Prop. 1945:368
('med förslag till lag om förbud mot arbetstagares avskedande i anledning av äktenskap eller havandeskap m. m.',)
Kungl. Maj:ts proposition nr 368.
1
Nr 368.
Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen med förslag till lag om
förbud mot arbetstagares avskedande i anledning av
äktenskap eller havandeskap m. m.; given Stockholms slott den 19 oktober 1945.
Under åberopande av bilagda i statsrådet och lagrådet förda protokoll vill Kungl. Majit härmed, jämlikt § 87 regeringsformen, föreslå riksdagen att antaga härvid fogade förslag till lag om förbud mot arbetstagares av skedande i anledning av äktenskap eller havandeskap m. m.
GUSTAF
Eije Mossberg.
Milling till riksdagens protokoll 1945. I sand. Nr 368.
1
2
Kungl. Mcij:ts proposition nr 368.
Nr 171.
LAG
om förbud mai arbetstagares avske
dande i anledning av trolovning eller
äktenskap m. m.;
given Stockholms slott den 19 maj
1939.
1
§•
Denna lag äger tillämpning å varje
verksamhet, vari till arbete för ar
betsgivares räkning i regel användas
minst tre arbetstagare. Vid lagens
tillämpning skall affärs- eller kon-
torsverksamhet, ändock att den
samma icke bedrives såsom själv
ständigt företag, anses såsom sär
skild verksamhet.
Såsom arbetstagare skall vid tiil-
lämpning av denna lag ej räknas
medlem av arbetsgivarens familj.
2 §•
Har arbetstagare sedan minst två
år haft stadigvarande anställning hos
arbetsgivaren, må denne, om arbets
tagaren slutit trolovning, ingått äk
tenskap, blivit havande eller fött
barn, ej av sådan anledning uppsäga
arbetstagaren eller i vidare mån
minska de med anställningen för
enade förmånerna än som kan följa
därav, att kvinnlig arbetstagare,
som är havande, på grund av arbe
tets art avstänges från tjänstgöring
under den tid havandeskapet är
märkbart. Är arbetstagaren kvinna,
som arbetsgivaren veterligen är ha
vande eller fött barn, må han ej hel
ler uppsäga henne på grund därav
(Gällande lag:)
(Kungl. Maj:ts förslag:)
Förslag till
LAG
örn förbud mot arbetstagares avske
dande i anledning av äktenskap eller
havandeskap lii. m.
Härigenom förordnas som följer.
1
§•
Arbetstagare må ej skiljas från sin
anställning på den grund att han slu
tit trolovning eller ingått äktenskap.
2 §■
Kvinnlig arbetstagare, som sedan
minst ett år haft stadigvarande an
ställning hos arbetsgivaren, må icke
skiljas från anställningen på den
grund att hon blivit havande eller
fött barn.
Ej heller må arbetsgivaren, där
han har vetskap om havandeskapet
eller barnsbörden, skilja arbetstaga
ren från anställningen på den grund
att hon i samband med havande-
Kungl. Majda proposition nr 368.
3
att hon i samband med havandeska pet eller barnsbörden under skälig tid, dock högst tolv veckor, avhåller sig från arbete.
Överlåtelse av företag eller fartyg må icke inverka på arbetstagare en ligt denna lag tillkommande förmån.
(Gällande lag:)
skåpet eller barnsbörden avhåller sig från arbetet under skälig tid, högst sex månader. Vad sålunda stadgas skall dock ej gälla, därest arbets tagaren underlåter att, på förfrågan av arbetsgivaren, utan dröjsmål un derrätta denne om att hon önskar återinträda i arbetet efter bortova ron. Arbetsgivaren är ej pliktig att låta återinträdet ske tidigare än tre veckor från det han mottagit med delande örn den dag, då återinträdet kan äga rum, eller från det arbets tagaren utan föregående meddelande inställt sig hos honom.
Överlåtelse av företag eller fartyg må icke inverka på den rätt som en ligt denna paragraf tillkommer ar betstagare.
(Kungl. Maj:ts förslag:)
3
§•
Arbetstagare, som ej må skiljas från sin anställning av anledning varom i denna lag förmäles, är ej heller pliktig att av sådan anledning vidkännas minskning i de med an ställningen förenade förmånerna i vidare mån än som följer av sådan bortovaro från arbetet varom för
mäles i 2 § andra stycket.
3
§■
4
§.
Avtal, varigenom arbetstagare enligt denna lag tillkommande förmån inskränkes, vare ej bindande.
Har arbetsgivare vidtagit åtgärd, vilken enligt 2 § ej må äga rum, vare åtgärden ogin samt arbetsgivaren skyldig ersätta av densamma upp kommen skada.
Ilar arbetsgivare i strid mot denna lag skilt arbetstagare från anställ ningen eller minskat de därmed för enade förmånerna, är åtgärden ogin samt arbetsgivaren skyldig ersätta av densamma uppkommen skada. Vid bedömande örn och i vad mån skada uppstått skall hänsyn tagas
Kungl. Maj:ts proposition nr 368.
(Gällande lag:)
4 §•
Arbetstagare, som vill göra gäl lande anspråk enligt denna lag, skall dels därom underrätta arbetsgivaren inom två månader från det arbets tagaren i följd av åtgärd, som enligt 2 § är förbjuden, upphört att tjänst göra eller fått vidkännas minskning i de med anställningen förenade för månerna, dels ock anhängiggöra sin talan inom två år från samma tid punkt. Underlåtes det, vare arbets tagaren sin rätt förlustig.
även till arbetstagarens intresse av arbetsavtalets upprätthållande och övriga sådana omständigheter av an nan än rent ekonomisk betydelse.
Om det med hänsyn till arbetsgi varens ringa skuld, arbetstagarens förhållande i avseende å tvistens uppkomst, skadans storlek eller om ständigheterna i övrigt finnes skä ligt, må skadeståndets belopp ned sättas; fullständig befrielse från skadeståndsskyldighet må ock äga rum.
5
§•
Arbetstagare, som vill göra gäl lande anspråk enligt denna lag, skall dels därom underrätta arbetsgivaren inom två månader från det arbets tagaren, i strid mot denna lag, skilts från sin anställning eller fått vid kännas minskning i de därmed för enade förmånerna, dels ock anhängig göra sin talan inom två år från samma tidpunkt. Underlåtes det, är arbetstagaren sin rätt förlustig.
(Kungl. Maj:ts förslag:)
§■
6
§.
Mål, som avse tillämpningen av denna lag, upptagas och avgöras av all män domstol; dock att mål beträffande arbetstagare, vilkas arbetsavtal regle ras av kollektivavtal, skola anhängiggöras vid arbetsdomstolen.
I fråga örn anhängiggörande och utförande hos arbetsdomstolen av talan jämlikt denna lag skall gälla vad i 13 § lagen om arbetsdomstol stadgas, ändock att målet ej är sådant som i sistnämnda lag sägs.
Denna lag träder i kraft den 1 juli 1939.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1946, från och med vilken dag lagen den 19 maj 1939 (nr 171) om förbud mot arbetstagares avske dande i anledning av trolovning eller
Kungl. Maj:ts proposition nr 368.
5
äktenskap m. m. skall upphöra att
gälla.
I den nya lagen stadgat förbud
mot skiljande från anställning skall
dock ej gälla, om skiljandet grundar
sig på uppsägning, som ägt rum
före den 1 januari 1946 och icke
strider mot den äldre lagen.
Kungl. Majlis proposition nr 368.
Utdrag av protokollet över socialärenden, hållet inför Hans Majit
Konungen i statsrådet å Stockholms slott den 19 sep tember 1945.
Närvarande: Statsministern
Hansson,
ministern för utrikes ärendena
Undén,
statsråden
Wigforss, Sköld, Quensel, Erlander, Danielson, Vougt, Myrdal, Zetterberg, Nilsson, Sträng, Mossberg.
T. f. chefen för socialdepartementet, statsrådet Mossberg, anmäler, efter gemensam beredning med chefen för justitiedepartementet, fråga om änd rade bestämmelser örn förbud mot arbetstagares avskedande i anledning av äktenskap eller havandeskap m. m. och anför.
1941 års befolkningsutredning har den 22 november 1944 avgivit ett be tänkande i abortfrågan (SOU 1944: 51). Betänkandet, som är undertecknat av statsrådet Tage Erlander, ordförande, professorn Curt Gyllenswärd, e. o. byråchefen Alf Johansson och ledamoten av riksdagens första kammare, professorn Sten Wahlund, innehåller — förutom historik över abortfrågans utveckling och en utförlig redogörelse för abortfrågans nuvarande läge — vissa förslag och rekommendationer till förbättring av abortsituationen, bl. a. förslag till vissa ändringar i lagen den 19 maj 1939 (nr 171) örn för bud mot arbetstagares avskedande i anledning av trolovning eller äkten skap m. m.
Över betänkandet ha, efter remiss, yttranden avgivits av bl. a. medicinal styrelsen (efter hörande av apotekarsocietetens direktion, Sveriges apote kareförbund, Sveriges farmacevtförbund och medlemmen av medicinalsty relsens vetenskapliga råd professorn Nils von Hofsten), socialstyrelsen, sta tens arbetsmarknadskommission, statskontoret, statens priskontrollnämnd, skolöverstyrelsen, kommerskollegium (efter hörande av handelskamrarna i riket och Sveriges industriförbund), Överståthållarämbetet (efter hörande av polismästaren och förste stadsfiskalen i Stockholm ävensom av Stock holms stad), samtliga länsstyrelser (efter hörande av vissa underlydande myndigheter samt vad angår länsstyrelserna i Malmöhus ävensom Göte borgs och Bohus län, Malmö stad respektive Göteborgs stad), socialvårds- kommittén, ungdomsvårdskommittén, flera landsting, svenska läkaresäll skapet, Sveriges läkarförbund, Sveriges praktiserande läkares förening, svenska arbetsgivareföreningen, handelns arbetsgivareorganisation, landsorga nisationen i Sverige, tjänstemännens centralorganisation (TCO), svenska landstingsförbundet, svenska stadsförbundet, yrkeskvinnors samarbetsför-
Kungl. Maj.ts proposition nr 368.
7
blind, styrelsen för socialinstitutet i Stockholm, bankernas förhandlingsorga
nisation, försäkringsbolagens förhandlingsorganisation, försäkringstjänste-
mannaförbundet, Fredrika-Bremer-förbundet, Sveriges husmodersföreningars
riksförbund, riksförbundet för sexuell upplysning, svensk kuratorsförening,
svenska fattigvårds- och barnavårdsförbundet, Sverges socialdemokratiska
kvinnoförbund, högerns centrala kvinnoråd, folkpartiets kvinnoförbund och
svenska landsbygdens kvinnoförbund.
Gällande bestämmelser m. m. Lagen den 19 maj 1939 om förbud mot
arbetstagares avskedande i anledning av trolovning eller äktenskap m. m.
äger i sin gällande lydelse tillämpning å varje verksamhet, vari till arbete
för arbetsgivares räkning i regel användas minst tre arbetstagare. Affärs-
eller kontorsverksamhet skall härvid anses såsom särskild verksamhet,
även om den icke bedrives såsom självständigt företag. Såsom arbetstagare
.skall ej räknas medlem av arbetsgivarens familj. (1 §.) Örn arbetstagare
sedan minst två år haft stadigvarande anställning hos arbetsgivaren, skall
förbud gälla för denne att, om arbetstagaren slutit trolovning, ingått äkten
skap, blivit havande eller fött barn, av sådan anledning uppsäga arbets
tagaren eller i vidare mån minska de med anställningen förenade förmå
nerna än som kan följa därav, att kvinnlig arbetstagare, som är havande,
på grund av arbetets art avstänges från tjänstgöring under den tid havande
skapet är märkbart. Är arbetstagaren kvinna, som arbetsgivaren veterligen
är havande eller fött barn, må han ej heller uppsäga henne på grund därav
att hon i samband med havandeskapet eller barnsbörden under skälig
tid, dock högst tolv veckor, avhåller sig från arbete. Överlåtelse av företag
eller fartyg får icke inverka på förmån, som enligt lagen tillkommer ar
betstagare (2 §). Avtal, varigenom dylik förmån inskränkes, är ej bindande.
Åtgärd, som företages i strid mot i lagen stadgat förbud, är ogin, och arbets
givaren blir skyldig ersätta av åtgärden uppkommen skada (3 §). I lagen
givas slutligen preskriptions- och forurnbestämmelser.
Beträffande lagens tillkomst må följande anföras. Lagen är grundad på
eif förslag, framlagt i befolkningskommissionens betänkande angående
förvärvsarbetande kvinnors rättsliga ställning vid äktenskap och barns
börd (SOU 1938: 13). Enligt nämnda förslag skulle lagen vara tillämplig
endast på företag med flera än fyra arbetare. 1 den proposition (nr 114),
vari lagförslaget förelädes 1939 års riksdag, hade lagens tillämplighets-
område bcslämts på sätt nu gäller. Ett under riksdagsbehandlingen i en
motion (11:376) framställt yrkande örn utsträckning av lagens giltighet till
varje verksamhet, vari till arbete för arbetsgivarens räkning användes
minst en arbetstagare, avvisades av andra lagutskottet i dess i ämnet av
givna, av riksdagen godkända utlåtande (nr 26), därvid utskottet dock fram
höll all det principiellt sett vöre mindre tilltalande alt från lagens tillämpning
Kungl. Maj.ts proposition nr 368.
utesluta de minsta företagen. De vid dessa anställda kunde givetvis vara i samma behov av skydd som befattningshavare vid större företag. Emel lertid torde det ofia vålla svårigheter för en arbetsgivare med endast ett fåtal arbetstagare att, om en av dem bleve i behov av ledighet på grund av havandeskap, anskaffa kompetent vikarie eller på annat sätt få de åt henne anförtrodda arbetsuppgifterna fullgjorda. Vid bestämmandet av la gens tillämpningsområde måste erforderlig hänsyn härtill tagas.
Befolkningskommissionens förslag innebar vidare, att arbetstagarens rät tigheter finge göras gällande allenast där anställningen tillträtts minst ett år före äktenskapets ingående eller nedkomsten. I det inom socialdepartemen tet upprättade förslag, som remitterades till lagrådet, hade häri gjorts den ändringen, att lagens bestämmelser icke skulle äga tillämpning, där anställ ningen tillträtts inom två år före äktenskapets ingående eller inom ett år före nedkomsten. På hemställan av lagrådet erhöll lagförslaget, så som det slut ligen utformades i propositionen, i förevarande hänseende den lydelse, som sedermera godkändes av riksdagen. I förutnämnda motion hade yrkats, att karenstiden generellt måtte bestämmas till ett år; detta yrkande avvisades alltså av riksdagen.
Befolkningsutrcdningens förslag. Beträffande de vanligaste orsakerna till provocerade aborler och andra härmed sammanhängande frågor även som vissa förslag till botemedel härför, vilka komma att tagas upp i annat sammanhang, får jag hänvisa till befolkningsutredningens betänkande i abortfrågan. Här må endast anföras följande uttalanden av befolkningsut- redningen rörande osäkerhet i levnadsförhållandena såsom ekonomiskt abortmotiv:
Vid sidan av allmänt låg inkomstnivå är osäkerhet i levnadsförhållandena det vanligast förekommande ekonomiska motivet. Tydligt framgår, att mångå familjer leva under sådana förhållanden, att de lia svårt att planera på längre sikt. 1 tider av ekonomisk instabilitet är risken för arbetslöshet påtagligen den osäkerhetsfaktor, som mest skjuts i förgrunden. Av alla undersökningar framgår, att klientelet ideligen åberopar arbetslöshet antingen sorn aktuellt faktum eller som potentiellt hot. Då arbetslösheten eller arbets löshetsrisken gäller partnern, är detta motiv vanligare bland gifta än bland ogifta. För de ogifta kvinnorna själva, vilka i stor utsträckning äro själv försörjande, är emellertid risken att förlora anställningen ett av de mest framträdande motiven. Det förekommer i vissa sammanställningar huvud sakligen från Stockholm som främsta motiv i ej mindre än 10 % av alla fall. Särskilt starkt verkar detta motiv inom så kallade ömtåliga yrken, såsom lärarinne- och sjuksköterskeyrket. Det är för kvinnorna desto mer tvingande som deras ekonomiska behov på grund av barnets tillkomst samtidigt skulle stiga avsevärt, varför den belastning de skulle komma att utgöra för partnern, föräldrarna eller andra personer med försörjningsplikt mot dem, skulle bli betydligt större än vid vanlig arbetslöshet. Kvinnor, som stå helt
Kungl. Maj:ts proposition nr 368.
9
ensamma och icke lia någon att vända sig till för att få ekonomisk hjälp,
bli inför det potentiella hotet om arbetslöshet ofta helt rådlösa.
Utredningen har frågat sig, vilka krav en kvinna, som väntar ett barn, kan
uppställa i fråga om ekonomisk och social trygghet. En inventering härav
med hjälp av företagna undersökningar bland abortklientelet ger följande
resultat, vilket framför allt tar sikte på de ogifta mödrarnas situation men
även i tillämpliga delar gäller de gifta. Försörjer kvinnan sig med eget för
värvsarbete, önskar hon en garanterad rätt att återupptaga sitt arbete efter
barnsbörden. Framför allt en ogift mor önskar många gånger ett annat ar
bete eller en särskild tillflyktsort under tiden fram till förlossningen och i
vissa fall även under en tid därefter. Hon önskar få tryggad sin ekonomiska
existens under den tid kring förlossningen, då hon icke kan arbeta. Hon
skulle vilja skaffa sitt barn och sig själv en dräglig bostad tili en överkomlig
hyra, och hon önskar att barnet blir omhändertaget och får god omvårdnad
under hennes arbetstid. Man kan icke undgå att konstatera, att luckor och
brister i samhällets sociala omvårdnad göra att dessa mycket självklara
önskemål hos en kvinna, som väntar ett barn, mångfaldiga gånger icke kunna
uppfyllas. Detta är för tiotusentals kvinnor årligen den förnämsta driv
kraften till illegal abort.
Det av utredningen framlagda förslag varom här närmast är fråga, näm
ligen förslaget till ändrad lydelse av 1 och 2 §§ lagen den 19 maj 1939 (nr
171) om förbud mot arbetstagares avskedande i anledning av trolovning
eller äktenskap m. m., torde få såsom bilaga fogas till delta protokoll (bi
laga B.). Förslaget innebär ändring av gällande bestämmelser i tre hänse
enden :
1. Lagen göres tillämplig på varje verksamhet vari arbetstagare använ
des till arbete för arbetsgivares räkning, oberoende av antalet anställda,
varvid dock såsom arbetstagare icke skall anses den, som har sin bostad
i arbetsgivarens hem.
2. Den tid under vilken arbetstagaren skall lia haft stadigvarande an
ställning hos arbetsgivaren för att förbudet mot avskedande skall gälla
(karenstiden) inskränkes till ett år.
3. Den tid, under vilken kvinnlig arbetstagare på grund av havandeskap
eller barnsbörd äger avhålla sig från arbetet utan risk för avsked på denna
grund, utsträckes till högst åtta månader, därvid såsom förutsättning skall
gälla att arbetstagaren, innan hon upphör med arbetet, för arbetsgivaren
anmäler sin avsikt att återupptaga detsamma. Arbetstagaren skall dock
ej utan medgivande av arbetsgivaren äga återupptaga arbetet tidigare än
tre veckor efter det hon underrättat arbetsgivaren örn tidpunkten för åter
upptagandet.
Såsom motivering till förslaget alt utsträcka lagens tillämplig-
hels område anför befolkningsulredningen till en början, att då ett
säkrande av rätten att behålla förvärvsarbetet vid äktenskaps ingående
eller efter barnsbörd måste anses vara en viktig abortprofylaktislc åtgärd,
Kungl. Majus proposition nr 368.
vilket bekräftats av de genom utredningens försorg verkställda undersök ningarna, borde en utvidgning av lagens giltighetsområde vara betydelse full från abortproblemets synpunkt. I samband härmed framhåller utred ningen, att de yrkesgrupper, vilka framför allt drabbades av inskränk ningarna i lagens giltighet, i stort sett vore desamma som de, inom vilka den högsta relativa abortfrekvensen vore att finna, nämligen restaurang personal och affärsbiträden, vilka till stort antal vore anställda i små företag.
Efter att lia konstaterat att de farhågor, som vid lagens tillkomst före legat att lagen skulle komma att få menliga följder för de förvärvsarbe tande kvinnornas ställning på arbetsmarknaden överhuvud, icke bestyrkts under de år lagen varit i kraft, anför utredningen:
Emellertid voro samtliga instanser, vilka hade att taga befattning med lagförslaget, vare sig de hyste tveksamhet om lagens lämplighet eller ej, eniga om det principiellt riktiga i att lagens tillämpning utsträcktes till varje verksamhet med minst en arbetstagare. Då man vid lagens slutliga utformning stannat för en begränsning av lagens giltighetsområde, dock mindre långtgående än i befolkningskommissionens förslag, har detta up penbart berott på hänsyn till svårigheterna för arbetsgivarna i småföretag at! under arbetstagarens tjänstledighet i anledning av barnsbörd få dennas arbetsuppgifter fullgjorda på ett tillfredsställande sätt. Emellertid borde icke detta praktiska skäl hindra att lagen utsträckes att gälla all verk samhet med minst en arbetstagare i vad det gäller skydd mot avskedande i anledning av trolovning eller äktenskap. Utredningen vill också ulan nå gon ytterligare diskussion föreslå att en sådan ändring av lagen vidtages.
Beträffande den del av lagen, som avser att ge skydd mot avskedande i anledning av havandeskap eller barnsbörd, gör utredningen till en början en jämförelse med vissa andra sociala skyddslagar och konstaterar därvid bl. a. att 1942 års arbetstidslag för detaljhandeln äger tillämpning i fråga om varje rörelse, i vilken över huvud användes arbetstagare, som icke är undantagen från lagens tillämpning, att arbetarskyddslagen gäller för varje rörelse utan hänsyn till dess storlek och antalet anställda arbetstagare och attsemesterlagen omfattar alla yrkesområden och arbetstagare utan undan tag för det fall, då en arbetsgivare endast har ett visst mindre antal arbets tagare anställda. Utredningen fortsätter:
En utsträckning av skyddet mot avskedande i anledning av havandeskap eller barnsbörd till att omfatta alla arbetstagare skulle måhända kunna anses komma att vålla arbetsgivaren betydligt större olägenheter än ovan nämnda sociala skyddslagar utan begränsning till vissa kategorier. Arbetsgivaren skulle därför ej kunna åläggas en så vitt gående inskränkning i rätten att själv bestämma över sin personals sammansättning. Häremot står emellertid, att arbetsgivaren i flera fall ålagts sådana inskränkningar, då man kunnat konstatera ett samhällsintresse av att så skett. Under hela diskussionen kring befolkningsfrågan i vårt land har det betonats, att barnafödande! ej är att betrakta som uteslutande en privat angelägenhet för individerna och famil jerna. I olika sammanhang har tvärtom tydligt understrukits, att vården och
Kungl. Maj:ts proposition nr 368.
11
omsorgen om samhällets nya generationer och deras mödrar även är en sam
hällsangelägenhet av högsta vikt. Mycket talar då för att utsträcka jämförel
sen mellan lagen om förbud mot avskedande i anledning av trolovning eller
äktenskap m. m. och övriga sociala skyddslagar än ytterligare och anföra
ännu en sådan lag, som på det mest påvisbara sätt vållar arbetsgivarna
uppenbara olägenheter. Utan att draga några som helst paralleller i övrigt
anser utredningen det befogat att sammanställa den lag, om vars revision
det här är fråga, med lagen den 14 oktober 1939 om förbud mot arbetstaga
res avskedande med anledning av värnpliktstjänstgöring m. m. Denna lag
ger reservationslöst skydd mot avskedande åt varje arbetstagare utan hänsyn
till storleken av det företag, i vilket han är anställd, den tid han varit an
ställd i företaget eller värnpliktstjänstgöringens längd. De olägenheter, som
denna lag kan förorsaka arbetsgivarna exempelvis i småföretagen, ha an
setts böra underordnas nödvändigheten att skydda dem, som till samhällets
tjänst fullgöra värnpliktstjänstgöring, mot att ställas utan anställning. Med
hänsyn till att de förvärvsarbetande kvinnor, som fullgöra en moderskaps-
uppgift, kunna anses ha rätt att ställa motsvarande anspråk på trygghet i
sina anställningsförhållanden, vill utredningen föreslå, att även skyddet mot
avskedande i anledning av havandeskap eller barnsbörd utsträckes att gälla
varje kvinnlig arbetstagare oavsett storleksordningen av det företag, i vilket
hon arbetar.
Särskilda svårigheter föreligga i detta hänseende emellertid för utsträckan
det av lagens giltighet till en grupp arbetstagare, nämligen de som ha sin
bostad i arbetsgivarens hem. Under denna grupp faller framför allt det stora
flertalet hembiträden. Ehuru det vore önskvärt att ställa även dem innan
för lagens giltighetsområde, skulle detta i många fall medföra så uppenbara
svårigheter och olägenheter för arbetsgivarna, att utredningen ansett sig böra
föreslå ett undantag på denna punkt. Därtill kommer att hembiträdesyrket
för flertalet av sina utövare har karaktären av ett typiskt genomgångsyrke,
som man definitivt lämnar vid giftermål, varför en inskränkning av lagens
giltighet att icke gälla dessa dock ej kan sägas få samma menliga verkan
som för andra yrkesgrupper.
Vad angår karenstiden framhåller utredningen till en början, ali
utredningen med hänsyn till arbetsgivarna funnit skäligt alt bibehålla en
sådan, ehuru detta inskränkte lagens giltighetsområde, men att det med
fog kunde ifrågasättas, om det vore nödvändigt alt fastställa en så lång
karenstid som två år. Utredningen anför:
Denna bestämmelse synes enligt erhållna uppgifter från de berörda ar
betstagarnas organisationer icke ha haft någon större praktisk betydelse; dock
är det långt ifrån uteslutet att den spelat en viss roll för det stora antalet
icke organiserade anställda inom exempelvis detaljhandeln. I varje fall har
det från dem, som äro praktiskt verksamma inom det abortprofylaktiska
arbetet, framkommit allvarliga önskemål örn revision av lagen på denna
punkt.
I fråga om lagens tillämplighet på arbetstagare i händelse av havandeskap
eller barnsbörd synas inga skäl föreligga att fastställa en längre karenstid
än ett år. Delta hade även i propositionens ursprungliga lydelse föreslagits.
Lagrådets önskemål örn en enhetlig karenstid föranledde emellertid en änd
ring i den slutliga avfattningen till en tvåårig karenstid även då fråga är
Kungl. Maj:ts proposition nr 368.
om havandeskap eller barnsbörd. Till uppfattningen örn lämpligheten av en enhetlig karenstid ansluter sig även utredningen. Man synes därför böra undersöka huruvida tillräckligt bärande skäl för en tvåårig karenstid i fråga om trolovning elier äktenskap kunna anföras. Denna bestämmelse torde vara föranledd av eif yttrande över befolkningskommissionens lag utkast, i vilket framhölls, att en kvinna oftast torde vara medveten om sannolikheten av ett äktenskap åtminstone ett år före dess ingående och att man i dessa fall alltså kunde räkna med att anställningen söktes just för att möjliggöra äktenskap. Arbetsgivarens intressen borde därför väga så tungt, att en tid av minst två år föreskrevs.
Utredningen måste härtill för det första invända, att med lagens tillkomst just avsågs att få fastslaget varje människas rättighet att oavsett civilstånd nyttiggöra sig på det samhällsområde hon själv önskar. I och med detta borde något arbetsgivarnas intresse av gifta eller ogifta arbetstagare ej få tillåtas spela in vid lagens detaljutformning. Strängt taget borde alltså en karenstid endast anses nödvändig i fråga örn havandeskap eller barnsbörd, där arbetsgivarna komma att vållas verklig praktisk olägenhet. Det lämp liga i att en enhetlig karenstid fastställes gör emellertid att utredningen anser sig böra bibehålla en sådan även i fråga om trolovning eller äktenskap.
Beträffande det skäl för en tvåårig karenstid, som anfördes i det åbero pade remissyttrandet, vill utredningen vidare genmäla, att det säkerligen många gånger händer att äktenskap ingås med kortare varseltid än ett år. Man behöver härvid endast tänka på det stora antal äktenskap, i Stockholm år 1941 19,5 %, som komma till stånd sedan ett barn redan är på väg och sorn väl oftast icke torde vara så lång tid förutbestämda. Vidare förefaller det icke troligt att, även med kännedom örn sannolikheten av ett äktenskap om ungefär ett år, den kvinnliga parten söker en anställning för att möjlig göra detta. Anställningen torde i detta liksom i det stora flertalet fall sökas för att säkra en försörjning, något vartill varje människa har skyldighet. Örn resonemanget, som återgetts här ovan, vöre riktigt, skulle en kvinna, som är medveten om ett äktenskap, över huvud icke inom två år före dettas ingående kunna söka en anställning med avsikt att behålla denna även såsom gift och med full säkerhet att få göra detta.
Utredningen kan icke finna annat än att stadigvarande anställning under en tid av minst ett år som villkor för att lagen skall tillämpas måste såväl i fråga örn trolovning eller äktenskap som i fråga om havandeskap eller barnsbörd anses vara en även från arbetsgivarens synpunkt tillfredsstäl lande föreskrift. Det kan därför icke sägas föreligga några allvarliga skäl emot att vidtaga en sådan förändring i lagen att en enhetlig karenstid av ett år fastställes.
Vad slutligen angår bestämmelsen om längden av den tid kvinnlig arbetstagare skall vid havandeskap eller barnsbörd kunna avhålla sig från arbete utan risk att på den grund bliva avskedad framhåller utredningen, att gällande be stämmelse korresponderade mot arbetarskyddslagen men att åtskilliga yr ken funnes, där behov förelåge av en avsevärt mycket längre ledighet före förlossningen, framför allt yrken vars utövare direkt betjänade allmän heten. I kollektivavtal för restaurangfacket funnes bestämmelse om dylik
Kungl. Maj:ts proposition nr 368.
13
ledighet under högst sex månader, men även andra grupper anställda skulle
vara i hög grad betjänta av en sådan möjlighet. Utredningen fortsätter:
Av ännu en annan anledning kan behov av längre ledighet från arbetet
än tolv veckor kring förlossningen föreligga. Utredningen tänker härvid på
att många förvärvsarbetande kvinnor helt säkert under en längre tid efter
förlossningen skulle vilja stanna i hemmet för att helt ägna sig åt barnets
vård, om de hade säker rätt att efter denna tid få återupptaga sitt arbete.
Mödrarnas önskan och det allmänna hälsovårdsintresset sammanfalla i
detta avseende helt. Många kvinnor, som arbeta i industrin, framför allt
de som gå i skiftesarbete, ha nämligen inga möjligheter att förena sitt för
värvsarbete med en fullgod vård och amning av barnen. Så har det exem
pelvis vid en i Borås företagen undersökning av de i textilindustrin arbe
tande kvinnornas barnavårdsproblem konstaterats, att av 236 sådana kvin
nor, vilka haft sina barn inskrivna på barnavårdscentralerna, hade endast
62, d. v. s. 26,2 %, kunnat uppehålla amningen i minst sex månader. Även
från denna synpunkt skulle det alltså vara fördelaktigt, om de förvärvs
arbetande mödrarna hade möjlighet till en längre tjänstledighet i samband
med förlossningen. Utredningen är emellertid angelägen att betona, att en
sådan lagligt garanterad rättighet att för vård och amning av barn uttaga
en längre tids tjänstledighet ej på något sätt måste fattas som en från sam
hällets sida framförd uppfattning örn moralisk skyldighet att även använda
denna rättighet. I denna fråga har varje kvinna att själv avgöra hur hon
vill förfara med hänsyn till de ekonomiska och andra synpunkter, vilka
variera från fall till fall. Givetvis kan utredningen dock ej underlåta att
påpeka vikten av att mödrarna uppehålla amningen så länge detta i varje
enskilt fall anses möjligt och önskligt.
Utredningen säger sig icke kunna finna, att det skulle vålla arbetsgivarna
någon väsentligt större olägenhet att bevilja hos sig anställda kvinnliga
arbetstagare en sådan längre tjänstledighet upp till högst åtta månader
kring förlossningen än att dessa enligt nuvarande bestämmelser hade rätt
till högst tolv veckors tjänstledighet. Tvärtom torde det i många fall vara
lättare för en arbetsgivare att erhålla en väl kvalificerad vikarie för en
längre tid än för en kortare. Emellertid syntes arbetsgivarnas berättigade
intresse av att arbetstagarna ej använde sig av denna rätt till tjänstledighet,
i vissa fall måhända förbunden med bibehållen viss del av lönen eller andra
ekonomiska förmåner, för att därpå säga upp sin anställning, kräva en
säkerhetsbestämmelse i likhet med den som lunnes införd i kollektivavtalet
för restaurangpersonalen, nämligen att den anställda dels vid tjänstledig
hetens början skall lill arbetsgivaren meddela sin avsikt att efter dess slut
återinträda i tjänst, dels senast tre veckor före sitt återinträde skall an
mäla detta.
Yttrandena över befolkningsutredningcns förslag. Befolkningsutred-
ningens förslag lill ändringar i 1939 års lag har i flertalet yttranden helt eller
åtminstone till någon del lillstyrkts eller lämnats utan erinran. Svenska arbets
givareföreningen ställer sig emellertid helt avvisande till förslaget under fram
Kungl. Maj:ts proposition nr 368.
hållande av att utredningen icke kunnat visa, att den nuvarande lagstiftningen erfarenhetsmässigt vöre behäftad med några brister. Även handelns arbets givareorganisation samt Norrbottens och Västerbottens läns handelskammare avstyrka helt förslaget. Skånes och Gotlands handelskamrar uttala tvek samhet örn de föreslagna lagändringarnas abortbegränsande verkan.
Beträffande den förslagna utvidgningen av lagens tillämp ningsområde ställer man sig i några yttranden avvisande eller i varje fall betänksam mot densamma under åberopande dels av att därav skulle löija alltför stora svårigheter för småföretagen, som icke hade samma möj ligheter som de större att genom omflyttning av personal neutralisera olä genheten av att en arbetstagare vore frånvarande en längre tid, och dels av att den kvinnliga arbetskraftens ställning på arbetsmarknaden därigenom skulle försvagas. Uttalanden i denna riktning göras av bl. a. länsstyrelsen i
Östergötlands län, Malmö stad och försäkringsbolagens förhandlingsorga nisation. Östergötlands och Södermanlands handelskammare tillstyrker ut vidgningen allenast i vad gäller skydd mot avskedande i anledning av tro lovning och äktenskap. Skånes handelskammare gör gällande, att utred ningen gått för långt i fråga örn utvidgningen av lagens tillämplighetsområde, då varsamhet måste iakttagas för att lagen icke skulle motverka sitt eget syfte, samt förordar, att utvidgningen icke sträckes längre än till företag med minst två anställda.
Beträffande det av befolkningsutredningen föreslagna undantaget från lagen för sådana arbetstagare, som ha sin bostad i arbetsgivarens hem, ha delade meningar yppat sig. Gotlands handelskammare samt Västernorrlands och Jämtlands läns handelskammare anse undantaget böra gälla samtliga dem, som utföra husligt arbete för annans räkning. Länsstyrelsen i Norrbot tens län finner förbud mot avskedande av hembiträden — även örn dessa icke bodde hos arbetsgivaren — överflödigt, då någon svårighet för dem att erhålla ny anställning icke förefunnes. Stockholms stad uttalar, att frå gan, huruvida förbudet lämpligen borde omfatta även arbetstagare med bo stad i arbetsgivarens hem, vöre tveksam med hänsyn till de med förbudet förenade praktiska svårigheterna, samt anser, att på grund härav i första hand andra utvägar borde prövas till tryggande av denna arbetstagarkate- goris möjligheter till arbete och försörjning under havandeskap. Ungdomsvårdskommittén finner, att spörsmålet örn hembiträdenas ställning icke kunde lämnas olöst. Hembiträdena utgjorde en mycket stor grupp bland de kvinnliga arbetstagarna och befunne sig i stor utsträckning i den ålder, då abortfrekvensen vore högst. Hembiträdenas skyddslösa ställning på arbets marknaden bomme således även i fortsättningen att göra sig märkbar som abortstimulerande moment. Det faktum, att hembiträdesyrket vöre ett ge- nomgångsyrke, berättigade ur abortprofylaktisk synpunkt icke till att ställa det i en sämre situation än andra yrken. Konsekvensen krävde, att det ute blivna skyddet i denna punkt för hembiträdena på något sätt kompensera
Kungl. Maj:ts proposition nr 368.
15
des, då annars en stor grupp kvinnliga arbetstagare alltjämt Romme att be
finna sig i en särdeles utsatt ställning, vilken kunde fresta till abortiva in
grepp. Frågan borde icke avgöras utan att denna punkt toges under förnyat
övervägande.
I några yttranden förordas direkt, att lagen skal! avse jämväl sådana ar
betstagare, som ha sin bostad i arbetsgivarens hem. Denna ståndpunkt intages
av arbetsmarknadskommissionens majoritet1 som påpekar, att den före
slagna undantagsbestämmelsen i praktiken hade betydelse icke endast för
hembiträden utan stundom även för andra arbetstagare, t. ex. för arbets
tagare i mindre handels- och hantverksföretag, där de anställda bodde hos
företagaren. Kommissionen förutsätter dock härvid ett auktoritativt utta
lande, att hembiträde icke utan särskilt avtal ägde rätt att taga barnet med
sig till den bostad, som hembiträdet hade i arbetsgivarens hem, och under
sitt arbete där ägna sig åt barnets vård. Landsorganisationen, som intager
samma ståndpunkt, framhåller, att om ett hembiträde utackorderat elier
bortadopterat sitt barn, ingen anledning funnes, varför hon icke skulle ha
samma rätt att återfå sitt arbete som varje annan arbetstagare, samt uppgi
ver, att förslaget i denna punkt kritiserats särskilt av handels- och frisör-
arbetareförbundens styrelser, då åtskilliga av de kvinnliga arbetarna vid
mindre företag även inom dessa förbunds arbetsområden skulle komma att
ställas utanför lagen. Liknande uttalande har gjorts av TCO. Yrkeskvinnors
samarbetsförbund anser svårförklarligt, varför hembiträden och andra hos
arbetsgivaren boende’ arbetstagare, som till övriga svårigheter även förlo
rade sin bostad, skulle undantagas från lagens förmåner, och efterlyser,
vilka uppenbara svårigheter och olägenheter för arbetsgivaren som föreligga.
Ej heller svensk kuratorsförening anser tillräckligt vägande skäl anförda för
att från lagens gillighetsområde utesluta ifrågavarande arbetstagare.
Förslaget om nedsättning av karenstiden har vunnit anslut
ning i flertalet yttranden. Direkt avstyrkande uttalar sig -— förutom de re
missinstanser, som avstyrkt förslaget i dess helhet -—- Västergötlands och
norra Hallands handelskammare, som anser, att några olägenheter av den
tvååriga karen stiden icke påvisats, samt framhåller, att behovet av en två
årig karenstid framstode än starkare örn lagen gjordes tillämplig på alla
arbetsgivare, försäkringsbolagens förhandlingsorganisation och högerns cen
trala kvinnoråd. Försäkringstjänstemannaförbundct tillstyrker förslaget en
dast med tvekan och motsätter sig bestämt en ytterligare avkortning av
karenstiden under framhållande av alt åtminstone beträffande mera kvali
ficerade uppgifter en prövotid av två år snarare än en prövotid av ett år
torde få anses erforderlig. Gotlands handelskammare tillstyrker förslaget
om förkortning av karenstiden endast om lagens tillämpningsområde icke
vidgas. Bankernas förhandlingsorganisation tillstyrker förslaget härvidlag
1 Hrr Thomson, Ericsson, Falk, Valllberg, Lundquist och Adamsson samt friherrinnan
Stjernstedt; avvikande mening har anförts av hrr Carell, Andersson och Styrman.
Kungl. Maj:ts proposition nr 368.
men förutsätter, att i begreppet stadigvarande anställning inlägges den bety delsen, att vederbörande innehar fortlöpande anställning hos arbetsgivaren.
Å andra sidan framhålles i ett flertal yttranden, alt karenstid över huvud taget bör bibehållas endast i begränsad utsträckning. Sålunda framhåller arbetsmarknadskommissionens majoritet1, att skäl icke funnes att"kräva viss tids stadigvarande anställning för att arbetstagaren skall vara skyddad mot avskedande av sådan anledning som att hon slutit trolovning, ingått äktenskap eller fött barn. Blott i fråga örn havandeskap borde en karenstid av ett år stadgas, eftersom rätten att få ledighet och därefter återinträda i tjänst kunde betraktas som en löneförmån och det vore rimligt, att denna förvärvades först sedan anställningen nått en viss längd. Medicinalstyrelsen finner skälen att bibehålla en karenstid vid trolovning och äktenskap icke överensstämmande med våra dagars naturliga krav på arbetstagarens rätt att själv utan tvång ordna sina privata förhållanden. Socialvård skommittén säger sig ha svårt att finna att några praktiska olägenheter skulle följa, om i förevarande hän seende skilda regler gällde för trolovning och äktenskap, å ena, samt ha vandeskap och barnsbörd, å andra sidan, samt föreslår, att någon viss an ställningstid såsom villkor för förbudets tillämplighet icke uppställes för förstnämnda fall. Landsorganisationen anser omotiverat, att den anställdes civilstånd skulle kunna påverka arbetsgivarnas rättigheter gentemot honom. 1 fråga om havandeskap vore det måhända nödvändigt att bibehålla en be stämmelse örn en viss karenstid, emedan kvinnornas allmänna handicap på arbetsmarknaden annars skulle öka, men denna karenstid borde kunna sän kas ytterligare till samma antal månader, som gällde för rätten till moder- skapshjälp vid sjukkassorna, alltså 9 månader. Arbetsgivaren vore ju då i varje fall skyddad lör risken att en kvinna sökte och erhölle anställning hos honom i säkert medvetande örn att inom snar framtid behöva ledighet för barnsbörd. Yrkeskvinnors samarbetsförbund anser absurt att föreskriva ka renstid för trolovning och äktenskap men anser viss karenstid böra gälla vid havandeskap och barnsbörd. I lagbestämmelsen borde klarare angivas, hur karenstiden skall beräknas; förslagsvis borde den anknytas till den väntade nedkomsten. Med denna tolkning kunde en ettårig karenstid befaras bliva alltför knapp och medföra, att kvinnlig arbetskraft komme att bliva mindre ltonkurrensduglig på arbetsmarknaden. Karenstidens längd kunde därför utsträckas något längre än som föreslagits, dock högst till 15 månader. Jäm väl TCO, svensk kuratorsförening samt Sverges socialdemokratiska kvinno förbund anse karenstiden vid trolovning och äktenskap böra borttagas.
Förslaget örn utsträckning av den tid, under vilken kvinnlig arbetstagare vid havandeskap och barnsbörd skall ha rätt till tjänstledighet, har väckt motstånd på flera håll. Skånes handelskammare framhåller sålunda, att tillräckliga skäl sakna-
1 Se not å sid. 10.
Kungl. Maj:ts proposition nr 368.
17
des att frångå gällande bestämmelser. I den mån en längre ledighet kunde
vara särskilt påkallad på speciella områden, syntes detta behov liksom inom
restaurangnäringen på ett smidigare sätt kunna ordnas genom kollektiva
överenskommelser mellan arbetsgivare och arbetare. Handelskammaren i
Gävle avstyrker under motivering att genom bestämmelsens lagfästande vissa
kvinnor skulle tillskyndas en förmån, som icke fyllde ett uppenbart behov
men fastmera syntes ägnad att ytterligare komplicera jordbrukets och in
dustriens svårlösta problem att erhålla tillräcklig arbetskraft. På grund av
befolkningsutvecklingen kunde nämligen stora svårigheter väntas uppkomma
att erhålla vikarier inom näringslivet och speciellt jordbruket. Konkurren
sen örn arbetskraften kunde motses bliva i högsta grad skärpt. Västernorr
lands och Jämtlands läns handelskammare, som likaledes avstyrker försla
get i denna del, framhåller, att det, om förslaget härutinnan lagfästes, kunde
inträffa, att en arbetstagare utan att kunna uppsägas avhölle sig från ar
bete åtta månader årligen flera år i följd. Vid ledighet vore det för erhål
lande av kompetent arbetskraft ofta nödvändigt för arbetsgivaren att söka
vikarie bland personal, som tidigare varit anställd hos arbetsgivaren men i
samband med äktenskap lämnat anställningen. Sådan ersättare hade det i
varje fall inom handelskammarens verksamhetsområde varit betydligt lät
tare att erhålla för kortare tid än för längre tid. Östergötlands läns lands
ting gör gällande, att en sådan utökning av den kvinnliga befattningshava
rens rätt till tjänstledighet komme att inverka i hög grad ofördelaktigt på
sjukvårdens rationella bedrivande och under vissa förhållanden helt även
tyra densamma med den utomordentligt stora brist på kvinnliga befattnings
havare, som nu förelåge. Svenska arbetsgivareföreningen framhåller, att det
torde vara mycket få förvärvsarbetande kvinnor, som hade möjlighet att ut
nyttja en så lång ledighet. Möjlighet härtill torde finnas endast för dem som
befunne sig i sådana ekonomiska omständigheter, att de för sin försörj
ning knappast behövde taga del i förvärvsarbetet. Att för deras del införa
en sådan förmån, som för arbetsgivaren måste medföra kännbara olägen
heter, syntes knappast kunna komma i fråga. Sveriges industriförbund an
ser ändringen icke vara av behovet påkallad, då arbetarskyddslagen inne-
hölle bestämmelse om att kvinna, som ammade sitt barn, ej finge förvägras
erforderlig ledighet härför. Länsstyrelsen i Jönköpings län finner förslaget
på denna punkt så försämra läget på den kvinnliga arbetsmarknaden, att en
påtaglig försämring av moderns förmåga att försörja sitt barn komme att
inträda. Bestämmelsen kunde på grund härav komma att motverka sitt eget
syfte. Malmö stad anser olämpligt att föreslå en lagändring vars verkningar
vore helt beroende av andra åtgärder, örn vilka ännu ej ens förslag förelåge
(moderskapsförsäkring). Endast medicinska och sociala skäl borde betinga
utvidgningen. Härför erfordrades utredning, där hänsyn foges till olika yr
kesgruppers behov av ledighet under graviditeten.
I åtskilliga yttranden framhålles, att maximitiden för ledigheten icke skall
Bihang till riksdagens protokoll 1945. 1 saini. Nr 368.
2
Kungl. Maj:ts proposition nr 368.
utsträckas så långt som föreslagits. Sålunda uttalar sig arbetsmarknadskom missionen för en inskränkning av tiden till sex månader under åberopande av ett uttalande av kommissionens sakkunniga rörande kvinnlig arbetskraft, enligt vilket kvinnorna icke finge bortse från att sådana förmåner, som innebure på tagliga olägenheter för arbetsgivaren, kunde få mindre önskvärda konsekvenser beträffande kvinnornas ställning och framtidsutsikter på arbetsmarknaden, samt det kunde ifrågasättas, om det inte vore lämpligt att pröva verkningarna av en mindre höjning, exempelvis till sex månader, innan tjänstledighetsrätten ytterligare ökades. Även i ett flertal andra yttranden — bl. a. yttrandena av länsstyrelsen i Älvsborgs län, svenska landstingsförbundet, TCO, bankernas förhandlingsorganisation och försäkringsbolagens förhandlingsorganisation —• förordas en nedsättning av ifrågavarande tid till högst sex månader. Yrkes kvinnors samarbetsförbnnd föreslår avkortning av tiden till sex eller möjligen fyra månader. Fredrika-Bremer-förbundet anser möjligheten till tjänstledighet böra begränsas till fyra eller högst sex månader. Kommerskollegium uttalar, att därest en utsträckning av tjänstledighetstiden ansåges böra komma till stånd, densamma borde avsevärt begränsas, förslagsvis till fyra månader.
Värmlands läns landsting anser, att tjänstledighetstiden vore tilltagen i överkant, när man jämförde med den lediga tid, som man visste bleve till mätt arbetare- och jordbrukarehustrur. Husmödrar utan eget förvärvsarbete vore dock det stora flertalet, även om antalet utanför hemmet arbetande väsentligt ökats. Utan införande av en allmän moderskapsförsäkring, som medförde samma ekonomiska fördelar för samtliga mödrar, oavsett var de ras arbete vöre förlagt, kunde detta vitala spörsmål icke rationellt ordnas. Socialvårdskommittén förklarar sig icke kunna taga ståndpunkt till försla get örn tjänstledighetsrätten, innan spörsmålet örn ersättning för inkomst bortfall under den lediga tiden klarlagts. Även ungdomsvårdskommittén framhåller, att det vore nödvändigt, för att ifrågavarande lagändring skulle ha någon effekt i abortprofylaktiskt syfte, att kvinnornas försörjning under ledigheten tillgodosåges.
Vad angår den föreslagna skyldigheten för den, som vill utnyttja sin tjänstledighetsrätt, att redan från början göra anmälan om sin avsikt att återinträda ifrågasätter landsorganisationen dess lämplighet, då de unga kvinnor, varom här vore fråga, ofta försummade iakttaga erforderliga for maliteter. TCO och försäkringsbolagens förhandlingsorganisation anse det böra stadgas, att arbetstagaren på arbetsgivarens förfrågan skall anmäla, örn han vill återinträda. Yrkeskvinnors samarbetsförbund finner bestämmel sen icke erforderlig, då begäran om tjänstledighet finge anses innebära, att arbetstagaren hade för avsikt att återinträda vid tjänstledighetens slut.
Svenska landstingsförbundet och ett flertal landsting uttala sig för att ar betsgivaren skall erhålla vissa garantier för den anställdes återinträde i tjänst. Göteborgs handelskammare anser, att en arbetstagare, som begär tjänstledighet för havandeskap eller barnsbörd, redan från början bör an-
giva den ungefärliga längden av ledigheten till ledning för arbetsgivarens
planläggning.
Beträffande den föreslagna skyldigheten att anmäla återinträde i tjänst
göring tre veckor dessförinnan framhåller landsorganisationen, att ingen an
ledning torde finnas att här ha strängare bestämmelser än i lagen om för
bud mot arbetstagares avskedande med anledning av värnpliktstjänstgöring.1
Arbetsmarknadskommissionen däremot anser anmälan böra göras minst fyra
veckor i förväg, då en tidsperiod av tre veckor vore för kort för att den
vikarierande arbetstagaren under denna tid skulle kunna hinna söka och
erhålla ny anställning. Liknande ståndpunkt intaga TCO och försäkrings
bolagens förhandlingsorganisation.
Kommerskollegium samt Östergötlands och Södermanlands handelskam
mare anse, att arbetstagarens begäran örn tjänstledighet och meddelande om
återinträde i tjänst böra ske skriftligt.
Vad slutligen angår den redan nu gällande bestämmelsen örn rätt för
arbetsgivare att avstänga kvinnlig arbetstagare från
arbetet under den tid havandeskap är märkbart gör
landsorganisationen gällande, att bestämmelsen i fråga vore en eftergift för
den allmänna inställning gentemot den havande kvinnan, som enligt utred
ningens påpekande måste bekämpas. Enligt det av utredningen framlagda
materialet torde också abortfrekvensen vara särskilt hög i sådana yrken
(restauranganställda och frisörarbetare), där de anställda komme i den mest
omedelbara kontakten med allmänheten och där det konventionella trycket
därigenom bleve starkast. En kvinna, som ville trotsa de fördomar som nu
ofta tvingade henne att avbryta en anställning långt innan det vöre sakligt
motiverat, borde icke undandragas lagens stöd. Den ifrågavarande bestäm
melsen borde därför endast gälla den tid, då graviditeten hindrade kvinnan
från att på normalt sätt fullgöra de med anställningen förenade arbetsupp
gifterna. Även TCO framhåller liknande synpunkter. Yrkeskvinnors sam-
arbetsförbund anser bestämmelsen olämplig, då den kunde tänkas driva en
kvinna till abort. Vanligen kunde kvinnan fortsätta sitt arbete även under
havandeskapets sista månader. I de fall, då på grund av havandeskapet
kvinnans arbetsförmåga väsentligt nedsatts eller uppenbart hinder vållades
för arbetets behöriga fullgörande, borde på föranledande av arbetsgivaren
överenskommelse kunna träffas om hel eller partiell ledighet utöver den lag
stadgade, dock först sedan möjlighet till omplacering till annan för kvin
nan lämpligare tjänstgöring icke befunnits möjlig.
Föreskrifterna i lagen den 19 maj 1939 örn förbud mot arbetstagares nv-
Departements -
skedande i anledning av trolovning eller äktenskap m. m. innebära i prin- che*en
1 Anmälan skall enligt nämnda lag vid längre ledighet än tre månader göras två veckor
före återinträdet.
Kungl. Maj:ts proposition nr 368.
19
20
Kungl. Maj:ts proposition nr 368.
cip, att en arbetstagare icke kan uppsägas från sin anställning enbart av
den anledningen, att arbetstagaren trolovar eller gifter sig eller blir havande
eller föder barn. Icke heller få de med anställningen förenade förmånerna
av nämnda anledning minskas. Därjämte medgives kvinnlig arbetstagare
rätt att, utan risk för uppsägning, i samband med havandeskap eller barns
börd under högst tolv veckor avhålla sig från arbetet. Lagens giltighets
område är emellertid begränsat i två viktiga avseenden. För det första
äger lagen tillämpning endast på verksamhet, vari i regel minst tre arbetare
användas. Och för det andra följer av stadgandena i lagen, att arbets
tagaren blir delaktig av dess skydd endast om han sedan minst två år haft
stadigvarande anställning hos arbetsgivaren.
Befolkningsutredningen har i sitt betänkande i abortfrågan kunnat med
stöd av vissa verkställda undersökningar konstatera, att säkerställandet av
rätten för kvinnan att behålla förvärvsarbetet vid äktenskaps ingående eller
efter barnsbörd måste anses vara en viktig abortprofylaktisk åtgärd. Med
hänsyn härtill och då genom nyssberörda begränsningar i giltighetsområ
det för 1939 års lag ett betydande antal kvinnliga arbetstagare ställes
utanför dess skydd, har befolkningsutredningen föreslagit vissa ändringar
i lagen, varigenom densamma skulle erhålla väsentligt vidgad tillämplig
het. Vad beträffar rätten till ledighet i samband med havandeskap och
barnsbörd föreslår därjämte utredningen en avsevärd förlängning av tiden
för ledigheten.
Jag delar befolkningsutredningens åsikt att 1939 års lag bör underkastas
revision i syfte att, i den mån sig göra låter, i här förevarande avseende
undanröja motivet för illegala aborter. För en revision tala emellertid även
och framför allt allmänt sociala skäl, varför jämväl de av lagens bestäm
melser som icke mera direkt sammanhänga med abortproblemet böra över
ses. Lagen berör, i vad avser förbud mot avskedande i anledning av trolov
ning och äktenskap, även manliga arbetstagare. Av naturliga skäl har
emellertid lagen också i detta avseende praktisk betydelse huvudsakligen be
träffande de kvinnliga arbetstagarna. Vid tillkomsten av lagen uttalades far
hågor för att genom densamma en försämring skulle ske av den kvinnliga
arbetskraftens ställning på arbetsmarknaden. Dessa farhågor ha icke be
sannats, därvid dock givetvis måste beaktas att under de gångna åren i
högre eller lägre grad rått brist på arbetskraft. Liknande farhågor ha i
det lagstiftningsärende varom nu är fråga framförts mot den av befolknings
utredningen föreslagna utvidgningen av lagens giltighet till nya områden;
ej heller dessa farhågor torde böra tillmätas alltför stor vikt. Av avgörande
betydelse för frågan synes däremot vara huru den avvägning utfaller som
måste göras mellan å ena sidan de olägenheter, som en utvidgning av lagen
kan komma att ur praktisk synpunkt medföra för arbetsgivarna, och å andra
sidan de fördelar, som ur allmänt sociala eller abortprofylaktiska synpunkter
stå att vinna genom utvidgningen.
21
Befolkningsutredningen föreslår, ait lagen skall äga tillämpning å varje
verksamhet där arbetstagare utför arbete för arbetsgivarens räkning, alltså
oberoende av antalet i verksamheten anställda. Såsom arbetstagare skall
dock enligt förslaget icke anses den, som har sin bostad i arbetsgivarens
hem. I de flesta av yttrandena har den föreslagna utvidgningen tillstyrkts
eller lämnats utan erinran. Betänkligheter mot utvidgningen lia dock fram
förts från några båll. Ä andra sidan bar man i vissa yttranden uttalat,
att det ifrågasatta undantaget från arbetstagarbegreppet icke vore tillräck
ligt motiverat, och förty avstyrkt förslaget härutinnan.
I fråga om förbudet mot avskedande på grund av trolovning eller äkten
skap synas några vägande skäl icke kunna anföras mot den föreslagna
utsträckningen av lagens tillämplighet. Den omständigheten att en arbets
tagare trolovar eller gifter sig medför uppenbarligen icke i och för sig att
hans förhållande i anställningen ändras till men för arbetsgivaren, och detta
gäller oavsett om hos arbetsgivaren är anställt ett större eller mindre antal
arbetstagare. Eftersätter i det särskilda fallet arbetstagaren i väsentlig mån
sina åligganden eller inträda eljest sådana ändrade förhållanden att giltig an
ledning föreligger till arbetstagarens avskedande, må givetvis den omständig
heten, att förändringen måhända kan härledas Irån arbetstagarens trolovning
eller äktenskap, icke betaga arbetsgivaren hans rätt att entlediga arbetstagaren.
Den föreslagna utvidgningen av lagens tillämplighetsområde i vad avser
förbudet mot avskedande på grund av havandeskap eller barnsbörd kan
synas mera tveksam. 1 det stora flertalet fall är nämligen arbetsförmågan bos
en kvinnlig arbetstagare, som blir havande eller får barn, så nedsatt att bon
måste begagna sig av den lagligen medgivna rättigheten att taga viss tids ledig-
hel i anledning av havandeskapet eller barnsbörden. För en arbetsgivare med
endast få anställda kan det måhända ibland bli förenat med svårigheter att
anskaffa vikarie under ledigheten. Förutom rena principskäl tala emellertid även
abortprofylaktiska synpunkter med särskild styrka tor en utsträckning av
lagens nu ifrågavarande skydd jämväl till de i småföretagen och hemmen
anställda kvinnorna; såsom verkställda utredningar visa är nämligen den högsta
relativa abortfrekvensen just att finna inom vissa personalgrupper, vilkas med
lemmar i stor utsträckning äro anställda hos arbetsgivare med endast ringa
antal arbetstagare. Jag förordar därför befolkningsutredningens förslag på
denna punkt.
Att, såsom befolkningsutredningen föreslagit, från lagens tillämplighets
område göra elt särskilt undantag för sådana arbetstagare, som lia sin
bostad i arbetsgivarens hem, finner jag — även örn olägenheterna för ar
betsgivaren av ett förbud mot avskedande i dessa fall kunna vara mera
påtagliga än eljest — icke lämpligt. En sådan bestämmelse skulle irån
lagens skydd utesluta icke endast det övervägande antalet hembiträden —
för deni torde, åtminstone då såsom för närvarande stor brist på hem
biträden räder, behovet av skydd i förevarande avseende vara förhållande-
Kungl. \Iaj:ts proposition nr 368.
22
Kungl. Maj:ts proposition nr 368.
vis ringa — utan även ett icke obetydligt antal arbetstagare i mindre han
dels-, hantverks- och andra företag, för vilka behov av tryggad anställning
föreligger. I anslutning lill ett remissuttalande vill jag framhålla, att lagen
icke medför rätt för en dylik kvinnlig arbetstagare, som efter det hon fött
sitt barn återinträder i arbetet, att utan arbetsgivarens medgivande låta även
barnet ha sin bostad i arbetsgivarens hem.
Jag finner icke heller erforderligt att i fortsättningen bibehålla den i
gällande lag intagna bestämmelse, varigenom från dess tillämpning undan
tages arbetstagare som är medlem av arbetsgivarens familj.
För det skydd lagen bereder gäller för närvarande generellt en karenstid
av två år. Befolkningsutredningen föreslår att denna tid inskränkes till ett
år. I flertalet yttranden har förslaget härutinnan tillstyrkts, varvid man
dock på en del håll gjort gällande, att något behov av karenstid vid av
skedande på grund av trolovning eller äktenskap icke förefinnes.
Vad först angår sistnämnda karenstid — karenstiden vid trolovning eller
äktenskap — synes mig riktigast att helt slopa densamma. Såsom allmän
princip bör gälla, att ändring i en arbetstagares civilstånd icke kan god
tagas som giltig anledning till hans avskedande, och denna princip bör till-
lämpas utan avseende å den tid anställningen varat. Har trolovningen eller
äktenskapet menlig inverkan på arbetsresultatet, kan detta förhållande,
såsom av det förut sagda framgår, utgöra giltig anledning till avskedande.
Visserligen torde i sådant fall arbetsgivaren ur processuell synpunkt komma i
ett något sämre läge än om förbudet icke funnes, eftersom han, om sannolika
skäl föreligga för att avskedandet föranletts av trolovningen eller äktenskapet,
lärer ha att visa annan, fullgod anledning till sin åtgärd. Denna olägenhet för
arbetsgivaren torde dock till fullo uppvägas av vikten ur allmän synpunkt att
nyssnämnda princip fastslås.
Enighet synes råda därom, att en viss karenstid bör bibehållas för förbudet
mot avskedande på grund av havandeskap eller barnsbörd. Motivet för
karenstiden är i främsta rummet att förhindra, att en gravid kvinna med
fördöljande av sitt havandeskap söker anställning för att sedermera kunna
göra gällande de rättigheter lagen tillförsäkrar henne. Härav följer att det
icke torde vara nödvändigt att göra denna karenstid längre än ett år. Att
karenstiden i gällande lag bestämts till två år berodde på att denna tid
ansågs erforderlig beträffande förbudet mot avskedande på grund av tro
lovning eller äktenskap och att en kortare karenstid vid havandeskap eller
barnsbörd befanns medföra vissa mindre önskvärda konsekvenser. Örn, så
som jag nyss förordat, karenstiden vid trolovning och äktenskap helt av
skaffas, kommer detta hinder mot en ettårig karenstid vid havandeskap och
barnsbörd att bortfalla. Jag får därför tillstyrka befolkningsutredningens
förslag härutinnan. Då visst missförstånd synes ha yppat sig angående la
gens rätta innebörd i förevarande avseende, vill jag framhålla, att det i
lagen givna förbudet blir tillämpligt, sedan arbetstagaren under ett år haft
23
stadigvarande anställning hos arbetsgivaren, oberoende av när havandeska
pet eller barnsbörden inträffar. Även om detta skett innan anställningens
första år gått till ända, blir alltså ett avskedande, som äger rum först där
efter, enligt lagens bestämmelser ogillt.
Jag anser mig icke kunna underlåta att här påpeka, att mot det av mig
sålunda förordade förslaget, innebärande slopande av karenstiden vid tro
lovning och äktenskap samtidigt som en karenstid bibehålies vid havande
skap och barnsbörd, kan anföras, att dess genomförande skulle ur abort-
profylaktisk synpunkt någon gång kunna leda till ett resultat, motsatt det
åsyftade. En kvinnlig arbetstagare som, i förlitande på att hon enligt lagen
är skyddad mot avskedande i anledning av äktenskap, gifter sig under
första anställningsåret blir, likaledes under första anställningsåret, såsom
en naturlig följd av äktenskapet havande; fruktan för avsked föranleder
henne då till att illegalt framkalla abort. Om lagen stadgat karenstid även
vid äktenskap, hade i detta fall måhända giftermålet och därmed även
havandeskapet icke tillkommit förrän anställningen varit tryggad; nyss
nämnda abortmotiv hade då icke förelegat. Att fall sådana som det anförda
undantagsvis kunna inträffa synes dock icke vara av sådan betydelse att
det bör inverka på det i enlighet med det föregående i dessa avseenden
riktigt befunna ståndpunktstagandet.
Enligt nu gällande lag får en kvinnlig arbetstagare, varå lagen äger till-
lämpning, icke uppsägas på den grund att hon i samband med havande
skap eller barnsbörd avhåller sig från arbetet under skälig tid, dock högst
tolv veckor. Befolkningsutredningen föreslår, att denna tid utsträckes till
högst åtta månader. I yttrandena över befolkningsutredningens betänkande
har på många håll tveksamhet uttalats mot en så lång utsträckning av
maximitiden för ifrågavarande ledighet. Av vissa kvinnosammanslutningar
har sålunda anförts, att genomförandet av förslaget härutinnan skulle
kunna inverka menligt på den kvinnliga arbetskraftens ställning på arbets
marknaden. I enlighet med vad som i flera yttranden föreslagits finner
jag därför att maximitiden bör sättas något kortare, förslagsvis till sex må
nader.
Såsom i några yttranden påpekats, kommer i ett stort antal fall arbets
tagaren att kunna utnyttja sin ifrågavarande rätt att avhålla sig från ar
betet, endast örn bon genom moderskapsförsäkring eller på annat sätt er
håller garanti för sitt uppehälle under bortovaron. Dessa frågor vänta allt
jämt på sin lösning, men jag anser detta förhållande icke böra utgöra bin
der för att nyssnämnda lagändring genomföres redan nu.
I 17 och 18 §§ lagen den 29 juni 1912 örn arbetarskydd finnas föreskrifter
om att i vissa fall ledighet icke må förvägras kvinna, som är havande eller
fött barn. Ehuru dessa bestämmelser genom de bär föreslagna ändringarna
i 1939 års lag komma att väsentligt minska i betydelse, böra de dock kvar-
Kungl. Maj:ts proposition nr 368.
24
Kungl. Maj:ts proposition nr 368.
stå med hänsyn till de fall som — på grund av karenstidsregeln — alltjämt
komma att falla utanför nu förevarande lagstiftning.
Enligt befolkningsutredningens förslag skulle förutsättningen för arbets
tagarens rätt att åtnjuta ledighet av nyssnämnda beskaffenhet vara att
hon före bortovaron hos arbetsgivaren anmäler sin avsikt att återupptaga
arbetet. I några yttranden har framhållits, att det icke vore lämpligt att
göra rätten beroende av att sådan anmälningsskyldighet fullgöres. Jag
delar denna mening. Däremot anser jag att skyldighet bör föreligga för
arbetstagaren att, om arbetsgivaren frågar henne därom, utan dröjsmål
uppgiva huruvida hon har för avsikt att återinträda i arbetet.
I likhet med vad nu finnes stadgat torde förbudet mot att avskeda kvinnlig
arbetstagare på grund av att hon i samband med havandeskap eller barnsbörd
avhåller sig från arbete böra gälla endast under förutsättning att arbetsgivaren
har kännedom örn att arbetstagaren är havande eller fött barn. Arbetstagaren
bör därför, innan hon uteblir från arbetet, underrätta arbetsgivaren örn orsaken
till bortovaron. Rimligen bör av hänsyn till arbetsgivaren sådan underrättelse,
där så ske kan, lämnas i god tid före bortovarons början.
Arbetsgivaren måste i allmänhet under ledighet varom här är fråga an
ställa vikarie för arbetstagaren, och vikarien har, åtminstone örn vikariatet
är av någon längre varaktighet, berättigat anspråk på att åtnjuta skälig
uppsägningstid. Det bör därför åligga arbetstagare som åtnjuter ledighet
att i god tid före återinträdet i arbetet underrätta arbetsgivaren örn dagen
därför. Befolkningsutredningen föreslår härutinnan, att arbetstagaren icke
skall utan arbetsgivarens medgivande äga återinträda i arbetet tidigare än
tre veckor efter det hon hos honom gjort anmälan om tidpunkten för åter
inträdet. I ett pär yttranden har ifrågasatts, örn icke varseltiden borde göras
längre; i något yttrande har förmenats, att den borde göras något kortare.
Jag anser emellertid en tidrymd av den av befolkningsutredningen angivna
längden väl avvägd och tillstyrker alltså förslaget på denna punkt.
Tveksamhet örn tillämpningen av hithörande bestämmelser kan möjligen
föreligga för det fall att en arbetstagare, som i samband med havandeskap
eller barnsbörd är borta från sitt arbete, anmäler sitt återinträde i arbetet
väl inom den lagstadgade maximitiden men senare än tre veckor före dess
utgång. Vid den tidpunkt, då för arbetstagaren föreligger ovillkorlig rätt
till återinträde, kommer alltså i detta fall maximitiden redan att ha utgått.
Då varselbestämmelsen tillkommit uteslutande i arbetsgivarens eget in
tresse, finner jag uppenbart att arbetsgivaren icke på nyssnämnda förhål
lande kan grunda rätt att skilja arbetstagaren från anställningen. En
annan sak är att om arbetsgivaren — utan att begagna sig av varseltiden
i dess helhet eller kanske ens till någon del — påfordrar att arbetstagaren
skall återupptaga arbetet omedelbart efter maximitidens utgång, arbets
tagaren självfallet har att, vid risk av avsked, efterkomma en sådan be
gäran.
25
Det genom lagen stadgade förbudet bör, såsom redan nu för de viktigaste
fallen gäller, avse icke blott skiljande från anställningen utan även minsk
ning av de med anställningen förenade förmånerna. Bestämmelsen härom
synes böra avfattas så att den får avseende å alla de fall som omförmälas
i lagen, alltså även sådana fall då arbetstagare i samband med havande
skap eller barnsbörd tager den legalt medgivna ledigheten i anspråk. I
sistnämnda fall kommer bestämmelsen allenast att innebära, att arbets
givaren icke av nämnda anledning äger minska avlöningsförmånerna före
ledighetens början eller efter arbetstagarens återinträde i arbetet. I fråga
om rätt till lön eller andra förmåner under ledigheten gäller däremot endast
vad parterna må hava i detta avseende avtalat.
Enligt gällande lag äger arbetsgivare minska löneförmånerna i den mån
sådant kan följa därav, att kvinnlig arbetstagare, som är havande, på
grund av arbetets art avstänges från tjänstgöring under den tid havande
skapet är märkbart. Detta medgivande har bibehållits i befolkningsutred-
ningens förslag. I några yttranden ha dock erinringar framförts mot
nämnda bestämmelse. Jag delar deras uppfattning som anse att enbart
den omständigheten, att havandeskapet är märkbart, icke bör medföra rätt
för arbetsgivaren att avstänga arbetstagaren från arbetet och i samband
därmed, helt eller delvis, beröva henne löneförmånerna. För att dylik rätt
skall föreligga bör liksom i fråga om rätten till avskedande erfordras nå
gon särskild omständighet, såsom oförmåga från arbetstagarens sida att
tillfredsställande fullgöra arbetet — sådan oförmåga kan lia sin grund i
arten av arbetet och de särskilda fordringar detta i kroppsligt avseende
ställer på utövaren — eller väsentlig minskning av hennes arbetsresultat.
Jag anser alltså att berörda bestämmelse bör utgå.
Med hänsyn till omfattningen av de ändringar i gällande lag jag sålunda
förordat finner jag lämpligt, att densamma ersättes med en helt ny lag.
Förslag till en dylik lag har utarbetats inom socialdepartementet. Då den nya
lagen skall gälla alla arbetstagare, erfordras i densamma icke någon särskild
bestämmelse om lagens tillämpningsområde.
De i den nuvarande lagen stadgade förbuden avse uppsägning från en
anställning. Då emellertid uppsägning icke alltid förekommer vid avbry
tandet av ett anställningsförhållande från arbetsgivarens sida, torde det
vara lämpligare att förbuden direkt riktas mot skiljandet från anställ
ningen. På grund av bestämmelsen om karenstid i fråga om förbudet mot
avskedande på grund av havandeskap och barnsbörd följer visserligen av
nämnda utbyte av uttryckssätt att en uppsägning, som äger rum inom
karenstiden men icke leder till skiljande från anställningen före utloppet
av nämnda tid, icke blir giltig. Med hänsyn å ena sidan till den rikligt till
tagna karensliden — ett år — och under beaktande å den andra sidan av
att uppsägningstiden i allmänhet icke är längre än två å tre månader, synes
denna ändring i lagen icke vara av beskaffenhet att för arbetsgivaren med-
Kungl. Maj:ts proposition nr 368.
26
Kungl. Maj:ts proposition nr 368.
föra någon nämnvärd olägenhet. Genom ändringen ernås även i före
varande avseende överensstämmelse med lagen den 14 oktober 1939 örn
förbud mot arbetstagares avskedande med anledning av värnpliktstjänst
göring m. m.
Den nya lagen har vidare i vissa andra hänseenden utformats så att när
mare överensstämmelse erhållits med sistnämnda lag. Sålunda ha bl. a.
intagits vissa mera detaljerade bestämmelser örn beräkning i förekom
mande fall av det skadestånd, arbetstagaren bör åtnjuta vid obehörigt
avskedande.
Slutligen må nämnas, att i rubriken till den nya lagen ansetts böra an
givas de viktigaste av de fall lagen avser, nämligen äktenskap och ha
vandeskap.
Den nya lagen torde böra träda i kraft den 1 januari 1946, därvid dock,
med hänsyn till utbytet av begreppet uppsägning mot begreppet skiljande
från anställningen, viss övergångsbestämmelse synts nödig.
Departementschefen hemställer härefter, att lagrådets utlåtande över det
inom socialdepartementet upprättade förslaget till lag om förbud mot ar
betstagares avskedande i anledning av äktenskap eller havandeskap m. m.,
av den lydelse bilaga (Bilaga A) till detta protokoll utvisar, måtte för det i
§ 87 regeringsformen omförmälda ändamålet inhämtas genom utdrag av
protokollet.
Denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda
hemställan bifaller Hans Majit Konungen.
Ur protokollet:
Jan-Erik Stenius.
Kungl. Maj:ts proposition nr 368.
27
Bilaga A.
Förslag
till
Lag
om förbud mot arbetstagares avskedande i anledning av äktenskap eller
havandeskap m. m.
Härigenom förordnas som följer.
1 §•
Ej må någon på den grund att han slutit trolovning eller ingått äktenskap
skiljas från anställning som han innehar.
2 §.
Kvinnlig arbetstagare, som sedan minst ett år haft stadigvarande anställ
ning hos arbetsgivaren, må icke skiljas från anställningen på den grund att
hon blivit havande eller fött barn.
Har arbetsgivaren vetskap örn havandeskapet eller barnsbörden, må han
ej heller skilja arbetstagaren från anställningen på den grund att hon i
samband med havandeskapet eller barnsbörden avhåller sig från arbetet
under skälig tid, högst sex månader. Vad sålunda stadgas skall dock ej
gälla, därest arbetstagaren underlåter att, på förfrågan av arbetsgivaren,
utan dröjsmål underrätta denne örn att hon önskar återinträda i arbetet
efter bortovaron. Arbetsgivaren är ej pliktig att låta återinträdet ske tidi
gare än tre veckor från det han mottagit meddelande örn den dag, då åter
inträdet kan äga rum, eller från det arbetstagaren utan föregående med
delande inställt sig hos honom.
Överlåtelse av företag eller fartyg må icke inverka på den rätt som enligt
denna paragraf tillkommer arbetstagare.
3 §•
Arbetstagare, som ej må skiljas från sin anställning av anledning varom i
denna lag förmäles, är ej heller pliktig att av sådan anledning vidkännas
minskning i de med anställningen förenade förmånerna i vidare mån än
som följer av sådant uppehåll i arbetet varom förmäles i 2 § andra stycket.
4 §•
Avtal, varigenom arbetstagare enligt denna lag tillkommande förmån in-
skränkes, är ej bindande.
28
Kungl. Maj.ts proposition nr 368.
Har arbetsgivare i strid mot denna lag skilt arbetstagare från anställ
ningen eller minskat de därmed förenade förmånerna, är åtgärden ogin samt
arbetsgivaren skyldig ersätta av densamma uppkommen skada. Vid bedö
mande om och i vad mån skada uppstått skall hänsyn tagas även till arbets
tagarens intresse av arbetsavtalets upprätthållande och övriga sådana om
ständigheter av annan än rent ekonomisk betydelse.
Om det med hänsyn till arbetsgivarens ringa skuld, den skadelidandes
förhållande i avseende å tvistens uppkomst, skadans storlek eller omstän
digheterna i övrigt finnes skäligt, må skadeståndets belopp nedsättas; full
ständig befrielse från skadeståndsskyldighet må ock äga rum.
5 §■
Arbetstagare, som vill göra gällande anspråk enligt denna lag, skall dels
därom underrätta arbetsgivaren inom två månader från det arbetstagaren,
i strid mot denna lag, skilts från sin anställning eller fått vidkännas minsk
ning i de därmed förenade förmånerna, dels ock anhängiggöra sin talan
inom två år från samma tidpunkt. Underlåtes det, är arbetstagaren sin
rätt förlustig.
6 §•
Mål, som avse tillämpningen av denna lag, upptagas och avgöras av all
män domstol; dock att mål beträffande arbetstagare, vilkas arbetsavtal
regleras av kollektivavtal, skola anhängiggöras vid arbetsdomstolen.
I fråga om anhängiggörande och utförande hos arbetsdomstolen av talan
jämlikt denna lag skall gälla vad i 13 § lagen örn arbetsdomstol stadgas, ändock
att målet ej är sådant som i sistnämnda lag sägs.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1946, från och med vilken dag
lagen den 19 maj 1939 (nr 171) om förbud mot arbetstagares avskedande
i anledning av trolovning eller äktenskap m. m. skall upphöra att gälla.
I den nya lagen stadgat förbud mot skiljande från anställning skall dock ej
gälla, om skiljandet grundar sig på uppsägning, som ägt rum före den 1 januari
1946 och icke strider mot den äldre lagen.
Kungl. Maj:ts proposition nr 368.
29
Bilaga B.
Befolknings utred ii
ingens förslag
till
Lag
angående ändrad lydelse av 1 oell 2 §§ lagen den 19 maj 1939 (nr 171)
om förbud mot arbetstagares avskedande i anledning av trolovning eller
äktenskap m. m.
Härigenom förordnas, att 1 och 2 §§ lagen den 19 maj 1939 om förbud
mot arbetstagares avskedande i anledning av trolovning eller äktenskap m. m.
skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.
1 §•
Denna lag äger tillämpning å varje verksamhet, vari arbetstagare an
vändes till arbete för arbetsgivares räkning.
Såsom arbetstagare skall vid tillämpning av denna lag ej räknas medlem
av arbetsgivarens familj och ej heller den, som har sin bostad i arbets
givarens hem.
2 §•
Har arbetstagare sedan minst ett år haft stadigvarande anställning hos
arbetsgivaren, må denne, örn arbetstagaren slutit trolovning, ingått äkten
skap, blivit havande eller fött barn, ej av sådan anledning uppsäga arbets
tagaren eller i vidare mån minska de med anställningen förenade förmå
nerna än som kan följa därav, att kvinnlig arbetstagare, som är havande,
på grund av arbetets art avstänges från tjänstgöring under den tid havande
skapet är märkbart. Är arbetstagaren kvinna, som är havande eller fött
barn, och avhåller hon sig i samband med havandeskapet eller barnsbörden
under högst åtta månader från arbetet, må arbetsgivaren ej heller på grund
därav uppsäga henne, där hon, innan hon upphörde med arbetet, för ar
betsgivaren anmälde sin avsikt att återupptaga detsamma. I fall som sist
nämnts äger arbetstagaren dock ej utan medgivande av arbetsgivaren åter
upptaga arbetet tidigare än tre veckor efter det hon underrättat arbets
givaren örn tidpunkten för återupptagandet.
överlåtelse av-------------tillkommande förmån.
Denna lag träder i kraft den
194 .
30
Kungl. Maj:ts proposition nr 368.
Utdrag av protokollet, hållet i Kungl. Maj.ts lagråd den 16 okto
ber 1945.
Närvarande:
regeringsrådet Kellberg,
justitieråden Guldberg,
Ekberg,
Santesson.
Enligt lagrådet den 13 oktober 1945 tillhandakommet utdrag av proto
koll över socialärenden, hållet inför Hans Majit Konungen i statsrådet den
19 september 1945, hade Kungl. Majit förordnat, att lagrådets utlåtande
skulle för det i § 87 regeringsformen omförmälda ändamålet inhämtas över
upprättat förslag till lag om förbud mot arbetstagares avskedande i anled
ning av äktenskap eller havandeskap m. m.
Förslaget, som finnes bilagt detta protokoll, föredrogs inför lagrådet av
hovrättsassessorn E. W. Z. Göransson.
Lagrådet lämnade förslaget utan erinran.
Ur protokollet:
Bertil Crona.
Kungl. Maj.ts proposition nr 368.
31
Utdrag av protokollet över socialärenden, hållet inför Hans Maj:t
Konungen i statsrådet å Stockholms slott den 19 okto
ber 1945.
Närvarande:
Statsministern
Hansson,
ministern för utrikes ärendena
Undén,
''statsråden
Wigforss, Möller, Sköld, Quensel, Gjöres, Erlander, Vougt, Myr
dal, Zetterberg, Nilsson, Ericsson, Sträng, Mossberg.
Efter gemensam beredning med cheferna för justitie- och socialdeparte
menten anmäler statsrådet Mossberg lagrådets den 16 oktober 1945 avgivna
utlåtande över det den 19 september 1945 till lagrådet remitterade förslaget
till lag om förbud mot arbetstagares avskedande i anledning av äktenskap
eller havandeskap m. m. samt hemställer, att förslaget, som av lagrådet läm
nats utan erinran, måtte efter några smärre redaktionella jämkningar, jäm
likt § 87 regeringsformen, genom proposition föreläggas riksdagen till an
tagande.
Med bifall till denna av statsrådets övriga leda
möter biträdda hemställan förordnar Hans Majit
Konungen, att till riksdagen skall avlåtas proposi
tion av den lydelse bilaga till detta protokoll ut
visar.
Ur protokollet:
Hans Bergström.