Prop. 1945:10

('med förslag till lag om ersättning i vissa fall åt oskyldigt häktade eller dömda m. fl.',)

Kungl. Maj:ts proposition nr 10.

1

Nr 10.

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen med förslag till lag om

ersättning i vissa fall åt oskyldigt häktade eller dömda m. fl.; given Stockholms slott den 22 december 19bb.

Under åberopande av bilagda i statsrådet och lagrådet förda protokoll vill Kungl. Majit härmed jämlikt § 87 regeringsformen föreslå riksdagen att an­ taga härvid fogade förslag till lag örn ersättning i vissa fall åt oskyldigt häk­ tade eller dömda m. fl.

GUSTAF.

Thorwald Bergquist.

Bihang till riksdagens protokoll 19i5. 1 sami. Nr 10.

1

Kungl. Maj:ts proposition nr 10.

3

gen i anstalt för undergående av tvångsuppfostran eller ungdomsfängelse och bestämmelserna i 2 § beträffande den som på grund av lagakraftägande dom varit intagen i sådan anstalt eller som varit underkastad förvaring eller internering.

4 §■

Ersättning utgår för mistad arbetsförtjänst och annat intrång i näring så ock för nödiga kostnader. Örn synnerliga skäl äro därtill, må ersättning utgå jämväl för det lidande som intrånget i friheten medfört.

Anspråk på ersättning må ej överlåtas innan ersättningen blivit bestämd. Avlider den ersättningsberättigade dessförinnan, åge dock dödsboet föra ta­ lan om ersättning för förlust eller kostnad som tillskyndats den avlidne.

5 §•

Anspråk på ersättning enligt 1 § må, då åtal ägt rum, framställas i det mål, vari ansvarsfrågan handlägges. Har åtal ej ägt rum eller har anspråket ej framställts på sätt nu sagts, skall det framställas genom skriftlig ansökan hos den rätt, som skulle ägt upptaga åtal för brottet eller sist handlagt an­ svarsfrågan. Ansökan skall göras inom tre månader från den dag, då sökan­ den erhöll vetskap örn åklagarens beslut att ej åtala, eller från den dag, då domen eller, om åtalet nedlagts, slutligt beslut i målet vann laga kraft.

Anspråk på ersättning enligt 2 § må framställas i det mål, vari frågan örn frikännande eller nedsättning av straffet handlägges. Har anspråket ej fram­ ställts på sätt nu sagts, skall det framställas hos den rätt, som sist handlagt nämnda fråga, genom skriftlig ansökan inom tre månader från den dag, då domen i samma fråga vann laga kraft.

Vill någon i det mål, vari anspråk på ersättning må framställas, inskränka sin talan härom till fastställelse, huruvida enligt 1 eller 2 § rätt till ersätt­ ning föreligger, äge han befogenhet därtill; domstolen må ock, där det finnes lämpligt, hänskjuta frågan örn beloppets bestämmande till prövning efter särskild ansökan. I fall som nu sagts skall frågan om beloppets bestämmande, inom tid och på sätt ovan sägs, väckas hos den rätt, vilken såsom första domstol handlagt åtalet.

över begäran örn ersättning skall åklagaren erhålla tillfälle att yttra sig; han äge ock föra talan å det allmännas vägnar.

6 §•

Göres ansökan om ersättning annorledes än i mål, vari ansvarsfrågan handlägges, gäde örn rättens sammansättning vid ansökans prövning och avgö­ rande vad i allmänhet är föreskrivet örn domförhet vid huvudförhandling; avser ansökan ersättning enligt 1 § och har rätten tidigare handlagt mål om ansvarsfrågan, skall örn rättens sammansättning tillämpas vad med avseen­ de å den frågan är stadgat. Rättens avgörande sker genom beslut.

Kungl. Majlis proposition nr 10.

5

Utdrag av protokollet över justitiedepartementsår enden, hållet

inför Hans Majit Konungen i statsrådet å Stockholms slott den 10 november 1944.

Närvarande:

Statsministern

H^{ansson ,} statsråden

P^ehrsson-B^ramstorp, W^igforss, M^öller,

S^köld, Q^uensel, B^ergquist, B^agge, D^omö, G^jöres, E^werlöf, R^ubbestad, O^hlin, E^rlander, D^anielson. 9

Efter gemensam beredning med chefen för finansdepartementet anmäler chefen för justitiedepartementet, statsrådet Bergquist, fråga om ng lagstift­ ning angående ersättning i vissa fall åt oskyldigt häktade eller dömda m. fl. samt anför följande.

Sedan den nya rättegångsbalken antagits, har processlagberedningen den 17 mars 1944 avgivit betänkande med förslag till sådana ytterligare lagstift­ ningsåtgärder som erfordras i samband med processreformens genomfö­ rande (SOU 1944:9 och 10). Beredningen har däri bland annat upptagit frågan om skadeersättning av statsmedel i fall, då straffprocessuellt tvångs­ medel eller straff kommit till användning mot någon, som sedermera befinnes oskyldig.

Gällande bestämmelser.

I detta ämne gäller för närvarande lagen den 12 mars 1886 angående er­ sättning av allmänna medel åt oskyldigt häktade eller dömde. Enligt denna lag kan, örn någon blivit häktad men åtalet mot honom nedlägges eller han frikännes, ersättning av allmänna medel tillerkännas honom för det hinder eller den brist i hans näring, som han lidit genom frihetens förlust. Detta må dock ske allenast under förutsättning att genom rannsakningen utretts, att det brott, varför han tilltalats, icke blivit begånget eller att det förövats av annan än den tilltalade eller eljest icke kan vara begånget av honom, sålramt anledning icke heller förefinnes att den tilltalade varit delaktig i brottet. Vi­ dare kräves, att den tilltalade skall vara utan skuld även till själva häktnings­ åtgärden. Ersättning må sålunda ej tilldelas den som sökt att genom avvi­ kande eller annorledes undandraga sig rannsakning eller att genom undan­ röjande av bevis eller egendom hindra sakens utredning, ej heller den som genom sanningslös bekännelse vid eller utom rätten eller genom alt falske­ ligen angiva sig själv eller eljest uppsåtligen föranlett, att åtalet mot honom blivit anställt eller fullföljt.

Kungl. Maj:ts proposition nr 10.

Förutom då oskyldig drabbats av häktning kan ersättning utgå även om någon som helt eller delvis undergått straffarbete eller fängelse sedermera får sitt mål återupptaget och därvid frikännes eller dömes till ringare straff än han redan utstått. Även härvid gäller dock, att ersättningsrätten går förlorad, örn den sakfällde genom sanningslös bekännelse vid eller utom rätten eller genom att falskeligen angiva sig själv eller eljest uppsåtligen föranlett, att han blivit dömd till det straff, som gått i verkställighet.

Har oskyldigt häktad eller dömd avlidit, må ersättning i stället tilldelas hans änka eller oförsörjda barn.

Ansökan örn ersättning som avses i lagen skall göras hos Kungl. Maj:t och ingivas till justitiedepartementet inom ett år från den dag då laga kraft åkommit det till grund för ansökningen liggande domstolsbeslutet. Bifalles ansökningen, äger staten under vissa förhållanden regressrätt mot den ämbets- eller tjänsteman som är ansvarig för den felaktiga häktningsåtgärden eller domen.

Bestämmelserna i 1886 års lag ha kommit i tillämpning endast i begrän­ sad omfattning. Under tiden från och med 1938 har ersättning utbetalats i fem fall, av vilka fyra gällt oskyldigt häktade och det återstående en man som efter resning erhållit nedsättning i redan undergånget frihetsstraff. Er­ sättningsbeloppen utgjorde i fråga örn de fyra häktade lägst 200 och högst 400 kronor. Den person som delvis befriats från ådömt och avtjänat straff erhöll ett belopp av 4 000 kronor.

Processlagberedningens förslag.

Såsom processlagberedningen framhållit har vid flera tillfällen väckts fråga örn ändring av bestämmelserna i 1886 års lag. Sålunda ha önskemål fram­ ställts, att för ersättnings utgående åt häktad icke skulle krävas att full bevisning förebragts om hans oskuld utan blott att han vore fri från all skälig misstanke att ha begått det ifrågavarande brottet. Vidare har ifråga­ satts att medgiva ersättningsrätt även för den som oskyldigt drabbats av annat straffprocessuellt tvångsmedel än häktning. Slutligen har processkom­ missionen i sitt år 1926 avgivna betänkande framhållit, att det vid utarbetande av ny rättegångsbalk borde tagas i övervägande att revidera bestämmelserna på förevarande område. Därvid syntes främst böra tagas i betraktande, huru­ vida ersättning borde givas i större utsträckning och om prövningen borde för­ läggas till domstol.

Av processlagberedningens betänkande framgår, att viss omprövning av be­ stämmelserna i 1886 års lag är omedelbart betingad av nya rättegångsbalkens antagande.

Beredningen framhåller, att spörsmålet om lämplig prövningsmyndighet för ersättningsfrågor genom nya rättegångsbalken kommit i ett nytt läge. I detta hänseende erinras, att en prövning, förlagd till Kungl. Maj:t, så gott som uteslutande måste grunda sig på det skriftliga material som föreligger i protokoll och andra handlingar. Efter nya rättegångsbalkens ikraftträdande skall fullständig protokollföring ej längre äga rum, och beredningen anser

7

därför sannolikt, att behovet av att komplettera utredningen genom muntlig förhandling kommer att framträda starkare än nu. För tillgodoseende av detta behov bör enligt beredningens uppfattning prövningen förläggas till domstol. Beredningen framhåller, att även principiella skäl tala härför och att en sådan ordning regelmässigt gäller i utlandet.

Som en följd av ersättningsfrågornas överflyttande till domstol bör enligt beredningens mening prövningen i visst avseende erhålla ändrad karaktär. Enligt 1886 års lag föreligger icke någon obetingad rätt till skadestånd, även örn samtliga i lagen angivna förutsättningar för ersättnings utgående äro för handen. Kungl. Maj :t kan vid sitt bedömande taga hänsyn även till andra omständigheter. Någon motsvarande befogenhet finner beredningen ej lämp­ ligen böra tillerkännas domstol. Dess prövning anses endast böra avse frå­ gan, örn de villkor som upptagits i lagen blivit uppfyllda. Finnes så vara fallet, bör ersättning utdömas. I anslutning härtill ifrågasätter beredningen en ändring även beträffande vad som gäller för det fall att ersättningsberät- tigad avlidit. Föreskriften att i sådant fall ersättning må tillerkännas den dödes änka eller oförsörjda barn anses sålunda böra ersättas med en bestäm­ melse av innebörd att anspråket skall övergå på dödsboet.

I fråga om de närmare förutsättningarna för rätt till ersättning har bered­ ningen upptagit det tidigare framförda förslaget att ersättning bör kunna gi­ vas åt häktad, även om hans oskuld icke blivit till fullo bevisad. Beredningen anser som förutsättning för ersättningsrätt böra uppställas allenast, att miss­ tanke om brottet uppenbart ej vidare kvarstår mot den häktade.

Beredningen har icke ansett sig böra biträda önskemålen om ersättnings- rättens utsträckande även till andra fall av ingripande med straffprocessuella tvångsmedel än häktning. Beredningen framhåller, att de ingripanden som enligt nya rättegångsbalken kunna ifrågakomma icke erhållit annan karaktär än de som för närvarande tillämpas samt att skyddet för den enskilde för­ stärkts genom införandet av domstolsprövning i åtskilliga fall, där be­ slutanderätten nu tillkommer åklagare eller polismyndighet. I detta samman­ hang erinrar beredningen emellertid, att efter tillkomsten av 1886 års lag en ny straffart, ungdomsfängelse, införts, varjämte möjlighet skapats att under vissa förhållanden ersätta straff med tvångsuppfostran eller förvaring eller internering i därför avsedd anstalt. Har någon oskyldigt varit underkastad sådan påföljd, bör enligt beredningens uppfattning ersättning kunna utgå lika väl som då någon oskyldigt undergått fängelse eller straffarbete.

Vad beträffar ersättningsrättens omfattning har beredningen övervägt, örn icke efter mönster av vissa utländska lagar ersättningsrätten, som nu avser endast ekonomisk skada, borde vidgas till att omfatta även det lidande fri- hetsförlusten medfört. Emellertid har beredningen, oaktat den funnit goda skäl kunna anföras för en sådan utvidgning, ansett frågan därom vara av den fristående natur att beredningen icke bort upptaga densamma. Däremot förordar beredningen en utsträckning av skadeståndsrätten i annat avseende. Gottgörelse bör enligt beredningens mening lämnas ej blott för hinder och brist i näring utan även för nödiga kostnader. Härmed avses bland annat av­

Kungl. Maj.ts proposition nr 10.

Kungl. Maj:ts proposition nr 10.

löning till extra arbetskraft i eget ställe, kostnader för resa från häktet eller straffanstalten tillbaka till hemorten samt utgifter i samband med ersätt­ ningsanspråkets framställande.

Från de utgångspunkter, för vilka sålunda redogjorts, har beredningen ut­ arbetat förslag till ny lag angående ersättning av allmänna medel åt oskyl­ digt häktade eller dömda, vilket förslag torde få såsom bilaga fogas till detta protokoll (Bilaga A).

Enligt förslaget skall, om någon blivit häktad såsom misstänkt för brott men åtal ej sker eller väckt åtal nedlägges eller han frikännes samt miss­ tanke att han förövat brottet eller varit delaktig däri uppenbart icke kvar­ står, den häktade äga rätt att av allmänna medel erhålla ersättning för för­ lorad arbetsförtjänst samt nödiga kostnader så ock för det hinder eller den brist i sin näring, som han eljest lidit genom häktningen. Liksom nu skall dock rätten till ersättning vara förfallen, om den misstänkte sökt avvika eller annorledes undandraga sig förundersökning eller lagföring eller sökt undanröja bevis eller på annat sätt försvåra sakens utredning, så ock örn han genom sanningslös bekännelse vid eller utom rätten eller genom att falskeligen angiva sig själv eller eljest uppsåtligen föranlett, att häktningen ägt rum eller att han kvarhållits i häkte. Med häktad skall likställas den som, innan domen mot honom vunnit laga kraft, varit intagen i anstalt för undergående av tvångsuppfostran eller ungdomsfängelse.

Motsvarande ersättningsrätt skall tillkomma den som undergått straffar­ bete eller fängelse och sedermera frikännes eller får sitt straff nedsatt samt den som på grund av lagakraftägande dom undergått tvångsuppfostran eller ungdomsfängelse eller varit underkastad förvaring eller internering och se­ dermera frikännes. Förutsättning härför skall dock vara, att han icke genom sannmgslös bekännelse eller genom att angiva sig själv eller eljest uppsåtligen föranlett, att han blivit dömd till påföljden i fråga.

Anspråk på ersättning skall icke kunna överlåtas innan ersättningen slut­ ligen fastställts. Avlider den skadeståndsberättigade dessförinnan, skall dock den som har rätt till kvarlåtenskapen efter honom äga att föra talan i hans ställe.

Framställning om ersättning skall, då åtal ägt rum, kunna göras i det mål vari åtalet handlägges eller ansvarsfrågan eljest förekommer till behandling. Har åtal ej ägt rum eller anspråket eljest ej framställts på sätt nu sagts, skall det framställas genom skriftlig ansökan hos den rätt, som skulle ägt upptaga åtal för brottet eller sist handlagt målet. Sådan ansökan skall göras inom tre manader från den dag, da sökanden erhöll vetskap om åklagarens beslut att ej åtala eller, örn åtalet nedlagts, målets avskrivning, och i annat fall fran den dag, da domen i malet vann laga kraft, över ansökningen skall åklagaren erhålla tillfälle att yttra sig; han skall ock äga föra talan å det allmännas vägnar. Bifalles ersättningsanspråk, skall staten äga regressrätt mot envar, av vilken den oskyldigt häktade eller dömde kunnat utkräva skadestånd.

Kungl. Maj:ts proposition nr 10.

kvarstå. I fall, då åtal ej kommit till stånd, syntes tveksamt, om något vill­ kor av ifrågavarande art över huvud borde uppställas. Förelåge icke san­ nolika skäl för åtal, borde väl presumeras, att anledning till misstanke ej förekomme. Att i nu förevarande ordning stämpla någon som misstänkt för brott, ehuru han ej kunde åtalas, syntes strida mot den rättsgrundsats som kommit till uttryck i 16 kap. 13 § strafflagen. Örn efter åtal ansvarsfrågan prövades men den tilltalade frikändes, syntes, bortsett från de fall då han själv föranlett häktningen, skäl att frånkänna honom ersättningsrätt endast förefinnas, örn av domen eller dombokens innehåll uppenbart framginge, att frikännandet skett ehuru bindande omständigheter och liknelser mot honom förelegat.

Vidkommande frågan, om ersättning borde kunna utgå även med anled­ ning av ingripande med andra tvångsmedel än häktning, har justitiekanslersämbetet framhållit, att anhållande stöde häktning till inne­ börden så nära, att goda skäl syntes föreligga att i förevarande hänseende behandla dessa tvångsmedel lika. Lagen örn vissa tvångsmedel vid krig eller krigsfara lämnade möjlighet till kvarhållande under ganska lång tid och även med stöd av de allmänna bestämmelserna örn tvångsmedel i brottmål kunde en person vara berövad sin frihet under icke obetydlig tidrymd, nämligen in­ till fem dagar innan häktning beslutades. Enligt nya rättegångsbalken kunde kvarhållande utan häktning komma att utsträckas ytterligare ett antal dagar. Ett så avsevärt ingrepp i friheten syntes vara av beskaffenhet att påkalla er­ sättning, örn det drabbade oskyldig. Ämbetet ville därför ifrågasätta utvidg­ ning av den tillämnade lagen i nu berört hänseende.

Häradshövdingföreningen har anfört följande.

Såsom av motiveringen till lagförslaget framgår har i olika sammanhang yrkats, att ersättningsrätten skulle omfatta även skada, föranledd av andra straffprocessuella tvångsmedel än häktning, nämligen reseförbud, beslag och skingringsförbud. I ett i motiveringen omförmält, inom justitiedepartementet utarbetat förslag till lag i förevarande ämne hade ock ersättningsrätten ut­ sträckts att omfatta även reseförbud. Det nu föreliggande förslaget upptager icke någon bestämmelse i detta hänseende, enär, enligt vad i motiverna an­ dres, den ifrågasatta utvidgningen av ersättningsrätten icke stöde i samband med eller vore påkallad av nya rättegångsbalkens genomförande. Då bered- ningen emellertid föreslagit andra, i vissa avseenden ganska genomgripande förändringar i lagen, vilka uppenbarligen ej äga samband med nya rätte­ gångsbalken, synes det åberopade skälet ej bort utgöra hinder för genomfö­ rande i detta sammanhang av den ifrågasatta utvidgningen. Ej heller synes den i motiverna jämväl åberopade omständigheten, att skyddet för den en­ skilde förstärkts genom införandet av domstolsprövning i åtskilliga fall, böra utesluta ersättningsrätt för oskyldig, som trots detta tillskyndas oförskvlld skada. Enligt föreningens mening bör därför förslaget i denna del överar­ betas och i varje fall ersättningsrätten givas den omfattning, den erhöll i ovannämnda departementsförslag.

Vad angår ersättningsrättens innebörd har advokatsamfun­ det hemställt om föreskrift, enligt vilken gottgörelse skall kunna utgå även för lidande och annan ideell skada. Samfundet har funnit det vara en på­

11

taglig brist, att detta för närvarande icke vore medgivet. Justitiekansler såmbetet har uttalat, att det knappast syntes överensstämma med nutida uppfatt­ ning att ersättningsrätten begränsades på sätt skett i förslaget. Vid den pröv­ ning ämbetet såsom remissinstans haft att företaga i ersättningsärenden hade det ej sällan framstått såsom obilligt, att gottgörelse icke medgåves för det lidande det både fysiskt och psykiskt innebure att vara häktad. Göta hovrätt har förklarat sig finna en utvidgning av ersättningsrätten till att avse även lidande vara väl motiverad och har därför ifrågasatt, huruvida det icke vore lämpligt att redan nu upptaga denna fråga. Häradshövdingföreningen har anfört, att föreningen funne beklagligt, att frågan om ersättningsrättens om­ fattning ej blivit av processlagberedningen prövad i hela sin vidd.

Departementschefen.

Det ligger i sakens natur, att den misstanke som under utredningen av ett brottmål berättigat till användning av straffprocessuellt tvångsmedel mot en person sedermera kan visa sig vara ogrundad. En felbedömning av före­ liggande omständigheter kan också ha ägt rum. Likaså inträffar det en och annan gång att sedan en person fällts till ansvar straffdomen efter förnyad ut­ redning rives upp och att den dömde frikännes eller får nedsatt straff. Det är av vikt, att den som enligt vad det sålunda visat sig utan egen skuld blivit mer än rent tillfälligt berövad friheten erhåller gottgörelse därför, oavsett örn misstaget skäligen kan läggas någon myndighet till last. 1886 års lag an­ gående ersättning av allmänna medel åt oskyldigt häktade eller dömde be­ reder Kungl. Maj:t möjlighet att giva ersättning åt den som blivit oskyl­ digt häktad eller felaktigt dömd i vissa fall men är, såsom den lämnade redogörelsen visar, mycket begränsad till sin räckvidd. Processlagberedning­ ens förslag innebär, att en verklig rätt till ersättning skall föreligga i vissa angivna fall, och innehåller jämväl i övrigt vissa förbättringar från den oskyldigt häktades eller dömdes synpunkt. I likhet med vad som framhål­ lits i flera yttranden över förslaget anser jag emellertid, att rätt till er­ sättning bör stadgas även för vissa andra fall än dem som upptagas i för­ slaget samt att ersättningsrätten bör vidgas jämväl i andra hänseenden.

Enligt 1886 års lag kräves för att ersättning skall kunna tillerkännas häk­ tad, att hans oskuld blivit till fidio bevisad. Processlagberedningen har före­ slagit, att i stället skall uppställas den förutsättningen att anledning till miss­ tanke mot den häktade uppenbart icke kvarstår. Med anledning härav har häradshövdingföreningen erinrat, att jämväl detta måste anses som en alltför snäv begränsning. Jag delar denna uppfattning och förordar i stället den re­ geln, att ersättning åt häktad icke må utgå örn grundad misstanke alltjämt kvarstår mot honom. Det torde dock vara erforderligt att en sadan föreskrift kompletteras med en bestämmelse som ger möjlighet att även i andra fall vägra ersättning, då det skulle vara stötande att sadan utgår. Jag återkom­ mer härtill i det följande.

Såsom förut nämnts bär justitiekanslersämhetet framhållit, att det frihets­ berövande som sker redan genom att någon anhålles såsom misstänkt för

Kungl. Maj:ts proposition nr 10-

Kungl. Maj:ts proposition nr 10.

brott är så likartat med häktning, att goda skäl syntes föreligga att i före­ varande hänseende behandla dessa tvångsmedel lika. Om anhållande följes av häktning, ter det sig mindre konsekvent, att den misstänkte, därest han frikännes, väl kan få ersättning för den tid han varit häktad men icke för den tid han dessförinnan varit anhållen. Särskilt då någon varit anhållen under mera avsevärd tid framstår det även eljest som obilligt, att ersättning av allmänna medel icke i något fall skall kunna utgå om han sedermera fri­ kännes. Enligt gällande lag kan en misstänkt person kvarhållas högst fem dygn innan häktning måste ske eller han måste frigivas. Redan detta är en avsevärd tid. Av nya rättegångsbalkens regler följer, att en person kan kom­ ma att sitta anhållen tolv dygn och understundom till och med något längre. Jag vill därför förorda, att även den som varit anhållen skall kunna erhålla ersättning. En viss modifikation i denna regel torde emellertid böra göras för helt kortvariga anhållanden.

I det yttrande som avgivits av häradshövdingföreningen har förordats, att ersättning skall kunna utgå även med anledning av sådant reseförbud som enligt nya rättegångsbalken kan meddelas den som är misstänkt för brott. Reseförbud torde visserligen i allmänhet icke vålla den som drabbas därav något nämnvärt intrång i hans förvärvsverksamhet, men fall kunna dock fö­ rekomma, då ett dylikt förbud medför allvarligt men, t. ex. för handelsre­ sande, sjömän eller flygförare. Med hänsyn härtill torde det vara påkallat, att ersättning kan utgå även med anledning av reseförbud. Vad angår övriga i nya rättegångsbalken upptagna tvångsmedel — kvarstad, skingringsförbud, beslag, husrannsakan samt kroppsvisitation och kroppsbesiktning — torde tillräckliga skäl icke föreligga att stadga rätt till ersättning av allmänna me­ del, om fällande dom ej följer.

Vad härefter angår ersättningsrättens innebörd gäller som förut nämnts för närvarande, att ersättning må utgå allenast för hinder eller »brist» i nä­ ring. Processlagberedningen har föreslagit, att därutöver skall lämnas gott- görelse jämväl för nödiga kostnader. Häremot synes icke vara något att er­ inra. Emellertid torde en ytterligare utvidgning böra övervägas. Beredningen har framhållit, att goda skäl kunna anföras för att låta ersättningsrätten om­ fatta även lidande, men har ansett frågan härom vara av den fristående natur att beredningen icke borde upptaga densamma. I flera yttranden över bered­ ningens förslag har hemställts att ersättning måtte kunna utgå jämväl för li­ dande. Även enligt min mening kräver billigheten, att ersättning skall kunna givas för det lidande som åsamkas vederbörande genom intrånget i hans fri­ het. Det torde emellertid böra föreligga särskilda skäl för att sådan ersätt­ ning skall utgå.

Om en möjlighet att erhålla ersättning för personligt lidande införes i lagen, bör den gälla icke blott när någon varit häktad eller anhållen utan även när någon som undergått straff sedermera frikännes eller får straffet nedsatt lik­ som i andra fall då ersättning överhuvud skall kunna komma i fråga enligt den föreslagna lagen. Det ligger dock i sakens natur, att reseförbud svårligen kan tänkas innebära ett lidande som bör ersättas.

Kungl. Maj:ts proposition nr 10.

Som jag förut framhållit bör ersättning kunna givas även på grund av anhållande och reseförbud. Har anhållande följts av häktning, kommer den häktades ersättningsrätt enligt förslaget att avse hela den tid han varit berövad sin frihet.

För rätt till ersättning i anledning av anhållande, som icke följts av häkt­ ning, skola enligt departementsförslaget gälla de villkor som föreslagits i fråga om häktad. Såsom jag förut antytt torde därutöver böra krävas, att frihetsberövandet varat icke alltför obetydlig tid. Att låta ersättning utgå även vid mycket kortvariga anhållanden skulle medföra, att polisen kände sig alltför bunden i sin verksamhet. Avvägningen mellan de intressen som här stå mot varandra har i departementsförslaget gjorts så, att rätt till ersättning medgives om anhållandet varat mer än ett dygn. Vad nu sagts skall enligt förslaget gälla även beträffande reseförbud, ehuru man knappast behöver räkna med reseförbud av så kort varaktighet som ett dygn. Av bestämmelsens avfattning framgår, att om den angivna tidsgränsen överskri- des, rätt till ersättning under i övrigt stadgade villkor föreligger beträffande hela den tid vederbörande varit anhållen eller underkastad reseförbud.

I andra stycket av 1 § har i anslutning till processlagberedningens för­ slag upptagits föreskrift, enligt vilken ersättning ej må utgå, om den miss­ tänkte sökt avvika eller eljest genom vissa angivna förfaranden själv för­ anlett att ingripandet företagits. Såsom andra punkt i samma stycke har upptagits bestämmelse, att ersättning ej heller må utgå, om grundad miss­ tanke alltjämt kvarstar eller örn det eljest med hänsyn till omständigheter­ na ej är skäligt att ersättning gives. I sistnämnda hänseende kan som ex­ empel nämnas, att åklagaren underlåter att åtala enär den misstänkte fin­ nes uppenbart vara sinnessjuk och följaktligen straffri. Om ett begånget brott finnes vara preskriberat, torde det icke heller i allmänhet vara skä­ ligt att ersättning utgår. Vidare ma erinras örn det av justitiekanslersämbe- tet omnämnda fallet, att någon som häktats för mened frikännes från ansvar därför att han skulle ha avslöjat ett av honom begånget brott örn han berättat vad han visste. Härutöver kan stadgandet vinna tillämpning, örn någon, utan att ha gjort sig skyldig till förfarande som avses i första punkten, dock uppträtt på ett sätt som gjort ett ingripande berättigat, t. ex. om han uppgivit falskt namn eller överträtt meddelat reseförbud. I detta hänseende kan även nämnas, att det är självfallet att, örn ett brott begåtts, polismyndigheten ofta har särskild anledning att tillfälligt anhålla perso­ ner som föi ut kanske flera gånger begått brott av den typ varom fråga är. Det kan icke vara skäligt att i sådana fall ersättning skall utgå.

I 2 § av förslaget regleras det fall att någon oskyldigt undergått straff­ arbete eller fängelse. Villkoren för ersättningsrätt äro desamma som i gäl­ lande lag och processlagberedningens förslag.

I överensstämmelse med processlagberedningens förslag har jag ansett, att ersättning bör kunna utgå även för det fall att någon varit intagen i anstalt för undergående av tvångsuppfostran, ungdomsfängelse, förvaring eller internering. Bestämmelserna härom ha upptagits såsom 3 §.

Kungl. Maj:ts proposition nr 10-

Ordningen med särskild ansökan är avsedd bland annat för det fall att svårigheter möta att redan i brottmålet förebringa utredning örn den lidna skadans storlek. Emellertid är det från flera synpunkter önskvärt, att frå­ gan, huruvida förutsättningar för ersättnings utgående föreligga, även i så­ dant fall kan prövas i samband med huvudsaken. I departementsförslaget har därför öppnats möjlighet för sökanden att i brottmålet endast yrka fast­ ställelse av att förutsättningarna enligt 1 eller 2 § för rätt till ersättning före­ ligga och att sedermera i särskilt ärende föra talan om beloppets bestäm­ mande. Även domstolen har erhållit befogenhet att hänskjuta frågan om er­ sättningens belopp till prövning efter särskild ansökan, något som särskilt i överrätt kan vara av betydelse för ett snabbare avgörande i ansvarsfrågan. Jag vill framhålla, att därest frågan om beloppet hänskjutes till särskild prövning, detta skall gälla jämväl frågan huruvida ersättning skall beräknas även för lidande. I fall som nu avses skall enligt förslaget ansökan örn be­ loppets bestämmande inom förut angiven tid av tre månader göras hos den rätt vilken såsom första domstol handlagt åtalet mot sökanden. Bestämmel­ serna ha upptagits såsom tredje stycke i 5 §.

I ett fjärde stycke av paragrafen ha upptagits föreskrifter om åklagares hörande och hans talerätt.

Under 6 och 7 §§ ha upptagits bestämmelser om rättens sammansättning vid handläggning av särskild ansökan om ersättning, örn utbetalandet av utdömd ersättning samt om statsverkets regressrätt mot tredje man m. m. Bestämmelserna överensstämma i sak med processlagberedningens förslag. Frågan, huruvida särskilda föreskrifter erfordras för att säkerställa tillvara­ tagandet av regressrätten, torde få upptagas i annat sammanhang.

Enligt processlagberedningens förslag skulle den nya lagen träda i kraft samtidigt som nya rättegångsbalken. Starka skäl synas mig emellertid tala för att de nya bestämmelserna vinna tillämpning snarast möjligt. I departe­ mentsförslaget har därför angivits, att den föreslagna lagen skall träda i kraft den 1 juli 1945. Samtidigt har dock gjorts det förbehållet att vad 1 § av förslaget stadgar örn ersättning med anledning av reseförbud och be­ stämmelserna i 6 § om rättens sammansättning vid handläggning av sär­ skild ansökan om ersättning m. m. ej skola äga tillämpning förrän nya rättegångsbalken trätt i kraft. Jag vill nämna, att förslaget använder be­ teckningen anhållen som användes i nya rättegångsbalken i stället för be­ teckningen kvarhållen som brukas i gällande lag. I en övergångsbestäm­ melse har angivits, att förslaget intill dess nya rättegångsbalken trätt i kraft är avsett att tillämpas i fråga om den som kvarhållits jämlikt nu gällande bestämmelser.

Jag vill här beröra ett särskilt spörsmål angående tillämpningen av 6 § i förslaget sedan nya rättegångsbalken trätt i kraft. Om dessförinnan ett sådant mål, i vars prövning framdeles nämnd skall deltaga, handlagts av rådhusrätt utan nämnd, skulle sagda paragraf möjligen kunna tolkas så att, där ansö­ kan om ersättning enligt den föreslagna lagen prövas efter det nya rättegångs­

balken trätt i kraft, ärendet borde handläggas med nämnd. Av grunderna för lagrummet torde emellertid följa, att nämnd ej behöver tillkallas da nämnd ej deltagit i prövningen av huvudmålet.

Vilka regler som lämpligen böra gälla för behandlingen av ersättnings­ frågor som uppkommit före nya lagens ikraftträdande kan, såsom framgår av processlagberedningens betänkande, vara föremål för tvekan. Enligt min uppfattning undvikas bäst ojämnheter i tillämpningen, örn äldre lag alltjämt tillämpas i fråga om ersättning som belöper å tid före den nya lagens ikraft­ trädande. Om vederbörande frigivits först efter det den nya lagen trätt i kraft, synes emellertid av praktiska skäl nya lagen böra gälla även med av­ seende å tiden dessförinnan. Har någon i ett och samma mål varit berövad friheten dels före nya lagens ikraftträdande och dels, på grund av nytt beslut, efter nya lagens ikraftträdande, skall enligt förslaget äldre lag till- lämpas med avseende å den tid han först var berövad friheten.

Föredraganden hemställer härefter, att lagrådets utlåtande över upprät­ tat förslag till lag om ersättning i vissa fall åt oskyldigt häktade eller dömda m. fl., av den lydelse bilaga till detta protokoll utvisar, måtte för det i § 87 regeringsformen omförmälda ändamålet inhämtas genom utdrag av proto­ kollet.

Denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda hemstäl­ lan bifaller Hans Maj:t Konungen.

Kungl. Maj:ts proposition nr 10.

1

'

Ur protokollet:

Sigrid Linders.

Bihang till riksdagens protokoll 1945. 1 sami. Nr 10.

Kungl. Maj:ts proposition nr 10.

Förslag:

till

Lag

Olli ersättning i vissa fall åt oskyldigt häktade eller dömda m. fl.

Härigenom förordnas som följer.

1 §•

Varder någon, som häktats såsom misstänkt för brott, i målet frikänd el­ ler avslutas förundersökning, som inletts mot honom, utan att åtal väckes eller nedlägges mot honom väckt åtal, skall, där ej annat följer av vad nedan stadgas, ersättning av allmänna medel utgå till honom med an­ ledning av att han i målet varit berövad friheten. Vad nu sagts skall ock gälla den som mer än ett dygn varit såsom misstänkt för brott anhållen eller underkastad reseförbud.

Ersättning må ej utgå, om den misstänkte sökt avvika eller annorledes undandraga sig förundersökning eller lagföring eller sökt undanröja bevis eller på annat sätt försvåra sakens utredning, eller om han genom san­ ningslös bekännelse vid eller utom rätten eller genom att falskeligen angiva sig själv eller eljest uppsåtligen föranlett, att han varit häktad eller an­ hållen eller underkastad reseförbud. Ej heller må ersättning utgå, om grun­ dad misstanke kvarstår mot honom eller örn det eljest med hänsyn till om­ ständigheterna i målet ej är skäligt att ersättning gives.

2

§•

Har någon, vilken blivit dömd till straffarbete eller fängelse eller till böter, som förvandlats till frihetsstraff, helt eller till någon del undergått straffet och meddelas sedermera efter ansökan örn resning eller besvär över domvilla dom, varigenom han frikännes eller fälies till ringare straff än han redan utstått, åge han av allmänna medel erhålla ersättning med anledning av verkställandet av straffet eller den del därav, varifrån han sedermera er­ hållit befrielse; dock ej örn han genom sanningslös bekännelse vid eller utom rätten eller genom att falskeligen angiva sig själv eller eljest uppsåtligen för­ anlett, att han blivit dömd till straffet.

3 §•

Vad ovan stadgats åge motsvarande tillämpning, bestämmelserna i 1 § beträffande den som innan domen mot honom vunnit laga kraft varit

Kungl. Maj:ts proposition nr 10.

7 §•

Utdömd ersättning skall av statsverket utbetalas, sedan beslutet därom vunnit laga kraft.

Har sökanden ägt att såsom skadestånd utkräva beloppet av annan, inträ­ der kronan i rätten mot denne.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1945. Vad i 1 § stadgas om ersättning med anledning av reseförbud och be­ stämmelserna i 6 § skola ej äga tillämpning förrän rättegångsbalken den 18 juli 1942 trätt i kraft; och skall intill samma tidpunkt vad i denna lag stadgas om den som varit anhållen i stället gälla den som efter lagens ikraftträdande varit kvarhållen jämlikt nu gällande bestämmelser.

Genom lagen upphäves lagen den 12 mars 1886 (nr 8 s. 1) angående er­ sättning av allmänna medel åt oskyldigt häktade eller dömde.

Såvitt angår ersättning som belöper å tid före nya lagens ikraftträdande, skall äldre lag alltjämt tillämpas; har sökanden frigivits först efter nya lagens ikraftträdande, skall dock nya lagen gälla även med avseende å tiden dess­ förinnan.

Kungl. Maj:ts proposition nr 10.

21

Bilaga A.

Förslag till lag angående ersättning av allmänna medel åt oskyldigt häk­

tade eller dömda.

Med upphävande av lagen den 12 mars 1886 (nr 8 s. 1) angående ersätt­ ning av allmänna medel åt oskyldigt häktade eller dömda förordnas som följer.

1 §•

Har någon, som häktats såsom misstänkt för brott, blivit i målet frikänd eller förundersökning, som mot honom inletts, avslutats utan att åtal väckts eller mot honom väckt åtal nedlagts, åge han, örn anledning till misstanke att han förövat brottet eller varit delaktig däri uppenbart icke kvarstår, av all­ männa medel erhålla ersättning för förlorad arbetsförtjänst samt nödiga kost­ nader, så ock för det hinder eller den brist i sin näring, som han eljest lidit genom häktningen.

Ej må sådan ersättning utgå, örn den misstänkte sökt avvika eller annor­ ledes undandraga sig förundersökning eller lagföring eller sökt undanröja bevis eller på annat sätt försvåra sakens utredning, ej heller om han genom sanningslös bekännelse vid eller utom rätten eller genom att falskeligen an­ giva sig själv eller eljest uppsåtligen föranlett, att häktningen ägt rum eller att han kvarhållits i häkte.

Vad ovan sagts äge motsvarande tillämpning beträffande den, som innan domen mot honom vunnit laga kraft varit intagen i anstalt för undergående av tvångsuppfostran eller ungdomsfängelse.

2

§.

Har någon, vilken blivit dömd till straffarbete eller fängelse eller till böter, som förvandlats till frihetsstraff, helt eller till någon del undergått straffet och meddelas sedermera efter ansökan örn resning eller besvär över dom­ villa dom, varigenom han frikännes eller fälles till ringare straff än han redan utstått, äge han av allmänna medel erhålla ersättning för förlorad ar­ betsförtjänst samt nödiga kostnader, så ock för det hinder eller den brist i sin näring, som han eljest lidit genom verkställandet av straffet eller den del därav, varifrån han sedermera vunnit befrielse; dock ej örn han genom san­ ningslös bekännelse vid eller utom rätten eller genom att falskeligen angiva sig själv eller eljest uppsåtligen föranlett, att han blivit dömd till straffet.

Vad nu sagts äge motsvarande tillämpning beträffande den, som på grund av lagakraftägande dom undergått tvångsuppfostran eller ungdomsfängelse eller varit underkastad förvaring eller internering i säkerhetsanstalt.

3 §.

Innan ersättning slutligen fastställts, må ej anspråk på ersättning enligt denna lag överlåtas; avlider den ersältningsberättigade därförinnan, äge den, som har rätt till kvarlåtenskapen efter honom, föra talan örn ersättning.

4 §•

Anspråk på ersättning enligt denna lag må, då åtal ägt rum, framställas i det mål, vari åtalet handlägges eller ansvarsfrågan eljest förekommer till be­ handling.

Har åtal ej ägt rum eller anspråket eljest ej framställts på sätt nu sagts, skall det framställas hos den rätt, som skulle ägt upptaga åtal för brottet eller sist handlagt målet. Anspråket skall väckas genom skriftlig ansökan inom tre månader från den dag, då sökanden erhöll vetskap örn åklagarens beslut att ej åtala eller, om åtalet nedlagts, målets avskrivning, och i annat fall från den dag, då domen i målet vann laga kraft. Angående rättens sam­ mansättning gälle vad i allmänhet är föreskrivet om domförhet vid huvud­ förhandling; är fråga örn ersättning enligt 1 § och har rätten tidigare hand­ lagt målet mot sökanden, åge dock vad i fråga örn sådant mål är stadgat motsvarande tillämpning. Rättens avgörande sker genom slutligt beslut.

I mål om ersättning skall åklagaren erhålla tilfälle att yttra sig; han åge ock föra talan å det allmännas vägnar. Utdömd ersättning skall av statsver­ ket utbetalas, sedan beslutet därom vunnit laga kraft.

5 §■

Då på grund av bestämmelserna i denna lag staten utgivit belopp, som sökanden ägt rätt att såsom skadestånd utkräva av annan, inträde staten i rätten mot denne. 22

Kungl. Maj.ts proposition nr 10.

Denna lag skall träda i kraft den 1 januari 1947. I fråga örn anspråk, som framställts därförinnan, gälle äldre lag. Skall tid för framställande av er­ sättningsanspråk räknas från dag före nya lagens ikraftträdande, gälle i fråga om längden av sådan tid äldre lag.

Kungl. Maj:ts proposition nr 10.

kas. Det måste nämligen anses önskvärt, att rätt till ersättning icke inträder förrän undersökningsledaren eller åklagaren i allmänhet kan beräknas ha skaffat sig säkra hållpunkter för att bedöma, huruvida häktning bör ske. Emellertid skall det mången gång visa sig svårt att inom ett dygn från an­ hållandet överblicka denna fråga, och den föreslagna regeln skulle därför kunna obehörigen inskränka polis- och åklagarmyndighetens rörelsefrihet vid beivrande av brott. Mot ersättningsrätt vid mycket kortvariga anhållanden talar även, att domstolarna måhända nödgas att i icke ringa utsträckning be­ handla ersättningsanspråk, som äro alltför obetydliga i förhållande till pröv- ningsförfarandet. Av anförda skäl synes en ytterligare begränsning motive­ rad, och örn gränsen sättes vid tre dygn, torde de intressen, som i detta sam­ manhang göra sig gällande, bli tillgodosedda utan åsidosättande av skälig hänsyn till den för brottet misstänkte. I sistnämnda avseende får ej förbises, att det här — liksom eljest vid utsträckning av ersättningsrätten på detta om­ råde — är fråga om ansvar för skada, som svårligen kan undvikas vid ut­ övande av statens rättsvårdande verksamhet och som i allmänhet icke kan tillräknas någon såsom föx-summelse.

Beträffande reseförbud finnes tydligen icke anledning att införa rätt till ersättning i vidsträcktare mån än nu angivits i fråga om anhållande.

Av formuleringen av första styckets andra punkt framgår icke fullt klart, att där stadgad ersättning till den, som varit anhållen eller underkastad rese­ förbud, skall utgå under de förutsättningar, som enligt första punkten gälla i fråga om ersättning till häktad, och ett förtydligande i sådan riktning synes därför böra göras.

Förslaget avser att tillerkänna häktad, som i samband med häktningen va­ rit anhållen, ersättning jämväl för det intrång i friheten, som förorsakats av anhållandet. Vad sålunda åsyftats har emellertid icke kommit till tydligt uttryck, och det hemställes, att lagtexten kompletteras i sådant hänseende.

Eftersom reseförbud icke kan sägas föranleda frihetsförlust, bör slutet av första punkten även på denna grund erhålla ändrad avfattning. Vid formu­ leringen bör också beaktas, att rätt till ersättning kan föreligga, oaktat åtal icke väckts, samt att det för sådant fall är oegentlig! att anknyta till vad »i målet» förekommit.

Vad åter angår föreskrifterna i andra stycket är det uppenbart, att ersätt­ ningsrätten måste vara underkastad begränsningar, som sammanhänga med omständigheterna i det särskilda fallet, och det återstår att undersöka, huru­ vida de föreslagna begränsningarna medgiva en gottgörelse, som kan anses skälig såväl från sökandens sida sett som ur mera allmänna synpunkter.

Örn nödvändigheten av de inskränkningar, vilka innefattas i första punk­ ten och som i huvudsak äga motsvarighet i gällande lag, kan ingen tvekan råda. Det är vidare tydligt, att ytterligare begränsning måste göras med hän­ syn till sådana förhållanden, som avses i andra punkten, och den skälighets- prövning, som där införes, synes i stort sett välgrundad.

Enligt första punkten skall ersättning ej utgå, örn den misstänkte uppsåt­ ligen föranlett, att han varit häktad, anhållen eller underkastad reseförbud.

Kungl. Maj.ts proposition nr 10.

ken, sedan fällande dom vunnit laga kraft mot den dömde och verkställig­ het därå följt, den dömde komma att frikännas eller dömas till ringare straff, utan att särskilda rättsmedel kommit till användning. Högre rätt är nämli­ gen oförhindrad att, även örn den dömde icke överklagat domen, frikänna honom eller döma till lägre straff, därest talan fullföljts å motsidan. Detta gäller såväl då åklagaren fullföljt talan till den dömdes förmån som ock eljest då åklagaren eller målsäganden yrkat ändring i domen. Jämväl i dy­ lika fall bör den dömde i regel äga rätt till ersättning med anledning av den straffverkställighet, som han med orätt kan ha undergått. Ersättningsrätt synes därför i princip böra föreligga så snart den dömde, sedan verkställig­ het börjat, genom ny dom frikännes eller dömes till ringare straff än det han redan utstått.

Om förutsättningarna för rätt till ersättning sålunda vidgas, torde det emellertid icke vara riktigt att medgiva ersättning i alla fall, då dessa för­ utsättningar äro för handen. Fall kunna förekomma, då utgivande av er­ sättning icke är sakligt berättigat. Därest tilltalad fällts till frihetsstraff och verkställighet därå följt samt högre rätt, där åklagaren eller målsäganden fullföljt talan, förordnat örn villkorligt anstånd med straffets verkställande eller om sådant anstånd med straffs ådömande, synes det i allmänhet icke skäligt att tillerkänna den dömde ersättning med anledning av det straff han undergått. Detsamma torde stundom gälla, där överrätt med hänsyn till den dömdes sinnesbeskaffenhet förkjprat honom strafflös eller ådömt ett lägre straff. Även ett annat fall bör beaktas. Har underrätts utslag, varige­ nom någon dömts till förvandlingsstraff för böter, på grund av rättens för­ ordnande gått i verkställighet utan hinder av att det ej vunnit laga kraft, bör den dömde, även örn hovrätten finner förvandling icke böra äga rum eller tillämpar villkorlig dom, i regel ej kunna kräva ersättning. Ej heller i alla de fall, som omfattas av paragrafen i dess lydelse enligt förslaget, synes påkallat att tillerkänna den dömde ersättningsrätt. Har den, som undergått frihetsstraff, erhållit resning i målet och därefter på grund av sin sinnesbe­ skaffenhet förklarats fri från straff, skulle det icke vara rimligt att giva honom ersättning för frihetsförlusten, åtminstone icke i det fall att han, därest han redan vid målets tidigare handläggning förklarats strafflös, skulle ha omhändertagits enligt sinnessjuklagen. På grund av den i 3 § givna hänvis­ ningen blir förevarande paragraf tillämplig även å den, som på grund av lagakraftvunnet utslag varit intagen för tvångsuppfostran och efter resning vinner befrielse från nämnda skyddsåtgärd. Jämväl i dylikt fall kan det vara obefogat att tillerkänna den dömde ersättning, därest annat omhänder­ tagande varit påkallat. På grund av vad sålunda anförts torde i denna pa­ ragraf böra intagas en allmän föreskrift, att ersättning ej må utgå, om sär­ skilda skäl äro däremot.

Vid 1 § har lagrådet förordat, alt med den, som uppsåtligen föranlett, att han varit häktad, anhållen eller underkastad reseförbud, borde jämställas den, som genom grov vårdslöshet föranlett sådan påföljd. Av samma skäl torde även i förevarande paragraf grov vårdslöshet böra likställas med ur>p-

Kungl. Maj:ts proposition nr 10.

27

såt. I paragrafen bör sålunda stadgas, att ersättning ej må utgå, om den dömde genom dylik vårdslöshet föranlett, att han blivit dömd till straffet.

3 §•

Justitierådet Ekberg: Bifalles lagrådets hemställan om ändring i 2 §, synes ej längre anledning förefinnas att i 3 § upprätthålla olika regler beträffande å ena sidan den, som innan domen mot honom vunnit laga kraft varit intagen i anstalt för undergående av tvångsuppfostran eller ungdomsfängelse, och å andra sidan den, som på grund av lagakraftägande dom varit intagen i sådan anstalt eller varit underkastad förvaring eller internering. Båda fallen böra hänföras un­ der bestämmelserna i 2 §.

4 §•

Lagrådet:

Beträffande den ersättning, som skall utgå för ekonomisk skada, torde det vara lämpligt att — såsom skett i processlagberedningens förslag — i första hand nämna den skada, som vanligen uppkommer, nämligen förlorad arbets­ förtjänst och nödiga kostnader. Även när det gäller att angiva den förlust, som eljest bör ersättas, tala övervägande skäl för anslutning till beredningens förslag, vilket hänför sig till uttryckssättet i de för skadeståndsrätten grund­ läggande reglerna i 6 kap. 2 § strafflagen.

Har den, som må söka ersättning enligt gällande lag, avlidit, kan ersätt­ ning icke tillerkännas annan än hans änka eller oförsörjda barn. Någon motsvarande begränsning har nu icke föreslagits. Om den ersättningsberät- tigade avlider, följer således av allmänna rättsgrundsatser, att hans rätt till talan örn ersättning för ekonomisk skada övergår på dödsboet. Vad sålunda gäller kan icke anses röna inverkan av det överlåtelseförbud, som upptagits i första punkten av förevarande paragrafs andra stycke, och innehållet i andra punkten torde därför kunna undvaras. Anses stadgandet ändock fylla en uppgift, bör vid avfattningen beaktas, att talerätt kan tillkomma arvinge eller testamentstagare, som fått sig ifrågavarande ersättningsanspråk veder­ börligen tillagt.

Lagrådet:

Bestämmelsen i första stycket synes vara obehövlig. Om ej föreskrift med­ delas, att beslut om utbetalande av ersättning skall genast gå i verkställig­ het, följer nämligen av allmänna regler, att ersättningen icke skall utbetalas förrän beslutet vunnit laga kraft. Därest det ändock skulle anses lämpligt att erinra härom, bör detta ske i de administrativa föreskrifter, som erfordras angående gäldandet av ersättningen.

Uteslutes första stycket, böra ordalagen i andra stycket jämkas.

Ur protokollet:

Bertil Crona.

Kungl. Maj:ts proposition nr 10.

Utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden, hållet in­

för Hans Maj.t Konungen i statsrådet å Stockholms slott den 22 december 19AA.

Närvarande:

Statsministern

H^{ansson ,} ministern för utrikes ärendena G^{unther ,} statsråden

P^ehrsson-B^ramstorp, W^igforss, M^öller, S^köld, Q^uensel, B^ergquist, D^omö, G^jöres, E^werlöf, R^ubbestad, O^hlin, E^rlander, D^anielson, A^ndrén.

Chefen för justitiedepartementet, statsrådet Bergquist, anmäler, efter ge­ mensam beredning med chefen för finansdepartementet, lagrådets den 15 de­ cember 1944 avgivna utlåtande över det den 10 november 1944 till lagrådet re­ mitterade förslaget till lag örn ersättning i vissa fall dt oskyldigt häktade eller dömda m. fl.

Efter redogörelse för utlåtandet anför föredraganden. I fråga örn 1 § har lagrådet hemställt örn sådan ändring av första stycket, att rätt till ersättning i anledning av anhållande eller reseförbud icke skall inträda med mindre anhållandet eller reseförbudet varat längre än tre dygn. Lagrådet har nämligen ansett önskvärt, att ersättningsrätt med anledning av anhållande ej inträder förrän undersökningsledaren eller åklagaren i allmän­ het kan beräknas ha skaffat sig säkra hållpunkter för att bedöma, huruvida häktning bör ske, och enligt lagrådets uppfattning Lomme det mången gång att visa sig svårt att redan inom ett dygn från anhållandet överblicka denna fråga. Emellertid stadgar nya rättegångsbalken som huvudregel, att anhåll- ningsmyndigheten skall för sin del taga ståndpunkt till häktningsfrågan senast dagen efter den då anhållandet skedde; enligt gällande lag skall den som är kvarhållen i regel häktas eller lösgivas senast inom tjugufyra timmar. Till grund för bestämmelserna härom har legat den uppfattningen, att en tid av ett dygn i allmänhet borde vara tillräcklig för utredning av de omständig­ heter som äro av betydelse för prövningen. Ett frihetsberövande som varat två eller tre dygn synes mig också vara så kännbart, att ersättning bör kunna utgå. Att ersättning eventuellt utdömes, är självfallet icke liktydigt med klan­ der av anhållningsmyndighetens åtgärd. Vad lagrådet anfört om behovet av längre rådrum än ett dygn för ett ståndpunktstagande utgör sålunda enligt min mening icke tillräcklig anledning att begränsa ersättningsrätten så som lagrådet hemställt. Som skäl för införande av denna begränsning har lag­ rådet även anfört, att domstolarna eljest måhända skulle nödgas att i icke ringa utsträckning behandla ersättningsanspråk som vore alltför obetydliga i

Kungl. Maj:ts proposition nr 10.

Denna hemställan har i första hand föranletts av förslaget att förutsättning­ arna för rätt till ersättning skulle vidgas på sätt nyss antytts, ehuru lagrå­ det ansett, att det ej heller i alla fall, som omfattas av paragrafen i dess ly­ delse enligt det remitterade förslaget, vöre påkallat att giva ersättning. Be­ tydelsen av en undantagsbestämmelse med den innebörd lagrådet förordat skulle dock vara synnerligen ringa om lagrummet skall gälla allenast vid ändring som vinnes efter användning av extraordinära rättsmedel. Då den föreslagna bestämmelsen därtill måste vålla viss tvekan vid tillämpning av paragrafen, har jag icke upptagit bestämmelsen.

Lagrådet har jämväl i fråga om 2 § förordat, att grov vårdslöshet borde i lika grad som uppsåtlig! handlande föranleda att ersättningsrätten ginge förlorad. Av huvudsakligen samma skäl som anförts vid 1 § har jag icke ansett mig böra upptaga en sådan föreskrift.

Vid 4 § har lagrådet förordat viss formell jämkning av första stycket. Jag har dock ansett övervägande skäl tala för att stadgandet bibehålies vid sin lydelse enligt det remitterade förslaget, som bättre överensstämmer med nu­ tida språkbruk.

I fråga örn andra stycket i paragrafen har lagrådet erinrat, att andra punk­ ten, som handlar om dödsbos rätt att föra talan, syntes kunna undvaras. An- såges stadgandet ändock fylla en uppgift, borde vid avfattningen beaktas, att talerätt kunde tillkomma icke endast dödsboet utan även arvinge eller testamentstagare som fått sig ifrågavarande ersättningsanspråk vederbörli­ gen tillagt. Enligt min mening har stadgandet en praktisk uppgift att fylla, och det torde vara uppenbart, att även utan särskilt stadgande arvinge eller annan som anspråket må tillskiftas har samma befogenhet att föra talan som dödsboet haft. Det teoretiskt tänkbara fallet att testamentstagare fått ett anspråk på ersättning sig tillagt såsom legat torde icke kräva särskilt beaktande. Jag har därför bibehållit stadgandet i oförändrad avfattning.

\ad lagrådet anfört vid 7 § har icke heller synts mig böra föranleda nå­ gon ändring.

Utöver vad som framgår av det ovan anförda ha vissa redaktionella jämk­ ningar vidtagits i förslaget.

Härefter hemställer föredraganden, att det sålunda jämkade lagförslaget måtte jämlikt § 87 regeringsformen genom proposition föreläggas riksdagen till antagande.

Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter bi­ trädda hemställan förordnar Hans Majit Konungen, att till riksdagen skall avlåtas proposition av den lydelse bilaga till detta protokoll utvisar.

Ur protokollet:

Sven Leffler.

Stockholm 1945. Kungl. Boktryckeriet P. A. Norstedt & Söner.

444642