde ej finnes. I flera yttranden ifrågasättes, att

särskilt kostnaden för läkarintyg borde i lagen upptagas såsom ersättnings-

gill. Föreningen Sveriges häradshövdingar har för sin del föreslagit, att den

fria rättegången utsträckes att omfatta ersättning för sådan med de nu i 2 §

avsedda kostnaderna jämförlig utgift för utredning som rätten funnit erfor­

derlig i målet.

Det är uppenbarligen rimligt att ersättning för sådana kostnader som nu

nämnts skall kunna utgå även när parten icke erhållit biträde. Emellertid

bör i varje särskilt fall noga prövas, att utgiften i fråga varit nödvändig. Dom­

stolen bör också pröva skäligheten av det belopp som parten utgivit och, i lik­

het med vad jag föreslagit med avseende å ersättning för personlig inställelse,

bör gottgörelse medgivas blott då partens ekonomi ej tillåter att han själv be­

strider utgiften.

Stadgande av nu angiven innebörd, som förutsätter en prövning av dom­

stolen i varje särskilt fall, bör icke lämpligen upptagas i samma paragraf som

de förmåner vilka automatiskt utgå utan synes böra införas under 4 §.

Då statsverkets kostnader för fri rättegång till stor del avsett ersättningar

åt biträden-— enligt den statistiska undersökningen inemot tre fjärdede­

lar — är det naturligt, att besparingsönskemålen ofta avsett just denna delför­

mån. 1929 års reform gällde till väsentlig del biträdeshjälpen. Därvid ge­

nomfördes bl. a. differentieringen mellan uppdrag att biträda vid anhängig-

görande av partens talan och uppdrag att biträda vid talans utförande. Ytter­

ligare begränsning har emellertid ifrågasatts av riksdagsrevisorerna i deras

berättelse till 1940 års riksdag liksom i enstaka utlåtanden över de sak­

kunnigas förslag.

De sakkunniga ha icke velat ifrågasätta inskränkningar i lagens bestäm­

melser örn rätt till biträde. Tvärtom lia de funnit anledning varna för alltför

stor stränghet vid bedömandet av parts behov av sakkunnig hjälp och lia

framhållit, att personer ur de befolkningslager, varom här är fråga, regelmäs­

sigt lia svårt att utan bistånd föra sin talan i andra mål än de allra enklaste.

Spörsmålet, huruvida särskilt rättegångsbiträde bör förordnas i barnuppfost-

ringsmål, måste, såsom de sakkunniga uttalat, tills vidare bedömas från fall

till fall. Alt införa särbestämmelser för andra kategorier av mål finner jag

ej heller lämpligt. Jag kan vidare icke Inträda av länsstyrelsen i Norrbottens

54

Kungl. Maj:ts proposition nr 12.

län framställt förslag, att förmånen att erhålla biträde skulle vara utesluten

i fall där kostnaderna för utredning och genomförande av en parts förmö-

genhetsrättsliga anspråk kunde väntas icke stå i rimlig proportion till värdet

av partens intresse i saken. Ett sådant stadgande skulle kunna föranleda en

alltför ojämn tillämpning.

Beträffande reglerna i 5 § örn de biträden som böra anlitas föreslå de sak­

kunniga, att i paragrafen uttryckligen angives att även befattningshavare vid

rättshjälpsanstalt böra anlitas för biträdesuppdrag. Därjämte har stadgandet

om att behörig person, som parten föreslår, skall förordnas till biträde, så­

framt ej särskilda skäl föranleda till annat, inskränkts till en bestämmelse

att skäligt avseende bör fästas vid partens önskemål. Det synes lämpligt att

i enlighet med de sakkunnigas förslag i lagtexten nämna befattningshavare

vid rättshjälpsanstalt såsom lämpade för biträdesuppdrag. Den ifrågasatta

jämkningen beträffande partens personförslag, vilken mött invändningar i

flera yttranden, synes däremot icke påkallad.

Sveriges advokatsamfund har hemställt, att ur lagen måtte uteslutas be­

stämmelsen att rättegångsbiträde för talans utförande i regel ej bör förordnas

innan parten varit personligen tillstädes. Denna bestämmelse torde dock

vara lill nytta och synes böra bibehållas.

I fråga örn biträde i hovrätten skall enligt de sakkunnigas förslag till änd­

ring av 10 § gälla, att hovrätten i det slutliga utslaget må tillerkänna biträde,

som parten anlitat, ersättning av allmänna medel, om ändringssökande part

prövas ha haft skälig orsak att fullfölja talan och därvid anlita biträde

eller örn annan part finnes ha haft behov av biträde för avgivande av svaro­

mål. Enligt gällande lag må ersättning tillerkännas biträde allenast örn hov­

rätten i allo eller i huvudsakliga delar bifaller ändringssökande av parten.

Mot de sakkunnigas förslag har statskontoret likom hovrätten över Skåne

och Blekinge, utom presidenten, framställt erinringar ur statsfinansiell syn­

punkt. Hovrätten har härvid bland annat framhållit, att förslaget komme

att föranleda att klagan i avsevärt större utsträckning komme att fullföljas

till hovrätt. De skäl som föranlett förslaget, vilket nära ansluter sig till riks­

dagens önskemål, äro emellertid enligt min mening av den vikt att den före­

slagna utvidgningen bör genomföras. Stadgandet bör givetvis tillämpas med

försiktighet. För att utmärka detta torde ordalagen böra jämkas något i

skärpande riktning.

Svea hovrätt har i sitt yttrande föreslagit, att hovrätt, då muntligt förhör

utsättes, skall äga att särskilt förordna någon att mot ersättning av allmänna

medel biträda part vid förhöret. Då det otvivelaktigt är mycket angeläget att

tillgodose detta önskemål och därav föranledd kostnad torde vara jämförelse­

vis ringa, vill jag biträda hovrättens förslag. Förordnande att biträda parten

torde dock i regel icke lämpligen kunna inskränkas till förhöret utan bör

kunna gälla utförandet av partens talan i hovrätten överhuvud. Häri ingår

givetvis även biträde vid förhör som enligt hovrättens beslut skall äga rum

vid underrätt. I fråga örn ersättningen till förordnat biträde kommer 14 §

att bliva tillämplig.

56

Kungl. Maj:ts proposition nr 12.

anstalten Ilar gemensamt intresse med parten. De sakkunniga lia efter en

undersökning av hithörande spörsmål förordat, att i administrativ ordning

utfärdas anvisningar, ägnade att förebygga att fri rättegång här medgives i

andra fall och i vidare utsträckning än som är oundgängligt. I betänkandet

har sålunda föreslagits att i ett cirkulär till underrätterna erinra dessa om

betydelsen av varsamhet vid beviljande av fri rättegång och biträde i dessa

mål. Även jag anser, att utfärdandet av ett sådant cirkulär, särskilt i fråga

om biträden, är ändamålsenligt.

De sakkunniga ha funnit angeläget, att genom en differentiering

av den fria rättegången parts eventuella förmåga att bestrida vissa rättegångs­

kostnader tages i anspråk. Differentieringen innebär — som jag tidigare

nämnt — att endast de fattigaste parterna skulle åtnjuta fri rättegång i full

omfattning, medan en annan grupp av klientelet i övrigt tänkes erhålla fri

rättegång med alla delförmåner, utom frihet från stämpel och expeditions­

lösen, och en tredje grupp — de relativt bäst situerade -— skulle erhålla fri

rättegång allenast med avseende å biträdesförmånen, den drygaste kostnads­

posten.

De sakkunniga ha själva anmärkt, att utrymmet för en differentiering av

lätt insedda skäl blir knappare, ju strängare de ekonomiska villkoren för med­

givande överhuvud av fri rättegång hållas. Vidare har påpekats, att de grup­

per av parter, vilkas inkomstläge tillåter större eller mindre egna bidrag

till processkostnaderna, icke vore synnerligen stora. Rörande praxis i fråga

örn medellöshetskravet åberopas i annat sammanhang uppgifter som erhål­

lits vid en förfrågan hos underrätterna. Flertalet domstolar ha icke sett sig

i stånd att fixera någon bestämd inkomstgräns, över vilken fri rättegång en­

ligt domstolens praxis i regel icke ifrågakommer. Ett trettiotal underrätter

ha emellertid för sin del ansett sig kunna angiva en sådan gräns. Denna

synes för de rådhusrätter som angivit viss gräns ha dragits vid en årsinkomst

av 1,800—2,000 kronor och vid de häradsrätter som här avses genomsnittligt

ha hållits vid 1,500—1,600 kronors inkomst. Dessa uppgifter hänföra sig så­

som nämnts till allenast ett mindre antal av samtliga underrätter, men man

torde icke ha anledning antaga, att det klientel, som vid domstolarna i all­

mänhet får åtnjuta fri rättegång, skulle vara väsentligt bättre ställt.

Vad sålunda blivit utrett rörande domstolarnas krav är ägnat att ingiva

tvivel om det praktiska värdet av en sådan differentiering som de sakkun­

niga föreslagit. Av personer med så låga inkomster som de angivna lärer

knappast annat än i undantagsfall något väsentligt bidrag till processkost­

naderna kunna begäras. Jag vill erinra, att enligt vad jag tidigare förordat

i fråga om ersättning för partens personliga inställelse och andra nödvändiga

utgifter än dem som nu automatiskt följa med fri rättegång skall särskilt

prövas, huruvida icke parten har förmåga att själv bestrida kostnaderna i

fråga. Någon nämnvärd minskning i statsverkets utgifter för fri rättegång

genom en ytterligare differentiering lärer icke vara att vinna. Svårigheter

att ernå en någorlunda tillfredsställande enhetlighet vare sig vid bedöman­

57

de av sökandena vid en och samma domstol eller olika domstolar emellan

torde också uppstå.

I övrigt vill jag framhålla, att en differentiering som innebär att parten

beviljas förmånen av biträde men icke övriga förmåner — t. ex. icke de nu i

2 § angivna — även torde kunna föranleda vissa praktiska olägenheter i

själva rättegången. Den som förordnats till biträde åt parten skulle icke

kunna lösa protokoll eller ombesörja andra åtgärder som är o förenade med

kostnader utan att riskera att han själv får vidkännas kostnaden, örn han ej

av parten fordrar förskott. Att processen icke kan snabbt och friktionsfritt

utvecklas, är på flera sätt olägligt även ur allmän synpunkt. Jag vill erinra,

att domstolen i flertalet av de mål som bär äro i fråga skall ex of fido sörja

för att utredningen blir fullständig och att det således icke ur allmän syn­

punkt är likgiltigt, huruvida biträdets medverkan till utredningen försvåras

eller ej. En praxis åter som förutsätter dylika förskott står ej i god överens­

stämmelse med stadgandet i 14 § tredje stycket, att biträde ej må av parten

förbehålla sig ersättning utöver den som utgår av allmänna medel. Dess­

utom vill jag nämna, att därest parten ej skall komma i åtnjutande av andra

förmåner än biträde, övriga kostnader komma att för parten avsevärt steg­

ras utöver det belopp statsverket eljest skolat få vidkännas. Parten får näm­

ligen betala — utom stämpel till och lösen för protokoll enligt nyligen höjd

taxa —- bl. a. eventuella vittneslöner, som icke bliva begränsade till de be­

lopp som skola utgå av allmänna medel.

Av dessa skäl kan jag icke tillstyrka, att den av de sakkunniga förordade

differentieringen genomföres. Den form av differentiering som föreningen

Sveriges häradshövdingar föreslagit synes mig brista i erforderlig stadga och

torde icke heller kunna bliva av någon egentlig praktisk betydelse.

Föreningen Sveriges landsfiskaler har i sitt yttrande påpekat, att parter

med fri rättegång emellanåt, i strid mot stadgandet i 12 § i lagen, kommit i

åtnjutande av kostnadsfri åtgärd för verkställighet mer än en

gång. Vid revision av tällämpningsförordningen torde böra övervägas att med­

dela vissa bestämmelser, ägnade att hindra ett sådant obehörigt utnyttjande

av förmånen.

De i betänkandet föreslagna ändringarna i 13 § av lagen som innebära en

utökning av möjligheten att av part, som åtnjutit fri rätte­

gång, söka åter vad som utgivits av allmänna medel torde

böra genomföras. Med anledning av föreningen Sveriges häradshövdingars an­

märkning mot att återkrav enligt 13 § enligt lagens lydelse förutsätter an-

hängiggörande av särskild lalan mot vederbörande vill jag erinra, att när

lagen i förevarande hänseende närmast tagit sikte på indrivning genom talan

vid domstol, denna form för betalningsskyldighetens utkrävande får betrak­

tas som en yttersta utväg. Tillräckliga skäl synas icke föreligga för av för­

eningen ifrågasatt omläggning av indrivningsförfarandet. Vid den förestå­

ende omarbetningen av tillämpningsförordningen ämnar jag emellertid — i

anslutning till vissa av de sakkunniga därutinnan väckta förslag — överväga

Kungl. Maj.ts proposition nr 12.

58

Kungl. Maj:ts proposition nr 12.

åtgärder i syfte att göra det nuvarande indrivningssättet mera effektivt. Det

viktigaste praktiska önskemålet synes mig här vara, att kronans ombudsman

får kännedom om de fall, då återkrav jämlikt 13 § kan resas med utsikt till

framgång.

Den nya lydelsen av 13 § påkallar en övergångsbestämmelse, enligt vil­

ken äldre lag skall gälla om motparten förpliktats att återgälda statsverkets

kostnad genom utslag som vunnit laga kraft före nya lagens ikraftträdande.

De jämkningar i nuvarande andra stycket av 1-1 § som de sakkunniga

föreslagit med avseende å bestämmandet av ersättning åt

biträde synas böra godtagas. Någon specifikation av biträdesersättningen

utöver vad de sakkunniga förordat finner jag icke behövlig. I anledning av

en av de sakkunniga föreslagen formell omredigering av stadgandet om hän­

synstagande till biträdets inställelse å samma rättegångsdag i annat mål

har Sveriges advokatsamfund framhållit, att det av lagtexten borde klart

framgå, att icke arvodet utan allenast ersättningen för resekostnader, vivre

och tidspillan träffades av bestämmelsen. Då det synes mig ligga i sakens

natur, att arvodet, i vad det avser biträdets sakliga insats i målet, bestäm­

mes utan hänsynstagande till andra mål, finner jag icke påpekandet för­

anleda något förtydligande.

Riksdagens revisorer lia gjort gällande, att de utdömda arvodena till bi­

träden i fri rättegång i en del fall varit för höga samt att några enhetliga

grunder vid arvodenas beräkning icke syntes tillämpas. Med anledning här­

av vill jag framhålla, att Kungl. Majit genom cirkulär till domstolarna den

24 november 1932 och den 1 december 1939 erinrat dessa örn vikten av

sparsamhet vid bestämmandet av bland annat nu ifrågavarande ersättningar.

Genom sistnämnda cirkulär anbefalldes domstolarna att från och med den

1 januari 1940 tills vidare kvartalsvis till justitiedepartementet insända spe­

cificerad uppgift å de belopp, som utdömts eller bestämts rörande ersättning

till rättegångsbiträde, förundersökare eller annan. En granskning av de in­

komna uppgifterna har icke givit vid handen, att i nämnvärt antal fall för

höga arvoden skulle ha utdömts, och ej heller de sakkunniga synas anse, att

onödig frikostighet härutinnan förekommit. Från deras sida framhålles

tvärtom, att i domstolsmyndigheternas yttranden flerstädes starka betänklig­

heter framförts mot att ytterligare begränsa ersättningen åt biträdena i fri

rättegång. Såsom betecknande för åtskilliga domares syn på problemet åbe­

ropas härvidlag domhavandens i Södertörns domsaga uttalande att, örn man

väl godkänt den princip om allas likhet inför lagen varpå den fria rätte­

gången bygger, det ur rättssäkerhetens synpunkt ej vore tillrådligt att pressa

ned biträdesersättningarna till en nivå, som skulle kunna ställa mål med fri

rättegång i en så att säga lägre klass än övriga. Vid flertalet underrätter be­

stämmes dock ersättning till biträden i fri rättegång lägre än till ombud i

andra mål. Vad angår önskemålet örn större enhetlighet vid ersättningarnas

bestämmande låter det enligt de sakkunnigas mening med hänsyn till målens

skiftande beskaffenhet sig knappast göra att på detta område fastställa be­

Kungl. Maj.ts proposition nr 12.

59

stämda ersättningstaxor, ett uppslag som för övrigt uttryckligen avböjdes

vid 1929 års reform. De sakkunniga ha emellertid för att vinna större säkerhet

vid ersättningens fastställande föreslagit, att det skall åligga biträdet att vid

begäran om ersättning lämna särskild redogörelse för det arbete och de ut­

gifter uppdraget medfört. Det synes mig icke möjligt att i detta hänseende

komma längre än som skett genom detta stadgande och de jämkningar av

hithörande bestämmelser i övrigt som sakkunnigförslaget innehåller.

Med anledning av de nya förmåner, som enligt vad jag här förut förordat

skola kunna utgå till part efter prövning i varje särskilt fall, torde genom ett

tillägg till 16 kap. 10 § rättegångsbalken böra stadgas, att i händelse av miss­

nöje särskild talan skall föras mot beslut, varigenom domstolen under rätte­

gången utlåtit sig angående ersättning åt part som åtnjuter fri rättegång,

^r*

I enlighet med vad sålunda anförts ha inom justitiedepartementet upprät­

tats förslag till

1) lag angående ändring i lagen den 19 juni 1919 (nr 367) om fri rättegång;

och

2) lag om ändrad lydelse av 16 kap. 10 § rättegångsbalken i 1734 års lag.

Föredraganden hemställer, att lagrådets utlåtande över dessa lagförslag,

av den lydelse bilaga till detta protokoll utvisar,1 måtte för det i § 87 rege­

ringsformen omförmälda ändamålet inhämtas genom utdrag av protokollet.

Denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda hemställan

bifaller Hans Maj:t Konungen.

Ur protokollet:

Bertil Crona.

1 Denna bilaga, vilken fransett vissa jämkningar av redaktionell natur Ur lika lydande med

de vid propositionen fogade lagförslagen, har här uteslutits.

60

Kungl. Maj:ts proposition nr 12.

Utdrag av protokollet, hållet i Kungl. Maj.ts lagråd den 30 de­

cember 1943.

Närvarande:

justitieråden A

lsén

,

L

ind

,

regeringsrådet E

klund

,

justitierådet E

ricsson

.

Enligt lagrådet den 17 december 1943 tillhandakommet utdrag av proto­

koll över justitiedepartementsärenden, hållet inför Hans Majit Konungen

i

statsrådet den 3 december 1943, hade Kungl. Majit förordnat, att lagrådets

utlåtande skulle för det i § 87 regeringsformen omförmälda ändamålet in­

hämtas över upprättade förslag till lag angående ändring i lagen den 19

juni 1919 (nr 367) om fri rättegång samt till lag örn ändrad lydelse av 16

kap. 10 § rättegångsbalken i 1734 års lag.

Förslagen, som finnas bilagda detta protokoll, hade inför lagrådet före­

dragits av hovrättsassessorn K. Holmgren.

Lagrådet lämnade förslagen utan erinran.

Ur protokollet:

G. Lindencrona.

Kungl. Maj:ts proposition nr 12.

61

Utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden, hållet in­

för Hans Maj.t Konungen i statsrådet å Stockholms

slott den 31 december 1943.

Närvarande:

Statsministern

H

ansson^, ministern ^för utrikes ärendena

G

unther^, statsråden

W

igforss

, M

öller

, S

köld

, Q

uensel

, B

ergquist

, B

agge

, A

ndersson

,

D

omö

, R

osander

, G

jöres

, E

werlöf

.

Chefen för justitiedepartementet, statsrådet Bergquist, anmäler efter ge­

mensam beredning med cheferna för social- och finansdepartementen lagrå­

dets den 30 december 1943 avgivna utlåtande över de till lagrådet den 3 de­

cember 1943 remitterade förslagen till

1) lag angående ändring i lagen den 19 juni 1919 (nr 367) örn fri rättegång;

och

2) lag örn ändrad lydelse av 16 kap 10 § rättegångsbalken i 1734 års lag.

Föredraganden hemställer, att förslagen, som av lagrådet lämnats utan er­

inran, måtte, efter vissa redaktionella jämkningar, jämlikt § 87 regeringsfor­

men genom proposition föreläggas riksdagen till antagande.

Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter biträd­

da hemställan förordnar Hans Maj:t Konungen, att till riks­

dagen skall avlåtas proposition av den lydelse bilaga till detta

protokoll utvisar.

Ur protokollet:

Sven Leffler.