Kungl. Maj:ts proposition nr 207.

3

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1946, dock att 6 a § träder i kraft

den dag Konungen förordnar.

Genom denna lag upphäves lagen den 18 juni 1937 (nr 464) om ändring

i vissa delar av strafflagen, i vad därigenom förordnats, att 5 kap. 6 §

strafflagen skall från och med den dag Konungen förordnar erhålla viss

ändrad lydelse.

4

Kungl. Maj:ts proposition nr 207.

Förslag

till

Lag

om ändrad lydelse av 33 § strafflagen för krigsmakten.

Härigenom förordnas, att 33 § strafflagen för krigsmakten1 skall erhålla

ändrad lydelse på sätt nedan angives.

33 §.

Är någon — — — sig skyldig.

Ej skall dödsstraff ådömas för brott, som någon begår innan han fyllt

aderton år, ej heller för brott, som begås av någon, som till sin sinnesbeskaf­

fenhet avviker från det normala, ehuru han ej är strafflös enligt 5 kap. 5 §

allmänna strafflagen, eller som någon begår i annat tillstånd av tillfälligt rub­

bad själsverksamhet än där avses.

I övrigt-------------strafflagen förmäles.

I fråga------------ eller annan.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1946.

Senaste lydelse, se SFS 1942: 379.

Kungl. Maj.ts proposition nr 207.

7

Utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden, hållet in­

för Hans Maj.t Konungen i statsrådet å Stockholms

slott den 22 december 1944.

Närvarande:

Statsministern

H^ansson,

ministern för utrikes ärendena

G^unther,

statsråden

P^ehrsson-B^ramstorp, W^igforss, M^öller, S^köld, Q^uensel, B^ergquist,

D^omö, G^jöres, E^werlöf, R^ubbestad, O^hlin, E^rlander, D^anielson, A^ndrén.

Efter gemensam beredning med chefen för socialdepartementet anmäler

chefen för justitiedepartementet, statsrådet Bergquist, fråga örn revision av

strafflagens tillräknelighetsbestämmelser m. m. samt anför därvid följande.

Den 27 december 1938 uppdrog min företrädare i ämbetet åt strafflagbe­

redningen att upptaga frågorna om den rättsliga behandlingen av förbrytare,

vilka begått brott under inflytande av rubbad själsverksamhet, samt om

revision av strafflagens tillräknelighetsbestämmelser ävensom att i samband

därmed behandla frågan om de reformer i organisatoriskt hänseende som

kunde finnas lämpliga med avseende å sinnesundersökningar av för brott

tilltalade samt vård av sinnessjuka brottslingar. Beredningen har den 31 de­

cember 1942 avlämnat betänkande angående strafflagens tillräknelighetsbe­

stämmelser, sinnesundersökning m. m. (SOU 1942:59). Över betänkandet

ha yttranden avgivits av ett flertal myndigheter och sammanslutningar. Sedan

ärendet därefter varit föremål för övervägande inom justitiedepartementet,

anhåller jag nu att få upptaga detsamma till behandling såvitt angår frå­

gan om en revision av strafflagens tillräknelighetsbestämmelser och vissa

därmed sammanhängande frågor.

I. Strafflagens tillräknelighetsbestämmelser.

Gällande rätt.

Gällande bestämmelser rörande psykisk abnormitets inverkan på det straff­

rättsliga ansvaret för begångna brottsliga gärningar återfinnas i 5 kap. 5 och

6 §§ strafflagen. I det förra av dessa båda lagrum stadgas, att gärning, som

begås av den som är avvita eller vilken förståndets bruk genom sjukdom

eller ålderdomssvaghet är berövat, skall vara strafflös. Andra stycket av

paragrafen innehåller, att örn någon, utan egen skuld, rakat i sadan sinnes­

förvirring att han ej till sig visste, gärning som han i det medvetslösa tillstånd

11

åtgärd. Det har även ifrågasatts, att för straffriförklarad, som begått grövre

brott, skulle gälla viss minimitid för vård å sinnessjukhus, så att han ej kunde

utskrivas förrän minnet av det brott som begåtts hunnit förblekna och all­

mänhetens reaktion mot brottet försvagats.

De invändningar, som ur individualpreventiva synpunkter riktats mot stratt-

friförklaring av för brott tilltalade, hava företrädesvis gällt grövre brott och

hava givit uttryck för den föreställningen, att genom straffriförklaringen

bortfölle den garanti mot nya brott från brottslingens sida, som ett längre fri­

hetsstraff innebure. Man har fäst uppmärksamheten pa enskilda fall, där

sträf feif örklarade jämförelsevis snart blivit utskrivna från sinnessjukhus och

sedan recidiverat eller under vistelsen på sinnessjukhus kommit i tillfälle att

begå brott, och man har i anslutning härtill hävdat, att samhällsskyddet icke

bleve tillräckligt tillgodosett genom straffriförklarades vård på sinnessjukhus.

Under tidigare skeden kunde man även hänvisa till att det icke heller alltid

förekom, att sådana straffriförklarade, som voro i^ behov av omhänderta­

gande, blevo intagna på sinnessjukhus. Genom 1929 års sinnessjuklag skapa­

des emellertid garantier för att varje straffriförklarad, som vid den rättspsy­

kiatriska undersökningen befunnits vara i behov av vård på sinnessjukhus,

också blev omhändertagen i någon form.

Beredningen har uttalat, att det numera vore sällsynt att individualpre­

ventiva hänsyn gåve anledning till invändningar mot straffriförklaringar.

Efter sinnessjuklagens tillkomst hade i stället uppmärksamheten alltmera

fästs på det förhållandet, att den frihetsförlust i form av vistelse på sinnes­

sjukhus, eventuellt med efterföljande övervakning, vilken i flertalet fall bleve

följden av straffriförklaring, vore av så ingripande betydelse för den enskilde,

att det kunde ifrågasättas, örn man icke här bomme i strid med berättigade

hänsyn till individens frihet. Beredningen anför härom bl. a., att även för

personer, som begått lindrigare brott och kunnat påräkna ett kort frihets­

straff eller villkorlig dom, om de behandlats som tillräkneliga, vistelsen på

sinnessjukhus ej sällan sträckt sig över flera år. För den straffriförklarade

själv och hans anhöriga hade detta ofta framstått som en oförklarlig dis­

proportion, särskilt när det gällt psykopater och andra icke sinnessjuka

psykiskt abnorma, beträffande vilka rent medicinska indikationer för vård

på sinnessjukhus ej synts föreligga.

Härefter har beredningen anfört följande.

De här berörda invändningarna mot straffriförklaringar ur synpunkten av

deras ingripande betydelse för individen hava fått särskild tyngd på grund

av de mindre tillfredsställande förhållanden som rått i fråga örn omhänderta­

gande av straffriförklarade. På grund av den stora platsbristen hava sinnes­

sjukhusen haft svårigheter att taga emot det för varje år ökade antalet straff-

friförklarade, och dessa hava därför i stor utsträckning måst förvaras å fång­

vårdens sinnessjukavdelningar i väntan på plats på sinnessjukhus. Då fång­

vårdens sinnessjukvård icke varit beräknad härför, hava straffriförklarade

måst sammanföras till provisoriska avdelningar, som icke motsvarat de ford­

ringar, vilka eljest ställas på vårdavdelningar för sinnessjuka och andra psy­

kiskt abnorma, och sorn icke haft tillräckliga möjligheter att giva de där in­

tagna den medicinska behandling och det tillfälle till sysselsättning, som er­

fordrats. Icke heller hava avdelningarna medgivit den differentiering av

klientelet med hänsyn till psykiskt tillstånd, ålder och asocialitet, som varit

Kungl. Maj:ts proposition nr 207.

12

Kungl. Maj:ts proposition nr 207.

önskvärd. Då vistelsen på dylika provisoriska avdelningar ofta kommit att

sträcka sig över flera år och det t. o. m. kunnat förekomma, afl det dröjt

närmare ett tiotal år, innan en straffriförklarad blivit intagen på allmänt sin­

nessjukhus, hava dessa förhållanden väckt stort uppseende och även offent­

ligen påtalats.

Beredningen har i detta sammanhang framhållit, att en del åtgärder vis­

serligen vidtagits för att snabbare bereda straffriförklarad vård på sinnes­

sjukhus, men att fortfarande ett icke ringa antal straffriförklarade måste

vårdas å fångvårdens sinnessjukavdelningar under avsevärd tid.

Beredningens allmänna synpunkter på en reform.

För egen del har beredningen såsom en allmän utgångspunkt för sitt för­

slag till nya tillräknelighetsbestämmelser anfört, att det syntes uppenbart

att man vid en reglering av den straffrättsliga tillräkneligheten icke hade att

utgå från en principiell motsättning mellan allmänprevention och individual-

prevention samt att en praktiskt tillfredsställande lösning endast kunde nås

genom ett samtidigt beaktande av såväl allmänpreventiva som individual­

preventiva synpunkter. Uppgiften måste enligt beredningens mening bliva att

inom ramen för det allmänpreventivt försvarliga tillgodose de individualpre­

ventiva kraven. Beredningen har därom anfört följande.

Allmänpreventivt gör sig främst den synpunkten gällande, att reglerna om

den undantagsställning, som tillkommer psykiskt abnorma, böra fixeras och

erhålla en sådan utformning, att osäkerhet icke behöver råda om deras inne­

börd. För att straffrättsskipningen skall kunna tjäna sina allmänpreventiva

syften är det ett oavvisligt krav, att den föreställningen icke får vinna insteg

hos allmänheten, att de för brottsliga handlingar stadgade straffpåföljderna

kunna åsidosättas genom undantagsbestämmelser av diffus och obestämd ka­

raktär. Där lagtexten och rättstillämpningen kunna vara ägnade att åt av­

görandena i straffrihetsfrågor giva ett sken av tillfällighet och godtycklighet,

måste detta medföra en försvagning av strafflagens allmänna auktoritet, som

icke kan undgå att medföra risker med hänsyn till allmänpreventionen. Det

torde icke kunna förnekas, att nuvarande formulering av SL 5: 5 och den

praxis, som i anslutning härtill utvecklat sig, ur dessa synpunkter lida av

väsentliga brister. Lagrummets ålderdomliga uttryckssätt och dess bristande

överensstämmelse med nutida psykologiskt betraktelsesätt och psykiatrisk

erfarenhet har gjort, att det icke blivit bestämmande för rättstillämpningen,

knappast ens givit någon ledning för denna. Praxis har i huvudsak utvecklat

sig oberoende av lagen, men denna praxis har icke fått fast karaktär utan

upprepade gånger undergått förändringar, varvid dessa förändringar dock

icke motsvarats av någon enhetlig uppfattning bland de domare och läkare,

som närmast hava att taga befattning med straffrihetsfrågorna. En naturlig

följd har blivit, att allmänheten icke kunnat erhålla någon uppfattning om

efter vilka principer straffriförklaringar ske. Allmänhetens inställning har

präglats av en känsla av rådvillhet och bristande tilltro till rättsskipningen på

detta område. För att undanröja denna misstro, vars allmänpreventiva vådor

äro uppenbara, är det av vikt, att bestämmelserna örn straffrihet på grund av

psykisk abnormitet erhålla en sådan avfattning, att därav tydligt framgår

vilka abnormtillstånd som avses, och att området för straffriheten regleras på

sadant sätt, att lagen kan bilda utgångspunkt för en fast praxis.

Kungl. Mcij.ts proposition nr 207.

15

nesslöhet. Härvid Ilar beredningen utgått från alt man vid den numera all­

mänt brukliga indelningen av de psykiska abnormtillstånden i tre huvud­

former, sinnessjukdom, sinnesslöhet och psykopati, bygger på dels skillna­

den mellan sjukliga förändringar och konstitutionella egenskaper, varigenom

sinnessjukdom å ena sidan ställes i motsättning till intellektuell undermålig­

het och psykopati å den andra, dels ock skillnaden mellan intellektuella bris­

ter samt brister på känslo- och viljelivets område, varigenom intellektuell un­

dermålighet avgränsas gentemot psykopati. Psykopati innebure sålunda be­

stående brister på känslo- och viljelivets område, vilka framför allt fram­

trädde i oförmåga eller svårighet att anpassa sig i samlevnaden med andra

människor och vilka bade sin grund i ärftliga anlag eller i sjukdomar och

skador, som inträffat så tidigt i barndomen att de blivit bestämmande för

karaktärsutvecklingen. Beredningen har beträffande psykopatien vidare an­

fört:

I jämförelse med begreppen sinnessjukdom och sinnesslöhet är psykopati

ett mera obestämt och tänjbart begrepp. När det gäller de egenskaper, vilka

ingå som bestående komponenter i en människas psykiska konstitution, måste

det nämligen erbjuda särskilda vanskligheter att fastslå vad som bör räknas

som abnormt och normalt och att särskilja sådana egenskaper, som få anses

innebära psykopatiska karaktärsdefekter, från de psykiska särdrag, som ut­

göra varianter inom den psykiska normalitetens område. Den osäkerhet, som

synes råda angående psykopatibegreppets omfattning, framträder i de skilj­

aktiga uppfattningar, som även bland fackmän göra sig gällande, särskilt vid

bedömande av kriminella handlingar och annan asocialitet som psykiska

missanpassningsfenomen. Medan å ena sidan den åsikten har sina föresprå­

kare, att en kriminalitet, som ej endast är av tillfällig natur, i regel får anses

tyda på en psykopatisk karaktärsläggning, varna å andra sidan många psy-

kiatrici för att identifiera kriminalitet och psykopati och för att räkna varje

karakterologisk egendomlighet som ett psykopatiskt drag, så att endast de

mest banala genomsnittsmänniskorna skulle undgå att bliva betraktade som

psykopater.

Inom de psykopatiska tillståndens stora grupp finnas ett flertal sinsemel­

lan olikartade typer och skiftande symtombilder. Om psykopatibegreppet i sig

självt är i viss mån obestämt och gränsbestämningen osäker, så gäller det i än

högre grad örn de olika typerna av psykopati, att gränserna här äro oklara

och övergångarna flytande. Någon allmänt vedertagen indelning i huvudtyper

kan icke anses föreligga, och olika vetenskapliga författare följa vid sin typ­

beskrivning olika linjer. Bland de i den psykiatriska litteraturen beskrivna

psykopattyperna kunna nämnas den hållningslösa, viljeslappt ombytliga, den

mytomana fantasilögnaren, den känslokalla, ofta hänsynslöst amoraliska psy­

kopaten, den affektlahila typen, den schizoida enstöringen samt den hyper-

thyma, fladdrande idérika och ytligt verksamma psykopattypen. Benägenhe­

ten för kriminalitet är ingalunda något för psykopater överhuvud taget utmär­

kande drag utan förekommer i mycket olika utsträckning vid olika former

av psykopati. Medan den konstitutionella läggningen i vissa fall, t. ex. hos den

hållningslösa och den känslokalla typen, i betydande grad predestinerar för

kriminella handlingar, brukar vid andra former av psykopati disharmonien

i den psykiska läggningen och den bristande anpassningsförmågan mera .säl­

lan taga sig uttryck i asocialt beteende.

Vidare har beredningen framhållit, att vid psykopati det ofta vöre väsent­

ligt svårare än vid andra psykiska abnormtillstånd att ställa rätt diagnos.

16

Kungl. Maj:ls proposition nr 207.

Vid psykopati gåve de isolerade psykiska symtomen relativt ringa ledning

för bedömandet och i stället måste det väsentliga bliva en mera ingående

kännedom örn personens livsföring i dess helhet, varigenom möjlighet er-

hölles att urskilja miljöinflytandena å ena sidan och de bestående reaklions-

tendenserna å andra sidan.

Beredningen har hävdat, att psykopaterna i samhället intaga

en väsentligt annan ställning än de sinnessjuka och sin­

nesslöa, samt har därvid framhållit, alt för de båda senare kategorierna

den allmänna sinnessjukvården och sinnesslövården hade till uppgift alt in­

gripa, oberoende av örn de psykiska sjukdoms- och defektlillstånden tagit

sig uttryck i kriminalitet och annan samhällsbesvärlighet eller icke, medan

däremot någon motsvarande organisation icke funnes för psykopaterna. Här­

utöver har beredningen i fråga örn psykopaternas ställning i samhällslivet

anfört följande.

Beträffande psykopaterna, vilka vanligen äro klara och rediga, intellektu­

ellt fullmåliga och arbetsföra personer, saknas praktiskt taget möjligheter att

ingripa profylaktiskt på ett tidigt stadium, så länge deras bristande anpass­

ningsförmåga icke manifesterat sig i kriminalitet eller annan asocialitet. Även

mycket påtagliga utslag av psykopatisk missanpassning, som för närstående

och andra länge kunnat vara anledning till bekymmer, torde sällan giva an­

ledning till några samhälleliga åtgärder, förrän vederbörande formellt kom­

mit i konflikt med samhällsordningen. De psykopater, som omhändertagits på

sinnessjukhus, hava som regel blivit intagna där på grund av någon form

av ådagalagd asocialitet, och det är endast relativt få psykopater, som av

annan anledning intagas på sinnessjukhus. När så ibland dock sker, är det

vanligen fråga örn intagning på egen ansökan, t. ex. för att undvika behand­

ling som alkoholist, eller intagning med hänsyn till speciella risker, t. ex.

självmordsrisk.

Även i andra avseenden än de här berörda intaga psykopaterna en annan

ställning i samhället än de sinnessjuka och sinnesslöa. För de båda senare ka­

tegorierna gäller t. ex. äktenskapsförbud, vilket icke är fallet med psykopa­

terna. Överhuvud taget hava sinnessjuka och sinnesslöa en undantagsställ­

ning i förhållande till andra människor i samhället, och deras sociala rörelse­

frihet och möjligheter att bestämma över sig själva och att med rättslig verkan

vidtaga dispositioner äro i olika avseenden starkt begränsade, medan däremot

psykopaterna vanligen åtnjuta samma förmåner och friheter som andra vux­

na medborgare. Sålunda hava de inskränkningar i den rättsliga handlingsför­

mågan, som psykisk abnormitet kan medföra enligt förmynderskapslagen,

testamentslagen och lagen om verkan av avtal, som slutits under inflytande

av rubbad själsverksamhet, framför allt avseende å sinnessjuka och sinnes­

slöa. Visserligen torde det, med hänsyn till den till sin innebörd mera obestäm­

da termen »annan rubbning av själsverksamheten», icke anses uteslutet att

tillämpa dessa civilrättsliga bestämmelser även på psykopater, men i prakti­

ken torde — frånsett de å anstalt intagna — sällan psykopatiska tillstånd ut­

göra grund för omyndigförklaring eller testamentens och andra rättshand­

lingars ogiltighet.

Ölikheten i psykopaters samhälleliga ställning vid jämförelse med sinnes­

sjuka och sinnesslöa torde särskilt framträda i fråga om allmänna tjänster.

I sådan verksamhet kunna ju sinnesslöa på grund av sina intellektuella de­

fekter överhuvud taget icke komma i fråga, och beträffande sinnessjuka

giva ju bestämmelserna om sjukledighet och örn skyldighet att underkasta

Kungl. Maj:ts proposition nr 207.

17

sig läkarundersökning möjlighet att hindra, att ämbets- och tjänstemän, som

insjuknat i sinnessjukdom, fortsätta att utöva sina befattningar. Mera

komplicerade bliva förhållandena, när det gäller psykopater, vilkas defekter

ofta icke äro av den art, att de hindra vederbörande från att skaffa sig ut­

bildning och anställning i allmän tjänst, men senare i den praktiska verksam­

heten giva anledning till konflikter och svårigheter, som bliva för tjänsten

synnerligen menliga. I dylika fall är det för närvarande ofta svårt att få ve­

derbörande avstängd från tjänstgöring, så länge hans psykopati icke tagit sig

några kriminella uttryck. Fall av denna art bereda ofta överordnade myn­

digheter stora svårigheter. Icke så sällan har det inträffat, att ämbets- och

tjänstemän,som begått brott i tjänsten — emellanåt förskingringar eller and­

ra brott, som pågått under längre tid — blivit sinnesundersökta och att det

då konstaterats, att det hos dem förelegat konstitutionella psykopatiska de­

fekter, som även tidigare gjort sig mycket tydligt gällande. När i sådana fall

åtalet lett till straffriförklaring enligt SL 5:5, har allmänheten ofta reagerat

häremot och haft svårt att förlika sig med den tanken, att bestående karak-

tärsdefekter, som förelegat hos en person under hela hans verksamhet som

vuxen och icke hindrat honom från att utöva allmän befattning, skulle ut­

göra sådan psykisk abnormitet, som bör befria honom från ansvar för de

åtgärder han vidtagit i denna befattning. De invändningar, som ur allmän­

preventiva synpunkter riktats mot straffriförklaringarna och som återspeglas

i den allmänna opinionens inställning, torde framför allt ha hänfört sig till

dylika fall av psykopati.

Till motivering av förslaget att utesluta psykopaterna från möjligheten att

bliva straffriförklarade har beredningen anfört att det måste, icke minst ur

allmänpreventiv synpunkt, anses mindre lämpligt, att personer, vilka eljest

i samhällslivet intoge i huvudsak samma ställning som vanliga medborgare,

tillerkändes en undantagsställning i straffrättsligt hänseende och, för den

händelse de åtalades för brott, behandlades lika med sinnessjuka, ehuru de­

ras konstitutionella abnormitet eljest icke ansåges motivera vårdåtgärder el­

ler annat ingripande från samhällets sida. Man kunde icke bortse från att

den misstro mot straffriförklaringar, som kommit till uttryck, bottnade i en

känsla av att området för straffriheten tenderade att utsträckas på ett sätt,

som svårligen läte sig förena med straffrättsskipningens allmänna syften.

Rättstillämpningen kunde vidare icke undgå att få en prägel av osäkerhet

och godtycklighet, när — som fallet varit under senare år — en stor del

psykopater straffriförklarades, samtidigt med att andra psykopater under­

kastades vanliga straffåtgärder och åter andra bleve föremål för särskilt

stränga straffrättsliga reaktioner (förvaring).

Beträffande den straffrättsliga behandlingen av psyko­

paterna har beredningen vidare anfört följande.

Bland läkare synas meningarna vara delade angående den lämpligaste

straffrättsliga behandlingen av psykopater. Det har visserligen icke påyr­

kats, att alla psykopater, som begått brott, skulle straffriförklaras, men

många psykiatrer hävda mycket bestämt, att »höggradiga», d. v. s. som

svårare ansedda, psykopater böra jämte sinnessjuka och djupare intellektu­

ellt undermåliga hänföras under SL 5: 5. Härvid har man anfört, afl psyko­

pater äro själsligt defekta människor, som principiellt icke skilja sig från

intellektuellt undermåliga, och att det skulle vara fullt konsekvent att hän-

fiiluing till riksdagens protokoll 7.945. 7 sami. Nr 207.

2

Kungl. Maj:ts proposition nr 207.

21

rubricera som sinnessjukdom. Örn brottet åter har sin grund i den konstitu­

tionella psykopatiska abnormiteten, synes benägenheten för reaktiva till­

stånd — vilken ofta aktualiseras just i samband med rannsakningen —

knappast vara tillräckligt skäl för en sådan åtgärd som straffriförklaring.

Cellpsykoser och andra psykotiska eller neurotiska reaktioner förekomma

ju även hos andra fångar än rannsakningsfångar och föranleda då vid be­

hov överflyttning till någon fångvårdens sinnessjukavdelning för vård där,

och liknande vård torde kunna beredas även de psykopater det här är fråga

om. Det torde icke kunna anföras några skäl för en principiellt olika be­

handling av dessa båda kategorier, som båda äro i behov av psykiatrisk vård

på grund av sjukdomstillstånd, som icke varit upphov till brotten. Då de

reaktiva tillstånd, som uppträda under rannsakningstiden, ej sällan hava en

utpräglat opportun karaktär, kan det knappast vara tillrådligt att låta dem

bilda utgångspunkt för en straffriförklaring. Däremot är det av vikt, att alla

på fångvårdsanstalter intagna hava tillgång till psykiatrisk vård och att, där

tecken till sinnesoro visar sig, överflyttning skyndsamt sker till sinnessjuk­

avdelning. Det synes beredningen därför angeläget, att fångvårdens sinnes­

sjukavdelningar utrustas med tillräckliga resurser för denna uppgift.

Beredningen har vidare erinrat, att enligt det förslag till omorganisation

av det rättspsykiatriska undersökningsväsendet beredningen framlagt i sitt

betänkande vissa av fångvårdens sinnessjukavdelningar skulle ombildas till

rättspsykiatriska anstalter, vid vilka psykiatriskt specialiserade läkare kom-

me att finnas. Dessa läkares sakkunskap borde givetvis tagas i anspråk även

för vården av sinnesoroliga fångar. Därjämte borde möjlighet beredas att till

allmänt sinnessjukhus överföra fånge, som befunnits lida av sinnessjukdom

och vara i behov av specialbehandling, utan att man — såsom för närva­

rande vore fallet — först måste avvakta strafftidens utgång eller anlita nåde-

vägen.

I fråga om principerna för ett omhändertagande av kri­

minella psykopater inom straffverkställighetens ram

har beredningen anfört bl. a.:

Behandlingen av dessa abnormbrottslingar bör i regel gå ut på att genom

psykologisk påverkan, en efter deras egenskaper anpassad utbildning och

regelbundet arbete söka sätta dem i stånd att klara sig i samhällslivet samt

framför allt att under betryggande tillsyn placera dem i sådan miljö, att de

i minsta möjliga mån utsättas för sådana yttre inflytanden som äro ägnade

att utlösa kriminalitet. Vad särskilt angår anstaltsbehandlingen är vidare att

märka, att dessa brottslingar ej sällan äro cellintoleranta och därför icke

lämpligen böra behandlas i enrum samt alt deras psykiska tillstånd i vissa

fall erfordrar behandling av sjukvårdande natur. Frågan örn sättet för deras

omhändertagande kompliceras ytterligare genom det förhållandet, att de ej

sällan tillhöra de mera samhällsfarliga bland brottslingarna; de begå ofta

svåra brott och återfallsrisken är betydande. Deras samhällsfarlighet kan

vara så utpräglad att samhället, enär fostrande åtgärder förefalla utsiktslösa,

av hänsyn till sin säkerhet måste tillgripa mycket långvariga frihetsberövan-

den.

När de psykiskt abnormas brottslighet är av lindrig beskaffenhet, synas de

bästa behandlingsresultaten vara alt vinna genom övervakning och rationell

miljöplacering samt andra former av kriminalvård i frihet. Örn brottsligheten

däremot är av sådan ari, att frihetsberövande åtgärder nödvändiggöras av all­

Kungl. Majlis proposition nr 207 ■

25

Kausalsamtmml mellan den psykiska abnormiteten oell brottet.

Enligt beredningens förslag till ny lydelse av 5 kap. 5 § strafflagen fordras

för straffrihet att gärningen begåtts »under inflytande av» sinnessjukdom eller

sinnesslöhet. Rörande delta krav på atl kausalsamband skall föreligga mel­

lan den psykiska abnormiteten och den brottsliga gärningen har beredningen

anfört att med den omfattning begreppet sinnessjukdom numera hade och

den betydelse som även lindrigare psykiska sjukdomstillstånd kunde ha som

orsak till brott det mången gång måste leda till otillfredsställande resultat,

om någon åtskillnad icke finge göras mellan brottsliga tendenser som hade

sin grund i sjukdomstillståndet och sådana som vore oberoende därav. Bered­

ningen har härvid tillika framhållit, att det vid kriminella handlingar, före­

tagna av sinnessjuka eller sinnesslöa, vanligen förelåge kausalsamband

mellan den psykiska abnormiteten och brottet, men att situationen dock

stundom kunde vara sådan att kausalsamband måste uteslutas och den brotts­

liga handlingen helt föras tillbaka på reaktionstendenser som icke hade

samband med abnormiteten — exempelvis vid psykiska sjukdomstillstånd

med avgränsade sjukdomssymtom, såsom vissa paranoiska tillstånd, eller

vid tillstånd inom gränsområdet mellan abnormitet och normalitet, där det

psykiska svaghetstillståndet endast berörde vissa delar av den psykiska per­

sonligheten. I fråga örn kravet på kausalsamband har beredningen vidare an­

fört följande.

Någon större praktisk betydelse torde denna ändring icke få. Endast där

ett kausalsamband kan med visshet uteslutas, bör tillämpning av SL 5:5

ej ifrågakomma, och de fall torde vara relativt få, där så är förhållandet.

Som redan framhållits föreligger nämligen som regel ett kausalsamband vid

alla mera grava former av sinnessjukdom och sinnesslöhet. Beredningen vill

i detta sammanhang särskilt understryka, att när i en sinnessjuks brott kom­

mit till uttryck brottsliga böjelser, som även före sjukdomen icke varit honom

främmande, denna omständighet icke får anses innebära ett ovillkorligt bevis

för att brottet är oberoende av sjukdomen. De kriminella tendenser, som vid

psykisk hälsa framträtt hos en person, bruka nämligen under inflytande av

en psykisk sjukdom ofta starkt accentueras, samtidigt som sjukdomen med­

för ett utplånande eller en försvagning av de hämmande föreställningar, som

normalt göra sig i viss mån gällande. Kravet på kausalsamband torde få sin

väsentliga betydelse vid sådana gränsfall, beträffande vilka det är tveksamt

örn de skola räknas lill sinnessjukdom eller ej. Domstolen får här möjlighet

att under åberopande av att kausalsamband ej föreligger avvisa försök att

giva SL 5:5 en alltför vid tolkning, t. ex. örn det skulle bliva fråga om att

utsträcka paragrafens tillämpningsområde till sådana nervösa reaktioner och

andra psykiska symtom, som närmast falla inom området för det normala

själslivet. Föreskriften örn kausalsamband blir ett medel för domstolen att

förbehålla sig det slutliga avgörandet i tillräknelighetsfrågor, och den fyller

härutinnan i stort sett samma funktion sorn i olika utländska lagar och i

lagförslag såväl inom som utom landet avsetls med användandet av s. k.

psykologiska kriterier i tillräkneliglietsbestämmelserna.

I förevarande sammanhang har beredningen vidare anfört, att bestämmel­

sen örn kausalsamband medförde att, liksom enligt gällande rätt, straffrihet

Kungl. Maj.ts proposition nr 207.

27

varon av tillfällig rubbning av den psykiska jämvikten vid brottets be­

gående föranleder ett behov att kunna sätta straffet under straffskalans mi­

nimum bliva så pass sällsynta att de böra kunna lösas nådevägen. Särskilt

gäller detta de fall, där straffet obligatoriskt utgöres av livstids straffarbete

eller straffskalan eljest är mycket snäv.

Beredningen har på nu anförda grunder funnit något behov icke föreligga

alt bibehålla ett allmänt stadgande om möjlighet att nedsätta straffet under

straffskalans minimum för den som vid brottets begående lidit av själslig ab­

normitet. Samtidigt har beredningen dock vitsordat att frågan möjligen kun­

de komma i ett förändrat läge, därest vid det fortsatta reformarbetet jäm­

väl andra straffnedsättningsgrunder ansåges böra beaktas och en allmän

strafflindringsparagraf funnes av behovet.

För ett särskilt fall har beredningen funnit straffnedsättning alltjämt böra

medgivas på grund därav att gärningsmannen vid brottets begående lidit av

rubbad själsverksamhet. I 33 § strafflagen för krigsmakten stadgas förbud

att ådöma den dödsstraff som vid brottets begående varit av sinnesbeskaf­

fenhet som i 5 kap. 6 § strafflagen sägs, och beredningen har funnit övervä­

gande skäl tala för att bibehålla ett dylikt förbud. Anledning att utvidga

möjligheterna att ådöma dödsstraff synles beredningen icke föreligga. En

jämkad avfattning av 33 § strafflagen för krigsmakten har emellertid nöd­

vändiggjorts av att beredningen föreslagit upphävande av 5 kap. 6 § straff­

lagen. Beredningen har fördenskull framlagt förslag till ändrad lydelse av

lagrummet, därvid jämväl vissa jämkningar i stadgandets innehåll i övrigt

föreslagits.

Behovet av reformer på det straffrättsliga reaktionssystemets område.

Beredningen har utgått ifrån att — förutom 1939 års lag örn villkorlig dom

— även 1937 års lag örn förvaring och internering i säkerhetsanstalt skulle

träda i kraft senast samtidigt med de av beredningen föreslagna nya tillräk-

nelighetsbestämmelserna. Rörande behovet av reformer i övrigt på det straff­

rättsliga reaktionssystemets område såsom en konsekvens av den av bered­

ningen föreslagna lydelsen av 5 kap. 5 § strafflagen har beredningen an­

fört följande.

Beträffande brottslingar i åldern mellan 15 och 18 år kan den nuvarande

rättstillämpningen visserligen icke anses tillfredsställande, men anledning

saknas att införa någon ny behandlingsform för abnormbrottslingarna, då

dessas behandling väl kan tillgodoses dels genom tillämpning av den nya

lagen örn villkorlig dom, när denna träder i kraft, dels genom omhänder­

tagande för skyddsuppfostran, bl. a. i samband med åtalseftergift, örn sådan

införes, dels ock genom dom å tvångsuppfostran. Det är dock angeläget att

en ändamålsenlig differentiering av tvångsuppfostringsklientelet med hänsyn

till abnormfallen kommer till stånd, vilket lämpligen synes böra ske genom

anlitande av vissa skyddshem för verkställighet av tvångsuppfostran, samt

att eftervården för abnormklientelet förstärkes.

I fråga örn brottslingar i åldern mellan 18 och 21 år kommer den nya la­

gen örn villkorlig dom att få stor betydelse för behandlingen av lindriga ab­

normfall. De svåraste fallen kunna enligt 1937 års förvaringslag omhänder-

Kungl. Maj:ts proposition nr 207.

29

en ny behandlingsform vid sidan av de tidsbestämda straffen skulle vara mo­

tiverat med hänsyn till behovet att på rationellt sätt omhändertaga dessa ab­

normbrottslingar.

Vid sitt övervägande av frågan om behov föreligger att inrätla en särskild

behandlingsform för psykiskt abnorma brottslingar som icke äro att be­

trakta som vådliga har beredningen stannat vid alt detta spörsmål bör lösas

i samband med frågan om särbehandling av arbetsskygga brottslingar och

alkoholistbrottslingar. Beredningen har även verkställt förberedande utred­

ning angående införandet av en inom vissa gränser tidsobestämd strafform,

förslagsvis benämnd arbetsfängelse, som när behov därav föreligger skulle

tillämpas i stället för tidsbestämda straff och vars klientel väsentligen skulle

hämtas från de nämnda tre brottslingskategorierna.

Den ifrågasatta strafformen arbetsfängelse skulle för abnormbrottslingar­

nas del innebära att de fall där tidsbestämda frihetsstraff för närvarande

måste tillgripas i stället skulle i viss utsträckning bliva föremål för den

nya behandlingsformen. Det synes emellertid sannolikt att arbetsfängelse

dessutom skulle draga till sig en del relativt lindriga fall där förvaring

enligt 1937 års lag kan ifrågakomma. Med hänsyn därtill synes det böra

upptagas till övervägande huruvida icke förvaringens tillämplighetsområde

bör begränsas till de svårare fallen och om man då lämpligen kan samman­

föra förvaring och internering till en gemensam behandlingsform, lagtek-

niskt konstruerad som straff och förslagsvis benämnd säkerhetsfäng else. På

detta sätt skulle man erhålla en serie obestämda straff, gemensamma för

skilda brottslingstyper, vid vilka differentiering äger rum på verkställighets-

stadiet: ungdomsfängelse och arbetsfängelse för skilda åldersklasser samt

säkerhetsfängelse för de utpräglat samhällsfarliga av båda åldersgrupperna.

På grund av den genomgripande betydelse för hela straffsystemet som

den kriminalpolitiska nybildningen arbetsfängelse skulle erhålla anser bered­

ningen att spörsmålet bör närmare övervägas och att förslag i ämnet bör

framläggas först i samband med den utredning om det straffrättsliga reak-

tionssystemet i dess helhet som uppdragits åt beredningen men som tills­

vidare skall anstå enligt departementschefens beslut den 23 december 1939.

Beredningen anser icke att frågan örn inrättandet av en ny behandlings­

form för vissa abnormbrottslingar nödvändigt måste aktualiseras av det nu

framlagda förslaget till ändrade tillräknelighetsbestämmelser. Den avlast­

ning från sinnessjukvården av psykopater och intellektuellt undermåliga

som blir en följd av den föreslagna nya lydelsen av 5 kap. 5 § strafflagen

synes nämligen till övervägande del komma att avse brottslingar som antingen

kunna erhålla lämplig behandling i samband med s. k. kvalificerad villkorlig

dom enligt 1939 års lag eller utan större olägenhet kunna ådömas tids­

bestämt frihetsstraff eller ock fylla rekvisiten för förvaring enligt 1937 års

lag. För de mellanfall, där viss vådlighet visserligen får anses föreligga men

de begångna brotten detta oaktat icke framstå sorn särskilt grova, synes emel­

lertid förvaringen i sin helt tidsobestämda form innebära en onödig hårdhet.

För vissa undantagsfall åter, där den psykiskt abnorme brottslingens sam-

hällsfarlighet är synnerligen utpräglad, torde maximum för den i 1937 års

lag medgivna minsta tiden (12 år) böra höjas. I

I anslutning till det sålunda anförda har beredningen framlagt förslag till

vissa ändringar i reglerna örn utskrivning och minsta tid i 1937 års lorva-

ringslag. För dessa förslag skall redogörelse lämnas i ett senare sammanhang.

Beredningen har ytterligare betonat att behovet av psykiatrisk expertis

måste i full utsträckning tillgodoses vid säkerhetsanstalterna och alt möjlig-

Kungl. Maj:ts proposition nr 207.

31

förbund har hänfört sig till ett av professorn Olof Kinberg till förbundet av­

givet yttrande, vilket publicerats i Svenska Läkartidningen för år 1943.

Allmän översikt av yttrandenas innehåll.

Beredningens uttalanden och förslag i fråga om tillräknelighetsbestämmel-

sernas utformning ha utan utförligare motivering i allo tillstyrkts eller läm­

nats utan erinran av Göta hovrätt, majoriteten inom Göteborgs rådhusrätt,

rådhusrätten i Malmö, rådhusrätten i Norrköping, polismästaren och krimi­

nalpolisintendenten i Stockholm, landsfogden i Malmöhus län, poliskamma­

ren i Göteborg, föreningen Sveriges landsfiskaler och föreningen Sveriges

stadsf iskaler.

Tillstyrkande yttranden föreligga jämväl från hovrätten över Skåne och

Blekinge, Stockholms rådhusrätt, fångvårdsstyrelsen, ungdomsfängelsenämn­

den, Överståthållarämbetet, t. f. förste stadsfiskalen i Stockholm, länsstyrel­

serna i Stockholms och Malmöhus samt Göteborgs och Bohus län, landsfog­

den i sistnämnda län, föreningen Sveriges häradshövdingar och föreningen

Sveriges landsfogdar. I flertalet av dessa yttranden ha dock beträffande de­

taljspörsmål vissa erinringar gjorts mot beredningens förslag.

En välvillig inställning till beredningens principiella utgångspunkt att in­

skränka det straffria området kommer till uttryck även i andra yttranden,

i vilka dock uttalas tvivel huruvida beredningens förslag att helt utesluta

psykopaterna från det straffria området utgör en tillfredsställande lösning

av de föreliggande problemen. Yttranden av denna innebörd föreligga från

justitiekanslersämbetet, Svea hovrätt, med instämmande av krigshovråtten,

hovrätten för övre Norrland, minoriteten inom Göteborgs rådhusrätt, inter-

neringsnämnden, landsfogden i Stockholms län, karolinska institutets lärar­

kollegium, föreningen Sveriges stadsdomare, Sveriges advokatsamfund och

svenska läkaresällskapets sektion för social medicin ävensom docenten Ry­

lander i det av nämnda sektion åberopade utlåtandet av honom.

Kritik av beredningens principiella ståndpunkstaganden har framförts

framför allt av medicinalstyrelsen. Därjämte ha beredningens uttalanden och

förslag kritiserats av sinnessjuknämnden, socialstyrelsen, medicinska fakul­

tet ema vid universiteten i Uppsala och Lund, svenska psykiatriska förening­

en och svenska läkaresällskapet samt professor Kinberg i det av Sveriges lä­

karförbund åberopade utlåtandet av honom. I dessa yttranden hävdas med

större eller mindre skärpa, att jämväl psykopater böra kunna straffriförkla-

ras samt att erforderlig vård kan beredas dem endast inom sinnessjukvår­

dens ram.

Att psykopater, åtminstone i viss omfattning, böra kunna straffriförklaras,

anse jämväl många av de enskilda läkare, vilka avgivit yttrande i ärendet. I

flera yttranden från läkarhåll förordas emellertid att sinnessjukvården helt

befrias från psykopatvården. Rörande den närmare utformningen av de nya

tillräknelighetsbestämmelserna lia dock i många av de sist omnämnda ytt­

randena gjorts vissa erinringar.

Kungl. Maj:ts proposition nr 207.

33

alla avseenden delade beredningens åsikter om gränsen mellan ansvarsfrihet

och straffbarhet eller kunde godtaga den formulering som 5 kap. 5 § straff­

lagen skulle erhålla enligt förslaget. I det yttrande, som på begäran av

svenska läkaresällskapets sektion för social medicin avgivits av docenten

Rylander, har anförts följande.

Beredningens strävan att genom 5 §:s formulering söka avgränsa området

för straffriförklaring synes delvis berättigad, både med hänsyn till allmän­

preventiva skäl och på grund av den växlande praxis, som under senare år

förekommit, då det gällt avgöranden i fråga om straff eller straffrihet för

kriminella psykopater. Undersökningsläkarnas personliga inställning till den­

na fråga har varit ganska olika och medfört olika slutsatser i utlåtanden.

Domstolarna ha haft svårt att följa några enhetliga riktlinjer på grund av

de gällande tillräknelighetsbestämmelsernas ålderdomliga formulering.

Den straffrättsliga behandlingen av de kriminella psykopaterna har or­

sakat mycken tvekan även ur vårdsynpunkt. Lämpligheten att omhänder­

taga dem å sinnessjukhus har varit föremål för synnerligen delade meningar

både inom psykiatriska och rättspsykiatriska kretsar. En mindre del av de

kriminella psykopaterna böra visserligen på grund av sin höggradiga abnor­

mitet omhändertagas å sinnessjukhus men den större delen (t. ex. de vilje­

slappa, emotionellt labila och andra hållningslösa, känslokalla och amora­

liska) kunna icke i vanlig mening sägas vara i behov av vård å sinnessjukhus.

Det är deras kriminalitet, som skulle utgöra den omedelbara intagningsorsa­

ken, ehuru med bakgrund av en konstitutionell abnormitet. Inom straffverk­

ställighetens ram föreligger dessutom möjligheter till ett ganska differentierat

behandlingssätt av detta abnormklientel. Sedan de kompletteringar av straff­

verkställigheten genomförts, vilka beredningen varmt förordar, kunna yngre

kriminella psykopater erhålla kvalificerad villkorlig dom med dess för­

bättrade kontroll, tvångsuppfostran eller ungdomsfängelse, medan de vuxna

likaså kan dömas villkorligt eller till tidsbegränsat straff eller till förva­

ring å säkerhetsanstalt.

Som instämmanden i den kritik beredningen anfört mot tillämpningen av

gällande bestämmelser örn tillräknelighet torde lå betraktas jämväl sådana

yttranden av enskilda läkare, i vilka förordats att psykopaterna skil­

jas från sinnessjukvården. Sjukhuschefen vid Ryhovs sjukhus har

exempelvis anfört, att det måste anses i högsta grad upprörande, att vården

av de psykiskt sjuka skulle kombineras med omhändertagande för förvaring

av allehanda kriminella element, samt att det syntes vara ett oavvisligt krav

att sinnessjukhusen, såsom beredningen föreslagit, befriades från psyko­

paterna och att de asociala imbecilla omhändertoges på specialanstalter. Lik­

artade uttalanden föreligga från åtskilliga andra sjukhuschefer. Sjukhus­

chefen vid S:t Lars sjukhus har anfört följande.

Den som i egenskap av sjukhuschef en lång följd av år tjänstgjort vid eli

större sinnessjukhus, där ett flertal för brott tilltalade, otillrälcneligför-

klarade och för vård intagna psykopater av bada könen varit intagna, Ilai

fått en alltför riklig erfarenhet av bur olämpligt och för sinnessjukvården

skadligt det är att blanda in kriminella psykopater i sjukhusets övriga klien­

tel. Detta förhållande är för övrigt påtalat sedan länge och från flera håll.

När jag ansluter mig till beredningens förslag, gör jag detta i första hand

med tanke på de sinnessjuka och deras vård och behandling på sinnessjuk­

husen. Det är en bjudande nödvändighet för sinnessjukvården, att den blir

Bihang

till riksdagens protokoll lofö. 1 sami. Nr 207.

t*

Kungl. Majlis proposition nr 207.

37

Vad särskilt angår vården av själsligt abnorma unga brottslingar har ung­

doms fängelsenämnden, som anslutit sig lill de av beredningen anförda all­

männa synpunkterna på bestämmandet av området för straffriheten, uttalat att

ungdomsfängelse i och för sig vore väl lämpat som behandlingsform för icke

alltför svåra abnormfall, framför allt genom sin relativa tidsobestämdhet och

den ändamålsenliga differentieringen samt tack vare möjligheterna till yr­

kesutbildning, i vilket hänseende ungdomsanstalterna torde fördelaktigt skilja

sig från vissa sinnessjukhus. Av vikt vore emellertid att tillräckliga medel ställ­

des till förfogande för en verkligt effektiv eftervård. Nämnden har också velat

understryka vikten av att befattningshavarna vid de för psykopater avsedda

ungdomsanstalterna erhölle en utbildning, som gjorde dem förtrogna med

inom sinnessjukväsendet tillämpade vårdformer.

I det yttrande, som avgivits av sjukhuschefen vid S:t Jörgens sjukhus, har

beredningens förslag angående psykopaternas behandling i huvudsak till­

styrkts med den motiveringen alt, även om vården av psykopaterna rätteligen

hörde sinnessjukvården till, de medicinska synpunkterna i förevarande hän­

seende syntes böra vika för andra samhälleliga intressen, som talade för att

psykopaterna underkastades straffbehandling. I yttrandet har anförts bl. a.

följande.

Uppenbart är att läkekonstens målsmän icke kunna frångå den uppfatt­

ningen, att uppgiften att vårda psykopaterna i huvudsak åvilar dem. I läke­

konstens uppgifter i samhället ingår ju att bereda kroniskt sjuka och invali­

der, såväl missbildningar som sekundärinvalider, lindring i deras lidanden.

I denna sin uppgift samarbetar läkekonsten med en mängd olika sociala vård-

organ.

o o

Det är följaktligen helt naturligt, att läkekonsten vill förbehålla at sig var­

dén även av psykiska missbildningar, vare sig dessa — såsom beträffande

de intellektuellt underutvecklade — huvudsakligen avse förståndslivet, eller —

såsom beträffande psykopaterna — huvudsakligen känslo- och viljelivet. Att

i dessa fall samarbetet med andra sociala vårdorgan måste vara synnerligen

intimt är uppenbart, men i sitt arbete måste läkekonsten vara i möjligaste

mån fri och intaga en central ställning, och dess principer måste vara de

grundläggande. Detta betyder naturligtvis på intet sätt, att andra viktiga sam­

hälleliga synpunkter — av exempelvis allmänpreventiv art eller bottnande i

skäliga krav på enkelhet och schablonisering — icke beaktas. Kräva dessa

obetingat, att individerna beredas obehag eller skadas, så måste läkarna även

finna sig häri. Läkekonstens målsmän måste emellertid fordra skälig bevisning,

alt samhälleliga krav verkligen nödvändiggöra att, ifråga om omhänderta­

gandet av abnorma brottslingar, läkekonsten underordnas icke-medicinska

principer för omhändertagandet.

Med hänsyn härtill måste problemet örn kriminella psykopaters omhän­

dertagande granskas och därvid måste givetvis de socialt-empiriska och de

biologiskt-empiriska synpunkterna skänkas det största beaktande.

Det måste då först fastslås, att ur individualpreventiv synpunkt är att före­

draga sådant omhändertagande, som icke hämmas av individualprevenlionen

ovidkommande bestämmelser. Ett strafförfarande måste därför a priori gene­

rellt sett vara underlägset den medicinska linjen för omhändertagandet, vid

vilken individens objektiva förbättring ju är huvudsyfte och vid vilken åtgär­

der i detta syfte kunna utan hänsyn till fastlåsta regler genomföras. Detta sy­

nes icke lia framhållits av beredningen. Tvärtom är beredningen angelägen

Kungl. Maj.ts proposition nr 207.

39

ofullständigt orienterad är uppenbart. Andra synpunkter och bevekelsegrun-

der än objektivt klarläggande ligga bakom de krafter, som utforma den all­

männa opinionen.

Det faller utanför undertecknads erfarenhetsområde att taxera betydelsen

av detta motiv för att underkasta å känslo- och viljelivets område abnorma

och på grund härav kriminella människor straffbehandling, låt vara en avse­

värt förbättrad och humaniserad sådan. Med hänsyn till den allmänna

kulturella standarden i landet borde det dock finnas skäl betvivla,

att detta motiv är tillräckligt starkt för att undanhålla ifrågavarande själs­

ligen missbildade och lytta människor den vård, till vilken de ur humanitär

synpunkt böra ha rådighet. Frågan örn detta motivs betydelse är emellertid

enligt mitt förmenande den centrala i hela den föreliggande problemställ­

ningen. Med hänsyn till vad som anföres i betänkandet, har undertecknad

kommit till den uppfattningen att nu ifrågavarande motiv är av så av

görande betydelse, att straffbehandling av psykopater icke kan undgås, och

att sålunda de biologiskt-empiriska synpunkterna måste träda tillbaka.

I fortsättningen av yttrandet uttalas, att om man bestämmer sig för straff­

behandling av kriminella psykopater nödiga vårdformer måste skapas inom

fångvårdens ram. Härom anföres bl. a.:

Den väg, vilken beredningen tänkt sig för att praktiskt lösa de uppkomman­

de svårigheterna att få de olika brottslingarna att fylla de olika formella kra­

ven på kvalifikation för lämpligt omhändertagande, nämligen skapandet av

en ny strafform, arbetsfängelse, har ställts på framtiden såsom för genomgri­

pande. Men även örn den genomfördes, torde den visa sig otillräcklig. Det

finnes exempelvis en rad sexuellt abnorma, som icke ha något som helst

gemensamt i behandlingsavseende med arbetsskygga alkoholister och andra

psykiskt abnorma. Jag tänker här särskilt på recidiverande exhibitionister

och sedlighetssårande uppträdande fetischister.

Att reda sig med villkorliga domen, frihetsstraffen och förvarings- och in­

terneringslagen av år 1937 går ännu mindre. Visserligen kommer det »till

övervägande del», för att citera beredningens formulering, att vara fråga örn

fall, där så låter sig göra, men det är väl ändå icke godtagbart att ett antal

abnorma människor skola bli föremål för oriktig behandling.

Med hänsyn till den humanisering och utveckling överhuvudtaget, som

fångvården på senare år undergått ej minst vad beträffar den psykiatriska

sidan av vården och särskilt med hänsyn till av beredningen föreslagna be­

tydande förbättringar av denna, innefattande bland annat ökad psykiatrisk

kompetens hos fängelseläkarna, synes dock ej i och för sig omöjligt, att in­

om fångvårdens ram bereda de psykiskt abnorma en i huvudsak tillfreds­

ställande vård, trots de för sådan hinderliga bestämmelser, som med hän­

syn till strafförfarandet måste förefinnas.

Å andra sidan har vad beredningen föreslagit i fråga om psykopaternas

behandling i åtskilliga yttranden från medicinskt håll föranlett bestämda gen­

sagor. Därvid har hävdats, att det vore felaktigt att undantaga psykopaterna

från möjligheten alt bliva straffriförklarade saint alt den rätta behandlingen

av psykopaterna vore att omhändertaga dem inom sinnessjukvården.

Innan redogörelse lämnas för dessa yttranden torde särskilt böra nämnas,

att medicinalstyrelsen i anledning av den kritik beredningen riktat mot nu­

varande praxis i fråga örn det rättspsykiatriska bedömandet anfört

följande.

41

fångvårdsanstalten som komma att tillhöra även ett reformerat straffsystem,

kunna icke rimligtvis vara lämpade för de psykiskt abnorma. Fångvård kan

icke ersätta sjukvård. Fångvård åsyftar i sig själv strafflidande, icke

sjukvård; och där utbildar sig gärna en viss disciplinanda och av straffanstal­

ten präglad mentalitet, som icke hör samman med vård av själssjuka indi-

vider.

Det synes vara uppenbart, att psykopatiska kriminella som regel måste

behandlas som sjuka människor. Styrelsen anser sig för sin del höra hävda,

att vårdbehovet för denna grupp bäst tillgodoses inom sinnessjukvårdens

ram. De mera svårskötta fallen böra överföras på särskilda avdelningar inom

sinnessjukhusen, tills en mera rationell lösning av hela problemet om lämp­

lig vård åt personer, som förete psykiska rubbningar och på grund härav äro

farliga för andras personliga säkerhet eller störande för allmän ordning och

säkerhet, kan komma till stånd.

Icke heller det nuvarande förvaringsinstitutet synes kunna motsvara kravel

på en lämplig form för en särbehandling av vissa psykiskt abnorma brotts­

lingar, såsom det i betänkandet 1'örutsättes. Enligt styrelsens mening har

strafflagberedningen här icke beaktat, att det ursprungliga syftemålet med

förvaringsinstitutet i verkligheten måste anses ha blivit i väsentlig man för­

felat i och med det att man i själva verket här har fått en straffanstalt i

stället för en vårdform, särskilt avpassad för de psykiskt abnorma. Den

nya lagen av år 1937 om förvaring och internering i säkerhetsanstalt har

icke skapat nödiga förutsättningar för en ändring av detta system, trots att

den där avsedda behandlingen lagiekniskt är konstruerad som skyddsåtgärd

och icke som straff. Den upptager nämligen icke behöriga föreskrifter om

anstaltens ställande under medicinsk ledning och förseende med i sinnes­

sjukvård skolad vårdpersonal. Beredningen har visserligen förutsatt, att

»vården av sinnesoroliga fångar» vid behov skulle kunna tillgodogöra sig den

medicinska sakkunskapen vid de rättspsykiatriska undersökningsanstalter,

som enligt förslaget skulle anknytas till fångvårdens sinnessjukavdelningar.

Dessa fylla dock enligt beredningens egen framställning icke nutida krav på

anstalter för sinnessjukvård. Några konkreta förslag att göra sinnessjukav­

delningarna inom fångvården till fullmåliga sinnessjuk vårdsanstalter har be­

redningen icke framlagt. Det synes också vara mycket osannolikt, att man

inom straffverkställighetens ram överhuvud skulle kunna erhålla fullgoda

dylika anstalter och därmed ernå en tillfredsställande behandling av psy­

kiskt abnorma brottslingar.

I betänkandet åberopas i detta sammanhang erfarenheten från ungdoms­

fängelserna. Den omständigheten, att även psykopatiska förbrytare där ha

kommit att vårdas, har uppenbarligen spelat en mycket väsentlig roll för

strafflagberedningens ståndpunktstagande till frågan örn abnormbrottslingars

behandling överhuvud. Erfarenheterna från dessa fängelser torde emellertid

ha tolkats alltför gynnsamt i nämnda hänseende. Det erkännes dock även i

betänkandet, att behandlingen av till ungdomsfängelse dömda abnormbrotts­

lingar icke har varit utan brister trots en viss »differentiering» av klientelet,

och det uttalas i detta sammanhang, alt fångvårdstjänstemännen äro i be­

hov av en utbildning, sorn gör dem mera förtrogna med de inom sinnessjuk­

väsendet tillämpade vårdformerna.

Enahanda tankegångar som kommit till synes i socialstyrelsens yttrande

ha utvecklats av professor Kinberg, som anfört:

Det är ett inte bara av läkare som sysslar med behandling av psykiskt sjuka

och abnorma människor utan också av en stor mängd personer som i olika

Kungl. Maj.ts proposition nr 207.

Kungl. Maj.ts proposition nr 207.

43

i väsentliga delar lika lydande med det yttrande, som avgivits av medicinska

fakulteten vid universitetet i Uppsala. Sistnämnda yttrande innehåller i nu

ifrågavarande hänseende följande.

Psykopatien förlänar i sina svårare former i regel sin bärare en samhällelig

särställning. På de statliga sinnessjukhusen vårdades enligt beredningens ut­

redning den 31 december 1941 281 manliga och 201 kvinnliga icke kriminella

psykopater, vartill komma alla de som vårdats på de tre slöra städernas kom­

munala sinnessjukhus, där antalet icke straffriförklarade psykopater är ännu

större. På alkoholistanstalterna liksom bland lösdrivarna utgöra psykopaterna

en betydande del. Bland dem som efter självmordsförsök intagas på lasarett

utgöra psykopaterna likaledes flertalet, vartill komma de många fall, där

anhöriga till asociala eller besvärliga psykopater söka råd hos läkare. Att de

gravare, icke kriminella psykopaterna icke äro omhändertagna i större ut­

sträckning torde bero på den omständigheten, att den offentliga psykopatvår­

den icke blivit i tillräcklig grad utbyggd. Vårdplatserna vid kriminalasylen i

Växjö och psykopatavdelningen vid Sidsjöns sjukhus äro otillräckliga, de

kunna ej ens mottaga alla straffriförklarade manliga psykopater, och för

kvinnliga psykopater finnas överhuvud taget inga speciella vårdmöjligheter.

Även örn man ser problemet från den psykologiska sidan lämnar beredning­

ens argumentering rum för bestämda invändningar. Beredningen skriver: »I

sin betydelse av en sjuklig förändring av själslivet av djupgående natur skil­

jer sig sinnessjukdom från de konstitutionella abnormlillstånden». Denna

distinktion kan fakulteten icke tillerkänna generell giltighet. En sinnessjuk­

dom kan vara av mycket lindrig ari och endast medföra lindriga och för icke­

fackmannen svårt iakttagbara själsliga förändringar, medan ett konstitutio­

nellt abnormtillstånd kan vara utomordentligt djupgripande och svårartat och

medföra de mest vittgående följder för vederbörandes sociala anpassning.

I enlighet med vad ovan anförts kan fakulteten icke ansluta sig till bered­

ningens förslag att generellt undantaga psykopatierna från de tillstånd, som

medföra straffrihet, men kan så långt följa beredningens ståndpunkt att den

anser att straffrihet bör begränsas till de svåraste formerna av psykopati, vilka

oavsett det åtalade brottet medfört en oförmåga till normal social anpassning.

Därest man väljer en sådan väg, torde även de betänkligheter av allmän-

preventiv art, som psykopaternas generella exculpering skulle medföra falla

bort, och såväl allmänpreventionens som individualpreventionens intressen

skulle kunna tillgodoses därigenom att vissa straffriförklarade psykopater be­

reddes vård å specialavdelningar inom sinnessjukvården, där vården finge en

mindre sjukvårdsbetonad karaktär och mera inriktades på en reedukativ re­

gimbehandling än på de för vård av vanliga sinnessjuka avsedda avdelning­

arna (ävensom möjligen genom införande av en minimivårdtid).

I beredningens argumentering intaga de nuvarande otillfredsställande vård-

möjligheterna för psykopaterna inom sinnessjukvården en framträdande plats.

Denna vårdtekniska fråga torde vara av underordnad betydelse, då den utan

svårighet skulle kunna lösas, och den bör uppenbarligen icke få inverka vid

det principiella avgörandet rörande psykopaternas slraffrättsliga behandling.

Det är otvivelaktigt riktigt att den statliga sinnessjukvården har stora svårig­

heter med det ständigt ökande antalet straffriförklarade psykopater, vilka icke

passa på de för sinnessjuka avsedda avdelningar, där de måste vårdas, vilket

medför svårigheter för dem och för de där vårdade sinnessjuka, ökningen av

de straffriförklarade psykopaterna på de statliga sinnessjukhusen har gått

med en oroväckande hastighet och synes särskilt lia vållat do statliga sjuk­

hus stora svårigheter, som äro belägna i närheten av de stora städerna, vilkas

kommunala sinnessjukhus på grund av ett mellan staten och städerna upp­

44

Kungl. Maj:ts proposition nr 207.

rättat avtal äro befriade från skyldigheten att vårda straffriförklarade. Sam­

manförandet av kriminella psykopater och icke kriminella sinnessjuka på ge­

mensamma vårdavdelningar är enligt fakultetens mening från humanitär och

medicinsk synpunkt utomordentligt olämpligt. Om de befintliga psykopat-

avdelningarna vid statens sinnessjukhus kompletterades med ytterligare ett

antal och området för psykopaternas straffrihet inskränktes i enlighet med

ovanstående, skulle psykopaternas vårdfråga kunna lösas helt inom den nu­

varande sinnessjukvårdens ram, och i viss utsträckning troligen utan några

nybyggnader. Detta anser fakulteten vara den lämpligaste lösningen.

Det torde i detta sammanhang böra framhållas, att psykopatvården är det

mest försummade psykiatriska vårdområdet. Många psykopater, hos vilka

alkoholism eller lösdriveri endast är ett symtom på deras allmänna psykiska

abnormitet, vårdas nu på alkoholist- eller tvångsarbetsanstalten där de efter

utskrivningen ständigt recidivera, emedan deras psykiska abnormitet gör en

social anpassning omöjlig. För detta klientel liksom för andra kategorier av

vårdbehövande psykopater finnas inga adekvata vårdmöjligheter, och en ut­

byggnad av den statliga sinnessjukvårdens möjligheter att i erforderlig ut­

sträckning omhändertaga psykopater skulle därför även tillgodose ett allmänt

socialmedicinskt behov. Tilläggas hör att en rationell utbyggnad av sinnes­

sjukvårdens möjligheter att omhändertaga vårdbehövande psykopater, således

ej blott straffriförklarade, kan förväntas ha en betydelse även ur allmän

brottsprofylaktisk synpunkt.

Svenska psykiatriska föreningen och svenska läkaresällskapet, vilkas ytt­

randen i allt väsentligt äro lika lydande, lia anfört följande.

Beträffande psykopaternas vård på sinnessjukhus må erinras, att utveck­

lingen går i den riktningen att mer svårskötta psykopater av viss typ överföras

till specialavdelningar, där huvudvikten lägges på en mediko-pedagogisk be­

handling med yrkesutbildning eller arbetsterapi. Emellertid äro platserna på

sådana specialavdelningar ännu otillräckliga, varför många psykopater få gå

på vanliga sinnessjukavdelningar. Detta har medfört besvärligheter och irrita­

tion samt givit upphov till önskemålet att sinnessjukhusen skulle befrias från

psykopaterna. Dessa vårdtekniska problem kunna emellertid lösas på admi­

nistrativ väg och böra därför icke anföras som motiv för ifrågavarande lag­

ändring. Det är icke heller förenligt med läkarekallets värdighet att skjuta

ifrån sig ett vårdklientel, som otvivelaktigt tillhör läkarens arbetsområde men

som av praktiskt-tekniska skäl vållar svårigheter.

Beredningen synes lia utgått från den uppfattningen, alt alla kriminella psy­

kopater, som äro i behov av anstaltsvård, skola uppfostras, korrigeras’eller

yrkesuthildas och att detta lämpligen bör ske å fångvårdens anstalter. Då

emellertid psykopaterna håde i diagnostiskt och terapeutiskt hänseende äro ett

av psykiatriens mest brännande problem är det uppenbart att även behand­

lingen av dessa psykopater är en medicinsk- psykiatrisk angelägenhet, som

bäst kan tillgodoses inom sinnessjukvårdens ram.

Åtskilliga enskilda läkare, som avgivit yttrande i ärendet, ha utvecklat lik­

nande synpunkter som i de senast refererade yttrandena. Sålunda har exem­

pelvis t. f. sjukhuschefen vid Vipeholms sjukhus — som visserligen erkänt

det olämpliga och rent av skadliga i att blanda in kriminella psykopater i sin­

nessjukhusens övriga klientel — starkt ifrågasatt huruvida det vore lämpligt

att överföra psykopaterna till fångvården och dess organ. I yttrandet har an­

förts:

Kungl. Maj:ts proposition nr 207.

45

Just emedan psykopaterna utgöra det psykiatriskt och kriminologiskt mest

problematiska kapitlet böra de göras till föremål för särskild uppmärksam­

het från läkarnas sida. I stället för att utlämna psykopaterna åt straffverk­

ställighet och fångvårdsanstalter av olika slag bör den medicinska sakkun­

skapen på av läkare ledda sjukvårdsinrättningar göra dem till föremål för

medicinsk undersökning och vård. Psykopatvården är icke en fångvårdens

angelägenhet utan bör som annan abnormvård handhavas av den medicinska

centralmyndigheten. I praktiken torde detta kunna ske antingen genom fort­

satt inrättande av särskilda psykopatavdelningar vid sinnessjukhusen eller

hellre genom byggandet av kriminalhospital enligt det mönster professor Kin­

berg föreslagit.

Sjukhuschefen vid Sidsjöns sjukhus har särskilt framhållit, att ett genom­

förande av beredningens förslag skulle medföra en dualism i vården av

psykopater, samt har därvid anfört följande.

Ett mycket stort antal psykopater intages för vård å sinnessjukhus, utan

att de gjort sig skyldiga till någon brottslig handling. Det finnes för många

av dessa individer f. n. ingen annan, lämpligare vårdform. Åtskilliga av dem

äro varken kriminella eller asociala men skulle kunna betecknas som fa-

miljebesvärliga, i andra fall åter faller bördan av de psykiska abnormsym­

tomen uteslutande eller huvudsakligen på vederbörande själv och ödelägger

hans livs- och arbetsglädje. Orsaken till att behovet av vård på sinnessjuk­

hus blir akut i dylika fall kan växla. Ofta är det fråga örn en konflikt­

situation i hemmet, bristande anpassning i en ny miljö, insufficiens inför

nya arbetsuppgifter, psykoneurotiska pålagringssymtom och omtöcknings-

förstämningstillstånd.

Så länge plikten att omhändertaga vuxna anstaltsvårdbehövande psyko­

pater i stor utsträckning åvilar sinnessjukhusen .skulle ett genomförande av

strafflagberedningens förslag leda till en dualism i fråga om samhällets so­

ciala och straffrättsliga behandling av psykopaterna. En person, som intagits

för vård på sinnessjukhus och vistats där längre eller kortare tid, skulle så­

lunda därest han åtalas för något tidigare begånget brott, kunna ådömas

straff, trots atl han vid brottstillfället befann sig i samma psykiska tillstånd,

som motiverat hans intagande för vård på sinnessjukhus. Även av rent

praktiskt psykiatriska skäl synes en möjlighet böra hållas öppen till straffri-

förklaring av svåra psykopater. Dessa ha benägenhet för psykoneurotiska

och exogena reaktioner, som ofta nödvändiggöra deras vård på sjukhus.

En närmare utredning vore önskvärd av frågan, om icke i större utsträck­

ning än som nu sker vissa straffriförklarade, företrädesvis grava psykopater,

borde vårdas på särskilda sjukhus eller sjukavdelningar. F. n. finnas vid

S:t Sigfrids sjukhus och Sidsjöns sjukhus specialavdelningar för mera svår-

skötta kriminella psykopater, men man kan tänka sig ett fortsättande på

den inslagna vägen i och med inrättande av ett särskilt sjukhus även för

andra straffriförklarade, vilkas psykiska egenskaper indicerade sådan vård.

Till dessa sjukhus kunde även hänvisas andra samliällsbesvärliga psyko­

pater än straffriförklarade. Bland nu ifrågavarande kategorier finnas mångå,

som mindre viii lämpa sig för vård gemensamt med andra sjuka, på vilka

de kunna utöva ett ogynnsamt inflytande. På ett eventuellt specialsjukhus

kunde också behovet av pedagogisk fostran och ordnad yrkesutbildning av de

intagna bättre tillgodoses.

Att ett genomförande av beredningens förslag skulle leda till en dualism

i fråga om behandlingen av psykopaterna har framhållits jämväl av sinnes­

sjuknämnden, sorn anfört följande.

Kungl. Maj.ts proposition nr 207.

47

nitionen att tillämpningsområdet för 5 § skall inskränkas till sådana psy­

kiskt abnorma individer, vilka, oberoende av om de begått brott, intaga en

särställning i samhället. Nu är det så, att många psykopater med ideligen

isättande reaktiva symtom ofta ha vårdats å sinnessjukhus, neurosavdel-

ningar eller stått under nervläkarvård i andra former, innan de blivit krimi­

nella. Andra ha underhållits av anhöriga eller varit rotlösa existenser, som

samhället biträtt genom sina sociala hjälporgan. Dylika psykopater borde

enligt beredningens eget resonemang hänföras till 5 §. Ytterligare anför be­

redningen att psykopater med akula reaktiva psykiska sjukdomstillstånd,

under vilka brottet ägt rum, böra sträffriförklaras. Trots dessa medgivan­

den, vilka helt stå i samklang med de medicinska resonemangen, kan man

dock icke bortse från faran av att formulera 5 § på ett sådant sätt som skett.

Risk finnes, att domstolarna såsom en reaktion emot de kritiserade tenden­

serna att hänföra alltför många psykopater till 5 §, överhuvud taget kom­

mer att vägra att straffriförklara dylika individer, hur allvarliga reaktiva

symtom de än uppvisa och hur nödvändig sjukvård än ter sig ur medicinsk

synpunkt.

Lärarkollegiet finner därför, att mycket starka skäl tala för ett tillägg till

5 § av liknande art som förekommer i den danska strafflagen. Motsvarande

danska paragraf stadgar straffrihet för handlingar, som företagits av per-

soner, vilka äro otillräkneliga på grund av sinnessjukdom eller tillstånd som

bör jämställas därmed. Förslagsvis skulle den av beredningen föreslagna

formuleringen av 5 § kunna fullständigas genom tillägget »eller sådan psy­

kisk sjukdom, som nied hänsyn till dess inflytande på handlandet är att

jämstalla med sinnessjukdom». Det förefaller även möjligt, att detta tillägg

skulle kunna underlätta domstolarnas kontroll av, att psykopater i olämplig

utsträckning straffriförklaras. Örn läkaren i sitt utlåtande angiver, att den

tilltalade befunnit sig i ett med sinnessjukdom jämförligt tillstånd, så har

domstolen anledning att med särskild noggrannhet granska hans utredning

och slutsatser. Om tillägget icke finnes att åberopa, så måste den möjlig­

heten tagas med i beräkningen, att psykopater i viss utsträckning komma att

segla under falsk flagg, vilket givetvis måste bereda domstolsledamöterna,

vilka sakna medicinsk utbildning, stora svårigheter att genomskåda.

T. f. sjukvårdsläkaren vid fångvårdens sinnessjukavdelning å Långholmen

har anfört:

Så som 5 § ter sig i strafflagberedningens förslag är den föredömligt klar

och lättfattlig —- sinnessjukdom och sinnesslöhet äro ju begrepp, vilka äro

åtminstone relativt lätta att avgränsa enligt allmänt vedertagen uppfattning.

Utanför dessa^ gränser falla emellertid en del psykiska abnormtillstånd, som

åtminstone från läkarehåll anses motivera en straffriförklaring. Av dessa äro

de svåra psykopatiema de viktigaste och även de mest omstridda. Strafflag­

beredningen har av många skäl ansett det vara olämpligt att dessa individer

straffriförklaras och Inar föreslagit, alt de i stället skola — där de icke dömas

i vanlig ordning — inlagas på ungdomsfängelse, förvaringsanstalt etc. Mot

detta kan en del erinringar göras. Det måste då förutskickas, att det här en­

dast är flaga örn en procentuellt ganska liten del av undersökningspatienter-

na och endast sådana psykopater, som äro höggradigt abnorma och förete

särskilt svåra uppförandeanomalier, som icke äro straffemoltagliga och myc­

ket ofta dessutom äro straffintoleranta. Av personer, som baft alt göra med

dem, ha de uppfattats såsom svårt abnorma individer, ja ibland t. o. m. så­

som sinnessjuka. Ali straffa dessa individer är både inhumant och ur medi­

cinsk synpunkt felaktigt. Det har framhållits, att de icke passa på sinnes­

Kungl. Maj:ts proposition nr 207.

49

Vilka synpunkter varit avgörande, då psykopater intagits till vård på sin­

nessjukhus, kan ej av hovrätten bedömas. Om det förhåller sig så att även

med svår psykopati behäftade brottslingar kunna erhålla tillfredsställande

vård på förvaringsanstalt eller eljest vid undergående av straff i sådana for­

mer som strafflagberedningen tänkt sig, lärer den omständigheten att vissa

psykopater, som ej begått brott, alltjämt vårdas på sinnessjukhus ej få an­

ses i och för sig utgöra något avgörande argument emot beredningens förslag.

Ä andra sidan möter det ur allmänpreventiv synpunkt knappast något hin­

der att likställa verkligt svåra fall av psykopati med sinnessjukdom, och

möjligen kunna praktiska fördelar vinnas vid bestraffningssystemets utform­

ning, örn detta klientel hänföres till sinnessjukhusen.

Justitiekansler sämb etet har anmält liknande betänkligheter. Även lands­

fogden i Stockholms län har ansett, att man finge räkna med att kategorin

psykopater måste innefatta även sådana fall av allvarliga psykiska rubb­

ningar att straffrihet under vissa omständigheter borde kunna ifrågakom­

ma. Möjligen kunde också andra fall av psykiska rubbningar tänkas före­

komma, vilka icke kunde hänföras lill sinnessjukdom eller sinnesslöhet i tek­

nisk mening men som ändock indicerade en sådan grad av otillräknelighet

att straffrihet borde kunna medgivas.

Internering snämnden har uttalat, att det vore vanskligt att säga, huruvida

det lyckats beredningen att angiva gränsen mellan den själsliga abnormitet

som skulle medföra straffrihet och annan själslig abnormitet på ett så klart

och nöjaktigt sätt att den avsedda gränsdragningen kunde väntas verkligen

bliva följd i tillämpningen. Nämnden har i anslutning därtill yttrat:

Beträffande de lättare psykopatierna torde visserligen numera råda ganska

stor enighet örn att de icke, såsom i hittillsvarande tillämpning alltemellanåt

skett, höra föranleda straffrihet. För en sådan psykopat krävas nämligen, i

motsats till vad som gäller örn sinnessjuka och sinnesslöa, i regel inga åtgär­

der från samhällets sida annat än på grund av det begångna brottet. Beträf­

fande svårare psykopatier åter har från visst psykiatriskt håll hävdats, att

de icke läte sig skilja från sinnessjukdom. Från delta håll har framhållits,

att en sådan psykopat, liksom en sinnessjuk eller sinnesslö, vore ur stånd till

normal anpassning i samhället och därför i behov av samhällelig vård oav­

sett örn han begått brott eller ej.

Tydligen kan det möta avsevärda svårigheter att skilja mellan sinnessjuk­

dom och sinnesslöhet, å ena, samt psykopati, å andra sidan. Nämnden finner

det därför sannolikt, att nyssnämnda mening, enligt vilken grav psykopati

måste likställas med sinnessjukdom, kommer att göra sig gällande i tillämp­

ningen. Sker det, har man icke någon annan norm för gränsdragningen mel­

lan otillräknelighet och annan själslig abnormitet än det sociala vårdbehovet.

Frågan örn bestämmande av sinnesbeskaffenheten blir då oupplösligt för­

enad med frågan om fastställande av den lämpliga behandlingsformen.

Möjligheten att inom fångvårdens ram bereda psykopater önskvärd vård

luli' i vissa yttranden upptagits till närmare diskussion. Sjukvård släkaren vid

fångvårdens sinnessjukavdelning å Håga har i detta hänseende anfört föl­

jande.

Läkarnas befogenheter på sinnessjukavdelningarna inom fångvården äro

kringskurna av så många förordningar och föreskrifter, all deras roll i grun­

den blott är bifigurers; befogenheterna inom andra fångvårdens anstalter äro

Bihang till riksdagens protokoll 1945. 1 sami. AV 207.

4

50

Kunni. Maj.ts proposition nr 207.

praktiskt taget inga. Beredningen har ingenting att invända mot, att led­

ningen av de olika anstalterna med deras alltigenom abnorma klientel allt­

jämt helt handhaves av fångvårdsmän. Det fordras emellertid först och

främst en för den ömtåliga vårduppgiften intresserad personal, som har kän­

nedom örn människor i allmänhet och psykiskt abnorma i synnerhet, vidare

har ett lugnt, behärskat och smidigt, ehuru bestämt sätt, dessutom nödiga

kunskaper i psykologi och sinnessjukvård, men då inte ens sinnessjukavdel-

ningama förfoga över sådan personal är det ingenting att förvåna sig över,

att abnormanstalterna sakna dylik. Ännu finnes en del, åtminstone av den

äldre personalen, som beter sig och handlar som om den vore en kombination

av polis och militär.

Bortsett från beredningens inkonsekventa och som det vill synas felaktiga

argumentering för att de s. k. psykopaterna icke skola kunna straffriförkla-

ras, kommer i praktiken säkert flertalet av de kriminella psykopaterna att

förr eller senare bli omhändertagna på sinnessjukavdelningama inom fång­

vården, av det enkla skälet, att de icke kunna skötas av fångvårdsfolk. Be­

redningen har också insett detta, när den föreslagit uppförande av en från

säkerhetsanstalten fristående sinnessjukavdelning vid Hall (Håga), men vore

det då inte rationellare, att dessa psykopater redan från början omhänder-

toges på särskilda av läkare självständigt ledda, fristående anstalter, förslags­

vis benämnda psykopatavdelningar. Det kan icke bestridas, att en del psyko­

pater höra hemma i den egentliga sinnessjukvården, och dessa böra alltså

kunna hänvisas dit. Men flertalet hör hemma på specialavdelningar och dessa

skola självfallet stå under läkares ledning. Likaväl som de sinnessjuka och

sinnesslöa bli föremål för straffrättslig särbehandling böra grava psykopater

också kunna bli det.

Sjukvård släkaren vid sinnessjukavdelningen i Jönköping har för sin del

förklarat, att det vore ett absurt påstående att fångvården skulle lia möjlig­

heter att ge erforderlig vård åt bl. a. psykopater, så länge fångvårdens sin­

nessjukavdelningar vore så oändamålsenligt byggda och så länge arbetsmöj­

ligheterna vore så minimala som nu. Styresmannen för Lillhagcns sjukhus

i Göteborg har anmärkt, att örn man skulle organisera fångvårdens sinnes­

sjukavdelningar rationellt och verkligen gå in för att där vårda psykopater

av alla former, så skulle detta i personalhänseende och även i andra hänse­

enden kräva en utrustning, som närmade sig sinnessjukhusens. Det syntes

därför mycket sannolikt, att örn betänkandets planer verkställdes skulle man

så småningom få en sinnessjukvård för psykopater inom fångvården vid si­

dan örn statens andra anstalter för sinnessjuka. Om den personal, som man

i betänkandet räknat med, d. v. s. läkare och vaktkonstaplar, vore den enda

tillgängliga, så skulle säkerligen konsekvensen i praktiken bli den, att ett

stort antal av de svårskötta psykopaterna icke skulle kunna skötas på fång­

vårdens anstalter, och resultatet bleve antingen vanvård eller också att dessa

svårskötta psykopater med orostillstånd och förvirringar av reaktiv art finge

sändas över till de statliga sinnessjukhusen.

Begreppet sinnessjukdom.

Såsom i det föregående antytts har i åtskilliga yttranden uttalats den åsik­

ten att beredningen genom sitt förslag till ändrad lydelse av 5 kap. 5 § straff­

lagen åstadkommit en fast och säker gränsdragning i fråga om det straffria

Kungl. Maj:ts proposition nr 207.

51

området. Även vissa enskilda läkare ha uttalat, att de funnit den föreslagna

lydelsen lämplig. Sjukhuschefen vid Västra Marks sjukhus har exempelvis

anfört, att sinnessjukdom och sinnesslöhet vore begreppsmässigt klarare och

från normalitet mycket lättare avgränsbara begrepp än psykopati. Därest

området för straffriheten skulle utökas utöver sinnessjukdom och sinnesslö­

het, t. ex. genom tillägg av uttrycket »annan psykisk abnormitet», skulle detta

område bli lika diffust som för närvarande. Den distinkta begränsningen av

straffrihetsområdet syntes vara en väsentlig vinst.

Beredningens uttalanden rörande innebörden av begreppet sinnessjukdom

ha däremot i andra yttranden gjorts till föremål för skarp kritik. Svea hovrätt

och sinnessjuknämnden ha påpekat, att begreppet sinnessjukdom

inom andra lagstif tningsområden har en annan inne­

börd än vad beredningen angivit. Svea hovrätt har anfört följande.

Ordet sinnessjukdom förekommer i svensk lagstiftning i flera skilda sam­

manhang och i något växlande betydelse. Sålunda torde enighet mellan ju­

rister och läkare råda därom, att begreppet ej får uppfattas på samma sätt då

fråga är om hinder mot äktenskap eller ogiltighet av en ingången rättshand­

ling som då det gäller behovet av vård på sinnessjukhus eller otillräknelighet

för begånget brott. På sistnämnda båda områden, sinnessjuklagens och straff­

lagens, bör dock begreppet användas i samma bemärkelse. Härav följer, att

örn beredningens linje skall genomföras, jämkning måste ske av sinnessjuk­

lagens hithörande bestämmelser (se särskilt 7, 8 och 17 §§) eller av bered­

ningens förslag till ny lydelse av 5 kap. 5 § strafflagen eller ock på båda hållen.

Nämnda förslag avser gärning, som någon begått under inflytande av sinnes­

sjukdom eller sinnesslöhet, men såsom sinnessjukdom har vid intagning på

sinnessjukhus även i viss utsträckning räknats psykopali. Om, såsom här

alternativt ifrågasatts, svåra fall av psykopati, men endast sådana, skola lik­

ställas med sinnessjukdom, är det av vikt, att denna ståndpunkt kommer till

klart uttryck i lagtexten.

Enahanda synpunkter lia närmare utvecklats av sinnessjuknämnden, som

anfört följande.

Beredningens förslag ger begreppen sinnessjuk och sinnessjukdom en snä­

vare innebörd än dessa ord hittills haft. Orden förekomma framförallt i sin­

nessjuklagen men lia där icke givits någon definition. Det enda stadgande, som

kan giva någon ledning i fråga om sinnessjuklagens begreppsbestämningar i

ifrågavarande hänseende är 7 §, där det heter, att vad i denna lag stadgas örn

sinnessjukdom och sinnessjuka skall i tillämpliga delar gälla beträffande sin­

nesslöhet och sinnesslöa. Då i lagen intet nämnes om psykopati och psykopa­

ter. skulle slutsatsen närmast bliva, alt sinnessjuklagens stadganden endast

anginge sinnessjuka och sinnesslöa, men att psykopater icke folie under lagen.

Av 8 § i sinnessjuklagen framgår, att endast sinnessjuka må intagas på sin­

nessjukhus, och i 17 § stadgas bland annat att där sinnessjuk, som för vård

intagits, blivit till hälsan återställd, han ofördröjligen skall utskrivas från

sinnessjukhuset. Innebörden av dessa bestämmelser är, att ingen, som icke

är sinnessjuk, skall mot sin vilja få intagas eller kvarhållas på sinnessjukhus.

På grund av 7 § skall med sinnessjuk likställas sinnesslö. Men om psykopat

nämnes intet, och härav skulle alltså följa att psykopater icke finge vårdas på

sinnessjukhus.

Som framgår av beredningens utredning, vårdades den 31 december 1941

52

Kungl. Maj:ts proposition nr 207.

på statens sinnessjukhus 1 006 psykopater — inräknas häri det antal som vår­

dades på sinnessjukhus tillhörande städer, som övertagit hela sin sinnessjuk­

vård, var anlalet 1284. Av dessa voro en del straffriförklarade och andra intag­

na på egen, anhörigas eller myndigheters begäran. Dessa 1 284 patienter skulle

alltså vårdas på sinnessjukhus i strid med gällande bestämmelser, om begrep­

pet sinnessjukdom hade den innebörd, beredningen hävdar. Så kan dock ej

vara fallet. Konung och riksdag ha tvärt om beslutat inrättande av psykopat­

avdelningar vid vissa sinnessjukhus, och Högsta domstolen har vid behand­

ling av ärenden rörande straffriförklaring ej reagerat mot, att psykopater

straffriförklarats och ansetts vara i behov av vård på sinnessjukhus. Den tolk­

ning av begreppet sinnessjukdom, psykiatri^ tillämpat, då de hänfört vissa

former av psykopati till sinnessjukdom och icke sällan i konkurrensen om de

otillräckliga platserna vid sinnessjukhusen ansett psykopaternas vårdbehov

vara mer trängande än vissa i ordets snävare bemärkelse sinnessjuka patien­

ters, har alltså ansetts riktig.

Enligt sladgad praxis omfattar sålunda begreppet sinnessjukdom i sinnes­

sjuklagen även vissa slag av psykopati. Strafflagen 5 kap. 5 § och sinnessjuk­

lagen torde gripa så in i varandra, att det icke är möjligt att låta begreppet

»sinnessjukdom» hava en betydelse i förstnämnda lagrum och en annan i sin­

nessjuklagen. Beredningen vill emellertid nu, att begreppet sinnessjukdom i

strafflagen 5 kap. 5 § icke skall få omfatta jämväl psykopati utan allenast

sinnessjukdom i inskränkt bemärkelse. Då beredningen icke diskuterar, vilken

inverkan denna betydelse av begreppet »sinnessjukdom» skulle få på samma

begrepp i sinnessjuklagen, förefaller det nästan, som örn beredningen icke

observerat, att den brukat begreppet i strafflagen 5 kap. 5 § i en annan bety­

delse än i sinnessjuklagen. Därest sinnessjukdom i strafflagen får den bety­

delse, beredningen föreslagit, förefaller det vara naturligast, att sinnessjukdom

även får samma betydelse i sinnessjuklagen. Härav skulle följden bliva, att

även de icke straffriförklarade psykopaterna skulle betraktas såsom icke

sinnessjuka och sålunda avföras från sinnessjukhusen. Detta skulle även bäst

överensstämma med beredningens hela resonemang. Psykopaterna äro ju

enligt beredningen icke sinnessjuka och icke i behov av vård å sinnessjukhus.

Då beredningen emellertid icke nämner något örn att de icke straffriförklarade

psykopaterna skola avföras från sinnessjukhusen och omhändertagas på an­

nat sätt — de torde ostridigt vara i behov av någon form av vård — måste

man antaga att beredningen avsett att de icke straffriförklarade psykopaterna

skulle få vara kvar å sinnessjukhusen. Detta synes nämnden inkonsekvent.

Dessutom vill nämnden anmärka, afl de icke straffriförklarade psykopaterna,

vilka äro flera än de straffriförklarade, till stor del utgöras av enahanda klien­

tel som de straffriförklarade. Örn en psykopat kommer att bliva straffriför-

klarad eller ej beror ofta på en tillfällighet. Nämnden anser att de straffriför­

klarade och de icke straffriförklarade psykopaternas problem hänger så nära

ihop att det måste avgöras i ett sammanhang. Beredningen har bortsett från

de icke straffriförklarade. Nämnden hemställer om ny utredning, där psyko­

paternas problem i dess helhet upptages till behandling.

I andra yttranden, däri kritik likaledes framförts mot beredningens utta­

landen rörande innebörden av begreppen sinnessjukdom och psvkopati, har

särskilt påtalats att beredningens gränsdragning mellan de båda

begreppen leder till egendomliga k o n s ek v e n s e r. Medicinalsty­

relsen har för sin del anfört följande.

Beträffande beredningens framställning av den psykiska abnormitetens hu­

vudformer måste medicinalstyrelsen framhålla, att detta kapitel i betänkandet

Kungl. Majlis proposition nr 207.

53

från vetenskaplig synpunkt är mycket otillfredsställande. Så definieras sin­

nessjukdom som »en sjuklig förändring av själslivet av djupgående natur»

och häri »skiljer sig sinnessjukdom från de konstitutionella abnormtillstån­

den». Beredningen understryker vidare, att »till sinnessjukdom hör ej endast

vad som i dagligt tal kallas sinnessjukdom utan även psykiska personlighets-

förändringar i samband med åldrandet eller efter hjärnskador, vissa neuro­

tiska spänningstillstånd, tillfälliga omtöckningar och andra tillstånd, vilka

innebära en sjuklig förändring av själslivet».

Denna definition av sinnessjukdom saknar allt stöd i psykiatrisk vetenskap

och synes i hög grad bära improvisationens prägel. Vad först beträffar krite­

riet »djupgående förändringar av själslivet» kan man fråga sig vad som exem­

pelvis skall betraktas som mest djupgående, en lindrig depressiv förstämning

vid den manisk-depressiva sinnessjukdomen eller tillståndet hos en hysteroid,

känslokall och amoralisk psykopat. Vid definitionen av psykopati anföres,

att hit räknas förutom konstitutionella brister på känslo- och viljelivets om­

råde sådana tillstånd, som ha sin grund i »sjukdomar och skador, som inträf­

fat så tidigt i barndomen, att de blivit bestämmande för karaktärsutveck­

lingen». Om sålunda en person »tidigt i barndomen» haft exempelvis en en-

cephalit, sorn »blivit bestämmande för karaktärsutvecklingen»^ skall han be­

traktas som en psykopat, men enligt den givna definitionen på sinnessjukdom

räknas elit »psykiska personlighetsförändringar» efter hjärnskador och »andra

tillstånd, vilka innebära en sjuklig förändring av själslivet». _I betänkandet

anges till och med en psykisk personlighetsförändring efter epidemisk hjärn-

inflammation (= encephalit) såsom hänlörlig till sinnessjukdom. Som synes

för alltså beredningens definitioner lill den egendomliga konsekvensen, att en

psykisk förändring efter encephalit i tidiga barndomen skulle räknas till psy-

kopatierna men en encephalit i senare år (gräns ej angiven), med liknande

förändringar skulle räknas till sinnessjukdom. Della senare begrepp har för

övrigt i betänkandet givits en så vid och obestämd innebörd, att dit kan räknas

praktiskt taget vilka rubbningar som helst.

Psykopaterna utgöras av en synnerligen heterogen grupp abnorma, vilka

i diagnostiskt avseende ofta erbjuda stora vanskligheter. I stort sett och med

en viss schematisering kan påstås, att de omfatta dels en rad konstitutionella,

ärftligt betingade abnormtillstånd, dels en stor grupp under livet förvärvade

organiska defekttillstånd, där mestadels förändringar till följd av hjärnska­

dor eller hjärnsjukdomar ligga till grund för rubbningen. Vissa psykiatri^

räkna dit även en grupp svårt neurotiserade människor, där tillståndet kan

sägas vara en produkt av konstitutionella brister och svåra miljöförhållan­

den. I det enskilda fallet är det ofia omöjligt att med full säkerhet avgöra

vilken ätiologi, som föreligger. Man ställer diagnosen på den kliniska bilden

och med hjälp av psykologiska och sociala kriterier. En encephalografisk

undersökning kan eventuellt påvisa förändringar, som måste uppfattas som

uttryck för en hjärnskada. Den påvisade psykopatologiska symtombilden

Län då vara uttryck för denna skada, men behöver icke nödvändigt vara det.

Avgörandet huruvida psykopati eller sinnessjukdom (enligt beredningens de­

finitioner) föreligger i det enskilda fallet blir då beroende på den skäligen

slumpartade omständigheten, örn encephalografiska hjärnförändringar kun­

na påvisas eller icke, örn dessa med - vetenskaplig grad av visshet äro att

anse som orsak till den påvisade psykiska rubbningen och på tidpunkten för

dessa eventuella förändringars uppkomst. Beredningen hänför ju »tidigt

i barndomen» uppkomna hjärnskador, som »verkat bestämmande på karak­

tärsutvecklingen» till psykopati och senare uppkomna hjärnskador med psy­

kiska förändringar till sinnessjukdom.

Medicinalstyrelsen vill sålunda framhålla, att rubbningarnas ätiologi ofta

54

Kungl. Maj:ts proposition nr 207.

är synnerligen vansklig att fastställa, och att diagnosen ofta måste ställas på

symtombilden som sådan och på anamnesen. Det bör också observeras, att

ett rent konstitutionellt lidande ofta är lika svårt som eller svårare än ett

lidande lill följd av vissa hjärnläsioner, och individens särställning i sam­

hället betingas ingalunda av den olika ätiologi, som ligger bakom rubb­

ningarna.

I själva verket har beredningen med sina definitioner själv frångått den

uppställda normen att om möjligt icke angiva förutsättningarna för straffrihet

med uttryck, som genom obestämdhet och tänjbarhet medgiva varierande och

subjektiva tolkningar. Bortsett från den ohållbara förutsättningen att rubb­

ningarnas ätiologi skall bli avgörande om den tilltalade skall straffriförkla-

ras eller ej, vilket blir konsekvensen av beredningens definitioner, synes det

även högst inkonsekvent att låta vissa konstitutionella brister såsom sinnes-

slöhet medföra straffrihet, under det andra konstitutionella brister såsom vis­

sa psykopatier ej skulle kunna medföra straffrihet.

Sammanfattningsvis har medicinalstyrelsen beträffande beredningens för­

slag till nya tillräknelighetsbestämmelser anfört följande.

Mot beredningens förslag om nya tillräknelighetsbestämmelser synas många

tungt vägande skäl kunna anföras. I motsats till strafflagberedningen anser

medicinalstyrelsen att straffriheten icke bör fastlåsas vid några fixa termer.

Från medicinsk synpunkt synes befogat att som straffrihetsgrund räkna sin­

nessjukdomar i kliniskt-vetenskaplig mening och vissa därmed jämställda

tillstånd, svårare psykisk utvecklingshämning, hjärnsjukdomar, hjärnskador

och svårare konstitutionella abnormiteter, som ge personligheten en markant

särställning och som på ett avgörande sätt inverka på handlandet. Under

hänvisning till vad som sålunda anförts får medicinalstyrelsen hemställa att

frågan örn tillräkneligheten blir föremål för en grundlig överarbetning med

beaktande av de av styrelsen anförda synpunkterna, innan lagförslag i frå­

gan framlägges.

Svenska psykiatriska föreningen och svenska läkaresällskapet ha likalades

kritiserat beredningens uttalanden i nu förevarande hänseenden samt därvid

anfört följande.

De termer beredningen använder sig av för att exemplifiera olika tillstånd

av sinnessjukdom rymma mycken obestämdhet och stor tänjbarhet och äro i

hög grad ägnade att framkalla subjektiva tolkningar, vilket allt beredningen

med rätta säger vara väsentliga brister, som böra bortelimineras.------------

Såväl sinnesslöa som psykopater äro genom anlag eller tidigare hjärnska­

dor utvecklingshämmade och defekta människor, även örn defekten i den

ena gruppen ligger på det intellektuella, inom den andra på det emotionellt-

konativa planet. När beredningen nu föreslår att de förra böra straffriförkla-

ras, men de senare straffas, så är detta en helt godtycklig uppdelning, vilken

torde sammanliäga med den ålderdomliga, av nutida psykologi vederlagda

uppfattningen att känslo- och viljelivet skulle ha mindre inflytande på män­

niskans beteende än förståndslivet.

Det framliålles i betänkandet, att psykiska abnormtillstånd med viss ge­

mensam symtombild vid närmare och noggrannare undersökningar kunna

visa sig tillhöra »en annan av de tre huvudgrupperna än man ursprungligen

med hänsyn till symtombilden hade anledning antaga».

Detta är ett synnerligen viktigt påpekande, alldenstund det är en nästan

alldaglig företeelse för en modernt utbildad psykiater, att han vid efterforsk­

ningar rörande psykopaters levnadsöden finner en enceplialit, ett skalltrauma

Kunell. Maj:ts proposition nr 207.

oo

eller någon annan hjärnskada såsom orsak till den psykiska förändring hos

individen, vilken gjort att han betraktats som psykopat. Då man finner en

sådan orsak, säger beredningen, skulle individen icke längre vara att räkna

till psykopaterna utan hans psykiska tillstånd torde »enligt här ovan an­

givna begreppsbestämning vara att räkna som sinnessjukdom».

Att genom lagbestämmelser undantaga psykopaterna från straffrihet under

sådana förhållanden, då diagnosen psykopati ej är fastare grundad, kan icke

vara riktigt, ty, som ovan sagts, måste diagnosen psykopati ändras, örn vid

noggrannare undersökning vissa omständigheter kunna påvisas som motivera

en annan diagnos, vilken dessutom enligt beredningen bör föranleda straffri­

het. Psykopatiproblemet är ett av psykiatriens mest aktuella problem och

djuplodande arbeten hava de sista åren sett dagen både i vårt land och utom­

lands, varför man torde kunna räkna med som en möjlighet att problemet

åtminstone praktiskt taget skulle kunna föras avsevärt närmare sin lösning.

För närvarande är situationen den, att allt flera av dem som hittills gått un­

der diagnosen psykopati tendera att vid närmare undersökning falla under

en annan klinisk rubrik. Kan det då vara förnuftigt att, när så mycket rör

sig och när brickorna byta plats, med lagskrivning fixera en uppfattning, som

redan nu är minst sagt tvivelaktig och som i längden icke kan angivas ge­

nom lagstiftning utan endast genom vetenskapligt forskningsarbete. En lag­

ändring som icke har någon annan grund att bygga på än de växlande dia­

gnosernas flygsand kan icke vara vare sig motiverad eller tillrådlig.

I det av Sveriges läkarförbund åberopade yttrandet av professor Kinberg

har denne förklarat, alt beredningens uttalanden rörande de medicinska

frågorna icke kunde betraktas såsom uttryck för vetenskapens nuvarande

åskådningar. I yttrandet har härom anförts:

Den av beredningen angivna vägledande principen för avfattningen av 5

kap. 5 § strafflagen att motverka »varierande och subjektiva tolkningar»

frångår beredningen när den i betänkandet skall ange vad som skall menas

nied sinnessjukdom. Den i definitionen angivna differentia specifica, var­

igenom sinnessjukdom skall skiljas från varjehanda neurotiska tillstånd, de­

fekter efter tidigare hjärnsjukdomar, narkomana tillstånd, s. k. psykopatier

etc. är inadekvat och oanvändbar. En moralisk avtrubbning efter en hjärn-

kontusion, vilken otvivelaktigt är en psykisk rubbning efter hjärnskada, kan

sålunda omöjligt sägas vara mera djupgående än en »moral insanity» bos en

»psykopat», förändringarna vid en hypoman psykos kan inte sägas vara

mera djupgående än funktionsrubbningarna vid en svår hysteri o. s. v.

Vidare bär i yttrandet beträffande möjligheten att bota psykopati anförts

följande.

Genom att överdriva den radikala, d. v. s. kausala terapins möjligheter i

fråga om sinnessjukdomarna och bestrida dess existens i fråga örn »psyko­

paterna» bar beredningen åstadkommit en konstlad motsättning som saknar

erfarenhetsgrund. Den radikala terapins användning i fråga örn sinnes­

sjukdomarna är ännu dess värre ytterst begränsad. Om man vill^ beteckna

den nya cbockbebandlingen (elektrocbock, insulinchock o. s. v.) såsom »ra­

dikal» så använder man termen på ett missledande sätt. Ty denna terapi

är visserligen högst ingripande, vilket kanske populärt och litet slarvigt kan

översättas med radikal, men vad som sker vid denna terapi är ännu okänt

och det måste också tills vidare starkt ifrågasättas örn den är radikal i me­

ningen kausal. Ä andra sidan är »psykopati» icke en sjukdomsenhet med känd

c tiologi och nosologi. Det är i stället en provisorisk nominaldiagnos för ett

56

Kungl. Maj:ts proposition nr 207.

antal psykiska rubbningar vilkas natur och ursprung är okända. Det finns

för närvarande tre hypoteser angående »psykopatins» natur. Enligt den

första skulle den vara en arvsbetingad utvecklingsrubbning, analog med

den äkta oligofrenin, men med den skillnaden att den drabbar icke hjärn-

substratet för de kognitiva funktionerna utan i stället den emotionellt-kona-

tiva sfären. Enligt en andra hypotes är åtminstone vissa »psykopatier» ing­

enting annat än tidiga neurostillstånd som fixerats, alltså tillstånd framkal­

lade genom miljöinverkningar på särskilt disponerade individer. Enligt den

tredje hypotesen utgöres vissa »psykopatier» av defekter, eventuellt kombine­

rade med utvecklingsrubbningar, efter encephaliter och andra hjärnskador.

Några objektiva stöd, genom hjärnpatologiska fynd, för den första hypotesen

finns såvitt jag känner inte. Däremot är det otvivelaktigt att vissa former av

»psykopati» beror på en neurotisk utveckling, liksom också att vissa former

sammanhänger med hjärnskador av olika slag.

När beredningen helt frankt påstår att någon radikal behandling av psyko­

pati inte står till förfogande är detta en sanning med modifikation. Fall av

»psykopati», vilka i själva verket äro fixerade neurotiska tillstånd, äro kända,

där en rationell, kausal, terapi »löst» neurosen och sålunda hävt psykopatin.

Nyare undersökningar över lätta encephaliter i anslutning till banala virus-

och andra infektionssjukdomar synes också ge vid handen att dylika tillstånd,

om de inte inträffat under harna- och uppväxtåren och givit upphov till en

bestående utvecklingsrubbning, kan vara botbara eller åtminstone förbätt-

ringsbara genom medicinsk terapi (huruvida denna är radikal eller inte torde

i detta sammanhang vara utan betydelse). I varje fall måste beredningens

slutsats att psykopaterna på grund av bristen på radikal medicinsk terapi

bör överlämnas åt straffverkställighetsbehandling bestämt avvisas såsom fel­

aktig.

Att gränsdragningen mellan sinnessjukdom och psykopati icke kan ske på

det sätt beredningen tänkt sig hävdas jämväl i åtskilliga andra yttranden.

Sinnessjuknämnden bär härutinnan anfört följande.

Därest psykopati icke skulle motivera straffriförklaring, torde gränsdrag­

ningen mellan psykopati och sinnessjukdom, såsom den bestämts av bered­

ningen, i många fall leda till icke önskvärda konsekvenser. Den psykopati,

som har sin grund i ärftliga anlag eller i under den tidigaste barndomen

ådragna skador på hjärnan, som ej medföra kliniskt påvisbara, organiska för­

ändringar, betecknas även av beredningen som psykopati. De sjukdomstill­

stånd, som förete exakt samma psykiska rubbningar som föregående, men

där en skallskada eller hjärnsjukdom kan påvisas, äro däremot enligt bered­

ningen att beteckna såsom sinnessjukdom. Det synes nämnden snarare före­

ligga större skäl till straffriförklaring i det förra fallet, där den psykiska

rubbningen måste anses vara mer djupgående och fixerad, än i det senare.

Det torde i detta sammanhang böra erinras örn den utveckling på detta om­

råde, som psykiatrien de senaste decennierna genomgått, och som medfört,

att ett stort antal patienter, förut betecknade som psykopater, med förfinade

diagnostiska metoder visat sig vara akuta eller kroniska encephaliter (hjärn-

inflammationer).

Ur rättssynpunkt kan det ej anses tillfredsställande med en gränsdrag­

ning som den föreslagna, där den undersökande läkarens tillgång till eller

avsaknad av modernaste diagnostiska utrustning blir utslagsgivande för, örn

en person med psykiatriskt fastställbara djupgående rubbningar inom känslo­

öm viljelivets område skall straffas eller straffriförkkaras. Sinnessjuknämn­

den kan därför icke godtaga den föreslagna gränsdragningen.

Kungl. Maj:ts proposition nr 207.

57

Bland de enskilda läkare som yttrat sig i förevarande fråga har sjukhus­

chefen vid Sidsjöns sjukhus anfört följande.

Beträffande genesen av den psykiska abnormitet, som går under samlings­

begreppet psykopati, antages ju denna vara av konstitutionell, oftast med­

född och vanligen ärftlig natur. Under detta begrepp lia emellertid kommit

att hänföras en mängd till sin art mycket oklara tillståndsbilder, av vilka

många förete tecken på att vara organiskt betingade. Svårigheten att i dessa

subtila ting ställa säkra diagnoser och frånvaron, med nuvarande tekniska

hjälpmedel, av mera påtagliga neurologiska symtom lia emellertid lagt bin­

der i vägen för en rationellare och mera differentierad sjukdomssystematik

på detta område. Därmed är emellertid ingalunda sagt, att icke en kom­

mande mera förfinad diagnostik bland de s. k. psykopatierna kommer att

utmönstra psykopatologiska tillstånd, som bevisligen ha sin orsak i laesio-

nella hjärnförändringar, liksom redan nu en hel del psykopatier börjat igen­

kännas som encepbaliter.

Med skäl kunde man tala örn en varierande bedömning av brottslingen i

rättspsykiatriskt avseende, örn uppfattningen av hans ansvarighet för sina

gärningar gjordes avhängig av den medicinska vetenskapens skiftande stånd-

punktstagande till frågan om den laesionella genesen av vissa psykopatolo­

giska fenomen. Helt oberoende av detta måste man också säga sig, att många

fall av »rena» psykopatier uppvisa större deformering av den psykiska total­

personligheten än en hel del organiskt betingade rubbningar, som annars upp­

visa vissa beröringspunkter (t. ex. encephaliter).

I yttrandet har på grundval av det anförda föreslagits följande lydelse av

5 kap. 5 § strafflagen:

Ej må någon fällas till ansvar för brottslig gärning, om han vid brottets

begående varit sinnessjuk eller sinnesslö eller befunnit sig i annat psykiskt

abnormtillstånd, som med hänsyn till inflytandet på den rättsliga handlings­

förmågan är alt jämställa med sinnessjukdom eller sinnesslöhet.

Vidare har i yttrandet beträffande den föreslagna lydelsen anförts följande.

De farhågor för en alltför vid tillämpning av otillräkneligparagrafen,

som på grund av vad strafflagberedningen anfört kunde hysas, torde, örn ej

undanröjas, så dock förlora en del av sin tyngd, örn det på olika sätt klargö-

res, att paragrafen i fråga med avseende på dess senare del bör ges en restrik­

tiv tolkning. En sådan utveckling kommer eventuellt också att gynnas av den

föreslagna omläggningen av formerna för sinnesundersökning av brotts­

lingar.

Sjukhuschefen vid Ulleråkers sjukhus, professor B. Jacobowsky, vars ytt­

rande, såsom tidigare nämnts, är i huvudsak lika lydande med det av medi­

cinska fakulteten vid universitetet i Uppsala avgivna, har i förevarande hän­

seende anfört följande.

Beredningen har ansett sig böra innefatta »psykiska personlighetsföränd-

ringar efter hjärnskador» och andra tillstånd, vilka innebära en sjuklig för­

ändring av själslivet, bland straffrihetsgrunderna. Då man på senare tid

med hjälp av encephalografiska undersökningsmetoder vid psykopatiska till­

stånd kunnat påvisa hjärnförändringar, vilka uppfattats såsom orsaker till

psykopatiska karaktärsanomalier, torde uppenbarligen vissa fall av psyko­

patisk personlighetsanomali alltjämt med stöd av de föreslagna bestämmel­

serna kunna betraktas såsom straffrihetsgrund. Redan denna omständighet

58

Kungl. Majlis proposition nr 207.

gör, att beredningens förslag att undantaga psykopatien från straffrihets-

grunderna förefaller diskutabelt. Man torde ock böra göra klart för sig, att

det i de anförda fallen uppenbarligen icke blir psykopatiens sociala yttringar,

rubbningens »svårighetsgrad», brottsaffinitet, brottslingens mottaglighet för

och tolerans för straff m. m. som i det enskilda fallet skulle avgöra örn straff­

frihet kan komma i fråga, ulan den skäligen slumpartade omständigheten,

huruvida encephalografiska hjärnförändringar kunna påvisas eller icke.

Det bör här även erinras om att man inom vissa psykiatriska skolor, i

Sverige inom den s. k. Lundaskolan, i stigande utsträckning anser sig kunna

föra tillbaka s. k. neurotiska och asteniska tillstånd på lätta encephaliter.

alltså lätta infektiöst orsakade hjärnskador. I samband därmed bär begrep­

pet »organisk», »läsionell» rubbning undergått en icke förutsedd utvidgning

inom den psykiatriska diagnostiken. Den straffrättsliga konsekvensen av

dessa iakttagelser låter sig givetvis ännu icke överskådas, men, såvitt jag kan

se, skulle dylika fall, när de kunna visas vara av organisk natur, även örn

de psykiska symtomen äro av allra lättaste slag, såsom varande »personlig-

hetsförändringar efter hjärnskador», innefattas i de tillstånd som utgöra

straffrihetsgrunder i enlighet med de av beredningen deklarerade princi­

perna.

I detta sammanhang må anmärkas, att medicinska fakulteten nid univer­

sitetet i Lund, vars yttrande grundar sig på ett av professorn H. Sjöbring till

fakulteten avgivet förslag, anfört följande.

Erfarenheten visar, att den svårighet att anpassa sig som leder till asociali-

tet och kriminalitet i största utsträckning har sin orsak i sjuklig förändring

av hjärnan. En själsligt frisk person kan otvivelaktigt under särskilda pres­

sande yttre förhållanden göra sig skyldig till brottslig handling. Men liksom

även lindriga former av själslig svaghet och sjukdom, s. k. neuroser och psy-

kopatier, i enlighet med mina undersökningar övervägande visa sig beroende

på hjärnskada av ena eller andra arten, så måste man räkna med, att icke

blott hos de svårt sjuka brottslingar, för vilka sinnessjukvård står som den

givna behandlingen, utan också hos en större del av s. k. psykopater och

personer, som behandlas med straff som fullt tillräkneliga, en sådan sjuklig

förändring med verklig hjärnskada är att uppfatta som väsentlig orsak till

kriminaliteten.

T. f. sjukhuschefen vid Vipeholms sjukhus har i nu förevarande hänseende

anfört följande.

Genom att i begreppet sinnessjukdom godtyckligt inrymma sjukdomstill­

stånd, som icke bruka föras dit, och utesluta andra, som borde höra dit, har

beredningen själv kränkt den i betänkandet uppställda normen att örn möj­

ligt icke angiva förutsättningarna för straffrihet »med uttryck, som genom

obestämdhet och tänjbarhet medgiva varierande och subjektiva tolkningar».

Denna ideala fordran har icke heller kunnat upprätthållas, när beredningen

försökt att dra upp gränslinjen mellan sinnessjukdom och psykopati. Det

finns i betänkandet åtskilliga exempel på artificiella och godtyckliga gräns­

dragningar. Till psykopati —- ett begrepp som lyckligtvis icke användes i

förslaget till lagtext — räknas bl. a. »bestående brister på vilje- och känsloli­

vets område, som framför allt framträda i oförmåga eller svårighet att an­

passa sig i samlevnaden med andra människor och som hava sin grund i

ärftliga anlag eller i sjukdomar och skador, som inträffat så tidigt i barn­

domen, att de blivit bestämmande för karaktärsutvecklingen».

Jag förmodar alt beredningen till psykopati av detta slag vill hänföra

Kungl. Maj:ts proposition nr 207.

59

sådana defekttillstånd, som drabba bl. a. spädbarn efter skallskador och en-

cephaliter. Men hur skall ett sådant tillstånd rättspsykiatriskt bedömas, örn

det drabbar en 6-åring, en 12-åring, en 15-åring eller en vuxen person? Från

vilken ålder åstadkomma hjärnskador icke längre psykopatiska tillstånd? I

betänkandet framhålles uttryckligen att personlighetsförändringar efter infek­

tioner och hjärnskador skola medföra straffrihet. Då de nämnda skadorna

kunna ge upphov till markanta karaktärsförändringar — t. ex. genom upp­

trädandet av retlighet, slapphet, hållningslöshet, som bl. a. kan ta sig uttryck

i alkoholmissbruk eller kriminalitet — vid vilken ålder som helst, framstår

beredningens förslag till boskillnad mellan sinnessjukdom och psykopati och

därmed också gränsdragningen mellan området för straffrihet och straffbar­

het som rent konstlat och godtyckligt. Den praktiska tillämpningen av den

föreslagna s. k. otillräknelighetsparagrafen i strafflagen skulle leda till helt

andra kriminalpolitiska konsekvenser än beredningen avsett, för så vitt icke

rättspsykiatrisk praxis, såsom nu redan är fallet, utvecklas oberoende av

innehållet i lagparagraferna. Men vid sådant förhållande saknas anledning att

utbyta en obsolet lag mot en annan dylik.

Styresmannen för Lillhagens sjukhus i Göteborg har likaledes framhållit,

att de psykiska abnormtillstånd som uppkomme efter skallskador ofta till

symtombilden överensstämde med ursprungliga psykopatiska abnormtill­

stånd. Likartade uttalanden ha gjorts av andra läkare. Även från icke-medi-

cinskt håll har ifrågasatts, huruvida den av beredningen tänkta gränsdrag­

ningen mellan sinnessjukdom och psykopati ginge att upprätthålla i den

praktiska tillämpningen. Uttalanden av denna innebörd ha gjorts av styrelsen

för föreningen Sveriges stadsclomare samt av vissa ledamöter av Göteborgs

rådhusrätt.

Beredningens uttalanden rörande innebörden av begreppet sinnessjukdom

ha föranlett även andra erinringar än sådana som ha avseende å gräns­

dragningen mellan sinnessjukdom och psykopati. Styrelsen för Sveriges advo­

katsamfund har förklarat sig visserligen tillstyrka beredningens förslag, att

området för straffriheten skulle begränsas till sinnessjuka och sinnesslöa,

men samtidigt framhållit, att man genom denna begränsning näppeligen kun­

de anses lia angivit förutsättningarna för straffrihet på ett så exakt sätt att

varierande och subjektiva tolkningar kunde anses uteslutna. De fall, där det

allmänna rättsmedvetandet starkt reagerat mot straffriförklaring, hade enligt

styrelsens uppfattning mindre varit sådana, där intellektuellt undermåliga

eller psykopater hänförts under 5 kap. 5 § strafflagen, utan snarare sådana

där den psykiatriska sakkunskapen förklarat vederbörande sinnessjuk. Sty­

relsen räknade med alt även med den begränsning av stral frihetens område

som beredningen föreslagit en viss bristande enhetlighet i bedömningen

bomme att göra sig gällande.

I andra yttranden har anförts att det av beredningen föreslagna sinnessjuk -

domsbegreppet snarare vore för vidsträckt än för snävt. Socialstyrelsen har

sålunda yttrat, att beredningen till begreppet sinnessjukdom hänfört en hel

del psykiska tillstånd, som varken »i dagligt tal» eller enligt aktuell veten­

skaplig åskådning torde hänföras dit. Den av beredningen åsyftade klara

avgränsningen gentemot de psykopatiska fallen vore salunda mera skenbar

60

Kungl. Maj ts proposition nr 207.

än reell. Hovrätten för Övre Norrland har anfört, att beredningen med ul­

lrycket sinnessjukdom syntes lia avsett ett psykiatriskt fackbegrepp, som icke

överensstämde med i samhället rådande föreställningar örn vad som mena­

des med sinnessjukdom. Det kunde tänkas att både domstolar och allmän­

het bomme att ställa sig oförstående inför ett utlåtande, vilket såsom sin­

nessjuk betecknade en person, som lede av åldersdomssvaghet eller som vid

brottstillfället på grund av speciella yttre omständigheter befunnit sig i ett

tillfälligt omtöckningstillstånd som han sedermera övervunnit. Hovrätten

ifrågasatte fördenskull om det icke vore bättre att vid lagrummets avfat­

tande utgå från det allmänna språkbruket. Sjukhuschefen vid S:t Jörgens

sjukhus har givit uttryck åt enahanda uppfattning. Vidare har sjukhuschefen

vid Ulleråkers sjukhus, vars yttrande såsom förut nämnts är i huvudsak lika

lydande med det av medicinska fakulteten vid universitetet i Uppsala avgivna

yttrandet, i nu förevarande hänseende anfört följande.

Beredningen har ersatt den föråldrade och för nutidens läkare knappast

ens helt begripliga formuleringen i den paragraf, som upptager straffrihets-

grunderna, med en tidsenlig, allmänt vedertagen psykiatrisk terminologi, och

denna förändring kan förvisso sägas vara i hög grad av behovet påkallad. I

formellt avseende har obestridligen det anförda syftet nätts. Men erfarenheten

visar att en rad själsliga abnorm tillstånd, vilka icke innefattas vare sig i

begreppet sinnessjukdom eller sinnesslöhet, med fog kunna åberopas såsom

straffrihetsgrunder, och alltjämt också betraktas såsom sådana. Beredningen,

som icke ifrågasatt riktigheten av denna uppfattning, har därför framhål­

lit, »att till sinnessjukdom hör ej endast vad som i dagligt tal brukar kallas

för sinnessjukdom utan även psykiska personlighetsförändringar i samband

med åldrandet eller efter hjärnskador, vissa neurotiska spänningstillstånd,

tillfälliga omtöckningar oell andra tillstånd, vilka innebära en sjuklig för­

ändring av själslivet». De uppräknade, med sinnessjukdom jämställda

tillstånd, vilka även framdeles skola gälla såsom straffrihetsgrunder, sam­

manfalla i allt väsentligt med de tillstånd, som enligt min uppfattning böra

utgöra laglig grund för exeulpering av brottslingar. Men det torde å andra

sidan vara uppenbart att beredningen, genom att giva begreppet sinnes­

sjukdom denna mycket vida och i sin avgränsning ytterligt obestämda

innebörd, knappas! kan sägas lia lyckats i sina strävanden att giva be­

stämmelserna rörande de psykiatriska sträffrihetsgruliderna »en sådan ut­

formning, att osäkerhet icke behöver råda örn deras innebörd». Enligt min

mening öppnar den obestämda och tänjbara innebörd, beredningen givit be­

greppet sinnessjukdom, så stora möjligheter till osäkerhet, subjektivitet och

godtycklighet vid tillämpningen av ifrågavarande lagrum, att det förefaller

mig riktigare att formulera paragrafen så, att de med sinnessjukdom jäm­

ställda tillstånden uttryckligen inbegripas i dem som skola utgöra straffri-

hetsgrund och mera distinkt preciseras. Från den nu anförda synpunkten kan

jag icke heller betrakta det såsom någon vinst, att beredningen slopat para­

grafens andra del, som, i den mån de föråldrade termerna äro möjliga att

tolka, ansetts åsyfta mera övergående, kortvariga psykiska sjukdomstillstånd.

Sinnessjuknämnden har anfört följande.

Beredningens uppfattning leder till en uppdelning av de psykiska sjuk­

domstillstånden. som i vissa fall strider mot den allmänt gängse. Som exem­

pel kan nämnas att beredningen hävdar, att neurotiska tillstånd äro att anse

såsom sinnessjukdom i ordets av beredningen föreslagna snävare bemärkel­

Kungl. Maj:ts proposition nr 207.

61

se, och att neuroserna »missvisande» hänföras till psykopatierna i en del fall.

Denna »missvisande» uppfattning av neuroserna torde dock företrädas av

ett stort antal psykiatrici och även av den allmänna lekmannauppfattning,

som beredningen genomgående fäster stort avseende vid. Kleptomana och

pyromana handlingar, som bottna i nervösa spänningstillstånd, betecknas av

beredningen som sinnessjukdom, medan åtskilliga psykiatrici anse dem höra

lill psykopatiemas grupp.

Överhuvud anser nämnden det farligt att genom lagbestämmelser söka allt­

för hårt låsa fast rättspsykiatrien vid en åskådning, som vid en viss tidpunkt

företrädes av psykiatrici. Så mycket farligare finner nämnden det vara att

fastlåsa rättspsykiatrien vid de av beredningen framförda åskådningarna,

vilka visserligen för närvarande hava förespråkare bland psykiatrici men vil­

kas förespråkare dock utgöra allenast ett ringa fåtal av psykiatrici. Psyka-

trien befinner sig i stark utveckling, under vilken olika åskådningssätt bryta

sig mot varandra, meningsskiljaktigheter, som kunna väntas bli till gagn för

vetenskapens utveckling på lång sikt. Nämnden kan ur denna synpunkt ej

finna den av beredningen föreslagna formuleringen av 5 kap. 5 § strafflagen

tillfredsställande.

Sjukhuschefen vid S:t Lars sjukhus och t. f. sjukhuschefen vid Vipeholms

sjukhus ha jämväl påtalat, att beredningen utsträckt begreppet sinnessjuk­

dom att omfatta psykiska undantagstillstånd som varken i dagligt tal eller

i vetenskapligt psykiatriskt språkbruk hänfördes dit. Den senare har där­

vid tillagt följande.

En brottsalstrande neuros av »djuptgående art» skall enligt beredningens

betänkande kunna medföra straffrihet. Men detta är orealiserbart med till-

lämpning av den föreslagna formuleringen. Neuroserna lia mig veterligen

aldrig vare sig i dagligt tal, i juridiskt språkbruk eller i vetenskapligt sam­

manhang räknats som sinnessjukdom. Detsamma gäller skallskadorna,

många defekt- eller sjukdomstillstånd efter meningit, encephalit, polio-myelit

etc., vilka dock i flertalet fall medföra straffrihet. I detta sammanhang må

framhållas den faktiska felaktigheten i de sakkunnigas påstående att neuro­

serna lia en jämförelsevis ringa betydelse som orsak till kriminalitet. Man

finner tvärtom, som bl. a. påpekats av Kinberg och av Gerle i en nyligen

ventilerad gradualavhandling om mordbrännare, mycket ofta neurotiska till­

stånd bakom brott.

Sistnämnda förhållande har påpekats jämväl av sjukhuschefen vid Frösö

sjukhus, som i sitt yttrande anfört följande.

I beredningens motivering framhålles, att som sinnessjukdom skall räknas

exempelvis vissa neurotiska spänningstillstånd, tillfälliga omtöckningar och

andra tillstånd, vilka innebära en sjuklig förändring av själslivet. Med en så­

dan tolkning blir den avsedda, strikta begränsningen av straffrihetsområdet

helt illusorisk. Det är särskilt anmärkningsvärt, att de neurotiska spännings-

tbistånden endast omnämnts i förbigående, då denna art av själsrubbningar

spela en mycket stor roll, när det gäller brottsliga handlingar. Det gäller här

en kategori människor, som varken kunna betecknas som psykopater eller

sinnessjuka i vanlig mening utan som lida av vissa brister i den psykiska

konstitutionen, vilka falla under beteckningen neuroser. Med den utomor­

dentligt slöra utbredning, som neuroserna numera ha, blir detta en faktor,

som man mycket ofta får ta med i räkningen vid bedömandet av tillräkne-

lighelen. Då neuroser finnas av alla möjliga grader, från enkla neurastenier

62

Kungl. Maj:ts proposition nr 207.

till grava psykoneuroser, även bland personer, som av omgivningen anses

friska, blir det svårt att i det enskilda fallet träffa ett avgörande, som kan

tillfredsställa såväl läkarens som juristens och allmänhetens synpunkter. Det

torde väl knappast kunna sättas ifråga, att neuroser i och för sig får tas

som tillräcklig grund för straffriförklaring, men i samband med andra om­

ständigheter måste de ofta tagas med i räkningen vid bedömandet. För att

kunna tala om ett neurotiskt spänningstillstånd fordras det, att det föreligger

en aktuell psykisk konflikt, det vill säga, att vederbörande befinner sig i en

konfliktsituation, ur vilken han icke på normalt sätt förmår finna utlösning

genom handling. Dylika konfliktsituationer förekomma mycket ofta som

psykologisk bakgrund för lagöverträdelser, och det blir då ingenting ovan­

ligt, att brottslingen handlat under inflytande av ett sjukligt neurotiskt spän­

ningstillstånd, som till väsentlig del haft sin normalpsykologiska orsak i den

aktuella konfliktsituationen. Örn man i begreppet sinnessjukdom måste in­

nefatta sådant som neurotiska spänningstillstånd, lämnas således fältet öppet

för en helt godtycklig tolkning, med gränsen flytande mot olika psykiska

undantagstillstånd, som ha karaktären av normalpsykiska reaktioner. På

grund därav är det fara värt, att den föreslagna, enkla och strikta formu­

leringen av 5 § leder till ökad oklarhet i den praktiska tillämpningen. En­

ligt min uppfattning är det principiellt felaktigt att i en lagtext använda be­

greppet sinnessjukdom i en annan betydelse än ordet har i det allmänna

språkbruket. Det vöre därför lyckligt, örn lagtexten kunde kompletteras, så

att den i motiveringen förutsatta tolkningen i princip angives.

Rörande beredningens uttalande att vissa nervösa spänningstillstånd borde

inbegripas under begreppet sinnessjukdom har vidare professor Kinberg ytt­

rat, att förmodligen inte bara domare och nämndemän utan även flertalet

psykiatrer vore villrådiga om vilka »nervösa spänningstillstånd» som skulle

betraktas såsom sinnessjukdom, liksom det vore oklart vad »tvångspsykoser»

egentligen skulle betyda.

Såsom ovan återgivits har sjukhuschefen vid Ulleråkers sjukhus liksom

medicinska fakulteten vid universitetet i Uppsala funnit sig icke kunna till­

styrka, att det nuvarande stadgandet örn straffrihet vid övergående psykisk

abnormitet helt får utgå. M edicinal stp reisen har för sin del uttalat samma

åsikt. Stockholms rådhusrätt har likaledes avstyrkt förslaget i denna del samt

anfört:

Det må ifrågasättas, örn icke beredningen åt begreppet sinnessjukdom gi­

vit en alltför vid innebörd genom att — i strid mot vanligt språkbruk — dit

räkna vissa i andra stycket av nu gällande SL 5: 5 avsedda tillstånd av hög­

gradig aflekt eller eljest av övergående natur, såsom feberomtöckningar och

andra akuta förvirringar. Beredningen synes knappast hava anfört bärande

skäl för sin ståndpunkt härutinnan. Rådhusrätten har för ej länge sedan med

tillämpning av andra stycket av SL 5: 5 straffriförklarat en tilltalad, som, om­

töcknad av ett slag i huvudet, begått brottslig gärning men kort därefter åter-

vunnit normal sinnesförfattning. Att beteckna dennes tillstånd vid gärningens

begående såsom sinnessjukdom förefaller åtminstone den icke medicinskt sko­

lade vara oegentligt. Rådhusrätten vill förorda, att den föreslagna lydelsen

av SL 5: 5 erhåller ett tillägg av innebörd att straff ej skall följa å gärning,

begången av den som utan egen skuld tillfälligtvis befann sig i sådant sin­

nestillstånd, att han fullständigt saknade insikt örn sin handlings betydelse

eller förmåga att handla efter sin vilja (se strafflagskommissionens år 1923

Kungl. Maj:ts proposition nr 207.

63

avgivna betänkande). Därest ett dylikt tillägg liksom hittills finge sin plats

i ett andra stycke, som i förekommande fall citerades i uppgiften till stralf-

registret, kunde därmed vinnas den fördel att, då en enligt samma stycke

straffriförklarad åter ställdes under tilltal, en ibland obehövlig sinnesunder­

sökning undvekes.

Även hovrätten över Skåne och Blekinge Ilar, under erinran att i rättstill-

lämpningen andra stycket i 5 kap. 5 § strafflagen tolkats sålunda, att straff­

frihet medgivits även i fall där den iråkade sinnesförvirringen icke haft sin

grund i någon psykisk abnormitet hos gärningsmannen, funnit det böra över­

vägas att genom uttryckligt stadgande såsom straffrihetsgrund bibehålla sin­

nesförvirring som icke bottnar i psykisk abnormitet. Justitiekanslersåmbetet

har i detta hänseende anfört:

Det torde förekomma fall, där även en icke sinnessjuk person i en syn­

nerligen kritisk situation, som synes påkalla ett handlande, i sådan grad för­

lorar förmågan att bedöma innebörden av och det olagliga i dylik handling,

att ådömande av ansvar skulle kunna te sig stötande. Även örn sådana fall

skulle vara ytterst sällsynta, kan en hänvisning till användande av nådinsti­

tutet likväl i det särskilda fallet framstå som otillfredsställande. Detta torde

exempelvis bliva händelsen, örn gärningen är att hänföra till sådant lagrum,

att häktning är obligatorisk.

Slutligen må anmärkas, att socialstyrelsen ansett det som en oegentlighet

att beredningen icke upptagit frågan om det normala alkoholrusets straff­

rättsliga betydelse till reglering.

Begreppet simiesslöliet.

Rörande sinnesslöhet såsom grund för straffrihet har professor Kinberg

anmärkt, att i vissa författningar rörande äktenskapsrättsliga förhållanden

sinnesslöhetens övre gräns angivits ligga strax under den normale 15-åringens

psykiska utvecklingsnivå, och att användandet av termen sinnesslöhet i före­

varande sammanhang därför vore olyckligt. Sjukhuschefen vid Källshagens

sjukhus har i anledning av vad beredningen anfört om sinnesslöhet såsom

straffrihetsgrund gjort följande uttalande.

Det måste vara olämpligt, att gränsdragningen mot dehiliteten skall ha ett

så avgörande inflytande på den kriminalpolitiska behandlingen av de imbe­

cilla: det är alldeles samma slags människor, som i ena fallet skola sorteras

in under sinnesslöbeteckningen och straffriförklaras och i andra fallet ham­

na under fångvården såsom debila psykopater. Läkaren skall i sitt utlåtande

utsäga, att vederbörande är sinnesslö, och domaren skall lia svart på vitt på,

att han också är det, d. v. s. alt hans intelligensålder ligger vid eller under 12

år, ty ligger den högre, måste vederbörande räknas som debil och kan där­

med icke bringas att gillia som sinnesslö; dock är det precis samma slags

psykiskt efterblivna människor, som av nyckfulla anledningar stundom nå

både 13 års intelligensålder och däröver; så t. ex. har jag som läkare vid

jordbrukshem för psykiskt efterblivna kunnat iakttaga, att en stor procent

av skyddshemselevcrna når en intelligensålder av mer än 12 år, möjligen be­

roende på den drill, träning och särskilt effektiva undervisning dessa indi­

vider ofta bli föremål för vid sinnesslöanstalter och skyddshem. Klientelet

vid Källshagens sjukhus’ imbecillavdelning skulle enligt de föreslagna anord-

64

Kungl. Mcij:ts proposition nr 207.

liingarna klyvas upp efter denna konstlade indelning sinnesslö och debil, och

kategorien debila skulle icke längre komma i fråga för vård där, fastän de

hittills med fördel vårdats här; klientelet har hittills straffriförklarats på

grund av »bristande psykisk utveckling» oavsett örn det gällt imbecilla eller

debila.

Kausalsamband mellan abnormiteten och gärningen.

Det av beredningen uppställda kravet att kausalsamband skall föreligga

mellan den psykiska abnormiteten och den brottsliga gärningen för att straff-

friförklaring skall kunna ske bär i en del yttranden gjorts till föremål för

särskilda uttalanden. Karolinska institutets lärarkollegium har i detta hänse­

ende anfört följande.

Vid första påseendet kan detta krav väcka betänkligheter med tanke på

de stora svårigheter, som ofta äro förenade med att leda dylikt samband i

bevis. En dylik fordran har hittills uppställts blott i civilrättsliga frågor. Varje

rättspsykiater, som sysslat med civilrättsliga utredningar, vet väl, vilka be­

svärligheter det kan erbjuda att leda ett dylikt kausalsamband i bevis på ett

sådant sätt, att domstolarna anse sig kunna acceptera slutledningen.

Emellertid framgår av beredningens motivering, att det i lagen antydda

kausalsambandet endast undantagsvis torde behöva beröras. Beredningen an­

ser nämligen att i regel dylikt samband föreligger vid mera grava former av

sinnessjukdom och sinnesslöbet, varför det nytillkomna kravet på kausalsam­

band skulle sakna större praktisk betydelse. Endast i sådana fall, beträffande

vilka det synes tveksamt, örn sinnessjukdom föreligger eller ej, skulle läka­

ren behöva gå in på bevisföringen. Det må erinras om att i rättspsykiatrisk

praxis redan förfarits på dylikt sätt, i det att läkaren vid mer tveksamma

abnormtillstånd gärna understrukit sambandet mellan individens särdrag och

den åtalade gärningen.

Under förutsättning att kausalsambandet icke behöver klarläggas i vidare

utsträckning än beredningen framhållit i sin motivering, synes icke skäl före­

ligga till invändningar.

Sjukhuschefen vid S:t Jörgens sjukhus har intagit en liknande ståndpunkt,

då han förklarat att från praktisk synpunkt intet vore att erinra mot vad be­

redningen i förevarande avseende anfört. Däremot har medicinska fakulteten

vid universitetet i Uppsala liksom sjukhuschefen vid 'Ulleråkers sjukhus ställt

sig avvisande samt därvid anfört följande.

Ehuru i många fall kausalsammanhang kan påvisas, förekomma givetvis

fall, då så icke är möjligt. Då de sinnessjukas straffrihet till väsentlig del

är motiverad av de rent medicinska skälen, att den sinnessjuke brottslingen

bör erhålla den sjukvård hans tillstånd kräver, att han icke bör utsättas för

ett frihetsstraff, som på grund av hans sjukdom i allmänhet icke kan beräk­

nas medföra den med straffet avsedda verkan, och att han på grund av sin

sjukdom ofta är straffintolerant, lärer man knappast kunna göra gällande

att medicinska skäl giva anledning att uppställa krav på kausalsamband; ur

medicinsk synpunkt har man tvärtom anledning kräva att den sinnessjuke

brottslingen under alla förhållanden frias från straff och beredes den sjuk­

vård, hans tillstånd fordrar, oavsett örn kausalsamband mellan den själsliga

rubbningen och det begångna brottet kan påvisas eller ej. Beredningen har

ansett att »med den omfattning begreppet sinnessjukdom numera har och

den betydelse, som även lindrigare psykiska sjukdomstillstånd kunna hava

såsom orsak till brott, måste det mången gång leda till otillfredsställande

Kungl. Maj-.ts proposition nr 207.

67

sig på denna helhet. Att brott begångna i tillstånd av sinnessjukdom eller

sinnesslöhet under inga förhållanden skola föranleda straffansvar, torde

överensstämma med allmän rättsuppfattning. Beredningens huvudsakliga

motiv för införandet av kravet på kausalsamband synes vara, att domsto­

len härigenom finge en möjlighet att under åberopande av, att kausal­

samband ej föreligger, avvisa försök att giva SL 5: 5 en alltför vid tolkning,

t. ex. örn det skulle bli fråga örn att utsträcka paragrafens tillämpnings­

område till sådana nervösa reaktioner och andra psykiska symtom som

närmast falla inom området för det normala själslivet. Föreskriften om kau­

salsamband bleve ett medel för domstolen att förbehålla sig det slutliga avgö­

randet i tillräkneiighetsfrågor. Det synes mig, att detta vore en bakväg, som

ej borde beträdas. Finner domstolen, att det till fullo ådagalagts, att sinnes­

sjukdom eller sinnesslöhet förelåg vid brottets begående, bör den ej kunna

underlåta att straffriförklara. Finner domstolen, att detta icke ådagalagts

bar den möjlighet att fälla till ansvar under framhållande av att sådant

sinnestillstånd, som avses i SL 5: 5 bos brottslingen icke påvisats. Lagrummet

i fråga synes mig böra givas en sådan lydelse, att området för straffriheten

begränsas till sinnessjukdom eller sinnesslöhet men att dessa abnormtillstånd

i och för sig bliva exculperande oberoende av kausalsamband.

Frågan om upphävande av 5 kap. 6 § strafflagen.

Upphävande av 5 kap. 6 § strafflagen tillstyrkes i flertalet av de yttran­

den, däri spörsmålet berörts. Sålunda har medicinska fakulteten vid uni­

versitetet i Uppsala liksom sjukhuschefen vid Ulleråkers sjukhus angående

detta förslag yttrat, alt de skäl beredningen anfört beträffande psykopaterna

vore övertygande och att de fall, där strafflindring av andra skäl än lindrig

oligofreni och lättare psykopati kunde tänkas komma i fråga, vore i stort

sett sällsynta, varför knappast några bärande skäl kunde anses tala mot upp­

hävande av ifrågavarande stadgande.

Föreningen Sveriges häradshövdingar har gillat förslaget i denna del under

förklaring, att det syntes vara av särskild betydelse såväl att den påtalade

inadvertensen med straffnedsättning även för dem, vilkas sinnesbeskaffenhet

gjorde dem lill farliga brottslingar, bleve undanröjd som att möjlighet bered­

des till ådömande av förvaring i stället för straff i de många fall, då de brotts­

liga vore oemottagliga eller föga mottagliga för straff. Jämväl internerings-

nämnden har, på de skäl beredningen anfört, tillstyrkt förslaget att upphäva

5 kap. 6 § strafflagen. Karolinska institutets lärarkollegium har erinrat, att

lagrummets egentliga berättigande under de senaste årtiondena legat däri att

dess tillämpande utgjort en förutsättning för ådömande av förvaring, samt

uttalat, att från rättspsykiatrisk synpunkt förslaget i denna del vore ett

stort framsteg. Samma mening har uttalats av t. f. sjukvdrdsläkaren vid fång­

vårdens sinnessjukavdelning d Långholmen.

Utan närmare motivering tillstyrkes förslaget om upphävande av 5 kap. G §

strafflagen vidare av sjukhuscheferna vid Birgittas och S:t Lars sjukhus

ävensom av sjukvdrdsläkaren vid fångvårdens sinnessjukavdelning å Håga.

Stockholms rådhusrätt har i della hänseende anfört följande.

Enligt beredningens förslag skall SL 5: 6 upphöra att gälla. De skäl, som

beredningen åberopat härför, synas rådhusrätten godtagbara. Alt psykopater

med utpräglat kriminell läggning bliva föremål för strafflindring måste för

08

Kungl. Maj.ts proposition nr 207.

det allmänna rättsmedvetandet framstå såsom otillfredsställande. Emellertid

kan utan tvivel mången gång anledning föreligga till en förhållandevis mild

bedömning av ej blott vissa psykopater utan också och framför allt intellek­

tuellt undermåliga, vilka icke straffriförklaras såsom sinnesslöa, samt per­

soner, som begått brottsliga gärningar i affekt- och förvirringstillstånd utan

att straffriförklaras. De abnormtillstånd det här gäller torde dock så gott

som alltid kunna tillbörligen beaktas vid utmätandet av straff inom de ordi­

nära straffskalorna. Visserligen kan någon gång beträffande ifrågavarande

brottslingar ett straff under straffminimum, särskilt då detta är högt, anses

påkallat; och det kunde övervägas att för dessa fall bereda möjlighet till

straffnedsältning. En bestämmelse härom skulle emellertid strida mot den

grundtanke, som uppbär beredningens förslag i denna del, och rådhusrätten

bar därför funnit sig icke böra framställa något yrkande i förevarande hän­

seende. Fallen i fråga torde kunna lösas nådevägen.

Länsstyrelsen i Stockholms län bar likaledes förklarat, att någon erinran

mot förslaget i denna del ej kunde göras, då, såsom beredningen ytlrat, andra

möjligheter lill strafflindring stöde till buds, när sådan funnes motiverad

med hänsyn till brottslingens psykiska tillstånd vid brottets begående. Även

länsstyrelsen i Malmöhus län har förordat ett upphävande av straffnedsätt-

ningsbestämmelsen.

I andra yttranden har förslaget om upphävande av 5 kap. 6 § strafflagen

tillstyrkts allenast med tvekan eller under framhållande av alt allmänna

sträffnedsättningsregler måhända vore påkallade. Sjukhuschefen vid Sid­

sjöns sjukhus har sålunda anfört:

I fråga om den nuvarande 6 § i strafflagens 5 kapitel instämmer under­

tecknad i allt väsentligt i vad som av strafflagberedningen anförts som skäl

för dess uteslutande ur strafflagen och straffnedsättningens ersättande med

en mera differentierad behandling av brottslingen på straffverkställighetssta-

diet. Emellertid torde förtjäna framhållas, att tillämpningen av ifrågavaran­

de paragraf tidigare ofta möjliggjort användande av villkorlig dom, där så­

dan varit indicerad men eljest ej kunnat komma i fråga. Med ikraftträdandet

av den nya lagen om villkorlig dom torde dock denna synpunkt förlora sin

betydelse. Det Jförutsättes också att de förslag till reformer på straffverkstäl­

lighetens område, som strafflagberedningen i sitt betänkande avhandlat,

icke stannar på papperet utan att verkligen en mera individualiserande be­

handling särskilt av de psykopatiska förbrytare, som ådömts straff, kommer

lill stånd med hänsynstagande såväl till deras psykiska egenheter som till

deras större eller mindre farlighet och allmänpreventionens krav.

Medicinalstyrelsen har förklarat sig kunna biträda vad beredningen i den­

na del föreslagit, örn garanti skapades för att vid straffmätningen hänsyn

bomme att tagas till de psykiska rubbningar, som hittills ansetts böra med­

föra sträf frösättning. Sjukhuschefen vid S:t Jörgens sjukhus har likaledes

ansett intet vara att erinra mot att 5 kap. 6 § strafflagen upphävdes, för den

händelse institutet i de speciella undantagsfall, då det skulle varit tillämp­

ligt, kunde ersättas genom att möjligheten att taga hänsyn till förmildrande

omständigheter vidgades.

Svenska psykiatriska föreningen och svenska läkaresällskapet ha förklarat

sig hysa tveksamhet örn lämpligheten att helt upphäva strafflindringsbestäm-

melsen samt ha anfört följande.

Kungl. Maj.ts proposition nr 207.

69

Visserligen böra farliga brottslingar, vilka betraktas som »förminskat till-

räkneliga», icke erhålla strafflindring. Mot det oförnuftiga i att låta abnorma

och just därför farliga och svårpåverkbara brottslingar erhålla en kortvari­

gare behandling lia läkare, inte minst här i landet, energiskt reagerat sedan

åtskilliga årtionden. Men ej sällan förekomma andra fall, där både huma­

nitära och rationella skäl tala för att domaren skall kunna efter fritt beprö­

vande nedsätta straffet. Andra skäl tala för att bibehålla denna paragraf,

ehuru i omarbetad form. Då det emellertid är olämpligt att sammankoppla

strafflindring med abnorm sinnesbeskaffenhet, synes särskilda strafflind-

ringsregler böra utarbetas utan sammanhang med paragrafen om de s. k.

förminskat tillräkneliga.

Även i andra yttranden ha erinringar framställts mot beredningens för­

slag att helt upphäva 5 kap. 6 § strafflagen.

Landsfogden i Stockholms län har i förevarande avseende anfört:

Det torde visserligen icke råda några delade meningar örn att SL 5: 6 så­

som den i praktiken kommit att tillämpas lett till ur kriminalpolitislc syn­

punkt mycket otillfredsställande resultat, men å andra sidan lär det väl icke

kunna bestridas, att den ändock har en viss funktion att fylla såsom straff-

mildringsgrund vid vissa fall av psykiska abnormtillstånd. Att så är fallet

bestrides icke heller av beredningen, som emellertid vill lösa härmed sam­

manhängande frågor på annat sätt. Det synes dock tvivelaktigt, om det skall

kunna anses vara tillfredsställande sörjt härför genom vad beredningen fram­

håller angående de möjligheter, som straffskalorna lämna för beaktande

av subjektiva faktorer av förmildrande art, tillämpning av villkorlig dom

samt frågans lösande nådevägen. Ett upphävande av 5: 6 synes i stället böra

förknippas med ett realiserande av beredningens tanke att införa en allmän

sträf flindringsparagraf.

Hovrätten för Övre Norrland har anfört följande.

Då SL 5: 6 infördes i 1864 års strafflag, torde lagrummet ha motsvarat ett

praktiskt behov. Även om gränserna för lagrummets tillämpningsområde un­

der tidens lopp förskjutits, talar åtskilligt för att detta praktiska behov allt­

jämt består. Vid de utredningar om ändring av strafflagens tillräknelighets-

bestämmelser som tidigare förekommit har man i allmänhet räknat med att

en straffnedsättningsregel erfordras för fall av tillfälliga rubbningar i den

psykiska jämvikten. Då man således tidigare ansett behov av en straffned­

sättningsregel föreligga, är det i och för sig ägnat att förvåna att en sådan

regel nu befunnits onödig. Det hade varit värdefullt om beredningen nog­

grannare än som skett hade redogjort för den praxis som beredningen åbe­

ropar. Sakliga skäl för en sådan praxis synas icke föreligga. Det är svårt att

förstå varför en övergående rubbning av den psykiska jämvikten icke skulle

kunna föranleda straffnedsällning av det skäl att psykiatern med tillämp­

ning av en för belt andra ändamål uppställd terminologi finner den falla

inom området för det normala själslivet. Avgörande synes i stället böra vara

huruvida den tillfälliga rubbningen är av tillräcklig betydenhet för att vinna

beaktande oell om allmänna skälighets- och rättvisesynpunkter tala för en

nedsättning av straffet.

Beredningens ståndpunkt synes innebära, alt frågan örn slraffnedsättning

saknar betydelse vid tillfälliga rubbningar av den psykiska jämvikten. Lik­

väl framhåller beredningen alt i allmänhet mycket rymliga straffskalor i

strafflagen lämna utrymme för utmätande av ett tillräckligt lindrigt straff

även i sådana fall sorn här avses. Vad beredningen bär anfört synes icke

vara fullt konsekvent. I det sistnämnda yttrandet ligger dock eli medgivande

70

Kungl. Majlis proposition nr 207.

att straffnedsättning i vissa fall är befogad. Självfallet kan möjlighet till så­

dan straffnedsättning beaktas vid varje särskild straffskala i strafflagens

speciella del. Detta skulle emellertid förutsätta en genomarbetning av samt­

liga straffskalor samt ändringar och tillägg på åtskilliga ställen. Det synes

enklare att införa en straffnedsättningsregel i strafflagens allmänna del för

här avsedda fall. Det är visserligen riktigt att domaren för förmögenhetsbrot-

tens del numera har mycket vida gränser alt röra sig inom. Det bör dock

beaktas att straffrättskommittén i det förslag som ligger till grund för den

nya lagstiftningen örn förmögenhetsbrotten icke velat taga i betraktande här

avsedda spörsmål. Tvärtom anför kommittén i sitt betänkande (SOU 1940: 20

s. 31), att endast betydelsen av omständigheter vid brottet ansetts lämpligen

kunna regleras i de särskilda straffbuden; omständigheter i brottslingens per­

son böra däremot enligt kommitténs mening upptagas till behandling i straff­

lagens allmänna del.

Mot vad strafflagberedningen i förevarande del anfört torde även kunna

framhållas, att det för en domstol stundom kan vara befogat och lämpligt att

i utslaget åberopa en straffnedsättningsregel även i sådana fall då det ut­

mätta straffet icke understiger straffskalans minimum men väl är betydligt

lägre än vad som vanligen plägar följa å brott av det föreliggande brottets

svårhetsgrad.

Beredningen hänvisar slutligen till att de lall, där förhandenvaron av till­

fällig rubbning av den psykiska jämvikten vid brottets begående föranleder

behov att kunna sätta straffet under straffskalans minimum, böra kunna lösas

nådevägen. Beredningen finner detta särskilt gälla, där straffet obligatoriskt

utgöres av livstids straffarbete eller straffskalan eljest är mycket snäv.

Även m de sist nämnda fallen, såsom beredningen framhåller, äro säll­

synta, så äro de i stället särskilt uppseendeväckande. Det kan icke vara rik­

tigt och lämpligt att binda domstolarna till att i sådana fall ådöma ett uppen­

bart oskäligt straff. Örn man kan förutsäga att nådeinstitutet måste tillgripas

för att den riktiga lösningen av en viss grupp av fall skall nås, torde detta i

allmänhet visa att behov föreligger att lösa dessa fall lagstiftningsvägen. Vad

beredningen i denna del själv anfört synes därför starkt tala för behovet av

en straffnedsättningsregel.

Kritiken mot tillämpningen av gällande tillräknelighetsregler har stundom

gått ut på att reglernas handhavare visat tendens att till de slraffria hänföra

även personer som icke befunnit sig i ett verkligt psykiskt undantagstillstånd

och alt detta äventyrade straffets allmänpreventiva verkan. Kritiken torde ofta

lia tagit sikte på fall av tillfällig rubbning av den psykiska jämvikten, för

vilka vård å sinnessjukhus varit obehövlig. En tendens att i dylika fall ut­

sträcka området för straffriheten kan tänkas uppkomma även i framtiden.

Förekomsten av en straffnedsättningsregel kan motverka en sådan tendens.

En straffnedsättningsregel synes böra vara så avfattad, att den blir till-

lämplig endast vid sådana tillfälliga tillstånd som utpräglat avvika från det

normala. Ett sinnestillstånd som i regel är det normala vid vissa särskilda

brott, exempelvis barnamord, bör icke falla under straffnedsättningsregeln, i

den mån det kan anses beaktat i den för brottet uppställda straffskalan. Där­

emot torde sinnestillstånd, betingade av ovanliga omständigheter, kunna tän­

kas föreligga även vid sådant brott och då böra hänföras under straffned­

sättningsregeln — såvitt de ej medföra sträf frihet.

På grund av det anförda finner hovrätten beredningens förslag att helt

upphäva 5 kap. 6 § strafflagen icke kunna tillstyrkas. Hovrätten hemställer

att frågan örn lämpligheten av en allmän straffnedsättningsregel för de fall,

då den brottslige vid brottets begående lidit av sådan tillfällig rubbning av

den psykiska jämvikten som icke medför straffrihet, samt, eventuellt, ut­

71

formningen av en sådan regel måtte göras till föremål för ytterligare utred­

ning.

Likartade synpunkter ha framförts i flera andra yttranden. Sålunda har

fångvårdsstyrelsen anfört följande.

Beredningen har föreslagit upphävande av 5 kap. 6 § strafflagen. Härav

följer den obestridliga fördelen, att den nuvarande möjligheten till straffned-

sättning på grund av varaktig själslig abnormitet försvinner. Vidare blir

livstids straffarbete, i motsats till vad som nu är fallet, tillämpligt även be­

träffande brottslingar, som lida av psykisk abnormitet som ej är att hänföra

till sinnessjukdom eller sinnesslöhet. Häremot har styrelsen icke något att

erinra. Upphävandet av nämnda lagrum medför emellertid även, att möjlig­

het ej längre kommer att föreligga till nedsättning av straffet under straff­

skalans minimum vid övergående själsliga abnormtillstånd. Beredningen har

avvisat tanken att uppställa en särskild straffnedsättningsregel för dessa fall

under hänvisning till att straffskalorna merendels äro så vida, att domaren

har stora möjligheter att beakta omständigheter av mildrande art, samt att

nådevägen undantagsvis kan anlitas. Då 5 kap. 6 § strafflagen torde hava en

icke oviktig uppgift alt fylla i fråga örn sträffnedsättning på grund av till­

fällig rubbning av den psykiska jämvikten vid brottets begående, anser sty­

relsen, att det bör övervägas, huruvida icke i samband med lagrummets upp­

hävande bör införas en allmän regel om möjlighet till straffpedsättning i

sådana fall. Lagstiftningen synes icke böra utgå från att nådevägen skall tagas

i anspråk.

Justitiekanslersämbetet har anfört:

Vad angår frågan om upphävande av 5 kap. 6 § strafflagen är väl riktigt

att stadgandet är olämpligt, när det leder till sådant resultat, att en farlig

brottsling måste släppas efter att hava undergått ett på grund av förminskad

lillräknelighet ådömt jämförelsevis kort straff. Å andra sidan är kanske ej

lämpligt att borttaga möjligheten att till nedsatt straff döma en person, vilken

utan kriminell läggning hegått brottslig handling i sådant psykiskt abnormt

tillstånd, som ej är likställt med sinnessjukdom. Huruvida berörda utväg är

överflödig på grund av att straffsatsernas omfattning medger tillräckligt milt

bedömande, synes osäkert. Ämbetet har härvid i åtanke ett nyligen inträffat

fall, där en åtalad av underrätt för brott, som förskyllde straffarbete i lägst

fi år, dömdes till 7 år 0 månaders straffarbete men i överinstanserna med stöd

av 5 kap. 6 § strafflagen fick straffet nedsatt till straffarbete i 10 månader.

Ej heller i sådana fali synes det tilltalande att lita till nådevägen för att er­

hålla ett materiellt tillfredsställande resultat.

Styrelsen för Sveriges advokatsamfund har gjort följande uttalande.

Beredningens motiv för ett upphävande av bestämmelsen i 5 kap. 6 §

strafflagen om straffnedsättning på grund av psykisk abnormitet finner sty­

relsen icke helt övertygande. Det vill synas, som örn beredningen särskilt

observerat det oriktiga i att tillämpa bestämmelsen beträffande vissa psykopa­

ter, som av en eller annan anledning icke göras till föremål för annan reaktion

än ett till tiden bestämt frihetsstraff. Vid vissa former av lindrigare intellek­

tuell undermålighet, där någon annan form av vård än frihetsstraff dock icke

finnes böra ifrågakomma, kan det enligt styrelsens mening vara av ett visst

värde, alt domstolen kan på grund av den psykiska abnormiteten nedsätta

straffet. Särskilt humanitära skäl torde därvid kunna åberopas. Styrelsen

ifrågasätter därför, huruvida icke 5 kap. 0 § strafflagen borde bibehållas,

ehuru i sådan omarbetad form att bestämmelsen icke kan komma alt till-

Kungl. Maj:ts proposition nr 207.

72

Kungl. Maj:ts proposition nr 207.

lämpas i sådana fall, där konsekvenserna ur allmänpreventiv eller individual­

preventiv synpunkt skulle te sig stötande.

Även direktionen för Säters sjukhus har förordat ett bibehållande i någon

form av möjlighet till straffnedsättning vid psykisk abnormitet samt därvid

yttrat:

Det synes kunna befaras, alt ett upphävande av straffminskningsgrunden

i 5 kap. 6 § strafflagen stundom kommer att medföra en hårdare behandling

av de mindre tillräkneliga förbrytarna än som nu är fallet och som är på­

kallat.

Beredningen synes i första hand lia tänkt sig, att man, i de fall där med

tillämpning av 5 kap. 6 § ett lägre straff nu ådömts, skulle använda villkorlig

dom enligt 1939 års lag därom, vilken förutsättes skola sättas i kraft. I andra

hand skulle tillgripas tvångsuppfostran, ungdomsfängelse eller förvaring i

säkerhetsanstalt.

Stundom kan det dock vara lämpligt att, med hänsyn till den tilltalades

sinnesbeskaffenhet och omständigheterna i övrigt, ett brott bestraffas med

böter, även då straffminimum är fängelse. Vidare kunna förekomma fall, där

man vill döma en mindre tillräknelig villkorligt men straffminimum är så

högt eller brottet är av sådan art (t. ex. rattfylleri), att villkorlig dom ej

torde kunna ådömas myndig person. I sådana fall har stadgandet i 5 kap.

6 § givit möjlighet att lämpa straffet efter omständigheterna.

Vidare synes det bliva svårt för sinnessjukläkaren att alltid med visshet

avgöra om en person är helt sinnessjuk eller icke.

Ett bibehållande av 5 kap. 6 § i en eller annan form synes därför böra

övervägas. Att märka är, att ett motsvarande stadgande finnes upptaget i den

modernaste utländska strafflagen, den schweiziska.

Slutligen har sjukhuschefen vid Frösö sjukhus i förevarande avseende

anfört följande.

Gent emot slopandet av SL 5:6 har jag vissa betänkligheter. I motive­

ringen har förutsatts, att denna paragraf uteslutande skulle ha sin tillämpning

på psykopaterna, men i verkligheten torde det huvudsakligen vara neuro­

tiska tillstånd, som kunna komma i fråga som grund för straffnedsättning.

Jag har åtminstone haft flera dylika fall för undersökning, där nedsatt straff

visat sig vara den mest rationella samhällsreaktionen. Som jag förut velat

framhålla, ha vi i det neurotiska spänningstillståndet en form av psykisk rubb­

ning, där man finner alla möjliga övergångar från klart sjukliga tillstånd till

rent normalpsykologiska reaktioner. Personer av för övrigt icke asocial eller

kriminell läggning kunna under trycket av extraordinära yttre förhållanden

komma in i dylika spänningstillstånd, som lamslå deras normala omdömes­

förmåga så, att de begår mer eller mindre meningslösa lagöverträdelser.

Några särskilda vårdåtgärder äro i dessa fall vanligen obehövliga, om den

yttre situationen klaras upp, och de enda möjligheter, man då får att välja

på efter ett slopande av 6 § blir fullt straff eller ingen påföljd alls. Enligt

min erfarenhet kan nedsatt straff i dylika fall vara enda riktiga lösningen.

Det har t. ex. förekommit att den brottslige genom utmätande av fullt straff

skulle ha mist sin tjänst och fått sina framtida utkomstmöjligheter förstörda,

medan han genom nedsatt straff räddats åt en samhällsnyttig tillvaro, utan

att det berättigade kravet på samhällsreaktion behövt eftersättas.

Vad särskilt angår beredningens förslag till ändrad lydelse av 33 § straff­

lagen för krigsmakten har krig shovrätten — som i övrigt instämt med Svea

hovrätt — förklarat sig ej lia något att erinra mot förslaget i denna del.

Kungl. Maj:ts proposition nr 207.

13

Departementschefen.

Bestämmelserna i 5 kap. 5 och 6 §§ strafflagen örn straffrihet och straff-

minskning på grund av psykisk abnormitet äro i allt väsentligt oförändrade

alltsedan strafflagens tillkomst. De lämna med sin ålderdomliga avfattning

numera föga ledning för rättstillämpningen, som efter hand blivit en helt

annan än vad med bestämmelserna ursprungligen var avsett. Den psykiatris­

ka vetenskapens framsteg och den moderna kriminologiens klarläggande av

sambandet mellan psykisk abnormitet och brottslighet lia åstadkommit en

avsevärd utvidgning av området för tillräknelighetsbestämmelsernas tillämp­

ning. Utvecklingen har emellertid, då den saknat stöd av lagbestämmelser,

varit i viss mån famlande och har enligt många.s åsikt i vissa hänseenden fört

för långt. Att strafflagen på en så central punkt saknar anknytning till nutida

betraktelsesätt är otvivelaktigt en väsentlig brist. Det torde icke heller råda

mera än en mening örn att en revision av lillräknelighetsbestämmelserna är

av nöden. En sådan revision kräver ståndpunktstagande till problem som

äro lika betydelsefulla som omstridda. Såsom framgår av innehållet i straff­

lagberedningens betänkande och de däröver avgivna yttrandena råda stora

meningsskiljaktigheter i fråga örn de riktlinjer som böra följas. Denna bris­

tande enhetlighet i uppfattningen bör dock ej få föranleda att revisionen un-

danskjutes. Det är uppenbarligen av stor vikt att lagstiftaren söker fastställa

de huvudsynpunkter som böra vara bestämmande vid bedömande av frågan

om straffriförklaring.

Psykisk abnormitet, som framträder i mera utpräglad form, har sedan

länge varit erkänd som straffrihetsgrund. Tidigare torde straffriheten vid

otillräknelighet, liksom straffnedsättningen vid förminskad tillräknelighet, lia

uppfattats såsom en naturlig konsekvens av vedergällningstanken, som för­

utsatte skuld för straff. Sedan vedergällningstanken trätt i bakgrunden,

lärer numera i det allmänna betraktelsesättet straffrihet för den som betrak­

tas såsom otillräknelig väsentligen ha sin förankring i mera rent humanitära

skäl. Det har framstått såsom stötande att straffa den som är sinnessjuk eller

eljest psykiskt abnorm och måhända utsätta honom tor risken att hans li­

dande därigenom förvärras.

De humanitära synpunkterna kräva självfallet det största beaktande. Frå­

gan örn straffrihet på grund av psykisk abnormitet och straffets utbytande

mot medicinsk behandling måste emellertid, liksom eljest då det gäller kri­

minalitetens bekämpande, bedömas med hänsynstagande jämväl till de indi

vidualpreventiva och allmänpreventiva syften som strafflagstiftningen och

straffrättsskipningen avse att tillgodose.

Från individualpreventiv synpunkt är obestridligt, att örn brottet fram­

sprungit ur psykisk abnormitet, ett straff icke kan förväntas avhålla den

brottslige från att ånyo begå brott, med mindre det är så anordnat att genom

lämplig vård och behandling den brottslige återställes till sin psykiska hälsa.

74

Kungl. Maj.ts proposition nr 207.

Men detta resultat vinnes i allmänhet lika bra eller bättre på andra vägar

än genom straffverkställighet. Under förutsättning att den psykiskt abnorme

omhändertages av samhället för den vård som erfordras är det onödigt att

tillgripa straff för att vinna det syfte som dess individualpreventiva funktion

skall tjäna. Och om straffet ej anordnas så att det är likvärdigt med den

vård som på annat sätt kan beredas, är det direkt olämpligt från individual­

preventiv synpunkt. Hinder möter således i regel icke från individualpre­

ventiv synpunkt att straffriförklara personer som begått brott och vilka be­

tinna sig i ett psykiskt abnormtillstånd.

Vad angår det allmänprevenliva syfte, som strafflagstiftningen avser att

fullfölja, torde den omständigheten, att en psykiskt abnorm person even­

tuellt anser sig kunna räkna med att han, örn han begår brott, skall bliva

straffriförklarad, icke vara av någon större betydelse. Det är icke heller

antagligt, att straffriförklaring av den som befinner sig i ett psykiskt undan­

tagstillstånd — ett tillstånd som väsentligt avviker från det normala — i och

för sig i nämnvärd mån avtrubbar straffhotels verkan på andra människor.

Inom ett gränsområde, där abnormiteten icke är mera utpräglad, kan det

emellertid från allmänpreventiv synpunkt väcka betänkligheter att medgiva

straffriförklaring. Det har i detta hänseende åberopats, att hos allmänheten

en viss reaktion framträtt mot den uppfattning i tillräknelighetsfrågor som

kommit till uttryck i rättspsykiatriska utlåtanden angående tilltalade perso­

ners sinnesbeskaffenhet samt att den misstro beträffande det rättspsykiatriska

bedömandet, som sålunda kommit till synes, omfattats även av representanter

för rättsväsendet eller i allt fall hos dem väckt oro och framkallat yrkanden

om en mera restriktiv tillämpning av straffriförklaring. Reaktionen torde i all­

mänhet icke ha byggt på rationella överväganden angående den lämpligaste

behandlingen av olika slag av brottslingar utan i huvudsak ha förestavats av

vedergällningssynpunkter. Till en del har den måhända bottnat i en farhåga

för att farliga personer icke oskadliggöras på det effektiva sätt som gemene

mans krav på rättssäkerhet i samhället ansetts påkalla. I sistnämnda hänse­

ende torde det dock numera även för allmänheten stå klart att i den mån

abnorma personer som gjort sig skyldiga till brott bliva efter straffriförkla­

ring omhändertagna för vård å sinnessjukhus samhället på ett effektivt sätt

ingriper mot den brottslige, låt vara att detta sker i annan form än genom

straff. Allvarligare från allmänpreventiv synpunkt är att det under de se­

naste åren förekommit, att den brottslige väl förklarats strafflös men an­

setts icke vara i behov av vård å sinnessjukhus. Mestadels synes det därvid

ha rört sig örn intellektuellt efterblivna ävensom lindrigare psykopater,

vilka begått mindre svåra brott och beträffande vilka läkarvetenskapen an­

sett att för deras tillrättaförande icke erfordrades annan åtgärd än att den

straffriförklarade ställdes under tillsyn av den vid sinnessjukhusen anord­

nade hjälpverksamheten.

Även örn man vid ett ståndpunktstagande till tillräknelighetsproblemet

icke kan bortse från den stora allmänhetens inställning får man enligt min

mening dock icke fästa alltför stor vikt vid denna. Det ligger i sakens natur,

75

att den vetenskapliga bedömningen måste befinna sig på en mera avancerad

ståndpunkt, och detsamma gäller, örn än i mindre grad, den mera upplysta

lekmannauppfattningen. Att bedömandet i tillräknelighetsfrågor i hög grad

måste påverkas av de synpunkter som vedertagen medicinsk uppfattning

representerar är enligt min mening klart. Jag kan fördenskull icke i och föi

sig anse det förhållandet vara avgörande, att allmänheten — som merendels

äger endast bristfällig kännedom om de bakomliggande, för frågan örn

straffriförklaring relevanta omständigheterna — stundom kan ha svårt att

förlika sig med de resultat vartill det rättspsykiatriska bedömandet leder.

Därmed är emellertid icke sagt, att enbart den omständigheten att en per­

son, som begått brott, i själsligt hänseende avviker från det normala och är

i visst behov av psykiatrisk tillsyn bör föranleda att han sträffriförklaras.

Även enligt min mening har straffriförklaring ägt rum i alltför vid omfatt­

ning. Det synes mig nämligen uppenbart, att den särbehandling av vissa

brottslingar, som deras straffriförklarande innebär, icke bör tillgripas utan

att verkligt vägande skäl föreligga. När sådana skäl ej kunna påvisas, bör

det ordinära förfarandet tillämpas. Om varken humanitära synpunkter eller

praktiska överväganden rörande den brottsliges rationella behandling kräva

att straffriförklaring sker, bör sådan ej heller äga rum.

Vad angår de humanitära synpunkterna torde dessa, med den differen­

tierande behandling som tillämpas inom modem fångvård, näppeligen kräva

att den som avviker från det normala straffriförklaras annat än när det är

fråga örn en mera utpräglad abnormitet. Fran praktisk synpunkt mäste det

rent organisatoriskt anses föga rationellt att inom fångvården skapa en

fullt utvecklad, med sinnessjukvården sidoordnad organisation för vård av

sådana psykiskt abnorma som begått brott. Även av detta skäl torde där­

för mera utpräglat abnorma böra omhändertagas av sinnessjukvården. Men

då i viss utsträckning psykiatrisk vård och tillsyn lämpligen kan åvägabring­

as inom fångvården, bör det icke vara uteslutet alt hänföra brottslingar,

som till sin sinnesbeskaffenhet förete vissa avvikelser från det normala, till

fångvården, som i så fall bör anpassas därefter. I den män fångvården diffe­

rentieras kan nian alltså tänka sig att till fångvård hänföia även perso­

ner som eljest närmast bort omhändertagas av sinnessjukvården. En sådan

differentiering av fångvården har redan i avsevärd utsträckning genomförts,

därvid efter hand alltmer ökade resurser ställts till fångvårdens förfogande.

Genom införandet av till tiden helt eller relativt obestämda frihetsberövande

åtgärder har möjlighet redan skapats för att inom fångvårdens ram om­

händertaga även personer som i psykiskt hänseende avvika från det nor­

mala. Jag tänker härvid på ungdomsfängelse, som genom differentiering

av anstalter och behandling visat sig väl lämpat även för psykiskt ej full-

måliga unga brottslingar, ävensom på den närmast för äldre abnorm-

hrottslingar avsedda skyddsåtgärden förvaring. Härjämte bör nämnas att

det straffrättsliga reaktionssystemet i den villkorliga domen erbjuder en möj­

lighet till kriminalvård i frihet, sorn utgör en motsvarighet lill den tillsyn av

sinnessjukvårdens hjälpverksamhet .sorn i det föregående omtalats.

Kunni. Maj:ts proposition nr 207

.

76

Kungl. Maj:ts proposition nr 207.

Det torde som jag förut antytt icke kunna helt bestridas, att läkarveten-

skapen vid det rättspsykiatriska bedömandet visat en viss benägenhet att till­

styrka straffriförklaring och därmed hänvisning till sinnessjukvård av per­

soner som väl förete avvikelser från det normala men i och för sig lämp­

ligen kunnat omhändertagas inom straffsystemets ram. Denna benägenhet

torde i väsentlig mån kunna förklaras med att fångvården varit och i viss

utsträckning alltjämt är oförmögen att giva den sakkunniga differentierade

behandling som varit önskvärd. I och med att en sådan differentierad be­

handling erbjudes har man anledning räkna med att rättspsykiatrien själv­

mant skall bliva mera böjd för att medverka till att sådana fall, där det medi­

cinska vårdbehovet ej är så framträdande, omhändertagas inom fångvården.

Såsom nyss antytts kan det icke anses ändamålsenligt att inom fångvården

uppbygga en med sinnessjukvården sidoordnad vård av mera utpräglat psy­

kiskt abnorma. I detta hänseende synes en bestämd gräns böra dragas, där

det medicinska vårdbehovet är så framträdande, att sinnessjukvård fram­

står såsom det mest rationella. Är det medicinska vårdbehovet dominerande,

torde icke böra ifrågakomma att låta den psykiskt abnorme omhändertagas

av långvården, utan straffriförklaring bör ske. En gränsdragning efter dessa

linjer torde tillgodose såväl individualpreventiva som allmänpreventiva hän­

syn.

I beredningens förslag lia såsom straffrihetsgrunder upptagits sinnessjuk­

dom och sinnesslöhet. Beredningen har härigenom velat reservera straffri-

lieten för de former av psykisk abnormitet som sedan länge varit erkända

som straffrihetsgrunder och om vilka några meningsskiljaktigheter prak­

tiskt taget icke råda. I formellt hänseende har beredningen genom använ­

dandet av nämnda termer velat tillgodose önskemålet om en så bestämd

fixering som möjligt av området för straffriheten.

Beredningen, som i sin motivering utförligt redogjort för den innebörd be­

greppet sinnessjukdom enligt dess mening borde äga, har uttalat, att såsom

sinnessjukdom borde räknas icke blott vad som i dagligt tal brukade kal­

las för sinnessjukdom utan även åtskilliga andra tillstånd, däribland psy­

kiska personlighetsförändringar efter hjärnskador, vilka innebure en sjuk­

lig förändring av själslivet av djupgående natur. Under sinnessjukdom skall

enligt beredningens uppfattning däremot ej hänföras någon form av psyko­

pati.

Rörande innebörden av begreppet psykopati har beredningen uttalat,

att en psykopat kännetecknades av bestående brister på känslo- och viljeli-

vets område, vilka framför allt framträdde i oförmåga eller svårighet att

anpassa sig i sammanlevnaden med andra människor samt hade sin grund

i ärftliga anlag eller i sjukdomar och skador som inträffat så tidigt i barn­

domen att de blivit bestämmande för karaktärsutvecklingen. Beredningen

har emellertid vitsordat, att psykopati vore ett obestämt och tänjbart be­

grepp samt att gränserna mellan olika former av psykopati vore oklara och

övergångarna flytande. Beredningen har vidare anmärkt, att ett psykiskt

Kungl. Maj:ts proposition nr 207.

77

abnormtillstånd vid närmare forskningar kunde visa sig rätteligen böra

hänföras till en annan huvudgrupp än man ursprungligen med hänsyn till

symtombilden haft anledning antaga. I litteraturen funne man emellanåt,

att en psykisk personlighetsförändring efter epidemisk hjärninflammation,

som ej sällan företedde yttre likheter med symtombilden vid konstitutionell

psykopati, hänfördes till psykopatierna, ehuru den enligt beredningens me­

ning vore att räkna som sinnessjukdom.

I åtskilliga yttranden ha dessa beredningens uttalanden utsatts för stark

kritik. Medicinalstyrelsen har framhållit, att beredningens ståndpunkt ledde

till den egendomliga konsekvensen att en psykisk förändring efter en i den

tidiga barndomen inträffad hjärnskada skulle räknas som psykopati, medan

en motsvarande rubbning som inträtt såsom följd av en i senare år inträf­

fad hjärnskada skulle räknas som sinnessjukdom. Då grunden till rubb­

ningarna ofta vore synnerligen vansklig att fastställa, måste enligt styrelsens

mening diagnosen ofta ställas på symtombilden såsom sådan. Begreppet psyko­

pati omfattade såväl en rad konstitutionella ärftligt betingade abnormtill­

stånd som en stor grupp under livet förvärvade organiska defekttillstånd,

där mestadels förändringar till följd av hjärnsjukdomar läge till grund för

rubbningen. Vissa psykiatrer betecknade som psykopater även en grupp svårt

neurotiserade människor, vilkas tillstånd kunde sägas vara en produkt av

konstitutionella brister och svåra miljöförhållanden. Samma uppfattning

som medicinalstyrelsen sålunda uttalat har kommit till uttryck i åtskilliga

andra yttranden. I flera av dessa har jämväl påpekats, att med förbättrade

undersökningsmetoder allt flera fall av karaktärsrubbningar, vilka uppfat­

tats som psykopati, visat sig lia sin grund i hjärnskador av en eller an­

nan art. För egen del vill jag redan i detta sammanhang uttala, alt det icke

synes mig tillfredsställande att, som beredningen, göra principiell skillnad

mellan sådana fall, i vilka en hjärnskada kunnat påvisas, och andra till det

yttre likartade fall, i vilka detta icke låtit sig göra.

Beredningen har till stöd för sitt förslag att undantaga psykopaterna från

området för straffrihet anfört, att psykopater — i den av beredningen använ­

da betydelsen — i samhället intoge en väsentligt annan ställning än de sinnes­

sjuka och sinnesslöa. I fråga örn de båda senare kategorierna hade den all­

männa sinnessjukvården och sinnesslövården till uppgift att ingripa oberoen­

de av örn de psykiska sjukdoms- och defekttillstånden tagit sig uttryck i brott

eller icke, under det att någon motsvarande organisation icke funnes för psy­

kopaterna. Beredningen har också understrukit, att sinnessjukhusens regim

måste anpassas efter deras egentliga vårdklientel och icke kunde inrättas ef­

ter de särskilda problem som psykopatvården erbjöde. Vidare har beredning­

en framhållit, att medan sinnessjuka och sinnesslöa intoge en undantagsställ­

ning i förhållande till andra människor, psykopaterna — vilka vanligen vore

klara och rediga, intellektuellt fullmåliga och arbetsföra personer — i all­

mänhet åtnjöte samma förmåner och friheter som andra medborgare.

Mot förslaget att utesluta dem beredningen betecknat som psykopater från

möjligheten alt bliva sträf friförklarade har i åtskilliga yl Iranden anföris, att

78

Kungl. Maj.ts proposition m 207.

en del psykopater företedde så allvarliga rubbningar att de från medicinsk

synpunkt vore fullt jämförliga med och stundom svårare fall än många av

de egentligt sinnessjuka samt att de även från social synpunkt intoge en ut­

präglad undantagsställning. Det har sålunda framhållits, att många psyko­

pater med ofta återkommande reaktiva symtom vårdats å sinnessjukhus eller

neurosavdelningar eller stått under nervläkarvård i andra former innan de

blivit kriminella. I ett flertal yttranden har vidare understrukits, att psyko­

pater ofta bleve intagna på sinnessjukhus utan att ha begått brott och att

det syntes inkonsekvent att de psykopater, som gjort sig skyldiga lill brott

men i själva verket borde behandlas på samma sätt, enligt förslaget skidle

dömas till straff.

Jämväl i flera yttranden från icke-medicinskt håll har uttalats, att svårare

törmer av psykopati i straffrättsligt hänseende borde jämställas med sinnes­

sjukdom. Svea hovrätt har härutinnan erinrat, att ju mera insikten i psykiat­

riska frågor vunne insteg, desto naturligare tedde sig även utanför de sak­

kunnigas krets, att verkligt allvarliga fall av psykopati vid det straffrättsliga

bedömandet likställdes med sinnessjukdom och sinnesslöhet, samt att ett ut­

tryck härför vore att från allmänhetens sida numera vård på sinnessjuk­

hus ej sällan påkallades i fall av denna art.

Från mera formell synpunkt har i detta sammanhang mot beredningens

förslag invänts att begreppet sinnessjukdom vid tillämpning av sinnessjukla­

gen ansetts innefatta även grövre former av psykopati. Sinnessjuknämnden

har, liksom Svea hovrätt, påpekat, att enligt sinnessjuklagens bestämmelser

ingen som icke är sinnessjuk eller sinnesslö skall mot sin vilja få intagas eller

kvarhållas å sinnessjukhus, men att statsmakterna i olika hänseenden god­

tagit det förhållandet att psykopater i icke ringa utsträckning blivit föremål

tor sadan intagning. Om beredningens definition av begreppet sinnessjukdom

godkändes, borde antingen de psykopater som nu vårdas å sinnessjukhus

omedelbart utskrivas därifrån eller en ändring vidtagas i sinnessjuklagen.

I vissa yttranden har framhållits, att bland alkoholister, lösdrivare och and­

ra asociala element ett betydande antal vöre psykopater, vilkas psykiska ab­

normitet omöjliggjorde en social anpassning. Rörande den lämpligaste be­

handlingen av dessa psykopater har gjorts gällande, att då psykopaterna ut­

gjorde ett av psykiatriens mest brännande problem i såväl diagnostiskt som

terapeutiskt hänseende, deras behandling borde såsom ett medicinskt problem

överlåtas åt sinnessjukvården. I samband härmed har vitsordats, att tillfreds­

ställande vårdmöjligheter för detta klientel icke funnes, enär det saknades

tillräckligt antal platser på specialavdelningar, vid vilka huvudvikten kunde

läggas på en pedagogisk behandling med yrkesutbildning och arbetsterapi,

samt att psykopaternas vardande pa vanliga sinnessjukavdelningar visat sig

olämpligt. Denna brist borde emellertid avhjälpas.

Sistnämnda brist aberopas i flera yttranden, i vilka beredningens förslag

biträtts, såsom ett viktigt skäl till stöd för detta. Sålunda har bland andra

fångvåi dsstyrelsen betonat, att psykopaterna vore i behov av pedagogisk Ost­

ian, yrkesutbildning och eftervård samt alt sådan behandling med större

Kungl. Maj:ts proposition nr 207.

79

framgång än på sinnessjukhusen kunde praktiseras på anstalter som icke

hade sjukvård som sin väsentligaste uppgift.

Vad sålunda å ömse sidor förekommit synes mig visa, att det är nödvän­

digt att möjlighet alltjämt finnes att i viss utsträckning straffriförklara psy­

kopater — till vilka jag i detta sammanhang med hänsyn till vad medici­

nalstyrelsen anfört finner böra räknas jämväl sådana i senare år hjärnska­

dade personer vilka förete samma psykiska symtom som personer med med­

födda eller från den tidiga barndomen härrörande psykopatiska karaktärs­

drag -— och således hänvisa dem att omhändertagas av sinnessjukvården. Jag

syftar härvid på sådana personer, vilkas psykiska defekter påtagligen äro

av den art att sinnessjukvård tarvas oavsett örn de begått brott eller ej. Det

synes här främst gälla psykopater med benägenhet för episodiska förvir­

ringar och andra akuta psykiska sjukdomstillstånd.

Beredningen har i fråga om dessa psykopater anfört, att även enligt bered­

ningens förslag straffriförklaring komme att äga rum, såframt brottet ägde

samband med ett dylikt akut tillstånd. Detta akuta tillstånd vore nämligen

att betrakta som sinnessjukdom. I övrigt utgjorde däremot enligt beredningens

mening benägenheten för reaktiva tillstånd, vilken ofta aktualiserades i sam­

band med rannsakningen, knappast tillräckligt skäl för straffriförklaring.

Härvid har beredningen åberopat, att cellpsykoser och andra psykotiska eller

neurotiska reaktioner förekomme även hos andra fångar samt att skäl för

en principiellt olika behandling i fråga om psykopaterna ej syntes föreligga.

Denna jämförelse synes emellertid knappast vara fullt hållbar. Otvivelaktigt

tala helt andra skäl för straffriförklaring i det förra fallet; sålunda är tyd­

ligen behovet av sinnessjukvård av en större styrka och varaktighet än i

det senare fallet. Det torde sålunda föreligga en betydande skillnad mel­

lan en person, som så att säga ständigt balanserar på gränsen till sinnessjuk­

dom och måhända emellanåt också överskrider gränsen, och en person, som

under påfrestningarna av en rannsakning och dom med efterföljande straff­

verkställighet drabbas av en övergående rubbning av själsverksamheten, låt

vara att gränsen med hänsyn till alla mellanformer icke i verkligheten är lätt

att draga. Såsom Svea hovrätt uttalat, möter från kriminalpolitisk synpunkt

icke något hinder att likställa verkligt svåra fall av psykopati med sinnes­

sjukdom.

Vad angår psykopater, vilka icke förete psykiska defekter av den art som

nyss nämnts, framgår oförtydbart av yttrandena, att flertalet av dem väsent­

ligt skiljer sig från sinnessjukhusens övriga klientel. Det har allmänt vits­

ordats, att psykopaterna inverka störande på vårdarbetet beträffande de

egentligt sinnessjuka och att en rationell behandling av psykopaterna bör

följa andra linjer, därvid pedagogisk fostran — kombinerad med yrkesutbild­

ning och tillräckliga sysselsättningsmöjligheter samt effektiv eftervård —

bör ställas i främsta rummet. Möjligheter till sådan behandling kan sinnes­

sjukvården för närvarande erbjuda endast i mycket begränsad omfattning.

Det i flera yttranden framhållna önskemålet örn ett utbyggande av den

offentliga psykopat vården syftar också lill ali för detta ändamål nya special­

80

Kungl. Mcij:ts proposition nr 207.

avdelningar skulle uppföras efter mönster av vissa redan befintliga främst

för straffriförklarade psykopater avsedda avdelningar vid några statliga sin­

nessjukhus.

Av en utredning, som strafflagberedningen i sitt betänkande framlagt an­

gående de psykopater som vid 1941 års utgång voro för vård intagna å sta­

tens sinnessjukhus, framgår, att flertalet av dessa psykopater intagits till

följd av straffriförklaring. Även flertalet övriga psykopater som vårdades å

statens sinnessjukhus synes lia omhändertagits icke på grund av något be­

hov av sjukvård i egentlig mening utan på grund av asocialitet, såsom lös­

driveri, alkoholism, familjetyranni och dylikt. Bland 728 manliga psykopater

voro enligt nämnda utredning 447 personer, eller ca 61 procent, straffriför­

klarade, medan 79 personer intagits i anledning av brott som icke föranlett

åtal, 36 personer på grund av annan asocialitet (t. ex. lösdriveri), 41 personer

på grund av missbruk av alkohol och narkotika samt återstående 125 perso­

ner på grund av neurotiskt tillstånd, självmordsrisk eller av annan anledning.

För de kvinnliga psykopaternas del ställde sig siffrorna väsentligt annorlun­

da, i det att av 278 intagna endast 77 personer, eller ca 28 procent, intagits

på grund av straffriförklaring, och 48 personer intagits i anledning av brott,

som icke föranlett åtal, annan asocialitet eller alkohol- och narkotikamiss­

bruk. Även örn proportionen mellan de olika grupperna något förskjutes,

därest hänsyn tages även till psykopater som vid nämnda tidpunkt vårdades

å icke statliga sinnessjukhus, giver utredningen vid handen, att anledningen

till psykopaters omhändertagande för sinnessjuk vård i stor utsträckning varit

kriminalitet eller annan asocialitet och att rent medicinska vårdsynpunkter

endast i förhållandevis mindre utsträckning varit avgörande.

Med hänsyn till det anförda synes sannolikheten tala för att flertalet av

de psykopater som nu bruka straffriförklaras skulle kunna lämpligen om­

händertagas inom fångvårdens ram. Den omständigheten, att hinder givet­

vis icke i och för sig föreligger alt med ett tillräckligt antal specialavdel­

ningar giva psykopaterna en rationell behandling inom sinnessjukvårdens

ram, utgör enligt min mening icke anledning att låta den nuvarande praxis

i fråga om straffriförklaring av psykopater fortbestå. Såsom jag förut fram­

hållit bör den särbehandling av vissa brottslingar som straffriförklaring inne­

bär icke användas utan att verkligt vägande skäl föreligga. Man kan också

i likhet med slrafflagberedningen med hänsyn till allmänhetens reaktion

framhålla såsom mindre lämpligt, att personer, vilka i samhällslivet i huvud­

sak intaga samma ställning som övriga medborgare, behandlas som sinnes­

sjuka för den händelse de åtalas för brott, ehuru deras psykiska defekter —

även örn de varit kända — eljest icke skulle ansetts motivera vårdåtgärder

från samhällets sida. Några vägande humanitära skäl för straffriförklaring

av nu ifrågavarande personer synas icke föreligga.

Det har i några yttranden uttalats, att om sådana psykopater, som hittills

brukat straffriförklaras, hädanefter skulle omhändertagas av fångvården,

detta skulle i anstaltshänseende leda till en dualism som skulle ställa sig

kostsammare än en utbyggnad av sinnessjukvårdens resurser för omhänder­

tagande av psykopater. Denna anmärkning saknar icke fog. Därest emeller­

82

Kungl. Maj.ts proposition, nr 207.

på grund av i målet förebragt utredning angående hans sinnesbeskaffenhet

och föregående vandel är att anse såsom vådlig för annans säkerhet till per­

son eller egendom.

Det är min avsikt, att 1937 års lag örn förvaring och internering i säker-

hetsanstalt skall sättas i kraft då de nya tillräknelighetsbestämmelserna träda

i tillämpning. Därest så sker, torde möjlighet finnas att inom ramen för det

straffrättsliga reaktionssystemet bereda sådana psykopater, vilkas tillstånd

ej motiverar straffriförklaring enligt de nya riktlinjer jag antytt, en fullt

tillfredsställande vård och behandling. Fångvårdsstyrelsen har upplyst, att

psykopater, vilka efter att tidigare lia straffriförklarats blivit dömda till för­

varing, i regel visat sig lämpade för den behandling förvaringen erbjuder.

Jämväl interneringsnämnden har ansett det riktigt och lämpligt, att vissa

grupper abnorma som hittills straffriförklarats överfördes till förvaringsin-

stitutets tillämpningsområde. I en del yttranden från medicinskt håll har

man ej heller ställt sig främmande för denna tanke. Att 1937 års lag sättes

i kraft synes emellertid vara en nödvändig förutsättning för att en lagstift­

ning, som bryter nuvarande praxis på tillräknelighetsområdet, skall kunna

genomföras. Dessförinnan torde i anslutning till strafflagberedningens för­

slag vissa jämkningar i 1937 års lag böra vidtagas. Jag återkommer till denna

fråga i det följande. I vad mån i övrigt böra vidtagas särskilda åtgärder inom

det straffrättsliga reaktionssystemet för att ytterligare säkerställa den lämpli­

gaste behandlingen av psykopater synes mig delvis böra bliva beroende på er­

farenheten. Frågan lärer komma att uppmärksammas av strafflagberedning­

en vid dess fortsatta arbete.

Jag övergår nu till frågan om straffriförklaring av andra psykiskt abnorma

än psykopater, i första rummet de egentligt sinnessjuka.

Såsom förut nämnts har beredningen försökt att närmare klargöra be­

greppet sinnessjukdom. Enligt beredningens åsikt förutsatte sinnessjukdom

en sjuklig förändring av själslivet av djupgående natur, varemot allehanda

obetydliga rubbningar av den psykiska jämvikten, exempelvis stämnings-

rubbningar vid lindriga infektioner och liknande alldagliga företeelser, icke

vore att anse som sinnessjukdom. Vidare har beredningen förklarat, att till

sinnessjukdom finge hänföras ej endast vad som i dagligt tal kallades för

sinnessjukdom utan även psykiska personlighetsförändringar i samband med

åldrandet eller efter hjärnskador, vissa neurotiska spänningstiilstånd, tillfäl­

liga omtöckningar och andra tillstånd, vilka innebure en sjuklig förändring

av själslivet av djupgående natur.

I åtskilliga yttranden har beredningens begreppsbestämning blivit föremål

för stark kritik. Medicinalstyrelsen har för sin del anfört, att beredningens

definition av begreppet sinnessjukdom saknade stöd i den psykiatriska ve­

tenskapen och i hög grad bure improvisationens prägel, och likartade utta­

landen lia gjorts i andra yttranden. I fråga om innebörden hos den framförda

kritiken har jag förut nämnt, att vissa följdtillstånd efter hjärnskador, vilka

av beredningen ansetts falla under begreppet sinnessjukdom, av många psy­

Kungl. Maj:ts proposition nr 207.

85

straffrihet skall äga rum. Enligt beredningens förslag förutsättes, såsom jag

förut nämnt, att gärningen skett under inflytande av den psykiska abnormi­

teten (sinnessjukdom eller sinnesslöhet). Med den omfattning begreppet sin­

nessjukdom numera hade och den betydelse som även lindrigare psykiska

sjukdomstillstånd kunde ha såsom orsak till brott kunde det enligt bered­

ningens mening mången gång leda till otillfredsställande resultat, örn någon

åtskillnad icke gjordes mellan de brottsliga tendenser vilka hade sin grund

i sjukdomstillståndet och de vilka vore därav oberoende. Beredningen har

särskilt framhållit, att kravet på kausalsamband finge sin väsentliga bety­

delse som ett medel för domstolen att förbehålla sig det slutliga avgörandet

i tillräknelighetsfrågor. Samtidigt har emellertid beredningen uttalat, att kra­

vet på kausalsamband endast i relativt få fall komme att få praktisk bety­

delse, enär sådant samband vanligen måste presumeras. Såsom exempel på

fall, där kravet på kausalsamband kunde erhålla betydelse, har beredningen

nämnt psykiska sjukdomstillstånd med avgränsade sjukdomssymtom, såsom

vissa paranoiska tillstånd, ävensom tillstånd inom gränsområdet mellan ab­

normitet och normalitet, där det psykiska svaghetstillståndet endast berörde

vissa delar av den psykiska personligheten.

Under hänvisning till vad beredningen själv anfört om innebörden av kra­

vet på kausalsamband har i en del yttranden förklarats, att någon erinran

ej vore att göra mot beredningens förslag i denna del. I andra yttranden

har däremot framhållits, att svårigheterna att leda frånvaron av kausalsam­

band i bevis borde leda till att någon föreskrift därom icke upptoges. Det

har därvid påpekats, att det psykopatologiska tillståndet ofta icke gjorde sig

gällande som direkt pådrivande faktor utan medverkade till brottet genom

att utplåna eller försvaga hämningarna mot brott, samt gjorts gällande,

att det för psykiatern vore omöjligt att, om gärningsmannen vore sinnes­

sjuk eller sinnesslö, utesluta att han begått gärningen under inflytande av

sitt psykiska undantagstillstånd. Likaså har i vissa yttranden — bl. a. av

medicinalstyrelsen — framhävts, att det vore principiellt oriktigt att straffa

en psykiskt sjuk eller defekt människa.

För egen del kan jag icke finna, att införandet av krav på kausalsamband

skulle innebära någon vinst. Snarare är enligt min mening att befara, att

det kan leda till en ojämn tillämpning. Man synes även kunna anföra huma­

nitära skäl mot att tillgripa straff i sådana fall, då kausalsamband icke kan

påvisas. Beträffande de av beredningen anförda exemplen vill jag framhålla,

att i den mån dylika tillstånd äro att räkna såsom sinnessjukdom, behovet

av medicinsk vård torde framträda med sådan styrka att det motiverar straff-

friförklaring, även örn man i något fall till äventyrs skulle vaga påstå att

kausalsamband mellan det sjukliga tillståndet och den brottsliga gärningen

icke är för handen.

Såsom en spärr mot obefogade straffriförklaringar torde den föreslagna

bestämmelsen vara ulan nämnvärd betydelse. En bestämmelse i syfte att

bereda domstolen slöd för alt i vissa fall avvika från en alltför extrem me­

dicinsk uppfattning kan visserligen från domstolarnas synpunkt te sig önsk­

87

behöva befaras. Det är självfallet, att denna myndighet har sin del i an­

svaret för att tillämpningen följer de närmare bestämningar som statsmak­

terna givit i motiven. Jag vill här framhålla, att de synpunkter jag i det

föregående anlagt på frågan icke torde utgöra hinder för att den medicinska

vetenskapen i tillräknelighetsfrågor tillgodoför tillämpningen nya forsknings­

resultat inom rättspsykiatrin.

I enlighet med det anförda vill jag föreslå, att 5 kap. 5 § strafflagen får

— såsom första stycke - upptaga stadgande, att gärning, som begås av den

som är sinnessjuk eller sinnesslö eller eljest till sin sinnesbeskaffenhet avvi­

ker så från det normala att han bör omhändertagas for särskild vard, skall

vara strafflös. I ett andra stycke bör föreskrivas, att straff ej heller ma ado­

nis för gärning, som någon begår i tillfällig sinnesförvirring.

Beträffande innebörden av föreskriften i första stycket vill jag erinra, att

enligt 2 kap. 15 § strafflagen såsom straff räknas jamval avsättning eller

mistning av befattning på viss tid som kan ådömas dem som innehava äm­

bete, tjänst eller annan allmän befattning. Avsättning

elier

suspension ma

följaktligen ej ådömas den som enligt det föreslagna stadgandet ar strafflös

Förslaget intager härutinnan samma ståndpunkt som gallande lag. Däremot

kunna i avlöningsreglementen o. d. finnas bestämmelser som bereda möjlig

att avstänga vederbörande från tjänsten eller förtidspensionera honom pa

"rund av hans sinnesbeskaffenhet.

. 0

, „

, . „

Såsom an"ives i 2 kap. 20 § strafflagen straffas brott i några fall med vissa

i strafflagen särskilt angivna påföljder. Även beträffande dessa påföljder torde

gälla ande icke kunna ådömas den som är strafflös pa grund av sin sinnes­

beskaffenhet. Emellertid vill jag nämna, alt straffrattskommitten upp *

till övervägande att föreslå en ändring på denna punkt. Inom specialstra

rätten är det beroende på innebörden i varje särskilt fall av givna bestämmelser

om förverkande eller dylikt, huruvida de för sin tillämpning förutsätta att

någon dömes till ansvar för sin gärning.

I redaktionellt hänseende vill jag nämna, att uttrycket »annan rubbning,

^^verksamheten», som i flera lagar använts vid sidan av sinnessjukdom och

sinnesslöhet i samband med reglering av psykisk abnormitets inverkan pa den

civilrättsliga handlingsförmågan, synts mig icke bora amandas såsom beter .

nin" å psykopati. Rent språkligt leder nämnda uttryck tanken närmast pa

.sådana fall, då vederbörande tillfälligt varit i ett sinnestillstånd som avviker

från det för honom normala, medan det utmärkande för psykopaterna ar att

deras abnormitet är bestående. Härjämte är emellertid att märka, alt enligt

uttalanden i förarbetena till 1924 års lag örn förmynderskap nied »annan

rubbning av själsverksamheten» åsyftats bland annat lägre glader av lam-

mad själsutveckling, vilka icke kunde betecknas som sinnesslöhet. Nämnda

uttryck skulle sålunda, om det komme till användning i nu förevarande

sammanhang, bliva missvisande. Jag vill slutligen erinra örn ali såsom förut

nämnts i andra stycket av den föreslagna paragrafen upptagits lill behandling

tillfälliga rubbningar av själsverksamheten, vilka betecknats som tillfällig

Kungl. Maj:ts proposition nr 207.

Kungl. Maj:ts proposition nr 207.

89

icke vara lämpligt. Även om behovet av en allmän bestämmelse om strafflind­

ring i vissa fall på grund av psykisk abnormitet icke är särskilt framträdande,

torde en sådan bestämmelse likväl vara av värde för att utmärka, att avsikten

är att en dylik omständighet bör beaktas. Särskilt i fråga om debila torde det

också kunna förekomma fall, då det skulle vara stötande att icke kunna

underskrida det ordinära straffminimum. Det är mindre lämpligt att i sådana

fall tvinga domstolen att utdöma ett högre straff än den på goda grunder anser

skäligt och att alltså hänvisa vederbörande att söka rättelse nådevägen. Jag

förordar därför, att paragrafen bibehålies i modifierad form.

Vad angår utformningen av en ny bestämmelse i nu berörda hänseende är

av vikt, att denna icke uppfattas som ett åläggande att nedsätta straffet, när

viss psykisk abnormitet, som ej bör föranleda straffrihet, föreligger. Del bör

icke förekomma, att farliga brottslingar erhålla strafflindring på grund av

sina psykiska egenheter. Denna begränsning torde framträda med tillräcklig

tydlighet, om i lagrummet angives att domstolen efter omständigheterna skal]

pröva, om och i vad mån straffet må nedsättas under vad i allmänhet å gär­

ningen följa bort. Stadgandet torde böra äga tillämpning i fråga om gärning,

som begås av någon, som till sin sinnesbeskaffenhet avviker från det normala,

såframt gärningen icke är strafflös enligt 5 §, samt i fråga om gärning som

någon begår i annat tillstånd av tillfälligt rubbad själsverksamhet än i sist­

nämnda paragraf avses. Med tillstånd som sist sagts åsyftar jag en mindre

betydande rubbning av själs verksamheten än sådant höggradigt omtöck-

ningstillstånd som avses med uttrycket sinnesförvirring.

Liksom enligt gällande rätt bör självförvållat rus icke anses såsom sådan

rubbning av själsverksamheten, som bör föranleda straffnedsättning. Särskild

föreskrift härom torde icke vara erforderlig. I

I samband med genomförandet av 1937 års lagstiftning om förvaring och

internering stadgades genom lag den 18 juni 1937, som träder i kraft den

dag Konungen förordnar, att 5 kap. 6 § strafflagen skulle erhålla ett tillägg,

innebärande en erinran att i vissa fall kunde, enligt vad därom funnes sär­

skilt stadgat, i stället för straff användas förvaring i säkerhetsanstalt. En

dylik erinran bör givetvis kvarstå i strafflagen, men synes ej lämpligen böra

upptagas i samma lagrum, som medger straffnedsättning på grund av psykisk

abnormitet. Att, på sätt strafflagberedningen föreslagit, i 2 kap. 2 § straff­

lagen sammanföra de för närvarande i skilda lagrum upptagna hänvisning­

arna till de lagar, som reglera förutsättningarna för ådömande av särskilda

straffrättsliga reaktionsformer, synes mig i detta sammanhang icke påkal­

lat. Jag föreslår fördenskull att såsom en ny paragraf, betecknad 6 a §,

i 5 kap. strafflagen upplages föreskrift att i vissa fall, då någon, som be­

gått brott, till sin sinnesbeskaffenhet avviker från det normala, må i stället

för straff användas förvaring i säkerhetsanstalt, varom stadgas i särskild

lag. Den föreslagna lydelsen anknyter till ett förslag örn vissa ändringar i

1937 års förvarings- och interneringslag, för vilket jag skall redogöra i det

följande.

Kungl. Maj:ts proposition nr 207.

97

anledning att införa ett krav på kausalsamband mellan den psykiska abnor­

miteten och brottet. Angående förutsättningarna för tillämpning av 3 § vill

jag såsom min åsikt framhålla, att vid bedömande av frågan huruvida för­

varing skall ådömas enligt nämnda paragraf hänsyn bör tågås jämväl till be­

skaffenheten av brottet. Att den abnormitet, som skall utgöra förutsättning

för förvaring, upptäckts först efter det den brottslige dömts till straff bör

nämligen enligt min mening ej föranleda, att frågan örn hans dömande till

förvaring bedömes efter andra grunder än örn abnormiteten redan tidigare

konstaterats föreligga.

I formellt hänseende synes mig mot beredningens förslag kunna invändas,

att ordet abnormitet torde böra undvikas. Beredningen har själv i annat

sammanhang betonat, att i fråga örn psykopater och lindrigt intellektuellt

undermåliga det är oklokt att i förväg stämpla dem såsom abnorma, då be­

handlingen av dem bör gå ut på att väcka deras ansvarskänsla och sätta dem

i stånd att finna sig tillrätta i samhällslivet. I stället synes i 1 § såsom förut­

sättning för ådömande av förvaring böra upptagas, att den brottslige prövas

vid brottets begående hava varit och fortfarande vara av sinnesbeskaffenhet

som avviker från det normala, ehuru han icke är strafflös enligt 5 kap. 5 §

strafflagen. 2 och 3 §§ torde böra erhålla en häremot svarande avfattning.

Att den föreliggande abnormiteten skall vara av bestående natur, torde icke

behöva ytterligare angivas. Förutsättningen, att vederbörande ej är straffri

enligt 5 kap. 5 § strafflagen, synes ej behöva upprepas i 2 och 3 §§, enär

dessa paragrafer utgå från att den brottslige redan blivit fälld till ansvar för

brottet.

Vad härefter angår det i 4 § 1937 års förvaringslag stadgade förbudet att

till internering döma den som vid gärningens begående varit av sinnesbe­

skaffenhet varom i 5 kap. 6 § strafflagen sägs, har beredningen i stället

föreslagit en bestämmelse att internering icke skall få ådömas den som för

brottet kan dömas till förvaring. Vad beredningen sålunda föreslagit finner

jag mig böra biträda.

Ändringar beträffande minsta tiden för förvaring.

StrafFlagberednlngen.

Enligt 1937 års förvaringslag må, såsom förut nämnts, utskrivning från för­

varing icke ske så länge den förvarade är att anse såsom vådlig för annans

säkerhet till person eller egendom. I detta hänseende har strafflagberedningen

föreslagit att, där minsta liden för förvaring bestämts till ett år, den förva­

rade skall utskrivas på prov senast inom fyra år från förvaringens början,

såframt ej särskilda skäl däremot äro. Till motivering av detta förslag har

beredningen inledningsvis anfört följande.

Den brottsliges vådlighet skall enligt såväl 1927 som 1937 års förvarings-

Iagstiftning avgöras med hänsyn till hans brottslighet samt på grund av i

målet förebragt utredning angående hans sinnesbeskaffenhet och föregående

Bihang till riksdagens protokoll 1945. 1 sfi ml. Nr 207.

7

Kungl. Maj.ts proposition nr 207.

101

Mot beredningens förslag att minsta tiden för förvaring skulle kunna

utsträckas till femton år har internering snämnden ej haft något

att erinra, medan hovrätten för övre Norrland uttalat tvekan om lämplig­

heten härav under åberopande av svårigheterna att så lång tid i förväg för­

utse möjligheterna att utskriva den brottslige samt under framhållande av

att det ej syntes olämpligt att på denna punkt bibehålla en viss skillnad mel­

lan instituten förvaring och internering.

Departementschefen.

Såsom allmän förutsättning för utskrivning från förvaring stadgas i 1937

års lag — frånsett ett särskilt undantagsfall — att den intagne icke längre

är att anse såsom vådlig för annans säkerhet till person eller egendom.

Motsvarande föreskrift återfinnes i 1927 års förvaringslag, som alltjämt är i

kraft. Innebörden av begreppet vådlighet torde emellertid under den tid

som förflutit sedan tillkomsten av sistnämnda lag ha undergått en viss för­

skjutning. Av lagens förarbeten framgår, att man vid institutets utformning

väsentligen haft i tankarna våldsbrottslingar av särskilt farlig typ även­

som sedlighetsförbrytare och mordbrännare. Under lagens tillämpning har

emellertid förvaring kommit till användning huvudsakligen beträffande andra

brottskategorier än de nu nämnda. En inom justitiedepartementet verk­

ställd undersökning har givit vid handen, att under åren 1940—1943 icke

mindre än 131 av de 152 fall, i vilka domstol förordnat örn förvaring, avsett

egendomsbrott, huvudsakligen tjuvnad (93 fall) och bedrägeri (25 fall). Bland

dem, som i anledning av egendomsbrott intagits till förvaring, ha säkerligen

funnits sådana som i fråga om vådlighet äro att jämställa med våldsförbry-

tarna, men flertalet synes ha utgjorts av vanetjuvar och liknande brottslingar,

vilka, ehuru oefterrättliga eller åtminstone mycket opålitliga, icke kunna an­

ses särskilt allmänfarliga. Karakteristiskt för utvecklingen är jämväl, att det

numera är mycket vanligt att den förvarade utskrives på prov vid minsta

tidens utgång eller inom relativt kort tid därefter.

En stor del av förvaringsklientelet synes alltså förete en mindre utpräglad

vådlighet. I sakens natur ligger, att detta förhållande medfört att de vid till­

komsten av 1927 års lag dominerande säkerhetssynpunkterna i viss mån fått

vika för andra synpunkter. Den utvidgning av vådlighetsbegreppets omfatt­

ning som i praxis skett — och som måhända sammanhänger med den ut-

skrivningspraxis som numera råder —- torde dock icke kunna sägas vara

oegentlig från kriminalpolitisk synpunkt. 1937 års lagstiftning åsyftar icke

heller någon ändring i detta hänseende. Med hänsyn till rättssäkerheten

måste likväl fasthållas, att kravet på vådlighet icke får uttunnas alltför

mycket. Jag vill erinra, att kritiska röster höjts mot den för förvarings-

institutet utmärkande tidsobestämdheten överhuvud. Obestridligen kan det

också i sådana fall där vådligheten icke är särskilt utpräglad synas mindre

tilltalande, att en brottsling, som haft att räkna nied endast kortvarig frihets-

förlust örn han ej ådömts förvaring, genom ådömande av förvaring formellt

ställes inför möjligheten afl vara berövad sin frihet lika länge som den vars

Kungl. Maj:ts proposition nr 207.

105

Utdrag av protokollet, hållet i Kungl. Maj:ts lagråd den 2 mars

1945.

Närvarande:

regeringsrådet K^ellberg,

justitieråden G^uldberg,

E^kberg,

S^antesson.

Enligt lagrådet den 10 januari 1945 tillhandakommet utdrag av protokoll

över justitiedepartementsärenden, hållet inför Hans Maj:t Konungen i stats­

rådet den 22 december 1944, hade Kungl. Maj:t förordnat, att lagrådets ut­

låtande skulle för det i § 87 regeringsformen omförmälda ändamålet in­

hämtas över upprättade förslag till

1) lag om ändring i 5 kap. strafflagen;

2) lag örn ändrad lydelse av 33 § strafflagen för krigsmakten; samt

3) lag örn ändring i lagen den 18 juni 1937 (nr 461) örn förvaring och in­

ternering i såkerhetsanstalt.

Förslagen, som finnas bilagda detta protokoll, hade inför lagrådet föredra­

gits av byråchefen för lagärenden i justitiedepartementet L. G. Ohlsson.

Förslagen föranledde följande yttrande av lagrådet.

Förslaget till lag om ändring i 5 kap. strafflagen.

Under förarbetet till det framlagda ändringsförslaget har så gott som full­

ständig enighet rått örn att strafflagens tillräknelighetsbestämmelser äro i

behov av revision. Detta behov betingas väsentligen av att rättstillämpningen,

vilken sedan lång tid tillbaka utvisar bristande överensstämmelse såväl med

ordalydelsen i gällande regler som med deras ursprungliga anda och mening,

icke blott blivit osäker och vacklande utan även utvecklat sig i mindre lyck­

lig riktning. Särskilt har, såsom föredragande departementschefen framhållit,

straffriförklaring kommit att äga rum i alltför vid omfattning. När det gällt

att uppdraga riktlinjer för en ny lagstiftning i ämnet, lia däremot meningar­

na starkt brutit sig. Att så är fallet är icke ägnat att förvåna. Ifrågavarande

lagregler omspänna stora och olikartade områden. Vid tillämpningen upp­

komma spörsmål, som icke endast avse straff i vanlig mening och därtill an­

knuten fångvård utan även beröra socialvård i vidsträckt bemärkelse, icke

minst sjukvård i vissa former. Å alla dessa områden har under senare tid för­

siggått en livlig utveckling. Av en ny lag i ämnet kan under sådana omstän­

Kungl. Maj.ts proposition nr 207.

109

känslo- och viljelivets område, skäligen icke bör utan vidare vara bestäm­

mande vid en dylik jämförelse. Exempelvis böra de psykopater, vilka äro ut­

präglat känslokalla och amoraliska och således till graden kunna anses utvisa

stor avvikelse från det normala, icke enbart på denna grund straffriförkla-

ras. Att de i regel äro normalt utrustade i intellektuellt avseende måste inver­

ka på bedömandet av tillräkneligheten för begångna gärningar och avlägsnar

i väsentlig mån betänkligheterna mot reaktion inom det straffrättsliga syste­

met. Jämförelsen bör således icke avse de sinnesslöa; dessa utgöra med hän­

syn till sin intellektuella undermålighet en kategori för sig i tillräknelighets-

hänseende. För att jämförelsen skall bli riktig måste hänsyn tagas till den

allmänna symptombilden, så att under förevarande stadgande inrymmes en­

dast den, som till sin sinnesbeskaffenhet är att jämställa med en sinnessjuk.

Det bör understrykas, att en dylik ordning — såsom ordalagen utmärka —

innefattar krav på full likvärdighet med sinnessjukdom; härmed avses, lik­

som i förslaget i övrigt, allenast sjuklig förändring i själslivet av mera djup­

gående natur. En obetydlig avvikelse från det psykiska normaltillståndet kan

således ej anses tillräcklig, utan avgörande bör vara, huruvida gärningsman­

nen saknar föi'måga att tillnärmelsevis normalt fylla en plats i arbets- och

samhällslivet.

På grund av det anförda vill lagrådet förorda, alt åt paragrafens första

stycke gives det innehållet, att gärning, som begås av sinnessjuk eller den

som till sin sinnesbeskaffenhet är att jämställa med sinnessjuk, skall vara

strafflös och att samma lag skall vara i fråga om gärning, som begås av sin-

nesslö. Lagrådet inser väl, att icke heller ett sådant stadgande utesluter

vissa svårigheter i tillämpningen, men dessa äro enligt lagrådets förmenande

avsevärt mindre än de, som skulle följa av det remitterade förslaget. Av sär­

skild vikt är, att lagrådets förslag lämnar domstolarna bättre stöd i deras

strävan att hålla straffriförklaringarna inom tillbörliga gränser.

Vad angår paragrafens andra stycke finner lagrådet lika med departe­

mentschefen riktigt, att de tillstånd av tillfällig omtöckning, som böra med­

föra strafflöshet, upptagas till särskild reglering. Att såsom strafflagbered­

ningen föreslagit inbegripa dessa tillstånd under beteckningen sinnessjukdom

låter sig svårligen göra. En sådan terminologi avviker alltför mycket från

det allmänna språkbruket. Det kan emellertid ifrågasättas, huruvida det i

remitterade förslaget använda uttrycket »tillfällig sinnesförvirring» utgör en

riktig beteckning för det sinnestillstånd, varom här är fråga. För att en

övergående rubbning av själsverksamheten skall medföra straffrihet bör, så­

som departementschefen anfört, krävas att rubbningen inneburit ett hög­

gradigt omtöckningstillstånd. Gärningsmannen bör sålunda lia fullständigt

saknat herravälde över sin vilja eller förmåga ali inse handlingens bety­

delse. Tydligt är även, att höggradig affekt eller liknande tillstånd icke bör

i och för sig leda till straffrihet. Beteckningen tillfällig sinnesförvirring synes

emellertid kunna föranleda den oriktiga uppfattningen, att även ett lättare

omtöckningstillstånd eller en stark affekt medför strafflöshet. Det må an­

märkas, alt i gällande lag upptagits inskränkande bestämningar, som äro äg­

113

mätning inom de normala strafflatituderna, förutsätter en oskriven regel örn

straffnedsättning nied hänsyn till förefintlig själslig abnormitet. Denna an­

märkning kan dock bemötas med att vägande skäl tala mot en lagregel av

sådant innehåll och att ett undantagsstadgande av förut angiven innebörd

tjänar till stöd för straffnedsättning även inom straff skalorna. Att i 2 och

9 §§ av förevarande kapitel finnas regler, som avse straffnedsättning jämväl

inom straffskalorna, kan icke anses utgöra tillräckligt skäl för att bibehålla

samma ordning, såvitt angår straffnedsättning vid förminskad tillräknelig-

het. Vid tillämpningen av nämnda lagrum föreligger icke någon risk för

oriktig eller alltför vidsträckt tolkning. Beträffande straffnedsättning i an­

ledning av själslig abnormitet måste det föreslagna undantagsstadgandet an­

ses tillfyllest, och det försvarar sin plats i lagen till dess att frågan om

en allmän strafflindringsparagraf blir aktuell och problemet örn själslig

abnormitet såsom straffnedsättningsgrund ånyo kommer under behandling.

Åt en dylik strafflindringsparagraf gives måhända sådant innehåll, att den

icke blir utsatt för de erinringar, som kunna riktas mot förevarande para­

graf såväl i dess nuvarande form som i den föreslagna lydelsen. De betänk­

ligheter, som äro förknippade med ett allmänt stadgande i öveiensstämmelse

med det remitterade förslaget, synas i själva verket så stora, att lagrådet i

valet mellan genomförandet av detta förslag och upphävande av gällande

lagstadgande på sätt beredningen förordat är benäget att lämna företräde åt

beredningens ståndpunkt. Stadgandets upphävande skulle vara det verksam­

maste medlet att hejda en olycklig rättsutveckling. I samband härmed må

hänvisas till vad inledningsvis anförts angående de föreslagna ändringarna

i förevarande kapitel av strafflagen. Icke minst a det område, som beröres

av nu behandlade paragraf, vore det önskvärt, om rättstillämpningen kunde

ledas efter fastare principer än hittills varit fallet.

Vad angår den närmare utformningen av en regel i ämnet, är det, såsom

redan antytts, jämväl erforderligt att — i anslutning till vad för närvarande

är stadgat — begränsa förutsättningarna för paragrafens tillämpning. Den i

första stycket angivna straffnedsättningen bör sålunda lämpligen avse alle­

nast den, som i följd av sjukdom eller ålderdomssvaghet eller av annan sär­

skild orsak till sin sinnesbeskaffenhet avviker från det normala, ehuru han

ej är strafflös enligt 5 §. På motsvarande sätt bör andra stycket inskränkas

att gälla endast i fråga om brottslig gärning, som begås av någon, vilkens

själsverksamhet, utan hans eget vallande, av särskild orsak tillfälligt rubbats

utan att slraffrihet föreligger enligt vad i 5 § är föreskrivet. Att märka är, att

enbart subjektiv affektlabilitet, såvitt den faller inom det normala själslivets

gränser, icke är ägnad att verka förmildrande; det gäller fastmera att ut­

mäta straffet så, att den tilltalade bibringas motiv att avstå från brottsliga

handlingar. Beträffande formuleringen må erinras, att om i 5 § andra styc­

ket såsom villkor för straffrihet upptages frånvaro av skuld till det iråkade

sinnestillståndet, motsvarande uttryckssätt bör användas i andra stycket av

förevarande paragraf.

Bihang till riksdagens protokoll 19i5. t sami. Nr 207.

Kungl. Maj:ts proposition nr 207.

8

Kungl. Maj:ts proposition nr 207.

115

Utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden, hållet

inför Hans Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms

slott den 2 mars 1945.

Närvarande:

Statsministern

H^ansson,

ministern för utrikes ärendena

G^unther,

statsråden

P^ehrsson-B^ramstorp, W^igforss, M^öller, S^köld, Q^uensel, B^ergquist,

D^omö, E^werlöf, R^ubbestad, O^hlin, E^rlander, D^anielson, A^ndrén.

Efter gemensam beredning med chefen för socialdepartementet anmäler

chefen för justitiedepartementet, statsrådet Bergquist, lagrådets denna dag

avgivna utlåtande över de till lagrådet den 22 december 1944 remitterade

förslagen till

1) lag örn ändring i 5 kap. strafflagen;

2) lag örn ändrad lydelse av 33 § strafflagen för krigsmakten; samt

3) lag örn ändring i lagen den 18 juni 1937 (nr 461) örn förvaring och in­

ternering i säkerhetsanstalt.

Efter redogörelse för lagrådets utlåtande anför föredraganden följande.

Såsom jag framhållit i samband med att lagförslagen remitterades till lag­

rådet är det enligt min mening av stor vikt, att lagstiftaren söker fastställa

de huvudsynpunkter som böra vara bestämmande vid bedömande av frågan

om straffriförklaring. Det synes mig sålunda icke lämpligt, att — såsom lag­

rådet antytt — undanskjuta frågan i avbidan på resultatet av det fortgående

arbetet på straffsystemet i övrigt.

Lagrådet har i fråga örn förslaget till lag örn ändring i 5 kap.

strafflagen ansett, att bestämmelserna borde erhålla en annan avfatt­

ning än i det remitterade förslaget. Innan jag ingår på bedömning av lag­

rådets ändringsförslag i denna del vill jag understryka, att lagrådets stånd­

punkt i sakligt hänseende i allt väsentligt synes överensstämma med det

remitterade förslaget. Lagrådet har sålunda i likhet med mig ansett, att för­

utom sinnessjuka och sinnesslöa även psykopater borde i viss begränsad ut­

sträckning kunna bliva föremål för straffriförklaring, liksom att uttrycklig

bestämmelse erfordras angående straffrihet för gärning som någon begår i

höggradigt omtöckningstillstånd av tillfällig natur. Lagrådet bar även funnit

övervägande skäl tala för att bibehålla en bestämmelse som möjliggör straff-

nedsättning i vissa fall, när någon som begår brottslig gärning till sin sinnes­

beskaffenhet avviker från det normala eller någon begår brottslig gärning i

Kungl. Maj:ts proposition nr 207.

117

lämpning av straffrihetsgrunderna sakna de självständig betydelse; detta är

i själva verket fallet även med lagrådets förslag.

Lagrådet har emellertid även, som jag nämnt, erinrat, att det av mig an­

vända uttrycket »särskild vård» icke vore tillräckligt tydligt saint att under

alla förhållanden fara förelåge, att avgörandet komme att ske endast med

hänsyn till vad som av medicinska skäl vore bäst för den tilltalade och utan

tillbörligt beaktande av kriminalpolitiska synpunkter, därvid bl. a. allmän­

preventiva hänsyn kunde komma att skjutas alltför mycket åt sidan. Att ingå

i bedömande av vårdbehovet, som vore en övervägande medicinsk angelägen­

het, kunde enligt lagrådets mening bli en uppgift som överstege domstolens

förmåga och avgörandet kunde därför komma att i verkligheten ligga hos

undersökningsläkaren eller medicinalstyrelsen. Lagrådet har för sin del före­

slagit, att straffrihet vid psykopati skulle inträda örn den brottslige »till sin

sinnesbeskaffenhet är att jämställa med sinnessjuk».

Vid en jämförelse mellan den av lagrådet förordade lydelsen och det re­

mitterade förslaget på denna punkt talar till det senares förmån, att det i två

hänseenden ger ledning åt såväl undersökningsläkaren som domstolen; för

straffrihet förutsätter det dels att vederbörande till sin sinnesbeskaffenhet

avviker från det normala, dels ock att han bör omhändertagas för särskild

vård. Dessa vägledande synpunkter ha också ingående belysts i motiven. Den

av lagrådet förordade lydelsen ger icke någon antydan, i vilka hänseenden ve­

derbörande skall vara att jämställa med en sinnessjuk; lagrådet har härutin­

nan i sitt utlåtande uttalat, att det avgörande borde vara, huruvida gärnings­

mannen saknade förmåga att tillnärmelsevis normalt fylla en plats i arbets-

och samhällslivet.

Ehuru i motiven till det remitterade förslaget huvudvikten lagts vid den

utpräglat psykiskt abnormes vårdbehov under det att lagrådet uteslutande

betonat hans bristande funktionsduglighet i samhällslivet — en synpunkt som

icke heller jag underlåtit att framhålla — torde gränsdragningen i sak icke

förete några nämnvärda skiljaktigheter. Den som på grund av sin sinnes­

beskaffenhet är i utpräglat behov av medicinsk vård lärer nämligen icke kun­

na tillnärmelsevis normalt fylla en plats i arbets- och samhällslivet; likaså

torde den, som i fråga örn känslo- och viljelivet företer så grava avvikelser

från det normala som lagrådet åsyftar, i regel vara i behov av medicinsk

vård. På grund härav har jag icke någon väsentlig erinran att göra mot inne­

börden av lagrådets förslag i förevarande avseende.

Vid valet mellan den lydelse som upptagits i det remitterade förslaget och

den som förordats av lagrådet synes mig icke heller avgörande vikt böra fäs­

tas vid att den av lagrådet förordade lydelsen icke ger någon positiv ledning

för bedömandet; det medicinska vårdbehovet kan nämligen, även örn det icke

uttryckligen nämnes, icke förbises. Å andra sidan framhäva de av lagrådet

använda ordalagen, att en restriktiv tillämpning av ifrågavarande straffrihets-

grund är avsedd, och kunna från denna synpunkt vara att föredraga, så länge

en viss farhåga kvarstår att från läkarnas sida alltför ensidigt medicinska syn­

Kungl. Majlis proposition nr 207.

119

skild orsak till sin sinnesbeskaffenhet avviker från det normala, ehuru han

ej är strafflös enligt 5 §. Den sålunda föreslagna lydelsen synes dock icke

lämplig, då det är självklart att varje avvikelse från det normala måste ha

sin orsak; uttrycket »särskild» orsak torde i detta sammanhang icke kunna

innebära någon begränsning. Såsom framgår av lagrådets uttalande har icke

heller i praxis upprätthållits någon sådan begränsning som varit avsedd med

den nuvarande lydelsen av 6 §.

Lagrådet har vidare förordat, att stadgandet skulle begränsas till att giva

domstolen en befogenhet att vid synnerligen mildrande omständigheter under­

skrida straffminimum. Såsom lagrådet samtidigt uttalat förutsätter emeller­

tid ett sådant stadgande en oskriven regel örn straffnedsättning på grund av

psykisk abnormitet inom de normala straffskalorna. Detta synes i lagtekniskt

hänseende otillfredsställande. Att den av lagrådet föreslagna lydelsen skulle

i högre grad än det remitterade förslaget verka i den riktningen, att straff­

nedsättning inom de normala straffskalorna icke komme att ske i vidare mån

än som är avsett och påkallat, synes mig icke heller antagligt. Jag kan såle­

des icke finna anledning att i fråga örn nedsättningsregelns utformning i nu

nämnda hänseende avvika från övriga straffnedsättningsregler i 5 kap. straff­

lagen.

I fråga om andra stycket i paragrafen kan jag av skäl som nyss anförts icke

godtaga lagrådets förslag om upptagande i lagtexten av föreskrift, att den

rubbning av själsverksamheten varom är fråga skall vara föranledd av sär­

skild orsak. Däremot torde, liksom i 5 § andra stycket, böra upptagas före­

skrift att rubbningen skall ha uppkommit utan den brottsliges eget vållande.

Föredraganden hemställer, att ifrågavarande lagförslag, sedan förslaget

till lag om ändring i 5 kap. strafflagen ändrats i enlighet med det anförda,

måtte jämlikt § 87 regeringsformen genom proposition föreläggas riksdagen

till antagande.

Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter bi­

trädda hemställan förordnar Hans Majit Konungen, att till

riksdagen skall avlåtas proposition av den lydelse bilaga till

detta protokoll utvisar.

Ur protokollet:

Sven Leffler.