2

Kungl. Maj:ts proposition nr 67.

Förslag

till

Lag

om ändrad lydelse av 5 kap. 8, 9 och 10 §§ strafflagen.

Härigenom förordnas, att 5 kap. 8, 9 och 10 §§ strafflagen1 skola erhålla

följande ändrade lydelse.

5 KAP.

8

§.

Har någon i annat fall än i 7 § sägs brukat våld till avvärjande av ett på­

börjat eller omedelbart förestående orättmätigt angrepp å person eller egen­

dom, eller övat våld emot den som medelst inbrott eller eljest olovligen

inträngt i annans rum, hus, gård eller fartyg, eller emot den som vägrat att

från annans hemvist efter tillsägelse sig begiva: var det våld ej större än

nöden krävde, och stod det ej heller i uppenbart missförhållande till den

skada som av angreppet var att befara; då skall han från straff frias.

9 §.

Finnes någon i fall, som i 7 eller 8 § sagt är, hava gjort större våld än

nöden krävde eller stod i fall, som i 8 § avses, våldet i uppenbart missför­

hållande till den skada som av angreppet var att befara; pröve domstolen,

efter omständigheterna, örn och i vad mån straffet må nedsättas under vad

i allmänhet å gärningen följa bort. Voro omständigheterna sådana, att han

svårligen kunnat sig besinna; då må han ej till straff dömas.

10

§.

Rymmer fånge eller häktad eller den som är anhållen såsom misstänkt

för brott, eller sätter han sig till motvärn emot bevakningsman eller annan,

som vill hindra honom från rymning, eller emot anstaltsföreståndare eller

annan, under vars uppsikt han står, då denne skall hålla honom till ord­

ningen, eller söker någon, som skall häktas, anhållas eller eljest gripas,

att undkomma den som äger verkställa åtgärden, eller sätter sig någon

med våld eller hot emot polisman, som skall verkställa tjänsteåtgärd; då må

det våld brukas, som med hänsyn till omständigheterna kan anses för­

svarligt.

1 Senaste lydelse, se beträffande 8 § SFS 1933: 185, 9 § SFS 1890 nr 33 s. 5 samt 10 § SFS

1937: 242.

4

Kungl. Maj:ts proposition nr 67.

Utdrag av protokollet över justitiedepartementsårenden, hållet in­

för Hans Maj:t Konungen i statsrådet ä Stockholms

slott den 22 december 19M.

Närvarande:

Statsministern

H^{ansson ,} ministern för utrikes ärendena

G^{unther ,} statsråden

P^ehrsson-B^ramstorp, W^igforss, M^öller, S^köld, Q^uensel, B^ergquist,

D^omö, G^jöres, E^werlöf, R^ubbestad, O^hlin, E^rlander, D^anielson, A^ndrén.

Chefen för justitiedepartementet, statsrådet Bergquist, anmäler efter ge­

mensam beredning inom justitie-, försvars- och socialdepartementen fråga

örn meddelande av bestämmelser angående polismans rätt att bruka våld

m. m.

Föredraganden anför följande.

Med stöd av Kungl. Maj :ts bemyndigande den 10 april 1942 tillkallade min

företrädare i ämbetet den 13 i samma månad häradshövdingen Ernst Leche

och polismästaren Erik Ros att inom justitiedepartementet verkställa utred­

ning av frågan örn polismans rätt att bruka våld och vissa i samband där­

med stående frågor. I anledning av uppdraget avgavs sedermera ett den

18 december 1942 dagtecknat betänkande, innefattande utredning angående

polismans rätt att bruka våld och därmed närmare sammanhängande spörs­

mål samt angående polisens förhållande till fientligt krigsmanskap under krig

(SOU 1942:54). Sedan yttranden inhämtats från myndigheter och samman­

slutningar, blev förslag till lag om polisens ställning under krig genom pro­

position nr 347 förelagd 1943 års riksdag (höstsessionen). Propositionen blev

med viss ändring av riksdagen antagen, varefter Kungl. Maj:t den 17 decem­

ber samma år utfärdade lag om polisens ställning under krig (nr 881). Utred­

ningsmännens förslag i övriga delar har därefter varit föremål för ytterligare

beredning inom justitiedepartementet, och jag anhåller nu att till behandling

få upptaga frågan örn en reglering av polismans rätt att bruka våld.

Gällande bestämmelser.

Generella regler örn polismans rätt att bruka våld saknas i

svensk rätt. Stadganden i ämnet finnas emellertid beträffande vissa särskil­

da fall, då behov av våldsanvändning föreligger.

Jämlikt 5 kap. 8 § första stycket strafflagen gäller sålunda, att där någon

som skall häktas sätter sig till motvärn emot den som äger verkställa häkt­

ningen eller därvid biträder, det våld må brukas som är nödigt till häkt­

ningens verkställande. I samma lagrum stadgas vidare, att då fånge eller häk­

tad eller kvarhållen rymmer eller sätter sig till motvärn emot fångvaktare

6

Kungl. Maj:ts proposition nr 67.

genom anmaningar och upplysningar. Våld må tillgripas allenast, därest det

är av ett oundgängligt behov påkallat.

Den av bevakningsinspektören utfärdade normalinstruktionen för hamn-

bevakningspersonal innehåller i § 22 bl. a. följande bestämmelser om be-

vakningsmans rätt att bruka våld.

Därest det för bevakningens säkerhet är nödvändigt äger hamnbevaknings-

man att i skyddande eller avvärjande syfte efter omständigheterna bruka

våld med egna kroppskrafter eller genom användande av batong eller skjut­

vapen i följande fall:

a) om han överfalles med våld eller hot, som innebär trängande fara för

honom själv eller för person, vilken är under hans beskydd eller bevakning,

eller för särskilt bevakningsföremål inom hamnområdet eller eljest för all­

män eller enskild säkerhet, samt

b) örn han eller av honom beskyddad eller bevakad person eller bevak­

ningsföremål i annat fall utsättes för angrepp, varvid dock är att iakttaga,

att det våld, som hamnbevakningsmannen använder, icke får vara större än

nöden kräver eller stå i uppenbart missförhållande till den skada, som kan

befaras av angreppet.

Innan hamnbevakningsman använder skjutvapen, skall han varna angri­

paren, därest så kan ske utan uppenbar fara för hamnbevakningsmannen el­

ler den person eller egendom, som skall skyddas.

Första varningen gives genom anropet »Halt!» Örn den anropade icke stan­

nar eller eljest icke åtlyder av hamnbevakningsmannen givna anvisningar,

skall varningen, därest detta medhinnes och förhållandena i övrigt så med­

giva, upprepas t. ex. genom anropet »Halt, eller jag skjuter skarpt!»

Då hamnbevakningsman nödgas göra bruk av skjutvapen, skall han söka

inskränka sig att för tillfället oskadliggöra angriparen. Vapnet bör därvid

riktas mot angriparens ben. Där så kan ske utan fara för hamnbevaknings­

mannen och utan att angriparen därigenom får tillfälle att undkomma, bör

första skottet riktas mot marken vid sidan av angriparen.

Föreligger fara för att ovidkommande person kan skadas vid skottloss­

ning, må eld icke öppnas med mindre detta finnes oundgängligen nödvändigt.

Bestämmelser av i stort sett samma innehåll återfinnas i de allmänna an­

visningar för den inre bevakningstjänsten vid vissa kraft- och kommunika-

tionsanläggningar, som likaledes fastställts av bevakningsinspektören (s. 26).

För fångvårdspersonal innehåller instruktionen för fånggevaldiger

den 21 december 1865 stadganden rörande gränserna för vålds användning

mot fångar. I § 13 av instruktionen erinras sålunda, att om fånge rymmer

eller sätter sig till motvärn emot den som vill hindra honom från rymning,

jämlikt 5 kap. 9 § (nuv. 8 §) strafflagen det våld må brukas som är nödigt

till rymningens förekommande, och att detsamma gäller, där annan än fånge

sätter sig med våld eller hot emot den som vill hindra rymningen. Kan ge­

valdiger ej förekomma rymning utan att begagna eldvapen, bör han enligt

instruktionen tillropa fången att stanna innan skott avlossas samt, då sådant

sker, rikta skottet emot nedre delen av rymmarens kropp.

Rörande det våld som för ordningens upprätthållande må övas av mili­

tär personal finnas åtskilliga bestämmelser.

I 10 kap. 12 § strafflagen stadgas sålunda, att krigsmanskap må användas

8

Kungl. Maj:ts proposition nr 67.

uppsåt fullföljes. I första hand böra sålunda för liv och lem mindre farliga

stridsmedel, t. ex. lösa skott, rökhandgranater och tårgas komma till använd­

ning, och först i andra hand blanka vapen. Endast då omständigheterna äro

sådana att dylika stridsmedel icke kunna användas eller då dessa visat sig

icke vara tillfyllest för ordningens upprätthållande, må eldgivning med skarp

ammunition och övriga krigsmässiga stridsmedel användas. Genom lämpligt

val av riktpunkt o. s. v. bör minsta möjliga skadegörelse på person och egen­

dom eftersträvas. Föreskrifterna innehålla vidare närmare bestämmelser an­

gående användningen av de olika stridsmedlen.

Den år 1944 fastställda soldatinstruktionen för infanteriet upptager i mom.

1085 vissa föreskrifter rörande posts bruk av vapen. Dessa föreskrifter äga

enligt mom. 1079 tillämpning jämväl å vakt, patrull eller annan för bevak­

ning särskilt utställd eller utsänd avdelning. Mom. 1085 har följande lydelse.

För postens bruk av vapen under bevakningens utförande gälla bestämmel­

serna i detta moment.

1. Post skall genom beslutsamt uppträdande söka åstadkomma, att våld

icke behöver användas.

2. Post äger rätt till nödvärn och att därvid vid behov göra bruk av sina

vapen,

om posten utsättes för våld eller hot,

örn det föremål o. s. v., som posten skall bevaka, utsättes för angrepp,

örn okänd eller obehörig person trots postens anvisningar närmar sig pos­

ten eller det föremål, som posten skall bevaka, och posten i sin instruktion

ålagts att hejda dylik person.

3. Örn någon söker fly efter angrepp på posten eller den egendom, som

posten skall bevaka, äger posten att med vapen hejda den flyende. Detsam­

ma gäller, då någon, som tagits under postens bevakning, söker rymma eller

då annan person för att möjliggöra sådan rymning brukar våld eller hot.

Innan post använder sitt vapen skall han — örn så kan ske utan uppenbar

fara för vakten, posten själv eller den egendom som posten skall bevaka —

varna angriparen.

Första varningen ges genom anropet »Halt!» Om den anropade härvid

icke stannar eller icke åtlyder av posten givna anvisningar, skall posten, örn

detta medhinnes och förhållandena i övrigt medge det, ropa »Halt, eller jag

skjuter skarpt!»

Då post nödgas göra bruk av sitt vapen, skall han söka inskränka sig till

att för tillfället oskadliggöra den, som skall hejdas. Skjutvapen bör därvid

riktas mot nedre delen av kroppen. Där så kan ske utan fara för posten och

utan att den beskjutne därigenom får tillfälle att undkomma, bör första skot­

tet riktas mot marken vid sidan och i närheten av den beskjutne.

Föreligger fara för att ovidkommande person kan skadas vid skottlossning

med skarp ammunition (krevad av handgranat), får eld icke öppnas, om det

icke är oundgängligen nödvändigt.

övriga instruktioner för armén samt soldatundervisningen för flygvapnet

innehålla samma föreskrifter. Soldatundervisningen för flygvapnet under­

stryker, att föreskrifterna gälla posts, vakts, patrulls och bevakningsavdel-

nings uppträdande i fredstid. För rekrytundervisningen vid flottan gäller än­

nu 1940 års instruktion, vars föreskrifter ansluta till och överensstämma med

nödvärnsreglerna.

sjuka i 3 fall. För sistnämnda ändamål har dessutom i 5 fall tårgas begag­

nats.

Enligt de återgivna uppgifterna skulle sålunda eldvapen ha kommit till

användning, för återställande av allmän ordning i 11 fall, för fasttagande av

förbrytare i 71 fall och för omhändertagande av sinnessjuka i 6 fall, tillhopa

alltså 88 fall eller ungefär 7 fall om året.

Av de inkomna yttrandena har vidare framgått, att flera fall förekommit,

då polisman ådragit sig svåra skador på grund av bristande beväpning eller

till följd av förhållanden, som kunde hänföras till otillfredsställande författ­

nings- eller instruktionsbestämmelser i fråga om rätten att bruka våld. Det

har förekommit, att en polisman vid försök att anhålla en inbrottstjuv, som

anträffats å bar gärning, blivit beskjuten av denne och därvid skadats så

svart att han avlidit. I sistnämnda fall hade polismannen varit osäker örn

han haft rätt att bruka vapen mot den flyende brottslingen. Från flera håll

har även framhållits, att händelseförloppen vid tjänsteingripandena många

gånger sannolikt icke behövt få så stor omfattning, om polismännen varit

utrustade med effektiva vapen och allmänheten haft kännedom örn att en

polisman ägde rätt att bruka eldvapen vid våldshandlingar överhuvud taget

eller vid försök att fritaga en anhållen person.

Fall ha även inträffat, då förbrytare undkommit till följd av att polisperso­

nalen icke ansett sig äga rätt att tillgripa det våld som förhållandena synts

påkalla. Likaledes uppgives, att fall förekommit då svårare oordningar på

allmän plats skulle kunnat bemästras snabbare, därest polispersonalen haft

befogenhet att redan vid oroligheternas början tillgripa strängare medel för

ordningens upprätthållande än vad som varit fallet.

Enligt vad av yttrandena framgår har det under tiden den 1 januari 1930

—den 30 juni 1942 i 46 fall förekommit, att polismän ådömts straff för det

de under tjänsteutövning övat otillbörligt våld.

Ut red lii »ismail nena förslag.

Utredningsmännen ha inledningsvis uttalat, att reglerna om svensk polis­

mans befogenhet att i tjänsteutövning bruka våld äro ofullständiga och

oklara samt föga överensstämma med den noggrannhet, som eljest utmärker

reglerandet av såväl offentlig myndighets som enskild medborgares rättig­

heter och skyldigheter i vårt land. Utredningsmännen lia vidare anfört

bl. a. följande.

Den verkställda utredningen har givit vid handen, att det synes angeläget,

att polisens rätt att bruka våld blir klarlagd och i författning till sina hu­

vuddrag reglerad. Icke blott för polismännen själva utan även för domsto­

larna och kontrollerande organ t. ex. riksdagens justitieombudsman är det

av betydelse att veta vilka riktlinjer som polisen har att följa på detta om­

råde. Även för allmänheten är det av vikt att äga kännedom härom.

Vägledande bestämmelser äro sålunda av behovet påkallade för att poli­

sen skall veta när våld får tillgripas och vilket våld som för olika fall må

vara tillåtet. Särskilt gäller detta, då en polisman i sin tjänsteutövning är

nödsakad att begagna vapen. Vissa bestämmelser finnas visserligen om de

10

Kungl. Maj.ts proposition nr 67.

12

lätt leda till att man inom polisväsendet tvingas att på eget initiativ ut­

sträcka eller ändra befogenheten att bruka våld. Utredningsmännen ha även

konstaterat, att polismän särskilt under senare år i icke ringa utsträckning

begagnat skjutvapen för infångande av brottslingar utan att polismännen

därvid haft stöd i lag. Därmed är icke sagt, att polisen i de olika fall, som

kommit till utredningsmännens kännedom, gått längre än vad hänsynen

till samhällets och den enskildes intressen krävt. Visserligen ha skador

understundom uppkommit a personer, som skolat anhållas eller omhänder­

tagas, men dessa skador torde ej ha varit mera omfattande än att åtgärden

irån polisens sida kan anses ha fallit inom ramen för vad som varit nöd­

vändigt och rimligt.

En utvidgning på sedvanerättslig väg av befogenheten att bruka våld vid

polisuppgifternas fullgörande kan emellertid medföra att så småningom bil­

das en hävdvunnen praxis på detta område. Från en dylik praxis, vilken läm­

nats utan erinran från de administrativa myndigheternas sida, kunna seder­

mera domstolarna måhända icke helt bortse, när i det särskilda fallet ett

rättsligt bedömande skall ske av ett begånget polisvåld och dess påföljder

för vederbörande polisman. Att polismännen sålunda på eget initiativ ut­

sträcka eller ändra befogenheten att bruka våld står icke i överensstämmelse

med god ordning inom ett rättssamhälle och bör undvikas.

Det torde vara uppenbart, att frågan om polismans rätt att bruka våld

icke kan i författningsväg på ett fullt uttömmande sätt regleras. Huru nog­

granna bestämmelserna än bliva, måste man alltid åt polismannen lämna en

viss frihet att i för lagstiftaren oförutsedda situationer bedöma vilket våld

som läget kräver.

Befogenheten för dem, som skola upprätthålla allmän ordning och säker­

het i samhället, att för dylika ändamål bruka våld bör enligt utrednings­

männens mening vara grundad på lag. Då den i 5 kap. 8 § strafflagen givna

rätten till våldsanvändning icke, såvitt angår polisen, kunde anses tillräck­

ligt vidsträckt, föreslås en utvidgning av polismans befogenhet att medelst

våld genomföra tjänsteåtgärder. Utredningsmännen finna någon ändring av

de redan i 5 kap. 8 § strafflagen upptagna detaljreglema icke böra ifråga­

komma men föreslå införande i lagrummet av nya föreskrifter, enligt vilka

det våld som angives i 5 kap. 8 § strafflagen jämväl skall få brukas, dels

där någon, som begått brott varå straffarbete kan följa och anträffas å bar

gärning eller flyende fot, söker undkomma den polisman som skall gripa

honom, dels där någon sätter sig med våld eller hot emot polisman, som

vidtager tjänsteåtgärd för ordningens upprätthållande eller säkerhetens tryg­

gande, dels ock där någon eljest hindrar polisman att genomföra en tjänste­

åtgärd. Till motivering av det nya stadgandet framhålles bl. a., att det måste

anses väl befogat, att, då en person, som begått ett grovt brott, anträffas

av en polisman på bar gärning eller flyende fot, polismannen får begagna

sin tjänstepistol för att hindra brottslingen att undkomma. Med hänsyn till

respekten för samhällets maktmedel bör nämligen reaktionen mot det be­

gångna brottet följa utan dröjsmål, och dessutom föreligger, så länge brotts­

lingen vistas på fri fot, fara för att han skall begå nya brott av liknande

slag. Uttrycket »å flyende fot» bör enligt utredningsmännens uppfattning

givas en vidsträckt tolkning så att en person exempelvis får anses vara på

flykt så länge han uppenbarligen söker dölja sig för polis- och militärstyr­

Kungl. Maj.ts proposition nr 67.

14

Kungl. Maj.ts proposition nr 67.

Våld får ej brukas längre än som är oundgängligen nödvändigt (5 §). Brukar

polisman våld, skall detta ske med besinning, så att icke större skada till­

fogas än som är oundgängligen nödvändig. Har någon skadats genom våld

från polismannens sida, skall den skadade genom polismannens försorg be­

redas tillfälle att erhålla läkarvård. Våld får i regel icke brukas mot barn,

åldringar eller andra hjälplösa personer (6 §).

Om våldsanvändning genom anlitande av egna kroppskrafter fö-

reskrives, att endast sådana grepp eller slag få användas vilka icke äro ägna­

de att medföra men för motståndaren. Är polisman berättigad till nödvärn,

får jämväl svårare kroppsligt våld användas (7 §). Örn skada, som upp­

kommit genom våldet, skall skriftlig rapport avgivas (8 §).

För bruket av batong, ridpiska och sabel uppställas bl. a. föl­

jande regler. Användande av batong skall anses som en lindrigare form av

våld än användande av sabel. Ridpiska är att jämställa med batong men

får blott användas av beriden polisman. Vid användande av batong och

sabel skall polismannen söka rikta slagen mot motståndarens armar och rygg­

slut. Äro dylika vapenrörelser icke tillfyllest, får vapnet användas på ett

mera verksamt sätt. Sabel får användas som stötvapen allenast vid nöd­

värn (9 §). Jämväl vid bruk av batong och sabel föreligger skyldighet att

avgiva skriftlig rapport (10 §). Batong och sabel få användas 1) för

att avvärja lindrigare våld eller hot om omedelbart förestående dylikt

våld mot polismannen själv eller annan; 2) när fånge, häktad, kvarhållen

eller anhållen sätter sig till motvärn mot den, som vill hindra honom från

rymning, eller den som skall anhållas eller häktas sätter sig till motvärn

mot den, som skall verkställa anhållandet eller häktningen; samt 3) då nå­

gon med våld eller hot örn våld, så ock eljest söker hindra polisman vid

tjänsteförrättning (11 §). Med fånge förstås enligt utredningsmännens moti­

vering i detta sammanhang den som undergår straffarbete (straffånge), den

som undergår omedelbart för brott ålagt fängelse eller sådant straff i för­

ening med fängelse, vartill ådömda böter förvandlats (fängelsefånge), den

som undergår enbart fängelse, vartill ådömda böter förvandlats (bötesfånge),

den som på grund av ådömt tvångsarbete är intagen å fångvårdsanstalt

(tvångsarbetare) samt den som undergår förvaring (förvarad) eller interne­

ring (internerad), vidare person, som avtjänar ungdomsfängelse eller tvångs-

uppfostran. Däremot är enligt utredningsmännen den som genom laga kraft-

ägande utslag förklarats på grund av sin sinnesbeskaffenhet från ansvar fri

och förvaras å sinnessjukavdelning vid fångvården (straffriförklarad) eller

den som är intagen å arbetshem ej att anse som fånge. Polispersonal i trupp

äger använda batong eller sabel allenast på order av truppens befälhavare,

såframt icke enskild polisman utsättes för våld eller hot om omedelbart före­

stående våld.

Rörande användande av skjutvapen innehåller kungörelseförslaget

bl. a. följande föreskrifter. Innan polisman använder skjutvapen, åligger det

honom, där så kan ske utan uppenbar fara för honom själv eller för person

som han skall skydda, att varna den angripande eller flyende och därvid

16

Kunni. Maj.ts proposition nr 67.

fordrar. Vid forsling av fängslad person skall allmänheten om möjligt un­

dandragas åsynen av fängslet (24 §).

Rörande tjänstehund är föreskrivet att endast sådan hund må bru­

kas som erhållit erforderlig utbildning och av vederbörande polischef god­

känts såsom tjänstehund (25 §). Utredningsmännen framhålla i sin motive­

ring, att de endast avsett att reglera de fall, då hunden är dresserad att an­

falla. Stadgandet skall följaktligen ej innebära något förbud att använda

icke vakt- och skyddstjänstutbildad hund såsom spårhund eller — i koppel

—- såsom följeslagare åt polis- eller vaktman. Tjänstehund får (26 §) använ­

das, 1) för att avvärja svårare eller lindrigare våld eller hot om dylikt våld

mot polismannen själv eller annan; 2) när fånge, häktad, kvarhållen eller

anhållen rymmer; 3) när den, som begått brott varå straffarbete kan följa

och anträffas å bar gärning eller flyende fot, söker genom flykt undkomma

polisman, som skall verkställa anhållande; samt 4) för bevakning av fånge,

häktad, kvarhållen eller anhållen.

I kungörelseförslaget stadgas slutligen, att örn polisman är berättigad att

bruka våld mot person, han i samband därmed äger rätt att bruka våld

mot sak, därest detta är oundgängligen nödvändigt för att lösa tjänsteupp-

giften (27 §); vid brukande av våld mot sak skall i tillämpliga delar gälla

vad som stadgats beträffande våld å person (28 §).

Utredningsmännen hava — i anslutning till de i 51 och 52 §§ sinnessjuk­

lagen givna bestämmelserna om polis- och militärmyndighets handräcknings-

skyldighet vid sinnessjukas intagning å sinnessjukhus, deras återförande dil

efter rymning m. m. — funnit en reglering erforderlig också av rätten att

använda våld vid sinnessjukas omhändertagande. Förslag till sådan reglering

innefattas i ett vid betänkandet fogat förslag till lag om ändring i sinnesjuk-

lagen den 19 september 1929 (nr 321), enligt vilket i lagen införes en ny

paragraf, betecknad 52 a §. I denna paragraf stadgas bl. a., att polisman

eller militär personal äger bruka det våld som erfordras för den sinnessjukes

omhändertagande samt att det åligger vederbörande att, såframt icke ome­

delbar fara föreligger för annans personliga säkerhet eller den sjukes eget

liv, hos hjälpverksamhetsläkaren inom upptagningsområdet för sinnessjuk­

huset inhämta anvisningar och råd för den sjukes omhändertagande och

transport.

Utredningsmännen ha vidare behandlat vissa praktiska spörsmål som ha

samband med användningen av våld.

De ha i sådant hänseende framhållit att åtgärder erfordras för att tillför­

säkra polisen en god utbildning vid handhavandet av va­

pen, särskilt skjutvapen. Framför allt ställde bruket av den moderna pisto­

len stora fordringar på polismannen. Polispersonalen borde därför erhålla

sakkunnig undervisning i rätta användandet av skjutvapen, och om möjligt

borde goda instruktörer därvid ställas till förfogande, varjämte erforderlig

övningsammunition borde anskaffas.

Kungl. Maj:ts proposition nr 67.

17

Utredningsmännen anföra vidare, att då rätten att använda våld komme

att vara knuten till befogenheten såsom polisman, man i fram­

tiden borde endast med stor försiktighet giva polismannabefogenhet åt per­

soner, vilka ej erhållit grundläggande polisutbildning. Det ifrågasättes, huru­

vida icke en översyn borde verkställas av de polismannaförordnanden som

givits av lokala myndigheter, varjämte de författningar borde genomgås, vilka

generellt förlänade vissa grupper befogenhet till olika slag av våldsanvänd­

ning. Möjligen kunde man tänka sig att införa en lägre grad av polisbefogen­

het, vilken icke skulle omfatta behörighet att använda skjutvapen. Avslut­

ningsvis framhålles att hithörande spörsmål, vilka icke omfattats av utred­

ningsuppdraget, borde i annat sammanhang göras till föremål för närmare

utredning.

Till särskild behandling har i betänkandet upptagits — förutom frågan örn

polisens uppgifter och befogenheter under krig — spörsmålet örn användande

av militär personal för upprätthållande av allmän

ordning och säkerhet. Hithörande bestämmelser, som väsentligen

innefattas i förordningen den 31 december 1915 angående användande av

militär personal till upprätthållande av allmän ordning samt för eldsläckning

och andra dylika ändamål samt den förut berörda kungörelsen den 9 maj

1916 angående vad militär personal i vissa fall har att iakttaga vid upprätt­

hållande av allmän ordning m. m. jämte tillämpningsföreskrifter, borde enligt

utredningsmännens mening undergå omarbetning. I överensstämmelse härmed

har föreslagits, att bestämmelserna i ämnet sammanföras i dels en författning

angående användande av militär personal till upprätthållande av allmän ord­

ning och säkerhet och dels en författning angående användande av militär

personal för att avvärja överhängande fara för liv eller egendom samt för eld­

släckning.

Då det icke synes påkallat att i nu förevarande sammanhang taga ställning

till hithörande spörsmål, torde en närmare redogörelse för utredningsmännens

förslag i denna del icke vara erforderlig.

Förslagen till lag örn ändrad lydelse av 5 kap. 8 § strafflagen, till kungö­

relse angående polismans rätt att bruka våld och till lag örn ändring i

sinnessjuklagen torde få såsom bilaga fogas till statsrådsprotokollet i detta

ärende (Bilaga A).

Yttranden.

över utredningsmännens förslag lia yttranden avgivits av fångvårdssty­

relsen, medicinalstyrelsen, överbefälhavaren, Överståthållarämbetet, länssty­

relserna, statspolisintendenten samt föreningen Sveriges landsfiskaler, för­

eningen Sveriges stadsfiskal^-, svenska polisförbundet och svenska brandkå­

rernas riksförbund. Fångvårdsstyrelsen har överlämnat elt från Sveriges fång-

vårdsmannaförbund infordrat yttrande. Länsstyrelserna ha överlämnat ytt­

randen från landsfogdarna och i förekommande fall jämväl från länsstyrel-

Dihang till riksdagens protokoll 1945. 1 sami. Nr 07.

-

18

Kungl. Maj:ts proposition nr 67.

serna direkt underlydande polismästare. Några länsstyrelser lia även inkommit

med yttranden från andra dem underlydande polismyndigheter. Länsstyrel­

serna i Blekinge samt Göteborgs och Bohus län ha översänt yttranden från

respektive länsavdelningar av föreningen Sveriges landsfiskaler.

Förslagen lia i det övervägande antalet yttranden ansetts innebära en lämp­

lig lösning av hithörande frågor. Det har därvid uttalats, att nuvarande

knapphändiga reglering varit förenad med allvarliga olägenheter, vilka kun­

de väntas undanröjda i och med förslagets godtagande.

Länsstyrelsen i Kristianstads län har sålunda anfört:

Otvivelaktigt har det förhållandet, att vår svenska rätt innehåller så knapp­

händiga rättsregler beträffande polismans rätt att bruka våld i sin tjänsteut­

övning, medfört stora olägenheter i olika hänseenden. Polismannen själv har

sålunda förklarligt nog känt sig osäker och tveksam om vidden av sin befo­

genhet och därigenom understundom icke vågat att begagna de tvångsmedel,

varöver han i en given situation måhända förfogat och vars användande i

själva verket vid en objektiv prövning framstått som fullt försvarligt. Brotts­

lingen åter har i medvetande om att polismannen av fruktan för åtal och straff

icke vågar använda sådant våld, för vilket brottslingen hyser respekt, icke

känt den hämsko, som risken att bliva utsatt för dylikt våld otvivelaktigt utgör.

Särskilt med hänsyn till de i hög grad ökade krav, som under nu rådande oros­

tider kunna komma att ställas på polismakten, har därför ett starkt behov

av tydliga bestämmelser gjort sig gällande i fråga om polismans rätt att bruka

våld i sin tjänsteutövning.

Föreningen Sveriges landsfiskaler har yttrat:

Utredningen visar angelägenheten av att polismans rätt att bruka våld

blir klarlagd och i författning till sina huvuddrag reglerad. Icke blott för

polismännen själva utan även för domstolarna och andra kontrollerande or­

gan är det av betydelse att veta efter vilka allmänna riktlinjer polisen har

att handla på detta område. Även för allmänheten är det av vikt att äga

kännedom därom. Saknaden av närmare bestämmelser leder till osäkerhet

såväl hos polisbefälet som hos den enskilde polismannen och detta länder

i sin tur till skada för såväl allmänna som enskilda intressen. Behovet av

lagfästa bestämmelser framträder särskilt starkt då det gäller kritiska situa­

tioner, där ett snabbt och effektivt ingripande redan på ett tidigt stadium

är en förutsättning för att polisen skall kunna på ett tillfredsställande sätt

lösa sin uppgift.

Länsstyrelsen i Malmöhus län har ansett något oavvisligt behov av änd­

rade bestämmelser örn polismans rätt att bruka våld icke föreligga men för­

klarat sig likväl i stort sett giva sin anslutning till utredningsmännens för­

slag. Länsstyrelsen kunde göra detta därför att det såväl för allmänheten

som för polismyndigheterna och polispersonalen vore önskvärt, att det ge­

nom såvitt möjligt utförliga och detaljerade bestämmelser klarlades och reg­

lerades, när och i vilka fall polismannen ägde rätt att under sin tjänsteut­

övning begagna våld. För länsstyrelsen framstode det därvid sorn mest

angeläget, att sådana föreskrifter utfärdades att det för polispersonalen ble­

ve klarlagt, när polismannen finge tillgripa våld, vilka former av våld som

vore tillåtna och i vilken omfattning han vid den ena eller andra formen av

våld finge bruka våld.

Kungl. Maj:ts proposition nr 67.

19

Å andra sidan har tvekan om lämpligheten att genomföra förslagen yp­

pats av länsstyrelserna i Jönköpings och Skaraborgs län.

Länsstyrelsen i Jönköpings län har framhållit, att en lagstiftning som den

ifrågavarande borde främst syfta till att undanröja eller förebygga den osä­

kerhet i fråga örn rätt att till skydd för statens eller enskildas intressen till­

gripa och utöva våld som avsaknaden av bestämmelser i ämnet framkallat.

Man syntes med avseende å utredningsmännens förslag ej utan fog kunna

fråga, huruvida förslaget ej snarare ledde till större svårigheter än vad för

närvarande, med avsaknad av bestämmelser i ämnet, finge anses bestå. Så­

som förslaget vore avfattat, syntes det nämligen i högre grad än för närva­

rande bereda den enskilde polismannen stora svårigheter vid avgörande,

huruvida våld finge tillgripas och omfattningen härav. Länsstyrelsen ville

till närmare klarläggande av denna sin uppfattning framhålla, att exem­

pelvis den omständlighet och de olika moment, med vilka rätten och graden

för en polisman att använda våld omgärdats, försvårade för denne att be­

mästra en kritisk situation. I förslaget hade enligt länsstyrelsens uppfatt­

ning den ofta svåra och vanskliga belägenhet, vari en polisman i en kritisk

situation mestadels komme, särskilt i förhållande till en folkmassa, icke be­

aktats i önskvärd utsträckning. Följden härav kunde antagas bliva, att polis­

mannen i icke alldeles klara och uppenbara fall avstode från användande

av våld och sålunda komme att förhålla sig mera passiv än nu, då frågan

örn rättmätigheten av användande utav våldet finge bedömas mera fritt.

Länsstyrelsen i Skaraborgs län har yttrat, att enligt dess mening frågan

örn vidgad befogenhet för polisman att bruka våld i tjänsteutövning och att

därvid använda vissa vapen vore i så hög grad avhängig av frågan om till­

fredsställande polisutbildning, att med hänsyn därtill ett bestämt ställnings­

tagande till förstnämnda fråga fristående för sig svårligen kunde ske. Läns­

styrelsen ville därför förorda, att nyssnämnda två frågor gemensamt över­

vägdes och slutligt löstes. I samband därmed syntes ock bestämmelserna

örn beväpning i polisutrustningsreglementet den 19 juli 1941 böra bliva fö­

remål för översyn, så att, bland annat, föreskrifter meddelades örn vilka

lägre polisbefattningshavare som skulle ha rätt inneha och i tjänsteutöv­

ning bruka vissa farligare vapen.

Den föreslagna nya lydelsen av 5 kap. 8 § strafflagen har av vissa

remissmyndigheter ansetts onödigt detaljerad. Länsstyrelsen i Jönköpings län

har sålunda funnit det tillräckligt alt genom en allmän föreskrift stadgades,

att polisman i tjänsteutövning ägde vid förefallande behov använda det våld,

som påkallades av omständigheterna, och därvid använda den beväpning,

varmed polisen vore utrustad. En sådan bestämmelse kunde måhända fö­

refalla onödig men syntes dock rent folkpsykologiskt hava ett visst värde i

så målto alt därigenom i allmänhetens medvetande mera än hittills komme

att ingå, alt polisen hade en särskild rätt att använda våld. Länsstyrelsen i

Malmöhus län har föreslagit en liknande kortfattad formulering.

Överståthållarämbetet har — under framhållande att här vore fråga örn

åtgärder för genomförande av offentlig förrättning eller återställande av

20

Kungl. Maj.ts proposition nr 67.

ordning — funnit bestämmelserna, om de över huvud skulle inarbetas i

strafflagen, böra placeras i 10 kap., där redan motsvarande bestämmelser

(12 §) funnes.

Stadgandet att nödigt våld skulle få användas, utom vid häktning, bland

annat också vid gripande — nämligen där den, som begått brott varå straff­

arbete kan följa och anträffas å bar gärning eller flyende fot, söker und­

komma polisman — har från olika synpunkter varit föremål för kritik.

Överbefälhavaren har ansett det oriktigt, att den föreslagna våldsbefogen-

heten skulle tillkomma allenast polisman. Då i förslaget avsedda brottsling

ar jämlikt 19 § 10. strafflagens promulgationsförordning finge gripas av

envar, borde också envar ha rätt att använda det våld som vore nödigt för

att hindra brottslingen att undkomma. Särskilt från militär synpunkt borde

framhållas vikten av att ett snabbt och effektivt ingripande kunde ske mot

exempelvis sabotörer även i fall då polisman icke funnes tillstädes. Lånsstg-

relsen i Älvsborgs län har ifrågasatt, om ej den påtalade begränsningen kunde

befaras öka allmänhetens obenägenhet att bistå polisen i dess tjänsteutövning.

I ett flertal yttranden har uttalats, att våldsbefogenheten borde föreligga ej

blott mot den som ostridigt begått ett visst brott utan också mot den som alle­

nast vore misstänkt för brottet.

Landsfogden i Uppsala län har i denna del anfört:

Det förekommer relativt ofta uti spaningsarbetet efter en person, som begått

ett brott av ifrågavarande beskaffenhet, att det enda medlet härför är ett sig­

nalement å den förmodade gärningsmannen. Där polismyndighet anser, att

de lämnade uppgifterna äro tillförlitliga och på grund härav med angivande

av signalementet efterlyser ifrågavarande person, bör, därest person på

vilket signalementet passar sätter sig till motvärn, sådant våld som avses uti

lagrummet (5 kap. 8 § strafflagen) kunna användas även mot honom. Det får

nämligen å ena sidan antagas att, om personen icke har något med gärningen

att skaffa, han icke har anledning att sätta sig till motvärn samt å andra

sidan att, örn motstånd sker, anledning finnes att antaga, att denne person här­

med denna eller annan gärning av liknande slag att skaffa.

Att rätt till våldsanvändning skulle föreligga endast vid brott varå straff­

arbete kan följa har av åtskilliga myndigheter ansetts utgöra en olämplig in­

skränkning.

Landsfogden i Malmöhus län har påpekat, att stadgandet förutsatte ingå­

ende kunskaper i straffrätt hos den som utan tillgång till lagtexten skulle göra

klart för sig, å vilka brott straffarbete kunde följa, detta även örn vederbö­

rande hade tillfälle till eftertanke under betydligt lugnare och mindre på­

frestande förhållanden än de i stadgandet avsedda. Många polismän ägde

icke de insikter i straffrätt som förslagets formulering syntes förutsätta. Det

syntes icke riktigt, att en polisman, som i den i förslaget beskrivna situa­

tionen misstagit sig beträffande denna förutsättning för sin rätt att begagna

våld, skulle anses ha överskridit sin befogenhet, så mycket mindre som be­

slutet om användandet av våld ofta måste träffas utan att tillfälle gåves till

närmare eftersinnande.

22

Kungl. Maj:ts proposition nr 67.

ingående överväganden. Med utredningsmännens utformning komme stad­

gandet för övrigt icke att väl stämma överens med reglerna örn nödvärns-

excess i 5 kap. 9 §.

Erinringar lia även framställts mot innehållet i de delar av 5 kap. 8 § straff­

lagen som utredningsmännen lämnat utan saklig ändring.

Fångvårdsstyrelsen har sålunda ansett orden »fånge eller häktad» böra ut­

bytas mot en tydligare beteckning för åsyftade kategorier av omhändertagna.

Styrelsen yttrar:

Uttrycket »fånge eller häktad» tillkom på en tid, då fängelsernas klientel

praktiskt taget icke utgjordes av andra än straffångar, fängelsefångar, bötes-

fångar och häktade personer. Så vitt det rör fångvårdsanstalter, är uttrycket

i detta sammanhang liktydigt med intagen. Även i fortsättningen bör man låta

det behålla samma vida omfattning. Av praktiska skäl är det nödvändigt, att

ingripande mot dem som t. ex. rymma från fångvårdsanstalt får ske efter

likartade regler, oavsett vilken kategori av intagna de tillhöra. Därest en

straffriförklarad och en fängelsefånge avvika tillsammans, kunna åtgärderna

för deras gripande knappast differentieras. Härtill kommer, att ingripandet

mot rymmare skulle fördröjas eller utebli, om bevakningsmannen, innan han

exempelvis använder tjänstevapen, först måste förvissa sig örn att den rymde

är fånge. Styrelsen vill i detta sammanhang framhålla, att rymning mången

gång företages nattetid eller eljest i skydd av mörkret, och att ingripandet

måste ske snabbt, därest bevakningsmannen skall ha utsikt att lyckas. Att

ställa straffriförklarade och i förvar tagna utlänningar i en förmånligare

ställning är mindre välbetänkt även ur den synpunkten, att de kunna vara

vida farligare för samhällssäkerheten och anstaltsordningen än åtskilliga av

dem, som enligt utredningsmännens förslag äro att anse som fångar. Av lik­

nande skäl vill styrelsen föreslå att även sådana tvångsarbetare, som äro in­

tagna å anstalt utom fångvården, böra anses som fångar. Att elever å allmän

uppfostringsanstalt skola hänföras till fångar synes mindre lämpligt.

Styrelsen föreslår, att förslaget kompletteras med ett stadgande av unge­

fär den lydelsen, att nied fånge avses annan än häktad som är intagen i fång­

vårdsanstalt, tvångsarbetsanstalt eller häkte eller är under transport till eller

från sådan anstalt eller häkte.

Fångvårdsstyrelsen har vidare föreslagit, att beteckningarna fångvaktare

och uppsyningsman utbytas mot »bevakningsman» och »annan tjänsteman».

Överbefälhavaren har funnit det oriktigt att rätt till våld vid häktning

skulle vara inskränkt till det fall att vederbörande sätter sig till motvärn. Då

enligt förslaget våld skulle få användas vid anhållande så snart vederbörande

sökte undkomma, syntes rätten till våldsanvändning vid häktning böra ut­

sträckas i motsvarande mån.

Utredningsmännens uttalande om önskvärdheten av att rätten att bruka

våld till förekommande av brott bleve reglerad har vunnit in­

stämmanden i ett flertal yttranden.

Rörande förslaget till kungörelse angående polismans rätt

att bruka våld har av länsstyrelserna i Uppsala och Älvsborgs län erin­

rats, att detsamma innehölle alltför många detaljerade bestämmelser. Den

Kungl. Maj:ts proposition nr 67.

23

förstnämnda länsstyrelsen har förklarat sig befara att detta förhållande kun­

de verka hämmande på polismännens initiativkraft. Vissa stadganden borde

hellre upptagas i en polisinstruktion. Den senare länsstyrelsen har menat,

att med den avfattning som 11 och 16 §§ i förslaget fått risk kunde före­

ligga för att polismannen — nied förbiseende av bestämmelserna i 5 § örn

att lindrigaste våld skulle föredragas — finge den uppfattningen, att han i

de situationer som avsåges i förstnämnda två paragrafer skulle äga en ovill­

korlig rätt att bruka där angivna vapen. Länsstyrelsen i Stockholms län

har uttalat, att den icke kunnat undgå ett intryck av att det mången gång

kunde bli svårt för polismannen att minnas och klart hålla isär de i försla­

get upptagna differentierade bestämmelserna. Landsfogden i Västerbottens

län har anfört liknande synpunkter. — Poliskammaren i örebro har beteck­

nat det såsom en brist, att förslaget icke upptoge någon definition av begrep­

pet våld.

Beträffande 2 § — enligt vilken annan än polisman, som är berättigad att

bruka våld i tjänsteutövning, skall vara underkastad kungörelsens bestäm­

melser — har fångvårdsstyrelsen anmärkt, att jämkningar beträffande kun­

görelsens tillämplighet på vissa punkter erfordrades med avseende å fång­

vårdens och tvångsarbetsanstaltemas tjänstemän. Landsfogden i Älvsborgs

län har påkallat ett förtydligande med syfte att klargöra att kungörelsen

skulle gälla också landstormspolismän. Länsstyrelsen i örebro län har an­

sett det olämpligt att i en kungörelse, avseende polismän, införa bestämmel­

ser som gällde fångvaktare och andra icke-polismän.

Beträffande den i 3 § givna uppräkningen av olika medel för våldsan­

vändning har av åtskilliga myndigheter anmärkts, att det i författningstex­

ten borde komma till uttryck, att uppräkningen ej vore uttömmande. Polis­

kammaren i Örebro har funnit det från bland annat folkpsykologisk synpunkt

angeläget, att ridpiskan uteslötes såsom medel för brukande av våld och för

den ridande polisens del ersattes med sabel. — Flera myndigheter ha ifråga­

satt, huruvida icke bland tillåtna skjutvapen jämväl borde upptagas lättare

handvapen såsom karbin och gevär, andra lia ansett, att bland medel för

utövande av våld borde upptagas brandspruta. Svenska brandkårernas riks­

förbund har funnit det olämpligt att uttryckligen upptaga brandsprutan bland

tillåtna vapen men synes icke främmande för tanken att brandspruta dock

vid särskilda tillfällen skulle kunna användas i polistjänsten. Länsstyrelsen

i Malmöhus län och landsfogden i länet lia ansett, att vattenbegjutning, an­

vändande av strålkastare och begagnande av s. k. skendödspistol uttryckli­

gen borde omnämnas i paragrafen. Landsfogden i Västmanlands län har ifrå­

gasatt, huruvida icke med hänsyn till att även hästen kunde användas mot

ordningsstörare bestämmelser borde upptagas angående det våld en ryttare

finge använda genom att göra bruk av sin häst.

Den i 5 § tredje stycket givna regeln att användande av skjutvapen i det

längsta bör undvikas har av poliskammaren i Örebro icke ansetts motsvara

det omedelbara och nödvändiga handlandet i en sådan situation som då en

24

Kungl. Maj:ts proposition nr 67.

polisman anträffar en mördare, mordbrännare eller sabotör på flyende fot

och skall hindra honom att undkomma.

Mot stadgandet i 5 § fjärde stycket örn att missförhållande icke får före­

ligga mellan det våld som användes och den rättighet eller det intresse som

skall skyddas har överbefälhavaren — under hänvisning till vad han yttrat

beträffande förslaget till lag örn ändrad lydelse av 5 kap. 8 § strafflagen —

anfört, att det icke funnes anledning att genomföra någon begränsning i rätten

att använda våld utöver vad som nu gällde. Poliskammaren i Hälsingborg bär

icke i princip funnit något att invända mot stadgandet men ifrågasatt, örn

icke dess kategoriska formulering kunde verka mycket hämmande på en nog­

räknad polisman.

Den i 6 § första stycket givna regeln om beredande av läkarvård åt skadad

har av poliskammaren i Hälsingborg ansetts för kategoriskt avfattad — ska­

dan kunde ju vara lindrig och ofarlig. Länsstyrelsen i Malmöhus län har i

anledning av stadgandet i 6 § andra stycket — örn att våld i regel icke får

brukas mot barn, åldringar eller andra hjälplösa personer — framhållit, att

vid upploppsartade uppträden kvinnor, barn och åldringar ofta i stort antal

vore tillstädes å platsen för uppträdena och att det då i regel bleve omöjligt

för ordningsmakten att avskilja och från platsen avlägsna personer, som icke

vore att hänföra till orosstiftarna. Med hänsyn härtill ifrågasatte länsstyrel­

sen, huruvida icke bestämmelsen borde givas sålunda ändrad avfattning, att

den gåve uttryck för att våld såvitt möjligt borde undvikas mot barn, åldringar

och andra hjälplösa personer.

I anledning av regeln i 7 § första stycket att endast sådana grepp eller

slag skola användas, vilka icke äro ägnade att medföra men för motstån­

daren, har svenska polisförbundet erinrat, att föreskriften nog kunde till-

lämpas, om vederbörande endast gjorde passivt motstånd, men många gånger

skulle bliva svår att följa, om en person gjorde aktivt motstånd. Begreppet

»men» borde närmare definieras, ty varje grepp på eller slag mot en person

torde för honom innebära ett visst men. Landsfogden i Västerbottens län

har — med instämmande av länsstyrelsen i länet — förklarat sig finna stad­

gandet överflödigt.

Med avseende å rapportskyldigheten enligt 8 § har i ett flertal yttranden

ansetts tillräckligt med muntlig rapport. I

I anledning av stadgandet i 9 § första stycket att användande av batong

är en lindrigare form av våld än brukande av sabel har i flera yttranden an­

märkts, att de flesta polismän numera vore utrustade enbart med sabel, ej

med batong.

Föreskriften i 9 § andra stycket om hur batong- och sabelslag böra riktas

har mött åtskilliga invändningar. Enligt landsfogden i Västerbottens län

skulle vid bekämpande av en motståndare medelst batong eller sabel de lämp -

ligaste angreppspunkterna vara överarm och axel jämte övre delarna av

bröst och rygg. Slag borde örn möjligt icke riktas mot huvudet, magen eller

veka livet. Svenska polisförbundet har generellt erinrat, att då det våld som

Kungl. Maj:ts proposition nr 67.

25

polismannen i tjänsten nödgades tillgripa i de flesta fall utövades genom egna

kroppskrafter eller med anlitande av batong eller sabel, föreskrifterna om

utövande av sådant våld icke borde angiva så snäva glänser, att polismän­

nen för att undvika rättsliga följder avstode från att använda våld, även då

detta vore fullt befogat.

Den i 10 § stadgade rapportskyldigheten om använt våld har av flera

remissmyndigheter ansetts böra begränsas att avse allenast muntlig rap­

port.

Föreskrifterna i 11 § om de olika fall, då batong och sabel få användas,

ha mött åtskillig kritik, överbefälhavaren och landsfogden i Västmanlands

län ha beträffande första punkten framhållit, att batong och sabel borde

få komma till användning ej blott för avvärjande av lindrigare våld utan

även för avvärjande av svårare våld. överbefälhavaren har med avseende

å andra punkten ansett, att rätten till användning av batong och

sabel borde utsträckas till att omfatta också det fall då den som skall

häktas söker undkomma utan att därvid sätta sig till motvärn. Länssty­

relsen i Malmöhus lån har föreslagit införande av en bestämmelse där­

om, att med häktad, kvarhållen eller anhållen skulle i förevarande avseende

jämställas utlänning som enligt bestämmelserna i gällande lagstiftning an­

gående utlänningar tagits i förvar. Landsfogden i Gävleborgs län har på­

pekat, att förslaget icke gåve svar på frågan vilket våld och vilka hjälpmedel

som finge anlitas, därest en straffriförklarad eller å arbetshem intagen satte

sig till motvärn under de i andra punkten angivna omständigheterna. Läns­

styrelsen i Älvsborgs län har beträffande tredje punkten ansett, att rätten till

våldsanvändning fått en alltför generell avfattning.

Gentemot den i 13 § andra stycket upptagna anvisningen att varningsskott

bör avlossas i luften har poliskammaren i Norrköping anmärkt, att ett skott

i luften kunde medföra allt för stor risk för ovidkommande. Varningsskott

borde i stället med iakttagande av tillbörlig försiktighet riktas mot marken.

I anledning av den hänvisning till särskilt stadgande (10 kap. 12 § straff­

lagen), som göres i paragrafens sista stycke, anför poliskammaren i Malmö,

att man icke på polismannahåll ansåge, att det åsyftade lagrummet, enligt

vilket tillgripande av vapen måste föregås av en tre gånger ljudligt i Konung­

ens namn meddelad befallning till upprorsmännen att åtskiljas, hade till-

lämpning även å civil polispersonal.

Den i 15 § föreskrivna rapportskyldigheten har mött vissa erinringar.

Landsfogden i Gävleborgs län har ansett det vara tillräckligt med muntlig

rapport till närmaste förman. Landsfogden i Blekinge län har föreslagit, alt

anmälan i länen skulle göras genom landsfogden, så alt denne såsom över­

åklagare finge tillfälle att i samband med det yttrande, vartill rapporten kun­

de giva anledning, pröva huruvida vederbörande polisman gjort sig skyldig

till förseelse eller icke. Poliskammaren i Norrköping har ifrågasatt behovet

av att insända rapport över bruk av skjutvapen till länsstyrelse men ansett,

att rapport därom till polischefen borde vara obligatorisk.

26

Kungl. Maj.ts proposition nr 67.

De i 16 § uppdragna gränserna för skjutvapens användning lia av två re­

missinstanser ansetts för vidsträckta.

Poliskammaren i Örebro har betecknat det såsom icke försvarligt att enligt

vad som föreslås i andra punkten använda skjutvapen som yttersta medel

mot varje fånge, häktad eller kvarhållen för att hindra honom att rymma,

oavsett vilket brott han begått eller misstänktes ha begått. Mot avfattningen

av tredje punkten (den som begått brott varå straffarbete kan följa etc.) har

anmärkts, att denna syntes medgiva skottlossning också i fall, då vederbö-

randes samhällsfarlighet icke vore av beskaffenhet att berättiga till använd­

ning av skjutvapen. Poliskammaren anför ytterligare:

Härtill kommer att den stora massan av polismän på landet och många

polismän i städerna säkerligen icke äro förtrogna med egenskaperna hos

tjänstepistolen annat än att de väl känna till att vapnet är "farligt att hand­

skas med och svårt att begagna. Många kunna säkerligen lära sig att skjuta

tillfredsställande på stillastående mål, många kunna lika säkert aldrig lära

sig denna konst. Ytterst få kunna förvärva den skicklighet som förutsättes

i förslaget för begagnande i tjänsten. Under sådana förhållanden kommer eld­

vapnets användande så gott som alltid att medföra livsfara för den beskjut­

ne. Det är därför av synnerlig vikt att detsamma icke må komma till an­

vändning i andra fall än där viktiga samhällsintressen kräva att brottslingen

gripes till varje pris. Ett dödsskott i ett fall, där brottslingens samhällsfar­

lighet icke tagit sig markanta uttryck mot annans liv eller kroppsliga inte­

gritet eller grovt våld av annat slag kommit till användning eller särskild

samhällsfarlighet såsom grovt spionage eller sabotage kommit till uttryck,

kommer aldrig att godtagas av den allmänna opinionen såsom rättsenligt

utan kommer att betraktas såsom ett polisövergrepp. Poliskammaren anser

därför, att rätten att använda skjutvapen borde inskränkas till att omfatta

de fall av särskild samhällsfarlighet som poliskammaren antytt.

Landsfogden i Kristianstads län har uttalat, att tredje punkten borde er­

hålla sådan formulering, att stadgandet endast bleve tillämpligt i fråga örn

grova brott och farliga förbrytare.

Länsstyrelsen i Jönköpings län har funnit det önskvärt, att i förslaget

mera konkret framhölles, att skjutvapen borde användas endast mot farliga

brottslingar, såsom mördare, sedlighetsförbrytare med flera, och icke ex­

empelvis mot en fånge, som undergår ett obetydligt förvandlingsstraff.

Ä andra sidan lia åtskilliga myndigheter ansett, att rätten till användning

av skjutvapen blivit för snävt bestämd.

Poliskammaren i Hälsingborg har sålunda yttrat:

Poliskammaren anser att gränserna för polisens rätt att använda skjut­

vapen blivit alltför snäva. En polisman kan mycket väl komma i en sådan

situation, att han för att kunna fullfölja en tjänsteåtgärd måste använda

sitt skjutvapen för att bli åtlydd, utan att han kan anses ha varit i en situa­

tion, som inneburit, att han värjt sig för svårare våld eller hot eller över­

hängande fara för dylikt. Det kan t. ex. hända att en ensam polisman blir

omringad av så mångå personer, att dessa tillsammans besitta en sådan

styrka att de icke behöva tillgripa svårare våld för att övermanna polis­

mannen. De behöva icke vara brottslingar och en upploppssituation behö­

ver ej heller vara för handen. Skall polismannen verkligen i en dylik situa­

tion icke ha rätt att tillgripa skjutvapen? -— — — Poliskammaren anser,

27

att stadgandet i 16 § borde utvidgas att även gälla fall, då polisman an­

vänder skjutvapen för att främja ett väsentligt och viktigt tjänsteintresse.

Länsstyrelserna i Uppsala och Kristianstads län ha anmärkt, att bestäm­

melserna i 16 § icke svarade mot den föreslagna nya utformningen av 5 kap.

8 § strafflagen. Den sistnämnda länsstyrelsen anför:

Utredningsmännen hava framhållit, att det av praktiska skål icke äi möj­

ligt att i författningsväg fullständigt reglera polisverksamheten pa föreva­

rande område. Ehuru länsstyrelsen till fullo kan instämma i detta uttalan­

de, måste emellertid länsstyrelsen ifrågasätta lämpligheten av den formule­

ring, som givits 16 §. Oaktat uppräkningen i paragrafen pa giund av sa­

kens natur icke kan vara uttömmande, har paragrafen fått en lydelse, som

örn detta vore fallet. Därest en dylik bristande överensstämmelse med o

kap. 8 § strafflagen med hänsyn till vikten av att polismännen till stod

för minnet äga tillgång till en örn ock ej exakt uppräkning av de situationer,

sorn må föranleda till användande av skjutvapen, kan anses höra godtagas,

måste man dock fråga sig, om icke uppräkningen i 16 § är ofullständig.

Enligt länsstyrelsens mening bör ett fullständigande ske i åtminstone tva

hänseenden; det ena fallet är då fånge, häktad eller kvarhållen sättei sig

till motvärn mot någon som vill hindra honom att rymma, det andra da

den som skall häktas därvid sätter sig till motvärn mot den, som äger verk­

ställa häktningen eller därvid biträder (utan att nödvärnsrätt enligt 5 kap.

7 § strafflagen i någotdera fallet föreligger). Det synes nämligen ej^ förelig­

ga något skäl, varför icke skjutvapen skulle få användas i dessa båda fall,

då sådana enligt förslaget få användas, när fånge, häktad eller kvarhållen

rymmer.

Länsstyrelsen i Uppsala län har — i likhet med överbefälhavaren — yr­

kat, att det senare av de två fall som länsstyrelsen i Kristianstads län nämnt

borde upptagas i författningstexten.

Göteborgs och Bohus läns avdelning av föreningen Sveriges landsfiskaler

har ifrågasatt, huruvida det icke särskilt borde angivas, att skjutvapen finge

användas mot den som inträngde å polisstation för att fritaga anhallen el­

ler häktad eller för att därstädes våldföra sig å någon, och länsstyrelsen i

Uppsala län har ansett, att skjutvapen borde få användas vid omhänderta­

gande av sinnessjuk, som vore farlig för annans säkerhet eller eget liv.

Länsstyrelsen i Älvsborgs län har velat ifrågasätta, huruvida ej rätt att

skjuta borde tillkomma också annan än polisman, vilken jämlikt 19 § 10.

i strafflagens promulgationsförordning vore berättigad gripa brottsling.

I flera yttranden, bl. a. av föreningen Sveriges landsfiskaler, har med av­

seende å andra punkten i 16 g uttalats, att skjutvapen borde få användas

jämväl när anhållen person rymde, därvid föreningen anfört, att detta endast

borde gälla beträffande den som vore anhållen för brott, varå straffarbete

kunde följa. Länsstyrelsen i Malmöhus län har ansett, att skjutvapen även

borde få komma till användning mot i förvar tagen utlänning som rymde.

Landsfogden i Gävleborgs län har yttrat, att rätten att använda skjutvapen

borde gälla även när straffriförklarad eller å arbetshem intagen rymde.

Landsfogden,j Västmanlands län har — med instämmande av länsstyrelsen

i i(-met — ansett det vara en brist, att polisman ej skulle få använda skjut­

vapen för att hindra en å sinnessjukhus inlagen kriminalpatient att fly.

Kungl. Maj:ts proposition nr 67.

28

Landsfogden i Kalmar län har anmärkt, att man av ordalagen möjligen kun­

de få den uppfattningen, att skjutvapen skulle få användas allenast till för­

hindrande av rymning, men att avsikten uppenbarligen varit, att de skulle få

användas så länge rymmaren sökte undkomma genom flykt. Stadgandet

borde därför formuleras så, att någon tvekan på denna punkt ej kunde upp­

komma.

Av flera myndigheter har yppats betänksamhet mot att i 16 § tredje punk­

ten rätten att begagna skjutvapen anknutits till den omständigheten att straff­

arbete följde å brottet. Länsstyrelsen i Älvsborgs län har funnit det lämp­

ligare att, på sätt som den danska lagen syntes ha gjort, i lagrummet ut­

tryckligen nämna brotten. Poliskommissarien i Lund har ansett, att rätten

att använda skjutvapen borde vara knuten till att å brottet kunde följa straff­

arbete eller fängelse. Statspolisintendenten och landsfogden i Gävleborgs lån

ha uttalat, att skjutvapen jämväl borde få användas mot den som skäligen

kunde misstänkas ha begått brott, varå straffarbete kunde följa.

I anledning av stadgandet i 16 § fjärde punkten att skjutvapen skulle få

användas vid skyddande av fridlyst område ha åtskilliga erinringar fram­

ställts.

A eila sidan har därvid framhållits, att användande av skjutvapen knap­

past vöre berättigat vid skyddande av alla fridlysta områden.

Länsstyrelsen i Älvsborgs län har sålunda yttrat:

Länsstyrelserna fridlysa nu ofta områden dels med stöd av lagen den 25

juni 1909 angående naturminnesmärkens fredande och dels med stöd av

landshovdingmstruktionen. Att skyddandet av förstangivna områden skulle

vara av den vikt och betydelse att polisman till och med skulle få använda

skjutvapen för att förhindra överträdelser av fridlysningsförbudet kan väl

näppeligen ifragasättas. Icke heller de områden, som länsstyrelserna frid-

lysa med stöd av landshövdinginstruktionen, äro alltid av den betydenhet

att de behöva omgärdas med det starka skydd, som 16 § erbjuder.

Statspolisintendenten har ansett, att såsom villkor för användande av

skjutvapen vid skyddande av fridlyst område borde uppställas, att området

vore bevakat.

Från flera håll har å andra sidan framhållits, att lokaliteter funnes, för

vars skyddande skjutvapen borde få användas, ehuru fridlysning icke kom­

mit till stånd. Föreningen Sveriges stadsfiskaler har i sådant hänseende fäst

uppmärksamheten på vissa bevakningsområden och bevakningsföremål, fa­

briksanläggningar och hamnområden, för vilka icke någon fridlysning ut­

färdats men som dock icke finge beträdas utan särskilt medgivande. I

I anslutning till föreskrifterna i 18 § om helautomatiska skjutvapen har

överbefälhavaren uttalat, att rapportskyldighet borde stadgas också för an­

vändning av sådana vapen.

Vid 19 § har poliskammaren i Göteborg ifrågasatt lämpligheten av en så

kategorisk föreskrift som att helautomatiska vapen endast finge användas för

att stilla uppror och upplopp. Polis förutsattes ju i betänkandet komma att i

vissa fall ingripa mot fientligt krigsfolk. Vid bekämpandet av svåra förbrv-

Kungl. Maj:ts proposition nr 67.

Kungl. Maf:ts proposition nr 67.

29

tare, som själva vore beväpnade med automatvapen, funnes det vidare knap­

past skäl att frånkänna polismyndigheterna rätten att använda likartade

vapen.

Mot stadgandet örn rapportskyldighet i 21 § ha landsfogden i Gävleborgs

län och poliskammaren i Norrköping erinrat, att muntlig rapport borde vara

tillräcklig. Poliskammaren har vidare ansett, att rapport örn uppkommen ska­

da näppeligen behövde avgivas till länsstyrelsen.

Med avseende å reglerna i 22 § om användning av gasberedskap har fång­

vårdsstyrelsen anmärkt, att utredningsmännen icke syntes ha räknat med an­

vändandet av gasredskap inom straffanstalt eller häkte. Styrelsen ville före­

slå, att gasredskap finge användas mot fånge — ordet taget i den av sty­

relsen avsedda betydelsen — eller häktad för att avvärja hot om överhäng­

ande fara för svårare våld. Det borde ankomma på styrelsen att meddela när­

mare föreskrifter om formen för ingripandet, t. ex. att ingripandet så vitt

möjligt icke skulle företagas utan samråd med läkare. Poliskammaren i Norr­

köping har ansett, att rätten att använda gasredskap blivit väl mycket be­

gränsad i första punkten.

I anledning av föreskrifterna i 23 § om bruk av fängsel har fångvårdssty­

relsen erinrat, att fängsel hittills fått användas — utom i de i paragrafen

omnämnda fallen — dels enligt instruktionen för fånggevaldiger den 21 de­

cember 1865 vid fångtransport och dels enligt stadgan den 8 april 1938 an­

gående vård och behandling i statens fångvårdsanstalter för omedelbart be­

tvingande av våldsamt uppträdande, så ock eljest när säkerheten inom an­

stalten det krävt. En bestämmelse av liknande innehåll funnes intagen i

§ 34 stadgan den 23 december 1920 för statens tvångsarbetsanstalten Till

undanröjande av oklarhet borde 23 § kompletteras med en bestämmelse av

innehåll, att fånge finge beläggas med fängsel i enlighet med vad därom

vore särskilt stadgat.

Poliskommissarien i Lund har såsom komplettering av första punkten före­

slagit, att fängsel skulle få användas även när kvarhållen eller anhållen ej

kunde säkert vårdas. Poliskommissarien har därutöver föreslagit införande av

bestämmelser angående fängsels anbringande. Polismästaren i Lund har —

med hänsyn bl. a. till benägenheten hos vissa hos polisen förvarade att göra

skada även å egendom — föreslagit, att i andra punkten orden »mot polisman»

i sammanställningen »öva våld mot polisman» skulle utgå. Landsfogden i

Värmlands län har ansett, att rätten att använda fängsel i andra punkten bor­

de utsträckas att gälla också i fall, då våld visserligen ej ännu förekommit

men det skäligen kunde befaras, att vederbörande skulle göra våldsamt mot­

stånd eller öva våld mot polisman. Poliskammaren i örebro har ansett, att

andra punkten borde kompletteras med en bestämmelse av innehåll, att även

omhändertagen alkoholist finge beläggas med fängsel, och länsstyrelsen i

Kopparbergs län har velat under punkten upptaga jämväl i förvar lagen per­

son. Länsstyrelsen i Jönköpings län och landsfogden i Göteborgs och Bohus

län lia ansett, att fängsel borde få begagnas även vid vallning å brottsplats

eller eljest.

30

Kungl. Maj:ts proposition nr 67.

Vid stadgandet i 25 § om villkoren för tjänstehunds användning har läns­

styrelsen i Malmöhus län betonat, att stadgandet borde tillämpas strängt efter

sin ordalydelse — det kunde vara förenat nied risk att låta en icke färdigut-

bildad och såsom tjänstehund ej godkänd hund medfölja polisman under

tjänsteutövning eller användas i tjänsten såsom spårhund, även om hunden

icke tänktes skola anfalla eventuella brottslingar. Länsstyrelserna i Uppsala

och Kalmar län ha tvärtom funnit det naturligt, att det ej skulle föreligga

något förbud att använda icke utbildad hund som följeslagare eller spårhund,

och ha ansett detta förhållande böra bringas till uttryck i författningstexten,

Länsstyrelsen i Gävleborgs län och landsfogden i länet lia ifrågasatt, huruvida

icke skyldighet att avgiva rapport borde föreskrivas, då tjänstehund använts.

Bestämmelserna i 26 § örn de olika fall, då tjänstehund får användas, ha i

åtskilliga yttranden ansetts böra kompletteras.

Överbefälhavaren har sålunda föreslagit, att bland de fall, då tjänstehund

finge användas, även borde upptagas den situationen att en person som skulle

häktas satte sig till motvärn, eventuellt sökte undkomma den som skulle

gripa honom.

Länsstyrelsen i Kopparbergs län har föreslagit, att under andra punkten

borde nämnas jämväl i förvar lagen person, och landsfogden i Västmanlands

län har — med instämmande av länsstyrelsen i länet — betecknat det såsom

en brist, att polisman ej finge använda tjänstehund för att hindra en å sin­

nessjukhus intagen kriminalpatient att fly.

Med avseende å tredje punkten har länsstyrelsen i Gävleborgs län fram­

hållit vanskligheten för en polisman att i ett konkret fall snabbt bedöma,

huruvida straffarbete kunde följa å brottet, och poliskommissarien i Lund

har ansett, att rätten att använda tjänstehund borde vara knuten till att å

brottet kunde följa straffarbete eller fängelse. Statspolisintendenten och lands­

fogden i Gävleborgs län lia föreslagit, att tjänstehund skulle få användas

också mot den som skäligen kunde misstänkas ha begått brott, varå straff­

arbete kunde följa.

Vid fjärde punkten har länsstyrelsen i Malmöhus län framhållit, att tjäns­

tehund borde få användas jämväl för bevakning av utlänning, som tagits i

förvar, samt såsom spårhund och vid patrullering. Länsstyrelsen i Göteborgs

och Bohus län har ansett, att tjänstehund borde få användas även vid be­

vakning av fridlysta områden eller andra skyddsföremål.

Rörande förslaget till lag om ändring i sinnessjuklagen har

landsfogden i Blekinge län uttalat, att bestämmelserna om hjälpverksamhets-

läkarens hörande säkerligen icke komme att spela någon roll i praktiken. Då

det gällde omhändertagande av vådliga sjuka, syntes det omöjligt för en

läkare, som vanligen saknade kännedom om de lokala förhållandena, att giva

råd och anvisningar. Länsstyrelsen i Älvsborgs län har velat ifrågasätta, hu­

ruvida icke stadgandet om hjälpverksamhetslälcarens hörande på grund av

de olägenheter och den onödiga omgång, som säkerligen skulle uppstå vid

dess tillämpning, borde utgå. Länsstyrelsen tänkte sig i stället, att medicinal­

Kungl. Maj:ts proposition nr 67.

31

styrelsen kunde till polismyndighetens ledning utfärda allmänna anvisningar

och råd för omhändertagande och transport av sinnessjuka. Landsfiskalen i

Sävsjö distrikt har, med hänsyn till att i regel vederbörande provinsialläkare

eller annan läkare i orten först rådfrågats för erhållande av remiss till sin­

nessjukhus, likaledes funnit hjälpverksamhetsläkarens hörande överflödigt.

I ett flertal yttranden har vikten av att polismännen erhölle god utbild­

ning i vapnens bruk understrukits. Länsstyrelsen i Värmlands lån har

därvid anmärkt, att man kanske kunde ställa sig betänksam till lämpligheten

av att samtliga med polismans skydd utrustade personer medgåves rätt att i

samma utsträckning bruka skjutvapen. Förutsättning för att en polisman

skulle få bruka skjutvapen i sin tjänst syntes böra vara att han vöre fullt

förtrogen med vapnets handhavande. Vederbörande polischefer borde noga

förvissa sig örn befattningshavarnas kunskaper i skjutning, innan befatt­

ningshavarna anförtroddes att bära skjutvapen. Länsstyrelsen i Kristianstads

län har framhållit, att det vid tillsättande av polispersonal torde bliva nödvän­

digt att som kompetenskrav uppställa styrkt färdighet i handvapnens rätta

bruk. Landsfogden i Kalmar län har framhållit det önskvärda i att bestäm­

melser örn skjututbildning snarast utarbetades. Bestämmelser örn utbildning

i användande av kroppskrafter och sabel borde också komma till stånd.

Utredningsmännens uttalande i frågan rörande polismans befogen­

het för personer, vilka icke erhållit en grundläggande polisutbildning, ha i

remissyttrandena i huvudsak vunnit gillande. Landsfogden i Norrbottens län

bär anmärkt, att man i fall, där vederbörande ej undergått skjututbildning,

kunde i förordnandet undantaga rätten att använda skjutvapen. Poliskam­

maren i Göteborg har föreslagit, att i kungörelse angående polismans rätt

att bruka våld de fullständiga befogenheterna endast skulle tilläggas de egent­

liga polismännen och att sålunda ordningsvakterna icke skulle medgivas rätt

att utöva våld annat än med egna kroppskrafter eller genom användande av

batong, handfängsel och tjänstehund. Någon inskränkning i rätten för de

polismän och fjärdingsman, som saknade viss utbildning, att bruka våld syn­

tes med hänsyn till dem åliggande skyldigheter i tjänsten icke böra införas.

Landsfogden i Älvsborgs län har ifrågasatt, huruvida det icke vore lämpligt

att begränsa rätten att bruka skjutvapen till ordinarie polismän och land-

stormspolismän samt beträffande andra — extra polis- och fjärdingsman,

olika slag av ordningsvakter m. fl. — göra rätten beroende på särskild före­

skrift härom i det för befattningshavaren utfärdade förordnandet.

I flera yttranden har man ställt sig avvisande till utredningsmännens tanke

att införa en lägre polismannabefogenhet, som icke skulle medföra behörig­

het att använda skjutvapen, samt framhållit, att det vore svårt att generellt

avgöra, vilka kategorier denna lägre befogenhet skulle avse. En prövning från

fall till fall vore att föredraga.

Departementschefen.

På sätt framgår av den förut lämnade redogörelsen innehålla 5 kap. 7—

11 §§ strafflagen vissa bestämmelser om rätt alt bruka våld till nödvärn eller

32

Kungl. Maj:ts proposition nr 67-

för att genomföra en tjänsteåtgärd. Syftet med bestämmelserna är att angiva,

under vilka förutsättningar den som blir angripen eller är pliktig att handla i

en uppkommen situation äger använda ett våld som eljest är straffbelagt, och

lagrummen avse sålunda att reglera vissa fall av intressekollision. Av be­

skrivningen å de situationer som angivas i lagrummen torde framgå, att lag­

stiftaren närmast avsett att reglera användningen av våld mot person, men

det är självfallet, att skada även får tillfogas egendom i den mån den följer

av våldsanvändningen mot person, t. ex. skada å kläder som en angripare har

på sig. Däremot avse lagrummen ej att i övrigt lösa frågan, i vad mån det är

berättigat att för tillvaratagande av ett intresse offra annans egendom. Någon

reglering i skriven lag av dessa s. k. nödsituationer har ännu ej kommit till

stånd.

De bestämmelser som meddelas i nämnda paragrafer ha sålunda från vissa

synpunkter ett gemensamt syfte men sönderfalla likväl i två inbördes ganska

väsenskilda grupper. Den ena gruppen innefattar de egentliga nödvärnsfallen,

då någon vem det vara må blir utsatt för rättsstridigt angrepp och försvarar

sig däremot. Till denna grupp höra dels de fall, då det s. k. större nödvärnet

må utövas enligt 7 §, dels ock de fall, då det s. k. mindre nödvärnet är med­

givet enligt 10 §. Det bör särskilt framhållas, att den nödvärnsberättigade icke

i något av de fäll som regleras i 7 och 10 §§ förutsättes handla på tjänstens

vägnar. \ äl kan det inträffa, att en tjänsteman kommer i en nödvämssitua-

tion till följd av sin tjänsteutövning, men detta är icke ett villkor för att nöd-

värnsrätt enligt paragraferna skall föreligga. Lagstiftaren har därför icke hel­

ler kunnat kräva, att den angripne handlat efter det övervägande som bör

fordras av den som är ansvarig för tjänsteåtgärd; frågan om det våld som är

tillåtligt har i stället lösts efter rent objektiva grunder. I fråga örn det större

nödvärnet gäller sålunda, att allt våld må brukas som är nödigt till farans

avvärjande, och för det mindre nödvärnet stadgas, att allt nödigt våld är tillå­

tet, som icke står i »uppenbart missförhållande» till den skada som av angrep­

pet är att befara. I senare fallet har sålunda uppställts ett särskilt krav på en

viss proportion mellan angreppets farlighet och våldets art, därvid en säker­

hetsmarginal kan sägas ha medgivits den angripne. Ehuru gränsbestämningen

sålunda i lagrummen skett efter objektiva grunder, följer av allmänna regler,

att även subjektiva omständigheter hos den angripne äro av betydelse. Våldets

tillåtlighet måste nämligen bedömas med hänsyn till de förhållanden som

för den angripne voro kända. Om han misstagit sig i fråga om angreppets

art, kan han på sin höjd dömas till ansvar för oaktsamhetsbrott. Voro om­

ständigheterna sådana, att han svårligen kunde besinna sig, är han enligt en

särskild bestämmelse i 9 § fri från straff. I andra fall av nödvärnsexcess må

straffet enligt samma lagrum nedsättas under vad i allmänhet å gärningen

följa bort.

Mellan de i 5 kap. 7 och 10 §§ upptagna nödvärnsreglerna, vilka gälla för

envar som angripes på sätt där angives, äro i 8 § upptagna vissa fall, då våld

ma brukas för genomförande av tjänsteåtgärd. I paragrafen nämnes först det

fall att fånge eller häktad eller den som är kvarhållen såsom misstänkt för

Kungl. Maj.ts proposition nr 67.

33

brott rymmer eller sätter sig till motvärn emot fångvaktare eller annan, som

vill hindra honom från rymning. Härefter upptages, att någon som skall häk­

tas sätter sig till motvärn emot den som äger verkställa häktningen eller där­

vid biträder eller att fånge eller häktad sätter sig till motvärn emot förestån­

dare eller uppsyningsman vid straffinrättning eller häkte, då denne skall hålla

honom till ordningen inom inrättningen eller häktet. Slutligen nämnes det

fall, att annan än fånge, häktad eller kvarhållen eller den som skall häktas

sätter sig med våld eller hot emot den som vill hindra rymningen, verkställa

häktningen eller bibehålla ordningen I samtliga fall må enligt lagrummet

användas allt det våld som erfordras för att förekomma rymningen, verkställa

häktningen eller bibehålla ordningen. Ehuru det i och för sig varit möjligt

att i de fall som avses i paragrafen vid bestämmande av våldsbefogenheten för

tjänsteman hänvisa till en prövning av omständigheterna under tjänsteman­

naansvar, har icke så skett, och paragrafen uppställer icke något krav på att

det våld som användes skall stå i proportion till ändamålet med åtgärden. För

den händelse större våld använts än nöden krävde kan straff för vederbö­

rande tjänsteman inträda dels för det brott mot person (eller egendom) som

må föreligga dels ock för tjänstefel. Enligt 9 § kan dock i sådant fall straff-

nedsättning äga rum eller ock straffet helt bortfalla.

Två specialfall av våldsanvändning i tjänsten regleras i 10 kap. 12 och

13 §§ strafflagen, nämligen vid uppror och upplopp. Även 45 § strafflagen

för krigsmakten upptager vissa bestämmelser om våldsanvändning i tjäns­

ten. Någon allmän föreskrift, som uttryckligen medger våldsanvändning för

genomförande av en tjänsteåtgärd i andra fall än dem 5 kap. 8 § strafflagen

och nyssnämnda lagrum upptaga, finnes däremot icke. Härav får dock icke

dragas den slutsatsen, att användning av våld i övrigt skulle vara helt förbju­

den. Man måste antaga, att när en viss tjänsteåtgärd — t. ex. anhållande av en

för brott misstänkt person eller av en fyllerist — kräver handgripliga åtgär­

der, dessa äro tillåtna. Vid sidan av den rätt till våldsanvändning som uttryck­

ligen reglerats förutsätter lagstiftningen uppenbarligen i skilda sammanhang,

att ett visst mått av våld må användas i fall, då en viss tjänsteuppgift skall

lösas och detta mera regelmässigt kräver att våld kommer till användning.

Särskilt gäller detta polisens verksamhet; det ligger ju i sakens natur, att po­

lisen vid upprätthållande av allmän ordning och säkerhet icke kan få falla

undan för fridstörarna. Flera av de administrativa bestämmelser för vilka jag

förut redogjort utgå också från att rätt till våldsanvändning måste anses före­

ligga jämväl i andra fall än de som blivit uttryckligen i lag reglerade.

Även örn sålunda en befogenhet till våldsanvändning i vissa fall kan grun­

das på sakens natur, är det angeläget att såvitt möjligt klargöra denna fråga

i lag. Därjämte är det otvivelaktigt önskvärt, att i någon form närmare an­

visningar lämnas angående tillämpningen av den våldsutövning som skall

anses medgiven. Jag tänker härvid i främsta rummet på polisen. Av den

verkställda sakkunnigutredningen framgår, att den osäkerhet, som i detta

avseende råder på viktiga punkter, känts som en brist. Från polistjänstens

synpunkt har det varit en nackdel, att polismannen icke haft klart för sig

Bihang till riksdagens protokoll 1045. 1 saini. Nr 07.

3

34

Kungl. Majlis proposition nr 67.

om han varit berättigad att använda våld. Det är en klar vinst, om tvekan

på denna punkt kan undanröjas. Här möter dock den invändningen, att det är

svårt att på förhand taga i beräkning alla de omständigheter som i ett givet

ögonblick böra och kunna beaktas. Närmare anvisningar för våldsanvänd­

ningen kunna antingen bliva så detaljerade, att de icke kunna överblickas

eller behållas i minnet, eller ock giva en befogenhet som i det särskilda fallet

är för vittgående. Man måste därför kräva ett visst mått av eget omdöme

och ett moraliskt mod som vågar taga den risk för påföljder som varje hand­

lande i en svår situation kan medföra. Från allmänhetens synpunkt är det åter

mindre betryggande, att även allvarligt våld enligt rådande praxis faktiskt

kommer till användning utan att rätten därtill blivit reglerad. Detta innebär

självfallet en risk för missbruk. Särskilt är detta förhållandet med använd­

ningen av skjutvapen. Av vad jag nyss anfört följer väl, att man ej kan helt

undgå den risk som är förenad med att den handlande måste i viss utsträck­

ning träffa ett avgörande efter eget omdöme. Genom en laglig reglering ska­

pas dock större garantier för att praxis ej kommer på avvägar.

I utredningsmännens förslag har 5 kap. 8 § strafflagen utvidgats att om­

fatta vissa nya fall, då våld skall få brukas. Enligt förslaget skall sålunda rätt

att bruka våld föreligga, där någon, som begått brott varå straffarbete kan

följa och som anträffas å bar gärning eller flyende fot, söker undkomma po­

lisman som skall gripa honom. Vidare skall våld få användas, där någon

sätter sig med våld eller hot emot polisman som vidtager tjänsteåtgärd för

ordningens upprätthållande eller säkerhetens tryggande. Slutligen medgives

rätt att bruka våld, där någon eljest hindrar polisman att genomföra en

tjänsteåtgärd.

Vad först angår det fall att någon skall gripas för brott ha erinringar i flera

yttranden framförts mot utredningsmännens förslag. Det har sålunda till en

början invänts, att såsom villkor för rätten att bruka våld ej borde upp­

ställas, att vederbörande begått brott, utan att det borde vara tillfyllest, att

han vore misstänkt för brott. Denna invändning är ovedersägligen befogad.

Det kan förvisso icke krävas full bevisning för att den som skall gripas be­

gått det brott varom fråga är. Polisen måste kunna använda våld så snart

sådana omständigheter föreligga som berättiga att den misstänkte anhålles,

och befogenheten av våldsanvändningen kan icke få bliva beroende på ut­

gången av ett eventuellt åtal för brottet. Att misstanken kan vara riktad mot

orätt person understryker allenast nödvändigheten av att våldsutövningen sker

med urskiljning. Givetvis måste den omständigheten, att någon, som polis­

myndigheten vill gripa, försöker undkomma, ofta anses tala emot honom,

men möjligheten av misstag får tagas med i beräkningen.

I yttrandena ha erinringar vidare framställts mot att våld enligt utrednings­

männens förslag skulle få användas endast när någon skall gripas för brott

varå kan följa straffarbete. Även dessa erinringar synas mig befogade. Det

kan enligt min mening icke vara lämpligt att binda befogenheten att använ­

da

våld till en sådan förutsättning som att straffarbete ingår i strafflatituden

Kungl. Maj.ts proposition nr 67.

35

för brottet i fråga. Frånsett att det emellanåt kan vara tveksamt, under vilket

lagrum gärningen skall anses falla, äro strafflatituderna icke uppgjorda på

sådant sätt att den möjligheten att straffarbete kan ifrågakomma skulle vara

någon rationell skiljelinje i nu ifrågavarande hänseende. Det torde t. ex. vara

uppenbart att visst mått av våld bör få komma till användning för att an­

hålla den som framför ett motorfordon påverkad av starka drycker. Det

högsta straff som härför kan ifrågakomma enligt den ordinära latituden i

1 § av 1934 års lag örn straff för vissa brott vid förande av motorfordon är

emellertid fängelse i ett år. Härtill kommer, att det knappast kan begäras att

envar som har att medverka vid gripande av misstänkta personer skall så väl

känna tillämpliga straffskalor att han i en uppkommen situation vet, huru­

vida i strafflatituden ingår straffarbete. Jag vill slutligen framhålla, att

frågan om en sammansmältning av fängelse och straffarbete till ett gemen­

samt straff är aktuell och skall upptagas till övervägande av strafflagbered­

ningen vid dess fortsatta arbete på en översyn av det straffrättsliga reaktions-

systemet.

Den av utredningsmännen föreslagna gränsdragningen torde med hänsyn

till det anförda icke böra upptagas, övervägande skäl tala enligt min mening

för att överhuvud icke inskränka befogenheten att använda våld i nu före­

varande syfte till de fall då någon misstänkes för att ha begått svårare brott.

Även i många andra fall är det fullt befogat att använda visst våld, ehuru

det måste anpassas efter omständigheterna. Jag återkommer i det följande

till frågan om en gradering av det våld som må användas.

Utredningsmännen ha i sitt förslag, enligt vad jag nyss nämnt, som ytter­

ligare villkor för rätt att bruka våld mot den som skall gripas på grund av

brott uppställt, att denne anträffas på bar gärning eller å flyende fot. Utred­

ningsmännen ha därvid förutsatt, att uttrycket »flyende fot» skulle givas en

så vidsträckt tolkning att en person t. ex. finge anses vara på flyende fot

så länge han uppenbarligen söker dölja sig för polis- och militärstyrkor som

äro beordrade att infånga honom. Oavsett att nämnda uttryck knappast kan

givas en alltför vidsträckt tolkning (jfr 24 kap. 7 § nya rättegångsbalken),

synes det mig olämpligt att överhuvud uppställa någon sådan begränsning

som nu nämnts. Även här gäller, att något hinder att bruka våld icke bör

finnas, när behov föreligger att gripa någon som är misstänkt för brott De

inskränkningar som från rättssäkerhetens synpunkt böra uppställas mot obe­

fogade åtgärder böra i första hand avse förutsättningarna för att gripande

öyerhuvud skall få äga rum. Denna fråga har också närmare reglerats i nya

rättegångsbalken. Dessutom måste naturligtvis våldet anpassas efter brot­

tets art och omständigheterna i övrigt. Men örn någon är misstänkt t. ex.

för ett svårt brott bör den omständigheten, att han lyckats finna en fristad

för någon tid, icke hindra, att polismyndigheten, när han därefter blivit

funnen, får använda våld för att gripa honom.

Utredningsmännen lia slutligen i fråga örn rätt att bruka våld för någons

gripande förutsatt, att den som skall verkställa gripandet är polisman. Här­

36

Kungl. Maj.ts proposition nr 67.

emot har överbefälhavaren invänt, att även annan, som enligt 19 § 10. straff­

lagens promulgationsförordning ägde gripa den som vore misstänkt för brott,

borde äga att därvid använda våld. Överbefälhavaren har bland annat på­

pekat nödvändigheten av att kunna snabbt ingripa mot sabotörer även om

polisman ej finnes tillstädes. Under erinran, att en dylik befogenhet för

annan än polisman att gripa en misstänkt person upptagits jämväl i nya

rättegångsbalken, vill jag ansluta mig till överbefälhavarens ståndpunkt i

detta avseende, örn befogenheten att gripa vederbörande skall ha någon

praktisk betydelse, måste även en viss rätt att använda våld för att betvinga

ett eventuellt motstånd medgivas. Den utvidgning i förhållande till utred­

ningsmännens förslag som jag nu förordat torde icke behöva möta betänk­

ligheter.

Vid ett slutligt ståndpunktstagande till den nu behandlade frågan, under

vilka förutsättningar våld må användas för att gripa någon, måste utöver

vad jag redan anfört jämväl beaktas sambandet med de nuvarande bestäm­

melserna i 5 kap. 8 § strafflagen om rätt att använda våld för att hindra

häktad att rymma eller för att övervinna motvärn av den som skall häktas.

Det har i paragrafen ej närmare angivits vad med häktad skall förstås men

sammanhanget i paragrafen kan med visst fog sägas tyda på att med häktad

åsyftas den som är häktad för brott. Denna tolkning bestyrkes också i viss

mån av stadgandet i 10 kap. 18 § strafflagen, jämfört med 17 § i sistnämnda

kapitel. I 17 § stadgas bl. a. straff, om någon täger lös den som är kvar-

hållen såsom misstänkt för brott eller häktad eller fånge. Enligt 18 § skall

vid tillämpning av straff i fall, som i 17 § sagt är, synnerligt avseende göras

å beskaffenheten av »brott», därför den kvarhållne, häktade eller fångne

var kvarhållen, häktad eller dömd. Såsom häktning för brott lärer kunna

anses jämväl sådan häktningsåtgärd som förekommer enligt 1913 års lag

angående utlämning av förbrytare, men därjämte kan häktning äga rum även

enligt 1885 års lag angående lösdrivares behandling, och det torde knappast

vara möjligt att giva uttrycket häktad i 5 kap. 8 § strafflagen en så inskränkt

innebörd, att därunder ej skulle inbegripas den som är häktad enligt lösdri-

varlagen. Jag vill dessutom nämna, att i fråga örn utlänning ett frihetsbe­

rövande kan äga rum som är likartat med häktning, nämligen tagande i för­

var. Det torde vara fullt befogat att antaga att redan nu nödigt våld må till­

gripas mot utlänning som skall tagas i förvar; en analogisk tillämpning av

stadgandet om rätt att bruka våld mot den som skall häktas synes välgrun­

dad. Det är i detta sammanhang även av visst intresse att beakta innebörden

av ordet »fånge». Jag torde emellertid lämpligen få återkomma härtill i det

följande.

Liksom det kan vara nödvändigt att använda våld för att gripa för brott

misstänkt person, ehuru häktningsbeslut ej föreligger mot honom, kan det

vara behövligt att bruka visst våld mot lösdrivare redan i samband med att

han anhålles. Det synes därför icke lämpligt att för den nyss behandlade be­

fogenheten att bruka våld för att gripa någon uppställa såsom villkor att

Kungl. Maj:ts proposition nr 67.

37

den som skall gripas är misstänkt för brott. Om något sådant villkor ej upp­

tages, måste emellertid undersökas, huruvida bestämmelsen blir alltför vitt­

omfattande.

Uttrycket gripa, som användes i såväl 19 § strafflagens promulgationsför-

ordning som 24 kap. nya rättegångsbalken, torde icke i och för sig kunna

anses begränsat till att omfatta allenast sådant omhändertagande som där

avses. Det användes nämligen icke såsom beteckning å ett särskilt rättsinsti­

tut utan allenast för att utmärka ett faktiskt omhändertagande med fysiska

maktmedel. Örn uttrycket gripa användes vid nu ifrågavarande reglering av

rätten att bruka våld, torde det därför komma att omfatta alla fall, då någon

på dylikt sätt skall omhändertagas. Därunder skulle sålunda falla t. ex. att

en förrymd fånge eller häktad person eller den som skall avtjäna straff om-

händertages, att en farlig sinnessjuk eller alkoholist infångas och att en ut­

länning omhändertages för att hållas i förvar eller föras till förläggning. I

samtliga nu angivna fall kan det uppenbarligen vara nödvändigt, att visst våld

kommer till användning, överhuvud har jag ej funnit anledning att till några

särskilt angivna fall begränsa rätten att använda våld för att omhändertaga

en person som enligt lag eller författning skall gripas. Som alltid måste emel­

lertid våldet anpassas efter omständigheterna.

Uttrycket gripa skulle i och för sig kunna anses tillfyllest för att utmärka

själva den frihetsberövande åtgärden även vid häktning och anhållande —

jag använder härvid sistnämnda uttryck i samma bemärkelse som i nya rätte­

gångsbalken. Emellertid torde det vara mera upplysande att uttryckligen

nämna häktning och anhållande och använda uttrycket gripa allenast som

kompletterande.

Mot den av utredningsmännen för våldsanvändning angivna förutsätt­

ningen att den som skall gripas söker undkomma har jag ej någon erinran

att framställa.

Jag vill på grund av det anförda föreslå att i lagen upptages en bestäm­

melse, enligt vilken våld må användas mot den som skall häktas,

anhållas eller eljest gripas, såframt han söker undkom-

m a den som äger verkställa åtgärden. Om ett sådant stadgande införes,

torde i stället böra uteslutas den nuvarande bestämmelsen om rätt att

använda våld, när den som skall häktas sätter sig till motvärn mot den som

äger verkställa häktningen eller därvid biträder. I allmänhet torde den, som

sätter sig till motvärn, söka undkomma åtgärden, och det är därför föga prak­

tiskt att särskilt upptaga nämnda fall. Utan särskild föreskrift torde vara

tydligt att även den som biträder vid gripandet har befogenhet att använda

våld (jfr även

5

kap. 11 §). Dessutom kommer jag i det följande att för­

orda, att en ny bestämmelse meddelas som ger rätt till våldsanvändning

i alla fall av motvärn mot polisman.

De andra fall av våldsanvändning som utredningsmännen velat införa i 5

kaj). 8 § avsågo, att någon sätter sig med våld eller hot emot polisman som

vidtager tjänsteåtgärd för ordningens upprätthållande eller säkerhetens tryg­

gande samt att någon eljest hindrar polisman att genomföra en tjänsteåtgärd.

38

Kungl. Maj.ts proposition nr 67.

Mot utredningsmännens förslag i denna del har icke framställts någon sär­

skild erinran i yttrandena. För egen del kan jag i sak biträda förslaget, i vad

det ger polisman rätt att bruka våld, örn någon med våld eller hot sätter sig

emot honom när han vidtager tjänsteåtgärd för ordningens upprätthållande

eller säkerhetens tryggande. Uttrycket våld eller hot användes redan nu i andra

stycket av paragrafen och har sin motsvarighet i 15 kap. 22 § strafflagen,

som innehåller straff för rättsstridigt tvång. Uttrycket skall givetvis ha samma

innebörd i samtliga fall. I detta hänseende vill jag framhålla, att det ej är

nödvändigt, att våldet eller hotet är av allvarligare beskaffenhet. Vidare må

anmärkas, att någon skillnad knappast torde föreligga mellan nämnda ut­

tryck och uttrycket »sätter sig till motvärn», vilket likaledes användes i para­

grafen.1 Man kunde därför ifrågasätta att genomgående använda det senare

uttryckssättet. Då det förra uttrycket emellertid språkligt synes passa bättre

i nu förevarande sammanhang, torde det böra godtagas.

Vad härefter angår den av utredningsmännen jämväl föreslagna rätten att

använda våld, när någon i annat fall än förut nämnts hindrar polisman att

genomföra en tjänsteåtgärd, synes mot denna bestämmelse kunna anmärkas,

att den enligt ordalagen leder för långt. Det gives många sätt att hindra en

polisman i dennes verksamhet, vilka utredningsmännen säkerligen ej avsett

att inrymma under stadgandet. I ett yttrande har också hemställts om förtyd­

ligande i syfte att utmärka, huruvida uttrycket »hindrar» avsåge att inne­

fatta ett krav på aktivt handlande. Enligt min mening bör den föreslagna

rätten att använda våld vid andra tjänsteåtgärder än förut nämnts begrän­

sas till vissa bestämda fall. Härvid synes det naturliga vara att upptaga

samma bestämning som utredningsmännen angivit i fråga om våldsanvänd­

ning när polisman hindras att upprätthålla ordningen eller trygga säkerhe­

ten, nämligen att vederbörande sätter sig med våld eller hot emot polis­

mannen.

I redaktionellt hänseende saknas anledning att såsom särskilda punkter

upptaga rätt till våldsanvändning, när någon sätter sig med våld' eller hot

emot polisman, som vidtager tjänsteåtgärd för ordningens upprätthållande

eller säkerhetens tryggande, och när någon eljest sätter sig med våld eller

hot emot polisman som vidtager tjänsteåtgärd. Jag vill sålunda förorda ett

för nu berörda fall gemensamt stadgande, att våld må användas när någon

sätter sig med våld eller hot emot polisman som skall

verkställa tjänsteåtgärd.

Utöver vad nu anförts synes icke vara ådagalagt, att något praktiskt behov

finnes att utvidga den i 5 kap. 8 § reglerade befogenheten att använda våld

till några nya fall. Jag vill emellertid framhålla, att bestämmelserna även

efter den föreslagna utvidgningen icke kunna anses uttömmande. Såsom jag

inledningsvis anfört torde lagrummet närmast avse våld å person. Att polisen,

liksom vissa andra tjänstemän, t. ex. utmätningsmän, måste anses ha en viss

1 Jfr Lagkommitténs Förslag till allmän criminallag 2 uppl. motiv s. 32 och Hagströmer, Sv.

straffrätt 1 bd s. 147.

Kungl. Maj:ts proposition nr 67.

39

rätt att när så erfordras öva våld mot egendom har knappast varit be­

stritt. Men därjämte kan såsom jag förut antytt en analogisk tillämpning av

de givna lagbestämmelserna vara befogad. Givetvis kräves emellertid i sär­

skild grad ett omdömesgillt tillvägagångssätt, när befogenheten att använda

våld icke blivit uttryckligen lagfäst. Någon allmän befogenhet för myndighet,

vilken som helst, att för genomförande av sin uppgift använda våld föreligger

säkerligen icke.

Enligt gällande lag må i fall, som nu avses i 5 kap. 8 §, brukas allt våld

som är nödigt för där angivet ändamål. Någon begränsning av våldsanvänd­

ningen med hänsyn till betydelsen av tjänsteåtgärden i det särskilda fallet är

alltså icke föreskriven. Nämnda lagrum ger en lika vittgående befogenhet att

använda våld som 5 kap. 7 § och en mera vittgående än 5 kap. 10 §, i vil­

ket senare lagrum föreskrives att våldet ej må stå i uppenbart missförhållan­

de till den skada som var att befara.

I utredningsmännens förslag har till 5 kap. 8 § fogats en bestämmelse,

enligt vilken i fall som avses i paragrafen ej må brukas större våld än som

kan anses försvarligt med hänsyn till behovet av tjänsteåtgärdens fullgö­

rande och beskaffenheten av det motstånd som göres. Till motivering av det­

ta stadgande ha utredningsmännen anfört, att det syntes lämpligt att direkt

utsäga en sådan begränsning och att ett liknande stadgande funnes intaget

i den finska strafflagen. Mot den föreslagna bestämmelsen har överbefälha­

varen invänt, att den ej syntes tillräckligt grundad och att man i allt fall ej

vid användning av militär personal för att upprätthålla ordning m. m. kunde

föreskriva att rätten att bruka våld skulle ställas i beroende av vederbörande

posts, vakts eller patrulls egen uppfattning om behovet av tjänsteåtgärdens

fullgörande. Överståthållarämbetet har visserligen funnit stadgandet välmoti­

verat, såvitt angår polismans våldsutövning, men har ansett, att dess ut­

sträckning till övriga i lagrummet angivna fall krävde mera ingående över­

väganden.

Det av de sakkunniga föreslagna stadgandet är i själva verket av stor

principiell betydelse. Under det att lagstiftaren hittills ansett sig kunna be­

teckna alla de i lagrummet angivna fallen som så viktiga att allt nödigt

våld finge brukas, skulle enligt det nya stadgandet städse, då våldsanvänd­

ning enligt paragrafen komme i fråga, ske en viss avvägning med hänsyn

till bland annat behovet av tjänsteåtgärden. Detta innebär, att vid använd­

ning av våld i tjänsteutövning den som är ansvarig därför har att under sitt

tjänstemannaansvar bedöma ej blott vilket våld som erfordras för att ge­

nomföra åtgärden utan även tjänsteåtgärdens vikt.

Det är obestridligen ett önskemål, att en sådan bedömning som nu nämnts

såvitt möjligt äger rum vid varje våldsanvändning i tjänsten, och man lärer

knappast från något håll vilja försvara en lagtillämpning som ställer frågan

om tillgripande av ett yttersta våld utan samband med spörsmålet om åtgär­

dens allmänna försvarlighet. Det kan ju icke heller vara rimligt att behandla

t. ex. alla fångar lika. Jag vill påpeka skillnaden mellan farliga psykopater

som intagits för förvaring och unga lagöverträdare, som undergå fostran och

40

Kungl. Maj:ts proposition nr 67.

utbildning på anstalt för verkställighet av ungdomsfängelse, eller mellan den

som undergår långvarigt straff för rån eller annat grovt brott samt en bötes-

fånge. I det yttrande som avgivits av Överståthållarämbetet har också denna

skillnad mellan olika fångar understrukits. Man måste vidare enligt min me­

ning beakta skillnaden mellan att någon med våld söker bryta sig ut ur en

sluten anstalt och det fallet att en fånge som vistas å öppen koloni missbrukar

honom givna förmåner och begiver sig därifrån. Inom fångvården har också

detta i viss mån beaktats i det att endast på vissa anstalter och i begränsad

omfattning vaktpersonalen utrustats med skjutvapen. Bevakningsmännen på

jordbrukskolonier och dylika öppna anstalter bära regelmässigt icke vapen.

Får vederbörande röra sig så fritt, att han lätt kan rymma, kan den omstän­

digheten att han genom att försöka rymma sviker ett givet förtroende icke

gärna åberopas som skäl för att exempelvis använda skjutvapen, även om

detta är enda medlet att hindra honom att tillfälligt avvika.

Enligt min mening innesluter alltså 5 kap. 8 § redan nu fall, då det skulle

vara stötande att använda allt nödigt våld för där angivna ändamål, och det­

samma gäller de nytillkommande fall av våldsanvändning som jag ansett böra

upptagas. Jag har med anledning härav låtit undersöka möjligheten att skilja

ut och särskilt uppräkna de fall, då utan inskränkning allt nödigt våld kunde

förklaras medgivet, samt att för därefter återstående fall giva en mera be­

gränsad befogenhet att använda våld. Någon sådan differentiering har dock

icke kunnat genomföras. Man torde, om differentieringen överhuvud skall

giva någon vägledning, knappast kunna undvika att i den förra gruppen in­

begripa även fall då man i själva verket icke vill godkänna, att allt för ända­

målet erforderligt vald användes. Det är ju också självfallet, att lagen icke

lämpligen kan ingå på en alltför detaljerad reglering av befogenheten att

använda våld i olika situationer. Jag har därför stannat vid att — i huvud­

saklig anslutning till utredningsmännens förslag — förorda, att i lagen såsom

bestämning å måttet av tillåtet våld upptages, att det skall kunna anses för­

svarligt med hänsyn till omständigheterna. Beträffande

den närmare innebörden av det föreslagna stadgandet vill jag framhålla föl­

jande.

Regeln, att väldet skall kunna med hänsyn till omständigheterna anses för­

svarligt, medger tydligen ett hänsynstagande ej blott till yttre föreliggande

faktiska förhållanden utan även till subjektiva omständigheter hos den hand­

lande. Det är självfallet, att om våldsanvändningen objektivt sett är välmoti­

verad, ingen kan komma att ställas till ansvar för densamma, oavsett om

den handlande för sin del övervägt saken eller ej. Men även örn det skulle

befinnas att våldsanvändningen icke var objektivt välgrundad, kan det an­

vända våldet från den därför ansvariges synpunkt sett vara försvarligt. Detta

är till en början förhållandet, om han icke känt till vissa omständigheter som

bort föranleda ett mildare handlingssätt från hans sida. I detta hänseende gäl­

ler detsamma som jag förut framhållit beträffande nödvärnsrätten enligt

5 kap. 7 och 10 §§.

Av än större vikt är emellertid i detta sammanhang, att den enskilde tjänste­

42

Kungl. Maj:ts proposition nr 67.

Med hänsyn till det anförda torde icke från det allmännas synpunkt be­

höva uppkomma några olägenheter av att den föreslagna begränsningen ar

våldsanvändningen icke närmare bestämmer, vilken grad av våld som i olika

fall må användas. I den mån det från allmän synpunkt är nödvändigt att un­

derordnade befattningshavare erhålla klart besked hur de skola handla, kun­

na som nämnt överordnade myndigheter lämna instruktioner härom. Av vad

jag nyss anfört framgår å andra sidan angelägenheten av att sådana instruk­

tioner icke bliva för vittgående.

Jag har redan antytt i vilken ordning närmare föreskrifter kunna meddelas

angående befogenheten att använda våld i olika situationer. Vad som därutin-

nan framstår som mest angeläget är, att frågan örn användning av skjutvapen

blir reglerad. Detta spörsmål är av den vikt att det åtminstone vad angår

polisens verksamhet så långt möjligt bör regleras av Kungl. Maj:t. Beträf­

fande användningen av skjutvapen vid fångvårdsanstalt synes åt fångvårds­

styrelsen böra överlämnas att meddela instruktioner för de olika anstal­

terna. I samband därmed bör uppmärksamhet även ägnas frågan örn använd­

ning av skjutvapen vid fångtransporter som kunna vara särskilt vanskliga för

bevakningsmännen, t. ex. vid samtidig transport av flera fångar. Beträffan­

de användning av skjutvapen, när militär användes för bevakning e. d., torde

det icke heller vara möjligt annat än att låta frågan i viss utsträckning regle­

ras av vederbörande högre befälhavare.

Den föreslagna bestämmelsen om att våldet skall kunna anses försvarligt

med hänsyn till omständigheterna bör vara tillämplig även å enskild per­

son som på eget initiativ griper en brottsling samt å den som kommer tjänste­

man till hjälp i någon av de förut angivna situationerna. Det torde vara

självklårt att den enskilde icke bör vara underkastad någon annan regel än en

tjänsteman i motsvarande situation. Jag vill dock framhålla att man vid be­

dömande av ett behjärtat ingripande från en enskild persons sida får taga

viss hänsyn till de särskilda svårigheter som kunna följa av att han icke är

skolad för uppgiften.

Jag övergår härefter till behandling av frågan vad som i 5 kap. 8 § straff­

lagen skall förstås med uttrycket fånge. Utredningsmännen ha uppgivit,

att med fånge förstås den som undergår straffarbete (straffånge), den som un­

dergår omedelbart för brott ålagt fängelse eller sådant straff i förening med

fängelse vartill ådömda böter förvandlats (fängelsefånge), den som undergår

enbart fängelse vartill ådömda böter förvandlats (bötesfånge), den som på

grund av ådömt tvångsarbete är intagen på fångvårdsanstalt (tvångsarbetare)

samt den som undergår förvaring (förvarad) eller internering (internerad).

Vidare borde — enligt vad utredningsmännen uttalat i motiven till den före­

slagna kungörelsen angående polismans rätt att bruka våld — även person

som avtjänar ungdomsfängelse eller undergår tvångsuppfostran i nu ifråga­

varande hänseende vara att anse som fånge; däremot vore den som genom

laga kraftägande utslag förklarats strafflös och förvaras å sinnessjukavdel­

ning vid fångvården eller den som är intagen å arbetshem ej att anse som

fånge.

Kungl. Maj:ts proposition nr 67.

43

Fångvårdsstyrelsen har i sitt yttrande framhållit, att ingripande mot dem

som rymde från fångvårdsanstalt borde få ske efter likartade regler, oavsett

vilken kategori av intagna rymmaren tillhörde. Att stalla straffriförklarade

liksom i förvar tagna utlänningar i en förmånligare ställning vore icke välbe­

tänkt. Av liknande skäl har styrelsen även ansett, att sådana tvångsarbetare

som vöre intagna å anstalt utom fångvården borde anses som fångar. Där­

emot vore det mindre lämpligt att till fångar hänföra elever på uppfostrings­

anstalt. Styrelsen har föreslagit, att 5 kap. 8 § strafflagen skulle komplette­

ras med ett stadgande örn att med fånge avsåges annan än häktad, som vore

intagen i fångvårdsanstalt, tvångsarbetsanstalt eller häkte eller vore under

transport till eller från sådan anstalt eller häkte.

Vad först angår elever på uppfostringsanstalt är det enligt min mening

uppenbart, att de icke äro att beteckna som fångar. I fråga om utlänningar

som tagits i förvar framgår av vad jag förut uttalat, att de enligt min mening

analogivis torde vara att jämställa med häktade. Vad härefter angår straffri­

förklarade som vistas å fångvårdsanstalt kan jag icke utan vidare jämställa

dem med vare sig häktade eller fångar. De böra såvitt möjligt behandlas på

samma sätt som sinnessjuka vilka äro intagna å sinnessjukhus. Beträffande

de senare finnas icke några särskilda bestämmelser och jag har icke ansett

behövligt att nu upptaga denna fråga till reglering. En viss användning ar

våld inom sinnessjukhus är givetvis nödvändig och följer av ändamålet med

intagningen. Örn en sinnessjuk person är farlig, kan det vara lika angeläget

att hindra honom att fly som när det gäller den som dömts till straff. Sär­

skild hänsyn måste dock tagas till att vederbörande är sjuk och ej på samma

sätt som andra människor kan överväga sitt handlande. Inlägges som sig bör

i det förenämnda stadgandet om försvarlig våldsanvändning, att hänsyn bör

tagas även till sinnesbeskaffenheten, torde icke vara något att erinra mot en

analogisk tillämpning i fråga örn sinnessjuka som rymma. Vad slutligen rör

tvångsarbetare är det visserligen enligt min mening tveksamt, huruvida de

vid tillämpning av nu ifrågavarande bestämmelse böra betraktas som fång­

ar, vare sig de vistas i fångvårds- eller i annan anstalt. Örn det är riktigt att,

på sätt jag förut antagit, såsom häktad bör vid tillämpning av lagrummet

räknas jämväl den som är häktad för lösdriveri, lärer emellertid svårligen

kunna antagas annat än att samma rätt till våldsanvändning föreligger mot

den som undergår tvångsarbete. Även utlänning som tagits i förvar får på

grund av vad jag tidigare anfört anses likställd med häktad.

Jag vill framhålla, att örn bevakningsman blir överfallen, han är berätti­

gad till nödvärn enligt de allmänna reglerna härom.

Med hänsyn till det anförda har jag ej funnit anledning att utbyta ordet

fånge mot något annat. Däremot vill jag föreslå, att ur bestämmelsen örn rätt

att med våld hålla fånge eller häktad till ordningen inom inrättningen eller

häktet uteslutas orden »inom inrättningen eller häktet», varav följer att sam­

ma våld må användas även vid transporter. Att detta, trots ordalagen, gäller

redan nu torde vara ställt utom tvekan.

44

Kungl. Majlis proposition nr 67.

Fångvårdsstyrelsen har i övrigt hemställt om vissa jämkningar av termino­

logien som torde böra beaktas. Sålunda synes uttrycket fångvaktare böra ut­

bytas mot bevakningsman. Vidare torde i stället för uttrycket »föreståndare

eller uppsyningsman vid straffinrättning eller häkte» böra användas »an-

staltsföreståndare eller annan under vars uppsikt han (d. v. s. fången eller

den häktade) står». Av det nya uttrycket i sistnämnda hänseende föranledes

möjligen en viss skiftning i innebörden, beroende på vad som nu får anses

åsyftat med »uppsyningsman». Någon saklig erinran mot den ändrade ly­

delsen synes emellertid icke kunna framställas.

Det torde särskilt böra utsägas, att till de fall av våldsanvändning som för­

ut nämnts bör, i analogi med det nuvarande andra stycket i 5 kap. 8 §, fo­

gas en bestämmelse, att våld må användas jämväl mot envar som sätter sig

med våld eller hot mot den som vill hindra rymning, återställa ordningen eller

verkställa tjänsteåtgärd — alltså ej blott mot fången eller den häktade eller

den som eljest närmast beröres.

Såsom jag förut nämnt äro bestämmelserna i 5 kap. 8 § örn våldsanvänd­

ning i tjänsteutövning upptagna mellan stadgandena om den allmänna större

nödvärnsrätten i 5 kap. 7 § och reglerna om den allmänna mindre nödvärns-

rätten i 5 kap. 10 §. Denna ordning är av skäl som jag inledningsvis angivit

från systematisk synpunkt mindre tillfredsställande. Härtill kommer, att den

synes kunna bliva missvisande i sakligt hänseende, därest de av mig föreslag­

na bestämmelserna örn våld i tjänsteutövning genomföras. För närvarande

höra 5 kap. 7 och 8 §§ i så måtto samman att i båda lallen allt nödigt våld är

tillåtet. Hädanefter skall däremot i fråga om våld i tjänsteutövning ske en av­

vägning av vad som kan anses försvarligt. Härvid är att märka, att önske­

målet givetvis är att intet våld som står i missförhållande till behovet av

tjänsteåtgärden användes. Den som medvetet använder våld som står i miss­

förhållande till behovet av åtgärden handlar icke försvarligt. De nya bestäm­

melserna giva följaktligen i åtskilliga fall en mindre långt gående våldsan-

vändningsrätt än 5 kap. 10 §, som för där angivna fall befriar från straff,

om våldet ej står i uppenbart missförhållande till den skada som var att be­

fara. Om de nya bestämmelserna bibehållas i 5 kap. 8 §, kan det inträffa,

att de komma att uppfattas såsom innebärande en befogenhet att använda

våld som till graden står mellan den större och den mindre nödvärnsrät­

ten. Med hänsyn till betydelsen av att de nya bestämmelserna rätt uppfat­

tas har jag på grund av det anförda — trots olägenheten av att ändra ord­

ningsföljden mellan viktiga och grundläggande paragrafer som ingått i all­

männa medvetandet — sett mig nödsakad att låta verkställa en sådan ändring.

I enlighet härmed har jag till en början upptagit nuvarande 10 § såsom 8 §,

dock att därur som en redaktionell följdändring uteslutits hänvisningen till

nuvarande 8 § ävensom sista punkten, vilken nu hänvisar till 9 §.

I 9 § som handlar om nödvämsexcess ha vidtagits de redaktionella änd­

ringar som föranledas av att bestämmelserna örn den mindre nödvärnsrät­

ten flyttats framför den paragraf som avhandlar nödvämsexcess. Med hän­

45

syn till denna omflyttning har det även varit möjligt att, såsom jag nyss

nämnt, utesluta nuvarande sista punkten i 10 §.

De bestämmelser som skola ersätta nuvarande 8 § lia upptagits under 10 §.

Såsom andra stycke i den nya 10 § torde böra upptagas en hänvisning till

stadgandet om nödvärnsexcess i den nya 9 §. I stycket synes sålunda böra

föreskrivas, att om någon i fall som avses i första stycket brukat större våld

än där är medgivet, 9 § skall tillämpas. Jag vill i detta sammanhang erinra örn

vad jag förut anfört angående betydelsen i straffrättsligt hänseende av den

handlandes uppfattning av situationen.

Utredningsmännen ha framhållit, att deras förslag icke avsåge att reglera

polisens rätt att bruka våld till förekommande av brott, och an­

sett frågan örn bestämmelser i detta ämne böra upptagas i samband med det

fortsatta arbetet på processreformen Jag vill i anledning härav erinra, att

när polisen äger ingripa till förekommande av brott, de förut föreslagna be­

stämmelserna kunna direkt åberopas till stöd för rätt att jämväl använda

våld. Om t. ex. polisman jämlikt 21 § vägtrafikstadgan skall hindra av starka

drycker påverkad person att föra automobil och denne med våld eller hot

sätter sig emot tjänsteåtgärden, är polismannen jämlikt 5 kap. 10 § straff­

lagen i dess föreslagna lydelse berättigad att till åtgärdens genomförande bru­

ka det våld som kan anses försvarligt.

Utredningsmännen lia föreslagit ett lagfästande genom tillägg till 7 kap.

sinnessjuklagen av rätten att bruka våld vid omhändertagande av

sinnessjuka. I samband härmed har i lagen ansetts böra stadgas skyldighet

för vederbörande att hos hjälpverksamhetsläkaren inom upptagningsområdet

för sinnessjukhuset inhämta anvisningar och råd för den sjukes omhänder­

tagande och transport. Självfallet måste polisman, då han lämnar handräck­

ning för sinnessjukas omhändertagande, vara berättigad att bruka visst

våld. Den våldsanvändning som här ifrågakommer torde emellertid ingå un­

der de bestämmelser som förut föreslagits. Föreskriften om hänvändelse till

hjälpverksamhetsläkare synes — på sätt i flera remissyttranden framhållits —

ägnad att ofta leda till omgång utan motsvarande nytta och torde därför

icke böra godtagas. Det torde alltså ej finnas anledning att nu föreslå nå­

got tillägg till sinnessjuklagen.

Jag vill härefter upptaga till övervägande det förslag till kungörelse

angående polismans rätt att bruka våld som utrednings­

männen framlagt. Av den förut lämnade redogörelsen framgår, att förslaget

upptager — förutom vissa föreskrifter av allmän innebörd — en ganska ingå­

ende reglering av de förutsättningar under vilka skilda former av våld skola

få komma i fråga. I likhet med flera remissmyndigheter anser jag så de­

taljerade föreskrifter icke vara av behovet påkallade. I så måtto erfordras

emellertid otvivelaktigt ett komplement till de nu föreslagna nya strafflags-

bestämmelserna som närmare föreskrifter örn polismans bruk av skjutvapen

böra meddelas för att träda i kraft samtidigt med de nya bestämmelserna i

Kungl. May.ts proposition nr 67.

46

Kungl. Maj:ts proposition nr 67.

5 kap. strafflagen. En kungörelse härom torde alltså böra utfärdas. Vad an­

går de i utredningsmännens förslag upptagna bestämmelserna i övrigt är jag

icke beredd att för närvarande taga slutlig ställning till frågan örn deras

lämplighet och närmare utformning. I det stora hela synas emellertid före­

skrifter av den art, om vilken här är fråga, vara av beskaffenhet att böra

upptagas i den av chefen för socialdepartementet utfärdade normalinstruk­

tionen för polispersonal eller i annan instruktionsmässig författning. Hithö­

rande ämnen torde därför böra göras till föremål för ytterligare övervägan­

den inom socialdepartementet.

Kungörelsen örn polismans bruk av skjutvapen synes böra gälla, utom för

befattningshavare vid polisväsendet, jämväl för dem, som med stöd av 18 §

lagen den 6 juni 1925 örn polisväsendet i riket förordnats att utöva polis­

verksamhet. Till denna kategori är framför allt att hänföra bevakningsper-

sonal av olika slag, som — utan att tillhöra krigsmakten — fullgör bevak-

ningsuppgifter i samband med gränskontroll samt till skyddande av ham­

nar, kraftverk, kommunikationsanläggningar, förråd och andra lokaliteter

av större betydelse. Jämväl extra polismän, vilka av länsstyrelserna förord­

nats med stöd av 16 § kungörelsen den 24 september 1943 (nr 708) om

särskilda åligganden, som under vissa förhållanden tillkomma länsstyrelser­

na och dem underlydande myndigheter, komma här i fråga. Bestämmelser­

na kunna däremot icke, såsom en remissmyndighet påyrkat, utan vidare

göras tillämpliga också å militär polis.

Då syftet med kungörelsen, ehuru den icke kan göras uttömmande, är att

begränsa användningen av skjutvapen, synes det endast vara till fördel att

kungörelsen göres så omfattande som nyss nämnts. Frågan i vilken omfatt­

ning hithörande personal skall erhålla tjänstepistol eller annat skjutvapen

torde icke böra regleras i kungörelsen.

Såsom grundläggande regel torde i kungörelsen böra stadgas, att begag­

nande av skjutvapen i polistjänsten skall betraktas såsom en yttersta utväg,

vilken får komma i fråga endast då andra medel visat sig otillräckliga eller

överhuvud ej bjuda möjlighet att hävda tjänstens krav. Vid angivande av

de fall, då skjutvapen må brukas, synes till en början böra erinras att po­

lisman vid utövande av nödvärn äger samma rätt som andra personer att

inom de i lagen angivna gränserna använda våld och till följd härav må

begagna skjutvapen såsom en yttersta utväg för att avvärja svårare våld

eller hot, som innefattar överhängande fara för dylikt våld mot polismannen

själv eller annan, vidare också för att mot trängande fara skydda anlägg­

ning, byggnad eller annat, som polisman blivit satt att som post bevaka. I

anslutning till sistnämnda exempel, som anknyter till särskilt under nuva­

rande omständigheter betydelsefulla bevakningsuppgifter, synes böra före­

skrivas, att örn polisman sättes såsom post för bevakning eller dylikt och

med hänsyn till ändamålets vikt användning av skjutvapen kan ifrågakom­

ma, vederbörande polischef skall utfärda särskilda efter omständigheterna

lämpade instruktioner i syfte att hindra missbruk eller olyckshändelser.

Kungl. Maj:ts proposition nr 67.

47

Vad härefter angår polismans rätt att med stöd av 5 kap. 10 § strafflagen

i dess nya lydelse bruka skjutvapen torde det vara lämpligast att söka be­

skriva de fall då användning av skjutvapen kan vara motiverad genom att

angiva vissa viktiga brottsgrupper och särskilda konkreta omständigheter.

Beträffande de fall som avses i lagrummet synes sålunda till en början böra

stadgas, att polisman må såsom ett yttersta medel använda skjutvapen för

att gripa den som begått eller på sannolika skäl misstänkes ha begått brott

under villkor, att gärningen innefattar grov brottslighet mot staten (förräderi,

spioneri och dylikt) eller mot person (mord, dråp, svår misshandel, våldtäkt,

rån och dylikt) eller särskilt svårartad brottslighet med avseende å egendom

(mordbrand, omfattande eller annan svår skadegörelse, stöld av särskilt grov

beskaffenhet och dylikt). Det synes ej behövligt att särskilt angiva, att vad

nu sagts skall gälla även vid försök liksom i fråga om delaktiga. Vidare

torde böra nämnas det fall att den som misstänkes för brott av mera allvar­

lig beskaffenhet söker undkomma med sådant fortskaffningsmedel (bil, mo­

torbåt eller dylikt) att det är föga utsikt att på annat sätt lyckas gripa honom.

Det torde nämligen, även örn det icke är fråga om så grovt brott som förut

nämnts, icke kunna tolereras, att en brottsling t. ex. genom att kasta sig upp

i bil och köra från platsen skall kunna gäcka dem som skola gripa honom.

Ett ytterligare fall som förtjänar nämnas är, att den misstänkte på grund

av särskilda omständigheter (t. ex. innehav av vapen som kan befaras bliva

missbrukat) uppenbarligen är farlig för säkerheten. Givetvis bör befogenheten

att använda skjutvapen under angivna förutsättningar föreligga även när

fråga är örn att åter gripa någon som rymt från häkte eller fångvårdsanstalt.

Någon allmän befogenhet att använda skjutvapen mot den som beträder

fridlyst område bör icke medgivas. Jag vill i detta avseende erinra örn vad

jag förut uttalat angående meddelande av närmare instruktioner för polis­

man som sättes till bevakning eller dylikt. I yttrandena har även uppmärk­

sammats behovet av att i vissa fall kunna använda skjutvapen för omhän­

dertagande av sinnessjuk. Ehuru det från humanitär synpunkt är mycket

beklagligt att nödgas använda skjutvapen mot en sinnessjuk person, synes

det mig ofrånkomligt att det under viss förutsättning må ske. Såsom villkor

härför torde böra uppställas, att omedelbar fara för annans person före­

ligger. Beträffande användning av skjutvapen vid uppror eller upplopp tor­

de kungörelsen böra innehålla en hänvisning, att därvid skall tillämpas vad

i 10 kap. 12 och 13 §§ strafflagen stadgas.

Författningen lärer vidare böra innefatta bestämmelser bl. a. om beak­

tande av den risk för utomstående, som kan vara förenad med skottlossning,

örn varning före skjutningen, om hur skotten böra riktas, om vikten av att

söka inskränka skadan så mycket som möjligt, örn beredande av vård åt

skadade samt örn rapportskyldighet angående gjort bruk av skjutvapen.

Slutligen böra vissa särbestämmelser lämnas med avseende å användningen

av skjutvapen, när polis uppträder i trupp.

Särskilda föreskrifter angående bruket av helautomatiska skjutvapen be­

höva enligt min mening icke upptagas i kungörelsen. Det är uppenbart, att

48

Kungl. Maj.ts proposition nr 67.

polisen endast i extraordinära fall bör tillgripa sådana vapen, och å andra

sidan torde, bl. a. med hänsyn till vad poliskammaren i Göteborg anfört,

icke vara lämpligt att helt utesluta deras användning vid andra än upprors-

och upploppstillfällen.

Jag vill särskilt framhålla, att kungörelsen icke lämpligen bör reglera an­

vändning av skjutvapen vid stridshandling under krig.

Utredningsmännen ha framhållit, att åtgärder erfordras för att tillförsäkra

polisen en god utbildning i handhavande av skjutvapen. I detta hän­

seende vill jag erinra, att Kungl. Maj:t den 14 juli 1944 med anledning av

lagen den 17 december 1943 om polisens ställning under krig utfärdat be­

stämmelser rörande polisens utbildning i vapnens bruk och stridstaktik.

Enligt dessa skall i princip all av stat eller kommun avlönad ordinarie,

extra ordinarie och extra polispersonal, däri inbegripna vissa gräns- och

hamnbevakningsmän m. fl., under innevarande budgetår genomgå särskilda

utbildningskurser i bl. a. bruket av tjänstevapen, varjämte föreskrifter med­

delats örn fortlöpande utbildning av personalen. Vidare har Kungl. Maj :t

den 1 december 1944 föreskrivit, att vid statens polisskola undervisning i

vapnens bruk och stridstaktik skall från och med läroåret 1944/45 tills vi­

dare meddelas i konstapels-, överkonstapels- och kommissarieklasserna även­

som i polischefskurserna. Några ytterligare åtgärder med avseende å polisens

skjututbildning torde vid angivna förhållanden icke vara erforderliga. Det

synes emellertid böra undersökas i vad mån tjänstevapen bör anförtros av

länsstyrelserna förordnade extra polismän och ordningsvakter, som ej genom­

gått skjututbildning. Därjämte torde de författningar, vilka generellt förläna

vissa civila personalgrupper befogenhet till olika slag av våldsanvändning,

böra göras till föremål för översyn.

Såsom jag förut omnämnt upptager 45 § strafflagen för krigs­

makten vissa bestämmelser om våldsanvändning, som komplettera stad-

gandena i 5 kap. 7—10 §§ allmänna strafflagen. Enligt förstnämnda lagrum

äga vakter, patruller, vissa truppavdelningar ävensom krigsmaktens polis­

väsende tillhörande personer under närmare angivna förutsättningar rätt

till nödvärn vid överfall och rätt att använda våld till hindrande av rym­

ning. Den nödvärnsrätt, varom i lagrummet är fråga, liknar närmast den

nödvärnsrätt, som enligt 5 kap. 7 § allmänna strafflagen tillkommer envar,

vilken av annan överfalles med våld eller hot, innebärande trängande fara!

Stadgandet är emellertid så till vida fullständigare, som däri uttryckligen

föreskrives, att nödvärnsrätt finnes, icke blott då våldet eller hotet innebär

trängande fara för den överfallne utan även då faran gäller person eller

egendom, som är under den överfallnes beskydd eller bevakning, eller eljest

berör allmän eller enskild säkerhet. Likaså föreligger befogenhet att an­

vända våld, om den som står under bevakning söker att rymma eller annan

brukar våld eller hot för att befria honom. Befogenheten att använda våld

vid rymning är att anse som en utvidgning av den rätt att bruka våld, varom

Kungl. Majda proposition nr 67.

49

i allmänna strafflagen bestämmelser hittills meddelats i 5 kap. 8 §. För den

händelse den som står under bevakning av vakt, patrull eller avdelning eller

av militärpolis är att hänföra till fånge eller häktad person, är nämnda be­

stämmelse i allmänna strafflagen tillämplig vid rymningsförsök eller försök

av annan att befria honom. Enligt förevarande stadgande i strafflagen för

krigsmakten får emellertid våld i enahanda utsträckning användas även

gentemot den som utan att vara fånge eller häktad person står under be­

vakning, ävensom mot den som brukar våld eller hot för att befria den be­

vakade.

Utredningsmännen torde icke ha ansett den av dem utarbetade nya ly­

delsen av 5 kap. 8 § strafflagen böra föranleda någon jämkning i 45 § straff­

lagen för krigsmakten. Ej heller de bestämmelser jag föreslagit äro av be­

skaffenhet att med nödvändighet påkalla ändring i strafflagen för krigs­

makten och jag är icke beredd att utan närmare utredning vidtaga en om­

arbetning av ifrågavarande stadgande i detta sammanhang. Emellertid torde

inom försvarsdepartementet en översyn böra verkställas av de förut omnämn­

da, vid olika tidpunkter utfärdade administrativa bestämmelserna angående

militär personals våldsanvändning, särskilt dem som innefattas i soldatin­

struktionerna samt instruktionerna för landstormspolisen och för fältpolis­

tjänsten. Med hänsyn till att militär personal för närvarande i vid utsträck­

ning användes för bevakningsuppgifter, vilka eljest ankomma på civil polis­

personal, är det givetvis av vikt att föreskrifterna rörande rätten att använda

skjutvapen och i övrigt bruka våld så långt möjligt äro desamma för mili­

tära och civila bevakningsman. Såsom vissa på sistone av militieombuds-

mannen påtalade fall visat är den rättsliga regleringen på detta område i

flera avseenden bristfällig och inkonsekvent. Det är ett viktigt önskemål,

att de militära instruktionsföreskriftema örn våldsanvändning så långt möj­

ligt fullständigas och missbruk av skjutvapen förebygges.

I samband med dessa spörsmål torde även böra beaktas den av utred­

ningsmännen väckta frågan angående en allmän omarbetning av gällande

författningar rörande militär personals användning för upprätthållande av

allmän ordning och säkerhet.

Ändringarna i 5 kap. strafflagen torde böra träda i kraft den 1 januari

1946.

Därjämte torde böra föreskrivas, att intill dess nya rättegångsbalken trätt

i kraft vad som stadgas om den som är anhållen i stället skall gälla den som

enligt nu gällande bestämmelser är kvarliållen såsom misstänkt för brott.

Slutligen bör stadgas, att där i lag eller särskild författning förekommer

hänvisning till lagrum som ersatts genom bestämmelse i nya lagen, denna

i stället skall gälla.

Föredraganden hemställer, att lagrådets utlåtande över inom justitiedepar­

tementet upprättat förslag till lag om ändrad lydelse av 5 kap. 8, 9 och 10 §§

strafflagen, av den lydelse bilaga till delta protokoll utvisar, måtte för det

Bihang till riksdagens protokoll 1945. 1 sami. Nr 07.

4

i § 87 regeringsformen omförmälda ändamålet inhämtas genom utdrag av

protokollet.

Denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda hemställan

bifaller Hans Maj:t Konungen.

50

Kungl. Maj:ts proposition nr 67.

Ur protokollet:

Sven Leffler.

Kungl. Majlis proposition nr 67.

51

Förslag

till

Lag

om ändrad lydelse av 5 kap. 8, 9 och 10 §§ strafflagen.

Härigenom förordnas, att 5 kap. 8, 9 och 10 §§ strafflagen1 skola erhålla

följande ändrade lydelse.

5 KAP.

8

§■

Har någon i annat fall än i 7 § sägs brukat våld till avvärjande av ett på­

börjat eller omedelbart förestående orättmätigt angrepp å person eller egen­

dom, eller övat våld emot den som medelst inbrott eller eljest olovligen

inträngt i annans rum, hus, gård eller fartyg, eller emot den som vägrat att

från annans hemvist efter tillsägelse sig begiva: var det våld ej större än

nöden krävde, och stod det ej heller i uppenbart missförhållande till den

skada som av angreppet var att befara; då skall han från straff frias.

, 9 §.

Finnes någon i fall, som i 7 eller 8 § sagt är, hava gjort större våld än

nöden krävde eller stod i fall, som i 8 § avses, våldet i uppenbart missför­

hållande till den skada som av angreppet var att befara; pröve domstolen,

efter omständigheterna, örn och i vad mån straffet må nedsättas under vad

i allmänhet å gärningen följa bort. Voro omständigheterna sådana, att han

svårligen kunnat sig besinna; då må han ej till straff dömas.

10 §. *

Rymmer fånge eller häktad eller den som är anhållen såsom misstänkt

för brott, eller sätter han sig till motvärn emot bevakningsman eller annan,

som vill hindra honom från rymning, eller emot anstaltsföreståndare eller

annan, under vars uppsikt han står, då denne skall hålla honom till ord­

ningen, eller söker någon, som skall häktas, anhållas eller eljest gripas,

att undkomma den som äger verkställa åtgärden, eller sätter sig någon

med våld eller hot emot polisman, som skall verkställa tjänsteåtgärd; då må

det våld brukas, som med hänsyn till omständigheterna kan anses för­

svarligt. Samma lag vare, där annan sätter sig med våld eller hot emot

r 1 Senaste lydelse, se beträffande 8 § SFS 1933: 185, 9 § SFS 1890 nr 33 s. 5 samt 10 § SFS

1937: 242.

den som vill hindra rymningen, bibehålla ordningen eller verkställa åt­

gärden.

Har någon i fall, som avses i första stycket, brukat större våld än där

medgivet är; vare lag som i 9 § sägs.

52

Kungl. Maj:ts proposition nr 67.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1946.

Intill dess rättegångsbalken den 18 juli 1942 trätt i kraft skall vad i denna

lag stadgas örn den som är anhållen i stället gälla den som jämlikt nu gäl­

lande bestämmelser är kvarhållen såsom misstänkt för brott.

Där i lag eller särskild författning förekommer hänvisning till lagrum som

ersatts genom bestämmelse i nya lagen, skall denna i stället tillämpas.

Kungl. Maj:ts proposition nr 67.

53

Bilaga A.

Utredningsmännens förslag.

Förslag till lag om ändrad lydelse av 5 kap. 8 § strafflagen.

Härigenom förordnas, att 5 kap. 8 § strafflagen skall erhålla följande

ändrade lydelse.

8

§•

Rymmer fånge eller häktad eller den, som är kvarhållen såsom misstänkt

för brott, eller sätter han sig till motvärn emot fångvaktare eller annan, som

honom från rymning hindra vill; då må det våld brukas, som till rymning­

ens förekommande nödigt är. Sätter sig fånge eller häktad person till mot­

värn emot föreståndare eller uppsyningsman vid straffinrättning eller häkte,

då denne honom till ordning inom inrättningen eller häktet hålla skall; då

må ock det våld brukas, som till ordningens bibehållande är nödigt. Lag

samma

vare, där annan än fånge, häktad eller kvarhållen sätter sig med

våld

eller hot emot den, som vill hindra rymningen eller bibehålla ordningen.

Vad sålunda stadgats gäde ock där den, som skall häktas, sätter sig till

motvärn emot den, som äger verkställa häktningen eller därvid biträder, el­

ler där den, som begått brott varå straffarbete kan följa och anträffas å bär

gärning eller flyende fot, söker undkomma polisman, som skall gripa ho­

nom, eller där någon sätter sig med våld eller hot emot polisman, som vid­

tager tjänsteåtgärd för ordningens upprätthållande eller säkerhetens tryg­

gande, ävensom där någon eljest hindrar polisman att genomföra en tjänste­

åtgärd.

Ej må dock i fall, som ovan sägs, större våld brukas än som kan anses

försvarligt med hänsyn till behovet av tjänsteåtgärdens fullgörande och be­

skaffenheten av det motstånd som göres.

Denna lag träder i kraft den

Förslag till kungörelse angående polismans rätt att bruka våld.

Härigenom förordnas som följer.

Allmänna bestämmelser.

1 §■

Polisman må bruka våld i tjänsteutövning under iakttagande av vad i

denna kungörelse är stadgat.

2

§•

Är annan än polisman enligt lag berättigad att bruka våld i tjänsteutöv­

ning, skall han i sådant hänseende vara underkastad vad enligt denna kun­

görelse gäller beträffande polisman.

54

Kungl. Maj:ts proposition nr 67.

3 §.

Våld får utövas med egna kroppskrafter eller genom användande av

1) batong, ridpiska och sabel;

2) pistol och revolver (skjutvapen);

3) helautomatiska skjutvapen;

4) gasredskap;

5) hand- och fotbojor (fängsel); samt

6) tjänstehund.

Är polisman vid tjänsteförrättning, som nödvändiggör användande av va­

pen, icke utrustad därmed eller har han blivit berövad sitt vapen, äger han

använda annat, med vapnet jämställt föremål.

4 §.

Polisman skall vara väl förtrogen med egenskaperna hos det vapen som

han för tjänsten blivit tilldelad.

Under tjänstgöring får polisman icke lämna sitt vapen ifrån sig. Skjut­

vapen skall vara laddat och säkrat.

5 §•

Polisman skall i första hand genom upplysningar och anmaningar söka

åstadkomma rättelse.

Våld får endast tillgripas då det är uppenbart, att tjänsteuppgiften icke

kan lösas genom andra medel.

Vid val mellan olika former av våld skall det lindrigaste våld som kan

leda till det önskade resultatet användas. Användande av skjutvapen bör i

det längsta undvikas.

Missförhållande får icke föreligga mellan det våld som användes och den

rättighet eller det intresse som skall skyddas.

Våld får ej brukas längre än vad som är oundgängligen nödvändigt.

6

§•

Brukar polisman våld, skall detta ske med besinning, så att icke större

skada tillfogas än som är oundgängligen nödvändig. Har någon skadats ge­

nom våld från polismannens sida, skall den skadade genom polismannens

försorg beredas tillfälle att erhålla läkarvård.

Våld får i regel icke brukas mot barn, åldringar eller andra hjälplösa

personer.

Anlitande av egna kroppskrafter.

7

§•

Anlitar polisman egna kroppskrafter för att betvinga en motståndare,

skola endast sådana grepp eller slag användas vilka icke äro ägnade att

medföra men för motståndaren.

Är polisman berättigad till nödvärn, får jämväl svårare kroppsligt våld

användas.

8

§.

Har skada uppkommit å motståndaren genom våld som avses i 7 §, skall

polismannen därom skyndsamt avgiva skriftlig rapport till närmaste för­

man.

56

Kungl. Maj:ts proposition nr 67.

Där så kan ske utan fara för polismannen och utan att en flyende där­

igenom får tillfälle att undkomma, bör första skottet riktas mot marken vid

sidan av den flyende.

Föreligger fara för att ovidkommande person kan skadas vid skottlossning

må eld icke öppnas, med mindre detta är oundgängligen nödvändigt.

15 §.

Gör polisman bruk av skjutvapen, skall han därom skyndsamt avgiva

skriftlig rapport till närmaste förman. Rapporten skall genast insändas

tjänstevägen i Stockholm till Överståthållarämbetet och eljest till länssty­

relsen.

16 §.

Skjutvapen får användas

1. för att avvärja svårare våld eller hot om överhängande fara för dylikt

våld mot polismannen själv eller annan;

2. när fånge, häktad eller kvarhållen rymmer;

3- när den, som begått brott, varå straffarbete kan följa, och anträffas å

bar gärning eller flyende fot, söker genom flykt undkomma polisman som

skall verkställa anhållande;

4. vid skyddande av fridlyst område; samt

5. för att stilla uppror och upplopp.

17 §.

Polispersonal i trupp äger använda skjutvapen allenast på order av trup­

pens befälhavare, såframt icke enskild polisman utsättes för sådant våld

eller hot varom sägs i 16 § 1.

Helautomatiska skjutvapen.

18 §.

Helautomatiska skjutvapen böra om möjligt före eldgivningens början va­

ra genom stöd eller dylikt inriktade mot avsedd riktpunkt.

Vid eldöppnandet bör eldslaget eld patronvis användas. Om läget så krä­

ver, får därefter övergång till annat eldslag äga rum.

19 §.

Helautomatiska skjutvapen få endast användas för att stilla uppror och

upplopp.

Gasredskap.

20

§.

I polisverksamhet, som här avses, få allenast användas av chefen för

socialdepartementet godkända gasredskap.

21

§.

Har gasredskap kommit till användning, skall skriftlig rapport därom

skyndsamt avgivas till närmaste förman. Har skada uppkommit, skall rap­

porten genast insändas tjänstevägen i Stockholm till Överståthållarämbetet

och eljest till länsstyrelsen.

\

Kungl. Maj:ts proposition nr 67.

57

22

§.

Gasredskap får användas

1. vid häktning eller anhållande av den som innehar eller skäligen kan

misstänkas förfoga över vapen;

2. för att stilla uppror och upplopp; samt

3. för att omhändertaga sinnessjuk, som är farlig för annans säkerhet

eller eget liv.

Fängsel.

23 §.

Fängsel får användas

1. när häktad ej säkert kan vårdas; samt

2. när kvarhållen eller anhållen eller ock omhändertagen sinnessjuk gör

våldsamt motstånd eller söker öva våld mot polisman eller misstänkes att

vilja fly.

24 §.

Fängsel får ej användas längre än säkerheten fordrar.

Vid forsling av fängslad person skall allmänheten om möjligt undandra­

gas åsynen" av fängslet.

Tjänstehund.

25 §.

Polisman äger i tjänsteutövning allenast använda hund som erhållit erfor­

derlig utbildning och av vederbörande polischef godkänts såsom tjänstehund.

26 §.

Tjänstehund får användas

1. för att avvärja svårare eller lindrigare våld eller hot om dylikt våld mot

polismannen själv eller annan;

2. när fånge, häktad, kvarhållen eller anhållen rymmer;

3. när den, som begått brott, varå straffarbete kan följa, och anträffas å

bär gärning eller flyende fot, söker genom flykt undkomma polisman, som

skall verkställa anhållande; samt

4. för bevakning av fånge, häktad, kvarhållen eller anhållen.

"Våld mot sak.

27 §.

Är polisman berättigad att bruka våld mot person, äger han jämväl i sam­

band därmed rätt att bruka våld mot sak, därest detta är oundgängligen

nödvändigt för att lösa tjänsteuppgiften.

28 §.

Vid brukande av våld mot sak gäller i tillämpliga delar vad ovan stadgats

beträffande våld å person.

Denna kungörelse träder i kraft den

58

Kungl. Majlis proposition nr 67.

Förslag till lag om ändring i sinnessjuklagen den 19 september 1929

(nr 321).

4

Härigenom förordnas, att i sinnessjuklagen den 19 september 1929 skall

efter 52 § införas en ny paragraf, betecknad 52 a §, av följande lydelse.

52 a §.

Vid handräckning äger polisman och i förekommande fall militär personal

bruka det våld som erfordras för den sinnessjukes omhändertagande.

Det åligger den som skall omhändertaga den sinnessjuke att, därest icke

omedelbar fara föreligger för annans personliga säkerhet eller den sjukes

eget liv, hos hjälpverksamhetsläkaren inom upptagningsområdet för veder­

börande sinnessjukhus inhämta anvisningar och råd för den sjukes omhän­

dertagande och transport.

Konungen äger meddela de närmare bestämmelser som må finnas erfor­

derliga i anledning av vad ovan stadgats.

Denna lag träder i kraft den

Kungl. Maj:ts proposition nr 67.

59

Utdrag av protokollet, hållet i Kungl. Maj.ts lagråd den 8 feb­

ruari 1945.

Närvarande:

regeringsrådet K^ellberg,

justitieråden G^uldberg,

E^kberg,

S^antesson.

Enligt lagrådet den 27 januari 1945 tillhandakommet utdrag av protokoll

över justitiedepartementsärenden, hållet inför Hans Majit Konungen i stats­

rådet den 22 december 1944, hade Kungl. Maj:t förordnat, att lagrådets ut­

låtande skulle för det i § 87 regeringsformen omförmälda ändamålet inhäm­

tas över upprättat förslag till lag om ändrad lydelse av 5 kap. 8, 9 och 10 §§

strafflagen.

Förslaget, som finnes bilagt detta protokoll, hade inför lagrådet föredragits

av t. f. byråchefen för lagärenden i justitiedepartementet hovrättsassessorn

H. K. H. Holmgren.

Lagrådet yttrade:

Såsom framgår av föredragande departementschefens anförande avses med

det remitterade förslaget främst att giva vissa grundläggande regler örn polis­

mans rätt att i tjänsten använda våld. På grund härav ha till de i 5 kap. 8 §

strafflagen i dess nuvarande lydelse givna bestämmelserna om brukande

av våld i vissa fall för genomförande av tjänsteåtgärd — vilka bestämmelser

i förslaget upptagits i 10 § — fogats föreskrifter örn ytterligare fall, då i

tjänsteutövning våld är tillåtet. Det viktigaste tillägget är, att våld må använ­

das, då någon sätter sig med våld eller hot emot polisman, som skall verk­

ställa tjänsteåtgärd. De sålunda omarbetade bestämmelserna omfatta såsom

departementschefen antytt icke alla fall, då ämbets- eller tjänsteman äger

för fullgörande av sin uppgift använda fysiska maktmedel. Det ligger i sa­

kens natur, att åtskilliga befattningshavare, då så erfordras, må använda

våld. Såsom exempel kunna nämnas — förutom militär personal, som i detta

sammanhang kan lämnas åsido — utmätningsman samt viss till tullstaten

och statens skogsförvaltning hörande personal. Det hade varit önskvärt att

vid omarbetningen av förevarande paragrafer även dessa fall upptagits till

reglering. Härvid skulle bestämmelserna ha kunnat erhålla en i systematiskt

avseende lämpligare avfattning än den nu föreslagna. Det framlagda änd­

ringsförslaget täcker emellertid de viktigaste av de fall, då våld erfordras

60

Kungl. Maj:ts proposition nr 67.

för utförande av tjänsteåtgärd, och tillika de fall, där behovet av lagregler

hittills gjort sig gällande. Med hänsyn härtill och då det kan antagas, att vid

den förestående reformen av strafflagens allmänna del även förevarande para­

grafer skola upptagas till översyn, torde förslaget, såvitt angår frågan under

vilka förutsättningar våld må brukas, kunna lämnas utan erinran.

Vidkommande måttet av det våld, som i varje särskilt fall skall vara till-

låtet, stadgar förslaget, att det våld må brukas, som med hänsyn till omstän­

digheterna kan anses försvarligt. Den sålunda uppställda begränsningen är

mycket allmänt hållen och ger föga ledning rörande det våld, som under olika

förhållanden får användas. Då emellertid enligt departementschefens utta­

lande närmare bestämmelser i ämnet skola meddelas i administrativ ordning,

är det i lagen givna stadgandet av betydelse huvudsakligen såsom grundval

för dylika särskilda bestämmelser, och den föreslagna avfattningen synes

med hänsyn härtill kunna godtagas.

Formuleringen av sista punkten i 10 § första stycket torde böra jämkas så,

att denna föreskrift icke kommer att omfatta det i föregående punkt omnämn­

da fallet då någon sätter sig med våld eller hot emot polisman, som skall verk­

ställa tjänsteåtgärd. Redan enligt sistnämnda punkt må våld i detta fall bru­

kas mot envar.

Ur protokollet:

Bertil Crona.

Kungl Maj:ts proposition nr 67.

61

Utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden, hållet

inför Hans Maj.t Konungen i statsrådet å Stockholms

slott den 9 februari 1945.

Närvarande:

Ministern för utrikes ärendena

G^{unther ,} statsråden

W^igforss, M^öller, S^köld,

Q^uensel, B^ergquist, D^omö, G^jöres, E^werlöf, R^ubbestad, O^hlin,

E^rlander, D^anielson, A^ndrén.

Chefen för justitiedepartementet, statsrådet Bergquist, anmäler efter ge­

mensam beredning inom justitie-, försvars- och socialdepartementen lagrå­

dets den 8 februari 1945 avgivna utlåtande över det till lagrådet den 22 de­

cember 1944 remitterade förslaget till lag om ändrad lydelse av 5 kap. 8, 9

och 10 §§ strafflagen.

Efter redogörelse för lagrådets utlåtande anför föredraganden följande.

I anledning av lagrådets uttalande örn önskvärdheten av att i förevarande

sammanhang till mera fullständig reglering upptagits, i vilka fall befattnings­

havare må använda fysiska maktmedel vid genomförande av tjänsteåtgärd,

vill jag erinra, att den föreliggande utredningen väsentligen avsett frågan örn

polismännens våldsanvändning och att endast här något större behov av reg­

lerande bestämmelser konstaterats. En utsträckning av den tilltänkta lag­

stiftningen att omfatta också övriga offentliga funktionärers rätt till vålds­

användning skulle under sådana förhållanden enligt min mening lia blivit

onödigt vittutseende.

Den mot sista punkten i 10 § första stycket framställda erinringen synes

på det sätt böra beaktas att punkten utbrytes till ett självständigt stycke och

att i samband därmed uttryckligen utsäges att stadgandet avser annan än

fånge, häktad eller anhållen eller den som skall häktas, anhållas eller eljest

gripas.

Det ifrågavarande stadgandets utbrytning till ett nytt andra stycke bör

föranleda en jämkning av formell natur i den bestämmelse, som i det remit­

terade förslaget upptagits såsom andra stycke.

Föredraganden hemställer, att det i enlighet med vad sålunda anförts

ändrade lagförslaget måtte jämlikt § 87 regeringsformen genom proposition

föreläggas riksdagen till antagande.

62

Kungl. Majlis proposition nr 67.

Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter bi­

trädda hemställan förordnar Hans Majit Konungen, att till

riksdagen skall avlåtas proposition av den lydelse bilaga

till detta protokoll utvisar.

Ur protokollet:

Sven Leffler.

Stockholm 1945. Kungl. Boktryckeriet P. A. Norstedt & Söner.

444653