Prop. 1944:8

('med förslag till lag om eftergift av åtal mot vissa underåriga, m. m.',)

Kungl. Maj:ts proposition nr 8.

I

Nr 8.

Kungl. Maj.ts proposition till riksdagen med förslag till lag om

eftergift av åtal mot vissa underåriga, m. m.; given Stockholms slott den 17 december 19&3.

Under åberopande av bilagda i statsrådet och lagrådet förda protokoll vill Kungl. Maj:t härmed föreslå riksdagen att antaga härvid fogade förslag till

1) lag om eftergift av åtal mot vissa underåriga; 2) lag om ändrad lydelse av 2 § 3 mom. barnavårdslagen den 6 juni 1924 (nr 361); samt

3) lag örn ändrad lydelse av 49 a § alkoholistlagen den 12 juni 1931 (nr 233).

GUSTAF.

Thorwald Bergquist.

Bihang till riksdagens protokoll loit. 1 sami. Nr 8.

1

2

Kungl. Maj:ts proposition nr 8.

Förslag

till

Lag

om eftergift av Åtal mot vissa underårig.!.

Härigenom förordnas som följer.

1

§■

Allmänt åtal må enligt vad nedan stadgas eftergivas, därest brottet begåtts av någon som därvid ej fyllt aderton år.

Vad i lagen stadgas gäller allenast åtal, som skolat upptagas av allmän underrätt eller polisdomstol.

2

§•

Eftergift av åtalet må äga rum, om den underårige omhändertages för skyddsuppfostran eller blir före­ mål för annan därmed jämförlig åtgärd samt denna måste anses vara till­ fyllest med hänsyn till brottets beskaffenhet,

om han utan dylik åtgärd erhåller särskild tillsyn eller lämplig sysselsätt­ ning och gärningen ej är av svårare beskaffenhet samt det med skäl kan antagas att han skall avhålla sig från att ånyo begå brott, eller

om brottet är ringa och det uppenbarligen skett av okynne eller för­ hastande.

Åtal skall dock väckas, om det finnes påkallat med hänsyn till den all­ männa laglydnaden eller eljest ur allmän synpunkt.

3 §•

Frågan örn eftergift av åtal skall, såframt svårare straff än böter kan följa å brottet, prövas av landsfogden eller, i Stockholm, av förste stads­ fiskal.

Konungen äger förordna, att frågan om eftergift av åtal må, i den om­ fattning Konungen bestämmer, prövas av underordnad åklagare ändå att brottet är sådant som avses i första stycket.

4 §.

Är skälig anledning att åtalet bör eftergivas, skall åklagaren, innan han beslutar i ärendet, från barnavårdsnämnden i den kommun, där den under-

Kungl. Maj.ts proposition nr 8.

3

årige vistas, inhämta yttrande, huruvida nämnden vidtagit eller kommer att vidtaga åtgärd beträffande den underårige samt huruvida enligt nämndens mening åtalet bör eftergivas.

Nämndens yttrande skall, örn åklagaren det begär eller nämnden tillstyr­ ker eftergift av åtal, även innefatta redogörelse för den underåriges person­ liga utveckling samt hans vandel och levnadsomständigheter i övrigt.

Är brottet ringa, må åtalet eftergivas utan att barnavårdsnämndens ytt­ rande inhämtats.

5 §•

Har brottet medfört skada av någon betydelse, skall åklagaren, där så kan ske, bereda målsäganden tillfälle att yttra sig innan åtalet må eftergivas.

6

§.

Beslut om eftergift av åtal skall på lämpligt sätt delgivas den underårige. Underrättelse om beslutet skall ock tillställas barnavårdsnämnden samt, därest åtgärd av nämnden förutsättes, statens inspektör för fattigvård och barnavård.

7 §•

Eftergift av åtal må återkallas, såframt skäl därtill äro ur allmän syn­ punkt.

8

§.

Angående eftergift av åtal mot den som dömts till tvångsuppfostran eller ungdomsfängelse eller som för skyddsuppfostran intagits i skyddshem eller allmän uppfostringsanstalt eller som intagits å allmän alkoholistanstalt*fin- nes särskilt stadgat.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1944.

4

Kungl. Maj:ts proposition nr 8.

Förslag

till

Lag

om ändrad lydelse av 2 § 3 mom. barnavårdslagen den 6 juni 1924

(nr 361).

Härigenom förordnas, att 2 § 3 mom. barnavårdslagen den 6 juni 19241 skall hava följande ändrade lydelse.

2

§.

3 mom. Om vissa på barnavårdsnämnden eller dess ordförande ankom­ mande åtgärder är stadgat i lagarna örn äktenskaplig börd, örn barn i äkten­ skap, om adoption, om barn utom äktenskap, om förbud för vissa under- hållsskyldiga ätt avflytta från riket, om förmynderskap, om förskottering av underhållsbidrag till barn samt om socialregister ävensom i 14 kap. 45 § strafflagen, i lagarna om särskild förundersökning i brottmål och örn efter­ gift av åtal mot vissa underåriga samt i förordningarna om moderskaps- penning och om mödrahjälp.

t

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1944.

1 SenastefJydelse, se 1940 : 789.

Kungl. May.ts proposition nr 8.

5

Förslag

till

Lag

om ändrad lydelse av 49 a § alkoholistlagen den 12 juni 1931 (nr 233).

Härigenom förordnas, att 49 a § alkoholistlagen den 12 juni 19311 skall hava följande ändrade lydelse.

49 a §.

Misstänkes den, som enligt meddelat beslut intagits å allmän alkoholist­ anstalt, att hava före utskrivning från anstalten begått brott, varå enligt lag icke kan följa högre straff än böter eller fängelse i sex månader; hör detta under allmänt åtal eller har det av målsäganden angivits till åtal, ankommer det, där brottet är begånget i Stockholm, å förste stadsfiskalen och eljest å landsfogden att efter hörande av anstaltens styrelse avgöra, huruvida åtal lämpligen bör ske. Har brottet begåtts innan den intagne fyllt aderton år, skall frågan om åtal prövas i nämnda ordning ändå att högre straff än nyss sagts kan följa å brottet.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1944.

1 Se 1939: 325.

6

Kungl. Maj:ts proposition nr 8.

Utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden, hållet in­

för Hans Maj.t Konungen i statsrådet å Stockholms slott den 8 oktober 1943.

Närvarande:

Statsministern

H^{ansson ,} ministern för utrikes ärendena G^{unther ,} statsråden

P^ehrsson-B^ramstorp, W^igforss, M^öller, S^köld, E^riksson, Q^uensel, B^ergquist, B^agge, A^ndersson, D^omö, R^osander, G^jöres, E^werlöf, R^ubbestad.

Chefen för justitiedepartementet, statsrådet Bergquist, anmäler, efter gemen­ sam beredning med chefen för socialdepartementet, fråga angående eftergift av åtal mot vissa underåriga.

Föredraganden anför följande.

Med stöd av Kungl. Maj:ts beslut den 6 oktober 1938, varigenom straff­ lagberedningen tillsattes och dess allmänna arbetsuppgifter bestämdes, för­ ordnade dåvarande chefen för justitiedepartementet den 19 mars 1942 att beredningen skulle upptaga frågan rörande lagstiftning örn åtalseftergift såvitt angår ungdomliga lagöverträdare. Till att vid utredningen samråda med beredningen, som bestod av presidenten K. Schlyter, förordnades sam­ tidigt häradshövdingen G. A. Eriksson, överdirektören H. Göransson, borg­ mästaren M. Heuman och professorn I. Agge, varjämte sekreteraren hos ung­ domsfängelsenämnden T. Lindberg förordnades att såsom sekreterare bi­ träda beredningen vid utredningsarbetet.

Den 30 maj 1942 avlämnade beredningen promemoria med förslag till lag örn eftergift av åtal mot minderåriga m. m. (S.O.U. 1942: 28). Över promemo­ rian ha yttranden infordrats från justitiekanslersämbetet, hovrätterna, fång­ vårdsstyrelsen, socialstyrelsen, Överståthållarämbetet efter hörande av förste stadsfiskalen i Stockholm, samtliga länsstyrelser efter hörande av landsfog­ darna, statens inspektör för fattigvård och barnavård, skyddshemsinspektören, fattigvårds- och barnavårdskonsulenterna, ungdomsvårdskommittén, styrelsen för statens uppfostringsanstalt å Bona samt barnavårdsnämnderna i Stock­ holm, Göteborg och Malmö. Tillfälle att avgiva yttrande över promemorian har därjämte bereus föreningarna Sveriges häradshövdingar, Sveriges stads- domare, Sveriges landsfogdar, Sveriges landsfiskaler och Sveriges stadsfiskal samt svenska fattigvårds- och barnavårdsförbundet, svenska diakonissällska­ pet och centralförbundet för socialt arbete. Yttranden ha inkommit från samtliga myndigheter, föreningar och sammanslutningar med undantag av de två sistnämnda. Statens inspektör för fattigvård och barnavård har såsom

Kungl. Maj:ts proposition nr 8.

7

eget utlåtande åberopat vad som anförts i socialstyrelsens yttrande, i vilket han såsom ledamot av styrelsen tagit del. Vissa myndigheter lia bifogat ytt­ randen från underordnade tjänstemän m. fl.

Nuvarande bestämmelser örn åtal för brott m. lii.

I princip är allmän åklagare skyldig alt verkställa åtal i fråga örn alla brott, förutsatt naturligen att tillräckliga skäl föreligga att anse den miss­ tänkte skyldig till brottet. Beträffande vissa särskilda brott gäller dock an­ tingen att de endast kunna åtalas av målsäganden eller att för allmänt åtal fordras angivelse av målsäganden. En mellanform har införts genom 1942 års lagstiftning örn förmögenhetsbrott. Vissa mindre svåra förmögenhetsbrott — oredligt förfarande, olovligt förfogande och olovligt brukande — få i regel endast åtalas av målsäganden men allmänt åtal må äga rum därest sådant av överåklagaren finnes påkallat ur allmän synpunkt, och i fråga örn samt­ liga brott mot 20—22 kap. strafflagen med undantag av grov stöld, rån, grovt bedrägeri och grov förskingring gäller att, om brotten förövats mot make, tro-.ovad eller vissa andra närstående personer, allmänt åtal endast under lik­ nande förutsättning må ske ulan angivelse av målsäganden. Genom lag den 28 maj 1943 har en sådan begränsad åtalsrätt även fastställts beträffande vissa misshandelsbrott som tidigare endast efter angivelse fått åtalas av allmän åklagare.

Jämte dessa regler rörande omfattningen av åklagarens åtalsrätt och åtals­ plikt finnas vissa bestämmelser om eftergift av allmänt åtal i fall då sådant eljest skolat anställas.

Enligt en kungörelse av den 18 december 1823 må ingen, som för mord, rån, stöld eller annat grovt brott insatts å fästning eller allmän arbetsinrätt­ ning på längre eller kortare tid, utlämnas till rannsakning för tidigare förövat brott, med mindre målsäganden det fordrar eller det befinnes, att hans fällan­ de till ansvar för det nyupptäckta brottet skulle medföra förhöjt ansvar för honom, eller det är troligt, att rannsakningen skulle medföra upptäckt av andra i brottet invecklade personer. Prövningen av huruvida åtal i dylika fall skall ske tillkom enligt samma bestämmelse alltid Kungl. Maj:ts befall- ningshavande men har genom lag den 24 april 1936 överflyttats till lands­ fogde, när brottet förövats annorstädes än i Stockholm. I 1823 års kungörelse givas även vissa bestämmelser om åtal mot den som av domstol ansetts saker till »högsta kroppsplikt».

Lagstiftningen innehåller vidare stadganden som innebära möjlighet till åtalseftergift beträffande förseelser av ämbets- och tjänstemän. Enligt 3 § i instruktionen den 14 mars 1941 för riksdagens justitieombudsman må denne, när han finner att någon, vars ämbetsutövning står under hans tillsyn, felat endast av ovarsamhet och utan vrång avsikt, låta bero vid vunnen rättelse eller avgiven förklaring eller vad eljest förekommit i saken. Motsvarande be­ stämmelse finnes i 4 § instruktionen för riksdagens militieombudsman.

8

Kungl. Maj:ts proposition nr 8.

Härjämte innehålla instruktionerna för polismästarna i vissa större städer bestämmelser, som medgiva dessa att vid lindriga förseelser låta saken för­ falla eller bero vid en varning till vederbörande.

Bestämmelser om åtalseftergift ha även meddelats i vissa lagar om sär­ skilda behandlingsformer. När någon som ådömts tvångsuppfostran miss- tänkes att hava före slutlig utskrivning begått brott, tillkommer det enligt 14 § lagen om tvångsuppfostran landsfogden eller, i Stockholm, förste stads­ fiskal att avgöra huruvida allmänt åtal lämpligen bör ske. Motsvarande bestämmelse finnes för den som ådömts ungdomsfängelse i 19 § lagen om ungdomsfängelse. Stadgandet i lagen om tvångsuppfostran har genom be­ stämmelse i 44 § 3 mom. lagen den 6 juni 1924 om samhällets barnavård och ungdomsskydd (barnavårdslagen) utsträckts att gälla även för den som för skyddsuppfostran intagits å allmän uppfostringsanstalt eller dit överförts från skyddshem. Före sitt avgörande i åtalsfrågan skall överåklagaren in­ hämta yttrande från styrelsen för uppfostringsanstalten respektive ungdoms­ fängelsenämnden.

I samband med 1939 års lagstiftning om villkorlig dom ha liknande stad- ganden beslutats i fråga om dem som intagits å skyddshem eller alkoholist­ anstalt, vilka bestämmelser skola träda i kraft den 1 januari 1944. Om den som för skyddsuppfostran intagits i skyddshem misstänkes att hava före slut­ lig utskrivning begått brott, skall enligt 44 § 4 mom. barnavårdslagen över­ åklagaren efter hörande av skyddshemmets styrelse avgöra huruvida allmänt åtal lämpligen bör ske. Enligt 49 a § alkoholistlagen skall överåklagaren på samma sätt pröva frågan om åtal när någon, som enligt meddelat beslut intagits å allmän alkoholistanstalt, misstänkes att hava före utskrivning från anstalten begått brott, varå enligt lag icke kan följa högre straff än böter eller fängelse i sex månader; yttrande skall i detta fall inhämtas från alko­ holistanstaltens styrelse.

Slutligen har genom den nya rättegångsbalken vissa nya stadganden örn åtalseftergift införts i svensk rätt. Bestämmelserna äro intagna i 20 kap. 7 § och avse två grupper av fall. Enligt den ena bestämmelsen må allmänt åtal eftergivas om å brottet icke kan följa svårare straff än böter och det är uppenbart att den misstänktes lagföring ej är påkallad ur allmän synpunkt. Den andra bestämmelsen, som i viss mån motsvarar den nyssnämnda kun­ görelsen av år 1823, innehåller att allmänt åtal må eftergivas om brottet för­ övats innan den misstänkte dömts för annat av honom förövat brott eller tillfullo undergått straff eller annan påföljd för sådant brott, och det är uppenbart, att brottet i jämförelse med det andra brottet är med hänsyn till påföljden utan nämnvärd betydelse. Eftergift må återkallas om tillräckliga skäl för densamma finnas ej längre föreligga. Målsäganden äger väcka åtal för brott som avses med eftergiften; en av processlagberedningen bl. a. för detta fall föreslagen preklusionsfrist av sex månader, räknat från åklagarens beslut, återfinnes ej i den antagna lagen.

Rörande motiven tili de nämnda bestämmelserna i rättegångsbalken må följande nämnas.

10

Kungl. Maj:ts proposition nr 8-

det rörande bötesbrott framhöll beredningen att vid ringare brott, sär­ skilt smärre förseelser mot ordningsbestämmelser o. d., stundom förelåge omständigheter som bomme brottet att framstå såsom ursäktligt och att därför ett undantagslöst beivrande av varje sådant brott ej kunde anses be­ tingat av straffrättsskipningens ändamål. Beredningen uttalade vidare, att vissa skäl talade för att, utöver vad som föreslagits, eftergift av åtal borde kunna ske beträffande vissa grupper av förbrytare, särskilt ungdomsbrotts­ lingar, men att denna fråga ansetts böra närmare undersökas i samband med utredningen angående den särskilda behandling som borde ägnas sådana förbrytare.

Med avseende å de föreslagna bestämmelserna erinrade beredningen vi­ dare, att det läge i sakens natur att eftergift i allmänhet icke borde före­ komma i annat fall än då den misstänkte erkänt brottet. Ej heller borde eftergift ske, örn han motsatte sig detta. Målsägande^ samtycke utgjorde icke något villkor för att åtal skulle kunna eftergivas. Tydligt vore emeller­ tid, att en viss betydelse måste tillmätas målsägande^ ställning till frågan liksom ock den misstänktes beredvillighet att ersätta målsäganden den ge­ nom brottet uppkomna skadan. Att målsäganden motsatte sig eftergift kun­ de i många fall innebära ett starkt skäl mot att åtalet eftergåves. Åklagarens beslut om eftergift utgjorde icke hinder för målsäganden att åtala brottet. Att eftergift beslutats borde ej heller utgöra hinder mot att allmänt åtal för brottet sedermera anställdes. Beslutet borde kunna återkallas, om på grund av nya omständigheter tillräckliga skäl för eftergift ej längre funnes före­ ligga, t. ex. om den misstänkte gjorde sig skyldig till nytt brott. Eftergift av åtal skulle beslutas av den åklagare som hade att åtala brottet. Då be­ fogenheten tillkomme distriktsåklagare borde det för vinnande av nödig kontroll åligga sådan åklagare att till landsfogden göra anmälan rörande av honom meddelade beslut om eftergift; i tveksamma fall borde han under­ ställa frågan landsfogdens prövning.

Frågan om eftergift av åtal har tidigare i flera sammanhang varit före­ mål för behandling. I detta hänseende må här endast nämnas det uttalande som gjordes av första lagutskottet vid 1942 års riksdag i utlåtande (nr 18) rörande den nya lagstiftningen om förmögenhetsbrott. Utskottet framhöll att den föreslagna regleringen av åtalsrätten beträffande förmögenhelsbrotten ej hade avseende å frågan örn eftergift av åtal. Denna fråga finge emeller­ tid en ökad aktualitet genom den utsträckning av det straffbara området som propositionen innebure. Framför allt syntes straffbeläggandet av försök till snatteri och liknande lindriga brott, vilka ofta förövades av ungdom utan mera utpräglade brottsliga anlag, såsom komplement kräva införande av en vidgad möjlighet att underlåta allmänt åtal och i stället anlita andra sam­ hälleliga åtgärder för den felandes tillrättaförande. Särskilt beträffande ung­ dom i åldern 15—18 år måste det i många fall anses lämpligare att den som begått ett kanske helt ringa förmögenhetsbrott bleve förmål för ingripande från barnavårdsmyndighet än att åtal väcktes mot honom inför domstol. Vore fallet av den art att ett omhändertagande för uppfostran funnes på­

Kungl. May.ts proposition nr 8.

11

kallat, torde sålunda mången gång en av barnavårdsnämnden ombesörjd skyddsuppfostran vara att föredraga framför en av domstol ådömd tvångs- uppfostran. I samband med den nya lagstiftningen om villkorlig dom, vil­ ken skall träda i kraft den 1 januari 1944, genomfördes sådan ändring i bar­ navårdslagen att åtal kunde eftergivas beträffande den som för skyddsupp­ fostran intagits å skyddshem. Emellertid kunde de ifrågakommande brotten ofta vara av så ringa beskaffenhet eller omständigheterna eljest vara sådana, att ett intagande å skyddshem vore en onödigt stark reaktion från det allmän­ nas sida med anledning av brottet. Anstaltsvård borde ju icke tillgripas, om den kunde undvikas. Barnavårdslagen erbjöde också andra former för ingri­ panden, vilka kunde vara tillräckligt effektiva. Beträffande minderårig kun­ de det sålunda, även då denne uppnått straffbarhetsåldern, stundom vara till­ räckligt att påkalla strängare tillsyn i hem eller skola i förening med en all­ varlig varning för vad han låtit komma sig till last. Det syntes därför före­ ligga behov av möjlighet till åtalseftergift beträffande ungdomliga lagöver­ trädare, särskilt i åldern 15—18 år, även i andra än de fall som avsåges med nämnda ändring i barnavårdslagen. I anslutning härtill uttalade utskottet önskemålet att utredningen angående åtalseftergift i fråga om ungdomliga lagöverträdare, vilken utredning tillhörde strafflagberedningens arbetsupp­ gifter, måtte fullföljas utan dröjsmål och förslag i ämnet snarast föreläggas riksdagen.

Förslagets huvudgrunder.

Strafflagberedningen framhåller att det genom lagstiftningen örn villkor­ lig dom, tvångsuppfostran och ungdomsfängelse vore väl sörjt för att de kortvariga, för unga brottslingar ofta verkningslösa frihetsstraffen kunde ut­ bytas mot mera verksamma åtgärder av fostrande natur. Emellertid vöre det åtminstone beträffande de yngsta lagöverträdarna uppenbart, att redan själ­ va lagförandet i många fall vore både onödigt och skadligt.

I sistnämnda hänseende anför beredningen, att det offentliga konstate­ randet av brottet ofta hade ett ogynnsamt inflytande på den unge brotts­ lingen och skapade svårigheter av social art för hans fortsatta utkomst. Domstolsförfarandet vore också ofta förenat med de unga tilltalades förva­ ring å fängelser och häkten innan de bleve dömda, och sådana förberedande åtgärder vore av minst lika ogynnsam natur som själva lagförandet.

I samband härmed uttalar beredningen, att det måste vara olämpligt att genom tillgripande av samhällsmaskineriets mest solenna former giva en ung pojke eller flicka det intrycket att de vore jämförbara med äldre brotts­ lingar och att samhället måste mobilisera alla sina resurser av ordningsmakt, domstolar etc. för att reagera mot deras handlingar. Det krävdes varsamhet i bruket av samhällets dömande funktioner; örn domstolsproceduren i alltför stor utsträckning tillämpades mot unga brottslingar komme detta sannolikt att medföra en avtrubbning av respekten för lagföring och straff.

Vidare anför beredningen, att det syntes meningslöst att tillgripa samhäl­

12

Kungl. Maj:ts proposition nr 8.

lets snarast med tanke på vuxna förbrytare konstruerade straffprocess om det från början vore klart att den unge brottslingen bäst kunde räddas åt samhället genom andra åtgärder än sådana som förutsatte straffproces- suellt förfarande. Domstolsförfarande och omhändertagande av barnavårds­ nämnd utmynnade nästan alltid i likartade åtgärder för den brottsliges till­ rättaförande. I detta hänseende erinrar beredningen bland annat att den som lagfördes ofta erhölle villkorlig dom och ställdes under övervakning samt att den som icke bragtes inför domstol ställdes under övervakning av barnavårdsnämnden. Vore omständigheterna av allvarligare beskaffenhet, dömde domstolen till tvångsuppfostran medan förfarandet inför barnavårds­ nämnden resulterade i skyddshemsvård.

Beredningen framhåller även att det vore tydligt att barnavårdsnämnder­ na i talrika fall nöjde sig med de åtgärder barnavårdslagen erbjöde och un­ derläte att bringa begångna brott till polisens kännedom. Detta förhållande anser beredningen stå i god överensstämmelse med motiven till barnavårds- lagstiftningen, men beredningen anmärker att barnavårdsnämnderna i detta hänseende icke tillämpade någon enhetlig praxis, varför det ofta berodde på en slump örn den brottslige åtalades eller omhändertoges enligt barnavårds­ lags tiftningen.

Sammanfattningsvis uttalar beredningen, att den funne starka skäl före­ ligga för att möjlighet till åtalseftergift öppnades i fråga örn unga brotts­ lingar, dock med det viktiga förbehållet att det icke gällde att lämna brottet utan påföljd men att ersätta lagförandet med andra åtgärder, som ulan att tillskynda den skyldige och hans anhöriga onödigt lidande vore bättre äg­ nade för hans tillrättaförande. Åtalseftergift borde icke betraktas som en processuell fråga utan som ett straffrättsligt institut.

Såsom förutsättningar för eftergift av åtal uppställes i förslagets 1 §, att fråga är örn brott som någon begått innan han fyllt 18 år och för vilket åtal skall väckas vid allmän underrätt, att enligt lag å brottet eller, där flera brott förövats, å något av dem kan följa fängelse eller straffarbete, att den brottsliges karaktär och personliga förhållanden i övrigt giva skälig anled­ ning antaga, att han skall låta sig rättas genom åtgärd av barnavårdsnämnd eller eljest utan att åtal väckes samt att åtal ej är påkallat med hänsyn till brottets beskaffenhet eller eljest ur allmän synpunkt.

I fråga om förutsättningen att brottet skall vara begånget av person i ål­ dern mellan 15 och 18 år anför beredningen att skäl talade för införande i begränsad utsträckning av möjlighet till åtalseftergift även för personer i ål­ dern 18—21 år men att institutet ansetts åtminstone till en början böra be­ gränsas till de yngsta lagöverträdarna. Beredningen uttalar emellertid såsom önskvärt att även brottslingar mellan 18 och 21 år i möjligaste mån bespa­ rades de skadliga verkningarna av rättegångarnas nuvarande offentlighet och föreslår därför att lagen den 22 juni 1939 med vissa bestämmelser om mål rörande brott av underårig snarast får träda i kraft. Enligt denna lag — vilken skall ersätta de i lag den 6 juni 1924 upptagna bestämmelserna om begränsning av offentligheten vid domstolarna i brottmål mot den som ej fyllt

13

18 år — äger domstolen förordna alt mål om ansvar å den som ej fyllt 21 år skall handläggas inom stängda dörrar om förhandlingarnas offentlighet är till uppenbar olägenhet till följd av den uppmärksamhet för vilken den under- årige kan antagas bliva föremål.

Till stöd för förslaget att icke medgiva åtalseftergift då brottet eller brot­ ten ej kan medföra fängelse eller straffarbete har beredningen i huvudsak anfört, att det i fråga om lindriga förseelser icke förelåge samma intresse av möjlighet till eftergift, att straffet icke kunde ersättas med någon annan brottsförebyggande åtgärd och att det därför vore möjligt att införandet av ett kanske ojämnt tillämpat eftergiftsinstitut skulle minska straffhotets av­ skräckande inverkan.

Beslut om eftergift av åtal skall enligt förslaget ankomma på överåklagare d. v. s. landsfogden eller, i Stockholm, förste stadsfiskalen. Bestämmelsen härom i 1 § har, för att överåklagaren skall få tillfälle att i alla fall pröva huruvida eftergift bör ske, givits den lydelsen att det, i fall då förutsättning­ ar för eftergift föreligga i fråga om brottslingens ålder och brottets beskaf­ fenhet, ankommer å överåklagaren att avgöra huruvida allmänt åtal skall ske. Enligt 2 § i förslaget äger Konungen förordna annan åklagare att i över­ åklagarens ställe besluta i frågor om åtalseftergift.

I fråga örn målsägandens åtalsrätt innehåller förslaget ej någon bestäm­ melse. Detta innebär att målsäganden, oberoende av att allmänt åtal efter- givits, äger mot den brottslige föra talan om ansvar för brottet.

Utredningen angående de omständigheter som äro av betydelse för frå­ gan om åtalseftergift skall enligt förslaget verkställas av barnavårdsnämn­ den i den ort där den brottslige är bosatt. I 3 § föreskrives härom, att yttran­ de från barnavårdsnämnden skall inhämtas innan åtal eftergives samt att sådant yttrande skall innefatta redogörelse för den brottsliges personliga ut­ veckling, vandel och levnadsomständigheter i övrigt ävensom upplysning örn de åtgärder som nämnden kan finna erforderliga för hans rättande. Med anledning av de nya uppgifter barnavårdsnämnderna enligt förslaget skola erhålla föreslår beredningen, att lagen örn åtalseftergift medtages i upp­ räkningen i 2 § barnavårdslagen av de lagar som innehålla stadganden om åtgärder av barnavårdsnämnd.

I fall åtalseftergift medgives skall beslutet därom enligt 4 § av åklagaren eller den han därtill förordnar muntligen delgivas den brottslige. Härjämte skall beslutet tillställas dels barnavårdsnämnden och dels statens inspektör för fattigvård och barnavård, vilken avses skola utöva en central kontroll över barnavårdsnämndernas verksamhet i fråga örn personer som erhållit åtals­ eftergift.

Åtalseftergift skall kunna återkallas av åklagaren, örn den brottslige för­ övar nytt brott varå kan följa fängelse eller straffarbete eller örn alal eljest, i samband med hans lagförande lör annat brott, finnes pakallat ur allmän synpunkt. Bestämmelse härom har införts i förslagets 5 §. I samband här­ med bör nämnas att beredningen icke funnit straffprocessuella skäl moti­ vera att central registrering sker av personer som erhållit åtalseftergiit.

Kungl. Maj:ts proposition nr 8.

Såsom förut nämnts finnas redan vissa bestämmelser om eftergift av åtal mot den som dömts till tvångsuppfostran eller ungdomsfängelse eller som för skyddsuppfostran intagits i skyddshem eller allmän uppfostringsanstalt. Med hänsyn till den särskilda ordning som därvid gäller rörande prövningen av åtalsfrågan föreslår beredningen, att dessa fall undantagas från den fö­ reslagna nya lagen genom en bestämmelse i dess 6 §.

Av de utav beredningen utarbetade lagförslagen — förslag till lag om ef­ tergift av åtal mot minderåriga och förslag till lag örn ändrad lydelse av 2 § 3 mom. barnavardslagen — torde det förstnämnda få åtfölja protokollet såsom bilaga (Bilaga A).

Beträffande den närmare motiveringen för förslagen får jag hänvisa till beredningens promemoria. 14

Kunell. Maj:ts proposition nr 8.

Yttrandena över förslaget.

Strafflagberedningens förslag har i allo eller i huvudsak lämnats utan erinran av hovrätten för Övre Norrland, länsstyrelserna i Stockholms, Söder­ manlands, Jönköpings, Gotlands, Kristianstads, Malmöhus, Hallands, Värm­ lands, örebro, Kopparbergs, Västernorrlands, Jämtlands, Västerbottens och Norrbottens län, landsfogdarna i Östergötlands, Jönköpings, Kronobergs, Kalmar, Gotlands, Kristianstads, Malmöhus, Hallands, Göteborgs och Bo­ hus, Älvsborgs, Värmlands, örebro, Kopparbergs, Västernorrlands, Jämtlands och Västerbottens län, föreningen Sveriges landsfiskaler, länsavdelningarna av landsfiskalsföreningen i Stockholms, Kronobergs och Skaraborgs län, stads- fiskalerna i Göteborg, fattigvårds- och barnavårdskonsulenterna i andra, sjätte och sjunde distrikten samt barnavårdsnämnderna i Malmö och Växjö.

Tillstyrkande yttranden ha även avgivits av Svea och Göta hovrätter, hov­ rätten över Skåne och Blekinge, fångvårdsstyrelsen, socialstyrelsen, Överståt­ hållarämbetet, länsstyrelserna i Östergötlands, Kronobergs, Kalmar, Göte­ borgs och Bohus samt Gävleborgs län, landsfogdarna i Stockholms, Uppsala, Södermanlands, Blekinge, Skaraborgs, Västmanlands och Norrbottens län, stadsfiskalen i Gävle, poliskammaren i örebro, kriminalpolisintendenten i Göteborg, skyddshemsinspektören, fattigvårds- och barnavårdskonsulenterna i första, tredje, fjärde, femte, åttonde och nionde distrikten, styrelsen för sta­ tens uppfostringsanstalt å Bona, barnavårdsnämnderna i Stockholm och Gö­ teborg, föreningarna Sveriges häradshövdingar, Sveriges stadsdomare, Sve­ riges landsfogdar och Sveriges stadsfiskaler samt svenska fattigvårds- och barnavårdsförbundet. ,

Allvarligare betänkligheter mot förslaget lia framförts i yttrandena från justitiekanslersämbetet, länsstyrelserna i Uppsala, Blekinge, Älvsborgs, Ska­ raborgs och Västmanlands län, polismästaren och förste stadsfiskalen i Stock­ holm, poliskammaren i Göteborg, landsfogden i Gävleborgs län samt Öster­ götlands och Blekinge länsavdelningar av landsfiskalsföreningen. I fråga om flertalet av dessa yttranden gäller dock att förslaget icke däri blivit avstyrkt.

15

Av de allmänna omdömen örn förslaget som uttalats i yttrandena må följande återgivas.

Svea hovrätt yttrar att vad beredningen anfört till stöd för reformen syn­ tes vara välgrundat och alt hovrätten vore beredd att tillstyrka en lagstift­ ning av den innebörd förslaget hade. I fråga om förutsättningarna för åtals­ eftergift funne hovrätten förslaget väl avvägt. I likhet med beredningen ville hovrätten understryka vikten av att de nya bestämmelserna handhades med varsamhet och åtminstone till en början främst komme till användning för dem som vore nära 15-årsåldern. Hovrätten över Skäne och Blekinge anser det angeläget att möjlighet öppnas till eftergift av åtal mot minderåriga och har ingen erinran mot förslaget i avseende å den omfattning, vari åtals­ eftergift avsetts skola ske, och de förutsättningar som stadgats för åtals­ eftergift.

Justitiekanslersåmbetet framhåller att förslaget innefattade en nyhet av stor principiell betydelse. Hittills hade den regeln med relativt obetydliga undantag gällt i lagstiftningen, att, där åklagaren konstaterat tillvaron av ett brott, den därför skäligen misstänkte städse skulle lagforas för detsamma.

En sådan regel, som hade gammal hävd för sig i vårt land, vore tydligen ur flera synpunkter av stort värde. Den största vinningen vore väl lätthe­ ten att upprätthålla en av de viktigaste grundsatserna i rättsskipningen, den om allas likhet inför lagen. A andra sidan vore det klart, att många fall gåves, då det skulle vara önskvärt att kunna undvika ett åtal. Det fun­ nes nog ingen åklagare som icke vid olika tillfällen haft känslan av att ett åtal kunnat eftergivas utan olägenhet för det allmänna men till stort gagn för den enskilde, som skulle drabbas av åtalet, och hans närmast anhöriga. Det framlagda lagförslaget vore därför till sitt syfte tilltalande. Ett försök till lagstiftning på detta område, även med den begränsade räckvidd som förslaget hade, gåve emellertid tämligen snart vid handen, att stora vansk­ ligheter här mötte.

Ämbetet ifrågasätter, om det icke vore lämpligt att innan förslaget ge­ nomfördes avvakta verkningarna av den nya lagen örn villkorlig dom med däri föreskrivna olika möjligheter att tillrättaföra de unga brottslingarna, avseende bl. a. anstånd med ådömande av straff samt den tilltalades över­ lämnande till barnavårdsnämnd för skyddsuppfostran. Måhända vore det ock riktigare vid införande av ett sådant institut som åtalseftergift att låta institutet först avse förseelser och ej verkliga brott. Med denna uppfattning borde den nya rättegångsbalkens regler om generell åtalseftergift beträf­ fande bagatellförseelser först vinna tillämpning, innan åtalseftergift i lag medgåves i fråga örn brott av minderåriga. Ett uppskov med förevarande förslags genomförande skulle lia den fördelen med sig, att barnavårds­ nämnderna efter ett dylikt uppskov kanske erhållit en sådan organisation, att de vöre i stånd alt fylla de nya funktioner som borde tillkomma dem i ett förfarande, avseende eftergift av åtal mot minderåriga brottslingar. Möjligen kunde det befinnas önskvärt att under mellanliden i lag reglera frågan om eftergift av åtal för de yngsta minderåriga, de som befunne sig i åldern 15—16

Kunni. Mcij.ts proposition nr S.

Kungl. Maj:ts proposition nr 8.

17

Poliskammaren i Göteborg uttalar att den, ehuru reformen på visst sätt måste anses strida mot principen örn allas likhet inför lagen, likväl icke vålle motsätta sig förslaget då erfarenheten ådagalagt behovet av åtalseftergift.

Socialstyrelsen och statens inspektör för fattigvård och barnavård, vilka funnit de skäl övertygande som av strafflagberedningen anförts för det före­ slagna institutets införlivande med svensk rätt, anse reformen motiverad jämväl med hänsyn till de erfarenheter som styrelsen gjort under sin verk­ samhet inom ungdomsskyddet och till det gynnsamma utfallet av lagstift­ ningen på berörda område inom våra skandinaviska grannländer. Även skyddshemsinspektören tillstyrker förslagets genomförande men anser det oundgängligen nödvändigt, att det dessförinnan klarlägges huru barnavårds­ nämnderna på bästa sätt skola förstärkas. Svenska fattigvårds- och barna­ vårds} örbundet hälsar förslaget med den livligaste tillfredsställelse.

Beträffande den föreslagna reformens inverkan på den allmänna lag­ lydnaden framhålles i ett flertal yttranden, såsom delvis redan omnämnts, att en vidsträckt eller slentrianmässig tillämpning av åtalseftergift, lik­ som av villkorlig dom, kan medföra skadliga verkningar, i all synnerhet med hänsyn till den starkt ökade ungdomsbrottsligheten. Vidare påpekas faran av att institutet erhåller en ojämn tillämpning. I förra hänseendet an­ för justitiekanslersämbetet:

Redan nu torde hos mången ungdom -— liksom sannolikt även hos en del äldre — den föreställningen råda, att ett brott första gången ej är så farligt; det anses ej medföra annan påföljd än villkorlig dom, och för en sådan straffdom hyses föga respekt. Även om åtalseftergift naturligen ej skulle bru­ kas, då allmänpreventiva hänsyn tala däremot, och även om den omständig­ heten beaktas att åtalseftergiften skulle förenas med erforderlig åtgärd av barnavårdsnämnd, synes den faran icke kunna uteslutas, att blotta införan­ det av institutet kan verka avtrubbande på de minderårigas ansvarskänsla.

Särskilt betänkligt bleve det, om den uppfattningen vunne insteg, att den som första gången beginge ett brott kunde påräkna åtalseftergift, att då han återkomme andra gången annan påföljd än villkorlig dom ej inträdde^ samt att först då han tredje gången beträddes med brott ett verkligt straff ålades honom. Den rådande kristiden med därav följande i hög grad ökade ung­ domsbrottslighet är föga lämpad för sådana lagstiftningsåtgärder, som kun­ na befaras minska ansvarskänslan hos ungdomen.

Vidare framhåller ämbetet vådan av att principen örn allas likhet inför lagen åsidosattes eller att den uppfattningen i allt fall gjorde sig gällande, att nämnda princip icke städse upprätthölles. Härom anföres:

Redan den ojämnhet i tillämpningen olika överåklagare emellan som näp­ peligen går att undvika är ur nu ifrågavarande synpunkt oläglig. Men än menligare skulle det vara, örn samma överåklagares beslut i olika ärenden icke framslode såsom grundade, så att exempelvis den föreställningen med eller utan fog uppkomme att större hänsyn visades i ett fall än i elt annat. Det är här att märka, att överåklagarnas efter icke offentlig handläggning meddelade beslut i frågor örn åtalseftergift icke kunna förväntas ålnjuta samma auktoritet i folkmeningen som tillkommer de allmänna domstolar­ nas avgöranden.

Bihang lill riksdagens protokoll 1 sanik Nr 8.

2

18

Kungl. Maj:ts proposition nr 8.

Även Överståthållarämbetet framhåller faran ur allmänpreventiv synpunkt av en ordning enligt vilken åtalseftergift regelmässigt beviljades samt anför beträffande villkorlig dom:

Den föreslagna lagstiftningen lärer icke medföra något hinder för att en person, mot vilken åtal en gång eftergivits, sedermera, om han begår nytt brott, erhåller villkorlig dom. Att sedan åtal eftergivits, villkorlig dom med­ delas, synes enligt gällande lagstiftning örn villkorlig dom framför allt kunna tänkas beträffande den, vilkens brottslighet vid prövningen av frågan örn åtalseftergift ansetts vara av sådan art, att det funnits tillfyllest tilldela den brottslige varning eller ställa honom under övervakning. Skulle därefter den villkorliga domen icke medföra annan påföljd än förnyad övervakning, kunde lätt den uppfattningen vinna insteg, att unga personer utan risk för mera in­ gripande åtgärder från samhällets sida kunna begå brott, icke bara en utan två gånger. Att ett sådant tänkesätt skulle kunna få en oförmånlig inverkan ifråga om ungdomskriminaliteten torde vara uppenbart.

Av nu angivna skäl förordar Överståthållarämbetet att i lagen örn villkor­ lig dom införes ett stadgande som likställer åtalseftergift med villkorlig dom i fråga om möjligheten att senare medgiva samme person ny villkorlig dom. Förslag av denna innebörd göres även av förste stadsfiskalen i Stockholm och landsfogden i Gävleborgs län. Den förre yttrar att mycket vöre vunnet örn den brottslige, samtidigt med att han vid meddelande av åtalseftergift er- hölle varning, finge veta att han vid förnyad brottslighet icke kunde påräk­ na villkorlig dom. Landsfogden tillägger, att åtalseftergift borde likställas med straffdom även i fråga om skärpt straff för återfall i brott.

Polismästaren i Stockholm, som finner förslaget innebära att åtalseftergift i regel skall medgivas, ifrågasätter örn icke den undervärdering av straffets allmänpreventiva uppgift som häri bomme till synes kunde få till följd att ungdomsbrottsligheten ytterligare ökades. I yttrandet anföres härutinnan:

Av den av fångvårdsstyrelsen på uppdrag av Kungl. Majit år 1939 verk­ ställda utredningen om ungdomsbrottslighetens omfattning, dess orsaker samt utveckling under senare år framgår, att år 1922 (minimiår) sakfäll- des 333 15—18-åringar och år 1924 (minimiår) 608 18—21-åringar för straffregisterbrott; motsvarande siffror för år 1937 voro 1,050 respektive 842. Av dessa siffror framgår icke endast ungdomsbrottslighetens betydande ökning utan även en klar förskjutning av brottslighetens tyngdpunkt mot den yngsta åldersklassen 15—18 år. Det finnes starka skäl för att antaga, att motsvarande siffror för närvarande betydligt ökats. Erfarenheten från tidigare krigs- och efterkrigsperioder giver icke anledning till antagande, att någon minskning härutinnan skall inträda utan snarare tvärtom.

Jag tror, att vid bedömandet av orsaken till den påvisbara stegringen av ungdomsbrottsligheten icke kan bortses från det förhållandet, att första- gångsförbrytaren i åldern 15—18 år som regel kan påräkna villkorlig dom. Att förneka kausalsammanhanget mellan den ökade ungdomsbrottsligheten och den villkorliga domen genom att förklara, att den unga brottslingen i manga fall varken före eller vid brottets begående tänker på följderna, an­ ser jag felaktigt med hänsyn till den motsatta erfarenhet, kriminalpolisen gjort på detta område.

Denna erfarenhet anser jag att man i detta sammanhang icke kan bortse ifrån, även på grund av den omfattning, ligabrottsligheten fått för Stockholms vidkommande under de senare åren. Enligt den utredning, som verkställts

20

Kungl. Maj.ts proposition nr 8.

antagandet att åtalseftergift försvagade allmänpreventionen och att institu­ tets verkningar varit välsignelsebringande både för individen och samhäl­ let. I anslutning härtill erinrar barnavårdsnämnden att i förslaget givits utrymme även för beaktande av allmänpreventiva synpunkter.

I justitiekanslersämbetets utlåtande framställas även anmärkningar rö­ rande det förhållandet att jämte den föreslagna i lag reglerade möjligheten till åtalseftergift alltjämt skulle komma att bestå en av barnavårdsnämn­ derna utövad och av lagbestämmelser obunden eftergift av åtal. Härom ytt­ rar ämbetet:

Enligt beredningens förslag förefaller någon egentlig ändring icke vara åsyftad i barnavårdsnämndernas nuvarande praxis att icke till polismyn­ dighetens kännedom bringa brott av minderåriga som kommit till deras vet­ skap. Beredningen yttrar, att i den mån denna praxis är förnuftig och vär­ defull ändring därutinnan ej synes böra ske. Enligt anförda uttalande skall alltså vid sidan av den i lag reglerade åtalseftergiften finnas en av barna­ vårdsnämnderna utövad, av lagbestämmelser obunden »åtalseftergift». Även om, såsom beredningen uttalar, statens barnavårdsinspektion skulle giva barnavårdsnämnderna direktiv i hithörande frågor och kontrollera före­ skrifternas efterlevnad, vore det enligt justitiekanslersämbetets förmenande principiellt olämpligt, om ett slags åtalseftergift faktiskt alljämt komme att tillämpas från barnavårdsnämndernas sida, sedan institutet i lag reglerats och dess handhavande uppdragits åt överåklagare. Omnämnda direktiv och kontroll av barnavårdsinspektionen torde för övrigt ej heller kunna utgöra betryggande garanti för en ändamålsenlig eller enhetlig tillämpning av in­ stitutet.

Erinringar rörande det av justitiekanslersämbetet åsyftade förhållandet framställas även av landsfogdarna i Stockholms och Norrbottens län samt poliskammaren i Göteborg. Landsfogdarna föreslå stadgande om skyldighet för barnavårdsnämnd att till åklagarmyndigheten anmäla brott varom nämnden får kännedom, därvid dock enligt det ena yttrandet anmälnings­ skyldigheten skulle begränsas till brott som kunde bliva föremål för åtals­ eftergift. Länsstyrelsen i Skaraborgs län angiver såsom tänkbart att barna­ vårdsnämnderna, sedan institutet eftergift av åtal blivit infört, skulle anse sig böra i väsentlig utsträckning till åklagarmyndigheten hänskjuta frågan örn eftergift. Barnavårdsnämnden i Stockholm förmäler, att den icke i nå­ got fall hos åklagarmyndigheten gjort anmälan om brott, samt yttrar att det skulle vara av betydelse att lagen lämnade barnavårdsnämnderna led­ ning angående anmälningsplikten så att en enhetlig tillämpning kunde kom­ ma till stånd.

De av strafflagberedningen anförda allmänna skälen för refor­ men ha i flertalet av de yttranden vari uttalanden därom förekomma fun­ nits övertygande. Det framhålles sålunda att ett lagförande av unga brotts­ lingar ofta är onödigt med hänsyn till att domstolsförfarandet i allmänhet utmynnar i åtgärder likartade med dem som barnavårdsnämnderna kunna vidtaga samt att lagförandet understundom kan medföra skadliga verkningar. Uttalanden i denna riktning göras av Svea och Göta hovrätter, styrelsen för

Kungl. Maj:ts proposition nr 8.

21

föreningen Sveriges häradshövdingar, föreningen Sveriges landsfogdar och några landsfogdar, ungdomsvårdskommittén, flera fattigvårds- och barnavårdskonsulenter m. fl. I några av nu avsedda yttranden erinras, att det re­ dan förekomma eftergift av åtal såtillvida att barnavårdsnämnderna under­ läte att för åklagarmyndigheterna anmäla brott som begåtts av omhänder­ tagna ungdomar, och det uppgives även att åklagarna ibland avstått från att åtala i fall då brottet föranlett åtgärd av barnavårdsnämnd. Ur landsfogde­ föreningens yttrande må återgivas följande:

En allt starkare tendens förekomme att lämna ökat utrymme åt sociala vårdnadssynpunkter vid behandlingen av unga brottslingar. I praktiken hade den rena socialvården genom barnavårdsnämnderna kommit att konkurrera med vedertagna straffrättsliga reaktionsformer, i det att skyddsuppfostran eller andra åtgärder som stöde barnavårdsnämnderna till buds vunnit till- lämpning även beträffande ungdom som begått brott. Denna utveckling hade inneburit betydande fördelar och erfarenheten syntes tala för en legalise- ring och en vidgad tillämpning av denna form för behandlingen av de unga brottslingarna. Förslaget om införande av åtalseftergift utgjorde ett nytt led i utvecklingen i angiven riktning och vöre av värde även ur andra synpunkter. Ofta framstode domstolsförfarandet såsom en alltför vid­ lyftig apparat för unga lagöverträdares bestraffning och tillrättaförande. Många belysande och beklämmande fall kunde anföras där ungdomar måst tilltalas vid domstol på grund av obetänksamma handlingar som icke skett av brottsligt uppsåt i egentlig mening. Oftast inskränkte sig visserligen dom­ stolsbehandlingen till ett konstaterande av brottet, men med skäl kunde då ifrågasättas örn det vore nödvändigt att detta konstaterande ägde rum med den omständliga procedur som ett domstolsförfarande innebure. Icke sällan förekomme fall då såväl samhällets som den enskildes intressen skulle bäst kunna tillgodoses genom en allvarlig varning till den felande utan tillgripan­ de av åtal.

Ungdomsvårdskommittén anför beträffande de skadliga verkningarna av en lagföring att häktning, domstolsförfarande och bestraffning ofta betydde svåra psykiska lidanden för de ungdomar som drabbades därav och för deras närmaste anhöriga samt ej sällan medförde djupgående och till en tidig för- härdning ledande skadeverkningar å unga och mottagliga sinnen, samtidigt som åtgärderna vanligen även medförde allvarliga hinder för de därav drab­ bade i deras försök att för framtiden söka sin utkomst på ärligt sätt och i övrigt föra en hederlig vandel.

I det av skyddshemsinspektören avgivna yttrandet omtalas vissa erfarenheter från den tid då han var föreståndare vid Stockholms stads skyddshem Skrubba:

Det förekom ofta, att åtalade elever intogos i skyddshemmet, innan dom­ stolen tagit ställning till deras straffrättsliga behandling. Ofta skedde detta i samråd med de dömande myndigheterna. Ehuru sålunda betryggande och av domstolen godtagna åtgärder vidtagits av annan myndighet för vederbörande elevs tillrättaförande, måste denne ändock inställas inför domstolen för er­ hållande av villkorlig dom. Denna omgång framstod icke bara som oformlig och onödig utan även som olämplig och ibland rent av skadlig för eleven. Även om förseelserna mången gång voro av tämligen allvarlig natur, måste det dock beaktas, att de begåtts av barn i 15—16 årsåldern, vilka ofta på grund

22

Kungl. Maj:ts proposition nr S.

av försenad intellektuell utveckling förståndsmässigt lågo långt under den nivå, som för straffmyndighetsåldern får anses normal. För åtskilliga av dessa blev en inställelse inför domstol endast en spännande upplevelse, som efteråt föreföll ofarlig och verkade avtrubbande på respekten för det rättsliga förfa­ ringssättet. För andra mera känsliga individer kunde inställelsen bliva till ett oproportionerligt och ganska meningslöst lidande. Slutligen var förfarings­ sättet alltid anledning till mycket obehag för de ungas anhöriga.

Oftast hade såväl eleverna som deras anförvanter svårt att förstå, varför två myndigheter skulle besluta örn behandlingen. I synnerhet blev det för­ virrande att domstolen dömde exempelvis til! ett par månaders fängelse vill­ korligt, men att detta straff utan synligt samband av annan myndighet er­ sattes med omhändertagande under obestämd tid, som kunde utsträckas kanske under flera år.

Styrelsen för statens uppfostringsanstalt å Bona, som meddelar att styrel­ sen vid tillämpningen av lagen örn tvångsuppfostran haft en rik erfarenhet angående åtalseftergift, vitsordar att möjligheten därtill visat sig vara av syn­ nerligt värde för det vid anstalten bedrivna fostringsarbetet, vilket därigenom kunnat ostört fullföljas.

Barnavårdsnämnden i Stockholm gör gällande att inom barnavårdskretsar den meningen vore ganska allmän att straffbarhetsåldern borde framflyttas.

De skäl som plägade anföras härför sammanfölle i stort sett med dem som beredningen åberopat för sitt förslag, och en åtalseftergift bomme också att verka på samma sätt som om straffmyndighetsåldern vore höjd.

De av strafflagberedningen anförda motiven för reformen lia i andra ytt­ randen upptagits till mera kritisk granskning. Sålunda uttalas i flera ytt­ randen tvivel angående lagförandets skadliga verkningar, varvid även fram- hålles att lagförandet och därmed sammanhängande åtgärder mången gång kunde innebära en nyttig läxa. Justitiekanslersämbetet anför härom:

Ett av de viktigaste motiverna till förslaget torde vara önskan att undan­ röja den skada lagförandet i och för sig anses medföra för de minderåriga. Enligt strafflagberedningen har det offentliga konstaterandet av brottet ofta ett ogynnsamt inflytande på de unga och skapar svårigheter av social art för deras fortsatta utkomst. I sistnämnda del torde detta uttalande icke böra möta gensagor. Huruvida det offentliga konstaterandet av ett brott har ett ogynnsamt inflytande på den unge brottslingen, synes emellertid tvivelaktigt för de normala fallen. I dessa fall torde tvärtom ett lagförande mången gång i så måtto kunna vara till direkt nytta för den, som är föremål härför, att han får ett så kraftigt och varaktigt intryck av huru starkt samhället ogillar hans handlingssätt att han därav påverkas att avhålla sig från nya brott. Att »samhällsmaskineriets mest solenna former» igångsättas, även när det gäller en ung brottsling, synes i verkligheten blott vara på sin plats, naturligen förutsatt att det är fråga om brott av någon betydenhet. De med ett domstols- förfarande förenade åtgärder som föregå handläggningen inför domstolen, främst häktning, kunna emellertid, åtminstone beträffande de allra yngsta, vara olägliga. Alldeles säkert är kanske dock icke detta, ty en så allvarlig åtgärd som häktning kan innebära en kraftig läxa för den unge brottslingen, så att han härigenom förmås leva laglydigt, medan å andra sidan häktnings- tiden merendels torde vara alltför kortvarig för att medföra några egentliga risker för hans andliga eller fysiska hälsa. De olägenheter, som emellertid må vara förbundna med lagföring och därmed förenade åtgärder, torde

24

Kungl. Maj:ts proposition nr 8.

på den unge brottslingens personliga utveckling utöva säkerligen de förbere­ dande åtgärder som föregå domstolsförfarandet och vilka ofta taga sig ut­ tryck i de tilltalades förvaring å fängelser och häkten. Dessa skadeverkning­ ar, vilka man icke heller kommer ifrån vid tillämpning av åtalseftergiftsinsti- tutet, böra enligt länsstyrelsens förmenande i görligaste mån elimineras ge­ nom införande av ett lagstadgande, att ungdomliga förbrytare endast i un­ dantagsfall borde kunna häktas samt att häktningsfrågan i dylika fall skulle anförtros, förutom domstol, endast överåklagare.

Länsstyrelsen i Kronobergs lån ifrågasätter huruvida förfarandet vid åtals­ eftergift — i regel polisförhör inför distriktsåklagaren jämte ytterligare ut­ redning av landsfogden och undersökning av barnavårdsnämnd hos arbets­ givare m. fl. — gjorde saken mindre känd eller vore mindre påfrestande för brottslingen än lagförandet vid domstol, som för övrigt vore oförhindrad handlägga mål av denna art inom lyckta dörrar.

Även länsstyrelsen i Uppsala län finner de skadliga verkningarna av instäl­ lelse inför rätta kunna i all huvudsak undvikas genom målets handläggning inom stängda dörrar.

Med hänsyn till att rättegångarna ofta hållas inom stängda dörrar anser jämväl förste stadsfiskalen i Stockholm det vara uteslutet att den brottslige genom lagföringen tillfogas något större lidande. Han tillägger att, enligt överenskommelse mellan de större tidningarna, pressen i mycket ringa om­ fattning sysselsatte sig med ifrågavarande rannsakningar.

Poliskammaren i Göteborg, som med hänsyn till arten av ungdomsbrotts­ ligheten, till stor del bestående av liga- och seriestölder, ej anser sannolikt, att de unga förbrytarna skulle vara så psykiskt spröda, att det offentliga konsta­ terandet av brottet hade ett ogynnsamt inflytande eller skapade svårigheter av social art, ifrågasätter på grundval av sin kännedom om såväl brottsling­ arnas natur som arten av deras brott, huruvida icke de befarade verkningar­ na av offentligheten vid domstolarna vore något överdriven. Vidare erinras att den nu som skadlig ansedda offentligheten eljest brukat betecknas som demokratiens mest oumbärliga kontroll å rättsskipningen. Utan att polis­ kammaren ville dela de längst gående kraven i denna riktning syntes det dock poliskammaren som om starkare skäl kunde åberopas till stöd för principen örn rättegångarnas offentlighet än för dess inskränkning i nu ifrågavarande avseende.

I fråga om häktning av unga brottslingar anför länsstyrelsen i Uppsala län: Såsom den främsta processuella olägenheten av nuvarande förfarande fram­ står häktningsfrekvensen i jämförelse med de ådömda frihetsstraffen. Man torde dock få utgå ifrån att av dem, som lagförts för brott mot 20, 21 och 22 kap. strafflagen och häktats för sådant brott, ett stort antal dömts till ung­ domsfängelse eller tvångsuppfostran och således till ett frihetsberövande straff. Härtill kommer att häktningsreglerna enligt förslaget skulle förbli oförändrade. Det kan därför tänkas att åklagaren även efter genomförandet av den föreslagna åtalseftergiften finner sig nödsakad att verkställa häktning, innan utredningen är så klar, att han anser sig kunna besluta åtalseftergift. Särskilt torde detta kunna inträffa i avseende å ligabrottslingar eller andra fall, där utredning angående en sammanhängande brottslighet skall verk­ ställas eller eljest risk för kollusion föreligger.

26

Kungl. Maj:ts proposition nr 8.

forlig dom, tvångsuppfostran, ungdomsfängelse o. s. v., varjämte kunde ifrå­ gasättas införande av ytterligare former av straff eftergift, såsom varning m. m. Vidare tillkomme, att i domstolen merendels funnes ledamöter, som besutte direkt lokal- och personkännedom, medan överåklagaren i stor ut­ sträckning måste bliva hänvisad till pappersprövning.

Överåklagares lämplighet såsom beslutande organ ifrågasättes i åtskilliga yttranden, vari bl. a. framhålles, att prövningen komme att bliva ömtålig och att den vore av annan art än den som eljest ankonnne på över­ åklagarna. Hovrätten över Skåne och Blekinge förklarar att hovrätten endast med stor tvekan tillstyrkte att beslutanderätten lades hos överåklagarna; för förebyggande av ojämn rättstillämpning hade det varit vida lämpligare att uppgiften handhafts av justitiekanslern, vilket dock av praktiska skäl vöre ogörligt.

Länsstyrelsen i Älvsborgs län framhåller att det alltid vore vanskligt för en enda person att träffa ett riktigt avgörande i en ren omdömesfråga och att det därför vore att föredraga örn avgörandet kunde anförtros åt ett kollegialt organ. Länsstyrelsen delade därjämte processkommissionens uppfattning, att det vore att befara att rättstillämpningen komme att bliva ganska ojämn, därest åtalseftergiftsinstitutet skulle handhavas av överåklagarna. Det läge nära till hands att denna ojämnhet i rättstillämpningen av den stora allmän­ heten tolkades som utslag av godtycke eller bristande oväld.

Liknande erinringar göras av länsstyrelserna i Skaraborgs och Västman­ lands län.

Styrelsen för föreningen Sveriges häradshövdingar uttalar däremot tvivels- mål angående betydelsen av de invändningar som brukade anföras mot åtalseftergift. Föreningen yttrar:

Bland skälen mot en lagstiftning örn åtalseftergift har anförts att det ma­ terial som utan domstolsförhandling skulle stå till buds för prövning av frågan om åtal eller icke åtal skulle bliva otillräckligt, att åklagarna icke skulle vara vuxna uppgiften att verkställa denna prövning och att miss­ tanke lätt skulle kunna uppstå om att fullt giltiga skäl ej alltid bleve be­ stämmande för åklagarens beslut. Visserligen bör betydelsen av dessa och övriga invändningar icke underskattas, men rättsskipningen i de länder, där åtalseftergift är medgiven, synes giva vid handen att de uttalade farhågorna äro överdrivna. De synas ock huvudsakligen hava framförts mot införandet av en mera allmän rätt för åklagaren att pröva önskvärdheten av åtal och äga ej samma giltighet, då fråga är allenast örn unga förbrytare. Särskilt torde i fråga örn dem faran för att allmänheten skulle finna skälen för åtals­ eftergift otillräckliga vara synnerligen ringa. De garantier mot fel i bedö­ mandet som beredningens förslag innebär, torde på ett fullt tillfredsställande sätt undanröja de olägenheter, som eljest otvivelaktigt skulle kunna följa av rätten till åtalseftergift.

Justitiekcinslersämbetet anför beträffande denna fråga:

Det torde. vara befogat att hävda, att genom 1936 års landsfogdereform goda förutsättningar skapats för erhållande av en högt kvalificerad över- aklagarkår. Landsfogdarna, liksom förste stadsfiskalen i Stockholm, äro

28

Kungl. Maj:ts proposition nr 8.

ordas att överåklagarnas beslut skola underställas justitiekanslerns pröv­ ning. Hovrätten över Skåne och Blekinge ifrågasätter, huruvida icke sådan underställning under någon tid, varunder en fast praxis kunde utbildas, bor­ de ske i tveksamma fall. En ledamot av Göta hovrätt, som framhåller betydel­ sen av en auktoritativ och enhetlig prövning, ifrågasätter att överåklagarens beslut örn eftergift skulle underställas prövning av justitiekanslern eller av en särskild nämnd, så sammansatt att dess beslut finge auktoritativ karak­ tär. Göta hovrätt yttrar:

I likhet med beredningen anser hovrätten det icke lämpligt, att beslut om åtalseftergift för att äga giltighet skall underställas justitiekanslersämbetets prövning. Däremot anser hovrätten, som delar beredningens åsikt alt justi­ tiekanslerns åtalsrätt icke bör beskäras, det vara lämpligt, att justitiekans­ lern får underrättelse om eftergivna åtal. En dylik underrättelseplikt skulle även innebära en viss garanti för enhetlig tillämpning. Förebild till det så­ lunda ifrågasatta förfarandet finnes å andra områden, t. ex. i sinnessjukla­ gen i fråga om utlåtanden angående sinnesundersökningar, vilka utlåtanden skola insändas till medicinalstyrelsen. Det synes lämpligt, att i lagen införes en bestämmelse, vari erinras örn att justitiekanslerns åtalsrätt icke beröres av en utav vederbörande åklagare meddelad åtalseftergift.

Överståthållarämbetet förordar bestämmelser av innebörd dels att åtal icke skulle få eftergivas i fall barnavårdsnämnden avstyrkt eftergift och dels att åklagaren skulle vara skyldig att till vederbörande länsstyrelse anmäla varje fall av eftergift. Ämbetet anför:

Innan överåklagarna fatta sina beslut skall utlåtande inhämtas från veder­ börande barnavårdsnämnd, men åklagaren skall icke på något sätt vara bun­ den av barnavårdsnämndens ställningstagande och ej heller vara underkastad någon kontroll i efterhand. Överståthållarämbetet har icke kunnat undgå att finna, att med denna ordning betryggande garantier komma att saknas för att eftergiftsinstitutet handhaves med önskvärd återhållsamhet.

För att råda bot på denna brist vill Överståthållarämbetet i första hand förorda en bestämmelse om att, i de fall barnavårdsnämnden avstyrkt åtals­ eftergift, åtal icke får av åklagaren eftergivas. Härigenom synes åtminstone en viss säkerhet kunna skapas för att icke åtalseftergift beviljas utan att till­ räckliga skäl därtill föreligga. Att åklagaren på detta sätt blir bunden av barnavårdsnämndens ställningstagande torde icke behöva väcka några be­ tänkligheter. Man torde nämligen hava all anledning antaga, att de uttalan­ den, som barnavårdsnämnden enligt förslaget skall avgiva angående den unge brottslingens behandling, skola vara uttryck för erfarenhet och klokt omdöme. Och särskilt i de fall, då nämnden avstyrker åtalseftergift, har man rätt räkna med, att verkligt bärande skäl för nämndens ståndpunkt skola vara för handen.

Vidare vill Överståthållarämbetet förorda, att det stadgas skyldighet för åklagaren att till vederbörande länsstyrelse göra anmälan om varje fall, då han beslutat örn eftergift av åtal mot minderårig. Länsstyrelsen skulle vis­ serligen icke hava någon möjlighet att åvägabringa ändring i beslutet, men den omständigheten att länsstyrelsen, för den händelse åtalseftergift synes hava skett i uppenbar strid med lagstiftningens mening, lärer komma att fästa justitiekanslerns uppmärksamhet på förhållandet, synes kunna utgöra en starkt återhållande faktor mot beviljandet av åtalseftergift i strid mot lag­ stiftarens syfte.

30

Kungl. Maj:ts proposition nr 8.

I några yttranden göres jämförelse med den utredning genom förunder­ sökning som sker innan villkorlig dom meddelas. Justitiekanslersämbetet er­ inrar att sådan förundersökning ganska allmänt, i synnerhet i domsagorna, torde handhavas av någon socialt verksam person eller av en lärare, präst­ man eller yngre jurist samt anser det, örn ej särskilda åtgärder vidtagas, kunna befaras att barnavårdsnämndernas redogörelser i många fall skulle er­ bjuda ett sämre underlag för överåklagarens prövning än den nuvarande förundersökningen erbjöde domstolarna. Länsstyrelsen i Uppsala län och landsf ogden i Södermanlands län yttra sig i enahanda riktning.

Länsstyrelsen i Älvsborgs län uttalar att det säkerligen vore att föredraga om utredningen kunde anförtros åt ett organ med större erfarenhet och sak­ kunskap i hithörande frågor än barnavårdsnämnderna i de små kommuner­ na, antingen åt barnavårdskonsulenten eller åt en i varje särskilt fall förord­ nad lämplig person. Landsfogden i Södermanlands län ifrågasätter likaledes, huruvida icke undersökningen borde verkställas av särskild tjänsteman eller förordnad person inom socialvården.

Anmärkningar riktas vidare mot att förslaget ej innehåller någon bestäm­ melse örn att överåklagaren skall höra den brottslige personligen. En annan anmärkning avser att det icke uttryckligen stadgats att barnavårdsnämnden, såsom i motiven förutsatts skola ske, skall inhämta upplysningar från den brottsliges föräldrar, lärare och arbetsgivare. I motsatt riktning uttalar sig däremot styrelsen för föreningen Sveriges häradshövdingar som anför:

Då redan den utredning, som enligt sakens natur bör föregå barnavårds­ nämnds yttrande i ärende angående åtalseftergift, i vissa fall kan vara ägnad att förorsaka brottslingen allvarlig skada av den art, eftergiften just avser alt undvika, vill föreningen ifrågasätta, om utredningens omfattning lämpli­ gen bör så kategoriskt beskrivas, som i motiveringen till förslaget skett, då däri utsäges, att »självklart är att barnavårdsnämnden vid sin utredning bör inhämta upplysningar från de brottsligas föräldrar, lärare och arbetsgivare». I vissa lindrigare fall synes inhämtande av upplysningar från arbetsgivare och understundom kanske även från lärare kunna underlåtas.

Frågan örn barnavårdsnämndernas kompetens i övrigt har upptagits till behandling i ett flertal yttranden, vari i allmänhet mer eller mindre starkt ifrågasättes huruvida de äro i stånd att fylla de uppgifter som förslaget ålägger dem. 1 all synnerhet avse tvivlen, huruvida barnavårds­ nämnderna sedan åtal eftergivits kunna förväntas vidtaga tillräckliga och vid beslutet örn eftergift förutsatta åtgärder mot den brottslige. Uttalanden av nu angiven innebörd göras av bland andra justitiekanslersämbetet, läns­ styrelserna i Uppsala, Kronobergs, Kalmar och Blekinge län, styrelsen för föreningen Sveriges stadsdomare, poliskammaren i Göteborg och ungdomsvårdskommittén. Justitiekanslersämbetet anför:

Den reaktion från samhällets sida, som skall inträda för den som kommer i åtnjutande av åtalseftergift, skall beslutas av barnavårdsnämnd, och nämn­ den har även att vaka över verkställigheten av beslutade åtgärder. Betydel­ sen av barnavårdsnämndernas uppgifter framhäves av strafflagberedningen

Kungl. Maj:ts proposition nr S.

31

själv, som härutinnan bl. a. yttrar: »Endast därest barnavårdsnämnderna med särskild uppmärksamhet följa de fall där åtalseftergift ägt rum och vid­ taga alla erforderliga åtgärder, kan institutet komma att fungera på ett så­ dant sätt, att det innebär en verklig kriminalpolitisk vinst.» Det synes tvi­ velaktigt, om berörda förutsättning faktiskt kommer att uppfyllas av barna­ vårdsnämnderna i alla de små och medelstora kommunerna. Det torde i verkligheten förhålla sig så att barnavårdsnämnderna i stor utsträckning sakna resurser för ett rätt fullgörande av de nya uppgifterna. Att märka är också, att vissa åtgärder t. ex. skyddsuppfostran äro förenade med kostna­ der för kommunen och att det icke kan uteslutas, att ekonomiska synpunk­ ter kunna spela in för en barnavårdsnämnd, då den har att taga ställning till frågan örn den åtgärd som från nämndens sida hör vidtagas.

Länsstyrelsen i Uppsala län anmärker att barnavårdsnämndernas ingri­ panden utmärktes av ojämnheter samt fortsätter:

Beredningen framhåller, att barnavårdsnämnderna i stor utsträckning un­ derlåta att bringa brott av minderåriga till polisens kännedom. Denna an­ märkning är säkerligen riktig, men den torde kunna skärpas på det sätt, att barnavårdsnämnderna ingalunda alltid äga kännedom om kriminaliteten bland de minderåriga inom vederbörande nämnds verksamhetsområde och att de understundom medvetet underlåta att vidtaga åtgärder enligt barna­ vårdslagen. Det är icke uteslutet, att detta i små kommuner kan bero på eko­ nomiska motiv. I övrigt har man nog att räkna med att barnavårdsnämnder­ na på många håll ledas av uppfattningen, att ungdom i åldern lö—18 år bör försörja sig själv och icke ligga samhället till last.

Länsstyrelsen befarar därför, att barnavårdsnämndernas verksamhet så­ väl beträffande materialanskaffningen som ingripandet kommer att brista i effektivitet i åtskilliga fall. 1 avseende å barnavårdsnämndernas organisa­ tion torde icke någon åtgärd för närvarande kunna vidtagas för att bota denna brist, då man torde få avvakta ett förslag till omorganisation, som i större omfattning åsyftar att erhålla starkare socialt lokalorgan. Såvitt läns­ styrelsen kan finna, innefattar förslaget således i detta avseende icke tillräck­ liga garantier.

Ungdomsvårdskommitlén yttrar i förevarande fråga:

Det måste enligt ungdomsvårdskommitténs förmenande befaras, att ett försök till rationellt genomförande av åtalseftergiften på många håll i vårt land kommer att möta stora svårigheter, enär åtskilliga barnavårdsnämnder ute i bygderna med sin nuvarande organisation knappast äro i stånd att fylla de ökade krav som det nya systemet ställer på dem. Kommittén stöder sig därvid på tidigare vunnen erfarenhet rörande barnavårdsmyndigheternas för­ måga att i förekommande fall verkställa ett snabbt och effektivt ingripande. Man torde kunna befara, att många barnavårdsnämnder, trots den bästa vil­ ja, skola komma att kämpa med betydande svårigheter då det för dem gäller att i förekommande ärenden angående åtalseftergift tillhandahålla ett full­ gott utredningsmaterial och lämna uppgift å de åtgärder som kunna linnas erforderliga för den brottsliges rättande.

Kommittén tillägger, att vad som anförts pekade på den av förslaget starkt aktualiserade önskvärdheten av åtgärder för en effektiv förstärkning av bar­ navårdsnämndernas organisation, önskvärdheten härav framhålles även av skgddshemsinspektören som i huvudsak anför följande:

Barnavårdsnämnderna hade alltsedan den nya barnavårdslagens ikraftträ­ dande år 1926 haft alt vidtaga åtgärder beträffande barn i åldern mellan

32

Kungl. Maj:ts proposition nr S.

15—18 år, vilken åldersgrupp förslaget avsåge. De hade härvid tagit befatt­ ning ej blott med ungdom, som företett lindriga eller mera allmänna tecken på vanart, utan även med sådana som begått brottsliga gärningar.

Nämnderna i de större städerna torde under årens lopp ha förvärvat sådan erfarenhet att de kunde levandegöra bestämmelser av föreslagen innebörd. De hade, ofta genom utbildade och erfarna tjänstemän, möjlighet att konse­ kvent fullfölja beslut om övervakning och placering av omhändertagna i ar- betsanställning m. m.

Svårare ställde det sig för barnavårdsnämnderna i övriga kommuner. De stöde ofta ganska hanöfailna inför sådana fall som fordrade ett snabbt in­ gripande och deras tillämpning av barnavårdslagen syntes vara mycket varie­ rande. De alltmera omfattande uppgifter som tillagts nämnderna under se­ nare år hade medfört att ledamöterna icke kunde tillräckligt sätta sig in i de olika slagen av åtgärder. På grund av dessa förhållanden uppkomme en be­ klaglig benägenhet att underlåta eller förhala ingripanden.

I fråga örn barn som skulle intagas i skyddshem hade det visat sig nöd­ vändigt icke blott att lämna barnavårdsnämnderna handledning med upp­ ställandet av den erforderliga utredningen utan även att bibringa dem kän­ nedom örn förefintliga vårdformer.

Det måste befaras att nämnderna i sina utlåtanden rörande åtalseftergift onödigtvis komme att tillråda sådana åtgärder varom domstolen ensam kun­ de besluta. Likaså förefunnes risk att då någon anförtroddes åt nämnden denna visade sig sakna resurser att åstadkomma en effektiv behandling.

Socialstyrelsen, i vars utlåtande statens inspektör för fattigvård och barna­ vård instämt, framhåller till en början att det föreslagna institutets fram­ gång till mycket stor del berodde på barnavårdsnämndernas förmåga att fullgöra de uppgifter som skulle tilläggas dem. Jämte det åklagarens pröv­ ning skulle ske på grundval av barnavårdsnämndens yttrande förutsatte för­ slaget, att nämnderna skulle bliva organ för de betydelsefulla sociala skydds­ åtgärder vilka skulle ersätta en kriminalpolitisk behandling. Det vore ej an­ ledning betvivla att nämnderna skulle göra sitt bästa, men i vissa fall kunde tvekan råda, huruvida de skulle vara i stånd att göra en verkligt effektiv insats. I större städer torde nämnderna ha en .icke ringa insikt och erfaren­ het på hithörande områden. Så vore emellertid ofta icke fallet i fråga om mindre kommuner. Det oaktat ville styrelsen tillstyrka, att barnavårdsnämn­ derna tillädes de föreslagna uppgifterna. Såsom skäl för denna ståndpunkt anför socialstyrelsen i huvudsak följande:

I första hand kan erinras om r.tt den samhälleliga barnavårdens organi­ sation nyligen erhållit en betydelsefull förstärkning i och med det att barna- vårdsombuden enligt för dem utfärdade nya instruktioner ha inordnats i den statliga barnavårdsinspektionen. Denna anordning, som har motiverats av kraven på en intensifiering av tillsyns- och rådgivningsverksamheten på bar­ navårdens område, förutsätter en organiserad samverkan mellan ombuden och fattigvårds- och barnavårdskonsulenterna. Ombuden äga vidare bland annat att företaga utredningar i barnavårdsärenden. Det synes lämpligt, att de i den utsträckning, förhållandena påkalla, anlitas även för de utredningar, som skulle erfordras sedan en lag om åtalseftergift i enlighet med det remit­ terade förslaget trätt i kraft. Även såsom tillsynsorgan kunde barnavårds- ombuden lämna en betydelsefull medverkan. Dessutom komma statens bar- navårdskonsulenter alltjämt att lämna bistånd åt barnavårdsnämnderna, icke minst i form av vägledning och rådgivning.

Kungl. Maj:ts proposition nr 8.

33

Det är vidare att beakta, att enligt strafflagberedningens förslag varje be­ slut om åtalseftergift skall tillställas statens inspektör för fattigvård och bar­ navård för att möjliggöra en erforderlig central kontroll över nämndernas verksamhet samt konsulenternas och barnavårdsombudens rådgivning och vägledning i samband med lagens tillkomst.

En ytterligare förutsättning för att barnavårdsnämndernas medverkan skall giva åsyftat resultat torde emellertid vara, att en planmässig, mera all­ mänt lagd upplysningsverksamhet anordnas i syfte att giva barnavårdsnämn­ derna erforderlig vägledning vid fullgörandet av de nya uppgifterna. Själv­ fallet kommer fattigvårds- och barnavårdsinspektionen härvid att lämna sin medverkan; man har också skäl att antaga, att barnavårdsförbunden skola ägna denna fråga stort intresse.

Styrelsen vill slutligen erinra örn att frågan om barnavårdens organisation för närvarande är föremål för utredning genom socialvårdskommittén. Det kan förväntas, att kommitténs förslag skall vara ägnat att ytterligare väsent­ ligt öka barnavårdsnämndernas möjligheter att tillfredsställande fullgöra sina uppgifter i nu ifrågavarande sammanhang.

Enligt styrelsens förmenande föreligger emellertid icke skäl att uppskjuta genomförandet av ifrågavarande reform j avvaktan på socialvårdskommit- téns blivande förslag. I det föregående åberopade omständigheter torde, som redan antytts, motivera en mera positiv inställning till det nu föreliggande förslaget.

Viss tvekan angående barnavårdsnämndernas förmåga uttalas även av fattigvårds- och barnavårdskonsulenterna i första och femte distrikten. Den förre erinrar att nämndernas ordförande i de små kommunerna ej sällan vore föga kompetenta och att det varit önskvärt att nya åligganden tilldelats nämnderna först i samband med en omläggning av kommunindelningen och införandet av en ny metod för utseende av ordförande. Något annat lämp­ ligt kommunalt organ för ifrågavarande uppgifter funnes emellertid icke, och örn betryggande garantier skapades för att nämnderna erhölle sådan ledning och sammansättning att någorlunda likformig behandling av ären­ dena kunde förväntas, syntes intet vara att invända mot förslaget som sådant.

Barnavårdsnämnden i Göteborg vänder sig i sitt utlåtande mot ett utta­ lande av beredningen att förslaget, bortsett från avgivande av yttrande till överåklagaren, icke på barnavårdsnämnderna lade annat arbete än som re­ dan enligt lag ankomme på dem. I utlåtandet anmärkes, att nämndernas ökade arbetsuppgifter komme att bestå i åtgärder vilka såväl skulle föregå som följa på ett beslut örn åtalseftergift. Efter erinran att barnavårdsnämn­ dernas verksamhetsområde under senare år oupphörligt utvidgats och att det i de mindre kommunerna varit svårt att gå i land med dessa uppgifter, anföres i utlåtandet:

Skall förevarande lagstiftning bliva effektiv och syftemålet med densam­ ma uppnås ligger all makt uppå att barnavårdsnämnderna som skyddsorgan givas hög funktionsduglighet. Skyddsåtgärderna mot den brottslige måste, som strafflagberedningen själv framhåller i den allmänna motiveringen, full­ följas konsekvent och utan slapphet. Det fordras att barnavårdsnämnderna med nit och intresse verkligen gripa sig an med de nya uppgifterna. Särskilt gäller detta beträffande barnavårdsnämndens åtgärder efter beslutet örn åtalseftergift. Endast därest barnavårdsnämnderna noga övervaka de fall,

Bihang till riksdagens protokoll I saini. Xr S.

3

34

Kungl. Maj.ts proposition nr 8.

där åtalseftergift skett, och vidtaga erforderliga åtgärder för den brottsliges tillrättaförande, finnes utsikt till att lagens syftemål uppnås. Det är på bar­ navårdsnämnderna det ytterst beror om lagen verkligen blir en kriminal- politisk vinst och ett framsteg för socialvården. Man har intryck av att straff­ lagberedningen med något för lätt hand vidrört denna viktiga sida av in­ stitutets tillämpning.

I vissa yttranden erinras att ekonomiska hänsyn kunna påverka barnavårdsnämndernas ställningstagande. Socialstyrelsen anför:

En erinran må göras beträffande ett förhållande, som kan spela en viss roll, örn det också icke är av avgörande betydelse. Enligt gällande bestämmel­ ser skall kommun i viss utsträckning svara för kostnaderna för omhänder­ taget barns skyddshemsvistelse, medan däremot inga kostnader drabba kom­ munen för den som vistas på uppfostringsanstalt. Det kan otvivelaktigt före­ ligga en viss frestelse för en barnavårdsnämnd att i det aktuella fallet förorda den behandlingsform, som ställer sig ekonomiskt fördelaktigast för kom­ munen, alltså förordnande örn tvångsuppfostran, med bortseende från vad som för den unge lagöverträdarens del kunde vara lämpligast. En sådan möjlighet är för handen särskilt beträffande små och ekonomiskt svaga kom­ muner, och det är givetvis icke önskvärt, att risken aktualiseras ens i en­ staka fall. Det är icke möjligt att nu förutse, i vad mån någon dylik tendens skulle kunna göra sig gällande vid lagens tillämpning, men det är enligt sty- lelsens förmenande påkallat, att denna fråga i fortsättningen ägnas upp­ märksamhet. Endast vunnen erfarenhet örn lagens tillämpning kan här fälla ett avgörande utslag.

Liknande uttalanden göras av ungdomsvårdskommittén, skyddshemsinspektören samt fattigvårds- och barnavårdskonsulenten i första distriktet.

Vidare framhålles att förslaget även i övrigt komme att medföra ökade kostnader för barnavården i kommunerna. Svenska fattigvårds- och barnavardsförbundet anser förslaget medföra en väsentlig ökning av barnavårds­ nämndernas redan högst avsevärda arbetsbörda och ifrågasätter gottgörelse av statsmedel för de stegrade kostnaderna. Barnavårdsnämnden i Stockholm gör likaledes gällande, att förslaget komme att för barnavårdsnämnderna medföra en arbetsökning, som i större kommuner säkerligen bleve både om­ fattande och krävande, samt anmärker att strafflagberedningen syntes ha tagit allt för lätt på denna sak. Särskilt framhåller nämnden, att det för av­ givande av yttrande till överåklagaren bleve nödvändigt verkställa en ingå­ ende personundersökning genom kvalificerade undersökare samt att barna­ vårdsnämnd då åtal eftergåves finge att taga befattning med en mycket stor del av den ungdom som nu lagfördes och därigenom ginge barnavårdsnämn­ den helt förbi. Det syntes naturligt och riktigt att barnavårdsnämnderna i skattemedel erhölle gottgörelse åtminstone för arvoden till övervakare samt ersättning eller större bidrag än för närvarande för kostnader då ungdom omhändertoges för skyddsuppfostran men icke intoges i skyddshem.

Strafflagberedningens förslag att anordna central kontroll över barnavårdsnämnderna genom statens inspektör för fattigvård och barnavård har berörts i några yttranden. Justitiekanslersämbetet anmärker

Kungl. Maj:ts proposition nr 8.

35

att beredningen icke angivit huru denna till synes betydelsefulla sak i prak­ tiken skulle anordnas. Med hänsyn till det avsevärda antal personer som kunde erhålla åtalseftergift tarvade denna fråga enligt ämbetets mening ett ingående övervägande.

Socialstyrelsen och statens inspektör för fattigvård och barnavård tillstyr­ ka beredningens förslag örn kontroll genom den statliga barnavårdsinspek- tionen. Styrelsen tillägger:

Därest lagförslaget genomföres, har styrelsen för avsikt att i detta sam­ manhang föranstalta örn att barnavårdsnämnderna till inspektören lämna meddelanden angående arten av vidtagna åtgärder samt dessas resultat. Här­ igenom skulle inspektören få större möjligheter att utöva en effektiv dylik kontroll samt att -—- själv eller genom barnavårdskonsulent eller barnavårds- ombud —- ingripa, när detta befinnes erforderligt.

Med hänsyn till de nya uppgifter, som efter förslagets genomförande skulle tilläggas statens fattigvårds- och barnavårdsinspektion, vill styrelsen fram­ hålla behovet av en förstärkning av dess redan förut hårt ansträngda arbets­ krafter.

I övrigt komma härutinnan skilda åsikter till synes i yttrandena. Länssty­ relsen i Uppsala län anser det icke tillfredsställande att i huvudsak lita till barnavårdsinspektörens kontroll samt erinrar att 21 § barnavårdslagen icke lämnade tillfälle till den rättelse som kunde vara av nöden, bortsett från att inspektören i regel komme att alltför sent erhålla kännedom om ett föreva­ rande fall. Ett korrektiv vore att tillerkänna åklagaren besvärsrätt i fråga om barnavårdsnämndens åtgärder. Länsstyrelsen ville emellertid ifrågasätta örn icke den erforderliga garantien kunde vinnas genom användning av den be­ fogenhet som ankomme på länsstyrelserna enligt 20 § och 81 § 2 mom. bar­ navårdslagen. Härför förutsattes dock att åklagaren höljes underrättad örn barnavårdsnämndens åtgöranden och att åklagaren gjorde anmälan hos läns­ styrelsen om vad som kunde anses brista.

Även skyddshemsinspektören anser skäl kunna anföras för att anförtro kontrollen åt länsstyrelserna, som vore närmaste tillsynsmyndighet över bar­ navårdsnämnderna. Då emellertid länsstyrelserna torde ha svårt att åstad­ komma en över hela landet enhetlig tillämpning, syntes i avvaktan på organi­ satoriska reformer det lämpligaste vara att tillsynen i en eller annan form förlädes till socialstyrelsen, som torde lia möjlighet att utöva ett visst infly­ tande över barnavårdsnämnderna och främja en likformig praxis. Beträffan­ de det av beredningen föreslagna kontrollsystemet anför skyddshemsinspek­ tören, att det syntes tveksamt om det komme att visa sig effektivt. Såsom råd­ givande myndighet kunde inspektören utöva viss kontroll av nämndernas verksamhet men någon utökad befogenhet för honom att ingripa vid för­ summelser hade icke föreslagits. Effektiviteten av barnavårdsnämndernas arbete vore främst beroende av deras sammansättning och av den utsträck­ ning, i vilken de kunde disponera personal till hjälp med utredningar och verkställighet av beslut. Central kontroll av ett så omfattande verksamhets­ område kunde icke bliva så grundlig att den ensam utgjorde en fullgod ga­ ranti för ett gott resultat.

36

Kungl. Mcij:ts proposition nr 8.

Fattigvårds- och barnavårdskonsulenten i tredje distriktet erinrar, att den föreslagna kontrollen syntes påkalla vissa av beredningen endast helt flyk­ tigt eller icke alls berörda åtgärder. Bamavårdsinspektionens arbetsbörda komme att betydligt utökas och förmodligen måste inspektionen i stor ut­ sträckning anlita barnavårdskonsulenterna såsom mellanhänder. Konsulen­ terna behövde därför höjda anslag till resor och biträden. Deras arbetsbörda vore åtminstone på vissa håll redan alltför stor. Till vart tredje eller fjärde år begränsade möjligheter att på platsen göra sig underrättad om förhållan­ dena och tillse att rättelse, där sådan befunnes påkallad, verkligen vidtoges, innebure ingalunda någon kontroll i den mening beredningen syntes anse er­ forderlig.

Beredningens förslag om central kontroll av barnavårdsnämnderna av- styrkes såsom obehövligt av fattigvårds- och barnavårdskonsulenten i åttonde distriktet. Han erinrar, att det ökade klientel som enligt förslaget komme att tillföras barnavårdsnämnderna till karaktären vöre lika med det som nämn­ derna redan hade under sin uppsikt och att även behandlingsformerna vore desamma. Att för det nya klientelet, som sannolikt vore lätthanterligare och till antalet vore mindre, inrätta en central kontroll vore därför opåkallat och skulle öka nämndernas arbete utan att några påvisbara fördelar därav vun­ nes. Det funnes ej heller anledning antaga, att nämnderna komme att ägna mindre omsorg och uppmärksamhet åt det nya klientelet. Visserligen borde garantier finnas för att nämnderna vidtoge lämpliga åtgärder mot dem, som erhölle åtalseftergift. Dylika garantier funnes emellertid redan genom den kontroll som utövades av barnavårdskonsulenterna och bamavårdsombuden. Denna kontroll bestode bl. a. i granskning av nämndernas protokoll och de förteckningar vilka skulle föras över ungdom som vöre föremål för nämnder­ nas verksamhet. Vidare kontrollerades att nämndernas beslut om övervak­ ning verkställdes, och då tillfälle därtill funnes sökte man genom personliga besök vinna kännedom örn verkningarna av de vidtagna åtgärderna. Om konsulenten vid sin inspektion funne att en barnavårdsnämnd icke full­ gjorde sina åligganden tillfredsställande, skulle han, om rättelse på annat sätt ej vunnes, anmäla detta hos vederbörande myndighet.

Svenska fattigvårds- och barnavårds förbundet uttalar tveksamhet om det sätt, varpå den kontroll som uppenbarligen erfordrades borde ordnas. Den föreslagna centrala kontrollen medförde vissa fördelar men skulle föranleda en icke obetydlig skriftväxling och en mycket stor ökning i inspektionens arbetsbörda. Det hade därför inom förbundet ifrågasatts att i första hand lägga kontrollen på fattigvårds- och barnavårdskonsulenterna som vid besök eller inspektioner hos nämnderna kunde kontrollera att dessa fullgjorde sina åligganden.

Vidkommande förutsättning a‘r na för åtalseftergift har strafflagberedningens förslag att åtminstone för närvarande begränsa insti­ tutets tillämpning till ungdomar sorn ej fyllt 18 år vid brottets be­

38

Kungl. Maj:ts proposition nr 8.

att åtal eftergives även vid grövre brott. Beredningen nämner visserligen i motiven, att eftergift icke bör förekomma vid t. ex. grova vålds- och för­ mögenhetsbrott, men beredningen framhåller även, att någon gräns uppåt för åtalseftergift icke bör i lagen fixeras, utan att det bör överlämnas åt ve­ derbörande åklagare att efter prövning av omständigheterna i det konkreta fallet avgöra, om åtalseftergift bör komma till användning eller icke. Enligt hovrättens uppfattning bör åtalseftergift icke under några förhållanden få förekomma vid gröva brott. Den omständigheten att domstol kan döma till tvångsuppfostran vid alla slags brott, utan undantag för grövre brott, kan icke åberopas till stöd för att åtal må eftergivas vid alla slags brott. Det är dock en väsentlig skillnad mellan å ena sidan, att åtal vid domstol följer, varvid till domstolens förfogande står straff enligt lagbudet, ovillkorligt eller villkorligt, eller tvångsuppfostran, samt å andra sidan att varje domstolsför- farande helt inställes. Det skulle säkerligen verka stötande för den allmänna rättskänslan, om åtal skulle eftergivas vid sådana grova brott som t. ex. mord, dråp, rån eller grova sedlighetsbrott. Enligt hovrättens uppfattning bör lagen därför innehålla en bestämmelse, som från åtalseftergift undantar brott av viss svårighetsgrad. Till stöd härför kan åberopas dels att villkorlig dom icke må tillämpas över en viss straffgräns, dels ock att ungdomsfängelse icke må komma till användning vid grövre brott. Var gränsen uppåt för åtalseftergift skall dragas bör närmare utredas. Gränsdragningen bör lämp­ ligast ansluta sig till gällande straffsatser.

Fångvårdsstyrelsen ifrågasätter, huruvida icke eftergift borde uteslutas be­ träffande vissa svårare brott, såsom mord, rån, våldtäkt m. m. Med hänsyn till den reaktion som vid ett uteblivet domstolsförfarande kunde tänkas upp­ stå från såväl målsägande som det allmänna, därest även i enstaka fall åtal ej ägde rum beträffande ett svårare brott, vore det enligt styrelsens mening lämpligt att uttryckligen stadga att åtalseftergift ej finge äga rum beträf­ fande brott, som avsåges i 8—10, 13—16 och 19 kap. strafflagen, därest å brottet kunde följa straffarbete över två år.

Med hänsyn till risken för att ungdomsbrottsligheten komme att ökas i oroväckande grad anser förste stadsfiskalen i Stockholm att åtalseftergift

borde inskränkas till de brottstyper å vilka ej kunde följa svårare straff än fängelse. I fråga örn svårare brott framhålles, att ett domstolsförfarande ur generalpreventiv synpunkt syntes vara nödvändigt och att man genom den villkorliga domen, som i många fall kunde komma till användning, och det ingripande, som i sådana fall ofta skedde från barnavårdsnämndernas sida, nådde det bästa resultatet och även bäst gagnade den ungdom, som av en eller annan anledning givit sig in på brottets bana.

Beträffande bötesbrotten erinrar en ledamot av Göta hovrätt om afl den nya rättegångsbalken medgåve eftergift för alla brottslingar om å brottet icke kunde följa svårare straff än böter. Det syntes honom vid sådant förhållan­ de mindre lämpligt att för tiden till dess den nya rättegångsbalken trädde i kraft för de unga brottslingarnas vidkommande utesluta möjligheten av åtalseftergift vid nämnda brott. Även vid många av dessa förelåge skäl att för den unge brottslingen undvika domstolsförfarande och i stället tillgripa den varning, som enligt förslaget förutsattes kunna användas, då en åtals­

42

Kungl. Maj.ts proposition nr S.

man genom införande av institutet åtalseftergift velat undvika själva lag- förandet såsom skadligt för den unge brottslingens personliga utveckling, borde det vara särskilt angeläget att åtalseftergiften i första hand skulle kunna påräknas av ej vanartade lagöverträdare, då det väl kan förmodas att dessa äro mera mottagliga för lagförandets skadliga biverkningar än de vanartade brottslingarna.

Ungdomsvårdskommittén yttrar:

Då det gäller unga brottslingar som stå nära adertonårsåldern finner strafflagberedningen åtalseftergift i regel ej böra tillämpas annat än när omhändertagande för skyddsuppfostran anses böra äga rum. Ungdoms­ vårdskommittén finner det svårt att helt förlika en sådan uppfattning med de synpunkter som ligga till grund för lagförslaget. Enligt kommitténs me­ ning skulle det även kunna verka stötande för rättskänslan, att en sjutton­ årig som företedde så grov vanart att skyddsuppfostran erfordrades finge åtnjuta åtalseftergift, medan en annan sjuttonåring som ej givit prov på sådan vanart måste åtalas och dömas av domstol. Angelägenheten av att undvika den rättsliga proceduren då det gäller unga lagöverträdare har varit en viktig orsak till det nu förevarande lagförslagets tillkomst. Det sy­ nes icke stå i samklang med förslagets anda och intentioner, därest, såsom med beredningens uppfattning skulle kunna inträffa, en sjuttonårig brotts­ ling ej erhölle åtalseftergift men dock efter rannsakning och dom bleve föremål för en behandling av samma art som skulle kommit honom till del om åtalseftergift tillämpats. En brottslig sjuttonåring som givit prov på någorlunda goda karaktärsanlag skulle med andra ord, i likhet med en jämnårig som företett grövre vanart, visserligen erhålla en med hänsyn till hans individualitet lämplig behandling, men han skulle icke, såsom den mera vanartade kamraten, kunna undgå den för honom skadliga rättspro- ceduren. Enahanda skulle med beredningens tolkning kunna bli fallet då det gäller unga brottslingar som vid tiden för beslut i frågan om åtalsefter­ gift fyllt 18 år. På skäl som anförts finner ungdomsvårdskommittén det önskvärt att en lagtillämpning enligt ovan antydda riktlinjer undvikes.

Vidare har föreningen Sveriges landsfogdar anfört reservation beträffan­ de beredningens ståndpunkt att icke vilja förorda sådan ändring i barna­ vårdslagen, att omhändertagande för skyddsuppfostran kunde ske även ef­ ter det vederbörande fyllt aderton år, örn nämnden dessförinnan vidtagit åtgärd mot honom. Beredningen uttalade, att en sådan åtgärd icke borde aktualiseras av den föreslagna lagstiftningen under framhållande av att så­ dana gränsfall borde beaktas vid tillämpningen av åtalseftergift. I enlighet härmed skulle dylik eftergift i regel ej tillgripas mot dem som stöde nära adertonårsåldern annat än när omhändertagande för skyddsuppfostran an- såges böra äga rum. Denna ståndpunkt syntes emellertid mindre tillfreds­ ställande såtillvida som för skyddsuppfostran kvalificerade individer skulle komma i en förmånligare ställning med avseende å möjligheten att få åt­ njuta åtalseftergift än andra, som i moraliskt hänseende vöre bättre rustade.

I detta sammanhang må även nämnas att i några yttranden berörts spörs­ målet örn tillämpningen av åtalseftergift vid fleras deltagande i brott, t. ex. då en vuxen och en minderårig tillsammans begått brott eller då brott för­ övats av en liga av minderåriga.

44

Kungl. Majda proposition nr S.

i fall då åklagaren eftergivit åtal. Uttalande i denna riktning göres av styrel­ sen för föreningen Sveriges stadsfiskaler som tillägger att målsägandens till­ börliga intresse borde anses tillgodosett genom hans möjlighet att underställa åtalsfrågan högre myndighets prövning. Landsfogden i Norrbottens län för­ klarar att det, om målsäganden icke vore nöjd med åtalseftergiften, ur alla synpunkter vore lyckligare om åklagaren under sitt tjänsteansvar utförde åtalet än att frågan om åtal skulle bero på målsägandens godtycke.

I fråga om målsäganden erinrar vidare poliskammaren i Göteborg att den­ ne vid eftergift av allmänt åtal ginge miste örn förmånen att kunna anknyta sin skadeståndstalan till åklagarens ansvanstalan. Härjämte anmärkes att strafflagberedningen, som uttalat att normalt något slags uppgörelse borde ha träffats med målsäganden innan åtal eftergåves, icke berört huru detta skulle ske.

De av beredningen föreslagna bestämmelserna om återkallelse av åtalseftergift ha i allmänhet ej föranlett erinran i yttrandena. Läns­ styrelsen i Uppsala län ifrågasätter emellertid huruvida icke i förslaget borde upptagas den i 20 kap. 7 § nya rättegångsbalken angivna grundsatsen att återkallelse kunde ske örn tillräckliga skäl för eftergift ej längre förelåge.

I samband med frågan örn återkallelse av eftergift beröres i flera yttranden spörsmålet örn registrering av beslut örn åtalseftergift. I åtskilliga yttranden, särskilt i sådana som avgivits av landsfogdar, uttalas önskvärdheten av att centralt register upprättas som möjliggör för åklagar­ na att erhålla uppgift, huruvida en brottsling förut medgivits åtalseftergift. I detta hänseende ifrågasättes från några håll, bl. a. av länsstyrelsen i Göte­ borgs och Bohus län, att ett dylikt register borde föras hos fattigvårds- och barnavårdsinspektionen. Barnavårdsnämnden i Stockholm förordar att an­ teckningar om eftergiftsbeslut intagas i socialregistret. En landsfogde förut­ sätter att registrering komme att ske genom att besluten meddelas genom tidningen Polisunderrättelser, varemot ungdomsvårdskommittén avböjer en dylik publicering. I

I yttrandena beröras även vissa särskilda frågor som sammanhänga med förslaget. Hovrätten över Skåne och Blekinge ifrågasätter att åklagare borde beredas möjlighet att nedlägga allmänt åtal i händelse förutsättning­ arna för åtalseftergift visa sig föreligga först efter det att domstolsförfarande inletts. Såsom exempel på dylikt fall anföres att åklagaren instämt den brotts­ lige med yrkande om ansvar enligt lagrum som stadgar endast bötesstraff och att det sedermera visar sig att brottet hemfaller under strängare straff­ bestämmelse. Hovrätten ifrågasätter vidare, om icke sekretesskydd borde lämnas handlingarna i ärende angående åtalseftergift och åklagarens beslut i dylika ärenden, samt erinrar därvid att handlingar i ärenden röran­ de samhällets barnavård och ungdomsskydd i viss mån vore undantagna från offentliggörande enligt 14 § lagen om inskränkningar i rätten att utbekomma allmänna handlingar.

46

Kungl. Maj.ts proposition nr 8.

om tillräckliga skäl finnas till antagande att den misstänkte begått brottet. Åtalsfrågan må således ej prövas efter lämplighetshänsyn.

Det lider intet tvivel, att denna princip —- särskilt om man ser frågan på lång sikt — alltjämt är av värde för lagarnas upprätthållande liksom för myndigheternas anseende för oväld. Därest åklagarmyndigheterna erhålla fria händer att pröva huruvida åtal bör äga rum, kan utvecklingen gå därhän att de faktiskt i stor utsträckning komma att bestämma, vilka rättsregler som skola upprätthållas. Denna uppgift bör givetvis tillkomma lagstiftaren. För svensk rättsuppfattning torde också legalitetsprincipen framstå såsom ett viktigt uttryck för grundsatsen om allas likhet inför lagen.

Ehuru legalitetsprincipen fördenskull bör värnas, synes hinder icke före­ ligga att göra avsteg därifrån i särskilda fall. Bestämmelser av sådan inne­ börd ha förut meddelats i olika sammanhang. Särskilda skäl finnas obe­ stridligen att, på sätt nu föreslagits, även göra undantag från legalitetsprin­ cipen när det gäller dem som begått brott vid mycket unga år.

Som bekant är straffbarhetsåldern enligt svensk lag för närvarande 15 år. Den har i äldre tider varit lägre men efter hand höjts till den nuvarande grän­ sen som gällt alltsedan år 1902. Förslag har på senare tid och även i detta sammanhang väckts om en ytterligare höjning av straffbarhetsåldern. Där­ vid har åberopats bland annat att samhället har andra former än åtal och straff för ingripande mot unga lagöverträdare. Å andra sidan är det ställt utom allt tvivel, att åtal i många fall är en nödvändig form för ingripande även mot dem. Jag är fördenskull icke beredd att nu förorda en höjning av straffbarhetsåldern.

Innan jag går närmare in på frågan örn eftergivande av åtal mot unga lag­ överträdare vill jag erinra, att särskilda regler för behandlingen av dem, som gjort sig skyldiga till brott vid unga år, förut meddelats i viktiga hän­ seenden. Sålunda gäller bland annat, att örn den som fyllt 15 men ej 18 år . begår brott, straffet må nedsättas under vad i allmänhet bort följa å gär­

ningen. Brott som någon begått innan han fyllt 18 år må ej heller tillräknas honom till sådan förhöjning av straff för återfall som stadgas i 4 kap. 14 § strafflagen. Härjämte märkes, att om någon efter det han fyllt 15 år begått brott varå enligt lag kan följa fängelse eller straffarbete, domstolen må döma honom till tvångsuppfostran om han vid domens meddelande ej fyllt 18 år. I fråga örn användningen av villkorlig dom finnas ej särbestämmelser för underåriga, men det ligger i sakens natur att användningen därav är sär­ skilt befogad när någon begått brott i unga år.

Vid övervägande av frågan om särskilda åtalsregler beträffande underåriga är det självfallet av största intresse att taga i betraktande de huvudsakliga orsaker som kunna tänkas föranleda brottsligheten. Detta spörsmål är före­ mål för ingående undersökning av ungdomsvårdskommittén, som torde kom­ ma att belysa det kvantitativa förhållandet mellan olika orsaker till ungdoms­ brottsligheten. Även utan en sadan utredning lärer man kunna våga antyda huvudorsakerna till denna brottslighet.

Uppenbarligen äro lagöverträdelser av unga personer ofta utslag av en

Kungl. Maj:ts proposition nr S.

47

allmän vanart som kan bero på antingen dåliga anlag eller miljöförhållanden eller bådadera. Sådana fall omfattas av bamavårdslagen, enligt vilken åtgär­ der skola av barnavårdsnämnderna vidtagas mot bland andra vanartade barn under 18 år och barn under 16 år som äro i fara att bliva vanartade.

Åtgärderna kunna bestå i att barnet erhåller en allvarlig varning, ställes under övervakning eller hålles till lämplig sysselsättning. Föreskrift kan ock­ så meddelas om anlitande av lämplig anstalt som inrättats till stöd för hem­ uppfostran. Flera av dessa åtgärder kunna samtidigt vidtagas. Anses sådana lindrigare åtgärder gagnlösa eller ha de prövats utan framgång, kan barnet omhändertagas för skyddsuppfostran. För sålunda omhändertagna barn finnes ett flertal behandlingsformer. Barn som icke är vanartat men på grund av omgivningen är i fara att bliva det utackorderas i regel i enskilt hem eller överlämnas till barnhem. Vanartat barn kan intagas i skyddshem eller allmän uppfostringsanstalt eller ock i enskilt hem, barnhem, arbetshem eller annan därmed jämförlig anstalt.

Kontrollerande och rådgivande uppgifter med avseende å barnavårds­ nämndernas verksamhet lia ålagts fattigvårds- och barnavårdskonsulenter- na, barnavårdsombuden, länsstyrelserna samt socialstyrelsen, som till sitt biträde har statens inspektör för fattigvård och barnavård.

Med hänsyn till barnavårdsnämndernas uppgifter och deras förtrogenhet med uppfostringsfrågorna synes det naturligt att ställa dem i främsta rum­ met även när det gäller att ingripa mot minderåriga brottslingar. Det borde icke anses påkallat att, på sätt nu gäller som huvudregel, barnavårds­ nämndens ingripande ersättes eller kompletteras med åtal vid domstol, så snart vanarten tagit sig uttryck i en eller flera lagöverträdelser. I många fall är det uppenbarligen en tillfällighet, huruvida vanarten tagit sig dylika ut­ tryck eller ej. Vissa lagöverträdelser — såsom snatterier, smärre bedrägerier, mindre skadegörelser -—- äro typiska uttryck för en sådan vanart som lämp­ ligen bör föranleda uppfostrande åtgärder av barnavårdsnämnd. Detsamma torde gälla sedlighetsbrott som väsentligen lia samband med pubertetsåldern och ej äro av svårare beskaffenhet. Å andra sidan kunna unga personer begå grova brott — såsom mordbrand, rån, våldtäkt, svår misshandel — vilka otvi­ velaktigt ha sin orsak i vanart men där frågan örn samhällets reaktion är så allvarlig att den bör prövas av domstol.

Såsom strafflagberedningen påpekat råder även en viss parallellitet mellan domstolarnas och barnavårdsnämndernas åtgärder, i det att mot villkorlig dom jämte övervakning samt tvångsuppfostran svara övervakning enligt bamavårdslagen och intagning i skyddshem. På sätt beredningen fram­ hållit utmynnar därför domstolsförfarandet ofta i åtgärder som äro lik­ artade med dem som barnavårdsnämnderna tillämpa. Åtal och handläggning inför domstol måste därför i många fall synas vara en onödigt omständlig väg att nå fram till ett resultat likartat med det som kan ernås i barnavår­ dens enklare former. Det torde ej heller råda tvivel om att i praktiken åt­ gärder enligt barnavårdslagen i allt större utsträckning kommit att ersätta

48

Kungl. Maj:ts proposition nr 8.

lagförandet inför domstol. Enligt en av beredningen återgiven uppgift skulle av de gossar i åldern 15—18 år som intagits i yrkeshem icke mindre än om­ kring 65 procent ha förövat brott som kunnat medföra fängelse eller straff­ arbete. Det är även i övrigt känt att, såsom beredningen anmärker, barna­ vårdsnämnderna i talrika fall nöja sig med de åtgärder bamavårdslagen er­ bjuder och underlåta att bringa begångna brott till polisens kännedom. Ej minst talande härutinnan är barnavårdsnämndens i Stockholm upplysning i dess yttrande över beredningens förslag, att nämnden icke i något fall hos åklagarmyndigheten gjort anmälan örn brott.

Vad nu anförts innefattar enligt min mening starka skäl för att med vår straffrätt införliva ett institut som medger åklagarmyndigheten att underlåta åtal då åtgärd av barnavårdsnämnd skäligen kan anses vara tillfyllest med hänsyn till brottets beskaffenhet. Beredningens förslag åsyftar också i främsta rummet dessa fall.

Förslaget inrymmer emellertid möjlighet till eftergift av åtal även då åt­ gärd av barnavårdsnämnd ej ifrågakommer. Jämväl i denna del finner jag beaktansvärda skäl tala för förslaget. Erfarenheten säger, att unga personer — utan att likväl förete någon mera utpräglad vanart — kunna likaväl som äldre begå olika brott av tillfälliga orsaker. För de ungas del tillkommer att överträdelsen oftare än eljest har sin grund i obetänksamhet elier okynne. I själva verket torde tillfälliga förseelser av denna art lämnas utan beivran i långt större utsträckning än man i allmänhet föreställer sig. Många hand­ lingar, som därest de begåtts av äldre skulle föranlett åtal och straff, be­ traktas över huvud ej såsom brott när det gäller unga. Man begär ej av den vars uppfostran ännu ej är avslutad att han skall kunna skicka sig såsom en fullvuxen person. Men även om gränsen för det tolerabla överskridits är det uppenbart, att åtal mången gång framstår såsom en onödig åtgärd mot en eljest välartad ung människa. Andra och enklare medel för den skyldi­ ges tillrättaförande äro tillfyllest. Tydligt är emellertid, att det ur samhäl­ lets synpunkt är nödvändigt att ingripa genom åtal med anledning av grövre överträdelser.

Någon bestämd gräns för sådana brott eller förseelser som efter nu an­ givna grunder icke böra föranleda åtal kan av flera skäl svårligen angivas. Om åtal kan ersättas med annan kännbar reaktion, är det givetvis lättare att eftergiva det än om åtal är det enda medel som praktiskt står till buds. Vidare kan åtal snarare eftergivas då den som begått brottet nyss fyllt 15 år än då han är nära 18 år eller om hans utveckling är försenad. En annan synpunkt som förtjänar beaktande är, att i fråga om vissa förseelser efter­ gift av åtal ej kan äga rum utan fara för att förseelserna skola avsevärt till­ taga i antal och vålla allvarliga olägenheter. Detta gäller t. ex. trafikför­ seelser där överdådiga ungdomar lätt kunna vålla svåra olyckor, ej minst för sig själva. Därest en minderårig i undantagsfall driver egen närings­ verksamhet, måste överträdelser i denna verksamhet också beivras. Likaså torde det under nuvarande tider i fråga örn förseelser mot ransoneringsför-

50

Kungl. Maj.ts proposition nr 8.

barnavårdslagen i regel det bästa sättet att komma tillrätta med vanartig ungdom. Det torde också vara befogat att räkna med att åklagarmyndighe­ terna icke skola vara benägna att medverka till en praxis enligt vilken åtals­ eftergift beviljas i alltför stor omfattning.

I anledning av kritiken beträffande användningen av villkorlig dom vill jag i detta sammanhang tillägga, att enligt den nya lagstiftning härom som tillkom år 1939 domstolarna erhålla betydligt större möjligheter än enligt den nuvarande lagen att ålägga den brottslige förpliktelser av olika slag som skänka större innehåll åt den villkorliga domen och därigenom utesluta att den blir betraktad endast som en mer eller mindre formell reaktion Sedan årets riksdag numera beviljat medel för anställande av erforderligt antal skyddskonsulenter från och med 1944 års ingång, har den 1 innevarande oktober förordnats att den nya lagen örn villkorlig dom skall träda i kraft den 1 januari 1944.

Vad angår den speciella frågan huruvida åtalseftergift skall utgöra hinder mot en senare villkorlig dom vill jag erinra, att medan villkorlig dom för när­ varande icke kan medgivas om den brottslige under de senaste tio åren er­ hållit sådan dom, har i 1939 års lag dels den angivna tiden förkortats till fem år, dels stadgats att ny villkorlig dom även om denna tid ej förflutit kan meddelas om synnerliga skäl föreligga. I enlighet härmed torde det ej böra ifrågakomma att åtalseftergift alltid skall utesluta villkorlig dom. Det synes ej heller lämpligt att meddela någon uttrycklig bestämmelse om den betydelse i detta hänseende som bör tillmätas det förhållandet att en till­ talad förut erhållit eftergift. Det bör nämligen beaktas att åtalseftergift en­ ligt förslaget även kan avse brott av lindrig art som av domstol endast skulle belagts med böter, och det får antagas att eftergift i många fall kom­ mer att tillämpas beträffande sådana brott. Då en bötesdom ej skulle för­ hindrat att den dömde senare erhölle villkorlig dom, synes det knappast vara riktigt att utesluta sådan dom därför att bötesdomen ersatts med åtgärd av barnavårdsnämnd. Den ändrade karaktär som den villkorliga domen erhål­ lit genom 1939 års lagstiftning är givetvis också av betydelse i detta samman­ hang. Om åtalseftergiften avsett något allvarligare brott, komma domsto­ larna säkerligen att iakttaga återhållsamhet i fråga om villkorlig dom.

En betydelsefull fråga är vilken myndighet som skall lia beslutande­ rätten rörande åtalseftergift. I några yttranden ha uttalats betänkligheter mot att denna uppgift anförtros åt överåklagarna. Främst har därvid erinrats att prövningen skulle bliva av annan art än den som eljest ankommer på åkla­ garmyndigheterna. Vidare har framhållits att bedömandet vore av ömtålig natur och att en ojämn tillämpning kunde befaras. I denna riktning uttalar sig bl. a. justitiekanslersämhetet. Anvisning om någon annan godtagbar möjlig­ het innehålla yttrandena emellertid ej. Det synes nämligen ej kunna ifråga­ komma att, såsom i ett yttrande förordats, för denna prövning skapa något nytt organ, och redan av praktiska skäl låter det sig ej heller göra att för­ lägga beslutanderätten till jusfitiekanslersämbetet. Det må även anföras att prövningen av åtalseftergift enligt bestämmelserna i nya rättegångsbalken fun­

60

Kungl. Maj:ts proposition nr S.

nen för Överståthållarämbetet äger sålunda, där fråga är om överträdelser av andra bestämmelser än dem som meddelats i den i § 87 regeringsformen stadgade ordning eller eljest blivit av Kungl. Maj :t med riksdagen meddelade, polismästaren låta saken förfalla eller bero vid varning, därest det visar sig att överträdelsen är av ringare beskaffenhet och enskild person därigenom icke blivit förnärmad. Liknande regler finnas i instruktionerna för polismäs­ tarna i Göteborg, Malmö och Örebro. Det synes icke föreligga hinder att låta denna befogenhet för polismästarna bestå orubbad vid sidan av den åkla­ garna enligt förslaget tillkommande rätten att eftergiva åtal. Något uttryckligt stadgande härom torde icke vara erforderligt.

Tidigare har anförts att kontroll över tillämpningen bör anordnas. Såvitt angår barnavårdsnämnderna har jag i detta hänseende an­ slutit mig till beredningens förslag att tillsynen bör utövas av barnavårdsin- spektionen. På sätt beredningen föreslagit böra därför åklagarna åläggas att till statens inspektör för fattigvård och barnavård översända underrät­ telse om beslut varigenom åtal eftergivits. Uppgiftsskyldigheten torde dock behöva avse endast de fall då åtgärd av barnavårdsnämnden förutsättes skola vidtagas. Vad angår kontrollen över åklagarna synes det lämpligaste vara att såvitt överåklagarna beträffar uppdraga denna åt justitiekanslersämbetet, som för sådant ändamål jämväl bör få del av meddelade beslut om eftergift. Såsom Göta hovrätt framhållit innebär denna anordning en viss garanti för en en­ hetlig tillämpning, örn underrättelsen, i de fall då barnavårdsnämnden hörts, även innehåller upplysning om nämndens åsikt i ärendet, erhåller justitie- kanslern möjlighet att särskilt ägna uppmärksamhet åt de fall då nämnden och åklagaren haft olika mening. Anmärkas må att justitiekanslerns ställning såsom överordnad åklagare dessutom alltid medgiver att särskilt tveksamma fall underställas hans prövning. Beträffande distriktsåklagarna torde kon­ trollen närmast böra utövas av överåklagarna.

Det torde vara anledning förutsätta, att sedan åklagarna vunnit erfa­ renhet rörande lagens tillämpning och en fast praxis utbildats, den föreslag­ na särskilda tillsynen över åklagarna kan inskränkas. Med hänsyn härtill torde föreskrifter om insändande till justitiekanslersämbetet eller vederbö­ rande överåklagare av underrättelse om åtalseftergift böra meddelas i ad­ ministrativ ordning. Motsvarande föreskrift rörande barnavårdsinspektionen synes däremot böra upptagas i lagen.

I den i vissa yttranden berörda frågan örn registrering av beslut om åtalseftergift delar jag beredningens mening att särskilda anordningar i detta hänseende icke böra träffas. Såsom beredningen erinrat torde hos bar­ navårdsinspektionen komma att föras register över inkomna meddelanden om eftergiftsbeslut, och i särskilda fall kan sålunda upplysning ofta vinnas huruvida beträffande viss person åtal eftergivits, därest sådan upplysning ej på annat sätt står att få.

Yrkandet i ett yttrande om utvidgning av förslaget att avse även ned­ läggande av allmänt åtal synes ej böra upptagas. Någon större praktisk betydelse skulle en bestämmelse härom näppeligen få och det synes även

61

vara föga tillfredsställande att tillåta åtals nedläggande utan att motsvarande befogenhet tilldelas domstolen, något som i detta sammanhang icke torde böra ifrågakomma. Ej heller det i samma yttrande uttryckta önskemålet om sekretesskydd för handlingarna i ärende om åtalseftergift torde böra föranleda någon åtgärd. Redan nu kunna, enligt 10 § lagen om inskränkningar i rätten att utbekomma allmänna handlingar, handlingar rörande polismyn­ dighets eller allmän åklagares verksamhet till beivrande av brott undanhållas offentliggörande, såvida skäligen kan befaras att deras utlämnande skulle vara menligt för enskild person. Det synes icke vara tillrådligt att i detta hänseende meddela någon mera vittgående undantagsbestämmelse.

Vad slutligen angår det i några yttranden uppmärksammade förhål­ landet mellan skyddshem och uppfostringsanstalter må anmärkas att, såsom beredningen framhållit, förslagets genomförande tro­ ligen kommer att medföra någon minskning i tillämpningen av lagen om tvångsuppfostran. Frågan om att på grund härav upphäva sagda lagstiftning kan emellertid ej upptagas i detta sammanhang, och jag vill härvid erinra att verkställigheten av tvångsuppfostran är föremål för utredning av 1942 års skyddshemsutredning i samråd med strafflagberedningen.

Rubriken till den nya lagen torde böra lyda: lag örn eftergift av åtal mot vissa underåriga.

De föreslagna bestämmelserna torde böra träda i kraft den 1 juli 1944.

I enlighet med vad i det föregående anförts lia upprättats bilagda1 för­ slag till

1) lag om eftergift av åtal mot vissa underåriga; 2) lag om ändracl lydelse av 2 § 3 mom. barnavårdslagen den 6 juni 1924-(nr 361); samt

3) lag örn ändrad lydelse av 49 a § alkoholistlagen den 12 juni 1931 (nr 233).

Föredraganden hemställer, att lagrådets utlåtande över de under 1) och 3) upptagna förslagen måtte för det i § 87 regeringsformen omförmälda ända­ målet inhämtas genom utdrag av protokollet.

Denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda hemställan bifaller Hans Majit Konungen.

Kungl. Maj:ts proposition nr 8.

Ur protokollet:

Thore Wisén.

1 De under 2) och 3) upptagna lagförslagen vilka äro lika lydande med motsvarande vid propositionen fogade lagförslag, ha här uteslutits.

62

Kungl. Maj:ts proposition nr S.

Förslag

till

Lag

om eftergift av åtal mot vissa underåriga.

Härigenom förordnas som följer.

¹ §•

Allmänt åtal må enligt vad nedan stadgas eftergivas, därest den som är misstänkt för brottet ej vid tiden för dess begående fyllt aderton år.

Vad i lagen stadgas gäller allenast åtal, som skolat upptagas av allmän un­ derrätt eller polisdomstol.

2

§.

Eftergift av åtalet må äga rum, om den underårige blir föremål för skyddsuppfostran eller annan där­ med jämförlig åtgärd samt denna skäligen må anses tillfyllest med hänsyn till brottets beskaffenhet,

om han utan dylik åtgärd erhåller sådan sysselsättning och övervakning, att det med skäl kan antagas att han skall avhålla sig från att ånyo begå brott, samt gärningen ej är av svårare beskaffenhet, eller

om brottet är ringa och uppenbarligen skett av ungdomligt okynne eller förhastande.

Ändå att sådant fall är för handen som nu sagts, skall åtal väckas, om det finnes påkallat med hänsyn till den allmänna laglydnaden eller för er­ forderlig utredning i saken.

3 §•

Frågan örn eftergift av åtal skall, såframt svårare straff än böter kan följa å brottet, prövas av landsfogden eller, i Stockholm, av förste stadsfiskalen.

Konungen äger förordna, att frågan om eftergift av åtal må, i den om­ fattning Konungen bestämmer, prövas av underordnad åklagare ändå att brottet är sådant som avses i första stycket.

4 §.

Är skälig anledning att åtalet bör eftergivas, skall åklagaren, innan han beslutar i ärendet, från barnavårdsnämnden i den kommun, där den under-

Kungl. May.ts proposition nr 8.

63

årige vistas, inhämta yttrande, huruvida nämnden vidtagit eller kommer att vidtaga åtgärd beträffande den underårige samt huruvida enligt nämndens mening åtalet bör eftergivas.

Nämndens yttrande skall, om åklagaren det begär eller nämnden tillstyr­ ker eftergift av åtal, även innefatta redogörelse för den underåriges person­ liga utveckling samt hans vandel och levnadsomständigheter i övrigt.

Är brottet ringa, må åtalet eftergivas utan att barnavårdsnämndens ytt­ rande inhämtats.

⁵ §.

Har brottet medfört skada av någon betydelse, skall åklagaren, där så kan ske, bereda målsäganden tillfälle att yttra sig innan åtalet må eftergivas.

6

§■

Beslut om eftergift av åtal skall på lämpligt sätt delgivas den underårige. Underrättelse om beslutet skall ock tillställas barnavårdsnämnden samt, därest åtgärd av nämnden förutsättes, statens inspektör för fattigvård och barnavård.

7 §•

Finnes, sedan beslut om eftergift av åtal meddelats, tillräckliga skäl där­ för ej längre föreligga, må eftergiften återkallas.

8

§.

Angående eftergift av åtal mot den som dömts till tvångsuppfostran eller ungdomsfängelse eller som för skyddsuppfostran intagits på skyddshem el­ ler allmän uppfostringsanstalt eller som intagits på allmän alkoholistanstalt finnes särskilt stadgat.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1944.

64

Kungl. Maj.ts proposition nr 8.

Bilaga A.

Strafflagberedningens förslag

till

Lag

om eftergift ay åtal mot minderåriga.

Härigenom förordnas som följer.

1

§.

Har någon innan han fyllt aderton år begått brott för vilket åtal skall väc­ kas vid allmän underrätt och kan enligt lag å brottet eller, där flera brott förövats, å något av dem följa fängelse eller straffarbete, ankommer det på landsfogden eller, i Stockholm, på förste stadsfiskalen att avgöra huruvida allmänt åtal skall ske.

Allmänt åtal må eftergivas när den brottsliges karaktär och personliga för­ hållanden i övrigt giva skälig anledning antaga, att han skall låta sig rätta genom åtgärd av barnavårdsnämnd eller eljest utan att åtal väckes, samt åtal ej är påkallat med hänsyn till brottets beskaffenhet eller eljest ur allmän synpunkt.

2

§.

Konungen äger förordna annan åklagare att i landsfogdens eller förste stads­ fiskals ställe besluta i frågor enligt denna lag.

3 §.

Innan åtal eftergives skall yttrande inhämtas från barnavårdsnämnden i den ort där den brottslige är bosatt. Sådant yttrande skall innefatta redogö­ relse för den brottsliges personliga utveckling, vandel och levnadsomständig­ heter i övrigt ävensom uppgift å de åtgärder som nämnden kan finna erfor­ derliga för hans rättande.

4 8.

Beslut örn åtalseftergift skall av åklagaren eller den han därtill förordnar muntligen delgivas den brottslige, varjämte beslutet skall tillställas barna­ vårdsnämnden och statens inspektör för fattigvård och barnavård.

5 8.

Åtalseftergift må av åklagaren återkallas, därest den brottslige förövar nytt brott varå kan följa fängelse eller straffarbete eller åtal eljest, i samband med hans lagförande för annat brott, finnes påkallat ur allmän synpunkt.

6

§.

Angående eftergift av åtal mot den som dömts till tvångsuppfostran eller ungdomsfängelse eller som för skyddsuppfostran intagits å skyddshem eller allmän uppfostringsanstalt gäller vad särskilt är stadgat.

Denna lag skall träda i kraft den 1 januari 1943.

Kungl. Maj:ts proposition nr 8.

65

Utdrag av protokollet, hållet i Kungl. Maj:ts lagråd den 22 no­

vember 1943.

Närvarande:

justitieråden A

lsén

,

L

ind

,

regeringsrådet E

klund

,

justitierådet E

ricsson

.

Enligt lagrådet den 27 oktober 1943 tillhandakommet utdrag av protokoll över justitiedepartementsärenden, hållet inför Hans Maj:t Konungen i stats­ rådet den 8 oktober 1943, hade Kungl. Majit förordnat, att lagrådets utlåtande skulle för det i § 87 regeringsformen omförmälda ändamålet inhämtas över upprättade förslag till

1) lag om eftergift av åtal mot vissa underånga; samt 2) lag örn ändrad lydelse av 49 a § alkoholistlagen den 12 juni 1931 (nr 233).

Förslagen, som finnas bilagda detta protokoll, hade inför lagrådet föredra­ gits av byråchefen för lagärenden i justitiedepartementet Nils Regner.

Förslagen föranledde följande yttranden av lagrådet och dess särskilda le­ damöter.

Förslaget till lag om eftergift av åtal mot vissa underåriga.

Justitieråden Alsén och Ericsson: De betänkligheter som ur skilda synpunkter ansetts möta mot att, med av­ steg från den s. k. legalitetsprincipen, medgiva åklagaren en diskretionär rätt att underlåta åtal, då en gärning är belagd med straff, ha genom antagandet av den nya rättegångsbalken såtillvida fått vika att i denna balk en dylik be­ fogenhet tillagts åklagarmyndigheten, förutom i vissa fall av brottskonkur- rens, vid bötesbrott i allmänhet. Väl yppades vid rättegångsbalkens genom­ förande tvekan i fråga om lämpligheten alt även i en sålunda begränsad om­ fattning med vår rätt införliva institutet åtalseftergift (se första särskilda ut­ skottets utlåtande nr 2 vid 1942 års riksdag s. lil). Denna tvekan torde dock icke hava gällt institutets tillämpning beträffande dem som vid mycket unga år begått brott; fastmera framhölls att stadgandet i rättegångsbalken ej avsågs skola vara uttömmande, i anslutning vartill erinrades örn den ut-

Bihang till riksdagens protokoll 19i4. 1 sami. Nr 8•

5

66

Kungl. Maj.ts proposition nr 8.

redning av strafflagberedningen rörande eftergift av åtal mot underåriga som ligger till grund för det nu remitterade förslaget.

Med detta förslag, som avser lagöverträdare mellan 15 och 18 år, åsyftas dels, och i främsta rummet, att skapa möjlighet att ersätta åtal och straff med annan för den unges tillrättaförande mera lämpad reaktion, med andra ord att i kriminalvårdens ställe sätta socialvård, dels ock att i samband därmed, utan avbidan på rättegångsbalkens ikraftträdande, bringa dennas bestäm­ melser om åtalseftergift vid ringare brott i tillämpning å ifrågavarande under­ åriga, därvid rätten till eftergift dock vidgats.

I den mån förslaget möjliggör att utbyta straff mot fostrande åtgärder ligger det helt i linje med den fortgående utvecklingen på det kriminalpolitiska området i riktning mot en mera individuell behandling av den brottslige. Den betänksamhet inför lagstiftningen som på sina håll kommit till synes gäller ock mindre formen för samhällets ingripande, straff eller annan åtgärd. Kritiken täger närmast sikte på att domstolsförfarandet erbjuder större trygghet; det befaras att eftergiftsinstitutet kan leda till ojämnhet i tillämpningen och att effektiva åtgärder mot den underårige, till men för den allmänna laglydnaden, ej bliva vidtagna. Även om ett visst berättigande icke kan frånkännas fram­ ställda erinringar, synas dessa dock icke vara av beskaffenhet att böra hindra en eljest önskvärd reform i förslagets syfte. I den mån det kan brista något i institutets anordnande, torde utvägar böra sökas att råda bot härför. De synpunkter departementschefen, i anslutning till strafflagberedningen, fun­ nit böra läggas å lagstiftningsfrågan och de riktlinjer som i samband därmed uppdragits för institutets tillämpning föranleda, utom på ett par punkter som skola beröras vid 3 och 7 §§, i allt väsentligt icke någon erinran.

i avseende å de särskilda förutsättningarna för åtalseftergift möta uppen­ barligen betydande vanskligheter då det gäller att i lagen uppdraga när­ mare gränser för de olika fall vari eftergift må äga runi. Svårigheterna ökas av att fallen spänna över större delen av brottsområdet samt att lagen i själva verket inrymmer så att säga två slag av åtalseftergift: den kriminal­ politiska eftergiften vilken utgör ett led i anordnandet av den lämpligaste samhällsreaktionen — alltifrån den unges intagande i skyddshem till hans hållande under tillsyn i det egna hemmet — samt den straffprocessuella eftergiften vid vilken ingen som helst åtgärd från samhällets sida är av­ sedd att träda i straffets ställe. Den allmänna bestämmelse strafflagbered­ ningens förslag innehöll har i det remitterade förslaget, till ledning för till- lämpningen, ersatts med en reglering däri angivas de skilda förutsättningar som för olika grupper av fall skola gälla. Bestämmelserna synas hava erhål­ lit en i det stora hela tillfredsställande utformning, varigenom åt lagen givits större fasthet.

Hur noggrant bestämmelserna än utformas, kräva de emellertid för att leda till gynnsamt resultat en omdömesgill och varsam tillämpning. Säkerli­ gen skulle det vara önskvärt, om till främjande av enhetlig praxis viss väg­ ledning i fråga örn normerna för institutets tillämpning kunde i en eller an­ nan form lämnas åklagarna. Behovet härav framträder starkare allt efter den

Kungl. Maj:ts proposition nr 8.

67

omfattning vari prövningen av eftergiftsfrågan anförtros underordnad åkla­ gare. Av vikt är vidare att föreskrifter, såsom ock synes vara avsett, medde­ las i fråga om kontroll å såväl handhavandet av institutet som vidtagandet av erforderliga skyddsåtgärder.

2

§.

Lagrådet:

En allmän förutsättning för åtalseftergift är att brottets beivran icke be­ tingas av straffrättsskipningens ändamål. I anslutning härtill stadgas i sista stycket att, ändå att sådant fall är för handen som i första stycket sagts, åtal skall väckas, om det finnes påkallat med hänsyn till den allmänna laglyd­ naden eller för erforderlig utredning i saken. Det synes kunna ifrågasättas, huruvida icke stadgandet blivit väl snävt avfattat; även andra allmänna hän­ syn kunna möjligen komma i betraktande. Framhävandet, på sätt som skett, av utredningsintresset kan ock komma att undanskymma det såsom själv­ fallet ansedda — och ur vissa synpunkter längre gående — kravet att den misstänkte som regel skall hava erkänt brottet. Vid dessa förhållanden och då det torde framstå såsom klart, att eftergift ej må ske utan att den miss­ tänktes brottslighet blivit utredd, torde orden »eller för erforderlig utredning i saken» med fördel kunna utbytas mot förslagsvis »eller eljest ur allmän synpunkt» (jfr nya rättegångsbalken 20 kap. 7 § 1). I övrigt synes stadgan­ det — som närmast ger uttryck för allenast en i sakens natur liggande be­ gränsning i åtalseftergiftens tillämpning — kunna avfattas kortare och där­ vid måhända böra sättas i början av paragrafen.

I fråga om förutsättningarna för åtalseftergift i de särskilda fallen torde, till vinnande av en om möjligt fastare utformning, innehållet i första stycket nied fördel kunna något jämkas, huvudsakligen i redaktionellt hänseende. Särskilt synes beträffande den första gruppen fall avvikelse icke böra ske från barnavårdslagens terminologi.

3

§.

Justitierådet Alsén och regeringsrådet Eklund: Av innehållet i första stycket av förevarande paragraf följer, att det skall ankomma på överåklagaren att avgöra huruvida åtal mot underårig skall ske, så snart å brottet kan följa frihetsstraff. I denna huvudregel föreslås i andra stycket den viktiga modifikationen att även i dessa fall underordnad åklagare — som eljest enligt förslaget må tala endast å bötesbrott — skall efter Kungl. Maj:ts förordnande få väcka åtal. Någon begränsning i det Kungl. Majit givna bemyndigandet är ej föreskriven. Enligt remissprotokollet har bemyndigandet funnits erforderligt av huvudsakligen praktiska hänsyn. Dessa lia ansetts böra leda till alt de lägre åklagarna erhålla behörighet att pröva åtalsfrågan även beträffande förseelser som avses i specialstraffrätten och ej äro belagda med strängare straff än fängelse. Frånsett att denna gränsdragning i viss mån ter sig godtycklig möta betänkligheter framförallt mot att i så vid omfattning å nämnda åklagare överflytta prövningsrätten i

68

Kungl. Maj:ts proposition nr 8.

hithörande frågor. En bärande grund för strafflagberedningens förslag lik­ som ock för dess tillstyrkande i flertalet remissyttranden torde ha varit att särskilt kvalificerad åklagare —- praktiskt taget överåklagaren — städse skulle pröva åtalsfrågan; bötesbrotten berördes ej av förslaget. Denna stånd­ punkt synes ha goda skäl för sig. Är brottet sådant att därå kan följa fri­ hetsstraff torde frågan om eftergift av åtal för detsamma i allmänhet vara av ömtåligare beskaffenhet än eljest. På ett så grannlaga område som före­ varande måste det ock tillmätas stor betydelse, desto större ju allvarligare brottet är, att tillämpningen blir så enhetlig som möjligt; att ojämnheterna komma att framträda än mera, därest prövningen anförtros rikets cirka femhundra underåklagare, torde ligga i öppen dag. Vid angivna förhållan­ den synes försiktigheten bjuda att större varsamhet iakttages i fråga om be­ hörigheten för underordnad åklagare att pröva eftergiftsfrågan, i allt fall intill dess erfarenhet vunnits rörande lagens tillämpning och en viss praxis utbildats. Ett ytterligare övervägande härutinnan synes alltså böra komma till stånd. Oberoende härav torde, med hänsyn jämväl till frågans i viss mån prin­ cipiella innebörd, det Kungl. Majit i förevarande lagrum givna bemyndigandet böra i så måtto inskränkas att förordnande som där avses må meddelas alle­ nast i den omfattning vartill särskilda skäl föranleda.

Justitierådet Lind var ense med justitierådet Alsén och regeringsrådet Eklund beträffande den av dem ifrågasatta jämkningen i andra stycket av förevarande paragraf.

Justitierådet Ericsson: En jämförelse mellan bestämmelsen i förevarande paragraf därom, att frågan om eftergift av åtal skall prövas av viss åklagare, å ena sidan, samt strafflagberedningens förslag att det ankommer på viss åklagare att avgöra huruvida allmänt åtal skall ske d. v. s. att pröva åtalsfrågan i hela dess vidd, å andra sidan, kan lätt föranleda den tolkningen, att det remitterade för­ slaget medgiver underordnad åklagare rätt att, utan att underställa över­ åklagaren frågan örn åtalseftergift, väcka ansvarstalan. Till förhindrande av en sådan tolkning, som enligt motiven icke är avsedd, och då härtill kommer, att remissförslaget i motsats till strafflagberedningens förslag sak­ nar föreskrift örn vilken åklagare, som skall äga återkalla meddelad efter­ gift (i princip den åklagare som beslutat eftergiften), hemställes att para­ grafen i nu förevarande del måtte erhålla en avfattning, som klart angiver, att åtalsfrågan skall i hela dess vidd (förslagsvis »frågan om åtal») prövas av angiven åklagare.

Den regel, som framgår av första stycket i förevarande paragraf, nämli­ gen att det skall ankomma på överåklagaren att avgöra huruvida åtal mot underårig skall väckas, såframt å brottet kan följa svårare straff än böter, och att i följd härav underordnad åklagare är behörig att pröva åtalsfrågan allenast beträffande bötesbrott, är otvivelaktigt principiellt riktig; åtal mot underårig för brott, varå kan följa frihetsstraff, bör nämligen icke utom i

70

Kungl. Maj.ts proposition nr 8.

återkallas, om tillräckliga skäl därför finnas ej längre föreligga. Enligt straff­ lagberedningens förslag var möjligheten att återkalla eftergiften betydligt snävare: återkallelse finge ske endast därest den brottslige förövade nytt brott varå kunde följa fängelse eller straffarbete eller åtal eljest, i samband med hans lagförande för annat brott, funnes påkallat ur allmän synpunkt. Som motivering för den föreslagna ändringen har departementschefen fram­ hållit, att en vidare möjlighet vore påkallad därest åklagaren, såsom borde stå honom fritt, meddelade beslut om åtalseftergift utan att avvakta barna­ vårdsnämndens åtgöranden; visade det sig sedermera att tillräckliga och vid beslutets meddelande förutsatta åtgärder ej vidtagits, borde åklagaren kunna återkalla eftergiften. Denna möjlighet borde ock stå honom öppen t. ex. om högre myndighet upphävde ett beslut som varit en förutsättning för efter­ giften. Det synes lagrådet kunna ifrågasättas huruvida återkallelse i angivna fall står i god överensstämmelse med den — helt visst med rätta — intagna ståndpunkten, att åtalseftergift icke bör förbindas med villkor. Om åklagaren av en eller annan anledning icke förlitar sig på att erforderliga åtgärder verk­ ligen bli vidtagna och jämväl ståndande, torde enligt lagrådets mening efter­ gift i allmänhet icke böra ske. I dylika fall bör saken genom åtal hänskjutas till domstol, å vilken det ankommer att i samband med villkorlig dom, där­ est sådan ifrågakommer, föreskriva de villkor som kunna vara påkallade. Örn åter eftergift skett och barnavårdsmyndighet brister i förutsatta åtgö­ randen, framstår det som naturligast att åklagaren på lämpligt sätt söker få rättelse till stånd. Den nu antydda ordningen synes icke blott principiellt utan jämväl praktiskt vara att föredraga; åklagaren föranledes till större återhåll­ samhet vid eftergiftens användande och barnavårdsmyndighetens känsla av ansvar för åtgärdens vidtagande stärkes. Endast försåvitt skäl till åtal före­ ligga ur allmän synpunkt, såsom vid lagföring för något nytt mera allvarligt brott eller eljest i något stötande fall, torde alltså återkallelse böra få ske. Är, såsom lagrådet förmenar, denna principiella ståndpunkt riktig, synes den ock böra komma till uttryck i lagtexten. Visserligen bleve därigenom frå­ gan om återkallelse i förevarande lag reglerad något annorlunda än som skett i nya rättegångsbalken. Härvid må emellertid erinras, att denna avser alle­ nast eftergift vid ordningsförseelser och att en återkallelse där sålunda är av jämförelsevis underordnad betydelse.

8

§•

Lagrådet:

Av remissprotokollet framgår att den befogenhet, som enligt gällande in­ struktioner tillkommer polismästare i vissa större städer att vid lindrigare förseelser låta saken förfalla eller bero vid en varning, avses skola tills vidare bestå. Något uttryckligt stadgande härom har ej ansetts erforderligt. Uppen­ barligen skulle det ha varit önskvärt, därest denna i administrativ ordning meddelade rätt till åtals eftergivande nu kunnat bringas att upphöra och er­ sättas med en mera ändamålsenlig reglering i lag. Då emellertid så torde komma att ske senast i och med ikraftträdandet av den nya rättegångsbalken