SOU 1962:44

Ny semesterlag

Till Herr Statsrådet och Chefen för Kungl. Socialdepartementet

Jämlikt Kungl. Maj:ts bemyndigande den 16 december 1960 tillkallade chefen för socialdepartementet den 22 i samma månad såsom utrednings- män för att verkställa en översyn av semesterlagstiftningen med inriktning på införande av fyra veckors semester byråchefen i arbetarskyddsstyrelsen F. Rune, ordförande, direktören i Svenska arbetsgivareföreningens allmän; na grupp L. Bratt, förbundsjuristen i Tjänstemännens centralorganisation, nuvarande ledamoten av riksdagens första kammare, juris doktorn J'. L". Geijer, ledamoten av riksdagens andra kammare, lantbrukaren G. H. Jo— hansson, ledamoten av riksdagens första kammare, typografen L. E. Larsson", dåvarande ledamoten av riksdagens andra kammare. förste byråsekreteraren i riksförsäkringsverket F. U. Nihlfors, ledamoten av riksdagens andra kam- mare, assistenten Viola H. M. Sandell, sekreteraren i Landsorganisatlonen E. Vilhelmsson och ledamoten av riksdagens första kammare, kaptenen G. I. Virgin.

Till sekreterare åt utredningen förordnades den 16 augusti 1961 nuva- rande assessorn i Svea hovrätt A. 0. A. Wallén.

Utredningen har antagit namnet 1960 års semesterkommitté. På framställning av kommittén har Svenska arbetsgivareföreningen, Landsorganisationen, Tjänstemännens centralorganisation, Domänstyrel- sen, Föreningen Skogsarheten, Handelns arbetsgivareorganisation, Koopera- tionens förhandlingsorganisation, Riksförbundet Landsbygdens folk, Statens avtalsnämnd, Svenska lantarbetsgivareföreningen, Svenska landskommuner— nas förbund, Svenska landstingsförbundet, Svenska stadsförbundet, Sveriges hantverks- och industriorganisation, Sveriges redareförening samt Värm- lands och västra Bergslagens skogsarbetsgivareförening yttrat sig i fråga om förläggningen av en fyraveckorssemester samt beretts tillfälle att i an- slutning därtill framföra önskemål om lagändringar.

Industriens utredningsinstitut har till kommittén överlämnat en under- sökning beträffande inverkan på vissa typföretag av en semesterförläng- ning vid skilda alternativ för semesterns förläggning.

Kommittén har efter medgivande av chefen för socialdepartementet del- tagit i en av Reso i Hålland den 6—7 juni 1962 anordnad konferens under mottot: >>Morgondagens fritid». Kommitténs ordförande och sekreterare har i studiesyfte, likaledes efter medgivande av departementschefen, företagit

resor, dels i december 1961 till Danmark, dels i april 1962 till Norge. Kom- mitténs sekreterare har efter vederbörligt bemyndigande företagit vissa studieresor inom landet.

Kommittén har hållit sjutton sammanträden. Dess ordförande och sek- reterare har hållit överläggningar med representanter för turistväsendet samt rese- och motororganisationerna ävensom — i anslutning till Indu- striens utredningsinstituts ovannämnda undersökning med företrädare för handelns och jordbrukets arbetsgivarorganisationer.

Under utredningsarbetets gång har samråd ägt rum med bl.a. riksför- säkringsverket samt ett flertal av arbetsmarknadens organisationer.

Kommitténs uppdrag har numera slutförts såvitt avser översynen av lagen den 29 juni 1945 om semester (den allmänna semesterl-agen) med inrikt- ning på införande av fyra veckors semester. I ett senare sammanhang äm- nar kommittén redovisa resultatet av en översyn av lagen den 25 maj 1951 om förlängd semester för vissa arbetstagare med hälsofarligt arbete (den särskilda semesterlagen ) .

AUnder åberopande av vad sålunda anförts får kommittén härmed vörd- samt överlämna betänkande innefattande förslag till

Lag om semester. _ Undertecknade ledamöter åberopar i vissa delar särskilda yttranden. Stockholm i september 1962.

Filip Rune Lennart Bratt Lennart Geijer Robert Johansson Lars Larsson Folke Nihlfors Viola Sandell Edvard Vilhelmsson G. Ivar Virgin /A:1:el lVaIIén

Förslag till

Lag om semester

Härigenom förordnas som följer.

Inledande bestämmelser

1 5 Denna lag äger tillämpning å arbetstagare i allmän eller enskild tjänst med undantag av sådana arbetstagare hos staten, för vilka gälla särskilda föreskrifter rörande semester. Från lagens tillämpning är ock undantagen arbetstagare som är medlem av arbetsgivarens familj eller som avlönas ute— slutande genom andel i vinst.

2 5 Har mellan arbetsgivare och arbetstagare träffats avtal, som innefattar avstående från rätt till semester eller i något avseende mindre förmåner för arbetstagaren än vad i denna lag stadgas, vare avtalet i sådan del ogillt med mindre annat i lagen angives.

3 &

Arbetstagare äger på grund av det arbete, som han under ett kalenderår (kvalifikationsår) utfört för arbetsgivarens räkning, rätt att av denne erhålla semester. Såsom kvalifikationsår må, såframt överenskommelse därom träffas, gälla annnan period av samma längd.

Semestern skall utgå under året näst efter kvalifikationsäret, dock må efter överenskommelse semestern, helt eller delvis, åtnjutas tidigare.

Har för arbetstagare såsom kvalifikationsår tillämpats föregående år och skall i stället hos samma arbetsgivare löpande år utgöra kvalifikationsår, gäller vad i lagen är stadgat om semester-ersättning för det fall att arbets- tagares anställning upphör innan han åtnjutit semester eller semesterlön, vartill han förvärvat rätt.

4 lå Arbetstagare, som utför arbetet i sitt hem eller eljest under sådana för- hållanden att det ej kan anses tillkomma arbetsgivaren att vaka över ar- betets anordnande, är icke berättigad till semester utan äger i stället upp- bära särskild semesterlön. Vad i 3 5 är stadgat om semester skall äga motsvarande tillämpning be— träffande semesterlön som nu sägs.

5 & Arbetstagare, som lämnar sin anställning eller entledigas därifrån, innan han åtnjutit semester eller semesterlön, vartill han förvärvat rätt enligt denna lag, skall erhålla ersättning därför (semesterersättning).

6 5 överlåtelse av företag eller fartyg må icke inverka på arbetstagarens rätt enligt denna lag.

Semesterns längd 7 %

Semester utgår med två dagar för varje kalendermånad av kvalifika- tionsåret, under vilken arbetstagaren för arbetsgivarens räkning utfört arbete å minst femton dagar. Har arbetstagaren för arbetsgivarens räkning utfört arbete å minst åtta och högst fjorton dagar av en kalendermånad utgår semester för denna med en dag.

Med dag, å vilken arbete utförts, jämställes dag, varunder arbetstagaren under pågående anställning

a) åtnjutit semester;

b) varit oförmögen till arbete på grund av sjukdom, dock att dag, som infaller efter det att arbetstagaren till följd av sjukdom varit frånvarande från arbetet under sammanlagt nittio dagar av kvalifikationsåret, jämställes endast om arbetsoförmågan föranletts av yrkesskada;

e) i samband med havandeskap eller barnsbörd avhållit sig från arbetet, i den mån bortovaron icke överstigit nittio dagar; eller

d) fullgjort sådan i 27 å värnpliktslagen eller med stöd därav föreskri- ven militärövning om högst sextio dagar, som ej är beredskapsövning eller direkt ansluter sig till första tjänstgöring, dock att av tid för militärövning högst sextio dagar under varje kvalifikationsår må räknas arbetstagaren till godo.

Dag, under vilken arbetstagaren varit frånvarande från arbetet av än— ledning, som i andra stycket b)—d) sägs, skall icke jämställas med dag å vilken arbete utförts, därest arbete eljest uppenbarligen icke kunnat beredas arbetstagaren å sådan dag. Ej heller skall dag, under vilken arbetstagaren varit frånvarande från arbetet av anledning, som i andra stycket b) sägs, jämställas med dag å vilken arbete utförts, där dylik frånvaro i en följd fortgått under längre tid än två år från utgången av det kvalifikationsår, varunder sjukdomen inträffade.

I fall som avses i andra stycket b) är arbetstagaren skyldig att, om ar- betsgivaren så påfordrar, genom intyg av läkare eller uppgift från allmän försäkringskassa styrka att han på grund av sjukdom varit oförmögen till arbetet.

Om förlängd semester för vissa arbetstagare med hälsofarligt arbete stad- gas i särskild lag.

8 5

I semestern inräknas icke söndagar. Ej heller inräknas däri helgdagar, såframt semestern utgår med mindre antal dagar i en följd än sex. Sedvan- liga fridagar inräknas däremot i semestern.

Arbetstagare, som har att utföra sitt arbete jämväl å söndag, äger åtnjuta ledighet från arbetet å söndag, som infaller under eller omedelbart efter se- mestern, ehuru sådan dag ej skall inräknas i semestern. Är arbetstagare, varom här är fråga, berättigad till ledighet från arbetet å annan veckodag än söndag och infaller dylik ledighetsdag under semestern, skall den dagen inräknas i semestern.

Vad i andra stycket första punkten sägs med avseende å söndag skall äga motsvarande tillämpning å sådan helgdag, som enligt första stycket icke skall inräknas i semestern.

9 lå

Därest arbetstagare enligt avtal med arbetsgivaren äger rätt till längre semester än som föreskrives i 7 &, skola övriga bestämmelser i denna lag, i de avseenden ej annat överenskommits eller särskilt stadgas, gälla jämväl beträffande den överskjutande delen av semestern. I sådant fall skall en tolftedel av semestern anses belöpa å varje kalendermånad av kvalifika- tionsåret. Upp-står vid beräkning av semesterns längd brutet dagantal, skall semestern utgå med närmast högre antal dagar.

Semesterns förläggning

10 45

Arbetsgivaren äger bestämma, när semester skall utgå; dock bör se- mestern, om arbetstagaren icke annat begår, såvitt möjligt förläggas till sommartid. Utan arbetstagarens medgivande må semestern icke förläggas till tid, då arbetstagaren på grund av sjukdom, som inträffat innan semes- tern börjat, är oförmögen till arbete, eller till sådan tid för hans bortovaro från arbetet, som enligt 7 5 andra stycket 0) och d) skall jämställas med tid å vilken arbetet utförts. Dylikt medgivande erfordras dock icke, därest arbete eljest uppenbarligen icke kunnat beredas arbetstagaren å tid som nu sagts.

Semestern skall utgå i ett sammanhang, såframt icke överenskommelse om annan ordning träffas med arbetstagaren. Överstiger semestertiden en- ligt avtal tjugufyra dagar, må dock även utan arbetstagarens samtycke semestern förläggas till två skilda perioder, av vilka den ena utgör minst tjugufyra dagar.

Semester för arbetstagare å fartyg må icke utan arbetstagarens medgi- vande utgå annat än i svensk hamn.

11 &

Arbetsgivaren skall i god tid före semesterns början på lämpligt sätt un- derrätta arbetstagaren om tiden för semestern. Underrättelsen bör såvitt möjligt givas senast en månad före semesterns början; senare än fjorton dagar dessförinnan må den icke givas.

Å fartyg anställd arbetstagare, som önskar erhålla semester, skall göra skriftlig ansökan därom hos arbetsgivaren. Har sådan ansökan icke gjorts, skall arbetsgivaren i stället för semester utgiva ersättning till arbetstagaren med belopp, motsvarande vad denne skulle hava uppburit .i lön under se- mestern; dock må arbetsgivaren i stället, såframt överenskommelse därom träffas med arbetstagaren, under högst ett år uppskjuta semestern.

Lön under semester 12 &

Arbetstagare, som är avlönad med tidlön, beräknad för vecka eller längre tidsenhet, äger uppbära den å semestertiden belöpande lönen.

För annan arbetstagare än i första stycket sägs utgör lönen för semester- tiden ett belopp, motsvarande åtta och en halv procent av arbetstagarens sammanlagda arbetsinkomst hos arbetsgivaren under de månader av kvalifi- kationsåret, för vilka semesterrätt föreligger eller vilka infallit sedan se- mesterrätt hos arbetsgivaren uppkommit. I arbetsinkomsten skall icke med- räknas lön under semester, sjuklön eller sådant tillägg till lönen, som utgått för tid utöver den för arbetstagaren normala arbetstiden (övertidstillägg). Har arbetstagaren under kvalifikationsåret varit frånvarande av anledning, varom förmäles i 7 5 andra stycket b)——d), skall vid beräkning av lön under semester hänsyn tagas till den arbetsinkomst, som arbetstagaren sannolikt skulle hava uppburit för berörda tid, därest han utfört arbete för arbets— givarens räkning.

Vid beräkning av lön under semester skall hänsyn icke tagas till förmån av fri bostad eller till löneförmån, som är avsedd att utgöra ersättning för särskilda kostnader.

För arbetstagare, vars lön under semestertiden helt eller delvis skall be— räknas på 'sätt i andra stycket sägs, må överenskommelse träffas om an- nan beräkning av lönen än i första och andra styckena föreskrives, såframt överenskommelsen har form av kollektivavtal och å arbetstagarsidan slutits eller. godkänts av organisation, som enligt lagen om förenings- och förhand- lingsrätt är att anse såsom huvudorganisation. Föreligger dylikt kollektiv- avtal, må det av arbetsgivare, som är bunden av avtalet, tillämpas jämväl beträffande arbetstagare, vilken ej är medlem av den avtalsslutande or-

ganisationen å arbetstagarsidan men sysselsättes i sådant arbete, som avses med avtalet. Vad nu sagts gäller dock ej arbetstagare, som omfattas av annat tillämpligt kollektivavtal.

Lön under semester skall, såvida ej överenskommelse om annat träffas med stöd av föregående stycke, utbetalas till arbetstagaren i samband med semester.

13 %

Överstiger semestertiden enligt avtal tjugufyra dagar, skall vid tillämp- ning av andra stycket i 12 5 procentsatsen vid bestämmande av lön un- der semester höjas med en tredjedels procent för varje överskjutande se- mesterdag.

14 &

Arbetstagare, som är i arbetsgivarens kost, äger för varje dag, då han under semestern icke till någon del erhåller denna förmån, rätt till skälig ersättning därför. Ersättning för kost utgår härvid jämväl för söndag och helgdag, som infaller under semestern.

15 5 Arbetstagare mister rätten till lön under semestern, om han under nå- gon del av denna utför avlönat arbete inom sitt yrke. Utan sådan påföljd äger dock arbetstagare i anställning, som innehaves jämsides med den vari semestern åtnjutes, utföra arbete som ej går utöver det vanliga.

Semesterlön för vissa arbetstagare

16 &

Arbetstagare, som avses i 415, är berättigad till särskild semesterlön med belopp, motsvarande åtta och en halv procent av arbetstagarens samman- lagda arbetsinkomst hos arbetsgivaren under kvalifikationsåret.

Beträffande arbetstagare, varom här är fråga, skall vad i 12 & tredje stycket och 14 5 är stadgat äga motsvarande tillämpning.

Semesterlönen skall utbetalas till arbetstagaren senast den 30 juni näst efter kvalifikationsårets utgång eller, därest kvalifikationsåret utlöper efter den 30 april, senast två månader efter dess utgång.

17 5 Har arbetstagare under viss kalendermånad för arbetsgivarens räkning utfört, förutom arbete som avses i 4 %, jämväl annat arbete utan att detta grundar rätt till lön under semester för honom enligt 1.2 5, skall jämväl sistnämnda arbete anses vara utfört under förhållanden, som avses i 4 5, och arbetstagaren förty vara berättigad till semesterlön för arbetet i dess helhet enligt bestämmelserna i 16 å.

Semesterersättning 18 &

Semesterersättning skall bestämmas enligt de i 12, 13, 14, 16 och 17 515 stadgade grunderna. Vid beräkning av semesterersättningens storlek skall, där arbetstagaren var avlönad med tidlön, beräknad för vecka eller månad, av lönen å varje dag, för vilken semesterersättning skall utgå, anses belöpa vid veckolön en sjättedel och vid månadslön en tjugufemtedel. För arbets- tagare i arbetsgivarens kost skall ersättning för kosten utgå allenast för det antal dagar, för vilket ersättning i övrigt skall beräknas.

Har arbetstagare utan invändning mottagit semester, vartill han ännu icke förvärvat rätt eller som han eljest ännu icke varit berättigad åtnjuta, må vid semesterersättningens bestämmande det antal dagar avräknas, som svarar mot sådan semester, dock endast under förutsättning att anställning— en upphör inom fem år från det förskottssemestern utgick.

19 &

Semesterersättning skall utbetalas senast inom en vecka från utgången av det kalenderkvartal, varunder arbetstagarens anställning upphört, eller, därest arbetstagaren innehaft sin anställning sedan minst tre månader, se- nast inom en vecka efter anställningens upphörande.

Möter hinder mot att inom den i första stycket angivna tiden beräkna semesterersättningens storlek, må semesterersättningen utbetalas senare än där sägs; dock skall semesterersättningen i dylikt fall utbetalas senast in- om en vecka sedan hindret upphört.

Särskilda bestämmelser

20 &

Åsidosätter arbetsgivare sina förpliktelser enligt denna lag, skall han gälda, förutom den semesterlön eller semesterersättning vartill arbetstaga- ren på grund av lagen kan vara berättigad, ersättning för uppkommen skada.

Vid bedömande om och i vad mån skada uppstått skall hänsyn tagas även till arbetstagarens intresse av att erhålla semester och övriga sådana omständigheter av annan än rent ekonomisk betydelse.

Om det med hänsyn till den skadevållandes ringa skuld, den skadelidandes förhållande i avseende å tvistens uppkomst, skadans storlek eller omstän- digheterna i övrigt finnes skäligt, må skadeståndets belopp nedsättas; full- ständig befrielse från skadeståndsskyldighet må ock äga rum.

21 & Ålägges skadeståndsskyldighet flera, skall den fördelas mellan dem efter den större eller mindre skuld, som prövas ligga envar till last.

Envar, som vill fordra lön, ersättning eller skadestånd enligt denna lag, skall anhängiggöra sin talan inom två år från utgången av det år, varunder arbetstagaren enligt lagen ägt åtnjuta den förmån, till vilken anspråket hänför sig. Försummas det, vare talan förlorad.

23 5

Mål, som avse tillämpningen av denna lag, upptagas och avgöras av all— män dom-stol; dock skola mål beträffande arbetstagare, vilkas arbetsavtal regleras av kollektivavtal, anhängiggöras vid arbetsdomstolen. Att betal- ningsföreläggande för fordran på semesterlön eller semesterersättning enligt lag må sökas vid allmän underrätt jämväl om arbetsavtalet regleras av kol- lektivavtal, därom är särskilt stadgat.

I fråga om anhängiggörande och utförande hos arbetsdomstolen av ta- lan jämlikt denna lag skall gälla vad i 13 5 lagen om arbetsdomstol stadgas, ändock att målet ej är sådant som i sistnämnda lag sägs.

Denna lag träder med nedan angivna undantag i kraft den 1 juli 1963, från och med vilken dag semesterrätt enligt lagen kan, förvärvas.

Genom denna lag upphäves, i den mån ej annat följer av vad nedan sägs, lagen den 29 juni 1945 (nr 420) om semester.

För tiden intill utgången av december 1963 skall beträffande antalet da- gar under kalendermånad av kvalifikationsår, å vilka arbetstagaren enligt första stycket av 7 5 skall ha utfört arbete för arbetsgivarens räkning för att bliva berättigad till semester, tillämpas reglerna i 7 5 första stycket i den äldre lagen.

För samma tid skall vidare i stället för bestämmelserna i 12 å andra stycket och 13 15 gälla bestämmelserna i 14 å andra stycket i den äldre lagen samt i stället för reglerna i 16 och 17 55 reglerna i 17—19 55 i den äldre lagen, dock att den i 18 rå avsedda semesterlönen skall utgöra åtta procent av sammastädes stadgade arbetsinkomst.

Arbetstagare, som den 1 juli 1963 förvärvat semesterrätt enligt den äldre lagen, skall, i den mån han icke då åtnjutit honom enligt nämnda lag till- kommande förmån, äga åtnjuta semestern enligt bestämmelserna i den nya lagen eller, i förekommande fall, med stöd av bestämmelserna i den äldre lagen.

KAPITEL I

Inledning

Historik

Genom lag den 17 juni 1938 (nr 287) om semester, vilken trädde i kraft den 1 juli samma år, blev i vårt land första gången arbetstagares rätt till viss tids årlig ledighet med bibehållen lön reglerad i lag. Bestämmelser om ledighet från arbetet hade visserligen redan år 1931 införts i då gällande arbetarskyddslag men hade där endast getts formen av en rekommendation till arbetsgivaren att bereda sina fast anställda viss kortare tids samman— hängande ledighet om året. Bland annat som en följd härav hade flertalet arbetstagare redan före semesterlagens tillkomst genom föreskrift i av- lönings- eller tjänstereglemente eller genom frivilliga överenskommelser beretts förmån av årlig semester i olika utsträckning. Rättsligen skyddat blev dock icke arbetstagarens anspråk på semester förrän i och med att semesterlagen trädde i kraft.

Till grund för 1938 års semesterlag låg ett av 1936 års semestersakkun- niga den 16 december 1937 framlagt betänkande (SOU 1937:49) samt pro- position nr 286 till 1938 års riksdag. Lagen hade karaktär av en allmän, tvingande minimilagstiftning med tillämpning i princip på alla arbetstagare i allmän eller enskild tjänst och semesterförmånerna lika avvägda för samt- liga utan avseende vid tjänsteställning. Vissa viktiga undantag från lagens tillämpning stadgades dock; bland annat berättigade bisyssla icke till semester.

Förutsättning för rätt [till semester var enligt 1938 års semesterlag att arbetstagaren innehaft fortlöpande anställning hos samma arbetsgivare se- dan minst 180 dagar. Semester utgick i sådant fall med en dag för varje ka- lendermånad av nästföregående år (kvalifikationsåret), varunder arbets- tagaren utfört arbete för arbetsgivarens räkning på minst 16 dagar. En fast anställd arbetstagare kunde sålunda på lagen grunda anspråk på tolv dagars årlig semester.

Arbetsgivaren hade enligt lagen rätt att bestämma tidpunkten för arbets— tagarens semester. Om icke överenskommelse träffades med arbetstagaren om uppdelning av semestern skulle semestern utgå i ett sammanhang. Denna regel gällde dock icke beträffande arbetstagare i jordbruk jämte vissa andra kategorier.

Under semestern skulle lön utgå. Arbetstagare med tidlön beräknad för

vecka eller längre tidsenhet ägde uppbära den på semestertiden belöpande lönen, medan beträffande övriga arbetstagare lönen för varje semesterdag enligt lagen skulle beräknas genom att årsförtjänsten hos arbetsgivaren delades med antalet dagar då arbete utförts för dennes räkning.

Särskilda regler var uppställda för arbetstagare, som utförde arbetet i sitt hem eller eljest under sådana förhållanden, att det ej kunde anses till- komma arbetsgivaren att vaka över arbetets anordnande. Dessa s.k. okon- trollerade arbetstagare ägde ej rätt till semesterledighet utan blott till kontant semesterlön. Denna förmån motsvarade fyra procent av den sam- manlagda arbetsinkomsten under kvalifikationsåret, såframt denna uppgick till belopp motsvarande minst 108 gånger den genomsnittliga dagsförtjäns- ten på orten för arbete av den art varom fråga var. Även härvidlag gällde dock den förutsättningen, att arbetstagarens anställning skulle ha varat i minst 180 dagar.

Beträffande arbetstagare, som slutade sin anställning innan han kommit i åtnjutande av intjänad semester eller semesterlön, stadgades i lagen rätt till kontant ersättning för sagda förmån (semesterersättning). Denna er- sättning skulle beräknas efter samma grunder som semesterlönen. Semester- ersättning utgick dock icke, om arbetstagarens anställning avbröts genom arbetstagarens dödsfall eller upphörde till följd av arbetstagarens pensio- nering.

Under åren efter tillkomsten av den första semesterlagen riktades från skilda håll viss kritik mot lagens regler. Krav framställdes främst i syfte att göra de korttidsanställda, dvs. arbetstagare med säsongmässiga eller eljest kortvariga anställningar, delaktiga av semesterförmånen. Vid 1942 års riks- dag väcktes ett flertal motioner med yrkanden i denna riktning. Riksdagen hemställde i anledning härav i skrivelse den 20 maj 1942 (nr 245) om ut- redning av frågan om vidgad möjlighet för säsongarhetare att erhålla lag- stadgad semesterrät't. På grund härav och då ett betydande antal andra pro- blem inom semesterlagens tillämpningsområde syntes fordra en omprövning tillkallades efter bemyndigande av Kungl. Maj:t utredningsmän för verk- ställande av en allmän förutsättningslös översyn av gällande semesterlag. De sakkunniga, 1942 års semesterkommitté, framlade den 30 november 1944 ett betänkande med förslag till ändrad semesterlagstiftning (SOU 1944:59). I proposition (nr 273) förelades därefter 1945 års riksdag förslag till ny semesterlag. Riksdagen antog med vissa smärre jämkningar det i propositionen framlagda förslaget.

Den lag om semester av den 29 juni 1945 (nr 420), vilken sedan den 1 januari 1946 ersatt 1938 års semesterlag, är med vissa ändringar alltjämt gällande. I det väsentliga bygger den på samma grund som den tidigare lagen. Den har samma karaktär av allmän tvingande minimilagstiftning men har getts ett väsentligt vidsträcktare tillämpningsområde genom att kravet på viss tids sammanhängande anställning för förvärv av semesterrätt

slopats, något som fått till följd att flertalet korttidsanställda beretts legal semesterrätt. Tillämpningsområdet har vidgats även därigenom att bisysslor i den nuvarande lagen ansetts kunna grunda rätt till semester. För upp— komst av rätt till semester kräves enligt 1945 års lag blott att arbetstagaren för arbetsgivarens räkning utfört arbete på minst 16 dagar under en kalen- dermånad.

I 1945 års lag bibehölls den tidigare lagens regler om semesterns förlägg- ning i huvudsak oförändrade. En uttrycklig rekommendation till arbets- givaren att förlägga semestern till sommartid infördes emellertid, varjämte den tidigare specialregleringen för anställda inom jordbruket m.fl. upp— hävdes. I lagens regler om semesterlön för arbetstagare, vilka icke avlönas med tidlön, beräknad för vecka eller längre tidsenhet, vidtogs utom vissa smärre jämkningar i förenklande syfte den ändringen, att arbetsgivare och arbet'stagarorganisationer erhöll rätt att under vissa förutsättningar genom kollektivavtal träffa Överenskommelse om annan ordning för semesterlö- nens beräknande än den i lagen stadgade.

Den första semesterlagens särreglering för hemarbetare och andra okon- trollerade arbetstagare bibehölls i 1945 års semesterlag. Villkoren för er- hållande av särskild semesterlön blev dock betydligt uppmjukade. Vidare infördes den nyheten, att semesterersättning bestämdes skola utgå även i de fall då anställning upphörde till följd av att arbetstagaren avled eller pen- sionerades, i sistnämnda fall dock med viss reduktion.

Även i ett flertal andra hänseenden än de nu nämnda innebar 1945 års lag förändringar i förhållande till den äldre lagen. I fråga om semesterns längd inträdde dock ingen ändring förrän genom lagstiftning den 29 juni 1946. Till grund för denna lagstiftning låg ett nytt betänkande av 1942 års semes- terkommitté, avgivet den 15 december 1945 (SOU 1945:59), samt proposi- tion nr 221 till 1946 års riksdag.

1946 års lagstiftning på semesterlagens område innebar i huvudsak dels att arbetstagare, som ej uppnått 18 års ålder, genom en ändring i den gäl- lande lagen bereddes möjlighet att förvärva rätt till tre veckors semester årligen (nr 336), dels att genom en lag om förlängd semester för vissa arbetstagare med särskilt pressande eller hälsofarligt arbete semestern utsträcktes till tre veckor för vissa gruvarbetare, nattarbetare och mörk- rumsarbetare, samt till sex veckor för arbetare sysselsatta med radiologisklt arbete (nr 337).

Vid 1947 års riksdag väcktes genom motion frågan om generell förläng- ning av den lagstadgade semestern. Sedan andra lagutskottet i utlåtande över motionen anfört, att utskottet förutsatte att Kungl. Maj :t hade sin upp— märksamhet riktad på frågan och ämnade efter utredning för riksdagen framlägga förslag härom, tillkännagav riksdagen i skrivelse samma år till Kungl. Maj:t (nr 102) vad utskottet sålunda anfört. I anledning härav upp- drog Kungl. Maj:t den 28 april 1948 åt den året dessförinnan tillsatta arbets-

tidsutredningen att undersöka möjligheterna till en allmän ökning av semes- terns längd. Arbetstidsutredningen avgav i denna fråga betänkande den 1 september 1950 (SOU 1950z32) med förslag om tre veckors semester. Be- tänkandet lades sedan till grund för proposition (nr 72) till 1951 års riks- dag med förslag till lag angående ändring i gällande lag om semester och i 1946 års lag om semester för vissa arbetstagare med särskilt pressande eller hälsofarligt arbete. Förslaget antogs av riksdagen.

Genom lag den 25 maj 1951 angående ändring i 1945 års semesterlag (nr 303) bestämdes, att den lagstadgade semestern för alla av lagen om— fattade arbetstagare skulle utgå med en och en halv dag i månaden i stället för som tidigare med en dag i månaden. I samband härmed stadgades rätt för arbetsgivaren att även utan arbetstagarens samtycke dela treveckors- semestern i två delar, av vilka den ena dock ej fick omfatta kortare tidrymd än tolv dagar. Som en följd av att treveckorssemestern infördes höjdes semesterlönen för de okontrollerade arbetstagarna från fyra till sex procent av arbetsinkomsten.

I samband med den nyssnämnda lagstiftningen infördes även en ny lag angående förlängd semester för vissa arbetstagare med hälsofarligt arbete (nr 304). Denna lag har ersatt 1946 års lag om semester för vissa arbets- tagare med särskilt pressande eller hälsofarligt arbete men gäller endast för arbetstagare, vilka i arbetet utsätts för röntgenstrålning eller strålning från radioaktivt ämne. Sådan arbetstagare har på lagen grundad rätt till dubbelt så; lång semester som övriga arbetstagare.

Den 1 januari 1955 infördes i vårt land en allmän sjukförsäkring, vilken samordnades med en reviderad olycksfalls- och yrkessjukdomsförsäkring (yrkesskadeförsäkringen). Samordningen innebär att yrkesskador och van- liga sjukdomar försäkringsmässigt behandlas huvudsakligen på samma sätt, nämligen efter sjukförsäkringens bestämmelser, under de första 90 dagarna av varje sjukdomsperiod. I anslutning till den nya sjuk- och yrkesskade- försäkringen framlade Kungl. Maj:t i proposition (nr 46) till 1954 års riks- dag förslag till lag om ändrad lydelse av vissa stadganden i 1945 års semes— terlag. Förslaget antogs av riksdagen. Den 25 november 1954 utfärdades lag i ämnet (nr 661). *

1954 års lagändring innebar främst, att arbetstagare såsom kvalifice— rande till semester fick rätt att tillgodoräkna sig, ej blott frånvaro på grund av yrkesskada, utan all frånvaro på grund av sjukdom under 90 dagar av varje kalenderår, oavsett vilken orsak sjukdomen haft, samt varje därefter följande, av yrkesskada föranledd frånvaro.

Under vart och ett av åren 1953f1955 framfördes i motioner till riks- dagen yrkanden om sådan ändring i semesterlagen , att arbetstagaren skulle få rätt att erhålla hela semestern i en följd. Sedan riksdagen i skrivelse den 19 april 1955 till Kungl. Maj:t (nr 197) anhållit om en allsidig utredning om lagstadgad sammanhängande semester, upprättades inom socialdeparte—

mentet en promemoria med förslag i ämnet. Genom proposition (nr 136) till 1956 års riksdag framlades förslag om arbetstagares rätt till samman- hängande semester, vilken antogs av riksdagen. Lagen utfärdades den 1 juni 1956 (nr 420) med giltighet fr.o.m. den 1 januari 1957.

Enligt 1956 års semesterlagstiftning skall den lagstadgade semestern utgå i ett sammanhang, om annat ej överenskommes mellan arbetsgivare och arbetstagare. Därest arbetstagaren enligt avtal har rätt till längre semester än 18 dagar, äger dock arbetsgivaren, om annat ej avtalats, förlägga semes- tern till två skilda perioder, av vilka den ena utgör minst 18 dagar. I 1951 års lag om semester för vissa arbetstagare med hälsofarligt arbete gjordes vissa ändringar i samma riktning.

Någon ändring i semesterlagstiftningen har icke genomför-ts sedan år 1956.

Gällande lagstiftning

Semesterlagen _ varmed i fortsättningen avses lagen den 29 juni 1945 om semester äger i princip tillämpning på alla arbetstagare i allmän eller enskild tjänst. Undantagna är sådana arbetstagare hos staten, för vilka gäller särskilda föreskrifter om semester, samt arbetstagare, som är medlem av arbetsgivarens familj eller avlönas uteslutande genom andel i vinst (1 5).

Lagens tvingande verkan har kommit till uttryck däri, att avtal mellan arbetsgivare och arbetstagare, som innefattar avstående från rätt till semes- ter eller i något avseende mindre förmåner för arbetstagaren än vad i lagen stadgas, anses ogiltigt, med mindre annat uttryckligen anges i lagen (2 5 första stycket).

Semesterförmånerna enligt lagen är lika avvägda för alla arbetstagare oavsett tjänsteställning. Äger arbetstagare enligt avtal med arbetsgivaren rätt till längre semester än som stadgas i lagen, skall emellertid, om annat ej överenskommits, lagens övriga bestämmelser gälla även beträffande den överskjutande delen av semestern. Beträffande sådan längre semester gäller dock att arbetsgivaren har rätt att dela upp den i två skilda perioder, därest den ena utgör minst 18 dagar (2 5 andra stycket).

I det fall att för arbetstagare i någon yrkesgrupp med hänsyn till anställ- ningens art eller varaktighet, anställningsort, levnadsålder eller andra sådana omständigheter längre semester i allmänhet utgår än som före- skrives i lagen, skall dylik sedvänja, med beaktande av lagens övriga be- stämmelser, lända till efterrättelse för hela yrkesgruppen i fråga (10 5).

Utgår på grund av avtal eller sedvänja längre semester än i lagen före- skrives, anses en tolftedel av semestern belöpa på varje kalendermånad av kvalifikationsåret. Därest vid beräkningen av semesterns längd uppstår brutet dagantal, skall semestern utgå med närmast högre antal dagar (11 5).

Varje av lagen omfattad arbetstagare äger på grund av det arbete han för arbetsgivarens räkning utför under ett kalenderår (kvalifikationsåret) rätt

till semester, dvs. ledighet med lön, under nästkommande år. Parterna i tjänsteavtalet har rätt att träffa överenskommelse om att annan period än kalenderåret skall utgöra kvalifikationsår, förutsatt att perioden är av samma längd, och de kan även komma överens om att semestern skall åt— njutas tidigare än i lagen stadgas (3 5).

En förutsättning för att arbetstagaren på lagen skall kunna grunda någon rätt till semester är att han under kvalifikationsåret utfört arbete i viss icke helt ringa omfattning. Semestern utgår sålunda endast för sådan kalender- månad av kvalifikationsåret, under vilken arbetstagaren för arbetsgivarens räkning utfört arbete på minst 16 dagar. Något krav beträffande arbetstidens längd per dag behöver dock icke vara uppfyllt. Semes-tern utgör en och en halv dag per kalendermånad; skulle vid beräkningen av semesterns längd brutet dagantal uppstå, skall semestern utgå med närmast högre antal dagar (7 5 första stycket).

Principiellt grundas rätten till semester endast på det utförda arbetet. Vid frånvaro från arbetet av vissa bestämda anledningar har dock frånvarotiden ansetts kvalificera till semester i samma mån som om arbete utförts under denna tid. Detta gäller beträffande dels frånvaro på grund av semester, dels frånvaro vid arbetsoförmåga i anledning av sjukdom, dock att dag, som infaller efter det att arbetstagaren till följd av sjukdom varit frånvarande från arbetet under sammanlagt 90 dagar av kvalifikationsåret jämställes endast om arbetsoförmågan föranletts av yrkesskada, dels frånvaro i högst tolv veckor i samband med havandeskap eller barnsbörd, dels slutligen från- varo för fullgörande av sådan i 27 & värnpliktslagen eller med stöd därav föreskriven militärövning om högst 60 dagar, som ej är beredskapsövning eller direkt ansluter sig till första tjänstgöring, dock att av tid för militär- övning högst 60 dagar under varje kvalifikationsår må räknas arbetstagaren till godo (7 å andra stycket).

Till undvikande av att arbetstagare, vilka är frånvarande av sådana kvali- ficerande anledningar som nu nämnts med undantag dock för semester- tid skulle i semesterhänseende kunna uppnå en fördelaktigare position än sina arbetskamrater, gäller emellertid vidare, att tid, varunder arbete uppenbarligen icke kunnat beredas den frånvarande arbetstagaren, ej heller anses kvalificerande till semester (7 & tredje stycket).

Arbetstagare är, om arbetsgivaren så påfordrar, skyldig att genom intyg av läkare eller allmän sjukkassa styrka frånvaro på grund av sjukdom (7 5 fjärde stycket).

I semester inräknas icke söndagar och ej heller helgdagar, om semestern utgår med mindre antal dagar i en följd än sex. I övrigt ingår alla dagar i semester, även sedvanliga fridagar. Den arbetstagare, som normalt har arbete även på sön- eller helgdag, har rätt att vara arbetsledig på sön— eller helgdag under eller omedelbart efter semestern, även om denna dag ej skall inräknas i semestern. Har sådan arbetstagare rätt till ledighet på annan

veckodag än söndagen, inräknas emellertid sådan ledighetsdag i semestern (8 5).

För det fall att arbetstagare hos en och samma arbetsgivare byter anställ— ning på sådant sätt att löpande år kommer att utgöra kvalifikationsår i stället för föregående år, innehåller lagen ett stadgande av innebörd, att semester, med inräknande av de semesterdagar till vilka arbetstagaren i den tidigare anställningen förvärvat rätt, må utgå med högst det antal dagar, vartill i den nya anställningen semester beräknas för helt år (9 5). I det fall att sådan arbetstagare slutar den nya anställningen innan han blivit berät- tigad till minst det antal semesterdagar, vartill han redan i den tidigare anställningen förvärvat rätt, skall han för felande semesterdagar erhålla ersättning (semesterersättning) enligt samma grunder, som gällt för den tidigare anställningen (21 5).

I fråga om semesterns förläggning gäller enligt lagen, att arbetsgivaren har rätt att bestämma när semester skall utgå, men att semestern, om arbetstagaren icke annat begär, såvitt möjligt bör förläggas till sommartid. Om icke annat överenskommes skall vidare semestern utgå i ett samman- hang. Arbetsgivaren äger icke utan arbetstagarens medgivande förlägga semestern till tid, då arbetstagaren är oförmögen till arbete på grund av sjukdom, vilken inträffat före semesterns inträde och ej heller till sådan tid, då arbetstagaren är frånvarande på grund av havandeskap eller militär- tjänstgöring, i den mån dylik frånvaro är kvalificerande för semester. Arbetstagarens medgivande är dock icke erforderligt, om arbete uppenbar- ligen icke kunnat beredas arbetstagaren under den kvalificerande frånvaro- tiden (12 5).

Senast 14 dagar före semesterns början är arbetsgivaren skyldig att under- rätta arbetstagaren om tiden för dennes semester. Detta gäller dock icke för arbetstagare på fartyg. Sådan har att hos arbetsgivaren göra skriftlig an- sökan om semester. Eljest äger han ej åtnjuta semester utan arbetsgivaren betalar då i stället ersättning motsvarande lön under semester. Efter över- enskommelse får dock arbetsgivaren i dessa fall uppskjuta semestern högst ett år (13 5).

Beträffande lönen åt arbetstagare, som erhåller semesterledighet från arbetet, innehåller lagen regler om skilda beräkningssätt för skilda kate- gorier av arbetstagare. Arbetstagare, som är avlönad med tidlön, beräknad för vecka eller längre tidsenhet, äger sålunda uppbära den på semestertiden belöpande lönen, dvs. den tidlön som han skulle uppburit om han under samma period varit kvar i arbete (14 5 första stycket). I fråga om övriga arbetstagare, huvudsakligen de tim- och ackordsavlönade, kan en lika enkel regel icke uppställas. För dylik arbetstagare gäller i stället, att han för varje semesterdag äger rätt att uppbära lön med belopp, motsvarande hans genom- snittliga dagsinkomst under de dagar av kvalifikationsåret, på vilka han utfört arbete för arbetsgivarens räkning. Härvid skall dock hänsyn icke

tagas till övertidstillägg. Har arbetstagaren under minst hälften av den på kvalifikationsåret belöpande anställningstiden varit frånvarande av annan kvalificerande anledning än semester, skall semesterlönen beräknas med hänsyn även till tiden för bortovaron och den lön arbetstagaren sannolikt därunder skulle ha uppburit, om han utfört arbete för arbetsgivarens räk- ning (14 5 andra stycket).

Lagen har i sista stycket av 14 & öppnat viss möjlighet för arbetsgivare och arbetstagare att beträffande arbetstagare, som ej avlönas med tidlön beräknad för vecka eller längre tidsenhet, träffa överenskommelse om annan beräkning av lönen än som föreskrives i lagrummets andra stycke. Överens- kommelsen måste emellertid ha formen av kollektivavtal och på arbets- tagarsidan ha slutits eller godkänts av organisation, vilken enligt lagen om förenings- och förhandlingsrätt är att anse som huvudorganisation. Om ett sådant kollektivtavtal föreligger kan en därav bunden arbetsgivare efter överenskommelse med oorganiserad arbetstagare i samma arbete tillämpa avtalet jämväl beträffande denne.

Vid beräkning av lön under semester skall hänsyn icke tagas till förmån av fri bostad eller till löneförmån, som är avsedd att utgöra ersättning för särskilda kostnader (14 & tredje stycket). Arbetstagare i arbetsgivarens kost äger däremot för varje dag, då han under semestern icke till någon del er- håller denna förmån, rätt till skälig ersättning härför. Ersättning för kost skall härvid utgå även för sön- och helgdag, som infaller under semestern (15 å)-

Lagens regler om lön under semester avslutas med ett stadgande av inne— håll, att arbetstagaren mister rätt till lön under semester, om han under någon del av denna utför avlönat arbete inom sitt yrke. Arbetstagare med två anställningar jämsides äger dock fortsätta sitt vanliga arbete i den än- ställning, där semester icke åtnjutes (16 å).

Beträffande s.k. okontrollerade arbetstagare, dvs. sådana som utför arbe- tet i sitt hem eller eljest under sådana förhållanden, att det ej kan anses tillkomma arbetsgivaren att vaka över arbetets anordnande, innehåller lagen särregler. Denna kategori av arbetstagare förvärvar icke rätt till semester men får rätt till särskild semesterlön för varje sådant kvartal av kvalifika- tionsåret, varunder arbetstagarens arbetsinkomst hos arbetsgivaren uppgår till belopp, motsvarande minst 16 gånger den genomsnittliga dagsförtjäns— ten på orten för arbete av den art, varom fråga är, under en arbetstid av åtta timmar. Parterna kan i den ordning 14 å fjärde stycket stadgar träffa överenskommelse om vad som menas med genomsnittlig dagsförtjänst (4 och 17 55). Semesterlönen utgör sex procent av sammanlagda arbetsin- komsten under de kvartal, för vilka rätt till semesterlön föreligger. Denna skall i allmänhet utbetalas senast den 30 juni året efter kvalifikationsårets utgång (18 å). Arbetstagare med såväl okontrollerat arbete som arbete, vilket i princip berättigar till semester enligt 7 5, är berättigad till särskild

semesterlön för allt utfört arbete, därest han ej hunnit intjäna någon semes- ter, men har för motsatt fall icke rätt till särskild semesterlön (19 å).

Arbetstagare som lämnar sin anställning eller entledigas därifrån innan han åtnjutit honom tillkommande semester eller semesterlön, skall erhålla ersättning därför (5 5). Denna ersättning bestämmes efter samma grunder som lön under semester. Var arbetstagaren avlönad med månads- eller veckolön skall av lönen på varje dag, för vilken ersättning skall utgå, anses belöpa vid månadslön 1/25 och vid veckolön 1/6. Vidare gäller att för arbets- tagare, vilken under sin anställning utan invändning emottagit semester vartill han ännu icke förvärvat rätt eller som han eljest ännu icke varit berättigad åtnjuta, det antal dagar må avräknas vid semesterersättningens bestämmande, som svarar mot sådan semester. När anställning upphör till följd av arbetstagarens pensionering äger arbetstagaren från semester- ersättningen avdraga vad av pensionen belöper på det antal dagar, för vilket semesterersättning skall utgå (20 5).

Senast inom en vecka från utgången av det kalenderkvartal, varunder anställningen upphört, skall arbetstagarens semesterersättning utbetalas, om icke anställningen varat längre än tre månader, i vilket fall betalningen skall ske senast inom en vecka från anställningens upphörande. Skulle emellertid hinder möta mot att inom sagda tid beräkna semesterersätt- ningens storlek, må ersättningen utbetalas senare än nu sagts, dock ej se- nare än inom en vecka från hindrets upphörande (22 (5).

Lagen innehåller stadganden om skyldighet för arbetsgivaren att —— utöver semesterlön eller semesterersättning —— betala skadestånd om han åsidosätter förpliktelser enligt lagen. Vid skadans bedömande skall hänsyn även tagas till omständigheter av icke ekonomisk art såsom arbetstagarens intresse av att hålla semester. Skadestånd kan jämkas eller bestämmas ej skola utgå därest den skadevållande har ringa skuld eller den skadelidandes eget förhållande motiverar det (23 (å). Mellan flera skadevållande fördelas skadeståndsskyldigheten efter den större eller mindre skuld, som prövas ligga envar till last (24 5).

För krav enligt lagen är fastställd en tvåårig preskriptionstid från ut- gången av det år då vederbörande förmån enligt lagen ägt åtnjutas. Inom denna tid har arbetstagaren sålunda att anhängiggöra talan mot arbets- givaren vid äventyr att han eljest förlorar sin rätt till talan (25 5).

Mål som avser tillämpningen av semesterlagen skall upptagas och avgöras av allmän domstol. Det viktiga undantaget gäller dock, att mål beträffande arbetstagare, vilkas tjänsteavtal regleras genom kollektivavtal, skall an- hängiggöras vid arbetsdomstolen. Reglerna i lagen om arbetsdomstol blir då bestämmande för tillvägagångssättet vid anhängiggörande och utförande av talan.

Översikt av reformkrav

Under den följd av år som 1945 års semesterlag varit gällande har i skilda sammanhang önskemål framförts om ändringar av lagen i mer eller mindre väsentliga avseenden. Inom riksdagen har väckts ett flertal motioner i frågor som berör semesterlagen . Som framgår av den inledande historiken har lagen också i flera hänseenden fått nytt innehåll genom tid efter annan vidtagna lagändringar. Något samlat bedömande av de reformkrav, vilka icke gett upphov till ändring i lagen, har dock icke förekommit. En översikt av de viktigaste reformkraven lämnas i det följande. Därvid upptages även vissa önskemål vilka arbetsmarknadens parter gett tillkänna före och under utredningsarbetet.

I fråga om semesterns längd har vid skilda tillfällen uttalats önskemål om en förlängning av den lagstadgade semestern till fyra veckor, åtminstone för arbetstagare i pressande eller hälsofarligt arbete. Motioner vid 1956 och 1961 års riksdag har gått i denna riktning. Tanken på en generell förläng- ning av semestern med ytterligare en vecka utgör den viktigaste bakgrunden till det nu aktuella utredningsarbetet.

Beträffande lagens regler om förutsättningarna för förvärv av semester- rätt har i motioner till 1960 års riksdag och i framställningar från arbets- tagarhåll yrkande framförts om jämkning av antalet dagar per kalender- månad, varunder arbete måste ha utförts hos arbetsgivaren för att måna- den skall kvalificera till semester. Som skäl härför har främst angetts den under senare år genomförda förkortningen av veckoarbetstiden från 48 till 45 timmar, en förkortning som i betydande utsträckning utnyttjas för er- hållande av arbetsfria lördagar. Frågan om de korttidsanställdas möjlighe— ter att få del av semesterförmånen har i samband härmed även aktualiserats.

Vad gäller lagens regler om rätt för arbetstagare att i semesterhänseende tillgodoräkna sig viss tid av frånvaro på samma sätt som om han varit i arbete har i motion till 1961 års riksdag riktats kritik mot den nuvarande regeln att 90 dagars frånvaro årligen på grund av sjukdom är kvalifice— rande för semester men endast därefter infallande frånvaro på grund av yrkesskada. Med hänsyn till att arbetstagare under vissa förutsättningar vid frånvaro på grund av havandeskap och barnsbörd under högst sex månader åtnjuter skydd mot avskedande har i motioner till 1962 års riksdag yrkats att den för semester kvalificerande frånvarotiden vid havandeskap eller barnsbörd borde omfatta samma tidrymd. Vid övervägandet härav har även den omständigheten kommit att spela in, att moderskapsförsäkringen genom lagstiftning år 1962 utvidgats på sådant sätt, att såväl grundpenning som tilläggspenning i princip skall beräknas utgå för en tidrymd av sex månader.

Ett spörsmål som berörts från såväl arbetgivar- som arbetstagarhåll rör de Iångtidssjulcas semesterrätt. Kritik har från arbetsgivarsidan riktats mot den nuvarande lagens konstruktion, vilken ger arbetstagaren rätt att i semesterhänseende tillgodoräkna viss sjukdomstid under en obegränsad

följd av år, även om han är oavbrutet oförmögen till arbete. Det har gjorts gällande att denna lagens ordning kunde föranleda avskedanden, vilka från andra synpunkter framstod som olämpliga.

I en motion till 1962 års riksdag har yrkats att helgdagar och sedvanliga fridagar ej vidare skall inräknas i semestern.

En fråga som varit föremål för mycket delade meningar bland organisa- tionerna på arbetsgivar- respektive arbetstagarhåll rör förläggningen av en eventuellt till fyra veckor utsträckt lagstadgad semester. Från arbetsgivar- håll har understrukits vikten av att arbetsgivaren erhåller rätt att utan arbetstagarens samtycke få förlägga åtminstone en av semesterveckorna som en semesterperiod för sig. I detta sammanhang har från arbetsgivarhåll framställts yrkande om upphävande av lagens föreskrift att semester före- trädesvis bör förläggas till sommaren; likaså har önskemål framförts om att efter överenskommelse få utbyta semester mot Viss förkortning av den dagliga arbetstiden. I allmänhet har man på arbetstagarhåll motsatt sig en uppdelningsrätt för arbetsgivaren och velat behålla den nuvarande ord- ningen, enligt vilken semestern, om annat ej överenskommes, skall förläggas i ett sammanhang och bör ges under sommaren. Kritik har från samma håll i vissa hänseenden riktats mot lagens nuvarande regler om förläggning av semester till tid då arbetstagaren på grund av sjukdom eller annan privi- legierad orsak är förhindrad att utföra arbete för arbetsgivarens räkning.

I motioner till 1960 års riksdag har yrkats förlängning av den minsta varseltid som lagen stadgar ifråga om arbetsgivares skyldighet att under- rätta arbetstagare om tiden för dennes semester.

I fråga om lagens ordning för beräkning av lön under semester eller semesterersättning har kritik från såväl arbetsgivar- som arbetstagarhåll riktats mot de regler, som gäller för arbetstagare, vilka icke avlönas med månads— eller veckolön eller med lön för ännu längre tidsenhet. Denna kritik sammanhänger i betydande grad med det ovan berörda förhållandet, att lördagarna i växande utsträckning göres arbetsfria, vilket vid beräkning av genomsnittlig dagsinkomst enligt lagen medför ett från arbetsgivarsynpunkt mindre tillfredss-tällande resultat.

En vid 1960 års riksdag väckt motion på semesterlagens område har till syfte haft att för framtiden hindra överenskommelser mellan arbetsgivare och arbetstagare om inkluderande av semesterlön eller semesterersättning i den successivt utbetalade arbetslönen. Enligt motionärernas uppfattning borde semesterlagen ge tydligt uttryck åt att semesterlönen skulle erläggas i samband med semestern och semesterersättningen vid anställningens upphörande.

De vid 1960 års riksdag väckta motionerna på semesterlagens område föranledde riksdagen att i skrivelse den 10 maj 1960 (nr 222) anhålla om en översyn av semesterlagen i enlighet med vad andra lagutskottet i ut- låtande (nr 25) med anledning av samma motioner anfört.

Kommitténs uppdrag

Riktlinjerna för det arbete, som 1960 års semesterkommitté bedrivit, upp— drogs av chefen för socialdepartementet i anförande till statsrådsprotokol- let den 16 december 1960, då Kungl. Maj:t gav sitt bemyndigande att tillkalla de sakkunniga. Departementschefen anförde bl.a. följande:

I vårt land liksom i många andra jämförbara länder har den fortskridande standardhöjningen givit anledning att ställa frågan, om inte arbetstagarna bör ha intresse av att i viss omfattning ta ut sin del av det förbättrade produktionsresul- tatet i form av ökad fritid i stället för höjd kontantlön. Att ett sådant intresse föreligger visade de undersökningar, som låg till grund för 1957 års arbetstids- reform. Denna innebar, att man även i Sverige beträdde den väg, som många andra länder tidigare slagit in på, nämligen att förkorta den ordinära arbetsveckan. Den sedan 1919 gällande veckoarbetstiden 48 timmar nedbringades till följd av 1957 års ändringar i arbetstidslagstiftningen successivt, så att arbetstiden från och med innevarande år normalt utgör 45 timmar i veckan.

I detta sammanhang vill jag erinra om att Internationella arbetsorganisationen vid sin allmänna konferens år 1960 beslöt att till nästa år låta utarbeta en rekom— mendation, som går ut på att 40-timmarsvecka stegvis införas. Svenska regeringens företrädare vid konferensen röstade för detta beslut.

Den omsorg om den mänskliga arbetskraften från det allmännas sida, som lagarna om arbetstidsbegränsning och om semester är ett uttryck för, är enligt min mening ett gemensamt intresse för arbetstagarna och företagsamheten. Begränsningen av den tid, varunder var och en utför arbete i produktionens tjänst, har visat sig väl förenlig med en fortgående stegring av industriens och andra näringars produktivitet. Detta har i sin tur möjliggjort för arbetstagarna att som sin andel i det förbättrade produktionsresultatet tillgodoräkna sig betydande löneökningar och andra förmåner.

I överensstämmelse med de internationella tendenser som jag tidigare berört synes det naturligt, att en fortsatt arbetstidsförkortning kommer till stånd i vårt land. Formen för en minskning av den tid, som tillbringas på arbetsplatsen, är inte bunden till en nedsättning av maximalarbetstiden per vecka. Goda skäl kan anföras för att nästa steg i riktning mot en kortare årlig arbetstid får bli en ut- ökning av den lagstadgade semestern.

Jag finner mig därför böra utgå från att den lagstadgade semestern för år räknat vid lämplig tidpunkt förlänges från tre till fyra veckor. Detta innebär en årlig arbetstidsförkortning ungefärligen motsvarande den som en förkortning av vecko- arbetstiden med en timme medför. Den närmare utformningen av en lagstiftning om fyraveckorssemestern synes böra utredas av sakkunniga, bland vilka ingår företrädare för riksdagen och för arbetsmarknadens parter.

Kännetecknande för den år 1957 beslutade arbetstidsreformen är den frihet, som i lagstiftningen lämnas arbetsgivare och arbetstagare att komma överens om hur den ökade fritiden skall tagas ut: i form av hela lediga dagar eller såsom en förkortning av den dagliga arbetstiden. På liknande sätt bör den fjärde semester- veckan antingen kunna utnyttjas till en sammanhängande ledighet eller uppdelas på enstaka dagar. I den sistnämnda formen öppnar semesterförlängningen vägen för att den tillämpning av femdagarsveckan, som blivit en följd av 1957 års arbets- tidsreform, utsträckes över en större del av året.

Den nu gällande semesterlagens konstruktion synes i det stora hela ägnad att ligga till grund även vid en förlängning av semestern från tre till fyra veckor. Lagen lämnar i sin nuvarande utformning fritt utrymme för överenskommelser

mellan arbetsgivare och arbetstagare om semesterns förläggning. Ingenting hindrar alltså en uppdelning av semestern eller viss del därav i enstaka dagar, om arbets- tagaren går med härpå. Mot arbetstagarens vilja kan dock treveckorssemestern inte uppdelas. Arbetstagaren har alltså en ovillkorlig rätt att få ut hela semestern i en följd. Vid utredningen kan det vara anledning att undersöka, om skälen för den sistnämnda regeln är lika starka vid en förlängning av semestern till fyra veckor eller om man, i likhet med vad som tidigare gällde enligt semesterlagen , kan medge att en av semesterveckorna får bilda en semesterperiod för sig utan att arbets— tagarens samtycke härtill kräves.

Som nämnts synes man i stort sett kunna bygga på semesterlagens nuvarande regler vid en övergång till fyraveckorssemester. Utredningen bör dock omfatta en systematisk genomgång av lagens bestämmelser i syfte att pröva deras lämplig- het i det läge som uppkommer vid en ökning av semesterns längd. Också i andra avseenden kan en revision av semesterlagens regler vara påkallad.

Riksdagen har i skrivelse den 10 maj 1960, nr 222, anhållit om en översyn av semesterlagen i enlighet med vad andra lagutskottet anfört i sitt utlåtande nr 25. Utskottsutlåtandet berör lagens regler om att arbete skall ha utförts under minst 16 dagar varje månad för att anställning under månaden skall medföra rätt till semester. En omprövning av 16-dagarsregeln har ansetts erforderlig dels med hänsyn till att 45—timmarsveckan medfört en nedgång av antalet arbetade dagar, i varje fall under vissa månader, och dels på grund av att regeln kan leda till ogynnsamma resultat för vissa deltidsanställda. Vidare har utskottet riktat kritik mot bestämmelserna om när arbetstagaren skall erhålla underrättelse angående tiden för sin semester samt mot stadgandena om semesterlön i vissa fall.

De spörsmål, som sålunda avses med riksdagens skrivelse, bör tagas upp under utredningen. De sakkunniga bör vara oförhindrade att framföra förslag rörande semesterlagens utformningi hänseenden, som inte särskilt berörts i det föregående. Om överväganden under utredningsarbetet föranleder därtill, bör de sakkunniga även kunna gå in på frågor som hänger samman med lagstiftningen om arbets- bidens begränsning. Tiden för semesterreformens genomförande hör givetvis också till de frågor, som skall övervägas under utredningen.

Slutligen bör vid utredningsarbetet uppmärksammas vissa speciella problem, som sammanhänger med tillämpad eller ifrågasatt särbehandling i semesterhän- seende av vissa arbetstagargrupper. Jag tänker bl.a. på lagen den 25 maj 1951 om förlängd semester för vissa arbetstagare med hälsofarligt arbete, den s.k. särskilda semesterlagen. Enligt denna lag förvärvar arbetstagare, som i sitt arbete utsättes för röntgenstrålning eller strålning från radioaktivt ämne, rätt till dubbelt så lång semester som andra arbetstagare. I skrivelse den 22 april 1955, nr 213, anhöll riks- dagen, under åberopande av vad som anförts i andra lagutskottets utlåtande nr 27, att Kungl. Maj:t måtte föranstalta om utredning rörande de hälsorisker, som i vissa fall är förenade med laboratoriearbete, ävensom i fråga om de åtgärder, som kan vidtagas för att undanröja dessa risker. I sitt utlåtande diskuterade andra lag- utskottet spörsmålet om sådana åtgärder samt yttrade, att frågan om arbetstids- förkortning och förlängd semester därvid kunde komma i blickpunkten. Med stöd av Kungl. Maj:ts bemyndigande den 25 januari 1957 tillkallades en utredningsmän för att utreda frågan om skydd mot ohälsa och olycksfall för viss laboratorie- personal. Utredningsmannen, vars arbete pågår, skall enligt sina direktiv inte ta upp frågan om förlängd semester eller kortare arbetstid för laboratoriepersonal till behandling.

Om semestern för arbetstagare i allmänhet förlänges till fyra veckor om året, uppkommer frågan, huruvida det är lämpligt att genom lagstiftning söka tillgodose det behov av längre semester, som kan föreligga för vissa grupper av arbetstagare. Avgörandet i vad mån ett sådant behov är för handen blir oundvikligen förbundet

med gränsdragningsproblem av mycket grannlaga natur, inte minst med hänsyn till den snabba utvecklingen på det tekniska området. Vad angår den personkrets, som den särskilda semesterlagen avser, kan man peka på det ändrade läge som inträtt till följd av den alltmer ökande industriella användningen av ämnen, som utsänder radioaktiv strålning. De sakkunniga bör därför överväga, om inte tiden kan vara mogen att åt arbetsmarknadsparterna helt överlåta frågorna om längre semester än som följer av den allmänna semesterlagens regler.

Kungl. Maj:t har vidare, dels den 21 april 1961 uppdragit åt kommittén att pröva viss i riksdagens skrivelse den 24 mars 1961 (nr 134) upp-tagen fråga samt för kännedom överlämnat en inom riksdagen samma år väckt motion, dels den 6 april 1962 överlämnat riksdagens skrivelse den 27 mars samma år (nr 132) i anledning av vid 1962 års riksdag väckta motioner angående lagen om semester.

I den förstnämnda skrivelsen hade riksdagen, under hänvisning till andra lagutskottets utlåtande nr 14 år 1961. hemställt, dels att det uppdroges åt den tillsatta semesterutredningen att pröva den i semesterlagen intagna bestämmelsen om jämställande av Sjukdag med dag under vilken arbete utförts, dels att en motion med yrkande om förlängning av den lagstadgade semestern till fyra veckor för vissa arbetstagargrupper måtte överlämnas till utredningen för kännedom.

Den senare riksdagsskrivelsen hänvisade till andra lagutskottets utlå- tande nr 15 år 1962, vari utskottet anfört vissa synpunkter på frågan om en förlängning av den tid arbetstagare enligt lagen äger tillgodoräkna sig för förvärv av semesterrätt vid frånvaro på grund av havandeskap eller barnsbörd samt på frågan om helgdagars och sedvanliga fridagars inräk- nande i semester.

Semesterlagstiftningen i övriga nordiska länder

Danmark Den 1 april 1953 trädde en ny dansk semesterlag i stället för den dittills gällande lagen av år 1938. Huvudprinciperna i 1953 års lag är desamma som i den äldre lagen men vissa betydelsefulla ändringar har ägt rum.

Semesterlagen omfattar principiellt varje arbetstagare, vare sig han är privatanställd eller knuten till det allmänna. Undantag gäller dock i fråga om sådana personer i statens, folkkyrkans eller folkskolans tjänst för vilka särskild lagstiftning införts eller andra regler av motsvarande innehåll lik- väl uppställts, liksom för vissa speciella grupper av arbetstagare som lär- lingar av viss kategori och vinstavlönade fartygsanställda. _ Vid tvekan huruvida en person omfattas av lagen eller ej träffas avgörandet av chefen för Arbejds- og Fabrikstilsynet eller därest avgörandet överklagas av socialministern.

Semesterlagen stadgar för varje arbetstagare rätt till >>ferie med lön» med en och en halv dag för varje månad, under vilken arbetstagaren utfört

arbete i annans tjänst (»pågaeldende virksomhed») under tiden från 1 april till 31 mars (>>ferieåret»). Även den kortaste anställning är semesterrätts- grundande och ger alltså principiellt rätt till »ledighet med lön» oaktat ledighet ej utgår i bråkdelar av semesterdagar. Arbetsgivaren är enligt lagen skyldig att i en för varje arbetstagare upprättad >>feriemaerkebog» anteckna den tidrymd anställningen varat och den därpå ankommande semesterlönen samt att inleverera densamma genom inköp från postverket av >>feriemaer- ken» (semestermärken), vilka inklistras i boken. När vederbörande arbets- tagare skall hålla semester har han sedan rätt att av den arbetsgivare, hos vilken han för tillfället är anställd, erhålla den samlade semesterledighet, som han under föregående ferieår intjänat, eventuellt genom skilda anställ- ningar inom varierande verksamhetsområden och hos olika arbetsgivare. För den intjänade semestertiden äger han i detta sammanhang lyfta det samlade semesterlönebelopp, som av vederbörande arbetsgivare må ha in- betalats för hans räkning. Rätt till semester förvärvas utom för tid varunder arbete bedrives även under semestertid, under sjukdom av högst tre måna- ders längd per ferieår _ förutsatt att vederbörande varit anställd minst ett år inom verksamheten samt under frånvaro på grund av yrkesskada av högst tre månaders längd förutsatt att vederbörande varit anställd minst sex dagar hos arbetsgivaren.

Den danska lagen ger ej blott arbetstagaren rätt till semester utan stadgar dessutom en plikt för arbetstagaren att hålla semester. Av semestern skall minst tolv dagar utgå i ett sammanhang under tiden 2 maj—30 september (>>ferieperioden») medan överskjutande del av semestern får förläggas utanför ferieperioden i ett sammanhang eller, där hänsynen till produk- tionen gör det önskvärt, i form av enskilda semesterdagar. Inom den av lagen sålunda bestämda ramen har arbetsgivaren att efter eget skön för- lägga semestern för de anställda, varvid varsel dock skall ges senast en månad före semesterns början, om icke »särskilda förhållanden» hindrar detta. Arbetsgivaren har sålunda möjlighet att där han finner omständig- heterna påkalla detta förlägga viss semestertid i form av enskilda dagar och att ge kortare varsel före semester än lagen föreskriver. Tvister om det berättigade i arbetsgivarens åtgöranden härvidlag har förekommit. I kollek- tivavtalsreglerade förhållanden hänskjutes tvisten ofta till någon fast skilje- nämnd för vederbörande bransch. I vissa andra fall har efter förfrågan från arbetstagare eller deras organisation Direktoratet for Arbejds- og Fabrikstilsynet gett auktoritativa uttalanden till ledning vid tolkningen av de anförda bestämmelserna.

I fråga om semesterns förläggning gäller undantag från de nu relaterade huvudreglerna dels för fartygsanställda, vilka där förhållandena kräver det kan få hela sin semester förlagd till annan tid än ferieperioden, dels för i jordbruket anställda, vilka ej kan kräva att av semestern erhålla mer än sex dagar sammanhängande under ferieperioden och tolv dagar under övrig

del av året, varav sex sammanhängande. Undantag kan vidare i form av dispenser från chefen för Arbejds- og Fabrikstilsynet meddelas för särskilda fack eller områden, där arbetets säsongbetonade karaktär motiverar detta. Chefen för Arbejds- og Fabrikstilsynet kan också i andra fall, när »ganske saerlige omstaendigheder i det enkelte tilfaelde» talar därför, tillåta att ferie delas eller lägges utanför ferieperioden.

Under semestern utgår enligt lagens huvudregel gottgörelse med sex och en halv procent av den lön, som utbetalats till arbetstagaren för det arbete, som grundat rätt till semester, dvs. av arbetslönen under kvalifikationsåret, dock att härvid hänsyn icke tages till sådana tillägg till lönen, som ej är inkomstskattepliktiga. Vid beräkning av semesterlön tages hänsyn även till kvalificerande frånvaro på grund av sjukdom eller yrkesskada, dock att de tre första dagarna av varje sjukdomsperiod ej är semesterkvalificerande. Lagen är för närvarande konstruerad på sådant sätt, att den kvalificerande frånvarotiden i anledning av en yrkesskada är begränsad till tre månader, även om samma yrkesskada sträcker sina verkningar in i ett följande kvali- fikationsår, medan däremot frånvaro på grund av en och samma »vanliga» sjukdom kvalificerar till semester med semesterlön under tre månader av varje kvalifikationsår. Viss kritik har riktats mot dessa regler, vilka till- fördes lagen efter förslag i folketinget.

Att procentsatsen bestämts till sex och en halv procent och ej till sex procent motsvarande 18 semesterdagar av 300 arbetsdagar har upp— getts bero därpå att de arbetstagare, som utnyttjar procentlönesystemet, i stor utsträckning ej har lön under sön- och helgdagar och att viss karens- tid som nämnts uppställts för kvalifikation vid sjukdom. En bidragande orsak till den förhållandevis högre procentsatsen synes emellertid även ha varit att parterna på arbetsmarknaden redan under tvåveckorssemesterns tid, dvs. före år 1953, avtalsvis träffat överenskommelser om en halv— procentig förhöjning av procen—tlönesatsen, något som i sin tur samman- hängt med att sjukdomstid dåmera icke till någon del grundade semesterrätt. Att märka är emellertid att procentsatsens förhöjning ej har sin grund i det förhållandet, att tidigare erhållen semester kvalificerar till ny semester.

En konsekvens av att frånvaro på grund av sjukdom och yrkesskada grundar rätt till ledighet med lön har varit att man mäst uppställa en regel om beräkning av den inkomst vederbörande arbetstagare sannolikt skulle ha uppburit, därest han under sådan kvalificerande frånvarotid i stället varit i arbete. Enligt föreskrift i lagen skall semesterlönen för sådan tid beräknas på grundval av vederbörandes förtjänst under den sista månaden före sjukdomens inträde eller yrkesskadans uppkomst. Denna regel har så- vitt kunnat utrönas ej vållat sådana svårigheter vid praktisk tillämpning som kunnat förmodas. Avtalsvis har sålunda i betydande utsträckning kunnat träffas överenskommelser om enklare tillvägagångssätt än det av lagen angivna. Här återfinnes exempelvis överenskommelser om att beräkna

semesterlönen på grundval av genomsnittsförtjänsten under hela året eller än vanligare på grundval av ett av parterna bestämt belopp motsva- rande den normala dagsförtjänsten inom vederbörande bransch. Problemet med sannolikhetsberäkning av lön under kvalificerande sjukdomstid under- lättas dessutom genom regeln om tre dagars karenstid, vilken medför att hänsyn ej behöver tagas till de mycket kortvariga sjukdomsperioderna, vilka är de vanligast förekommande.

För sådana arbetstagare, vilka anställts månadsvis eller för längre tid och för vilka på grund därav avdrag på lönen ej göres för sjukdagar, helg- dagar o.dyl., ges i stället för procentlön semester med den på semestertiden belöpande lönen (jfr 14 5 första stycket svenska semesterlagen). Den semes- terberä-ttigade har emellertid alltid rätt att få ut semesterlönen procentuellt beräknad därest han finner detta lämpligare. I så fall utgör procentsatsen emellertid sex procent.

Semesterlönen skall utbetalas till den semesterberättigade i samband med semesterns början. Om icke den fackliga organisation, vilken den an- ställdes arbetsgivare tillhör, utbetalar semesterlönen eller garanterar denna, ordnas utbetalningen genom ett system med semestermärken (semester- kassa). För det stora flertalet arbetstagare ordnas semesterlöneutbetal- ningen genom organisationerna och semestermärkessystemet gäller därför blott för färre än en femtedel av alla anställda. Enligt det statliga semester- kassesystemet skall arbetsgivaren i semestermärkesboken vid varje avlö— ningstillfälle inklistra semestermärken motsvarande sex och en halv procent av den intjänta lönen. Om i lönen ingår kost och logi, skall värdet härav beräknas enligt de för olycksfallsförsäkring givna bestämmelserna. Semes— termärkesböcker tillhandahålles arbetstagarna kostnadsfritt på postanstal- terna. En semestermärkesbok gäller blott för ett kvalifikationsår. När anställning upphör skall arbetsgivaren i boken anteckna anställningstidens längd, värdet av märken under samma tid inklusive värdet av märken belöpande" på sjukdomstid. Arbetstagaren sammanräknar själv märkena vid tiden för semestern, då arbetsgivaren skall intyga att arbetstagaren är be- rättigad att från viss angiven dag åtnjuta semester med angivet antal dagar. Arbetstagaren har därefter att inlämna semestermärkesboken på postan— stalt, som utbetalar belopp motsvarande inklistrade märkens värde.

Beträffande arbetstagare, som uppbär semesterlön från organisation, är systemet i huvudsak uppbyggt efter samma grundtanke. Feriemärkesboken motsvaras där av semesterkort från vederbörandes arbetsgivare om anställ- ningstid och intjänad semesterlön. Semesterkortsystemet baseras på ett mellan huvudorganisationerna på arbetsmarknaden utarbetat standardavtal.

Underlåter arbetstagare att före den 15 mars året efter kvalifikationsårets utgång framställa anspråk på semesterlön, gäller som huvudregel att an- språket förfaller gentemot arbetsgivaren. Semesterlön som icke lyftes före utgången av det år inom vilket semestern skulle ha hållits (dvs. året efter

kvalifikationsåret) tillfaller en särskild >>feriefond», vilken —- i syfte att förbättra rekreationsmöjligheterna vid semester _ administreras av social- ministern under medverkan av en särskild nämnd, upptagande representan— ter för bl.a. ministeriet, Direktoratet for Arhejds- og Fabrikstilsynet, Dansk Arbejdsgiverforening, De Samvirkende Fagforbund, Turistforeningen for Danmark, Dansk Folke-Ferie och Friluftsrådet. Chefen för Direktoratet for Arbejds- og Fabrikstilsynet kan dock ge tillstånd till en senare utbetalning av semesterlön, när det framstår som ursäktligt att beloppet ej lyfts i rätt tid, eller när eljest förhållandena talar till förmån för en senare utbetalning.

Den semesterberättigade är som antytts skyldig att använda de lediga dagarna till semester, och rätten till semesterlön bortfaller för hela semester- perioden därest arbetstagaren under semestern åtager sig avlönat arbete. Arbetsgivaren äger i regel ej mot arbetstagarens fordran kvitta fordran som arbetsgivaren må ha hos arbetstagaren, och arbetsgivaren kan ej genom att under kvalifikationsåret kontant utbetala semesterersättning fritaga sig från skyldighet att utge semesterlön. Varje avtal, varigenom avkall göres från den i lagen stadgade semesterrätten, är ogiltigt, och arbetsgivare, som ingår dylikt avtal, straffas med böter. Med böter straffas också den arbets- givare, som oaktat framställt krav utan skälig anledning uraktlåter att ut- betala vederbörlig semesterlön. Samma straff gäller för arbetstagare, som överlåter sin semesterrätt.

För arbetstagare på fartyg gäller i vissa delar särskilda regler. Ministern för handel, industri och sjöfart har här övertagit de uppgifter som eljest i detta sammanhang ankommer på socialministern eller chefen för Direktora- tet for Arbejds- og Fabrikstilsynet. Han äger förordna om sådana undantag från lagens bestämmelser, som kan vara nödvändiga och lämpliga till följd av de för sjöfarten gällande förhållandena.

Norge

Lag om semester infördes i Norge den 1 januari 1948. Dittills fanns semes- terbestämmelser i kollektivavtalen och i arbetarskyddslagen, vars regler dock främst hade karaktär av rekommendationer.

Den norska semesterlagens tillämpningsområde är bestämt på i huvudsak samma sätt som den svenska lagens. Lagen omfattar sålunda i princip alla arbetstagare med undantag av de statliga tjänstemännen, arbetstagare som avlönas uteslutande genom andel i vinst samt arbetsgivaren närstående, som är i arbete hos denne. Dessutom gäller emellertid ett undantag för arbets— tagare med bisysslor.

Utmärkande för den norska semesterlagen får anses vara, att arbetstaga- ren genom själva anställningen förvärvar rätt till 18 dagars semester under >>ferieåret» 16 maj till 15 maj —— förutsatt att anställningen sker senast den 30 september samma år. Sker anställningen senare har han emellertid ingen rätt till semesterledighet under >>ferieåret». Semestern skall normalt

läggas ut med minst tolv dagar under tiden 16 maj—30 september men får för de arbetstagare, som anställs efter den 1 juni >>ferieåret» i sin helhet för- läggas efter den 30 september samma år. Som framgår av det anförda har ar- betsgivaren alltid rätt att förlägga den tredje semesterveckan för sig utanför sommarperioden. För jordbruk och »annan verksamhet, där produktions- mässiga hänsyn gör det nödvändigt att hålla arbetet i gång i största möjliga utsträckning under sommaren», gäller att arbetsgivaren kan lägga hälften av semestern utanför tidrymden 16 maj—30 september. Reglerna om för- läggningen av semestern får frångås genom kollektivavtal eller annan över- enskommelse. Dessutom är stadgat, att Konungen, »när viktiga samhälls- intressen så påkallar», kan bestämma att semestern eller del därav skall förläggas till annan tid än nu sagts.

Lagen stadgar förbud mot förläggning av semester till uppsägningstid, därest denna icke omfattar längre tid än tre månader. Arbetstagaren kan kräva att få semestern förlagd senare under »ferieåret», om han innan se- mestern börjar visar att han på grund av sjukdom är arbetsoförmögen. Sön- dagar, som infaller under semestern, saint söndag omedelbart före eller ef— ter semestern räknas icke in i densamma. Detsamma gäller i fråga om helgdagar, om annat icke avtalats.

Beträffande semesterlönen gäller den ordningen enligt norsk lag. att arbetstagare med fast års-, månads- eller veckolön har rätt till full lön för normal arbetstid om han haft anställningen hela kvalifikationsåret. Efter- som rätten till semesterledighet i princip förvärvas oberoende av anställ- ningstidens längd har i stället rätten till semesterlön måst sättas i relation till arbetsinsatsens omfattning. Därför gäller att den arbetstagare med fast tidlön, som haft lön blott en del av kvalifikationsåret, har rätt till semester- lön i förhållande till den tid han haft lön under kvalifikationsåret. Härvid räknas halv månad eller mer som hel månad medan kortare tid ej räknas. Såsom kvalificerande för semesterlön anses förutom tid då arbetstagaren varit i arbete hos arbetsgivaren även tid då arbetstagaren är frånvarande på grund av semester, på grund av arbetsoförmåga vid olycksfall eller sjukdom i högst tre månader, på grund av havandeskap i högst tolv veckor omkring födseln samt på grund av militärtjänst i högst tre månader. Den inskränk- ningen gäller dock att arbetstagaren för att få tillgodoräkna sig frånvaro som nu nämnts måste återgå i arbetet efter frånvaron. Är han hindrad här- ifrån till följd av att arbetsgivaren sagt upp honom, får han likväl tillgodo- räkna sig semesterlön för den tidrymd arbetsförhållandet bestått.

Beträffande semesterlön för de års—, månads- eller veckoavlönade arbets- tagarna gäller vidare, att driftsinskränkning, vilken medfört löneminskning i högst tre månader av kvalifikationsåret, icke föranleder avdrag i semester- lönen. Sådan lön skall utbetalas sista vanliga avlöningsdagen före semestern.

Arbetstagare, som avlönas på annat sätt än det nu berörda, har i anställ- ningsförhållanden, som varar minst sex dagar, rätt till semestergottgörelse

av arbetsgivaren med sex och en halv procent av arbetsförtjänsten under kvalifikationsåret. Att märka är emellertid, att lagen icke innehåller någon regel därom att hänsyn vid bestämmande av semesterlön för här berörda grupper behöver tagas till den tid arbetstagaren varit frånvarande av kvali- ficerande anledning eller de inkomster han sannolikt då skulle ha uppburit. I jämförelse med vad som gäller för de med fast tidlön för längre tidsenhet avlönade arbetstagarna är övriga arbetstagare sålunda i berörda hänseende sämre ställda. I viss mån uppväges detta genom att vid beräkning av semes- terlön i procent av arbetsinkomsten även övertidsersättning inräknas, vilket däremot icke är fallet vid annan beräkning av semesterlön. Dessutom är procentsatsen enligt uppgift så bestämd, att den i någon mån skall motverka de nyssnämnda ogynnsamma verkningarna av procentlönesystemet. I prak- tiken har dessa verkningar för övrigt kommit att nästan helt elimineras genom en central avtalsuppgörelse mellan parterna på arbetsmarknaden. Enligt denna uppgörelse gäller nämligen, att arbetsgivaren såtillvida har att ta hänsyn till den inkomst arbetstagaren får an-tagas skola ha uppburit under tid av kvalificerande frånvaro, att till övrig arbetsinkomst vid semes— terlönens bestämmande skall läggas den fasta timlön arbetstagaren under sådan frånvaro beräknas ha gått förlustig.

Liksom i Danmark tillämpas i Norge ett statligt semesterkassesystem i huvudsak utformat efter samma linjer. Arbetsgivaren är skyldig att för sina arbetstagare i en särskild semesterbok inklistra semestermärken motsva- rande intjänad semesterlön. Enligt överenskommelse på arbetsmarknaden gäller dock att semesterbok ej behöver läggas upp förrän i samband med att en arbetstagares anställning upphör. Vid detta tillfälle skall semester— boken överlämnas till arbetstagaren, vilken dock ej kan erhålla honom till- kommande semestermedel förrän efter den 16 maj semesteråret och då blott mot intyg från arbetsgivaren att han verkligen ämnar uttaga semester. För det fall att arbetstagaren är arbetslös eller av annan orsak ej längre i annans tjänst kan han efter den 1 augusti semesteråret få boken inlöst mot förkla- ring av »arbetsnämnden» i kommunen att vederbörande efter vad som är känt ämnar uttaga semester.

Semesterboken skall vara inlöst inom ett år efter utgången av det semes- terår som semesterlönen gäller. Annars tillfaller denna den statliga Ferie- fonden. Arbetsgivare kan av vederbörande departement åläggas betala avgift till denna.

Från lagens ordning om semesterlön kan göras undantag genom kollek- tiva överenskommelser mellan arbetsmarknadens organisationer.

Finland

Finland har den 1 maj 1960 fått en ny lag om arbetstagares semester. Den vilar på i huvudsak samma grund som den dessförinnan gällande av den 27 april 1946.

Semesterlagen omfattar varje arbetstagare, som står i arbetsavtals- eller läroavtalsförhållande till arbetsgivare, med undantag dock för arbetstagare som är medlem av arbetsgivarens familj eller erhåller sin lön endast i form av vinstandel. Det har i lagen särskilt utsagts, att den även gäller arbets- tagare, vilka samfällt, såsom ett arbetslag, förbundit sig att under arbets- givarens ledning och uppsikt utföra visst arbete, samt arbetstagare som av dessa med arbetsgivarens samtycke anställts att biträda vid arbetet.

På anhållan av allmän åklagare, statens yrkesinspektör eller arbetsgivares eller arbetstagares centralorganisation bör arbetsrådet avgöra, huruvida visst arbete eller viss arbetstagare omfattas av lagen.

Semesterns längd är beroende av under hur många månader av föregående år kvalifikationsår 1 april till 31 mars arbetstagaren utfört arbete för arbetsgivarens räkning. Liksom i Sverige är det en förutsättning för för- värv av semesterrätt, att arbetstagaren varit i arbete minst 16 dagar av månaden. Är förutsättningen uppfylld utgår semester med en och en halv dag för månaden, dvs. högst med 18 dagar för helt år. En kategoriklyvning har emellertid skett i lagen såtillvida, att arbetstagare, vars arbetsförhållande utan avbrott varat minst tio år, äger rätt till två dagars semester för varje månad. Fortgår arbetet för sådan arbetstagare helt kvalifikationsår äger arbetstagaren rätt till en månads semester.

För att ett arbetsförhållande skall anses ha fortgått utan avbrott fordras icke nödvändigtvis, att arbetstagaren faktiskt utfört arbete utan något av- brott. Även om arbetstagare är skyldig att vara i arbete endast någon eller några dagar i veckan, anses nämligen arbetsförhållandet pågå utan avbrott. Arbetsförhållandet anses ej heller ha avbrutits, om företaget byter ägare eller innehavare.

Såsom för semesterrätt kvalificerande arbetstid räknas viss tid då arbets- tagaren av skilda anledningar varit hindrad att utföra arbete. Här ifråga- kommer först egen semester men även arbetshinder på grund av att de övriga arbetstagarna på arbetsplatsen åtnjutit semester. Vidare nämnes så- som privilegierade frånvaroanledningar dels reservövningar eller extra tjänstgöring i det militära, därest arbetstagaren återgått till arbetet omedel- bart sedan dylikt hinder upphört, dels sjukdom eller olycksfall under högst 75 dagar, dels havandeskap eller barnsbörd under högst sex veckors tid, dels sådant kommunalt eller annat förtroendeuppdrag, vilket arbetstagaren ej kunnat vägra utföra, dels förordnande av myndighet till förhindrande av sjukdoms spridning, dels annan orsak, försåvitt arbetsgivaren enligt lag varit skyldig att oaktat arbetstagares frånvaro till denne därunder erlägga lön, dels slutligen även permittering av arbetstagare, som skett av orsaker, vilka är oberoende av arbetstagarna och varar högst en månad varje gång.

I semestern inräknas alla dagar utom söndagar, kyrkliga högtidsdagar, självständighetsdagen, midsommaraftonen och första maj.

Beträffande förläggningen av semestern gäller enligt lagen att arbetsgiva-

ren bestämmer, när semester skall utgå, dock att denna skall utgå under en lagstadgad semesterperiod, vilken infaller mellan den 2 maj och 30 septem- ber, dessa dagar medräknade. Om arbetstagaren samtycker därtill får emel- lertid semestern förläggas till annan tid under samma kalenderår. Ifråga om arbeten i lantbruket, dess binäringar eller andra sådana arbeten av säsong- betonad natur, i vilka semesterns förläggande till sommaren skulle medföra svårigheter för företagets verksamhet, får även utan arbetstagarens sam— tycke semestern förläggas till annan tid än den lagstadgade semester- perioden. -

Semestern skall utgå i ett sammanhang. Arbetsgivaren är dock, där det för undvikande av avbrotti arbetet är nödvändigt eller arbetstagaren därtill samtycker, berättigad att förlägga den del av semestern som överstiger nio dagar eller i sådant arbete, där semestern får förläggas utanför semester— perioden, sex dagar för sig eller i flera delar. Det undantaget gäller likväl, att för arbetstagare, som icke fyllt 16 är, endast den del av semestern, som överstiger tolv dagar, får förläggas för sig.

Är arbetstagaren, när hans semester eller del därav börjar, på grund av sjukdom, barnsbörd eller olycksfall oförmögen till arbete, skall semestern, om arbetstagaren så önskar, uppskjutas till senare tidpunkt. Om möjligt skall i så fall semestern dock beviljas före den 30 september och, där annat ej avtalas, senast före kalenderårets utgång. Angående tiden för semester skall arbetsgivaren enligt huvudregeln underrätta arbetstagaren minst två veckor före semestern eller del därav. ' ' =? -'

Den finska lagens regler om lön under semester erinrar mycket om de svenska reglerna. Arbetstagare, vars lön utgår per vecka eller längre tids- period, erhåller samma lön även för semestertiden. Till annan arbetstagare erlägges som lön för varje semesterdag den genomsnittliga dagslönen. för kvalifikationsåret, vilken erhålles genom att den totala utbetalade lönen, med avdrag dock för övertidstillägg och tillägg vid nödarbete, divideras med antalet arbetade dagar under kvalifikationsåret. Till lönen hörande natura- förmåner utgår under semestern oavkortade. Den arbetstagare som under semestern icke utnyttjar honom tillkommande förmån av fri kost, är berät- tigad att härför erhålla penningersättning, och detta gäller även för Sön-: dagar och därmed i semesterhänseende jämställda dagar under förutsätt- ning att kost eljest skulle ha tillhandahållits på dessa dagar. Lön för semes- tertiden bör erläggas förrän semestern begynner. »

Arbetstagare, som enligt arbetsavtalet arbetar så få dagar av en kalender— månad av kvalifikationsåret, att kravet på 16 arbetade dagar icke uppfyll'es, har under förutsättning att han under hela året arbetat så många dagar söm nu sagts, rätt till semesterersättning vid semesterperiodens utgång med sex procent av den lön han under kvalifikationsåret uppburit. När ett arbets- förhållande upphör är arbetstagaren likaledes berättigad till semesterersätta ning under förutsättning att han utfört arbete i minst 16 dagar under arbets-

förhållandet. För arbetstagare med mindre än 16 arbetade dagar i månaden utgör även här ersättningen sex procent av arbetslönen för sådan arbetstid. I övrigt motsvarar ersättningen lönen för den intjänade semestertiden. I fråga om arbetstagare med rätt till två dagars semester per månad he- stämmes härvid antalet semesterdagar efter längden av den tid arbetsför- hållandet utan avbrott fortgått. Vid bestämmande av semesterersättning pe1 dag för arbetstagare med vecko- eller månadslön erhålles denna genom division av veckolönen med sex och av månadslönen med 25.

Semesterlön med sex procent av arbetsinkomsten utgår, förutom till de i föregående stycke nämnda arbetstagarna med förkortad arbetstid per månad, till arbetstagare i lastnings- och lossningsarbete, till arbetstagare i skogs- och flottningsarbete, vilka ej står i varaktigt arbetsförhållande, samt till arbetstagare, som utför arbetet i sitt hem och står i arbetsförhållande till en enda arbetsgivare.

Arbetsgivaren får icke hålla arbetstagaren i arbete under tiden för honom tillkommande semester. I lantbruket jämte binäringar får dock överens- kommelse mellan arbetsgivaren och arbetstagaren träffas om att arbets- tagaren skall hållas i arbete under den del av semestertiden, som överstiger sex dagar. Arbetsgivaren bör härvid senast vid semestertidens utgång till arbetstagaren förutom lönen erlägga semesterersättning för de semester- dagar, vilka arbetstagaren icke erhållit. Därest arbetstagaren under tiden för semestern utför förvärvsarbete i sitt yrke har arbetsgivaren rätt att från arbetstagarens lön avdraga vad arbetstagaren förtjänat genom detta sitt arbete, dock ej mer än vad som utbetalats till honom i semesterlön.

Lagen innehåller stadganden om att arbetstagares rätt till semesterlön eller -ersättning preskriberas efter ett år från utgången av det kalenderår, då semestern bort utgå eller ersättningen erläggas. Vidare föreskrives att avtal, som inskränker arbetstagarens lagenliga förmåner, är ogiltigt. Genom kollektivavtal mellan huvudorganisationer får dock överenskommelser träffas om annat sätt för semesterlöns beräknande och erläggande än lagen stadgar. Har arbetstagare enligt avtal rätt till längre semester än i lagen sägs, skall stadgandena om semester och semesterlön i lagen tillämpas även på den överskjutande semestertiden, om annat ej framgår av avtalet.

På varje arbetsplats, där övervakningen av bestämmelserna om arbetstid ankommer på yrkesinspektionen, rekommenderas arbetsgivare i lagen att föra bok över arbetstagarnas semester och till dem utbetalade semesterlöner och -ersättningar.

Den arbetsgivare som bryter mot lagens föreskrifter genom att icke be- reda arbetstagaren semester eller genom att hålla denne i arbete därunder kan straffas med böter. Han är även skyldig att på yrkande av arbets- tagaren utöver sedvanlig arbetslön betala dubbel semesterlön för den förlo- rade semestertiden. Ytterligare ett antal straffbestämmelser finnes. Åtal för förseelser mot lagen väckes av allmän åklagare.

KAPITEL II

Huvuddragen av kommitténs förslag

Utredningsuppdraget har avsett verkställande av en allmän översyn av se— mesterlagstiftningen i syfte främst att pröva gällande reglers lämplighet i det läge som kan beräknas uppkomma vid en förlängning av den lagstad- gade semestern från tre till fyra veckor men även till utrönande av huruvida lagändringar av andra anledningar framstår som befogade.

Kommittén har ansett det vara en i utredningsuppdragef given förutsätt- ning för dess arbete att den lagstadgade semestern vid lämplig tidpunkt i en icke alltför avlägsen framtid kommer att förlängas från aderton till tjugufyra dagar om året. Som en följd härav har kommittén icke ansett sig böra närmare pröva lämpligheten i och för sig av en sådan reform. Kom- mitténs överväganden av lämplighetsnatur i frågor som direkt samman- hänger med semesterns förlängning har därför inskränkt sig till de spörs— mål, som har samband med själva förläggningen av en fyraveckorssemester. Härvid har kommittén ägnat intresse bl.a. åt de ekonomiska förutsättning- arna vid skilda tänkbara alternativ. I detta hänseende har till ledning tjä- n'at bl.a. en av Industriens utredningsinstitut för kommittén verkställd mindre undersökning om inverkan inom vissa näringsgrenar av en semester- förlängning vid skilda alternativ för semesterns förläggning.

Semesterlagen tillhör arbetsmarknadens skyddslagstiftning. Dess syfte är att bereda arbetstagarna ett skydd mot överansträngning genom en tids ekonomiskt tryggad ledighet varje år från det dagliga arbetet. Lagen byg- ger sålunda på den uppfattningen, att arbetstagarna för att icke i förtid förslitas har behov av att årligen under en längre period koppla av från den vanliga arbetsmiljön. Härigenom kompletterar semestern det skydd som gällande regler om arbetstidens begränsning och söndagsvila bereder. Till- godoseendet av rekreationsbehovet genom semester utgör ett allmänt in- tresse med hänsyn till omsorgen om arbetskraften och folkhälsan.

Semesterlagstiftningens antydda grundtanke har brukat karakteriseras i ett ord, rekreationsprincipen. I och med att en förlängning av den lag- stadgade semestern från tre till fyra veckor om året aktualiseras uppstår emellertid fråga huruvida icke allmänt sett arbetstagarnas rekreations- behov kan anses vara så väl tillgodosett redan genom den lagstadgade tre— veckorssemestern att rekreationsprincipen ej behöver strängt upprätthål- las med avseende på den fjärde s-emesterveckan. I detta sammanhang har

framförts tanken att den fjärde semesterveckan efter överenskommelse skul- le kunna få utnyttjas i form av en förkortning av den dagliga arbetstiden. På arbetsgivarhåll har även ifrågasatts om icke arbetstagaren borde få lag- lig möjlighet att genom överenskommelse med arbetsgivaren avstå från den fjärde semesterveckans ledighet med bibehållen semesterlön.

Kommittén har efter närmare övervägande icke ansett den omständighe- ten att semestern förlänges till fyra veckor böra föranleda några väsentliga avsteg från grundtanken bakom semesterlagstiftningen. Redan i sin nuva- rande utformning medger semesterlagen att arbetsgivaren och arbetstaga— ren träffar överenskommelse om utläggning av semester i form av enstaka ledighetsdagar. Någon anledning att inskränka denna avtalsfrihet finnes icke, oaktat det med semestern avsedda rekreationssyftet måhända synes bli bäst tillgodosett därest semestern icke splittras i alltför stor utsträckning. I den mån överenskommelser om semester i form av lediga dagar kommer att träffas får de emellertid antagas huvudsakligen avse en mindre del av densamma; måhända blir stundom den fjärde semesterveckan utnyttjad för utläggande av några fria lördagar. Häremot synes intet vara att erinra. Rekreationsvärdet av en weekendledighet torde städse vara påtagligt. Skulle emellertid parterna ges rätt att avtala om semesterns uttagande i form av förkortning av den dagliga arbetstiden kunde enligt kommitténs uppfatt- ning följ-den *bli att semesterreformen förfelade sitt syfte. Det torde näm- ligen vara uteslutet att en förkortning av den dagliga arbetstiden skulle kun- natillgodose det för semestern specifika syftet att skänka arbetstagaren möjlighet att mer effektivt avkoppla från arbetet och söka stimulans i an- nan miljö än arbetsortens. Kommittén har icke ansett sig kunna förutsätta att det från rekreationssynpunkt alltid skulle vara likgiltigt om viss semes- terledighet utbyttes mot arbetstidsförkortning i stället för att uttagas i form av hela ledighetsdagar.

Det nu anförda ger en antydan även om kommitténs inställning till tan- ken att ge arbetstagaren rätt att efter överenskommelse med arbetsgivaren avstå från viss semesterledighet med bibehållen semesterlön. Man torde ej kunna utgå från att den fjärde semesterveckan från rekreationssynpunkt skulle sakna värde, även om den till äventyrs av ekonomiska skäl ej alltid kunde utnyttjas på ett i allo lika tillfredsställande sätt som den övriga se— mestertiden.

Arbetsgivaren äger enligt gällande semesterlag med viss inskränkning bestämma när den anställdes semester skall utgå. Semestern bör om arbets- tagaren ej annat begär förläggas till sommartid och skall utgå i ett sam- manhang, om icke överenskommelse träffas om en uppdelning därav. Kom- mittén har i enlighet med sitt uppdrag undersökt om skälen för arbetsta- garens ovillkorliga rätt att erhålla semestern i en följd kan anses lika starka vid en förlängning av semestern till fyra veckor som hittills eller om man, i,;likbet med vad som tidigare under en följd av år gällde enligt semester-

lagen, kan medge arbetsgivaren rätt att dela upp semestertiden utan att arbetstagarens samtycke därtill kräves. Arbetsmarknadens parter har ge— nom enkät beretts tillfälle uttala sig i denna fråga. De har därvid haft att välja mellan tre olika alternativ för förläggningen av den fjärde semester- veckan i det fall att överenskommelse ej kan träffas om annan ordning. Enligt det första av de tre alternativen (alt. 1) medför den fjärde semester- veckan ej någon ändring i reglerna om semesterns förläggning. Delning av semestertiden kommer då i fråga endast efter överenskommelse mellan ar- betsgivare och arbetstagare. Det andra alternativet (alt. 2) innebär, att ar- betsgivaren erhåller rätt att även utan arbetstagarens samtycke förlägga en av semesterns fyra veckor till annan tid än den övriga semestern. Vad gäller det tredje alternativet (alt. 3) utgör detta blott en utveckling av det andra alternativet; enligt detta får arbetsgivaren rätt att utan arbetsta- garens samtycke uppdela den fjärde semesterveckan på enstaka dagar.

I praktiskt taget samtliga uttalanden från arbetsgivarsidan har betonats nödvändigheten för arbetsgivaren att själv kunna bestämma om delning av semestern. Som en följd härav har alternativ 1 bestämt avstyrkts. En klar majoritet har uttalat sig till förmån för alternativ 3. Svenska arbets- givareföreningen jämte vissa andra organisationer på arbetsgivarsidan har yrkat, att delningsrätten måtte utsträckas att avse ej blott den fjärde vec- kan utan även den tredje semesterveckan. Som grund för yrkandet har åbe— ropats att man inom betydande delar av industrin kunde räkna med på- tagliga tekniska och ekonomiska olägenheter för produktionen, därest se- mestern komme att förläggas i en följd, särskilt om semestern skulle utta— gas under sommaren. De till Landsorganisationen anslutna förbunden lik- som tjänstemännens organisationer har å andra sidan i "betydande utsträck- ning uttalat sig till förmån för alternativ 1. Härvid har främst framhållits, att rekreationsbehovet bäst tillgodosåges genom en till sommaren förlagd sammanhängande semester. 'Om semestern delades innebure detta ökade kostnader för arbetstagare, som ville tillbringa semestern annorstädes än på hemorten. Arbetsgivarens intresse av att dela semestern i de fall, där produktionsförhållandena påfordrade det, kunde med visshet tillgodoses genom överenskommelser mellan berörda parter. Eftersom arbetsgivaren hade rätten att bestämma tidpunkten för semestern ägde han där skäl här— för förelåg möjlighet att åvägabringa sådana överenskommelser, eftersom han eljest måhända skulle se sig nödsakad att förlägga hela semestern till en för arbetstagaren mindre lämplig tid av året.

Kommittén har icke låtit utföra någon undersökning av enskilda arbets- tagares önskemål med avseende på de olika alternativen för en förläggning av den fjärde semesterveckan. Intresset bland de anställda för en delning av semestern, exempelvis i tre veckor på sommaren och en vecka under an- nan tid, kan dock ej antagas bli helt obetydligt.

Vid bedömande av frågan om arbetsgivaren ånyo bör medges rätt att en-

sidigt dela upp semestern har kommittén till en början med utgångspunkt från den grundläggande rekreationstanken ansett sig böra utmönstra det tredje alternativet, enligt vilket arbetsgivaren skulle äga rätt att utan ar- betstagarens samtycke uppdela den fjärde semesterveckan i enstaka dagar. Som redan påpekats kan semester förlagd till enstaka ledighetsdagar all— mänt sett ej antagas tillgodose det med semesterbegreppet åsyftade speci- fika rekreationsintresset i samma utsträckning som en ledighetsperiod om- fattande flera dagar i en följd och arbetsgivaren bör därför ej ha rätt att utan arbetstagarens samtycke splittra semestern på detta sätt. Likaså har kommittén ansett sig böra avstyrka rätt för arbetsgivaren att uppdela se- mestern i två perioder om två veckor vardera, då en sådan lösning synes innebära en relativ försämring för arbetstagaren i förhållande till vad som redan nu gäller och arbetstagarnas möjligheter att få en lång ledighet un- der sommartid därigenom kunde minska.

Vad härefter beträffar frågan huruvida rekreationsbehovet tillgodoses bättre genom en sammanhängande fyraveckorssemester än genom en semes- ter, uppdelad på två perioder, av vilka en omfattar tre veckor och den andra en vecka, torde några säkra bedömanden ej kunna göras. Med visst fog kan ifrågasättas om ej arbetstagaren normalt får antagas återhämta sig så väl under tre veckors sammanhängande semester, att en fjärde se- mestervecka i omedelbar anslutning till den övriga semestern i allmänhet från rekreationssynpunkt saknar större betydelse. Sannolikheten kan i stället tänkas tala för att en arbetstagares behov av återhämtning bättre tillgodoses om den fjärde semesterveckan förlägges för sig till annan del av året än den övriga semestertiden, allra helst om den uttages på senvin- tern eller våren. Av betydelse vid bedömandet härav måste emellertid vara vilk-a möjligheter den enskilde arbetstagaren får antagas ha att på ett till- fredsställande sätt utnyttja semestern om denna förlägges enligt det ena eller det andra alternativet.

Kommittén har med hänsyn till »det anförda icke ansett sig kunna draga någon bestämd slutsats beträffande vilken förläggningsform av de båda sist diskuterade som kan anses äga de största fördelarna från rekreationssyn- punkt. Vad härefter beträffar de produktionsmässiga nackdelarna av en sam- manhängande fyraveckorssemester synes vidtagna sonderingar ge vid han- den, att dessa kan bli beaktansvärda inom vissa delar av näringslivet, främst då inom sådana grenar, där verksamheten har sin tyngdpunkt förlagd till sommaren eller är av service-karaktär. Svårigheter kan även tänkas uppstå för industri med kontinuerlig drift samt för vissa exportnäringar. Ett stort problem för företag inom sagda kategorier erbjuder anskaffandet av semes— tervikarier. Förhållandena förefaller emellertid skifta betydligt olika före- tag sinsemellan. Detsamma synes vara fallet ifråga om den väntade kostnads- ökningen vid en förlängning av semestern till fyra veckor; Även inom täm- ligen homogena branscher förefaller variationerna här kunna bli stora.

Frågan huruvida produktionsmässiga skäl bör föranleda att arbetsgiva— ren beredes möjlighet att på egen hand uppdela de anställdas semester är enligt kommitténs mening i hög grad avhängig av vilka antaganden som kan göras beträffande sannolikheten för frivilliga överenskommelser om semes- terdelning i sådana fall då produktionens intresse påfordrar det. Ej heller härvidlag kan några absolut säkra bedömanden göras. Det förhållandet att arbetsgivaren har rätten att bestämma tidpunkten för semestern måste emellertid antagas i betydande grad medverka till åvägabringan-det av så- dana överenskommelser. Inom exempelvis handeln synes i'stor utsträckning förekomma, att överenskommelser om semesterdelning träffas med hänsyn till att många anställda eljest riskerar att få hela sin semester förlagd till annan tid än sommaren. Den omständigheten att intresset för en delning av semestern vid en förlängning av densamma till fyra veckor måste antagas bli ganska betydande även på arbetstagarsidan bidrager även till uppfatt- ningen, att arbetsgivaren kommer att kunna få till stånd delning av semes- tern i det stora flertalet fall då sådan är motiverad av hänsyn till produk- tionen.

Efter noggrant övervägande har kommittén ansett sig böra fästa avgöran- de betydelse vid det sist anförda. Lagens nuvarande regler om semesterns förläggning innebär en sådan maktfördelning, att förläggningsfrågan en- ligt kommitténs uppfattning synes kunna lösas på ett väsentligen tillfreds- ställande sätt utan att arbetsgivaren erhåller någon självständig delnings— rätt. Kommittén har därför avstått från att härvidlag föreslå någon ändring i lagens regler.

Begreppet semester brukar definieras som ledighet med bibehållna löne- förmåner. *Som villkor för förvärv av rätt till semester gäller att arbetsta— garen skall ha utfört arbete på minst 16 dagar i en månad för arbetsgivarens räkning (16-dagarsregeln) .Den gottgörelse vartill arbetstagaren under semes- tern är berättigad är beroende av hur han avlönas. Uppbär han månads- eller veckolön äger han rätt till »den å semestertiden belöpande lönen». Är han avlönad på annat sätt bestämmes lönen för varje semesterdag med hänsyn till den genomsnittliga d'agsförtjänsten under de dagar, då arbete ut— förts under kvalifikationsåret. Frågan hur många semesterdagar arbetstaga- ren under ett kvalifikationsår intjänar är alltså beroende av antalet dagar på vilka' arbete utförts; samma faktor inverkar på storleken av lönen under semesterdagarna för de arbetstagare, som ej avlönas med månads— eller veckolön.

Lagens regler om kvalifikation för semester och lön under densamma har kommit att vålla problem vid tillämpningen i och med att en tendens till koncentration av veckoarbetstiden till fem i stället för sex vardagar blivit märkbar. Den allmänna förkortning av arbetstiden från 48 till 45 timmar i'veckan, vilken under slutet av 1950-talet successivt genomförts i

vårt land, har i betydande utsträckning uttagits i form av ett växlande an- tal fria lördagar. Oftast har denna befrielse från lördagsarbete utgjort re- Sultatet av överenskommelser om att arbetstid, vilken tidigare varit förlagd till lördagar, överflyttats till en eller flera andra vardagar.

Mot bakgrund härav har det tett sig naturligt att hävda, å ena sidan att arbetstagaren ej bör göra någon förlust från kvalifikationssynpunkt till följd av »omfördelningen» av arbetstiden, å andra sidan att arbetsgivaren ej bör göra någon förlust från semesterlönesynpunkt genom samma om- fördelning. Bibehålles den nuvarande 16-dagarsgränsen i 7 & semesterlagen innebär detta att det stora flertalet arbetstagare med lediga lördagar nor- malt behöver inneha samma anställning några dagar längre i månaden än tidigare för att förvärva semesterrätt för samma månad. Dessutom krym- per marginalen mellan antalet arbetsdagar och det för semesterkvalifika— tion erforderliga antalet »arhetade» dagar med något ökad risk för förlust av semesterrätt som följd. Bibehålles å andra sidan regeln om semesterlön i genomsnitt av inkomsten under de dagar då arbete utförts innebär detta att en arbetsgivare, som genom omfördelning av arbetstiden medverkat till utläggande av fria lördagar, får betala högre lön per semesterdag än om samma arbetstid alltjämt uttagits på lördagarna; vid uträkning av ge— nomsnittslönen sjunker nämligen antalet dagar i nämnaren men icke arbets- inkomsten i täljaren. I det läge som sålunda uppstått synes såväl 16-da- garsregeln som det i 14 5 andra stycket av lagen stadgade systemet för be- räkning av semesterlön (nedan kallat genomsnittslönesystemet) böra re- videras.

Skilda alternativ till lösning av de problem, som uppstått i fråga om la- gens kvalifikations- och semesterlöneregler, har övervägts. Vissa alternativ har vid närmare undersökning visat sig mindre lämpliga. Detta har varit fallet bland annat med ett förslag att som kvalifikationsnorm i lagen in- föra ett tilmmått i stället för det nuvarande dagmåttet. Det har ej heller visat sig möjligt att — i anslutning till en existerande central överenskom- melse mellan Svenska arbetsgivareföreningen och Landsorganisationen _ konstruera något förslag till ändring av den nuvarande 7 & semesterlagen , vilket samtidigt även skulle lösa de svårigheter, som uppstått vid tillämp- ningen av genomsnittslönesystemet.

Kommittén har stannat för att föreslå å ena sidan en jämkning i 16-da- garsregeln, som delvis sammanhänger med att antalet semesterdagar avses öka från en och en halv till två per månad, å andra sidan ett system med i huvudsak semesterlön i procent av arbetsinkomsten under kvalifika- tionsåret för de i andra stycket av nuvarande 14 5 semesterlagen avsedda arbetstagarna (nedan kallat procentlönesystemet).

Vad först gäller ändringen i kvalifikationsregeln föreslås arbetstagaren erhålla rätt till två semesterdagar i månaden efter 15 dagar, varunder arbete utförts för arbetsgivarens räkning. Dessutom föreslås emellertid att

arbetstagare, vilken utfört arbete för en och samma arbetsgivares räkning på färre än 15 men fler än sju dagar i månaden skall äga rätt till en semes- terdag för den månaden. Anledningen till att antalet kvalificerade dagar för full semesterrätt ej underkastas någon betydande ändring medan i stället en »trappstegskvalifikation» införts beträffande de på en månad belöpande semesterdagarna är i korthet följande. Även om fria lördagar tillämpas året om, kan den heltidssysselsatte arbetstagaren icke för någon månad för- lora den därpå belöpande rätten till semester med mindre han är frånva- rande av icke kvalificerande anledning någon del av månaden. Sedan från— varo vid vanlig sjukdom gjorts kvalificerande inom vissa gränser har ris— ken för att arbetstagaren oförskyllt skall gå miste om semesterrätt till följd av frånvaro minskat betydligt. Å andra sidan finns alltjämt betydande grup- per av arbetstagare, som med gällande kvalifikationsregler endast undan- tagsvis förvärvar rätt till semester. Här kan ifrågakomma arbetstagare med intermittent arbete såsom exempelvis stuveriarbetare utan fastare anknyt- ning till arbetsgivaren eller arbetstagare i verksamhet av typisk korttidska- raktär såsom vissa anställda inom hotell- och restaurangnäringen. Kommit- tén har ansett det angeläget att söka bereda dessa grupper förmån av se- mester i större utsträckning än som tidigare varit möjligt. Genomföres änd- ringsförslaget innebär detta också att en arbetstagare, vilken slutar en an- ställning den 15:e i en månad för att omedelbart tillträda en annan anställ- ning — något som bland tjänstemän ej inträffar så sällan —— blir berätti- gad till en semesterdag i vardera anställningen för ifrågavarande månad, vilket måste uppfattas som en fördel.

Vad så beträffar lagens semesterlöneregler i nuvarande 14 å motiveras kommitténs ståndpunktstagande härvidlag främst av en strävan att åstad- komma en ordning, som ifråga om de arbetstagare, vilka ej uppbär månads- eller veckolön, tillgodoser semestertankens grundläggande syfte att be- reda arbetstagaren ledighet med i huvudsak samma lön som om arbete ut- förts. Regeln i lagrummets första stycke om lön under semester för de må— nads- och veckoavlönade ger uttryck åt denna grundtanke och utgör lagens huvudstadgande såvitt gäller lön under semester. I förhållande härtill bru- kar det andra styckets bestämmelser karakteriseras som >>hjälpregler». Av— sikten har emellertid uppenbarligen varit att beträffande där avsedda ar- betstagare såvitt möjligt nå ett resultat motsvarande det med huvudregeln åsyftade. I allmänhet synes också genomsnittslönesystemet — om man bort- ser från vissa avvikelser med hänsyn till förekommande inkomstfluktuatio— ner under kvalifikationsåret eller mellan detta och semesteråret _ ha fun- gerat på avsett sätt. Med hänsyn till att semesterlönen i andra styckets fall beräknas för varje semesterdag, medan semesterlönen i första styckets fall avses motsvara lönen under semestertiden, är det emellertid en nödvändig förutsättning för uppnåendet av ett sådant resultat, att arbetstagaren, därest han varit i arbete under semestertiden, skulle ha utfört arbete på samtliga

vardagar. Omfattar hans arbete normalt icke mer än exempelvis fem var- dagar i veckan, uppstår nämligen under semestertiden _ såsom ovan an- tytts — en lönemässig överkompensation därigenom att semesterlön kom- mer att utgå även för den sjätte vardagen i veckan. Motsvarande är icke fallet för de månads- och veckoavlönade, vilket måhända tydligast belyses av den huvudregeln kompletterande bestämmelsen i 20 5 första stycket av gällande semesterlag, enligt vilken vid beräknande av semesterersättning per dag månadslön skall divideras med 25 samt veckolön med sex.

I betraktande av den utveckling som på senare år kunnat spåras mot ett allt flitigare utnyttjande av den genomförda arbetstidsförkortningen i form av lördagsledighet har det sålunda tett sig angeläget att söka omforma reg- lerna i 14 å andra stycket semesterlagen så att de kommer att stå i bättre överensstämmelse med grundtanken i lagrummets första stycke. En sådan reform har bedömts kunna bli av bestående värde, därest en av arbetstidens förläggning i det enskilda fallet oberoende formel för semesterlönens be- stämmande kunnat uppställas. Från såväl arbetsgivan som arbetstagarhåll har härvid, främst av praktiska skäl, föreslagits att semesterlönen i andra styckets fall skulle bestämmas till viss procentuell andel av arbetsinkomsten hos arbetsgivaren under kvalifikationsåret. Om vid bestämmande av pro- centsatsen till utgångspunkt tages den andel i vardagarna under året som motsvaras av det totala antalet semesterdagar därunder, fullföljes i möjli- gaste mån grundtanken att arbetstagaren skall ha den på semestertiden be- löpande lönen, dock att naturligtvis denna lön hänför sig till förhållandena under kvalifikationsåret och ej under semesteråret.

Genom införandet av ett procentlönesystem vinnes den fördelen, att ar- betstagarens semesterlön alltid blir direkt proportionell i förhållande till arbetsinsatsen, oavsett hur arbetstiden förlägges. Hittills förekommande ojämnheter i detta hänseende undvikes då i fortsättningen. Det är att för- moda, att ett sådant regelsystem skall visa sig bättre lämpat efter förhål- landena än det nuvarande. Utvecklingen har gått därhän att man av prak- tiska skäl i ett betydande antal fack träffat överenskommelse om annan ord- ning för semesterlönens beräkning än den i lagen stadgade. De arbetstagar- grupper som, om ett procentlönesystem införes, kan tänkas komma i ett förhållandevis sämre läge än om det nuvarande systemet bibehålles är också obetydliga.

Rätten till semester är som nämnts i princip beroende av antalet dagar per kalendermånad av kvalifikationsåret, på vilka arbete utförts för arbets- givarens räkning. Kommittén har emellertid av praktiska skäl ansett pro- centlönesystemet ej lämpligen böra kompliceras genom föreskrift, att hän- syn vid bestämmande av semesterlön uteslutande får tagas till inkomst, som belöper på tid vilken kvalificerat till semester enligt 7 & semesterlagen . Den överkompensation vilken kan tänkas bliva följden av att semesterlön i princip föreslås skola beräknas på arbetsinkomsten under kvalifikations-

året — förutsatt att arbetstagaren förvärvat rätt till någon tid av semester -— synes dock endast i mycket sällsynta undantagsfall kunna bliva av be- aktansvärd omfattning. Intresset av en praktiskt lämplig utformning av procentlönereglerna har därför härvidlag ansetts böra överväga.

Ett procentlönesystem synes medföra den konsekvensen i förhållande till rådande ordning, att hänsyn vid beräkningen av semesterlön alltid måste tagas till den inkomst vederbörande arbetstagare skulle hava uppburit un- der sådan tid, då han varit frånvarande av semesterkvalificerande anled- ning. De praktiska olägenheterna härav är visserligen i och för sig beak— tansvärda men bör icke överdrivas. Erfarenheterna från grannländerna Dan- mark och Norge visar att svårigheter vid tillämpningen av i detta hänseen- de uppställda regler endast sällan förekommer. Dessa svårigheter synes i stor utsträckning kunna undvikas genom frivilliga överenskommelser mel- lan parterna på arbetsmarknaden.

Kommittén har stannat för att föreslå att semesterlön för de i andra styc- ket av nuvarande 14 5 semesterlagen avsedda arbetstagarna skall beräknas till åtta och en halv procent av arbetsinkomsten under de månader av kva- lifikationsåret, för vilka semesterrätt föreligger eller vilka infallit sedan se- mesterrätt hos arbetsgivaren uppkommit. Procentsatsen åtta svarar mot semesterdagarnas antal bland vardagarna. Med hänsyn till att semestertid anses kvalificerande för semester och arbetstagaren avses skola förvärva fyra veckors semester genom 48 veckors arbete under året bör dock pro- centsatsen sättas högre.

För de 5. k. okontrollerade arbetstagarna, dvs. arbetstagare som utför ar- betet i sitt hem eller eljest under sådana förhållanden att det ej kan anses tillkomma arbetsgivaren att vaka över arbetets anordnande, föreslår kom- mittén att samma procentsats tillämpas som ifråga om de nyssnämnda ar- betsta-garna men förordar dessutom —— med hänsyn främst till den förut- satta omläggningen av kvalifikationssystemet för övriga arbetstagare att särskild semesterlön hädanefter skall åtnjutas på varje inkomst av okon- trollerat arbete, oavsett inkomstens storlek. I samband härmed föreslås även viss ändring i reglerna för de fall att arbetstagare en månad utför såväl »kontrollerat» som okontrollerat arbete.

Lagens skydd för arbetstagarens rätt till semester är som nämnts utfor- mat i syfte att tillförsäkra arbetstagaren viss tids årlig ledighet från arbetet med bibehållna löneförmåner. Avsteg från grundtanken att semesterförmå- nen skall utgöras av ledighet med lön har emellertid enligt gällande lag ansetts böra göras för det fall, att arbetstagarens anställning upphör innan han blivit i tillfälle att åtnjuta den semester, vartill han förvärvat rätt, även- som i fråga om de okontrollerade arbetstagarna. Rätten till semester för— vandlas för de nu nämnda kategorierna av arbetstagare till en rätt av rent ekonomisk art; arbetstagaren erhåller semesterersättning med belopp mot-

svarande vad han skulle ha uppburit i lön under semestern respektive sär- skild semesterlön efter viss-a normer. Vad beträffar semesterersättningsfal- len övervägdes i samband med tillkomsten av nuvarande lag om semester noggrant möjligheten att tillskapa en ordning med semesterkassor eller lik- nande, varigenom intresset av att arbetstagarens intjänade semesterlöneme- det verkligen komme till användning för semesterändamål kunde tillgodo- ses i görligaste mån. Lagstiftaren avstod emellertid, främst av praktiska skäl, från att söka genom något centralt ingripande dirigera dispositionen av de medel, vilka utbetalas som semesterersättning.

Kommittén har ånyo övervägt huruvida ett semesterkassesystem liknan- de det i Norge eller Danmark tillämpade borde införas i Sverige. Erfaren— heterna från grannländerna visar emellertid att en anordning av antytt slag ger upphov till påtagliga administrativa besvärligheter utan att med— lens användande för semesterändamål fördenskull tillförlitligen garanteras. Under dessa förhållanden har kommittén icke funnit anledning att härvid- lag föreslå någon ändring i gällande regler. Semesterersättning avses alltså i likhet med för närvarande skola utbetalas senast viss kortare tid efter an- ställningens upphörande.

Vad gäller tidpunkten för utbetalande av semesterlön till arbetstagare som åtnjuter ledighet från arbetet eller förutsättes komma att åtnjuta se- mester på detta sätt, har kommittén emellertid, främst mot bakgrund av att kommittén för betydande arbetstagargrupper föreslår ett system med semesterlön i procent av arbetsinkomsten, ansett sig böra förorda, att lagen ger tydligt uttryck åt tanken att semesterlönen skall utbetalas i samband med semestern. Måhända kunde eljest, med hänsyn till att procentlöne— systemet underlättar semesterlönens beräknande i förväg, befaras att över- enskommelser träffades om semesterlön i form av tillägg till den ordinarie arbetslönen. En sådan ordning för semesterlönens utbetalande synes icke stå i bästa överensstämmelse med grundtankarna bakom semesterlagen .

Samtidigt som kommittén i olika tidigare antydda hänseenden velat un- derstryka vikten av att semesterförmånen för alla arbetstagare, som bere— des semesterledighet, verkligen kan utnyttjas för rekreation, har kommit- tén emellertid även velat betona semesterförmånens karaktär av intjänad lön i all-a de fall, då det av en eller annan anledning ej blir fråga om att ut— taga semesterledighet under anställningstiden. Lagstiftaren intog ursprung- ligen den ståndpunkten, att där intet rekreationsbehov kunde förutsättas vid tiden för en anställnings upphörande ej heller någon rätt till semester borde föreligga. Denna inställning tog sig bland annat uttryck däri att dödsbo efter avliden arbetstagare ej ansågs kunna göra gällande den av- lidnes anspråk på intjänad semester samt att arbetstagare, vilken trädde i pension, blev utesluten från möjligheten att utkräva >>intjänad>> semester— förmån. Samma inställning torde kunna spåras i lagens regler i 9 och 21 55 beträffande arbetstagare, vilken hos en och samma arbetsgivare övergår från

anställning med föregående år som kvalifikationsår till anställning med löpande kvalifikationsår. Endast i mycket begränsad utsträckning bereder lagen nämligen sådan arbetstagare möjlighet att tillgodonjutal den vid över- gången redan intjänade semesterförmånen.

I fråga om semesterersättning vid dödsfall och pensionering vidtogs i 1945 års semesterlag den ändringen, att rätt till ersättning tillerkändes den avlidnes rättsinnehavare respektive pensionären, den sistnämnde dock med viss begränsning. Kommittén har ansett sig, till fullföljande av tanken att semesterförmånen, när semesterledighet ej kan uttagas, utgöres av intjänad lön, böra förorda, att den nu nämnda reduktionsregeln slopas, då det en- ligt kommitténs uppfattning sakna-s anledning att i lagen skilja på det fall att arbetstagaren slutar sin anställning på grund av att han pensioneras och det fall att hans anställning upphör av annan anledning. Vad härefter gäller det fall, att ett system med föregående år som kvalifikationsår utby- tes mot en ordning med löpande kvalifikationsår förordar kommittén, att arbetstagaren-s intjänade semesterförmån vid övergången skall avlösas ge- nom semesterersättning. De nuvarande reglerna kan nämligen för veder- börande arbetstagare medföra en icke ringa förlust av redan intjänad se— mesterförmån, vilket mot bakgrund av det nyss anförda ansetts böra und- vikas.

Den arbetstagare, vil-ken med stöd av lagens regler förvärvat rätt till se- mesterförmån bör sålunda enligt kommittén—s mening ej gå förlustig denna förmån av den anledningen att något akut rekreation-sbehov ej kan anta- gas behöva bli tillgodosett vid tiden för anställningens upphörande eller i en därmed jämförlig situation. Vid bedömande av under vilka förhållan- den semesterrätt skall kunna förvärvas synes däremot hänsyn generellt böra tagas till om förhållandena verkligen får antagas medföra behov av rekreation. Lagens principiella inställning är att semesterrätten förvärvas successivt genom arbete. I vissa hänseenden har emellertid undantag här- ifrån stadgats med hänsyn till att frånvaro från arbetet av skilda anled- ningar ansetts hos arbetstagaren ackuxmulera ett behov av rekreation i sam- ma mån som om arbetstagaren varit i arbete under motsvarande tid. Så har ansetts vara fallet med frånvaro på grund av sjukdom, havandeskap och militärtjänst, allt dock endast under begränsad tid.

Fråga har uppstått om viss utvidgning av kvalifikationsreglerna. Sålunda har inom kommittén övervägts om icke sådan tid, då arbetstagare blir ställd utan arbete av den anledningen att övriga arbetstagare på samma arbetsplats åtnjuter gemensam semester, bör få räknas honom tillgodo som kvalifice— rande. Förslag har också väckts att den kvalificerande havandeskaps- tiden utsträckes från tre till sex månader, dvs. att omfatta samma tid- rymd som arbetstagares lagliga uppsägnin-gsskydd vid havandeskap och barnsbörd samt _ efter den 1 januari 1963 _ barnaföderskas rätt att upp- bära tilläggspenning på grund av moderskapsförsäkringen. Kommittén har

emellertid ansett sig böra avstå från att i antydda hänseenden föreslå nå- gon ändring i nu gällande kvalifikationsregler. Den arbetstagare som måste avstå från arbetet på grund av att övriga arbetstagare har semester kan ej antagas under sådan frånvaro få sitt behov av rekreation nämnvärt ökat. Mellan lagstiftningen om uppsägningsskydd vid havandeskap samt om mo— derskapsförsäkring å ena sidan samt semesterlagens regler om kvalifice- rande frånvaro å andra sidan synes icke sådant samband föreligga, att vad som föreskrivits om uppsägningsskydd respektive tilläggspenning i och för sig utgör tillräcklig anledning att utvidga den i 7 5 andra stycket semester- lagen stadgade rätten att få i semesterhänseende tillgodoräkna sig viss från- varo vid havandeskap eller barnsbörd. Att märka är härvidlag även att den privilegierade frånvarotiden vid vanlig sjukdom enligt lagen icke översti— ger 90 dagar.

Kommittén har i flera hänseenden haft att taga ställning till frågor som sammanhänger med lagens sist antydda regler med avseende på arbetstaga- res frånvaro från arbetet i anledning av sjukdom. Enligt gällande regler kan en arbetstagare räkna sig tillgodo frånvaro på grund av sjukdom under högst 90 dagar om året samt all därefter följande frånvaro på grund av yrkesskada. Reglernas konstruktion innebär att frågan i vilken utsträckning en arbetstagares frånvaro i anledning av vanlig sjukdom blir kvalificerande för semester är beroende av i vilken mån han tidigare under samma år varit frånvarande på grund av yrkesskada. Detta har uppfattats so-m otill- fredsställande och föranlett framställning om ändring. Med hänsyn till grunderna för den lagändring år 1954, varigenom de 90 kvalificerande sjuk- dagarna infördes i semesterlagen , förefaller emellertid icke befogat att i förevarande hänseende nu vidtaga någon ytterligare ändring. Reglerna har anpassats efter yrkesskadeförsäkringens samordningsregler och synes ej kunna ändras utan att denna anpassning, vilken för reglernas praktiska tillämpning är väsentlig, går förlorad.

Ett problem som sammanhänger med arbetstagarens rätt att årligen till- godoräkna sig viss sjukdomstid såsom i semesterhänseende kvalificerande erbjuder de långtidssjuka. Enligt gällande lag kan arbetsgivare se sig nöd- sakad att under en lång följd av år utbetala semesterlön till en arbetstaga— re, som på grund av sjukdom är förhindrad att utföra arbete åt honom. Till undvikande härav kan arbetsgivaren känna sig föranlåten att avskeda ar- betstagaren, en åtgärd som från andra synpunkter måhända ter sig olämp- lig. Kommittén har med hänsyn bl.a. till de nya regler, som från och med den 1 januari 1963 gäller om förtidspension, ansett sig böra föreslå en regel i 7 5 av innebörd, att rätten att tillgodoräkna sig sjukdomstid såsom kvali- ficerande för semester förloras, sedan arbetstagaren under två år i en följd efter utgången av det kvalifikationsår, då arbete sist utfördes, varit från- varande på grund av sjukdom.

Ett spörsmål som kommittén även ägnat intresse sammanhänger med

frågan om förbud för arbetsgivaren att förlägga semester till sjukdoms- tid eller annan tid av semesterkvalificerande frånvaro. Enligt gällande lag är arbetsgivaren hindrad att utan arbetstagarens medgivande förlägga semester till tid, då arbetstagaren är sjuk, förutsatt att sjukdomen inträffat före semesterns inträde, eller av annan privilegierad anledning frånvarande från arbetet. Semestern får dock alltid förläggas till tid då arbete ej fin- nes att tillgå hos arbetsgivaren. Förslag har väckts, att sjukdom som in- träffar under semester skall bryta densamma och arbetstagaren sålunda vid senare tillfälle beredas tillfälle erhålla den genom sjukdomen förlorade semestertiden, samt att arbetsgivares rätt att förlägga en av kvalificerande anledning frånvarande arbetstagares semester till tid, då arbete ej finnes att tillgå, måtte förklaras icke avse tid då företaget hålles stängt för gemen- sam semester. Kommittén har emellertid efter noggrant övervägande funnit sig icke böra föreslå några ändringar i de gällande reglerna. Frågorna har bedömts vara av den arten att de bättre lämpar sig för överenskommelser mellan vederbörande avtalsparter än för någon generell lagstiftningsåt— gård.

De ändringar i gällande semesterlag, vilka kommittén sålunda och i övrigt förordar, är väl icke av den karaktären och omfattningen att de i och för sig nödvändiggör framläggandet av förslag till en ny semesterlag. Det na- turliga skulle väl då kunna anses vara atti stället förorda genomförandet av erforderliga lagändringar. Som emellertid ej mindre än fyra paragrafer föreslås skola utgå ur lagen samt vissa föreslagna stadganden helt saknar motsvarighet i gällande lag har kommittén _ främst av praktiska skäl _ ansett lämpligast att framlägga förslag till en ny lag om semester.

KAPITEL III

Lagstiftningens tillämpningsområde

Gällande och äldre lagar jämte förarbeten Enligt 1 & äger semesterlagen tillämpning på arbetstagare i allmän eller enskild tjänst med undantag av sådana arbetstagare hos staten för vilka gäller särskilda föreskrifter rörande semester. Från lagens tillämpning är också undantagen arbetstagare, som är medlem av arbetsgivarens familj eller som avlönas uteslutande genom andel i vinst.

1936 års semestersakkunniga föreslog att lagen skulle omfatta alla arbets- tagare i enskild tjänst samt de arbetstagare i statens eller kommuns tjänst, vilka ej var underkastade ämbetsmannaansvar. Förslaget upptog vissa från lagen den 17 juni 1916 om försäkring för olycksfall i arbete hämtade defini- tioner av arbetstagar- respektive arbetsgivarbegreppen. Med arbetstagare skulle förstås envar, som mot avlöning användes till arbete för annans räkning utan att i förhållande till honom vara att anse som självständig företagare. Med arbetsgivare förstods envar, för vilkens räkning sådan arbetstagare användes till arbete utan att mellan dem stod någon tredje person, vilken såsom självständig företagare åtagit sig att ombesörja arbe- tets utförande. De sakkunniga uttalade, att en lagstiftning om semesterrätt enligt sakens natur endast kunde avse löntagare, samt att vid gränsdragning mellan arbestagare och självständiga företagare den praxis kunde tjäna till viss ledning, vilken utbildats med hänsyn till lagen om försäkring för olycksfall i arbete. Att märka var dock, att jämförelser mellan en lagstift- ning angående viss i arbetsavtalet ingående materiell förmån och en försäk- ringslagstiftning ej alltid var möjlig. Vid en lagstiftning om semester borde den anses vara arbetsgivare, som enligt allmänna civilrättsliga regler ingått arbetsavtalet med arbetstagaren.

Beträffande arbetstagare i statens eller kommuns tjänst framhöll de sak- kunniga, att anledning saknades att ej låta lagen omfatta sådana statliga eller kommunala befattningshavare,vilkas anställningsform var närmast lik- artad med i det privata näringslivet anställda personers, men att statliga och kommunala befattningshavare med ämbetsmannaansvar ej borde om- fattas av lagen.

1938 års semesterlag kom ej att upptaga någon definition av begreppen arbetsgivare och arbetstagare såsom de sakkunniga föreslagit. Ej heller gjordes från tillämpningsområdet undantag för några kommunala arbets- tagare.

I propositionen framhöll departementschefen, att han i likhet med de sak- kunniga ansåg frågan om vem som för semesterlagens vidkommande i det särskilda fallet skulle betraktas som arbetsgivare respektive arbetstagare böra bedömas med hänsyn till vem som slutit arbetsavtalet, och att det ej var möjligt att utgå från den tolkning av begreppen som enligt stadgad praxis tillämpades beträffande lagen om olycksfall i arbete. Det fick därför anses olämpligt att i semesterlagen intaga en definition av begreppen, vilken sammanföll med den i olycksfallsförsäkringslagen givna. Departements- chefen ansåg det ej nödvändigt att över huvud i semesterlagen intaga en definition på arbetsgivar- och arbetstagarbegreppen, där avsikten var att rent avtalsrättsliga regler skulle vara avgörande. '

Vad beträffade avgränsningen av statens och kommunernas tjänstemän ansåg departementschefen i propositionen en sådan välmotiverad och godtog härvidlag de sakkunnigas förslag. Enligt lagrådets uttalande över det remit- terade förslaget erbjöd emellertid en på arbetstagarens ställning i straff— rättsligt hänseende grundad bestämning icke önskvärd ledning och kunde ej heller anses utesluta vissa olägenheter med hänsyn till enhetlig rätts- tillämpning. Lagrådet ville icke heller, såvitt kommunerna angick, tillstyrka ett undantag från lagens tillämpningsområde, då därvid kommunerna skulle erhålla ett icke avsett medgivande att i obestämd utsträckning även 'till nackdel för arbetstagarna avvika från semesterlagens stadganden. I enlighet med det anförda uttalade lagrådet, att åt lagens inledande stadgande kunde ges den avfattningen, att lagen ägde tillämpning å arbetstagare i allmän eller enskild tjänst med undantag av sådana arbetstagare hos staten, för vilka gällde särskilda föreskrifter rörande semester.

Vad lagrådet sålunda förordat ansåg sig departementschefen böra god- taga, varför 1 & omformulerades i enlighet med lagrådets hemställan.

Kungl. Maj:ts förslag i fråga om semesterlagens tillämpningsområde bi- fölls i oförändrad form av riksdagen.

1942 års semesterkommitté upptog till behandling bl.a. frågan om lagens tillämpningsområde. Beträffande arbetstagarbegreppet erinrade kommittén om att socialstyrelsen i ett den 15 maj 1944 avgivet förslag om rättslig lik- ställighet i olika avseenden mellan arbetstagare och vissa självständiga före- tagare, kallade uppdragstagare, förordat att vad i den s.k. arbetsfredslag- stiftningen stadgades om arbetsgivare och arbetstagare skulle äga motsva- rande tillämpning i fråga om uppdragsgivare och uppdragstagare i sådana fall, då uppdragstagarna intog en så beroende ställning gentemot uppdrags- givarna, att förhållandet mellan parterna var väsentligen likartat med för- hållandet mellan arbetsgivare och arbetstagare. I likhet med socialstyrelsen ansåg kommittén, att tillämpningsområdet för semesterlagen icke borde ut- vidgas i den ordning som föreslagits beträffande arbetsfredslagstiftningen. Härvidlag framhölls följande.

Bland de'yrkesutövare, som omfattas av socialstyrelsens utredning, finnas per-

soner med mycket olika ekonomisk och social ställning samt olika beroende- ställning i förhållande till huvudmännen. Klientelet är således mycket heterogent. Detta gäller såväl de merkantila mellanhänderna som övriga här avsedda upp- dragstagare. Med hänsyn till de synnerligen mångskiftande yrkesområden och förhållanden, om vilka torde bli fråga, synes det knappast vara möjligt att erhålla en godtagbar legal definition, varav i varje särskilt fall Skulle framgå, till vilken kategori vederbörande vore att hänföra. En lagregel av det innehåll socialstyrelsen ansett kunna upptagas i vissa lagar, vilka avse förhållanden vari de stridiga intressena huvudsakligen företrädas av organisationerna på arbetsmarknaden, skulle därför, om den gjordes tillämplig beträffande semesterlagen , vilken gäller förhållanden mellan enskilda parter, lätt komma att föranleda tvistigheter, och antalet tvister skulle givetvis bli större, i d-en mån möjligheterna att förvärva rätt till semester ökas genom nedsättning i kravet på viss längre tids fortlöpande an- ställning hos samma arbetsgivare, Med hänsyn till att semesterlagen därjämte är en lag, med vilken olika domstolar _ såväl allmän domstol som arbetsdomstolen _ komma i kontakt, är faran för en oenhetlig rättstillämpning uppenbarligen stor.

Kommittén avvisade sålunda tanken på en legal utvidgning av semester- lagens tillämpningsområde men framhöll samtidigt, att det civilrättsliga arbetstagarbegreppet ej finge anses vara något i och för sig givet, oförän- derligt begrepp, samt anförde i anslutning härtill följande.

Utvecklingen har tvivelsutan tenderat till att ge arbetstagarbegreppet en vidare omfattning än det från början haft. Kommittén vill ifrågasätta, huruvida icke utvecklingen numera _ bland annat under inflytande av kollektivavtalsväsendet _ gått därhän, att detta begrepp enligt allmänna rättsgrundsatser kan anses äga en något vidare omfattning, än praxis för närvarande ger detsamma. Sålunda bör enligt kommitténs uppfattning exempelvis en skogskörare, som arbetar enligt det förut åberopade ramavtalet för Norrland och Dalarna eller eljest på motsvarande villkor, betraktas såsom arbetstagare. Kommittén vill i samband härmed under- stryka vikten av att prövningen av frågan, huruvida någon är att anse såsom arbetstagare, sker med hänsyn till samtliga föreliggande omständigheter och att alltför stor betydelse ej tillerkännes något visst eller vissa avtalsmoment. Där skriftlig överenskommelse föreligger bör ej beteckningen eller ordalagen i och för sig få vara avgörande, utan särskild vikt bör tillmätas avsikten med överens- kommelsen och det sätt på vilket denna tillämpas. Vad senast anförts gäller sär- skilt, därest _ såsom för kommittén uppgivits i viss mån ha varit fallet _ arbets- givare föreskriver sådana ändrade arbetsvillkor för personer, vilka arbeta för hans räkning, att dessa, efter att tidigare klart ha varit att anse såsom arbetstagare, kommit att formellt sett intaga en mera självständig ställning, ehuruväl de förhål- landen, under vilka de ha att utföra sitt arbete, i sak icke förändrats. Det bör icke få förekomma, att någon på dylikt sätt avhändes sin semesterrätt.

Kommittén vill även erinra därom, att en utsträckning av tillämpningsområdet i den riktning socialstyrelsen föreslagit beträffande förenings- och förhandlings- rättslagen och med denna närbesläktade lagar, torde medföra, att vissa organisa- tioner få ökade möjligheter att bevaka sina medlemmars intressen i semester- avseende. Här må ock tilläggas, att organiserade parter äga den möjligheten att komma till rätta med förevarande problem såvitt angår semesterlagen , att yrkes- utövarna inordnas under ett kollektivavtal på sådant sätt, att vederbörande enligt avtalet bli att anse såsom arbetstagare.

Kommittén förordade vidare, att de kommunala arbetstagarna liksom dittills i princip borde omfattas av semesterlagen men ansåg att möjlighet

borde skapas att från lagen undantaga de _ i allmänhet högre _ kommu- nala arbetstagare, vilkas anställningsvillkor upptogs i tjänstereglementen eller liknande. I detta syfte föreslogs den ändringen i lagtexten, att undantag från lagens tillämpning skulle gälla även för »arbetstagare hos landsting, kommun eller annan menighet för vilka gälla särskilda, av Konungen god— kända föreskrifter rörande semester». Som skäl för denna regel om undan- tag av vissa kategorier efter prövning av Kungl. Maj :t anfördes, att semes- terlagen främst tog sikte på kroppsarbetarna och de privatanställda, medan de kommunala och statliga tjänstemännens anställningsförhållanden var av annat slag än övriga arbetstagares och som följd därav tjänstereglementenas semesterbestämmelser i regel konstruerade på annat sätt än lagens. I en reservation avstyrkte tre ledamöter i kommittén förslaget om möjlighet att undantaga vissa kommunala befattningshavare från lagens tillämpning.

19115 års semesterlag innehåller såvitt nu är i fråga samma lagregler som den dessförinnan gällande. I propositionen med lagförslaget erinrade före- dragande staisrådet, att i en proposition till samma års riksdag föreslagits att de s.k. beroende uppdragstagarna erhölle lagligt skyddad förenings- och förhandlingsrätt samt att arbetsfredslagstiftningen även i övrigt gjordes tillämplig på dem. I sistnämnda proposition hade vederbörande departe- mentschef framhållit att en motsvarande legal utvidgning av arbetstagar- begreppet i semesterlagen åtminstone icke för det närvarande borde äga rum. I samband härmed hade han även uttalat sin anslutning till den mening i fråga om semesterlagens tillämpning, varåt kommittén enligt vad förut anförts gett uttryck. Departementschefen hade understrukit att arbetstagar- begreppets utvidgning inom arbetsfredslagstiftningen fick antagas komma att medföra att det blev lättare för vederbörande yrkesutövare att vinna gehör för berättigade krav på semester. Sedan erfarenheterna från den kommande tiden inhämtats borde för övrigt, om det visade sig erforderligt, frågan om lags-tiftningsåtgärd på detta område upptagas till prövning. I pro- positionen med förslag till ny semesterlag anslöt sig föredragande statsrådet till vad som anförts i samband med lagstiftningen om de beroende uppdrags- tagarna. Beträffande vissa särskilda tolkningsfrågor, som upptagits av kom- mittén och av organisationer vid remissbehandlingen av kommitténs förslag, uttalade statsrådet, att frågorna närmare fick bedömas av domstolarna under beaktande av de i varje särskilt fall föreliggande närmare omständig- heterna. . '

I fråga om semesterlagens tillämpning på de kommunala arbetstagarna uttalade statsrådet, att en parallell tillämpning av semesterlagen och ett kommunalt tjänstereglemente visserligen alltid måste föranleda vissa svå- righeter, i den mån skiljaktigheter förelåg, men att dessa besvärligheter likväl ej fick anses ha sådan omfattning, att de påkallade en lagändring. Lagen föreslogs i detta hänseende oförändrad.

I en i anledning av propositionen väckt motion (112584) yrkades, att de

s.k. beroende uppdragstagarna vid tillämpningen av semesterlagen skulle anses som arbetstagare. Andra lagutskottet hemställde i utlåtande nr 59 att motionen icke måtte föranleda någon riksdagens åtgärd.

Riksdagen följde utskottet och biföll Kungl. Maj:ts lagförslag, såvitt nu var i fråga.

Arbetstagarbegreppets senare utveckling inom sociallagstiftningen Såväl vid 1949 som vid 1950 års riksdag väcktes motioner med yrkande om utvidgning av arbetstagarbegreppet. I motionen 11:43 vid 1949 års riksdag hemställdes om åtgärder i syfte att inom vissa delar av arbets- och social— rätten bereda beroende uppdragstagare samma ställning som arbetstagare. Vid 1950 års riksdag yrkades i motionerna 1:172 och II:206 sådana lag- ändringar att skogskörare inom semesterlagen och annan lagstiftning, där arbetstagarbegreppet är avgörande för tillämpningen, måtte betraktas som arbetstagare. Ingen av motionerna föranledde någon riksdagens åtgärd.

Vid 1953 års riksdag framlades i proposition nr 178 förslag till vissa änd- ringar i Iagen om allmän sjukförsäkring och till riktlinjer för en ny lag om yrkesskadeförsäkring. Till grund för förslaget låg ett betänkande av social— försäkringsutredningen av år 1952 (SOU 1952:39). I propositionen uttalade departementschefen _ i överensstämmelse med utredningens uppfattning _ att det enligt semesterlagen gällande civilrättsliga arbetstagarbegreppet borde tillämpas inom den samordnade sjuk- och yrkesskadeförsäkringen och att detta begrepp i fortsättningen borde komma till användning även inom yrkesskadeförsäkringen. Riksdagen anslöt sig till departementschefens yttrande i fråga om arbetstagarbegreppet. Vid antagande följande år av lag om yrkesskadeförsäkring uttalade utskottet anslutning till samma upp- fattning.

Även vid tillämpningen av 1959 års lag om försäkring för allmän tilläggs- pension m.m. har enligt uttalanden vid förarbetena det civilrättsliga arbets- tagarbegreppet avsetts komma till användning. I propositionen (nr 100/ 1959) med lagförslaget uttalade departementschefen emellertid i detta samman- hang, att det var vanligt att personer uppbar ersättning för arbete, 'som de utfört för annans räkning utan att det fördenskull förelåg något anställ- ningsförhållande mellan den för vars räkning arbetet utförts och den som utfört detsamma. Det rörde sig här om vad man skulle kunna kalla för upp- drag av skilda slag. I många fall stod sådana uppdrag anställningen nära och det kunde då synas rimligt att jämställa inkomst av uppdrag med inkomst av anställning i pensionshänseende. I anslutning härtill framlade departe- mentschefen förslag till stadgande innebärande möjlighet för parterna i ett uppdragsförhållande att genom avtal åvägabringa sådan likställighet.

I fråga om de s.k. beroende uppdragstagarna hade under 1950-talet före- kommit följande. I samband med att 1951 års riksdag behandlade förslag till ändringar i 1945 års semesterlag hade riksdagen i anledning av motioner

i ämnet (1:223 och 11:289, 1:358 och 11:470, 1:336 och 11:471 samt 1:367 och II:—172) beslutat att hos Kungl. Maj:t hemställa om utredning av frågan om hänförandet av de s.k. beroende uppdragstagarna under semesterlagen. Ut- redningsuppdraget hade överlämnats till arbetstidsutredningen, vilken i ett år 1957 avlämnat betänkande, benämnt »Beroende uppdragstagare» (SOU 1957:14), ansett sig böra avstyrka en lagstiftning i ämnet med hänsyn till de svårigheter, vilka i praktiken fick antagas uppkomma. Utredningen hade konstaterat, att en legal bestämning av begreppet beroende uppdragstagare svårligen kunde utformas på sådant sätt, att det med ledning därav gick att med någon säkerhet avgöra om vederbörande i det särskilda fallet var be- roende uppdragstagare eller ej. En bestämning av mera allmän innebörd skulle å andra sidan kunna leda till en högst skönsmässig prövning och medföra rättsosäkerhet. Härtill kom att det praktiska behovet av en lagstift- ning i berörda hänseende måste betraktas som jämförelsevis ringa.

Vid 1959 års riksdag väcktes nu i anledning av propositionen med förslag till lag om försäkring för allmän tilläggspension en motion (11:527), vari hemställdes att, för den händelse propositionen i princip skulle bifallas, riksdagen måtte besluta att vid tillämpningen av lagen »den skall anses som arbetstagare som, utan att anställningsförhållande föreligger, utför arbete för annans räkning och därvid till denne intager en beroende ställning av väsentligen samma art som en arbetstagares till arbetsgivaren».

I en av riksdagen godkänd reservation till särskilda utskottets utlåtande (nr 1/1959) framhöll herr Strand m.fl. med anledning av motionen, att ge- nom den i lagförslaget anvisade avtalsmöjligheten visserligen mycket vunnits för att tillgodose de beroende uppdragstagarnas berättigade krav att få sin pensionsfråga tillfredsställande ordnad, men att fall givetvis kunde tänkas förekomma då en uppdragstagare, trots att han så önskade, ej kunde få sin arbetsersättning bedömd enligt reglerna för inkomst av anställning. Reser- vanterna ansåg därför att skäl kunde anföras för att de beroende uppdrags— tagarna vid lagens tillämpning automatiskt skulle likställas med arbetstagare i civilrättslig mening och förordade att utredning verkställdes beträffande möjligheterna härtill. Därest sådan jämställdhet kom till stånd inom pen- sionslagstiftningen, kunde detta knappast undgå att medföra återverkningar beträffande motsvarande problem i fråga om andra sociallagar, där det ci- vilrättsliga arbetstagarbegreppet var grundläggande för tillämpligheten.

I samband med att riksdagen år 1959 antog lagstiftningen om försäkring för allmän tilläggspension uttalade sig riksdagen för att det i reservationen berörda spörsmålet borde ytterligare utredas. Med anledning härav verk- ställdes efter bemyndigande av Kungl. Maj :t en utredning rörande de bero- ende uppdragstagarnas ställning inom sociallagstiftningen. Utredningsupp- draget redovisades i oktober 1961 i ett betänkande »Sociallagstiftningen och de s.k. beroende uppdragstagarna» (SOU 1961:57).

Beträffande behovet av ändrade regler erinrade utredningen till en början

om vissa lagändringar inom socialförsäkringen, vilka medfört att frågan om de beroende uppdragstagarnas ställning ökat i betydelse. I fråga om betydelsen för en person att i semesterhänseende betraktas som arbetstagare framhöll utredningen härefter, att semesterförmånerna var att anse som en del av arbetstagarens totallön. De beroende uppdragstagarna fick i allmän- het antagas utföra sina uppdrag under sådana omständigheter, att det icke kunde anses tillkomma uppdragsgivarna att vaka över att uppdragen ut- fördes. I detta avseende var de alltså i regel att jämställa med s.k. okontrol- lerade arbetstagare, vilka enligt semesterlagen icke hade rätt till semester- ledighet utan i stället till s.k. särskild semesterlön. Om de beroende upp- dragstagarna inordnades under semesterlagen, skulle enligt utredningen konsekvensen för deras vidkommande i allmänhet endast bli den att de blev berättigade till sådan semesterlön. Enligt lagen var denna förmån konstrue- rad som ett tillägg till den avtalade lönen, men i praxis hade hinder icke ansetts möta för parterna att avtala om en totallön, som inkluderade en på något sätt specificerad semesterlön.

Utredningen fann likväl, att det ej kunde anses helt likgiltigt för de be- roende uppdragstagarna, om de i socialrättsligt hänseende betraktades som arbetstagare eller beroende uppdragstagare. Det var tvärtom naturligt, att vissa grupper uppdragstagare hyste önskemål om likställighet med arbets- tagarna såvitt angick socialförsäkrings- och semesterlagstiftningen.

Vad härefter gällde frågan om lämpligheten att genom lagstiftning till- godose likställighetskraven konstaterade utredningen till en början att när begreppet beroende uppdragstagare genom 1945 års lagstiftning tillades rättslig betydelse inom arbetsfredslagstiftningen, lagstiftaren utgick från den strikt civilrättsliga tolkning av begreppet arbetstagare, som arbetsdom- stolen då tillämpade. Med hänvisning till senare praxis hos de allmänna domstolarna (NJA 1949:768; 1955:345; 1957:199) kunde emellertid fastslås, att denna bedömning ej längre var vedertagen. Arbetstagarbegreppet hade numera uppenbarligen ett vidare innehåll och täckte i varje fall en del av den personkrets, som lagstiftaren år 1945 åsyftade med begreppet beroende uppdragstagare. Till följd av den rättsutveckling som ägt rum i fråga om tolkningen av utrycket arbetstagare hade den principiella skillnaden mellan arbetstagarbegreppet och begreppet beroende uppdragstagare fördunklats. Var gränsen än drogs, skulle det enligt utredningens uppfattning alltid finnas vissa personer som rättsligt sett ej bedömdes som arbetstagare men som stod dessa nära och därför ansåg sig skäligen böra inom sociallagstift- ningen likställas med arbetstagare. Utredningen fann det ytterst svårt att med den innebörd uttrycket arbetstagare hade enligt gällande praxis på ett tillfredsställande sätt avgränsa denna personkrets. Begreppet beroende upp- dragstagare var ej tillräckligt fixerat för att kunna användas inom social- försäkringen och kunde ej heller sammanfattas i en definition, som gav de tillämpande myndigheterna erforderlig ledning. Ej heller ansåg sig utred-

ningen ha möjlighet att i lag lämna en så utförlig beskrivning av arbets- tagarbegreppet att man av lagtexten klart kunde utläsa hur varje enskilt fall skulle bedömas. Hur omfångsrik och detaljerad en sådan lagtext än gjordes, skulle den likväl ej bli komplett, och den skulle sannolikt bli föråldrad ganska snart. Det kunde ej heller anses möjligt att, utan en väsentlig inskränkning av det nuvarande arbetstagarbegreppet, ange ett eller ett fåtal kriterier, som skulle vara utslagsgivande vid prövningen av vem som vore arbetstagare.

Sammanfattningsvis framhöll utredningen som sin mening att de pro- blem, som var förknippade med gränsdragningen mellan beroende och obe- roende uppdragstagare, var av sådan natur att de över huvud taget icke ägnade sig att lösa lagstiftningsvägen. Utredningen ansåg sig därför icke kunna tillstyrka lagstiftning i ämnet. Däremot uttalade sig utredningen, med hänsyn till den utveckling i rättspraxis, som arbetstagarbegreppet undergått med avseende på vissa yrkesområden, till förmån för en i viss mån schablonartad bedömningsmetod vid klassificering av beroende upp- dragstagare som arbetstagare eller självständiga företagare.

Utredningens uppfattning att vissa uppdragstagares önskemål om lik- ställighet med arbetstagare i socialförsäkrings- och semesterhänseende ej borde tillgodoses genom lagstiftning har i allmänhet ej mött gensaga i de yttranden, som avgetts över betänkandet. Flertalet remissinstanser har här- utinnan uttryckligen intagit samma ståndpunkt som utredningen. Arbets- tagarnas huvudorganisationer har emellertid gett sitt förord åt tanken att genom en schablonmetod åvägabringa större likformighet i praxis.

I proposition nr 90 till 1962 års riksdag har framlagts förslag till lag om allmän försäkring. I samband härmed har den av utredningen berörda frågan om de beroende uppdragstagarnas ställning i socialrättsligt hän- seende upptagits till behandling. Efter att i likhet med utredningen ha erin- rat om de senaste årens utveckling på socialförsäkringens område och vad denna inneburit i fråga om minskat behov av ändrade regler i berörda hän- seende har departementschefen kommit in på frågan om lagstiftningsspörs- målets betydelse i semesterhänseende samt anfört följande.

De beroende uppdragstagarnas önskemål att bli jämställda med arbetstagare avser inte endast socialförsäkringen utan även semesterlagstiftningen. Liksom i fråga om socialförsäkringslagstiftningen gäller emellertid att tillgången till själva den sociala förmånen inte påverkas mycket av frågan huruvida den enskilde räknas som arbets- tagare eller ej. Därest semesterlagen gjordes tillämplig på de beroende uppdrags- tagarna, skulle nämligen dessa med all säkerhet hänföras till de s.k. okontrollerade arbetstagarna, vilka inte är berättigade till semesterledighet utan endast till semes- terlön. Ett tillgodoseende av önskemålen skulle alltså kunna ha betydelse för upp— dragstagarnas löneförmåner men inte för deras möjlighet att erhålla en samman- hängande ledighet.

Sociallagstiftningens förmåner kommer härefter att tillfalla medborgarna i huvudsak utan avseende på om förvärvsinkomsten härrör från anställning eller annat förvärvsarbete. Skillnaderna på detta område mellan arbetstagare och andra

får i praktiken betydelse huvudsakligen när det gäller sättet för finansieringen av förmånerna.

Vad jag nu anfört tyder enligt min mening på att tillräckligt starka skäl inte kan anföras för en lagstiftning rörande de beroende uppdragstagarnas ställning inom socialförsäkrings— och semesterlagstiftningen. Både utredningen och den över- vägande remissopinionen har också ansett att lagstiftning i ämnet inte bör komma i fråga.

Med det anförda är inte sagt att den nuvarande rättstillämpningen i fråga om arbetstagarbegreppet representerar ett slutgiltigt stadium. Rättspraxis har under senare år undergått en utveckling i riktning mot att flera grupper räknas som arbetstagare, och det förefaller sannolikt att denna utveckling kommer att fortsätta. Utredningens kartläggning av förhållandena på de områden av arbetslivet, där beroende uppdragstagare kan antagas vara verksamma, torde härvid utgöra ett värdefullt underlag. Under kartläggningsarbetet har utredningen själv bidragit till att minska problemets omfattning. Vid de sammanträden, som utredningen haft med företrädare för olika grupper av uppdragstagare och deras motparter, har i flera fall enighet nåtts mellan de berörda parterna om att vissa uppdragstagare borde bedömas såsom arbetstagare respektive såsom företagare. Emellertid kvar- står fortfarande grupper, beträffande vilka rättsläget får anses oklart.

Den nuvarande metoden för avgörande av om en person är att anse som arbets- tagare bygger i princip på en prövning av samtliga omständigheter i det enskilda fallet. Den stora mängd ärenden, som årligen skall avgöras inom socialförsäk- ringen, och de former i vilka sådana avgöranden måste träffas torde dock fram- tvinga en praxis som i större utsträckning följer schablonartade normer. Utred- ningen har starkt understrukit denna synpunkt, som också vunnit gillande av de organ som närmast bär ansvaret för rättspraxis på detta område, nämligen försäk- ringsdomstolen och riksförsäkringsverket. Då det alldeles övervägande antalet frågor angående arbetstagarbegreppets tolkning torde uppkomma inom socialför- säkringen, kan dessa organs avgöranden förväntas få stor betydelse för rättsut— vecklingen. Såsom arbetsdomstolens ordförande framhållit finns det anledning anta, att arbetsmarknadens parter kommer att inrätta sig efter de förskjutningar som kan komma att ske i socialförsäkringsorganens praxis. Detta torde i sin tur påverka rättstillämpningen hos övriga domstolar. På grund härav synes det be— fogat att förutsätta, att arbetstagarbegreppet kommer att bedömas enhetligt även framgent.

I anledning av propositionen har inom riksdagen väckts ett flertal motio- ner, bl. a. ifråga om de beroende uppdragstagarna två (1: 652 och 11: 769) med yrkande, att riksdagen måtte göra ett för de rättstillä-mpande myndigheterna vägledande uttalande rörande arbetstagarbegreppet i social— försäkrings— och semesterlagstiftningen »så att klart framgår att de s.k. beroende uppdragstagarna numera skall räknas som arbetstagare».

Andra lagutskottet har i utlåtande (nr 27/1962) med anledning av pro- positionen och motionerna anslutit sig till uppfattningen, att begreppet be- roende uppdragstagare ej är ägnat att läggas till grund för lagstiftning, vare sig på socialförsäkringens eller semesterns område. Utskottet har, enär be- greppet beroende uppdragstagare ej ansetts kunna bilda underlag ens för ett vägledande uttalande, ej heller funnit skäl biträda det i motionerna framförda yrkandet.

Riksdagen har den 16 maj 1962 antagit lagen om allmän försäkring och i nu berörda hänseende godtagit utskottets utlåtande.

Rättstillämpningen

I betänkandet »Sociallagstiftningen och de 5. k. beroende uppdragstagarna» (SOU 1961:57) har ett särskilt kapitel (IV, sid. 50—103), utarbetat av preceptorn i civilrätt vid Lunds universitet, juris doktor Axel Adlercreutz, ägnats frågan om arbetstagarbegreppet i rättspraxis. Häri har bl. a. redovi- sats de rättsfall av intresse, som rört begreppets tolkning i semesterlagen. En motsvarande aktuell inventering av rättspraxis på området återfinnes i Bilaga D (sid. 182—213) till »Semesterlagen, Redogörelse för gällande se- mesterlagstiftning» av Ove Hesselgren och Yngve Samuelsson (Norstedts, sjunde upplagan, Stockholm 1959). Här må till en början hänvisas till dessa utförliga rättsfallsöversikter. Ett antal rättsfall av klart prejudicerande na- tur refereras emellertid i det följande.

Tendensen att låta arbetstagarbegreppet bestämmas med utgångspunkt från civilrättsliga regler men med beaktande jämväl av faktorer med social innebörd framträdde redan i rättsfallet NJA 1949: 768. Högsta domstolen uttalade i detta fall _ där frågan gällde, huruvida semesterrätt tillkom ägare av mindre jordbruksfastighet, som genom avtal med sågverksbolag åtagit sig att framköra visst avverkat virke mot ersättning efter kubikmassa _ att spörsmålet huruvida någon i semesterlagens mening var arbetstagare hos annan eller icke var att bedöma efter vad dem emellan kunde anses av- talat, varvid man ej kunde inskränka sig till något visst avtalsvillkor såsom ensamt avgörande utan hade att beakta alla i samband med avtalet och anställningen förekommande omständigheter. Härvid kunde de avtalsslutan- des ekonomiska och sociala ställning vara ägnad att belysa hur avtalet borde uppfattas. Den omständigheten, att förhållandena i varje särskilt fall blev avgörande, hindrade ej att, om avtalet var av mera allmänt förekommande typ, ledning kunde hämtas från den uppfattning om rättsläget, som mer allmänt gjort sig gällande.

I en senare dom, NJA 1955:345, tillerkände högsta domstolen ägaren av ett mindre hemman förmånsrätt jämlikt 17 kap. 4 5 handelsbalken i ett bolags konkurs för fordran på betalning på skogskörslor åt bolaget. I be- slutet uttalade ett av de deltagande justitieråden att motsättningen mellan det sociala och det civilrättsliga arbetstagarbegreppet i hög grad förlorat i betydelse såväl rättsligt som praktiskt. Utvecklingen kunde sägas gå i rikt— ning mot ett enhetligt arbetstagarbegrepp som i princip var civilrättsligt men inbegrep skogskörare.

Även i en tredje dom, NJA 1957: 199, har högsta domstolen befäst den mening, som kom till uttryck i 1949 års ovan refererade rättsfall. I detta fall avsåg målet semesterersättning åt en person, som med egen häst och egna redskap utfört skogskörslor åt ett bolag, hos vilket han kort dessförinnan varit anställd som timmerkörare. Domstolen (majoriteten) ansåg till en början den omständigheten att skogsköraren höll sig med egen häst och egna redskap ej nödvändigtvis behöva innebära att han blivit att betrakta

som självständig företagare. Domstolen fann vidare att vad skogsköraren åtagit sig icke varit att åstadkomma ett bestämt arbetsresultat utan att han åtagit sig att tills vidare fortlöpande köra timmer viss sträcka. Skogsköra— ren hade visserligen avsevärd frihet att själv ordna arbetet, men detta kunde förklaras redan av sättet för vederlagets bestämmande. Vidare konstaterade domstolen att det väl kunde vara betydelselöst för bolaget om skogsköraren själv utförde körslorna eller satte någon annan i sitt ställe men att avgö— rande vikt dock ej borde fästas härvid eftersom ett väsentligt skäl för avta- lets ingående uppenbarligen varit att skogsköraren även i fortsättningen skulle beredas arbete. Slutligen anförde domstolen att skogsköraren under ifrågavarande tid så gott som uteslutande fått sin försörjning genom de för bolaget utförda körslorna, vilka tog hela hans normala arbetstid i anspråk. Med hänsyn till de angivna förhållandena fann domstolen övervägande skäl föreligga att betrakta skogsköraren som arbetstagare i semesterlagens me- ning.

Efter ungefär samma linjer som högsta domstolen i de tre anförda avgö— randena har arbetsdomstolen prövat semesterlagens arbetstagarbegrepp i ett avgörande från år 1958 ( AD 1958: 17 ). Här var bl.a. fråga om semesterrätt för Vissa hem'sömmerskor inom handskindustrin, vilka hos ett bolag i facket gjort gällande anspråk på semesterförmån. Arbetsdomstolen ansåg i domen icke blott avtalet utan även de faktiska förhållandena i samband därmed ut- slagsgivande vid gränsdragningen mellan arbetstagare och självständig före- tagare. Vid en mönstring av omständigheter, vilka enligt domstolens mening talade för respektive emot att betrakta en i målet närmast aktuell hemsöm- merska som arbetstagare angav domstolen, å ena sidan bl. a. att arbetet ut- förts endast för bolagets räkning, att använda arbetsredskap tillhört bolaget och att sömmerskan ej inregistrerat någon firma, samt å andra sidan bl. a., att avtalet ej ålagt sömmerskan att personligen utföra arbetet, att hon ej varit förhindrad arbeta åt andra samtidigt, att ingen närmare kontroll av verksamheten förekommit från bolagets sida, och att sömmerskan på eget ansvar jämlikt avtalet anlitat hemarbetare, till vilka hon av egna medel ut- betalat lön och semesterersättning. Efter en bedömning av samtliga före- liggande omständigheter ansåg arbetsdomstolen sömmerskan vara att be- trakta som självständig företagare.

Kommittén Det ligger i sakens natur att semesterlagen ej kan omfatta andra än lönta- gare eller, med lagens ord, arbetstagare _ i någon mer eller mindre vid- sträckt bemärkelse. Såsom framgår av den vidlyftiga praxis, vilken utbil— dats på området, föreligger emellertid ej sällan svårigheter att bestämma, huruvida en person har ställning av arbetstagare _ och sålunda faller un- der lagen eller får betraktas som självständig företagare, i vilket fall lagen ej är tillämplig.

Vid tolkning av semesterlagens arbetstagarbegrepp företrädde arbetsdom- stolen i ett antal avgöranden före år 1945 en tämligen snäv tillämpning av arbetstagarbegreppet. I enlighet med uttalanden vid förarbetena till 1938 års semesterlag fästes huvudsakligen avseende vid vad som kunde utläsas av själva avtalet mellan parterna, det s.k. civilrättsliga arbetstagarbegreppet. Samtidigt gav försäkringsrådet vid tillämpning av 1916 års lag om olycksfall i arbete uttryck åt en vidsträcktare tolkning av arbetstagarbegreppet. Hän— syn togs här i högre grad till vederbörandes sociala och ekonomiska ställ- ning än till avtalets innehåll, det 5. k. socialrättsliga arbetstagarbegreppet.

Det läge, som sålunda uppstått vid tillämpningen av arbetstagarbegreppet inom sociallagstiftningen, har under 1950-talet undergått vissa betydelsefulla ändringar. Å ena sidan har vid tillkomsten av 1954 års lag om yrkesskade- försäkring uttalats, att vid bestämmande av arbets-tagarbegreppet i lagen de regler skall vara avgörande som utbildat sig vid tillämpningen av semester— lagens arbetstagarbegrepp, dvs. det civilrättsliga. Härigenom har det social- rättsliga arbetstagarbegreppet mist sin betydelse. Vid tillämpningen av se- mesterlagens arbetstagarbegrepp har emellertid å andra sidan en liberalare tendens blivit märkbar. I några viktiga avgöranden har sålunda högsta domstolen (se ovan NJA 1949: 768, 1955: 345 och 1957: 199) och arbets- domstolen (se ovan AD 1958: 17) ej fäst avseende blott vid själva avtalets innehåll och omständigheterna däromkring, utan även verkställt en analys av en rad rent ekonomiska och sociala faktorer, vilka tillmätts betydelse vid bedömandet.

Utvecklingen har sålunda lett därhän, att det civilrättsliga arbetstagarbe- greppet visserligen blivit avgörande för tillämpligheten av såväl socialför- säkringslagstiftningen som semesterlagen men samtidigt undergått en icke obetydlig förskjutning, då det mottagit väsentliga impulser från det äldre socialrättsliga arbetstagarbegreppet. En sammansmältning av synpunkter vilka varit vägledande vid tillämpningen av båda begreppen synes alltså ha ägt rum. Resultatet har blivit den nu tillämpade metoden för avgörande av om en person är att anse som arbetstagare, en metod som i princip bygger på en prövning av samtliga omständigheteri det enskilda fallet. Med avseen- de härpå framhöll föredragande departementschefen i propositionen nr 90 till 1962 års riksdag med förslag till lag om allmän försäkring, att anledning fanns antaga att den stora mängd ärenden, som årligen kom att avgöras in- om socialförsäkringen skulle framtvinga en praxis, som i än större utsträck- ning än hittills följde schablonartade normer och att arbetsmarknadens par- ter skulle inrätta sig efter de förskjutningar i praxis som kunde komma att inträffa. Detta fick i sin tur, som departementschefen även betonade, anta— gas påverka rättstillämpningen hos andra domstolar och sålunda bidraga till att arbetstagarbegreppet jämväl framgent bedömdes enhetligt.

Sedan tillkomsten av 1945 års semesterlag har i skilda sammanhang över- vägts att _ i likhet med vad som sedan lagändringar år 1945 gäller enligt

arbetsfredslagstiftningen _ i semesterlagen och annan sociallagstiftning med arbetstagare jämställa de s.k. beroende uppdragstagarna, dvs. upp— dragstagare, som intar en beroende ställning av väsentligen samma art som en arbetstagares till arbetsgivaren. Två skilda utredningar har under se- nare år ingående granskat hithörande problem men funnit sig icke böra tillstyrka lagstiftning i ämnet. I den förenämnda propositionen nr 90 till innevarande års riksdag har föredragande departementschefen anslutit sig till den av utredningarna företrädda uppfattningen. Tillräckligt starka skäl har icke ansetts åberopade till stöd för en lagstiftning rörande de beroende uppdragstagarnas ställning i bl. a. semesterhänseende. Härvid har framhål- lits, att arbetstagarbegreppets utveckling med visst fog kunde sägas ha lett därhän, att de beroende uppdragstagare, som avsågs med 1945 års lagänd- ringar, numera i stort sett föll under begreppet. Därjämte har betonats, att därest semesterlagen gjordes tillämplig på de beroende uppdragstagare, som likväl ansågs falla utanför arbetstagarbegreppet, detta knappast kunde tän- kas få någon betydelse för deras möjlighet att erhålla sammanhängande le- dighet utan endast för deras löneförmåner. Uppdragstagarna skulle nämli- gen med all säkerhet hänföras till de s.k. okontrollerade arbetstagarna för vilka semesterförmånen endast utgjordes av särskild semesterlön.

Andra lagutskottet, vars utlåtande godkänts av riksdagen, har ytterligare understrukit dessa synpunkter.

Mot bakgrund av vad sålunda förekommit så sent som vid innevarande års riksdag har kommittén icke ansett sig böra ingå på någon prövning av frågan om de beroende uppdragstagarnas ställning i semesterhänseende. Vad gäller tolkningen i allmänhet av begreppet arbetstagare i semesterlagen har kommittén i betraktande av vad som förevarit ej heller funnit anledning att närmare ingå på denna fråga. Utvecklingen på detta område är uppen— barligen främst en angelägenhet för de rättstillämpande organen, och kom- mittén kan härvidlag ansluta sig till det av departementschefen uttalade t'örmodandet, att arbetstagarbegreppet även framgent kommer att bedömas enhetligt, oaktat uttömmande legal definition av begreppet saknas.

KAPITEL IV

Semesterns längd

Huvudreglerna om kvalijikation till semester och semesterns längd Gällande och äldre lagar jämte förarbeten Enligt 7 5 första stycket semesterlagen utgår semester med en och en halv dag för varje kalendermånad av kvalifikationsåret, under vilken arbetstaga- ren för arbetsgivarens räkning utfört arbete på minst 16 dagar. Om vid be- räkningen av semesterns längd brutet dagantal uppstår, skall semestern utgå med närmast högre antal dagar.

1936 års semestersakkunniga föreslog att antalet semesterdagar skulle be- stämmas med hänsyn till arbetstagarens anställnings- och arbetsförhållan- den under närmast föregående kalenderår. Semester skulle utgå med en dag för varje månad av kvalifikationstiden, förutsatt att arbetstagaren varit anställd minst fyra månader och utfört arbete för arbetsgivarens räkning på minst 18 dagar av månaden. Den lagstadgade semestern skulle alltså om- fatta högst tolv dagar. De sakkunniga uttalade, att två veckors ledighet en- ligt deras uppfattning utgjorde ett minimum för att en arbetstagare skulle kunna erhålla tillräcklig vila och återvinna krafterna. Till stöd för kravet på en viss längre tids anställning såsom villkor för rätt till semester åbero- pades att semesterns ändamål var att bereda den med stadigvarande arbete sysselsatte någon tids vila och att det knappast kunde anses förenligt med den rådande allmänna uppfattningen, att en mycket kort anställnings-tid skulle berättiga arbetstagaren till erhållande av semester eller i vart fall semesterersättning. Vad gällde bestämmandet av det mått av arbete, som ar- betstagaren skulle ha utfört för att bli berättigad till semester för en viss månad, uttalade de sakkunniga, att detta uppenbarligen var en ren bedöm- ningsfråga, men att man borde utgå från att semester endast borde erhållas för månad, under vilken arbetstagaren större delen av tiden utfört arbete. Med hänsyn härtill förordades ett mått av 18 dagar, motsvarande samman- lagt tre veckors arbete med normalt antal arbetsdagar. De sakkunniga ansåg att arbetstagaren borde få tillgodoräkna sig även dag, då han för arbetsgi- varens räkning utfört arbete på ett lägre antal timmar än annars var van- ligt. För den timavlönade avspeglade sig likväl en sådan kortare arbetstid i genomsnittslönen genom att denna blev lägre än eljest. Beträffande de vecko- eller månadsavlönade förekom sådan arbetstidsförkortning icke.

1938 års semesterlag kom i huvudsak att upptaga de regler i förevarande

hänseende, som de sakkunniga föreslagit. I propositionen anslöt sig departe- mentschefen till de sakkunnigas förslag beträffande semesterns längd och i princip även till systemet med en kvalifikationsperiod, hänförande sig till anställningen som sådan, i kombination med ett krav på visst mått av ut- fört arbete per månad av perioden. Till undanröjande av befarade svårighe- ter vid tillämpningen av lagen på vissa grupper av säsongarhetare föreslog departementschefen emellertid en förlängning av kvalifikationsperioden från fyra till sex månader. Det av de sakkunniga föreslagna arbetsmåttet ansåg departementschefen väl avvägt. Visserligen kunde ojämnheter upp- komma vid tillämpningen, men som sakkunnigförslagets regel var enkel att tillämpa ansågs det vara att föredraga framför anförda alternativ. Svenska lantarbetsgivareföreningen hade i remissyttrande kritiserat idén att i lagen låta alla dagar, då arbete utförts _ oavsett arbetets varaktighet _ kvalifi- cera -till semester. Departementschefen ansåg sig emellertid ej böra fästa alltför stort avseende härvid med hänsyn bl. a. till att bisyssla enligt lag- förslaget ej berättigade till semester. Departementschefen förklarade även, att om en arbetstagare under viss dag verkligen använts till arbete, det syn- tes rimligt att sådan dag också fick tillgodoräknas honom för beräknande av semesterrätt.

Antalet dagar av en månad, varå arbete måste utföras för att månaden skulle kvalificera till semester föreslogs av andra lagutskottet i utlåtande nr 58 jämkat från 18 till 16 dagar under motivering att man inom industrin under krisåren i början av 1930-talet tämligen ofta tillämpat fyra dagars arbetsvecka. En arbetstagare, som hela månaden utfört arbete enligt sådan ordning, borde ej gå förlustig den på månaden belöpande semesterrätten.

Det i propositionen framlagda lagförslaget antogs med den av utskottet förordade jämkningen av riksdagen.

1942 års semesterkommitté hade ej i uppdrag att pröva spörsmålet huru- vida semesterns längd allmänt sett var lämpligt löst i lagen. En huvudupp- gift för kommittén utgjorde däremot frågan om utvidgning av den i lagen stadgade semesterrätten, så att de korttidsanställda arbetstagarna, vilka ge- nom lagens krav på en sammanhängande anställningstid av minst 180 da- gar hos samma arbetsgivare blott i ringa utsträckning kunde förvärva se— mesterrätt, mera allmänt kunde komma i åtnjutande därav. Härvidlag kon- staterade kommittén, att villkor i avseende på anställningens längd kunde uppställas endast om semestern uppfattades som en anställningsförmån med karaktär av vederlag eller premiering. Från skyddssynpunkt syntes ej möjligt att motivera sådana villkor med att det skyddsbehov lagen ville till- godose endast förelåg när arbetstagaren kunde åberopa en längre tjänstetid i en och samma anställning, men icke när hans arbetskraft under motsva- rande tid tagits i anspråk i flera anställningar, vilka var för sig varit av förhållandevis kort varaktighet. Vid en dylik motivering tvingades man utgå från att de korttidsanställda generellt skulle kunna avvara semester, efter-

som de under tiden mellan de olika anställningarna ägde möjlighet att re- kreera sig. Även bortsett från att uppehåll mellan olika anställningar ej alltid förekom kunde motiveringen dock ej anses hållbar. Kommittén kom därför till den slutsatsen, att det skyddsbehov semesterlagen hade att till- godose principiellt borde bedömas endast efter omfattningen av det av ar- betstagaren utförda arbetet. Efter att närmare ha övervägt skälen för och emot ett semesterkassesystem såsom i och för sig mest rättvist och rationellt stannade kommittén för att föreslå ett bibehållande i princip av den gäl- lande ordningen men med anställningstidens längd förkortad från 180 till 30 dagar. I samband härmed förordade kommittén emellertid ett system för semesterersättnings erläggande, vilket syntes väl ägnat att även för de kort- tidsanställdas del tillgodose semesterns rekreationssyfte och hindra att se- mesterersättningen i praktiken kunde bli en ren lönefyllnad. Kommitténs förslag härutinnan gick ut på att genom anlitande av postgirorörelsen till- skapa en anordning, varigenom i olika anställningar intjänad semester- ersättning kunde hopsparas för att på en gång hållas tillgänglig för arbets- tagaren, när denne skulle hålla semester. Beträffande antalet dagar per månad, varpå arbete måste utföras för att månaden skulle kvalificera till semester, föreslogs ingen ändring. Kommittén, som förordade att bisyssla hädanefter skulle bli semesterberättigande, uttalade i samband härmed sin anslutning till vad departementschefen vid förarbetena till 1938 års semes- terlag framhållit därom, att även sådana arbetstagare, vilka endast någon kortare tid dagligen utförde arbete för en arbetsgivares räkning, borde få tillfälle att årligen komma bort från den dagliga miljön någon tid.

I propositionen med förslag till 1945 års semesterlag förordade föredra- gande statsrådet att kravet på viss sammanhängande anställningstid för förvärv av semesterrätt helt skulle slopas. En sådan lösning skulle överens- stämma med den principiella grundsyn på semesterrätten, vilken 1942 års semesterkommitté anlagt och till vilken statsrådet uttalade sin anslutning, nämligen att omfattningen av arbetstagarens arbete och ej anställningen som sådan borde vara utslagsgivande för semesterrätten. Skulle lagen även i fortsättningen byggas på principen om viss sammanhängande anställnings- tid såsom förutsättning för semesterrätt, måste denna karenstid _ såsom även kommittén funnit _ tillmätas jämförelsevis snävt, enär inom bety- dande områden där säsongarhete förekom arbetsperioderna var så kortva- riga, att en längre anställningstid skulle utestänga arbetstagarna från laglig semesterrätt. Karenstiden kunde emellertid ej då bli uttryck för den tid, efter vilken arbetstagaren skäligen borde ha anspråk på semester, utan dess bety- delse skulle närmast bli av teknisk art.

Departementsförslaget gick även i fråga om kvalifikation till semester genom bisyssla på samma linje som kommittéförslaget. Beträffande antalet dagar per månad, på vilka arbete måste utföras för att månaden skulle kva- lificera till semester, uttalade statsrådet, att ett bibehållande av lli-dagars—

regeln även sedan bisyssla gjorts semesterberättigande visserligen i några gränsfall kunde leda till mindre tillfredsställande resultat, men att regeln hade den stora förtjänsten att den var mycket enkel att tillämpa och skulle te sig än mera fördelaktig, sedan ett fortlöpande anställningsförhållande ej längre utgjorde förutsättning för uppkomsten av semesterrätt. Erfarenhe- terna under de gångna åren hade ej varit sådana, att de enligt statsrådets mening motiverade ett ändrat ståndpunktstagande till ifrågavarande spörs- mål. En minskning av faktorn 16, såsom från arbetstagarhåll föreslagits i yttrande över kommittébetänkandet, ville statsrådet ej heller medverka till. En dylik åtgärd skulle nämligen kunna få som följd att arbetstagaren kunde kvalificera sig till en semesterförmån, som motsvarade mer än en betald ledighetsdag i månaden.

Propositionen behandlades av andra lagutskottet, som i utlåtande (nr 59) underströk, att 16-dagarsregeln kunde medföra vissa ojämnheter särskilt i fråga om kortvariga anställningar, vilka började i mitten av en kalender— månad för att upphöra omkring mitten av en annan kalendermånad. Far- hågor hade inom utskottet uttalats för att nämnda regel kunde föranleda arbetsgivare att avsiktligt förlägga en kortvarig anställning så att arbets- tagaren ej uppnådde 16 arbetsdagar under vare sig den månad då han börjat anställningen eller den under vilken anställningen upphörde. Uppställandet av en fix gräns sådan som vissa dagars arbete i månaden kunde alltid föran- leda påstående, att de arbetstagare som föll under gränsen blev orättvist be- handlade. Med den utformning förslaget fått kunde det dock enligt utskot- tets mening ej anses möjligt att minska faktorn 16 ; ett förhindrande av förekommande ojämnheter kunde ej ske i annan ordning än genom en ändring av lagens konstruktion.

Lagförslaget antogs av riksdagen. 1942 års semesterkommitté upptog i sitt andra betänkande, av år 1945, till behandling frågan, huruvida i lagen någon differentiering av semesterns längd borde ske efter växlande semesterbehov. Kommittén föreslog lagstift- ning om förlängd semester för arbetstagare under 18 år och för arbetstagare i särskilt pressande eller hälsofarligt arbete såsom gruvarbete, nattarbete, mörkrumsarbete och arbete, vari arbetstagaren utsättes för röntgenstrål- ning eller strålning från radioaktiva ämnen. Enligt förslaget sknlle för ar- betstagare under 16 år den lagstadgade semestern utgöra två dagar per må- nad, för arbetstagare mellan 16 och 18 år en och en halv dag per månad, för arbetstagare, som i arbetet utsattes för röntgenstrålning eller strålning från radioaktiva ämnen tre dagar per månad samt för övriga arbetstagare i pressande eller hälsofarligt arbete en och en halv dag per månad.

I proposition nr 221 till 1946 års riksdag framlades på grundval av kom- mittéförslaget förslag till dels lag om ändring i vissa delar av 1945 års se- mesterlag, dels lag om förlängd semester för vissa arbetstagare med särskilt pressande eller hälsofarligt arbete. Lagförslagen innebar i korthet, att ar-

betstagare, som ej uppnått 18 år ävensom vissa gruvarbetare, nattarbetare och mörkrumsarbetare förvärvade rätt till tre veckors semester årligen me- dan arbetstagare i radiologiskt arbete fick semestern förlängd till sex veckor om året.

Frågan om en generell förlängning av den lagstadgade semestern behand- lades sedermera av arbetstidsutredningen, vilken i betänkande år 1950 framlade förslag till allmän förlängning av semestern till 18 dagar, motsva- rande en och en halv dag för varje kalendermånad av kvalifikationsåret.

Utredningen behandlade uteslutande frågan om semesterns förlängning och prövade i detta sammanhang icke gällande regler för kvalifikation till semester. Till grund för utredningens bedömande av spörsmålet om trevec- korssemestern låg främst inhämtade upplysningar från arbetsmarknadens organisationer. Ett flertal arbetsgivarorganisationer uttalade sig om de san- nolika verkningarna av en semesterförlängning och ställde sig därvid ej säl— lan tveksamma till en sådan åtgärd. Organisationernas uttalanden komplet- terades genom en av Industriens utredningsinstitut på uppdrag av Svenska arbetsgivareföreningen verkställd undersökning. På arbetstagarhåll till- styrkte man genomgående en förlängning av semestern till tre veckor.

De av utredningen gjorda övervägandena i fråga om lämpligheten av en allmän semesterförlängning sammanfattades på följande sätt.

Beträffande de direkta ekonomiska verkningarna sedda på kort sikt av en till tre veckor förlängd semester kommer en tendens till produktionsbortfall och kost- nadsstegring att inträda. Denna tendens motverkas dock av den ständigt fort- gående effektiviseringen av produktionsmetoderna, varför de synliga verkningarna med sannolikhet bli en långsammare produktionsstegring än den som eljest skulle ha ägt rum. Sett ur företagarsynpunkt är vidare att beakta, att kostnadsökningen kommer att i viss mån motverkas genom att arbetstagarna bli tvingade avstå från en del av den löneförhöjning som eljest med sannolikhet hade blivit möjlig. På längre sikt äro verkningarna svåra att bedöma; flera omständigheter tala dock för att reformen, sedan den varit i kraft någon tid, får sådana verkningar att det i varje fall till en del blir möjligt att efter hand taga igen vad man under en viss övergångstid fått avstå från.

Ur sociala synpunkter komma ett flertal gynnsamma verkningar att göra sig gällande såsom ökad trivsel och förbättrat tillgodoseende av rekreationsbehovet. Dessa verkningar kunna icke vägas mot följderna av den temporärt minskade tak- ten i produktionsstegringen. Vissa indirekta verkningar uppkomma dock, som torde komma att öka arbetseffektiviteten. Den genom semesterförlängningen för- orsakade sänkta årliga arbetstiden för den enskilde arbetstagaren kan öka ratio- naliseringstakten och därigenom i någon mån motväga de negativa verkningar, som i varje fall omedelbart uppkomma.

Frågan om en förlängning av semestern till tre veckor får i allt väsentligt betraktas som en avvägningsfråga. På grund av arbetstagarnas stora andel av den förvärvsarbetande befolkningen berör denna fråga främst dem själva. Anser man på arbetstagarhåll, att man vill taga ut en eljest möjlig levnadsstandardförbättring i form av ökad fritid, är detta förhållande enligt utredningens uppfattning ett starkt skäl till förmån för reformen.

Som redan i korthet nämnts har man från arbetstagarorganisationerna genom—

gående tillstyrkt 3-veckorssemestern under medvetande om vad detta innebär för medlemmarna. Man har sålunda härvid träffat sitt val. Om arbetstagarna vilja byta ut en viss möjlig löneförbättring mot ökad fritid bör samhället vara berett att medverka härtill, såvida icke sådana verkningar skulle ge sig tillkänna, som ur samhällets synpunkt icke kunna godtagas. Enligt utredningens mening föreligger icke risk härför. Från samhällets sida gäller dock att beakta på vad sätt övriga förvärvsarbetandes intressen beröras.

Denna fråga torde komma under bedömande i samband med den utredning, som lämnats åt arbetsmarknadsstyrelsen angående vidgade möjligheter till semester. Huru denna fråga kan komma att lösas kan för närvarande icke överblickas. Vilken lösning den än erhåller är frågan dock icke av den storleksordningen att den bör förhindra en lösning av 3-veckorssemestern för arbetstagarna. Till detta spörsmål återkommer utredningen i det följande.

Utredningen får under åberopande av det anförda i princip tillstyrka införandet av en till tre veckor förlängd semester. Då den gör detta tillstyrkande sker det under förutsättning, att reformen får en sådan utformning att den, samtidigt som den tillgodoser arbetstagarnas skäliga krav på rekreation, icke medför större eko- nomisk belastning än vad som kan anses rimligt i förhållande till vad man avser att vinna genom reformen.

I proposition nr 72 till 1951 års riksdag framlade Kungl. Maj :t förslag till ändring i semesterlagen i huvudsaklig överensstämmelse med arbetstidsut- redningens förslag. Departementschefen uttalade att det i och för sig knap- past längre rådde några delade meningar om det önskvärda i att utsträcka semestern för arbets-tagarna i gemen till tre veckor om året. Härom hade man vid remissbehandlingen av utredningsförslaget varit så gott som ense; det alltmer ökade jäktet i livsföringen över huvud och ej minst på arbets- platserna tedde sig sannolikt många gånger direkt skadligt för hälsan och medförde ett ökat behov av rekreation. Departementschefen framhöll vi- dare, att sociala rättviseskäl talade för att en större likställighet i semes- terhänseende kom till stånd mellan den kroppsarbetande befolkningen och flertalet tjänstemän, vilka redan tidigare genom reglementen, avtal och sed- vänjor kommit i åtnjutande av längre semester än lagen stipulerade. Med hänsyn till näringslivets förmåga att anpassa sig efter ändrade förhållanden och till den ökade arbetsinsats, som torde följa av en semesterledighet av till— räcklig längd, var det ej heller troligt att produktionsstegringen inom landet genom en semesterförlängning skulle bromsas i så hög grad att det borde betraktas som ett avgörande hinder för reformen. Vid bedömandet av frå— gan hur semestern skulle förläggas borde dock produktionens intressen i behörig grad tillgodoses.

I propositionen föreslogs även att 1946 års lag om semester för vissa ar- betstagare med särskilt pressande eller hälsofarligt arbete skulle ersättas av en ny lag, gällande enbart för arbetstagare, som i arbetet utsättes för rönt- genstrålning eller strålning från radioaktivt ämne. Dessa arbetstagare före- slogs få bibehålla sina gällande semesterförmåner, medan övriga arbetsta— gare, vilka hänförts under 1946 års lag, föreslogs i fortsättningen utfå semester enligt den allmänna semesterlagens grunder.

I utlåtande (nr 28) med anledning av propositionen och de i samband därmed väckta motionerna framhöll andra lagutskottet bl.a. i fråga om lagens regler för kvalifikation till semester följande.

I sitt utlåtande nr 59 till 1945 års riksdag anförde utskottet angående den då införda huvudregeln för uppkomst av rätt till semester, att inom utskottet uttalats farhågor för att nämnda regel skulle kunna föranleda arbetsgivarna att avsiktligt förlägga en kortvarig anställning så, att arbetstagaren icke uppnår 16 arbetsdagar under vare sig den kalendermånad, då han tillträtt anställningen, eller den, under vilken hans anställning upphör. I motionerna 1:358 och II:470 beröres en fråga av närbesläktad natur. I motionerna nämns som exempel, att en flottningsarbetare icke erhölle semester eller semesterlön om han, som i bäckflottningarna kunde bliva fallet, arbetar femton dagar den ena månaden och lika lång tid den andra, alltså på bägge sidor om ett månads- eller kvartalsskifte. En sådan ordning är enligt utskottets mening mindre tillfredsställande. Utskottet uttalade emellertid redan i sitt år 1945 avgivna utlåtande, att det läge i sakens natur att uppställandet av en fix gräns alltid kunde föranleda påstående, att de arbetstagare, som fölle under gränsen, bleve orättvist behandlade; det torde med den utformning 1945 års semesterlag erhållit icke vara möjligt att minska faktorn 16. Såvitt utskottet då kunde finna borde ett förhindrande av ifrågakomna ojämnheter ej kunna ske i annan ordning än genom att lagens konstruktion ändrades. I vissa kollektivavtal har man, enligt vad utskottet erfarit, löst frågan genom att frångå begränsningen till kalendermånad eller kalenderkvartal. Utskottet anser sig dock icke nu kunna förorda en så genomgripande ändring av semesterlagen, som ett tillmötesgående av motionerna på denna punkt skulle innebära.

De framlagda lagförslagen antogs av riksdagen med giltighet från och med den 1 juli 1951.

Vissa kollektivavtalsbestämmelser Endast undantagsvis har i kollektivavtal arbetare inom industrin erhållit rätt till längre årlig semester än tre veckor. Ett sådant undantag gäller inom skorstensfejarfacket, där fyra veckors semester tillämpas. För tjäns- temännens del har däremot sedan gammalt varit vanligt med en differen- tiering av semesterförmånen efter vederbörandes ålder, arbetslön eller båda- dera, vilket medfört att betydande grupper av tjänstemän enligt avtal fått rätt till längre semester än tre veckor. Enligt de centrala kollektivavtal, som träffats för tjänstemannaområdet våren 1962 med giltighet till våren 1964, utgör semestern för alla tjänstemän, som förvärvat rätt till full semester, under år 1963 lägst 21 dagar och under år 1964 lägst 24 dagar.

I vissa kollektivavtal inom industrin har parterna frångått den i lagen anvisade metoden för beräkning av kvalificerande arbetsmått utan att dock därigenom försätta arbetstagaren i ett uppenbart sämre läge än om lagens lö-dagarsregel tillämpats. I det för byggnadsfacket träffade semesteravtalet, som vilar på ett semesterkassesystem, har antalet intjänade semesterdagar gjorts beroende av antalet arbetstimmar under kvalifikationsåret. En lik- nande ordning gäller enligt kollektivavtalet för målarfacket, där semester-

dagarnas antal i princip gjorts beroende av det belopp som insatts på veder— börande arbetstagares semestersparkonto.

Såsom ovan antytts i kapitlet med allmänna överväganden har till följd av den under senare delen av 1950-talet genomförda allmänna förkortningen av veckoarbetstiden från 48 till 45 timmar arbetstiden inom industrin i allt större utsträckning kommit att genom en omfördelning koncentreras till fem veckodagar i stället för sex. Arbetstagarnas organisationer har som följd härav ansett det angeläget att få till stånd en anpassning av semester- lagens kvalifikationsregler efter det nya läget. Som det från andra syn- punkter — med hänsyn till avfattningen av lagens regler om lön under se- mester _— även synts vara ett arbetsgivarintresse att betrakta de arbetsfria lördagarna som arbetade i semesterlagens mening har efter central uppgö- relse mellan Svenska arbetsgivareföreningen och Landsorganisationen för ett betydande antal fack avtal träffats därom, att, i den mån arbetstagare under kvalifikationstiden på grund av omfördelning av årsarbetstiden erhål- ler arbetsfria vardagar, dessa skall betraktas som arbetade dagar i semes- terlagens mening.

Reformkrav Vid 1956 och 1961 års riksdagar har i motioner (1:26, 11:35, I: 353, II: 272 respektive II: 430) framförts yrkande om förlängning av den lagstad- gade semestern från tre till fyra veckor för arbetstagare med särskilt pres- sande eller hälsofarligt arbete. Motionerna har ej föranlett någon riksdagens åtgärd.

I samband med behandling av motioner på semesterlagens område vid 1952 års riksdag uttalade andra lagutskottet (utlåtande nr 7) , att en beräk- ning av semestertiden efter antalet arbetsdagar under kvalifikationsåret i vissa fall kunde vara att föredraga framför en beräkning med hänsyn till det på varje månad belöpande arbetet. Utskottet ansåg frågan böra uppmärk- sammas, men fann den vara ett sådant gränsdragningsproblem, som tills vi- dare borde lösas genom avtal. I samband med att andra ifrågasatta änd— ringsförslag berörande skilda delar av semesterlagen upptogs till prövning, menade utskottet att även detta spörsmål kunde förväntas bli närmare över- vägt.

I ett flertal motioner vid 1960 års riksdag har framförts reformkrav med avseende på reglerna i 7 5 första stycket semesterlagen. I motionerna I : 123 och II : 154 har sålunda hemställts bl. a. om översyn av semesterlagens kva- lifikationsregler i syfte att bringa dessa i överensstämmelse med den genom- förda arbetstidsförkortningen. Motionärerna har anfört följande.

Jämlikt 5 7 i lagen om semester den 29 juni 1945 erfordras att en arbetstagare utfört arbete hos en och samme arbetsgivare i minst sexton dagar under en kalendermånad för att kunna kvalificera sig till semester med en och en halv dag för denna månad. __ _ _

Vid genomförandet av både 1938 års och 1945 års semesterlagar gällde ett annat arbetstidsmått än för närvarande, nämligen den lagstadgade 48-timmarsveckan. Den successiva förkortning av arbetstiden som pågått sedan 1958 och som i år leder fram till den generella 45-timmarsveckan ger enligt vår mening en ny bak- grund till semesterlagens kvalifikationsregler.Dels kommer arbetstidsförkortningen i stor utsträckning att resultera i en arbetsvecka om fem dagar med fria lördagar och dels kommer arbetstidsmåttet per månad i timmar räknat att bli ett helt annat än vad som gällde vid genomförandet av 1938 och 1945 års semesterlagar. Relationen mellan det normala antalet arbetade dagar per månad och antalet kvalifikationsdagar för semester kommer sålunda att förskjutas.

Till detta kommer att genomförandet av 5-dagarsveckan med nuvarande semes- terkvalifikationsregler uppenbart kommer att leda till stora risker för förlust av semesterrätten, t. ex. för månader med flera helgdagar.

I motionerna I: 214 och II : 255 har hemställts om en översyn av semester- lagen, >>så att den kommer att stå i bättre överensstämmelse med på arbets- marknaden nu rådande förhållanden». Motionärerna har åsyftat den genom- förda arbetstidsförkortningen och även de fall då en arbetstagare under en kalendermånad utfört arbete mindre antal dagar än 16 men sammanlagt minst så många timmar, som motsvarar 16 gånger den för tjänsten gällande normalarbetstiden per dag. Motionärerna har anfört bl. a. följande.

Inom många arbetsområden har sedan semesterlagens tillkomst arbetstidsför- kortning genomförts. Denna har ofta uttagits i form av sammanhängande ledighet exempelvis såsom fria lördagar. Därigenom har antalet arbetsdagar per månad minskat i varje fall under vissa perioder av året. Då enligt kommentaren till gällande lag viss tveksamhet synes råda, huruvida dylika arbetsfria dagar är i detta hänseende kvalifikationsgrundande bör enligt vår uppfattning lagen på denna punkt förtydligas.

Slutligen har i motionen II : 583 hemställts »att riksdagen måtte besluta, att i skrivelse till Kungl. Maj:t hemställa att nuvarande kvalifikationsbe- stämmelser i semesterlagen om 16 dagars arbete per kalendermånad ned- sättes till 12 dagar, alternativt att sådana arbetsfria dagar som arbetsmark— nadens parter träffar uppgörelse om på grund av arbetstidsförkortningen skall betraktas som kvalificerade för semester, samt att anställda, som på grund av anställningens karaktär icke kan kvalificera sig för semester, skall erhålla semesterlön enligt villkoren i lagens 17 5».

I motionen diskuteras vissa deltidsanställdas rätt till semester på följande sätt.

Det finns många arbetare som inte kan erhålla semesterrätt därför att deras arbete icke utföres för en och samma arbetsgivares räkning. De kommer inte heller i åtnjutande av särskild semesterlön, eftersom deras anställningsform prin- cipiellt är att hänföra till bestämmelserna i lagens 7 g. De kan arbeta vissa dagar i veckan hos en arbetsgivare och andra dagar hos en annan. Detta kan fortgå året runt. Sammanlagt utför de arbete i den omfattning lagen förutsätter för kvalifika- tion, men på grund av att de arbetar hos två arbetsgivare uppnår de inte kvali- fikationstiden hos någon av dem. Det finns även firmor som året runt har folk anställda två eller ibland tre dagar i veckan. Trots helårsanställning kan de inte kvalificera sig för semester eller semesterlön. Inom städningsarbetet och inom affärsvärlden finns det säkerligen många exempel på förhållanden av detta slag.

Andra lagutskottet har i utlåtande nr 25 år 1960 med anledning av nyss- nämnda motioner anfört följande.

Genom arhetstidsförkortningen, som bland annat medför åtminstone tidvis en arbetsvecka av fem dagar för ett flertal arbetstagare, har frågan om kvalifikations- tiden kommit i ett delvis nytt läge. Den sammanhängande tid, under vilken arbets- tagaren måste utföra arbete för arbetsgivarens räkning för att kvalificera sig till semesterrätt, har sålunda vid en genomförd 5-dagarsvecka förlängts. I månader med många helgdagar, då icke sällan helgpermitteringar förekommer, kan vidare risk uppstå för förlust av semesterrätten. Utskottet finner därför i likhet med motionärerna vägande skäl tala för en justering av semesterlagens regler i berörda avseende. Huruvida en sådan bör ske genom att antalet kvalifikationsdagar ned- sättes eller genom att de på grund av arbetstidsförkortningen erhållna fridagarna jämställes med arbetade dagar eller genom att som kvalifikationskrav införes visst antal arbetade timmar eller på annat sätt, anser sig utskottet icke nu böra taga ställning till. Problemet bör i stället göras till föremål för utredning, vilken bör bedrivas med skyndsamhet så att förslag i ämnet kan föreläggas riksdagen snarast möjligt.

Spörsmålet om de korttidsanställdas rätt till semester har sedan lång tid tillbaka varit föremål för uppmärksamhet. Redan vid antagandet av 1938 års lag om semes- ter var man medveten om att systemet med arbetsdagarnas anknytning till kalen- dermånad kunde komma att medföra vissa ojämnheter. Den föreslagna regeln an— sågs emellertid förenad med så stora praktiska fördelar, att den allmänt godtogs. Vid tillkomsten av den nu gällande lagen om semester 1945 uttalade andra lag— utskottet, att det låg i sakens natur, att uppställandet av en fix gräns, sådan som vissa dagars arbete i månaden, alltid kunde föranleda påståendet att de arbets- tagare som föll under gränsen blev orättvist behandlade. Ett förhindrande av olägenheterna förutsatte emellertid att lagens konstruktion skulle ändras, vilket utskottet då icke ville förorda.

Frågan om de korttidsanställdas rätt till semester har i många fall funnit sin lösning genom kollektivavtal, i vilka ett annat beräkningssätt kommit till använd- ning än semesterlagens . Enligt utskottets uppfattning kvarstår emellertid fort- farande vissa grupper av deltidsanställda arbetstagare, som ännu icke fått sin semesterfråga tillfredsställande ordnad. Vid den översyn av semesterlagens kvali- fikationsbestämmelser, för vilken utskottet i det föregående uttalat sig, visar det sig sannolikt nödvändigt att ompröva frågan om lagens konstruktion. Det före- faller utskottet lämpligt att i samband därmed jämväl de i motionerna aktualise- rade problemen göres till föremål för övervägande.

Kommittén har i cirkulärskrivelse till arbetsmarknadens organisatio- ner berett dessa tillfälle ange eventuella synpunkter på frågor som sam- manhänger med en allmän översyn av semesterlagens nuvarande regel- system. Ett stort antal arbetstagarorganisationer _ bl. a. Sveriges arbetsle- dareförbund, Svenska maskinbefälsförbundet, Svenska byggnadsarbetare— förbundet, Svenska fastighetsarbetareförbundet, Hotell- och restaurangper- sonalens förbund, Svenska kommunalarbetareförbundet, Svenska lantarbe— tareförbundet och Svenska metallindustriarbetareförbundet _ har härvid yrkat att antalet för kvalifikation till semester erforderliga dagar med ar- bete per månad måtte sänkas eller kravet på visst arbetsmått helt slopas. Statens avtalsnämnd har framfört begäran om översyn av 16-dagarsregeln

>>i syfte att kunna anpassa denna till de numera på arbetsmarknaden före- kommande typerna av arbetstidsförkortning».

Bland de synpunkter, som anförts till stöd för en ändring av kvalifika- tionsregeln, märkes följande, hämtade från Svenska kommunalarbetareför- bundets yttrande.

semesterlagen nu skall överses, vill förbundet framhålla det önskvärda i att den regel, som finns i semesterlagen att sexton arbetsdagar skall fullgöras under varje kvalifikationsmånad, uppmjukas eller borttages. Nedsättningen av arbetstiden från 48 till 45 timmar per vecka har för de medlemmar inom vårt område, som har vanlig dagarbetstid, uttagits i form av fria lördagar och för sådana arbetstagare, som tjänstgör under sön- och helgdagar och vid olika tider på dygnet, s.k. schemapersonal, genom att antalet dubbla fridagar utökats för att skapa motsvarighet till de fria veckosluten. Härigenom minskas påtagligt antalet arbetsdagar under varje månad och det behövs endast obetydlig frånvaro på grund av privata skäl, deltagande i förhandlingar eller liknande för att kvalifikations- tiden skall komma att understiga 16 arbetsdagar per månad.

Svenska frisörarbetareförbundet har framhållit bl.a. följande. Inom frisörfacket förekommer i mycket stor utsträckning att våra kvinnliga medlemmar endast uppehålla deltidsanställning, omfattande tre arbetsdagar per vecka, vilket medför att de enligt nuvarande lagbestämmelser icke äger rätt till semester eller semesterersättning. Att i detta fall kunna komma fram till den regeln, att de exempelvis vore berättigade till halv semester skulle detta säkerligen vara värdefullt. Alternativt kan man ju tänka sig att antalet arbetade dagar per kalendermånad ändras från nuvarande 16 till 12.

Tjänstemännens centralorganisation har härutinnan åberopat bl.a. ytt- rande av Sveriges arbetsledareförbund, som anfört följande.

En arbetstagare som för arbetsgivares räkning under en månad arbetar minst 16 dagar kvalificerar sig enligt nuvarande lag till en och en halv dagars semester. Inom tjänstemannagruppcrna förekommer det ofta platsbyten den 15 i månaden och möjlighet föreligger då icke att under denna månad intjäna någon semester- rätt. Vi hemställer därför att kommittén prövar möjligheten att anknyta semester- rätten till 15-dagarsperioder, så att man för varje 15-dagarsperiod förvärvar rätt till semester om man varit i tjänst minst 8 dagar.

Kommittén Såsom redan inledningsvis antytts har kommittén icke närmare gått in på frågan om lämpligheten av att den lagstadgade semestern förlänges från tre till fyra veckor. Kommittén har vid sina överväganden utgått från att en sådan förlängning avses komma till stånd i en nära framtid och har sett som sin uppgift att framlägga förslag till de lagändringar, som får anses erforderliga för att förlängningen av semestern skall kunna realiseras. Alltsedan tillkomsten av 1945 års semesterlag är förvärvet av semester- rätt _ om man i detta sammanhang bortser från vad som gäller beträffande kvalificerande frånvaro _ uteslutande beroende av omfattningen av arbets- tagarens arbete för arbetsgivarens räkning. Grundtanken är att arbetstaga- ren successivt genom sitt arbete förvärvar ett allt större behov av semester

och samtidigt även rätt att få detta behov tillfredsställt. Lagen ger i 7 5 första stycket uttryck häråt genom regeln att arbetstagaren för varje kalen- dermånad, under vilken han utför arbete av viss omfattning, får rätt till viss på månaden belöpande semesterledighet.

Till en början har kommittén övervägt huruvida skäl kan anses föreligga för att frångå den nuvarande konstruktionen med semesterrätten avhängig av det under varje kalendermånad utförda arbetet. Från arbetstagarhåll har framhållits att det för arbetstagare i vissa arbeten av intermittent natur, exempelvis stuveriarbete, ofta skulle te sig fördelaktigare, om måttet av det utförda arbetet under ett helt kvalifikationsår _ ej det på varje enskild kalendermånad därav belöpande arbetet _ lades till grund för bestämman- de av semesterrättens omfattning. Lagens bestämmelse, att rätt till semester förvärvas för varje kalendermånad, synes emellertid äga så stora praktiska fördelar framför en beräkning på grundval av arbetet under hela kvalifika- tionsåret, att kommittén ansett sig böra förorda ett bibehållande av den härvidlag gällande ordningen. Som en följd av att semestern förutsättes bli förlängd från tre till fyra veckor föreslås emellertid att antalet semesterda- gar, belöpande på varje kalendermånad, höjes från en och en halv till två, motsvarande för helt kalenderår 24 semesterdagar. En konsekvens av denna ändring blir att den nuvarande regeln om uppräkning vid brutet dagantal kan utgå. Svårigheterna att tillgodose de intermittenta arbetstagarnas berät- tigade intresse av semester har kommittén ansett lämpligare att pröva i samband med frågan, vilket mått av arbete som bör fordras för att arbets- tagaren skall få komma i åtnjutande av den på en viss kalendermånad be- löpande förmånen av semester. Kommittén övergår härmed till att diskutera detta spörsmål.

Såsom redan antytts uppställer den nuvarande semesterlagen , till skill- nad från 1938 års semesterlag, ej något uttryckligt krav på viss samman- hängande anställningstid för rätt till semester. Lagens föreskrift, att en ar- betstagare för att bli berättigad till semester för viss kalendermånad där— under skall ha utfört arbete för arbetsgivarens räkning under minst 16 da— gar (lö-dagarsregeln), innebär emellertid i praktiken, att ett anställnings- förhållande måste ha förelegat under större delen av månaden för att arbets- tagaren skall få tillgodoräkna sig denna såsom kvalificerande för semester. En arbetstagare med mycket kortvariga anställningar eller med arbete av intermittent natur kan till följd av lagens nuvarande konstruktion gå miste om semester för viss månad, oaktat han utfört arbete under väl så många dagar som en fast anställd arbetstagare, och detta till följd av att arbetet i det förra fallet utförts för flera arbetsgivares räkning, men i det senare fal- let blott hos en arbetsgivare. Såsom både 1938 års semestersakkunniga och 1942 års semesterkommitté konstaterat torde det antydda problemet kunna lösas fullt tillfredsställande och i allo rättvist endast genom inrättande av ett centralt semesterkassesystem. Genom ett sådant kan varje anställning,

hur kortvarig den än må vara, räknas arbetstagaren tillgodo för förvärv av semester. Förmånen av semester blir då helt avhängig av omfattningen av vederbörandes arbetsinsats, oberoende av om arbetet utförts hos en eller flera arbetsgivare. Inrättandet och drivandet av en central semesterkassa erbjuder emellertid påtagliga praktiska problem, vilket erfarenheterna från grannländerna Danmark och Norge visar. Med hänsyn härtill har kommit— tén efter närmare övervägande ansett sig _ i likhet med sina föregångare _ böra pröva andra utvägar än införande av ett centralt semesterkasse- system till lösande av de nu antydda problemen.

I anslutning till de reformkrav, som i skilda hänseenden framförts med avseende på lagens 16-dagarsregel, har kommittén övervägt olika mer eller mindre vittgående alternativ för jämkning av det mått av arbete per kalen- dermånad, som bör fordras för att en arbetstagare skall få rätt till den på månaden belöpande semestern. Kommittén har till en början funnit sig icke kunna uttrycka arbetsmåttet annat än medelst en tidsfaktor. I motio- ner till 1960 års riksdag har emellertid diskuterats möjligheten att ersätta det nuvarande dagmåttet med ett timmått. Motionärerna synes härvid ha haft för ögonen läget för vissa deltidsanställda, Vilka >>under en kalender- månad utfört arbete mindre antal dagar än 16 men sammanlagt minst så många timmar som motsvarar 16 gånger den för tjänsten gällande normal- arbetstiden per dag». Vägande invändningar kan emellertid resas mot infö- randet av ett timmått. Till en början kan det för viss vecko- och månads- avlönad personal vara förenat med praktiska svårigheter att tillämpa ett sådant. Kongruensen med reglerna om kvalificerande frånvaro kan också bli lidande. Den allvarligaste invändningen torde emellertid ha sin grund i föl- jande förhållande.

Inom viss industri, särskilt textil- och konfektionsindustrin, samt inom handeln, fastighetsskötseln ävensom hotell- och restaurangnäringen finnes ett betydande antal deltidsanställda. Av dessa synes flertalet ha sin arbetstid förlagd på sådant sätt, att arbete utföres på de flesta av arbetsveckans da- gar men under kortare tid per arbetsdag än för de heltidssysselsatta. Så- lunda förekommer tämligen allmänt inom textilindustrin att två deltidsan- ställda >>delar>> en heltidssyssla på sådant sätt, att den ena arbetstagaren arbetar under förmiddagstimmarna och den andra under eftermiddagstim— marna. Ett förhållandevis mindre antal deltidsanställda synes i stället ha sin arbetstid förlagd på sådant sätt, att deras arbete omfattar mindre än fyra dagar i veckan men i stället normal arbetstid under dessa dagar.

Även om antalet kvalificerande arbetstimmar sättes väsentligt lägre än som motsvarar 16 dagar med normal dagarbetstid, sju och en halv timmar, riskerar med hänsyn till det nu anförda större grupper av arbetstagare att komma i ett sämre läge med avseende på kvalifikation för semester än om dagmåttet behålles i lagen. Ett exempel må tjäna till belysning härav. Antag att det kvalificerande arbetsmåttet bestämmes motsvara tolv dagar med

normal arbetstid, dvs. 90 arbetstimmar. En deltidsanställd arbetstagare med tre eller fyra timmars arbete per dag under fem av veckans vardagar full— gör under en månad 70—90 arbetstimmar. En sålunda deltidssysselsatt skulle riskera att förlora semesterförmånen, om lagens arbetsmått bestäm- des i timmar, vilket däremot ej skulle kunna inträffa, om dagmåttet bibe- hölles oförändrat.

På grund av vad sålunda anförts har kommittén ansett sig böra avstå från att föreslå någon ändring av själva måttenheten för beräknande av det på varje månad belöpande semesterkvalificerande arbetet. Det återstår då att pröva huruvida lagens nuvarande kvalifikationsgräns, 16 dagar, bör jämkas.

De reformkrav som framförts med avseende på kvalifikationsregeln i 7 5 har ej endast tagit sikte på en förbättring av de korttids- och deltidsanställ- das villkor i semesterhänseende utan i måhända ännu högre grad syftat till en jämkning av arbetsmåttet med hänsyn till följande förhållanden.

Genom lagstiftning den 16 maj 1957 infördes i 1930 års lag om arbetsti- dens begränsning bestämmelser om en successiv förkortning under perioden 1958—1960 av den ordinarie arbetstiden med en timme i veckan per år. Sedan den 1 januari 1960 utgör till följd härav den ordinarie veckoarbetsti- den 45 timmar gentemot tidigare 48. Den arbetstidsförkortning, som sålunda ägt rum, har i betydande utsträckning utnyttjats genom överenskommelser mellan arbetsgivare och arbetstagare om ett växlande antal fria lördagar — under sommaren eller för längre tid, stundom under hela året. Eftersom arbetstidsförkortningen avsett blott tre timmar i veckan har i allmänhet överenskommelser om fria lördagar förutsatt en omfördelning av arbetsti- den över hela året eller delar därav. Efter vad som framkommit vid en nyligen framlagd utredning, vilken företagits av >>1959 års undersökning av arbetstidsförkortningens verkningar» (SOU 1962:17) har emellertid möj- ligheten att uttaga arbetstidsförkortningen i form av fria lördagar utnytt- jats i hög grad. Av utredningsmaterialet framgår, att redan 45-timmars- veckans första år, 1960, 49,7 procent av arbetarna inom den egentliga in- dustrin erhållit lediga lördagar under sommarmånaderna, 22,4 procent le— diga lördagar utspridda över hela eller större delen av året, samt 14,5 pro- cent lediga lördagar under hela året. Endast 13,4 procent av arbetarna ut— nyttjade icke alls arbetstidsförkortningen i form av lediga lördagar. För industritjänstemännens del var förhållandena likartade. Såsom utredningen framhåller har utvecklingen under åren efter 1960 gått i riktning mot allt mer omfattande lördagsledighet. För jämförelses skull må tillfogas, att av de anställda inom handeln endast 1,6 procent år 1960 hade någon vardag i veckan ledig hela året, 10,1 procent vissa dagar lediga medan 84,5 procent av de anställda utnyttjade arbetstidsförkortningen genom en minskning av den dagliga arbetstiden.

I ett flertal motioner vid 1960 års riksdag framhölls att det läge som

uppkommit till följd av arbetstidsförkortningen krävde en revision av se- mesterlagens kvalifikationsregler. Samma synpunkt har mött i ett stort antal av de svar som kommittén sommaren 1961 erhållit med anledning av sin enkät till arbetsmarknadens organisationer. Sammanfattningsvis innebär de härvidlag framförda yrkandena krav på att lö-dagarsregeln ändras med hänsyn till att veckoarbetstiden ej längre är densamma som vid regelns in- förande utan tre timmar kortare och till att koncentrationen av veckoarbets- tiden till fem i stället för sex vardagar medför risk för arbetstagare att för- lora semesterrätten, särskilt för månader med flera helgdagar. I allmänhet går reformkraven ut på en sänkning av antalet dagar per månad, på vilka arbete måste utföras för att månaden skall kvalificera till semester. Vissa förslagsställare har förordat en kvalifikationstid per månad om tolv dagar.

Härvidlag må till en början erinras om de överväganden, vilka ledde till fixerandet av den gällande 16-dagarsgränsen. 1936 års semestersakkunniga hade förordat, att arbetstagare, vilken under större delen av en månad ut- fört arbete hos arbetsgivaren, skulle bli berättigad till semester och hade därför föreslagit en gräns vid 18 arbetade dagar, motsvarande tre fulla arbetsveckor med normal arbetstidsförläggning. Departementschefen bi- trädde i propositionen till riksdagen detta förslag. Efter framställning av utskottet jämkades emellertid antalet dagar till 16. Som motivering härför åberopades, att under krisåren i början av 1930-talet inom industrin ej säl- lan tillämpats fyra dagars arbetsvecka.

Mot bakgrund av vad sålunda förekom vid tillskapandet av 16-dagars- regeln kan den omständigheten att veckoarbetstiden genom lagstiftning för- kortas med tre timmar och som följd därav fem dagars arbetsvecka blivit en vanlig företeelse knappast sägas utgöra något ovedersägligt skäl för en kraftigare jämkning av 16-dagarsregeln. Uppenbart är emellertid, att en ar- betstagare, som åtnjuter fria lördagar, normalt måste vara knuten till en och samma arbetsgivare under större del av en månad —— lördagar samt sön- och helgdagar inberäknade —— för att bli berättigad till semester än om ar- bete skulle ha utförts även på lördagarna. Denna omständighet utgör visst stöd för tanken att i lagen jämka antalet kvalificerande arbetsdagar per månad.

Som nämnts har kravet på en jämkning av 16-dagarsgränsen också moti- verats därmed att denna gräns även för fast anställd personal, med hänsyn till att veckoarbetstiden i allt större utsträckning koncentreras till fem av veckans vardagar, innebär risk för förlust av semesterrätt, särskilt under månader med många helgdagar. Kommittén har närmare granskat detta argument. Det har då visat sig, att även om en arbetstagare har lediga lör- dagar under hela året, han likväl icke löper risk att för någon månad gå förlustig semesterrätt, därest han icke någon tid är frånvarande från arbe- tet av anledning, som icke kvalificerar till semester. Tydligt är emellertid samtidigt, att marginalen mellan arbetsdagarnas antal och antalet enligt la-

gen kvalificerande arbetsdagar vissa månader blir påfallande smal, därest lördagarna alltigenom är arbetsfria. I maj och december kan de arbetsfria dagarnas antal bli så stort, att antalet dagar, då arbete normalt utföres, krymper till l7_18 dagar. Därest arbetstagaren en sådan månad är från— varande några enstaka dagar av icke kvalificerande anledning _ exempelvis till följd av permittering _ föreligger uppenbar risk för förlust av semester- rätten, om 16-dagarsgränsen behålles. Även detta förhållande talar i någon män för en jämkning av 16-dagarsregeln. Tydligt är likväl, att risken för en heltidssysselsatt arbetstagare att någon månad till följd av frånvaro oför- skyllt förlora den på månaden belöpande semesterrätten minskat betydligt sedan frånvaro på grund av vanlig sjukdom genom lagändring år 1954 blivit semesterkvalificerande inom vissa gränser.

Efter närmare övervägande av de skäl som åberopats till stöd för en jämkning av 16-dagarsregeln _ dels den genomförda arbetstidsförkort— ningen och dess verkningar, dels de korttids- och deltidsanställdas alltjämt delvis otillfredsställande villkor i semesterhänseende _ har kommittén stannat för att föreslå den ändringen i gällande kvalifikation—sregel, att ar- betstagaren förvärvar rätt till två semesterdagar, sedan arbete utförts för arbetsgivarens räkning på minst 15 dagar av en kalendermånad, medan rät- ten till den första av de på månaden belöpande semesterdagarna förvärvas redan när arbete utförts på åtta dagar. Genom denna konstruktion, vilken synts tekniskt lämplig med hänsyn till att antalet semesterdagar per kalen- dermånad förutsättes öka till två, har kommittén ansett sig kunna tillgodo- se å ena sidan de fast anställda arbetstagarnas önskemål om en viss jämk- ning med hänsyn till den genomförda arbetstidsförkortningen, å andra sidan de korttids- och deltidsanställda arbetstagarnas än mer påtagliga behov av en revision av kvalifikationsregeln. En gräns vid 15 arbetsdagar motsvarar tre veckor med fem arbetsdagar och kan sålunda sägas stå i över-Å ensstämmelse med lagstiftarens ursprungliga tanke att semesterrätt skulle intjänas genom arbete i tre fulla arbetsveckor. Samtidigt innebär en gräns för intjänandet av den första semesterdagen vid åtta arbetade dagar att en ej så obetydlig grupp av korttids- och deltidsanställda, vilka tidigare icke kunnat förvärva rätt till semester, blir delaktiga av semesterförmånen. En fördelaktig konsekvens synes vara, att en arbetstagare, som byter anställ- ning i mitten av en månad, icke som tidigare går miste om den på månaden belöpande semestern utan förvärvar rätt till semester med en dag i vardera anställningen.

Gentemot det framlagda förslaget invändes måhända att det kan få som följd att arbetstagare kvalificerar sig till en semesterförmån, motsvarande mer än två betalade ledighetsdagar i månaden. Risken härför har emellertid alltsedan bisyssla genom 1945 års semesterlag gjordes kvalificerande för se- mester varit påtaglig och kommittéförslaget torde härvidlag knappast inne- bära att risken ökas nämnvärt. Detta torde i vart fall knappast bli fallet

därest systemet för intjänande av lön under semestern samtidigt ändras i den av kommittén föreslagna riktningen. Kommitténs förslag härutinnan går, så- som nämnts i kapitlet om förslagets huvuddrag och som i ett annan av- snitt närmare skall behandlas, ut på att arbetstagare, vilka icke avlönas med tidlön, bestämd för vecka eller längre tidsenhet, under semestern skall uppbära lön med viss procentuell andel av arbetsförtjänsten under kvali- fikationsåret, förutsatt att någon rätt till semester intjänats. Med denna konstruktion blir för arbetstagaren den ekonomiska gottgörelsen vid semes- ter densamma, oavsett om arbetet under månaden utföres åt flera arbets- givare eller åt en enda. Genom inrättande av ett procentlönesystem torde i själva verket risken för »dubbelkvalifikation» bli mindre än vid nu rådande förhållanden, något som sammanhänger med genomsnittslönesystemets res- pektive procentlönesystemets hela konstruktion. Vad beträffar vecko- och månadsavlönad personal torde endast i undantagsfall arbetsförhållandena vara sådana, att arbetstagare har möjlighet att mera kontinuerligt kvalifi— cera sig för större semesterförmån än lagen avsett.

Redan av det antydda framgår att kommitténs förslag till revision av kvalifikationsregeln i 7 & semesterlagen intimt sammanhänger med försla- get om inrättande av ett procentlönesystem. Detta har också betonats i av- snittet om förslagets huvuddrag. I detta sammanhang må emellertid ytter- ligare framhållas följande.

Det föreslagna procentlönesystemet innebär som nämnts i huvudsak att en tim— eller ackordsavlönad arbetstagare .i semesterlön erhåller ett belopp, motsvarande viss procentuell andel av arbetsinkomsten under kvalifikations- året. Av praktiska skäl föreslås emellertid att _ så snart arbetstagaren för- värvat rätt till någon semester _ vid bestämmande av semesterlön undantag ej göres för inkomst, som må belöpa på tid vilken icke kvalificerar till semes- ter. Därest exempelvis en arbetstagare arbetar 14 dagar av en månad åt en arbetsgivare förvärvar han rätt till en semesterdag, men hans semesterer- sättning bestämmes i procent av inkomsten under alla 14 dagarna. För att icke denna konstruktion av semesterlönesystemet, vilken för övrigt tjänar att eliminera vissa olägenheter från rättvisesynpunkt av lagens dagmått, skall kunna ge upphov till någon påtaglig överkompensation för de tim- och ackordsavlönade i förhållande till de vecko- och månadsavlönade, har det ansetts angeläget att göra tidsintervallen vid intjänande av de på månaden belöpande semesterdagarna kort. Den >>trappstegskvalifikation» som kom- mittén föreslagit tjänar sålunda även detta syfte.

Kvalificerande frånvaro från arbete

Gällande och äldre lagar jämte förarbeten Till semester kvalificerar, förutom dag, varunder arbete utföres för en ar- betsgivares räkning, även dag, varunder arbetstagaren av vissa anledningar

är frånvarande från arbetet. Med dag å vilken arbete utförts jämställes så- lunda enligt 7 5 andra stycket semesterlagen dag, då arbetstagaren under pågående anställning, dels åtnjutit semester, dels varit oförmögen till arbetet på grund av sjukdom, dock att dag som infaller efter det att arbetstagaren till följd av sjukdom varit frånvarande sammanlagt 90 dagar av kvalifika- tionsåret jämställes endast om arbetsoförmågan föranletts av yrkesskada, dels i samband med havandeskap eller barnsbörd avhållit sig från arbetet, i den mån bortovaron ej överstigit tolv veckor, dels ock fullgjort sådan i 27 & värnpliktslagen eller med stöd därav föreskriven militärövning om högst 60 dagar, som ej är beredskapsövning eller direkt ansluter sig till första tjänstgöring, dock att av tid för militärövning högst 60 dagar av varje kvalifikationsår må räknas arbetstagaren till godo.

Dag under vilken arbetstagaren varit frånvarande från arbetet på grund av sjukdom, havandeskap eller barnsbörd eller sådan militärövning som ovan nämnts, jämställes enligt 7 & tredje stycket icke med dag på vilken arbete utförts, därest arbete eljest uppenbarligen icke kunnat beredas ar- betstagaren på sådan dag.

Därest arbetstagaren är frånvarande på grund av sjukdom är arbetstaga- ren jämlikt stadgande i 7 5 fjärde stycket skyldig att, om arbetsgivaren påfordrar det, genom intyg av läkare eller allmän sjukkassa styrka att han på grund av sjukdomen varit oförmögen till arbetet.

1936 års semestersakkunniga föreslog att som privilegierad orsak till från- varo från arbetet skulle anses semester, olycksfall i arbetet, yrkessjukdom och viss kortvarig militärtjänstgöring (repetitionsövning). I fråga om nu nämnda frånvaroanledningar ansåg de sakkunniga, att omständigheterna var sådana, att den på frånvarotiden belöpande semesterrätten skäligen ej borde gå förlorad. Beträffande frånvaro på grund av sjukdom i allmänhet fann de sakkunniga tveksamt, huruvida privilegiering borde ske. Visserligen förelåg ömmande skäl och ofta nog var behovet av rekreation efter genom— gången sjukdom betydande. Belastningen för arbetsgivarna genom en privi- legiering av dylik frånvaro befarades dock bli alltför stor. Detta kunde med- föra en tendens hos arbetsgivarna att verkställa uppsägning vid långvariga sjukdomsfall. Ifråga om privilegiering av tid, varunder kvinna före och efter nedkomst antingen på grund av lagbestämmelse eller av fri vilja avhöll sig från avlönat arbete, ansåg de sakkunniga att förhållandena låg till på samma sätt som ifråga om sjukdomstid.

I betänkandet framhöll de sakkunniga i samband med frågan hur avbrott i anställning borde beaktas, att i brist på lagstiftning om arbetsavtal i praxis utvecklat sig den uppfattningen, att permittering under ej alltför lång tid icke ansågs bryta arbetsavtal, ej heller deltagande i arbetskonflikt, såvida vederbörande omedelbart därefter fick fortsätta arbetet. De sakkunniga ut- talade som en följd härav att det fick anses >>orimligt att (arbetsgivaren skulle vara nödsakad) giva sina anställda semester, som skulle anses vara

intjänad under en konflikt eller permittering på grund av arbetsbrist». I samband med spörsmålet om olika slags kvalificerande frånvaro uttalade de sakkunniga vidare följande.

Att semestertid ej skall kunna intjänas under permittering till följd av arbets- brist eller under annan arbetstidsförkortning, som icke avser minskning av antalet arbetade timmar per dag, eller under arbetskonflikt måste, såsom tidigare anförts, anses vara självfallet.

De sakkunniga kunna för sin del icke finna, att det skulle följa av allmänna rättsgrundsatser, att arbetstagaren skulle vara berättigad till semester, belöpande exempelvis å tid, då han på grund av en proklamerad sympatilockout, vilken ju icke kan anses avbryta ett arbetsavtal, ej fått utföra sitt arbete. Huru härmed förhåller sig i alla de fall, då hinder i arbetsgivarens person föreligger för att arbetstagaren skall kunna utföra arbetet, torde vara mera tveksamt. Här åsyftas sådana fall som att arbetsgivaren till följd av olyckshändelse eller annan force majeure måste inställa arbetet eller att arbetsgivaren på grund av sjukdom icke kan leda arbetet och detta därför icke kan utföras av arbetstagaren. Arbetsdom- stolens ordförande påpekar härom i sitt yttrande över förslaget till lag om arbets- avtal, att man i vissa kollektivavtal försökt göra en differentiering mellan olika på arbetsgivaren ankommande orsaker till att arbetet måst inställas, vilka orsaker allt efter sin valör fått inverka på olikartat sätt i fråga om rätten till semesterlön. I yttrandet uttalas vidare, att tiden måhända icke vore mogen att göra en mot- svarande skillnad i allmän lag. Till denna uppfattning vilja de sakkunniga ansluta sig. Det bör emellertid framhållas, att det vid förevarande lagstiftning icke är fråga om att endast lagfästa hittills gällande praxis. I syfte att erhålla i möjligaste mån enkla och lättillämpliga lagbestämmelser hava de sakkunniga ansett sig kunna bortse från de nu avsedda, tämligen sällan förekommande fallen.

Vad härefter beträffar frågan om behandling av permitteringstid, torde till en början böra lämnas en definition å begreppet permittering till närmare förståelse av vad därmed avses. Om en arbetstagare permitteras, innebär detta en tyst för- pliktelse för arbetsgivaren att giva arbetaren företräde framför andra till åter- anställning och en förpliktelse för arbetaren att ställa sin arbetskraft till arbets- givarens förfogande, då så påfordras. Arbetsavtalet fortlöper under permitterings— tiden, i vart fall om denna ej utsträckes under alltför lång tid. Att arbetsgivarna vid arbetsinskränkning endast permittera arbetarna och alltså ej tillgripa en de- finitiv uppsägning, måste sägas vara ett i och för sig lämpligt system, då detsamma är till fördel för båda parterna. Vid utformandet av lagbestämmelser i skilda hän- seenden bör man därför söka undvika att lämna sådana föreskrifter, som kunna inverka ofördelaktigt på arbetsgivarnas vilja att permittera och åstadkomma, att dessa hellre välja utvägen att definitivt uppsäga arbetarna. _ _ _ I varje fall kunna de sakkunniga ej anse annat än att den för arbetsgivaren enligt åtminstone de flesta kollektivavtal beträffande arbetare underförstådda rätten att vid arbets- brist permittera för längre eller. kortare tid och att under permitteringstiden icke utbetala lön skall föranleda till att ej heller semester skall kunna intjänas under permitteringstviden. _ _ _ Det föreligger icke heller någon anledning att här- vidlag göra någon skillnad mellan permittering och andra former av arbetstids- förkortning, dock att någon inverkan å semesterrätten icke bör äga rum, om antalet arbetstimmar per dag minskats.

1938 års semesterlag kom att upptaga de i sakkunnigförslaget framlagda reglerna i fråga om privilegierade frånvaroanledningar. I propositionen med

lagförslaget uttalade departementschefen visserligen att han gärna skulle ha sett, att det varit möjligt att med någon tidsbegränsning privilegiera även havandeskap och annan sjukdomstid än den i sakkunnigförslaget omnämn— da, men att han sade sig befara att en bestämmelse härom skulle medföra risk för uppsägning från arbetsgivarens sida. För att icke arbetstagare som varit frånvarande från arbetet på grund av exempelvis olycksfall i arbetet skulle komma i ett bättre läge än övriga hos samma arbetsgivare anställda i det fall att permittering ägt rum under hans frånvaro, förordade departe- mentschefen emellertid en bestämmelse i lagen om att privilegierad tid ej finge medräknas om det vore uppenbart att arbete eljest ej kunnat beredas arbetstagaren under sådan tid.

Genom lagstiftning vid 1942 års riksdag (proposition nr 44/1942) bragtes semesterlagens regel i fråga om privilegierad frånvaro för deltagande i mili- tärövning i överensstämmelse med bestämmelserna i värnpliktslagen den 30 december 1941. Den år 1942 införda bestämmelsen, vilken bibehållits oförändrad sedan dess, har i huvudsak följande innebörd: Såsom i semes- terhänseende privilegierad tjänstgöring räknas _ under förutsättning att tjänstgöringen ej ansluter sig direkt till första tjänstgöring _ repetitions- övning, efterutbildningsövning, fortsatt tjänstgöring om högst 60 dagar samt tjänstgöring för värnpliktiga, avsedda för handräckningstjänst, om högst 60 dagar. Privilegieringen hänför sig till varje kalenderår. Icke privi- legierad är första tjänstgöring, beredskapsövning, fortsatt tjänstgöring om mer än 60 dagar, tjänstgöring för värnpliktiga i handräckningstjänst om mer än 60 dagar, varje slag av tjänstgöring, som direkt ansluter till första tjänstgöring, samt tjänstgöring enligt 28 g 1 inom. värnpliktslagen.

1942 års semesterkommitté föreslog ej annan ändring i reglerna om kvali- ficerande frånvaro från arbetet än att en ny privilegierad frånvaroorsak bor- de införas i lagen, nämligen havandeskap och barnsbörd. Kommittén ine- nade att samma billighetsskäl, som talat för att arbetstagaren fick tillgodo— räkna sig viss annan frånvarotid, minst lika starkt gjorde sig gällande be- träffande havandeskapstid. Någon risk för att havandeskapstidens privile- giering i semesterhänseende skulle göra arbetsgivarna benägna att avskeda arbetstagare ansågs ej behöva hysas. Genom lag den 19 maj 1939 hade näm- ligen införts förbud mot avskedande av kvinnlig arbetstagare av den an- ledningen att denna i samband med havandeskap eller barnsbörd under skä- lig tid, dock högst tolv veckor, avhöll sig från arbete. Lagen gällde visserli- gen ej för arbetsgivare med färre än tre arbetstagare i sin tjänst och ej heller för arbetstagare, som ej haft sin anställning sedan minst två år till- baka, men vilade dock på den uppfattningen att havandeskap ej borde få inverka på arbetstagarens anställningsförhållande. Till följd härav fick man vara berättigad antaga att havandeskapets privilegiering ej skulle ge anled- ning till obehöriga avskedanden. Kommittén föreslog att samma tid, som intagits i 1939 års lag _ dvs. högst tolv veckor _ vilken också motsvarade

den maximala barnsängsledigheten enligt 17 5 lagen den 29 juni 1912 om arbetarskydd, skulle få anses som arbetad tid.

1945 års semesterlag. I propositionen med lagförslaget biträddes kommit- téns förslag i fråga om privilegiering av frånvaro vid havandeskap och barnsbörd. Föredragande statsrådet framhöll att kommitténs förslag i den- na del godtagits av alla hörda myndigheter och organisationer. I samband härmed omnämnde statsrådet, att 1941 års befolkningsutredning i ett den 22 november 1944 avgivet betänkande ( SOU 1944:51 ) föreslagit vissa änd- ringar i 1939 års lag om förbud mot arbetstagares avskedande i anledning av trolovning eller äktenskap, bl. a. utsträckning från tolv veckor till åtta månader av den tid, under vilken kvinna som är havande eller fött barn må utan uppsägningsrisk avhålla sig från arbetet. Statsrådet uttalade dock, att privilegieringsfrågan enligt semesterlagen ej syntes äga direkt samman- hang med lösningen av det lagstiftningsspörsmål, som avsåges med befolk- ningsutredningens förslag.

Statsrådet behandlade också en av Landsorganisationen i remissyttrande över kommittébetänkandet gjord framställning om privilegiering även av annan sjukdomstid än den som var föranledd av yrkesskada. Statsrådet framhöll följande.

Hur långt man bör utsträcka möjligheten för arbetstagare, som är förhindrad att utföra sitt arbete, att det oaktat kvalificera sig för semester, kan givetvis vara föremål för delade meningar, och vissa skäl kunna onekligen anföras för att, åt- minstone i någon utsträckning, privilegiera även vanlig sjukdomstid. Å andra sidan måste emellertid uppfattningen av semestern såsom en genom arbete in- tjänad förmån beaktas. För arbetsgivaren innebär varje utsträckning av de privi- legierade frånvaroorsakerna en motsvarande ekonomisk belastning. Även för arbetstagarparten kan en sådan utsträckning vara till nackdel, då den kan göra arbetsgivarna mera benägna att tillgripa ett avskedande än eljest. Vid övervägande av denna fråga har jag därför stannat för att icke nu föreslå någon lagändring i förevarande hänseende och att således icke medgiva något tillgodoräknande i semesterhänseende av vanlig sjukdomstid.

Det i propositionen framlagda lagförslaget antogs såvitt nu är i fråga oförändrat av riksdagen.

I en motion (II: 113) vid 1948 års riksdag framställdes ånyo yrkandet att vanlig sjukdomstid skulle göras kvalificerande till semester. Som skäl här- för åberopades att de arbetstagare, som på grund av sjukdom var tvingade till bortovaro från arbetet, ofta var i större behov av vita och rekreation när semestertiden kom än de som haft lyckan att vara friska hela arbetsåret.

Socialstyrelsen fann i yttrande över motionen till andra lagutskottet över- vägande skäl tala mot förslaget att införa bestämmelser om att sjukdom eller olycksfall utom arbetet skulle anses som privilegierad frånvaro. Sty- relsen framhöll särskilt att semesterlagen vilade på grundtanken, att semes- terrätten var en intjänad löneförmån, vilket i princip skulle medföra att semesterrätten borde vara beroende av det verkligen utförda arbetet. Vis-

serligen hade i semesterlagen gjorts vissa avsteg från denna princip men i sakens natur låg att restriktivitet härvidlag borde iakttagas.

Även Svenska arbetsgivareföreningen avstyrkte bifall till motionen och framhöll bl. a. att genom regeln att semesterrätt inträdde för viss kalender- månad, om blott arbetstagaren utfört arbete i minst 16 dagar, bortovaro på grund av sjukdom under tio _ kanske upp till 20 dagar redan enligt gäl— lande lag ej inverkade på semesterrätten.

Landsorganisationen tillstyrkte däremot förslaget att vanlig sjukdom åt- minstone i viss utsträckning skulle få likställas med arbetad tid vid kvali- fikation till semester.

Andra lagutskottet anförde i utlåtande nr 27/1948 _ sedan utredning om viss annan fråga tillstyrkts _ bl. a. följande.

Förslaget att vanlig sjukdomstid i semesterhänseende skall betraktas som arbetad tid, är mera diskutabelt. Semesterlagen vilar på den grundtanken, att semester- rätten är en intjänad löneförmån, Detta har medfört, att semestern i princip gjorts beroende av den tid, under vilken arbetstagaren utfört arbete för arbets— givarens räkning. Från denna princip har visserligen i 7 5 andra stycket semester- lagen gjorts undantag, men det är självfallet, att avvikelser från lagens grund- princip måste ske med stor försiktighet. Enligt semesterlagens nuvarande lydelse är arbetstagares frånvaro från arbete på grund av olycksfall i arbetet eller på grund av yrkessjukdom i semesterhänseende jämställd med arbetad tid. Detta utgör givetvis i och för sig icke något skäl för att frånvaro på grund av annat olycksfall eller annan sjukdom i semesterhänseende skall privilegieras. Vissa skäl kunna emellertid anföras för att i någon utsträckning privilegiera även vanlig sjukdomstid. I samband med den av utskottet förordade utredningen av frågan om förbud för arbetsgivare att förlägga en arbetstagares semester till tid, då denne är sjuk, synes även frågan om privilegiering av frånvaro på grund av vanlig sjukdom böra övervägas. Därvid bör emellertid uppmärksammas, att varje utsträckning av de privilegierade frånvaroorsakerna innebär en ekonomisk belastning för arbets- givarna.

Efter hemställan av utskottet anhöll riksdagen i skrivelse, att Kungl. Maj:t måtte verkställa utredning i berörda fråga.

Samma spörsmål var sedan föremål för motioner vid 1951 och 1952 års riksdagar jämte en interpellation vid sistnämnda riksdag. I interpellations- svaret förklarade departementschefen att spörsmålet skulle tagas upp till- sammans med andra frågor rörande semesterlagen .

Frågan fick förnyad aktualitet sedan 1953 års riksdag fattat beslut om lag om allmän sjukförsäkring, samordnad med en ny obligatorisk yrkesskade- försäkring, att gälla fr. o. m. den 1 januari 1955. Till belysande av hithöran- de frågor upprättades år 1953 inom socialdepartementet en promemoria, vilken utmynnade i förslag till ändring av bl. a. 7 & semesterlagen. I prome- morian anfördes bl. a. följande.

Den samordning av den allmänna sjukförsäkringen och den obligatoriska yrkes- skadeförsäkringen, varom beslut fattats vid årets riksdag, innebär, att yrkesskador dvs. olycksfall i arbetet och yrkessjukdomar _ och andra (»vanliga») sjuk- domar i fortsättningen komma att under en tid av 90 dagar, räknat vid olycksfall

från olycksfallsdagen och eljest från dagen, då skadan yppades, försäkrings— mässigt behandlas enligt i stort sett samma ordning, vanligen enligt sjukförsäk- ringens bestämmelser. Som regel kommer yrkesskadeförsäkringen att ingripa först efter denna tid och ej förrän i samband därmed kommer det att bli anledning att pröva huruvida en sjukdom föranletts av yrkesskada eller ej.

Av vad nu anförts följer, att semesterlagen i det hänseende det nu gäller ej i samma utsträckning som hittills kan bygga på yrkesskadeförsäkringen. För det alldeles övervägande flertalet fall måste frågan om sambandet mellan sjukdom och arbete utredas och avgöras i semesterärendet. Att detta kan komma att medföra stora besvärligheter ligger i öppen dag. Dessa besvärligheter försvinna emellertid om alla sjukdomar såvitt det nu gäller i semesterlagen behandlas lika under den angivna samordningstiden.

I promemorian angavs härefter de skäl som vanligen anförts mot att räk- na sjukdomstid som semesterkvalificerande tid, varjämte uttalades föl- jande.

Samma skälighetshänsyn, som ansetts tala för att arbetstagarna få i semester- hänseende tillgodoräkna sig den nu privilegierade frånvarotiden, kunna uppen- barligen åberopas även när det gäller vanlig sjukdom av ej alltför långvarig beskaffenhet. Genom en begränsad privilegiering av de vanliga sjukdomarna förlora naturligen också de invändningar i betydelse, som taga sikte på den eko- nomiska merbelastningen för arbetsgivarna och den därav föranledda risken för uppsägning av arbetstagare vid sjukdom. Det förefaller för övrigt icke sannolikt att en viss privilegiering av vanlig sjukdom kommer att bli så ekonomiskt kännbar för arbetsgivarna att skyldigheten för arbetsgivare att bereda arbetstagare någon eller några ytterligare semesterdagar kommer att medföra risk för uppsägning.

För en privilegiering i semesterhänseende av tid, då arbetstagaren till följd av vanlig sjukdom är oförmögen till arbetet, talar naturligen den rekreationstanke, som uppbär semesterlagstiftningen. Ofta är det väl så att den arbetstagare som drabbats av sjukdom har behov av längre semester än annan arbetstagare.

Även en annan synpunkt bör i detta sammanhang framhållas. I samband med att den legala semesterns längd år 1951 utsträcktes från två till tre veckor ut- talades, att flertalet tjänstemän till följd av reglementen, avtal eller sedvänjor redan hade längre semester än två veckor om året, medan däremot den stora mängden övriga arbetstagare finge nöja sig med semester enligt lagens minimi- regler. Det torde därför inte kunna förnekas, framhölls det vidare, att sociala rättviseskäl talade för att en större likställighet i semesterhänseende komme till stånd genom en förbättring av den kroppsarbetande befolkningens ställning härvidlag en förbättring som icke syntes kunna förverkligas i önskvärd ut- sträckning annat än genom lagstiftning. Vad sålunda uttalats torde äga sin mot- svarighet även i fråga om rätten att tillgodoräkna tid för frånvaro på grund av vanlig sjukdom såsom semesterkvalificerande tid.

Angående omfattningen av en privilegiering av vanlig sjukdomstid och därmed sammanhängande frågor framhölls sedan i promemorian följande.

Vad härefter gäller frågan i vilken utsträckning frånvaro på grund av sjukdom, som ej föranletts av yrkesskada, bör i semesterhänseende privilegieras tala såväl praktiska hänsyn som billighetsskäl för att anknyta till samordningstiden inom sjuk— och yrkesskadeförsäkringen och att således privilegiera en sjukdomstid av 90 dagar under varje kvalifikationsår.

En sådan privilegieringstid kan konstrueras på olika sätt. Tidsbegränsningen kan således anknytas till varje sjukdom eller sjukperiod för sig eller också genom-

föras så, att man privilegierar sammanlagt 90 sjukdomsdagar under ett kvalifika- tionsår. Skillnaden mellan de olika metoderna framträder, när arbetstagaren under kvalifikationsåret drabbas av flera sjukdoms- eller olycksfall. Mot metoden att räkna varje sjukdom för sig i privilegieringshänseende talar _— förutom att den kan medföra en tyngre belastning för arbetsgivarna än en sammanläggningsregel — att den verkar ojämnt. En arbetstagare, som under året drabbas av två olika sjukdomar, som vardera vara tre månader, skulle således få hela tiden tillgodo- räknad, medan en arbetstagare, som är sjuk sex månader i följd i en och samma sjukdom, ej skulle få tillgodoräkna mer än tre månader. Vidare skulle man vid semesterns beräkning kunna behöva taga ställning till den många gånger svår- bedömda frågan huruvida en sjukdom utgör recidiv av en tidigare under kvalifika- tionsåret inträffad sjukdom eller är att betrakta såsom en medicinskt sett fristå- ende sjukdom. Om man i stället anknyter tidsbegränsningen till varje sjukperiod, undgår man besväret att avgöra om olika sjukdomar ha medicinskt samband eller ej. Då skulle emellertid tillfälle erbjuda sig för långtidssjuka arbetstagare att genom tillfälliga korta arbetsperioder förlänga den semesterkvalificerande sjuk- domstiden.

Det förefaller därför som om den bästa lösningen av förevarande problem vore att — efter danskt och norskt mönster i semesterhänseende privilegiera från- varotid som hänför sig till vanlig sjukdom upp till högst sammanlagt 90 dagar under varje kvalifikationsår. Den omständigheten, att privilegieringen utsträckes att avse även vanlig sjukdom, synes ej få föranleda att frånvaro på grund av sjukdom, som föranletts av yrkesskada, behandlas ofördelaktigare än för när- varande. Beträffande sådan frånvarotid bör alltså även i fortsättningen gälla att privilegieringen icke är tidsbegränsad.

Vad senast anförts leder emellertid till att man i enstaka fall i ett semester- ärende kan behöva draga gränsen mellan yrkesskada och annan sjukdom, dvs. av- göra om en skada föranletts av olycksfall i arbetet eller på väg till eller från arbetet eller om en sjukdom är att anse såsom yrkessjukdom i yrkesskadeförsäk- ringslagens mening. Så måste nämligen ske om en arbetstagare under kvalifika- tionsåret på grund av sjukdom redan varit frånvarande från arbetet 90 dagar och senare under året drabbas av en ny sjukdom, som ej utgör fortsättning av den tidigare sjukdomen utan är medicinskt sett fristående från denna. Från dessa undantagsfall torde man emellertid kunna bortse.

I promemorian framhölls härvidlag slutligen, att förhållandena i en arbets- tagares tidigare anställning ej fick återverka på rätten till semester i en ny anställning på sådant sätt att hänsyn i den nya anställningen kom att tagas till om och i vad mån arbetstagaren i den tidigare anställningen fått till- godoräkna sjukdomstid som arbetad tid. Härjämte framhölls behovet av en föreskrift om skyldighet för arbetstagaren att på begäran genom intyg styr- ka att han varit sjuk.

I proposition nr 46 till 1954 års riksdag föreslogs i enlighet med departe- mentspromemorian införandet i lagen av de regler vad gäller sjukdom som kvalificerande frånvaroanledning, vilka återfinnes i gällande lag. Förslaget bifölls av riksdagen och lagändringen trädde i kraft den 1 januari 1955.

Rättstillämpningen Domen AD 1955: 11 behandlade ett fall där i kollektivavtal stadgades dels att sjukdom räknades som privilegierad frånvaroanledning och ej fick ut—

göra hinder för arbetstagare att komma i åtnjutande av semester eller se- mesterersättning, dels att sjuklön icke utgick till arbetstagare som drabbats av olycksfall utom arbetet, därest olycksfallet var självförvållat. Arbetsdom- stolen konstaterade att semesterrätten enligt avtalet ej gjorts beroende av att rätt till sjuklön var för handen utan var konstruerad som en självstän- dig rättighet. Begränsningen enligt avtaleti rätten till sjuklön ansågs därför ej inverka på rätten att tillgodoräkna sjuktid som semesterkvalificerande tid.

I domen AD 1958: 5 var fråga vid beräknandet av semesterförmån huru- vida en arbetstagare, som varit borta från arbetet på grund av sjukdom, un- der bortovaron kunde anses ha varit anställd hos arbetsgivaren och med hänsyn därtill ägde rätt att tillgodoräkna sig även sjukdomstiden. Arbets— givarparten gjorde gällande att arbetstagaren icke varit fast anställd utan s.k. hjälparbetare och som sådan ej haft anställning hos arbetsgivaren un— der de tider han varit frånvarande från arbetet. Arbetsdomstolen fann emel- lertid att omständigheterna bl. a. anställningstidens längd —— talade för att arbetstagaren vid den i målet aktuella tiden varit att anse som fast an- ställd hos arbetsgivaren, varför frånvarotiderna skulle i semesterhänseende jämställas med arbetstagarens arbetade tid.

Domen AD 1959 : 30 avsåg tolkning av en kollektivavtalsbestämmelse om rätt för arbetstagare att såsom semesterkvalificerande tillgodoräkna sig frånvaro på grund av sjukdom »under högst 365 dagar». Enligt en annan kollektivavtalsbestämmelse hade arbetstagare rätt till viss högre sjuklön under högst 365 kalenderdagar för varje sjukdomsfall, varvid sjukfrånvaro vid olika tider med mellankommande tjänstgöring av kortare varaktighet än 90 dagar skulle behandlas som ett och samma sjukdomsfall. Arbetsgivar- parten gjorde gällande att sjukfrånvaro kunde åberopas som semesterkvali- ficerande endast under den tid då arbetstagaren ägde rätt till den högre sjuklönen. Arbetsdomstolen fann emellertid ej tillräckligt stöd förebragt för denna tolkning utan fastställde innebörden av kollektivavtalsbestämmelsen sålunda, att en arbetstagare ägde att som semesterkvalificerande tillgodo— räkna sig högst 365 kalenderdagar av varje sammanhängande period, var- under han på grund av sjukdom var frånvarande från arbetet. På grund av denna bestämmelse fick dock inskränkning ej ske i rätten att för varje kva- lifikationsår tillgodoräkna sjukdomstid, som anges i 7 & semesterlagen .

I fallet AD 1960: 14 gällde tvisten huruvida med uttrycket »nittio dagar» i 7 5 andra stycket b) semesterlagen avsågs sjukdomstidens längd och da- garna därför skulle räknas kalendariskt, dvs. med sön- och helgdagar in- räknade, eller om med uttrycket avsågs 90 arbetsdagar, dvs. dagar som, om sjukdomen ej mellankommit, skulle varit semesterkvalificerande på grund av utfört arbete. Arbetsdomstolen (majoriteten) uttalade i domen till en början, att en jämförelse med huvudregeln i 7 5 första stycket semester- lagen kunde anses stödja uppfattningen att endast arbetsdagar skulle räk-

nas i detta sammanhang medan däremot en jämförelse med de övriga un— dantagsreglerna i lagrummets andra stycke närmast gav stöd för en kalen— darisk tolkning av 90-dagarsregeln. Då en jämförelse av 90-dagarsregeln med semesterlagens innehåll i övrigt alltså ej kunde anses på ett övertygan- de sätt tala till förmån för någondera tolkningen av den omtvistade regeln fick tvisten söka avgöras under beaktande av bl. å. de skäl som anförts som motiv för införandet av 90-dagarsregeln i lagen den 1 januari 1955. Härvid- lag kunde fastslås att lagändringen motiverats med hänsyn till den samti- digt ikraftträdande samordningen av den allmänna sjukförsäkringen och yrkesskadeförsäkringen. Samordningstiden var bestämd till 90 kalenderda- gar, och härtill hade lagändringen i semesterlagen anknutits. Domstolen fann främst med hänsyn härtill den under ett kvalifikationsår semesterbe- rättigande frånvaron vid vanlig sjukdom enligt lagen begränsad till sam- manlagt 90 kalenderdagar. —— En minoritet biträdde den motsatta tolk- ningen.

Reformkrav

I en motion vid 1948 års riksdag (11: 115) begärdes utredning angående »kompensation för förlorad semesterersättning under värnpliktstjänstgö- ring». Andra lagutskottet fann i utlåtande nr 16 samma år ej rimligt ålägga arbetsgivarna skyldighet att i ökad omfattning bereda arbetstagarna förmå- ner enligt semesterlagen för tid under vilken dessa fullgjort värnplikts- tjänstgöring. Utskottet befarade för övrigt att en reform i begärd riktning kunde komma att medföra obenägenhet bland arbetsgivarna att anställa ynglingar under den sista tiden innan dessa skulle börja sin värnplikts— tjänstgöring. Motionen avstyrktes alltså och vann ej heller riksdagens bifall.

I en motion vid 1954 års riksdag (I: 243) hemställdes att Kungl. Maj:t måtte framlägga förslag till sådan ändring i semesterlagen att »all arbets- ledig tid i anledning av semester» blev att betrakta som kvalificerande för semester. Motionen tog närmast sikte på det fall att en arbetstagare, som ännu ej kvalificerat sig för full semester, blir ställd utan arbete under hela den tid arbetsgivarföretaget på grund av arbetstagarnas gemensamma se- mester nedlägger driften. Den arbetslediga tiden kvalificerar enligt gällande semesterlag ej till semester, vilket kan medföra förlust av semesterrätt un- der påföljande år. Andra lagutskottet fann i utlåtande nr 45/1954 den väckta frågan värd att uppmärksammas. Lagstiftning i ämnet skulle emellertid medföra en icke önskvärd detaljreglering och kunde även få ogynnsamma verkningar för arbetstagarna. Frågan lämpade sig enligt utskottet, som avstyrkte motionen, bäst att lösa avtalsvägen. Riksdagen lämnade motionen utan åtgärd.

Vid 1957 års riksdag hemställdes i motion (II: 473) om förslag till sådant förtydligande av semesterlagen, att vissa »försök att kringgå lagens anda eller mening omöjliggöres». Med detta uttryckssätt avsåg motionären avske-

danden, vilka sades ha inträffat som följd av arbetstagares sjukdom. Andra lagutskottet avstyrkte motionen (utlåtande nr 23/1957) under hänvisning bl.a. till att bestämmelsen om kvalificerande sjukdomstid i 7 5 b) semes- terlagen varit i kraft under så kort tid »att några mera omfattande erfarenhe- ter ej hunnit vinnas av dess konsekvenser, och att frågan om eventuella av- skedanden som följd av lagbestämmelsen snarare berörde anställningsför- hållandet än något i semesterlagen reglerat område. Motionen lämnades utan riksdagens åtgärd.

Kungl. Maj:t har till kommittén överlämnat skrivelse av riksdagen med hemställan att utredningen måtte i enlighet med vad andra lagutskottet i ut- låtande nr 14/1961 anfört pröva den i 7 5 andra stycket b) semesterlagen intagna bestämmelsen om jämställande av Sjukdag med dag under vilken arbete utförts. Utskottsutlåtandet avsåg en motion vid riksdagen (II: 6) vari framhållits, att utformningen av den nuvarande regeln i 7 5 b) semesterla- gen innebar att en arbetstagare, som drabbades av ett olycksfall i arbetet i början av kvalifikationsåret medförande arbetsoförmåga under 90 dagar, ej fick räkna därefter infallande sjukdomstid till någon del som semesterkvali- ficerande. Om sjukdomen inträffade före olycksfallet samma kvalifikations- år, kunde arbetstagaren däremot räkna den som semestergrundande, i den mån den icke varade längre än 90 dagar. Enligt motionären saknades skäl att semesterrätten skulle påverkas av ordningsföljden mellan sjukdom och olycksfall. Utskottet anslöt sig i utlåtandet till vad i motionen framhållits och uttalade följande.

När ifrågavarande bestämmelse infördes 1955, innebar den en avsevärd förbätt- ring för arbetstagarna. Tidigare hade nämligen endast sjukdom föranledd av i arbetet inträffat olycksfall eller däri ådragen yrkessjukdom varit semestergrun- dande. Att bestämmelsen utformades på sätt som skedde var en naturlig följd av den då genomförda samordningen mellan sjukförsäkringen och yrkesskadeförsäk- ringen. Som motionären framhållit kan regeln emellertid leda till mindre tillfreds- ställande resultat beroende på att den bygger på en bestämd tidsföljd mellan vanlig sjukdom och yrkesskada. Några bärande skäl för en sådan ordning, sett från de synpunkter semesterlagstiftningen har att tillgodose, torde knappast kunna an- föras. Utskottet finner det därför lämpligt, att ifrågavarande bestämmelse göres till föremål för översyn av den pågående semesterutredningen.

I motioner (I: 482 och II: 563) vid 1962 års riksdag har framhållits, att det från befolkningspolitiska och arbetsmarknadspolitiska synpunkter syn- tes angeläget, att barnsbörd för den förvärvsarbetande kvinnan icke med- förde alltför stort avbräck i utgående förmåner. Enär rätten att vara ledig från arbetet i anledning av havandeskap eller barnsbörd utan risk för upp- sägning utsträckts till en tid av sex månader, borde enligt motionärerna motsvarande utvidgning göras av reglerna i semesterlagen angående rätten att räkna havandeskapstid såsom kvalifikationstid för semester.

Andra lagutskottet har i utlåtande nr 15/1962 anfört följande. I sitt år 1961 avgivna betänkande »Stöd åt barnaföderskor» erinrar socialpoli- tiska kommittén också om de skärpta bestämmelserna om förbud mot arbetstagares

avskedande i anledning av havandeskap eller barnsbörd. För att dessa bestämmel- ser skall få full effekt är det enligt kommitténs mening nödvändigt att de kom- pletteras med sådana ekonomiska åtgärder, att kvinnorna får möjlighet att utnyttja den rätt till ledighet som bestämmelserna ger dem. Kommittén föreslår därför att man i moderskapsförsäkringen skall utsträcka tiden för åtnjutandet av tilläggs- penning från 90 till 180 dagar. Enligt vad utskottet inhämtat kommer riksdagen inom kort att föreläggas förslag av sådan innebörd. Om man utgår från att ett sådant förslag vinner riksdagens bifall, kan det enligt utskottets mening med fog ifrågasättas, om inte ändring av semesterlagens privilegieringsregler bör vidtagas. Det skulle nämligen vara inkonsekvent att å ena sidan främja den kvinnliga arbets- tagarens möjlighet att vara ledig från arbetet i samband med havandeskap och å andra sidan bibehålla regler i semesterlagen, som skulle resultera i förkortad semester i sådana fall. Utskottet finner det därför lämpligt att frågan om en ut— ökning av privilegieringstiden i semesterlagen för bortovaro på grund av havande- skap och barnsbörd göres till föremål för utredning. Denna synes lämpligen böra verkställas av 1960 års semesterkommitté.

Sedan riksdagen med godkännande av utskottsutlåtandet i skrivelse nr 132/1962 gett Kungl. Maj :t tillkänna vad utskottet anfört har skrivelsen och utlåtandet överlämnats till kommittén.

I sina svar med anledning av kommitténs enkät sommaren 1961 har flera organisationer på arbetstagarsidan framställt anmärkningar med avseende på reglerna om kvalificerande frånvaro från arbetet. Frågan om ordnings— följden mellan frånvaro på grund av yrkesskada respektive annan sjukdom har härvid ånyo berörts, liksom spörsmålen om arbetsgivares avskedande av långtidssjuka och om privilegiering av tid då första tjänstgöring utföres i det militära.

Skydd mot avskedande m. 111. vid havandeskap och barnsbörd Lagen den 21 december 1945 om förbud mot arbetstagares avskedande i an- ledning av äktenskap eller havandeskap m.m. stadgar i 2 5 att kvinnlig ar- betstagare, som sedan minst ett år haft stadigvarande anställning, icke får skiljas från denna på den grund att hon blivit havande eller fött barn. Ej heller får arbetsgivaren där han har vetskap om havandeskapet eller barns- börden skilja arbetstagaren från anställningen på den grund att hon i sam- band med havandeskapet eller barnshörden avhåller sig från arbetet under skälig tid, högst sex månader; vad sålunda stadgats gäller dock ej om ar- betstagaren underlåter att på arbetsgivarens fråga utan dröjsmål under- rätta denne om att hon önskar återinträda i arbetet efter bortovaron. Enligt 3 5 är arbtstagare, som ej får skiljas från sin anställning av anledning som nu sagts, ej heller pliktig vidkännas minskning i de med anställningen för- enade förmånerna i vidare mån än som följer av bortovaron från arbetet. 1939 års lag om förbud mot arbetstagares avskedande i anledning av tro- lovning eller äktenskap m.m., vilken föregick den nu gällande lagen av år 1945, stadgade, att —— vid företag där minst tre arbetstagare sysselsattes — arbetstagare som sedan minst två år haft stadigvarande anställning ej av

anledning som nyss sagts fick uppsägas eller vidkännas minskning i sin lön. Uppsägning fick ej heller föranledas därav att arbetstagaren på grund av havandeskapet eller barnsbörden avhöll sig från arbetet i högst tolv veckor.

Vid förarbetena till 1939 års lag uttalades bl. a. att därest arbetstagare på grund av havandeskap eller barnsbörd tog sig ledigt från arbetet, denna hen- nes tillfälliga arbetsoförmåga ej fick utgöra skäl för arbetsgivaren att av- skeda henne. Om annat ej följde av anställningsvillkoren borde däremot ar- betsgivaren kunna under sådan ledighet indraga hennes lön. Havandeskap eller barnsbörd kunde likväl icke rimligen av kvinnan åberopas som skäl för obegränsad ledighet. Enligt 17 5 första stycket i 1912 års arbetarskyddslag fick kvinna, som fött barn, icke användas i industriellt eller därmed jäm- ställt arbete under de sex första veckorna efter barnsbörden, därest icke med läkarintyg styrktes att hon utan men för sig eller barnet tidigare kunde börja arbetet. I samma paragraf stadgades även att om kvinna, som an- vändes till arbete av nämnda slag, företedde intyg av läkare eller barn- morska av innehåll, antingen att hon sannolikt kunde vänta sin nedkomst inom två veckor, eller ock att hon sannolikt kunde vänta sin nedkomst inom sex veckor och med hänsyn därtill hade behov av ledighet från arbetet, så- dan ledighet ej fick förvägras henne. I tungt arbete hade alltså havandeskap och barnsbörd ansetts böra berättiga till sammanlagt högst tolv veckors ledighet. Med anledning härav ansågs förbud böra införas mot avskedande på den grund att arbetstagaren under högst 'tolv veckor avhöll sig från ar- bete av orsak, varom nu var fråga. Lagens tillämpning gjordes emellertid beroende av dels antalet anställda hos arbetsgivaren —— minst tre dels längden av arbetstagarens anställning — minst två år.

1941 års befolkningsutredning ansåg sig i sitt år 1944 avgivna betänkande med stöd av vissa verkställda undersökningar kunna konstatera, att säker- ställandet av rätten för kvinnan att behålla förvärvsarbetet vid äktenskaps ingående eller efter barnsbörd måste anses vara en viktig abortprofylaktisk åtgärd. Med hänsyn härtill och då genom begränsningarna i giltighetsom- rådet för 1939 års lag ett betydande antal kvinnliga arbetstagare ställts utanför dess skydd föreslog befolkningsutredningen vissa ändringari lagen, varigenom densamma skulle få en väsentligt vidgad tillämplighet, samt en avsevärd förlängning av tiden för ledighet i samband med havandeskap och barnsbörd.

I propositionen nr 368 till 1945 års riksdag med förslag till den nya lagen om förbud mot arbetstagares avskedande i anledning av äktenskap eller havandeskap framhöll departementschefen efter att ha konstaterat, att några långtgående begränsningar i lagens tillämplighetsområde knappast längre var motiverade, bl.a. följande.

Enighet synes råda därom, att en viss karenstid bör bibehållas för förbudet mot avskedande på grund av havandeskap eller barnsbörd. Motivet för karenstiden är

i främsta rummet att förhindra, att en gravid kvinna med fördöljande av sitt havandeskap söker anställning för att sedermera kunna göra gällande de rättig- heter lagen tillförsäkrar henne. Härav följer att det icke torde vara nödvändigt att göra denna karenstid längre än ett år.

Enligt nu gällande lag får en kvinnlig arbetstagare, varå lagen äger tillämpning, icke uppsägas på den grund att hon i samband med havandeskap eller barnsbörd avhåller sig från arbetet under skälig tid, dock högst tolv veckor. Befolknings- utredningen föreslår, att denna tid utsträckes till högst åtta månader. I yttrandena över befolkningsutredningens betänkande har på många håll tveksamhet uttalats mot en så lång utsträckning av maximitiden för ifrågavarande ledighet. Av vissa kvinnosammanslutningar har sålunda anförts, att genomförandet av förslaget här- utinnan skulle kunna inverka menligt på den kvinnliga arbetskraftens ställning på arbetsmarknaden. I enlighet med vad som i flera yttranden föreslagits finner jag därför att maximitiden bör sättas något kortare, förslagsvis till sex månader.

Såsom i några yttranden påpekats, kommer i ett stort antal fall arbetstagaren att kunna utnyttja sin ifrågavarande rätt att avhålla sig från arbetet, endast om hon genom moderskapsförsäkring eller på annat sätt erhåller garanti för sitt uppehälle under bortovaron. Dessa frågor vänta alltjämt på sin lösning, men jag anser detta förhållande icke böra utgöra hinder för att nyssnämnda lagändring genomföres redan nu.

I 17 och 18 55 lagen den 29 juni 1912 om arbetarskydd finnas föreskrifter om att i vissa fall ledighet icke må förvägras kvinna, som är havande eller fött barn. Ehuru dessa bestämmelser genom de här föreslagna ändringarna i 1939 års lag komma att väsentligt minska i betydelse, böra de dock kvarstå med hänsyn till de fall som —— på grund av karenstidsregeln — alltjämt komma att falla utanför nu förevarande lagstiftning.

Enligt befolkningsutredningens förslag skulle förutsättningen för arbetstagarens rätt att åtnjuta ledighet av nyssnämnda beskaffenhet vara att hon före bortovaron hos arbetsgivaren anmäler sin avsikt att återupptaga arbetet. I några yttranden har framhållits, att det icke vore lämpligt att göra rätten beroende av att sådan anmäl- ningsskyldighet fullgöres. Jag delar denna mening. Däremot anser jag att skyldig- het bör föreligga för arbetstagaren att, om arbetsgivaren frågar henne därom, utan dröjsmål uppgiva huruvida hon har för avsikt att återinträda i arbetet.

Det i propositionen framlagda lagförslaget godkändes av riksdagen.

1949 års arbetarskyddslag upptager i 5 kap. regler om barnsängsledighet av i huvudsak samma innehåll som den dessförinnan gällande arbetar- skyddslagen av år 1912 (jfr ovan under förarbetena till 1939 års lag om förbud mot arbetstagares avskedande i anledning av trolovning eller äkten- skap m.m.). Kvinna som kan intyga att hon väntar nedkomst inom sex veckor får ej förvägras ledighet, ej heller får kvinna, som fött barn, använ- das i industriellt eller därmed jämförligt arbete under de sex första vec- korna efter barnsbörden (35 5).

I förarbetena till gällande arbetarskyddslag framhölls att med hänsyn till förefintligheten av 1945 års lag om förbud mot arbetstagares avskedande i anledning av havandeskap eller barnsbörd arbetarskyddslagens regler om barnsängsledighet väsentligen ägde betydelse för det område, där 1945 års lag ej gällde.

Enligt lagen den 21 maj 1954 om moderskapshjälp (nr 266) utgår på grund av den obligatoriska sjukförsäkringen moderskapshjälp i form av er- sättning för förlossningsavgifter samt moderskapspenning. Moderskapspen- ningen utgår i form av grundpenning vid enkelbörd 270 kr. och vid fler— börd 405 kr. samt under vissa förutsättningar även i form av barntillägg och tilläggspenning. Tilläggspenning utgår i högst 90 dagar i samband med förlossning till kvinna, som omedelbart före nedkomsten eller den beräk- nade tidpunkten därför under minst 270 dagar i följd varit obligatoriskt för- säkrad för tilläggssjukpenning, med belopp motsvarande vad kvinnan för dag äger uppbära för de första 180 dagarna av en och samma sjukperiod. Från och med den tjuguåttonde dagen efter förlossningsdagen utgår till- läggspenning endast om kvinnan har eller på grund av sjukdom är hindrad att ha barnet i sin vård.

I sitt betänkande år 1961 »Stöd åt barnaföderskor» (SOU 1961:38) har socialpolitiska kommittén förordat en väsentlig höjning av moderskaps— penningen, dels såtillvida att grundpenningen föreslagits höjd från 270 _kr. (90 dagar ä 3 kr). till 800 kr. (180 dagar å 4 kr. jämte vissa tillägg och någon avrundning) , dels ock såtillvida att tilläggspensionen föreslagits skola utgå under 180 dagar. Samtidigt har barntillägget inom moderskapsförsäk- ringen föreslagits slopat. Kommittén har härvidlag anfört följande.

Enligt kommitténs åsikt finns det inte tillräcklig anledning att behålla ett särskilt barntillägg inom moderskapsförsäkringen. I stället bör grundpenningen höjas med ett lämpligt belopp. Därigenom får även förstföderskor del av denna förhöjning. En sådan ordning anser kommittén motiverad av det skälet, att första barnet vanligen medför större utrustningskostnader än de följande barnen. Flerbarns— familjerna har för sin del större kostnader av annat slag. Då någon åtskillnad helst inte synes böra göras mellan förstföderskor och omföderskor, bör grundpenningen vara lika för alla.

Syftet med tilläggspenningen är att denna i förening med grundpenningen skall göra det möjligt för kvinnor med förvärvsarbete att vara borta från arbetet i sam- band med barnsbörd. Moderskapspenningen ger sådana barnaföderskor en viss ersättning för förlorad arbetsförtjänst under ledigheten. Den längsta tid under vilken tilläggspenning kan utgå är 90 dagar. Denna tidrymd har fastställts med hänsyn i första hand till den bestämmelse i arbetarskyddslagen, som tillförsäkrar kvinna sex veckors ledighet omedelbart före den väntade nedkomsten och som i princip förbjuder henne att arbeta i vissa yrken bl.a. i industriellt arbete under de sex första veckorna efter förlossningen.

Vid sidan om denna bestämmelse i arbetarskyddslagen finns föreskrifter om rätt till ledighet vid barnsbörd i lagen den 21 december 1945 om förbud mot arbetstagares avskedande i anledning av äktenskap eller havandeskap m.m. Enligt denna lag vilken avlöste en lag av 1939 — får en kvinnlig arbetstagare, som sedan minst ett år haft stadigvarande anställning hos arbetsgivaren, inte skiljas från anställningen på grund av att hon blivit havande eller fött barn. Inte heller får arbetsgivaren med vetskap om havandeskapet eller barnsbörden avskeda kvin- nan på grund av att hon i samband därmed avhåller sig från arbetet under skälig tid, högst sex månader. Detta innebär således, att en kvinna efter minst ett års

anställning hos samme arbetsgivare oavsett arbetets art har rätt till sex månaders ledighet i samband med nedkomst.

I det betänkande, som låg till grund för lagen om moderskapshjälp, diskuterade socialförsäkringsutredningen, huruvida rätten till ersättning för inkomstbortfall vid barnsbörd borde begränsas till de kvinnor på vilka den förut nämnda förbuds- bestämmelsen i arbetarskyddslagen är tillämplig.

Utredningens motivering kunde ha lett till slutsatsen att tilläggspenning borde kunna utgå under lika lång tid som fast anställda kvinnor har rätt att vara lediga enligt 1945 års lag, dvs. sex månader. Man nöjde sig med tre månader och täckte sålunda endast de i arbetarskyddslagen angivna tiderna. Anledningen härtill torde ha varit en önskan att gå fram med försiktighet på grund av att det gällde att införa en helt ny förmån.

Bland barnaföderskorna utgör kvinnorna med förvärvsarbete en växande andel. Mer än fyra barnaföderskor av tio har numera arbetsanställning och rätt till till- läggspenning. Det måste betraktas som otillfredsställande, att samhället å ena sidan tillförsäkrar kvinnliga löntagare rätt till sex månaders ledighet i samband med barnsbörd men å andra sidan inte bereder dem ekonomiska möjligheter att utnyttja ledigheten till mer än hälften.

Redan vid behandlingen av det förslag som resulterade i den nämnda lagen av 1945 påpekades, att arbetstagaren i ett stort antal fall skulle kunna begagna rätten att avhålla sig från arbete »endast om hon genom moderskapsförsäkring eller på annat sätt erhåller garanti för sitt uppehälle under bortovaron» (prop. 1945:368, s. 23). Föredragande statsrådet yttrade i riksdagsdebatten, att han under den beredning som frågan undergått i socialdepartementet haft klart för sig att lagen, om den skulle få en verkligt generell tillämpning, måste kompletteras med sådana ekonomiska åtgärder, som beredde den förvärvsarbetande kvinnan möjlighet att utnyttja de rättigheter som lagen medgav (FK prot. 18 dec. 1945, nr 41, s. 35).

Problemet skulle kunna lösas, om man i moderskapsförsäkringen utsträckte tiden för åtnjutande av tilläggspenning från 90 till 180 dagar. Kommittén anser det på nu angivna grunder önskvärt, att en sådan utsträckning av tiden för upp- bärande av tilläggspenning kommer till stånd snarast.

Ett annat skäl, som enligt kommitténs mening talar för att förvärvsarbetande barnaföderskor får ersättning för mistad arbetsinkomst åtminstone under ett halvår, hänför sig till möjligheten att placera barnet på daghem. För många kvinnor, som behöver eller eljest önskar återuppta förvärvsarbetet efter ett barns födelse, har denna placeringsmöjlighet stor och ej sällan avgörande betydelse. På daghem kan man normalt inte ta emot barn före sex månaders ålder. Åtskilliga kvinnor ställes otvivelaktigt inför försörjningssvårigheter under den mellantid som uppkommer från det att hjälpen från moderskapsförsäkringen upphör till dess de kan placera barnet och börja arbeta igen.

Kommittén har låtit göra en inventering av anställningsförhållandena för större löntagargrupper för att undersöka, i vilken mån lön utbetalas under ledighet för barnsbörd och hur bestämmelserna därom utformats. Det förekommer, att viss del av lönen utbetalas dels vid sidan av moderskapspenningen och dels sedan denna upphört att utgå. På det privata området gäller detta i huvudsak vissa tjänste- mannagrupper. Endast undantagsvis är den sammanlagda ersättningstiden så lång som sex månader. I statlig och kommunal tjänst är ersättningstiden högst fyra månader (120 dagar). Den verkställda genomgången synes ge vid handen, att en sådan utsträckning av tiden för uppbärande av tilläggspenning, som kommitténs

förslag innebär, inte behöver medföra större komplikationer såvitt angår gällande avtal.

I lag den 25 maj 1962 om allmän försäkring har moderskapspenningens grundpenning från och med den 1 januari 1963 höjts till 900 kronor. De- partementschefen har i propositionen med lagförslaget (nr 90/1962) anfört följande.

Reformbehovet för den till sjukförsäkringen nära anknutna moderskapsförsäk- ringen har prövats av socialpolitiska kommittén. Såsom remissbehandlingen av kommitténs betänkande om stöd åt barnaföderskor utvisar är det en allmän mening en mening som även jag omfattar —— att det numera bör ställas helt andra och större krav på moderskapsförsäkringen än tidigare. Moderskapsförsäk- ringen måste göras lika effektiv som annan socialförsäkring, så att behovsprövad hjälp endast undantagsvis behöver ifrågakomma. I den mån sådan hjälp blir er- forderlig, bör den lämnas inom ramen för socialhjälpen.

Förslaget att utsträcka den tid under vilken tilläggspenningen utgår till 180 dagar har inte mött någon gensaga under remissbehandlingen. Själv vill jag i detta sammanhang begagna tillfället att understryka vad som även från annat håll sagts om det lyckliga i att reformen ger förvärvsarbetande mödrar effektiv möj- lighet att utnyttja den ledighet i samband med barnsbörd, vartill lagstiftaren i annat sammanhang givit dem rätt.

Kommittén Som tidigare nämnts vilar semesterlagens bestämmelser bland annat på den tanken, att rätt till semester skall förvärvas genom successivt arbete för ar— betsgivarens räkning. Lagstiftaren har emellertid ansett skälighetshänsyn kräva att arbetstagaren för kvalifikation till semester får tillgodoräkna sig även viss tid då han är frånvarande från arbetet. Redan enligt 1938 års semesterlag ansågs sålunda frånvaro på grund av semester böra kvalificera till semester. Att denna frånvaroanledning privilegierats sammanhänger uppenbarligen med kvalifikationssystemets hela konstruktion. Avsikten har varit att semestern i normalfallen, dvs. för de kontinuerligt heltidssyssel- satta arbetstagarna, skall utgå med visst antal kalenderveckor årligen, nå- got som emellertid med den uppläggning reglerna i första stycket av 7 5 semesterlagen fått normalt ej skulle kunna ske, om icke själva semester- tiden kvalificerade till ny semester följande år. Alltsedan tillkomsten av 1938 års semesterlag har även tid, varunder arbetstagaren varit oförmögen till arbetet på grund av olycksfall i arbetet eller yrkessjukdom —— numera gemensamt betecknat som yrkesskada — eller då arbetstagaren fullgjort Viss militärtjänstgöring (repetitionsövning) ansetts kvalificerande till se- mester. Enligt uttalanden vid förarbetena till semesterlagen ansågs i fråga om de sist anförda frånvaroanledningarna billighetsskäl kräva att arbets- tagaren ej skulle gå förlustig den på frånvarotiden belöpande semesterför- månen.

Vid tillkomsten av 1938 års semesterlag övervägdes att låta privilegie-

ringen i semesterhänseende även omfatta tid av frånvaro på grund av vanlig sjukdom samt frånvaro i anledning av havandeskap och barnsbörd. Rekrea- tionssynpunkten kunde anföras till stöd för en sådan utvidgning, eftersom arbetstagaren ofta kunde förmodas ackumulera ett lika betydande behov av rekreation vid frånvaro av nyssnämnda anledningar som vid utförande av arbete eller vid frånvaro på grund av yrkessjukdom. Med hänsyn till den ekonomiska belastning, som en dylik utvidgning fick antagas innebära för arbetsgivaren, och då denna belastning kunde befaras resultera i en benä- genhet att uppsäga arbetstagare, som insjuknade eller blev havande, avstod lagstiftaren emellertid från att göra frånvaro av nämnda anledningar kvali- ficerande till semester.

Först i och med tillkomsten av 1945 års semesterlag togs det steget att arbetstagare, som var frånvarande på grund av havandeskap eller barns- börd, fick rätt att tillgodoräkna sig Viss sådan frånvarotid _— högst tolv vec- kor för förvärv av semesterrätt. 1942 års semesterkommitté hade ansett att samma billighetsskäl, som talade för att arbetstagaren fått tillgodoräkna sig viss annan frånvarotid, minst lika starkt gjorde sig gällande beträffande havandeskapstid. Med hänsyn till att arbetsgivaren genom lagstiftning, vil- ken tillkommit efter det den första semesterlagen infördes, förbjudits att vidtaga uppsägning i anledning av arbetstagares havandeskap ansågs det ej heller längre behäftat med samma risker som tidigare att låta arbetstagaren i semesterhänseende få tillgodoräkna sig frånvaro av denna anledning. Be- träffande frånvaro på grund av vanlig sjukdom syntes däremot någon lag- ändring ej motiverad.

Under slutet av 1940-talet och början av 1950-talet framfördes vid upp- repade tillfällen i riksdagen kravet att vanlig sjukdomstid skulle i någon utsträckning göras kvalificerande till semester. I samband med införandet av den samordnade sjuk- och yrkesskadeförsäkringen vidtogs också den ändringen i semesterlagen, att vanlig sjukdomstid i viss utsträckning jäm- ställdes med arbetad tid i semesterhänseende. Semesterlagens regler utfor- mades _ med hänsyn till samordningsbestämmelserna i socialförsäkrings- lagstiftningen på sådant sätt, att de första 90 sjukdagarna av varje kvali- fikationsår blev semesterkvalificerande, oavsett sjukdomsorsaken, ävensom varje därefter följande frånvaro på grund av yrkesskada. Vid förarbetena betonades, att lagändringen var motiverad av samma skälighetshänsyn, som ansetts tala för att arbetstagarna i semesterhänseende fått tillgodoräkna sig viss annan frånvarotid, men även att lagändringen var föranledd av rent praktiska skäl —— sammanhängande med samordningsreglerna inom social- försäkringen.

De reformkrav med avseende på lagens bestämmelser om kvalificerande frånvaro från arbetet, vilka framställts under senare år, har syftat till en utvidgning av regelsystemet antingen så att viss tid av frånvaro, som för närvarande ej är privilegierad, jämställes med annan kvalificerande från-

varotid, eller så att viss redan kvalificerande tid av frånvaro förlänges. Till den första gruppen hör framställningen i motion vid 1954 års riksdag om rätt. för arbetstagaren att i semesterhänseende få tillgodoräkna sig frånvaro i anledning av att övriga anställda på arbetsplatsen åtnjuter gemensam se- mester och företaget därför hålles stängt. Hit hör även räknas det i motion vid 1961 års riksdag framställda yrkandet om viss prövning av lagens nuva- rande regel om sjukdags jämställande med dag under vilken arbete utförts, i syfte att bereda arbetstagaren ovillkorlig rätt att få tillgodoräkna sig tid av frånvaro vid vanlig sjukdom under 90 dagar per kvalifikationsår. Nämnas bör även de framställningar, som gjorts om rätt för arbetstagaren att till- godoräkna sig första militärtjänstgöring såsom kvalificerande för semester. Yrkande om utsträckning av viss kvalifikationstid, nämligen den privile- gierade tiden av frånvaro vid havandeskap eller barnsbörd, har framförts i en motion till 1962 års riksdag. I anslutning till vad som gäller om rätt för arbetstagare att under en viss tid utan risk för uppsägning avhålla sig från arbete vid havandeskap eller barnsbörd har motionärerna gjort gällande, att den i semesterhänseende privilegierade frånvarotiden borde förlängas från tolv veckor till sex månader.

Kommittén har till en början övervägt tanken att såsom kvalificerande till semester föreslå den tid, då arbetstagare varit ledig från arbetet på den grund att övriga anställda vid arbetsplatsen haft gemensam semester och företaget med hänsyn härtill hållit stängt.

Som skäl för att sådan tid skulle privilegieras i likhet med semestertid har främst anförts, att arbetstagaren ej borde bli lidande därigenom att ar- betsgivaren valde att ge de anställda gemensam semester och därunder in- ställa företagets drift i stället för att bereda sina anställda semester succes- sivt. I det fall att gemensam semester uttogs i samband med driftsstopp med- förde detta att en arbetstagare, som ännu ej kvalificerat sig till så lång se- mester, att den motsvarade tiden för driftsstoppet, kom att stå utan arbete under tiden fram till driftsstoppets slut. Under denna tid kvalificerade han sig ej till semester. Konsekvensen härav kunde bli, att han ej heller följande år kom i åtnjutande av full semester. Om arbetsgivaren däremot ej inställde företagets drift under sina arbetstagares semester, hade den nyanställde arbetstagaren städse möjlighet att i full utsträckning kvalificera sig till sådan.

Vad sålunda åberopats till stöd för en privilegiering av den tid av på- tvingad frånvaro, som blir följden av ett system med gemensam semester, kan måhända i och för sig förefalla bestickande. När semesterlagen tillförts regler om kvalificerande frånvaro har emellertid enständigt betonats, att den principiella grunden för förvärv av semesterrätt utgöres av det utförda arbetet, och undantag härifrån har endast medgivits när särskilda skälig- hetshänsyn så påkallat. Sådana skälighetshänsyn har bedömts föreligga i vissa fall när arbetstagaren under frånvaro från arbetet ej ansetts samtidigt

komma i åtnjutande av någon rekreation —— vid sjukdom, vid havandeskap och vid repetitionsövningar i det militära, allt dock endast under begränsad tid. Rekreationssynpunkten torde ej med samma tyngd kunna åberopas till stöd för en privilegiering av frånvaro i anledning av övriga anställdas ge- mensamma semester som i fråga om exempelvis frånvaro på grund av sjuk- dom. Härtill kommer att den principiella grundvalen för en sådan privile- giering även från andra synpunkter kan förefalla diskutabel.

Spörsmålet sammanhänger sålunda med den större frågan om hur permit- teringstid över lag bör bedömas i kvalifikationshänseende. I och för sig tor- de nämligen en arbetstagare, som blir ställd utan arbete på den grund att företaget stänges i anledning av gemensam semester, vara att anse som per- mitterad från arbetet. 1936 års semestersakkunniga ansåg uppenbart att tid, då arbetstagaren på grund av permittering —— varmed avses friställande från arbetet utan lön —— ej utförde arbete hos arbetsgivaren, ej heller skulle kva- lificera till semester. Härvid gjorde de ingen skillnad mellan det fall, att fri- ställandet föranleddes av arbetsbrist och det fall att det berodde av andra omständigheter. Ej ens för den händelse, att åtgärden uteslutande hade sin grund i olika på arbetsgivaren ankommande orsaker föreslog de sakkun- niga, att permitteringstiden skulle vara kvalificerande. Genom en enhetlig behandling ansågs för övrigt syftet att i möjligaste mån erhålla enkla och lättillgängliga lagbestämmelser bli tillgodosett. Varken vid förarbetena till 1938 års semesterlag eller vid förarbetena till den nuvarande semesterlagen har något uttalande fällts, som ger- anledning antaga, att lagstiftaren i före— varande avseende hyst någon annan uppfattning än den varåt de sakkunniga sålunda gav uttryck. Tvärtom får den i 1938 års semesterlag på förslag av departementschefen införda bestämmelsen, att viss frånvarotid, som annars skulle ha ansetts kvalificerande, ej får denna verkan »därest arbete eljest uppenbarligen icke kunnat beredas arbetstagaren å sådan dag>>, anses un- derstryka de sakkunnigas uppfattning härvidlag.

Om man utgår från de bedömanden av permitteringstid i kvalifikations- hänseende, som sålunda får anses ligga bakom semesterlagens stadganden, synes anledning knappast föreligga att göra frånvaro orsakad av att arbete ej finnes att tillgå kvalificerande till semester i något enda fall. Skulle en lagändring härvidlag anses böra komma till stånd förefaller måhända från principiell synpunkt gränsen mellan kvalificerande och icke kvalificerande frånvaro av nyssnämnd anledning generellt böra dragas med hänsyn till de bakomliggande orsakerna. En sådan differentiering torde emellertid knap- past kunna åstadkommas utan en långtgående detaljreglering. I förevarande sammanhang anser sig kommittén ej kunna förorda en sådan.

Med hänsyn till vad sålunda förekommit har kommittén efter närmare övervägande ansett sig böra avstå från att framlägga förslag i antydd rikt- ning. Härtill har även i betydande utsträckning bidragit följande förhål— landen.

För stora grupper av arbetstagare främst de tim— och ackordsavlönade arbetstagarna kan det system med semesterlön i procent av arbetsin- komsten, varom kommittén samtidigt framlägger förslag, eliminera olägen- heterna av en påtvingad ledighet under arbetskamraternas gemensamma se- mester. Procentsatsen i det föreslagna systemet har nämligen valts med ut- gångspunkt från antagandet att alla därav berörda arbetstagare utför ar- bete i 48 veckor och åtnjuter semester i fyra veckor per år. (Närmare härom i avsnittet om lön under semester.) Detta leder till att alla här ifrågavaran- de arbetstagare, oavsett om de har semester i fyra veckor eller under samma tid är lediga av annan anledning, får samma semesterlön, förutsatt att de under året utfört samma arbete. Vad härefter beträffar arbetstagare med månads- eller veckolön utgöres denna grupp till största delen av tjänstemän, vilka normalt ej anses kunna bli föremål för permittering. I fråga om dessa torde med hänsyn härtill gällande avtal i allmänhet innebära att arbetsgiva- ren föranledes tillgodoräkna arbetstagaren även frånvaro av sådan anled- ning varom här varit fråga (jfr AD 1956: 9).

Beträffande den kvalificerande sjukdomstiden föreligger ett par olika re- formkrav. Störst betydelse torde få tillmätas det från skilda håll framställ— da yrkandet att arbetstagaren städse skall äga i kvalifikationshänseende tillgodoräkna sig 90 sjukdagar vid sidan av frånvaro på grund av yrkes- skada. Lagregeln har i sin nuvarande utformning den innebörden, att från- varo på grund av sjukdom —— oavsett dennas orsak —— under tillhopa 90 dagar av ett kvalifikationsår berättigar till semester men att därefter före- kommande frånvaro på grund av sjukdom endast kvalificerar till semester, om sjukdomen orsakats av yrkesskada, dvs. olycksfall. i arbetet eller yrkes- sjukdom. Härav följer, att den arbetstagare, som är frånvarande från arbe- tet på grund av sjukdom i exempelvis sju månader av ett år, varav de sista fyra månaderna till följd av yrkesskada, äger tillgodoräkna sig hela från- varotiden som semesterkvalificerande. Den arbetstagare som exempelvis, till följd av en föregående år inträffad yrkesskada, är frånvarande under ja- nuari—mars ett år och därpå senare under året ådrager sig en »vanlig» sjukdom har däremot >>förbrukat>> sina 90 kvalificerande sjukdagar och kan därför icke åberopa den senare sjukperioden som semesterkvalifice— rande. Denna konsekvens av lagens utformning har från arbetstagarhåll an- setts mindre lycklig; man menar att 90 frånvarodagar om året på grund av vanlig sjukdom städse bör vara semesterkvalificerande och därutöver all frånvaro i anledning av yrkesskada. Denna ståndpunkt kan också i förstone verka välmotiverad. En närmare analys av förhållandena visar emellertid hur komplicerad frågan om en lagändring i antydd riktning i realiteten är.

Genom 1954 års lagstiftning på sjuk- och yrkesskadeförsäkringens om- råde samordnades de båda försäkringsformerna på sådant sätt, att den sjuke under de första 90 dagarna av en sjukdomsperiod, oavsett sjukdoms- orsaken, erhåller sjukhjälp från allmän sjukkassa enligt reglerna i den all-

männa sjukförsäkringslagen och först därefter om förutsättningar be- döms föreligga från yrkesskadeförsäkringen. Normalt kommer som följd härav frågan huruvida en sjukdom har sin grund i en yrkesskada ej att prövas förrän de första 90 dagarna av en sjukdomsperiod gått till ända.

I det till följd av samordningssystemet uppkomna läget ansågs det uppen- barligen mindre lämpligt att, endast för tillämpning av semesterlagen, allt— jämt behöva pröva sjukdomsorsaken redan vid sjukdomens inträdande. Som framgår av vad ovan anförts hade dessutom vid skilda tillfällen från arbets- tagarhåll yrkats att frånvaro på grund av vanlig sjukdom skulle privile- gieras på samma sätt som frånvaro till följd av yrkesskada, åtminstone in- till en viss gräns. Lagstiftaren synes genom ändringen i semesterlagen år 1954 ha velat tillgodose såväl denna strävan att i någon utsträckning göra vanlig sjukdom till privilegierad frånvaroanledning som den praktiska syn- punkten att undvika en särskild prövning av sjukdomsorsaken enkom för bedömande av semesterförmånens omfattning. Resultatet kan sägas ha blivit att vanlig sjukdomstid kvalificerar till semester men blott inom den av samordningssystemet givna ramen. Det får nämligen anses uppenbart, att någon förbättring därhän att en arbetstagare utöver all frånvaro som följd av yrkesskada städse skulle kunna få i semesterhänseende tillgodoräkna sig 90 dagars frånvaro av annan sjukdomsanledning, ej åsyftats med lagänd- ringen år 1954.

En lagändring i antydd riktning synes ej kunna ske på annat sätt än ge— nom en uppdelning av privilegierad sjukfrånvaro dels i sjukdomstid föran- ledd av yrkesskada, dels i annan sjukdomstid, omfattande högst 90 dagar av året. Med en sådan uppdelning riskeras emellertid det genom lagänd- ringen år 1954 åsyftade resultatet, nämligen en praktisk tillämpning av samordningssystemet vid bestämmande av semesterförmån. Den sist an- tydda konstruktionen kunde nämligen befaras medföra att arbetstagare, som drabbas av sjukdom, i en helt annan utsträckning än hittills synts behöva ske skulle söka styrka att sjukdomen föranletts av yrkesskada. Det låge ju i sådant fall i hans intresse att i görligaste mån »spara» de 90 »van- liga» sjukdagarna.

Här invändes måhända följande. Enligt 31 å yrkesskadeförsäkringslagen är arbetsgivare skyldig att ofördröjligen sedan han fått kännedom om en yrkesskada göra anmälan därom till sjukkassan, och enligt 6 5 kungl. kungörelsen den 8 oktober 1954 angående anmälan om yrkesskada skall dessutom sjukkassan, om den finner anledning antaga att inträffad sjuk- dom är att anse som yrkesskada, infordra anmälan, där sådan ej lämnats. Som yrkesskadorna till största delen utgöres av olycksfall i arbetet och dessa skador naturligen i allmänhet omedelbart kan konstateras av arbets— givaren, vilken sedan har att anmäla dem till sjukkassan, synes normalt all för sjukdomsorsakens fastställande i semesterfrågan erforderlig ut- redning redan ha skett i början av sjukdomstiden. Ett sådant fastställande

av sjukdomsorsak för bedömande av en arbetstagares semesterförmån före- kommer redan nu i de fall då arbetstagaren redan varit sjuk under 90 dagar av året och vill göra gällande att en senare under samma år inträffad sjuk- dom utgöres av yrkesskada.

Från riksförsäkringsverket har beträffande förevarande spörsmål under hand inhämtats följande synpunkter.

Endast var sjunde Sjukdag inom näringslivet hänför sig statistiskt sett till yrkesskada. Det alldeles övervägande antalet sjukdomsfall har alltså sin grund i andra förhållanden än som står i samband med yrkesutövningen. Av yrkesskadefallen utgör de svårbedömbara en ganska stor andel. När ett yrkesskadefall är tveksamt fordras medicinsk sakkunskap och därmed en sådan utredning som normalt kommer i fråga först sedan samordningstiden gått till ända. Bland olycksfallen i arbete finns ett betydande antal tvek— samma, exempelvis de vanliga olyckorna vid färd till eller från arbetet. Som svårbedömbara yrkesskador bör även anses det stora flertalet ryggli— danden. Med hänsyn till att sålunda relativt många yrkesskador är svåra att diagnosticera har samordningssystemet varit utomordentligt värdefullt ur praktisk synvinkel. Det har uppenbarligen även ute i arbetslivet bidragit till betydande administrativ förenkling. Sålunda motsvarar antalet av ar- betsgivare anmälda yrkesskador blott omkring två tredjedelar av det antal som kunde väntas med hänsyn till förhållandena före samordningens in- förande. Till en början ställde sig arbetsgivarna något tveksamma till skyldigheten att anmäla yrkesskada. Man satte sig exempelvis i förbindelse med riksförsäkringsverket och meddelade att en arbetare anmält yrkes- skada men att läkaren ej ansåg sådan skada föreligga och frågade om man i så fall skulle sända in någon anmälan till sjukkassan eller ej. I allmänhet fick då arbetsgivaren svaret, att han ej hade något att förlora på att sända in anmälan och att han därför borde göra detta även i tveksamma fall. Mot denna bakgrund har fullgörandet av anmälningsskyldigheten även fortgått. Därest emellertid den ändringen skulle vidtagas, att avseende började fästas vid arbetsgivarens anmälningar från synpunkten att fastställa om arbetsgi- varen prövat sjukdomsorsaken och hur denna prövning utfallit skulle läget troligen snabbt förändras. Arbetsgivaren skulle då behöva utreda sjukdoms- fallen närmare innan han gav in sin yrkesskadeanmälan och måhända för- höra sig hos riksförsäkringsverket om bedömningen. Verket anser det emel- lertid ej möjligt att lämna biträde vid sådan utredning. Innan samordnings- tiden gått till ända (eller beredskapstiden 70 dagar) vill verket helst ej ta ställning till ett sjukdomsfall. Delades den privilegierade frånvaron på grund av sjukdom upp i yrkesskadetid och annan sjuktid skulle arbetstaga- ren med all sannolikhet se sig nödsakad att för säkerhets skull begära pröv- ning av alla de sjukdomsfall han ansåg härröra från yrkesskada, något som han hittills behövt göra endast i de sällsynta fall då han redan tidigare un- der året varit sjuk i sammanlagt 90 dagar. En sådan utveckling måste från socialförsäkringens synpunkter anses ovälkommen.

Vid bedömande av vad sålunda förekommit synes mycket tveksamt om en lagändring i den nu åsyftade riktningen kan anses befogad. I detta samman- hang må framhållas att yrkesskadeförsäkringens framtid i viss mån är oviss. Det kan tänkas att en längre gående samordning införes med sjukför- säkringen. Den år 1961 tillsatta yrkesskadeutredningen har till uppgift att närmare överväga yrkesskadeförsäkringens fortsatta utveckling. Att under dessa förhållanden ändra en regel, som har så intimt samband med hela yrkesskadeförsäkringen och samordningssystemet som den nu ifrågavaran- de, förefaller mindre lämpligt.

Ett av de ifråga om lagens privilegieringsregler framställda reformkra- ven avser som nämnts utsträckning av den tid, varunder en arbetstagare må avhålla sig från arbete i samband med havandeskap eller barnsbörd utan att gå förlustig någon därå belöpande rätt till semester, från tolv veckor till sex månader. Som motiv för detta krav, vilket framställts i motion vid 1962 års riksdag, har åberopats det förhållandet, att arbetstagaren jämligt lag- stiftning år 1945 har rätt att vara ledig av nyssnämnda anledning utan risk för uppsägning under en tid av sex månader. I sitt utlåtande med anledning av motionen har andra lagutskottet erinrat om att reglerna beträffande för- bud mot arbetstagares avskedande i anledning av havandeskap eller bams- börd enligt socialpolitiska kommitténs uppfattning för att få full effekt borde kompletteras med sådant ekonomiskt skydd, att kvinnorna verkligen kunde utnyttja den rätt till ledighet som bestämmelserna gav dem. Utskottet har framhållit, att Kungl. Maj :t som följd härav i proposition till 1962 års riks- dag föreslagit en utsträckning av tiden för åtnjutande av moderskapsförsäk— ringens tilläggspenning från 90 till 180 dagar. Om man utgick från att för- slaget vann riksdagens bifall kunde det enligt utskottets mening med fog ifrågasättas om ej en ändring av semesterlagens privilegieringsregler borde vidtagas. Det skulle nämligen vara inkonsekvent att å ena sidan främja den kvinnliga arbetstagarens möjlighet att vara ledig från arbetet i samband med havandeskap och å andra sidan bibehålla regler i semesterlagen , som skulle resultera i förkortad semester i sådana fall.

Riksdagen har antagit det framlagda förslaget om utvidgning av mo- derskapsförsäkringen.

Kommittén har övervägt frågan huruvida den privilegierade frånvaroti— den vid havandeskap eller barnsbörd bör förlängas. Såsom utskottet fram- hållit kan den omständigheten, att det allmänna i skilda sammanhang berett kvinnliga arbetstagare möjlighet att utan risk för uppsägning och under viss ekonomisk trygghet avhålla sig från arbete vid havandeskap och barnsbörd under en tid av sex månader, anses utgöra visst stöd för tanken att låta semesterlagens privilegieringsregel avse samma tidrymd. Den arbetstagare som utnyttjar sin sålunda lagligt skyddade möjlighet att vara ledig från arbetet går eljest förlustig den på tre månader belöpande semesterrätten.

Vissa omständigheter måste emellertid anses tala mot en generell förläng-

ning av den kvalificerande frånvarotiden. Till en början bör konstateras, att arbetstagarens legala uppsägningsskydd knappast i och för sig kan anses medföra någon allvarligare ekonomisk belastning för den enskilde arbetsgi— varen, och ej heller i betydande grad det utvidgade skyddet genom moder- skapsförsäkringen. En förlängning av privilegieringstiden medför däremot en icke ringa ekonomisk belastning för arbetsgivaren. Särskilt vad gäller smärre företag eller arbetsplatser med blott någon enstaka kvinnlig arbets- tagare kan rätten att få tillgodoräkna sig en dubbelt så lång frånvarotid som för närvarande vid havandeskap eller barnsbörd få tämligen stor betydelse. Även om det ej torde kunna befaras att en sådan förlängning av privilegie- ringstiden skulle få till följd att arbetsgivare avhöll sig från att anställa kvinnlig arbetskraft kunde likaväl den konsekvensen av en förlängning ej anses helt utesluten, att arbetsgivaren i högre grad än eljest utnyttjade sin lagliga möjlighet att uppsäga en arbetstagare, som blivit havande under sitt första anställningsår. Under detta gäller nämligen intet uppsägningsskydd.

Belastningen för arbetsgivaren av en utvidgad privilegiering vid havande- skap och barnsbörd blir naturligtvis särskilt kännbar för det fall att den kvinnliga arbetstagaren, såsom ej sällan inträffar, slutar sin anställning se- dan den privilegierade frånvarotiden gått till ända för att under längre eller kortare tid ägna sig åt hem och barn. Inom kommittén har med hänsyn här- till diskuterats möjligheten av att som förutsättning för att få tillgodoräkna sig frånvaro av nu nämnd anledning uppställa krav på viss tids fortsatt sammanhängande anställning efter frånvarotidens utgång. En bestämmelse härom skulle motiveras av att det intresse, som privilegieringen främst av- setts tillgodose, hänför sig till de arbetstagare, som efter frånvarotidens ut- gång återgår i arbete och kontinuerligt fortsätter sin yrkesverksamhet. En- dast i fråga om dessa kan ju det förhållandet, att den kvalificerande från- varotiden ej är lika lång som den tid varunder det allmänna bereder ekono- miskt tryggad möjlighet att avstå från arbete, resultera i en minskad semes- ter påföljande år. Ett skäl för att söka begränsa privilegierna till de nu ifrågavarande fallen skulle även kunna anses ligga däri att rätten till lagligt uppsägningsskydd respektive tilläggspenning på grund av moderskapsför- säkring, såsom framgår av lagbestämmelserna därom, är på visst sätt in- skränkt till arbetstagare, vilka har en något fastare anknytning till för- värvsarbetet.

En lagregel innefattande krav på viss tids fortsatt sammanhängande an— ställning efter frånvarotidens utgång som förutsättning för att få tillgodo- räkna sig densamma innebär enligt kommitténs uppfattning risk för svår- lösta tvister. Kommittén vill härvidlag endast erinra om att kravet i den första semesterlagen på 180 dagars sammanhängande anställning för kvali- fikation till semester erbjöd betydande tolkningssvårigheter och bl.a. med hänsyn härtill slopades i den senare lagen. Härtill kommer att det får anses i viss mån tveksamt om den av motionärerna föreslagna reformen verkligen

skulle innebära en stor förbättring för de kvinnliga arbetstagarna överlag, därest det tidigare omförmälda villkoret för förmånens tillgodonjutande in- fördes i lagen. Som det knappast förefaller tänkbart att endast i fråga om någon del av frånvarotiden vid havandeskap eller barnsbörd uppställa kra- vet på återgång i arbetet jämte viss tids fortsatt anställning för tillgodonju- tande av privilegiering medan återstoden automatiskt skulle vara kvalifice- rande för semester, föreligger sålunda viss tvekan om det ändamålsenliga i en sådan reform.

Vid avgörande av det aktuella spörsmålet har kommittén ansett sig böra fästa vikt även vid det förhållandet att den kvalificerande frånvarotiden vid sjukdom omfattar 90 dagar per kvalifikationsår ävensom därefter infallande tid av frånvaro på grund av yrkesskada. Det torde näppeligen kunna hävdas, att det rekreationsmässiga behovet av att få räkna viss frånvarotid såsom kvalificerande skulle vara större vid havandeskap än vid vanlig sjukdom. Då kommittén icke ansett sig böra föreslå någon utsträckning av den privi- legierade frånvarotiden vid sjukdom har kommittén därför ansett sig skäli- gen icke heller böra föreslå en förlängning av motsvarande tid vid havande— skap. Man torde medicinskt sett kunna räkna med att en period av tolv veckors vila i samband med nedkomsten normalt är tillfyllest för att en kvinna, som fött barn, skall bli återställd. Vad som anförts i samband med tillkomsten av reglerna om barnsängsledighet i arbetarskyddslagen utgör belägg härför. Inträder sådana komplikationer till följd av barnsbörden att den kvinnliga arbetstagaren vid utgången av tolvveckorsperioden alltjämt är arbetsoförmögen synes intet hindra att den tid hennes frånvaro ytterli- gare varar under förutsättning av sjukskrivning — blir kvalificerande till semester enligt reglerna om privilegierad frånvaro vid sjukdom. Med hänsyn till det anförda synes även principiella skäl tala för att gränsen för den normalt kvalificerande havandeskapstiden drages vid tolv veckor eller vid samma mått som gäller vid annan sjukdom än yrkesskada — 90 dagar. Någon anledning att fästa avgörande betydelse vid det förhållandet att uppsägningsskyddet och tiden för tilläggspenningens utgående omfattar en dubbelt så lång tidrymd synes knappast föreligga. Kommittén vill härvid- lag endast erinra om departementschefens uttalande i 1945 års proposition, att semesterlagens privilegieringsfråga icke syntes äga direkt sammanhang med spörsmålet vilket uppsägningsskydd som borde beredas de kvinnliga arbetstagarna vid havandeskap och barnsbörd. Motiven bakom reglerna om uppsägningsskydd samt moderskapsförsäkring är uppenbarligen i huvudsak befolkningspolitiskt inriktade, medan skälen för att viss frånvarotid gjorts kvalificerande för semester ytterst vilar på en bedömning av rekreations- behovet.

I några sammanhang har ifrågasatts om ej frånvaro för fullgörande av första tjänstgöring i det militära borde kvalificera till semester. Såsom andra lagutskottet framhöll med anledning av den motion vid 1948 års riks-

dag, där frågan väcktes, torde emellertid en reform i begärd riktning kunna befaras medföra obenägenhet bland arbetsgivarna att anställa ynglingar un- der den sista tiden innan dessa skall börja sin värnpliktstjänstgöring. Dess- utom förhåller det sig normalt så att de värnpliktiga under sin första tjänst— göring erhåller vissa avlönade uppehåll i tjänstgöringen, vilka då delvis tjänar samma syfte som semester. Med hänsyn till det anförda anser kom- mittén skäl icke föreligga att föreslå någon ändring av regeln i. 7 5 andra stycket d).

Till behandling har även upptagits ett spörsmål, som rör de långtidssju- kas rätt att räkna sig till godo privilegierande frånvarotid. Från arbetstagar- håll har gjorts gällande, att arbetsgivaren stundom vidtager åtgärden att avskeda arbetstagare, som på grund av sjukdom är arbetsoförmögen under mycket lång tid. Arbetsgivarsidan har inom kommittén givit uttryck för tve- kan huruvida sådana avskedanden verkligen förekommer i någon märkbar omfattning. Därest någon gång en långtidssjuk avskedades berodde det dock sannolikt på att arbetsgivaren ansåg det betungande att under en lång följd av år _ måhända för en arbetstagares hela livstid till arbetstagaren ut- betala visst årligt belopp i semesterlön, oaktat arbetstagaren på grund av sjukdom var förhindrad att utföra något som helst arbete för arbetsgivarens räkning. Särskilt för arbetsgivare med blott någon enda anställd kunde detta te sig så besvärande att han såg sig nödsakad vidtaga en uppsägnings- åtgärd, vilken från psykologisk och därmed även medicinsk synpunkt kunde framstå som mindre lämplig. Ju längre semestern utsträcktes, desto känn- barare för arbetsgivaren kunde följderna bli av de gällande reglerna och desto oftare kunde man också befara att arbetsgivaren valde den i andra hänseenden beklagliga utvägen att säga upp arbetstagaren.

Det är att förmoda att den från såväl arbetsgivar- som arbetstagarhåll påtalade konsekvensen av lagregeln om kvalificerande sjukdomstid ej när- mare övervägdes vid förarbetena till den lagändring, som medförde att van- lig sjukdom i viss utsträckning blev kvalificerande till semester. Det var ju, som framgår av den ovan lämnade redogörelsen för bakgrunden till 1954 års lagändring, först efter viss tvekan och då främst i praktiskt syfte som lagstiftaren från huvudprincipen, att semester intjänas genom arbete, gjorde undantag för vanlig sjukdom i viss omfattning. Beträffande de avsteg som dessförinnan gjorts från samma princip, nämligen i fråga om semester, yr- kessjukdom, viss tids havandeskap och viss militärtjänstgöring, hade mot- ståndet av naturliga skäl lättare genombrutits, dock endast under betonan- de av det undantagsmässiga i att privilegiera annan tid än den arbetade och under framhållande av att rekreationssynpunkten fick anses kräva vissa sådana undantag. Med lagstiftningens grundinställning låter sig emellertid ej särskilt väl förena, att en arbetstagare, även om han under lång tid ej utför något som helst arbete,]ikväl skall kvalificera sig till semester. Rekrea- tionsprincipen gör sig knappast i fråga om långtidssjuka gällande i samma

utsträckning som beträffande arbetstagare, vilka endast för kortare tid vid— kännas avbrott i arbetet till följd av sjukdom eller av annan privilegierad orsak. Den semesterlön som årligen utgår till långtidssjuka till följd av stadgandet i 7 5 andra stycket b) semesterlagen torde med hänsyn härtill näppeligen kunna anses ha det för semesterlönen i normala fall specifika syftet.

Kommittén har mot bakgrunden av det anförda kommit till den slutsat— sen, att avskedanden av långtidssjuka bäst torde kunna undvikas genom en lagändring i 7 & semesterlagen, vilken efter någon tid befriar arbetsgiva- ren från skyldigheten att för kvalificerad frånvaro utge semesterlön. Hur långt en sådan revision av lagen bör sträcka sig kan emellertid vara tvek— samt.

Sveriges verkstadsförening har i cirkulär den 26 juli 1956 sedan vissa försök att nå överenskommelse med motparten strandat — rekommenderat sina medlemmar att tillämpa i huvudsak följande normer beträffande lång- tidssjuka. Sådana frånvarande på grund av vanlig sjukdom, vilka före sjuk- domens inträde varit i arbetsgivarens tjänst fyra år eller mer, avföres från anställningen efter 24 månader, övriga —— utom nyanställda efter tolv månader. Beträffande sjuka på grund av yrkesskada avföres dessa först i samband med att eventuell invaliditetsfråga löses. Därest livränta på grund av invaliditet börjar utgå före utgången av 12- eller 24-månadersfristerna avföres emellertid arbets—tagaren redan i samband därmed.

Frågan om de långtidssjuka har dryftats i den för Svenska arbetsgivare- föreningen och Landsorganisationen gemensamma arbetsmarknadskommit- tén, varefter viss undersökning av förhållandena gjorts i enkät å ömse håll. Enkäterna synes ha gett vid handen, att spörsmålet ej är reglerati avtal, att verkstadsföreningens rekommendation tillämpas av anslutna företag och ett fåtal därutöver medan man annars ej har några skrivna regler att falla till- baka på, samt att fasta normer i övrigt ej finnes att tillgå.

Kommittén har stannat för att föreslå ett tillägg till den nuvarande re- geln i 7 & tredje stycket av innebörd att rätten att tillgodoräkna sig frånvaro på grund av sjukdom såsom kvalificerande för semester utsläckes sedan frånvaron fortgått i två år efter utgången av det kvalifikationsår, varunder sjukdomen inträffade. Härvid har ingen åtskillnad gjorts mellan det fall att sjukdomsfrånvaron har sin grund i en yrkesskada och det fall att den har någon annan orsak. Efter vad som inhämtats genom statistiska uppgifter från riksförsäkringsverket (Yrkesskador år 1959, tab. 20—21) förekommer ej annat än i yttersta undantagsfall att någon yrkesskadad är sjuk ännu två år efter skadans inträde. Statistiken visar sålunda att av antalet yrkes- skadade arbetstagare blott en å två promille alltjämt är sjuka vid sam- ordningstidens utgång, dvs. sedan tre månader förflutit efter skadans in- träde. Av de sålunda vid samordningstidens utgång sjuka kvarstår ytter— ligare ett och ett halvt år senare så få att de statistiskt sett ej kan påvisas (i

tabellen har angetts 0 promille). Vid denna tidpunkt har sålunda yrkes- skadan antingen utläkts med friskskrivning och återgång i arbete som följd eller också sådan invaliditet inträtt att vederbörande för framtiden måste betraktas som arbetsoför. I detta senare fall har anställningsförhållandet normalt upplösts i samband med att invaliditetslivränta börjat utgå. l sam— manhanget bör observeras, att enligt lagen om allmän försäkring varje ar- betstagare, som är försäkrad för tilläggspension, äger rätt till förtidspen- sion, därest hans arbetsoförmåga på grund av sjukdom, psykisk efterbli- venhet, vanförhet eller annat lyte är nedsatt med minst hälften och nedsätt- ningen kan anses varaktig.

Sön- och helgdagar samt sedvanliga fridagar under semestern

Gällande och äldre lagar jämte förarbeten I 8 5 första stycket stadgas, att söndagar icke inräknas i semestern men däremot helgdagar, så snart semester utgår med sex dagar eller mera i en följd. Sedvanliga fridagar inräknas alltid i semestern. Arbetstagare, som har att utföra sitt arbete även på söndag, äger enligt andra stycket åtnjuta ledig- het från arbetet på söndag, som infaller under eller omedelbart efter semes- tern, ehuru sådan dag ej skall inräknas i semestern. Är arbetstagare, varom sålunda är fråga, berättigad till ledighet” från arbetet på annan veckodag än söndag och infaller sådan ledighetsdag under semestern, skall den dagen inräknas i semestern.

Enligt förslag av 1936 års semestersakkunniga skulle i semestern icke in- räknas söndagar men däremot helgdagar och sedvanliga fridagar, som in-föll under semestern. Som skäl härför framhölls den ökade ekonomiska belast- ning för näringslivet, som en lagstiftning om två veckors semester fick anta- gas innebära, särskilt beträffande sådana företag som icke kunde bereda sina anställda semester successivt utan måste upphöra med tillverkningen under semestertiden. I sådana fall spelade antalet effektiva arbetsdagar per år en mycket stor roll. Även för de anställda kunde det för övrigt vara en fördel att helgdagar och andra fridagar inräknades i semestern, eftersom de i så fall erhöll lön för dessa dagar, vilket annars ej var fallet.

1938 års semesterlag. I fråga om inräknande i semestern av helgdagar och sedvanliga fridagar intog departementschefen i propositionen en annan ståndpunkt än de sakkunniga. I syfte att hindra en tendens i riktning mot semesterns förläggande till de större helgerna föreslogs i propositionen en regel av innebörd att varken helgdagar eller sedvanliga fridagar skulle inräknas i semestern. Departementschefen uttalade, att den av de sakkun- niga förordade regeln visserligen kunde anses välgrundad då arbetstagarna ändock alltid erhöll minst två veckors ledighet, vilket var lagstiftningens ändamål, men att den kunde föranleda en för flertalet arbetstagare olycklig koncentration av semestern kring de stora högtiderna eller till midsommar- veckan.

På förslag av andra lagutskottet (utlåtande nr 58/1938) , vilket godtogs av riksdagen, fick emellertid lagens bestämmelser om helgdagars och sedvan- liga fridagars ställning i semesterhänseende huvudsakligen samma innehåll som enligt nu gällande lag. Det föreskrevs sålunda, att helgdagar skulle inräknas i semestern med undantag dock för det fall att semestern utgick med färre dagar i en följd än sex, då därunder förekommande helgdagar skulle förläggas utom semestern. Sedvanliga fridagar skulle alltid räknas in i semestern. Utskottet framhöll härvidlag följande.

På sätt även departementschefen anfört måste det i och för sig anses vara lämpligt, att helgdagar och sedvanliga fridagar skola inräknas i semestern. Arbets- tagaren erhåller ju även om så är förhållandet minst två veckors vila, vilket är syftet med lagen. Att helgdagar och sedvanliga fridagar inräknas i semestern är av ett betydande värde för näringslivet, som därigenom erhåller flera produktions- dagar. Därmed ökas möjligheterna för näringslivet att anpassa sig efter de ökade omkostnaderna. En bestämmelse om inräknande av helgdagar i semestern är jäm- väl fördelaktig för sådana arbetstagare, som utföra sitt arbete mot timlön eller ackord, då nämligen särskild betalning i sådant fall erhålles för helgdagen. De nu nämnda skälen måste tillmätas större betydelse än fruktan för en koncentration av semestern till de större helgerna. Utskottet vill därför förorda, att helgdagar och sedvanliga fridagar i princip skola inräknas i semestern.

Denna regel borde emellertid enligt utskottet vidkännas ett undantag, och utskottet fortsatte på följande sätt.

Undantag från skyldigheten att utgiva semester i ett sammanhang har lämnats beträffande arbetstagare vid jordbruket jämte därtill hörande binäringar och träd- gårdsskötsel samt beträffande hembiträde i lanthushåll. Den av utskottet förordade bestämmelsen skulle med hänsyn härtill kunna missbrukas på sådant sätt, att semestern för de nu nämnda arbetstagarna utlades å de särskilda helgdagarna. Flertalet arbetstagare vid jordbruket torde dessutom vara årsavlönade, och de skulle alltså icke ens erhålla någon ökad inkomst, därest semestern förlades till årets olika helgdagar. Därmed skulle värdet av reformen för arbetstagarna inom jordbruket praktiskt taget försvinna. Möjligheten till missbruk av lagens bestäm- melser i den riktning utskottet nu skisserat måste förhindras. Efter övervägande av frågan vill utskottet förorda, att bestämmelsen om inräknande av helgdagar i semestern utformas på sådant sätt, att dessa dagar ej skola inräknas i semestern, såframt denna utgår med mindre antal dagar i en följd än sex.

Beträffande reglerna om sön- och helgdagars inräknande i semestern an- såg sig 1942 års semesterkommitté icke ha anledning tillstyrka någon lag- ändring. Med avseende på arbetstagare, vilka normalt utför arbete även på söndagar, föreslogs dock införandet av vissa kompletterande regler, vilka i huvudsak syftade till att bereda sådana arbetstagare samma möjlighet som andra att komma i åtnjutande av ett par hela kalenderveckors semester. Enligt kommitténs förslag skulle enhetliga bestämmelser tillämpas för alla fall av söndagsarbete, vare sig arbetstagaren åtnjöt kompensation för sitt söndagsarbete genom ledighet på annan veckodag eller ej. Förslaget inne— bar, att söndagarna skulle anses falla utom semestern och att arbetstagaren genom lagen tillförsäkrades ledighet på söndag, som inföll under eller näst

efter semestern. Däremot skulle sådana som kompensation utgående frida- gar, vilka inföll under semesterledigheten, räknas såsom semesterdagar.

1945 års semesterlag kom att upptaga stadganden av den innebörd som kommittén föreslagit. I propositionen förordade föredragande statsrådet in- förande av dessa kompletterande regler men ansåg i övrigt icke befogat att föreslå någon ändring i lagens regler om sön- och helgdagars behandling i semesterhänseende. Statsrådet uttalade med hänsyn till vad som från skilda håll framhållits under remissbehandlingen av kommittéförslaget, att detta fick anses utgöra en tillfredsställande lösning på ett synnerligen besvärligt tekniskt problem. I detta sammanhang påpekade han att om här avsedda arbetstagare berättigades till ledighet även på den söndag, som inföll ome- delbart före semestern, detta skulle medföra, att arbetstagare, som åtnjöt full kompensation för söndagsarbetet, erhöll en ledighetsdag mer än övriga arbetstagare. Vidare uttalade statsrådet, att han icke ansåg någon särskild lagregel erforderlig för det fall, att arbetstagaren utförde arbete på mindre antal dagar än sex i veckan. Den omständigheten att arbetstagaren regel- mässigt hade ledigt från arbetet mer än en dag i veckan, inverkade nämligen ej i och för sig på beräkningen av semesterns längd. Dylika fridagar skulle räknas som semesterdagar i den mån de inföll under semestern.

Vissa kollektivavtalsbestämmelser

Bestämmelsen att under semestern infallande helgdagar inräknas däri om icke semestern utgår med högst fem dagar i en följd har i vissa kollektiv— avtal ersatts med någon för arbetstagarna förmånligare bestämmelse. Denna innebär i regel _ såsom inom livsmedelsfacket och den keramiska industrin —— att gränsen för helgdagarnas inräknande i semestern satts vid sex i stål- let för fem dagar, vilket medför att arbetstagaren i de ej så sällsynta fall då han erhåller semester under någon kalendervecka utan samband med den Övriga semestertiden, får ledigheten förlängd med det antal dagar som mot- svarar antalet under semesterveckan eventuellt förekommande helgdagar. Någon gång — såsom inom byggnadsämnes- och chokladindustrierna _— har lagens helgdagsregel satts ur kraft genom en förklaring av arbetsgivaren att han ej skall på helgdagar förlägga semester, vilken är delad i flera perioder. I vissa fall är undantaget från lagens regler ännu förmånligare, såsom för kommunala arbetstagare och inom bagerifacket, där helgdagarna ej räknas in i semestern även om hela semestern utgår i en följd.

Reformkrav

I motion (nr II: 368) till 1962 års riksdag har yrkats att bestämmelsen i 8 5 första stycket måtte ändras på sådant sätt, att i semestern ej längre inräk- nas vare sig helgdagar eller sedvanliga fridagar. Motionärerna har gjort gäl- lande att lagregeln inom vissa företag utnyttjats på ett för de anställda

orättfärdigt sätt genom att semestern under en följd av år för huvudparten av de anställda förlagts till tiden omkring midsommarhelgen.

Andra lagutskottet har i sitt av riksdagen godkända utlåtande nr 15/1962 med anledning av motionen framhållit att semesterkommittén lämpligen borde upptaga det i motionen aktualiserade spörsmålet till behandling.

Vid besvarandet av kommitténs enkät till arbetsmarknadens organisatio- ner har från arbetstagarhåll försports synpunkter liknande dem som kom- mit till uttryck i förenämnda motion. Svenska träindustriarbetareförbundet har sålunda framhållit följande.

Det är numera icke alls ovanligt, att företagen förlägger semestern i anslutning till midsommarhelgen, varvid helgdagarna räknas som semesterdagar, så att arbe- tarnas samlade årsledighet blir mindre än den skulle vara, om ledigheten inte kopplades ihop med helgdagarna. Våra medlemmar reagerar emot detta av åt- minstone två skäl: dels reduceras ledigheten och dels lockas arbetsgivarna ibland att förlägga semestern till en tidpunkt, som icke är särskilt gynnsam för arbetarna, bara för att arbetsgivarna skall vinna denna fördel. Inte minst med hänsyn till att tjänstemannavärlden räknar ledigheten i antal dagar, finner vi det angeläget att ändring sker dithän, att semesterledigheten inte inkräktar på eljest arbetslediga dagar. Vi anser således, att om semester förlägges i anslutning till helgdag, skall vare sig helgdag-en _ oavsett semesterns längd _ eller helgdagsaftonen, om den- na är arbetsfri enligt avtal, få räknas som semesterdag. Vi har nyligen haft ett fall, där ett företag av särskilda skäl ansett sig böra meddela semesterledighet på våren och då inte dragit! sig för att knyta ihop ledigheten med påskhelgen.

Svenska Iantarbetareförbundet har gjort gällande att lagens föreskrift att »sedvanliga fridagar» inräknas i semestern kunde få orimliga konsekvenser. Arbetsgivaren kunde med stöd av denna bestämmelse förlägga semestern så att flera inarbetade fridagar kom att inräknas i semestern.

Svenska stadsförbundet och Svenska metallindustriarbetareförbundet har tagit upp de problem som kan uppstå vid tillämpning av semesterlagen på arbetstagare med viss typ av dygnstjänstgöring, för stadsförbundets del exempelvis sjukvårdspersonal, för metallindustriarbetareförbundets del ar- betare i treskift.

Kommittén Lagens ståndpunkt att helgdagar i princip _ liksom sedvanliga fridagar _ skall inräknas i semestern, dock att helgdagar under en semester som omfattar högst fem dagar icke inräknas däri, utgjorde ursprungligen en kompromiss mellan å ena sidan uppfattningen hos 1936 års semestersak- kunniga, att alla helgdagar och sedvanliga fridagar borde inräknas i semes- tern, och å andra sidan departementschefens diametralt motsatta stånd— punkt i propositionen med förslag till 1938 års semesterlag. Andra lagut- skottet, som framlade förslag till den lösning, som blev lagens, framhöll att de av de sakkunniga åberopade skälen _ den ökade ekonomiska belast- ningen för arbetsgivaren och arbetstagarens intresse av att i görligaste mån bli berättigad till lön under ledighet _ måste tillmätas större betydelse än

den koncentration av semestern till de större helgerna, som departements- chefen sagt sig befara. Med hänsyn till att semestern för anställda inom jordbruket dåmera avsågs kunna bli uppdelad i enstaka dagar ansåg utskot- tet dock lämpligt att i någon mån modifiera principen att helgdagar skulle inräknas i semestern. Lagregeln fick därför det ovan antydda innehållet.

Kommittén har närmare övervägt frågan om en eventuell revision av de nuvarande bestämmelserna i första stycket av 8 &, närmast med anledning av de reformkrav som härvidlag kommit till uttryck, dels i motioner vid årets riksdag, dels i svar på kommitténs enkät till arbetsmarknadens orga— nisationer. En naturlig utgångspunkt utgöres av frågan om icke helgda- garna och de sedvanliga fridagarna bör räknas bort vid bestämmande av semestertidens längd. Vissa skäl kan synas tala för att åtminstone helgda- garna ej längre bör räknas in i semestern. Ett av de motiv, som vid tillkoms- ten av den nuvarande lagregeln anfördes till stöd för att helgdagarna borde räknas in i semestern gör sig icke gällande med samma styrka nu som tidiga— re. Genom det inom industrin alltmer utbredda systemet med lön även under helgdagar får sålunda intresset hos arbetstagarna att erhålla semesterlön för dessa dagar antagas ha avtagit. (Enligt uppgift från Svenska arbetsgivare- föreningen utgjorde år 1960 antalet arbetstimmar —— inkl. övertid inom områden med helgdagslön ungefär två tredjedelar av totala antalet arbets- timmar inom den egentliga industrin och omkring hälften av antalet arbets- timmar inom hela föreningens verksamhetsområde.) Slutligen innebär som redan nämnts lagens nuvarande konstruktion en viss frestelse för arbetsgi- varen som ju har att bestämma tiden för semesterns förläggning att utnyttja en period med flera helgdagar för semester i syfte att därigenom nedbringa antalet arbetsfria dagar under året. Förmånen av semesterledig- heten förringas uppenbarligen i sådant fall.

Ett viktigt skäl mot en ändring i lagen därhän att helgdagarna räknas bort från semestertiden oavsett dennas längd kan emellertid sägas ligga däri, att en sådan lagändring jämte den förlängning av semestern med sex dagar, som förutsättes äga rum, i realiteten skulle innebära att den lagstadgade semestern ofta blev en eller flera dagar längre än fyra kalenderveckor. En sådan ytterligare utsträckning av semesterns längd anser sig kommittén, med hänsyn till den genomgripande reform som redan den fjärde semester- veckan innebär, icke utan vidare kunna medverka till. Att märka är också att en ändring i nu förevarande hänseende skulle kunna befaras medföra störningar i den jämna rytmen vid förläggning av semester till kalender- veckor. En förlängning av semestern med en vecka medför vissa förlägg- ningsproblem inom väsentliga delar av näringslivet. Ofta är arbetsgivaren beroende av att semesterperioderna för olika semestergrupper avlöser var- andra utan mellankommande uppehåll. Detta innebär att en semestergrupp slutar sin semester en lördag medan nästa grupp börjar sin semester föl— jande måndag. Inräknas förekommande helgdagar icke i semestern kan

detta leda till förskjutningar semestergruppema sinsemellan. För de ar- betstagare, vilka har hela semestern förlagd till sommaren vilket är det normala —— synes nackdelen av att helgdagarna inräknas i semestern ej heller vara påtaglig. I de flesta fall blir det nämligen endast fråga om att inräkna någon enstaka helgdag.

Vad angår spörsmålet om de sedvanliga fridagarnas ställning i semester- hänseende må till en början framhållas, att emot en lagändring i yrkad riktning med än större tyngd än vad gäller helgdagarna den redan anförda omständigheten synes tala, att semestertiden för stora grupper av arbetstagare genom en sådan ändring skulle bli längre än som nu förutsät- tes, fyra veckor, och även argumentet om risk för förskjutningar i förlägg- ningsrytmen.

Härtill kommer följande. Lagens begrepp »sedvanliga fridagar» kan knappast anses fullt klart och entydigt. 1936 års semestersakkunniga, som införde begreppet i sitt lagförslag, sökte ej närmare definiera detsamma. Vid remissbehandlingen av förslaget ifrågasattes också från skilda håll vad som därmed kunde avses. I propositionen till 1938 års riksdag uttalade de— partementschefen med anledning härav, att en dag, »som för ett flertal arbetare ej är arbetsdag, ehuru dagen ej är sön- eller helgdag», fick anses som »sedvanlig fridag». Som exempel nämndes midsommaraftonen. Andra lagutskottet framhöll i utlåtande över propositionen, att, sedan den 1 maj jämställts med helgdag, det knappast fanns någon dag, som mer allmänt var fridag för alla yrkesområden. Därför syntes uttrycket böra tolkas så, att sedvänjan skulle föreligga >>inom vederbörande yrkesområde med hänsyn tagen jämväl till de speciella ortsförhållandena».

De uttalanden som sålunda gjorts kan ej anses ge sådan ledning, att man därigenom med någon större grad av säkerhet kan avgöra om en förekom- mande fridag är att anse som »sedvanlig» eller ej. Med hänsyn till lagens nuvarande utformning synes det också sakna praktiskt intresse vilken bety- delse termen ges. Från synpunkten att fastställa huruvida en viss dag skall inräknas i semestern eller ej är nämligen endast dagens karaktär av sön- eller helgdag, alternativt vardag, av betydelse. Ändras däremot lagen på sådant sätt att »sedvanliga fridagar» ej längre skall inräknas i semestern medför detta tvivelsutan gränsdragningsproblem. Man kan tänka sig en förhållandevis snävt avgränsad krets av sedvanliga fridagar inom vissa fack, exempelvis julaftonen, påskaftonen och midsommaraftonen, men även en mera vidsträckt tolkning, innefattande för viss eller vissa branscher mera speciella fridagar.

Kommittén har såsom nämnts i avsnittet med förslagets huvuddrag strä- vat efter att ge semesterlagens regler ett sådant innehåll, att semester- förmånen blir beroende av det utförda arbetets omfattning men såvitt möj- ligt oberoende av vilka regler som i det enskilda fallet gäller beträffande arbetstidens förläggning. Den omständigheten att någon eller några dagar

sedvanemässigt frilagts från arbete synes med hänsyn härtill principiellt icke böra påverka semesterförmånens omfattning. Påtagliga ojämnheter olika arbetstagargrupper sinsemellan i fråga om semesterförmånens om- fattning kunde för övrigt bli följden om hänsyn vid bestämmande av se— mestertidens längd i betydande utsträckning toges till de skiftande former för arbetstidens förläggning, vilka tillämpas inom näringslivet. Med hänsyn till vad sålunda anförts har kommittén ansett sig böra avstå från att föreslå någon ändring i lagens föreskrift vad gäller såväl helgdagar som sedvanliga fridagar.

Svenska lantarbetareförbundet har gjort gällande, att arbetsgivaren med lagens stöd kan förlägga semestern på sådant sätt, att flera redan vid semes- terns början inarbetade fridagar av den typ, som förekommer inom vissa grenar av jordbruket, inräknas i semestern. Det är här främst fråga om fridagar för djurskötare, vilka har sin arbetstid reglerad pcr fyraveckors— period med en daglig arbetstid av lägst sju timmar 40 minuter och högst nio timmar. Fridagsantalet kan för dessa efter vad förbundet uppger variera från fyra och en halv till åtta under en fyraveckorsperiod.

Enligt gällande kollektivavtal vid jordbruket skall fridagar för djurskö- tare »så förläggas att var tredje sön- och helgdag blir fri, återstående frida- gar förläggas enligt av arbetsgivaren uppgjort fridagsschema». Kommittén har ansett att den av förbundet upptagna frågan om förläggningen av se- mester i förhållande till inarbetade dagar snarare utgör en angelägenhet för avtalsparterna än ett lagstiftningsspörsmål.

Svenska stadsförbundets framhållande av de problem, vilka i semester- hänseende sammanhänger med brandmäns och sjukvårdspersonals tjänst- göringstider har nära samband med Svenska metallindustriarhetareförhun- dets påpekande av liknande problem för treskiftarbetare inom industrin. Båda framställningarna tar främst sikte på det förhållandet att arbetsta- gare av ifrågavarande slag kan tvingas inleda sitt arbete redan natten efter den sista semesterdagen, dvs. ofta en natt till söndag. Organisationerna an- ser att de därigenom i semesterhänseende blir sämre ställda än arbetskam- rater med andra tjänstgöringsförhållanden.

Här må till en början ånyo framhållas, att semesterlagenbl.a. genom regeln att söndagar icke inräknas i semestern — konstruerats med tanke på att arbetstagarens ledighet skall omfatta ett visst antal, för närvarande tre, fulla kalenderveckor. Detta resultat ernås i allmänhet, oavsett om se- mestern börjar på en måndag eller på annan dag. För det stora flerta- let arbetstagare, som anträder sin semester en måndag, blir emellertid den sammanhängande ledigheten längre än tre kalenderveckor — de är nämli- gen helt naturligt lediga såväl den sista dagen före som den första dagen efter semestern, som ju är söndagar. Detta är emellertid endast en kon- sekvens av bruket att låta semestern omfatta kalenderveckor från måndag till måndag. När lagen i 8 5 andra stycket ger arbetstagare, vilka normalt

utför arbete på söndagar rätt till ledighet på söndag, vilken infaller under semestern och omedelbart efter denna, innebär detta att även denna kate- gori arbetstagare kommer i åtnjutande av tre hela kalenderveckor såsom semester. Uppenbart är emellertid, att sådan arbetstagare, om han skall anträda semester en måndag. är skyldig att utföra normalt söndagsarbete dagen dessförinnan.

Förhållandena kompliceras vad beträffar arbetstagare i skiftgång. För sådana uppgöres ofta arbetstidsschema på mycket lång sikt, och schemat kan innebära att en arbetstagare utför förmiddagsskift under en period, eftermiddagsskift under en annan och slutligen nattskift under en tredje. En konsekvens av skiftsystemet är att arbetstagaren kan tänkas sluta ett skift omedelbart före en semester och börja ett nytt skift omedelbart efter se- mestern. I sådant fall kan den sammanlagda ledigheten komma att omfatta en dag mindre än för arbetstagare i allmänhet.

I och för sig skulle måhända kunna anses tänkbart att föreskriften i andra stycket av 8 & gjordes tillämplig även på arbetstagare med >>intermit- tent» söndagsarbete, dvs. på sådana fall som de nu avsedda. Komplikatio— nerna med avseende på skiftarbete torde dock under sådana förhållanden kunna bli betydande. Härtill kommer att de olägenheter som må uppstå till följd av att skiftarbete förlägges i omedelbar anslutning till semestern ej annat än i yttersta undantagsfall kan tänkas flera gånger drabba en och samma arbetstagare. Med hänsyn till det anförda, och då även detta problem synes vara av så speciell art att det bättre lämpar sig för reglering avtals- vägen, har kommittén ansett sig böra avstå från att i förevarande hänseen- de föreslå någon ändring i lagen.

Övergång till anställning med löpande kvalifikationsår hos samma arbetsgivare, skydd för bättre sedvänja m.m.

Gällande och äldre lagar jämte förarbeten övergår arbetstagare till annan anställning hos samma arbetsgivare och är i den anställningen löpande kalenderår kvalifikationsår må semestern enligt 9 5, med inräknande av de semesterdagar, till vilka arbetstagaren för- värvat rätt i den tidigare anställningen, utgå med högst det antal dagar, var- till i den nya anställningen semester beräknas för helt år.

Lämnar arbetstagaren i fall, som avses i 9 5, den nya anställningen eller entledigas därifrån, innan han i denna blivit berättigad till minst det antal semesterdagar, vartill han förvärvat rätt i den tidigare anställningen, skall han enligt 21 5 för felande semesterdagar erhålla semesterersättning enligt de för den tidigare anställningen gällande grunderna.

Där för arbetstagare i någon yrkesgrupp med hänsyn till anställningens art eller varaktighet, anställningsort, levnadsålder eller andra sådana om— ständigheter längre semester i allmänhet utgår än som föreskrives i 7 g,

skall enligt 10 & sådan sedvänja i fråga om semesterns längd lända till efter- rättelse för arbetstagarna i yrkesgruppen.

Enligt 2 5 andra stycket gäller principiellt att, om arbetstagaren enligt avtal med arbetsgivaren äger rätt till längre semester än som föreskrives i 7 g, övriga bestämmelser i lagen, såvitt ej annat överenskommits, skall tillämpas även beträffande den överskjutande delen av semestern.

Utgår i fall som avses i 2 5 andra stycket eller 10 5 längre semester än som föreskrives i 7 5, skall jämlikt 11 å en tolftedel av semestern anses be- löpa på varje kalendermånad av kvalifikationsåret. Uppstår vid beräkningen av semesterns längd brutet dagantal, skall semestern utgå med närmast högre antal dagar.

Det lagförslag som 1936 års semestersakkunniga framlade upptog ej några bestämmelser i hithörande frågor. I en reservation till sakkunnigför- slaget framhölls dock att lagen borde tillföras en bestämmelse, som innebar skydd för förmånligare sedvänja på semesterns område.

1938 års semesterlag kom efter förslag i propositionen att innehålla regler såväl om »skydd för bättre sedvänja» som om övergång hos samma arbets- givare från anställning med föregående år som kvalifikationsår till anställ- ning med löpande kvalifikationsår.

I sistnämnda hänseende erhöll regeln väsentligen samma lydelse som den nuvarande 9 5 och motiverades därav att telegrafstyrelsen och järnvägssty— relsen i sina remissyttranden med anledning av de semestersakkunnigas be- tänkande påpekat att avtalsparternas frihet att välja kvalifikationsår kunde medföra vissa icke avsedda konsekvenser vid befordran av en arbetare till sådan anställning, som medförde semesterrätt med hänsyn till förhållan- dena under löpande kalenderår. En sådan arbetstagare skulle, om frågan ej löstes särskilt, kunna påkalla semester under ett större antal dagar än han skulle vara berättigad till enligt semesterlagens eller avlöningsreglementets bestämmelser, vilket borde förhindras. Med hänsyn bl. a. till att »semestern huvudsakligen vore avsedd att tillgodose rekreationsbehovet» uttalade järn- vägsstyrelsen, att ändring i gällande regler för statens järnvägar ej var be- fogad men däremot en föreskrift av den innebörd lagtexten sedermera er- höll.

Vad gällde arbetstagare, vilka på grund av sedvänja hade bättre semester- förmåner än lagen stadgade, innehöll propositionen förslag till en bestäm- melse av i huvudsak samma innebörd som den gällande 10 5. Departements— chefen framhöll härvidlag att det visserligen var självfallet att lagstift- ningen om semester ej borde tagas till förevändning för ett försämrande av redan utgående semesterförmåner, men att varje risk i detta avseende borde förebyggas genom ett i lagen föreskrivet skydd för rådande bättre sedvänja. Detta borde likväl av hänsyn till svårigheterna vid tillämpningen inskränkas till att avse semesterns längd. Dessutom borde i samma syfte framhävas vilka omständigheter som särskilt var värda beaktande, nämligen anställ-

ningens art och varaktighet, anställningsorten samt arbetstagarens ålder. Beträffande den i departementsförslaget upptagna regeln om skydd för bättre sedvänja uttalade lagrådet att denna syntes förläna sedvänja en vid- sträcktare verkan än som följde av allmänna rättsgrundsatser. Den prak- tiska verkan av den föreslagna regeln fick sannolikt ej antagas bli bety- dande eftersom förutsättningarna för dess tillämplighet endast mera sällan kunde antagas vara förhanden; föreskriften kunde dock lätteligen ge anled- ning till tvister och även eljest vara ägnad att medföra en ej ringa oklarhet. Lagrådet avstyrkte därför att i lagen infördes ett stadgande av föreslagen innebörd.

Med anledning av vad lagrådet sålunda framhållit uttalade departements- chefen, att de principiella skäl, som kunde tala emot lagfästandet av en regel om skydd för bättre sedvänja, ej borde få hindra genomförandet av ett av praktiska skäl motiverat skydd för bättre semesterförmåner. Lagförslaget framlades därför oförändrat för riksdagen, vilken antog detsamma.

1942 års semesterkommitté föreslog beträffande den numera i 9 5 upp- tagna bestämmelsen rörande övergång från ordning med föregående år som kvalifikationsår till ordning med löpande kvalifikationsår endast en obetyd- lig jämkning i förtydligande syfte. Kommittén uttalade härjämte: »Slutar arbetstagaren den nya anställningen innan han i denna åtnjutit semester resp. kvalificerat sig till semesterersättning för minst det antal dagar, som han ägt tillgodoräkna sig från den tidigare anställningen, hör han vara be- rättigad att för det resterande antalet dagar utfå semesterersättning beräk- nad efter de grunder som gälla för sistnämnda anställning.»

Vad gällde stadgandet om skydd för bättre sedvänja ansåg kommittén, att intet skäl förebragts för rubbande av detta skydd. Kommittén föreslog emel- lertid att skyddet skulle ges ett vidsträcktare innehåll än tillförne. Sålunda förordades, att av regeln skulle framgå, att där på grund av sedvänja längre semester utgick än enligt lagen, samtliga bestämmelser i denna skulle få motsvarande tillämpning på semestern i dess helhet. Kommittén ansåg sig nämligen böra utgå från att anledning ej förelåg att tillägga semester, som utgick på grund av sedvänja, annan karaktär än den som grundade sig direkt på lagen.

Kommittén föreslog dessutom ett tillägg till lagregeln av ungefär samma lydelse som nuvarande 11 & semesterlagen .

Vid remissbehandlingen av kommittéförslaget uttalade Landsorganisatio- nen, att det fick anses synnerligen tveksamt om bestämmelsen beträffande semesterförmånens omfattning vid övergång till löpande kvalifikationsår utan vidare kunde ges den av kommittén förutsatta tillämpningen beträf- fande semesterersättning.

Från flera håll framfördes vidare i anslutning till en reservation till kom- mittéförslaget yrkandet att bestämmelsen om skydd för bättre sedvänja .borde utgå ur lagen. Arbetsdomstolens ordförande framhöll, att bestämmel-

sen innefattade en principiellt felaktig användning av begreppet sedvänja, att den var i praktiken synnerligen svårtillämplig, enär för konstaterandet av sedvänjan uppstod bevissvårigheter av särskilt stora mått, och att be- stämmelsen dessutom befunnits sakna betydelse. Det framhölls att i mål som dragits under överrätts prövning sedvänja aldrig syntes ha åberopats som grund för erhållande av längre semester än enligt lagen; vid arbets- domstolen kunde en sådan fråga knappast ens tänkas väckt.

Delvis som följd av de redovisade remissuttalandena kom 1945 års semes- terlag att i hithörande avsnitt få ett något annat innehåll än kommittéför- slaget. Sålunda upptog propositionen förslag till särskild bestämmelse för det fall att arbetstagare, vilken hos samma arbetsgivare övergått till anställ- ning med löpande kvalifikationsår, slutar sin anställning innan han blivit berättigad till minst det antal semesterdagar, vartill han förvärvat rätt i den tidigare anställningen (nuvarande 21 5). I fråga om lagens skydd för bättre sedvänja intog departementsförslaget samma ståndpunkt som 1938 års semesterlag. Endast såvitt avsåg semesterns längd skulle alltså sedvänja in- verka på arbetstagares rätt enligt lagen. Departementsförslagets ståndpunkt motiverades bl.a. därav att risk fick anses föreligga att en frivillig utbygg- nad av semesterrätten genom avtal motverkades om kommittéförslaget anammades. I samband härmed förtydligades lagregeln och fick sin alltjämt bestående utformning.

I detta sammanhang må nämnas, att 1945 års semesterlag även tillfördes presumtionsregeln i 2 5 andra stycket, enligt vilken avtal om längre semes- ter än enligt lagen _ om intet annat överenskommits förutsättes ha innebörden, att lagens samtliga regler skall gälla för den längre semestern. 1942 års semesterkommitté hade ansett principiella betänkligheter möta mot en regel av denna innebörd. I en reservation hade emellertid framförts önskemålet, att lagen tillfördes en generell regel för det fall att avtal om bättre semester än minimisemestern i något avseende lämnat rätten till överskjutande semester oreglerad. Reservanterna hade i syfte »att skapa största möjliga klarhet i semesterförhållandena på detta område» föreslagit en presumtionsregel, enligt vilken avtalad längre semester i de avseenden ej annat överenskommits skulle vara underkastad lagens bestämmelser. I pro- positionen framlades förslag till lagregel av den innebörd reservanterna åsyftat. Härvid hänvisade föredragande statsrådet för regelns tillämpning till den redan tidigare i lagen införda regeln om skydd för bättre sedvänja (10 å) och den därtill knutna hjälpregeln för beräkning av semesterlön eller -ersättning (11 5).

Rättstilliimpningen

I domen AD 1947: 27 utvecklade arbetsdomstolen närmare vissa synpunk- ter på frågan om tolkning av begreppet sedvänja i 10 å semesterlagen. För- hållandena var följande: Inom typograffacket tillämpades två riksavtal, ett

för tidningstryckerier och ett för civiltryckerier, av vilka det förra stadgade tre veckors semester om året, det senare endast två. Ett tryckeri i Västerås hade överförts från tidningsavtalet till civilavtalet och dess typografer fick därefter endast två veckors semester. Förbundet yrkade förklaring att typo- graferna var berättigade till tre veckors semester och åberopade som stöd härför i första hand att de under åtta år haft semester av sådan längd,i andra hand att typografer i Västerås i allmänhet hade så lång semester, desslikes det övervägande antalet typografer i landet. Domstolen uttalade, att den omständigheten, att arbetarna vid visst företag brukat få längre semester, ej kunde anses grunda någon sedvänja i lagens mening. I fråga om betydelsen därav att flertalet typografer i Västerås skulle haft 'tre veckors semester framhöll domstolen bl. a.: >>Man måste vid tolkningen av lagbestämmelsen fasthålla, att den avser ett undantagsfall, och att den bryter även uttryckliga överenskommelser mellan arbetsmarknadens organisationer genom kollek- tivavtal. En restriktiv tolkning är således nödvändig. Att detta också måste vara lagstiftarens mening framgår av förarbetena till 1938 års semesterlag, där det uttalades att förutsättningarna för tillämpning av regeln om bättre sedvänja endast mera sällan komma att vara förhanden. När lagen förut- sätter att sedvänjan inom en yrkesgrupp kan växla till sitt innehåll alltefter anställningsort, måste därför i analogi med vad som gäller för anställ— nings art eller varaktighet och levnadsålder —— antagas ha varit avsett en växling efter allmänna grunder, t. ex. mellan städer och landsbygd, mellan nordliga och sydliga trakter o.dyl. Att typografer i Västerås åtnjutit tre veckors semester kan följaktligen enligt arbetsdomstolens mening icke anses ha grundat någon sedvänja i den mening varom nu är fråga.» Domstolen godtog ej heller argumentet, att det övervägande antalet typografer i landet hade tre veckors semester. Även om typograferna betraktades som en yrkes- grupp, var nämligen uppenbart, att den för yrkesgruppen gällande sedvän- jan hade särskilt innehåll för typografer med anställning vid civiltryckeri. Flertalet av dessa åtnjöt nämligen endast två veckors semester.

Reformkrav I skrivelse till statsrådet och chefen för socialdepartementet den 23 februari 1948 hävdade Landsorganisationen att bestämmelserna i 9 och 21 åå se- mesterlagen! borde underkastas en översyn i syfte dels att ernå en reglering, varigenom intjänad semesterrätt till fullo skyddades oavsett ändrad kvalifi- kationsårsberäkning, dels att undanröja vissa oklarheter och inadvertenser, som vidlådde den gällande lagtexten. Landsorganisationen framhöll bl.a. följande.

Om t.ex. en arbetstagare — i en anställning med kvalifikationsberäkning enligt lagens huvudregel under 1946 intjänat 12 semesterdagar och sedan 1/1 1947 hos samme arbetsgivare övergår till anställning med löpande år som kvalifika- tionsår (och med en semester av samma omfattning), villken anställning upphör 1/8 1947, så utfår han enligt 21 % semesterersättning dels för 7 dagar intjänta under

1947, dels för 5 >>felande>> semesterdagar intjänta under 1946. Men de övriga 7 under 1946 intjänta dagarna går han förlustig. Hade övergång till nytt kvalifika- tionsår icke skett, skulle han vid övergången ha utfått ersättning även för dessa dagar eller tillhopa för 19 dagar mot nu endast 12.

Bestämmelsen i 9 5 är oklar. Detta gäller särskilt satsen »med inräknande av de semesterdagar, till vilka arbetstagaren förvärvat rätt i den tidigare anställningen». Meningen torde vara att i den gamla anställningen intjänade men vid övergången ännu icke åtnjualna semesterdagar få tillgodoräknas för semester i den nya tjäns- ten endast i den mån arbetstagaren i denna tjänst icke kvalificerat sig till full semester. Men fråga är, hur den citerade satsen är att förstå för sådana fall då den nya anställningen frånträdes under året, t.ex. 1/7, och arbetstagaren dessförinnan utfår semesterledighet. Har han även i detta fall rätt att av de i den gamla anställ- ningen intjänta dagarna tillgodoräkna sig så många att semestern kommer att uppgå till maximal semester i nya anställningen? Antages han äga sådan rätt, kan det inträffa att semestern kommer att utgå med annat antal dagar än det, för vilket, om naturasemester ej utgivits, semesterersättning skolat utgå.

Kommittén

Föreskriften i lagens 9 5 innebär i huvudsak att en arbetstagare, som hos samma arbetsgivare övergår från anställning, vari såsom kvalifikationsår tillämpas föregående år, till anställning med löpande kalenderår som kvali- fikationsår blir berättigad blott till den semester, vartill han förvärvar rätt i den nya anställningen. Upphör av någon orsak den nya anställningen innan arbetstagaren förvärvat rätt till minst lika många semesterdagar som han redan i den tidigare anställningen blivit berättigad till, äger arbetstagaren jämlikt 21 5 för felande semesterdagar åtnjuta semesterersättning enligt de för den tidigare anställningen gällande semesterreglerna.

Lagregeln i 9 & tillkom med anledning av en framställning från telegraf- styrelsen och järnvägsstyrelsen, vilka i remissyttrande över det betänkande som 1936 års semestersakkunniga framlagt uttalade, att bestämmelsen om beräkning av semesterrätten med hänsyn till förhållandena under närmast föregående kalenderår kunde leda till ett orimligt resultat vid befordran av statsarbetare till ordinarie eller extraordinarie anställning, enär i anställ— ning av det senare slaget semestern beräknades efter förhållandena under löpande kalenderår. Med hänsyn till att »semestern huvudsakligen vore av- sedd att tillgodose rekreationsbehovet» framhöll järnvägsstyrelsen att en ändring i föreslagna regler var befogad. Den kompletterande regeln i 21 å infördes sedermera i 1945 års semesterlag med anledning av en framställ- ning från Landsorganisationen med begäran om förtydligande i sagda hän- seende.

Såsom Landsorganisationen framhållit i en ovan berörd skrivelse till che- fen för socialdepartementet kan reglerna i 9 och 21 åå innebära, att arbets- tagare går förlustig viss intjänad semesterförmån, något som även belyses av följande exempel. En person anställes den 1 januari 1958som arbetare i en anställning, där semester utgår under året efter kvalifikationsåret. Under

1958 kvalificerar sig arbetaren för semester år 1959, varunder han också åt- njuter semester. Fr. o. m. den 1 januari 1960 befordras den anställde till en befattning hos samma arbetsgivare, där löpande kalenderår utgör kvalifika- tionsår. Enligt 9 5 får han under år 1960 och därefter den semester, som följer med den nya anställningen. Den anställde slutar sin tjänst i och med utgången av år 1961. Han äger då ej uppbära någon semesterersättning. Därest han stannat kvar i befattningen med föregående år som kvalifika- tionsår hade han däremot ägt rätt till semesterersättning för hela år 1961. Han har alltså genom befordran gått miste om intjänad semesterförmån för ett år.

Det kan måhända förefalla som om det aktuella spörsmålet ägde förhål- landevis liten räckvidd. Lagreglerna synes emellertid vila på en uppfattning om semesterlagstiftningens ändamål, vilken knappast kan anses stå i full överensstämmelse med ett nutida betraktelsesätt. Den omständigheten att en ny anställning, vari tillämpas löpande kvalifikationsår, erhålles hos sam— ma arbetsgivare som den dittills rådande anställningen bör enligt kommit- téns mening ej föranleda, att den i den tidigare anställningen intjänade semesterförmånen går förlorad. Situationen synes lämpligen böra bedömas på samma sätt som om den nya anställningen erhållits hos annan arbets- givare, i vilket fall den redan intjänade semesterförmånen skulle utgå i form av semesterersättning _ alldeles oavsett det förhållandet att arbets- tagaren i den nya anställningen erhölle semester redan under sitt första anställningsår.

Med hänsyn till det anförda har kommittén stannat för att föreslå en bestämmelse av innebörd, att, vid övergång hos en och samma arbetsgivare från anställning med föregående år som kvalifikationsår till anställning med löpande kvalifikationsår, beträffande redan intjänad semesterförmån lagens bestämmelser om semesterersättning skall gälla. Detta innebär att i ana- logi med vad som gäller enligt nuvarande 22 å den intjänade semesterför— månen skall utgå i form av semesterersättning, vilken skall utbetalas senast inom en vecka från utgången av det kalenderkvartal, varunder övergången skedde, eller, därest arbetstagaren innehaft sin anställning sedan minst tre månader, senast inom en vecka efter övergången.

Kommittén har ansett lämpligt förorda att den föreslagna lagbestämmel- sen får sin plats bland lagens övriga regler om kvalifikationsåret, dvs. i 3 5. De nuvarande reglerna i 9 och 21 55 föreslås i samband härmed böra utgå.

Såsom framgår av redogörelsen beträffande förarbetena till 1938 års se- mesterlag var den numera i 10 & införda bestämmelsen om skydd för bättre sedvänja föremål för delade meningar redan vid tillkomsten. 1936 års se- mestersakkunniga hade, med undantag för vissa reservanter, anfört princi- piella betänkligheter mot en lagreglering härutinnan, och lagrådet avstyrkte av såväl principiella som praktiska skäl att lagen tillfördes en regel av den innebörd, som föreslagits i propositionen. I anslutning till att 1942 års se-

mesterkommitté förordade en ändring av bestämmelsen, vilken hade till syfte att ge densamma vidgad betydelse, yrkades vid förarbetena till 1945 års semesterlag från flera håll att bestämmelsen borde utgå ur lagen. Arbets- domstolens ordförande framhöll, att bestämmelsen innefattade en princi- piellt felaktig användning av begreppet sedvänja, att den i praktiken var synnerligen svårtillämplig, och att den dessutom saknade betydelse. Bes '-'m— melsen kom dock att med i huvudsak oförändrat innehåll kvarstå i 945 års lag.

Såvitt känt har alltsedan tillkomsten av vår första semesterlag endast i ett fall ( AD 1947: 27 ) den förevarande lagbestämmelsen åberopats inför dom- stol till stöd för yrkande om längre semester. Detta enda fall, för Vilket ovan redogjorts närmare, är belysande för hur snävt utrymmet för lagrummets tillämpning måste anses vara. Från arbetstagarhåll åberopades i målet tre skilda förhållanden som grund för påståendet att en grupp typografer med hänsyn till rådande sedvänja ägde rätt till längre semester än den lag- stadgade. Dels stödde man sig därpå att de ifrågavarande arbetstagarna under en tämligen lång följd av år haft den längre semestern, dels åberopade man att typograferna i orten i allmänhet hade så lång semester, dels slutli- gen hävdade man att detsamma var förhållandet för det övervägande antalet typografer i landet. Arbetsdomstolen underkände emellertid samtliga de anförda grunderna och ogillade yrkandet.

Kommittén har övervägt frågan huruvida något behov längre kan anses föreligga av en sådan föreskrift i lagen som den nuvarande 10 å. Redan de tvivel om bestämmelsens lämplighet, vilka yppades vid förarbetena till för- utvarande och gällande semesterlag, får anses motivera ett sådant Övervä- gande. Den omständigheten att bestämmelsen _ efter vad arbetsdomstolens nyssnämnda avgörande ger vid handen _ måste antagas ha ett mycket be- gränsat tillämpningsområde och, måhända som en följd härav, i utom- ordentligt ringa utsträckning vunnit tillämpning inför domstol, synes be— styrka det redan vid tillkomsten av 1945 års semesterlag anförda påståen- det, att bestämmelsen saknar praktisk betydelse. Det kan visserligen invän- das, att bestämmelsen eventuellt haft viss effekt i det tysta, då dess blotta existens kan ha avhållit arbetsgivare från att avkorta semester, vilken av bruk varit längre än den lagstadgade. Huruvida i dylika fall sådan sedvänja verkligen förelegat, som lagen avser, kan dock vara tveksamt. Det förhållan- det att den lagstadgade semestern nu förutsättes komma att omfatta en så lång tidrymd som fyra veckor gör för övrigt sannolikheten utomordentligt liten för att någon yrkesgrupp sedvanemässigt — dvs. utan att avtal träffats därom åtnjuter längre semester.

Med hänsyn till vad sålunda anförts har kommittén i sitt förslag till ny semesterlag icke upptagit någon bestämmelse motsvarande den nuvarande semesterlagens 10 å.

KAPITEL V

Semesterns förläggning

Huvudreglerna om semesterns förläggning

Gällande och äldre lagar jämte förarbeten Enligt 12 5 första stycket äger arbetsgivaren bestämma, när semestern skall utgå. Om arbetstagaren ej annat begär bör dock semestern såvitt möj- ligt förläggas till sommartid. I andra stycket stadgas att semestern skall utgå i ett sammanhang, såframt icke överenskommelse om annan ordning träffas med arbetstagaren.

1936 års semestersakkunniga uttalade att huvudregeln i fråga om semes- terns förläggning under året —— liksom enligt dittills tillämpad praxis —— borde vara att arbetsgivaren ägde bestämma tidpunkten för semestern. De sakkunniga framhöll emellertid vidare som sin uppfattning, att semestern i allmänhet borde utgå i ett sammanhang. Detta borde vara fallet åtminstone i de fall då semestern ej omfattade längre tidrymd än den i lagen föreskrivna eller tolv arbetsdagar. Det var nämligen en dylik sammanhängande avkopp- ling av ej alltför kort varaktighet, som erfordrades för att bereda arbets- tagaren en verklig rekreation. Parterna borde dock ej betagas möjligheten att själva träffa överenskommelse om uppdelning av semestern. De sakkun- niga diskuterade också lämpligheten av att införa en legal semesterperiod, dvs. en tidsram under året inom vilken semestern ovillkorligen måste förläg- gas. Denna borde i så fall ej göras alltför snäv. De sakkunnigas övervägan- den utmynnade i förslag till en regel, att semestern skulle utgå >>i ett sam- manhang under tiden 2 maj—30 september, såframt icke överenskommelse om annan ordning träffats med arbetstagaren». Dessa inskränkningar i ar- betsgivarens principiella rätt att bestämma, när semester skulle utgå, före- slogs emellertid ej skola gälla för arbetstagare i jordbruket, hembiträden i lanthushåll och sjöfolk samt ej heller för »arbetstagare vid företag inom annat yrkesområde, där en förläggning av semestern till nämnda period av året skulle med hänsyn till arbetets säsongbetonade natur eller av andra omständigheter vara för arbetsgivaren uppenbart olämplig».

1938 års semesterlag. I propositionen framhölls, att en utvidgning av de i sakkunnigförslaget upptagna undantagen från regeln om semesterns för— läggning inom viss legal semesterperiod —— med hänsyn till vad som från skilda håll framförts vid remissbehandlingen —— föreföll oundviklig, för vil- ket fall en lämplig och rättvis avgränsning av de undantagna yrkesområ-

dena emellertid tedde sig mycket svår att göra. I propositionen upptogs där- för icke något förslag om någon legal semesterperiod. Förslaget att semes- tern skulle utgå i ett sammanhang ansågs däremot välbetänkt och regeln härom bibehölls oförändrad. Undantag härifrån medgavs endast i fråga om arbetstagare vid jordbruket och dess binäringar samt inom trädgårds- skötseln ävensom för hembiträden i lanthushåll.

I motioner (I: 352 och II: 506) vid 1938 års riksdag hemställdes, att skyl- digheten att förlägga semestern i ett sammanhang skulle utbytas mot en föreskrift att semestern »om möjligt» borde utgå i ett sammanhang. Andra lagutskottet som helt anslöt sig till propositionen — avstyrkte emellertid motionerna under hänvisning till att »om en arbetsgivare i ett särskilt fall anför giltiga skäl för en uppdelning av semestern, lära säkerligen arbetsta— garna icke komma att motsätta sig ett sådant Önskemål» (utl. nr 58/1938).

Riksdagen antog det framlagda lagförslaget utan jämkning härvidlag.

1942 års semesterkommitté underströk — såsom även skett vid förarbe- tena till 1938 års semesterlag — att sommartiden med hänsyn till de klima- tiska förhållandena i landet bäst lämpade sig för semester. Kommittén an- såg sig kunna konstatera att vissa farhågor som vid tillkomsten av den äldre lagen uttalats för att semestern för stora grupper av arbetstagare ej skulle kunna förläggas till denna tid hade visat sig överdrivna. I regel hade arbetsgivaren sålunda förlagt semestern till sommartid. Därför saknades enligt kommitténs mening anledning att i lagen föreskriva, att semestern alltid skulle förläggas till viss tid av året. Det syntes emellertid kommittén lämpligt, att lagen innehöll en anvisning om att semestern i möjligaste mån förlades till den varmare delen av året. Kommittén förordade därför att i lagen infördes en regel av innebörd att semestern >>företrädesvis» borde förläggas till tid mellan den 2 maj och den 30 september. I övrigt innebar kommitténs förslag såvitt angick frågan om semesterns förläggning inga Väsentliga nyheter. Av semesterns ändamål ansågs följa att ledigheten borde vara sammanhängande och icke ensidigt få uppdelas på någon eller några dagar i sänder. För arbetstagare inom jordbruket och därmed likartade yr- kesområden innebar kommitténs förslag den förbättringen, att dessa skulle erhålla ovillkorlig rätt till åtminstone sex dagars sammanhängande se- mester.

1945 års semesterlag kom, efter förslag i propositionen, attistället för den av kommittén föreslagna anvisningen om semesterns förläggning till tid mellan den 2 maj och den 30 september upptaga föreskriften, att semestern såvitt möjligt borde förläggas till sommartid, om arbetstagaren ej annat be- gärde. I övrigt godtogs kommitténs förslag såvitt nu är i fråga.

I sitt år 1945 avgivna betänkande med förslag till lag om längre semester för arbetstagare under 18 år och för arbetstagare i särskilt pressande eller hälsofarligt arbete förordade 1942 års semesterkommitté att sagda grupper av arbetstagare skulle erhålla minst tre veckors semester. I anslutning här-

till föreslogs ett tillägg till 12 å i den allmänna semesterlagen av innebörd, att arbetsgivaren skulle vara berättigad dela upp semester, som översteg tolv dagar, i två skilda perioder, av vilka den ena dock ej fick bli kortare än tolv dagar. Förslaget härvidlag motiverades av en verkställd undersökning be- träffande driftsförhållandena vid olika företag, som sysselsatte arbetstagare inom berörda grupper. Den rationella driften skulle enligt uppgift försvå- ras i betydande grad genom att arbetstagarna fick tre veckors samman- hängande semester. Det medicinska kravet på sammanhängande semester gjorde sig ej heller lika starkt gällande i fråga om en treveckorssemester som när det gällde en semester om blott två veckors längd. Kommittén sade sig emellertid med fog förvänta, att arbetsgivaren ej skulle begagna sig av sin rätt enligt förslaget att uppdela semestern annat än där så kunde anses oundgängligen påkallat av driftsförhållandena eller ock erforderligt för att så stor del som möjligt av arbetstagarna vid ett företag skulle kunna få åt- minstone två veckors semester sommartid.

Proposition—en nr 221 till 1946 års riksdag innehöll i nu ifrågavarande hänseende bl.a. det uttalandet, att en uppdelning av semestern efter vad kommitténs undersökningar gett vid handen i icke ringa mån skulle minska de olägenheter och kostnader som kunde väntas bli följden av em semester- förlängning för vissa arbetstagare. Departementschefen ansåg möjligheten till sådan uppdelning vara betydelsefull i fråga om de unga arbetstagarna —— med hänsyn till det stora antalet sådana —— och föreslog därför rätt till uppdelning i fråga om dessa men ej för de övriga av lagstiftningen berörda grupperna. Semesterlagens 12 & föreslogs sålunda ändrad därhän, att arbets— givaren skulle få rätt att på sätt kommittén föreslagit dela upp semester, som omfattade mer än tolv dagar, om den längre semestern erhållits med hänsyn till ungdom.

Riksdagen antog det framlagda förslaget till lag respektive lagändringar. Arbetstidsutredningen föreslog som nämnts en generell förlängning av den lagstadgade semestern till tre veckor. Främst motiverades förslaget av att rekreationsbehovet bedömdes behöva bli bättre tillgodosett. Från denna synpunkt kunde det vara lämpligast att semestern utgick i ett sammanhang. Å andra sidan kunde det med hänsyn till produktionsförhållandena te sig nödvändigt att möjliggöra för arbetsgivaren att även utan arbetstagarens medgivande företaga en uppdelning av semestern. Mot bakgrund av den föreliggande intressekollisionen begärde utredningen under utredningsarbe- tet att arbetsmarknadens organisationer skulle uttala sig beträffande föl- jande två —— egentligen tre — alternativ för semesterns förläggning:

Alternativ I. Semester utgår i ett sammanhang. Den bör om möjligt förläggas till sommaren. Delning av semestertiden skall kunna ske efter överenskommelse mellan arbetsgivaren och arbetstagaren. Utan att dylik överenskommlse föreligger skall delning av semestern kunna ske efter medgivande av arbetarskyddsstyrelsen i de fall, då sammanhängande semester skulle medföra avsevärda olägenheter för ett

12 x företags drift. Dock skall semestertiden i detta fall icke kunna uppdelas i mer än två skilda perioder, av vilka den ena skall utgöra minst två veckor.

Alternativ Il. Semester förlägges om möjligt till sommaren. Delning av semester- tiden skall kunna ske genom överenskommelse mellan arbetsgivaren och arbets- tagaren. Utan att dylik överenskommelse kommit till stånd skall delning kunna ske av arbetsgivaren i perioder, varav en skall utgöra minst två veckor och övrig semestertid utgöra

a) en sammanhängande period eller

b) enstaka semesterdagar placerade antingen i anslutning till söndagar eller ock på annat sätt.

Arbetstidsutredningens undersökning visade, att flertalet arbetsgivarorga- nisationer förordade alt. II, främst II b), medan flertalet på arbetstagarsidan uttalade sig till förmån för alt. I och motsatte sig alt. II. Tjänstemannaorga— nisationerna anslöt sig likväl i allmänhet till alt. II. Samtliga tillfrågade or- ganisationer avstyrkte anlitande av statligt organ för bedömande från fall till fall av frågan om semesterns förläggning.

Från arbetsgivarhåll framhölls att det i och för sig väl ofta skulle komma att inträffa, att samtliga semesterveckor gåves i ett sammanhang, men att det vid skilda företag eller vid skilda tillfällen kunde vara av betydelse för arbetsgivaren att äga möjlighet att dela upp semestern. Härvid anfördes främst produktionsmässiga förhållanden. Beträffande företag, som redan tillämpade en ordning med driftsstopp vid de anställdas semester — något som sades gälla för nästan 70 procent av industrins arbetare gjordes gällande att ett längre uppehåll än tolv dagar endast mera sällan behövdes för erforderlig översyn och reparation. I fråga om företag med kontinuerlig drift framhölls svårigheterna att skaffa tillräckligt antal och tillräckligt kvalificerade semestervikarier vid en längre sammanhängande semester. Vad gällde företag inom exportnäringarna betonades att ett produktions- bortfall eller en kostnadsökning från konkurrenssynpunkt kunde få mycket ogynnsamma följder. En genom Industriens utredningsinstitut verkställd undersökning beträffande verkningarna av en förlängning av semestern till tre veckor gav vid handen, att ett produktionsbortfall eller en kostnadsök- ning var att vänta, även om arbetsgivaren fick tillämpa det från hans syn- punkt gynnsammaste tänkbara alternativet för semesterns förläggning. Bort- föll denna förutsättning kunde produktionsminskningen eller kostnadsök- ningen i vissa fall bli betydande. Endast om arbetsgivarna fick rätt att be- stämma när de tillkommande sex semesterdagarna skulle uttagas, kunde en semesterförlängning genomföras med minsta möjliga skadeverkningar för produktionen.

Arbetstagarorganisationerna uttalade i allmänhet, att rekreationsbehovet tillgodosågs bäst genom en sammanhängande treveckorssemester. Detta al- ternativ ställde sig även billigare för arbetstagarna än en delad semester, därest semestern skulle tillbringas på annan ort än hemorten. Vissa organi- sationer förklarade sig inse att en uppdelning av semestern emellanåt var

nödvändig. I sådana fall kunde dock antagas, att uppdelningen i erforderlig utsträckning skulle komma till stånd under medverkan av fackorganisatio- nerna.

Utredningen uttalade i förläggningsfrågan bl.a. följande.

Innan utredningen går att taga ställning till frågan om vilket alternativ som bör förordas, synes det lämpligt att något beröra de båda principer, varpå semesterns förläggning inom nuvarande semesterlag äro grundade. De innebära i korthet, att det är arbetsgivaren, som bestämmer till vilken del av året semestern skall vara förlagd, medan arbetstagarens bifall fordras för delning av semestern. Principerna innebära sålunda en maktfördelning. Man har icke velat ge hela bestämmande- rätten åt någon av parterna. Enligt utredningens mening har detta förhållande varit lyckligt. I de fall, då det med hänsyn till arbetsförhållandena varit nödvän- digt att få till stånd en delning av semestrarna, har detta hittills kunnat genom- föras genom överenskommelser mellan arbetsgivarna och arbetstagarna.

Av det anförda kan man emellertid icke draga den slutsatsen, att man även vid en tre veckors semester bör upprätthålla denna maktfördelning i exakt samma utformning som för närvarande. Utsträckes semestern till tre veckor kommer näm- ligen arbetstagarnas inflytande genom rätten att kunna vägra en delning av semes- tern att få en väsentligt ökad betydelse. Det måste många gånger vara betydligt svårare för arbetsgivaren att utlägga semestrarna i odelade treveckorsperioder än som för närvarande i odelade perioder om endast två veckor.

Härtill kommer emellertid även ett annat förhållande. Därest man åt arbets- tagarna ger rättigheten att vägra delning av treveckorssemestern, kan man komma i den ställningen att arbetsgivarna, i de fall då det ej blir möjligt att träffa upp- görelse om delning, se sig tvingade att i viss utsträckning upphöra med att ge sommarsemester. Visserligen torde man icke behöva frukta att detta skall bli en vanlig företeelse, men det kan tänkas inträffa inom vissa speciella områden.

Då utredningen vägt de olika alternativen mot varandra har den att börja med kommit till den slutsatsen att alternativ IIb icke bör komma ifråga. Utredningen är av den uppfattningen, att ett söndersplittrande på enskilda dagar av den nya semesterveckan i många fall skulle medföra att reformen finge helt ringa betydelse, främst ur rekreationssynpunkt. Det antal arbetstagare, som uttalat sig till förmån för alternativet, har för övrigt varit litet och då det skett har det i regel varit under antagande, att det skulle bli möjligt för dem själva att avgöra, på vad sätt de enskilda semesterdagarna skulle förläggas. — — _

Det återstår sålunda att välja mellan de båda övriga alternativen. Det karakteris- tiska för alternativ I är att delning av semestern icke skall kunna ske av arbets- givaren ensam. Frågor rörande förläggning och delning av semestern torde med hänsyn härtill bli föremål för förhandlingar mellan å ena sidan antingen arbets- givaren eller hans organisation och å andra sidan vederbörande arbetstagarorga- nisation. Av det föregående har framgått att parternas intressen icke nödvändigtvis stå i strid med varandra. Tvärtom vill det synas som om man många gånger, ja kanske till och med i betydande utsträckning, skulle kunna räkna med att på detta sätt få till stånd överenskommelser om semesterns förläggning och eventuella delning. Man kan emellertid icke utgå från antagandet, att det skall bli möjligt att få till stånd överenskommelser om delning i alla de fall, då ett verkligt behov härav föreligger. Det måste för övrigt stundom vara svårt för en arbetstagarorganisation att klart bedöma detta behov. Vidare är att taga hänsyn till att ledningen för en arbetstagarorganisation emellanåt kunde komma i en viss motsatsställning till de egna medlemmarna, därest den skulle sluta en överenskommelse, som för med- lemmarna innebure en annan förläggning av semestrarna än den önskade. Att helt

lita till frivilliga överenskommelser torde därför enligt utredningens uppfattning icke vara möjligt.

Efter att såsom orealistiskt ha avfärdat alternativet att genom arbetar- skyddsstyrelsens försorg från fall till fall få avgjort om förutsättningar för uppdelning förelåg eller ej fortsatte utredningen på följande sätt.

I detta sammanhang är emellertid ytterligare omständigheter att beakta. Tre veckors sammanhängande sommarsemester torde i flertalet fall skänka den en- skilde arbetstagaren det största måttet av rekreation. Endast i de fall då en arbets— tagare har ett eget sommarnöje, har någon speciell hobby eller har ekonomiska möjligheter att resa bort icke endast på sommaren, torde en delad semester till- godose rekreationsbehovet i samma utsträckning som en odelad sommarsemester. Det synes i allmänhet ha varit denna uppfattning, som legat till grund för arbets- tagarorganisationernas ståndpunkt, då de förordat alternativ I. Man får emellertid icke förbise en annan minst lika viktig synpunkt, nämligen möjligheterna att ut— nyttja en tre veckors sommarsemester om samtliga eller i varje fall det övervägande antalet arbetstagare skulle erhålla rätt till en dylik.

Arbetstidsutredningen framhöll härefter risken för att efterfrågan på som- marbostäder och logi hos pensionat eller semesteranläggningar samt resan- defrekvensen på järnvägar, bussar och båtar skulle öka så kraftigt, att se- mesterreformen, vilken motsägs med så stora förväntningar, kunde bli en besvikelse genom försämrade möjligheter till miljöbyte och friluftsliv som- martid. Efter att ha betonat att det med hänsyn härtill gällde att i början gå fram med försiktighet uttalade utredningen följande.

Enligt utredningens åsikt bör man i all den utsträckning, som är förenlig med produktionens och arbetstagarnas intressen, ordna så att semestrarna bli förlagda till sommaren. Tre veckors sammanhängande semester sommartid är alltså vad man i regel bör sträva efter. Men man måste under alla förhållanden akta sig för att denna koncentration av semestrarna till sommaren blir för stark. Det har i det föregående påpekats att detta kan komma att onödigt skada produktionen. En allt för stark koncentration kan också komma att äventyra arbetstagarnas möjligheter att få ut det bästa ur en tre veckors semester. Här sammanfattningsvis anförda omständigheter medföra att utredningen icke kan förorda alternativ I, som sanno- likt skulle ytterligare stärka den icke önskade koncentrationen, utan anser alterna- tiv II a) vara den i varje fall för närvarande lämpligaste utformningen av en till tre veckor förlängd semester.

Då utredningen sålunda förordar alternativ II a) är den angelägen framhålla att arbetsgivaren icke mot arbetstagarnas vilja bör uppdela semestrarna annat än då verkliga skäl därtill föreligga. Utredningen förutsätter härvid att arbetsgivaren överlägger med de anställdas organisation, även om avgörandet dock tillkommer arbetsgivaren. Föreligga skäl till delning av semestern bör arbetsgivaren ha full frihet att förlägga den tredje semesterveckan till annan del av året än sommaren. Sker en delning av semestern, innebär detta nämligen i regel att möjligheter icke finnas att förlägga hela semestern till sommaren. Att helt förlägga en i två perioder delad semester till sommaren torde nämligen icke annat än i undantagsfall vara' en praktiskt framkomlig väg.

Utredningens överväganden utmynnade sålunda i förslaget, att semester- tiden, om den översteg tolv dagar, städse skulle få förläggas till två skilda perioder, av vilka den ena utgjorde minst tolv dagar.

Beträffande arbetstagare vid jordbruket jämte binäringar m.fl. föreslog utredningen härefter ett utsträckande av den del av semestern, som veder- börande skulle äga rätt att få ut i ett sammanhang, från sex till nio dagar.

Över utredningens betänkande avgavs remissyttranden från ett stort antal myndigheter och sammanslutningar. Det visade sig att meningarna var starkt delade om hur lagstiftningen borde utformas i fråga om semesterns förläggning.

Landsorganisationen föredrog alt. I framför övriga alternativ. Lagens princip att arbetsgivaren skulle vara skyldig förlägga semestern i ett sam- manhang borde ej frångås utan mycket starka skäl. Organisationen anförde följande.

Uppenbarligen är från ren rekreationssynpunkt en sammanhängande arbets- ledighet om så kort tid som tre veckor av större värde än en uppdelad ledighet. Då det talas om hurusom en veckas ledighet på senvintern, när den allmänna trött- heten gör sig gällande och väderleken är lämplig för vintersport, bör göra arbets- tagarna mera motståndskraftiga mot vårtröttheten, är ju detta uttalande i och för sig alldeles riktigt. Nu torde man emellertid få utgå från att vid en uppdelning av semestern utan överenskommelse den tredje veckan som regel komme att förläggas inte till senvintern eller förvåren utan till tiden mellan jul och nyår, alltså till den solfattigaste tiden under året, en tid som också i större delen av landet är mindre lämplig för vintersport. Emellertid bör man ju vid talet om fördelarna av en vinter- semester inte förglömma att rekreationsvärdet av en sådan semester helt år bero- ende av om vederbörande har ekonomiska eller eljest praktiska möjligheter att utnyttja ledigheten i rekreationssyfte. I den mån härför fordras miljöbyte har massan av arbetare icke sådana möjligheter. — — —

Enligt betänkandet kan man utgå från att, speciellt vad gäller industrin, semest- rarna i stor utsträckning faktiskt komme att utges i ett sammanhang, även om alternativ II a) eller b) genomföres; för närvarande utgå semestrarna för cirka 70 procent av industrins arbetare såsom gemensamhetssemester under sommaren. Då arbetstidsutredningen för sin del tillstyrker alternativ II a) motiveras detta med att man icke ansett sig våga räkna med att överenskommelse om uppdelning alltid skall kunna nås i de fall då praktiskt behov av uppdelning föreligger. Utredningen anför i det sammanhanget ett psykologiskt argument som kan låta bestickande: ledningen för en arbetstagarorganisation kunde emellanåt komma i en viss motsats- ställning till de egna medlemmarna, därest den skulle sluta en överenskommelse, som för medlemmarna innebure en annan semesterförläggning än den av dem önskade. Landsorganisationen anser att betänkligheterna i detta avseende över- drivits; ett stöd för denna åsikt är att i de tidigare yttrandena flera fackliga arbe- tarorganisationer själva uttalat att förhållandena inom deras verksamhetsområden vore sådana att man icke hade möjlighet att uttaga hela semestern i ett sam— manhang.

Svenska arbetsgivareföreningen yttrade, att de från näringslivets syn- punkt beklagliga konsekvenserna av en semesterförlängning väsentligt kun- de mildras genom att arbetsgivaren fick rätt att förlägga semesterdagarna på sätt han fann lämpligast, dVS. efter alt. II b). Det skyddsintresse som en- ligt arbetstidsutredningens uppfattning varit det som närmast motiverat semesterlagstiftningen, åsidosattes icke om fullständig frihet beträffande de sex sista semesterdagarna lämnades arbetsgivaren. Föreningen framhöll

vidare, att inom dess verksamhetsområde fanns fack med typiskt säsongbe- tonad verksamhet, främst inom anläggnings- och byggnadsämnesindustri- erna. För dessa industrier talade lika starka skäl för att minska den obliga- toriskt sammanhängande semestern till nio dagar, som föranlett särskilt undantag för arbetstagare vid jordbruket. Arbetsgivareföreningen yrkade slutligen att semesterlagens föreskrift om att semestern såvitt möjligt borde förläggas till sommaren måtte utgå.

I proposition nr 72 till 1951 års riksdag framlades förslag om förlängning av semestern i huvudsaklig överensstämmelse med vad arbetsti'dsutred— ningen förordat. Departementschefen framhöll bl.a. följande i fråga om för- läggningen av treveckorssemestern.

Man bör icke alltför mycket understryka olikheterna mellan de tre alternativen. Av utredningen i ärendet framgår, att parternas intressen i fråga om en eventuell delning av semestern i många fall kunna antagas överensstämma. Från arbetsgivar- sidan har sålunda framhållits, att semestern ofta skulle komma att utgå i ett sam- manhang, även om arbetsgivarna erhölle rätt att förordna om delning. Omvänt ha från arbetstagarhåll uttalats vissa sympatier för delad semester; och arbetarnas organisationer ha genomgående förklarat sig villiga att genom överenskommelse medverka till delning av semestern, då så kunde visa sig nödvändigt med hänsyn till förhållandena inom yrket. Goda förutsättningar böra alltså föreligga för att parterna i betydande utsträckning skulle kunna i samförstånd lösa frågan hur semestern lämpligen bör utgå.

Lagbestämmelser måste emellertid finnas för det fall, att uppgörelse icke träffas mellan parterna. Härvidlag torde till en början icke kunna förnekas, att reformens värde ur rekreationssynpunkt minskas om den nya semesterveckan splittras upp på enstaka ledighetsdagar. En dylik uppdelning av den tredje semesterveckan synes dessutom endast undantagsvis vara absolut nödvändig. I de fall, då ett verk— ligt behov därav föreligger, torde en överenskommelse härom kunna komma till stånd. Alternativ IIb) torde därför ej böra lagfästas. Vad angår alternativ I torde kunna sägas, att en semester om tre veckor om året i de flesta fallen bör skänka den enskilde arbetstagaren det största måttet av rekreation, om den utgår i ett sammanhang. Å andra sidan kan man icke bortse från, att vissa delar av närings- livet ha ett sakligt grundat intresse av att kunna förlägga den nytillkommande semesterveckan till en särskild period. Att helt lita till att detta intresse skall bli tillgodosett genom frivilliga överenskommelser torde icke låta sig göra. Ej heller synes det när fråga är om allmän treveckorssemester lämpligt att tilldela någon statlig myndighet rätt att förordna om delning av semestern i de fall detta skulle visa sig behövligt. Till detta kommer, att det stora flertalet arbestagare i vårt land av naturliga skäl önskar få sin semester förlagd till sommaren, vilket ju rekommenderas i lagen. Redan nu äro kommunikationsmedlen och olika slag av semesteranordningar hårt belastade under denna tid på året, och ett val av alter- nativ I skulle onekligen vara ägnat att allvarligt skärpa överbelastningen. Icke minst ur arbetstagarnas egen synpunkt skulle en sådan konsekvens av semester- förlängningen vara olycklig. Såsom utredningen framhållit, bör man därför i början gå fram med försiktighet, så att semesterreformen, som motses med så stora förväntningar, icke blir en besvikelse genom att möjligheterna till miljö- ombyte och friluftsliv sommartid försämras. Även en annan omständighet bör beaktas i detta sammanhang. Om arbetstagarna finge ovillkorlig rätt att utfå hela treveckorssemestern i ett sammanhang, kan det befaras, att arbetsgivarna i viss

utsträckning såge sig nödsakade att förlägga semestern till annan tid än som- maren. Arbetstagarna skulle i så fall icke få någon del av sin semester under den för dem gynnsammaste tiden på året. En sådan lösning skulle i regel innebära större nackdel för de anställda än om de finge två veckors sommarsemester och en veckas semester å annan tid på året.

Jag delar därför utredningens uppfattning, att alternativ 11 a) åtminstone f.n. innebär den lämpligaste utformningen av treveckorssemestern. Härvid förutsätter jag, att arbetsmarknadens parter förhandlingsvägen taga upp frågan om semesterns förläggning i syfte att uppnå överenskommelse om den ordning, som i varje sär- skilt fall så långt det är möjligt tillgodoser såväl arbetsgivarnas som arbetstagarnas berättigade intressen.

Reglerna i lagen om särbehandling från semesterförläggningssynpunkt av arbetstagare vid jordbruket m.fl. föreslogs i samband härmed slopade, un- der hänvisning främst till att dessa regler befarades oförmånligt påverka rekryteringen till ifrågavarande verksamhetsområde.

Andra lagutskottet anslöt sig i utlåtande (nr 28/1951) till propositionens förläggningsregler.

Riksdagen godkände utskottsutlåtandet.

l motioner vid 1953 års riksdag (I: 189 och II: 230) yrkades att semester- lagens regel om rätt för arbetsgivaren att uppdela semester, som översteg tolv dagar, måtte upphävas. Andra lagutskottet avstyrkte emellertid motio- nerna, vilka ej heller bifölls av riksdagen. I en reservation till utskottets ut- låtande (nr 20/1953) uttalade dock en minoritet av utskottets ledamöter sin anslutning till motionärernas uppfattning.

Vid 1954 års riksdag togs frågan om semesterns förläggning ånyo upp i motioner (I: 13 och II: 16), vari framställdes yrkanden av samma innebörd som de vid 1953 års riksdag väckta motionerna. Andra lagutskottet av- styrkte bifall även till dessa motioner (utl. nr 44/1954), främst under hän- visning till de begränsade erfarenheterna av tillämpningen av bestämmel— serna om treveckorssemester. I en reservation hemställdes emellertid att riksdagen måtte anta ett lagförslag, genom vilket arbetsgivaren betogs rät- ten att utan arbetstagarens samtycke dela upp semestern. Första kamma— ren biföll utskottets hemställan om avslag på motionerna, andra kamma- ren biföll reservationen. Den väckta frågan hade därmed fallit såvitt gällde 1954 års riksdag.

Även vid 1955 års riksdag väcktes motioner (I: 1 samt II: 6 och 10) med samma yrkanden som upptagits i de år 1953 och 1954 väckta motionerna. Andra lagutskottet inhämtade över motionerna yttranden från Svenska ar- betsgivareföreningen, Landsorganisationen och Tjänstemännens centralor- ganisation.

Landsorganisationen och Tjänstemännens centralorganisation intog i hu- vudsak samma ståndpunkt som vid genomförandet av 1951 års lagänd- ringar.

Svenska arbetsgivareföreningen förklarade sig ense med motionärerna om att treveckorssemestern i möjlig mån icke mot arbetstagarnas önskemål

borde uppdelas. Härvidlag måste emellertid den enskildes intressen vägas mot produktionens berättigade krav. Föreningen fogade vid sitt remissytt- rande en redogörelse för en inom föreningen hösten 1954 gjord undersök- ning rörande semesterns förläggning åren 1953 och 1954. Uppgifter hade insamlats från företag med flera än 25 arbetare inom vissa till föreningen anslutna förbund. Svar hade inkommit från 1 588 arbetsplatser med 72 059 tjänstemän och 263 320 arbetare. Av de arbetstagare, som sålunda berörts av undersökningen, hade år 1954 19,2 procent av tjänstemännen och 35,4 procent av arbetarna varit anställda i företag, där alla arbetstagare inom respektive kategori åtnjutit tre veckors sammanhängande semester. Inom företag med 60,7 procent av tjänstemännen och 45,3 procent av arbetarna hade flertalet haft sammanhängande treveckorssemester. 6,0 procent av tjänstemännen och 10,1 procent av arbetarna hade varit anställda i företag, där ingen haft sammanhängande semester. Enligt arbetsgivareföreningen visade den sålunda verkställda utredningen klart, att arbetsgivarna i myc- ket begränsad omfattning använt sig av möjligheten till en uppdelning av semestern. AV de kommentarer som bifogats företagens uppgifter framgick, att uppdelning praktiskt taget endast ägde rum, då produktionstekniska skäl gjorde en uppdelning naturlig. Inom sådana branscher där det var för- enligt med produktionens krav förekom ingen uppdelning. Som exempel framhöll föreningen, att inom Sveriges konfektionsindustriförbund 98,5 procent och inom Sveriges textilindustriförbund 99,6 procent av de i under- sökningen ingående arbetarna år 1954 erhållit odelad treveckorssemester. I anledning av ett uttalande i en av motionerna, att erfarenheterna från ar- betsmarknadsparternas förhandlingar gav anledning räkna med att arbe- tarnas organisationer skulle medverka till att överenskommelser om upp- delning av semestern kom till stånd i de fall, då verkligt behov därav före- låg, uttalade arbetsgivareföreningen, att därest detta antagande kom att stämma överens med den verkliga utvecklingen, lagändringen i realiteten icke skulle medföra någon förändring av redan rådande förhållanden. Emel- lertid syntes det orealistiskt att utgå ifrån det gjorda antagandet. Arbets- tidsutredningen, i vilken samtliga parter varit representerade, hade i sitt be- tänkande om treveckorssemestern uttalat, att man icke kunde utgå från antagandet, att det skulle bli möjligt att få till stånd överenskommelser om delning i alla de fall, då ett verkligt behov härav förelåge. Det måste för övrigt enligt utredningen stundom vara svårt för en arbetstagarorganisation att klart bedöma detta behov. Att helt lita till frivilliga överenskommelser torde därför enligt utredningens uppfattning icke vara möjligt. Arbetstids- utredningens bedömning av förutsättningarna för överenskommelser syn- tes långt mera realistisk, särskilt som man måste räkna med att förhand- lingarna i ett mycket stort antal fall icke skulle kunna föras med arbetsta- garnas organisationer utan måste ske direkt med enskilda arbetstagare. Föreningen anförde vidare bl. a. följande.

Särskilt då det gäller våra livsviktiga exportindustrier måste en inskränkning av driftstiden få allvarliga konsekvenser för hela folkhushållet. Det är icke blott ett företagsekonomiskt utan även i högsta grad ett samhällsekonomiskt krav att produktionen inom exempelvis massaindustrin upprätthålles med minsta möjliga avbräck. Redan nu är vårt konkurrensläge gentemot utlandet i denna bransch synnerligen ogynnsamt vad drifttiden beträffar, För närvarande föranleder semes- tern genomsnittligt två veckors driftsstopp inom massaindustrin. Detta kan åstad- kommas med en rimlig spridning av den tredje semesterveckan. Därest samman— hängande treveckorssemester skulle genomföras kunde möjligen ett utvidgat drifts- stopp undvikas genom utspridande av semestrarna över hela året, något som emellertid icke är realistiskt att tänka sig. Med hänsyn till rådande arbetskrafts- situation med särskilt utpräglad brist på yrkesarbetare, blir ytterligare en veckas driftsstopp nödvändigt. En sammanhängande treveckorssemester skulle sålunda medföra bortfall av ytterligare en veckas massaproduktion, representerande ett värde av inemot 40 miljoner kr. Samma förhållande skulle uppstå även inom andra områden.

Vissa branscher ha sin högkonjunktur under sommaren. Detta gäller t.ex. såg- verksbranschen. Även här skulle ett tre veckors driftsstopp under sommaren ha ytterst ogynnsamma ekonomiska verkningar. Jämväl många servicenäringar såsom trafiknäringen och bilreparationsbranschen ha sin största arbetsbelastning under sommaren. En sammanhängande semester inom dessa branscher skulle medföra stora olägenheter för allmänheten.

Det må även nämnas, att vissa typer av företag lida ett i högsta grad opropor- tionerligt avbräck i produktionen vid driftsstopp. Detta gäller särskilt företag med ugnsdrift, där det i vissa fall åtgår en eller flera veckor för såväl släckning som igångkörning av ugnarna. Genom möjlighet att dela semestern kunna dylika företag nu utan oskälig utspridning av densamma helt undvika driftsstopp. Ett tvång att förlägga semestern i ett sammanhang skulle vid nuvarande brist på arbetskraft nödvändiggöra driftsstopp, vilket i vissa fall skulle medföra bortfall av betydligt mera än tre veckors produktion.

I utlåtande med anledning av motionerna (nr 25/1955) framhöll andra lagutskottet, att nu så lång tid fick anses ha förflutit sedan tillkomsten av hithörande regler att spörsmålet om uppdelning av semester borde upptagas till prövning på grundval av gjorda erfarenheter. Utskottet, som därför för— ordade en utredning i ämnet, framhöll bl.a. följande.

Ett viktigt spörsmål blir här, om erfarenheterna ger vid handen eller om det eljest kan befaras, att ett tillmötesgående av kravet på en odelad semester kan väntas leda till att semestern i ökad utsträckning förlägges till annan tid än som- maren. En sådan konsekvens vore enligt utskottets mening för de berörda arbets- tagarna en större nackdel än om de finge två veckors sommarsemester och en veckas vintersemester. En annan fråga som måste lösas är, om en rätt för arbets- tagaren att påfordra odelad semester bör gälla även i de fall då semestertiden överstiger tre veckor. Vid ett avgörande av frågan i den av motionärerna önskade riktningen bör också närmare uppmärksammas i vilken utsträckning man kan räkna med att överenskommelser om en uppdelning av semestern, där detta är betingat av produktionstekniska intressen, kan väntas bli genomförd under med- verkan av arbetstagarorganisationerna.

Riksdagen biföll utskottets hemställan om utredning i frågan, varom riksdagen i skrivelse underrättade Kungl. Maj:t.